SOU 2014:63

Organiserad brottslighet – förfälts- och underlåtenhetsansvar, kvalifikationsgrunder m.m.

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 21 februari 2013 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att analysera om det straffrättsliga regelverket på vissa särskilt angivna områden kan skärpas för att på ett mer effektivt sätt motverka organiserad brottslighet. Enligt tilläggsdirektiv som beslutades den 5 december 2013 gavs utredaren även i uppdrag att överväga och föreslå åtgärder som skulle medföra skärpta straff för vapenbrott.

Professorn Petter Asp förordnades att fr.o.m. den 1 mars 2013 vara särskild utredare.

Den 14 mars 2013 förordnades som experter i utredningen rättssakkunniga Mikaela Bexar (Justitiedepartementet), rådmannen Maria Edwardsson (Solna tingsrätt), vice chefsåklagaren Anna Karin Hansen (Ekobrottsmyndigheten), överåklagaren Thomas Häggström (Åklagarmyndigheten, Utvecklingscentrum Stockholm), chefsjuristen Barbro Jönsson (Polismyndigheten i Västra Götaland), enhetschefen Lars Korsell (Brottsförebyggande rådet) och advokaten Thomas Olsson (Sveriges advokatsamfund). Genom beslut den 4 november 2013 förordnades rättssakkunniga Christina Berg (Justitiedepartementet) som expert. Christina Berg entledigades den 15 mars 2014.

Hovrättsassessorn Anna Hannell har varit sekreterare fr.o.m. den 11 mars 2013.

Utredningen redovisade sina överväganden avseende merparten av de frågor som framgår av tilläggsuppdraget i delbetänkandet Skärpta straff för vapenbrott (SOU 2014:7) den 14 februari 2014. Arbetet har därefter fortskridit med övriga frågor.

Arbetet har bedrivits i nära samråd med experterna. Vi använder därför vi-form i betänkandet. Experterna har också i allt väsentligt

ställt sig bakom de redovisade förslagen och övervägandena. Skilda uppfattningar i enskildheter och beträffande formuleringar kan dock ha förekommit utan att detta har behövt komma till uttryck i något särskilt yttrande.

Utredningen, som har antagit namnet Utredningen om skärpta straffrättsliga åtgärder mot organiserad brottslighet (Ju 2013:03), överlämnar betänkandet Organiserad brottslighet – förfälts- och

underlåtenhetsansvar, kvalifikationsgrunder m.m., SOU 2014:63.

Uppdraget är med detta slutfört.

Stockholm i september 2014

Petter Asp

/Anna Hannell

Sammanfattning

Utredningens uppdrag

Utredningens övergripande uppgift har varit att analysera om det straffrättsliga regelverket på vissa områden kan skärpas för att på ett mer effektivt sätt motverka organiserad brottslighet. Uppdraget framgår av direktiv som beslutades den 21 februari 2013 (dir. 2013:19), se bilaga 1 samt av tilläggsdirektiv som beslutades den 5 december 2013, (dir. 2013:112), se bilaga 2.

I uppdraget har ingått att överväga om kriminaliseringen av brott på försöks-, förberedelse- och stämplingsstadiet bör utvidgas, om straffskalan för förberedelse och stämpling bör förändras, om straffansvaret för underlåtenhet att avslöja respektive hindra brott bör skärpas för personer som har anknytning till den brottsliga verksamhet där brottet har begåtts och om det, för några brott som är vanligt förekommande inom organiserad brottslighet, finns skäl att införa omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt eller om befintliga omständigheter behöver ses över eller kompletteras.

Kriminalisering av osjälvständiga brott

Våra utgångspunkter

Ett utmärkande drag när det gäller organiserad brottslighet är att flera personer är delaktiga i den brottsliga verksamheten, även om alla inte deltar på samma sätt eller i samma utsträckning. Dessutom kan brottsligheten vara både sofistikerad och välplanerad. Detta innebär att de s.k. osjälvständiga brottsformerna, dvs. försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott samt underlåtenhet

att avslöja respektive hindra brott, har särskilt stor betydelse för förutsättningarna att motverka sådan brottslighet.

Vid bedömning av om osjälvständiga brottsformer bör kriminaliseras i relation till en viss brottstyp finns ett antal faktorer som måste tas i beaktande. För det första bör gärningens straffvärdhet bedömas. Straffvärdheten hos ett osjälvständigt brott är beroende både av det avsedda brottets svårhet och av dess skyddsintresse. En utgångspunkt för bedömningen av om en viss osjälvständig brottsform bör kriminaliseras eller inte är därför det självständiga brottets abstrakta straffvärde. Det är inte möjligt att ange ett visst straffvärde vid vilket kriminalisering i förfältet alltid är lämplig eftersom även andra faktorer bör påverka bedömningen. Det bör t.ex. i större utsträckning vara möjligt att kriminalisera förstadier till brott i de fall skyddsintresset är frid och frihet än vid angrepp på förmögenhet.

Vid bedömning av straffvärdheten hos de osjälvständiga brotten bör hänsyn vidare tas till det självständiga brottets konstruktion och till hur nära ett fullbordat brott gärningsmomenten är. Om ett brott är konstruerat som ett skadebrott och om gärningen på förstadiet ligger nära fullbordanspunkten är brottet, allt annat lika, mer straffvärt. Det finns då som regel starkare skäl för kriminalisering än om det självständiga brottet är konstruerat som ett farebrott eller om gärningsmomenten som man vill kriminalisera är långt från fullbordat brott.

När det gäller relationen mellan de olika förfältsdelikten är en utgångspunkt att försök till brott är kriminaliserad i större utsträckning än förberedelse och stämpling till brott, som är förbehållet mer allvarliga gärningar. För närvarande är förberedelse till brott kriminaliserat oftare än stämpling till brott. Enligt utredningens mening saknas dock anledning att generellt se på stämpling som en mindre allvarlig osjälvständig brottsform än förberedelse till samma brott. Stämpling bör därför inte särbehandlas i den utsträckning som nu sker.

En ytterligare faktor som bör beaktas är om en kriminalisering av osjälvständiga brott kan förväntas bli någorlunda effektiv och ha praktisk betydelse. En kriminalisering bör dessutom alltid förutsätta en beredskap att använda samhällets resurser att utreda och lagföra brott. Åtminstone beträffande förberedelse och stämpling bör detta innebära att det brott som förfältsgärningen avser bör

vara kvalificerat för att en kriminalisering av osjälvständiga brottsformer ska framstå som befogad.

Våra förslag om en kriminalisering i förfältet

Våra förslag om kriminalisering av osjälvständiga brottsformer kan sägas bygga på tanken att en kriminalisering är befogad i relation till mycket allvarliga brott. Vi föreslår därför i flera avseenden en utvidgad kriminalisering av förfältsgärningar. Samtidigt är det utredningens mening att kriminaliseringen bör förbehållas mer allvarliga gärningar och i syfte att tillse att så blir fallet föreslår vi dels en ventil som undantar vissa mindre allvarliga gärningar från straffansvar, dels vissa avkriminaliseringar som avser förberedelse i relation till vissa brottstyper som har ett så begränsat straffvärde att en kriminalisering som inte kan anses befogad.

De brott som vi har övervägt ett utvidgat straffansvar för är sådana som kan antas vara särskilt vanligt förekommande inom ramen för brottslighet som kan betecknas som organiserad. Det rör sig framför allt om brott med hot- eller våldsinslag samt om olika former av ekonomisk brottslighet. Efter närmare överväganden har vi – mot ovanstående bakgrund – funnit att försök, förberedelse och stämpling till övergrepp i rättssak (av normalgraden och grovt brott) och till grovt och synnerligen grovt vapenbrott ska kriminaliseras. Vidare menar vi att det finns skäl att kriminalisera förberedelse och stämpling till grov trolöshet mot huvudman och grov oredlighet mot borgenär samt att utsträcka kriminaliseringen av stämpling till att gälla också grovt olaga tvång, grov utpressning, grov stöld, grovt bedrägeri, grov förskingring och grovt skattebrott. Slutligen föreslår vi att stämpling till grovt våld eller hot mot tjänsteman och grov förgripelse mot tjänsteman ska kriminaliseras (jfr våra förslag i kap. 7 om att bl.a. gradindela och tilldela dessa brott egna brottsbeteckningar för olika grader av brotten).

För att straffansvaret verkligen ska träffa sådana gärningar som är allvarliga föreslås att den ansvarsfrihet som i dag gäller enligt 23 kap. 2 § sista stycket brottsbalken, och som innebär att det inte ska dömas till ansvar för förberedelse eller stämpling om faran för fullbordan är ringa, ska utvidgas till att gälla också andra fall där gärningen, med hänsyn till omständigheterna, är mindre allvarlig.

Det kan sägas innebära att det införs en ventil som medför att mindre allvarliga gärningar är straffria på förberedelse- och stämplingsstadiet. I konsekvens med det förslaget – och för att en bättre balans ska erhållas i straffsystemet – föreslår vi även en avkriminalisering av vissa mindre allvarliga gärningar, såsom förberedelse till ringa utpressning och ringa narkotikabrott.

Straffskalan för förberedelse och stämpling

Straffskalan för förberedelse och stämpling skapas genom en hänvisning till straffskalan för det fullbordade brott som förberedelsen eller stämplingen avser. Det finns emellertid vissa begränsningar och specialregler, bl.a. att straffet för förberedelse och stämpling alltid ska sättas under vad som kan följa på det fullbordade brottet och att högre straff än fängelse i två år får bestämmas endast om fängelse i åtta år eller däröver kan följa på det fullbordade brottet. Den fråga som vi har utrett är om den nuvarande straffskalan tillåter att allvaret hos de mest kvalificerade gärningarna beaktas i tillräcklig mån eller om straffskalan för förberedelse och stämpling till brott bör förändras på något sätt.

Vårt förslag är att den nuvarande begränsningen i straffskalan för förberedelse och stämpling behålls, men att tvåårsregeln kompletteras med en möjlighet att gå över två års fängelse också för vissa brott för vilka det inte är föreskrivet fängelse i åtta år eller däröver. Fängelse i mer än två år ska kunna bestämmas endast om fängelse i åtta år eller däröver kan följa på det fullbordade brottet eller om gärningen annars med hänsyn till det avsedda brottets svårhet, faran för att brottet skulle fullbordas och omständigheterna i övrigt är särskilt allvarlig.

Genom en sådan reform skapas det utrymme för en mer differentierad straffmätning än enligt den nuvarande regleringen samtidigt som lagstiftaren ger en tydlig anvisning för straffmätningen för den i praktiken helt dominerande delen av förberedelse- och stämplingsgärningar.

Underlåtenhet att avslöja eller hindra brott

När det gäller underlåtenhet att avslöja eller hindra brott har vårt uppdrag varit att överväga om det finns en möjlighet att skärpa straffansvaret för underlåtenhet att avslöja respektive hindra brott för personer som har anknytning till den brottsliga verksamhet där brottet har begåtts. I dagsläget kan den straffas som underlåter att i tid anmäla eller annars avslöja vissa särskilt angivna brott som är ”å färde”.

Vi har kommit fram till att det är svårt att nå rimliga resultat genom att utvidga den nuvarande bestämmelsen om underlåtenhet att avslöja brott. När det däremot gäller ansvaret för underlåtenhet att hindra brott föreslås en utvidgning av innebörd att den som har ett bestämmande inflytande i en sammanslutning ska kunna dömas för underlåtenhet att hindra brott om han eller hon underlåter att hindra ett brott som begås inom ramen för sammanslutningen. Ansvaret ska gälla i relation till de fall där det i dag är angivet att underlåtenhet att avslöja brott är straffbelagd.

Ett dylikt ansvar skulle träffa påtagligt straffvärda fall, men det bör framhållas att de fall som skulle träffas av den föreslagna bestämmelsen – utan att samtidigt träffas av straffansvar för medverkan till brott enligt 23 kap. 4 § brottsbalken – torde vara relativt få. Det finns med andra ord inte anledning att tro att en reform i enlighet med förslaget skulle få någon mer genomgripande praktisk betydelse.

Uppdraget har i den här delen även innefattat att överväga om kriminaliseringen av underlåtenhet att avslöja brott bör vara tillämplig i förhållande till fler brottstyper än vad som är fallet i dag. Med hänsyn till de faktorer vi har att beakta inom ramen för förevarande utredning har vi kommit fram till att det straffbara området för underlåtenhet att avslöja brott inte bör utökas.

Kvalifikationsgrunder för grovt brott

Våra utgångspunkter

Ett sätt för lagstiftaren att säkerställa att försvårande omständigheter får ett mer tydligt genomslag i praktiken är att det direkt i lagtexten anges vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid

bedömningen av om ett visst brott ska rubriceras som grovt (s.k. kvalifikationsgrunder). Genom att lägga till eller förändra ett visst brotts kvalifikationsgrunder kan man också justera tillämpningsområdet för det grova brottet. Dessutom uppnås den fördelen att bestämmelsen blir mer informativ och ger bättre vägledning för den som ska tillämpa bestämmelsen. Tydliga kvalifikationsgrunder kan också bidra till en mer differentierad straffmätning.

Vårt uppdrag har i den här delen varit att överväga om det går att identifiera omständigheter som, i förhållande till olika brottstyper, är särskilt vanligt förekommande när brott begås inom ramen för organiserad brottslighet och – om så är fallet – överväga om dessa omständigheter bör anges som kvalifikationsgrunder vid vissa brott.

En allmän utgångspunkt för våra överväganden är att frågor om straffvärde och gradindelning som huvudregel bör gå hand i hand i ett straffsystem som, liksom det svenska, bygger på en tanke om proportionalitet och ekvivalens, vilket innebär att straffet ska stå i proportion till brottets allvar, så att svårare brott bestraffas strängare än mindre allvarliga brott (proportionalitet) och att lika allvarliga brott bestraffas lika strängt (ekvivalens).

Samtidigt som straffvärde och gradindelning huvudsakligen hänger ihop framstår det som tydligt att kvalifikationsgrunder som specifikt anges i lagtext i praktiken får ett betydligt större genomslag än de skulle ha fått som rena straffvärdefaktorer. Klart är också att domstolarna, när det anges kvalifikationsgrunder vid ett brott, är försiktiga med att bedöma brottet som grovt utan stöd i dessa faktorer.

Det förhållandet att kvalifikationsgrunder som anses som relevanta vid en viss brottstyp i regel får ett ganska tydligt genomslag är positivt i den meningen att det skapar goda förutsättningar för lagstiftaren att genom regler styra rättstillämpningen vad gäller gradindelning. När man, som vi, har att föreslå lagstiftning om gradindelningsrelevanta faktorer kan detta emellertid också utgöra ett problem såtillvida att det finns en risk att faktorer som utpekas som relevanta vid gradindelningen får ett tydligt genomslag vid de brottstyper som faktorn utpekas, men ett betydligt mindre genomslag vad gäller andra brottstyper trots att de inte sällan kan vara av relevans också där. Detta gäller inte minst när de faktorer som är aktuella är sådana att de, åtminstone teoretiskt, kan aktualiseras vid

ett stort antal brottstyper. Så är fallet när det gäller sådana faktorer som ofta förknippas med organiserad brottslighet (t.ex. att brottsligheten har varit planerad eller utövas systematiskt).

Riskerna för ojämnheter vid bedömningen förstärks av att det finns stora skillnader mellan olika brottstyper när det gäller i vilken utsträckning särskilda kvalifikationsgrunder tas upp i anslutning till brottsbeskrivningen. I vissa fall finns överhuvudtaget inga kvalifikationsgrunder angivna, i andra fall anges vissa allmänt hållna sådana och i några fall mer specifika faktorer.

Det finns mot denna bakgrund skäl att betona att det förhållandet att en viss kvalifikationsgrund tas upp i anslutning till ett visst brott, inte innebär att den i frågavarande omständigheten är exklusivt knuten till detta brott. Tvärtom kan sägas att det faktum att en viss kvalifikationsgrund tas upp vid en brottstyp indikerar att den har en påtagligt straffvärdehöjande inverkan. I den mån omständigheten föreligger också vid en annan brottstyp utgör detta därför snarast en indikation på att den skulle kunna vara av relevans vid bedömningen av gradindelning och straffvärde också i det fallet.

Våra förslag om kvalifikationsgrunder

I vår bakgrundsbeskrivning har vi redogjort för vad som enligt utredningens mening utgör de huvudsakliga problemen med organiserad brottslighet. Hit hör bl.a. att gärningspersonerna vid sådan brottslighet sammanblandar makt (att utöva våld) och kapital (som byggs upp genom flerfaldig brottslighet och sedan i vart fall till viss del återinvesteras i ny brottslighet), att den legala och illegala marknaden sammanblandas så att gråzoner uppstår mellan de två marknaderna samt att kriminella nätverk och grupperingar i vart fall i viss mån söker ta över viktiga samhällsfunktioner från staten.

Vi har vidare identifierat de brottstyper som kan antas vara särskilt vanligt förekommande vid organiserad brottslighet och funnit att det ofta handlar om sådana brott som inkluderar hot, våld och tvång, om förmögenhetsbrott som stöld, häleri, rån och bedrägerier samt om brott som har med smuggling och annan handel med otillåtna och/eller obeskattade varor att göra. Det är dessutom allt vanligare att ekonomisk brottslighet sker inom ramen för organiserad brottslighet.

Vår bedömning är att det mest framträdande problemet med organiserad brottslighet är att kriminella nätverk och grupperingar vid förövande av brott utnyttjar ett våldskapital som ger dem påtaglig makt över andra människor. Ett utnyttjande av detta våldskapital gör de gärningar som begås mer hotfulla och skrämmande än annars och det gör att nätverken och grupperingarna får makt över människor i deras omgivning. Vi menar därför att en ny kvalifikationsgrund ska införas som innebär att det vid bedömningen av om vissa brott ska rubriceras som grova särskilt ska beaktas om gärningsmannen har anspelat på ett våldskapital. Den nya kvalifikationsgrunden ska införas särskilt vid sådana brott som innebär att gärningsmannen söker hota eller tvinga någon att göra eller underlåta något. Fråga kan exempelvis vara om att mer allmänt skrämma en person för att han eller hon ska inta en passiv hållning eller om att mer konkret tvinga någon att betala pengar, att underlåta att ingripa med myndighetsåtgärder mot gärningsmännen eller att underlåta att vittna. Den nya kvalifikationsgrunden ska läggas till vid brotten olaga tvång, olaga hot, utpressning. grovt våld och hot mot tjänsteman, grov förgripelse mot tjänsteman och övergrepp i rättssak.

På ett liknande sätt som sker vid hänvisning till ett våldskapital förstärks en hot- eller tvångssituation påtagligt om en gärningsman använder eller hänför sig till ett vapen. Vi anser därför att det förhållandet att en gärning har utförts med understöd av skjutvapen, sprängämne, vapenattrapp eller annat sådant hjälpmedel bör betraktas som kvalificerande vid bedömningen av ett visst brotts svårhet. I sammanhanget kan framhållas att det finns mycket som tyder på att tillgången till skjutvapen och viljan att använda dem blir allt större inom kriminella nätverk och grupperingar samt att vapenanvändning i samband med organiserad brottslighet indirekt bidrar till att det våldskapital som nyss behandlades blir ännu starkare. En ny kvalifikationsgrund ska därför införas som innebär att det vid gradindelningen avseende brotten olaga tvång, olaga hot, utpressning, övergrepp i rättssak samt rån särskilt ska beaktas om gärningen har utförts med understöd av något av de nämnda hjälpmedlen.

Det som slutligen gör att det från ett samhällsperspektiv finns anledning att se särskilt allvarligt på den organiserade brottsligheten i relation till mer isolerade brottsliga gärningar är en samling

av faktorer, som t.ex. att gärningen ytterst kan bli systemhotande och påverka samhällets funktionssätt, att organisationsgraden gör att den brottsliga verksamheten ofta utövas på ett skickligare sätt och med större resurser än annars, att brottsligheten är mer svårupptäckt på grund av att den delvis sker inom ramen för legala strukturer osv. Detta är sådana omständigheter som i och för sig bör beaktas vid gradindelningen, men de nu nämnda faktorerna kan inte i sig anses vara sådana att det regelmässigt är rimligt att kvalificera ett brott som grovt med hänsyn till dem. De bör därför inte lyftas fram som självständiga kvalifikationsgrunder utan bör i stället beaktas inom ramen för den helhetsbedömning som alltid måste göras vid bedömningen av om ett visst brott är grovt eller inte.

Vi föreslår därför att den befintliga kvalifikationsgrunden innebärande att ”gärningen annars har varit av särskilt farlig art” läggs till i vissa brottsbeskrivningar. De brott som bör få detta tillägg är olaga tvång, olaga hot, rån, utpressning, trolöshet mot huvudman, våld och hot mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman och övergrepp i rättssak. Ett tillägg av detta slag skapar större möjligheter att beakta den kontext inom vilken en viss gärning begåtts – t.ex. om den utgör ett led i en organiserad brottslig verksamhet – samtidigt som det understryker att en helhetsbedömning alltid måste göras av om gärningen är så farlig och skadlig att det är motiverat att döma för grovt brott.

Slutligen föreslår vi att gradindelningen och straffskalorna för brotten våld och hot mot tjänsteman respektive förgripelse mot tjänsteman ändras i viss mån samt att kvalifikationsgrunder anges i brottsbeskrivningarna.

Vi föreslår även att varje grad av de brott som vi berör i betänkandet ska ges en egen brottsbeteckning. Syftet med den förändringen är framför allt att underlätta kommunikationen kring dessa brottstyper och skapa förutsättningar för en tydlig lagstiftning.

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 4 kap.45 och 10 §§, 8 kap.6 och 12 §§, 9 kap.4 och 11 §§, 10 kap.5 och 9 §§, 11 kap. 6 § och 17 kap.12, 10 och 16 §§ samt 23 kap.2 och 6 §§brottsbalken ska ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

4 §

Den som genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något, dömes för olaga tvång till böter eller fängelse i högst två år. Om någon med sådan verkan övar tvång genom hot att åtala eller angiva annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande, dömes ock för olaga tvång, såframt tvånget är otillbörligt.

Är brott som avses i första

stycket grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande

huruvida brottet är grovt skall

Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något, döms för olaga tvång till böter eller fängelse i högst två år. Om någon med sådan verkan utövar tvång genom hot att åtala eller anmäla annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande, döms också för olaga tvång, om tvånget är otillbörligt.

Om brott som avses i första

stycket är grovt döms för grovt

olaga tvång till fängelse i lägst

sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet

särskilt beaktas, om gärningen innefattat pinande till bekännelse

eller annan tortyr.

är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har innefattat

våld av allvarligt slag eller har utförts med understöd av skjutvapen, sprängämne, vapenattrapp eller annat sådant hjälpmedel, om gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet eller har anspelat på ett våldskapital, eller om gärningen annars har varit av särskilt farlig art.

5 §

Om någon lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom, döms för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Om någon lyfter vapen mot annan eller annars hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom, döms för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år.

Om brott som avses i första stycket är grovt döms för grovt olaga hot till fängelse i lägst sex

månader och högst fyra år. Vid

bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har innefattat allvarligt hot som orsakat svårt psykiskt lidande eller har riktats mot någon i en särskilt skyddslös ställning, om gärningen har utförts med understöd av skjutvapen, sprängämne, vapenattrapp eller annat sådant hjälpmedel, om gärningsmannen har anspelat på ett våldskapital, eller om gärningen annars har varit av särskilt farlig art.

10 §

För försök, förberedelse eller stämpling till människorov, människohandel eller olaga frihetsberövande och för underlåtenhet att avslöja ett sådant brott döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller för försök eller förberedelse till olaga tvång som är grovt, äktenskapstvång, dataintrång som om det fullbordats inte skulle ha varit att anse som ringa, eller grovt dataintrång.

För försök, förberedelse eller stämpling till människorov, människohandel eller olaga frihetsberövande och för underlåtenhet att avslöja ett sådant brott döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller för försök, förberedelse eller stämpling till grovt olaga tvång och för

försök eller förberedelse till äkten-

skapstvång, dataintrång som om det fullbordats inte skulle ha varit att anse som ringa, eller grovt dataintrång.

8 kap.

6 §

Är brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall för grovt rån dömas till fängelse, lägst fyra och högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om våldet var livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller om han eljest visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning.

Om brott som avses i 5 § är

grovt döms för grovt rån till fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om våldet varit livsfarligt, om gärningen har utförts

med understöd av skjutvapen, sprängämne, vapenattrapp eller annat sådant hjälpmedel, om

gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, eller annars visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning, eller om

gärningen annars har varit av särskilt farlig art.

12 §

För försök eller förberedelse till stöld, grov stöld, rån, grovt rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel, olovlig kraftavledning eller olovlig avledning av värmeenergi, så ock för stämpling till eller underlåtenhet att avslöja rån eller grovt rån döms till ansvar enligt vad i 23 kap. stad-

gas. Skulle tillgrepp av fortskaff-

ningsmedel eller olovlig avledning av värmeenergi, om brottet

fullbordats, hava varit att anse som ringa, må dock ej dömas till

ansvar som nu sagts.

För försök eller förberedelse till stöld, grov stöld, rån, grovt rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel, olovlig kraftavledning eller olovlig avledning av värmeenergi döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller för

stämpling till grov stöld och

stämpling till eller underlåtenhet att avslöja rån eller grovt rån. I

ringa fall av tillgrepp av fort-

skaffningsmedel eller olovlig avledning av värmeenergi ska det

inte dömas till ansvar.

9 kap.

4 §

Den som genom olaga tvång förmår någon till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är, döms, om inte brottet är att anse som rån eller grovt rån, för utpressning till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen har innefattat våld eller hot av allvarligt slag eller om gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet.

Den som genom olaga tvång förmår någon till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i hans eller hennes ställe, döms, om inte brottet är att anse som rån eller grovt rån, för utpressning till fängelse i högst två år. Om brottet är ringa döms

för ringa utpressning till böter.

Om brott som avses i första stycket är grovt döms för grov utpressning till fängelse i lägst ett

och högst sex år. Vid bedöm-

ningen av om brottet är grovt

ska det särskilt beaktas om gärningen har innefattat våld eller hot av allvarligt slag, om

gärningen har utförts med under-

stöd av skjutvapen, sprängämne, vapenattrapp eller annat sådant hjälpmedel, om gärningsmannen har anspelat på ett våldskapital eller har visat särskild hänsyns-

löshet, eller om gärningen annars

har varit av särskilt farlig art.

11 §

För försök eller förberedelse till bedrägeri, grovt bedrägeri, utpressning, ocker eller grovt häleri och för stämpling till grovt häleri döms det till ansvar enligt 23 kap. Bestämmelserna i 23 kap. 3 § ska dock inte gälla i fråga om försök till utpressning.

För försök till bedrägeri, grovt bedrägeri, ringa utpressning, utpressning, grov utpressning, ocker eller grovt häleri döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma

gäller för förberedelse till bedrä-

geri, grovt bedrägeri, utpressning, grov utpressning, ocker eller grovt häleri och för stämpling till grovt bedrägeri, grov ut-

pressning eller grovt häleri.

Bestämmelserna i 23 kap. 3 § ska dock inte gälla i fråga om försök till utpressning.

Såsom för förberedelse till bedrägeri eller grovt bedrägeri döms den som för att bedra försäkringsgivare eller annars med bedrägligt uppsåt skadar sig eller annan till person eller egendom. Detsamma ska gälla, om någon med samma uppsåt försöker åstadkomma sådan skada. Har han eller hon innan skadan uppstått frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, ska han eller hon inte dömas till ansvar.

10 kap.

5 §

Om någon, som på grund av förtroendeställning fått till uppgift att för någon annan sköta ekonomisk angelägenhet eller självständigt handha kvalificerad teknisk uppgift eller övervaka

Om någon, som på grund av förtroendeställning fått till uppgift att för någon annan sköta ekonomisk angelägenhet eller självständigt hantera kvalificerad teknisk uppgift eller övervaka

skötseln av sådan angelägenhet eller uppgift, missbrukar sin förtroendeställning och därigenom skadar huvudmannen, döms han för trolöshet mot huvudman till böter eller fängelse i högst två år. Vad som har sagts nu gäller inte, om gärningen är belagd med straff enligt 1–3 §§.

Är brottet grovt, skall dömas

till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande

huruvida brottet är grovt skall

särskilt beaktas, om gärningsmannen begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller tillfogat huvudmannen betydande eller synnerligen kännbar skada.

skötseln av sådan angelägenhet eller uppgift, missbrukar sin förtroendeställning och därigenom skadar huvudmannen, döms han

eller hon för trolöshet mot

huvudman till böter eller fängelse i högst två år. Vad som har sagts nu gäller inte om gärningen är belagd med straff enligt 1–3 §§.

Om brott som avses i första stycket är grovt döms för grov trolöshet mot huvudman till

fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen

av om brottet är grovt ska det

särskilt beaktas om gärningsmannen använt falsk handling eller vilseledande bokföring eller tillfogat huvudmannen betydande eller synnerligen kännbar skada, eller om gärningen annars

har varit av särskilt farlig art.

Missbrukar någon, som fått till uppgift att sköta rättslig angelägenhet för någon annan, till förfång för huvudmannen sin förtroendeställning, döms han enligt första stycket, även om angelägenheten inte är av ekonomisk eller teknisk art.

9 §

För försök till förskingring eller trolöshet mot huvudman

samt för försök eller förbere-

delse till grov förskingring döms till ansvar enligt vad som före-

skrivs i 23 kap.

För försök till förskingring eller trolöshet mot huvudman

och för försök, förberedelse eller stämpling till grov förskingring

eller grov trolöshet mot huvud-

man döms det till ansvar enligt

23 kap.

För förberedelse till grovt givande av muta döms också till ansvar enligt 23 kap.

11 kap.

6 §

För försök till oredlighet mot borgenärer enligt 1 § första stycket eller försök till sådan oredlighet enligt 1 § andra stycket som innebär att tillgång bortförs ur riket döms till ansvar enligt vad som föreskrivs i 23 kap. Detsamma gäller i fall då sådant brott som nu har angetts ska bedömas som grov oredlighet mot borgenärer. För förberedelse till grovt bokföringsbrott döms också till ansvar enligt vad

som föreskrivs i 23 kap.

För försök till oredlighet mot borgenärer enligt 1 § första stycket eller försök till sådan oredlighet enligt 1 § andra stycket som innebär att tillgång bortförs ur riket döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller i fall då sådant brott som nu har angetts ska bedömas som grov oredlighet mot borgenärer. För förberedelse eller stämpling

till grov oredlighet mot borgenärer eller förberedelse till grovt

bokföringsbrott döms det också till ansvar enligt 23 kap.

17 kap.

1 §

Den som med våld eller hot om våld förgriper sig å någon i hans myndighetsutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från åtgärd däri eller hämnas för sådan åtgärd,

dömes för våld eller hot mot

tjänsteman till fängelse i högst

fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla,

om någon sålunda förgriper sig mot den som tidigare har utövat myndighet för vad denne däri gjort eller underlåtit.

Den som med våld eller hot om våld förgriper sig någon i

hans eller hennes myndighets-

utövning eller för att tvinga honom eller henne till eller hindra honom eller henne från åtgärd i myndighetsutövningen eller hämnas för sådan åtgärd,

döms för våld eller hot mot

tjänsteman till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma ska gälla om någon på samma sätt förgriper sig mot den som tidigare har utövat myndighet för vad han eller hon har gjort eller underlåtit att göra.

Om brott som avses i första stycket är grovt döms för grovt våld eller hot mot tjänsteman till

fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har innefattat våld eller hot av allvarligt slag, om gärningen har utförts med understöd av skjutvapen, sprängämne, vapenattrapp eller annat sådant hjälpmedel, om gärningsmannen har anspelat på ett våldskapital, eller om gärningen annars har varit av särskilt farlig art.

2 §

Den som, annorledes än i 1 §

sägs, för att tvinga eller hindra

någon i hans myndighetsutövning eller för att hämnas för åtgärd däri, otillbörligen företager gärning, som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar därmed, dömes för förgripelse mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst

sex månader.

Är brottet grovt, dömes till

fängelse i högst fyra år.

Den som, på annat sätt än

vad som anges i 1 §, för att

tvinga eller hindra någon i hans

eller hennes myndighetsutövning

eller för att hämnas för åtgärd

som utförts i myndighetsutövningen, otillbörligen utför en

gärning, som för honom eller

henne medför lidande, skada eller

annan olägenhet, eller hotar med

sådan gärning, döms för för-

gripelse mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst ett år.

Om brott som avses i första stycket är grovt döms för grov förgripelse mot tjänsteman till

fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen

av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har innefattat våld eller hot av allvarligt slag mot tjänstemannens närstående, om skada har drabbat egendom av betydande värde eller

annars har varit särskilt kännbar, om gärningen har utförts med understöd av skjutvapen, sprängämne, vapenattrapp eller annat sådant hjälpmedel, om gärningsmannen har anspelat på ett våldskapital, eller om gärningen annars har varit av särskilt farlig art.

10 §

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för att

denne gjort anmälan, fört talan,

avlagt vittnesmål eller annars vid förhör avgett utsaga hos en domstol eller annan myndighet eller för att hindra någon från en sådan åtgärd, döms för övergrepp i rättssak till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma ska gälla, om man med någon annan gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om en sådan gärning angriper någon för att

denne avlagt vittnesmål eller

annars avgett utsaga vid förhör hos en myndighet eller för att hindra honom eller henne från att avge en sådan utsaga.

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för att

han eller hon gjort anmälan, fört

talan, avlagt vittnesmål eller annars vid förhör avgett utsaga hos en domstol eller annan myndighet eller för att hindra någon från en sådan åtgärd, döms för övergrepp i rättssak till fängelse i högst fyra år. Om brottet är ringa döms för ringa

övergrepp i rättssak till böter eller

fängelse i högst sex månader. Detsamma ska gälla, om man med någon annan gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om en sådan gärning angriper någon för att han eller hon avlagt vittnesmål eller annars avgett utsaga vid förhör hos en myndighet eller för att hindra honom eller henne från att avge en sådan utsaga.

Med domstol eller annan myndighet i första stycket avses även en dömande kammare eller ett annat organ i Internationella brottmålsdomstolen.

Är brottet grovt, döms till fäng-

else, lägst två och högst åtta år.

Om brott som avses i första stycket är grovt döms för grovt

övergrepp i rättssak till fängelse i

lägst två och högst åtta år. Vid

bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om det har uppkommit, eller funnits risk för, betydande men för det allmänna eller enskild, om gärningen har utförts med understöd av skjutvapen, sprängämne, vapenattrapp eller annat sådant hjälpmedel, om gärningsmannen har anspelat på ett våldskapital, eller om gärningen annars har varit av särskilt farlig art.

16 §

För försök eller förberedelse till våld eller hot mot tjänsteman döms till ansvar enligt vad som

föreskrivs i 23 kap., såvida inte brottet, om det fullbordats, skulle ha varit att anse som ringa.

För försök eller förberedelse till främjande av flykt döms också till ansvar enligt vad som anges i 23 kap.

För försök eller förberedelse till våld eller hot mot tjänsteman, grovt våld eller hot mot

tjänsteman, grov förgripelse mot tjänsteman, övergrepp i rättssak, grovt övergrepp i rättssak eller

främjande av flykt döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma

gäller för stämpling till grovt våld eller hot mot tjänsteman, grov förgripelse mot tjänsteman, övergrepp i rättssak eller grovt övergrepp i rättssak.

23 kap.

2 §

Den som, med uppsåt att utföra eller främja brott,

1. tar emot eller lämnar pengar eller annat som betalning för ett brott eller för att täcka kostnader för utförande av ett brott, eller

2. skaffar, tillverkar, lämnar, tar emot, förvarar, transporterar, sammanställer eller tar annan liknande befattning med något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid ett brott,

skall i de fall det särskilt anges ska i de fall det särskilt anges

dömas för förberedelse till brottet, om han inte gjort sig skyldig till fullbordat brott eller försök.

dömas för förberedelse till brottet, om han eller hon inte gjort sig skyldig till fullbordat brott eller försök.

I de fall det särskilt anges döms för stämpling till brott. Med stämpling förstås, att någon i samråd med annan beslutar gärningen eller att någon söker anstifta annan eller åtar eller erbjuder sig att utföra den.

Straff för förberedelse eller stämpling skall bestämmas under den högsta och får sättas under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott. Högre straff än fängelse i två år får bestämmas endast om fängelse i åtta år eller däröver kan följa på det fullbordade brottet. Om faran för att brottet skulle fullbordas var ringa, skall inte dömas till ansvar.

Straff för förberedelse eller stämpling ska bestämmas under den högsta och får sättas under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott. Högre straff än fängelse i två år får bestämmas endast om fängelse i åtta år eller däröver kan följa på det fullbordade brottet eller om gär-

ningen annars med hänsyn till det avsedda brottets straffvärde, faran för att brottet skulle fullbordas och omständigheterna i övrigt är särskilt allvarlig.

Om faran för att brottet skulle fullbordas var ringa eller

om gärningen med hänsyn till andra omständigheter är mindre allvarlig, ska det inte dömas till

ansvar.

6 §

Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja brott

som är å färde, när det kan ske

utan fara för honom själv eller

någon av hans närmaste, skall

han i de fall särskilt stadgande

givits därom dömas för under-

låtenhet att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som

Underlåter någon att i tid anmäla eller annars avslöja en

förestående eller pågående brottslig gärning, ska han eller hon i de

fall det särskilt anges dömas för underlåtenhet att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som medverkat endast i mindre mån till sådant brott;

allenast i mindre mån medverkat

till sådant brott; dock må ej i

något fall dömas till svårare straff

än fängelse i två år. I de fall då det är särskilt föreskrivet skall för underlåtenhet att avslöja brott ansvar enligt vad nu sagts

ådömas jämväl den som ej insett

men bort inse att brottet var å

färde.

Om föräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare, i annat fall än första stycket avser, underlåta att från brott hindra den som står under deras vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva eller

deras närmaste och utan anmälan

till myndighet, dömes för underlåtenhet att hindra brottet enligt vad i första stycket är stadgat.

Ej må för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott dömas, med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa därå.

högre straff än fängelse i två år

får dock inte dömas ut. I de fall då det är särskilt föreskrivet ska för underlåtenhet att avslöja brott dömas även den som inte

haft uppsåt till men borde ha insett att brottet var förestående eller pågående.

Om föräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare, i annat fall än som avses i första stycket, underlåter att från brott hindra den som står under deras vård eller lydnad döms för underlåtenhet att hindra brottet enligt vad som föreskrivs i första stycket.

För underlåtenhet att hindra brott ska också, i de fall det är särskilt angivet att underlåtenhet att avslöja brott är straffbelagt, dömas den som har ett bestämmande inflytande i en sammanslutning och underlåter att hindra ett förestående eller pågående brott inom ramen för sammanslutningen.

Ansvar för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott förutsätter

1. att gärningen har fortskridit så långt att den är straffbar, och

2. att ett ingripande kan ske

utan fara för den handlande eller

för någon annan och, i fall som avses i andra och tredje stycket,

utan anmälan till myndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2015.

1.2. Förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

Härigenom föreskrivs att 4 § narkotikastrafflagen (1968:64) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

För försök eller förberedelse till narkotikabrott eller grovt narkotikabrott liksom för stämpling till narkotikabrott, som inte är att anse som ringa, eller till grovt narkotikabrott döms, om gärningen avser annan befattning än som avses i 1 § första stycket 6, till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

För försök till olovlig befattning med narkotikaprekursorer döms, om gärningen avser annan befattning än som avses i 3 b § första stycket 2, till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

För försök till narkotikabrott eller grovt narkotikabrott liksom för förberedelse eller stämpling till narkotikabrott, som inte är att anse som ringa, eller till grovt narkotikabrott döms det, om gärningen avser annan befattning än som avses i 1 § första stycket 6, till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

För försök till olovlig befattning med narkotikaprekursorer döms det, om gärningen avser annan befattning än som avses i 3 b § första stycket 2, till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2015.

1.3. Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs att 11 och 13 a §§skattebrottslagen (1971:69) ska ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §

För förberedelse till grovt skattebrott döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

För förberedelse eller stämp-

ling till grovt skattebrott döms det till ansvar enligt 23 kap.

brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2015.

1.4. Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)

Härigenom föreskrivs att det i 9 kap. vapenlagen (1996:67) ska införas en ny paragraf, 8 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

8 §

För försök, förberedelse eller stämpling till grovt vapenbrott eller synnerligen grovt vapenbrott döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken .

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2015.

1.5. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

För försök till smuggling, narkotikasmuggling eller tullbrott samt för försök, förberedelse och stämpling till grov smuggling, grov narkotikasmuggling, grovt tullbrott eller grov olovlig befattning med smuggelgods döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Detsamma gäller förberedelse till

narkotikasmuggling samt stämp-

ling till sådan narkotikasmuggling som inte är att anse som ringa.

För försök till smuggling, narkotikasmuggling eller tullbrott samt för försök, förberedelse eller stämpling till grov smuggling, grov narkotikasmuggling, grovt tullbrott eller grov olovlig befattning med smuggelgods döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Detsamma gäller för förberedelse eller stämpling till sådan narkotikasmuggling som inte är att anse som ringa.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2015.

1.6. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 8 § (2005:716) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.

8 §

Den som uppsåtligen hjälper en utlänning att olovligen komma in i eller passera genom Sverige, en annan EU-stat eller Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein döms för människosmuggling till fängelse i högst två år.

Är brottet att anse som grovt döms för grov människosmuggling till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid

bedömande av om brottet är

grovt ska särskilt beaktas om gärningen

1. utförts mot ersättning,

2. utgjort ett led i en verksamhet som avsett ett stort antal personer, eller

3. utförts under former som innebär livsfara för utlänningen eller annars utförts under hänsynslösa former.

Är brottet att anse som ringa döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

För försök eller förberedelse till brott enligt denna paragraf döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Om brott som avses i första stycket är grovt döms för grov

människosmuggling till fängelse

i lägst sex månader och högst

sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen

1. utförts mot ersättning,

2. utgjort ett led i en verksamhet som avsett ett stort antal personer, eller

3. utförts under former som innebär livsfara för utlänningen eller annars utförts under hänsynslösa former.

Om brott som avses i första stycket är ringa döms för ringa människosmuggling till böter eller

fängelse i högst sex månader.

För försök till ringa män-

niskosmuggling, människosmuggling eller grov människosmuggling

döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Detsamma gäller

för förberedelse till människo-

smuggling eller grov människosmuggling.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2015.

2. Utredningens uppdrag och arbete

2.1. Utredningens uppdrag

Direktiven för vårt uppdrag beslutades vid regeringssammanträde den 21 februari 2013 (dir. 2013:19). Av direktiven framgår att utredningens övergripande uppdrag har varit att överväga om det går att skärpa den straffrättsliga regleringen så att organiserad brottslighet kan bekämpas mer effektivt. Mer konkret har det varit fråga om att överväga om kriminaliseringen av olika förstadier till brott är tillräckligt omfattande, om straffskalan för förberedelse och stämpling till brott bör ändras, om det finns omständigheter som är särskilt vanligt förekommande vid organiserad brottslighet och som bör lyftas fram som omständigheter att särskilt beakta vid brottsrubricering samt om kriminaliseringen av underlåtenhet att avslöja brott bör ändras på något sätt.

Den 5 december 2013 erhöll utredningen ett tilläggsuppdrag avseende vapenbrott (dir. 2013:112). Uppdraget gällde bl.a. att undersöka vilka åtgärder som krävs för att höja straffminimum för grovt vapenbrott till fängelse i ett år och införa en särskild straffskala för synnerligen grovt vapenbrott. Utredningens uppdrag i den delen redovisades den 14 februari 2014 i delbetänkandet Skärpta straff för vapenbrott (SOU 2014:7). Uppdraget, såvitt nu är av intresse, har gällt att överväga om grovt vapenbrott bör kriminaliseras på försöks-, förberedelse- och stämplingsstadiet.

2.2. Utredningens arbete

Utredningsarbetet har bedrivits på sedvanligt sätt med tretton sammanträden, varav två tvådagars internatsammanträden (tre sammanträden avsåg den del av arbetet med tilläggsuppdraget som redovisades den 14 februari 2014).

I våra direktiv har angetts att utredningen vid behov ska samråda med berörda myndigheter och organisationer. Detta samråd har till övervägande del skett genom att de närmast berörda myndigheterna och organisationerna funnits representerade i expertgruppen. Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen (genom Polismyndigheten i Västra Götalands län), Brottsförebyggande rådet (Brå) och Sveriges advokatsamfund har varit representerade i expertgruppen. Därutöver har en expert från allmän domstol deltagit i utredningens arbete. På detta sätt har kunskaper, erfarenheter och synpunkter under arbetets gång inhämtats som underlag för utredningens analyser och överväganden.

Samråd har skett med Egendomsskyddsutredningen (Ju 2012: 10), Utredningen om skärpta straff för allvarliga våldsbrott (Ju 2013:04) och Narkotikastraffutredningen (Ju 2013:11).

Den 20 mars 2014 träffade utredaren och sekreteraren kammaråklagaren Ashraf Ahmed, Internationella åklagarkammaren i Stockholm, för att få hans synpunkter på brottsutredningar som rör organiserad brottslighet. Ashraf Ahmed har bl.a. deltagit i utredningen i det s.k. Södertäljemålet (Södertälje tingsrätts dom i mål B 2376-12 som varit under prövning i Svea hovrätt (mål B 8076-13; dom har meddelats den 1 september 2014). Samma dag anordnade utredningen även, i samarbete med Stockholms universitet, ett seminarium i straffrätt som särskilt behandlade frågan om gradindelning och straffmätning.

2.3. Avgränsning av uppdraget

Vårt uppdrag har dels varit styrt till överväganden om bl.a. en utökad kriminalisering i förfältet av samt kvalifikationsgrunderna för vissa angivna brott, dels öppet genom att det i direktiven överlämnats till utredningen att även lämna förslag för andra brottstyper än de angivna. Det har medfört att vi lämnar förslag till ändringar för vissa andra brott än de som särskilt har angetts i våra

direktiv. Eftersom utredningstiden har varit begränsad och då en stor mängd brottstyper är vanliga inom organiserad brottslighet har vi emellertid ansett oss nödgade att avgränsa uppdraget till några mer centrala brottstyper.

För några brottstyper har det dessutom pågått utredningar delvis parallellt med vår utredning, varför vi har valt att inte gå in närmare på vissa av de brott som behandlas inom ramen för de utredningarna (t.ex. Egendomsskyddsutredningen, Utredningen om skärpta straff för allvarliga våldsbrott och Narkotikastraffutredningen). Vi har emellertid löpande samrått med och har hållit oss informerade om det arbete som bedrivits inom nämnda utredningar och inom Regeringskansliet och utredningsväsendet i övrigt.

Det sagda innebär att vi (med några undantag) har valt att koncentrera utredningens arbete kring brottsbalksbrotten och att vi således – med några få undantag – har avstått från att utreda och lämna förslag på specialstraffrättens område. Detta innebär inte i sig något ställningstagande i fråga om det finns anledning att överväga sådana förändringar som vi föreslår även för andra brott än de vi behandlar i detta betänkande eller inte.

En fråga som inte tas upp i direktiven, men som har varit uppe till diskussion under utredningstiden är frågan om deltagande i kriminell organisation bör kriminaliseras. Vi har vid samrådsmöte med framför allt Åklagarmyndigheten fått information om att det faktum att den svenska lagstiftaren har valt att inte kriminalisera deltagande i kriminell organisation innebär svårigheter bl.a. i polis och åklagares internationella samarbeten. Samtidigt är det lätt att se svårigheter med en sådan kriminalisering.

Frågan om att kriminalisera deltagande i en kriminell organisation har varit föremål för överväganden tidigare, nämligen efter att rådet i Europeiska Unionen i december 1998 beslutade att anta en gemensam åtgärd om att göra deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott (se mer om detta i avsnitt 3.1.1 nedan). De krav som ställdes enligt konventionen var att varje medlemsstat skulle åta sig att se till att de handlingar som beskrevs i konventionen bestraffas med effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner. Regeringen uttalade i samband med att konventionen skulle antas att reglerna om medverkan, förberedelse och stämpling till samt underlåtenhet att avslöja brott lever upp till de krav som framgår av konventionen.

Sammantaget gjordes bedömningen att några lagstiftningsåtgärder inte var nödvändiga för att uppfylla konventionens krav (skr. 1998/99:60 s. 265 och prop. 2002/03:146 s. 32).

Även om vi enligt våra direktiv har varit oförhindrade att ta upp sådana närliggande frågor som har samband med de frågeställningar som ska utredas menar vi att just frågan om kriminalisering av deltagande i kriminell organisation dels har övervägts tidigare och inte ansetts passa in i svensk lagstiftning, dels är så komplicerad att det inte finns utrymme att på ett fullgott sätt utreda frågan inom ramen för förevarande uppdrag. Vi har således valt att inte utreda frågan om deltagande i en kriminell organisation bör kriminaliseras.

3. Organiserad brottslighet och kriminella grupperingar i Sverige

3.1. Inledning

Under senare år har fokus ökat och stora resurser lagts ned på att bekämpa den organiserade brottsligheten. Regeringen har bl.a. under 2007 tagit initiativ till en bred nationell mobilisering mot den organiserade brottsligheten. Ett problem med sådana och andra insatser som vidtagits för att bekämpa organiserad brottslighet är dock att det inte finns någon vedertagen definition av begreppet organiserad brottslighet och det har inte heller vid de konkreta insatserna redogjorts för vad syftet är med de vidtagna åtgärderna (Brå 2011:20 s. 43). I stället används olika typer av beskrivningar av vad som avses med begreppet i olika sammanhang. Det är inte länge sedan begreppet organiserad brottslighet väckte associationer främst till kriminella mc-gäng. Numera ingår även bl.a. grupperingar som baseras på släktskap eller etnicitet samt grupperingar med anknytning till ett visst geografiskt område i beskrivningen.

Utöver olika slags varaktiga gängbildningar och nätverk förekommer tillfälliga grupperingar som bildas för att genomföra ett visst brott, t.ex. ett värdetransportrån eller en bolagstömning, och som därefter upplöses. Det handlar då mer om organiserade brott än organiserad brottslighet (Brå 2002:7 s. 8). Utmärkande för organiserad brottslighet är att det är en mer eller mindre löpande kriminell verksamhet som bedrivs i sådan omfattning att det knappast går att utföra den ensam. Som regel handlar det om kriminella nätverk som förser marknaden med förbjudna och skattefria varor eller tjänster (Johansen s. 12 ff.).

Ett problem med insatser mot organiserad brottslighet kan alltså vara att det är svårt att klart se vilka insatser som lämpligen bör vidtas eller vad dessa ska leda till utan att samtidigt veta vad som avses

med organiserad brottslighet eller vilket problem det är man vill komma tillrätta med från samhällets sida.

3.1.1. Internationella instrument och definitioner

Ett första steg mot en internationellt accepterad definition togs år 1998 då EU:s medlemsstater antog den gemensamma åtgärden om att göra deltagande i en kriminell organisation i EU:s medlemsstater till ett brott. Ytterligare ett steg togs år 2000, då Förenta Nationernas (FN) generalförsamling antog en allmän konvention mot transnationell organiserad brottslighet (Wienkonventionen), som har stora likheter med EU:s gemensamma åtgärd. Enligt de båda instrumenten kan begreppet organiserad brottslighet sägas ta sikte på gärningar begångna inom en strukturerad sammanslutning av ett par personer eller fler, vilka handlar i samförstånd i syfte att begå ett eller flera brott som kan föranleda fyra års fängelse eller mer för att direkt eller indirekt uppnå ekonomisk eller annan materiell vinning.

Regeringen redovisade i samband med att den gemensamma åtgärden och FN-konventionen skulle antas, att reglerna om medverkan, förberedelse och stämpling till samt underlåtenhet att avslöja brott lever upp till de krav som framgår av instrumenten. Sammantaget gjordes bedömningen att några lagstiftningsåtgärder inte var nödvändiga för att uppfylla instrumentens krav (skr. 1998/99:60 s. 265 och prop. 2002/03:146 s. 32).

Sverige tillträdde därefter Förenta Nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet den 30 april 2004. Enligt konventionen ska varje konventionsstat bl.a. vidta de åtgärder som behövs för att straffbelägga att avtala med en eller flera personer att begå ett grovt brott i syfte som direkt eller indirekt är förenat med uppnående av ekonomisk eller annan materiell vinning. Vidare ska konventionsstaterna straffbelägga att någon, med vetskap antingen om en organiserad brottslig sammanslutnings syfte och allmänna brottsliga verksamhet, aktivt deltar i verksamheten med vetskap om att deltagandet kommer att bidra till genomförandet av brott.

År 2008 antogs inom EU ett rambeslut om kampen mot organiserad brottslighet (2008/841/RIF). Syftet med rambeslutet var att i viss mån harmonisera medlemsstaternas lagstiftning när det gäller

brott som rör deltagande i en kriminell organisation. I rambeslutet användes den sedan tidigare framtagna gemensamma listan över elva kriterier som kan användas för att definiera begreppet organiserad brottslighet. Enligt EU:s definitionsmodell måste minst sex av kriterierna vara uppfyllda för att det ska vara fråga om organiserad brottslighet – och bland dem är de kriterier med nummer 1, 3, 5 och 11 obligatoriska. Enligt de elva kriterierna ska det vara fråga om:

1. samarbete mellan fler än två personer,

2. egna tilldelade uppgifter åt var och en,

3. lång eller obegränsad utsträckning i tiden,

4. någon form av disciplin och kontroll,

5. misstanke om allvarliga kriminella handlingar,

6. verksamhet på internationell nivå,

7. användande av våld eller andra metoder för hot,

8. användande av kommersiella eller affärsmässiga strukturer,

9. deltagande i penningtvätt, 10. otillbörlig påverkan på politik, medier, offentlig förvaltning,

rättsliga myndigheter eller ekonomin, och

11. strävan efter vinning och/eller makt.

Sverige har antagit och genomfört rambeslutet i svensk rätt (Ds 2008:6, Ds 2010:25 och prop. 2007/08:144 och 2010/11:76). Åter gjordes bedömningen att svensk rätt i huvudsak uppfyllde de kriminaliseringsåtaganden som följde av rambeslutet (prop. 2010/11:76 s. 21).

Det är emellertid inte självklart att det går att överföra dessa kriterier till svenska förhållanden, eftersom den organiserade brottsligheten i Sverige inte nödvändigtvis följer samma mönster som den internationella organiserade brottsligheten. Ett problem med den vida definition som ställs upp i de internationella konventionerna är att den täcker in allt från italienska maffiasyndikat till två inbrottstjuvar som driver en fönsterputsfirma (Brå 2012:13 s. 332). När det gäller de svenska förhållandena är det framför allt broderskaps-

grupperingar och ad hoc grupperingar (se nedan avsnitt 3.2.4) som agerar i organiserad form.

3.2. Svenska förhållanden

3.2.1. Finns det någon svensk legaldefinition av begreppet organiserad brottslighet?

I svensk rätt finns inte någon legaldefinition av begreppet organiserad brottslighet. Inte heller i övrigt finns det någon allmänt vedertagen definition av begreppet organiserad brottslighet.

Under senare år har regeringen lämnat flera förslag till riksdagen som syftat till att motverka den organiserade brottsligheten, men någon definition av vad som avses med begreppet organiserad brottslighet eller kriminell organisation har inte ansetts lämplig att göra i lag. I och med Sveriges genomförande av Rådets rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott (2005/212/RIF) angavs t.ex. att regeringen valde att inte begränsa tillämpningen av de nya förverkandereglerna så att de endast skulle vara tillämpliga vid brott som utförts av eller inom kriminella organisationer (prop. 2007/08:68 s. 54 f.). I stället framgår det av förverkandebestämmelsen i 36 kap. 1 b § första stycket brottsbalken att det enda krav som uppställs är att det ska vara fråga om ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i sex år eller mer avseende brottstyp. I andra stycket finns dessutom ett antal brott där straffvärdet är lägre men där första styckets bestämmelser ändå kan aktualiseras, t.ex. vid narkotika-, människohandels- och dopningsbrott (prop. 2007/08:68, s. 55 f.).

Att, såsom i rambeslutet, använda sig av begreppet kriminell organisation ansågs vid genomförandet av beslutet vara främmande för svensk rätt och begreppet skulle därmed inte användas som avgränsning för den nya förverkandeformens tillämpningsområde. Regeringen ville inte heller införa någon annan begränsande formulering som föreslagits av remissinstanserna, såsom att bestämmelserna skulle träffa brottslighet som utövas systematiskt (prop. 2007/08:68, s. 54 f.).

I förslaget om en utvidgning av bestämmelsen i 29 kap. 2 § 6 brottsbalken om försvårande omständigheter, som lämnades under våren 2010, angavs att det så som försvårande omständighet vid

straffmätningen av ett brott skulle beaktas om brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form, systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering.

Med brottslighet som utövats i organiserad form avses enligt förarbetena brottslighet som har begåtts inom ramen för en struktur där flera personer samverkat under en inte helt obetydlig tidsperiod för att begå brott. Med brottslighet som utövats systematiskt avses brottslighet där ett visst tillvägagångssätt upprepats ett flertal gånger av antingen en ensam gärningsman eller av flera personer i samförstånd (prop. 2009/10:147 s. 43). Klart är alltså att bestämmelsen tar sikte på organiserad brottslighet, men att begreppet inte används uttryckligen i lagstiftningen. Bestämmelsens tillämplighet har prövats bl.a. i ett mål där gärningsmännen hade anknytning till Hells Angels och några av dess supporterorganisationer (se Göta hovrätts dom den 14 maj 2013 i mål nr B 90-13. Se även mer om denna bestämmelse nedan i avsnitt 7.2.2).

Det finns alltså ingen legaldefinition av begreppet organiserad brottslighet, kriminell organisation eller liknande i svensk rätt och i praktiken måste de begrepp som i stället angetts i lagtexten för att beskriva den verksamhet som ofta utförs inom sådana organisationer eller konstellationer bli föremål för åklagarens utredning. Åklagaren måste då redovisa sin utredning och presentera bevis om t.ex. hur organiserat ett brott har varit i det enskilda fallet för att en viss bestämmelse som införts i syfte att motverka organiserad brottslighet ska kunna tillämpas.

3.2.2. Brottsförebyggande rådets definition

Brottsförebyggande rådet har under många år bedrivit forskning om organiserad brottslighet och har utifrån sin kunskap om förhållandena i Sverige utarbetat en definition av organiserad brottslighet som kan sammanfattas i följande tre punkter (Idéskrift 18. Lokala åtgärder mot organiserad brottslighet s. 34 f.).

  • Det rör sig om nätverksbaserad vinstinriktad brottslig verksamhet i projektform där gärningspersonerna har vilja och förmåga att skydda och underlätta brottsligheten genom otillåten påverkan (trakasserier, hot, våld och korruption).
  • Inom projekten, som avlöser varandra, finns en arbetsordning och flexibilitet som innebär att medarbetare går in i och ut ur projekten.
  • Verksamheten bedrivs som regel diskret, men kan ibland ta sig uttryck i synliga gäng med ett utmanande beteende, symboler och maktspråk.

Inom den organiserade brottsligheten utgör kriminaliteten en affärsmässig verksamhet. Med det avses att brott inte är engångsföreteelser, utan bedrivs på yrkesmässiga grunder och syftet är framför allt att tjäna pengar. Eftersom verksamheten som de kriminella gängen utför är brottslig måste den skyddas från myndigheter och angrepp från andra kriminella och svekfulla personer i eller i närheten av verksamheten. Skyddet byggs upp dels genom att organisationen genom våldshandlingar och hot mot dem som riskerar att angripa verksamheten etablerar ett våldskapital, dels genom att nätverken försöker undvika att dra uppmärksamhet åt sig genom att agera diskret och vara ytterst försiktiga. Skyddet av organisationen eller gänget är följaktligen en mycket viktig del i verksamheten och livsföringen för dessa gärningspersoner (Idéskrift 18. Lokala åtgärder mot organiserad brottslighet s. 35 f.).

De kriminella organisationerna skapar genom den brottsliga verksamheten kapital, kompetens, kontakter och status som sedan kan användas för att ytterligare skydda och underlätta den fortsatta verksamheten. Denna ständigt pågående process medför att brottsligheten blir systemhotande och ett större problem för samhället än dess ”kriminella kärnverksamhet” (som t.ex. narkotikabrott och stölder). Den kriminella verksamheten blir också systemhotande om de kriminella organisationerna kan påverka myndighetspersoner, såsom tulltjänstemän och poliser, på ett otillbörligt sätt eller hota brottsoffer och vittnen, som kanske då inte vågar anmäla brott eller berätta om sina iakttagelser i domstol (Idéskrift 18. Lokala åtgärder mot organiserad brottslighet s. 36 f.).

Enligt Brå är det framför allt pengar som är drivkraften för den organiserade brottsligheten. En del av de mer etablerade grupperingarna har därför tagit steget över till ekonomisk brottslighet och inriktar sig på t.ex. bolagstömningar och bedrägerier snarare än mer traditionell brottslighet, som narkotikabrott och stölder (Brå 2012:13 s. 349 f.). Den organiserade brottsligheten i Sverige har

annars i huvudsak varit inriktad på narkotika, smuggling av sprit, tobak och dopningspreparat, stölder, och i någon mån miljöbrott. Vidare är penningtvätt, människohandel för sexuella ändamål samt koppleri, människosmuggling, illegal spelverksamhet, vapenhandel, och utpressning, grova rån och skjutningar vanligt förekommande inom den svenska organiserade brottsligheten (Brå 2002:7 s. 8, NUC Rapport 2011:3 s. 2).

När insatser ska tillsättas mot organiserad brottslighet är det enligt Brå mer angeläget att det klargörs vad det är som ska bekämpas än att det görs försök att allmängiltigt definiera begreppet organiserad brottslighet. Först när problemet med brottsligheten och syftet med insatsen har identifierats kan de rätta åtgärderna vidtas.

3.2.3. Kritik mot införande av brottsbekämpande åtgärder utifrån en diffus hotbild

Det finns en bred samsyn om att brottslighet, särskilt mycket allvarlig sådan, ska bekämpas på ett effektivt sätt. Kritik har emellertid framförts mot att det hot som terrorism och organiserad brottslighet utgör, i många fall är dåligt underbyggt av fakta och att många åtgärder som vidtas i ”kriget mot terrorism” eller ”kampen mot den organiserade brottsligheten” därmed riskerar att inkräkta på medborgarnas personliga integritet och rättssäkerheten utan att för den skull vara effektiva mot den allvarliga brottsligheten (se t.ex. artiklar av Janne Flyghed och Per Ole Träskman i SvJT 2007 s. 59 respektive 101).

I artiklarna hänvisar författarna till att det i såväl den politiska diskursen som i media ofta hänvisas till att brottsligheten, och då särskilt vissa allvarliga former av brottslighet, utgör ett ständigt ökande hot, medan verkligheten i själva verket kan se helt annorlunda ut om man studerar fakta som t.ex. den officiella brottsstatistiken. Vidare menar de att det finns stor kunskap om kriminaliteten och dess utveckling, omfattning och struktur över tid, medan det finns lite forskning om vad som utgör effektiv brottskontroll eller effektiva polismetoder. Ofta saknas det kunskap om betydelsen av nya tvångsmedel och då i synnerhet hemliga sådana (Flyghed s. 59).

Den hotbild som i det offentliga rummet målas upp om den organiserade gränsöverskridande brottsligheten är dessutom otydlig, vilket till viss del kan förklaras av det faktum att begreppet ”organiserad brottslighet” är otydligt. Träskman menar t.ex. att all brottslighet är mer eller mindre organiserad och med begreppet kan därmed främst avses brottslighet som är mer eller mycket mer organiserad än brottslighet i allmänhet (Träskman s. 110). Träskman är vidare kritisk mot den beskrivning av den hotbild som t.ex. Rikspolisstyrelsen målar upp angående den organiserade brottsligheten i den nationella lägesrapporten om den organiserade brottsligheten, som utarbetas i samverkan med Tull- och Skatteverket samt Ekobrottsmyndigheten. Kritiken riktas mot att uppgifter i rapporten är svävande och inte möjliga att kontrollera samt att den officiella brottsstatistiken inte fullt ut stöder de antaganden som finns om en ökad brottsvolym och en förvärrad brottssituation (Träskman s. 113 f.).

Författarnas kritik riktas framför allt mot att Polisens (och de andra brottskontrollerande myndigheternas) befogenheter när det gäller rätt att utföra underrättelseåtgärder och att vidta olika former av straffprocessuella tvångsåtgärder har ökat väsentligt de senaste åren. Det har påståtts att dessa utökade befogenheter har varit påtvingade av det faktum att brottslingarna använder sig av nya tekniska metoder och att de brottsbekämpande myndigheterna därmed behöver utökade befogenheter för att inte halka på efterkälken. I själva verket finns det, enligt Träskman, mycket som talar för att den utveckling som pågått de senaste åren inte har varit nödvändig. Fråga är i stället om ett skifte i ideologi för hela brottmålsrättegången och brottskontrollen i allmänhet. Den tidigare förhärskande ideologin, som framför allt betonade rättssäkerhetsaspekter, har bytts mot en ideologi som mer betonar effektiv kontroll (Träskman s. 118).

Flyghed menar att det finns fyra grundläggande kriterier som måste vara uppfyllda för att nya integritetskränkande metoder ska införas, nämligen hotkriteriet, skadekriteriet, effektivitetskriteriet och proportionalitetskriteriet. När det gäller organiserad brottslighet anger Flyghed att kriteriet om skada får anses vara uppfyllt i de fall det hot som brottsligheten utgör förverkligas. Med hotkriteriet avses enligt Flyghed att det måste undersökas om det finns några uppgifter om att nya eller gamla hot har fått ökad aktualitet och om

det finns några tillförlitliga och kontrollerbara belägg för att så är fallet. När man överväger ny integritetskränkande lagstiftning bör således hotbilder konstrueras i syfte att skaffa kunskap och beredskap för om hotet förverkligas. Studier som Flyghed har genomfört visar att hotbildskonstruktörer snarare tenderar att övervärdera riskerna än att undervärdera dem och att det sällan framförs klara, tydliga och kontrollerbara påståenden i beskrivningar över framtida hotbilder. När det gäller effektivitetskriteriet bör man ställa sig frågan om det finns något som tyder på att den åtgärd som övervägs är effektiv mot det hot som anteciperats. Flyghed menar t.ex. att det finns rapporter som tyder på att åtgärden hemlig telefonavlyssning har haft betydelse för utredningen i färre än 50 procent av fallen och att hemlig rumsavlyssning (s.k. buggning) har haft avgörande betydelse i mindre än 10 procent av fallen (Flyghed s. 62 f.). Slutligen menar Flyghed att det alltid måste beaktas i vad mån en åtgärd, t.ex. ny lagstiftning med integritetskränkande inslag, är proportionell mot den kränkning av den personliga integriteten som åtgärden innebär. Först om svaret är ja kan åtgärden godtas (Flyghed s. 59 f.).

Sammantaget menar författarna att bl.a. den organiserade gränsöverskridande brottsligheten i och för sig utgör ett hot mot samhället och att det utgör ett legitimt samhällsintresse att alla allvarliga brott utreds på ett effektivt sätt. Samtidigt krävs det att alla åtgärder som inskränker medborgarnas personliga integritet eller minskar rättssäkerheten i brottsbekämpningen övervägs grundligt och underbyggs av forskning som utförts utan politiska baktankar om respekten för rättssäkerheten och mänskliga rättigheter ska upprätthållas.

3.2.4. Kriminella nätverk och grupperingar i Sverige

Inledning

Som framgått ovan finns det ingen legaldefinition av vad som avses med organiserad brottslighet. Det finns dock olika former av kriminella grupperingar där brott begås i organiserad form. Under 1990-talet var det framför allt de kriminella mc-gängen som förknippades med organiserad brottslighet. Det finns emellertid en mängd andra mer eller mindre organiserade kriminella grupperingar

som utför brott, antingen i organisationens namn eller med organisationen som täckmantel eller påtryckningsmedel.

När vi i förevarande betänkande hänför oss till kriminella nätverk och grupperingar avses såväl t.ex. mer välorganiserade kriminella mc-gäng som t.ex. löst sammansatta territoriella nätverk och ad hoc grupperingar. Vi har dock genomgående i betänkandet valt att samlat benämna de grupper som ytterst är föremål för våra bedömningar kriminella nätverk och grupperingar oavsett sammansättning, grad av organisering och oavsett i vilken utsträckning sammanslutningen är bestående över tid.

Broderskapsgrupperingar

De kriminella gäng som brukar inordnas under benämningen broderskapsgrupperingar har en tydlig kriminell identitet med synliga symboler och attribut som tatueringar eller emblem som fungerar som ett varumärke. Kriminalitet är en livsstil för medlemmarna och gängen är ofta hierarkiskt uppbyggda med utpekad ledare, ”president”, och underordnade specialister i olika befattningar. Många av dessa organisationer finns inom mc-gängkulturen, ”outlaw motorcycle gangs”, där medlemmarna väljer att ställa sig utanför samhällets lagar och övriga normer för att i stället följa sina egna regler. För medlemmarna i ett kriminellt mc-gäng (i fortsättningen bara ”mc-gäng”) är brödraskapet inom gänget i regel det viktigaste. Allt annat är av underordnad betydelse, åtminstone till en början.

I början av 1990-talet kom mc-gängen på allvar till Sverige. Enligt Rikskriminalpolisens bedömningar har det skett en fördubbling av antalet personer inom mc-miljön under 2000-talet. Mcgängen ägnar sig åt allt från utpressning i samband med indrivningsverksamhet till narkotika- och vapenhantering samt förmedling av svart arbetskraft. Medlemmar i mc-gängen begår oftast brott i olika konstellationer utanför gängen och det är framför allt när det uppstår konflikter mellan personer inom den kriminella världen som broderskapsgängen uppträder som en homogen grupp. I övrigt ger medlemskapet i gänget en ökad självkänsla och ett varumärke som ger skrämselkapital vid utförande av brott som medlemmen utför ensam eller inom ramen för en tillfälligt sammansatt

grupp (Brå; Brottslighet och trygghet i Malmö, Göteborg och Stockholm – En kartläggning s. 88). Den synliga våldsbrottsligheten förefaller ha minskat i anslutning till moderorganisationerna i takt med att supportergäng bildats. Dessa supportergäng fungerar i stället som moderorganisationernas ”muskler” och utför brott på uppdrag av moderorganisationen.

I allmänhet förekommer det mer organiserad brottslighet i storstäderna, men även mindre städer berörs allt mer av problemet med broderskapsgrupperingar. Det är särskilt mc-gängen och deras supportergäng som börjar etablera sig på mindre orter. Enligt Rikskriminalpolisen rekryterar supportergängen medlemmar bland yngre grovt kriminella män (SOU 2010:15 s. 42).

Fängelsegäng

Fängelsegäng är dels sådana gängbildningar som uppstår spontant under anstaltstiden, som gäng med personer från gemensam hemort, ungdomsgäng eller gäng som förenas av att de har ett gemensamt ursprung, dels gängbildningar där medlemmarna utgörs av mera etablerade kriminella gäng. Enligt Brå förefaller problemet med nybildade fängelsegäng inte vara lika stort längre, utan det är snarare individer från redan etablerade kriminella nätverk eller grupperingar som försöker gruppera sig under anstaltsvistelsen. De etablerade gängen är ofta mer organiserade och har en fastare struktur än de först nämnda spontana gängbildningarna (Gustavsson m.fl. s. 8).

Det var tidigare relativt vanligt med gängbildningar vid landets kriminalvårdsanstalter. I en undersökning år 2001 framkom att det vid 33 av de 49 anstalterna förekommit medlemmar i någon spontan och/eller etablerad gängbildning. Av de 33 anstalterna var 26 slutna och sju öppna anstalter. Vid kvinnoanstalterna förekom inte några medlemmar i kriminella gängbildningar (Gustavsson m.fl. s. 9).

Etniska grupperingar

I Sverige finns det i dag flertalet kriminella nätverk vars huvudsakliga sammanhållande faktor är den gemensamma etniciteten eller släktskapet. Språk och kultur förenar människor i samhället, vilket även gäller inom den organiserade brottsligheten. Av den anled-

ningen är det vanligt att vissa kriminella nätverk består av i huvudsak en gemensam etnicitet. Kring dessa personer finns det sedan ofta individer i nätverket av olika ursprung, även om nätverk som helt består av personer med gemensamt ursprung också förekommer. Inom de etniska grupperingarna finns ofta en tydligare hierarkisk ordning, liknande en familjestruktur (Tullverket, Lägesbild organiserad brottslighet 2011, s. 8).

Inom den gemensamma etniciteten finns även släkter som en ytterligare sammanhållande faktor för nätverket. Det som karaktäriserar dessa nätverk är att de är mycket slutna och att lojaliteten mellan individerna är stor. Rekrytering sker ofta inom den egna släkten och man kan därmed säga att kriminaliteten går i arv. Vidare är det svårt att genom olika samhällsinsatser bryta kriminella mönster hos unga individer eftersom tongivande och normsättande kriminella personer finns i barnets eller ungdomens direkta närhet. Sådana omständigheter ökar sannolikt risken för att dessa ungdomar på sikt etableras som grovt kriminella genom släktens kriminella verksamhet (Polisens lägesbild av grov organiserad brottslighet 2012, s. 4).

Ursprungen i de kriminella nätverken representerar i stort sett det svenska samhället. Det finns även kriminella nätverk med kopplingar till utlandet och de är betydligt vanligare i dag jämfört med för några år sedan. Det finns kriminella nätverk från varje världsdel i Sverige, med en övervikt av kriminella nätverk från det europeiska närområdet (Polisens lägesbild av grov organiserad brottslighet 2012, s. 4).

Territoriella nätverk och ungdomsgäng

Kriminella strukturer som baseras på gemensam uppväxt eller bostadsområde benämns territoriella nätverk. Dessa nätverk bygger sin makt, kontroll och status i bostadsområdet på våld. Våldet är kraftigt och används för att bestraffa, skrämma och kränka andra i syfte att bygga ett våldskapital. När de territoriella nätverken har verkat i området under en längre tid har de befäst sin kriminalitet och utvecklat den, exempelvis genom att den brottsliga verksamheten övergår till att vara av mer dold karaktär, att metoderna för-

finas och/eller att den kriminella verksamheten utökas geografiskt (Polisens lägesbild av grov organiserad brottslighet 2012, s. 4).

Medlemmarna i dessa grupperingar är i huvudsak mellan 15 och 30 år. Etnisk bakgrund förefaller inte vara någon viktig faktor vid sammansättningen av ett territoriellt nätverk. I stället är det av betydelse var man bor och vilket rykte man har. Segregering och känslor av utanförskap är viktiga förutsättningar för att de territoriella nätverken ska kunna växa sig starka, rekrytera och bibehålla sitt direkta inflytande över människorna i ett område. De kriminella individerna i de territoriella nätverken blir normsättande för de boende i området och då särskilt för barn och ungdomar vilket i vissa fall sker medvetet och strategiskt för att stärka sin makt i området.

De territoriella nätverken är utspridda över hela landet i såväl storstäder som i mellanstora städer och är av den anledningen att anse som en nationell angelägenhet. Även om de territoriella nätverken i huvudsak verkar och påverkar lokalt har de ofta internationella förgreningar. De vanligaste brotten som begås av grupperingarna är stölder, rån och våldsbrott. Även narkotikabrott är vanligt förekommande.

När det gäller ungdomsgäng finns det inte så mycket forskning kring denna, men i anslutning till att en ung person blir placerad på ett särskilt ungdomshem genomför Statens institutionsstyrelse en kartläggning av den unges levnadsförhållanden. Utifrån den manual som används tillfrågas den unge: ”Tillhör du något gäng som begår brottsliga eller andra av samhället ej accepterade handlingar?”. Av de omkring 580 ungdomar som besvarade frågan 2011 svarade 9 procent att de tillhörde ett gäng (SiS, Institutionsvård i fokus nr 13 2012 s. 49). Jämfört med tio år tidigare är det en minskning med nio procentenheter (SiS, Årsrapport ADAD 01 2004:3 s. 47). Trenden de senaste åren är alltså att allt färre unga uppger att de är med i gäng. Enligt Rikskriminalpolisen finns det dock en klar trend sedan 2006 att allt fler yngre blir medlemmar i kriminella grupperingar (SOU 2010:15 s. 43 f.).

Politiskt extremistiska grupperingar

I Sverige finns det politiska grupperingar, exempelvis vit maktrespektive de autonoma rörelserna, som har valt att ställa sig utanför det demokratiska samhället och som ser våld, skadegörelse och andra brott som legitima redskap i sin politiska kamp. Större delen av dessa rörelser är inte brottslig utan de använder sig av lagliga metoder för att uppnå sina syften, såsom opinionsbildning, demonstrationer, konserter, fester och andra evenemang.

Vit makt-rörelsen kämpar för den vita rasens överlevnad och vill till varje pris bekämpa det judiska inflytandet i samhället. Idealsamhället enligt vit maktmiljön är ett etniskt och kulturellt homogent samhälle under ett upplyst diktatoriskt ledarskap. Rörelsens brottsliga verksamhet är normalt sett oöverlagd och defensiv. Angrepp som planeras är ofta motattacker på autonoma grupperingar. Vit makt-rörelsen kan även angripa enskilda som inte tillhör de autonoma grupperingarna. Då gäller det främst brott där avsikten är att skrämma eller skada en person på grund av dennes hudfärg, etnicitet eller sexuella läggning (Brå rapport 2009:15 s. 34 f. och 54 ff.).

Autonoma grupperingar har en socialistisk grundsyn och säger sig kämpa för ett klasslöst samhälle. Den ideologiska inspirationen kommer framför allt från anarkismen och syndikalismen. De ägnar sig åt våldsamma attacker mot politiska meningsmotståndare, såsom vitmakt-grupperingar, men även åt skadegörelse genom att aktivister angriper olika typer av företag. Fråga kan exempelvis vara om att djurrättsaktivister attackerar pälsaffärer och verksamheter som hanterar kött. Även inrättningar som ansvarar för migrationspolitiken, såsom Migrationsverket, är måltavla för vissa av dessa aktivister i protest mot landets invandrar- och flyktingpolitik (Brå rapport 2009:15 s. 36 ff. och 54 ff.).

Denna utredning kommer inte särskilt att behandla politisk brottslighet och därför kommer dessa grupperingar inte att analyseras ytterligare i utredningen. De förslag som lämnas nedan kommer visserligen vara generellt tillämpliga, dvs. tillämpliga också i relation till politiskt motiverad brottslighet, men de kan inte anses ha några konsekvenser för opinionsbildning som måste betraktas som legitim.

Ad hoc-grupperingar

Ofta beskrivs organiserad brottslighet som ett enhetligt fenomen med innebörden att en strukturerad och sammanhållen organisation under lång tid begår brott inom något som nästan kan liknas vid ett legalt företag med utsedd ledare och anställda. Mycket forskning tyder på att brottsligheten i stället i huvudsak bedrivs i lösare nätverk, vilka brukar kallas ”ad hoc-grupperingar”.

Dessa tillfälliga nätverk håller som regel en låg profil, har ingen utåtriktad kriminell identitet och deltagarna rekryteras utifrån vilka behov som finns i just det aktuella kriminella projektet (Tullverket, Lägesbild organiserad brottslighet 2011, s. 8). I dessa grupper är det inte samhörigheten i gruppen som är det viktigaste och det finns normalt sett inga initieringsritualer för att antas till gruppen. Det är i stället tilliten till den person som tagit med personen i gruppen som är viktig (Larsson s. 149). Ofta finns en fast kärna av personer som känner varandra och som driver de kriminella projekten. Sen kan de ”anställda” komma in i och lämna projekten under tiden de pågår. Ad hoc-grupperingarnas primära fokus är det affärsmässiga i kriminaliteten till skillnad mot broderskapsgrupperingar (mc-gäng och etniska grupper) som ser sammanhållningen och gemenskapen i gruppen som det viktigaste att värna om. (Brå, Brottslighet och trygghet i Malmö, Göteborg och Stockholm s. 70 f.).

3.2.5. Vilken typ av brottslighet begås i organiserad form?

Inledning

Den organiserade brottsligheten går ut på att bedriva brottslig verksamhet för att tjäna pengar på ett eller annat sätt. Vanliga brottstyper inom den organiserade brottsligheten är t.ex. smugglingsbrott, narkotikabrott, stölder och häleribrott. En viss del av den brottslighet som begås syftar emellertid till att skydda den pågående kriminella verksamheten. Detta görs genom vålds- och hotbrott, men även genom mer subtila hot och trakasserier som kanske inte i alla delar utgör straffbara handlingar. Till detta kommer korruption. Mycket talar även för att den organiserade brottsligheten utvidgar sin verksamhet till att även omfatta ekonomisk brottslighet (Brottslighet och trygghet i Malmö, Stockholm och

Göteborg, s. 76). Nedan görs en kort genomgång av de brottstyper som är vanliga inom den organiserade brottsligheten.

Smuggling och annan handel med otillåtna och/eller obeskattade varor

Den organiserade brottslighetens huvudsakliga fokus är att tjäna pengar och den gör det bl.a. genom att förse marknaden (den legala och illegala) med varor och tjänster som efterfrågas, men antingen inte är tillåtna (såsom narkotika och dopningspreparat) eller kan tillhandahållas till ett lägre pris p.g.a. att varan eller tjänsten inte är beskattad (ofta alkohol, tobak eller svart arbetskraft).

Narkotikabrott är det brott som är vanligast förekommande i organiserad form (Brå 2002:7 s. 30). Brottsligheten är inriktad mot smuggling, distribution och försäljning till den legala delen av samhället. De som sysslar med narkotikahandel är ofta specialiserade på just den del av verksamheten som de utför t.ex. finns det ofta forsknings- och utvecklingsverksamhet, ekonomifunktion, logistikhantering och särskilda uppgifter som rör smuggling. Personerna i ledande ställning är ofta försiktiga för exponering och de mer riskfyllda uppdragen, såsom uppdrag som kurir vid narkotikasmuggling, sköts av de personer som står lägst i rang (Brå 2005:11 s. 8).

När det gäller övrig handel med otillåtna eller obeskattade varor försvåras kontrollen i tullen av att det inom EU råder fri rörlighet för varor, vilket innebär att de fritt får förflyttas över landsgränser utan att tullen får kontrollera eller kräva att någon klarering sker. Kontroll får bara ske om brott misstänks i det enskilda fallet (Brå 2002:7 s. 31). Ofta sker frakten antingen helt utan handlingar eller med handlingar som utvisar frakt av annan vara och då med den varan som ett tunt yttersta lager och annan vara, t.ex. sprit, under. När det gäller handel med alkohol och tobak hittar man framför allt den organiserade brottsligheten i grossistledet för sådan olovlig försäljning (Korsell m.fl., s. 37). Att verksamheten betecknas som organiserad beror på att den kräver producenter, transportmedel, chaufförer, följebilar, mottagare, lagerlokaler samt distributionsnät. Verksamheten måste dessutom vara så lukrativ att personer i samtliga led kan tjäna pengar på sitt arbete, samtidigt som det blir pengar över till organisatören (Brå 2002:7 s. 32).

Stöld och häleri

Stöld och häleribrott utgör också klassiska brottstyper inom organiserad brottslighet. När stölder sker i organiserad form är det oftast i större skala, t.ex. stöld av hela lastbilslaster med gods, organiserade villainbrott eller stöld av entreprenadmaskiner. Det kan ofta vara fråga om rena beställningsjobb. När det rör sig om så pass mycket stöldgods som måste omsättas på en och samma gång eller en mycket specifik maskin som är lätt att identifiera krävs det även en organiserad häleriverksamhet med ingång i legala verksamheter (Korsell m.fl., s. 44). Exempel på häleri som sker i organiserad form kan vara att ”legala” butikers ordinarie sortiment blandas med stöldgods eller att stöldgods används för att renovera butiker eller verksamhetslokaler.

Hot- och våldsbrott

Hot- och våldsbrott är inte de primära brotten för den organiserade brottsligheten, men de används för att upprätthålla makt och för att utöva påtryckning i olika situationer. En viktig delförklaring till att de kriminella gängen kan fortsätta sin kriminella verksamhet är att de har byggt upp ett vålds- och skrämselkapital som sedan kan användas som påtryckning, s.k. otillåten påverkan, för att t.ex. undvika att offer och vittnen anmäler eller berättar om brott för de rättsvårdande myndigheterna (se mer om otillåten påverkan nedan i avsnitt 7.4.4.4).

När väl ett ”varumärke” som betyder att gänget och personen som framfört hotet är farlig har etablerats, innebär det att våldshandlingar sällan behöver verkställas. Det räcker ofta med subtila hot och markeringar för att den utsatte ska göra det som förväntas av honom eller henne. Detta gäller framför allt i förhållande till gemene man och det är ofta tillräckligt med hot för att offer och vittnen ska tystas (Brå 2008:8 s. 117). Forskning som Brå har utfört visar att åklagare är den yrkesgrupp inom rättsväsendet som är mest utsatt för påverkansförsök, men att påverkansförsöken trots allt är ganska sällsynta (Brå 2009:13 s. 7 f.). Inom den egna kriminella organisationen och mellan rivaliserande gäng förekommer emellertid både våld och hot som repressalier eller straff för svek eller annat felaktigt handlande av en medlem eller konkurrent.

Rån

Massmedialt uppmärksammade rån mot banker, postkontor eller värdetransporter och som utförs av flera personer, efter noggrann planering och där olika samhällsfunktioner, som t.ex. polisen slås ut genom bilbränder eller fotanglar, förknippas ofta med organiserad brottslighet. I en undersökning från 2004 framgick att 12 procent av rånarna tillhörde kriminella gäng och de rån som begicks av personer med koppling till sådana gäng var oftare än annars välorganiserade. Samtidigt är denna typ av rån mycket ovanlig. Endast cirka en procent av samtliga rån utgjordes av rån mot bank eller postkontor (Brå 2004:3 s. 107 och 114).

När det gäller bank- och postrån har utvecklingen under perioden 1975–1990 varit på en jämn och oförändrad nivå. Vid slutet av 1980talet och i början av 1990-talet kom sedan en kraftig ökning av bank- och postrån som höll i sig under den första halvan av 1990-talet. Därefter följde en mycket kraftig minskning, som t.o.m. var större än den tidigare ökningen. Orsakerna till den kraftiga nedgången beror främst på att säkerheten vid bank- och postkontoren har ökat och att antalet bank- och postkontor har minskat. Dessutom har kontanthanteringen i samhället minskat (Brå 2004:3 s. 110 och Brå 2012:13 s. 100).

När det gäller värdetransportrån började dessa särredovisas i statistiken år 1994 och utvecklingen därefter var att antalet var på en konstant nivå fram till år 1997 då det följde några år av ökat antal värdetransportrån. Denna höga nivå har sedan i stort sett bibehållits fram till i dag. Ökningen i antalet värdetransportrån kan i viss mån förklaras med de minskande bank- och postrånen (Brå 2004:3 s. 111).

Vid en mycket stor andel av bank- och värdetransportrånen, omkring 77 procent av rånen, används skjutvapen eller vad som kan uppfattas som skjutvapen (Brå 2012:13 s. 96).

Vapenbrott

Vapen är förhållandevis vanligt förekommande inom kriminella kretsar. Brå har på uppdrag av regeringen kartlagt situationen avseende brottslighet och trygghet i Malmö, Stockholm och Göteborg. I rapporten från maj 2012 redovisades särskilt förekomsten

av organiserad brottslighet och vapenanvändning (Brottslighet och trygghet i Malmö, Stockholm och Göteborg s. 13).

Av rapporten, som i denna del framför allt byggde på intervjuer med poliser och analytiker inom kriminalunderrättelsetjänsten, framkommer att skjutningar har blivit allt vanligare i de tre städerna. Många skjutningar sker som en markering utan syfte att skada någon. Skjutningar och skottlossning mellan personer äger också rum spontant vid konfrontationer, medan planerade avrättningar är mer ovanliga. Särskilt i Malmö och Göteborg har tillgången till vapen ökat på senare år. Smugglingsmetoder och rutter varierar, men de flesta vapnen antas komma från Balkanområdet. Till Stockholm synes vägarna för införsel av vapen vara fler och variationen av typ och fabrikat är också större (Brottslighet och trygghet i Malmö, Stockholm och Göteborg s. 18).

Tillgången på vapen är god i samtliga tre storstäder och skjutningar på öppen gata har blivit allt vanligare i storstäderna (Brottslighet och trygghet i Malmö, Stockholm och Göteborg s. 72). Under hösten 2013 förekom det ett flertal uppmärksammade skjutningar i bl.a. Göteborg som av polisen kategoriserades som gängrelaterade konflikter som bl.a. hade att göra med konkurrens om territorier.

Bedrägeri

Antalet bedrägerier har ökat kraftigt i antal under senare år (Brå 2012:13, s. 157). En anledning till det kan vara att det är enklare att försöka komma åt pengar direkt i stället för att gå ”omvägen” om t.ex. en stöld som sedan måste omvandlas till pengar på något sätt. Tre av tio bedrägerier sker via internet och ungefär lika många sker genom att kontokort utnyttjas.

Begreppet ”long-firm fraud” avser en bedrägeriform som går ut på att en bedragare förvärvar ett kreditvärdigt företag och sedan tar lån och beställer en stor mängd varor i företagets namn, ofta på kort tid. Nästa steg i upplägget är att den egendom som finns i verksamheten avyttras och bolagets ägare försvinner med pengarna. Ett från början legalt bolag utnyttjas och plundras och fordringsägarna får inte betalt för de varor och annat som levererats (Brå 2012:13 s. 343).

På senare tid har ytterligare ett förslaget bedrägeriförfarande uppdagats. Det går ut på att gärningspersonen – själv eller genom anställda – tar direktkontakt med brottsoffret per telefon för att utkräva betalning för en bluffaktura, för att förmå någon att i efterhand acceptera ett avtal som egentligen inte har ingåtts eller för att få offret att betala för att frånträda ett avtal som egentligen inte har ingåtts. Telefonsamtalen har många gånger inslag som upplevs som hotfulla.

Den här verksamheten bedrivs inte sällan i ungefär samma organiserade former som viss ekonomisk brottslighet, innebärande att man ofta utnyttjar bulvaner som företrädare för bolaget och inte sällan har anställda som har till uppgift att driva in fakturabeloppen.

Utpressning och indrivning

Ett brott som sedan länge har förknippats med organiserad brottslighet, framför allt på internationell nivå, är utpressning. En tydlig utveckling av den organiserade brottsligheten framför allt i storstäderna är att utpressning nu riktas mot företagare. Historiskt var det ovanligt i Sverige, men nu har utpressning utvecklats till en affärsidé som används bl.a. av personer i broderskapsgrupperingar eftersom de drar nytta av sitt uppbyggda skrämselkapital. Mer allvarliga hot- eller våldsgärningar är då inte nödvändiga eftersom brottsoffret många gånger är övertygad om att det finns kraft bakom gärningen. Utpressning är därmed väsentligt mera riskfritt än rån. (Brå 2012:6 s. 94 och Korsell m.fl. s. 74).

En annan form av utpressning är s.k. beskyddarverksamhet, som går ut på att företagare förmås att betala en premie för att deras verksamhet ska skyddas mot angrepp från kriminella gäng eller att olyckor sker i verksamheten. Även beskyddarverksamhet som går ut på att få företag att betala en ”försäkringspremie” för att undgå brand eller andra ”olyckshändelser” förekommer. Beskyddarverksamhet ska också ge skydd mot andra kriminella gäng. Vid utpressning mot företag kan det ofta vara så att offren inte alltid har ”rent mjöl i påsen”, varför det kan finnas ett motstånd mot att anmäla saken till polisen eller på annat sätt söka hjälp (Brå 2012:6 s. 95).

Eftersom organiserad brottslighet går ut på att tjäna pengar kan brist på pengar ta sig uttryck i s.k. bötning. Denna drabbar ofta

personer i de egna leden och kan uppstå genom uppfattad illojalitet efter att någon t.ex. samarbetat med myndigheterna eller inte har ställt upp vid brott. Vid sidan av att det ger pengar är det också ett sätt att visa makt (Brå 2012:6 s. 80)

Inom ramen för den organiserade brottsligheten förekommer även verksamhet som går ut på indrivning av legala och illegala fordringar. En del skulder kan vara påhittade och helt sakna grund. Vanliga reella skuldförhållanden gäller narkotika och spel. I vissa fall pressas personen att arbeta av en påstådd skuld genom att utföra ett brott för utpressarens räkning (Brå 2007:4, Brå 2012:6 s. 82 f.).

Människohandel, koppleri och människosmuggling

Inom organiserad brottslighet bedrivs inte enbart handel med varor, utan även med människor. Den som genom olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med annat sådant otillbörligt medel rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en annan person i syfte att han eller hon ska exploateras för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte döms för människohandel (om gärningen inte bedöms som människorov). Det vanligaste är att människor från fattiga länder utnyttjas för sexuella ändamål eller som arbetskraft.

Handel med kvinnor för sexuella tjänster var till för några år sedan ganska ovanligt i Sverige. På senare tid har inflödet av tips och konkreta ärenden ökat kraftigt, samtidigt som den öppna prostitutionen har minskat sedan lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster trädde i kraft i slutet av 1990-talet. Det är framför allt kvinnor från Ryssland, före detta Jugoslavien, Central- och Östeuropa samt Baltikum som utsätts för människohandel. På senare tid har det blivit allt vanligare att även kvinnor från Afrika faller offer för människohandel. Inresorna i landet sker ofta ganska öppet eftersom det ofta inte behövs visum för inresa till Sverige, men när kvinnorna sedan befinner sig i landet tas deras pass och övriga möjligheter att kontakta utomstående ifrån dem. Samtidigt utsätts de för hot om repressalier om de flyr eller vägrar att prostituera sig

(Brå 2002:7 s. 29). Inte bara människohandel i prostitutionssyfte förekommer utan det finns även handel med svart arbetskraft (se t.ex. Brå 2007:27 s. 75).

Även annan människosmuggling än sådan där syftet är prostitution eller arbetskraftshandel förekommer och då gäller det framför allt smuggling av illegala invandrare. Det är en lukrativ bransch inom organiserad brottslighet och smugglingen är ofta mycket välorganiserad och omsätter betydande belopp. I vissa länder förekommer fall av människosmuggling på kredit, så att offret sätts i skuld till smugglaren. Offret kan då efter ankomst till Sverige hållas kvar och hotas tills betalning erlagts. Betalning kan ibland ske genom att offret tvingas arbeta åt smugglaren, ibland genom att begå brott. Transporten till Sverige sker oftast med hjälp personbilar, bussar och båtar och på ett sätt som medför stora risker för de som smugglas. I många fall krävs falska handlingar som smugglarna tillhandahåller mot ytterligare betalning (Brå 2002:7 s. 30).

I utlänningslagen finns en bestämmelse som uttryckligen tar sikte på organiserad brottslighet, brottet organiserande av människosmuggling, se 20 kap. 9 § utlänningslagen (2005:716). Enligt bestämmelsen kan den straffas som i vinstsyfte planerar eller organiserar smuggling av människor.

Ekonomiska brott

Med ekonomisk brottslighet avses ofta sådan brottslighet i vid bemärkelse som sker inom ramen för en näringsverksamhet. Det som avses är således i första hand sådana brott som sker för vinnings skull inom ramen för ett lagligt bedrivet företag. Denna typ av brottslighet kan dock inte enkelt sammanfattas i ett särskilt brott, utan är snarare en form av kriminologiskt samlingsbegrepp. Tidigare begränsades den ekonomiska brottsligheten till ett område bestående av skattebrott, bokföringsbrott och brott mot borgenärer. Hit hör emellertid också bl.a. miljöbrott, insiderbrott, och bedrägeri (Brå rapport 2002:1 s. 9 f. och Korsell m.fl. s. 76).

Personer knutna till organiserad brottslighet samarbetar i ökande grad med ekonomiska brottslingar. Det förekommer att personer med koppling till organiserad brottslighet etablerar eller tar över delar av företag i syfte att komma över löpande inkomster,

för att i stor skala erbjuda svart arbetskraft eller för att administrera svartarbete med konton, fakturor och betalningar. Tidigare var det en tydligare skillnad mellan de som tog sig fram med hjälp av skrämselkapital och bedragarnas mer bildade brottslighet. När organiserad brottslighet och ekonomisk brottslighet i vid mening går in i varandra breddas den kriminella kompetensen (Brottslighet och trygghet i Malmö, Stockholm och Göteborg s. 76). Ofta blandas dessutom vad som kan beskrivas som vit, svart och kriminell ekonomi.

Penningtvätt

Gemensamt för den brottslighet som bedrivs i organiserad form är att den har en hög omsättning och att hanteringen av kontanter inom organisationen därmed är stor. Detta medför att det finns behov av att hantera de vinster från brott som inte återinvesteras i den kriminella verksamheten.

Penningtvätt innebär att åtgärder vidtas med utbyte av brottsliga gärningar för att dess ursprung ska döljas eller för att göra det möjligt för någon att tillgodogöra sig egendomen. Det man närmast tänker på är att pengar ”tvättas” för att sedan kunna användas i den legala ekonomin.

Penningtvättsåtgärder är straffbara som penningtvättsförseelse, penningtvättsbrott och grovt penningtvättsbrott enligt lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott.

Vid sidan av den egentliga penningtvätten förekommer också åtgärder som går ut på att ”smutsa ner” vita pengar. Vid exempelvis ekonomisk brottslighet som svartarbete i större skala måste gärningspersonerna förvandla kontobetalningar från beställare av exempelvis byggtjänster eller städuppdrag till kontanter för att kunna verkställa svarta löneutbetalningar. Det rör sig alltså i dessa fall snarare om att förflytta pengar antingen i ett brottsligt syfte eller från ett brottsligt ursprung (Brå 2011:4 s. 12). Dylika åtgärder är inte straffbara som penningtvättsbrott eller penningtvättsförseelse, men de kan bl.a. utgöra medhjälp till skattebrott.

3.2.6. Vad är problemet med organiserad brottslighet?

Som ovan framhållits finns det inte någon enhetlig definition av begreppet organiserad brottslighet och de kriminella gäng som normalt avses när begreppet används kan vara olika till sin struktur och organisation. Frågan är då vilken utgångspunkt utredningen bör ha för de förslag som lämnas nedan. Vad är det huvudsakliga problemet med organiserad brottslighet? Vad är det som ska beivras och vilka åtgärder står till buds för lagstiftaren? Enligt vår uppfattning kan det knappast vara så enkelt att det handlar om att det är fler än två eller tre personer som tillsammans begår brott, inte heller att de brott som begås är allvarliga i sig.

Ett problem som kan identifieras är att de kriminella gängen genom löpande kriminell, vinstbringande verksamhet skapar förutsättningar att bygga upp kunskap om samt ekonomiska och personella resurser som gör att brottsligheten kan bestå och utvecklas över tiden. De kriminella gängen bygger även upp stora kapital genom t.ex. egendoms- eller smugglingsbrott och brottsvinsterna kan sedan användas och återinvesteras i den brottsliga verksamheten som då kan fortgå och växa i omfattning.

För att skydda den kriminella verksamheten bygger många kriminella gäng genom våldshandlingar eller hot om våld (ibland genom användande av vapen) upp ett våldskapital, vilket senare kan användas för att förenkla den brottsliga verksamheten. Det kan då t.ex. vara tillräckligt för en person i en kriminell organisation att enbart nämna denna tillhörighet för ett vittne för att denne inte ska våga berätta för myndigheter vad han eller hon har sett. Det kriminella gänget har s.a.s. byggt upp ”muskler” som används för utpressning och otillåten påverkan för att både tjäna pengar och skydda verksamheten, vilket i sig gör denna brottslighet systemhotande.

Vidare kan de ovan nämnda resurserna medföra att brottsligheten kan ”infiltrera” det lagliga samhället, inte bara genom otillåten påverkan och utpressning, utan genom att löpande affärer genomförs med verksamheter inom den legala marknaden. Legala företag kan också etableras eller tas över eller användas som brottsverktyg, t.ex. genom att illegala eller obeskattade varor säljs till (inledningsvis) legala affärsidkare och därefter sammanblandas med legala varor på hyllorna eller att svart arbetskraft erbjuds och

används i (inledningsvis) legala verksamheter. Detta leder i sin tur till illojal konkurrens (konkurrensåtgärder i näringsverksamhet som bedöms som illojala eller otillbörliga mot konkurrenter eller

konsumenter)

på marknaden och att gränsen mellan den legala och

illegala ekonomin suddas ut. När det blir acceptabelt i samhället att handla varor och/eller tjänster som utförs av kriminella gäng skapas ytterligare förutsättningar för den organiserade brottsligheten att utöka verksamheten och begå fler brott. Ekonomisk brottslighet (särskilt när den sker i större eller mer organiserad form) försämrar även förutsättningarna för tillväxt och för företagande i stort. En god tillväxt som ger utrymme för finansiering av välfärden bygger på att förutsättningarna för företagande på lika villkor är goda. Organiserad, ekonomisk brottslighet försämrar dessa förutsättningar på flera olika sätt. Otryggheten och riskerna i näringslivet ökar och en utbredd ekonomisk brottslighet kan också minska viljan att starta nya företag. Omfattande organiserad brottslighet inom en bransch kan även orsaka både etableringshinder och finansieringshinder inom vissa branscher. Brottsligheten kan på så vis utgöra ett hinder både för företag som vill investera och för företag som vill expandera sin verksamhet (Ekobrottsmyndigheten, Omvärlds- och hotbildsanalys 2007, s. 4 f.).

Det är svårt att uttala sig närmare om omfattningen av de brott och storleken av skadorna som uppkommer genom brott som riktas primärt mot företag. Detta eftersom det finns få studier och liten forskning kring detta i Sverige. Av de studier som finns kring exempelvis utpressning eller försök till utpressning framgår att 6– 8 procent av de tillfrågade har uppgett sig drabbade av sådan brottslighet (Brå 2012:12 s. 15). Hur stor den ekonomiska skadan för de drabbade eller för staten är framgår inte. Den ekonomiska brottslighet anses emellertid ge långt större vinster till den organiserade brottsligheten än vad som i allmänhet är känt. Finansinspektionen har påstått att skatteundandragandet i landet möjligen är den främsta vinningen från brott i Sverige och att brottsvinster från så kallad traditionell organiserad brottslighet är ansenligt mycket lägre. (Ekobrottsmyndighetens lägesbild 2013, s. 8 f. och Finansinspektionens rapport Penningtvätt – En nationell riskbedömning, s. 9.). Skatteverket har t.ex. bedömt att skattefelet under år 2007 uppgick till 133 miljarder kronor medan Statistiska centralbyrån har estimerat

att den svenska narkotikahandeln under år 2001 omsatte 2,1 miljarder kronor (Ekobrottsmyndighetens lägesbild 2013, s. 9).

Slutligen finns det tendenser till att de kriminella gängen försöker ta över viktiga samhällsfunktioner såsom rättsväsendets tvistlösningsfunktion, Kronofogdens och inkassoföretagens indrivningsverksamheter samt Polisens status som samhällets beskyddare. Att statens kontroll och utövande av dess funktioner fungerar är av yttersta vikt för att samhället ska fungera och det är också därför som den organiserade brottsligheten blir systemhotande och därför som den i sig är mer allvarlig än de enskilda brott som begås i organiserad form.

Sammanfattningsvis kan problemet med den organiserade brottsligheten sägas vara att den genom en sammanblandning av makt (att utöva våld) och kapital (som byggs upp genom flerfaldig brottslighet), genom att sammanblanda den legala och illegala marknaden samt genom att i viss mån söka ta över viktiga samhällsfunktioner från staten kan orsaka stora skador för samhället och enskilda personer. Ytterst och i allvarligare fall kan den också sägas vara systemhotande. En rättsstat måste skydda sina demokratiska system och medborgarnas välstånd och välfärd samt välfärdssystemens finansiering får inte riskeras. Viktiga samhällsområden som är centrala för den demokratiska stabiliteten och för tillväxten, näringslivet och medborgarnas ekonomiska trygghet måste således skyddas mot organiserad brottslighet. Om man vill illustrera problemen med den organiserade brottsligheten i en figur, skulle den kunna se ut ungefär enligt följande:

3.2.7. Straffrättsliga åtgärder till motverkande av organiserad brottslighet

I arbetet mot den organiserade brottsligheten utgör straffrättsliga åtgärder ett centralt verktyg bland flera. Särskilt när det gäller organiserad brottslighet med kopplingar till näringsverksamhet är också andra regelverk (bl.a. sådana som avser skatterättsliga och administrativa regler) av stor betydelse.

De straffrättsliga åtgärder som i detta sammanhang kan vidtas är naturligtvis först och främst att kriminalisera gärningar som är påtagligt straffvärda och därför inte önskvärda i samhället. Fråga kan vara både om att kriminalisera helt nya gärningar och om att

utvidga det straffbara området till att omfatta fler moment i handlingskedjan, såsom t.ex. att kriminalisera fler förstadier till befintliga brott. En annan straffrättslig åtgärd som kan vidtas är att genomföra straffskärpningar. Detta kan ske bl.a. genom ändringar av de generella bestämmelserna om straffmätning i 29 kap. brottsbalken, genom att skärpa straffskalorna för enskilda brott och genom att göra ändringar i gradindelningen – och de faktorer som ska beaktas vid gradindelningen – avseende redan befintliga brott.

Vid sidan av frågor om kriminalisering och straffmätning finns anledning att särskilt framhålla reglerna om förverkande av brottsutbyte. Som angetts ovan är den främsta drivkraften för den organiserade brottsligheten densamma som för det legala företagandet – strävan efter vinning. Både för att minska incitamentet att begå nya brott och för att förhindra de kriminella gängen från att bygga upp kapital kan myndigheterna sträva efter att komma åt utbytet av brottsliga gärningar genom effektiva förverkandebestämmelser. I sammanhanget kan framhållas att flera myndigheter sedan en tid tillbaka arbetar med s.k. tillgångsinriktad brottsbekämpning, med vilket avses alla former av insatser som riktar sig mot svarta och/eller kriminella pengar samt svart eller kriminellt åtkommen egendom. Begreppet omfattar även ekonomiska insatser mot punktmarkerade kriminella personer i syfte att använda de lagliga medel som står till buds för att minska deras inkomster från t.ex. bidrag och öka deras utgifter genom t.ex. företagsbot (Brå 2008:10 s. 17). Alla dessa åtgärder kan bidra till att öka de kriminella nätverkens och grupperingarnas kostnader för brott, vilket i sig medför att det blir svårare för dem att bygga upp stora kapital. De juridiska verktyg som finns för att beivra tillgångsinriktad brottslighet är i huvudsak förverkande, kvarstad, betalningssäkring, företagsbot och skadestånd.

Inom ramen för den här utredningen ska, som ovan framgått, övervägas framför allt vissa frågor om utvidgad kriminalisering (bl.a. gällande utvidgad kriminalisering av stämpling och utvidgat ansvar för underlåtenhet inom ramen för organiserad brottslighet) samt vissa frågor om straffskalor och gradindelning (bl.a. frågan om straffskalan för förberedelse och stämpling bör justeras samt om det finns skäl att justera eller komplettera kvalifikationsgrunderna för grovt brott såvitt avser vissa brott som kan antas vara särskilt vanligt förekommande inom ramen för organiserad brottslighet).

3.2.8. Organiserad brottslighet och utredningens uppdrag

Vi har i detta kapitel givit en skissartad bild av hur den organiserade brottsligheten ser ut och vilken typ av brottslighet den ägnar sig åt. I detta avsnitt ska vi försöka att sätta denna bild i relation till vårt uppdrag och förklara vad den innebär för våra överväganden och förslag.

Av redovisningen ovan framgår att det finns organiserad brottslighet som bedrivs av olika former av nätverk och sammanslutningar. Brottsligheten utgör ett särskilt samhällsproblem bl.a. eftersom den inte sällan utövas med stöd av ett upparbetat våldskapital och ytterst kan leda till ekonomisk makt och till försök att överta viktiga samhällsfunktioner. Av redovisningen framgår emellertid också att både den brottsliga verksamhetens inriktning och organisationsgrad varierar påtagligt mellan olika typer av kriminella grupperingar i Sverige. Vissa grupperingar är mycket tydligt strukturerade och ordnade enligt ett hierarkiskt mönster med exempelvis en utpekad ledare. Andra kriminella gäng är mer löst sammansatta och utan egentligt ledarskap. Skillnaderna innebär att möjligheten att motverka och beivra brott mot olika former av organiserad brottslighet därför rimligtvis ser delvis olika ut.

Det finns, som ovan framhållits, heller ingen klar och entydig definition av begreppet organiserad brottslighet. Detta kan vara problematiskt bl.a. såtillvida att en otydlig problembild leder till beslut om åtgärder som inte träffar på avsett sätt. När politiska insatser ska beslutas och genomföras och när myndigheter ska utarbeta aktionsplaner och bestämma inriktningen på sin verksamhet är det naturligtvis angeläget att det tydligt klarläggs vad insatserna ska leda till och vilket samhällsproblem de avser komma tillrätta med.

Med utgångspunkt i vårt uppdrag utgör emellertid vare sig det förhållandet att det inte finns en klar och tydlig definition av organiserad brottslighet eller det förhållandet att det finns olika typer av organiserad brottslighet med olika organisationsgrad osv. nödvändigtvis ett problem.

Detta beror på att straffrättslig reglering som utgångspunkt tar sikte på enskilda gärningar, snarare än på verksamheter. I den mån de gärningar som den straffrättsliga regleringen avses ta sikte på låter sig beskrivas och regleras utan en hänvisning till ”organiserad

brottslighet” (eller till en viss typ av sammanslutningar eller organisationer) finns från straffrättsliga utgångspunkter inget omedelbart behov av att närmare definiera vad som avses med organiserad brottslighet.

En utgångspunkt för de förslag vi lämnar är att de ska kunna användas i kampen mot den organiserade brottsligheten i stort, men det framstår inte som önskvärt att begränsa de nya bestämmelserna på så sätt att de enbart träffar brott begångna av eller inom organiserad brottslighet. Tvärtom är våra förslag – vilket ligger i linje både med direktiven och med den svenska lagstiftningstraditionen på området – i huvudsak generella på det sättet att de inte specifikt är knutna till den organiserade brottsligheten. Det är, enligt utredningens mening, rimligt att den relativt allvarliga brottslighet som här är fråga om kan beivras med hjälp av de förslag som vi lämnar oavsett om brottsligheten utförs i organiserad form eller inte (jfr t.ex. våra förslag om utsträckning av kriminaliseringen av osjälvständiga brottsformer nedan).

Däremot kan förslagen i många delar antas bli av särskild betydelse i relation till organiserad brottslighet. Man kan uttrycka det så att förslagen visserligen inte avgränsats till att enbart avse den organiserade brottsligheten, men delvis är föranledda av en önskan om att kunna bekämpa den organiserade brottsligheten på ett bättre sätt och också kan antas bli av särskilt betydelse just i relation till sådan brottslighet. I sammanhanget kan bl.a. framhållas:

att den utvidgade kriminaliseringen av stämpling bör vara av särskild betydelse i relation till brottslighet som bedrivs organiserat och därför närmast definitionsmässigt innefattar olika stämplingsgärningar, att de av oss föreslagna kvalifikationsgrunderna i huvudsak tar sikte på faktorer som kan förväntas vara vanliga vid brottslighet som bedrivs i organiserad form (anspelning på våldskapital och användande av vapen m.m.) och därutöver syftar till att tydliggöra att hänsyn kan tas i den kontext i vilken brottsligheten begås (särskilt farlig art), samt att den utvidgade kriminaliseringen av underlåtenhet att hindra brott specifikt tar sikte på personer som inom ramen för en sammanslutning har en ledande position och att den i praktiken endast torde bli tillämplig i relation till sammanslutningar som kan betecknas som kriminella.

Sammantaget kan alltså sägas att förslagen inte specifikt knyts till den organiserade brottsligheten men utgör ett led i en strävan att bättre kunna bekämpa sådan brottslighet. Med denna utgångspunkt saknas skäl att, utöver vad som ovan gjorts, närmare försöka definiera den organiserade brottsligheten eller närmare söka analysera exakt hur den ser ut.

4. Kriminalisering av osjälvständiga brott

4.1. Inledning

Ett utmärkande drag när det gäller organiserad brottslighet är att det alltid är flera delaktiga i den brottsliga verksamheten, även om alla inte deltar på samma sätt eller i samma utsträckning vid all brottslighet. Dessutom är brottsligheten ofta välplanerad. Detta innebär att de s.k. osjälvständiga brottsformerna, dvs. försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott samt underlåtenhet att avslöja respektive hindra brott, har särskilt stor betydelse för förutsättningarna att motverka sådan brottslighet. Mot den bakgrunden har vi fått i uppdrag att överväga bl.a. om det finns behov av ytterligare kriminalisering av osjälvständiga brott.

Många av de brott som är vanligt förekommande inom organiserad brottslighet är redan kriminaliserade på försöks-, förberedelse- eller stämplingsstadiet (t.ex. människohandel och rån). Stämpling är kriminaliserad mera sällan än förberedelse och framför allt försök. Eftersom stämpling avser gärningar som kan ligga långt från det fullbordade brottet, finns det i och för sig goda skäl till återhållsamhet vid kriminaliseringen. Samtidigt torde det inom organiserad brottslighet vara vanligt med sådana handlingar som omfattas av stämplingsbestämmelsen, dvs. att någon i samråd med någon annan beslutar en brottslig gärning eller att någon försöker anstifta någon annan att utföra den eller själv åtar eller erbjuder sig att utföra den.

Av våra direktiv framgår att vi ska överväga om olaga tvång som är grovt, utpressning som är grov och våld eller hot mot tjänsteman som inte är ringa bör kriminaliseras på stämplingsstadiet, om övergrepp i rättssak som inte är ringa bör kriminaliseras på försöks-, förberedelse- och eventuellt även stämplingsstadiet och om det

finns brott utöver dessa som bör kriminaliseras på försöks-, förberedelse- eller stämplingsstadiet.

4.2. Allmänna utgångspunkter för beslut om kriminalisering

4.2.1. När bör kriminalisering ske?

Vilka kriterier som bör vara styrande för att en kriminalisering av ett visst beteende ska vara befogad behandlades av Åklagarutredningen (SOU 1992:61). Enligt utredningen borde följande kriterier vara uppfyllda.

1. Ett beteende kan föranleda påtaglig skada eller fara.

2. Alternativa sanktioner står inte till buds, skulle inte vara rationella eller skulle kräva oproportionerligt höga kostnader.

3. En straffsanktion krävs med hänsyn till gärningens allvar.

4. Straffsanktionen ska utgöra ett effektivt medel för att motverka det icke önskvärda beteendet.

5. Rättsväsendet ska ha resurser att klara av den eventuellt ytterligare belastning som kriminaliseringen innebär.

Såväl regeringen som riksdagen ställde sig i allt väsentligt bakom dessa kriterier (prop. 1994/95:23, bet. 1994/95:JuU2, rskr. 1994/95:40). Principerna har därefter hänvisats till bl.a. i lagstiftningssammanhang och vid olika debatter och diskussioner om kriminalisering (se t.ex. Lernestedt).

År 2011 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att bl.a. analysera och på nytt ta ställning till vilka kriterier som bör gälla för att kriminalisering ska anses vara befogad (dir. 2011:31 och dir. 2012:133). Utredningen, som antog namnet Straffrättsanvändningsutredningen, överlämnade sitt betänkande den 12 juni 2013 (SOU 2013:38).

En allmän utgångspunkt för Straffrättsanvändningsutredningens arbete var enligt direktiven att kriminalisering som metod för att försöka hindra överträdelser av olika normer i samhället bör användas med försiktighet. Ett skäl till detta är att en alltför omfattande kriminalisering riskerar att undergräva straffsystemets brottsavhål-

lande verkan, särskilt om rättsväsendet inte kan beivra alla brott på ett effektivt sätt. Ett annat skäl är att kriminalisering innebär påtagliga inskränkningar i medborgarnas valfrihet och ingripande tvångsåtgärder mot dem som begår brott. Även vikten av att samhällets resurser används på ett ändamålsenligt sätt framhålls särskilt.

Straffrättsanvändningsutredningen fann att de skäl för en försiktig användning av straffrätten som Åklagarutredningen framförde gör sig gällande även i dag. Det har också konstaterats att de förhoppningar som Åklagarutredningen förde fram om ökad restriktivitet vid nykriminaliseringar inte har infriats och att sådan slentrianmässig kriminalisering som Åklagarutredningen kritiserade fortfarande förekommer i inte obetydlig omfattning. Skälen för detta kan enligt Straffrättsanvändningsutredningen sammanfattningsvis vara att Åklagarutredningens kriterier inte har beaktats i tillräcklig utsträckning vid nykriminaliseringar, att kriterierna är alltför vaga för att på ett verkningsfullt sätt kunna begränsa användningen av straffrätt, att samhället har förändrats under de decennier som gått sedan Åklagarutredningen presenterade sina kriterier samt att Sveriges internationella förpliktelser på straffrättens område har ökat.

Straffrättsanvändningsutredningen kom mot den bakgrunden fram till att följande kriterier, eller principer, bör gälla för att kriminalisering ska anses vara befogad.

1. För att kriminalisering av ett beteende ska komma i fråga måste det tänkta straffbudet avse ett identifierat och konkretiserat intresse som är skyddsvärt (godtagbart skyddsintresse).

2. För att kriminalisering ska komma i fråga måste det beteende som avses bli kriminaliserat kunna orsaka skada eller fara för skada på skyddsintresset.

3. Endast den som har visat skuld – varit klandervärd – bör träffas av straffansvar, vilket innebär att kriminaliseringen inte får äventyra tillämpningen av skuldprincipen.

4. Kriminalisering av ett beteende kan inte komma i fråga om det finns något tillräckligt värdefullt motstående intresse.

5. Kriminalisering av ett beteende kan inte komma i fråga om det finns någon alternativ metod som är tillräckligt effektiv för att komma till rätta med det oönskade beteendet.

Straffrättsanvändningsutredningen stannade alltså för samma antal kriterier som Åklagarutredningen. Kriterierna skiljer sig dock åt till viss del. Kraven under punkterna 1–3 kan sägas motsvara det som i Åklagarutredningen samlades under ett kriterium, nämligen att det skulle vara fråga om en tillräckligt allvarlig gärning. För att undvika att frågan om vad som är en sådan tillräckligt allvarlig gärning reduceras till en ren uppfattning hos den som förordar kriminalisering, har Straffrättsanvändningsutredningen konkretiserat begreppet. I kriterium nummer 5 ligger å andra sidan det som av Åklagarutredningen hade delats upp på flera kriterier, nämligen olika effektivitetshänsyn. Även om det inte följer direkt av kravet under punkten 5 måste det anses förutsatt både att det inte finns någon annan effektiv metod att komma till rätta med det oönskade beteendet och att en kriminalisering i sig kan antas vara effektiv i åtminstone någon utsträckning.

De kriterier för kriminalisering som Straffrättsanvändningsutredningen har tagit fram är dock endast principer och inte några absoluta regler. Det innebär att det kan vara befogat att i ett enskilt fall genomföra en kriminalisering trots att inte samtliga kriterier är uppfyllda. Som grundläggande förutsättningar för att få göra ett sådant undantag måste dock gälla att det finns mycket tungt vägande skäl för kriminaliseringen, att skälen redovisas tydligt samt att det verkligen klargörs att det är fråga om ett avsteg från principerna (SOU 2013:38 s. 499).

För att möjliggöra en granskning av om en föreslagen kriminalisering är befogad måste förslaget, enligt Straffrättsanvändningsutredningen, innehålla en redovisning av både skälen för och konsekvenserna – ekonomiska och andra – av att använda denna sanktionsmetod. Det kravet framgår redan i dag av kommittéförordningen (1998:1474) och annan reglering som denna hänvisar till.

Sammantaget kan såväl Åklagarutredningens som Straffrättsanvändningsutredningens kriterier sägas betona såväl att det beteende som ska kriminaliseras verkligen bör vara straffvärt (beteendet bör vara så allvarligt att kriminalisering med åtföljande bestraffning är en rimlig åtgärd) som att kriminalisering ytterst har ett preven-

tivt syfte (det ska finnas skäl att anta att en kriminalisering har någon effekt). Den sistnämnda aspekten återspeglas i att det ofta anges att straffbud införs i preventivt syfte, dvs. för att de handlingar som straffbeläggs inte ska utföras. Tanken är alltså att straffbestämmelserna införs för att påverka och styra människors handlande på visst sätt och i en viss riktning (Lernestedt s. 291).

4.2.2. Hur bör kriminalisering ske?

En grundläggande ram för hur kriminalisering bör ske sätts av legalitetsprincipen, som anger att straff inte bör dömas ut utan direkt stöd i skriven lag. Legalitetsprincipen ska säkerställa att rättssäkerheten garanteras genom att den ställer sådana krav på lagstiftningen att det därmed blir förutsebart för medborgarna vad som är en straffbar gärning och vad som inte är det. Ett brott är enligt definitionen i brottsbalken en gärning som det är föreskrivet ett straff för (se 1 kap. 1 § brottsbalken).

Legalitetsprincipen följer av 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen, 1 kap. 1 § brottsbalken och 5 § första stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (BrP). Redan innan principen lagfästes i svensk rätt hade den ett starkt stöd i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. I artikel 7 i konventionen anges att ingen får fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet, som vid tidpunkten för dess utförande inte utgjorde ett brott enligt inhemsk eller internationell rätt.

Legalitetsprincipen såsom den uttrycks i 1 kap. 1 § brottsbalken innebär också ett förbud mot analogisk tolkning av straffbud. Skälet till det är att de ingripanden som görs av statsmakten måste vara förutsebara och att gränserna för vad som är straffbart måste vara klarlagda på förhand.

En del i detta, som är av särskild relevans vid hantering av frågor om kriminalisering, är även att den lagtext som finns på det straffrättsliga området inte får vara alltför allmänt hållen utan bör innehålla ett visst mått av precision vid beskrivningen av vad som är straffbart. Därmed inte sagt att den straffrättsliga lagstiftningen inte kan bli föremål för tolkning.

Ytterligare en viktig princip inom straffrätten är att endast den som haft förmåga eller tillfälle att rätta sig efter lagen kan straffas för att inte ha följt den, vilket följer av principen om personligt ansvar (den s.k. konformitetsprincipen). För att ett brott ska föreligga måste alltid en otillåten gärning ha företagits. Vad som är en otillåten gärning beskrivs primärt i de enskilda straffbuden. Dessa innehåller ett antal rekvisit, som måste vara uppfyllda för att brottet i fråga ska föreligga. För att en otillåten gärning ska vara begången krävs också att det inte föreligger några omständigheter som gör gärningen tillåten (t.ex. att den begåtts i nöd eller nödvärn).

Att en otillåten gärning har företagits är emellertid inte tillräckligt för att ett brott ska föreligga, utan det krävs dessutom att gärningsmannen har personligt ansvar (skuld) för gärningen. I svensk rätt kan kravet på personligt ansvar uppfyllas genom uppsåt eller oaktsamhet. Av 1 kap. 2 § första stycket brottsbalken följer att det normalt ställs krav på uppsåt. En oaktsam gärning är straffbar endast om det är särskilt föreskrivet. Enligt den s.k. täckningsprincipen krävs att det råder en viss överensstämmelse mellan den otillåtna gärningen och gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet. Något förenklat kan sägas att det krävs att gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet omfattar åtminstone huvuddragen av det händelseförlopp som utgör gärningen.

När det väl har beslutats att ett visst beteende ska beläggas med straff måste det även bestämmas hur straffhotet ska utformas. I svensk rätt utgörs straffen av böter eller fängelse på visst belopp eller viss tid. Varje gärning tilldelas ett abstrakt straffvärde som visar hur straffvärd lagstiftaren anser att gärningen är. Utgångspunkten för all kriminalisering är att vissa värden är angelägna att skydda och straffskalans omfattning visar statsmaktens syn på hur straffvärt det intresseintrång är som omfattas av ett visst lagrum. När straffskalan bestäms bör den vara väl avvägd och gärningstyper med ungefär samma straffvärde bör få ungefär samma straffskala.

Inom det spann som anges i straffbudet kan domstolen sedan i det enskilda fallet bestämma vilket konkret straffvärde en gärning har i det enskilda fallet, dvs. hur straffvärd just den gärning som är under domstolens bedömning är.

4.3. De osjälvständiga brottsformerna

4.3.1. Inledning

Straffbestämmelserna i brottsbalken och i de olika specialstraffrättsliga lagarna anger vilka gärningar som är belagda med straff, men beskrivningarna ger inte en komplett bild av det straffbara området. Dessa kompletteras nämligen av de gärningar som är straffbelagda på vägen till fullbordat brott, nämligen på försöks-, förberedelse- och stämplingsstadiet, samt även av ansvar för medverkan till och underlåtenhet att avslöja eller hindra vissa straffbelagda gärningar (när det gäller underlåtenhetsbrotten, se kapitel 6). Dessa gärningar benämns ofta osjälvständiga brottsformer eftersom de relaterar till de självständiga brotten (försök till stöld, stämpling till grovt rån osv.). Ansvar förutsätter som huvudregel att det är särskilt föreskrivet att gärningen är kriminaliserad på respektive förstadium till brott (detta senare krav gäller emellertid inte för medverkan till brott eller ansvar för underlåtenhet att hindra brott). De allmänna bestämmelserna om osjälvständiga brott finns i 23 kap. brottsbalken.

4.3.2. Om de olika formerna av ansvar

Försök

I vissa fall som särskilt har utpekats av lagstiftaren kan en person dömas till ansvar för att ha påbörjat utförandet av ett visst brott som sedan inte har fullbordats. Det innebär att personen döms till ansvar inte bara för vad han eller hon har gjort, utan också för vad han eller hon har försökt göra.

Att försök till vissa brott är straffbara framgår av 23 kap. 1 § brottsbalken där det anges att den som har börjat utföra ett brott utan att det kommit till fullbordan döms för försök. För att någon ska kunna dömas för försök till visst brott fordras att personen har uppsåt till det fullbordade brottet och att han eller hon har påbörjat utförandet av brottet, dvs. att den s.k. försökspunkten har uppnåtts. Gärningsmannen ska alltså ha lämnat planeringsstadiet och skridit till verket för att fullborda en bestämd gärning. Frågan om när försökspunkten har passerats har i rättspraxis vållat en del pro-

blem och försöksbrottets avgränsning har också varit föremål för överväganden i olika sammanhang (se t.ex. SOU 1996:185).

Det går inte att generellt ange vad som krävs i det enskilda fallet för att försökspunkten ska anses uppnådd så att ansvar kan dömas ut för försök. Det varierar nämligen från fall till fall och är också beroende bl.a. av de olika brottens uppbyggnad och konstruktion. Lagstiftaren kan i vissa fall lägga fullbordanstidpunkten för brottet relativt tidigt i händelseförloppet, medan det för andra brott krävs ett längre händelseförlopp innan brottet fullbordas. Vad som utgör ett straffbart försök och ett fullbordat brott beror alltså på det enskilda brottets konstruktion. Försök till brott definieras därmed negativt genom att försöksansvar kräver att fullbordat brott inte föreligger. Exempel på brott där fullbordanspunkten har lagts i ett tidigt skede i händelseförloppet är skattebrott och bidragsbrott (inte något av brotten är kriminaliserade på försöksstadiet). Vid båda brottstyperna fullbordas brottet redan när de oriktiga uppgifterna lämnas (under förutsättning att det föreligger en konkret fara för ett felaktigt beslut på ett senare stadium). Ett ytterligare exempel är förfalskningsbrottet där fullbordat brott föreligger redan när en förfalskning framställts (under förutsättning att det föreligger fara i bevishänseende).

Ofta får domstolen grunda sin bedömning av var fullbordanspunkten ligger på vad som framstår som naturligt i det konkreta fall som är föremål för bedömning. En omständighet som kan medföra att försökspunkten inte anses passerad är om det har uppstått ett uppehåll i händelseförloppet. I sådana fall har gärningsmannen ibland bedömts sakna den fasthet i sitt uppsåt som måste krävas för att ansvar ska kunna dömas ut. En annan omständighet som bör beaktas är om det handlande som har utförts är straffbart i sig. Om så är fallet är försökspunkten ofta uppnådd om handlandet är avsett att så gott som omedelbart följas av en gärning som omfattas av något av rekvisiten för den fullbordade gärningen.

För att straffansvar för försök till brott ska kunna dömas ut krävs slutligen att det har förelegat fara för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller att sådan fara varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter.

Försök är i dagsläget kriminaliserat i relativt stor omfattning. Det förekommer kriminalisering av såväl brott där penningböter ingår i straffskalan som brott med påtagligt högt abstrakt straff-

värde (jfr t.ex. försök till ringa tullbrott och ringa smugglingsbrott å ena sidan och försök till mord å den andra). Det är följaktligen inte möjligt att med utgångspunkt i straffskalan ange något generellt riktvärde för hur allvarligt ett visst brott bör vara för att kvalificera för kriminalisering på försöksstadiet. Den nuvarande kriminaliseringen sträcker sig även över många olika typer av brott. Den gäller sålunda i förhållande till såväl brott mot person och egendom som i förhållande till brott mot allmänheten och staten.

Förberedelse och stämpling

Ett brott kan vara noggrant planerat och förberett utan att för den skull vara påbörjat. Gärningen kan dessutom vara påbörjad i allmän mening utan att försökspunkten anses uppfylld. Gärningsmannen kan i sådana fall, om det är särskilt stadgat, dömas till ansvar för förberedelse eller stämpling till brott.

Ansvar för förberedelse kan enligt 23 kap. 2 § första stycket brottsbalken dömas ut då någon, med uppsåt att utföra eller främja brott, tar emot eller lämnar pengar eller annat som betalning för ett brott eller för att täcka kostnader för utförande av ett brott. På samma sätt kan även den dömas som skaffar, tillverkar, lämnar, tar emot, förvarar, transporterar, sammanställer eller tar annan liknande befattning med något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid ett brott. Ansvar för förberedelse till brott är sekundärt till ansvar för fullbordat brott eller försök. Om faran för brottets fullbordan är ringa får inte dömas till ansvar.

Förberedelseansvaret träffar i princip två skilda typer av gärningar. Den ena typen av gärning avser lämnande och mottagande av pengar eller annat som betalning för brott (vederlag) eller till täckande av utgifter för brott (förlag). Den andra typen av förberedelsegärning går ut på att gärningsmannen på något sätt tar befattning med något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid ett brott. Det är inte enbart materiella föremål som avses. Bestämmelsen omfattar alltså även t.ex. befattning med datorprogram eller annan mjukvara eller sammanställningar av information som nedtecknats eller lagrats på annat sätt i syfte att användas vid brott (prop. 2000/01:85 s. 50). Förberedelseansvar förutsätter att gärningsmannen har uppsåt att utföra eller främja brott.

Liksom förberedelsebrottet kan stämplingsbrottet sägas utgöra en del i planeringen av ett brott. Av 23 kap. 2 § andra stycket brottsbalken framgår att den som i samråd med annan beslutar gärningen eller den som söker anstifta annan, åtar eller erbjuder sig att utföra den kan dömas för stämpling till brott. Även i fråga om stämpling gäller att ansvar inte ska dömas ut, om faran för att brottet skulle fullbordas var ringa.

Förberedelse är straffbelagt i mindre utsträckning än försöksbrott och stämpling i ännu färre fall än förberedelse. Stämpling är inte i något fall kriminaliserad utan att även förberedelse till brottet är straffbart. Utgångspunkten är att förberedelse- och stämplingsansvaret endast ska omfatta sådana företeelser på planeringsstadiet som kan anses vara särskilt farliga med hänsyn till risken att brott ska begås (prop. 2000/01:85 s. 35). I fråga om förberedelse torde detta framför allt vara fallet när brottstypen är sådan att den regelmässigt föregås av åtgärder i form av t.ex. praktisk planläggning och att det finns tillräckliga skäl att beivra dessa åtgärder redan på ett förberedande stadium (prop. 2010/11:76 s. 27).

När det gäller förberedelse och stämpling till brott har en uttalad utgångspunkt varit att sådan kriminalisering ska vara förbehållen allvarlig brottslighet. Även om kriminaliseringen av förberedelse och stämpling till brott är mer begränsad än kriminaliseringen av brott på försöksstadiet kan man inte heller här se något tydligt mönster i kriminaliseringen utifrån brottens straffvärde. Det förekommer kriminalisering av såväl brott där böter ingår i straffskalan som brott med påtagligt högt abstrakt straffvärde där fängelse på livstid utgör straffmaximum (jfr t.ex. å ena sidan förberedelse till utpressning, narkotikabrott, människohandelsbrott, ringa brott och förberedelse och stämpling till mord och grovt myteri å den andra). När det gäller kriminalisering av förberedelse och stämpling till brott är det dock – i relation till försök – mer tydligt att kriminaliseringen i första hand har begränsats till brott där skyddsintresset är personer och staten. Brott som innebär angrepp på egendom har tidigare skyddats enbart när det gäller vissa grova brott (såsom förberedelse till grov skadegörelse och förberedelse och stämpling till grovt häleri). Nyligen kriminaliserades emellertid även bl.a. förberedelse och stämpling till penningtvättsbrott av normalgraden (liksom även förberedelse och stämpling till grovt penningtvättsbrott; se prop. 2013/14:121).

Medverkan till brott i förhållande till förstadier till brott

Inte bara den som har utfört en gärning, utan även annan som har främjat denna med råd eller dåd ska dömas till ansvar för brott enligt 23 kap. 4 § brottsbalken. Medverkansansvaret har en mera generell tillämpning än försöksansvaret och ansvaret för förberedelse och stämpling till brott på så vis att ansvar inte förutsätter att medverkansansvar är särskilt föreskrivet för det aktuella brottet. Ansvar för medverkan till brott gäller generellt i relation till alla brott i brottsbalken och när det gäller specialstraffrättsliga brott under förutsättning att det är föreskrivet fängelse i straffskalan. Varje medverkande bedöms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom eller henne till last.

För att medverkansansvar ska kunna aktualiseras fordras att det finns en otillåten gärning att medverka till, en huvudgärning eller ett medverkansobjekt (en grundläggande beskrivning av detta finns i NJA 2012 s. 826). Medverkansobjektet kan utgöras av ett fullbordat brott, ett straffbart försök, en straffbar förberedelse eller stämpling eller en straffbar medverkansgärning och det förutsätts dels att gärningen är straffbelagd, dels att den är otillåten (dvs. inte rättfärdigad med stöd av någon undantagsregel). Medverkan till försök och medverkan till medverkan är sålunda kriminaliserad. Däremot innebär stadgandet inte att t.ex. försök till medverkan straffbeläggs. Förslag att straffbelägga försök till anstiftan har tidigare framförts (SOU 1923:9 och 1940:19) men det avvisades vid 1942 års lagstiftning om försök till brott (NJA II 1942 s. 261). Försök att anstifta brott är dock straffbart såsom stämpling i de jämförelsevis få fall då stämpling har straffbelagts.

Man skiljer mellan två former av medverkan, nämligen anstiftan till brott och medhjälp till brott. Att anstifta någon att göra något är att förmå denne att utföra gärningen, alltså att genom psykisk påverkan orsaka den andres gärning. Därmed inte sagt att anstiftan förutsätter vare sig övertalning eller vilseledande. Medhjälp till en brottslig gärning bestäms negativt på så sätt att medhjälp består i ett främjande som inte uppfyller kraven för anstiftan. Främjandet kan ske fysiskt, men det kan också ske genom att den medverkande psykiskt övar inflytande på andra medverkande.

Det är tillräckligt att den medverkande genom sitt deltagande styrkt någon annan i hans eller hennes uppsåt att begå brottet.

Detta kan ske genom råd, men det kan också ske genom handling, nämligen just genom att delta. En handling som varken fysiskt eller psykiskt innebär att någon har utövat inflytande på brottets tillkomst är däremot inte att anse som medverkan.

Någon allmän skyldighet att ingripa mot annans brottslighet finns inte. Under vissa förutsättningar kan emellertid underlåtenhet att avvärja en annans brott bestraffas som medverkan enligt samma principer som gäller för s.k. oäkta underlåtenhetsbrott. Straffbarhet förutsätter dock att den underlåtande har intagit en garantställning. För ansvar krävs också att det kan anges på vilket sätt han eller hon skulle ha avvärjt brottet. Att underlåtenhet att avvärja en annans brott kan bestraffas som medverkan till ett brott endast om den underlåtande har intagit en garantställning är en sak. En helt annan sak är att medverkan till underlåtenhetsbrott är straffbart, så snart förutsättningarna för ett främjande är uppfyllt.

I sammanhanget kan framhållas att det som på ett tidigt stadium utgör förberedelse eller stämpling till brott närmast regelmässigt blir att bedöma som anstiftan eller medhjälp till brott om det skapas ett medverkansobjekt, dvs. om huvudgärningen fortskrider så långt att den blir straffbar. Att lämna ett vapen till en tilltänkt mördare utgör t.ex. förberedelse till mord, men när gärningsmannen passerar försökspunkten blir denna förberedelsegärning som huvudregel att bedöma som medhjälp till försök till mord och, om brottet fullbordas, som medhjälp till mord. Detta innebär att rubriceringen inte sällan kan förändras utan att den som begått en förberedelse- eller stämplingsgärning har gjort något ytterligare. En kriminalisering av förberedelse och stämpling innebär därför inte alltid att den ansvarsgrundande handlingen ”tidigareläggs”, utan endast att ansvaret inte blir beroende av att huvudgärningen fortskrider så att ett medverkansobjekt uppstår.

4.4. Vad bör särskilt beaktas vid utökad kriminalisering av osjälvständiga brott?

4.4.1. Inledning

Kriminalisering av osjälvständiga brottsformer är i svensk rätt, som angetts ovan, tänkt att förbehållas brott av visst allvar. Utrymmet för att kriminalisera försök till brott är något större än beträffande

förberedelse och stämpling eftersom de senare brottstyperna avser gärningar som befinner sig på ett längre avstånd från fullbordat brott än försöksbrott. I förarbetena till bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken om förberedelse och stämpling anges att kriminaliseringen ska avse endast gärningar som med hänsyn till risken för att brott begås är samhällsfarliga till sin typ och inte enbart utgör ett led i en konkret brottsplan (NJA II 1948 s. 192).

Denna målsättning kan dock inte sägas ha upprätthållits helt konsekvent. Det är tydligt att många konkreta förberedelse- och stämplingsbrott är samhällsfarliga enbart om man ser dem som ett led i en konkret brottsplan. Det framstår emellertid inte som orimligt att man i viss utsträckning kriminaliserar gärningar som är farliga just som led i en sådan brottsplan.

Omfattningen av den kriminalisering som i dagsläget finns av osjälvständiga brott skiljer sig i stor utsträckning åt när det å ena sidan gäller brott på försöksstadiet, där kriminaliseringen är tämligen omfattande, och å andra sidan kriminalisering av förberedelse- och stämplingsbrott samt underlåtenhet att avslöja brott, där kriminaliseringen är mer begränsad. På det hela taget är förberedelse- och stämplingskriminalisering vanligare bland brott med högre straffvärde. Förberedelse och stämpling är i många fall kriminaliserade vid grova brott, men inte vid brott av normalgraden. Det är emellertid svårt att helt frigöra sig från intrycket att kriminaliseringens omfattning är delvis slumpmässig och beroende av i vilka sammanhang som kriminaliseringsfrågan aktualiserats.

Slutligen bör det anmärkas att vi enligt våra direktiv ska utreda om det finns behov av ytterligare straffrättsliga åtgärder mot organiserad brottslighet. En allmän och övergripande utgångspunkt för våra överväganden nedan kommer därför att vara om kriminaliseringen kan förväntas få betydelse i kampen mot organiserad brottslighet. Även om vi fokuserar på straffbestämmelser som kan motverka organiserad brottslighet kommer den eventuella kriminalisering som vi föreslår även att träffa individer som inte är del av organiserad brottslighet eller sådana kriminella nätverk och grupperingar som ofta förknippas med sådan brottslighet. Eftersom vi framför allt inriktar oss på grov brottslighet framstår detta emellertid som en rimlig konsekvens av våra förslag.

4.4.2. Allmänt om kriminalisering av förfältsgärningar

Också vid överväganden av om en utökad kriminalisering av osjälvständiga brott ska ske eller inte bör Åklagarutredningens och Straffrättsanvändningsutredningens kriterier för kriminalisering användas som utgångspunkt. I viss utsträckning gör sig emellertid särskilda överväganden gällande.

Kriminalisering i sig är i grunden en åtgärd som bl.a. syftar till att avhålla medborgare från att utföra vissa gärningar för att på så vis skydda olika intressen som statsmakten anser är viktiga att försvara. När ytterligare kriminalisering övervägs är det därmed av central betydelse att analysera vilka intressen som ska skyddas genom den övervägda lagstiftningen och om de gärningar som ska straffbeläggas innebär eller riskerar att innebära skada på dessa intressen (jfr Åklagarutredningens första och fjärde kriterium och Straffrättsanvändningsutredningens första–tredje kriterium).

Förfältsbrott kriminaliserar emellertid beteenden som inte nödvändigtvis orsakar någon skada. Kriminaliseringen bygger i stället på att den straffbara gärningen har en sorts föregiven relation till skada. Avsikten med att kriminalisera inte fullbordade brott är framför allt att ytterligare minska risken för att skada ska uppstå på ett bakomliggande skyddsintresse genom ett fullbordat brott. Vid förfältsbrott uppkommer därför straffansvar vid en tidpunkt då gärningsmannen har för uppsåt att orsaka skada, men när han eller hon ännu inte har orsakat skadan (jfr Åklagarutredningens första och Straffrättsanvändningsutredningens andra kriterium).

Eftersom ny kriminalisering av osjälvständiga brott – till skillnad från självständiga brott – införs mot bakgrund av ett redan existerande och ofta allvarligt brott är det normalt sett ganska lätt att konstatera vilket intresse som ska skyddas med kriminaliseringen.

Den besvärliga frågan blir i stället att avgöra när i händelseförloppet det är rimligt att inträda med straffhot och straffansvar, dvs. det måste övervägas när i handlingsförloppet det är legitimt att ingripa och hur långt gärningsmannen ska ha kommit i sitt agerande för att denne ska kunna hållas ansvarig för en gärning som skulle ha kunnat utföras om ingripandet inte skett. En analys bör utgå ifrån brottets startpunkt och slutpunkt och därefter kan man

avgöra hur långt ifrån slutpunkten kriminaliseringen bör ske (Lernestedt s. 272).

Denna aspekt gör sig gällande vid såväl nykriminalisering som utökad kriminalisering i förfältet. Bland annat vid införandet av det nya ”groomingbrottet” (kontakt med barn i sexuellt syfte; 6 kap. 10 a § brottsbalken) fördes det omfattande resonemang om var i händelseförloppet det var rimligt att placera fullbordanspunkten. Utredningen ansåg att redan kontaktsökande med den unga personen borde vara kriminaliserat, medan regeringen menade att det skulle vara en alltför tidig placering av straffansvaret bl.a. beroende på att det skulle kunna uppstå stora bevissvårigheter om gärningsmannens avsikter vid straffbudets tillämpning om straffansvaret placerades alltför tidigt i händelseförloppet (Ds 2007:13 s. 122 och prop. 2008/09:149 s. 22 ff.).

De problem som kan uppstå med en alltför tidigt placerad kriminalisering är bl.a. (se Asp, Från tanke till gärning, s. 61 ff.):

  • att lagstiftaren skapar ett utrymme för ”empiriska felbedömningar” avseende om lagstiftningen verkligen träffar beteende som ökar risken för skada,
  • att mindre straffvärda gärningar kriminaliseras (dvs. sådana gärningar som ligger så långt ifrån fullbordanstidpunkten att det på den grunden kan ifrågasättas om en kriminalisering är rimlig eftersom en tidigareläggning av straffansvaret, allt annat lika, bör verka sänkande på straffvärdet),
  • att kriminaliseringar som i princip uteslutande bygger på gärningsmannens överskjutande uppsåt skapar särskilda problem när det gäller möjligheten att föra bevis om gärningsmannens uppsåt att utföra brottet, vilket i sin tur skapar risker för både felaktiga domar och diskriminerande rättstillämpning.

En särskild straffrättsideologisk fråga, som får särskild relevans i detta sammanhang, är om det ska vara effekten – skadan/lidandet – eller gärningsmannens avsikter som ska tillmätas betydelse och straffas (Ds 2007:13 s. 103). I svensk doktrin har framför allt Jareborg i detta avseende använt sig av begreppsparet handlingsetik och sinnelagsetik (Jareborg (2001), s. 86). I svensk straffrätt utgår man ofta från den handlingsetiska utgångspunkten, vilket innebär att en gärning bestraffas i första hand utifrån sina skadliga effekter.

I vissa fall bestraffas dock gärningar utifrån ett närmast sinnelagsetiskt perspektiv, nämligen då man vid vissa typer av försök dömer ut straff trots att det kan konstateras att det objektivt sett aldrig förelegat någon fara för att brottet skulle fullbordas. Ett exempel på det är när en inbrottstjuv brutit sig in i en villa med avsikt att stjäla döms för försök till grov stöld, dvs. inte bara för själva inbrottet, trots att det i efterhand visade sig att det inte fanns något av värde i villan. Andra typer av försök kan vara straffria trots att gärningsmannen har haft ett brottsligt uppsåt. Ett exempel på en sådan gärning är försök att döda någon genom besvärjelser (Ds 2007:13 s. 103). Det förhållandet att lagstiftaren vid försök, förberedelse och stämpling ställer upp ett farerekvisit visar att kriminaliseringen åtminstone delvis avses bygga på handlingsetiska utgångspunkter.

De nu nämnda aspekterna blir emellertid framför allt av betydelse när man ska konstruera bestämmelser om försök, förberedelse, stämpling eller fullbordade brott som påminner om dessa brottstyper, eftersom de är konstruerade som förberedande gärningar, jfr t.ex. s.k. grooming. Vi har emellertid inom ramen för denna utredning att utgå ifrån de gärningsmoment som för närvarande är kriminaliserade i 23 kap.1 och 2 §§brottsbalken och bedöma huruvida dessa redan givna bestämmelser ska göras tillämpliga på ytterligare, redan befintliga brott. Det är alltså i huvudsak redan avgjort var i tiden straffansvaret ska uppstå och vilken grad av fara för fullbordat brott som krävs för att ansvar ska aktualiseras.

Med andra ord kan sägas att vårt uppdrag är att relatera de redan existerande förstadierna bl.a. till vissa i direktiven utpekade brott och överväga om dessa brott bör kriminaliseras på, i första hand, stämplingsnivån. Uppdraget omfattar däremot inte utformningen av de gärningsmoment som är straffbara såsom förberedelse och stämpling utan endast överväganden av om dessa existerande osjälvständiga brottsformer bör göras tillämpliga på ytterligare ett antal brottstyper.

Våra överväganden bygger, annorlunda uttryckt, på vissa redan färdiga byggstenar – å ena sidan de här aktuella osjälvständiga brottsformerna och å andra sidan de självständiga brotten i relation till vilka en kriminalisering kan övervägas – och frågan är om dessa bör kopplas ihop genom en kriminalisering av t.ex. stämpling till ett visst brott. För att i denna situation bedöma huruvida en vidgad

kriminalisering är befogad eller inte blir delvis andra faktorer än de som ovan diskuterats relevanta. Enligt utredningens mening handlar det dels om att bedöma i vilken utsträckning det med hänsyn till de enskilda brottens svårhetsgrad är rimligt att ingripa med ett förberedelse- och stämplingsansvar (man kan också vända på denna fråga och ställa sig frågan om det är rimligt att man straffritt ska kunna planera och förbereda brott av det ifrågavarande slaget), dels om att bedöma huruvida det finns ett praktiskt behov av kriminalisering.

En särskild fråga som vi återkommer till i våra överväganden nedan är att kriminaliseringen av försök, förberedelse och stämpling i dag oftast knyts till hela brottstyper vilket innebär att den kommer att omfatta gärningar som (eftersom de svenska straffskalorna inte sällan är relativt breda) relaterar till huvudbrott med högst olikartade straffvärden. Ett exempel är att en eventuell kriminalisering av förberedelse till övergrepp i rättssak kommer att relatera såväl till gärningar som ligger strax över bötesnivå som till gärningar som har ett betydande straffvärde. Denna fyrkantighet som ytterst bottnar i själva regleringstekniken utgör naturligtvis ett problem om man strävar efter att åstadkomma en rimlig och nyanserad kriminalisering av de osjälvständiga brottsformerna. För att mer generellt komma tillrätta med denna problematik föreslår vi att det i 23 kap. brottsbalken ska införas en ventil som ska verka ansvarsbefriande på gärningar av mindre allvarlig karaktär. Våra överväganden i denna del finns nedan i avsnitt 4.5.9.

4.4.3. Särskilt om faktorer som är relevanta vid överväganden om ytterligare kriminalisering av osjälvständiga brott

4.4.3.1 Straffvärdhet som utgångspunkt

Inledning

En utgångspunkt för all kriminalisering är att de gärningar som kriminaliseras ska vara straffvärda. Detta krav återspeglas i Straffrättsanvändningsutredningens tre första kriminaliseringskriterier. Som framhållits i föregående avsnitt utgår våra överväganden i stor utsträckning från av lagstiftaren redan gjorda ställningstaganden angående konstruktionen av de osjälvständiga brottsformerna och

konstruktionen och straffvärdet hos de självständiga brott som är aktuella för oss att utreda. Givet dessa utgångspunkter är det inte sällan klart att de kriminaliseringar som vi överväger (t.ex. stämpling till grov utpressning) i och för sig omfattar påtagligt straffvärda gärningar. Det sagda gäller åtminstone om man förutsätter att det osjälvständiga brottet i ett konkret fall syftar på en gärning som ligger en bit upp på det självständiga brottets straffskala. I syfte att skapa ett bättre underlag för bedömningen av om ytterligare kriminalisering av förstadier till brott bör ske utvecklar vi i det följande ett antal faktorer som vi menar bör beaktas.

Det självständiga brottets skyddsintresse och abstrakta straffvärde

Vår bedömning: Straffvärdheten hos ett osjälvständigt brott är

beroende av vilket intresse det självständiga brottet är avsett att skydda samt brottets straffvärde. En utgångspunkt för bedömningen av om en viss osjälvständig brottsform bör kriminaliseras eller inte är därför det självständiga brottets abstrakta straffvärde. Vidare bör gälla att det i större utsträckning bör vara möjligt att kriminalisera förstadier till brott i de fall skyddsintresset är frid och frihet än vid angrepp på förmögenhet.

De osjälvständiga brottsformerna relaterar alltid till något självständigt brott. Det betyder att det osjälvständiga brottets straffvärde kommer att vara avhängigt av det självständiga brottets straffvärde. En första indikation på om det med hänsyn till straffvärdheten kan vara befogat att kriminalisera t.ex. förberedelse eller stämpling till ett visst brott kan därför erhållas genom att se på det självständiga brottets straffskala och relatera den till straffskalorna för andra brott som redan är kriminaliserade på motsvarande stadium.

Exempelvis synes det stå klart att stämpling till grov utpressning (som inte är kriminaliserad i dag) på ett abstrakt plan har ett straffvärde som är högre än straffvärdet för exempelvis stämpling till grovt häleri (som är kriminaliserad i dag). På ett allmänt plan framstår det vidare som mer angeläget att ingripa tidigt mot brott som rör personers frihet och frid än mot brott som enbart utgör ett angrepp på förmögenhet. Jämförelsen visar följaktligen att det kan

finnas skäl att överväga en kriminalisering av stämpling till grov utpressning.

Som framgår av den ovan gjorda redogörelsen omfattar den nuvarande kriminaliseringen av osjälvständiga brottsformer brott som från straffvärdesynpunkt ligger på olika nivåer och den relaterar också till i stort sett alla tänkbara skyddsintressen. Ett brotts abstrakta straffvärde kan därmed inte ensamt vara avgörande för om det är lämpligt att kriminalisera ytterligare förstadier till brott eller inte.

Det abstrakta straffvärdet för en viss brottstyp utgör emellertid en utgångspunkt för bedömningen. Rent allmänt bör man sålunda kunna utgå ifrån att ju högre det abstrakta straffvärdet för ett brott är desto större anledning finns det att kriminalisera någon eller några av de osjälvständiga brottsformerna i relation till brottet i fråga. Omvänt kan man säga att ju lägre brottets abstrakta straffvärde är desto starkare bör andra skäl vara för en förfältskriminalisering av detta slag.

Det självständiga brottets konstruktion

Vår bedömning: Vid bedömning av straffvärdheten hos de

osjälvständiga brotten måste hänsyn tas till det självständiga brottets konstruktion och till hur nära fullbordat brott gärningsmomenten är. Om ett brott är konstruerat som ett skadebrott och om gärningen på förstadiet ligger nära fullbordanspunkten är brottet, allt annat lika, mer straffvärt. Det finns då som regel starkare skäl för kriminalisering än om brottet är konstruerat som ett farebrott eller om gärningsmomenten som man vill kriminalisera är långt från fullbordat brott.

Vid bedömningen av i vilken utsträckning också olika förberedande gärningar kan anses tillräckligt straffvärda för att motivera kriminalisering måste beaktas hur det självständiga brottet är konstruerat eftersom detta påverkar avståndet till det intresse som man ytterst vill skydda genom kriminaliseringen. Med andra ord måste man ta hänsyn till det fullbordade brottets konstruktion.

Av tradition brukar man dela in straffbestämmelserna i skadebrott och farebrott. Skadebrotten är konstruerade på så vis att de

för ansvar kräver att gärningsmannen har utfört en viss handling eller underlåtenhet och att handlingen eller underlåtenheten har fått en viss följd (se t.ex. mord där det krävs att skada har uppstått genom att offret har dött för att ansvar ska kunna dömas ut). Farebrotten kräver inte att det uppstår någon sådan effekt (se t.ex. förtal där det är tillräckligt att gärningen är ägnad att utsätta offret för andras missaktning, dvs. typiskt sett duger för att skapa en viss effekt).

Man kan i detta avseende dela in farebrotten med hänsyn till hur stort avstånd som, bildligt talat, föreligger mellan gärningsmannens handlande och den skada som uppkommer (eller riskerar att uppkomma). Här kan man skilja mellan:

  • brott som verkligen orsakar skada (ansvar förutsätter att skada konstateras),
  • brott som innebär konkret fara för skada (ansvar förutsätter att fara i det enskilda fallet konstateras),
  • brott som innebär en abstrakt fara för skada (ansvar förutsätter något slags bedömning av att gärningen typiskt sett är farlig), och
  • fall där brottet närmast presumeras innebära fara (någon bedömning av fara eller farlighet ska inte göras på domsnivå).

Om ett brott är att kategorisera som ett skadebrott finns det som regel större skäl att kriminalisera förstadier till brottet än om det enbart är ett farebrott. Det beror bl.a. på att vissa farebrott (jfr t.ex. angående skattebrottet strax nedan) i praktiken är konstruerade på ett sådant sätt att de motsvarar ett försök till ett sådant brott som skulle ha lett fram till skada. Här bör dock beaktas att det i ett farebrott kan ligga en skada trots att det inte förutsätts någon konstaterad skada, t.ex. vid olaga hot där ansvarsbestämmelsen är konstruerad på så vis att redan ett beteende som är ägnat att framkalla fruktan för egen eller annans säkerhet är kriminaliserat. Att brottet för sin fullbordan inte förutsätter någon skada hindrar naturligtvis inte att det i många fall är förknippat med påtagligt obehag för den utsatte.

Ett exempel på när brottets konstruktion har påverkat om ett brott ska vara kriminaliserad på försöksstadiet eller inte är brottet

grovt skattebedrägeri, som genom en reform 1996 fick en ny brottsbeteckning, nämligen skattebrott. Brottskonstruktionen ändrades samtidigt från skadebrott till farebrott och i samband med den förändringen avskaffades straffansvaret för försök till brottet. Detta eftersom utrymmet för försöksbrott kunde antas bli synnerligen begränsat med den nya brottskonstruktionen (NJA II 1996 s. 260 ff. och 267): eftersom brottet fullbordas redan när deklarationen inges skulle ett försöksansvar närmast komma att avse gärningar där man försökt, men misslyckats med, att lämna in blanketten. Förberedelse till grovt skattebrott är emellertid sedan år 2011 straffbelagd, se 11 § skattebrottslagen (1971:69). Kriminaliseringen skedde i anledning av genomförandet av EU:s rambeslut (2008/841/RIF) om kampen mot organiserad brottslighet (prop. 2010/11:76 s. 43).

Det kan, vilket illustreras av exemplet, framhållas att huvudbrottets konstruktion inte sällan har mer omedelbar betydelse för behovet av ett försöksbrott (om huvudbrottet i praktiken är konstruerat som ett försöksbrott kan det vara svårt att se något utrymme för att därutöver utkräva försöksansvar) än för behovet av kriminalisering av förberedelse och stämpling. Också om fullbordanspunkten läggs på ett tidigt stadium, vid vad som närmast kan karaktäriseras som försöksstadiet, kan brottet naturligtvis föregås av olika typer av planering och förberedande åtgärder.

Likväl måste beaktas att konstruktionen av huvudbrottet påverkar vad en eventuell förberedelse- eller stämplingsgärning relaterar till och därmed också hur starka skälen för en kriminalisering är. Hur huvudbrottet är konstruerat avgör hur långt avståndet blir till en egentlig kränkning av skyddsintresset när man kopplar på t.ex. stämpling på ett visst huvudbrott. Om man kopplar på stämpling på ett huvudbrott som i sig är av förberedande karaktär blir avståndet mellan stämplingen och en kränkning av skyddsintresset naturligtvis större än om man kopplar på stämpling på ett huvudbrott som innefattar skada.

I sammanhanget måste emellertid också beaktas vilka intressen som brottstypen ifråga avser skydda och – i linje med vad som ovan sagts – hur gärningstypen värderas straffvärdemässigt av lagstiftaren.

Sammantaget menar vi alltså att det självständiga brottets konstruktion, dvs. huruvida det är konstruerat som ett brott som ford-

rar uppkomst av skada eller endast konkret eller abstrakt fara för sådan skada, är en faktor som bör beaktas vid en bedömning av huruvida (ytterligare) förstadier till det aktuella brottet bör kriminaliseras eller inte.

Relationen mellan de olika förfältsdelikten

Vår bedömning: Stämpling till brott bör inte generellt betraktas

som en mindre allvarlig osjälvständig brottsform än förberedelse till samma brott. Det saknas därför skäl att i den utsträckning som nu sker särbehandla stämpling som osjälvständig brottsform.

Vid sidan av de ovan nämnda faktorerna bör vidare uppmärksammas synen på de olika osjälvständiga brottsformerna och relationen mellan dessa.

Som angetts ovan är kriminalisering av osjälvständiga brottsformer i svensk rätt tänkt att förbehållas brott av visst allvar. När det gäller förberedelse och stämpling till brott är dessa även tänkta att förbehållas sådana gärningar som med hänsyn till risken för att brott begås är samhällsfarliga till sin typ. Detta förhållningssätt har lett till att försök till brott är kriminaliserat i betydligt större utsträckning än förberedelse och stämpling till brott. I dagsläget är det dock även så att förberedelse till brott är kriminaliserat i större utsträckning än stämpling till brott. Inte i något fall är stämpling till brott straffbart utan att även förberedelse till brottet är straffbart. Däremot finns det några fall av kriminalisering på förberedelse- och stämplingsstadiet trots att försöksstadiet av samma brott inte är kriminaliserat (se t.ex. grovt skattebrott). Detta beror dels på krav på kriminalisering från internationellt håll, men också på det ovan noterade förhållandet att huvudbrottets konstruktion kan få särskild betydelse för behovet av en försökskriminalisering.

Kriminaliseringen av förstadier till brott följer därmed oftast en kronologi som innebär att ju längre från det fullbordade brottet en handling sker desto mer sällsynt är det att handlingen är straffbar. Det är i och för sig en ordning som det finns visst fog för, men det kan enligt vår mening ifrågasättas om den skillnad som i dag görs mellan förberedelse och stämpling i alla delar är befogad. En stämp-

lingsgärning förutsätter t.ex. med nödvändighet – till skillnad från förberedelsegärningar – att flera personer är inblandade och det skulle kunna hävdas att det förhållandet att flera personer blandas in i brottsplanen normalt sett både ökar risken för att brott faktiskt kommer till stånd och innebär att de inblandade personerna i viss utsträckning förlorar kontrollen över om brott kommer att begås eller inte. Frågan är därför om stämpling generellt bör betraktas som en mindre allvarlig osjälvständig brottsform än förberedelse och om den bör kriminaliseras i mindre utsträckning. I sammanhanget bör beaktas att stämplingsbegreppet omfattar gärningar (söker anstifta) som, om huvudbrottet fullbordas, är att bedöma som anstiftan, medan förberedelse kan utgöra förstadier till medhjälpshandlingar (t.ex. införskaffande av hjälpmedel) – och anstiftan anses ju i regel vara mer straffvärt än medhjälp.

Vidare kan framhållas att åtskilliga fall av förberedelse avser brott som gärningsmannen själv tänker utföra. Just med hänsyn till att gärningsmannen i dessa fall fortsatt råder över brottets förverkligande kan det framstå som tvivelaktigt om det alltid finns skäl att ingripa med straffansvar mot sådana förberedelsegärningar (se och jfr t.ex. Asp, Från tanke till gärning, del I, kap. 7).

Sammantaget, och mot denna bakgrund, menar vi att det inte finns skäl för den nuvarande hållningen enligt vilken förberedelse till brott generellt kriminaliseras i större utsträckning än stämpling till brott. Detta gör sig särskilt gällande när överväganden om en utökad kriminalisering görs under de premisser som råder i förevarande utredning, dvs. vid allvarlig brottslighet och där syftet är att i större utsträckning kunna beivra organiserad brottslighet.

Som angetts ovan ingår det inte i vårt uppdrag att se över konstruktionen av försöks-, förberedelse- och stämplingsbestämmelserna utan vi ska överväga om de befintliga bestämmelserna ska tillämpas på ytterligare brott. Det bör emellertid anmärkas att de gärningar som räknas upp i framför allt bestämmelsen om förberedelse och stämpling skiljer sig åt i stor utsträckning både vad gäller deras karaktär och straffvärdhet. De förberedelsefall som avser mottagande och lämnande av förlag och vederlag kan visserligen ses som kvalificerade stämplingshandlingar (fråga kan sägas vara om handlingar som förutsätter ett beslut att begå brott, men som går därutöver), men åtskilliga av de fall som omfattas av förberedelsebestämmelsen är fall av s.k. egenförberedelse där gär-

ningsmannen förbereder egen brottslighet genom att skaffa sig hjälpmedel. I dylika fall behåller gärningsmannen kontrollen över händelseförloppet och förberedelsegärningen torde inte alltid öka risken för tillkomsten av brott nämnvärt. På ett allmänt plan är det också svårt att se att sådana gärningar skulle vara mer straffvärda än t.ex. sådana stämplingsgärningar som består i att besluta brott tillsammans med annan. På ett liknande sätt kan sägas att stämplingsgärningen att besluta brott tillsammans med annan framstår som betydligt mer kvalificerad än att bara erbjuda sig att begå brott (straffansvar förutsätter inte att erbjudandet accepteras).

I grunden är det olyckligt att olikartade gärningsformer som rör gärningar som relaterar till det fullbordade brottet på olika sätt kopplas samman under en och samma beteckning. Det leder till en slags trubbighet i kriminaliseringshänseende eftersom det innebär att en kriminalisering av förberedelse och stämpling i förhållande till ett visst brott normalt sett kommer att omfatta alla de handlingar som anges i bestämmelsen.

4.4.3.2 Behovet av en utökad förfältskriminalisering

Inledning

Vid överväganden om att utöka det straffbara området för en viss gärning bör beaktas om det föreligger ett behov av kriminalisering eller inte. För att en kriminalisering ska vara motiverad bör den förväntas få en beaktansvärd praktisk betydelse och innebära ett befogat utnyttjande av samhällets resurser. Behovet av kriminalisering i det enskilda fallet måste vidare vägas mot intresset av att inte straffbelägga ett visst handlande i onödan, vilket kan sägas innebära att en proportionalitetsbedömning mellan de motstående intressena bör göras. Endast i det fall det finns mer som talar för en kriminalisering än emot en sådan bör beteendet göras straffbart (jfr Straffrättsanvändningsutredningens fjärde kriterium). Det bör även beaktas om det går att på något mindre ingripande sätt komma tillrätta med det oönskade beteendet (jfr Åklagarutredningens fjärde och Straffrättsanvändningsutredningens femte kriterium).

Prövningen av om behov av en utökad kriminalisering föreligger menar vi alltså kan delas in i en prövning av om kriminaliseringen kan förväntas få praktisk betydelse och om den skulle innebära ett

befogat utnyttjande av samhällets resurser. Slutligen måste en avvägning göras av om det är proportionerligt att utöka det straffbara området för den aktuella gärningen.

Kriminaliseringens praktiska betydelse

Vår bedömning: Kriminalisering av förstadier till brott bör

enbart införas om den kan förväntas ha någon praktisk betydelse.

En första del av behovsprövningen bör gå ut på att på ett allmänt plan bedöma om det är så angeläget att ingripa mot brottet innan det fullbordas att en kriminalisering av ytterligare förstadier till brottet kan anses befogad. Inte sällan går denna bedömning hand i hand med bedömningen av straffvärdheten (jfr föregående avsnitt), men det är inte nödvändigtvis så i varje enskilt fall. Exempelvis bör det generellt sett anses mer angeläget att kunna förhindra brott som orsakar skada på person än brott som enbart orsakar förmögenhetsskada och det bör också – allt annat lika – anses mer angeläget att förhindra brott som orsakar oåterkallelig skada än sådana som orsakar skada som kan repareras eller återställas.

När man tittar på just förfältskriminalisering i den här kontexten bör man även undersöka om det för den aktuella brottstypen finns något reellt tillämpningsområde för den ifrågavarande osjälvständiga brottsformen. Om en gärning t.ex. uteslutande eller näst intill uteslutande utförs spontant och utan planering kan en kriminalisering av t.ex. förberedelse till det aktuella brottet knappast få någon praktisk betydelse. I sådana fall finns det inte något behov av kriminalisering. Detta krav kan naturligtvis inte dras så långt att det krävs att samtliga tänkta gärningar eller ens en övervägande del av dem måste vara planerade och förberedda för att man ska anse att det finns behov av kriminalisering i förfältet, men all kriminalisering bör för att uppfattas som legitim ha åtminstone ett visst reellt tillämpningsområde. Det reella utrymmet för och förekomsten av sådana gärningar som kriminaliseras måste alltså beaktas vid behovsbedömningen.

Enligt våra direktiv ska våra överväganden ta sin utgångspunkt i behovet av att bekämpa organiserad brottslighet. En särskild fråga

är förstås om en kriminalisering kan förväntas få några preventiva effekter i relation till individer som är involverade i organiserad brottslighet. Det kan exempelvis ifrågasättas om eventuell ny kriminalisering kommer att ha några beaktansvärda preventiva effekter i förhållande till de individer som ingår i eller är involverade i kriminella nätverk och grupperingar. I sammanhanget bör emellertid beaktas att en kriminalisering inte bara har betydelse i relation till personer som redan är påtagligt inblandade i organiserad brottslighet utan också kan påverka möjligheterna att rekrytera nya individer till kriminella nätverk och grupperingar. Dessutom kan sådan kriminalisering verka avhållande på personer som inte egentligen tillhör något kriminellt gäng eller som inte egentligen deltar i den brottsliga verksamheten, men som befinner sig i brottslighetens utkanter och bidrar t.ex. genom att låna ut en bil eller båt till en bekant med vetskap både om att denne tillhör ett kriminellt nätverk eller en kriminell gruppering och om att bilen eller båten kan komma att användas som flyktfordon efter ett brott. Andra exempel på personer utan direkt anknytning till organiserad brottslighet som understöder sådan verksamhet är de som handlar med obeskattade varor eller tjänster eller på annat sätt underlättar kriminell verksamhet. Ytterligare kriminalisering av osjälvständiga brott kan alltså i vissa fall verka allmänpreventivt på den organiserade brottsligheten i samhället i stort även om den inte har någon direkt preventiv verkan på en enskild person som redan är aktiv inom den organiserade brottsligheten.

Befogat utnyttjande av samhällets resurser

Vår bedömning: En kriminalisering bör alltid förutsätta en

beredskap att använda samhällets resurser att utreda och lagföra brott. När det är fråga om mycket allvarlig brottslighet är det alltid befogat att ta samhällets resurser i anspråk för att bekämpa brottsligheten, förutsatt att kriminaliseringen i övrigt är befogad.

En faktor som bör tillmätas betydelse vid kriminalisering är att samhällets resurser alltid bör tas tillvara på bästa möjliga sätt. Kriminalisering i sig är i och för sig billig, men den bör även förutsätta en beredskap att utnyttja samhällets resurser för att utreda och lag-

föra brott. Om antalet gärningar som beläggs med straff ökar, utan att rättsväsendet tillförs ökade resurser i motsvarande mån, innebär det med nödvändighet att vissa förseelser kommer att prioriteras ner. Om vissa straffbud prioriteras ner i sådan mån att överträdelser i praktiken inte lagförs alls eller i mycket ringa omfattning, kan det i förlängningen innebära en risk för att straffsystemets brottsavhållande verkan undergrävs. En enskild som lagförs för en sådan överträdelse kan dessutom med rätta uppfatta det som orättvist om han eller hon blir bestraffad för ett beteende som annars får passera på grund av att det har prioriterats ner av rättsväsendet.

Innan ny kriminalisering beslutas bör det därför övervägas om det är rimligt att samhällets resurser för brottsbekämpning tas i anspråk för att utreda och beivra det nya tänkta brottet eller utvidgningen av ett redan befintligt brott. Någon form av värdering av vilka gärningar det är värt att utreda och beivra bör därmed göras innan ny kriminalisering föreslås.

När det gäller så allvarlig brottslighet som vi har att bedöma inom ramen för vårt uppdrag är det vår uppfattning att det alltid är befogat att ta samhällets resurser i anspråk för att beivra den aktuella brottsligheten, alldeles oavsett om det kan förväntas bli få eller många nya brottsutredningar och lagföringar med anledning av den utökade kriminaliseringen. Den organiserade brottsligheten är också ett problemområde som står högt på den kriminalpolitiska dagordningen såväl internationellt och inom EU som i Sverige. Under de senaste decennierna har en rad olika åtgärder vidtagits för att bekämpa den organiserade brottsligheten (t.ex. den nationella mobiliseringen mot grov organiserad brottslighet som regeringen tog initiativ till år 2007).

Det bör dessutom observeras att det i ett resursperspektiv i vissa fall kan vara fördelaktigt att kriminalisera osjälvständiga brottsformer som förberedelse och stämpling. Det kan t.ex. förekomma att polisen har spaning på ett kriminellt nätverk eller en kriminell gruppering och att den, trots att det är tydligt att en brottslig gärning är på väg att utföras, inte ingriper p.g.a. att gärningen inte har nått ett stadium som är straffbart. Polisen ställs i sådana fall inför valet mellan att avbryta det som kan komma att bli ett fullbordat brott, med påföljd att de inblandade inte kan lagföras, eller avvakta att ett straffbart försök eller ett fullbordat brott utförs, med risk för att skada uppstår om brottet fullbordas. I dylika fall kan från-

varon av kriminalisering vara en faktor som bidrar till att samhällets resurser inte kan användas på ett rationellt sätt.

4.4.3.3 Faktorer som inte bör påverka bedömningen av om utökad kriminalisering ska ske

Vår bedömning: En ökad möjlighet att använda processuella

tvångsmedel utgör inte ett argument för kriminalisering.

Innan vi går vidare med våra överväganden vill vi betona att processuella skäl hänförliga till möjligheten att använda tvångsmedel inte bör blandas in vid överväganden angående kriminalisering. Ibland framförs som argument för att införa nya brott eller utöka befintlig kriminalisering att polis och åklagare därmed skulle få utökade möjligheter att utreda brott eller använda processuella tvångsmedel. Det är emellertid inte en faktor som kan anses vara relevant vid bedömning av om ny kriminalisering ska införas eller befintlig sådan utökas. Att man i bestämmelserna om tvångsmedel hänvisar till straffskalor beror på att de återspeglar brottstypens abstrakta straffvärde och tanken är att tvångsmedel enbart ska användas vid brott av allvarligare slag. Om man börjar skapa straffskalor utifrån processuella behov så frångår man själva logiken i detta system och skapar ett slags rundgång.

Ny kriminalisering bör inte heller införas enbart för att underlätta polis och åklagares möjlighet att utreda brott. I promemorian om straffansvar för s.k. eftersupning kom t.ex. utredaren fram till att det inte är lämpligt att införa straffansvar för ett beteende som endast är klandervärt för att det försvårar polis och åklagares möjlighet att utreda brott. Skälen för denna slutsats var flera men ett av huvudskälen var att den gärning som skulle straffbeläggas inte har någon betydelse för trafiksäkerheten utan enbart försvårar utredningen av det misstänkta rattfylleribrottet (Ds 2013:28 s. 45 f.).

4.5. Överväganden och förslag

4.5.1. Inledning

Enligt våra direktiv ska vi utreda om det finns behov av ytterligare straffrättsliga åtgärder mot organiserad brottslighet. En allmän utgångspunkt för våra överväganden nedan kommer därför att vara om kriminaliseringen kan förväntas få betydelse i kampen mot den organiserade brottsligheten. Ett problem med detta, som vi i någon mån har försökt beskriva i avsnitt 3.2.6 ovan, är att organiserad brottslighet som fenomen inte är helt lätt att beskriva på ett övergripande sätt och det är inte heller mätbart i siffror. Det är därmed svårt att med statistisk säkerhet knyta förslagen till den organiserade brottsligheten. Vi har därför i stället inriktat oss på att undersöka vilka beteenden och handlingssätt som kan antas vara mer vanligt förekommande inom den organiserade brottsligheten i stort.

Vårt uppdrag omfattar att utreda om det finns anledning att utvidga kriminaliseringen av osjälvständiga brottsformer i viss utsträckning, bl.a. när det gäller vissa förstadier till grovt olaga tvång, grov utpressning, våld eller hot mot tjänsteman och övergrepp i rättssak. I december 2013 fick vi ett tilläggsuppdrag som innebär att vi även ska utreda möjligheterna att tidigarelägga straffansvaret för vapenbrott (se bilaga 2). Vi ska även utreda om det i övrigt finns anledning att kriminalisera osjälvständiga brottsformer i större utsträckning än i dag för att på så vis motverka en utbredning av den organiserade brottsligheten.

Den nuvarande kriminaliseringen av osjälvständiga brott följer inte något givet mönster utifrån skyddsintresse, straffvärde eller något annat som enkelt kan mätas eller bedömas. När kriminaliseringen efter hand har utökats synes det inte ha skett enligt någon på förhand angiven modell. På senare tid har t.ex. förekommit flera gånger att kriminalisering skett med hänvisning till att det behövs för att Sverige ska kunna uppfylla internationella överenskommelser. Detta är ett förhållande som har bidragit till att det ibland framstår som slumpmässigt huruvida ett visst brott kriminaliserats på förberedelse- och/eller stämplingsstadiet eller ej.

I de kommande avsnitten redogör vi för de överväganden och bedömningar som vi har gjort i samband med vart och ett av de brott som framgår av våra direktiv eller som vi i övrigt har funnit

anledning att utreda. Vi gör det mot bakgrund av de faktorer som vi har redovisat ovan. Behovet av en utökad kriminalisering bör för vårt vidkommande bedömas utifrån de enskilda gärningarnas allvar med beaktande av dessas förekomst inom den organiserade brottsligheten. De områden där en utökning av det straffbara området i första hand bör vara aktuella är därmed de som i forskningen och av myndigheter har pekats ut som problematiska. Det gäller framför allt narkotika- och smugglingsbrott, ekonomiska brott, penningtvättsbrott, människohandels- och spelverksamhetsbrottslighet, utpressning, grova rån och mord (Brå rapport 2002:7 s. 8). I många av de nu nämnda fallen är brott redan kriminaliserade vid samtliga förstadier (exempelvis när det gäller narkotikabrott och mord). De områden som vi har bedömt som intressanta att överväga en utökad kriminalisering för är, förutom de som särskilt har angetts i våra direktiv, framför allt de centrala förmögenhetsbrotten och skattebrottet.

Sammantaget innebär våra förslag en utvidgning av kriminaliseringen av förfältsgärningar. I de avslutande avsnitten i kapitlet lämnar vi emellertid också vissa förslag som syftar till att avgränsa kriminaliseringen av förberedelse och stämpling till sådana gärningar som verkligen är straffvärda (se avsnitt 4.5.9 och 4.5.10).

Våra närmare överväganden redovisas i det följande.

4.5.2. Olaga tvång

Nuvarande förhållanden

Av 4 kap. 4 § brottsbalken framgår att den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något, döms för olaga tvång. Även den som med sådan verkan utövar tvång genom hot att åtala eller ange annan för brott eller genom hot om att om annan lämna menligt meddelande döms för olaga tvång om tvånget är otillbörligt.

Bestämmelsen är avsedd att ge ett allmänt skydd för individens handlingsfrihet genom att straffbelägga handlande som innebär att någon tvingas att göra, låta bli eller tåla något mot dennes vilja. Tvånget kan vara relativt eller absolut på så sätt att personen vid relativt tvång får anses ha valfrihet att göra eller inte göra det som

gärningsmannen vill att personen ska göra. Vid absolut tvång ges offret inte någon valmöjlighet utan tvingas fysiskt till något.

Tvånget kan bl.a. utövas genom misshandel eller annat våld mot person, genom hot om brottslig gärning eller genom hot om att åtala eller ange någon för brott om tvånget sker på ett otillbörligt sätt. Det finns många brottstyper som är kvalificerade former av olaga tvång och som konsumerar olaga tvång, t.ex. människorov, människohandel, äktenskapstvång, våldtäkt, sexuellt tvång, rån och utpressning. Annan misshandel än grov misshandel är subsidiär till olaga tvång (Jareborg m.fl. (2010), s. 49).

Straffskalan för brott av normalgraden är böter eller fängelse i högst två år. Om brottet är grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas, om gärningen innefattat pinande till bekännelse eller annan tortyr. (Se dock förslag från Utredningen om skärpta straff för allvarliga våldsbrott innebärande att straffminimum för grovt olaga tvång bör höjas till fängelse i nio månader (SOU 2014:18 s. 178) samt vårt förslag nedan i avsnitt 7.4.5.2 angående kvalifikationsgrunder för grovt olaga tvång.)

Försök och förberedelse till grovt olaga tvång är i dagsläget straffbart. Det är framför allt alla former av tortyr som är avsedda att motverkas med en kriminalisering av förstadier till olaga tvång.

Det finns inte någon långvarigt insamlad statistik över antalet anmälda brott inom brottskoden olaga tvång, avlyssning m.m. Det går därmed inte att uttala sig om ifall antalet anmälda brott inom denna kategori har ökat eller inte och inte heller vad orsakerna till det i så fall skulle bestå i. Den tillgängliga officiella kriminalstatistiken framgår av tabell 4.1 (den brottskod där olaga tvång ingår började användas år 2010, varför statistik för det året kan vara missvisande och inte kan redovisas för åren innan dess).

Tabell 4.1 Antalet anmälda brott avseende olaga tvång, avlyssning m.m. i hela landet perioden 2010–2013

År

1998 2000 2002 2004 2006 2010 2011 2012 2013

Antal

- - - - 179 2574 2566 2644

När det sedan gäller frågan om brottets förekomst inom organiserad brottslighet finns det inte någon tillgänglig statistik som visar att denna brottstyp vanligen utförs av individer som tillhör kriminella nätverk eller grupperingar. Inte heller finns det statistik som visar på en stor ökning i antalet anmälda eller lagförda brott. Av den officiella kriminalstatistiken som tillhandahålls av Brå framgår emellertid att under de senaste tio åren det årligen har varit omkring femtio lagföringsbeslut där olaga tvång har varit huvudbrottet. Det tyder på att olaga tvång är en relativt sällsynt förekommande brottstyp, i vart fall som huvudbrott.

Även om det inte finns någon forskning om just grovt olaga tvång finns det anledning att tro att brottet förekommer inom organiserad brottslighet. Det gäller inte minst sådana fall som skulle ha klassificeras som utpressning om gärningen hade lett till en förmögenhetsöverföring.

Ska stämpling till grovt olaga tvång kriminaliseras?

Vårt förslag: Stämpling till grovt olaga tvång ska kriminaliseras.

Grovt olaga tvång1 har ett abstrakt straffvärde som omfattar fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Brottet betraktas alltså som allvarligt av lagstiftaren. Brottets straffskala måste anses ligga på en sådan nivå att en kriminalisering av stämpling i sig framstår som rimlig.

Vidare framstår det vid en mer konkret bedömning som alldeles tydligt att det finns fall av grovt olaga tvång som är så straffvärda att ett ingripande på stämplingsstadiet framstår som motiverat från straffvärdesynpunkt. Bl.a. kan fråga vara om gärningar som innefattar tortyrliknande inslag. Vid kriminaliseringen av försök och förberedelse till grovt olaga tvång har det framför allt varit alla former av tortyr och annat sådant kvalificerat tvång som lagstiftaren har avsett att motverka. När det gäller vilka omständigheter

1 Den grova formen av olaga tvång har i dagsläget inte någon egen brottsbeteckning, men vi föreslår nedan i avsnitt 7.4.7 att flera brottstyper som saknar egen beteckning ska erhålla en sådan. I betänkandet kommer vi att använda oss av de brottsbeteckningar som vi föreslår ska införas.

som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett olaga tvång ska bedömas som grovt, se vårt förslag nedan i avsnitt 7.4.5.2.

Även brottets konstruktion, nämligen att det är ett brott som kräver att tvånget faktiskt kommer till stånd, medför att brottstypen som sådan inte kan anses ha sådan karaktär att ett stämplingsansvar av den anledningen framstår som olämpligt.

Vid en jämförelse mellan stämplingsbrottets tillämplighet i relation till andra brottstyper kan vidare noteras att många brottstyper som är kriminaliserade på stämplingsstadiet, såsom grovt häleri och penningtvättsbrott (både av normalgraden och grovt brott) framstår som mindre allvarliga än de brott som omfattas av bestämmelsen om grovt olaga tvång. Från ekvivalenssynpunkt framstår det därför som rimligt att även stämpling till grovt olaga tvång ska vara straffbart.

I sammanhanget bör även beaktas att olaga tvång i inte obetydlig utsträckning kan ses som ett parallellbrott till utpressning i de fall där det i och för sig finns en legal fordran i botten, men där de indrivningsmetoder som tillämpas är allt annat än tillbörliga. Som kommer att framgå nedan anser vi att stämpling till grov utpressning ska kriminaliseras och mot bakgrund av att tvångsmomentet straffvärdemässigt bör vara dominerande bör det förhållandet att tvånget, vid olaga tvång, syftar till att genomdriva en i och för sig giltig fordran inte påverka bedömningen i någon nämnvärd utsträckning.2

Även vid en jämförelse mellan de olika förfältsbrotten anser vi att det framstår som rimligt att utöka kriminaliseringen till att omfatta också stämpling till grovt olaga tvång. Redan nu är försök och förberedelse till grovt olaga tvång kriminaliserat och som vi framhållit ovan i våra allmänna överväganden menar vi att stämpling till brott generellt inte bör betraktas som en mindre allvarlig osjälvständig brottsform än förberedelse till samma brott.

Brottstypens karaktär är vidare sådan att brottet kan planeras i förväg och dessutom begås i en kontext där det förekommer olika

2 Släktskapet mellan olaga tvång och utpressning gör att det i och för sig också skulle kunna övervägas om inte försök till olaga tvång av normalgraden borde kriminaliseras (försök till utpressning är straffbart). Enligt vår mening är det emellertid främst vid grova brott, där det förekommer allvarligare former av tvång, som tvångsmomentet överskuggar det ekonomiska momentet. Vid mindre allvarligt tvång är det rimligt att skillnaderna mellan brottstyperna ges visst genomslag. Vi har därför valt att inte lämna förslag till en utökad kriminalisering i relation till olaga tvång av normalgraden.

former av samarbete och arbetsfördelning. Med hänsyn till detta framstår tillämpningsområdet för ett stämplingsansvar som reellt, inte minst inom ramen för mer organiserad brottslighet.

Sammantaget menar vi att det finns skäl för en utökad kriminalisering av det straffbara området för grovt olaga tvång. Vi föreslår därför att även stämpling till sådant brott ska kriminaliseras.

4.5.3. Utpressning

Nuvarande förhållanden

Av 9 kap. 4 § brottsbalken framgår att den som genom olaga tvång förmår någon till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är, döms, om inte brottet är att anse som rån eller grovt rån, för utpressning. Brottet ska bedömas som grovt om gärningen har innefattat våld eller hot av allvarligt slag eller om gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet.

Direkt av bestämmelsen om utpressning framgår att ansvaret är sekundärt till ansvar för rån och grovt rån. Ansvar för rån är dock uteslutet i de fall då förmögenhetsöverföringen görs vid ett annat senare tillfälle än själva hotet eftersom ansvar för rån kräver förmögenhetsöverföring under ”trängande fara”, vilket inte krävs för ansvar för utpressning. Ansvar för rån är också uteslutet om den hotade och den tvungne inte är samma person. Det finns därmed rånliknande situationer som i stället lagförs som utpressning p.g.a. att det brister i någon förutsättning för att gärningen ska utgöra ett rån.

Utpressning har även likheter med bedrägeribrottet, men det som skiljer dem åt är att det för utpressning krävs att gärningsmannen har förmått offret med hjälp av olaga tvång medan det vid bedrägeribrott krävs ett vilseledande. Utpressning kan, precis som bedrägeri, begås genom underlåtenhet, t.ex. genom underlåtenhet att förhindra att en viss uppkommen fara förverkligas. Liksom vid bedrägeri krävs det vid utpressning att en viss förmögenhetsöverföring har skett för att alla gärningsmoment ska vara uppfyllda. Om det inte har skett någon förmögenhetsöverföring får i stället dömas för olaga tvång.

Som utpressning räknas att genom tvång få någon att betala ett oskäligt högt skadestånd, en ogiltig skuld, en muta eller annan liknande ersättning som inte har stöd av rättsordningen. Det är däremot inte utpressning att kräva betalt för en legitim och förfallen skuld. Om indrivningen sker på ett otillbörligt sätt, t.ex. med hjälp av en eller flera personer med en tydlig tillhörighet till ett kriminellt nätverk eller en kriminell gruppering, kan det emellertid vara fråga om olaga tvång.

Straffet för utpressning är fängelse i högst två år eller böter, om brottet är ringa. Om brottet är grovt, döms till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har innefattat våld eller hot av allvarligt slag eller om gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet (se dock förslag från Utredningen om skärpta straff för allvarliga våldsbrott innebärande att straffminimum för grov utpressning bör höjas till fängelse i ett år och sex månader (SOU 2014:18 s. 178) samt vårt förslag nedan i avsnitt 7.4.5.5 angående kvalifikationsgrunder för grov utpressning).

Försök och förberedelse till grov utpressning är i dagsläget straffbart. Även bedrägeri är kriminaliserat på försöks- och förberedelsestadiet. Rån och grovt rån är straffbart i alla former av osjälvständiga brott.

Antalet anmälda fall av utpressning och ocker (som i statistiken redovisas tillsammans med utpressning) har ökat markant under de senaste femton åren (se tabell 4.2).

Tabell 4.2 Antalet anmälda brott avseende utpressning och ocker i hela landet perioden 1998–2013

År

1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012 2013

Antal

583 699 853 945 1240 1747 2502 3945 5434

I många fall av utpressning som har med den organiserade brottsligheten att göra är utpressningsbrottet närmast en ”affärsidé” på så sätt att legitima affärsidkare t.ex. pressas på pengar för att skyddas mot att deras affärsrörelse ska förstöras. Det ligger i dessa fall en klar planering bakom utpressningen. Den pågår eller är i vart fall tänkt att pågå under längre tid och det är ofta flera personer inblandade. Det är inte heller ovanligt att helt legitima affärsupp-

görelser där oenighet mellan parterna någonstans har uppstått leder till att den ena parten i stället för att väcka talan i domstol ber någon annan att driva in den fordran som personen anser sig ha på den andra affärspartnern. Inte sällan kontaktas i dessa lägen personer med koppling till något kriminellt nätverk eller gruppering som med hjälp av sitt upparbetade våldskapital eller genom olika former av indirekta eller direkta hot begär betalt enligt den tidigare uppgörelsen. Sådan illegal indrivning, som innebär att den organiserade brottsligheten försöker ersätta staten som tvistlösare, kan betecknas som systemhotande, då de kriminella nätverken och grupperingarna på så vis försöker överta en del av statens maktbefogenheter.

När det gäller behovet av en utökad kriminalisering av grov utpressning kan det konstateras att antalet anmälda utpressningsbrott under det senaste decenniet har fyrdubblats. Ökningen beror sannolikt på en kombination av en allmänt ökad anmälningsbenägenhet och att antalet gärningar faktiskt har ökat (Brå 2012:6 s. 21 f.). I en tiondel av fallen tycks utpressaren ha en klar koppling till kriminella nätverk och grupperingar och i vissa fall lånas etablerade gruppers ”vålds- och skrämselkapital” (i fortsättningen anges enbart våldskapital för att beskriva detta fenomen). I ytterligare en fjärdedel av de anmälda fallen finns indikationer på koppling till kriminella gäng (bl.a. genom att den som utför utpressningen uppges vara anlitad av en tredje person, att flera personer är närvarande vid utpressningen och att utövaren har köpt den skuld som utpressningen gäller; Brå 2012:6 s. 35 f.). Att ett oönskat beteende eller en företeelse i stor utsträckning har ökat är något som talar för att samhället bör sätta in större resurser för att beivra brottet. Av statistiken framgår även att en stor del av anmälningarna, cirka 75 procent, gäller försök till utpressning (Brå 2012:6 s. 33).

Ska stämpling till grov utpressning kriminaliseras?

Vårt förslag: Stämpling till grov utpressning ska kriminaliseras.

Det abstrakta straffvärdet för grov utpressning är, som ovan angetts, fängelse i lägst ett och högst sex år. Den 1 juli 2010 genomfördes en straffskärpning för grov utpressning och minimistraffet höjdes då

från fängelse sex månader till lägst ett år för att stämma bättre överens med den straffskala som gäller för rån. Den vanligaste påföljden för utpressning (både av normalgraden och som grovt brott) är fängelse, vilket under 2010 dömdes ut i 58 procent av fallen när utpressning var huvudbrottet (Brå 2012:6 s. 27). Brottets straffskala måste anses ligga på en sådan nivå att en kriminalisering av stämpling i sig framstår som rimlig.

Vidare framstår det vid en mer konkret bedömning som alldeles tydligt att det finns fall av grov utpressning som är så straffvärda att ett ingripande på stämplingsstadiet framstår som motiverat från straffvärdesynpunkt. Tydliga exempel på detta är fall av s.k. beskyddarverksamhet riktad mot restauranger och butiker.

Utpressningsbrottet är konstruerat som ett skadebrott och brottstypen kan följaktligen inte anses ha sådan karaktär att ett stämplingsansvar av den anledningen framstår som olämpligt. Här bör särskilt framhållas att det i regel torde förhålla sig så – precis som vi nyss angett när det gäller grovt olaga tvång – att det offer som utsätts för utpressning inte anser att den största kränkningen ligger i den förmögenhetsskada som uppstår vid fullbordat brott utan det är snarare det olaga tvånget, t.ex. hotet om våld mot den egna personen eller en familjemedlem, som innebär den största påfrestningen för offret. Redan försök till utpressning innefattar därmed typiskt sett en inte obetydlig skada av icke-ekonomisk karaktär. Brottstyper kan följaktligen inkludera någon form av skada som inträder tidigare än den formella fullbordanspunkten.

På samma sätt som vad gäller grovt olaga tvång framstår det som klart att det finns flera exempel på stämplingskriminaliseringar som avser mindre allvarliga brottstyper än vad det nu är fråga om. I sammanhanget bör även beaktas att rån är kriminaliserat på stämplingsstadiet och att det ofta är tillfälligheter som avgör om ett visst brott blir att bedöma som rån eller utpressning.

När det gäller relationen till övriga förstadier till grov utpressning är såväl försök som förberedelse till grov utpressning kriminaliserat i dag. I linje med den bedömning vi har redovisat i våra allmänna överväganden anser vi att det saknas skäl att särbehandla stämpling som osjälvständig brottsform i den utsträckning som sker i dag. Att initiera grov utpressning måste i många fall anses vara minst lika straffvärt som att förbereda utförandet av brottet.

På samma sätt som vad gäller grovt olaga tvång framstår det som klart att utpressning kan planeras i förväg och dessutom ofta begås i en kontext där det förekommer olika former av samarbete och arbetsfördelning. Också vad gäller utpressning framstår tillämpningsområdet för ett stämpningsansvar som högst reellt. Inom ramen för den organiserade brottsligheten bör man, som ovan redovisats, kunna utgå ifrån att en stor del av de utpressningsgärningar som begås har föregåtts av sådan planering som skulle träffas av ett stämplingsansvar. Det finns därmed mycket som talar för att en kriminalisering på stämplingsstadiet skulle öka möjligheten till tidigt ingripande från polisen både mot de som utför hoten och de som initierar dessa indrivningar. De individer som överlåter fordringar är dessutom i många fall affärsidkare som egentligen sysslar med legitima affärer och det kan därmed förväntas att en kriminalisering av stämpling – som skulle träffa dessa personer – skulle kunna få en preventiv effekt.

Vid en samlad bedömning finns det enligt vår uppfattning skäl att kriminalisera stämpling till grov utpressning.

4.5.4. Våld eller hot mot tjänsteman

Nuvarande förhållanden

Brotten i 17 kap. brottsbalken har det gemensamt att de ska utgöra ett skydd inte bara mot angrepp på eller hot mot en enskild person, utan också mot allmän verksamhet. Många av bestämmelserna är dessutom kvalificerade varianter av brottstyper som regleras i andra delar av brottsbalken. Brotten mot allmän verksamhet i 17 kap. brottsbalken anses därför vara mer straffvärda än motsvarande gärningar i andra kapitel.

Av 17 kap. 1 § brottsbalken framgår att den som med våld eller hot om våld förgriper sig på någon i hans eller hennes myndighetsutövning eller för att tvinga honom eller henne till eller hindra honom eller henne från åtgärd i myndighetsutövningen döms för våld eller hot mot tjänsteman. Detsamma gäller för den som hämnas för sådan åtgärd eller som förgriper sig mot någon som tidigare har utövat myndighet.

För att ansvar ska dömas ut förutsätts att någon har utövat våld på person eller har framställt hot om våld på person som utför

myndighetsutövning. Begreppet våld på person innefattar dels misshandel, dels sådana former av betvingande som innebär att den utsatte praktiskt taget fullständigt berövas sin kroppsliga rörelsefrihet. I den mån gärningen inte är sådan att den kan bedömas innefatta våld på person och gärningen inte heller anses vara ett sådant betvingande som ska omfattas av bestämmelsen, kan personen inte dömas för våld mot tjänsteman. I stället kan gärningen utgöra våldsamt motstånd. Att enbart tränga undan en tjänsteman eller rycka något från honom eller henne i syfte att hindra eller framtvinga en tjänsteåtgärd är normalt straffbart endast som våldsamt motstånd (se 17 kap. 4 § brottsbalken; se Berggren m.fl., kommentaren till 17 kap. brottsbalken samt Ulväng m.fl. (2012) s. 216 f.).

Med hot om våld avses att någon genom tal eller handling framför hot om sådant våld som nyss angetts. Hotet måste ha kommit till den hotades kännedom och så snart det gör det har hotet fullbordats. Om det hot som framförs inte avser våld på tjänstemannen utan på t.ex. tjänstemannens anhöriga eller på egendom som tillhör denne kan inte dömas till ansvar för hot mot tjänsteman utan i stället för förgripelse mot tjänsteman (17 kap. 2 § brottsbalken). För att ansvar för våld eller hot mot tjänsteman ska kunna dömas ut förutsätts även att det våld som utövas eller det hot om våld som framförs har ett visst samband med den myndighetsutövning som tjänstemannen utför, står i begrepp att utföra eller har utfört.

Straffet för våld eller hot mot tjänsteman är fängelse i högst fyra år. Om brottet är ringa är straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader (se dock vårt förslag nedan i avsnitt 7.4.5.7 angående förändring av brottets gradindelning och införande av kvalifikationsgrunder).

I nuläget är försök och förberedelse till våld eller hot mot tjänsteman kriminaliserat i fall där fullbordat brott inte skulle ha bedömts som ringa. Motsvarande gäller såväl misshandel som grov misshandel. Kriminaliseringen vad gäller försök och förberedelse till våld mot tjänsteman motsvarar följaktligen den som gäller våld riktat mot andra personer. När det gäller stämpling är kriminaliseringen av misshandel emellertid mer omfattande än den för våld mot tjänsteman, då stämpling till grov misshandel är straffbart. Vad gäller hot mot tjänsteman har kriminaliseringen gjorts mer omfattande än för personer i övrigt, då försök och förberedelse till olaga hot inte är straffbart.

Antalet anmälda brott om våld eller hot mot tjänsteman under perioden 1998–2013 framgår av tabell 4.3.

Tabell 4.3 Antalet anmälda brott avseende våld respektive hot mot tjänsteman i hela landet perioden 1998–2013

År 1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012 2013 Våld mot tj.man

4063 3879 3929 5504 5337 5777 5168 5189 4605

Hot m.m. mot tj.man

4087 3970 4454 5504 5337 5777 6305 5911 5350

Det finns inte någon forskning i Sverige som visar på hur vanligt förekommande det är att våld eller hot mot tjänsteman utförs inom organiserad brottslighet. Den tillgängliga forskningen har i stället undersökt hur utbrett problemet med ”otillåten påverkan” är mot myndighetspersoner i stort samt hur ofta förekommande ”otillåten påverkan” är mot poliser från individer inom organiserad brottslighet.3

I den utredning som Brå gjorde om påverkan mot myndighetspersoner4 angav tolv procent att de någon gång under den tidsperiod om ungefär ett och ett halvt år som undersökningen avsåg hade utsatts för allvarliga trakasserier, hot eller våldsamma situationer av någon art. Syftet med påverkan uppfattades av tjänstemännen vara att åstadkomma passivitet eller aktivitet till egen fördel eller för att hämnas för händelser som redan hade ägt rum (Brå 2005:18 s. 47 ff.).

Av rapporten framgår att tjänstemän har uppgett att de utsätts för försök till mordbrand i hemmet, bostäder blir beskjutna och privatbilar blir utsatta för skadegörelse. Likaså framgår att det före-

3 Med ”otillåten påverkan” avses i det här sammanhanget allvarliga trakasserier, hot samt våldssituationer mot person och egendom, som utöver att vara ett stort arbetsmiljöproblem riskerar att påverka den enskilde tjänstemannens myndighetsutövning och som i förlängningen kan utgöra ett hot mot demokratin. Med otillåten påverkan avses också korruption i form av otillbörliga erbjudanden (Brå 2005:18 s. 7). 4 De tillfrågade var kustbevakningstjänstemän, tulltjänstemän, tjänstemän inom Skatteverket, poliser, åklagare, domare, nämndemän och tjänstemän inom Kronofogdemyndigheten (indrivningsverksamheten).

kommer att tjänstemän hotas till livet eller att bombhot framförs. Det händer även att myndigheter får tips och underrättelseinformation om att tjänstemän ska undanröjas eller liknande hot. Allvarliga trakasserier kan bestå av upprepade telefonsamtal, obehagliga brev och ständigt återkommande okynnesanmälningar. Vidare förekommer också subtila, men allvarliga, trakasserier såsom att någon ”råkar” befinna sig på den plats där tjänstemannens privata bil står parkerad, att personer på motorcyklar åker runt privatbostaden, att tjänstemän blir fotograferade, att myndigheters verksamhet, tjänstemän och deras anhöriga kartläggs, att tjänstemän får oönskade varor hemskickade och att uppgifter om tjänstemän läggs ut på internet (Brå 2005:18 s. 100 ff.).

I en senare rapport där Brå har undersökt hur Polisen och dess tjänstemän utsätts för otillåten påverkan av just individer inom den organiserade brottsligheten framgår att sju procent av poliserna uppgav sig ha utsatts för någon eller några former av negativ påverkan under den tidsperiod som frågorna avsåg och att påverkan tog sig uttryck i hot, trakasserier, våld, skadegörelse, otillbörliga erbjudanden och annan negativ påverkan (Brå 2009:7 s. 26 f.).

Av de nämnda rapporterna framgår alltså att sätten att försöka utöva påtryckningar är många, men att alla beteenden inte är sådana som ryms under bestämmelsen om våld eller hot mot tjänsteman. Eftersom det i inte ringa grad förekommer otillåten påverkan på ett sätt som kan vara systemhotande finns det dock anledning att se särskilt allvarligt på gärningar som omfattas av bestämmelsen om våld eller hot mot tjänsteman. Det är också ett av flera skäl för att det bör övervägas om det straffbara området för våld eller hot mot tjänsteman bör utökas så att det även omfattar stämpling till sådant brott.

Förfältskriminalisering av våld eller hot mot tjänsteman

Vårt förslag och vår bedömning: Straffansvaret för försök och

förberedelse till våld och hot mot tjänsteman av normalgraden ska kvarstå. Försök, förberedelse och stämpling till grovt våld eller h