SOU 2025:66

En straffreform

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 20 juli 2023 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av straffskalorna samt föreslå ett reformerat och mer rättvist påföljdssystem (dir. 2023:115).

Som särskild utredare förordnades samma dag dåvarande riksåklagaren, sedermera hovrättspresidenten, numera rikspolischefen Petra Lundh. Som huvudsekreterare i utredningen anställdes från och med den 21 augusti 2023 rådmannen Elin Carbell Brunner. Hon har också varit utredningens kanslichef. Som sekreterare i utredningen anställdes från och med den 7 augusti 2023 hovrättsassessorn Kristina Lagercrantz, från och med den 18 september 2023 kanslirådet Henrik Berthels, från och med den 6 november 2023 hovrättsassessorn Elliot Sörensen och från och med den 25 november 2023 dåvarande hovrättsassessorn, numera hovrättsrådet, Josefine Wendel.

Som sakkunnig i utredningen förordnades den 18 september 2023 dåvarande vid Justitiedepartementet rättssakkunnige numera kanslirådet Simon Rosdahl. Som experter att biträda utredningen förordnades samma dag generaldirektören vid Brottsoffermyndigheten Anders Alenskär, docenten vid Uppsala universitet Gustaf Almkvist, advokaten Bengt Ivarsson, rättsliga experten vid Kriminalvården Elisabeth Lager, juristen vid Polismyndigheten Lisa Nilheim, hovrättsrådet och vice ordföranden vid Hovrätten för Västra Sverige Göran Nilsson, rättschefen vid Åklagarmyndigheten Marie-Louise Ollén, sektionschefen vid Kriminalvården Sari Richert och enhetschefen vid Brottsförebyggande rådet David Shannon. Från och med den 6 februari 2024 förordnades som ytterligare expert att biträda utredningen docenten vid Uppsala universitet Sandra Friberg.

Genom tilläggsdirektiv den 21 december 2023 förkortades utredningstiden med två månader (dir. 2023:181).

Petra Lundh är ensam utredare och svarar för innehållet i betänkandet. Experterna har deltagit i arbetet och har i allt väsentligt ställt sig bakom de redovisade förslagen. Skilda uppfattningar i enskildheter har dock förekommit utan att detta har kommit till uttryck i något särskilt yttrande. Experterna Gustaf Almkvist, Bengt Ivarsson och Göran Nilsson har gemensamt avgett ett särskilt yttrande. Därutöver har Bengt Ivarsson, för egen del, avgett ett särskilt yttrande.

Utredningen har antagit namnet Straffreformutredningen (Ju 2023:14) och överlämnar härmed betänkandet En straffreform (SOU 2025:66). Utredningens uppdrag är i och med detta slutfört.

Stockholm i maj 2025

Petra Lundh

Elin Carbell Brunner Henrik Berthels Kristina Lagercrantz Elliot Sörensen Josefine Wendel

Sammanfattning

Våra förslag i korthet

Vi föreslår i detta betänkande att påföljdssystemet får en helt ny struktur med bl.a. nya regler för straffmätningen och införandet av villkorligt fängelse. I korthet innebär förslagen följande.

  • Ett system med villkorligt fängelse införs som ersätter presumtionen mot fängelse och därmed sammanhängande regler för påföljdsvalet. Påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras.
  • En bred översyn av straffskalorna i brottsbalken och annan lagstiftning genomförs i syfte att straffskalorna ska motsvara brottslighetens allvar. Ett femtiotal ändringar görs i straffskalor.
  • De allmänna bestämmelserna om hur straffvärdet ska bedömas kompletteras med en särskild regel som tar sikte på att hela straffskalan ska komma till användning. Begreppet brottsoffer introduceras i lagtexten.
  • En särskild regel för straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet införs som är avsedd att leda till ett ökat genomslag för tillkommande brott. Brott som inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person ska som utgångspunkt ges fullt genomslag.
  • Den gemensamma straffskalan för fängelse på viss tid skärps. Det införs också en bestämmelse som gör det möjligt att i vissa fall döma till ett gemensamt livstidsstraff även om fängelse på livstid inte är föreskrivet för något av brotten.
  • Det införs en ny straffskärpningsbestämmelse avseende brott som har samband med kriminella nätverk eller i övrigt utgör led i organiserad brottslighet samt därutöver vissa brott som avser skjutningar

och sprängningar på allmän plats eller liknande. Dessutom införs en ny paragraf om förhöjt straffmaximum när domstolen tillämpar den nya straffskärpningsbestämmelsen.

  • Vissa billighetsskäl tas bort. Samtidigt förtydligas hur kvarvarande billighetsskäl och övriga strafflindringsgrunder ska inverka på påföljdsbestämningen.
  • Presumtionen för häktning vid allvarlig brottslighet utvidgas till att omfatta brotten grov kvinnofridskränkning, grov fridskränkning och hedersförtryck. Den utvidgas också till att omfatta försök, förberedelse och stämpling till brott för vilka det inte är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse i fyra år.
  • Följdändringar görs av de straffprocessuella reglerna för att möjliggöra genomförandet av de materiella straffrättsliga förslagen.

I det följande ger vi en något utförligare redogörelse för inriktningen av vårt uppdrag, innebörden av våra förslag och skälen för våra ställningstaganden.

Vårt uppdrag

Vår övergripande uppgift har bestått i att göra en översyn av straffskalorna och reformera påföljdssystemet. Syftet med uppdraget har varit att straffskalorna på ett bättre sätt än i dag ska återspegla brottens allvar och att påföljderna som döms ut ska framstå som rimliga och rättvisa. Inom ramen för reformen har vi bl.a. haft i uppdrag att

  • genomföra en översyn av straffskalorna för de enskilda brotten och föreslå ändringar av de yttre begränsningarna för straffskalorna,
  • föreslå ändringar som säkerställer en nyanserad och differentierad straffmätning där försvårande omständigheter får större genomslag,
  • överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en modell för straffmätning av flerfaldig brottslighet som innebär att de tre allvarligaste brotten räknas fullt ut och att det först därefter blir aktuellt med straffreduktion,
  • överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på alla brott som har samband med kriminella nätverk,
  • överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar som innebär att billighetsskälen (29 kap. 5 § brottsbalken) utmönstras eller i vart fall ges en mer begränsad betydelse för påföljdsbestämningen,
  • föreslå ändringar av påföljderna och reglerna om val av påföljd,
  • föreslå ändringar som innebär att presumtionen för häktning vid allvarlig brottslighet ska gälla i fler fall, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Vårt uppdrag har inte omfattat straffansvar och påföljdsbestämning för allvarligt psykiskt störda lagöverträdare. Uppdraget har inte heller omfattat de särskilda påföljdsreglerna för unga lagöverträdare eller reglerna om villkorlig frigivning och om straffskärpning för återfall.

Ett påföljdssystem med villkorligt fängelse

Närmare om vårt uppdrag och utgångspunkter för våra överväganden

Vårt uppdrag när det gäller påföljder och val av påföljd har varit dels att föreslå ändringar av påföljderna som sådana, dels att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar av reglerna om påföljdsval där grundregeln ska vara att påföljden ska bestämmas utifrån brottets allvar i form av dess straffvärde. I uppdraget har också ingått att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar som syftar till att möjligheten att ta hänsyn till den tilltalades personliga omständigheter vid påföljdsvalet begränsas.

Vår ambition har varit att utforma påföljdssystemet med utgångspunkt i en pluralistisk syn på straff. Det innebär att systemet som helhet bör utformas utifrån att det ska uppfylla flera ändamål och med beaktande av att olika – ibland motstående – principer och intressen kan göra sig gällande och då måste balanseras mot varandra. Således bör systemet inte bara utformas så att de olika preventiva funktionerna av straff eller hot om straff tillvaratas och grundläg-

gande principer om bl.a. proportionalitet, rättslig likabehandling och humanitet upprätthålls, utan också så att straffen blir ägnade att bidra till brottsoffers upprättelse. Detta bör leda till en ny balanspunkt i systemet, där bl.a. kravet på humanitet alltjämt är centralt, men måste ställas i relation till att straffet i högre grad ska utgöra ett led i brottsoffrets upprättelse.

Vid påföljdsbestämningen i det enskilda fallet ska kravet på proportionalitet, dvs. att straffet står i proportion till brottslighetens allvar, vara grundbulten. Med en sådan utgångspunkt – som i förekommande fall innebär att kränkningen av brottsoffret sätts i fokus för påföljdsbestämningen – har den straffrättsliga reaktionen enligt vår mening goda möjligheter att bidra till brottsoffrets upprättelse. Det förutsätter dock att rättens syn på kränkningens allvar också kommer till uttryck i den utdömda påföljden. En annan utgångspunkt för våra överväganden är därför att påföljderna – även när de inte är frihetsberövande – på ett tydligt sätt ska förmedla att, och i vilken utsträckning, gärningspersonen klandras för brottet. De icke frihetsberövande påföljderna bör därtill ha ett tillräckligt ingripande verkställighetsinnehåll samt vara förenade med kännbara och tydliga konsekvenser vid återfall i brott eller annan misskötsamhet. Korta fängelsestraff bör undvikas. Vidare bör påföljdssystemet och reglerna för påföljdsbestämningen förenklas och styras av enhetliga kriterier. Reglerna bör också främja en effektiv handläggning.

Våra överväganden i denna del ska ses i ljuset av de förändringar vi föreslår i fråga om straffskalorna och straffmätningen. Förslagen i de olika delarna ska alltså betraktas som en helhet, vilka tillsammans är avsedda att uppnå ändamålen med denna reform.

Ett påföljdssystem med villkorligt fängelse införs

Vi har funnit att de ovan angivna utgångspunkterna bäst kan tillgodoses om presumtionen mot fängelse (30 kap. 4 § första stycket brottsbalken) och därmed sammanhängande regler för påföljdsvalet ersätts av ett system med villkorligt fängelse. Vi föreslår därför att ett sådant system införs och att samtliga icke frihetsberövande alternativ till fängelse inordnas under det villkorliga fängelsestraffet, med följden att villkorlig dom och skyddstillsyn helt utmönstras. Det betyder att påföljdssystemet för vuxna lagöverträdare i huvudsak kom-

mer att bestå av två påföljder, böter och fängelse, och att rätten under vissa förutsättningar ska få besluta att ett fängelsestraff på viss tid, helt eller delvis, ska vara villkorligt. Att straffet är villkorligt innebär, enligt den variant av påföljdskonstruktionen som vi föreslår, att det inte ska avtjänas i kriminalvårdsanstalt eller enligt någon av de övriga verkställighetsformer som annars gäller för (ovillkorligt) fängelse. Om den dömde under en prövotid, som ska vara minst två år, återfaller i brott, eller om han eller hon brister i fullgörandet av en tilläggssanktion som straffet förenats med, ska beslutet om villkorlighet kunna upphävas.

Villkorligt fängelse ska som huvudregel förenas med dagsböter, samhällstjänst eller övervakning som tilläggssanktion. Systemet utformas utifrån att samhällstjänst och övervakning är att anse som mer ingripande tilläggssanktioner än böter samt att samhällstjänst och övervakning är att anse som likställda i ingripandegrad.

Så kallad kontraktsvård och överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) utgår ur påföljdssystemet och ska således varken utgöra tilläggssanktioner till villkorligt fängelse eller på annat sätt kunna beslutas vid påföljdsbestämningen. Vård- och behandlingsbehovet hos de målgrupperna får i stället tillgodoses av Kriminalvården inom ramen för verkställigheten av ett ovillkorligt respektive villkorligt fängelsestraff. Personer som enligt den hittillsvarande regleringen hade varit aktuella för kontraktsvård kommer i det nya systemet ofta kunna avtjäna fängelsestraffet genom vårdvistelse. Intensivövervakning med elektronisk kontroll ska även fortsättningsvis vara en verkställighetsform av (ovillkorliga) fängelsestraff.

Till följd av införandet av det nya systemet struktureras brottsbalkens kapitel om påföljderna om, så att tilläggssanktioner till villkorligt fängelse behandlas i ett nytt 27 kap., bestämmande av straff behandlas i ett nytt 28 kap. och 29 och 30 kap. upphävs. Det görs också ändringar i 26 kap. brottsbalken. Vissa anpassningar görs därtill av reglerna om påföljdsvalet för lagöverträdare med en allvarlig psykisk störning och för unga lagöverträdare. De förstnämnda reglerna samlas alla i 31 kap. brottsbalken och de sistnämnda i 32 kap. brottsbalken. Vidare införs en ny lag om villkorligt fängelse som innehåller bestämmelser om villkorligt fängelse samt om verkställighet av samhällstjänst och övervakning som tilläggssanktioner till villkorligt fängelse.

Förutsättningarna för villkorligt fängelse

Rätten ska få besluta att ett fängelsestraff på viss tid ska vara villkorligt om straffet ändå kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet. Någon lagstadgad gräns eller presumtionsregel för vid vilka strafflängder ett villkorligt fängelsestraff ska anses uteslutet införs inte. Som en riktlinje bör dock gälla att ett villkorligt fängelsestraff normalt inte kan komma i fråga när det utmätta straffets längd uppgår till ett år eller mer eller, om brottsligheten är av sådan art att det minskar utrymmet för privilegiering, till sex månader eller mer. I mindre allvarliga fall, dvs. när det utmätta straffet är kortare än sex månader, ska brottslighetens art i stället beaktas inom ramen för ett villkorligt fängelsestraff genom valet av en strängare tilläggssanktion.

Frågan om den tilltalades tidigare brottslighet utesluter ett villkorligt fängelsestraff ska avgöras genom en sammanvägd bedömning av den tid som förflutit mellan brotten, den nya och den tidigare brottslighetens allvar samt likheten mellan brotten. För det fall att det nya brottet har begåtts under prövotiden för villkorligt fängelse och föranleder ett strängare straff än böter bör återfallet i princip alltid leda till en skärpt reaktion. Om den tidigare brottsligheten då inte kan beaktas inom ramen för ett villkorligt fängelsestraff genom valet av en strängare tilläggssanktion, ska ett ovillkorligt fängelsestraff normalt dömas ut.

Om det finns synnerliga skäl ska rätten få besluta att ett fängelsestraff på viss tid ska vara villkorligt även om straffets längd, brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet i och för sig talar för ett ovillkorligt fängelsestraff. Synnerliga skäl kan t.ex. föreligga om den tilltalade på grund av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av att avtjäna straffet i kriminalvårdsanstalt. Andra exempel kan vara om en påtaglig förbättring skett av den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med brottsligheten eller om den tilltalade undergår behandling för missbruk eller annat förhållande som kan antas ha samband med brottsligheten (jfr nuvarande 30 kap. 9 § andra stycket 1 och 2 brottsbalken). Frågan om kravet på synnerliga skäl är uppfyllt måste dock alltid avgöras genom en avvägning i det enskilda fallet mellan de skäl som talar för villkorligt fängelse och de skäl som talar däremot. Om en omständighet har beaktats vid straffmätningen ska

den normalt inte beaktas vid bedömningen av om straffet ska vara villkorligt.

Rätten ska i vissa fall få besluta att en del av ett fängelsestraff på viss tid ska vara villkorlig (delvis villkorligt fängelse). Det gäller bl.a. i sådana fall som hittills kommit i fråga för s.k. 28:3-fängelse. Den del av straffet som inte är villkorlig ska vara lägst en månad och får inte överstiga vare sig sex månader eller en tredjedel av straffets längd. Villkorlig frigivning ska inte ske från den del av straffet som inte är villkorlig. Denna del av straffet ska dock omfattas av reglerna om verkställighet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Tilläggssanktionerna och valet av tilläggssanktion

Villkorligt fängelse ska kunna förenas med en tilläggssanktion bestående i en skyldighet att betala lägst 30 och högst 200 dagsböter, en skyldighet att utföra samhällstjänst i lägst 40 och högst 300 timmar eller övervakning.

Dagsböter som tilläggssanktion till villkorligt fängelse ska verkställas enligt bötesverkställighetslagen (1979:189). Böterna ska dock inte kunna förvandlas till fängelse på samma sätt som fristående bötesstraff (se nedan under rubriken ”Åtgärder vid brister i fullgörandet av tilläggssanktioner”). Verkställigheten av samhällstjänst och övervakning ska Kriminalvården ansvara för.

Dagsböter ska få väljas som tilläggssanktion om en sådan sanktion kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet. Om varken brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet talar för ett strängare ingripande kan tilläggssanktionen bestämmas till böter på strafflängder uppemot ett år. Antalet dagsböter bestäms med utgångspunkt i straffets längd. Är det fråga om ett artbrott eller ett relevant återfall i brott kan böter däremot normalt sett inte komma i fråga som tilläggssanktion. Då står valet i stället mellan samhällstjänst och övervakning. Detsamma gäller i de undantagsfall där straffet gjorts villkorligt trots att det uppgår till ett år eller mer.

I valet mellan de i ingripandegrad likställda tilläggssanktionerna samhällstjänst och övervakning ska behovet av stöd eller kontroll och övriga omständigheter beaktas. Det ställs inte något krav på den tilltalades samtycke för att förena villkorligt fängelse med samhällstjänst.

Samhällstjänst får dock inte väljas om en sådan sanktion är olämplig för den tilltalade, och vid den bedömningen kan den tilltalades inställning till att utföra samhällstjänstarbete beaktas. Om samhällstjänst bedöms olämpligt kommer valet med nödvändighet att falla på övervakning. Till skillnad från vad som har gällt avseende skyddstillsyn förutsätter en övervakningssanktion således inte att den kan antas bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. Inte heller krävs det att den tilltalade har ett övervakningsbehov. Däremot kan ett sådant behov tala för att övervakning är den lämpligaste sanktionen, även om den dömde i och för sig har förutsättningar att genomföra samhällstjänst.

Om det behövs för att skärpa ingripandegraden med anledning av den tilltalades tidigare brottslighet eller när rätten har beslutat att straffet ska vara villkorligt för att det finns synnerliga skäl, ska straffet få förenas med mer än en tilläggssanktion.

I vissa undantagsfall ska rätten kunna avstå från att förena det villkorliga fängelsestraffet med en tilläggssanktion, eller välja en mindre ingripande sanktion än vad som annars skulle ha varit påkallat. Det gäller bl.a. när den tilltalade varit häktad eller på annat sätt frihetsberövad med anledning av misstanke om brott som prövats i målet.

Om det villkorliga fängelsestraffet förenas med samhällstjänst ska rätten bestämma antalet timmar samhällstjänst med utgångspunkt i straffets längd. Samhällstjänstsanktionen verkställs genom att den dömde, under det antal timmar som anges i domen, utför oavlönat arbete eller deltar i programverksamhet, behandling eller annan särskilt anordnad verksamhet, på tid och sätt som Kriminalvården anvisar. Samhällstjänsten ska utföras under prövotiden och endast en mindre del av samhällstjänsten får utgöras av annan verksamhet än oavlönat arbete. Ett krav på nykterhet och drogfrihet ska gälla vid utförande av samhällstjänst, och Kriminalvården ska ha möjlighet att ta prover för kontroll av att det kravet efterlevs. Om det finns särskilda skäl ska Kriminalvården bl.a. kunna ersätta hela eller delar av en samhällstjänstsanktion med övervakning.

En övervakningssanktion ska i sin grundform i princip motsvara innehållet i dagens skyddstillsyn. Till detta kommer att den dömde, om det villkorliga fängelsestraffet är sex månader eller längre, som utgångspunkt ska vara förbjuden att vistas utanför bostaden under kvällar och nätter mot lördag, söndag och måndag, från klockan 18 på kvällen till klockan sju på morgonen (helghemarrest). Ett sådant

förbud ska gälla under lika många veckor som det antal månader fängelsestraffet uppgår till. Kriminalvården ska i vissa fall kunna ersätta helghemarresten med någon annan liknande inskränkning i rörelsefriheten. Kontrollen av helghemarrest och andra liknande rörelseinskränkningar ska göras med elektroniska hjälpmedel, om det inte finns särskilda skäl mot det. Kriminalvården ska i vissa fall få besluta om undantag från helghemarrest eller andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten. Det kan bl.a. vara aktuellt i fall där innehållet i övervakningen ändå är tillräckligt ingripande med hänsyn till särskilda föreskrifter som meddelas den dömde. Kriminalvården ska kunna meddela den som dömts till villkorligt fängelse med övervakning särskilda föreskrifter om det behövs för att minska risken att den dömde begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället. Sådana föreskrifter ska däremot inte kunna beslutas av domstolen i brottmålet. Föreskrifterna ska kunna ha i huvudsak samma innehåll som de föreskrifter som meddelas personer som står under övervakning efter villkorlig frigivning och som hittills har kunnat meddelas skyddstillsynsdömda. Liksom i dag ska Kriminalvården kunna besluta om elektronisk övervakning om det behövs för att kontrollera att en särskild föreskrift följs.

Åtgärder vid brister i fullgörandet av tilläggssanktioner

I en situation där förutsättningarna för bötesförvandling är uppfyllda avseende dagsböter som tilläggssanktion ska rätten, på talan av åklagare, kunna undanröja de böter som inte har betalats och förena det villkorliga fängelsestraffet med samhällstjänst eller övervakning. I ett sådant fall ska rätten också kunna förlänga prövotiden.

Om den dömde inte fullgör sina skyldigheter till följd av samhällstjänst ska Kriminalvården kunna meddela den dömde en varning.

För det fall att den dömde inte fullgör sina skyldigheter till följd av övervakning ska Kriminalvården kunna besluta att föreskrifter eller andra villkor ändras eller besluta nya föreskrifter. Anses sådana åtgärder otillräckliga ska Kriminalvården kunna meddela den dömde en varning.

Om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning och det kan antas att han eller hon inte kommer att rätta sig genom någon sådan åtgärd

som Kriminalvården kan vidta, ska myndigheten skyndsamt begära att åklagare vid domstol för talan om upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Vid prövningen av om den dömde på det angivna sättet har brutit mot sina skyldigheter ska rätten särskilt beakta om den dömde har fortsatt att bryta mot det som gäller för honom eller henne trots att varning har meddelats, eller om den dömde har visat att han eller hon inte har för avsikt att följa det som gäller för honom eller henne. Också om det, av något annat skäl än att den dömde har brutit mot sina skyldigheter, har visat sig att en samhällstjänst- eller övervakningssanktion till väsentlig del inte kan fullgöras inom skälig tid ska beslutet om villkorlighet kunna upphävas.

Att rätten upphäver ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt får till följd att straffet ska avtjänas i anstalt eller enligt vad som annars gäller för fängelsestraff som inte är villkorliga. Vid ett upphävande ska rätten samtidigt fastställa den eventuella tid som skäligen bör avräknas till följd av vad som har fullgjorts av en tilläggssanktion.

När det uppkommer fråga om upphävande av ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt, eller att varning eller beslut som avser föreskrifter eller villkor ska meddelas med anledning av brister i fullgörandet av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion, ska den dömde kunna omhändertas på samma sätt som hittills har gällt i fråga om skyddstillsynsdömda.

Ny påföljdsbestämning efter tidigare dom

Huvuddragen i den nuvarande regleringen i 34 kap. brottsbalken om ny påföljdsbestämning efter tidigare dom behålls. Även fortsättningsvis ska det som huvudregel alltså bestämmas en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten oavsett om denna är ny eller nyupptäckt. Också förutsättningarna för att meddela s.k. konsumtionsdom respektive att undanröja den tidigare utdömda påföljden och döma till en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten ska vara desamma som hittills. Det ska dock finnas ett särskilt undantag från undanröjandemöjligheten för sådana fall som i stället kan hanteras enligt reglerna om upphävande av ett beslut om att ett tidigare fängelsestraff ska vara villkorligt (se vidare nedan). Om den tidigare påföljden är fängelse som helt eller delvis är villkorligt ska den så-

ledes inte få undanröjas om det finns förutsättningar för att upphäva beslutet om villkorlighet med anledning av den tillkommande brottsligheten. Regleringen innebär att om det med anledning av den tillkommande brottsligheten krävs åtgärder såvitt avser ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff kommer det ske genom undanröjande vid nyupptäckt brottslighet och genom upphävande vid ny brottslighet.

Ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt ska upphävas om någon med anledning av ny brottslighet döms till ett i sin helhet ovillkorligt fängelsestraff. Detta under förutsättning att den tidigare domen har fått laga kraft och att frågan tas upp i ett mål där den tilltalade häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång. Dessutom krävs att 1) den tidigare brottsligheten inte kan anses tillräckligt beaktad genom att det döms ut ett ovillkorligt fängelsestraff för den nya brottsligheten, eller 2) det med hänsyn till verkställigheten av det nya fängelsestraffet kan antas att den tilltalade inte inom föreskriven prövotid kommer att fullgöra en samhällstjänst- eller övervakningssanktion som det villkorliga fängelsestraffet har förenats med. Rätten får dock avstå från att upphäva beslutet om villkorlighet om det finns särskilda skäl.

Om beslutet om villkorlighet upphävs ska rätten, liksom när upphävandet sker på grund av brister i fullgörandet av en tilläggssanktion som det villkorliga straffet förenats med, fastställa den eventuella tid som skäligen bör avräknas till följd av vad som har fullgjorts av tilläggssanktionen.

När högre rätt dömer för brott som prövats i flera domar i lägre rätt bör brottsligheten i varje sådan dom även fortsättningsvis leda till en särskild påföljd.

En översyn av straffskalorna

Behovet av en översyn

Vi har haft i uppdrag att se över straffskalorna för de enskilda brotten och föreslå de ändringar som bedöms vara nödvändiga för att straffskalorna ska återspegla brottens allvar. Översynen har gällt både brotten i brottsbalken och sådana straffskalor som finns i annan lagstiftning (den s.k. specialstraffrätten). Uppdraget har omfattat att föreslå ändringar såväl i de enskilda straffskalorna som av de yttre

begränsningarna för straffskalorna. Den överlappning som finns mellan olika grader av gradindelade brott har vi haft i uppdrag att föreslå begränsningar av eller, om det bedöms vara lämpligt, helt avskaffa. Dessutom har vi haft i uppdrag att föreslå nödvändiga följdändringar, exempelvis vad gäller regleringen om omvandling av fängelse på livstid.

Utformningen av de nuvarande straffskalorna är resultatet av överväganden som har gjorts vid olika tillfällen genom åren. Lagrådet och remissinstanser har upprepade gånger i olika lagstiftningsärenden påpekat att det finns ett behov av en mer övergripande och sammanhållen översyn av straffskalorna. Någon mer enhetlig bedömning av straffskalorna har emellertid inte gjorts i närtid. Många straffskalor har varit oförändrade under en längre tid. Vissa fördes till och med över oförändrade till brottsbalken när den trädde i kraft 1965. Andra straffskalor har samtidigt varit föremål för ett flertal förändringar genom åren. Samtidigt kan synen på hur allvarliga olika brott bör anses vara och i förlängningen hur straffskalorna bör vara utformade påverkas av samhällsutvecklingen. De nuvarande straffskalornas utformning, sedda som en helhet, vilar alltså på en relativt bräcklig grund. Det har därför framstått som angeläget med ett helhetsgrepp om straffskalornas utformning.

De förhållanden som bör vara styrande för straffskalornas utformning

Vår översyn av straffskalorna har gjorts med utgångspunkten att skalorna ska återspegla allvaret (eller svårheten) i brottsligheten. I sammanhanget är principerna om proportionalitet och ekvivalens centrala. Dessa principer innebär att svårare brott ska bestraffas strängare än lindrigare brott och att lika allvarliga brott ska bestraffas lika strängt.

Om andra hänsyn än allvaret i brottsligheten tillåts påverka straffskalornas utformning, riskerar det att bidra till att det framstår som oklart och oförutsägbart vilka brott som förtjänar vilka straff. Det skulle också försvåra möjligheterna att kunna få en uppfattning om hur allvarligt lagstiftaren i själva verket har ansett att ett visst brott är genom att jämföra olika straffskalor. Straffskalornas utformning ska alltså inte påverkas av andra hänsyn än allvaret i brottsligheten. Bedömningen av allvaret i en viss typ av brottslighet består i en värdering av den skada, kränkning eller fara ett visst brott typiskt sett

kan sägas innebära. Antaganden om straffets allmän- eller individualpreventiva effekter bör inte läggas till grund för bedömningen av straffnivåerna.

En annan utgångspunkt för vår översyn har varit att straffskalorna bör ha en tillräcklig spännvidd, vars omfattning kan variera mellan olika brott. Det bidrar till att straffet kan bestämmas på ett nyanserat sätt i det enskilda fallet. Avsikten har vidare varit att de ändringar vi föreslår av straffskalorna inte ska påverka gränsdragningen mellan olika svårhetsgrader av brott. Avseende överlappningen mellan straffskalorna för olika grader av brott har vi bedömt att det praktiska behovet av överlappningen är begränsat, men att det inte är påkallat att avskaffa den för samtliga gradindelade brott. Vår översyn av straffskalorna har gjorts med det förhållandet att straffskalorna vid gradindelade brott inte bör överlappa varandra mer än nödvändigt i åtanke. Översynen innebär i många fall att överlappningarna blir mindre.

Straffskalornas ramar

I syfte att uppnå ett så ändamålsenligt system som möjligt föreslår vi att allmänt fängelseminimum höjs från 14 dagar till en månad. Nivån för det antal dagsböter som ska kunna dömas ut anser vi dock kan lämnas oförändrad.

Brottsbalken innehåller en begränsning som innebär att fängelse på viss tid inte får överstiga tio år, när livstids fängelse inte är föreskrivet för brottet. Den tioårsgränsen har historiska skäl och har numera spelat ut sin roll. Vi föreslår därför att den tas bort. I stället ska fängelse kunna dömas ut på viss tid eller på livstid enligt vad som framgår av straffskalan för brottet eller annars är särskilt föreskrivet. Därigenom kan straffskalorna utformas på ett mer nyanserat sätt, utifrån hur allvarligt det finns anledning att se på de olika brotten. Konkret möjliggör det att längre straff än tio år kan föreskrivas för grova och synnerligen grova grader av vålds- och sexualbrott där maximistraffen i dag är fängelse i högst tio år och livstids fängelse inte är föreskrivet. Även i övrigt bör minimi- och maximistraffen som anges i de enskilda straffskalorna kunna bestämmas på ett så nyanserat sätt som möjligt.

Det längsta tidsbestämda fängelsestraffet som kan föreskrivas i straffskalor, fängelse i 18 år, anser vi bör lämnas oförändrat. När straff-

värdet är så högt att det straffet inte räcker till får lagens strängaste straff – livstidsstraffet – användas. Eftersom gränsen på 18 år finns kvar föreslår vi inte ändringar av regleringen om omvandling av fängelse på livstid. Mot bakgrund av vårt förslag om en höjning av allmänt fängelseminimum till en månad föreslår vi dock att den kortaste tid till vilken böter som inte har betalats ska kunna förvandlas till fängelse ska höjas från 14 dagar till en månad.

Närmare ett femtiotal ändringar i straffskalor

Genomförandet av översynen

Antalet straffskalor som finns är mycket stort. Det finns inte någon sammanställning i lagtext eller i övrigt som anger de straffbestämmelser som finns utanför brottsbalken. Vid översynen av straffskalorna har vi inventerat och analyserat ett stort antal straffskalor i gällande författningar. Översynen har även inneburit att vi har haft anledning att gå igenom relevanta förarbetsuttalanden i tidigare lagstiftningsärenden som ett led i att fastställa bakgrunden till att en viss straffskala har fått den utformning som har kommit att bli fallet. Vi har också beaktat annat lagstiftningsarbete avseende straffskalor, inriktat på en eller flera straffskalor på specifika områden, som har pågått parallellt med vårt arbete.

Vi har genomfört översynen av straffskalorna med det förhållandet för ögonen att översynen bör resultera i praktiskt genomförbara förslag som är förenliga med våra förslag avseende övriga delar av påföljdssystemet. Ett ingångsvärde har varit att en analys av en viss straffskala kan leda till att det inte finns anledning att ändra den, även med beaktande av hur samhället har utvecklats sedan den infördes. Så kan vara fallet också när straffskalan inte har ändrats under en längre tid eller ens sedan brottsbalken infördes. Det förändrar dock inte det förhållandet att översynen av straffskalorna är bred och genomgripande.

Förslagen till ändringar av straffskalor baseras på de förhållanden vi anser bör ligga till grund för utformningen av straffskalor och avser många olika typer av brott. Vi föreslår närmare ett femtiotal ändringar i straffskalor i brottsbalken och i annan lagstiftning. En sammanfattande redogörelse över ändringarna ges i det följande.

Straffskalorna i brottsbalken

Brotten mot liv och hälsa

Brottskatalogen i brottsbalken inleds med brotten mot liv och hälsa. För dessa brott föreslår vi flera straffskärpningar. Maximistraffet för grov misshandel höjs från fängelse i sex år till fängelse i sju år. Vidare skärps straffskalan för synnerligen grov misshandel från fängelse i lägst fem och högst tio år till fängelse i lägst sex och högst tolv år. Minimistraffet för vållande till annans död, grovt brott, höjs från fängelse i ett år till fängelse i två år. Dessutom höjs maximistraffet för framkallande av fara för annan från fängelse i två år till fängelse i tre år.

Brotten mot frihet och frid

Även för brotten mot frihet och frid föreslår vi ändringar av flera straffskalor. Maximistraffet för grovt olaga integritetsintrång höjs från fängelse i fyra år till fängelse i sex år. Därutöver skärps straffskalan för grovt dataintrång från fängelse i lägst sex månader och högst sex år till fängelse i lägst ett och högst åtta år.

Ärekränkningsbrotten

För ärekränkningsbrottens del föreslår vi att minimistraffet för grovt förtal höjs från böter till fängelse och att förolämpning endast ska ha en straffskala, som föreskriver böter eller fängelse i högst sex månader.

Sexualbrotten

När det gäller sexualbrotten föreslår vi att maximistraffet för både grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn höjs från fängelse i tio år till fängelse i tolv år. Vi föreslår också att minimistraffet för kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte inte längre ska vara böter utan i stället fängelse.

Brotten mot familj

Avseende brotten mot familj föreslår vi att maximistraffet för egenmäktighet med barn höjs från fängelse i ett år till fängelse i två år. Utöver detta föreslår vi att straffskalan för egenmäktighet med barn, grovt brott, skärps från fängelse i lägst sex månader och högst fyra år till fängelse i lägst ett och högst sex år.

Förmögenhetsbrotten

Vi föreslår ett flertal ändringar av straffskalorna för förmögenhetsbrotten. För dessa brott kan det beskrivas som att en ny nivå etableras när det gäller minimistraffet för de grova svårhetsgraderna, om fängelse i ett år i stället för fängelse i sex månader i många fall. Sådana ändringar av minimistraffen föreslår vi för de grova svårhetsgraderna av stöld, bedrägeri, fordringsbedrägeri, subventionsmissbruk, olovlig befattning med betalningsverktyg, ocker, häleri, svindleri, förskingring, trolöshet mot huvudman, oredlighet mot borgenärer, försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning och skadegörelse. När det gäller grovt givande respektive tagande av muta höjs minimistraffet ytterligare, från fängelse i sex månader till fängelse i ett år och sex månader. Dessutom ska minimistraffet för tagande respektive givande av muta och handel med inflytande inte längre vara böter utan i stället fängelse. Därutöver höjs maximistraffet för grovt ocker från fängelse i fyra år till fängelse i sex år.

Andra brott i brottsbalken

Utöver de ändringar av straffskalor som hittills har berörts föreslår vi ett antal ytterligare ändringar av straffskalor i brottsbalken för andra typer av brott. Som några exempel kan framhållas att minimistraffet för mened höjs från allmänt fängelseminimum till fängelse i sex månader och att maximistraffet för involverande av en underårig i brottslighet höjs från fängelse i fyra år till fängelse i sex år.

Straffskalorna i specialstraffrätten

Avseende specialstraffrätten har vi övervägt ett stort antal olika lagar som kan betecknas som mer eller mindre centrala. Vi föreslår ett flertal höjningar av minimistraff för grova svårhetsgrader av brott, som motsvarar de vi föreslår för förmögenhetsbrotten i brottsbalken. Så är fallet för skattebrott, smuggling, tullbrott, olovlig befattning med smuggelgods, penningtvättsbrott, näringspenningtvätt, insiderbrott och marknadsmanipulation.

Hela straffskalan ska komma till användning

I vårt uppdrag har ingått att överväga och föreslå ändringar för att uppnå en differentierad straffmätning där försvårande omständigheter får större genomslag. Dessutom har vi haft att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar som säkerställer att brott som innebär angrepp mot person och brott som ger upphov till personskador, exempelvis vålds- och sexualbrott, såväl uppsåtliga som oaktsamma, straffvärdemässigt värderas strängare än i dag. Avsikten är enligt direktiven att straffskalans spännvidd ska utnyttjas i betydligt större utsträckning än i dag. Det anges att den övre halvan av straffskalan inte bör vara reserverad enbart för vissa särskilt allvarliga gärningar, utan att straffvärdet även i andra fall bör kunna ligga i mitten eller den övre delen av straffskalan.

Straffskalornas utformning bygger på att de ska ha en tillräcklig spännvidd för att kunna omfatta de gärningar som kan förutses bli aktuella att rubricera som brottet i fråga. I det ligger att det faktiskt också kan förväntas finnas gärningar som straffvärdemässigt borde placeras ut inom ramen för hela straffskalan. Det kan uttryckas som att det finns ett intresse av att hela den praktiskt tillämpbara straffskalans spännvidd bör komma till användning. Med den praktiskt tillämpbara straffskalan avses den del av straffskalan som inte överlappar straffet för en grövre svårhetsgrad av brottet i fråga. En på detta sätt nyanserad straffmätning tillgodoses bäst genom ändringar i de allmänna bestämmelserna om straffvärde i brottsbalken.

Det finns ett flertal olika tänkbara modeller för att tillgodose intresset av att hela straffskalan kommer till användning. Vi har analyserat ett flertal sådana modeller, bl.a. straffmätnings- eller straffvärdestationer, olika typer av riktlinjer, angivande av normalstraff i

förarbetena och uppdelningar av straffskalorna i olika delar eller att en viss startpunkt skulle anges för bedömningen. Analysen utvisar betydelsen av att straffvärdebedömningen kan göras på ett nyanserat sätt av domstolarna, utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. En sådan modell har bäst förutsättningar att tillgodose intresset av att hela straffskalan kommer till användning. Att i en alltför hög grad styra domstolarnas bedömningar är inte förenligt med att bedömningen av straffvärdet ska kunna vara nyanserad och beakta de specifika omständigheterna som är för handen i den situation som är föremål för bedömning.

Vi föreslår att det i de allmänna bestämmelserna om straffvärde i brottsbalken ska klargöras att det är den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit för brottsoffret eller de andra intressen som straffbestämmelsen ska skydda som ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet. På det sättet inskärps betydelsen av dessa skyddsvärda intressen vid straffvärdebedömningen. Vi ser också ett värde i att begreppet brottsoffer introduceras i lagtexten.

Därutöver föreslår vi en bestämmelse som anger att de omständigheter vid brottet som går utöver förutsättningarna för att den aktuella straffskalan ska vara tillämplig ska ges ett tydligt genomslag vid straffvärdebedömningen, med beaktande av intresset av att hela straffskalan kommer till användning. Bestämmelsen utgör en nyansering och vidareutveckling av den nuvarande metoden för att bedöma straffvärdet. Domstolen har att på ett omsorgsfullt sätt analysera omständigheterna vid brottet och identifiera moment som är av betydelse för straffvärdet. I alla de fall där moment som är av betydelse för bedömningen identifieras ska det få en tydlig påverkan på bedömningen av straffvärdet. Syftet är att hela straffskalan ska komma till användning. Den övre delen av straffskalan ska inte vara reserverad för exceptionella fall, utan ska tillämpas i de fall där omständigheterna är påtagligt försvårande.

Skärpta straff för flerfaldig brottslighet

Närmare om vårt uppdrag och behovet av en reform

Vårt uppdrag i fråga om straffmätningen av flerfaldig brottslighet har gått ut på att föreslå förändringar av reglerna som medför att varje brott får betydelse för den samlade brottslighetens straffvärde.

Mer precist har uppdraget i denna del varit att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en modell för straffmätning av flerfaldig brottslighet som innebär att de tre allvarligaste brotten räknas fullt ut och att det först därefter blir aktuellt med viss straffreduktion. Vi har därtill varit ålagda att föreslå ytterligare begränsningar av straffreduktionerna vid allvarliga brott mot person.

I uppdraget har också ingått att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar av den gemensamma straffskalan i syfte att möjliggöra att livstids fängelse ska kunna komma i fråga för vissa allvarliga fall av upprepade vålds- och sexualbrott. Enligt direktiven bör det även vara möjligt att döma ut längre tidsbegränsade fängelsestraff vid flerfaldig brottslighet än vad som hittills varit fallet.

I dag finns ingen särskild bestämmelse som reglerar straffmätningen av flerfaldig brottslighet. Detta görs dock sedan länge med tillämpning av den s.k. asperationsprincipen. I praxis har vissa modeller för asperationsprincipens tillämpning utvecklats som går ut på att den samlade brottslighetens straffvärde som utgångspunkt räknas fram genom att olika kvotdelar av de enskilda brottens straffvärden läggs samman. Även om dessa modeller har förenklat rättstillämpningen och gjort den mer enhetlig, har de medfört dels att det i hög utsträckning aspereras på ett likartat sätt trots att skälen för asperation inte alltid är lika starka, dels att varje tillkommande brott efter hand får en mycket liten – så småningom praktiskt sett ingen – inverkan på det totala straffet. Det har i sin tur lett till att den gemensamma straffskalans övre del sällan, och dess straffmaximum närapå aldrig, kommer till användning. Förutom att det därigenom etableras ett nytt straffmaximum som är lägre än det som lagstiftaren har bestämt, kan denna praxis ifrågasättas på den grunden att den riskerar att undergräva straffets förmåga att ge brottsoffer upprättelse och skada straffsystemets legitimitet. Det bör därför införas en särskild regel för straffmätningen av flerfaldig brottslighet som ger ett ökat genomslag för tillkommande brott och inbjuder till mer nyanserade bedömningar.

En särskild regel för straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet

En sådan regel som efterfrågas i våra direktiv, som innebär att det isolerade straffvärdet för de tre allvarligaste brotten läggs samman (kumuleras), skulle visserligen uppnå ändamålet att öka genomslaget

för tillkommande brott, i vart fall när brottsligheten inte är alltför omfattade. Emellertid skulle den också vara förenad med flera och betydande nackdelar, vilka i mångt och mycket bottnar i att modellen blir alltför mekanisk och riktar in bedömningen mot antalsräkningen eller hur brottsligheten rättsligt etiketteras i stället för på vad gärningspersonen faktiskt har gjort. Därför kan den bl.a. leda till att flera lindrigare brott bestraffas strängare än brottslighet som kvalitativt sett är betydligt allvarligare. Den kan också resultera i att straffvärdeomständigheter beaktas dubbelt, t.ex. när ett eller flera av brotten ingått som ett led i ett annat. Vidare skulle den i vissa fall medföra att den tillgängliga straffskalan förbrukas alltför snabbt, bl.a. med följden att brottslighet av avsevärt olika svårhet kommer att bestraffas på samma nivå. Därtill befäster den närmast tanken om att det ges ”mängdrabatter”, om än först efter tre brott. Av i huvudsak dessa skäl kan vi inte förorda en sådan lösning. I enlighet med våra direktiv lämnar vi dock ett alternativt förslag av den innebörden, som alltså inte följer av våra ställningstaganden.

I stället föreslår vi en regel som innebär att den samlade brottslighetens straffvärde ska bedömas så att det svarar mot brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar. Sådana brott som inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person ska vid den bedömningen som utgångspunkt ges fullt genomslag. Det betyder att varje sådant brott normalt sett ska beaktas med det straffvärde som brottet skulle ha åsatts om det bedömts oberoende av övriga brott, dvs. med sitt fulla, isolerade, straffvärde (se vidare nedan).

Av regleringen följer att straffvärdet ska återspegla allvaret i brottsligheten sedd som helhet. Bestämmelsen ger följaktligen uttryck för principerna om proportionalitet och ekvivalens och de särskilda överväganden dessa kräver vid bedömningen av straffvärdet för flerfaldig brottslighet. Bestämmelsen ska tillämpas i ljuset av de skärpningar av den gemensamma straffskalan som vi samtidigt föreslår (se nedan). Tillsammans är dessa ändringar avsedda att leda till en skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet.

Bedömningen ska göras med utgångspunkt i den sammantagna skada, kränkning eller fara som gärningarna inneburit. Därutöver ska den tilltalades insikter, avsikter och motiv och eventuellt förekommande straffskärpnings- eller strafflindringsgrunder beaktas. I princip bör det praktiska tillvägagångssättet inte på något avgörande sätt skilja sig från det som används vid värderingen av enstaka brott.

Således får domstolen, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter, bedöma var på den tillämpliga straffskalan brottsligheten bör placeras utifrån hur denna som helhet förhåller sig till andra, mer eller mindre straffvärda, fall. Ibland kan det dock vara mer ändamålsenligt att, på liknande sätt som enligt nuvarande praxis, utgå från straffvärdet för det allvarligaste brottet och till det lägga en andel av straffvärdet för vart och ett av de tillkommande brotten. Till skillnad från i dag bör andelen dock normalt inte avta. I de fall där brotten inte inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person bör som en allmän tumregel gälla att det till straffvärdet för det allvarligaste brottet ska läggas hälften av det isolerade straffvärdet för varje tillkommande brott. Tillämpningen måste dock alltid anpassas efter den aktuella situationen, varvid bl.a. brottslighetens skyddsintressen och karaktär samt brottens relativa svårhet och inbördes samband kan få betydelse. Domstolen måste också alltid försäkra sig om att slutresultatet står i rimlig proportion, inte bara till den brottslighet som är aktuell, utan också till straffnivåerna för andra typer av brott eller kombinationer av brott.

I fråga om brott som inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person föreslår vi, som framgått, att dessa som utgångspunkt ska ges fullt genomslag vid bedömningen. Bestämmelsen kan sägas ställa upp en presumtion för att brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar i dessa fall svarar mot ett kumulerat värde. I linje med det kan presumtionen frångås när en kumulation inte kan anses leda till ett sådant resultat. Företrädesvis bör det kunna bli aktuellt i vissa fall när det finns ett samband mellan brotten, särskilt när ett eller flera av brotten ingått som ett led i ett annat eller brotten annars begåtts inom ramen för samma händelseförlopp. Men också i andra fall kan presumtionen behöva frångås för att undvika påtagliga missförhållanden mellan straffnivåerna för olika typer av brott. Den klara utgångspunkten är dock att ett resultat som återspeglar brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar uppnås om varje brott som omfattas av bestämmelsen ges fullt genomslag.

En skärpning av den gemensamma straffskalan för fängelse på viss tid

För att anpassa den gemensamma straffskalan dels efter den nya regeln för straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet, dels efter de högre straffnivåer som kan förväntas följa av våra övriga förslag behöver denna skärpas. Omvänt är en sådan skärpning också motiverad för att markera att tillkommande brott bör ges ett ökat genomslag vid den konkreta straffmätningen. Vi föreslår därför att ett gemensamt fängelsestraff på viss tid ska få överstiga det högsta maximistraffet enligt straffskalorna för brotten med det dubbla. Liksom hittills får straffet dock inte överstiga vare sig maximistraffen sammanlagda med varandra eller 18 år.

Förslaget gäller oberoende av om bestämmelsen om straffmätning av flerfaldig brottslighet utformas enligt vårt huvudförslag eller enligt det alternativa förslaget.

En särskild bestämmelse om fängelse på livstid som gemensamt straff

Vidare föreslår vi att det införs en särskild bestämmelse om fängelse på livstid som gemensamt straff. Enligt denna ska livstids fängelse kunna dömas ut om flera av brotten har ett maximistraff som uppgår till fängelse i tolv år. Med de ändringar av straffskalorna som vi föreslår kommer brotten synnerligen grov misshandel, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn ha ett sådant maximistraff (se ovan). Det innebär att ett gemensamt livstidsstraff exempelvis kan komma i fråga om någon har gjort sig skyldig till två grova våldtäkter och en rad andra allvarliga sexualbrott.

Skärpta straff för brott som har samband med kriminella nätverk

Närmare om vårt uppdrag och utgångspunkter för våra överväganden

När det gäller vårt uppdrag att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på alla brott som har samband med kriminella nätverk anges i direktiven

för utredningen att vid tillämpningen av den nya bestämmelsen ska straffet motsvara det dubbla straff som annars skulle ha dömts ut, om inte tungt vägande skäl, såsom påtvingat deltagande i organiserad brottslighet, talar för en mindre ökning än det dubbla.

Det samhällshot som brott i kriminella nätverk utgör har blivit mer komplext och mångfacetterat än tidigare. Brottslighet som begås med koppling till kriminella nätverk kan därför ofta sägas vara särskilt allvarlig jämfört med brott utan en sådan koppling, oberoende av vilken brottstyp det rör sig om. För att de straff som döms ut för sådana brott ska återspegla allvaret i brottsligheten har vi funnit att en straffskärpningsreglering med ett bredare tillämpningsområde än den nuvarande är motiverad. Vi föreslår därför en ny straffskärpningsbestämmelse som inte är inriktad endast på våldsamma uppgörelser bland kriminella (jfr nuvarande 29 kap. 2 a § brottsbalken), utan som avser alla brott som har ett visst samband med kriminella nätverk eller i övrigt utgör led i organiserad brottslighet.

Tillämpningsområdet för en ny straffskärpningsbestämmelse

Den nya straffskärpningsbestämmelsen omfattar brott som ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Därutöver omfattar den vissa brott som avser skjutningar och sprängningar på allmän plats eller liknande, oavsett samband med kriminella nätverk. I sistnämnda avseende rör det sig om brott som innefattat, eller skulle ha innefattat, användning av skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats, och brottet inneburit, eller skulle ha inneburit, 1) ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person, eller 2) en fara, som framkallats uppsåtligen, för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom.

Regleringen ersätter nuvarande straffskärpningsgrunder avseende våldsamma uppgörelser bland kriminella och brott som utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form.

Den nya straffskärpningsbestämmelsens inverkan på straffvärdet

Vid bedömningen av straffvärdet ska sådana förhållanden som den nya straffskärpningsbestämmelsen tar sikte på, vid sidan av vad som gäller för varje brottstyp, beaktas som synnerligen försvårande. Om bestämmelsen är tillämplig ska straffvärdet höjas med upp till det

dubbla. Härigenom markeras att tillämpningen av paragrafen ska

medföra att straffvärdet höjs på ett markant sätt och ofta leda till en fördubbling av straffvärdet i förhållande till vad som kan uppskattas om straffvärdet för ett motsvarande brott som inte träffas av den aktuella regleringen. Samtidigt ska domstolen, liksom annars, göra en bedömning i det enskilda fallet av hur allvarligt det specifika brottet är.

Vårt förslag utgår alltså från att en nyanserad straffvärdebedömning måste kunna göras även när den nya straffskärpningsbestämmelsen är tillämplig och att en obligatorisk dubblering av straffvärdet därför inte bör anvisas. Vidare bygger förslaget på att den nya bestämmelsen bör ges en utformning som innebär att den passar in i den systematik som brottsbalkens regler om straffbestämning i övrigt bygger på och att straffvärdet även fortsatt ska bestämmas utifrån brottslighetens allvar. Vårt förslag innebär på så sätt att principerna om proportionalitet och ekvivalens kan upprätthållas, samtidigt som de straff som döms ut för gängrelaterade brott kommer att återspegla allvaret i den typen av brottslighet, vilket är det resultat som efterfrågas i våra direktiv. Som framgått ovan anges det dock i direktiven att vid tillämpningen av den nya bestämmelsen ska straffet motsvara det dubbla straff som annars skulle ha dömts ut, om inte tungt vägande skäl, såsom påtvingat deltagande i organiserad brottslighet, talar för en mindre ökning än det dubbla. Det kan tolkas så att en mer statisk reglering än den som följer av vårt huvudförslag efterfrågas. Som också framgått ovan anger direktiven att vi ska lämna ett sådant förslag som avses där oavsett ställningstagande i sak. Mot den bakgrunden lämnar vi också ett alternativt förslag som inte följer av våra ställningstaganden. Det alternativa förslaget skiljer sig från huvudförslaget endast på så sätt att när det gäller brott som ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet ska straffvärdet höjas till det dubbla, om det inte

finns synnerliga skäl mot en sådan höjning.

En förhöjd straffskala när ett tidsbestämt fängelsestraff bestäms enligt den nya straffskärpningsbestämmelsen

Vi föreslår dessutom en ny paragraf om förhöjt straffmaximum för brott som omfattas av den nya straffskärpningsgrunden. Syftet är att synnerligen försvårande omständigheter ska kunna ges tillräckligt genomslag även när det gäller gärningar som redan ligger i den övre delen av en straffskala där fängelse endast på viss tid är föreskrivet. Paragrafen – som ersätter nuvarande 26 kap. 3 a § brottsbalken – innebär att när ett tidsbestämt fängelsestraff döms ut med tillämpning av den nya straffskärpningsbestämmelsen ska det föreskrivna maximistraffet kunna höjas med det dubbla. Liksom hittills får straffet dock inte överstiga 18 år.

Förslaget om en förhöjd straffskala gäller oberoende av om straffskärpningsbestämmelsen utformas enligt vårt huvudförslag eller enligt det alternativa förslaget.

Billighetsskälen, andra strafflindringsgrunder och påföljdseftergift

Närmare om vårt uppdrag och utgångspunkterna för våra överväganden

I vårt uppdrag har ingått att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar som innebär att billighetsskälen utmönstras eller i vart fall ges en mer begränsad betydelse för påföljdsbestämningen. Enligt direktiven bör bestämmelserna om strafflindring vid utredningsmedverkan vara kvar.

Vid påföljdsbestämningen ska domstolen beakta vissa strafflindringsgrunder, bl.a. s.k. billighetsskäl. Det är fråga om omständigheter, som saknar betydelse vid straffvärdebedömningen, men som vid påföljdsbestämningen verkar i lindrande riktning och som främst anknyter till gärningspersonens personliga förhållanden eller något som har inträffat i tiden efter brottet. Det kan handla om att brottet får vissa negativa konsekvenser för den tilltalade, exempelvis uppsägning från arbetet, eller att verkställigheten av påföljden påverkar den tilltalade särskilt hårt på grund av den tilltalades höga ålder eller dåliga hälsa. Andra strafflindringsgrunder, som inte brukar benämnas som billighetsskäl, tar sikte på den tilltalades medverkan i utredningen

av egen eller annans brottslighet. I dagens påföljdssystem kan strafflindringsgrunderna inverka både på straffmätningen, dvs. straffets längd, och valet av påföljd samt i undantagsfall leda till att någon påföljd inte döms ut, s.k. påföljdseftergift.

Vilka strafflindringsgrunder som har ansetts rimliga och rättvisa att beakta vid påföljdsbestämningen har varierat över tid. När vi nu ser över påföljdssystemet och bl.a. föreslår ett system med villkorligt fängelse, har det också framstått som påkallat att överväga vilken betydelse billighetsskälen och övriga strafflindringsgrunder ska ha vid påföljdsbestämningen och om vissa billighetsskäl ska tas bort. Strafflindringsgrunderna utgör ett avsteg från principen om att straffets stränghet ska bestämmas utifrån brottets allvar. Ett sådant avsteg kan i vissa fall ha starka skäl för sig och i andra fall är skälen inte så tungt vägande att ett avsteg framstår som motiverat. Vår ambition i den här delen har varit att hitta en ny balanspunkt mellan de hänsyn till främst gärningspersonens intressen som billighetsskälen ger uttryck för och de andra intressen som straffet ska tillgodose, bl.a. intresset av att brottsoffret får upprättelse.

Vissa billighetsskäl tas bort och betydelsen av kvarvarande skäl tydliggörs och begränsas

Vi föreslår att tre billighetsskäl tas bort, nämligen de som innebär att domstolen vid straffmätningen i skälig omfattning ska beakta om – den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada, – en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan

brottet begicks (s.k. sen lagföring), eller – den tilltalade förorsakas men till följd av att han eller hon på

grund av brottet blir eller kan antas bli avskedad eller uppsagd från anställning eller drabbas av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning.

Vi föreslår också att ytterligare ett billighetsskäl, som tar sikte på att fängelsestraffets längd kan reduceras med hänsyn till den tilltalades höga ålder eller dåliga hälsa, ska tas bort. I den delen föreslår vi dock att en liknande grund i stället införs i en ny bestämmelse i brottsbalken som innebär att den tilltalades höga ålder eller dåliga hälsa

som utgångspunkt ska beaktas av domstolen vid bedömningen av om fängelsestraffet ska vara villkorligt.

Vad gäller övriga billighetsskäl gör vi bedömningen att dessa bör vara kvar. Det innebär att domstolen fortsättningsvis i lindrande riktning vid straffmätningen i skälig omfattning ska beakta om – den tilltalade efter förmåga försökt förebygga, avhjälpa eller be-

gränsa skadliga verkningar av brottet, – den tilltalade frivilligt angett sig, – ett straff utmätt efter brottets straffvärde skulle framstå som

oproportionerligt strängt med hänsyn till andra rättsliga sanktioner till följd av brottet (s.k. sanktionskumulation), eller – någon annan omständighet av samma tyngd påkallar att den till-

talade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar.

I den sistnämnda bestämmelsen görs ett tillägg (se den kursiverade texten ovan) som innebär att domstolen ska iaktta en något större restriktivitet än tidigare när det gäller att vid straffmätningen beakta olika i lagtext inte närmare angivna omständigheter som knyter an till gärningspersonens personliga förhållanden eller något som har inträffat i tiden efter brottet. Som ett led i den bedömningen ska domstolen även pröva frågan om omständigheten ska inverka på fängelsestraffets längd eller bedömningen av om fängelsestraffet ska vara villkorligt. Omständigheter som innebär att den tilltalade på något vis har agerat ansvarsfullt i tiden efter brottet och därför framstår som mindre klandervärd eller i anledning av brottet drabbas orimligt hårt av något annat än själva straffet ska som utgångspunkt beaktas enbart vid straffmätningen. Förhållanden som anknyter till hur hårt ett fängelsestraff i anstalt kan komma att drabba den tilltalade ska som utgångspunkt få betydelse som skäl för villkorligt fängelse och ska då inte leda till en reduktion av fängelsestraffets längd.

De strafflindringsgrunder som tar sikte på den tilltalades medverkan i utredningen av egen eller annans brottslighet ska vara kvar. Även den bestämmelse som avser påföljdseftergift lämnas oförändrad. Våra förslag om att vissa strafflindringsgrunder ska tas bort innebär emellertid att möjligheten att meddela påföljdseftergift inskränks.

Regelverket utformas så att det tydligt framgår om en strafflindringsgrund i första hand ska inverka på straffmätningen eller på be-

dömningen av om fängelsestraffet ska vara villkorligt. På så vis kan kvarvarande strafflindringsgrunder tillåtas inverka på påföljdsbestämningen på ett mer förutsebart och ändamålsenligt sätt. Härigenom säkerställs också att strafflindringsgrunderna inte får ett större genomslag vid påföljdsbestämningen än vad som är motiverat.

En presumtion för häktning i fler fall

Presumtionen bör inte sänkas till ett år

I rättegångsbalken finns en bestämmelse om häktning som innebär att häktning ska ske när det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år och sex månader, om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas. Bestämmelsen brukar beskrivas som att den innebär en häktningspresumtion i de angivna fallen. Vi har haft i uppdrag att överväga och föreslå ändringar som innebär att denna häktningspresumtion även ska gälla vid vissa andra allvarliga brott, som t.ex. grov kvinnofridskränkning. Det kan enligt direktiven ske antingen genom att sänka gränsen för att tillämpa presumtionsregeln till brott med lägst ett års fängelse i straffskalan eller på något annat sätt.

Häktning är ett straffprocessuellt tvångsmedel som är av stor betydelse i de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet. När ändringar i reglerna om häktning övervägs måste det samtidigt beaktas att minsta möjliga tvång ska användas för att nå det avsedda syftet och att enskildas fri- och rättigheter ska begränsas i en så liten utsträckning som möjligt. Vi bedömer att presumtionen för häktning inte bör sänkas till brott med lägst ett års fängelse i straffskalan. Orsaken till det är att en sådan ändring skulle medföra en för stor utvidgning av häktningspresumtionens tillämpningsområde. I det sammanhanget har de skärpningar av straffskalor som vi föreslår betydelse. En presumtion för häktning ska endast kunna tillämpas vid misstanke om allvarlig brottslighet och det ska vara motiverat att anta att det finns häktningsskäl, alltså att det finns risk för att den misstänkte avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff (flyktfara), genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning (kollusionsfara) eller fortsätter sin brottsliga verksamhet (recidivfara). En sänkning till ett år är inte förenligt med det. Presumtionen för häktning får inte i praktiken framstå som en huvudregel. Häktning bör enligt vår mening även fortsatt ske om det

inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år och sex månader och det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas. Eftersom vi, oavsett ställningstagande, ska lämna ett författningsförslag som möjliggör att gränsen för presumtionsregeln kan sänkas till brott med lägst ett års fängelse i straffskalan lämnar vi dock ett sådant förslag.

En utvidgning till vissa specifika brott

Vi har även övervägt alternativet att utvidga häktningspresumtionen genom att införa en uppräkning med ytterligare brott som bör omfattas av presumtionen. En sådan ordning anser vi är att föredra framför att sänka presumtionen för häktning till brott för vilka det inte är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse i ett år. Den typen av utvidgning bör ta sikte på sådana brott som visserligen har ett lägre minimistraff än fängelse i ett år och sex månader men där det ändå framstår som motiverat med en presumtion för häktning. De brott vi har identifierat är grov kvinnofridskränkning, grov fridskränkning och hedersförtryck, som finns i brottsbalkens kapitel om brott mot frihet och frid. För dessa brott är det rimligt att presumera att det finns skäl för häktning. Vi föreslår därför att presumtionen ska utvidgas till dessa brott.

En utvidgning till försök, förberedelse eller stämpling till särskilt allvarliga brott

Presumtionen för häktning är inte tillämplig vid de osjälvständiga brottsformerna försök, förberedelse eller stämpling till sådana brott som om de hade fullbordats hade omfattats av regeln. Det hänger samman med att minimistraffet i sådana fall kan bestämmas under straffet för ett fullbordat brott. Samtidigt kan även försök, förberedelse eller stämpling ha ett mycket högt straffvärde. Exempelvis kan det vara fråga om långt gångna planer på att begå ett mord. Det framstår mot den bakgrunden som motiverat att utvidga presumtionen för häktning till särskilt svåra fall av försök, förberedelse och stämpling. Vi lämnar därför ett förslag som innebär att presumtionen för häktning ska vara tillämplig när misstanken avser försök, förberedelse eller stämpling till ett brott för vilket det inte är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse i fyra år. Brott som med en sådan ut-

formning av bestämmelsen kan komma i fråga är bl.a. mord, synnerligen grov misshandel, grov våldtäkt och grovt rån. Vid så pass allvarlig brottslighet föreligger det som regel risk för flykt, kollusion eller recidiv, även om brottet inte har fullbordats.

Följdändringar i den straffprocessuella lagstiftningen m.m.

Våra förslag innebär att påföljdssystemet får en helt ny struktur med bl.a. nya regler för straffmätningen och införandet av villkorligt fängelse. Flera straffprocessuella regler behöver därför med nödvändighet ändras. De förslag vi lämnar berör bl.a. hemliga tvångsmedel, åtalsunderlåtelse, strafföreläggande, förordnande av offentlig försvarare, avgörande efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro, avgörande utan huvudförhandling, dom i förenklad form, omröstningsregler, förbudet mot reformatio in pejus samt ett antal följdändringar i lagstiftning kopplad till internationellt samarbete. Förslagen bedömer vi vara fullständiga på så sätt att de möjliggör att våra materiella straffrättsliga förslag kan genomföras. Förslagens effekter i förhållande till de straffprocessuella reglerna skulle enligt vår mening dock behöva analyseras djupare.

Ekonomiska konsekvenser av våra förslag

Ett påföljdssystem med villkorligt fängelse

Förslagen kommer att påverka framför allt Kriminalvården i mycket stor omfattning.

Vi bedömer att införandet av ett system med villkorligt fängelse kan förväntas medföra en minskning av tidigare ostraffade personer som med hänvisning till brottslighetens art döms till ovillkorliga fängelsestraff på upp till sex månader. Samtidigt kommer fler fängelsestraff att nå upp till sex månader – och följaktligen dömas ut ovillkorligt – med hänsyn framför allt till ett större utnyttjande av straffskalans spännvidd.

Våra förslag innebär vidare att de icke frihetsberövande påföljderna för vuxna lagöverträdare, dvs. villkorligt fängelse med tilläggssanktioner, kommer att få ett tydligare och i vissa fall mer ingripande

innehåll. Behovet av insatser från frivården kommer således att öka och därmed frivårdens kostnader. Till detta kommer att brister i fullgörandet av en tilläggssanktion i vissa fall ska kunna leda till att beslutet om villkorlighet upphävs, vilket innebär att ett fängelsestraff som ursprungligen dömts ut villkorligt ska verkställas ovillkorligt. Det kommer därför även tillkomma kostnader för verkställighet i anstalt eller genom intensivövervakning med elektronisk kontroll på grund av bristande fullgörande av tilläggssanktion till villkorligt fängelse.

Sammantaget är vår bedömning ändå att införandet av ett system med villkorligt fängelse medför att man undviker att de straffskärpningar som vi föreslår leder till att antalet fängelseår och därmed kostnaderna ökar i ännu större utsträckning än vad som anges nedan under rubriken ”Övriga förslag”. Detta eftersom systemet med villkorligt fängelse kan förväntas leda till att (ovillkorligt) fängelse kan undvikas i vissa fall där våra förslag om straffskalehöjningar och en skärpt straffmätning annars skulle medföra att ett sådant straff skulle ha dömts ut. Det gäller i första hand kortare (ovillkorliga) fängelsestraff för tidigare ostraffade personer.

Förutom för Kriminalvården kan våra förslag förväntas leda till utbildnings- och omställningskostnader för andra myndigheter som har att tillämpa de nya bestämmelserna, som t.ex. de allmänna domstolarna, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Polismyndigheten. Förslagen kommer också att få processrättsliga konsekvenser.

Vi gör bedömningen att våra förslag såvitt avser ett påföljdssystem med villkorligt fängelse sammantaget inte kommer öka det allmännas utgifter. Det bör dock betonas att effekten av våra förslag i hög utsträckning är beroende av andra förslag i detta betänkande och av andra förändringar som sker inom kriminalpolitiken.

Övriga förslag

Våra övriga förslag syftar i huvudsak till att det ska dömas ut längre och i viss mån även fler fängelsestraff än i dag. Det är mycket svårt att beräkna de ekonomiska konsekvenserna av förslagen eftersom flera omständigheter påverkar bedömningarna, exempelvis brottsutvecklingen, de brottsutredande myndigheternas prioriteringar och resurstilldelningen till dessa samt inte minst domstolarnas tillämpning av bestämmelserna. Analysen bygger därför på antaganden och

uppskattningar och bör inte ses som något annat än en mycket grov skattning av de kostnadsmässiga effekterna av förslagen.

Vi bedömer sammantaget att våra förslag resulterar i totalt cirka 16 000 tillkommande fängelseår per år, vilket leder till ökade kostnader för Kriminalvården med cirka 16,3 miljarder kronor per år.

De föreslagna förändringarna kan inte genomföras utan att betydande ekonomiska tillskott tillförs Kriminalvården. Dessa tillskott bör finansieras inom ramen för de resurser som kan förväntas behöva tillföras myndigheten som en följd av Kriminalvårdens tidigare aviserade behov av anstalts- och häktesplatser.

Våra förslag förväntas inte med nödvändighet innebära några kostnadsökningar för Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten eller domstolarna som inte ryms inom ramen för befintliga anslag. I den mån användningen av förundersökningsbegränsning minskar till följd av våra förslag om en skärpt syn på flerfaldig brottslighet kommer fler brott att utredas beträffande dem som redan är misstänkta eller tidigare har lagförts för andra brott. Detta kan leda till att resurserna för att utreda brottsmisstankar i andra ärenden minskar. Vill man kompensera för en sådan effekt måste de brottsutredande myndigheterna tillföras ytterligare resurser, vilket i så fall medför en kostnadsökning. Som mest kan en sådan årlig kostnadsökning förväntas uppgå till 915 miljoner kronor för Polismyndigheten, 140 miljoner kronor för Åklagarmyndigheten och 57 miljoner kronor för Ekobrottsmyndigheten. En sådan kompensation leder i sin tur till att domstolarnas kostnader kommer att öka genom att det kommer att krävas mer tid för handläggning, förhandling och domskrivning beträffande de brottsmisstankar som tillkommer i berörda mål. I förlängningen kommer även Kriminalvårdens kostnader att öka ytterligare, till följd av att de utdömda strafftiderna blir längre.

Ekonomiska konsekvenser av de förslag som inte följer av våra ställningstaganden

Om de förslag som inte följer av ställningstagandena genomförs kommer de att innebära ytterligare kostnader i förhållande till utredningens förslag med drygt 6,9 miljarder kronor. Straffreformen skulle därmed kosta 23,2 miljarder kronor per år i stället för 16,3 miljarder kronor per år.

De ökade kostnaderna är hänförliga till Kriminalvården avseende anstalts- och häktesplatser samt transporter med ytterligare drygt 4,6 miljarder kronor per år.

Därtill bedömer vi att det alternativa förslaget avseende skärpta straff för flerfaldig brottslighet kommer att föranleda kostnadsökningar i förhållande till utredningens förslag om 280 miljoner kronor per år för Åklagarmyndigheten, 114 miljoner kronor per år för Ekobrottsmyndigheten och 1,83 miljarder kronor per år för Polismyndigheten. Sammantaget skulle kostnadsökningen för dessa myndigheter uppgå till drygt 2,2 miljarder kronor.

Det alternativa förslaget innebärande att häktningspresumtionen sänks till ett år skulle medföra en kostnadsökning för statens kostnader för rättsliga biträden i förhållande till utredningens förslag med cirka 40 miljoner kronor per år och för Sveriges Domstolar med cirka 13 miljoner kronor per år såvitt avser handläggning av mål.

Kostnadsökningarna kan inte anses rymmas inom befintliga anslag.

Ikraftträdande

Vi bedömer att de nya bestämmelserna kan träda i kraft tidigast den 1 januari 2028. Vi föreslår därför detta datum för ikraftträdande.

DEL 1

Författningsförslag och författningskommentar

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag (2028:000) om villkorligt fängelse

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om villkorligt fängelse samt om verkställighet av samhällstjänst och övervakning som tilläggssanktioner till villkorligt fängelse.

Bestämmelser om verkställighet av dagsböter som tilläggssanktion till villkorligt fängelse finns i bötesverkställighetslagen (1979:189).

Inledande av verkställighet och nöjdförklaring

2 § En tilläggssanktion i form av samhällstjänst eller övervakning får verkställas när en dom eller ett beslut i den del som avser villkorligt fängelse med en sådan sanktion har fått laga kraft mot den dömde, eller vid den tidigare tidpunkt som rätten har beslutat enligt 27 kap. 3 § andra stycket brottsbalken.

Verkställigheten ska påbörjas så snart som möjligt efter det att domen eller beslutet i den del som avser villkorligt fängelse är verkställbar mot den dömde.

3 § En dömd får förklara att han eller hon avstår från att överklaga eller fullfölja ett överklagande av en dom eller ett beslut i den del som avser villkorligt fängelse (nöjdförklaring).

En nöjdförklaring lämnas inför den domstol som har meddelat domen eller beslutet eller inför Kriminalvården. En nöjdförklaring får inte tas emot utan att både den som tar emot förklaringen och den dömde har tillgång till domen, beslutet eller rättens bevis om utgången i målet som rör den dömde (domsbevis). Innan en nöjdförklaring lämnas ska den som tar emot förklaringen på lämpligt sätt ha klargjort innebörden och verkan av nöjdförklaringen för den dömde.

När en nöjdförklaring lämnas ska ett vittne närvara. Något vittne behövs dock inte om nöjdförklaringen lämnas vid huvudförhandling i brottmålet. En nöjdförklaring ska dokumenteras.

En nöjdförklaring får inte tas tillbaka. En nöjdförklaring innebär att domen eller beslutet i den del som avser villkorligt fängelse med tilläggssanktion får laga kraft mot den dömde.

4 § Om domstol med tillämpning av 27 kap. 7 § eller 34 kap.4 a–4 c §§brottsbalken upphäver ett beslut om att fängelsestraffet ska vara villkorligt, ska den dömde inte längre fullgöra den tilläggssanktion som det villkorliga fängelsestraffet har förenats med.

Verkställighetens mål och utformning vid samhällstjänst och övervakning

5 § Kriminalvården ansvarar för verkställighet av samhällstjänst och övervakning.

6 § Verkställigheten ska så långt som möjligt utformas på ett sätt som är ägnat att förebygga att den dömde återfaller i brott och att hans eller hennes anpassning i samhället även i övrigt främjas.

7 § En kontroll- eller tvångsåtgärd enligt denna lag får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas.

8 § Kriminalvården ska upprätta en individuellt utformad verkställighetsplan för den dömde.

Vid en samhällstjänstsanktion ska verkställighetsplanen innefatta en arbetsplan och vid en övervakningssanktion ska den innefatta anvisningar för vad som ska gälla under övervakningen.

Den dömdes allmänna skyldigheter

9 § Den som har dömts till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning är skyldig att

1. inställa sig hos Kriminalvården för planering och löpande uppföljning av verkställigheten,

2. medverka till att tilläggssanktionen fullgörs i enlighet med Kriminalvårdens anvisningar, och

3. hålla Kriminalvården underrättad om förhållanden som har betydelse för verkställigheten.

Ansiktsbilder

10 § Vid verkställighet av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion får Kriminalvården ta en digital bild av den dömdes ansikte (ansiktsbild), i syfte att underlätta identifieringen av honom eller henne. Ansiktsbilden får endast användas vid automatisk autentisering eller vid annan identifiering eller kontroll enligt denna lag.

En ansiktsbild som tagits enligt första stycket får inte behandlas längre än två år efter det att den senaste domen på villkorligt fängelse helt har verkställts eller upphört av annat skäl.

Ansiktsbilder och biometriska data som skapats vid en automatisk autentisering enligt första stycket ska raderas senast en vecka efter autentiseringstillfället, eller, vid en prövning enligt 27 kap. brottsbalken, så snart beslutet har fått laga kraft.

2 kap. Samhällstjänst

1 § En samhällstjänstsanktion verkställs genom att den dömde, under det antal timmar som anges i domen, utför oavlönat arbete eller deltar i programverksamhet, behandling eller annan särskilt anordnad verksamhet, på tid och sätt som anvisas honom eller henne.

Endast en mindre del av samhällstjänsten får utgöras av annan verksamhet än oavlönat arbete.

2 § Samhällstjänsten ska utföras under prövotiden.

3 § Den dömde får vid utförandet av samhällstjänsten inte vara påverkad av narkotika, alkohol, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.

Om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl är den dömde skyldig att på begäran lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv-, svett- eller hårprov för kontroll av att han eller hon vid utförandet av samhällstjänsten inte är påverkad av något sådant medel eller någon sådan vara som avses i första stycket. Elektroniska hjälpmedel får användas vid kontrollen. Urinprov får inte tas eller bevittnas av någon av motsatt kön som inte är läkare eller legitimerad sjuksköterska.

4 § Kriminalvården får förordna en eller flera personer att biträda vid kontroll av den som ska utföra samhällstjänst (biträdande kontrollör).

5 § Om det finns särskilda skäl får Kriminalvården

1. ändra eller upphäva en samhällstjänstsanktion, eller

2. ersätta hela eller delar av en samhällstjänstsanktion med övervakning enligt 3 kap.

3 kap. Övervakning

1 § En övervakningssanktion verkställs genom att den dömde under prövotiden, eller under den kortare tid som följer av ett beslut enligt 27 kap. 3 § tredje stycket brottsbalken, följer den verkställighetsplan som har upprättats enligt 1 kap. 8 §. Den övervakade är också skyldig att inställa sig hos Kriminalvården efter kallelse och hålla kontakt med övervakaren enligt dennes anvisningar.

2 § Övervakningen ska planeras och utformas tillsammans med den dömde och i samverkan med berörda myndigheter.

3 § Kriminalvården förordnar övervakare och får förordna en eller flera personer att biträda vid övervakningen (biträdande övervakare).

Till övervakare ska förordnas en tjänsteman vid Kriminalvården. Till biträdande övervakare kan förordnas en tjänsteman vid Kriminalvården eller annan lämplig person.

4 § Om det villkorliga fängelsestraffet är sex månader eller längre ska den dömde, under den tid som framgår av andra stycket, vara förbjuden att vistas utanför bostaden under kvällar och nätter mot lördag, söndag och måndag, från klockan arton på kvällen till klockan sju på morgonen (helghemarrest).

Ett förbud enligt första stycket ska gälla under lika många veckor som det antal månader fängelsestraffet uppgår till.

Om endast en del av fängelsestraffet är villkorlig ska ett förbud enligt första stycket gälla om den villkorliga delen av straffet är sex månader eller längre och under lika många veckor som det antal månader straffet i den delen uppgår till.

Om den dömde med anledning av brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit berövad friheten på sätt som enligt 2 § lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande ska tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, avser vad som i denna paragraf anges om straffets längd strafftiden efter avräkning av tid för frihetsberövandet.

5 § Om helghemarrest enligt 4 § inte bedöms lämpligt med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden eller om en annan inskränkning i rörelsefriheten annars bedöms vara mer ändamålsenlig, får förbudet ersättas med

1. ett förbud att vistas utanför bostaden under kvällar och nätter mot andra veckodagar än som anges i 4 § första stycket,

2. ett förbud att under vissa tider vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område,

3. ett förbud att under vissa tider lämna ett särskilt angivet område, eller

4. en skyldighet att under vissa tider uppehålla sig på en särskilt angiven plats.

Inskränkningarna i rörelsefriheten enligt första stycket ska i huvudsak vara lika ingripande som ett förbud enligt 4 § och får inte vara mer ingripande än ett sådant förbud. Om det behövs för att inskränkningarna ska vara tillräckligt ingripande eller om det annars bedöms lämpligt, får flera inskränkningar som anges i första stycket kombineras.

6 § Kontrollen av att inskränkningarna i rörelsefriheten enligt 4 och 5 §§ följs ska göras med elektroniska hjälpmedel, om det inte finns särskilda skäl mot det.

7 § Kriminalvården får besluta om undantag från inskränkningarna i rörelsefriheten enligt 4 och 5 §§ om det finns särskilda skäl för det.

Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska Kriminalvården särskilt beakta om innehållet i övervakningen ändå är tillräckligt ingripande med hänsyn till särskilda föreskrifter som meddelas enligt 8 § och, i fall som avses i 2 kap. 5 § 2, vad den dömde har fullgjort i form av samhällstjänst.

8 § Om det behövs för att minska risken att den dömde begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, får Kriminalvården besluta om särskilda föreskrifter som ska följas av den dömde. En sådan föreskrift ska beslutas för en viss tid, högst ett år åt gången.

En särskild föreskrift får avse

1. på vilket sätt och i vilken omfattning den dömde ska hålla kontakt med Kriminalvården eller en biträdande övervakare,

2. deltagande i återfallsförebyggande eller missbruksrelaterad programverksamhet,

3. missbruksvård, psykiatrisk vård eller annan behandling,

4. arbete, utbildning eller annan sysselsättning, och att den dömde ska underrätta Kriminalvården om han eller hon uteblivit från sysselsättningen,

5. kontrollerat boende eller andra anvisningar om boendet,

6. vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas, eller

7. skyldighet att lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv-, svett- eller hårprov för kontroll av att den dömde inte är påverkad av narkotika, alkohol, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Urinprov får inte tas eller bevittnas av någon av motsatt kön som inte är läkare eller legitimerad sjuksköterska.

En föreskrift enligt andra stycket 6 får även beslutas om det kan antas behövas för att tillgodose målsägandens behov av trygghet.

9 § Om det behövs för att kontrollera att en föreskrift enligt 8 § följs får Kriminalvården besluta om elektronisk övervakning.

Elektronisk övervakning får beslutas för högst sex månader åt gången.

10 § Kriminalvården får under prövotiden ändra beslut enligt 3–9 §§, eller besluta om nya åtgärder enligt dessa bestämmelser, om det finns skäl för det.

4 kap. Åtgärder vid brister i fullgörandet av en tilläggssanktion

Anmälan till Kriminalvården

1 § En biträdande kontrollör eller en biträdande övervakare ska, om han eller hon finner att den dömde åsidosätter sin skyldighet att fullgöra en tilläggssanktion i form av samhällstjänst respektive övervakning, omedelbart anmäla det till Kriminalvården.

2 § Den som ansvarar för vård, behandling eller motsvarande åtgärder vid övervakning ska, om den dömde allvarligt åsidosätter de skyldigheter som gäller för fullgörandet av tilläggssanktionen, omedelbart anmäla det till Kriminalvården.

Varning

3 § En fråga om varning enligt 27 kap. 5 § brottsbalken ska avgöras skyndsamt.

Innan Kriminalvården meddelar en varning ska den dömde beredas tillfälle att yttra sig.

En varning ska utan dröjsmål meddelas den dömde personligen. Den dömde ska också få ett skriftligt besked om varningen.

Omhändertagande

4 § Om Kriminalvården bedömer att övervakningsnämnd eller dom-

stol bör fatta beslut om omhändertagande enligt 27 kap. 9 § första stycket brottsbalken, ska Kriminalvården utan dröjsmål anmäla frå-

gan till nämnden eller, om talan har väckts vid domstol efter begäran enligt 27 kap. 6 § brottsbalken, till åklagare.

5 § Kriminalvårdens beslut om omhändertagande enligt 27 kap. 9 § andra stycket brottsbalken ska omedelbart underställas övervakningsnämnd.

5 kap. Övriga bestämmelser

Bemyndigande

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om villkorligt fängelse samt om verkställighet av samhällstjänst och övervakning som tilläggssanktioner till villkorligt fängelse.

Beslut och överklagande

2 § Beslut enligt denna lag fattas av Kriminalvården, om inte annat följer av lagen. Besluten gäller omedelbart, om inte något annat beslutas.

3 § Kriminalvårdens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol om beslutet gäller

1. skyldighet att lämna prov för kontroll enligt 2 kap. 3 § andra stycket,

2. att hela eller delar av en samhällstjänstsanktion ska ersättas med övervakning enligt 2 kap. 5 § 2,

3. helghemarrest enligt 3 kap. 4 §,

4. andra inskränkningar i rörelsefriheten enligt 3 kap. 5 §,

5. särskilda föreskrifter enligt 3 kap. 8 §, eller

6. elektronisk övervakning enligt 3 kap. 9 § för kontroll av en särskild föreskrift.

Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas. Ett beslut överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets det frivårdskontor finns där den dömde är inskriven.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

1.2. Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalke n1

dels att 26 kap. 3 a §, 27 kap., 28 kap., 29 kap., 30 kap., 31 kap. 2 §,

34 kap. 7 § och 38 kap. 1, 2 och 2 a §§ ska upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 3 och 5 §§, 3 kap. 6, 7 och 9 §§, 4 kap. 6 d och 9 c §§,

5 kap. 2 och 3 §§, 6 kap. 1, 4 och 10 a §§, 7 kap. 4 §, 8 kap. 4 §, 9 kap. 3, 3 a–3 c, 5, 6 och 9 §§, 10 kap. 3 och 5–5 d §§, 11 kap. 1 och 2 §§, 12 kap. 3 §, 14 kap. 3 §, 15 kap. 1 §, 16 kap. 5 och 5 a §§, 20 kap. 1 och 3 §§, 25 kap. 8 §, 26 kap. 1, 2, 4, 5, 6, 8 och 25 §§, 31 kap. 3 §, 32 kap. 5 §, 34 kap. 1, 3, 4 och 6 §§, 35 kap. 7 §, 37 kap. 7 och 11 §§ och 38 kap. 3, 5, 6, 8, 9, 12, 19 och 20 §§ och rubrikerna till 31 och 32 kap. ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya kapitel, 27 och 28 kap., 13 nya para-

grafer, 26 kap. 2 a och 5 a–5 d §§, 31 kap. 4–6 §§ och 34 kap. 4 a–4 e §§, och närmast före 26 kap. 1, 4, 5 a och 6 §§ och 34 kap. 1, 4 a och 6 §§ nya rubriker av följande lydelse,

dels att det ska införas en ny rubrik närmast före 26 kap. 10 § som

ska lyda ”Prövotid, övervakning och särskilda föreskrifter efter villkorlig frigivning”, en ny rubrik närmast före 26 kap. 21 § som ska lyda ”Övriga bestämmelser” och en ny rubrik närmast före 34 kap. 5 § som ska lyda ”Förverkande av villkorligt medgiven frihet”.

1 Senaste lydelse av 26 kap. 3 a § 2023:257 27 kap. 1 § 1988:942 27 kap. 2 § 1991:240 27 kap. 2 a § 1998:604 27 kap. 4 § 2005:967 27 kap. 5 § 1987:761 27 kap. 6 § 2016:491 28 kap. 1 § 1988:942 28 kap. 2 § 1991:240 28 kap. 2 a § 2021:249 28 kap. 3 § 1998:604 28 kap. 4 § 1983:240 28 kap. 5 § 2021:249 28 kap. 5 a § 2021:249 28 kap. 6 § 2021:249 28 kap. 6 b § 2019:464

28 kap. 6 c § 2019:464 28 kap. 7 § 2021:249 28 kap. 8 § 2021:249 28 kap. 9 § 2020:373 28 kap. 11 § 2022:930 29 kap. 1 § 2010:370 29 kap. 2 § 2023:494 29 kap. 2 a § 2023:257 29 kap. 3 § 2010:370 29 kap. 4 § 2010:370 29 kap. 5 § 2022:1016 29 kap. 5 a § 2022:792 29 kap. 6 § 2022:792 29 kap. 7 § 2021:1103 30 kap. 1 § 2006:891 30 kap. 2 § 1988:942

30 kap. 3 § 2016:491 30 kap. 4 § 2022:792 30 kap. 5 § 2021:1103 30 kap. 6 § 2008:320 30 kap. 7 § 1998:604 30 kap. 8 § 2017:442 30 kap. 9 § 1998:604 30 kap. 10 § 1988:942 30 kap. 11 § 1988:942 31 kap. 2 § 2001:457 34 kap. 7 § 2016:491 38 kap. 1 § 2020:617 38 kap. 2 § 2006:891 38 kap. 2 a § 2018:1253.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §2

Med påföljd för brott förstås i denna balk straffen böter och fängelse samt villkorlig dom,

skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård.

Med påföljd för brott förstås i denna balk straffen böter och fängelse samt överlämnande till

rättspsykiatrisk vård och de särskilda ungdomspåföljder som anges i 32 kap.

5 §3

Fängelse är att anse som ett

svårare straff än böter.

Fängelse är att anse som ett

strängare straff än böter.

Om förhållandet mellan fängelse samt villkorlig dom och skyddstillsyn föreskrivs i 30 kap. 1 §.

3 kap.

6 §4

Är brott som avses i 5 § att anse som grovt, döms för grov

misshandel till fängelse i lägst ett

år och sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen har tillfogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Är brott som avses i 5 § att anse som grovt, döms för grov

misshandel till fängelse i lägst ett

år och sex månader och högst sju år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen har tillfogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Är brottet att anse som synnerligen grovt, döms för synner-

ligen grov misshandel till fängelse

i lägst fem och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är synnerligen grovt ska det särskilt

Är brottet att anse som synnerligen grovt, döms för synner-

ligen grov misshandel till fängelse

i lägst sex och högst tolv år. Vid bedömningen av om brottet är synnerligen grovt ska det särskilt

2 Senaste lydelse 1988:942. 3 Senaste lydelse 1988:942. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket tas bort. 4 Senaste lydelse 2017:332.

beaktas om kroppsskadan är bestående eller om gärningen har orsakat synnerligt lidande eller om gärningsmannen har visat synnerlig hänsynslöshet.

beaktas om kroppsskadan är bestående eller om gärningen har orsakat synnerligt lidande eller om gärningsmannen har visat synnerlig hänsynslöshet.

7 §5

Den som av oaktsamhet orsakar annans död, döms för vållande

till annans död till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa,

till böter.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst två och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om

1. om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag, eller

1. gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag, eller

2. om gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller något annat medel eller annars gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag.

2. gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller något annat medel eller annars gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag.

9 §

Utsätter någon av grov oakt-

samhet annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, dömes för fram-

kallande av fara för annan till böter

eller fängelse i högst två år.

Den som av grov oaktsamhet utsätter någon annan för livsfara

eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, döms för

framkallande av fara för annan till

böter eller fängelse i högst tre år.

5 Senaste lydelse 2010:370.

4 kap.

6 d §6

Om brott som avses i 6 c § är grovt, döms för grovt olaga integ-

ritetsintrång till fängelse i lägst

sex månader och högst fyra år.

Om brott som avses i 6 c § är grovt, döms för grovt olaga integ-

ritetsintrång till fängelse i lägst

sex månader och högst sex år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen med hänsyn till bildens eller uppgiftens innehåll eller sättet för eller omfattningen av spridningen var ägnad att medföra mycket allvarlig skada för den som bilden eller uppgiften rör.

9 c §7

Den som olovligen bereder sig tillgång till en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling eller olovligen ändrar, utplånar, blockerar eller i register för in en sådan uppgift döms för dataintrång till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som olovligen genom någon annan liknande åtgärd allvarligt stör eller hindrar användningen av en sådan uppgift.

Är brottet grovt, döms för

grovt dataintrång till fängelse i

lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har orsakat allvarlig skada eller avsett ett stort antal uppgifter eller annars varit av särskilt farlig art.

Är brottet grovt, döms för

grovt dataintrång till fängelse i

lägst ett och högst åtta år. Vid be-

dömningen av om brottet är grovt

ska det särskilt beaktas om gärningen har orsakat allvarlig skada eller avsett ett stort antal uppgifter eller annars varit av särskilt farlig art.

5 kap.

2 §8

Om brott som avses i 1 § är grovt döms för grovt förtal till

böter eller fängelse i högst två år.

Om brott som avses i 1 § är grovt, döms för grovt förtal till fängelse i högst två år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen med hänsyn till uppgiftens innehåll eller sättet för eller omfattningen av spridningen eller annars var ägnad att medföra allvarlig skada.

6 Senaste lydelse 2017:1136. 7 Senaste lydelse 2014:302. 8 Senaste lydelse 2017:1136.

3 §9

Den som, i annat fall än som avses i 1 eller 2 §, riktar beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot någon annan döms, om gärningen är ägnad att kränka den andres självkänsla eller värdighet, för för-

olämpning till böter.

Den som, i annat fall än som avses i 1 eller 2 §, riktar beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot någon annan döms, om gärningen är ägnad att kränka den andres självkänsla eller värdighet, för för-

olämpning till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

6 kap.

1 §10

Den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett vaginalt, analt eller oralt samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst tre och högst sex år. Detsamma gäller den som förmår en person som inte deltar frivilligt att företa eller tåla en sådan handling. Vid bedömningen av om ett deltagande är frivilligt eller inte ska det särskilt beaktas om frivillighet har kommit till uttryck genom ord eller handling eller på annat sätt. En person kan aldrig anses delta frivilligt om

1. deltagandet är en följd av misshandel, annat våld eller hot om brottslig gärning, hot om att åtala eller ange någon annan för brott eller hot om att lämna ett menligt meddelande om någon annan,

2. gärningsmannen otillbörligt utnyttjar att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada, psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation, eller

3. gärningsmannen förmår personen att delta genom att allvarligt missbruka att personen står i beroendeställning till gärningsmannen.

Om brottet är mindre grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

9 Senaste lydelse 2018:1745. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket tas bort. 10 Senaste lydelse 2022:1043.

Om ett brott som avses i första stycket är grovt, döms för

grov våldtäkt till fängelse i lägst

fem och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen har använt våld eller hot som varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller offrets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Om ett brott som avses i första stycket är grovt, döms för

grov våldtäkt till fängelse i lägst

fem och högst tolv år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen har använt våld eller hot som varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller offrets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Lydelse enligt prop. 2024/25:124 Föreslagen lydelse

4 §11

Den som, med ett barn under femton år, genomför ett vaginalt, analt eller oralt samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våld-

täkt mot barn till fängelse i lägst tre och högst sex år. Detsamma

gäller den som på ett otillbörligt sätt förmår barnet att företa eller tåla en sådan handling.

Första stycket gäller även den som begår en gärning som avses där

1. mot ett barn som fyllt femton men inte arton år

a) som är avkomling till gärningsmannen,

b) som står under fostran av eller har ett liknande förhållande till gärningsmannen, eller

c) för vars vård eller tillsyn gärningsmannen ska svara på grund av en myndighets beslut, eller

2. om gärningsmannen, i annat fall än som avses i 1, otillbörligt utnyttjar att ett barn under arton år på grund av psykisk ohälsa, funktionsnedsättning, missbruk, gärningsmannens auktoritet eller annars med hänsyn till omständigheterna har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet.

11 Senaste lydelse 2025:000.

Om ett brott som avses i första eller andra stycket är grovt, döms för grov våldtäkt mot barn till fängelse i lägst fem och högst

tio år. Vid bedömningen av om

brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen har använt våld eller hot om brottslig gärning eller om fler än en förgripit sig på barnet eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Om ett brott som avses i första eller andra stycket är grovt, döms för grov våldtäkt mot barn till fängelse i lägst fem och högst

tolv år. Vid bedömningen av om

brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen har använt våld eller hot om brottslig gärning eller om fler än en förgripit sig på barnet eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 a §12

Den som, i syfte att mot ett barn under femton år begå en gärning för vilken straff föreskrivs i 4, 5, 6, 8 eller 10 §, föreslår en träff eller stämmer träff med barnet, döms för kontakt för att träffa

ett barn i sexuellt syfte till böter eller fängelse i högst två år.

Den som, i syfte att mot ett barn under femton år begå en gärning för vilken straff föreskrivs i 4, 5, 6, 8 eller 10 §, föreslår en träff eller stämmer träff med barnet, döms för kontakt för att träffa

ett barn i sexuellt syfte till fängelse

i högst två år.

7 kap.

4 §13

Den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som har vårdnaden om barnet döms för egenmäktighet med

barn till böter eller fängelse i

högst ett år, om gärningen inte utgör brott mot frihet. Detsamma

Den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som har vårdnaden om barnet döms för egenmäktighet med

barn till böter eller fängelse i

högst två år, om gärningen inte utgör brott mot frihet. Detsamma

12 Senaste lydelse 2017:1068. 13 Senaste lydelse 2024:271.

gäller, om den som gemensamt med någon annan har vårdnaden om ett barn under femton år utan beaktansvärt skäl egenmäktigt skiljer barnet från den andra vårdnadshavaren eller om den som ska ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv tar sig rätt.

gäller, om den som gemensamt med någon annan har vårdnaden om ett barn under femton år utan beaktansvärt skäl egenmäktigt skiljer barnet från den andra vårdnadshavaren eller om den som ska ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv tar sig rätt.

Till ansvar enligt första stycket döms också den som

1. obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som vårdar barnet med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, om gärningen inte utgör brott mot frihet eller främjande av flykt, eller

2. för bort eller annars undanhåller ett barn under femton år, om gärningen är ägnad att hindra att vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga påbörjas och gärningen inte utgör brott mot frihet.

Om ett brott som avses i första eller andra stycket är grovt, döms till fängelse i lägst sex måna-

der och högst fyra år.

Om ett brott som avses i första eller andra stycket är grovt, döms till fängelse i lägst ett och högst sex år.

8 kap.

4 §14

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, döms för grov

stöld till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, döms för grov

stöld till fängelse i lägst ett och

högst sex år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om det avsett sak som någon bar på sig eller hade i sin omedelbara närhet, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel, om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller om gärningen annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

14 Senaste lydelse 2021:35.

Lydelse enligt prop. 2024/25:124 Föreslagen lydelse

9 kap.

3 §15

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, döms för grovt

bedrägeri till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, döms för grovt

bedrägeri till fängelse i lägst ett

och högst sex år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om

1. gärningsmannen har missbrukat allmänt förtroende eller använt urkund eller annat vars brukande är straffbart enligt 14 eller 15 kap. eller vilseledande bokföring,

2. gärningsmannen på ett hänsynslöst sätt har utnyttjat offrets skyddslösa eller utsatta ställning,

3. gärningen har avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada,

4. gärningen har ingått i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt, eller

5. gärningen annars har varit av särskilt farlig art.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 a §16

Den som till en vidare krets riktar betalningsuppmaningar i syfte att vilseleda till handling som innebär vinning för gärningsmannen och skada för mottagaren eller någon i vars ställe denne är döms, om förfarandet har avsett betydande värde, för grovt

fordringsbedrägeri till fängelse i

lägst sex månader och högst sex år.

Den som till en vidare krets riktar betalningsuppmaningar i syfte att vilseleda till handling som innebär vinning för gärningsmannen och skada för mottagaren eller någon i vars ställe denne är döms, om förfarandet har avsett betydande värde, för grovt

fordringsbedrägeri till fängelse i

lägst ett och högst sex år.

15 Senast lydelse 2025:000. 16 Senaste lydelse 2017:442.

3 b §17

Den som, i strid med föreskrifter eller villkor, använder ett bidrag eller utnyttjar en förmån som finansieras över eller på annat sätt påverkar Europeiska unionens eller Europeiska atomenergigemenskapens budgetar för ett annat ändamål än det som bidraget eller förmånen har beviljats för, döms för subventionsmissbruk till böter eller fängelse i högst två år. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Är brottet grovt, döms för

grovt subventionsmissbruk till fäng-

else i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen avsett betydande värde eller varit av särskilt farlig art.

Är brottet grovt, döms för

grovt subventionsmissbruk till fäng-

else i lägst ett och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen avsett betydande värde eller varit av särskilt farlig art.

Lydelse enligt prop. 2024/25:124 Föreslagen lydelse

3 c §18

Den som

1. olovligen införskaffar ett betalningsverktyg,

2. för bedräglig användning förvanskar ett betalningsverktyg eller framställer ett falskt betalningsverktyg, eller

3. använder ett olovligen införskaffat eller förvanskat eller falskt betalningsverktyg eller på annat sätt tar befattning med ett sådant betalningsverktyg

döms för olovlig befattning med betalningsverktyg till böter eller fängelse i högst två år.

Med betalningsverktyg avses skyddade verktyg, handlingar eller uppgifter som ger möjlighet att överföra pengar eller ett penningvärde.

Om ett brott som avses i första stycket är grovt, döms för

grov olovlig befattning med betalningsverktyg till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid

bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om

Om ett brott som avses i första stycket är grovt, döms för

grov olovlig befattning med betalningsverktyg till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedöm-

ningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om

17 Senaste lydelse 2019:310. 18 Senaste lydelse 2025:000.

1. gärningsmannen på ett hänsynslöst sätt har utnyttjat offrets skyddslösa eller utsatta ställning,

2. gärningen har avsett betydande värde eller kunnat medföra synnerligen kännbar skada,

3. gärningen har ingått i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt, eller

4. gärningen annars har varit av särskilt farlig art. Det ska inte dömas till ansvar enligt denna paragraf om gärningen är belagd med samma eller strängare straff enligt någon annan bestämmelse i denna balk.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §19

Den som vid avtal eller någon annan rättshandling utnyttjar någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till motprestationen eller för vilken motprestation inte ska lämnas, döms för ocker till böter eller fängelse i högst två år.

För ocker döms också den som vid kreditgivning i näringsverksamhet eller i annan verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, bereder sig ränta eller annan ekonomisk förmån, som står i uppenbart missförhållande till motprestationen.

Är brottet grovt, döms för

grovt ocker till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid

bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har avsett betydande värde eller varit av särskilt farlig eller hänsynslös art.

Är brottet grovt, döms för

grovt ocker till fängelse i lägst ett

och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har avsett betydande värde eller varit av särskilt farlig eller hänsynslös art.

6 §20

Den som

1. på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande tar befattning med något som är frånhänt annan genom brott,

2. bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv, eller

19 Senaste lydelse 2017:442. 20 Senaste lydelse 2021:35.

3. genom krav, överlåtelse eller på annat liknande sätt hävdar genom brott tillkommen fordran

döms för häleri till fängelse i högst två år. För häleri döms likaledes den som i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande förvärvar eller mottar något som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott.

Är brott som avses i första eller andra stycket grovt, döms för grovt

häleri till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid be-

dömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har avsett betydande värde, ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller annars varit av särskilt farlig art.

Är brott som avses i första eller andra stycket grovt, döms för grovt

häleri till fängelse i lägst ett och

högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har avsett betydande värde, ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller annars varit av särskilt farlig art.

9 §21

Den som offentliggör eller på annat sätt bland allmänheten sprider vilseledande uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper eller någon annan egendom döms för svindleri till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

För svindleri döms det också om någon, som medverkar vid bildande av aktiebolag eller annat företag eller som på grund av sin ställning bör ha särskild kännedom om ett företag, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet offentliggör eller på annat sätt bland allmänheten eller företagets intressenter sprider vilseledande uppgift som är ägnad att påverka bedömningen av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada.

Är brott som avses i första eller andra stycket grovt, döms för grovt svindleri till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt be-

Är brott som avses i första eller andra stycket grovt, döms för grovt svindleri till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om

21 Senaste lydelse 2017:442.

aktas om gärningen har varit av större omfattning, kunnat medföra avsevärd skada eller annars varit av särskilt farlig art.

gärningen har varit av större omfattning, kunnat medföra avsevärd skada eller annars varit av särskilt farlig art.

10 kap.

3 §22

Om brott som avses i 1 § är att anse som grovt, döms för grov

förskingring till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Om brott som avses i 1 § är att anse som grovt, döms för grov

förskingring till fängelse i lägst ett

och högst sex år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen har missbrukat ansvarsfull ställning eller använt urkund eller annat vars brukande är straffbart enligt 14 eller 15 kap. eller vilseledande bokföring eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

5 §23

Om någon, som på grund av förtroendeställning fått till uppgift att för någon annan sköta en ekonomisk angelägenhet eller självständigt hantera en kvalificerad teknisk uppgift eller övervaka skötseln av en sådan angelägenhet eller uppgift, missbrukar sin förtroendeställning och därigenom skadar huvudmannen, döms han eller hon för

trolöshet mot huvudman till böter eller fängelse i högst två år. Vad som

har sagts nu gäller inte om gärningen är belagd med straff enligt 1–3 §§.

Om brottet är grovt, döms för

grov trolöshet mot huvudman till

fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om huvudmannen har tillfogats betydande eller synnerligen kännbar skada, om gärningsmannen har använt urkund eller annat vars brukande är straffbart enligt 14 eller 15 kap. eller

Om brottet är grovt, döms för

grov trolöshet mot huvudman till

fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om huvudmannen har tillfogats betydande eller synnerligen kännbar skada, om gärningsmannen har använt urkund eller annat vars brukande är straffbart enligt 14 eller 15 kap. eller vilseledande bok-

22 Senaste lydelse 2017:442. 23 Ibid.

vilseledande bokföring eller om gärningen annars har varit av särskilt farlig art.

föring eller om gärningen annars har varit av särskilt farlig art.

Om någon som har fått till uppgift att sköta en rättslig angelägenhet för någon annan missbrukar sin förtroendeställning till förfång för huvudmannen, döms han eller hon enligt första stycket, även om angelägenheten inte är av ekonomisk eller teknisk art.

5 a §24

Den som är arbetstagare eller utövar uppdrag och tar emot, godtar ett löfte om eller begär en otillbörlig förmån för utövningen av anställningen eller uppdraget döms för tagande av muta till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som är deltagare eller funktionär i en tävling som är föremål för allmänt anordnad vadhållning och det är fråga om en otillbörlig förmån för hans eller hennes fullgörande av uppgifter vid tävlingen.

Den som är arbetstagare eller utövar uppdrag och tar emot, godtar ett löfte om eller begär en otillbörlig förmån för utövningen av anställningen eller uppdraget döms för tagande av muta till fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som är deltagare eller funktionär i en tävling som är föremål för allmänt anordnad vadhållning och det är fråga om en otillbörlig förmån för hans eller hennes fullgörande av uppgifter vid tävlingen.

Första stycket gäller även om gärningen har begåtts innan gärningsmannen fått en sådan ställning som avses där eller efter det att den upphört.

För tagande av muta enligt första och andra styckena döms också den som tar emot, godtar ett löfte om eller begär förmånen för någon annan än sig själv.

5 b §25

Den som lämnar, utlovar eller erbjuder en otillbörlig förmån i fall som avses i 5 a § döms för

givande av muta till böter eller

fängelse i högst två år.

Den som lämnar, utlovar eller erbjuder en otillbörlig förmån i fall som avses i 5 a § döms för

givande av muta till fängelse i

högst två år.

24 Senaste lydelse 2012:301. 25 Ibid.

5 c §26

Är brott som avses i 5 a eller 5 b § att anse som grovt, döms för grovt tagande av muta eller

grovt givande av muta till fäng-

else i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen innefattat missbruk av eller angrepp på särskilt ansvarsfull ställning, avsett betydande värde eller ingått i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller annars varit av särskilt farlig art.

Är brott som avses i 5 a eller 5 b § att anse som grovt, döms för grovt tagande av muta eller

grovt givande av muta till fäng-

else i lägst ett år och sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen innefattat missbruk av eller angrepp på särskilt ansvarsfull ställning, avsett betydande värde eller ingått i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller annars varit av särskilt farlig art.

5 d §27

För handel med inflytande döms till böter eller fängelse i högst två år den som i annat fall än som avses i 5 a eller 5 b §

För handel med inflytande döms till fängelse i högst två år den som i annat fall än som avses i 5 a eller 5 b §

1. tar emot, godtar ett löfte om eller begär en otillbörlig förmån för att påverka annans beslut eller åtgärd vid myndighetsutövning eller offentlig upphandling, eller

2. lämnar, utlovar eller erbjuder någon en otillbörlig förmån för att han eller hon ska påverka annans beslut eller åtgärd vid myndighetsutövning eller offentlig upphandling.

11 kap.

1 §28

Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att han skall komma på obestånd, förstör eller genom gåva eller någon annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydande värde, döms för ored-

Den som, när han eller hon är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att han eller hon ska komma på obestånd, förstör eller genom gåva eller någon annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydande värde, döms

26 Senaste lydelse 2012:301. 27 Ibid. 28 Senaste lydelse 2005:242.

lighet mot borgenärer till fängelse

i högst två år. Detsamma skall gälla om någon genom sådant förfarande försätter sig på obestånd eller framkallar påtaglig fara för att han skall komma på obestånd.

för oredlighet mot borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma

ska gälla om någon genom sådant

förfarande försätter sig på obestånd eller framkallar påtaglig fara för att han eller hon ska komma på obestånd.

För oredlighet mot borgenärer döms också en gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av betydande värde med uppsåt att hålla den undan konkursen, eller gäldenär som i konkurs undandrar eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång. Detsamma skall gälla, om en gäldenär i otillbörligt syfte underlåter att, så långt möjligt, medverka till att tillgång i utlandet som ingår i konkursen ställs till konkursförvaltningens förfogande, trots att konkursförvaltaren uppmanat gäldenären att medverka.

För oredlighet mot borgenärer döms också en gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av betydande värde med uppsåt att hålla den undan konkursen, eller gäldenär som i konkurs undandrar eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång. Detsamma ska gälla, om en gäldenär i otillbörligt syfte underlåter att, så långt möjligt, medverka till att tillgång i utlandet som ingår i konkursen ställs till konkursförvaltningens förfogande, trots att konkursförvaltaren uppmanat gäldenären att medverka.

Om brottet är grovt, döms för grov oredlighet mot borgenärer till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen beedigat oriktig uppgift eller använt falsk handling eller vilseledande bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

Om brottet är grovt, döms för grov oredlighet mot borgenärer till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningsmannen beedigat oriktig uppgift eller använt falsk handling eller vilseledande bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

2 §29

En gäldenär som vid konkurs, skuldsanering eller F-skuldsanering, eller vid planförhandling under företagsrekonstruktion, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppger obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, döms, om uppgiften inte rättas innan den beedigas eller annars läggs till grund för förfarandet, för försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning till fängelse i högst två år.

För försvårande av exekutiv förrättning döms också en gäldenär som i samband med annan exekutiv förrättning uppsåtligen åberopar oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättning tas i anspråk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.

Om ett förtigande eller en oriktig uppgift enligt första stycket är utan betydelse för saken, eller om gäldenären vid konkurs hade rätt att vägra yttra sig och omständigheterna innebär en skälig ursäkt för honom eller henne, ska han eller hon inte dömas till ansvar.

Om ett brott som avses i denna paragraf har begåtts uppsåtligen och är grovt, döms för

grovt försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning till fängelse i

lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningsmannen beedigat oriktig uppgift eller använt falsk handling eller vilseledande bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning.

Om ett brott som avses i denna paragraf har begåtts uppsåtligen och är grovt, döms för

grovt försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning till fängelse i

lägst ett och högst sex år. Vid

bedömningen av om brottet är

grovt ska särskilt beaktas om gärningsmannen beedigat oriktig uppgift eller använt falsk handling eller vilseledande bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning.

12 kap.

3 §30

Om brott som avses i 1 § är att anse som grovt, döms för grov

skadegörelse till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Om brott som avses i 1 § är att anse som grovt, döms för grov

skadegörelse till fängelse i lägst ett

och högst sex år.

29 Senaste lydelse 2022:965. 30 Senaste lydelse 2017:442.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har medfört betydande fara för någons liv eller hälsa, om skadan drabbat sak av stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller annars är synnerligen kännbar eller om gärningen varit av särskilt hänsynslös art.

14 kap.

3 §31

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, döms för grov

urkundsförfalskning till fängelse i

lägst sex månader och högst sex år.

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, döms för grov

urkundsförfalskning till fängelse i

lägst ett och högst sex år.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om förfalskningen avsett en myndighets arkivhandling av vikt eller en urkund som är särskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om förfalskningen avsett en myndighets arkivhandling av vikt eller en urkund som är särskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

15 kap.

1 §32

Den som, efter att han eller hon har avlagt en ed som är föreskriven i lag, lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, döms för mened till fängelse i högst fyra år. Om brottet är ringa döms för

ringa mened till böter eller fäng-

else i högst sex månader.

Den som, efter att han eller hon har avlagt en ed som är föreskriven i lag, lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, döms för mened till fängelse i lägst sex

månader och högst fyra år. Om

brottet med hänsyn till omständig-

heterna är mindre allvarligt döms

till fängelse i högst ett år.

Om brottet är grovt döms för grov mened till fängelse i lägst två och högst åtta år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om det skett med uppsåt att

1. försvåra eller förhindra utredningen av allvarlig brottslighet eller lagföringen av någon för sådan brottslighet,

31 Senaste lydelse 2013:425. 32 Senaste lydelse 2022:792.

2. någon oskyldig ska dömas för allvarlig brottslighet, eller

3. annars tillfoga någon annan synnerlig skada.

16 kap.

5 §33

Den som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar eller

eljest söker förleda till brottslig

gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvig-

ling till böter eller fängelse i högst

sex månader.

Den som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprids eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar eller

annars söker förleda till brottslig

gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, döms för uppvig-

ling till böter eller fängelse i högst

sex månader.

För uppvigling skall dömas även den som muntligen inför en samling av krigsmän eller i annat meddelande till krigsmän uppmanar eller på annat sätt söker förleda dem till en handling eller underlåtenhet som innebär att de åsidosätter vad som åligger dem i tjänsten.

För uppvigling döms även den som muntligen inför en samling av krigsmän eller i annat meddelande till krigsmän uppmanar eller på annat sätt söker förleda dem till en handling eller underlåtenhet som innebär att de åsidosätter sina skyldigheter i tjänsten.

I ringa fall skall ej dömas till ansvar. Vid bedömande huruvida ringa fall föreligger skall särskilt beaktas, om det förelegat endast obetydlig fara för att uppmaningen eller försöket skulle leda till efterföljd.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Vid bedömningen av

om brottet är ringa ska det särskilt

beaktas om det endast funnits en obetydlig fara för att uppmaningen eller försöket skulle leda till efterföljd.

Är brottet med hänsyn till att

gärningsmannen sökt förleda till allvarligt brott eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst fyra år.

Om brottet med hänsyn till att

gärningsmannen sökt förleda till allvarligt brott eller annars är att anse som grovt, döms till fängelse i högst sex år.

33 Senaste lydelse 1986:645.

5 a §34

Den som för brott eller brottslig verksamhet anlitar, betalar, instruerar eller överlämnar egendom till någon som inte har fyllt arton år och därigenom, eller på annat liknande sätt, involverar honom eller henne i brottet eller den brottsliga verksamheten, döms för involverande av en

underårig i brottslighet till fäng-

else i högst fyra år. Detta gäller även om den som begår en sådan gärning inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte fyllt arton år.

Den som för brott eller brottslig verksamhet anlitar, betalar, instruerar eller överlämnar egendom till någon som inte har fyllt arton år och därigenom, eller på annat liknande sätt, involverar honom eller henne i brottet eller den brottsliga verksamheten, döms för involverande av en

underårig i brottslighet till fäng-

else i högst sex år. Detta gäller även om den som begår en sådan gärning inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte fyllt arton år.

Om involverandet med hänsyn till den ringa skillnaden i ålder eller utveckling mellan den som har begått gärningen och den andra personen eller annars är uppenbart mindre allvarligt, ska inte dömas till ansvar.

20 kap.

1 §35

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för

tjänstefel till böter eller fängelse i

högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, skall inte dömas till ansvar.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften ska dömas för

tjänstefel till böter eller fängelse i

högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, ska inte dömas till ansvar.

34 Senaste lydelse 2023:257. 35 Senaste lydelse 1989:608.

Om ett brott som avses i första stycket har begåtts uppsåtligen och är att anse som grovt,

skall dömas för grovt tjänstefel till

fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen allvarligt har missbrukat sin ställning eller om gärningen för någon enskild eller det allmänna har medfört allvarligt förfång eller otillbörlig förmån som är betydande.

Om ett brott som avses i första stycket har begåtts uppsåtligen och är att anse som grovt,

ska dömas för grovt tjänstefel till

fängelse, lägst ett och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningsmannen allvarligt har missbrukat sin ställning eller om gärningen för någon enskild eller det allmänna har medfört allvarligt förfång eller otillbörlig förmån som är betydande.

Den som är ledamot av en beslutande statlig eller kommunal församling är inte underkastad ansvar enligt första eller andra stycket för någon åtgärd som han vidtar i denna egenskap.

Den som är ledamot av en beslutande statlig eller kommunal församling är inte underkastad ansvar enligt första eller andra stycket för någon åtgärd som han

eller hon vidtar i denna egenskap.

Vad som sägs i första och andra styckena skall inte heller tillämpas, om gärningen är belagd med straff enligt någon annan bestämmelse.

Vad som sägs i första och andra styckena ska inte heller tillämpas, om gärningen är belagd med straff enligt någon annan bestämmelse.

3 §36

Den som röjer en uppgift som han eller hon är skyldig att hemlighålla enligt lag eller annan författning eller enligt förordnande eller förbehåll som har meddelats med stöd av lag eller annan författning, döms, om inte gärningen är belagd med straff enligt någon annan bestämmelse, för brott mot tystnadsplikt till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som olovligen utnyttjar sådan hemlighet.

Den som av oaktsamhet begår en gärning som avses i första stycket, döms till böter. Om gärningen är ringa utgör den inte brott.

Om ett brott som avses i första stycket är grovt, döms för

grovt brott mot tystnadsplikt till

fängelse i lägst sex månader och

Om ett brott som avses i första stycket är grovt, döms för

grovt brott mot tystnadsplikt till

fängelse i lägst ett och högst sex

36 Senaste lydelse 2023:494.

högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen kunnat medföra allvarlig skada, avsett ett stort antal uppgifter eller annars varit av särskilt farlig art.

år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen kunnat medföra allvarlig skada, avsett ett stort antal uppgifter eller annars varit av särskilt farlig art.

25 kap.

8 §37

Om uppbörd och indrivning av böter finns bestämmelser i bötesverkställighetslagen (1979:189).

Böter som inte betalas får, om inte annat är föreskrivet, förvandlas till fängelse i lägst fjorton dagar och högst tre månader enligt bestämmelserna i bötesverkställighetslagen.

Böter som inte betalas får, om inte annat är föreskrivet, förvandlas till fängelse i lägst en och högst tre månader enligt bestämmelserna i bötesverkställighetslagen.

Om undanröjande av böter som dömts ut som tilläggssanktion till ett villkorligt fängelsestraff finns särskilda bestämmelser i 27 kap. 4 §.

26 kap.

Om den tillämpliga straffskalan

1 §38

Fängelse döms ut på viss tid eller på livstid enligt vad som är föreskrivet för brottet.

Fängelse döms ut på viss tid eller på livstid enligt vad som

framgår av straffskalan för brottet eller annars är särskilt föreskrivet. Fängelse på viss tid får inte understiga en månad.

Fängelse på viss tid får inte understiga fjorton dagar och inte överstiga tio år. Om fängelse på längre tid än tio år och på livstid är föreskrivet för brottet eller om

37 Senaste lydelse 1991:240. 38 Senaste lydelse 2023:257. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket tas bort.

det följer av 2, 3 eller 3 a §, får dock fängelse på viss tid bestämmas till högst arton år. När fängelse i förening med skyddstillsyn döms ut enligt 28 kap. 3 § gäller i fråga om tiden för fängelsestraffet vad som föreskrivs i den paragrafen.

I fråga om fängelse som förvandlingsstraff för böter finns särskilda föreskrifter.

2 §39

Fängelse får användas som gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa på något av brotten.

Fängelse på viss tid får sättas över det svåraste av de högsta

straff som kan följa på brotten men får inte överstiga vare sig de högsta straffen sammanlagda med varandra eller arton år. Det får inte

heller överskrida det svåraste straffet

med mer än

1. ett år, om det svåraste straffet är kortare än fängelse i fyra år,

2. två år, om det svåraste straffet är fängelse i fyra år eller längre men inte uppgår till fängelse i åtta år,

3. fyra år, om det svåraste straffet är fängelse i åtta år eller längre.

Fängelse på viss tid får sättas över det högsta maximistraffet en-

ligt straffskalorna för brotten men

inte med mer än det dubbla. Det får inte heller överstiga vare sig

maximistraffen sammanlagda med varandra eller arton år.

Vid tillämpningen av andra stycket ska bötesstraff anses motsvara fängelse i fjorton dagar.

Vid tillämpningen av andra stycket ska bötesstraff anses motsvara fängelse i en månad.

Det svåraste av de lägsta straffen får inte underskridas.

Om flera av brotten har ett maximistraff som uppgår till fängelse i tolv år får det dömas till fängelse på livstid.

39 Senaste lydelse 2009:396.

2 a §

Om någon omständighet som avses i 28 kap. 8 § beaktas vid bedömningen av straffvärdet, får för brottet dömas till fängelse på viss tid som överstiger maximistraffet enligt straffskalan för brottet. Straffet får dock inte överstiga maximistraffet med mer än det dubbla. Det får inte heller överstiga arton år.

Verkställighet av fängelsestraff

4 §40

Den som dömts till fängelse

skall för verkställighet av straffet

tas in i kriminalvårdsanstalt om inte annat är särskilt föreskrivet.

Den som dömts till fängelse

ska tas in i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet om inte

annat är särskilt föreskrivet eller

rätten har beslutat att straffet ska vara villkorligt (villkorligt fängelse).

Det finns särskilda bestämmelser om att fängelsestraff som inte är villkorliga kan verkställas i häkte, genom intensivövervakning med elektronisk kontroll, genom en utslussningsåtgärd eller under prövotid för villkorlig frigivning.

5 §41

Om ett fängelsestraff har börjat verkställas och hovrätten skärper fängelsestraffet, ska hovrättens dom eller beslut gälla omedelbart, om inte rätten beslutar något annat.

Första stycket ska dock inte gälla i fråga om ett fängelsestraff som har börjat verkställas enligt lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Första stycket ska dock inte gälla i fråga om ett fängelsestraff som är villkorligt eller har börjat verkställas enligt lagen (1994:451)

40 Senaste lydelse 2018:1253. 41 Ibid.

om intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Villkorligt fängelse

5 a §

Om rätten har beslutat att ett fängelsestraff ska vara villkorligt löper en prövotid under två år eller, om fängelsestraffet är längre än två år, under en tid som motsvarar straffets längd. Prövotiden räknas från den dag rättens avgörande i den del som avser påföljd får laga kraft mot den dömde.

Om rätten enligt 27 kap. 3 § andra stycket har beslutat att den dömde ska stå under övervakning från dagen för domen, eller att ett fängelsestraff i den del straffet inte är villkorligt får verkställas omedelbart, räknas prövotiden från dagen för domen. Tid under vilken högre rätt har beslutat att verkställigheten ska avbrytas, ska inte räknas in i prövotiden.

5 b §

Förutsättningarna för villkorligt fängelse framgår av 28 kap. 15– 17 §§, 31 kap. 5 § och 32 kap. 5 §.

Bestämmelser om tilläggssanktioner till villkorligt fängelse finns i 27 kap. och om valet av tilläggssanktion i 28 kap. 18–21 §§.

Bestämmelser om när rätten kan upphäva ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt när den dömde har brustit i full-

görandet av en tilläggssanktion eller under prövotiden återfallit i brott finns i 27 kap. 7 § och 34 kap. 4 a–4 c §§.

5 c §

Närmare bestämmelser om villkorligt fängelse samt om verkställighet av samhällstjänst och övervakning som tilläggssanktioner till villkorligt fängelse finns i lagen ( 2028:000 ) om villkorligt fängelse.

5 d §

Ett villkorligt fängelsestraff är helt verkställt vid prövotidens utgång om beslutet att fängelsestraffet ska vara villkorligt inte längre kan upphävas. För verkställighet av dagsböter som döms ut som tilläggssanktion till villkorligt fängelse gäller dock regleringen i bötesverkställighetslagen (1979:189) .

Villkorlig frigivning från fängelse som inte är villkorligt

6 §42

När två tredjedelar av ett tidsbestämt fängelsestraff, dock minst trettio dagar, har avtjänats ska den dömde friges villkorligt.

När två tredjedelar av ett tidsbestämt fängelsestraff som inte

är villkorligt, dock minst trettio

dagar, har avtjänats ska den dömde friges villkorligt.

Om en utländsk dom verkställs i Sverige och det framgår att den dömde kommer att vara frihetsberövad under avsevärt längre tid än om verkställighet hade skett i den andra staten, ska villkorlig frigivning ske vid en tidigare tidpunkt än vad som följer av första stycket.

42 Senaste lydelse 2018:1253.

Villkorlig frigivning får inte ske från fängelse som har dömts ut

enligt 28 kap. 3 § eller från ett

förvandlingsstraff för böter.

Villkorlig frigivning ska inte ske från ett förvandlingsstraff för böter.

Om rätten har upphävt ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt och fastställt en tid som ska avräknas från straffet med anledning av vad den dömde har fullgjort av en tilläggssanktion, avser vad som anges i första stycket om ett tidsbestämt fängelsestraff den strafftid som återstår efter sådan avräkning.

8 §43

Om flera fängelsestraff verkställs samtidigt, ska vid tillämpning av 6 § första stycket hänsyn tas till den sammanlagda fängelsetiden. Detta gäller dock inte tid för fängelse som verkställs med tillämpning av 6 § andra stycket eller som dömts ut enligt

28 kap. 3 § eller förvandlingsstraff

för böter.

Om flera fängelsestraff verkställs samtidigt, ska vid tillämpning av 6 § första stycket hänsyn tas till den sammanlagda fängelsetiden. Detta gäller dock inte tid för fängelse som verkställs

1. med tillämpning av 6 § andra

stycket,

2. som förvandlingsstraff för

böter, eller

3. efter en dom där rätten har beslutat att en del av straffet ska vara villkorlig enligt 28 kap. 17 §.

Såsom avtjänad tid räknas även

tid under vilken straffet ska anses verkställt enligt bestämmelserna i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

Som avtjänad tid räknas även

tid under vilken straffet ska anses verkställt enligt bestämmelserna i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

43 Senaste lydelse 2018:1253.

25 §44

Förekommer till verkställighet på en gång dom på fängelse på livstid och dom på böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom,

skyddstillsyn, ungdomsvård, ung-

domstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård, ska livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden.

Förekommer till verkställighet på en gång dom på fängelse på livstid och dom på böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård, ska livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden.

Förekommer till verkställighet på en gång en dom på fängelse på viss tid i minst två år och en dom på böter eller förvandlingsstraff för böter som har meddelats innan den förstnämnda påföljden har börjat verkställas, ska fängelsestraffet träda i stället för den andra påföljden.

27 kap. Om tilläggssanktioner till villkorligt fängelse

Tilläggssanktionerna

1 § Villkorligt fängelse får förenas med en skyldighet att betala dagsböter. Antalet dagsböter ska bestämmas till lägst 30 och högst 200.

2 § Villkorligt fängelse får förenas med en skyldighet att utföra samhällstjänst. Antalet timmar samhällstjänst ska bestämmas till lägst 40 och högst 300.

3 § Villkorligt fängelse får förenas med övervakning.

Om det finns särskilda skäl får rätten besluta att den dömde ska stå under övervakning redan från dagen för domen och, om straffet endast är delvis villkorligt, att straffet i den andra delen ska börja avtjänas trots att domen inte har fått laga kraft. Om domen överklagas, kan högre rätt besluta att verkställigheten ska avbrytas.

Övervakningen upphör vid prövotidens utgång, eller vid den tidigare tidpunkt som Kriminalvården beslutar. Övervakningstiden får dock inte understiga ett år.

Tid under vilken högre rätt beslutat att verkställigheten ska avbrytas, räknas inte in i övervakningstiden.

44 Senaste lydelse 2020:617.

Åtgärder vid brister i fullgörandet av en tilläggssanktion

4 § Om det villkorliga fängelsestraffet har förenats med en skyldighet att betala dagsböter och förutsättningarna för bötesförvandling enligt 15 § bötesverkställighetslagen (1979:189) är uppfyllda, får rätten, på talan av åklagare, undanröja de böter som inte har betalats och förena det villkorliga fängelsestraffet med en annan tilläggssanktion enligt 2 eller 3 §. I ett sådant fall får rätten också förlänga prövotiden med högst två år från den dag beslutet får laga kraft mot den dömde.

Åtgärd enligt första stycket får inte beslutas efter prövotidens utgång.

5 § Om den dömde inte fullgör sina skyldigheter till följd av samhällstjänst får Kriminalvården meddela den dömde en varning.

Om den dömde inte fullgör sina skyldigheter till följd av övervakning får Kriminalvården besluta att föreskrifter eller andra villkor ändras eller besluta nya föreskrifter enligt 3 kap. 8 § lagen om villkorligt fängelse. Om sådana åtgärder anses otillräckliga får Kriminalvården meddela den dömde en varning.

Åtgärd enligt denna paragraf får inte beslutas efter prövotidens utgång.

6 § Om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning och det kan antas att han eller hon inte kommer att rätta sig genom någon sådan åtgärd som Kriminalvården kan vidta, ska myndigheten skyndsamt begära att åklagare vid domstol för talan om upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt.

Talan ska anhängiggöras före prövotidens utgång. Vad som anges i första och andra stycket gäller också om det, av något annat skäl än att den dömde har brutit mot sina skyldigheter, har visat sig att en samhällstjänst- eller övervakningssanktion till väsentlig del inte kan fullgöras inom skälig tid.

7 § Rätten får på talan av åklagare upphäva ett beslut om att fängelsestraffet ska vara villkorligt om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning, eller om förhållandena är sådana som avses i 6 § tredje stycket.

Ett sådant beslut om upphävande får meddelas endast om domen har fått laga kraft.

Vid prövningen av om den dömde på sätt som avses i första stycket har brutit mot sina skyldigheter ska det särskilt beaktas om den dömde har fortsatt att bryta mot det som gäller för honom eller henne trots att varning har meddelats, eller om den dömde har visat att han eller hon inte har för avsikt att följa det som gäller för honom eller henne.

Särskilda bestämmelser finns i 31 kap. avseende brott som har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

8 § Om den dömde har fullgjort delar av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion, och detta skäligen bör tillgodoräknas honom eller henne, ska rätten i ett beslut enligt 7 § fastställa den tid, räknad i månader, som ska avräknas från fängelsestraffet med anledning av fullgörandet. Detsamma gäller om straffet tidigare varit förenat med en skyldighet att betala dagsböter och den dömde delvis har betalat böterna, eller om straffet utöver samhällstjänst eller övervakning är förenat med en sådan skyldighet och böterna har betalats helt eller delvis.

9 § Om det uppkommer fråga om upphävande av ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt, eller att åtgärder som avses i 5 § ska beslutas, får övervakningsnämnden eller den domstol där talan enligt 6 § förs, om omständigheterna föranleder det, besluta att den dömde på lämpligt sätt ska omhändertas tills vidare. Ett sådant beslut ska omprövas så ofta det finns anledning till det.

Under de förutsättningar som anges i första stycket får Kriminalvården besluta att tillfälligt omhänderta den dömde. Kriminalvårdens beslut gäller omedelbart och ska omprövas om det finns anledning till det. Övervakningsnämnden ska senast dagen därpå pröva om beslutet ska fortsätta att gälla. Om nämnden inte fastställer beslutet inom den tiden, upphör det att gälla.

Ett omhändertagande får inte pågå längre än en vecka. Om det finns synnerliga skäl, får ett nytt beslut fattas om att den dömde ska vara omhändertagen ytterligare högst en vecka.

Är den dömde omhändertagen när domstolen upphäver beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt, får domstolen besluta att den dömde ska vara omhändertagen till dess beslutet får laga kraft.

Ett omhändertagande får inte pågå efter prövotidens utgång.

28 kap. Om bestämmande av straff

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om hur straff bestäms. Allmänna bestämmelser finns i 2–4 §§. Bestämmelser om bedömningen av straffvärdet finns i 5–10 §§ och om sådana omständigheter som därutöver påverkar straffmätningen i 11–14 §§. I 15–21 §§ finns bestämmelser om under vilka förutsättningar rätten får besluta att ett fängelsestraff helt eller delvis ska vara villkorligt och om valet av tilläggssanktion till villkorligt fängelse. Slutligen finns en bestämmelse om påföljdseftergift i 22 §.

Allmänna bestämmelser

2 § Straff ska bestämmas till böter eller fängelse enligt vad som följer av bestämmelserna i detta kapitel. Förutsättningarna för att välja en annan påföljd framgår av 31 och 32 kap.

3 § Ingen får dömas till flera påföljder för samma brott, om inte något annat är föreskrivet.

4 § När någon döms för flera brott, ska rätten döma till en gemensam påföljd för brotten, om inte något annat är föreskrivet.

Om det finns särskilda skäl får rätten för ett eller flera brott döma till böter och samtidigt döma till annan påföljd för brottsligheten i övrigt.

När högre rätt dömer för brott som prövats i flera domar i lägre rätt, ska brottsligheten i varje sådan dom leda till en särskild påföljd.

Straffmätningen

Utgångspunkter för straffmätningen

5 § Straff ska, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, mätas ut inom ramen för den tillämpliga straffskalan med utgångspunkt i brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde.

Grunderna för bedömningen av straffvärdet

6 § Vid bedömningen av straffvärdet för ett brott ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit för brottsoffret eller de andra intressen som straffbestämmelsen ska skydda. Det ska också beaktas vad den tilltalade insett eller borde ha insett om det som sägs i första meningen och vilka avsikter eller motiv som han eller hon haft.

De omständigheter vid brottet som går utöver förutsättningarna för att den aktuella straffskalan ska vara tillämplig ska ges ett tydligt genomslag vid straffvärdebedömningen, med beaktande av intresset av att hela straffskalan kommer till användning.

Försvårande och förmildrande omständigheter

7 § Vid sidan av vad som i övrigt gäller för varje brottstyp ska det som försvårande särskilt beaktas om

1. den tilltalade avsett att brottet skulle få allvarligare följder än det faktiskt fått,

2. den tilltalade visat stor hänsynslöshet,

3. den tilltalade utnyttjat ett numerärt överläge eller annars utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig,

4. den tilltalade utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende,

5. den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom tvång, svek eller missbruk av hans eller hennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning,

6. brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering,

7. ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning, kön, könsidentitet eller könsuttryck eller annan liknande omständighet,

8. brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person,

9. brottet begåtts mot en person på grund av att han eller hon eller någon närstående innehaft ett uppdrag som förtroendevald i stat, kommun, region, Sametinget eller Europaparlamentet,

10. ett motiv för brottet varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder, eller

11. brottet begåtts mot en person på grund av att han eller hon eller någon närstående yrkesmässigt bedrivit nyhetsförmedling eller annan journalistik.

8 § Vid sidan av vad som i övrigt gäller för varje brottstyp ska det som synnerligen försvårande beaktas om brottet ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. I ett sådant fall ska straffvärdet höjas med upp till det dubbla.

Vad som anges i första stycket gäller även i annat fall än som avses där, om brottet innefattat, eller skulle ha innefattat, användning av skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats, och brottet inneburit, eller skulle ha inneburit,

1. ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person, eller

2. en fara, som framkallats uppsåtligen, för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom.

9 § Vid sidan av vad som i övrigt gäller för varje brottstyp ska det som förmildrande särskilt beaktas om

1. brottet föranletts av någon annans uppenbart kränkande beteende,

2. den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk störning haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt eller annars till följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande,

3. den tilltalades handlande stått i samband med hans eller hennes bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga,

4. brottet föranletts av stark mänsklig medkänsla, eller

5. gärningen, utan att vara fri från ansvar, är sådan som avses i 24 kap.

Om det är påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, får dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet.

Bedömningen av straffvärdet för flera brott

10 § När ett gemensamt straff för flera brott mäts ut ska den samlade brottslighetens straffvärde bedömas så att det svarar mot brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar. Vid den bedömningen ska sådana brott som inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person som utgångspunkt ges fullt genomslag.

Straffskärpning om den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott

11 § Utöver brottets straffvärde ska rätten vid straffmätningen i skärpande riktning ta hänsyn till om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Detta gäller dock inte om den tidigare brottsligheten kan beaktas

1. vid val av tilläggssanktion till villkorligt fängelse, eller

2. i tillräcklig utsträckning vid bedömningen av om ett fängelsestraff ska vara villkorligt eller genom att villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad eller att ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt upphävs.

Vid bedömningen av den tidigare brottslighetens betydelse för straffmätningen ska särskilt beaktas

1. vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft,

2. vilken tid som förflutit mellan brotten eller mellan tidpunkten för villkorlig frigivning och den nya brottsligheten,

3. om den tidigare och den nya brottsligheten är likartad, och

4. om brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig eller om den nya brottsligheten är mer allvarlig än den tidigare brottsligheten.

Omständigheter som kan medföra att den tilltalade får ett lägre straff än vad brottets straffvärde motiverar

12 § Utöver brottets straffvärde ska rätten vid straffmätningen i skälig omfattning beakta om

1. den tilltalade efter förmåga försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet,

2. den tilltalade frivilligt angett sig,

3. ett straff utmätt efter brottets straffvärde skulle framstå som oproportionerligt strängt med hänsyn till andra rättsliga sanktioner till följd av brottet, eller

4. någon annan omständighet av samma tyngd påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar.

Finns det någon sådan omständighet som avses i första stycket, får rätten döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet, om det finns särskilda skäl för det.

13 § Utöver brottets straffvärde ska rätten vid straffmätningen i skälig omfattning beakta om den tilltalade lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet.

Detsamma gäller om den tilltalade lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av någon annans brott för vilket det inte är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse i sex månader eller av någon annans försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott om gärningen är belagd med straff.

Finns det någon sådan omständighet som avses i första eller andra stycket, får rätten döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet, om det finns särskilda skäl för det.

Beaktande av den tilltalades ungdom

14 § Har någon begått brott innan han eller hon fyllt tjugoett år, ska hans eller hennes ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen.

Rätten får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet.

För brott som någon har begått innan han eller hon fyllt arton år får det inte dömas till svårare straff än fängelse i tio år. Om fängelse på längre tid och på livstid är föreskrivet för brottet eller om det följer av 26 kap. 2 §, får det dock dömas till fängelse i högst fjorton år.

Första stycket gäller inte för brott som någon har begått efter det att han eller hon fyllt arton år, om

1. det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år,

2. det är fråga om försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja eller förhindra sådant brott som avses i 1, eller

3. brottets straffvärde uppgår till fängelse i ett år eller mer.

Förutsättningar för villkorligt fängelse

15 § Rätten får besluta att ett fängelsestraff på viss tid ska vara villkorligt om straffet ändå kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet.

Särskilda regler finns i 31 kap. för den som har begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning och i 32 kap. för unga lagöverträdare.

16 § Om det finns synnerliga skäl får rätten besluta att ett fängelsestraff på viss tid ska vara villkorligt även om förutsättningarna enligt 15 § inte är uppfyllda. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska rätten särskilt beakta om

1. den tilltalade på grund av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av att avtjäna straffet i kriminalvårdsanstalt,

2. en påtaglig förbättring skett av den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans eller hennes brottslighet, eller

3. den tilltalade genomgår behandling för missbruk eller annat förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet.

Att rätten i fall som avses i första stycket får förena straffet med mer än en tilläggssanktion framgår av 19 § andra stycket.

17 § Rätten får besluta att en del av ett fängelsestraff på viss tid ska vara villkorlig (delvis villkorligt fängelse) om

1. sådana omständigheter som avses i 16 § eller andra särskilda förhållanden talar för ett villkorligt fängelsestraff, men det med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet krävs att en del av straffet avtjänas i kriminalvårdsanstalt eller enligt vad som annars gäller för fängelsestraff som inte är villkorliga, eller

2. det är fråga om ett gemensamt straff för flera brott och endast något eller några av brotten påkallar ett straff som inte är villkorligt.

Den del av straffet som inte är villkorlig ska vara lägst en månad och får inte överstiga vare sig sex månader eller en tredjedel av straffets längd.

Valet av tilläggssanktion till villkorligt fängelse

18 § Ett villkorligt fängelsestraff ska förenas med någon av de tilläggssanktioner som anges i 27 kap. 1–3 §§ om inte annat följer av 21 §.

19 § Dagsböter får väljas som tilläggssanktion om en sådan sanktion kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet. Om dagsböter inte kan anses tillräckligt ingripande ska straffet förenas med samhällstjänst eller övervakning.

Om det behövs för att skärpa ingripandegraden med anledning av den tilltalades tidigare brottslighet eller när rätten har beslutat att straffet ska vara villkorligt med stöd av 16 §, får straffet förenas med mer än en tilläggssanktion.

20 § I valet mellan samhällstjänst och övervakning, eller vid val av mer än en tilläggssanktion, ska behovet av stöd eller kontroll och övriga omständigheter beaktas. Samhällstjänst får inte väljas om en sådan sanktion är olämplig för den tilltalade.

21 § Rätten får avstå från att förena det villkorliga fängelsestraffet med en tilläggssanktion, eller välja en mindre ingripande sanktion än vad som följer av 19 § första stycket, om

1. den tilltalade med anledning av brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit berövad friheten på sätt som enligt 2 § lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande ska tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, eller

2. det annars finns särskilda skäl mot att förena straffet med en tilläggssanktion eller för att välja en mindre ingripande sanktion.

Påföljdseftergift

22 § Om det med hänsyn till någon sådan omständighet som avses i 12 och 13 §§ är uppenbart oskäligt att döma till påföljd, ska rätten meddela påföljdseftergift.

31 kap.

Om överlämnande till

särskild vård i vissa fall

Om påföljdsvalet för

lagöverträdare med en allvarlig psykisk störning

3 §45

Lider den som har begått ett brott, för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter, av en allvarlig psykisk störning, får rätten överlämna honom till rättspsykiatrisk vård, om det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.

Lider den som har begått ett brott, för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter, av en allvarlig psykisk störning, får rätten överlämna honom eller

henne till rättspsykiatrisk vård,

om det med hänsyn till personens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.

Har brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, får rätten besluta att särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård skall äga rum vid vården, om det till följd av den psykiska störningen finns risk för

att han återfaller i brottslighet,

som är av allvarligt slag.

Har brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, får rätten besluta att särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård ska äga rum vid vården, om det till följd av den psykiska störningen finns risk för

återfall i brottslighet, som är av

allvarligt slag.

Om det med hänsyn till den tilltalades tidigare brottslighet eller av andra särskilda skäl är påkallat, får rätten i samband med överlämnande till rättspsykiatrisk vård döma till annan påföljd, dock inte fängelse eller överlämnande till

annan särskild vård.

Om det med hänsyn till den tilltalades tidigare brottslighet eller av andra särskilda skäl är påkallat, får rätten i samband med överlämnande till rättspsykiatrisk vård döma till annan påföljd, dock inte fängelse som inte är villkorligt eller

en särskild ungdomspåföljd enligt 32 kap.

45 Senaste lydelse 1991:1138.

4 §

46

Den som har begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning får dömas till fängelse som inte är villkorligt endast om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska rätten beakta

1. om brottet har ett högt straffvärde,

2. om den tilltalade saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård,

3. om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt, samt

4. omständigheterna i övrigt. Rätten får inte döma till fängelse som inte är villkorligt, om den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Detta gäller dock inte om den tilltalade har vållat sin bristande förmåga på det sätt som anges i första stycket 3.

Vad som sägs i första och andra stycket om att döma till fängelse som inte är villkorligt gäller också i fråga om att upphäva ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt enligt 27 kap. 7 § eller 34 kap. 4 a–4 c §§.

46 Tidigare 31 kap. 4 § upphävd genom 1991:1138.

5 §

Om rätten i fall som avses i 4 § finner att det saknas förutsättningar att döma till fängelse som inte är villkorligt får den tilltalade dömas till villkorligt fängelse oberoende av vad som anges i 28 kap. 15 §.

6 §

Om rätten i fall som avses i 4 § finner att någon påföljd inte bör dömas ut, ska den tilltalade vara fri från påföljd.

32 kap.

Om överlämnande till

särskild vård för unga

Om påföljdsvalet för unga lagöverträdare

5 §47

För brott som någon har begått innan han eller hon fyllt arton år får rätten döma till fängelse endast om inte en särskild ungdomspåföljd enligt 1–3 a §§ bör väljas eller påföljden kan stanna vid böter. Rätten ska besluta att fängelsestraffet ska vara villkorligt om inte straffet då blir uppenbart otillräckligt med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art eller den unges tidigare brottslighet.

Har någon begått brott innan han eller hon fyllt arton år och

finner rätten med tillämpning av

30 kap. att påföljden bör bestäm-

mas till fängelse, skall den i stället bestämma påföljden till sluten

Om rätten vid tillämpningen av första stycket finner att påfölj-

den bör bestämmas till fängelse

som inte är villkorligt ska den

i stället bestämma påföljden till sluten ungdomsvård under viss

47 Senaste lydelse 2006:891.

ungdomsvård under viss tid. Detta gäller dock inte om det, med hänsyn till den tilltalades ålder vid lagföringen eller annan omständighet, finns särskilda skäl däremot.

tid. Detta gäller dock inte om det, med hänsyn till den tilltalades ålder vid lagföringen eller annan omständighet, finns särskilda skäl däremot.

Rätten får bestämma tiden för sluten ungdomsvård till lägst fjorton dagar och högst fyra år.

Bestämmelser om verkställighet finns i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård.

34 kap.

Grundläggande bestämmelser

1 §48

Om den som har dömts till fängelse, villkorlig dom, skydds-

tillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård har begått

ett annat brott före domen (nyupptäckt brott) eller om den dömde begår ett nytt brott efter domen men innan påföljden helt har verkställts eller annars upphört (nytt brott), ska rätten bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten.

Om den som har dömts till fängelse eller en särskild ungdoms-

påföljd enligt 32 kap. har begått

ett annat brott före domen (nyupptäckt brott) eller om den dömde begår ett nytt brott efter domen men innan påföljden helt har verkställts eller annars upphört (nytt brott), ska rätten bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten.

I stället för att bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten får rätten, i de fall som avses i 3 och 4 §§, besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den brottsligheten, eller undanröja den utdömda påföljden och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten.

Undergår den dömde fängelse på livstid får rätten endast besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den tillkommande brottsligheten.

48 Senaste lydelse 2020:617.

3 §49

Rätten får besluta att en tidigare utdömd påföljd ska avse också tillkommande brottslighet. Ett sådant beslut får meddelas endast om det är fråga om nyupptäckt brottslighet som i jämförelse med den brottslighet som omfattas av den tidigare domen med hänsyn till påföljden är utan nämnvärd betydelse.

Är den tidigare påföljden ung-

domsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård, får rätten, om det finns

särskilda skäl för det, även i andra fall besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den tillkommande brottsligheten.

Är den tidigare påföljden en

särskild ungdomspåföljd enligt 32 kap., får rätten, om det finns

särskilda skäl för det, även i andra fall besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den tillkommande brottsligheten.

4 §50

Rätten får undanröja en tidi-

gare utdömd påföljd och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Ett sådant beslut får meddelas endast om det finns särskilda skäl för det samt den tidigare domen har fått laga kraft och dom meddelas innan den tidigare påföljden helt har verkställts.

Om inte annat följer av tredje stycket får rätten undanröja en

tidigare utdömd påföljd och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Ett sådant beslut får meddelas endast om det finns särskilda skäl för det samt den tidigare domen har fått laga kraft och dom meddelas innan den tidigare påföljden helt har verkställts.

När påföljden för den samlade brottsligheten bestäms, ska rätten ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått till följd av den tidigare domen. Rätten får då döma till fängelse på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet.

Om fängelse döms ut och en uppgift som avses i 27 kap. 2 a § andra stycket, 28 kap. 2 a § andra stycket eller 28 kap. 6 b § första stycket har lämnats, ska detta beaktas när straffets längd bestäms.

Är den tidigare påföljden fängelse som helt eller delvis är villkorligt får ett beslut enligt första stycket inte meddelas om det finns förutsättningar för att upphäva beslutet om villkorlighet med stöd av 4 a §.

49 Senaste lydelse 2020:617. 50 Senaste lydelse 2019:464.

Upphävande av beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt

4 a §

Om någon med tillämpning av 1 § första stycket döms till fängelse som inte till någon del är villkorligt med anledning av brott som har begåtts efter en tidigare dom på villkorligt fängelse men före prövotidens utgång ska rätten upphäva beslutet om att det tidigare straffet ska vara villkorligt om

1. den tidigare brottsligheten inte kan anses tillräckligt beaktad genom att det döms ut ett fängelsestraff som inte är villkorligt för den nya brottsligheten, eller

2. det med hänsyn till verkställigheten av det nya fängelsestraffet kan antas att den tilltalade inte inom föreskriven prövotid kommer att fullgöra en tilläggssanktion enligt 27 kap. 2 eller 3 § som det villkorliga fängelsestraffet har förenats med.

Upphävande enligt första stycket får dock endast beslutas om den tidigare domen fått laga kraft och frågan tas upp i ett mål där den tilltalade häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.

Särskilda bestämmelser finns i 31 kap. avseende brott som har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

4 b §

Om 4 a § första stycket 1 kan tillämpas beträffande flera villkorliga fängelsestraff ska rätten i första hand upphäva beslutet om villkorlighet i den senaste domen. Kan den tidigare brottsligheten inte anses tillräckligt beaktad genom ett sådant upphävande ska rätten även upphäva beslutet om villkorlighet i föregående dom.

Om 4 a § första stycket 2 kan tillämpas beträffande flera villkorliga fängelsestraff ska rätten upphäva vart och ett av besluten om villkorlighet.

4 c §

Vad som sägs i 4 a och 4 b §§ gäller också om endast en del av ett tidigare fängelsestraff är villkorlig.

4 d §

Om den dömde helt eller delvis har fullgjort en tilläggssanktion, och detta skäligen bör tillgodoräknas honom eller henne, ska rätten i ett beslut om upphävande fastställa den tid, räknad i månader, som ska avräknas från fängelsestraffet med anledning av fullgörandet.

4 e §

Rätten får avstå från att upphäva ett beslut om att straffet ska vara villkorligt om det finns särskilda skäl.

Övriga bestämmelser

6 §51

Om rätten med tillämpning av 3 § genom dom som fått laga kraft har beslutat att fängelse,

villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård som dömts ut i tidigare

mål ska avse ytterligare brott, och om den tidigare påföljden ändras av högre rätt genom dom som får laga kraft, ska frågan om påföljd för den tillkommande brottsligheten efter anmälan av åklagare prövas på nytt. Detsamma ska gälla, när påföljd avseende fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård bestämts med tillämpning av 2 § och den tidigare påföljden ändras.

Om rätten med tillämpning av 3 § genom dom som fått laga kraft har beslutat att fängelse eller en särskild ungdomspåföljd

enligt 32 kap. som dömts ut i tidi-

gare mål ska avse ytterligare brott, och om den tidigare påföljden ändras av högre rätt genom dom som får laga kraft, ska frågan om påföljd för den tillkommande brottsligheten efter anmälan av åklagare prövas på nytt. Detsamma ska gälla, när påföljd avseende fängelse eller sluten ungdomsvård bestämts med tillämpning av 2 § och den tidigare påföljden ändras.

Visar det sig, när en dom på fängelse på viss tid eller sluten ungdomsvård ska verkställas, att den dömde begått brottet före det att en påföljd som han eller hon dömts till för något annat brott har dömts ut, och framgår det inte av domarna att den andra påföljden har beaktats, ska, sedan domarna fått laga kraft, rätten efter anmälan av åklagare med tillämpning av 2 § bestämma vad den dömde ska undergå till följd av den dom som sist ska verkställas. En sådan prövning hindrar inte

Visar det sig, när en dom på fängelse på viss tid som inte är

villkorligt eller sluten ungdoms-

vård ska verkställas, att den dömde begått brottet före det att en påföljd som han eller hon dömts till för något annat brott har dömts ut, och framgår det inte av domarna att den andra påföljden har beaktats, ska, sedan domarna fått laga kraft, rätten efter anmälan av åklagare med tillämpning av 2 § bestämma vad den dömde ska undergå till följd av den dom som sist ska verkställas. En sådan prövning hindrar inte

51 Senaste lydelse 2020:617.

att domen får verkställas, om inte rätten beslutar något annat.

att domen får verkställas, om inte rätten beslutar något annat.

35 kap.

7 §52

Ett bötesstraff preskriberas fem år efter det att domen har fått laga kraft. Detta gäller dock inte om den dömde inom denna tid har delgetts en ansökan om att böterna ska förvandlas till fängelse och ansökan inte har prövats slutligt. Om ansökan inte leder till att böterna förvandlas, preskriberas de när beslutet har fått laga kraft.

Ett bötesstraff preskriberas om den dömde avlider. Om domen har fått laga kraft och lös egendom har utmätts eller tagits i förvar för betalning av böterna under den dömdes livstid, ska böterna dock betalas ur egendomen.

Första och andra styckena gäller även vite som har dömts ut.

Första och andra styckena gäller även sådana böter som avses

i 27 kap. 1 § och vite som har

dömts ut.

37 kap.

7 §53

Kriminalvårdens beslut i frågor som avses i 26 kap. 12 § första stycket, 13 § andra stycket, 15 § andra stycket, 16 och 17 §§ och 19 § första stycket samt 28 kap.

7 § får överklagas till den över-

vakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor ligger där den övervakade är inskriven.

Kriminalvårdens beslut i frågor som avses i 26 kap. 12 § första stycket, 13 § andra stycket, 15 § andra stycket, 16 och 17 §§ och 19 § första stycket samt 27 kap.

5 § får överklagas till den över-

vakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor ligger där den övervakade är inskriven.

11 §54

Beslut av en övervakningsnämnd i frågor som avses i 26 kap. 12 § första stycket, 16, 17, 19 och 22 §§ samt 28 kap. 7 och 11 §§

Beslut av en övervakningsnämnd i frågor som avses i 26 kap. 12 § första stycket, 16, 17, 19 och 22 §§ samt 27 kap. 5 och 9 §§ får

52 Senaste lydelse 2025:151. 53 Senaste lydelse 2021:249. 54 Ibid.

får överklagas till tingsrätten i den ort där övervakningsnämnden ligger. Om beslutet rör frågor som avses i 26 kap. 12 § första stycket, 16, 17 eller 19 § eller

28 kap. 7 §, får det överklagas av

Kriminalvården. Överklagandet ska ges in till övervakningsnämnden. Klagotiden räknas från den dag då den klagande fick del av beslutet. Vid överklagande gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden. Övervakningsnämnden ska dock inte vara part i domstolen.

överklagas till tingsrätten i den ort där övervakningsnämnden ligger. Om beslutet rör frågor som avses i 26 kap. 12 § första stycket, 16, 17 eller 19 § eller

27 kap. 5 §, får det överklagas även

av Kriminalvården. Överklagandet ska ges in till övervakningsnämnden. Klagotiden räknas från den dag då den klagande fick del av beslutet. Vid överklagande gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden. Övervakningsnämnden ska dock inte vara part i domstolen.

Beslut enligt denna balk av en övervakningsnämnd i andra frågor än som avses i första stycket får inte överklagas.

38 kap.

3 §55

Fråga om åtgärd enligt 27 kap. 2 a § tredje stycket, 5 § tredje stycket eller 6 § tas upp av den rätt som först avgjort det mål där villkorlig dom meddelats. Fråga om

åtgärd enligt 32 kap. 4 § tas upp av den rätt som först avgjort det mål där ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning dömts ut.

Fråga om åtgärd enligt 32 kap. 4 § tas upp av den rätt som först avgjort det mål där ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning dömts ut.

Talan enligt 28 kap. 8 § väcks vid den tingsrätt, inom vars område det frivårdskontor ligger där den skyddstillsynsdömde är inskriven, eller vid den rätt som först avgjort det mål där skyddstillsyn

dömts ut.

Talan enligt 27 kap. 4 eller 6 § väcks vid den tingsrätt, inom vars område det frivårdskontor ligger där den dömde är inskriven, eller vid den rätt som först avgjort det mål där dom på villkorligt fängelse

meddelats.

55 Senaste lydelse 2021:249.

Mål som avses i denna paragraf får också tas upp av den rätt, där brottmål mot den dömde är väckt eller där mål om åtgärd mot den dömde enligt 32 kap. 4 § redan tagits upp, eller av rätten i den ort där den dömde mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

5 §56

Talan som avses i 27 kap. 6 §

eller 28 kap. 8 § skall anses an-

hängiggjord, då ansökan om målets upptagande delgavs den dömde.

Talan som avses i 27 kap. 6 §

ska anses anhängiggjord, då an-

sökan om målets upptagande delgavs den dömde.

6 §57

Nämndemän ska delta när en tingsrätt avgör en fråga som avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap.

6 §, 28 kap. 9 §, 32 kap. 4 § eller

34 kap. 6 § andra stycket eller 8 §. Detsamma ska gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 4 §, förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 5 §.

Nämndemän ska delta när en tingsrätt avgör en fråga som avses i 27 kap. 4 eller 7 §, 32 kap. 4 § eller 34 kap. 6 § andra stycket eller 8 §. Detsamma ska gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 4 §, upphävande av

ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt enligt 34 kap. 4 a §, förverkande av villkorligt

medgiven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 5 §.

Vid avgörande av en fråga som avses i 27 kap. 2 a § tredje stycket

eller 5 § tredje stycket eller 28 kap. 11 § första och tredje styckena,

är en tingsrätt domför med en lagfaren domare.

Vid avgörande av en fråga som avses i 27 kap. 9 § första och tredje styckena är en tingsrätt domför med en lagfaren domare.

56 Senaste lydelse 1981:211. 57 Senaste lydelse 2022:930.

8 §58

I mål om åtgärd enligt 2 eller

2 a § eller 27 kap. 2 a § tredje stycket, 5 § tredje stycket eller 6 §, 28 kap. 9 §, 32 kap. 4 § eller 34 kap.

6 § andra stycket ska tingsrätten ge den dömde tillfälle att yttra sig. Begär denne att bli hörd muntligen, ska han eller hon ges tillfälle till det. I mål om åtgärd enligt 34 kap. 8 § ska den dömde ges tillfälle att yttra sig, om det är möjligt. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

I mål om åtgärd enligt 27 kap. 4

eller 7 §, 32 kap. 4 § eller 34 kap.

6 § andra stycket ska tingsrätten ge den dömde tillfälle att yttra sig. Begär denne att bli hörd muntligen, ska han eller hon ges tillfälle till det. I mål om åtgärd enligt 34 kap. 8 § ska den dömde ges tillfälle att yttra sig, om det är möjligt. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

En åtgärd enligt 28 kap. 11 § första och tredje styckena får beslutas utan att den dömde ges tillfälle att yttra sig.

En åtgärd enligt 27 kap. 9 § första och tredje styckena får beslutas utan att den dömde ges tillfälle att yttra sig.

9 §59

Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 2 a § tredje stycket

eller 5 § tredje stycket, 28 kap. 11 § första och tredje styckena

eller 34 kap. 6 § andra stycket eller 8 § gäller omedelbart, om inte något annat beslutas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap.

6 §, 28 kap. 9 § eller 34 kap. 5 § an-

gående föreskrifter, övervakning eller prövotid.

Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 9 § första och tredje styckena eller 34 kap. 6 § andra stycket eller 8 § gäller omedelbart, om inte något annat beslutas. Detsamma gäller avgöranden enligt 34 kap. 5 § angående föreskrifter, övervakning eller prövotid.

12 §60

Polismyndigheten ska lämna domstolar, övervakningsnämnder och Kriminalvården handräck-

Polismyndigheten ska lämna domstolar, övervakningsnämnder och Kriminalvården handräck-

58 Senaste lydelse 2022:930. 59 Ibid. 60 Senaste lydelse 2019:464.

ning för den dömdes inställelse i mål eller ärende enligt denna balk eller för hans eller hennes omhändertagande enligt 26 kap. 22 § eller 28 kap. 6 c § eller 11 §.

ning för den dömdes inställelse i mål eller ärende enligt denna balk eller för hans eller hennes omhändertagande enligt 26 kap. 22 § eller 27 kap. 9 §.

19 §61

Mål om uppskjuten villkorlig frigivning enligt 26 kap. 6 a och 7 §§ ska handläggas skyndsamt av domstolen.

Mål om uppskjuten villkorlig frigivning enligt 26 kap. 6 a och 7 §§ ska handläggas skyndsamt av domstolen. Detsamma gäller

mål om undanröjande av böter som tilläggssanktion till villkorligt fängelse enligt 27 kap. 4 § samt mål om upphävande av beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt enligt 27 kap. 7 §.

20 §62

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ersättning från staten för skador som har orsakats av den dömde vid sådant oavlönat arbete som avses i 27 kap. 2 a § första stycket,

28 kap. 2 a § första stycket samt

32 kap. 2 § eller 3 § första stycket 1.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ersättning från staten för skador som har orsakats av den dömde vid sådant oavlönat arbete som avses i 27 kap. 2 § samt 32 kap. 2 § eller 3 § första stycket 1.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

2. Bestämmelserna i 26 kap. 6, 8 och 25 §§ i sina äldre lydelser ska tillämpas för påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

3. Bestämmelserna i 2 a–6 §§ i det upphävda 27 kap. ska tillämpas beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

4. Bestämmelserna i 27 kap. och 28 kap. 3, 4 och 15–21 §§ ska tillämpas också på gärningar som begåtts före ikraftträdandet.

61 Senaste lydelse 2021:249. 62 Senaste lydelse 2006:892.

5. Bestämmelserna i 2 a, 4–6, 6 c och 7–11 §§ i det upphävda 28 kap. ska tillämpas beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

6. Bestämmelserna i 31 kap. 3 § och 32 kap. 5 § i sina nya lydelser samt bestämmelserna i 31 kap. 4–6 §§ ska tillämpas också på gärningar som begåtts före ikraftträdandet.

7. Bestämmelserna i 34 kap. 1–4 och 6 §§ i sina äldre lydelser ska tillämpas beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

8. Den upphävda bestämmelsen i 34 kap. 7 § ska tillämpas beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

9. Bestämmelserna i 37 kap. 7 och 11 §§ samt 38 kap. 3, 5, 6, 8, 9, 12, 19 och 20 §§ i sina äldre lydelser ska tillämpas beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet. 10. De upphävda bestämmelserna i 38 kap. 1–2 a §§ ska tillämpas beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

1.3. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken att 20 kap. 7 §, 21 kap. 3 a §, 23 kap. 10 §, 24 kap. 1 §, 27 kap. 18 a och 18 b §§, 29 kap. 2 §, 30 kap. 6 §, 33 kap. 6 a och 6 b §§, 45 kap. 4 och 10 a §§, 46 kap. 15 a §, 48 kap. 2, 4 och 10 §§, 49 kap. 5 §, 51 kap. 8, 13 och 25 §§ och 59 kap. 7 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.

7 §1

Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderlåtelse) under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts:

1. om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter,

2. om det kan antas att på-

följden skulle bli villkorlig dom och

det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,

2. om det kan antas att det skulle dömas ut ett villkorligt fäng-

elsestraff utan tilläggssanktion eller med dagsböter som tilläggssanktion

och det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,

3. om den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet, eller

4. om psykiatrisk vård eller insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade kommer till stånd.

Åtal får underlåtas i andra fall än som nämns i första stycket, om det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.

21 kap.

3 a §2

Är den misstänkte anhållen eller häktad ska offentlig försvarare förordnas för honom eller henne, om han eller hon begär det. Offentlig försvarare ska också på begäran förordnas för den som är misstänkt

1 Senaste lydelse 1997:726. 2 Senaste lydelse 2019:263.

för ett brott, för vilket det inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i sex månader.

Offentlig försvarare ska därutöver förordnas

1. om den misstänkte är i behov av försvarare med hänsyn till utredningen om brottet,

2. om försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till en annan påföljd än böter eller

villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, eller

2. om försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till en annan påföljd än böter eller

villkorligt fängelse utan tilläggssanktion eller med dagsböter som tilläggssanktion, eller

3. om det i övrigt finns särskilda skäl med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden eller till vad målet rör.

Om den misstänkte biträds av en försvarare som han eller hon själv har utsett, ska det inte förordnas någon offentlig försvarare vid sidan av denne. Offentlig försvarare ska dock förordnas om det finns synnerliga skäl.

23 kap.

10 §3

Undersökningsledaren bestämmer, med de begränsningar som följer av andra-sjunde styckena, vem som får närvara vid ett förhör.

Vid ett förhör ska om möjligt ett trovärdigt vittne utsett av undersökningsledaren närvara.

Ett biträde till en person som förhörs har rätt att närvara vid förhöret om det kan ske utan men för utredningen och om biträdet uppfyller de krav som ställs på en försvarare i 21 kap. 3 § tredje stycket.

Den misstänkte har rätt att själv närvara och ha sin försvarare närvarande vid ett förhör som hålls på den misstänktes begäran enligt 18 b § första stycket. Vid andra förhör med den misstänkte har han eller hon rätt att ha sin försvarare närvarande. En försvarare som inte uppfyller de krav som ställs i 21 kap. 5 § första stycket får dock förhindras att närvara om det är nödvändigt för att sakens utredning inte väsentligen ska försvåras eller för att avvärja fara för någons liv, fysiska hälsa eller frihet. Vid förhör med någon annan än den miss-

3 Senaste lydelse 2022:791.

tänkte får den misstänktes försvarare närvara om det kan ske utan men för utredningen.

Om en person förhörs i en annan förundersökning än den i vilken han eller hon är misstänkt, har personen rätt att ha sin försvarare närvarande om han eller hon medverkar i den utredningen på ett sådant sätt att 29 kap. 5 a § brottsbalken kan komma att tillämpas. Försvararen får, i den ordning som undersökningsledaren bestämmer, ställa frågor vid förhöret.

Om en person förhörs i en annan förundersökning än den i vilken han eller hon är misstänkt, har personen rätt att ha sin försvarare närvarande om han eller hon medverkar i den utredningen på ett sådant sätt att 28 kap. 13 § brottsbalken kan komma att tillämpas. Försvararen får, i den ordning som undersökningsledaren bestämmer, ställa frågor vid förhöret.

Ett målsägandebiträde har rätt att närvara vid förhör med målsäganden. Detsamma gäller en stödperson, om hans eller hennes närvaro inte är till men för utredningen.

När den som hörs är under 15 år bör den som har vårdnaden om honom eller henne vara närvarande vid förhöret, om det kan ske utan men för utredningen.

Undersökningsledaren får besluta att det som har förekommit vid ett förhör inte får uppenbaras.

24 kap.

1 §4

Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i ett år eller mer får häktas, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han eller hon

Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i ett år eller mer får häktas, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållanden eller någon annan omständighet finns risk för att han eller hon

1. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff,

2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning eller

2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning, eller

4 Senaste lydelse 2023:256.

3. fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år och sex månader, ska häktning ske, om det inte är uppenbart

att skäl till häktning saknas.

Häktning ska ske om det inte

är uppenbart att skäl till häktning saknas och misstanken avser

– ett brott för vilket det inte är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse i ett år och sex månader,

– försök, förberedelse eller stämpling till ett brott för vilket det inte är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse i fyra år, eller

– grov fridskränkning, grov kvinnofridskränkning eller hedersförtryck enligt 4 kap. 4 a eller 4 e § brottsbalken.

Häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Kan det antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter, får häktning inte ske.

27 kap.

18 a §5

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation får användas om någon är skäligen misstänkt för brott som avses i andra stycket och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation enligt denna paragraf får användas vid en förundersökning om

1. ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,

2. grovt dataintrång enligt 4 kap. 9 c § andra stycket brottsbalken,

3. grovt sexuellt övergrepp, sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn, utnyttjande av barn för sexuell posering, grovt utnyttjande av barn för sexuell posering, utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling, sexuellt ofredande mot barn eller grovt sexuellt ofredande mot barn enligt 6 kap. 2 § tredje stycket, 5 §, 6 §, 8 §, 9 § eller 10 § första eller tredje stycket brottsbalken,

5 Senaste lydelse 2023:534.

4. kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte enligt 6 kap. 10 a § brottsbalken, om det kan antas att

brottet inte leder till endast böter,

4. kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte enligt 6 kap. 10 a § brottsbalken,

5. grovt bedrägeri enligt 9 kap. 3 § brottsbalken, om gärningen har begåtts med hjälp av elektronisk kommunikation,

6. utpressning enligt 9 kap. 4 § första stycket brottsbalken, om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i tre månader,

7. sabotage enligt 13 kap. 4 § brottsbalken,

8. mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, kapning, sjö- eller luftfartssabotage eller flygplatssabotage enligt 13 kap. 1 §, 3 § första eller andra stycket, 5 a § eller 5 b §brottsbalken, om brottet innefattar sabotage enligt 4 § samma kapitel,

9. mened enligt 15 kap. 1 § första stycket brottsbalken, om

det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i tre månader,

9. mened enligt 15 kap. 1 § första stycket brottsbalken,

10. grovt barnpornografibrott eller barnpornografibrott som inte är ringa enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken,

11. övergrepp i rättssak eller skyddande av brottsling enligt 17 kap. 10 § första eller fjärde stycket eller 11 § första eller andra stycket brottsbalken, om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i tre månader,

12. grovt skyddande av brottsling enligt 17 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken,

13. brott mot medborgerlig frihet enligt 18 kap. 5 § brottsbalken, 14. spioneri, utlandsspioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift, grov obehörig befattning med hemlig uppgift eller olovlig underrättelseverksamhet mot Sverige, mot främmande makt eller mot person enligt 19 kap. 5, 6 a, 7, 8, 10, 10 a eller 10 b § brottsbalken,

15. grovt penningtvättsbrott eller näringspenningtvätt, grovt brott, enligt 5 § eller 7 § andra stycket lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott,

16. grovt insiderbrott enligt 2 kap. 1 § tredje stycket lagen (2016:1307) om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden,

17. företagsspioneri enligt 26 § lagen (2018:558) om företagshemligheter, om det finns anledning att anta att gärningen har be-

gåtts på uppdrag av eller har understötts av en främmande makt eller av någon som har agerat för en främmande makts räkning,

18. deltagande i en terroristorganisation, samröre med en terroristorganisation, finansiering av terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet, offentlig uppmaning till terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet, rekrytering till terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet, utbildning för terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet eller resa för terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet enligt 4 a, 5, 6, 7, 8, 9 eller 10 § terroristbrottslagen (2022:666),

19. försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som avses i 1–5, 7, 8, 10 eller 12–18, om en sådan gärning är belagd med straff,

20. försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som avses i 6, 9 eller 11, om en sådan gärning är belagd med straff och det kan antas att gärningens straffvärde överstiger fängelse i tre månader,

21. ett annat brott, om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i två år, eller

22. flera brott, om

a) en och samma person är skäligen misstänkt för samtliga brott,

b) det kan antas att den samlade brottslighetens straffvärde överstiger fängelse i två år,

c) det kan antas att vart och ett av brotten har utgjort ett led i en brottslighet som har utövats i organiserad form eller systematiskt, och

d) det för vart och ett av brotten är föreskrivet fängelse i ett år eller mer.

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation enligt denna paragraf får endast avse ett telefonnummer eller en annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning som

1. under den tid som tillståndet avser innehas eller har innehafts av den misstänkte eller annars kan antas ha använts eller komma att användas av den misstänkte, eller

2. det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte under den tid som tillståndet avser har kontaktat eller kommer att kontakta.

18 b §6

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation får även användas i syfte att utreda vem som skäligen kan misstänkas för brott som avses i andra stycket, om åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.

6 Senaste lydelse 2023:534.

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation enligt denna paragraf får användas vid en förundersökning om

1. ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år,

2. grovt dataintrång enligt 4 kap. 9 c § andra stycket brottsbalken, om det kan antas att brottets

straffvärde överstiger fängelse i ett år,

2. grovt dataintrång enligt 4 kap. 9 c § andra stycket brottsbalken,

3. våldtäkt eller våldtäkt mot barn enligt 6 kap. 1 § första stycket eller 4 § första eller andra stycket brottsbalken,

4. grovt bedrägeri enligt 9 kap. 3 § brottsbalken, om gärningen har begåtts med hjälp av elektronisk kommunikation och det kan

antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i ett år,

4. grovt bedrägeri enligt 9 kap. 3 § brottsbalken, om gärningen har begåtts med hjälp av elektronisk kommunikation,

5. utpressning enligt 9 kap. 4 § första stycket brottsbalken, om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i ett år,

6. grov utpressning enligt 9 kap. 4 § andra stycket brottsbalken,

7. allmänfarlig ödeläggelse eller grovt sabotage enligt 13 kap. 3 § första stycket eller 5 §brottsbalken,

8. krigsanstiftan eller grovt utlandsspioneri enligt 19 kap. 2 eller 6 b § brottsbalken,

9. grovt narkotikabrott enligt 3 § första stycket narkotikastrafflagen (1968:64),

10. grovt vapenbrott enligt 9 kap. 1 a § första stycket vapenlagen (1996:67) ,

11. grov narkotikasmuggling, grov vapensmuggling eller grov smuggling av explosiv vara enligt

6 § tredje stycket, 6 a § tredje

stycket eller 6 b § tredje stycket

lagen (2000:1225) om straff för smuggling,

10. grov narkotikasmuggling

enligt 6 § tredje stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling,

12. grovt brott enligt 29 a § första stycket lagen ( 2010:1011 ) om brandfarliga och explosiva varor,

13. grovt penningtvättsbrott

eller näringspenningtvätt, grovt brott, enligt 5 § eller 7 § andra stycket lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott, om det kan

antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i ett år,

11. grovt penningtvättsbrott

eller näringspenningtvätt, grovt brott, enligt 5 § eller 7 § andra stycket lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott,

14. terroristbrott enligt 4 §

terroristbrottslagen (2022:666),

12. terroristbrott enligt 4 §

terroristbrottslagen (2022:666),

15. ett brott som avses i 18 a §

andra stycket 3, 4, 7, 8, 10, 13, 14, 17 eller 18,

13. ett brott som avses i 18 a §

andra stycket 3, 4, 7, 8, 10, 13, 14, 17 eller 18,

16. försök, förberedelse eller

stämpling till ett brott som avses i 1, 3, 6–12, 14 eller 15, om en sådan gärning är belagd med straff,

14. försök, förberedelse eller

stämpling till ett brott som avses i 1, 3, 6–10, 12 eller 13, om en sådan gärning är belagd med straff,

17. försök, förberedelse eller

stämpling till ett brott som avses i 2, 4, 5 eller 13, om en sådan gärning är belagd med straff och det kan antas att gärningens straffvärde överstiger fängelse i ett år,

15. försök, förberedelse eller

stämpling till ett brott som avses i 2, 4, 5 eller 11, om en sådan gärning är belagd med straff och det kan antas att gärningens straffvärde överstiger fängelse i ett år,

18. ett annat brott, om det

kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i fyra år, eller

16. ett annat brott, om det

kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i fyra år, eller

19. flera brott, om 17. flera brott, om

a) det kan antas att samtliga brott har begåtts av en och samma person,

b) det kan antas att den samlade brottslighetens straffvärde överstiger fängelse i fyra år,

c) det kan antas att vart och ett av brotten har utgjort ett led i en brottslighet som har utövats i organiserad form eller systematiskt, och

d) det för vart och ett av brotten inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader eller det är fråga om försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott, om en sådan gärning är belagd med straff. Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation enligt denna paragraf får endast avse ett telefonnummer eller en annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning som

1. det finns särskild anledning att anta att gärningsmannen eller någon annan som har medverkat till brottet eller brotten under den tid som tillståndet avser har använt eller kommer att använda, eller

2. det finns synnerlig anledning att anta att gärningsmannen eller någon annan som har medverkat till brottet eller brotten under den tid som tillståndet avser har kontaktat eller kommer att kontakta.

29 kap.

2 §7

Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.

Över fråga, som hör till rättegången, ska röstas särskilt.

Över frågor som avser ansvar

skall röstas i ett sammanhang. Om

det kan påverka utgången i målet,

skall dock röstas särskilt angående

Över frågor som avser ansvar

ska röstas i ett sammanhang. Om

det kan påverka utgången i målet,

ska dock röstas särskilt angående

1. frågan om den tilltalade begått gärningen och hur denna i sådant fall skall bedömas,

1. frågan om den tilltalade begått gärningen och hur denna i sådant fall ska bedömas,

2. frågor om åtgärder, som inte avser påföljd men som har omedelbar betydelse för bestämmande av påföljd,

3. frågan om påföljd, utom såvitt

gäller storleken av dagsbot, föreskrifter, varning, övervakning, förlängning av prövotid eller verkställighet av påföljd,

3. val av påföljd, innefattande

frågan om ett fängelsestraff ska dömas ut villkorligt,

4. frågan om vilken tilläggssanktion ett villkorligt fängelsestraff ska förenas med,

4. återstående frågor som av-

ser ansvar.

5. återstående frågor som av-

ser ansvar.

Anser någon ledamot att den tilltalade skall överlämnas till sär-

skild vård av annat slag än som

avses i 32 kap. 5 § brottsbalken,

skall före omröstning enligt andra

stycket 3 röstas särskilt angående denna mening.

Anser någon ledamot att den tilltalade ska överlämnas till rätts-

psykiatrisk vård eller dömas till en särskild ungdomspåföljd som av-

ses i32 kap. brottsbalken av annat

slag än sluten ungdomsvård, ska före

omröstning enligt andra stycket 3

7 Senaste lydelse 2006:890.

röstas särskilt angående denna mening.

30 kap.

6 §8

Har den tilltalade erkänt gär-

ningen och bestäms brottspåfölj-

den till annat än fängelse eller

sluten ungdomsvård eller till fängelse i högst sex månader, får domen

utfärdas i förenklad form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, får också utfärdas i förenklad form.

Domen får utfärdas i förenklad form om den tilltalade har erkänt

gärningen och påföljden bestäms till

1. annat än fängelse eller sluten

ungdomsvård, eller

2. fängelse och fängelsestraffet uppgår till högst sex månader eller döms ut villkorligt.

Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, får också utfärdas i förenklad form.

Förs i målet talan om enskilt anspråk i anledning av brott, gäller vad som sägs i första stycket första

meningen endast om den tilltalade

medger anspråket eller om rätten finner saken vara uppenbar.

Förs i målet talan om enskilt anspråk i anledning av brott, gäller vad som sägs i första stycket endast om den tilltalade medger anspråket eller om rätten finner saken vara uppenbar.

33 kap.

6 a §9

Bestämmelserna i 6 § andra stycket gäller även handlingar i ett mål enligt 27 kap. 6 § eller

28 kap. 9 § brottsbalken, om in-

formationen har delgetts den dömde personligen eller genom ljud- och bildöverföring av en anställd inom Kriminalvården med anledning av myndighetens beslut att anmäla till åklagare, eller begära att åklagare för talan om,

Bestämmelserna i 6 § andra stycket gäller även handlingar i ett mål enligt 27 kap. 7 §brottsbalken, om informationen har delgetts den dömde personligen eller genom ljud- och bildöverföring av en anställd inom Kriminalvården med anledning av myndighetens beslut att begära att åklagare för talan om att upphäva

8 Senaste lydelse 1998:605. 9 Senaste lydelse 2022:1532.

att den villkorliga domen eller

skyddstillsynen ska undanröjas.

ett beslut om att ett fängelsestraff

ska vara villkorligt.

6 b §10

Tillgänglighetsdelgivning enligt 52–54 §§delgivningslagen (2010:1932) får användas för att delge

1. den misstänkte en underrättelse om slutförd förundersökning enligt 23 kap. 18 a § första stycket,

2. den tilltalade stämning och andra handlingar i ett brottmål, och

3. den dömde handlingar i ett mål om undanröjande av villkor-

lig dom enligt 27 kap. 6 § brotts-

balken eller av skyddstillsyn enligt

28 kap. 9 § samma balk.

3. den dömde handlingar i ett mål om upphävande av ett beslut

om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt enligt 27 kap. 7 § brotts-

balken.

Informationen om tillgänglighetsdelgivning får delges av någon av de tjänstemän som anges i 6 § tredje stycket eller, i fall som avses i första stycket 3, av en anställd inom Kriminalvården med anledning av myndighetens beslut att anmäla till åklagare, eller begära att åklagare för talan om, att påföljden ska undanröjas.

Informationen om tillgänglighetsdelgivning får delges av någon av de tjänstemän som anges i 6 § tredje stycket eller, i fall som avses i första stycket 3, av en anställd inom Kriminalvården med anledning av myndighetens beslut att begära att åklagare för talan om att upphäva ett beslut om

att ett fängelsestraff ska vara villkorligt.

45 kap.

4 §11

I stämningsansökan ska åklagaren uppge

1. den tilltalade,

2. målsäganden, om någon sådan finns,

3. den brottsliga gärningen med uppgift om tid, plats och de övriga omständigheter som behövs för dess kännetecknande samt de bestämmelser som är tillämpliga,

4. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis, och

10 Senaste lydelse 2022:1532. 11 Senaste lydelse 2022:791.

5. de omständigheter som gör domstolen behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt.

Om åklagaren anser att det finns skäl att beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap.

5 a § brottsbalken ska han eller

hon i stämningsansökan lämna ett förslag till påföljd.

Om åklagaren anser att det finns skäl att beakta sådana omständigheter som anges i 28 kap.

13 § brottsbalken ska han eller

hon i stämningsansökan lämna ett förslag till påföljd.

Vill åklagaren i samband med att åtalet väcks även väcka talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 §, ska han eller hon i stämningsansökan lämna uppgift om anspråket och de omständigheter som det grundas på samt de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis.

Om den tilltalade är eller har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, ska åklagaren ange detta i stämningsansökan. Åklagaren ska även lämna uppgift om tiden för frihetsberövandet.

Har åklagaren några önskemål om hur målet ska handläggas, bör dessa anges i stämningsansökan.

10 a §12

Ett mål ska avgöras efter huvudförhandling. Utan en sådan förhandling får rätten dock

1. avgöra ett mål på annat sätt än genom dom,

2. meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket, och

3. meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller vill-

korlig dom eller sådana påföljder i förening, om huvudförhandling

varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet.

3. meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller vill-

korligt fängelse utan tilläggssanktion eller med dagsböter som tilläggssanktion, om huvudförhandling

varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet.

Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 3, ska

1. den tilltalade informeras om att målet kan komma att avgöras utan huvudförhandling och om sin rätt till en sådan förhandling, och

12 Senaste lydelse 2021:1095.

2. parterna, om de inte kan anses redan ha slutfört sin talan, ges tillfälle till detta.

Ett beslut enligt 34 kap. 3 § brottsbalken likställs med de påföljder som anges i första stycket 3, om det inte samtidigt finns anledning att förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff.

Det som sägs i första stycket 3 om villkorlig dom gäller inte villkorlig dom som förenas med föreskrift om samhällstjänst.

Ett beslut enligt 34 kap. 3 § brottsbalken likställs med de påföljder som anges i första stycket 3, om det inte samtidigt finns anledning att förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff.

46 kap.

15 a §13

Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, om

1. det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst sex månader, vill-

korlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,

1. det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter

eller fängelse, där fängelsestraffet uppgår till högst sex månader eller beslutas vara villkorligt,

2. den tilltalade, sedan han eller hon har delgetts stämning, har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller

2. den tilltalade, sedan han eller hon har delgetts stämning, har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen, eller

3. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig.

Första stycket 1 gäller också vid förverkande av villkorligt medgiven frihet från fängelse om det

inte finns anledning att förverka en strafftid som, sammantagen med

ett fängelsestraff som döms ut, överstiger sex månader. Ett beslut enligt 34 kap. 3 § brottsbalken

Första stycket 1 gäller också vid förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 34 kap. 5 § brotts-

balken och vid upphävande av ett beslut om att ett tidigare utdömt

fängelsestraff ska vara villkorligt

enligt 34 kap. 4 a § brottsbalken , om den sammanlagda strafftiden inte

13 Senaste lydelse 2018:120.

ska likställas med de påföljder som anges i första stycket 1.

överstiger sex månader. Ett beslut enligt 34 kap. 3 § brottsbalken ska likställas med de påföljder som anges i första stycket 1.

Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit.

48 kap.

2 §14

Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte föreläggs ett bötesstraff, efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda, som den misstänkte får godkänna omedelbart eller inom en viss tid. Under de förutsättningar som anges i 4 § andra stycket får strafföreläggande avse villkorlig dom eller en sådan

påföljd i förening med böter. Under

de förutsättningar som anges i 4 § fjärde stycket får strafföreläggande avse ungdomstjänst. Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.

Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte föreläggs ett bötesstraff, efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda, som den misstänkte får godkänna omedelbart eller inom en viss tid. Under de förutsättningar som anges i 4 § andra stycket får strafföreläggande avse villkorligt fängelse. Under de förutsättningar som anges i 4 § fjärde stycket får strafföreläggande avse ungdomstjänst. Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.

Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte föreläggs ett bötesstraff, efter vad som bestämts enligt 14 §, som han eller hon får godkänna omedelbart eller inom en viss tid.

Om ett brott är förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, ska också en sådan särskild rättsverkan omfattas av ett strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot. Detsamma gäller kostnad för provtagning och analys av blod, urin och saliv som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad ska 31 kap. 1 § och bestämmelserna om särskild rättsverkan tillämpas.

14 Senaste lydelse 2023:311.

Om ett brott är förenat med företagsbot ska boten också föreläggas genom strafföreläggande som den misstänkte får godkänna.

4 §15

Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande för brott där böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har begåtts av någon som är under arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff.

Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får före-

läggas genom strafföreläggande i fall då det är sannolikt att rätten skulle döma till sådan påföljd. Detta gäller dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt arton år eller om det

finns anledning att förena den villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst.

Villkorligt fängelse utan tilläggssanktion eller med dagsböter som tilläggssanktion får föreläggas i fall

då det är sannolikt att rätten skulle döma till en sådan påföljd. Detta gäller dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt arton år.

Företagsbot får föreläggas genom strafföreläggande i fall då boten inte överstiger tre miljoner kronor.

Ungdomstjänst får föreläggas genom strafföreläggande för brott som har begåtts av någon innan han eller hon har fyllt arton år under de förutsättningar som anges i 32 kap. 2 § brottsbalken. Innan ungdomstjänst föreläggs ska ett sådant yttrande som avses i 11 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare inhämtas.

10 §16

Ett strafföreläggande kan godkännas på förhand av den misstänkte, om föreläggandet inte kommer att avse villkorlig dom eller ungdomstjänst. Ett förhandsgodkännande ska vara skriftligt,

Ett strafföreläggande kan godkännas på förhand av den misstänkte, om föreläggandet inte kommer att avse villkorligt fängelse eller ungdomstjänst. Ett förhandsgodkännande ska vara skriftligt,

15 Senaste lydelse 2023:311. 16 Ibid.

skrivas under av den misstänkte och innehålla

skrivas under av den misstänkte och innehålla

1. uppgift om det brott som godkännandet avser, varvid brottets art samt tiden och platsen för brottet ska anges, och

2. uppgift om den bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som den misstänkte godtar.

Om ett förhandsgodkännande lämnas elektroniskt gäller 9 § andra stycket.

Ett förhandsgodkännande av ett strafföreläggande får återkallas av den misstänkte.

Strafföreläggandet anses godkänt enligt 3 § andra stycket när det har utfärdats.

49 kap.

5 §17

En tingsrätts beslut får överklagas särskilt, om tingsrätten i beslutet

1. avvisat ett ombud, ett biträde eller en försvarare eller ogillat ett yrkande om detta,

2. ogillat ett yrkande av tredje man att få delta i rättegången som intervenient eller målsägande eller prövat en fråga enligt 13 kap. 7 § om övertagande av ett käromål,

3. förelagt en part eller någon annan att lägga fram skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller vid prövning enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 4 § första stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran,

4. prövat en fråga om utdömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar för förseelse i rättegången eller om skyldighet för någon att ersätta rättegångskostnad,

5. prövat en fråga om ersättning eller förskott av allmänna medel till målsägande eller enskild part eller om ersättning eller förskott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller någon annan,

6. prövat en fråga i tvistemål om kvarstad eller annan åtgärd enligt 15 kap. eller i brottmål om häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a §, en åtgärd

6. prövat en fråga i tvistemål om kvarstad eller annan åtgärd enligt 15 kap. eller i brottmål om häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a §, en åtgärd

17 Senaste lydelse 2018:1909.

som avses i 25–28 kap. eller omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken,

som avses i 25–28 kap. eller omhändertagande enligt 27 kap. brottsbalken,

7. avslagit en begäran om biträde eller försvarare, avslagit en begäran om byte av biträde eller försvarare eller utsett någon annan än den parten föreslagit till ett sådant uppdrag,

8. prövat en fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619) i annat fall än som avses i 5 eller 7, eller

9. avslagit en begäran om att ersättning till vittne som åberopats av en enskild part ska betalas av allmänna medel enligt 36 kap. 24 § andra stycket.

51 kap.

8 §18

Beviljas prövningstillstånd eller krävs inte sådant tillstånd, skall överklagandet delges motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta inte redan har skett eller inte behövs enligt andra stycket. I mål om allmänt åtal får överklagandet dock översändas till åklagaren utan delgivning. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av de handlingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.

Beviljas prövningstillstånd eller krävs inte sådant tillstånd, ska överklagandet delges motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta inte redan har skett eller inte behövs enligt andra stycket. I mål om allmänt åtal får överklagandet dock översändas till åklagaren utan delgivning. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet ska inte framgå av de handlingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.

Om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, får hovrätten genast meddela dom i målet.

Har tingsrätten avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26–28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har

Har tingsrätten avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26–28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har

18 Senaste lydelse 2005:683.

tingsrätten beviljat en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas. I frågor om häktning, reseförbud eller omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken får hovrätten ändra tingsrättens beslut även om motparten inte hörts.

tingsrätten beviljat en sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas. I frågor om häktning, reseförbud eller omhändertagande enligt 27 kap. brottsbalken får hovrätten ändra tingsrättens beslut även om motparten inte hörts.

Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen närvarande vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena tillämpas.

13 §19

Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling, om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat.

Om saken kan utredas tillfredsställande får hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling,

1. om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån,

2. om endast den tilltalade har överklagat och hans eller hennes ändringsyrkande godtas av motparten,

3. om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller döma ut påföljd eller döma till annan påföljd än böter eller

villkorlig dom eller sådana påföljder i förening,

3. om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller döma ut påföljd eller döma till annan påföljd än böter eller

fängelse, där fängelsestraffet uppgår till högst sex månader eller döms ut villkorligt,

4. om parterna har begärt att målet ska avgöras utan huvudförhandling, eller

5. om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft någon invändning mot detta.

Om en part har begärt huvudförhandling i fall som avses i andra stycket 1–3, ska sådan hållas, om det inte är obehövligt.

Med de påföljder som anges i andra stycket 3 likställs vite och, om det inte samtidigt är fråga om

förverkande av villkorligt med-

Andra stycket 3 gäller också vid förverkande av villkorligt med-

given frihet enligt 34 kap. 5 § brottsbalken och vid upphävande

19 Senaste lydelse 2016:492.

given frihet från fängelsestraff, be-

slut enligt 34 kap. 3 § brottsbalken. Det som sägs i andra stycket 3 om villkorlig dom gäller inte villkorlig dom som förenas med föreskrift om samhällstjänst.

av beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt enligt 34 kap. 4 a § brottsbalken, om den sammanlagda strafftiden inte överstiger sex månader. Vite och ett beslut enligt 34 kap. 3 § brottsbalken ska likställas med de påföljder som anges i andra stycket 3.

Om överklagandet avser även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas utan huvudförhandling.

För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inte hållas.

25 §20

Om endast den tilltalade har överklagat tingsrättens dom eller om åklagaren har överklagat domen till den tilltalades fördel får hovrätten inte döma till en påföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som tingsrätten dömt till. Hovrätten får dock överlämna den tilltalade till särskild vård enligt 31 eller 32 kap. brottsbalken eller, om tingsrätten beslutat om sådan vård, döma till annan påföljd.

Vid tillämpningen av första stycket ska sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken jämställas med fängelse.

Vid tillämpningen av första stycket ska sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken jämställas med fängelse som inte

är villkorligt.

Första stycket gäller inte om

1. tingsrätten har förenat en villkorlig dom eller en skyddstillsyn med en föreskrift som förutsätter samtycke och den tilltalade inte längre samtycker till föreskriften,

2. tingsrätten har bestämt påföljden till skyddstillsyn och den tilltalade har misskött skyddstillsynen på ett sådant sätt att det finns

Första stycket gäller inte om det kommer fram utredning som innebär att det enligt 58 kap. 3 § första stycket 3 finns förutsättningar för resning i fråga om påföljd.

20 Senaste lydelse 2022:1082.

förutsättningar enligt 28 kap. 8 § brottsbalken att undanröja den, eller

3. det kommer fram utredning

som innebär att det enligt 58 kap. 3 § första stycket 3 finns förutsättningar för resning i fråga om påföljd.

59 kap.

7 §21

Den som vill klaga på strafföreläggande skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till tingsrätt som kunnat ta upp åtal för brottet.

Den som vill klaga på strafföreläggande ska göra detta skriftligen. Skrivelsen ska ges in till tingsrätt som kunnat ta upp åtal för brottet.

Skrivelsen skall ha kommit in till tingsrätten inom ett år efter det att åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den misstänkte. Om föreläggandet inte avser någon annan brotts-

påföljd än villkorlig dom räknas

tiden från prövotidens början. I fråga om handläggningen skall 52 kap. 2, 3 och 5–12 §§ tillämpas. Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället tingsrätten.

Skrivelsen ska ha kommit in till tingsrätten inom ett år efter det att åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den misstänkte. Om föreläggandet avser villkorligt fängelse utan

tilläggssanktion räknas tiden från

prövotidens början. I fråga om handläggningen ska 52 kap. 2, 3 och 5–12 §§ tillämpas. Bestämmelse som avser hovrätt gäller då i stället tingsrätten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

2. Bestämmelserna i 33 kap. 6 a och 6 b §§, 49 kap. 5 § och 51 kap. 8 § i sina äldre lydelser ska tillämpas beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

3. Bestämmelserna i 51 kap. 25 § tredje stycket ska tillämpas i sina äldre lydelser om den överklagade domen har meddelats före ikraftträdandet.

4. Bestämmelserna i 59 kap. 7 § ska tillämpas i sina äldre lydelser såvitt avser strafförelägganden som utfärdats före ikraftträdandet.

21 Senaste lydelse 1996:1462.

1.4. Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2 §, 102 kap. 20 §, 106 kap.19, 27 och 31 §§socialförsäkringsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

2 §1

Försäkrad för statligt personskadeskydd enligt 43 kap. är

1. den som tjänstgör enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, eller inställer sig till mönstring eller annan uttagning enligt den lagen eller genomgår militär utbildning inom Försvarsmakten som rekryt,

2. den som medverkar i räddningstjänst eller i övning med en kommunal organisation för räddningstjänst enligt lagen (2003:778) om skydd mot olyckor, eller i räddningstjänst enligt 10 kap. 1 § andra stycket luftfartslagen (2010:500),

3. den som är intagen för vård i kriminalvårdsanstalt, i ett hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller i ett hem som avses i 22 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall samt den som är häktad eller anhållen eller i annat fall intagen eller tagen i förvar i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest,

4. den som utför samhällstjänst

på grund av en föreskrift som har meddelats med stöd av 27 kap. 2 a § eller 28 kap. 2 a § brottsbalken,

4. den som utför samhällstjänst

till följd av dom på villkorligt fängelse,

5. den som utför ungdomstjänst enligt 32 kap. 2 § eller 3 § första stycket 1 brottsbalken, och

6. den som utför oavlönat arbete enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av 8 § första stycket 2 lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll.

1 Senaste lydelse 2010:1308.

Lydelse enligt prop. 2024/25:89 Föreslagen lydelse

102 kap.

20 §2

När den bidragsgrundande inkomsten och reduceringsinkomsten beräknas ska den handläggande myndigheten bortse från sådan förändring i utbetalning av aktivitetsersättning, sjukersättning, pensionsförmåner, äldreförsörjningsstöd och livränta som föranleds av att den försäkrade

– är häktad, – är intagen i kriminalvårdsanstalt, – är intagen i ett hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga för verkställighet av sluten ungdomsvård, eller

– är intagen i ett hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga för verkställighet av sluten ungdomsvård.

– på grund av skyddstillsyn med särskild behandlingsplan vistas i ett sådant familjehem, stödboende eller hem för vård eller boende som avses i socialtjänstlagen (2025:000) .

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

106 kap.

19 §3

Om en försäkrad som får sjukersättning eller aktivitetsersättning vistas i ett familjehem, stödboende eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten på grund av skyddstillsyn med sär-

skild behandlingsplan, ska han eller

hon för varje dag betala för sitt uppehälle när staten bekostar vistelsen. Detsamma gäller för tid när

den försäkrade vistas utanför an-

Om en försäkrad som får sjukersättning eller aktivitetsersättning vistas i ett familjehem, stödboende eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten på grund av vårdvistelse enligt 11 kap.

3 § fängelselagen (2010:610) ska

han eller hon för varje dag betala för sitt uppehälle när staten bekostar vistelsen.

2 Senaste lydelse 2025:000. 3 Senaste lydelse 2015:983.

stalt enligt 11 kap. 3 § fängelselagen (2010:610) .

27 §4

Den försäkrade ska betala för sitt uppehälle för varje dag som han eller hon

1. är häktad eller intagen i an-

stalt, eller

2. vistas i familjehem eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten på grund av skyddstillsyn med särskild behandlingsplan.

Den försäkrade ska betala för sitt uppehälle för varje dag som han eller hon är häktad eller intagen i anstalt.

Vid vistelse i ett familjehem eller ett hem för vård eller boende gäller detta endast när staten bekostar vistelsen.

31 §5

Om den som får omställningspension, garantipension till omställningspension eller änkepension vistas i ett familjehem, stödboende eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten på grund av skyddstillsyn med sär-

skild behandlingsplan ska han eller

hon för varje dag betala för sitt uppehälle när staten bekostar vistelsen. Detsamma gäller för tid

när en pensionsberättigad vistas utanför anstalt enligt 11 kap. 3 § fängelselagen (2010:610) .

Om den som får omställningspension, garantipension till omställningspension eller änkepension vistas i ett familjehem, stödboende eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten på grund vårdvistelse enligt 11 kap.

3 § fängelselagen (2010:610) ska

han eller hon för varje dag betala för sitt uppehälle när staten bekostar vistelsen.

4 Ändringen innebär bl.a. att andra stycket tas bort. 5 Senaste lydelse 2015:983.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

2. Bestämmelserna 7 kap. 2 §, 102 kap. 20 §, 106 kap. 19, 27 och 31 §§ ska tillämpas i sin äldre lydelse beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

1.5. Förslag till lag om ändring i lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

Infaller den tid, då enligt lag eller särskild författning en åtgärd senast ska vidtas, på en söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton, får åtgärden vidtas nästa vardag.

Första stycket gäller inte i fråga om

1. de frister för häktningsframställning och häktningsförhandling som anges i 24 kap. 12 och 13 §§, 17 § fjärde stycket och 19 § rättegångsbalken,

2. den frist för sammanträde som anges i 19 § andra stycket lagen (1988:688) om kontaktförbud och som gäller

a) i ärende om kontaktförbud avseende gemensam bostad, och

b) i ärende om förbud enligt 3 kap. 5 § första stycket 2 lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder, och

3. den frist för övervakningsnämndens prövning av Kriminalvårdens beslut om tillfälligt omhändertagande som anges i 26 kap. 22 § och 28 kap. 11 §brottsbalken.

3. den frist för övervakningsnämndens prövning av Kriminalvårdens beslut om tillfälligt omhändertagande som anges i 26 kap. 22 § och 27 kap. 9 §brottsbalken.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

2. Bestämmelsen i 2 § i sin äldre lydelse ska tillämpas beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 2022:931.

1.6. Förslag till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §1

En person som har dömts till straff eller någon annan påföljd för brott genom en dom som får verkställas trots att den inte har fått laga kraft, och som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller i särskilt ungdomshem med stöd av 32 kap. 5 § brottsbalken för verkställighet av påföljden, ska vid överklagande av domen anses som häktad för brottet. Detsamma gäller den som är omhändertagen enligt 28 kap. 11 §brottsbalken.

En person som har dömts till straff eller någon annan påföljd för brott genom en dom som får verkställas trots att den inte har fått laga kraft, och som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller i särskilt ungdomshem med stöd av 32 kap. 5 § brottsbalken för verkställighet av påföljden, ska vid överklagande av domen anses som häktad för brottet. Detsamma gäller den som är omhändertagen enligt 27 kap. 9 §brottsbalken.

Det som i rättegångsbalken föreskrivs för brottmål ska gälla även vid förfarande om undanröjande av påföljd och utdömande av annan påföljd för brott eller om någon annan åtgärd i fråga om utdömd påföljd, om inget annat är föreskrivet. Om den dömde är intagen i anstalt eller i särskilt ungdomshem som avses i första stycket, för verkställighet av påföljd, ska han eller hon anses som häktad för brottet.

Det som i rättegångsbalken föreskrivs för brottmål ska gälla även vid förfarande om undanröjande av påföljd och utdömande av annan påföljd för brott samt

om undanröjande av böter som tilläggssanktion till villkorligt fängelse eller upphävande av beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt eller om någon annan åt-

gärd i fråga om utdömd påföljd, om inget annat är föreskrivet. Om den dömde är intagen i anstalt eller i särskilt ungdomshem som avses i första stycket, för verkställighet av påföljd, ska han

1 Senaste lydelse 2018:534.

eller hon anses som häktad för brottet.

Om en offentlig försvarare har förordnats för den dömde i mål om undanröjande av påföljd enligt 27 kap. 6 § eller 28 kap. 8 § brottsbalken, ska 31 kap. rättegångsbalken om ersättningsskyldighet för den tilltalade tillämpas. I övriga mål om undanröjande av påföljd eller någon annan åtgärd i fråga om utdömd påföljd ska ersättning till försvararen alltid betalas av staten.

Om en offentlig försvarare har förordnats för den dömde i mål om undanröjande av böter som

tilläggssanktion till villkorligt fängelse enligt 27 kap. 4 § brottsbal-

ken eller mål om upphävande av

beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt enligt 27 kap. 7 § brottsbalken, ska 31 kap. rätte-

gångsbalken om ersättningsskyldighet för den tilltalade tillämpas. I övriga mål om undanröjande av påföljd eller någon annan åtgärd i fråga om utdömd påföljd ska ersättning till försvararen alltid betalas av staten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

2. Bestämmelsen i 19 § i sin äldre lydelse ska tillämpas beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

1.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1957:668) om utlämning för brott ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §1

Den som här i riket är åtalad för annat brott, för vilket är stadgat fängelse, eller som enligt dom mot honom skall undergå fängelse eller eljest omhänder-

tagas på anstalt, må ej utlämnas så

länge hindret består. Samma lag

vare, om förundersökning in-

letts för brott som nyss nämnts.

Den som i Sverige är åtalad för annat brott, för vilket är stadgat fängelse, eller som enligt dom mot honom eller henne ska

avtjäna fängelse som inte är villkorligt eller annars omhändertas

på anstalt, får inte utlämnas så länge hindret består. Detsamma

gäller, om förundersökning har in-

letts för brott som nyss nämnts.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må utlämning äga

rum för rättegång om den gär-

ning som avses med den främmande statens begäran, på villkor att den utlämnade senare överlämnas till svensk myndighet enligt vad regeringen bestämmer.

Utan hinder av vad som före-

skrivs i första stycket får utläm-

ning ske för rättegång om den gärning som avses med den främmande statens begäran, på villkor att den utlämnade senare överlämnas till svensk myndighet enligt vad regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

1 Senaste lydelse 1975:292.

1.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Härigenom föreskrivs att 6, 8, 9, 12 och 14–16 §§ lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §1

Bifalles framställning om verkställighet här i riket, skall i beslutet

därom det ådömda straffet om-

vandlas till fängelse på lika lång tid.

Bifalles framställning om verkställighet i Sverige, ska i beslutet

om detta det utdömda straffet om-

vandlas till fängelse på lika lång tid. Det får inte beslutas att fäng-

elsestraffet ska vara villkorligt.

8 §2

En i Sverige meddelad dom, genom vilken någon dömts till fängelse, får verkställas i Danmark, Finland, Island eller Norge, om den dömde när verkställighet ska äga rum är medborgare eller har hemvist i den andra staten. Uppehåller han eller hon sig i någon av nämnda stater, får domen även verkställas där, om det med hänsyn till omständigheterna bedöms lämpligast.

En i Sverige meddelad dom, genom vilken någon dömts till fängelse som inte är villkorligt, får verkställas i Danmark, Finland, Island eller Norge, om den dömde när verkställighet ska äga rum är medborgare eller har hemvist i den andra staten. Uppehåller han eller hon sig i någon av nämnda stater, får domen även verkställas där, om det med hänsyn till omständigheterna bedöms lämpligast.

Bifalls en framställning om verkställighet av domen i den andra staten, ska Kriminalvården vid behov ombesörja att den dömde överförs till den staten. Vid en sådan transport tillämpas följande bestämmelser i häkteslagen (2010:611):

– 4 kap. 4 § om kroppsvisitation, – 4 kap. 10 § första stycket om användning av fängsel, och

1 Senaste lydelse 1964:548. 2 Senaste lydelse 2017:140.

– 8 kap. 2 a § om möjligheten att i vissa fall begära hjälp av Polismyndigheten.

Påträffas den dömde i Sverige före frigivningen, får Polismyndigheten på begäran av en myndighet i den andra staten eller med anledning av en där utfärdad efterlysning ombesörja att han eller hon överförs till den staten för verkställighet av straffet.

Om det är nödvändigt för att en transport ska kunna genomföras, får den dömde hållas i förvar av Polismyndigheten, dock längst under 48 timmar.

Ska den dömde enligt vad som nu har sagts överföras från Sverige till den andra staten, anses den tid, under vilken han eller hon för ändamålet har varit omhändertagen av svensk myndighet, som strafftid.

9 §3

Om någon, som i Sverige har dömts till fängelse, ska överföras till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av domen, ska som villkor uppställas att han eller hon dels inte får åtalas eller straffas för något annat brott som begåtts före överförandet, dels inte får vidareöverlämnas eller vidareutlämnas till en stat utanför Norden. Det gäller dock inte om den dömde har samtyckt till åtgärden eller haft möjlighet att lämna den mottagande nordiska staten men inte gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt dit efter att ha lämnat landet.

Om någon, som i Sverige har dömts till fängelse som inte är vill-

korligt, ska överföras till Danmark,

Finland, Island eller Norge för verkställighet av domen, ska som villkor uppställas att han eller hon dels inte får åtalas eller straffas för något annat brott som begåtts före överförandet, dels inte får vidareöverlämnas eller vidareutlämnas till en stat utanför Norden. Det gäller dock inte om den dömde har samtyckt till åtgärden eller haft möjlighet att lämna den mottagande nordiska staten men inte gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt dit efter att ha lämnat landet.

På framställning av den mottagande nordiska staten kan avsteg från villkoret beviljas. Om framställningen gäller åtal eller straff för något annat brott som begåtts före överförandet, ska 5 kap. 7 § lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder tillämpas. Prövningen ska även omfatta om ett överläm-

3 Senaste lydelse 2011:1167.

nande för gärningen hade kunnat beviljas enligt 2 kap. 5 § 1–3 samma lag. Om framställningen gäller vidareöverlämnande eller vidareutlämning till en stat utanför Norden, ska 6 kap. 8 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eller 24 § lagen (1957:668) om utlämning för brott tillämpas. Behörig tingsrätt vid prövning enligt arresteringsorderlagen är Stockholms tingsrätt.

Första och andra styckena gäller inte om den dömde enligt vad därom är föreskrivet ska utvisas från Sverige och därvid får befordras till den andra staten.

Första och andra styckena gäller inte om den dömde enligt vad därom är föreskrivet ska utvisas från Sverige och då får befordras till den andra staten.

12 §4

Det som är bestämt om prövotid och övervakningstid i den stat där domen meddelats ska gälla på samma sätt som om domen meddelats i Sverige. De föreskrifter angående den dömdes skyldigheter som har meddelats i anslutning till domen ska gälla, om inte Kriminalvården beslutar något annat. I övrigt ska det som gäller enligt svensk lag om skyddstillsyn tillämpas.

Det som är bestämt om prövotid och övervakningstid i den stat där domen meddelats ska gälla på samma sätt som om domen meddelats i Sverige. De föreskrifter angående den dömdes skyldigheter som har meddelats i anslutning till domen ska gälla, om inte Kriminalvården beslutar något annat. I övrigt ska det som gäller enligt svensk lag om villkorligt

fängelse med övervakning som tilläggssanktion tillämpas.

Beslutas i Danmark, Finland, Island eller Norge ändrade bestämmelser angående domen eller om förverkande av anståndet, ska beslutet gälla i Sverige.

14 §5

Om någon, som villkorligt

dömts i Danmark, Finland, Island

eller Norge, här i riket övertygas om annat brott som begåtts under prövotiden eller före dess bör-

Om någon, som dömts villkorligt i Danmark, Finland, Island eller Norge, i Sverige övertygas om annat brott som begåtts under prövotiden eller före dess bör-

4 Senaste lydelse 2021:444. 5 Senaste lydelse 1964:548.

jan, må rätten, ändå att övervakning i anledning av den tidigare domen ej anordnats här, undanröja den ådömda påföljden och för brotten döma till gemensam påföljd. Därvid skall den tidigare domen anses som dom å skydds-

tillsyn.

jan, får rätten, även om övervakning i anledning av den tidigare domen inte har anordnats här, undanröja den utdömda påföljden och för brotten döma till gemensam påföljd. Den tidigare domen

ska då anses som en dom på villkorligt fängelse.

15 §6

Övervakning av den som i Sverige dömts till skyddstillsyn får överflyttas till Danmark, Finland, Island eller Norge.

Övervakning av den som i Sverige dömts till villkorligt fäng-

else med övervakning som tilläggssanktion får överflyttas till

Danmark, Finland, Island eller Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade bestämmelser avseende

skyddstillsynen, ska beslutet gälla

i Sverige.

Beslutas i den andra staten ändrade bestämmelser avseende

övervakningen, ska beslutet gälla

i Sverige.

Även om övervakningen överflyttats får åtgärd i fråga om

skyddstillsynen beslutas i Sverige,

om den dömde döms i Sverige för ett annat brott eller om behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge hänskjuter ett ärende om sådan åtgärd till en svensk myndighet. Ett sådant hänskjutet ärende tas upp av Kriminalvården.

Även om övervakningen överflyttats får åtgärd i fråga om det

villkorliga fängelsestraffet beslutas i

Sverige, om den dömde döms i Sverige för ett annat brott eller om behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge hänskjuter ett ärende om sådan åtgärd till en svensk myndighet. Ett sådant hänskjutet ärende tas upp av Kriminalvården.

16 §7

Har i Danmark, Finland,

Island eller Norge beslutats undan-

röjande av villkorlig dom eller

Ett i Danmark, Finland,

Island eller Norge meddelat be-

slut om att ett villkorligt fängelsestraff som dömts ut i Sverige inte

6 Senaste lydelse 2021:444. 7 Senaste lydelse 1964:548.

skyddstillsyn, som ådömts här i riket, skall beslutet äga giltighet här.

längre ska vara villkorligt, ska undanröjas eller annars verkställas i anstalt, ska gälla här.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

2. Bestämmelserna i 12 och 14–16 §§ i sina äldre lydelser ska tillämpas beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

1.9. Förslag till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs att 4 § skattebrottslagen (1971:69) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §1

Om brott som avses i 2 § är grovt, döms för grovt skattebrott till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Om brott som avses i 2 § är grovt, döms för grovt skattebrott till fängelse, lägst ett och högst sex år.

Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det rört mycket betydande belopp, om gärningsmannen använt falska handlingar eller vilseledande bokföring eller om förfarandet ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller i annat fall varit av synnerligen farlig art.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det rört mycket betydande belopp, om gärningsmannen använt falska handlingar eller vilseledande bokföring eller om förfarandet ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller i annat fall varit av synnerligen farlig art.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

1 Senaste lydelse 1996:658.

1.10. Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302)

Härigenom föreskrivs att 19 § passlagen (1978:302) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §1

Passtillstånd fordras för den som

1. avtjänar fängelsestraff och inte är villkorligt frigiven, eller genomgår sluten ungdomsvård, utom när straffet eller vården är en månad eller kortare tid, eller

1. avtjänar fängelsestraff som

inte är villkorligt och inte är vill-

korligt frigiven, eller genomgår sluten ungdomsvård, utom när straffet eller vården är en månad, eller

2. står under övervakning efter dom på skyddstillsyn eller efter villkorlig frigivning från fängelse.

2. står under övervakning efter dom på villkorligt fängelse eller efter villkorlig frigivning från fängelse.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

2. Bestämmelserna i 19 § i sina äldre lydelser ska tillämpas beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 2005:655.

1.11. Förslag till lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Härigenom föreskrivs att 2, 13 och 20 §§ lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

Samarbete enligt denna lag avser

1. verkställighet i Sverige av

a) utländsk brottsmålsdom, varigenom den dömde har erhållit villkorligt anstånd med ådömande av straff eller verkställighet av frihetsstraff eller på annat liknande sätt ålagts att under en prövotid undergå kriminalvård i frihet,

b) utländsk brottsmålsdom avseende frihetsberövande påföljd, sedan den dömde enligt beslut i den främmande staten har frigivits villkorligt eller annars överförts till kriminalvård utom anstalt,

2. verkställighet i främmande stat av

a) svensk dom på skyddstillsyn, a) svensk dom på villkorligt

fängelse,

b) svensk dom på fängelse, sedan den dömde enligt beslut här i landet har frigivits villkorligt.

Vad som föreskrivs i denna lag om utländsk brottmålsdom gäller även i fråga om annat avgörande i främmande stat som har meddelats efter rättegång i brottmål.

13 §2

I fråga om kriminalvården under prövotiden tillämpas 26 kap. 11, 13–18 §§ och 19 § första stycket brottsbalken.

I fråga om kriminalvården under prövotiden tillämpas 26 kap. 11, 13–18 §§ och 19 § första stycket brottsbalken och lagen

(2028:000) om villkorligt fängelse.

En föreskrift eller ett beslut enligt 26 kap. 16 eller 17 § brotts-

En föreskrift, skyldighet, eller ett beslut enligt 26 kap. 16 eller

1 Senaste lydelse 1981:222. 2 Senaste lydelse 2021:445.

balken får inte innebära en skärpning i förhållande till vad som bestämts i den främmande staten.

17 § brottsbalken eller 3 kap.

4–9 §§ lagen (2028:000) om villkorligt fängelse får inte innebära

en skärpning i förhållande till vad som bestämts i den främmande staten.

20 §

Undanröjs villkorlig dom eller skyddstillsyn, som har ådömts enligt 18 §, och döms i stället till fängelse på viss tid, skall den dömde,

i den mån det med hänsyn till om-

ständigheterna prövas skäligt, räknas till godo dels vad han kan ha utstått av frihetsberövande påföljd

som ådömts genom den utländska domen för brott som omfattades av framställningen om verkställighet, dels tid varunder han med anledning av sådant brott varit anhållen eller häktad i den främmande staten. Därvid får bestäm-

mas lindrigare straff än vad som

är föreskrivet för gärningen.

Om det beslutas att ett villkorligt fängelsestraff som dömts ut enligt 18 § inte längre ska vara villkorligt ska den dömde, i den

mån det är skäligt, tillgodoräknas dels tid som han eller hon har av-

tjänat av en frihetsberövande på-

följd som dömts ut genom den utländska domen för brott som omfattades av framställningen om verkställighet, dels tid under

vilken han eller hon med anled-

ning av sådant brott varit anhållen eller häktad i den främmande staten. I sådana fall får det fastställas

ett lindrigare straff än vad som är

föreskrivet för brottet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

2. Bestämmelserna i 2, 13 och 20 §§ i sina äldre lydelser ska tillämpas beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

1.12. Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

Härigenom föreskrivs att 15 och 22 §§bötesverkställighetslagen (1979:189) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §1

Om böter inte har kunnat drivas in och det beror på trots från den bötfällde, ska böterna på talan av åklagare förvandlas till fängelse. Bötesförvandling ska också ske om det av särskilda skäl är motiverat från allmän synpunkt.

Om böter inte har kunnat drivas in och det beror på trots från den bötfällde, ska böterna på talan av åklagare förvandlas till fängelse som inte är villkorligt. Bötesförvandling ska också ske om det av särskilda skäl är motiverat från allmän synpunkt.

Om den bötfällde, när förvandlingsstraffet ska beslutas, är skyldig att betala även andra böter än sådana som avses i första stycket, ska också dessa böter förvandlas.

Förvandlingsstraffet ska bestämmas till fängelse i lägst fjor-

ton dagar och högst tre månader.

Förvandlingsstraffet ska bestämmas till fängelse i lägst en och högst tre månader.

22 §2

Förvandling av böter får ej ske av

Förvandling av böter får inte ske av

1. böter, som har ådömts för brott som enligt domen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning,

1. böter, som har dömts ut för brott som enligt domen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning,

2. böter som utgör tilläggssanktion till villkorligt fängelse, eller

2. vite som har utdömts för

underlåtenhet att fullgöra dom eller beslut rörande saken i mål som har handlagts enligt lagen

3. vite som har dömts ut för

underlåtenhet att fullgöra dom eller beslut rörande saken i mål som har handlagts enligt lagen

1 Senaste lydelse 2020:1074. 2 Senaste lydelse 1991:1140.

(1974:371) om rättegången i arbetstvister.

(1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Om hinder i andra fall mot förvandling av böter eller viten finns särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

1.13. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 46 § lagen (1988:87 0)1om vård av missbrukare i vissa fall ska upphöra att gälla vid utgången av den 31 december 2027.

1 Senaste lydelse av 46 § 2005:467.

1.14. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

I brottmål får rätten besluta om rättspsykiatrisk undersökning i syfte att kunna bedöma

1. om det finns medicinska förutsättningar att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken, eller

2. om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning och i så fall tillståndets betydelse för

frågan om påföljdsvalet enligt 30 kap. 6 § brottsbalken.

2. om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning och i så fall tillståndets betydelse för

frågor som avses i 31 kap.4–6 §§brottsbalken.

Ändamålet med undersökningen ska anges i rättens beslut. Avser beslutet en undersökning enligt första stycket 1, ska det av beslutet framgå om undersökningen ska omfatta förutsättningarna för vård med särskild utskrivningsprövning. Avser beslutet en undersökning enligt första stycket 2, får rätten besluta att undersökningen ska omfatta även frågan om huruvida den misstänkte

1. till följd av störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt, eller

2. i anslutning till brottet själv genom rus eller på något annat liknande sätt har vållat det tillstånd som avses i 1 eller som utgör störningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

1 Senaste lydelse 2008:321.

1.15. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 och 4 §§ lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

När det i ett brottmål för att avgöra påföljdsfrågan eller annars behövs en särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden eller om åtgärder som kan

antas bidra till att han eller hon avhåller sig från fortsatt brottslighet, skall ett yttrande inhämtas från

Kriminalvården.

När det i ett brottmål för att avgöra påföljdsfrågan eller någon

annan fråga som prövas i målet

behövs en särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden eller om verkställigheten

av en påföljd som den misstänkte kan komma att dömas till eller tidigare har dömts till, ska ett yttrande

inhämtas från Kriminalvården.

Ett sådant yttrande behöver dock inte inhämtas, om den utredning som behövs ändå finns tillgänglig för rätten eller om den inhämtas på annat sätt.

4 §2

Visar det sig under utredningen att den misstänkte behöver personligt stöd eller annan hjälp, får Kriminalvården förordna en förtroendeman för honom, om han samtycker till det. Om den misstänkte begär det, skall förtroendemannen entledigas.

Ett uppdrag som förtroendeman upphör när

1. förundersökningen avslutas utan att åtal väcks,

2. åtalet läggs ned,

3. dom meddelas varigenom den misstänkte frikänns eller förklaras fri från påföljd eller påföljd efterges,

4. dom meddelas varigenom den misstänkte döms till böter

eller villkorlig dom, eller

4. dom meddelas varigenom den misstänkte döms till böter, eller

1 Senaste lydelse 2005:980. 2 Ibid.

5. verkställbar dom rörande annan påföljd föreligger mot den misstänkte.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

1.16. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Denna lag är tillämplig vid verkställighet av dom på fängelse, dock

inte fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, om den

dömde skall avtjäna fängelse i högst sex månader.

Denna lag är tillämplig vid verkställighet av dom på fängelse

som inte är villkorligt om den

dömde ska avtjäna fängelse i högst sex månader. Den är också tillämp-

lig om domen avser fängelse som endast till viss del inte är villkorligt och då vid verkställighet av straffet i den delen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

2. Bestämmelsen i 1 § i sin äldre lydelse ska tillämpas beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 2005:42.

1.17. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister

Härigenom föreskrivs att 3 och 17 §§ lagen (1998:620) om belastningsregister ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §1

Registret ska innehålla uppgifter om den som

1. genom dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har ålagts påföljd för brott,

2. har ålagts förvandlingsstraff för böter,

3. med tillämpning av 30 kap.

6 §brottsbalken har förklarats

fri från påföljd,

3. med tillämpning av 31 kap.

6 §brottsbalken har förklarats

fri från påföljd,

4. på grund av åklagares beslut enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken, 9 eller 17 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare eller 46 § lagen

(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall inte har åtalats för brott, eller

4. på grund av åklagares beslut enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken, 9 eller 17 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, eller

5. har meddelats

a) kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud,

b) tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang, dock inte tillträdesförbud enligt 9 a § i den lagen,

c) förbud enligt 3 kap. 5 § lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder,

d) tillträdesförbud enligt lagen (2021:34) om tillträdesförbud till butiker, badanläggningar och bibliotek, eller

e) vistelseförbud enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelseförbud.

1 Senaste lydelse 2024:8.

17 §2

Utöver vad som följer av 16 § ska uppgifter om

1. fängelse- eller förvandlingsstraff för böter gallras tio år efter frigivningen,

1. fängelsestraff som inte är vill-

korligt eller förvandlingsstraff för

böter gallras tio år efter frigivningen,

2. fängelsestraff som ska anses helt verkställt genom tidigare frihetsberövande eller från vilket någon genom beslut om nåd helt har befriats gallras tio år efter domen eller beslutet,

3. förvandlingsstraff för böter som har fallit bort enligt 18 § bötesverkställighetslagen (1979:189) gallras fem år efter det att straffet föll bort,

4. skyddstillsyn eller villkorlig

dom gallras

4. fängelsestraff som beslutats

vara villkorligt gallras

a) tio år efter domen eller beslutet, eller

b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

5. sluten ungdomsvård gallras tio år efter det att påföljden helt verkställts,

6. ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning gallras

a) tio år efter domen eller beslutet, eller

b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

7. överlämnande till vård enligt lagen ( 1988:870 ) om vård av missbrukare i vissa fall gallras

a) tio år efter domen eller beslutet, eller

b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

8. överlämnande till rättspsy-

kiatrisk vård gallras tio år efter utskrivningen,

7. överlämnande till rättspsy-

kiatrisk vård gallras tio år efter utskrivningen,

9. böter gallras fem år efter

domen, beslutet eller godkännan-

8. böter gallras fem år efter

domen, beslutet eller godkännan-

2 Senaste lydelse 2025:159.

det av strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot,

det av strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot,

10. att någon enligt 30 kap. 6 §brottsbalken har förklarats

fri från påföljd gallras

9. att någon enligt 31 kap. 6 §

brottsbalken har förklarats fri från påföljd gallras

a) tio år efter domen eller beslutet, eller

b) fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

11. åklagares beslut att inte

åtala för brott gallras

10. åklagares beslut att inte

åtala för brott gallras

a) tio år efter beslutet, eller

b) tre år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet,

12. beslut om kontaktförbud

enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud och förbud enligt 3 kap. 5 § lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder gallras tio år efter beslutet,

11. beslut om kontaktförbud

enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud och förbud enligt 3 kap. 5 § lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder gallras tio år efter beslutet,

13. beslut om tillträdesförbud

enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang och lagen (2021:34) om tillträdesförbud till butiker, badanläggningar och bibliotek gallras fem år efter beslutet, och

12. beslut om tillträdesförbud

enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang och lagen (2021:34) om tillträdesförbud till butiker, badanläggningar och bibliotek gallras fem år efter beslutet, och

14. beslut om vistelseförbud

enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelseförbud gallras

13. beslut om vistelseförbud

enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelseförbud gallras

a) tio år efter beslutet, eller

b) fem år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för beslutet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

2. Bestämmelserna i 3 § ska tillämpas i sina äldre lydelser beträffande domar och beslut som meddelats före ikraftträdandet.

3. Bestämmelserna i 17 § ska tillämpas i sina äldre lydelser beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

1.18. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling

Härigenom föreskrivs att 5, 10 och 13 §§ lagen (2000:1225) om straff för smuggling ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Om ett brott som avses i 3 § är att anse som grovt, döms för

grov smuggling till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Om ett brott som avses i 3 § är att anse som grovt, döms för

grov smuggling till fängelse, lägst ett och högst sex år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt skall det särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, om gärningen med hänsyn till omständigheterna kring införseln, utförseln eller förfogandet varit av särskilt farlig art eller om gärningen annars inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, om gärningen med hänsyn till omständigheterna kring införseln, utförseln eller förfogandet varit av särskilt farlig art eller om gärningen annars inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse.

10 §

Om ett brott som avses i 8 § är att anse som grovt, döms för

grovt tullbrott till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Om ett brott som avses i 8 § är att anse som grovt, döms för

grovt tullbrott till fängelse, lägst ett och högst sex år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt skall det särskilt beaktas om gärningen rört mycket betydande belopp, om gärningsmannen använt falska handlingar eller vilseledande bokföring, om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats syste-

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen rört mycket betydande belopp, om gärningsmannen använt falska handlingar eller vilseledande bokföring, om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats syste-

matiskt eller i större omfattning eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

matiskt eller i större omfattning eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

13 §

Om ett brott som avses i 12 § är att anse som grovt, döms för

grov olovlig befattning med smuggelgods till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Om ett brott som avses i 12 § är att anse som grovt, döms för

grov olovlig befattning med smuggelgods till fängelse, lägst ett och

högst sex år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt skall det särskilt beaktas om gärningen rört mycket betydande belopp, om gärningsmannen använt falska handlingar eller vilseledande bokföring, om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen rört mycket betydande belopp, om gärningsmannen använt falska handlingar eller vilseledande bokföring, om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

1.19. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs att 8 a kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 a kap.

1 §1

En utlänning får utvisas ur Sverige om han eller hon döms för brott till en strängare påföljd än böter, eller om en domstol

undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har dömts till och dömer till en annan påföljd, och

En utlänning får utvisas ur Sverige om han eller hon döms för brott till en strängare påföljd än böter och

1. gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter är sådana att det kan antas att han eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet, eller

2. brottet har ett straffvärde som motsvarar fängelse i minst sex månader eller som annars är av sådan karaktär att utlänningen inte bör få stanna kvar i Sverige.

I 4–7 §§ finns särskilda bestämmelser om utvisning av personer som tillhör vissa personkategorier.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

2. Bestämmelsen i 8 a kap. 1 § ska tillämpas i sin äldre lydelse beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 2022:1015.

1.20. Förslag till lag om ändring i bidragsbrottslagen (2007:612)

Härigenom föreskrivs att 3 § bidragsbrottslagen (2007:612) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §1

Om brott som avses i 2 § är grovt, döms för grovt bidrags-

brott till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Om brott som avses i 2 § är grovt, döms för grovt bidrags-

brott till fängelse, lägst ett och

högst sex år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om

1. om brottet rört betydande belopp,

1. brottet rört betydande belopp,

2. om den som begått brottet använt falska handlingar, eller

2. den som begått brottet använt falska handlingar, eller

3. om gärningen ingått i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning.

3. gärningen ingått i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

1 Senaste lydelse 2019:652.

1.21. Förslag till lag om ändring i fängelselagen (2010:610)

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 3 § fängelselagen (2010:610) ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2024/25:89 Föreslagen lydelse

11 kap.

3 §1

Vårdvistelse innebär att en intagen är placerad i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:000).

Vårdvistelse får beviljas en intagen som har behov av vård eller behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel eller mot något annat särskilt förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet, om det inte finns någon beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig.

Om missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande som kräver vård eller annan behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts, talar detta särskilt för att vårdvistelse ska beviljas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

1 Senaste lydelse 2025:000.

1.22. Förslag till lag om ändring i häkteslagen (2010:611)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § häkteslagen (2010:611) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §1

Denna lag gäller den som är

1. häktad, anhållen eller gripen på grund av misstanke om brott,

2. häktad av annan anledning än misstanke om brott,

3. intagen i ett häkte eller en polisarrest i avvaktan på att han eller hon ska förpassas till en kriminalvårdsanstalt eller ett särskilt ungdomshem,

4. tillfälligt placerad i ett häkte med stöd av fängelselagen (2010:610), eller

5. omhändertagen enligt 28 kap.

11 § fjärde stycket brottsbalken i

avvaktan på att ett beslut om

undanröjande av skyddstillsyn får

laga kraft.

5. omhändertagen enligt 27 kap.

9 § fjärde stycket brottsbalken i

avvaktan på att ett beslut om

upphävande av ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt

får laga kraft.

Första stycket 1 gäller inte den som är gripen enligt 35 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

2. Bestämmelsen i 1 kap. 2 § ska tillämpas i sin äldre lydelse beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 2022:932.

1.23. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott

Härigenom föreskrivs att 5 och 7 §§ lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Är brott som avses i 3 eller 4 § grovt, döms för grovt penning-

tvättsbrott till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Är brott som avses i 3 eller 4 § grovt, döms för grovt penning-

tvättsbrott till fängelse i lägst ett

och högst sex år.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen avsett betydande värden, om de brottsliga åtgärderna har ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller i annat fall varit av särskilt farlig art.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen avsett betydande värden, om de brottsliga åtgärderna har ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller i annat fall varit av särskilt farlig art.

7 §

Den som, i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i sådant syfte som anges i 3 §, döms för näringspenningtvätt till fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst ett och högst sex år.

Är brottet ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Till samma straff döms den som i annat fall än som anges i första stycket medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i sådant syfte som anges i 3 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

1.24. Förslag till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § och 3 kap.12 och 21 §§ lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §

Med en svensk dom på frihetsberövande påföljd avses i denna lag en dom eller ett slutligt beslut

1. som har meddelats av en svensk domstol,

2. som avser fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård, och

2. som avser fängelse som inte

är villkorligt, överlämnande till

rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård, och

3. som har fått laga kraft.

3 kap.

12 §

Om den frihetsberövande påföljden i den utländska domen behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige, ska Kriminalvården

1. besluta i fråga om påföljdens art eller längd, eller

2. överlämna åt Åklagarmyndigheten att göra en ansökan hos tingsrätten om att en ny påföljd ska bestämmas.

Beslut enligt första stycket 1 får meddelas endast om anpassningen av påföljden är av enklare slag.

En utländsk dom på frihetsberövande påföljd får, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård.

En utländsk dom på frihetsberövande påföljd får, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse som inte är villkorligt, överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård.

En frihetsberövande påföljd som har anpassats enligt första stycket får inte bli strängare än den ursprungliga frihetsberövande påföljden.

21 §1

Verkställighet i Sverige ska ske enligt vad som gäller vid verkställighet av fängelse, sluten ungdomsvård eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård, om inte annat följer av denna lag.

Verkställighet i Sverige ska ske enligt vad som gäller vid verkställighet av fängelse som inte är

villkorligt, sluten ungdomsvård

eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård, om inte annat följer av denna lag.

Verkställighet får ske även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet eller brotten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

1 Senaste lydelse 2018:1261.

1.25. Förslag till lag om ändring i lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 §, 2 kap. 5 § och 3 kap.12 och 13 §§ lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §

Med en svensk dom på frivårdspåföljd avses i denna lag en dom

1. som har meddelats av en svensk domstol,

2. som avser fängelse i de fall den dömde villkorligt frigetts, vill-

korlig dom eller skyddstillsyn, och

2. som avser fängelse i de fall

straffet har beslutats vara villkorligt eller den dömde villkorligt fri-

getts, och

3. som har fått laga kraft. Med en svensk dom på frivårdspåföljd avses i denna lag även ett

1. beslut om villkorlig frigivning, eller

2. beslut som har meddelats med stöd av brottsbalken i samband med verkställigheten av en påföljd som avses i första stycket 2 och som inte innebär att en

villkorlig dom eller skyddstillsyn undanröjts eller att villkorligt med-

given frihet förklarats förverkad.

2. beslut som har meddelats med stöd av brottsbalkeneller

lagen (2028:000) om villkorligt fängelse i samband med verkstäl-

ligheten av en påföljd som avses i första stycket 2 och som inte innebär att ett beslut om att ett

fängelsestraff ska vara villkorligt upphävs eller att villkorligt med-

given frihet förklarats förverkad.

2 kap.

5 §1

Sedan domen på frivårdspåföljd har erkänts i den andra medlemsstaten, får följdbeslut meddelas i Sverige endast om den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten har återfört behörigheten att meddela sådana beslut hit.

1 Senaste lydelse 2021:447.

Kriminalvården ska överlämna ett ärende om följdbeslut som myndigheten inte själv är behörig att besluta om, till

1. den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde övervakningen bedrevs eller kunde ha bedrivits vid tiden för beslutet om översändande enligt 2 §, om domen avser fängelse i de fall den dömde villkorligt frigetts, eller

2. åklagare, om domen avser

villkorlig dom eller skyddstillsyn.

2. åklagare, om domen avser

villkorligt fängelse.

3 kap.

12 §2

Om en skyldighet som den dömde har enligt domen på frivårdspåföljd är oförenlig med de skyldigheter som följer av eller de möjligheter att meddela föreskrifter som finns i 26 kap. 11 och 14–17 §§ eller i 28 kap. 2 a § brottsbalken, ska Kriminalvården anpassa skyldigheten.

Om en skyldighet som den dömde har enligt domen på frivårdspåföljd är oförenlig med de skyldigheter som följer av eller de möjligheter att meddela föreskrifter som finns i 26 kap. 11 och 14–17 §§ eller i 27 kap. 2 § brottsbalken och i 1 kap. 6–9 §§,

2 kap. 5 §, 3 kap.1, 4–9 §§ lagen (2028:000) om villkorligt fängelse,

ska Kriminalvården anpassa skyldigheten.

Den anpassade skyldigheten ska så nära som möjligt motsvara det som bestämts i domen på frivårdspåföljd. Anpassningen får inte innebära att skyldigheten blir strängare än den ursprungliga skyldigheten.

13 §3

Verkställigheten av domen på frivårdspåföljd, i enlighet med verkställbarhetsförklaringen, ska påbörjas när beslutet enligt 9 § fått laga kraft.

Vid verkställigheten tillämpas 26 kap. 11–18 §§ och 19 § första stycket och 28 kap. 2 a § tredje

stycket, 5 a och 7 §§brottsbalken.

För verkställigheten gäller även 37 och 38 kap. brottsbalken.

Vid verkställigheten tillämpas 26 kap. 11–18 §§, 19 § första stycket och 27 kap. 5 § brottsbalken samt lagen (2028:000) om

villkorligt fängelse. För verkstäl-

2 Senaste lydelse 2021:447. 3 Ibid.

ligheten gäller även 37 och 38 kap. brottsbalken.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

2. Bestämmelserna i 1 kap. 4 §, 2 kap. 5 § och 3 kap. 12 och 13 §§ ska tillämpas i sina äldre lydelser beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

1.26. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:1307) om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden

Härigenom föreskrivs att 2 kap.1 och 4 §§ lagen (2016:1307) om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

1 §1

För insiderbrott döms

1. den som har insiderinformation och som för egen eller någon annans räkning förvärvar eller avyttrar finansiella instrument som informationen rör genom handel på värdepappersmarknaden, eller ändrar eller återkallar en order avseende sådana finansiella instrument,

2. den som har insiderinformation och som råder eller uppmanar någon annan att förvärva eller avyttra finansiella instrument som informationen rör genom handel på värdepappersmarknaden, eller att ändra eller återkalla en order avseende sådana finansiella instrument, eller

3. den som följer ett sådant råd eller en sådan uppmaning som avses i 2 genom att förfara på det sätt som anges i 1, om rådet eller uppmaningen grundar sig på insiderinformation.

Straffet är fängelse i högst två år. Om brott som avses i första stycket med hänsyn till gärningsmannens ställning, den vinning för gärningsmannen som brottet medfört eller övriga omständigheter är grovt, döms för grovt in-

siderbrott till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Om brott som avses i första stycket med hänsyn till gärningsmannens ställning, den vinning för gärningsmannen som brottet medfört eller övriga omständigheter är grovt, döms för grovt in-

siderbrott till fängelse i lägst ett

och högst sex år.

Om gärningen är ringa döms det inte till ansvar.

1 Senaste lydelse 2020:21.

4 §

För marknadsmanipulation döms

1. den som genomför en transaktion, lägger en order eller annars agerar på ett sätt som ger falska eller vilseledande signaler avseende pris, tillgång eller efterfrågan på finansiella instrument eller spotavtal avseende råvaror som relaterar till instrumenten,

2. den som genomför en transaktion, lägger en order eller annars agerar på ett sätt som låser fast priset på ett eller flera finansiella instrument eller spotavtal avseende råvaror som relaterar till instrumenten, på en onormal eller konstlad nivå,

3. den som genomför en transaktion, lägger en order eller annars agerar på ett sätt som påverkar priset på finansiella instrument eller spotavtal avseende råvaror som relaterar till instrumenten, genom att utnyttja falska förespeglingar eller andra slag av vilseledande eller manipulationer,

4. den som sprider information som ger falska eller vilseledande signaler avseende pris, tillgång eller efterfrågan på finansiella instrument eller spotavtal avseende råvaror som relaterar till instrumenten, eller som låser fast priset på ett eller flera sådana instrument eller spotavtal på en onormal eller konstlad nivå, eller

5. den som sprider falska eller vilseledande uppgifter, tillhandahåller oriktiga eller vilseledande ingångsvärden eller på annat sätt manipulerar beräkningen av ett referensvärde.

Om brottet med hänsyn till omfattningen av manipulationen, gärningsmannens ställning eller övriga omständigheter är grovt, döms för grov marknadsmanipu-

lation till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Om brottet med hänsyn till omfattningen av manipulationen, gärningsmannens ställning eller övriga omständigheter är grovt, döms för grov marknadsmanipu-

lation till fängelse i lägst ett och

högst sex år.

Om gärningen är ringa döms det inte till ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

1.27. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Om någon har dömts till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård och den dömde med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad i Sverige eller utomlands under en sammanhängande tid av minst 24 timmar, ska tiden för frihetsberövandet tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljden.

Om någon har dömts till fängelse som inte är villkorligt på viss tid eller till sluten ungdomsvård,

eller om rätten har upphävt ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt, och den dömde

med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad i Sverige eller utomlands under en sammanhängande tid av minst 24 timmar, ska tiden för frihetsberövandet tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljden.

Tillgodoräknande ska dock inte ske om

1. tiden för frihetsberövandet redan tillgodoräknats den dömde, eller

2. den dömde samtidigt avtjänat sådan frihetsberövande påföljd i annat mål.

Villkor som uppställts vid överförande av verkställighet från en annan stat till Sverige ska gälla vid tillämpning av denna paragraf.

3 §1

Om någon döms till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård och med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit fri-

Om någon döms till fängelse

som inte är villkorligt på viss tid

eller till sluten ungdomsvård och med anledning av de brott som prövats i målet eller som påfölj-

1 Senaste lydelse 2020:621.

hetsberövad på ett sätt som enligt 2 § ska tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, får rätten besluta att påföljden ska anses helt verkställd genom frihetsberövandet. En förutsättning för ett sådant beslut är att den tid som den utdömda påföljden överstiger frihetsberövandet med är ringa.

den avser har varit frihetsberövad på ett sätt som enligt 2 § ska tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, får rätten besluta att påföljden ska anses helt verkställd genom frihetsberövandet. En förutsättning för ett sådant beslut är att den tid som den utdömda påföljden överstiger frihetsberövandet med är ringa.

Om någon döms till böter, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning och med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad på ett sätt som enligt 2 § ska tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, får rätten besluta att påföljden ska anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

1.28. Förslag till lag om ändring i strafftidslagen (2018:1251)

Härigenom föreskrivs att 1, 8, 17 och 18 §§strafftidslagen (2018:1251) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser om när fängelsestraff får verkställas och hur strafftid ska beräknas.

Denna lag innehåller bestämmelser om när fängelsestraff får verkställas och hur strafftid ska beräknas.

Vad som i denna lag är föreskrivet om fängelsestraff gäller endast fängelsestraff som inte är villkorliga.

8 §1

Om en dömd är häktad, omhändertagen enligt 26 kap. 22 § eller 28 kap. 11 §brottsbalken eller intagen i kriminalvårdsanstalt för verkställighet i ett annat mål när fängelsestraffet är verkställbart, ska verkställigheten påbörjas omedelbart där han eller hon förvaras.

Om en dömd är häktad, omhändertagen enligt 26 kap. 22 § eller 27 kap. 9 §brottsbalken eller intagen i kriminalvårdsanstalt för verkställighet i ett annat mål när fängelsestraffet är verkställbart, ska verkställigheten påbörjas omedelbart där han eller hon förvaras.

Om den dömde inte förvaras i kriminalvårdsanstalt när verkställigheten enligt första stycket påbörjas och inte heller samtidigt är häktad eller omhändertagen enligt 26 kap. 22 § eller

28 kap. 11 §brottsbalken i ett annat

mål, ska han eller hon överföras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet.

Om den dömde inte förvaras i kriminalvårdsanstalt när verkställigheten enligt första stycket påbörjas och inte heller samtidigt är häktad eller omhändertagen enligt 26 kap. 22 § eller

27 kap. 9 §brottsbalken i ett annat

mål, ska han eller hon överföras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet.

1 Senaste lydelse 2022:933.

17 §2

Om inte annat framgår av särskilda bestämmelser ska strafftiden beräknas från och med den dag fängelsestraffet är verkställbart och

1. den dömde av den anledningen berövas friheten, eller

2. den dömde berövas friheten eller redan är berövad friheten som häktad eller omhändertagen enligt 26 kap. 22 § eller 28 kap.

11 §brottsbalken.

2. den dömde berövas friheten eller redan är berövad friheten som häktad eller omhändertagen enligt 26 kap. 22 § eller 27 kap.

9 §brottsbalken.

Strafftiden ska beräknas till och med den dag den dömde blir frigiven.

Om ett fängelsestraff redan har avtjänats före den dag som avses i första stycket, ska tidpunkten för strafftidens början i stället anses vara den dag domen eller beslutet i den del som avser fängelsestraff fått laga kraft.

18 §

När ett fängelsestraff på viss tid verkställs ska strafftiden beräknas i dagar. Ett fängelsestraff i månader eller år ska omräknas till dagar. Med en månad ska avses trettio dagar och med ett år trehundrasextiofem dagar.

Om rätten har upphävt ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt och fastställt en tid som ska avräknas från straffet med anledning av vad den dömde har fullgjort av en tilläggssanktion, ska strafftiden enligt första stycket beräknas utifrån den tid som återstår efter sådan avräkning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

2. Bestämmelserna i 8 och 17 §§ ska tillämpas i sin äldre lydelse beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

2 Senaste lydelse 2022:933.

1.29. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

2 §

Dna-registret får innehålla dna-profiler från prov som har tagits med stöd av 28 kap. rättegångsbalken och som avser personer som

1. genom en dom som fått laga kraft har dömts till annan påföljd än böter, eller

2. har godkänt strafföreläggande som avser villkorlig dom.

2. har godkänt strafföreläggande som avser villkorligt fängelse.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

2. Bestämmelsen i 5 kap. 2 § ska tillämpas i sin äldre lydelse beträffande strafförelägganden som utfärdats före ikraftträdandet.

1.30. Förslag till lag om ändring i lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

En dömd får förklara att han eller hon avstår från att överklaga eller fullfölja ett överklagande av en dom eller ett beslut i den del som avser ungdomsövervakning (nöjdförklaring).

En nöjdförklaring får lämnas inför den domstol som har meddelat domen eller beslutet eller inför Kriminalvården. En nöjdförklaring får inte tas emot utan att både den som tar emot förklaringen och den dömde har tillgång till domen, beslutet eller rättens bevis om utgången i målet som rör den dömde (domsbevis). Innan en nöjdförklaring lämnas ska den som tar emot förklaringen på lämpligt sätt ha klargjort innebörden och verkan av nöjdförklaringen för den dömde.

När en nöjdförklaring lämnas ska ett vittne närvara. En nöjdförklaring ska dokumenteras.

När en nöjdförklaring lämnas ska ett vittne närvara. Något vittne

behövs dock inte om nöjdförklaringen lämnas vid huvudförhandling i brottmålet. En nöjdförklar-

ing ska dokumenteras.

En nöjdförklaring får inte tas tillbaka. En nöjdförklaring innebär att domen eller beslutet i den del som avser ungdomsövervakning får laga kraft mot den dömde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

1.31. Förslag till lag om ändring i lagen (2025:000) om internationell verkställighet i brottmål

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § och 3 kap.11 och 20 §§ lagen (2025:000) om internationell verkställighet i brottmål ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2024/25:104 Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §1

I denna lag avses med

1. svensk dom på frihetsberö-

vande påföljd: en av svensk dom-

stol meddelad lagakraftvunnen dom, eller ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut, som avser fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård,

1. svensk dom på frihetsberö-

vande påföljd: en av svensk dom-

stol meddelad lagakraftvunnen dom, eller ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut, som avser fängelse som inte är

villkorligt eller överlämnande till

rättspsykiatrisk vård,

2. svenskt bötesstraff: en av svensk domstol meddelad lagakraftvunnen dom, eller ett av svensk myndighet utfärdat och godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, som avser böter enligt 25 kap. brottsbalken,

3. svenskt beslut om förverkande: ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut, eller ett av svensk myndighet utfärdat och godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, om förverkande

a) som avser – vinster från ett brott, eller – egendom som någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av den mottagna ersättningen,

b) som avser egendom – som har använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott,

– som har framställts genom brott, – vars användande utgör brott,

1 Senaste lydelse 2025:000.

– som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller

– som på annat liknande sätt har varit föremål för brott, eller

c) som meddelats med stöd av 36 kap. 5 eller 6 § brottsbalken,

4. utländsk dom på frihetsberövande påföljd: ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser fängelse eller någon annan frihetsberövande åtgärd under en begränsad eller obegränsad tid på grund av en gärning som är straffbar i den staten,

5. utländskt bötesstraff: ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser en skyldighet för en fysisk person att betala ett penningbelopp på grund av en gärning som är straffbar i den staten,

6. utländskt beslut om förverkande: ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser ett slutligt berövande av egendom när domstolen

a) förklarat att egendomen har utgjort – vinster från ett brott, eller – ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av den mottagna ersättningen,

b) förklarat att förverkandet avser egendom – som har använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott,

– som har framställts genom brott, – vars användande utgör brott, – som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller

– som på annat liknande sätt har varit föremål för brott, eller

c) förklarat att egendomen härrör från brottslig verksamhet enligt regler som motsvarar bestämmelserna i 36 kap. 5 eller 6 § brottsbalken,

7. utländsk utevarodom: ett avgörande enligt 4, 5 eller 6 som inte behöver ha fått laga kraft, när avgörandet har meddelats efter talan av annan än den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller och utan att han eller hon varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol.

Avgöranden som har meddelats av en domstol i en annan stat enligt första stycket 5 och 6 a och b ska likställas med avgöranden

som i den staten meddelats av en myndighet efter ett straffrättsligt förfarande, i den utsträckning det har avtalats i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Detsamma gäller sådana avgöranden som har meddelats efter ett förfarande som i den internationella överenskommelsen likställs med ett straffrättsligt förfarande.

3 kap.

11 §

Om den frihetsberövande påföljden i den utländska domen behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige, ska Kriminalvården

1. besluta i fråga om påföljdens art eller längd, eller

2. överlämna åt Åklagarmyndigheten att ansöka hos rätten om att en ny påföljd ska bestämmas.

En frihetsberövande påföljd får, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård.

En frihetsberövande påföljd får, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse som inte

är villkorligt eller överlämnande

till rättspsykiatrisk vård.

En frihetsberövande påföljd som har anpassats får inte bli strängare än den ursprungliga frihetsberövande påföljden.

20 §

Verkställighet i Sverige ska ske i enlighet med vad som gäller enligt svenska regler vid verkställighet av fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård.

Verkställighet i Sverige ska ske i enlighet med vad som gäller enligt svenska regler vid verkställighet av fängelse som inte är villkorligt eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård.

Verkställighet får ske även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet eller brotten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2028.

1.32. Förslag till förordning (2028:000) om villkorligt fängelse

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna förordning innehåller bestämmelser som kompletterar lagen (2028:000) om villkorligt fängelse.

2 § Den som tar emot en nöjdförklaring enligt 1 kap. 3 § lagen om villkorligt fängelse ska dokumentera uppgifter om

1. den dömdes identitet,

2. den dom eller det beslut som nöjdförklaringen avser,

3. när och på vilket sätt nöjdförklaringen har lämnats,

4. huruvida den dömde har biträtts av tolk vid nöjdförklaringen,

5. vittnets namn, och

6. vem som har tagit emot nöjdförklaringen.

3 § När Kriminalvården har tagit emot en nöjdförklaring, ska myn-

digheten så snart som möjligt underrätta den domstol som har meddelat domen eller beslutet.

Om domen eller beslutet har överklagats av den dömde, ska myndigheten i stället så snart som möjligt underrätta den domstol som ska pröva överklagandet.

4 § När domstolen har tagit emot en nöjdförklaring, ska domstolen så snart som möjligt underrätta Kriminalvården.

Om domen eller beslutet har överklagats av den dömde, ska domstolen så snart som möjligt underrätta den domstol som ska pröva överklagandet.

5 § För den som är dömd till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning ska det föras en journal.

Av journalen ska det framgå vem som har dokumenterat en viss uppgift och när det gjordes.

6 § Om det meddelas ett beslut om att den dömde ska omhändertas enligt 27 kap. 9 § brottsbalken genom Polismyndighetens försorg, ska beslutet sändas till den myndigheten med uppgift om den ort där den dömde vistas eller senast har vistats eller har sin hemort.

I det fall ett sådant beslut meddelas av Kriminalvården ska myndigheten även underrätta den aktuella övervakningsnämnden. Om beslutet meddelas under en söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton, eller nära inpå en sådan dag, ska underrättelse också lämnas till den övervakningsnämnd som har eller kommer att ha beredskap. Denna nämnd behöver dock inte underrättas om beslutet meddelas nära inpå en dag då den aktuella övervakningsnämnden kan fatta beslut.

Polismyndigheten ska omedelbart efter det att den dömde har omhändertagits underrätta beslutsmyndigheten och Kriminalvården om datum och tidpunkt för omhändertagandet.

Om den dömde har omhändertagits enligt 27 kap. 11 § brottsbalken, ska Kriminalvården skyndsamt göra den utredning om den dömde som behövs och ge beslutsmyndigheten förslag till lämpliga åtgärder.

2 kap. Samhällstjänst

1 § Kriminalvården ansvarar för att ordna samhällstjänstplatser inom myndighetens verksamhetsområde.

2 § I samband med att en samhällstjänstsanktion börjar verkställas ska den dömde kallas till Kriminalvården för ett möte. Vid mötet ska utredas om den dömde, utöver oavlönat arbete, bör delta i programverksamhet, behandling eller annan särskilt anordnad verksamhet.

3 § Verkställighetsplanen ska utöver arbetsplan innehålla de övriga föreskrifter som är nödvändiga för verkställigheten. Arbetsplanen ska innehålla uppgifter om var arbetet ska utföras, vilka arbetstider som ska gälla samt det minsta och det högsta antalet timmar som den dömde får tillgodoräkna sig per vecka eller månad.

4 § Kriminalvården ska kontrollera att arbetsplanen följs.

3 kap. Övervakning

1 § Kriminalvården ansvarar för övervakningsverksamheten.

2 § Övervakningen ska utföras på ett sådant sätt att den dömde och den dömdes anhöriga inte i onödan tillfogas obehag.

3 § När en underrättelse om en dom eller ett beslut om villkorligt fängelse med övervakning kommer in till Kriminalvården, ska myndigheten genast vidta de åtgärder som behövs för att övervakningen snabbt ska bli verkningsfull.

Myndigheten ska också förordna en övervakare. Förordnandet ska meddelas genast, om påföljden har börjat verkställas och i annat fall så snart verkställigheten ska påbörjas.

4 § När en övervakningssanktion ska verkställas ska övervakaren eller annan tjänsteman vid Kriminalvården så snart som möjligt sammanträffa med den dömde. Vid mötet ska den dömde informeras om vad som ska gälla fram till dess att verkställighetsplanen har beslutats.

I anslutning till mötet ska en verkställighetsplan enligt 1 kap. 8 § lagen (2028:000) om villkorligt fängelse upprättas. Vid framtagande av verkställighetsplanen ska den dömdes behov av att delta i verksamhet som syftar till att motverka brott eller missbruk särskilt uppmärksammas.

Av verkställighetsplanen ska framgå på vilket sätt och i vilken omfattning den dömde ska hålla kontakt med övervakaren, myndigheten eller någon annan samt närmare om vad den dömde i övrigt ska rätta sig efter till följd av domen. Den dömde ska informeras om följderna av om han eller hon begår brott eller på något annat sätt inte fullför sina skyldigheter.

Verkställighetsplanen ska omprövas så ofta det finns anledning till det.

5 § Kriminalvården ska yttra sig om den dömdes förhållanden under övervakningstiden om yttrandet behövs som underlag för prövning av ett mål eller ett ärende hos en domstol, en nämnd som avses i 37 kap. brottsbalken, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Transportstyrelsen, Åklagarmyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten. Kriminal-

vården ska också på begäran yttra sig till Regeringskansliet när det behövs för beredningen av ett nådeärende.

6 § Det som föreskrivs om övervakare i denna förordning gäller också den som med stöd av 3 kap. 3 § lagen om villkorligt fängelse har förordnats att biträda övervakningen (biträdande övervakare).

7 § Den biträdande övervakaren ska samarbeta med Kriminalvården och hålla myndigheten underrättad om allt som är av betydelse för övervakningen.

8 § Den biträdande övervakaren ska regelbundet sammanträffa med den dömde.

9 § Om den biträdande övervakaren finner att en meddelad föreskrift bör ändras, att en ny föreskrift bör meddelas eller att en föreskrift inte längre behövs, ska den biträdande övervakaren skyndsamt anmäla detta till Kriminalvården.

10 § En biträdande övervakare har rätt till ersättning för sitt uppdrag. Kriminalvården prövar frågor om och betalar ut sådan ersättning. Om den biträdande övervakaren är en tjänsteman vid Kriminalvården som fullgör uppdraget i tjänsten, lämnas dock inte någon ersättning.

Kriminalvården får meddela föreskrifter om ersättningens storlek.

4 kap. Övriga bestämmelser

1 § De närmare föreskrifter som behövs för verkställighet av denna förordning meddelas av Kriminalvården.

2 § Kriminalvården får meddela föreskrifter om bidrag av allmänna medel för utgifter i samband med verkställighet av tilläggssanktioner till villkorligt fängelse.

3 § Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453).

4 § Om Säkerhetspolisen i ett enskilt fall begär det, ska Kriminalvården lämna ut sådana uppgifter som behövs i verksamhet för personskydd för

1. statschefen, tronföljaren, en annan medlem av kungahuset, en talman, en riksdagsledamot, statsministern, ett statsråd, en statssekreterare eller kabinettssekreteraren,

2. en person vars personskydd Säkerhetspolisen ansvarar för i samband med statsbesök och liknande händelser, eller

3. en person som Säkerhetspolisen i ett enskilt fall har beslutat om personskydd för.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2028.

2. Genom förordningen upphävs förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder.

3. Förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder gäller fortfarande för påföljder som har dömts ut före den 1 januari 2028.

1.33. Förslag till förordning (2028:000) om övervakning efter villkorlig frigivning

Härigenom föreskrivs följande.

Förordningens innehåll

1 § Denna förordning innehåller bestämmelser som kompletterar bestämmelserna om villkorlig frigivning från fängelse i 26 kap.6–22 §§brottsbalken.

Journal

2 § För den som är villkorligt frigiven och står under övervakning ska Kriminalvården föra journal.

Av journalen ska det framgå vem som har dokumenterat en viss uppgift och när det gjordes.

Övervakare och verkställighetsplan

3 § Till övervakare ska förordnas en tjänsteman vid Kriminalvården.

En övervakare ska förordnas i så god tid att han eller hon kan förbereda uppdraget. Övervakaren ska om möjligt träffa den dömde innan den villkorliga frigivningen inleds.

4 § Den plan för övervakningen som ska upprättas enligt 26 kap. 14 § brottsbalken bör tas in i den verkställighetsplan som upprättats enligt 1 kap. 5 § fängelselagen (2010:610).

5 § Övervakningen ska utföras på ett sådant sätt att den dömde och den dömdes anhöriga inte i onödan tillfogas obehag.

Skriftligt besked om varning

6 § Om den dömde meddelas en varning, ska den dömde få ett skriftligt besked om detta.

Beslut om omhändertagande

7 § Om det meddelas ett beslut om att den dömde ska omhändertas enligt 26 kap. 22 § brottsbalken genom Polismyndighetens försorg, ska beslutet sändas till den myndigheten med uppgift om den ort där den dömde vistas eller senast har vistats eller har sin hemort.

I det fall ett sådant beslut meddelas av Kriminalvården ska myndigheten även underrätta den aktuella övervakningsnämnden. Om beslutet meddelas under en söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton och nyårsafton eller nära inpå en sådan dag, ska underrättelse också lämnas till den övervakningsnämnd som har eller kommer att ha beredskap. Denna nämnd behöver dock inte underrättas om beslutet meddelas nära inpå en dag då den aktuella övervakningsnämnden kan fatta beslut.

Polismyndigheten ska omedelbart efter det att den dömde har omhändertagits underrätta beslutsmyndigheten och Kriminalvården om datum och tidpunkt för omhändertagandet.

Expediering av beslut om förverkande av villkorligt medgiven frihet

8 § Förklarar en övervakningsnämnd villkorligt medgiven frihet helt eller delvis förverkad, ska nämnden genast sända beslutet till Kriminalvården. Är den frigivne omhändertagen enligt 26 kap. 22 § brottsbalken, ska beslutet även sändas till den myndighet som svarar för förvaringen av den omhändertagne.

Skyldighet att lämna yttranden

9 § Kriminalvården ska yttra sig om den dömdes förhållanden under övervakningstiden om yttrandet behövs som underlag för prövning av ett mål eller ett ärende hos en domstol, en nämnd som avses i 37 kap. brottsbalken, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Transportstyrelsen, Åklagarmyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten. Kriminalvården ska också på begäran yttra sig till Regeringskansliet när det behövs för beredningen av ett nådeärende.

Biträdande övervakare

10 § Till biträdande övervakare kan förordnas en tjänsteman vid

Kriminalvården eller annan lämplig person.

11 § Den biträdande övervakaren ska samarbeta med Kriminalvården och hålla myndigheten underrättad om allt som är av betydelse för övervakningen.

12 § Den biträdande övervakaren ska regelbundet sammanträffa med den dömde.

13 § Om den biträdande övervakaren finner att den dömde åsidosätter sina skyldigheter under övervakningstiden, att en meddelad föreskrift bör ändras, att en ny föreskrift bör meddelas eller att en föreskrift inte längre behövs, ska övervakaren skyndsamt anmäla detta till Kriminalvården.

14 § En biträdande övervakare har rätt till ersättning för sitt uppdrag. Kriminalvården prövar frågor om och betalar ut sådan ersättning. Om den biträdande övervakaren är en tjänsteman vid Kriminalvården som fullgör uppdraget i tjänsten, lämnas dock inte någon ersättning.

Kriminalvården får meddela föreskrifter om ersättningens storlek.

Övriga bestämmelser

15 § De närmare föreskrifter som behövs för verkställighet av denna förordning meddelas av Kriminalvården.

16 § Kriminalvården får meddela föreskrifter om bidrag av allmänna medel för utgifter i samband med övervakning efter villkorlig frigivning.

17 § Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453).

18 § Om Säkerhetspolisen i ett enskilt fall begär det, ska Kriminalvården lämna ut sådana uppgifter som behövs i verksamhet för personskydd för

1. statschefen, tronföljaren, en annan medlem av kungahuset, en talman, en riksdagsledamot, statsministern, ett statsråd, en statssekreterare eller kabinettssekreteraren,

2. en person vars personskydd Säkerhetspolisen ansvarar för i samband med statsbesök och liknande händelser, eller

3. en person som Säkerhetspolisen i ett enskilt fall har beslutat om personskydd för.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2028.

1.34. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål

Härigenom föreskrivs att 7 § förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §1

Om domstolen med tillämpning av 34 kap. 3 § brottsbalken har beslutat att fängelse, villkor-

lig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård

som utdömts i tidigare mål ska avse ytterligare brott, eller om den har bestämt påföljden med tillämpning av 34 kap. 2 § brottsbalken, ska åklagaren, om domen meddelats innan den tidigare domen fått laga kraft, skaffa upplysningar om utgången i det tidigare målet. Ska frågan om påföljd för brottet prövas på nytt av domstol enligt 34 kap. 6 § första stycket brottsbalken, ska åklagaren genast anmäla saken för prövning.

Om domstolen med tillämpning av 34 kap. 3 § brottsbalken har beslutat att fängelse eller sluten ungdomsvård som utdömts i tidigare mål ska avse ytterligare brott, eller om den har bestämt påföljden med tillämpning av 34 kap. 2 § brottsbalken, ska åklagaren, om domen meddelats innan den tidigare domen fått laga kraft, skaffa upplysningar om utgången i det tidigare målet. Ska frågan om påföljd för brottet prövas på nytt av domstol enligt 34 kap. 6 § första stycket brottsbalken, ska åklagaren genast anmäla saken för prövning.

8 §2

Uppkommer fråga om att

undanröja skyddstillsyn enligt 28 kap. 8 §brottsbalken utan att

framställning därom har gjorts av övervakningsnämnden, skall åklagaren, innan talan väcks, inhämta

Uppkommer fråga om att upp-

häva beslutet om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt enligt 27 kap. 7 §brottsbalken utan att

framställning därom har gjorts av övervakningsnämnden, ska åklaga-

1 Senaste lydelse 2020:793. 2 Senaste lydelse 2005:988.

yttrande från övervakningsnämnden eller Kriminalvården.

ren, innan talan väcks, inhämta yttrande från övervakningsnämnden eller Kriminalvården.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2028.

2. Bestämmelserna i 7 och 8 §§ ska tillämpas i sina äldre lydelser beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

1.35. Förslag till förordning om ändring i bötesverkställighetsförordningen (1979:197)

Härigenom föreskrivs att 17 § bötesverkställighetsförordningen (1979:197) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §1

Om indrivning av böter har avbrutits utan att böterna har blivit fullt betalda och om det enligt Kronofogdemyndighetens bedömning finns anledning att anta att böterna skall förvandlas, skall Kronofogdemyndigheten skyndsamt sända en redogörelse för förhållandet till åklagare som är behörig att föra talan om böternas förvandling. Redogörelsen skall innehålla upplysningar om den bötfällde och hans förmåga att betala böterna samt utdrag ur utsöknings- och indrivningsdatabasen. Redogörelsen upprättas enligt formulär som fastställs av Kronofogdemyndigheten efter samråd med Åklagarmyndigheten.

Om indrivning av böter har avbrutits utan att böterna har blivit fullt betalda och om det enligt Kronofogdemyndighetens bedömning finns anledning att anta att böterna ska förvandlas, ska Kronofogdemyndigheten skyndsamt sända en redogörelse för förhållandet till åklagare som är behörig att föra talan om böternas förvandling. Detsamma gäller om

det finns anledning att anta att böter som utgör tilläggssanktion till villkorligt fängelse ska undanröjas och ersättas av någon annan tilläggssanktion. Redogörelsen ska inne-

hålla upplysningar om den bötfällde och hans förmåga att betala böterna samt utdrag ur utsöknings- och indrivningsdatabasen. Redogörelsen upprättas enligt formulär som fastställs av Kronofogdemyndigheten efter samråd med Åklagarmyndigheten.

Om böterna betalas helt eller delvis, sedan handlingarna har sänts till åklagaren men innan rätten har meddelat slutligt beslut i målet, skall Kronofogde-

Om böterna betalas helt eller delvis, sedan handlingarna har sänts till åklagaren men innan rätten har meddelat slutligt beslut i målet, ska Kronofogde-

1 Senaste lydelse 2006:1199.

myndigheten genast underrätta åklagaren.

myndigheten genast underrätta åklagaren.

Uppgift om att handlingarna har översänts till åklagaren och vilken dag detta har skett skall föras in i utsöknings- och indrivningsdatabasen. Utfärdar Kronofogdemyndigheten därefter nytt utdrag ur utsöknings- och indrivningsdatabasen, skall även uppgift om detta föras in i databasen. På grund av ett sådant utdrag får inte någon åtgärd vidtas för böternas förvandling utan att samtycke lämnas av den åklagare till vilken utdrag först sänts.

Uppgift om att handlingarna har översänts till åklagaren och vilken dag detta har skett ska föras in i utsöknings- och indrivningsdatabasen. Utfärdar Kronofogdemyndigheten därefter nytt utdrag ur utsöknings- och indrivningsdatabasen, ska även uppgift om detta föras in i databasen. På grund av ett sådant utdrag får inte någon åtgärd vidtas för böternas förvandling utan att samtycke lämnas av den åklagare till vilken utdrag först sänts.

Bestämmelserna i denna paragraf tillämpas inte i fråga om en bötfälld, som inte har kunnat anträffas eller som vistas utomlands.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2028.

1.36. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m.

Härigenom föreskrivs att 10 § förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §1

Om en tilltalad som inte är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt döms till fängelse enligt 28 kap. 3 §brottsbalken med beslut att domen skall gå i verk-

ställighet trots att den inte har vunnit laga kraft, skall de handlingar

som avses i 6 § samma dag sändas till den myndighet som avses i 6 § första stycket. I stället för domen får domsbevis sändas, varvid 2 § andra stycket tillämpas.

Om en tilltalad som inte är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt döms till delvis vill-

korligt fängelse enligt 28 kap. 17 §

brottsbalken med beslut att straffet

i den andra delen ska börja avtjänas trots att domen inte har fått

laga kraft, ska de handlingar som avses i 6 § samma dag sändas till den myndighet som avses i 6 § första stycket. I stället för domen får domsbevis sändas, varvid 2 § andra stycket tillämpas.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2028.

2. Bestämmelsen i 10 § ska tillämpas i sin äldre lydelse beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 1998:635.

1.37. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1060) om intensivövervakning med elektronisk kontroll

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1994:1060) om intensivövervakning med elektronisk kontr oll1

dels att 5–8 §§ ska upphöra att gälla,

dels att 4 och 9 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §2

Har verkställighet utanför anstalt enligt lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll påbörjats och beslutar övervakningsnämnden att beslutet om sådan verkställighet ska upphävas eller beslutar Kriminalvården att beslutet tills vidare inte ska gälla, ska nämnden eller myndigheten underrätta Polismyndigheten. Underrättelsen ska innehålla uppgift om den ort där den dömde vistas eller senast har vistats eller har sin hemort. När Polismyndigheten omhändertar den dömde för förpassning till en kriminalvårdsanstalt eller ett häkte, ska myndigheten omedelbart underrätta övervakningsnämnden och Kriminalvården om datum och tidpunkt för omhändertagandet.

Meddelar Kriminalvården ett sådant beslut som avses i första stycket, ska myndigheten underrätta den aktuella övervakningsnämnden. Om beslutet meddelas under en sådan dag som anges i

5 § eller nära inpå en sådan dag,

ska underrättelse också lämnas till den övervakningsnämnd som har eller kommer att ha beredskap. Denna nämnd behöver dock inte

Meddelar Kriminalvården ett sådant beslut som avses i första stycket, ska myndigheten underrätta den aktuella övervakningsnämnden. Om beslutet meddelas under söndag, annan allmän helg-

dag, lördag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton eller nära inpå

en sådan dag, ska underrättelse också lämnas till den övervakningsnämnd som har eller kommer att ha beredskap enligt förord-

1 Senaste lydelse av 5 § 1996:1088 6 § 2005:1012 7 § 2005:1012 8 § 1996:1088. 2 Senaste lydelse 2019:99.

underrättas om beslutet meddelas nära inpå en arbetsdag.

ningen (2007:1174) med instruktion för övervakningsnämnderna.

Denna nämnd behöver dock inte underrättas om beslutet meddelas nära inpå en arbetsdag.

9 §3

Kriminalvården får meddela närmare föreskrifter om beredskapen

i övrigt samt ytterligare föreskrif-

ter om verkställigheten av lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Kriminalvården får meddela närmare föreskrifter om verkstäl-

lighet av lagen (1994:451) om in-

tensivövervakning med elektronisk kontroll.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2028.

3 Senaste lydelse 2005:1012.

1.38. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1999:1134) om belastningsregister

Härigenom föreskrivs att 4 § och rubriken närmast före 4 § förordningen (1999:1134) om belastningsregister ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Uppgifter om den som dömts till skyddstillsyn

Uppgifter om den som dömts till villkorligt

fängelse med övervakning som tilläggssanktion

4 §

I fråga om den som har dömts till skyddstillsyn skall belastningsregistret även innehålla uppgifter om

I fråga om den som har dömts till villkorligt fängelse med över-

vakning som tilläggssanktion ska

belastningsregistret även innehålla uppgifter om

1. beslut om förlängning av prövotid,

1. beslut om förlängning av prövotid,

2. beslut om förlängning av övervakningstid,

3.beslut om återupptagen övervakning, samt

2. beslut om att den dömde ska stå under övervakning från dagen för domen, eller, vid delvis villkorligt fängelse, att straffet i den andra delen får verkställas omedelbart,

samt

4. beslut om att övervakningen med anledning av en dom på skyddstillsyn skall anstå eller att vidare verkställighet inte får äga rum.

3. beslut av högre rätt om att verkställigheten ska avbrytas.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2028.

2. Bestämmelserna i 4 § ska tillämpas i sina äldre lydelser beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

1.39. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:1174) med instruktion för övervakningsnämnderna

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2007:1174) med instruktion för övervakningsnämnderna att det ska införas tre nya paragrafer, 1 a–1 c §§, och närmast före 1 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Beredskap

1 a §

Mellan kl. 09.00 och 13.00 under söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton och nyårsafton ska övervakningsnämnderna ha beredskap för att pröva

1. om ett beslut om tillfälligt omhändertagande enligt 26 kap. 22 § andra stycket eller 27 kap. 9 § andra stycket brottsbalken ska fortsätta att gälla,

2. om ett beslut om omhändertagande enligt 26 kap. 22 § första stycket eller 27 kap. 9 § första stycket brottsbalken ska upphöra att gälla, samt

3. frågor om upphävande av beslut om verkställighet utanför anstalt enligt lagen ( 1994:451 ) om intensivövervakning med elektronisk kontroll.

1 b §

Övervakningsnämnderna ska vara indelade i tre beredskapsområden. En övervakningsnämnd i

varje beredskapsområde ska ha beredskap under den tid som anges i 1 a §.

En övervakningsnämnd i varje beredskapsområde ska svara för samordningen av beredskapen inom området. Övervakningsnämnderna inom beredskapsområdet ska fördela beredskapen mellan sig.

En övervakningsnämnd som har beredskap ska underrätta andra övervakningsnämnder om sin befattning med ärenden som normalt skulle ha handlagts av dessa nämnder.

1 c §

Kriminalvården får meddela föreskrifter om

1. indelningen av övervakningsnämnderna i beredskapsområden,

2. vilken övervakningsnämnd som ska svara för samordningen av beredskapen inom beredskapsområdet, och

3. hur beredskapen ska fördelas mellan övervakningsnämnderna om de inte kan enas.

Kriminalvården får meddela närmare föreskrifter om beredskapen i övrigt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2028.

1.40. Förslag till förordning om ändring i fängelseförordningen (2010:2010)

Härigenom föreskrivs att 9 § fängelseförordningen (2010:2010) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §1

Kriminalvården ska före villkorlig frigivning pröva om den intagne ska stå under övervakning enligt 26 kap. 12 § brottsbalken.

Om Kriminalvården beslutar om övervakning, ska en övervakare förordnas i så god tid att han eller hon kan förbereda uppdraget.

Kriminalvården ska före villkorlig frigivning pröva om den intagne ska stå under övervakning enligt 26 kap. 12 § brottsbalken.

Till övervakare ska en tjänsteman vid Kriminalvården eller annan lämplig person förordnas.

I förordningen ( 2028:000 ) om övervakning efter villkorlig frigivning finns närmare bestämmelser om övervakningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2028.

1 Senaste lydelse 2020:292.

1.41. Förslag till förordning om ändring i strafftidsförordningen (2019:95)

Härigenom föreskrivs att 4 § strafftidsförordningen (2019:95) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Visar det sig, när ett fängelsestraff på viss tid ska verkställas, att den dömde har begått brottet före det att ett fängelsestraff som han eller hon dömts till för något annat brott har dömts ut, ska Kriminalvården, om det inte framgår av domarna att den andra påföljden har beaktats, anmäla det till åklagaren i det mål i vilket den dom som sist ska verkställas har meddelats.

Visar det sig, när ett fängelsestraff på viss tid som inte är vill-

korligt ska verkställas, att den

dömde har begått brottet före det att ett fängelsestraff som han eller hon dömts till för något annat brott har dömts ut, ska Kriminalvården, om det inte framgår av domarna att den andra påföljden har beaktats, anmäla det till åklagaren i det mål i vilket den dom som sist ska verkställas har meddelats.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2028.

2. Författningskommentar

2.1. Förslaget till lag (2028:000) om villkorligt fängelse

I lagen, som är ny, finns bestämmelser om villkorligt fängelse samt om verkställighet av samhällstjänst och övervakning som tilläggssanktioner till villkorligt fängelse. En tillhörande förordning föreslås i kapitel 1 till betänkandet.

Tilläggssanktioner till villkorligt fängelse regleras i övrigt i 27 kap. brottsbalken, medan förutsättningarna för att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt i huvudsak regleras i 28 kap. samma balk.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens innehåll

1 § I lagens inledande paragraf finns bestämmelser om lagens innehåll. Våra överväganden när det gäller den lagtekniska lösningen i detta avseende finns i avsnitt 6.5.2.

Enligt vad som anges i första stycket innehåller lagen bestämmelser om villkorligt fängelse samt om verkställighet av samhällstjänst och övervakning som tilläggssanktioner till villkorligt fängelse.

I andra stycket ges en upplysning om att bestämmelser om verkställighet av dagsböter som tilläggssanktion till villkorligt fängelse finns i bötesverkställighetslagen (1979:189).

Inledande av verkställighet och nöjdförklaring

2 § Paragrafen innehåller bestämmelser om inledande av verkställighet. Den är styrande både för den dömdes skyldighet att påbörja verkställigheten och för Kriminalvårdens skyldighet att se till att verkställigheten inleds. Överväganden finns i avsnitt 6.9.1.

I första stycket anges att en tilläggssanktion i form av samhällstjänst eller övervakning får verkställas när en dom eller ett beslut i den del som avser villkorligt fängelse med en sådan sanktion har fått laga kraft mot den dömde, eller vid den tidigare tidpunkt som rätten har beslutat enligt 27 kap. 3 § andra stycket brottsbalken. Prövotiden för villkorligt fängelse räknas som utgångspunkt från den dag rättens avgörande i påföljdsdelen får laga kraft mot den dömde (se 26 kap. 5 a § brottsbalken). När det gäller övervakning som tilläggssanktion kan dock rätten, om det finns särskilda skäl, besluta att den dömde ska stå under övervakning redan från dagen för domen och, om straffet endast delvis är villkorligt, att straffet i den andra delen ska börja avtjänas trots att domen inte har fått laga kraft. Om rätten har fattat ett sådant beslut räknas prövotiden från dagen för domen i stället för dagen för laga kraft. Att den dömde överklagar andra delar av avgörandet, t.ex. gällande skadestånd, utgör inte hinder mot verkställighet av tilläggssanktionen. Verkställigheten hindras inte heller av att åklagaren eller målsäganden överklagar domen eller beslutet.

Enligt vad som anges i andra stycket ska verkställigheten påbörjas så snart som möjligt efter det att domen eller beslutet i den del som avser villkorligt fängelse är verkställbar mot den dömde. Regleringen motiveras av att det från kriminalpolitisk synpunkt är angeläget att verkställigheten av en utdömd påföljd sker i så nära anslutning till domstolens prövning som möjligt. I många fall kan också den dömde vara särskilt motiverad att fullgöra åtgärder som åläggs honom eller henne med anledning av en dom i omedelbar anslutning till domstolsförhandlingen, varför det är viktigt att åtgärderna kan komma till stånd så snabbt som möjligt.

3 § Paragrafen innehåller bestämmelser om nöjdförklaring. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.2.

Av första stycket framgår att en dömd får förklara att han eller hon avstår från att överklaga eller fullfölja ett överklagande av en dom eller ett beslut i den del som avser villkorligt fängelse (nöjdförklar-

ing). Genom en sådan nöjdförklaring kan den dömde åstadkomma ett lagakraftvunnet avgörande om han eller hon önskar att verkställigheten av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion ska komma i gång snabbare. Även den som har dömts till villkorligt fängelse med dagsböter som tilläggssanktion kan ha ett intresse av att förklara sig nöjd, eftersom prövotiden för det villkorliga fängelsestraffet då börjar löpa direkt. En nöjdförklaring enligt bestämmelsen måste avse såväl det villkorliga fängelsestraffet i sig som den tilläggssanktion, eller de tilläggssanktioner, det har förenats med.

Enligt andra stycket lämnas en nöjdförklaring inför den domstol som har meddelat domen eller beslutet eller inför Kriminalvården. En nöjdförklaring får inte tas emot utan att både den som tar emot förklaringen och den dömde har tillgång till domen, beslutet eller rättens bevis om utgången i målet som rör den dömde (domsbevis). Det krävs alltså att både den som tar emot nöjdförklaringen och den dömde har tillgång till domen, beslutet eller domsbeviset, t.ex. i form av en utskrift eller elektroniskt, för att en nöjdförklaring ska få tas emot. Ansvaret för det vilar på den som tar emot nöjdförklaringen. Om den dömde inte har tillgång till det underlag som krävs när han eller hon vill lämna en nöjdförklaring, får Kriminalvården, om myndigheten inte har tillgång till domen eller beslutet, bistå den dömde genom att t.ex. hämta in domen eller beslutet från den aktuella domstolen. Om det inte är möjligt kan den dömdes önskan att lämna en nöjdförklaring inte tillmötesgås. (Jfr prop. 2019/20:118 s. 136.)

Vidare anges att innan en nöjdförklaring lämnas ska den som tar emot förklaringen på lämpligt sätt ha klargjort innebörden och verkan av nöjdförklaringen för den dömde. Detta ställer krav på att informationen om innebörden och verkan av en nöjdförklaring i varje enskilt fall är anpassad till den dömdes förutsättningar att ta emot informationen. Den dömde ska ha fått klart för sig dels vad reglerna om nöjdförklaring innebär, dvs. att domen eller beslutet i den del som avser villkorligt fängelse inte längre kan överklagas och prövas av högre instans, dels att en nöjdförklaring som lämnats inte får tas tillbaka (se fjärde stycket). Dessutom ska den dömde ha fått klargjort för sig vad domen eller beslutet rent konkret innebär för honom eller henne, t.ex. vilket eller vilka brott som han eller hon dömts för samt det villkorliga fängelsestraffets längd och vilken tilläggssanktion som det har förenats med. (Jfr a. prop. s. 136 f.)

I tredje stycket anges att ett vittne ska närvara när en nöjdförklaring lämnas. Vittnet ska kunna intyga att nöjdförklaringen tillkommit på ett korrekt sätt. Det innebär att vittnet bl.a. ska kunna intyga att den dömde personligen lämnat förklaringen. (Jfr a. prop. s. 137.) Något vittne behövs dock inte om nöjdförklaringen lämnas vid huvudförhandling i brottmålet. Möjligheten att lämna nöjdförklaring inför domstolen är inte begränsad till att avse domar eller beslut som avkunnas i den dömdes närvaro. I de fall en dom på villkorligt fängelse avkunnas vid huvudförhandlingen och den dömde samtidigt lämnar nöjdförklaring inför rätten behövs emellertid inte något särskilt utpekat vittne.

Vidare gäller att en nöjdförklaring ska dokumenteras. Enligt fjärde stycket får en nöjdförklaring inte tas tillbaka. Det innebär att den dömde sedan nöjdförklaringen väl lämnats inte kan ångra sig och återkalla förklaringen. Om den dömde har överklagat domen, ska hans eller hennes talan när det gäller påföljden för brottet anses återkallad genom nöjdförklaringen.

Vidare anges att en nöjdförklaring innebär att domen eller beslutet i den del som avser villkorligt fängelse med tilläggssanktion får laga kraft mot den dömde. Det innebär att en tilläggssanktion i form av samhällstjänst eller övervakning får verkställas (jfr 2 §) och att dagsböter som tilläggssanktion kan drivas in (jfr 2 § bötesverkställighetslagen [1979:189]).

4 § Paragrafen innehåller bestämmelser om följderna av att en domstol har upphävt beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt.

Övervägandena finns i avsnitt 6.10.4.

Enligt 27 kap. 7 § brottsbalken får rätten på talan av åklagare upphäva ett beslut om att fängelsestraffet ska vara villkorligt om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning. Detsamma gäller om det, av något annat skäl än att den dömde har brutit mot sina skyldigheter, har visat sig att en samhällstjänst- eller övervakningssanktion till väsentlig del inte kan fullgöras inom skälig tid. Enligt 34 kap. 4 a–4 c §§ samma balk ska rätten vid ny påföljdsbestämning efter tidigare dom, under vissa angivna förutsättningar, upphäva beslutet om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt om det med anledning av ny brottslighet döms till ovillkorligt fängelse.

Den aktuella paragrafen anger att om domstol med tillämpning av 27 kap. 7 § eller 34 kap.4 a–4 c §§brottsbalken upphäver ett be-

slut om att fängelsestraffet ska vara villkorligt, ska den dömde inte längre fullgöra den tilläggssanktion som det villkorliga fängelsestraffet har förenats med. Ett beslut om upphävande ersätter alltså den eller de tilläggssanktioner som inte har fullgjorts. Om en domstol när den dömer till ovillkorligt fängelse för ny brottslighet inte beslutar att ett tidigare beslut om villkorlighet ska upphävas kvarstår dock den dömdes skyldighet att fullgöra den tilläggssanktion som det villkorliga fängelsestraffet förenats med.

Verkställighetens mål och utformning vid samhällstjänst och övervakning

5 § Av paragrafen framgår att det är Kriminalvården som är ansvarig myndighet för verkställigheten av tilläggssanktionerna samhällstjänst och övervakning. Däremot ansvarar Kriminalvården inte för verkställighet av en tilläggssanktion i form av dagsböter (se 1 § andra stycket). Övervägandena finns i avsnitt 6.9.3.

Kriminalvårdens uppgift är att verkställa samhällstjänst- eller övervakningssanktionen och att kontrollera att den dömde fullgör sina skyldigheter enligt en sådan sanktion. När den dömde har fullgjort tilläggssanktionen har Kriminalvården fullgjort sin uppgift som verkställande myndighet, även om prövotiden för det villkorliga fängelsestraffet fortfarande skulle löpa efter den tidpunkten.

6 § Paragrafen innehåller en grundläggande bestämmelse om verkställighetens mål och utformning. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.3.

Enligt bestämmelsen ska verkställigheten så långt som möjligt utformas på ett sätt som är ägnat att förebygga att den dömde återfaller i brott och att hans eller hennes anpassning i samhället även i övrigt främjas. Utifrån underbyggd kunskap bör konkreta åtgärder identifieras som bedöms vara verkningsfulla för att understödja de skyddsfaktorer som kan antas minska risken för återfall och motverka de riskfaktorer som kan antas bidra till att den dömde på nytt gör sig skyldig till brott. (Jfr prop. 2019/20:118 s. 138.) På motsvarande sätt bör konkreta åtgärder identifieras som i övrigt kan antas främja den dömdes återanpassning i samhället.

7 § I paragrafen tydliggörs att alla kontroll- eller tvångsåtgärder enligt denna lag ska prövas mot proportionalitetsprincipen. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.3.

Enligt bestämmelsen får en kontroll- eller tvångsåtgärd endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas. Detta innebär att varje kontroll- eller tvångsåtgärd som vidtas under verkställigheten av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion ska föregås av en intresseavvägning där den olägenhet som åtgärden kan innebära för den enskilde ställs i relation till syftet med åtgärden. En bedömning av åtgärdens art, styrka, räckvidd och varaktighet ska göras i varje enskilt fall. Vid prövningen ska det övervägas om en mindre ingripande åtgärd kan vara tillräcklig. Kravet på proportionalitet gäller inte enbart vid det inledande beslutet, utan under hela den tid en viss åtgärd löper. En åtgärd kan framstå som motiverad inledningsvis men inte efter en viss tid. Om det är fråga om flera åtgärder måste beaktas att dessa sammantaget inte blir alltför ingripande. Det krävs starkare skäl ju mer ingripande åtgärder som övervägs.

Med kontroll- eller tvångsåtgärd avses t.ex. provtagning för kontroll av att kravet på nykterhet vid utförande av samhällstjänst upprätthålls enligt 2 kap. 3 § eller elektronisk övervakning av en särskild föreskrift enligt 3 kap. 9 §.

8 § Paragrafen reglerar Kriminalvårdens skyldighet att upprätta en verkställighetsplan för den dömde. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.3.

Av första stycket framgår att det alltid ska upprättas en individuellt utformad verkställighetsplan för den som dömts till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning. I båda fallen ska alltså Kriminalvården göra en planering som grundar sig på förhållanden i det enskilda fallet och som dokumenteras samt mynnar ut i en verkställighetsplan. Vad verkställighetsplanen bör innehålla kan dock skilja sig åt väsentligt beroende på om det rör sig om en samhällstjänst- eller övervakningssanktion.

Av andra stycket följer att vid en samhällstjänstsanktion ska verkställighetsplanen innefatta en arbetsplan och vid en övervakningssanktion ska den innefatta anvisningar för vad som ska gälla under övervakningen. När det gäller övervakning som tilläggssanktion bör verkställighetsplaneringen i huvudsak kunna göras enligt de rutiner som hittills har tillämpats för skyddstillsynsdömda. Därtill kommer

att verkställighetsplanen för en övervakningssanktion vid längre strafftider bör innehålla uppgift om vad som gäller i fråga om helghemarrest eller andra liknande inskränkningar av rörelsefriheten (se 3 kap. 4–7 §§). Hur en verkställighetsplan ska tas fram och vilket närmare innehåll den ska ha ankommer på Kriminalvården i egenskap av verkställande myndighet att besluta om. När det gäller samhällstjänst kan verkställighetsplanen ofta vara förhållandevis kortfattad och planeringen behöver inte följa samma rutiner som för en övervakningssanktion. Vad som har framkommit under en eventuell personutredning och under det möte som Kriminalvården kallar den dömde till i samband med att samhällstjänstsanktionen börjar verkställas torde ofta vara av central betydelse för planeringen. Även här är det upp till Kriminalvården att avgöra hur verkställighetsplanen ska tas fram och vilket närmare innehåll den ska ha. Kriminalvården ska dock alltid upprätta en arbetsplan för den som har fått en samhällstjänstsanktion och arbetsplanen ska tas in i verkställighetsplanen.

Den dömdes allmänna skyldigheter

9 § I paragrafen anges vilka allmänna krav som ställs på den dömde i samband med verkställigheten av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.4.

Den som har dömts till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning är, enligt första punkten, skyldig att inställa sig hos Kriminalvården för planering och löpande uppföljning av verkställigheten. Att den dömde inställer sig hos Kriminalvården för planering så att verkställighetsplanen kan upprättas är en förutsättning för att en samhällstjänst- eller övervakningssanktion ska kunna verkställas. Dessutom kan förutsättningarna förändras under verkställighetens gång så att planeringen måste justeras. Även i sådana situationer är den dömde skyldig att vid behov inställa sig hos Kriminalvården. Om den dömde inte inställer sig enligt Kriminalvårdens anvisningar kan myndigheten vidta åtgärder med anledning av bristande fullgörande av tilläggssanktionen (se 27 kap. 5 och 6 §§ och 9 § andra stycket brottsbalken).

Av andra punkten framgår att den dömde också är skyldig att medverka till att tilläggssanktionen fullgörs i enlighet med Kriminalvårdens anvisningar. Eftersom en samhällstjänst- eller övervakningssanktion

inte kan verkställas tvångsvis utan förutsätter den dömdes medverkan är det av avgörande vikt att den dömde följer de anvisningar som Kriminalvården lämnar om hur tilläggssanktionen ska fullgöras.

Vidare är den dömde, enligt tredje punkten, skyldig att hålla Kriminalvården underrättad om förhållanden som har betydelse för verkställigheten. Under tiden som tilläggssanktionen fullgörs måste Kriminalvården bli informerad om sådant som kan påverka verkställigheten. Det kan exempelvis handla om att den dömde byter adress eller att hans eller hennes arbetsförmåga förändras. Skyldigheten för den dömde att hålla Kriminalvården underrättad om förhållanden som har betydelse för verkställigheten innefattar att den dömde på eget initiativ måste hålla myndigheten informerad om omständigheter av det nämnda slaget, så att tilläggssanktionen kan fullgöras på ett ändamålsenligt sätt.

Ansiktsbilder

10 § Paragrafen tillåter Kriminalvården att vid verkställighet av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion ta en digital bild av den dömdes ansikte i syfte att kunna identifiera honom eller henne. Därtill reglerar paragrafen den längsta tid som ansiktsbilder och biometriska data som tas eller skapas med stöd av lagen får behandlas.

Övervägandena finns i avsnitt 6.9.4.

I första stycket första meningen anges att vid verkställighet av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion får Kriminalvården ta en digital bild av den dömdes ansikte (ansiktsbild), i syfte att underlätta identifieringen av honom eller henne. Bilden kan tas när verkställigheten påbörjas eller, om behovet aktualiseras senare, under verkställigheten. Det ställs inte några särskilda krav för att ta en ansiktsbild, utöver att syftet ska vara att underlätta identifieringen av den dömde. Det är Kriminalvården som avgör om en ansiktsbild ska tas. Ansiktsbilden får, enligt andra meningen, endast användas vid automatisk autentisering eller vid annan identifiering eller kontroll enligt denna lag. Med automatisk autentisering avses att biometriska uppgifter behandlas (s.k. ansiktsigenkänning). När ansiktsbilder får samlas in inom ramen för verkställighet av ett straff och behöver användas för att bekräfta den dömdes identitet anses det vara absolut nödvändigt att behandla de personuppgifter som blir aktuella (jfr 2 kap. 12 § brotts-

datalagen [2018:1177] och 2 kap. 3 § lagen [2018:1699] om kriminalvårdens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område). Kriminalvården avgör om identifiering eller kontroll av den dömde enligt lagen ska göras manuellt eller med automatisk autentisering. Ansiktsbilden får inte användas för något annat syfte än den identifiering eller kontroll som anges i lagen.

Enligt andra stycket får en ansiktsbild som tagits enligt första stycket inte behandlas längre än två år efter att den senaste domen på villkorligt fängelse helt har verkställts eller upphört av annat skäl. Bestämmelsen utgör en särreglering i förhållande till 2 kap. 5 § lagen om kriminalvårdens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område och begränsar således den längsta tid som digitala ansiktsbilder får behandlas. Det som regleras är behandlingen av den ansiktsbild som Kriminalvården använder för jämförelse med den fysiska personen (jämförelseunderlaget). Den tillfälliga bild som skapas varje gång en automatisk autentisering utförs, regleras i tredje stycket.

Av tredje stycket framgår att ansiktsbilder och biometriska data som skapats vid en automatisk autentisering enligt första stycket ska raderas senast en vecka efter autentiseringstillfället eller, vid en prövning enligt 27 kap. brottsbalken, så snart beslutet har fått laga kraft. Varje gång en kontroll görs med hjälp av ansiktsigenkänning innebär det en ny behandling av känsliga personuppgifter. Personuppgifterna får behandlas för att utreda brister i fullgörandet av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion men det får i övrigt inte förekomma någon lagring av den data som skapats vid autentiseringen.

2 kap. Samhällstjänst

2 kap. Samhällstjänst

Kapitlet innehåller bestämmelser om verkställighet av samhällstjänst som villkorligt fängelse kan förenas med enligt 27 kap. 2 § brottsbalken. Förutsättningarna för att välja samhällstjänst som tilläggssanktion regleras i 28 kap. 19 och 20 §§ samma balk. Antalet timmar samhällstjänst bestäms av domstolen till lägst 40 och högst 300. Det ställs inte något krav på den tilltalades samtycke för att förena villkorligt fängelse med samhällstjänst. Samhällstjänst får dock inte väljas om en sådan sanktion är olämplig för den tilltalade och vid bedömningen av om så är fallet kan den tilltalades inställning till att utföra samhällstjänstarbete beaktas.

1 § Paragrafen innehåller bestämmelser om hur en samhällstjänstsanktion verkställs. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.6.

Enligt första stycket verkställs en samhällstjänstsanktion genom att den dömde, under det antal timmar som anges i domen, utför oavlönat arbete eller deltar i programverksamhet, behandling eller annan särskilt anordnad verksamhet, på tid och sätt som anvisas honom eller henne. Samhällstjänst som tilläggssanktion till villkorligt fängelse består alltså huvudsakligen i att den dömde utför oavlönat arbete. Kriminalvården ansvarar för att ordna en plats där den dömde kan utföra sådant arbete. I syfte att göra regleringen tillräckligt flexibel har det dock införts en möjlighet för Kriminalvården att besluta att en viss del av samhällstjänsten ska utgöras av annan verksamhet än oavlönat arbete. Den alternativa verksamheten kan bestå av programverksamhet, behandling eller annan särskilt anordnad verksamhet som Kriminalvården finner lämplig. I samtliga fall ska syftet med verksamheten vara att få den dömde att fullgöra tilläggssanktionen samt att förebygga att han eller hon återfaller i brott och även i övrigt främja hans eller hennes anpassning i samhället. Den eller de åtgärder som ersätter oavlönat arbete ska i ingripandegrad i huvudsak motsvara det antal timmar oavlönat arbete som ska ersättas. Vid värderingen av ingripandegraden i programverksamhet, vård eller behandling bör såväl åtgärdens längd och intensitet som andra krav som ställs på den dömde beaktas.

I andra stycket anges att endast en mindre del av samhällstjänsten får utgöras av annan verksamhet än oavlönat arbete. Hur stor den delen ska vara får bestämmas av Kriminalvården utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

Vid sidan av möjligheten att låta en mindre del av samhällstjänsten utgöras av annan verksamhet än oavlönat arbete finns det också en möjlighet för Kriminalvården att ersätta hela eller delar av en samhällstjänstsanktion med övervakning, om det finns särskilda skäl (se 5 § 2).

2 § Av paragrafen framgår att prövotiden sätter en yttersta gräns inom vilken en samhällstjänstsanktion kan verkställas. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.6.

I paragrafen anges att samhällstjänsten ska utföras under prövotiden. Det är upp till Kriminalvården att bestämma vilka arbetstider som ska gälla samt det minsta och det högsta antalet timmar som

den dömde får tillgodoräkna sig per vecka eller månad. Därmed är det också upp till Kriminalvården att närmare avgöra under vilken tidsperiod samhällstjänstsanktionen ska verkställas. I många fall kan det vara lämpligt att det sker under en period som motsvarar det villkorliga fängelsestraffets längd. Samhällstjänsten måste i vart fall ha utförts före prövotidens utgång.

3 § I paragrafen tydliggörs att den som har fått en samhällstjänstsanktion måste vara nykter och drogfri när samhällstjänsten utförs och att Kriminalvården har möjlighet att ta prover för kontroll av att den dömde inte är påverkad. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.7.

Enligt första stycket får den dömde vid utförandet av samhällstjänsten inte vara påverkad av narkotika, alkohol, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Med annat berusningsmedel avses preparat som t.ex. thinner.

I andra stycket anges att om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl är den dömde skyldig att på begäran lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv-, svett- eller hårprov för kontroll av att han eller hon vid utförandet av samhällstjänsten inte är påverkad av något sådant medel eller någon sådan vara som avses i första stycket. Provtagningen kan ske genom att Kriminalvården utför slumpvisa kontroller vid arbetsplatsen eller att företrädare för arbetsplatsen underrättar Kriminalvården vid misstanke om att den dömde är påverkad av något otillåtet preparat. Den dömde kan behöva underkasta sig prov för kontroll av nykterhet och drogfrihet inför och under varje arbetspass. Om och på vilket sätt kontroller ska göras ska prövas utifrån proportionalitetsprincipen i 1 kap. 7 §.

Det anges vidare att elektroniska hjälpmedel får användas vid kontrollen. Det innebär bl.a. att nykterhetskontroller kan utföras på distans med hjälp av ansiktsigenkänning (jfr 1 kap. 10 §). Urinprov får inte tas eller bevittnas av någon av motsatt kön som inte är läkare eller legitimerad sjuksköterska.

4 § Paragrafen innehåller bestämmelser om förordnande av biträdande kontrollör. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.8.

I paragrafen anges att Kriminalvården får förordna en eller flera personer att biträda vid kontroll av den som ska utföra samhällstjänst

(biträdande kontrollör). Regleringen möjliggör alltså för Kriminalvården att låta andra lämpliga personer än anställda vid myndigheten hjälpa till med tillsynen av den som har fått en samhällstjänstsanktion. Det kan vara lämpligt särskilt i glesbygdsområden, där det kan vara svårt för Kriminalvården att upprätthålla nödvändig kontroll endast med hjälp av den egna personalen. Den biträdande kontrollören kan exempelvis ges i uppgift att besöka den arbetsplats vid vilken samhällstjänsten fullgörs för att kontrollera att den dömde inställer sig där och utför de arbetsuppgifter som åläggs honom eller henne. Ansvaret för verkställigheten av samhällstjänsten ligger dock fortfarande på Kriminalvården även om en biträdande kontrollör anlitas.

I 4 kap. 1 § finns bestämmelser om en biträdande kontrollörs skyldighet att anmäla till Kriminalvården om den dömde brister i fullgörandet av samhällstjänstsanktionen.

5 § Av paragrafen framgår att Kriminalvården i vissa fall kan ändra eller upphäva en samhällstjänstsanktion eller ersätta hela eller delar av sanktionen med övervakning. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.9.

Enligt första punkten får Kriminalvården, om det finns särskilda skäl, ändra eller upphäva en samhällstjänstsanktion. Det innebär exempelvis att Kriminalvården kan sätta ned antalet timmar om det uppstår hinder mot att fullfölja samhällstjänsten hos en viss arbetsgivare, utan att det beror på den dömde, och det endast återstår några enstaka timmars arbete. Kriminalvården kan också göra sådana justeringar om den dömde efter domen drabbas av sjukdom eller skada som gör att han eller hon är förhindrad att fullgöra samhällstjänsten före prövotidens utgång. Även i ett sådant fall krävs det dock att det endast återstår några enstaka timmars arbete. Om de återstående timmarna är fler än så kan Kriminalvården i stället överväga att ersätta samhällstjänstsanktionen med övervakning enligt paragrafens andra punkt. Regleringen ger endast möjlighet att sätta ned antalet timmar eller upphäva samhällstjänstsanktionen. Antalet timmar kan alltså inte utökas med stöd av bestämmelsen.

Av andra punkten följer att Kriminalvården får ersätta hela eller delar av en samhällstjänstsanktion med övervakning enligt 3 kap. Även detta gäller under förutsättning att det finns särskilda skäl. Det bör i första hand vara aktuellt i fall där den dömde, till följd av omständigheter som inte var kända under rättegången, visar sig sakna förmåga att utföra samhällstjänst eller om det inte går att hitta en

lämplig samhällstjänstplats. Om den dömde låter bli att utföra sin samhällstjänst trots att han eller hon har förutsättningar att göra det ska bytesmöjligheten däremot inte användas. I ett sådant fall får Kriminalvården i stället vidta åtgärder med anledning av bristande fullgörande av tilläggssanktionen (se 27 kap. 5 och 6 §§ och 9 § andra stycket brottsbalken). Ett beslut om att hela eller delar av en samhällstjänstsanktion ersätts med övervakning medför att övervakare ska förordnas och verkställighetsplanen revideras samt att Kriminalvården får besluta om särskilda föreskrifter som ska följas av den dömde. Om det villkorliga fängelsestraffet är sex månader eller längre, efter en tänkt avräkning av tid för ett eventuellt frihetsberövande, ska den dömde som utgångspunkt också vara föremål för helghemarrest (se 3 kap. 4 §). Kriminalvården får dock besluta om undantag i det avseendet om det finns särskilda skäl, bl.a. med hänsyn till vad den dömde har fullgjort i form av samhällstjänst (se 3 kap. 7 §).

3 kap. Övervakning

3 kap. Övervakning

Kapitlet innehåller bestämmelser om verkställighet av övervakning som villkorligt fängelse kan förenas med enligt 27 kap. 3 § brottsbalken. Förutsättningarna för att välja övervakning som tilläggssanktion regleras i 28 kap. 19 och 20 §§ samma balk.

Enligt 27 kap. 3 § tredje stycket brottsbalken upphör övervakningen vid prövotidens utgång, eller vid den tidigare tidpunkt som Kriminalvården beslutar. Övervakningstiden får dock inte understiga ett år.

1 § Paragrafen innehåller grundläggande bestämmelser om verkställighet av övervakning som tilläggssanktion. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.10.

Enligt vad som anges i paragrafen verkställs en övervakningssanktion genom att den dömde under prövotiden, eller under den kortare tid som följer av ett beslut enligt 27 kap. 3 § tredje stycket brottsbalken, följer den verkställighetsplan som har upprättats enligt 1 kap. 7 §. Den övervakade är också skyldig att inställa sig hos Kriminalvården efter kallelse och hålla kontakt med övervakaren enligt dennes anvisningar. Genom bestämmelsen tydliggörs vad övervakningssanktionen i sin grundform konkret består av. Den grundläggande skyldigheten för den dömde är att under den tid sanktionen pågår följa

den verkställighetsplan som Kriminalvården har upprättat. Därtill är den dömde skyldig att inställa sig hos Kriminalvården efter kallelse och hålla kontakt med övervakaren på det sätt och i den omfattning som övervakaren bestämmer. De sistnämnda kraven sammanfaller delvis med de allmänna skyldigheter som följer av 1 kap. 9 § och kompletteras även av dessa.

2 § Paragrafen innehåller bestämmelser om den dömdes delaktighet i planeringen och utformningen av övervakningen samt om samverkan med andra berörda myndigheter. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.10.

I paragrafen anges att övervakningen ska planeras och utformas tillsammans med den dömde och i samverkan med berörda myndigheter. För att övervakningssanktionen på bästa sätt ska kunna förebygga att den dömde återfaller i brott och även i övrigt främja hans eller hennes anpassning i samhället bör den dömde så långt som möjligt aktivt medverka i planeringen. En förutsättning för en ändamålsenligt utformad verkställighet och ett effektivt återfallsförebyggande arbete kan också vara en målinriktad och effektiv samverkan mellan Kriminalvården och andra berörda myndigheter. Det kan finnas behov såväl av att etablera kontakt mellan den dömde och någon annan myndighet eller något annat samhällsorgan som av att upprätthålla en redan pågående sådan kontakt. Vilka myndigheter som kan sägas vara berörda beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Det kan dock antas att Kriminalvården ofta kommer ha anledning att samråda med socialtjänsten, hälso- och sjukvården, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

3 § I paragrafen finns bestämmelser om förordnande av övervakare och biträdande övervakare vid en övervakningssanktion. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.11.

Enligt första stycket förordnar Kriminalvården övervakare och får förordna en eller flera personer att biträda vid övervakningen (biträdande övervakare). Uppgiften att förordna övervakare för den som har dömts till villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssanktion ligger alltså uteslutande på Kriminalvården. Rätten kan inte förordna övervakare i en dom på villkorligt fängelse med övervakning. Förordnandet om övervakare bör meddelas genast, om påföljden har börjat verkställas och i annat fall så snart verkställigheten ska påbörjas (jfr

1 kap. 2 §). Övervakaren har såväl en kontrollerande som en stödjande funktion. Han eller hon ska vid behov bistå den dömde vid verkställigheten och samverka med andra berörda myndigheter. Utöver den ordinarie övervakaren kan Kriminalvården förordna en eller flera personer att biträda vid övervakningen.

Av andra stycket framgår att den övervakare som Kriminalvården ska förordna vid en övervakningssanktion ska vara en tjänsteman vid myndigheten. Det innebär i praktiken att den handläggande frivårdsinspektören ska förordnas som (ordinarie) övervakare. Vidare framgår att en biträdande övervakare kan vara en tjänsteman vid Kriminalvården eller annan lämplig person. En biträdande övervakare kan förordnas utifrån klientens konstaterade behov och kan ofta vara en representant för civilsamhället. Att medborgare genom sådana uppdrag får insyn i verkställigheten av utdömda påföljder har ett egenvärde från ett samhällsperspektiv. Till detta kommer att den biträdande övervakaren från ett individperspektiv kan ge övervakningen ett vardagligt och medmänskligt innehåll och på så sätt förstärka övriga insatser i klientens verkställighetsplan. Den biträdande övervakaren kan fungera som länk till det övriga samhället, bidra till att öka individens tillit till myndigheter och samhällets resurser samt att stärka individens nätverk och känsla av delaktighet. Kriminalvården ska pröva personens lämplighet för uppdraget. Myndigheten behåller dock huvudansvaret för verkställigheten även om en representant för civilsamhället utses som biträdande övervakare. I vissa fall kan det finnas behov av att i stället förordna en frivårdsinspektör som biträdande övervakare. Det gäller bl.a. om det finns säkerhetsmässiga risker kring klienten. Det kan också finnas anledning att förordna en frivårdsinspektör som biträdande övervakare under tid som ordinarie handläggare är sjukskriven eller är frånvarande under en längre semester.

I 4 kap. 1 § finns bestämmelser om en biträdande övervakares skyldighet att anmäla till Kriminalvården om den dömde brister i fullgörandet av övervakningssanktionen.

4 § Paragrafen innehåller bestämmelser om det förstärkande inslaget helghemarrest. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.12 och 6.12.1.

I första stycket anges att om det villkorliga fängelsestraffet är sex månader eller längre ska den dömde, under den tid som framgår av andra stycket, vara förbjuden att vistas utanför bostaden under kvällar och nätter mot lördag, söndag och måndag, från klockan arton på kvällen till klockan sju på morgonen (helghemarrest). Regleringen motiveras av att övervakning som tilläggssanktion till villkorligt fängelse ska vara lika ingripande som en samhällstjänstsanktion skulle ha varit vid samma strafflängd. Det förutsätter att övervakningssanktionen som utgångspunkt skärps genom inskränkningar i den dömdes rörelsefrihet, om det villkorliga fängelsestraffet är sex månader eller längre. Den rörelseinskränkning som regleras i den aktuella paragrafen utgörs av ett förbud för den dömde att lämna sin bostad under helgkvällar och helgnätter. En förutsättning för helghemarrest är att den dömde har tillgång till en bostad där rörelseinskränkningen kan efterlevas och kontrolleras. Det krävs emellertid inte att den dömde har en egen lägenhet eller liknande. Att vara inneboende eller bo i studentrum i en korridor med gemensamt kök kan vara tillräckligt. Dock bör det krävas att bostaden är av sådan beskaffenhet att den får betraktas som permanent. Ett hotellrum eller liknande tillfälligt boende bör normalt inte användas för helghemarrest. Däremot bör det inte finnas något hinder mot att helghemarrest fullgörs i en bostad av normal utformning som den dömde hyr endast under en begränsad tid. Om den dömde inte har en godtagbar bostad kan helghemarresten ersättas med någon annan inskränkning i rörelsefriheten enligt 5 §. Helghemarrest är inte uteslutet för vissa brottstyper eller för brott som riktats mot personer i den dömdes hushåll. Det krävs inte heller att den dömde har sysselsättning eller att personer som den dömde sammanbor med har samtyckt till åtgärden. Det förhållandet att en person som sammanbor med den dömde motsätter sig att helghemarrest verkställs i den gemensamma bostaden kan dock tala för att det är lämpligt att ersätta helghemarresten med någon annan inskränkning i rörelsefriheten enligt 5 §.

Enligt andra stycket ska förbudet gälla under lika många veckor som det antal månader fängelsestraffet uppgår till. Det innebär exempelvis att vid ett villkorligt fängelsestraff på nio månader med övervakning som tilläggssanktion ska den dömde vara skyldig att underkasta sig helghemarrest under nio helger. Genom att helghemarresten

är mer omfattande ju längre det villkorliga fängelsestraffet är ställs ingripandegraden i proportion till det villkorliga fängelsestraffets längd. Som utgångspunkt bör gälla att helghemarresten ska fullgöras så tidigt som möjligt under verkställigheten av övervakningssanktionen.

I tredje stycket föreskrivs att om endast en del av fängelsestraffet är villkorlig ska ett förbud av det aktuella slaget gälla om den villkorliga delen av straffet är sex månader eller längre och under lika många veckor som det antal månader straffet i den delen uppgår till. Vid delvis villkorligt fängelse är det alltså längden av den villkorliga delen som avgör om den dömde ska vara underkastad helghemarrest och i så fall under hur lång tid.

Av fjärde stycket framgår att det som i paragrafen anges om straffets längd avser strafftiden efter avräkning av tid för vissa frihetsberövanden. Om den dömde varit häktad eller på annat sätt frihetsberövad, på sätt som enligt 2 § lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande (tillgodoräknandelagen) skulle tillgodoräknas som verkställighet av ett ovillkorligt fängelsestraff, är det den strafftid som kvarstår efter ett tänkt tillgodoräknande av frihetsberövandet som är relevant. Det är alltså den strafftid som återstår efter avräkning för sådant frihetsberövande som avgör om helghemarrest är aktuellt och i så fall hur länge den ska pågå.

Om den dömde ska vara underkastad helghemarrest bör Kriminalvården i beslutet om detta ange det antal helger under vilka förbudet ska gälla och vilken eventuell avräkning som har gjorts av tid för frihetsberövande.

Om ett frihetsberövande i ett enskilt fall har påverkat om, och i så fall under hur lång tid, den dömde ska vara föremål helghemarrest, och beslutet om villkorlighet senare upphävs, innebär inte den nämnda påverkan att den dömde kan sägas redan ha tillgodoräknats tiden för frihetsberövandet som verkställighet av fängelsestraffet (jfr 2 § andra stycket tillgodoräknandelagen).

5 § Paragrafen reglerar andra inskränkningar i den dömdes rörelsefrihet som kan ersätta helghemarrest. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.13 och 6.12.1.

Av första stycket följer att om ett förbud i form av helghemarrest enligt 4 § inte bedöms lämpligt med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden eller om en annan inskränkning i rörelsefriheten annars bedöms vara mer ändamålsenlig, får förbudet ersättas med en

annan sorts rörelseinskränkning. De alternativa rörelseinskränkningarna anges i fyra punkter.

Enligt första punkten kan den dömde förbjudas att vistas utanför bostaden under kvällar och nätter mot andra veckodagar än lördag, söndag och måndag. En sådan inskränkning kan användas om den dömde i och för sig har förutsättningar att underkasta sig ett förbud mot att vistas utanför bostaden under vissa kvällar och nätter, men det inte är lämpligt att ett sådant förbud gäller just under helgerna. Så kan exempelvis vara fallet om den dömde har ett jobb med arbetstider under helgen och detta särskilt om det rör sig om kvälls- eller nattarbete. Också vissa familjehänsyn kan tala för att förbudet bör förläggas till någon annan tidpunkt än under helgen.

I andra punkten anges att den dömde kan förbjudas att under vissa tider vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område. Det kan vara aktuellt exempelvis om den dömde inte har tillgång till en bostad eller om en person som den dömde sammanbor med motsätter sig att helghemarrest fullgörs i den gemensamma bostaden. Utöver funktionen att skärpa ingripandegraden i övervakningssanktionen kan ett förbud av det aktuella slaget verka brottsförebyggande genom att det avser vistelse i eller i närheten av ett brottsoffers bostad eller på andra platser där risken för återfall i brott bedöms vara särskilt stor. Förbudet kan gälla t.ex. torg, parker eller andra mötesplatser där det ofta förekommer missbruk, narkotikahandel eller annan kriminalitet. Det kan också gälla restauranger, pubar eller liknande. Förbudet kan även avse en lokal eller en bostad som bedöms ha anknytning till organiserad brottslighet eller till ett kriminellt nätverk. Om risken för återfall i brott är kopplad till att den dömde beger sig till någon annan kommun eller stadsdel, kan förbudet avse det.

Av tredje punkten framgår att ett annat alternativ till helghemarrest är att den dömde förbjuds att under vissa tider lämna ett särskilt angivet område. Det kan exempelvis handla om att den dömde under vissa tider inte får lämna sin hemkommun eller en del av hemkommunen. Utöver att verka straffskärpande kan ett förbud av det nämnda slaget ha en brottsförebyggande effekt och även bidra till att skapa kontinuitet och stadga i den dömdes liv.

I fjärde punkten ges möjlighet att föreskriva en skyldighet för den dömde att under vissa tider uppehålla sig på en särskilt angiven plats. Det kan vara aktuellt exempelvis om den dömde inte har tillgång till

en bostad där helghemarrest kan fullgöras, men det däremot finns någon annan plats som kan fylla samma funktion som en bostad där den dömde bör vistas. Skyldigheten kan även avse platser där den dömde ska befinna sig för deltagande i viss verksamhet, såsom en undervisningslokal eller praktikplats. Om den dömde har plats på ett behandlingshem eller är inskriven på någon annan sorts vårdinrättning kan skyldigheten avse vistelse där.

I andra stycket anges att inskränkningarna i rörelsefriheten enligt första stycket i huvudsak ska vara lika ingripande som ett förbud enligt 4 § och får inte vara mer ingripande än ett sådant förbud. Det kan vara svårt att göra en bedömning av ingripandegraden med någon exakthet. Som utgångspunkt kan dock följande riktlinjer gälla vid bedömningen av hur de alternativa rörelseinskränkningarna förhåller sig till ingripandegraden i helghemarrest. Ett förbud att vistas utanför bostaden under kvällar och nätter mot andra veckodagar än lördag, söndag och måndag (punkt 1) får anses vara lika ingripande som helghemarrest och bör gälla under lika många kvällar/nätter som helghemarrest. Ett förbud att under vissa tider vistas på en särskilt angiven plats (del av punkt 2) får anses mindre ingripande än helghemarrest och bör kunna gälla alla dagar i veckan. Ett förbud att under vissa tider vistas inom ett särskilt angivet område (del av punkt 2) bör, för att inte vara alltför ingripande, som utgångspunkt gälla enbart under veckosluten i likhet med vad som gäller för helghemarrest. I de fall området är avgränsat geografiskt till ett mindre område får det dock anses mindre ingripande än helghemarrest och bör kunna gälla alla dagar i veckan. Vid bedömningen av vistelseförbudets ingripandegrad kan vidare beaktas bl.a. hur stor eller central del av en ort som platsen kan sägas utgöra. En inskränkning i rörelsefriheten enligt punkt 3 som består i förbud att lämna den egna kommunen eller kommundelen får anses vara så pass ingripande att det normalt bör föreskrivas en viss tidsbegränsning för att den inte ska vara mer ingripande än helghemarrest. När det gäller en skyldighet att uppehålla sig på en särskilt angiven plats (punkt 4) får en jämförelse göras med det antal timmar som tas i anspråk av den dömdes tid, exklusive nätter, vid helghemarrest. (Jfr prop. 2019/20:118 s. 149.)

Vidare anges i andra stycket att om det behövs för att inskränkningarna ska vara tillräckligt ingripande eller om det annars bedöms lämpligt, får flera inskränkningar som anges i första stycket kombineras. Det kan exempelvis bedömas lämpligt att kombinera ett förbud

att vistas på en viss plats eller inom ett område med en skyldighet att uppehålla sig på en särskild plats för deltagande i viss verksamhet. Även i de fallen ska de rörelseinskränkande inslagen utformas så att de är lika ingripande som helghemarrest.

Vilket eller vilka alternativ till helghemarrest som ska användas, hur de närmare ska utformas och under hur stor del av dygnet de ska vara aktuella får avgöras av Kriminalvården utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Inskränkningarna får inte vara mer omfattande än vad som krävs för att uppnå syftet med åtgärden (jfr 1 kap. 7 §). Vad som ska gälla bör anges i Kriminalvårdens beslut. I beslutet bör det också anges vilken eventuell avräkning som har gjorts av tid för frihetsberövande (jfr 4 § fjärde stycket).

Om den dömde meddelas en särskild föreskrift om exempelvis vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden han eller hon ska vistas eller inte får vistas (8 § andra stycket 6) kan det medföra att någon inskränkning enligt den här aktuella regleringen inte behövs (se 7 §).

6 § Paragrafen innehåller bestämmelser om elektronisk kontroll av helghemarrest och andra rörelseinskränkningar som ersätter helghemarrest. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.14.

I paragrafen anges att kontrollen av att inskränkningarna i rörelsefriheten enligt 4 och 5 §§ följs ska göras med elektroniska hjälpmedel, om det inte finns särskilda skäl mot det. Genom bestämmelsen möjliggörs en säker och effektiv kontroll av att den dömde inte bryter mot det som gäller för honom eller henne. Detta är av avgörande vikt för att villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssanktion ska kunna vara ett trovärdigt alternativ till ovillkorligt fängelse, även vid straff som är sex månader eller längre. Regleringen är teknikneutral och möjliggör användande av den teknik som är mest ändamålsenlig och minst integritetskränkande. Vad som exempelvis kan komma i fråga är en fotboja utrustad med GPS-teknik som gör det möjligt att kontrollera att en person vistas eller inte vistas på en viss plats eller inom ett visst område. Möjligheten att elektroniskt övervaka en föreskriven rörelseinskränkning handlar inte om att begränsa rörelsefriheten ytterligare för den dömde, utan är ett medel för att kontrollera att förbudet följs och att förbudsområdets gränser respekteras. Om den dömde inte följer vad som gäller för honom eller henne kan Kriminalvården omedelbart vidta åtgärder med anledning av bristande

fullgörande av övervakningssanktionen (se 27 kap. 5 och 6 §§ och 9 § andra stycket brottsbalken).

Om det finns särskilda skäl mot att kontrollen görs med elektroniska hjälpmedel kan Kriminalvården besluta att sådana hjälpmedel inte ska användas. Det kan vara aktuellt om det, exempelvis på grund av den dömdes hälsotillstånd eller på grund av att den dömde redan är föremål för elektronisk kontroll i något annat sammanhang, framstår som onödigt eller olämpligt att elektronisk övervakning sker.

7 § Paragrafen möjliggör för Kriminalvården att i vissa fall besluta om undantag från helghemarrest eller andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.15.

Av första meningen följer att undantag från inskränkningarna i rörelsefriheten enligt 4 och 5 §§ får beslutas om det finns särskilda skäl för det. Möjligheten till undantag motiveras av att syftet med helghemarrest och andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten är att övervakningssanktionen ska bli lika ingripande som samhällstjänst skulle ha varit vid samma strafflängd. Om innehållet i övervakningen i ett enskilt fall redan är tillräckligt ingripande finns det inte något egentligt behov av helghemarrest eller andra liknande rörelseinskränkningar.

Enligt andra meningen ska Kriminalvården vid bedömningen av om det finns skäl att göra undantag särskilt beakta om innehållet i övervakningen ändå är tillräckligt ingripande med hänsyn till särskilda föreskrifter som meddelas enligt 8 § och, i fall som avses i 2 kap. 5 § 2, vad den dömde har fullgjort i form av samhällstjänst. Om den dömde meddelas särskilda föreskrifter med ett innehåll som är mycket ingripande kan det innebära att helghemarrest eller andra rörelseinskränkningar enligt den reglering som behandlas här inte behövs. En annan situation där ingripandegraden ändå kan anses tillräckligt hög är om övervakningssanktionen har ersatt en tidigare utdömd samhällstjänstsanktion och den dömde dessförinnan fullgjort ett stort antal timmar samhällstjänst. Också i vissa andra situationer kan det vara aktuellt att besluta om undantag från inskränkningarna. Det gäller bl.a. fall där starka tredjemanshänsyn gör sig gällande. Särskilda skäl för undantag skulle också kunna föreligga i fall där övervakning har valts som ny tilläggssanktion i stället för dagsböter enligt 27 kap. 4 § brottsbalken och den dömde dessförinnan betalat en stor del av böterna.

8 § Paragrafen innehåller bestämmelser om särskilda föreskrifter som

Kriminalvården kan meddela den som har övervakning som tilläggssanktion. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.16.

Av första stycket framgår att Kriminalvården får besluta om särskilda föreskrifter som ska följas av den dömde, om det behövs för att minska risken att den dömde begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället. Sådana föreskrifter får inte beslutas endast i syfte att åstadkomma en skärpning av reaktionen mot den dömde, utan besluten ska fattas på individualpreventiv grund. Det krävs dock inte att det finns någon tidigare misskötsamhet för att en föreskrift ska beslutas. Förhållandena kan vara sådana att det redan när verkställigheten ska påbörjas står klart att det finns ett behov av en eller flera särskilda föreskrifter. Uppgiften att besluta om särskilda föreskrifter för den som har dömts till villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssanktion ligger uteslutande på Kriminalvården. Rätten kan inte besluta om sådana föreskrifter i en dom på villkorligt fängelse med övervakning.

Vidare anges att en särskild föreskrift ska beslutas för en viss tid, högst ett år åt gången. Det innebär inte att föreskriften alltid måste kvarstå under hela den beslutade tiden. Behovet av särskilda föreskrifter måste omprövas löpande utifrån den dömdes behov av stöd och kontroll. Om övervakningen och de föreskrifter som beslutats har fungerat utan anmärkning finns det möjlighet att efter en tid ändra föreskrifterna i syfte att minska graden av kontroll. Om det finns anledning till det kan också tiden för en föreskrift förlängas. (Jfr 10 §.) Vad en särskild föreskrift får avse anges i sju punkter som i stora delar överensstämmer med vad som gäller i fråga om särskilda föreskrifter för den som står under övervakning efter villkorlig frigivning (jfr 26 kap. 16 § andra stycket brottsbalken).

Enligt andra stycket första punkten kan en särskild föreskrift avse på vilket sätt och i vilken omfattning den dömde ska hålla kontakt med Kriminalvården eller en biträdande övervakare. En kontinuerlig kontakt mellan den dömde och övervakaren utgör själva grundförutsättningen för att övervakningen ska fylla sin funktion avseende hjälp, stöd och kontroll. Att den dömde är skyldig att inställa sig hos Kriminalvården efter kallelse och hålla kontakt med (den ordinarie) övervakaren, dvs. den handläggande frivårdsinspektören, efter dennes anvisningar följer redan av 3 kap. 1 §. En kontaktföreskrift kan användas i syfte att bryta en negativ utveckling av den generella kontaktskyl-

digheten eller i de fall den dömde i övrigt inte följer anvisningarna i verkställighetsplanen. Det kan också redan när verkställigheten ska påbörjas stå klart att en kontaktföreskrift behövs för att minska risken för att den dömde återfaller i brott. (Jfr prop. 2018/19:77 s. 61.)

I andra punkten anges att en särskild föreskrift kan avse deltagande i återfallsförebyggande eller missbruksrelaterad programverksamhet. Det kan t.ex. handla om program som riktar sig mot en kriminell livsstil eller en viss brottstyp, såsom våldsbrott, våld i nära relation eller sexualbrott, eller mot missbruk av exempelvis droger eller alkohol. Punkten avser åtgärder som inte innebär hälso- och sjukvård.

Tredje punkten ger föreskriftsmöjlighet i fråga om missbruksvård,

psykiatrisk vård eller annan behandling. Med behandling avses även annan vård än missbruksvård eller psykiatrisk vård. För det fall att åtgärden innefattar vård eller behandling av medicinsk karaktär krävs det att den dömde inte motsätter sig denna. Det finns dock inget hinder mot att Kriminalvården aktivt arbetar med att motivera den dömde att frivilligt delta i behandling av medicinsk karaktär mot t.ex. missbruk. Om den dömde bedöms ha ett behov av en åtgärd enligt punkten men saknar motivation att delta i åtgärden kan det i stället bli aktuellt med en föreskrift om deltagande i ett motivationsprogram med stöd av punkt 2. (Jfr a. prop. s. 62.)

Av fjärde punkten framgår att en särskild föreskrift kan avse arbete, utbildning eller annan sysselsättning och att den dömde i så fall ska underrätta Kriminalvården om han eller hon uteblivit från sysselsättningen. Den föreskriftsmöjligheten syftar främst till att åstadkomma en positiv förändring av den dömdes sociala situation, vilket i sin tur kan främja hans eller hennes återanpassning i samhället och minska risken för återfall i brott. Med arbete avses avlönat arbete på grund av anställning eller annan förvärvsverksamhet. Begreppet sysselsättning ska ges en vid tolkning och en föreskrift om sysselsättning kan t.ex. avse studier, ideellt arbete i en förening eller praktik. Avgörande är att det ur ett återfallsförebyggande perspektiv framstår som en lämplig sysselsättning och att den är möjlig att kontrollera. I anslutning till en föreskrift av det aktuella slaget får det också föreskrivas att den dömde ska underrätta Kriminalvården om han eller hon uteblivit från sysselsättningen i fråga.

Enligt femte punkten kan en särskild föreskrift avse kontrollerat boende eller andra anvisningar om boendet. Det kan exempelvis handla

om placering på ett behandlingshem eller ett annat boende som tillhandahåller stöd- och kontrollåtgärder motsvarande dem som kan ges inom ramen för en placering på ett halvvägshus eller ett familjehem. En föreskrift av det aktuella slaget kan vara av värde med hänsyn till den dömdes möjlighet till rehabilitering och även fylla en viktig funktion ur kontrollsynpunkt. Genom ett ordnat boende förbättras den dömdes förutsättningar att tillgodogöra sig återfallsförebyggande insatser och sköta sitt arbete eller annan sysselsättning.

I sjätte punkten ges möjlighet att besluta om en särskild föreskrift som avser vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas. Möjligheten kan användas bl.a. för att hålla den dömde borta från en viss miljö i syfte att t.ex. motverka återfall i brott gentemot en viss person. Den kan också användas i syfte att förhindra att den dömde uppehåller sig i en kriminell miljö där han eller hon riskerar att utsättas för sådan påverkan som är negativ för hans eller hennes anpassning i samhället. Det kan handla om ett förbud att vistas i närheten av ett brottsoffers bostad eller andra platser där risken för återfall bedöms vara särskilt stor, t.ex. en klubblokal eller liknande. Det kan också handla om förbud att vistas på vissa utpekade platser där narkotikaförsäljning är vanligt förekommande eller där kriminellt belastade vistas, såsom torg, parker eller andra mötesplatser. Det kan också gälla restauranger, pubar eller liknande. Förbudet kan även avse en lokal eller en bostad som har anknytning till organiserad brottslighet eller till ett kriminellt nätverk. Om risken för återfall i brott är kopplad till att den dömde beger sig till någon annan kommun eller stadsdel, kan förbudet avse det. Platsen eller området måste anges specifikt i föreskriften och avgränsas tydligt. När det gäller föreskrifter om platser där den dömde ska vara skyldig att vistas kan det handla om att, som ett komplement till en föreskrift om boende enligt femte punkten, föreskriva en skyldighet att under vissa tider vistas i ett kontrollerat boende. Eftersom en vistelseföreskrift innebär en inskränkning av den dömdes personliga frihet ska möjligheten användas restriktivt och behovet alltid prövas mot proportionalitetsprincipen (jfr 1 kap. 7 §). Särskilt restriktiv bör tillämpningen vara om det övervägs att låta föreskriften avse en skyldighet för den dömde att vistas på viss plats eller inom ett visst område. En sådan föreskrift bör endast användas under mycket speciella omständigheter när intresset av att förhindra återfall i brott är särskilt framträdande. Möjligheten

bör främst övervägas för vissa kategorier av dömda där risken för återfall i allvarlig brottslighet är särskilt stor eller avseende personer med koppling till kriminella gäng eller organiserad brottslighet. Vidare bör föreskriften regelmässigt begränsas till vissa särskilt angivna tider, t.ex. att den dömde ska vistas i bostaden under ett visst antal timmar nattetid. (Jfr prop. 2020/21:85 s. 53 f. och prop. 2018/19:77 s. 62 f.)

Av sjunde punkten följer att en särskild föreskrift kan avse skyldighet för den dömde att lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv-, svett- eller hårprov för kontroll av att den dömde inte är påverkad av narkotika, alkohol, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Med annat berusningsmedel avses preparat som t.ex. thinner. Möjligheten att meddela föreskrifter om skyldighet att lämna prov för alkohol- eller drogkontroll kan vara av väsentlig betydelse för att genomföra olika typer av vård eller behandling mot missbruk. På så sätt kan efterlevnaden av en vård- eller behandlingsföreskrift kontrolleras. En kontrollföreskrift kan dock ges även utan samband med en föreskrift om vård eller annan behandling enligt tredje punkten. Även om behovet normalt är mer framträdande för den som ska genomgå vård eller behandling mot missbruk kan det finnas behov av en kontrollföreskrift också i andra fall när det kan ställas krav på nykterhet, som t.ex. vid fullgörande av en föreskrift om kontrollerat boende, arbete eller annan programverksamhet. (Jfr prop. 2018/19:77 s. 63.)

I tredje stycket anges att en föreskrift enligt andra stycket 6 även får beslutas om det kan antas behövas för att tillgodose målsägandens behov av trygghet. Det innebär att det är möjligt att besluta om en vistelseföreskrift i syfte att skydda brottsoffret, även om det inte går att identifiera ett behov utifrån återfallsrisk eller anpassningsbehov hos den dömde. För att en vistelseföreskrift ska meddelas på den grunden räcker det dock inte med en oro hos målsäganden, utan det måste finnas konkreta omständigheter som talar för att en vistelseföreskrift behövs för att skydda honom eller henne. Behovet av en sådan föreskrift måste också alltid prövas mot proportionalitetsprincipen. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas, enligt vad som framgår av 1 kap. 7 §.

9 § Paragrafen innehåller bestämmelser om elektronisk övervakning för att kontrollera att en särskild föreskrift vid en övervakningssanktion följs. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.17.

I första stycket anges att om det behövs för att kontrollera att en föreskrift enligt 8 § följs får Kriminalvården besluta om elektronisk övervakning. Sådan övervakning kan vara av stor nytta när det gäller att minska risken för att den dömde återfaller i brott och att bidra till den dömdes återanpassning, genom att en överträdelse av en föreskrift snabbt kan upptäckas och lämplig åtgärd vidtas. Ett beslut om elektronisk övervakning kan ofta vara motiverat vid föreskrifter avseende boende och vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas. Det gäller även om vistelseföreskriften beslutas i syfte att tillgodose målsägandens behov av trygghet, eftersom elektronisk övervakning i ett sådant fall ofta kan anses behövligt för att ge målsäganden ett reellt skydd. Elektroniska hjälpmedel kan också fylla en viktig funktion vid föreskrifter om provtagning för alkoholkontroll. Eftersom elektronisk övervakning är en ingripande åtgärd för den enskilde får beslut om sådan övervakning dock inte fattas slentrianmässigt. Beslutet måste grundas på en individuell bedömning av den dömdes situation och alltid utgå från den dömdes behov av kontroll och stöd. Vid bedömningen måste proportionalitetsprincipen beaktas och om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas (se 1 kap. 7 §). Vidare får elektronisk övervakning enligt den aktuella regleringen inte vara så betungande att den i praktiken är att jämställa med att avtjäna ett fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Enligt andra stycket får elektronisk övervakning beslutas för högst sex månader åt gången. Av 10 § följer att Kriminalvården löpande ska ompröva behovet av elektronisk övervakning. Genom att elektronisk övervakning får beslutas för en period om högst sex månader åt gången understryks behovet av omprövning ytterligare. Tiden för elektronisk övervakning ska bestämmas efter omständigheterna i det enskilda fallet och med beaktande av proportionalitetsprincipen.

10 § Paragrafen innehåller regler om ändring av beslut. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.18.

I paragrafen anges att Kriminalvården under prövotiden får ändra beslut enligt 3–9 §§ om det finns skäl för det. Kriminalvården får också

besluta om nya åtgärder enligt dessa bestämmelser. Regleringen tydliggör att sådana åtgärder som Kriminalvården beslutar vid en övervakningssanktion ska omprövas löpande. Det kan finnas anledning att ändra tidigare beslut eller besluta om ytterligare åtgärder såväl i fråga om inskränkningar i rörelsefriheten och kontroll av, respektive undantag från, sådana inskränkningar som i fråga om särskilda föreskrifter och elektronisk övervakning vid sådana föreskrifter. Också när det gäller förordnande av övervakare och biträdande övervakare kan det finnas anledning för Kriminalvården att ompröva ett tidigare ställningstagande. Möjligheten att ändra ett tidigare beslut eller att besluta om nya åtgärder kräver inte att den dömde har misskött sig, utan det avgörande är personens behov av stöd och kontroll. Det kan finnas olika anledningar till ändring av tidigare beslutade åtgärder och beslut om ytterligare åtgärder. Exempelvis kan en risk- eller behovsbedömning föranleda att det efter genomförda åtgärder krävs nya åtgärder. Det kan också vara så att planerade åtgärder avbrutits eller inte har kommit till stånd. Kriminalvården har både en möjlighet och en skyldighet att fortlöpande pröva om beslutade åtgärder är ändamålsenliga med hänsyn till målet med verkställigheten.

4 kap. Åtgärder vid brister i fullgörandet av en tilläggssanktion

Anmälan till Kriminalvården

1 § Paragrafen innehåller bestämmelser om anmälningsskyldighet för biträdande kontrollörer och biträdande övervakare. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.8 och 6.9.11.

Enligt paragrafen ska en biträdande kontrollör eller en biträdande övervakare, om han eller hon finner att den dömde åsidosätter sin skyldighet att fullgöra en tilläggssanktion i form av samhällstjänst respektive övervakning, omedelbart anmäla det till Kriminalvården. Att en sådan anmälan görs är en förutsättning för att Kriminalvården ska kunna utföra sitt uppdrag som verkställande myndighet och vidta åtgärder vid brister i fullgörandet av tilläggssanktionen. När det gäller biträdande övervakare har anmälningsskyldigheten en formell betydelse endast om den biträdande övervakaren inte är en kriminalvårdstjänsteman.

2 § Paragrafen föreskriver en anmälningsskyldighet för externa vårdgivare. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.19.

Av paragrafen framgår att den som ansvarar för vård, behandling eller motsvarande åtgärder vid övervakning omedelbart ska göra en anmälan till Kriminalvården, om den dömde allvarligt åsidosätter sina skyldigheter enligt övervakningssanktionen. Om den som har fått övervakning som tilläggssanktion inte fullgör sina skyldigheter måste det snabbt kunna leda till konsekvenser för att trovärdigheten för villkorligt fängelse som påföljd ska kunna upprätthållas. Den lagstadgade anmälningsskyldigheten syftar till att möjliggöra ett snabbt ingripande från Kriminalvårdens sida i sådana situationer och att undanröja eventuella sekretesshinder (se 25 kap. 1 § och 26 kap. 1 §offentlighets- och sekretesslagen [2009:400] samt jfr 10 kap. 28 § samma lag). Anmälningsskyldigheten avser inte mindre förseelser, vilket markeras av att anmälan ska ske vid allvarliga åsidosättanden. Att anmälningsskyldighet föreligger förändrar inte det förhållandet att ansvaret för verkställighet av övervakning ligger på Kriminalvården och att myndigheten ska kontrollera att särskilda föreskrifter vid övervakning följs.

Varning

3 § Paragrafen reglerar formerna för sådan varning som Kriminalvården med stöd av 27 kap. 5 § brottsbalken kan meddela vid en samhällstjänst- eller övervakningssanktion. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.2.

Om den dömde inte fullgör sina skyldigheter till följd av samhällstjänst får Kriminalvården meddela den dömde en varning (27 kap. 5 § första stycket brottsbalken). En varning kan också meddelas den som inte fullgör sina skyldigheter till följd av övervakning, om det anses otillräckligt med beslut om att föreskrifter eller andra villkor ändras eller att nya föreskrifter beslutas (27 kap. 5 § andra stycket). Om den dömde fortsätter att bryta mot det som gäller för honom eller henne trots att varning har meddelats kan det i förlängningen leda till att beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt upphävs enligt 27 kap. 7 § brottsbalken.

Av paragrafens första stycke framgår att en fråga om varning av det aktuella slaget ska avgöras skyndsamt. Skyndsamhetskravet grundar

sig i att syftet med varningen är att tilläggssanktionen faktiskt ska bli fullgjord inom prövotiden. Det är därför viktigt att den dömde så snart som möjligt får besked om vad han eller hon har att rätta sig efter. Ett snabbt avgörande vid brister i fullgörandet är också viktigt för att trovärdigheten till villkorligt fängelse som alternativ till ett ovillkorligt fängelsestraff ska kunna upprätthållas.

Enligt andra stycket ska den dömde beredas tillfälle att yttra sig innan Kriminalvården meddelar en varning. Bestämmelsen syftar till att ge den dömde möjlighet att ge sin syn på det som inträffat. Yttrandet från den dömde bör även ge Kriminalvården ett bättre beslutsunderlag.

I tredje stycket anges att en varning utan dröjsmål ska meddelas den dömde personligen samt att den dömde också ska få ett skriftligt besked om varningen. Regleringen grundar sig för det första i att syftet med varningen är att påverka den dömde till att fullgöra tilläggssanktionen. För det andra tydliggörs att varning ses som en relativt allvarlig åtgärd som i ett senare skede dessutom kan utgöra underlag för bedömningen att den dömde på ett sådant allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter att beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt bör upphävas (se 27 kap. 7 § andra stycket brottsbalken). Om det inte är möjligt att meddela varningen personligen för att den dömde inte inställer sig till Kriminalvården på kallelse, får det övervägas om han eller hon ska omhändertas enligt 27 kap. 9 § brottsbalken.

Omhändertagande

4 § Paragrafen innehåller bestämmelser om anmälan till övervakningsnämnd eller åklagare om det finns behov av att omhänderta den som har dömts till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning som tilläggssanktion. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.7.

Om det uppkommer fråga om att vidta åtgärder med anledning av brister i fullgörandet av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion får, enligt 27 kap. 9 § första stycket brottsbalken, övervakningsnämnden eller den domstol där det förs talan om upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt, om omständigheterna föranleder det, besluta att den dömde på lämpligt sätt ska omhändertas tills vidare.

Av den aktuella paragrafen framgår att om Kriminalvården bedömer att övervakningsnämnd eller domstol bör fatta ett sådant beslut om omhändertagande, ska Kriminalvården utan dröjsmål anmäla frågan till nämnden eller, om talan om upphävande av villkorligheten har väckts vid domstol, till åklagare. Anmälningsskyldigheten syftar till att upprätthålla en trovärdig hantering av brister i fullgörandet av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion och att säkerställa att åtgärder kan komma till stånd. En anmälan enligt bestämmelsen kan ofta vara en förutsättning för att ett omhändertagande ska bli aktuellt.

5 § Paragrafen innehåller bestämmelser om vidare handläggning med anledning av Kriminalvårdens beslut om tillfälligt omhändertagande. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.7.

Enligt 27 kap. 9 § andra stycket brottsbalken får Kriminalvården, om det uppkommer fråga om att vidta åtgärder med anledning av brister i fullgörandet av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion, besluta att tillfälligt omhänderta den dömde. I så fall ska övervakningsnämnden senast dagen därpå pröva om beslutet ska fortsätta att gälla. Om nämnden inte fastställer beslutet inom den tiden, upphör det att gälla.

Denna paragraf anger att Kriminalvårdens beslut om tillfälligt omhändertagande omedelbart ska underställas övervakningsnämnd. På så sätt säkerställs att beslutet kan bli föremål för nämndens prövning.

5 kap. Övriga bestämmelser

Bemyndigande

1 § Paragrafen innehåller ett bemyndigande enligt vilket regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges möjlighet att meddela ytterligare föreskrifter om villkorligt fängelse samt om verkställighet av samhällstjänst och övervakning som tilläggssanktioner till villkorligt fängelse. Det kan exempelvis röra sig om bestämmelser om hur en nöjdförklaring ska dokumenteras. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.20.

Beslut och överklagande

2 § Av paragrafen framgår att det är Kriminalvården som fattar beslut i frågor som regleras i denna lag, om inte annat följer av lagen.

Vidare framgår att besluten gäller omedelbart, om inte något annat beslutas. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.21.

3 § Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av Kriminalvårdens beslut i enskilda fall samt forumbestämmelser. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.21.

Av första stycket framgår att Kriminalvårdens beslut enligt lagen överklagas till allmän förvaltningsdomstol. I sex punkter anges vilka beslut som får överklagas. Den första punkten avser provtagning för kontroll av det alkohol- och drogförbud som gäller vid utförande av samhällstjänst. Den andra punkten gäller beslut om att hela eller delar av en samhällstjänstsanktion ska ersättas med övervakning. Den tredje och fjärde punkten avser beslut om helghemarrest och andra inskränkningar i rörelsefriheten som kan beslutas som alternativ till helghemarrest. Av den tredje och fjärde punkten följer därmed att också den avräkning av tid för frihetsberövande som kan påverka om den dömde ska vara underkastad helghemarrest eller liknande rörelseinskränkningar, och i så fall hur länge, kan bli föremål för domstolsprövning (jfr 3 kap. 4 § fjärde stycket). Den femte punkten tar sikte på sådana särskilda föreskrifter som kan meddelas vid en övervakningssanktion och den sjätte punkten avser elektronisk övervakning för kontroll av en sådan föreskrift.

Andra stycket tydliggör att andra beslut enligt lagen inte får över-

klagas. Någon möjlighet att överklaga beslut om att förordna övervakare och biträdande övervakare finns alltså inte. Detsamma gäller beslut om en verkställighetsplan, även om verkställighetsplanen i och för sig kan innehålla beslut som är överklagbara enligt första stycket. Inte heller beslut om en arbetsplan kan överklagas.

I tredje stycket anges att ett beslut överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets det frivårdskontor finns där den dömde är inskriven.

Av fjärde stycket framgår att det krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten.

2.2. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

1 kap.

3 §

I paragrafen definieras begreppet påföljd för brott genom en uttömmande uppräkning av de olika påföljderna. Paragrafen anpassas till det nya systemet genom att villkorlig dom och skyddstillsyn tas bort från uppräkningen. Vidare utmönstras begreppet överlämnande till särskild vård och i stället anges i uppräkningen överlämnande till rättspsykiatrisk vård samt de särskilda ungdomspåföljder som anges i 32 kap. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.1.

5 §

Paragrafen avser förhållandet mellan olika påföljder. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.1.

Paragrafen ändras på så sätt att det tidigare andra stycket om förhållandet mellan fängelse samt villkorlig dom och skyddstillsyn upphävs. I övrigt görs, i hittillsvarande första stycket, en mindre ändring av språklig natur, som inte avser att ändra något i sak.

3 kap.

6 §

I paragrafen straffbeläggs grov misshandel och synnerligen grov misshandel. I första stycket höjs maximistraffet för grov misshandel från fängelse i sex år till fängelse i sju år och i andra stycket skärps straffskalan för synnerligen grov misshandel från fängelse i lägst fem och högst tio år till fängelse i lägst sex och högst tolv år. Övervägandena finns i avsnitt 8.1.2.

Höjningen av minimistraffet för synnerligen grov misshandel är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan det brottet och grov misshandel, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som synnerligen grov misshandel. Till det kommer att höjningen av maximistraffet för synnerligen grov misshandel medför en ökad spännvidd vid straffmätningen för det brottet med

avseende särskilt på de allvarligaste fallen. En följd av höjningen av minimistraffet för synnerligen grov misshandel tillsammans med höjningen av maximistraffet för grov misshandel är samtidigt att det tillgängliga utrymmet för straffmätning ökar för grov misshandel.

7 §

I paragrafen straffbeläggs vållande till annans död. Andra stycket ändras genom att minimistraffet för vållande till annans död, grovt brott, höjs från fängelse i ett år till fängelse i två år. I övrigt görs språkliga ändringar. Övervägandena finns i avsnitt 8.1.2.

Att minimistraffet för vållande till annans död, grovt brott, höjs är inte avsett att påverka gränsdragningen mellan det brottet och brott av normalgraden. I stället syftar ändringen till att generellt höja straffnivån för de gärningar som är att bedöma som vållande till annans död, grovt brott. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för de grova brotten att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för brott av normalgraden blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

Ändringen innebär att straffskalorna för vållande till annans död inte överlappar varandra utan ligger kant i kant, på samma sätt som straffskalorna för uppsåtligt dödande i 3 kap. 1–3 §§.

9 §

I paragrafen straffbeläggs framkallande av fara för annan. Paragrafen ändras på så sätt att maximistraffet för brottet höjs från fängelse i två år till fängelse i tre år. I övrigt görs ändringar av språklig och redaktionell natur, som inte avser att ändra något i sak. Övervägandena finns i avsnitt 8.1.2.

Höjningen av maximistraffet för framkallande av fara för annan medför en ökad spännvidd vid straffmätningen för det brottet med avseende särskilt på de allvarligaste fallen.

4 kap.

6 d §

I paragrafen straffbeläggs grovt olaga integritetsintrång. Första stycket ändras genom att maximistraffet för brottet höjs från fängelse i fyra år till fängelse i sex år. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.2.

Höjningen av maximistraffet för grovt olaga integritetsintrång medför en ökad spännvidd vid straffmätningen för det brottet med avseende särskilt på de allvarligaste fallen.

I paragrafen straffbeläggs dataintrång och grovt dataintrång. I andra

stycket skärps straffskalan för grovt dataintrång från fängelse i lägst

9 c §

sex månader och högst sex år till fängelse i lägst ett och högst åtta år. I övrigt görs en språklig ändring. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.2.

Höjningen av minimistraffet för grovt dataintrång är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan det brottet och dataintrång av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grovt dataintrång. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för grovt dataintrång att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för dataintrång av normalgraden blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet. Till det kommer att höjningen av maximistraffet för grovt dataintrång medför en ökad spännvidd vid straffmätningen för det brottet med avseende särskilt på de allvarligaste fallen.

5 kap.

2 §

I paragrafen straffbeläggs grovt förtal. Första stycket ändras på det sättet att minimistraffet för brottet höjs från böter till fängelse. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.1.

Höjningen av minimistraffet för grovt förtal är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan det brottet och förtal av normalgra-

den. Ändringen syftar i stället till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grovt förtal.

3 §

I paragrafen straffbeläggs förolämpning. Första stycket ändras genom att straffskalan, i stället för att föreskriva endast böter, sträcker sig från böter till fängelse i högst sex månader. Det andra stycket med en särskild straffskala – böter eller fängelse i högst sex månader – om brottet är grovt tas bort. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.1.

Ändringarna i paragrafen innebär att det för förolämpning endast finns en straffskala, som föreskriver böter eller fängelse i högst sex månader. Syftet är att underlätta tillämpningen och undvika oklarheter orsakade av paragrafens konstruktion. Justeringarna är inte avsedda att påverka bedömningen av straffvärdet för sådana gärningar som är att rubricera som förolämpning.

6 kap.

1 §

I paragrafen regleras straffansvar för våldtäkt och grov våldtäkt.

Tredje stycket ändras genom att maximistraffet för grov våldtäkt höjs

från fängelse i tio år till fängelse i tolv år. Övervägandena finns i avsnitt 8.4.2.

Höjningen av maximistraffet för grov våldtäkt medför en ökad spännvidd vid straffmätningen för det brottet med avseende särskilt på de allvarligaste fallen.

4 §

I paragrafen straffbeläggs våldtäkt mot barn och grov våldtäkt mot barn. Tredje stycket ändras genom att maximistraffet för grov våldtäkt mot barn höjs från fängelse i tio år till fängelse i tolv år. Övervägandena finns i avsnitt 8.4.2.

Höjningen av maximistraffet för grov våldtäkt mot barn medför en ökad spännvidd vid straffmätningen för det brottet med avseende särskilt på de allvarligaste fallen.

10 a §

I paragrafen straffbeläggs kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte. Första stycket ändras på det sättet att minimistraffet för brottet höjs från böter till fängelse. Övervägandena finns i avsnitt 8.4.2.

7 kap.

4 §

I paragrafen straffbeläggs egenmäktighet med barn. Första stycket ändras på så sätt att maximistraffet för egenmäktighet med barn höjs från fängelse i ett år till fängelse i två år. I andra stycket skärps straffskalan för de fall som är att bedöma som grova från fängelse i lägst sex månader och högst fyra år till fängelse i lägst ett och högst sex år. Övervägandena finns i avsnitt 8.5.1.

Höjningen av minimistraffet för de grova brotten är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan det brottet och brott av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grova fall av egenmäktighet med barn. Till det kommer att höjningen av maximistraffet för de grova brotten medför en ökad spännvidd vid straffmätningen för dessa brott med avseende särskilt på de allvarligaste fallen. En följd av höjningen av minimistraffet för de grova brotten tillsammans med höjningen av maximistraffet för brott av normalgraden är samtidigt att det tillgängliga utrymmet för straffmätning ökar för brott av normalgraden.

8 kap.

4 §

I paragrafen straffbeläggs grov stöld. Första stycket ändras så att minimistraffet för grov stöld höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Övervägandena finns i avsnitt 8.6.2.

Höjningen av minimistraffet för grov stöld är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och stöld av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grov stöld. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för grov stöld att den del av straffskalan som över-

lappar straffskalan för stöld av normalgraden blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

9 kap.

3 §

I paragrafen straffbeläggs grovt bedrägeri. Första stycket ändras så att minimistraffet för grovt bedrägeri höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Övervägandena finns i avsnitt 8.6.3.

Höjningen av minimistraffet för grovt bedrägeri är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och bedrägeri av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grovt bedrägeri. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för grovt bedrägeri att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för bedrägeri av normalgraden blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

3 a §

I paragrafen straffbeläggs grovt fordringsbedrägeri. Bestämmelsen ändras så att minimistraffet för brottet höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Övervägandena finns i avsnitt 8.6.3.

Höjningen av minimistraffet syftar till en generellt höjd straffnivå för grovt fordringsbedrägeri men avser inte att påverka tillämpningen av straffbestämmelsen i övrigt.

3 b §

I paragrafen straffbeläggs subventionsmissbruk och grovt subventionsmissbruk. Andra stycket ändras så att minimistraffet för det grova brottet höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Övervägandena finns i avsnitt 8.6.3.

Höjningen av minimistraffet för grovt subventionsmissbruk är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och brott av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån

för gärningar som är att bedöma som grovt subventionsmissbruk. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för det grova brottet att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för subventionsmissbruk av normalgraden blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

3 c §

I paragrafen straffbeläggs olovlig befattning med betalningsverktyg och grov olovlig befattning med betalningsverktyg. Tredje stycket ändras så att minimistraffet för det grova brottet höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Övervägandena finns i avsnitt 8.6.3.

Höjningen av minimistraffet för grov olovlig befattning med betalningsverktyg är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och brott av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grov olovlig befattning med betalningsverktyg. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för det grova brottet att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för normalgradsbrottet blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för brott av normalgraden.

5 §

I paragrafen straffbeläggs ocker och grovt ocker. I tredje stycket skärps straffskalan för grovt ocker från fängelse i lägst sex månader och högst fyra år till fängelse i lägst ett och högst sex år. Övervägandena finns i avsnitt 8.6.3.

Höjningen av minimistraffet för grovt ocker är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och ocker av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grovt ocker. Till det kommer att höjningen av maximistraffet för grovt ocker medför en ökad spännvidd vid straffmätningen för den brottstypen med avseende särskilt på de allvarligaste fallen. Vidare medför höjningen av minimistraffet för det grova brottet att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för ocker av normalgraden blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

6 §

I paragrafen straffbeläggs häleri och grovt häleri. Tredje stycket ändras så att minimistraffet för det grova brottet höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Övervägandena finns i avsnitt 8.6.3.

Höjningen av minimistraffet för grovt häleri är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och brott av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grovt häleri. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för grovt häleri att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för häleri av normalgraden blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

9 §

I paragrafen straffbeläggs svindleri, svindleri (ringa brott) och grovt svindleri. Tredje stycket ändras så att minimistraffet för det grova brottet höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Övervägandena finns i avsnitt 8.6.3.

Höjningen av minimistraffet för grovt svindleri är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och svindleri av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grovt svindleri. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för grovt svindleri att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för svindleri av normalgraden blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

10 kap.

3 §

I paragrafen straffbeläggs grov förskingring. Första stycket ändras så att minimistraffet för grov förskingring höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Övervägandena finns i avsnitt 8.6.4.

Höjningen av minimistraffet för grov förskingring är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och förskingring av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för

gärningar som är att bedöma som grovt brott. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för grov förskingring att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för förskingring av normalgraden blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

5 §

I paragrafen straffbeläggs trolöshet mot huvudman och grov trolöshet mot huvudman. Andra stycket ändras så att minimistraffet för det grova brottet höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Övervägandena finns i avsnitt 8.6.4.

Höjningen av minimistraffet för grov trolöshet mot huvudman är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och brott av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grovt brott. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för det grova brottet att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för normalgradsbrottet blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

5 a §

I paragrafen straffbeläggs tagande av muta. Första stycket ändras så att minimistraffet för brottstypen höjs från böter till fängelseminimum. Övervägandena finns i avsnitt 8.6.4.

Höjningen av minimistraffet syftar till att åstadkomma en generellt höjd straffnivå för tagande av muta, men avser inte att påverka tillämpningen av straffbestämmelsen i övrigt. Ändringen innebär att straffvärdet för tagande av muta typiskt sett alltid ligger på fängelsenivå.

5 b §

I paragrafen straffbeläggs givande av muta. Bestämmelsen ändras så att minimistraffet för givande av muta höjs från böter till fängelseminimum. Övervägandena finns i avsnitt 8.6.4.

Höjningen av minimistraffet syftar till att åstadkomma en generellt höjd straffnivå för givande av muta, men avser inte att påverka tillämpningen av straffbestämmelsen i övrigt. Ändringen innebär att straffvärdet för brottstypen typiskt sett alltid ligger på fängelsenivå.

5 c §

I paragrafen straffbeläggs grovt tagande av muta och grovt givande av muta. Bestämmelsen ändras så att minimistraffet för de grova brotten höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år och sex månader. Det görs även en språklig ändring. Övervägandena finns i avsnitt 8.6.4.

Höjningen av minimistraffet för de grova mutbrotten är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan dessa brottstyper och mutbrott av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grovt tagande av muta respektive grovt givande av muta. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för de grova mutbrotten att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för mutbrott av normalgraden minskar. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrotten.

5 d §

I paragrafen straffbeläggs handel med inflytande. Bestämmelsen ändras så att minimistraffet för brottet höjs från böter till fängelseminimum. Övervägandena finns i avsnitt 8.6.4.

Höjningen av minimistraffet syftar till att åstadkomma en generellt höjd straffnivå för handel med inflytande, men avser inte att påverka tillämpningen av straffbestämmelsen i övrigt. Ändringen innebär att straffvärdet för brottstypen generellt sett alltid ligger på fängelsenivå.

11 kap.

1 §

I paragrafen straffbeläggs oredlighet mot borgenärer och grov oredlighet mot borgenärer. Tredje stycket ändras så att minimistraffet för det grova brottet höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. I övrigt görs ändringar av språklig och redaktionell natur i paragrafen, som inte avser att ändra något i sak. Övervägandena finns i avsnitt 8.6.5.

Höjningen av minimistraffet för grov oredlighet mot borgenärer är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och brott av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grovt brott. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för det grova brottet att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för normalgradsbrottet blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

2 §

I paragrafen straffbeläggs försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning och grovt försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning.

Fjärde stycket ändras så att minimistraffet för det grova brottet höjs

från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Det görs även en språklig ändring. Övervägandena finns i avsnitt 8.6.5.

Höjningen av minimistraffet för grovt försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och brott av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grovt brott. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för det grova brottet att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för normalgradsbrottet blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning av normalgraden.

12 kap.

3 §

I paragrafen straffbeläggs grov skadegörelse. Första stycket ändras så att minimistraffet för brottstypen höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Övervägandena finns i avsnitt 8.6.6.

Höjningen av minimistraffet för grov skadegörelse är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och skadegörelse av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grovt brott. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för grov skadegörelse att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för skadegörelse av normalgraden blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

14 kap.

3 §

I paragrafen straffbeläggs grov urkundsförfalskning. Första stycket ändras så att minimistraffet för brottstypen höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. I andra stycket görs en språklig ändring. Övervägandena finns i avsnitt 8.8.2.

Höjningen av minimistraffet för grov urkundsförfalskning är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och urkundsförfalskning av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grovt brott. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för grov urkundsförfalskning att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för urkundsförfalskning av normalgraden blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

15 kap.

I paragrafen straffbeläggs mened, ringa mened och grov mened. Första

stycket ändras så att minimistraffet för normlagradsbrottet höjs från

1 §

fängelseminimum till fängelse i sex månader. Vidare ersätts den särskilda brottsbeteckningen ringa mened, som har straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader, med en mindre allvarlig grad av mened utan en särskild brottsbeteckning och med straffskalan fängelse i högst ett år. Övervägandena finns i avsnitt 8.9.1.

Höjningen av minimistraffet för normlagradsbrottet syftar till att åstadkomma en generellt höjd straffnivå för brottstypen men avser inte att påverka tillämpningen av straffbestämmelsen i övrigt. Avsikten är i princip inte att förändra gränsdragningen mellan mened av normalgraden och sådana mindre allvarliga fall, som i den hittillsvarande lydelsen betecknats som ringa mened. Den särskilda straffskalan för mindre allvarliga fall av mened ska således komma till användning för sådana gärningar som i dag bedöms som ringa mened. Det bör dock i begränsade undantagsfall finnas ett utrymme att använda straffskalan för de minst straffvärda fallen av brott som före straffskärpningen ansågs höra till brott av normalgraden. Ändringen innebär att straffvärdet för mened typiskt sett alltid ligger på fängelsenivå oavsett till vilken grad av brottet en gärning hör. Även de mindre allvarliga fallen av mened ska betraktas som artbrott.

16 kap.

5 §

I paragrafen straffbeläggs uppvigling. Tredje stycket ändras genom att maximistraffet för de brott som är att bedöma som grova höjs från fängelse i fyra år till fängelse i sex år. I övrigt görs det ändringar av språklig och redaktionell natur i paragrafen, som inte avser att ändra något i sak. Övervägandena finns i avsnitt 8.10.1.

Höjningen av maximistraffet för de grova fallen av uppvigling medför en ökad spännvidd vid straffmätningen för dessa brott med avseende särskilt på de allvarligaste fallen.

5 a §

I paragrafen straffbeläggs involverande av en underårig i brottslighet.

Första stycket ändras genom att maximistraffet för brottet höjs från

fängelse i fyra år till fängelse i sex år. Övervägandena finns i avsnitt 8.10.1.

Höjningen av maximistraffet för involverande av en underårig i brottslighet medför en ökad spännvidd vid straffmätningen för det brottet med avseende särskilt på de allvarligaste fallen.

20 kap.

1 §

I paragrafen straffbeläggs tjänstefel och grovt tjänstefel. Andra stycket ändras så att minimistraffet för grovt tjänstefel höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. I övrigt görs det ändringar av språklig och redaktionell natur i paragrafen, som inte avser att ändra något i sak. Övervägandena finns i avsnitt 8.13.1.

Höjningen av minimistraffet för grovt tjänstefel är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och tjänstefel av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grovt brott. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för grovt tjänstefel att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för tjänstefel av normalgraden blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

3 §

I paragrafen straffbeläggs brott mot tystnadsplikt och grovt brott mot tystnadsplikt. I tredje stycket skärps straffskalan för grovt brott mot tystnadsplikt från fängelse i lägst sex månader och högst fyra år till fängelse i lägst ett och högst sex år. Övervägandena finns i avsnitt 8.13.1.

Höjningen av minimistraffet för grovt brott mot tystnadsplikt är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och brott av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grovt brott. Till det kommer

att höjningen av maximistraffet för grovt brott mot tystnadsplikt medför en ökad spännvidd vid straffmätningen för den brottstypen med avseende särskilt på de allvarligaste fallen. Vidare medför höjningen av minimistraffet för det grova brottet att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för normalgradsbrottet blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

25 kap.

8 §

Paragrafen avser bl.a. uppbörd, indrivning och förvandling av böter. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.3, 6.10.1 och 7.8.

Första stycket är oförändrat. Andra stycket ändras genom att den lägsta tid som böter får för-

vandlas till höjs från 14 dagar till en månad. Därmed överensstämmer den lägsta tiden även fortsättningsvis med den som gäller som allmänt fängelseminimum enligt 26 kap. 1 §.

Tredje stycket är nytt. Det innehåller en upplysning om att det i

27 kap. 4 § finns särskilda bestämmelser om undanröjande av böter som dömts ut som tilläggssanktion till ett villkorligt fängelsestraff.

26 kap.

26 kap.

Kapitlet innehåller bestämmelser om fängelsestraff. Det införs nya bestämmelser med anledning av att fängelse härefter kan dömas ut villkorligt, och vissa befintliga bestämmelser ändras. Bestämmelserna delas också in under rubriker. Således placeras 1–3 §§ under rubriken ”Om den tillämpliga straffskalan”, 4 och 5 §§ under rubriken ”Verkställighet av fängelsestraff”, de nya 5 a–5 d §§ under rubriken ”Villkorligt fängelse”, 6–9 §§ under rubriken ”Villkorlig frigivning från fängelse som inte är villkorligt”, 10–20 §§ under rubriken ”Prövotid, övervakning och särskilda föreskrifter efter villkorlig frigivning” och, slutligen, 21–25 §§ under rubriken ”Övriga bestämmelser”. Hittillsvarande 3 a § upphävs.

1 §

I paragrafen finns allmänna bestämmelser om längden på fängelsestraff. Övervägandena finns i avsnitt 7.7.1.

Paragrafen ändras på så sätt att det tidigare andra stycket upphävs. Där fanns bestämmelser om vilka tider fängelsestraff inte får under- eller överstiga.

Första stycket ändras genom att det anges att fängelse döms ut på

viss tid eller på livstid enligt vad som framgår av straffskalan för brottet eller annars är särskilt föreskrivet. Vilket straff som är föreskrivet för ett visst brott framgår således av den enskilda straffbestämmelsen. Med vad som annars är särskilt föreskrivet avses de bestämmelser som medför att fängelse kan dömas ut inom andra ramar än de som framgår av de i straffbestämmelserna angivna straffskalorna. Sådana bestämmelser finns bl.a. i de efterföljande paragraferna i 26 kap. Vidare ändras stycket på så sätt att det anges att fängelse på viss tid inte får understiga en månad. Den ändringen innebär att allmänt fängelseminimum höjs från 14 dagar till en månad. Av 18 § strafftidslagen (2018:1251) framgår att med en månad ska avses 30 dagar.

Andra stycket motsvarar hittillsvarande tredje stycket.

2 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om fängelse som gemensamt straff för flera brott och om maximitider för sådana straff på viss tid. Den innehåller också en särskild bestämmelse om fängelse på livstid som gemensamt straff. Övervägandena finns i avsnitt 10.8.4 och 10.8.5.

Enligt första stycket, som är oförändrat, får fängelse användas som gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa på något av brotten.

Andra stycket ändras språkligt och i sak. I första meningen anges

att fängelse på viss tid får sättas över det högsta maximistraffet enligt straffskalorna för brotten men inte med mer än det dubbla. Om det högsta maximistraffet i brottskombinationen exempelvis är fängelse i fyra år kan således som mest åtta års fängelse dömas ut. Som framgått gäller dubbleringsregeln i förhållande till det högsta maximistraffet enligt straffskalorna för brotten. Det är alltså inte den förhöjda straffskala som kan gälla enligt 2 a eller 3 § som får dubbleras. Till det förhöjda maximistraff som följer av att 2 § tillämpas kan

däremot ytterligare påslag göras enligt 3 §, om det är fråga om ett sådant återfall i allvarlig brottslighet att den paragrafen är tillämplig.

Av andra meningen i samma stycke framgår vidare att det gemensamma straffet inte får överstiga vare sig maximistraffen sammanlagda med varandra eller 18 år. Av den förra begränsningen följer att om prövningen avser exempelvis två brott, och maximistraffet för det ena brottet uppgår till fyra års fängelse och för det andra brottet till två års fängelse, får det gemensamma straffet som högst bestämmas till fängelse i sex år, och inte i åtta år såsom en dubblering av det högsta maximistraffet skulle leda till. Den senare begränsningen innebär att någon dubblering aldrig är möjlig när det högsta maximistraffet är fängelse i tio eller tolv år. Ett gemensamt fängelsestraff på viss tid får då i stället som högst bestämmas till 18 år.

Tredje stycket ändras på så sätt att bötesstraff vid tillämpningen av

andra stycket ska anses motsvara fängelse i en månad, i stället för som tidigare 14 dagar. Ändringen är föranledd av att allmänt fängelseminimum höjs på motsvarande sätt (se 1 §).

I ett nytt fjärde stycke införs en särskild bestämmelse om fängelse på livstid som gemensamt straff. Liksom tidigare är det naturligtvis möjligt att döma till ett gemensamt livstidsstraff om fängelse på livstid ingår i straffskalan för något av brotten. Med stöd av den nya bestämmelsen blir det dock även möjligt att döma till ett sådant straff om flera av brotten har ett maximistraff som uppgår till fängelse i tolv år. I allmänhet bör krävas att gärningspersonen döms för minst tre brott med tolv års fängelse i straffskalan för att ett gemensamt livstidsstraff ska övervägas, men det är inte uteslutet att tillämpa bestämmelsen när det endast döms för två brott med ett sådant maximistraff. I det senare fallet bör ett livstidsstraff kunna komma i fråga om vart och ett av brotten är särskilt allvarliga i sitt slag eller om det utöver dessa brott förekommer en mängd andra brott som också är allvarliga. I vilka fall det kan vara motiverat att döma till ett gemensamt fängelsestraff på livstid styrs i övrigt av reglerna för den konkreta straffmätningen av flerfaldig brottslighet, vilka behandlas i kommentaren till 28 kap. 10 §.

Det tidigare fjärde stycket om att det svåraste av de lägsta straffen inte får underskridas upphävs. Någon ändring i sak är inte avsedd. Enligt 28 kap. 5 § ska straffet bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan. Därav följer att minimistraffet för ett visst brott

inte får underskridas annat än när det är särskilt föreskrivet (jfr t.ex. 28 kap. 9 §).

2 a §

Paragrafen, som är ny och ersätter hittillsvarande 3 a §, innehåller bestämmelser om förhöjt straffmaximum för brott som omfattas av den särskilda straffskärpningsgrunden i 28 kap. 8 §. Övervägandena finns i avsnitt 11.6.6.

Av första meningen följer att om någon omständighet som avses i 28 kap. 8 § beaktas vid bedömningen av straffvärdet, får för brottet dömas till fängelse på viss tid som överstiger maximistraffet enligt straffskalan för brottet. Syftet är att synnerligen försvårande omständigheter ska kunna ges tillräckligt genomslag även när det gäller gärningar som redan ligger i den övre delen av en straffskala där fängelse endast på viss tid är föreskrivet.

Enligt andra meningen får straffet dock inte överstiga maximistraffet med mer än det dubbla. Om maximistraffet enligt straffskalan för ett brott som någon ska dömas för är exempelvis fängelse i sju år kan således som mest14 års fängelse dömas ut. Om personen ska dömas för flera brott där synnerligen försvårande omständigheter beaktas gäller dubbleringsregeln i förhållande till det högsta maximistraffet enligt straffskalorna för de brotten. Det är alltså inte den förhöjda straffskala som kan gälla enligt 2 § som dubbleras och det finns inte någon särskild begränsning om att straffet inte får överstiga de aktuella maximistraffen sammanlagda med varandra (jfr 2 § andra stycket). Paragrafen är på så sätt fristående från 2 §. Till det förhöjda maximistraff som följer av att 2 a § tillämpas kan ytterligare påslag göras om det är fråga om ett sådant återfall i allvarlig brottslighet att 3 § är tillämplig. I det nyss angivna exemplet där den förhöjda straffskalan enligt 2 a § sträcker sig till14 år (maximistraffet enligt straffskalan dubblerat), skulle en samtidig tillämpning av 3 § medföra att rätten får döma till fängelse på viss tid som med fyra år överstiger 14, dvs. i högst 18 år.

Vidare gäller, enligt tredje meningen, att straffet inte heller får överstiga18 år. Den begränsningen innebär att någon dubblering aldrig är möjlig när maximistraffet, eller det högsta av flera maximistraff, är fängelse i tio eller tolv år. Ett fängelsestraff på viss tid får då i stället

som högst bestämmas till 18 år. Det gäller även om 2 a och 3 §§ tilllämpas samtidigt.

4 §

I paragrafen finns en allmän beskrivning av hur fängelsestraff verkställs. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.1 och 6.5.1.

Första stycket moderniseras språkligt och därtill förtydligas att

huvudregeln om att den som dömts till fängelse ska tas in i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet inte gäller om rätten har beslutat att straffet ska vara villkorligt (villkorligt fängelse). Förutsättningarna för villkorligt fängelse framgår av 28 kap. 15–17 §§, 31 kap. 5 § och 32 kap. 5 §.

I andra stycket, som är nytt, anges att det finns särskilda bestämmelser om att fängelsestraff som inte är villkorliga kan verkställas i häkte, genom intensivövervakning med elektronisk kontroll, genom en utslussningsåtgärd eller under prövotid för villkorlig frigivning. Här ges alltså en upplysning om på vilka sätt ovillkorliga fängelsestraff kan verkställas, utöver att straffet avtjänas i kriminalvårdsanstalt.

5 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om omedelbar verkställighet i fall där ett fängelsestraff har börjat verkställas och hovrätten skärper fängelsestraffet. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.1.

Av första stycket, som är oförändrat, framgår att om hovrätten skärper ett fängelsestraff som har börjat verkställas ska hovrättens dom eller beslut gälla omedelbart, om inte rätten beslutar något annat.

Enligt andra stycket gäller inte bestämmelserna i första stycket i fråga om ett fängelsestraff som har börjat verkställas enligt lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll. Andra stycket ändras på så sätt att det tydliggörs att bestämmelserna i första stycket inte heller gäller i fråga om villkorliga fängelsestraff.

5 a §

I paragrafen, som är ny, behandlas prövotiden för villkorligt fängelse. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.5 och 6.5.1.

Enligt första stycket löper prövotiden för villkorligt fängelse under två år eller, om fängelsestraffet är längre än två år, under en tid som motsvarar straffets längd. Prövotiden kan alltså aldrig understiga två år. Någon övre gräns för prövotidens längd finns däremot inte. Om det undantagsvis förekommer att ett fängelsestraff är villkorligt trots att straffet överstiger två år (jfr 28 kap. 16 och 17 §§) motsvarar prövotiden straffets längd. Av bestämmelsen framgår vidare att utgångspunkten är att prövotiden räknas från den dag rättens avgörande i den del som avser påföljd får laga kraft mot den dömde. Att prövotiden inte har börjat löpa hindrar dock inte att ny brottslighet, som begås efter en dom till villkorligt fängelse men före det att den domen fått laga kraft mot den dömde, beaktas som ett återfall och därmed utgör skäl för en strängare påföljdsbestämning för den nya brottsligheten.

I andra stycket anges att om rätten enligt 27 kap. 3 § andra stycket har beslutat att den dömde ska stå under övervakning från dagen för domen, eller att ett fängelsestraff i den del straffet inte är villkorligt får verkställas omedelbart, räknas prövotiden från dagen för domen. Vid beslut om omedelbar övervakning räknas alltså även prövotiden från domsdagen. Detsamma gäller vid beslut om omedelbar verkställighet av den ovillkorliga delen vid delvis villkorligt fängelse. I bestämmelsen anges vidare att tid under vilken högre rätt har beslutat att verkställigheten ska avbrytas, inte ska räknas in i prövotiden. Om högre rätt har beslutat om inhibition och därefter dömer den tilltalade till villkorligt fängelse får alltså den tilltalade inte tillgodoräkna sig den tid under vilken verkställigheten har anstått. Samma sak gäller i andra motsvarande situationer t.ex. om hovrätten har inhiberat verkställigheten och frikänner den tilltalade varefter han eller hon döms till villkorligt fängelse av Högsta domstolen. Av 27 kap. 3 § fjärde stycket framgår att tid under vilken högre rätt beslutat att verkställigheten ska avbrytas, inte heller räknas in i övervakningstiden.

5 b §

Paragrafen är ny och innehåller hänvisningar som syftar till att göra regleringen om villkorligt fängelse så överskådlig som möjligt. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.1.

I första stycket anges att förutsättningarna för villkorligt fängelse framgår av 28 kap. 15–17 §§, 31 kap. 5 § och 32 kap. 5 §. Därigenom tydliggörs i vilka fall det kan vara aktuellt för rätten att besluta att ett fängelsestraff på viss tid ska vara villkorligt.

Andra stycket erinrar om att bestämmelser om tilläggssanktioner

till villkorligt fängelse finns i 27 kap. och om valet av tilläggssanktion i 28 kap. 18–21 §§.

I tredje stycket ges en upplysning om att bestämmelser om när rätten kan upphäva ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt när den dömde har brustit i fullgörandet av en tilläggssanktion eller återfallit i brott under prövotiden finns i 27 kap. 7 § och 34 kap. 4 a–4 c §§. Hänvisningen tydliggör alltså att villkorligheten i princip förutsätter att den dömde dels fullgör den eller de tilläggssanktioner som straffet förenats med, dels avhåller sig från fortsatt brottslighet under prövotiden.

5 c §

I paragrafen, som är ny, erinras om att närmare bestämmelser om villkorligt fängelse samt om verkställighet av samhällstjänst och övervakning som tilläggssanktioner till villkorligt fängelse finns i lagen (2028:000) om villkorligt fängelse. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.1 och 6.5.2.

5 d §

Paragrafen, som är ny, anger att ett villkorligt fängelsestraff är helt verkställt vid prövotidens utgång om beslutet att fängelsestraffet ska vara villkorligt inte längre kan upphävas. Därtill erinras om att för verkställighet av dagsböter som döms ut som tilläggssanktion till villkorligt fängelse gäller dock regleringen i bötesverkställighetslagen (1979:189). Övervägandena finns i avsnitt 6.5.1 och frågorna berörs även i avsnitt 6.4.5 och 6.7.3.

Tidpunkten för när en påföljd anses helt verkställd är av betydelse bl.a. för tillämpningen av 34 kap. om ny påföljdsbestämning efter tidigare dom (se 34 kap. 1 § första stycket och 4 § första stycket). Av förevarande paragraf framgår att ett villkorligt fängelsestraff i princip är till fullo verkställt när prövotiden löpt ut, dvs. i allmänhet när två år har förflutit från det att den dom i vilken det villkorliga fängelsestraffet dömdes ut fick laga kraft mot den dömde (jfr 26 kap. 5 a §). Om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning kan emellertid rätten, på talan av åklagare, upphäva ett beslut om att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Detsamma gäller om det, av något annat skäl än att den dömde har brutit mot sina skyldigheter, har visat sig att en samhällstjänst- eller övervakningssanktion till väsentlig del inte kan fullgöras inom skälig tid. (Se 27 kap. 6 §.) Ett upphävandebeslut av detta slag får meddelas även efter prövotidens utgång, under förutsättning att talan om upphävande har anhängiggjorts före prövotidens utgång. Om en sådan talan är anhängiggjord anses det villkorliga fängelsestraffet inte helt verkställt även om prövotiden skulle löpa ut. Ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt kan också upphävas med anledning av att den dömde begår nya brott under prövotiden (se 34 kap. 4 a §). Även ett sådant upphävandebeslut får meddelas efter det att prövotiden löpt ut, men då under förutsättning att frågan tas upp i ett mål där den tilltalade häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång. Det innebär att frågan om ett villkorligt fängelsestraff fullt ut har verkställts inte kan bedömas slutligt förrän efter denna tidpunkt. Upphävs inte beslutet om villkorlighet ska straffet dock anses helt verkställt vid prövotidens utgång.

Att böter som tilläggssanktion till villkorligt fängelse verkställs enligt bestämmelserna i bötesverkställighetslagen innebär att verkställigheten i första hand sker genom uppbörd eller indrivning. Indrivning av böter kan fortgå till dess att böterna bortfaller – dvs. preskriberas – vilket enligt 35 kap. 7 § sker tidigast när fem år har förflutit från det att domen fick laga kraft. Verkställigheten av villkorligt fängelse med dagsböter som tilläggssanktion kan därmed pågå under längre tid än prövotiden. Det kan dock inte beslutas att bötessanktionen ska ersättas av annan tilläggssanktion efter det att prövotiden har löpt ut.

6 §

Paragrafen innehåller allmänna bestämmelser om villkorlig frigivning från fängelse som inte är villkorligt. I paragrafen görs det tillägg som dels tydliggör att det som anges i paragrafen avser fängelse som inte är villkorligt, dels anger när villkorlig frigivning ska ske i den situationen att rätten har upphävt beslutet om villkorlighet och fastställt en tid som ska avräknas från straffet med anledning av vad den dömde har fullgjort av en tilläggssanktion. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.1, 6.6.5 och 6.12.2.

I första stycket, som anger att utgångspunkten är att den dömde ska friges villkorligt när två tredjedelar av ett tidsbestämt fängelsestraff har avtjänats, görs det ett tillägg om att detta gäller fängelsestraff som inte är villkorliga.

Enligt andra stycket, som är oförändrat, ska villkorlig frigivning ske vid en tidigare tidpunkt än vad som följer av första stycket, om en utländsk dom verkställs i Sverige och det framgår att den dömde kommer att vara frihetsberövad under avsevärt längre tid än om verkställighet hade skett i den andra staten.

I tredje stycket tas hänvisningen till fängelse som har dömts ut enligt 28 kap. 3 § bort som en följd av att skyddstillsyn utmönstras ur systemet. Någon motsvarande bestämmelse om att det vid delvis villkorligt fängelse inte ska ske någon villkorlig frigivning från straffet i den del som inte är villkorlig behövs inte. Detta eftersom det sagda redan följer av att den ovillkorliga delen inte får överstiga en tredjedel av den totala strafflängden (jfr 28 kap. 17 § andra stycket), vilket medför att den avtjänade tiden aldrig når upp till den strafftid efter vilken villkorlig frigivning tidigast kan ske. Med andra ord kommer den ovillkorliga delen av ett delvis villkorligt fängelsestraff alltid att ha avtjänats innan villkorlig frigivning kan bli aktuellt enligt första stycket. Bestämmelsen anger därför numera endast att villkorlig frigivning inte ska ske från ett förvandlingsstraff för böter. I det avseendet är bestämmelsen oförändrad i sak.

Det fjärde stycket är nytt. Där anges att om rätten har upphävt ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt och fastställt en tid som ska avräknas från straffet med anledning av vad den dömde har fullgjort av en tilläggssanktion, avser vad som anges i första stycket om ett tidsbestämt fängelsestraff den strafftid som återstår efter sådan avräkning. Bestämmelsen tydliggör alltså hur tidpunkten för vill-

korlig frigivning ska beräknas vid avtjänande av ett fängelsestraff som från början varit villkorligt men beslutet om villkorlighet senare har upphävts. Om rätten i ett sådant fall har fastställt en tid som ska avräknas från straffet med anledning av vad den dömde har fullgjort av en tilläggssanktion (se 27 kap. 8 § och 34 kap. 4 d §) görs det ett avdrag från strafftiden med det antal månader som enligt domstolens upphävandebeslut ska avräknas. Tidpunkten för villkorlig frigivning beräknas sedan utifrån den strafftid som återstår efter avräkningen. Det innebär att om någon exempelvis har dömts till villkorligt fängelse i sex månader och rätten i ett efterföljande upphävandebeslut har fastställt att två månader ska avräknas från fängelsestraffet med anledning av fullgörande av tilläggssanktion beräknas tidpunkten för villkorlig frigivning utifrån en reducerad strafflängd på fyra månader. Villkorlig frigivning ska då ske när den dömde har avtjänat två tredjedelar av fyra månader. Det blir alltså inte fråga om ett tillgodoräknande såsom avtjänad tid, utan en ren avräkning på strafftiden även om längden av det utdömda fängelsestraffet kvarstår i och för sig. I fall av det nämnda slaget ska Kriminalvården också beräkna strafftiden utifrån den strafflängd som återstår efter avräkning för fullgörande av tilläggssanktion (se 18 § andra stycket strafftidslagen [2018:1251]).

8 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om beräkning av tidpunkten för villkorlig frigivning om flera fängelsestraff sammanträffar på verkställighetsstadiet. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.1.

Av första stycket första meningen, som är oförändrad, framgår att utgångspunkten är att den samlade strafftiden ska ligga till grund för beslut om villkorlig frigivning enligt 6 § i de fall flera fängelsestraff avtjänas samtidigt. Den andra meningen, som föreskriver vissa undantag från den nämnda utgångspunkten, anpassas till det nya systemet och förtydligas genom att de olika undantagsfallen anges i en punktlista. Av första punkten framgår således att någon sammanläggning inte ska göras när det gäller verkställighet av en utländsk dom där villkorlig frigivning ska ske tidigare än vad som annars är fallet (6 § andra stycket). Detsamma gäller, enligt andra punkten, tid för fängelse som verkställs som förvandlingsstraff för böter. Vidare tydliggörs genom tredje punkten att någon sammanläggning inte heller ska göras

när det gäller tid för fängelse som verkställs efter en dom där rätten har beslutat att en del av straffet ska vara villkorlig enligt 28 kap. 17 §. Detta sammanhänger med att delvis villkorligt fängelse inte heller i övrigt omfattas av reglerna om villkorlig frigivning (se kommentaren till 6 § tredje stycket).

Den tredje punkten är dock inte är tillämplig i den situationen att beslutet om villkorlighet i den andra delen har upphävts, eftersom straffet då är ovillkorligt i dess helhet.

I andra stycket görs en mindre ändring av språklig natur, som inte avser att ändra något i sak.

25 §

I paragrafen finns bestämmelser om verkställighetskonkurrens, dvs. vad som gäller om det finns påföljder av olika slag som ska verkställas på samma gång. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.1.

Första stycket anpassas till det nya systemet genom att villkorlig

dom och skyddstillsyns tas bort från uppräkningen av de påföljder som livstidsstraffet ska träda i stället för om de verkställs samtidigt som ett livstidsstraff.

Andra stycket är oförändrat.

27 kap. Om tilläggssanktioner till villkorligt fängelse

27 kap. Om tilläggssanktioner till villkorligt fängelse

Kapitlet, som är nytt och har fått rubriken ”Om tilläggssanktioner till villkorligt fängelse”, innehåller dels bestämmelser om tilläggssanktionerna som sådana, dels bestämmelser om åtgärder vid brister i fullgörandet av en tilläggssanktion.

Tilläggssanktionerna

1 §

Paragrafen reglerar möjligheten att förena villkorligt fängelse med dagsböter som tilläggssanktion och det antal dagsböter som domstolen kan bestämma. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.2.

I paragrafen anges att villkorligt fängelse får förenas med en skyldighet att betala dagsböter samt att antalet dagsböter ska bestämmas till lägst 30 och högst 200.

Av 28 kap. 19 § första stycket framgår att dagsböter får väljas som tilläggssanktion om en sådan sanktion kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet. I enlighet med vad som framgår av övervägandena i avsnitt 6.8.1 och kommentaren till 28 kap. 19 § kan dagsböter användas som tilläggssanktion på strafflängder uppemot ett år, om varken brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet talar för ett strängare ingripande.

Dagsbotens belopp fastställs på samma sätt som när dagsböter döms ut som ett självständigt straff (se 25 kap. 2 § andra stycket).

Antalet dagsböter fastställs med utgångspunkt i det villkorliga fängelsestraffets längd. När antalet ska bestämmas kan ledning hämtas i den praxis som utvecklats avseende antal dagsböter vid villkorlig dom för icke artbrott, samtidigt som justeringar får göras med anledning av att allmänt fängelseminimum höjs från 14 dagar till en månad. En utgångspunkt kan då vara att en månads villkorligt fängelse förenas med 30 dagsböter och att antalet dagsböter sedan ökar med 10 för varje månad som fängelsestraffets längd ökar till och med fyra månader, och därefter med 20 för varje månad som fängelsestraffets längd ökar till och med elva månader.

Hur många dagsböter som ska dömas ut i de fall där straffet, för att ingripandegraden ska skärpas, förenas med mer än en tilläggssanktion enligt 28 kap. 19 § andra stycket får avgöras av domstolen efter vad som är skäligt i det enskilda fallet.

Om dagsböter undantagsvis väljs som tilläggssanktion vid delvis villkorligt fängelse enligt 28 kap. 17 § får antalet dagsböter bestämmas efter längden av straffet i den del som det förklaras villkorligt.

Om den tilltalade varit frihetsberövad med anledning av brott som prövats i målet eller som påföljden avser, i den mening som avses i 2 § lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande (tillgodoräknandelagen), och detta inte redan har beaktats som skäl för att helt eller delvis göra straffet villkorligt eller vid valet av tilläggssanktion, kan det villkorliga fängelsestraffet förenas med ett lägre antal dagsböter än vad som annars hade varit aktuellt. Ett riktmärke kan då vara att ett dygns frihetsberövande medför ett avdrag med tio dagsböter. Samtidigt får antalet dagsböter inte heller i en sådan situa-

tion understiga 30. Av 28 kap. 21 § följer emellertid att domstolen, bl.a. på grund av ett frihetsberövande, får avstå från att förena ett villkorligt fängelsestraff med dagsböter.

2 §

I paragrafen regleras möjligheten att förena villkorligt fängelse med samhällstjänst som tilläggssanktion och det antal timmar samhällstjänst som domstolen kan bestämma. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.4.

Enligt paragrafen får villkorligt fängelse förenas med en skyldighet att utföra samhällstjänst. Antalet timmar samhällstjänst ska bestämmas till lägst 40 och högst 300.

Samhällstjänsten ska huvudsakligen bestå i att den dömde utför oavlönat arbete, men en mindre del får utgöras av annan verksamhet än oavlönat arbete (se 2 kap. 1 § lagen [2028:000] om villkorligt fängelse). När någon döms till villkorligt fängelse med samhällstjänst som tilläggssanktion har domstolen endast att bestämma antalet timmar samhällstjänst. Det ankommer sedan på Kriminalvården att bestämma om en del av samhällstjänsten ska utgöras av annat än oavlönat arbete och i så fall vad det närmare innehållet ska vara. Vid sidan av möjligheten att låta en mindre del av samhällstjänsten utgöras av annan verksamhet än oavlönat arbete har Kriminalvården möjlighet att ersätta hela eller delar av en samhällstjänstsanktion med övervakning, om det finns särskilda skäl (se 2 kap. 5 § 2 lagen om villkorligt fängelse).

Förutsättningarna för att välja samhällstjänst som tilläggssanktion till villkorligt fängelse regleras i 28 kap. 19 och 20 §§. Om dagsböter som tilläggssanktionen inte kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet står valet mellan samhällstjänst och övervakning. I det valet ska behovet av stöd eller kontroll och övriga omständigheter beaktas. Något särskilt krav på samtycke från den tilltalade ställs inte upp. Samhällstjänst får dock inte väljas om en sådan sanktion är olämplig för den tilltalade och vid bedömningen av om så är fallet kan hans eller hennes inställning till att utföra samhällstjänstarbete beaktas. För brott som bedöms vara av sådan art att det talar mot en privilegiering av den tilltalade ska som regel ett ovillkorligt fängelsestraff dömas ut om straffet är sex månader eller längre. Vidare kan villkorligt fängelse i sig endast undantagsvis bli aktuellt vid straff som

överstiger ett år. (Se kommentaren till 28 kap. 15 §.) Tillämpningsområdet för samhällstjänst omfattar därför i första hand dels fall där brottets art talar mot en privilegiering av den tilltalade men straffet understiger sex månader, dels fall där den tilltalades tidigare brottslighet talar mot en sådan privilegiering men straffet understiger ett år. Därtill kan samhällstjänst användas i sådana undantagssituationer där villkorligt fängelse döms ut trots att straffet inte understiger ett år (jfr 28 kap. 16 och 17 §§).

När antalet timmar samhällstjänst bestäms kan ledning hämtas i det i praxis utarbetade förhållandet mellan antalet timmar samhällstjänst och det alternativa fängelsestraffets längd vid skyddstillsyn. Det innebär att en månads villkorligt fängelse som utgångspunkt bör förenas med 40 timmar samhällstjänst och att antalet timmar sedan ökar med 20 för varje månad som fängelsestraffets längd ökar. I de undantagsfall där villkorligt fängelse används trots att straffet är ett år eller längre och samhällstjänst väljs som tilläggssanktion bör antalet timmar vara högre än 240. Om straffet förenas med ytterligare en tilläggssanktion (eller undantagsvis två ytterligare sanktioner) enligt 28 kap. 19 § andra stycket får antalet timmar samhällstjänst bestämmas så att sanktionerna tillsammans framstår som tillräckligt ingripande. Vid delvis villkorligt fängelse bör antalet timmar samhällstjänst bestämmas efter längden av straffet i den del som det förklaras villkorligt.

Om den tilltalade varit frihetsberövad med anledning av brott som prövats i målet eller som påföljden avser, i den mening som avses i 2 § lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande (tillgodoräknandelagen), och detta inte redan har beaktats som skäl för att helt eller delvis göra straffet villkorligt, kan det villkorliga fängelsestraffet förenas med ett lägre antal timmar samhällstjänst än vad som annars hade varit aktuellt. Ett riktmärke kan då vara att ett dygns frihetsberövande motsvarar en timmes samhällstjänst. Samtidigt får antalet timmar inte heller i en sådan situation understiga 40. Av 28 kap. 21 § följer emellertid att domstolen, bl.a. på grund av ett frihetsberövande, får avstå från att förena ett villkorligt fängelsestraff med en tilläggssanktion, eller välja en mindre ingripande sanktion, dvs. att förena straffet med dagsböter, trots att en strängare sanktion är påkallad med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet.

3 §

Paragrafen reglerar möjligheten att förena villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssanktion. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.5.

I första stycket anges att villkorligt fängelse får förenas med övervakning. Förutsättningarna för att välja övervakning som tilläggssanktion till villkorligt fängelse regleras i 28 kap. 19 och 20 §§. Valet mellan övervakning och samhällstjänst ska göras med beaktande av behovet av stöd och kontroll och övriga omständigheter. I stränghetshänseende är övervakningssanktionen likställd samhällstjänstsanktionen. Hur verkställigheten av en övervakningssanktion är utformad och vad som närmare åligger den som har fått en sådan sanktion framgår av 3 kap. lagen (2028:000) om villkorligt fängelse.

Av andra stycket framgår att om det finns särskilda skäl får rätten besluta att den dömde ska stå under övervakning redan från dagen för domen. Om något sådant beslut inte fattas gäller att övervakningen inleds först när rättens avgörande i påföljdsdelen har fått laga kraft mot den dömde (se 1 kap. 2 § lagen om villkorligt fängelse), vilket ligger i linje med att en dömd person som utgångspunkt inte ska behöva undergå något straff innan domen står fast. I vissa fall kan det dock vara angeläget att övervakningen och kontrollen av den som dömts till villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssanktion inleds omedelbart. Att övervakningen kommer i gång snabbt kan vara en fördel för straffets effektivitet sett både till att risken för återfall i brott är särskilt stor i början efter en dom och till att den dömde kan vara särskilt behandlingsmotiverad i omedelbar anslutning till domstolsförhandlingen. I synnerhet om personen har ett pågående missbruk kan det finnas ett stort värde i att övervakningen inleds i direkt anslutning till domen, så att vård- eller behandlingsinsatser kan komma i gång direkt.

Om straffet endast delvis är villkorligt möjliggör bestämmelsen också för rätten att besluta att straffet i den andra delen ska börja avtjänas trots att domen inte har fått laga kraft. Även i detta avseende ställs det upp ett krav på särskilda skäl. Möjligheten att förordna om omedelbar verkställighet vid delvis villkorligt fängelse motiveras av att ett behandlingsbehov hos den dömde – även i fall där det inte finns skäl att hålla honom eller henne häktad – kan medföra att den icke villkorliga delen av straffet behöver avtjänas direkt för att övervakningen ska bli meningsfull. Annars kan det för det första hända att

en påbörjad behandling på ett olyckligt sätt avbryts av frihetsberövandet. För det andra kan det vara svårt att motivera den dömde att överhuvudtaget inleda några rehabiliteringsåtgärder så länge han eller hon har fängelseverkställigheten hängande över sig. När rätten överväger att besluta om omedelbar straffverkställighet får den göra en samlad bedömning av omständigheter som talar för och mot ett sådant beslut. Därvid får behandlingsaspekter beaktas och ställas mot sådana omständigheter som i vad mån den tilltalade har förnekat den aktuella brottsligheten eller det annars finns anledning att anta att han eller hon kommer att överklaga domen.

Vidare anges i andra stycket att om domen överklagas, kan högre rätt besluta att verkställigheten ska avbrytas. Härigenom tydliggörs att högre rätt har möjlighet att besluta om inhibition både när det gäller förordnanden om omedelbar övervakning och förordnanden om omedelbar verkställighet av straffet i den icke villkorliga delen vid delvis villkorligt fängelse. Denna möjlighet bör främst utnyttjas i situationer där det är den dömde som har överklagat och där överklagandet omfattar den utdömda påföljden. Det är av vikt att den som inte godtar domstolens bedömning utan överklagar domen inte blir skyldig att efterleva domen förrän den har fått laga kraft. Vid ett sådant överklagande bör högre rätt därför i allmänhet besluta om avbrytande av verkställigheten. Det gäller oavsett om lägre rätts beslut endast gäller omedelbar övervakning eller även, vid delvis villkorligt fängelse, att straffet i den andra delen ska börja avtjänas trots att domen inte har fått laga kraft.

Av tredje stycket följer att övervakningen som utgångspunkt upphör vid prövotidens utgång, men att Kriminalvården kan besluta att övervakningen ska upphöra vid en tidigare tidpunkt, så länge den inte understiger ett år. Möjligheten att avsluta övervakningen innan prövotiden har gått ut motiveras av att det måste vara möjligt för Kriminalvården att anpassa övervakningen efter förhållandena i det enskilda fallet. Myndigheten ska därför löpande under prövotiden bedöma om övervakning behövs. Om något behov av stöd- eller kontrollåtgärder inte längre bedöms föreligga kan övervakningstiden kortas ner till minst ett år.

I fjärde stycket anges att tid under vilken högre rätt beslutat att verkställigheten ska avbrytas, inte räknas in i övervakningstiden. Om högre rätt har beslutat om inhibition och därefter dömer den tilltalade till villkorligt fängelse med övervakning får den tilltalade alltså

inte tillgodoräkna sig den tid under vilken verkställigheten har anstått. Samma sak gäller i andra motsvarande situationer t.ex. om hovrätten har inhiberat verkställigheten och frikänner den tilltalade varefter han eller hon döms till villkorligt fängelse med övervakning av Högsta domstolen. Av 26 kap. 5 a § andra stycket framgår att tid under vilken högre rätt beslutat att verkställigheten ska avbrytas, inte heller räknas in i prövotiden.

Åtgärder vid brister i fullgörandet av en tilläggssanktion

4 §

I paragrafen regleras förutsättningarna för att byta tilläggssanktion om den dömde inte betalar dagsböter som ett villkorligt fängelsestraff har förenats med. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.1.

Av första stycket framgår att om det villkorliga fängelsestraffet har förenats med en skyldighet att betala dagsböter och förutsättningarna för bötesförvandling enligt 15 § bötesverkställighetslagen (1979:189) är uppfyllda, får rätten, på talan av åklagare, undanröja de böter som inte har betalats och förena det villkorliga fängelsestraffet med en samhällstjänst- eller övervakningssanktion.

Dagsböter som utgör tilläggssanktion till villkorligt fängelse verkställs i första hand enligt bötesverkställighetslagen. Om böterna inte kan drivas in och det redan under prövotiden för det villkorliga fängelsestraffet står klart att förutsättningarna för bötesförvandling enligt den nämnda lagen är uppfyllda, dvs. om den dömde avsiktligt har undandragit sig att betala eller om det från allmän synpunkt skulle framstå som stötande att den dömde undgår bötessanktionen, kan emellertid betalningsförsummelsen leda till att åtgärder vidtas med avseende på det villkorliga fängelsestraffet. De åtgärder som kan komma i fråga är att de böter som inte har betalats undanröjs och att det villkorliga fängelsestraffet i stället förenas med någon av de strängare tilläggssanktionerna samhällstjänst eller övervakning.

Om samhällstjänst väljs som ny tilläggssanktion i ett fall där den dömde har betalat en del av den tidigare bötessanktionen kan rätten beakta den delvisa betalningen när antalet timmar samhällstjänst bestäms. Hur stor inverkan betalningen ska ha på timantalet får avgöras av domstolen i det enskilda fallet. Antalet timmar får dock inte understiga 40 (se 2 §). Det innebär att även den som har betalat en

stor andel av böterna, men inte alla, riskerar att behöva utföra i vart fall 40 timmar samhällstjänst, om han eller hon har agerat på ett sådant sätt att förutsättningarna för bötesförvandling är uppfyllda.

Om den dömde inte heller fullgör sina skyldigheter enligt den nya tilläggssanktionen kan det leda till ytterligare åtgärder enligt vad som framgår av 5–9 §§. Har den dömde på ett allvarligt sätt brutit mot sina skyldigheter till följd av den nya tilläggssanktionen kan det bli aktuellt för rätten att, på talan av åklagaren, upphäva beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Däremot är det inte möjligt för rätten att redan i det skede då det konstateras att förutsättningarna för bötesförvandling är uppfyllda upphäva beslutet om villkorlighet.

Det framgår vidare av bestämmelsen att om böterna undanröjs och en annan tilläggssanktion beslutas, får rätten också förlänga prövotiden med högst två år från den dag beslutet får laga kraft mot den dömde. Förlängning av prövotiden bör beslutas om det behövs för att den dömde ska hinna utföra den nya tilläggssanktionen. Det kan finnas anledning för domstolen att hämta in yttrande från Kriminalvården i fråga om behovet av förlängning i det enskilda fallet.

I andra stycket anges att åtgärd enligt första stycket inte får beslutas efter prövotidens utgång. Det sammanhänger med att ett villkorligt fängelsestraff i princip anses till fullo verkställt vid prövotidens utgång, dvs. i allmänhet när två år har förflutit från det att den dom i vilken det villkorliga fängelsestraffet dömdes ut fick laga kraft mot den dömde (jfr 26 kap. 5 d §). Indrivning av böter som tilläggssanktion till villkorligt fängelse kan dock fortgå till dess att böterna bortfaller – dvs. preskriberas – vilket enligt 35 kap. 7 § sker tidigast när fem år har förflutit från det att domen fick laga kraft. Verkställigheten av bötessanktionen kan därmed pågå under längre tid än prövotiden. Det kan dock inte beslutas att bötessanktionen ska ersättas av annan tilläggssanktion efter det att prövotiden har löpt ut.

5 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om beslut som Kriminalvården kan fatta om en samhällstjänst- eller övervakningssanktion inte fullgörs. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.2.

I första stycket anges att om den dömde inte fullgör sina skyldigheter till följd av samhällstjänst får Kriminalvården meddela den dömde

en varning. Syftet med varningen är att påverka den dömde till att fullgöra samhällstjänstsanktionen. Ett beslut om varning är den formella åtgärd som i första hand kommer i fråga när den som har fått en sådan sanktion inte fullgör det som åligger honom eller henne. Regleringen utesluter inte att Kriminalvården, innan det blir aktuellt att meddela en varning, vidtar andra mer informella åtgärder. Beroende på vad det bristande fullgörandet beror på kan det exempelvis finnas skäl att anpassa arbetsplanen efter den dömdes förutsättningar eller att förtydliga för den dömde vilka skyldigheter som följer av samhällstjänstsanktionen. Vid sidan av möjligheten att vidta åtgärder av mera informellt slag eller att meddela den dömde en varning har Kriminalvården, enligt 2 kap. 5 § 2 lagen (2028:000) om villkorligt fängelse, möjlighet att ersätta hela eller delar av samhällstjänstsanktionen med övervakning, om det finns särskilda skäl. Den regleringen är främst avsedd för fall där den dömde, till följd av omständigheter som inte var kända under rättegången, visar sig sakna förmåga att utföra samhällstjänst eller om det inte går att hitta en lämplig samhällstjänstplats. För den som låter bli att utföra sin samhällstjänst trots att han eller hon har förutsättningar att göra det är ett byte till övervakning däremot inte aktuellt, utan vad som får övervägas är om en varning ska meddelas.

Om den dömde fortsätter att bryta mot det som gäller för honom eller henne trots att en varning har meddelats kan det i förlängningen leda till att beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt upphävs (se 6 och 7 §§).

Om det är uppenbart att ett beslut om varning inte kan påverka den dömde till att utföra samhällstjänsten – t.ex. på grund av att han eller hon uttryckligen vägrar att medverka – fyller en varning inte någon praktisk funktion. Det finns inte något hinder mot att Kriminalvården i en sådan situation begär att åklagare för talan om upphävande av beslutet om villkorlighet, även om den dömde inte har meddelats en varning.

Av andra stycket följer att om den dömde inte fullgör sina skyldigheter till följd av övervakning får Kriminalvården besluta att föreskrifter eller andra villkor ändras eller besluta nya föreskrifter enligt 3 kap. 8 § lagen om villkorligt fängelse. Om den som har fått övervakning som tilläggssanktion bryter mot det som gäller för honom eller henne kan ett första steg för att få den dömde att fullgöra sina skyldigheter vara att Kriminalvården ändrar beslutade föreskrifter

eller meddelar nya föreskrifter. Sådana åtgärder kan vara av såväl kontrollerande som stödjande karaktär. Vilken sorts ändringar eller nya föreskrifter som kan bli aktuella beror på vad bristen består i och vad som kan antas vara orsaken till den. Om den dömde exempelvis inte håller kontakt med övervakaren enligt dennes anvisningar (jfr 3 kap. 1 § lagen om villkorligt fängelse) kan en lämplig åtgärd vara att besluta om en särskild kontaktföreskrift enligt 3 kap. 8 § andra stycket 1 lagen om villkorligt fängelse. Beror den bristande kontakten i ett sådant fall på att den dömde har ett pågående alkohol- eller drogmissbruk kan det dessutom finnas anledning att meddela honom eller henne en föreskrift om deltagande i missbruksrelaterad programverksamhet eller missbruksvård (jfr 8 § andra stycket 2 och 3). I den situationen kan det också vara av stor vikt att den dömde är nykter och drogfri. Det kan i sådant fall också beslutas om skyldighet att lämna prover för drogkontroll enligt 8 § andra stycket 7. Om problemet i stället är att den dömde inte sköter en sedan tidigare meddelad föreskrift om exempelvis programverksamhet kan det finnas anledning att ändra föreskriften till att avse något annat program eller att den dömde i stället ska genomgå behandling utanför Kriminalvårdens regi. Också andra slags föreskrifter, liksom övriga villkor i verkställighetsplanen, kan behöva justeras för att få den dömde att fullgöra övervakningssanktionen. Regleringen utesluter inte att Kriminalvården, innan det blir aktuellt att fatta beslut enligt bestämmelsen, vidtar andra mer informella åtgärder. Exempelvis bör det vid föreskrifter om alkohol- och drogkontroll finnas en viss flexibilitet i hanteringen av positiva drogprover.

Vidare framgår av andra stycket att om beslut som avser föreskrifter eller villkor anses otillräckliga får Kriminalvården meddela den dömde en varning. Syftet med varningen är att påverka den dömde till att fullgöra övervakningssanktionen. Skälet till att andra åtgärder i allmänhet bör prövas först är att varning är en relativt allvarlig åtgärd som i ett senare skede dessutom kan utgöra underlag för bedömningen att den dömde på ett sådant allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter att beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt bör upphävas (se 7 § andra stycket). En varning kan exempelvis meddelas den som trots en särskild förskrift om kontaktskyldighet fortsätter att missköta kontakten med sin övervakare. Det kan också vara aktuellt t.ex. om den som har en föreskrift om missbruksvård, och kanske dessutom en föreskrift om skyldighet att lämna prover för

drogkontroll, fortsätter att vara påverkad av otillåtna preparat. Om bristerna i fullgörandet helt eller delvis beror på att Kriminalvården inte får kontakt med den dömde eller att denne inte inställer sig till myndigheten på kallelse, får det övervägas om han eller hon ska omhändertas för att varning ska kunna meddelas (se 9 §). Kriminalvården bör som utgångspunkt bara besluta om varning vid ett tillfälle per klient och villkorligt fängelsestraff. Om den dömde fortsätter att åsidosätta sina skyldigheter trots att varning har meddelats bör myndigheten i allmänhet begära att åklagare för talan om upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt (se 6 §).

Om det är uppenbart att ett beslut om varning inte kan påverka den dömde till att fullgöra övervakningssanktionen – t.ex. på grund av att han eller hon uttryckligen vägrar att medverka – fyller en varning inte någon praktisk funktion. Det finns inte något hinder mot att Kriminalvården i en sådan situation begär att åklagare för talan om upphävande av beslutet om villkorlighet, även om den dömde inte har meddelats en varning.

För det fall att bristen består i att den dömde bryter mot ett sådant förbud att lämna bostaden som följer av helghemarrest eller mot andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten som beslutats för att förstärka övervakningssanktionen är utgångspunkten att beslut avseende föreskrifter eller villkor är otillräckliga. En brist av det slaget kan inte heller mötas endast med informella åtgärder. Den första åtgärd som ska vidtas i ett sådant fall är i stället att den dömde meddelas en formell varning. Om den dömde fortsätter att bryta mot rörelseinskränkningen, trots att varning har meddelats, talar det för att han eller hon på ett sådant allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter att beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt ska upphävas (se 7 § andra stycket).

Enligt tredje stycket får åtgärd enligt paragrafen inte beslutas efter prövotidens utgång. Det innebär att sådana åtgärder i de allra flesta fall inte får beslutas efter det att två år har förflutit från det att den dom i vilken det villkorliga fängelsestraffet dömdes ut fick laga kraft mot den dömde (jfr 26 kap. 5 a §).

6 §

Paragrafen reglerar när Kriminalvården ska begära att åklagare för talan om upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.3 och 6.10.5.

I första stycket anges att om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning och det kan antas att han eller hon inte kommer att rätta sig genom någon sådan åtgärd som Kriminalvården kan vidta, ska myndigheten skyndsamt begära att åklagare vid domstol för talan om upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Eftersom varken samhällstjänst eller övervakning kan verkställas tvångsvis är den åtgärd som till sist återstår om den dömde inte fullgör en samhällstjänst- eller övervakningssanktion ett upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt. När Kriminalvården ska avgöra om förutsättningarna för en begäran enligt bestämmelsen är uppfyllda ska i allmänhet såväl bristernas allvar som frågan om Kriminalvårdens resurser kan anses uttömda bedömas i ljuset av vilka åtgärder som myndigheten redan har vidtagit. Normalt krävs det att den dömde har meddelats en varning, som visat sig verkningslös, innan Kriminalvården begär att åklagare för talan om upphävande. Det kan emellertid också beaktas i vilken utsträckning Kriminalvården vid en övervakningssanktion har beslutat om att föreskrifter eller andra villkor ändras eller beslutat om nya föreskrifter. Även vissa informella åtgärder – såsom att det har gjorts anpassningar av en arbetsplan för samhällstjänst och att den dömdes skyldighet enligt en sådan plan har förtydligats – kan ha betydelse för bedömningen. I vissa situationer kan det vara uppenbart att ett beslut om varning inte kan påverka den dömde till att verkställa tilläggssanktionen. Så kan vara fallet om den dömde tydligt deklarerar att han eller hon inte kommer att medverka eller genom sitt agerande visar att han eller hon inte har för avsikt att följa det som gäller. I sådana situationer finns det inte något hinder mot att Kriminalvården begär att åklagare för talan om upphävande, även om den dömde inte har meddelats en varning eller varit föremål för några andra åtgärder med anledning av det bristande fullgörandet av tilläggssanktionen.

Det skyndsamhetskrav som ställs upp i bestämmelsen motiveras för det första av att ett upphävandebeslut kan få stora konsekvenser för den dömde och att det därför är angeläget att frågan avgörs så

snart som möjligt. För det andra är ett snabbt avgörande av stor vikt för att trovärdigheten för villkorligt fängelse som påföljd ska kunna upprätthållas. Mål av det aktuella slaget ska också handläggas skyndsamt av domstolen (se 38 kap. 19 §).

Enligt andra stycket ska talan anhängiggöras före prövotidens utgång. Talan väcks som utgångspunkt vid den tingsrätt, inom vars område det frivårdskontor ligger där den dömde är inskriven, eller vid den rätt som först avgjort det mål där dom på villkorligt fängelse meddelats (se 38 kap. 3 §). Talan anses anhängiggjord när ansökan om målets upptagande delges den dömde (se 38 kap. 5 §).

Av tredje stycket framgår att Kriminalvården skyndsamt ska begära att åklagare för talan om upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt också i den situationen att det, av något annat skäl än att den dömde har brutit mot sina skyldigheter, har visat sig att en samhällstjänst- eller övervakningssanktion till väsentlig del inte kan fullgöras inom skälig tid. Som framgår av kommentaren till 28 kap. 15 § bör rätten inte besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt om det kan antas att en tilläggssanktion i form av samhällstjänst eller övervakning som straffet bör förenas med inte kommer att kunna verkställas. Det kan dock förekomma att sådana hinder mot verkställighet visar sig uppstå till följd av omständigheter som inte var kända för domstolen vid domstillfället. Vid en samhällstjänstsanktion kan den saken i vissa fall lösas genom att Kriminalvården ersätter hela eller delar av sanktionen med övervakning (jfr 2 kap. 5 § 2 lagen om villkorligt fängelse). Om den dömde exempelvis befinner sig i något annat land och det inte går att överföra verkställigheten av det villkorliga fängelsestraffet dit kan dock – även i fall där tilläggssanktionen består av samhällstjänst – beslutet om villkorlighet i stället behöva upphävas. Detsamma gäller när någon under prövotiden för ett villkorligt fängelsestraff dömts till ovillkorligt fängelse för nya brott och rätten avstått från att upphäva beslutet om villkorlighet för att den antagit att det ovillkorliga straffet inte skulle hindra fullgörandet av den tilläggssanktion som det villkorliga straffet förenats med (jfr 34 kap. 4 a § första stycket 2), men det senare visar sig att det antagandet varit felaktigt. För dessa och andra liknande situationer där det inte är möjligt att verkställa en samhällstjänst- eller övervakningssanktion, utan att det beror på att den dömde har brutit mot de skyldigheter som följer av sanktionen, möjliggör den här aktuella regleringen att en talan om upphävande kan väckas. Efter-

som det endast bör ske i situationer där det verkligen är motiverat är Kriminalvårdens skyldighet att hos åklagaren begära att en sådan talan förs begränsad till fall där tilläggssanktionen till väsentlig del inte kan

fullgöras inom skälig tid. Bestämmelsen är alltså endast tillämplig vid

mer långvariga hinder mot verkställighet och endast om avvikelsen är väsentlig. Om en betydande del av tilläggssanktionen har verkställts ska det inte göras någon begäran enligt bestämmelsen. Vidare krävs det för bestämmelsens tillämplighet att hindret mot verkställighet faktiskt har uppstått, vilket framgår av att det ska ha visat sig att tilläggssanktionen inte kan fullgöras i den mening som avses.

7 §

Paragrafen reglerar förutsättningarna för upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.4 och 6.10.5.

Enligt första stycket får rätten på talan av åklagare upphäva ett beslut om att fängelsestraffet ska vara villkorligt om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning, eller om förhållandena är sådana som avses i 6 § tredje stycket. Om det väcks en talan om upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt, ska rätten endast ta ställning till om upphävande ska ske eller om yrkandet om detta ska avslås. Rätten kan alltså inte besluta om några mindre ingripande åtgärder än upphävande. Om rätten upphäver beslutet om villkorlighet ska den dömde inte längre fullgöra den tilläggssanktion som det villkorliga fängelsestraffet har förenats med (se 1 kap. 4 § lagen om villkorligt fängelse). Av hänvisningen till 6 § tredje stycket följer att beslut om upphävande kan vara aktuellt inte endast vid allvarliga brister i fullgörandet av tilläggssanktionen, utan också om det, av något annat skäl än att den dömde har brutit mot sina skyldigheter, har visat sig att en samhällstjänst- eller övervakningssanktion till väsentlig del inte kan fullgöras inom skälig tid.

Av bestämmelsen framgår vidare att ett upphävandebeslut får meddelas endast om domen har fått laga kraft. Eftersom rätten i en dom på villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssanktion får besluta att den dömde ska stå under övervakning redan från dagen för domen kan det hända att fråga om upphävande av beslutet om vill-

korlighet uppstår innan brottmålsdomen har fått laga kraft. För upphävande krävs dock att brottmålsdomen är lagakraftvunnen. När det gäller brister i fullgörandet av en samhällstjänstsanktion har det nämnda kravet inte någon självständig betydelse, eftersom verkställigheten av en sådan sanktion inleds först när domen har fått laga kraft.

Av andra stycket framgår att vid prövningen av om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning ska rätten särskilt beakta om den dömde har fortsatt att bryta mot det som gäller för honom eller henne trots att varning har meddelats, eller om den dömde har visat att han eller hon inte har för avsikt att följa det som gäller för honom eller henne. Bestämmelsen syftar till att tydliggöra när beslut om upphävande bör bli aktuellt och samtidigt åskådliggöra förhållandet mellan detta och sådana åtgärder som avses i 5 §. Vid prövningen av om bristerna i fullgörandet är så allvarliga att de bör leda till att beslutet om villkorlighet upphävs måste domstolen givetvis ta hänsyn till samtliga relevanta förhållanden. Om en varning har meddelats och den dömde ändå inte fullgör tilläggssanktionen är det dock, som framgår av bestämmelsen, ett exempel på att den dömde har brutit mot sina skyldigheter på ett allvarligt sätt. Ett annat exempel i det avseendet är att den dömde har visat att han eller hon inte har för avsikt att följa det som gäller för honom eller henne, vilket alltså också framgår av bestämmelsen. Det kan t.ex. vara så att den dömde uttryckligen vägrar att medverka eller att han eller hon på något annat sätt aktivt omöjliggör att verkställigheten ens kan börja planeras. Om det som ligger den dömde till last är så flagrant kan det vara uppenbart att ett beslut om varning inte skulle påverka den dömde till att fullgöra tilläggssanktionen. En varning fyller då inte någon praktisk funktion och beslutet om villkorlighet kan upphävas även utan att det föregås av en varning eller andra åtgärder som visat sig verkningslösa.

I tredje stycket erinras om att det i 31 kap. finns särskilda bestämmelser avseende brott som har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

8 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om tillgodoräknande med anledning av delvis fullgörande av tilläggssanktion. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.6.

I paragrafen anges att om den dömde har fullgjort delar av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion, och detta skäligen bör tillgodoräknas honom eller henne, ska rätten i ett beslut enligt 7 § fastställa den tid, räknad i månader, som ska avräknas från fängelsestraffet med anledning av fullgörandet. Om beslutet om villkorlighet upphävs kan alltså det förhållandet att en samhällstjänst- eller övervakningssanktion dessförinnan delvis har fullgjorts tillgodoräknas den dömde genom avräkning. Någon avräkning för den del av prövotiden som har förflutit ska däremot inte göras. Beslutet om tillgodoräknande ska grundas på en skälighetsbedömning och hur lång tid som ska avräknas får avgöras av domstolen efter omständigheterna i det enskilda fallet. När det gäller utförd samhällstjänst kan en utgångspunkt vara att domstolen räknar om antalet timmar samhällstjänst enligt vad som är tänkt att gälla när samhällstjänst väljs som tilläggssanktion och antalet timmar bestäms (se kommentaren till 2 §). Det innebär t.ex. att om den dömde har fått ett villkorligt fängelsestraff på fyra månader med 100 timmar samhällstjänst och har utfört 40 av dessa när beslutet om villkorlighet ska upphävas avräknas två månader från fängelsestraffet. Om antalet utförda samhällstjänsttimmar i stället är färre än 40, men minst 20, skulle en månad kunna avräknas. Om den dömde har utfört ett färre antal timmar än 20 bör det som utgångspunkt inte anses skäligt att någon avräkning görs. Omvänt bör domstolen inte göra en mer omfattande avräkning än att ett fängelsestraff på minst en månad kvarstår. Det innebär att även den som har utfört en stor andel av samhällstjänsttimmarna, men inte alla, riskerar att behöva avtjäna i vart fall en månads fängelse ovillkorligt, om han eller hon anses ha brutit mot sina skyldigheter på ett allvarligt sätt.

Om det i stället är en övervakningssanktion som delvis har fullgjorts beror den tid som ska avräknas på dels under hur lång tid som övervakningen har pågått, dels hur ingripande innehållet i övervakningen har varit. Två månaders välskött övervakning kan här motsvara en månads fängelse. Det innebär att för den som har skött övervakningen under två månader avräknas en månad från fängelsestraffet. För den som har skött övervakningen under sex månader avräknas

tre månader. Det sagda gäller under förutsättning att den dömde har uppfyllt inte endast den kontaktskyldighet som alltid innefattas i en övervakningssanktion, utan även de föreskrifter eller andra villkor som Kriminalvården har beslutat i det enskilda fallet. Om den dömde har varit skyldig att underkasta sig helghemarrest eller andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten förutsätts det också att de inskränkningarna har efterlevts för att den dömde ska anses ha skött övervakningen under en viss tid. Om övervakningen har skötts under kortare tid än två månader är det som utgångspunkt inte skäligt att någon avräkning görs. Även om det som nu har sagts kan tjäna som utgångspunkt kan det i vissa fall också finnas skäl att beakta att en övervakningssanktion har haft ett särskilt ingripande innehåll. Det gäller inte minst om den dömde har deltagit i programverksamhet med ett stort antal mötestimmar på kort tid. Antalet genomförda mötestimmar bör då – under förutsättning att den dömde har skött övervakningen också i övrigt – ges i vart fall samma betydelse som antalet utförda timmar samhällstjänst bör ges enligt vad som anges ovan.

Hur stor avräkning som ska göras i en situation där den dömde har fått både en samhällstjänst- och en övervakningssanktion får avgöras av domstolen med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

I likhet med vad som gäller beträffande utförd samhällstjänst kan domstolen inte heller när det gäller utförd övervakning göra en mer omfattande avräkning än att ett fängelsestraff på en månad kvarstår.

Vidare framgår det av paragrafen att avräkning också ska ske om straffet tidigare varit förenat med en skyldighet att betala dagsböter och den dömde delvis har betalat böterna eller om straffet utöver samhällstjänst eller övervakning är förenat med en sådan skyldighet och böterna har betalats helt eller delvis. Om rätten enligt 4 § undanröjer dagsböter som utgör tilläggssanktion och förenar det villkorliga fängelsestraffet med en annan tilläggssanktion och den dömde dessförinnan har betalat en del av böterna kan alltså betalningen beaktas genom avräkning i samband med ett senare beslut om upphävande av villkorligheten. Det gäller även om den nya tilläggssanktionen är samhällstjänst och rätten har tagit hänsyn till den delvisa bötesbetalningen vid bestämmande av antalet samhällstjänsttimmar. Betalningen kan på så sätt få betydelse i två led. Det innebär dock inte att den kommer att räknas den dömde dubbelt till godo. Detta eftersom den utdömda strafflängden kvarstår och det som i slutändan kan till-

godoräknas den dömde i samband med upphävandet är betalningen som sådan och de samhällstjänsttimmar som faktiskt har utförts (med de begränsningar som har angetts ovan). En annan situation där betalning av böter kan tillgodoräknas den dömde genom avräkning är den att den dömde, förutom böter som tilläggssanktion, också har fått en samhällstjänst- eller övervakningssanktion och beslutet om villkorlighet upphävs med anledning av att den dömde inte har fullgjort samhällstjänsten eller övervakningen. Regleringen medför att domstolen kan behöva hämta in information från Polismyndigheten om hur stor del av bötesbeloppet som har flutit in. Den del av böterna som i den sistnämnda situationen inte är betald faller bort i och med upphävandet av beslutet om villkorlighet.

9 §

I paragrafen regleras förutsättningarna för att omhänderta den dömde i avvaktan på åtgärder med anledning av bristande fullgörande av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.7.

Av första stycket framgår att om det uppkommer fråga om upphävande av ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt, eller att åtgärder som avses i 5 § ska beslutas, får övervakningsnämnden, om omständigheterna föranleder det, besluta att den dömde på lämpligt sätt ska omhändertas tills vidare. Samma möjlighet gäller för den domstol där talan om upphävande förs enligt 6 §. I båda fallen ska beslutet om omhändertagande omprövas så ofta det finns anledning till det. Ett omhändertagande innebär i praktiken att den dömde omhändertas genom polisens försorg och som regel förs till närmsta häkte eller polisarrest. Behov av omhändertagande kan i första hand antas uppstå när den som har fått en övervakningssanktion undandrar sig övervakningen, bryter mot särskilda föreskrifter eller inte efterlever eventuell helghemarrest eller andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten. Det kan antas att personer som döms till villkorligt fängelse med samhällstjänst i allmänhet lever under så pass välordnade förhållanden att de sällan behöver omhändertas. Ett sådant behov kan dock uppstå om Kriminalvården inte får kontakt med den dömde eller om han eller hon inte inställer sig till myndigheten efter kallelse. Det kan också bli aktuellt med omhändertagande om

den som har fått en samhällstjänstsanktion uteblir från sammanträden i övervakningsnämnden. I 4 kap. 4 § lagen (2028:000) om villkorligt fängelse föreskrivs att om Kriminalvården bedömer att övervakningsnämnd eller domstol bör fatta beslut om omhändertagande enligt bestämmelsen, ska Kriminalvården utan dröjsmål anmäla frågan till nämnden eller, om talan har väckts vid domstol efter begäran enligt 27 kap. 6 § brottsbalken, till åklagare.

Enligt andra stycket får Kriminalvården besluta att tillfälligt omhänderta den dömde, under de förutsättningar som anges i första stycket. Kriminalvårdens beslut om tillfälligt omhändertagande gäller omedelbart och ska omprövas om det finns anledning till det. Regleringen motiveras av att det är mycket angeläget att det finns förutsättningar för en snabb och tydlig reaktion när det brister i fullgörandet av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion. Vidare är det Kriminalvården som har bäst kunskap om den dömde och om hans eller hennes aktuella förhållanden. Övervakningsnämnden ska senast dagen därpå pröva om beslutet ska fortsätta att gälla. Om nämnden inte fastställer beslutet inom den tiden, upphör det att gälla. Att prövningen ska göras dagen därpå innebär att nämnden har det kommande dygnet på sig att fatta beslut. Även om fristen för övervakningsnämndens prövning går ut en söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton, ska prövningen göras den dagen (se 2 § andra stycket 3 lagen [1930:173] om beräkning av lagstadgad tid). I 4 kap. 5 § lagen om villkorligt fängelse föreskrivs att Kriminalvårdens beslut om tillfälligt omhändertagande omedelbart ska underställas övervakningsnämnd.

I tredje stycket anges att ett omhändertagande inte får pågå längre än en vecka. Om det finns synnerliga skäl får dock ett nytt beslut fattas om att den dömde ska vara omhändertagen ytterligare högst en vecka. Synnerliga skäl kan föreligga exempelvis om den dömde har återfallit i missbruk. Tidsfristen börjar när beslutet om omhändertagande verkställs. Om inte beslut om upphävande av villkorligheten har meddelats inom den tid som anges i bestämmelsen ska den dömde friges (jfr fjärde stycket).

Av fjärde stycket följer att om den dömde är omhändertagen när domstolen upphäver beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt, får domstolen besluta att den dömde ska vara omhändertagen till dess beslutet får laga kraft. Ett sådant beslut bör meddelas om det kan antas att den dömde annars kommer att undandra sig verkställig-

heten av fängelsestraffet eller om det av annat skäl, t.ex. på grund av risk för fortsatt brottslighet, bedöms som angeläget att den dömde inte försätts på fri fot före det att verkställigheten påbörjas.

Enligt femte stycket får ett omhändertagande inte pågå efter prövotidens utgång.

28 kap. Om bestämmande av straff

28 kap. Om bestämmande av straff

Kapitlet, som är nytt, ersätter hittillsvarande 29 och 30 kap. Till skillnad från dessa kapitel görs i det nya 28 kap. inte någon uppdelning mellan straffmätning och påföljdsval. Om ett fängelsestraff mätts ut ska rätten i stället ta ställning till om straffet ska vara villkorligt och, i så fall, vilken tilläggssanktion straffet ska förenas med. När det gäller lagöverträdare med en allvarlig psykisk störning och unga lagöverträdare kan dock en annan påföljd än böter eller fängelse komma i fråga. Bestämmelser om detta finns i 31 respektive 32 kap.

Kapitlets innehåll

1 §

I paragrafen beskrivs kapitlets innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.1.

Allmänna bestämmelser

2 §

Av paragrafen framgår att straff ska bestämmas till böter eller fängelse enligt vad som följer av bestämmelserna i detta kapitel. I paragrafen finns också en upplysning om att förutsättningarna för att välja en annan påföljd framgår av 31 och 32 kap. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.1 och 6.5.1.

3 §

Enligt paragrafen får ingen dömas till flera påföljder för samma brott, om inte något annat är föreskrivet. Bestämmelsen motsvarar hittillsvarande 30 kap. 2 §. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.1.

4 §

I paragrafen, som motsvarar hittillsvarande 30 kap. 3 §, anges huvudregeln att det för flera brott ska dömas till en gemensam påföljd samt i vilka fall huvudregeln kan frångås. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.1 och 10.8.3.

Första och tredje styckena är oförändrade. Andra stycket ändras på så sätt att bestämmelsen i andra meningen,

som gav rätten möjlighet att döma till fängelse för ett eller flera brott och samtidigt döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn för brottsligheten i övrigt, utgår. Ändringen är en följd av att de nuvarande icke frihetsberövande alternativen till fängelse ersätts av ett system med villkorligt fängelse. I det nya systemet finns i de fall som tidigare kunde föranleda en tillämpning av bestämmelsen i andra meningen en möjlighet att i stället besluta att endast en del av ett fängelsestraff ska vara villkorlig (se 17 § första stycket 2).

Straffmätningen

Utgångspunkter för straffmätningen

5 §

I paragrafen anges utgångspunkterna för straffmätningen. Den motsvarar i huvudsak hittillsvarande 29 kap. 1 § första stycket (jfr prop. 1987/88:120 s. 77 ff.). Övervägandena finns i avsnitt 9.8.

Av paragrafen följer att straffvärdet bildar utgångspunkten för straffmätningen. Bestämmelsen ger uttryck för principerna om proportionalitet och ekvivalens, alltså att lika svåra brott ska ges lika stränga straff och svårare brott straffas strängare än lindrigare brott.

Jämfört med hittillsvarande 29 kap. 1 § första stycket förtydligas det att straffet ska ”mätas ut” med ”utgångspunkt” i straffvärdet. Med det uttryckssättet, i förening med rubrikerna som föregår bestäm-

melsen, markeras att paragrafen reglerar utgångspunkterna för straffmätningen. Utöver reglerna i 28 kap., som specifikt avser bedömningen av straffvärdet (5–10 §§), innehåller kapitlet även bestämmelser med stöd av vilka ett annat straff än det som följer av brottets straffvärde kan mätas ut (11–14 §§). I förening särskilt med utformningen av den nästföljande paragrafen (28 kap. 6 §) är regleringen avsedd att innebära att straff ska mätas ut med användning av hela den tillämpliga straffskalan. Tillsammans innebär bestämmelserna en uttömmande reglering av straffmätningen.

Grunderna för bedömningen av straffvärdet

6 §

Paragrafen reglerar grunderna för bedömningen av straffvärdet. Övervägandena finns i avsnitt 9.8. I delar motsvarar paragrafen hittillsvarande 29 kap. 1 § andra stycket (jfr prop. 1987/88:120 s. 77 ff. och prop. 2009/10:147 s. 40 ff.).

Jämfört med den hittillsvarande regleringen anges i första stycket

första meningen att bedömningen avser straffvärdet för ”ett” brott.

Av det följer att bedömningen tar sin utgångspunkt i den situationen att gärningspersonen ska dömas för ett enstaka brott (s.k. enkel brottslighet). Den har dock även betydelse i en situation där någon ska dömas för flera brott. I 28 kap. 10 § finns emellertid särskilda regler för bedömningen av straffvärdet för flera brott.

I förhållande till den hittillsvarande regleringen läggs det till en upplysning om att den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit för brottsoffret eller de andra intressen som straffbestämmelsen ska skydda, ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet. Med begreppet brottsoffer avses den som har utsatts för ett brott. Ett brottsoffer kan exempelvis vara en målsägande vid ett vålds-, sexual- eller förmögenhetsbrott. Avsikten är att särskilt lyfta fram kopplingen till brottsoffer och de andra intressen som en viss straffbestämmelse skyddar, men upplysningen innebär inte i sig en förändring i sak i förhållande till den hittillsvarande regleringen. Andra skyddsvärda intressen än brottsoffers aktualiseras vid brott där det inte finns ett brottsoffer i en mer direkt mening, t.ex. vid narkotikabrott, skattebrott eller rattfylleri. I vissa fall är det inte heller möjligt att peka ut endast ett skyddsvärt intresse. Ett sådant exempel är våld mot tjänste-

man. Det brottet har både den enskilda personen och det allmänna som skyddsobjekt.

Första stycket andra meningen avser den tilltalades insikter, avsik-

ter och motiv. Bestämmelsen motsvarar den hittillsvarande avslutande delen av 29 kap. 1 § andra stycket första meningen. Med uttryckssättet att vad den tilltalade insett eller borde ha insett ska beaktas avses alltjämt att det endast är sådana omständigheter som täcks av gärningspersonens uppsåt eller, om det rör sig om ett oaktsamhetsbrott, oaktsamhet som får beaktas. När det gäller gärningspersonens avsikter eller motiv medför bestämmelsens utformning fortfarande att s.k. subjektiva överskott ska beaktas. Det kan t.ex. vara fråga om att gärningspersonen avsåg att en misshandel skulle få allvarligare effekter än vad som blev fallet.

I andra stycket anges att de omständigheter vid brottet som går utöver förutsättningarna för att den aktuella straffskalan ska vara tillämplig ska ges ett tydligt genomslag vid straffvärdebedömningen, vilket ska göras med beaktande av intresset av att hela straffskalan kommer till användning. Bestämmelsen, som inte har någon direkt tidigare motsvarighet, innebär en vidareutveckling av metoden för att bedöma det konkreta straffvärdet med beaktande av omständigheterna vid brottet.

Av att de i bestämmelsen angivna omständigheterna ska ges ett ”tydligt” genomslag följer att minimistraffet endast ska komma till användning när det inte finns några omständigheter som går utöver förutsättningarna för att en viss straffskala ska vara tillämplig. Finns det tillkommande försvårande inslag, ska straffet bestämmas högre upp i straffskalan. Uttryckssättet medför vidare att den övre delen av straffskalan inte är reserverad för exceptionella fall, utan ska tillämpas när omständigheterna är påtagligt försvårande (jfr prop. 1987/88:120 s. 78 f.).

Brottet rån kan tjäna som ett exempel på ett brott där det kan förväntas i förhållandevis stor utsträckning finnas omständigheter som går utöver förutsättningarna för att straffskalan ska vara tillämplig och som medför att straffvärdet bör ligga högre upp i straffskalan. Sådana moment kan bestå i att ett rån har utförts av flera personer med användande av en kniv eller att det har förekommit någon form av förnedrande inslag. I jämförelse med den lindrigast tänkbara formen av rån har en gärning som innefattar förhållanden av den nu angivna typen ett betydligt högre straffvärde. Ett annat exempel kan

vara en vid misshandel mer omfattande våldsutövning som har medfört jämförelsevis mer allvarliga skador än vad som krävs för att rubricera gärningen som misshandel. Även ett beaktansvärt högre belopp vid någon form av förmögenhetsbrott är avsett att ha samma påverkan på straffvärdet som i de i övrigt angivna exemplen.

Med ”hela straffskalan” avses den praktiskt tillämpbara straffskalan i den meningen att den del av en straffskala som överlappar en allvarligare svårhetsgrad av brottet i fråga normalt inte behöver användas. I stället rubriceras gärningen som utgångspunkt som den allvarligare graden om straffvärdet är så högt att det motsvarar eller överstiger minimistraffet för den allvarligare graden. Gradindelningen är inte avsedd att direkt påverkas av bestämmelsen. Det kan dock inte uteslutas att regleringen leder till en viss förskjutning mellan de olika graderna av brott, så att något fler fall än tidigare kommer att bedömas som grova brott.

Om en viss gärning ligger nära att rubriceras som en allvarligare grad av brottet i fråga, ska maximistraffet eller ett straff endast strax därunder användas. Finns det inte någon allvarligare grad ska maximistraffet eller ett straff som bara är något lägre komma till användning när de omständigheter som går utöver förutsättningarna för att den aktuella straffskalan ska vara tillämplig är påtagliga. Så är fallet även om gärningspersonen i teorin exempelvis hade kunnat utöva ännu mer våld eller tillgodogöra sig ännu mer egendom. Regleringen innebär att kvalitativa skillnader mellan olika gärningar ska återspeglas på ett påtagligt sätt i straffvärdet. Det gäller vid såväl uppsåtliga gärningar som gärningar där det för ansvar är tillräckligt med oaktsamhet.

Paragrafen innehåller ingen motsvarande reglering som den i hittillsvarande 29 kap. 1 § andra stycket andra meningen om att det vid bedömningen av straffvärdet särskilt ska beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Paragrafen avser dock att genom sin utformning omfatta dessa förhållanden. Någon ändring i sak är därför inte i den delen avsedd med anledning av den annorlunda utformningen i förhållande till den hittillsvarande.

Försvårande och förmildrande omständigheter

7 §

Paragrafen innehåller en exemplifierande uppräkning av omständigheter som, vid sidan av vad som i övrigt gäller för varje brottstyp, särskilt ska beaktas som försvårande. Den motsvarar i huvudsak regleringen i hittillsvarande 29 kap. 2 §. Övervägandena finns i avsnitt 9.8.3.

I sjätte punkten tas i förhållande till den motsvarande punkten i hittillsvarande 29 kap. 2 § det förhållandet att brottsligheten utövats i ”organiserad form” bort. Sådana förhållanden beaktas i stället inom ramen för 28 kap. 8 §. I övrigt görs ändringar av språklig och redaktionell natur, som inte avser att ändra något i sak.

8 §

Paragrafen innehåller en uttömmande uppräkning av omständigheter som, vid sidan av vad som i övrigt gäller för varje brottstyp, ska beaktas som synnerligen försvårande vid bedömningen av straffvärdet. Regleringen ersätter hittillsvarande 29 kap. 2 a § och 29 kap. 2 § 6 i den del som avser brott som utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form. Övervägandena finns i avsnitt 11.6.

Första stycket tar sikte på brott som har samband med kriminella

nätverk eller i övrigt utgör led i organiserad brottslighet. För att det stycket ska bli tillämpligt krävs att det aktuella brottet har ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Däremot krävs det inte att brottet i sig är av någon särskild svårhet. Även ett brott som kan framstå som bagatellartat omfattas alltså, om det ingått som ett led i verksamheten inom en sådan grupp av personer som avses i bestämmelsen. Begreppet grupp

av personer omfattar alla kriminella grupperingar, även sådana som

är löst sammansatta men innefattar minst två personer. Att det inom en sådan grupp ska förekomma en verksamhet förutsätter inte att personerna i gruppen är yrkeskriminella, utan det räcker att det inom gruppen förekommer brottslig aktivitet av allvarligt slag. Även planerade brott, som nått den punkt där gärningen är straffbar, kan ingå i verksamheten. Det behöver inte anges exakt vilket eller vilka brott som det rör sig om. Kravet på att brottsligheten som utövas inom gruppen ska vara allvarlig medför dock att viss konkretion krävs.

Kravet tar sikte både på brottslighetens karaktär och hur den utförs. Brottsligheten kan t.ex. omfatta våldsbrott, narkotikabrott, vapenbrott, tillgreppsbrott, välfärdsbrott, bedrägerier och annan ekonomisk brottslighet. Det uppskattade straffvärdet får stor betydelse vid bedömningen av brottslighetens allvar. Som utgångspunkt bör det anses vara fråga om allvarlig brottslighet om ett samlat straffvärde kan bedömas nå upp till eller överstiga två år. I det ligger att de isolerade straffvärdena för flera brott kan understiga två år. Om en grupp av personer utövar brottslighet som avser t.ex. grova bedrägerier eller grova penningtvättsbrott kan alltså detta omfattas, även om brotten sedda var för sig skulle bedömas ha straffvärden som ligger nära eller motsvarar minimistraffet för sådana brott. Eftersom det inte behöver anges exakt vilket eller vilka brott det rör sig om kan det inte krävas att domstolens bedömning i nämnda avseenden ska baseras på annat än uppskattningar. Det uppskattade straffvärdet är dessutom bara ett exempel på vad som kan tillmätas betydelse vid bedömningen av om det inom gruppen utövas allvarlig brottslighet. En samlad bedömning får göras utifrån vad som i det enskilda fallet är känt om den brottslighet som kan knytas till gruppen. Huruvida det aktuella brottet har ingått som ett led i sådan verksamhet som avses i bestämmelsen får bedömas utifrån vad som är känt om det sammanhang i vilket brottet begåtts. Det krävs inte att den som utfört eller annars medverkat till brottet har en viss grupptillhörighet. Också gärningar utförda av någon utomstående för en grupps räkning omfattas. Även om den tilltalades eventuella tillhörighet till en viss grupp inte är avgörande för tillämpningen av straffskärpningsbestämmelsen kan sådana förhållanden ha betydelse ur bevissynpunkt. Således kan det i bevissammanhang bli aktuellt att beakta faktorer som gärningspersonens tidigare brottslighet, anknytning till kriminella nätverk eller tillhörighet till den kriminella miljön. Även ett brottsoffers tidigare agerande och anknytning till kriminella nätverk kan vara av relevans. Åklagaren har bevisbördan såväl för de faktiska förhållanden som ligger till grund för bedömningen att brottet ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet, som för att de nämnda förhållandena täcks av gärningspersonens uppsåt. För att åklagaren ska anses ha uppfyllt sin bevisbörda krävs det att han eller hon presenterar en utredning som uppfyller det krav på bevisningens styrka som i allmänhet gäller i brottmål. Det ska alltså vara ställt utom rimligt tvivel att omständigheterna, både i

objektivt och subjektivt hänseende, är sådana att bestämmelsen är tillämplig. Om så är fallet ska straffvärdet höjas med upp till det dubbla. Vad det sistnämnda innebär behandlas närmare nedan.

Andra stycket omfattar vissa brott som avser skjutningar och spräng-

ningar på allmän plats eller liknande platser, oavsett samband med kriminella nätverk. En första förutsättning för att det stycket ska bli tillämpligt är att brottet innefattat, eller skulle ha innefattat, användning av skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats. Innebörden av begreppet skjutvapen är densamma som i 1 kap. 2 § vapenlagen (1996:67). Begreppet sprängämne har samma betydelse som det har där det förekommer i kvalifikationsgrunder för grova brott i brottsbalken, såsom de grova formerna av olaga tvång, olaga hot och utpressning. Således omfattas t.ex. handgranater och andra föremål som innehåller sprängämnen. Det som brukar avses med begreppet sprängningar kan även utföras genom något som i egentlig mening inte är att betrakta som ett sprängämne (t.ex. kraftig pyroteknik). Detta fångas upp genom begreppet annat lik-

nande ämne, vilket som utgångspunkt i vart fall omfattar explosiva

varor enligt 4 § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor. Begreppet användning av skjutvapen och sprängämnen m.m. innebär att brottet måste avse ett faktiskt bruk som medför att skjutvapnet avlossats eller sprängämnet exploderat eller att gärningspersonen försökt avlossa skjutvapnet eller få sprängämnet att explodera. Eftersom bestämmelsen även är tillämplig i fråga om brott som skulle ha

innefattat en sådan användning omfattas emellertid inte endast full-

bordade brott och försöksbrott, utan även förberedelse och stämpling till brott av det aktuella slaget. Att skjutvapen eller sprängämne på annat sätt än genom användning förekommer vid ett brott, t.ex. genom att visas upp eller omnämnas för att hota eller förstärka ett hot, omfattas däremot inte. Även rena innehav av skjutvapen och sprängämnen faller utanför regleringen i andra stycket. De platser som omfattas är allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats, med samma innebörd som dessa begrepp har i 9 kap. 1 a § 1 vapenlagen. Med allmän plats avses alltså plats, inom- eller utomhus, som är upplåten till eller frekventeras av allmänheten, t.ex. gata, torg, tunnelbanestation eller järnvägsstation. Om allmänheten har tillträde endast under vissa tider, är platsen allmän under denna tid men inte i övrigt. Även tåg, båtar, hotell, restau-

ranger, affärslokaler, teatrar, biografer och liknande utgör allmänna platser i den mån och under den tid allmänheten har tillträde till dem. Med begreppet en annan plats där människor brukar samlas eller har

samlats avses en plats som inte utgör allmän plats men som regel-

mässigt fungerar som samlingsplats eller där det vid tillfället för brottet finns en folksamling. En annan plats där människor brukar samlas kan t.ex. vara en myndighets-, företags- eller föreningslokal eller ett skol- eller universitetsområde dit allmänheten inte har tillträde. Det krävs inte att människor är samlade på platsen vid tillfället för brottet, utan endast att människor regelmässigt samlas där. Om en plats normalt inte utgör en samlingsplats men det finns en folksamling där när brottet begås, är det i stället fråga om en annan plats där människor har samlats. Det kan i princip vara fråga om vilken plats som helst som inte är allmän, t.ex. en skogsdunge som fungerar som tillfällig festplats. Brottet ska ha avsett användning på en plats av det angivna slaget. Det omfattar även t.ex. en skjutning från en sådan plats mot någon på en annan plats. Likaså inryms en skjutning från någon annan plats mot en person på en sådan plats som anges i bestämmelsen. Den som skjuter någon eller kastar en handgranat mot denne omfattas alltså, oavsett om det sker på, från eller mot t.ex. ett torg. På samma sätt omfattas gärningar som innefattat användning av skjutvapen eller sprängämnen och som utförts från, i eller mot fordon på sådana platser som avses i bestämmelsen. Tillämpningsområdet för det andra stycket är avgränsat till de brottstyper som räknas upp i punkterna 1 och 2.

Första punkten avser brott som inneburit, eller skulle ha inneburit,

ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Det handlar alltså om brott där gärningen har bestått i eller innefattat uppsåtlig allvarligare våldsanvändning, uppsåtligt allvarligare hot, eller med sådant våld eller hot jämställbart handlande, som är direkt riktat mot en annan person. Också medhjälp och anstiftan samt försök och andra osjälvständiga brottsformer omfattas. Det gäller även förberedelse och stämpling, vilket framgår av att punkten också anges omfatta brott som skulle ha inneburit ett angrepp av det aktuella slaget. Med allvarligt angrepp avses att brottets straffvärde motsvarar fängelse i sex månader eller mer. Exempel på sådana angrepp av särskild relevans i sammanhanget är mord och misshandel av allvarligare slag. Att begreppet allvarligt angrepp förutsätter ett uppsåtligt agerande utesluter inte att bestämmelsen kan tillämpas när

ett uppsåtligt brott begåtts tillsammans med ett brott där oaktsamhet är tillräckligt för straffansvar. Det innebär att brott som vållande till annans död eller vållande till kroppskada kan omfattas, om döden eller skadan har orsakats genom uppsåtlig våldsanvändning.

Andra punkten avser brott som inneburit, eller skulle ha inne-

burit, en fara, som framkallats uppsåtligen, för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Det innebär att brotten mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse kan omfattas av det andra stycket om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, men däremot inte t.ex. allmänfarlig vårdslöshet eller framkallande av fara för annan, om inte faran framkallats uppsåtligen. Bestämmelsen kan vara av särskild betydelse när det gäller allmänfarlig ödeläggelse genom sprängning. Även i det avseendet krävs det emellertid att brottet begåtts på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats. En plats som bara är tillgänglig för en sluten krets av personer och som inte brukar användas som samlingsplats, t.ex. ett trapphus, utgör inte en sådan plats som avses, såvida inte människor har samlats där vid det aktuella tillfället. En sprängning i ett trapphus kan dock ändå omfattas om detonationen får effekter på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats, t.ex. genom att glas eller annat splitter slungas ut på gatan, om detta täcks av gärningspersonens uppsåt. När det däremot gäller sprängningar i rent privata miljöer får det i stället bedömas om paragrafen är tillämplig på grund av att brottet ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet (första stycket). Eftersom den andra punkten även omfattar brott som skulle ha inneburit en fara av det aktuella slaget omfattas även försök, förberedelse och stämpling till sådana brott som avses där.

Följden av att någon sådan synnerligen försvårande omständighet som avses i första eller andra stycket bedöms föreligga är att straffvärdet ska höjas med upp till det dubbla. Härigenom markeras att tilllämpningen av paragrafen ska medföra att straffvärdet höjs på ett markant sätt och ofta leda till en fördubbling av straffvärdet i förhållande till vad som kan uppskattas om straffvärdet för ett motsvarande brott som inte träffas av den aktuella regleringen. Vad straffvärdet för ett sådant motsvarande brott skulle ha varit kan i och för sig vara svårt att avgöra, eftersom det i en annan situation än den som domstolen har att bedöma kan föreligga försvårande omständigheter av helt annat slag. Exempelvis kan en misshandel i nära rela-

tion inte användas som jämförelseunderlag vid en misshandel i gängmiljö, eftersom en misshandel av det förstnämnda slaget kan ha ett mycket högt straffvärde av helt andra skäl än som avses i den här aktuella regleringen. Vidare måste beaktas att den straffrättsliga principen om att s.k. dubbelräkning, eller dubbelbeaktande, inte ska ske – dvs. att försvårande omständigheter ska ges genomslag vid straffvärdebedömningen endast när dessa inte tillräckligt har beaktats genom rubriceringen av brottet, inklusive kvalificeringen av brottet till en viss grad – är tillämplig även i förhållande till den aktuella straffskärpningsbestämmelsen. Om exempelvis ett vapenbrott bedöms som grovt på grund av att vapnet har innehafts i en kriminell miljö och därför typiskt sett kunnat befaras komma till brottslig användning måste därför, för att inte dubbelbeaktande ska ske, jämförelsen i princip göras i förhållande till ett brott där vapnet inte har innehafts i en sådan miljö. Genom att höjningen ska göras med upp till det dubbla markeras att domstolen ska göra en bedömning i det enskilda fallet av hur allvarligt det specifika brottet är. Vid den bedömningen kan de straffskärpande omständigheter som paragrafen avser ges varierande genomslag beroende på situationen. Som exempel kan nämnas att det finns skäl att se särskilt allvarligt på en gärning som begåtts av någon som befunnit sig högt upp i den kriminella hierarkin. Då ska straffvärdet som utgångspunkt fördubblas jämfört med vad som annars hade varit fallet. Detsamma gäller om gärningen, på grund av det sammanhang i vilket den begåtts, haft påtagligt hänsynslösa eller samhällsfarliga inslag eller annars varit av systemhotande natur. Det kan t.ex. handla om att gärningen har utförts för att underlätta utförandet av något annat allvarligt brott eller att den på grund av gärningspersonernas organisationsgrad genomförs på ett skickligare sätt och med större resurser än annars. Om ett brott har begåtts med en sådan tydlig koppling till verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet, utan att det har kunnat beaktas vid rubriceringen av brottet, förtjänar det brottet att åsättas ett högre straffvärde än om motsvarande gärning visserligen utgjort ett led i verksamheten men varit av underordnad betydelse för denna. Således ska exempelvis straffvärdet för ett olaga tvång som utgångspunkt höjas till det dubbla om det handlat om att tvinga någon att begå brott för gruppens räkning, medan straffvärdet för ett olaga tvång där det inte funnits något särskilt syfte kopplat till verksamheten kan höjas med en lägre andel. Som exempel på ett fall av det sistnämnda

slaget kan nämnas att det olaga tvånget begåtts i en hastigt uppkommen dispyt mellan två personer som tillhör olika kriminella grupperingar. Utöver fall där brottets koppling till verksamheten är svag kan det finnas anledning att höja straffvärdet med en lägre andel än det dubbla om gärningspersonen befunnit sig lågt ner i den kriminella hierarkin och haft en perifer roll eller utnyttjats av andra med större makt. En samlad bedömning måste dock göras även i en sådan situation. Gärningar som både ingått som ett led i en kriminell grupperings verksamhet (första stycket) och innefattat skjutning eller sprängning på allmän plats eller liknande (andra stycket) bör betraktas som särskilt allvarliga. Om exempelvis en grov misshandel i gängmiljö begås genom skottlossning på allmän plats, med den fara för allmänheten som detta typiskt sett är förenat med, ska därför straffvärdet som utgångspunkt höjas till det dubbla även om brottet endast haft en svag koppling till verksamheten eller gärningspersonen befunnit sig lågt ner i den kriminella hierarkin. Om en motsvarande grov misshandel genom skottlossning på allmän plats i stället helt saknar koppling till en kriminell grupperings verksamhet, och det första stycket därmed inte är tillämpligt, bör höjningen som utgångspunkt bli lägre. Samtidigt kan även i den situationen gärningens allmänna farlighet, sett till risken för att utomstående ska komma till skada, tala för en strängare bedömning. Hur välbesökt den aktuella platsen varit vid brottstillfället och andra förhållanden som inverkar på faran för tredje man kan därför vara av särskilt stor betydelse vid tillämpningen av det andra stycket.

Om ett gemensamt straff ska mätas ut för flera brott som träffas av paragrafen tillämpas bestämmelsen med avseende på det samlade straffvärdet för dessa brott (jfr 10 §).

9 §

I paragrafen finns en exemplifierande uppräkning av omständigheter som, vid sidan av vad som i övrigt gäller för varje brottstyp, särskilt ska beaktas som förmildrande. Utöver ändringar av redaktionell och språklig natur, som inte är avsedda att ändra något i sak, motsvarar den vad som hittills har gällt enligt 29 kap. 3 §. Övervägandena finns i avsnitt 9.8.3.

Bedömningen av straffvärdet för flera brott

10 §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i det nuvarande regelverket, reglerar bedömningen av straffvärdet vid flerfaldig brottslighet. Övervägandena finns i avsnitt 10.8.7 och 10.8.8.

När ett gemensamt straff för flera brott mäts ut ska, enligt första

meningen, den samlade brottslighetens straffvärde bedömas så att det

svarar mot brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar. Av bestämmelsen följer att straffvärdet ska återspegla allvaret i brottsligheten sedd som helhet. Bestämmelsen ger följaktligen uttryck för principerna om proportionalitet och ekvivalens och de särskilda överväganden dessa kräver vid bedömningen av straffvärdet för flerfaldig brottslighet. Bestämmelsen ska tillämpas i ljuset av de skärpningar som samtidigt görs av den gemensamma straffskalan (se 26 kap. 2 §). Tillsammans är dessa ändringar avsedda att leda till en skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet.

På liknande sätt som hittills ska de omständigheter som framgår av 6 § första stycket, satt i relation till hela det brottsliga förfarandet, ligga till grund för bedömningen. Utgångspunkten blir därmed den sammantagna skada, kränkning eller fara som gärningarna inneburit. Därutöver måste vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft vägas in. Dessa faktorer kan ibland vara oberoende av antalet brott och bör då kunna beaktas gemensamt för dessa. I förekommande fall ska även sådana straffskärpnings- respektive strafflindringsgrunder som anges i 7–9 §§ beaktas. Även dessa har ibland bäring på samtliga brott och kan då tillämpas i relation till hela det brottsliga förfarandet.

Hur bedömningen rent praktiskt bör gå till är i viss mån beroende av brottslighetens karaktär i det enskilda fallet. Vid värderingen av sådan brottslighet som kännetecknas av att det finns något tydligt mätbart som indikerar hur skadlig eller farlig brottsligheten är – såsom vid narkotikabrottslighet, ekonomisk brottslighet eller vissa typer av förmögenhetsbrott – måste beaktas att den kvantifierbara skadan eller faran normalt sett ges en avtagande betydelse vid bedömningen av straffvärdet för ett enstaka brott. Motsvarande bör gälla även vid flerfaldig brottslighet. Därmed bör det praktiska tillvägagångssättet inte på något avgörande sätt skilja sig från det som används vid värderingen av enkel brottslighet. Om bedömningen t.ex. avser upp-

repad narkotikabrottslighet av allvarligt slag blir omständigheter såsom narkotikans sammantagna mängd och farlighet, vilken omfattning den brottsliga verksamheten haft och i vilken utsträckning denna varit planlagd eller organiserad samt den tilltalades roll i verksamheten ofta styrande för straffvärdet. Med beaktande av samtliga relevanta straffvärdeomständigheter får domstolen således bedöma var på den tillämpliga straffskalan brottsligheten bör placeras utifrån hur denna som helhet förhåller sig till andra, mer eller mindre straffvärda, fall.

När det inte finns någon tydligt kvantifierbar faktor som kan beaktas gemensamt för brotten är det svårare att finna objektiva hållpunkter för en samlad bedömning av det slag som nyss beskrivits. För att även i sådana fall komma fram till ett straffvärde som svarar mot brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar kan det i stället vara mer ändamålsenligt att utgå från straffvärdena för de enskilda brotten. Det gäller inte minst när prövningen avser flera brott av skilda slag, såsom när det rör sig om en kombination av olika narkotika-, trafik och förmögenhetsbrott. Men också i vissa fall när brottsligheten är av likartat slag, såsom vid återkommande trafikbrottslighet eller upprepade stölder mot olika målsägande, kan en sådan metod ibland vara den lämpligaste. På liknande sätt som enligt nuvarande praxis kan det då finnas skäl att utgå från straffvärdet för det allvarligaste brottet och till det lägga en andel av straffvärdet för vart och ett av de tillkommande brotten. Till skillnad från i dag bör andelen dock normalt inte avta. Som en allmän tumregel bör kunna gälla att det till straffvärdet för det allvarligaste brottet ska läggas hälften av det isolerade straffvärdet för varje tillkommande brott.

Viktigt att understryka är att en tumregel av detta slag inte kan tjäna som annat än en utgångspunkt för bedömningen. Tillämpningen måste således alltid anpassas efter den aktuella situationen, varvid bl.a. brottslighetens skyddsintressen och karaktär samt brottens relativa svårhet och inbördes samband kan få betydelse. Beroende på situationen kan ett samband mellan brotten tala för att den samlade brottslighetens straffvärde bör vara högre eller lägre än annars. Om brottsligheten har utövats systematiskt bör detta som regel beaktas i skärpande riktning, ibland så att straffvärdet höjs på ett mycket påtagligt sätt (jfr 7 § 6). En situation då sambandet tvärtom kan ge skäl för en mildare bedömning är när ett eller flera brott ingått som ett led i ett annat,

eller olika straffbud annars har överträtts inom ramen för ett och samma händelseförlopp.

På liknande sätt som i dag måste domstolen också alltid försäkra sig om att slutresultatet står i rimlig proportion, inte bara till den brottslighet som är aktuell, utan också till straffnivåerna för andra typer av brott eller kombinationer av brott. Vid denna kontroll kan t.ex. de normala straffnivåerna för ett brott av högre grad eller ett närliggande brott av allvarligare slag användas som hållpunkter. Andra hållpunkter kan vara maximistraffet för det allvarligaste brottet eller maximistraffet för den i brottskombinationen mest frekvent förekommande brottstypen. En jämförelse av det sistnämnda slaget kan vara nödvändig när någon har begått ett enstaka brott med en sträng straffskala och ett stort antal brott med en betydligt lindrigare skala. Har någon exempelvis gjort sig skyldig till ett grovt narkotikabrott, med ett straffvärde på två års fängelse, och därutöver ett stort antal stölder av normalgraden, skulle – om de senare brotten vore tillräckligt många – formellt sett ett 14 år långt fängelsestraff kunna dömas ut till följd av den stränga straffskalan för narkotikabrottet. Eftersom stölderna i sig aldrig skulle ha kunnat föranleda ett strängare straff än fyra års fängelse bör det emellertid inte komma i fråga att döma ut ett strängare straff än fängelse i sex år i en sådan situation.

Enligt andra meningen ska sådana brott som inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person som utgångspunkt ges fullt genomslag vid bedömningen. Med detta avses att varje sådant brott ska beaktas med det straffvärde som brottet skulle ha åsatts om det bedömts oberoende av övriga brott. Att brottet ska ha inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person ska förstås på samma sätt som motsvarande formulering i hittillsvarande 29 kap. 1 § andra stycket andra meningen, med den skillnaden att det här inte krävs att angreppet ska ha varit allvarligt. Bortsett från att även brott med låga straffvärden – inbegripet sådana på bötesnivå – därmed kan träffas av bestämmelsen, är de brottstyper som omfattas väsentligen desamma. Sammanfattningsvis kan sägas att merparten av de uppsåtliga brotten i 3, 4 och 6 kap. brottsbalken inryms, liksom de brottstyper i andra kapitel som innefattar sådana brott. Således handlar det i huvudsak om brott där gärningen består i eller innefattar uppsåtlig våldsanvändning eller uppsåtligt hot eller med sådant våld eller hot jämställbart handlande, direkt riktat mot en annan person. Brott som typiskt sett riktar sig mot en mer obestämd krets av

människor och där det för straffansvar för fullbordat brott är tillräckligt med en fara för denna krets omfattas däremot inte. Detsamma gäller brott med det primära skyddsintresset att värna rikets styrelseskick och oberoende. Exempel på brott som träffas av bestämmelsen är misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, olaga tvång, olaga hot, de flesta sexualbrott, rån, utpressning, våld eller hot mot tjänsteman och övergrepp i rättssak. Också medhjälp och anstiftan samt försök och andra osjälvständiga brottsformer omfattas (jfr prop. 2009/10:147 s. 14 f.). Ytterst blir det dock en fråga för domstolen att i det enskilda fallet avgöra om en konkret gärning är sådan att den inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person.

Bestämmelsen kan sägas ställa upp en presumtion för att brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar i dessa fall svarar mot ett kumulerat värde. Det är alltså inte fråga om någon särbehandling i den bemärkelsen att grunderna för bedömningen skiljer sig från andra fall. Den klara utgångspunkten är dock att ett resultat som återspeglar brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar uppnås om varje brott som omfattas av bestämmelsen ges fullt genomslag.

Det är emellertid inte alltid så att ett tillkommande brott som inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person kan sägas tillföra en kvalitativ skillnad i svårhet som svarar mot det straffvärde som brottet skulle ha åsatts om det bedömts för sig. När så inte är fallet kan presumtionen följaktligen frångås med stöd av grundregeln i första meningen. Företrädesvis bör det kunna bli aktuellt i vissa fall när det finns ett samband mellan brotten, särskilt när ett eller flera av brotten ingått som ett led i ett annat eller brotten annars begåtts inom ramen för samma händelseförlopp.

Vidare måste man även när brotten inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person förhålla sig till det tak för straffmätningen som den tillämpliga straffskalan sätter, liksom till straffnivåerna för andra typer av brott. Därför kan ett visst mått av asperation vara nödvändig även när brotten inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person. Det gäller i första hand när det är fråga om brott med mycket höga straffvärden, men även i andra fall kan presumtionen undantagsvis behöva frångås för att undvika påtagliga missförhållanden mellan straffnivåerna för olika typer av brott. Asperationen bör dock inte vara större än att varje brott

beaktas med en substantiell del av sitt isolerade straffvärde fram till dess att straffmaximum har uppnåtts.

Ytterligare ett fall då det kan finnas skäl att avvika från presumtionen är när någon vid samma tillfälle döms dels för ett bötesbrott som inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa, eller trygghet till person, t.ex. en ringa misshandel, dels för brott på fängelsenivå, exempelvis ett antal stölder. En tillämpning av presumtionsregeln skulle då i princip kräva att separata straff dömdes ut, ett bötesstraff för den ringa misshandeln och ett fängelsestraff för stölderna. Ett sådant avsteg från principen om gemensamt straff är emellertid knappast motiverat. I stället bör brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar anses komma till uttryck på ett adekvat sätt redan genom det utmätta fängelsestraffet.

Presumtionsregeln ska inte tolkas motsatsvis på så sätt att kumulation ska anses uteslutet när brotten faller utanför regelns tillämpningsområde. Tvärtom bör regeln kunna ”spilla över” på andra brott som innefattat ett kännbart intrång i någons personliga integritet och således motivera att även sådana brott ges ett större genomslag än annars, i vissa fall i sådan utsträckning att de beaktas fullt ut. Exempelvis bör en sådan skärpning kunna bli aktuell när bedömningen avser upprepade förmögenhetsbrott som innefattat ett utnyttjande av någons utsatta ställning eller svårigheter att värna sin integritet, såsom bedrägerier eller stölder i hemmet riktade mot äldre.

Enligt 26 kap. 2 § fjärde stycket kan fängelse på livstid dömas ut som gemensamt straff om flera av brotten har ett maximistraff som uppgår till fängelse i tolv år. Som framgår av kommentaren till den paragrafen ska detta förstås så att det i allmänhet bör krävas att minst tre av brotten har ett sådant maximistraff, men att det inte bör vara uteslutet att tillämpa bestämmelsen när detta endast gäller två av brotten. Följaktligen kan exempelvis två fall av grov våldtäkt mot barn eller ett fall av synnerligen grov misshandel och ett fall av grov våldtäkt, om brotten är särskilt allvarliga i sitt slag, bestraffas med fängelse på livstid. Normalt bör det dock krävas att betydligt fler brott har ett maximistraff på tolv års fängelse, eller att i vart fall ett par sådana brott föreligger till bedömning tillsammans med ett stort antal andra brott av allvarligt slag, för att livstids fängelse ska anses motiverat. Ett exempel på när så skulle kunna vara fallet är när någon, utöver två grova våldtäkter, har gjort sig skyldig till en mängd andra allvarliga sexualbrott. Fängelse på livstid bör följaktligen inte utan

vidare dömas ut så fort straffvärdet (i vart fall teoretiskt sett) passerar taket för den tidsbestämda delen av straffskalan, dvs. fängelse i 18 år. Först om brottsligheten, med hänsyn till dess sammantagna innebörd och verkningar, kan anses lika allvarlig som annan brottslighet där straffvärdet motsvarar fängelse på livstid, kan ett sådant straff komma i fråga.

Paragrafen är, som redan framgått, tillämplig även när brottsligheten ligger på bötesnivå. Nuvarande riktlinjer, enligt vilka antalet dagsböter för det allvarligaste brottet ökas med 50 procent av det sammanlagda antalet dagsböter för övriga brott, bör även fortsättningsvis kunna användas som utgångspunkt för bedömningen. Om ett sådant brott har inneburit ett angrepp mot någons hälsa eller trygghet till person ska det dock ges fullt genomslag i enlighet med presumtionsregeln. Om minst ett av brotten också har fängelse i straffskalan, kan ett fängelsestraff dömas ut om brottsligheten med hänsyn till dess sammantagna innebörd och verkningar är jämförbar i svårhet med sådan brottslighet som normalt ligger på fängelsenivå. Liksom i andra fall får domstolen sedan pröva om straffet ska vara villkorligt eller inte.

Straffskärpning om den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott

11 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om betydelsen av tidigare brottslighet vid straffmätningen. Paragrafen motsvarar i stor utsträckning hittillsvarande 29 kap. 4 §, men har strukturerats om och anpassats till systemet med villkorligt fängelse. Övervägandena finns i avsnitt 6.13.3.

Av första stycket framgår att rätten ska beakta den tilltalades tidigare brottslighet i skärpande riktning vid straffmätningen, dvs. mäta ut ett längre fängelsestraff eller ett kraftigare bötesstraff, utom i vissa fall.

Enligt första punkten ska någon sådan straffskärpning inte ske om den tidigare brottsligheten kan beaktas vid val av tilläggssanktion till villkorligt fängelse. Av bestämmelsen följer att så länge återfallet inte är mer flagrant än att det kan beaktas inom ramen för ett villkorligt fängelsestraff, kan det inte inverka på straffets längd.

Enligt andra punkten ska tidigare brottslighet inte heller inverka på straffmätningen om den i tillräcklig utsträckning kan beaktas vid

bedömningen av om ett fängelsestraff ska vara villkorligt. Detsamma gäller om den i tillräcklig utsträckning kan beaktas genom att villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad eller att ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt upphävs.

Av bestämmelsen följer att straffskärpning vid återfall blir aktuellt främst i vissa typsituationer. En sådan är när det varken kan beslutas om förverkande av villkorligt medgiven frihet eller om upphävande av ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt. Om den tidigare brottsligheten då inte heller är avgörande för att straffet ska dömas ut ovillkorligt, t.ex. därför att straffvärdet är så högt att villkorligt fängelse är uteslutet redan av den anledningen, kan den beaktas i skärpande riktning vid straffmätningen. Men även när det är den tidigare brottsligheten som föranleder att ett ovillkorligt fängelsestraff ska dömas ut, kan straffskärpning ske om förhållandet inte i tillräcklig utsträckning kan beaktas på detta sätt. Exempelvis i det fallet att någon vid upprepade tillfällen döms till korta ovillkorliga fängelsestraff på grund av återfall i brott, men villkorlig frigivning inte sker, kan det framstå som rimligt att mäta ut ett längre straff än vad brottets straffvärde motiverar.

En annan situation då bestämmelsen blir tillämplig är när ett förverkande av villkorligt medgiven frihet visserligen kan ske, men inte i sådan utsträckning att intresset av ett skärpt straff tillgodoses. Detta kan särskilt vara fallet vid återfall i allvarlig våldsbrottslighet. Att förverkandet inte anses som en tillräcklig reaktion på återfallet kan t.ex. bero på att den strafftid som återstår att förverka framstår som alltför kort.

Om ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt upphävs på grund av att den dömde återfallit i brott bör det ganska sällan bli aktuellt att mäta ut ett längre fängelsestraff med anledning av den tidigare brottsligheten. I det fallet har nämligen den tilltalade normalt inte tidigare dömts till en strängare påföljd än just villkorligt fängelse. Därför bör det förhållandet att det döms till ovillkorligt fängelse för den nya brottsligheten, i förening med att det tidigare beslutet om villkorlighet upphävs, vanligen innebära att den tidigare brottsligheten får anses tillräckligt beaktad. Ett mycket flagrant återfall bör dock, om den tid som med anledning av upphävandet ska avtjänas ovillkorligt samtidigt är kort, kunna medföra att den tidigare brottsligheten också beaktas i skärpande riktning vid straffmätningen.

I andra stycket anges de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av den tidigare brottslighetens betydelse för straffmätningen. I förhållande till hittillsvarande 29 kap. 4 § ändras regleringen endast på så sätt att omständigheterna delas upp på fyra punkter och förtydligas i vissa avseenden. Någon ändring i sak är inte avsedd. Tidigare uttalanden i förarbeten och praxis är därför fortfarande giltiga.

Omständigheter som kan medföra att den tilltalade får ett lägre straff än vad brottets straffvärde motiverar

12 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om billighetsskäl och motsvarar delvis hittillsvarande 29 kap. 5 §. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.

Uppräkningen av billighetsskälen i första stycket är uttömmande. De omständigheter som räknas upp i första och andra punkten grundar sig på att gärningspersonen genom någon form av frivilligt handlande efter brottet har gett uttryck för ett avståndstagande från den brottsliga handlingen och därför framstår som mindre klandervärd. Tredje punkten tar sikte på vissa fall av sanktionskumulation där gärningspersonen till följd av brottet åläggs andra rättsliga sanktioner än själva straffet och det därför framstår som oproportionerligt strängt att mäta ut ett straff efter brottets straffvärde. Stycket avslutas med en mer öppet formulerad punkt som ger domstolen möjlighet att ta hänsyn även till andra omständigheter, som med samma tyngd som de förhållanden som anges i paragrafens första tre punkter, påkallar strafflindring.

Liksom tidigare är bestämmelserna avsedda att tillämpas med restriktivitet. Det krävs alltså att billighetsskälen är av viss tyngd för att de med stöd av regleringen ska inverka på straffmätningen. När det väl konstaterats föreligga billighetsskäl som ska beaktas vid straffmätningen måste de dock tillåtas få ett tydligt genomslag. Reduceringen av straffet bör liksom enligt nuvarande praxis rent allmänt vara beroende av den straffvärdenivå som det aktuella brottet eller brottsligheten ligger på och av billighetsskälens styrka och art. Rör det sig om mycket höga straffvärden kan det bli aktuellt att mer påtagligt reducera fängelsestraffets längd. Vid kortare fängelsestraff bör reduktionen begränsas till en eller annan månad.

Ett billighetsskäl ska som utgångspunkt inverka enbart på straffmätningen och ska normalt inte dubbelbeaktas på det viset att det mer direkt vägs in både som ett skäl för att reducera fängelsestraffets längd och som ett skäl för att fängelsestraffet ska vara villkorligt. En annan sak är att omständigheten indirekt kan få betydelse vid den senare bedömningen, nämligen om den medfört att straffet inte blivit längre än att villkorligt fängelse redan av det skälet kan komma i fråga (jfr 15 §).

Första stycket ändras i flera avseenden. Den hittillsvarande första punkten, andra punkten, tredje punkten och sjätte punkten tas bort. Det innebär att de förhållanden som tidigare omfattades av dessa punkter inte längre ska beaktas vid straffmätningen. Vad gäller den tilltalades höga ålder eller hälsotillstånd och den tid som förflutit mellan brottet och lagföringen, kan det emellertid undantagsvis finnas skäl att ta hänsyn till förhållanden av den typen med stöd av fjärde punkten (se nedan).

Första och andra punkten motsvarar hittillsvarande 29 kap. 5 §

första stycket 4 och 5 (jfr prop. 1987/88:120 s. 91 f.). Någon förändring av vilka förhållanden som kan omfattas av bestämmelserna är inte avsedd.

Tredje punkten motsvarar hittillsvarande 29 kap. 5 § första stycket 7.

Att sanktionen ska vara rättslig innebär att den är reglerad i en författning. Vidare krävs att sanktionen är en följd av brottet, dvs. att det är fråga om någon form av reaktion på det rättsstridiga beteendet. Sanktionen ska grundas på huvudsakligen samma faktiska omständigheter som den brottsliga gärningen. För att ett straff utmätt efter brottets straffvärde ska framstå som oproportionerligt strängt krävs vidare att den andra sanktionen har en inte obetydlig eller helt kortvarig negativ effekt för den enskilde. (Jfr prop. 2014/15:37 s. 28 och 40.) I kravet på att ett straff utmätt efter brottets straffvärde ska framstå som oproportionerligt strängt ligger också att den tilltalade inte ska bli överkompenserad. Har sanktionen anpassats efter påföljden finns det inte anledning att ta hänsyn till sanktionen även vid straffmätningen. Ett exempel på en rättslig sanktion som därför inte bör beaktas är företagsbot (jfr 36 kap. 26 § första stycket 2 brottsbalken).

Av betydelse är också sanktionens ändamål. För att strafflindring ska komma i fråga bör det handla om en sanktion med samma ändamål som straffet. Har sanktionen i stället ett utpräglat reparativt,

vinningsneutraliserande eller farereducerande syfte ska den som utgångspunkt inte inverka på straffmätningen. Det nu anförda innebär att det främst är olika sanktioner av offentligrättslig natur – exempelvis skattetillägg, viten och sanktionsavgifter – som kan aktualisera en tillämpning av bestämmelsen. Eftersom den strafflindringsgrund som tar sikte på arbetsrättsliga följder m.m. tas bort, ska sådana förhållanden eller andra liknande arbetsrättsliga sanktioner inte beaktas enligt den nu aktuella bestämmelsen. Således ska omständigheter som exempelvis att den tilltalade blivit uppsagd, avskedad, meddelats näringsförbud till följd av brottet eller skiljts från sitt uppdraget med stöd av 20 kap. 4 § brottsbalken inte medföra strafflindring.

Fjärde punkten motsvarar delvis hittillsvarande 29 kap. 5 § första

stycket 8. Bestämmelsen ändras så att det anges att enbart omständigheter av samma tyngd som de billighetsskäl som räknas upp i styckets övriga punkter ska kunna beaktas i lindrande riktning vid straffmätningen. För att strafflindring ska komma i fråga ska det alltså som utgångspunkt handla om omständigheter som innebär att den tilltalade på något vis har agerat ansvarsfullt i tiden efter brottet eller i anledning av brottet drabbas orimligt hårt av något annat än själva straffet. Det kan exempelvis handla om att den tilltalade har varit häktad med restriktioner under mycket lång tid eller att häktningstiden av något annat skäl har drabbat den tilltalade oskäligt hårt. Långvariga reseförbud är ett annat förhållande som kan aktualisera en tillämpning av bestämmelsen. Även det förhållandet att den tilltalade till följd av mindre allvarlig brottslighet har förpliktats att betala ett högt skadestånd ska i undantagsfall kunna beaktas. Risken för att bli utsatt för allvarliga repressalier till följd av uppgiftslämnande om annans brottslighet ska också kunna medföra strafflindring i vissa fall. Att mer allmänt väga in olika negativa konsekvenser av brottet, t.ex. omgivningens ogillande, bör givetvis inte komma i fråga. Vid tillämpningen av bestämmelsen ska det även övervägas om förhållandet i stället bör beaktas vid prövningen av om fängelsestraffet ska vara villkorligt. Förhållanden som anknyter till hur hårt ett fängelsestraff i anstalt kan komma att drabba den tilltalade ska som utgångspunkt få betydelse som skäl för villkorligt fängelse och ska då inte leda till en reduktion av straffvärdet. Exempel på förhållanden som i första hand ska inverka på frågan om fängelsestraffet ska vara villkorligt är olika typer av tredjemanshänsyn samt omständigheter som har att göra med den tilltalades hälsotillstånd eller livssituation i övrigt vid

tidpunkten då fängelsestraffet ska verkställas. Vid allvarligare brottslighet, där någon annan påföljd än ett längre fängelsestraff i anstalt inte kan komma i fråga, kan det emellertid finnas skäl att göra avsteg från nu nämnda utgångspunkter och låta förhållandet inverka på straffmätningen. Så kan exempelvis vara fallet när det rör sig om ett långt fängelsestraff och den tilltalades höga ålder eller dåliga hälsa skulle göra anstaltsvistelsen särskilt svår, t.ex. därför att den dömde med hög grad av sannolikhet kommer att avlida under tiden i anstalt om det inte döms ut ett kortare fängelsestraff än vad brottets straffvärde motiverar. Även det förhållandet att ett längre fängelsestraff i anstalt riskerar att försämra den tilltalades hälsotillstånd avsevärt bör i vissa särpräglade fall kunna beaktas vid straffmätningen. Däremot kan det som utgångspunkt inte anses motiverat att vid lägre straffvärden reducera fängelsestraffets längd med en eller några månader. Den tilltalades höga ålder eller dåliga hälsa bör då få betydelse endast på så vis att dessa förhållanden kan tala för att fängelsestraffet ska vara villkorligt eller delvis villkorligt.

Eftersom den strafflindringsgrund som avser arbetsrättsliga följder m.m. tas bort ska sådana förhållanden eller andra typer av arbetsrättsliga sanktioner såsom omplacering, avstängning, varning eller löneavdrag inte beaktas enligt tredje punkten eller den nu aktuella bestämmelsen. Den strafflindringsgrund som avser sen lagföring tas också bort, varför inte heller det förhållandet ska beaktas enligt den nu aktuella bestämmelsen. Det sistnämnda utesluter dock inte att en lagföring som äger rum först en längre tid efter brottet och som då riskerar att omkullkasta en för den tilltalade ordnad tillvaro, undantagsvis kan utgöra skäl för att bestämma ett lägre straff än vad brottets straffvärde motiverar. Förhållanden av den typen ska emellertid i första hand vägas in som ett skäl för att döma till villkorligt eller delvis villkorligt fängelse (jfr 16 och 17 §§).

Förändringarna i regleringen påverkar även förutsättningarna för att meddela påföljdseftergift genom den hänvisning till paragrafen som görs i 28 kap. 22 §. Övriga ändringar i paragrafens första stycke är av språklig och redaktionell natur, som inte avser att ändra något i sak.

Andra stycket motsvarar hittillsvarande 29 kap. 5 § andra stycket

(jfr prop. 1987/88:120 s. 97 och prop. 2014/15:37 s. 33 ff.).

13 §

Paragrafen behandlar strafflindring vid medverkan i utredningen av brott och motsvarar, med undantag för vissa språkliga justeringar, hittillsvarande 29 kap. 5 a § (jfr prop. 2014/15:37 s. 38 f. och prop. 2021/ 22:186 s. 118 ff.). Övervägandena finns i avsnitt 12.4.1–12.4.3, 12.4.11 och 12.4.12. Någon ändring i sak görs inte. Nuvarande praxis kan därför alltjämt tjäna till ledning vid bedömningen av vilka förhållanden som ska beaktas enligt bestämmelserna och hur stor reduktionen av straffvärdet bör vara (se ”Glassplittret i väskan” NJA 2023 s. 265, ”De två narkotikadistributörerna” NJA 2022 s. 1094 och ”Narkotikadistributören” NJA 2021 s. 525).

Strafflindringsgrunderna ska, liksom billighetsskälen i 12 §, som utgångspunkt inverka enbart på straffmätningen och ska normalt inte dubbelbeaktas på det viset att de mer direkt vägs in både som ett skäl för att reducera fängelsestraffets längd och som ett skäl för att fängelsestraffet ska vara villkorligt. En annan sak är att omständigheten indirekt kan få betydelse vid den senare bedömningen, nämligen om den medfört att straffet inte blivit längre än att villkorligt fängelse redan av det skälet kan komma i fråga (jfr 15 §).

Den tilltalades utredningsmedverkan kan dock i vissa undantagsfall mer direkt inverka på bedömningen av om fängelsestraffet ska vara villkorligt eller delvis villkorligt (jfr kommentaren till 16 och 17 §§).

Beaktande av den tilltalades ungdom

14 §

Paragrafen behandlar den s.k. ungdomsreduktionen och motsvarar hittillsvarande 29 kap. 7 §. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.1 och 7.8.

Förutsättningar för villkorligt fängelse

15 §

Paragrafen innehåller de grundläggande förutsättningarna för villkorligt fängelse. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.1–6.6.3.

Enligt första stycket får rätten besluta att ett fängelsestraff på viss tid ska vara villkorligt om straffet ändå kan anses tillräckligt ingripande

med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet. Paragrafen ger uttryck för att ett villkorligt fängelsestraff utgör en privilegiering av den tilltalade i förhållande till det fängelsestraff i anstalt (det ovillkorliga fängelsestraff) som annars skulle ha utdömts. Endast om ett villkorligt fängelsestraff kan anses som en tillräckligt ingripande reaktion på den brottslighet som är aktuell, med beaktande även av den tilltalades tidigare brottslighet, får straffet dömas ut i sådan form.

Med straffets längd avses längden av det fängelsestraff som mätts ut med tillämpning av föregående paragrafer i detta kapitel. Det innebär att det är brottslighetens straffvärde, i förekommande fall reducerat med hänsyn till sådana omständigheter som avses i 12 och 13 §§, som ska ligga till grund för bedömningen. Någon gräns för när villkorligt fängelse inte längre kan komma i fråga har inte angetts i lagtexten. Som en allmän riktlinje bör dock kunna gälla att ett villkorligt fängelsestraff kan anses tillräckligt ingripande om straffets längd understiger ett år, förutsatt att varken brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet minskar utrymmet för en sådan privilegiering.

Brottslighetens art kan alltså medföra att ett villkorligt fängelse-

straff får anses uteslutet även om straffet är kortare än ett år. Inte heller här har någon uttrycklig gräns angetts i lagtexten, men på motsvarande sätt bör riktlinjen kunna vara att ett villkorligt fängelsestraff får anses tillräckligt ingripande om straffet är kortare än sex månader. Brottslighetens art kan då i stället beaktas genom valet av en strängare tilläggssanktion (se 19 §). Är straffet sex månader eller längre bör däremot ett ovillkorligt fängelsestraff normalt dömas ut.

I vissa fall kan det utmätta straffet omfatta såväl brottslighet av sådan art att det minskar utrymmet för privilegiering som brottslighet av annat slag. Den angivna sexmånadersgränsen bör då tillämpas i relation endast till artbrottsligheten. Om exempelvis ett åtta månader långt fängelsestraff har mätts ut, varav två månader hänför sig till artbrottsligheten och sex månader till de övriga brotten, bör således ett villkorligt fängelsestraff anses tillräckligt ingripande.

När det gäller frågan om vilka brott som bör anses vara av sådan art att det minskar utrymmet för privilegiering bör nuvarande praxis även fortsättningsvis vara vägledande (se bl.a. rättsfallet ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559). På liknande sätt som hittills bör frågan besvaras med utgångspunkt i den aktuella brottstypen, men slutligt avgöras efter en bedömning av den aktuella gärningens karaktär.

Enligt nuvarande praxis anses vissa gärningar, som i och för sig tillhör en sådan brottstyp som normalt brukar hänföras till artbrotten, ha ett så lågt s.k. artvärde att de inte bryter presumtionen mot fängelse. Som exempel kan nämnas sådana narkotikabrott som består av innehav av en liten mängd narkotika för eget bruk eller de lindrigaste formerna av normalgradsmisshandel. I dessa fall anses villkorlig dom och böter alternativt en ren skyddstillsyn i allmänhet som en tillräckligt ingripande påföljd. I det nu införda systemet bör sådana gärningar överhuvudtaget inte betraktas som brott av sådan art att det talar för en minskad privilegiering. I dessa fall bör påföljden således kunna stanna vid villkorligt fängelse med böter. Därmed kommer utfallet i det närmaste att motsvara det som följer av dagens mer artvärdeorienterade synsätt.

Även den tilltalades tidigare brottslighet ska beaktas vid bedömningen av om ett fängelsestraff ska vara villkorligt. I likhet med brottslighetens art kan tidigare brottslighet också beaktas inom ramen för ett villkorligt fängelsestraff genom valet av en strängare tilläggssanktion. Om, och i så fall på vilket sätt, den tidigare brottsligheten ska beaktas bör i huvudsak avgöras med hänsyn till tiden mellan brotten, den tidigare och den nya brottslighetens allvar samt likheten mellan brotten (jfr 11 §). Ju snabbare någon återfaller i brott och ju allvarligare och mer likartade brotten är, desto större relevans får den tidigare brottsligheten när straffet för det nya brottet bestäms. Liksom i dag bör det normalt vara tiden mellan det nya brottet och den tidigare domen som beaktas i detta sammanhang. Om ett inte helt kortvarigt fängelsestraff har avtjänats med anledning av den tidigare domen bör dock tiden för frigivningen vara avgörande. I vissa fall, t.ex. när lång tid har förflutit mellan brott och lagföring, kan bedömningen i stället utgå från brottsdatum.

Vid återfall under prövotiden för villkorligt fängelse bör den tidigare brottsligheten i princip alltid anses relevant när straffet för den nya brottsligheten bestäms, såvida denna inte ligger på bötesnivå. Avgörande för om ett villkorligt fängelsestraff då kan anses tillräckligt ingripande bör normalt sett vara huruvida det finns någon möjlighet att trappa upp ingripandegraden i det villkorliga fängelsestraffet genom att förena detta med en mer ingripande tilläggssanktion än den som skulle ha valts om brottet inte utgjort ett återfall. Om någon mer ingripande tilläggssanktion i den bemärkelsen inte finns att tillgå bör påföljden följaktligen bestämmas till ovillkorligt fängelse.

Det anförda betyder att den som tidigare dömts till villkorligt fängelse med böter, t.ex. för en stöld, och under prövotiden återfaller i brott på samma sanktionsnivå, såsom ännu en stöld, bör kunna dömas till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning. Men även den som redan för det första brottet dömts till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning bör på nytt kunna dömas till villkorligt fängelse med en sådan sanktion om det nya brottet i sig endast skulle ha föranlett villkorligt fängelse med böter. Däremot bör den som tidigare dömts till villkorligt fängelse med övervakning eller samhällstjänst, t.ex. för grovt rattfylleri, som regel dömas till ett ovillkorligt fängelsestraff om han eller hon under prövotiden på nytt gör sig skyldig till ett sådant brott. Likaså bör ett ovillkorligt fängelsestraff ofta anses påkallat när någon som tidigare dömts till villkorligt fängelse och böter under prövotiden gör sig skyldig till ett brott som i sig ger skäl för en strängare sanktion.

I det sistnämnda fallet kommer utdömandet av ett ovillkorligt fängelsestraff innebära att man ”hoppar över ett steg i påföljdstrappan”, eftersom man då går direkt från villkorligt fängelse med böter till ovillkorligt fängelse. Om återfallet i en sådan situation har jämförelsevis låg relevans med hänsyn till de kriterier som angetts ovan bör det därför finnas ett visst utrymme för att ändå besluta att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Som framgår av 19 § kan ingripandegraden då skärpas genom att straffet förenas med mer än en tilläggssanktion.

I andra fall bör ett återfall tvärtom kunna anses så flagrant att ett ovillkorligt fängelsestraff bör dömas ut även om det i och för sig vore möjligt att trappa upp ingripandegraden i ett villkorligt fängelsestraff genom valet av en strängare tilläggssanktion. Som exempel kan nämnas det fallet att någon först har dömts för bedrägeribrottslighet till villkorligt fängelse i nio månader med böter och kort därefter gör sig skyldig till brottslighet av liknande slag och svårhet. Med hänsyn till den korta tid som förflutit mellan brotten, brottslikheten och brottslighetens allvar bör här inte enbart valet av övervakning eller samhällstjänst som tilläggssanktion till ett nytt villkorligt fängelsestraff anses som en tillräcklig reaktion på återfallet. Att det finns en strängare tilläggssanktion att tillgå kan alltså inte utan vidare medföra att den tilltalades tidigare brottslighet kan beaktas genom denna. Även i dessa fall måste domstolen således göra en bedömning av återfallets relevans utifrån nyss nämnda kriterier för att därefter ta ställning till om ett villkorligt fängelsestraff kan anses tillräckligt ingripande.

Vad som angetts ovan om brott begångna under prövotiden för villkorligt fängelse bör gälla även när någon har begått ett nytt brott efter att ha dömts till villkorligt fängelse men innan prövotiden har börjat löpa.

Även relevanta återfall som ägt rum efter det att prövotiden för ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff har löpt ut bör föranleda ett strängare ingripande. Precis som vid återfall före utgången av prövotiden bör den tidigare brottsligheten då kunna beaktas genom att det döms ut ett nytt villkorligt fängelsestraff med en mer ingripande tilläggssanktion än vad som hade blivit aktuellt om den tilltalade tidigare varit ostraffad. Är det inte möjligt bör ett ovillkorligt fängelsestraff dömas ut. Även här bör dock möjligheten att i stället förena ett villkorligt fängelsestraff med mer än en sanktion ibland kunna aktualiseras.

Om den tilltalade redan förut har dömts till villkorligt fängelse som förenats med en strängare tilläggssanktion med anledning av tidigare brottslighet, får möjligheterna att beakta detta förhållande inom ramen för ett villkorligt fängelsestraff i princip anses uttömda. Därför bör det inte annat än i mycket speciella undantagsfall komma i fråga att döma till villkorligt fängelse mer än två gånger i följd. Det bör gälla oavsett om den nya brottsligheten har begåtts under prövotiden för det senaste straffet eller först därefter, men ändå bedöms som ett relevant återfall.

Om den tilltalade återfaller i brott efter att tidigare ha dömts till ovillkorligt fängelse och återfallet äger rum inom prövotiden för villkorligt medgiven frihet, bör möjligheterna att döma ut ett villkorligt fängelsestraff för den nya brottsligheten vara tämligen begränsade. Detsamma gäller om det nya brottet begåtts efter att en sådan prövotid löpt ut, men den tidigare brottsligheten ändå bedöms som relevant med hänsyn till de kriterier som angetts ovan. Om det nya brottet är av mindre allvarligt slag och har begåtts förhållandevis lång tid efter domen respektive frigivningen bör det dock finnas ett visst utrymme för villkorligt fängelse. Liksom i andra fall bör den tidigare brottsligheten då beaktas genom att straffet förenas med en strängare tilläggssanktion än vad brottet i sig motiverar eller med mer än en sanktion.

Bestämmelsen är fakultativ till sin utformning, men utrymmet för att avstå från att besluta att straffet ska vara villkorligt när förutsättningarna för det är uppfyllda måste ses som tämligen begränsat.

I princip är det uteslutande avsett för sådana fall där det redan på förhand kan konstateras att någon tillräckligt ingripande tilläggssanktion inte lär kunna verkställas. Så kan exempelvis vara fallet om den tilltalade utvisas genom domen eller om han eller hon endast tillfälligt vistas i Sverige och tilläggssanktionen inte kan stanna vid böter. Om det bedöms att det finns förutsättningar att överföra verkställigheten av ett villkorligt fängelsestraff med övervakning eller samhällstjänst enligt lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europiska unionen, bör ett villkorligt fängelsestraff dock kunna komma i fråga även i sådana fall. Att det råder en viss osäkerhet om saken bör inte utesluta att straffet görs villkorligt. Skulle det senare visa sig att bedömningen var felaktig kan beslutet om villkorlighet upphävas i en efterföljande process (se 27 kap. 6 § tredje stycket). När en överflyttning av verkställigheten kan bli aktuell bör möjligheterna till detta belysas redan under personutredningen (jfr prop. 2014/15:138 s. 63).

Ytterligare en situation då rätten bör kunna avstå från att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt även om ett sådant straff i och för sig kan anses tillräckligt ingripande, är om den tilltalade förklarar sig helt ovillig att medverka till verkställigheten av en övervaknings- eller samhällstjänstsanktion, trots att en sådan sanktion är påkallad.

I paragrafens andra stycke finns en upplysning om att det finns särskilda regler i 31 kap. för den som har begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning och i 32 kap. för unga lagöverträdare.

16 §

Paragrafen innehåller en bestämmelse som ger möjlighet att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt om det finns synnerliga skäl. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.4.

Enligt första stycket får rätten besluta att ett fängelsestraff på viss tid ska vara villkorligt även om inte förutsättningarna enligt 15 § är uppfyllda. Kravet är att det finns synnerliga skäl. Bestämmelsen innebär att villkorligt fängelse kan komma i fråga om skälen för ett sådant straff – eller mot ett ovillkorligt fängelsestraff – är påfallande starka, även om straffet då i och för sig inte kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet.

Kravet på synnerliga skäl tar i första hand sikte på sådana personliga förhållanden som medför att den tilltalade skulle drabbas oskäligt hårt av att avtjäna straffet i anstalt eller att en sådan verkställighet skulle vara tydligt kontraproduktiv. Det handlar alltså primärt om omständigheter som har att göra med den tilltalades hälsotillstånd eller livssituation i övrigt vid tidpunkten då fängelsestraffet ska verkställas. Omständigheter som hänför sig till den tilltalades klandervärdhet eller hur sträng den samlade reaktionen blir med hänsyn även till andra rättsliga sanktioner till följd av brottet beaktas i stället vid straffmätningen i första hand. En annan sak är att en sådan omständighet indirekt kan få betydelse vid bedömningen av om straffet ska vara villkorligt, nämligen om den medfört att straffet inte blivit längre än att ett villkorligt fängelsestraff kan dömas ut redan med stöd av 15 §. Bestämmelsen ska tillämpas restriktivt. Det kan alltså inte bli fråga om att beakta sådana omständigheter som mer regelmässigt drabbar den som får avtjäna ett fängelsestraff i anstalt som skäl för villkorligt fängelse.

I andra meningen räknas vissa omständigheter upp som ska beaktas särskilt vid bedömningen. Förekomsten av en sådan omständighet medför dock inte utan vidare att kravet på synnerliga skäl är uppfyllt. I vilken mån det finns utrymme för ett villkorligt fängelsestraff måste i stället alltid avgöras efter en avvägning mellan de skäl som talar för respektive mot ett sådant straff i det enskilda fallet. I undantagsfall kan villkorligt fängelse komma i fråga även vid strafflängder som uppgår till eller – när omständigheterna är synnerligen ömmande – överstiger den gängse prövotiden för ett sådant straff.

I första punkten anges som en omständighet som särskilt ska beaktas att den tilltalade på grund av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av att avtjäna straffet i kriminalvårdsanstalt. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak hittillsvarande 29 kap. 5 § första stycket 2, men måste tillämpas med beaktande av att delvis andra överväganden gör sig gällande när de angivna förhållandena åberopas som skäl för villkorligt fängelse än när de beaktas vid straffmätningen. Enbart den tilltalades höga ålder bör endast sällan motivera ett villkorligt fängelsestraff när den tilltalade är under 70 år. Vidare bör det företrädesvis vara vid jämförelsevis korta eller medellånga fängelsestraff som hög ålder ensamt kan föranleda att ett fängelsestraff görs villkorligt. Ju längre straffet är desto mindre blir utrymmet för villkorligt fängelse, och det utrymmet minskar om också brottslig-

hetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet talar för ett ovillkorligt fängelsestraff. Om straffets längd mycket påtagligt överstiger den gräns efter vilken straffet normalt bör dömas ut ovillkorligt, kan villkorligt fängelse endast i sällsynta undantagsfall komma i fråga, t.ex. när det rör sig om en mycket gammal person eller när också andra skäl, såsom sviktande hälsa eller att lång tid förflutit sedan brottet, talar för ett villkorligt fängelsestraff.

För att dålig hälsa ska beaktas som skäl för villkorligt fängelse bör det, likt vad som förutsätts för strafflindring enligt nuvarande praxis, krävas att det kan förutses att hälsotillståndet skulle medföra någon särskilt allvarlig olägenhet vid verkställigheten och därför drabba den tilltalade oskäligt hårt, t.ex. på det sättet att funktionsnedsättningen eller sjukdomen skulle göra verkställigheten särskilt plågsam eller att verkställigheten skulle försämra hälsotillståndet allvarligt. Motsatsvis bör den tilltalades dåliga hälsa inte beaktas om dennes behov av behandling kan tillgodoses under verkställigheten av ett fängelsestraff eller om en fängelsevistelse annars inte kan förväntas leda till någon allvarlig försämring av den tilltalades hälsotillstånd. Också i dessa fall måste skälen för villkorligt fängelse vägas mot de skäl som talar i motsatt riktning. I sådana fall där den tilltalades hälsotillstånd är mycket allvarligt bör villkorligt fängelse kunna komma i fråga även på straffnivåer som i sammanhanget måste betraktas som höga.

Andra punkten avser det fallet att en påtaglig förbättring skett av

den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans eller hennes brottslighet. Bestämmelsen ersätter hittillsvarande 30 kap. 9 § andra stycket 1, enligt vilken en förbättring av det angivna slaget kunde beaktas som ett särskilt skäl för skyddstillsyn i stället för fängelse.

Inte varje förbättring i den tilltalades situation är tillräcklig för att motivera ett villkorligt fängelsestraff. Liksom enligt bestämmelsen i hittillsvarande 30 kap. 9 § andra stycket 1 krävs att förbättringen är påtaglig och avser sådana förhållanden som kan antas ha haft samband med hans eller hennes brottslighet. Med att förbättringen är påtaglig avses att den framstår som stabil och tar sig konkreta uttryck i form av förändrade förhållanden vad gäller t.ex. missbruk, sysselsättning, bostad eller umgänge. Om den positiva utvecklingen pågått under lång tid, talar det med större styrka för ett villkorligt fängelsestraff än i de fall då förbättringen beror på förändringar som har inträffat ganska nyligen. Beträffande yngre lagöverträdare bör utrymmet

för att beakta mer närliggande förändringar av naturliga skäl vara något större än för äldre lagöverträdare i motsvarande situation. Ett typfall då bestämmelsen kan bli tillämplig är när en person med mångårigt missbruk har begått brott för att finansiera sitt missbruk och därefter, på eget initiativ eller av annat skäl, genomgått en behandling med lyckat resultat. Som framgått kan även förändringar när det gäller exempelvis arbete eller bostad beaktas om de kan antas ha haft samband med brottsligheten. Likaså kan det förhållandet att den tilltalade har lämnat ett kriminellt umgänge vägas in i bedömningen.

Tredje punkten, som ersätter hittillsvarande 30 kap. 9 § andra

stycket 2, avser den situationen att den tilltalade genomgår behandling för missbruk eller annat förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet. Bestämmelsen knyter ganska nära an till den nyss behandlade andra punkten, men skiljer sig från denna dels på det sättet att den endast avser fall då den tilltalade vid domstillfället är föremål för behandling, dels genom att den inte kräver att förbättringen redan ska ha skett. Det bakomliggande syftet är emellertid detsamma, dvs. att påföljden inte ska spoliera en rehabilitering som är önskvärd, också från samhällssynpunkt.

Utrymmet för villkorligt fängelse med stöd av denna punkt bör i hög grad påverkas av behandlingens omfattning och ingripandegrad. Vid bedömningen bör domstolen sätta dessa förhållanden i relation till längden av det fängelsestraff som mätts ut och – med beaktande även av brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet – ta ställning till om behandlingen är sådan att den medger ett villkorligt fängelsestraff. Om behandlingen innefattar en längre tids vistelse på behandlingshem är utrymmet för villkorligt fängelse större än om den sker i mindre ingripande former. Andra förhållanden som bör vägas in är hur länge behandling har pågått och hur den tilltalade så långt har genomfört den. Om en stor del av behandlingen har fullgjorts och dessutom utan några mer nämnvärda anmärkningar talar det starkare för villkorligt fängelse än om behandlingen nyligen påbörjats eller ett framgångsrikt genomförande av den framstår som mera tveksamt.

I sammanhanget måste också beaktas att behovet av vård eller behandling ofta kan tillgodoses inom ramen för ett ovillkorligt fängelsestraff genom att den dömde beviljas vårdvistelse (jfr kommentaren till 11 kap. 3 § fängelselagen). För att den tilltalade ska undgå ett i och för sig påkallat ovillkorligt fängelsestraff kan kraven när det gäller

behandlingens innehåll, genomförande och relevans därför inte ställas alltför lågt. Av samma skäl kan villkorligt fängelse knappast komma i fråga på denna grund i sådana fall då skälen mot en sådan påföljd är särskilt starka.

Som framgått är uppräkningen av vilka omständigheter som kan medföra att kravet på synnerliga skäl är uppfyllt inte uttömmande. Även andra omständigheter kan således beaktas, förutsatt att de väger lika tungt som de som anges särskilt i bestämmelsen. Det kan t.ex. förekomma fall där ett s.k. billighetsskäl, eller det förhållandet att den tilltalade har medverkat till utredningen av brott, inte kan beaktas i tillräcklig utsträckning vid straffmätningen (jfr kommentaren till 12 och 13 §§). Omständigheten bör då även – eller i stället – kunna åberopas som ett skäl för villkorligt fängelse. I särpräglade undantagsfall bör även vissa tungt vägande tredjemanshänsyn kunna motivera ett villkorligt fängelsestraff. Ibland bör det också kunna vara fråga om flera omständigheter som inte var för sig, men tillsammans, har sådan tyngd att kravet på synnerliga skäl är uppfyllt. Så skulle exempelvis kunna vara fallet när lång tid har förflutit sedan brottet i förening med att det föreligger tredjemanshänsyn av inte obetydlig styrka.

I paragrafens andra stycke finns en upplysning om att det finns en särskild bestämmelse om att rätten, när den beslutar att ett fängelsestraff ska vara villkorligt med stöd av denna paragraf, får förena straffet med mer än en tilläggssanktion.

17 §

Paragrafen innehåller en bestämmelse om delvis villkorligt fängelse. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.5.

Av första stycket framgår att rätten får besluta att en del av ett fängelsestraff på viss tid ska vara villkorlig i två huvudfall.

Punkten 1 tar sikte på de s.k. intresseavvägningsfallen. Bestäm-

melsen är tillämplig när det i och för sig föreligger sådana omständigheter som avses i 16 §, men ett i sin helhet villkorligt fängelsestraff är uteslutet med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet. Då kan det med stöd av denna punkt i vissa fall vara möjligt att i stället besluta att en del av straffet ska vara villkorlig. Med hänsyn till den ytterligare skärpa som till-

kommer genom den ovillkorliga delen av straffet, sträcker sig tillämpningsområdet för delvis villkorligt fängelse alltså längre än för villkorligt fängelse med stöd av 16 §. De omständigheter som kan beaktas i de båda fallen är emellertid desamma. För en närmare beskrivning av dessa omständigheter hänvisas till kommentaren till 16 §.

Bestämmelsen kan också tillämpas när andra särskilda förhållanden talar för ett villkorligt fängelsestraff, men det med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet krävs att en del av straffet avtjänas i ovillkorlig form. Här handlar det alltså om omständigheter som visserligen talar särskilt för villkorligt fängelse, men som inte är fullt så kvalificerade att de kan uppfylla kravet på synnerliga skäl. Även här krävs dock att skälen är sådana att de går utöver de som vanligen kan anföras mot ett ovillkorligt fängelsestraff. Bestämmelsen är i denna del framför allt avsedd att fånga upp vissa av de fall med yngre lagöverträdare som tidigare kunde bli föremål för skyddstillsyn i kombination med fängelse enligt hittillsvarande 28 kap. 3 §. Således bör den tilltalades låga ålder – i förening med andra omständigheter som talar särskilt mot ett långvarigt frihetsberövande – kunna läggas till grund för ett beslut om att en del av ett fängelsestraff ska vara villkorlig. Sådana omständigheter skulle exempelvis kunna vara att den unge är en förstagångsförbrytare för vilken ett ovillkorligt fängelsestraff motsvarande hela strafflängden riskerar att rasera en i huvudsak ordnad tillvaro. Tidigare brottslighet, i synnerhet om den begåtts före 18-årsdagen, bör dock inte utesluta delvis villkorligt fängelse om den tilltalades personliga förhållanden i övrigt talar starkt mot ett frihetsberövande. Har den tilltalade tidigare dömts till en ungdomspåföljd av mer ingripande slag bör delvis villkorligt fängelse däremot sällan komma i fråga.

Att den sist behandlade möjligheten att döma till delvis villkorligt fängelse framför allt tar sikte på yngre lagöverträdare utesluter inte att den används också i andra fall. Om den tilltalade tidigare är ostraffad, och hans eller hennes personliga eller andra förhållanden med särskild styrka talar för ett villkorligt (eller mot ett ovillkorligt) fängelsestraff, samtidigt som brottsligheten ligger nära den gräns som normalt utesluter ett villkorligt fängelsestraff och inte präglas av någon särskild förslagenhet eller hänsynslöshet, bör det således finnas utrymme för delvis villkorligt fängelse även om personen i fråga är äldre.

Liksom 28:3-fängelset bör delvis villkorligt fängelse med stöd av denna punkt kunna tillgripas när alternativet är ett inte helt kort ovillkorligt fängelsestraff. När det gäller de övre gränserna bör detta ytterst vara en fråga för rättstillämpningen. Som konstaterats ovan bör delvis villkorligt fängelse dock kunna användas vid längre strafftider än vad 16 § medger under motsvarande omständigheter. Även här bör utrymmet påverkas av brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet.

I punkten 2 regleras de s.k. flerbrottsfallen. Enligt denna punkt kan rätten besluta att en del av ett fängelsestraff ska vara villkorlig om det är fråga om ett gemensamt straff för flera brott och endast något eller några av brotten påkallar ett straff som inte är villkorligt. Bestämmelsen är avsedd att ersätta hittillsvarande 30 kap. 3 § andra stycket, men de praktiska tillämpningsområdena skiljer sig i viss mån åt. Möjligheten enligt 30 kap. 3 § andra stycket att döma till fängelse för ett eller flera brott och samtidigt döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn för brottsligheten i övrigt var framför allt avsedd för den situationen att den tilltalade skulle dömas dels för ett brott som med hänsyn till dess art påkallade ett kortare fängelsestraff, dels för annan brottslighet som inte gav skäl för en mer ingripande påföljd än villkorlig dom eller skyddstillsyn, men där straffvärdet var högre. Med hänsyn till att brottslighetens art numera bör kunna beaktas inom ramen för ett villkorligt fängelsestraff (genom valet av en strängare tilläggssanktion) om straffet är kortare än sex månader, torde motsvarande situation sällan uppstå. I stället bör bestämmelsen ha sitt främsta tillämpningsområde i den situationen att den tilltalade har gjort sig skyldig dels till brottslighet som med hänsyn till att det rör sig om ett återfall påkallar ett kortare ovillkorligt fängelsestraff, dels till annan brottslighet för vilken påföljden kan stanna vid villkorligt fängelse. Även i en sådan situation bör bestämmelsen dock endast tillämpas i sådana undantagsfall där det är fråga om en tydlig diskrepans mellan straffvärdet för den brottslighet som påkallar ett ovillkorligt fängelsestraff och den övriga brottsligheten.

Enligt andra stycket får den del av straffet som inte är villkorlig vara lägst en månad och inte överstiga vare sig sex månader eller en tredjedel av straffets längd. Om det utmätta straffet uppgår till exempelvis ett år kan rätten således besluta att som högst fyra månader av straffet ska vara villkorligt. Uppgår det utmätta straffet i stället till ett år och sex månader kan den villkorliga delen som högst bli sex

månader. Till följd av den allmänna sexmånadersbegränsningen gäller detsamma om ett längre straff än ett år och sex månader har mätts ut.

När rätten bestämmer hur stor del av straffet som ska vara villkorlig bör den i flerbrottsfallen ta skälig hänsyn till att någon villkorlig frigivning inte sker från den ovillkorliga delen av straffet. Som exempel kan tas det fallet att ett nio månader långt straff har mätts ut, varav tre månader belöper på den brottslighet som påkallar ett ovillkorligt fängelsestraff. Med beaktande av att personen i fråga skulle ha frigetts villkorligt efter två månader om straffet endast omfattat denna brottslighet, bör den villkorliga delen i detta fall bestämmas till sju månader, dvs. så att två månader får avtjänas i ovillkorlig form.

Av lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll framgår att den ovillkorliga delen av straffet kan verkställas med s.k. fotboja om förutsättningarna enligt den lagen är uppfyllda.

Valet av tilläggssanktion till villkorligt fängelse

18 §

I paragrafen slås som huvudregel fast att ett villkorligt fängelsestraff ska förenas med någon av de tilläggssanktioner som anges i 27 kap. 1–3 §§, dvs. med dagsböter, samhällstjänst eller övervakning. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.1.

19 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om valet av tilläggssanktion till villkorligt fängelse. Övervägandena finns i avsnitt 6.8.1 och 6.8.2.

Av första stycket framgår att valet mellan å ena sidan böter och å andra sidan samhällstjänst eller övervakning som tilläggssanktion görs på grundval av samma kriterier som bedömningen av om straffet ska vara villkorligt, dvs. utifrån straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet. Således får dagsböter väljas som tilläggssanktion om en sådan sanktion kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till nyss nämnda förhållanden. Om dagsböter inte kan anses tillräckligt ingripande ska straffet förenas med samhällstjänst eller övervakning. Av bestämmelsen följer att dagsböter är att anse som en mindre ingripande sanktion än samhällstjänst och

övervakning samt att de båda sistnämnda sanktionerna är att betrakta som likställda i ingripandegrad.

Om varken brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet talar för ett strängare ingripande bör dagsböter anses som en tillräckligt ingripande tilläggssanktion ända upp till den gräns efter vilken villkorligt fängelse normalt inte längre kan komma i fråga, dvs. på strafflängder uppemot ett år. Är straffet ett år eller längre bör böter däremot inte anses tillräckligt ingripande. Då bör utgångspunkten i stället vara att övervakning eller samhällstjänst ska väljas. Det sagda innebär att straffets längd i princip inte får någon betydelse för valet av tilläggssanktion annat än när straffet gjorts villkorligt med stöd av 16 § eller 17 § första stycket 1. Däremot bör antalet dagsböter (liksom antalet timmar samhällstjänst) alltid bestämmas med straffets längd som utgångspunkt.

Är det fråga om ett brott vars art talar för ett strängare ingripande eller ett relevant återfall i brott, bör dagsböter inte anses tillräckligt ingripande även om straffet är kort. Då står valet i stället mellan övervakning och samhällstjänst. Som framgår av 15 § kan brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet också medföra att ett ovillkorligt fängelsestraff ska dömas ut. I artbrottsfallen gäller det när straffets längd uppgår till minst sex månader. Handlar det om återfall kan ett ovillkorligt fängelsestraff anses påkallat vid upprepade eller annars särskilt flagranta återfall.

Valet av tilläggssanktion och bedömningen av om straffet överhuvudtaget kan göras villkorligt är således nära sammankopplade. Exempelvis bör den som gör sig skyldig till en butiksstöld – som inte brukar hänföras till artbrotten – vid ett första tillfälle kunna dömas till villkorligt fängelse med böter. Gör sig personen i fråga skyldig till ytterligare en sådan stöld kan ingripandegraden skärpas genom att ett nytt villkorligt fängelsestraff förenas med exempelvis övervakning. Vid ett andra återfall i brottslighet av detta slag bör toleransen med personens brottslighet däremot normalt anses uttömd och ett ovillkorligt fängelsestraff ska då dömas ut.

Ett annat exempel som kan nämnas är det fallet att en tidigare ostraffad person ska dömas för ett artbrott, t.ex. en misshandel, till fängelse i tre månader. Straffet bör då kunna göras villkorligt och förenas med exempelvis samhällstjänst. Om personen därefter gör sig skyldig till en skadegörelse – som inte är av sådan art att det ger skäl för en strängare sanktion än böter – bör påföljden kunna bestämmas

till villkorligt fängelse med övervakning eller ännu en samhällstjänst. Den tidigare brottsligheten beaktas då genom valet av en strängare tilläggssanktion än vad brottet i sig motiverar. Skulle det andra brottet i stället ha varit en ny misshandel av ungefär samma svårhet som den tidigare, finns däremot inte någon strängare tilläggssanktion att tillgripa med anledning av återfallet än vad som redan är påkallat med hänsyn till brottets art. Straffet bör då bestämmas till ovillkorligt fängelse.

Att det i vissa fall kan finnas anledning att avstå från att förena ett villkorligt fängelsestraff med en tilläggssanktion, eller att välja en mindre ingripande sanktion än vad som följer av bestämmelserna i detta stycke, framgår av 21 §.

Av andra stycket framgår att straffet i vissa fall får förenas med mer än en tilläggssankton. Det gäller för det första om det behövs för att skärpa ingripandegraden med anledning av den tilltalades tidigare brottslighet. I ett sådant fall kan det vara motiverat att förena straffet med mer än en tilläggssanktion när relevansen av den tidigare brottsligheten bedöms som låg och alternativet vore ett ovillkorligt fängelsestraff. Företrädesvis är möjligheten avsedd för den situationen att den tilltalade tidigare dömts till villkorligt fängelse med böter och därefter gör sig skyldig till ett brott som i sig föranleder en strängare sanktion. Som exempel kan nämnas att någon tidigare har dömts till ett kortare villkorligt fängelsestraff med böter för ett oaktsamt bokföringsbrott och därefter, under prövotiden, gör sig skyldig till ett grovt rattfylleri på ungefär samma straffnivå. Det senare brottet ger i sig skäl för villkorligt fängelse med övervakning eller samhällstjänst, varför ingripandegraden inte kan skärpas med anledning av återfallet genom valet av en strängare tilläggssanktion. Samtidigt har återfallet, med hänsyn till det svaga sambandet mellan brotten och det låga straffvärdet, en så låg grad av relevans att ett villkorligt fängelsestraff framstår som en tillräcklig reaktion, förutsatt att ett sådant straff kan ges erforderlig skärpa.

Som framgår av det ovan angivna exemplet bör möjligheten att förena straffet med mer än en sanktion kunna användas även om det nya brottet har begåtts under prövotiden för ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff. Har brottet begåtts efter prövotiden sjunker relevansen av den tidigare brottsligheten, varför utrymmet att döma till ett med flera tilläggssanktioner förstärkt villkorligt fängelsestraff ökar. I dessa fall bör således ett villkorligt fängelsestraff kunna komma

i fråga även vid något allvarligare, och inte fullt så olikartad, brottslighet. Om återfallet inte längre bedöms ha någon relevans för påföljdsbestämningen av det nya brottet kan ett nytt villkorligt fängelsestraff med endast en sanktion utdömas.

Den andra situationen där straffet får förenas med mer än en tillläggssanktion är när det har gjorts villkorligt med stöd av 16 §. I dessa fall får frågan om ytterligare en – eller undantagsvis två – sanktioner bör väljas, avgöras med beaktande av styrkan i de skäl som talar för ett skärpt ingripande i det aktuella fallet, dvs. med utgångspunkt i straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet. Om varken brottets art eller den tilltalades tidigare brottslighet talar för ett strängare ingripande bör det kunna räcka med endast en tilläggssanktion, så länge straffet inte mera påtagligt överstiger den längd som normalt utesluter ett villkorligt fängelsestraff. Likaså bör en enda sanktion som regel anses tillräcklig om straffets längd understiger denna gräns. Är det fråga om ett i sammanhanget långt fängelsestraff – eller om flera omständigheter samtidigt talar för en strängare reaktion – kan däremot ytterligare en tilläggssanktion vara nödvändig. Ju starkare skälen för ett strängare ingripande är, desto mer talar det för att förena straffet med dubbla sanktioner. I ytterlighetsfall kan tre sanktioner tänkas bli nödvändiga.

Vid bedömningen bör även de skäl som ligger till grund för att straffet gjorts villkorligt ibland kunna få betydelse. Om beslutet om villkorlighet exempelvis grundar sig på att den tilltalade genomgår behandling för missbruk eller annat förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet bör behandlingens innehåll och utformning kunna beaktas. I synnerhet om denna innebär att den tilltalade under en tid är intagen på behandlingshem bör det kunna medföra att endast en sanktion är tillräcklig, trots att de skäl som talar i motsatt riktning i och för sig är starka. Även det förhållandet att den tilltalade har varit häktad, i synnerhet om han eller hon meddelats restriktioner, bör kunna beaktas i detta sammanhang och således tala för att straffet förenas med endast en sanktion.

20 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om valet mellan samhällstjänst och övervakning och om valet av mer än en tilläggssanktion. Övervägandena finns i avsnitt 6.8.1 och 6.8.2.

När böter inte kan anses som en tillräckligt ingripande tilläggssanktion står valet, som framgår av 19 §, mellan samhällstjänst och övervakning. Eftersom dessa sanktioner anses likställda i stränghetshänseende styrs valet mellan dem inte av sådana omständigheter som har bäring på hur ingripande straffet bör vara. Enligt första meningen i förevarande paragraf ska valet mellan samhällstjänst och övervakning i stället göras med beaktande av behovet av stöd eller kontroll och övriga omständigheter. Det blir således fråga om en helhetsbedömning där domstolen, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter, kan välja den sanktion som framstår som bäst avpassad och ändamålsenlig i det enskilda fallet.

För att samhällstjänst ska få väljas som tilläggssanktion krävs dock att en sådan sanktion inte är olämplig för den tilltalade. Frågan får avgöras efter en samlad bedömning av den tilltalades förutsättningar och inställning till att utföra samhällstjänstarbete. Ett exempel på en situation där det bör anses olämpligt med samhällstjänst är om den tilltalade saknar förmåga att arbeta t.ex. till följd av sjukdom eller kroppsskada. Att den tilltalade är sjukskriven eller får aktivitets- eller sjukersättning bör dock inte i sig anses utgöra ett hinder mot att genomföra samhällstjänst. Ett annat exempel på en situation där samhällstjänst kan vara olämpligt är om den tilltalade har allvarliga missbruksproblem och detta särskilt om missbruket är pågående. Att den tilltalade har ett missbruk bör dock inte utgöra ett generellt hinder mot samhällstjänst, utan den avgörande frågan blir även i de fallen om den tilltalade kan anses ha förutsättningar att utföra samhällstjänsten.

Ytterligare en omständighet som kan innebära att en samhällstjänstsanktion är olämplig för den tilltalade är om det kan antas att en samhällstjänstplacering skulle innebära betydande säkerhetsrisker. Så kan vara fallet om den tilltalade är våldsbenägen och det kan befaras att han eller hon kommer att uppträda aggressivt på arbetsplatsen. Säkerhetsrisker kan också föreligga om den tilltalade har kopplingar till organiserad brottslighet eller våldsbejakande extremistiska miljöer.

Vidare kan det förhållandet att den tilltalade aktivt motsätter sig samhällstjänst medföra att en sådan sanktion anses olämplig. Under alla förhållanden bör en ovilja att genomföra samhällstjänst i många fall kunna tala för att övervakning hellre bör väljas.

Om samhällstjänst bedöms som en olämplig sanktion för den tilltalade kommer valet med nödvändighet att falla på övervakning. Till skillnad från dagens skyddstillsyn förutsätter en övervakningssanktion således inte att den kan antas bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. Inte heller krävs det att den tilltalade har ett övervakningsbehov. Däremot kan ett sådant behov tala för att övervakning är den lämpligaste sanktionen, även om den dömde i och för sig har förutsättningar att genomföra samhällstjänst. Behovet kan ha sin grund i att den dömde har ett missbruk som kräver behandlingsinsatser eller att denne uppvisar någon annan problematik som kan antas ha samband med den begångna brottsligheten och som adresseras i något av de påverkansprogram som Kriminalvården tillhandahåller. Även det förhållandet att den tilltalade är föremål för vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) kan tala för att övervakning bör väljas. Detsamma gäller om den tilltalade i annan form genomgår vård eller behandling för något brottsrelaterat förhållande, i synnerhet om insatsen bidragit till att straffet gjorts villkorligt. Också det förhållandet att den tilltalade har återfallit i brott kan ge vid handen att denne bör underkastas den kontroll och de stödåtgärder som en övervakning innebär.

När rätten har beslutat att endast en del av straffet ska vara villkorlig bör den vid valet av tilläggssanktion beakta att någon villkorlig frigivning då inte sker från den ovillkorliga delen av straffet. Detta förhållande talar starkt för att övervakning bör väljas, så att den dömde – sedan han eller hon avtjänat den ovillkorliga delen av straffet – får det stöd och underställs den kontroll som i andra fall kan ske under prövotiden för villkorlig frigivning. Det bör dock inte vara uteslutet att välja samhällstjänst som tilläggssanktion i dessa fall. Ibland kan behovet av de åtgärder som en övervakning inbegriper nämligen vara så begränsat att en sådan sanktion inte framstår som särskilt meningsfull. I ett sådant fall kan samhällstjänst vara ett lämpligare val.

Om den tilltalade har ett utpräglat behov av stöd och kontroll bör övervakning normalt ha företräde framför samhällstjänst, i vart fall så länge den dömde bedöms som mottaglig för de insatser som en övervakning kan aktualisera. Ibland kan omständigheterna emeller-

tid vara sådana att det visserligen finns ett övervakningsbehov, men som är ganska begränsat, samtidigt som den tilltalade har förutsättningar att genomföra samhällstjänst. I dessa fall kan ofta den senare sanktionen vara den lämpligaste.

Även behovet hos den som har drabbats av brottet av att den tilltalade underställs övervakning bör i vissa fall kunna beaktas. Beroende på brottslighetens karaktär samt på relationen mellan målsäganden och den tilltalade kan de kontrollåtgärder som en övervakning innefattar och sådana föreskrifter som då kan meddelas, t.ex. gällande var den tilltalade får eller inte får vistas, många gånger vara ägnade att bidra till målsägandens trygghet. När så är fallet kan det tala för att övervakning ska väljas som tilläggssanktion.

En sådan övrig omständighet som kan ha betydelse vid valet av tilläggssanktion kan exempelvis vara att den tilltalade tidigare har dömts till – eller vid domstillfället alltjämt verkställer – ett villkorligt fängelsestraff med en viss tilläggssanktion. Särskilt i det sistnämnda fallet kan det vara lämpligare att ett nytt villkorligt fängelsestraff förenas med en annan sanktion. Det förhållandet att den tilltalade redan är underställd övervakning kan således tala för att det nya straffet om möjligt bör förenas med samhällstjänst. I annat fall är risken att det sist utdömda straffet inte får någon – eller i vart fall inte en tillräcklig – praktisk betydelse. Eller omvänt så kan det ofta vara lämpligare att tilläggssanktionen bestäms till övervakning om personen i fråga återfallit i brott efter att tidigare ha dömts till villkorligt fängelse med samhällstjänst. Några begränsningar av domstolens valmöjlighet i de nu diskuterade situationerna finns dock inte. Också i dessa fall är domstolen således fri att välja den sanktion som vid en helhetsbedömning framstår som den lämpligaste, även om det kan innebära att sanktionen blir densamma som tidigare.

Även när rätten, med tillämpning av 19 § andra stycket, förenar straffet med ytterligare en sanktion ska den vid valet beakta behovet av stöd eller kontroll och övriga omständigheter. För att samhällstjänst ska kunna väljas krävs givetvis även i dessa fall att det grundläggande lämplighetskravet för en sådan sanktion är uppfyllt. Om samhällstjänst är olämpligt kan således inte annat än övervakning och böter komma i fråga. Finns det däremot förutsättningar för samhällstjänst kan en sådan sanktion vid sidan av en övervakning ofta vara det lämpligaste valet.

Om det finns ett tydligt behov av det stöd och den kontroll som en övervakning innebär bör som en stark utgångspunkt gälla att en av sanktionerna ska vara övervakning. Liksom i andra fall är ett övervakningsbehov dock inte någon absolut förutsättning för en sådan sanktion, men om det behovet helt saknas kan samhällstjänst och böter ibland vara ett bättre val. Eftersom övervakning är en strängare sanktion än böter kan dock en sådan sanktion i kombination med samhällstjänst i vissa fall krävas för att straffet ska få erforderlig skärpa, trots att något övervakningsbehov inte kan konstateras eller att det behovet framstår som begränsat.

21 §

Paragrafen reglerar möjligheten att avstå från att förena ett villkorligt fängelsestraff med en tilläggssanktion eller att välja en mindre ingripande sanktion än vad som följer av 19 § första stycket. Övervägandena finns i avsnitt 6.8.3.

Av paragrafen framgår att domstolen kan avstå från att förena ett villkorligt fängelsestraff med en tilläggssanktion, eller välja en mindre ingripande sanktion – dvs. förena straffet med böter i stället för med övervakning eller samhällstjänst – i två fall.

Enligt första punkten gäller detta när den tilltalade med anledning av brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit berövad friheten på sätt som enligt 2 § lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande ska tillgodoräknas som verkställighet av påföljd. Det innebär bl.a. att frihetsberövandet, vanligen i form av ett gripande, anhållande eller en häktning, ska ha pågått under en sammanhängande tid av minst 24 timmar för att det ska kunna ge skäl för att avstå från att förena straffet med en tilläggssanktion eller att välja en mindre ingripande sanktion. Inte varje frihetsberövande som pågått under sådan tid måste emellertid föranleda att bestämmelsen tillämpas. I första hand bör ett frihetsberövande – såvida det inte redan har åberopats som skäl för att helt eller delvis göra straffet villkorligt – i stället inverka på ingripandegraden i den sanktion som är påtänkt. Om dagsböter övervägs som tilläggssanktion bör utgångspunkten således vara att frihetsberövandet beaktas genom att antalet dagsböter sätts lägre än vad som är motiverat med hänsyn till straffets längd. För det fall det är en samhällstjänstsanktion som är aktuell

bör ett frihetsberövande på motsvarande sätt i första hand beaktas genom att antalet timmar samhällstjänst sätts ned. Att helt avstå från att förena straffet med en tilläggssanktion bör i dessa fall övervägas först om endast en liten del av sanktionen skulle kvarstå att fullgöra efter att frihetsberövandet beaktats genom en sådan nedsättning (jfr kommentarerna till 27 kap. 1 och 2 §§). Om det återstående antalet dagsböter eller timmar samhällstjänst då klart skulle understiga det lägsta antal som kan dömas ut bör rätten avstå från att förena straffet med en tilläggssanktion.

I fråga om övervakning kan ett frihetsberövande inverka på ingripandegraden i sanktionen på så sätt att det är den tid som kvarstår efter avräkning som läggs till grund för om, och i så fall under vilken tid, den dömde ska vara föremål för helghemarrest (se 3 kap. 4 § fjärde stycket lagen [2028:000] om villkorligt fängelse). När det utmätta straffets längd endast i liten utsträckning överstiger frihetsberövandet kan det dock, även när en övervakningssanktion är påtänkt, finnas anledning att avstå från att förena straffet med en tilläggssanktion. En utgångspunkt bör därvid kunna vara att en tilläggssanktion kan underlåtas om rätten i motsvarande situation skulle ha avstått från att förena straffet med samhällstjänst.

Det bör mer sällan bli aktuellt att förena straffet med en lindrigare sanktion, dvs. att välja böter i stället för samhällstjänst eller övervakning, på grund av ett frihetsberövande. I vissa fall kan en sådan sanktionslindring dock vara motiverad, t.ex. när ett frihetsberövande i och för sig ger skäl för en så kraftig nedsättning av antalet timmar samhällstjänst att det framstår som tveksamt att förena straffet med en sådan sanktion samtidigt som det ändå skulle återstå så mycket att fullgöra att ett villkorligt fängelsestraff utan tilläggssanktion ter sig alltför generöst. Då kan en lösning vara att i stället förena straffet med ett skäligt antal dagsböter.

Det ovan sagda ska inte förstås så att ett frihetsberövande som föregått domen alltid – om förutsättningarna för det är uppfyllda – måste beaktas i valet av tilläggssanktion, såvida det inte kan inverka på den påtänkta sanktionens ingripandegrad eller har beaktats vid prövningen av om straffet ska vara villkorligt. I stället bör frågan avgöras efter en skälighetsbedömning i det enskilda fallet. Exempelvis bör kortvariga frihetsberövanden, även om de i och för sig överstiger 24 timmar, många gånger inte få någon betydelse alls i nyss nämnda avseenden. Det kan i sammanhanget framhållas att för den händelse

beslutet om villkorlighet senare skulle komma att upphävas, kommer frihetsberövandet under alla förhållanden att avräknas från den strafftid som då ska avtjänas ovillkorligt.

Enligt andra punkten kan rätten också avstå från att förena det villkorliga fängelsestraffet med en tilläggssanktion, eller välja en mindre ingripande sanktion, om det annars finns särskilda skäl. Sådana skäl kan föreligga när det förekommer sådana omständigheter som avses i 12, 13 och 16 §§. Som ett exempel kan nämnas det fallet att den tilltalades hälsotillstånd är så dåligt att denne varken kan utföra samhällstjänstarbete eller fullgöra en övervakningssanktion på ett sätt som är meningsfullt. Då bör domstolen i stället kunna förena straffet med böter eller ytterst avstå från att förena straffet med en tilläggssanktion. Det bör dock beaktas att om en viss omständighet har föranlett att ett kortare straff mätts ut kan det i sin tur ha blivit avgörande för att straffet gjorts villkorligt. Som regel medför ett kortare straff också att ingripandegraden i den påtänkta sanktionen blir lägre, t.ex. genom att ett färre antal timmar samhällstjänst bestäms. Därför bör det endast sällan finnas anledning att beakta omständigheten också i valet av tilläggssanktion. Detsamma gäller om omständigheten, utan att ha inverkat på straffets längd, har legat till grund för beslutet om villkorlighet.

Ett annat särskilt skäl mot att förena straffet med en tilläggssanktion kan, i vart fall när det är dagsböter som övervägs, vara att den tilltalade samtidigt åläggs att betala skadestånd med anledning av brottet. I likhet med vad som gäller vid tillämpningen av hittillsvarande 30 kap. 8 § brottsbalken bör domstolen här dock iaktta stor restriktivitet. Endast när det rör sig om ett kraftigt skadestånd – som inte innebär att den tilltalade får betala tillbaka en vinst av brottet eller liknande – och det vid en helhetsbedömning framstår som skäligt, bör det komma i fråga att avstå från att förena straffet med en tilläggssanktion av detta skäl.

Påföljdseftergift

22 §

Paragrafen anger att rätten ska meddela påföljdseftergift i vissa fall och motsvarar delvis hittillsvarande 29 kap. 6 § (jfr prop. 1987/ 88:120 s. 97, prop. 2014/15:37 s. 35 och prop. 2021/22:186 s. 120). Övervägandena finns i avsnitt 12.4.13.

Bestämmelsen ändras så att det framgår att rätten i vissa fall ska meddela påföljdseftergift med hänsyn till sådana omständigheter som avses i 12 och 13 §§. Det innebär att möjligheten att meddela påföljdseftergift inskränks. Övriga förutsättningar för att meddela påföljdseftergift ändras inte. Liksom i dag krävs alltså för påföljdseftergift att det är uppenbart oskäligt att döma till påföljd. Bestämmelsen ska tillämpas med stor restriktivitet. Påföljdseftergift ska komma i fråga främst vid mindre allvarlig brottslighet. Brottslighetens svårhet utgör således en gräns för när det finns förutsättningar att efterge den påföljd som annars skulle ha dömts ut.

31 kap.

31 kap.

Kapitlet ändras på så sätt att bestämmelsen i hittillsvarande 2 § om överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) upphävs, samtidigt som fyra nya paragrafer införs som alla behandlar påföljdsvalet för den som har begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Liksom hittills innehåller kapitlet även en bestämmelse om överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Det innebär att alla bestämmelser som reglerar påföljdsvalet för den som lider, eller vid gärningstillfället led, av en allvarlig psykisk störning numera finns samlade i detta kapitel. Kapitelrubriken ändras därför till ”Om påföljdsvalet för lagöverträdare med en allvarlig psykisk störning”.

3 §

I paragrafen anges förutsättningarna för överlämnande till rättspsykiatrisk vård och för att besluta om särskild utskrivningsprövning. Den innehåller också en bestämmelse om möjligheten att kombinera

rättspsykiatrisk vård med annan påföljd. Övervägandena finns i avsnitt 6.13.2.

Ändringarna i första och andra styckena är endast språkliga. Enligt tredje stycket får rätten i samband med överlämnande till rättspsykiatrisk vård under vissa förutsättningar döma till annan påföljd. Tidigare har fängelse och överlämnande till annan särskild vård varit undantagna som sådana kombinationspåföljder. Till följd av att villkorligt fängelse införs i påföljdssystemet och att överlämnande till vård enligt LVM utgår som påföljd, ändras bestämmelsen så att undantaget numera gäller fängelse som inte är villkorligt och de särskilda ungdomspåföljder som anges i 32 kap. Det innebär att rättspsykiatrisk vård fortsättningsvis kan kombineras med böter och villkorligt fängelse. När det gäller i vilka fall det kan finnas skäl att döma till villkorligt fängelse vid sidan av rättspsykiatrisk vård kan tidigare förarbetsuttalanden och praxis i fråga om att kombinera sådan vård med skyddstillsyn eller villkorlig dom tjäna som vägledning.

4 §

Paragrafen, som är ny, innehåller särskilda bestämmelser om möjligheten att döma den som begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning till ovillkorligt fängelse. Övervägandena finns i avsnitt 6.13.2.

Första stycket ersätter hittillsvarande 30 kap. 6 § första stycket. På

motsvarande sätt som enligt den bestämmelsen uppställs här ett krav på synnerliga skäl för att döma den som har begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning till ovillkorligt fängelse. Av det följer att påföljden, likt vad som gällt hittills, i första hand bör bestämmas på annat sätt i dessa fall, vanligen till rättspsykiatrisk vård om förutsättningarna för det är uppfyllda. De omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om synnerliga skäl föreligger är desamma som enligt den nyss nämnda bestämmelsen. Tidigare förarbeten och praxis kan även fortsättningsvis tjäna som vägledning.

Andra stycket motsvarar hittillsvarande 30 kap. 6 § andra stycket.

I likhet med vad som gällt enligt denna bestämmelse råder således ett förbud mot ovillkorligt fängelse om den tilltalade till följd av den psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt, såvida inte den

tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller liknande. Även här är tidigare förarbeten och praxis fortsatt vägledande.

Av tredje stycket framgår att kravet på synnerliga skäl för ovillkorligt fängelse respektive förbudet mot en sådan påföljd gäller även när det är fråga om att upphäva ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt. Om den som har begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning döms till villkorligt fängelse och sedan missköter eller på annat sätt brister i fullgörandet av tilläggssanktionen, eller om han eller hon återfaller i brott under prövotiden, ska frågan om upphävande således prövas både enligt de vanliga reglerna och förevarande paragraf. Detsamma gäller om någon som dömts till villkorligt fängelse återfaller i brott under prövotiden, om det nya brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

I misskötsamhetsfallen kommer ett upphävande därmed att förutsätta dels att den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av tilläggssanktionen (se 27 kap. 7 §), dels att det föreligger synnerliga skäl. Av det senare kravet följer att ett upphävande på grund av brister i fullgörandet av tilläggssanktionen endast bör komma i fråga i sällsynta undantagsfall. Vid bedömningen kan av förklarliga skäl den tilltalades vårdbehov inte få samma betydelse som vid den initiala prövningen av om ovillkorligt fängelse kan komma i fråga, men i övrigt kan de omständigheter som ska beaktas enligt bestämmelsen få betydelse även i dessa fall. Således kan ett högt straffvärde tala för ett upphävande, liksom det förhållandet att den dömde själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt. Bland de övriga omständigheter som ska beaktas enligt första styckets fjärde punkt kan graden av misskötsamhet vägas in. Hänsyn bör också tas till den dömdes psykiska tillstånd under verkställigheten och sambandet mellan detta och bristerna i fullgörandet av tilläggssanktion.

När upphävandefrågan aktualiseras med anledning av att den dömde

under prövotiden återfallit i brott får domstolen på motsvarande sätt

först pröva om det finns förutsättningar för upphävande enligt 34 kap. brottsbalken, därefter om kravet på synnerliga skäl enligt förevarande paragraf är uppfyllt. Även här bör ett upphävande endast komma i fråga i sällsynta undantagsfall, i synnerhet om grunden skulle vara att den tidigare brottsligheten annars inte kan anses tillräckligt beaktad. Företrädesvis är det således när det nya straffet hindrar fullgörandet

av tilläggssanktionen – eller när båda dessa grunder föreligger – som ett upphävande kan övervägas, men även då är stor återhållsamhet påkallad. Ett exempel på när synnerliga skäl för upphävande kan tänkas föreligga skulle kunna vara när den tidigare, men inte den nya, brottsligheten begicks under påverkan av en allvarlig psykisk störning och en betydande del av tilläggssanktionen hindras på grund av det nya, ovillkorliga, fängelsestraffet.

Om den dömde till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt, följer av förbudet i andra stycket att ett upphävande överhuvudtaget inte får ske, såvida inte den dömde i anslutning till brottet själv har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat liknande sätt. Det gäller oavsett om det är bestämmelserna i 27 eller 34 kap. som aktualiserar frågan om upphävande och i det senare fallet oavsett om det är den tidigare eller nya brottsligheten som begåtts i ett sådant tillstånd.

Om beslutet om villkorlighet upphävs ska rätten på vanligt sätt fastställa vad som ska tillgodoräknas den dömde med anledning av vad han eller hon har fullgjort av tilläggssanktionen (se 27 kap. 8 § och 34 kap. 4 d §).

5 §

Paragrafen, som är ny, innehåller en särskild bestämmelse om möjligheten att döma den som begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning till villkorligt fängelse. Övervägandena finns i avsnitt 6.13.2.

Bestämmelsen medger att ett villkorligt fängelsestraff döms ut även om förutsättningarna enligt 28 kap. 15 § inte är uppfyllda, om ovillkorligt fängelse är uteslutet till följd av kravet på synnerliga skäl eller förbudet mot ett sådant straff i 4 §. Bestämmelsen har företrädesvis tillkommit för att det alltid ska vara möjligt att döma den som har begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning till villkorligt fängelse när det varken finns förutsättningar för ett ovillkorligt fängelsestraff eller för att överlämna honom eller henne till rättspsykiatrisk vård. Men även när det i och för sig finns förutsättningar för ett sådant överlämnande kan ett villkorligt fängelsestraff dömas ut med stöd av denna bestämmelse om en sådan påföljd bör

ges företräde. Det kan i vissa fall vara motiverat när brottet har ett lågt straffvärde (jfr NJA 2013 s. 1090).

Eftersom bestämmelsen innebär att villkorligt fängelse alltid kan utdömas i angivna fall får bestämmelserna i 28 kap. 15 och 16 §§ då inte någon praktisk betydelse. Däremot finns det inget som hindrar att ett delvis villkorligt fängelsestraff döms ut med stöd av 17 § i samma kapitel, under förutsättning att kravet på synnerliga skäl för ovillkorligt fängelse är uppfyllt. I praktiken torde en sådan påföljdsbestämning dock sällan bli aktuell.

Om ett villkorligt fängelsestraff döms ut ska det som huvudregel förenas med en tilläggssanktion enligt de vanliga reglerna. Om böter inte kan anses tillräckligt ingripande bör i de allra flesta fall övervakning väljas, eftersom den tilltalade som regel får antas ha ett behov av det stöd och den kontroll som en sådan sanktion innebär.

6 §

Paragrafen, som är ny, ger rätten möjlighet att låta den som begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning vara fri från påföljd. Paragrafen motsvarar hittillsvarande 30 kap. 6 § tredje stycket. Övervägandena finns i avsnitt 6.13.2.

32 kap.

32 kap.

I kapitlet finns numera samtliga bestämmelser som gäller valet av påföljd för unga lagöverträdare samlade. Kapitelrubriken har därför ändrats till ”Om påföljdsvalet för unga lagöverträdare”.

5 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om valet av fängelse som påföljd för unga lagöverträdare och om sluten ungdomsvård. Övervägandena finns i avsnitt 6.13.1.

Första stycket, som är nytt, ersätter hittillsvarande 30 kap. 5 §. Enligt första meningen får den som har begått brott innan han eller hon fyllt

18 år endast dömas till fängelse om inte en särskild ungdomspåföljd enligt 1–3 a §§ bör väljas eller påföljden kan stanna vid böter. Av be-

stämmelsen följer att påföljden – om inte ett bötesstraff är tillräckligt – i första hand ska bestämmas till ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning. Frågan om det finns förutsättningar för en sådan påföljd avgörs med tillämpning av bestämmelserna i 1–3 a §§. Först om en sådan påföljd inte kan komma i fråga får ett fängelsestraff dömas ut.

Om påföljden bestäms till fängelse ska rätten, enligt vad som framgår av andra meningen, besluta att straffet ska vara villkorligt om inte straffet då blir uppenbart otillräckligt med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art eller den unges tidigare brottslighet. Bestämmelsen är avsedd att motsvara kravet på synnerliga skäl för fängelse i hittillsvarande 30 kap. 5 §. Det innebär bl.a. att för den som är under 18 år vid tidpunkten för domen kommer valet, såvida påföljden inte kan stanna vid böter, i praktiken nästan alltid att stå mellan en särskild ungdomspåföljd och ovillkorligt fängelse. Det är alltså inte avsett att finnas något glapp mellan de mest ingripande ungdomspåföljderna och ovillkorligt fängelse. Om det med hänsyn till brottslighetens straffmätningsvärde och art eller den unges tidigare brottslighet inte finns utrymme för en ungdomspåföljd bör således ett villkorligt fängelsestraff anses uppenbart otillräckligt. I dessa fall ska därmed ett ovillkorligt fängelsestraff dömas ut.

Om den tilltalade har fyllt 18 år vid tidpunkten för domen är situationen en annan. Med hänsyn till att det i dessa fall krävs särskilda skäl för att välja en ungdomspåföljd, kommer påföljden för en sådan person – även när brottsligheten inte är särskilt allvarlig – normalt att bestämmas till fängelse. En tillämpning av bestämmelsen i andra meningen bör därmed inte sällan leda till att straffet blir villkorligt. Endast om ett villkorligt fängelsestraff kan anses uppenbart otillräckligt får domstolen avstå från att besluta att straffet ska vara villkorligt. På liknande sätt som vid tillämpningen av hittillsvarande 30 kap. 5 § brottsbalken bör så ofta anses vara fallet när straffets längd uppgår till fängelse i ett år eller mer, eller när straffet är kortare, men även brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet talar för ett skärpt ingripande. Av kravet på att ett villkorligt fängelsestraff ska vara uppenbart otillräckligt följer dock att utrymmet för villkorligt fängelse vid artbrottslighet och återfall i brott här är större än i andra fall. Nuvarande praxis bör i hög grad kunna tjäna som vägledning.

Bestämmelsen i första stycket andra meningen ska tillämpas i stället för bestämmelsen i 28 kap. 15 § som anger de grundläggande förut-

sättningar som annars gäller för villkorligt fängelse. I övrigt gäller samma regler som i andra fall. Det betyder att bestämmelsen som ger möjlighet att besluta om villkorligt fängelse när det finns synnerliga skäl, liksom bestämmelsen om delvis villkorligt fängelse, kan aktualiseras även beträffande den som begått brott före 18-årsdagen (se 28 kap. 16 och 17 §§). Att ett i sin helhet villkorligt fängelsestraff anses uppenbart otillräckligt utesluter alltså inte att ett delvis villkorligt fängelsestraff döms ut. I praktiken lär detta påföljdsalternativ dock sällan komma i fråga för den som är under 18 år vid tidpunkten för domen, eftersom det i berörda fall då som regel torde finnas utrymme för en särskild ungdomspåföljd. Även bestämmelsen om synnerliga skäl torde främst aktualiseras för lagöverträdare som fyllt 18 år vid tidpunkten för domen.

Bestämmelsen i andra stycket, som tidigare utgjorde paragrafens första stycke, ändras på så sätt att det förtydligas att huvudregeln om att sluten ungdomsvård ska väljas i stället för fängelse gäller fängelsestraff som inte är villkorliga. Övriga ändringar är endast redaktionella.

Bestämmelserna i tredje och fjärde styckena, som tidigare var placerade i andra och tredje styckena, är oförändrade.

34 kap.

34 kap.

Kapitlet ändras i flera avseenden till följd av att villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras ur påföljdssystemet och ersätts av ett system med villkorligt fängelse. Dels anpassas vissa befintliga paragrafer till det nya systemet, dels införs nya bestämmelser om upphävande av ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt. Kapitlet förses också med nya underrubriker. Under rubriken ”Grundläggande bestämmelser” samlas 1–4 §§, som i huvudsak anger förutsättningarna för att bestämma en ny påföljd, meddela en s.k. konsumtionsdom respektive att undanröja den tidigare utdömda påföljden och bestämma en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Därefter följer fem nya paragrafer, 4 a–4 e §§, som samlas under rubriken ”Upphävande av beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt”. Under rubriken ”Förverkande av villkorligt medgiven frihet” placeras 5 § och under rubriken ”Övriga bestämmelser” placeras 6 och 8 §§. Den hittillsvarande 7 §, som innehöll en bestämmelse om skyddstillsyn i förening med fängelse, upphävs.

Grundläggande bestämmelser

1 §

Paragrafen innehåller grundläggande bestämmelser om ny påföljdsbestämning efter tidigare dom. Övervägandena finns i avsnitt 6.11.1 och 6.11.2.

Första stycket ändras på så sätt att villkorlig dom och skyddstill-

syn, till följd av att dessa påföljder utmönstras, utgår ur uppräkningen i den första meningen av vilka påföljder som kan aktualisera en tillämpning av bestämmelsen (och därmed även av de övriga bestämmelserna i kapitlet). Vidare ersätts uppräkningen av de olika ungdomspåföljderna i samma mening med uttrycket ”en särskild ungdomspåföljd enligt 32 kap.”. Någon ändring i sak är i denna del inte avsedd. Förändringarna innebär att bestämmelserna i kapitlet numera endast är tillämpliga om den tidigare påföljden är fängelse, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård. Med fängelse avses även villkorliga fängelsestraff. Liksom hittills krävs dessutom att brottet har begåtts antingen före den tidigare domen eller efter denna, men innan påföljden helt har verkställts eller annars upphört. Ett villkorligt fängelsestraff anses som utgångspunkt helt verkställt vid prövotidens utgång (se 26 kap. 5 d §).

Andra och tredje styckena är oförändrade.

3 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om under vilka förutsättningar rätten får besluta att en tidigare utdömd påföljd får omfatta även tillkommande brottslighet, s.k. konsumtionsdom. Paragrafen ändras endast på så sätt att uppräkningen i andra stycket av de olika ungdomspåföljderna ersätts med uttrycket ”en särskild ungdomspåföljd enligt 32 kap.”. Någon ändring i sak är inte avsedd. Övervägandena finns i avsnitt 6.11.1 och 6.11.3.

4 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om under vilka förutsättningar rätten får undanröja en tidigare utdömd påföljd och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Övervägandena finns i avsnitt 6.11.4.

Första stycket ändras på så sätt att det i första meningen tydliggörs

att rätten får undanröja en tidigare utdömd påföljd och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten om inte annat följer av tredje stycket. Någon ändring av förutsättningarna för undanröjande i de fall som faller utanför tredje stycket har inte gjorts. Även fortsättningsvis krävs alltså, förutom att den tidigare domen har fått laga kraft och dom meddelas innan den tidigare påföljden helt har verkställts, att det finns särskilda skäl. Som framgår av tidigare förarbeten avser särskilda skäl i första hand situationer när den senare domen innebär att påföljden i den första domen inte kan verkställas (se prop. 2015/16:151 s. 90). När det gäller villkorliga fängelsestraff kan särskilda skäl för undanröjande således föreligga när ett nytt ovillkorligt fängelsestraff hindrar fullgörandet av en tilläggssanktion som det villkorliga straffet förenats med. Även i andra fall kan ett undanröjande av ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff undantagsvis vara motiverat för att uppnå ett rimligt och ändamålsenligt resultat.

Andra stycket är oförändrat. Rätten ska således även fortsättnings-

vis ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått till följd av den tidigare domen när påföljden för den samlade brottsligheten bestäms. Var den tidigare påföljden villkorligt fängelse, innebär det att i den mån den tilltalade har fullgjort delar av tilläggssanktionen ska det räknas av från det gemensamma straffets längd, med följden att ett kortare straff döms ut. Samma principer för avräkning av utförd samhällstjänst respektive övervakning vid upphävande av ett beslut om villkorlighet på grund av brister i fullgörandet av sanktionen bör här kunna användas (se kommentaren till 27 kap. 8 §).

Tredje stycket innehöll tidigare en bestämmelse om att rätten, när

längden av ett nytt gemensamt fängelsestraff bestäms, ska beakta en uppgift om ett sådant s.k. alternativstraff som angetts när den tidigare påföljden var villkorlig dom med en föreskrift om samhällstjänst respektive skyddstillsyn med en förskrift om kontraktsvård eller samhällstjänst. Till följd av att villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras tas denna bestämmelse bort.

I tredje stycket införs i stället en ny bestämmelse som undantar villkorliga fängelsestraff från undanröjandemöjligheten när det finns förutsättningar för att upphäva beslutet om villkorlighet med stöd av 4 a §. Ett upphävande enligt den senare paragrafen förutsätter bl.a. att det döms till ett i sin helhet ovillkorligt fängelsestraff för ett brott som har begåtts efter en tidigare dom på villkorligt fängelse men före prövotidens utgång, dvs. för ny brottslighet. Grundtanken är att återfall under prövotiden för ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff – som alltså utgör en överträdelse av villkoren för straffet – ska hanteras genom upphävande av beslutet om villkorlighet, medan nyupptäckt brottslighet kan föranleda att det villkorliga straffet undanröjs, förutsatt att det finns särskilda skäl. Sådana skäl kan, som angetts ovan, föreligga när ett nytt ovillkorligt fängelsestraff hindrar fullgörandet av en tilläggssanktion som det villkorliga straffet förenats med. Som framgår av 4 a § första stycket 2 kan detta förhållande också utgöra en grund för att upphäva beslutet om villkorlighet. Det innebär att hinder mot fullgörandet av tilläggssanktionen hanteras genom undanröjande vid nyupptäckt brottslighet och genom upphävande av beslutet om villkorlighet vid ny brottslighet. I det förra fallet ska det vidare göras en gemensam straffmätning av brottsligheten i de båda domarna enligt de regler som gäller vid flerfaldig brottslighet, medan straffet för den nya brottsligheten i det senare fallet ska mätas ut oberoende av brottsligheten i den tidigare domen.

Ibland kan det emellertid hända att någon som tidigare dömts till villkorligt fängelse ska dömas till ett ovillkorligt fängelsestraff för såväl ny som nyupptäckt brottslighet. I ett sådant fall får rätten fråga sig om straffet, även utan den nyupptäckta brottsligheten, skulle ha bestämts till ovillkorligt fängelse. Är svaret på frågan ja, är undantaget från undanröjande i tredje stycket tillämpligt. Då får eventuella hinder att fullgöra den tilläggssanktion som det tidigare villkorliga straffet förenats med hanteras genom att beslutet om villkorlighet upphävs. Är svaret nej, kan däremot ett undanröjande ske med stöd av första stycket. När det gemensamma straffet då bestäms får rätten göra en gemensam straffmätning av den nyupptäckta och den tidigare brottsligheten och till detta lägga straffvärdet av den nya brottsligheten. I förekommande fall ska även en skälig avräkning göras för vad den dömde har fullgjort av tilläggssanktionen.

Som redan framgått är ett upphävande av ett beslut om villkorlighet endast tillåtet om den nya påföljden bestäms till ovillkorligt fäng-

else. Undantaget från undanröjande gäller alltså bara i sådana fall. Ska det dömas till någon annan påföljd finns det således inget hinder mot undanröjande, även om det rör sig om ny brottslighet.

Upphävande av beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt

4 a §

I paragrafen, som är ny, anges förutsättningarna för att upphäva ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt. Att beslutet om villkorlighet upphävs får till följd att straffet ska avtjänas i anstalt eller enligt vad som annars gäller för ovillkorliga fängelsestraff. Rätten ska således inte göra någon gemensam straffmätning för brottsligheten i de båda domarna eller på annat sätt bestämma en ny strafftid för brottsligheten i den tidigare domen. Däremot ska den fastställa eventuell tid som ska avräknas med anledning av vad den dömde har fullgjort av en sådan tilläggssanktion som det tidigare villkorliga straffet förenats med. Paragrafen innehåller även en bestämmelse om sådan avräkning. Övervägandena finns i avsnitt 6.11.5.

Av första stycket framgår att ett upphävande av ett tidigare beslut om villkorlighet till en början förutsätter

– att brottet har begåtts efter en tidigare dom på villkorligt fängelse men före prövotidens utgång, dvs. att det är fråga om ny brottslighet,

– att det bestäms en ny påföljd i form av ett i sin helhet ovillkorligt fängelsestraff, och

– att det ovillkorliga fängelsestraffet döms ut med anledning av den nya brottsligheten.

Att brottet ska vara begånget efter en tidigare dom på villkorligt fängelse men före prövotidens utgång innebär att beslutet om villkorlighet inte kan upphävas om brottet har begåtts efter det att prövotiden för det villkorliga fängelsestraffet har löpt ut. Däremot kan ett upphävande ske om brottet begåtts efter domen på villkorligt fängelse men innan prövotiden börjat löpa, förutsatt att domen fått laga kraft när den nya domen meddelas.

Av kravet på att det ska dömas till ovillkorligt fängelse för den nya brottsligheten följer att det inte är möjligt att upphäva ett tidigare beslut om villkorlighet om rätten, vid tillämpning av bestämmelserna i 28 kap., finner att även det nya straffet ska vara villkorligt. I ett

sådant fall ska alltså det tidigare utdömda villkorliga fängelsestraffet stå kvar. Detsamma gäller om rätten väljer en annan påföljd. Inte heller om ett delvis villkorligt fängelsestraff döms ut för den nya brottsligheten är ett upphävande möjligt. Däremot finns det i en sådan situation inget som hindrar att det tidigare villkorliga fängelsestraffet undanröjs om förutsättningarna enligt 4 § är uppfyllda.

Som angetts ovan ska det ovillkorliga fängelsestraffet dömas ut

med anledning av den nya brottsligheten. Om straffet även avser ny-

upptäckt brottslighet krävs följaktligen att den nya brottsligheten ensam föranleder ett ovillkorligt fängelsestraff. Rätten bör alltså fråga sig om straffet även utan den nyupptäckta brottsligheten skulle ha blivit ovillkorligt. Är svaret ja, kan ett upphävande komma i fråga. Om inte, kan ett undanröjande i stället bli aktuellt (jfr kommentaren till 4 §).

Utöver de nyss angivna förutsättningarna krävs dessutom att ytterligare en av två grunder föreligger för att beslutet om villkorlighet ska upphävas.

Första punkten avser det fallet att den tidigare brottsligheten inte

kan anses tillräckligt beaktad genom att det döms ut ett ovillkorligt fängelsestraff för den nya brottsligheten. Varje återfall under prövotiden för ett villkorligt fängelsestraff måste således inte leda till att beslutet om villkorlighet upphävs. Om möjligt ska den tidigare brottsligheten i stället beaktas genom att ett nytt villkorligt fängelsestraff förenas med en strängare tilläggssanktion och i annat fall genom att ett ovillkorligt fängelsestraff döms ut för den nya brottsligheten. Först om den tidigare brottsligheten inte kan anses tillräckligt beaktad på detta sätt ska ett upphävande ske. Prövningen bör göras utifrån de omständigheter som generellt sett beaktas när relevansen av tidigare brottslighet bedöms, dvs. utifrån tiden mellan brotten, hur allvarlig brottsligheten är samt likheten mellan brotten (jfr kommentaren till 28 kap. 15 §). Ett brott som begåtts mycket kort tid efter den tidigare domen talar således starkare för ett upphävande än ett återfall som ägt rum under slutet av prövotiden. Likaså bör återfall i mer allvarlig eller i likartad brottslighet oftare ge skäl för ett upphävande än återfall i brottslighet som är lindrigare eller av helt annat slag än den tidigare. Även återfallens frekvens bör tillmätas betydelse. Särskilt när det rör sig om upprepade återfall under en och samma prövotid kan det tala starkt för ett upphävande.

Någon enkel formel för när ett beslut om villkorlighet ska upphävas på denna grund kan alltså inte ställas upp, utan frågan måste alltid avgöras efter en samlad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Som en utgångspunkt bör dock gälla att ett upphävande ska ske när det nya brottet i sig ger skäl för ett ovillkorligt fängelsestraff. Domstolen måste dock även i dessa fall göra en bedömning av den tidigare brottslighetens relevans, med beaktande av tidsfaktorn, brottslighetens allvar och likhet samt återfallens frekvens. Som exempel kan nämnas det fallet att någon som tidigare dömts för olaga hot till villkorligt fängelse i fyra månader med samhällstjänst under prövotiden gör sig skyldig till en misshandel med ett straffvärde motsvarande åtta månaders fängelse. Med hänsyn till brottets art och straffets längd ger det nya brottet i sig skäl för ett ovillkorligt fängelsestraff. Utgångspunkten blir då att det tidigare beslutet om villkorlighet ska upphävas. Det nya brottet är dessutom allvarligare än det tidigare, och brotten är likartade såtillvida att båda innefattat ett angrepp mot offrets hälsa eller trygghet till person. Någon anledning att frångå utgångspunkten finns därmed inte. Beslutet om villkorlighet ska alltså upphävas.

Om brottet i sig inte påkallar ett ovillkorligt fängelsestraff – men ett sådant straff döms ut just på grund av att brottet utgör ett återfall – bör utrymmet för att avstå från ett upphävande vara större. Om straffvärdet för misshandeln i exemplet ovan i stället hade varit låt säga tre månaders fängelse skulle brottet i sig inte ha föranlett ovillkorligt fängelse, men väl det förhållandet att brottet utgjort ett återfall. Den tidigare brottsligheten bör därmed kunna anses tillräckligt beaktad på detta sätt.

Även när brottet i sig inte påkallar ett ovillkorligt fängelsestraff måste domstolen dock bedöma den tidigare brottslighetens relevans utifrån ovan angivna omständigheter. Mer flagranta återfall bör då kunna motivera att beslutet om villkorlighet upphävs trots att den tidigare brottsligheten medför att ett ovillkorligt fängelsestraff ska dömas ut.

Andra punkten tar sikte på det fallet att det med hänsyn till verk-

ställigheten av det nya, ovillkorliga, fängelsestraffet kan antas att den tilltalade inte inom föreskriven prövotid kommer att fullgöra en samhällstjänst- eller övervakningssanktion som det villkorliga fängelsestraffet har förenats med. Om det villkorliga straffet i en sådan situation får ligga kvar oförändrat kommer den tilltalade i praktiken att

undgå straff för den brottslighet som omfattades av den tidigare domen eller i vart fall bli föremål för en obefogad strafflindring. Därför kan ett upphävande av ett beslut om villkorlighet ske även på denna grund.

Huruvida det ovillkorliga straffet kan antas hindra fullgörandet av sanktionen får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Av betydelse är bl.a. det nya straffets längd, vilken tilläggssanktion det rör sig om och i vilken utsträckning denna har fullgjorts vid tidpunkten för domen. Är straffet långt kan det ofta antas hindra fullgörandet av sanktionen. Så behöver dock inte vara fallet om prövningen sker i slutet av prövotiden, eftersom den dömde då kan tänkas hinna fullgöra sanktionen innan verkställigheten av det ovillkorliga straffet påbörjas. Är straffet kort kan utrymmet för att låta det tidigare villkorliga straffet ligga kvar oförändrat bli större. En samhällstjänstsanktion bör i ett sådant fall inte sällan kunna fullgöras även om frågan aktualiseras i ett tidigare skede, i vart fall om endast en mindre del kvarstår att utföra. Fullgörandet kan då nämligen återupptas efter det att den dömde har frigetts från det ovillkorliga straffet. Med övervakningssanktionen förhåller det sig något annorlunda. Eftersom denna som utgångspunkt pågår under hela prövotiden skulle det kunna hävdas att ett ovillkorligt straff som kan verkställas innan prövotidens utgång i princip alltid hindrar fullgörandet av en sådan sanktion. Kortare avbrott som endast inkräktar på den tilltalades kontaktskyldighet med övervakaren bör dock kunna godtas. Om verkställigheten av det nya straffet skulle hindra mer substantiella delar av övervakningen, såsom ett behandlings- eller påverkansprogram eller en helghemarrest, eller innebära ett längre avbrott, bör det däremot anses utgöra ett sådant hinder mot fullgörandet som avses i denna punkt.

Bestämmelsen är obligatorisk till sin utformning. Ett upphävande

ska således ske om de ovan angivna förutsättningarna är uppfyllda.

Av andra stycket framgår dock att detta endast gäller om den tidigare domen fått laga kraft och upphävandefrågan tas upp i ett mål där den tilltalade häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång. Efter denna tidpunkt kan ett upphävande alltså inte ske även om brottet i och för sig har begåtts under prövotiden. Vidare finns i 4 e § ett undantag från huvudregeln att upphävande ska ske, som gör det möjligt att avstå från ett sådant beslut om det finns särskilda skäl.

När domstolen dömer till ett nytt ovillkorligt fängelsestraff, samtidigt som den upphäver ett beslut om att ett tidigare utdömt straff

ska vara villkorligt, kommer det nya straffet normalt endast avse ny brottslighet. Straffets längd ska då bestämmas oberoende av den tidigare brottsligheten. Som redan framgått kan ett upphävande emellertid komma i fråga även när den tilltalade, utöver den nya brottsligheten, ska dömas för ett nyupptäckt brott. I ett sådant fall ska den nyupptäckta brottsligheten, liksom i andra fall, straffmätas gemensamt med brottsligheten i den tidigare domen enligt reglerna för flerfaldig brottslighet. Därefter bör längden av det villkorliga straffet dras av och restvärdet läggas samman med straffvärdet för den nya brottsligheten.

Av 4 d § framgår att avräkning ska ske för vad som skäligen bör tillgodoräknas den dömde med anledning av vad han eller hon har fullgjort av en tilläggssanktion som det villkorliga fängelsestraffet varit förenat med.

I tredje stycket finns en upplysning om att särskilda bestämmelser finns i 31 kap. avseende brott som har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

4 b §

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om upphävande av flera beslut om villkorlighet. Övervägandena finns i avsnitt 6.11.5.

Som följer av regleringen i 28 kap. är det inte uteslutet att döma den som återfaller i brott under prövotiden för villkorligt fängelse till ett nytt sådant straff. Därför kan i vissa fall två – eller undantagsvis fler – prövotider löpa parallellt. Om den som är föremål för sådana parallella prövotider begår nya brott under dessa, och då ska dömas till ovillkorligt fängelse, kan frågan om upphävande av beslutet om villkorlighet aktualiseras i förhållande till båda de tidigare straffen. Beroende på vilken grund för upphävande som är aktuell kan det finnas skäl att upphäva bara det ena beslutet eller båda besluten.

Första stycket reglerar upphävanden på den grunden att den tidi-

gare brottsligheten inte kan anses tillräckligt beaktad genom att det döms ut ett ovillkorligt fängelsestraff för den nya brottsligheten. Av första meningen framgår att det då är beslutet om villkorlighet i den senaste domen som ska upphävas i första hand. Oftast bör ett sådant upphävande, i förening med att det döms ut ett ovillkorligt fängelse-

straff för den nya brottsligheten, vara en tillräcklig reaktion på återfallet.

Detta gäller dock inte undantagslöst. Om den tidigare brottsligheten inte kan anses tillräckligt beaktad enbart genom att beslutet om villkorlighet i den senaste domen upphävs ska, enligt andra meningen, även beslutet om villkorlighet i föregående dom upphävas. Det kan exempelvis vara motiverat när det senast utdömda villkorliga fängelsestraffet är kort, medan det straff som dömts ut dessförinnan var betydligt längre. Även när det rör sig om mycket täta återfall kan ett dubbelt upphävande ibland vara påkallat.

I andra stycket behandlas upphävanden på den grunden att det nya, ovillkorliga, straffet hindrar fullgörandet av en tilläggssanktion som det tidigare utdömda villkorliga fängelsestraffet förenats med. I ett sådant fall bör varje straff som inte till fullo kan verkställas i frihet på det sätt som förutsattes vid domstillfället i stället avtjänas i anstalt eller enligt vad som annars gäller för ovillkorliga straff. Om det nya straffet hindrar fullgörandet av tilläggssanktionen till flera villkorliga straff ska således vart och ett av besluten om villkorlighet upphävas.

Oavsett vilken grund för upphävande som tillämpas ska avräkning för vad den tilltalade har fullgjort av en tilläggssanktion göras enligt 4 d §.

4 c §

Paragrafen, som är ny, reglerar upphävande av beslut om villkorlighet när den tidigare påföljden var delvis villkorligt fängelse. Övervägandena finns i avsnitt 6.11.5.

Av paragrafen framgår att bestämmelserna i 4 a och 4 b §§ är tillämpliga även när endast en del av ett tidigare fängelsestraff är villkorlig. Om den dömde i ett sådant fall har återfallit i brott efter domen men före prövotidens utgång ska rätten således, om övriga förutsättningar i 4 a § är uppfyllda, upphäva beslutet om villkorlighet i berörd del. Även reglerna i 4 b § om upphävande av flera beslut om villkorlighet ska tillämpas på motsvarande sätt när något (eller hypotetiskt sett flera) av de tidigare straffen var delvis villkorligt.

Vid ett upphävande av ett beslut om att en del av straffet ska vara villkorlig kommer den dömde att få avtjäna även denna del i ovill-

korlig form. Avräkning för vad den dömde har fullgjort i form av tilläggssanktion ska göras på samma sätt som i andra fall (se 4 d §).

4 d §

Paragrafen, som är ny, innehåller en bestämmelse om tillgodoräknande med anledning av vad som fullgjorts av en tilläggssanktion. Övervägandena finns i avsnitt 6.11.5.

I paragrafen anges att om den dömde helt eller delvis har fullgjort en tilläggssanktion, och detta skäligen bör tillgodoräknas honom eller henne, ska rätten i ett beslut om upphävande fastställa den tid, räknad i månader, som ska avräknas från fängelsestraffet med anledning av fullgörandet. Precis som vid upphävande på grund av brister i fullgörandet ska domstolen alltså inte bestämma en kortare strafftid, utan endast fastställa den tid som ska avräknas från fängelsestraffet med anledning av fullgörandet.

Frågan om ett tillgodoräknande skäligen bör ske, och hur lång tid som i så fall ska avräknas, bör avgöras efter i huvudsak samma principer som vid upphävande av ett beslut om villkorlighet på grund av brister i fullgörandet av tilläggssanktionen För en närmare beskrivning av dessa principer hänvisas till kommentaren till 27 kap. 8 §.

En särskild problematik som kan uppstå när det gäller övervakningssanktionen hänger samman med att övervakningen som utgångspunkt pågår under hela prövotiden och normalt sett under en tid som överstiger straffets längd. Detta kan medföra att sanktionen inte är helt slutförd när upphävandefrågan prövas, men ändå har fullgjorts till en sådan grad att straffet – vid en tillämpning av de vanliga avräkningsprinciperna – skulle reduceras till noll. Icke desto mindre kan ett upphävande vara påkallat med hänsyn till att det fortsatta fullgörandet av sanktionen hindras av att det ska dömas ut ett ovillkorligt fängelsestraff för den nya brottsligheten. För att undvika att det villkorliga fängelsestraffet delvis efterges i en sådan situation bör domstolen här inte göra en mer omfattande avräkning än att ett fängelsestraff på minst en månad kvarstår.

Motsvarande bör gälla när hela tilläggssanktionen – oberoende av om denna är övervakning eller samhällstjänst – har fullgjorts och ett upphävande är motiverat av det skälet att den tidigare brottsligheten annars inte kan anses tillräckligt beaktad. Annars skulle den dömde,

så fort han eller hon fullgjort tilläggssanktionen, kunna begå nya brott under prövotiden utan att riskera att få avtjäna ens en minde del av straffet i anstalt. Även i ett sådant fall bör domstolen därför kunna frångå de vanliga modellerna för avräkning och fastställa avräkningstiden så att det i vart fall kommer att återstå en månad att avtjäna i anstalt eller enligt vad som annars gäller för ovillkorliga fängelsestraff.

4 e §

Paragrafen innehåller en undantagsbestämmelse från reglerna om upphävande av beslut om villkorlighet i föregående paragrafer. Övervägandena finns i avsnitt 6.11.5.

Av bestämmelsen framgår att rätten har möjlighet att avstå från att upphäva ett beslut om att straffet ska var villkorligt även om förutsättningarna för upphävande är uppfyllda. Kravet är att det finns särskilda skäl.

En situation då sådana skäl kan föreligga är när brottet har begåtts under prövotiden såväl för villkorligt fängelse som efter villkorlig frigivning. Om upphävandefrågan då aktualiseras med anledning av att den tidigare brottsligheten inte kan anses tillräckligt beaktad enbart genom att det döms ut ett ovillkorligt fängelsestraff för den nya brottsligheten bör ett upphävande många gånger ändå kunna underlåtas om den villkorligt medgivna friheten förverkas. Ofta bör den tidigare brottsligheten nämligen kunna anses tillräckligt beaktad på detta sätt. Det gäller särskilt om förverkandetiden överstiger den tid som, efter avräkning, skulle få avtjänas ovillkorligt vid ett upphävande.

En annan situation då det kan finnas särskilda skäl för att avstå från upphävande kan vara när en stor del av den tilläggssanktion som det villkorliga straffet förenats med har fullgjorts. Så kan exempelvis vara fallet när det nya, ovillkorliga, straffet kan antas hindra fullgörandet av en samhällstjänstsanktion, om det bara är några enstaka timmar av arbetet som kvarstår att utföra.

När det gäller övervakningssanktionen kan frågan vara mer svårbedömd, eftersom ingripandegraden i en sådan sanktion inte är helt given på förhand och har en svagare koppling till straffets längd än samhällstjänstsanktionen. Saken får avgöras genom en sammantagen bedömning där det särskilt bör beaktas i vilken utsträckning sanktionen har fullgjorts, hur den har skötts och hur långt det villkorliga

fängelsestraffet är. Om övervakningen har fullgjorts i sina mer substantiella delar, har pågått (eller utan hinder av verkställigheten av det nya straffet kan antas komma att pågå) under minst ett år och i huvudsak har skötts väl bör undantaget ofta kunna tillämpas om inte det villkorliga straffets längd talar däremot. Straffets längd kan lämpligen beaktas på det sättet att domstolen gör en provisorisk avräkning för vad som fullgjorts av sanktionen med tillämpning av gängse principer. Om detta ger en avräkning på strafftiden ner till noll bör straffets längd inte anses hindra att undantaget tillämpas. Det sagda gäller under förutsättning att inte också återfallet i sig kräver ett upphävande för att den tidigare brottsligheten annars inte kan anses tillräckligt beaktad. Mer flagranta återfall bör således föranleda att beslutet om villkorlighet upphävs även under nyss nämnda omständigheter.

Också sådana förhållanden, hänförliga till framför allt den tilltalades livssituation, som kan vägas in i bedömningen av om straffet överhuvudtaget ska vara villkorligt kan i undantagsfall beaktas i detta sammanhang. Även om dessa omständigheter inte varit tillräckliga för att motivera ett helt eller delvis villkorligt fängelsestraff, kan de alltså utgöra särskilda skäl för att avstå från att upphäva ett tidigare beslut om villkorlighet. Likaså kan sådana omständigheter som kan beaktas i lindrande riktning vid straffmätningen, såsom att den tilltalade frivilligt har angett sig eller har medverkat till utredningen av brott, beaktas. Även det förhållandet att den dömde var under 18 år vid det brott som föranledde det villkorliga fängelsestraffet bör, tillsammans med andra omständigheter som talar i samma riktning, någon gång kunna motivera att ett upphävande underlåts.

Övriga bestämmelser

6 §

I paragrafen finns bestämmelser om ändrade förhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 6.11.6.

Första stycket ändras på så sätt att villkorlig dom och skyddstill-

syn, till följd av att dessa påföljder utmönstras, utgår ur uppräkningen i den första meningen av vilka tidigare påföljder som kan aktualisera en sådan omprövning som avses i bestämmelsen. Vidare ersätts uppräkningen av de olika ungdomspåföljderna i samma mening med uttrycket ”en särskild ungdomspåföljd enligt 32 kap.”. Någon ändring

i sak är i denna del inte avsedd. Förändringarna innebär att omprövning i angivna fall ska ske när påföljden enligt den ursprungliga domen var fängelse, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård. Med fängelse avses även villkorliga fängelsestraff.

Även andra meningen i första stycket ändras på så sätt att villkorlig dom och skyddstillsyn utgår ur uppräkningen av vilka påföljder som kan aktualisera en sådan omprövning som avses där. Omprövning ska i angivna fall således fortsättningsvis ske när den berörda påföljden är fängelse, oavsett om straffet är villkorligt eller ovillkorligt, eller sluten ungdomsvård.

Andra stycket ändras endast på så sätt att det förtydligas att det

som avses är fängelsestraff på viss tid som inte är villkorliga. Bestämmelsen får därmed samma innebörd som hittills.

35 kap.

7 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om preskription av bötesstraff och vite som har dömts ut. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.3 och frågan berörs även i avsnitt 6.10.1.

Första och andra styckena är oförändrade.

I tredje stycket görs ett tillägg om att första och andra styckena även gäller sådana böter som avses i 27 kap. 1 §. Genom tillägget framgår alltså att den femåriga preskriptionstiden för böter även omfattar sådana böter som dömts ut som tilläggssanktion till villkorligt fängelse. Om sådana böter inte undanröjs och ersätts av en annan tilläggssanktion kan således indrivningsåtgärder fortgå som längst till dess att fem år har förflutit sedan det villkorliga fängelsestraffet fick laga kraft.

37 kap.

7 §

I paragrafen anges vilka av Kriminalvårdens beslut som får överklagas till övervakningsnämnden. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.2.

Paragrafen ändras på så sätt att hänvisningen till hittillsvarande 28 kap. 7 § avseende åtgärder i fråga om skyddstillsynsdömda ersätts av en hänvisning till 27 kap. 5 §. Det innebär att Kriminalvårdens beslut om varning eller föreskrifter, med anledning av att den som dömts till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning inte fullgjort sina skyldigheter till följd av tilläggssanktionen, får överklagas till övervakningsnämnd. När det gäller Kriminalvårdens beslut avseende villkorligt frigivna är paragrafen oförändrad.

11 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av en övervakningsnämnds beslut. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.2.

Första stycket ändras på så sätt att hänvisningen till hittillsvarande

28 kap. 7 § avseende åtgärder i fråga om skyddstillsynsdömda ersätts av en hänvisning till 27 kap. 5 §. Det innebär att en övervakningsnämnds beslut om varning eller föreskrifter, med anledning av att den som dömts till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning inte fullgjort sina skyldigheter till följd av tilläggssanktionen, får överklagas till tingsrätten i den ort där övervakningsnämnden ligger. Här görs också ett förtydligande när det gäller Kriminalvårdens rätt att vid sidan av den enskilde överklaga övervakningsnämndens beslut. Förtydligandet, som innebär att ordet ”även” läggs till i lagtexten, avser inte att ändra något i sak. Första stycket ändras också på så sätt att hänvisningen till hittillsvarande 28 kap. 11 § om omhändertagande av skyddstillsynsdömda ersätts av en hänvisning till 27 kap. 9 § som avser omhändertagande av den som dömts till villkorligt fängelse.

Andra stycket är oförändrat.

38 kap.

3 §

Paragrafen innehåller forumregler för vissa fall. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.1 och 6.10.3.

I första stycket utgår den hittillsvarande första meningen om åtgärder avseende den som dömts till villkorlig dom.

Andra stycket ändras så att bestämmelsen, i stället för att avse talan

om undanröjande av skyddstillsyn enligt hittillsvarande 28 kap. 8 §, avser talan enligt 27 kap. 4 § om undanröjande av böter som tilläggssanktion till villkorligt fängelse och talan enligt 27 kap. 6 § om upphävande av beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt. Enligt bestämmelsen ska talan i båda dessa fall väckas vid den tingsrätt, inom vars område det frivårdskontor ligger där den dömde är inskriven, eller vid den rätt som först avgjort det mål där dom på villkorligt fängelse meddelats.

Tredje stycket är oförändrat.

5 §

I paragrafen regleras anhängiggörande av viss typ av talan. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.3.

Paragrafen ändras så att den i stället för att gälla talan som avses i hittillsvarande 27 kap. 6 § respektive 28 kap. 8 § gäller talan som avses i 27 kap. 6 §. Det innebär att en talan om upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt, vilken talan ska anhängiggöras före prövotidens utgång (se 27 kap. 6 § andra stycket), anses anhängiggjord när ansökan om målets upptagande delgavs den dömde. Det görs också en ändring av språklig natur, som inte avser att ändra något i sak.

6 §

I paragrafen finns bestämmelser om domförhet för vissa fall. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.4, 6.10.7 och 6.11.5.

Första stycket, som anger att nämndemän ska delta vid en tings-

rätts avgörande i vissa frågor som avser en tidigare utdömd påföljd, anpassas till det nya systemet. Hänvisningarna till hittillsvarande

2 och 2 a §§ tas således bort och hänvisningarna till hittillsvarande 27 kap. 6 § och 28 kap. 9 § ändras till att i stället avse 27 kap. 4 § om undanröjande av böter som tilläggssanktion till villkorligt fängelse och 27 kap. 7 § om upphävande av beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt. Det görs också ett tillägg som anger att nämndemän även ska delta när en tingsrätt avgör en fråga om upphävande av beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt enligt 34 kap. 4 a §.

Också andra stycket, som anger vissa fall där en tingsrätt är domför med en lagfaren domare, anpassas till det nya systemet. Detta genom att samtliga hänvisningar till hittillsvarande bestämmelser ersätts av en hänvisning till 27 kap. 9 § första och tredje styckena. Genom den hänvisningen framgår således att en lagfaren domare vid den domstol där det förs en talan om upphävande av beslutet om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt är behörig att besluta om omhändertagande av den dömde samt om förlängning av ett sådant beslut.

8 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet vid åtgärder med avseende på en tidigare utdömd påföljd. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.4 och 6.10.7.

I första stycket ändras hänvisningarna till hittillsvarande 2 och 2 a §§, 27 kap. 2 a § tredje stycket, 5 § tredje stycket och 6 § samt 28 kap. 9 § till att i stället avse 27 kap. 4 § om undanröjande av böter som tilläggssanktion till villkorligt fängelse och 27 kap. 7 § om upphävande av beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt.

I andra stycket ersätts hänvisningen till hittillsvarande 28 kap. 11 § första och tredje styckena av en hänvisning till 27 kap. 9 § första och tredje styckena. Genom den hänvisningen framgår således att om rätten, sedan talan väckts om upphävande av beslutet om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt, finner att den dömde ska omhändertas, eller att ett tidigare beslutat omhändertagande ska förlängas, får beslut om det meddelas utan att den dömde ges tillfälle att yttra sig.

9 §

I de fall som behandlas i paragrafen ska rättens beslut om åtgärd gälla omedelbart om inte något annat beslutas. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.7.

Paragrafen ändras så att hänvisningarna till hittillsvarande 27 kap. 2 a § tredje stycket och 5 § tredje stycket samt 28 kap. 11 § första och tredje styckena ersätts av en hänvisning till 27 kap. 9 § första och tredje styckena som avser rättens beslut om omhändertagande av den som dömts till villkorligt fängelse respektive förlängning av ett sådant beslut. Utgångspunkten är alltså att beslut av det angivna slaget gäller omedelbart. Vidare utgår hänvisningarna till hittillsvarande 27 kap. 6 § och 28 kap. 9 § avseende föreskrifter, övervakning och prövotid vid misskötsamhet efter villkorlig dom eller dom på skyddstillsyn.

12 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om polishandräckning. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.7.

Paragrafen ändras så att hänvisningarna till hittillsvarande 28 kap. 6 c och 11 §§ om omhändertagande av skyddstillsynsdömda ersätts av en hänvisning till 27 kap. 9 § om omhändertagande av den som dömts till villkorligt fängelse. Genom hänvisningen framgår alltså att domstolar, övervakningsnämnder och Kriminalvården har rätt att få handräckning av Polismyndigheten när den som dömts till villkorligt fängelse ska omhändertas.

19 §

I paragrafen anges att mål om uppskjuten villkorlig frigivning ska handläggas skyndsamt av domstolen. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.1 och 6.10.3.

Paragrafen ändras genom att det läggs till en andra mening, enligt vilken det införs ett skyndsamhetskrav också för mål om undanröjande av böter som tilläggssanktion till villkorligt fängelse enligt 27 kap. 4 § samt mål om upphävande av beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt enligt 27 kap. 7 §. Av 4 kap. 3 § lagen (2028:000) om

villkorligt fängelse följer att motsvarande gäller för Kriminalvårdens handläggning av ärenden om varning enligt 27 kap. 5 § (jfr även 12 kap. 3 § fängelselagen [2010:610]).

20 §

Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om ersättning från staten för skador som orsakats av den som fullgör samhällstjänst eller ungdomstjänst. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.6.

Paragrafen ändras så att hänvisningarna till hittillsvarande 27 kap. 2 a § första stycket och 28 kap. 2 a § första stycket om föreskrift om samhällstjänst vid villkorlig dom respektive skyddstillsyn ersätts av en hänvisning till 27 kap. 2 § om samhällstjänst som tilläggssanktion till villkorligt fängelse.

2.3. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

20 kap.

7 §

I paragrafen regleras förutsättningar för åklagare att besluta om åtalsunderlåtelse. Övervägandena finns i avsnitt 14.4.2.

Första stycket andra punkten ändras för att anpassas till systemet

med villkorligt fängelse. Ändringen innebär att åklagare får besluta om åtalsunderlåtelse om det, efter åtal och fällande dom, kan antas att det skulle dömas ut ett villkorligt fängelsestraff utan tilläggssanktion eller med dagsböter som tilläggssanktion. Syftet med ändringen är att åtalsunderlåtelse ska kunna beslutas i motsvarande situationer där det i dag är möjligt när påföljden kan antas bli villkorlig dom. Liksom hittills har gällt förutsätter åtalsunderlåtelse enligt denna punkt dels att inte något väsentligt allmänt eller enskilt intresse åsidosätts, dels att det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse. Ledning i dessa bedömningar kan hämtas ur nuvarande praxis.

21 kap.

3 a §

I paragrafen regleras förutsättningarna för förordnande av offentlig försvarare. Övervägandena finns i avsnitt 14.6.2.

Andra stycket andra punkten ändras för att anpassas till systemet

med villkorligt fängelse. Ändringen innebär att offentlig försvarare ska förordnas även om inte förutsättningarna i första stycket är uppfyllda, om det behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorligt fängelse utan tilläggssanktion eller med dagsböter som tilläggssanktion.

Liksom i dag ska utgångspunkten enligt bestämmelsen vara att en offentlig försvarare ska förordnas på begäran av den misstänkte om det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas vid en eventuell fällande dom för brottet. Enligt den hittills gällande regleringen ska en offentlig försvarare dock inte förordnas om den enda tveksamheten är valet mellan böter och villkorlig dom. Förändringen innebär att detsamma ska gälla i systemet med villkorligt fängelse, om den enda tveksamhet som råder är om den misstänkte kan förväntas dömas till dagsböter eller villkorligt fängelse med dagsböter som tilläggssanktion, dvs. den minst ingripande tilläggssanktionen, eller utan tilläggssanktion.

Förändringen innebär att en offentlig försvarare ska förordnas om det råder osäkerhet vid påföljdsvalet, inklusive valet av tilläggssanktion. Om det inte råder någon tvekan om påföljdsvalet, ska offentlig försvarare inte förordnas med stöd av denna punkt. I systemet med villkorligt fängelse ska straffets längd mätas ut även när påföljden ska bestämmas till villkorligt fängelse. Mindre tveksamheter i bedömningen av straffets längd, exempelvis om straffet ska fastställas till en eller två månader, bör inte anses utgöra en sådan tveksamhet som innebär att en offentlig försvarare ska förordnas, så länge det framstår som klart vilken påföljd, inklusive tilläggssanktion till villkorligt fängelse, som kommer att väljas. Utöver detta kan ledning för tillämpningen hämtas ur nuvarande praxis.

23 kap.

10 §

I paragrafen regleras vem som får närvara vid ett förhör under förundersökningen. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.11.

Paragrafen ändras endast på så sätt att det i femte stycket hänvisas till ett annat lagrum. Ändringen föranleds av att bestämmelserna om strafflindring vid utredningsmedverkan flyttas från 29 kap. 5 a § brottsbalken till 28 kap. 13 § samma balk.

24 kap.

1 §

I paragrafen regleras de grundläggande förutsättningarna för häktning. Övervägandena finns i avsnitt 13.3.

Tillämpningsområdet för den s.k. häktningspresumtionen vid allvarliga brott i andra stycket utvidgas till att vara tillämplig vid försök, förberedelse eller stämpling till ett brott för vilket det inte är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse i fyra år. Presumtionens tillämplighet är alltså vid dessa osjälvständiga brottsformer beroende av straffskalans utformning för ett fullbordat brott. Bedömningen av straffvärdet i det enskilda fallet är inte avgörande för om presumtionen är tillämplig.

Häktningspresumtionen utvidgas även på så sätt att den omfattar de specifika brotten grov fridskränkning, grov kvinnofridskränkning och hedersförtryck enligt 4 kap.4 a och 4 e §§brottsbalken. För dessa brott är minimistraffet fängelse i ett år. Presumtionen för häktning är därför inte tillämplig på dessa brott på någon av de andra grunderna som regleras i paragrafen.

Paragrafen ändras också språkligt.

27 kap.

18 a §

I paragrafen regleras i vilka fall hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation får användas om någon är skäligen misstänkt för brott. Övervägandena finns i avsnitt 14.3.2.

Andra stycket ändras i två hänseenden. Förbehållet i fjärde punkten, om det kan antas att brottet inte leder endast till böter, utgår

eftersom böter inte längre ska ingå i straffskalan för brottet kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte. En liknande ändring görs i

nionde punkten, som avser brottet mened, där begränsningen till fall

där brottets straffvärde kan antas överstiga fängelse i tre månader utgår. Detta eftersom minimistraffet för mened höjs till fängelse i sex månader.

18 b §

I paragrafen regleras i vilka fall hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation får användas i syfte att utreda vem som skäligen kan misstänkas för brott. Övervägandena finns i avsnitt 14.3.2.

Med hänsyn till att minimistraffet för grovt dataintrång, grovt bedrägeri, grovt penningtvättsbrott och näringspenningtvätt, grovt brott, skärps till fängelse i ett år utgår straffvärdebegränsningen i andra

stycket andra, fjärde, och nuvarande trettonde punkten. Därutöver

stryks hittillsvarande tionde och tolfte punkten eftersom grovt vapenbrott och grovt brott enligt 29 a § första stycket lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor numera har ett minimistraff på fyra års fängelse, vilket innebär att de omfattas av den första punkten. Av samma skäl utgår också grov vapensmuggling och grov smuggling av explosiv vara ur elfte punkten. Eftersom vissa punkter utgår justeras också punktnumreringen.

29 kap.

2 §

Paragrafen reglerar vilka frågor som ska vara föremål för särskild omröstning i brottmål. Övervägandena finns i avsnitt 14.10.2.

I första stycket görs endast språkliga ändringar.

Andra stycket ändras i sak i två avseenden. För det första ändras

tredje punkten så att det där anges att det ska röstas särskilt rörande val av påföljd, där påföljdsvalet även innefattar frågan om ett fängelsestraff ska dömas ut villkorligt. För det andra införs en ny fjärde punkt, enligt vilken frågan om valet av tilläggssanktion till villkorligt fängelse ska bli föremål för en särskild omröstning.

Regleringen innebär att det först ska röstas i ett sammanhang om brottslighetens straffmätningsvärde uttryckt i böter eller fängelse samt – för det fall att straffmätningsvärdet motsvarar ett fängelsestraff – om det finns förutsättningar att besluta att fängelsestraffet ska vara helt eller delvis villkorligt (omröstning om val av påföljd enligt punkten 3). I omröstning om val av påföljd ingår även frågan om att låta bli att döma till påföljd, dvs. förklara den tilltalade fri från påföljd på grund av allvarlig psykisk störning enligt 31 kap. 6 § brottsbalken (hittillsvarande 30 kap. 6 §) eller meddela påföljdseftergift enligt 28 kap. 22 § brottsbalken (hittillsvarande 29 kap. 6 §).

Om omröstningen enligt punkten 3 resulterar i att det ska dömas ut ett villkorligt fängelsestraff, ska det därefter röstas särskilt i frågan om valet av tilläggssanktion till det villkorliga fängelsestraffet (omröstning enligt punkten 4). Den omröstningen ska avse både vilken eller vilka tilläggssanktioner det villkorliga fängelsestraffet ska förenas med och hur omfattande dessa ska vara, dvs. antalet dagsböter och antalet timmar samhällstjänst.

I den tredje punkten har hittills angetts att det ska röstas särskilt angående frågan om påföljd, utom såvitt gäller storleken av dagsbot, föreskrifter, varning, övervakning, förlängning av prövotid eller verkställighet av påföljd. Dessa frågor, i den mån de aktualiseras i det nya systemet, ska i stället bli föremål för särskild omröstning enligt punkten 4 (som enligt vårt förslag motsvaras av punkten 5).

I tredje stycket görs endast språkliga ändringar. Liksom i dag ska enligt tredje stycket före omröstning enligt andra stycket 3 särskild omröstning ske om någon ledamot anser att det bör bli fråga om att

överlämna den tilltalade till rättspsykiatrisk vård eller att döma ut en ungdomspåföljd av annat slag än sluten ungdomsvård.

30 kap.

6 §

Paragrafen reglerar förutsättningarna för att utfärda dom i förenklad form. Övervägandena finns i avsnitt 14.9.2.

Ändringarna i första stycket innebär att dom i förenklad form får utfärdas i tre situationer; om påföljden bestäms till annat än fängelse eller sluten ungdomsvård (punkten 1), om påföljden bestäms till ovillkorligt fängelse i högst sex månader (del av punkten 2) och om påföljden bestäms till fängelse och det beslutas att fängelsestraffet ska vara villkorligt (del av punkten 2). I samtliga situationer krävs enligt vad som anges inledningsvis i stycket att den tilltalade har erkänt gärningen.

Regleringen i punkten 1 innebär att domen får utfärdas i förenklad form om påföljden bestäms till böter eller till en annan ungdomspåföljd än sluten ungdomsvård. Regleringen i punkten 2 innebär för det första att domen får utfärdas i förenklad form om det döms ut ett ovillkorligt fängelsestraff som uppgår till högst sex månader. Den delen av bestämmelsen motsvarar vad som hittills gällt såvitt avser möjligheten att utfärda dom i förenklad form när det döms ut ett fängelsestraff. Punkten 2 ger också möjlighet att utfärda domen i förenklad form om det döms ut ett helt eller delvis villkorligt fängelsestraff. Det görs inte någon begränsning såvitt avser det villkorliga fängelsestraffets längd eller valet av tilläggssanktion. Oavsett hur långt det villkorliga fängelsestraffet är och vilken tilläggssanktion det förenas med får alltså domen utfärdas i förenklad form, om övriga förutsättningar som anges i paragrafen är uppfyllda.

Andra stycket motsvarar utan ändring i sak vad som hittills före-

skrivits i slutet av första stycket. Tredje stycket motsvarar hittillsvarande andra stycket. Hänvisningen till första stycket första meningen ändras till första stycket, som en följd av att styckesindelningen i paragrafen ändras. Någon ändring i sak är inte avsedd.

33 kap.

6 a §

Paragrafen innehåller bestämmelser om förenklad delgivning. Övervägandena finns i avsnitt 14.12.

Paragrafen ändras med anledning av att villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras och ersätts av ett system med villkorligt fängelse. Av ändringen följer att det är möjligt att använda förenklad delgivning i mål om upphävande av ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt, på motsvarande sätt som delgivningsformen hittills har fått användas i mål om undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn.

6 b §

Paragrafen anger i vilka fall tillgänglighetsdelgivning får användas. Övervägandena finns i avsnitt 14.12.

Första stycket tredje punkten ändras med anledning av att villkorlig

dom och skyddstillsyn utmönstras och ersätts av ett system med villkorligt fängelse. Av ändringen följer att det är möjligt att använda tillgänglighetsdelgivning i mål om upphävande av ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt, på motsvarande sätt som delgivningsformen hittills har fått användas i mål om undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn. I övrigt är första stycket oförändrat.

Andra stycket ändras så att det, i stället för att avse Kriminalvår-

dens beslut att anmäla till åklagare, eller begära att åklagare för talan om, att en villkorlig dom eller skyddstillsyn ska undanröjas, avser myndighetens beslut att begära att åklagare för talan om att upphäva ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt.

45 kap.

4 §

I paragrafen regleras vad åklagaren ska uppge i stämningsansökan. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.11.

Paragrafen ändras endast på så sätt att det i andra stycket hänvisas till ett annat lagrum. Ändringen föranleds av att bestämmelserna om strafflindring vid utredningsmedverkan flyttas från 29 kap. 5 a § brottsbalken till 28 kap. 13 § samma balk.

10 a §

I paragrafen regleras förutsättningarna för tingsrätt att avgöra ett brottmål utan huvudförhandling. Övervägandena finns i avsnitt 14.8.2.

Första stycket tredje punkten ändras för att anpassas till systemet

med villkorligt fängelse. Hittills har tingsrätt kunnat avgöra mål utan huvudförhandling enligt punkten när det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet. Genom ändringen får tingsrätten möjlighet att avgöra mål utan huvudförhandling om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorligt fängelse utan tilläggssanktion eller med dagsböter som tilläggssanktion, under i övrigt samma förutsättningar som gäller i dag.

Andra stycket ändras endast på så sätt att sista meningen utgår,

vilket är en följd av att villkorlig dom utmönstras. Att tingsrätten inte utan huvudförhandling får döma till villkorligt fängelse med samhällstjänst som tilläggssanktion följer av första stycket.

46 kap.

15 a §

I paragrafen regleras förutsättningarna för att avgöra ett brottmål efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro. Övervägandena finns i avsnitt 14.7.2.

I första stycket ändras första punkten. Ändringen innebär att villkorliga fängelsestraff får dömas ut efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro, oberoende av fängelsestraffets längd och oavsett vilken tilläggssanktion straffet förenas med. Också straff som är delvis villkorliga får dömas ut i den tilltalades utevaro.

Enligt andra stycket är det möjligt att avgöra målet i den tilltalades utevaro även i fall då det finns anledning att förverka villkorligt medgiven frihet, förutsatt att den sammanlagda strafftiden som döms ut inte överstiger sex månader. I stycket läggs till att detta också ska gälla för strafftid som ska avtjänas i anledning av att domstolen upphäver ett beslut om att ett tidigare utdömt straff ska vara villkorligt.

48 kap.

2 §

I paragrafen beskrivs innebörden av strafföreläggande och vad ett sådant kan innehålla. Övervägandena finns i avsnitt 14.5.2.

Första stycket ändras endast på det sättet att det klargörs att straff-

föreläggande får avse villkorligt fängelse under de förutsättningar som anges i 4 § andra stycket.

4 §

I paragrafen regleras förutsättningarna för att åklagare ska få besluta om strafföreläggande. Övervägandena finns i avsnitt 14.5.2.

Andra stycket anpassas till systemet med villkorligt fängelse. Änd-

ringen innebär att strafföreläggande kan inkludera villkorligt fängelse utan tilläggssanktion eller med dagsböter som tilläggssanktion om det är sannolikt att rätten skulle döma till en sådan påföljd. Strafföreläggande kan utfärdas när det finns andra tänkbara påföljdsalternativ men där villkorligt fängelse utan tilläggssanktion eller med dagsböter som tilläggssanktion framstår som det mest sannolika. Det handlar om fall där påföljden inte kan stanna vid böter, men det samtidigt är tydligt att brottsligheten inte är allvarligare än att det blir fråga om ett villkorligt fängelsestraff, som inte är förenat med en mer ingripande tilläggssanktion än dagsböter. Viss ledning för tillämpningen kan även

hämtas ur nuvarande praxis och tidigare förarbetsuttalanden avseende villkorlig dom (prop. 2021/22:279).

10 §

Paragrafen innehåller regler om godkännande av strafföreläggande på förhand. Övervägandena finns i avsnitt 14.5.2.

Första stycket anpassas till systemet med villkorligt fängelse. Ett

strafföreläggande som avser villkorligt fängelse får inte godkännas på förhand. Detta överensstämmer med vad som hittills gällt för straffförelägganden som avser villkorlig dom.

49 kap.

5 §

I paragrafen regleras vilka av tingsrättens beslut som får överklagas särskilt. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.7.

Bestämmelsen i sjätte punkten anpassas till systemet med villkorligt fängelse genom att hänvisningen till brottsbalken ändras från 28 kap. till 27 kap. Det som hittills har avsetts är att beslut om omhändertagande av den som dömts till skyddstillsyn kan överklagas särskilt. Ändringen innebär att möjligheten att överklaga särskilt i stället gäller för beslut om omhändertagande enligt bestämmelserna i 27 kap. 9 § brottsbalken av den som dömts till villkorligt fängelse.

51 kap.

8 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om kommunicering när en tingsrätts avgörande av saken i ett brottmål överklagas till hovrätt. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.7.

Bestämmelsen i tredje stycket tredje meningen anpassas till systemet med villkorligt fängelse genom att hänvisningen till brottsbalken ändras från 28 kap. till 27 kap. Det som hittills har avsetts är att hovrätten i fråga om beslut om omhändertagande av den som dömts till skyddstillsyn får ändra tingsrättens beslut, innan hovrätten dömer i

målet, även om motparten inte hörts. Ändringen innebär att hovrätten ges motsvarande möjlighet att omedelbart ändra beslut om omhändertagande av den som dömts till villkorligt fängelse.

13 §

Paragrafen reglerar förutsättningarna för hovrätt att avgöra brottmål utan huvudförhandling. Övervägandena finns i avsnitt 14.8.2.

Andra stycket tredje punkten ändras med anledning av införandet

av systemet med villkorligt fängelse. Hovrätt får i likhet med vad som gällt hittills enligt bestämmelsen utan huvudförhandling meddela dom om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller till påföljd. Genom ändringen får hovrätt utan huvudförhandling också döma den tilltalade till böter eller fängelse, där fängelsestraffet uppgår till högst sex månader eller döms ut villkorligt. Detta är en utvidgning gentemot vad som gällt hittills, där hovrätten endast har haft möjlighet att döma till böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, om inte parterna begärt att hovrätten ska avgöra målet utan huvudförhandling eller inte invänt mot det sedan fråga om detta väckts då inga formella begränsningar i fråga om påföljd föreskrivs.

I och med ändringen ges hovrätten alltså möjlighet att meddela dom på handlingarna om påföljden bestäms till böter, till ett ovillkorligt fängelsestraff om högst sex månader eller till ett villkorligt fängelsestraff, oberoende av längd och oavsett tilläggssanktion. Avgränsningen är densamma som numera ska gälla för avgörande efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro (46 kap. 15 a §).

Även fjärde stycket ändras. På motsvarande sätt som vid avgörande efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro ska hovrätten ha möjlighet att avgöra mål utan huvudförhandling även i fall då det finns anledning att förverka villkorligt medgiven frihet, förutsatt att den sammanlagda strafftiden som döms ut inte överstiger sex månader. Detsamma ska gälla för strafftid som ska avtjänas i anledning av att domstolen upphäver ett beslut om att ett tidigare utdömt straff ska vara villkorligt.

25 §

Paragrafen reglerar förbudet mot reformatio in pejus. Övervägandena finns i avsnitt 14.11.2.

Andra stycket ändras endast på så sätt att det förtydligas att sluten

ungdomsvård ska jämställas med fängelse som inte är villkorligt. Motsatsvis gäller därmed att sluten ungdomsvård ska anses mer ingripande än villkorligt fängelse, oavsett vilken tilläggssanktion det villkorliga fängelsestraffet förenas med.

I tredje stycket finns undantag från förbudet mot reformatio in pejus. Införandet av systemet med villkorligt fängelse innebär att undantagen knutna till villkorlig dom och skyddstillsyn inte längre behövs. Detta eftersom samhällstjänst inte längre ska kräva den dömdes samtycke och att möjligheten att döma till s.k. kontraktsvård utgår.

59 kap.

7 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om klagan på strafföreläggande. Övervägandena finns i avsnitt 14.5.2.

I första stycket görs endast språkliga ändringar.

Andra stycket ändras med anledning av införandet av systemet

med villkorligt fängelse. Ändringen innebär att klagan på strafföreläggande som avser böter eller villkorligt fängelse med dagsböter som tilläggssanktion ska ha kommit in till tingsrätten inom ett år från det att åtgärd för verkställighet av föreläggandet, i praktiken av böterna, företogs hos den misstänkte. Tidsfristen för klagan på strafföreläggande avseende villkorligt fängelse utan tilläggssanktion börjar löpa vid den tidpunkt då prövotiden för det villkorliga fängelsestraffet inleds.

2.4. Förslaget till lag om ändring i socialförsäkringsbalken

7 kap.

2 §

I paragrafen anges vilka som omfattas av det statliga personskadeskyddet. Övervägandena finns i avsnitt 14.14.4.

Enligt första stycket fjärde punkten omfattas den som utför samhällstjänst av det statliga personskadeskyddet. Paragrafen ändras för att anpassas till systemet med villkorligt fängelse, där samhällstjänst ska vara en tilläggssanktion till villkorligt fängelse.

102 kap.

20 §

Enligt paragrafen ska den handläggande myndigheten vid beräkningen av den bidragsgrundande inkomsten och reduceringsinkomsten i vissa fall bortse från utbetalningar av vissa typer av ersättningar och förmåner. Övervägandena finns i avsnitt 14.14.4.

Med hänsyn till att det inte längre kommer vara möjligt att döma till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan utgår sista strecksatsen i paragrafen.

106 kap.

19 §

Paragrafen innehåller regler om att en försäkrad som får sjukersättning eller aktivitetsersättning och befinner sig på familjehem, stödboende, eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten i vissa fall ska betala för sitt uppehälle. Övervägandena finns i avsnitt 14.14.4.

Paragrafen ändras med hänsyn till att det inte längre kommer vara möjligt att döma till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Regleringen kvarstår i förhållande till vårdvistelse enligt 11 kap. 3 § fängelselagen (2010:610).

27 §

Paragrafen innehåller regler om att en försäkrad som är häktad, intagen i anstalt eller vistas i familjehem m.m. ska betala för sitt uppehälle. Övervägandena finns i avsnitt 14.14.4.

Med hänsyn till att det inte längre kommer vara möjligt att döma till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan utgår första stycket

andra punkten och andra stycket.

31 §

Paragrafen innehåller regler om att den som får omställningspension, garantipension till omställningspension eller änkepension och vistas i ett familjehem, stödboende eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten i vissa fall ska betala för sitt uppehälle. Övervägandena finns i avsnitt 14.14.4.

Paragrafen ändras med hänsyn till att det inte längre kommer vara möjligt att döma till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Regleringen kvarstår i förhållande vårdvistelse enligt 11 kap. 3 § fängelselagen (2010:610).

2.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid

2 §

Paragrafen reglerar den s.k. söndagsregeln. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.7.

Av paragrafens första stycke, som är oförändrat, framgår att utgångspunkten är att om den tid då enligt lag eller annan författning en åtgärd ska vidtas infaller på en söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton, får åtgärden vidtas nästa vardag.

I andra stycket görs undantag från den angivna utgångspunkten beträffande fall som anges i tre olika punkter. De första och andra

punkterna är oförändrade. Den tredje punkten, som avser fristen för

övervakningsnämndens prövning av Kriminalvårdens beslut om tillfälligt omhändertagande, ändras så att hänvisningen till hittillsvarande

28 kap. 11 § om omhändertagande av skyddstillsynsdömda ersätts av en hänvisning till 27 kap. 9 § om omhändertagande av den som dömts till villkorligt fängelse.

2.6. Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken

19 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om att en dömd person i vissa fall av omedelbar straffverkställighet ska anses som häktad vid ett överklagande och om att det som i rättegångsbalken är föreskrivet för brottmål ska gälla även i mål som avser åtgärd i fråga om en tidigare utdömd påföljd, om inget annat är föreskrivet. Därtill innehåller paragrafen bestämmelser om kostnadsansvar för offentlig försvarare. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.4 och 6.10.7.

Första stycket ändras så att hänvisningen till hittillsvarande 28 kap.

11 § om omhändertagande av skyddstillsynsdömda ersätts av en hänvisning till 27 kap. 9 § om omhändertagande av den som dömts till villkorligt fängelse. Genom hänvisningen framgår alltså att om den som har dömts till villkorligt fängelse är omhändertagen och domen överklagas anses den dömde som häktad för brottet. Detta får betydelse för tillämpningen av bl.a. regler om förordnande av offentlig försvarare (21 kap. 3 a § rättegångsbalken).

I andra stycket görs ett tillägg som innebär att det som i rättegångsbalken föreskrivs för brottmål, om inget annat är föreskrivet, ska gälla även i mål om undanröjande av böter som tilläggssanktion till villkorligt fängelse eller upphävande av beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt. Bestämmelser som innebär en särreglering i förhållande till rättegångsbalkens regler i detta avseende finns framför allt i 38 kap. 8 § brottsbalken.

Tredje stycket ändras så att den första meningen i stället för att avse

mål om undanröjande av villkorlig dom respektive skyddstillsyn enligt hittillsvarande 27 kap. 6 § och 28 kap. 8 §brottsbalken, avser mål om undanröjande av böter som tilläggssanktion till villkorligt fängelse enligt 27 kap. 4 § brottsbalken samt mål om upphävande av beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt enligt 27 kap. 7 § samma balk. Om en offentlig försvarare har förordnats för den dömde i mål av det angivna slaget ska alltså 31 kap. rättegångsbalken om

ersättningsskyldighet för den tilltalade tillämpas. I den första meningen görs också en mindre språklig ändring. Den andra meningen är oförändrad.

2.7. Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

11 §

Paragrafen innehåller regler om hinder mot utlämning på grund av åtgärder som föranletts av annat brott än det som utlämningsframställningen avser. Övervägandena finns i avsnitt 14.13.8.

Enligt första stycket föreligger hinder mot utlämning bl.a. om den som utlämningsframställan avser är dömd till fängelse i Sverige. Regleringen ändras på det sättet att det förtydligas att det som avses är fängelsestraff som inte är villkorliga. I paragrafen görs också vissa språkliga ändringar.

2.8. Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

6 §

Om en framställning om verkställighet i Sverige bifalls, ska det utdömda straffet enligt paragrafen omvandlas till fängelse på lika lång tid. Paragrafen ändras med anledning av införandet av villkorligt fängelse. Ändringen innebär att när straffet omvandlas till fängelse får det inte beslutas att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Därutöver görs vissa språkliga ändringar. Övervägandena finns i avsnitt 14.13.5.

8 §

I paragrafen regleras när en dom på fängelse får verkställas i de övriga nordiska länderna. Övervägandena finns i avsnitt 14.13.5.

Första stycket ändras endast på så sätt att det förtydligas att det

som avses är fängelsestraff som inte är villkorliga.

9 §

I paragrafen anges att vissa villkor ska uppställas när någon som har dömts till fängelse överförs för verkställighet av domen i de övriga nordiska länderna. Övervägandena finns i avsnitt 14.13.5.

På motsvarande sätt som 8 § förtydligas i första stycket att det som avses är fängelsestraff som inte är villkorliga. Paragrafen ändras också språkligt.

12 §

I paragrafen regleras vad som ska gälla för övervakningen när det begärs att övervakning av någon som blivit villkorligt dömd med föreskrift om övervakning i ett annat nordiskt land ska anordnas i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 14.13.5.

Enligt den hittillsvarande regleringen i första stycket ska det som bestämts om prövotid och övervakningstid i den andra staten gälla. Detsamma gäller för de föreskrifter som meddelats i anslutning till domen, om inte Kriminalvården beslutar något annat. I övrigt ska det som gäller enligt svensk lag om skyddstillsyn tillämpas. Med anledning av att skyddstillsyn som påföljd utmönstras ändras detta till att avse villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssanktion.

14 §

Enligt paragrafen kan en villkorlig påföljd som meddelats i ett annat nordiskt land undanröjas i Sverige, även om övervakning inte har anordnats här. Övervägandena finns i avsnitt 14.13.5.

Om den dömde ska dömas för annat brott i Sverige får den tidigare utdömda påföljden undanröjas och för brotten dömas till en gemensam påföljd. Enligt den hittillsvarande regleringen ska den tidigare domen i sådana fall anses som en dom på skyddstillsyn. Detta ändras till att domen ska anses som en dom på villkorligt fängelse. Därutöver görs vissa språkliga ändringar.

15 §

I paragrafen regleras förutsättningarna för överflyttning till ett annat nordiskt land av övervakning av den som dömts till villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssanktion. Övervägandena finns i avsnitt 14.13.5.

Första stycket ändras på så sätt att det i stället för övervakning till

följd av skyddstillsyn anges att det är övervakning av den som dömts till villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssanktion som kan överflyttas.

Till följd av ändringen i första stycket ändras i andra stycket ordet ”skyddstillsynen” till ”övervakningen”. Det som åsyftas är övervakningen till följd av domen på villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssanktion. På motsvarande sätt görs i tredje stycket en ändring där ordet ”skyddstillsynen” ersätts med ”det villkorliga fängelsestraffet”.

16 §

Av paragrafen framgår att vissa beslut som meddelats i ett annat nordiskt land ska gälla även i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 14.13.5.

Paragrafen, som hittills har avsett beslut om undanröjande av en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utdömts i Sverige, ändras för att anpassas till systemet med villkorligt fängelse. Härefter ska ett beslut i ett annat nordiskt land, som innebär att ett i Sverige utdömt villkorligt fängelsestraff inte längre ska vara villkorligt, gälla även här. Eftersom det kan finnas skillnader i staternas regelverk för sådana beslut anges i paragrafen att det kan vara fråga om såväl beslut om att straffet inte längre ska vara villkorligt som att det ska undanröjas eller annars verkställas i anstalt. Syftet är att paragrafen ska träffa alla fall där beslutet innebär att påföljden inte längre ska vara villkorligt fängelse.

2.9. Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

4 §

I paragrafen straffbeläggs grovt skattebrott. Första stycket ändras så att minimistraffet för brottstypen höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. I övrigt görs vissa språkliga ändringar i andra

stycket. Övervägandena finns i avsnitt 8.16.2.

Höjningen av minimistraffet för grovt skattebrott är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och skattebrott av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grovt skattebrott. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för det grova brottet att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för skattebrott av normalgraden blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

2.10. Förslaget till lag om ändring i passlagen (1978:302)

19 §

I paragrafen regleras i vilka fall passtillstånd fordras. Övervägandena finns i avsnitt 7.7.1 och 14.14.6.

I första punkten förtydligas att det som avses är fängelsestraff som inte är villkorliga. Det görs också en justering med anledning av att fängelse på kortare tid än en månad inte längre ska kunna dömas ut.

I andra punkten ändras skyddstillsyn till villkorligt fängelse.

2.11. Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

2 §

I paragrafen anges vad samarbetet enligt lagen avser. Övervägandena finns i avsnitt 14.13.7.

I första stycket punkten 2 a) ändras skyddstillsyn till villkorligt fängelse. Samarbetet enligt lagen ska således, på motsvarande sätt som hittills har gällt för skyddstillsyn, i fortsättningen gälla villkorligt fängelse.

13 §

Paragrafen anger vilka svenska regler om kriminalvård i frihet som ska tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 14.13.7.

Paragrafen anpassas till systemet med villkorligt fängelse. Hänvisningen till paragraferna i brottsbalken kvarstår eftersom de är relevanta även fortsättningsvis i förhållande till villkorlig frigivning. Det läggs till en hänvisning till relevanta paragrafer i lagen (2028:000) om villkorligt fängelse.

20 §

Paragrafen innehåller regler om tillgodoräknande av tid som frihetsberövad i den andra staten när en påföljd som dömts ut enligt 18 § undanröjas. Övervägandena finns i avsnitt 14.13.7.

Paragrafen anpassas till systemet med villkorligt fängelse. Enligt 18 § får rätten om det föreligger hinder mot verkställighet i Sverige bestämma en ny påföljd enligt svensk lag för brott som avses i framställningen. I de fall det döms ut ett villkorligt fängelsestraff med stöd av 18 § ska, i likhet med vad som gäller i dag för villkorlig dom och skyddstillsyn, om domstol senare upphäver beslutet om att straffet ska vara villkorligt den dömde i skälig mån tillgodoräknas tid som frihetsberövad i den andra staten till följd av den utländska domen eller inom ramen för rättsprocessen där.

2.12. Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189)

15 §

I paragrafen regleras förutsättningarna för att förvandla böter till fängelse. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.3 och 7.8.

I första stycket förtydligas att det som avses är förvandling till fängelse som inte är villkorligt.

Andra stycket är oförändrat. Tredje stycket ändras genom att den lägsta tid som förvandlings-

straffet ska bestämmas till höjs från 14 dagar till en månad. Därmed överensstämmer den lägsta tiden även fortsättningsvis med den som gäller som allmänt fängelseminimum enligt 26 kap. 1 § brottsbalken.

22 §

Paragrafen anger fall där förvandling av böter inte får ske. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.3.

Första stycket ändras genom att det i uppräkningen av fall där bötes-

förvandling inte får ske läggs till en ny andra punkt som avser böter som utgör tilläggssanktion till villkorligt fängelse. I övrigt görs ändringar av språklig och redaktionell natur, som inte avser att ändra något i sak.

Andra stycket är oförändrat.

2.13. Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning

1 §

Paragrafen reglerar när rätten får besluta om en rättspsykiatrisk undersökning. Paragrafen ändras på så sätt att hänvisningen i första stycket andra punkten till 30 kap. 6 § brottsbalken ersätts med en hänvisning till 31 kap.4–6 §§brottsbalken. Övervägandena finns i avsnitt 6.13.2.

2.14. Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

1 §

Paragrafen, som reglerar när rätten ska inhämta ett yttrande från Kriminalvården, förtydligas och ändras med anledning av införandet av villkorligt fängelse. Övervägandena finns i avsnitt 6.14.

Av första stycket framgår att ett yttrande från Kriminalvården ska inhämtas om det behövs för att avgöra påföljdsfrågan eller någon annan fråga som prövas i målet. Det sistnämnda kan t.ex. avse frågor om förverkande av egendom eller utvisning på grund av brott.

Vidare ska behovet av särskild utredning avse den misstänktes personliga förhållanden eller verkställigheten av en påföljd som den misstänkte kan komma att dömas till eller tidigare har dömts till. När villkorligt fängelse kan bli aktuellt behöver domstolen, om det finns anledning att anta att tilläggssanktionen inte kan stanna vid böter, regelmässigt utredning om den misstänktes personliga förhållanden som underlag för valet mellan övervakning och samhällstjänst. Således krävs i allmänhet underlag för bedömningen av om samhällstjänst är en olämplig sanktion för den tilltalade, inbegripet hans eller hennes inställning till en sådan sanktion, liksom upplysningar om behovet av stöd eller kontroll och övriga omständigheter av betydelse för sanktionsvalet.

Om det i princip står klart att annat än ovillkorligt fängelse inte kan komma i fråga behöver det som utgångspunkt inte inhämtas någon särskild personutredning. I vissa fall kan emellertid den tilltalades personliga förhållanden läggas till grund för ett beslut att straffet helt eller delvis ska vara villkorligt, trots att ett ovillkorligt fängelsestraff normalt skulle dömas ut för den aktuella brottsligheten. Sådana förhållanden kan också utgöra skäl för att avstå från att förena ett villkorligt fängelsestraff med en tilläggssanktion eller inverka på straffets längd. Finns det anledning att anta att den tilltalades personliga förhållanden kan få en sådan betydelse, bör följaktligen ett yttrande inhämtas.

Som framgått kan behovet av utredning också avse verkställigheten av en påföljd som den misstänkte kan komma att dömas till eller tidigare har dömts till. Exempelvis kan det, om den misstänkte saknar

hemvist i Sverige, behövas upplysningar om förutsättningarna för att överföra verkställigheten av ett villkorligt fängelsestraff (tilläggssanktionen) enligt lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europiska unionen. Rätten kan även vara betjänt av uppgifter om det tilltänkta verkställighetsinnehållet i ett visst straff, t.ex. vilka föreskrifter om deltagande i programverksamhet eller annat som den misstänkte kan bli föremål för om övervakning väljs som tilläggssanktion. Om den misstänkte tidigare har dömts till villkorligt fängelse kan vidare uppgifter om verkställigheten av det straffet ofta vara nödvändiga, företrädesvis för att kunna ta ställning till om beslutet om villkorlighet ska upphävas och hur lång tid som i så fall ska avräknas med anledning av vad som fullgjorts av tilläggssanktionen.

Bestämmelsen innebär inte att ett yttrande från Kriminalvården utgör ett formkrav för att kunna döma till villkorligt fängelse med en strängare sanktion än böter. Det är rätten som avgör huruvida en särskild personutredning behövs och under alla förhållanden medger

andra stycket, som är oförändrat, att rätten avstår från att inhämta ett

yttrande om den utredning som behövs ändå finns tillgänglig eller om den inhämtas på annat sätt.

4 §

I paragrafen regleras förutsättningarna för att förordna och entlediga en förtroendeman samt när uppdraget annars upphör. Övervägandena finns i avsnitt 14.14.1.

I andra stycket fjärde punkten utgår villkorlig dom, eftersom påföljden utmönstras. Någon motsvarande reglering införs inte för villkorligt fängelse.

2.15. Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll

1 §

Paragrafen beskriver lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.2 och 6.6.5.

I paragrafen förtydligas att det som avses med fängelse är fängelsestraff som inte är villkorliga. Vidare utgår den delen av bestämmelsen som avser fängelse som dömts ut i samband med dom på skyddstillsyn eftersom den påföljden utmönstras. Paragrafen ändras dessutom genom att det läggs till en andra mening där det framgår att lagen också är tillämplig när det gäller den ovillkorliga delen av straffet vid delvis villkorligt fängelse. I övrigt görs en ändring av språklig natur, som inte avser att ändra något i sak.

2.16. Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister

3 §

I paragrafen regleras vilka uppgifter belastningsregistret ska innehålla. Övervägandena finns i avsnitt 14.14.7.

Hänvisningen till brottsbalken i tredje punkten ändras med anledning av att bestämmelserna i 30 kap. 6 § flyttas till 31 kap. 6 §.

Bestämmelsen i fjärde punkten ändras på så sätt att registret inte längre ska innehålla uppgifter om den som på grund av åklagarens beslut enligt 46 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) inte har åtalats för brott. Ändringen är föranledd av att det inte längre ska finnas någon möjlighet till särskild åtalsprövning när någon som har beretts vård med stöd av LVM misstänks för brott.

17 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om när uppgifter i belastningsregistret ska gallras. Övervägandena finns i avsnitt 14.14.7.

Första punkten avser gallring av uppgifter om fängelse och förvand-

lingsstraff för böter. Punkten ändras för att förtydliga att den endast omfattar fängelsestraff som inte är villkorliga.

I fjärde punkten har hittills reglerats när uppgifter om skyddstillsyn och villkorlig dom ska gallras. Med anledning av att påföljderna utmönstras behövs inte längre denna reglering. Den ersätts i stället med en motsvarande reglering för gallring av uppgifter om villkorligt fängelse.

Sjunde punkten utgår, eftersom det inte längre ska finnas någon

möjlighet att som påföljd överlämna den dömde till vård enligt LVM. Till följd av att sjunde punkten utgår ändras numreringen av de efterföljande punkterna. I tionde punkten ändras också hänvisningen till brottsbalken med anledning av att bestämmelserna i 30 kap. 6 § flyttas till 31 kap. 6 §.

2.17. Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling

5 §

I paragrafen straffbeläggs grov smuggling. Första stycket ändras så att minimistraffet för brottstypen höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. I andra stycket görs en språklig ändring. Övervägandena finns i avsnitt 8.16.3.

Höjningen av minimistraffet för grov smuggling är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och smuggling av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grov smuggling. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för det grova brottet att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för brott av normalgraden blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

10 §

I paragrafen straffbeläggs grovt tullbrott. Första stycket ändras så att minimistraffet för brottstypen höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. I andra stycket görs en språklig ändring. Övervägandena finns i avsnitt 8.16.3.

Höjningen av minimistraffet för grovt tullbrott är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och tullbrott av

normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grovt tullbrott. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för det grova brottet att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för brott av normalgraden blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

13 §

I paragrafen straffbeläggs grov olovlig befattning med smuggelgods.

Första stycket ändras så att minimistraffet för brottstypen höjs från

fängelse i sex månader till fängelse i ett år. I andra stycket görs en språklig ändring. Övervägandena finns i avsnitt 8.16.3.

Höjningen av minimistraffet för grov olovlig befattning med smuggelgods är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och smuggling av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grovt brott. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för det grova brottet att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för brott av normalgraden blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

2.18. Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

8 a kap.

1 §

Paragrafen innehåller de grundläggande förutsättningarna för utvisning på grund av brott. Övervägandena finns i avsnitt 14.14.2.

Första stycket ändras på det sättet att möjligheten att besluta om

utvisning när en domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn utgår, eftersom påföljderna utmönstras. Någon motsvarighet till denna reglering införs inte för situationen där en domstol upphäver ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt.

2.19. Förslaget till lag om ändring i bidragsbrottslagen (2007:612)

3 §

I paragrafen straffbeläggs grovt bidragsbrott. Första stycket ändras så att minimistraffet för brottstypen höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. I andra stycket görs vissa redaktionella ändringar. Övervägandena finns i avsnitt 8.16.4.

Höjningen av minimistraffet för grovt bidragsbrott är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och bidragsbrott av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grovt bidragsbrott. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för det grova brottet att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för bidragsbrott av normalgraden blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

2.20. Förslaget till lag om ändring i fängelselagen (2010:610)

11 kap.

3 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om den särskilda utslussningsåtgärden vårdvistelse. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.4.

Första och andra styckena är oförändrade.

Paragrafen ändras genom att det läggs till ett tredje stycke där det anges att om missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande som kräver vård eller annan behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts talar detta särskilt för att vårdvistelse ska beviljas. Ändringen är föranledd av att s.k. kontraktsvård inte längre ska vara en del av påföljdssystemet, vilket innebär att personer som enligt den hittillsvarande regleringen hade varit aktuella för en sådan påföljd i stället kommer att dömas till fängelse som inte är villkorligt. Tillägget syftar till att tydliggöra att avsikten är att paragrafen ska fånga upp de fall där domstolen tidigare hade kunnat besluta om kontraktsvård, så att vård- eller behand-

lingsmöjligheten inte försämras för den aktuella målgruppen. I fall av det angivna slaget bör det ofta vara möjligt för Kriminalvården att redan under arbetet med personutredningen i brottmålet identifiera ett eventuellt behov av vårdvistelse och göra en riskbedömning. Det kan då oftare än vad som hittills varit fallet redan i ett tidigt skede stå klart att en vårdvistelse är lämplig och då bör den dömde kunna påbörja vistelsen direkt.

2.21. Förslaget till lag om ändring i häkteslagen (2010:611)

1 kap.

2 §

I paragrafen regleras lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 14.14.8.

Första stycket femte punkten ändras till följd av att skyddstillsyn

utmönstras ur påföljdssystemet. I systemet med villkorligt fängelse kommer det att finnas en möjlighet att besluta om omhändertagande i ärenden om upphävande av ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt. Detta motsvarar den hittillsvarande möjligheten att besluta om omhändertagande i ärende om undanröjande av skyddstillsyn. De ändringar som görs syftar till att häkteslagen även fortsättningsvis ska tillämpas på den här typen av omhändertaganden.

2.22. Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott

5 §

I paragrafen straffbeläggs grovt penningtvättsbrott. Första stycket ändras så att minimistraffet för brottstypen höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. I andra stycket görs en språklig ändring. Övervägandena finns i avsnitt 8.16.5.

Höjningen av minimistraffet för grovt penningtvättsbrott är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och penningtvättsbrott av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grovt penningtvättsbrott.

Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för grovt penningtvättsbrott att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för penningtvättsbrott av normalgraden blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

7 §

I paragrafen straffbeläggs näringspenningtvätt. Andra stycket ändras så att minimistraffet för näringspenningtvätt, grovt brott, höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Övervägandena finns i avsnitt 8.16.5.

Höjningen av minimistraffet för näringspenningtvätt, grovt brott, är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan det grova brottet och näringspenningtvätt av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som näringspenningtvätt, grovt brott. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för den grova svårhetsgraden av brottet att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för näringspenningtvätt av normalgraden blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

2.23. Förslaget till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen

1 kap.

4 §

I paragrafen regleras vad som enligt lagen avses med en svensk dom på frihetsberövande påföljd. Övervägandena finns i avsnitt 14.13.3.

Andra punkten ändras endast på så sätt att det förtydligas att det

som avses är fängelsestraff som inte är villkorliga.

3 kap.

12 §

I paragrafen regleras vad som gäller om en utländsk frihetsberövande påföljd behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 14.13.3.

Tredje stycket ändras genom att det förtydligas att anpassning till

fängelse endast får göras i förhållande till vad som gäller för fängelsestraff som inte är villkorliga.

21 §

I paragrafen anges vilka regler som ska tillämpas vid verkställighet i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 14.13.3.

Första stycket ändras genom att det förtydligas att verkställighet

ska ske enligt svenska regler för verkställighet av fängelsestraff som inte är villkorliga.

2.24. Förslaget till lag om ändring i lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen

1 kap.

4 §

I paragrafen regleras vad som enligt lagen avses med en svensk dom på frivårdspåföljd. Övervägandena finns i avsnitt 14.13.2.

Första stycket andra punkten anpassas till systemet med villkorligt

fängelse. Eftersom villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras omfattas dessa påföljder inte längre av regleringen. Dessa ersätts i paragrafen i stället med villkorligt fängelse, som således enligt lagens terminologi ska betraktas som en frivårdspåföljd som omfattas av lagens tillämpningsområde.

Även andra stycket andra punkten anpassas till systemet med villkorligt fängelse. Enligt denna bestämmelse har hittills gällt att även beslut som meddelas med stöd av brottsbalken under verkställigheten av en villkorlig dom eller skyddstillsyn ska omfattas av lagens

tillämpningsområde. Paragrafen ändras för att i stället ta sikte på beslut som meddelas under verkställigheten av ett villkorligt fängelsestraff. Beslut som är relevanta kan meddelas både enligt bestämmelser i brottsbalken och lagen (2028:000) om villkorligt fängelse. Det kan exempelvis handla om beslut om föreskrifter som fattas med stöd av 3 kap. 8 § lagen om villkorligt fängelse. Liksom hittills har gällt för undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn omfattas inte beslut om att upphäva ett beslut om att ett villkorligt fängelsestraff ska vara villkorligt.

Hänvisningen till brottsbalken är alltjämt relevant också i förhållande till beslut som meddelas inom ramen för verkställighet efter villkorlig frigivning.

2 kap.

5 §

Paragrafen innehåller regler om när och hur följdbeslut avseende en dom på frivårdspåföljd som erkänts i en annan medlemsstat får meddelas i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 14.13.2.

Andra stycket andra punkten ändras endast på så sätt att ärenden

om följdbeslut, som Kriminalvården inte är behörig att besluta om, ska överlämnas till åklagare i de fall de avser villkorligt fängelse. Detta är i likhet med vad som hittills har gällt för villkorlig dom och skyddstillsyn.

3 kap.

12 §

Paragrafen innehåller regler om anpassning av skyldigheter i utländska domar till svenska förhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 14.13.2.

Ändringar görs i första stycket för att anpassa paragrafen till systemet med villkorligt fängelse. Hänvisningen till 28 kap. 2 a § utgår eftersom samhällstjänst inte längre är en föreskrift till skyddstillsyn utan en tilläggssanktion till villkorligt fängelse. Hänvisningen till övriga paragrafer i brottsbalken kvarstår eftersom de är relevanta i förhållande till villkorlig frigivning. Det läggs till en hänvisning till

27 kap. 2 § brottsbalken och relevanta paragrafer i lagen (2028:000) om villkorligt fängelse.

13 §

I paragrafen anges vilka regler som ska tillämpas för verkställigheten i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 14.13.2.

I likhet med 12 § görs ändringar i andra stycket för att anpassa paragrafen till systemet med villkorligt fängelse. Hänvisningen till paragraferna i 28 kap. brottsbalken utgår och i stället läggs det in hänvisningar till 27 kap. 5 § brottsbalken samt till lagen (2028:000) om villkorligt fängelse.

2.25. Förslaget till lag om ändring i lagen (2016:1307) om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden

2 kap.

I paragrafen straffbeläggs insiderbrott och grovt insiderbrott. Tredje

stycket ändras så att minimistraffet för grovt insiderbrott höjs från

1 §

fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Övervägandena finns i avsnitt 8.16.6.

Höjningen av minimistraffet för grovt insiderbrott är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och insiderbrott av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grovt insiderbrott. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för grovt insiderbrott att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för insiderbrott av normalgraden blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

4 §

I paragrafen straffbeläggs marknadsmanipulation och grov marknadsmanipulation. Tredje stycket ändras så att minimistraffet för grov marknadsmanipulation höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Övervägandena finns i avsnitt 8.16.6.

Höjningen av minimistraffet för grov marknadsmanipulation är inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan den brottstypen och marknadsmanipulation av normalgraden, utan syftar till att generellt höja straffnivån för gärningar som är att bedöma som grov marknadsmanipulation. Samtidigt medför höjningen av minimistraffet för grov marknadsmanipulation att den del av straffskalan som överlappar straffskalan för marknadsmanipulation av normalgraden blir mindre. Därmed utvidgas i praktiken det tillgängliga utrymmet för straffmätning för normalgradsbrottet.

2.26. Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande

2 §

Paragrafen anger förutsättningarna för att ett frihetsberövande ska få tillgodoräknas som verkställighet av påföljd. Övervägandena finns i avsnitt 6.12.1.

I första stycket förtydligas att det som avses med fängelse är fängelsestraff som inte är villkorliga. Vidare görs ett tillägg som innebär att vad som anges i bestämmelsen också gäller om rätten har upphävt ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt.

Andra stycket är oförändrat.

3 §

I paragrafen anges förutsättningarna för när ett frihetsberövande kan leda till att en påföljd förklaras helt eller delvis verkställd. Övervägandena finns i avsnitt 6.12.1.

I första stycket förtydligas att det som avses med fängelse är fängelsestraff som inte är villkorliga.

Andra stycket är oförändrat.

2.27. Förslaget till lag om ändring i strafftidslagen (2018:1251)

1 §

Paragrafen upplyser om att lagen innehåller bestämmelser om när fängelsestraff får verkställas och hur strafftid ska beräknas. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.7.

Paragrafen ändras genom att det förs in ett nytt andra stycke som förtydligar att det som avses med fängelsestraff är fängelsestraff som inte är villkorliga.

8 §

Paragrafen behandlar frågan om hur verkställigheten ska påbörjas om den dömde är frihetsberövad när ett fängelsestraff är verkställbart. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.7.

Första stycket ändras på så sätt att hänvisningen till hittillsvarande

28 kap. 11 § brottsbalken om omhändertagande av skyddstillsynsdömda ersätts av en hänvisning till 27 kap. 9 § samma balk som avser omhändertagande av den som dömts till villkorligt fängelse. Genom hänvisningen framgår alltså att om den som dömts till villkorligt fängelse är omhändertagen enligt den sistnämnda paragrafen när fängelsestraffet är verkställbart, ska verkställigheten påbörjas omedelbart där han eller hon förvaras. För att detta ska bli aktuellt krävs att beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt har upphävts, eller att en del av straffet ska avtjänas enligt vad som gäller för fängelsestraff som inte är villkorliga (delvis villkorligt fängelse).

Också andra stycket, som avser överförande till kriminalvårdsanstalt, ändras genom att hänvisningen till hittillsvarande 28 kap. 11 § brottsbalken ersätts av en hänvisning till 27 kap. 9 § samma balk.

17 §

I paragrafen behandlas tidpunkten för strafftidens början. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.7.

Första stycket ändras genom att hänvisningen i andra punkten till

hittillsvarande 28 kap. 11 § brottsbalken ersätts av en hänvisning till 27 kap. 9 § samma balk.

Andra och tredje styckena är oförändrade.

18 §

I paragrafen anges grunderna för strafftidsberäkningen. Övervägandena finns i avsnitt 6.12.2.

Paragrafen ändras genom att det förs in ett nytt andra stycke, av vilket det framgår att om rätten har upphävt ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt och fastställt en tid som ska avräknas från straffet med anledning av vad den dömde har fullgjort av en tilläggssanktion, ska strafftidsberäkningen enligt paragrafen utgå från den tid som återstår efter sådan avräkning.

2.28. Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område

5 kap.

2 §

I paragrafen regleras vilka uppgifter dna-registret får innehålla. Övervägandena finns i avsnitt 14.14.5.

I andra punkten ändras villkorlig dom till villkorligt fängelse.

2.29. Förslaget till lag om ändring i lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning

4 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om nöjdförklaring avseende en dom eller ett beslut som gäller ungdomsövervakning. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.2.

Tredje stycket ändras genom att det läggs till en mening om att

något vittne inte behövs om nöjdförklaringen lämnas vid huvudförhandling i brottmålet. Ändringen är en följd av att motsvarande ska gälla vid nöjdförklaring enligt 1 kap. 3 § lagen (2028:000) om villkorligt fängelse.

I övrigt är paragrafen oförändrad.

2.30. Förslaget till lag om ändring i lagen (2025:000) om internationell verkställighet i brottmål

1 kap.

4 §

Paragrafen innehåller definitioner av olika uttryck i lagen. Övervägandena finns i avsnitt 14.13.6.

Första stycket första punkten ändras endast på så sätt att det förtyd-

ligas att det som avses är fängelsestraff som inte är villkorliga.

3 kap.

11 §

I paragrafen regleras vad som gäller om en utländsk frihetsberövande påföljd behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 14.13.6.

Andra stycket ändras genom att det förtydligas att anpassning till

fängelse endast får göras i förhållande till vad som gäller för fängelsestraff som inte är villkorliga.

20 §

I paragrafen anges vilka regler som ska tillämpas vid verkställighet i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 14.13.6.

Första stycket ändras genom att det förtydligas att verkställighet

ska ske enligt svenska regler för verkställighet av fängelsestraff som inte är villkorliga.

DEL 2

Uppdragets genomförande

och inriktning

3. Vårt uppdrag och arbete

3.1. Inledning

I detta kapitel redovisas det huvudsakliga innehållet i våra direktiv och hur utredningsarbetet har bedrivits.

Som anförs i avsnitt 3.2 har vårt uppdrag varit brett. I någon mån har uppdraget begränsats, dels av direktiven, dels av andra utredningars arbete. I avsnitt 3.4 redogör vi för dessa avgränsningar.

3.2. Utredningens uppdrag

Våra direktiv beslutades av regeringen den 20 juli 2023. Direktiven i dess helhet finns fogade till betänkandet som bilaga 1. Vi har haft ett mycket brett uppdrag.

Den övergripande uppgiften har varit att göra en översyn av straffskalorna samt föreslå ett reformerat och mer rättvist påföljdssystem. Inom ramen för denna översyn har vi bl.a. haft i uppdrag att

  • genomföra en översyn av straffskalorna för de enskilda brotten och föreslå ändringar av de yttre begränsningarna för straffskalorna,
  • föreslå ändringar som säkerställer en nyanserad och differentierad straffmätning där försvårande omständigheter får större genomslag,
  • överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en modell för straffmätning av flerfaldig brottslighet som innebär att de tre allvarligaste brotten räknas fullt ut och att det först därefter blir aktuellt med straffreduktion,
  • överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på alla brott som har samband med kriminella nätverk,
  • överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar som innebär att billighetsskälen (29 kap. 5 § brottsbalken) utmönstras eller i vart fall ges en mer begränsad betydelse för påföljdsbestämningen,
  • föreslå ändringar av påföljderna och reglerna om val av påföljd,
  • föreslå ändringar som innebär att presumtionen för häktning vid allvarlig brottslighet ska gälla i fler fall, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

3.3. Uppdragets genomförande

Utredningens arbete inleddes i augusti 2023. Vi har under utredningsarbetet haft omfattande kontakter med ett antal myndigheter samt deltagit i olika möten och genomfört flera studiebesök.

Under våren 2024 anordnade utredningen tillsammans med Sveriges hovrättspresidenter hearings för tings- och hovrättsrättsdomare från hela landet angående straffmätning. Under hösten 2024 anordnade utredningen hearings på Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Advokatsamfundet angående straffmätningen avseende flerfaldig brottslighet och brott som har samband med kriminella nätverk samt häktningspresumtionen.

Med anledning av uppdraget deltog utredningen under hösten 2024 vid seminarier anordnade av de juridiska fakulteterna vid Lunds och Uppsala universitet.

Under utredningstiden har utredaren, kansliet och ett antal experter företagit en studieresa till Danmark.

Kansliet och ett antal experter har slutligen genomfört studiebesök vid anstalten Kumla samt häktet och frivården i Uppsala.

Utredningen har samrått med Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet (Ju 2022:10), Miljöstraffrättsutredningen (M 2022:04), 2023 års fri- och rättighetskommitté (Ju 2023:05), Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare (Ju 2023:13), Utredningen om straffrättsliga åtgärder mot korruption och tjänstefel (Ju 2024:02), Utredningen om skärpt regelverk om utvisning på grund av brott (Ju 2024:08) och Utredningen om förstärkta åtgärder mot hedersrelaterat våld och förtryck (Ju 2024:01).

Kriminalvården har den 15 december 2023 och den 11 mars 2025 redovisat kapacitetsrapporter för åren 2024–2033 respektive 2025–2034 som inkluderar beräknat kapacitetsbehov med anledning av förslagen i det s.k. Tidöavtalet. Företrädare för sekretariatet har haft kontakter med Kriminalvårdens arbetsgrupp. Kriminalvården har därutöver bistått utredningen i arbetet med konsekvensutredningen.

Sekretariatet har under första kvartalet 2025 förstärkts av kanslirådet – tillika sakkunnige i utredningen – Simon Rosdahl vid Justitiedepartementets straffrättsenhet, genom att denne skrivit kapitel 14,

Följdändringar i den straffprocessuella lagstiftningen m.m.

Utredningen har haft tolv sammanträden med experterna, varav två tvådagarssammanträden i internatform.

3.4. Avgränsningar

Som framgår av våra direktiv har vårt uppdrag inte omfattat straffansvar och påföljdsbestämning för allvarligt psykiskt störda lagöverträdare.

Uppdraget omfattar inte heller de särskilda påföljdsreglerna för unga lagöverträdare, som setts över av utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare (Ju 2023:13) och som redovisats i betänkandena Skärpta regler om ungdomsövervakning och straffreduktion för

unga (SOU 2024:39) och Straffbarhetsåldern (SOU 2025:11). Vidare

omfattar uppdraget inte reglerna om villkorlig frigivning, straffskärpning för återfall eller de övriga frågor som setts över av Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet (Ju 2022:10) och som redovisats i betänkandet Ett ändamålsenligt samhällsskydd. Vissa reformer

av straff- och straffverkställighetslagstiftningen (SOU 2024:48).

3.5. Betänkandets disposition

Betänkandet är uppdelat på fyra volymer som i sin tur är indelade i åtta delar.

Volym 1 inleds med en sammanfattning av våra förslag. I betänkandets första del redovisas våra författningsförslag i kapitel 1 och, i kapitel 2, en kommentar till författningsförslagen. I betänkandets andra del beskriver vi uppdragets genomförande och inriktning. I detta kapitel behandlas vårt uppdrag och arbete och i kapitel 4

redogörs för hur påföljdssystemet kan förändras så att brottsofferperspektivet stärks och behovet av samhällsskydd tillgodoses, med beaktande även av de övriga utgångspunkter som direktiven ställer upp.

Volym 2 innehåller del tre i vilken vi behandlar påföljderna. Kapitel 5 innehåller en allmän beskrivning av det nuvarande påföljdssystemet. Våra överväganden och förslag i fråga om ett påföljdssystem med villkorligt fängelse finns i kapitel 6.

Volym 3 inleds med del fyra som innehåller överväganden och förslag såvitt avser straffskalorna. I kapitel 7 behandlas våra inledande överväganden till en översyn av straffskalorna. Där beskrivs bl.a. vilka principer som ligger bakom den nuvarande ordningen och våra utgångspunkter för översynen av densamma. I kapitel 8 redogörs för de nya straffskalor vi föreslår. I betänkandets femte del behandlas straffmätningen. Kapitel 9 innehåller överväganden och förslag till hur hela straffskalan ska komma till användning. I kapitel 10 behandlas skärpta straff för flerfaldig brottslighet och i kapitel 11 behandlas skärpta straff för brott som har samband med kriminella nätverk. Kapitel 12 innehåller våra överväganden och förslag till hur billighetsskälen ska ges minskad betydelse.

Volym 4 inleds med del sex som behandlar straffprocessuella frågor och följdändringar. I kapitel 13 redogörs för våra förslag som syftar till att häktningspresumtionen ska gälla i flera fall och kapitel 14 innehåller de straffprocessuella och andra ändringar som är nödvändiga med anledning av införandet av villkorligt fängelse. Betänkandets sjunde del innehåller frågor om ikraftträdande och övergångsbestämmelser, i kapitel 15, samt, i kapitel 16, en redovisning av förslagens konsekvenser. I betänkandets åttonde och sista del behandlas i kapitel 17 de förslag som inte följer av utredningens ställningstaganden samt, i kapitel 18, konsekvenserna av dessa.

4. Ett stärkt brottsofferperspektiv och samhällsskydd

4.1. Inriktningen av vårt uppdrag

Vårt uppdrag är att göra en översyn av straffskalorna och reformera påföljdssystemet med syftet att straffskalorna på ett bättre sätt än i dag ska återspegla brottens allvar och att de påföljder som döms ut ska framstå som rimliga och rättvisa. Uppdraget innefattar en rad utpekade frågor gällande framför allt straffmätningen och påföljdsvalet, men aktualiserar också den mer övergripande frågan om straffsystemets och straffens ändamål eller funktion. Likaså väcker det frågan om hur de olika principer eller intressen som straffsystemet ska tillgodose bör balanseras mot varandra. Såsom framgår av direktiven är en förändrad prioritering i det avseendet angelägen, inte minst till följd av de senaste decenniernas brottsutveckling och samhällsförändringar i stort.

Direktiven pekar särskilt ut två funktioner eller intressen som måste beaktas i större utsträckning än i dag, nämligen samhällets behov av skydd och brottsoffers berättigade förväntningar på upprättelse. Samtidigt framhålls att ett av kriminalpolitikens främsta syften är att förebygga brott och att det straffrättsliga regelverket därför bör vara utformat på det sätt som bäst tillgodoser detta syfte. Därtill betonar direktiven att principerna om proportionalitet och ekvivalens även fortsättningsvis bör vara grundläggande för det straffrättsliga systemet. Slutligen framgår att humanitetsprincipen ska vara närvarande också i ett reformerat påföljdssystem, men på ett rimligt sätt vägas mot andra intressen.

I detta kapitel redogör vi för vår syn på brottsofferperspektiv och samhällsskydd samt tar på ett övergripande plan ställning till hur påföljdssystemet kan förändras så att brottsofferperspektivet stärks (avsnitt 4.4) och behovet av samhällsskydd bättre tillgodoses (avsnitt 4.6),

med beaktande även av de övriga utgångspunkter som direktiven ställer upp. Dessa ställningstaganden kommer sedan att ligga till grund för våra fortsatta överväganden och förslag. Som en bakgrund till våra resonemang och ställningstaganden i nyss nämnda delar redogör vi inledningsvis för de teorier och principer om varför och hur bestraffning bör ske som dagens påföljdssystem är uppbyggt kring (avsnitt 4.2 och 4.3 respektive 4.5).

4.2. Straffteoretisk bakgrund

4.2.1. Inledning

Liksom i andra länder vilar det svenska påföljdssystemet på en rad olika teorier och principer gällande varför och hur oönskade handlingar ska bestraffas. Vilket synsätt som dominerat har varierat över tid, och det nuvarande systemet utgör således en produkt av olika teoretiska utgångspunkter som härrör från olika tidsepoker. Påföljdssystemet och de straffrättsliga ingripandena kan därmed inte sägas ha ett enda ändamål, utan är avsedda att fylla flera funktioner och tillgodose ett antal olika, ibland motstående, intressen .1

I det följande redogörs för de teorier eller principer om varför och hur bestraffning bör ske som i huvudsak har lett fram till dagens påföljdssystem och som ännu har en mer eller mindre framträdande plats i systemet. I avsnitt 4.2.2 behandlas de teorier som tar sikte på straffets ändamål, och som alltså tar sikte på frågan ”varför straff?”. De olika principer som söker ge svar på frågan hur bestraffning bör

ske redovisas i avsnitt 4.2.3 och vilken plats respektive synsätt har i

dagens påföljdssystem beskrivs slutligen i avsnitt 4.2.4.

4.2.2. Straffets ändamål

Absoluta ändamål

Traditionellt har man inom straffrättsvetenskapen gjort en distinktion mellan absoluta och relativa straffteorier. De absoluta straffteorierna kännetecknas av att straffet ses som en nödvändig rättsföljd av det begångna brottet och stipuleras av ett givet etiskt krav

1 Se SOU 2023:1 s. 34.

av något slag, företrädesvis på rättvisa och vedergällning. Det innebär att de absoluta straffteorierna är bakåtblickande och anser att straffet har ett värde i sig, till skillnad från de relativa teorierna som är framåtblickande och motiverar straffet med att det utgör ett medel för att uppnå ett praktiskt mål, typiskt sett att förebygga b rott.2

Den absoluta och relativa synen på straff har av förklarliga skäl ofta ställts mot varandra; antingen berättigas straffet av att ett brott har begåtts eller så motiveras det av att brott inte ska begås. Som fristående grunder för bestraffningen är emellertid inget av dessa synsätt invändningsfritt. Medan den absoluta synen kan kritiseras för att den till synes legitimerar bestraffning även om det är meningslöst, kan de relativa tankegångarna anklagas för att de, dragna till sin spets, ger stöd för att straffa personer som inte förtjänar det, så länge det främjar ändamålet att förebygga brott. Dagens påföljdssystem präglas därför av ett ”både och-tänkande”, där vart och ett av synsätten har sin givna plats i systemet. Medan prevention anses som det övergripande syftet med kriminalisering och påföljdssystemet i stort styrs påföljdsbestämningen i det enskilda fallet i huvudsak av en vedergällnings- eller rättvisetanke (se vidare avsnitt 4.2.4) .3I linje med det har det hävdats att rättvis vedergällning av brottet snarare ska ses som straffets moraliska rättsgrund – dess berättigande – som sätter vissa gränser för dess användande, än som dess än damål.4

Preventiva ändamål

Enligt de preventiva teorierna anses syftet med att straffbelägga och bestraffa vissa handlingar vara att människor ska avhålla sig från det ifrågavarande beteendet. Man brukar här göra en åtskillnad mellan allmänpreventiva och individualpreventiva ändamål.

Med allmänprevention som syfte med straff avses att påföljdssystemet och de straffrättsliga ingripandena ska ha en brottsförebyggande verkan på människor i allmänhet. Detta syfte anses företrädesvis kunna realiseras på två sätt. För det första kan risken att drabbas av straff utgöra ett skäl för att avstå från det straffsanktionerade

2 Se bl.a. Ågren, Straffansvar (2023, version 11, JUNO), s. 19, Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), s. 39 och Holmgren, Straffvärde som rättslig konstruktion, 2021, s. 55 f. och 82. 3 Se Ågren, a.a., s. 20, Holmgren, a.a., s. 57 och Asp m.fl., Kriminalrättens grunder (2012, version 2, JUNO), s. 30 ff. 4 Se Ågren, a.a., s. 20 f. samt jfr Asp m.fl., a.a., s. 31.

beteendet, dvs. verka avskräckande. I vad mån en sådan avskräckningseffekt kan uppnås är sannolikt beroende av bl.a. vilket brott det är fråga om och hur stor risken är för att bli upptäckt och lagförd. Att föreskriva straff för vissa handlingar kan, för det andra, ha en moralbildande eller moralförstärkande effekt. Det är då inte själva straffhotet, utan snarare de normer som kriminaliseringen inpräglar, som avhåller människor från det oönskade beteend et.5

Individualprevention talar man om när påförandet av straff syftar

till att avhålla den enskilde brottslingen från att begå nya brott. Även det individualpreventiva syftet har enligt olika teoribildningar ansetts kunna uppfyllas på olika sätt: genom att den repression som straffet innebär avskräcker den enskilde brottslingen från fortsatt kriminalitet (individuell avskräckning), genom att det straffrättsliga ingripandet är utformat på sådant sätt att den dömde – tillfälligt eller permanent – förhindras att begå ytterligare brott (inkapacitering) eller genom att påföljden är inriktad mot individuell vård eller behandling för att lagbrytaren ska återanpassas i samhället (behandlingstanken ).6

Samhällsbevarande ändamål

Grunden för straffet – eller rättare för straffsystemet som helhet – kan också vara att det är nödvändigt för att bevara samhällsordningen. I den moderna rättsstaten har staten såväl ett vålds- som ett slags straffrättsskipningsmonopol, och det allmänna har därmed tagit över vissa konflikter som samhällsmedlemmarna, i avsaknad av en rättsordning, skulle behöva hantera själva. Skulle det allmänna då inte bemöta våld och andra kränkningar på ett sätt som tillfredsställer människors rättvisekrav, finns det risk för att utvecklingen skulle leda till privatjustis, hämndaktioner och upptrappade våldsamma konflikter som i förlängningen skulle hota samhällsordningen. Det innebär att straffsystemet, även helt oberoende av dess brottsförebyggande effekter, fyller en viktig samhällsbevarande funkti on.7

5 Se bl.a. SOU 2023:1 s. 35, Asp m.fl., a.a., s. 30 ff., Borgeke & Forsgren, a.a., s. 39 ff., Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära (2020, version 7, JUNO), s. 76 ff., och Ågren, a.a., s. 19 ff. 6 Ibid. 7 Se bl.a. Holmgren, a.a., s. 95 och 100 f., Asp m.fl., a.a., s. 36 och SOU 1986:14 s. 63 f.

Kommunikativa ändamål

Användandet av straff kan också motiveras av dess kommunikativa förmåga (eller symboliska funktion). Genom att en viss handling kriminaliseras utpekas den som socialt förkastlig och således som icke önskvärd. Att föreskriva och döma ut straff för olika gärningar utgör samhällets yttersta maktmedel mot medborgarna och är därmed det mest kraftfulla sättet på vilket samhället kan markera sitt avståndstagande. Hur allvarligt samhället ser på den kriminaliserade handlingen kommuniceras på ett generellt plan genom den straffskala som det aktuella straffbudet tilldelas och på ett konkret plan genom den påföljd som döms ut när straffbudet överträds. Genom att föreskriva och döma ut straff kan alltså skillnader i svårhet mellan olika brott och gärningar uttryckas .8

När bestraffningen motiveras av dess kommunikativa funktion görs denna expressiva aspekt av straffet till dess ändamå l.9Men ofta ses den kommunikativa funktionen framför allt som ett medel för att realisera straffsystemets övriga syften och principer. Merparten av de ändamål som berörts i det föregående hänger nämligen samman med straffets kommunikativa potential.

4.2.3. Bestraffningsprinciper

Proportionalitet och ekvivalens

Proportionalitetsprincipen innebär att den som har gjort sig skyldig till brott ska få en påföljd som står i proportion till den brottsliga gärningens allvar. Nära förbunden med denna princip är den s.k. ekvivalensprincipen, som ställer upp ett krav på likabehandling. Av principerna följer att påföljden ska spegla brottets allvar så att svårare brott bestraffas strängare än lindrigare (proportionalitet) och att lika allvarliga brott bestraffas likvärdigt (ekvivalens ).10

Principerna om proportionalitet och ekvivalens är centrala inom dagens påföljdssystem. Både utformningen av straffskalorna för de olika brottstyperna och den konkreta påföljdsbestämningen görs med dessa som utgångspunkt. Till skillnad från preventionsteorierna ger dessa principer dock inte svar på frågan om varför en gärning ska

8 Se bl.a. Asp m.fl., a.a., s. 35 och Holmgren, a.a., s. 96 ff. 9 Se Holmgren, a.a., s. 96. 10 Se bl.a. prop. 1987/88:120 s. 77 f., SOU 2023:1 s. 37 och Borgeke & Forsgren, a.a., s. 45 f.

straffbeläggas. I stället behandlar de frågan om hur bestraffning ska ske, och innebär att straff ska bestämmas efter förtjänst. Principerna om proportionalitet och ekvivalens bygger således ytterst på ett vedergällnings- och rättvisetänkande (jfr ovan under rubriken ”Absoluta ändamål”). Genom principerna främjas att straffen blir rättvisa i relativ mening. Däremot följer det inte av proportionalitets- eller ekvivalensprincipen på vilken exakt nivå som straffen ska ligg a.11

Humanitet

Det straffrättsliga systemet bygger också på en humanitetsprincip, som i korthet innebär att samhällets ingripande med straff mot den enskilde ska ske med måttlighet och försiktighet. Till grund för principen ligger bl.a. en respekt för varje människas värdighet, en tolerans för det mänskliga i att fela, en idé om att människor förr eller senare ska kunna sona sina brott och en medvetenhet om den nedbrytande effekt och andra negativa konsekvenser som straffet – i vart fall om det innefattar ett frihetsberövande – kan få för den enskil de.12

Humanitetsprincipen sätter således gränser för vilka strafformer som kan användas och för omfattningen av bestraffningen. I likhet med proportionalitets- och ekvivalensprincipen säger den dock inget om ingripandenivån i absoluta tal. Den kan alltså endast ligga till grund för ganska grova uppskattningar av vad som är en acceptabel repressionsniv å.13

Legalitet, förutsebarhet och enhetlighet

En grundläggande ram för hur kriminalisering bör ske sätts av legalitetsprincipen. Denna princip, som är fastlagd bl.a. i 1 kap. 1 § brottsbalken, innebär primärt att ingen kan straffas för en gärning som inte var straffbelagd när den begicks. Man brukar tala om att legalitetsprincipen innehåller ett föreskriftskrav, ett analogiförbud och ett förbud mot retroaktiv lagstiftning. Legalitetsprincipen fungerar som en garanti för rättssäkerheten genom att den ställer krav på lagstift-

11 Se SOU 2023:1 s. 37 f. och jfr bl.a. Borgeke & Forsgren, a.a., s. 45 f., Asp m.fl., a.a., s. 31 och Ågren, a.a., s. 19 ff. 12 Se bl.a. Ulväng, Påföljdskonkurrens – problem och principer, 2005, s. 102 ff., och Borgeke & Forsgren, a.a., s. 46 f. 13 Se SOU 2023:1 s. 38.

ningen som innebär att den enskilde ska kunna förutse när och – i viss mån – hur han eller hon kan bli föremål för straffrättsligt ingripande. I detta ligger också ett s.k. obestämdhetsförbud, som innebär att ett straffbud måste vara i rimlig utsträckning bestämt till sin utformning. Straffbestämmelser måste vara begripliga och i tillräcklig grad tydliga.14

Principen har sin största betydelse för frågan, om någon överhuvudtaget kan dömas till straffrättsligt ansvar. Den saknar emellertid inte betydelse på påföljdsområdet. Legalitetsprincipen förutsätter nämligen bl.a. att det finns straffskalor för de olika brotten och att det ges regler för påföljdsbestämningen som domstolarna ska följa. Det ska för den enskilde vara möjligt att med ledning av lagstiftningen i förväg med rimlig säkerhet bedöma vilken påföljd som han eller hon riskerar. I detta ligger också att regleringen måste vara utformad på ett sådant sätt att den leder till att lika fall behandlas lika av domstolar na.15

4.2.4. Straffteoriernas betydelse i dagens påföljdssystem

Som framgår av det föregående kan frågorna om varför och hur bestraffning ska ske inte besvaras på ett enda sätt, utan kräver att flera aspekter beaktas och tillmäts olika betydelse beroende på vilken fråga det är som ställts och till vilken del av påföljdssystemet den hänför sig. Till grund för dagens påföljdssystem ligger därför en tanke om systemet som uppdelat på i huvudsak tre olika nivåer. Medan vissa aspekter är avgörande för varför vi överhuvudtaget kriminaliserar en gärning (kriminaliseringsnivån), är andra principer styrande för domstolens utdömande av påföljd i det konkreta fallet (domsnivån) och hur verkställigheten av en utdömd påföljd lämpligen bör utformas (verkställighetsniv ån).16

När den straffrättsliga reaktionen i det enskilda fallet bestäms, på

domsnivån, är det i huvudsak principerna om proportionalitet och

ekvivalens som styr. Straffets stränghet ska alltså bestämmas så att det svarar mot brottets svårhet, och domstolen behöver i princip inte fundera över om straffet befordrar dess brottsförebyggande ändamål. Sådana överväganden har i stället hänskjutits till de två andra nivåerna.

14 Se SOU 2023:1 s. 39 f. och ”Mordstraffskalan” NJA 2016 s. 3. 15 Ibid. 16 Se bl.a. Ågren, a.a., s. 22 f., Borgeke & Forsgren, a.a., s. 44 f. och Asp m.fl., a.a., s. 30 ff.

Således är de allmänpreventiva aspekterna avgörande på kriminaliser-

ingsnivån medan de individualpreventiva intressena framför allt be-

aktas på verkställighetsnivån, på det sättet att individens behov av behandling eller annan hjälp kan påverka innehållet i den påföljd som dömts ut. Andra bärande principer, både på kriminaliserings- och domsnivån, är de om legalitet, förutsebarhet och enhetlighet. Vidare genomsyras samtliga nivåer av humanitetssträvande n.17

Så renodlat som den nu gjorda beskrivningen ger sken av är emellertid inte systemet. Särskilt kan det uppmärksammas att vissa av de regler som berör domstolens val av påföljd innehåller inslag av preventiva tankegångar. Här märks företrädesvis konstruktionen med artbrott, som har allmänpreventiva förtecken ,18och regleringen av valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn, som bygger på en prognos av påföljdens individualpreventiva verkan. Därtill bör i vart fall ytterligare en nivå läggas till den ovan gjorda indelningen, nämligen påföljdssystemet som helhet. När det gäller frågan om varför ett påföljdssystem alls är påkallat har sådana skäl som ovan sammanfattas under rubriken ”samhällsbevarande ändamål” en särskild betydelse .19

I det följande ska vi belysa straffsystemets utveckling från ett brottsofferperspektiv för att därefter överväga hur systemet kan reformeras så att det perspektivet stärks. I det sammanhanget kommer vi också att analysera hur brottsoffrets upprättelse som funktion av eller syfte med straff kan förstås utifrån de straffteorier som berörts i det föregående.

4.3. Påföljdssystemet från ett brottsofferperspektiv

4.3.1. En historisk tillbakablick – från självhämnd till behandling

Brottsoffrets ställning och betydelse i straffrätten och straffprocessen har – liksom synen på straffets ändamål eller funktion – förändrats över tid. För mycket länge sedan sågs våld och andra kränkningar som en konflikt mellan enskilda och rätten att vedergälla – att hämnas – brottet tillkom den kränkte och dennes anförvanter. Självhämnden kom emellertid tidigt att ersättas av mer ordnade tvistlös-

17 Ibid. 18 Se prop. 1987/88:120 s. 100. 19 Jfr Asp m.fl., a.a., s. 36 och Holmgren, a.a., s. 95.

ningsformer, men även därefter sågs brott primärt som en enskild angelägenhet och den brottsutsattes ställning i straffprocessen var länge mycket stark. Det ankom således på målsäganden att initiera och driva processen, och denne kunde ibland också utöva ett reellt inflytande över straffmä tningen.20

I takt med att statsmakternas inblandning i straffskipningen ökade och rätten professionaliserades, försvagades målsägandens ställning i straffprocessen. På motsvarande sätt kom den brottsliga gärningen alltmer att betraktas som ett brott mot rikets eller Guds lagar, och synen på straffets syfte gick successivt från personlig hämnd och upprättelse eller ekonomisk gottgörelse till teokratisk vedergällning och allmän avskräckning .21

Med upplysningen förändrades synen på straff och värden som proportionalitet, legalitet och förutsebarhet kom nu att betonas. Dessa tankegångar låg sedan till grund för den s.k. klassiska straffrättsskolan som kom att bli förhärskande under 1800-talet. Enligt denna skulle straffen således vara lagligt grundade, förutsebara och stå i proportion till brottens svårhet. Straffens huvudsakliga uppgift var dels att upprätthålla allmän laglydnad, dels att rättvist vedergälla brotten och ge upprättelse för de rättskränkningar som därigenom förorsakats. I Sverige fick denna teoribildning sitt praktiska genomslag främst i och med 1864 års straffla g.22

Trots brottsoffrets successivt försvagade ställning i straffprocessen hade åtalsrätten fram till 1864 års strafflag primärt tillkommit målsäganden. Genom den lagen blev emellertid det offentliga åtalet jämställt med det enskilda. Under decennierna som följde förlorade det enskilda åtalet alltmer i betydelse; fler brottstyper kom efter hand att falla under allmänt åtal och straffrätten komplicerades och professionaliserades ytterligare. Med rättegångsbalkens ikraftträdande 1948 gjordes så slutligen det enskilda åtalet subsidiärt till det allmänn a.23

Vid denna tid hade den individualpreventiva riktning som kommit att kallas för behandlingstanken fått ett starkt fäste inom straffrättsvetenskapen. Denna tanke byggde på föreställningen att lagbrytaren kan förbättras genom vård eller behandling och att straffets

20 Jfr Cronberg, Från målsägande till brottsoffer – Milstolpar och kursändringar längs med vägen, i Lernestedt & Tham (red.) Brottsoffret och kriminalpolitiken, 2011, s. 53 ff., Blixt, Fördel brottsoffret?, SvJT 100 år (festskrift) s. 237–244, på s. 237 f. och Aspelin, Straffets grunder – en historisk bakgrund, SvJT 1999 s. 108–131, på s. 108 ff. 21 Ibid. 22 Se SOU 2008 s. 48 f. och SOU 2012:34, band 2, s. 20 f., samt jfr Aspelin, a.a., s. 112 ff. 23 Se Cronberg, a.a., s. 57 f. och Blixt, a.a., s. 238.

syfte är att återanpassa den kriminelle i samhället. Straff skulle därför utmätas och anpassas efter gärningspersonens individuella förutsättningar och behov, varvid den påföljd skulle väljas som framstod som lämpligast från preventionssy npunkt.24

När brottsbalken infördes 1965 kvarstod mycket av den klassiska straffrättsskolans idéer om rättvisa och proportionalitet. Samtidigt var den nya lagen influerad av behandlingstanken, och resultatet blev en kompromiss mellan de allmänpreventiva och individualpreventiva tankegångarna, med en viss tyngdpunkt vid de senare. Detta kom tydligt till uttryck i dåvarande 1 kap. 7 § brottsbalken, som föreskrev att rätten vid val av påföljd, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, skulle fästa särskilt avseende vid att påföljden var särskilt ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.25

Med synen på brott som i första hand en kränkning av samhällets rättsnormer, den behandlingsinriktade inställningen till straff och med sin försvagade processuella ställning kom brottsoffret under en stor del av 1900-talet att bli en tämligen undanskymd figur i den svenska straffskipningen. Under 1970-talet började emellertid brottsoffers situation att uppmärksammas, och en allmän diskussion om hur brottsoffers behov och intressen kan tillgodoses och deras rättigheter stärkas tog därmed sin början. Brottsofferdiskursen – som i högsta grad ännu är pågående – har bl.a. lett till att rätten till målsägandebiträde införts och utvidgats, att Brottsoffermyndigheten och Brottsofferfonden inrättats, att kontaktförbudsinstitutet införts (tidigare besöksförbud) och att målsägandens rätt till information i olika hänseenden stär kts.26

Parallellt med brottsofferdiskursens framväxt hade en tilltagande kritik kommit att riktas mot behandlingstanken. Den individanpassade påföljdsbestämningen ansågs både orättvis och oförutsägbar samtidigt som den kriminologiska forskningen visade att de tillämpade behandlingsformerna inte gav så goda resultat som man hade hoppats. Därtill riktades invändningar mot idén om att det skulle vara möjligt att med en tillräcklig grad av säkerhet ställa sådana prognoser om på-

24 Se SOU 1986:14 s. 26 ff., SOU 2008:85 s. 49 f., SOU 2023:1 s. 35 och Borgeke & Forsgren, a.a., s. 41. 25 Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken – En kommentar (2024, version 25, JUNO), Tredje avdelningen – Om påföljderna, under rubriken Brottsbalkens tillkomst och SOU 2008:85 s. 50. 26 Se Cronberg, a.a., s. 51 f. och 57 ff., Tham, Brottsoffrets uppkomst och utveckling som offentlig fråga i Sverige, i Lernestedt & Tham (red), s. 23 ff. och SOU 1998:40 s. 83 ff.

följdens preventiva verkningar som lagstiftningen förutsatte. Mot denna bakgrund övergavs preventionsteorierna som ideologisk grund för påföljdsbestämningen genom 1989 års påföljdsreform (prop. 1987/ 88:120). Sedan dess görs påföljdsbestämningen inte längre efter en avvägning mellan hänsynen till allmän laglydnad och intresset av att främja den dömdes anpassning i samhället. I stället ska påföljden numera bestämmas med utgångspunkt i brottets svårhet eller förkastlighet – dess straffvärde – och med beaktande av principerna om proportionalitet och ekvivalens (jfr ovan avsnitt 4.2.3 och 4.2.4 ).27

Frågan är då om – och i så fall på vilket sätt – reformen innebar att brottsofferperspektivet i påföljdssystemet stärktes.

4.3.2. Brottsofferperspektivet i 1989 års påföljdsreform och i dag

Dagens påföljdssystem fick alltså i huvudsak sin nuvarande utformning genom 1989 års påföljdsreform. Genom reformen introducerades straffvärdet som rättslig konstruktion, och detta har därefter bildat utgångspunkten för domstolens straffmätning och påföljdsval.

Straffvärdet är ett mått på brottets svårhet, och det som ska värderas är i första hand den skada, fara eller kränkning som gärningen inneburit. I de fall brottet riktat sig mot en fysisk person – ett brottsoffer – är det följaktligen den skada eller kränkning som denne åsamkats som ligger i fokus för straffvärdebedömningen. Därmed kan man säga att ett brottsofferperspektiv numera utgör en integrerad del av påföljdsbestämningen .28På det sättet kan dagens påföljdssystem betraktas som mer brottsofferorienterat än det tidigare preventionsbaserade systemet, som satte allmännyttan och gärningspersonens återanpassning i centrum för påföljdsbestämningen.

Emellertid kan det nog knappast påstås att brottsofferperspektivet var något framträdande inslag i 1989 års reform. Övergången till ett mer proportionalitetsbaserat system motiverades nämligen inte så mycket av att värna brottsoffers intressen, som att främja en

27 Se bl.a. prop. 1987/88:120 s. 32, SOU 2008:85 s. 50 f. och SOU 2023:1 s. 36. Det kan dock noteras att 1989 års lagändringar i betydande utsträckning ansågs utgöra en kodifiering av tidigare praxis och att brottets svårhet även före reformen i praktiken varit en viktig utgångspunkt vid straffmätningen, se a. prop. s. 34, 38 och 40 ff. samt jfr NJA II 1962 s. 43 ff. Se även t.ex. Jareborg & Zila, a.a., s. 101 f. 28 Jfr Asp, Straffrätten – i går, i dag och i morgon, SvJT 100 år (festskrift) s. 138–161, på s. 157.

förutsebar och enhetlig rättstillämpning .29Och även om det i lagstiftningsärendet fastslogs som en viktig uppgift för straffsystemet att också tillgodose målsägandens intressen, tillerkändes det inte någon direkt relevans vid påföljdsreglernas utformning. I stället framhölls behovet av att på andra sätt tillgodose målsägandens intressen, exempelvis genom att stärka rätten till ekonomisk gottgörelse eller vidga möjligheterna till kurativa och sociala hjälpinsatse r.30

I detta sammanhang bör man erinra sig att proportionalitetsprincipen endast tar sikte på förhållandet mellan olika brott och innebär att straffen ska vara proportionerliga i relativ mening. Däremot ger principen inget besked om vad som i sig utgör en tillräcklig reaktion på brott. När det gäller den senare frågan är det följaktligen andra överväganden som gör sig gällande. En grundsats i 1989 års påföljdsreform kan sägas ha varit att straff – i vart fall om de innefattar ett frihetsberövande – är något i grunden negativt. Den synen bottnade dels i en svag tilltro till fängelsestraffets allmänpreventiva förmåga, dels i en insikt om den menliga inverkan ett fängelsestraff kan ha på den intagnes sociala rehabilitering. Att man fjärmade sig från behandlingstanken var alltså på intet sätt ett uttryck för ett mer repressivt förhållningssätt. Tvärtom var det en uttalad ambition att även fortsättningsvis slå vakt om de humanitära värden som dittills präglat påföljdssystemet och att begränsa användningen av fängelsestraff .31I lagstiftningen kom detta till uttryck i den s.k. presumtionen mot fängelse, som innebär att rätten ska fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd (se 30 kap. 4 § brottsbalken). Även de relativt långtgående möjligheterna att beakta den tilltalades personliga förhållanden i lindrande riktning vid straffmätningen, kan ses som ett uttryck för dessa humanitetssträvanden. Sammanfattningsvis kom alltså de skäl som talar för en lindrig påföljdsbestämning – och som företrädesvis hänför sig till gärningspersonen – att få en särställning i lagstiftningen. De allmänna eller enskilda intressen som kan ligga i andra vågskålen – såsom brottsoffrets behov av upprättelse – fick därmed en underordnad betydelse.

I sammanhanget ska också nämnas att grundtankarna bakom reformen inte fick fullt genomslag när det gäller de icke frihetsberövande påföljderna. Således har valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn

29 Jfr prop. 1987/88:120 s. 1 och 39 ff. 30 Se SOU 1986:14 s. 81 f. 31 Se prop. 1987/88:120 s. 31.

även efter reformen kommit att styras av individualpreventiva hänsyn, och beträffande dessa påföljder är möjligheterna att differentiera ingripandegraden efter brottets svårhet begränsade. Med andra ord har proportionalitetstänkandet även i detta avseende fått ge vika till förmån för överväganden kopplade till förhållanden på gärningspersonens sida.

Det ovan anförda ska inte uppfattas så att ett mer brottsofferorienterat påföljdssystem med nödvändighet förutsätter hårdast möjliga straff eller utesluter att vissa individualpreventiva hänsyn tillåts inverka på påföljdsbestämningen. Vi har med detta endast velat belysa att brottsoffers upprättelse inte sågs som en prioriterad funktion av straff i 1989 års reform och att det har kommit att återspeglas i hur påföljdsreglerna utformades.

Efter 1989 års reform har brottsofferdiskursen fått en mer framträdande plats i den allmänna debatten. Detta har lett till en rad lagstiftningsåtgärder inom olika områden, varav några nämnts i det föregående (se avsnitt 4.3.1). I detta sammanhang kan tilläggas att vissa brottstyper tillkommit just för att straffet på ett bättre sätt ska återspegla det brottsliga förfarandets allvar med hänsyn till dess sammantagna inverkan på brottsoffret. Hit hör inte minst fridskränkningsbrotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning som har införts i 4 kap. brottsbalken om brott mot frihet och frid. Därtill har brott som innefattar ett allvarligt angrepp mot någons liv eller hälsa eller trygghet till person generellt uppvärderats i straffvärdehänseend e32och flertalet skärpningar av enskilda straffskalor som avser vålds- och sexualbrott och andra brott med integritetskränkande inslag genomförts.33 Däremot har det inte gjorts några genomgripande förändringar av påföljdssystemet som sådant. Alltså ligger det system som tillkom genom 1989 års reform i allt väsentligt fast.

32 Se prop. 2009/10:147. 33 Se bl.a. prop. 2016/17:108, prop. 2020/21:52, prop. 2021/22:231 och prop. 2022/23:53.

4.4. Brottsofferperspektivet i ett reformerat påföljdssystem

4.4.1. Det finns goda skäl att stärka brottsofferperspektivet

Enligt vad som framgår av våra direktiv ska brottsofferperspektivet alltså få ett större inflytande över påföljdsbestämningen än tidigare. I direktiven framhålls att straffen och påföljderna på ett rimligt sätt måste svara mot brottsoffers berättigade förväntningar på upprättelse. Det som efterfrågas är således att straffets funktion eller syfte att ge brottsoffret upprättelse på ett tydligare sätt erkänns och beaktas vid påföljdsreglernas utformning.

Enligt vår uppfattning har en sådan förändring också goda skäl för sig. Ett brottsoffer har i sig både ett rättmätigt och skyddsvärt intresse av att rättsordningen på ett adekvat sätt reagerar på och tar avstånd från den kränkning som brottet inneburit. Att kränkningar av enskilda intressen möts av reaktioner som uppfattas som tillräckligt ingripande är därtill avgörande för straffsystemets trovärdighet och legitimitet och – i förlängningen – för samhällsordningens bestånd (jfr avsnitt 4.2.2 under rubriken ”Samhällsbevarande ändamål”). Ett mer brottsofferinriktat påföljdssystem kan således även motiveras av samhällsnyttiga skäl. Också från demokratisk synpunkt är det väsentligt att påföljdssystemet är utformat på ett sätt som har förankring hos medborgarna.

I det följande ska vi diskutera på vilket sätt påföljdssystemet kan förändras för att brottsofferperspektivet ska få ett större genomslag. Innan vi går vidare till den frågan finns det dock anledning att något uppehålla sig vid vad som närmare avses med ett sådant perspektiv i detta sammanhang. Vem kan betraktas som brottsoffer och vilka är brottsoffers intressen och behov? Vad innebär det egentligen att få upprättelse och vilka förväntningar har brottsoffer i det avseendet?

4.4.2. Vem är brottsoffer?

Ordet brottsoffer är ett relativt nytt begrepp. Det var först under 1970-talet, i samband med brottsofferdiskursens framväxt, som begreppet introducerades och började få allmän spridning (jfr ovan avsnitt 4.3.1). Begreppet har sedan dess getts lite olika räckvidd i olika sammanhang, men kan i korthet definieras som en person som blivit

utsatt för ett brott. Mer utförliga definitioner står att finna i sådana internationella instrument som behandlar brottsoffers rättigheter och ställning, bl.a. i EU:s brottsofferdirekt iv34. Där definieras begreppet i artikel 2.1 som i) en fysisk person som lidit fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett brott, ii) familjemedlemmar till en person vars död var en direkt följd av ett brott och som har lidit skada av den personens död. Denna definition torde svara relativt väl mot hur begreppet rent allmänt uppfattas och det är närmast så det bör förstås i det sammanhang som nu diskuteras. Av det följer bl.a. att juridiska personer, såsom företag och föreningar, inte kan vara brottsoffer i nu aktuell mening. Detta är för övrigt en skillnad i förhållande till målsägandebegreppet som även omfattar nyss nämnda skyddsobjekt (jfr 20 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken). Denna begränsning ska dock inte uppfattas så att den skada som kan drabba företag eller näringsidkare till följd av brott mot deras verksamhet ska värderas lägre än tidigare, endast att dessa inte är den primära målgruppen för en påföljdsreform som syftar till att stärka brottsofferperspektivet.

Av det anförda följer också att det i första hand är brotten mot person som hamnar i blickfånget för en reform med den angivna inriktningen. Det rör sig med andra ord om brott vars skyddsintresse är den enskildes psykiska eller fysiska integritet, huvudsakligen vålds- och sexualbrott och olika typer av brott mot frihet och frid. Det bör dock uppmärksammas att många av de brott som sorterar under andra kategorier också kan utgöra angrepp mot enskilda brottsoffer och innefatta utpräglat integritetskränkande inslag. Ett uppenbart exempel är rånbrotten, men även t.ex. bedrägerier – inte minst när de riktar sig mot äldre eller andra personer som har svårt att värna sin integritet – kan upplevas som en kännbar kränkning för den utsatte. Även sådana brott är således av särskilt intresse för denna reform.

Något man också bör ha med sig när brottsofferbegreppet diskuteras är att motsatsförhållandet mellan brottsoffer och förövare långt ifrån alltid framträder så tydligt som i det sistnämnda exemplet med äldrebedrägerier. Brottsofferrollen är inte statisk, och den som i ett fall är offer kan mycket väl vara förövare i ett annat fall. De personer som begår brott och de som utsätts för brott tillhör alltså

34 Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF.

inte sällan samma krets. Detta visar bl.a. på att brottsoffer inte är någon homogen grupp och att deras intressen och behov kan vara mycket olikartade. Diskussionen som följer på detta tema måste dock med nödvändighet föras på en generell nivå, med utgångspunkt i de förväntningar som brottsoffer typiskt sett ger uttryck för.

4.4.3. Brottsoffers intressen och behov sträcker sig bortom det straffrättsliga ingripandet

Brottsoffers intressen och behov kan, som nyss framhållits, vara av skiftande slag och spänner över en rad olika områden, såväl inom som utanför straffrätten och straffprocessen. Det kan handla om att brottet blir utrett och lagfört, bemötandet från rättsväsendet och möjligheterna att delta i och påverka rättsprocessen, liksom om tillgången till information om densamma. Det kan också handla om rätten och möjligheten att få skadestånd eller annan ersättning med anledning av brottet och om tillgången till sociala stöd- och hjälpinsatser för att bearbeta det inträffade .35Det är för övrigt i första hand med frågor av dessa slag som de internationella instrument som behandlar brottsoffers rättigheter sysselsätter sig .36 Sådana frågor ligger emellertid utanför vårt uppdrag. För att fullt ut tillgodose brottsoffers intressen och behov krävs alltså ett bredare anslag än det som vårt uppdrag inrymmer. I enlighet med vad som följer av våra direktiv kommer vi dock endast att fokusera på hur brottsofferperspektivet kan stärkas inom ramen för påföljdssystemet. Våra ställningstaganden och förslag i denna del ska alltså inte uppfattas så att vi ser på de straffrättsliga ingripandena som det enda – eller ens det huvudsakliga – medlet för att tillvarata brottsoffers intressen. I stället ska de ses som ett bland många verktyg, vilka tillsammans kan leda till att det ändamålet tillgodoses, däribland att brottsoffers berättigade förväntningar på upprättelse infrias. Man skulle med andra ord kunna beskriva brottsoffrets upprättelse som en process eller en händelsekedja, där det straffrättsliga ingripandet kan utgöra ett av flera led.

Här finns också anledning att understryka att inget modernt samhälle torde ha kunnat frambringa resurser för att beivra alla i och för

35 Se bl.a. Granström & Mannelqvist (red.), Brottsoffer – rättsliga perspektiv, 2021, s. 22 ff. 36 Se bl.a. EU:s brottsofferdirektiv och FN:s deklaration om grundläggande rättsprinciper för offer för brott och maktmissbruk, 1985 (FN:s brottsofferdeklaration). För en översiktlig redogörelse för relevanta internationella instrument inom området kan hänvisas till SOU 2024:48 s. 201 ff.

sig straffbelagda beteenden som invånarna gör sig skyldiga till. Även om rättsväsendet tillförs betydande resurser är det således inte realistiskt att tro att varje brott som anmäls ska kunna utredas och lagföras. Därför är det väsentligt att det också finns andra vägar för brottsoffer att få upprättelse än den som de straffrättsliga ingripandena kan erbjuda.

4.4.4. Upprättelse som syfte med straff

Den centrala uppgiften för påföljdssystemet och de straffrättsliga ingripandena bör från ett brottsofferperspektiv alltså vara att erbjuda upprättelse. I vissa fall – främst när det finns någon form av relation mellan offer och förövare – kan straffet emellertid också tillgodose ett mer direkt behov av skydd för brottsoffret. I det avseendet knyter brottsofferperspektivet an till straffets skyddande funktion. I det följande kommer vi dock att fokusera på den förstnämnda funktionen, dvs. den att ge – eller rättare att bidra till – brottsoffrets upprättelse. Skyddsfunktionen av straff diskuteras närmare i avsnitt 4.6.

Upprättelse är ett svårfångat begrepp som kan ges olika innebörd beroende på i vilket sammanhang det diskuteras. Ibland kan upprättelse beskrivas i termer av att återställa någons anseende eller värdighet, och inte sällan anses det förutsätta ett offentligt erkännande, en bekräftelse eller en ursäkt i någon form.

I en straffrättslig kontext förknippas upprättelsen också ofta med ett krav på vedergällning och rättvisa. Att sådana aspekter av de straffrättsliga ingripandena får ta plats i påföljdssystemet är i sig inget nytt. De för påföljdsbestämningen centrala principerna om proportionalitet och ekvivalens bygger nämligen ytterst på ett vedergällnings- och rättvisetänkande, och dessa principer kan därmed sägas ligga i linje med synen på upprättelse som ett syfte med straff (jfr avsnitt 4.2.3). Det som möjligen kan sägas vara nytt med ett sådant synsätt – i vart fall i förhållande till det som låg till grund för 1989 års påföljdsreform – är snarare att etiska föreställningar om bl.a. rättvisa betraktas som element i (ett av) straffets ändamål, i stället för att enbart kopplas samman med dess rättfärdigande (jfr ovan avsnitt 4.2.2 under rubriken ”Absoluta ändamål”). Betydelsen av denna skillnad ska dock inte överdrivas. Oavsett vilket synsätt man anlägger måste dessa föreställningar rimligtvis påverka hur reglerna för påföljdsbestämningen

utformas, och i båda fallen är det – som vi utvecklar i det följande – brottets klandervärdhet som hamnar i centrum.

Upprättelse likställs ibland även med gottgörelse. Till skillnad från skadeståndet är straffet emellertid inte något som kommer brottsoffret till godo. Straffet fyller alltså ingen reparativ funktion i egentlig mening. I stället är det genom vad straffet förmedlar som det kan bidra till att ge brottsoffret upprättelse. Upprättelse som syfte med straff hänför sig alltså till straffets kommunikativa eller symboliska

funktion (jfr ovan avsnitt 4.2.2). Genom straffet tilldelar, värderar

och kommunicerar domstolen klander. På det sättet blir straffet ett erkännande av att brottsoffret utsatts för en kränkning och ett uttryck för samhällets avståndstagande från denna. Straffet kan därmed motverka den kvardröjande upplevelse av förnedring och ringaktning som ett brott många gånger kan framkalla hos den drabbad e.37En utebliven eller otillräcklig bestraffning kan å andra sidan uppfattas som att brottet bagatelliseras, att offret har sig själv att skylla eller inte förtjänar att tas på allvar .38

Frågan är då vad brottsoffer har för uppfattningar om vad som bör krävas av ett straff för att det ska fylla funktionen att ge upprättelse. Vad är – från brottsoffersynpunkt – ett tillräckligt ingripande straff? Något entydigt svar på den frågan finns inte och forskningen på området, särskilt i en svensk kontext, är begränsad. Det går utifrån tillgänglig forskning varken att säga att brottsoffer önskar strängare straff än i dag eller att de är nöjda med rådande straffnivåer. Majoriteten brottsoffer tycks dock prioritera straffets effektivitet, i bemärkelsen att det resulterar i att förövaren inte begår nya brott, framför straffets strängh et.39Hur som helst finns det inte något stöd för att brottsoffer har en mer repressiv inställning till straff än människor utan erfarenhet av viktimisering, dvs. än människor i allm änhet.40Man skulle därför kunna tänka sig att man sökte svaret i det som brukar kallas för det allmänna rättsmedvetandet, men även då är det

37 Se SOU 2021:68 s. 128. 38 Se Holmgren, a.a., s. 100 med hänvisningar. 39 Se t.ex. Victim support, Victims’ justice ? What victims and witnesses really want from sentencing, 2010, s. 9 f. 40 Se Burman, Brottsoffer i straffrätten, i Lernestedt & Tham (red.), s. 287 och van Dijk, Free the Victim: A Critique och the Western Conception of Victimhood, International Revew of Victimology, 2009, Vol. 16 s. 20 f.

svårt att få en sammanhållen och uppdaterad bild .41 Den säkraste slutsatsen är alltså att det finns en stor variation i hur brottsoffer – liksom människor i allmänhet – ser på vad som i ingripandegrad krävs av ett straff för att det ska erbjuda upprättelse.

Vissa, mer allmänt hållna, önskemål eller gemensamma nämnare finns dock att ta fasta på. Först och främst finns det ett tydligt stöd för att möjligheten till upprättelse faktiskt är ett centralt behov hos brottsoffer och att det i det ligger att förövaren straffas på något sätt. Straffet med dess starka symbolvärde tycks alltså inte helt kunna ersättas av reparativa rättsmedel såsom skadestånd eller av utomrättsliga åtgärder. Vidare är ett erkännande från straffsystemet en central aspekt av upprättelsen, liksom en upplevelse av att ha fått rättvisa .42Dessa tämligen abstrakta koncept kan svårligen ligga till grund för några mer exakta ställningstaganden om den allmänna repressionsnivån eller vad som i absoluta tal utgör en rimlig påföljd i konkreta fall, men de ger viss ledning om hur straffet bör utformas för att det ska fylla funktionen att bidra till brottsoffrets upprättelse.

Således bör krävas att kränkningen erkänns och värderas på ett rättvist sätt, dvs. med anläggande även av ett brottsofferperspektiv på kränkningen, och att straffet tydligt markerar att gärningspersonen klandras för brottet .43Detta torde i sin tur förutsätta att straffet är av en viss ingripandegrad och att straffmätningen alltid är synbar och får ett genomslag i praktiken. Detta utesluter inte att en frivårdande påföljd med inriktning mot gärningspersonens återanpassning väljs, eller att vissa omständigheter på gärningspersonens sida beaktas vid straffmätningen, men påföljden måste samtidigt vara sådan att den möter de nyss uppställda kraven. Slutresultatet måste med andra ord alltid vara en reaktion på brottet som kan anses ägnad att bidra till brottsoffrets upprättelse.

41 En svensk studie som genomförts på området färdigställdes 2010 och indikerade att kraven på strängare straff minskade eller upphörde ju mer frågan konkretiserades och information om olika fall tillfördes, se Jerre och Tham, Svenskarnas syn på straff, rapport 2010:1, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet. 42 Se t.ex. Granström och Mannelqvist, a.a., s. 22 ff., Burman, a.a., s. 287 och van Dijk, a.a., s. 23. 43 Jfr Burman, a.a., s. 289 f.

4.4.5. Hur kan brottsofferperspektivet stärkas?

På systemnivå eller som särskild bedömningsgrund?

Frågan är då hur påföljdssystemet kan utformas så att brottsofferperspektivet får ett större genomslag än i dag. Ska brottsoffrets upprättelse vara en faktor vid påföljdsbestämningen i det enskilda fallet eller ska systemet som helhet utformas så att brottsofferperspektivet tillgodoses?

Så mycket står till en början klart att det faktiska brottsoffret inte kan ges något inflytande över påföljden för det brott som han eller hon har utsatts för. Med den godtycklighet som därmed skulle komma att införas i straffskipningen, skulle det strida mot grundläggande rättsstatliga krav på bl.a. legalitet, rättslig likabehandling och proportionalitet.

Det är däremot inte otänkbart att ålägga domstolen att i varje enskilt fall beakta om den påföljd som övervägs – i någon mer objektiv mening – är ägnad att bidra till brottsoffrets upprättelse. Man skulle alltså kunna tänka sig en ordning lik den som gällde före 1989 års reform, där påföljden bestämdes efter en avvägning av de olika ändamål som straffet är avsett att uppfylla. Den åtskillnad som i dag görs mellan varför vi straffar och hur vi straffar skulle i ett sådant system luckras upp; de båda frågorna skulle med andra ord besvaras på i princip samma sätt. Domstolarna skulle därmed göras mer direkt involverade i att realisera straffsystemets syften. Ett exempel på en sådan ordning hittar vi i engelsk rätt, där domstolen vid påföljdsbestämningen är skyldig att ta hänsyn till vissa särskilt angivna ändamål med utdömandet av straff (se § 57 i the Sentencing Code).

En ordning av det nu beskrivna slaget kan tyckas tilltalande, men är samtidigt förenad med flera nackdelar. För det första är upprättelse, som redan framgått, ett vagt koncept som är svårt att översätta till en viss ingripandegrad. Även om brottsoffrets upprättelse på ett mer övergripande plan kan ligga till grund för överväganden om hur straffsystemet och straffskalorna bör utformas, lämpar det sig därför mindre väl som ett kriterium för påföljdsbestämningen i det konkreta fallet. Till detta kommer, för det andra, att en sådan avvägning skulle behöva innefatta även de andra syften som straffsystemet ska tillgodose, företrädesvis de av preventivt slag. Detta skulle leda tillbaka till det prognostänkande som var styrande för påföljdsvalet före 1989 års reform och – följaktligen – till de svårigheter och nackdelar

som den sortens prognoser och avvägningar är förenade med (jfr avsnitt 4.3.2). I detta fall skulle dessutom brottsoffrets behov av upprättelse tillkomma som ytterligare en parameter, vilket knappast skulle göra avvägningen enklare. Domstolen skulle alltså ställas inför den vanskliga uppgiften att försöka jämka samman bakåtblickande proportionalitetsresonemang och brottsofferhänsyn med framåtblickande bedömningar med inriktning mot prevention och samhällsskydd. Av samma skäl skulle en sådan ordning – för det tredje och slutligen – riskera att komma i konflikt med principerna om proportionalitet och ekvivalens. Sammantaget innebär dessa förhållanden att systemet skulle bli svårtillämpat och inkonsekvent, med risk för en oförutsägbar och oenhetlig rättstillämpning som följd.

Mot denna bakgrund är det vår uppfattning att brottsofferperspektivet i stället bör omhändertas på så sätt att det beaktas vid utformningen av påföljdssystemet som helhet. Även vid utformningen av straffskalorna bör brottsofferperspektivet vara närvarande. Tanken är alltså att påföljdsreglerna i vid bemärkelse ska vara konstruerade så att en tillämpning av dem leder till resultat som från brottsoffersynpunkt framstår som rättvisa och rimliga, även om brottsoffrets upprättelse inte görs till en uttrycklig bedömningsgrund. Det innebär inte på något sätt att brottsoffret lyfts ut ur bilden vid påföljdsbestämningen i det enskilda fallet. Liksom i dag skulle straffvärdebedömningen – som i förekommande fall sätter kränkningen av brottsoffret i fokus – ligga till grund för domstolarnas straffmätning och påföljdsval. Straffvärdebedömningen skulle således kunna beskrivas som en objektiverad värdering av den skada, kränkning eller fara som brottsoffret utsatts för. Ett system som är uppbyggt kring straffvärdekonstruktionen har därmed goda förutsättningar att infria brottsoffrets berättigade förväntan på upprättelse, förutsatt att brottsofferperspektivet även beaktas vid utformningen av systemet i övrigt. Samtidigt kan påföljdsbestämningen därigenom ske inom mer fasta ramar och följaktligen också på ett mer enhetligt och förutsägbart sätt.

Något om inriktningen av våra fortsatta överväganden

Brottsofferperspektivet bör alltså stärkas genom att det beaktas vid utformningen av påföljdssystemet som helhet. Vilka konkreta förändringar av regleringen som därmed är påkallade behandlas i våra fortsatta överväganden om påföljderna (kapitel 6), straffskalorna (kapitel 7 och 8) och den konkreta straffmätningen (kapitel 9–12). Här ska endast något övergripande sägas om inriktningen av övervägandena i dessa delar. Närmare utgångspunkter för våra överväganden och förslag anges i anslutning till respektive delfråga.

Redan det förhållandet att gärningspersonen tillskrivs ansvar och döms för brottet innebär ett erkännande av den kränkning som brottsoffret har utsatts för och att samhället ger uttryck för sitt avståndstagande från de nna.44För att påföljden ska ha förmåga att bidra till brottsoffrets upprättelse torde det dock, som konstaterats ovan, även krävas att kränkningen värderas på ett rättvist sätt. Domstolen måste således göra en omsorgsfull värdering av kränkningens innebörd och verkningar för brottsoffret, med beaktande av sådana omständigheter som i vilken kontext brottet begåtts, om det rört sig om ett utdraget förlopp eller återkommande kränkningar, om offret har befunnit sig i en särskilt utsatt situation eller om gärningspersonen på annat sätt utnyttjat offrets svårigheter att värna sin integritet. Sådana omständigheter utgör redan i dag en integrerad och given del av straffvärdebedömningen, men som vi utvecklar i kapitel 9 är den inverkan dessa får på straffvärdet inte alltid särskilt framträdande. Regleringen bör således vara utformad så att försvårande inslag, såvitt här är av intresse i form av omständigheter som innebär ett större intrång i brottsoffrets integritet, får ett tydligt genomslag vid straffvärdebedömningen. Det förutsätter i sin tur att straffskalorna har en tillräcklig spännvidd. Det sagda gäller oberoende av vilken typ av brott det rör sig om och oavsett om bedömningen avser endast ett brott eller flera. En central uppgift för oss blir därmed att utforma straffskalorna och reglerna för straffvärdebedömningen på ett sådant sätt att de möjliggör och inbjuder till värderingar av detta slag.

Ett system som på detta sätt sätter kränkningen av brottsoffret i centrum för påföljdsbestämningen bör, som konstaterats ovan, ha goda förutsättningar att infria brottsoffrets berättigade förväntan på upprättelse, förutsatt att brottsofferperspektivet även beaktas vid

44 Jfr Asp, Straffrätten – i går, i dag och i morgon, SvJT 100 år (festskrift) s. 138–161, på s. 154 ff.

utformningen av systemet i övrigt. I dag innehåller brottsbalken ett antal bestämmelser som innebär att straffmätningen eller påföljdsvalet (eller bådadera) påverkas i lindrande riktning med hänsyn till förhållanden på gärningspersonens sida eller andra omständigheter som saknar koppling till brottslighetens allvar. Dessa bestämmelser kan vara motiverade av både humanitära och individualpreventiva skäl eller i huvudsak av effektivitetsskäl. Att sådana skäl beaktas ska visserligen inte ses som att den kränkning brottsoffret utsatts för bagatelliseras eller nedvärderas. Icke desto mindre uppstår här en intressekonflikt, såtillvida att en påföljdslindring med hänsyn till sådana intressen innebär att straffets stränghet inte kommer att stå i proportion till allvaret av den kränkning som brottsoffret utsatts för. I ett påföljdssystem som vill slå vakt om brottsoffers intressen, bör det krävas starka skäl för att ett sådant avsteg ska vara motiverat. Det betyder å andra sidan inte att brottsofferaspekterna alltid måste ges företräde när de kolliderar med andra intressen. Däremot måste de olika intressena genomgående beaktas, värderas och vägas mot varandra. Den ökade betoningen av brottsoffrets intressen i sammanhanget bör då leda till en ny balanspunkt mellan olika principer och intressen, där bl.a. kravet på humanitet alltjämt är centralt, men måste ställas i relation till att straffet i högre grad ska vara ägnat att bidra till brottsoffrets upprättels e.45

Utöver en rättvisande värdering av kränkningen och en rimlig avvägning mellan olika intressen bör, som också berörts i det föregående, krävas att värderingen på ett tydligt sätt kommer till uttryck genom påföljden. Eller annorlunda uttryckt bör den straffrättsliga reaktionen klart förmedla att, och i vilken utsträckning, gärningspersonen klandras för brottet. När det gäller fängelse framgår graden av klander av straffets repressiva karaktär och genom längden på det straff som döms ut. Annorlunda förhåller det sig med de icke frihetsberövande påföljderna. Även om det också vid valet av en sådan påföljd finns vissa möjligheter att uttrycka skillnader i klandervärdhet är dessa klart mer begränsade. När påföljden stannar vid en ren skyddstillsyn återspeglas domstolens värdering av brottet överhuvudtaget inte i den utdömda påföljden. För att öka förutsättningarna för den straffrättsliga reaktionen att bidra till brottsoffrets upprättelse bör domstolens värdering av brottet genomgående göras synbar. Det är också centralt – även från allmän synpunkt – att de icke frihetsberöv-

45 Ibid.

ande alternativen till fängelse har ett sådant innehåll att de framstår som trovärdiga alternativ till fängelse. Att utforma trovärdiga alternativ till fängelse som på ett tydligt sätt förmedlar klander står därför i särskilt fokus för vårt arbete.

4.5. Samhällsskyddets plats i påföljdssystemet – från 1900-talet till i dag

Ett annat syfte med hotet om eller påförandet av straff som direktiven särskilt lyfter fram är, som nämnts inledningsvis, att skydda samhället mot brott. Detta syfte är närmast liktydigt med, eller skulle kunna sägas utgöra grunden för, straffsystemets preventiva ändamål. Man skulle också kunna uttrycka det så att straffsystemet och de straffrättsliga ingripandena har till uppgift att skydda samhället och dess medlemmar mot den fara eller skada som brottslighet innebär genom att förebygga brott.

Samhällsskydd har, i linje med det nyss anförda, varit ett mer eller mindre uttalat intresse i de teoribildningar som motiverar bestraffning med dess preventiva förmåga. Inte minst i de individualpreventiva riktningar som började växa fram under den senare delen av 1800-talet – och som kom att prägla den svenska kriminalpolitiken under en stor del av 1900-talet – har intresset av samhällsskydd betonats. Enligt dessa riktningar var straffets yttersta uppgift således att skydda samhället mot brott, och detta skulle ske genom att den enskilde brottslingen dömdes till den påföljd som var bäst ägnad att minimera risken för återfall. En bärande tanke var att lagbrytare kan delas in i olika kategorier utifrån deras samhällsfarlighet och mottaglighet för behandling, och att det till dessa kategorier bör knytas en lämplig påföljdsform. Även om indelningen kunde skilja sig åt mellan de olika riktningarna gick den i grova drag ut på att de lagbrytare som ansågs förbättringsbara skulle få vård och behandling, medan de som ansågs kroniskt oförbätterliga eller särskilt farliga, skulle inkapaciteras. För de som inte behövde förbättras, s.k. tillfällighetsförbrytare, skulle påföljden i stället riktas in mot avskräcknin g.46

Samhällsskydd ansågs enligt detta tankegods alltså kunna upprätthållas genom både behandling, inkapacitering och individuell avskräck-

46 Jfr bl.a. Thyrén, Principerna för en strafflagsreform, 1910 och SOU 1956:55 s. 28 ff. För en sammanfattning av dessa riktningar, se t.ex. Jareborg & Zila, a.a., s. 85 ff. och Aspelin, a.a., s. 117 ff.

ning, och under 1900-talet kom samtliga dessa element att ta plats i det svenska påföljdssystemet. Således infördes t.ex. den villkorliga domen och villkorlig frigivning 1906 och de två tidsobestämda påföljderna förvaring och internering – avsedda för farliga brottslingar – 1927.

Efter hand kom behandlingsinslagen i påföljdssystemet att bli allt fler, och med brottsbalkens införande 1965 togs ytterligare steg i den riktningen. Genom ett stort utbud av påföljder var tanken att påföljdssystemet skulle tillhandahålla den behandlingsform (i frihet eller på anstalt) som i det individuella fallet var bäst lämpad för att återanpassa lagbrytaren och skydda samhället. Det ansågs samtidigt angeläget att tillvarata straffets allmänpreventiva potential, liksom att under en längre tid kunna skydda samhället mot särskilt farliga brottslingar. Av det senare skälet skulle en tidsobestämd påföljd benämnd internering – som inte främst var påkallad av lagöverträdarens behandlingsbehov – även fortsättningsvis ingå i systemet. De interneringsdömda skulle dock underkastas resocialiserande behandling på samma sätt som fängelsedömda, och tiden för frigivning skulle vara beroende av risken för fortsatt brottslighet .47

Som beskrivits i avsnitt 4.3.1 började alltmer kritiska röster att höjas mot behandlingstanken åren efter brottsbalkens ikraftträdande och då inte minst mot interneringspåföljden. Med hänvisning till de tillämpade behandlingsformernas bristande resultat och svårigheterna att ställa säkra prognoser om återfallsrisk, ansågs institutet varken kunna rättfärdigas av rehabiliteringsskäl eller dess inkapaciteringseffekter. Interneringspåföljden utmönstrades därför ur systemet 1981 (prop. 1980/81:76). För att det vid upprepade brott av samhällsfarlig karaktär skulle finnas möjlighet att döma till fängelse på längre tid än annars, infördes i stället en straffskärpningsregel för vissa särskilt allvarliga återfallssituationer .48

Genom 1989 års påföljdsreform fjärmade man sig än mer från preventionstänkandet. Tilltron till påföljdssystemets och påföljdernas preventiva förmåga hade försvagats, och funktionen att tillhandahålla samhällsskydd betonades inte på samma sätt som tidigare. Att förebygga brott framhölls likväl som straffsystemets yttersta ändamål, men uppgiften att tillgodose det ändamålet skulle inte primärt

47 Se Aspelin, a.a., s. 122 f. och prop. 1962:10 s. B 40 f. och C 323 f., NJA II 1962 s. 43 och prop. 1980/81:76 s. 38. 48 Se prop. 1980/81:76 s. 50 ff.

ligga på domstolarna. Det omedelbara beaktandet av skyddsaspekterna kom alltså i huvudsak att läggas på lagstiftnings- och verkställighetsnivån. Följaktligen underkändes i princip såväl allmänpreventiva hänsyn som behandlingsaspekter och inkapacitering som självständiga grunder för påföljdsbestämningen i det enskilda fallet. Som beskrivits i avsnitt 4.3 skulle påföljden nu i stället bestämmas med ledning av proportionalitetsprincipen. Det betyder i och för sig inte att denna princip ansågs stå i motsats till preventionsintressena. Tvärtom framhölls värnandet om grundläggande principer såsom proportionalitet, legalitet och likhet inför lagen som nödvändigt för att straffsystemet i längden ska kunna bidra till att förebygga brottslighet. Det brottsförebyggande ändamålet skulle således främjas genom utdömandet av proportionella och förutsebara straff .49

Vissa bestämmelser som innebär att skyddsaspekter och återfallsrisk ska beaktas vid bedömningen av påföljdsfrågor i enskilda fall har dock levt kvar och förts vidare till dagens påföljdssystem. Närmare bestämt gäller det vid påföljdsbestämningen för psykiskt störda lagöverträdare (se 31 kap. 3 § brottsbalken) och vid prövningen av om ett fängelsestraff på livstid ska omvandlas till fängelse på viss tid (se 4 § lagen [2006:45] om omvandling av fängelse på livstid). Återfallsrisk beaktas också vid valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn. I övrigt kan skyddsfunktionen sägas ligga inbyggd i påföljdssystemet som sådant. Såsom påtalades i propositionen till 1989 års reform kan exempelvis intresset av inkapacitering i viss mån tillgodoses genom återfallsreglerin gen.50

Efter 1989 års reform har ett flertal förändringar inom påföljdsområdet skett och ett stort antal straffskärpningar genomförts (se ovan avsnitt 4.3.2). Över lag har skärpningarna motiverats med att synen på den aktuella brottsligheten har blivit strängare, snarare än av att behovet av skydd mot den har ökat (även om dessa förhållanden ofta går hand i hand). Under de senaste åren har samhällsskyddsaspekter dock framträtt som ett tydligare motiv för lagändringar. Här märks särskilt de skärpta straffen för brottslighet som har samband med kriminella nätverk (prop. 2022/23:53), och – inte minst – de förslag som Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet har lagt fram om bl.a. skärpta regler för villkorlig frigivning och en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd avsedd för fall där brotts-

49 Se prop. 1987/88:120 s. 32 ff. 50 Se a. prop. s. 37.

ligheten är särskilt allvarlig och återfallsrisken påtaglig (SOU 2024:48). Förslagen bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

4.6. Samhällsskyddet i ett reformerat påföljdssystem

4.6.1. Ett effektivt samhällsskydd kräver ett pluralistiskt förhållningssätt

Som den ovan redovisade utvecklingen illustrerar har synen på hur straffsystemet bäst kan bidra till att skydda samhället mot brott varierat. Samhällsskydd har således ingen given koppling till den ena eller andra funktionen av straff (eller hot om straff). Vilken funktion som betonats har i stället huvudsakligen varit beroende av den rådande uppfattningen om dess brottsförebyggande verkan.

Dagens påföljdssystem är en produkt av olika tidsepoker och teoribildningar och innehåller således inslag av samtliga de funktioner och principer som nämnts i det föregående. Enligt vår uppfattning bör systemet även fortsättningsvis bygga på ett sådant pluralistiskt förhållningssätt. Det medel som är mest verksamt för att motverka eller bekämpa en viss typ av brottslighet behöver nämligen inte vara det mest ändamålsenliga i andra fall (se vidare avsnitt 4.6.2). De olika preventiva funktionerna kompletterar således varandra och torde i många fall även kunna verka parallellt. Även sett till de rena skyddsaspekterna av straff saknas det således skäl att ensidigt betona någon viss funktion framför alla andra. I stället bör strävan vara att söka tillvarata den preventiva potential som ligger i de olika funktioner som ett straff eller hot om straff kan fylla. Samtidigt måste systemet utformas så att det så långt som möjligt tillgodoser andra berörda intressen och grundläggande principer om bl.a. proportionalitet och ekvivalens (se vidare avsnitt 4.6.3 och 4.7). Det betyder att det också i ett reformerat påföljdssystem finns anledning att låta olika principer och intressen vara i huvudsak styrande på dess olika nivåer, men också att de olika aspekterna på ett rimligt sätt måste balanseras mot varandra inom samma nivå.

I detta sammanhang bör också framhållas att man inte enbart kan förlita sig till det straffrättsliga reaktionssystemet för att uppnå ett gott och effektivt skydd mot brottslighet för samhället och dess medlemmar. Straffsystemet har naturligtvis en central roll i det sammanhanget, men även andra institut och aktörer behöver involveras och

en bredd av åtgärder vidtas. Det kan exempelvis handla om insatser för att minska incitamenten att begå brott, t.ex. genom att intensifiera arbetet med att förverka brottsvinster, eller om tekniska och organisatoriska åtgärder för att minska tillfällena att begå brott eller försvåra utförandet av dem. Det kan också handla om förbättrade möjligheter att upptäcka och utreda brott genom bl.a. effektivare verktyg för polisen, en ökad samverkan mellan myndigheter och förbättrade förutsättningar för informationsutbyte. Därtill är mer socialt riktade insatser inom t.ex. skola och socialtjänst väl så betydelsefulla.

Såsom vi uppfattar våra direktiv ger dessa inte uttryck för några andra utgångspunkter än de ovan redovisade. Däremot pekar direktiven ut ett par presumtiva skyddsaspekter som vid påföljdssystemets utformning måste beaktas i större utsträckning än tidigare, nämligen avskräckning och inkapacitering.

För att vi ska kunna lämna ändamålsenliga förslag till ett reformerat påföljdssystem som bättre tillgodoser nyss nämnda aspekter är det av vikt att känna till vad den kriminologiska forskningen säger om de brottsförebyggande effekterna av dessa. I det följande ger vi därför en översiktlig redogörelse för forskningsläget avseende avskräckning och inkapacitering. Redogörelsen gör på intet sätt anspråk på att vara uttömmande, utan återger endast mycket kortfattat huvuddragen i forskningen, med ett visst fokus på studier som är av särskilt intresse i den svenska kontexten.

4.6.2. Närmare om avskräckning och inkapacitering

Avskräckning

Som framgår av avsnitt 4.2.2 brukar det i nu aktuellt sammanhang göras en åtskillnad mellan allmän och individuell avskräckning. Allmän avskräckning tar sikte på den brottsavhållande verkan som hotet om straff antas ha på människor i allmänhet. Individuell avskräckning talar man i stället om när den enskilde lagöverträdaren, till följd av den negativa erfarenheten av straff, avhåller sig från fortsatt brottslighet.

Huruvida hotet om straff har en allmänt avskräckande effekt är svårt att undersöka empiriskt. De flesta människor begår inte brott, och i vilken mån detta förklaras av avskräckning respektive av andra faktorer kan svårligen fastställas. Att straffhotet har någon form av avskräckande verkan ifrågasätts emellertid sällan. Mer omdebatterat

är huruvida straffnivån som sådan inverkar på människors benägenhet att begå brott. I det avseendet visar studier på varierande resultat. Över lag tyder de dock på att de avskräckande effekterna av straffskärpningar på den samhälleliga brottsnivån, om några, är begränsade. Särskilt synes det gälla vid skärpningar av redan långa fängelsestraff. Samtidigt indikerar vissa amerikanska studier att implementeringen av synnerligen långa straff kan avskräcka den grupp som direkt påverkas av straffskärpningen från att begå brott. Huruvida resultaten är överförbara till svenska förhållanden – och i vilken utsträckning en förlängning av korta eller måttliga fängelsestraff har en avskräckande effekt – är dock oklar t.51

Vad forskningen däremot ger mer klara belägg för är att straffets stränghet är underordnat risken för upptäckt och lagföring som avskräckande mekanis m.52Av det kan slutsatsen dras att straffets avskräckande potential i hög grad är beroende av upptäcktsrisken och sanktionssannolikheten. Om risken för att straffhotet realiseras uppfattas som liten, lär således utsikterna för att skärpta straff ska få en avskräckande effekt under alla förhållanden vara små.

Även när det gäller frågan om brott kan förebyggas genom indi-

viduell avskräckning, och betydelsen av straffets stränghet i det sam-

manhanget, ger forskningen en delad bild. Vissa studier – framför allt i den nordiska kontexten – indikerar att något längre fängelsestraff, eller ett kort fängelsestraff i stället för en frivårdspåföljd, kan minska återfall i brott. Många andra studier ger i stället vid handen att återfallsfrekvensen inte påverkas alls, eller till och med ökar något, av en förlängning eller utökad användning av fängelsestraff. Resultaten drar således åt olika håll, och tolkningen av dem försvåras bl.a. av att en eventuell avskräckningseffekt sällan kan särskiljas från andra variabler, såsom effekter av rehabilitering. I det sammanhanget kan uppmärksammas att faktorer av det senare slaget, liksom påföljdernas innehåll i övrigt, anstaltsförhållanden och individuella egenskaper hos de dömda,

51 Se Kriminalvården, Kort om straffskärpningar, 2021, s. 9 ff. och 19 f. med där angivna hänvisningar. Se även Gormley m.fl., The Effectiveness of Sentencing Options on reoffending, Sentencing Council, 2022, s. 22 ff. och National Research Council (NRC), The Growth of Incarceration in the United States: Exploring Causes and Consequences, 2014, s. 134 ff. 52 Se t.ex. Kriminalvården, a.a., s. 10 f. och Nagin, Incarceration & public safety, Arnorld Ventures, 2022.

synes ha en inverkan på utfallet. Effekterna torde också kunna skilja sig åt beroende på brottstyp och straffniv å.53

Avslutningsvis kan nämnas att det finns studier som visar att en avskräckningseffekt uppstår när man inom ramen för en icke frihetsberövande påföljd riskerar att få ett fängelsestraff vid återfall eller misskötsamhet. Detta får också stöd av forskning om den återfallsreducerande effekten av möjligheten att avtjäna ett fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖV). Således finns det studier som visar att möjligheten att avtjäna ett fängelsestraff genom IÖV ger minskningar i återfall, jämfört med system som inte ger möjlighet till den formen av verkställigh et.54

Inkapacitering

När det gäller inkapacitering, dvs. att genom oskadliggörande – vanligen i form av ett frihetsberövande – förhindra personer från att begå brott, är beläggen för att det ger effekter på den samhälleliga brottsnivån starkare. Forskningen ger således en sammanhållen bild av att brottsligheten minskar till följd av inkapacitering, men i fråga om storleken av denna minskning varierar resultaten. Studier har visat på allt från marginella effekter, till en mer påtaglig inverkan av en ökad inkapacitering. Störst effekter har påvisats när straffskärpningar riktats mot specifika förbrytare vars återfallsrisk bedöms vara hög. Sådan s.k. selektiv inkapacitering förefaller således vara ett mer effektivt medel för brottsprevention än den kollektiva inkapacitering som generella straffskärpningar innebär. Detta ligger i linje med det väl belagda faktumet att det är en liten del av brottslingarna som står för en övervägande del av brottslig heten.55

De ovan angivna skillnaderna i utfall mellan olika studier vittnar om att effekten påverkas av vilka och hur många personer som fri-

53 Se Kriminalvården, a.a., s. 13 ff. med där angivna hänvisningar. Se även Gormley m.fl., a.a., s. 25 ff., NRC, 2014, s. 150 ff., Al Wesawi m.fl., Does sentence length affect the risk for criminal recidivism? A quasi‑experimental study of three policy reforms in Sweden, Journal of Experimental Criminology, 2022, Loeffler och Nagin, The Impact of Incarceration on Recidivism, Annual Review of Criminology, 2022. 5:133–52 och Petrich m.fl., Custodial Sanctions and Reoffending: A Meta-Analytic Review In Michael Tonry, ed., Crime and Justice: An Annual Review of Research, 2021, Chicago: University of Chicago Press. 54 Se Brå, Rapport 2024:1, Forskning om ålder och brott samt dess betydelse för brottsprevention, s. 65 f. med där angivna hänvisningar. 55 Se Kriminalvården, a.a., s. 11 ff. med där angivna hänvisningar. Se särskilt om selektiv inkapacitering i Vollard, 2012, Preventing Crime through Selective Incapacitation, The Economic Journal 123(567):262–284.

hetsberövas. Man brukar här tala om att det finns en avtagande marginalnytta, innebärande att den brottsreducerande effekten per frihetsberövad individ minskar i takt med att fängelsepopulationen ökar. Detta fenomen brukar i huvudsak tillskrivas två förhållanden. För det första är det långt ifrån alla fängelsedömda som återfaller i brott och endast en liten andel gör det i större skala. Ju bredare en inkapaciteringsstrategi slår, desto fler kommer alltså att träffas av den som inte alls eller i endast liten utsträckning skulle ha ägnat sig åt fortsatt brottslighet. För det andra avtar brottsbenägenheten generellt med stigande ålder. I normalfallet kommer därför den preventiva effekten bli mindre för varje år som en person över den mest brottsaktiva åldern hålls frihetsberövad. Sammantaget medför detta att straffskärpningar som ökar fängelsepopulationen från en viss nivå kan förväntas generera försumbara vinster i termer av minskad brottslighet, men stora kostnader i form av ytterligare anstaltsplatse r.56

Ett annat förhållande som ofta lyfts fram när nyttan av inkapacitering diskuteras är att avlägsnandet av en individ från den kriminella arenan kan, när det gäller vissa brottstyper, leda till att denne helt enkelt ersätts av någon annan, varvid den brottsförebyggande effekten uteblir. Typexemplet är när någon som deltar i organiserad narkotikaförsäljning frihetsberövas, med följden att utrymme skapas för en annan aktör att ta dennes plats i verksa mheten.57

Av nu anförda skäl kan effektiviteten av inkapacitering, i vart fall som övergripande strategi för att förebygga brott, ifrågasättas. Samtidigt kan det inte bortses från att inkapacitering av allt att döma har en brottsreducerande effekt, i synnerhet om den riktas in mot de mest brottsaktiva eller annars särskilt farliga individerna. I sammanhanget måste också kostnaderna för de brott som förhindras genom inkapacitering beaktas. Här finns anledning att nämna att det finns exempel på utländska studier där man funnit att längre frihetsberövanden – i de specifika fallen – var eller skulle ha varit motiverade från ekonomisk sy npunkt.58I en av studierna drogs därför slutsatsen att

56 Se t.ex. Kriminalvården, a.a., s. 12 f. och 19 f. och Nagin, a.a. 57 Se t.ex. NRC 2014, s. 146 och Nagin, a.a. 58 Se Vollard, a.a., Buonanno & Raphael, 2013, Incarceration and Incapacitation: Evidence from the 2006 Italian Collective Pardon. American Economic Review, 103(6): 2437–2465, Owens, 2009, More Time, Less Crime? Estimating the Incapacitative Effect of Sentence Enhancements. Journal of Law and Economics, 52(3): 551–579 och Barbarino & Mastrobuoni, 2014, The Incapacitation Effect of Incarceration: Evidence from Several Italian Collective Pardons. American Economic Journal: Economic Policy, 6(1): 1–37.

fängelsepopulationen i landet (Italien) låg under sin optimala niv å.59 Få svenska studier har genomförts, varför de preventiva och ekonomiska effekterna av en ökad inkapacitering i den svenska kontexten är oklara.

Till de rent ekonomiska kostnaderna kommer dessutom bl.a. kostnader i form av mänskligt lidande, i första hand för de som utsätts för eller annars drabbas av brotten, men också för de som blir föremål för eller påverkas av straffen. Dessa kostnader är svårare att värdera, men måste likväl beaktas när förändringar av påföljdssystemet och den allmänna repressionsnivån övervägs.

Slutsatser och betydelse för inriktningen av våra överväganden

Sammanfattningsvis är det svårt att utifrån tillgänglig forskning dra några entydiga och allmängiltiga slutsatser om de preventiva effekterna av avskräckning och inkapacitering och betydelsen av straffets stränghet i det sammanhanget. Även om de generella effekterna – framför allt när det gäller avskräckning – inte ska överskattas, pekar forskningen i delvis olika riktningar, och resultaten från internationella studier kan inte utan vidare överföras till svenska förhållanden. Man kan således inte kategoriskt vare sig avfärda eller utgå ifrån att straffskärpningar har en effekt på den samhälleliga brottsnivån, utan utfallet synes vara beroende av en mängd olika variabler. Det kan exempelvis handla om risken för upptäckt och lagföring, straffnivån, straffskärpningarnas inriktning, anstaltsförhållanden och straffens innehåll. Detta ger stöd för ett sådant pluralistiskt förhållningssätt till straff som vi förordat ovan, liksom för att ett effektivt samhällsskydd förutsätter att åtgärder vidtas på bred front.

Två variabler av särskilt intresse för vårt arbete – och som tycks ha bäring på både avskräckning och inkapacitering – är straffnivåerna och straffskärpningarnas inriktning. Många studier talar för att man kan förvänta sig större effekter av skärpta straff om nivåerna är låga i utgångsläget. De svenska straffnivåerna har förvisso höjts under senare år, men det kan i vart fall inte uteslutas att ytterligare repressionsökningar i någon mån kan få en dämpande inverkan på den samhälleliga brottsnivån. Även med utgångspunkten att så är fallet, måste man dock beakta att alltför breda och kraftiga straffskärpningar riskerar att bli ineffektiva som brottsförebyggande åtgärd, med hän-

59 Se Barbarino & Mastrobuoni, a.a.

syn till de höga kostnaderna av fängelsestraff och vad som anförts ovan om den avtagande marginalnyttan. Förutom att detta förhållande är av betydelse vid överväganden om var den allmänna repressionsnivån bör ligga, leder det till slutsatsen att de skärpningar vi ska föreslå primärt bör rikta in sig mot de mest brottsaktiva individerna och de samhällsfarligaste eller allvarligaste brotten, såsom brott i kriminella nätverk och andra grova vålds- och sexualbrott. När det gäller dessa brott kan framhållas att kostnaderna i form av lidandet för brottsoffren och andra berörda här måste värderas särskilt högt, och att redan en liten minskning av fortsatt sådan brottslighet kan anses motivera en hög grad av repression.

Slutligen kan konstateras att även icke frihetsberövande påföljder – förutsatt att de utformas på ett ändamålsenligt sätt – liksom verkställighet med s.k. fotboja, kan verka avskräckande. Sådana påföljder eller verkställighetsformer kan dessutom förenas med återfallsförebyggande insatser och genomföras till lägre kostnader än fängelsestraff med verkställighet i anstalt, utan att ge upphov till de negativa effekter som ett fängelsestraff kan vara förenat med. Dessa förhållanden måste tas i beaktande när de icke frihetsberövande påföljderna och reglerna för påföljdsvalet utformas.

4.6.3. Hur kan samhällsskyddsaspekterna i påföljdssystemet stärkas?

Några utgångspunkter och begränsningar enligt våra direktiv

I våra direktiv anges, som nämnts inledningsvis, att ovan diskuterade skyddsaspekter behöver beaktas i större utsträckning vid utformningen av straffsystemet som helhet. Det som efterfrågas är således inte en renodlad selektiv inkapacitering baserad på individuella återfallsprognoser, eller att allmänpreventiva hänsyn görs till en grund för påföljdsbestämningen i det enskilda fallet, utan straffskärpningar av mer generell karaktär. Detta hindrar naturligtvis inte att skärpningarna riktas in mot vissa typer av brott eller brott som begåtts i en viss omfattning eller kontext i enlighet med vad som anförts i det föregående. Som redan framgått ger våra direktiv tvärtom uttryck för att en sådan inriktning är eftersträvad.

I detta sammanhang bör erinras om att direktiven ställer upp vissa begränsningar av vårt uppdrag som kan säga ha särskild bäring på

frågor om samhällsskydd. Således omfattar uppdraget inte påföljdsregleringen avseende allvarligt psykiskt störda lagöverträdare. Det omfattar inte heller de särskilda reglerna för unga lagöverträdare, som behandlats av Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare (se SOU 2024:39 och SOU 2025:11) eller reglerna om villkorlig frigivning, straffskärpning för återfall eller de övriga frågor som setts över av Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet (se SOU 2024:48). Bland dessa frågor kan särskilt nämnas införandet av en tidsobestämd frihetsberövande påföljd avsedd för särskilt allvarliga fall där återfallsrisken är påtagligt hög.

En utgångspunkt som framgår av våra direktiv är vidare att principerna om proportionalitet och ekvivalens även fortsättningsvis ska vara grundläggande för det straffrättsliga systemets utformning. Som nämnts i avsnitt 4.5 framhölls det i förarbetena till 1989 års påföljdsreform som nödvändigt att slå vakt om grundläggande principer om bl.a. proportionalitet, legalitet och likhet inför lagen för att straffsystemet i längden verksamt ska kunna bidra till att förebygga brott. Därför ansågs en ökad betoning av dessa principer inte komma i konflikt med preventionsintressena. Detta resonemang ter sig onekligen riktigt, men den fråga som nu aktualiseras är om även det omvända gäller. Med andra ord, kan intresset av samhällsskydd och prevention stärkas utan att komma i konflikt med principerna om proportionalitet och ekvivalens? Motsvarande fråga inställer sig också i förhållande till brottsofferperspektivet.

Ett stärkt samhällsskydd inom ramen för proportionalitetsprincipens krav

Proportionalitet och prevention som grund för straff vilar på närmast motsatta synsätt. Medan proportionalitetsprincipen utgår ifrån ett tillbakablickande perspektiv där straff tilldelas efter förtjänst, bygger preventionstanken på en framåtblickande rationalitet enligt vilken straff bestäms utifrån behov, i detta sammanhang av samhällsskydd (jfr avsnitt 4.2.2). Denna motsättning gör sig framför allt gällande om skyddsaspekterna ges ett inflytande över straffmätningen i det enskilda fallet, i synnerhet om den utgår ifrån individuella återfallsprognoser. Då kommer straffets stränghet nämligen inte att basera sig på vad personen i fråga faktiskt har gjort, utan på antaganden om vad han eller hon kan tänkas göra i framtiden. Men också om straff-

skalornas utformning får styras av rena skyddsaspekter, t.ex. intresset av en ökad inkapacitering, skulle det innebära ett avsteg från grundtanken att straff ska bestämmas så att de står i proportion till brottslighetens allvar. Därtill skulle ett konkret straffvärde som återspeglar brottets allvar relativt andra brott svårligen kunna uppnås om en helt annan princip läggs till grund för utformningen av straffskalorna.

Samtidigt bör framhållas att den ovan beskrivna motsättningen i första hand är av principiell betydelse. Som konstaterats i avsnitt 4.6.2 finns det från ett skyddsperspektiv nämligen anledning att särskilt rikta in de skärpningar vi ska föreslå mot brott i kriminella nätverk och andra grova vålds- och sexualbrott. Detta är också de typer av brott som brukar betraktas som de allvarligaste. I praktiken går alltså behovet av skydd mot viss brottslighet och synen på allvaret i brottsligheten i fråga ofta hand i hand. Det innebär vidare att samhällsutvecklingen kan påverka hur allvarligt vi ser på olika typer av brott. Ett ökat behov av skydd mot viss brottslighet kan därmed komma att återspegla sig i hur vi värderar den samhällsfara eller samhällskada som brottsligheten innebär.

Av det anförda följer att önskemål om att uppnå inkapaciteringseffekter eller andra preventiva ändamål inte bör vara styrande vare sig för straffskalornas utformning eller reglerna för den konkreta straffmätningen. Däremot finns det, som vi återkommer till i kapitel 7–9 och 11, anledning att uppvärdera vissa typer av brottslighet med hänsyn till den fara eller skada för samhället som brottsligheten innebär. Det finns också anledning att se strängare på vissa allvarliga typer av vålds- och sexualbrott samt att generellt ge integritetskränkande inslag ett större genomslag, inte minst när det rör sig om flerfaldig brottslighet (se kapitel 10 angående det sistnämnda). På så sätt tillgodoses samtidigt indirekt intresset av att inkapacitera sådana personer som gör sig skyldiga till brottslighet av angivna slag.

Det bör sägas att vi med detta inte tar ställning emot införandet av en sådan särskild påföljd – baserad på en riskbedömning och intresset av att skydda samhället – som Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet har föreslagit (se SOU 2024:48). I mer ordinära fall bör brottslighetens allvar och principerna om proportionalitet och ekvivalens under alla förhållanden bilda utgångspunkten för påföljdsbestämningen. Det finns här anledning att återigen understryka att vi förordar en pluralistisk syn på straff. Det innebär att systemet bör utformas utifrån att det ska uppfylla flera ändamål och med

beaktande av att olika – ibland motstående – principer och intressen kan göra sig gällande och då måste balanseras mot varandra. Att påföljden ska bestämmas med utgångspunkt i principerna om proportionalitet och ekvivalens ska alltså inte ses som annat än just en utgångspunkt. Särskilt vid påföljdsvalet kan det finnas anledning att också väga in andra omständigheter än sådana som är hänförliga till brottslighetens allvar.

Det tål också att upprepas att det i den pluralistiska synen på straff ligger att straffsystemet som helhet bör utformas efter ambitionen att samtliga potentiellt preventiva funktioner av straff eller hot om straff – inte bara inkapacitering eller avskräckning – ska tillvaratas. Av det följer bl.a. att fängelsestraffet bör vara förbehållet brottslighet av visst allvar och de som återkommande gör sig skyldiga till brott. För mindre allvarlig brottslighet bör det liksom i dag finnas icke frihetsberövande alternativ till fängelse, bl.a. med inriktning mot behandling eller andra åtgärder för att förebygga återfall. I vart fall i valet mellan likvärdiga påföljdsalternativ bör då ingenting hindra att den tilltalades behov av sådana åtgärder beaktas. Samtidigt bör de icke frihetsberövande påföljderna utformas så att de har potential att verka avskräckande, dvs. att de tydligt förmedlar vad den dömde riskerar vid återfall eller annan misskötsamhet.

Även verkställigheten av ett fängelsestraff bör utformas efter ambitionen att minska risken för återfall i brott, t.ex. genom att de intagna ges möjlighet att delta i behandlingsprogram. Därtill bör det även fortsättningsvis finnas goda förutsättningar att verkställa straffet med s.k. fotboja. Frågor om verkställighetsinnehållet i fängelsestraff ligger dock i huvudsak utanför vårt uppdrag.

Samhällsskydd och brottsofferperspektiv

Det ovan förda resonemanget om samhällsskyddsaspekternas förhållande till principerna om proportionalitet och ekvivalens är till stor del giltigt även när det gäller förhållandet till brottsofferperspektivet. Även om dessa båda intressen utgår från skilda infallsvinklar, torde de praktiska motsättningarna således ofta vara begränsade. Ett straff som förhindrar eller förebygger återfall i brott står naturligtvis inte i sig i något motsatsförhållande till brottsoffrets intressen. Som framgått ovan är det tvärtom många brottsoffer som framhåller vik-

ten av att straffet fungerar, i bemärkelsen att det resulterar i att den dömde inte begår nya brott. Detta innebär inte att brottsoffer är beredda att göra avkall på kravet på upprättelse och rättvisa, endast att de vanligen efterfrågar ”både och” samt att vägen till upprättelse kan se olika ut. Möjligen kan det också tas till intäkt för att ett effektivt straff, t.ex. i form av en framgångsrikt genomförd rehabilitering, kan vara en del av den process som leder till brottsoffrets upprättelse. I vissa fall, framför allt när det finns någon form av relation mellan brottsoffer och förövare, kan ett straff som ger omedelbart skydd och/eller resocialiserar den dömde också mer direkt komma brottsoffret till godo.

Det sagda ska inte förstås så att det aldrig kan uppstå intressekonflikter – det kan det naturligtvis. I den mån regler som grundar sig i samhällsskydd och prevention får ta plats i påföljdssystemet ställs av naturliga skäl gärningspersonen i fokus, vilket leder påföljdsbestämningen bort från själva gärningen och dess inverkan på brottsoffret. Om det fokuset drivs för långt är risken att brottsoffret känner sig osynliggjord och får uppfattningen att rättssystemet inte värnar hans eller hennes intressen. Sådana konflikter får – liksom i andra fall när olika intressen står emot varandra – emellertid hanteras vid systemets utformning, och i förekommande fall genom avvägningar i det enskilda fallet, så att en rimlig balans uppnås. Som framhållits ovan ska de praktiska motsättningarna mellan skydds- och brottsofferintressena inte heller överdrivas.

En betydelsefull aspekt av brottsofferperspektivet är dessutom vikten av att skydda potentiella framtida brottsoffer från våld och andra kränkningar. I det avseendet kan skyddsaspekterna av straff ses som en väsentlig del av ett brottsofferinriktat påföljdssystem. Det förtjänar här återigen att framhållas att ett gott och effektivt skydd för samhället och dess medlemmar främjas av att de olika preventiva funktionerna av straff tillvaratas. Genom längre anstaltstider kan som sagt vissa inkapaciteringseffekter uppstå, men det måste också beaktas att alla som döms till tidsbestämda fängelsestraff förr eller senare ska återvända till samhället. Som konstaterats i avsnitt 4.6.2 tycks återfallsfrekvensen hos dem som avtjänat ett fängelsestraff i anstalt påverkas bl.a. av förhållandena på anstalten och straffets innehåll. Därför är det centralt – också från ett brottsofferperspektiv – att Kriminalvården även fortsättningsvis ges förutsättningar att bedriva en

human kriminalvård och att arbeta återfallsförebyggande så länge verkställigheten av ett fängelsestraff pågår.

Betänkande av Straffreformutredningen

Stockholm 2025

En straffreform

Volym 2

SOU och Ds finns på regeringen.se under Rättsliga dokument.

Svara på remiss – hur och varför Statsrådsberedningen, SB PM 2021:1.

Information för dem som ska svara på remiss finns tillgänglig på regeringen.se/remisser.

Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet Omslag: Elanders Sverige AB Tryck och remisshantering: Elanders Sverige AB, Stockholm 2025

ISBN 978-91-525-1279-1 (tryck) ISBN 978-91-525-1280-7 (pdf) ISSN 0375-250X

3 Vårt uppdrag och arbete

I detta kapitel redovisas det huvudsakliga innehållet i våra direktiv och hur utredningsarbetet har bedrivits.

Som anförs i avsnitt 3.2 har vårt uppdrag varit brett. I någon mån har uppdraget begränsats, dels av direktiven, dels av andra utredningars arbete. I avsnitt 3.4 redogör vi för dessa avgränsningar.

Våra direktiv beslutades av regeringen den 20 juli 2023. Direktiven i dess helhet finns fogade till betänkandet som bilaga 1. Vi har haft ett mycket brett uppdrag.

Den övergripande uppgiften har varit att göra en översyn av straffskalorna samt föreslå ett reformerat och mer rättvist påföljdssystem. Inom ramen för denna översyn har vi bl.a. haft i uppdrag att

  • genomföra en översyn av straffskalorna för de enskilda brotten och föreslå ändringar av de yttre begränsningarna för straffskalorna,
  • föreslå ändringar som säkerställer en nyanserad och differentierad straffmätning där försvårande omständigheter får större genomslag,
  • överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en modell för straffmätning av flerfaldig brottslighet som innebär att de tre allvarligaste brotten räknas fullt ut och att det först därefter blir aktuellt med straffreduktion,
  • överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på alla brott som har samband med kriminella nätverk,
  • överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar som innebär att billighetsskälen (29 kap. 5 § brottsbalken) utmönstras eller i vart fall ges en mer begränsad betydelse för påföljdsbestämningen,
  • föreslå ändringar av påföljderna och reglerna om val av påföljd,
  • föreslå ändringar som innebär att presumtionen för häktning vid allvarlig brottslighet ska gälla i fler fall, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Utredningens arbete inleddes i augusti 2023. Vi har under utredningsarbetet haft omfattande kontakter med ett antal myndigheter samt deltagit i olika möten och genomfört flera studiebesök.

Under våren 2024 anordnade utredningen tillsammans med Sveriges hovrättspresidenter hearings för tings- och hovrättsrättsdomare från hela landet angående straffmätning. Under hösten 2024 anordnade utredningen hearings på Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Advokatsamfundet angående straffmätningen avseende flerfaldig brottslighet och brott som har samband med kriminella nätverk samt häktningspresumtionen.

Med anledning av uppdraget deltog utredningen under hösten 2024 vid seminarier anordnade av de juridiska fakulteterna vid Lunds och Uppsala universitet.

Under utredningstiden har utredaren, kansliet och ett antal experter företagit en studieresa till Danmark.

Kansliet och ett antal experter har slutligen genomfört studiebesök vid anstalten Kumla samt häktet och frivården i Uppsala.

Utredningen har samrått med Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet (Ju 2022:10), Miljöstraffrättsutredningen (M 2022:04), 2023 års fri- och rättighetskommitté (Ju 2023:05), Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare (Ju 2023:13), Utredningen om straffrättsliga åtgärder mot korruption och tjänstefel (Ju 2024:02), Utredningen om skärpt regelverk om utvisning på grund av brott (Ju 2024:08) och Utredningen om förstärkta åtgärder mot hedersrelaterat våld och förtryck (Ju 2024:01).

Kriminalvården har den 15 december 2023 och den 11 mars 2025 redovisat kapacitetsrapporter för åren 2024–2033 respektive 2025–2034 som inkluderar beräknat kapacitetsbehov med anledning av förslagen i det s.k. Tidöavtalet. Företrädare för sekretariatet har haft kontakter med Kriminalvårdens arbetsgrupp. Kriminalvården har därutöver bistått utredningen i arbetet med konsekvensutredningen.

Sekretariatet har under första kvartalet 2025 förstärkts av kanslirådet – tillika sakkunnige i utredningen – Simon Rosdahl vid Justitiedepartementets straffrättsenhet, genom att denne skrivit kapitel 14,

Följdändringar i den straffprocessuella lagstiftningen m.m.

Utredningen har haft tolv sammanträden med experterna, varav två tvådagarssammanträden i internatform.

Som framgår av våra direktiv har vårt uppdrag inte omfattat straffansvar och påföljdsbestämning för allvarligt psykiskt störda lagöverträdare.

Uppdraget omfattar inte heller de särskilda påföljdsreglerna för unga lagöverträdare, som setts över av utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare (Ju 2023:13) och som redovisats i betänkandena Skärpta regler om ungdomsövervakning och straffreduktion för

unga (SOU 2024:39) och Straffbarhetsåldern (SOU 2025:11). Vidare

omfattar uppdraget inte reglerna om villkorlig frigivning, straffskärpning för återfall eller de övriga frågor som setts över av Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet (Ju 2022:10) och som redovisats i betänkandet Ett ändamålsenligt samhällsskydd. Vissa reformer

av straff- och straffverkställighetslagstiftningen (SOU 2024:48).

Betänkandet är uppdelat på fyra volymer som i sin tur är indelade i åtta delar.

Volym 1 inleds med en sammanfattning av våra förslag. I betänkandets första del redovisas våra författningsförslag i kapitel 1 och, i kapitel 2, en kommentar till författningsförslagen. I betänkandets andra del beskriver vi uppdragets genomförande och inriktning. I detta kapitel behandlas vårt uppdrag och arbete och i kapitel 4

redogörs för hur påföljdssystemet kan förändras så att brottsofferperspektivet stärks och behovet av samhällsskydd tillgodoses, med beaktande även av de övriga utgångspunkter som direktiven ställer upp.

Volym 2 innehåller del tre i vilken vi behandlar påföljderna. Kapitel 5 innehåller en allmän beskrivning av det nuvarande påföljdssystemet. Våra överväganden och förslag i fråga om ett påföljdssystem med villkorligt fängelse finns i kapitel 6.

Volym 3 inleds med del fyra som innehåller överväganden och förslag såvitt avser straffskalorna. I kapitel 7 behandlas våra inledande överväganden till en översyn av straffskalorna. Där beskrivs bl.a. vilka principer som ligger bakom den nuvarande ordningen och våra utgångspunkter för översynen av densamma. I kapitel 8 redogörs för de nya straffskalor vi föreslår. I betänkandets femte del behandlas straffmätningen. Kapitel 9 innehåller överväganden och förslag till hur hela straffskalan ska komma till användning. I kapitel 10 behandlas skärpta straff för flerfaldig brottslighet och i kapitel 11 behandlas skärpta straff för brott som har samband med kriminella nätverk. Kapitel 12 innehåller våra överväganden och förslag till hur billighetsskälen ska ges minskad betydelse.

Volym 4 inleds med del sex som behandlar straffprocessuella frågor och följdändringar. I kapitel 13 redogörs för våra förslag som syftar till att häktningspresumtionen ska gälla i flera fall och kapitel 14 innehåller de straffprocessuella och andra ändringar som är nödvändiga med anledning av införandet av villkorligt fängelse. Betänkandets sjunde del innehåller frågor om ikraftträdande och övergångsbestämmelser, i kapitel 15, samt, i kapitel 16, en redovisning av förslagens konsekvenser. I betänkandets åttonde och sista del behandlas i kapitel 17 de förslag som inte följer av utredningens ställningstaganden samt, i kapitel 18, konsekvenserna av dessa.

4 Ett stärkt brottsofferperspektiv och samhällsskydd

Vårt uppdrag är att göra en översyn av straffskalorna och reformera påföljdssystemet med syftet att straffskalorna på ett bättre sätt än i dag ska återspegla brottens allvar och att de påföljder som döms ut ska framstå som rimliga och rättvisa. Uppdraget innefattar en rad utpekade frågor gällande framför allt straffmätningen och påföljdsvalet, men aktualiserar också den mer övergripande frågan om straffsystemets och straffens ändamål eller funktion. Likaså väcker det frågan om hur de olika principer eller intressen som straffsystemet ska tillgodose bör balanseras mot varandra. Såsom framgår av direktiven är en förändrad prioritering i det avseendet angelägen, inte minst till följd av de senaste decenniernas brottsutveckling och samhällsförändringar i stort.

Direktiven pekar särskilt ut två funktioner eller intressen som måste beaktas i större utsträckning än i dag, nämligen samhällets behov av skydd och brottsoffers berättigade förväntningar på upprättelse. Samtidigt framhålls att ett av kriminalpolitikens främsta syften är att förebygga brott och att det straffrättsliga regelverket därför bör vara utformat på det sätt som bäst tillgodoser detta syfte. Därtill betonar direktiven att principerna om proportionalitet och ekvivalens även fortsättningsvis bör vara grundläggande för det straffrättsliga systemet. Slutligen framgår att humanitetsprincipen ska vara närvarande också i ett reformerat påföljdssystem, men på ett rimligt sätt vägas mot andra intressen.

I detta kapitel redogör vi för vår syn på brottsofferperspektiv och samhällsskydd samt tar på ett övergripande plan ställning till hur påföljdssystemet kan förändras så att brottsofferperspektivet stärks (avsnitt 4.4) och behovet av samhällsskydd bättre tillgodoses (avsnitt 4.6),

med beaktande även av de övriga utgångspunkter som direktiven ställer upp. Dessa ställningstaganden kommer sedan att ligga till grund för våra fortsatta överväganden och förslag. Som en bakgrund till våra resonemang och ställningstaganden i nyss nämnda delar redogör vi inledningsvis för de teorier och principer om varför och hur bestraffning bör ske som dagens påföljdssystem är uppbyggt kring (avsnitt 4.2 och 4.3 respektive 4.5).

Liksom i andra länder vilar det svenska påföljdssystemet på en rad olika teorier och principer gällande varför och hur oönskade handlingar ska bestraffas. Vilket synsätt som dominerat har varierat över tid, och det nuvarande systemet utgör således en produkt av olika teoretiska utgångspunkter som härrör från olika tidsepoker. Påföljdssystemet och de straffrättsliga ingripandena kan därmed inte sägas ha ett enda ändamål, utan är avsedda att fylla flera funktioner och tillgodose ett antal olika, ibland motstående, intressen .1

I det följande redogörs för de teorier eller principer om varför och hur bestraffning bör ske som i huvudsak har lett fram till dagens påföljdssystem och som ännu har en mer eller mindre framträdande plats i systemet. I avsnitt 4.2.2 behandlas de teorier som tar sikte på straffets ändamål, och som alltså tar sikte på frågan ”varför straff?”. De olika principer som söker ge svar på frågan hur bestraffning bör

ske redovisas i avsnitt 4.2.3 och vilken plats respektive synsätt har i

dagens påföljdssystem beskrivs slutligen i avsnitt 4.2.4.

Absoluta ändamål

Traditionellt har man inom straffrättsvetenskapen gjort en distinktion mellan absoluta och relativa straffteorier. De absoluta straffteorierna kännetecknas av att straffet ses som en nödvändig rättsföljd av det begångna brottet och stipuleras av ett givet etiskt krav

1 Se SOU 2023:1 s. 34.

av något slag, företrädesvis på rättvisa och vedergällning. Det innebär att de absoluta straffteorierna är bakåtblickande och anser att straffet har ett värde i sig, till skillnad från de relativa teorierna som är framåtblickande och motiverar straffet med att det utgör ett medel för att uppnå ett praktiskt mål, typiskt sett att förebygga b rott.2

Den absoluta och relativa synen på straff har av förklarliga skäl ofta ställts mot varandra; antingen berättigas straffet av att ett brott har begåtts eller så motiveras det av att brott inte ska begås. Som fristående grunder för bestraffningen är emellertid inget av dessa synsätt invändningsfritt. Medan den absoluta synen kan kritiseras för att den till synes legitimerar bestraffning även om det är meningslöst, kan de relativa tankegångarna anklagas för att de, dragna till sin spets, ger stöd för att straffa personer som inte förtjänar det, så länge det främjar ändamålet att förebygga brott. Dagens påföljdssystem präglas därför av ett ”både och-tänkande”, där vart och ett av synsätten har sin givna plats i systemet. Medan prevention anses som det övergripande syftet med kriminalisering och påföljdssystemet i stort styrs påföljdsbestämningen i det enskilda fallet i huvudsak av en vedergällnings- eller rättvisetanke (se vidare avsnitt 4.2.4) .3I linje med det har det hävdats att rättvis vedergällning av brottet snarare ska ses som straffets moraliska rättsgrund – dess berättigande – som sätter vissa gränser för dess användande, än som dess än damål.4

Preventiva ändamål

Enligt de preventiva teorierna anses syftet med att straffbelägga och bestraffa vissa handlingar vara att människor ska avhålla sig från det ifrågavarande beteendet. Man brukar här göra en åtskillnad mellan allmänpreventiva och individualpreventiva ändamål.

Med allmänprevention som syfte med straff avses att påföljdssystemet och de straffrättsliga ingripandena ska ha en brottsförebyggande verkan på människor i allmänhet. Detta syfte anses företrädesvis kunna realiseras på två sätt. För det första kan risken att drabbas av straff utgöra ett skäl för att avstå från det straffsanktionerade

2 Se bl.a. Ågren, Straffansvar (2023, version 11, JUNO), s. 19, Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), s. 39 och Holmgren, Straffvärde som rättslig konstruktion, 2021, s. 55 f. och 82. 3 Se Ågren, a.a., s. 20, Holmgren, a.a., s. 57 och Asp m.fl., Kriminalrättens grunder (2012, version 2, JUNO), s. 30 ff. 4 Se Ågren, a.a., s. 20 f. samt jfr Asp m.fl., a.a., s. 31.

beteendet, dvs. verka avskräckande. I vad mån en sådan avskräckningseffekt kan uppnås är sannolikt beroende av bl.a. vilket brott det är fråga om och hur stor risken är för att bli upptäckt och lagförd. Att föreskriva straff för vissa handlingar kan, för det andra, ha en moralbildande eller moralförstärkande effekt. Det är då inte själva straffhotet, utan snarare de normer som kriminaliseringen inpräglar, som avhåller människor från det oönskade beteend et.5

Individualprevention talar man om när påförandet av straff syftar

till att avhålla den enskilde brottslingen från att begå nya brott. Även det individualpreventiva syftet har enligt olika teoribildningar ansetts kunna uppfyllas på olika sätt: genom att den repression som straffet innebär avskräcker den enskilde brottslingen från fortsatt kriminalitet (individuell avskräckning), genom att det straffrättsliga ingripandet är utformat på sådant sätt att den dömde – tillfälligt eller permanent – förhindras att begå ytterligare brott (inkapacitering) eller genom att påföljden är inriktad mot individuell vård eller behandling för att lagbrytaren ska återanpassas i samhället (behandlingstanken ).6

Samhällsbevarande ändamål

Grunden för straffet – eller rättare för straffsystemet som helhet – kan också vara att det är nödvändigt för att bevara samhällsordningen. I den moderna rättsstaten har staten såväl ett vålds- som ett slags straffrättsskipningsmonopol, och det allmänna har därmed tagit över vissa konflikter som samhällsmedlemmarna, i avsaknad av en rättsordning, skulle behöva hantera själva. Skulle det allmänna då inte bemöta våld och andra kränkningar på ett sätt som tillfredsställer människors rättvisekrav, finns det risk för att utvecklingen skulle leda till privatjustis, hämndaktioner och upptrappade våldsamma konflikter som i förlängningen skulle hota samhällsordningen. Det innebär att straffsystemet, även helt oberoende av dess brottsförebyggande effekter, fyller en viktig samhällsbevarande funkti on.7

5 Se bl.a. SOU 2023:1 s. 35, Asp m.fl., a.a., s. 30 ff., Borgeke & Forsgren, a.a., s. 39 ff., Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära (2020, version 7, JUNO), s. 76 ff., och Ågren, a.a., s. 19 ff. 6 Ibid. 7 Se bl.a. Holmgren, a.a., s. 95 och 100 f., Asp m.fl., a.a., s. 36 och SOU 1986:14 s. 63 f.

Kommunikativa ändamål

Användandet av straff kan också motiveras av dess kommunikativa förmåga (eller symboliska funktion). Genom att en viss handling kriminaliseras utpekas den som socialt förkastlig och således som icke önskvärd. Att föreskriva och döma ut straff för olika gärningar utgör samhällets yttersta maktmedel mot medborgarna och är därmed det mest kraftfulla sättet på vilket samhället kan markera sitt avståndstagande. Hur allvarligt samhället ser på den kriminaliserade handlingen kommuniceras på ett generellt plan genom den straffskala som det aktuella straffbudet tilldelas och på ett konkret plan genom den påföljd som döms ut när straffbudet överträds. Genom att föreskriva och döma ut straff kan alltså skillnader i svårhet mellan olika brott och gärningar uttryckas .8

När bestraffningen motiveras av dess kommunikativa funktion görs denna expressiva aspekt av straffet till dess ändamå l.9Men ofta ses den kommunikativa funktionen framför allt som ett medel för att realisera straffsystemets övriga syften och principer. Merparten av de ändamål som berörts i det föregående hänger nämligen samman med straffets kommunikativa potential.

Proportionalitet och ekvivalens

Proportionalitetsprincipen innebär att den som har gjort sig skyldig till brott ska få en påföljd som står i proportion till den brottsliga gärningens allvar. Nära förbunden med denna princip är den s.k. ekvivalensprincipen, som ställer upp ett krav på likabehandling. Av principerna följer att påföljden ska spegla brottets allvar så att svårare brott bestraffas strängare än lindrigare (proportionalitet) och att lika allvarliga brott bestraffas likvärdigt (ekvivalens ).10

Principerna om proportionalitet och ekvivalens är centrala inom dagens påföljdssystem. Både utformningen av straffskalorna för de olika brottstyperna och den konkreta påföljdsbestämningen görs med dessa som utgångspunkt. Till skillnad från preventionsteorierna ger dessa principer dock inte svar på frågan om varför en gärning ska

8 Se bl.a. Asp m.fl., a.a., s. 35 och Holmgren, a.a., s. 96 ff. 9 Se Holmgren, a.a., s. 96. 10 Se bl.a. prop. 1987/88:120 s. 77 f., SOU 2023:1 s. 37 och Borgeke & Forsgren, a.a., s. 45 f.

straffbeläggas. I stället behandlar de frågan om hur bestraffning ska ske, och innebär att straff ska bestämmas efter förtjänst. Principerna om proportionalitet och ekvivalens bygger således ytterst på ett vedergällnings- och rättvisetänkande (jfr ovan under rubriken ”Absoluta ändamål”). Genom principerna främjas att straffen blir rättvisa i relativ mening. Däremot följer det inte av proportionalitets- eller ekvivalensprincipen på vilken exakt nivå som straffen ska ligg a.11

Humanitet

Det straffrättsliga systemet bygger också på en humanitetsprincip, som i korthet innebär att samhällets ingripande med straff mot den enskilde ska ske med måttlighet och försiktighet. Till grund för principen ligger bl.a. en respekt för varje människas värdighet, en tolerans för det mänskliga i att fela, en idé om att människor förr eller senare ska kunna sona sina brott och en medvetenhet om den nedbrytande effekt och andra negativa konsekvenser som straffet – i vart fall om det innefattar ett frihetsberövande – kan få för den enskil de.12

Humanitetsprincipen sätter således gränser för vilka strafformer som kan användas och för omfattningen av bestraffningen. I likhet med proportionalitets- och ekvivalensprincipen säger den dock inget om ingripandenivån i absoluta tal. Den kan alltså endast ligga till grund för ganska grova uppskattningar av vad som är en acceptabel repressionsniv å.13

Legalitet, förutsebarhet och enhetlighet

En grundläggande ram för hur kriminalisering bör ske sätts av legalitetsprincipen. Denna princip, som är fastlagd bl.a. i 1 kap. 1 § brottsbalken, innebär primärt att ingen kan straffas för en gärning som inte var straffbelagd när den begicks. Man brukar tala om att legalitetsprincipen innehåller ett föreskriftskrav, ett analogiförbud och ett förbud mot retroaktiv lagstiftning. Legalitetsprincipen fungerar som en garanti för rättssäkerheten genom att den ställer krav på lagstift-

11 Se SOU 2023:1 s. 37 f. och jfr bl.a. Borgeke & Forsgren, a.a., s. 45 f., Asp m.fl., a.a., s. 31 och Ågren, a.a., s. 19 ff. 12 Se bl.a. Ulväng, Påföljdskonkurrens – problem och principer, 2005, s. 102 ff., och Borgeke & Forsgren, a.a., s. 46 f. 13 Se SOU 2023:1 s. 38.

ningen som innebär att den enskilde ska kunna förutse när och – i viss mån – hur han eller hon kan bli föremål för straffrättsligt ingripande. I detta ligger också ett s.k. obestämdhetsförbud, som innebär att ett straffbud måste vara i rimlig utsträckning bestämt till sin utformning. Straffbestämmelser måste vara begripliga och i tillräcklig grad tydliga.14

Principen har sin största betydelse för frågan, om någon överhuvudtaget kan dömas till straffrättsligt ansvar. Den saknar emellertid inte betydelse på påföljdsområdet. Legalitetsprincipen förutsätter nämligen bl.a. att det finns straffskalor för de olika brotten och att det ges regler för påföljdsbestämningen som domstolarna ska följa. Det ska för den enskilde vara möjligt att med ledning av lagstiftningen i förväg med rimlig säkerhet bedöma vilken påföljd som han eller hon riskerar. I detta ligger också att regleringen måste vara utformad på ett sådant sätt att den leder till att lika fall behandlas lika av domstolar na.15

Som framgår av det föregående kan frågorna om varför och hur bestraffning ska ske inte besvaras på ett enda sätt, utan kräver att flera aspekter beaktas och tillmäts olika betydelse beroende på vilken fråga det är som ställts och till vilken del av påföljdssystemet den hänför sig. Till grund för dagens påföljdssystem ligger därför en tanke om systemet som uppdelat på i huvudsak tre olika nivåer. Medan vissa aspekter är avgörande för varför vi överhuvudtaget kriminaliserar en gärning (kriminaliseringsnivån), är andra principer styrande för domstolens utdömande av påföljd i det konkreta fallet (domsnivån) och hur verkställigheten av en utdömd påföljd lämpligen bör utformas (verkställighetsniv ån).16

När den straffrättsliga reaktionen i det enskilda fallet bestäms, på

domsnivån, är det i huvudsak principerna om proportionalitet och

ekvivalens som styr. Straffets stränghet ska alltså bestämmas så att det svarar mot brottets svårhet, och domstolen behöver i princip inte fundera över om straffet befordrar dess brottsförebyggande ändamål. Sådana överväganden har i stället hänskjutits till de två andra nivåerna.

14 Se SOU 2023:1 s. 39 f. och ”Mordstraffskalan” NJA 2016 s. 3. 15 Ibid. 16 Se bl.a. Ågren, a.a., s. 22 f., Borgeke & Forsgren, a.a., s. 44 f. och Asp m.fl., a.a., s. 30 ff.

Således är de allmänpreventiva aspekterna avgörande på kriminaliser-

ingsnivån medan de individualpreventiva intressena framför allt be-

aktas på verkställighetsnivån, på det sättet att individens behov av behandling eller annan hjälp kan påverka innehållet i den påföljd som dömts ut. Andra bärande principer, både på kriminaliserings- och domsnivån, är de om legalitet, förutsebarhet och enhetlighet. Vidare genomsyras samtliga nivåer av humanitetssträvande n.17

Så renodlat som den nu gjorda beskrivningen ger sken av är emellertid inte systemet. Särskilt kan det uppmärksammas att vissa av de regler som berör domstolens val av påföljd innehåller inslag av preventiva tankegångar. Här märks företrädesvis konstruktionen med artbrott, som har allmänpreventiva förtecken ,18och regleringen av valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn, som bygger på en prognos av påföljdens individualpreventiva verkan. Därtill bör i vart fall ytterligare en nivå läggas till den ovan gjorda indelningen, nämligen påföljdssystemet som helhet. När det gäller frågan om varför ett påföljdssystem alls är påkallat har sådana skäl som ovan sammanfattas under rubriken ”samhällsbevarande ändamål” en särskild betydelse .19

I det följande ska vi belysa straffsystemets utveckling från ett brottsofferperspektiv för att därefter överväga hur systemet kan reformeras så att det perspektivet stärks. I det sammanhanget kommer vi också att analysera hur brottsoffrets upprättelse som funktion av eller syfte med straff kan förstås utifrån de straffteorier som berörts i det föregående.

Brottsoffrets ställning och betydelse i straffrätten och straffprocessen har – liksom synen på straffets ändamål eller funktion – förändrats över tid. För mycket länge sedan sågs våld och andra kränkningar som en konflikt mellan enskilda och rätten att vedergälla – att hämnas – brottet tillkom den kränkte och dennes anförvanter. Självhämnden kom emellertid tidigt att ersättas av mer ordnade tvistlös-

17 Ibid. 18 Se prop. 1987/88:120 s. 100. 19 Jfr Asp m.fl., a.a., s. 36 och Holmgren, a.a., s. 95.

ningsformer, men även därefter sågs brott primärt som en enskild angelägenhet och den brottsutsattes ställning i straffprocessen var länge mycket stark. Det ankom således på målsäganden att initiera och driva processen, och denne kunde ibland också utöva ett reellt inflytande över straffmä tningen.20

I takt med att statsmakternas inblandning i straffskipningen ökade och rätten professionaliserades, försvagades målsägandens ställning i straffprocessen. På motsvarande sätt kom den brottsliga gärningen alltmer att betraktas som ett brott mot rikets eller Guds lagar, och synen på straffets syfte gick successivt från personlig hämnd och upprättelse eller ekonomisk gottgörelse till teokratisk vedergällning och allmän avskräckning .21

Med upplysningen förändrades synen på straff och värden som proportionalitet, legalitet och förutsebarhet kom nu att betonas. Dessa tankegångar låg sedan till grund för den s.k. klassiska straffrättsskolan som kom att bli förhärskande under 1800-talet. Enligt denna skulle straffen således vara lagligt grundade, förutsebara och stå i proportion till brottens svårhet. Straffens huvudsakliga uppgift var dels att upprätthålla allmän laglydnad, dels att rättvist vedergälla brotten och ge upprättelse för de rättskränkningar som därigenom förorsakats. I Sverige fick denna teoribildning sitt praktiska genomslag främst i och med 1864 års straffla g.22

Trots brottsoffrets successivt försvagade ställning i straffprocessen hade åtalsrätten fram till 1864 års strafflag primärt tillkommit målsäganden. Genom den lagen blev emellertid det offentliga åtalet jämställt med det enskilda. Under decennierna som följde förlorade det enskilda åtalet alltmer i betydelse; fler brottstyper kom efter hand att falla under allmänt åtal och straffrätten komplicerades och professionaliserades ytterligare. Med rättegångsbalkens ikraftträdande 1948 gjordes så slutligen det enskilda åtalet subsidiärt till det allmänn a.23

Vid denna tid hade den individualpreventiva riktning som kommit att kallas för behandlingstanken fått ett starkt fäste inom straffrättsvetenskapen. Denna tanke byggde på föreställningen att lagbrytaren kan förbättras genom vård eller behandling och att straffets

20 Jfr Cronberg, Från målsägande till brottsoffer – Milstolpar och kursändringar längs med vägen, i Lernestedt & Tham (red.) Brottsoffret och kriminalpolitiken, 2011, s. 53 ff., Blixt, Fördel brottsoffret?, SvJT 100 år (festskrift) s. 237–244, på s. 237 f. och Aspelin, Straffets grunder – en historisk bakgrund, SvJT 1999 s. 108–131, på s. 108 ff. 21 Ibid. 22 Se SOU 2008 s. 48 f. och SOU 2012:34, band 2, s. 20 f., samt jfr Aspelin, a.a., s. 112 ff. 23 Se Cronberg, a.a., s. 57 f. och Blixt, a.a., s. 238.

syfte är att återanpassa den kriminelle i samhället. Straff skulle därför utmätas och anpassas efter gärningspersonens individuella förutsättningar och behov, varvid den påföljd skulle väljas som framstod som lämpligast från preventionssy npunkt.24

När brottsbalken infördes 1965 kvarstod mycket av den klassiska straffrättsskolans idéer om rättvisa och proportionalitet. Samtidigt var den nya lagen influerad av behandlingstanken, och resultatet blev en kompromiss mellan de allmänpreventiva och individualpreventiva tankegångarna, med en viss tyngdpunkt vid de senare. Detta kom tydligt till uttryck i dåvarande 1 kap. 7 § brottsbalken, som föreskrev att rätten vid val av påföljd, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, skulle fästa särskilt avseende vid att påföljden var särskilt ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.25

Med synen på brott som i första hand en kränkning av samhällets rättsnormer, den behandlingsinriktade inställningen till straff och med sin försvagade processuella ställning kom brottsoffret under en stor del av 1900-talet att bli en tämligen undanskymd figur i den svenska straffskipningen. Under 1970-talet började emellertid brottsoffers situation att uppmärksammas, och en allmän diskussion om hur brottsoffers behov och intressen kan tillgodoses och deras rättigheter stärkas tog därmed sin början. Brottsofferdiskursen – som i högsta grad ännu är pågående – har bl.a. lett till att rätten till målsägandebiträde införts och utvidgats, att Brottsoffermyndigheten och Brottsofferfonden inrättats, att kontaktförbudsinstitutet införts (tidigare besöksförbud) och att målsägandens rätt till information i olika hänseenden stär kts.26

Parallellt med brottsofferdiskursens framväxt hade en tilltagande kritik kommit att riktas mot behandlingstanken. Den individanpassade påföljdsbestämningen ansågs både orättvis och oförutsägbar samtidigt som den kriminologiska forskningen visade att de tillämpade behandlingsformerna inte gav så goda resultat som man hade hoppats. Därtill riktades invändningar mot idén om att det skulle vara möjligt att med en tillräcklig grad av säkerhet ställa sådana prognoser om på-

24 Se SOU 1986:14 s. 26 ff., SOU 2008:85 s. 49 f., SOU 2023:1 s. 35 och Borgeke & Forsgren, a.a., s. 41. 25 Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken – En kommentar (2024, version 25, JUNO), Tredje avdelningen – Om påföljderna, under rubriken Brottsbalkens tillkomst och SOU 2008:85 s. 50. 26 Se Cronberg, a.a., s. 51 f. och 57 ff., Tham, Brottsoffrets uppkomst och utveckling som offentlig fråga i Sverige, i Lernestedt & Tham (red), s. 23 ff. och SOU 1998:40 s. 83 ff.

följdens preventiva verkningar som lagstiftningen förutsatte. Mot denna bakgrund övergavs preventionsteorierna som ideologisk grund för påföljdsbestämningen genom 1989 års påföljdsreform (prop. 1987/ 88:120). Sedan dess görs påföljdsbestämningen inte längre efter en avvägning mellan hänsynen till allmän laglydnad och intresset av att främja den dömdes anpassning i samhället. I stället ska påföljden numera bestämmas med utgångspunkt i brottets svårhet eller förkastlighet – dess straffvärde – och med beaktande av principerna om proportionalitet och ekvivalens (jfr ovan avsnitt 4.2.3 och 4.2.4 ).27

Frågan är då om – och i så fall på vilket sätt – reformen innebar att brottsofferperspektivet i påföljdssystemet stärktes.

Dagens påföljdssystem fick alltså i huvudsak sin nuvarande utformning genom 1989 års påföljdsreform. Genom reformen introducerades straffvärdet som rättslig konstruktion, och detta har därefter bildat utgångspunkten för domstolens straffmätning och påföljdsval.

Straffvärdet är ett mått på brottets svårhet, och det som ska värderas är i första hand den skada, fara eller kränkning som gärningen inneburit. I de fall brottet riktat sig mot en fysisk person – ett brottsoffer – är det följaktligen den skada eller kränkning som denne åsamkats som ligger i fokus för straffvärdebedömningen. Därmed kan man säga att ett brottsofferperspektiv numera utgör en integrerad del av påföljdsbestämningen .28På det sättet kan dagens påföljdssystem betraktas som mer brottsofferorienterat än det tidigare preventionsbaserade systemet, som satte allmännyttan och gärningspersonens återanpassning i centrum för påföljdsbestämningen.

Emellertid kan det nog knappast påstås att brottsofferperspektivet var något framträdande inslag i 1989 års reform. Övergången till ett mer proportionalitetsbaserat system motiverades nämligen inte så mycket av att värna brottsoffers intressen, som att främja en

27 Se bl.a. prop. 1987/88:120 s. 32, SOU 2008:85 s. 50 f. och SOU 2023:1 s. 36. Det kan dock noteras att 1989 års lagändringar i betydande utsträckning ansågs utgöra en kodifiering av tidigare praxis och att brottets svårhet även före reformen i praktiken varit en viktig utgångspunkt vid straffmätningen, se a. prop. s. 34, 38 och 40 ff. samt jfr NJA II 1962 s. 43 ff. Se även t.ex. Jareborg & Zila, a.a., s. 101 f. 28 Jfr Asp, Straffrätten – i går, i dag och i morgon, SvJT 100 år (festskrift) s. 138–161, på s. 157.

förutsebar och enhetlig rättstillämpning .29Och även om det i lagstiftningsärendet fastslogs som en viktig uppgift för straffsystemet att också tillgodose målsägandens intressen, tillerkändes det inte någon direkt relevans vid påföljdsreglernas utformning. I stället framhölls behovet av att på andra sätt tillgodose målsägandens intressen, exempelvis genom att stärka rätten till ekonomisk gottgörelse eller vidga möjligheterna till kurativa och sociala hjälpinsatse r.30

I detta sammanhang bör man erinra sig att proportionalitetsprincipen endast tar sikte på förhållandet mellan olika brott och innebär att straffen ska vara proportionerliga i relativ mening. Däremot ger principen inget besked om vad som i sig utgör en tillräcklig reaktion på brott. När det gäller den senare frågan är det följaktligen andra överväganden som gör sig gällande. En grundsats i 1989 års påföljdsreform kan sägas ha varit att straff – i vart fall om de innefattar ett frihetsberövande – är något i grunden negativt. Den synen bottnade dels i en svag tilltro till fängelsestraffets allmänpreventiva förmåga, dels i en insikt om den menliga inverkan ett fängelsestraff kan ha på den intagnes sociala rehabilitering. Att man fjärmade sig från behandlingstanken var alltså på intet sätt ett uttryck för ett mer repressivt förhållningssätt. Tvärtom var det en uttalad ambition att även fortsättningsvis slå vakt om de humanitära värden som dittills präglat påföljdssystemet och att begränsa användningen av fängelsestraff .31I lagstiftningen kom detta till uttryck i den s.k. presumtionen mot fängelse, som innebär att rätten ska fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd (se 30 kap. 4 § brottsbalken). Även de relativt långtgående möjligheterna att beakta den tilltalades personliga förhållanden i lindrande riktning vid straffmätningen, kan ses som ett uttryck för dessa humanitetssträvanden. Sammanfattningsvis kom alltså de skäl som talar för en lindrig påföljdsbestämning – och som företrädesvis hänför sig till gärningspersonen – att få en särställning i lagstiftningen. De allmänna eller enskilda intressen som kan ligga i andra vågskålen – såsom brottsoffrets behov av upprättelse – fick därmed en underordnad betydelse.

I sammanhanget ska också nämnas att grundtankarna bakom reformen inte fick fullt genomslag när det gäller de icke frihetsberövande påföljderna. Således har valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn

29 Jfr prop. 1987/88:120 s. 1 och 39 ff. 30 Se SOU 1986:14 s. 81 f. 31 Se prop. 1987/88:120 s. 31.

även efter reformen kommit att styras av individualpreventiva hänsyn, och beträffande dessa påföljder är möjligheterna att differentiera ingripandegraden efter brottets svårhet begränsade. Med andra ord har proportionalitetstänkandet även i detta avseende fått ge vika till förmån för överväganden kopplade till förhållanden på gärningspersonens sida.

Det ovan anförda ska inte uppfattas så att ett mer brottsofferorienterat påföljdssystem med nödvändighet förutsätter hårdast möjliga straff eller utesluter att vissa individualpreventiva hänsyn tillåts inverka på påföljdsbestämningen. Vi har med detta endast velat belysa att brottsoffers upprättelse inte sågs som en prioriterad funktion av straff i 1989 års reform och att det har kommit att återspeglas i hur påföljdsreglerna utformades.

Efter 1989 års reform har brottsofferdiskursen fått en mer framträdande plats i den allmänna debatten. Detta har lett till en rad lagstiftningsåtgärder inom olika områden, varav några nämnts i det föregående (se avsnitt 4.3.1). I detta sammanhang kan tilläggas att vissa brottstyper tillkommit just för att straffet på ett bättre sätt ska återspegla det brottsliga förfarandets allvar med hänsyn till dess sammantagna inverkan på brottsoffret. Hit hör inte minst fridskränkningsbrotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning som har införts i 4 kap. brottsbalken om brott mot frihet och frid. Därtill har brott som innefattar ett allvarligt angrepp mot någons liv eller hälsa eller trygghet till person generellt uppvärderats i straffvärdehänseend e32och flertalet skärpningar av enskilda straffskalor som avser vålds- och sexualbrott och andra brott med integritetskränkande inslag genomförts.33 Däremot har det inte gjorts några genomgripande förändringar av påföljdssystemet som sådant. Alltså ligger det system som tillkom genom 1989 års reform i allt väsentligt fast.

32 Se prop. 2009/10:147. 33 Se bl.a. prop. 2016/17:108, prop. 2020/21:52, prop. 2021/22:231 och prop. 2022/23:53.

Enligt vad som framgår av våra direktiv ska brottsofferperspektivet alltså få ett större inflytande över påföljdsbestämningen än tidigare. I direktiven framhålls att straffen och påföljderna på ett rimligt sätt måste svara mot brottsoffers berättigade förväntningar på upprättelse. Det som efterfrågas är således att straffets funktion eller syfte att ge brottsoffret upprättelse på ett tydligare sätt erkänns och beaktas vid påföljdsreglernas utformning.

Enligt vår uppfattning har en sådan förändring också goda skäl för sig. Ett brottsoffer har i sig både ett rättmätigt och skyddsvärt intresse av att rättsordningen på ett adekvat sätt reagerar på och tar avstånd från den kränkning som brottet inneburit. Att kränkningar av enskilda intressen möts av reaktioner som uppfattas som tillräckligt ingripande är därtill avgörande för straffsystemets trovärdighet och legitimitet och – i förlängningen – för samhällsordningens bestånd (jfr avsnitt 4.2.2 under rubriken ”Samhällsbevarande ändamål”). Ett mer brottsofferinriktat påföljdssystem kan således även motiveras av samhällsnyttiga skäl. Också från demokratisk synpunkt är det väsentligt att påföljdssystemet är utformat på ett sätt som har förankring hos medborgarna.

I det följande ska vi diskutera på vilket sätt påföljdssystemet kan förändras för att brottsofferperspektivet ska få ett större genomslag. Innan vi går vidare till den frågan finns det dock anledning att något uppehålla sig vid vad som närmare avses med ett sådant perspektiv i detta sammanhang. Vem kan betraktas som brottsoffer och vilka är brottsoffers intressen och behov? Vad innebär det egentligen att få upprättelse och vilka förväntningar har brottsoffer i det avseendet?

Ordet brottsoffer är ett relativt nytt begrepp. Det var först under 1970-talet, i samband med brottsofferdiskursens framväxt, som begreppet introducerades och började få allmän spridning (jfr ovan avsnitt 4.3.1). Begreppet har sedan dess getts lite olika räckvidd i olika sammanhang, men kan i korthet definieras som en person som blivit

utsatt för ett brott. Mer utförliga definitioner står att finna i sådana internationella instrument som behandlar brottsoffers rättigheter och ställning, bl.a. i EU:s brottsofferdirekt iv34. Där definieras begreppet i artikel 2.1 som i) en fysisk person som lidit fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett brott, ii) familjemedlemmar till en person vars död var en direkt följd av ett brott och som har lidit skada av den personens död. Denna definition torde svara relativt väl mot hur begreppet rent allmänt uppfattas och det är närmast så det bör förstås i det sammanhang som nu diskuteras. Av det följer bl.a. att juridiska personer, såsom företag och föreningar, inte kan vara brottsoffer i nu aktuell mening. Detta är för övrigt en skillnad i förhållande till målsägandebegreppet som även omfattar nyss nämnda skyddsobjekt (jfr 20 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken). Denna begränsning ska dock inte uppfattas så att den skada som kan drabba företag eller näringsidkare till följd av brott mot deras verksamhet ska värderas lägre än tidigare, endast att dessa inte är den primära målgruppen för en påföljdsreform som syftar till att stärka brottsofferperspektivet.

Av det anförda följer också att det i första hand är brotten mot person som hamnar i blickfånget för en reform med den angivna inriktningen. Det rör sig med andra ord om brott vars skyddsintresse är den enskildes psykiska eller fysiska integritet, huvudsakligen vålds- och sexualbrott och olika typer av brott mot frihet och frid. Det bör dock uppmärksammas att många av de brott som sorterar under andra kategorier också kan utgöra angrepp mot enskilda brottsoffer och innefatta utpräglat integritetskränkande inslag. Ett uppenbart exempel är rånbrotten, men även t.ex. bedrägerier – inte minst när de riktar sig mot äldre eller andra personer som har svårt att värna sin integritet – kan upplevas som en kännbar kränkning för den utsatte. Även sådana brott är således av särskilt intresse för denna reform.

Något man också bör ha med sig när brottsofferbegreppet diskuteras är att motsatsförhållandet mellan brottsoffer och förövare långt ifrån alltid framträder så tydligt som i det sistnämnda exemplet med äldrebedrägerier. Brottsofferrollen är inte statisk, och den som i ett fall är offer kan mycket väl vara förövare i ett annat fall. De personer som begår brott och de som utsätts för brott tillhör alltså

34 Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF.

inte sällan samma krets. Detta visar bl.a. på att brottsoffer inte är någon homogen grupp och att deras intressen och behov kan vara mycket olikartade. Diskussionen som följer på detta tema måste dock med nödvändighet föras på en generell nivå, med utgångspunkt i de förväntningar som brottsoffer typiskt sett ger uttryck för.

Brottsoffers intressen och behov kan, som nyss framhållits, vara av skiftande slag och spänner över en rad olika områden, såväl inom som utanför straffrätten och straffprocessen. Det kan handla om att brottet blir utrett och lagfört, bemötandet från rättsväsendet och möjligheterna att delta i och påverka rättsprocessen, liksom om tillgången till information om densamma. Det kan också handla om rätten och möjligheten att få skadestånd eller annan ersättning med anledning av brottet och om tillgången till sociala stöd- och hjälpinsatser för att bearbeta det inträffade .35Det är för övrigt i första hand med frågor av dessa slag som de internationella instrument som behandlar brottsoffers rättigheter sysselsätter sig .36 Sådana frågor ligger emellertid utanför vårt uppdrag. För att fullt ut tillgodose brottsoffers intressen och behov krävs alltså ett bredare anslag än det som vårt uppdrag inrymmer. I enlighet med vad som följer av våra direktiv kommer vi dock endast att fokusera på hur brottsofferperspektivet kan stärkas inom ramen för påföljdssystemet. Våra ställningstaganden och förslag i denna del ska alltså inte uppfattas så att vi ser på de straffrättsliga ingripandena som det enda – eller ens det huvudsakliga – medlet för att tillvarata brottsoffers intressen. I stället ska de ses som ett bland många verktyg, vilka tillsammans kan leda till att det ändamålet tillgodoses, däribland att brottsoffers berättigade förväntningar på upprättelse infrias. Man skulle med andra ord kunna beskriva brottsoffrets upprättelse som en process eller en händelsekedja, där det straffrättsliga ingripandet kan utgöra ett av flera led.

Här finns också anledning att understryka att inget modernt samhälle torde ha kunnat frambringa resurser för att beivra alla i och för

35 Se bl.a. Granström & Mannelqvist (red.), Brottsoffer – rättsliga perspektiv, 2021, s. 22 ff. 36 Se bl.a. EU:s brottsofferdirektiv och FN:s deklaration om grundläggande rättsprinciper för offer för brott och maktmissbruk, 1985 (FN:s brottsofferdeklaration). För en översiktlig redogörelse för relevanta internationella instrument inom området kan hänvisas till SOU 2024:48 s. 201 ff.

sig straffbelagda beteenden som invånarna gör sig skyldiga till. Även om rättsväsendet tillförs betydande resurser är det således inte realistiskt att tro att varje brott som anmäls ska kunna utredas och lagföras. Därför är det väsentligt att det också finns andra vägar för brottsoffer att få upprättelse än den som de straffrättsliga ingripandena kan erbjuda.

Den centrala uppgiften för påföljdssystemet och de straffrättsliga ingripandena bör från ett brottsofferperspektiv alltså vara att erbjuda upprättelse. I vissa fall – främst när det finns någon form av relation mellan offer och förövare – kan straffet emellertid också tillgodose ett mer direkt behov av skydd för brottsoffret. I det avseendet knyter brottsofferperspektivet an till straffets skyddande funktion. I det följande kommer vi dock att fokusera på den förstnämnda funktionen, dvs. den att ge – eller rättare att bidra till – brottsoffrets upprättelse. Skyddsfunktionen av straff diskuteras närmare i avsnitt 4.6.

Upprättelse är ett svårfångat begrepp som kan ges olika innebörd beroende på i vilket sammanhang det diskuteras. Ibland kan upprättelse beskrivas i termer av att återställa någons anseende eller värdighet, och inte sällan anses det förutsätta ett offentligt erkännande, en bekräftelse eller en ursäkt i någon form.

I en straffrättslig kontext förknippas upprättelsen också ofta med ett krav på vedergällning och rättvisa. Att sådana aspekter av de straffrättsliga ingripandena får ta plats i påföljdssystemet är i sig inget nytt. De för påföljdsbestämningen centrala principerna om proportionalitet och ekvivalens bygger nämligen ytterst på ett vedergällnings- och rättvisetänkande, och dessa principer kan därmed sägas ligga i linje med synen på upprättelse som ett syfte med straff (jfr avsnitt 4.2.3). Det som möjligen kan sägas vara nytt med ett sådant synsätt – i vart fall i förhållande till det som låg till grund för 1989 års påföljdsreform – är snarare att etiska föreställningar om bl.a. rättvisa betraktas som element i (ett av) straffets ändamål, i stället för att enbart kopplas samman med dess rättfärdigande (jfr ovan avsnitt 4.2.2 under rubriken ”Absoluta ändamål”). Betydelsen av denna skillnad ska dock inte överdrivas. Oavsett vilket synsätt man anlägger måste dessa föreställningar rimligtvis påverka hur reglerna för påföljdsbestämningen

utformas, och i båda fallen är det – som vi utvecklar i det följande – brottets klandervärdhet som hamnar i centrum.

Upprättelse likställs ibland även med gottgörelse. Till skillnad från skadeståndet är straffet emellertid inte något som kommer brottsoffret till godo. Straffet fyller alltså ingen reparativ funktion i egentlig mening. I stället är det genom vad straffet förmedlar som det kan bidra till att ge brottsoffret upprättelse. Upprättelse som syfte med straff hänför sig alltså till straffets kommunikativa eller symboliska

funktion (jfr ovan avsnitt 4.2.2). Genom straffet tilldelar, värderar

och kommunicerar domstolen klander. På det sättet blir straffet ett erkännande av att brottsoffret utsatts för en kränkning och ett uttryck för samhällets avståndstagande från denna. Straffet kan därmed motverka den kvardröjande upplevelse av förnedring och ringaktning som ett brott många gånger kan framkalla hos den drabbad e.37En utebliven eller otillräcklig bestraffning kan å andra sidan uppfattas som att brottet bagatelliseras, att offret har sig själv att skylla eller inte förtjänar att tas på allvar .38

Frågan är då vad brottsoffer har för uppfattningar om vad som bör krävas av ett straff för att det ska fylla funktionen att ge upprättelse. Vad är – från brottsoffersynpunkt – ett tillräckligt ingripande straff? Något entydigt svar på den frågan finns inte och forskningen på området, särskilt i en svensk kontext, är begränsad. Det går utifrån tillgänglig forskning varken att säga att brottsoffer önskar strängare straff än i dag eller att de är nöjda med rådande straffnivåer. Majoriteten brottsoffer tycks dock prioritera straffets effektivitet, i bemärkelsen att det resulterar i att förövaren inte begår nya brott, framför straffets strängh et.39Hur som helst finns det inte något stöd för att brottsoffer har en mer repressiv inställning till straff än människor utan erfarenhet av viktimisering, dvs. än människor i allm änhet.40Man skulle därför kunna tänka sig att man sökte svaret i det som brukar kallas för det allmänna rättsmedvetandet, men även då är det

37 Se SOU 2021:68 s. 128. 38 Se Holmgren, a.a., s. 100 med hänvisningar. 39 Se t.ex. Victim support, Victims’ justice ? What victims and witnesses really want from sentencing, 2010, s. 9 f. 40 Se Burman, Brottsoffer i straffrätten, i Lernestedt & Tham (red.), s. 287 och van Dijk, Free the Victim: A Critique och the Western Conception of Victimhood, International Revew of Victimology, 2009, Vol. 16 s. 20 f.

svårt att få en sammanhållen och uppdaterad bild .41 Den säkraste slutsatsen är alltså att det finns en stor variation i hur brottsoffer – liksom människor i allmänhet – ser på vad som i ingripandegrad krävs av ett straff för att det ska erbjuda upprättelse.

Vissa, mer allmänt hållna, önskemål eller gemensamma nämnare finns dock att ta fasta på. Först och främst finns det ett tydligt stöd för att möjligheten till upprättelse faktiskt är ett centralt behov hos brottsoffer och att det i det ligger att förövaren straffas på något sätt. Straffet med dess starka symbolvärde tycks alltså inte helt kunna ersättas av reparativa rättsmedel såsom skadestånd eller av utomrättsliga åtgärder. Vidare är ett erkännande från straffsystemet en central aspekt av upprättelsen, liksom en upplevelse av att ha fått rättvisa .42Dessa tämligen abstrakta koncept kan svårligen ligga till grund för några mer exakta ställningstaganden om den allmänna repressionsnivån eller vad som i absoluta tal utgör en rimlig påföljd i konkreta fall, men de ger viss ledning om hur straffet bör utformas för att det ska fylla funktionen att bidra till brottsoffrets upprättelse.

Således bör krävas att kränkningen erkänns och värderas på ett rättvist sätt, dvs. med anläggande även av ett brottsofferperspektiv på kränkningen, och att straffet tydligt markerar att gärningspersonen klandras för brottet .43Detta torde i sin tur förutsätta att straffet är av en viss ingripandegrad och att straffmätningen alltid är synbar och får ett genomslag i praktiken. Detta utesluter inte att en frivårdande påföljd med inriktning mot gärningspersonens återanpassning väljs, eller att vissa omständigheter på gärningspersonens sida beaktas vid straffmätningen, men påföljden måste samtidigt vara sådan att den möter de nyss uppställda kraven. Slutresultatet måste med andra ord alltid vara en reaktion på brottet som kan anses ägnad att bidra till brottsoffrets upprättelse.

41 En svensk studie som genomförts på området färdigställdes 2010 och indikerade att kraven på strängare straff minskade eller upphörde ju mer frågan konkretiserades och information om olika fall tillfördes, se Jerre och Tham, Svenskarnas syn på straff, rapport 2010:1, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet. 42 Se t.ex. Granström och Mannelqvist, a.a., s. 22 ff., Burman, a.a., s. 287 och van Dijk, a.a., s. 23. 43 Jfr Burman, a.a., s. 289 f.

På systemnivå eller som särskild bedömningsgrund?

Frågan är då hur påföljdssystemet kan utformas så att brottsofferperspektivet får ett större genomslag än i dag. Ska brottsoffrets upprättelse vara en faktor vid påföljdsbestämningen i det enskilda fallet eller ska systemet som helhet utformas så att brottsofferperspektivet tillgodoses?

Så mycket står till en början klart att det faktiska brottsoffret inte kan ges något inflytande över påföljden för det brott som han eller hon har utsatts för. Med den godtycklighet som därmed skulle komma att införas i straffskipningen, skulle det strida mot grundläggande rättsstatliga krav på bl.a. legalitet, rättslig likabehandling och proportionalitet.

Det är däremot inte otänkbart att ålägga domstolen att i varje enskilt fall beakta om den påföljd som övervägs – i någon mer objektiv mening – är ägnad att bidra till brottsoffrets upprättelse. Man skulle alltså kunna tänka sig en ordning lik den som gällde före 1989 års reform, där påföljden bestämdes efter en avvägning av de olika ändamål som straffet är avsett att uppfylla. Den åtskillnad som i dag görs mellan varför vi straffar och hur vi straffar skulle i ett sådant system luckras upp; de båda frågorna skulle med andra ord besvaras på i princip samma sätt. Domstolarna skulle därmed göras mer direkt involverade i att realisera straffsystemets syften. Ett exempel på en sådan ordning hittar vi i engelsk rätt, där domstolen vid påföljdsbestämningen är skyldig att ta hänsyn till vissa särskilt angivna ändamål med utdömandet av straff (se § 57 i the Sentencing Code).

En ordning av det nu beskrivna slaget kan tyckas tilltalande, men är samtidigt förenad med flera nackdelar. För det första är upprättelse, som redan framgått, ett vagt koncept som är svårt att översätta till en viss ingripandegrad. Även om brottsoffrets upprättelse på ett mer övergripande plan kan ligga till grund för överväganden om hur straffsystemet och straffskalorna bör utformas, lämpar det sig därför mindre väl som ett kriterium för påföljdsbestämningen i det konkreta fallet. Till detta kommer, för det andra, att en sådan avvägning skulle behöva innefatta även de andra syften som straffsystemet ska tillgodose, företrädesvis de av preventivt slag. Detta skulle leda tillbaka till det prognostänkande som var styrande för påföljdsvalet före 1989 års reform och – följaktligen – till de svårigheter och nackdelar

som den sortens prognoser och avvägningar är förenade med (jfr avsnitt 4.3.2). I detta fall skulle dessutom brottsoffrets behov av upprättelse tillkomma som ytterligare en parameter, vilket knappast skulle göra avvägningen enklare. Domstolen skulle alltså ställas inför den vanskliga uppgiften att försöka jämka samman bakåtblickande proportionalitetsresonemang och brottsofferhänsyn med framåtblickande bedömningar med inriktning mot prevention och samhällsskydd. Av samma skäl skulle en sådan ordning – för det tredje och slutligen – riskera att komma i konflikt med principerna om proportionalitet och ekvivalens. Sammantaget innebär dessa förhållanden att systemet skulle bli svårtillämpat och inkonsekvent, med risk för en oförutsägbar och oenhetlig rättstillämpning som följd.

Mot denna bakgrund är det vår uppfattning att brottsofferperspektivet i stället bör omhändertas på så sätt att det beaktas vid utformningen av påföljdssystemet som helhet. Även vid utformningen av straffskalorna bör brottsofferperspektivet vara närvarande. Tanken är alltså att påföljdsreglerna i vid bemärkelse ska vara konstruerade så att en tillämpning av dem leder till resultat som från brottsoffersynpunkt framstår som rättvisa och rimliga, även om brottsoffrets upprättelse inte görs till en uttrycklig bedömningsgrund. Det innebär inte på något sätt att brottsoffret lyfts ut ur bilden vid påföljdsbestämningen i det enskilda fallet. Liksom i dag skulle straffvärdebedömningen – som i förekommande fall sätter kränkningen av brottsoffret i fokus – ligga till grund för domstolarnas straffmätning och påföljdsval. Straffvärdebedömningen skulle således kunna beskrivas som en objektiverad värdering av den skada, kränkning eller fara som brottsoffret utsatts för. Ett system som är uppbyggt kring straffvärdekonstruktionen har därmed goda förutsättningar att infria brottsoffrets berättigade förväntan på upprättelse, förutsatt att brottsofferperspektivet även beaktas vid utformningen av systemet i övrigt. Samtidigt kan påföljdsbestämningen därigenom ske inom mer fasta ramar och följaktligen också på ett mer enhetligt och förutsägbart sätt.

Något om inriktningen av våra fortsatta överväganden

Brottsofferperspektivet bör alltså stärkas genom att det beaktas vid utformningen av påföljdssystemet som helhet. Vilka konkreta förändringar av regleringen som därmed är påkallade behandlas i våra fortsatta överväganden om påföljderna (kapitel 6), straffskalorna (kapitel 7 och 8) och den konkreta straffmätningen (kapitel 9–12). Här ska endast något övergripande sägas om inriktningen av övervägandena i dessa delar. Närmare utgångspunkter för våra överväganden och förslag anges i anslutning till respektive delfråga.

Redan det förhållandet att gärningspersonen tillskrivs ansvar och döms för brottet innebär ett erkännande av den kränkning som brottsoffret har utsatts för och att samhället ger uttryck för sitt avståndstagande från de nna.44För att påföljden ska ha förmåga att bidra till brottsoffrets upprättelse torde det dock, som konstaterats ovan, även krävas att kränkningen värderas på ett rättvist sätt. Domstolen måste således göra en omsorgsfull värdering av kränkningens innebörd och verkningar för brottsoffret, med beaktande av sådana omständigheter som i vilken kontext brottet begåtts, om det rört sig om ett utdraget förlopp eller återkommande kränkningar, om offret har befunnit sig i en särskilt utsatt situation eller om gärningspersonen på annat sätt utnyttjat offrets svårigheter att värna sin integritet. Sådana omständigheter utgör redan i dag en integrerad och given del av straffvärdebedömningen, men som vi utvecklar i kapitel 9 är den inverkan dessa får på straffvärdet inte alltid särskilt framträdande. Regleringen bör således vara utformad så att försvårande inslag, såvitt här är av intresse i form av omständigheter som innebär ett större intrång i brottsoffrets integritet, får ett tydligt genomslag vid straffvärdebedömningen. Det förutsätter i sin tur att straffskalorna har en tillräcklig spännvidd. Det sagda gäller oberoende av vilken typ av brott det rör sig om och oavsett om bedömningen avser endast ett brott eller flera. En central uppgift för oss blir därmed att utforma straffskalorna och reglerna för straffvärdebedömningen på ett sådant sätt att de möjliggör och inbjuder till värderingar av detta slag.

Ett system som på detta sätt sätter kränkningen av brottsoffret i centrum för påföljdsbestämningen bör, som konstaterats ovan, ha goda förutsättningar att infria brottsoffrets berättigade förväntan på upprättelse, förutsatt att brottsofferperspektivet även beaktas vid

44 Jfr Asp, Straffrätten – i går, i dag och i morgon, SvJT 100 år (festskrift) s. 138–161, på s. 154 ff.

utformningen av systemet i övrigt. I dag innehåller brottsbalken ett antal bestämmelser som innebär att straffmätningen eller påföljdsvalet (eller bådadera) påverkas i lindrande riktning med hänsyn till förhållanden på gärningspersonens sida eller andra omständigheter som saknar koppling till brottslighetens allvar. Dessa bestämmelser kan vara motiverade av både humanitära och individualpreventiva skäl eller i huvudsak av effektivitetsskäl. Att sådana skäl beaktas ska visserligen inte ses som att den kränkning brottsoffret utsatts för bagatelliseras eller nedvärderas. Icke desto mindre uppstår här en intressekonflikt, såtillvida att en påföljdslindring med hänsyn till sådana intressen innebär att straffets stränghet inte kommer att stå i proportion till allvaret av den kränkning som brottsoffret utsatts för. I ett påföljdssystem som vill slå vakt om brottsoffers intressen, bör det krävas starka skäl för att ett sådant avsteg ska vara motiverat. Det betyder å andra sidan inte att brottsofferaspekterna alltid måste ges företräde när de kolliderar med andra intressen. Däremot måste de olika intressena genomgående beaktas, värderas och vägas mot varandra. Den ökade betoningen av brottsoffrets intressen i sammanhanget bör då leda till en ny balanspunkt mellan olika principer och intressen, där bl.a. kravet på humanitet alltjämt är centralt, men måste ställas i relation till att straffet i högre grad ska vara ägnat att bidra till brottsoffrets upprättels e.45

Utöver en rättvisande värdering av kränkningen och en rimlig avvägning mellan olika intressen bör, som också berörts i det föregående, krävas att värderingen på ett tydligt sätt kommer till uttryck genom påföljden. Eller annorlunda uttryckt bör den straffrättsliga reaktionen klart förmedla att, och i vilken utsträckning, gärningspersonen klandras för brottet. När det gäller fängelse framgår graden av klander av straffets repressiva karaktär och genom längden på det straff som döms ut. Annorlunda förhåller det sig med de icke frihetsberövande påföljderna. Även om det också vid valet av en sådan påföljd finns vissa möjligheter att uttrycka skillnader i klandervärdhet är dessa klart mer begränsade. När påföljden stannar vid en ren skyddstillsyn återspeglas domstolens värdering av brottet överhuvudtaget inte i den utdömda påföljden. För att öka förutsättningarna för den straffrättsliga reaktionen att bidra till brottsoffrets upprättelse bör domstolens värdering av brottet genomgående göras synbar. Det är också centralt – även från allmän synpunkt – att de icke frihetsberöv-

45 Ibid.

ande alternativen till fängelse har ett sådant innehåll att de framstår som trovärdiga alternativ till fängelse. Att utforma trovärdiga alternativ till fängelse som på ett tydligt sätt förmedlar klander står därför i särskilt fokus för vårt arbete.

Ett annat syfte med hotet om eller påförandet av straff som direktiven särskilt lyfter fram är, som nämnts inledningsvis, att skydda samhället mot brott. Detta syfte är närmast liktydigt med, eller skulle kunna sägas utgöra grunden för, straffsystemets preventiva ändamål. Man skulle också kunna uttrycka det så att straffsystemet och de straffrättsliga ingripandena har till uppgift att skydda samhället och dess medlemmar mot den fara eller skada som brottslighet innebär genom att förebygga brott.

Samhällsskydd har, i linje med det nyss anförda, varit ett mer eller mindre uttalat intresse i de teoribildningar som motiverar bestraffning med dess preventiva förmåga. Inte minst i de individualpreventiva riktningar som började växa fram under den senare delen av 1800-talet – och som kom att prägla den svenska kriminalpolitiken under en stor del av 1900-talet – har intresset av samhällsskydd betonats. Enligt dessa riktningar var straffets yttersta uppgift således att skydda samhället mot brott, och detta skulle ske genom att den enskilde brottslingen dömdes till den påföljd som var bäst ägnad att minimera risken för återfall. En bärande tanke var att lagbrytare kan delas in i olika kategorier utifrån deras samhällsfarlighet och mottaglighet för behandling, och att det till dessa kategorier bör knytas en lämplig påföljdsform. Även om indelningen kunde skilja sig åt mellan de olika riktningarna gick den i grova drag ut på att de lagbrytare som ansågs förbättringsbara skulle få vård och behandling, medan de som ansågs kroniskt oförbätterliga eller särskilt farliga, skulle inkapaciteras. För de som inte behövde förbättras, s.k. tillfällighetsförbrytare, skulle påföljden i stället riktas in mot avskräcknin g.46

Samhällsskydd ansågs enligt detta tankegods alltså kunna upprätthållas genom både behandling, inkapacitering och individuell avskräck-

46 Jfr bl.a. Thyrén, Principerna för en strafflagsreform, 1910 och SOU 1956:55 s. 28 ff. För en sammanfattning av dessa riktningar, se t.ex. Jareborg & Zila, a.a., s. 85 ff. och Aspelin, a.a., s. 117 ff.

ning, och under 1900-talet kom samtliga dessa element att ta plats i det svenska påföljdssystemet. Således infördes t.ex. den villkorliga domen och villkorlig frigivning 1906 och de två tidsobestämda påföljderna förvaring och internering – avsedda för farliga brottslingar – 1927.

Efter hand kom behandlingsinslagen i påföljdssystemet att bli allt fler, och med brottsbalkens införande 1965 togs ytterligare steg i den riktningen. Genom ett stort utbud av påföljder var tanken att påföljdssystemet skulle tillhandahålla den behandlingsform (i frihet eller på anstalt) som i det individuella fallet var bäst lämpad för att återanpassa lagbrytaren och skydda samhället. Det ansågs samtidigt angeläget att tillvarata straffets allmänpreventiva potential, liksom att under en längre tid kunna skydda samhället mot särskilt farliga brottslingar. Av det senare skälet skulle en tidsobestämd påföljd benämnd internering – som inte främst var påkallad av lagöverträdarens behandlingsbehov – även fortsättningsvis ingå i systemet. De interneringsdömda skulle dock underkastas resocialiserande behandling på samma sätt som fängelsedömda, och tiden för frigivning skulle vara beroende av risken för fortsatt brottslighet .47

Som beskrivits i avsnitt 4.3.1 började alltmer kritiska röster att höjas mot behandlingstanken åren efter brottsbalkens ikraftträdande och då inte minst mot interneringspåföljden. Med hänvisning till de tillämpade behandlingsformernas bristande resultat och svårigheterna att ställa säkra prognoser om återfallsrisk, ansågs institutet varken kunna rättfärdigas av rehabiliteringsskäl eller dess inkapaciteringseffekter. Interneringspåföljden utmönstrades därför ur systemet 1981 (prop. 1980/81:76). För att det vid upprepade brott av samhällsfarlig karaktär skulle finnas möjlighet att döma till fängelse på längre tid än annars, infördes i stället en straffskärpningsregel för vissa särskilt allvarliga återfallssituationer .48

Genom 1989 års påföljdsreform fjärmade man sig än mer från preventionstänkandet. Tilltron till påföljdssystemets och påföljdernas preventiva förmåga hade försvagats, och funktionen att tillhandahålla samhällsskydd betonades inte på samma sätt som tidigare. Att förebygga brott framhölls likväl som straffsystemets yttersta ändamål, men uppgiften att tillgodose det ändamålet skulle inte primärt

47 Se Aspelin, a.a., s. 122 f. och prop. 1962:10 s. B 40 f. och C 323 f., NJA II 1962 s. 43 och prop. 1980/81:76 s. 38. 48 Se prop. 1980/81:76 s. 50 ff.

ligga på domstolarna. Det omedelbara beaktandet av skyddsaspekterna kom alltså i huvudsak att läggas på lagstiftnings- och verkställighetsnivån. Följaktligen underkändes i princip såväl allmänpreventiva hänsyn som behandlingsaspekter och inkapacitering som självständiga grunder för påföljdsbestämningen i det enskilda fallet. Som beskrivits i avsnitt 4.3 skulle påföljden nu i stället bestämmas med ledning av proportionalitetsprincipen. Det betyder i och för sig inte att denna princip ansågs stå i motsats till preventionsintressena. Tvärtom framhölls värnandet om grundläggande principer såsom proportionalitet, legalitet och likhet inför lagen som nödvändigt för att straffsystemet i längden ska kunna bidra till att förebygga brottslighet. Det brottsförebyggande ändamålet skulle således främjas genom utdömandet av proportionella och förutsebara straff .49

Vissa bestämmelser som innebär att skyddsaspekter och återfallsrisk ska beaktas vid bedömningen av påföljdsfrågor i enskilda fall har dock levt kvar och förts vidare till dagens påföljdssystem. Närmare bestämt gäller det vid påföljdsbestämningen för psykiskt störda lagöverträdare (se 31 kap. 3 § brottsbalken) och vid prövningen av om ett fängelsestraff på livstid ska omvandlas till fängelse på viss tid (se 4 § lagen [2006:45] om omvandling av fängelse på livstid). Återfallsrisk beaktas också vid valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn. I övrigt kan skyddsfunktionen sägas ligga inbyggd i påföljdssystemet som sådant. Såsom påtalades i propositionen till 1989 års reform kan exempelvis intresset av inkapacitering i viss mån tillgodoses genom återfallsreglerin gen.50

Efter 1989 års reform har ett flertal förändringar inom påföljdsområdet skett och ett stort antal straffskärpningar genomförts (se ovan avsnitt 4.3.2). Över lag har skärpningarna motiverats med att synen på den aktuella brottsligheten har blivit strängare, snarare än av att behovet av skydd mot den har ökat (även om dessa förhållanden ofta går hand i hand). Under de senaste åren har samhällsskyddsaspekter dock framträtt som ett tydligare motiv för lagändringar. Här märks särskilt de skärpta straffen för brottslighet som har samband med kriminella nätverk (prop. 2022/23:53), och – inte minst – de förslag som Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet har lagt fram om bl.a. skärpta regler för villkorlig frigivning och en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd avsedd för fall där brotts-

49 Se prop. 1987/88:120 s. 32 ff. 50 Se a. prop. s. 37.

ligheten är särskilt allvarlig och återfallsrisken påtaglig (SOU 2024:48). Förslagen bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Som den ovan redovisade utvecklingen illustrerar har synen på hur straffsystemet bäst kan bidra till att skydda samhället mot brott varierat. Samhällsskydd har således ingen given koppling till den ena eller andra funktionen av straff (eller hot om straff). Vilken funktion som betonats har i stället huvudsakligen varit beroende av den rådande uppfattningen om dess brottsförebyggande verkan.

Dagens påföljdssystem är en produkt av olika tidsepoker och teoribildningar och innehåller således inslag av samtliga de funktioner och principer som nämnts i det föregående. Enligt vår uppfattning bör systemet även fortsättningsvis bygga på ett sådant pluralistiskt förhållningssätt. Det medel som är mest verksamt för att motverka eller bekämpa en viss typ av brottslighet behöver nämligen inte vara det mest ändamålsenliga i andra fall (se vidare avsnitt 4.6.2). De olika preventiva funktionerna kompletterar således varandra och torde i många fall även kunna verka parallellt. Även sett till de rena skyddsaspekterna av straff saknas det således skäl att ensidigt betona någon viss funktion framför alla andra. I stället bör strävan vara att söka tillvarata den preventiva potential som ligger i de olika funktioner som ett straff eller hot om straff kan fylla. Samtidigt måste systemet utformas så att det så långt som möjligt tillgodoser andra berörda intressen och grundläggande principer om bl.a. proportionalitet och ekvivalens (se vidare avsnitt 4.6.3 och 4.7). Det betyder att det också i ett reformerat påföljdssystem finns anledning att låta olika principer och intressen vara i huvudsak styrande på dess olika nivåer, men också att de olika aspekterna på ett rimligt sätt måste balanseras mot varandra inom samma nivå.

I detta sammanhang bör också framhållas att man inte enbart kan förlita sig till det straffrättsliga reaktionssystemet för att uppnå ett gott och effektivt skydd mot brottslighet för samhället och dess medlemmar. Straffsystemet har naturligtvis en central roll i det sammanhanget, men även andra institut och aktörer behöver involveras och

en bredd av åtgärder vidtas. Det kan exempelvis handla om insatser för att minska incitamenten att begå brott, t.ex. genom att intensifiera arbetet med att förverka brottsvinster, eller om tekniska och organisatoriska åtgärder för att minska tillfällena att begå brott eller försvåra utförandet av dem. Det kan också handla om förbättrade möjligheter att upptäcka och utreda brott genom bl.a. effektivare verktyg för polisen, en ökad samverkan mellan myndigheter och förbättrade förutsättningar för informationsutbyte. Därtill är mer socialt riktade insatser inom t.ex. skola och socialtjänst väl så betydelsefulla.

Såsom vi uppfattar våra direktiv ger dessa inte uttryck för några andra utgångspunkter än de ovan redovisade. Däremot pekar direktiven ut ett par presumtiva skyddsaspekter som vid påföljdssystemets utformning måste beaktas i större utsträckning än tidigare, nämligen avskräckning och inkapacitering.

För att vi ska kunna lämna ändamålsenliga förslag till ett reformerat påföljdssystem som bättre tillgodoser nyss nämnda aspekter är det av vikt att känna till vad den kriminologiska forskningen säger om de brottsförebyggande effekterna av dessa. I det följande ger vi därför en översiktlig redogörelse för forskningsläget avseende avskräckning och inkapacitering. Redogörelsen gör på intet sätt anspråk på att vara uttömmande, utan återger endast mycket kortfattat huvuddragen i forskningen, med ett visst fokus på studier som är av särskilt intresse i den svenska kontexten.

Avskräckning

Som framgår av avsnitt 4.2.2 brukar det i nu aktuellt sammanhang göras en åtskillnad mellan allmän och individuell avskräckning. Allmän avskräckning tar sikte på den brottsavhållande verkan som hotet om straff antas ha på människor i allmänhet. Individuell avskräckning talar man i stället om när den enskilde lagöverträdaren, till följd av den negativa erfarenheten av straff, avhåller sig från fortsatt brottslighet.

Huruvida hotet om straff har en allmänt avskräckande effekt är svårt att undersöka empiriskt. De flesta människor begår inte brott, och i vilken mån detta förklaras av avskräckning respektive av andra faktorer kan svårligen fastställas. Att straffhotet har någon form av avskräckande verkan ifrågasätts emellertid sällan. Mer omdebatterat

är huruvida straffnivån som sådan inverkar på människors benägenhet att begå brott. I det avseendet visar studier på varierande resultat. Över lag tyder de dock på att de avskräckande effekterna av straffskärpningar på den samhälleliga brottsnivån, om några, är begränsade. Särskilt synes det gälla vid skärpningar av redan långa fängelsestraff. Samtidigt indikerar vissa amerikanska studier att implementeringen av synnerligen långa straff kan avskräcka den grupp som direkt påverkas av straffskärpningen från att begå brott. Huruvida resultaten är överförbara till svenska förhållanden – och i vilken utsträckning en förlängning av korta eller måttliga fängelsestraff har en avskräckande effekt – är dock oklar t.51

Vad forskningen däremot ger mer klara belägg för är att straffets stränghet är underordnat risken för upptäckt och lagföring som avskräckande mekanis m.52Av det kan slutsatsen dras att straffets avskräckande potential i hög grad är beroende av upptäcktsrisken och sanktionssannolikheten. Om risken för att straffhotet realiseras uppfattas som liten, lär således utsikterna för att skärpta straff ska få en avskräckande effekt under alla förhållanden vara små.

Även när det gäller frågan om brott kan förebyggas genom indi-

viduell avskräckning, och betydelsen av straffets stränghet i det sam-

manhanget, ger forskningen en delad bild. Vissa studier – framför allt i den nordiska kontexten – indikerar att något längre fängelsestraff, eller ett kort fängelsestraff i stället för en frivårdspåföljd, kan minska återfall i brott. Många andra studier ger i stället vid handen att återfallsfrekvensen inte påverkas alls, eller till och med ökar något, av en förlängning eller utökad användning av fängelsestraff. Resultaten drar således åt olika håll, och tolkningen av dem försvåras bl.a. av att en eventuell avskräckningseffekt sällan kan särskiljas från andra variabler, såsom effekter av rehabilitering. I det sammanhanget kan uppmärksammas att faktorer av det senare slaget, liksom påföljdernas innehåll i övrigt, anstaltsförhållanden och individuella egenskaper hos de dömda,

51 Se Kriminalvården, Kort om straffskärpningar, 2021, s. 9 ff. och 19 f. med där angivna hänvisningar. Se även Gormley m.fl., The Effectiveness of Sentencing Options on reoffending, Sentencing Council, 2022, s. 22 ff. och National Research Council (NRC), The Growth of Incarceration in the United States: Exploring Causes and Consequences, 2014, s. 134 ff. 52 Se t.ex. Kriminalvården, a.a., s. 10 f. och Nagin, Incarceration & public safety, Arnorld Ventures, 2022.

synes ha en inverkan på utfallet. Effekterna torde också kunna skilja sig åt beroende på brottstyp och straffniv å.53

Avslutningsvis kan nämnas att det finns studier som visar att en avskräckningseffekt uppstår när man inom ramen för en icke frihetsberövande påföljd riskerar att få ett fängelsestraff vid återfall eller misskötsamhet. Detta får också stöd av forskning om den återfallsreducerande effekten av möjligheten att avtjäna ett fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖV). Således finns det studier som visar att möjligheten att avtjäna ett fängelsestraff genom IÖV ger minskningar i återfall, jämfört med system som inte ger möjlighet till den formen av verkställigh et.54

Inkapacitering

När det gäller inkapacitering, dvs. att genom oskadliggörande – vanligen i form av ett frihetsberövande – förhindra personer från att begå brott, är beläggen för att det ger effekter på den samhälleliga brottsnivån starkare. Forskningen ger således en sammanhållen bild av att brottsligheten minskar till följd av inkapacitering, men i fråga om storleken av denna minskning varierar resultaten. Studier har visat på allt från marginella effekter, till en mer påtaglig inverkan av en ökad inkapacitering. Störst effekter har påvisats när straffskärpningar riktats mot specifika förbrytare vars återfallsrisk bedöms vara hög. Sådan s.k. selektiv inkapacitering förefaller således vara ett mer effektivt medel för brottsprevention än den kollektiva inkapacitering som generella straffskärpningar innebär. Detta ligger i linje med det väl belagda faktumet att det är en liten del av brottslingarna som står för en övervägande del av brottslig heten.55

De ovan angivna skillnaderna i utfall mellan olika studier vittnar om att effekten påverkas av vilka och hur många personer som fri-

53 Se Kriminalvården, a.a., s. 13 ff. med där angivna hänvisningar. Se även Gormley m.fl., a.a., s. 25 ff., NRC, 2014, s. 150 ff., Al Wesawi m.fl., Does sentence length affect the risk for criminal recidivism? A quasi‑experimental study of three policy reforms in Sweden, Journal of Experimental Criminology, 2022, Loeffler och Nagin, The Impact of Incarceration on Recidivism, Annual Review of Criminology, 2022. 5:133–52 och Petrich m.fl., Custodial Sanctions and Reoffending: A Meta-Analytic Review In Michael Tonry, ed., Crime and Justice: An Annual Review of Research, 2021, Chicago: University of Chicago Press. 54 Se Brå, Rapport 2024:1, Forskning om ålder och brott samt dess betydelse för brottsprevention, s. 65 f. med där angivna hänvisningar. 55 Se Kriminalvården, a.a., s. 11 ff. med där angivna hänvisningar. Se särskilt om selektiv inkapacitering i Vollard, 2012, Preventing Crime through Selective Incapacitation, The Economic Journal 123(567):262–284.

hetsberövas. Man brukar här tala om att det finns en avtagande marginalnytta, innebärande att den brottsreducerande effekten per frihetsberövad individ minskar i takt med att fängelsepopulationen ökar. Detta fenomen brukar i huvudsak tillskrivas två förhållanden. För det första är det långt ifrån alla fängelsedömda som återfaller i brott och endast en liten andel gör det i större skala. Ju bredare en inkapaciteringsstrategi slår, desto fler kommer alltså att träffas av den som inte alls eller i endast liten utsträckning skulle ha ägnat sig åt fortsatt brottslighet. För det andra avtar brottsbenägenheten generellt med stigande ålder. I normalfallet kommer därför den preventiva effekten bli mindre för varje år som en person över den mest brottsaktiva åldern hålls frihetsberövad. Sammantaget medför detta att straffskärpningar som ökar fängelsepopulationen från en viss nivå kan förväntas generera försumbara vinster i termer av minskad brottslighet, men stora kostnader i form av ytterligare anstaltsplatse r.56

Ett annat förhållande som ofta lyfts fram när nyttan av inkapacitering diskuteras är att avlägsnandet av en individ från den kriminella arenan kan, när det gäller vissa brottstyper, leda till att denne helt enkelt ersätts av någon annan, varvid den brottsförebyggande effekten uteblir. Typexemplet är när någon som deltar i organiserad narkotikaförsäljning frihetsberövas, med följden att utrymme skapas för en annan aktör att ta dennes plats i verksa mheten.57

Av nu anförda skäl kan effektiviteten av inkapacitering, i vart fall som övergripande strategi för att förebygga brott, ifrågasättas. Samtidigt kan det inte bortses från att inkapacitering av allt att döma har en brottsreducerande effekt, i synnerhet om den riktas in mot de mest brottsaktiva eller annars särskilt farliga individerna. I sammanhanget måste också kostnaderna för de brott som förhindras genom inkapacitering beaktas. Här finns anledning att nämna att det finns exempel på utländska studier där man funnit att längre frihetsberövanden – i de specifika fallen – var eller skulle ha varit motiverade från ekonomisk sy npunkt.58I en av studierna drogs därför slutsatsen att

56 Se t.ex. Kriminalvården, a.a., s. 12 f. och 19 f. och Nagin, a.a. 57 Se t.ex. NRC 2014, s. 146 och Nagin, a.a. 58 Se Vollard, a.a., Buonanno & Raphael, 2013, Incarceration and Incapacitation: Evidence from the 2006 Italian Collective Pardon. American Economic Review, 103(6): 2437–2465, Owens, 2009, More Time, Less Crime? Estimating the Incapacitative Effect of Sentence Enhancements. Journal of Law and Economics, 52(3): 551–579 och Barbarino & Mastrobuoni, 2014, The Incapacitation Effect of Incarceration: Evidence from Several Italian Collective Pardons. American Economic Journal: Economic Policy, 6(1): 1–37.

fängelsepopulationen i landet (Italien) låg under sin optimala niv å.59 Få svenska studier har genomförts, varför de preventiva och ekonomiska effekterna av en ökad inkapacitering i den svenska kontexten är oklara.

Till de rent ekonomiska kostnaderna kommer dessutom bl.a. kostnader i form av mänskligt lidande, i första hand för de som utsätts för eller annars drabbas av brotten, men också för de som blir föremål för eller påverkas av straffen. Dessa kostnader är svårare att värdera, men måste likväl beaktas när förändringar av påföljdssystemet och den allmänna repressionsnivån övervägs.

Slutsatser och betydelse för inriktningen av våra överväganden

Sammanfattningsvis är det svårt att utifrån tillgänglig forskning dra några entydiga och allmängiltiga slutsatser om de preventiva effekterna av avskräckning och inkapacitering och betydelsen av straffets stränghet i det sammanhanget. Även om de generella effekterna – framför allt när det gäller avskräckning – inte ska överskattas, pekar forskningen i delvis olika riktningar, och resultaten från internationella studier kan inte utan vidare överföras till svenska förhållanden. Man kan således inte kategoriskt vare sig avfärda eller utgå ifrån att straffskärpningar har en effekt på den samhälleliga brottsnivån, utan utfallet synes vara beroende av en mängd olika variabler. Det kan exempelvis handla om risken för upptäckt och lagföring, straffnivån, straffskärpningarnas inriktning, anstaltsförhållanden och straffens innehåll. Detta ger stöd för ett sådant pluralistiskt förhållningssätt till straff som vi förordat ovan, liksom för att ett effektivt samhällsskydd förutsätter att åtgärder vidtas på bred front.

Två variabler av särskilt intresse för vårt arbete – och som tycks ha bäring på både avskräckning och inkapacitering – är straffnivåerna och straffskärpningarnas inriktning. Många studier talar för att man kan förvänta sig större effekter av skärpta straff om nivåerna är låga i utgångsläget. De svenska straffnivåerna har förvisso höjts under senare år, men det kan i vart fall inte uteslutas att ytterligare repressionsökningar i någon mån kan få en dämpande inverkan på den samhälleliga brottsnivån. Även med utgångspunkten att så är fallet, måste man dock beakta att alltför breda och kraftiga straffskärpningar riskerar att bli ineffektiva som brottsförebyggande åtgärd, med hän-

59 Se Barbarino & Mastrobuoni, a.a.

syn till de höga kostnaderna av fängelsestraff och vad som anförts ovan om den avtagande marginalnyttan. Förutom att detta förhållande är av betydelse vid överväganden om var den allmänna repressionsnivån bör ligga, leder det till slutsatsen att de skärpningar vi ska föreslå primärt bör rikta in sig mot de mest brottsaktiva individerna och de samhällsfarligaste eller allvarligaste brotten, såsom brott i kriminella nätverk och andra grova vålds- och sexualbrott. När det gäller dessa brott kan framhållas att kostnaderna i form av lidandet för brottsoffren och andra berörda här måste värderas särskilt högt, och att redan en liten minskning av fortsatt sådan brottslighet kan anses motivera en hög grad av repression.

Slutligen kan konstateras att även icke frihetsberövande påföljder – förutsatt att de utformas på ett ändamålsenligt sätt – liksom verkställighet med s.k. fotboja, kan verka avskräckande. Sådana påföljder eller verkställighetsformer kan dessutom förenas med återfallsförebyggande insatser och genomföras till lägre kostnader än fängelsestraff med verkställighet i anstalt, utan att ge upphov till de negativa effekter som ett fängelsestraff kan vara förenat med. Dessa förhållanden måste tas i beaktande när de icke frihetsberövande påföljderna och reglerna för påföljdsvalet utformas.

Några utgångspunkter och begränsningar enligt våra direktiv

I våra direktiv anges, som nämnts inledningsvis, att ovan diskuterade skyddsaspekter behöver beaktas i större utsträckning vid utformningen av straffsystemet som helhet. Det som efterfrågas är således inte en renodlad selektiv inkapacitering baserad på individuella återfallsprognoser, eller att allmänpreventiva hänsyn görs till en grund för påföljdsbestämningen i det enskilda fallet, utan straffskärpningar av mer generell karaktär. Detta hindrar naturligtvis inte att skärpningarna riktas in mot vissa typer av brott eller brott som begåtts i en viss omfattning eller kontext i enlighet med vad som anförts i det föregående. Som redan framgått ger våra direktiv tvärtom uttryck för att en sådan inriktning är eftersträvad.

I detta sammanhang bör erinras om att direktiven ställer upp vissa begränsningar av vårt uppdrag som kan säga ha särskild bäring på

frågor om samhällsskydd. Således omfattar uppdraget inte påföljdsregleringen avseende allvarligt psykiskt störda lagöverträdare. Det omfattar inte heller de särskilda reglerna för unga lagöverträdare, som behandlats av Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare (se SOU 2024:39 och SOU 2025:11) eller reglerna om villkorlig frigivning, straffskärpning för återfall eller de övriga frågor som setts över av Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet (se SOU 2024:48). Bland dessa frågor kan särskilt nämnas införandet av en tidsobestämd frihetsberövande påföljd avsedd för särskilt allvarliga fall där återfallsrisken är påtagligt hög.

En utgångspunkt som framgår av våra direktiv är vidare att principerna om proportionalitet och ekvivalens även fortsättningsvis ska vara grundläggande för det straffrättsliga systemets utformning. Som nämnts i avsnitt 4.5 framhölls det i förarbetena till 1989 års påföljdsreform som nödvändigt att slå vakt om grundläggande principer om bl.a. proportionalitet, legalitet och likhet inför lagen för att straffsystemet i längden verksamt ska kunna bidra till att förebygga brott. Därför ansågs en ökad betoning av dessa principer inte komma i konflikt med preventionsintressena. Detta resonemang ter sig onekligen riktigt, men den fråga som nu aktualiseras är om även det omvända gäller. Med andra ord, kan intresset av samhällsskydd och prevention stärkas utan att komma i konflikt med principerna om proportionalitet och ekvivalens? Motsvarande fråga inställer sig också i förhållande till brottsofferperspektivet.

Ett stärkt samhällsskydd inom ramen för proportionalitetsprincipens krav

Proportionalitet och prevention som grund för straff vilar på närmast motsatta synsätt. Medan proportionalitetsprincipen utgår ifrån ett tillbakablickande perspektiv där straff tilldelas efter förtjänst, bygger preventionstanken på en framåtblickande rationalitet enligt vilken straff bestäms utifrån behov, i detta sammanhang av samhällsskydd (jfr avsnitt 4.2.2). Denna motsättning gör sig framför allt gällande om skyddsaspekterna ges ett inflytande över straffmätningen i det enskilda fallet, i synnerhet om den utgår ifrån individuella återfallsprognoser. Då kommer straffets stränghet nämligen inte att basera sig på vad personen i fråga faktiskt har gjort, utan på antaganden om vad han eller hon kan tänkas göra i framtiden. Men också om straff-

skalornas utformning får styras av rena skyddsaspekter, t.ex. intresset av en ökad inkapacitering, skulle det innebära ett avsteg från grundtanken att straff ska bestämmas så att de står i proportion till brottslighetens allvar. Därtill skulle ett konkret straffvärde som återspeglar brottets allvar relativt andra brott svårligen kunna uppnås om en helt annan princip läggs till grund för utformningen av straffskalorna.

Samtidigt bör framhållas att den ovan beskrivna motsättningen i första hand är av principiell betydelse. Som konstaterats i avsnitt 4.6.2 finns det från ett skyddsperspektiv nämligen anledning att särskilt rikta in de skärpningar vi ska föreslå mot brott i kriminella nätverk och andra grova vålds- och sexualbrott. Detta är också de typer av brott som brukar betraktas som de allvarligaste. I praktiken går alltså behovet av skydd mot viss brottslighet och synen på allvaret i brottsligheten i fråga ofta hand i hand. Det innebär vidare att samhällsutvecklingen kan påverka hur allvarligt vi ser på olika typer av brott. Ett ökat behov av skydd mot viss brottslighet kan därmed komma att återspegla sig i hur vi värderar den samhällsfara eller samhällskada som brottsligheten innebär.

Av det anförda följer att önskemål om att uppnå inkapaciteringseffekter eller andra preventiva ändamål inte bör vara styrande vare sig för straffskalornas utformning eller reglerna för den konkreta straffmätningen. Däremot finns det, som vi återkommer till i kapitel 7–9 och 11, anledning att uppvärdera vissa typer av brottslighet med hänsyn till den fara eller skada för samhället som brottsligheten innebär. Det finns också anledning att se strängare på vissa allvarliga typer av vålds- och sexualbrott samt att generellt ge integritetskränkande inslag ett större genomslag, inte minst när det rör sig om flerfaldig brottslighet (se kapitel 10 angående det sistnämnda). På så sätt tillgodoses samtidigt indirekt intresset av att inkapacitera sådana personer som gör sig skyldiga till brottslighet av angivna slag.

Det bör sägas att vi med detta inte tar ställning emot införandet av en sådan särskild påföljd – baserad på en riskbedömning och intresset av att skydda samhället – som Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet har föreslagit (se SOU 2024:48). I mer ordinära fall bör brottslighetens allvar och principerna om proportionalitet och ekvivalens under alla förhållanden bilda utgångspunkten för påföljdsbestämningen. Det finns här anledning att återigen understryka att vi förordar en pluralistisk syn på straff. Det innebär att systemet bör utformas utifrån att det ska uppfylla flera ändamål och med

beaktande av att olika – ibland motstående – principer och intressen kan göra sig gällande och då måste balanseras mot varandra. Att påföljden ska bestämmas med utgångspunkt i principerna om proportionalitet och ekvivalens ska alltså inte ses som annat än just en utgångspunkt. Särskilt vid påföljdsvalet kan det finnas anledning att också väga in andra omständigheter än sådana som är hänförliga till brottslighetens allvar.

Det tål också att upprepas att det i den pluralistiska synen på straff ligger att straffsystemet som helhet bör utformas efter ambitionen att samtliga potentiellt preventiva funktioner av straff eller hot om straff – inte bara inkapacitering eller avskräckning – ska tillvaratas. Av det följer bl.a. att fängelsestraffet bör vara förbehållet brottslighet av visst allvar och de som återkommande gör sig skyldiga till brott. För mindre allvarlig brottslighet bör det liksom i dag finnas icke frihetsberövande alternativ till fängelse, bl.a. med inriktning mot behandling eller andra åtgärder för att förebygga återfall. I vart fall i valet mellan likvärdiga påföljdsalternativ bör då ingenting hindra att den tilltalades behov av sådana åtgärder beaktas. Samtidigt bör de icke frihetsberövande påföljderna utformas så att de har potential att verka avskräckande, dvs. att de tydligt förmedlar vad den dömde riskerar vid återfall eller annan misskötsamhet.

Även verkställigheten av ett fängelsestraff bör utformas efter ambitionen att minska risken för återfall i brott, t.ex. genom att de intagna ges möjlighet att delta i behandlingsprogram. Därtill bör det även fortsättningsvis finnas goda förutsättningar att verkställa straffet med s.k. fotboja. Frågor om verkställighetsinnehållet i fängelsestraff ligger dock i huvudsak utanför vårt uppdrag.

Samhällsskydd och brottsofferperspektiv

Det ovan förda resonemanget om samhällsskyddsaspekternas förhållande till principerna om proportionalitet och ekvivalens är till stor del giltigt även när det gäller förhållandet till brottsofferperspektivet. Även om dessa båda intressen utgår från skilda infallsvinklar, torde de praktiska motsättningarna således ofta vara begränsade. Ett straff som förhindrar eller förebygger återfall i brott står naturligtvis inte i sig i något motsatsförhållande till brottsoffrets intressen. Som framgått ovan är det tvärtom många brottsoffer som framhåller vik-

ten av att straffet fungerar, i bemärkelsen att det resulterar i att den dömde inte begår nya brott. Detta innebär inte att brottsoffer är beredda att göra avkall på kravet på upprättelse och rättvisa, endast att de vanligen efterfrågar ”både och” samt att vägen till upprättelse kan se olika ut. Möjligen kan det också tas till intäkt för att ett effektivt straff, t.ex. i form av en framgångsrikt genomförd rehabilitering, kan vara en del av den process som leder till brottsoffrets upprättelse. I vissa fall, framför allt när det finns någon form av relation mellan brottsoffer och förövare, kan ett straff som ger omedelbart skydd och/eller resocialiserar den dömde också mer direkt komma brottsoffret till godo.

Det sagda ska inte förstås så att det aldrig kan uppstå intressekonflikter – det kan det naturligtvis. I den mån regler som grundar sig i samhällsskydd och prevention får ta plats i påföljdssystemet ställs av naturliga skäl gärningspersonen i fokus, vilket leder påföljdsbestämningen bort från själva gärningen och dess inverkan på brottsoffret. Om det fokuset drivs för långt är risken att brottsoffret känner sig osynliggjord och får uppfattningen att rättssystemet inte värnar hans eller hennes intressen. Sådana konflikter får – liksom i andra fall när olika intressen står emot varandra – emellertid hanteras vid systemets utformning, och i förekommande fall genom avvägningar i det enskilda fallet, så att en rimlig balans uppnås. Som framhållits ovan ska de praktiska motsättningarna mellan skydds- och brottsofferintressena inte heller överdrivas.

En betydelsefull aspekt av brottsofferperspektivet är dessutom vikten av att skydda potentiella framtida brottsoffer från våld och andra kränkningar. I det avseendet kan skyddsaspekterna av straff ses som en väsentlig del av ett brottsofferinriktat påföljdssystem. Det förtjänar här återigen att framhållas att ett gott och effektivt skydd för samhället och dess medlemmar främjas av att de olika preventiva funktionerna av straff tillvaratas. Genom längre anstaltstider kan som sagt vissa inkapaciteringseffekter uppstå, men det måste också beaktas att alla som döms till tidsbestämda fängelsestraff förr eller senare ska återvända till samhället. Som konstaterats i avsnitt 4.6.2 tycks återfallsfrekvensen hos dem som avtjänat ett fängelsestraff i anstalt påverkas bl.a. av förhållandena på anstalten och straffets innehåll. Därför är det centralt – också från ett brottsofferperspektiv – att Kriminalvården även fortsättningsvis ges förutsättningar att bedriva en

human kriminalvård och att arbeta återfallsförebyggande så länge verkställigheten av ett fängelsestraff pågår.

DEL 3

Påföljderna

5. Det nuvarande påföljdssystemet

5.1. Uppdrag och disposition

Av direktiven för vår utredning framgår att vi ska överväga och föreslå genomgripande förändringar av påföljdssystemet. En del av det uppdraget är att föreslå ändringar av påföljderna som sådana, en annan är att föreslå ändringar av reglerna om påföljdsval där grundregeln ska vara att påföljden ska bestämmas utifrån brottets allvar i form av dess straffvärde. Vidare ska vi överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar som syftar till att möjligheten att ta hänsyn till den tilltalades personliga omständigheter vid påföljdsvalet ska begränsas. Den närmare inriktningen av uppdraget i denna del beskrivs i avsnitt 6.1.

Omfattande reformförslag på området har tidigare lämnats av Straffsystemkommittén i betänkandet Ett reformerat straffsystem (SOU 1995:91) och av Påföljdsutredningen i betänkandet Nya på-

följder (2012:34). När det gäller systemfrågorna har ingen av de ut-

redningarna lett till lagstiftning. Under remitteringen av respektive betänkande påtalades dock behovet av en mer genomtänkt och större reformering av påföljderna. Det behovet har också påtalats i den juridiska litterature n.1

I det här kapitlet ges inledningsvis en översiktlig redogörelse för det nuvarande påföljdssystemets uppbyggnad (avsnitt 5.2). För en närmare beskrivning av hur detta system har vuxit fram hänvisas till Påföljdsutredningens betänkande (SOU 2012:34 )2samt till avsnitt 4.3 och 4.5 där vi ger en historisk tillbakablick på påföljdssystemet från ett brottsoffer- respektive samhällskyddsperspektiv. I avsnitt 5.3 beskriver vi kortfattat hur påföljdsregleringen är utformad i några andra

1 Se bl.a. Wersäll, Är loppet kört för en reformering av påföljdssystemet? Wersäll, SvJT 100 år (festskrift) s. 190–200 samt Perklev, Några idéer kring utformningen av ett nytt påföljdssystem, SvJT 2010 s. 491–505. Se vidare avsnitt 5.4.2. 2 Se a. betänkande, band 2, s. 19 ff.

europeiska länder. Därefter behandlas tidigare reformförslag på området och den diskussion som har förts i den juridiska litteraturen (avsnitt 5.4). Våra överväganden och förslag redovisas i kap. 6.

Vårt uppdrag omfattar inte påföljdsregleringen för allvarligt psykiskt störda lagöverträdare eller de särskilda påföljdsreglerna för unga lagöverträdare som nyligen har setts över av Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare (SOU 2024:39 och SOU 2025:11). Inte heller reglerna om villkorlig frigivning, straffskärpning för återfall eller de övriga frågor som nyligen har setts över av Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet (SOU 2024:48) omfattas av uppdraget. Dessa frågor kommer därför inte att behandlas annat än mycket summariskt i detta kapitel. Vi kommer inte heller att redogöra särskilt för sådana internationella och unionsrättsliga instrument som berör eller annars kan ha bäring på påföljdsrelaterade frågor. Även för en sådan redogörelse kan hänvisas till Påföljdsutredningens betänkande (SOU 2012:34) såvitt avser de instrument som fanns på plats när det betänkandet överlämnades. I den mån dessa eller senare tillkomna instrument har betydelse för våra överväganden, kommer de att beröras i anslutning till dessa.

5.2. Den nuvarande ordningen

5.2.1. Inledning

När en domstol har kommit fram till att någon ska dömas för brott ska den bestämma påföljd för brottet eller – om det rör sig om flera brott – för den samlade brottsligheten. Till brottspåföljderna räknas, förutom straffen böter och fängelse, även villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård (1 kap. 3 § brottsbalken). Trots att det i de enskilda brottsbestämmelserna endast anges vilket straff som kan följa på brottet, kan domstolen enligt särskilda regler i brottsbalken välja att döma till annan påföljd än fängelse eller böter. Vissa påföljder kan också förenas med föreskrifter av olika slag, såsom att den dömde ska utföra samhällstjänst eller genomgå någon form av behandling.

Vid sidan av påföljd kan ett brott även leda till andra rättsliga reaktioner. Ofta handlar det om skadestånd – som är en civilrättslig sanktion – eller s.k. särskild rättsverkan av brott. Exempel på det sistnämnda är förverkande, företagsbot och utvisning. Dessa rätts-

verkningar räknas alltså inte som påföljder och kommer inte att beröras ytterligare i denna framställning.

I kapitel 4 redogör vi för de teorier eller principer om varför och hur bestraffning bör ske som dagens påföljdssystem bygger på. Grundtankarna bakom påföljdssystemet beskrivs också i bl.a. Flerbrottsutredningens betänkande Skärpta straff för flerfaldig brottslighet (SOU 2023:1 ).3

Domstolens inledande uppgift vid påföljdsbestämningen är att inom ramen för den tillämpliga straffskalan ta ställning till brottslighetens straffvärde (29 kap. 1 § brottsbalken). I kapitel 9 beskriver vi den nuvarande regleringen om hur straffvärdet ska bestämmas i allmänhet och föreslår vissa förändringar av den regleringen. Vidare behandlar vi i kapitel 7 och 8 frågan om straffskalornas utformning och gör en översyn i det avseendet. I kapitel 11 lämnar vi förslag som innebär att brottsliga gärningars samband med kriminella nätverk ytterligare ska påverka straffvärdet i skärpande riktning.

Frågan om hur straffvärdebedömningen ska gå till när den tilltalade samtidigt döms för flera brott behandlas i kapitel 10 där vi också gör en översyn av regleringen i det avseendet.

Utöver brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde ska rätten vid straffmätningen bl.a. i skälig omfattning beakta ett antal omständigheter som inte är hänförliga till den brottsliga gärningen (29 kap.5 och 5 a §§brottsbalken). Betydelsen av sådana omständigheter (bl.a. s.k. billighetsskäl) behandlas i kapitel 12 där vi också föreslår vissa förändringar av regleringen. Andra faktorer som kan inverka på straffmätningen är att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott (29 kap. 4 §) och den tilltalades ungdom (29 kap. 7 §).

När straffmätningen är avklarad återstår det för domstolen att välja påföljd. I det här avsnittet beskriver vi regleringen om påföljdsbestämning och de olika påföljderna för vuxna lagöverträdare. Också den särskilda ungdomspåföljden ungdomsövervakning behandlas, eftersom det skulle kunna övervägas om någon liknande påföljd bör införas i påföljdssystemet för vuxna. Innehållet i avsnittet är delvis hämtat från de ovan nämnda betänkandena av Påföljdsutredningen (SOU 2012:34) och Flerbrottsutredningen (SOU 2023:1) samt – när det gäller påföljden fängelse – från betänkandet av Utredningen om frihetsberövande påföljder för unga (SOU 2023:44).

3 Se a.a., s. 34 ff.

5.2.2. Påföljderna

Allmänt om påföljderna och deras inbördes stränghet

Som nämnts ovan framgår det av 1 kap. 3 § brottsbalken att de påföljder som kan följa på brott är böter (25 kap.), fängelse (26 kap.), villkorlig dom (27 kap.), skyddstillsyn (28 kap.) och överlämnande till särskild vård (31 och 32 kap.). Överlämnande av det sistnämnda slaget kan komma i fråga för tre personkategorier; unga lagöverträdare (32 kap.), missbrukare (31 kap. 2 §) och psykiskt störda lagöverträdare (31 kap. 3 §).

Påföljderna fängelse och böter betecknas som straff (1 kap. 3 §). Av 1 kap. 5 § brottsbalken framgår att fängelse alltid är att anse som ett svårare straff än böter. Fängelse kan, enligt vad som framgår av 27 kap. 1 § och 28 kap. 1 § samma balk, ersättas med villkorlig dom eller skyddstillsyn. Enligt vad som föreskrivs i 30 kap. 1 § brottsbalken är fängelse att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn.

Villkorlig dom och skyddstillsyn är formellt sett lika ingripand e.4I praktiken är dock skyddstillsyn en mer ingripande påföljd än villkorlig dom. Högsta domstolen har också i sin praxis slagit fast att skyddstillsyn är en för den dömde generellt sett mer ingripande påföljd än villkorlig dom och att det därmed finns ett större utrymme för att döma till skyddstillsyn än till villkorlig dom som alternativ till fängelse .5

För unga lagöverträdare finns särskilda regler om påföljdsvalet i 30 kap. 5 § och 32 kap.brottsbalken. Delvis olika regler gäller för åldersgrupperna 15–17 år och 18–20 år. För lagöverträdare som är under 18 år när domen meddelas bestäms påföljden normalt till någon av de särskilda ungdomspåföljder som regleras i 32 kap. eller till böter.

Överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) enligt 31 kap. 2 § brottsbalken och rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § har inte rangordnats i ingripandegrad. Överlämnande till vård enligt LVM förutsätter dock att det finns särskilda skäl om det för brottet är föreskrivet strängare straff än fängelse i ett år. För att döma till rättspsykiatrisk vård krävs att påföljden inte kan stanna vid böter.

4 Se prop. 1987/88:120 s. 45. 5 Se bl.a. ”Socialkontorsfallet” NJA 2000 s. 314 och ”0,34 gram heroin” NJA 2017 s. 45 p. 7.

Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet föreslår i sitt betänkande Ett ändamålsenligt samhällsskydd – Vissa reformer av

straff- och straffverkställighetslagstiftningen (SOU 2024:48) att det in-

förs en ny tidsobestämd påföljd som benämns säkerhetsstraff. Säkerhetsstraffet är avsett för särskilt allvarliga situationer av återfall eller flerfaldig brottslighet av synnerligen allvarlig karaktär vid brott mot liv, hälsa, frihet eller frid och där det finns en påtaglig risk för återfall i sådan brottslighet. Den nämnda lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 2028. I betänkandet föreslås också andra lagändringar, bl.a. avseende systemet med villkorlig frigivning, påföljden skyddstillsyn och verkställighet av fängelsestraff. Förslagen i dessa delar, vilka vi återkommer till i anslutning till att respektive fråga behandlas nedan, föreslås träda i kraft den 1 juli 2026.

Böter

Bestämmelser om böter finns i 25 kap. brottsbalken. Böter döms ut i dagsböter, penningböter eller normerade böter (1 §).

Dagsböter kan användas som självständig påföljd eller i kombina-

tion med någon annan påföljd. Enligt 2 § bestäms antalet dagsböter till minst 30 och högst 150 .6 Hur många dagsböter som döms ut beror på vad domstolen kommer fram till vid straffmätningen i enlighet med 29 kap. brottsbalken. Av den nämnda bestämmelsen i 25 kap. 2 § framgår vidare att varje dagsbot fastställs till ett visst belopp, lägst 50 och högst 1 000 kronor. Vid bedömningen av dagsbotens belopp ska hänsyn tas till den tilltalades inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. Om det finns särskilda skäl får dagsbotens belopp jämkas. Minsta bötesbelopp ska dock alltid vara 750 kronor.

Penningböter bestäms till lägst 200 kronor och högst 4 000 kronor.

Om ett lägre maximibelopp skulle vara föreskrivet i den enskilda straffbestämmelsen gäller dock detta. (Se 3 §.)

Normerade böter är böter som bestäms efter en särskild beräk-

ningsgrund som anges i den enskilda straffbestämmelsen. Minsta bötesbelopp är 100 kronor. (Se 4 §.) Ett exempel på denna bötes-

6 I SOU 2024:48 föreslås att maximiantalet enligt den bestämmelsen höjs till 200.

form är att böter vid vissa fall av olovligt fiske döms ut efter fartygets motors tyrka.7

Om det inte är föreskrivet någon särskild bötesform för brottet ska bötesstraff dömas ut i dagsböter eller, om brottet bedöms föranleda ett lägre straff än 30 dagsböter, i penningböter (1 § andra meningen).

Böter får normalt sett användas som gemensamt straff för flera brott, om vart och ett av brotten kan föranleda ett bötesstraff (5 §). Om något av brotten bör föranleda dagsböter ska det gemensamma straffet dömas ut i dagsböter. Antalet dagsböter får då bestämmas till högst 20 0.8Om det gemensamma straffet döms ut i penningböter, får högst 10 000 kronor dömas ut. (Se 6 §.)

Böter tillfaller staten och verkställs genom uppbörd eller indrivning (7 och 8 §§). Uppbörd sker genom att den dömde frivilligt betalar in bötesbeloppet till Polismyndigheten. Om inte betalning sker frivilligt lämnas böterna till Kronofogdemyndigheten för indrivning .9Böter som inte betalas får, om inte annat är föreskrivet, förvandlas till fängelse i lägst 14 dagar och högst tre månader enligt bestämmelserna i bötesverkställighetslagen (1979:189). Av 15 § i den nämnda lagen framgår att bötesförvandling förutsätter antingen att böterna inte har kunnat drivas in och att det beror på trots från den bötfällde, eller att bötesförvandling av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

Fängelse

Fängelsestraffets längd

I 26 kap. brottsbalken finns det bestämmelser om fängelse. Fängelse döms ut på viss tid eller på livstid i enlighet med vad som bestäms i det enskilda brottets straffskala (1 § första stycket). Fängelse på viss tid får inte understiga 14 da gar10och inte överstiga 10 år eller, i vissa situationer, 18 år (andra stycket). Vi behandlar straffskalornas ramar i avsnitt 7.7 och föreslår där vissa förändringar av dessa.

Fängelse på livstid kan på ansökan av den dömde omvandlas till fängelse i minst 18 år enligt de bestämmelser som följer av lagen

7 Se 41 § fiskelagen (1993:787). 8 I SOU 2024:48 föreslås att maximiantalet enligt den bestämmelsen höjs till 250. 9 Se bötesverkställighetslagen (1979:189), bötesverkställighetsförordningen (1979:197) och indrivningsförordningen (1993:1229). 10 I SOU 2024:48 föreslås att allmänna fängelseminimum höjs till en månad.

(2006:45) om omvandling av fängelse på livstid. Reglerna om omvandling av fängelse på livstid behandlas närmare i avsnitt 7.3.

Om fängelse används som gemensamt straff för flera brott får, enligt 26 kap. 2 §, inte det högsta av minimistraffen för de olika brotten underskridas. Det gemensamma fängelsestraffet får sättas över det högsta av maximistraffen. Det får dock inte överstiga maximistraffen sammanlagda med varandra och inte heller vara längre än 18 år. Dessutom får det inte överskrida maximistraffet för något av brotten med mer än

1. ett år, om det svåraste straffet är kortare än fängelse i fyra år,

2. två år, om det svåraste straffet är fängelse i fyra år eller längre men

inte uppgår till fängelse i åtta år,

3. fyra år, om det svåraste straffet är fängelse i åtta år eller längre.

Enligt 3 § är det möjligt att överskrida föreskrivet straffmaximum vid återfall i särskilt allvarlig brottslighet. Ett maximum på fängelse i mer än sex år får höjas med fyra år, om den tilltalade tidigare dömts till fängelse i lägst två år. Straffet får dock inte överstiga 18 år .11

I 3 a §, som tillkom den 1 juli 2023, finns bestämmelser om förhöjt straffmaximum för brott som omfattas av den särskilda straffskärpningsgrunden i 29 kap. 2 a §. Den straffskärpningsgrunden behandlas i kapitel 11.

Verkställighet av fängelse i anstalt

Den som har döms till fängelse ska enligt huvudregeln avtjäna straffet i kriminalvårdsanstalt (26 kap. 4 § brottsbalke n).12 Bestämmelser om när fängelsestraff får verkställas och hur strafftiden ska beräknas finns i strafftidslagen (2018:1251). Själva verkställigheten regleras i fängelselagen (2010:610) och fängelseförordningen (2010:2010). Lagen och förordningen kompletteras av Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för fängelse (KVFS 2011:1, FARK Fängelse).

11 I SOU 2024:48 föreslås att bestämmelsen i 26 kap. 3 § i vissa avseenden ändras i skärpande riktning. 12 Ett alternativ är att straffet verkställs genom intensivövervakning med elektronisk kontroll. Den verkställighetsformen behandlas nedan. Vidare framgår det av 11 kap. fängelselagen (2010:610) att ett fängelsestraff också kan verkställas utanför anstalt genom olika utslussningsåtgärder.

Enligt 1 kap. 5 § fängelselagen ska verkställigheten utformas så att den intagnes anpassning i samhället underlättas och så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas. Vidare föreskrivs att verkställigheten, i den utsträckning det är möjligt utan att kravet på samhällsskydd eftersätts, särskilt ska inriktas på åtgärder som är ägnade att förebygga brott. För varje intagen ska det upprättas en individuellt utformad verkställighetsplan.

För långtidsdömda, dvs. intagna som avtjänar fängelse i lägst fyra år, ska det om det inte är uppenbart obehövligt beslutas om de särskilda villkor som av säkerhetsskäl är nödvändiga för placering i anstalt, vistelse utanför anstalt och särskilda utslussningsåtgärder. Om det finns särskilda skäl ska sådana villkor också beslutas för en intagen som har dömts till fängelse i lägst två år. (Se 1 kap. 7 § fängelselagen.) De särskilda villkoren ska omprövas när det finns anledning till det och beslut får inte meddelas i strid med villkoren (8 §).

I 2 kap. fängelselagen finns det bestämmelser om placering. Där framgår att en intagen inte får placeras så att han eller hon underkastas mer ingripande övervakning och kontroll än som är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas (1 §). En intagen får placeras på en avdelning med särskild hög grad av övervakning och kontroll (säkerhetsavdelning) om det finns en varaktig risk för att den intagne rymmer eller fritas och det kan antas att han eller hon är särskilt benägen att fortsätta allvarlig brottslig verksamhet. Placering på säkerhetsavdelning kan också ske om det finns särskild anledning att anta att det behövs för att hindra den intagne från allvarlig brottslig verksamhet under vistelsen i anstalt. Ett beslut om placering på en säkerhetsavdelning ska omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst en gång i månaden. (Se 4 §.)

Den som är intagen i kriminalvårdsanstalt ska ges möjlighet till sysselsättning i form av arbete, utbildning, brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet eller annan lämplig strukturerad verksamhet (3 kap. 1 § fängelselagen). Den intagne är skyldig att utföra eller delta i den sysselsättning som anvisas honom eller henne (2 §).

En intagen i anstalt ska som huvudregel vistas tillsammans med andra intagna (gemensamhet) under sysselsättningstid och ska också ges möjlighet att vistas i gemensamhet på sin fritid. De intagna får dock hållas avskilda i anslutning till dygnsvilan, på egen begäran, av ordnings- och säkerhetsskäl, vid utredning av misskötsamhet samt i vissa andra fall. (Se 6 kap. fängelselagen.)

Den intagne har rätt att ta emot besök och stå i förbindelse med andra personer genom elektronisk kommunikation i den utsträckning det lämpligen kan ske. Besök kan kontrolleras genom att personal övervakar besöket eller besöket sker i ett rum som är så utformat att det omöjliggör överlämnande av föremål. Elektronisk kommunikation kan kontrolleras genom avlyssning, dock inte vid kontakt med en advokat som biträder den intagne i en rättslig angelägenhet. Besök och elektronisk kommunikation får vägras om de kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom kontroll, motverka den intagnes anpassning i samhället, eller på annat sätt kan vara till skada för den intagne eller någon annan. Om det behövs för att kunna bedöma om besök eller elektronisk kommunikation kan tillåtas kan Kriminalvården undersöka om den som kontakten ska äga rum med är dömd eller misstänkt för brott eller för att utöva brottslig verksamhet. Besök får, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, villkoras av att besökaren underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning. (Se 7 kap. fängelselagen.)

En intagen får enligt 8 kap. fängelselagen underkastas särskilda kontroll- och tvångsåtgärder, såsom kontroll av bostadsrum samt, i vissa särskilt angivna fall, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. En intagen är vidare, om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl, skyldig att på begäran lämna urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av alkohol, narkotika, något annat berusningsmedel, dopningsmedel eller vissa hälsofarliga varor.

I 10 kap. fängelselagen regleras förutsättningarna för permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt. Enligt 1 § får en intagen, för att underlätta anpassningen i samhället, beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (permission). För att permission ska beviljas krävs i normalfallet att minst en fjärdedel av strafftiden, dock minst två månader, har avtjänats. Undantag från kvalifikationstiden kan göras om det finns särskilda skäl. För en intagen som avtjänar fängelse på livstid ska kvalifikationstiden bestämmas som om strafftiden är 18 år. En förutsättning för permission är också att det inte finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Enligt 2 § får s.k. särskild permission i vissa fall beviljas, om det finns särskilt ömmande skäl. Av 5 § framgår att en permission ska förenas med de villkor som behövs. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl,

ska den intagne stå under bevakning. Vidare får elektroniska hjälpmedel användas för att kontrollera meddelade villkor. Enligt Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd kan villkoren avse t.ex. – anmälningsplikt, – förbud att använda alkohol och annat berusningsmedel, – förbud att använda andra läkemedel än de som förskrivits av

anstaltens läkare, – förbud att vistas inom ett visst geografiskt område, – förbud att ta kontakt med brottsoffer, – skyldighet att följa uppgjord planering för permission och resa, – skyldighet att genomföra antialkoholbehandling före permissionen, – skyldighet att under hela eller delar av permissionen vistas inom

ett visst geografiskt område, t.ex. på permissionsadressen eller annan angiven plats, eller – åtföljande av personal under permissionen.

11 kap. fängelselagen innehåller bestämmelser om särskilda utslussningsåtgärder. Enligt 1 § får en intagen, för att minska risken för att han eller hon återfaller i brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, beviljas tillstånd till vistelse utanför anstalt genom utslussningsåtgärderna frigång, vårdvistelse, vistelse i halvvägshus och utökad frigång. Samtliga utslussningsåtgärder förutsätter att det inte finns någon beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig. Frigång innebär att den intagne vistas utanför anstalten under dagtid för att utföra arbete, få behandling eller delta i utbildning, eller särskilt anordnad verksamhet (2 §). Vårdvistelse innebär att den intagne är placerad i ett familjehem eller hem för vård eller boende (3 §). Sådan vistelse är avsedd för intagna som behöver vård eller behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel eller mot något annat särskilt förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet. Vistelse i

halvvägshus innebär att en intagen är placerad i ett av Kriminalvården

kontrollerat hem som är anpassat för att ge intagna särskilt stöd och tillsyn (4 §). Vistelse i halvvägshus får beviljas den som har behov av

särskilt stöd eller tillsyn och under förutsättning att minst halva strafftiden, dock minst tre månader, har avtjänats. En annan förutsättning för vistelse i halvvägshus är att den intagne utför arbete, får behandling eller deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksamhet. Den intagne får inte vistas utanför halvvägshuset annat än på särskilt bestämda tider. Utökad frigång innebär att en intagen under kontrollerade former avtjänar fängelsestraffet i sin bostad (5 §). I likhet med vad som gäller för vistelse i halvvägshus krävs det att minst halva strafftiden, dock minst tre månader, har avtjänats och att den intagne utför arbete, får behandling eller deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksamhet. Därutöver krävs det att den intagne har tillgång till bostad. I Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd anges att den intagnes bostad ska vara utformad så att kontroll med elektroniska hjälpmedel är möjlig samt att den ska vara utformad för permanent boende och i övrigt vara lämplig för den fortsatta verkställigheten. Vidare anges att en person som den intagne delar bostad med ska tillfrågas om han eller hon samtycker till att fängelsestraffet avtjänas i bostaden. Om sådant samtycke inte lämnas får fängelsestraffet inte avtjänas i den bostaden. Om den intagne delar bostad med ett brottsoffer får fängelsestraffet inte avtjänas i den bostaden, om det inte finns synnerliga skäl. Utökad frigång får inte beviljas om den kan antas inverka menligt på barn som den intagne delar bostad med.

För samtliga utslussningsåtgärder gäller, enligt 11 kap. 6 § fängelselagen, att de ska förenas med de villkor som behövs för att syftet med åtgärden ska uppnås eller för att Kriminalvården ska kunna utöva nödvändig kontroll. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera meddelade villkor. Av Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd samt av förarbetena framgår att villkoren ska vara individuellt utformade utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Villkor om skötsamhet, om skyldighet att hålla kontakt med Kriminalvården samt om att avhålla sig från alkohol och andra berusningsmedel bör regelmässigt meddelas. Villkor kan även avse t.ex. – vilken bostad den intagne ska ha under utslussningsåtgärden, – förbud mot att lämna bostaden annat än på särskilt bestämda

tider, – förbud att vistas inom eller utanför ett visst geografiskt område, – förbud att ta kontakt med en viss person, eller

– vad som ska gälla i fråga om arbete, annan förvärvsverksamhet,

utbildning eller annan sysselsätt ning.13

Kriminalvården får, enligt 11 kap. 6 § andra stycket, ändra, upphäva eller meddela nya villkor om det finns skäl till det på grund av nya omständigheter. En ändring av villkoren eller nya villkor kan behöva meddelas i skärpande syfte för att utslussningsåtgärden ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt eller för att kontrollen ska kunna upprätthållas. Så kan vara fallet t.ex. vid misskötsamhet som inte motiverar att utslussningsåtgärden upphävs (jfr 8 §). En ändring av villkoren kan även ha till syfte att, efter en tid, minska graden av kontroll om verkställigheten fungerat utan anmärkning. Ett villkor kan behöva upphävas om förutsättningarna för villkoret inte längre föreligger .14Av tredje stycket framgår att Kriminalvården, om det finns särskilda skäl, får förena en vårdvistelse enligt 3 § med en föreskrift enligt 26 kap. 16 § andra stycket 4 brottsbalken som ska gälla för tiden efter villkorlig frigivning. En sådan föreskrift får avse skyldighet för den intagne att genomgå missbruksvård, psykiatrisk vård eller annan behandling.

Den som är beviljad en utslussningsåtgärd är skyldig att på begäran lämna urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av bl.a. alkohol, narkotika eller dopningsmedel (11 kap. 7 § fängelselagen). Ett tillstånd till en utslussningsåtgärd ska upphävas om det inte längre finns förutsättningar för åtgärden, eller om den intagne inte rättar sig efter de villkor som meddelats eller fullgör de skyldigheter som gäller för utslussningsåtgärden (8 §). Bristande förutsättningar kan t.ex. föreligga om en intagen som beviljats utökad frigång förlorar sin bostad. Samma sak gäller om den intagne bor tillsammans med en person som inte längre ger sitt tillstånd till att verkställigheten sker i den gemensamma bostade n.15Andra bristande förutsättningar som kan leda till att en utslussningsåtgärd upphävs är, enligt Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd, att den intagne förlorar sin sysselsättning, att ett brottsoffer flyttar in i den intagnes bostad eller att kontroll med elektroniska hjälpmedel inte går att upprätthålla. Exempel på misskötsamhet som kan leda till att utslussningsåtgärden upphävs är att den

13 Se prop. 2009/10:135 s. 168. 14 Ibid. 15 Se a. prop. s. 169.

intagne avviker, begår nya brott, är påverkad av alkohol eller narkotika, vägrar att medverka i en drogkontroll, inte sköter sin skyldighet att hålla kontakt med Kriminalvården eller inte utför eller deltar i den sysselsättning som är bestämd. Kravet på skötsamhet ska ställas högt, även om en viss tolerans avseende misskötsamhet av mindre allvarligt slag bör föreligga. Om misskötsamheten är av mindre betydelse kan Kriminalvården meddela nya eller ändra meddelade vi llkor.16

En fråga om att upphäva ett tillstånd till en påbörjad vårdvistelse, en vistelse i halvvägshus eller en utökad frigång prövas, enligt 13 kap. 3 § fängelselagen, av övervakningsnämnd efter anmälan av Kriminalvården. Nämnden får också självmant ta upp frågan. Ett tillstånd till en påbörjad vårdvistelse, en vistelse i halvvägshus eller en utökad frigång kan interimistiskt upphävas av Kriminalvården i avvaktan på övervakningsnämndens prövning (4 §). Övervakningsnämndens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (14 kap. 4 §).

Om ett tillstånd till en påbörjad utslussningsåtgärd upphävs ska den intagne omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av straffet i anstalt (11 kap. 9 §). Den myndighet som fattat beslutet ska underrätta Polismyndigheten som ska förpassa den intagne för fortsatt verkställighet till den anstalt som Kriminalvården anger (34 § fängelseförordningen).

Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet föreslår i sitt betänkande (SOU 2024:48) att de nuvarande fyra utslussningsåtgärderna slås samman till en enda åtgärd under samlingsbegreppet

frigivningsförberedande åtgärder. Avsikten är att säkerställa att Krimi-

nalvården ska kunna anpassa utslussningen efter de intagnas olika förutsättningar och behov, vilket ska garantera en såväl lämplig som säker successiv övergång från anstalt till ett liv i frihet. Vid bedömningen av om en frigivningsförberedande åtgärd ska beviljas ska, enligt förslaget, särskilt beaktas bl.a. om den intagne har behov av vård eller behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel eller mot något annat särskilt förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet, vilket inte på ett tillfredställande sätt kan behandlas i ans talt.17

Av 12 kap. 1 § fängelselagen framgår att en intagen som bryter mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten får tilldelas

16 Se a. prop. s. 169 f. 17 Se SOU 2024:48 s. 759 ff.

en varning. Bestämmelser om att den villkorliga frigivningen kan skjutas upp finns i 26 kap.6 a och 7 §§brottsbalken (se vidare nedan under rubriken ”Villkorlig frigivning).

Verkställighet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll

I lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖVL) finns bestämmelser om verkställighet av korta fängelsestraff utanför anstalt. Till lagen finns en förordning (1994:1060) om intensivövervakning med elektronisk kontroll. Kriminalvården har också utfärdat föreskrifter och allmänna råd för tillämpningen av lagen (KVFS 2011:6, FARK IÖV).

Verkställighetsformen intensivövervakning med elektronisk kontroll infördes som försöksverksamhet 1994. Ett av motiven bakom försöksverksamheten var att hitta en form för den straffrättsliga reaktionen som är i princip lika ingripande som verkställighet i anstalt, men som inte är förknippad med de risker för negativa effekter avseende den enskildes utveckling som ett fängelsestraff kan medföra. Under en inledande försöksperiod på två år kunde, vid vissa frivårdsdistrikt, fängelsestraff på högst två månader verkställas utanför anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll .18 Därefter förlängdes försöksverksamheten. Dessutom utvidgades den till att avse hela landet och till att omfatta fängelsestraff på högst tre månader .19Genom lagstiftning som trädde i kraft 1999 gjordes verkställighetsformen permanent .202005 utvidgades tillämpningsområdet till att omfatta straff till och med sex månaders fängelse .21Den 1 oktober 2022 infördes vissa ytterligare ändringar i syfte att utvidga möjligheten till verkställighet genom intensivövervakning. För att stärka trovärdigheten av verkställighetsformen som ett alternativ till verkställighet i anstalt gjordes även vissa ändringar som innebar ökad kontroll under verkställighetstiden .22

IÖVL är tillämplig vid verkställighet av domar på fängelse, dock inte fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, om den dömde ska avtjäna fängelse i högst sex månader (1 §). I sådana fall får Kriminalvården,

18 Se prop. 1993/94:184. 19 Se prop. 1995/96:156. 20 Se prop. 1997/98:96. 21 Se prop. 2004/05:34. 22 Se prop. 2021/22:196.

på ansökan av den dömde eller på eget initiativ, besluta att fängelsestraffet ska verkställas utanför anstalt (2 § första stycket och 9 § första stycket). Ett sådant beslut får dock inte fattas om den dömde vid tidpunkten för prövningen är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt av någon annan anledning än för verkställighet av det straff som prövningen avser eller om särskilda skäl annars talar mot verkställighet utanför anstalt. Ett sådant särskilt skäl kan vara att den dömdes bostad inte är godtagbar. Det krävs inte att den dömde har en egen lägenhet eller liknande. Att vara inneboende eller bo i studentrum i en korridor med gemensamt kök kan vara tillräckligt. Dock krävs att bostaden är av sådan beskaffenhet att den får betraktas som permanent. Ett hotellrum eller liknande tillfälligt boende bör normalt inte godtas. Däremot bör det inte utgöra något hinder att verkställigheten sker i en bostad av normal utformning som den dömde hyr endast för en begränsad tid. Av tekniska skäl krävs också att bostaden har elektricitet. Ett annat praktiskt viktigt skäl som kan tala mot att den dömde får intensivövervakning är att detta skulle medföra nackdelar för någon annan person. Om den dömde sammanbor med en person som inte godtar att verkställigheten sker i hans eller hennes bostad utgör detta i allmänhet särskilda skäl mot verkställighet utanför anstalt. Särskilda skäl mot bifall till ansökan kan också föreligga om det inte går att ordna någon sysselsättning åt den dömde. I förarbetena har särskilt understrukits att intensivövervakning inte får utvecklas till en renodlad husarrest .23Ett annat särskilt skäl mot verkställighet av fängelsestraffet utanför anstalt kan vara att den dömde inte kan kommunicera med frivårdens personal utan hjälp av to lk.24

Av Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om intensivövervakning med elektronisk kontroll framgår att särskilda skäl mot verkställighet utanför anstalt också kan finnas t.ex. om – den dömde i anstalt börjat avtjäna det straff som ansökan avser, – den dömde inte medverkar i utredningen eller motsätter sig verk-

ställighet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll,

23 Se prop. 1993/94:184 s. 22 och 34 samt Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 2 § lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll. 24 Se HFD 2020 ref. 66.

– det är oförsvarligt eller stötande med verkställighet utanför anstalt,

t.ex. på grund av brottets karaktär, – brottet riktats mot en person som den dömde delar bostad med, – det kan antas inverka menligt på barn som den dömde delar bostad

med, – det finns hög risk för att den dömde återfaller i brott mot mål-

säganden i domen som ska verkställas, – det är uppenbart att den dömde inte klarar av en sådan verk-

ställighet, t.ex. på grund av att han eller hon är inne i ett avancerat missbruk, eller – den dömde ska utvisas, avvisas eller saknar anknytning till riket .25

Av de allmänna råden framgår vidare att det förhållandet att särskilda föreskrifter kan användas för att minska risken för att den dömde återfaller i brott bör ingå i den samlade bedömningen av om det finns särskilda skäl mot verkställighet utanför anstalt eller inte. Det anges att detta särskilt bör kunna gälla behandlingsföreskrifter eller vistelseföreskrifter som kontrolleras med elektroniska hjälpmedel (se nedan).

Om den dömde tidigare har avtjänat ett straff utanför anstalt i form av intensivövervakning, får ett nytt beslut om sådan verkställighet fattas först efter att det förflutit en period av minst tre år under vilken den dömde inte begått något brott som har lett till strängare påföljd än böter (2 § andra stycket).

Kriminalvårdens beslut i fråga om den dömde ska beviljas intensivövervakning får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (9 § andra stycket).

Om det är motiverat med hänsyn till den dömdes möjligheter att få inkomst under verkställigheten utanför anstalt ska han eller hon betala en avgift på 100 kronor per dag som verkställigheten ska pågå, dock högst 12 000 kronor för hela verkställighetsperioden. Avgiften ska betalas i förskott och tillföras brottsofferfonden. Det är Kriminalvården som beslutar om avgift ska tas ut och i så fall vilket belopp som ska betalas (5 och 8 §§). Avgiften har motiverats med att den som verkställer fängelsestraff genom intensivövervakning, till skillnad

25 Se också a. prop. s. 34 f.

från den som avtjänar fängelse i anstalt, kan upprätthålla sin inkomst under ve rkställigheten.26

Under verkställigheten råder förbud för den dömde att vistas utanför bostaden annat än på särskilt angivna tider och för bestämda ändamål, såsom förvärvsarbete, utbildning, vård, nödvändiga inköp och liknande (3 §). Efterlevnaden av förbudet kontrolleras elektroniskt med hjälp av en s.k. fotboja som placeras runt den dömdes vrist. Den dömde ska under verkställigheten vara skötsam och efter bästa förmåga försörja sig själv (4 § första stycket). Han eller hon ska även avhålla sig från bl.a. alkohol, narkotika eller dopningsmedel. Vidare är den dömde i regel skyldig att underkasta sig provtagning för kontroll av drogfrihetskravet under tiden som övervakningen pågår (andra stycket). Enligt Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd ska den dömde delta i förvärvsarbete, annat arbete, utbildning eller annan liknande sysselsättning under minst 20 timmar per vecka, om det inte finns särskilda skäl mot det. Särskilda skäl kan finnas t.ex. om den dömde är pensionär eller på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning har svårt att klara sysselsättning av en sådan omfattning. I sådana fall kan en något lägre sysselsättningsgrad godtas.

Kriminalvården ska meddela vissa obligatoriska föreskrifter som ska avse bl.a. vilken bostad den dömde ska ha under verkställighetstiden, vad som ska gälla i fråga om arbetsanställning, annan förvärvsverksamhet, utbildning eller annan sådan sysselsättning samt under vilka tider och för vilka ändamål den dömde får vistas utanför bostaden (8 § första stycket). Vid sidan av de obligatoriska föreskrifterna får Kriminalvården meddela föreskrifter om vård eller behandling eller deltagande i särskilt anordnade program eller verksamheter samt förbud för den dömde att vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område (andra stycket). Enligt förarbetena kan det exempelvis handla om förbud att vistas i närheten av ett brottsoffers bostad eller på vissa utpekade platser där risken för återfall bedöms vara särskilt stor, t.ex. en klubblokal eller platser där narkotikaförsäljning är vanligt förekommande eller där kriminellt belastade vistas eller bor. Om risken för återfall i brott är kopplad till att den dömde beger sig till någon annan kommun eller stadsdel, kan förbudet avse det. Platsen eller området måste anges specifikt i föreskriften och avgränsas tydligt så att föreskriften inte blir mer långtgående än vad

26 Se a. prop. s. 19.

som är nödvändigt .27 Kriminalvården får ändra föreskrifterna om den dömdes personliga förhållanden föranleder det (13 § andra stycket).

Efterlevnaden av vistelseföreskrifter av det nyss behandlade slaget får kontrolleras elektroniskt (8 § tredje stycket). I Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd anges att om det finns ett behov av vistelseföreskrifter, finns det normalt också ett behov av kontroll med elektroniska hjälpmedel. Samtidigt anges att ett beslut om elektroniska hjälpmedel alltid bör grundas på en individuell bedömning av behovet med beaktande av proportionalitetsprincipe n.28

Under verkställigheten ska Kriminalvården utöva noggrann tillsyn över den dömde och den dömde är skyldig att hålla kontakt med Kriminalvården (6 och 7 §§). Formerna för denna kontakt anpassas efter förhållandena i det enskilda fallet. En riktpunkt som har angetts i förarbetena är att den dömde ska åläggas att besöka frivården en gång i veckan och därutöver ta kontakt ett par gånger per telefon. Om den dömde är bosatt långt ifrån ett frivårdskontor kan besöken i stället ske hos en person som har förordnats att biträda vid tillsynen (6 § andra stycket). Den nämnda kontakten ska sedan kompletteras med oanmälda hembesök hos den dömde .29

Om den elektroniska kontrollen blir omöjlig att upprätthålla ska beslutet om verkställighet utanför anstalt upphävas, om avbrottet inte är tillfälligt eller beror på sjukhusvistelse eller liknande (14 §). Beslutet ska också upphävas bl.a. om den dömde åsidosätter vad som åligger honom eller henne enligt IÖVL eller enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen, och överträdelsen inte är av mindre betydelse. Frågan om upphävande prövas av övervakningsnämnden (15 §). Kriminalvården har möjlighet att fatta interimistiskt beslut i den frågan (16 §). Om beslutet om verkställighet utanför anstalt upphävs, slutligt eller interimistiskt, ska den dömde föras till en kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet (17 §). Den tid som den dömde har avtjänat före upphävandebeslutet räknas då som verkställd tid (i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll) .30

Enligt vad Kriminalvården har anfört i rapporten Kriminalvårdens

kapacitetsbehov till följd av Tidöavtalet är misskötsamheten bland de

27 Se prop. 2021/22:196 s. 20. 28 Se också a. prop. s. 21. 29 Se prop. 1993/94:184 s. 22 f. 30 Se Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 15 § lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll.

som i dag är föremål för elektronisk övervakning generellt sett låg. Myndighetens erfarenheter av den relativt nya påföljden ungdomsövervakning (se nedan) är också positiva, trots en ung målgrupp med relativt höga risker. Enligt Kriminalvården ges den enskilde genom åtgärder i frihet väsentligt förbättrade möjligheter att anpassa sig till samhället, vilket anges vara särskilt betydelsefullt utifrån ett återfallsförebyggande perspektiv. Myndigheten har också påpekat att upprätthållandet av vardagsliv och nära relationer i många fall förenklas och att den som har arbete eller studier oftast kan återgå till detta. Därmed anges även risken minska för att de som under lång tid är föremål för ett straff eller en straffprocess hamnar i utanförsk ap.31Företrädare för Kriminalvården har också i andra sammanhang uttalat att intensivövervakning med elektronisk kontroll som alternativ till verkställighet i anstalt har fungerat väl och har en låg grad av misskötsamhet .32Av något äldre studier framgår att också personer som själva har verkställt fängelsestraff genom intensivövervakning över lag är mycket nöjda med verkställighetsformen. Vidare framgår att brottsoffer som utsatts för våldsbrott, sexualbrott och rån kan ha en mycket varierande uppfattning kring att gärningsmannen får avtjäna straffet på det sätte t.33Statistik och studier tyder också på att verkställighetsformen är gynnsam från ett återfallsperspektiv, då den är förenad med en lägre återfallsfrekvens än fängelsestraff som verkställs i anstal t.34

Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet föreslår i sitt betänkande (SOU 2024:48) att tillämpningsområdet för IÖV utökas genom att det längsta fängelsestraff som kan avtjänas genom IÖV ökas från sex till nio månader. Det skulle betyda att den dömde som längst kommer att avtjäna sex månader genom IÖV (om systemet med villkorlig frigivning behålls). Som skäl för förslaget anförs i huvudsak att det – mot bakgrund av den allvarliga situationen med överbeläggning på landets anstalter och de negativa konsekvenser som det för med sig såväl för de intagna som för kriminalvårdens personal liksom för det återfallsförebyggande arbetet – finns ett stort behov av att kunna använda alternativa avtjänandeformer. Det anges också i be-

31 Se Kriminalvården, Kriminalvårdens kapacitetsbehov till följd av Tidöavtalet, 2023-04-18 (KV 2023-669) s. 36 f. och Två år med ungdomsövervakning, 2023-04-12 (KV 2019-19240). 32 Se Wilhelmsson, Fotbojan är framtiden! Tidskrift för Kriminalvård, 2021-03-07, Fotbojan är framtiden! - Tidskrift för KRIMINALVÅRD (tfkriminalvard.se). 33 Se Brå, Utökad användning av elektronisk fotboja inom kriminalvården (Rapport 2007:19) s. 15 med hänvisningar. 34 Se SOU 2024:54 s. 68 och 187 f. med hänvisningar.

tänkandet bl.a. att allt färre får strafftider om högst sex månader, att IÖV har visat sig vara ett välfungerande alternativ till fängelse i anstalt samt att tiden är mogen för ytterligare en utvidgning av avtjänandeformens tillämpningsområd e.35Den nämnda utredningen föreslår vidare att det införs en ny verkställighetsform för fängelsestraff, benämnd elektronisk övervakning i ett kontrollerat boende. Avtjänandeformen ska vara i princip lika ingripande som verkställighet i kriminalvårdsanstalt och betydligt mer ingripande än dagens IÖV. Den ska, om vissa lämplighetskriterier är uppfyllda, kunna användas vid strafftider om högst ett år och sex månader. Som en följd av förslaget föreslår utredningen att IÖVL omarbetas och i stället betecknas lag om avtjänande av fängelsestraff med elektronisk övervakning i den enskildes bostad eller i ett kontrollerat boende .36

Trygghetsberedningen förslår å sin sida i sitt slutbetänkande (SOU 2024:54) att tillämpningsområdet för IÖV, i dess nuvarande form, ska utökas till strafftider i högst ett år och sex månader. För fängelsestraff över sex månader ska sådan verkställighet dock endast få ske om det bedöms lämpligt. Vid lämplighetsbedömningen ska särskilt beaktas brottslighetens karaktär, brottsofferperspektiv, risken för återfall i brott eller om det annars framstår som oförsvarligt eller stötande att sådan verkställighet sker .37

Villkorlig frigivning

I 26 kap. brottsbalken finns bestämmelser om villkorlig frigivning från tidsbestämda fängelsestraff. Bestämmelserna kompletteras av förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder (frivårdsförordningen) samt av Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd på området (KVFS 2011:5, FARK Frivård).

Regleringen gäller oavsett om den dömde avtjänar fängelsestraff i anstalt eller i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Den villkorliga frigivningen syftar till att kontrollera övergången från vistelse i anstalt till vistelse i frihet. Genom villkorlig frigivning ges möjlighet att ställa krav på den frigivne och att ta till sanktioner om inte kraven uppfylls. Villkorlig frigivning anses också ge möjlig-

35 Se SOU 2024:48 s. 807 ff. 36 Se a.a., s. 791 ff. 37SOU 2024:54 s. 189 ff.

heter att på ett ändamålsenligt sätt utforma reaktioner mot den som efter ett avtjänat fängelsestraff fortsätter att begå br ott.38

Den centrala bestämmelsen om villkorlig frigivning finns i 26 kap. 6 § brottsbalken. Enligt den ska villkorlig frigivning ske när den dömde har avtjänat två tredjedelar av ett tidsbestämt fängelsestraff, dock minst en månad (första stycket). Fängelse som förvandlingsstraff för böter och fängelsestraff som dömts ut i kombination med skyddstillsyn enligt 28 kap. 3 § samma balk ska dock alltid verkställas fullt ut (tredje stycket).

Regleringen i 26 kap. 6 § innebär att det finns en presumtion för att alla som dömts till ett tidsbestämt straff om minst en månad ska friges villkorligt när två tredjedelar av fängelsestraffet har avtjänats. Om det finns särskilda skäl mot villkorlig frigivning ska den emellertid skjutas upp (6 a och 7 §§). Vid bedömningen av om det finns sådana särskilda skäl ska det, enligt 6 a §, särskilt beaktas om den dömde under verkställigheten i kriminalvårdsanstalt antingen inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället, eller annars på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten. Med verkställighet i kriminalvårdsanstalt avses även verkställighet som en intagen genomför genom att vistas utanför anstalten, t.ex. till följd av ett beslut om särskild utslussningsåtgärd enligt 11 kap. fängelselagen. Däremot anses inte verkställighet i kriminalvårdsanstalt ske om den dömde avtjänar sitt straff utanför anstalt med stöd av IÖVL .39

Bestämmelsen i 6 a § ändrades den 1 maj 2021. Dessförinnan krävdes det synnerliga skäl för att den villkorliga frigivningen skulle skjutas upp. Vid bedömningen av om det fanns sådana synnerliga skäl skulle det särskilt beaktas om den dömde på ett allvarligt sätt brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten. I förhållande till den tidigare regleringen innebar ändringen från synnerliga skäl till särskilda skäl att uppskjuten villkorlig frigivning kan komma i fråga i fler fall. I förarbetena anfördes att det t.ex. inte längre skulle krävas att misskötsamheten är lika frekvent eller att den pågår under en stor del av verkställighetstiden. Vid fler än ett fall av misskötsamhet avseende regler av större vikt bör det ofta anses finnas särskilda skäl att skjuta upp den villkorliga frigivningen. Vidare bör det vid en

38 Se prop. 2005/06:123 s. 53. 39 Se prop. 2020/21:18 s. 13 f. samt Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 26 kap. 6 a §.

enstaka överträdelse inte ställas lika höga krav som tidigare på överträdelsens allvar för att den ensam ska kunna leda till uppskjuten villkorlig frigivning. Oavsett på vilken grund uppskjuten villkorlig frigivning övervägs ska en helhetsbedömning göras och även omständigheter som talar till den dömdes fördel beaktas. Om den dömde först vägrar att delta i en åtgärd men senare ändrar sig och genomför den eller sköter sig under en längre tid efter en inledande misskötsamhet, ska det beaktas som ett skäl mot att skjuta upp den villkorliga frigivningen .40

I det nämnda lagstiftningsärendet konstaterade regeringen att det finns ett starkt intresse från samhällets sida att på ett effektivt sätt arbeta för att förhindra återfall i brottslighet samt att det arbetet därför utgör en viktig del av verkställigheten av fängelsestraff .41

Beslut om uppskjuten villkorlig frigivning fattas av Kriminalvården (26 kap. 9 §) och kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (38 kap. 14 §). I beslutet ska anges en ny tidpunkt för när den dömde ska friges villkorligt (26 kap. 7 § första stycket). Vid den tidpunkten ska villkorlig frigivning ske, om det inte även då finns särskilda skäl som innebär att frigivningen ska skjutas upp ytterligare. När den nya tidpunkten bestäms ska arten och omfattningen av de överträdelser som föranleder att den villkorliga frigivningen skjuts upp särskilt beaktas. Den villkorliga frigivningen får skjutas upp med högst 180 dagar åt gången. (Se 7 § andra stycket.) Om den dömde fortsätter att missköta sig på ett sådant sätt att det vid varje prövning finns särskilda skäl mot villkorlig frigivning kan det leda till att den villkorliga frigivningen till sist har skjutits upp så att hela fängelsestraffet ska avtjänas i anstalt. Enligt förarbetena bör dock detta endast ske i undantagsfall och vid mycket allvarlig misskötsamh et.42

Efter den villkorliga frigivningen gäller en prövotid som motsvarar den strafftid som återstår vid frigivningen, dock minst ett år (26 kap. 10 § första stycket). Utgångspunkten är att fängelsestraffet är helt verkställt när prövotiden har gått ut (andra stycket). En förutsättning för det är dock att villkorligt medgiven frihet inte längre kan

40 Se a. prop. s. 30 f. 41 Se a. prop. s. 9. 42 Se a. prop. s. 23.

förklaras förverkad .43Att fängelsestraffet upphör först vid prövotidens utgång är av betydelse för tillämpningen av 34 kap. brottsbalken.

Under prövotiden efter villkorlig frigivning gäller ett allmänt skötsamhetskrav och den frigivne är skyldig att på kallelse inställa sig hos Kriminalvården (26 kap. 11 §). Om det behövs för att minska risken för att den frigivne begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället ska Kriminalvården besluta att den frigivne ska ställas under övervakning under prövotiden (12 §). Vid behov får Kriminalvården också besluta om särskilda föreskrifter som ska följas av den övervakade (16 § första stycket). Sådana föreskrifter kan bl.a. avse deltagande i återfallsförebyggande eller missbruksrelaterad programverksamhet, missbruksvård, psykiatrisk vård eller annan behandling, sysselsättning, kontrollerat boende eller andra anvisningar om boendet, vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas, eller provtagning avseende alkohol- och drogpåverkan (andra stycket). Om det behövs för att kontrollera att en föreskrift som beslutats för övervakningstiden följs får Kriminalvården besluta om elektronisk övervakning (17 §). Enligt förarbetena bör ett beslut om elektronisk övervakning i första hand komma i fråga för föreskrifter avseende boende och vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas. Elektronisk övervakning får inte beslutas enbart för att ge påföljden större skärpa eller innebära att påföljden blir så ingripande att den är att jämställa med den inskränkning av rörelsefriheten som verkställighet av ett fängelsestraff med intensivövervakning innebär .44

Om den frigivne bryter mot föreskrifter eller anvisningar om vad som i övrigt ska gälla för övervakningen, får Kriminalvården besluta om att föreskrifter eller andra villkor ändras eller besluta om nya föreskrifter för den frigivne eller, om en sådan åtgärd anses otillräcklig, meddela en varning (19 § första stycket). Om överträdelsen är allvarlig och det kan antas att den frigivne inte kommer att rätta sig genom någon sådan åtgärd som Kriminalvården kan vidta enligt den nyss nämnda bestämmelsen, får övervakningsnämnden förklara

43 Förverkande av villkorligt medgiven frihet får beslutas även efter prövotidens utgång om frågan innan dess har tagits upp av övervakningsnämnden (26 kap. 20 § brottsbalken), eller om frågan tas upp i ett mål där den frigivne häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång (34 kap. 5 § brottsbalken). 44 Se prop. 2020/21:85 s. 54.

den villkorligt medgivna friheten förverkad till en tid om högst 90 dagar varje gång (andra stycket). Ett förverkandebeslut innebär att den frigivne får avtjäna ytterligare en del av sitt straff i anstalt.

Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet föreslår i sitt betänkande (SOU 2024:48) bl.a. att alla som döms till tidsbestämda fängelsestraff ska omfattas av systemet med villkorlig frigivning, att prövotiden för villkorlig frigivning förlängs från minst ett till minst två år samt att det ska finnas en presumtion för att den som friges villkorligt ska ställas under övervakning. I betänkandet föreslås vidare att det förtydligas att en vistelseföreskrift (26 kap. 16 § andra stycket 7) får beslutas också i syfte att skapa trygghet för målsäganden.

I 26 kap. 21 § finns en hänvisning till att bestämmelser om förverkande av villkorligt medgiven frihet när den som dömts till fängelse har begått ett annat brott finns i 34 kap. brottsbalken. Om den dömde återfaller i brott under prövotiden för den villkorliga frigivningen kan den villkorligt medgivna friheten, eller en del av denna, förklaras förverkad enligt regleringen i 34 kap. 5 § (se avsnitt 5.2.4).

Om det uppkommer en fråga om att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad eller att annan åtgärd ska vidtas mot den frigivne får övervakningsnämnden, om omständigheterna föranleder det, besluta att den frigivne på lämpligt sätt ska omhändertas tills vidare (22 § första stycket). Under de nämnda förutsättningarna finns det också möjlighet för Kriminalvården att besluta om tillfälligt omhändertagande (andra stycket).

Villkorlig dom

I 27 kap. brottsbalken finns bestämmelser om villkorlig dom. En sådan dom innebär att den dömde under en prövotid om två år ska visa skötsamhet samt efter förmåga försöka försörja sig, betala eventuellt skadestånd i anledning av brottet och – om domen har förenats med en föreskrift om samhällstjänst – fullgöra samhällstjänsten (3 och 4 §§). Rätten kan också meddela föreskrift om tid och sätt för betalningen av utdömt skadestånd samt föreskrift för den dömde att biträda målsäganden med arbete som syftar till att avhjälpa skador som vållats genom brottet (5 §). I praktiken är det mycket ovanligt att sådana

föreskrifter meddelas. Bestämmelsen i 5 § har i den juridiska litteraturen beskrivits som i det närmaste obso let.45

En första förutsättning för att villkorlig dom ska kunna dömas ut är att påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter (1 §). Villkorlig dom ska alltså användas endast i fall där brottet med tillämpning av den aktuella straffskalan och bestämmelserna i 29 kap. brottsbalken ligger på fängelsenivå. Som framgår av avsnitt 5.2.3 påverkas samtidigt möjligheten att välja villkorlig dom som påföljd av brottslighetens straffvärde och art samt av den tilltalades tidigare brottslighet (30 kap. 4 § brottsbalken). Vidare gäller enligt 30 kap. 7 § första stycket samma balk att rätten som skäl för villkorlig dom ska beakta om det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Enligt förarbetena ska den bedömningen göras med ledning av uppgifter om den tilltalades personliga förhållanden och det bör särskilt beaktas om det aktuella brottet utgör återfall eller ett förstagångsbrott .46Högsta domstolen har uttalat att bestämmelsens innebörd får antas vara att villkorlig dom som påföljd är utesluten endast i de fall då det finns särskild anledning att befara att den dömde kan komma att återfalla .47

Som särskilda skäl för villkorlig dom i stället för fängelse kan rätten beakta om den tilltalade samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter (30 kap. 7 § andra stycket).

Prövotiden för den villkorliga domen räknas från den dag då rättens avgörande såvitt avser påföljd för brottet vinner laga kraft mot den dömde, antingen genom att tiden för överklagande löper ut utan att domen överklagas eller genom att den dömde lämnar nöjdförklaring, dvs. en förklaring om att han eller hon är nöjd med domen såvitt avser påföljden (27 kap. 3 § andra stycket) .48

Enligt 27 kap. 2 § kan villkorlig dom förenas med dagsböter, högst 200 stycken, oavsett om böter ingår i straffskalan för brottet eller inte.49Av 30 kap. 8 § framgår att det finns en presumtion för att en villkorlig dom ska kombineras med ett bötesstraff. Det anges att så

45 Se Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), s. 142 f. och 144. 46 Se prop. 1987/88:120 s. 103 f. 47 Se ”Socialkontorsfallet” NJA 2000 s. 314 och ”Skärtorsdagsdomen” NJA 2008 s. 359. 48 Angående nöjdförklaring, se 38 kap. 1 § brottsbalken och 1 kap. 1 § förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder. 49 Av 25 kap. 2 § framgår att lägsta antalet dagsböter är 30.

ska ske, om inte ett bötesstraff med hänsyn till skyldighet att fullgöra samhällstjänst eller andra följder av brottet skulle drabba den tilltalade alltför hårt eller det finns andra särskilda skäl mot att döma till böter. Att kombinera en villkorlig dom med böter också i det fallet att det i samband med den villkorliga domen meddelas en föreskrift om samhällstjänst är i och för sig formellt möjligt men förekommer i princip inte i praktike n.50Vad som också kan tala mot att den villkorliga domen förenas med böter är att den tilltalade genom brottet ådragit sig skadeståndsskyldighet eller till följd av brottet förlorar sin anställning eller drabbas av andra betydande svårigheter i sin yrkesutövning. Det kan också finns skäl att beakta andra sådana billighetshänsyn som anges i 29 kap. 5 § brottsbalken (se kapitel 12), liksom den tilltalades samlade ekonomiska situ ation.51Också det förhållandet att den tilltalade varit häktad i målet kan medföra att domstolen avstår från att förena den villkorliga domen med böter. Så gjorde Högsta domstolen t.ex. i rättsfallet ”Nio månaders förföljelse” NJA 2020 s. 21 6.52

Att villkorlig dom regelmässigt ska förenas med böter har att göra med att villkorlig dom vid val av påföljd är att bedöma som en strängare påföljd än böter samtidigt som en ren villkorlig dom – vilken i sig saknar egentligt verkställighetsinnehåll – i normalfallet inte alltid uppfattas på det viset. Ett bötesstraff behövs därför tillsammans med den villkorliga domen för att denna ska försvara sin plats i påföljdssystem et.53

Storleken av det bötesstraff som en villkorlig dom förenas med ska enligt förarbetena relateras till brottets svårhet, varvid viss vägledning kan hämtas från straffmätningsreglerna i 29 kap. brottsbalken. Det har dock framhållits att hänsyn alltid måste tas till att böter i detta fall endast är ett tillägg till den villkorliga dome n.54Av Högsta domstolens praxis följer att inte endast brottets straffvärde utan också

50 Detsamma gäller i fråga om att kombinera samhällstjänst och ett bötesstraff vid skyddstillsyn, se Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 28 kap. 2 §. 51 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 532 ff., Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 30 kap. 8 § samt a. prop. s. 104. 52 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 535. 53 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 531 f. 54 Se a. prop. a.s.

dess art kan inverka på det antal dagsböter som ska dömas ut vid villkorlig dom .55

Som framgått ovan kan den villkorliga domens innehåll skärpas genom att den förenas med samhällstjänst (30 kap. 7 § andra stycket). Av förarbetena framgår att avsikten är att en föreskrift om samhällstjänst ska meddelas endast när alternativet är att döma till ett fängelsestraff. Detta uttrycks så att rätten får beakta samhällstjänsten såsom ett särskilt skäl att välja villkorlig dom i stället för fängelse. Om det redan vid en första prövning enligt 30 kap. 4 § står klart att det inte finns tillräckliga skäl för att välja fängelse som påföljd för brottsligheten, aktualiseras inte möjligheten att meddela en föreskrift om samhällstjänst. I ett sådant fall kan rätten döma till villkorlig dom redan med stöd av 30 kap. 7 § första stycke t.56Regleringen om samhällstjänst beskrivs närmare under rubriken ”Särskilt om samhällstjänst”.

Om den dömde inte iakttar vad som åligger honom eller henne enligt den villkorliga domen får domstolen, enligt 27 kap. 6 §, på talan av åklagare

1. besluta att varning ska meddelas den dömde,

2. meddela föreskrift enligt 5 § eller ändra tidigare meddelad föreskrift,

3. undanröja den villkorliga domen och bestämma annan påföljd för

brottet.

En begränsning enligt den nämnda paragrafen är att åklagarens talan måste väckas före prövotidens utgång. Dessutom gäller att åtgärd enligt punkterna 1 eller 2 inte får beslutas efter prövotidens utgång. När det i bestämmelsen talas om vad som ”åligger” den dömde enligt den villkorliga domen åsyftas skyldighet att fullgöra samhällstjänst (2 a §), att iaktta skötsamhet (4 §) och att göra vad som står i ens förmåga för att fullgöra skadeståndsskyldighet (5 §). Har den dömde fått en föreskrift enligt 5 § att biträda den skadelidande med visst arbete för att begränsa eller avhjälpa uppkommen skada, hör det även

55 Se bl.a. ”Femtiotablettersdomen” NJA 2012 s. 849 p. 24–27. Jfr också Borgeke & Forsgren, a.a., s. 535 ff. där olika modeller för bestämmandet av antalet dagsböter presenteras. Jfr därtill Ågren, Brottsbalk (1962:700), 30 kap. 8 §, avsnitt 2.1, Lexino 2017-09-02 (JUNO) där det anförs att det av systematiska skäl kan ifrågasättas om inte böter som tilläggsstraff bör behandlas på samma sätt böter som i allmänhet, dvs. att de mäts ut proportionellt till den samlade brottslighetens straffmätningsvärde. 56 Se prop. 1997/98:96 s. 85 ff. och 191.

till åliggandena att följa föreskriften. Däremot hör betalning av böter som dömts ut enligt 2 § och 30 kap. 8 § inte till den dömdes åligganden enligt den villkorliga domen. Underlåtenhet att betala böterna föranleder inte tillämpning av bestämmelserna i 6 §. Verkställigheten av bötesstraffet följer helt bestämmelserna i bötesverkställighetslagen (1979 :189).57Regler om beslutande av varning finns i 38 kap. 10 § brottsbalken.

Om domstolen undanröjer den villkorliga domen och bestämmer annan påföljd för brottet ska den tillämpa straffbudet för det aktuella brottet och de andra regler som gäller för straffmätning och påföljdsval för detta. Undanröjs en villkorlig dom som är kombinerad med dagsböter, kvarstår bötesstraffet. Mot den bakgrunden har det i 27 kap. 6 § tredje stycket föreskrivits att domstolen vid bestämmande av den nya påföljden ska ta skälig hänsyn till böter som dömts ut enligt 2 §. Fråga om undanröjande av villkorlig dom torde emellertid i praktiken väckas endast i fall där den dömde inte följt en föreskrift om samhällstjänst. I 6 § tredje stycket anges också att domstolen, när den nya påföljden bestäms, ska ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått till följd av föreskrift om samhällstjänst. Vidare får domstolen döma till fängelse på kortare tid än som är föreskrivet för brottet. I förarbetena har anförts att det vid undanröjande av en villkorlig dom med samhällstjänst i första hand torde bli aktuellt att döma till fängelse. När fängelsestraffets längd ska bestämmas bör det alternativstraff som har angetts i domslutet tas som utgångspunkt. Detta bör sedan minskas om den dömde redan hunnit fullgöra någon del av samhällstjänsten och denna del inte är helt obetydlig. Enligt vad som uttalas i propositionen är det knappast möjligt att ange någon formel för hur denna minskning ska ske, utan en bedömning måste göras i varje enskilt fall med beaktande av samtliga omständigheter.58 I den juridiska litteraturen har det presenterats en modell för hur reduktionen kan göra s.59

Om den dömde begår brott under prövotiden åsidosätts den ovan nämnda skyldigheten att iaktta skötsamhet. I praktiken tillämpas dock inte bestämmelsen i 27 kap. 6 § vid återfall i brott. I återfallssituationer åtalas den dömde normalt för den nya brottsligheten, och då blir

57 Se Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 27 kap. 6 §. 58 Se a. prop. s. 189. 59 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 145 f.

bestämmelserna i 34 kap. om ny påföljdsbestämning efter tidigare dom tillämpliga, vilket framgår av hänvisningen i 27 kap. 7 §.

Skyddstillsyn

Skyddstillsyn är en form av kriminalvård i frihet där övervakning i form av stöd och kontroll är det grundläggande innehållet. Bestämmelser om skyddstillsyn finns i 28 kap. brottsbalken. Närmare bestämmelser om verkställigheten av en skyddstillsyn finns i förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder. Kriminalvården har också utfärdat föreskrifter och allmänna råd om verkställighet av sådana påföljder (KVFS 2011:5, FARK Frivård).

I likhet med vad som gäller för villkorlig dom är en första förutsättning för att skyddstillsyn ska kunna dömas ut att påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter (28 kap. 1 § brottsbalken).

Syftet med en skyddstillsyn är att påföljden ska bidra till att den tilltalade låter bli att fortsätta begå brott. Enligt 30 kap. 9 § brottsbalken ska rätten som skäl för skyddstillsyn beakta om det finns anledning att anta att en sådan påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. Bestämmelsen ska förstås så att skyddstillsyn är utesluten som påföljd bara om det helt saknas anledning att anta att en skyddstillsyn kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. En skyddstillsyn förutsätter inte något övervakningsbeho v.60

Som beskrivs närmare i avsnitt 5.2.3 ska rätten – om den kommer fram till att det finns skäl för att döma ut ett fängelsestraff – pröva om det finns särskilda skäl för att ändå välja en icke frihetsberövande påföljd. De viktigaste skälen för att välja skyddstillsyn som rätten kan beakta i en sådan situation anges i fyra punkter i 30 kap. 9 § andra stycket och de är

1. att en påtaglig förbättring skett av den tilltalades personliga eller

sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans eller hennes brottslighet,

2. att den tilltalade undergår behandling för missbruk eller annat

förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet,

60 Se ”Den positiva utvecklingen” NJA 2023 s. 1118 p. 13 med hänvisningar.

3. att missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat sär-

skilt förhållande som kräver vård eller annan behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts och den tilltalade förklarar sig villig att gå igenom lämplig behandling som enligt en för honom eller henne uppgjord plan kan anordnas i samband med verkställigheten, eller

4. att den tilltalade samtycker till att skyddstillsynen förenas med

en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter.

Det finns i förarbetena inte några utgångspunkter angivna för det straffvärdemässiga tillämpningsområdet för skyddstillsyn i situationer som anges i punkterna 1 och 2. Av rättsfallet ”Den positiva utvecklingen” NJA 2023 s. 1118 framgår dock att de punkterna kan tillämpas vid straffvärden som överstiger ett år, om inte brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet hindrar att skyddstillsyn väljs i stället för fängelse .61 Om den positiva utvecklingen pågått under lång tid och förbättringen bedöms vara stabil, talar det med större styrka för att välja en annan påföljd än fängelse och möjligheterna att tillämpa bestämmelserna blir då större än i de fall då förbättringen beror på förändringar som har inträffat ganska nyligen .62Om den behandling eller andra åtgärder som den tilltalade genomför eller har genomfört för att åstadkomma förbättringen är ingripande kan det, enligt vad Högsta domstolen uttalade, också påverka bedömningen .63

För det fall som avses i punkten 3 finns det särskilda regler i 28 kap. 6 b § (se vidare under rubriken ”Särskilt om kontraktsvård”).

Att en skyddstillsyn får förenas med en föreskrift om samhällstjänst om den tilltalade samtycker till det (punkten 4) framgår av 28 kap. 2 a § första stycket. Förutsättningarna för detta behandlas närmare under rubriken ”Särskilt om samhällstjänst”.

Enligt 28 kap. 3 § får en skyddstillsyn förenas med fängelse i lägst fjorton dagar och högst tre månader (se vidare under rubriken ”Särskilt om 28:3-fängelse”).

Den övervakning som en skyddstillsyn är förenad med påbörjas direkt från dagen för domen eller, om rätten beslutar det, först när domen har fått laga kraft mot den dömde (28 kap. 5 § första stycket).

61 Se p. 22 och 25 i rättsfallet. 62 Se p. 23. 63 Se p. 24.

Påföljden pågår under en prövotid av tre år räknat från dagen då den börjar verkställas (4 §). Tidigare upphörde övervakningen efter ett år. Detta ändrades i samband med lagändringar som trädde i kraft den 1 maj 2021 (prop. 2020/21:85). Enligt dagens regler löper övervakningen, om inte Kriminalvården beslutar annat, över hela prövotiden om tre år. Övervakningstiden ska vara minst ett år. (Se 5 § andra stycket.) Har övervakningen i huvudsak fungerat utan anmärkning det första året bör det, enligt förarbetena, sällan finnas behov av att låta övervakningstiden löpa vidare. Om det därefter visar sig att det finns behov av det, kan den dömde på nytt ställas under övervakning .64

Skyddstillsyn får förenas med dagsböter, högst 200 stycken, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller inte (28 kap. 2 §). Vid bedömningen av frågan om skyddstillsyn bör förenas med dagsböter ska rätten, enligt 30 kap. 10 § brottsbalken, beakta om detta är påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet. I motsats till vad som gäller för villkorlig dom finns det alltså inte någon presumtion för att en skyddstillsyn ska förenas med böter. Detta hänger samman med att skyddstillsynen har ett verkställighetsinnehåll som en villkorlig dom i princip saknar om den inte har förenats med en föreskrift om samhällstjänst. I vissa fall kan det dock vara motiverat att döma till böter samtidigt som man dömer till skyddstillsyn. Det är sådana fall där det, med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art och den tilltalades tidigare brottslighet, inte skulle vara tillräckligt med en ”vanlig” skyddstillsyn, dvs. en skyddstillsyn utan andra föreskrifter än sådana som kan komma i fråga enligt 28 kap. 6 § jämförd med 26 kap. 16 § (se nedan). Bötesstraffet kan alltså användas för att skärpa skyddstillsynspåföljde n.65När antalet böter i samband med skyddstillsyn ska bestämmas blir det avgörande hur nära man befinner sig den punkt, där det inte är möjligt att välja ”vanlig” skyddstillsyn som påföljd. Hänsyn måste också tas till om skyddstillsynen förenas med någon föreskrift enligt 28 kap. 6 § andra stycket, om den tilltalade åläggs skadeståndsskyldighet och möjligen också till om den tilltalade har en betydande skuldbörda .66

I 28 kap. 6 § första stycket anges att vissa bestämmelser som avser villkorlig frigivning i 26 kap. ska tillämpas på motsvarande sätt be-

64 Se prop. 2020/21:85 s. 24. 65 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 583 f. samt Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 28 kap. 2 §. 66 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 584 f.

träffande den som har dömts till skyddstillsyn .67Hänvisningen till 26 kap. 16 § innebär att Kriminalvården har möjlighet att ge den skyddstillsynsdömde olika typer av föreskrifter sedan domstolen avgjort målet på ett sätt som överensstämmer med vad som gäller för den som villkorligt frigetts från ett fängelsestraff (se ovan). Om det behövs för att minska risken att den dömde begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, får Kriminalvården således meddela den dömde en särskild föreskrift .68En särskild föreskrift får, enligt 26 kap. 16 § andra stycket, avse

1. på vilket sätt och i vilken omfattning den övervakade ska hålla

kontakt med övervakaren eller Kriminalvården,

2. skyldighet för den övervakade att lämna underrättelse till över-

vakaren eller Kriminalvården om att han eller hon uteblivit från en arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet eller inrättning,

3. deltagande i återfallsförebyggande eller missbruksrelaterad pro-

gramverksamhet,

4. missbruksvård, psykiatrisk vård eller annan behandling,

5. arbete, utbildning eller annan sysselsättning,

6. kontrollerat boende eller andra anvisningar om boendet,

7. vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom

vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas, eller

8. skyldighet att lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv-, svett- eller

hårprov för kontroll av att den övervakade inte är påverkad av alkohol, andra beroendeframkallande medel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.

67 Enligt 28 kap. 6 § första stycket andra meningen är det dock rätten som i domen ska förordna övervakare, om inte särskilda skäl talar mot det. I praktiken överlämnar rätten så gott som alltid till Kriminalvården att förordna övervakare och bestämmelsen i den delen torde vara i det närmaste obsolet. 68 I SOU 2024:48 föreslås att vistelseföreskrifter (26 kap. 16 § andra stycket 7) ska få beslutas även om det kan antas behövas för att tillgodose målsägandens behov av trygghet.

Av 26 kap. 16 § tredje stycket följer att om den övervakade är skadeståndsskyldig på grund av brottet, får en särskild föreskrift beslutas om när och hur skadeståndsskyldigheten ska fullgöras. En sådan föreskrift får beslutas endast i den utsträckning det inte kan antas motverka den övervakades anpassning i samhället, med hänsyn till hans eller hennes ekonomiska situation eller övriga omständigheter.

Hänvisningen i 28 kap. 6 § första stycket till 26 kap. 17 § ger Kriminalvården möjlighet att under verkställighet av en skyddstillsyn besluta om elektronisk övervakning för att kontrollera att föreskrifter av det ovan nämnda slaget följs.

Av 28 kap. 6 § andra stycket följer att också domstolen har möjlighet att meddela vissa föreskrifter av det beskrivna slaget i domen. Domstolen får dock inte besluta om elektronisk övervakning. Domstolens och Kriminalvårdens föreskriftsrätt skiljer sig också åt på så sätt att Kriminalvården – men inte domstolen – kan besluta om föreskrifter som avser på vilket sätt och i vilken omfattning den övervakade ska hålla kontakt med övervakaren eller Kriminalvården och skyldighet för den dömde att lämna vissa underrättelser till övervakaren eller Kriminalvården (26 kap. 16 § andra stycket 1–2). Vidare framgår av 28 kap. 6 § andra stycket att rätten får besluta om föreskrifter enligt den ovan behandlade bestämmelsen i 27 kap. 5 § andra stycket om att biträda den skadelidande med visst arbete samt att Kriminalvården får ändra eller upphäva en sådan föreskrift när det finns skäl till det.

Möjligheten att kontrollera föreskrifter som ges till skyddstillsynsdömda med elektronisk övervakning infördes i samband med de nyss nämnda lagändringarna 2021 (prop. 2020/21:85). Regeringen konstaterade i propositionen att elektronisk övervakning redan användes på olika sätt av Kriminalvården inom ramen för verkställigheten av ett straff. Det hänvisades här, för det första, till den ovan behandlade IÖVL. För det andra nämndes att elektronisk kontroll kan användas som en säkerhetshöjande åtgärd under verkställighet i anstalt enligt regleringen i 4 § fängelseförordningen och 23 § Kriminalvårdens föreskrifter (KVFS 2011:1, FARK Fängelse). Vidare nämndes, för det tredje, att Kriminalvården har möjlighet att använda elektronisk övervakning såväl vid sådana särskilda utslussningsåtgärder som avses i 11 kap. fängelselagen som i samband med permission enligt 10 kap. i den nämnda lagen. Regeringen påpekade att elektroniska hjälpmedel dessutom kan användas när den som dömts till sluten ungdomsvård

tillåts vistas utanför det särskilda ungdomshemmet (18 § lagen [1998:603] om verkställighet av sluten ungdomsvård). Vidare noterades att Kriminalvården, med stöd av den ovan behandlade regleringen i 26 kap.16 och 17 §§brottsbalken, kan besluta om elektronisk övervakning för att kontrollera att den som blivit villkorligt frigiven från ett fängelsestraff följer meddelade föreskrifter. Regeringen fann att Kriminalvården borde få motsvarande möjlighet beträffande den som dömts till skyddstillsyn. Kriminalvården gavs alltså möjlighet att besluta om elektronisk övervakning för att kontrollera en föreskrift som domstolen meddelat i samband med en dom på skyddstillsyn eller som Kriminalvården själv därefter meddelar den skyddstillsynsdömde .69Som framgått ovan under rubriken ”Villkorlig frigivning” anfördes i propositionen att elektronisk övervakning i första hand bör komma i fråga för föreskrifter avseende boende och vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas .70

I 2021 års lagstiftningsärende berördes också frågan om huruvida även rätten skulle kunna besluta om elektronisk övervakning i samband med domen. I den promemoria som låg till grund för propositionen hade den bedömningen gjorts att rätten inte skulle ges möjlighet att besluta om elektronisk övervakning i samband med domen. De argument som hade förts fram var att syftet med särskilda föreskrifter eller möjligheten att kontrollera skyddstillsynsdömda elektroniskt, i första hand inte handlar om att ge påföljden ytterligare skärpa .71I stället ges särskilda föreskrifter i brottsförebyggande syfte utifrån den dömdes behov av kontroll och stöd. Vill domstolen göra reaktionen mot brottet mer kännbar finns det i stället – vilket vi också har beskrivit ovan – möjlighet att kombinera skyddstillsynen med böter, samhällstjänst eller fängelse enligt 28 kap.2–3 §§brottsbalken. Därtill hade det anförts i promemorian att om rätten ska besluta om elektronisk övervakning finns det också en risk för att domstolsprocessen i onödan tyngs med frågor av individualpreventiv karaktär som Kriminalvården har bättre överblick över .72Hovrätten

69 Se prop. 2020/21:85 s. 31 ff. 70 Se a. prop. s. 54. 71 I promemorian hade dessförinnan angetts att ett argument för en lösning där domstolen kan besluta om elektronisk övervakning i samband med domen, var att domstolen då kan bedöma om påföljdens innehåll i dess helhet blir så ingripande att den utgör ett trovärdigt alternativ till fängelse. 72 Det hade dessutom noterats att utredningen om dessa frågor normalt också främst består av Kriminalvårdens uppgifter från personutredningen.

för Västra Sverige, Hovrätten över Skåne och Blekinge och Brottsförebyggande rådet hade i sina remissvar ifrågasatt den bedömningen och

pekat bl.a. på att det finns en risk för att domstolen undviker att använda sig av en föreskrift om vistelseförbud om den inte har rätt att besluta om elektronisk övervakning i anslutning till vistelseförbudet. Regeringen konstaterade dock att det inför ett ställningstagande av om elektronisk övervakning ska beslutas skulle finnas behov av viss utredning, t.ex. om den dömdes hemförhållanden och hur hemmavarande barn och andra anhöriga skulle kunna påverkas av beslutet. Det skulle också kunna behöva göras överväganden avseende säkerheten för Kriminalvårdens personal i samband med hembesök. Sådana överväganden framgår inte av den personutredning som hämtas in i samband med att målet handläggs i domstol och, enligt vad regeringen anförde, skulle det kräva stora resurser att regelmässigt göra sådana överväganden för alla. Mot den bakgrunden fann regeringen att rätten inte borde kunna besluta om elektronisk övervakn ing.73

Gällande vistelseförbud och elektronisk övervakning kan för övrigt nämnas lagen (2024:7) om preventiva vistelseförbud som trädde i kraft den 1 februari 2024. Lagen innebär att en person kan förbjudas att inom ett avgränsat område vistas på allmän plats, på skolgårdar eller motsvarande områden utomhus vid förskolor och fritidshem, om han eller hon medvetet främjar att en grupp personer utövar brottslighet där och det finns risk för att skjutvapen eller sprängämnen används. Även personer som främjar brottslighet som på något annat sätt är ägnad att allvarligt skada tryggheten hos allmänheten kan meddelas vistelseförbud enligt den nya lagen. Vistelseförbudet beslutas av allmän åklagare, efter anmälan av Polismyndigheten, och kan förenas med villkor om elektronisk övervakning.

Om den som dömts till skyddstillsyn bryter mot vad som gäller för honom eller henne till följd av domen på skyddstillsyn, får Kriminalvården – i likhet med vad som gäller vid misskötsamhet under villkorlig frigivning – besluta om att föreskrifter eller andra villkor ändras eller besluta om nya föreskrifter eller, om en sådan åtgärd anses otillräcklig, meddela en varning (28 kap. 7 § första stycket brottsbalken). Beslutet får inte fattas efter prövotidens utgång (andra stycket). Vad som kan vara aktuellt är bl.a. att besluta särskilda föreskrifter enligt 26 kap. 16 § eller att besluta om elektronisk övervakning för att kontrollera att en sådan föreskrift följs (26 kap. 17 §).

73 Se a. prop. s. 34.

Kriminalvårdens beslut i sådana frågor får överklagas till övervakningsnämnden (37 kap. 7 §) och övervakningsnämndens beslut får överklagas till tingsrätten (37 kap. 11 §).

För det fall att den skyddstillsynsdömde på ett allvarligt sätt har brutit mot vad som gäller för honom eller henne och det kan antas att han eller hon inte kommer att rätta sig genom någon sådan åtgärd som Kriminalvården kan vidta ska myndigheten, enligt 28 kap. 8 §, begära att åklagare vid domstol för talan om att skyddstillsynen ska undanröjas. Talan ska anhängiggöras före prövotidens utgång.

Enligt 28 kap. 9 § ska rätten vid undanröjande bestämma en annan påföljd för brottet och då ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått till följd av domen på skyddstillsyn samt till böter eller fängelse som dömts ut enligt 2 eller 3 §. I ett sådant fall får rätten döma till fängelse på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet. Har ett alternativstraff angetts i domen (jfr 2 a § andra stycket eller 6 b § första stycket) ska rätten beakta detta när längden på ett eventuellt fängelsestraff bestäms. Om det inte finns tillräckliga skäl för att undanröja skyddstillsynen får rätten i stället besluta om åtgärd som avses i 7 §.

Undanröjande är avsett att tillämpas bara i fall av grov misskötsamhet och först när frivårdens resurser kan anses uttömda .74Bedömningen av om undanröjande ska ske ska göras med hänsyn till de förhållanden som föreligger när domstolen fattar sitt bes lut.75

Om fråga uppkommer om att vidta någon åtgärd som avses i 28 kap. 7 § eller om att undanröja skyddstillsynen, får övervakningsnämnden, eller domstol vid vilken talan förs enligt 8 §, om så behövs förordna att den dömde ska omhändertas (11 §).

Vid återfall i brott som leder till åtal tillämpas, i likhet med vad som gäller vid villkorlig dom, bestämmelserna i 34 kap. om ny påföljdsbestämning efter tidigare dom, vilket framgår av hänvisningen i 28 kap. 10 §.

74 Se NJA 2011 s. 511. 75 Se NJA 1986 s. 78.

Särskilt om samhällstjänst

Som framgått ovan kan innehållet i en villkorlig dom eller en skyddstillsyn skärpas genom att påföljden förenas med en föreskrift om samhällstjänst. En sådan föreskrift innebär skyldighet för den dömde att utföra oavlönat arbete under viss tid, lägst 40 och högst 240 timmar, och förutsätter att den tilltalade samtycker till att påföljden förenas med en sådan föreskrift (27 kap. 2 a § första stycket och 28 kap. 2 a § första stycketbrottsbalken). Därutöver krävs att samhällstjänst är lämpligt med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter (30 kap. 7 § andra stycket och 30 kap. 9 § andra stycket 4).

Möjligheten att meddela föreskrift om samhällstjänst infördes 1990 som en lokalt avgränsad försöksverksamhet. 1993 utvidgades försöksverksamheten till att avse hela landet .761999 infördes samhällstjänsten som en permanent del av påföljdssystemet. Ett viktigt syfte med detta var att minska antalet fängelsestraff. Villkorlig dom eller skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst skulle därför, enligt vad som angavs i förarbetena, dömas ut endast i fall där ett fängelsestraff annars skulle kommit i fråga .77

När rätten meddelar en föreskrift om samhällstjänst ska den ange i domslutet hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse i stället hade valts som påföljd (27 kap. 2 a § andra stycket och 28 kap. 2 a § andra stycket). Samhällstjänst tillämpas normalt vid straffvärden som motsvarar fängelse upp mot ett år. Det innebär att tillämpningsområdet för samhällstjänst i första hand omfattar fall där brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet talar för ett fängelsestra ff.78Eftersom skyddstillsyn i praktiken är en mer ingripande påföljd än villkorlig dom kan skyddstillsyn med samhällstjänst tillämpas i en del fall där villkorlig dom med samhällstjänst inte är en tillräckligt ingripande påföljd .79Av samma anledning bör också antalet timmar samhällstjänst i allmänhet vara högre vid villkorlig dom med samhällstjänst än vid skyddstillsyn med samhällstjäns t.80I praxis har antalet timmar samhällstjänst kommit att bestämmas så gott som uteslutande efter det alternativa fängelsestraffets

76 Se prop. 1997/98:96 s. 82. 77 Se a. prop. s. 85 ff. Angående att samhällstjänst ibland ändå har använts för att förstärka en villkorlig dom eller skyddstillsyn, i fall där dessa påföljder enligt tidigare praxis hade ådömts utan samhällstjänst (s.k. net widening), se bl.a. Borgeke & Forsgren, a.a., s. 508 ff. 78 Se a. prop. s. 93 ff. samt ”Den positiva utvecklingen” NJA 2023 s. 1118 p. 29. 79 Se a. rättsfall p. 30. 80 Se NJA 2000 s. 256.

längd. Normalt bestäms antalet timmar samhällstjänst på följande sätt i förhållande till det angivna alternativa fängelsestraffe t.81

Tabell 5.1 Antal timmar samhällstjänst vid villkorlig dom och skyddstillsyn

Alternativt fängelsestraff (månader)

Antalet timmar samhällstjänst vid villkorlig dom

Antalet timmar samhällstjänst vid skyddstillsyn

1

50

40

2

75

60

3

100

80

4

120

100

5

140

120

6

160

140

7

180

160

8

200

180

9

220

200

10

240

220

11

240

240

Källa: Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), s. 530 och 582.

Om brottslighetens art talar för fängelse inskränks möjligheterna att döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst. Också i de fall då brottslighetens art bara i mindre grad talar för fängelse har det ansetts krävas alldeles särskilda skäl för att ett fängelsestraff ska kunna undvikas, när brottslighetens straffmätningsvärde motsvarar fängelse i sex månader eller mer. I detta skikt är alltså möjligheterna att ersätta fängelse med en påföljd med samhällstjänst klart begränsad e.82Regleringen om påföljdsvalet och betydelsen av brottslighetens art beskrivs närmare i avsnitt 5.2.3.

När det gäller kravet på samtycke anfördes i förarbetena att det i och för sig framstår som mindre sannolikt att en reglering utan ett sådant krav skulle strida mot Sveriges internationella åtaganden på människorättsområdet. Frågan om ett samtyckeskrav borde uppställas diskuterades emellertid också från andra synpunkter. Det framhölls särskilt att om det inte krävs samtycke finns det en ökad risk för att den dömde inte är motiverad. Dessutom ansågs det särskilt angeläget att försöka undvika misslyckanden när det gäller samhälls-

81 Se ”Skärtorsdagsdomen” NJA 2008 s. 359 samt Borgeke & Forsgren, a.a., s. 530 och 582. 82 Se bl.a. ”28:3-fängelse” NJA 2015 s. 1024 p. 27 samt Borgeke & Forsgren, a.a., s. 446 ff.

tjänst, eftersom sådana på sikt kan leda till att det blir svårt att finna ”arbetsgivare”. Regeringens slutsats var att kravet på samtycke, som hade gällt under försöksverksamheten, borde behållas .83 Någon ändring i det avseendet har inte skett senare helle r.84Dock togs kravet på samtycke vid ungdomstjänst, som motiverats av samma skäl som samtyckeskravet vid samhällstjänst, bort 2015 .85

Lämplighetskravet innebär att domstolen måste göra en bedöm-

ning av om den tilltalade har möjlighet att utföra samhällstjänstarbete. Enligt förarbetena bör inte det förhållandet att den tilltalade har missbruksproblem omedelbart diskvalificera honom eller henne från att dömas till en påföljd som innefattar samhällstjänst, utan en bedömning ska göras utifrån samtliga relevanta förhållanden i det enskilda fallet. Vid mer allvarligt missbruk anses det dock vara lämpligt att i stället välja ett mer behandlingsinriktat påföljdsalternativ, såsom kontraktsvård, särskilt om missbruket är pågående .86

Den dömde ska fullgöra samhällstjänsten enligt en arbetsplan som upprättas av Kriminalvården (27 kap. 4 § och 28 kap. 5 a §brottsbalken). I 3 kap. förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder finns bestämmelser om bl.a. arbetsplanens innehåll och Kriminalvårdens kontroll av verkställigheten vid samhällstjänst. Kriminalvården ansvarar för att skaffa samhällstjänstplatser (2 §). Detta gäller oavsett om det är villkorlig dom eller skyddstillsyn som har förenats med samhällstjänst. Arbetsplanen ska innehålla uppgifter om var arbetet ska utföras, vilka arbetstider som ska gälla, det minsta och det högsta antalet timmar som den dömde får tillgodoräkna sig per vecka eller månad samt de övriga föreskrifter som är nödvändiga för verkställigheten (3 §). Kriminalvården ska genom besök eller på annat lämpligt sätt kontrollera att en arbetsplan för samhällstjänst följs (4 §).

Av Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om verkställighet av frivårdspåföljder (KVFS 2011:5, FARK Frivård) framgår att samhällstjänst ska påbörjas så snart som möjligt efter det att domen blivit verkställbar mot den dömde, som huvudregel inom åtta veckor. Vidare framgår att samhällstjänsten ska utföras på den dömdes fritid.

83 Se a. prop. s. 91 ff. 84Ett samtycke kan tas tillbaka i högre rätt och då kan högre rätt inte döma ut samhällstjänst. Har föreskrift om samhällstjänst meddelats och återkallar den tilltalade sitt samtycke vid högre rätts prövning av målet, får rätten utan hinder av 51 kap. 25 § första stycket första meningen och 55 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken döma till fängelse. 85 Se prop. 2014/15:25 s. 37 ff. och jfr prop. 1997/98:96 s. 146. 86 Se prop. 1997/98:96 s. 98.

Den dömde ska utföra det oavlönade arbetet under en period som motsvarar längden på det fängelsestraff som enligt domen skulle ha dömts ut om fängelse i stället valts som påföljd. Ett arbetspass ska normalt motsvara fyra timmar. Den dömdes närvaro vid varje arbetspass ska kontrolleras. Om den dömde på grund av sjukdom eller av annat skäl inte kan utföra arbete enligt arbetsplanen ska han eller hon anmäla det till Kriminalvården och samhällstjänstplatsen innan arbetspasset börjar. Sjukdom kan i vissa fall föranleda att arbetsuppgifterna behöver anpassas till den dömdes förmåga.

Beträffande personer som har fått en förskrift om samhällstjänst i samband med en villkorlig dom finns det – till skillnad från vad som gäller för skyddstillsynsdömda (28 kap. 6 § första stycket och 26 kap. 16 §brottsbalken) – inte någon möjlighet för Kriminalvården att besluta om skyldighet att lämna prover för drogkontroll.

När det finns skäl till det får rätten, på talan av åklagare, ändra eller upphäva en föreskrift om samhällstjänst vid villkorlig dom (27 kap. 2 a § tredje stycket brottsbalken). Beträffande samhällstjänst som föreskrivits i samband med skyddstillsyn ligger den beslutanderätten i stället hos Kriminalvården (28 kap. 2 a § tredje stycket) .87

Det kan uppstå situationer där det finns skäl att ändra själva föreskriften om samhällstjänst utan att den utdömda påföljden behöver undanröjas. Exempelvis kan det, utan att den dömde rår för det, uppstå hinder mot att fullgöra samhällstjänsten hos en viss arbetsgivare när det endast återstår några timmars arbete. I ett sådant fall kan det, enligt förarbetena, vara lämpligt att sätta ned antalet timmar. Också i fall där den dömde på grund av sjukdom eller skada inte kan fullgöra samhällstjänsten kan det vara rimligt att justera eller ta bort föreskrif ten.88

Om den dömde missköter samhällstjänsten är utgångspunkten att det är fråga om sådan grov misskötsamhet som kan ligga till grund för ett undanröjande av den villkorliga domen eller skyddstillsynen enligt 27 kap. 6 § första stycket 3 respektive 28 kap. 8 § första stycket .89För att domstolen ska kunna undanröja en skyddstillsyn krävs det dock även att det kan antas att den dömde inte kommer att rätta sig genom någon sådan åtgärd som Kriminalvården kan vidta. Högsta domstolen har i rättsfallet ”Den misskötta samhällstjänsten” NJA 2015

87 Jfr domstolens beslutanderätt enligt 27 kap. 6 § och Kriminalvårdens beslutanderätt enligt 28 kap. 7 §. 88 Se a. prop. s. 101 ff. 89 Se a. prop. s. 104 samt ”Den misskötta samhällstjänsten” NJA 2015 s. 155 p. 21.

s. 155 slagit fast att det normalt bör krävas att det har vidtagits åtminstone någon åtgärd, t.ex. att den dömde har meddelats en varning, som har visat sig verkningslös, för att det ska vara berättigat att undanröja en skyddstillsyn med samhällstjäns t.90 Vid undanröjande blir det i första hand aktuellt att döma till fängelse. När fängelsestraffet längd då bestäms ska det beaktas vad den dömde har hunnit utföra i form av samhällstjänst .91Hur den reduktionen ska göras finns det inte några regler om och inte heller finns det några uttalanden i förarbetena. I den juridiska litteraturen har anförts att en rimlig modell kan vara att räkna om antalet timmar samhällstjänst enligt den tumregel som tillämpas när samhällstjänsten beslutas. Detta skulle innebära att om den som dömts till villkorlig dom har ålagts 120 timmar samhällstjänst, med ett alternativstraff om fängelse i fyra månader, och han eller hon vid beslutet om undanröjande har verkställt 20 timmar bör straffet sättas ned med en månad. Har den dömde verkställt 45 timmar skulle en reduktion ske med två månader och har 70 timmar verkställts skulle en reduktion ske med tre månader. Vidare har det anförts att om den dömde har utfört samhällstjänst i en omfattning mellan de angivna hållpunkterna får, i den mån det behövs, någon form av interpolation ske samt att en reducering till närmast lägre ”straffmätningsstation” får göras om domstolen hamnar på udda strafflängder .92

Av Brås officiella statistik framgår att det under 2023 dömdes till villkorlig dom med samhällstjänst i 3 336 fall och skyddstillsyn med samhällstjänst i 1 204 fall. Under 2022 var motsvarande antal i 3 136 respektive 1 112.

2011 fick Brå i uppdrag av regeringen att följa upp och utvärdera innehållet i verkställigheten av samhällstjänst. Utvärderingen omfattade främst frågorna om hur genomförandet av samhällstjänsten fungerade och om det fanns förutsättningar att döma fler till samhällstjänst. Resultatet av utvärderingen presenterades i rapporten Samhällstjänst

– Dagens situation och framtida möjligheter (rapport 2012:4). Brås

sammantagna bedömning var att studien i flera avseenden bekräftade den positiva bild av samhällstjänst som hade framträtt i Brås tidigare studier. Frivården ansåg att samhällstjänsten oftast fungerade bra. De intervjuade klienterna trivdes på sina arbetsplatser och tyckte att

90 Se ”Den misskötta samhällstjänsten” p. 23–26. 91 Se Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 27 kap. 6 § och 28 kap. 9 §. 92 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 145 f.

arbetet kändes meningsfullt. Kontaktpersonerna på arbetsplatserna var engagerade i sin uppgift och ville bidra till att samhällstjänsten blev en positiv erfarenhet för klienterna. Dock fanns det enligt Brå också problem som gällde möjligheten att rekrytera arbetsplatser, frivårdens kontrollnivå, tillgången till stöd från frivården under samhällstjänstperioden samt påföljdens legitimitet bland klienterna.

Av rapporten framgår att det tog mycket tid i anspråk att hitta nya arbetsplatser och att det var stor konkurrens om de befintliga platserna. Detta gjorde att arbetsplatserna inte räckte till för de klienter som dömts till påföljden. Tillgången varierade dock från kommun till kommun och svårast var det att rekrytera nya arbetsplatser i små kommuner. Vidare var det ett problem att många av arbetsplatserna inte tog emot alla typer av klienter. Arbetsplatserna var framför allt restriktiva mot personer som begått tillgreppsbrott, våldsbrott samt personer med aktivt missbruk. Dessa klientkategorier utgjorde mer än hälften av de som dömdes till samhällstjänst, varför rekryteringen av arbetsplatser blev än mer begränsad.

Vad som också framgår av rapporten är att ett mer flexibelt system för stöd till klienterna önskades. Intervjuade frivårdshandläggare upplevde ett problem med att regelverket, enligt dem, inte gav dem utrymme att förmedla stöd till klienter med villkorlig dom, trots att en del av dem skulle behöva både stöd och behandling. De önskade ett mer flexibelt system för att kunna byta ut en del av samhällstjänsten mot t.ex. påverkansprogram eller behandlingsprogram. Enligt handläggarna skulle det förbättra klienternas förutsättningar för att inte återfalla i brott.

När det gäller frivårdens kontrollnivå visade utvärderingen bl.a. att klienterna inte kontrollerades i den omfattning som föreskrifterna rekommenderade och att kontrollen varierade i landet. Vissa frivårdshandläggare kontrollerade samtliga arbetspass, medan andra förlitade sig på att arbetsplatsen hör av sig om arbetsplanen inte följs. Såväl frivården och kontaktpersoner som klienter önskade fler oanmälda platsbesök för att säkerställa påföljdens trovärdighet. Vidare önskade klienterna hårdare tag för att påföljden skulle få ett mer avskräckande och ingripande syfte, vilket de ansåg behövdes. De frågade efter mer samhällsnyttiga, hårda och tråkiga arbetsuppgifter. Dessutom ansåg de att frivården var alltför generös i fråga om val av arbetsplatser och arbetstider.

Enligt Brå var den samlade bild som framkom när personutredningar och domar analyserats att potentialen att bredda användningen av villkorlig dom med samhällstjänst var ganska liten. Det tycktes endast som ett fåtal av de klienter som fått fängelse i stället skulle kunna ha dömts till samhällstjänst. Samtidigt var intervjuade frivårdshandläggare positiva till en breddning av påföljden, förutsatt att antalet arbetsplatser kunde utökas. Även intervjuade kontaktpersoner var positiva till att utöka andelen och ta emot fler klienter med samhällstjänst.

Frivårdspersonalen och kontaktpersonerna var i princip även positiva till att utöka samhällstjänstens längd. Frivårdshandläggarna var dock tveksamma till hur det skulle kunna lösas praktiskt, eftersom de såg det som svårt att hitta föreningar och arbetsplatser som kan erbjuda längre och ändå bra placeringar. Många arbetsplatser som erbjöd samhällstjänstplaceringar var dessutom säsongsberoende och hade inte öppet under långa perioder. Frivårdshandläggarna trodde inte heller att alla klienter skulle klara av fler timmar samhällstjänst. Både frivårdspersonal och kontaktpersoner tog upp att motivationen ofta börjar svacka efter en längre tid med samhällstjänst, vilket leder till att fler börja missköta sig.

Särskilt om 28:3-fängelse

Även om skälen för fängelse är så starka att villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med samhällstjänst inte kan komma i fråga, kan omständigheterna vara sådana att det finns anledning att döma till skyddstillsyn och fängelse. Enligt 28 kap. 3 § brottsbalken får skyddstillsyn förenas med fängelse, lägst 14 dagar och högst tre månader (första stycket). Om rätten förenar skyddstillsyn med fängelse får den inte samtidigt döma till böter eller meddela föreskrift om samhällstjänst (andra stycket). Om förhållandena kräver det, får rätten förordna att domen på fängelse ska gå i verkställighet trots att den inte har vunnit laga kraft (tredje stycket).

Regleringen infördes 1980 och ersatte då den tidigare möjligheten att vid skyddstillsyn förordna om behandling i anstalt under en tid som inte var bestämd på förhand och som kunde variera mellan en och två månader. I propositionen till den nya regleringen uttalades att skyddstillsyn och fängelse i princip bör kunna användas i alla fall

när inte hänsynen till allmän laglydnad kräver en ännu strängare påföljd. Det framhölls särskilt att kombinationen skulle kunna tillämpas i en del fall där den tilltalade tidigare skulle ha dömts till ungdomsfängelse, en påföljd som avskaffades genom samma lagstiftning. Syftet med anstaltsvistelsen, dvs. fängelsestraffet enligt 28 kap. 3 §, skulle vara att för det gränsskikt där valet står mellan skyddstillsyn och en betydligt allvarligare påföljd tillföra skyddstillsynen ett ytterligare moment av skärpa. Det konstaterades att genom möjligheten att kombinera skyddstillsyn med ett frihetsberövande på upp till tre månader borde, och då kanske främst vad gäller unga lagöverträdare, ett långvarigt frihetsberövande kunna undvikas .93

För fängelse som dömts ut i kombination med skyddstillsyn tillämpas inte reglerna om villkorlig frigivning (26 kap. 6 § tredje stycket brottsbalken). Vidare kan verkställigheten inte ske genom intensivövervakning med elektronisk kontroll, vilket framgår av 1 § IÖVL. I övrigt är dock de allmänna reglerna om fängelse som utgångspunkt tillämpliga. Det innebär bl.a. att avräkning av häktningstid ska ske enligt reglerna i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövand e.94

I 30 kap. 11 § brottsbalken anges att skyddstillsyn får förenas med fängelse endast om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller till den tilltalades tidigare brottslighet. Av Högsta domstolens praxis framgår att – trots att brottets art inte nämns i lagtexten – även brottslighetens art kan tala för att skyddstillsyn och fängelse väljs som påfölj d.95

Enligt förarbetena bör möjligheten att förena en skyddstillsyn med fängelse utnyttjas endast i de fall där alternativet är att döma den tilltalade till ett längre fängelsestraff. Avsikten är alltså inte att kombinationen mera allmänt ska användas för att skärpa skyddstillsynspåföljden .96Enligt vad Högsta domstolen har uttalat är det rimligt att anta att syftet med bestämmelsen i 30 kap. 11 § är att beträffande främst unga lagöverträdare skapa en större möjlighet än en vanlig skyddstillsyn erbjuder att undvika ett längre fängelsestra ff.97

93 Se prop. 1978/79:212 s. 55 och 74. 94 Se Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 28 kap. 3 §. 95 Se ”Misshandeln i Delsbo” NJA 2013 s. 922 p. 7. Angående betydelsen av brottslighetens art, se vidare avsnitt 5.2.3. 96 Se prop. 1987/88:120 s. 108. 97 Se ”28:3-fängelset” NJA 2015 s. 1024 p. 35.

Angående var gränsen går för att det ska vara möjligt att förena en skyddstillsyn med fängelse framgår det av Högsta domstolens praxis att om brottslighetens art saknar betydelse för bedömningen bör tillämpningsområdet för påföljdskombinationen börja där det fängelsestraff som annars hade dömts ut hade bestämts till ett år. Ett rimligt antagande är, enligt domstolen, att den yttersta gränsen i dessa fall går ungefär när detta fängelsestraff hade fått lyda på ett år och sex månader. Om också brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet inverkar på påföljdsvalet sänks uppenbarligen denna gräns. Enligt Högsta domstolen bör det dock i sådana fall normalt vara möjligt att tillämpa skyddstillsyn och fängelse till och med ett straffmätningsvärde som motsvarar fängelse i ett år .98

I Högsta domstolens praxis har påföljden skyddstillsyn och fängelse i flera fall använts beträffande lagöverträdare i 18-årsåldern, för att skapa större möjligheter att undvika ett längre fängelsestraff. I rättsfallet ”28:3-fängelset” NJA 2015 s. 1024 dömdes en 18-åring för bl.a. våldtäkt till skyddstillsyn och tre månaders fängels e.99Om påföljden hade bestämts till fängelse skulle straffet ha blivit ett år. I rättsfallet ”Oaktsamhet och art” NJA 2021 s. 536 dömdes en person, som varit 20 år vid gärningstillfället, till skyddstillsyn och en månads fängelse för oaktsam våldtäkt med ett straffmätningsvärde motsvarande fängelse i åtta månader. Den praxis som utvecklats beträffande unga lagöverträdare hängde samman med den särskilt starka presumtion mot fängelse som, enligt 30 kap. 5 § brottsbalken, fram till den 2 januari 2022 gällde i fråga om den som vid brottet ännu inte fyllt 21 år .100Numera är det endast den som har begått brott innan han eller hon fyllt 18 år som särbehandlas vid påföljdsvalet enligt 30 kap. 5 § (se vidare avsnitt 5.2.3).

Högsta domstolen har tillämpat påföljdskombinationen även när det gäller lagöverträdare över 21 år. I rättsfallet ”Flyttkartongen” NJA 2016 s. 859 hänvisade domstolen till den dömdes personliga förhållanden som skäl för att välja skyddstillsyn och fängelse i stället för ett längre fängelsestraff. Den tilltalade dömdes för grovt dopningsbrott med ett straffvärde som motsvarade fängelse i åtta månader. Vid bedömningen beaktades att den tilltalade hade fått lämna sin anställning. Högsta domstolen tog vid påföljdsvalet hänsyn till att det

98 Se ”28:3-fängelset” p. 30. 99 Jfr även NJA 1990 s. 578, NJA 1991 s. 444 och NJA 1994 s. 153. 100 Se ”Tablettförvaringen” NJA 2019 s. 1032 p. 17 samt prop. 2021/22:17.

hade skett en påtaglig förbättring av den tilltalades personliga och sociala situation. Den positiva utvecklingen skulle enligt domstolen kunna brytas om personen ådömdes ett fängelsestraff .101

Sådana förhållanden som enligt 30 kap. 9 § andra stycket 1 och 2 brottsbalken utgör särskilda skäl för skyddstillsyn kan alltså beaktas också när en skyddstillsyn förenas med ett fängelsestraff. Möjligheten att förena skyddstillsynen med ett kortare fängelsestraff erbjuder då ett ytterligare moment av skärpa som kan innebära att det inte är nödvändigt att bestämma påföljden till ett längre fängelsestra ff.102

Med hänvisning till rättsfallen ”28:3-fängelset” NJA 2015 s. 1024, ”Flyttkartongen” NJA 2016 s. 859 och ”Tablettförvaringen” NJA 2019 s. 1032 har Martin Borgeke uttryckt att Högsta domstolens vilsenhet när det gäller tanken bakom 28:3-fängelset och påföljdskombinationens tillämpningsområde är ganska tydlig samt att denna osäkerhet är begriplig med tanke på de svaga förarbetena .103

Göran Nilsson har beskrivit 28:3-fängelse som en ”udda fågel i påföljdssystemet”. Han har påpekat att dess tillämpningsområde framstår som än mer oklart nu när påföljdsbestämningen för yngre lagöverträdare har ändrats och samma hänsyn som tidigare inte längre ska tas till åldern vid mera allvarliga brott (se 29 kap. 7 § tredje stycket brottsbalken i dess lydelse sedan den 2 januari 2022). Enligt Nilsson kan det dock finnas ett utrymme, särskilt när det gäller tidigare ostraffade yngre personer, att utsträcka tillämpningsområdet för 28:3fängelse utöver de gränser som i allmänhet gäller när det föreligger sådana särskilda skäl för skyddstillsyn som anges i 30 kap. 9 § andra stycket 1–3 brottsbalken eller annars finns starka skäl för de t.104

Enligt Brås officiella statistik meddelades 214 domar med påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse under 2023 och 225 sådana domar under 2022.

Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet föreslår i sitt betänkande (SOU 2024:48) att möjligheten att förena skyddstillsyn med fängelse utökas genom att maximitiden för frihetsberövandet höjs från tre till sex månade r.105

101 Jfr även ”Misshandeln i Delsbo” NJA 2013 s. 922. 102 Se ”Den positiva utvecklingen” NJA 2023 s. 1118 p. 34. 103 Se Borgeke, Reflektioner över svensk straffrättspolitik då och nu, SvJT 2023 s. 857. 104 Se Göran Nilsson, 28:3-fängelse – i dag och i framtiden, i Vänbok till Martin Borgeke, 2022 s. 179–202. 105 Se SOU 2024:48 s. 331 ff.

Särskilt om kontraktsvård

Som nämnts ovan kan rätten som ett särskilt skäl för skyddstillsyn i stället för fängelse beakta om missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande som kräver vård eller annan behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts och den tilltalade förklarar sig villig att gå igenom lämplig behandling som enligt en för honom eller henne uppgjord plan kan anordnas i samband med verkställigheten (30 kap. 9 § andra stycket 3 brottsbalken). Skyddstillsyn med en särskild föreskrift om sådan behandling brukar kallas för kontraktsvård.

Enligt förarbetena är kontraktsvård en påföljd avsedd i huvudsak för missbrukare av alkohol eller narkotika. Det angavs dock inte vara uteslutet med kontraktsvårdsarrangemang i andra situationer där förhållandena kräver vård eller annan behandling och det även i övrigt är lämpligt. Som exempel nämndes i propositionen fall av kleptomani, exhibitionism eller vissa former av incest. Avseende de sistnämnda fallen framhölls att det naturligtvis måste krävas att brottet är av förhållandevis lindrig art. Det angavs vidare att kontraktsvård också skulle kunna bli aktuellt i vissa andra fall där brottet står i samband med ett psykiskt insufficienstillstånd av ett eller annat slag, men detta inte är så allvarligt att rättspsykiatrisk vård kommer i fr åga.106För att kontraktsvård ska vara aktuellt krävs att det finns en koppling mellan de faktorer som grundar vårdbehovet och den aktuella brottsligheten.107

Om den planerade behandlingen är av avgörande betydelse för att döma till skyddstillsyn ska rätten, enligt 28 kap. 6 b § brottsbalken, ange i domslutet hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om fängelse i stället hade valts som påföljd .108I ett sådant fall ska det vidare i domen alltid beslutas en föreskrift om den behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa (andra stycket).

Upplysningen om det alternativa fängelsestraffet har, enligt förarbetena, i första hand två syften. Det ska vara vägledande för domstolen, om det i ett senare skede blir aktuellt att undanröja skyddstillsynen därför att den dömde inte fullföljer behandlingen i enlighet med sitt åtagande. Dessutom ska den dömde härigenom på ett på-

106 Se prop. 1986/87:106 s. 35. 107 Se a. prop. s. 36. 108 Man brukar då tala om s.k. äkta kontraktsvård, till skillnad från oäkta kontraktsvård då skyddstillsynen endast förenas med en föreskrift om att följa behandlingsplanen.

tagligt sätt få veta vad han eller hon riskerar i händelse av misskötsamhet. Förordnandet om alternativstraffet kan överklagas. Om den dömde – eller åklagaren – godtar domen i övrigt men är missnöjd med det utmätta fängelsestraffet, kan alltså den frågan föras upp till högre instans. Förbudet mot reformatio in pejus i 51 kap. 25 § rättegångsbalken medför att högre rätt i ett sådant fall på talan av den dömde inte får bestämma ett strängare alternativstraff än vad underrätten har gjort .109

Det är formellt möjligt att förena en skyddstillsyn med både böter och kontraktsvård. Högsta domstolen har dock i rättsfallet NJA 1994 s. 106 uttalat att så inte bör ske annat än i undantagsfall. Om det alternativa fängelsestraffet är relativt kort bör påföljdskombinationen, enligt Högsta domstolen, överhuvudtaget inte komma i fråga.

Av 6 § förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. framgår att om det finns behov av en föreskrift om kontraktsvård ska frivården förbereda denna i samverkan med den misstänkte och andra som berörs samt upprätta ett förslag till behandlingsplan. Förslaget ska alltid utformas i samverkan med socialtjänsten och den som ska svara för behandlingen. Det ska innehålla en utredning om den misstänktes missbruk och andra förhållanden av betydelse för behovet av vård eller annan behandling. Förslaget ska fogas till yttrandet som bilaga och det ska framgå om den misstänkte har godkänt planen.

Behandlingsplanen ska alltså ges in till domstolen och ingå i det underlag som ligger till grund för avgörandet av påföljdsfrågan. I brottsbalkskommentaren har det konstaterats att det av tidsskäl naturligtvis är angeläget att en utredning om eventuell kontraktsvård inleds på ett så tidigt stadium som möjligt och att den bedrivs med viss skyndsamhet. Är den misstänkte häktad i målet är det dock inte säkert att detta alltid hinns med redan under den tid – två veckor från åtalet – inom vilken huvudförhandling normalt ska hållas (jfr 45 kap. 14 § rättegångsbalken). En möjlighet finns emellertid för domstolen att skjuta upp huvudförhandlingen när detta är nödvändigt. Enligt vad som anges i kommentaren bör denna möjlighet tas tillvara i angelägna fall, varvid den tilltalade naturligtvis bör höras i sake n.110

109 Se a. prop. s. 71. 110 Se Bäcklund m.fl. a.a., kommentaren till 30 kap. 9 §.

Det förhållandet att den behandling som en kontraktsvård innefattar ska kunna anordnas i direkt anslutning till verkställigheten av skyddstillsynen innebär att den som ansvarar för vården måste ha åtagit sig att ta emot den dömde. Regelmässigt krävs det dessutom att kommunens socialtjänst har förklarat sig beredd att stå för en del av de kostnader som uppkommer. Allmänt gäller att det ekonomiska ansvaret för den behandling som planeras fördelas så, att Kriminalvården ansvarar för kostnader som avser den tid under vilken den dömde, om han eller hon i stället hade verkställt det alternativa fängelsestraff som anges i domslutet, hade varit intagen i anstalt, medan den tilltalades hemkommuns socialtjänst ansvarar för kostnaderna för tiden därefter .111

I den juridiska litteraturen har det påpekats att det inte sällan förekommer att ansvarsförbindelsen från kommunens socialtjänst är villkorad, exempelvis på så sätt att socialtjänsten förklarar sig ansvara för kostnaderna under en del av den tid som enligt vad som avtalats ska falla på socialtjänsten, exempelvis en månad, men samtidigt upplyser att man därefter kommer att göra en förnyad bedömning. En ansvarsförbindelse av detta slag är alltså inte fullständig och det har påpekats att det från straffrättsteoretiska utgångspunkter finns anledning att vara kritisk mot detta sätt att villkora ansvarsförbindelser för kontraktsvård. Samtidigt har det anförts att det i allmänhet finns goda skäl för domstolen att bedöma saken så, att socialtjänsten har åtagit sig ett kostnadsansvar och att behandlingen således kan anordnas .112 Det kan nämnas att Trygghetsberedningen i sitt slutbetänkande (SOU 2024:54) föreslår att Kriminalvården ska svara för de kostnader som uppkommer vid verkställigheten av kontraktsvård under en tid som motsvarar hela alternativstraffets längd, så att en kommunal ansvarsförbindelse inte ska vara en nödvändig förutsättning för påföljden.

Skyddstillsyn med kontraktsvård kan användas som alternativ till relativt långa fängelsestraff. Någon fixerad straffvärdegräns finns inte men som utgångspunkt gäller att kontraktsvård inte är utesluten när längden av det fängelsestraff som annars skulle ha dömts ut hade varit upp mot två års fängelse, i undantagsfall också något längre. Med hänsyn till att en kontraktsvård kan utformas på många olika sätt och att det som utgångspunkt krävs att den planerade behandlingen är

111 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 566 f. 112 Se a.a., s. 509 f.

tillräckligt ingripande i förhållande till brottslighetens allvar måste det göras en jämförelse mellan brottsligheten och behandlingsplanens utformning i det enskilda fallet. Brottslighetens art tillmäts normalt inte någon avgörande betydelse vid bedömningen av om skyddstillsyn med kontraktsvård kan komma i fråga.113En jämförelse mellan den planerade behandlingen och brottslighetens allvar kan ibland utfalla på så sätt att den planerade behandlingen inte är tillräckligt ingripande, varvid fängelse i regel får dömas ut .114 I den omvända situationen, att den planerade behandlingen framstår som mer ingripande än det alternativa fängelsestraffet, kan det däremot vara möjligt att ändå välja en skyddstillsyn med kontraktsvård i stället för fängelse .115

I rättsfallet ”Kontraktsvård och frihetsberövande” NJA 2024 s. 293 bedömde Högsta domstolen att förutsättningarna var uppfyllda för att döma en tilltalad till skyddstillsyn med kontraktsvård när det fängelsestraff som annars skulle dömts ut uppgick till två år och fyra månader. Att den tilltalade varit häktad i cirka tio månader vägdes in vid bedömningen. Beträffande en annan tilltalad bestämdes påföljden i stället till fängelse. För den personen saknades en av de grundläggande förutsättningarna för kontraktsvård på grund av att en plats på behandlingshem inte skulle vara tillgänglig förrän senare och att Kriminalvården därför inte längre föreslog ett sådant påföljdsalternativ.

Att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till omfattande brottslighet är inget hinder mot att döma till kontraktsvård. Däremot anses det att domstolen inte annat än i undantagsfall bör döma till kontraktsvård om den tilltalade tidigare har dömts till sådan vård och avbrutit denna, åtminstone inte om den förra kontraktsvården ligger någorlunda nära i tide n.116

Av 28 kap. 6 b § tredje stycket brottsbalken framgår att rätten när den dömer till kontraktsvård (med alternativt fängelsestraff angivet) kan ålägga den som ansvarar för behandlingen att anmäla till Kriminalvården och åklagaren, om den dömde allvarligt åsidosätter sina skyldigheter enligt planen. Syftet med en sådan föreskrift om anmälningsskyldighet är dels att bryta den sekretess som annars kan gälla, dels att få till en snabbare procedur när det gäller att ingripa vid misskötsamhet från den dömdes sida. Meddelas inte någon föreskrift om an-

113 Se ”Den ingripande behandlingsplanen” NJA 2023 s. 1086 p. 13 och 14 med hänvisningar. 114 Se ”Den otillräckliga behandlingsplanen” NJA 2006 s. 212. 115 Se ”Den ingripande behandlingsplanen” s. 16 och 17. 116 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 569.

mälningsskyldighet är det på vanligt sätt i första hand Kriminalvården som ska följa utfallet av behandlingen. Myndigheten befrias inte heller från den skyldigheten även om en anmälningsskyldighet föreskrivs för den som svarar för behandlingen .117Vi har ovan beskrivit att Kriminalvården, enligt 28 kap. 8 § brottsbalken, ska begära att åklagaren för talan om undanröjande av en skyddstillsyn vid allvarlig misskötsamhet. Av den bestämmelsen framgår också att det i kontraktsvårdsfallen (med alternativt fängelsestraff angivet) är möjligt för åklagaren att väcka sådan talan även utan begäran från Kriminalvården, om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot vad som gäller enligt behandlingsplanen. I den juridiska litteraturen har anförts att det dock framstår som lämpligt att åklagaren i sådana fall samråder med Kriminalvården. En föreskrift om att sådant samråd ska ske har också tagits in i 8 § förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål .118

I fall som avses i 28 kap. 6 b § brottsbalken får rätten, enligt 6 c §, besluta att den dömde, om han eller hon är häktad i målet, i stället ska omhändertas till dess han eller hon överförts till det behandlingshem eller den vårdgivare som anges i behandlingsplanen. Sådant omhändertagande får inte pågå längre än en vecka.

Av Brås officiella statistik framgår att det under 2023 meddelades 435 domar där påföljden bestämdes till skyddstillsyn med kontraktsvård. Under 2022 rörde det sig om 382 domar. Det bör noteras att den statistiken omfattar fällande domar i tingsrätt, oavsett om domen överklagats. Sett även till avgöranden i högre instans är antalet kontraktsvårdsdomar per år högre. Av Kriminalvårdens årsredovisning framgår att 427 kontraktsvårdspåföljder fullgjordes under 2023 och att 143 sådana påföljder avbröts under samma år. Under 2022 var antalet fullgjorda kontraktsvårdspåföljder 479 och antalet avbrutna 145 .119

Överlämnande till särskild vård av missbrukare

Om den som har begått en brottslig gärning kan bli föremål för vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) får rätten – i stället för att döma till påföljd på vanligt sätt – överlämna

117 Se a. prop. s. 37 ff. och 73 f. 118 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 170. 119 Se Kriminalvården, Årsredovisning 2023, s. 122. Observera att de påföljder som fullgjorts respektive avbrutits under ett visst år kan ha dömts ut under ett tidigare år.

åt socialnämnden eller, i fråga om den som redan är intagen i ett hem där sådan vård meddelas, åt den som förestår hemmet att föranstalta om behövlig vård. Innan rätten beslutar om överlämnande ska socialnämnden eller den som förestår hemmet höras. (Se 31 kap. 2 § första stycket brottsbalken.) Om det i straffskalan för brottet ingår strängare straff än fängelse i ett år får överlämnande ske endast om det föreligger särskilda skäl (andra stycket). För en beskrivning av bakgrunden till regleringen hänvisas till Påföljdsutredningens betänkande .120

För att överlämnande enligt 31 kap. 2 § ska kunna ske måste de rättsliga förutsättningarna för vård enligt LVM vara uppfyllda, vilket brottmålsdomstolen måste pröva. Till ledning för den prövningen har domstolen ett yttrande från socialnämnden eller den som förestår det hem där den tilltalade är intagen. Domstolen är inte bunden av yttrandet, utan måste göra en självständig bedömning. Den bör dock fästa stort avseende vid vad som har angetts och kan inte gärna överlämna till vård om inte nämnden eller föreståndaren förklarat sig vara beredd att anordna såda n.121

Av bestämmelserna i LVM framgår att vård inom socialtjänsten ges en missbrukare i samförstånd med honom eller henne enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453) men att en missbrukare, oberoende av eget samtycke, ska beredas vård enligt LVM (tvångsvård) under de förutsättningar som anges i den lagen (2 § första stycket). För tvångsvårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen, om inte något annat anges i LVM (andra stycket). Enligt 4 § ska tvångsvård beslutas om

1. någon till följd av ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika

eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk,

2. vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller på

något annat sätt, och

3. han eller hon till följd av missbruket

a) utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara,

b) löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller

120 Se SOU 2012:34, band 2, s. 630 ff. 121 Se Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 31 kap. 2 §.

c) kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon när-

stående.

Med begreppet fortgående missbruk avses, enligt förarbetena, såvitt avser alkohol att missbruket ska ha en viss varaktighet. Det får inte röra sig om en tillfällig överkonsumtion även om den i något enskilt fall skulle kunna medföra en så allvarlig hälsorisk som avses i lagen. Missbruk som återkommer i perioder kan omfattas av lagen, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. Med fortgående missbruk av narkotika avses i princip allt injektionsmissbruk samt dagligt eller så gott som dagligt missbruk oberoende av intagningssätt och medel .122

Att vårdbehovet inte kan tillgodoses med stöd av socialtjänstlagen eller på annat sätt innebär inte att vårdinsatser enligt annan lagstiftning först måste ha prövats och misslyckats innan vård enligt LVM kan bli aktuell. Missbrukarens tillstånd kan vara sådant att andra vårdinsatser inte kan avvaktas utan risk för hans eller hennes hälsa .123Lagen avser sådana situationer där missbruket är så omfattande att allvarliga medicinska eller sociala skadeverkningar är nära förestående. Utebliven vård i de situationer som lagen anger kan således leda till att missbrukaren dör, ådrar sig obotliga medicinska skador eller slås ut socia lt.124

Beslut om tvångsvård enligt LVM beslutas av förvaltningsrätt efter ansökan av socialnämnden (5–11 §§). Detta innebär att en dom på överlämnande enligt 31 kap. 2 § brottsbalken inte säkert leder till att vården kommer till stånd. Om förvaltningsrätten skulle ha en annan uppfattning rörande förutsättningarna för tvångsvård enligt LVM än socialnämnden och brottmålsdomstolen kommer vården inte att genomföras .125Det kan också nämnas att den omständigheten att socialnämnden eller behandlingshemmet i yttrandet till domstolen förklarat att man tänker vidta eller inte vidta åtgärder för omhändertagande med stöd av LVM i och för sig inte medför någon skyldighet att handla i enlighet med yttrandet. Även om domstolen beslutar sig för att överlämna den tilltalade till vård enligt LVM kan, när åtgärden aktualiseras, nya omständigheter ha inträtt eller blivit kända som föranleder en annan bedömnin g.126Om det visar sig att vården inte

122 Se prop. 1981/82:8 s. 74 f. samt prop. 1987/88:147 s. 44. 123 Se prop. 1981/82:8 s. 75. 124 Se prop. 1987/88:147 s. 53. 125 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 600. 126 Se Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 31 kap 2 §.

kan genomföras kan rätten, efter ansökan av åklagaren, undanröja förordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd (38 kap. 2 § brottsbalken).

I 46 § LVM finns en särskild åtalsprövningsregel såvitt avser personer som har beretts vård med stöd av den lagen. Om en sådan person är misstänkt för brott, för vilket inte föreskrivs strängare straff än fängelse i ett år och som hör under allmänt åtal, samt har brottet begåtts innan vården påbörjades eller under vårdtiden, ska åklagaren pröva om åtal lämpligen bör ske. Statens institutionsstyrelse eller, om vården har upphört, socialnämnden ska då höras om det inte är obehövligt. Bestämmelsen innebär alltså att åtal kan underlåtas för vissa lindrigare brott som begåtts antingen innan någon togs in för vård enligt LVM eller under vårdtiden. Regleringen har motiverats främst av att det kan vara olämpligt att avbryta ett väl fungerande vårdprogram för att missbrukaren ska undergå straff. Det har också anförts att det kan uppfattas som orättvist mot den som just har avslutat en längre tids LVM-vård och som anstränger sig för att därefter medverka i frivillig vård att man inte tar hänsyn till de t.127

Som nämnts ovan krävs det särskilda skäl för att besluta om överlämnande i fall där det för brottet är stadgat strängare straff än fängelse i ett år (31 kap. 2 § andra stycket). Med tanke på hur straffskalorna ser ut vid de vanligaste brotten innebär denna regel att tillämpningsområdet för överlämnande till vård enligt LVM är tämligen litet .128Någon begränsning med avseende på straffskalans minimum är inte stadgad. Överlämnande till vård enligt LVM är därför möjligt även vid bötesbrot t.129I den juridiska litteraturen har dock anförts att det endast i rena undantagsfall är rimligt att tillämpa 31 kap. 2 § vid bötesbrottslighet. Vidare har konstaterats att det fall där det rent praktiskt kan förekomma att domstolen väljer överlämnande till vård enligt LVM i stället för att döma till skyddstillsyn är det, då den tilltalade redan är föremål för vård av detta slag eller socialnämnden står i omedelbart begrepp att ansöka hos förvaltningsrätten om LVM-vård eller redan har gjort det, men förvaltningsrätten ännu inte har hunnit avgöra frågan. Annars anges regelmässigt skyddstillsyn med en vårdföreskrift vara att föredra. Allmänt sett har också en ökad restriktivitet från kommunernas sida att ta initiativ till missbruksvård enligt

127 Se prop. 1981/82:8 s. 105. 128 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 601. 129 Se Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 31 kap. 2 §.

LVM kunnat noteras. Också härigenom minskas utrymmet för ett överlämnande. I praktiken sker överlämnande enligt denna bestämmelse numera endast i ett fåtal fall per å r.130Under 2023 rörde det sig, enligt vad som framgår av Brås officiella statistik, om tio sådana fall och under 2022 om åtta fall.

Mot bakgrund av att överlämnade till vård enligt LVM inte används som påföljd i någon större utsträckning har Martin Borgeke och Mikael Forsgren ifrågasatt om överlämnandepåföljden verkligen försvarar sin plats i påföljdssystemet. Enligt dem skulle ett avskaffande av möjligheten att överlämna till vård enligt LVM som en brottspåföljd knappast få några negativa följder. I de fall där det inte anses att skyddstillsyn bör komma i fråga finns ju alltid möjligheten att döma till villkorlig dom. Det har anförts att ett sådant påföljdsval kan ha hyggliga skäl för sig om den tilltalade redan är föremål för åtgärder enligt LVM. För den lindrigare brottsligheten finns också alltid möjligheten att döma till böter. Författarna har dock konstaterat att det från domarhåll har framförts att, trots att överlämnande till vård enligt LVM sker sällan, påföljden bör behållas .131

Påföljdsutredningen föreslog i sitt betänkande Nya påföljder (SOU 2012:34) – som inte ledde till lagstiftning annat än i begränsade delar (se vidare avsnitt 5.4.1) – att överlämnande till vård enligt LVM inte längre skulle utgöra en påföljd för brott.

Samsjuklighetsutredningen föreslår i sitt slutbetänkande Från

delar till helhet – Tvångsvården som en del av en sammanhållen och personcentrerad vårdkedja (SOU 2023:5) att en ny tvångsvårdslag-

stiftning ska utformas när det gäller personer som har skadligt bruk eller beroende. Enligt förslaget ska tvångsvård vid skadligt bruk eller beroende regleras i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och LVM upphävas. Som en följd av detta föreslås att också bestämmelsen i 31 kap. 2 § brottsbalken upphä vs.132

Ungdomsövervakning

Som framgått ovan – och som även beskrivs i avsnitt 5.2.3 – finns det en särskild reglering om påföljder för unga lagöverträdare i 32 kap. brottsbalken.

130 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 601 f. samt Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 31 kap. 2 §. 131 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 602. 132 Se SOU 2023:5 s. 205 ff.

Påföljden ungdomsövervakning regleras i 32 kap. 3 a § och i lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning. I 32 kap. 3 a § första stycket anges att den som har begått brott innan han eller hon fyllt 18 år får dömas till ungdomsövervakning om varken ungdomsvård eller ungdomstjänst är tillräckligt ingripande påföljder med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet.

Möjligheten att döma till ungdomsövervakning infördes den 1 januari 2021. Ett viktigt syfte med den nya påföljden var att ge domstolen möjlighet att vid allvarlig brottslighet och i graverande återfallssituationer välja ett påföljdsalternativ som är lämpligt och trovärdigt både i fråga om innehåll och ingripandegrad. För att säkerställa att påföljden har en tillräcklig ingripandegrad skulle den kunna straffmätas .133Genom ändringar som trädde i kraft den 2 januari 2022 förändrades reglernas tillämplighet i flera avseenden för gruppen 18–21 år.134

Enligt förarbetena bör ungdomsövervakning som utgångspunkt kunna väljas när det är fråga om brottslighet med ett straffmätningsvärde som överstiger sex månader men inte uppgår till mer än ett år .135Vidare bör, som nyss framgått, ungdomsövervakning kunna väljas i graverande återfallssituationer. Det kan då vara fråga om brottslighet med ett straffmätningsvärde som något understiger sex månader, men där även den unges tidigare brottslighet ska beaktas vid straffmätningen, vilket kan medföra att varken ungdomsvård eller ungdomstjänst bedöms vara tillräckligt ingripande. Även brottslighetens art bör kunna ha betydelse, låt vara att den betydelsen är mer begränsad än när det gäller vuxna lagöverträdare .136

Det uppställs inte något krav på samtycke från den unge eller dennes vårdnadshavare för att ungdomsövervakning ska kunna väljas som påföljd. Ett sådant påföljdsval ska inte heller styras av någon lämplighets- eller behovsbedömning. Lämplighetsaspekter som tar

133 Se prop. 2019/20:118 s. 41. 134 Se prop. 2021/22:17. 135 Hovrätten för Västra Sverige anförde i sin dom den 10 januari 2022 i mål B 6218-21 att det dock inte finns något absolut hinder mot att döma till ungdomsövervakning vid högre straffmätningsvärden än som motsvarar ett år fängelse. I det målet bedömde hovrätten att det fanns alldeles särskilda skäl för att bestämma påföljden till ungdomsövervakning för brottslighet vars straffmätningsvärde uppgick till omkring ett år och två månader. 136 Se prop. 2019/20:118 s. 42 f.

sikte på den unge och dennes personliga förhållanden kan dock ha betydelse för innehållet i verkställigheten (se ne dan).137

Den som har fyllt 18 år när dom meddelas får dömas till ungdomsövervakning endast om det finns särskilda skäl för det. Den som har fyllt 21 år vid denna tidpunkt får inte dömas till ungdomsövervakning. (Se 32 kap. 3 a § andra stycket.) Särskilda skäl för att döma någon i åldersgruppen 18–20 år till ungdomsövervakning kan exempelvis vara att brottet begåtts före 18 års ålder och att det blir aktuellt att bestämma påföljden kort efter det att den unge fyllt 18 år. Regleringen överensstämmer i detta avseende med vad som gäller för ungdomstjänst .138

Rätten får bestämma tiden för ungdomsövervakning till lägst sex månader och högst ett år (3 a § tredje stycket). Domstolen reglerar alltså påföljdens ingripandegrad genom att bestämma ungdomsövervakningens längd. Tiden ska bestämmas i hela månader utifrån brottslighetens straffvärde och övriga omständigheter som påverkar straffmätningen .139

Den som döms till ungdomsövervakning ska medverka i verkställighetsplanering och följa det som anges i verkställighetsplanen (3 a § fjärde stycket). Av lagen om verkställighet av ungdomsövervakning framgår att det är Kriminalvården som ansvarar för verkställigheten (2 §). Kriminalvården upprättar en individuellt utformad verkställighetsplan efter utredning av den dömdes förhållanden och i samråd med den dömde (7, 10 och 11 §§). Verkställighetsplanen ska innehålla vissa obligatoriska delar. Den dömde ska regelbundet träffa en koordinator och ska normalt vara förbjuden att vistas utanför bostaden under helgnätter (14, 17 och 18 §§) .140Som utgångspunkt ska inskränkningarna i rörelsefriheten kontrolleras med elektroniska hjälpmedel (19 §). Inskränkningarna kan minskas efter halva verkställighetstiden och upphöra helt efter två tredjedelar (20 §). Vidare ska den dömde vara förbjuden att under verkställigheten använda t.ex. narkotika och alkohol, samt vara skyldig att genomgå kontroller av

137 Se a. prop. s. 42. 138 Se a. prop. s. 130. 139 Se a. prop. s. 43 f. 140 Om ett sådant förbud (s.k. helghemarrest) inte bedöms lämpligt med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden eller om en annan inskränkning i rörelsefriheten annars bedöms vara mer ändamålsenlig, kan förbudet ibland i ersättas med ett förbud att under vissa tider vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område, ett förbud att under vissa tider lämna ett särskilt angivet område, eller en skyldighet att under vissa tider uppehålla sig på en särskilt angiven plats (18 § andra stycket lagen om verkställighet av ungdomsövervakning).

att drog- och alkoholförbudet efterlevs (14 och 22 §§). Utöver de nu nämnda obligatoriska delarna får verkställighetsplanen innehålla föreskrifter om boende, skolgång eller annan sysselsättning, fritid, missbruksbehandling, annan vård och behandling, och andra åtgärder som syftar till att förebygga att den dömde återfaller i brott eller på annat sätt utvecklas ogynnsamt (15 §). Enligt vad som framgår av förarbetena kan Kriminalvården i verkställighetsplanen ange exempelvis att den dömde ska medverka i behandling för drog- eller alkoholmissbruk, ha kontakt med psykolog eller terapeut eller delta i psykiatrisk behandling, om den dömde har särskilda behov av detta. Det kan även anges att den dömde ska genomgå program som bedrivs inom socialtjänsten eller Kriminalvården, t.ex. för dem som vill lämna kriminellt umgänge, eller att han eller hon ska delta i strukturerade samtal kring särskilda tema n.141

Av 32 kap. 4 § första stycket brottsbalken framgår att rätten, på talan av åklagare, får undanröja en utdömd ungdomsövervakning om den dömde i väsentlig grad har åsidosatt sina skyldigheter. En ny påföljd ska då dömas ut. Vid lindrigare former av misskötsamhet kan det vara tillräckligt med en varning. Undanröjande kan ske även om påföljden av vissa andra skäl, som inte behöver ha att göra med den dömdes agerande, inte genomförs som planerat (andra stycket).

Som nämnts ovan under rubriken ”Verkställighet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll” är Kriminalvårdens erfarenheter av ungdomsövervakning positiva. Av myndighetens rapport Två

år med ungdomsövervakning, 2023-04-12 (KV 2019–19240) framgår

att under åren 2021 och 2022 dömdes ungdomsövervakning ut som påföljd i 149 fall och att 110 ungdomar genomförde eller påbörjade en ungdomsövervakning under samma tid. Endast i åtta fall hade påföljden undanröjts på grund av misskötsamhet. Det framgår också av rapporten att ungdomskoordinatorerna som arbetar med ungdomsövervakning tycker att arbetet med ungdomarna är meningsfullt och att de upplever att flera av ungdomarna gjort positiva förändringar under sin verkställighet.

Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare har i sitt delbetänkande (SOU 2024:39) lämnat förslag som innebär att ungdomsövervakning ska kunna användas i fler fall än i dag och inkludera fler kontrollmöjligheter. Därtill har utredningen föreslagit att det införs en ny påföljd – utvidgad ungdomsövervakning – som är förenad

141 Se a. prop. s. 60 f.

med rörelseinskränkningar som övervakas med elektronisk kontroll. Enligt förslaget ska verkställighetsplaneringen vid utvidgad ungdomsövervakning göras på ungdomsavdelning i kriminalvårdsanstalt under en tid av två månader. Tiden för utvidgad ungdomsövervakning ska överstiga ett år och får bestämmas till högst tre år.

5.2.3. Val av påföljd

Reglerna om en och gemensam påföljd

Som nämnts i avsnitt 5.2.1 ska domstolen, sedan den fastställt brottslighetens straffvärde – eller i vissa fall straffmätningsvärde – välja påföljd.

Som huvudregel gäller att ett brott ska föranleda endast en påföljd (30 kap. 2 § brottsbalken). Från denna regel finns ett antal undantag. Det i praxis mest tillämpade undantaget finns i 27 kap. 2 § brottsbalken, av vilken följer att villkorlig dom i normalfallet ska förenas med böter. Som framgått av avsnitt 5.2.2 är även vissa andra påföljdskombinationer möjliga.

När någon vid samma tillfälle ska dömas för flera brott är utgångspunkten att en gemensam påföljd ska dömas ut för brotten (30 kap. 3 § brottsbalken). Frågan om hur straffet mäts ut vid flerfaldig brottslighet behandlas i kapitel 10 där vi också gör en översyn av regleringen i det avseendet.

Från regeln om gemensam påföljd finns ett antal undantag. Om det finns särskilda skäl, får rätten för ett eller flera brott döma till böter och samtidigt döma till annan påföljd för brottsligheten i övrigt. Vidare får rätten döma till fängelse för ett eller flera brott samtidigt som den dömer till villkorlig dom eller skyddstillsyn för brottsligheten i övrigt. (Se 30 kap. 3 § andra stycket.) Det sistnämnda undantaget kan aktualiseras exempelvis i den situationen att den tilltalade ska dömas dels för ett brott som med hänsyn till dess art påkallar ett kortare fängelsestraff, dels för annan brottslighet som inte ger skäl för en mer ingripande påföljd än villkorlig dom eller skydds tillsyn.142

Ett annat undantag från regeln om gemensam påföljd gäller påföljdsbestämningen i högre rätt. När högre rätt dömer för brott som prövats i flera domar i lägre rätt, ska brottsligheten i varje sådan dom leda till en särskild påföljd (30 kap. 3 § tredje stycket).

142 Se Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 30 kap. 3 §.

Valet mellan böter och en strängare påföljd

Det är straffvärdet (eller straffmätningsvärdet) som bildar utgångspunkten för domstolens påföljdsval. Som beskrivs närmare i kapitel 9 uttrycks detta normalt som ett antal dagsböter eller ett antal dagar, månader eller år fängelse. Om straffmätningsvärdet motsvarar allmänt fängelseminimum om 14 dagar eller mer brukar man tala om att brottet ligger på fängelseniv å.143Att brottets straffvärde når upp till den nivån innebär emellertid inte att fängelse med nödvändighet ska väljas som påföljd, utan ett fängelsestraff kan ersättas av andra påföljder, företrädesvis villkorlig dom eller skyddstillsyn (se vidare nedan).

Om straffmätningsvärdet motsvarar ett bötesstraff, dvs. om det understiger allmänt fängelseminimum, ska som regel böter dömas ut. Böter kan inte ersättas av en villkorlig dom eller en skyddstillsyn (27 kap. 1 § och 28 kap. 1 §brottsbalken). Däremot kan vissa av vårdpåföljderna aktualiseras även vid brott på bötesnivå. I huvuddelen av fallen är påföljdsbestämningen emellertid i princip redan färdig i och med att straffmätningsvärdet konstaterats ligga på en viss bötesnivå; straffet bestäms då till det antal dagsböter som straffmätningsvärdet ansetts motsvara.

Valet mellan fängelse och villkorlig dom eller skyddstillsyn

Presumtionen mot fängelse

De grundläggande bestämmelserna om valet mellan fängelse å ena sidan och villkorlig dom eller skyddstillsyn å den andra finns i 30 kap. 4 § brottsbalken. Av paragrafens första stycke framgår att rätten vid val av påföljd ska fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därmed markeras att fängelse ska användas i sista hand. Innan fängelse väljs som påföljd ska rätten därför alltid pröva om inte villkorlig dom eller skyddstillsyn är en tillräcklig påföljd. Detta brukar uttryckas så att det finns en presumtion mot att bestämma påföljden till fängels e.144

Av 30 kap. 4 § första stycket brottsbalken framgår också att domstolen ska beakta de s.k. billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken, liksom om den tilltalade har medverkat till utredningen av brott i

143 I SOU 2024:48 föreslås att allmänna fängelseminimum höjs till en månad. 144 Se prop. 1987/88:120 s. 99.

enlighet med vad som anges i 29 kap. 5 a § (se vidare kapitel 12). Dessa omständigheter ska alltså inte bara beaktas vid straffmätningen utan även vid påföljdsvalet och kan således motivera att en mindre ingripande påföljd än fängelse döms ut.

De skäl som får åberopas för att välja fängelse som påföljd anges uttömmande i 30 kap. 4 § andra stycket brottsbalken. Dessa skäl är brottslighetens straffvärde och art samt att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

Brottslighetens straffvärde som skäl för fängelse

Den första omständigheten som kan ge skäl för att döma till fängelse är alltså att brottsligheten har ett högt straffvärde. Det ansågs i förarbetena inte lämpligt att ange en specifik gräns för hur högt straffvärdet ska vara för att motivera ett fängelsestraff. Som riktvärde angavs dock att en presumtion för att döma till fängelse föreligger för brott som vid straffvärdebedömningen anses medföra fängelse i ett år eller mer .145Förarbetsuttalandet har fått stort genomslag i praxis, där den angivna ettårspresumtionen tillämpas tämligen stri kt.146Det kan dock noteras att presumtionen i allmänhet anses gälla i förhållande till det s.k. straffmätningsvärdet, dvs. till det lägre värde som blir resultatet av att den tilltalades ungdom och eventuella billighetsskäl har beaktats .147Presumtionen kan följaktligen sägas innebära att det för brottslighet vars straffmätningsvärde uppgår till fängelse i ett år eller mer normalt döms ut ett fängelsestraff – oberoende av brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet – såvida det inte finns särskilda skäl som med tillräcklig styrka talar för en annan påföljd (se vidare under rubriken ”Särskilda skäl för annan påföljd än fängelse” ).148

Brottslighetens art som skäl för fängelse

Även brottslighetens art kan utgöra skäl för att välja fängelse som påföljd. Konstruktionen med artbrott infördes i samband med 1989 års påföljdsreform (prop. 1987/88:120) och knyter an till tidigare

145 Se a. prop. s. 100. 146 Se bl.a. Borgeke & Forsgren, a.a., s. 392. 147 Se bl.a. ”Den positiva utvecklingen” NJA 2023 s. 1118 p. 9. 148 Se Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 30 kap. 4 §.

praxis enligt vilken vissa brott, främst av allmänpreventiva skäl, ansetts motivera fängelse trots att de inte har ett särskilt högt straffvärde .149Lagstiftningen har sin grund i att straffsystemets allmänpreventiva effekter ansågs kunna tillgodoses om en strängare påföljd regelmässigt tillämpades vid vissa brottstyper .150

Det anses i första hand vara en uppgift för lagstiftaren att i samband med tillkomsten av ny lagstiftning uttala sig om huruvida viss brottslighet utgör artbrott. Utrymmet för att genom rättsutveckling i praxis särbehandla ytterligare brottstyper får således antas vara begränsat. I vissa fall är det dock ofrånkomligt att domstolarna tar ställning till frågan oberoende av om lagstiftaren har gjort det .151I Högsta domstolens praxis återfinns också förhållandevis rikligt med uttalanden i frågan.

Enligt vad som framgår av förarbeten och praxis råder det således en mer eller mindre stark presumtion för fängelse med hänvisning till brottets art vid bl.a. grovt rattfylleri, grov vårdslöshet i trafik och narkotikabrot t.152Detsamma gäller bl.a. i fråga om misshandel ,153våld mot tjänsteman ,154mened, övergrepp i rättssa k155och skattebrott .156Förmögenhetsbrott, såsom stöld och bedrägeri, särbehandlas däremot mer sällan med hänvisning till brottslighetens ar t.157

Det är främst vid straffvärden under ett års fängelse som brottets art får betydelse för påföljdsvalet. Om straffvärdet överstiger denna nivå föreligger, som redan framgått, nämligen en presumtion för fängelse redan av detta skäl. Ett brott förlorar emellertid inte sin artbrottskaraktär bara för att straffvärdet är högt. Således räknas exempelvis rån och våldtäkt regelmässigt till arbrotten trots de höga minimistraffen för dessa brottstyper. Saken får betydelse när straffvärdet visserligen når upp till ett års fängelse, men då den tilltalades ungdom eller billighetsskäl – eller med andra ord straffmätningvärdet – föranleder ett kortare straff. I dessa fall kan således brottets art medföra att det likväl finns skäl att bestämma påföljden till fängelse .158

149 Se a. prop. s. 100. 150 Se ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 p. 22 samt jfr prop. 1987/88:120 s. 35 och prop. 1997/98:96 s. 116. 151 Se bl.a. NJA 2002 s. 265 och ”De kinesiska kullagren” p. 31. 152 Se bl.a. prop. 1993/94:44 s. 34 f. och ”Den positiva utvecklingen” p. 10 och 11 med hänvisningar. 153 Se t.ex. prop. 1992/93:141 s. 28 f. och NJA 2000 s. 17 III. 154 Se bl.a. NJA 2000 s. 116. 155 Se bl.a. NJA 2001 s. 913, NJA 2007 s. 624, prop. 1997/98:96 s. 116 och prop. 2021/22:186 s. 40. 156 Se bl.a. NJA 2003 s. 499. 157 Se ”Den positiva utvecklingen” p. 11. Jfr dock ”Fickstölden” NJA 2009 s. 559. 158 Se t.ex. Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära (2022, version 7, JUNO), s. 47.

Vilka faktorer som kan tala för att ett visst brott bör särbehandlas i påföljdshänseende på grund av dess art är svårt att säga generellt. Av förarbetena kan slutsatsen dras att det åtminstone delvis är fråga om andra förhållanden än sådana som inverkar på straffvärdet. Det kan handla om att den aktuella brottstypen blivit mera utbredd eller elakartad eller att den visat sig svår att förebygga eller upptäcka. Andra relevanta omständigheter kan vara att brottstypen innefattar ett angrepp på den personliga integriteten eller ett åsidosättande av respekten för rättsväsendet och dess företrädare eller att den påverkar möjligheterna att upprätthålla straffsystemets effe ktivitet.159Enligt vad Högsta domstolen uttalat i rättsfallet ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 (p. 32) ligger det nära till hands att se det så, att det rör sig om det särskilda behovet av normbildning som den aktuella brottstypen kan föranleda. Behovet av normbildning kan, enligt vad Högsta domstolen vidare uttalade, ha sin grund exempelvis i att det typiskt sett rör sig om svårupptäckta brott eller att brottstypen innefattar en samhällsfara som inte reflekteras på annat sätt vid påföljdsbestämningen.

Frågan om ett brott ska anses vara av den arten att ett fängelsestraff är påkallat kan emellertid inte enbart avgöras med ledning av den aktuella brottstypen. Denna kan visserligen sägas bilda utgångspunkten för bedömningen, men även brottslighetens karaktär i det särskilda fallet och omständigheterna kring brottet är av betydelse. Utrymmet för individuella bedömningar skiftar dock beroende på brottstypen. Medan gärningar som faller in under vissa brottstyper i princip regelmässigt anses vara av sådan art att det finns skäl att bestämma påföljden till fängelse, såsom vid mened och grovt rattfylleri, anses gärningar inom vissa andra brottstyper i stort sett aldrig vara av det slaget. Styrkan i de skäl som talar för fängelse med hänvisning till brottets art varierar således, såväl mellan brottstyper som inom en och samma br ottstyp.160Saken har också uttryckts så, att olika brott – med utgångspunkt i vilken typ av brott som det rör sig om – har olika artvärde. Med artvärde avses alltså styrkan av skälen för fängelse med hänsyn till brottslighetens art i ett visst f all.161

Som vi återkommer till i det följande samspelar brottslighetens art också med dess straffvärde. Om straffvärdet är lågt krävs det således

159 Se bl.a. prop. 1987/88:120 s. 100, prop. 1997/98:96 s. 117 och Borgeke & Forsgren, a.a., s. 405 ff. 160 Se bl.a. ”Meneden om misshandeln i Bjuv” NJA 1999 s. 561 och ”De kinesiska kullagren” p. 26. 161 Se ”De kinesiska kullagren” p. 26 och 27.

mer av brottslighetens art för att presumtionen mot fängelse ska brytas och vice versa. När brottslighetens straffmätningsvärde motsvarar fängelse i sex månader eller mer, och brottslighetens art talar för att ett fängelsestraff ska väljas, krävs alldeles särskilda skäl för att välja annan påföljd än fängelse och det gäller även om brottslighetens art bara i mindre grad talar för fängelse .162

Tidigare brottslighet som skäl för fängelse

Som skäl för fängelse kan slutligen den tilltalades tidigare brottslighet beaktas. Med tidigare brottslighet avses sådana brott som den tilltalade tidigare har lagförts för. Har det inte skett någon lagföring mellan brotten är det i stället fråga om flerfaldig brottslighet, som behandlas enligt helt andra principer (se vidare kapitel 10).

Liksom när det gäller inverkan av brottets art kan skälen för fängelse med hänvisning till att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott vara olika starka. En omständighet av stor betydelse är tidsfaktorn. Ju snabbare någon återfaller, desto större anledning finns det att skärpa påföljden. Omvänt innebär detta att ju längre tid som har förflutit mellan brotten (eller mellan återfallet och den tidigare domen alternativt frigivningen från det tidigare fängelsestraffet), desto svagare är skälen för att beakta den tidigare brottsligheten vid påföljdsvalet .163Som en riktlinje har i doktrinen angetts att brott som ligger mer är fyra år tillbaka i tiden normalt inte bör tillmätas någon betydelse .164

En annan omständighet som brukar vägas in i bedömningen är förhållandet mellan brotten. Är det fråga om likartad brottslighet talar det i större utsträckning för en skärpning av straffet än om brotten är helt olikartade. Även brottslighetens allvar är av betydelse. Ju allvarligare brottslighet, desto starkare är skälen för att låta tidigare brottslighet påverka påföljdsvalet. Någon riktlinje gällande vid vilka straffvärden som en påföljdsskärpning här kan aktualiseras har dock inte angetts i förarbetena .165

162 Se t.ex. ”Den positiva utvecklingen” p. 10–12. 163 Se prop. 1987/88:120 s. 101, Borgeke & Forsgren, a.a., s. 445 och Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 30 kap. 4 §. 164 Se Borgeke & Forsgren, a.a., a.s. 165 Se prop. 1987/88:120 s. 101, Borgeke & Forsgren, a.a., s. 445 f. och Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 30 kap. 4 §.

En sammanvägning av de skäl som talar för fängelse

Som redan framgått kan skälen för fängelse, brottslighetens straffvärde och art samt den tilltalades tidigare brottslighet, föreligga i olika kombinationer och i större eller mindre utsträckning påverka påföljdsvalet. Vid bedömningen av om den ursprungliga presumtionen mot fängelse ska anses bruten måste således de olika skälen – sedan de värderats var för sig – vägas samman. Detta innebär att om straffvärdet är lågt, krävs det mer av brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet för att presumtionen mot fängelse ska brytas. Om däremot straffvärdet närmar sig ett år krävs visserligen fortfarande att brottslighetens art eller den tidigare brottsligheten ska kunna tillmätas betydelse, dock inte med samma styrka .166Högsta domstolen har också i flera rättsfall uttalat att ju högre straffvärdet är desto mindre krävs det för att brottslighetens art ska anses vara tillräckligt för att motivera ett fängelsestraff .167

Särskilda skäl för annan påföljd än fängelse

Om rätten kommer fram till att det finns skäl för att välja fängelse som påföljd ska den göra en ny prövning om det finns särskilda skäl för att ändå bestämma påföljden till villkorlig dom eller skyddstillsyn. Några absoluta riktlinjer för hur den bedömningen ska göras finns inte utan resultatet måste alltid bero på en avvägning mellan skälen för olika påföljde r.168

En utgångspunkt är att ju starkare presumtionen för fängelse är, desto starkare skäl krävs för att bryta den presumtionen. Om skälen mot fängelse – eller för en icke frihetsberövande påföljd – är särskilt starka eller om det samtidigt finns flera förhållanden som utgör skäl för att välja en icke frihetsberövande påföljd, kan det leda till att även en stark presumtion för fängelse bryts .169

De särskilda skälen för att välja en icke frihetsberövande påföljd i stället för ett fängelsestraff återfinns i 30 kap. 7 § andra stycket och 9 § andra stycket brottsbalken. Där framgår att ett sådant skäl kan vara att det finns förutsättningar att förena den villkorliga domen eller skyddstillsynen med en föreskrift om samhällstjänst. När det

166 Se prop. 1987/88:120 s. 100 och Borgeke & Forsgren, a.a., s. 446 ff. 167 Se bl.a. NJA 2008 s. 653 och NJA 2019 s. 1032. 168 Se ”Den positiva utvecklingen” p. 15 och jfr prop. 1987/88:120 s. 105 f. 169 Se ”Den positiva utvecklingen” p. 18.

gäller skyddstillsyn kan ett annat sådant skäl vara att påföljden kan kombineras med en föreskrift om s.k. kontraktsvård. Beroende på omständigheterna kan det i dessa fall följaktligen finnas utrymme för en icke frihetsberövande påföljd, eftersom nämnda föreskrifter kan göra denna till ett tillräckligt ingripande alternativ till fängelse. Som nämnts i avsnitt 5.2.2 tillämpas samhällstjänst normalt vid straffvärden som motsvarar fängelse upp mot ett år, medan kontraktsvård inte är uteslutet när längden av det fängelsestraff som annars skulle ha dömts ut hade varit upp mot två års fängelse, i undantagsfall också något längre .170

Beträffande skyddstillsyn anges i 30 kap. 9 § andra stycket, som också framgått av avsnitt 5.2.2, två ytterligare skäl som kan medföra att en presumtion för fängelse bryts. Det ena är när en påtaglig förbättring har skett av den tilltalades personliga eller sociala förhållanden i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans eller hennes brottslighet (punkten 1). Det andra är när den tilltalade undergår behandling för missbruk eller annat förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet (punkten 2). Dessa båda skäl avser att omfatta de fall där en framgångsrikt genomförd eller påbörjad rehabilitering skulle spolieras eller allvarligt försvåras av ett fängelsestraff. Syftet med regleringen är framför allt att man inte ska behöva avbryta en utveckling eller en pågående behandling som är önskvärd, också från samhällssynpun kt.171Det finns i förarbetena inte några utgångspunkter angivna för det straffvärdemässiga tillämpningsområdet för skyddstillsyn i nyss nämnda situationer. Enligt vad som framgår av rättsfallet ”Den positiva utvecklingen” NJA 2023 s. 1118 (p. 22) måste skyddstillsyn i dessa fall dock kunna komma i fråga vid straffvärden som överstiger fängelse i ett år.

På liknande sätt som när det gäller de skäl som talar för fängelse måste skälen mot fängelse vägas samman. En omständighet som i sig är otillräcklig för att bryta en presumtion för fängelse kan således i förening med andra omständigheter göra det möjligt att välja en icke frihetsberövande påföljd. Exempelvis kan en påtaglig förbättring av den tilltalades personliga och sociala situation, tillsammans med det förhållandet att en påtänkt skyddstillsyn kan göras mer ingripande

170 Se ”Den positiva utvecklingen” p. 26 och 29 samt jfr prop. 1986/87:106 s. 36 och prop. 1997/98:96 s. 88 ff. 171 Se ”Den positiva utvecklingen” p. 19.

genom att den förenas med samhällstjänst, innebära att det finns utrymme för en sådan påföljdskombin ation.172

Det bör avslutningsvis noteras att bestämmelserna i 30 kap. 7 § andra stycket och 9 § andra stycket inte uttömmande reglerar i vilka fall det kan finnas anledning att frångå en presumtion för fängelse. Att exempelvis billighetsskälen kan beaktas i lindrande riktning vid påföljdsvalet framgår redan av den grundläggande bestämmelsen i 30 kap. 4 § första stycket brottsbalken. För en närmare redogörelse för billighetsskälens betydelse i detta avseende hänvisas till kapitel 12. I detta sammanhang bör också möjligheten att förena en skyddstillsyn med ett kortare fängelsestraff enligt 28 kap. 3 § brottsbalken nämnas. I likhet med kontraktsvårdsfallen kan en sådan påföljdskombination – när den kan anses tillräckligt ingripande och det i det enskilda fallet finns starka skäl för det – väljas i stället för ett längre fängelsestraff (se vidare om denna påföljdskombination i avsnitt 5.2.2).

Valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn

Om det inte finns skäl att välja fängelse som påföljd utifrån straffmätningsvärde, art eller återfall, står påföljdsvalet (såvida inte någon av vårdpåföljderna är aktuell) mellan villkorlig dom och skyddstillsyn. Förutsättningarna för att döma till endera av dessa påföljder framgår av 30 kap. 7 § första stycket respektive 9 § första stycket brottsbalken och har beskrivits närmare i avsnitt 5.2.2. När det gäller valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn har Högsta domstolen uttalat att innebörden av nämnda bestämmelser får antas vara att villkorlig dom är utesluten endast i de fall då det finns särskild anledning att befara att den dömde kan komma att återfalla, medan skyddstillsyn är utesluten endast om det helt saknas anledning att anta att påföljden kan bidra till att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet. Detta innebär att det i många fall finns möjlighet att bestämma påföljden till såväl villkorlig dom som skyddstillsyn. Det avgörande för påföljdsvalet blir då lämplighetsöverväganden av olika s lag.173

Ytterligare en faktor som kan påverka valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn är i vilken mån respektive påföljd kan ersätta ett fängelsestraff. Som angetts i avsnitt 5.2.2 är villkorlig dom och skydds-

172 Jfr det ovan nämnda rättsfallet ”Den positiva utvecklingen”. 173 Se ”Socialkontorsfallet ” NJA 2000 s. 314, ”Skärtorsdagsdomen” NJA 2008 s. 359 och ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559.

tillsyn formellt sett likställda i ingripandegrad. I praktiken är skyddstillsyn generellt sett dock en mer ingripande påföljd. Till detta kommer bl.a. att skyddstillsynen i större utsträckning kan förenas med olika slags föreskrifter som kan ge påföljden ytterligare skärpa. Följden av detta är att det finns ett större utrymme för att använda skyddstillsyn än villkorlig dom som alternativ till fängels e.174

Påföljdsvalet för vissa grupper av lagöverträdare

Inledande anmärkningar

För vissa grupper av lagöverträdare finns särskilda regler för påföljdsvalet, liksom särskilda påföljder som är speciellt anpassade för den aktuella gruppens förutsättningar och behov. Dessa påföljder går gemensamt under benämningen överlämnande till särskild vård och tar sikte på lagöverträdare som är unga, lider av en allvarlig psykisk störning eller är missbrukare. Eftersom påföljdsreglerna beträffande de två förra kategorierna uttryckligen är undantagna från vårt uppdrag kommer vi här endast mycket kort att redogöra för dessa. För en närmare beskrivning av den särreglering som kan aktualiseras i fråga om missbrukare hänvisas till avsnitt 5.2.2, under rubriken ”Överlämnande till särskild vård av missbrukare”.

Unga lagöverträdare

De särskilda reglerna om påföljdsvalet och påföljderna för unga lagöverträdare finns i 30 kap. 5 § och 32 kap.brottsbalken. Delvis gäller olika regler för åldersgrupperna 15–17 år och 18–20 år.

För lagöverträdare som är under 18 år vid tidpunkten för lagföringen bestäms påföljden normalt till någon av de särskilda ungdomspåföljderna i 32 kap. brottsbalken – ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning – eller till böter. Innebörden av och förutsättningarna för ungdomsövervakning har beskrivits i avsnitt 5.2.2. För motsvarande beskrivning av övriga ungdomspåföljder kan hänvisas till Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdares delbetänkande Skärpta regler om ungdomsövervakning och straffreduktion

för unga (SOU 2024:39). Här ska endast nämnas att påföljdsvalet för

174 Se bl.a. ”Socialkontorsfallet”.

de omyndiga lagöverträdarna, liksom för de äldre, styrs av brottslighetens straffmätningsvärde och art och den tilltalades tidigare brottslighet. Påföljden måste således alltid vara tillräckligt (men får inte vara alltför) ingripande med hänsyn till dessa omständigheter. I många fall är även den unges vårdbehov av betydelse för påföljdsvalet.

För den som har begått brott före 18 års ålder får fängelse väljas som påföljd endast om det finns synnerliga skäl (30 kap. 5 § brottsbalken). Domstolarna brukar anse att synnerliga skäl föreligger när straffmätningsvärdet, dvs. straffvärdet minskat med den i 29 kap. 7 § brottsbalken stadgade ungdomsreduktionen, motsvarar fängelse i ett år eller mer – eller när straffmätningsvärdet är lägre men i kombination med brottslighetens art eller återfall motiverar fängelse.175Om domstolen anser att kravet på synnerliga skäl är uppfyllt ska påföljden dock i första hand bestämmas till sluten ungdomsvård (se 32 kap. 5 § brottsbalken). Här ska noteras att det inom Regeringskansliet för närvarande bereds ett förslag enligt vilket unga lagöverträdare framöver i stället ska dömas till fängelse, men straffen verkställas på särskilda ungdomsavdelningar på Kriminalvårdens befintliga anstalter .176

För lagöverträdare som fyllt 18 men inte 21 år vid tidpunkten för lagföringen kan det endast i vissa undantagsfall bli aktuellt att döma till någon av de särskilda ungdomspåföljderna. I stället används normalt de påföljder som gäller för andra vuxna lagöverträdare. Beträffande den som begått brott i åldern 18–21 år fanns tidigare ett krav på särskilda skäl för att döma till fängelse. Efter en lagändring 2022 (prop. 2021/22:17) gäller inte längre några särskilda begränsningar i möjligheten att döma till fängelse för denna ålderskategori.

Rättspsykiatrisk vård

I 30 kap. 6 § och 31 kap. 3 §brottsbalken finns bestämmelser om påföljdsval för lagöverträdare som lider, eller vid gärningstillfället led, av en allvarlig psykisk störning.

Bestämmelsen i 30 kap. 6 § brottsbalken ställer upp en presumtion mot att påföljden bestäms till fängelse för den som har begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning. I det fallet ska

175 Se SOU 2018:85 s. 127 samt jfr bl.a. Ågren, Brottsbalk (1962:700), 30 kap. 5 §, avsnitt 2.2, Synnerliga skäl (omyndiga lagöverträdare), Lexino 2020-01-01 (JUNO). 176 Se SOU 2023:44.

domstolen i första hand välja en annan påföljd. Endast om det finns synnerliga skäl får fängelse dömas ut. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska beaktas om brottet har ett högt straffvärde, om den tilltalade vid tidpunkten för domen saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård, om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt, samt omständigheterna i övrigt. Om den tilltalade till följd av den psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt, får rätten döma till fängelse endast om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd.

I 31 kap. 3 § regleras möjligheten att döma till rättspsykiatrisk vård. En första förutsättning är att den tilltalade vid tillfället för domen lider av en allvarlig psykisk störning. Dessutom krävs att påföljden inte kan stanna vid böter och att det med hänsyn till gärningsmannens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Under vissa förutsättningar får domstolen i anslutning till en sådan påföljd besluta om särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Om det med hänsyn till gärningsmannens tidigare brottslighet eller av andra särskilda skäl är påkallat, får rätten i samband med överlämnande till rättspsykiatrisk vård också döma till annan påföljd, dock inte till fängelse eller överlämnande till annan särskild vård.

5.2.4. Ny påföljdsbestämning efter en tidigare dom

Ny och nyupptäckt brottslighet

I 34 kap. brottsbalken finns regler om hur påföljden ska bestämmas när den tilltalade döms för ytterligare brott som begåtts antingen före en tidigare dom eller efter en tidigare dom, men innan påföljden helt verkställts eller annars har upphört.

Kapitlet fick sin nuvarande utformning genom en lagändring 2016 som innebar att regleringen gjordes mer konsekvent i fråga om hur brott som utgör återfall ska behandlas (prop. 2015/16:151). Det gjordes då en tydlig åtskillnad mellan s.k. nyupptäckt och ny brottslighet. Med nyupptäckt brott avses ett brott som är begånget före en

redan meddelad fällande dom. Påföljden ska då i princip bestämmas som om den tidigare och den tillkommande brottsligheten bedömts i ett sammanhang, enligt de regler om gemensam straffmätning som gäller vid flerfaldig brottslighet. Med nytt brott avses ett brott som är begånget efter en tidigare dom men innan den utdömda påföljden helt har verkställts eller annars upphört. Det nya brottet är därmed att betrakta som återfall i brott och ska behandlas enligt de principer som gäller i sådana fall.

Brytpunkten för bedömningen av om ett tillkommande brott är att betrakta som nytt eller nyupptäckt är den först meddelade (tidigare) domen som är fällande. Om tingsrättens dom i det tidigare målet är fällande är alltså tidpunkten för den domen styrande, och det även om domen överprövas i högre instans efter överklagande. Om emellertid tingsrätten först har ogillat åtalet men hovrätten meddelar en fällande dom, utgör tidpunkten för hovrättens dom brytpunkten.177

Närmare om reglernas tillämpningsområde

Tillämpningsområdet för bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken framgår av kapitlets 1 §. Där kan för det första utläsas att reglerna gäller när påföljden i den tidigare domen bestämts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård. Utanför regleringen faller således tidigare domar där påföljden bestäms till böter eller överlämnande till annan särskild vård. Det krävs inte att den tidigare domen har fått laga kraft. Även överklagade domar kan alltså medföra att reglerna i 34 kap. ska tillämpa s.178

För det andra förutsätts, som redan framgått, att den tillkommande brottsligheten begåtts antingen före den tidigare domen eller efter den domen, men innan påföljden helt verkställts eller annars har upphört. När den sistnämnda tidpunkten infaller är beroende av vilken påföljd det rör sig om och är inte alltid helt lätt att avgöra. När det gäller fängelse är det vanliga emellertid att påföljden upphör när prövotiden för villkorligt medgiven frihet har gått ut, under

177 Se ”Brevinkastet” NJA 2018 s. 574 p. 36 och jfr prop. 2015/16:151 s. 35 och 87. 178 Här kan nämnas att det i 34 kap. 6 § brottsbalken finns en regel som innebär att frågan om påföljd, efter anmälan från åklagaren, i vissa fall kan prövas på nytt när påföljden ändrats av högre rätt.

förutsättning att denna inte längre kan förverkas. Beträffande villkorlig dom och skyddstillsyn upphör dessa påföljder typiskt sett när prövotiden har löpt ut. Vad slutligen gäller ungdomspåföljderna upphör dessa som regel när ungdomskontraktet eller vårdplanen fullföljts (ungdomsvård), när alla ungdomstjänsttimmar genomförts (ungdomstjänst), när tiden för övervakning löpt ut (ungdomsövervakning) eller när vårdtiden upphört (sluten ungdomsvård).

I vissa fall ska även utländska avgöranden beaktas vid tillämpningen av reglerna i 34 kap. brottsbalke n.179Bestämmelserna är tillämpliga också i högre rätt.

När reglerna i 34 kap. är tillämpliga ges tre möjliga sätt för domstolen att hantera den tillkommande brottsligheten på: att bestämma en ny påföljd, att meddela en s.k. konsumtionsdom eller att undanröja den tidigare påföljden och bestämma en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten.

Ny påföljd

Oavsett om det rör sig om ny eller nyupptäckt brottslighet är huvudregeln, enligt 34 kap. 1 § första stycket, att domstolen ska bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten. En konsekvens av denna ordning är att flera påföljder kan komma att verkställas parallellt.

När den nya påföljden avser nyupptäckt brottslighet ska domstolen, enligt 2 §, iaktta att påföljderna tillsammans inte överstiger vad som skulle ha dömts ut för den samlade brottsligheten. Domstolen får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet.

Således ska, som också berörts ovan, straffvärdebedömningen i dessa fall avse den samlade brottsligheten och ske i enlighet med vad som anges i 29 kap. 1 § och principerna för straffmätning vid flerfaldig brottslighet. Med andra ord ska asperationsprincipen tillämpas (se vidare kapitel 10). Om ett fängelsestraff ska dömas ut, ska domstolen alltså ta hänsyn till vad straffets längd skulle ha blivit om domstolen haft att på en gång bestämma straffet både för de brott som prövas i det aktuella målet och de brott som det har dömts för i den eller de tidigare domar som ska beaktas. I allmänhet innebär det att ett fängelsestraff som döms ut med tillämpning av 34 kap. 2 §

179 Se bl.a. ”Rambeslut och nyupptäckt brott” NJA 2022 s. 227.

blir lägre än vad det skulle ha blivit om den bestämmelsen inte hade varit tillä mplig.180

Undantag från huvudregeln om att en ny påföljd ska bestämmas finns i 3 och 4 §§. I dessa bestämmelser anges förutsättningarna för att meddela en s.k. konsumtionsdom – dvs. att besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den tillkommande brottsligheten – eller för att undanröja den tidigare utdömda påföljden och döma till en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten.

Ytterligare ett undantag finns i 1 § tredje stycket, där det framgår att en konsumtionsdom är den enda möjligheten när den dömde undergår fängelse på livstid.

Konsumtionsdom

I 34 kap. 3 § regleras förutsättningarna för att meddela en konsumtionsdom. Av första stycket framgår att en sådan dom får meddelas endast om det är fråga om nyupptäckt brottslighet. Ytterligare en förutsättning är att brottsligheten, vid en jämförelse med den brottslighet som omfattas av den tidigare domen, med hänsyn till påföljden är utan nämnvärd betydelse.

I motiven sägs att endast om det kan konstateras att påföljden i den första processen hade blivit lika ingripande eller endast obetydligt mer ingripande även om det tillkommande brottet hade ingått i bedömningen av det samlade straffvärdet kan det sägas vara utan nämnvärd betydelse i paragrafens mening. Om den tidigare påföljden är ett fängelsestraff på flera år bör, enligt vad som anförs i motiven, ett nyupptäckt brott kunna anses vara utan nämnvärd betydelse om straffvärdet uppgår till någon eller ett par månader. Om däremot det tidigare fängelsestraffet understiger ett år kan inte samma bedömning göras. I sådant fall bör endast brott vars straffvärde understiger fängelse en månad eller ligger på bötesnivå kunna anses vara utan nämnvärd betydelse. I motiven anges vidare att i det fallet den tidigare påföljden är villkorlig dom eller skyddstillsyn krävs att domstolen – om den även haft att ta ställning till den tillkommande brottsligheten – inte hade valt en annan påföljd eller ansett det nödvändigt att förena påföljden med t.ex. böter eller samhällstjänst enligt bestämmelserna i 27 och 28 kap. brottsbalken. Avgörande är alltså om den

180 Se ”GPS-puckarna” NJA 2020 s. 703 p. 27.

utdömda påföljden hade ansetts tillräckligt ingripande även om det tillkommande brottet hade ingått i bedömni ngen.181

Av paragrafens andra stycke framgår att utrymmet för att meddela en konsumtionsdom är större beträffande ungdomspåföljderna.

Som angetts ovan är en konsumtionsdom den enda möjliga lösningen när den dömde undergår fängelse på livstid (34 kap. 1 § tredje stycket).

Undanröjande av tidigare påföljd

I 34 kap. 4 § regleras möjligheten att undanröja en tidigare utdömd påföljd och döma till en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Förutsättningarna är, enligt paragrafens första stycke, att det finns särskilda skäl för ett sådant beslut, att den tidigare domen har fått laga kraft och att domen meddelas innan den tidigare påföljden helt har verkställts.

Särskilda skäl avser i första hand situationer när den senare domen innebär att påföljden i den första domen inte kan verkställas. Om ett undanröjande av den tidigare påföljden inte sker i en sådan situation kommer den dömde i praktiken att undgå påföljd för den brottslighet som omfattas av den tidigare domen. I mer sällsynta fall kan även praktiska eller humanitära skäl hänförliga till den dömde motivera ett undanröjande av den tidigare dome n.182

Ett undanröjande kan ske vid såväl ny som nyupptäckt brottslighet. På liknande sätt som när en ny påföljd döms ut enligt 1 § aktualiserar de olika kategorierna dock olika principer för straffmätningen när den gemensamma påföljden bestäms. Är det fråga om nyupptäckt brottslighet ska det göras en gemensam straffmätning med tillämpning av asperationsprincipen, medan ny brottslighet i stället ska behandlas som ett återfa ll.183

När påföljden för den samlade brottsligheten bestäms ska domstolen vidare ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått till följd av den tidigare domen. Rätten får då döma till fängelse på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet. (Se andra stycket.) Dessutom ska domstolen i vissa fall beakta en eventuell uppgift i den tidigare

181 Se prop. 2015/16:151 s. 89. 182 Se a. prop. s. 90 f. 183 Se Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 34 kap. 4 § och jfr a. prop. s. 91.

domen om vilken strafflängd som skulle ha dömts ut om påföljden då hade bestämts till fängelse (tredje stycket).

Något om tillämpningen i högre rätt

När reglerna i 34 kap. brottsbalken fick sin nuvarande utformning infördes samtidigt en ny bestämmelse i 30 kap. 3 § tredje stycket som utgör ett avsteg från regeln om gemensam påföljd i vissa fall vid prövningen i högre rätt. Bestämmelsen tillkom för att ordningen med skärpt ingripande vid återfall ska upprätthållas även efter överklagande.

Enligt den nämnda bestämmelsen ska högre rätt vid samtidig överprövning av flera underrättsdomar döma ut en påföljd för brottsligheten i varje dom. Om en person av tingsrätten först döms till villkorlig dom och dagsböter för viss brottslighet och därefter för ny brottslighet till exempelvis villkorlig dom och samhällstjänst, ska alltså hovrätten – även om båda tingsrättsdomarna överklagas – inte döma ut en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. I stället ska rätten döma ut en påföljd för brotten i den första tingsrättsdomen och en påföljd för brotten i den andra tingsrättsdomen. Rätten har då möjlighet att tillämpa 34 kap.3 och 4 §§brottsbalken på motsvarande sätt som underrätten i den dom som prövats i respektive fa ll.184

Ytterligare en situation som ska tas upp i detta sammanhang är när det vid hovrättens prövning har tillkommit lagförda brott som har begåtts före eller efter tingsrättens dom. Enligt vad Högsta domstolen har slagit fast i rättsfallet ”Brevinkastet” NJA 2018 s. 574 ska 34 kap. brottsbalken inte tillämpas vid hovrättens påföljdsbestämning i ett såd ant fall.185

Förverkande av villkorligt medgiven frihet

I 34 kap. 5 § brottsbalken finns bestämmelser om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Förverkandemöjligheten aktualiseras i de fall domstolen bestämmer en ny påföljd enligt 1 § eller meddelar en konsumtionsdom enligt 3 §. Vidare förutsätts att den tilltalade fri-

184 Se a. prop. s. 85. 185 Se p. 44 i rättsfallet.

getts villkorligt från fängelse och att den tillkommande brottsligheten har begåtts under den prövotid som därefter gäller.

När de nyss nämnda förutsättningarna är uppfyllda är huvudregeln att hela den villkorligt medgivna friheten ska förverkas. Endast om det finns särskilda skäl kan förverkande underlåtas helt eller delvis. Som särskilda skäl får domstolen beakta

1. om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lindrig

beskaffenhet,

2. om lång tid har förflutit mellan brotten, eller

3. om ett förverkande annars skulle framstå som oskäligt.

Om domstolen inte beslutar om förverkande kan den i stället under vissa förutsättningar förordna om vissa andra åtgärder, bl.a. övervakning eller förlängning av prövotiden. Den kan också meddela en varning. (Se 34 kap. 5 § tredje stycket.)

5.3. Ordningen i några andra europeiska länder

5.3.1. Inledning

Enligt direktiven för vår utredning ska vi göra de internationella jämförelser som kan anses vara relevanta, varvid de nordiska ländernas regleringar särskilt bör uppmärksammas. Det anges att vi i det sammanhanget ska undersöka och beskriva hur påföljdssystemet är utformat i några länder som är jämförbara med Sverige, däribland de nordiska länderna, Tyskland och Storbritannien.

I det här avsnittet beskriver vi huvuddragen i de nämnda ländernas regelverk på påföljdsområdet. Beskrivningen är avgränsad till vad som gäller för vuxna lagöverträdare. Fokus ligger på möjligheten att skjuta upp verkställigheten av ett fängelsestraff under en prövotid. Det bör påpekas att redogörelsen inte omfattar varje detalj eller förekommande undantag, utan syftar till att ge en övergripande bild.

5.3.2. Danmark

Enligt den danska strafflage n186är de allmänna straffen fängelse och böter (§ 31). Om rätten finner att det inte är nödvändigt att ett fängelsestraff verkställs ska den, enligt § 56, i domen förordna att verkställigheten skjuts upp och bortfaller vid prövotidens utgång (villkorligt

fängelse). Det finns inte någon lagstadgad övre gräns för hur långa

fängelsestraff som kan skjutas upp. Enligt vad som framgår av praxis och förarbeten är dock utgångspunkten att villkorligt fängelse kan användas vid strafftider upp till ett år och sex månader, eventuellt med villkor om samhällstjänst (se nedan), om den tilltalade inte tidigare har dömts till villkorligt eller ovillkorligt fängelse för liknande brottslighet. Beroende på omständigheterna, däribland brottets allvar, kan villkorligt fängelse även ådömas den som en gång tidigare har dömts till villkorligt fängelse för liknande brottslighet .187Det finns ett större utrymme för att använda villkorligt fängelse för lagöverträdare under 18 år. Också andra omständigheter hänförliga till den tilltalade, såsom hög ålder eller sjukdom, samt lång handläggningstid kan tala för att villkorligt fängelse ska väljas. Omvänt gäller att det finns anledning att vara återhållsam med att döma till villkorligt fängelse vid mera organiserad brottslighet samt vid personfarliga brott där målsäganden åsamkats allvarlig fysisk eller psykisk skada .188 Enligt förarbetena ska det vid brottslighet av följande slag som utgångspunkt dömas till ovillkorligt fängels e.189– Gängrelaterad brottslighet, – organiserad brottslighet, – rån, – våldtäkt,

186 Straffeloven nr 1360 af 28/09/2022. 187 Att den tilltalade tidigare har dömts till (villkorligt eller ovillkorligt) fängelse talar för att ovillkorligt fängelse ska väljas. Ju kortare tid som förflutit mellan den tidigare domen och gärningstillfället desto starkare är skälen för ovillkorligt fängelse. Flera tidigare fängelsestraff (som inte ligger många år tillbaka) talar i särskilt hög grad för ovillkorligt fängelse. Se Justitsministeriet, Betænkning om strafudmåling, nr 1581, Bind I, s. 137. 188 Se Hansen Jensen, Karnovs lovsamling, 33 uppl. 2017 s. 5844, Lund Madsen & Røn, Strafferet 2, Sanktionerna, 5 uppl. 2024 s. 43 ff. samt den danska regeringens proposition 2014/1 LSF 50. 189 Se den danska riksåklagaren, Rigsadvokatens meddelelse om samfundstjeneste, 14 februari 2024, med hänvisningar.

– vissa fall av våld som inte är grovt (t.ex. om våldet utövats mot någon

som är skyddslös eller om våldet lett till fysiska eller psykiska skador som inte är obetydliga), – grovt våld, – grova vapenbrott, – grova narkotikabrott, – hot mot vittnen, – vissa fall av våld- eller hot mot tjänsteman, – falsk förklaring inför rätten, samt – kursmanipulation och insiderhandel.

Av § 56 andra stycket framgår att prövotiden vid villkorligt fängelse fastställs av domstolen och att den i allmänhet inte får överstiga tre år. I praktiken bestäms den ofta till ett eller två år .190I undantagsfall kan dock en prövotid på upp till fem år beslutas. Under prövotiden ska den dömde avhålla sig från brottslighet och dessutom uppfylla de villkor som rätten har beslutat om. Enligt § 57 kan rätten som villkor besluta att den dömde ska ställas under övervakning under hela eller en del av prövotiden. Dessutom kan rätten, enligt samma bestämmelse, fastställa andra villkor som anses lämpliga, såsom att den dömde ska

1. följa särskilda bestämmelser avseende vistelseplats, arbete, utbild-

ning, fritidssysselsättning eller umgänge med vissa personer,

2. bosätta sig i lämplig bostad eller institution under en angiven

period som inte får överstiga ett år,

3. avhålla sig från missbruk av alkohol, narkotika eller andra droger,

4. underkasta sig behandling mot missbruk av alkohol, narkotika

eller andra droger, om nödvändigt på sjukhus eller institution,

5. underkasta sig en strukturerad och kontrollerad alkoholistbehand-

ling under minst ett år,

6. underkasta sig psykiatrisk behandling, om nödvändigt på sjukhus,

190 Se Lund Madsen & Røn, a.a., s. 47, jfr dock Baumbach & Elholm, Strafferettens almindelige del – Det strafferetlige ansvar, 2 uppl. 2022 s. 489.

7. rätta sig efter tillsynsmyndighetens beslut om inskränkningar i

rådigheten över inkomster och tillgångar samt om fullgörande av ekonomiska förpliktelser,

8. ersätta skada som orsakats av brottet,

9. följa vissa beslut av kommunen, eller 10. följa vissa beslut som gäller bekämpning av ungdomskriminalitet.

För personer som var mellan 18 och 25 år vid tidpunkten för brottet kan även vissa andra villkor uppställas (§ 57 a).

Förordnande enligt § 56 uttrycks i domslutet på så sätt att den tilltalade straffas med fängelse på viss angiven tid. Därefter anges att verkställigheten av fängelsestraffet skjuts upp och bortfaller efter en viss angiven prövotid under förutsättning att den tilltalade inte begår brott under prövotiden. Om rätten även har beslutat om andra villkor anges fullgörandet av dessa som ytterligare förutsättnin gar.191

Om ovillkorligt fängelse är påkallat men den dömdes personliga förhållanden talar för ett villkorligt fängelsestraff kan rätten bestämma att en del av straffet, högst sex månader, ska verkställas medan straffet i övrigt görs villkorligt (§ 58 första stycket). I ett sådant fall anges i domslutet dels den totala strafflängden, dels längden på den del av straffet där verkställigheten skjuts upp samt – i enlighet med vad som beskrivits i föregående stycke – förutsättningarna för att verkställigheten i den delen ska falla bo rt.192

Villkorligt fängelse kan också kombineras med böter (58 § andra stycket).

Om den som dömts till villkorligt fängelse bryter mot de särskilda villkor som beslutats kan rätten utdela en varning, ändra villkoren och förlänga prövotiden eller besluta att det utdömda straffet ska verkställas i anstalt (§ 60). Om den dömde återfaller i brott under prövotiden för villkorligt fängelse är utgångspunkten att ett ovillkorligt straff ska fastställas för den samlade brottsligheten (§ 61 andra stycket). Rätten har dock möjlighet att i stället döma ut ett ovillkorligt straff endast för den nya brottsligheten – eventuellt i kombination med ändrade villkor för det villkorliga straffet – eller döma till ett nytt villkorligt straff för den samlade eller den nya brottsligheten. Av rättspraxis framgår att domstolen ska göra en helhets-

191 Se t.ex. Københavns Byrets dom den 27 november 2018 i mål SS 4-25452/2018. 192 Se t.ex. Københavns Byrets dom den 27 april 2021 i mål SS 2-32143/2020.

bedömning där den ska beakta om det är fråga om likartad brottslighet, om återfallet är snabbt och om det finns ett rimligt förhållande mellan längden av reststraffet och det nya straffet. Även den tilltalades personliga förhållanden ska beaktas .193

Om villkorligt fängelse enligt den ovan beskrivna regleringen inte är tillräckligt kan rätten, om den tilltalade bedöms lämplig för det, döma till villkorligt fängelse med samhällstjänst (§ 62). Förutom att den dömde ska utföra oavlönat arbete, under minst 30 och högst 300 timmar, medför en sådan dom en prövotid på två år och att den dömde ställs under övervakning under prövotiden (§ 63). I förarbetena har angetts att antalet timmar samhällstjänst ska fastställas i förhållande till längden på det villkorliga fängelsestraffet enligt nedanstående tabell. Det har förutsatts att villkorligt fängelse med samhällstjänst undantagsvis kan användas vid strafflängder som överstiger ett år och sex månader, om särskilda omständigheter gör att ett ovillkorligt fängelsestraff inte bör dömas ut .194

Tabell 5.2 Antal timmar samhällstjänst vid villkorligt fängelse i Danmark

Det villkorliga fängelsestraffets längd Antalet timmar samhällstjänst

7–14 dagar

30

20–30 dagar

40

40–50 dagar

60

60 dagar – 3 mån

80

4–5 mån

100

6–7 mån

120

8–11 mån

150

1 år – 1 år och 5 mån

200

1 år och 6 mån – 1 år och 11 mån

250

2 år

300

Källa: Hansen Jensen, Karnovs lovsamling, 33 uppl. 2017 s. 5844.

Vid villkorligt fängelse med samhällstjänst kan rätten, om det anses lämpligt, uppställa sådana villkor som nämnts ovan och som anges i § 57. Villkorligt fängelse med samhällstjänst kan också kombineras med böter eller med ett ovillkorligt fängelsestraff som inte får överstiga tre, eller i vissa fall sex, månader (§ 64). Om den dömde bryter

193 Se Baumbach & Elholm, a.a., s. 491. 194 Se Hansen Jensen, a.a., s. 5849 samt a. prop.

mot villkoret om samhällstjänst eller andra villkor kan rätten, enligt § 66, döma ut ett ovillkorligt fängelsestraff eller besluta att det villkorliga fängelsestraffet ska kvarstå, eventuellt med en förlängning av längsta tid för genomförande och av prövotiden. Om ett ovillkorligt fängelsestraff fastställs ska rätten ta hänsyn till det samhällstjänstarbete som den dömde har utfört.

Enligt § 70 kan den som gjort sig skyldig till vissa särskilt angivna brott dömas till den tidsobestämda påföljden förvaring. För detta krävs för det första att det med hänsyn till brottets karaktär och den tilltalades personliga förhållanden, särskilt tidigare brottslighet, kan antas att den tilltalade utgör en överhängande fara – eller, vid vissa brott, väsentlig fara – för andra personers liv, hälsa eller frihet. För det andra krävs det att användning av förvaring i stället för fängelse är påkallat för att förebygga den nämnda faran. Det ankommer på Åklagarmyndigheten att se till att förvaringen inte upprätthålls under längre tid eller i vidare omfattning än vad som är nödvändigt (§ 72).

Den som döms till en frihetsberövande påföljd för sådan gängrelaterad brottslighet som avses i § 81 a (se vidare kapitel 11), eller för vissa särskilt angivna brott, kan i domen åläggas ett uppehållsförbud på mellan ett och tio år (§ 79 a). Med uppehållsförbud avses förbud mot att röra sig och vistas inom ett eller flera avgränsade områden där brottet i fråga har begåtts eller där den grupp av personer som den dömde är knuten till uppehåller sig. Överträdelse av uppehållsförbud kan bestraffas med fängelse i upp till två år (§ 124).

Av lagen om verkställighet av påföljder m.m .195framgår att den som har dömts till fängelse i upp till sex månader kan ansöka om att få verkställa straffet i sin bostad under intensivövervakning (§§ 78 a–f). Under sådan verkställighet förbjuds den dömde att lämna sin bostad annat än på särskilt angivna tider. Den dömde är även ålagd att följa vissa andra villkor om bl.a. nykterhet, arbete och programverksamhet. Efterlevnaden kontrolleras bl.a. med en elektronisk fotboja.

195 Straffuldbyrdelsesloven, LBK nr 201 af 28/02/2023.

5.3.3. Norge

De straff för vuxna lagöverträdare som finns enligt den norska strafflagen196är fängelse, förvaring, samhällsstraff, böter och förlust av rättigheter (§ 29 ).197Samhällsstraff, böter eller förlust av rättigheter kan också dömas ut tillsammans med ett fängelsestraff (§ 32).

Vid ett fängelsestraff kan rätten, enligt § 34, besluta att verkställigheten helt eller delvis ska skjutas upp under en prövotid (villkorligt

fängelsestraff). Prövotiden ska i allmänhet vara två år, men en längre

prövotid på högst fem år kan fastställas när förutsättningarna för skärpning av straff för återfall är uppfyllda och i andra särskilda fall (andra styck et).198Möjligheten att besluta om en prövotid som är längre än två år används sällan, men det förekommer. I den juridiska litteraturen har det påpekats att behovet av längre prövotider är särskilt stort vid delvis villkorliga fängelsestraff. Det har att göra med att prövotiden i de fallen löper även under den tid som den ovillkorliga delen av straffet avtjänas. Om den ovillkorliga delen uppgår till närmare ett år har det anförts att prövotiden bör bestämmas till tre år, så att den reellt sett blir två år. Det har också anförts att om den ovillkorliga delen överstiger ett år bör prövotiden bestämmas till fyra eller f em år.199

Det finns inte någon övre gräns för hur långa fängelsestraff som kan förklaras villkorliga. Av förarbetena framgår emellertid att avsikten är att villkorligt fängelse endast undantagsvis ska användas vid straff som överstiger ett år. I praxis finns det enstaka exempel på villkorliga fängelsestraff på två år. När det gäller delvis villkorliga fängelsestraff finns det exempel på att den villkorliga delen har uppgått till fler a år.200

Bedömningen av om ett fängelsestraff kan göras villkorligt ska göras med utgångspunkt i gärningens art och grovhet. Vid vissa gärningar medför allmänpreventiva hänsyn att det endast undantagsvis kan bli fråga om villkorligt fängelse. Så är exempelvis ofta fallet när det gäller våld mot tjänsteman. Vid stöld och de flesta andra för-

196 Lov om straff (straffeloven) LOV-2005-05-20-28. 197 Överlämnande till tvångsvård räknas inte som ett straff utan som en annan straffrättslig reaktion (30 §). 198 Det kan nämnas att det också finns en möjlighet för domstolen att skjuta upp utdömandet av straffet under en prövotid (§ 60, se vidare avsnitt 12.3). 199 Se Matningsdal, Straffeloven: Alminnelige bestemmelser, kommentarutgave, 2015, s. 319 ff. Där behandlas också frågan om det är möjligt att fastställa en prövotid som är kortare än två år, vilken fråga besvaras nekande. 200 Se Matningsdal, a.a., s. 296 och 317 f.

mögenhetsbrott finns det däremot generellt sett ett stort utrymme att låta fängelsestraffet vara villkorligt. Vid valet mellan villkorligt och ovillkorligt fängelse kan också förhållanden hänförliga till den tilltalades person – såsom hög ålder, psykiska problem eller funktionshinder – ha betydelse. Detsamma gäller vissa omständigheter som inträffat efter gärningen. I det sistnämnda fallet kan det handla om exempelvis en positiv personlig utveckling som kan raseras av ett ovillkorligt fängelsestraff, sen lagföring, vissa tredjemanshänsyn, arbetsrättsliga följder eller andra rättsliga följder av brot tet.201

Det grundläggande villkoret för villkorligt fängelse är att den dömde inte begår nya brott under prövotiden och därtill kan rätten fastställa särskilda villkor (§ 34 tredje stycket). Den dömde ska alltid åläggas att utge det skadestånd som målsäganden har rätt till och som den dömde anses ha förmåga att betala (§ 35). Därtill kan rätten som ett särskilt villkor besluta att den dömde ska anmäla sig hos polisen vid vissa tidpunkter. Sådan anmälningsplikt ska gälla i ett år om inte rätten beslutar annat. (Se § 36.) Enligt § 37 kan rätten också, beroende på omständigheterna, ålägga den dömde att

a) följa bestämmelser om bostad, vistelseplats, arbete eller utbildning,

b) undvika kontakt med specifika personer,

c) tåla inskränkningar i rådigheten över inkomster och tillgångar samt

uppfylla ekonomiska förpliktelser, såsom att betala obligatoriskt underhållsbidrag,

d) avstå från bruk av alkohol eller andra droger och lämna nödvändiga

drogtester,

e) genomgå behandling mot missbruk av alkohol eller andra droger,

om nödvändigt på en institution,

f) genomföra narkotikaprogram under rättslig övervakning (§ 38)

eller program mot rattfylleri för den som dömts för viss rattfylleribrottslighet och som har problem med alkohol eller annat droger, under förutsättning att den dömde har samtyckt till att genomföra programmen,

g) genomgå psykiatrisk behandling, om nödvändigt på en institution,

h) vistas på ett hem eller på en institution i upp till ett år,

201 Se Matningsdal, a.a., s. 297 ff.

i) bl.a. närvara vid medling i konfliktrådet och fullgöra eventuella

överenskommelser som ingåtts vid ett medlingsmöte,

j) genomföra ungdomsuppföljning i konfliktrådet,

k) delta i möten hos missbruksrådgivningsenheten, eller

l) uppfylla andra särskilda villkor som rätten finner lämpliga.

När rätten dömer till villkorligt fängelse anger den i domslutet – på liknande sätt som görs i Danmark – att den tilltalade döms till fängelse på viss tid, för att därefter ange att verkställigheten av straffet skjuts upp under en viss angiven prövotid samt vilka villkor som gäller.

Enligt § 39 kan rätten besluta att upphäva eller ändra de särskilda villkor som föreskrivits och föreskriva nya särskilda villkor om den dömdes omständigheter motiverar det. Om rätten anser att det är nödvändigt kan den också förlänga prövotiden, dock inte till mer än fem år totalt. När det gäller villkor om narkotikaprogram eller program för rattfylleri kan frivården föra ärendet till domstol med en begäran om ett sådant beslut. Om den dömde allvarligt eller upprepade gånger bryter mot föreskrivna särskilda villkor kan rätten, på yrkande av åklagaren, förordna att straffet helt eller delvis ska verkställas eller besluta om ny prövotid och nya särskilda villkor (andra stycket). Vid återfall i brott under prövotiden kan rätten, under vissa förutsättningar, döma till ett gemensamt straff för den samlade brottsligheten eller ett separat straff för den nya brottsligheten (tredje stycket). I sistnämnda fall kan rätten samtidigt förlänga prövotiden och ändra villkoren för det första straffet.

Det finns inte något formellt hinder mot att döma någon till villkorligt fängelse flera gånger. Vid bedömningen av om villkorligt fängelse ska kunna komma i fråga för den som tidigare har dömts för brott beaktas bl.a. tiden mellan brotten och om brotten är likartade. I praxis utnyttjas möjligheten att döma till villkorligt fängelse vid upprepade tillfällen i förhållandevis stor utsträckning .202

Förvaring kan dömas ut för vissa särskilt angivna brottstyper om

ett fängelsestraff – med hänsyn till risken för återfall i brott – inte anses tillräckligt för att skydda andra personers liv, hälsa eller frihet (§ 40). Ett förvaringsstraff innebär intagning i anstalt på obestämd tid inom vissa tidsramar som ska fastställas (§ 43). Förvaring kan

202 Se SOU 2012:34, bilaga 3, s. 129 f. och Matningsdal, a.a., s. 296.

dömas ut i kombination med förlust av rättigheter (§ 41). Tidigare utdömt fängelse eller samhällsstraff bortfaller när förvaring döms ut (§ 42).

Samhällsstraff liknar föreskrift om samhällstjänst enligt svensk

rätt, men utgör ett självständigt straff. Samhällsstraff kan ersätta fängelsestraff som inte överstiger ett år, om straffets syfte inte talar mot en påföljd i frihet, och gärningsmannen samtycker till detta och är bosatt i Norge, Danmark, Finland, Island eller Sverige (§ 48 första stycket). Kravet på att straffets längd inte överstiger ett år kan frångås om det straff som annars skulle ha dömts ut hade varit helt eller delvis villkorligt, om den tilltalade är under 18 år eller om det annars finns starka grunder som talar för ett samhällsstraff (andra stycket).

Vid ett samhällsstraff kan domstolen besluta att den dömde under verkställighetstiden ska följa Kriminalvårdens föreskrifter om bostad, vistelseplats, anställning, utbildning eller behandling, eller förbud mot kontakt med vissa personer (§ 50). Om särskilda skäl kräver det kan samhällsstraff, enligt § 51, dömas ut i kombination med ovillkorligt fängelsestraff på högst 60 dagar. Av samma paragraf framgår att det också är möjligt att förena samhällsstraff med böter eller förlust av rättigheter.

Kravet på att straffets syfte inte får tala mot en påföljd i frihet är avsett att avgränsa tillämpningsområdet uppåt mot ovillkorligt fängelse, inte nedåt mot villkorligt fängelse. Det nämnda kravet tar sikte på att samhällsstraff inte bör användas vid brott där allmänpreventiva hänsyn är framträdande, såsom vid grövre vålds- eller sexualbrott. Den kategori som oftast döms till samhällstraff är personer som återfaller i vinningsbrott. Samhällstraff används också vid exempelvis narkotikabrott och mindre allvarliga fall av rån .203

Förlust av rättigheter kan avse rätten att inneha en viss befattning

eller att bedriva näringsverksamhet (§ 56). En sådan påföljd kan också bestå av förbud att kontakta en annan person eller att uppehålla sig i vissa områden (§ 57). Förlust av rättigheter kan kombineras med fängelsestraff, samhällsstraff, böter eller förvaring (§ 59).

Den som är dömd till ett ovillkorligt fängelsestraff på upp till sex månader kan ansöka om att få avtjäna straffet genom elektronisk övervakning. En sådan ansökan ska inte beviljas om personen är dömd för sexualbrott, eller för allvarliga eller upprepade våldsbrott, eller om

203 Se Matningsdal, a.a., s. 409 ff.

det gäller våld mot barn eller mot någon som den dömde bor eller har bott tillsammans me d.204

5.3.4. Finland

De allmänna straffen för vuxna lagöverträdare är enligt den finska straff lagen205ordningsbot, böter, villkorligt fängelse, samhällstjänst, övervakningsstraff och ovillkorligt fängelse (6 kap. 1 §).

Innebörden av villkorligt fängelse är att verkställigheten av straffet skjuts upp under en prövotid om minst ett och högst tre år (2 b kap. 3 §). Villkorligt fängelse kan användas vid strafftider på högt två år, om det inte med hänsyn till hur allvarligt brottet är, gärningsmannens skuld sådan den framgår av brottet eller gärningsmannens tidigare brottslighet förutsätts att ovillkorligt fängelse döms ut (6 kap. 9 § första stycket).

Villkorligt fängelse anses vara huvudregeln när straffet är högst två års fängelse, förutsatt att inte de nyss nämnda omständigheterna utgör hinder mot det. Ju allvarligare brottet är desto tyngre väger skälen för ett ovillkorligt straff. Om brottet är så allvarligt att det konkreta straffvärdet närmar sig två år kan utgångspresumtionen redan ha svängt till det motsatta, dvs. för villkorligt straff krävs det särskilda s käl.206

Det viktigaste i bedömningen av brottets allvar är den skada, kränkning eller fara som brottet orsakat. Vid bedömningen av gär-

ningsmannens skuld är det bl.a. av betydelse om personenen agerat

uppsåtligt eller oaktsamhet. Även uppsåtets gradskillnader får relevans .207I Påföljdsutredningens betänkande (SOU 2012:34) angavs bl.a. följande. Det finns inte några brott eller brottstyper för vilka villkorligt fängelse inte kan komma i fråga. I undantagsfall kan dock förstagångsförbrytare dömas till kortare ovillkorliga fängelsestraff med hänvisning till brottets allvar och gärningsmannens skuld. Exempel på brottslighet för vilket detta kan komma i fråga är grovt rattfylleri i kombination med dödsvållande där den tilltalade uppvisat

204 Se Forskrift om straffegjennomføring kap. 7. Se också Kriminalomsorgsdirektoratet, Straffegjennomføring med elektronisk kontroll, Faktaark per februar 2023, Faktaark EK februar 2023 (custompublish.com). 205 Nr 19.12.1889/39. 206 Se Boucht & Frände, Finsk straffrätt – Grundkurs i straffrättens allmänna läror, Polisyrkeshögskolans publikationer – läroböcker, 2 uppl. 30/2020 s. 184 f. och den finska regeringens proposition RP 44/2002 rd s. 208. 207 Se Boucht & Frände, a.a., s. 185.

en mycket hög alkoholkoncentration, vissa sexualbrott av allvarligare karaktär, vissa fall av grov misshandel och grov ekonomisk brottslighet. Även det förhållandet att den tilltalade döms för ett mycket stort antal brott kan motivera ett kortare ovillkorligt fängelsestraff trots att han eller hon tidigare är ostraffad.

I förarbetena har konstaterats att det inte kan anges exakt i lagen vilken relevans tidigare brottslighet ska tillmätas när villkorlighetsfrågan avgörs i samband med ett nytt brott, eftersom situationerna är så avvikande. Då det är fråga om en helhetsbedömning där också brottets svårhet och gärningsmannens skuld ska beaktas har det ansetts omöjligt att ge entydiga tolkningsanvisningar om hur många villkorliga fängelsestraff i följd en gärningsman kan dömas till i de aktuella fallen. Förutom antalet brott och brottens svårhet inverkar även återfallstakten på domstolens prövning. Ju längre tid som har förflutit sedan den tidigare domen, desto mindre betydelse ska återfallet ges. Syftet med att gärningsmannens tidigare brottslighet explicit nämns är emellertid att minska domstolens möjligheter att döma ut flera på varandra följande villkorliga fängelsestra ff.208

Om villkorligt fängelse inte kan anses vara ett tillräckligt straff för brottet kan det, enligt 6 kap. 10 § första stycket, förenas med en

tilläggspåföljd i form av böter eller, om det villkorliga fängelsestraffet

är åtta månader eller längre, samhällstjänst. Enligt andra stycket kan villkorligt fängelse också förenas med övervakning under ett år och tre månader, om

1. detta behövs för att förhindra återfall i brott med beaktande av

gärningsmannens tidigare brottslighet och personliga förhållanden samt de omständigheter som har lett till brottet, eller

2. villkorligt fängelse inte kan anses vara ett tillräckligt straff för

brottet och det villkorliga fängelsestraffet är minst åtta månader.

Tilläggspåföljderna böter och övervakning kan också kombineras (6 kap. 10 § fjärde stycket).

I likhet med vad som gäller i Danmark och Norge dömer domstolen ut ett konkret fängelsestraff vid villkorligt fängelse, men anger att verkställigheten skjuts upp under en bestämd prövotid.209

208 Se a. proposition s. 209. Se också Boucht & Frände, a.a., s. 185. 209 Se Boucht & Frände, a.a., s. 184.

Om den dömde under prövotiden återfaller i brott kan domstolen, under vissa förutsättningar, bestämma att det villkorliga fängelsestraffet ska verkställas. Domstolen kan då bestämma ett gemensamt ovillkorligt fängelsestraff för den tidigare och den nya brottsligheten. (Se 2 b kap. 5 § första stycket.) Domstolen kan också bestämma att det villkorliga fängelsestraffet ska verkställas endast delvis, varvid straffet till övriga delar förblir villkorligt med samma prövotid som tidigare (andra stycket). Det är dock inte obligatoriskt att besluta om verkställighet av det villkorliga straffet och det finns inte heller något hinder mot att döma ut ett nytt villkorligt fängelsestraf f.210

Rättsfallet HD 2016:56 gällde en man som hade dömts för grov misshandel till villkorligt fängelse i ett år och en månad. Han hade ungefär åtta månader efter att han gjorde sig skyldig till den grova misshandeln och ungefär en månad efter att prövotiden för det villkorliga fängelsestraffet hade börjat gjort sig skyldig till misshandel i fyra fall. Den finska Högsta domstolen bestämde att det villkorliga straffet skulle verkställas helt och mannen dömdes till ett gemensamt fängelsestraff på ett år och fyra månader.

En gärningsman kan dömas till en självständig påföljd i form av

samhällstjänst i stället för ett ovillkorligt fängelsestraff på viss tid,

högst åtta månader, om inte ovillkorliga fängelsestraff, övervakningsstraff (se nedan), tidigare samhällstjänststraff, fortsatt brottslig verksamhet eller andra vägande skäl ska anses utgöra hinder för att ett samhällstjänststraff döms ut (6 kap. 11 § första stycket). För att gärningsmannen ska kunna dömas till samhällstjänst krävs det att han eller hon har samtyckt till det och att han eller hon kan antas klara av att utföra samhällstjänst (andra stycket).

Vidare kan, enligt 6 kap. 11 a § första stycket, en gärningsman dömas till ett lika långt övervakningsstraff i stället för ovillkorligt fängelsestraff, högst sex månader, om

1. gärningsmannen på grund av de nyss nämnda kraven i 11 § inte

kan dömas till samhällstjänst,

2. tidigare utdömda övervakningsstraff eller ovillkorliga fängelsestraff

eller det aktuella brottets art inte ska anses utgöra ett hinder för att övervakningsstraff döms ut, och

210 Se Boucht & Frände, a.a., s. 186.

3. övervakningsstraff ska anses motiverat för att upprätthålla eller

främja gärningsmannens sociala färdigheter.

Ett övervakningsstraff innebär en skyldighet för den dömde att, förutom på vissa bestämda tider, stanna i sin bostad eller på någon annan lämplig plats där den dömde vårdas eller vistas i enlighet med planen för strafftiden. Den dömde ska också delta i sådan verksamhet som anvisas honom eller henne. Avtjänandet av övervakningsstraffet övervakas med tekniska anordningar. (Se lag en211om verkställighet av samhällspåföljder 41 §.)

En förutsättning för att övervakningsstraff ska kunna dömas ut är, enligt 6 kap. 11 a § andra stycket strafflagen, att gärningsmannen har samtyckt till det och att de myndiga personer som bor i samma bostad som gärningsmannen av sin egen bestämda vilja har samtyckt till att övervakningsstraffet verkställs i den bostaden. Ytterligare en förutsättning är att gärningsmannen kan åläggas en skyldighet att stanna i sin bostad och att delta i verksamhet som anvisas honom eller henne och att gärningsmannen kan antas klara av övervakningsstraffet. Övervakningsstraff får inte dömas ut utan en plan för strafftiden. Det finns också bestämmelser om hörande av de minderåriga som bor i bostaden och utredning av de minderårigas åsikt.

Vid återfall i vissa särskilt allvarliga brott kan rätten, på yrkande av åklagaren, döma ut ett kombinationsstraff som består av ovillkorligt fängelse på viss tid och en därpå följande övervakningstid på ett år. På kombinationsstraff tillämpas inte de regler som annars gäller om villkorlig frigivning och övervakad frihet på prov. En förutsättning för att ett kombinationsstraff ska dömas ut är att gärningsmannen kan anses vara synnerligen farlig för någon annans liv, hälsa eller frihet. (Se 2 c kap. 11 §.)

5.3.5. Island

De straff som kan dömas ut enligt den isländska straff lagen212är fängelse och böter (31 §). Andra straffrättsliga reaktioner är exempelvis vistelse på behandlingsanstalt (65 §) och förbud mot att utöva viss verksamhet (68 §).

211 10.4.2015/400. 212 Nr 19/1940.

Rätten kan besluta att straffbestämningen eller verkställigheten av ett utdömt straff ska skjutas upp under en prövotid om minst ett och högst fem år (56 §). För vuxna lagöverträdare kan det bli aktuellt endast om den tilltalades situation är sådan att övervakning eller vissa andra åtgärder sannolikt kommer vara effektivare än straff och under förutsättning att brottet inte är sådant att allmänintresset kräver att ett straff döms ut. Uppskov av de nämnda slagen är, enligt 57 §, villkorat av att den dömde under prövotiden inte återfaller i brott. Dessutom kan rätten förena beslutet med villkor om att den dömde t.ex. ska bli föremål för övervakning, följa de bestämmelser om uppehållsplats, utbildning, arbete, kontakt med andra personer eller fritidssysselsättning som övervakaren bestämmer, avhålla sig från missbruk av alkohol och narkotika eller liknande berusningsmedel eller vistas på behandlingshem under högst 18 månader.

Rätten kan besluta att upp till tre månaders fängelse ska vara ovillkorligt, medan andra delar ska vara villkorliga (57 a §).

Enligt 59 § kan prövotiden förlängas och villkoren förändras om den dömde i väsentlig grad bryter mot villkoren. Den sammanlagda prövotiden får dock aldrig överstiga fem år. Om straffbestämning ännu inte har skett kan, enligt den nämnda bestämmelsen, överträdelse av villkoren leda till att rätten mäter ut ett villkorligt eller ovillkorligt straff. Om straffet redan har fastställts kan domstolen i stället besluta att straffet ska verkställas. Vid återfall i brott under prövotiden kan rätten, enligt 60 §, döma till ovillkorligt straff för den nya brottsligheten och låta det villkorliga straffet stå kvar för den tidigare brottsligheten. Annars fastställs ett gemensamt straff för den samlade brottsligheten. Även detta straff kan göras villkorligt.

Elektronisk kontroll kan användas vid utslussning från ovillkorligt fängelsestraf f.213Vi har dock inte hittat någon information om att intensivövervakning med elektronisk kontroll används som verkställighetsform vid ovillkorligt fängelse eller som självständig påföljd.

213 Se Kriminalvården, Nordisk statistik för kriminalvården i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige 2013–2017, s. 5, Nordisk statistik 2013-2017 | Kriminalvården (kriminalvarden.se).

5.3.6. Tyskland

De straff som kan dömas ut enligt den tyska strafflage n214är dels fängelse och böter, dels tilläggsstraff i form av körförbud (§§ 38–44). Det finns också en särskild rättsverkan i form av förlust av vissa rättigheter, såsom rätten att inneha offentligt ämbete och rösträtten (§ 45).

Vid fängelsestraff på högst ett år kan rätten, enligt § 56, skjuta upp verkställigheten av påföljden under en prövotid, om det finns anledning att tro att själva domen kommer att utgöra en tillräcklig varning till den dömde och att denne kommer att avstå från att begå nya brott utan att behöva avtjäna fängelsestraffet. Om det finns särskilda omständigheter kan domstolen även skjuta upp verkställigheten av ett fängelsestraff som uppgår till mer än ett men högst två år (andra stycket). Vid ett fängelsestraff på minst sex månader får verkställigheten inte skjutas upp om försvaret av rättsordningen kräver det (tredje stycket). Uppskov med verkställigheten av påföljden får inte begränsas till en del av påföljden (fjärde stycket). Med den uppskjutna verkställigheten följer en prövotid på mellan två och fem år (§ 56 a).

Domstolen kan föreskriva villkor och föreskrifter som ska gälla under prövotiden, bl.a. om skadeståndsskyldighet, anmälningsskyldighet, kontaktförbud eller behandling (§§ 56 b och c) Vidare ska domstolen besluta att den dömde ska stå under övervakning under hela eller delar av prövotiden, om det anses nödvändigt för att hindra honom eller henne från att återfalla i brott (§ 56 d).

Domstolen kan besluta att det uppskjutna straffet ska verkställas om den dömde begår nya brott under prövotiden eller bryter mot de villkor eller föreskrifter som har beslutats. Ett sådant beslut ska dock inte meddelas om det är tillräckligt att föreskriva ytterligare villkor eller föreskrifter eller att förlänga prövotiden eller övervakningstiden (§ 56 f).

Elektronisk övervakning med fotboja (Elektronische Aufenthaltsüberwachung, EAÜ) kan under vissa omständigheter användas under villkorlig frigivning (§ 68 b) och på vissa håll som alternativ till häktning .215Vi har dock inte hittat någon information om att intensivövervakning med elektronisk kontroll används som verkställighetsform vid ovillkorligt fängelse eller som självständig påföljd.

214 Strafgesetzbuch. 215 Se den tyska riksdagens rapport Einzelaspekte der elektronischen Aufenthaltsüberwachung im Strafrecht, 2021, WD-7-109-21-pdf-data.pdf (bundestag.de).

5.3.7. England

Bland de påföljder som kan dömas ut enligt den engelska strafflage n216finns, utöver böter och fängelse, en form av varning/påföljdseftergift (discharge) som antingen kan vara villkorad av att den dömde inte begår nya brott (conditional discharge) eller inte villkorad (absolute discharge). För brott som inte är så allvarliga att endast fängelse utgör en tillräcklig reaktion kan en frivårdspåföljd (community sentence) dömas ut. Vidare finns det en särskild påföljd (extended sentence) som syftar till att skydda allmänheten från den som dömts för särskilt allvarliga vålds- eller sexualbrott eller för terroristbrott och som domstolen bedömt som särskilt farlig. Vid sidan av att döma ut en påföljd kan rätten också besluta om särskilda rättsverkningar (ancillary orders) bestående i bl.a. åläggande av skadeståndsskyldighet, körförbud, kontaktförbud eller näringsförbud.

Enligt engelsk rätt har domstolarna stora diskretionära möjligheter vid bestämmande av påföljd. De har dock att beakta de riktlinjer som utfärdas av the Sentencing Council (SC). SC är ett självständigt men författningsreglerat organ som fastställer detaljerade riktlinjer för straffmätning och påföljdsval (sentencing guidelines). Riktlinjerna är bindande för domstolarna i den meningen att de får avvika från dem endast om det är ”in the interest of justice”, vilket måste motiveras särskilt.

En community sentence (även kallad community order) kan inbegripa upp till 14 olika föreskrifter (requirements) som bestäms med utgångspunkt i brottet och den tilltalades personliga förhållanden. Föreskrifterna är bl.a. samhällstjänst, programverksamhet, utegångsförbud, förbud att vistas på viss plats eller inom visst område samt olika typer av behandling. Rätten kan besluta om en föreskrift eller flera föreskrifter i kombination. Om utegångsförbud eller vistelseförbud beslutas kan rätten samtidigt förordna att efterlevnaden ska kontrolleras elektroniskt (electronic monitoring).

Om den dömde vid fler än ett tillfälle på ett oacceptabelt sätt bryter mot föreskrifterna, blir han eller hon på nytt föremål för domstolsprövning. Domstolen kan då förstärka innehållet i påföljden genom att lägga till fler eller mer ingripande föreskrifter eller –

216 Sentencing Act 2020.

om inte det anses tillräckligt – bestämma en ny påföljd, exempelvis fängels e.217

För det fall brottet är så allvarligt att ett fängelsestraff måste dömas ut, men fängelsestraffets längd uppgår till högst två år, finns det möjlighet att skjuta upp verkställigheten av straffet i upp till två år (suspended sentence). Den uppskjutna verkställigheten villkoras då av att den dömde sköter sig och att särskilda föreskrifter uppfylls. Föreskrifterna är i allmänhet desamma som vid community order. Överträdelser av villkoren eller återfall i brott kan föranleda att det uppskjutna straffet måste verkställas i anstalt och att ett till straff döms ut för den nya brottsligheten.

I sentencing guidelines framhålls att suspended sentence inte får användas som en strängare form av community order, utan endast när alternativet annars hade varit ett ovillkorligt fängelsestraff. Enligt vad som anförts i den juridiska litteraturen förekommer det emellertid att domstolar felaktigt använder suspended sentence trots att det inte finns tillräckliga skäl att döma till fängelse .218 I sentencing guidelines listas också ett antal omständigheter som talar för respektive mot att verkställigheten av ett fängelsestraff skjuts upp. Som skäl för anges realistiska utsikter till rehabilitering, starka förmildrande omständigheter av personligt slag samt att ett frihetsberövande skulle ha stor negativ inverkan på tredje man.

Vi har inte hittat någon information om att uppskjuten verkställighet kan begränsas till en del av straffet.

5.3.8. Sammanfattande jämförelse

I samtliga länder som behandlats ovan är det alltså möjligt för domstolen att genom domen förordna att verkställigheten av ett fängelsestraff skjuts upp under en prövotid. Gällande när detta får ske finns det i Finland och Tyskland lagstadgade övre gränser med avseende på fängelsestraffets längd, på två respektive ett år. I England följer det av sentencing guidelines att fängelsestraffets längd får uppgå till högst två år om verkställigheten ska kunna skjutas upp. I Danmark, Norge och Island finns det inte några lagstadgade övre gränser för

217 Se SOU 2012:34, bilaga 3, s. 161. 218 Se Ashworth & Kelly, Sentencing and criminal justice, s. 230 ff.

hur långa fängelsestraff som kan skjutas upp, samtidigt som vissa begränsningar följer av förarbeten och rättspraxis.

I samtliga länder är det ett grundläggande villkor att den dömde inte återfaller i brott under prövotiden. Dessutom finns det i alla de behandlade rättsordningarna en möjlighet för domstolen att meddela föreskrifter av olika slag som den dömde måste iaktta under prövotiden. Hur lång prövotiden kan vara varierar mellan de olika länderna.

I samtliga länder kan återfall i brott under prövotiden leda till att det tidigare villkorliga straffet måste verkställas – och eventuellt att ett ovillkorligt fängelsestraff döms ut för den samlade brottsligheten – samtidigt som detta inte är obligatoriskt. Vidare tycks det inte i någon av rättsordningarna finnas något hinder mot att i en sådan återfallssituation på nytt döma till ett villkorligt fängelsestraff.

I Danmark och Norge kan ovillkorliga fängelsestraff på upp till sex månader i vissa fall, under liknande förutsättningar som gäller i Sverige, verkställas genom s.k. fotboja. I Finland utgör en sådan hemarrest i stället en självständig påföljd (övervakningsstraff) som kan dömas ut av domstol. Även i England kan rätten besluta om elektronisk övervakning, men inte som självständig påföljd utan som villkor vid en föreskrift om utegångsförbud eller vistelseförbud i samband med att en frivårdspåföljd döms ut.

5.4. Tidigare överväganden och diskussioner om ett förändrat påföljdssystem

5.4.1. Lagstiftningsärenden

Frivårdskommittén

Frivårdskommittén föreslog i sitt delbetänkande Frivårdspåföljder (SOU 1981:90) att villkorligt fängelse skulle införas i påföljdssystemet. Förslaget innebar att domstolen – i likhet med vad som gällde före brottsbalkens ikraftträdande – skulle kunna mäta ut ett fängelsestraff, men samtidigt medge anstånd med verkställigheten under en prövotid.219Anstånd skulle kunna medges helt eller delvis. I det sistnämnda fallet skulle den del av straffet där anstånd inte beviljas kunna uppgå till högst tre månader. Enligt förslaget skulle villkorligt fängelse vara en självständig påföljd som i stränghetshänseende skulle placeras mellan

219 Jfr 1906 års lag om villkorlig straffdom som behandlas bl.a. i SOU 2012:34, band 2, s. 156 f.

skyddstillsyn och ovillkorligt fängelse. Villkorlig dom – som i stället skulle benämnas straffvarning – och skyddstillsyn skulle fortfarande finnas kvar som självständiga påföljder.

Enligt förslaget skulle villkorligt fängelse förekomma i två former, med eller utan övervakning. Villkorligt fängelse utan övervakning skulle helt sakna verkställighetsinnehåll, medan villkorligt fängelse med övervakning snarast skulle motsvara skyddstillsyn. Avgörande för valet mellan de två formerna skulle vara den dömdes behov av tillsyn. Prövotiden skulle räknas från dagen för domen och vara två år eller, om det utmätta straffets längd var sex månader eller kortare, ett år. Övervakningstiden skulle alltid vara ett år och skulle som utgångspunkt börja löpa från prövotidens början. Rätten skulle dock få förordna att övervakningen skulle anstå till dess att domen vunnit laga kraft mot den dömde.

Vid ett delvis villkorat fängelsestraff med övervakning skulle rätten, om förhållandena påkallade det, få förordna att den del av straffet som skulle avtjänas i anstalt skulle gå i omedelbar verkställighet.

Vid återfall i brott skulle som utgångspunkt det villkorliga anståndet förverkas och ett ovillkorligt fängelsestraff dömas ut. Domstolen skulle då göra en ny påföljdsbestämning avseende både den gamla och den nya brottsligheten. Om rätten trots allt bedömde att den tilltalade åter skulle dömas till kriminalvård i frihet, skulle det tidigare utdömda villkorliga fängelsestraffet undanröjas och ett nytt sådant straff dömas ut.

Kommittén avvisade tanken på intensivövervakning som en särskild påföljd och menade att det i stället borde finnas möjlighet att under vissa förutsättningar utöva en särskilt intensiv tillsyn av den dömde inom ramen för skyddstillsyn.

En majoritet av de remissinstanser som yttrade sig över kommitténs förslag ställde sig från principiella utgångspunkter positiva till tanken att införa någon form av villkorligt fängelse. Många förordade dock långtgående ändringar i förslaget. Bland annat föreslogs att skyddstillsyn och villkorlig dom skulle avskaffas och ersättas av villkorligt fängelse med eller utan övervakning. Ett inte obetydligt antal remissinstanser avstyrkte förslaget.

Frågan om villkorligt fängelse togs upp i den proposition (prop. 1982/83:85) som behandlade dels Frivårdskommitténs nyss nämnda betänkande, dels Fängelsestraffkommitténs delbetänkande (SOU 1981:92) om villkorlig frigivning. I propositionen konstaterades

att förslaget innebar att skyddstillsyn och villkorligt fängelse med övervakning skulle få ett tämligen likartat verkställighetsinnehåll samt att villkorlig dom och villkorligt fängelse utan övervakning skulle ha stora likheter. Mot den bakgrunden pekade departementschefen på risken att det föreslagna systemet skulle bli svårt att hantera i den praktiska tillämpningen och att en ojämn och varierande praxis när det gäller påföljdsval skulle uppstå. Det anfördes också att problem skulle kunna uppkomma på verkställighetsstadiet, där man skulle få skilda kategorier av övervakningsklientel. Som framgått ovan hade det vid remissbehandlingen föreslagits att skyddstillsyn och villkorlig dom skulle avskaffas och ersättas med villkorligt fängelse. Enligt departementschefen kunde man dock ställa sig frågan om fördelarna med en sådan ordning skulle vara så påtagliga i förhållande till det gällande systemet att de ingripande ändringar i regleringen som skulle behövas var tillräckligt motiverade. Departementschefen tog därefter upp en annan lösning som inte hade diskuterats av Frivårdskommittén eller under remissbehandlingen. Tanken var att i stället för att införa villkorligt fängelse ge domstolen möjlighet att vid utdömande av villkorlig dom eller skyddstillsyn lämna uppgift i domen om hur långt fängelsestraff som i det särskilda fallet skulle ha dömts ut, om fängelse hade valts i stället. För denna lösning fanns det emellertid inte tillräckligt beredningsunderlag. Departementschefens slutsats var, trots de nämnda invändningarna, att många skäl talade för att det skulle innebära klara fördelar att införliva villkorligt fängelse i brottsbalkens påföljdssystem, men att frågan skulle skjutas på framtiden. Det ansågs nämligen finnas anledning att avvakta Frivårdskommitténs och Fängelsestraffkommitténs då kvarstående uppdrag innan slutlig ställning togs till om villkorligt fängelse borde införas i påföljdssystemet .220

I sitt slutbetänkande Nya alternativ till frihetsstraff (SOU 1984:32) föreslog Frivårdskommittén att kontraktsvård skulle införas i påföljdssystemet i form av villkorligt fängels e.221

Ordningen med kontraktsvård som en typ av kvalificerad föreskrift vid skyddstillsyn infördes på grundval av kommitténs betänkande .222Gällande frågan om att införa konstruktionen villkorligt fängelse anslöt sig departementschefen dock till de invändningar

220 Se prop. 1982/83:85 s. 57 ff. 221 Se SOU 1984:32 s. 133 ff. 222 Se prop. 1986/87:106 s. 37 ff.

som tidigare hade uttalats vid behandlingen av delbetänkandet och som angetts ovan.223Departementschefen anförde vidare att det kunde ifrågasättas om en reform av det aktuella slaget motiverade ett så pass kraftigt ingrepp i påföljdssystemet som förslaget innebar. I stället stannade departementschefen vid att kontraktsvård skulle utgöra en kvalificerad föreskrift vid skyddstillsyn och att domstolen, om den planerade behandlingen i avgörande grad bidragit till att domstolen bestämt påföljden till skyddstillsyn, skulle ange i domslutet hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd .224Bestämmelserna om kontraktsvård inordnades sedan – utan sakliga ändringar – i 1989 års påföljdsreform .225

Fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande Påföljd för brott (SOU 1986:13–15) innehöll inte något förslag om villkorligt fängelse. Frågan om villkorligt fängelse bör införas har dock ingått bland de frågor som övervägts i betänkandena från Straffsystemkommittén (SOU 1995:91) och Påföljdsutredningen (2012:34), vilka behandlas närmare i det följande.

Straffsystemkommittén

Uppdraget

1992 tillsattes en kommitté som fick i uppdrag att göra en genomgripande översyn av brottsbalkens påföljdssystem (dir. 1992:47). En utgångspunkt för reformen skulle vara en minskad användning av fängelsestraff och att andra påföljdsalternativ därför skulle behöva utvecklas och förbättras.

I uppdraget ingick bl.a. att överväga om villkorligt fängelse borde införas som påföljd och lämna förslag om förutsättningarna för olika former av villkorligt fängelse. En viktig fråga i det sammanhanget var, enligt direktiven, hur lång prövotiden vid villkorligt fängelse bör vara. Departementschefen pekade på att en möjlighet kan vara att ge utrymme för att anpassa prövotidens längd efter bl.a. brottets straffvärde. En annan fråga som departementschefen tog upp var vilken reaktionen bör vara i de fall där den som är dömd till villkorligt fängelse missköter sig under prövotiden.

223 Se prop. 1982/83:85 s. 57 ff. 224 Se a. prop. s. 40 ff. 225 Se prop. 1987/88:120 s. 107.

Kommittén skulle också överväga möjligheterna till någon form av straffmätning vid användningen av icke frihetsberövande påföljder och behovet av regler om dessa påföljders inbördes stränghet. Det ingick dessutom i uppdraget att överväga om någon form av elektronisk övervakning av dömda borde införas, antingen som en särskild föreskrift inom ramen för en icke frihetsberövande påföljd eller som en självständig påföljd. Vidare skulle kommittén se över systemet med villkorlig frigivning.

Allmänt om kommitténs förslag

Kommittén antog namnet Straffsystemkommittén och presente- rade sina överväganden i betänkandet Ett reformerat straffsystem (SOU 1995:91). Kommittén ansåg det vara ett övergripande mål att se till att påföljdssystemet tillgodoser de krav på proportionalitet, rättvisa, klarhet, förutsebarhet och konsekvens som måste ställas samt att det präglas av humanitet. En utgångspunkt var alltså att fortsätta på den väg som stakades ut genom 1989 års påföljdsbestämningsreform (prop. 1987/88:120). Ett viktigt mål för den nya reformen var att skapa ett sammanhållet system med olika straff, vilkas användning i det enskilda fallet skulle styras av samma typ av kriterier. Att minska användningen av fängelsestraff var ett annat viktigt mål. För att en sådan målsättning skulle kunna nås behövdes det, enligt kommittén, dels bärkraftiga alternativ till fängelse, dels tydliga kriterier som klargör i vilka situationer som domstolen ska använda de olika straffen .226

De förslag som lämnades innebar att i princip samma kriterier – brottets straffvärde och art samt den tilltalades tidigare brottslighet – skulle styra valet av samtliga straff. Prognostiska och behandlingsinriktade kriterier som tar sikte på lagöverträdarens behov av straff och dess verkan i framtiden ansågs av flera skäl vara olämpliga. När det gäller brottets straffvärde och art betonade kommittén vikten av att en helhetsbedömning görs. Resultatet av denna samlade bedömning benämndes brottets karaktär. Enligt förslaget skulle det anges i lagtexten att bedömningen av ett brotts karaktär ska grundas på dess straffvärde men att rätten, om det är påkallat, därjämte får beakta intresset av att för brott av viss art ådöma en särskilt sträng form av straff. Brottets karaktär skulle vara utgångspunkten för straffvalet

226 Se SOU 1995:91, del II, s. 59 f. och 113 ff.

samtidigt som återfall i brott normalt skulle leda till strängare straff. Utgångspunkten skulle vara att domstolen alltid ska välja ett så lite ingripande straff som m öjligt.227

Enligt kommitténs förslag skulle reaktionerna mot brott genomgående benämnas straff. Begreppet påföljd skulle alltså inte användas .228De olika straffen för vuxna lagöverträdare skulle rangordnas i stränghetshänseende efter graden av ingripande som de innebär. Villkorligt fängelse skulle däremot inte införas. Enligt förslaget skulle straffen vara självständiga och bedömas i ordningen böter, prövotidsstraff, över-

vakningsstraff, samhällstjänst, fängelse genom elektronisk övervakning

och fängelse i anstalt. Samhällstjänst och elektronisk övervakning – som dittills förekommit som försöksverksamhet – skulle alltså införas i det ordinarie systemet och elektronisk övervakning skulle bli ett straff i stället för en verkställighetsform. Kontraktsvård skulle utgöra ett alternativ till samhällstjänst och de två formerna av fängelse. I stränghetshänseende skulle därför kontraktsvården inte graderas på annat sätt än att det skulle vara att bedöma som ett strängare straff än övervakningsstraf f.229

Straffsystemet enligt förslaget kan beskrivas som en ”trappa”. För de fall böter inte är tillräckligt ingripande skulle prövotidsstraff ligga i botten och därefter skulle övervakningsstraff, samhällstjänst, fängelse genom elektronisk övervakning och fängelse i anstalt komma som efter hand allt strängare straff. Kontraktsvård skulle utgöra ett ”parallellt” trappsteg till samhällstjänst och de två formerna av fängelse upp till strafftider på – i normalfallet – två å r.230

Vid straffmätningsvärden på åtta månader eller lägre skulle det råda en presumtion för prövotidsstraff eller övervakningsstraff. De straffen svarade i princip mot de befintliga påföljderna villkorlig dom respektive skyddstillsyn och skulle kunna kombineras med böter. Övervakningsstraffet skulle dessutom innefatta ett obligatoriskt deltagande i någon form av påverkansprogram. Avgörande för valet mellan prövotidsstraff och övervakningsstraff skulle vara om den tilltalade tidigare hade gjort sig skyldig till brott. Valet skulle alltså inte styras av prognostiska kriterier eller behovskriterier, utan det avgörande skulle i stället vara tillbakablickande kriterier. Domstolen skulle därför normalt sett inte ha behov av någon personutredning

227 Se a.a., s. 128 ff. 228 Se a.a., s. 116 ff. 229 Se a.a., s. 126 ff. 230 Se a.a., s. 126 f.

för att kunna döma till övervakningsstraff .231Vid straffmätningsvärden som är högre än fängelse i åtta månader men lägre än ett år skulle utgångspunkten vara att samhällstjänst väljs. Är brottets art sådan att det finns starkare skäl för fängelse än annars skulle de angivna gränserna sänka s.232Vidare skulle den tilltalades tidigare brottslighet – utöver att utgöra skäl för att döma till övervakningsstraff i stället för prövotidsstraff – utgöra skäl att välja ett strängare straff än vad brottets karaktär motiverar. Återfall skulle alltså få den betydelsen för straffvalet att den som upprepade gånger döms för brott efter hand skulle dömas till allt strängare straff .233

Om straffmätningsvärdet är ett år eller mer skulle fängelse i anstalt normalt dömas ut .234 Fängelse i anstalt skulle också kunna vara aktuellt i fall där återfallssituationen utesluter ett annat straf f.235

Fängelse genom elektronisk övervakning skulle, enligt kommittén,

bli aktuellt främst i två situationer. Den ena var när en person som tidigare dömts till samhällstjänst har begått nya brott under viss tid därefter och den nya brottsligheten inte har ett så högt straffvärde att fängelse i anstalt måste dömas ut av det skälet. Den andra situationen var när straffvärdet understiger ett år men brottets karaktär, på grund av artomständigheter, är så allvarlig att samhällstjänst inte är ett tillräckligt ingripande straff. I den sistnämnda situationen avsågs brott med straffvärden från en månads fängelse, upp till elva månader .236Kommittén konstaterade att det här rör sig om brott som enligt den dåvarande ordningen ledde till fängelse på grund av brottets art. Vidare angav kommittén att den nämnda avgränsningen av tillämpningsområdet skulle innebära att elektronisk övervakning skulle komma att tillämpas i relativt stor omfattning.237

Förslaget innebar att deltagande i påverkansprogram skulle utgöra ett obligatoriskt inslag inte endast i verkställigheten av övervakningsstraff, utan även vid samhällstjänst och fängelse genom elektronisk övervaknin g.238

Enligt förslaget skulle samhällstjänst och fängelse genom elektronisk övervakning förutsätta samtycke från den tilltalade. Någon

231 Se a.a., s. 128 ff., 142 ff., 217 ff. och 233 ff. 232 Se a.a., s. 132 ff. 233 Se a.a., s. 140 ff. 234 Se a.a., s. 132. 235 Se a.a., s. 155 f. 236 Enligt förslaget skulle allmänna fängelseminimum höjas från 14 dagar till en månad. 237 Se a.a., s. 155 ff. 238 Se a.a., s. 259 f.

bedömning av den tilltalades förutsättningar att genomföra verkställigheten skulle däremot inte göras. Om den tilltalade uppfyllde förutsättningarna för kontraktsvård skulle dock ett sådant straff som regel dömas ut i stället .239Som framgått ovan skulle kontraktsvård utgöra ett alternativ till såväl samhällstjänst som de två formerna av fängelse. Det skulle kunna användas vid strafftider på upp till två år och även detta straff skulle förutsätta samtycke från den tilltalade. Den som inte samtycker till kontraktsvård skulle kunna dömas till samhällstjänst eller fängelse genom elektronisk övervakning endast om de förhållanden som påkallar kontraktsvård inte bedöms hindra en sådan verkställigh et.240

Förslaget innebar att domstolen vid dom på samhällstjänst eller kontraktsvård skulle ange i domslutet hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om fängelse i stället hade valts påfölj d.241Däremot kom kommittén fram till att det vid prövotidsstraff och övervakningsstraff inte skulle förekomma någon annan straffmätning än den som skulle ske genom utdömande av böter i kombination med respektive straff. Som skäl för det ställningstagandet anfördes för det första att det knappast finns möjlighet att straffmäta övervakningstiden, eftersom en övervakning på några månader skulle vara orimligt kort. För det andra anfördes att det knappast kunde anses lämpligt att straffmäta de olika föreskrifter som skulle kunna meddelas vid övervakningsstraff och, fast i begränsad omfattning, vid prövotidsstraff. Det angavs bero på att den typen av föreskrifter – med undantag för sådana som avser skadeståndsbetalning eller skyldighet att på annat sätt göra rätt för sig – meddelas på verkställighetsstadiet och inte genom domen. Också föreskrifter om skadeståndsbetalning och skyldighet att på annat sätt göra rätt för sig lämpar sig, enligt vad kommittén anförde, dåligt för att markera ett brotts allvar från straffrättslig synpunkt. Att det inte var möjligt att införa någon annan form av straffmätning vid prövotidsstraff och övervakningsstraff än den som sker genom utdömande av dagsböter i kombination med respektive straff kunde, enligt kommittén, inte betraktas som någon större nackdel. I det avseendet konstaterades att straffsystemet ändå – när fängelse genom elektronisk övervakning införs och samhällstjänst blir ett självständigt straff – skulle innehålla åt-

239 Se a.a., s. 148 ff., 155 ff., 259 ff. och 290 ff. 240 Se a.a., s. 158 ff. 241 Se a.a., s. 255 f. och 314.

skilliga moment som innebär att den som begått ett allvarligare brott blir föremål för ett strängare straff än den som begått ett mindre allvarligt och att den som tidigare begått fler brott blir föremål för ett strängare straffrättsligt ingripande än den som är mindre belastad i detta avseende .242Mot bakgrund av att prövotidsstraffet så gott som alltid skulle förenas med böter bedömde kommittén att någon ytterligare markering av straffvärdet, t.ex. genom ett angivande av alternativstraff, inte var erforderlig för att prövotidsstraffet skulle uppfattas som en tillräckligt kännbar reaktion.243

Möjligheten enligt 28 kap. 3 § brottsbalken att kombinera skyddstillsyn med fängelse skulle upphävas enligt förslaget. Däremot skulle det vid flerfaldig brottslighet finnas möjlighet att döma till någon form av fängelse för ett eller flera brott och samtidigt döma till prövotidsstraff eller övervakningsstraff för brottsligheten i öv rigt.244

Det bör också nämnas att kommitténs förslag innebar att tidigare brottslighet även fortsättningsvis skulle kunna beaktas inte bara vid valet av straff, utan även vid straffmätningen och genom förverkande av villkorlig frihet. Vissa ändringar föreslogs för att de reglerna skulle bli ännu tydligar e.245

Särskilt om ställningstagandet mot villkorligt fängelse

Som framgått ovan bedömde kommittén att straffsystemet inte borde innefatta villkorligt fängelse. I det avseendet hade kommittén för det första diskuterat ett system som kan liknas vid en ”hatt” som träs över de icke frihetsberövande straffen, medan fängelse och böter står kvar utanför ”hatten”. Det skulle alltså innebära att de icke frihetsberövande påföljdsalternativen – utom böter och överlämnande till särskild vård – inordnas under villkorligt fängelse. När domstolen dömer till fängelse skulle den samtidigt bestämma om straffet skulle vara villkorligt och i så fall vilka ingripanden i frihet som den dömde under en viss bestämd prövotid skulle underkastas. Bröt den dömde mot de villkor som gäller under prövotiden, skulle fängelsestraffet i princip gå i verkställighet. Som skäl mot en sådan ordning beaktade kommittén bl.a. att ordningen skulle leda till ett ökat bruk av fängelse

242 Se a.a., s. 163 ff. 243 Se a.a., s. 222. 244 Se a.a., s. 172 och 247 f. 245 Se a.a., s. 180 ff.

i anstalt eftersom det är förhållandevis vanligt med återfall i brott. Ett annat skäl mot ”hattmodellen” var, enligt kommittén, att det inte skulle bli så enkelt och lättöverskådligt som det vid en första anblick kan förefalla. Det hade att göra med att domstolen inte skulle kunna nöja sig med att döma till villkorligt fängelse, utan skulle behöva bestämma vilken annan reaktion som ska ersätta straffet under prövotiden. Rätten skulle få göra samma preciserade val som om de olika alternativen utgjorde självständiga straff och ange om det var fråga om villkorligt fängelse utan övervakning, villkorligt fängelse med övervakning, villkorligt fängelse med samhällstjänst, villkorligt fängelse med kontraktsvård etc. Enligt kommittén skulle detta leda till att de vinster i fråga om överskådlighet som i förstone kan förefalla förknippade med villkorligt fängelse enligt en hattmodell, ganska snart skulle gå förlorad e.246

Kommittén noterade att en fördel med villkorligt fängelse visserligen skulle vara att budskapet blir tydligt genom att ett fängelsestraff döms ut och att allvaret i straffbestämningen på så sätt markeras för den dömde. Detta var också den grundläggande tanken bakom den villkorliga domen (villkorligt anstånd med straffets verkställande) som gällde före brottsbalkens ikraftträdand e.247Enligt kommittén kunde man dock ifrågasätta om det är rimligt och nödvändigt att i alla fall, där böter inte är ett tillräckligt straff, utdöma fängelse, låt vara villkorligt .248

Angående risken för ökad användning av fängelse anförde kommittén att det naturligtvis kan invändas att det inte alls är nödvändigt att den, som en gång dömts till villkorligt fängelse och fortsätter att begå brott eller i övrigt missköter sig, måste dömas till ovillkorligt fängelse nästa gång eller få det villkorliga fängelset förverkat och således omvandlat till ett ovillkorligt fängelsestraff. I stället skulle kunna gälla att den dömde får vandra uppför en ”trappa” inom ramen för det villkorliga fängelset i form av efter hand allt mera ingripande villkor för det villkorliga fängelsestraffet. En ordning av det slaget – där en person alltså kan dömas till villkorligt fängelse flera gånger eller missköta sig efter en dom på villkorligt fängelse utan att det villkorliga fängelsestraffet utlöses – var dock, enligt kommitténs uppfattning, inte acceptabel. Det angavs strida mot ett av de grundläggande

246 Se a.a., s. 81 ff. 247 1906 års lag om villkorlig straffdom behandlas bl.a. i SOU 2012:34, band 2, s. 156 f. 248 Se SOU 1995:91, del II, s. 84.

krav som man bör ställa på det villkorliga fängelset för att detta ska vara trovärdigt, nämligen att straffet ska verkställas i form av fängelse om den dömde bryter mot de villkor som gäller. Även om man skulle godta att den som begått brott kan dömas till flera villkorliga fängelsestraff efter varandra, når man till slut fram till en punkt då ett ovillkorligt fängelsestraff måste utdömas och ett antal villkorliga fängelsestraff måste realiseras .249

En möjlighet att motverka de nyss nämnda problemen angavs kunna vara att låta prövotiden för det villkorliga fängelset genomgående bli densamma som det utdömda fängelsestraffets längd och inte – som kommittén hade antagit – låta den ligga på i princip ett år. En sådan lösning skulle dock innebära att prövotiden och därmed också övervakningstiden i de allra flesta fall skulle begränsas till en eller högst några månader. Från frivårdshåll hade det framförts att så korta övervakningstider inte är meningsfulla. Inte heller kommittén ansåg att övervakning under en eller ett par månader, med undantag för elektronisk övervakning som i mångt och mycket kan liknas vid verkställigheten av ett ”vanligt” fängelsestraff, skulle vara en ändamålsenlig straffrättslig reaktion. Kommittén tillade att också en konstruktion av det slaget skulle medföra en risk för ökat bruk av fängelse, eftersom många återfall sker kort tid efter domen. Vidare anförde kommittén att en hattmodell med verkställighetstider som stämmer överens med det utdömda villkorliga fängelsestraffets längd också kunde leda till en del problem av teknisk natur. Ett sådant hade att göra med hur reaktionen mot den som begår nya brott under verkställigheten skulle utformas. Gällande korta verkställighetstider för villkorligt fängelse noterades att det vid ny brottslighet under verkställigheten mycket ofta skulle inträffa att den dömde har verkställt hela straffet när det blir aktuellt för domstolen att ta ställning till frågan om det villkorliga straffet ska förverkas på grund av det nya brottet. Slutsatsen var att en hattmodell med villkorligt fängelse – både på ett mera allmänt plan och när det gäller den närmare lagtekniska konstruktionen – är förknippad med så allvarliga svagheter att en sådan inte borde förorda s.250

Kommittén övervägde också en modell som innebar att villkorligt fängelse skulle vara ett självständigt straff som kunde tillämpas först när andra icke frihetsberövande straff redan prövats eller ett fäng-

249 Se a.a., s. 85. 250 Se a.a., s. 86.

elsestraff annars framstod som ofrånkomligt. Domstolen skulle i så fall kunna döma till villkorligt fängelse samt förordna att den dömde under en prövotid skulle underkasta sig samhällstjänst eller kontraktsvård. Ett annat alternativ som övervägdes var att låta intensivövervakning med elektroniska hjälpmedel omfattas av villkorligt fängelse. Kommittén menade dock att det är avsevärt bättre att göra samhällstjänst och kontraktsvård till självständiga straff där ett alternativt fängelsestraff anges i domen samt intensivövervakning med elektroniska hjälpmedel till en form av fängels e.251

Det kan nämnas att kommittéledamöterna Gun Hellsvik och Britta Bjelle lämnade reservationer mot förslaget. Gun Hellsvik anförde bl.a. att kommitténs majoritet inte i tillräcklig grad hade betonat den roll fängelsestraffet och allmänpreventionen alltjämt borde spela i det svenska straffsystemet. Hon pekade på behovet av inkapacitering och straffets moralbildande effekt. Enligt hennes uppfattning borde ett system med villkorligt fängelse enligt hattmodellen införas. Gun Hellsvik framförde också att kommittén, i vart fall diskussionsvis, borde ha pekat på alternativa former för att tillgodose syftet med kontraktsvård inom straffverkställighetens ram i stället för som en självständig påföljd. Enligt henne var en sådan tänkbar väg att låta kontraktsvården enbart utgöra en del av innehållet i ett avtjänande av ovillkorligt fängelsestraff, såväl i anstalt som med elektronisk övervaknin g.252Också experten professorn Madeleine Leijonhufvud bedömde att ett system med villkorligt fängelse borde införas. I ett särskilt yttrande, vilket Britta Bjelle instämde i, skissade Madeleine Leijonhufvud på en modell för ett sådant system enligt hattmodellen. Hon lämnade också ett förslag till lagtext. Förslaget innebar att villkorligt fängelse skulle kunna dömas ut flera gånger och då förses med successivt alltmer ingripande föreskrifter i form av t.ex. böter, samhällstjänst och elektronisk övervakning .253

Förslagens mottagande

Straffsystemkommitténs betänkande behandlades av regeringen i prop. 1997/98:96. Slutsatsen var att det visserligen fanns ett behov av att reformera vissa delar av påföljdssystemet, men att den genom-

251 Se a.a., s. 87 ff. 252 Se a.a., s. 523 ff. 253 Se a.a., s. 520 och 528 ff.

gripande förändring som Straffsystemkommittén föreslagit inte borde genomföras. Frågan om införande av villkorligt fängelse och betydelsen av brottets art borde, enligt regeringen, övervägas ytterligare .254

I remissvaren hade kommitténs förslag fått ett blandat mottagande. Många remissinstanser ansåg att det föreslagna straffsystemet saknade flexibilitet och att det inte gav domstolarna tillräckligt utrymme för individuella hänsynstaganden vid påföljdsbestämningen. Från många håll framhölls vidare att omfattningen och detaljrikedomen gjorde det förslagna straffsystemet svåröverskådligt. Några remissinstanser pekade på att det fanns ett betydande egenvärde i att det straffrättsliga systemet präglas av kontinuitet och stabilitet och flera ansåg att det inte fanns behov av att göra så genomgripande förändringar som kommittén föreslog. I fråga om villkorligt fängelse borde införas var remissopinionen delad. Flera remissinstanser ansåg att den frågan borde ha blivit föremål för ytterligare överväganden från kommitténs sida. Ett relativt stort antal remissinstanser beklagade att kommittén inte lagt fram ett fullständigt förslag till ett alternativ med villkorligt fängelse. De anförde att kommittén överdrivit svårigheterna och nackdelarna med ett sådant sys tem.255

Regeringen angav att den i viss utsträckning kunde ansluta sig till den remisskritik som innebar att det föreslagna systemet saknade nödvändig flexibilitet. Enligt regeringen fanns det en betydande risk för att ett system som bortser från de individuella förutsättningarna leder till minskat hänsynstagande till humanitära aspekter. Förslaget ansågs härigenom, trots sina ambitioner i motsatt riktning, kunna leda till ett mer repressivt system än det befintliga. Vidare anförde regeringen att systemet med en påföljdstrappa inte skulle bli så renodlat och konsekvent som kommittén föresatt sig, eftersom tre av trappstegen – samhällstjänst, fängelse genom elektronisk övervakning och kontraktsvård – i princip skulle kräva samtycke av den tilltalade. Regeringen anförde också att frånvaron av en lämplighetsprövning vid utdömande av samhällstjänst och fängelse genom elektronisk övervakning riskerade leda till en ogynnsam klientsammansättning vid sådana påföljder. Enligt regeringen fanns det en viss risk att antalet avbrutna och undanröjda påföljder härigenom blir så stort att påföljdsformerna förlorar i trovärdigh et.256

254 Se prop. 1997/98:96 s. 74 ff. och 80 f. 255 Se a. prop. s. 74 f. och 80. 256 Se a. prop. s. 77 f.

När det gäller frågan om villkorligt fängelse anförde regeringen att den för sin del inte var övertygad om att de nackdelar som obestridligen är förenade med ett sådant system och som kommittén pekat på inte skulle kunna överbryggas. Kommitténs redovisning ansågs dock inte ge ett fullständigt underlag för den bedömningen. Regeringen avsåg därför att ta initiativ till en fortsatt analys av möjligheterna att skapa en reglering av särskilt de icke frihetsberövande påföljderna som är tydligare och mer lättillgänglig än de befintliga reglerna och därvid göra en fördjupad analys av möjligheterna att skapa ett system med villkorligt fängels e.257

Gällande förslaget att det av lagtexten skulle framgå att det vid bedömningen av brottets karaktär skulle beaktas bl.a. intresset av att för brott av viss art ådöma en särskilt sträng form av straff anförde regeringen att den i och för sig delade kommitténs bedömning att ett klargörande av påföljdsvalet vid s.k. artbrottslighet skulle kunna motiveras. Enligt regeringen kunde förslaget dock inte sägas innebära något förtydligande av de omständigheter som bör leda till att ett visst brott anses vara av den arten att den ska särbehandlas vid påföljdsvalet. Regeringens bedömning var att frågor med anknytning till brottets art borde övervägas ytterligare inom ramen för den analys som senare skulle göras avseende villkorligt fängelse .258

Även om Straffsystemkommitténs förslag alltså inte genomfördes i dess helhet ledde utredningen till vissa lagändringar som syftade till att åstadkomma trovärdiga alternativ till fängelsestraff. En sådan ändring var att systemet med samhällstjänst, som hade förekommit som försöksverksamhet, utvidgades och infördes som ett permanent inslag i påföljdssysteme t.259En annan ändring var att intensivövervakning med elektronisk kontroll, som också hade förekommit som försöksverksamhet, gjordes till en permanent verkställighetsform i enlighet med vad som hade gällt under försöksver ksamheten.260

Till skillnad från kommittén bedömde regeringen att intensivövervakning passar bäst för korta strafftider, upp till tre månaders fängelse och inte elva månader som kommittén hade utgått ifrån, samt att det bör röra sig om en verkställighetsform och inte en självständig påföljd. Försöksverksamheten hade avsett verkställighet av fängelsestraff på högst tre månader. Med hänsyn till reglerna om villkorlig

257 Se a. prop. s. 80 f. 258 Se a. prop. s. 81 och 112 ff. 259 Se a. prop. s. 82 ff. 260 Se a. prop. s. 105 ff.

frigivning innebar det i praktiken att dömda underkastades intensivövervakning under som längst två månader. Regeringen anförde att längre tider av intensivövervakning skulle innebära att de dömda utsätts för större påfrestningar samt att det skulle föra med sig ett klientel som generellt sett kan antas ha sämre förutsättningar att klara de krav som intensivövervakning ställer. Enligt regeringen kunde det därför befaras att längre tider av intensivövervakning skulle medföra fler misslyckanden. Med hänsyn till den stora betydelsen för straffsystemets trovärdighet av att straffrättsliga sanktioner verkligen genomförs ansåg regeringen att den nämnda risken för misslyckanden talade mot att utvidga användningen av intensivövervakning. En annan viktig omständighet angavs vara svårigheten att vid längre strafftider kunna upprätthålla en så hög ingripandenivå som krävs för att påföljden ska kunna utgöra ett trovärdigt alternativ till anstaltsvistelse. Regeringen menade att det kunde vara svårt att upprätthålla de tämligen rigorösa reglerna under mer än ett par månade r.261

Som skäl för att intensivövervakning med elektronisk kontroll borde vara en verkställighetsform och inte en självständig påföljd anförde regeringen bl.a. att sådan övervakning bör vara i princip lika ingripande som verkställighet i anstalt av kortare fängelsestraff. Det anfördes också att intensivövervakning endast bör komma till stånd i fall där en domstol först kommit fram till att påföljden ska vara fängelse, eftersom de humanitära och samhällsekonomiska fördelarna av sådan övervakning annars skulle minska i motsvarande mån. Vidare konstaterade regeringen att det i och för sig hade framstått som naturligt att införa intensivövervakning som en självständig påföljd om den hade getts ett så brett tillämpningsområde som kommittén föreslagit. Den sortens lösning hade innefattat sådana överväganden att de borde prövas av domstol. Intresset av att ge domstolen inflytande ansågs emellertid inte lika framträdande vid den ovan beskrivna lösning som regeringen förordade. I sammanhanget noterades också dels att det inte skulle bli fråga om sådana kvalificerade bedömningar som domstolar är särskilt lämpade för, dels att det nödvändiga underlaget, för de bedömningar som trots allt måste göras, i många fall inte kommer finnas vid den tidpunkt domstolen avgör mål et.262

261 Se a. prop. s. 108. 262 Se a. prop. s. 108 ff.

Påföljdsutredningen

Uppdraget

2009 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av påföljdssystemet för vuxna och unga lagöverträdare (dir. 2009:60). Inom ramen för översynen skulle utredningen analysera och föreslå bl.a. hur användningen av fängelse – i första hand de korta straffen – kunde minska, hur det kunde undvikas att små skillnader i straffvärde leder till stora skillnader i påföljdsval samt hur betydelsen av brottslighetens art kunde begränsas och dess innebörd klart avgränsas. En annan fråga var hur valet av ingripanden som inte utgör fängelse i anstalt skulle ske, vilket innehåll och vilken utformning i övrigt ingripandena skulle ha samt hur de skulle följas upp och hur reaktionerna vid återfall i brott och annan misskötsamhet skulle utformas. Utredaren skulle även ta ställning till om intensivövervakning med elektronisk kontroll kunde användas i ökad utsträckning eller på annat sätt förändras. En övergripande fråga var om ett system med villkorligt fängelse borde införas. Som utgångspunkt skulle gälla att ett införande av villkorligt fängelse inte fick leda till en kraftig ökning av användningen av fängelse i anstalt.

Förslag

Utredningen, som antog namnet Påföljdsutredningen, lämnade sina förslag i betänkandet Nya påföljder (SOU 2012:34). Utredningen beskrev inledningsvis problem och brister med det gällande påföljdssystemet. Det anfördes att systemet framstår som komplext och svåröverskådligt. Uppdelningen i två påföljder som utgör alternativ till fängelse – villkorlig dom och skyddstillsyn, vilka bygger på prognostiska kriterier och som båda kan förses med olika typer av föreskrifter – ansågs ha lett till svårigheter att rangordna påföljderna i ingripandegrad och att förutse vilken påföljd ett visst brott kommer att leda till. De begränsade möjligheterna att straffmäta villkorlig dom och skyddstillsyn innebär, enligt vad utredningen anförde, att den påföljd som döms ut inte alltid upplevs som proportionell i förhållande till den begångna brottslighetens allvar. Dessutom noterade utredningen att innehållet i de icke frihetsberövande påföljderna ibland är bristfälligt och att en tydlig återfallsupptrappning saknas. Det

noterades också att det uppstår omotiverade trösklar i övergången mellan en icke frihetsberövande påföljd och fängelse. Vidare anförde utredningen att avsaknaden av ett alternativstraff utmätt i fängelse leder till pedagogiska brister, men också till svårigheter för den domstol som undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn till följd av återfall i brott eller annan misskötsamhet att avgöra längden på det fängelsestraff som ska dömas ut. En annan synpunkt som utredningen framförde var att allt fler brott hade börjat inrymmas under ett artbrottsbegrepp samt att rättstillämpningen i denna del saknade tydliga riktlinjer och principer och kunde uppfattas som inkonsekvent och god tycklig.263

Några av de grundläggande utgångspunkter vid utformningen av ett påföljdssystem som utredningen tog avstamp i var att kriminalisering förutsätter påföljder som ger uttryck för allvaret i regelöverträdelsen samt att påföljden ingår i den lagföringsprocess som kan ge ett brottsoffer upprättelse. Den sistnämnda frågan kunde dock, enligt utredningen, breddas och behövde inte endast ta sikte på påföljdens ingripandegrad, utan även på att påföljden kan innebära att gärningsmannen tar ansvar för sitt brottsliga handlande och söker bearbeta de faktorer som legat bakom detta. Några andra grundläggande utgångspunkter angavs vara att utifrån kravet på humanitet får inte mer ingripande sanktioner väljas än vad som är nödvändigt för att uppnå målen med straffsystemet, att regleringen måste svara mot högt ställda krav på rättssäkerhet samt att påföljdsvalet i det enskilda fallet i största möjliga mån bör vara brottsavhållande. Vidare utgick utredningen från att behovet av individuellt hänsynstagande till omständigheter vid sidan av brottsligheten måste tillgodoses, att påföljdssystemet med nödvändighet måste bli en kompromiss mellan motstående intressen samt att systemet måste vara flexibelt .264

Bland de utgångspunkter i övrigt som borde ligga till grund för en reform angavs att det bör finnas goda förutsättningar för att välja en icke frihetsberövande påföljd. I detta angavs ligga att sådana påföljder på ett tydligare sätt än tidigare bör ge uttryck för hur allvarligt samhället ser på brottet och därmed kommunicerar klander gentemot regelöverträdelsen. En annan utgångspunkt var att inga brott, så långt möjligt, bör särbehandlas på grund av att de tillhör en viss brottstyp. Vidare utgick utredningen från att även icke frihetsberövande

263 Se SOU 2012:34, band 2, s. 119 ff. 264 Se a.a., s. 135 ff.

påföljder alltid bör straffmätas. I det avseendet anfördes bl.a. att även om man avstår från att döma ut ett fängelsestraff, bör man genom påföljdens faktiska ingripandegrad ge uttryck för om brottet – relativt sett – var allvarligare än ett annat brott som också föranleder en frivårdspåföljd. Ytterligare en utgångspunkt var att rangordningen mellan olika slag av straffrättsliga ingripanden bör bli tydligare, vilket angavs vara en förutsättning för att sådana påföljder ska kunna straffmätas. Andra utgångspunkter var att de icke frihetsberövande alternativen till fängelse i anstalt bör ha ett tydligt och förutsebart innehåll samt att dessa alternativ på ett tydligare sätt bör kunna användas för att trappa upp ingripandegraden vid återfall. Angående den nämnda upptrappningen angavs att en klarare rangordning av olika åtgärder utifrån hur ingripande de är kan möjliggöra detta samt att det skulle innebära stora kommunikativa och pedagogiska vinster att domstolen på ett tydligt sätt skärper ingripandegraden vid återfall. Slutligen var en utgångspunkt att konsekvenserna för den som inte följer de åligganden som en utdömd påföljd innebär bör bli tydligare. Det handlade här om att klargöra att förmånen av en icke frihetsberövande påföljd villkoras av att den dömde uppfyller de åligganden som föreskrivs i domen och inte återfaller i brott samt att det blir konsekvenser för den som bryter mot villk oren.265

Påföljdsutredningen fann att villkorligt fängelse bör införas i påföljdssystemet. Ett starkt skäl för detta angavs vara att påföljden kan göras tydligare än de befintliga frivårdspåföljderna och att det, genom olika tilläggssanktioner, skulle vara lättare att anpassa innehållet till den begångna brottslighetens allvar. De olika tilläggssanktionerna skulle också kunna användas för att trappa upp ingripandegraden i det villkorliga fängelsestraffet vid återfall i brott, så att återfall kan leda till en strängare påföljd utan att ett ovillkorligt fängelsestraff måste tillgripas. Sammanfattningsvis bedömde utredningen att ett införande av villkorligt fängelse skulle ge goda förutsättningar för att skapa ett påföljdssystem som är tydligare, mindre komplext och mer förutsebart samtidigt som det är mer förenligt med principerna om proportionalitet mellan brott och straff än det befintliga systemet. Därtill påpekade utredningen att påföljdssystemet, genom införandet av kontraktsvård och samhällstjänst, i viss mån redan har närmat sig villkorligt fängelse. Den konstaterade också att ett införande av villkorligt fängelse skulle innebära en större harmonisering med de

265 Se a.a., s. 144.

påföljdssystem som finns i övriga nordiska länder och i flertalet EUstater, vilket skulle kunna bidra till att underlätta det internationella samarbetet på det straffrättsliga området. Vidare var utredningens bedömning att det finns goda förutsättningar för att, med bibehållen trovärdighet, konstruera systemet på ett sådant sätt att inte varje återfall eller annat brott mot villkoren för det villkorliga fängelsestraffet med nödvändighet måste leda till att detta ska verkställas i anstalt .266

Utredningen kom fram till att samtliga konstruktioner som innebär att villkorligt fängelse införs parallellt med en eller flera andra icke frihetsberövande påföljder är förenade med brister. Enligt förslaget skulle därför villkorligt fängelse inrymma samtliga icke frihetsberövande påföljder, förutom böter .267 Förslaget innebar att villkorlig dom och skyddstillsyn helt skulle utmönstras och ersättas av villkorligt fängelse samt att domstolen alltid skulle mäta ut ett fängelsestraff i de fall påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter.268

Enligt förslaget skulle påföljdssystemet för vuxna lagöverträdare bestå av endast två påföljder – böter och fängelse – där det under vissa förutsättningar kunde beslutas att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Jämfört med ett system med tre påföljder – böter, villkorligt fängelse och ovillkorligt fängelse – ansågs den föreslagna ordningen bättre stämma överens med den grundläggande tanken med villkorligt fängelse, nämligen att det alltid ska mätas ut ett fängelsestraff om inte påföljden bedöms kunna stanna vid ett rent bötesstraff samt att det ska finnas möjlighet att förverka villkorligheten och besluta att fängelsestraffet ska verkställas i anstalt om den dömde återfaller i brott eller på annat sätt bryter mot de villkor som ställts upp. Det ansågs dessutom bli tydligt att domstolen har funnit att det brott som den tilltalade har gjort sig skyldig till är så allvarligt att det förskyller ett fängelsestraff, men att omständigheterna är sådana att det finns skäl att privilegiera honom eller henne genom att besluta att fängelsestraffet ska vara villk orligt.269

Ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt skulle innebära att den dömde inte behöver verkställa straffet i anstalt om han eller hon uppfyller vissa villkor. Villkoren skulle bestå i att den dömde under en prövotid dels avhåller sig från fortsatt brottslighet, dels full-

266 Se a.a., s. 163 ff. och jfr SOU 1995:91, del II, s. 85. 267 I detta sammanhang bortses från påföljder som innebär överlämnande till särskild vård och de särskilda påföljderna för unga lagöverträdare. 268 Se SOU 2012:34, band 2, s. 169 ff. 269 Se a.a., s. 174 f.

gör sådana tilläggssanktioner som ett villkorligt fängelsestraff som huvudregel skulle förenas me d.270Som ett allmänt krav under verkställigheten av villkorligt fängelse skulle gälla att den dömde inte får vara påverkad av alkohol eller andra beroendeframkallande medel när tilläggssanktionen fullgörs. Nykterheten och drogfriheten skulle kunna kontrolleras genom provt agning.271

Prövotiden skulle, enligt huvudregeln, vara två år .272Utredningen hade övervägt om domstolen borde ges möjlighet att straffmäta prövotiden i förhållande till det villkorliga fängelsestraffets längd, eller om det i lag borde föreskrivas olika prövotider beroende på hur långa straff som dömts ut. Det konstaterades att vad som talar för en sådan differentierad prövotid är att ingripandegraden i det villkorliga fängelsestraffet då i större utsträckning skulle kunna ställas i proportion till brottslighetens allvar. Utredningen fann dock att ett system med olika prövotider beroende på fängelsestraffets längd skulle bli mindre enhetligt och svårare att tillämpa. Det skulle dessutom sannolikt framstå som mindre förutsebart för den dömde. Utredningen stannade därför vid att det är mest ändamålsenligt att i lag föreskriva en fast prövotid, vilken ska gälla i princip oavsett hur långt det villkorliga fängelsestraffet är. Behovet av straffmätning av det villkorliga fängelsestraffet fick i stället tillgodoses genom valet av tilläggssanktion. Enligt förslaget skulle prövotiden börja löpa från den dag då domen vinner laga kraft mot den dömde i påföljdsdelen. Undantag skulle dock göras om det villkorliga fängelsestraffet förenas med kontraktsvård, då prövotiden skulle börja löpa från dagen för dom.273

Enligt utredningen borde villkorligt fängelse användas i så stor utsträckning som möjligt. Det skulle finnas en presumtion för att besluta att fängelsestraff som understiger ett år ska vara villkorli ga.274Även fängelsestraff som uppgår till ett år eller mer skulle kunna dömas ut villkorligt, om de kan förenas med en tillräckligt ingripande kontraktsvård eller om verkställighet av ett ovillkorligt fängelsestraff på grund av den tilltalades personliga förhållanden eller andra tungt vägande skäl framstår som uppenbart oskäligt. Som exempel på fall av de sistnämnda slagen nämndes att den tilltalades hälsotillstånd är

270 Se a.a., s. 176 ff. 271 Se a.a., s. 377 ff. 272 I de undantagssituationer där det beslutas att fängelsestraff som är längre än två år ska vara villkorliga skulle prövotidens längd i stället motsvara längden på det villkorliga fängelsestraffet. 273 Se a.a., s. 180 ff. 274 Se a.a., s. 184 ff.

sådant att det framstår som oskäligt att låta honom eller henne verkställa ett fängelsestraff i anstalt eller att den tilltalade har påbörjat vård eller behandling mot t.ex. missbruk eller något annat brottsrelaterat förhållande och ett ovillkorligt fängelsestraff skulle riskera att spoliera en pågående rehabiliterin g.275 Någon formell övre gräns för hur långa tidsbestämda fängelsestraff som kan dömas ut villkorligt skulle inte föreskrivas enligt förslaget. Utredningen konstaterade dock att det endast i rena undantagsfall bör komma i fråga att besluta att fängelsestraff som överstiger två år ska vara vill korliga.276

Förslaget innebar att frågan om ett fängelsestraff ska vara villkorligt eller inte skulle avgöras uteslutande på grundval av fängelsestraffets längd, den tilltalades tidigare brottslighet och humanitetsaspekter hänförliga till den tilltalades person. Detsamma skulle gälla valet av tilläggssanktioner i de fall fängelsestraffet döms ut villkorligt.

Brottslighetens art eller andra överväganden hänförliga till särskilda

brottstyper skulle inte läggas till grund för valet av påföljd. Enligt utredningen fanns det inte något behov av särbehandling på grund av art i det föreslagna systemet, eftersom det systemet i många avseenden skulle innebära en skärpning i förhållande till den befintliga ordningen och trovärdigheten skulle komma att öka för de icke frihetsberövande påföljderna. Utredningen nämnde att ett system som skulle straffmäta frivårdspåföljderna och konsekvent trappa upp ingripandegraden vid återfall på det sätt som föreslogs och samtidigt skulle särbehandla vissa brottstyper i skärpande riktning skulle innebära en betydande och helt omotiverad repressionsökning och sannolikt leda till en kraftig ökning av antalet ovillkorliga fängelsestraff. Enligt utredningen borde en avskaffad påföljdsmässig särbehandling av vissa brott på grund av deras art leda till att omständigheter som tidigare påverkat artbedömningen i stället skulle komma att påverka straffvärdet i skärpande ri ktning.277

275 Se a.a., s. 195 ff. 276 Se a.a., s. 200 f. 277 Se a.a., s. 202 och 714 ff. Utredningen behandlade också frågan om vilka alternativa vägar som skulle kunna vara tänkbara om det inte bedömdes möjligt att helt avstå från att särbehandla vissa brott. Den skisserade i det avseendet olika modeller för hur betydelsen av brottslighetens art skulle kunna begränsas och innebörden avgränsas. Bedömningen var att det är förenat med betydande svårigheter att behålla brottets art som kriterium för påföljdsvalet även om betydelsen begränsas och innebörden avgränsas. Om det ändå bedömdes nödvändigt att behålla en rest av brottslighetens art borde det, enligt utredningens uppfattning, i så fall ske genom en kombination av de skisserade modellerna och med inriktningen att ett strängare påföljdsval på grund av brottslighetens art inte alltid ska behöva betyda ovillkorligt fängelse. Se a.a., s. 726 ff.

Valet av tilläggssanktion skulle, enligt förslaget, göras med utgångspunkt i fängelsestraffets längd. Det innebär att ett längre villkorligt fängelsestraff skulle förenas med en mer ingripande tilläggssanktion än ett kortare sådant straff och att lika långa villkorliga fängelsestraff skulle förenas med tilläggssanktioner som framstår som i huvudsak lika ingripande, allt förutsatt att inte den tilltalades tidigare brottslighet föranleder en annan bedömni ng.278Utgångspunkten skulle vara att villkorligt fängelse förenas med endast en tilläggssanktion. Endast i särskilt angivna undantagsfall skulle det finnas möjlighet att kombinera flera tilläggssanktione r.279Valet av tilläggssanktion skulle i många fall förutsätta att domstolen hämtar in personutredning från Kriminalvården .280

Förslaget innebar att kortare villkorliga fängelsestraff – som mest upp till tre månader – som utgångspunkt skulle förenas med dagsböter. I den mån böter inte kan anses vara en tillräckligt ingripande tilläggssanktion med hänsyn till fängelsestraffets längd eller den tilltalades tidigare brottslighet skulle det villkorliga fängelsestraffet kunna förenas med samhällstjänst. En sådan tilläggssanktion skulle kunna användas vid villkorliga fängelsestraff som uppgår till högst elva månader .281Samtycke från den tilltalade skulle inte vara en förutsättning för att förena villkorligt fängelse med samhällstjänst. Däremot skulle det krävas att sanktionen är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter. Det förhållandet att den tilltalade aktivt motsätter sig samhällstjänst angavs kunna vara en omständighet som innebär att samhällstjänst inte bedöms vara en lämplig tilläggssa nktion.282

Om samhällstjänst inte bedöms vara en lämplig sanktion för den dömde – och det inte heller finns förutsättningar för att välja en tilläggssanktion som innebär vård eller behandling (se nedan) – skulle tilläggssanktionen i stället bestå av övervakning och kontroll enligt en s.k. övervaknings- och kontrollsanktion. Sanktionens ingripandegrad skulle anpassas efter det utdömda fängelsestraffets längd, så att den motsvarar ingripandegraden i det antal timmar samhällstjänst som annars hade valts som tilläggssanktion. Det skulle kunna åstadkommas bl.a. genom att det föreskrivs längre övervakningstid ju längre

278 Se a.a., s. 203 ff. 279 Se a.a., s. 218 ff. 280 Se a.a., s. 238 ff. 281 Se a.a., s. 221 ff., 383 ff. och 395 ff. 282 Se a.a., s. 397 ff.

straffet är. Avsikten var att en övervaknings- och kontrollsanktion skulle kunna användas i samma straffmätningsspann som samhällstjänst, dvs. vid villkorliga fängelsestraff som uppgår till högst elva månader. Vid lägre straffmätningsvärden skulle det kunna räcka att sanktionen innebär ett åliggande för den dömde att hålla kontakt med en särskilt utsedd övervakare. Om det villkorliga fängelsestraffets längd överstiger två månader, skulle övervaknings- och kontrollsanktionen utöver kontaktskyldighet innefatta anmälningsskyldighet. Vid något längre villkorliga fängelsestraff, uppgående till sex månader eller mer, skulle ingripandegraden skärpas exempelvis genom att den dömde i viss utsträckning förbjuds att lämna sin bostad, s.k.

helghemarrest.283Även förbud för den dömde att vistas på vissa platser

eller skyldighet att uppehålla sig på en annan plats än bostaden skulle kunna utgöra förstärkande inslag om sanktionen skulle användas vid längre villkorliga fängelsestraff. Efterlevnaden av de nämnda förstärkningsinslagen skulle kunna kontrolleras med elektroniska hjälpmede l.284

Möjligheten att verkställa korta fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll skulle enligt förslaget utmönstras. I stället skulle det finnas möjlighet att förena ett villkorligt fängelsestraff med ett förbud för den dömde att lämna bostaden annat än på särskilt angivna tider och för särskilt angivna ändamål, s.k. hemarrest. Förbudet skulle kunna kontrolleras genom elektronisk övervakning. Hemarrest skulle endast kunna användas som tilläggssanktion om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott på sådant sätt eller i sådan utsträckning att det annars inte hade funnits förutsättningar att besluta att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Förbudet skulle pågå under en tid som motsvarar två tredjedelar av det villkorliga fängelsestraffets längd, dock minst 14 dagar och högst åtta månader. En förutsättning för att förena villkorligt fängelse med hemarrest skulle vara att sanktionen bedöms vara lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter. Det förhållandet att den tilltalade aktivt motsätter sig hemarrest kunde vara en omständighet som innebär att hemarrest inte bedöms vara lämpligt. Andra sådana omständigheter kunde vara att den tilltalade inte bedöms kunna sköta den elektroniska utrustning som krävs för

283 Ett sådant förbud skulle kunna skiljas från den mer ingripande tilläggssanktionen hemarrest genom att det endast skulle få omfatta ett begränsat antal dagar per vecka eller liknande. 284 Se a.a., s. 224 ff. och 424 ff.

att kontrollera verkställigheten eller att brottet riktats mot en person som han eller hon delar bostad me d.285

Vidare innebar förslaget att ett villkorligt fängelsestraff skulle kunna förenas med en s.k. vård- eller påverkanssanktion. Det skulle vara aktuellt om den tilltalade har behov av vård eller behandling för missbruk av beroendeframkallande medel eller för något annat särskilt förhållande som kan antas ha bidragit till den begångna brottsligheten, eller om det finns brotts- eller missbruksrelaterad programverksamhet som bedöms lämplig för honom eller henne att genomgå. En vård- eller påverkanssanktion skulle kunna användas i stället för dagsböter, samhällstjänst, övervaknings- och kontrollsanktion eller hemarrest. Det huvudsakliga innehållet i vård- eller påverkanssanktionen skulle framgå av ett av Kriminalvården utfärdat yttrande. En förutsättning för att förena ett villkorligt fängelsestraff med en vård- eller påverkanssanktion skulle vara att sanktionen är tillräckligt ingripande med hänsyn till fängelsestraffets längd och den tilltalades tidigare brottslighet. Det innebar att sanktionen skulle vara i huvudsak lika ingripande som det antal dagsböter, det antal timmar samhällstjänst eller det antal månader hemarrest som det villkorliga fängelsestraffet annars skulle ha förenats med. Om det är uppenbart att de insatser som Kriminalvården har föreslagit inte är tillräckligt ingripande skulle sanktionen kunna kombineras med dagsböter, samhällstjänst eller en övervaknings- och kontrollsanktion. När det gäller vård eller behandling skulle domstolen stanna vid bedömningen att den tilltalade har ett behov av den planerade vården eller behandlingen. Domstolen skulle alltså – till skillnad från vad som förutsätts för att skyddstillsyn ska väljas som påföljd (30 kap. 9 § brottsbalken) – inte behöva gå vidare och göra någon prognostisk bedömning av om sanktionen i det enskilda fallet kan antas bidra till att avhålla honom eller henne från fortsatt brottslighet. Utöver vård eller behandling skulle villkorligt fängelse kunna förenas med ett mer renodlat påverkansprogram, liknande den programverksamhet som enligt den befintliga regleringen erbjuds som en del av verkställigheten av skyddstillsyn och under verkställigheten av fängelsestraf f.286

Slutligen skulle kontraktsvård kunna användas som tilläggssanktion om det villkorliga fängelsestraffets längd uppgår till ett år eller mer, eller om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott på sådant

285 Se a.a., s. 208 ff., 226 ff. och 459 ff. 286 Se a.a., s. 228 ff. och 473 ff.

sätt eller i sådan utsträckning att det annars inte hade funnits förutsättningar att besluta att fängelsestraffet ska vara villkorligt. En förutsättning för villkorligt fängelse i sådana fall skulle vara att innehållet i kontraktsvården i huvudsak motsvarar det utdömda fängelsestraffet i ingripandegra d.287

Om det inte finns någon tillräckligt ingripande tilläggssanktion att tillgå skulle utgångspunkten vara att det inte ska beslutas att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Undantag skulle dock kunna göras om ett ovillkorligt fängelsestraff framstår som uppenbart oskäligt på grund av den tilltalades personliga förhållanden eller andra tungt vägande skäl. I sådana situationer skulle domstolen även kunna avstå från att förena det villkorliga fängelsestraffet med någon tilläggssa nktion.288

Om den tilltalade varit frihetsberövad i anledning av brottet skulle frihetsberövandet kunna beaktas vid valet av tilläggssanktion. I vissa fall – t.ex. om det varit fråga om ett längre frihetsberövande och det villkorliga fängelsestraff som döms ut endast uppgår till någon eller några månader – skulle det vara möjligt att helt avstå från att förena det villkorliga fängelsestraffet med en tilläggssankti on.289

Enligt förslaget skulle det inte finnas någon motsvarighet till möjligheten att förena en skyddstillsyn med ett kortare fängelsestraff enligt 28 kap. 3 § brottsbalken. Det skulle inte heller i övrigt vara möjligt att besluta att ett fängelsestraff ska vara delvis villkorligt (se vidare avsnitt 6.6. 5).290

En utgångspunkt för utredningens förslag var att den som åter-

faller i brott ska dömas till en mer ingripande påföljd än den som är

tidigare ostraffad. Tidigare brottslighet skulle utgöra ett skäl mot att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt, även om det är fråga om ett kortare straff. Samtidigt skulle det finnas möjlighet att döma till villkorligt fängelse flera gånger och återfall i brott under prövotiden för ett villkorligt fängelsestraff skulle inte automatiskt leda till att fängelsestraffet måste verkställas i anstalt .291Återfall i brott – både under prövotiden och efter utgången av prövotiden – skulle kunna beaktas genom att det villkorliga fängelsestraffet förenas med en tilläggssanktion av mer ingripande slag än vad som annars hade kommit i

287 Se a.a., s. 237 f. och 487 ff. 288 Se a.a., s. 244 ff. 289 Se a.a., s. 248 ff. 290 Se a.a., s. 251 ff. 291 Se a.a., s. 262 ff. och 304 ff.

fråga .292Först om den tilltalades tidigare brottslighet inte kan beaktas tillräckligt genom valet av tilläggssanktion skulle återfallet leda till att ett ovillkorligt fängelsestraff döms ut. Det skulle dock finnas möjlighet att besluta att fängelsestraffet ska vara villkorligt om verkställighet av ett ovillkorligt fängelsestraff framstår som uppenbart oskäligt på grund av den tilltalades personliga förhållanden eller andra tungt vägande skäl.293Om den tilltalade tidigare dömts till ovillkorligt fängelse, skulle möjligheterna att döma ut ett villkorligt fängelsestraff för den nya brottsligheten vara begränsade. Ett skäl för villkorligt fängelse vid återfall efter ett ovillkorligt fängelsestraff skulle kunna vara att det villkorliga fängelsestraffet kan förenas med kontraktsvård .294

Påföljdsutredningen lämnade också förslag som innebar att reaktionerna vid bristande verkställighet av tilläggssanktioner till villkorligt fängelse skulle trappas upp succesivt. I första hand skulle sådan bristande verkställighet mötas genom att Kriminalvården genom informella påpekanden inskärper vikten av att tilläggssanktionen fullgörs eller vidtar justeringar som ryms inom ramen för den utdömda sanktionen. Om det inte är tillräckligt med sådana informella åtgärder skulle Kriminalvården kunna meddela särskilda föreskrifter om t.ex. nykterhet och drogfrihet eller kontakt med en övervakare som syftar till att tilläggssanktionen verkställs. Kriminalvården skulle också kunna meddela den dömde en varning. Om varning redan har meddelats eller om det kan antas att den dömde inte kommer att fullgöra tilläggssanktionen även om en varning meddelas, skulle övervakningsnämnden ha möjlighet att förlänga prövotiden för det villkorliga fängelsestraffet till som längst fyra år eller att byta ut tilläggssanktionen mot en annan sanktion som är minst lika ingripande som den ursprungliga. I sista hand skulle bristande verkställighet leda till beslut om att det villkorliga fängelsestraffet ska verkställas i anstalt. Vid beslut om verkställighet i anstalt skulle i skälig utsträckning hänsyn tas till vad den dömde undergått till följd av det villkorliga fängelsestraffe t.295Beslutet skulle meddelas av allmän domstol på talan av Kriminalvården .296

Vidare innebar förslaget att övervakningsnämnden skulle kunna besluta att den dömde ska omhändertas om det uppkommer en fråga

292 Se a.a., s. 267. 293 Se a.a., s. 276 f. 294 Se a.a., s. 274 ff. 295 Se a.a., s. 552 ff. 296 Se a.a., s. 592 ff. och 619 ff.

om att vidta åtgärder i anledning av bristande verkställighet av en tilläggssanktion till villkorligt fängelse. Kriminalvården skulle ges rätt att omedelbart omhänderta den dömde, om han eller hon brister i verkställigheten av en hemarrest eller en kontraktsvård och det därmed var aktuellt att föra talan om att det villkorliga fängelsestraffet skulle verkställ as i anstalt.297

Slutligen bör nämnas att utredningen föreslog att överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) inte längre skulle utgöra en påföljd för brott (jfr 31 kap. 2 § brottsbalken). I den mån den dömde är i behov av vård eller behandling för missbruk skulle detta behov i stället tillgodoses inom ramen för den tilläggssanktion som ett villkorligt fängelsestraff förenas med. Om den tilltalade döms till ovillkorligt fängelse skulle hans eller hennes behov av missbruksvård, i likhet med vad som redan gällde, kunna tillgodoses under anstaltsvistelsen .298

Processrättsliga konsekvenser av förslagen

Strax innan Påföljdsutredningen lämnade sitt betänkande uppdrog regeringen åt samma utredare att biträda departementet med att överväga vilka processrättsliga konsekvenser utredningens förslag skulle leda till och föreslå nödvändiga författningsändringar. Uppdraget redovisades i departementspromemorian Processrättsliga konsekvenser

av Påföljdsutredningens förslag (Ds 2012:54).

När det gäller gripande, anhållande och häktning bedömde utredaren att den befintliga regleringen i 24 kap. rättegångsbalken inte utesluter att frihetsberövande beslutas, även om det kan antas att det kommer att dömas ut ett villkorligt fängelsestraff för brottsligheten. Den befintliga regleringen ansågs inte heller hindra ett beslut om att den dömde ska vara häktad till dess att domen vinner laga kraft, trots att påföljden bestäms till ett villkorligt fängelsestraff, om skälen för häktning är så starka att ett sådant beslut är motiverat.

Utredaren föreslog att bestämmelsen om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § första stycket 2 samma balk skulle ändras, så att åtalsunderlåtelse får meddelas om det kan antas att det skulle dömas ut ett villkorligt fängelsestraff och det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse. Vid

297 Se a.a., s. 578 ff. 298 Se a.a., s. 640 ff.

återfall i brott skulle åtalsunderlåtelse dock kunna meddelas endast om det finns synnerliga skäl. Mot bakgrund av regleringen i 23 kap. 4 a § skulle ändringen innebära att även förundersökningsbegränsning får beslutas när det kan antas att det skulle dömas ut ett villkorligt fängelsestraff och det finns särskilda skäl – eller vid återfall i brott synnerliga skäl – för åtalsunderlåtelse.

I promemorian föreslogs vidare att möjligheten att förelägga villkorlig dom genom strafföreläggande (48 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken) skulle anpassas till det nya påföljdssystemet. Enligt förslaget skulle strafföreläggande kunna utfärdas avseende villkorligt fängelse i högst sex månader, om det villkorliga fängelsestraffet förenas med böter eller samhällstjänst och det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd.

Också rättegångsbalkens bestämmelse om förordnande av offent-

lig försvarare i fall där det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas

(21 kap. 3 a § andra stycket 2) skulle, enligt förslaget, anpassas till det nya systemet. Utredaren föreslog att försvarare ska förordnas om det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter. Förslaget innebar alltså att offentlig försvarare ska förordnas om påföljdsfrågan är tveksam och det finns anledning att döma till fängelse, oavsett om det kan antas att fängelsestraffet kommer att dömas ut villkorligt eller ovillkorligt. Tveksamheten i påföljdsvalet skulle kunna avse frågan om det ska dömas ut ett bötesstraff eller ett fängelsestraff, om ett fängelsestraff ska dömas ut villkorligt eller vilken tilläggssanktion ett villkorligt fängelsestraff ska förenas med.

Vidare föreslogs att bestämmelser om avgörande efter huvudför-

handling i den tilltalades utevaro (46 kap. 15 a § första stycket 1), avgörande utan huvudförhandling (45 kap. 10 a § första stycket 3 och

51 kap. 13 § andra stycket 3) och dom i förenklad form (30 kap. 6 §) skulle anpassas till systemet med villkorligt fängelse. Det föreslogs också vissa ändringar av reglerna om omröstning (29 kap. 2 och 3 §§) och förbudet mot reformatio in pejus (51 kap. 25 §). Därutöver föreslogs också vissa förändringar i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) samt i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, lagen (1978:801)

om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet och lagen (1957:668) om utlämning för brott.

Förslagens mottagande

En sammanställning av remissvaren avseende Påföljdsutredningens betänkande finns i justitiedepartementets promemoria Ju2012/4191/L5. De flesta remissinstanser var i huvudsak positiva till utredningens förslag om införande av ett system med villkorligt fängelse. Några ifrågasatte dock om det föreslagna systemet verkligen skulle bli så mycket mer förutsebart och överskådligt än det befintliga systemet. Det framfördes också att det finns trovärdighetsproblem med att villkorligt fängelse skulle kunna användas på nytt även vid upprepade återfall. Å andra sidan påtalades också risken för att förslaget skulle leda till en ökad användning av fängelsestraff, vilket skulle gå emot direktivens huvudinriktning. En synpunkt som fördes fram av ett stort antal remissinstanser var att det föreslagna systemet skulle ställa högre krav på den personutredning som domstolen behöver ha tillgång till, vilket skulle kunna leda till praktiska problem och längre handläggningstider. Vidare anförde flera remissinstanser att talan vid domstol om att ett villkorligt fängelsestraff ska verkställas i anstalt borde föras av åklagaren och inte, som utredningen föreslagit, av Kriminalvården.

Flera remissinstanser invände mot avskaffande av art som en faktor vid påföljdsvalet. Åklagarmyndigheten tog upp att det finns brottstyper där möjligheten att utreda gärningen och skydda målsägande och vittnen alltför mycket kan försvåras om artbrotten utmönstras ur påföljdssystemet. Här avsågs i första hand våldsbrott i relation, allvarligare sexualbrott, mened, övergrepp i rättssak och mer allvarliga fall av hot och våld mot tjänsteman. Enligt myndigheten fanns det anledning att tro att det i vissa fall inte skulle anses proportionerligt att hålla en misstänkt person frihetsberövad om brottslighetens straffvärde understiger tolv månader och påföljden bedöms kunna stanna vid ett villkorligt fängelsestraff. Gällande menedsbrottet påpekades att det är ett brott av utpräglad engångskaraktär och att den form av varning som ett villkorligt fängelsestraff innebär inte passar in som en trovärdig påföljd vid brott av denna typ. Åklagarmyndigheten pekade också på att en risk med förslaget var

att det skulle uppfattas så att lagstiftaren ser mildare på exempelvis brottet grovt rattfylleri. Också Ekobrottsmyndigheten pekade på ett system utan en ”artbrottsventil” skulle kunna leda till en minskad möjlighet att använda personella tvångsmedel, vilket angavs medföra betydande svårigheter att utreda de brott som förväntas leda till villkorligt fängelse. Vidare anfördes att brotten i näringsverksamhet utgör ett hot mot grundläggande samhällsfunktioner och att fängelsestraff, i enlighet med dagens system, utgör en skarpare markering och torde ha en större preventiv effekt än villkorligt fängelse med samhällstjänst. Skatteverket föreslog att det uttryckligen skulle anges att brottsliga gärningar som utgör ett led i den organiserade brottsligheten eller innefattar ekonomiska brott, t.ex. skatte- och bokföringsbrott, ska särbehandlas på grund av brottets art och att dessa brott ska medföra ovillkorligt fängelse oaktat att straffvärdet i det enskilda fallet understiger tolv månaders fängelse. Även Rikspolisstyrelsen såg problem med den föreslagna behandlingen av artbrotten och hänvisade i det avseendet till trovärdighetsskäl. Sveriges Kommuner och

Landsting anförde att brotten våld och hot mot tjänsteman även

fortsättningsvis borde särbehandlas påföljdsmässigt och att det även borde gälla brott mot förtroendevalda som svarar för myndighetsutövning.

Enligt Riksdagens ombudsmän kräver systemets trovärdighet att allvarliga brott av integritetskränkande natur och allvarliga brott som innebär hot mot grundläggande samhällsfunktioner som rättsväsendet särbehandlas även i fortsättningen. Också Brottsoffermyndigheten,

Hovrätten över Skåne och Blekinge och Hovrätten för Västra Sverige

påpekade att det kunde finnas anledning att fortsatt särbehandla den typen av brott. Gällande integritetskränkande brott framfördes sådana invändningar även av Nationella samordnaren mot våld i nära

relationer. ECPAT anförde att sexualbrott mot barn, särskilt om

brotten har kommersiella inslag, även fortsättningsvis måste betraktas som brottslighet av sådan art som bör beaktas vid påföljdsbedömningen och föranleda en fängelsepresumtion. Också flera tingsrätter pekade på behovet av att fortsatt särbehandla vissa brottstyper. Exempelvis angav Falu tingsrätt att det skulle vara svårt att hos det allmänna rättsmedvetandet förankra en förändring som innebär att det vid grova rattfyllerier med straffvärden på upp till tre månader döms till villkorligt fängelse med dagsböter. Detsamma angavs gälla en förändring bestående i att domstolen kan döma till t.ex. samhälls-

tjänst eller hemarrest vid skattebrott med straffvärden på sex månader eller mer.

När det gäller förslaget om hemarrest som tilläggssanktion till villkorligt fängelse – i stället för verkställighetsform av ett fängelsestraff – hade Akademikerförbundet SSR flera invändningar. Förbundet påpekade att högre krav skulle behöva ställas på personutredning inför huvudförhandlingen, att långa övervakningstider kan medföra att den dömdes intresse att sköta sig minskar samt att det framtida klientelet för intensivövervakning skulle bli mer svårhanterligt, vilket skulle försvåra användningen av lekmannakontrollörer. Stockholms

universitet (kriminologiska institutionen) anförde att förslaget om

hemarrest skulle kunna leda till s.k. net-widening.

Regeringen gick inte vidare med Påföljdsutredningens förslag om införande av ett system med villkorligt fängelse och avskaffande av art som en faktor vid påföljdsvalet. Däremot ledde utredningens förslag till lagstiftning när det gäller påföljdssystemet för unga lagöverträdare (prop. 2014/15:25 och prop. 2019/20:118), strafflindring vid medverkan till utredning av egen brottslighet (prop. 2014/15:37), ny påföljd efter tidigare dom (prop. 2015/16:151) och utvidgade möjligheter att förvandla obetalda böter till fängelse (prop. 2020/21:8).

5.4.2. Den juridiska litteraturen

Systemets tydlighet, stringens och funktionalitet

Över lag har diskussionen i den juridiska litteraturen tagit avstamp i att grundackordet i 1989 års påföljdsreform, dvs. att stärka principerna om proportionalitet, ekvivalens, förutsebarhet, enhetlighet och legalitet, var av godo och att dessa principer även fortsättningsvis bör ligga till grund för påföljdssystemets utformning. Den kritik som riktats mot systemet under senare tid har således snarare bestått i att principerna inte genomfördes tillräckligt konsekvent och att systemet – delvis som en följd av strävanden att avhjälpa inbyggda brister i det avseendet – efter hand har blivit allt mer svårtillämpat och komplext.

Den ökade komplexiteten har av många tillskrivits den utveckling som skett i praxis kring artbrott (se vidare nedan) och införandet av fler tilläggssanktioner och nivåer i systemet. Som Petter Asp påtalat kan det senare illustreras med att domstolarna, vid valet mellan

fängelse och en icke frihetsberövande påföljd, inte bara ska ta hänsyn till ”skäl som talar mot fängelse” utan också, i olika led och situationer, till ”särskilda skäl” och ”alldeles särskilda skäl ”.299Det har också framhållits att bedömningen försvåras av att beslutsgången aldrig har varit särskilt uttalad i själva lagtexten och att den kräver en ingående förståelse för systemet och ett hoppande mellan de olika bestämmelserna i 29 och 30 kap. brottsbalke n.300

Andra svagheter som lyfts fram med avseende på valet mellan fängelse och en icke frihetsberövande påföljd är att tillämpningsområdet för olika påföljdskombinationer eller tilläggssanktioner har lämnats tämligen öppet i lagstiftning och att det inte tydligt framgår om det är straffvärdet eller det s.k. straffmätningsvärdet som ska läggas till grund för den punkt där presumtionen mot fängelse bryts .301Också på andra sätt har det framhållits som oklart vilken betydelse olika straffmätningsfaktorer, i synnerhet vissa av billighetsskälen, ska tillmätas vid påföljdsbestämningen (jfr kapitel 12.2.3).

Även om många av dessa frågetecken har kunnat redas ut i praxis har en återkommande synpunkt mot denna bakgrund varit att systemet bör förenklas och beslutsgången tydliggöras i lagstiftningen. Regleringen bör, enligt vad som också anförts i det sammanhanget, ge bättre vägledning avseende de olika val som måste göras inom systemet och på vilket sätt olika omständigheter ska beaktas .302Å andra sidan har understrukits att det måste finnas tillräckligt utrymme för domstolarna att ta hänsyn till de speciella förhållanden som kan föreligga i enskilda fall och att alltför stor detaljstyrning därför bör undvika s.303

Också när det gäller valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn har regleringen problematiserats. Här har särskilt framhållits att de båda påföljderna formellt sett har lagts på samma nivå i stränghetshänseende, trots att skyddstillsyn i praktiken är en mer ingripande påföljd, och att valet mellan påföljderna styrs av prognostiska kriterier. Förutom att regleringen därmed har blivit svår att tillämpa i ett system som bygger på proportionalitet har den kritiserats för att ge intrycket att de båda påföljdsalternativen utesluter varandra och att det dessutom finns en lucka där varken villkorlig dom eller skydds-

299 Se Asp, En modernare påföljdsreglering?, SvJT 2010 s. 449–462 på s. 450. 300 Se Reimer, Påföljdssystemet – en legal infrastruktur, SvJT 2010 s. 506–516 på s. 508. 301 Se t.ex. Asp, a.a., s. 450 och 461 f. och Reimer, a.a., s. 509 ff. 302 Ibid. 303 Se bl.a. Sjöström, Påföljdssystemet bör förenklas och bli mer flexibelt, SvJT 2010 s. 517–528 på s. 518 f. och Wersäll, Några utgångspunkter för ett reformerat påföljdssystem, SvJT 2010 s. 545–562 på s. 550.

tillsyn kan väljas, samtidigt som skälen för fängelse enligt 30 kap. 4 § andra stycket brottsbalken är avsedda att vara uttömmande. Även om Högsta domstolens prejudikatbildning också i detta avseende har gjort regleringen mera sammanhängande och logisk – främst på det sättet att det klargjorts att skyddstillsyn är att anse som en strängare påföljd än villkorlig dom och att det finns ett gemensamt tillämpningsområde för de båda påföljderna – har det ansetts otillfredsställande att lagtexten talar i en riktning och praxis och förnuftsskäl i en anna n.304

En annan brist som ofta påtalas är att det finns en tröskeleffekt i systemet vid straffvärden runt ett års fängelse, där övergången mellan de icke frihetsberövande påföljderna och fängelse blir alltför skarp. Exempelvis kan villkorlig dom och böter utdömas för ett brott som har ett straffvärde strax under ettårsgränsen, medan påföljden kan bli ett årslångt fängelsestraff för den som har begått ett brott med ett straffvärde som bara är något högre. För att göra upptrappningen mjukare har det förordats att det införs tydligare ”mellanpåföljder” eller tilläggssanktioner i gränslandet mellan fängelse och de icke frihetsberövande påföljderna, företrädesvis genom att elektronisk intensivövervakning införs som självständig påföljd och att tillämpningsområdet för samhällstjänst anpassas. Därtill har över lag en mer uttalad rangordning av de icke frihetsberövande påföljderna och bättre möjligheter att straffmäta dessa efterfrågats .305Slutligen har själva straffvärdegränsen för presumtionen mot fängelse diskuterats. Bland annat har en större flexibilitet efterlysts, t.ex. genom att det vid ett straffvärdeintervall mellan sex och 18 månaders fängelse inte skulle finnas någon uttalad presumtion för eller emot fängelse. I stället skulle det inom detta intervall vara möjligt att döma ut trovärdiga alternativ till fängelse om sådana finns, men också att döma till fängelse med hänvisning till straffvär det.306

Påföljdssystemets utformning har också diskuterats från mer praktiska och processuella utgångspunkter. Här har Anders Perklev i artikeln Några idéer kring utformningen av ett nytt påföljdssystem (SvJT 2010 s. 491–505) påtalat att den ökade mängden mål och ärenden som rättsväsendet har att hantera ställer allt större krav på att brott-

304 Se bl.a. Reimer, a.a., s. 511 och Borgeke, Reflektioner över svensk straffrättspolitik då och nu, SvJT 2023 s. 857–887 på s. 880 f. 305 Se bl.a. Reimer, a.a., s. 512 f., Asp, a.a., s. 460 f. och Wersäll, Är loppet kört för en reformering av påföljdssystemet? SvJT 100 år (festskrift) s. 190–200 på s. 196. 306 Se Sjöström, a.a., s. 524 f.

målen hanteras på ett effektivt sätt. Mot den bakgrunden har han ifrågasatt om domstolarna i framtiden kommer ha utrymme för sådana ganska ingående bedömningar av den tilltalades personliga förhållanden som dagens påföljdssystem förutsätter. Han har också ifrågasatt med vilken precision sådana bedömningar och därmed sammanhängande prognoser egentligen låter sig göras. Därför, menar han, ger både effektivitets- och rättssäkerhetsaspekter anledning att eftersträva betydande förenklingar av systemet och att låta brottets straffvärde och karaktär i än högre grad vara styrande för påföljdsvalet. Detta skulle, enligt vad han därvid föreslår, kunna ske genom införandet av färdiga ”påföljdspaket” som kan dömas ut för de mest vanliga typfallen av brott som kan aktualisera en icke frihetsberövande påföljd. Som exempel nämns bl.a. påverkansprogram avseende alkoholmissbruk vid grovt rattfylleri eller besöksförbud (numera kontaktförbud) vid misshandel eller fridskränkningsbrott (se vidare under rubriken ”Villkorligt fängelse”).

Även principen om att tyngdpunkten i rättsskipningen bör ligga i första instans har anförts till stöd för att påföljdssystemet bör utformas så att den utredning som krävs i påföljdsdelen regelmässigt kan föreligga när tingsrätten prövar målet. Utredningen i påföljdsfrågan bör från denna synpunkt således inte vara mer omfattande eller svåråtkomlig än att den normalt kan tas fram i god tid före huvudförhandlingen vid tingsrätten .307

För att motverka att påföljder behöver undanröjas i efterhand har det vidare anförts att sådana förutsättningar för utdömande av en viss sanktion som kan förändras över tid, såsom krav på lämplighet och samtycke, så långt som möjligt bör undvikas. Det senare har också motiverats med att den tilltalades inflytande över påföljdsbestämningen därmed skulle minska och principerna om proportionalitet och rättslig likabehandling på motsvarande sätt stärkas .308

307 Se Sjöström, a.a., s. 519. 308 Se a.a., s. 519 och 523 f.

Särskilt om brottslighetens art

Alltsedan artbrottskonstruktionen infördes har den inom akademin och bland praktiskt verksamma varit föremål för livlig debatt. Kritiken mot institutet har varit omfattande, men huvuddragen i den skulle kunna sammanfattas enligt följand e.309

  • Artbrottskonstruktionen, som vilar på allmänpreventiv grund, medför att lindrigare brott bestraffas strängare än allvarligare brott och leder därför till uppenbara orättvisor och står i konflikt med principerna om proportionalitet och ekvivalens.
  • Det kan ifrågasättas om institutet bidrar till de allmänpreventiva effekter som är eftersträvade och som utgör grunden för dess legitimitet.
  • Artbrottsinstitutet leder till korta fängelsestraff, med stora – potentiellt skadliga – verkningar för den enskilde.
  • Konstruktionen har medfört tillämpningssvårigheter, bristande förutsebarhet och bidragit till att systemet blivit svåröverskådligt och komplext. Det beror bl.a. på att brottets art är en diffus företeelse som saknar teoretisk överbyggnad, varför det är svårt att avgöra vilka omständigheter som kan ligga till grund för att ett brott ska klassificeras som ett artbrott och med vilken styrka de kan anses tala för ett fängelsestraff. Icke desto mindre har konstruktionen lett till en praxis där domstolarna, utöver straffvärdet, har att laborera med vad som kommit att kallas för artvärde, vilket baserar sig på de i sig oklara artomständigheterna. Därtill har konstruktionen lett till att fler tilläggssanktioner och nivåer införts (jfr ovan under föregående rubrik), vilket har komplicerat systemet och beslutsgången ytterligare.
  • Institutet har begränsat möjligheterna att konstruera ett mer stringent påföljdssystem. Genom att tänkbara påföljdsalternativ och tilläggssanktioner i första hand har behövt användas för att undvika de korta fängelsestraffen har utrymmet minskat för att använda dem för en successiv skärpning av påföljden vid återfall eller för att i övrigt mildra tröskeleffekterna i övergången mellan de icke frihetsberövande påföljderna och fängelse.

309 Se bl.a. Asp, a.a. s. 455 f.

Liksom de uppmärksammade problemen med artbrottsregleringen har de diskuterade lösningarna varit många, och även beträffande dessa ska endast huvudlinjerna beröras.

En lösning som ofta förordats är att helt utmönstra artbrottskonstruktionen ur påföljdssystemet. Med en sådan ordning skulle således endast brottslighetens straffvärde och den tilltalades tidigare brottslighet kunna motivera valet av fängelse som påföljd. Som en något modifierad variant av denna lösning har föreslagits att ett mycket begränsat antal brottstyper, såsom mened och övergrepp i rättssak, skulle kunna pekas ut särskilt i lagstiftningen .310

Från utgångspunkten att en sådan kursändring vore orealistisk (och enligt vissa kanske inte heller önskvärd) har olika lösningar diskuterats som går ut på att tillämpningsområdet för brottets art begränsas. Det finns de som har argumenterat för att en framkomlig väg därvid skulle kunna vara att definiera artbrotten i lag genom väl avgränsade kriterier .311Andra har menat att detta inte låter sig (eller ens bör) göras, bl.a. av det skälet att det egentligen inte är fråga om en egenskap hos vissa brott utan enbart om en politisk vilja att ingripa med ett strängare påföljdsval mot vissa brott än mot andra .312

I stället har många sökt lösningen på artbrottsproblematiken i påföljdssystemets utformning och påföljdernas innehåll. Även om de konkreta förslagen har varierat, har den övergripande tanken varit att artens inflytande över påföljdsvalet bör kunna minska om man dels i lag ger tydligare vägledning för valet av olika påföljder och tilläggssanktioner, dels genom förändringar av påföljdernas status och innehåll skapar tillräckligt ingripande alternativ till fängelse. Bland annat har olika varianter av villkorligt fängelse framhållits som ett sätt att ge de icke frihetsberövande påföljderna erforderlig skärpa (se vidare nedan). Även möjligheten att göra samhällstjänst och elektronisk intensivövervakning, s.k. fotboja, till självständiga påföljder eller tilläggsanktioner till villkorligt fängelse har diskuterats. I sammanhanget har också påtalats att införandet av samhällstjänst och

310 Se t.ex. von Hirsch, Reducing use of short-term imprisonment: the role of prior convictions and ”artbrotten”, SvJT 2003 s. 111–120, Borgeke, Brottets art — några tankar kring en svårgripbar företeelse, SvJT 1999 s. 218–240 på s. 238 f. och Perklev, a.a., s. 496. 311 Se t.ex. von Hirsch & Påle, Arbrott, SvJT 1999 s. 241–258 på s. 246 ff. Jfr dock von Hirsch i SvJT 2003 s. 111–120 där han synes avfärda en sådan lösning. Se även Thunberg, På vilka grunder särbehandlas artbrott i dagens rättspraxis?, SvJT 1999 s. 259–263 på s. 262 f. 312 Se Borgeke, SvJT 1999 s. 218–240 på s. 238. Jfr även von Hirsch, a.a., s. 113 f. och Ågren, Brottsbalk (1962:700) 30 kap. 4 §, avsnitt 2.2.4.1 Begreppets bakgrund och innebörd, Lexino 2020-01-01 (JUNO).

fotboja i systemet just har visat på att fängelse, i bemärkelsen anstaltsvistelse, uppenbarligen kan undvaras även när det gäller artbrott, i vart fall om straffvärdet understiger sex månaders fängelse. Därför har det ifrågasatts om det i dessa fall – men också på högre straffnivåer – inte bör vara möjligt att vidga utrymmet för en icke frihetsberövande påföljd. Brottets art bör i ett reformerat straffsystem således snarare kunna ses som ett skäl för ett strängare ingripande än som ett skäl för fängelse .313

Enligt vad Fredrik Wersäll har påtalat i artikeln Är loppet kört för

en reformering av påföljdssystemet (SvJT 100 år [festskrift] s. 190–200)

torde en förändring i den riktningen för övrigt vara möjlig redan inom ramen för den nuvarande regleringen. Till följd av den utveckling som skett av de frivårdande påföljderna – med bl.a. ökade kontrollmoment och fler påverkansprogram – bör det, såsom han utvecklar saken, finnas utrymme att i praxis påverka tillämpningen av artbrottsrekvisitet. En väg att gå skulle då kunna vara att mer generellt skilja de traditionella allmänpreventiva tankarna från de straffvärdepåverkande faktorerna, så att de senare frånkänns betydelse som artomständigheter men ges en större inverkan på straffmätningen.

Även andra har framhållit möjligheten att minska betydelsen av brottslighetens art vid påföljdsvalet genom en mer restriktiv rättstillämpning. Här kan särskilt nämnas att Petter Asp har påtalat att en sådan restriktivitet är motiverad bl.a. av det skälet att staten inte bör ingripa i medborgarnas liv med den kraft som fängelse innebär utan goda skäl för det. Han har i det sammanhanget också argumenterat för att art bör hanteras på ett sätt som präglas av kantighet och enkelhet – närmast som en icke skalär (antingen/eller) egenskap hänförlig till vissa klasser av brott inom vissa brottstyper – i stället för på dagens mer nyanserade och artvärdeorienterade sätt. Som skäl för detta har han i huvudsak anfört att vi saknar en någorlunda sammanhängande teoretisk överbyggnad på området, att vi inte bör ägna oss åt att mäta och gradera något som vi inte vet vad det är och att ett användande av art i relation till klasser av brott i vart fall kan leda till en tydlig praxisbildn ing.314

313 Se bl.a. Perklev, Artbrotten från praktisk synpunkt, SvJT 2003 s. 154–167 på s. 161 ff., Reimer, a.a., s. 509 och 511 ff. och Sjöström, a.a., s. 520 ff. 314 Se Asp, ”Brottslighetens art” – kommentar till Dag Victors och Andrew von Hirschs uppsatser, SvJT 2003 s. 136–153 på s. 149 ff. Jfr även von Hirsch, a.a., s. 111.

Villkorligt fängelse

En fråga som diskuterades mycket i anslutning till Påföljdsutredningens arbete var huruvida införandet av ett system med villkorligt fängelse skulle kunna erbjuda lösningar på, eller i vart fall mildra effekterna av, de olika svårigheter och problem som påföljdssystemet är förenat med.

Som en uppenbar fördel med villkorligt fängelse har den tydlighet och skärpa ett sådant system skulle ge framhållits. Således skulle dels domstolens värdering av brottet bli mer synlig, dels de yttersta konsekvenserna vid återfall eller annan misskötsamhet bli tydliga för den tilltalade. Om påföljden utformades enligt en hattmodell, där samtliga icke frihetsberövande alternativ inordnades under det villkorliga fängelsestraffet, skulle systemet därtill vinna i överskådlighet, med endast tre eller – beroende på hur man ser det – två huvudsakliga påföljder: böter samt villkorliga och ovillkorliga fängelsestraff. Den svårighet som framför allt har uppmärksammats, i synnerhet om systemet utformades enligt hattmodellen, är den att med bibehållen trovärdighet hålla fängelseanvändningen på en rimlig nivå, dvs. att undvika en alltför snabb upptrappning av påföljdsvalet vid återfal l.315

Anders Perklev har i den ovan nämnda artikeln Några idéer kring

utformningen av ett nytt påföljdssystem (SvJT 2010 s. 491–505) argu-

menterat för ett system med villkorligt fängelse av hattmodell. Enligt det förslag han där skisserar skulle villkorligt fängelse vara ett i princip obligatoriskt påföljdsval i de fall brottslighetens straffvärde inte överstiger ett års fängelse och den tilltalades tidigare brottslighet inte föranleder annat. Brottslighetens art skulle, med enstaka undantag, inte beaktas. Det villkorliga fängelsestraffet skulle vara förenat med en prövotid om två alternativt tre år, under vilken den dömde skulle verkställa föreskrivna tilläggsanktioner. Valet av tilläggssanktion skulle styras av brottets straffvärde såvitt avser ingripandenivå och av brottets karaktär såvitt avser sanktionstyp. Sanktionstyperna skulle vara av det slag som redan nu ingår i påföljdssystemet, däribland böter, samhällstjänst och olika påverkansprogram, men även vissa sanktioner som i dag ligger utanför det straffrättsliga påföljdssystemet, såsom kontaktförbud och tillträdesförbud, borde kunna övervägas (jfr ovan under rubriken ”Systemets tydlighet, stringens och funktion”). Vid återfall under prövotiden skulle det vill-

315 Se Asp, SvJT 2010 s. 449–462 på s. 457 f. samt de arbeten till vilka det hänvisas i det följande.

korliga straffet – med avräkning för vad den tilltalade verkställt genom tilläggssanktioner – normalt förverkas på samma sätt som villkorligt medgiven frihet förverkas inom ramen för dagens system. Däremot skulle ingenting hindra att villkorligt fängelse på nytt dömdes ut efter att en tidigare dom på villkorligt fängelse upphört, antingen genom att prövotiden löpt ut och eventuella tilläggssanktioner verkställts eller genom att det villkorliga fängelsestraffet förverkats. Detta skulle således innebära att den tilltalade som regel fick en chans till, men i utbyte mot detta fick acceptera konsekvenserna av att inte ha tagit den förra chansen som gavs. På så sätt skulle reaktionen vid återfall i brott under prövotid bli mycket tydlig samtidigt som upptrappningen av reaktionen skulle bli relativt långsam. Till det senare skulle även möjligheten att verkställa ett ovillkorligt fängelsestraff genom fotboja bidra.

Stefan Reimer har i artikeln Påföljdssystemet – en legal infrastruktur (SvJT 2010 s. 506–516) i stället laborerat med ett system där det villkorliga fängelsestraffet läggs som en särskild påföljd vid sidan av andra icke frihetsberövande påföljdsalternativ, däribland villkorlig dom och skyddstillsyn. Det villkorliga fängelsestraffet skulle därmed fungera som ett sista trappsteg på vägen mot ett ovillkorligt fängelsestraff och tillämpas främst vid återfall och allvarligare artbrott. Han tänker sig vidare att samhällstjänst och/eller fotboja skulle kunna införas både som självständiga påföljder och som viktiga grundelement för verkställighetsinnehållet i ett villkorligt fängelsestraff. På det sättet skulle det ges goda möjligheter att successivt skärpa påföljdsvalet vid återfall – liksom att differentiera ingripandegraden med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art – utan att det direkt blir fråga om att döma till fängelse. Enbart vid flera återfall, eller när straffvärdet når upp till fängelse i ett år, skulle det enligt den skisserade modellen vara möjligt att döma ut ett ovillkorligt fängelsestraff.

Även Lars Sjöström har i artikeln Påföljdssystemet bör förenklas

och bli mer flexibelt (SvJT 2010 s. 517–528) framhållit fördelarna med

ett system med villkorligt fängelse där den villkorliga domen – måhända namnändrad till prövotidsdom – behålls som en förstagångspåföljd för att förlänga vägen till fängelse. Han har vidare understrukit vikten av att – såsom trovärdiga alternativ till fängelse – tillskapa en flora av villkor och sanktioner som kan bestämmas inom ramen för ett villkorligt fängelse, exempelvis samhällstjänst, böter, intensivövervakning

med elektronisk kontroll, annan övervakning, behandling och programverksamhet.

Slutligen kan nämnas att Petter Asp i artikeln En modernare

påföljdsreglering (SvJT 2010 s. 449–462) – utan att ta ställning för

eller emot införandet av någon form av system med villkorligt fängelse – har framhållit att ett sådant system gör det särskilt angeläget att noga överväga hur s.k. iterativa situationer, dvs. sådana situationer som regleras i 34 kap. brottsbalken, bör hanteras.

5.4.3. Särskilt om intensivövervakning med elektronisk kontroll

Som redan framgått har frågan om huruvida den s.k. fotbojan bör ingå i påföljdssystemet som en självständig påföljd alternativt som någon form av tilläggssanktion eller om den även fortsättningsvis bör vara en verkställighetsform av fängelse varit föremål för diskussioner i flera sammanhang.

I ett lagstiftningsärende som ledde till vissa ändringar i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖVL) den 1 oktober 2022 (prop. 2021/22:196, se avsnitt 5.2.2) föreslog

Brottsofferjouren Sverige att domstolen ska kunna döma ut fäng-

elsestraff med fotboja som en särskild påföljd. Enligt organisationen skulle det vara ett sätt att hantera den omständigheten att brottsoffer uppfattar ett fängelsestraff som döms ut av domstol som just ett straff som väsentligen ska avtjänas i ett fängelse. I propositionen konstaterade regeringen att redan när intensivövervakningen infördes som en permanent verkställighetsform för korta fängelsestraff var många remissinstanser – i linje med vad Straffsystemkommittén hade föreslagit – av uppfattningen att domstolar borde avgöra om fängelse ska avtjänas genom intensivövervakning med elektronisk kontroll. I det sammanhanget hade dock regeringen framhållit att övervägande skäl talade för att intensivövervakningen skulle bli en verkställighetsform och inte en självständig påföljd (se prop. 1997/98:96 s. 108 ff.). Samma fråga hade behandlats i samband med att möjligheterna till intensivövervakning med elektronisk kontroll inom ramen för vissa försöksverksamheter utökades 2005 (prop. 2004/05:34). Regeringen konstaterade att de argument som hade framförts då fortfarande gjorde sig gällande och att det därför saknades anledning att på nytt över-

väga den fråg an.316De nämnda argumenten tog sikte på att intensivövervakningen bör vara i princip lika ingripande som verkställighet i anstalt av kortare fängelsestraff samt att införandet av intensivövervakning med elektronisk kontroll motiverades av såväl humanitära som samhällsekonomiska skäl. Hur stor betydelse i dessa båda hänseenden intensivövervakningen skulle komma att få skulle, enligt regeringen, bero på möjligheterna att begränsa användningen av intensivövervakning till sådana fall där alternativet verkligen är anstaltsvistelse. Om intensivövervakningen kom att användas även i en del andra fall, dvs. där påföljden annars skulle ha blivit någon form av kriminalvård i frihet, skulle de humanitära och samhällsekonomiska effekterna av intensivövervakningen minska i motsvarande mån.317 I 2005 års lagstiftningsärende anförde regeringen att den inte såg någon anledning att vid den tidpunkten göra någon ändring av intensivövervakningens ställning i straffsystemet. En annan sak angavs dock vara att påföljdssystemet ibland kritiserats på grund av den breda floran av olika påföljds- och verkställighetsalternativ. Enligt regeringen var det inte uteslutet att en översyn av påföljdssystemet skulle komma att leda till ett förändrat synsätt .318

Kriminalvården behandlar i sin kapacitetsrapport för 2024–2033 och i rapporten Kriminalvårdens kapacitetsrapport till följd av Tidö-

avtalet frågan om utökad användning av elektronisk övervakning som

ett sätt att frigöra anstaltsplatser. Enligt Kriminalvården bör regeringen – mot bakgrund av myndighetens ansträngda beläggningsläge, de tillkommande reformerna i Tidöavtalet samt de positiva erfarenheter och internationella rekommendationer som finns avseende elektronisk övervakning – utreda och överväga vissa åtgärder, som innefattar utökad användning av sådan övervakning utanför anstalt. Åtgärder som behandlas är för det första en utvidgning av tillämp-

ningsområdet för IÖVL till att omfatta verkställighet av straff på upp

till ett år, i stället för sex månader, samt att den s.k. treårsregeln i 2 § andra stycket avskaffa s.319Det anförs också att det skulle kunna utredas om det bör vara möjligt att verkställa beslut om fängelse efter undanröjande av villkorlig dom och skyddstillsyn samt efter bötes-

316 Se prop. 2021/22:196 s. 10 ff. 317 Se prop. 2004/05:34 s. 32 och prop. 1997/98:96 s. 109. 318 Se prop. 2004/05:34 s. 32. 319 Att tillämpningsområdet bör utvidgas till att avse verkställighet av straff på upp till ett år var något som Kriminalvården också påpekade i sitt remissvar i 2022 års lagstiftningsärende (prop. 2021/22:196).

omvandling med intensivövervakning med elektronisk kontroll. Detsamma anges gälla i fråga om fängelse som dömts ut enligt 28 kap. 3 § brottsbalken (dvs. skyddstillsyn kombinerat med ett kort fängelsestraff). För det andra behandlas möjligheten att införa intensivövervakning med elektronisk kontroll som en självständig påföljd som döms ut direkt av domstol, på liknande sätt som föreslogs i Påföljdsutredningens betänkande (SOU 2012:34), vilket är fallet i ett antal andra länder. Slutligen behandlar Kriminalvården, för det tredje, möjligheten att införa en ny verkställighetsform eller påföljd bestående i

kontrollerat boende med elektronisk övervakning. Enligt Kriminal-

vården finns det behov av att utreda alternativ till vistelse i anstalt och verkställighet genom intensivövervakning, utöver de särskilda utslussningsåtgärder som är möjliga att besluta om efter det att en viss tid av ett fängelsestraff har avtjänats. Ett sådant alternativ skulle kunna vara en helt ny verkställighetsform eller påföljd genom vilken den dömde under hela strafftiden placeras i ett kontrollerat hem som är anpassat för särskilt stöd, tillsyn och kontroll och samtidigt övervakas elektroniskt. På så sätt skulle den dömde stå under löpande övervakning på ett sätt som kan sägas vara mer ingripande än vad som gäller för intensivövervakning med elektronisk kont roll.320

Som framgår av avsnitt 5.5.2 föreslår Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet i sitt betänkande (SOU 2024:48) dels att tillämpningsområdet för IÖV utökas på så sätt att det längsta fängelsestraff som kan avtjänas genom IÖV ökas från sex till nio månader, dels att det införs en ny verkställighetsform, elektronisk övervakning i ett kontrollerat boende, som kan användas vid strafftider om högst ett år och sex månader. Trygghetsberedningen förslår å sin sida i sitt slutbetänkande (SOU 2024:54) att tillämpningsområdet för IÖV, i dess nuvarande form, utökas till strafftider i högst ett år och sex månader. För fängelsestraff över sex månader ska sådan verkställighet dock endast få ske om det bedöms lämpligt.

Även i den juridiska litteraturen har frågan om fotbojans plats i påföljdssystemet diskuterats. Flera skäl har därvid anförts till stöd för att fotbojan bör inordnas i påföljdssystemet som en självständig påföljd eller som någon form av föreskrift eller tilläggsanktion. Som framgått av föregående avsnitt har det bl.a. ansetts vara en fördel om

320 Se Kriminalvården, Kriminalvårdens kapacitetsbehov till följd av Tidöavtalet, 2023-04-18 (KV 2023-669) s. 35 f. och Kriminalvårdens kapacitetsrapport 2024-2033, 2023-12-15 (KV 2023-14991) s. 53 ff.

fotbojan kan användas inom ramen för en påföljdstrappa för att undvika tröskeleffekter vid övergången från en icke frihetsberövande påföljd till fängelse, liksom för att successivt skärpa reaktionen vid återfall .321 Det har också påpekats att fotbojan tveklöst innebär ett mindre ingrepp i den enskildes frihet än verkställighet av fängelse i anstalt, varför det kan ifrågasättas om den bör jämställas med en sådan påföljd. Vidare har påtalats att det kan uppfattas som en brist hos dagens system att domstolen när den bestämmer påföljden inte har möjlighet att påverka användningen av fotboja trots att sådan verkställighet har stor betydelse för ingripandenivån hos den utdömda påföljde n.322

Å andra sidan har konstaterats att fotbojan synes fungera relativt väl i dagens system och har vunnit acceptans såsom en verkställighetsform av fängelse. Som ett annat skäl för att den nuvarande ordningen bör bestå har anförts att det därmed även fortsättningsvis kommer att vara möjligt att reagera mycket snabbt på eventuell misskötsamhet. Om fotbojan i stället gjordes till en självständig påföljd eller tilläggssanktion skulle den möjligheten gå förlorad, eftersom det skulle krävas ett domstolsbeslut för att omvandla påföljden till ett fängelsestraff. Även risken för s.k. net-widening, dvs. att sanktionen skulle komma att användas i större utsträckning än vad som varit avsett, har anförts som ett skäl mot att frångå den nuvarande ordningen .323

Kriminalvårdens ovan nämnda förslag om att tillämpningsområdet för intensivövervakning med elektronisk kontroll skulle utvidgas till att omfatta fängelsestraff upp till ett år fanns också med i en framställning som myndigheten lämnade till regeringen i juli 20 19.324Med anledning av framställningen utarbetades det inom Justitiedepartementet en promemoria med förslag som ledde till vissa lagändringar den 1 oktober 2022 (prop. 2021/22:196, se avsnitt 5.2.2). Frågan om en höjning av den längsta strafftiden från sex månader till ett år behandlades dock inte i promemorian och som en följd av det inte heller i den efterföljande propositionen .325Det kan nämnas att Kriminalvården i sina remissvar över SOU 2024:48 respektive SOU 2024:54 välkomnar förslagen avseende utökade möjligheter att avtjäna fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll.

321 Se t.ex. Asp, SvJT 2010 s. 449–462 och Reimer, a.a., s. 513 f. 322 Se Perklev, SvJT 2010 s. 491–505 på s. 503. 323 Ibid. 324 Se framställan om utökad tillämpning av intensivövervakning med elektronisk kontroll m.m., Ju2019/02420. 325 Se prop. 2021/22:196 s. 11.

6. Ett påföljdssystem med villkorligt fängelse

6.1. Närmare om vårt uppdrag

Som beskrivits i avsnitt 5.1 är vårt uppdrag när det gäller påföljdssystemet dels att föreslå ändringar av påföljderna som sådana, dels att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar av reglerna om påföljdsval där grundregeln ska vara att påföljden ska bestämmas utifrån brottets allvar i form av dess straffvärde. Vi ska dessutom överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar som syftar till att möjligheten att ta hänsyn till den tilltalades personliga omständigheter vid påföljdsvalet begränsas. I det sammanhanget framhålls att utrymme för sådana hänsyn också kan finnas i reglerna om hur påföljderna ska verkställas.

Enligt direktiven grundar sig reformbehovet i att dagens system i alltför stor utsträckning har utformats med hänsyn till gärningspersonens intressen och att det inte är rimligt att den grundläggande regeln för påföljdsvalet är utformad som en presumtion mot fängelse. Samtidigt anges i direktiven att påföljdssystemet även fortsättningsvis bör innehålla alternativ till fängelse för situationer där brottsligheten inte är så allvarlig att ett fängelsestraff är motiverat. Det anges också att brottslighetens art och återfall i brott även fortsättningsvis bör ha betydelse för påföljdsvalet.

Några närmare anvisningar om hur påföljdssystemet bör utformas för att tillgodose det angivna reformbehovet lämnas inte i direktiven. Tvärtom framgår att det står utredningen fritt att antingen utveckla systemet utifrån de befintliga påföljderna eller utforma ett nytt system med en helt eller delvis ny uppsättning påföljder. Som en tänkbar följd av att utgångspunkterna för påföljdsvalet ändras anger direktiven dock att påföljderna kan behöva rangordnas i förhållande till varandra och graderas utifrån ingripandegrad. Andra tänkbara för-

ändringar som nämns är att de nuvarande påföljderna och möjligheterna att kombinera dessa med varandra och med olika föreskrifter delas upp i flera olika påföljder, t.ex. genom att samhällstjänst görs till en självständig påföljd, och att nya påföljdsalternativ, såsom hemarrest, införs.

De förändringar som vi föreslår ska enligt direktiven ligga inom ramarna för de kriminalpolitiska utgångspunkter som gäller för uppdraget. Som utvecklats i kapitel 4 innebär dessa bl.a. att principerna om proportionalitet, ekvivalens och humanitet även fortsättningsvis ska upprätthållas, men att den sistnämnda på ett rimligare sätt måste vägas mot andra principer och intressen, däribland samhällets behov av skydd och brottsoffers berättigade förväntningar på upprättelse.

I detta kapitel redovisas våra överväganden och förslag i denna del. Som nämnts i bl.a. avsnitt 5.1 omfattar vårt uppdrag inte påföljdsregleringen för allvarligt psykiskt störda lagöverträdare eller de särskilda påföljdsreglerna för unga lagöverträdare som nyligen har setts över av Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare (SOU 2024:39 och SOU 2025:11). Inte heller reglerna om villkorlig frigivning, straffskärpning för återfall eller de övriga frågor som nyligen har setts över av Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet (SOU 2024:48) ingår i uppdraget. Vissa anpassningar av dessa regler kommer dock att krävas till följd av de övriga förändringar som vi föreslår. Även våra förslag till sådana anpassningar redovisas här. Straffprocessuella anpassningar och vissa andra följdändringar redovisas i kapitel 14.

6.2. Utgångspunkter för våra överväganden

6.2.1. Övergripande utgångspunkter

Som konstaterats inledningsvis lämnas det ganska öppet i direktiven hur det angivna reformbehovet och de efterfrågade ändringarna av påföljdssystemet ska tillgodoses. Inom ramen för den angivna inriktningen för uppdraget står det oss alltså – med vissa begränsningar – tämligen fritt att utforma systemet på det sätt som vi finner mest hållbart och ändamålsenligt. Vår ambition blir då att påföljdssystemet och reglerna för påföljdsbestämningen ska avspegla det pluralistiska förhållningssätt till straff som vi förordat i kapitel 4. Det innebär att systemet som helhet bör utformas utifrån att det ska uppfylla flera

ändamål och med beaktande av att olika – ibland motstående – principer och intressen kan göra sig gällande och då måste balanseras mot varandra. Således bör systemet inte bara utformas så att de olika preventiva funktionerna av straff eller hot om straff tillvaratas, utan också så att straffen blir ägnade att bidra till brottsoffers upprättelse. Liksom i dag måste samtidigt grundläggande principer om bl.a. humanitet, proportionalitet, rättslig likabehandling och förutsebarhet så långt som möjligt upprätthållas. Den ökade betoningen av brottsofferperspektivet bör dock leda till en ny balanspunkt mellan olika principer och intressen, där bl.a. kravet på humanitet alltjämt är centralt, men måste ställas i relation till att straffet i högre grad ska utgöra ett led i brottsoffrets upprättelse.

För att den angivna ambitionen ska kunna uppnås krävs att olika principer och intressen även fortsättningsvis ges sitt huvudsakliga genomslag på skilda nivåer av det straffrättsliga reaktionssystemet. Vid påföljdsbestämningen i det enskilda fallet bör kravet på proportionalitet – dvs. att straffet ska stå i proportion till brottslighetens allvar – utgöra grundbulten. Med en sådan utgångspunkt får straffet enligt vår mening goda förutsättningar att bidra till brottsoffrets upprättelse, eftersom den kränkning av offret som brottet inneburit därmed sätts i fokus för påföljdsbestämningen. Avsteg från utgångspunkten, t.ex. av humanitets- eller individualpreventiva hänsyn, bör visserligen vara möjliga, men endast i sådana undantagsfall när skälen för det är tillräckligt starka. I huvudsak bör individualpreventiva strävanden dock tillgodoses på verkställighetsnivån.

Det är också viktigt att framhålla att våra överväganden i denna del måste ses i ljuset av de förändringar vi föreslår i fråga om straffskalorna och straffmätningen. Reglerna om straffmätning och påföljdsval är nämligen i hög grad samverkande, och våra ställningstaganden i en del kan därför inverka på slutsatserna i en annan. Förslagen i de olika delarna ska således ses som en helhet, vilka tillsammans är avsedda att uppnå ändamålen med denna reform.

I det följande redovisas några ytterligare, mer påföljdsspecifika, utgångspunkter för våra överväganden som vi särskilt vill betona, varav några också har berörts i kapitel 4.

6.2.2. De icke frihetsberövande påföljderna bör på ett tydligt sätt förmedla klander och ha ett tillräckligt ingripande verkställighetsinnehåll

Som konstaterats i avsnitt 4.4.4 är det framför allt genom vad straffet förmedlar som det kan bidra till att ge brottsoffret upprättelse. Genom straffet tilldelar, värderar och kommunicerar domstolen klander. På det sättet blir straffet ett erkännande av att brottsoffret utsatts för en kränkning och ett uttryck för samhällets avståndstagande från denna.

Straffets förmåga att förmedla klander är i hög grad beroende av hur det utformas. När det gäller fängelse framgår, som framhållits i avsnitt 4.4.5, graden av klander av straffets repressiva karaktär och genom längden på det straff som döms ut. Annorlunda förhåller det sig med de icke frihetsberövande påföljderna. Förutom att dessa är mindre ingripande till sitt verkställighetsinnehåll, är möjligheten att uttrycka skillnader i klandervärdhet här mer begränsade, och det är endast när påföljden förenas med vissa typer av föreskrifter som rättens syn på allvaret i brottsligheten fullt ut framgår av den utdömda påföljden. Samtidigt kan det hävdas att behovet av ett tydligt avståndstagande inte minst gör sig gällande när en icke frihetsberövande påföljd väljs, just eftersom en sådan påföljd till sitt innehåll är mindre ingripande än ett fängelsestraff.

En utgångspunkt för våra överväganden är följaktligen att den utdömda påföljden alltid på ett tydligt sätt ska förmedla att, och i vilken utsträckning, gärningspersonen klandras för brottet. Detta kan åstadkommas genom att även de icke frihetsberövande påföljderna blir föremål för straffmätning eller att domstolens värdering av brottsligheten på annat sätt blir mer synbar, t.ex. genom att det alltid anges ett alternativstraff.

Som redan framgått ger även den faktiska ingripandegraden i påföljden uttryck för vilket klander som riktas mot den dömde. Därför är det också centralt att de icke frihetsberövande påföljderna får ett sådant verkställighetsinnehåll att de framstår som en tillräckligt ingripande reaktion på brottsligheten i fråga. Att de icke frihetsberövande påföljderna även av allmänheten uppfattas som trovärdiga alternativ till fängelse är därtill avgörande för påföljdssystemets legitimitet.

6.2.3. Tydliga konsekvenser vid återfall i brott eller annan misskötsamhet

Som framhållits ovan är tilltron till påföljdssystemet beroende av att även de icke frihetsberövande påföljderna på ett tydligt sätt kommunicerar klander och har ett tillräckligt ingripande verkställighetsinnehåll. Ytterligare en förutsättning torde vara att det också finns kännbara och tydliga konsekvenser för den som återfaller i brott eller på annat sätt missköter de åligganden som följer av den utdömda påföljden. De icke frihetsberövande alternativen till fängelse kan nämligen sägas utgöra en förmån eller privilegiering i förhållande till det fängelsestraff i enlighet med brottets straffvärde som annars skulle ha dömts ut. En sådan privilegiering bygger på att det finns anledning att visa en viss tolerans med lagöverträdaren, men toleransen avtar av förklarliga skäl om han eller hon återfaller i brott eller på annat sätt missköter sina åligganden till följd av påföljden. Privilegieringen kan således knappast utsträckas till den som återkommande gör sig skyldig till nya brott eller missköter påföljden utan att det skulle undergräva påföljdssystemets trovärdighet. Att det straffrättsliga ingripandet blir strängare för den som återfaller i brott, är också något som torde gälla i de flesta rättssystem.

En utgångspunkt för våra överväganden är följaktligen att det bör finnas en kännbar och tydlig upptrappning av ingripandegraden vid återfall i brott. Detta bör, i mindre flagranta fall, kunna ske inom ramen för de icke frihetsberövande påföljderna och annars genom att ett fängelsestraff döms ut. Ytterst bör en utdömd icke frihetsberövande påföljd kunna behöva avtjänas i anstalt. Det senare bör även gälla om den dömde på annat sätt missköter påföljden.

Kännbara och tydliga konsekvenser vid återfall i brott eller misskötsamhet är också motiverade för att öka de icke frihetsberövande påföljdernas potential att få en brottsavhållande verkan. Som påtalats i avsnitt 4.6.2 finns det nämligen studier som visar att en avskräckningseffekt uppstår när man inom ramen för en icke frihetsberövande påföljd riskerar att få ett fängelsestraff vid återfall eller misskötsamhet.

6.2.4. Korta fängelsestraff bör undvikas

En inriktning för reformarbetet inom påföljdsområdet har länge varit att skapa alternativ till fängelse i anstalt, i synnerhet till korta sådana fängelsestraff. Även vi anser att det finns goda skäl för att vid mindre allvarlig brottslighet så långt som möjligt välja en icke frihetsberövande påföljd.

Korta fängelsestraff kan inte förväntas ge vare sig några inkapaciteringseffekter eller andra beaktansvärda preventiva verkningar. Det kan visserligen inte uteslutas att ett kortare fängelsestraff i stället för en icke frihetsberövande påföljd, i vart fall beträffande vissa brottstyper, kan få en viss avskräckande effekt, men stödet för det är svagt och effekterna torde under alla förhållanden vara marginella (se avsnitt 4.6.2). Vidare är det knappast möjligt att inom ramen för ett kortare fängelsestraff få till stånd en behandling eller andra rehabiliterande insatser av den dömde med lyckat resultat. Sådana insatser kan med större utsikter till framgång i stället ges inom ramen för en icke frihetsberövande påföljd, där behandlingen kan pågå under längre tid och ofta under mer gynnsamma förhållanden. Samtidigt undviker man på det sättet de negativa konsekvenser som kan följa av ett fängelsestraff, såsom att den dömde slits upp från yrkesliv och familj, anammar en kriminell identitet eller knyter kontakter inom den kriminella miljön. Likaså undviker man de större kostnader som ett sådant straff är förenat med.

Vid sådan mindre allvarlig brottslighet som det nu är fråga om bör vidare en icke frihetsberövande påföljd – så länge den på ett tydligt sätt förmedlar klander och har ett tillräckligt ingripande verkställighetsinnehåll – i förekommande fall ha goda förutsättningar att bidra till brottsoffrets upprättelse. Ambitionen att undvika korta fängelsestraff kommer därför inte heller i konflikt med brottsofferperspektivet.

Sammanfattningsvis talar både ändamålsöverväganden, humanitära aspekter och kostnadsskäl för att icke frihetsberövande påföljder så långt möjligt bör användas framför korta fängelsestraff. En sådan utgångspunkt ligger också i linje med våra direktiv, som anger att påföljdssystemet även fortsättningsvis bör innehålla alternativ till fängelse för situationer där brottsligheten inte är så allvarlig att ett fängelsestraff är motiverat. De kortaste fängelsestraffen bör därför i princip vara förbehållna återfallsförbrytare, där kännbara ingripanden

även på lägre straffnivåer kan vara påkallade för att bevara systemets trovärdighet.

6.2.5. Påföljdssystemet bör förenklas och påföljdsvalet styras av enhetliga kriterier

Som beskrivits i avsnitt 5.4.2 har det nuvarande påföljdssystemet kritiserats för att det efter hand har blivit allt mer svårtillämpat och komplext. Detta har av många tillskrivits den utveckling som skett i praxis kring artbrott och införandet av fler tilläggssanktioner och nivåer i systemet, där domstolarna i flera led ska beakta olika skäl som ömsom talar för, ömsom emot ett fängelsestraff. Det har också framhållits att bedömningen försvåras av att beslutsgången aldrig har varit särskilt uttalad i själva lagtexten och att den kräver en ingående förståelse för systemet och ett hoppande mellan de olika bestämmelserna i 29 och 30 kap. brottsbalken. En annan svårighet som lyfts fram är att villkorlig dom och skyddstillsyn formellt sett har lagts på samma nivå i stränghetshänseende, trots att skyddstillsyn i praktiken är en mer ingripande påföljd, och att valet mellan dessa påföljder styrs av prognostiska kriterier, samtidigt som systemet i övrigt bygger på proportionalitet.

Många har mot denna bakgrund efterlyst att systemet ska förenklas, beslutsgången tydliggöras och styras av mer enhetliga kriterier samt att regleringen ska ge bättre vägledning avseende de olika val som måste göras och på vilket sätt olika omständigheter ska beaktas. Å andra sidan har framhållits att det måste finnas tillräckligt utrymme för domstolarna att ta hänsyn till de speciella förhållanden som kan föreligga i enskilda fall och att alltför stor detaljstyrning därför bör undvikas.

Det senare sätter fingret på ett dilemma som ofrånkomligen uppstår vid systemets utformning, nämligen behovet av tydlig vägledning å ena sidan, och önskemålet om tillräcklig flexibilitet å den andra. Om det sistnämnda intresset prioriteras är risken att det leder till en oenhetlig rättstillämpning och, följaktligen, till bristande likabehandling och förutsebarhet. Läggs tyngdpunkten vid den förstnämnda aspekten kan påföljdssystemet i stället komma att bli alltför stelbent och leda till otillfredsställande resultat. Detta kan visserligen undvikas med hjälp av olika särregleringar och undantag, men då riskerar systemet att bli snårigt och förlora den tydlighet som från början var eftersträvad.

Vår uppfattning är att en alltför detaljstyrd reglering bör undvikas. I stället bör kraven på en ökad tydlighet och vägledning mötas genom att påföljdssystemet utformas på ett enklare och mer överskådligt sätt, med en lättillgänglig och logiskt uppbyggd beslutsstruktur, där det klart framgår i vilket led av bedömningen en viss typ av omständighet ska beaktas. Därtill bör antalet påföljdsalternativ minska. Vår utgångpunkt i den delen är i stället att anpassningen efter den dömdes förutsättningar och behov i större utsträckning bör läggas på verkställighetsnivån (se vidare under nästföljande rubrik).

Vidare bör påföljdsvalet styras av i huvudsak enhetliga kriterier som inte innefattar prognoser om påföljdens preventiva verkan. I valet mellan påföljdsalternativ som är likvärdiga i ingripandegrad bör dock inget hindra att valet görs efter vad som framstår som mest lämpligt och ändamålsenligt i det enskilda fallet. I andra fall bör kriterierna i första hand hänföra sig till den tilltalades brottslighet. Som framgår av våra direktiv ska – förutom straffvärdet – brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet även fortsättningsvis ha betydelse i detta sammanhang. Vår ambition är dock att förenkla och i någon mån begränsa artens inverkan på påföljdsvalet och att ge mer vägledning i fråga om hur tidigare brottslighet ska beaktas. Kriterierna bör dock hållas förhållandevis öppna, för att möjliggöra en tillräcklig flexibilitet och en anpassning efter den fortsatta rättsutvecklingen. På det sättet ökar också förutsättningarna för att systemet ska stå sig över tid.

6.2.6. Reglerna bör främja en effektiv handläggning

En annan aspekt som bör beaktas vid systemets utformning är att den ökade mängden mål och ärenden som rättsväsendet har att hantera ställer allt större krav på att brottmålen hanteras på ett effektivt sätt. En utgångspunkt för våra överväganden är därför att regelverket bör utformas så att det främjar en effektiv handläggning. Det kan åstadkommas genom att utformningen av påföljdernas närmare innehåll och individanpassningar av dessa, t.ex. i form av behandling mot missbruk, i större utsträckning läggs på Kriminalvården inom ramen för verkställigheten av påföljderna. Förutom att en sådan ordning skulle förenkla domstolens beredning av målen och bidra till att de kan avgöras inom rimlig tid, skulle den också stärka proportionalitets-

principens inflytande över påföljdsbestämningen och kravet på rättslig likabehandling. Dessutom kan det antas att innehållet i påföljden blir bättre anpassat efter den dömdes behov om det bestäms i nära anslutning till att den ska verkställas.

Det kan i sammanhanget noteras att det påföljdssystem som Påföljdsutredningen föreslog i sitt betänkande Nya påföljder (SOU 2012:34) förutsatte att Kriminalvården i vissa fall redan i personutredningen skulle fastställa innehållet i en tilltänkt sanktion så att denna skulle bli tillräckligt ingripande med hänsyn till straffvärdet och den tilltalades tidigare brottslighet. Även om utredningens förslag över lag fick ett positivt mottagande av remissinstanserna, var det många som invände mot just detta. Det framhölls att det därmed skulle ställas högre krav på den personutredning som domstolen behöver ha tillgång till, vilket skulle kunna leda till praktiska problem, bl.a. i form av inställda huvudförhandlingar, samt längre handläggningstider.

Det föreslagna systemet kom som bekant inte att genomföras, men även det nuvarande systemet bygger i vissa delar på att det på förhand görs ganska ingående bedömningar av innehållet i en tilltänkt påföljd. Med en ordning där det närmare verkställighetsinnehållet utformas i ett senare skede kan, som konstaterats ovan, handläggningen effektiviseras, vilket knappast är mindre angeläget i dag än när Påföljdsutredningen lämnade sitt betänkande.

6.3. Villkorligt fängelse bör införas i påföljdssystemet

Förslag: Nuvarande regler för påföljdsvalet ersätts av ett system

med villkorligt fängelse. Samtliga icke frihetsberövande alternativ till fängelse inordnas under det villkorliga fängelsestraffet.

Skälen för vårt förslag

Presumtionen mot fängelse bör ersättas av nya regler för påföljdsvalet

Brottsbalkens regler om påföljdsval är uppbyggda kring en presumtion mot fängelse. Presumtionen slås fast i 30 kap. 4 § första stycket och är uttryckt på det sättet att rätten, vid val av påföljd, ska fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därmed markeras att fängelse ska användas i sista hand,

dvs. endast om villkorlig dom eller skyddstillsyn inte kan anses som en tillräckligt ingripande påföljd. Presumtionen kan även ses som ett uttryck för en mer allmän princip om att det alltid är den lindrigaste tänkbara påföljden som ska väljas. Även vid valet mellan de icke frihetsberövande påföljderna ska alltså det minst ingripande alternativet ges företräde.

Några begränsningar av vilka omständigheter som får läggas till grund för ett lindrigare påföljdsval anges inte i bestämmelsen. Däremot pekar den ut vissa omständigheter som ska beaktas i detta sammanhang, nämligen de som anges i 29 kap. 5 § (billighetsskälen) och 5 a § (strafflindring vid medverkan till utredningen av brott). De skäl som får åberopas för att välja fängelse som påföljd anges å andra sidan uttömmande i 30 kap. 4 § andra stycket brottsbalken. Dessa skäl är brottslighetens straffvärde och art samt att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

Presumtionen mot fängelse tillkom genom 1989 års påföljdsreform (prop. 1987/88:120) och återspeglar den syn på straff som då hade kommit att bli den alltmer dominerande. Förutom att proportionalitet mellan brott och straff starkt betonades, präglades denna syn av en svag tilltro till straffets preventiva förmåga och ett framhållande av den ogynnsamma inverkan straffet kan ha på den dömdes återanpassning i samhället och det lidande som straffet innebär för den dömde. Brottsoffrens intressen fick däremot inte samma uppmärksamhet i detta sammanhang. Att ge brottsoffer upprättelse betraktades i princip inte som en uppgift för straffet, och frågan om vad som utgör ett rättvist straff kom därför primärt att ställas i relation till det allmännas och gärningspersonens intressen.

I ett påföljdssystem som utgår från dessa premisser kan en presumtion mot fängelse te sig både naturlig och motiverad. Med den mer pluralistiska syn på straff som vi förespråkar – där ambitionen inte bara är att söka tillvarata de olika preventiva funktionerna av straff, utan också att ge brottsoffer upprättelse – är den däremot inte lika självklar (jfr avsnitt 4.3, 4.4 och 6.2.1). Då finns nämligen inte samma skäl att ge en sådan särställning till omständigheter – ofta hänförliga till gärningspersonens förhållanden – som talar för en lindrigare påföljd. När sådana omständigheter beaktas utgör det dessutom ett avsteg från principen att straffets stränghet ska bestämmas så att det står i proportion till brottets svårhet. Från utgångspunkten att proportionalitetsprincipen i första hand ska vara styrande för påföljds-

bestämningen, kan det ifrågasättas om huvudregeln för påföljdsvalet så tydligt bör inbjuda till avsteg från denna princip. Detta talar för att presumtionen mot fängelse bör slopas och ersättas av regler som bättre speglar att de i grund och botten vilar på en avvägning mellan flera legitima intressen, men där proportionalitet mellan brott och straff utgör grundbulten.

En invändning mot en sådan förändring skulle kunna vara att presumtionen mot fängelse inte är något annat än den lagtekniska konstruktion som lagstiftaren har valt för att särskilja de fall där fängelse ska väljas som påföljd från de fall där en icke frihetsberövande påföljd kan komma i fråga. Som framgått ovan och utvecklats närmare i avsnitt 5.2.3 kan presumtionen nämligen brytas när brottet har ett högt straffvärde eller är av en viss art eller när den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. Vid straffvärden som motsvarar fängelse i ett år eller mer föreligger i stället en tämligen stark presumtion för fängelse. Och med den expansiva utveckling som skett när det gäller mängden brottstyper som även vid lägre straffvärden kan föranleda fängelse med hänsyn till deras art, kan man rentav fråga sig om det ens är relevant att tala om en presumtion mot fängelse.

Även om denna invändning har ett visst fog för sig är det vår uppfattning att presumtionen mot fängelse likväl utövar ett inflytande över påföljdsvalet genom den riktning för prövningen som den etablerar. Från ett brottsofferperspektiv kan den därtill, oavsett dess praktiska betydelse, anses problematisk ur kommunikativ synpunkt. Genom att domstolen uppmanas att fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse – och dessa typiskt sett är hänförliga till gärningspersonens förhållanden – kan det ge intryck av att rättsordningen inte i samma utsträckning värnar brottsoffrets intressen. Under alla förhållanden kan den omständigheten att presumtionen i viss utsträckning har luckrats upp knappast utgöra ett skäl för att behålla den. Tvärtom ger det desto större anledning att införa nya regler för påföljdsvalet, som är mer sammanhållna och på ett klarare sätt ger uttryck för hur de är avsedda att tillämpas.

Det sist anförda leder in på ytterligare ett skäl för att slopa presumtionen mot fängelse, nämligen att den har bidragit till att göra systemet snårigt och komplext (jfr avsnitt 6.2.5). Således har valet av påföljd kommit att bygga på mer eller mindre starka presumtioner som ömsom kan brytas, ömsom återställas, med hänvisning till att det finns

skäl för, särskilda skäl för eller ibland alldeles särskilda skäl för ett visst påföljdsalternativ. Dessa skäl kan i sin tur vara hänförliga både till brottet, vilka alternativa påföljder som står till buds, den tilltalades personliga förhållanden och omständigheter efter brottet. Även om förhållanden av dessa slag också fortsättningsvis – i större eller mindre utsträckning – bör kunna beaktas vid påföljdsvalet, skulle systemet vinna på om det skedde inom ramen för en rakare och mer logiskt uppbyggd beslutsstruktur. En utmönstring av presumtionen mot fängelse öppnar för möjligheten att skapa en sådan struktur.

Det anförda leder till slutsatsen att presumtionen mot fängelse och därmed sammanhängande regler bör utmönstras och ersättas av nya regler för påföljdsvalet.

Det finns skäl att införa ett system med villkorligt fängelse

Att presumtionen mot fängelse avskaffas innebär inte att en motsatt presumtion bör gälla eller att påföljden måste bestämmas till fängelse så fort den inte kan stanna vid böter. Även i ett reformerat påföljdssystem kommer det naturligtvis att finnas fall där det är både lämpligt och tillräckligt med en frivårdande påföljd. Också av våra direktiv framgår att påföljdssystemet även fortsättningsvis bör innehålla alternativ till fängelse, för situationer då brottsligheten inte är så allvarlig att ett fängelsestraff är motiverat. Frågan är då vilka påföljdsalternativ som bör finnas och hur de regler som styr valet mellan fängelse och en icke frihetsberövande påföljd bör utformas.

Ett alternativ skulle kunna vara att i möjligaste mån bygga vidare på det nuvarande regelverket och befintliga påföljdsalternativ. Villkorlig dom och skyddstillsyn skulle då kvarstå som alternativ till fängelse, men presumtionen mot fängelse ersättas av en mer uttalad påföljdstrappa, där en allt strängare påföljd väljs i takt med att brottets allvar ökar eller de skäl som annars kan tala i skärpande riktning blir starkare. Möjligen skulle en sådan förändring också förutsätta att vissa av de nuvarande icke frihetsberövande inslagen i systemet gavs ett något förändrat tillämpningsområde och innehåll eller motivera att vissa av dagens verkställighetsformer eller föreskrifter, t.ex. samhällstjänst, gjordes om till självständiga påföljder. En lösning av detta slag lades för övrigt fram av Straffsystemkommittén i betänkandet

Ett reformerat straffsystem (SOU 1995:91), men kom inte att leda till

annat än att samhällstjänst och elektronisk intensivövervakning, s.k. fotboja, permanent fick sina nuvarande platser i påföljdssystemet (se vidare avsnitt 5.4.1).

Fördelen med en lösning av det nu beskrivna slaget vore att den skulle göra systemet mer överskådligt och stringent, samtidigt som den skulle vara jämförelsevis enkel att genomföra, bevara en viss kontinuitet i systemet och ge upphov till mindre initiala ojämnheter i rättstillämpningen än vad som lär följa på en mer genomgripande reform. Enligt vår uppfattning skulle en sådan mer begränsad förändring dock inte fullt ut möta den kritik som kan riktas mot det nuvarande systemet. Om grundstrukturen med två eller flera icke frihetsberövande påföljder som under vissa förutsättningar kan ersätta ett fängelsestraff består, är risken för det första att de nyss nämnda vinsterna i systematiskt hänseende skulle bli ganska små. För det andra skulle dessa påföljder inte i större utsträckning än i dag förmedla det klander och avståndstagande som domen – oavsett påföljdsval – bör ge uttryck för. Visserligen skulle domens förmåga i det senare avseendet kunna stärkas om domstolens värdering av brottet gjordes mer synbar. Detta skulle lämpligen kunna åstadkommas genom att det införs ett generellt krav, likt det som nu gäller vid samhällstjänst och kontraktsvård, på att det i domen anges ett alternativstraff, dvs. den strafftid som skulle ha dömts ut om fängelse i stället hade valts som påföljd. Med en sådan lösning – som likväl skulle kräva relativt omfattande anpassningar av lagstiftningen – närmar vi oss emellertid ett system med s.k. villkorligt fängelse, och man kan då fråga sig om inte större fördelar kan uppnås genom införandet av ett sådant system.

Villkorligt fängelse har övervägts i flera tidigare lagstiftningsärenden, senast av Påföljdsutredningen, och förekommer i olika former i en rad andra rättsordningar, bl.a. i våra nordiska grannländers. Före brottsbalkens införande fanns även en variant av påföljden i svensk rätt, men då under benämningen villkorlig straffdom. Begreppet villkorligt fängelse har följaktligen ingen given innebörd, utan har använts på lite olika sätt i olika tider och sammanhang. Det som här avses är emellertid att det döms ut ett fängelsestraff på viss tid, men att verkställigheten av straffet – i bemärkelsen att avtjäna det i kriminalvårdsanstalt – efterges om den dömde under en prövotid uppfyller vissa villkor. Förutom en skyldighet att avhålla sig från fortsatt brottslighet, kan villkoren bestå i att den dömde ska fullgöra en tilläggs-

sanktion som straffet förenats med, t.ex. att utföra samhällstjänst eller genomgå missbruksvårdande behandling. Om den dömde uppfyller villkoren anses straffet helt verkställt vid prövotidens utgång. Bristande uppfyllelse kan däremot leda till att straffet måste avtjänas i kriminalvårdsanstalt.

Ett skäl för att införa den beskrivna formen av villkorligt fängelse är att en sådan påföljd på ett tydligt sätt förmedlar det klander som gärningspersonen har gjort sig förtjänt av på grund av brottet. Genom att domstolen mäter ut ett fängelsestraff av viss längd även i fall där straffet inte behöver avtjänas i anstalt, görs det klart för såväl den dömde som brottsoffret och allmänheten hur allvarligt samhället ser på den begångna gärningen. Signalvärdet av att det faktiskt döms ut ett fängelsestraff torde också vara starkare än det som kan uppnås enbart genom angivandet av ett alternativstraff. Dessutom inskärps vad den dömde ytterst riskerar om han eller hon gör sig skyldig till nya brott eller på annat sätt bryter mot de villkor som ställts upp. Den straffrättsliga reaktionen ökar på det sättet både i tydlighet och skärpa i förhållande till dagens frivårdspåföljder och blir därmed bättre ägnad att uppfylla sin kommunikativa potential och att bidra till brottsoffrets upprättelse (jfr avsnitt 4.4.4, 4.4.5, 6.2.2 och 6.2.3). Det är också tänkbart att påföljden, med det mer konkreta och överhängande straffhot som den innebär, i större utsträckning än de nuvarande alternativen till fängelse får en brottsavhållande verkan (jfr avsnitt 4.6.2).

Att ett fängelsestraff av viss längd alltid mäts ut har också den fördelen att det förbättrar möjligheterna att anpassa innehållet i påföljden till den begångna brottslighetens allvar genom att ingripandegraden – på det sätt som i dag görs när det gäller bl.a. samhällstjänst – kan bestämmas med utgångspunkt i straffets längd. Med ett sådant system kommer genomslaget för proportionalitetsprincipen inom frivårdspåföljdernas område att öka. På motsvarande sätt kan de tröskeleffekter som i dag finns inbyggda i systemet vid övergången mellan en icke frihetsberövande påföljd och fängelse i någon mån minska.

Något annat som talar för att villkorligt fängelse bör införas är, som redan antytts, de fördelar som står att vinna i systematiskt hänseende med ett sådant system, i synnerhet om samtliga icke frihetsberövande inslag inordnas under det villkorliga fängelsestraffet. För vuxna lagöverträdare kommer då valet av påföljd i normalfallet att stå mellan böter och fängelse i någon form, och en koherens kommer

följaktligen att uppstå mellan de straffarter som anges i straffskalorna och de som i realiteten står till buds. Därmed kommer också det straff som döms ut i princip alltid att svara mot det straff som faktiskt mätts ut. Sedan domstolen konstaterat att brottsligheten föranleder ett fängelsestraff av viss längd, kommer den fortsatta påföljdsbestämningen således att bestå i att besluta huruvida straffet ska vara villkorligt och, i så fall, vilken tilläggssanktion det ska förenas med. Enligt vår uppfattning skulle detta innebära betydande förenklingar av beslutsstrukturen och att systemet som helhet blev mer logiskt och renodlat (jfr avsnitt 6.2.5). En sådan uppbyggnad medger därtill att det förs in nya inslag i påföljdssystemet, antingen som egna tilläggssanktioner eller som ytterligare moment i befintliga sanktioner, utan att systemets grundläggande struktur behöver förändras.

Slutligen kan framhållas att införandet av ett system med villkorligt fängelse skulle innebära en större harmonisering med de påföljdssystem som finns i övriga nordiska länder och i flertalet EU-länder, vilket kan underlätta det internationella samarbetet på det straffrättsliga området.

Sammanfattningsvis skulle ett införande av villkorligt fängelse ge goda möjligheter att skapa ett påföljdssystem som är tydligare, enklare och ger ett större genomslag för proportionalitetsprincipen än det nuvarande. Därtill skulle det villkorliga fängelsestraffet ge bättre förutsättningar att tillgodose brottsoffers behov av upprättelse än de icke frihetsberövande påföljder vi har i dag. Starka skäl talar därför att villkorligt fängelse införs i påföljdssystemet.

Tidigare kritik mot villkorligt fängelse hindrar inte att påföljden införs

Frågan om villkorligt fängelse bör införas har som redan framgått diskuterats i flera tidigare lagstiftningsärenden. Förslag till system med villkorligt fängelse har i olika varianter också lämnats av Frivårdskommittén i delbetänkandet Frivårdspåföljder (SOU 1981:90) och av Påföljdsutredningen i betänkandet Nya Påföljder (SOU 2012:34). Inget av förslagen kom emellertid att leda till lagstiftning. Frågan har också övervägts av Straffsystemkommittén som å sin sida avfärdade en sådan lösning. (Se vidare avsnitt 5.4.1.)

Den invändning som främst har riktats mot villkorligt fängelse är att ett sådant system, oavsett hur det konstrueras, leder till resultat som i olika avseenden är otillfredsställande.

Om systemet utformas på det sätt som Påföljdsutredningen föreslog, nämligen att samtliga icke frihetsberövande alternativ till fängelse inordnas under det villkorliga fängelsestraffet, har kritiken varit att användningen av fängelse kommer att öka. Antagandet bygger på att det av trovärdighetsskäl skulle krävas att fängelsestraffet verkställs i anstalt om den dömde återfaller i brott eller annars missköter de föreskrifter eller tilläggssanktioner som påföljden har förenats med. Av samma skäl har det ansetts att domstolen normalt sett inte bör kunna döma någon till villkorligt fängelse mer än en gång. På det sättet skulle ”vägen till fängelse” enligt kritikerna bli alltför kort.

Om villkorligt fängelse i stället – såsom Frivårdskommittén förordade – införs som en särskild påföljd vid sidan av villkorlig dom och skyddstillsyn, förlängs förvisso vägen till fängelse, men påföljdssystemet kommer då att bli än mer svåröverskådligt och komplext.

Enligt vår uppfattning har invändningen mot den senare konstruktionen starkt fog för sig. Att införa ytterligare en icke frihetsberövande påföljd – som rimligtvis måste få ett snarlikt verkställighetsinnehåll som villkorlig dom och skyddstillsyn – skulle inte avhjälpa de brister i påföljdssystemet som vi pekat på ovan, snarare förstärka dem. Därtill skulle de övriga fördelar som står att vinna med villkorligt fängelse, inte minst att straffets längd alltid framgår av domen, i mångt och mycket gå förlorade. Liknande invändningar kan för övrigt anföras mot sådana lösningar som går ut på att villkorligt fängelse ska ersätta endast endera av påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn, eller att bara vissa av de föreskrifter som en sådan påföljd i dag kan förenas med ska omvandlas till en tilläggssanktion till villkorligt fängelse.

När det gäller den andra modellen, där det villkorliga fängelsestraffet utgör ett paraply som alla icke frihetsberövande inslag och sanktioner placeras under, kan bärkraftigheten i kritiken däremot ifrågasättas. I likhet med vad Påföljdsutredningen anförde behöver ett villkorligt fängelsestraff för det första inte utesluta att domstolen vid återfall i brott på nytt dömer till ett sådant straff eller avstår från att besluta om verkställighet i anstalt av det tidigare straffet. Trovärdigheten i påföljdssystemet bör alltså kunna bibehållas även om det finns ett visst utrymme att skärpa reaktionen inom ramen för ett

villkorligt fängelsestraff, dvs. utan att fängelse i anstalt tillgrips. En sådan ordning gäller för övrigt både i Norge, Danmark och Finland. För det andra bör systemet inte heller konstrueras så att vägen till fängelse blir alltför lång. Den som gång efter annan gör sig skyldig till nya brott bör således inte ges förmånen av en icke frihetsberövande påföljd, i synnerhet inte om brotten begåtts under prövotiden efter en tidigare dom (jfr avsnitt 6.2.3). Ett system av det nu diskuterade slaget ger alltså goda förutsättningar att åstadkomma en rimlig återfallsreglering och även i övrigt att uppnå de ambitioner och syften med ett reformerat påföljdssystem som beskrivits ovan. Några avgörande invändningar mot ett system med villkorligt fängelse som är konstruerat på detta sätt är alltså svåra att se. Det kan i sammanhanget tilläggas att Påföljdsutredningens förslag på det stora hela välkomnades av remissinstanserna. Att det aldrig kom att genomföras synes snarare ha hängt samman med vissa enskildheter i förslaget – inte minst den föreslagna utmönstringen av artbrotten – som inte nödvändigtvis utgör grundstenar i påföljdskonstruktionen som sådan. Därför bör inget hindra att konstruktionen på nytt övervägs, men nu i en form som är anpassad för att möta dagens förutsättningar och behov.

Slutsats

Mot den ovan angivna bakgrunden föreslår vi att villkorligt fängelse införs i påföljdssystemet och att samtliga icke frihetsberövande alternativ till fängelse inordnas under det villkorliga fängelsestraffet. Det innebär att villkorlig dom och skyddstillsyn helt utmönstras ur påföljdssystemet och att de inslag som i dag ryms inom dessa påföljder – i den mån de ska finnas kvar i systemet – omvandlas till tilläggssanktioner till villkorligt fängelse.

6.4. Uppbyggnaden av ett system med villkorligt fängelse

6.4.1. Systemets grundläggande struktur och innebörd

Förslag: Påföljdssystemet för vuxna lagöverträdare består i huvud-

sak av två påföljder, böter och fängelse. Rätten får under vissa förutsättningar besluta att ett fängelsestraff på viss tid, helt eller delvis, ska vara villkorligt. Att straffet är villkorligt innebär att det inte ska avtjänas i kriminalvårdsanstalt eller enligt någon av de övriga verkställighetsformer som annars gäller för fängelse. Om den dömde under en prövotid återfaller i brott, eller om han eller hon brister i fullgörandet av en tilläggssanktion som straffet förenats med, kan beslutet om villkorlighet komma att upphävas.

Skälen för vårt förslag

Systemets grundläggande struktur

Vi föreslår alltså att villkorligt fängelse införs i påföljdssystemet för att helt ersätta villkorlig dom och skyddstillsyn. Det innebär att det villkorliga fängelsestraffet får karaktären av ett paraply som samtliga icke frihetsberövande alternativ till fängelse placeras under.

Från principiella utgångspunkter kan man tänka sig två olika sätt på vilket ett påföljdssystem av detta slag kan utformas. Systemet kan innehålla antingen tre påföljder – böter, villkorligt fängelse och ovillkorligt fängelse – eller endast två påföljder – böter och fängelse – där det under vissa förutsättningar kan beslutas att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Vi bortser här från de särskilda påföljderna för unga lagöverträdare och andra påföljder som innebär överlämnande till särskild vård.

Enligt vår uppfattning harmonierar det senare alternativet, där huvudpåföljderna utgörs av endast böter och fängelse, bäst med den grundläggande tanken bakom villkorligt fängelse och är dessutom att föredra från kommunikativ synpunkt. Genom att ett fängelsestraff av viss längd döms ut förmedlas att brottsligheten i och för sig är så allvarlig att den förskyller ett fängelsestraff av angiven stränghet, men att omständigheterna är sådana att de medger att den dömde på vissa villkor ges chansen att verkställa straffet i frihet. Det är också

endast med denna lösning som de ovan beskrivna fördelarna i systematiskt hänseende fullt ut kan realiseras. Vi förordar därför att systemet utformas enligt detta alternativ.

Med den föreslagna lösningen kommer det villkorliga fängelsestraffet alltså inte att vara en självständig påföljd, utan snarast ett förordnande beträffande verkställigheten av ett fängelsestraff. Om påföljden inte kan stanna vid böter ska domstolen således döma ut det utmätta fängelsestraffet på vanligt sätt och, om den finner att det finns skäl för det, besluta att straffet ska vara villkorligt. Som utvecklas nedan bör förordnandet alltid vara förenat med en prövotid och i normalfallet också med en tilläggssanktion. Exempel på hur domslutet skulle kunna utformas i olika fall när det beslutas att straffet ska vara villkorligt finns i bilaga 3.

Enligt det förslag som Påföljdsutredningen lade fram – som också det byggde på en modell med endast böter och fängelse som huvudsakliga påföljder – var det villkorliga fängelsestraffet utformat såsom ett uppskov med verkställigheten av ett utdömt fängelsestraff. Om domstolen bedömde att straffet skulle vara villkorligt skulle den enligt förslaget således besluta att verkställigheten av straffet skjuts upp under en prövotid. Även i Norge, Danmark och Finland är det villkorliga fängelsestraffet utformat som ett sådant uppskov. Enligt vår mening ger en sådan utformning emellertid intrycket att straffet förr eller senare måste avtjänas i anstalt, trots att detta många gånger aldrig kommer att bli aktuellt. Det är inte heller oproblematiskt att tala om att det är verkställigheten av straffet som skjuts upp. Även ett villkorligt fängelsestraff ska ju verkställas – om än inte i anstalt eller annars enligt vad som gäller för ordinära fängelsestraff – och för den verkställigheten blir det inte fråga om något uppskov. Därför föreslår vi att villkorligt fängelse i stället definieras genom ett undantag från föreskriften att den som dömts till fängelse ska tas in i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet (se författningsförslaget till 26 kap. 4 § brottsbalken). Som utvecklas i avsnitt 6.5.1 bör det i lagstiftningen också tydliggöras att inte heller de övriga verkställighetsformer som annars gäller för fängelse är tillgängliga när straffet är villkorligt. I praktiken är innebörden emellertid densamma som Påföljdsutredningens och våra grannländers varianter av påföljdskonstruktionen. Den angivna definitionen är således framför allt avsedd att bättre återspegla det villkorliga fängelsestraffets faktiska innebörd.

Utformningen ligger också i linje med senare års alltmer differentierade syn på hur ett fängelsestraff kan verkställas. I dag kan ett fängelsestraff således inte bara verkställas i kriminalvårdsanstalt utan delvis också utanför anstalt, t.ex. genom vårdvistelse eller vistelse i halvvägshus, samt i vissa fall – när det finns förutsättningar för s.k. fotboja – utan att straffet till någon del avtjänas i anstalt. Även efter villkorlig frigivning sker verkställigheten av det resterande straffet utanför anstalt, varvid den frigivne vid behov kan ställas under övervakning och meddelas särskilda föreskrifter, bl.a. om deltagande i återfallsförebyggande eller missbruksrelaterad programverksamhet, om provtagning avseende alkohol- och drogpåverkan eller med anvisningar om boende, vistelseort eller på vilka platser eller inom vilka områden den dömde annars ska vistas eller inte får vistas. Som framgår av det följande kan ett villkorligt fängelsestraff till sitt verkställighetsinnehåll således komma att få betydande likheter med verkställigheten av ett fängelsestraff under villkorlig frigivning. Även konsekvenserna vid fortsatt brottslighet är i hög grad jämförbara. På liknande sätt som att villkorligt medgiven frihet kan förverkas om den dömde under prövotiden gör sig skyldig till nya brott, kommer domstolen vid återfall under prövotiden för villkorligt fängelse kunna upphäva beslutet om villkorlighet, med följden att straffet får avtjänas i anstalt.

Att villkorligt fängelse inte utformas som en självständig påföljd innebär dock inte att det villkorliga fängelsestraffet kan anses likställt i ingripandegrad med ett vanligt, eller annorlunda uttryckt – ett ovillkorligt – fängelsestraff. Eftersom ett ovillkorligt fängelsestraff alltid innefattar ett frihetsberövande, eller i vart fall en elektronisk intensivövervakning, måste ett sådant påföljdsval alltid anses som det strängaste. Om denna rangordning angavs uttryckligen i lagtext skulle det dock felaktigt leda tanken till att det är fråga om två från varandra fristående påföljder. Därför är det enligt vår uppfattning lämpligare att låta relationen mellan de olika varianterna av fängelsestraffet komma till uttryck enbart genom kriterierna för att göra straffet villkorligt. Hur dessa kriterier bör utformas behandlas i avsnitt 6.6.

Något om begreppet villkorligt fängelse

Som nyss konstaterats bör villkorligt fängelse alltså inte vara en självständig påföljd, utan ett beslut gällande verkställigheten vid en dom på fängelse. Detta bör dock inte hindra att begreppet villkorligt fängelse används i lagtext. Tvärtom är detta närmast en pedagogisk nödvändighet, först och främst för att lagtexten inte ska bli alltför tungläst, men också för att rent generellt etablera en fungerande begreppsapparat för påföljdskonstruktionen.

Det kan förvisso diskuteras om just begreppet villkorligt fängelse är det lämpligaste. Som någon remissinstans till Påföljdsutredningens betänkande mycket riktigt påpekade är det egentligen inte fängelsestraffet som är villkorligt, utan icke-verkställigheten av detsamma. Begreppet villkorligt fängelse är dock förhållandevis väl inarbetat och används dessutom för motsvarande konstruktioner i våra grannländer. Att det inbegriper termerna ”villkorligt” och ”fängelse” ger det också ett starkt signalvärde och leder tankarna i avsedd riktning. Så länge det tydligt framgår av lag vilka villkoren är, dvs. i vilka fall ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt kan upphävas, kan det knappast heller uppstå några tveksamheter i fråga om vad villkorligheten tar sikte på. Något bättre begrepp för konstruktionen är därtill svårt att finna. Vi har därför, i likhet med såväl Påföljdsutredningen som våra grannländer, valt denna benämning.

Däremot har vi, återigen för inte leda tanken till att det är fråga om två från varandra fristående påföljder, valt att undvika begreppet ovillkorligt fängelse i lagtexten. I det sammanhanget används i stället uttryckssättet fängelse som inte är villkorligt. I våra fortsatta överväganden kommer vi, för enkelhets skull, dock att tala om ovillkorliga fängelsestraff.

Ett villkorligt fängelsestraff bör alltid vara förenat med en prövotid

En grundläggande tanke med villkorligt fängelse är alltså att den dömde inte behöver avtjäna det utmätta fängelsestraffet i anstalt om han eller hon uppfyller vissa villkor. Beroende på omständigheterna bör villkoren kunna variera, men ett av dem bör alltid vara att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet. Vid återfall i brott riskerar personen i fråga således inte bara att dömas till ett ovillkorligt fängelsestraff för den nya brottsligheten, utan också att det tidigare straffet

måste avtjänas i anstalt. Även som en konsekvens av bristande uppfyllelse av villkoren i övrigt kan den dömde bli tvungen att avtjäna straffet i anstalt.

I dagens påföljdssystem är möjligheten att göra förändringar av en tidigare utdömd påföljd begränsad i tid. Således är både villkorlig dom och skyddstillsyn förenad med en prövotid efter vilken nya brott inte kan medföra att påföljden undanröjs. Prövotiden sätter också ramarna för när sådana föreskrifter som påföljden har förenats med ska utföras. Även för den som villkorligt frigetts från fängelse gäller en prövotid, varefter återfall i brott inte kan föranleda att den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad. När prövotiden har löpt ut anses den dömde följaktligen ha verkställt påföljden och sonat sina brott. Motsvarande bör gälla i fråga om villkorligt fängelse. Även ett sådant straff bör således vara förenat med en prövotid. Frågan om prövotidens längd diskuteras i avsnitt 6.4.5.

Ett villkorligt fängelsestraff ska som huvudregel förenas med en tilläggssanktion

Som redan framgått kan villkorligt fängelse komma i fråga först när påföljden inte kan stanna vid böter. Även när ett fängelsestraff görs villkorligt är det således att betrakta som en strängare påföljd. För att det villkorliga fängelsestraffet inte bara i formellt, utan också i reellt, hänseende ska vara mer ingripande än böter bör det krävas att straffet förses med någon form av verkställighetsinnehåll på liknande sätt som dagens villkorliga dom och skyddstillsyn. Det kan visserligen hävdas att enbart det förhållandet att det mäts ut ett fängelsestraff av viss längd och att den dömde vid återfall i brott riskerar att få avtjäna straffet i anstalt gör påföljden mer ingripande än ett rent bötesstraff. Utifrån ett sådant resonemang skulle ett villkorligt fängelsestraff därför i sig kunna betraktas som en tillräcklig påföljd, i vart fall när brottsligheten är mindre allvarlig. För den enskilde torde dock det krav på att betala in en summa pengar till staten som ett bötesstraff innebär, i många fall uppfattas som en strängare påföljd än ett krav på att under en viss period avhålla sig från fortsatt brottslighet. Även för brottsoffret och människor i allmänhet torde en sådan straffvarning utan verkställighetshåll knappast uppfattas som ett trovärdigt och tillräckligt ingripande alternativ till ett ovillkorligt fängelsestraff (jfr avsnitt 6.2.2).

Av det anförda följer att villkorligt fängelse som huvudregel bör förenas med en tilläggssanktion, och att villkoret för verkställighetsformen – utöver ett krav på laglydnad under prövotiden – därmed bör bestå i att den dömde fullgör den sanktion som beslutats.

Tilläggssanktionerna skulle potentiellt kunna utgöras av sådana inslag som finns redan i dagens påföljdssystem, såsom övervakning, samhällstjänst, vård- och behandlingsföreskrifter och kontraktsvård, men också av nya inslag. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 6.7. Redan här finns dock anledning att nämna att vi har landat i att de tillgängliga sanktionerna bör vara böter, övervakning – som likt dagens skyddstillsyn bör kunna inbegripa en rad föreskrifter av olika slag – och samhällstjänst. Det betyder att såväl kontraktsvård som överlämnande till särskild vård enligt LVM bör utgå ur systemet samt att s.k. fotboja även fortsättningsvis bör vara en verkställighetsform av ovillkorligt fängelse. Det kan i sammanhanget också nämnas att dagens möjlighet att förena en skyddstillsyn med fängelse, s.k. 28:3-fängelse, kommer att upphöra som en nödvändig följd av att skyddstillsynspåföljden utmönstras. Som utvecklas närmare i avsnitt 6.6.5 föreslår vi dock att det ska finnas en möjlighet att besluta att endast en del av ett fängelsestraff ska vara villkorlig (delvis villkorligt fängelse). Den dömde kommer då att avtjäna en del av straffet i anstalt, medan den resterande delen verkställs i frihet. Om tilläggssanktionen i ett sådant fall bestäms till övervakning kommer påföljden således att uppvisa stora likheter med 28:3-fängelset.

En annan fråga är om det bör vara möjligt att förena det villkorliga fängelsestraffet med mer än en tilläggssanktion. Som anförts i avsnitt 6.2.5 är det vår ambition att förenkla påföljdssystemet och följaktligen att hålla nere antalet påföljdskombinationer. Detta talar för att endast en tilläggssanktion bör kunna väljas. Det kan också konstateras att dagens villkorliga dom och skyddstillsyn sällan förenas med mer än en sanktion eller föreskrift och att behovet av ytterligare kombinationsmöjligheter således tycks vara ganska litet. En inte sällan nyttjad möjlighet som dock skulle gå förlorad med en ordning där endast en sanktion kan väljas är att kombinera en övervakning (som ingår i dagens skyddstillsyn) med en samhällstjänst. Som utvecklas närmare i avsnitt 6.9.3–6.9.7 föreslår vi emellertid att vissa inslag av övervakning ska kunna ingå även i samhällstjänstsanktionen. På det sättet kompenseras i viss mån för en förändring av det slag som nu diskuteras. Det bör också framhållas att en övervaknings-

sanktion, enligt vad vi föreslår i avsnitt 6.9.12, ska vara förenad med helghemarrest eller andra inskränkningar av rörelsefriheten när straffet är sex månader eller längre och att dessa ska gälla under längre tid ju längre straffet är. Det innebär att innehållet i en övervakningssanktion i större utsträckning än dagens skyddstillsyn kommer att differentieras i förhållande till brottslighetens allvar. Normalt sett bör ett villkorligt fängelsestraff således kunna anses tillräckligt ingripande utan att mer än en tilläggssanktion tillgrips. Som en tydlig huvudregel bör därför gälla att straffet ska förenas med endast en sanktion. I vissa fall, t.ex. när ett fängelsestraff på grund av starka humanitära skäl görs villkorligt trots att brottet annars skulle ha föranlett ett ovillkorligt fängelsestraff, bör det dock vara möjligt att tillgripa flera sanktioner för att skärpa ingripandegraden. Den angivna huvudregeln bör följaktligen inte göras undantagslös. I vilka fall det bör kunna komma i fråga att välja mer än en sanktion diskuteras närmare i avsnitt 6.8.2.

Avslutningsvis kan nämnas att rätten i vissa situationer helt bör kunna avstå från att förena ett villkorligt fängelsestraff med en tilläggssanktion, t.ex. när den tilltalade under längre tid har varit häktad eller på annat sätt frihetsberövad med anledning av misstanke om brott som prövats genom den aktuella domen. Denna fråga behandlas i avsnitt 6.8.3.

6.4.2. IÖV bör fortfarande vara en verkställighetsform

Bedömning: Intensivövervakning med elektronisk kontroll bör

även fortsättningsvis vara en verkställighetsform av fängelsestraff.

Förslag: I 1 § lagen (1994:451) om intensivövervakning med

elektronisk kontroll (IÖVL) tydliggörs att det som där avses med fängelse är fängelsestraff som inte är villkorliga.

Skälen för vår bedömning och vårt förslag

IÖV kan användas på olika nivåer

Som framgår av avsnitt 5.4 har det i olika sammanhang diskuterats om intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖV) även fortsättningsvis bör vara en verkställighetsform av fängelse, eller om den s.k. fotbojan i stället bör ingå i påföljdssystemet som en självständig påföljd alternativt som någon form av tilläggssanktion. Enligt Påföljdsutredningens förslag skulle IÖV övergå till att vara en tilläggssanktion till villkorligt fängelse (hemarrest). Straffsystemkommittén hade dessförinnan föreslagit att elektronisk övervakning i stället för att vara en verkställighetsform skulle utgöra ett självständigt straff (fängelse genom elektronisk övervakning).

Av avsnitt 5.3 framgår att det i Finland finns en självständig påföljd bestående av en elektroniskt övervakad hemarrest (övervakningsstraff) som i vissa fall kan användas som alternativ till ovillkorliga fängelsestraff på högst sex månader. I Danmark och Norge används elektronisk övervakning i stället som verkställighetsform under liknande förutsättningar som gäller i Sverige.

I direktiven för vår utredning anges att det kan finnas ett behov av fler påföljdsalternativ och i det sammanhanget nämns hemarrest som exempel. Vi har därför övervägt om det i ett system med villkorligt fängelse finns anledning att flytta IÖV från verkställighetsnivån till domsnivån.

Fördelarna med att låta IÖV ligga kvar på verkställighetsnivån överväger

Eftersom vi har kommit fram till att systemet som sådant bör utformas så att samtliga icke frihetsberövande påföljder för vuxna, förutom böter som självständigt straff och rättspsykiatrisk vård, inordnas under det villkorliga fängelset skulle den elektroniskt övervakade hemarresten, om den skulle beslutas på domsnivå, få utgöra en tilläggssanktion till villkorligt fängelse. Den tilläggssanktionen skulle kunna användas när villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning inte är tillräckligt ingripand e.1På så sätt skulle hemarrest kunna

1 Jfr Påföljdsutredningens förslag som innebar att det inte skulle finnas något tillämpningsområde för hemarrest som tilläggssanktion för den som inte tidigare gjort sig skyldig till brott (SOU 2012:34, band 2, s. 227).

användas som ytterligare ett ”trappsteg” på vägen mot fängelse som inte är villkorligt. En fördel med en sådan ordning skulle vara att ingripandegraden på ett tydligare sätt kunde differentieras utifrån vad den begångna brottsligheten påkallar. Det ytterligare trappsteget skulle dessutom innebära att tillämpningsområdet för villkorligt fängelse kunde göras vidare än annars och att tröskeleffekter vid övergången från villkorligt till ovillkorligt fängelse minskade. Samtidigt kan sådana effekter i viss mån åstadkommas även genom att tilläggssanktionen övervakning i vissa fall förenas med inskränkningar i den dömdes rörelsefrihet, vilka kontrolleras med elektronisk övervakning (se avsnitt 6.9.12– 6.9.17).

Vidare finns det klara fördelar med att låta IÖV ligga kvar på verkställighetsnivån. Här kan för det första nämnas att den nuvarande ordningen tycks fungera väl och att fotbojan har accepterats som en form av fängelse. Trovärdigheten kan också upprätthållas eftersom det går att snabbt vidta åtgärder vid misskötsamhet eller om förutsättningarna för verkställighet utanför anstalt av annat skäl brister.

En annan fördel med den nuvarande ordningen hänger samman med att det krävs en relativt omfattande utredning för att avgöra om det finns förutsättningar för IÖV i det enskilda fallet. Utredningsåtgärderna kan exempelvis bestå i inhämtande av samtycke från sammanboende, kontroll av bostad och sysselsättningsplats, utredning av personliga förhållanden samt eventuellt samråd med socialtjänsten och andra myndigheter. I normalfallet behöver personen i fråga också träffa frivården inom ramen för utredn ingen.2Särskilda frågor att bedöma är om verkställighet utanför anstalt kan antas inverka menligt på barn som den dömde delar bostad med samt om det finns en hög risk för att den dömde återfaller i brott mot målsäganden. Med dagens reglering gör Kriminalvården denna utredning och bedömning först efter att någon har dömts till ett fängelsestraff på högst sex månader. Om IÖV skulle flyttas till domsnivån skulle bedömningen i stället behöva vara tillgänglig redan vid domstolsförhandlingen. Det skulle få till följd att stora resurser behövde läggas på utredningar i IÖV-relaterade frågor i fall där IÖV senare visar sig inte kunna bli aktuellt, exempelvis på grund av att den tilltalade frikänns eller att domstolen kommer fram till att straffet, oavsett den tilltalades lämplighet för IÖV, ska bestämmas till fängelse som

2 Se Kriminalvården, https://www.kriminalvarden.se/for-domd-eller-haktad/domd-tillfangelse/fotboja/, hämtad den 3 maj 2024.

inte är villkorligt. Även med beaktande av möjligheten att i vissa fall skjuta upp domstolsförhandlingen i avvaktan på Kriminalvårdens utredning är vår uppfattning att det nämnda förhållandet talar mycket starkt för att IÖV bör ligga kvar på verkställighetsnivån. Ytterligare ett argument i samma riktning är att den misstänkte vid en förnekad gärning kan vara mindre motiverad att innan skuldfrågan är avgjord medverka i utredningen om sina personliga förhållanden. Slutligen ger den nuvarande ordningen, som framhållits ovan, möjlighet att snabbt vidta åtgärder vid misskötsamhet eller bristande förutsättningar i övrigt, vilket utgör ytterligare en effektivitetsvinst i förhållande till om IÖV läggs på domsnivå. Mot denna bakgrund – och med hänsyn till de andra fördelar som beskrivits ovan – har vi stannat för att IÖV inte bör vara en tilläggssanktion till villkorligt fängelse, utan att sådan övervakning även fortsättningsvis bör vara en verkställighetsform av (ovillkorliga) fängelsestraff.

IÖVL bör vara tillämplig på fängelsestraff som inte är villkorliga

Mot bakgrund av vår bedömning i det föregående föreslår vi att det i 1 § IÖVL tydliggörs att det som där avses med fängelse är fängelsestraff som inte är villkorliga.

Som framgår av avsnitt 6.6.5 föreslår vi att också den icke villkorliga delen vid delvis villkorligt fängelse – till skillnad från vad som i dag gäller i fråga om fängelse som har dömts ut tillsammans med skyddstillsyn (s.k. 28:3-fängelse) – ska kunna avtjänas genom IÖV.

Våra förslag utesluter inte på något sätt att det kan finnas anledning att utöka möjligheterna till elektronisk övervakning utanför anstalt, exempelvis genom en ny verkställighetsform med kontrollerat boende eller att den nuvarande verkställighetsformen utvidgas till att avse även fängelsestraff som är längre än sex månader (jfr förslagen i SOU 2024:48 och SOU 2024:54). Frågan om sådana förändringar av verkställighetslagstiftningen lämpar sig dock inte för några närmare överväganden inom ramen för vår utredning.

6.4.3. Överlämnande till vård enligt LVM bör utgå ur påföljdssystemet

Förslag: Överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård

av missbrukare i vissa fall (LVM) ska inte längre vara en särskild påföljd för brott och inte heller utgöra en tilläggssanktion till villkorligt fängelse eller på annat sätt kunna beslutas vid påföljdsbestämningen. 31 kap. 2 § brottsbalken upphävs därför och som en följd av detta även 38 kap. 2 §.

Den särskilda åtalsprövningsregeln i 46 § LVM upphävs.

Skälen för vårt förslag

Överlämnande till vård enligt LVM bör inte vara en del av det nya påföljdssystemet

Av avsnitt 5.2.2 framgår att det i den juridiska litteraturen har diskuterats om möjligheten att överlämna en person till vård enligt LVM borde avskaffas som påföljd för brott. Som beskrivits i avsnitt 5.4 föreslog Påföljdsutredningen (SOU 2012:34) ett sådant avskaffande och även Samsjuklighetsutredningen (SOU 2023:5) har lämnat ett sådant förslag. Den frågan bör övervägas också inom ramen för den här utredningen, inte minst med tanke på vårt ställningstagande att alla icke frihetsberövande påföljder för vuxna, förutom böter som självständigt straff och rättspsykiatrisk vård, bör inordnas under villkorligt fängelse.

Ett skäl till att Påföljdsutredningen föreslog att överlämnade till vård enligt LVM inte längre skulle utgöra en särskild påföljd för brott var att möjligheten till sådant överlämnande användes i mycket liten utsträckning. Under den senaste tioårsperioden av de år som Påföljdsutredningen hade tagit fram statistik för rörde det sig om i genomsnitt 14 överlämnanden per år. Vidare konstaterade Påföljdsutredningen att överlämnandemöjligheten är förenad med påtagliga nackdelar. I det avseendet framhölls för det första att domstolen vid påföljdsbestämningen inte alltid vet om vård enligt LVM kommer att komma till stånd. Även om domstolen i brottmålsprocessen gör bedömningen att det finns förutsättningar för vård enligt LVM och överlämnar åt socialnämnden att föranstalta om sådan vård, så fattas beslutet om tvångsvård av förvaltningsrätten. Det innebär att på-

följden inte får något innehåll alls om socialnämnden avstår från att ansöka om tvångsvård eller om förvaltningsrätten avslår socialnämndens ansökan. Påföljdsutredningen noterade att denna effekt visserligen kan läkas genom den i 38 kap. 2 § brottsbalken föreskrivna möjligheten att undanröja förordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brottet, men att det likväl framstår som otillfredsställande att domstolen inte vid tidpunkten för domen vet om vården kommer till stånd.

För det andra framhöll Påföljdsutredningen att domstolen vid påföljdsbestämningen inte heller vet vad vården enligt LVM kommer att innehålla eller hur länge den kommer att pågå. Av 22 och 24 §§ LVM framgår att vården ska inledas på ett särskilt LVM-hem eller på sjukhus. Den intagne ska dock enligt 27 § så snart det kan ske med hänsyn till den planerade vården beredas tillfälle att vistas utanför LVM-hemmet för vård i annan form, anordnad av socialnämnden. Vad den vården ska omfatta specificeras inte i lagen. Innehållet torde dock bestämmas utifrån den enskildes behov och efter förutsättningarna att erbjuda åtgärder utanför vårdhemmet. Enligt 20 § LVM ska tvångsvården upphöra så snart syftet med vården är uppnått och senast när den har pågått i sex månader. Vårdtiden bestäms alltså utifrån den dömdes personliga förhållanden och dennes behov av vård. Påföljdsutredningen konstaterade att det nyss anförda innebär att påföljdens ingripandegrad inte står klar vid tiden för domen i brottmålet och att den inte påverkas av allvaret i den begångna brottsligheten.

Vidare anförde Påföljdsutredningen att dess förslag såvitt avser påföljdssystemet för vuxna lagöverträdare byggde på att påföljdens ingripandegrad så långt möjligt skulle bestämmas med hänsyn till brottslighetens straffvärde och den tilltalades tidigare brottslighet. En annan utgångspunkt för övervägandena var att påföljdens innehåll skulle vara förutsebart för den dömde och för andra som berörs av domen. Utredningen konstaterade att överlämnande till vård enligt LVM vilar på andra grunder, nämligen den dömdes vårdbehov och i någon mån den risk som han eller hon utgör för sina närstående. Till detta angavs komma att vård enligt LVM ska beslutas oberoende av om den enskilde dömts för brott eller inte och att den begångna brottsligheten alltså varken påverkar frågan om tvångsvård ska beslutas, vad vården ska innefatta eller hur länge den ska pågå. Enligt Påföljdsutredningens bedömning borde principerna om proportio-

nalitet, likabehandling och förutsebarhet gälla fullt ut i påföljdssystemet för vuxna lagöverträdare. Utredningen – som för övrigt utgick från att även rättspsykiatrisk vård skulle avskaffas som brottspåföljd (jfr SOU 2012:17 och SOU 2002:3) – konstaterade att påföljden överlämnande till vård enligt LVM inte kan förenas med dessa principer. Mot bakgrund härav, och med beaktande av hur lite överlämnandepåföljden tillämpades, fann Påföljdsutredningen att överlämnande till vård enligt LVM inte längre skulle utgöra en särskild påföljd för brott. De personer som föll under det tidigare tillämpningsområdet för den påföljden skulle i stället dömas till böter eller fängelse, där fängelsestraffet skulle kunna dömas ut villkorligt eller ovillkorligt. Om den tilltalade redan undergick vård enligt LVM eller om socialnämnden ansökt eller stod i begrepp att ansöka om sådan vård, skulle det kunna beaktas dels som ett skäl för att besluta att fängelsestraffet ska vara villkorligt, dels vid valet av tilläggssanktion till det villkorliga fängelsestraffet och, i undantagsfall, som ett skäl för att inte ålägga den tilltalade någon tilläggssanktion. Om den tilltalade dömdes till fängelse som inte är villkorligt, skulle hans eller hennes behov av missbruksvård kunna tillgodoses under anstaltsvistelsen.

Samsjuklighetsutredningen – som föreslår att tvångsvård vid skadligt bruk eller beroende ska regleras i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och att LVM och därmed även regleringen i 31 kap. 2 § brottsbalken ska upphävas – övervägde om en bestämmelse motsvarande 31 kap. 2 § brottsbalken borde införas i LPT. Utredningen kom dock fram till att det inte finns tillräckligt starka skäl för det. Här beaktade utredningen bl.a. att den nämnda paragrafen används i mycket begränsad omfattning och vanligtvis för personer som redan bereds vård enligt LVM. Det bedömdes därför inte medföra några betydande konsekvenser att upphäva bestämmelsen. Utredningen noterade också bl.a. att det finns andra möjligheter att säkerställa att en person som dömts för brott får vård och behandling, att åklagaren har möjlighet att besluta om åtalsunderlåtelse för personer där psykiatrisk vård kommer till stånd (20 kap. 7 § första stycket 4 rättegångsbalken) samt att möjligheten till kontraktsvård eller vårdvistelse innebär att en person som har ett skadligt bruk eller beroende och som blir dömd för brott kan erbjudas vård under tiden för straff et.3

3 Se SOU 2023:5 s. 209 ff.

Möjligheten att som påföljd överlämna till vård enligt LVM används alltså fortfarande i mycket liten utsträckning – till och med mindre än under de år som föregick Påföljdsutredningens arbete. Enligt vad som framgår av Brås officiella statistik rörde det sig om tio sådana fall under 2023 och åtta fall under 2022. Redan den omständigheten talar för att överlämnandemöjligheten bör avskaffas. Till detta kommer att de nyss beskrivna nackdelarna som har att göra med att påföljdens ingripandegrad inte står klar för brottmålsdomstolen när domen ska beslutas och att ingripandegraden inte påverkas av brottslighetens allvar kvarstår. Det sistnämnda innebär att överlämnandepåföljden inte heller är förenlig med de principer om proportionalitet och ekvivalens som ska vara grundläggande vid påföljdsbestämningen i det system vi föreslår. Vår uppfattning är att frågor om hur ett eventuellt vårdbehov hos en tilltalad på bästa sätt kan tillgodoses lämpar sig bättre för att avgöras av Kriminalvården på verkställighetsstadiet än av domstolen i brottmålsprocessen (jfr avsnitt 6.2.6). Sammantaget bedömer vi – i likhet med Påföljdsutredningen – att överlämnande till vård enligt LVM inte bör kunna beslutas vid påföljdsbestämningen, vilket också ligger i linje med Samsjuklighetsutredningens förslag. Vi föreslår därför att sådant överlämnande inte längre ska vara en särskild påföljd för brott och inte heller utgöra en tilläggssanktion till villkorligt fängelse. 31 kap. 2 § brottsbalken ska således upphävas och som en följd av detta även 38 kap. 2 §. Förslaget innebär att de personer som med dagens system hade varit aktuella för överlämnande till vård enligt LVM i stället får dömas till böter eller fängelse, varvid fängelsestraffet i vissa fall kan förklaras villkorligt.

Domstolen kommer alltså inte lägre ha möjlighet att vid bötesbrottslighet överlämna till missbruksvård. Som Påföljdsutredningen konstaterade bör det inte innebära några problem att i de fallen i stället döma till böter. I våra direktiv har det visserligen öppnats för en möjlighet att i framtidens påföljdssystem oftare än i dag kunna använda en påföljd med vårdinriktning när någon döms för ringa narkotikabrott där gärningen har sin grund i beroendesjukdom. Som framgår av avsnitt 5.2.2 anses emellertid överlämnande till vård enligt LVM enligt dagens reglering endast i rena undantagsfall kunna komma i fråga vid bötesbrottslighet. Från åren 2023 och 2022 har vi

kunnat identifiera endast ett sådant avgörand e.4Den domen gällde en tilltalad som vid tiden för domstolsförhandlingen var omhändertagen enligt 13 § LVM och som dömdes för bl.a. ringa narkotikabrott. Övriga avgöranden med överlämnandepåföljd som vi har kunnat identifiera från samma period gällde brott på fängelseniv å.5Med tanke på hur sällan överlämnandemöjligheten alltså används vid bötesbrott kommer vårt förslag i princip inte ha någon betydelse när det gäller påföljden för sådana brott. Vår uppfattning är för övrigt att det inte är möjligt att inom ramen för denna utredning överväga om någon annan påföljd med vårdinriktning skulle kunna ersätta bötesstraff vid just ringa narkotikabrott som grundar sig i beroendesjukdom. Här kan nämnas att Narkotikautredningen i sitt slutbetänkande

Vi kan bättre! Kunskapsbaserad narkotikapolitik med liv och hälsa i fokus (SOU 2023:62) anför att regeringen bör initiera en översyn av

narkotikastrafflagen och påföljderna vid narkotikabrott för att bl.a. utreda hur lagen påverkar de medicinska och sociala skadeverkningarna och om personer med skadligt bruk eller beroende erbjuds vård och omsorgsinsatser i tillräcklig omfattning. Att utreda sådana frågor kan emellertid inte anses omfattas av eller tidsmässigt rymmas i vårt uppdrag.

När det gäller sådana fall med brott på fängelsenivå där det med dagens reglering hade varit aktuellt att överlämna till vård enligt LVM innebär förslaget att straffet måste bestämmas till fängelse, men att det kan finnas förutsättningar att besluta att straffet ska vara villkorligt. Som nyss framgått är det även i detta avseende fråga om endast ett fåtal fall per år. Vad som ändå kan noteras gällande de tio avgöranden med överlämnandepåföljd för brott på fängelsenivå som vi har hittat från perioden 2022–2023 är att den tilltalade i samtliga fall redan var föremål för vård enligt LVM vid tiden för domstolsförhandlingen. I flera av fallen anförde tingsrätten att det var angeläget att den vård som personen fick inte avbröts av ett fängelsestraff,

4 Eksjö tingsrätts dom den 20 december 2023 i mål B 2309-21. Avgörandet har identifierats genom sökningar i rättsdatabasen JUNO, Norstedts Juridik. 5 Se bl.a. Skaraborgs tingsrätts dom den 16 oktober 2023 i mål B 3722-23, Lunds tingsrätts dom den 29 augusti 2023 i mål B 2330-23, Örebro tingsrätts dom den 5 april 2023 i mål B 6699-20 och B 4465-22, Helsingborgs tingsrätts dom den 5 september 2022 i mål B 8176-21, Västmanlands tingsrätts dom den 30 augusti 2022 i mål B 3235-22, Linköpings tingsrätts dom den 7 april 2022 i mål B 1976-21, Skaraborgs tingsrätts dom den 15 mars 2022 i mål B 4558-21, Värmlands tingsrätts dom den 14 mars 2022 i mål B 5287-21, B 5736-21 och B 509-22, Jönköpings tingsrätts dom den 10 februari 2022 i mål B 5399-21 samt Västmanlands tingsrätts dom den 18 januari 2022 i mål B 7045-21. Avgörandena har identifierats genom sökningar i rättsdatabasen JUNO, Norstedts Juridik.

vilket angavs vara det enda alternativa påföljdsvalet. Av avsnitt 6.6.4 framgår att vi föreslår att det förhållandet att den tilltalade genomgår behandling för missbruk som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet kan innebära att det finns synnerliga skäl att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt även om villkorligt fängelse inte kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet (28 kap. 16 § första stycket 3). Om den tilltalade är föremål för vård enligt LVM kan den bestämmelsen bli tillämplig. Pågående LVMvård, liksom ett vårdbehov som sådant, kan också få betydelse för valet av tilläggssanktion. Om en strängare tilläggssanktion än dagsböter är påkallad bör utgångspunkten vara att övervakning ska väljas när det gäller en person med ett sådant missbruk att han eller hon kan bli föremål för vård enligt LVM. Pågående eller planerad missbruksvård får då beaktas av Kriminalvården vid upprättande av verkställighetsplanen för den dömde. Vid behov kan den dömde också åläggas en särskild föreskrift som avser missbruksvård. Att den dömde under del av övervakningstiden – högst sex månader (20 § LVM) – är intagen på LVM-hem eller sjukhus bör, enligt vår uppfattning, inte utgöra något hinder mot övervakning som tilläggssanktion .6

Om det inte skulle vara möjligt att besluta att fängelsestraffet ska vara villkorligt när det gäller en person som i dag faller inom tillämpningsområdet för överlämnande till vård enligt LVM – vilket alltså måste höra till ovanligheterna – får personens behov av missbruksvård tillgodoses av Kriminalvården inom ramen för verkställigheten av fängelsestraffet. Kriminalvården har erfarenhet av att hantera fängelsedömda med allvarliga missbruksproblem och har, som framgår av avsnitt 5.2.2, behandlingsprogram mot missbruk som kan erbjudas under anstaltsvistelsen. Som beskrivs närmare i avsnitt 6.4.4 har Kriminalvården dessutom möjlighet att besluta om s.k. vårdvistelse.

6 Jfr dock Påföljdsutredningens resonemang om att intagning på LVM-hem eller sjukhus skulle omöjliggöra för en tilltalad att underkasta sig sådana åtgärder som den av utredningen föreslagna övervaknings- och kontrollsanktionen innebar (SOU 2012:34, band 2, s. 644).

Det behövs inte längre någon särskild åtalsprövningsregel

Av avsnitt 5.2.2 framgår att det i 46 § LVM finns en särskild åtalsprövningsregel såvitt avser personer som har beretts vård med stöd av den lagen. I bestämmelsen anges att om någon som har beretts vård med stöd av LVM är misstänkt för brott, för vilket inte föreskrivs strängare straff än fängelse i ett år och som hör under allmänt åtal, och brottet har begåtts innan vården påbörjades eller under vårdtiden, ska åklagaren pröva om åtal lämpligen bör ske. Som också beskrivs i avsnitt 5.2.2 har regleringen motiverats främst av att det kan vara olämpligt att avbryta ett väl fungerande vårdprogram för att missbrukaren ska undergå straff. Det har också anförts att det kan uppfattas som orättvist mot den som just har avslutat en längre tids LVM-vård och som anstränger sig för att därefter medverka i frivillig vård att man inte tar hänsyn till det.

Med den ordning som vi föreslår ska – som konstaterats ovan – pågående missbruksvård kunna medföra att ett fängelsestraff förklaras villkorligt, även om straffets längd, brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet talar däremot. Vår bedömning är att så kommer att ske i de flesta fall som omfattas av åtalsprövningsregelns tillämpningsområde. I de fallen kommer den pågående vården också kunna beaktas i valet mellan samhällstjänst och övervakning som tilläggssanktion och vid den närmare planeringen av en övervakning. Det straff som döms ut kommer därför inte leda till att vården behöver avbrytas, vilket givetvis också gäller om det i stället skulle dömas till böter. Utifrån dessa förhållanden bör åklagaren inte kunna avstå från att väcka åtal med hänvisning till pågående LVMvård. Att sådan vård någon gång kan komma att avbrytas till följd av avtjänande av ett fängelsestraff, även om det för brottet inte är föreskrivet strängare straff än fängelse i ett år, är enligt vår uppfattning inte ett tillräckligt skäl för att ändå behålla åtalsprövningsregeln i det nya systemet. Vi anser inte heller att det ovan angivna rättviseargumentet gällande den som efter avslutad tvångsvård medverkar i frivillig vård utgör ett sådant skäl. Mot den bakgrunden föreslår vi att den särskilda åtalsprövningsregeln i 46 § LVM upphävs.

6.4.4. Kontraktsvård bör utgå ur påföljdssystemet

Bedömning: Kontraktsvård ska inte utgöra en tilläggssanktion

till villkorligt fängelse och inte heller på annat sätt kunna beslutas vid påföljdsbestämningen.

Förslag: Bestämmelsen i 11 kap. 3 § fängelselagen (2010:610) ändras

på så sätt att det läggs till ett tredje stycke där det anges att om missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande som kräver vård eller annan behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts talar detta särskilt för att vårdvistelse ska beviljas.

Skälen för vår bedömning och vårt förslag

Kontraktsvård bör inte vara en del av det nya påföljdssystemet

Som framgår av det föregående avsnittet är vår uppfattning att frågor om hur ett eventuellt vårdbehov hos en dömd person på bästa sätt kan tillgodoses lämpar sig bättre för att avgöras av Kriminalvården på verkställighetsstadiet än av domstolen i brottmålsprocessen. Ställningstagandet ligger i linje med våra direktiv som anger att möjligheten att ta hänsyn till den tilltalades personliga omständigheter vid påföljdsvalet ska begränsas och att utrymme för sådana hänsyn också kan finnas i reglerna om hur påföljderna ska verkställas (jfr även avsnitt 6.2.6).

Att den tilltalades personliga förhållanden ges minskad betydelse på domsnivå bidrar till att principerna om proportionalitet och ekvivalens kan upprätthållas vid påföljdsbestämningen. När det gäller påföljden skyddstillsyn med föreskrift om särskild behandlingsplan (s.k. kontraktsvård, 30 kap. 9 § andra stycket 3 brottsbalken, se avsnitt 5.2.2) enligt dagens system kan domstolen visserligen göra en jämförelse mellan allvaret i brottsligheten och behandlingsplanens utformning i det enskilda fallet. Jämfört med överlämnande till vård enligt LVM, som behandlats i avsnittet ovan, torde domstolens möjligheter att överblicka innehållet i och omfattningen av den planerade vården vara något bättre. Detta medför att det i högre grad kan säkerställas att påföljden blir tillräckligt ingripande i förhållande till brottslighetens allvar och därmed att förutsättningarna för en enhet-

lig rättstillämpning ökar. Det kan därför, trots inriktningen att ett eventuellt vårdbehov i första hand bör tas om hand på verkställighetsnivå, övervägas om kontraktsvård bör kunna användas som tilläggssanktion till villkorligt fängelse.

Trygghetsberedningen anför i sitt slutbetänkande Vägar till ett tryg-

gare samhälle – Åtgärder för att motverka återfall i brott (SOU 2024:54)

att det ur ett återfallsperspektiv alltid är positivt att i första hand behandla beroendesjukdomen om den har samband med brottsligheten och den dömde är motiverad till vård. Det konstateras också att kontraktsvårdsdömda har en väsentligt lägre andel återfall i brott jämfört med skyddstillsynsdömda i övrigt. Kommitténs slutsats är därför att kontraktsvård är gynnsamt ur återfallsperspektiv. Samtidigt konstateras i slutbetänkandet att antalet kontraktsvårdspåföljder är få och har minskat över tid, trots att behoven inte har ändrats. Det låga antalet bedöms bero bl.a. på en tyngd frivårdsorganisation med hög personalomsättning och det delade kostnadsansvaret för Kriminalvården och ansvarig kommun. Mot den bakgrunden föreslår kommittén att Kriminalvården ska svara för de kostnader som uppkommer vid verkställigheten av kontraktsvård under en tid som motsvarar hela alternativstraffets längd, så att en kommunal ansvarsförbindelse inte ska vara en nödvändig förutsättning för påföljden. Vidare är kommitténs uppfattning att Kriminalvården bör överväga kontraktsvårdsutredningar i betydligt fler fall än i dag. Enligt vad som anges i slutbetänkandet får det ankomma på Kriminalvården att närmare utforma arbetssätt och interna styrmedel som främjar förutsättningarna för att kontraktsvård övervägs i fler f all.7

Kontraktsvård som tilläggssanktion till villkorligt fängelse skulle kunna vara aktuellt när villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning inte är tillräckligt ingripande. På så sätt skulle kontraktsvården kunna minska tröskeleffekter vid övergången från villkorligt till icke villkorligt fängelse.

Den nämnda fördelen motverkas dock i praktiken av att domstolens möjlighet att döma till kontraktsvård är helt beroende av ett flertal faktorer som domstolen inte själv kan styra över. För det första kan domstolen göra ett sådant påföljdsval endast om Kriminalvården har lämnat ett förslag till en behandlingsplan. Det förekommer därför att domar från tingsrätt överklagas till hovrätt av den anledningen att en kontraktsvårdsutredning med förslag till behandlingsplan inte

7 Se SOU 2024:54 s. 179 ff.

funnits på plats inför tingsrättens avgörande. Ett sådant förslag förutsätter för övrigt att den som ansvarar för vården har åtagit sig att ta emot den dömd e.8Dessutom krävs – om inte regleringen förändras i det avseendet – att kommunens socialtjänst har åtagit sig kostnadsansvaret för vården fram till det datum då villkorlig frigivning skulle ha skett om fängelse hade valts som påföljd .9

Om de nämnda förutsättningarna är uppfyllda tillkommer, för det andra, att kontraktsvård endast kan dömas ut om den planerade behandlingen bedöms vara tillräckligt ingripande i förhållande till den brottslighet som är aktuell. Det kan alltså förekomma fall där kontraktsvård i och för sig är motiverat, men där fängelse ändå måste dömas ut på grund av att behandlingsplanens innehåll inte svarar mot brottslighetens allvar. Vid verkställigheten av fängelsestraffet i ett sådant fall kan det bli aktuellt för Kriminalvården att bevilja den intagne s.k. vårdvistelse enligt 11 kap. 3 § fängelselagen (2010:610), vilket beskrivs närmare nedan. Även med den möjligheten framstår det som mindre tillfredställande ur rättssäkerhetssynpunkt att domstolen har möjlighet att döma till kontraktsvård samtidigt som möjligheten i praktiken styrs av faktorer utanför såväl domstolens som den tilltalades kontroll, t.ex. om det finns en tillgänglig plats på ett behandlingshem eller inte. Det sagda talar för att kontraktsvård inte bör utgöra en tilläggssanktion till villkorligt fängelse. Det talar också för att domstolen inte heller på annat sätt bör kunna besluta om kontraktsvård vid påföljdsbestämningen, vilket för övrigt kan sägas följa redan av vårt ställningstagande att samtliga icke frihetsberövande påföljder för vuxna i princip ska inordnas under det villkorliga fängelset.

I samma riktning talar det förhållandet att en dom på kontraktsvård, oavsett om det skulle röra sig om en självständig påföljd eller en tilläggssanktion, förutsätter att domstolen vid huvudförhandlingen har tillgång till en kvalificerad utredning om den enskildes personliga förhållanden samt om förutsättningarna för verkställigheten. Det innebär att Kriminalvården kan behöva vidta omfattande utredningsåtgärder innan det ens står klart att den tilltalade ska dömas för brott där kontraktsvård kan vara aktuellt som påföljd. I fall där den tilltalade har förnekat gärningen kan utredningsåtgärderna dessutom vara särskilt svåra att genomföra innan skuldfrågan är avgjord. Här

8 Jfr ”Kontraktsvård och frihetsberövande” NJA 2024 s. 293 där det för den ena tilltalade inte skulle finnas plats på behandlingshem förrän senare, vilket gjorde att Kriminalvården inte längre föreslog kontraktsvård. 9 Jfr det nyss beskrivna förslaget om en annan kostnadsfördelning i SOU 2024:54 s. 183 ff.

gör sig alltså samma argument gällande som vi har anfört till stöd för att IÖV inte bör flyttas från verkställighetsnivån till domsnivån.

Ytterligare ett skäl för att kontraktsvård inte bör utgöra en tilläggssanktion till villkorligt fängelse är att sådan vård bygger på att den tilltalade förklarar sig villig att genomgå behandlingen genom att skriva under ett kontrakt. Det innebär att den tilltalades samtycke till vården är en förutsättning för att den ska komma till stånd. Som framgår av avsnitt 6.7 bedömer vi att övriga tilläggssanktioner till villkorligt fängelse inte ska kräva något formellt samtycke från den tilltalades sida.

Sammantaget är vår bedömning att kontraktsvård inte bör utgöra en tilläggssanktion till villkorligt fängelse och inte heller på annat sätt bör kunna beslutas av domstolen vid påföljdsbestämningen.

Vård eller behandling utanför anstalt för den som avtjänar sitt fängelsestraff i anstalt

De personer som enligt dagens reglering faller inom tillämpningsområdet för kontraktsvård bör i det nya systemet i stället dömas till fängelse som inte är villkorligt. Vård- och behandlingsbehovet kan då tillgodoses av Kriminalvården inom ramen för verkställigheten av fängelsestraffet. Det kan i nuläget ske dels genom att den dömde genomgår behandlingsprogram i Kriminalvårdens regi, dels genom att han eller hon beviljas s.k. vårdvistelse.

I avsnitt 5.2.2 har vi beskrivit att 11 kap. fängelselagen (2010:610) innehåller bestämmelser om särskilda utslussningsåtgärder som kan beviljas den som verkställer ett fängelsestraff i kriminalvårdsanstalt. En utslussningsåtgärd får beviljas för att minska risken för att den intagne återfaller i brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället (1 § första stycket). För utslussningsåtgärderna vårdvistelse, vistelse i halvvägshus och utökad frigång – men däremot inte frigång – gäller att åtgärden ska planeras så att den kan pågå fram till tidpunkten för villkorlig frigivning (andra stycket). Utifrån den intagnes individuella behov och förutsättningar kan de olika utslussningsåtgärderna kombineras med varandra i syfte att uppnå en ändamålsenlig utslussning i samhället. Den intagnes utslussning kan t.ex. inledas med frigång på dagtid för att sedan övergå i en annan åtgärd. Utslussningen kan också inledas med en vårdvistelse för att sedan övergå i t.ex. en vistelse i halvvägshus. Det har dock framhållits i förarbetena att olika åtgärder inte får kombineras på ett

sätt som innebär att verkställigheten av straffet urholkas .10Målet för intagna i säkerhetsklass 1 är att deras frigivning ska förberedas genom successiv placering i anstalter med lägre säkerhetsklass. Därför förekommer det normalt inte att intagna friges med särskild utslussningsåtgärd från en anstalt i säkerhetsklass 1. Från en anstalt i säkerhetsklass 2 är det mer vanligt förekommande. I säkerhetsklass 3 är grundprincipen att frigivning ska genomföras med särskild utslussningsåtgärd. Även strafftiden har betydelse. Vid kortare strafftider kan det vara svårt att hinna med att förbereda för en placering i särskild utslussningsåtgärd .11

Som anges i avsnitt 5.2.2 innebär vårdvistelse att den intagne är placerad i ett familjehem eller hem för vård eller boende (3 § första stycket). Vårdvistelse får beviljas en intagen som har behov av vård eller behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel eller mot något annat särskilt förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet (3 § andra stycket). Med det sistnämnda avses t.ex. behandling mot våldsbenägenhet, spelberoende eller sexualbrottsrelaterat beteend e.12Av 3 § andra stycket framgår att en förutsättning för att vårdvistelse ska beviljas är att det inte finns någon beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig. Regleringen motsvarar 56 § i den tidigare lagen (1974:205) om kriminalvård i anstalt .13

Kravet i fråga om beaktansvärda risker uppställs med hänsyn till behovet av att upprätthålla samhällsskyddet. Den riskbedömning som avses motsvarar den riskbedömning som ska föregå övriga utslussningsåtgärder. I förarbetena har angetts att riskbedömningen är en viktig del i prövningen, men att det samtidigt är viktigt att prövningen inte görs så restriktiv att möjligheten till utslussning i praktiken utesluts. Vidare har det noterats att riskbedömningen ska göras utifrån den utslussningsåtgärd som är aktuell och de villkor och den kontroll som åtgärden förenas med. Det innebär att en intagen som inte uppfyller kraven för en viss åtgärd, t.ex. utökad frigång, kan beviljas t.ex. vistelse i halvvägshus eller vårdvistelse .14I Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för fängelse (KVFS 2011:1, FARK Fängelse) anges

10 Se prop. 2009/10:135 s. 164. 11 Se Kriminalvården, Årsredovisning 2023, s. 58. 12 Se a. prop. s. 165. 13 Jfr prop. 2005/06:123 s. 77 f. 14 Se prop. 2009/10:135 s. 164 ff.

vad som särskilt ska beaktas vid riskbedömningen (2 §). Bland de förhållanden som räknas upp finns bl.a. karaktären och omfattningen av den intagnes tidigare och aktuella brottslighet, med särskild hänsyn tagen till eventuella brottsoffer, utfallet av tidigare och pågående verkställighet, såsom utfallet av genomförda utevistelser på egen hand och deltagande i brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet samt om den intagne är medlem i eller har annan koppling till ett kriminellt nätverk eller grov organiserad brottslighet.

Brå har vid flera tillfällen studerat Kriminalvårdens arbete med utslussning. Den senaste studien presenterades i rapporten Utslussning

från anstalt – En uppföljning av Kriminalvårdens arbete med de särskilda utslussningsåtgärderna (2017:15). Gällande vårdvistelse framgår

det av rapporten att knappt 300 intagna beviljades en sådan åtgärd under 2016. Behandlingshem var den typ av vårdvistelse som var absolut vanligast. I de allra flesta fall deltog klienten i missbruksbehandling med antingen tolvstegs- eller KBT-inriktning under vårdvistelsen. De klienter som hade erfarenhet av vistelse på behandlingshem, som Brå hade pratat med, beskrev behandlingen som bra men intensiv och utmanande. Av både personal- och klientintervjuer framgick att klienternas intresse för vårdvistelse av typen behandlingshem var relativt stort. Motivet till varför man ville vara på behandlingshem varierade. Vissa ville få hjälp med sitt missbruk medan andra framför allt ville slippa vara på anstalten. Det var dock långt ifrån alla intagna med missbruksproblem som var motiverade att delta i behandling. Flera föredrog att sitta av tiden på anstalt eftersom behandlingen ofta var krävande för dem. Denna tendens hade framkommit även i tidigare utvärderingar som Brå gjort om Kriminalvårdens frigivningsförberedande arbete. Klienters bristande motivation beskrevs i tidigare rapporter som ett av skälen till att klienter i målgruppen inte fått komma till behandlingshem.

Av rapporten från 2017 framgår att det var något vanligare att vårdvistelser hävdes jämfört med annan utslussning. Det angavs att detta troligen delvis hade att göra med att kraven på klienterna är lägre ställda för denna åtgärd än för övriga. Dessutom noterades att målgruppen utgörs av missbrukare som har stora behandlingsbehov och som ofta återfaller. En större andel än vid övriga utslussningsåtgärder hade också bedömts ha en hög risk för återfall.

När det gäller den återfallsförebyggande effekten av vårdvistelse framgår det av rapporten att en tidigare utvärdering hade visat att åter-

fallen för de som fått missbruksbehandling i anstalt var lägre om behandlingen följdes av en vårdvistelse på behandlingshem. Samtidigt hade en studie utförd av Kriminalvården inte visat samma positiva resultat, vilket enligt Brå var förvånande.

Av Brås rapport framgår vidare att andelen klienter som beviljas särskilda utslussningsåtgärder hade minskat under perioden 2007–2016 och att vårdvistelse var den av insatserna som hade minskat i störst utsträckning. Brås bedömning var att fler borde kunna få utslussning, men att detta hindrades bl.a. av bristande kunskap om utslussningsalternativen och att beslutprocessen var relativt komplicerad, särskilt när det gäller vårdvistelse.

Av Kriminalvårdens årsredovisning för 2023 framgår att andelen frigivna med särskild utslussningsåtgärd i förhållande till det totala antalet frigivna från säkerhetsklass 2 och 3 med en strafftid på minst sex månader ökade under 2023 jämfört med 2022. Enligt Kriminalvårdens bedömning är det ett mycket bra resultat med hänsyn till myndighetens förutsättningar. Kriminalvården bedömer att ökningen är en effekt av ett fokuserat arbete med att prioritera särskilda utslussningsåtgärder, eftersom det både frigör platser i anstalt och möter de intagnas behov av frigivningsförberedande insatser. Det framgår också att antalet hävda utslussningsåtgärder inte ökade under året, vilket beskrivs som särskilt positivt eftersom antalet intagna i utslussningsåtgärder ökad e.15

Till sitt innehåll motsvarar utslussningsåtgärden vårdvistelse innehållet i en kontraktsvård. Kriminalvården upphandlar behandlingshemsplatser för vårdvistelse och kontraktsvård gemensamt. De aktuella aktörernas verksamhet avser också i de allra flesta fall både vårdvistelse och kontraktsvård. Även när det gäller tillämpningsområdet för vårdvistelse respektive kontraktsvård finns det likheter. Båda instituten är avsedda för personer som på grund av missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande har ett vård- eller behandlingsbehov. Vidare krävs det i båda fallen att det finns en koppling mellan de faktorer som grundar vård- eller behandlingsbehovet och den aktuella brottsligheten. Möjligen ställs det något högre krav på den kopplingen för att kontraktsvård ska komma i fråga än för att vårdvistelse ska bli aktuellt. För kontraktsvård krävs att de nämnda faktorerna i väsentlig grad har bidragit till att brottet

har begåtts (30 kap. 9 § andra stycket 3 brottsbalken), medan det för

15 Se Kriminalvården, Årsredovisning 2023 s. 58 f.

vårdvistelse räcker att dessa kan antas ha samband med brottsligheten. Tillämpningsområdena kan också skilja sig åt till följd av att möjligheten att döma till kontraktsvård främst beror på behandlingsplanens innehåll och brottslighetens straffmätningsvärde, medan förutsättningarna för vårdvistelse till stor del beror på utfallet av Kriminalvårdens riskbedömning.

En annan skillnad mellan kontraktsvård och vårdvistelse ligger i att tanken beträffande kontraktsvårdsdömda är att de ska kunna tas emot av vårdgivaren direkt efter domen .16När det däremot gäller vårdvistelse framgår det av förarbetena att en sådan åtgärd inte annat än i undantagsfall bör kunna komma i fråga förrän en viss tid av straffet har verkställts i anstalt. Som skäl för den ordningen har anförts att hänsyn måste tas till att fängelsestraffet inte får urholkas. Något krav på kvalifikationstid är dock inte föreskrivet och enligt vad som framgår av författningskommentaren kan det någon gång inträffa att det redan i början av verkställigheten är uppenbart att en vårdvistelse är lämpli g.17I Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för fängelse anges, i fråga om utslussningsåtgärder generellt, att innan en utslussningsåtgärd beviljas bör den intagne ha genomfört permission utan anmärkning. När det särskilt gäller prövningen av om en intagen ska beviljas vårdvistelse anges att den intagne bör ha genomfört någon form av brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet i anstalt eller på annat sätt visat att han eller hon är redo för att bearbeta sin problematik på det sätt som kommer att krävas under vårdvistelsen.

I avsnitt 5.2.2 har vi beskrivit att Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet i sitt betänkande (SOU 2024:48) föreslår att de nuvarande fyra utslussningsåtgärderna slås samman till en enda åtgärd under samlingsbegreppet frigivningsförberedande åtgärder. Avsikten är att säkerställa att Kriminalvården ska kunna anpassa utslussningen efter de intagnas olika förutsättningar och behov, vilket ska garantera en såväl lämplig som säker successiv övergång från anstalt till ett liv i frihet. Vid bedömningen av om en frigivningsförberedande åtgärd ska beviljas ska, enligt förslaget, särskilt beaktas bl.a. om den intagne har behov av vård eller behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel eller mot något annat särskilt förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet, vilket inte på ett tillfredställande sätt kan behandlas i anstalt. Utredningen före-

16 Se prop. 1991/92:109 s. 16. 17 Se prop. 2009/10:135 s. 166.

slår också att en gemensam kvalifikationstid ska införas för de frigivningsförberedande åtgärderna. Det ska krävas att minst halva strafftiden, dock alltid minst tre månader, har avtjänats. Samtidigt föreslås att det införs en möjlighet för Kriminalvården att bevilja en frigivningsförberedande åtgärd tidigare än så om det föreligger särskilda skäl. Som exempel på fall när det bör finnas möjlighet till en mer flexibel kvalifikationstid anges i betänkandet att det kan finnas dömda som har ett stort behov av behandling för missbruk och som är särskilt behandlingsmotiverade eller skulle fara särskilt illa av en längre vistelse i anstal t.18Trygghetsberedningen instämmer i sitt slutbetänkande (SOU 2024:54) i behovet av att bättre kunna utforma individuella utslussningsåtgärder för klienter i syfte att de ska komma ännu fler klienter till del. Kommittén anser att det är angeläget att Kriminalvården ges förutsättningar för att använda utslussningsåtgärder i större utsträck ning.19Det kan nämnas att Trygghetsberedningen också föreslår att Kriminalvården ska ges ett uttryckligt uppdrag att bedriva hälso- och sjukvård som minskar risken att återfalla i brott, med syfte att tillgängliggöra sådan behandling för fler kriminalvårdsklie nter.20

Förslaget föranleder ett tydliggörande i regleringen om vårdvistelse

Som framgått ovan kommer vårt förslag att kontraktsvård ska utgå ur påföljdssystemet innebära att personer som i dag hade varit aktuella för en sådan påföljd i stället döms till fängelse som inte är villkorligt. Det bör övervägas om möjligheten till vård eller behandling utanför anstalt enligt fängelselagen (2010:610) bör anpassas efter den förändringen, för att säkerställa att vård- eller behandlingsmöjligheten inte försämras för den aktuella målgruppen. Centrala frågor i det avseendet är om samtliga ”kontraktsvårdsfall” fångas upp av fängelselagens nuvarande bestämmelser om vårdvistelse samt om utrymmet att påbörja vården eller behandlingen i direkt anslutning till domen är tillräckligt stort när det gäller de fallen.

Av vår beskrivning i det föregående framgår att det finns flera likheter när det gäller tillämpningsområdet för vårdvistelse respektive kontraktsvård. Samtidigt finns den skillnaden att möjligheten att

18 Se SOU 2024:48 s. 759 ff. och 1026 ff. 19 Se SOU 2024:54 s. 168. 20 Se a. betänkande 142 ff.

döma till kontraktsvård främst beror på behandlingsplanens innehåll och brottslighetens straffmätningsvärde, medan förutsättningarna för vårdvistelse till stor del beror på utfallet av Kriminalvårdens riskbedömning. Även med den skillnaden framstår det visserligen som att fängelselagens nuvarande bestämmelser om vårdvistelse kan fånga upp de fall där domstolen i dag hade kunnat besluta om kontraktsvård. För att tydliggöra att detta är avsikten har vi dock stannat för att föreslå att det görs ett tillägg av ett nytt tredje stycke i 11 kap. 3 § fängelselagen. I det nya stycket bör det anges att om missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande som kräver vård eller annan behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts (jfr nuvarande 30 kap. 9 § andra stycket 3 brottsbalken) talar detta särskilt för att vårdvistelse ska beviljas.

När det gäller möjligheten att påbörja vården eller behandlingen i direkt anslutning till domen kan konstateras att fängelselagen för närvarande inte ställer upp några hinder mot detta, eftersom någon kvalifikationstid inte är föreskriven. Vikten av att fängelsestraffet inte urholkas och att Kriminalvården hinner göra en välgrundad riskbedömning talar i och för sig för att det kan finnas anledning att kräva att en viss tid av straffet först verkställs i anstalt. När det gäller sådana fall som avses här bör det dock ofta vara möjligt för Kriminalvården att redan under arbetet med personutredningen i brottmålet identifiera ett eventuellt behov av vårdvistelse och göra en riskbedömning. Det kan då oftare än i dag redan i ett tidigt skede stå klart att en vårdvistelse är lämplig och då bör den dömde kunna påbörja vistelsen di rekt.21

Utifrån den förändring som följer av våra förslag kan det finnas anledning för Kriminalvården att se över sina allmänna råd på området, särskilt när det gäller uppgiften om att den intagne bör ha genomfört permission utan anmärkning innan en utslussningsåtgärd i form av vårdvistelse beviljas.

Om regeringen väljer att gå vidare med de ovan beskrivna förslagen i SOU 2024:48 om frigivningsförberedande åtgärder och en gemensam kvalifikationstid för dessa, bör det tydliggöras att det kan finnas särskilda skäl att bevilja en sådan åtgärd i situationer där domstolen i dag hade kunnat besluta om kontraktsvård. Med utgångspunkt i den utformning av 11 kap. 3 § fängelselagen som föreslås i det nämnda betänkandet skulle i så fall ett tillägg kunna göras i andra

21 Jfr prop. 2009/10:135 s. 165 f.

stycket så att det stycket får följande lydelse. Om missbruk av beroende-

framkallande medel eller något annat särskilt förhållande som kräver vård eller annan behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts eller det annars finns särskilda skäl får en sådan åtgärd

beviljas trots att den tid som avses i första stycket inte har förflutit.

Med ett sådant tillägg framstår det som överflödigt att i lagtexten dessutom ange att samma omständigheter särskilt talar för att åtgärden i sig ska beviljas (jfr vårt förlag som utgår från 11 kap. 3 § fängelselagen i dess nuvarande lydelse).

6.4.5. Prövotiden för villkorligt fängelse

Förslag: Prövotiden för villkorligt fängelse löper under två år eller,

om fängelsestraffet är längre än två år, under en tid som motsvarar straffets längd. Prövotiden räknas från den dag rättens avgörande i den del som avser påföljd får laga kraft mot den dömde.

Om rätten har beslutat att den dömde ska stå under övervakning från dagen för domen, eller att den ovillkorliga delen vid delvis villkorligt fängelse får verkställas omedelbart, räknas prövotiden från dagen för domen. Tid under vilken högre rätt har beslutat att verkställigheten ska avbrytas, ska inte räknas in i prövotiden.

Skälen för vårt förslag

Prövotidens längd

Som framgår av avsnitt 6.4.1 föreslår vi att rätten ska kunna besluta att ett fängelsestraff på viss tid ska vara villkorligt. Att straffet är villkorligt innebär att det inte ska avtjänas i kriminalvårdsanstalt eller enligt någon av de övriga verkställighetsformer som annars gäller för fängelse, under förutsättning att den dömde under en prövotid avhåller sig från fortsatt brottslighet och fullgör den eller de tilläggssanktioner som straffet förenats med. När prövotiden har löpt ut ska det villkorliga fängelsestraffet i princip anses verkst ällt.22

22 Som framgår av avsnitt 6.10 får emellertid rätten, på talan av åklagare, upphäva ett beslut om att fängelsestraffet ska vara villkorligt om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning. Detsamma gäller om det, av något

En central fråga är då hur lång prövotiden bör vara och om den ska stå i relation till det villkorliga fängelsestraffets längd eller vara densamma oavsett strafflängd. Av avsnitt 5.4.1 framgår att den frågan har behandlats i flera tidigare lagstiftningsärenden. Enligt Frivårdskommitténs förslag om villkorligt fängelse som en självständig påföljd skulle prövotiden vara två år eller, om det utmätta straffets längd var sex månader eller kortare, ett år. Straffsystemkommittén – som i och för sig avvisade tanken på ett system med villkorligt fängelse – antog att prövotiden i ett sådant system skulle ligga på i princip ett år. Som ett sätt att motverka risken för ökad användning av fängelse, vilket ansågs kunna bli en följd av ett införande av villkorligt fängelse, diskuterade kommittén möjligheten att låta prövotiden genomgående bli densamma som det utdömda fängelsestraffets längd. Kommittén anförde dock att en sådan lösning skulle innebära att prövotiden och därmed också övervakningstiden i de allra flesta fall skulle begränsas till en eller högst några månader. Från frivårdshåll hade det framförts att så korta övervakningstider inte är meningsfulla. Inte heller kommittén ansåg att övervakning under en eller ett par månader, med undantag för elektronisk övervakning, skulle vara en ändamålsenlig straffrättslig reaktion. Därutöver pekade kommittén på att korta verkställighetstider för villkorligt fängelse kunde leda till problem av teknisk natur. Det nämndes bl.a. att det vid ny brottslighet under verkställigheten mycket ofta skulle inträffa att den dömde har verkställt hela straffet när det blir aktuellt för domstolen att ta ställning till frågan om det villkorliga straffet ska förverkas på grund av det nya brottet.

Påföljdsutredningens förslag innebar att prövotiden för villkorligt fängelse enligt huvudregeln skulle vara två år. Den nämnda utredningen hade övervägt om domstolen borde ges möjlighet att generellt straffmäta prövotiden i förhållande till det villkorliga fängelsestraffets längd, eller om det i lag borde föreskrivas olika prövotider beroende på hur långa straff som dömts ut. Vad som talar för en sådan differentierad prövotid angavs vara att ingripandegraden i det

annat skäl än att den dömde har brutit mot sina skyldigheter, har visat sig att en samhällstjänst- eller övervakningssanktion till väsentlig del inte kan fullgöras inom skälig tid. Ett upphävandebeslut av detta slag får meddelas även efter prövotidens utgång, under förutsättning att talan om upphävande har anhängiggjorts före prövotidens utgång. Beslutet om villkorlighet kan också upphävas om den dömde begår nya brott under prövotiden (se avsnitt 6.11.5). Även ett sådant upphävandebeslut får meddelas efter prövotidens utgång, men då under förutsättning att frågan tas upp i ett mål där den tilltalade häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.

villkorliga fängelsestraffet då i större utsträckning skulle kunna ställas i proportion till brottslighetens allvar. Med hänvisning till att ett system med olika prövotider beroende på fängelsestraffets längd skulle bli mindre enhetligt, svårare att tillämpa och sannolikt framstå som mindre förutsebart för den dömde stannade dock Påföljdsutredningen för att det är mest ändamålsenligt att i lag föreskriva en fast prövotid som gäller i princip oavsett hur långt det villkorliga fängelsestraffet är. Att prövotiden som huvudregel skulle vara två år motiverades med att de mer vanligt förekommande situationerna på så sätt skulle täckas in och att det villkorliga fängelsestraffet skulle ges en tillräcklig tyngd och trovärdighet samtidigt som det skapas förutsättningar för att tilläggssanktionerna ska kunna fullgöras under prövotiden. I de undantagssituationer där det beslutas att fängelsestraff som är längre än två år ska vara villkorliga skulle prövotidens längd dock motsvara längden på det villkorliga fängelsestraf fet.23

Av avsnitt 5.3 framgår att den kortaste tid som prövotiden för villkorligt fängelse kan bestämmas till i de övriga nordiska länderna är ett år (Finland och Island) respektive två år (Norge). I Danmark finns det inte någon lagstadgad minimitid, utan prövotiden ska fastställas av domstolen och får i allmänhet inte överstiga tre år. I praktiken bestäms den ofta till ett eller två år. I Finland, Norge och Island gäller att prövotiden som längst får vara fem år.

Som beskrivs i avsnitt 5.2.2 gäller enligt den nuvarande svenska regleringen att en villkorlig dom är förenad med en prövotid på två år och en skyddstillsyn med en prövotid på tre år. Någon egentlig parallell kan dock inte dras mellan den nämnda regleringen och den prövotid som bör gälla för villkorligt fängelse, eftersom det system med villkorligt fängelse och tilläggssanktioner som vi föreslår i flera avseenden skiljer sig från vad som gäller för villkorlig dom respektive skyddstillsyn. Här kan särskilt noteras att vårt förslag innebär att ett fängelsestraff alltid ska mätas ut även om straffet förklaras villkorligt. Vidare ska såväl återfall i brott under prövotiden som misskötsamhet av den utdömda tilläggssanktionen kunna leda till att det utmätta fängelsestraffet behöver avtjänas ovillkorligt.

Utifrån de nämnda skillnaderna i förhållande till de nuvarande frivårdspåföljderna kan det övervägas om prövotiden för villkorligt fängelse ska vara kortare än vad som gäller för villkorlig dom respektive skyddstillsyn och även om prövotiden bör anpassas till det ut-

23 Se SOU 2012:34, band 2, s. 180 f.

dömda fängelsestraffets längd. En sådan anpassning skulle innebära att straffet på ett tydligt sätt ställdes i proportion till brottslighetens allvar. Att ett villkorligt fängelsestraff ”pågår” just under den utdömda strafftiden framstår också som logiskt, inte minst med tanke på att misskötsamhet från den dömdes sida under den tiden kan leda till att straffet behöver avtjänas i anstalt. Det finns alltså i och för sig goda skäl för prövotider som är differentierade i förhållande till strafflängden. Dessutom kan den strängare återfallsreglering som vi föreslår sägas tala för att även förhållandevis korta prövotider bör kunna accepteras. Omvänt skulle längre prövotider riskera att leda till större repressionsökningar vid återfall än vad som kan antas vara önskvärt. Det skulle dessutom komplicera påföljdsbestämningen i praktiken eftersom det skulle leda till att domstolarna oftare hade att tillämpa regleringen i 34 kap. brottsbalken.

En självklar utgångspunkt i det system med villkorligt fängelse som vi föreslår är dock att prövotiden måste vara tillräckligt lång för att det villkorliga fängelsestraffet ska uppfattas som en trovärdig påföljd. I det avseendet måste för det första beaktas att det krav på laglydnad som är en del av villkorligheten ska ha en reell mening. För det andra måste den som har dömts till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning som tilläggssanktion hinna fullgöra tilläggssanktionen innan prövotidens utgång. Dessa förhållanden talar för att prövotiden, särskilt vid kortare villkorliga fängelsestraff, behöver vara längre än det straff som har dömts ut. Även om det alltså finns goda skäl för prövotider som är differentierade i förhållande till strafflängden är vår uppfattning därför att det måste finnas en minimitid som prövotiden aldrig kan understiga. Här kan en jämförelse göras med vad som enligt 26 kap. 10 § första stycket brottsbalken gäller efter villkorlig frigivning från fängelse. Där är utgångspunkten att prövotiden motsvarar den strafftid som återstår vid frigivningen, men att prövotiden är minst ett år. Minimitiden på ett år har fastslagits med beaktande av att det måste finnas möjligheter till en omsorgsfull behandlingsplanering och meningsfulla behandlingsinsatser i de fall där den villkorliga frigivningen förenas med övervakning, vilket förutsätter att arbetet kan ske utan onödig tidspress och även innefatta mer långsiktiga målsättni ngar.24Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet föreslår i sitt betänkande (SOU 2024:48) att den

24 Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 26 kap. 10 § samt prop. 1962:10, del C, s. 254 och 599.

minimitiden ska förlängas från ett till två år. Förslaget motiveras i huvudsak med hänvisning till att det finns ett behov av att säkerställa att den dömde kan bli föremål för återfallsförebyggande åtgärder under en tillräckligt lång tid. En förlängning anges på så sätt också kunna stärka brottsoffrens ställning. Dessutom noterar utredningen att en förlängd prövotid innebär en skärpning av fängelsestraffet inte endast på grund av att det är under prövotiden som den dömde kan ställas under övervakning och åläggas föreskrifter, utan även på grund av att misskötsamhet och återfall kan föranleda förverkande av villkorligt medgiven frihet under en längre tid.25

Mot bakgrund av det nämnda förslaget och de skäl som åberopas till stöd för detta har vi stannat för att prövotiden också vid villkorligt fängelse bör vara minst två år.

Av avsnitt 6.6 framgår att vi inte föreslår någon lagstadgad gräns för hur långa fängelsestraff som kan förklaras villkorliga, men att vår uppfattning är att villkorligt fängelse som regel inte bör komma i fråga när straffet uppgår till ett år eller mer. Om det finns synnerliga skäl för det kan det dock förekomma att straffet förklaras villkorligt även om det överstiger ett år. Det gäller särskilt om den dömde ska verkställa en del av straffet enligt vad som gäller för fängelsestraff som inte är villkorliga (delvis villkorligt fängelse). Med hänsyn till de ovan redovisade fördelarna med prövotider som är differentierade i förhållande till straffets längd och nackdelarna med en alltför lång prövotid föreslår vi att prövotiden vid villkorliga fängelsestraff som är längre än två år – i de undantagsfall detta kan förekomma – ska motsvara straffets längd. Någon övre gräns för prövotidens längd bör inte fastslås, eftersom det inte ska finnas någon fixerad gräns för hur långt ett villkorligt fängelsestraff kan vara.

Prövotidens startpunkt

Av avsnitt 5.2.2 framgår att prövotiden vid villkorlig dom räknas från den dag då rättens avgörande såvitt avser påföljd för brottet får laga kraft mot den dömde, antingen genom att tiden för överklagande löper ut utan att domen överklagas eller genom att den dömde lämnar nöjdförklaring (27 kap. 3 § andra stycket brottsbalken). Vid skyddstillsyn börjar prövotiden i stället att löpa från den dag då påföljden

25 Se SOU 2024:48 s. 516 ff.

börjar verkställas, vilket som utgångspunkt innebär att prövotiden räknas från dagen för domen (28 kap. 4 § och 5 § första stycket brottsbalken). Rätten får dock besluta att övervakningen, och därmed även prövotiden, ska börja först när domen har fått laga kraft mot den dömde. Om domen överklagas kan högre rätt besluta att verkställigheten ska avbrytas. Ordningen att en dom på skyddstillsyn i regel ska börja verkställas omedelbart motiverades när den infördes 1983 av att det är viktigt att övervakningen kommer i gång snabbt med hänsyn till att risken för återfall är särskilt stor i början av påföljdstiden. Vidare antogs att den dömde ofta kan vara särskilt behandlingsmotiverad i omedelbar anslutning till domstolsförhandlingen och påföljdsvalet. Den försening med övervakningens igångsättande med tre till fyra veckor, som orsakas av att man måste vänta på att domen får laga kraft, ansågs därför vara till nackdel för påföljdens effektivitet. I förarbetena konstaterades i och för sig att den allmänna rättsprincipen att en tilltalad ska anses oskyldig till dess att personen övertygats om brott genom en dom som har vunnit laga kraft talar mot en omedelbar verkställighet av skyddstillsynen. Den principen ansågs dock kunna åsidosättas om tillräckliga skäl talar för en annan ordning. Departementschefen angav som sin uppfattning att det ofta är motiverat att ge det, främst individualpreventivt grundade, önskemålet att snabbt kunna sätta in övervakning företräde framför den dömdes intresse av att inte behöva underkasta sig något på grund av domen innan den har vunnit laga kraft. Samtidigt anförde departementschefen att det finns fall där en omedelbar verkställighet kan te sig olämplig eller t.o.m. stötande och att regeln om verkställighet innan domen har vunnit laga kraft därför inte bör göras undantagslös. Vidare framgår av propositionen att när rätten överväger att besluta att övervakningen ska börja löpa först när domen har fått laga kraft mot den dömde får den göra en samlad bedömning av omständigheter som talar för och mot omedelbar verkställighet. Därvid får behandlingsaspekter beaktas och ställas mot sådana omständigheter som i vad mån den tilltalade har bestritt åtalet eller det annars finns anledning att anta att han eller hon kommer att överklaga d omen.26

Enligt Påföljdsutredningens förslag skulle prövotiden för villkorligt fängelse börja löpa från den dag då domen vinner laga kraft

26 Se prop. 1982/83:85 s. 98 f.

mot den dömde i påföljdsdelen .27Till stöd för den ordningen anfördes att av rättssäkerhetsskäl bör som grundläggande princip gälla att ingen ska behöva påbörja verkställigheten av en påföljd innan domen såvitt avser just påföljden har vunnit laga kraft mot honom eller henne. Vidare anförde Påföljdsutredningen att alla påföljder som verkställs i frihet i någon mening bygger på att den dömde medverkar till verkställigheten samt att det då framstår som rimligare att den som inte godtar domstolens bedömning utan överklagar inte blir skyldig att efterleva domen förrän den har vunnit laga kraft mot honom eller henne. Enligt Påföljdsutredningen framstod dessutom en sådan ordning som mer pedagogisk och lättare att hantera för Kriminalvården som verkställande myndighet. Slutligen konstaterade utredningen att om prövotiden börjar löpa direkt från dagen för domen uppstår dessutom en risk för att en stor del av påföljden hinner verkställas innan högre rätt har prövat påföljdsfrågan. Det anfördes att detta inte bara utgör ett rättssäkerhetsproblem för den dömde, som kan komma att frikännas eller ådömas en lindrigare påföljd av högre rätt, utan att det också innebär att överrätterna riskerar att begränsas i sin prövning av påföljdsfråga n.28

Av de skäl som Påföljdsutredningen anförde är också vår uppfattning att prövotiden för villkorligt fängelse som huvudregel bör räknas från den dag rättens avgörande såvitt avser påföljd får laga kraft mot den dömde. Vi föreslår därför att det ska gälla som utgångspunkt.

När det gäller övervakning som tilläggssanktion föreslår vi dock att rätten ska ha möjlighet att besluta att den dömde ska stå under övervakning redan från dagen för domen. I ett sådant fall ska också prövotiden räknas från dagen för domen. Denna fråga behandlas närmare i avsnitt 6.7.5.

Påföljdsutredningen framhöll att dess förslag om att prövotiden skulle börja löpa först när domen vinner laga kraft mot den dömde i påföljdsdelen innebar att den dömde inte skulle kunna åläggas att påbörja verkställigheten av den tilläggssanktion som det villkorliga fängelsestraffet förenats med innan tiden för att överklaga domen löpt ut eller att han eller hon lämnat nöjdförklaring. Att prövotiden

27 Undantag skulle dock göras om det villkorliga fängelsestraffets förenas med kontraktsvård, då prövotiden skulle börja löpa från dagen för domen. Det kan också nämnas att Påföljdsutredningens förslag innebar att om den dömde själv önskade att verkställigheten skulle komma i gång snabbare skulle det finnas möjlighet för honom eller henne att förklara sig nöjd med det villkorliga fängelsestraffet och på så sätt åstadkomma en lagakraftvunnen dom. 28 Se SOU 2012:34, band 2, s. 182 f.

inte börjat löpa skulle dock inte hindra att ny brottslighet, som begås efter en dom till villkorligt fängelse men före det att den domen vunnit laga kraft mot den dömde, beaktas som ett återfall och därmed utgör skäl för en strängare påföljdsbestämning för den nya brottsligheten .29På samma sätt förhåller det sig med vårt förslag. Frågan om betydelsen av återfall i brott behandlar vi närmare i avsnitt 6.6.3.

Prövotiden vid delvis villkorligt fängelse

Det kan övervägas om prövotiden vid delvis villkorligt fängelse bör vara kopplad endast till den villkorliga delen av straffet. En sådan ordning kan sägas vara naturlig eftersom det sett till den andra delen – som i princip ska verkställas enligt vad som gäller för fängelsestraff som inte är villkorliga – inte finns något särskilt behov av en prövotid. Ett sätt att åstadkomma en reglering av det nämnda slaget skulle kunna vara att prövotiden räknas från det att straffet i den del som inte är villkorlig har avtjänat s.30 Då uppstår dock ett omotiverat ”glapp” utan prövotid före avtjänandet där den dömde inte kan börja verkställa samhällstjänst eller övervakning som tilläggssanktion även om det inte i övrigt skulle finnas något hinder mot det. Med ett sådant glapp kan det också ifrågasättas vilken betydelse som kan tillmätas återfall i brott under tiden efter domen men före avtjänandet. Det framstår därför som att ett lämpligare sätt att knyta prövotiden till den villkorliga delen vid delvis villkorligt fängelse skulle kunna vara att prövotiden sätts på paus medan den dömde avtjänar straffet i den andra delen.

En väsentlig nackdel med båda de nämnda lösningarna är dock att regleringen skulle ge intryck av att det är två separata straff som dömts ut, vilket inte är fallet. Som beskrivs närmare i avsnitt 6.6.5 innebär vårt förslag om delvis villkorligt fängelse att ett fängelsestraff på viss tid döms ut, men att rätten beslutar att en del av det straffet ska vara villkorlig. Det är också bl.a. mot bakgrund av att det är fråga om endast ett straff som vi föreslår att det inte ska ske någon villkorlig frigivning från den del av straffet som i övrigt ska verkställas enligt vad som gäller för icke villkorliga fängelsestraff. Det nu anförda talar för att prövotiden vid delvis villkorligt fängelse inte bör påverkas av

29 Se a.a., s. 183. 30 Vad som i den föreslagna paragrafen anges om fängelsestraff som är längre än två år skulle i ett sådant fall kunna tillämpas på den villkorliga delen av straffet.

att en del av straffet avtjänas ovillkorligt. I samma riktning talar det förhållandet att återfall i brott under avtjänandet av den icke villkorliga delen bör kunna leda till upphävande av beslutet om att straffet ska vara villkorligt i den andra delen. Att inte göra någon uppdelning skulle också ligga i linje med den nuvarande regleringen om skyddstillsyn där prövotiden räknas från den dag då påföljden börjar verkställas oberoende av att den tilltalade samtidigt har dömts till fängelse .31Avsikten är alltså att Kriminalvården och övervakaren i de fallen ska arbeta med ärendet även under den tid då den dömde undergår det fängelsestraff som skyddstillsynen förenats me d.32

Vid en samlad bedömning har vi stannat för att prövotidens startpunkt och förlopp inte bör påverkas av att endast en del av fängelsestraffet är villkorlig. Vårt förslag innebär alltså att utgångspunkten även i de fallen ska vara att prövotiden räknas från den dag rättens avgörande såvitt avser påföljd får laga kraft mot den dömde samt att prövotiden löper också under den tid som den icke villkorliga delen verkställs.

En annan sak är att vi, som framgår av avsnitt 6.7.5, föreslår att rätten ska kunna besluta att den icke villkorliga delen av straffet vid delvis villkorligt fängelse ska börja avtjänas trots att domen inte fått laga kraft. Vid ett sådant beslut kommer även prövotiden börja löpa omedelbart.

6.5. Närmare om den lagtekniska lösningen

6.5.1. Ändringar i brottsbalken

Förslag:Brottsbalkens kapitel om påföljderna struktureras om så

att tilläggssanktioner till villkorligt fängelse behandlas i ett nytt 27 kap., bestämmande av straff behandlas i ett nytt 28 kap. och 29 och 30 kap. upphävs.

Med anledning av införandet av ett system med villkorligt fängelse görs nödvändiga följdändringar i 1 kap. 3 och 5 §§. I dessa paragrafer görs även mindre ändringar av språklig och redaktionell natur.

31 Det gäller oavsett om fängelsepåföljden verkställs omedelbart eller inte. 32 Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 28 kap. 4 §.

Bestämmelsen i 26 kap. 4 § ändras och kompletteras så att det tydliggörs hur ett fängelsestraff kan verkställas och att villkorligt fängelse utgör ett undantag från vad som annars gäller i nämnda avseende. Vidare tydliggörs i 26 kap. 5 § andra stycket att bestämmelserna i den paragrafens första stycke om omedelbar verkställighet inte gäller i fråga om villkorligt fängelse.

I 26 kap. införs också fyra nya paragrafer som behandlar prövotiden för villkorligt fängelse samt erinrar om de regler som i övrigt gäller avseende villkorligt fängelse och anger när ett villkorligt fängelsestraff är helt verkställt.

Vidare görs det tillägg i 26 kap. 6 § som dels tydliggör att det som anges i paragrafen avser fängelse som inte är villkorligt, dels anger när villkorlig frigivning ska ske i den situationen att rätten har upphävt beslutet om villkorlighet och fastställt en tid som ska avräknas från straffet med anledning av vad den dömde har fullgjort av en tilläggssanktion.

26 kap. 8 § första stycket anpassas till det nya systemet och det tydliggörs att bestämmelsen inte gäller tid för fängelse som verkställs efter en dom där rätten har beslutat att en del av straffet ska vara villkorlig enligt 28 kap. 17 §. Också 26 kap. 25 § anpassas till det nya systemet.

Som en följd av ändringarna i 26 kap. delas bestämmelserna i kapitlet in under underrubriker.

Skälen för vårt förslag

Inledning

Vårt förslag om att villkorligt fängelse införs i påföljdssystemet och att icke frihetsberövande alternativ till fängelse inordnas under det villkorliga fängelsestraffet föranleder relativt omfattande förändringar av brottsbalkens kapitel om påföljderna. Som en följd av att villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras bör 27 och 28 kap., som behandlar dessa påföljder, upphävas.

Vidare bör det göras förändringar i 26 kap. om fängelse, eftersom villkorligt fängelse inte kommer vara en självständig påföljd utan ett beslut gällande verkställigheten vid en dom på fängelse. Samtidigt bör ett nytt 27 kap. införas med bestämmelser om tilläggssanktioner till villkorligt fängelse.

När det gäller 29 och 30 kap., som behandlar straffmätning respektive val av påföljd, är det vår bedömning att dessa bör slås samman till ett gemensamt kapitel om bestämmande av straff. Även om grunderna för straffmätningen och valet av påföljd delvis skiljer sig åt, har frågorna många beröringspunkter, och detta kommer att gälla i än högre grad vid ett införande av villkorligt fängelse. Genom en sådan sammanslagning slipper man därtill det ”hoppande” mellan 29 och 30 kap. som regleringen i dag kräver och som har bidragit till systemets bristande överskådlighet (se avsnitt 5.4.2 och 6.2.5). Det gemensamma kapitlet om bestämmande av straff kan lämpligen föras in som ett nytt 28 kap., med följden att nuvarande 29 och 30 kap. kan upphävas.

De nu beskrivna ändringarna föranleder också följdändringar i 1 kap. 3 och 5 §§. Villkorlig dom och skyddstillsyn bör således inte längre ingå bland de påföljder som räknas upp i 1 kap. 3 §. I förtydligande syfte bör dessutom begreppet överlämnande till särskild vård i den paragrafen ersättas av överlämnande till rättspsykiatrisk vård och de särskilda ungdomspåföljder som anges i 32 kap. (se vidare avsnitt 6.13.1 och 6.13.2). I 1 kap. 5 § bör det andra stycket utgå och det första stycket ändras språkligt så att det anges att fängelse är att anse som ett strängare straff än böter. Det kan noteras att Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet i sitt betänkande (SOU 2024:48) föreslår att en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd benämnd säkerhetsstraff ska införas. För det fall att det förslaget leder till lagstiftning får ytterligare justeringar göras i 1 kap. 3 och 5 §§.

Ändringar i 26 kap.

I nuvarande 26 kap. 4 § brottsbalken anges att den som dömts till fängelse ska tas in i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet om inte annat är särskilt föreskrivet. Huvudregeln är alltså att ett fängelsestraff ska avtjänas i an stalt.33Undantaget för när annat är särskilt föreskrivet infördes 1999 som en följd av att intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖV) infördes permanent som en

33 Bestämmelser om själva verkställigheten finns i bl.a. fängelselagen (2010:610) och fängelseförordningen (2010:2010). Här kan också nämnas lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen) och lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen).

verkställighetsform för fängelsestraf f.34I de fall Kriminalvården beslutar om verkställighet genom IÖV ska den dömde inte tas in i kriminalvårdsanstalt (se vidare avsnitt 5.2.2 under rubriken ”Verkställighet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll”). Som framgår av vår beskrivning i avsnitt 5.2.2 och 6.4.4 kan Kriminalvården också besluta att ett fängelsestraff ska verkställas utanför anstalt genom olika utslussningsåtgärder enligt 11 kap. fängelselagen (2010:610).

Som framgår av avsnitt 6.4.1 har vi funnit att villkorligt fängelse bör definieras genom ett undantag från föreskriften att den som dömts till fängelse ska tas in i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet samt att det bör tydliggöras att inte heller de övriga verkställighetsformer som annars gäller för fängelse är tillgängliga när straffet är villkorligt. Mot den bakgrunden föreslår vi att 26 kap. 4 § brottsbalken anger att den som dömts till fängelse ska tas in i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet om inte annat är särskilt föreskrivet eller rätten har beslutat att straffet ska vara villkorligt (vill-

korligt fängelse).

Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet föreslår i sitt betänkande (SOU 2024:48) att 26 kap. 4 § kompletteras med ett nytt andra stycke som innehåller en upplysning om på vilka andra sätt ett fängelsestraff kan avtjänas, dvs. utan att den dömde är frihetsberövad i den meningen att han eller hon vistas i kriminalvårdsanstalt. Av det andra stycket föreslås framgå att det finns särskilda bestämmelser om att fängelsestraff kan verkställas dels i häkte eller under prövotid efter villkorlig frigivning, dels genom elektronisk övervakning eller i en frigivningsförberedande åtgärd enligt vad den nämnda utredningen föreslår i dessa avseenden .35

Även i ett system med villkorligt fängelse finns det enligt vår uppfattning skäl att – på liknande sätt som Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet föreslår – tydliggöra att ett (ovillkorligt) fängelsestraff kan avtjänas på olika sätt samt att villkorlig frigivning är en del av verkställigheten av ett fängelsestraff. Vi föreslår mot den bakgrunden att det förs in ett nytt andra stycke i 26 kap. 4 § där det anges att det finns särskilda bestämmelser om att fängelsestraff som

34 Se prop. 1997/98:96. 35 Se SOU 2024:48 s. 952 f. Enligt förslaget ska det nya stycket ha följande lydelse. ”Det finns särskilda bestämmelser om att fängelsestraff kan verkställas i häkte, genom elektronisk övervakning i eget boende eller kontrollerat boende, i en frigivningsförberedande åtgärd eller under prövotid vid villkorlig frigivning.”

inte är villkorliga kan verkställas i häkte, genom intensivövervakning med elektronisk kontroll, genom en utslussningsåtgärd eller under prövotid för villkorlig frigivning.

Beroende på hur regeringen väljer att gå vidare med förslagen i SOU 2024:48 om elektronisk övervakning i ett kontrollerat boende som en ny verkställighetsform och om användning av samlingsbegreppet frigivningsförberedande åtgärder i stället för utslussningsåtgärder kan bestämmelsens lydelse behöva justeras under den fortsatta beredningen och det nya stycket i stället utformas på det sätt som Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet föreslår.

I 26 kap. 5 § finns bestämmelser om omedelbar verkställighet av hovrättens dom eller beslut i visst fall om inte annat beslutas. Paragrafen tar sikte på den situationen att en dömd har påbörjat verkställigheten av ett fängelsestraff när hovrätten, efter överklagande av åklagaren eller målsäganden, skärper straffet. Enligt första stycket ska i ett sådant fall hovrättens dom eller beslut gälla omedelbart om inte rätten beslutar något annat. Om den dömde avtjänar ett fängelsestraff enligt tingsrättens dom när hovrätten skärper straffet är alltså utgångspunkten att verkställigheten ska fortsätta, men med den nya domen eller det nya beslutet som grund. Bestämmelsen omfattar även det fallet att den dömde redan har avtjänat och frigetts från straffet enligt tingsrättens dom när hovrätten skärper straffet. I den situationen ska den dömde därmed utan dröjsmål föreläggas att inställa sig i kriminalvårdsanstalt (jfr 6 § strafftidslagen [2018:1251]) .36Enligt andra stycket gäller inte bestämmelserna i första stycket om omedelbar verkställighet i fråga om ett fängelsestraff som har börjat verkställas enligt lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll. I propositionen anges att undantaget innebär en anpassning till den särskilda verkställighetsformen. Vidare anges i propositionen att undantaget medför att om en dömd efter att ha lämnat en nöjdförklaring har påbörjat verkställighet utanför anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll när hovrätten skärper straffet, får det nya avgörandet verkställas först när det fått laga kraft mot den dömde (jfr 12 § första och andra styckena lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll) .37I det system med villkorligt fängelse som vi föreslår bör 26 kap. 5 § första stycket vara tillämpligt endast på ovillkorliga fängelsestraff. Vi föreslår därför att

36 Se prop. 2017/18:250 s. 195 f. 37 Se a. prop. s. 196.

det görs ett tillägg i paragrafens andra stycke som tydliggör att bestämmelserna i första stycket inte gäller i fråga om villkorligt fängelse.

Vidare föreslår vi att det i 26 kap. införs fyra nya paragrafer. I den första (5 a §) behandlas prövotiden för villkorligt fängelse (se avsnitt 6.4.5). I den andra nya paragrafen (5 b §) anges i första stycket att förutsättningarna för villkorligt fängelse framgår av 28 kap. 15– 17 §§, 31 kap. 5 § och 32 kap. 5 §. I paragrafens andra stycke erinras om att bestämmelser om tilläggssanktioner till villkorligt fängelse finns i 27 kap. och om valet av tilläggssanktion i 28 kap. 18–21 §§. För att göra regleringen så överskådlig som möjligt föreslår vi också att det, i ett tredje stycke, erinras om att bestämmelser om när rätten kan upphäva ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt när den dömde har brustit i fullgörandet av en tilläggssanktion eller återfallit i brott under prövotiden finns i 27 kap. 7 § och 34 kap. 4 a– 4 c §§. Av samma skäl föreslår vi att den tredje nya paragrafen (5 c §) hänvisar till lagen om villkorligt fängelse. Slutligen föreslår vi att den fjärde nya paragrafen (5 d §) dels anger att ett villkorligt fängelsestraff är helt verkställt vid prövotidens utgång om beslutet att fängelsestraffet ska vara villkorligt inte längre kan upphävas (jfr avsnitt 6.4.5, 6.10 och 6.11.5), dels erinrar om att för verkställighet av dagsböter som döms ut som tilläggssanktion till villkorligt fängelse gäller dock regleringen i bötesverkställighetslagen (1979:189).

Vi föreslår också att det görs tillägg i 6 § som dels tydliggör att det som anges i paragrafen avser fängelse som inte är villkorligt, dels anger när villkorlig frigivning ska ske i den situationen att rätten har upphävt beslutet om villkorlighet och fastställt en tid som ska avräknas från straffet med anledning av vad den dömde har fullgjort av en tilläggssanktion (se vidare avsnitt 6.12.2). Därtill bör hänvisningen till fängelse som har dömts ut enligt 28 kap. 3 § tas bort.

Vidare bör 8 § första stycket anpassas till det nya systemet. Den bestämmelsen anger i första meningen att om flera fängelsestraff verkställs samtidigt ska tidpunkten för villkorlig frigivning beräknas med hänsyn till den sammanlagda fängelsetiden. Enligt den nuvarande andra meningen ska dock en sådan sammanläggning inte göras när det gäller en utländsk dom där villkorlig frigivning ska ske tidigare än vad som annars gäller (jfr 6 § andra stycket) och inte heller när det gäller fängelse som dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller förvandlingsstraff för böter. Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet föreslår i sitt betänkande (SOU 2024:48) dels att den andra meningen

förtydligas genom att uppräkningen där delas upp i en punktlista, dels att uppräkningen även ska omfatta tid för fängelse som verkställs på grund av beslut om förverkande av villkorligt medgiven frihet .38Vi instämmer i den nämnda utredningens bedömning att andra meningen i bestämmelsen bör förtydligas genom införande av en punktlista. En första punkt bör avse fängelse som verkställs med tillämpning av 6 § andra stycket och en andra punkt bör avse fängelse som verkställs som förvandlingsstraff för böter. Därtill bör det tydliggöras att bestämmelsen inte gäller tid för fängelse som verkställs efter en dom där rätten har beslutat att en del av straffet ska vara villkorlig enligt 28 kap. 17 §, vilket bör framgå av en tredje punkt i punktlis tan.39Det bör framhållas att den tredje punkten inte är tillämplig i den situationen att beslutet om villkorlighet i den andra delen har upphävts, eftersom straffet då är ovillkorligt i dess helhet. För det fall att förslaget i SOU 2024:48 om att det inte ska ske någon ny villkorlig frigivning efter förverkande av villkorligt medgiven frihet genomförs, får punktlistan kompletteras med den fjärde punkt som föreslås i det nämnda betänkandet.

Också 25 § första stycket behöver anpassas till det nya systemet. Detta genom att villkorlig dom och skyddstillsyns tas bort från uppräkningen av de påföljder som livstidsstraffet ska träda i stället för om de verkställs samtidigt ett livstidsstraff.

Som en följd av vårt förslag om ändringar i 26 kap. föreslår vi att bestämmelserna i kapitlet delas in under underrubriker (se författningsförslaget). Det kan nämnas att också Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet föreslår att det införs underrubriker i 26 kap. När det gäller namnen på underrubrikerna finns det emellertid flera skillnader mellan vad vi respektive den nämnda utredningen föreslår. Vidare föreslår vi, till skillnad från Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet, inte någon ändring av kapitlets huvudrubrik ”Om fängelse”.

Om regeringen väljer att gå vidare med den nämnda utredningens förslag om en ny 4 a § som bl.a. anger vad villkorlig frigivning innebär kan den paragrafen, fast med ett annat nummer, lämpligen placeras under rubriken ”Villkorlig frigivning från fängelse som inte är villkorligt”.

38 Se SOU 2024:48 s. 956. 39 I avsnitt 6.6.5 har vi gjort bedömningen att det vid delvis villkorligt fängelse inte ska ske någon villkorlig frigivning från straffet i den del som inte är villkorlig.

Det nya 27 kap.

Som framgått ovan anser vi att det bör införas ett nytt 27 kap. om tilläggssanktioner till villkorligt fängelse. Kapitlet bör inledningsvis innehålla bestämmelser om tilläggssanktionerna som sådana. Våra överväganden och förslag i den delen finns i avsnitt 6.7. Därefter bör bestämmelser om åtgärder vid brister i fullgörandet av en tilläggssanktion placeras. Avseende de bestämmelserna finns våra överväganden och förslag i avsnitt 6.10.

Det nya 28 kap.

Eftersom det nya system som vi föreslår utgår från att valet av påföljd för vuxna lagöverträdare i normalfallet kommer att stå mellan böter och fängelse (som under vissa förutsättningar kan göras villkorligt) kommer domstolens uppgift som utgångspunkt vara att bestämma ett straff (jfr 1 kap. 3 § brottsbalken). Mot den bakgrunden bör det nya 28 kap. ha ett namn som tar sikte på straffbestämning snarare än på val av påföljd (jfr nuvarande 30 kap. brottsbalken). Vi föreslår därför att 28 kap. ges rubriken ”Om bestämmande av straff”.

För att öka överskådligheten av det förhållandevis långa kapitlet anser vi att det bör inledas med en paragraf som kortfattat beskriver kapitlets innehåll. Därefter bör det finnas vissa allmänna bestämmelser som ersätter nuvarande 30 kap. 1–4 §§. (Se författningsförslaget till 28 kap. 1 § respektive 28 kap. 2–4 §§.) Dessa paragrafer bör följas av de bestämmelser om straffmätningen som vi föreslår ska ersätta nuvarande 29 kap. 1–5 a § och 7 § (se författningsförslaget till 28 kap. 5–14 §§). Därefter bör de paragrafer om förutsättningar för villkorligt fängelse som vi behandlar i avsnitt 6.6 placeras, följt av de paragrafer om valet av tilläggssanktion till villkorligt fängelse som vi föreslår i avsnitt 6.8 (se författningsförslaget till 28 kap. 15–21 §§). Sist i kapitlet bör den bestämmelse om påföljdseftergift som ska ersätta nuvarande 29 kap. 6 § placeras (se författningsförslaget till 28 kap. 22 §).

6.5.2. En ny lag om villkorligt fängelse

Förslag: Det införs en ny lag om villkorligt fängelse som inne-

håller bestämmelser om villkorligt fängelse samt om verkställighet av samhällstjänst och övervakning som tilläggssanktioner till villkorligt fängelse.

Skälen för vårt förslag

Vi har funnit att det bör införas en ny lag som styr Kriminalvårdens arbete under verkställigheten av samhällstjänst och övervakning som tilläggssanktioner till villkorligt fängelse. Som framgår av avsnitt 6.7.3 anser vi däremot att dagsböter som utgör tilläggssanktion till villkorligt fängelse bör verkställas enligt bötesverkställighetslagen (1979:189).

Enligt vår uppfattning bör den nya lagen också innehålla bestämmelser om nöjdförklaring, vilka ersätter nuvarande 38 kap. 1 § brottsbalken om nöjdförklaring vid villkorlig dom som vi anser bör upphävas.

Mot den bakgrunden föreslår vi att det införs en ny lag – benämnd lagen om villkorligt fängelse – som innehåller bestämmelser om villkorligt fängelse samt om verkställighet av samhällstjänst och övervakning som tilläggssanktioner till villkorligt fängelse. Våra överväganden och förslag avseende innehållet i den nya lagen redovisas i avsnitt 6.9.

6.5.3. Två nya förordningar som ersätter förordningen om verkställighet av frivårdspåföljder

Förslag: Det införs en ny förordning om villkorligt fängelse och

en ny förordning om övervakning efter villkorlig frigivning, som tillsammans ersätter förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder.

Skälen för vårt förslag

Införandet av den nya lagen om villkorligt fängelse, liksom det nya systemet i stort, medför att det behöver göras förändringar när det gäller förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder.

Eftersom den sistnämnda förordningen även innehåller bestämmelser om övervakning efter villkorlig frigivning från fängelse som inte är villkorligt föreslår vi att den upphävs och att det införs dels en ny förordning om villkorligt fängelse, dels en ny förordning om övervakning efter villkorlig frigivning.

För att underlätta arbetet under den fortsatta beredningen har vi valt att lämna förslag till hur de nya förordningarna skulle kunna utformas (se författningsförslaget). När det gäller övervakning efter villkorlig frigivning kan det nämnas att ett alternativ till en ny förordning skulle kunna vara att det förs in nya bestämmelser om sådan övervakning i fängelseförordningen (2010:2010). På så sätt skulle viss dubbelreglering kunna undvikas, eftersom fängelseförordningen redan innehåller bestämmelser om exempelvis journalföring och förordnande av övervakare.

När det gäller Kriminalvårdens skyldighet att lämna yttranden till vissa andra myndigheter föreslås i de nya förordningarna bestämmelser som i huvudsak motsvarar 5 kap. 9 § förordningen om verkställighet av frivårdspåföljder (se författningsförslaget till 3 kap. 5 § förordningen om villkorligt fängelse och 9 § förordningen om övervakning efter villkorlig frigivning). Vi har dock inte sett något behov av att ta med ”en länsstyrelse” i uppräkningen av aktörer som kan behöva underla g.40Vidare kan det noteras att Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten, men däremot inte Europeiska åklagarmyndigheten (Eppo), finns med i uppräkningen. Det kan finnas anledning att ytterligare utreda om Eppo bör föras in i bestämmelser av det aktuella slaget.

40 Att en länsstyrelse anges i den nuvarande regleringen torde vara en rest från när länsstyrelserna prövade körkortsmål.

6.6. Förutsättningarna för villkorligt fängelse

6.6.1. Den grundläggande förutsättningen

Förslag: Rätten får besluta att ett fängelsestraff på viss tid ska

vara villkorligt om straffet ändå kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet.

Skälen för vårt förslag

Frågan om ett fängelsestraff ska vara villkorligt bör bedömas med utgångspunkt i straffets längd

Fängelse med verkställighet i anstalt är det strängaste straff som finns att tillgå i vårt påföljdssystem. Därför kan ett beslut om att fängelsestraffet ska vara villkorligt sägas utgöra en privilegiering i förhållande till det fängelsestraff i anstalt som annars skulle ha dömts ut. För att upprätthålla systemets trovärdighet och tillgodose kravet på att den utdömda påföljden på ett tydligt sätt förmedlar det klander som brottet motiverar, bör en sådan privilegiering kräva att straffet ändå framstår som tillräckligt ingripande i förhållande till allvaret i den brottslighet som är aktuell. Att det i första hand är brottslighetens allvar som bör ligga till grund för bedömningen av om ett fängelsestraff ska vara villkorligt är också den naturliga utgångspunkten i ett system som bygger på proportionalitet mellan brott och straff.

Brottslighetens allvar kommer till uttryck i dess straffvärde, såvitt avser fängelsepåföljden det antal dagar, månader eller år i fängelse som domstolen funnit att brottsligheten förtjänar. Som redan framgått är ett högt straffvärde en sådan omständighet som i dag kan bryta presumtionen mot fängelse. Uppgår straffvärdet till fängelse i ett år eller mer anses presumtionen i stället vara den omvända, dvs. att fängelse som utgångspunkt ska väljas som påföljd. Tidigare rådde en viss osäkerhet i rättstillämpningen kring om denna ettårspresumtion tar sikte på straffvärdet före det att det har reducerats med hänsyn till den tilltalades ungdom och eventuella billighetsskäl, eller om den avser det lägre värde som kvarstår efter att dessa omständigheter beaktats, det s.k. straffmätningsvärdet. I senare års praxis har det klargjorts att det är det sistnämnda värdet – eller med andra ord det

utmätta straffets längd – som bör användas som riktpunkt vid prövningen av om fängelse eller en icke frihetsberövande påföljd ska väljas .41Frågan är då om motsvarande bör gälla vid prövningen av om ett fängelsestraff ska vara villkorligt.

Utifrån ett strikt proportionalitetsresonemang skulle det kunna hävdas att det bör vara straffvärdet som ska ligga till grund för bedömningen. När det gäller brott som begåtts av unga lagöverträdare bör dock beaktas att det till stor del är proportionalitetsskäl som ligger bakom den reduktion som då normalt ska göras vid straffmätningen; till följd av den unges typiskt sett bristande mognad och förmåga till självkontroll anses denne mindre straffvärd än om samma gärning hade begåtts av en äldre person. Proportionalitetsskäl kan således likaväl anföras till stöd för att det är straffvärdet minskat med ungdomsreduktionen som domstolen bör utgå från.

Motsvarande resonemang kan inte överföras till de reduktioner som ges med stöd av strafflindringsgrunderna i 29 kap.5 och 5 a §§brottsbalken. Dessa bygger emellertid på ställningstagandet att det finns vissa omständigheter vid sidan av brottslighetens allvar som rimligtvis bör inverka på straffets stränghet. Som utvecklas närmare i kapitel 12 ställer vi oss såvitt avser en del av dessa omständigheter bakom det ställningstagandet. Från den utgångspunkten framstår det som mest följdriktigt att domstolen i den fortsatta påföljdsbestämningen bör kunna utgå från den strafflängd som straffmätningen, efter beaktandet av dessa omständigheter, har mynnat ut i. En grundläggande tanke med det system som vi föreslår är just att längden på det fängelsestraff som mätts ut ska vara styrande för straffets sammantagna ingripandenivå, och det oavsett om straffet görs villkorligt eller inte. På det sättet skapas ett sammanhållet, logiskt och förhållandevis lättillämpat system. Om skilda värden användes i de olika leden av påföljdsbestämningen skulle systemet däremot bli spretigt och onödigt komplicerat. Mot denna bakgrund anser vi att straffets längd, inte straffvärdet, bör vara utgångspunkten vid bedömningen av om ett fängelsestraff ska vara villkorligt.

41 Se bl.a. ”28:3-fängelse” NJA 2015 s. 1024 p. 19, ”Tablettförvaringen” NJA 2019 s. 1032 p. 7, ”Den livshotande sjukdomen” NJA 2021 s. 687 p. 14 och ”Den positiva utvecklingen” NJA 2023 s. 1118 p. 9.

Någon gräns eller presumtionsregel för när ett fängelsestraff får göras villkorligt bör inte anges i lag

När de nuvarande reglerna för påföljdsvalet infördes genom 1989 års reform (prop. 1987/88:120) ansågs det inte lämpligt att ange någon gräns, uttryckt i längden av ett fängelsestraff, för när en annan påföljd än fängelse ska vara utesluten. Som ett riktvärde angavs dock att om brottsligheten har ett straffvärde motsvarande fängelse i ett år eller mer bör en presumtion gälla för att välja fängelse som påföljd .42Som redan framgått har det i senare praxis klargjorts att det är det s.k. straffmätningsvärdet som bör ligga till grund för om denna presumtion är tillämplig.

Även med anledning av förevarande reform inställer sig frågan hur långt utrymmet för en icke frihetsberövande påföljd – eller med andra ord för ett villkorligt fängelsestraff – bör sträcka sig och om några närmare anvisningar om detta bör anges i lag. När det gäller den senare frågan är flera alternativ tänkbara.

Man skulle för det första kunna tänka sig att i lag fastställa en yttersta gräns för när ett villkorligt fängelsestraff kan komma i fråga. Inom ramen för den gränsen skulle det sedan ankomma på domstolen att bedöma om ett villkorligt fängelse i det aktuella fallet kan anses tillräckligt ingripande. Exempel på en sådan ordning finner vi i Finland, där ett fängelsestraff som uppgår till högst två år kan förklaras villkorligt om det inte med hänsyn till brottets allvar samt gärningsmannens skuld och tidigare brottslighet förutsätts att ovillkorligt fängelse döms ut.

En annan väg att gå skulle kunna vara att införa någon form av presumtionsregel eller en särskilt angiven gräns i förening med en ventil som gör det möjligt att överskrida gränsen under särskilda förhållanden. En lösning av sådant slag förordades av Påföljdsutredningen, som föreslog att det skulle finnas en presumtion för villkorligt fängelse när straffet understiger ett år samt en möjlighet att i vissa fall även göra längre straff villkorliga.

Ett tredje alternativ skulle slutligen kunna vara en mer öppen reglering där domstolarna – med utgångspunkt i särskilt angivna kriterier eller i vart fall med stöd av vägledande uttalanden i författningskommentaren – ges möjligheten till en friare prövning av om påföljden kan stanna vid ett villkorligt fängelsestraff. En lösning

42 Se a. prop. s. 100.

lik denna har valts i såväl Danmark som Norge, där respektive strafflag således inte ger några besked om vid vilka straffnivåer villkorligt fängelse kan eller bör komma i fråga. Av förarbetena till den norska strafflagen framgår dock att avsikten är att villkorligt fängelse endast undantagsvis ska användas vid straff som överstiger ett år. När det gäller Danmark framgår av praxis och förarbeten att utgångspunkten är att villkorligt fängelse kan användas vid strafftider upp till ett år och sex månader, om den tilltalade inte tidigare har dömts till villkorligt eller ovillkorligt fängelse för liknande brottslighet. (Se vidare avsnitt 5.3.2 och 5.3.3).

Enligt vår uppfattning är det tredje alternativet att föredra. De två förstnämnda lösningarna, där någon form av tidsgräns slås fast i lag, skulle visserligen ge regleringen en större tydlighet och möjligen göra den mer förutsebar. Å andra sidan riskerar en sådan reglering att göra bedömningen alltför stelbent och – i vart fall om en yttersta gräns ställs upp – utesluta villkorligt fängelse i fall där en sådan påföljd på grund av särskilda omständigheter kan vara befogad. Dessutom ska de vinster i form av ökad tydlighet och förutsebarhet som dessa båda alternativ kan ge inte överdrivas. Om endast en yttre gräns anges kommer domstolarna nämligen ha ett inte obetydligt bedömningsutrymme inom ramen för denna gräns. Väljer man i stället att införa en presumtionsregel eller en gräns i förening med en ventil av något slag uppkommer i stället frågan i vilka fall presumtionen kan brytas respektive hur långt tillämpningsområdet för ventilen ska sträcka sig. Till detta kommer att det inte bara är straffets längd som normalt bör inverka på bedömningen av huruvida ett fängelsestraff kan göras villkorligt. I enlighet med våra direktiv – och som utvecklas närmare i det följande – bör även brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet vägas in. Oavsett hur regleringen utformas kommer det således att uppstå gränsdragningssvårigheter och krävas avvägningar där en i lag angiven tidsgräns eller presumtionsregel endast ger begränsad ledning. I praktiken skulle en mer öppen reglering således inte innebära något beaktansvärt avkall på kraven på tydlighet och förutsebarhet, utan snarare avspegla att det är just en sammanvägd bedömning som ska göras. Samtidigt skulle en sådan lösning ge domstolarna en större flexibilitet och möjlighet att anpassa tillämpningen efter rättsutvecklingen i övrigt (jfr avsnitt 6.2.5). Någon lagstadgad gräns eller presumtionsregel för vid vilka strafflängder ett villkorligt fängelsestraff ska anses uteslutet bör därför inte införas.

Ett villkorligt fängelsestraff bör normalt inte komma i fråga när straffets längd uppgår till ett år eller mer

Frågan är sedan om gränsen för när ett ovillkorligt fängelsestraff normalt får anses påkallat ändå bör påverkas av de förändringar som föreslås inom ramen för denna reform.

Redan själva införandet av villkorligt fängelse kan – med den ytterligare skärpa som tillkommer genom att ett fängelsestraff alltid mäts ut – anses tala för att utrymmet för en sådan påföljd normalt bör vara större än för de frivårdspåföljder som finns att tillgå i dag. Vidare skulle man kunna hävda att de skärpningar av straffskalorna och reglerna för straffmätningen som vi föreslår (se kapitel 7–12) medför att reglerna för påföljdsvalet behöver anpassas efter de högre straffnivåer som därmed kan förväntas följa.

Å andra sidan måste beaktas att ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt bör kräva att straffet ändå framstår som tillräckligt ingripande (se vidare nedan). Det förutsätter att straffet, genom den tilläggssanktion som det normalt ska förenas med, kan ges ett sådant verkställighetsinnehåll att det på ett adekvat sätt kan anses svara mot brottslighetens allvar. Detta torde bara vara möjligt upp till en viss straffnivå. När straffet är så långt som ett år eller mer lär ett villkorligt fängelsestraff svårligen kunna utformas på ett sådant sätt att det uppfattas som en trovärdig påföljd. Det gäller särskilt som vi föreslår att kontraktsvård ska utgå ur systemet och att fotboja även fortsättningsvis ska vara en verkställighetsform av ovillkorligt fängelse (se avsnitt 6.4.4 och 6.4.2). Till detta kommer att det i dagsläget är svårt att med någon högre grad av precision förutse hur straffnivåerna kommer att påverkas av våra förslag, liksom av andra straffskärpningar som har föreslagits eller nyligen genomförts. Mot denna bakgrund – och givet inriktningen av vårt uppdrag – finns det för närvarande inte tillräckliga skäl för att ge någon annan riktlinje än den som i dag gäller för vid vilka strafflängder ett ovillkorligt fängelsestraff normalt bör anses påkallat. Utgångspunkten bör således även fortsättningsvis vara att ett ovillkorligt fängelsestraff ska dömas ut när straffets längd uppgår till ett år eller mer. Eller omvänt så bör villkorligt fängelse som regel inte komma i fråga när straffet är ett år eller längre. I vilka fall det kan finnas skäl att besluta att ett längre fängelsestraff (helt eller delvis) ska vara villkorligt behandlas i avsnitt 6.6.4 och 6.6.5.

Även brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet bör beaktas

Som konstaterats ovan bör inte bara straffets längd, utan också brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet, inverka på bedömningen av om ett fängelsestraff ska vara villkorligt.

Att det sistnämnda förhållandet ska beaktas ter sig i det närmaste som en självklarhet. I enlighet med vad som anförts i avsnitt 6.4.1 är det kanske mest centrala villkoret i det villkorliga fängelsestraffet just att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet. Det ligger så att säga i påföljdskonstruktionens natur att det förhållandet att brottet utgör ett återfall minskar, eller ibland utesluter, möjligheten att på nytt dömas till en sådan påföljd.

När det gäller inverkan av brottslighetens art kan vi förvisso instämma i mycket av den kritik som i olika sammanhang har riktats mot arbrottsinstitutet (se avsnitt 5.4.2). Samtidigt kan vi inte bortse från de invändningar som flera remissinstanser framförde mot Påföljdsutredningens förslag att utmönstra institutet (se avsnitt 5.4.1) och att detta förslag troligen var en bidragande orsak till att de i och för sig efterfrågade förändringarna av påföljdssystemet som utredningen i övrigt lade fram aldrig kom att genomföra s.43Från utgångspunkten att det från praktiska och kriminalpolitiska synpunkter således inte ter sig som en framkomlig väg att helt frånkänna brottslighetens art all relevans vid påföljdsbestämningen, kan vi ställa oss bakom inriktningen av våra direktiv i denna del. Brottslighetens art bör således även fortsättningsvis ha betydelse för påföljdsvalet eller, i det system som vi nu föreslår, vid prövningen av om ett fängelsestraff ska vara villkorligt. Som vi återkommer till i avsnitt 6.6.2 bör dock de svårigheter och problem som institutet har gett upphov till i någon mån kunna mildras i det system med villkorligt fängelse som vi nu föreslår. Det kan i sammanhanget också nämnas att särbehandlingen av vissa brott på grund av deras art på intet sätt är unik för den svenska rättsordningen. Exempelvis anses både i Danmark, Norge och Finland vissa brottstyper vara sådana att de talar emot eller utesluter ett villkorligt fängelsestraff (se avsnitt 5.3.2–5.3.4). Möjligen kan detta tas till intäkt för att en dylik konstruktion svårligen kan avvaras i ett system som bygger på att ett fängelsestraff i stor utsträck-

43 Jfr Wersäll, Är loppet kört för en reformering av påföljdssystemet? SvJT 100 år (festskrift) s. 190–200 på s. 197 och Wersäll, Villkorligt fängelse – straffrättens fågel Fenix, SvJT 2025 s. 46–48 på s. 46.

ning bör kunna ersättas av en icke frihetsberövande påföljd. Artbrottskonstruktionen kan således antas vara en förutsättning för att få acceptans för ett sådant system.

Den närmare betydelsen av brottslighetens art i det nu föreslagna systemet diskuteras vidare i avsnitt 6.6.2. Inverkan av den tilltalades tidigare brottslighet behandlas i avsnitt 6.6.3.

Villkorligt fängelse bör förutsätta att straffet ändå kan anses tillräckligt ingripande

Frågan om ett fängelsestraff ska vara villkorligt bör alltså bedömas med utgångspunkt i straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet. Grunderna för bedömningen kommer därmed att motsvara de som enligt den nuvarande ordningen kan bryta presumtionen mot fängelse. Inriktningen av bedömningen bör dock vara en annan än i dag. För det första bör regleringen ge uttryck för att det som huvudregel bara är de nyss nämnda omständigheterna – och inga andra – som ska ligga till grund för domstolens prövning. Normalt ska alltså förhållanden på gärningspersonens sida inte ha någon betydelse annat än i den mån de inverkat på straffets längd. Som utvecklas i avsnitt 6.6.4 bör avsteg visserligen även fortsättningsvis vara möjliga i särskilt ömmande eller angelägna fall, men det bör tydligt framgå att det är fråga om just avsteg.

För det andra bör regleringen, till skillnad från i dag, inte vara utformad så att domstolen särskilt behöver söka skäl i straffets längd, brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet för att döma ut det (ovillkorliga) fängelsestraff som utmätts. I linje med privilegieringstanken bör snarare det omvända gälla, dvs. att det principiellt sett alltid finns sådana skäl om brottet ligger på fängelsenivå och att det domstolen ska pröva i stället är om det finns utrymme att göra straffet villkorligt. Som redan framgått bör det utrymmet styras av i vilken utsträckning ett villkorligt fängelsestraff, med beaktande av de nyss nämnda omständigheterna, framstår som en adekvat reaktion på den brottslighet som är aktuell. Den grundläggande förutsättningen för villkorligt fängelse bör därför vara att straffet ändå kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet. En sådan utformning stämmer för övrigt i huvudsak överens med regleringen av

påföljdsvalet för unga lagöverträdare och bidrar således ytterligare till att systemet blir mer sammanhållet och konsekvent.

Att det principiellt sett alltid bör anses finnas skäl för fängelse i anstalt när ett straff på fängelsenivå har mätts ut talar vidare för att regeln ges en fakultativ utformning. Regeln bör följaktligen vara formulerad så att rätten får besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt om straffet ändå kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till ovan angivna förhållanden. Det betyder naturligtvis inte att domstolen godtyckligt kan avstå från att förordna att straffet ska vara villkorligt när det finns förutsättningar för det. Om domstolen gör bedömningen att ett villkorligt fängelsestraff kan anses tillräckligt ingripande måste utgångspunkten – som en följd av de grundläggande kraven på legalitet, förutsebarhet, rättslig likabehandling och humanitet – också vara att ett sådant straff ska dömas ut. Utrymmet för att döma till ovillkorligt fängelse under dessa förhållanden måste således vara tämligen begränsat, och i princip vara förbehållet sådana fall där det redan på förhand kan konstateras att någon tillräckligt ingripande tilläggssanktion inte lär kunna verkställas. Regelns fakultativa utformning bör därmed få sin främsta praktiska betydelse i det att den ger domstolen en möjlighet att säkerställa att den utdömda påföljden inte bara i formellt hänseende, utan också i reellt, får en sådan ingripandegrad som den aktuella brottsligheten påkallar. På det sättet kommer man också till rätta med den i och för sig ovanliga, men likväl otillfredsställande, situation som dagens reglering kan ge upphov till när det varken finns skäl för fängelse eller praktiska förutsättningar för en skyddstillsyn, samtidigt som en villkorlig dom inte framstår som en tillräckligt ingripande påföljd.

Närmare om bedömningen när det inte finns någon tillräckligt ingripande tilläggssanktion att tillgå

Även om det finns formella förutsättningar att besluta om villkorligt fängelse bör så alltså inte ske när det saknas praktiska förutsättningar att verkställa en tillräckligt ingripande tilläggssanktion. I dessa fall bör domstolen i stället döma ut ett ovillkorligt fängelsestraff.

Det kan i och för sig ifrågasättas om detta alltid är en rimlig ordning. Det bör inte finnas något att invända mot att ett ovillkorligt fängelsestraff döms ut i de fall där den tilltalade inte vill medverka till en tillräckligt ingripande tilläggssanktion som han eller hon i och

för sig bedöms vara kapabel att genomföra. Situationen är dock en annan om den tilltalade visserligen förklarar sig villig att medverka till en tillräckligt ingripande tilläggssanktion, men domstolen bedömer att han eller hon inte har förutsättningar att fullgöra sanktionen eller om det av andra skäl inte finns möjlighet att verkställa sanktionen mot den tilltalade. Det kan framstå som tveksamt att olika tillkortakommanden hos den tilltalade eller andra omständigheter som den tilltalade inte själv kan påverka ska kunna diskvalificera honom eller henne från ett villkorligt fängelsestra ff.44

För att villkorligt fängelse ska kunna utgöra ett trovärdigt alternativ till ett ovillkorligt fängelsestraff är det dock av stor vikt att de tilläggssanktioner som beslutas också fullföljs. En stor andel misskötta villkorliga fängelsestraff skulle leda till kostsamma och tidskrävande processer om att beslutet om villkorlighet ska upphävas och därtill riskera att undergräva tilltron till ett system med villkorligt fängelse. Det ter sig också tämligen meningslöst att döma till villkorligt fängelse när det redan på förhand kan konstateras att straffet inte kommer att kunna verkställas. Därför är det knappast realistiskt att helt bortse från den enskildes förutsättningar att utföra en viss tilläggssanktion vid prövningen av om ett fängelsestraff ska vara villkorligt. En följd av detta är att ett ovillkorligt fängelsestraff i vissa fall bör dömas ut även om det med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet i och för sig hade funnits utrymme för villkorligt fängelse .45

Det bör i sammanhanget påpekas att de situationer där villkorligt fängelse inte bör komma i fråga på grund av att det i praktiken inte finns någon tillräckligt ingripande tilläggssanktion att tillgå torde bli ganska ovanliga. Ett sådant fall – som inte helt sällan förekommer – kan dock vara när den tilltalade är utländsk medborgare och utvisas genom domen. Eftersom utvisningen kan verkställas utan hinder av att personen i fråga dömts till en icke frihetsberövande påföljd saknas som regel möjligheter att fullgöra en samhällstjänst- eller övervakningssanktion. Om tilläggssanktionen då inte kan stanna vid böter bör ett ovillkorligt fängelsestraff följaktligen dömas ut. Även i andra fall när den tilltalade endast tillfälligt uppehåller sig i Sverige kan motsvarande situation uppstå. Här finns dock anledning att påpeka att frågan kan påverkas av huruvida den dömde kan verkställa på-

44 Jfr SOU 2012:34, band 2, s. 244 f. 45 Ibid.

följden i sin hemstat. Särskilt kan det rambeslut om erkännande och övervakning av vissa icke frihetsberövande påföljder som har antagits inom EU uppmärksammas .46 Syftet med rambeslutet är att en person som döms till en icke frihetsberövande påföljd ska kunna återvända till sin hemstat och verkställa påföljden där. Rambeslutet innebär bl.a. att den stat där den dömde har sin hemvist eller avser att vistas är skyldig att överta vissa typer av övervakningsåtgärder och alternativa påföljder, däribland samhällstjänst, kontakt med övervakare och missbruksbehandling. Övervakning får också, om det är lämpligt, genomföras genom elektronisk övervakning i enlighet med nationell lagstiftning. Rambeslutet har i svensk rätt genomförts genom lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen. Om det i brottmålsprocessen kan konstateras att verkställigheten av ett villkorligt fängelsestraff med övervakning eller samhällstjänst torde kunna överföras enligt bestämmelserna i denna lag, bör en sådan påföljdsbestämning följaktligen kunna komma i fråg a.47 Att det råder en viss osäkerhet om saken bör alltså inte utesluta att straffet görs villkorligt. Skulle det senare visa sig att antagandet i fråga om möjligheterna att överflytta verkställigheten var felaktigt får beslutet om villkorlighet upphävas i en efterföljande process (se vidare avsnitt 6.10.5).

När en överflyttning av verkställigheten kan bli aktuell bör möjligheterna till detta belysas redan under personutredningen (se vidare avsnitt 6.14 ).48

6.6.2. Närmare om betydelsen av brottslighetens art

Bedömning: Brottslighetens art bör i allvarliga fall, när det utmätta

straffet är sex månader eller längre, beaktas genom att ett ovillkorligt fängelsestraff döms ut. I mindre allvarliga fall, när straffet är kortare än sex månader, bör den beaktas inom ramen för ett villkorligt fängelsestraff genom valet av en strängare tilläggssanktion. Detta bör i lagstiftningen komma till uttryck genom att

46 Se Rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder. 47 I vissa fall ska dock lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. tillämpas i första hand. 48 Jfr prop. 2014/15:138 s. 63.

brottslighetens art anges som ett bedömningskriterium både för prövningen av om straffet ska vara villkorligt och för valet av tilläggssanktion.

Artbegreppet bör inte definieras i lag.

Skälen för vår bedömning

Artbegreppet bör inte definieras i lag

Konstruktionen med artbrott infördes i samband med 1989 års påföljdsreform och vilar på tanken att vissa brott, främst av allmänpreventiva skäl, kan motivera ett fängelsestraff även om inte straffvärdet är särskilt högt .49

Någon enhetlig definition av artbegreppet finns inte. I propositionen till reformen hänvisades i stället till tidigare praxis med en exemplifiering av de brottstyper som där ansetts kunna motivera ett kortare fängelsestraff på allmänpreventiv grund, bl.a. rattfylleri och vissa brott mot vapen- och jaktlagstiftningen samt vissa former av misshandel, våld mot tjänsteman och skattebrott. Också mened är ett sådant brott som vid denna tid särbehandlades i påföljdshänseende, även om det inte nämndes särskilt i propositionen. I senare förarbeten och praxis har en rad ytterligare brottstyper lagts till denna lista, däribland narkotikabrott, övergrepp i rättssak och flertalet sexualbrott. Det har också klargjorts att frågan om ett brott ska anses vara av den arten att ett fängelsestraff är påkallat inte enbart kan avgöras med ledning av den aktuella brottstypen. Även brottslighetens karaktär i det särskilda fallet och omständigheterna kring brottet är av betydelse. Vilka omständigheter som kan tala för att ett visst brott bör särbehandlas i påföljdshänseende på grund av dess art är dock svårt att säga generellt. Enligt vad som framgår av förarbeten och praxis kan det handla om tämligen väsensskilda – och i vissa avseenden svårgripbara – omständigheter, såsom att den aktuella brottstypen blivit mera utbredd eller elakartad eller att den visat sig svår att förebygga eller upptäcka. Andra relevanta omständigheter kan vara att brottsligheten innefattar ett angrepp på den personliga integriteten eller ett åsidosättande av respekten för rättsväsendet och dess företrädare, att den påverkar möjligheterna att upprätthålla straffsyste-

49 Se prop. 1987/88:120 s. 35.

mets effektivitet eller att den annars innefattar en samhällsfara som inte reflekteras på annat sätt vid påföljdsbestämningen .50(Se vidare avsnitt 5.2.3 under rubriken ”Valet mellan fängelse och villkorlig dom eller skyddstillsyn”.)

Det är bl.a. med hänvisning till denna vaghet i fråga om artbegreppets innebörd som konstruktionen kommit att kritiseras. Som beskrivits i avsnitt 5.4.2 har det således ansetts svårt att avgöra vilka omständigheter som kan ligga till grund för att ett brott ska klassificeras som ett artbrott och med vilken styrka de kan anses tala för ett fängelsestraff. Icke desto mindre har en praxis utvecklats där domstolarna, utöver straffvärdet, har att laborera med vad som kommit att kallas för artvärde, vilket baserar sig på de i sig diffusa artomständigheterna. Det kan mot denna bakgrund övervägas om inte artbegreppet bör definieras i lag. Genom väl avgränsade kriterier skulle domstolen dels få tydligare vägledning i fråga om vilka brott som omfattas av artbegreppet, dels få konkreta hållpunkter för bedömningen av styrkan i skälen för fängelse i ett visst fall. Med hänsyn till de konsekvenser en tillämpning av institutet får för den dömde talar även legalitetsskäl för att begreppet bör klargöras.

Enligt vår uppfattning innebär emellertid just svårigheterna med att peka ut de omständigheter som kan placera en gärning i artbrottskategorin att någon träffsäker definition inte låter sig göras. Alltför snäva kriterier skulle inte fånga upp de vitt skilda brottstyper som bör kunna tala för ett strängare ingripande med hänsyn till brottslighetens art. Kriterierna måste därför med nödvändighet vara ganska allmänt hållna. Risken är då å andra sidan att man vidgar tillämpningsområdet för brottslighetens art på ett sätt som inte är eftersträvat eller att definitionen blir så svepande att den inte ger någon egentlig vägledning. Bland annat av det senare skälet har också tidigare försök att definiera artbegreppet avfärdats (se prop. 1997/98:96 s. 117). Inte heller framstår införandet av en brottskatalog som ett ändamålsenligt sätt att avgränsa begreppet, bl.a. eftersom inte alla gärningar inom en brottstyp bör klassificeras som ett artbrott och då en sådan lösning framstår som alltför statisk.

Av dessa skäl ställer vi oss avvisande till en lösning där artbegreppet definieras i lag. Den numera förhållandevis rikliga praxis som finns på området bör därför även fortsättningsvis vara vägledande i fråga

50 Se bl.a. prop. 1987/88:120 s. 100, prop. 1997/98:96 s. 117 och Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), s. 405 ff.

om vilka brott som bör hänföras till artbrotten. Därmed inte sagt att brottslighetens art måste ha motsvarande betydelse vid påföljdsbestämningen som i dag eller att de allmänpreventiva grunderna för institutet alltigenom kan godtas. Dessa frågor behandlas närmare i det följande.

Något om grunderna för artbrottsinstitutet

En annan central del av den kritik som riktats mot artbrottsinstitutet går ut på att det kommer i konflikt med proportionalitetsprincipen samt leder till korta, potentiellt kontraproduktiva, fängelsestraff samtidigt som det kan ifrågasättas om institutet bidrar till de allmänpreventiva effekter som är eftersträvade.

Enligt vår uppfattning kan det i och för sig inte uteslutas att hotet om ett kortare fängelsestraff i stället för en frivårdande påföljd kan ha en viss avskräckande effekt eller över tid verka normbildande. Så skulle exempelvis kunna vara fallet beträffande brott som kan tänkas begås av i övrigt laglydiga och i huvudsak välanpassade individer, dvs. av personer som inte har en kriminell livsstil eller hyser prokriminella värderingar. När det gäller vissa brottstyper framstår ett sådant antagande emellertid som mera tveksamt. Det gäller inte minst brott av integritetskränkande slag, där man möjligen också kan skönja andra överväganden bakom artbrottsstatusen än de allmänpreventiva. Här handlar det kanske snarare om skäl hänförliga till påföljdssystemets trovärdighet och att toleransen för dessa typer av brott är lägre än i andra fall. Även när det gäller brott som innebär ett åsidosättande av respekten för rättsväsendet, såsom mened, övergrepp i rättssak och våld eller hot mot tjänsteman, torde trovärdighetsskäl till en inte obetydlig del ligga till grund för särbehandlingen av dessa. Under alla förhållanden bör de allmänpreventiva grunderna för artbrottsinstitutet, i det system med villkorligt fängelse som vi nu föreslår, kompletteras med en sådan förklaringsmodell. Som framhållits ovan kan ett villkorligt fängelsestraff sägas utgöra en privilegiering av den dömde i förhållande till det fängelsestraff i anstalt som annars hade dömts ut. Denna privilegiering motiveras dels av en strävan efter en rationell användning av straffrätten, dels av humanitetsskäl. I det senare ligger att det finns anledning att visa en viss tolerans med den som överträder samhällets regler, i vart fall när det rör sig om enstaka över-

trädelser av inte alltför allvarligt slag. Artbrottskonstruktionen bör enligt vår mening kunna ses som ett uttryck för att denna tolerans inte sträcker sig lika långt för alla brottstyper. Beträffande vissa typer av brott kan en privilegiering följaktligen anses utesluten på lägre straffnivåer än i andra fall.

En förklaringsmodell av detta slag ligger också i linje med den mer brottsofferorienterade syn på straff som vi redogjort för i kapitel 4. Om frågan om vad som utgör ett rättvist och rimligt straff ställs i relation till endast två aktörer, staten och den tilltalade, finns det knappast några avgörande invändningar mot att domstolen vid påföljdsbestämningen ges en relativt långtgående möjlighet att privilegiera den dömde med hänsyn till dennes intresse av att undvika ett fängelsestraff i anstalt och det samhälleliga intresset av att de påföljder som döms ut är ändamålsenliga och kostnadseffektiva. Om brottsoffrets upprättelse erkänns som ett relevant intresse i detta sammanhang framstår en sådan ordning däremot inte som lika oproblematiskt. Det betyder inte att det alltid måste finnas ett motsatsförhållande mellan brottsoffrets intressen och samhällets eller ens den tilltalades. Som anförts i avsnitt 4.4.4 finns det inget stöd för att brottsoffer generellt sett önskar sig strängare straff. För många brottsoffer tycks straffets förmåga att förebygga återfall vara väl så viktig som dess stränghet. Icke desto mindre leder tillägget av brottsoffret som en relevant aktör i detta sammanhang rimligtvis till att domstolen inte bör ha samma frihet att privilegiera den dömde av skäl som enbart är hänförliga till de två förstnämnda aktörerna. Särskilt när brottet innefattat ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person ter det sig därför följdriktning att utrymmet för privilegiering krymper.

Artbrottsinstitutet kan således legitimeras av trovärdighetsskäl, toleransresonemang och brottsofferhänsyn, även om en tillämpning av det i och för sig innebär en avvikelse från proportionalitetsprincipen på det sättet att påföljden blir strängare än för ett lika allvarligt eller allvarligare brott som inte är av artbrottskaraktär. Det är dock viktigt att påpeka att det inte betyder att den tilltalade döms till en påföljd som är strängare än vad han eller hon på grund av brottet har gjort sig förtjänt av. Tvärtom innebär det att den tilltalade inte ges förmånen av en lindrigare påföljd än vad som kan motiveras av brottslighetens allvar. Saken kan också uttryckas så att en tillämpning av artbrottsinstitutet inte medför annat än att den i proportionalitets-

hänseende ”riktiga” påföljden – ett fängelsestraff i anstalt i enlighet med brottslighetens straffvärde (i förekommande fall reducerat med hänsyn till den tilltalades ungdom och billighetsskäl) – döms ut. Logiken känns i viss mån igen från påföljdsskärpningen vid återfall, som också kan sägas vila på att den tilltalade inte kan komma i fråga för den privilegiering som en icke frihetsberövande påföljd innebär (se vidare avsnitt 6.6.3).

Brottslighetens art bör inte anses påkalla ett ovillkorligt fängelsestraff om straffets längd understiger sex månader

Det ovan anförda kan sägas ge artbrottsinstitutet en mer heltäckande förklaringsmodell, men erbjuder i sig inte någon lösning på de tillämpningssvårigheter och övriga olägenheter som institutet har gett upphov till. Införandet av villkorligt fängelse ger emellertid förutsättningar att i någon mån minska de negativa verkningarna av artbrottsinstitutet.

Först och främst bör utrymmet för att beakta brottslighetens art på annat sätt än genom utdömandet av ett ovillkorligt fängelsestraff öka. De allmänpreventiva effekter som eftersträvas med att även på lägre straffnivåer reagera med ett kraftfullt ingripande bör – i den mån de alls är realiserbara – likaväl kunna uppnås genom den skärpa som ligger i att ett fängelsestraff alltid mäts ut. Att det dessutom är möjligt att få acceptans för ett annat påföljdsval än ovillkorligt fängelse – så länge alternativet framstår som trovärdigt – visar sig också i att samhällstjänst respektive fotboja i stor utsträckning tycks ha godtagits såsom alternativ till fängelse i dessa fall, i vart fall vid straffmätningsvärden under sex månader (se vidare nedan). Upp till dessa straffnivåer är ett villkorligt fängelsestraff enligt vår uppfattning också väl ägnat att tillgodose brottsoffers intresse av upprättelse. I ett system med villkorligt fängelse bör det därför i princip inte finnas anledning att döma ut ett ovillkorligt fängelsestraff med hänvisning till brottets art om straffet är kortare än sex månader. I dessa fall bör brottslighetens art i stället kunna beaktas genom valet av en strängare tilläggssanktion (se vidare avsnitt 6.8.1). Är straffet sex månader eller längre bör ett villkorligt fängelsestraff däremot som regel inte anses tillräckligt ingripande och ett ovillkorligt fängelsestraff följaktligen dömas ut.

Den nu förordade tillämpningen av artbrottsrekvisitet har också den fördelen att den tonar ner betydelsen av det som ibland benämns som brottslighetens artvärd e.51Enligt nuvarande praxis krävs, enligt vad Högsta domstolen fastslagit, ”alldeles särskilda skäl” för att i artbrottsfallen välja en annan påföljd än fängelse när straffmätningsvärdet är sex månader eller högre. Når straffmätningsvärdet upp till denna nivå anses således en annan påföljd än fängelse normalt utesluten. Är straffmätningsvärdet lägre kan en icke frivårdande påföljd däremot ofta komma i fråga om den förenas med en föreskrift om samhällstjänst. Utrymmet för en sådan påföljd varierar dock från brottstyp till brottstyp och beroende på gärningens beskaffenhet i det enskilda fallet eller, med den nyss nämnda terminologin, med brottets artvärde. Medan vissa brottstyper ofta ger utrymme för en icke frihetsberövande påföljd vid straffmätningsvärden upp till fyra eller fem månaders fängelse, anses en sådan påföljd i andra fall som regel utesluten redan vid straffmätningsvärden på en månads fängelse. Artvärdetänkandet kan sägas ha sin grund i en strävan efter att åstadkomma en mer nyanserad syn på betydelsen av brottslighetens art för påföljdsvalet ,52men har, som redan framgått, bidragit till att påföljdsbestämningen blivit alltmer komplex.

Med den förordade tillämpningen av artbrottsrekvisitet kommer en sexmånadersgräns lik den nuvarande att gälla mer generellt i de fall brottet bedömts vara av sådan art att det talar mot en privilegiering av den dömde. Synen på artbrottsinstitutet blir därmed mer binär; brottets ”artkaraktär” kan i högre grad sägas bli en ”antingen-ellerfråga” än en egenskap som kan mätas och graderas .53Med utgångspunkt i brottstypen i fråga kommer domstolen således, på ungefär samma sätt som i dag, ha att bedöma om den aktuella gärningen är av sådan art att den minskar utrymmet för en privilegiering. Om domstolen finner att så är fallet kommer frågan om det också innebär att ett ovillkorligt fängelsestraff bör dömas ut däremot inte att besvaras efter en sammanvägning av brottets straff- och artvärde, utan enbart med utgångspunkt i straffets längd. Inte heller kommer frågan vara avhängig om den tilltalade är lämplig för samhällstjänst, eftersom en tilläggssanktion i form av övervakning, i enlighet med vad vi anför i avsnitt 6.7.1, ska anses likställd med samhällstjänst i ingripandegrad

51 Angående begreppet ”artvärde”, se Borgeke & Forsgren, s. 404. 52 Jfr prop. 1997/98:96 s. 117 f. 53 Jfr Asp, ”Brottslighetens art” — kommentar till Dag Victors och Andrew von Hirschs uppsatser, SvJT 2003 s. 136–153 på s. 149 ff.

och följaktligen kunna komma i fråga även i artbrottsfallen. Sammantaget kommer dessa förändringar enligt vår uppfattning att förenkla rättstillämpningen samt göra den mer förutsägbar och likformig och alltså mindre beroende av förhållanden på gärningspersonens sida. Genom att brottets art på de lägsta straffnivåerna kan beaktas genom valet av en strängare tilläggssanktion tillgodoses också det behov av en nyanserad syn på betydelsen av brottslighetens art som har föranlett artvärdetänket.

Närmare om förhållandet till den nuvarande ordningen

Som anförts ovan bör nuvarande praxis även fortsättningsvis vara vägledande när det gäller vilka brott som typiskt sett är att betrakta som artbrot t.54På liknande sätt som hittills bör frågan besvaras med utgångspunkt i den aktuella brottstypen, men slutligt avgöras efter en bedömning av den aktuella gärningens karaktär. Enligt nuvarande praxis anses vissa gärningar, som i och för sig tillhör en sådan brottstyp som normalt hänförs till artbrotten, ha ett så lågt artvärde att de inte bryter presumtionen mot fängelse. Som exempel kan nämnas sådana narkotikabrott som består av innehav av en liten mängd narkotika för eget bru k55eller de lindrigaste formerna av normalgradsmisshande l.56I dessa fall anses villkorlig dom och böter alternativt en ren skyddstillsyn i allmänhet som en tillräckligt ingripande påföljd. Med den mer binära syn på artbrotten som vi förordar bör sådana gärningar överhuvudtaget inte betraktas som artbrott. Saken skulle också kunna uttryckas så att det inte kan vara fråga om ett artbrott när den aktuella gärningen inte passerar ribban för när dess art talar för ett strängare ingripande. I dessa fall bör påföljden således kunna stanna vid villkorligt fängelse med böter. Därmed kommer utfallet i det närmaste att motsvara det som följer av dagens mer artvärdeorienterade synsätt. Det s.k. artvärdet bör dock inte beaktas när antalet dagsböter som det villkorliga fängelsestraffet ska förenas med bestäms. Antalet dagsböter bör följaktligen enbart styras av straffets

54 För en samlad redovisning av förarbetsuttalanden och praxis gällande vilka brottstyper som normalt brukar hänföras till arbrotten kan hänvisas till rättsfallet ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559. 55 Se bl.a. rättsfallen ”Andra mefedrondomen” NJA 2012 s. 650 p. 8 och 9 och ”Tablettförvaringen” NJA 2019 s. 1032 p. 10 och 11. 56 Se bl.a. rättsfallet ”Slaget med bokryggen” NJA 2015 s. 386 p. 13.

längd (jfr avsnitt 5.2.2 under rubriken ”Villkorlig dom” samt se vidare avsnitt 6.7.2).

En följd av den nu förordade tillämpningen av artbrottsrekvisitet är vidare att påföljden för vissa av de brottstyper som i dag ofta leder till ett kortare fängelsestraff kommer att kunna stanna vid villkorligt fängelse i förening med samhällstjänst eller övervakning. Först om personen i fråga återfaller i brott kommer ovillkorligt fängelse således att bli aktuellt. Som redan framgått finns det – även givet inriktningen av vårt uppdrag – goda skäl för en sådan förändring. I enlighet med vad som anförts ovan kan den, på de låga straffnivåer det här rör sig om, inte förväntas leda till att några nämnvärda allmänpreventiva effekter eller andra skyddsaspekter går förlorade. Inte heller bör den komma i konflikt med brottsoffers intressen eller annars undergräva påföljdssystemets trovärdighet. Samtidigt undviker man därigenom de kostnader och andra olägenheter som korta fängelsestraff är eller kan vara förenade med. Till detta kommer att ett villkorligt fängelsestraff, i synnerhet om det förenas med övervakning, många gånger framstår som en särskilt lämplig påföljd i dessa fall. Det gäller exempelvis grovt rattfylleri, där sådana föreskrifter om nykterhetskontroll och deltagande i behandlingsprogram som då kan meddelas kan tänkas bidra till att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet. Beträffande allvarlig trafikbrottslighet bör också beaktas att även sådana andra sanktioner som den dömde kan bli föremål för, företrädesvis beslag och förverkande av fordon samt körkortsåterkallelse, kan ha en brottsförebyggande verkan. Det kan också noteras att det redan i dag finns ett inte obetydligt utrymme för en icke frihetsberövande påföljd vid grovt rattfylleri när alkoholkoncentrationen i blodet understiger 1,5 promille .57När det gäller förstagångsförbrytare finns det enligt vår mening inga avgörande invändningar mot att det utrymmet utsträcks till samtliga fall där straffets längd understiger sex månader.

Den förordade tillämpningen av artbrottsrekvistet måste också ses i ljuset av de övriga förändringar som föreslås inom ramen för denna reform. De ändringar av straffskalorna och reglerna för straffmätningen som vi föreslår kan förväntas medföra att många av de brott som i dag skulle anses ha ett straffvärde en bit under sex månader kommer att nå upp till eller överstiga denna nivå. Dessa brott kommer därmed normalt sett att föranleda ett ovillkorligt fängelsestraff och således bestraffas strängare än i dag. Som exempel kan brottet

57 Se bl.a. NJA 2002 s. 653 och NJA 2015 s. 895 p. 16.

mened nämnas, för vilket minimistraffet enligt vad vi föreslår ska höjas från allmänt fängelseminimum till fängelse i sex månader (se avsnitt 8.9). Det innebär inte bara att straffet för ett sådant brott normalt sett kommer att bli ovillkorligt, utan också att det kommer att bli längre än för ett likvärdigt menedsbrott i dag.

Som även Påföljdsutredningen uppmärksammade bör det i sammanhanget framhållas att många av de omständigheter som i dag är avgörande för hur stark fängelsepresumtionen med hänvisning till brottets art är, också är sådana att de bör ha en omedelbar relevans för bedömningen av straffvärdet. Vid exempelvis grovt rattfylleri avgörs presumtionens styrka (eller artvärdet) av körningens farlighet, samtidigt som denna omständighet rimligtvis bör ha en tydlig inverkan på det konkreta straffvärdet. Trots detta brukar straffvärdet för sådana brott regelmässigt inte anses vara högre än någon eller ett par månaders fängelse. De försvårande – och straffvärda – omständigheterna i det enskilda fallet tycks alltså få sitt genomslag vid påföljdsvalet i stället för vid bedömningen av det konkreta straffvärdet. Detta indikerar att möjligheterna för domstolen att välja fängelse som förstahandsalternativ vid brott som anses särskilt förkastliga har lett till att straffvärdena har bedömts som lägre än vad som annars skulle ha varit falle t.58

Mot denna bakgrund framstår det inte som osannolikt att den minskade särbehandlingen av artbrott som vi förordar kommer att leda till att berörda brott åsätts ett högre straffvärde än i dag. Under alla förhållanden kan en sådan effekt förväntas följa av de ändringar av den konkreta straffvärdebedömningen som vi föreslår i kapitel 9. Dessa innebär att minimistraffet endast ska komma till användning när det inte finns några försvårande moment som går utöver förutsättningarna för att en viss straffskala ska vara tillämplig. Finns det tillkommande försvårande inslag ska dessa ges ett tydligt genomslag på det sättet att straffet bestäms högre upp i straffskalan. Även de ändringar som vi föreslår i kapitel 10 kan förväntas leda till högre straffvärden när det är fråga om flerfaldig brottslighet. Som konstaterats ovan innebär det att straffvärdet i fler fall än i dag kommer att uppgå till eller överstiga sex månader, med följden att ett ovillkorligt fängelsestraff i artbrottsfallen normalt sett kommer att dömas ut.

Med en oförändrad tillämpning av artbrottsrekvisitet skulle våra skärpningsförslag dock även öka användningen av ovillkorligt fängelse på straffnivåer under sex månaders fängelse, till följd av det sam-

58 Jfr SOU 2012:34, band 2, s. 717 ff.

verkande förhållandet mellan straffvärde och artvärde. I enlighet med vad som anförts ovan skulle en sådan ordning följaktligen medföra en tillväxt av fängelsepopulationen som varken är motiverad från ett skyddsperspektiv eller ur brottsoffersynpunkt eller är nödvändig för att upprätthålla påföljdssystemets trovärdighet, men med stora kostnader som följd. Att undvika effekter av detta slag ter sig än mer angeläget med beaktande av de ökade kostnader som våra förslag i övrigt kommer att innebära. Systemet bör därför utformas så att de kortaste ovillkorliga fängelsestraffen så långt som möjligt förbehålls återfallsförbrytare, där skälen för att ingripa med en sådan påföljd ter sig starkare (jfr avsnitt 6.2.4).

Betydelsen av brottslighetens art vid bedömningen av om ett fängelsestraff ska vara villkorligt bör inte regleras närmare

Vi har i avsnitt 6.6.1 slagit fast att någon lagstadgad gräns eller presumtionsregel för vid vilka strafflängder ett villkorligt fängelsestraff ska anses uteslutet inte bör införas. Detta ställningstagande bygger bl.a. på att en sådan reglering skulle göra bedömningen alltför stelbent och begränsa möjligheterna att anpassa tillämpningen efter rättsutvecklingen i övrigt, samtidigt som de vinster i form av ökad tydlighet och förutsebarhet som den skulle kunna medföra inte bör överdrivas. Dessa invändningar gör sig gällande även i förhållande till den gräns som förordats i fråga om artbrott. Inte heller denna bör således fastslås i lag. Att brottslighetens art inte bara kan beaktas genom att ett ovillkorligt fängelsestraff döms ut, utan också genom en skärpning av ingripandegraden inom ramen för ett villkorligt fängelsestraff, bör i stället komma till uttryck genom att brottslighetens art anges som ett bedömningskriterium både för prövningen av om straffet ska vara villkorligt och för valet av tilläggssanktion (se vidare avsnitt 6.8.1).

6.6.3. Närmare om betydelsen av den tilltalades tidigare brottslighet

Bedömning: Frågan om den tilltalades tidigare brottslighet ute-

sluter ett villkorligt fängelsestraff bör avgöras genom en sammanvägd bedömning av den tid som förflutit mellan brotten, den nya och den tidigare brottslighetens allvar samt likheten mellan brotten.

Om ett relevant återfall inte kan beaktas inom ramen för ett villkorligt fängelsestraff genom valet av en strängare tilläggssanktion, ska ett ovillkorligt fängelsestraff normalt dömas ut. Detta bör i lagstiftningen komma till uttryck genom att den tilltalades tidigare brottslighet anges som ett bedömningskriterium både för valet av tilläggssanktion och för prövningen av om straffet ska vara villkorligt.

Skälen för vår bedömning

Några utgångspunkter

Det förhållandet att ett brott utgör återfall brukar i de flesta rättsordningar anses försvårande vid påföljdsbestämningen och kan leda till att den dömde får en strängare påföljd än en förstagångsbrottsling som begått motsvarande brott. Det finns olika förklaringsmodeller till denna ordning. Enligt en uppfattning ökar själva klandervärdheten av den brottsliga handlingen genom att gärningspersonen tidigare har gjort sig skyldig till brott. Synsättet kan delvis bottna i att gärningspersonens ovilja att rätta sig efter lagen – eller olydnad om man så vill – gör honom eller henne mer klandervärd. Andra synsätt är att rättssystemet genom ett strängare påföljdsval för den som återfaller i brott kan uppnå en individuell avskräckning eller större inkapaciteringseffekter. Det är också vanligt att allmänpreventiva skäl åberopas som grund för en strängare bedömning av återfallsbrottslig het.59

Ytterligare ett synsätt – som vi redan varit inne på – innebär att återfallsskärpning vid påföljdsvalet kan inordnas i en privilegieringsmodell som bygger på en toleransteori. Det innebär att det bör finnas en viss förståelse från samhällets sida den första gången någon begår ett brott (det är mänskligt att fela) och att det finns skäl att anta att den person som har begått ett brott kan ta till sig det klander som domen uttrycker. Därför privilegieras denne vid påföljdsvalet genom att dömas till någon form av icke frihetsberövande påföljd. Vid återfall i brott avtar toleransen successivt och en alltmer ingripande påföljd v äljs.60

59 Se bl.a. Borgeke & Forsgren, a.a., s. 275. 60 Se bl.a. Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, (2022, version 7, JUNO), s. 98 f., Borgeke & Forsgren, a.a., s. 48 f. och 275 samt prop. 1987/88:120 s. 52.

Utan att helt avfärda de förstnämnda synsätten, kan konstateras att det system med villkorligt fängelse som vi föreslår i första hand bygger på en privilegieringsmodell av det sistnämnda slaget. En grundtanke i det föreslagna systemet är att den dömde inte behöver avtjäna det utdömda fängelsestraffet i anstalt under förutsättning att han eller hon under prövotiden avhåller sig från fortsatt brottslighet och uppfyller de övriga villkor som har ställts upp. Genom att det beslutas att fängelsestraffet ska vara villkorligt sker således en privilegiering av den dömde, som medges en mindre ingripande påföljd än det ovillkorliga fängelsestraff som annars skulle ha dömts ut. Om den dömde därefter fortsätter att begå brott, minskar utrymmet för privilegiering. Vid någon punkt – som beroende på omständigheterna kan vara mer eller mindre närliggande – passeras en gräns där det inte längre är möjligt att med bibehållen trovärdighet fortsätta privilegieringen. När denna gräns har nåtts får förutsättningarna för att besluta att fängelsestraffet ska vara villkorligt anses vara uttömda och ett ovillkorligt fängelsestraff ska då dömas ut. Ytterst kan ett återfall också leda till att ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff ska avtjänas i anstalt.

När frågan om ett påföljdssystem med villkorligt fängelse har övervägts i tidigare lagstiftningsärenden har en framträdande invändning mot ett sådant system varit att det av trovärdighetsskäl inte bör finnas möjlighet att döma en person till villkorligt fängelse mer än en gång. Detta har i sin tur ansetts innebära att systemet skulle leda till en alltför stor ökning av användningen av fängelse i anstalt. (Jfr avsnitt 5.4.1.)

Det står helt klart att ett system som byggs upp på ett sådant sätt att villkorligt fängelse endast kan användas en gång innan ett ovillkorligt fängelsestraff måste dömas ut skulle innebära en påtaglig skärpning i förhållande till den nu gällande ordningen. Även i dag anses förvisso en icke frihetsberövande påföljd inte sällan utesluten på grund av att den tilltalade återfallit i brott. Det är dock inte heller ovanligt att den som exempelvis tidigare har dömts till villkorlig dom och därefter gör sig skyldig till nya brott döms till skyddstillsyn för dessa. Det nuvarande systemet ger således vissa möjligheter att – med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet – gradvis skärpa påföljden innan fängelse i anstalt tillgrips. Enligt vår uppfattning vore det olyckligt om den möjligheten helt undanröjdes. Förutom att en sådan reglering skulle öka fängelsepopulationen och därmed sammanhängande kostnader ytterligare, skulle den bli alltför fyrkantig

och leda till att toleransen i vissa fall utsläcktes snabbare än vad som är motiverat. I det sammanhanget bör också beaktas att införandet av villkorligt fängelse under alla förhållanden kommer att innebära en skärpt återfallsreglering, på det sättet att mer flagranta återfall kan leda till att ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff får avtjänas i anstalt.

Enligt vår bedömning behöver ett system med villkorligt fängelse emellertid inte innebära att den som återfaller i brott efter att ha dömts till villkorligt fängelse oundgängligen måste dömas till ovillkorligt fängelse. Som framhållits i avsnitt 6.3 bör det förhållandet att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott nämligen också kunna beaktas inom ramen för det villkorliga fängelsestraffet, genom att detta förenas med en mer ingripande tilläggssanktion än vad som annars hade kommit i fråga. På det sättet ges utrymme för en successivt avtagande tolerans med den som återfaller i brott, samtidigt som det brott mot villkoren för straffet som återfallet utgör får tydliga konsekvenser i form av ett strängare ingripande.

En utgångspunkt för våra överväganden i denna del är därmed att det ska finnas möjlighet att döma en person till villkorligt fängelse mer än en gång. Samtidigt kan den privilegiering som ett villkorligt fängelsestraff innebär knappast utsträckas till den som återkommande gör sig skyldig till nya brott utan att det skulle undergräva påföljdens – och i förlängningen påföljdssystemets – trovärdighet (jfr avsnitt 6.2.3 och 6.3). En annan utgångspunkt för våra överväganden är därför att möjligheterna att döma till villkorligt fängelse för nya brott bör vara tämligen begränsade om personen i fråga även efter ett tidigare återfall fått förmånen av en sådan påföljd. I det sammanhanget kan uppmärksammas att även i det nuvarande systemet torde utrymmet för att döma till en icke frihetsberövande påföljd mer än två gånger i följd – såvida inte en längre tid har förflutit mellan lagföringarna – vara ganska marginellt.

Sammanfattningsvis innebär det ovan anförda att i det system med villkorligt fängelse som vi föreslår bör återfall kunna beaktas på flera olika sätt: genom valet av en mer ingripande tilläggssanktion, genom att ett ovillkorligt fängelsestraff döms ut och genom att ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff får avtjänas i anstalt. Liksom hittills ska det också kunna beaktas vid straffmätningen och genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. De två sistnämnda frågorna ligger emellertid utanför vårt uppdrag.

I det följande ska återfallets betydelse för möjligheten att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt behandlas. Betydelsen för valet av tilläggssanktion behandlas närmare i avsnitt 6.8 och förutsättningarna för att upphäva ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt i avsnitt 6.11. Även övriga frågor om ny påföljdsbestämning efter en tidigare dom behandlas i det sistnämnda avsnittet.

Återfallets relevans bör bedömas med utgångspunkt i tiden mellan brotten, brottslighetens allvar och likheten mellan brotten

Enligt det nuvarande regelverket är utgångspunkten att domstolen, även om brottets straffvärde ligger på fängelsenivå, ska välja en lindrigare påföljd, dvs. villkorlig dom eller skyddstillsyn. Ett skäl för att döma till fängelse är dock, enligt 30 kap. 4 § andra stycket brottsbalken, att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. Med tidigare brott avses här sådana brott som den tilltalade tidigare har lagförts för. Har någon lagföring inte skett mellan brotten är det i stället fråga om flerfaldig brottslighet, som hanteras enligt andra regler och principer (se vidare kapitel 10).

Som redan framgått innebär inte regleringen i 30 kap. 4 § andra stycket att varje återfall med nödvändighet leder till fängelse. Den tilltalades tidigare brottslighet kan således vara av större eller mindre betydelse för påföljdsbestämningen för ett nytt brott beroende på återfallets karaktär. Detta kan uttryckas så att tidigare brottslighet är mer relevant i vissa fall än i andra. Ibland kan den tidigare brottsligheten ha en så låg grad av relevans att den inte tillmäts någon betydelse vid påföljdsbestämningen för den nya brottsligheten.

Bestämmelsen i 30 kap. 4 § andra stycket brottsbalken anger inte några kriterier för när ett återfall ska anses mer eller mindre relevant. Sådana kriterier finns emellertid i 29 kap. 4 §, när det gäller förutsättningarna för att beakta den tilltalades tidigare brottslighet i skärpande riktning vid straffmätningen, och i 34 kap. 5 §, i form av särskilda skäl för att avstå från att förverka villkorligt medgiven frihet för den som under prövotiden återfallit i brott. Sammantaget tar dessa kriterier i huvudsak sikte på den tid som förflutit mellan brotten, den tidigare och nya brottslighetens allvar samt huruvida brottsligheten i de båda fallen är likartad. De nu beskrivna faktorerna har i praxis även lagts till grund för bedömningen av återfallets betydelse för

påföljdsvalet för det nya brottet. Också i det system vi nu föreslår finns det skäl att utgå från dessa kriterier vid bedömningen av i vilken mån den tilltalades tidigare brottslighet ska inverka på påföljdsbestämningen för ett nytt brott. Ju snabbare någon återfaller i brott, ju mer likartad den nya brottsligheten är den tidigare och ju allvarligare den nya brottsligheten är, desto tydligare är det att det första brottet inte var en engångsföreteelse och desto mindre bör utrymmet för en privilegiering följaktligen vara. Det innebär att nuvarande praxis i stor utsträckning även fortsättningsvis kommer att kunna tjäna som vägledning i detta avseende.

Tiden mellan brotten

Liksom i dag bör en viktig faktor vid bedömningen av vilken betydelse tidigare brottslighet ska tillmätas alltså vara den tid som därefter har förflutit. Ju snabbare någon återfaller, desto större anledning finns det att skärpa påföljden. Betydelsen av tidigare brottslighet bör sedan avta efter hand. Till sist bör den som under en längre tid avhållit sig från fortsatt brottslighet rimligtvis kunna behandlas på samma sätt vid påföljdsbestämningen som den som tidigare är ostraffad.

Stor vikt måste i detta sammanhang läggas vid om den nya brottsligheten har begåtts före eller efter utgången av prövotiden för en tidigare utdömd påföljd. Som framgår av avsnitt 6.4.5 föreslår vi att ett villkorligt fängelsestraff ska vara förenat med en prövotid om minst två år. Eftersom ett sådant straff utdöms på villkor att den dömde håller sig laglydig under den bestämda prövotiden, bör ett

återfall under prövotiden för villkorligt fängelse i princip alltid ha

relevans vid påföljdsbestämningen för den nya brottsligheten, såvida inte den nya brottsligheten ligger på bötesnivå. Därmed inte sagt att det ska vara uteslutet att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt om brottsligheten begåtts under prövotiden för ett tidigare utdömt sådant straff. Som anförts ovan och behandlas närmare i avsnitt 6.8 bör återfallet även kunna beaktas genom att en strängare tilläggssanktion döms ut. Om det saknas möjlighet att trappa upp ingripandegraden genom att förena det villkorliga fängelsestraffet med en tilläggssanktion av mer ingripande slag, eller om återfallet är så flagrant att den tidigare brottsligheten inte kan beaktas tillräckligt genom valet av tilläggssanktion, bör däremot ett ovillkorligt fängelse-

straff dömas ut. Vi återkommer till frågan om i vilken mån brott som begås under prövotiden för ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff bör föranleda ovillkorligt fängelse nedan.

Även den som villkorligt frigetts från ett ovillkorligt fängelsestraff

och återfaller i brott under prövotiden bryter mot de villkor som då

gäller. Därför bör även sådana återfall som regel anses relevanta vid påföljdsbestämningen om brottsligheten ligger på fängelsenivå. Som utvecklas i det följande bör det då endast undantagsvis komma i fråga att besluta att straffet ska vara villkorligt. Nuvarande praxis bör här i hög grad även fortsättningsvis kunna vara vägledande.

När prövotiden för det villkorliga fängelsestraffet eller den villkorligt medgivna friheten har löpt ut innebär inte återfallet att den tilltalade bryter mot något villkor för verkställigheten av den tidigare påföljden. Skälen för att skärpa reaktionen på grund av den tidigare brottsligheten är då inte längre lika starka. Det innebär dock inte att den tidigare brottsligheten omedelbart kan frånkännas all betydelse vid påföljdsbestämningen. Har det nya brottet begåtts efter utgången

av prövotiden för villkorligt fängelse eller villkorligt medgiven frihet bör

tidigare brottslighet i stället – i enlighet med vad som anförts inledningsvis – ges en successivt avtagande relevans, så att den tillmäts allt mindre betydelse ju längre tillbaka i tiden den ligger. Ju längre tid som gått, desto mer bör således krävas när det gäller brottslighetens allvar och likheten mellan brotten för att den tidigare brottsligheten ska inverka på påföljdsbestämningen för det nya brottet. Medan den tidigare brottsligheten bör kunna ges en sådan inverkan under flera år framöver när det handlar om återfall i allvarlig brottslighet, bör den ganska snart kunna förlora i relevans om den nya brottsligheten är lindrig. Liksom i dag bör det normalt vara tiden mellan det nya brottet och den tidigare domen som beaktas i detta sammanhang .61Om ett inte helt kortvarigt fängelsestraff har avtjänats med anledning av den tidigare domen bör dock tiden för frigivningen vara avgörande. I vissa fall, t.ex. när lång tid har förflutit mellan brott och lagföring, kan bedömningen i stället utgå från brottsdatum.

61 Jfr Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 30 kap. 4 §.

Brottslighetens allvar

En annan faktor som bör beaktas vid bedömningen av återfallets relevans är alltså brottslighetens allvar. Ju allvarligare brottet är, desto mindre blir utrymmet för villkorligt fängelse.

Det är svårt att generellt slå fast vad som i detta sammanhang kan betraktas som allvarlig brottslighet. Det måste dock beaktas att brottslighetens allvar i sig kan påkalla ett ovillkorligt fängelsestraff när straffvärdet – eller rättare sagt straffets längd – uppgår till ett år eller mer (jfr ovan avsnitt 6.6.1). Det betyder att brottsligheten måste betraktas som allvarlig i den nu avsedda bemärkelsen även när straffvärdet är en bit lägre än så.

Liksom enligt nuvarande praxis bör också förhållandet mellan brotten i detta avseende beaktas. Således bör det finnas större anledning att beakta tidigare brottslighet vid påföljdsbestämningen för det nya brottet om detta är lika allvarligt som eller allvarligare än den tidigare brottsligheten. Återfallet bör också tillmätas större relevans om brottsligheten i båda fallen är allvarlig. Omvänt finns det ofta mindre anledning att beakta tidigare brottslighet om den nya brottsligheten är lindrigare än den tidigare.

Likheten mellan brotten

Även likheten mellan brotten bör ha en viss betydelse i detta sammanhang. Om det är fråga om likartad brottslighet, bör det tala mot att straffet görs villkorligt.

Likt vad som gäller i dag bör kravet på brottslikhet inte ställas alltför högt. Det måste alltså inte vara fråga om samma slags brott för att de ska betraktas som likartade. Således bör t.ex. olika brottstyper som har innefattat ett angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person ofta anses likartade. Detsamma bör gälla de olika formerna av förmögenhetsbrott i 8–10 kap. brottsbalken. Likaså bör all form av ekonomisk brottslighet, såsom bokföringsbrott och skattebrott, som regel betraktas som likartad. Om det däremot är fråga om helt disparata brottstyper bör det minska skälen för att beakta den tidigare brottsligheten. Utrymmet för villkorligt fängelse bör följaktligen vara större för den som tidigare har dömts för exempelvis ett våldsbrott och därefter ska dömas för ett bokföringsbrott än för den som först har dömts för ett våldsbrott och därefter på nytt gör

sig skyldig till ett brott av sådant slag. I det senare fallet bör villkorligt fängelse således ofta vara uteslutet även om brottsligheten inte är särskilt allvarlig och det förflutit relativt lång tid sedan den tidigare domen.

Närmare om betydelsen av återfall efter ett villkorligt fängelsestraff

Som redan framgått bör ett återfall i princip alltid anses relevant om det begås under prövotiden för ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff, men måste inte med nödvändighet innebära att ett ovillkorligt fängelsestraff ska dömas ut. Enligt vad som också anförts ovan bör den tidigare brottsligheten i dessa fall ofta kunna beaktas genom valet av en strängare tilläggssanktion. Det betyder att den som tidigare dömts till villkorligt fängelse med böter, t.ex. för en stöld, och under prövotiden återfaller i brott på samma sanktionsnivå, såsom ännu en stöld, bör kunna dömas till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning. Men även den som redan för det första brottet dömts till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning bör på nytt kunna dömas till villkorligt fängelse med en sådan sanktion om det nya brottet i sig endast skulle ha föranlett villkorligt fängelse med böter. Avgörande för om ett villkorligt fängelsestraff kan anses tillräckligt ingripande i de nu diskuterade fallen bör normalt sett alltså vara huruvida det finns någon möjlighet att trappa upp ingripandegraden i det villkorliga fängelsestraffet genom att förena detta med en mer ingripande tilläggssanktion än vad som hade blivit aktuellt om brottet inte utgjort ett återfall. Om någon mer ingripande tilläggssanktion i den bemärkelsen inte finns att tillgå bör påföljden följaktligen bestämmas till ovillkorligt fängelse. Exempelvis bör den som tidigare dömts till villkorligt fängelse med övervakning för grovt rattfylleri som regel dömas till ett ovillkorligt fängelsestraff om han eller hon under prövotiden på nytt gör sig skyldig till ett sådant brott. Likaså bör ett ovillkorligt fängelsestraff ofta anses påkallat när någon som tidigare dömts till villkorligt fängelse och böter under prövotiden gör sig skyldig till ett brott som i sig ger skäl för en strängare sanktion.

I det sistnämnda fallet kommer utdömandet av ett ovillkorligt fängelsestraff innebära att man ”hoppar över ett steg i påföljdstrappan”, eftersom man då går direkt från villkorligt fängelse med böter till

ovillkorligt fängelse. Om återfallet i en sådan situation har jämförelsevis låg relevans med hänsyn till de kriterier som angetts ovan bör det därför finnas ett visst utrymme för att ändå besluta att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Som utvecklas närmare i avsnitt 6.8.2 bör ingripandegraden då kunna skärpas genom att straffet förenas med mer än en tilläggssanktion.

I andra fall bör ett återfall tvärtom kunna anses så flagrant att ett ovillkorligt fängelsestraff bör dömas ut även om det i och för sig vore möjligt att trappa upp ingripandegraden i ett villkorligt fängelsestraff genom valet av en strängare tilläggssanktion. Som exempel kan nämnas det fallet att någon först har dömts för bedrägeribrottslighet till villkorligt fängelse i nio månader med böter och kort därefter gör sig skyldig till brottslighet av liknande slag och svårhet. Med hänsyn till den korta tid som förflutit mellan brotten, brottslikheten och brottslighetens allvar bör här inte enbart valet av övervakning eller samhällstjänst som tilläggssanktion till ett nytt villkorligt fängelsestraff anses som en tillräcklig reaktion på återfallet. Att det finns en strängare tilläggssanktion att tillgå kan alltså inte per automatik medföra att den tilltalades tidigare brottslighet kan beaktas genom denna. Även i dessa fall måste domstolen således göra en bedömning av återfallets relevans utifrån nyss nämnda kriterier för att därefter ta ställning till om ett villkorligt fängelsestraff kan anses tillräckligt ingripande.

Vi har hittills behandlat betydelsen av återfall som sker under prövotiden för ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff. En närliggande fråga är vad som bör gälla när någon begår ett nytt brott efter

att ha dömts till villkorligt fängelse men innan prövotiden har börjat löpa. Som framgår av avsnitt 6.4.5 föreslår vi att prövotiden för ett

villkorligt fängelsestraff ska börja löpa först när domen har fått laga kraft mot den dömde i påföljdsdelen. Det innebär att det inte löper någon prövotid under den tid som föregår lagakraftträdandet. Vid överklagande till högre instans kan den tiden ibland bli ganska lång. Enligt vår bedömning vore det orimligt att i återfallshänseende betrakta brott som begås efter det att ett villkorligt fängelsestraff dömts ut men före det att prövotiden har börjat löpa på annat sätt än brott som begås under prövotiden. Även sådana återfall bör därför i princip alltid leda till en skärpt reaktion, om inte den nya brottsligheten ligger på bötesnivå. Det betyder att om någon strängare tilläggssank-

tion inte finns att tillgå bör även i dessa fall ett ovillkorligt fängelsestraff dömas ut.

Även relevanta återfall som ägt rum efter det att prövotiden för ett

tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff har löpt ut bör föranleda ett

strängare ingripande. Precis som vid återfall före utgången av prövotiden bör den tidigare brottsligheten då kunna beaktas genom att det döms ut ett nytt villkorligt fängelsestraff med en mer ingripande tilläggssanktion än vad som hade blivit aktuellt om den tilltalade tidigare varit ostraffad. Är det inte möjligt bör ett ovillkorligt fängelsestraff dömas ut. Även här bör dock möjligheten att i stället förena ett villkorligt fängelsestraff med mer än en sanktion ibland kunna aktualiseras (se vidare avsnitt 6.8.2). Avslutningsvis finns anledning att påminna om den inledningsvis anförda utgångspunkten, nämligen att den som upprepat bryter mot villkoret om laglydighet inte på nytt bör ges förmånen av ett villkorligt fängelsestraff. En sådan utgångspunkt är som sagt nödvändig för att upprätthålla trovärdigheten i påföljdskonstruktionen, men kan också ses som en följd av att möjligheterna till ytterligare skärpningar inom ramen för ett villkorligt fängelsestraff bör anses uttömda när domstolen redan med anledning av tidigare återfall har valt en strängare tilläggssanktion. Därför bör det inte annat än i mycket speciella undantagsfall komma i fråga att döma till villkorligt fängelse mer än två gånger i följd. Det bör gälla oavsett om den nya brottsligheten har begåtts under prövotiden för det senaste straffet eller först därefter, men ändå bedöms som ett relevant återfall.

Närmare om betydelsen av återfall efter ett ovillkorligt fängelsestraff

Om den tilltalade återfaller i brott efter att tidigare ha dömts till ovillkorligt fängelse och återfallet äger rum inom prövotiden för villkorligt medgiven frihet eller annars bedöms som relevant med hänsyn till de kriterier som diskuterats ovan, bör möjligheterna att döma ut ett villkorligt fängelsestraff för den nya brottsligheten vara tämligen begränsade. Det förhållandet att den tilltalade tidigare har dömts till ett ovillkorligt fängelsestraff innebär att toleransen med hans eller hennes brottslighet i princip redan har upphört. Därför bör det sällan kunna accepteras att därefter visa tolerans med ytterligare brottslighet. Om det nya brottet är av mindre allvarligt slag och har

begåtts förhållandevis lång tid efter domen bör det dock finnas ett visst utrymme för villkorligt fängelse. Liksom i andra fall bör den tidigare brottsligheten då beaktas genom att straffet förenas med en strängare tilläggssanktion än vad brottet i sig motiverar eller med mer än en sanktion.

Något om betydelsen av återfall efter en särskild ungdomspåföljd

När den som tidigare har dömts till en särskild ungdomspåföljd har gjort sig skyldig till nya brott får återfallets relevans, precis som i andra fall, bedömas med hänsyn till tidsfaktorn, brottslighetens allvar och likheten mellan brotten. Ett relevant återfall bör då kunna medföra att ett villkorligt fängelsestraff förenas med en strängare tilläggssanktion än vad brottet i sig motiverar. Om det inte är möjligt bör ett ovillkorligt fängelse kunna komma i fråga. I allt väsentligt bör de principer som enligt ovan bör gälla när den tidigare påföljden var villkorligt fängelse också kunna tillämpas i dessa fall. Utrymmet för att beakta den tidigare brottsligheten inom ramen för ett villkorligt fängelsestraff bör här dock vara något större än i andra fall.

Betydelsen av tidigare brottslighet vid bedömningen av om ett fängelsestraff ska vara villkorligt bör inte regleras närmare

Som framgår av det ovan anförda kommer den tidigare brottslighetens betydelse när straffet för det nya brottet bestäms – liksom i dag – vara beroende av en rad faktorer hänförliga till tiden mellan brotten, brottslighetens allvar och likhet samt vilken tidigare påföljd som dömts ut. Dessa faktorer kan föreligga i olika kombinationer och i större eller mindre utsträckning påverka hur straffet för det nya brottet bör bestämmas. Att närmare reglera betydelsen av tidigare brottslighet för bedömningen av om ett fängelsestraff ska vara villkorligt låter sig därför svårligen göras utan att regleringen blir alltför snårig och komplex. Man skulle visserligen kunna tänka sig att bara lagfästa de kriterier som avgör återfallets relevans. Dessa är emellertid redan väl etablerade i praxis och framgår därtill av andra bestämmelser i brottsbalken, företrädesvis den i nuvarande 29 kap. 4 § brottsbalken. Enligt vad vi föreslår ska denna bestämmelse fortsättningsvis vara placerad i samma kapitel som förutsättningarna för

villkorligt fängelse. Att upprepa dessa kriterier i det senare sammanhanget skulle enligt vår mening därför inte tillföra särskilt mycket. Till detta kommer att vi inte heller föreslår någon mer precis reglering i fråga om betydelsen av straffets längd eller brottslighetens art (se avsnitt 6.6.1 och 6.6.2). En sådan reglering när det gäller den tilltalades tidigare brottslighet skulle således innebära en avvikelse från regelverkets övriga struktur. Slutligen ska framhållas att det av kriterierna för valet av tilläggssanktion kommer att framgå att den tilltalades tidigare brottslighet även kan beaktas genom en skärpning av ingripandegraden inom ramen för ett villkorligt fängelsestraff, och således inte med nödvändighet behöver leda till att ett ovillkorligt fängelsestraff ska dömas ut (se vidare avsnitt 6.8). Någon ytterligare och mer detaljerad reglering av betydelsen av den tilltalades tidigare brottslighet för bedömningen av om ett fängelsestraff ska vara villkorligt är således varken lämplig eller nödvändig.

6.6.4. Synnerliga skäl för villkorligt fängelse

Förslag: Om det finns synnerliga skäl får rätten besluta att ett

fängelsestraff på viss tid ska vara villkorligt även om straffets längd, brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet i och för sig talar för ett ovillkorligt fängelsestraff. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska rätten särskilt beakta om

1. den tilltalade på grund av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas

oskäligt hårt av att avtjäna straffet i kriminalvårdsanstalt,

2. en påtaglig förbättring skett av den tilltalades personliga eller

sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans eller hennes brottslighet, eller

3. den tilltalade genomgår behandling för missbruk eller annat

förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet.

Skälen för vårt förslag

Personliga eller andra förhållanden som inte är hänförliga till den tilltalades brottslighet bör i undantagsfall kunna beaktas

Som framgått av det föregående bör frågan om huruvida ett fängelsestraff ska vara villkorligt som huvudregel avgöras på grundval av straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet. Det innebär att omständigheter som inte direkt tar sikte på den tilltalades brottslighet, såsom dennes agerande efter brottet eller hur han eller hon kan komma att drabbas av en anstaltsvistelse, normalt inte ska ha någon inverkan på bedömningen. I det sammanhanget kan framhållas att de individuella verkningarna och upplevelsen av ett fängelsestraff i anstalt alltid torde vara beroende av en mängd olika variabler hänförliga till den enskildes personliga egenskaper och livssituation, och dessa torde ofta vara svåra att värdera och vikta mot varandra. Därför är det knappast realistiskt att tro att någon fullständig likvärdighet i detta avseende ska kunna uppnås. Snarare riskerar en reglering som medger att sådana variabler mer regelmässigt beaktas att skapa sociala orättvisor vid påföljdsbestämningen och leda till en ojämn rättstillämpning än att främja mer rättvisa och ekvivalenta straff.

I undantagsfall kan det emellertid finnas omständigheter hänförliga till framför allt gärningspersonens förhållanden som med sådan styrka talar för att straffet bör vara villkorligt att de rimligtvis inte kan bortses ifrån. Som exempel kan nämnas att den tilltalades hälsotillstånd är sådant att denne skulle drabbas oskäligt hårt av att avtjäna ett fängelsestraff i anstalt (jämför nuvarande 29 kap. 5 § första stycket 2 brottsbalken). I andra fall kan det tänkas handla om att ett sådant straff skulle riskera att spoliera en pågående behandling för något brottsrelaterat förhållande eller på annat sätt bryta en tydligt gynnsam utveckling (jämför nuvarande 30 kap. 9 § andra stycket 1 och 2 brottsbalken). Det kan knappast motiveras, vare sig från ett brottsofferperspektiv eller med hänvisning till behovet av samhällsskydd, att det döms ut oskäliga straff eller straff som riskerar att bli i hög grad kontraproduktiva. Tvärtom är det för många brottsoffer ett prioriterat intresse att straffen bidrar till att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet (se avsnitt 4.4.4), och även från skyddssynpunkt är det naturligtvis centralt att straffen i möjligaste mån verkar brottsförebyggande eller i vart fall inte leder till en ökad brottsbenägenhet

hos den dömde. Utifrån ett mer allmänt rättviseresonemang kan det också tyckas rimligt att den som tagit ansvar för och ansträngt sig för att förbättra sin situation behandlas förmånligare vid påföljdsbestämningen än den som inte gjort några sådana ansatser.

Mot denna bakgrund bör regelverket förses med en undantagsbestämmelse som i vissa fall ger utrymme för villkorligt fängelse även om straffets längd, brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet i och för sig talar för ett ovillkorligt fängelsestraff.

Ett krav på synnerliga skäl för villkorligt fängelse

Det är svårt att uttömmande ange vilka omständigheter som bör kunna beaktas som skäl för villkorligt fängelse i fall där den tilltalades brottslighet talar för ett mer ingripande straff. Som redan framgått bör det företrädesvis handla om personliga förhållanden som medför att ett ovillkorligt fängelsestraff skulle vara oskäligt eller tydligt kontraproduktivt. Det kan dock inte uteslutas att även omständigheter av annat slag kan vara sådana att ett villkorligt fängelsestraff är motiverat. Regleringen bör följaktligen medge en sådan flexibilitet att villkorligt fängelse kan beslutas om skälen för det – oavsett om dessa är hänförliga till den tilltalades person eller andra förhållanden – är tillräckligt starka. Tillämpningsområdet för en undantagsbestämmelse av nu aktuellt slag kan därför lämpligen avgränsas genom ett krav på att skälen för villkorligt fängelse måste ha en viss tyngd för att kunna övertrumfa de skäl som talar för ett ovillkorligt fängelsestraff. Vi föreslår mot denna bakgrund att bestämmelsen utformas så att rätten får besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt om det finns synnerliga skäl för det. På det sättet markeras att bestämmelsen ska tillämpas restriktivt och att det följaktligen endast är i särskilt ömmande eller angelägna fall som förhållanden som inte är hänförliga till den tilltalades brottslighet kan åberopas som skäl för villkorligt fängelse.

För att ge närmare vägledning i fråga om det avsedda tillämpningsområdet bör bestämmelsen också ange ett antal omständigheter som kan tänkas uppfylla kravet på synnerliga skäl och som ska beaktas särskilt i detta sammanhang. I enlighet med vad som anförts ovan bör en sådan exemplifiering dels omfatta den strafflindringsgrund som hänför sig till den tilltalades ålder och hälsa (29 kap. 5 § första stycket 2 brottsbalken), dels sådana omständigheter som tar sikte på att en

framgångsrikt genomförd eller påbörjad rehabilitering skulle spolieras eller allvarligt försvåras av ett fängelsestraff, vilka i dag kan utgöra särskilda skäl för skyddstillsyn (30 kap. 9 § andra stycket 1 och 2 brottsbalken).

Den avsedda betydelsen av de nyss nämnda omständigheterna behandlas närmare i det följande. Först ska dock relationen till sådana strafflindringsgrunder som enligt vår uppfattning bör kunna beaktas vid straffmätningen kort beröras. Det finns också anledning att redan nu slå fast att förekomsten av en sådan omständighet som anges särskilt i bestämmelsen inte utan vidare kan medföra att kravet på synnerliga skäl är uppfyllt. I vilken mån det finns utrymme för ett villkorligt fängelsestraff måste i stället alltid avgöras efter en avvägning mellan de skäl som talar för respektive mot ett sådant straff i det enskilda fallet. Även denna fråga återkommer vi till i den fortsatta framställningen.

Relationen till omständigheter som kan påverka straffmätningen

I dagens påföljdssystem kan omständigheter som är hänförliga till den tilltalades personliga förhållanden eller omständigheterna efter brottet inverka på olika led av påföljdsbestämningen. I 29 kap. 5 § brottsbalken anges ett antal sådana omständigheter, s.k. billighetsskäl, som domstolen i skälig omfattning ska beakta vid straffmätningen. Det rör sig bl.a. om hur den tilltalade skulle drabbas av straffet till följd av hög ålder eller dålig hälsa, att ovanligt lång tid förflutit sedan brottet, hur den tilltalade har agerat efter brottet och att den tilltalade blivit föremål för andra rättsliga sanktioner till följd av brottet. Av 30 kap. 4 § första stycket brottsbalken framgår att billighetsskälen ska beaktas även vid påföljdsvalet. Som beskrivs närmare i avsnitt 12.2.3 har denna dubbla funktion hos billighetsskälen skapat en viss osäkerhet i rättstillämpningen kring huruvida billighetsskälen ska påverka såväl straffmätningen som valet av påföljd och om det är avsett att de utpekade omständigheterna alltid ska ges denna betydelse vid påföljdsbestämningen.

Billighetsskälens betydelse för straffmätningen – i dag och i det reformerade påföljdssystem som vi föreslår – behandlas i kapitel 12. Som framgår där föreslår vi att betydelsen av billighetsskälen begränsas, dels på det sättet att vissa av dem helt slopas, dels genom att

de omständigheter som även fortsättningsvis bör beaktas i första hand ska inverka endast på straffmätningen eller på bedömningen av om straffet ska vara villkorligt. På det sättet tydliggörs också i vilket led av påföljdsbestämningen en viss omständighet som utgångspunkt kan få betydelse. Således ska, enligt vad vi föreslår i det nyss nämnda kapitlet, sådana omständigheter som har att göra med den tilltalades klandervärdhet eller hur sträng den samlade reaktionen blir med beaktande även av andra rättsliga sanktioner till följd av brottet i första hand kunna inverka på straffmätningen, medan omständigheter som påverkar hur den tilltalade kan komma att drabbas av ett fängelsestraff i anstalt företrädesvis kan utgöra skäl för villkorligt fängelse. Det innebär att om en omständighet har beaktats i lindrande riktning vid straffmätningen bör den normalt inte också vägas in i bedömningen av om fängelsestraffet ska vara villkorligt. En annan sak är att omständigheten indirekt kan få betydelse vid den senare bedömningen, nämligen om den medfört att straffet inte blivit längre än att villkorligt fängelse redan av det skälet kan komma i fråga.

Andra strafflindringsgrunder som i dag kan beaktas både vid straffmätningen och påföljdsvalet är att den tilltalade har medverkat till utredningen av egen eller annans brottslighet (se 29 kap. 5 a § samt 30 kap. 4 § första stycketbrottsbalken). Dessa strafflindringsgrunder skiljer sig från billighetsskälen på det sättet att de inte vilar på humanitär grund, utan företrädesvis är motiverade av effektivitetsskäl. Således är de avsedda att skapa incitament för den misstänkte att samarbeta med de brottsutredande myndigheterna och på det sättet bidra till en effektivare utrednings- och lagföringsprocess. Som framgår av avsnitt 12.4.11 anser vi att dessa grunder för strafflindring bör kvarstå.

I hittillsvarande praxis är det regelmässigt vid straffmätningen som den tilltalades utredningsmedverkan har beaktat s.62Även i det system som vi nu föreslår ter det sig naturligt att förhållandet i första hand kan föranleda en reducering av straffets längd. Blir det utmätta straffet då kortare än ett år – eller sex månader vid artbrott – får omständigheten även betydelse för frågan om straffet ska vara villkorligt, om än indirekt. Om strafflängden även efter att den reducerats överstiger dessa nivåer, bör det i normalfallet inte finnas någon an-

62 Jfr rättsfallen ”Glassplittret i väskan” NJA 2023 s. 265, ”De två narkotikadistributörerna” NJA 2022 s. 1094 och ”Narkotikadistributören” NJA 2021 s. 525 samt praxisgenomgången i bilaga 5 till SOU 2024:51.

ledning att beakta förhållandet också vid bedömningen av om straffet ska vara villkorligt. Utgångspunkten bör således vara densamma som när det gäller billighetsskälen, dvs. att omständigheten inte ska dubbelbeaktas.

Det anförda ska dock inte uppfattas så att det bör vara uteslutet att mer direkt väga in ett förhållande som har inverkat på straffmätningen vid bedömningen av om fängelsestraffet ska vara villkorligt. I fall där den tilltalade har medverkat till utredningen av brott skulle detta exempelvis kunna vara motiverat när det är den tilltalades tidigare brottslighet, och inte straffets längd, som talar för ett ovillkorligt fängelsestraff. Om förhållandet då enbart skulle kunna föranleda en något kortare strafftid, men inte kunna beaktas som ett skäl för att göra straffet villkorligt, är risken att incitamenten för att bidra till utredningen skulle uppfattas som alltför svaga. Därför skulle det i ett sådant fall kunna övervägas om förhållandet därutöver (eller i stället) bör föranleda ett villkorligt fängelsestraff. Ett annat tänkbart exempel är när en tilltalad har suttit häktad med restriktioner under en längre tid. Under sådana förhållanden kan det i vissa fall framstå som rimligt att den långa häktningstiden får inverka både på fängelsestraffets längd och vid valet mellan villkorligt och ovillkorligt fängelse. Ytterst måste det således vara upp till domstolen att i varje enskilt fall ta ställning till på vilket sätt en viss omständighet ska beaktas så att det slutliga resultatet av påföljdsbestämningsprocessen blir väl avvägt.

Hög ålder och dålig hälsa

Enligt 29 kap. 5 § första stycket 2 brottsbalken ska domstolen vid straffmätningen, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning beakta om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde. Detta förhållande kan, enligt 30 kap. 4 § första stycket brottsbalken, beaktas även vid påföljdsvalet och således medföra att en icke frihetsberövande påföljd väljs i stället för fängelse. Betydelsen av den tilltalades höga ålder eller dåliga hälsa vid påföljdsbestämningen enligt den nuvarande regleringen beskrivs närmare i avsnitt 12.2.3.

Som anförts ovan och i avsnitt 12.4.5 är det vår uppfattning att utgångspunkten fortsättningsvis bör vara att den tilltalades höga

ålder eller dåliga hälsa beaktas endast vid bedömningen av om straffet ska vara villkorligt. Vi föreslår därför att detta förhållande utgår som särskild grund för att reducera straffets längd samtidigt som det förs in som en särskild punkt i den nu diskuterade bestämmelsen. Denna punkt bör utformas så att rätten, vid bedömningen av om det finns synnerliga skäl för villkorligt fängelse, särskilt ska beakta om den tilltalade på grund av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av att avtjäna straffet i kriminalvårdsanstalt.

Av nuvarande praxis framgår att en strafflindring med hänvisning till den tilltalades höga ålder som regel kan bli aktuell först när den tilltalade är några år äldre än 65 år, och då främst vid förhållandevis långvariga fängelsestraff .63 Denna praxis tar sikte på ålderns inverkan på straffmätningen och kan därför inte utan vidare appliceras på frågan om ett straff bör vara villkorligt eller inte. Eftersom ett villkorligt fängelsestraff innebär att den dömde – så länge villkoren för straffet efterlevs – helt undgår anstaltsplacering, bör en tillämpning av den nu aktuella bestämmelsen endast sällan komma i fråga för de som befinner sig i den lägre delen av det åldersskikt som i dag kan få straffet reducerat på denna grund. Av samma skäl bör det företrädesvis vara vid jämförelsevis korta eller medellånga fängelsestraff som den tilltalades höga ålder ensamt kan föranleda att ett fängelsestraff görs villkorligt. Någon yttersta gräns för vid vilka strafflängder ett fängelsestraff bör kunna göras villkorligt med hänvisning till den tilltalades höga ålder kan dock inte anges. Utrymmet för villkorligt fängelse i dessa fall måste i stället vara beroende av en helhetsbedömning av samtliga på saken inverkande omständigheter. Ju längre straffet är desto mindre blir utrymmet för villkorligt fängelse, och det utrymmet minskar om också brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet talar för ett ovillkorligt fängelsestraff (se vidare nedan under rubriken ”Närmare om avvägningen mot skälen som talar mot villkorligt fängelse”). Om straffets längd mycket påtagligt överstiger den gräns efter vilken straffet normalt bör dömas ut ovillkorligt kan villkorligt fängelse endast i sällsynta undantagsfall komma i fråga, t.ex. när det rör sig om en mycket gammal person eller när också andra skäl, såsom sviktande hälsa eller att lång tid förflutit sedan brottet, talar för ett villkorligt fängelsestraff.

För att dålig hälsa ska beaktas som skäl för villkorligt fängelse bör det, likt vad som förutsätts för strafflindring enligt nuvarande praxis,

63 Se särskilt rättsfallet ”Sjuttioåringen” NJA 2017 s. 138.

krävas att det kan förutses att hälsotillståndet skulle medföra någon särskilt allvarlig olägenhet vid verkställigheten och därför drabba den tilltalade oskäligt hårt, t.ex. på det sättet att funktionsnedsättningen eller sjukdomen skulle göra verkställigheten särskilt plågsam eller att verkställigheten skulle försämra hälsotillståndet allvarligt. Motsatsvis bör den tilltalades dåliga hälsa inte beaktas om dennes behov av behandling kan tillgodoses under verkställigheten av ett fängelsestraff eller om en fängelsevistelse annars inte kan förväntas leda till någon allvarlig försämring av den tilltalades hälsotills tånd.64

I avsnitt 12.4.4 föreslår vi att den omständigheten att den tilltalade till följd av brottet har drabbats av allvarlig kroppsskada ska utgå som en särskild grund för strafflindring. I den mån en sådan kroppsskada inverkar på den tilltalades hälsotillstånd på ett sådant sätt att denne skulle drabbas oskäligt hårt av en anstaltsvistelse på det sätt som nyss beskrivits, bör dock ett villkorligt fängelsestraff kunna komma i fråga med stöd av förevarande bestämmelse.

Också i dessa fall måste skälen för villkorligt fängelse vägas mot de skäl som talar i motsatt riktning. Vad som allmänt sett gäller vid denna avvägning behandlas nedan under rubriken ”Närmare om avvägningen mot skälen som talar mot villkorligt fängelse”. I fråga om den nu aktuella grunden kan särskilt anmärkas att i sådana fall där den tilltalades hälsotillstånd är mycket allvarligt bör villkorligt fängelse kunna komma i fråga även på straffnivåer som i sammanhanget måste betraktas som höga.

Avslutningsvis kan noteras att om rätten, trots den tilltalades höga ålder eller dåliga hälsa, finner att det inte finns utrymme för att döma ut hela straffet villkorligt, kan den i stället överväga om delvis villkorligt fängelse kan komma i fråga eller om en reducering bör ske av straffets längd (se vidare avsnitt 6.6.5 och 12.4.10).

En påtaglig förbättring har skett

Enligt 30 kap. 9 § andra stycket 1 brottsbalken kan rätten, som särskilda skäl för skyddstillsyn i stället för fängelse, beakta om en påtaglig förbättring skett av den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans

64 Jfr rättsfallen ”Den livshotande sjukdomen” NJA 2021 s. 687 och ”Den kroniska sjukdomen” NJA 2010 s. 485.

brottslighet. En tillämpning av bestämmelsen aktualiseras endast om domstolen i ett första led av prövningen har kommit fram till att en icke frihetsberövande påföljd inte är tillräckligt ingripande och innebär att påföljden trots det kan bestämmas till skyddstillsyn (se vidare avsnitt 5.2.3). På liknande sätt bör, i det system som vi nu föreslår, en gynnsam utveckling av detta slag kunna utgöra ett skäl för villkorligt fängelse även om straffets längd, brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet i och för sig talar för ett ovillkorligt fängelsestraff. Liksom enligt den nuvarande regleringen bör krävas att förbättringen är påtaglig och avser sådana förhållanden som kan antas ha haft samband med den aktuella brottsligheten. Den nya bestämmelsen bör i dessa avseenden således utformas på motsvarande sätt som den återgivna bestämmelsen i 30 kap. 9 § brottsbalken.

En skillnad i förhållande till den nuvarande regleringen blir dock att tillämpningsområdet inte kommer att vara kopplat till valet av en viss tilläggssanktion. Som redan framgått kan den nuvarande bestämmelsen endast tillämpas om påföljden bestäms till skyddstillsyn. Det medför att skyddstillsyn ibland väljs som påföljd trots att förbättringen av den tilltalades förhållanden ter sig så genomgripande och varaktig att de kontroll- eller stödåtgärder som en sådan påföljd är förenad med inte ter sig särskilt meningsf ulla.65 Enligt den ordning vi föreslår står det i stället domstolen fritt att välja den tilläggssanktion som framstår som lämpligast i det enskilda fallet. I ett fall som det nyss nämnda finns det alltså inget som hindrar att en påtaglig förbättring åberopas som skäl för villkorligt fängelse samtidigt som straffet förenas med samhällstjänst. Om det behövs för att skärpa ingripandegraden kan också mer än en sanktion väljas. Vi återkommer till valet av tilläggssanktion i avsnitt 6.7.

I övrigt bör bestämmelsens tillämpningsområde i hög grad motsvara det nuvarande. Tidigare förarbetsuttalanden och praxis bör därför även fortsättningsvis kunna tjäna som vägledning. Det innebär bl.a. att om den positiva utvecklingen pågått under lång tid och förbättringen bedöms vara stabil, talar det med större styrka för ett villkorligt fängelsestraff än i de fall då förbättringen beror på förändringar som har inträffat ganska nyligen .66I sammanhanget kan uppmärksammas att vi i avsnitt 12.4.6 föreslår att det förhållandet

65 Se avsnitt 5.2.3 under rubriken ”Valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn” angående de grundläggande förutsättningarna för skyddstillsyn. 66 Jfr rättsfallet ”Den positiva utvecklingen” NJA 2023 s. 1118.

att lång tid förflutit sedan brottet ska utgå som en särskild grund för strafflindring. Som anförs där bör möjligheten till strafflindring i dessa situationer i stället vara kopplad till gärningspersonens agerande i tiden efter brottet och huruvida den sena lagföringen riskerar att omkullkasta en för den tilltalade ordnad tillvaro. Att lång tid förflutit sedan brottet kan alltså inte i sig ligga till grund för ett lindrigare straff, men kan öka möjligheterna att tillämpa den nu diskuterade bestämmelsen om också den förbättrade situationen har upprätthållits under lång tid. Några närmare riktlinjer i detta avseende kan dock inte lämnas, utan tidsfaktorn kan endast vara en del av bedömningen av om förbättrad situation är sådan att den motiverar ett villkorligt fängelsestraff.

En annan omständighet som bör kunna tillmätas viss betydelse i sammanhanget är den tilltalades ålder. Beträffande yngre lagöverträdare bör utrymmet för att beakta mer närliggande förändringar av naturliga skäl vara något större än för äldre lagöverträdare i motsvarande situation. För övrigt kan – som också Ungdomsreduktionsutredningen framhållit beträffande motsvarande bestämmelse i den nuvarande regleringen – denna möjlighet till påföljdslindring antas få särskild aktualitet när det gäller lagöverträdare i de yngre åldersskikten, eftersom det typiskt sett händer mycket i livet i unga år och då oftare torde kunna noteras en påtaglig förbättring av den personliga eller sociala situatione n.67

Vidare måste förändringarnas beskaffenhet och koppling till den aktuella brottsligheten vara centralt. Ett typfall då bestämmelsen kan bli tillämplig är när en person med mångårigt missbruk har begått brott för att finansiera sitt missbruk och därefter, på eget initiativ eller av annat skäl, genomgått en behandling med lyckat resultat .68Även förändringar när det gäller exempelvis arbete eller bostad kan beaktas om de kan antas ha haft samband med brottsligheten .69 Likaså kan det förhållandet att den tilltalade har lämnat ett kriminellt umgänge vägas in i bedömningen.

Frågan om avvägningen mot skälen som talar mot villkorligt fängelse återkommer vi till nedan.

67SOU 2018:85 s. 28868 Se ”Den positiva utvecklingen” p. 19 samt jfr prop. 1987/88:120 s. 106. 69 Jfr a. prop. a.s.

Den tilltalade genomgår behandling

Ytterligare en omständighet som i dag kan beaktas som ett särskilt skäl för skyddstillsyn i stället för fängelse är, enligt 30 kap. 9 § andra stycket 2 brottsbalken, om den tilltalade undergår behandling för missbruk eller annat förhållande som kan antas ha samband med hans brottslighet. Bestämmelsen knyter ganska nära an till den nyss behandlade första punkten, men skiljer sig från denna dels på det sättet att den endast avser fall då den tilltalade vid domstillfället är föremål för behandling, dels genom att den inte kräver att förbättringen redan ska ha skett. Det bakomliggande syftet är emellertid detsamma, dvs. att påföljden inte ska spoliera en rehabilitering som är önskvärd, också från samhällssynpunkt (se vidare avsnitt 5.2.3). Som anförts ovan anser vi att en sådan effekt bör undvikas även i ett reformerat påföljdssystem. En motsvarande punkt bör därför – med ett par språkliga justeringar – föras in bland dem som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om det finns synnerliga skäl för villkorligt fängelse.

Precis som när det gäller den föregående punkten kommer en skillnad i förhållande till den nuvarande regleringen vara att den angivna omständigheten kan beaktas oberoende av valet av tilläggssanktion. Med det sagt kan det dock antas att övervakning – som närmast motsvarar dagens skyddstillsyn – i merparten av dessa fall kommer att bedömas som den lämpligaste sanktionen. Inom ramen för en sådan sanktion har Kriminalvården sedan möjlighet att, såsom en särskild föreskrift, besluta att den dömde ska fullgöra den påbörjade behandlingen. Påföljden får då påtagliga likheter med dagens kontraktsvård, eftersom följderna vid misskötsamhet av behandlingen i det närmaste blir desamma.

En annan föreslagen förändring som har viss bäring på tillämpningen av den nu aktuella bestämmelsen är att kontraktsvård ska utgå ur påföljdssystemet. När det gäller nuvarande 30 kap. 9 § andra stycket 2 brottsbalken har det i praxis och den juridiska litteraturen framhållits att utrymmet för att tillämpa bestämmelsen kan påverkas av hur ingripande behandlingen är och att det här ligger nära till hands att göra jämförelser med den behandling som skulle ha kunnat aktualiseras inom ramen för en skyddstillsyn i förening med kontraktsvård .70I och med att kontraktsvård utgår ur systemet låter sig

70 Se bl.a. rättsfallet ”Rattfylleriet i Komstad” NJA 1999 s. 9 samt Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 30 kap. 9 §.

några sådana jämförelser inte längre göras. Behandlingens omfattning och ingripandegrad bör dock även fortsättningsvis ha stor betydelse vid bedömningen. Domstolen får då i stället sätta dessa förhållanden i relation till längden på det fängelsestraff som mätts ut och – med beaktande även av brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet – ta ställning till om behandlingen är sådan att den medger ett villkorligt fängelsestraff.

Andra förhållanden som bör vägas in är hur länge behandling har pågått och hur den tilltalade så långt har genomfört den. Om en stor del av behandlingen har fullgjorts och dessutom utan några mer nämnvärda anmärkningar talar det starkare för villkorligt fängelse än om behandlingen nyligen påbörjats eller ett framgångsrikt genomförande av den framstår som mera tveksamt.

I sammanhanget måste också beaktas att behovet av vård eller behandling ofta kan tillgodoses inom ramen för ett ovillkorligt fängelsestraff (jfr avsnitt 6.4.4). För att den tilltalade ska undgå ett i och för sig påkallat ovillkorligt fängelsestraff kan kraven när det gäller behandlingens innehåll, genomförande och relevans därför inte ställas alltför lågt. Av samma skäl kan villkorligt fängelse knappast komma i fråga på denna grund i sådana fall då skälen mot en sådan påföljd är särskilt starka.

Andra omständigheter som kan beaktas

Som redan framgått är de ovan angivna omständigheterna inte avsedda att uttömmande reglera vilka situationer som kan falla in under den föreslagna bestämmelsens tillämpningsområde. Även andra omständigheter bör således kunna beaktas, förutsatt att de väger lika tungt som de som anges särskilt i bestämmelsen. Som berörts i det föregående kan det exempelvis förekomma fall där ett s.k. billighetsskäl, eller det förhållandet att den tilltalade har medverkat till utredningen av brott, inte kan beaktas i tillräcklig utsträckning vid straffmätningen (jfr även avsnitt 12.4.4, 12.4.9 och 12.4.10). Omständigheten bör då även – eller i stället – kunna åberopas som ett skäl för villkorligt fängelse. Detsamma gäller om den tilltalade kan förväntas leva under hot om allvarliga repressalier till följd av att han eller hon har medverkat till

utredningen av brott .71I särpräglade undantagsfall bör även vissa tungt vägande tredjemanshänsyn kunna motivera ett villkorligt fängelsestraff .72Ibland bör det också kunna vara fråga om flera omständigheter som inte var för sig, men tillsammans, har sådana tyngd att kravet på synnerliga skäl är uppfyllt.

Närmare om avvägningen mot skälen som talar mot villkorligt fängelse

Som slagits fast redan inledningsvis kan förekomsten av någon av de ovan behandlade omständigheterna inte utan vidare leda till kravet på synnerliga skäl är uppfyllt. Frågan måste i stället alltid avgöras genom en avvägning mellan de skäl som talar för villkorligt fängelse och de skäl som talar däremot. Ju starkare skälen för ovillkorligt fängelse är, desto mindre blir utrymmet för villkorligt fängelse. Om skälen för ett villkorligt fängelsestraff är särskilt starka, eller om det samtidigt finns flera förhållanden som talar för villkorligt fängelse, bör det dock finnas utrymme för en sådan påföljd, även om straffets längd, brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet med styrka talar för ett ovillkorligt fängelsestraff.

Som framgår av avsnitt 6.5.1 har vi inte funnit det lämpligt att ange någon yttersta gräns, i termer av längden på ett fängelsestraff, för när villkorligt fängelse bör kunna komma i fråga. Utrymmet för villkorligt fängelse måste nämligen variera avsevärt beroende på vilka och hur starka skälen för en sådan påföljd i det enskilda fallet är. Det bör i sammanhanget också beaktas att de omständigheter som kan motivera att straffet görs villkorligt med stöd av den nu föreslagna bestämmelsen normalt inte bör inverka på straffmätningen. Därför bör bestämmelsen i vissa fall kunna tillämpas även när straffets längd mera påtagligt överstiger den gräns som normalt gäller för villkorligt fängelse. Man skulle också kunna uttrycka det så att domstolen inte ska behöva ta omvägen via en reducering av straffets längd – och på det sättet ge intrycket att gärningspersonen är mindre klandervärd – för att kunna döma ut ett villkorligt fängelsestraff som framstår som befogat med hänsyn till sådana omständigheter som avses i den nu

71 Jfr rättsfallen ”Kronvittnet” NJA 2009 s. 599 och ”Glassplittret i väskan” NJA 2023 s. 265 p. 24 och 25. 72 Jfr prop. 1987/88:120 s. 96. Jfr även ”Mammans näringspenningtvätt” NJA 2024 s. 642 p. 15–26.

aktuella bestämmelsen, dvs. av skäl som inte tar sikte på gärningspersonens klandervärdhet. I linje med det bör det inte vara uteslutet att i undantagsfall döma till villkorligt fängelse även vid strafflängder som uppgår till eller – när omständigheterna är synnerligen ömmande – överstiger den gängse prövotiden för ett sådant straff (jfr avsnitt 6.4.5 och den föreslagna bestämmelsen i 26 kap. 5 a § brottsbalken).

Utrymmet för villkorligt fängelse påverkas också av möjligheten att förena straffet med mer än en tilläggssanktion. I synnerhet om både övervakning och samhällstjänst kan väljas kan det finnas förutsättningar för villkorligt fängelse även på höga straffnivåer eller när skälen för ovillkorligt fängelse med hänsyn till brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet är särskilt starka (se vidare avsnitt 6.8.2).

6.6.5. Delvis villkorligt fängelse

Förslag: Rätten får besluta att en del av ett fängelsestraff på viss

tid ska vara villkorlig (delvis villkorligt fängelse) om

1. sådana omständigheter som avses i bestämmelsen om synner-

liga skäl eller andra särskilda förhållanden talar för ett villkorligt fängelsestraff, men det med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet krävs att en del av straffet avtjänas i kriminalvårdsanstalt eller enligt vad som annars gäller för fängelsestraff som inte är villkorliga, eller

2. det är fråga om ett gemensamt straff för flera brott och endast

något eller några av brotten påkallar ett straff som inte är villkorligt.

Den del av straffet som inte är villkorlig ska vara lägst en månad och får inte överstiga vare sig sex månader eller en tredjedel av straffets längd. Denna del får verkställas genom elektronisk intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Bedömning: Villkorlig frigivning ska inte ske från den del av straffet

som inte är villkorlig.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Det bör vara möjligt att besluta att endast en del av ett fängelsestraff ska vara villkorlig

I ett flertal rättsordningar i Europa finns det en möjlighet för domstolen att besluta att ett fängelsestraff ska vara delvis villkorligt, dvs. att en del av fängelsestraffet ska verkställas i anstalt medan resterande del görs villkorlig. Med en sådan möjlighet skapas ett påföljdsalternativ som ligger mellan villkorligt fängelse och ovillkorligt fängelse i ingripandegrad. Det delvis villkorliga fängelsestraffet kan därmed användas i situationer där ett i dess helhet villkorligt fängelsestraff inte anses tillräckligt ingripande, men där ett i dess helhet ovillkorligt fängelsestraff inte bedöms som nödvändigt eller av andra skäl bör undvikas. Det kan övervägas om ett sådant påföljdsalternativ bör införas även i det system som vi nu föreslår. Frågan får särskild aktualitet i och med att den nuvarande möjligheten att döma till skyddstillsyn i kombination med ett kortare fängelsestraff, s.k. 28:3-fängelse, upphör som en följd av att skyddstillsynspåföljden helt utgår ur systemet. Det delvis villkorliga fängelsestraffet skulle bl.a. kunna vara ett sätt att ersätta denna påföljdskombination.

Enligt 28 kap. 3 § brottsbalken får skyddstillsyn förenas med fängelse i lägst 14 dagar och högst tre månader. Förutsättningen för ett sådant påföljdsval är, enligt 30 kap. 11 § brottsbalken, att det är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller till den tilltalades tidigare brottslighet. Även brottslighetens art kan enligt praxis tala för att skyddstillsyn och fängelse väljs som påföljd .73

Enligt förarbetena bör möjligheten att förena en skyddstillsyn med fängelse utnyttjas endast i de fall där alternativet är att döma den tilltalade till ett längre fängelsestraff. Avsikten är alltså inte att kombinationen mera allmänt ska användas för att skärpa skyddstillsynspåföljden .74Enligt vad Högsta domstolen har uttalat är det rimligt att anta att syftet med bestämmelsen i 30 kap. 11 § är att beträffande främst unga lagöverträdare skapa en större möjlighet än en vanlig skyddstillsyn erbjuder att undvika ett längre fängelsestraff .75I linje med det har Högsta domstolen i flera fall använt påföljdskombinationen just för att undvika ett längre fängelsestraff beträffande lag-

73 Se ”Misshandeln i Delsbo” NJA 2013 s. 922 p. 7. 74 Se prop. 1987/88:120 s. 108. 75 Se ”28:3-fängelset” NJA 2015 s. 1024 p. 35.

överträdare i 18-årsåldern. Denna praxis hänger samman med den särskilt starka presumtion mot fängelse som, enligt 30 kap. 5 § brottsbalken, fram till den 2 januari 2022 gällde i fråga om den som vid brottet ännu inte fyllt 21 år .76Av Högsta domstolens praxis framgår dock att påföljdskombinationen kan tillämpas även när det gäller äldre lagöverträdare, t.ex. när det finns starka skäl för fängelse samtidigt som billighetsskäl eller sådana omständigheter som avses i 30 kap. 9 § andra stycket 1 och 2 brottsbalken talar för en icke frihetsberövande påföljd .77Tillämpningen av 28:3-fängelse har behandlats närmare i avsnitt 5.2.2.

Möjligheten att kombinera en skyddstillsyn med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken är alltså starkt kopplad till presumtionen mot fängelse, inte minst till den särskilt starka presumtion mot en sådan påföljd som fram till ganska nyligen gällde för lagöverträdare i åldern 18–20 år. I och med att det inte längre, enligt vad vi föreslår, ska råda någon presumtion mot fängelse och då särregleringen vid påföljdsvalet beträffande lagöverträdare i det nyss nämnda åldersspannet har avskaffats, kan det ifrågasättas om det framöver finns någon plats för ett påföljdsalternativ med ett motsvarande eller liknande tillämpningsområde.

Även utan en presumtion mot fängelse kommer man dock inte ifrån att påföljdsbestämningen många gånger kan innefatta svåra intressekonflikter, inte minst i de fall som 28:3-fängelset är avsett för. I ett och samma mål kan det således förekomma att det finns starka skäl för ett fängelsestraff i anstalt samtidigt som det finns likaledes starka skäl för en icke frihetsberövande påföljd. Delvis villkorligt fängelse skulle i vissa fall kunna erbjuda en lösning på intressekonflikter av detta slag. Detta talar för att ett sådant påföljdsalternativ bör införas.

Påföljdsutredningen övervägde i sitt betänkande (SOU 2012:34) om delvis villkorligt fängelse borde införas i det system som där föreslogs. Utredningen avfärdade dock en sådan lösning med hänvisning till de systemtekniska problem och praktiska tillämpningsproblem som konstruktionen kan ge upphov till. Särskilt framhölls svårigheterna när det gäller hanteringen av återfall i brott inom prövotiden och om villkorlig frigivning från den ovillkorliga delen av straffet

76 Se ”Tablettförvaringen” NJA 2019 s. 1032 p. 17 samt prop. 2021/22:17. Numera är det endast den som har begått brott innan han eller hon fyllt 18 år som särbehandlas vid påföljdsvalet enligt 30 kap. 5 § (se vidare avsnitt 5.2.3). 77 Se rättsfallet ”Den positiva utvecklingen” NJA 2023 s. 1118 p. 33 och 34 med hänvisningar.

samt frågan om den villkorliga delen ska förenas med tilläggssanktioner och vilka konsekvenser bristande verkställighet av dessa i så fall ska kunna leda till. Med hänsyn till att utredningen samtidigt inte såg något påtagligt behov av att kunna besluta om delvis villkorligt fängelse landade utredningen i att det inte fanns övervägande skäl för att införa en sådan möjligh et.78

Vi kan förvisso instämma i att en möjlighet att besluta att endast en del av ett fängelsestraff ska vara villkorlig kommer att göra systemet mer komplicerat och kan ge upphov till svårigheter och problem av det slag som Påföljdsutredningen pekade på. Dessa är emellertid inte större än att de på ett rimligt sätt kan överbryggas. I det sammanhanget kan också noteras att både den norska och den danska straffeloven medger att endast en del av ett fängelsestraff görs villkorlig samt att även Frivårdskommittén förespråkade en sådan lösning i den variant av det villkorliga fängelsestraffet som kommittén lade fram.79

I det system som vi nu föreslår – och givet dagens förutsättningar – är behovet av att kunna besluta om delvis villkorligt fängelse enligt vår uppfattning dessutom större. Till skillnad från Påföljdsutredningen föreslår vi exempelvis inte att hemarrest eller något liknande ska kunna användas som tilläggssanktion till villkorligt fängelse .80Andra skillnader som kan nämnas är att enligt vårt förslag ska brott av en viss art även fortsättningsvis särbehandlas vid påföljdsbestämningen, hanteringen av återfall vara strängare och betydelsen av billighetsskälen begränsas, bl.a. på det sättet att sådana omständigheter som har att göra med hur den tilltalade skulle drabbas av ett fängelsestraff i anstalt normalt inte alls ska inverka på straffets längd. Av betydelse är också de straffskärpningar som efter det att Påföljdsutredningen lämnade sitt betänkande har skett eller kan förväntas ske – inte minst när det gäller unga lagöverträdare – liksom de straffskärpningar som vi föreslår inom ramen för denna reform. Sammantaget medför dessa förhållanden att det framstår som mer angeläget att systemet förses med en påföljdskonstruktion som kan användas för att undvika oskäliga eller annars oönskade resultat i vissa undantagsfall där både skälen för och emot ett fängelsestraff i anstalt är särskilt starka.

78 Se a. betänkande, s. 251 ff. 79 Se SOU 1981:90 s. 175. Frivårdskommitténs förslag beskrivs närmare i avsnitt 5.4.1. 80 Däremot föreslår vi att övervakningssanktionen ska vara förenad med helghemarrest eller andra liknande inskränkningar av rörelsefriheten om det villkorliga fängelsestraffet är sex månader eller längre, se avsnitt 6.9.12.

Det finns också ett helt annat tillämpningsområde för delvis villkorligt fängelse. Enligt nuvarande 30 kap. 3 § andra stycket får rätten, om det finns särskilda skäl, döma till fängelse för ett eller flera brott samtidigt som den dömer till villkorlig dom eller skyddstillsyn för brottsligheten i övrigt. Syftet bakom regeln är främst att göra det möjligt för domstolen att avstå från att döma ut ett längre fängelsestraff när de skäl som talar för att fängelse ska väljas som påföljd är hänförliga till endast en mindre del av brottsligheten .81Typfallet är när den tilltalade ska dömas dels för ett brott som med hänsyn till dess art påkallar ett kortare fängelsestraff, dels för annan brottslighet som inte ger skäl för en mer ingripande påföljd än villkorlig dom eller skyddstillsyn, men där straffvärdet är högre. Eftersom Påföljdsutredningens förslag innebar att särbehandlingen av vissa brott med hänvisning till deras art skulle upphöra fanns inget behov av en motsvarande bestämmelse. En sådan kan däremot behövas i det system som vi föreslår, där artbrottskonstruktionen ska kvarstå. Närmast till hands ligger då att införa en möjlighet att i berörda fall besluta om delvis villkorligt fängelse.

Mot denna bakgrund föreslår vi att det ska vara möjligt att besluta att endast en del av ett fängelsestraff ska vara villkorlig. I enlighet med vad som anförts ovan bör påföljdskonstruktionen kunna väljas på två – tämligen skilda – grunder, vilka fortsättningsvis kommer att benämnas intresseavvägningsfallen och flerbrottsfallen. Det närmare tillämpningsområdet för vart och ett av dessa fall, och vissa andra frågor som påföljdskonstruktionen aktualiserar, behandlas i det följande.

Intresseavvägningsfallen

Det delvis villkorliga fängelsestraffet bör alltså införas, inte som ett ordinarie steg i en påföljdstrappa, utan huvudsakligen som ett särskilt påföljdsalternativ för sådana fall där det finns tungt vägande skäl för villkorligt fängelse, men ett strängare ingripande krävs med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet. I likhet med vad som gäller vid tillämpningen av bestämmelsen om synnerliga skäl kan det inte komma i fråga att som skäl för villkorligt fängelse beakta sådana negativa följder som mer regelmässigt drabbar den som döms till ett ovillkorligt fängelsestraff. Även här bör

81 Se rättsfallet ”Den verkställda skyddstillsynen II” NJA 2023 s. 323 p. 7.

således krävas att omständigheterna har en viss tyngd för att de ska beaktas. Förutsättningarna för delvis villkorligt fängelse kan därför lämpligen knyta an till de omständigheter som avses i den nämnda bestämmelsen.

Som framgår av avsnitt 6.5.4 innebär bestämmelsen om synnerliga skäl att vissa avvikelser från vad som i strikt mening kan anses som en tillräckligt ingripande reaktion får accepteras om de motstående intressen som föreligger i det enskilda fallet bedöms väga tyngre. Som också framgår av det angivna avsnittet kan dock inte alltför stora avvikelser godtas. Om det föreligger sådana omständigheter som i och för sig skulle kunna uppfylla kravet på synnerliga skäl, men straffets längd, brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet utesluter ett i sin helhet villkorligt fängelsestraff, kan därför i stället delvis villkorligt fängelse övervägas. Med hänsyn till den ytterligare skärpa som tillkommer genom den ovillkorliga delen av straffet, bör tillämpningsområdet för delvis villkorligt fängelse således sträcka sig längre än för villkorligt fängelse med stöd av bestämmelsen om synnerliga skäl. De omständigheter som kan beaktas i de båda fallen blir emellertid desamma. För en närmare beskrivning av dessa omständigheter hänvisas till avsnitt 6.6.4.

Förutom i nyss nämnda situationer bör delvis villkorligt fängelse kunna användas när det förvisso finns omständigheter som talar särskilt för villkorligt fängelse, men dessa inte är fullt så kvalificerade att de kan uppfylla kravet på synnerliga skäl. Fortfarande kan det dock inte handla om annat än sådana undantagsfall där skälen mot ovillkorligt fängelse går utöver de som vanligen kan anföras mot en sådan påföljd. Detta kan i lagtext uttryckas så att andra särskilda

förhållanden talar för ett villkorligt fängelsestraff. Formuleringen är

framför allt avsedd att fånga upp vissa av de fall med yngre lagöverträdare som enligt dagens reglering kan bli föremål för 28:3-fängelse.

Som nämnts ovan har möjligheten att döma yngre lagöverträdare till 28:3-fängelse varit nära kopplad till den särskilt starka presumtion mot fängelse som tidigare gällde för åldersgruppen 18–20 år och som numera är avskaffad. Även vid straffmätningen av allvarliga brott behandlas denna åldersgrupp i dag som andra vuxna lagöverträdare, och i Regeringskansliet bereds för närvarande ett förslag som innebär att detta ska gälla generellt, dvs. oberoende av brottets allvar (se SOU 2024:39). Dessa förändringar talar för att den tilltalades ungdom inte bör kunna utgöra en självständig grund för ett lindrigare in-

gripande, men ökar samtidigt behovet av att kunna differentiera påföljderna för att undvika att förändringarna slår alltför hårt i fall där det knappast är motiverat. Det går inte heller att bortse från att de skäl som i princip alltid kan anföras mot ett fängelsestraff i anstalt är särskilt framträdande när det gäller yngre personer till följd av deras typiskt sett större sanktionskänsligh et.82Därför bör den tilltalades låga ålder – i förening med andra omständigheter som talar i samma riktning – kunna läggas till grund för ett beslut om delvis villkorligt fängelse. Sådana omständigheter skulle exempelvis kunna vara att den unge är en förstagångsförbrytare för vilken ett ovillkorligt fängelsestraff motsvarande hela strafflängden riskerar att rasera en i huvudsak ordnad tillvaro. Tidigare brottslighet, i synnerhet om den begåtts före 18-årsdagen, bör dock inte utesluta delvis villkorligt fängelse om den tilltalades personliga förhållanden i övrigt talar starkt mot ett frihetsberövande. Har den tilltalade tidigare dömts till en ungdomspåföljd av mer ingripande slag bör delvis villkorligt fängelse däremot sällan komma i fråga.

Att den sist diskuterade möjligheten att döma till delvis villkorligt fängelse framför allt tar sikte på yngre lagöverträdare utesluter inte att den används också i andra fall. Om den tilltalade tidigare är ostraffad och hans eller hennes personliga eller andra förhållanden med särskild styrka talar mot ett ovillkorligt (eller för ett villkorligt) fängelsestraff, samtidigt som brottsligheten ligger nära den gräns som normalt utesluter ett villkorligt fängelsestraff och inte präglas av någon särskild förslagenhet eller hänsynslöshet, bör det således finnas utrymme för ett delvis villkorligt fängelsestraff även om personen i fråga är äldre. På det sättet kan det delvis villkorliga fängelsestraffet fungera som ett sätt att göra gränsen för villkorligt fängelse mindre statisk och i någon mån minska den tröskeleffekt som denna oundvikligen ger upphov till.

Liksom 28:3-fängelset bör delvis villkorligt fängelse kunna tillgripas när alternativet är ett inte helt kort ovillkorligt fängelsestraff. När det gäller de övre gränserna bör detta ytterst vara en fråga för rättstillämpningen. I enlighet med vad som anförts ovan kan dock konstateras att delvis villkorligt fängelse bör kunna användas vid längre strafftider än vad bestämmelsen om synnerliga skäl medger under

82 Se bl.a. Brå, Forskning om ålder och brott samt dess betydelse för brottsprevention (rapport 2024:1), s. 69. Jfr även t.ex. SOU 2012:34, band 3, s. 798 f., SOU 2018:85 s. 183 och SOU 2025:11 s. 192.

motsvarande omständigheter. Även här bör utrymmet dessutom påverkas av brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet.

Flerbrottsfallen

Som nämnts ovan har rätten i dag en möjlighet att döma till fängelse för ett eller flera brott samtidigt som den dömer till villkorlig dom eller skyddstillsyn för brottsligheten i övrigt. Förutsättningen är att det finns särskilda skäl för det. (Se 30 kap. 3 § andra stycket brottsbalken.) Som också nämnts ovan är denna möjlighet framför allt avsedd för den situationen att den tilltalade ska dömas dels för ett brott som med hänsyn till dess art påkallar ett kortare fängelsestraff, dels för annan brottslighet som inte ger skäl för en mer ingripande påföljd än villkorlig dom eller skyddstillsyn, men där straffvärdet är högre. Eftersom villkorlig dom och skyddstillsyn enligt vårt förslag ska utmönstras ur påföljdssystemet, bör en reglering införas för att ersätta denna möjlighet.

Med den av oss förordade tillämpningen av artbrottsrekvisitet – som innebär att brottets art inte bör anses påkalla ett ovillkorligt fängelsestraff när straffets längd understiger sex månader – kan det visserligen ifrågasättas om någon sådan reglering är nödvändig. Den angivna sexmånadersgränsen ska dock inte vara lagstadgad, varför det inte kan uteslutas att praxis kommer att utvecklas på ett sådant sätt att en reglering för att hantera den angivna situationen kan komma att behövas. Och även om sexmånadersgränsen tillämpas tämligen strikt kan det uppstå fall där en sådan reglering har sitt tillämpningsområde. Här tänker vi särskilt på den situationen att den tilltalade har gjort sig skyldig dels till brottslighet som med hänsyn till att det rör sig om ett återfall påkallar ett kortare ovillkorligt fängelsestraff, dels till annan brottslighet för vilken påföljden kan stanna vid villkorligt fängelse.

Av dessa skäl bör möjligheten att besluta att en del av ett fängelsestraff ska vara villkorlig kunna användas även när det är fråga om ett gemensamt straff för flera brott och endast något eller några av brotten påkallar ett straff som inte är villkorligt. På liknande sätt som när det gäller 30 kap. 3 § andra stycket brottsbalken bör bestämmelsen endast tillämpas om det eller de brott som påkallar ett ovillkorligt fängelsestraff står för en mindre del av den totala straff-

längden. Det bör alltså inte komma i fråga att mer regelmässigt döma till delvis villkorligt fängelse när brottsligheten innefattar brott som påkallar ovillkorligt fängelse såväl som brott som inte gör det. Vi återkommer till denna fråga nedan i samband med att tidsgränserna för den ovillkorliga delen av straffet diskuteras.

Kort om valet av tilläggssanktion och prövotid vid delvis villkorligt fängelse

Liksom ett fängelsestraff som i sin helhet är villkorligt bör ett delvis villkorligt fängelsestraff som regel förenas med en tilläggssanktion. Några särskilda begränsningar i fråga om vilken sanktion som får väljas bör inte ställas upp, utan både böter, samhällstjänst och övervakning bör kunna komma i fråga. Detta blir således en tydlig skillnad i förhållande till fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, som endast kan dömas ut i kombination med skyddstillsyn. Enligt vår mening finns det inga bärande skäl för att på motsvarande sätt koppla tillämpningsområdet för delvis villkorligt fängelse till övervakningssanktionen. Med hänsyn till att de omständigheter som kan läggas till grund för ett beslut om delvis villkorligt fängelse kan vara av tämligen varierande slag, anser vi det tvärtom vara en fördel om tilläggssanktionen kan differentieras efter vad som är lämpligast i det enskilda fallet. En annan sak är att övervakning många gånger lär anses som den lämpligaste sanktionen i dessa fall. Det gäller särskilt med beaktande av att någon villkorlig frigivning, enligt vad vi konstaterar nedan, inte ska ske från den ovillkorliga delen av straffet. En övervakningssanktion kan således uppfylla det eventuella behov av stöd och kontroll som en övervakning under prövotiden för villkorlig frigivning är avsedd att tillgodose. Valet av tilläggssanktion behandlas mer utförligt i avsnitt 6.8.1–6.8.3.

För straffet bör vidare en prövotid gälla under motsvarande tid som när ett fängelsestraff i sin helhet görs villkorligt. Våra överväganden i fråga om prövotidens längd och startpunkt finns i avsnitt 6.4.5 (se särskilt under rubriken ”Prövotiden vid delvis villkorligt fängelse”).

Om den dömde missköter tilläggssanktionen eller återfaller i brott under prövotiden bör det kunna leda till att beslutet om villkorlighet i aktuell del upphävs. Denna del av straffet får då avtjänas enligt vad som gäller för ovillkorliga straff. I den mån den dömde har fullgjort tilläggssanktionen till någon del bör det tillgodoräknas honom eller

henne på samma sätt som i vanliga fall. Dessa frågor behandlas närmare i avsnitt 6.10 respektive 6.11.

Tidsgränserna för den ovillkorliga delen av straffet

För 28:3-fängelset har den övre tidsgränsen för fängelsestraffet satts till tre månader. När påföljdskombinationen infördes 1980 motiverades gränsen med att någon särreglering när det gäller villkorlig frigivning därmed inte skulle krävas, eftersom den kortaste tid som måste avtjänas i anstalt före villkorlig frigivning i samma lagstiftningsärende också bestämdes till tre månader .83När denna tid senare sänktes till två månader infördes en bestämmelse som uttryckligen undantog 28:3-fängelse från villkorlig frigivn ing.84Därefter har förändringar skett såväl av reglerna om villkorlig frigivning som av grunderna och förutsättningarna för 28:3-fängelse, men tremånadersgränsen har kvarstått oförändrad.

Den nedre tidsgränsen för fängelsestraffet sattes ursprungligen till en månad så att den motsvarade dåvarande fängelseminimum. När fängelseminimum något år senare sänktes till 14 dagar, ändrades även den nedre tidsgränsen för fängelsestraffet enligt 28 kap. 3 § brottsbalken på motsvarande sät t.85

I fråga om delvis villkorligt fängelse anser vi att den ovillkorliga delen av straffet, likt vad som gäller för fängelsestraff enligt 28 kap. 3 §, som lägst bör kunna motsvara fängelseminimum, dvs. en månad enligt vad vi föreslår i avsnitt 7.7.1. Det gäller både i intresseavvägningsfallen och i flerbrottsfallen. Vad den övre gränsen beträffar gör sig i viss mån olika överväganden gällande beroende på vilken grund för delvis villkorligt fängelse som är aktuell.

I intresseavvägningsfallen är delvis villkorligt fängelse avsett för sådana situationer där skälen för villkorligt fängelse är särskilt starka, men där ett strängare ingripande krävs med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet. För att det delvis villkorliga fängelsestraffet ska få den skärpa som krävs för att kunna utgöra ett trovärdigt alternativ till ett i sin helhet ovillkorligt fängelsestraff i dessa fall kan den ovillkorliga delen av straffet inte vara alltför kort. Det gäller särskilt med beaktande av de straff-

83 Se prop. 1978/79 :212 s. 54. 84 Se prop. 1981/82 :153. 85 Se prop. 1980/81:44.

skärpningar som har skett under senare år, inte minst avseende lagöverträdare mellan 18 och 21 år. Detta talar för att gränsen bör sättas högre än den som i dag gäller för 28:3-fängels e.86

Vid utformningen av det delvis villkorliga fängelsestraffet måste hänsyn samtidigt tas till reglerna om villkorlig frigivning. Som vi kommer att utveckla i det följande ska någon villkorlig frigivning inte ske från den ovillkorliga delen av straffet. Det medför samtidigt att maximigränsen för den ovillkorliga delen av straffet inte bör sättas så att verkställighetstiden i anstalt i praktiken kan bli densamma som, eller endast marginellt kortare än, ett i sin helhet ovillkorligt fängelsestraff av samma längd. Detta talar för att den ovillkorliga delen endast bör kunna utgöra en mindre del av den totala strafftiden. Och även oaktat reglerna om villkorlig frigivning bör den ovillkorliga delen av straffet inte vara alltför lång, eftersom syftet med det delvis villkorliga fängelsestraffet i nu diskuterade fall är att undvika en längre anstaltsvistelse när skälen mot en sådan är särskilt starka.

I flerbrottsfallen utgör det delvis villkorliga fängelsestraffet ett avsteg från principen att det vid flerfaldig brottslighet ska göras en gemensam straffmätning. Ett sådant avsteg, som alltså är avsett för sådana fall där endast en del av brottsligheten påkallar ett ovillkorligt fängelsestraff, bör bara komma i fråga om det finns starka skäl för det. Om diskrepansen mellan straffvärdet för den brottslighet som påkallar ovillkorligt fängelse och för den brottslighet som inte gör det är liten kan skälen enligt vår uppfattning inte anses tillräcklig starka. Därför bör den ovillkorliga delen av straffet även i flerbrottsfallen alltid vara förhållandevis kort och endast utgöra en mindre del av den totala strafftiden. Tidsgränsen bör därför kunna sättas på samma sätt som i intresseavvägningsfallen, om än av i huvudsak andra skäl.

Sammantaget leder detta till slutsatsen att den ovillkorliga delen av straffet inte ska få överstiga vare sig sex månader eller en viss del av straffets längd. Denna del kan lämpligen sättas till en tredjedel. Det kan i sammanhanget också noteras att även Danmark har en övre gräns för den ovillkorliga delen av straffet om sex måna der87samt att Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet i sitt betänkande

86 Jfr SOU 2024:48 s. 334. 87 Se straffeloven § 58 första stycket.

(SOU 2024:48) har föreslagit att den övre gränsen för 28:3-fängelse höjs till sex månader .88

Villkorlig frigivning ska inte ske

Som berörts ovan undantogs 28:3-fängelse uttryckligen från villkorlig frigivning genom en lagändring 1982. Vid den tiden var det allmänpreventiva skäl som låg till grund för påföljdskombinationen och det var delvis också med hänvisning till sådana skäl som undantaget från villkorlig frigivning motivera des.89När de allmänpreventiva skälen för påföljdskombinationen slopades genom 1989 års reform behölls dock undantaget från villkorlig frigivning. I lagstiftningsärendet motiverades det med att en annan ordning i vissa fall skulle leda till en kollision mellan kriminalvård i frihet på grund av skyddstillsyn och på grund av villkorlig frigivning samt att fängelsestraffets koppling till skyddstillsynen i 28:3-fallen medför att det inte blir någon straffmätning enligt vanliga grunde r.90

När det gäller delvis villkorligt fängelse talar redan straffets konstruktion för att någon villkorlig frigivning inte bör ske. Till skillnad från 28:3-fängelset är det här nämligen inte fråga om ett separat fängelsestraff, utan om ett och samma straff där endast en mindre del av det avtjänas ovillkorligt. Den ovillkorliga delen av straffet kommer därmed aldrig att nå upp till den strafftid efter vilken villkorlig frigivning tidigast kan ske, dvs. för närvarande två tredjedelar av den totala strafflängden. Med andra ord kommer den ovillkorliga delen av straffet alltid att ha avtjänats innan villkorlig frigivning enligt de vanliga reglerna hade kunnat bli aktuell. Att den dömde inte friges villkorligt i dessa fall skulle därmed inte bli ett undantag från de vanliga reglerna för villkorlig frigivning utan tvärtom en följd av dem.

Vidare gör sig de skäl som anfördes i samband med 1989 års reform till stöd för att 28:3-fängelse bör vara undantaget från villkorlig frigivning i allt väsentligt gällande även i förhållande till delvis villkorligt fängelse. Om villkorlig frigivning skulle ske från den ovillkorliga delen av straffet, skulle den dömde efter avtjänandet således vara underställd prövotid och kriminalvårdsinsatser med anledning

88 Se a. betänkande s. 334. 89Prop. 1981/82:15 s. 7 f. 90 Se SOU 1986:14 s. 96. Att det inte blir någon straffmätning enligt vanliga grunder anfördes för övrigt som argument redan i samband med 1982 års lagändring.

både av den villkorliga frigivningen och den villkorliga delen av fängelsestraffet. Förutom att en sådan ordning framstår som onödig – särskilt i sådana fall då tilläggssanktionen bestämts till övervakning – skulle det medföra komplikationer när det gäller hanteringen av misskötsamhet och återfall .91Såvitt avser intresseavvägningsfallen tillkommer dessutom det skälet att den ovillkorliga delen av straffet inte mäts ut efter vanliga grunder. Åtminstone i dessa fall bör någon villkorlig frigivning därför inte komma i fråga.

När det gäller flerbrottsfallen är förhållandena delvis annorlunda. Då bestäms längden på den ovillkorliga delen av fängelsestraffet för det första utifrån vanliga grunder i det avseende som nu är relevant. För det andra syftar inte möjligheten att besluta om delvis villkorligt fängelse här till att ge påföljden ytterligare skärpa, utan tvärtom till att påföljden inte ska bli opåkallat sträng i förhållande till den brottslighet som är aktuell. Detta talar för att den dömde bör bli villkorligt frigiven från den ovillkorliga delen av straffet i dessa fall.

Å andra sidan kvarstår det faktum att en sådan ordning skulle utgöra en avvikelse från de vanliga reglerna för villkorlig frigivning samt innebära en kollision mellan kriminalvård i frihet på grund av villkorlig frigivning och på grund villkorligt fängelse. Framför allt med hänsyn till de komplikationer i fråga om konsekvenserna vid misskötsamhet och återfall som det sistnämnda förhållandet medför, anser vi även här att skälen mot villkorlig frigivning väger över. Det förhållandet att någon villkorlig frigivning inte sker bör i flerbrottsfallen i stället kunna hanteras genom att domstolen tar skälig hänsyn till detta när längden på den ovillkorliga delen av straffet bestäms.

Villkorlig frigivning ska följaktligen inte ske från den ovillkorliga delen av straffet, vare sig i intresseavvägningsfallen eller i flerbrottsfallen. Eftersom detta, som anförts ovan, följer redan av de vanliga reglerna för villkorlig frigivning krävs inte något särskilt undantag för dessa fall. Som framgår av avsnitt 6.5.1 bör det dock i bestämmelsen gällande villkorlig frigivning vid verkställighet av flera fängelsestraff förtydligas att tid för fängelse som verkställs efter en dom där rätten har beslutat att en del av straffet ska vara villkorlig inte ska räknas in i den sammanlagda strafftiden. Som också påpekats i det nyss nämnda avsnittet gäller det dock inte i den situationen att beslutet om villkorlighet i den andra delen har upphävts, eftersom straffet då är ovillkorligt i dess helhet. I den situationen ska alltså hela strafftiden

91 Jfr SOU 2024:48 s. 334.

beaktas, varvid den del som redan från början var ovillkorlig då kan ha avtjänats tidigare.

Den ovillkorliga delen av straffet ska kunna verkställas genom IÖV

Som beskrivits i avsnitt 5.2.2 kan ett fängelsestraff på högst sex månader under vissa förutsättningar verkställas genom intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖV), s.k. fotboja. IÖV är alltså inte en självständig påföljd, utan en verkställighetsform av fängelse som kan beslutas av Kriminalvården. Som framgår av våra överväganden i avsnitt 6.4.2 anser vi att IÖV även fortsättningsvis bör vara en verkställighetsform av (ovillkorligt) fängelse.

När IÖV infördes som försöksverksamhet 1994 undantogs fängelse som dömts ut med stöd av 28 kap. 3 § brottsbalken från verkställighetsformens tillämpningsområde. Några särskilda skäl för det angavs inte.92Undantaget behölls sedan när verkställighetsformen permanentades och har därefter kvarstått, till synes utan att frågan har omprövats.

IÖV infördes i syfte att hitta en form för den straffrättsliga reaktionen som är i princip lika ingripande som verkställighet i anstalt, men som inte är förknippad med de risker för negativa effekter avseende den enskildes utveckling som ett fängelsestraff kan medföra .93Institutet vann bred acceptans, har successivt fått ett utvidgat tillämpningsområde och är i dag väl etablerad som verkställighetsform. IÖV har således godtagits som ett tillräckligt ingripande alternativ till fängelse i anstalt – eller med andra ord till ovillkorligt fängelse – på straffnivåer upp till sex månader. Några övertygande skäl till att IÖV inte skulle kunna utgöra ett sådant alternativ när det handlar om en upp till sex månader lång ovillkorlig del av ett fängelsestraff är svåra att se. Till detta kan läggas att IÖV framstår som en särskilt lämplig verkställighetsform just vid delvis villkorligt fängelse, eftersom påföljdsalternativet företrädesvis aktualiseras i fall där de negativa effekterna av ett fängelsestraff i anstalt har bedömts som särskilt påtagliga.

Det kan i sammanhanget uppmärksammas att erfarenheterna av verkställighet med IÖV över lag har varit goda och att verkställig-

92 Se Ds 1993:100 och prop. 1993/94:184. 93 Se a. prop. s. 1.

hetsformen är förenad med en lägre återfallsfrekvens än fängelsestraff som avtjänas i anstalt (se avsnitt 5.2.2 under rubriken ”Verkställighet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll”). Samtidigt frigör den platser i anstalt som kan användas till mer angelägna fall. Från skyddssynpunkt framstår IÖV således som ett ändamålsenligt och effektivt alternativ till fängelse i anstalt. Numera kan skyddsaspekter och brottsofferhänsyn därtill beaktas vid utformningen av verkställighetens innehåll. I syfte att stärka samhällsskyddet, minska risken för återfall i brott och skydda brottsoffer har Kriminalvården således getts en möjlighet att vid verkställighet med IÖV besluta särskilda föreskrifter om vistelseförb ud.94 Brottsofferhänsyn kan därtill beaktas vid bedömningen av om IÖV överhuvudtaget ska b eviljas.95

Enligt vår mening får straffet alltså en tillräcklig skärpa även om den ovillkorliga delen av ett delvis villkorligt fängelsestraff verkställs med IÖV, samtidigt som inte obetydliga fördelar står att vinna med en sådan ordning. Vi föreslår därför att den ovillkorliga delen av ett sådant straff ska kunna avtjänas med IÖV. 1 § IÖVL bör följaktligen ändras i enlighet härmed.

6.7. Tilläggssanktionerna till villkorligt fängelse

6.7.1. Allmänt om tilläggssanktionerna

Förslag: Villkorligt fängelse ska som huvudregel förenas med

dagsböter, samhällstjänst eller övervakning.

Bedömning: Systemet bör utformas utifrån att samhällstjänst

och övervakning är att anse som mer ingripande tilläggssanktioner än böter samt att samhällstjänst och övervakning är att anse som likställda i ingripandegrad.

94 Se prop. 2021/22:196. 95 För vidare läsning om förutsättningarna för och innehållet i IÖV hänvisas till avsnitt 5.2.2. under rubriken ”Verkställighet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll”.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Dagsböter bör anses som den minst ingripande tilläggssanktionen

Som framgår av avsnitt 6.3 har vi gjort bedömningen att villkorlig dom och skyddstillsyn bör utmönstras ur påföljdssystemet. Flera av de inslag som dessa påföljder inrymmer bör i stället inordnas som tilläggssanktioner till villkorligt fängelse.

Vid utformningen av det nya systemet kan det finnas anledning att göra en rangordning av tilläggssanktionernas ingripandegrad, med utgångspunkt i hur mycket de – typiskt sett – kan antas inverka på den dömdes normala livsföring. I det nuvarande påföljdssystemet är böter en mindre ingripande påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. Villkorlig dom eller skyddstillsyn som har förenats med dagsböter är i sin tur mindre ingripande än om samma påföljd hade förenats med samhällstjänst. Vår uppfattning är att denna rangordning även i ett system med villkorligt fängelse bör behållas, på så sätt att böter bör betraktas som den minst ingripande tilläggssanktionen. I likhet med vad som i dag gäller beträffande villkorlig dom eller skyddstillsyn som förenas med böter är dagsböter den bötesform som bör komma i fråga. Dagsböter som tilläggssanktion behandlas närmare i avsnitt 6.7.2 och verkställighet av en sådan sanktion i avsnitt 6.7.3.

Samhällstjänst och övervakning bör anses likställda i ingripandegrad

Om villkorligt fängelse med dagsböter inte är tillräckligt ingripande bör en strängare tilläggssanktion kunna väljas. Vi har funnit att den tilltalade i ett sådant fall bör kunna åläggas en skyldighet att under ett visst antal timmar i huvudsak utföra oavlönat arbete. En sådan tilläggssanktion bör benämnas samhällstjänst och kommer till stor del att likna en föreskrift om samhällstjänst vid villkorlig dom eller skyddstillsyn enligt dagens reglering. Samhällstjänst som tilläggssanktion kommer även uppvisa likheter med påföljden ungdomstjänst. Innebörden av en samhällstjänstsanktion behandlar vi närmare i avsnitt 6.7.4 och verkställighet av en sådan sanktion i avsnitt 6.9. Redan här kan vi dock konstatera att samhällstjänst i vissa fall kan vara en mindre lämplig tilläggssanktion med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden. Det gäller exempelvis om den tilltalade saknar arbetsförmåga till följd av sjukdom eller har ett aktivt missbruk som

gör att han eller hon bedöms sakna förutsättningar att genomföra samhällstjänst. Enligt vårt förslag ska samhällstjänst inte få väljas som tilläggssanktion om en sådan sanktion är olämplig för den tilltalade. Även bortsett från fall där samhällstjänst framstår som olämpligt kan omständigheterna vara sådana att en sanktion som mer är inriktad på stöd eller kontroll är att föredra. Vår bedömning är att en sådan tilläggssanktion bör benämnas övervakning. Övervakningssanktionens innehåll bör i princip motsvara innehållet i en skyddstillsyn enligt den nuvarande ordningen. Till skillnad från vad som nu gäller, i förhållandet mellan en villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst och en skyddstillsyn utan en sådan föreskrift, bör dock övervakning och samhällstjänst betraktas som likställda i ingripandegrad. Som vi återkommer till i avsnitt 6.9 kommer övervakning som tilläggssanktion i större utsträckning än dagens skyddstillsyn vara differentierad i förhållande till brottets allvar. Detta genom att den som fått en övervakningssanktion, om det villkorliga fängelsestraffet är sex månader eller längre, som utgångspunkt också ska vara föremål för s.k. helghemarrest eller andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten. En annan skillnad i förhållande till dagens skyddstillsyn är att särskilda förskrifter endast ska kunna beslutas av Kriminalvården och alltså inte av domstolen i brottmålet. Vidare innebär vårt förslag att samhällstjänst och övervakning görs utbytbara på så sätt att Kriminalvården i vissa fall kan besluta att en utdömd samhällstjänstsanktion ska ersättas av att den dömde ställs under övervakning. Innebörden av övervakning som tilläggssanktion beskrivs närmare i avsnitt 6.7.5 och verkställighet av en sådan sanktion i avsnitt 6.9.

Valet mellan samhällstjänst och övervakning bör göras av domstol

Med utgångspunkten att samhällstjänst och övervakning är likställda i ingripandegrad och i viss mån utbytbara – samt mot bakgrund av att det är Kriminalvården och inte domstolen i brottmålet som ska besluta om särskilda föreskrifter vid övervakning – hade det kunnat övervägas om det helt skulle överlåtas åt Kriminalvården att besluta om innehållet i en tilläggssanktion som inte utgörs av dagsböter. En sådan reglering skulle ligga väl i linje med vår tidigare redovisade uppfattning att frågor som har att göra med den tilltalades personliga förhållanden lämpar sig bättre för att avgöras av Kriminalvården på

verkställighetsstadiet än av domstolen i brottmålsprocessen. Kriminalvården skulle då inte behöva utföra en personutredning förrän det står klart att den tilltalade döms till villkorligt fängelse med en strängare tilläggssanktion än böter. En sådan tilläggssanktion skulle exempelvis kunna benämnas ”frivårdssanktion”. Med en ordning av det slaget skulle beslutsunderlaget kunna bli mera fullständigt och brottmålsprocessen inte tyngas av frågor som har att göra med den tilltalades personliga förhållanden. Som nämnts i bl.a. avsnitt 6.4.4 kan en minskad betydelse av sådana förhållanden på domsnivå bidra till att principerna om proportionalitet och ekvivalens kan upprätthållas vid påföljdsbestämningen.

Även med hänsyn till de nu redovisade argumenten har vi funnit att beslutanderätten avseende innehållet i en tilläggssanktion som ska verkställas i Kriminalvårdens regi inte helt bör överlåtas till myndigheten själv. Enligt vår uppfattning finns det nämligen tydliga fördelar med att i vart fall huvudinriktningen för sanktionens innehåll beslutas på domsnivå. En sådan ordning medför för det första att innebörden av det villkorliga fängelsestraffet kan bli mer begriplig och förutsebar för den dömde och även för eventuella brottsoffer och människor i allmänhet. För det andra är det, med hänsyn till Sveriges åtaganden enligt olika internationella konventioner med förbud mot tvångsarbete, en fördel att samhällstjänstsanktion beslutas just av domstol (jfr avsnitt 6.7.4). Att det redan på domsnivå görs skillnad mellan samhällstjänst och övervakning kan dessutom, för det tredje, medföra att tillämpningsområdet för villkorligt fängelse kan utsträckas på ett sätt som vi bedömer önskvärt. Det sammanhänger med vårt förslag att ett villkorligt fängelsestraff ska kunna förenas med mer än en tilläggssanktion om det i vissa situationer behövs för att skärpa ingripandegraden. Kombinationsmöjligheten – som alltså kan avse bl.a. samhällstjänst och övervakning – medför att villkorligt fängelse kan användas i fall där straffet annars hade behövt vara ovillkorligt och motverkar på så sätt tröskeleffekter i systemet. En ändamålsenlig användning av kombinationer på domsnivå förutsätter, enligt vår uppfattning, att det redan på den nivån finns en uppdelning inte bara mellan dagsböter som tilläggssanktion och en tilläggssanktion som verkställs i Kriminalvårdens regi, utan också att det görs en åtskillnad mellan samhällstjänst och övervakning. Att kombinationsmöjligheten i stället skulle innebära att domstolen som tilläggssanktion beslutar om ”dubbel frivårdssanktion” eller liknande bedömer vi inte som

lämpligt. Inte heller framstår det som en lämplig ordning att domstolen skulle ha möjlighet att välja om den själv ska bestämma tilläggssanktionen eller överlämna den frågan till Kriminalvården.

I avsnitt 6.8 behandlar vi frågan om hur domstolen ska välja tilläggssanktion.

6.7.2. Dagsböter som tilläggssanktion

Förslag: Villkorligt fängelse får förenas med en skyldighet att

betala dagsböter. Antalet dagsböter ska bestämmas till lägst 30 och högst 200.

Skälen för vårt förslag

Allmänt om dagsböter som tilläggssanktion

Som framgått av det föregående avsnittet innebär vårt förslag att dagsböter ska vara den minst ingripande tilläggssanktionen. En sådan sanktion får väljas om den kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet (se vidare avsnitt 6.8.1).

Till skillnad från vad som gäller i dag när villkorlig dom eller skyddstillsyn förenas med dagsböter kommer dagsböter som utgör tilläggssanktion till villkorligt fängelse inte vara ett självständigt straff. Om den dömde inte betalar böterna kan han eller hon under vissa omständigheter i stället åläggas en annan tilläggssanktion och om inte heller den nya sanktionen fullgörs kan det villkorliga fängelsestraffet behöva avtjänas enligt vad som gäller för ovillkorliga fängelsestraff (se vidare avsnitt 6.10). Vid beslut om en ny tilläggssanktion kommer skyldigheten att betala böterna försvinna. Vidare kommer rätten vid upphävande av beslut om att fängelsestraffet ska vara villkorligt ha att beakta om en del av böterna har betalats.

I det nuvarande påföljdssystemet kan villkorlig dom med dagsböter användas vid straffmätningsvärden på uppemot ett år. Av avsnitt 6.6 framgår att vi inte föreslår någon lagstadgad gräns för hur långa fängelsestraff som kan förklaras villkorliga, men att vår uppfattning är att det endast undantagsvis bör bli aktuellt vid straff som uppgår till ett år eller mer. Vi har övervägt om det finns anledning att be-

gränsa användningen av dagsböter som tilläggssanktion till villkorliga fängelsestraff som understiger en viss längd som är kortare än elva månader. En sådan begränsning skulle ligga väl i linje med att dagsböter som tilläggssanktion ska anses som mindre ingripande än samhällstjänst och övervakning. Begränsningen skulle kunna tydliggöra att svårare brott möts av strängare reaktioner än brott som är mindre allvarliga och på sätt stärkta proportionalitetsprincipens genomslag. Den skulle också kunna innebära att tröskeln mellan villkorligt och ovillkorligt fängelse minskar.

Att begränsa användningen av dagsböter som tilläggssanktion till en viss strafflängd som understiger elva månader skulle samtidigt medföra att vägen till ovillkorligt fängelse kan bli väl kort vid återfall i brott, om den tilltalade tidigare har dömts till villkorligt fängelse som på grund av straffets längd förenats med en strängare tilläggssanktion än böter. Vidare måste frågan om en begränsning ses i ljuset av att straffnivåerna för många brott kan förväntas höjas till följd av de ändringar av straffskalorna och reglerna för straffmätningen som vi föreslår. Det måste också beaktas att villkorligt fängelse i sig kommer vara en strängare påföljd än dagens villkorliga dom, eftersom det döms ut ett fängelsestraff, om än villkorligt. De nämnda förhållandena talar för att det även fortsättningsvis bör kunna ske en förhållandevis långtgående privilegiering av förstagångsförbrytare.

Vid en samlad bedömning har vi stannat för att användningen av dagsböter som tilläggssanktion inte bör begränsas till villkorliga fängelsestraff som understiger en viss längd som är kortare än elva månader. Om varken brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet påkallar en strängare sanktion ska alltså dagsböter i de flesta fall kunna väljas som tilläggssanktion om det i och för sig finns förutsättningar för villkorligt fängelse. När det undantagsvis, på grund av synnerliga skäl, beslutas att ett fängelsestraff ska vara villkorligt trots att straffet uppgår till eller överstiger ett år krävs det emellertid som utgångspunkt att en strängare tilläggssanktion väljs (se avsnitt 6.6.4).

Villkorligt fängelse bör kunna förenas med skyldighet att betala lägst 30 och högst 200 dagsböter

Den grundläggande konstruktionen att ett visst antal dagsböter ska bestämmas och varje dagsbot fastställas till ett visst belopp i kronor bör gälla också när dagsböter används som tilläggssanktion till villkorligt fängelse. Vidare bör beräkningen av dagsbotsbeloppet inte skilja sig från den beräkning som ska göras när dagsböter döms ut som ett självständigt straff (25 kap. 2 § andra stycket brottsbalken).

Enligt den nuvarande regleringen kan villkorlig dom och skyddstillsyn förenas med mellan 30 och 200 dagsböter. Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet föreslår i sitt betänkande (SOU 2024:48) att maximiantalet ska höjas till 250. Förslaget i den delen är en följd av att den nämnda utredningen föreslår att allmänt fängelseminimum ska höjas från 14 dagar till en månad samt att allmänt bötesmaximum därav ska höjas för att minska den lucka som annars anges kunna uppstå i straffmätningen mellan böter och fängelse. När det gäller bötesstraff i kombination med villkorlig dom anges i det nämnda betänkandet att höjningen är avsedd att utöka tillämpningsområdet för villkorlig dom något eftersom det tillgängliga utrymmet för påföljdsalternativet ökar i och med att det blir möjligt att döma ut ett högre bötesstraff i kombination med villkorlig dom.96

Som framgår av avsnitt 7.7.1 föreslår även vi att allmänt fängelseminimum höjs till en månad. Vi föreslår däremot inte någon höjning av allmänt bötesmaximum, eftersom de nuvarande nivåerna för antalet dagsböter som kan dömas ut framstår som väl avvägda även i det reformerade påföljdssystem som vi föreslår. Vidare har vi funnit att inte heller bötesmaximum när böter används som gemensamt straff för flera brott bör ändras (se avsnitt 10.8.8). Således är vår uppfattning att antalet dagsböter fortfarande ska kunna bestämmas till högst 150 vid enstaka brott och högst 200 vid flerfaldig brottslighet.

Som framgått i det föregående är tillämpningsområdet för villkorligt fängelse med dagsböter – sett till straffmätningsvärdet – tänkt att i huvudsak motsvara tillämpningsområdet för villkorlig dom och dagsböter. Visserligen kommer det i undantagsfall, om det finns synnerliga skäl, kunna beslutas att ett fängelsestraff ska vara villkorligt trots att straffet uppgår till eller överstiger ett år. Som vi har nämnt ovan kommer det dock i en sådan situation som utgångspunkt krävas

96 Se SOU 2024:48 s. 512 och 963.

att straffet förenas med en tilläggssanktion som är mer ingripande än dagsböter.

Mot den angivna bakgrunden har vi funnit att villkorligt fängelse – i likhet med vad som i dag gäller vid villkorlig dom – bör kunna förenas med skyldighet att betala lägst 30 och högst 200 dagsböter.

För det fall att regeringen väljer att gå vidare med det nämnda förslaget i SOU 2024:48 om att allmänt bötesmaximum ska höjas till 250, kan det emellertid finnas anledning att överväga motsvarande höjning av det maximala antalet dagsböter som villkorligt fängelse kan förenas med.

Hur antalet dagsböter bör bestämmas

Som framgår av avsnitt 5.2.2 fastställs ofta antalet dagsböter vid villkorlig dom med utgångspunkt i brottslighetens straffmätningsvärde och med beaktande även av dess art. I den juridiska litteraturen har olika modeller för bestämmande av antalet dagsböter, beroende på brottets art i det enskilda fallet, presentera ts.97Dessa tabeller har fått stort genomslag i praktiken. När det gäller brott som inte är av sådan art att det finns skäl för fängelse utgår tabellerna från att det lägsta antalet dagsböter (30) används vid straffmätningsvärden som motsvarar 14 dagars fängelse och det högsta antalet (200) vid straffmätningsvärden som motsvarar elva månaders fängelse. Tabellerna utgår också från att det snabbare blir aktuellt med ett betydligt högre antal dagsböter vid artbrott än vad som är fallet vid brott som inte är artbrott. Det innebär att brottets straffmätningsvärde inte är ensamt avgörande, utan att antalet dagsböter bestäms på olika sätt för brott med samma straffmätningsvärde, beroende på hur starkt brottets art gör sig gällande.

Som beskrivs närmare i avsnitt 6.6.2 föreslår vi att domstolen vid straff som är kortare än sex månader ska kunna beakta brottslighetens art genom valet av en strängare tilläggssanktion. Är straffet sex månader eller längre bör som regel ett ovillkorligt fängelsestraff dömas ut om brottsligheten är av sådan art att den minskar utrymmet för en privilegiering. Förslaget bygger på en förändrad syn på artbrott där brottets ”artkaraktär” i högre grad ses som en antingen-eller-fråga än en egenskap som kan mätas och graderas. Om domstolen finner

97 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 535 ff.

att brottsligheten är av sådan art att den minskar utrymmet för en privilegiering bör villkorligt fängelse endast dömas ut om straffet understiger sex månader och under förutsättning att samhällstjänst eller övervakning väljs som tilläggssanktion. En följd av förslaget är alltså att villkorligt fängelse med endast dagsböter som tilläggssanktion inte kommer vara aktuellt vid brott som anses vara av ovan angiven art och att någon särskild bedömning av brottets ”artvärde” i princip inte ska göras. På så sätt kommer brottslighetens art att påverka valet av påföljd i vid mening, men däremot inte ingripandegraden i den valda påföljden. Mot den bakgrunden bör antalet dagsböter uteslutande fastställas efter det villkorliga fängelsestraffets längd.

Förhållandet mellan antalet dagsböter och strafflängden bör enligt vår uppfattning inte regleras i lag. När antalet ska bestämmas bör nuvarande praxis avseende antal dagsböter vid villkorlig dom för icke artbrott kunna tjäna som utgångspunkt, samtidigt som vissa justeringar får göras med anledning av att allmänt fängelseminimum höjs till en månad (se vidare författningskommentaren till 27 kap. 1 § brottsbalken). Hur många dagsböter som ska dömas ut i de fall där straffet, för att ingripandegraden ska skärpas, förenas med mer än en tilläggssanktion får avgöras av domstolen efter vad som är skäligt i det enskilda fallet.

Om dagsböter undantagsvis väljs som tilläggssanktion vid delvis villkorligt fängelse (jfr avsnitt 6.6.5) bör antalet dagsböter bestämmas efter längden av straffet i den del som det förklaras villkorligt.

Särskilt om beaktande av ett frihetsberövande när antalet dagsböter bestäms

En särskild fråga är om det förhållandet att den tilltalade varit frihetsberövad med anledning av misstanke om brott som prövats i målet eller som påföljden avser bör kunna inverka på hur antalet dagsböter som ett villkorligt fängelsestraff ska förenas med bestäms.

I det nuvarande påföljdssystemet kan ett sådant frihetsberövande – både när det gäller böter som självständig påföljd och som tilläggspåföljd till villkorlig dom – ha betydelse för om, eller i vilken utsträckning, den tilltalade ska åläggas böter. Av 3 § andra stycket lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande (tillgodoräknandelagen) framgår att rätten när den dömer till böter, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning får besluta att påföljden

ska anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet. Enligt rättsfallet ”Dagsböter och frihetsberövande” NJA 1989 s. 12, som gällde motsvarande bestämmelse i den numera upphävda 33 kap. 6 § brottsbalken, bör som ett riktmärke kunna gälla att ett dygns frihetsberövande motsvarar tio dagsböter. Har böter dömts ut i förening med annan påföljd ska dessa däremot normalt inte anses verkställda med stöd av den nu behandlade bestämmelsen, utan avräkning sker i stället för det fall påföljden undanröjs .98Om påföljden bestämts till villkorlig dom kan rätten emellertid avstå från att förena domen med böter med stöd av 30 kap. 8 § brottsbalken eller bestämma dagsböterna till ett lägre antal än annars. Det senare följer dock inte av någon särskild bestämmelse, utan av det förhållandet att bötesstraff som tillägg till villkorlig dom tillämpas oberoende av straffskalan för det aktuella brottet och – liksom den villkorliga domen som sådan – i princip inte ger uttryck för någon straffmätning, även om antalet dagsböter i praktiken normalt bestäms med utgångspunkt i brottets svårhet (jfr avsnitt 6.8. 3).99På motsvarande sätt bör det vara möjligt att förena ett villkorligt fängelsestraff med ett lägre antal dagsböter på grund av att den tilltalade varit frihetsberövad med anledning av brott som prövats i målet eller som påföljden avser, i den mening som avses i 2 § tillgodoräknandelagen. I likhet med vad som gäller för dagsböter som tilläggspåföljd till villkorlig dom kräver detta ingen särskild lagreglering, utan följer av motsvarande förhållanden som i dessa fall. Det riktmärke som i dag tillämpas vid bedömningen av om ett bötesstraff ska anses helt eller delvis verkställt genom frihetsberövandet enligt 3 § andra stycket tillgodoräknandelagen bör kunna användas även i detta sammanhang. Ett dygns frihetsberövande bör således kunna ge ett avdrag med tio dagsböter.

Frågan om domstolen helt bör kunna avstå från att förena ett villkorligt fängelsestraff med dagsböter med anledning av ett frihetsberövande behandlas i avsnitt 6.8.3.

Det bör framhållas att om ett frihetsberövande redan har åberopats som skäl för att helt eller delvis göra straffet villkorligt (jfr avsnitt 6.6.4 och 6.6.5) bör det inte också beaktas när antalet dagsböter bestäms. Detsamma gäller om ett frihetsberövande medför att dagsböter väljs som tilläggssanktion, trots att en sådan sanktion inte kan

98 Jfr NJA II 1973 s. 220. 99 Jfr Borgeke & Forsgren, a.a., s. 535 f. och Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 30 kap. 8 §.

anses tillräckligt ingripande (jfr avsnitt 6.8.3 och 28 kap. 19 § brottsbalken i författningsförslaget).

Om beslutet om villkorlighet senare upphävs innebär däremot inte det förhållandet att domstolen har beaktat ett frihetsberövande vid bestämmande av antalet dagsböter att den dömde kan sägas redan ha tillgodoräknats tiden för frihetsberövandet som verkställighet av fängelsestraffet (jfr 2 § andra stycket tillgodoräknandelagen).

6.7.3. Verkställighet av dagsböter som tilläggssanktion

Förslag: Dagsböter som utgör tilläggssanktion till villkorligt

fängelse ska verkställas enligt bötesverkställighetslagen (1979:189). Den femåriga preskriptionstiden för böter ska omfatta även sådana böter som dömts ut som tilläggssanktion till villkorligt fängelse.

Böterna ska dock inte kunna förvandlas till fängelse på samma sätt som fristående bötesstraff. Nödvändiga följdändringar görs därför i 22 § bötesverkställighetslagen. I den paragrafen görs även mindre ändringar av språklig och redaktionell natur. Med anledning av införandet av ett system med villkorligt fängelse görs också nödvändiga följdändringar i 15 § bötesverkställighetslagen.

Skälen för vårt förslag

Dagsböter som tilläggssanktion är en del av det villkorliga fängelsestraffet

Enligt den nuvarande regleringen hör dagsböter som döms ut i förening med villkorlig dom eller skyddstillsyn inte till den dömdes åligganden enligt de sistnämnda påföljderna, utan betraktas som ett självständigt straff. Underlåtenhet att betala böterna i sådana fall kan därför inte leda till undanröjande av den villkorliga domen eller skyddstillsynen. Verkställigheten av sådana bötesstraff följer i stället helt bestämmelserna i bötesverkställighetslagen. Det innebär att den dömde, om han eller hon inte frivilligt betalar det bötesbelopp som dömts ut, blir föremål för indrivning. Om inte heller indrivning leder till full betalning kan böterna förvandlas till fängelse, om förutsättningarna i 15 § bötesverkställighetslagen är uppfyllda.

Dagsböter som tilläggssanktion till villkorligt fängelse enligt vårt förslag bör däremot betraktas som en del av det villkorliga fängelsestraffet. Eftersom villkorligheten förutsätter bl.a. fullgörande av den utdömda tilläggssanktionen framstår det också som naturligt att underlåtenhet att betala böter som tilläggssanktion i förlängningen kan leda till att det utdömda fängelsestraffet måste avtjänas ovillkorligt.

Tilläggssanktionen bör i första hand verkställas genom uppbörd och indrivning

Att dagsböter som tilläggssanktion till villkorligt fängelse är en del av det villkorliga fängelsestraffet talar för att en sådan sanktion i verkställighetshänseende inte fullt ut bör likställas med böter som döms ut som självständig påföljd.

Samtidigt bör det beaktas att böter kan drivas in tvångsvis och att det finns ett exekutionsväsende som har till uppgift att säkerställa verkställigheten av bötesstraff när det finns tillgångar att betala dem med. Den ordningen möjliggör också nedläggning av bötesverkställigheten i vissa fall där det finns särskilda skäl av social natur (jfr 12 § bötesverkställighetslagen), vilket framstår som önskvärt även i det system som vi föreslår. Mot denna bakgrund – och för att inte systemet onödigtvis ska kompliceras – har vi funnit att verkställighet av böter som utgör tilläggssanktion till villkorligt fängelse i första hand bör hanteras enligt den ordning för uppbörd och indrivning som gäller för självständiga bötesstraff. Vi föreslår därför att det i den inledande paragrafen i lagen om villkorligt fängelse anges att bestämmelser om verkställighet av dagsböter som tilläggssanktion till villkorligt fängelse finns i bötesverkställighetslagen. Vidare föreslår vi att det görs ett tillägg i 35 kap. 7 § brottsbalken som innebär att den femåriga preskriptionstiden för böter även gäller sådana böter som dömts ut som tilläggssanktion till villkorligt fängelse. Om böterna inte undanröjs och ersätts av en annan tilläggssanktion enligt vad vi föreslår i avsnitt 6.10.1 ska alltså indrivningsåtgärder kunna fortgå som längst till dess att fem år har förflutit sedan det villkorliga fängelsestraffet fick laga kraft.

Böterna bör dock inte kunna förvandlas till fängelse på samma sätt som fristående bötesstraff

Även om utgångspunkten alltså ska vara att böterna verkställs enligt bötesverkställighetslagen har vi – som utvecklas närmare i avsnitt 6.10.1 – funnit att bristande betalning i vissa fall bör kunna leda till att böterna undanröjs och den dömde åläggs en annan tilläggssanktion. Böterna ska däremot inte kunna förvandlas till fängelse på samma sätt som fristående bötesstraff. Vi föreslår att detta tydliggörs dels i 25 kap. 8 § brottsbalken genom att det förs in ett nytt tredje stycke i paragrafen som erinrar om att det i 27 kap. 4 § finns särskilda bestämmelser om undanröjande av böter som dömts ut som tilläggssanktion till ett villkorligt fängelsestraff, dels i 22 § bötesverkställighetslagen genom att det anges att böter som utgör tilläggssanktion till villkorligt fängelse inte får förvandlas. I den sistnämnda paragrafen görs även mindre ändringar av språklig och redaktionell natur.

Som en följd av vårt förslag om införande av ett system med villkorligt fängelse föreslår vi också att det i 15 § första stycket bötesverkställighetslagen tydliggörs att bötesförvandling innebär att böter förvandlas till fängelse som inte är villkorligt.

6.7.4. Samhällstjänst som tilläggssanktion

Förslag: Villkorligt fängelse får förenas med skyldighet att utföra

samhällstjänst i lägst 40 och högst 300 timmar.

Bedömning: Någon form av lämplighetskrav bör gälla, men sam-

tycke från den tilltalades sida bör inte i sig vara en förutsättning för samhällstjänst som tilläggssanktion.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Antalet timmar samhällstjänst

Som vi har beskrivit i avsnitt 5.2.2 kan innehållet i en villkorlig dom eller en skyddstillsyn enligt den nuvarande regleringen skärpas genom att påföljden förenas med en föreskrift om samhällstjänst. En sådan föreskrift innebär skyldighet för den dömde att utföra oavlönat

arbete under viss tid, lägst 40 och högst 240 timmar, och förutsätter att den tilltalade samtycker till att påföljden förenas med en sådan föreskrift. Därutöver krävs att en föreskrift om samhällstjänst är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter.

Tillämpningsområdet för samhällstjänst omfattar i dag fall där påföljden annars skulle ha bestämts till fängelse på grund av brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet. Samtidigt förutsätts i allmänhet att straffmätningsvärdet understiger ett år. När det är brottslighetens art som talar för fängelse anses den gränsen sänkas till sex månader eller lägre, beroende på hur högt det s.k. artvärdet är.100När rätten meddelar föreskrift om samhällstjänst ska den ange i domslutet hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd. Enligt praxis bestäms antalet timmar samhällstjänst i allmänhet efter det alternativa fängelsestraffets längd. Det förhållandet att villkorlig dom i praktiken är en mindre ingripande påföljd än skyddstillsyn har dock medfört att antalet timmar i allmänhet sätts något högre vid villkorlig dom. Som framgår av avsnitt 5.2.2 (tabell 5.1) har således ett alternativstraff på en månads fängelse kommit att motsvaras av 40 timmar samhällstjänst vid skyddstillsyn och 50 timmar samhällstjänst vid villkorlig dom. Det maximala antalet timmar samhällstjänst (240) döms ut om alternativstraffet är tio eller elva månader vid villkorlig dom och om alternativstraffet är elva månader vid skyddstillsyn.

Enligt vårt förslag ska samhällstjänst kunna användas som tilläggssanktion till villkorligt fängelse om det med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet inte är tillräckligt att straffet förenas med dagsböter. För artbrott ska dock som regel ett ovillkorligt fängelsestraff dömas ut om straffet är sex månader eller längre. I övrigt utgår förslaget från att villkorligt fängelse i sig endast undantagsvis bör kunna bli aktuellt vid straff som uppgår till eller överstiger ett år. Tillämpningsområdet för samhällstjänst i det nya systemet kommer alltså i första hand att omfatta dels fall där brottets art talar mot en privilegiering av den tilltalade men straffet understiger sex månader, dels fall där den tilltalades tidigare brottslighet talar mot en sådan privilegiering men straffet understiger ett år. Enligt vårt förslag ska dock villkorligt fängelse i undantagsfall – om det finns synnerliga skäl – kunna bli aktuellt även om straffet är ett år eller längre. Det gäller särskilt om den dömde ska verkställa

100 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 517 ff.

en del av straffet enligt vad som gäller för fängelsestraff som inte är villkorliga (delvis villkorligt fängelse). Avsikten är att samhällstjänst ska kunna användas också i sådana undantagssituationer där villkorligt fängelse döms ut trots att straffet inte understiger ett år. Detta talar för att det maximala antalet timmar samhällstjänst som villkorligt fängelse kan förenas med bör vara högre än det maximala antalet timmar samhällstjänst vid villkorlig dom och skyddstillsyn.

Som framgått av avsnitt 5.2.2 var såväl frivårdshandläggare som kontaktpersoner som intervjuades i Brås studie om samhällstjänst som presenterades 2012 (Brå rapport 2012:4) i princip positiva till att utöka samhällstjänstens längd. Frivårdshandläggarna var dock tveksamma till hur det skulle kunna lösas praktiskt, eftersom deras uppfattning var att det är svårt att hitta föreningar och arbetsplatser som kan erbjuda längre och ändå bra placeringar. Många arbetsplatser som erbjuder samhällstjänstplaceringar är dessutom säsongsberoende och har inte öppet under långa perioder. Frivårdshandläggarna trodde heller inte att alla klienter skulle klara av fler timmar samhällstjänst. Både frivårdspersonal och kontaktpersoner tog upp att motivationen ofta börjar svacka efter en längre tid med samhällstjänst, vilket leder till att fler börjar missköta sig. Mot denna bakgrund bedömer vi att det maximala antalet timmar vid samhällstjänst som tilläggssanktion till villkorligt fängelse inte i alltför hög utsträckning bör överstiga nuvarande 240.

När antalet timmar samhällstjänst ska bestämmas bör ledning kunna hämtas i det i praxis utarbetade förhållandet mellan antalet timmar samhällstjänst och det alternativa fängelsestraffets längd vid skyddstillsyn. Praxis avseende antal timmar samhällstjänst vid villkorlig dom framstår som mindre lämplig att utgå från. Det beror dels på att villkorligt fängelse i sig kommer vara en strängare påföljd än villkorlig dom, dels på att samhällstjänst som tilläggssanktion till villkorligt fängelse kommer vara förenad med vissa övervaknings- och kontrollinslag som inte finns vid villkorlig dom (se avsnitt 6.9.3–6.9.7). Det sagda innebär att en månads villkorligt fängelse som utgångspunkt bör förenas med 40 timmar samhällstjänst och att antalet timmar sedan ökar med 20 för varje månad som fängelsestraffets längd ökar. I de undantagsfall där villkorligt fängelse används trots att straffet är ett år eller längre och samhällstjänst väljs som tilläggssanktion bör antalet timmar vara högre än 240. Samtidigt framstår det som rimligt att antalet timmar i det sistnämnda skiktet inte tillåts öka lika mycket

för varje månad som straffets längd ökar, eftersom vi har funnit att det maximala antalet timmar inte i alltför hög utsträckning bör överstiga 240. En lämplig övre gräns för de fallen skulle kunna vara 300 timmar. Vi har därför stannat för att föreslå att villkorligt fängelse får förenas med skyldighet att utföra samhällstjänst i lägst 40 och högst 300 timmar.

Förhållandet mellan antalet timmar samhällstjänst och det villkorliga fängelsestraffets längd bör enligt vår uppfattning inte regleras i lag. Som nyss anförts bör nuvarande praxis när det gäller skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst kunna tjäna som utgångspunkt när antalet timmar ska bestämmas. Hur många timmar samhällstjänst som ska dömas ut om straffet är ett år eller längre bör avgöras av domstolen med utgångspunkt i straffets längd i det enskilda fallet. Om straffet förenas med ytterligare en tilläggssanktion (eller undantagsvis två ytterligare sanktioner) bör antalet timmar samhällstjänst bestämmas så att sanktionerna tillsammans framstår som tillräckligt ingripande.

Vid delvis villkorligt fängelse bör antalet timmar samhällstjänst bestämmas efter längden av straffet i den del som det förklaras villkorligt.

Särskilt om beaktande av ett frihetsberövande när antalet timmar samhällstjänst bestäms

Beträffande vissa påföljder finns en möjlighet för domstolen att besluta påföljden ska anses helt eller delvis verkställd genom att den tilltalade under en sammanhängande tid av minst 24 timmar varit frihetsberövad med anledning av brott som prövats i målet eller som påföljden avser (se 3 § tillgodoräknandelagen). Någon möjlighet att anse en föreskrift om samhällstjänst helt eller delvis verkställd till följd av ett frihetsberövande finns däremot inte. Ett frihetsberövande ska, enligt vad Högsta domstolen slagit fast i rättsfallet ”Samhällstjänst och frihetsberövande” NJA 2012 s. 968, inte heller inverka på antalet timmar samhällstjänst. Avräkning får i stället ske för det fall påföljden senare undanröjs (se 2 § tillgodoräknandelagen).

Denna ordning kan kritiseras för att avräkningen endast kommer den dömde till godo om han eller hon missköter påföljden och kan således sägas missgynna den som faktiskt sköter sig. I det system som vi föreslår finns det därför anledning att överväga om ett frihetsberövande bör kunna beaktas genom att ett lägre antal timmar sam-

hällstjänst bestäms när domstolen förenar ett villkorligt fängelsestraff med en sådan sanktion. En invändning som kan framföras mot en sådan möjlighet är att för det fall att beslutet om villkorlighet senare upphävs på grund av att den dömde allvarligt brutit mot sina skyldigheter till följd av samhällstjänstsanktionen, kommer den dömde vid den verkställighet som ska ske enligt vad som gäller för ovillkorliga fängelsestraff att tillgodoräknas frihetsberövandet såsom avtjänad tid (se författningsförslaget till 2 § tillgodoräknandelagen). Om frihetsberövandet därutöver kan beaktas när antalet timmar samhällstjänst bestäms kan det därför framstå som att detta räknas den dömde till godo i flera led. Längden av ett villkorligt fängelsestraff skulle dock inte påverkas av att antalet samhällstjänsttimmar sätts ned. Det innebär att om domstolen i samband med upphävande av villkorligheten fastställer en tid som ska avräknas med anledning av att den dömde har fullgjort delar av samhällstjänstsanktionen, skulle den avräkningen göras från den ursprungligen utdömda strafftiden, oberoende av om antalet timmar samhällstjänst i domen sattes ned på grund av frihetsberövandet. Mot den bakgrunden kommer frihetsberövandet – även om det kan få betydelse i flera led – inte att räknas den dömde dubbelt till godo. Det sagda kan illustreras med följande exempel.

A döms till villkorligt fängelse i sex månader med samhällstjänst. På grund av att A varit anhållen/häktad i målet under 20 dagar bestäms antalet timmar samhällstjänst i domen till 120 (i stället för 140 som det annars hade bestämts till). Beslutet om villkorlighet upphävs senare på grund av att A på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av samhällstjänsten. Dessförinnan hade A dock utfört 40 samhällstjänsttimmar. I beslutet om upphävande fastställer rätten därför att två månader ska avräknas från fängelsestraffet med anledning av vad A har fullgjort av samhällstjänstsanktionen (se vidare avsnitt 6.10.6). Denna avräkning görs från det ursprungligen utdömda straffet på sex månader, oberoende av att antalet timmar samhällstjänst i domen sattes ned på grund av den tid som A varit frihetsberövad. Det innebär att A ska avtjäna fyra månader enligt vad som gäller för ovillkorliga fängelsestraff. Vid den verkställigheten kommer de 20 dagar som A varit frihetsberövad att tillgodoräknas A såsom avtjänad tid.

Av exemplet framgår alltså att en möjlighet för domstolen att beakta ett frihetsberövande när antalet timmar samhällstjänst bestäms inte skulle leda till att frihetsberövandet dubbelbeaktas till följd av den avräkning som görs vid den (ovillkorliga) verkställighet som blir aktuell om beslutet om villkorlighet senare upphävs.

En andra invändning mot en möjlighet att beakta ett frihetsberövande vid bestämmande av antalet timmar samhällstjänst kan vara att det då brister i likabehandling i förhållande till den som fått övervakning som tilläggssanktion, eftersom domstolen inte ska kunna ändra innehållet i en sådan sanktion till följd av ett eventuellt frihetsberövande. Som vi återkommer till i avsnitt 6.9.12 föreslår vi dock att det är den strafftid som återstår om tiden för ett eventuellt frihetsberövande tillgodoräknas den dömde som avtjänad tid som ska avgöra om en utdömd övervakningssanktion ska förenas med helghemarrest (eller andra likande inskränkningar i den dömdes rörelsefrihet) och i så fall under hur lång tid. På så sätt kommer alltså även ingripandegraden i en övervakning vid längre strafftider att lindras med anledning av att den dömde varit frihetsberövad. Den skillnad som vid kortade strafftider visserligen kan uppstå i förhållande till en övervakningssanktion bör, enligt vår uppfattning, kunna accepteras. Detta eftersom innehållet i övervakningen – bortsett från helghemarrest och andra likande inskränkningar i rörelsefriheten, vilka används för att skärpa ingripandegraden i sanktionen – styrs av den dömdes behov av stöd och kontroll, och inte av det villkorliga fängelsestraffets längd.

En tredje invändning som kan framföras mot en ordning där ett frihetsberövande tillåts inverka på antalet samhällstjänsttimmar är att ett frihetsberövande i vissa fall kan beaktas som skäl för att överhuvudtaget göra straffet helt eller delvis villkorligt (jfr avsnitt 6.6.4 och 6.6.5) och att den dömde därigenom redan kan sägas ha fått tillgodoräkna sig frihetsberövandet. I likhet med vad vi har funnit när det gäller bestämmande av antalet dagsböter när dagsböter väljs som tilläggssanktion (se avsnitt 6.7.2) är vår uppfattning att om ett frihetsberövande redan har åberopats som skäl för att helt eller delvis göra straffet villkorligt, bör det inte också beaktas när antalet timmar samhällstjänst bestäms. Det sagda bör dock inte hindra att domstolen i andra fall när straffet görs villkorligt och samhällstjänst väljs som tilläggssanktion beaktar ett frihetsberövade genom att ett lägre antal timmar samhällstjänst bestäms än vad som hade varit fallet om den dömde inte varit frihetsberövad.

Mot den ovan angivna bakgrunden har vi stannat för att antalet timmar samhällstjänst bör kunna påverkas av att den tilltalade varit frihetsberövad med anledning av brott som prövats i målet eller som påföljden avser, i den mening som avses i 2 § tillgodoräknandelagen.

I likhet med vad vi har funnit avseende förhållandet mellan antalet timmar samhällstjänst och det villkorliga fängelsestraffets längd anser vi att det angivna förhållandet inte bör regleras i lag.

När antalet timmar samhällstjänst bestäms för en tilltalad som varit frihetsberövad med anledning av brott som prövats i målet eller som påföljden avser – och detta inte redan har beaktats som skäl för att överhuvudtaget göra straffet helt eller delvis villkorligt – kan ett riktmärke vara att ett dygns frihetsberövande motsvarar en timmes samhällstjänst.

I avsnitt 6.8.3 behandlar vi frågan om domstolen med anledning av ett frihetsberövande helt bör kunna avstå från att förena ett villkorligt fängelsestraff med en tilläggssanktion, eller välja en mindre ingripande sanktion, dvs. att förena straffet med dagsböter, trots att en strängare sanktion är påkallad med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet.

Om domstolen beaktar ett frihetsberövande vid bestämmande av antalet timmar samhällstjänst och beslutet om villkorlighet senare upphävs innebär inte det nämnda hänsynstagandet att den dömde kan sägas redan ha tillgodoräknats tiden för frihetsberövandet som verkställighet av fängelsestraffet (jfr 2 § andra stycket tillgodoräknandelagen).

Någon form av lämplighetskrav bör gälla

Som vi har nämnt ovan är en förutsättning för samhällstjänst enligt den nuvarande ordningen att en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter. Domstolen måste alltså göra en bedömning av om den tilltalade har möjlighet att utföra samhällstjänstarbete.

Lämplighetskravet har motiverats av att det för påföljdens trovärdighet är av yttersta vikt att en hög andel av de dömda fullgör sin samhällstjänst och att möjligheten till undanröjande av påföljden mera sällan behöver användas. I motiven anges vidare att domstolen vid lämplighetsbedömningen naturligtvis bör ta hänsyn till den tilltalades egen inställning till samhällstjänsten. Som framgår av avsnitt 5.2.2 görs i motiven också vissa uttalanden angående betydelsen av missbruksproblem hos den tilltalade. I övrigt ansåg regeringen att några närmare riktlinjer för bedömningen av en persons lämplighet

att fullgöra samhällstjänst inte behövde ges. Enligt vad som anges i propositionen får det således ankomma på domstolen att utifrån omständigheterna i varje enskilt fall göra den erforderliga bedömningen, varvid det naturligtvis är av stor vikt att rätten har tillgång till ett fullödigt underla g.101

Till sin hjälp för bedömningen av den tilltalades lämplighet för samhällstjänst kan rätten hämta in en särskild personutredning med yttrande från Kriminalvården enligt lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m .102I samtliga ärenden där ett sådant yttrande begärts prövar Kriminalvården, oavsett den misstänktes inställning, om den misstänkte är lämplig för samhällstjänst och avger ett ställningstagande i den frågan. I det avseendet beaktar Kriminalvården särskilt den misstänktes förmåga att anpassa sig till generella krav på arbetsförmåga, punktlighet, drogfrihet och samarbetsförmåga. Vid sidan av de mer generella krav på lämplighet som ställs undersöker Kriminalvården om det finns några särskilda omständigheter som kan innebära att den misstänkte är olämplig för samhällstjänst. Det uppmärksammas då särskilt om det finns uppgifter som tyder på att den misstänkte har kopplingar till organiserad brottslighet eller våldsbejakande extremistiska miljöer. Om så är fallet kan den misstänkte av säkerhetsskäl bedömas som olämplig för samhällstjänst. Om det framkommer att det finns ett missbruksproblem diskvalificeras den misstänkte inte omedelbart för samhällstjänst, utan en bedömning görs utifrån samtliga relevanta förhållanden. I de fall den misstänkte lider av psykisk ohälsa av allvarligare slag uppmärksammas om sjukdomstillståndet i något avseende kan innebära en risk för arbetsgivaren eller andra på arbetsplatsen eller medföra andra anpassningssvårigheter. Det uppmärksammas särskilt om den misstänkte kan befaras uppträda aggressivt på arbetsplatsen eller är våldsbenägen. Bristande kunskaper i svenska behöver inte hindra utförandet av samhällstjänst men det kan försvåra möjligheten att hitta lämplig arbetsplats. Vid lämplighetsbedömningen görs en individuell bedömning och nödvändig hänsyn tas till den misstänktes kunskaper i svenska alternativt engelsk a.103

Av Brås ovan nämnda rapport avseende samhällstjänst (Brå rapport 2012:4) framgår att klienter som bedömdes som lämpliga för

101 Se prop. 1997/98:96 s. 98. 102 Innan åtal har väckts får beslut om att inhämta yttrande meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren (2 § lagen om lagen [1991:2041] om särskild personutredning i brottmål, m.m.). 103 Se Kriminalvårdens handbok för personutredning och yttrande i brottmål (2014:5) s. 64 ff.

samhällstjänst var något yngre och över lag hade ett mer socialt ordnat liv än de som bedömdes som olämpliga. Bland dem som bedömdes som olämpliga för samhällstjänst var andelen med olika typer av problem större. Nästan två tredjedelar saknade egen bostad och nästan tre fjärdedelar hade inte någon ordnad sysselsättning. Runt hälften av dem hade fysiska problem och/eller alkohol- eller narkotikaproblem. De som bedömdes som olämpliga hade också i större utsträckning kriminell belastning. Det var ofta klienter dömda till skyddstillsyn som hade fler problem. Frivårdskontoren i de olika regionerna bedömde lämpligheten för samhällstjänst på samma vis och det framkom inga utmärkande skillnader mellan kontoren.

Det framgår också av den nämnda studien att det var ovanligt att domstolen dömde till samhällstjänst när det gäller personer som frivården hade bedömt som olämpliga för en sådan föreskrift. I det avseendet kan dock nämnas att domstolen kan döma ut en föreskrift om samhällstjänst även utan att det föregås av en personutredning.

Straffsystemkommittén – vars betänkande (SOU 1995:91) låg till grund för att systemet med samhällstjänst utvidgades och gjordes permanent – hade föreslagit att lämplighetskravet skulle tas bort och ersättas av en straffvalsregel innebärande att personer med allvarliga missbruksproblem normalt skulle dömas till kontraktsvård i stället för samhällstjänst. Som skäl för förslaget anfördes dels att det är svårt att på förhand avgöra en persons lämplighet för samhällstjänst, dels att ett lämplighetskriterium innebär att de sämst ställda missgynnas eftersom det återstående alternativet blir fängels e.104Som har framgått ovan genomfördes inte kommitténs förslag i den här dele n.105

Också i Påföljdsutredningens betänkande (SOU 2012:34) diskuterades lämplighetskravet. Utredningen konstaterade att det visserligen finns en risk att personer som skulle ha varit kapabla att genomföra samhällstjänst inte anses uppfylla kravet på lämplighet, vilket onödigt minskar tillämpningsområdet för samhällstjänsten. Trots detta bedömde Påföljdsutredningen att det borde finnas ett krav på lämplighet även i det nya system som föreslogs. Det angavs varken vara realistiskt eller ändamålsenligt att välja samhällstjänst som tilläggssanktion, om den tilltalade av en eller annan anledning inte kan arbeta eller om det annars på förhand står klart att denne inte klarar av att utföra samhällstjänst. Till detta kom att Påföljdsutred-

104 Se SOU 1995:91, del II, s. 147 ff. 105 Se prop. 1997/98:96 s. 98.

ningen föreslog att kravet på samtycke till samhällstjänst skulle avskaffas, vilket angavs innebära att det borde finnas möjlighet att avstå från att välja samhällstjänst som tilläggssanktion om den tilltalade redan på förhand aktivt motsätter sig en sådan sanktion. Det angavs att en ordning där det inte ställs något krav på vare sig samtycke eller lämplighet tveklöst skulle leda till att samhällstjänsten i många fall måste bytas ut mot någon annan sanktion eller att det måste fattas beslut om att fängelsestraffet ska verkställas i anstalt. Utöver de nämnda förhållandena måste, enligt vad Påföljdsutredningen anförde, beaktas att antalet samhällstjänstplatser är begränsat. Här nämndes att Brå hade påtalat problemet med att hitta arbetsplatser där samhällstjänstarbete kan fullgöras i sin rapport (Brå rapport 2012:4) samt att uppgifter som utredningen hade fått från Kriminalvården talade i samma riktning. Det angavs därför vara angeläget att de personer som döms till samhällstjänst sköter arbetet, så att potentiella arbetsgivare inte avskräcks från att ta emot samhällstjänstdömda. Vidare anförde Påföljdsutredningen att det system som utredningen föreslog innebar att den som inte kan dömas till samhällstjänst och som inte har behov av en mer vård- eller påverkansinriktad sanktion skulle kunna dömas till villkorligt fängelse med en tilläggssanktion av motsvarande ingripandegrad som samhällstjänsten som bygger på övervakning och kontroll (övervaknings- och kontrollsanktion). Argumentet att lämplighetskravet för samhällstjänst skulle vara socialt diskriminerande och att den som inte uppfyller lämplighetskravet till skillnad från den ”lämplige” döms till en mer ingripande påföljd fick därmed inte samma betydelse som enligt den befintliga regleringen .106

Ett krav på lämplighet ställs också upp i bestämmelsen om ungdomstjänst (32 kap. 2 § första stycket brottsbalken). När ungdomstjänst infördes som självständig påföljd 2007 anfördes i förarbetena att det finns påtagliga fördelar med en ordning som innebär att det görs en bedömning av den unges förutsättningar att kunna fullgöra det som förväntas av honom eller henne vid en ungdomstjänst. Det noterades också att om misslyckanden sker i hög grad finns det en risk för att påföljdens trovärdighet undergrävs. Även ur den unges perspektiv angavs det vara angeläget att försöka undvika misslyckanden vid verkställigheten av påföljden .107 Som beskrivs närmare under nästföljande rubrik togs kravet på samtycke från den unge bort genom

106SOU 2012:34, band 2, s. 406 f. 107 Se prop. 2005/06:165 s. 69 ff.

en lagändring 2015. Enligt vad som angavs i förarbetena till den ändringen är en följd av ett slopat samtyckeskrav att en noggrann bedömning av om ungdomstjänst är en lämplig påföljd med hänsyn till den unges person och övriga omständigheter blir särskilt viktig. Om den unge motsätter sig ungdomstjänst får det vägas in i lämplighetsbedömni ngen.108

De argument som Påföljdsutredningen åberopade till stöd för att lämplighetskravet vid samhällstjänst skulle behållas – liksom de skäl som har föranlett att ett sådant krav uppställs även för ungdomstjänst – gör sig i allt väsentligt gällande också i det av oss föreslagna systemet med villkorligt fängelse. Det bör därför ställas upp någon form av grundläggande lämplighetskrav för att samhällstjänst ska få väljas som tilläggssanktion. Utformningen av det kravet diskuteras närmare i avsnitt 6.8.1.

Som utvecklas i det följande bedömer vi att samtycke från den tilltalades sida inte bör vara en förutsättning för samhällstjänst. Det förhållandet att den tilltalade aktivt motsätter sig samhällstjänst kan dock vara en omständighet som innebär att en samhällstjänstsanktion bedöms vara olämplig för den tilltalade.

Något särskilt krav på samtycke bör inte uppställas

I avsnitt 5.2.2 har vi beskrivit att det nuvarande kravet på samtycke för samhällstjänst har motiverats med hänvisning till att det utan ett sådant krav finns en ökad risk för att den dömde inte är motiverad och att det är särskilt angeläget att försöka undvika misslyckanden när det gäller samhällstjänst. Detta eftersom sådana misslyckanden på sikt kan leda till att det blir svårt att hitta arbetsplatser som tar emot samhällstjänstdömda .109

I samband med att systemet med samhällstjänst gjordes permanent övervägdes om samtyckeskravet skulle behållas eller inte. Med hänsyn till att det i olika sammanhang hade uttryckts farhågor för att samhällstjänst utan samtycke skulle kunna strida mot Sveriges internationella åtaganden enligt olika konventioner och rekommendationer på människorättens område hade Straffsystemkommittén behandlat den frågan relativt ingående. Det hade gjorts med utgångs-

108 Se prop. 2014/15:25 s. 37 ff. 109 Se prop. 1997/98:96 s. 91 ff. samt jfr prop. 1989/90:7 s. 21 f.

punkt i Europakonventionens artikel 4, Europarådets Recommendation No. R. (92) 16 on Community Sanctions and Measures, FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (SÖ 1971:42) samt United Nations Standard Minimum Rules for the Administration of Justice (”Beijing Rules”). Kommitténs slutsats var att det var tveksamt huruvida samhällstjänst utan krav på samtycke skulle strida mot Sveriges konventionsåtaganden .110Regeringen anförde att den kunde instämma i denna slutsats i och för sig. Ett krav på samtycke för att bl.a. samhällstjänst ska kunna användas på förundersökningsstadiet ställs visserligen upp i både Recommendation on Community Sanctions and Measures och Beijing Rules. Enligt regeringen gav detta dock inte någon omedelbar vägledning när det gäller frågan om krav på samtycke från konventionssynpunkt är nödvändigt, när samhällstjänst döms ut av domstol efter fällande dom. Regeringen tillade att ett krav på samtycke finns i ett antal länder, bl.a. Finland och Norge, åtminstone delvis av konventionsskäl. Vidare anförde regeringen att betydelsen av samtycke till samhällstjänst emellertid inte ska överdrivas, eftersom en vägran att utföra samhällstjänst inte leder till ett längre fängelsestraff än vad som annars skulle ha blivit fallet och då samhällstjänst inte kan verkställas tvångsvis. Mot den bakgrunden framstod det, enligt regeringen, som ”mindre sannolikt” att möjligheten att föreskriva samhällstjänst såsom den är konstruerad skulle anses strida mot Sveriges internationella åtaganden på människorättsområdet, även om kravet på samtycke för själva påföljdsvalet skulle tas bort. Regeringen ansåg därför att frågan om att behålla kravet på samtycke eller inte borde diskuteras också från andra synpunkte r.111

Mot att behålla samtyckeskravet kunde, enligt vad som angavs i propositionen, anföras att ett sådant krav är principiellt tveksamt eftersom det kan sägas ge den tilltalade ett bestämmande inflytande över samhällets reaktion på brottet. En annan nackdel med kravet på samtycke angavs vara att det begränsar samhällstjänstens tillämpningsområde. Dessutom kunde det, som någon remissinstans hade framhållit, anses olämpligt att ha en ordning som förutsätter att även en tilltalad som förnekar brott tvingas ta ställning till om han eller hon samtycker till att fullgöra samhällstjänst. Enligt regeringen fanns det dock, som också kommittén hade framfört, även vissa fördelar med att behålla kravet på samtycke. Här framhölls de ovan angivna argu-

110 Se SOU 1995:91, del II, s. 259 ff. 111 Se prop. 1997/98:96 s. 91 f.

menten som tar sikte på den dömdes motivation och vikten av att undvika misslyckanden eftersom det annars kan bli svårt att hitta arbetsplatser som tar emot samhällstjänstdömda. Regeringen noterade också att samtycke av naturliga skäl är en förutsättning för att kunna döma till skyddstillsyn med kontraktsvård samt att samtycke också krävs för att ett fängelsestraff ska kunna verkställas genom intensivövervakning med elektronisk kontroll. I skenet av detta ansågs principiella invändningar mot krav på samtycke vid samhällstjänst väga mindre tungt och regeringens slutsats var att kravet på samtycke borde behållas .112

Det motsvarande kravet på samtycke som tidigare gällde för ungdomstjänst hade motiverats av samma skäl som när det gäller samhällstjäns t.113För ungdomstjänst slopades emellertid samtyckeskravet genom en lagändring den 1 juli 2015 (prop. 2014/15:25) som byggde på ett av förslagen i Påföljdsutredningens betänkande (SOU 2012:34). I propositionen anfördes att det visserligen såväl för den unges del som för att trovärdigheten i ungdomstjänsten som påföljd ska kunna upprätthållas är viktigt att de som döms till den påföljden i så stor utsträckning som möjligt också fullföljer den. I det avseendet angavs ett krav på samtycke ha fördelar, eftersom den som samtyckt också kan sägas ha tagit ställning till att han eller hon är beredd att fullfölja verkställigheten. Regeringen konstaterade emellertid att mot detta står de principiella invändningar som finns mot ett system som ger den tilltalade ett slags vetorätt i förhållande till påföljden. Detta angavs särskilt göra sig gällande i relation till unga lagöverträdare där tydlighet och trovärdighet har särskilt stor betydelse. Det konstaterades att ungdomstjänsten är en straffrättslig reaktion som ska följa på att den unge har begått ett brott och att det inte är rimligt att den unge genom kravet på samtycke får ett formellt inflytande och kan förfoga över valet av påföljd. Att den unge ges inflytande över möjligheten att välja påföljden skulle också, enligt regeringen, riskera att det intresse av enhetlighet och likabehandling som så långt som möjligt bör upprätthållas sätts åt sidan. Regeringen ansåg därför att starka skäl talade mot att kravet på samtycke från den unge skulle finnas kvar .114

112 Se a. prop. s. 92 f. 113 Se a. prop. s. 146. 114 Se prop. 2014/15:25 s. 39.

Flera av remissinstanserna hade pekat på samtyckets betydelse för att den unge ska vara motiverad att genomföra ungdomstjänsten. Regeringen anförde dock att endast det faktum att ett formellt samtycke föreligger sällan ger någon djupare kunskap om den unges förutsättningar för att genomföra påföljden. Snarare framstod, enligt regeringen, bedömningen av den unges lämplighet för påföljden som det avgörande för om den kan anses vara ändamålsenlig. En väl genomförd lämplighetsbedömning ansågs ge domstolen en god ledning vid bedömningen av om ungdomstjänst bör väljas som påföljd och risken för att ett slopat krav på samtycke skulle medföra någon avgörande skillnad i möjligheten att bedöma motivationen hos dem som är aktuella för påföljden bedömdes vara liten. Enligt regeringen borde en sammanvägd bedömning av den unges förutsättningar, där hans eller hennes inställning till att verkställa påföljden vägs in, kunna göras inom ramen för en lämplighetsprövning utan att det för den skull är nödvändigt med ett samtyckeskrav. Om den unge aktivt motsätter sig att verkställa påföljden skulle detta kunna tala mot att påföljden är lämplig .115

Enligt regeringen kunde Sveriges åtaganden enligt olika internationella konventioner med förbud mot tvångsarbete inte anses utgöra något hinder mot att ungdomstjänst döms ut utan att den tilltalade samtyckt till att utföra oavlönat arbete. Regeringen delade därför Påföljdsutredningens bedömning, vilken också den svenska ILO-kommittén116hade ställt sig bakom, att det inte skulle strida mot dessa åtaganden att slopa kravet på samtyck e.117

Påföljdsutredningens förslag – som alltså inte genomfördes i den delen – utgick från att samtycke från den tilltalades sida inte heller skulle vara en förutsättning för att förena villkorligt fängelse med samhällstjänst. Utredningen konstaterade att det med en sådan ordning i och för sig skulle finnas en något större risk för att samhällstjänstarbetet inte fullgörs samt att processer om byte av tilläggssanktion och om verkställighet i anstalt skulle ta tid i anspråk och innebära ökade kostnader för samhället. Vidare noterade Påföljdsutredningen att ytterligare ett skäl som kunde anföras för ett krav på

115 Se a. prop. s. 39 f. 116 Internationella arbetsorganisationen (ILO) är FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor. Den svenska ILO-kommittén är regeringens beredningsorgan i ILO-frågor, bl.a. vid utarbetandet och godkännandet av nya konventioner samt tillämpningen av de ILOkonventioner som Sverige ratificerat. 117 Se a. prop. s. 40 och SOU 2012:34, band 3, s. 439 ff.

samtycke för att besluta om samhällstjänst var att samtycke krävs i de flesta andra länder som använder samhällstjänst som påföljd för brott. Samtidigt som det alltså fanns skäl som talade för ett bibehållet samtyckskrav fanns det, enligt Påföljdsutredningen, också tydliga skäl mot ett sådant krav. I det avseendet behandlade utredningen de skäl som regeringen hade framfört i det ovan berörda lagstiftningsärendet som ledde till att systemet med samhällstjänst permanentades. Det rörde sig alltså om argument som tog sikte på att tillämpningsområdet för samhällstjänsten skulle minska, att det kan framstå som orimligt och svårförklarat för den som förnekar brott att behöva ta ställning till påföljden genom att förklara huruvida han eller hon samtycker till att utföra samhällstjänst samt att det av principiella skäl kan ifrågasättas om den tilltalade bör ha ett sådant inflytande över den straffrättsliga reaktionen som ett krav på samtycke innebär. Påföljdsutredningen framhöll dessutom att det sistnämnda argumentet förstärks i ett sådant system som utredningen föreslog där det parallellt med samhällstjänsten finns andra straffrättsliga reaktionsformer på samma ingripandenivå. Enligt Påföljdsutredningens bedömning talade detta argument därför med betydande styrka för att samtyckeskravet skulle utmönstras. Sammantaget bedömde utredningen att skälen för att avskaffa kravet på samtycke till samhällstjänst var så starka att de övervägde fördelarna med samtyckeskravet. Som framgått ovan ansåg Påföljdsutredningen vidare att Sveriges internationella konventionsåtaganden inte skulle hindra en sådan förändring. I det avseendet noterade utredningen att det i vissa andra konventionsanslutna länder, t.ex. Danmark samt England och Wales, inte ställs upp något formellt samtyckeskrav. Efter att också ha övervägt om det ändå borde behållas ett förändrat eller begränsat samtyckeskrav stannade utredningen för att kravet på samtycke från den tilltalades sida helt borde utmönstras som förutsättning för samhällstjänst, men att det förhållandet att den tilltalade aktivt motsätter sig samhällstjänst är en sådan omständighet som borde vägas in vid lämplighetsbedömni ngen.118

Samhällstjänst som tilläggssanktion till villkorligt fängelse i det system som vi föreslår kommer inte kunna verkställas tvångsvis, vilket också gäller för samhällstjänst enligt dagens reglering. En skillnad mot den nuvarande ordningen är dock att vårt förslag, i likhet med Påföljdsutredningens, innebär att det parallellt med samhällstjänsten

118 Se SOU 2012:34, band 2, s. 397 ff. samt jfr prop. 1997/98:96 s. 92.

kommer finnas en annan tilläggssanktion på samma ingripandenivå. I det nuvarande systemet får avsaknaden av samtycke till samhällstjänst effekten att en mer ingripande påföljd i form av fängelse döms ut. Enligt vårt förslag ska det som alternativ till samhällstjänst finnas möjlighet att förena det villkorliga fängelsestraffet med övervakning. Ett krav på samtycke till samhällstjänst skulle därmed innebära att den tilltalade ges möjlighet att styra över vilken tilläggssanktion på samma ingripandenivå som kan väljas i det enskilda fallet. I likhet med Påföljdsutredningen anser vi att detta med betydande styrka talar för att samtyckeskravet bör slopas i det nya systemet. Även i övrigt instämmer vi i Påföljdsutredningens bedömning att det finna starka skäl mot ett krav på samtycke när det gäller samhällstjänst som tilläggssanktion till villkorligt fängelse.

I fråga om Sveriges konventionsåtaganden skulle hindra att samhällstjänst kan användas som tilläggssanktion utan att den tilltalade har samtyckt till att utföra oavlönat arbete vill vi för det första tillägga följande. Enligt vad som har anförts i den juridiska litteraturen innebär förbudet mot slaveri och tvångsarbete enligt Europakonventionen artikel 4 – och således även enligt EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (artikel 5.2) – inte att sådan arbetsplikt som följer av straffrätten faller inom förbude t.119

För det andra bör nämnas att Europarådets ministerkommitté i mars 2017 antog nya riktlinjer avseende samhällssanktioner och samhällsåtgärder som har ersatt Recommendation No. R (92)16 on the European Rules on community sanctions and measures och Recommendation Rec(2000)22 on improving the implementation of the European rules on community sanctions and measures .120Riktlinjerna avser bl.a. obetalt arbete för samhällets räkning, men även exempelvis påföljder med behandlingsföreskrifter och åtgärder under övervakning efter villkorlig frigivning. Angående samarbete och samtycke anges att en samhällssanktion/samhällsåtgärd ska väljas endast om det är känt att den tilltalade sannolikt kommer att samarbeta och följa sanktionen/åtgärden (riktlinje 56). I en kommentar till den riktlinjen konstateras att samhällssanktioner och samhällsåtgärder, till skillnad från fängelse och böter, inte kan verkställas med tvång. Om någon uttryckligen motsätter sig att samarbeta och rätta sig efter

119 Se Lebeck, EU-stadgan om grundläggande rättigheter, 2 uppl. 2016 s. 237. 120 Se Recommendation CM/Rec (2017) 3 on the European Rules on community sanctions and measures.

villkoren skulle det därför inte vara meningsfullt med en sådan sanktion/åtgärd. Samtidigt noteras att det inte är ovanligt att misstänkta personer känner viss ambivalens när det gäller samhällssanktioner eller samhällsåtgärder och att motivationen kan skifta. Det anges då vara en uppgift för kriminalvårdspersonalen att upprätthålla och utveckla motivationen. Vidare anges att även om det finns vissa tvivel kring chanserna att en misstänkt kommer att efterleva en samhällssanktion/samhällsåtgärd, så kan det ibland vara värt att ge personen möjligheten att få en sådan sanktion/åtgärd. Detta särskilt om alternativet är en frihetsberövande påföljd. Något krav på att den misstänkte uttryckligen ska samtycka till samhällssanktionen/samhällsåtgärden finns inte angivet i riktlinjerna. Däremot anges att om (utredningens kurs.) den misstänktes samtycke krävs ska samtycket vara informerat och uttryckligt (riktlinje 57). I kommentaren till den riktlinjen noteras att inte alla länder har lagkrav på att samtycke måste uttryckas för alla samhällssanktioner/samhällsåtgärder, men om ett sådant krav uppställs måste den enskilde ha full kännedom om vad han eller hon samtycker till.

Mot den angivna bakgrunden – och med hänsyn till regeringens slutsats i prop. 2014/15:25 – är vår uppfattning att det skulle vara förenligt med Sveriges konventionsåtaganden att inte uppställa något särskilt krav på samtycke för samhällstjänst som tilläggssanktion till villkorligt fängelse. Vi anser också att en sådan ordning – som alltså i det avseendet skulle överensstämma med vad som numera gäller för ungdomstjänst – skulle vara mest ändamålsenlig. Vår sammantagna bedömning är därför att samtycke från den tilltalades sida inte i sig bör vara en förutsättning för samhällstjänst som tilläggssanktion. Om den tilltalade aktivt motsätter sig samhällstjänst bör dock detta, som framgått ovan, beaktas vid bedömningen av om samhällstjänst är olämpligt för den tilltalade.

6.7.5. Övervakning som tilläggssanktion

Förslag: Villkorligt fängelse får förenas med övervakning.

Om det finns särskilda skäl får rätten besluta att den dömde ska stå under övervakning redan från dagen för domen och, om straffet endast är delvis villkorligt, att straffet i den andra delen ska börja avtjänas trots att domen inte har fått laga kraft.

Om domen överklagas, kan högre rätt besluta att verkställigheten ska avbrytas.

Övervakningen upphör vid prövotidens utgång, eller vid den tidigare tidpunkt som Kriminalvården beslutar. Övervakningstiden får dock inte understiga ett år.

Tid under vilken högre rätt beslutat att verkställigheten ska avbrytas, räknas inte in i övervakningstiden.

Skälen för vårt förslag

Övervakningens startpunkt och beslut om omedelbar övervakning

I vårt förlag om införande av ett system med villkorligt fängelse ligger att en tilläggssanktion som straffet förenats med ska fullgöras under prövotiden (se avsnitt 6.4). Vidare föreslår vi, som framgår av avsnitt 6.9.1, att en tilläggssanktion i form av övervakning som utgångspunkt får verkställas först när en dom eller ett beslut i den del som avser villkorligt fängelse med en sådan sanktion har fått laga kraft mot den dömde. Det innebär alltså att övervakningen normalt sett inte startar förrän tiden för att överklaga domen har löpt ut eller den dömde har lämnat nöjdförklaring. Det finns dock skäl som talar för att domstolen bör ha möjlighet att besluta att övervakningstiden, och därmed också prövotiden, ska börja löpa redan från dagen för domen. Det rör sig om liknande skäl som har motiverat den nuvarande ordningen att en dom på skyddstillsyn i regel ska börja verkställas omedelbart och som vi har berört i avsnitt 6.4.5. Det kan nämnas att Frivårdskommittén, av samma skäl, föreslog att huvudregeln också vid en dom på villkorligt fängelse med övervakning skulle vara att övervakningen tar sin början från dagen för dome n.121 Vad som också kan nämnas är att påföljden ungdomsövervakning däremot får verkställas först när avgörandet i den del som avser en sådan påföljd har fått laga kraft mot den dömde (3 § lagen [2020:616] om verkställighet av ungdomsövervakning). Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare har i sitt betänkande (SOU 2024:39) föreslagit att detsamma ska gälla i fråga om s.k. utvidgad ungdomsövervakning.

Straffsystemkommittén föreslog att verkställighet av det s.k. övervakningsstraffet skulle inledas först efter laga kraft. Enligt kommittén

121 Se SOU 1981:90 s. 181.

kunde det ifrågasättas om den omedelbara verkställigheten hade så stor betydelse för en skyddstillsyns effektivitet som man antog i 1983 års lagstiftningsärende. Detta eftersom det regelmässigt förflutit en inte obetydlig tid mellan brottstillfället och domstolsförhandlingen. Kommitténs uppfattning var att eventuella effektivitetsvinster inte vägde tillräckligt tungt för att åsidosätta den allmänna rättsprincipen att den dömde inte ska behöva undergå något straff innan domen har vunnit laga kraft. Vidare anförde kommittén att det befintliga systemet inte sällan ledde till att en dömd, som överklagat domen, tvingades verkställa en stor del av påföljden innan hovrätten prövade målet samt att detta framstod som oacceptabe lt.122

Frågan om när verkställigheten av en skyddstillsyn bör inledas har diskuterats av Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet (SOU 2024:48) som i och för sig inte har lämnat något förslag i det avseendet. Utredningen anförde att mycket talar för att huvudregeln, precis som den är vid villkorlig dom, bör vara att prövotiden räknas och övervakningen inleds från den dag rättens avgörande i vad angår påföljd för brottet genom nöjdförklaring eller annars vinner laga kraft mot den dömde. Vid en sådan förändring borde det, enligt den nämnda utredningen, också införas en möjlighet att förordna om omedelbar verkställighet om det föreligger särskilda skäl, såsom exempelvis att det på grund av missbruk eller liknande är viktigt att övervakningen och kontrollen inleds omgående. Utredningen konstaterade emellertid också att frågan om när verkställigheten av en dom på skyddstillsyn bör påbörjas är komplex och inrymmer svåra frågeställningar .123

Att övervakningen kommer i gång snabbt kan vara en fördel för straffets effektivitet sett både till att risken för återfall i brott är särskilt stor i början efter en dom124och till att den dömde kan vara särskilt behandlingsmotiverad i omedelbar anslutning till domstolsförhandlingen. I synnerhet om personen har ett pågående missbruk kan det finnas ett stort värde i att övervakningen inleds i direkt anslutning till domen, så att vård- eller behandlingsinsatser kan komma

122 Se SOU 1995:91, del II, s. 237 ff. 123 Se SOU 2024:48 s. 335 ff. 124 Se Brå, Kriminalstatistik, 2021, Återfall i brott, preliminär statistik (2024) s. 17 där det framgår att mediantiden från ingångshändelsen till det första lagförda återfallsbrottet under en uppföljningsperiod på ett år var fyra månader.

i gång dire kt.125Mot den bakgrunden föreslår vi att rätten ska få besluta att den dömde ska stå under övervakning redan från dagen för domen, om det finns särskilda skäl. I ett sådant fall ska också prövotiden räknas från domsdagen (se avsnitt 6.5.1 och författningsförslaget till 26 kap. 5 a § andra stycket brottsbalken).

Beslut om omedelbar verkställighet vid delvis villkorligt fängelse

När det gäller skyddstillsyn som förenas med fängelse enligt dagens reglering får rätten, om förhållandena kräver det, förordna att domen på fängelse ska gå i verkställighet trots att den inte har vunnit laga kraft (28 kap. 3 § tredje stycket brottsbalken). Den möjligheten att förordna om omedelbar verkställighet infördes 1983 sedan påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse varit i bruk några år. Bakgrunden var att det för många dömda kunde förflyta en inte obetydlig del av övervakningstiden innan fängelsestraffet började verkställas .126En påbörjad behandling kunde då komma att på ett olyckligt sätt avbrytas av frihetsberövandet. Det kunde också vara svårt att motivera klienten att överhuvudtaget inleda några rehabiliteringsåtgärder så länge han eller hon hade fängelseverkställigheten hängande över sig. Dessa förhållanden hade sagts utgöra ett påtagligt problem för frivården. Det gällde särskilt när anstaltsbeläggningen var hög och det regelmässigt dröjde länge innan straffet kunde avtjänas. De negativa effekter som den uppskjutna verkställigheten av fängelsestraffet kunde ha på behandlingsarbetet inom ramen för skyddstillsynen talade, enligt vad som angavs i propositionen, för att en möjlighet borde öppnas att få till stånd en omedelbar verkställighet av straffet på samma sätt som före år 1980 kunde ske när skyddstillsyn kombinerades med anstaltsbehandling. Det framhölls dock att det av rättssäkerhetsskäl måste krävas att omedelbar verkställighet inte kommer till stånd annat än efter förordnande av domstolen i det enskilda

125 Jfr Påföljdsutredningens förslag om att det skulle göras undantag från bestämmelsen om att verkställigheten av ett villkorligt fängelsestraff ska påbörjas först när domen i påföljdsdelen har vunnit laga kraft mot den dömde när det villkorliga fängelsestraffet förenas med kontraktsvård (SOU 2012:34, band 2, s. 183 f.). 126 Endast den som var häktad eller avgav en särskild nöjdförklaring enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (numera ersatt av strafftidslagen [2018:1251]) fick verkställa sitt straff omedelbart. En nöjdförklaring om skyddstillsyn omfattar inte ett fängelsestraff som dömts ut med stöd av 28 kap. 3 § brottsbalken. När det gällde dem som dömts till skyddstillsyn och fängelse enligt 28 kap. 3 § antogs det mera sällan föreligga häktningsskäl för tiden efter domen. Inte heller var det vanligt att den som ådömts ett sådant fängelsestraff avgav en särskild nöjdförklaring beträffade detta.

fallet samt att domstolen när den överväger ett sådant förordnande i princip bör ha att beakta samma omständigheter som när det gäller frågan om en dom på skyddstillsyn ska gå i omedelbar verkställighet (se angående den frågan avsnitt 6.4.5 under rubriken ”Prövotidens startpunkt ”).127

Av avsnitt 5.4.1 framgår att Frivårdskommittén föreslog att om ett delvis villkorat fängelsestraff förenats med övervakning skulle rätten, om förhållandena påkallar det, få förordna att den del av straffet som skulle avtjänas i anstalt skulle gå i omedelbar verkställighet. Angående den möjligheten hänvisade kommittén till att motsvarande ordning föreslogs gälla enligt 28 kap. 3 § brottsbalken. Det anfördes att domstolen bör ha att göra samma överväganden när det gäller delvis villkorligt fängelse med övervakning. Att det endast skulle gälla i de fall där domstolen samtidigt förordnar om övervakning berodde på att det var de negativa effekter som kan uppkomma för övervakningen, om anstaltsvistelsen skjuts upp, som var skälet till förslaget. Domstolen skulle ha att beakta sannolikheten för att den tilltalade kan komma att överklaga dome n.128Kommittén noterade vidare att en möjlighet till inhibition behövde finnas samt att ekonomisk ersättning skulle kunna utgå enligt den dåvarande lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning (numera lagen [1998:714] om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder ).129

Som beskrivs närmare i avsnitt 6.6.5 föreslår vi att delvis villkorligt fängelse ska kunna användas dels om det är fråga om ett gemensamt straff för flera brott och endast något eller några av brotten påkallar ett straff som inte är villkorligt, dels om sådana omständigheter som avses i bestämmelsen om synnerliga skäl eller andra särskilda förhållanden talar för ett villkorligt fängelsestraff samtidigt som det med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet krävs att en del av fängelsestraffet avtjänas ovillkorligt. I det sistnämnda fallet tar regleringen sikte på situationer där alternativet hade varit ett inte helt kort ovillkorligt fängelsestraff. Delvis villkorligt fängelse kan då komma i fråga vid längre strafftider än vad bestämmelsen om synnerliga skäl medger under motsvarande omständigheter (jfr avsnitt 6.6.4)

127 Se prop. 1982/83:85 s. 100. 128 Att åklagaren kunde antas komma att överklaga domen skulle däremot inte ge anledning att senarelägga verkställigheten, bl.a. på grund av avräkningsreglerna som då fanns i 33 kap. brottsbalken. 129 Se SOU 1981:90 s. 181 och 191.

När ett delvis villkorligt fängelsestraff med övervakning som tilläggssanktion döms ut kan det finnas skäl för fortsatt häktning på grund av risk för att den dömde fortsätter sin brottsliga verksamhet. Det gäller särskilt om övervakning har valts med anledning av att den dömde har ett pågående missbruk eller liknande som kräver vård eller behandling och det aktuella brottet är kopplat till det förhållandet.

Om domstolen beslutar att den dömde ska kvarbli i häkte till dess att domen i ansvarsdelen får laga kraft mot honom eller henne kommer häktningen att följas av omedelbar straffverkställighet enligt 8 § strafftidslagen (2018:1251). Något särskilt beslut om omedelbar verkställighet av straffet i den del som inte är villkorlig behövs alltså inte i en sådan situation. Omedelbar verkställighet kan också ske om den dömde lämnar nöjdförklaring avseende den delen av straffet och begär att få påbörja verkställigheten direkt (5 och 13 §§strafftidslagen). Huruvida det sistnämnda kommer att inträffa kan domstolen naturligtvis inte ha någon säker uppfattning om. Dessutom kan ett behandlingsbehov hos den dömde – även i fall där det inte finns skäl att hålla honom eller henne häktad – medföra att den icke villkorliga delen av straffet behöver avtjänas direkt för att övervakningen ska bli meningsfull. Som framgått ovan kan det annars för det första hända att en påbörjad behandling på ett olyckligt sätt avbryts av frihetsberövandet. För det andra kan det vara svårt att motivera klienten att överhuvudtaget inleda några rehabiliteringsåtgärder så länge han eller hon har fängelseverkställigheten hängande över sig. Mot den bakgrunden föreslår vi att rätten vid delvis villkorligt fängelse med övervakning – i likhet med vad som i dag gäller vid fängelse som dömts ut i förening med skyddstillsyn enligt 28 kap. 3 § brottsbalken – ska få besluta att straffet i den andra delen ska börja avtjänas trots att domen inte har fått laga kraft. För ett sådant beslut bör det krävas att det finns särskilda skäl.

När rätten överväger att besluta om omedelbar straffverkställighet får den göra en samlad bedömning av omständigheter som talar för och mot ett sådant beslut. Därvid får behandlingsaspekter beaktas och ställas mot sådana omständigheter som i vad mån den tilltalade har förnekat den aktuella brottsligheten eller det annars finns anledning att anta att han eller hon kommer att överklaga d omen.130

Det kan noteras att om den dömde har börjat att avtjäna fängelsestraffet och högre rätt sedan frikänner honom eller henne eller

130 Jfr prop. 1982/83:85 s. 98 ff.

dömer ut en mindre ingripande påföljd kan den dömde ha rätt till ersättning enligt 4 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Angående möjligheten för högre rätt att besluta om inhibition, se nedan under rubriken ”Beslut om inhibition i högre rätt”.

Om rätten beslutar om omedelbar verkställighet bör också prövotiden räknas från dagen för domen.

Vid beslut om omedelbar verkställighet avseende en tilltalad på fri fot ska domen eller ett domsbevis samma dag sändas till Kriminalvården. Det framgår av 6 och 10 §§ förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m. med den följdändring som vi föreslår i den sistnämnda paragrafen (se författningsförslaget till 10 § förordningen om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m.,). Skulle talan föras mot en dom i vilken det har beslutats om omedelbar verkställighet följer det av 19 § lagen (1946:804) om införandet av nya rättegångsbalken att den tilltalade ska anses som häktad om han eller hon är intagen i kriminalvårdsanstalt.

Övervakningens upphörande

Som framgår av avsnitt 6.4.5 föreslår vi att prövotiden för villkorligt fängelse ska vara två år eller, om fängelsestraffet är längre än två år, motsvara straffets längd. Vidare innebär våra förslag i förevarande avsnitt om övervakning som tilläggssanktion att övervakningstiden startar samtidigt som prövotiden. Frågan är då om övervakningen också bör pågå under hela prövotiden eller om den bör kunna upphöra tidigare.

För skyddstillsyn enligt dagens reglering gäller att övervakningen upphör först vid den treåriga prövotidens utgång, men att Kriminalvården kan besluta att övervakningen ska avslutas tidigare, så länge den är minst ett år (28 kap. 5 § andra stycket brottsbalken). Den ordningen infördes i samband med lagändringar som trädde i kraft den 1 maj 2021 (prop. 2020/21:85). Dessförinnan upphörde övervakningen vid skyddstillsyn utan att något särskilt beslut behövde fattas när ett år av prövotiden förflutit. Övervakningsnämnden eller domstol kunde dock besluta om förlängning av övervakningstiden i vissa fall.

I propositionen till 2021 års lagändring noterades att när det gäller villkorlig frigivning har Kriminalvården möjlighet att anpassa övervakningstiden så att den löper så länge den dömde har behov av det under prövotiden (26 kap. 12 § brottsbalken). Enligt regeringen fanns det även för skyddstillsynsdömda skäl att förtydliga att det är behovet av övervakning som ska styra övervakningstidens längd. Kriminalvården skulle därför löpande under prövotiden kunna bedöma om övervakning behövs. Avsikten var dock inte att det för de flesta skyddstillsynsdömda skulle bli fråga om övervakningstider som löper över hela prövotiden om tre år. Påföljdens intensitet skulle liksom tidigare kunna vara som störst under den första tiden av verkställigheten, men det skulle bero på den enskildes behov av kontroll och stöd. Detta angavs innebära att övervakningen i många fall kan upphöra redan efter ett år. Enligt vad som anfördes i propositionen skulle en ny viktig roll för Kriminalvården bli att efter en individuell bedömning sortera ut de fall där övervakning efter ett år fortsatt är nödvändig och verkningsfull för att minska risken för återfall i brott eller för att underlätta den dömdes anpassning i samhälle t.131Det angavs också vara viktigt eftersom Kriminalvårdens resurser bör koncentreras till de fall där de kan förväntas ge resultat. Har övervakningen i huvudsak fungerat utan anmärkning det första året bör det, enligt vad regeringen anförde, sällan finnas behov av att låta övervakningstiden löpa vidare. Om det därefter visar sig att det finns behov av det, kan den dömde på nytt ställas under övervakning. Att övervakningstiden skulle vara minst ett år motiverades med hänvisning till vikten av att domstolarna har förtroende för att en dom på skyddstillsyn innebär en påföljd av viss längd och med ett visst innehåll .132

Enligt Frivårdskommitténs förslag i SOU 1981:90 skulle övervakningstiden vid villkorligt fängelse med övervakning alltid vara ett år, även om prövotiden skulle vara två år om det utmätta straffets längd var längre än sex måna der.133

Påföljdsutredningen föreslog i stället att den s.k. övervaknings- och kontrollsanktionen vid villkorligt fängelse skulle pågå under en tid som motsvarar det villkorliga fängelsestraffets längd, dock minst tre månader och högst ett år. En förutsättning för att en övervak-

131 I förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder anges att när det har gått ett år av prövotiden ska Kriminalvården, om det inte är obehövligt, pröva om behovet av övervakning kvarstår och fatta beslut i frågan (2 kap. 5 §). 132 Se prop. 2020/21:85 s. 23 f. 133 Om straffets längd var sex månader eller kortare skulle prövotiden vara ett år.

nings- och kontrollsanktion skulle kunna väljas som tilläggssanktion skulle vara att dess ingripandegrad motsvarar ingripandegraden i det antal timmar samhällstjänst som annars hade valts som tilläggssanktion. Ingripandegraden skulle alltså inte påverkas av den tilltalades eventuella behov av stöd och kontroll eller att en strängare kontroll kan antas leda till en minskad risk för att han eller hon återfaller i brott. Utredningen framhöll dock att detta inte hindrar att det inom ramen för vad som får anses vara en rimligt ingripande tilläggssanktion under verkställigheten vidtas åtgärder som syftar till att så långt möjligt avhålla den dömde från att återfalla i brot t.134 Angående övervaknings- och kontrollsanktionens varaktighet anförde Påföljdsutredningen att för att sanktionen ska bli rimligt jämförbar med samhällstjänst i ingripandegrad, bör den som utgångspunkt pågå under en tid som motsvarar det villkorliga fängelsestraffets längd. Utredningen framhöll att det därigenom också skulle ges möjlighet att straffmäta sanktionen. Samtidigt anfördes att för att sanktionen ska kunna ges ett meningsfullt – och i någon mån ingripande – innehåll, bör den ha viss minsta varaktighet. Det noterades också att det under inledningsskedet torde behövas viss tid för att planera det närmare innehållet i sanktionen. Att besluta om en övervaknings- och kontrollsanktion som ska pågå under någon enstaka månad framstod mot den bakgrunden inte som ändamålsenligt och ansågs knappast kunna uppfattas som meningsfullt. Enligt utredningen fick minimitiden dock inte vara alltför lång, eftersom det då inte skulle ges tillräcklig möjlighet att anpassa ingripandegraden i sanktionen till det villkorliga fängelsestraffets längd. Det var utifrån en avvägning mellan å ena sidan kravet på proportionalitet mellan brott och påföljd och å andra sidan vad som betraktades som meningsfullt och ändamålsenligt ur ett verkställighetsperspektiv som Påföljdsutredningen fann att övervaknings- och kontrollsanktionen skulle pågå under lika lång tid som det villkorliga fängelsestraffets längd, dock minst tre månader och högst ett år .135Som framgår av avsnitt 6.4.5 skulle, enligt Påföljdsutredningens förslag, prövotiden för villkorligt fängelse som huvudregel vara två år.

Det kan nämnas att Straffsystemkommittén dessförinnan hade anfört att det förhållandet att systemet innehåller olika övervaknings-

134 Se SOU 2012:34, band 2, s. 224 ff. och 419. 135 Se a.a., s. 428 f. Utredningen föreslog också att ingripandegranden i en sådan sanktion skulle differentieras på så sätt att sanktionen, utöver kontaktskyldighet, skulle kunna innefatta olika förstärkningsinslag som skulle variera beroende på strafflängden, se a.a., s. 429 ff.

och prövotider av många upplevdes som svårbegripligt. Bland annat mot bakgrund av att de flesta återfallen skedde inom ett år ansåg kommittén att längre prövotider än så inte behövdes. Enligt kommitténs förslag skulle därför det s.k. övervakningsstraffet löpa med en ettårig prövotid och den dömde skulle stå under övervakning under hela verkställighetstiden. Därigenom skulle man slippa ordningen med en särskild övervakningstid som skiljer sig från prövotide n.136

Också när det gäller övervakning som tilläggssanktion i det system med villkorligt fängelse som vi föreslår kan det övervägas om den tid under vilken den dömde ska stå under övervakning alltid bör sammanfalla med prövotiden. Någon särskild ”övervakningstid” skulle då inte behöva lagfästas, vilket kan sägas vara naturligt eftersom tilläggssanktionen benämns just som övervakning.

Att övervakning alltid ska ske under hela prövotiden skulle dock vara svårt att förena med våra förslag i övrigt. Som framgår av avsnitt 6.4.5 föreslår vi att prövotiden för villkorligt fängelse ska vara minst två år, samtidigt som vår uppfattning är att villkorligt fängelse endast undantagsvis bör bli aktuellt vid straff som uppgår till ett år eller mer. Vidare bygger det föreslagna systemet på att tilläggssanktionerna samhällstjänst och övervakning ska vara likställda i ingripandegrad (se avsnitt 6.7.1). Även om ingripandegraden inte bara beror på övervakningens längd utan också, och kanske främst, på vad övervakningen består i medför de nämnda förhållandena att det måste finnas någon möjlighet att anpassa övervakningstiden efter förhållandena i det enskilda fallet. Vår uppfattning är att Kriminalvården – i likhet med vad som gäller vid villkorlig frigivning och enligt den nuvarande regleringen om skyddstillsyn – löpande under prövotiden bör kunna bedöma om övervakning behövs. Vi föreslår därför att Kriminalvården ska kunna besluta att övervakningen ska upphöra vid en tidigare tidpunkt än vid prövotidens utgång. Övervakningstiden bör dock inte få understiga ett år .137

136 Se SOU 1995:91 s. 22. 137 Jfr prop. 2020/21:85 s. 24.

Beslut om inhibition i högre rätt

Om rätten har beslutat att den dömde ska stå under övervakning redan från dagen för domen och avgörandet överklagas måste högre rätt kunna besluta att verkställigheten ska avbrytas. Detsamma gäller vid överklagande av beslut om att straffet vid delvis villkorligt fängelse ska börja avtjänas i den andra delen trots att domen inte har fått laga kraft.

När det gäller övervakning vid skyddstillsyn enligt den nuvarande ordningen finns det en uttrycklig regel som anger att om domen överklagas kan högre rätt besluta att verkställigheten ska avbrytas (28 kap. 5 § första stycket brottsbalken). Någon sådan särskild bestämmelse om inhibition finns däremot inte med avseende på beslut om att en dom på fängelse som dömts ut i förening med skyddstillsyn enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ska gå i verkställighet trots att domen inte har vunnit laga kraft. Skillnaden beror på att den omedelbara verkställigheten av övervakningen kommer till stånd direkt till följd av lag och inte genom domstolsförordnande. Rättegångsbalkens bestämmelser om inhibition blir då inte tilläm pliga.138 När det i stället gäller förordnande om omedelbar verkställighet av fängelse som dömts ut enligt 28 kap. 3 § brottsbalken har högre rätt med stöd av 19 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken jämförd med 51 kap. 8 § rättegångsbalken möjlighet att inhibera verkställigheten och därigenom åstadkomma att den dömde omedelbart friges .139

Som framgått ovan innebär vårt förslag att såväl omedelbar övervakning som omedelbar verkställighet av straffet i den icke villkorliga delen vid delvis villkorligt fängelse kräver ett särskilt domstolsbeslut. Att högre rätt efter överklagande av en dom med ett sådant beslut kan inhibera verkställigheten skulle därför kunna följa redan av rättegångsbalkens bestämmelser. Vår uppfattning är ändå att det av tydlighetsskäl bör finnas en uttrycklig bestämmelse om detta i den reglering om övervakning som tilläggssanktion som vi föreslår i brottsbalken. Bestämmelsen bör ange att om domen överklagas, kan högre rätt besluta att verkställigheten ska avbrytas.

Den angivna möjligheten bör främst utnyttjas i situationer där det är den dömde som har överklagat och där överklagandet omfattar den utdömda påföljden. Det är av vikt att den som inte godtar dom-

138 Se prop. 1982/83:85 s. 133. 139 Se Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), s. 155 f.

stolens bedömning utan överklagar domen inte blir skyldig att efterleva domen förrän den har fått laga kraft. Vid ett sådant överklagande bör högre rätt därför i allmänhet besluta om avbrytande av verkställigheten. Det gäller oavsett om lägre rätts beslut endast gäller omedelbar övervakning eller även, vid delvis villkorligt fängelse, att straffet i den andra delen ska börja avtjänas trots att domen inte har fått laga kraft.

Om högre rätt har beslutat om inhibition och därefter dömer den tilltalade till villkorligt fängelse med övervakning bör den tilltalade inte få tillgodoräkna sig den tid under vilken verkställigheten har anstått. Den tiden bör alltså inte räknas in i prövo- eller övervakningstiden. Samma sak bör gälla i andra motsvarande situationer t.ex. om hovrätten har inhiberat verkställigheten och frikänner den tilltalade varefter han eller hon döms till villkorligt fängelse med övervakning av Högsta domstolen. Vi föreslår därför att det i lagtexten anges att tid under vilken högre rätt beslutat att verkställigheten ska avbrytas inte räknas in i övervakningstiden (jfr nuvarande 28 kap. 5 § tredje stycket brottsbalken). Att den nämnda tiden inte heller räknas in i prövotiden föreslås framgå av 26 kap. 5 a § andra stycket brottsbalken (se författningsförslaget till den bestämmelsen och avsnitt 6.5.1).

Inhibitionsbeslutet ska antecknas i belastningsregistret. Det följer av 3 § lagen (1998:620) om belastningsregister och 4 § förordningen (1999:1134) om belastningsregister med den följdändring som vi föreslår i den sistnämnda paragrafen (se författningsförslaget till 4 § förordningen om belastningsregister). Därigenom blir det möjligt att vid ny lagföring räkna fram prövotiden.

6.8. Valet av tilläggssanktion

6.8.1. Valet mellan böter, samhällstjänst och övervakning

Förslag: Dagsböter får väljas som tilläggssanktion om en sådan

sanktion kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till straffets längd , brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet. Om dagsböter inte kan anses tillräckligt ingripande ska straffet förenas med samhällstjänst eller övervakning.

I valet mellan samhällstjänst och övervakning ska behovet av stöd eller kontroll och övriga omständigheter beaktas. Samhällstjänst får inte väljas om en sådan sanktion är olämplig för den tilltalade.

Skälen för vårt förslag

Valet mellan böter och övervakning eller samhällstjänst bör styras av straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet

Som redan framgått bör ett villkorligt fängelsestraff som huvudregel alltid förenas med en tilläggssanktion i form av böter, övervakning eller samhällstjänst. I vissa fall, som behandlas närmare i avsnitt 6.8.2, bör det vara möjligt att förena straffet med mer än en sanktion. Som också slagits fast i det föregående bör samhällstjänst och övervakning anses mer ingripande än böter, medan de två förstnämnda sanktionerna bör betraktas som likställda i ingripandegrad (se avsnitt 6.7.1).

En grundläggande tanke med det system som vi föreslår är att ingripandegraden i den straffrättsliga reaktionen ska styras av straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet. Det bör gälla även när straffet är villkorligt. Således måste det villkorliga fängelsestraffet ges ett sådant verkställighetsinnehåll – eller med andra ord en sådan tilläggssanktion – att det kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till nyss nämnda förhållanden.

Samtidigt har vi i avsnitt 6.7.2 gjort bedömningen att dagsböter bör kunna användas som tilläggssanktion ända upp till den gräns då villkorligt fängelse normalt inte längre kan komma i fråga. Det betyder att straffets längd i princip inte kan få betydelse för valet av tilläggssanktion när straffet understiger ett år. I dessa fall kommer valet av tilläggssanktion i stället att styras av brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet. Endast när straffet har uppmätts till ett år eller mer, dvs. när det gjorts villkorligt med tillämpning av bestämmelsen om synnerliga skäl eller när bara en del av det gjorts villkorlig i de s.k. intresseavvägningsfallen (se ovan avsnitt 6.6.4 respektive 6.6.5), kommer straffets längd således att inverka på valet av tilläggssanktion. Det bör dock understrykas att ingripandegraden i den sanktion som valts, oavsett om det är böter, samhällstjänst eller övervakning, kommer att vara avhängig längden av det fängelsestraff som mätts ut även när det understiger ett år. Som framgår av avsnitt 6.7.2 och 6.7.4

bör straffets längd nämligen ligga till grund för hur många dagsböter straffet ska förenas med, liksom för antalet timmar samhällstjänst. Även för innehållet i en övervakning får straffets längd betydelse på det sättet att det är den som avgör om, och i så fall under hur lång tid, den dömde ska vara underkastad helghemarrest (se avsnitt 6.9.12). Därigenom blir det utmätta straffets längd – i enlighet med den grundtanke som redovisats ovan – styrande för ingripandegraden i den valda sanktionen, även om den inte alltid blir avgörande för själva valet av tilläggssanktion.

Av det anförda följer att om varken brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet talar för ett strängare ingripande bör tilläggssanktionen kunna bestämmas till böter, även på strafflängder uppemot ett år. Är det fråga om ett artbrott eller ett relevant återfall i brott kommer böter däremot inte – annat än i sådana undantagsfall som behandlas i avsnitt 6.8.3 – att komma i fråga som tilläggssanktion. Då bör valet i stället stå mellan övervakning och samhällstjänst. Som framgått ovan kan brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet också medföra att ett ovillkorligt fängelsestraff bör dömas ut. I artbrottsfallen gäller det när straffets längd uppgår till minst sex månader (se avsnitt 6.6.2). Handlar det om återfall kan ett ovillkorligt fängelsestraff anses påkallat vid upprepade eller annars särskilt flagranta återfall (se avsnitt 6.6.3).

Det anförda kan illustreras med följande exempel. Den som gör sig skyldig till en butiksstöld – som inte brukar hänföras till artbrotten – bör vid ett första tillfälle kunna dömas till villkorligt fängelse med böter. Gör sig personen i fråga skyldig till ytterligare en sådan stöld kan ingripandegraden skärpas genom att ett nytt villkorligt fängelsestraff förenas med exempelvis övervakning. Vid ett andra återfall i brottslighet av detta slag bör toleransen med personens brottslighet däremot normalt anses uttömd och ett ovillkorligt fängelsestraff ska då dömas ut.

Ett annat exempel som kan nämnas är det fallet att en tidigare ostraffad person ska dömas för ett artbrott, t.ex. en misshandel, till fängelse i tre månader. Straffet bör då kunna göras villkorligt och förenas med exempelvis samhällstjänst. Om personen därefter gör sig skyldig till en skadegörelse – som inte är av sådan art att det ger skäl för en strängare sanktion än böter – bör påföljden kunna bestämmas till villkorligt fängelse med övervakning eller ännu en samhällstjänst. Den tidigare brottsligheten beaktas då genom valet av en

strängare tilläggssanktion än vad brottet i sig motiverar. Skulle det andra brottet i stället ha varit en ny misshandel av ungefär samma svårhet som den tidigare, finns däremot inte någon strängare tilläggssanktion att tillgripa med anledning av återfallet än vad som redan är påkallat med hänsyn till brottets art. Straffet bör då bestämmas till ovillkorligt fängelse.

En särskild situation, som vi snuddat vid ovan, är när rätten har beslutat att straffet ska vara villkorligt med tillämpning av bestämmelsen om synnerliga skäl. I dessa fall har ett ovillkorligt fängelsestraff i och för sig ansetts påkallat med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet. Dessa förhållanden bör följaktligen – när straffet nu trots det gjorts villkorligt – tala för en strängare tilläggssanktion än böter. Här bör utgångspunkten således vara att övervakning eller samhällstjänst ska väljas. Som vi återkommer till i avsnitt 6.8.2 kan det i vissa av dessa fall finnas anledning att förena straffet med mer än en sanktion.

Motsvarande resonemang gör sig gällande när rätten har beslutat att endast en del av ett fängelsestraff ska vara villkorlig. Också i ett sådant fall bör således en strängare sanktion än böter normalt sett väljas. Vid delvis villkorligt fängelse bör det dock inte finnas någon möjlighet att förena straffet med mer än en sanktion, eftersom redan kombinationen med den ovillkorliga delen av straffet ger påföljden en tillräcklig skärpa.

Valet mellan samhällstjänst och övervakning

När böter inte kan anses som en tillräckligt ingripande tilläggssanktion står valet, som redan framgått, mellan samhällstjänst och övervakning. Eftersom dessa sanktioner ska anses likvärdiga i stränghetshänseende bör domstolen i valet mellan dem kunna beakta den tilltalades personliga förhållanden och andra omständigheter som saknar bäring på hur ingripande straffet bör vara, men som rimligtvis ändå bör ha betydelse i sammanhanget. Som anförts i avsnitt 6.2.5 är det förvisso vår uppfattning att reglerna för påföljdsvalet som utgångspunkt inte bör bygga prognoser om den tilltalades återfallsbenägenhet och huruvida ett visst påföljdsalternativ kan tänkas avhålla honom eller henne från fortsatt brottslighet. Det hindrar dock inte att reglerna utformas efter ambitionen att de påföljder som döms ut så

långt möjligt ska ha en brottsavhållande verkan på den dömde. I den mån den tilltalade exempelvis är i behov av vård eller behandling för något som kan antas ha bidragit till den begångna brottsligheten, eller om han eller hon har gjort sig skyldig till sådan brottslighet eller annars har en sådan problematik som något av Kriminalvårdens påverkansprogram inriktar sig mot, bör det följaktligen kunna beaktas. Så länge reaktionen motsvarar den ingripandegrad som krävs med hänsyn till den begångna brottsligheten, bör det alltså finnas möjlighet för domstolen att välja den tilläggssanktion som framstår som bäst avpassad och ändamålsenlig i det enskilda fallet.

Av ovan anförda skäl anser vi att valet mellan övervakning och samhällstjänst bör basera sig på en helhetsbedömning där samtliga för saken relevanta omständigheter ska kunna beaktas.

Som slagits fast redan i avsnitt 6.7.4 bör det för valet av samhällstjänst även fortsättningsvis ställas upp någon form av grundläggande lämplighetskrav. I dag är det kravet utformat på så sätt att en sådan föreskrift ska vara lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter (se 30 kap. 7 § andra stycket och 9 § andra stycket 4 brottsbalken). I praktiken tycks kravet emellertid snarare tillämpas så att samhällstjänst anses uteslutet endast när det på grund av den tilltalades person eller andra omständigheter är direkt olämpligt. Under alla förhållanden är en sådan ordning enligt vår mening att föredra, eftersom tillämpningsområdet för samhällstjänst i annat fall riskerar att bli alltför snävt. Lämplighetskravet bör därför utformas så att samhällstjänst inte får väljas om en sådan sanktion är olämplig för den tilltalade. Som också slagits fast i avsnitt 6.7.4 bör det däremot inte ställas upp något krav på samtycke. I stället får den tilltalades inställning till samhällstjänst beaktas inom ramen för lämplighetsbedömningen.

Frågan om en samhällstjänstsanktion är olämplig för den tilltalade får avgöras efter en samlad bedömning av den tilltalades förutsättningar och inställning till att utföra samhällstjänstarb ete.140Ibland kan förutsättningarna för samhällstjänst brista på grund av exempelvis den tilltalades hälsotillstånd, att han eller hon har missbruksproblem eller att en sådan sanktion skulle vara förenad med säkerhetsrisker. Som berörts ovan kan även det förhållandet att den tilltalade aktivt motsätter sig samhällstjänst medföra att en sådan sanktion anses

140 Jfr prop. 1997/98:96 s. 98 och 191.

olämplig. Under alla förhållanden bör en ovilja att genomföra samhällstjänst i många fall kunna tala för att övervakning hellre bör väljas.

Om samhällstjänst bedöms som en olämplig sanktion för den tilltalade kommer valet med nödvändighet att falla på övervakning. Till skillnad från dagens skyddstillsyn bör en övervakningssanktion således inte förutsätta att den kan antas bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. Inte heller bör det krävas att den tilltalade har ett övervakningsbehov. Däremot kan ett sådant behov tala för att övervakning är den lämpligaste sanktionen, även om den dömde i och för sig har förutsättningar att genomföra samhällstjänst. Behovet kan, som berörts ovan, ha sin grund i att den dömde har ett missbruk som kräver behandlingsinsatser eller att denne uppvisar någon annan problematik som kan antas ha samband med den begångna brottsligheten och som adresseras i något av de påverkansprogram som Kriminalvården tillhandahåller. I enlighet med vad som anförts i avsnitt 6.4.3 kan även det förhållandet att den tilltalade är föremål för vård enligt LVM tala för att övervakning bör väljas. Detsamma gäller om den tilltalade i annan form genomgår vård eller behandling för något brottsrelaterat förhållande, i synnerhet om insatsen bidragit till att straffet gjorts villkorligt (jfr ovan avsnitt 6.6.4). Också det förhållandet att den tilltalade har återfallit i brott kan ge vid handen att denne bör underkastas den kontroll och de stödåtgärder som en övervakning innebär.

När rätten har beslutat att endast en del av straffet ska vara villkorlig bör den vid valet av tilläggssanktion beakta att någon villkorlig frigivning då inte sker från den ovillkorliga delen av straffet. Detta förhållande talar starkt för att övervakning bör väljas, så att den dömde – sedan han eller hon avtjänat den ovillkorliga delen av straffet – får det stöd och underställs den kontroll som i andra fall kan ske under prövotiden för villkorlig frigivning. Det bör dock inte vara uteslutet att välja samhällstjänst som tilläggssanktion i dessa fall. Ibland kan behovet av de åtgärder som en övervakning inbegriper nämligen vara så begränsat att en sådan sanktion inte framstår som särskilt meningsfull. I ett sådant fall kan samhällstjänst vara ett lämpligare val.

Om den tilltalade har ett utpräglat behov av stöd och kontroll bör övervakning normalt ha företräde framför samhällstjänst, i vart fall så länge den dömde bedöms som mottaglig för de insatser som en övervakning kan aktualisera. Ibland kan omständigheterna emellertid vara sådana att det visserligen finns ett övervakningsbehov, men

som är ganska begränsat, samtidigt som den tilltalade har förutsättningar att genomföra samhällstjänst. I dessa fall kan ofta den senare sanktionen vara den lämpligaste. I sammanhanget kan erinras om att vi föreslår att även en samhällstjänstsanktion bör kunna innefatta vissa övervakningsmoment (se avsnitt 6.9.6 och 6.9.7). Ett begränsat behov av övervakning bör således kunna tillgodoses också inom ramen för en sådan sanktion.

Hittills har vi framför allt uppehållit oss vid hur valet mellan samhällstjänst och övervakning bör påverkas av den tilltalades förutsättningar och behov. Dessa faktorer talar för övrigt oftast i samma riktning som det samhälleliga intresset av att de påföljder som döms ut får en brottsförebyggande verkan. I de fall det finns en enskild målsägande – ett brottsoffer – bör dock även dennes behov av att den tilltalade underställs övervakning kunna beaktas. Beroende på brottslighetens karaktär samt på relationen mellan målsäganden och den tilltalade kan de kontrollåtgärder som en övervakning innefattar och sådana föreskrifter som då kan meddelas, t.ex. gällande var den tilltalade får eller inte får vistas, många gånger vara ägnade att bidra till målsägandens trygghet. När så är fallet kan det tala för att övervakning ska väljas som tilläggssanktion.

Vanligtvis bör alltså behovet av stöd och kontroll, vid sidan av den tilltalades förutsättningar att genomföra samhällstjänst, vara avgörande för vilken sanktion som ska väljas. Som anförts inledningsvis bör det dock alltid bli fråga om en helhetsbedömning där samtliga för saken relevanta omständigheter ska kunna beaktas. Exempel på en annan omständighet som kan ha betydelse i detta sammanhang är att den tilltalade tidigare har dömts till – eller vid domstillfället alltjämt verkställer – ett villkorligt fängelsestraff med en viss tilläggssanktion. Särskilt i det sistnämnda fallet kan det vara lämpligare att ett nytt villkorligt fängelsestraff förenas med en annan sanktion. Det förhållandet att den tilltalade redan är underställd övervakning kan således tala för att det nya straffet om möjligt bör förenas med samhällstjänst. I annat fall är risken att det sist utdömda straffet inte får någon – eller i vart fall inte en tillräcklig – praktisk betydelse. Eller omvänt så kan det ofta vara lämpligare att tilläggssanktionen bestäms till övervakning om personen i fråga återfallit i brott efter att tidigare ha dömts till villkorligt fängelse med samhällstjänst. Några begränsningar av domstolens valmöjlighet i de nu diskuterade situationerna bör dock inte ställas upp. Också i dessa fall bör domstolen således

vara fri att välja den sanktion som vid en helhetsbedömning framstår som den lämpligaste, även om det kan innebära att sanktionen blir densamma som tidigare. Övriga frågor gällande hur påföljdsbestämningen bör påverkas av en tidigare dom behandlas i avsnitt 6.11.

Avslutningsvis kan nämnas att om det redan på förhand kan konstateras att varken en samhällstjänst- eller övervakningssanktion kommer att kunna verkställas, t.ex. för att den tilltalade förklarar sig helt ovillig att medverka till genomförandet av dem, får förutsättningarna för att välja någon av dessa sanktioner anses brista. Om tilläggssanktionen i ett sådant fall inte kan stanna vid böter kommer ett villkorligt fängelsestraff i praktiken inte att kunna göras tillräckligt ingripande. I enlighet med vad som anförts i avsnitt 6.6.1 bör ett ovillkorligt fängelsestraff då dömas ut.

6.8.2. Ett villkorligt fängelsestraff bör i vissa fall kunna förenas med mer än en tilläggssanktion

Förslag: Om det behövs för att skärpa ingripandegraden med

anledning av den tilltalades tidigare brottslighet eller när rätten har beslutat att straffet ska vara villkorligt för att det finns synnerliga skäl, får straffet förenas med mer än en tilläggssanktion. Valet av sanktioner ska i övrigt göras på samma grunder som valet mellan samhällstjänst och övervakning.

Flera tilläggssanktioner med anledning av den tilltalades tidigare brottslighet

Vi har i avsnitt 6.4.1 konstaterat att huvudregeln bör vara att ett villkorligt fängelsestraff ska förenas med endast en tilläggssanktion. Bland annat i vissa återfallssituationer kan det emellertid vara motiverat att förena straffet med fler sanktioner. Som beskrivits i avsnitt 6.6.3 bör den tilltalades tidigare brottslighet kunna beaktas genom att ett villkorligt fängelsestraff förenas med en mer ingripande tilläggssanktion än vad som hade kommit i fråga om brottet inte utgjort ett återfall. Finns det inte någon mer ingripande sanktion att ta till bör normalt ett ovillkorligt fängelsestraff dömas ut. I de flesta fall leder en sådan ordning enligt vår uppfattning till välavvägda resultat, i vart fall när

personen i fråga återfallit i brottslighet av likartat eller allvarligt slag. Exempelvis framstår det som rimligt att den som gör sig skyldig till upprepade förmögenhetsbrott, såsom stölder och hälerier, döms till villkorligt fängelse och böter vid det första tillfället, till villkorligt fängelse och övervakning vid det andra tillfället och till ovillkorligt fängelse vid återfall därefter. Likaså finns det enligt vår uppfattning inget att invända mot att den som t.ex. gjort sig skyldig till ett narkotikabrott med ett straffvärde på tre månaders fängelse först döms till villkorligt fängelse med samhällstjänst för att vid ett andra sådant brott dömas till ovillkorligt fängelse. I vissa fall, när relevansen av den nya brottsligheten är lägre, kan den angivna ordningen emellertid leda till en återfallsskärpning som ter sig omotiverat skarp. Situationen uppstår framför allt när det nya brottet på grund av dess art ligger på en högre sanktionsnivå än det tidigare. Som exempel kan nämnas det fallet att någon tidigare har dömts till ett kortare villkorligt fängelsestraff med böter för ett oaktsamt bokföringsbrott och därefter, under prövotiden, gör sig skyldig till ett grovt rattfylleri på ungefär samma straffnivå. Det senare brottet ger i sig skäl för villkorligt fängelse med övervakning eller samhällstjänst, varför ingripandegraden inte kan skärpas med anledning av återfallet genom valet av en strängare tilläggssanktion. Utan en möjlighet att lägga till ytterligare en sanktion skulle den tidigare brottsligheten således endast kunna beaktas genom utdömandet av ett ovillkorligt fängelsestraff, trots att brotten helt tycks sakna samband med varandra och straffvärdet av det senare brottet dessutom är lågt (jfr avsnitt 6.6.3). En sådan ordning framstår inte som tillfredsställande.

Mot denna bakgrund bör det införas en bestämmelse som ger möjlighet att förena ett villkorligt fängelsestraff med mer än en tilläggssanktion om det behövs för att skärpa ingripandegraden med anledning av den tilltalades tidigare brottslighet. En tillämpning av bestämmelsen bör som framgått kunna aktualiseras när relevansen av den tidigare brottsligheten bedöms som låg och alternativet vore ett ovillkorligt fängelsestraff, företrädesvis i sådana fall där den tilltalade tidigare dömts till villkorligt fängelse med böter och därefter gör sig skyldig till ett brott som i sig föranleder en strängare sanktion. Det bör dock inte vara uteslutet att tillämpa bestämmelsen även när den tidigare tilläggssanktionen var samhällstjänst eller övervakning och det nya brottet också ger skäl för en sådan sanktion.

Som framgår av det ovan angivna exemplet bör det nyss sagda gälla även om det nya brottet har begåtts under prövotiden för ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff. Har brottet begåtts efter prövotiden sjunker relevansen av den tidigare brottsligheten, varför utrymmet att döma till ett med flera tilläggssanktioner förstärkt villkorligt fängelsestraff ökar. I dessa fall bör således ett villkorligt fängelsestraff kunna komma i fråga även vid något allvarligare, och inte fullt så olikartad, brottslighet. I enlighet med vad som anförts i avsnitt 6.6.3 bör utrymmet bli större ju längre tid som förflutit sedan den tidigare domen. Om återfallet inte längre bedöms ha någon relevans för påföljdsbestämningen av det nya brottet kan ett nytt villkorligt fängelsestraff med endast en sanktion utdömas.

Tillämpningen bör också påverkas av i vilken mån de tilläggssanktioner som står till buds medför att ett villkorligt fängelsestraff kan anses som en lämplig och ändamålsenlig påföljd i det aktuella fallet. Om den tilltalade exempelvis har ett behov av och tycks vara motiverad till sådan behandling för missbruk eller annan problematik som Kriminalvården kan föreskriva vid en övervakningssanktion, kan det tala för att reaktionen bör skärpas inom ramen för ett villkorligt fängelsestraff i stället för genom utdömandet av ett ovillkorligt fängelsestraff. Är situationen den omvända – den tilltalade bedöms kanske inte alls vara mottaglig för behandling eller annan påverkan – bör den nu diskuterade möjligheten inte användas. Då bör återfallet i stället beaktas genom att ett ovillkorligt fängelsestraff döms ut.

I enlighet med vad som anförts i avsnitt 6.6.3 bör ett nytt villkorligt fängelsestraff under alla förhållanden vara uteslutet om den tilltalade även efter ett tidigare återfall fått förmånen av en sådan påföljd, eller med andra ord vid en tredje relevant lagföring. Då bör återfallet alltså i princip alltid anses så flagrant att ett villkorligt fängelsestraff, även om det skulle förenas med flera sanktioner, inte kan anses tillräckligt ingripande (jfr dock nedan angående det fallet att det finns synnerliga skäl för villkorligt fängelse). Normalt bör villkorligt fängelse med flera tilläggssanktioner inte heller anses som ett tillräckligt ingripande straff för den som återfallit i brott sedan han eller hon tidigare dömts till ovillkorligt fängelse. Ett visst utrymme för en sådan påföljdsbestämning bör dock finnas, i synnerhet när den tilltalade inte före det tidigare ovillkorliga fängelsestraffet dömts för något brott på fängelsenivå.

Flera tilläggssanktioner när det finns synnerliga skäl för villkorligt fängelse

En annan situation då det bör vara möjligt att skärpa ingripandegraden i ett villkorligt fängelsestraff genom att förena det med flera tilläggssanktioner är när straffet har gjorts villkorligt på grund av att det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden eller annars finns synnerliga skäl. I dessa fall har straffet gjorts villkorligt trots att ett ovillkorligt fängelsestraff i och för sig är påkallat med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet. Därmed bör behovet av att skärpa upp det villkorliga straffet med flera sanktioner avgöras utifrån med vilken styrka dessa omständigheter talar för ett strängare ingripande i det aktuella fallet.

Om varken brottets art eller den tilltalades tidigare brottslighet talar för ett strängare ingripande bör det kunna räcka med endast en tilläggssanktion, så länge straffet inte mera påtagligt överstiger den längd som normalt utesluter ett villkorligt fängelsestraff. Likaså bör en enda sanktion som regel anses tillräckligt om straffets längd understiger denna gräns, men ett strängare ingripande är påkallat med hänsyn till brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet. Är det fråga om ett i sammanhanget långt fängelsestraff – eller om flera omständigheter samtidigt talar för en strängare reaktion – kan däremot ytterligare en tilläggssanktion vara nödvändig för att skärpa ingripandegraden. Ju starkare skälen för ett strängare ingripande är, desto mer talar det för att förena straffet med dubbla sanktioner. I ytterlighetsfall kan tre sanktioner tänkas bli nödvändiga (se vidare nedan).

Vid bedömningen bör även de skäl som ligger till grund för att straffet gjorts villkorligt ibland kunna få betydelse. Ofta hänför sig dessa endast till hur den tilltalade skulle komma att drabbas av ett ovillkorligt fängelsestraff, men ibland kan de även ha bäring på tilläggssanktionen. Om beslutet om villkorlighet exempelvis grundar sig i att den tilltalade genomgår behandling för missbruk eller annat förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet bör behandlingens innehåll och utformning kunna beaktas. I synnerhet om denna innebär att den tilltalade under en tid är intagen på behandlingshem bör det kunna medföra att endast en sanktion är tillräcklig, trots att de skäl som talar i motsatt riktning i och för sig är starka.

Straffet bör sällan förenas med mer än två sanktioner

Oavsett om ingripandegraden i ett villkorligt fängelsestraff behöver skärpas för att straffet gjorts villkorligt på grund av att det finns synnerliga skäl eller med anledning av den tilltalades tidigare brottslighet, bör det i de allra flesta fall vara tillräckligt att straffet förenas med två sanktioner. I sällsynta undantagsfall – t.ex. när starka humanitära skäl talar emot ett ovillkorligt fängelsestraff samtidigt som också skälen för ett sådant straff är starka – bör samtliga sanktioner kunna användas. Regleringen bör därför inte ställa upp några begränsningar i detta avseende, utan kan lämpligen utformas så att straffet i de angivna situationerna får förenas med mer än en tilläggssanktion.

Valet bör i övrigt göras på samma grunder som valet mellan samhällstjänst och övervakning

I de allra flesta av de nu berörda fallen kommer det alltså att bli fråga om att förena straffet med två sanktioner. Liksom när valet står mellan samhällstjänst och övervakning bör domstolen då kunna göra en helhetsbedömning baserad på samtliga för saken relevanta omständigheter.

Även här måste givetvis det grundläggande lämplighetskravet för samhällstjänst vara uppfyllt för att en sådan sanktion ska kunna väljas. Om samhällstjänst är olämpligt kan således inte annat än övervakning och böter komma i fråga. Finns det däremot förutsättningar för samhällstjänst kan en sådan sanktion vid sidan av en övervakning ofta vara det lämpligaste valet.

Om det finns ett tydligt behov av det stöd och den kontroll som en övervakning innebär bör som en stark utgångspunkt gälla att en av sanktionerna ska vara övervakning. Liksom i andra fall bör ett övervakningsbehov dock inte vara någon absolut förutsättning för en sådan sanktion, men om det behovet helt saknas kan samhällstjänst och böter ibland vara ett bättre val. I sammanhanget bör dock beaktas att övervakningssanktionen även kommer att innehålla inslag av mer repressiv karaktär, företrädesvis i form av helghemarrest. Bland annat av det skälet kan en övervakningssanktion många gånger vara att föredra framför böter, trots att något övervakningsbehov inte kan konstateras eller att det behovet framstår som begränsat. I övrigt bör

i allt väsentligt samma omständigheter som aktualiseras vid valet mellan samhällstjänst och övervakning kunna beaktas (se avsnitt 6.8.1).

6.8.3. Skäl att avstå från att förena straffet med en tilläggssanktion

Förslag: Rätten får avstå från att förena det villkorliga fängelse-

straffet med en tilläggssanktion, eller välja en mindre ingripande sanktion än vad som annars skulle ha varit påkallat, om

1. den tilltalade med anledning av brott som prövats i målet eller

som påföljden avser har varit berövad friheten på sätt som enligt 2 § lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande ska tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, eller

2. det annars finns särskilda skäl mot att förena straffet med en

tilläggssanktion eller för att välja en mindre ingripande sanktion.

Skälen för vårt förslag

Det bör i vissa fall vara möjligt att avstå från att förena straffet med en tilläggssanktion eller att välja en mindre ingripande sanktion

Våra förslag i det föregående innebär att villkorligt fängelse som en klar huvudregel ska förenas med en tilläggssanktion som kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet. I vissa fall kan det dock finnas skäl att välja en mindre ingripande sanktion än vad dessa omständigheter motiverar eller att helt avstå från att förena det villkorliga fängelsestraffet med en tilläggssanktion. Framför allt kan det gälla när den tilltalade har varit häktad eller på annat sätt frihetsberövad med anledning av misstanke om brott som prövats i målet. Men även i andra situationer kan förhållandena vara sådana att det framstår som oskäligt eller olämpligt att förena straffet med en tilläggssanktion eller att välja en så ingripande sanktion som annars följer av den föreslagna regleringen. Det bör därför finnas en undantagsregel som gör det möjligt att avstå från att förena straffet med en tilläggssanktion i dessa fall eller att välja en mindre ingripande sanktion.

Det närmare tillämpningsområdet för en sådan undantagsregel diskuteras i det följande. Först ska dock den nuvarande ordningen med avseende på hur frihetsberövanden beaktas vid påföljdsbestämningen kort behandlas.

Beaktande av frihetsberövanden enligt den nuvarande regleringen

Enligt den nuvarande regleringen kan det förhållandet att den tilltalade varit frihetsberövad beaktas på olika sätt vid påföljdsbestämningen. I vissa fall kan förhållandet vägas in i bedömningen av om fängelse eller en icke frihetsberövande påföljd ska väljas och således medföra att påföljden bestäms till villkorlig dom eller skyddstillsyn i stället för fängelse. Detta sker då med stöd av bestämmelserna i 29 kap. 5 § första stycket 8 och 30 kap. 4 § första stycket brottsbalken .141Om personen i fråga döms till fängelse beaktas förhållandet däremot normalt inte alls, eftersom tiden för frihetsberövandet då tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljden enligt 2 § lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande (tillgodoräknandelagen). Som framgår av avsnitt 6.6.4 och 12.4.10 kan dock det förhållandet att den tilltalade varit häktad under lång tid med restriktioner beaktas i lindrande riktning vid framför allt straffmätningen.

Av 30 kap. 8 § framgår vidare att domstolen kan avstå från att förena en villkorlig dom med dagsböter om ett bötesstraff med hänsyn till skyldighet att fullgöra samhällstjänst eller andra följder av brottet skulle drabba den tilltalade alltför hårt eller det finns andra särskilda skäl mot att döma till böter. Att den tilltalade varit frihetsberövad kan innebära att sådana skäl före ligger.142I de fall böter ändå döms ut kan frihetsberövandet leda till att antalet dagsböter sätts lägre än vad som annars hade skett. Detta följer dock inte av någon särskild bestämmelse, utan av det förhållandet att bötesstraff som tillägg till villkorlig dom tillämpas oberoende av straffskalan för det aktuella brottet och – liksom den villkorliga domen som sådan – i princip inte

141 Se t.ex. rättsfallet ”Kontraktsvård och frihetsberövande” NJA 2024 s. 293 p. 22. 142 Se t.ex. rättsfallet ”Slaget med bokryggen” NJA 2015 s. 386 p. 17.

ger uttryck för någon straffmätning, även om antalet dagsböter i praktiken normalt bestäms med utgångspunkt i brottets svå rhet.143

Av intresse i detta sammanhang är också bestämmelserna i 3 § tillgodoräknandelagen, som ger domstolen möjlighet att besluta om att vissa påföljder ska anses helt eller delvis verkställda genom ett frihetsberövande. Av paragrafens första stycket framgår att rätten när den dömer till fängelse eller sluten ungdomsvård får besluta att påföljden ska anses helt verkställd genom sådant frihetsberövande som ska tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljd enligt 2 § samma lag, om den tid som den utdömda påföljden överstiger frihetsberövandet med är ringa. Av andra stycket framgår att rätten när den dömer till böter, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning får besluta att påföljden ska anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet. Enligt rättsfallet NJA 1989 s. 12, som gällde motsvarande bestämmelse i den numera upphävda 33 kap. 6 § brottsbalken, bör som ett riktmärke kunna gälla att ett dygns frihetsberövande motsvarar tio dagsböter. Har böter dömts ut i förening med annan påföljd ska dessa däremot normalt inte anses verkställda med stöd av den nu behandlade bestämmelsen, utan avräkning sker i stället för det fall påföljden undanröj s.144Som nämnts ovan kan rätten i ett sådant fall, om påföljden bestämts till villkorlig dom, i stället avstå från att förena den villkorliga domen med böter eller bestämma dagsböterna till ett lägre antal än annars.

Någon möjlighet att anse en föreskrift om samhällstjänst helt eller delvis verkställd till följd av ett frihetsberövande finns inte. Ett frihetsberövande ska, enligt vad Högsta domstolen slagit fast i rättsfallet ”Samhällstjänst och frihetsberövande” NJA 2012 s. 968, inte heller inverka på antalet timmar samhällstjänst. Avräkning får i stället ske för det fall påföljden senare undanröjs. Ett frihetsberövande inverkar inte heller på innehållet i en skyddstillsyn.

143 Jfr Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), s. 535 f. och Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 30 kap. 8 §. 144 Jfr NJA II 1973 s. 220.

Frihetsberövande som skäl för att avstå från att förena ett villkorligt fängelsestraff med en tilläggssanktion eller att välja en mindre ingripande sanktion

Även i det system som vi föreslår bör ett frihetsberövande kunna beaktas på olika sätt. Bland annat bör det i vissa undantagsfall kunna leda till att ett utmätt fängelsestraff helt eller delvis görs villkorligt (se avsnitt 6.6.4 och 6.6.5). Vidare föreslår vi i avsnitt 6.7.4 att ett frihetsberövande ska kunna beaktas när samhällstjänst väljs som tilläggssanktion på det sättet att ett lägre antal timmar än annars bestäms. I avsnitt 6.9.12 föreslår vi också att det ska kunna få betydelse för ingripandegraden i en övervakningssanktion. Således ska frågan om, och under hur lång tid, den dömde då ska vara underkastad helghemarrest eller andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten bedömas utifrån den strafftid som återstår sedan frihetsberövandet avräknats. I de fall straffet förenas med en bötessanktion bör ett frihetsberövande därtill, på motsvarande sätt som när en villkorlig dom i dag förenas med dagsböter, kunna föranleda att ett lägre antal dagsböter bestäms (se avsnitt 6.7.2).

Som konstaterats inledningsvis i detta avsnitt bör det därutöver vara möjligt för domstolen att avstå från att förena straffet med en tilläggssanktion eller att välja en mindre ingripande sanktion med anledning av att den tilltalade varit frihetsberövad i målet. Den förstnämnda möjligheten kan delvis jämföras med undantagsregeln i nuvarande 30 kap. 8 § brottsbalken som medger att domstolen avstår från att förena en villkorlig dom med dagsböter när det finns särskilda skäl, vilket bl.a. kan föreligga när den tilltalade har varit frihetsberövad.

Enligt vår mening framstår det som naturligt att ett frihetsberövande – såvida det inte redan har åberopats som skäl för att helt eller delvis göra straffet villkorligt – i första hand får inverka på ingripandegraden i den sanktion som är påtänkt. Om det t.ex. är en samhällstjänstsanktion som övervägs bör utgångspunkten således vara att frihetsberövandet beaktas genom att antalet samhällstjänsttimmar sätts lägre än vad som är motiverat med hänsyn till straffets längd. Först om domstolen bedömer att en sådan inverkan inte är lämplig eller möjlig bör den överväga att i stället avstå från att förena straffet med en tilläggssanktion eller att välja en mindre ingripande sanktion, dvs. att förena straffet med böter i stället för övervakning eller samhällstjänst.

Såvitt avser dagsböter och samhällstjänst är det när endast en liten del av sanktionen skulle kvarstå att fullgöra efter att frihetsberövandet beaktats som det bör kunna övervägas att i stället avstå från att förena straffet med en tilläggssanktion. Det är nämligen knappast vare sig meningsfullt eller hållbart från administrativ och ekonomisk synpunkt att förena ett villkorligt fängelsestraff med samhällstjänst om det bara blir fråga om några enstaka timmar som ska utföras. Liknande resonemang kan anföras i fråga om dagsböter. Vid bedömningen bör domstolen kunna utgå från de avräkningsprinciper som förordats i avsnitt 6.7.2 (dagsböter) respektive 6.7.4 (samhällstjänst). Om domstolen då finner att det återstående antalet dagsböter eller timmar samhällstjänst klart skulle understiga det lägsta antal som kan dömas ut bör den kunna avstå från att förena straffet med en tilläggssanktion.

Resonemanget kan inte utan vidare överföras till övervakningssanktionen, eftersom denna som utgångspunkt fullgörs under hela prövotiden. Inte minst av likabehandlingsskäl bör ett frihetsberövande dock kunna leda till att rätten avstår från att förena straffet med en tilläggssanktion även när det är en övervakningssanktion som övervägs. I det fallet bör så kunna ske när det utmätta straffets längd endast i liten utsträckning överstiger frihetsberövandet. En utgångspunkt bör därvid kunna vara att en tilläggssanktion kan underlåtas om rätten i motsvarande situation skulle ha avstått från att förena straffet med samhällstjänst.

Det bör mer sällan bli aktuellt att förena straffet med en lindrigare sanktion, dvs. att välja böter i stället för samhällstjänst eller övervakning, på grund av ett frihetsberövande. Om det inte finns skäl att låta den tilltalade helt undgå tilläggssanktion bör, såsom anförts ovan, frihetsberövandet normalt beaktas genom att det får inverka på ingripandegraden i den sanktion som är påtänkt. Det bör dock inte vara uteslutet att gå ner en sanktionsnivå i dessa fall. Man skulle exempelvis kunna tänka sig den situationen att frihetsberövandet i och för sig ger skäl för en så kraftig nedsättning av antalet timmar samhällstjänst att det framstår som tveksamt att förena straffet med en sådan sanktion samtidigt som det ändå skulle återstå så mycket att fullgöra att ett villkorligt fängelsestraff utan tilläggssanktion ter sig alltför generöst. Då bör en lösning kunna vara att i stället förena straffet med ett skäligt antal dagsböter.

Det sagda ska inte förstås så att ett frihetsberövande som föregått domen alltid måste beaktas i valet av tilläggssanktion såvida det inte kan inverka på den påtänkta sanktionens ingripandegrad. I stället bör frågan avgöras efter en skälighetsbedömning i det enskilda fallet. Som redan framgått kan ett frihetsberövande ha bidragit till att straffet överhuvudtaget gjorts villkorligt. Det kan då sällan ge skäl för att också lindra det villkorliga straffet med avseende på tilläggssanktionen. Även frihetsberövandets längd och vilken sanktion som är aktuell bör ha betydelse. Ett kortvarigt frihetsberövande behöver inte med nödvändighet få någon inverkan vare sig på ingripandegraden i den påtänkta tilläggssanktionen eller på valet av tilläggssanktion. Det gäller särskilt när det är en övervakningssanktion som övervägs, där ingripandegraden inte enbart är kopplad till straffets längd, utan också till den dömdes behov. Men även när det är en samhällstjänstsanktion som övervägs bör domstolen kunna underlåta att ge frihetsberövandet någon inverkan om det endast skulle ha föranlett ett avdrag på samhällstjänsten med några enstaka timmar. Det kan i sammanhanget framhållas att för den händelse beslutet om villkorlighet senare skulle komma att upphävas, kommer frihetsberövandet likväl att avräknas från den strafftid som då ska avtjänas ovillkorligt.

De allra kortaste frihetsberövandena bör enligt vår mening överhuvudtaget inte omfattas av den nu diskuterade undantagsregelns tillämpningsområde. Detta kan i lagtexten uttryckas genom en hänvisning till 2 § tillgodoräknandelagen, enligt vilken en förutsättning för sådant tillgodoräknande som avses där bl.a. är att frihetsberövandet har varat under en sammanhängande tid av minst 24 timmar. Detta ska dock inte uppfattas så att ett frihetsberövande som beaktats som skäl för att välja en lindrigare tilläggssanktion eller att avstå från att förena straffet med en tilläggssanktion redan ska anses ha tillgodoräknats den dömde som verkställighet av fängelsestraffet om beslutet om villkorlighet senare upphävs. Att tiden för frihetsberövandet har beaktats i valet av tilläggssanktion ska vid ett eventuellt efterföljande upphävande alltså inte anses utgöra något hinder mot tillgodoräknande enligt 2 § andra stycket 2 tillgodoräknandelagen (jfr avsnitt 6.7.2, 6.7.4 och 6.9.12).

Andra särskilda skäl mot att förena ett villkorligt fängelsestraff med en tilläggssanktion eller för att välja mindre ingripande sanktion

Som nämnts ovan ger nuvarande 30 kap. 8 § brottsbalken domstolen möjlighet att avstå från att förena en villkorlig dom med dagsböter om ett bötesstraff med hänsyn till skyldighet att fullgöra samhällstjänst eller andra följder av brottet skulle drabba den tilltalade alltför hårt eller det finns andra särskilda skäl mot att döma till böter. Förutom den ovan berörda situationen att den misstänkte har varit frihetsberövad i målet kan, såsom framgår av förarbetena till bestämmelsen, andra följder av brottet exempelvis ta sikte på en del av de billighetshänsyn som anges i 29 kap. 5 § brottsbalken. Ett annat exempel som nämns i förarbetena är när den tilltalade samtidigt i domen åläggs skad estånd.145

På liknande sätt bör det vara möjligt för domstolen att avstå från att förena ett villkorligt fängelsestraff med en tilläggssanktion när det finns andra särskilda skäl. Det bör gälla oavsett om sanktionen i annat fall skulle ha bestämts till böter, övervakning eller samhällstjänst. Om det i och för sig finns anledning att mildra det villkorliga fängelsestraffet med avseende på tilläggssanktionen – men inte att helt avstå från att förena straffet med en tilläggssanktion – bör i stället en mindre ingripande sanktion kunna väljas. Med andra ord bör straffet då kunna förenas med böter i stället för med övervakning eller samhällstjänst.

I likhet med vad som gäller enligt bestämmelsen i 30 kap. 8 § brottsbalken kan särskilda skäl tänkas föreligga när det förekommer billighetsskäl eller sådana omständigheter som anges i den föreslagna bestämmelsen om synnerliga skäl för villkorligt fängelse (se 28 kap. 12 respektive 16 § i författningsförslaget). Som ett exempel kan nämnas det fallet att den tilltalades hälsotillstånd är så dåligt att denne varken kan utföra samhällstjänstarbete eller fullgöra en övervakningssanktion på ett sätt som är meningsfullt. Då bör domstolen i stället kunna förena straffet med böter eller ytterst avstå från att förena straffet med en tilläggssanktion. Även det förhållandet att den tilltalade har medverkat till utredningen av brott på ett sådant sätt att strafflindring kan komma i fråga bör i vissa fall kunna medföra att kravet på särskilda skäl är uppfyllt. (jfr 28 kap. 13 § i författningsförslaget).

145 Se prop. 1987/88:120.

Det bör dock beaktas att om en viss omständighet har föranlett att ett kortare straff mätts ut kan det i sin tur ha blivit avgörande för att straffet gjorts villkorligt. Som regel medför ett kortare straff också att ingripandegraden i den påtänkta sanktionen blir lägre, t.ex. genom att ett färre antal timmar samhällstjänst bestäms. Därför bör det endast sällan finnas anledning att beakta omständigheten också i valet av tilläggssanktion. Detsamma gäller om omständigheten, utan att ha inverkat på straffets längd, har legat till grund för beslutet om villkorlighet. Som anförts både i avsnitt 6.6.4 och 12.4.3 bör omständigheter av nu aktuella slag som utgångspunkt alltså beaktas i endast ett led av påföljdsbestämningen. Bara om omständigheten inte kan beaktas i tillräcklig utsträckning vid straffmätningen eller bedömningen av om straffet ska vara villkorligt – eller om den annars har särskild bäring på valet av tilläggssanktion – bör det således komma i fråga att lägga den till grund för en lindring i det sistnämnda avseendet.

Ett annat särskilt skäl mot att förena straffet med en tilläggssanktion skulle, i vart fall när det är dagsböter som övervägs, kunna vara att den tilltalade samtidigt åläggs att betala skadestånd med anledning av brottet. I likhet med vad som gäller vid tillämpningen av nuvarande 30 kap. 8 § brottsbalken bör domstolen här dock iaktta stor restriktivitet. Endast när det rör sig om ett kraftigt skadestånd – som inte innebär att den tilltalade får betala tillbaka en vinst av brottet eller liknande – och det vid en helhetsbedömning framstår som skäligt, bör det komma i fråga att avstå från att förena straffet med en tilläggssanktion. Av förklarliga skäl bör det i denna situation överhuvudtaget inte bli aktuellt att välja böter som tilläggssanktion i stället för övervakning eller samhällstjänst.

Det bör inte heller – vare sig som ett skäl mot att förena straffet med en tilläggssanktion eller för att välja en lindrigare sanktion – komma i fråga att beakta den tilltalades allmänna ekonomiska förhållanden. Däremot är dessa förhållanden naturligtvis av avgörande betydelse vid bestämmandet av dagsbotens belopp.

6.9. Verkställighet av samhällstjänst och övervakning samt möjligheten att lämna nöjdförklaring

6.9.1. Inledande av verkställighet

Förslag: En tilläggssanktion i form av samhällstjänst eller över-

vakning får verkställas när en dom eller ett beslut i den del som avser villkorligt fängelse med en sådan sanktion har fått laga kraft mot den dömde, eller vid den tidigare tidpunkt som rätten har beslutat enligt 27 kap. 3 § andra stycket brottsbalken.

Verkställigheten ska påbörjas så snart som möjligt efter det att domen eller beslutet i den del som avser villkorligt fängelse är verkställbar mot den dömde.

Skälen för vårt förslag

Den dömdes skyldighet att påbörja verkställigheten

Som framgått av avsnitt 6.4.5 föreslår vi att prövotiden för villkorligt fängelse som utgångspunkt ska räknas från den dag rättens avgörande i den del som avser påföljd får laga kraft mot den dömde. Att ett avgörande har fått laga kraft innebär att det inte längre kan överklagas. Laga kraft mot den dömde kan inträda antingen genom att han eller hon lämnar nöjdförklaring enligt den reglering vi föreslår i avsnitt 6.9.2, och därigenom avstår från att överklaga eller fullfölja ett överklagande i påföljdsdelen, eller genom att överklagandetiden löper ut utan att den dömde har överklagat i den delen.

När det gäller övervakning som tilläggssanktion ska dock rätten, om det finns särskilda skäl, få besluta att den dömde ska stå under övervakning redan från dagen för domen och, om straffet endast är delvis villkorligt, att straffet i den andra delen ska börja avtjänas trots att domen inte har fått laga kraft. Om rätten har fattat ett sådant beslut ska prövotiden i stället räknas från dagen för domen. (Se avsnitt 6.4.5 och 6.7.5.)

För att tydliggöra när den dömdes skyldighet att påbörja verkställigheten inträder föreslår vi att det i en av de inledande bestämmelserna i den nya lagen om villkorligt fängelse anges att en tilläggssanktion i form av samhällstjänst eller övervakning får verkställas när en dom eller ett beslut i den del som avser villkorligt fängelse med

en sådan sanktion har fått laga kraft mot den dömde, eller vid den tidigare tidpunkt som rätten har beslutat enligt föreslagna 27 kap. 3 § andra stycket brottsbalke n.146

Att den dömde överklagar andra delar av avgörandet, t.ex. gällande skadestånd, utgör inte hinder mot verkställighet av tilläggssanktionen. Verkställigheten hindras inte heller av att åklagaren eller målsäganden överklagar domen eller beslutet.

Angående dagsböter som tilläggssanktion kan nämnas att uppbörd får ske så snart dom har meddelats, medan indrivning inte får ske förrän domen har fått laga kraft (2 § bötesverkställighetslagen [(1979:189)]).

Kriminalvårdens skyldighet att se till att verkställigheten inleds

Avseende en liknande reglering som Påföljdsutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 2012:34) anförde den utredningen att det från kriminalpolitisk synpunkt är angeläget att verkställigheten av en utdömd påföljd sker i så nära anslutning till domstolens prövning som möjligt. Det anfördes vidare att den dömde också i många fall är särskilt motiverad att fullgöra åtgärder som åläggs honom eller henne med anledning av en dom i omedelbar anslutning till domstolsförhandlingen, varför det är viktigt att åtgärderna kan komma till stånd så snabbt som m öjligt.147

Av samma skäl föreslår vi att det anges i lagtexten att verkställigheten av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion ska påbörjas så snart som möjligt efter det att domen eller beslutet i den del som avser villkorligt fängelse är verkställbar mot den dömde .148

146 Jfr 2 och 13 §§strafftidslagen (2018:1251), 5 och 6 §§ lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård samt 3 § första stycket lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning. 147 Se SOU 2012:34, band 1, s. 370. 148 Jfr 3 § andra stycket lagen om verkställighet av ungdomsövervakning.

6.9.2. Nöjdförklaring

Förslag: Det införs en särskild möjlighet för den som dömts till

villkorligt fängelse att förklara att han eller hon avstår från att överklaga eller fullfölja ett överklagande av en dom eller ett beslut i den del som avser villkorligt fängelse (nöjdförklaring).

En nöjdförklaring lämnas inför den domstol som har meddelat domen eller beslutet eller inför Kriminalvården. En nöjdförklaring får inte tas emot utan att både den som tar emot förklaringen och den dömde har tillgång till domen, beslutet eller rättens bevis om utgången i målet som rör den dömde (domsbevis). Innan en nöjdförklaring lämnas ska den som tar emot förklaringen på lämpligt sätt ha klargjort innebörden och verkan av nöjdförklaringen för den dömde.

När en nöjdförklaring lämnas ska ett vittne närvara. Något vittne behövs dock inte om nöjdförklaringen lämnas vid huvudförhandling i brottmålet. En nöjdförklaring ska dokumenteras.

En nöjdförklaring får inte tas tillbaka. En nöjdförklaring innebär att domen eller beslutet i den del som avser villkorligt fängelse med tilläggssanktion får laga kraft mot den dömde.

Regleringen ersätter 38 kap. 1 § brottsbalken om nöjdförklaring vid villkorlig dom som upphävs.

En följdändring om att något vittne inte behövs om nöjdförklaringen lämnas vid huvudförhandling i brottmålet görs i 4 § tredje stycket lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning.

Skälen för vårt förslag

Nuvarande reglering om nöjdförklaring

Den som har dömts till villkorlig dom får, enligt 38 kap. 1 § första stycket brottsbalken, före överklagandetidens utgång lämna en förklaring om att han eller hon är nöjd med domen såvitt gäller den utdömda påföljden. En sådan förklaring ska avse även böter, som dömts ut med stöd av 27 kap. 2 §. Av 38 kap. 1 § andra stycket framgår att en förklaring som lämnats i föreskriven ordning inte får tas tillbaka samt att om den dömde har överklagat domen, ska hans eller hennes talan när det gäller påföljden för brottet anses återkallad genom förklaringen. Den nämnda regleringen kompletteras av 1 kap.

1 § förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder där det bl.a. anges att nöjdförklaringen ska lämnas inför den domstol som har meddelat domen eller inför Kriminalvården.

I fråga om dom på fängelse, dom på ungdomsövervakning och dom på sluten ungdomsvård finns det särskilda bestämmelser om nöjdförklaring (se 11–13 §§strafftidslagen [2018:1251], 4 § lagen [2020:616] om verkställighet av ungdomsövervakning och 6–8 §§ lagen [1998:603] om verkställighet av sluten ungdomsvård). Dessa bestämmelser har i huvudsak samma innehåll som regleringen om nöjdförklaring vid villkorlig dom. Det finns dock skillnader när det gäller vem som är behörig att ta emot nöjdförklaringen.

En nöjdförklaring vid dom på fängelse får lämnas inför Kriminalvården. Om den dömde inte är frihetsberövad får nöjdförklaringen också lämnas inför Polismyndigheten. (Se 11 § andra stycket strafftidslagen.) Vid dom på ungdomsövervakning får nöjdförklaringen lämnas inför den domstol som har meddelat domen eller beslutet eller inför Kriminalvården (4 § lagen om verkställighet av ungdomsövervakning). För dom på sluten ungdomsvård gäller att nöjdförklaring får lämnas inför 1) chefen för häktet, av den som är häktad, 2) den som förestår vården vid ett särskilt ungdomshem, av den som är intagen i ett sådant hem, eller 3) Polismyndigheten. Vidare får nöjdförklaring enligt 1) eller 2) lämnas även inför en annan tjänsteman vid ett häkte eller ett särskilt ungdomshem som har förordnats att ta emot en sådan förklaring. (Se 6 § lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård).

I det lagstiftningsärende som ledde till att lagen om verkställighet av ungdomsövervakning infördes (prop. 2019/20:118) hade Dom-

stolsverket under remitteringen anfört att det framstår som tillräck-

ligt och mer lämpligt att möjligheten till nöjdförklaring finns endast vid Kriminalvården. Regeringen ansåg emellertid att det fanns goda skäl för att också domstolarna ska kunna ta emot nöjdförklaring. I det avseendet nämndes att det redan var en uppgift för domstolarna att hantera nöjdförklaringar samt att det skapar ytterligare en möjlighet för den dömde att lämna nöjdförklaring. Till skillnad från Domstolsverket ansåg regeringen vidare att det saknades anledning att begränsa möjligheten att lämna nöjdförklaring till att avse domar som avkunnas i den dömdes närvaro. Slutligen konstaterade regeringen

att nöjdförklaring också bör kunna lämnas inför den verkställande myndigheten, dvs. Kriminalvården .149

Nöjdförklaring enligt den nya lagen om villkorligt fängelse

Eftersom villkorlig dom utmönstras ur påföljdssystemet behöver det göras förändringar av 38 kap. 1 § brottsbalken. Samtidigt bör det också för den som har dömts till villkorligt fängelse finnas en möjlighet att förklara sig nöjd med straffet. På så sätt kan den dömde åstadkomma ett lagakraftvunnet avgörande om han eller hon önskar att verkställigheten av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion ska komma i gång snabbare. Även den som har dömts till villkorligt fängelse med dagsböter som tilläggssanktion kan ha ett intresse av att förklara sig nöjd, eftersom prövotiden för det villkorliga fängelsestraffet då börjar löpa direkt.

Påföljdsutredningen föreslog en reglering som innebar att 38 kap. 1 § brottsbalken skulle ändras till att i stället för villkorlig dom avse dom på villkorligt fängelse. Därtill föreslogs att det skulle finnas bestämmelser som vilka formkrav som gäller för nöjdförklaring i den lag om villkorligt fängelse som skulle införas enligt utredningens förslag .150

När det nu införs en lag om villkorligt fängelse ser vi inte någon anledning till att ha bestämmelser om nöjdförklaring av ett sådant straff i brottsbalken. Vi har därför funnit att 38 kap. 1 § brottsbalken bör upphävas och att både förutsättningarna och formerna för nöjdförklaring av ett villkorligt fängelsestraff bör regleras i den nya lagen.

När det gäller frågan om vilken myndighet en nöjdförklaring ska kunna lämnas inför gör vi samma bedömning som regeringen gjorde i det ovan nämnda lagstiftningsärendet om ungdomsövervakning (prop. 2019/20:118). Vi anser alltså att nöjdförklaring bör kunna lämnas både inför den verkställande myndigheten, dvs. Kriminalvården, och inför den domstol som har meddelat domen eller beslutet samt att möjligheten i sistnämnda avseende inte bör begränsas till att avse domar eller beslut som avkunnas i den dömdes närvaro. Också i övrigt anser vi att regleringen bör utformas på ett sätt som i huvudsak motsvarar 4 § lagen om verkställighet av ungdomsövervakning. Vårt förslag innebär därför att en nöjdförklaring inte får tas

149 Se prop. 2019/20:118 s. 80 f. 150 Se SOU 2012:34, band 1, s. 323 f. och 372.

emot utan att både den som tar emot förklaringen och den dömde har tillgång till domen, beslutet eller rättens bevis om utgången i målet som rör den dömde (domsbevis). Innan en nöjdförklaring lämnas ska den som tar emot förklaringen på lämpligt sätt ha klargjort innebörden och verkan av nöjdförklaringen för den dömde.

När en nöjdförklaring lämnas ska ett vittne närvara. I de fall nöjdförklaringen lämnas vid huvudförhandling i brottmålet bör det dock inte behövas något vittne, vilket vi föreslår ska framgå av lagtexten. Som en följd av förslaget i den delen föreslår vi också att motsvarande tillägg förs in i 4 § tredje stycket lagen om verkställighet av ungdomsövervakning.

Vidare föreslår vi att en nöjdförklaring ska dokumenteras och att den inte får tas tillbaka samt att det föreskrivs att en nöjdförklaring innebär att domen eller beslutet i den del som avser villkorligt fängelse med tilläggssanktion får laga kraft mot den dömde.

Vad som åligger den som tar emot en nöjdförklaring kan anges i den nya förordningen om villkorligt fängelse (se författningsförslaget till 2–4 §§ förordningen). Vårt förslag i den delen motsvarar vad som gäller enligt 2–4 §§ § förordningen (2020:792) om verkställighet av ungdomsövervakning.

En nöjdförklaring enligt den föreslagna regleringen måste av naturliga skäl avse såväl det villkorliga fängelsestraffet i sig som den tilläggssanktion, eller de tilläggssanktioner, det har förenats med. Om den som har dömts till delvis villkorligt fängelse önskar åstadkomma omedelbar verkställighet av den ovillkorliga delen måste dock han eller hon lämna en separat nöjdförklaring enligt strafftidslagen.

Om den dömde har överklagat domen, bör hans eller hennes talan när det gäller påföljden för brottet anses återkallad genom nöjdförklaringen.

6.9.3. Verkställighetens mål och utformning

Förslag: Kriminalvården ansvarar för verkställighet av tilläggs-

sanktioner i form av samhällstjänst och övervakning.

Verkställigheten ska så långt som möjligt utformas på ett sätt som är ägnat att förebygga att den dömde återfaller i brott och att hans eller hennes anpassning i samhället även i övrigt främjas.

En kontroll- eller tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas.

Kriminalvården ska upprätta en individuellt utformad verkställighetsplan för den dömde.

Vid en samhällstjänstsanktion ska verkställighetsplanen innefatta en arbetsplan och vid en övervakningssanktion ska den innefatta anvisningar för vad som ska gälla under övervakningen.

Skälen för vårt förslag

Ansvaret för verkställigheten

I likhet med vad som i dag gäller vid en dom på skyddstillsyn respektive villkorlig dom med samhällstjänst bör Kriminalvården vara ansvarig myndighet för verkställigheten när det gäller villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning, men däremot inte när det gäller en tilläggssanktion i form av dagsböter.

Eftersom villkorligt fängelse inte föreslås vara förenat med något allmänt skötsamhetskrav bör Kriminalvårdens uppgift vara att verkställa samhällstjänst- eller övervakningssanktionen och att kontrollera att den dömde fullgör sina skyldigheter enligt en sådan sanktion. När den dömde har fullgjort tilläggssanktionen bör Kriminalvården anses ha fullgjort sin uppgift som verkställande myndighet, även om prövotiden för det villkorliga fängelsestraffet fortfarande skulle löpa efter den tidpunkten.

Mot den angivna bakgrunden föreslår vi att Kriminalvården ska ansvara för verkställighet av tilläggssanktioner i form av samhällstjänst och övervakning.

Återfallsprevention och återanpassning

En allmän målsättning med verkställigheten bör vara att den så långt som möjligt utformas på ett sätt som är ägnat att förebygga att den dömde återfaller i brott och att hans eller hennes anpassning i samhället även i övrigt främjas. Utifrån underbyggd kunskap bör därför konkreta åtgärder identifieras som bedöms vara verkningsfulla för att understödja de skyddsfaktorer som kan antas minska risken för

återfall och motverka de riskfaktorer som kan antas bidra till att den dömde på nytt gör sig skyldig till brot t.151På motsvarande sätt bör konkreta åtgärder identifieras som i övrigt kan antas främja den dömdes återanpassning i samhället.

Proportionalitetsprincipen

Vid det allmännas beslut om kontroll- eller tvångsåtgärder gäller, även utan uttrycklig lagreglering, en proportionalitetsprincip. Det innebär att sådana beslut måste föregås av en intresseavvägning där den olägenhet som åtgärden kan innebära för den enskilde ställs i relation till syftet med åtgärden. Det ska alltså finnas en balans mellan mål och medel. Om det är fråga om flera åtgärder måste beaktas att dessa sammantaget inte blir alltför ingripande. Ju mer ingripande åtgärder som övervägs desto starkare skäl krävs det för att vidta de m.152

I samband med införandet av fängelselagen (2010:610) kodifierades proportionalitetsprincipen för de kontroll- och tvångsåtgärder som kan vidtas under verkställigheten i anstalt .153 När den nya förvaltningslagen (2017:900) infördes kodifierades proportionalitetsprincipen även där, för att på så sätt tydliggöra att inga åtgärder i det allmännas intresse får vidtas utan att motstående enskilda intressen samtidigt beaktas .154Också i lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning kommer proportionalitetsprincipen till uttryc k.155

I samband med lagändringar 2020 om förstärkta återfallsförebyggande åtgärder vid villkorlig frigivning (prop. 2018/19:77) lagfästes proportionalitetsprincipen i fråga om åtgärder som vidtas mot villkorligt frigivna. Detta genom att det infördes en uttrycklig bestämmelse i 26 kap. brottsbalken (14 a §) om att en kontroll- och tvångsåtgärd enligt kapitlet endast får användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas. Enligt förarbetena var en bestämmelse som uttryckligen klargör att kontroll- och tvångsåtgärder enligt kapitlet ska prövas mot proportionalitetsprincipen särskilt ange-

151 Jfr prop. 2019/20:118 s. 138. 152 Se bl.a. prop. 2018/19:77 s. 41. 153 Se 1 kap. 6 § andra stycket fängelselagen och prop. 2009/10:135 s. 66. 154 Se 5 § tredje stycket förvaltningslagen och prop. 2016/17:180 s. 57 ff. 155 Se 6 § lagen om verkställighet av ungdomsövervakning och prop. 2019/20:118 s. 84.

lägen mot bakgrund av att de förstärkta åtgärderna skulle innebära utökade möjligheter till kontroll av den villkorligt frigivn e.156

Genom hänvisningen i 28 kap. 6 § brottsbalken gäller 26 kap. 14 a § även för åtgärder som vidtas mot den som har dömts till skyddstillsyn enligt den nuvarande regleringen.

Enligt vår uppfattning är det lika angeläget att proportionalitetsprincipen kommer till uttryck i den nya lagen om villkorligt fängelse. Bestämmelsen bör utformas på samma sätt som i fängelselagen och 26 kap. 14 a § brottsbalken. Vi föreslår därför att det anges i den nya lagen att en kontroll- eller tvångsåtgärd endast får användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden och om en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Det innebär att det i varje enskilt fall ska göras en bedömning av åtgärdens eller åtgärdernas art, styrka, räckvidd och varaktighet. Vid prövningen ska det övervägas om en mindre ingripande åtgärd kan vara tillräcklig. Det sagda gäller inte enbart vid det inledande beslutet, utan under hela den tid en viss åtgärd löper. En åtgärd kan framstå som motiverad inledningsvis men inte efter en viss tid. Om det är fråga om flera åtgärder måste beaktas att dessa sammantaget inte blir alltför ingripande. Det krävs starkare skäl ju mer ingripande åtgärder som övervä gs.157

Med kontroll- eller tvångsåtgärd avses t.ex. provtagning för kontroll av att kravet på nykterhet vid utförande av samhällstjänst upprätthålls eller elektronisk övervakning av en särskild föreskrift vid en övervakningssanktion.

Kriminalvårdens arbete med verkställighetsplanering enligt den nuvarande regleringen

Huvudregeln i dag är att alla klienter som är dömda till en kriminalvårdspåföljd ska ha en individuellt utformad verkställighetsplan (VSP). Undantagna är klienter som avtjänar villkorlig dom i kombination med samhällstjänst. För dessa gäller i stället bl.a. regler om arbetsplan.158Skyldigheten att upprätta en VSP (eller plan för övervakning vilket av Kriminalvården också benämns VSP) följer i huvudsak av bestämmelser i brottsbalken (26 kap. 14 § andra stycket och 28 kap. 6 § första stycket), fängelselagen (1 kap. 5 § andra stycket), fängelse-

156 Se prop. 2018/19:77 s. 41. 157 Jfr a. prop. a.s. 158 Se KVFS 2011:5, FARK Frivård och Kriminalvårdens handbok för samhällstjänst (2012:6).

förordningen (6 §), lagen om verkställighet av ungdomsövervakning (7 §) och förordningen om verkställighet av frivårdspåföljder (5 kap. 3 § tredje stycket). I lagen om intensivövervakning med elektronisk kontroll ställs inte något krav på verkställighetsplan, men Kriminalvården har själv genom föreskrifter infört ett sådant kra v.159

Syftet med VSP är att bidra till att påföljder verkställs på ett säkert, humant och effektivt sätt, att förebygga återfall i brott och att underlätta återanpassningen i samhället. En VSP för en klient i anstalt ska också inriktas på att motverka negativa följder av frihetsberövand et.160

En VSP ska vara baserad på en sammanställning och bedömning av identifierade risker, behov och förutsättningar som har betydelse för innehållet i verkställigheten och för möjligheterna att minska risken för återfall i brott. Planen är inte i sig ett beslut som den dömde kan överklaga. Däremot kan planen innehålla enskilda beslut som är överklagbara .161

I VSP:n ska risk- och behovsbedömningen och planen för klientens verkställighet dokumenteras. Även allt arbete gällande vidtagna eller planerade insatser som rör klienten dokumenteras. Det är Kriminalvården som avgör vilka insatser som ska komma i fråga under verkställigheten, vilket innebär att klienten är skyldig att följa det som planerats i VSP:n. Om en klient som står under övervakning inte följer vad som planerats i VSP kan frivården i första hand meddela föreskrift om insatsen. Vid fortsatt misskötsamhet kan frivården meddela varning. Om misskötsamheten därefter fortsätter kan frivården återredovisa ett skyddstillsynsärende till åklagare för undanröjande av påföljden och när det gäller villkorlig frigivning kan övervakningsnämnden besluta om förverkande av denna .162

Principerna om risk, behov och mottaglighet (se avsnitt 6.9.12) ska vara vägledande i alla delar av VSP-arbetet. Det finns en förutbestämd process, vilken börjar med en VSP-utredning som lägger grunden för vad klienten ska arbeta med under verkställigheten (behovsprincipen) och hur intensiva insatser Kriminalvården ska genomföra med klienten (riskprincipen). I utredningen tittar man bl.a. på klientens attityder och värderingar kring brott, familjesituation, umgänge, utbildning och eventuella missbruk. I VSP-utredningen görs även en

159 Se KVFS 2016:5, FARK IÖV. 160 Se Kriminalvårdens handbok för verkställighetsplanering (2016:2) s. 16 f. 161 Se prop. 2009/10:135 s. 120. 162 Se Kriminalvården, a.a., s. 26 ff.

sammanfattning av faktorer hos klienten som kan påverka mottagligheten. VSP-utredningen ligger sedan till grund för en VSP-planering. För den som är dömd till ett straff i frivård ingår i planeringen t.ex. behandlingsinsatser och hur övervakningen ska gå till. I VSP-planeringen får mottaglighetsprincipen större betydelse, genom att t.ex. påverka i vilken ordning insatser ska genomföras. Utifrån planeringen genomförs insatserna som planerats in, vilket kallas VSP-genom-

förande. I VSP-genomförandet är mottaglighetsprincipen av störst

betydelse då den är vägledande för hur insatserna ska genomföras i praktiken. Det är under steget VSP-genomförande som klienterna kan delta i behandlingsprogram (se avsnitt 6.9.16 under rubriken ”Föreskrifter om programverksamhet ”).163

Kriminalvården har särskilda rutiner om förenklad VSP för klienter med korta straff. Inom myndigheten pågår det också, enligt uppgift från Kriminalvården, diskussioner om huruvida systemet kan förenklas ytterligare, bl.a. för IÖV-klienter, i syfte att koncentrera resurserna till de fall där de verkligen behövs.

En verkställighetsplan bör upprättas både vid en samhällstjänst- och en övervakningssanktion

I våra kontakter med Kriminalvården har företrädare för myndigheten uppgett att det i ett system med villkorligt fängelse skulle vara fördelaktigt om regleringen utformas så att det ska tas fram en verkställighetsplan för samtliga som döms till villkorligt fängelse som ska verkställas av Kriminalvården. Detta under förutsättning att Kriminalvården kan vara mycket flexibel när det gäller hur omfattande verkställighetsplanen ska vara. Beträffande villkorligt fängelse med samhällstjänst som tilläggssanktion skulle det, enligt vad Kriminalvården har anfört, i de flesta fall räcka att det anges vad som framgår av en eventuell personutredning och av ett inledande möte. Utifrån detta kan det göras en bedömning av om det exempelvis finns behov av att byta ut några timmar mot behandling eller påverkansprogram och om man bör ta prover för drogkontroll. Den bedömningen kan sedan dokumenteras t.ex. i en journalanteckning.

163 Se Kriminalvården, a.a., s. 32 och 44 ff. och Verkställighetsplan, https://www.kriminalvarden.se/fangelse-frivard-och-hakte/fangelse/verkstallighetsplan/, hämtad 2024-06-28 samt Riksrevisionen, Verktyg för förändring – Kriminalvårdens behandlingsverksamhet (RiR 2024:13) s. 14.

Att det finns en gedigen och väl fungerande plan för hur en tilläggssanktion ska verkställas kan antas vara av avgörande betydelse för utfallet, oavsett om tilläggssanktionen består av övervakning eller samhällstjänst. I båda fallen bör därför Kriminalvården göra en planering som grundar sig på förhållanden i det enskilda fallet och som dokumenteras. I likhet med Kriminalvården bedömer vi alltså att verkställighetsplaneringen bör mynna ut i en verkställighetsplan såväl vid övervakning som vid samhällstjänst. Mot den bakgrunden föreslår vi att det anges i lagen om villkorligt fängelse att Kriminalvården ska upprätta en individuellt utformad verkställighetsplan för den dömde. Vad verkställighetsplanen bör innehålla kan dock skilja sig åt kraftigt beroende på vilken tilläggssanktion det rör sig om. Den saken behandlar vi i det följande.

Verkställighetsplanens innehåll

När det gäller övervakning som tilläggssanktion bör verkställighetsplaneringen i huvudsak kunna göras enligt de rutiner som i dag tillämpas för skyddstillsynsdömda. Därtill kommer att verkställighetsplanen för en övervakningssanktion vid längre strafftider kan innehålla uppgift om vad som gäller i fråga om helghemarrest eller andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten (se avsnitt 6.9.12–6.9.15). Hur en verkställighetsplan ska tas fram och vilket närmare innehåll den ska ha bör det ankomma på Kriminalvården, i egenskap av verkställande myndighet, att besluta om. Vi föreslår därför att det i lagtexten inte anges annat än att verkställighetsplanen vid en övervakningssanktion ska innefatta anvisningar för vad som ska gälla under övervakningen.

I förordningen om villkorligt fängelse kan det anges att den dömdes behov av att delta i verksamhet som syftar till att motverka brott eller missbruk särskilt ska uppmärksammas vid framtagande av verkställighetsplanen. Det kan också anges att det av verkställighetsplanen ska framgå på vilket sätt och i vilken omfattning den dömde ska hålla kontakt med övervakaren, myndigheten eller någon annan samt närmare om vad den dömde i övrigt ska rätta sig efter till följd av domen. (Se författningsförslaget till 3 kap. 4 § förordningen.)

När det gäller samhällstjänst som tilläggssanktion bör verkställighetsplanen, som framgått av Kriminalvårdens ovan nämnda uppgifter, ofta kunna vara förhållandevis kortfattad och planeringen behöver

inte följa samma rutiner som för en övervakningssanktion. Vad som har framkommit under en eventuell personutredning och under det möte som Kriminalvården kallar den dömde till i samband med att samhällstjänstsanktionen börjar verkställas (se författningsförslaget till 2 kap. 2 § förordningen om villkorligt fängelse) torde ofta vara av central betydelse för planeringen. Det bör även här vara upp till Kriminalvården att avgöra hur verkställighetsplanen ska tas fram och vilket närmare innehåll den ska ha. I likhet med vad som i dag gäller när en villkorlig dom eller skyddstillsyn har förenats med samhällstjänst (27 kap. 4 § och 28 kap. 5 a §brottsbalken) bör dock Kriminalvården alltid upprätta en arbetsplan för den som har fått en samhällstjänstsanktion. Arbetsplanen bör enligt vår uppfattning tas in i verkställighetsplanen. Vi föreslår därför att det i lagtexten anges att verkställighetsplanen vid en samhällstjänstsanktion ska innefatta en arbetsplan.

I förordningen om villkorligt fängelse kan det föreskrivas att arbetsplanen ska innehålla uppgifter om var arbetet ska utföras, vilka arbetstider som ska gälla samt det minsta och det högsta antalet timmar som den dömde får tillgodoräkna sig per vecka eller månad (se författningsförslaget till 2 kap. 3 § förordningen).

6.9.4. Den dömdes allmänna skyldigheter

Förslag: Den som har dömts till villkorligt fängelse med samhälls-

tjänst eller övervakning är skyldig att

1. inställa sig hos Kriminalvården för planering och löpande upp-

följning av verkställigheten,

2. medverka till att tilläggssanktionen fullgörs i enlighet med

Kriminalvårdens anvisningar, och

3. hålla Kriminalvården underrättad om förhållanden som har

betydelse för verkställigheten.

Skälen för vårt förslag

Även om villkorligt fängelse enligt vårt förslag inte ska vara förenat med något sådant allmänt skötsamhetskrav som gäller vid villkorlig dom (27 kap. 4 § första stycket brottsbalken) och skyddstillsyn (26 kap. 11 § första stycket och 28 kap. 6 § första stycketbrottsbalken) bör det kunna ställas vissa allmänna krav på den dömde i samband med verkställigheten av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion.

En förutsättning för att en sådan tilläggssanktion ska kunna verkställas är att den dömde inställer sig hos Kriminalvården för planering av verkställigheten så att verkställighetsplanen kan upprättas. Dessutom kan förutsättningarna förändras under verkställighetens gång så att planeringen måste justeras. Även i sådana situationer bör den dömde vara skyldig att vid behov inställa sig hos Kriminalvården. Vi föreslår därför att det anges i lagtexten att den dömde är skyldig att inställa sig hos Kriminalvården för planering och löpande uppföljning av verkställigheten. Om den dömde inte inställer sig enligt Kriminalvårdens anvisningar kan myndigheten vidta åtgärder med anledning av bristande fullgörande av tilläggssanktionen (se avsnitt 6.10).

Eftersom en samhällstjänst- eller övervakningssanktion inte kan verkställas tvångsvis utan förutsätter den dömdes medverkan bör det också föreskrivas att den dömde är skyldig att medverka till att tilläggssanktionen fullgörs i enlighet med Kriminalvårdens anvisningar.

Vidare är det av vikt att Kriminalvården under tiden som tilläggssanktionen fullgörs blir informerad om sådant som kan påverka verkställigheten. Det kan exempelvis handla om att den dömde byter adress eller att hans eller hennes arbetsförmåga förändras. Mot den bakgrunden föreslår vi också en skyldighet för den dömde att hålla Kriminalvården underrättad om förhållanden som har betydelse för verkställigheten. Skyldigheten innefattar att den dömde på eget initiativ måste hålla Kriminalvården informerad om omständigheter av det nämnda slaget, så att tilläggssanktionen kan fullgöras på ett ändamålsenligt sätt.

6.9.5. Ansiktsbilder

Förslag: Vid verkställighet av en samhällstjänst- eller övervak-

ningssanktion får Kriminalvården ta en digital bild av den dömdes ansikte (ansiktsbild), i syfte att underlätta identifieringen av honom eller henne. Ansiktsbilden får endast användas vid automatisk autentisering eller via annan identifiering eller kontroll enligt lagen om villkorligt fängelse.

En ansiktsbild får inte behandlas längre än två år efter det att den senaste domen på villkorligt fängelse helt har verkställts eller upphört av annat skäl.

Ansiktsbilder och biometriska data som skapats vid en automatisk autentisering ska raderas senast en vecka efter autentiseringstillfället, eller, vid prövning enligt 27 kap. brottsbalken, så snart beslutet har fått laga kraft.

Skälen för vårt förslag

Kriminalvårdens möjligheter att behandla biometriska personuppgifter och förslag om detta i andra lagstiftningsärenden

Kriminalvården får enligt 8 kap. 1 § fängelselagen (2010:610) ta fotografi av den som verkställer ett fängelsestraff i kriminalvårdsanstalt, för att underlätta identifieringen av honom eller henne. Regleringen tillåter såväl fotografi av någons ansikte som av en annan kroppsdel som kan underlätta identifieringen av den dömde, exempelvis fotografi av en tatuering som den dömde har. Begreppet fotografi omfattar vidare bilder framtagna genom olika tekniker, exempelvis en digital eller analog met od.164I promemorian En modern lagstiftning

för Kriminalvårdens personuppgiftsbehandling (Ds 2023:21) föreslås

att det i den nämnda paragrafen förs in ett andra stycke som anger att ett digitalt fotografi av en intagens ansikte (ansiktsbild) som tagits enligt första stycket får användas för jämförelse vid automatisk autentisering eller annan identifiering eller kontroll av den dömde enligt fängelselagen. Med automatisk autentisering avses här ansiktsigenkänning .165I promemorian föreslås också att det i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖVL) införs en

164 Se Ds 2023:21 s. 247165 Se a.a., s. 301.

ny bestämmelse (8 b §) där det anges att Kriminalvården vid verkställighet av en dom på fängelse enligt den lagen får ta en digital bild av den dömdes ansikte (ansiktsbild), i syfte att underlätta identifieringen av honom eller henne, samt att ansiktsbilden endast får användas för jämförelse vid automatisk autentisering eller vid annan identifiering eller kontroll av den dömde enligt lagen i fråga. Både när det gäller intagna och IÖV-klienter föreslås att de ansiktsbilder som tas för att utgöra jämförelseunderlag inte får behandlas längre än två år efter det att påföljden helt har verkställts eller upphört av annat skäl. När det gäller de ansiktsbilder och den biometriska data som skapats vid den automatiska autentiseringen föreslås i båda fallen att de ska raderas senast en vecka efter autentiseringstillfället eller, vid prövning av misskötsamhet, så snart beslut i den frågan har fått laga kra ft.166

Bakgrunden till förslagen är att det under de senaste åren har utvecklats teknik som ger helt nya möjligheter att säkert identifiera personer och att biometrisk autentisering kan vara ett mycket effektivt verktyg för att bekräfta en persons identitet i samband med straffverkställighet. Exempelvis kan automatiserade metoder som ansiktsigenkänning användas för att avgöra om en påstådd identitet är riktig vid de regelbundna nykterhetskontroller som ska göras vid intensivövervakning med elektronisk kontroll. I dag används ett resurskrävande förfarande för att säkerställa att nykterhetskontroller utförs av den dömde vid intensivövervakning, nämligen besök hos honom eller henne. Att kunna använda metoder som möjliggör att kontrollen utförs på distans och med hjälp av biometrisk autentisering skulle, enligt vad som framgår av promemorian, underlätta för Kriminalvården. Tekniken för att genomföra nykterhetskontroller med hjälp av ansiktsigenkänning – som kan bekräfta att det är den dömde som genomför utandningsprovet – finns redan i de fotbojor som Kriminalvården använder och som levereras med en smartphone. För att Kriminalvården ska kunna genomföra sådana nykterhetskontroller behövs det emellertid särskilda bestämmelser som ger myndigheten tillåtelse att samla in och behandla ansiktsbilder och biometriska uppgifter för det syftet. Detsamma gäller för att Kriminalvården ska kunna använda biometrisk autentisering för identifiering av intagna,

166 Biometri är ett samlingsnamn för sådan automatiserad teknik som syftar till att identifiera en person eller avgöra om en påstådd identitet är riktig. En biometrisk autentisering innebär att en elektronisk mätning görs av någons fysiska karaktärsdrag, t.ex. av fingeravtryck, näthinna eller ansiktsgeometri. (Se a.a., s. 175.)

exempelvis vid förflyttning inom en anstalt eller mellan anstalter. Enligt 2 kap. 3 § lagen (2018:1699) om kriminalvårdens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område (Kriminalvårdens brottsdatalag) får myndigheten visserligen behandla biometriska uppgifter om det är absolut nödvändigt för att verkställa straffrättsliga påföljder. Sådan behandling får dock, enligt 2 kap. 12 § brottsdatalagen (2018:1177), endast ske om det är särskilt föresk rivet.167

I den nämnda promemorian nämns att det kan övervägas om biometrisk autentisering bör tillåtas även vid verkställighet av andra påföljder än fängelse, som exempelvis vård eller annan behandling som genomförs vid skyddstillsyn. Utredaren noterade att Kriminalvården ser ett tydligt behov av ansiktsigenkänning vid bl.a. skyddstillsyn, där formerna för verkställigheten i många fall liknar dem som gäller vid verkställighet av fängelsestraff med fotboja. En dom på skyddstillsyn kan exempelvis förenas med föreskrift att den dömde ska avhålla sig från alkohol och den dömde är i sådana fall skyldig att på begäran lämna utandningsprov. Eftersom det i dag inte finns några bestämmelser som ger stöd för att exempelvis fotografera en person för identifiering när han eller hon har dömts till någon annan påföljd än fängelse, bedömde utredaren dock att det var en fråga som inte kunde tas om hand inom ramen för det aktuella uppdr aget.168

Kriminalvården lämnade den 11 juni 2024 en framställan till regeringen om utökade möjligheter för Kriminalvården att behandla biometriska personuppgif ter.169I framställan konstateras att den kraftiga expansion som myndigheten behöver genomföra kommer att vara utmanande, men att digitalisering, tekniska lösningar och automatisering kan medverka till att möjliggöra både utveckling och effektivisering av delar av verksamheten. Tekniska lösningar skulle t.ex. kunna ersätta och förenkla vissa arbetsmoment som är personalmässigt resursdrivande. Samtidigt noteras att den nuvarande regleringen av myndighetens möjligheter att behandla biometriska personuppgifter inte möjliggör en utveckling av automatiserade arbetsrutiner baserat på biometrisk autentisering i den utsträckning som skulle behövas. Mot den bakgrunden anser Kriminalvården att det är angeläget att de förslag som lämnas i Ds 2023:21 genomförs så snart som möjligt och därutöver att regeringen skyndsamt bör utreda de rätts-

167 Se a.a., s. 126 ff. och 175 ff. 168 Se a.a., s. 178. 169 Se Kriminalvården, KV 2024-11879.

liga förutsättningarna för att myndigheten ska kunna använda fler biometriska uppgifter i verksamheten. Ett av de områden där en möjlighet att behandla biometriska uppgifter anges kunna underlätta Kriminalvårdens expansion är drogprov och annan kontroll på distans. Om myndigheten skulle få rättsliga möjligheter att använda teknik där klienters identitet vid sådana kontroller kan säkerställas genom biometrisk autentisering skulle, enligt vad som anförs i framställan, frivårdens resurser kunna användas mer effektivt. Antalet kontroller skulle kunna utökas utan att det kräver mer personal, säkerheten för personalen skulle öka och det skulle även möjliggöra för Kriminalvården att i större utsträckning kunna använda personalresurser för det återfallsförebyggande arbetet. Enligt Kriminalvården skulle samma effektivitetsvinster som ligger till grund för förslaget i Ds 2023:21, om ansiktsbilder för ansiktsigenkänning när det gäller personer som verkställer fängelse i anstalt eller genom IÖV, kunna uppnås även vid verkställighet av ungdomsövervakning och skyddstillsyn samt vid övervakning efter villkorlig frigivning och avseende intagna som beviljats en särskild utslussningsåtgärd. Med anledning av Kriminalvårdens skrivelse har regeringen den 7 februari 2025 beslutat att ge en särskild utredare i uppdrag att föreslå utökade möjligheter att använda biometri i Kriminalvårdens verksamhet (RK-beslut Ju2025/00324). Uppdraget ska redovisas senast den 7 november 2025.

I delbetänkandet Skärpta regler om ungdomsövervakning och straff-

reduktion för unga (SOU 2024:39) som Utredningen om skärpta reg-

ler för unga lagöverträdare överlämnade den 24 juni 2024 lämnas förslag som gäller ansiktsbilder för ansiktsigenkänning vid verkställighet av en dom på ungdomsövervakning eller utvidgad ungdomsövervakning. Enligt vad som föreslås ska det i lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning införas bestämmelser av liknande slag som enligt det nyss berörda förslaget i Ds 2023:21 ska införas i fängelselagen och IÖVL.

Kriminalvården bör få använda ansiktsigenkänning vid verkställighet av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion

Också när det gäller den som har dömts till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning skulle Kriminalvårdens arbete kunna underlättas genom att den moderna tekniken kan användas vid myndighetens kontroller. Om exempelvis en nykterhetskontroll kan ge-

nomföras med samma rättssäkerhet utan att en kriminalvårdstjänsteman behöver bege sig fysiskt till den dömde kan resurser frigöras och användas till andra arbetsuppgifter. Med hänsyn till de mycket stora utmaningar som Kriminalvården står inför och de allt högre krav som ställs på myndigheten framstår en möjlighet att använda ansiktsigenkänning som absolut nödvändig för att Kriminalvården ska kunna utföra sina uppgifter vid verkställighet av villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning (jfr 2 kap. 12 § brottsdatalagen och 2 kap. 3 § Kriminalvårdens brottsdatalag). Vi föreslår därför att Kriminalvården vid verkställighet av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion ska få använda biometrisk autentisering för att bekräfta identiteten hos den dömde. I likhet med vad som föreslås i SOU 2024:39 och Ds 2023:21 ska det alltså inte vara tillåtet att identifiera den dömde genom att matcha honom eller henne mot andra personer i en databas, utan den biometriska matchningen kommer enbart att göras mot den dömdes egna ansiktsbild. Risken för integritetsintrång begränsas därmed väsentligt. Regleringen kommer vidare enbart att omfatta personer som har dömts till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning. Det är alltså inte fråga om identifiering av personer i allmänhet. Eftersom ansiktsigenkänningen förutsätter att den dömde medverkar, kommer han eller hon också att vara medveten om när autentiseringen görs.

Fotografering och användande av fotografier i det nu angivna syftet får anses utgöra godtagbara intrång i de rättigheter som skyddas av regeringsformen och Europakonventionen. Detsamma får anses gälla enligt barnkonventionen för den som har begått brott innan han eller hon har fyllt 18 år, om personen har dömts till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakn ing.170

Den bild som används för jämförelse får behandlas endast under en viss tid

Den ansiktsbild som enligt vårt förslag ska få tas och lagras vid verkställighet av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion – och som är avsedd att användas som jämförelseunderlag vid en automatisk autentisering – är, som framgått ovan, en personuppgift. Huvudregeln är att personuppgifter får behandlas så länge det bedöms vara nöd-

170 Jfr SOU 2024:39 s. 291 f. och Ds 2023:21 s. 251.

vändigt (2 kap. 17 § första stycket brottsdatalagen). Den huvudregeln gäller om inget annat har föreskrivits. Personuppgifter som behandlas automatiserat får enligt 2 kap. 5 § Kriminalvårdens brottsdatalag inte behandlas längre än tio år efter det att den senaste påföljden eller åtgärden avseende den registrerade helt har verkställts eller upphört.

Enligt det ovan nämnda förslaget i Ds 2023:21 om ansiktsbilder när det gäller intagna och IÖV-klienter ska uppgifterna (jämförelseunderlaget) som längst få behandlas i två år efter det att påföljden helt har verkställts eller upphört av annat skäl. Som skäl för den begränsningen anges att det praktiska behovet av sådana bilder i många fall upphör kort tid efter det att påföljden helt har verkställts. Den nämnda tidsfristen föreslås gälla oavsett om den som verkställer fängelsestraffet var 18 år eller yngre vid tiden för brotte t.171

I SOU 2024:39 görs bedömningen att en kortare tidsfrist bör gälla i fråga om ansiktsbilder som tas för att kunna genomföra automatiserad ansiktsigenkänning vid ungdomsövervakning och utvidgad ungdomsövervakning. Detta eftersom påföljden i de fallen förutsätter att den dömde var under 18 år vid tiden för brottet eller brotten. Det konstateras också att både utredning och lagföring av brott som har begåtts av någon under 18 år ska hanteras skyndsamt. Mot den bakgrunden bör det, enligt vad som anges i betänkandet, vara tillräckligt att personuppgifterna får behandlas som längst i ett år efter det att påföljden har verkställts helt eller upphört.172

Det praktiska behovet av att använda en ansiktsbild avseende den som har dömts till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning torde i många fall upphöra när påföljden helt har verkställts. Med tanke på risken för att personen på nytt döms för brott kan det dock föreligga ett sådant behov även under tiden därefter. Det framstår därför som rimligt att Kriminalvården får behålla bilden en kortare tid efter det att påföljden är verkställd. Vi har stannat för att föreslå en reglering som, i likhet med förslaget i Ds 2023:21, innebär att en ansiktsbild inte får behandlas längre än två år efter att den senaste domen på villkorligt fängelse helt har verkställts eller upphört av annat skäl.

171 Se Ds 2023:21 s. 42 och 252. 172 Se SOU 2024:39 s. 289 f.

Den biometriska datan ska raderas

Varje gång en kontroll görs med hjälp av ansiktsigenkänning innebär det en ny behandling av känsliga personuppgifter. Den biometriska data som skapats vid en sådan kontroll bör endast få användas för att bekräfta den dömdes identitet vid det aktuella tillfället och eventuell misskötsamhet i samband med det tillfället. Som har påpekats i såväl Ds 2023:21 som SOU 2024:39 bör av integritetsskäl tidsfristen för radering vara kort. Vi föreslår mot den bakgrunden att det föreskrivs att de ansiktsbilder och biometriska data som skapats vid en automatisk autentisering ska raderas senast en vecka efter identifieringstillfället, eller, vid en prövning enligt 27 kap. brottsbalken, så snart beslutet har fått laga kraft.

Som konstateras i Ds 2023:21 och SOU 2024:39 ger bestämmelserna i 2 kap.4 och 22 §§brottsdatalagen ett visst utrymme för Kriminalvården att behandla personuppgifter för ett nytt ändamål, t.ex. att utreda eventuella fel i den tekniska utrustningen. Eventuella systemfel bör kunna utredas inom en vecka. Om det inte räcker får en prövning mot 2 kap. 22 § brottsdatalagen göras.

Det krävs inga nya sekretessbestämmelser

Enligt 35 kap. 15 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) gäller sekretess inom kriminalvården för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men eller att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller lider annat allvarligt men om uppgiften röjs. Bestämmelsen gäller generellt i Kriminalvårdens verksamhet. Bland de uppgifter som omfattas nämns i kommentaren bl.a. personalia, uppgifter om de dömda som framkommer under själva verkställigheten av en påföljd och som finns bl.a. i behandlingsjournaler, uppgifter i det register över intagna m.fl. som förs av Kriminalvården samt uppgifter om enskildas personliga förhållanden som finns i den intagnes ak t.173

Om villkorligt fängelse införs enligt vårt förslag kommer sekretessen i 35 kap. 15 § att gälla även för den som har dömts till villkorligt fängelse och som verkställer en tilläggssanktion i form av sam-

173 Se Lenberg m.fl., Offentlighets- och sekretesslagen (19 juni 2024, version 29, JUNO), kommentaren till 35 kap. 15 §.

hällstjänst eller övervakning. Den kommer då att omfatta ansiktsbilder och biometriska data som skapats enligt den reglering som vi föreslår här. Eftersom sådana uppgifter utgör personuppgifter kommer de även att omfattas av sekretess enligt 21 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen. Enligt den bestämmelsen – som är tillämplig hos samtliga myndigheter som har tillgång till personuppgifter – gäller sekretess för personuppgift om det kan antas att uppgiften efter ett utlämnande kommer att behandlas i strid med bl.a. EU:s dataskyddsförordning. Det avgörande vid den bedömningen är mottagarens avsedda behandling av personuppgifterna, dvs. vad som händer med personuppgifterna efter att de har lämnats ut .174

Den föreslagna behandlingen av ansiktsbilder och biometriska data medför inte ett behov av starkare sekretess än vad som följer av de nu nämnda bestämmelserna. Det finns därför inte skäl att föreslå några nya sekretessbestämmelser .175

6.9.6. Verkställighet av en samhällstjänstsanktion

Förslag: En samhällstjänstsanktion verkställs genom att den dömde,

under det antal timmar som anges i domen, utför oavlönat arbete eller deltar i programverksamhet, behandling eller annan särskilt anordnad verksamhet, på tid och sätt som anvisas honom eller henne.

Endast en mindre del av samhällstjänsten får utgöras av annan verksamhet än oavlönat arbete.

Samhällstjänsten ska utföras under prövotiden. Med anledning av införandet av ett system med villkorligt fängelse görs nödvändiga följdändringar i 38 kap. 20 § brottsbalken.

Skälen för vårt förslag

Nuvarande reglering om samhällstjänst respektive ungdomstjänst

Som vi har beskrivit i avsnitt 5.2.2 innebär en föreskrift om samhällstjänst enligt dagens reglering en skyldighet för den dömde att utföra oavlönat arbete under det antal timmar som anges i domen. Om det

174 Se prop. 2017/18:105 s. 135 f. 175 Jfr Ds 2023:21 s. 253 f. och SOU 2024:39 s. 294 f.

är en skyddstillsyn som har förenats med samhällstjänst kan den dömde, utöver samhällstjänsten, meddelas föreskrifter om t.ex. programverksamhet eller annan form av vård eller behandling. Deltagande i sådan verksamhet är dock inte en del av samhällstjänsten och den dömde får inte avräkna tid i sådan verksamhet mot de utdömda samhällstjänsttimmarna. Inte heller i övrigt kan samhällstjänsten fullgöras på något annat sätt än genom just utförande av oavlönat arbete.

För ungdomstjänst gäller däremot att den dömde ska åläggas att under ett visst antal timmar utföra oavlönat arbete och delta i annan särskilt anordnad verksamhet (32 kap. 2 § brottsbalken). Det är socialnämnden som bestämmer det närmare innehållet i en utdömd ungdomstjänst i en arbetsplan (5 kap. 1 b § socialtjänstlagen [2001:453]). I den ursprungliga regleringen där ungdomstjänst var kopplad till ungdomsvård föreskrevs att den unge skulle utföra oavlönat arbete

eller delta i annan särskilt anordnad verksamhet. Sedan 2007 – då

ungdomstjänst infördes som en egen påföljd (prop. 2005/06:165) – gäller att den som döms till ungdomstjänst ska åläggas att utföra oavlönat arbete och delta i annan särskilt anordnad verksamhet. I propositionen noterades att det bakomliggande skälet till den befintliga möjligheten att låta ungdomstjänsten bestå av olika former av program eller utbildning var att påföljden är avsedd för unga personer som kan antas ha ett särskilt behov av fostran och vägledning. Det angavs att detta skäl alltjämt var beaktansvärt och enligt regeringens mening gjorde det sig än mer gällande om ungdomstjänsten inte är kopplad till ungdomsvård. Angående innehållet i den särskilt anordnande verksamheten anförde regeringen att det är lämpligt att det ingår moment som innebär att socialtjänsten klargör villkoren för ungdomstjänsten för den unge samt ger honom eller henne möjligheter att reflektera över sin livssituation och diskutera de brott han eller hon begått. Därutöver kan, enligt vad som angavs i propositionen, ungdomstjänst innefatta ett avslutande samtal mellan socialtjänstens representant och den unge samt, om möjligt, den unges vårdnadshavare och någon från arbetsplatsen. Då kan den unge ges återkoppling rörande hur ungdomstjänsten har genomförts. Enligt vad regeringen konstaterade bör dock nämnda moment fylla ett mindre antal av de utdömda timmarna ungdomstjäns t.176

176 Se prop. 2005/06:165 s. 67. Se också prop. 2014/15:25 s. 43 f.

Av Brås rapport Ungdomsvård och ungdomstjänst – En utvärdering

av 2007 års påföljdsreform för unga lagöverträdare (rapport 2011:10)

framgår att 2010 hade tre fjärdedelar av landets kommuner program som kunde användas som komplement till det oavlönade arbetet vid ungdomstjänst. Ofta tillhandahölls påverkansprogram och/eller samtalskontakt. En mindre andel av kommunerna (sju procent) hade antingen angett att de utöver det oavlönade arbetet endast tillhandahöll ett inledande och/eller avslutande samtal, eller så hade de inte angett vilken typ av särskilt anordnad verksamhet som kunde ingå i ungdomstjänsten. Trots att de flesta kommuner hade angett att de kunde anordna antingen påverkansprogram eller samtalskontakt som särskilt anordnad verksamhet, hade en fjärdedel av ungdomarna i Brås urval inte fått någon sådan insats, utan enbart varit på en arbetsplats. För de ungdomar i urvalet som fullföljt sin ungdomstjänst hade den särskilt anordnade verksamheten i genomsnitt utgjort fem timmar, vilket motsvarande ungefär en sjättedel (17 procent) av verkställighetslängden .177

Påföljdsutredningens förslag avseende verkställighet av samhällstjänst

Enligt Påföljdsutredningens förslag skulle villkorligt fängelse i de allra flesta fall förenas med endast en tilläggssanktion. Bara om en av Kriminalvården föreslagen vård- eller påverkanssanktion inte bedömdes vara tillräckligt ingripande, skulle rätten kunna välja att skärpa innehållet i det villkorliga fängelsestraffet genom att förena det med en ytterligare sanktion. Det skulle alltså inte – som vid den befintliga påföljdskombinationen skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst – i övrigt vara möjligt att förena ett villkorligt fängelsestraff med både samhällstjänst och någon form av behandlingsinslag. Bland annat mot den bakgrunden fann utredningen att tillämpningsområdet för samhällstjänst borde breddas så att samhällstjänsten till viss del skulle kunna bestå av deltagande i vård- eller påverkansprogram eller någon annan verksamhet som inte innebär oavlönat arbete. Utredningens förslag i den delen formulerades därför så att samhällstjänst verkställs genom att den dömde, under det antal timmar som anges i domen, utför oavlönat arbete eller deltar i annan motsvarande verksamhet, på tid och sätt som anvisas honom eller henne.

177 Se Brå (rapport 2011:10), s. 62 ff.

Det skulle också anges i lagtexten att endast en mindre del av samhällstjänsten får utgöras av annan verksamhet än oavlönat arb ete.178

Oavlönat arbete bör utgöra det centrala innehållet i en samhällstjänstsanktion

Samhällstjänst som tilläggssanktion i det system med villkorligt fängelse som vi föreslår bör huvudsakligen bestå i att den dömde, under det antal timmar som anges i domen, utför oavlönat arbete.

I likhet med vad som gäller i dag bör det vara Kriminalvården som, i egenskap av verkställande myndighet, ansvarar för att ordna samhällstjänstplatser inom myndighetens verksamhetsområde och att kontrollera att en arbetsplan följs (se författningsförslaget till 2 kap. 1 och 4 §§ förordningen om villkorligt fängelse). Arbetsplatsen behöver inte vara bestämd före det att domstolen dömer i målet.

Vårt förslag i detta avseende, och införandet av ett system med villkorligt fängelse i stort, föranleder följdändringar i 38 kap. 20 § brottsbalken (se författningsförslaget till den bestämmelsen).

En mindre del bör kunna utgöras av annan verksamhet än oavlönat arbete

Möjligheten att förena ett villkorligt fängelsestraff med mer än en tilläggssanktion ska, enligt vad vi föreslår i avsnitt 6.8.2, vara förbehållen de fall där det behövs för att skärpa ingripandegraden med anledning av den tilltalades tidigare brottslighet eller när rätten har beslutat att straffet ska vara villkorligt för att det finns synnerliga skäl. Någon allmän möjlighet att av individualpreventiva skäl kombinera övervakning och samhällstjänst – på ett sätt som liknar skyddstillsyn med samhällstjänst enligt dagens reglering – kommer inte att finnas. Redan av det skälet bör det övervägas om Kriminalvården vid verkställighet av en samhällstjänstsanktion ska kunna lägga in vissa stöd- eller kontrollinslag, om det kan antas bidra till att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet.

I avsnitt 5.2.2 har vi beskrivit att det av Brås rapport Samhälls-

tjänst – Dagens situation och framtida möjligheter (rapport 2012:4)

framgår att frivårdshandläggare upplevde ett problem med att regel-

178 Se SOU 2012:34, band 1, s. 173 och 384 ff, och band 2, s. 409 ff.

verket, enligt dem, inte gav dem utrymme att förmedla stöd till klienter med villkorlig dom, trots att en del av de klienterna skulle behöva både stöd och behandling. Handläggarna önskade ett mer flexibelt system för att kunna byta ut en del av samhällstjänsten mot t.ex. påverkansprogram eller behandlingsprogram. Enligt handläggarna skulle det förbättra klienternas förutsättningar för att inte återfalla i brott.

Också i våra kontakter med Kriminalvården har det framförts önskemål om ett mer flexibelt system när det gäller samhällstjänst. Enligt Kriminalvården skulle det, i ett system där villkorligt fängelse som huvudregel ska förenas endast med en tilläggssanktion, vara av stort värde om samhällstjänstsanktionen också kunde innefatta vissa övervakningsmoment. Myndigheten har i det avseendet lyft fram regleringen om särskilt anordnad verksamhet vid ungdomstjänst som en förebild.

För att skapa den efterfrågade flexibiliteten i lagstiftningen samtidigt som det tydligt markeras att huvudinslaget i en samhällstjänstsanktion ska vara oavlönat arbete föreslår vi att det ska vara möjligt att låta en mindre del av samhällstjänsten utgöras av annan verksamhet än oavlönat arbete. Hur stor den delen kan vara bör överlämnas åt Kriminalvården att bestämma utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

Den alternativa verksamheten bör kunna bestå av programverksamhet, behandling eller annan särskilt anordnad verksamhet som Kriminalvården finner lämplig. I samtliga fall bör syftet med verksamheten vara att få den dömde att fullgöra tilläggssanktionen samt att förebygga att han eller hon återfaller i brott och även i övrigt främja hans eller hennes anpassning i samhället.

Den eller de åtgärder som ersätter oavlönat arbete bör i ingripandegrad i huvudsak motsvara det antal timmar oavlönat arbete som ska ersättas. Vid värderingen av ingripandegraden i programverksamhet, vård eller behandling bör såväl åtgärdens längd och intensitet som andra krav som ställs på den dömde beaktas .179

Huruvida den dömde, utöver oavlönat arbete, bör delta i någon särskilt anordnad verksamhet bör utredas av Kriminalvården vid det möte som myndigheten bör kalla den dömde till i samband med att en samhällstjänstsanktion börjar verkställas (se författningsförslaget till 2 kap. 2 § förordningen om villkorligt fängelse).

179 Jfr SOU 2012:34, band 1, s. 386 f.

Som beskrivs närmare i avsnitt 6.9.9 föreslår vi – vid sidan av den nu beskrivna möjligheten att låta en mindre del av samhällstjänsten utgöras av annan verksamhet än oavlönat arbete – en möjlighet för Kriminalvården att ersätta hela eller delar av en samhällstjänstsanktion med övervakning, om det finns särskilda skäl.

Samhällstjänsten ska utföras under prövotiden

När möjligheten att förena en villkorlig dom med samhällstjänst infördes angavs i förarbetena att antalet timmar per månad bör avpassas så att avvecklingstiden för samhällstjänsten, dvs. den tidsperiod under vilken samhällstjänsten verkställs i praktiken, blir lämpligt avpassad. Som riktmärke skulle gälla att 40–60 timmar samhällstjänst bör motsvara två månader i avvecklingstid och varje ytterligare tjugotal timmar bör motsvara ytterligare en månad i avvecklingstid. Ett enskilt arbetspass skulle som ett riktmärke motsvara fyra timmar. Samtidigt noterades att det givetvis kan finnas skäl att i enskilda fall avvika från vad som nu har sagts, t.ex. om det föranleds av arbetsuppgifterna i ett visst fa ll.180

Som framgår av avsnitt 5.2.2 anges det i Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om verkställighet av frivårdspåföljder (KVFS 2011:5, FARK Frivård) att den som har dömts till samhällstjänst ska utföra samhällstjänsten under en period som motsvarar längden på det fängelsestraff som enligt domen skulle ha dömts ut om fängelse i stället valts som påföljd. Det anges också att ett arbetspass normalt ska motsvara fyra timmar. Om det finns särskilda skäl kan dock perioden då samhällstjänst utförs och arbetspassens längd förkortas eller förlängas. Ett arbetspass får förlängas till högst åtta timmar.

Enligt Påföljdsutredningens förslag skulle det anges i lagen om villkorligt fängelse att samhällstjänsten ska fullgöras under en period som i huvudsak motsvarar det villkorliga fängelsestraffets längd, om inte särskilda skäl talar mot det. I författningskommentaren hänvisades till det nyss nämnda riktmärket att 40–60 timmar samhällstjänst bör motsvara två månaders fullgörandetid och varje ytterligare tjugotal timmar bör motsvara ytterligare en månad. Vidare angavs att arbetspassens längd och frekvens bör anpassas till bl.a. antalet utdömda

180 Se prop. 1997/98:96 s. 102.

samhällstjänsttimmar samt arbetsplatsens behov och möjligheter. Särskilda skäl för att komprimera den period under vilken samhällstjänsten fullgörs angavs kunna finnas t.ex. när en arbetsplats är så belägen att tidsåtgången för arbetsresorna blir oproportionerligt långa i förhållande till arbetstiden eller om arbetet är organiserat så att det bör utföras koncentrer at.181

Som framgår av avsnitt 6.9.3 är vår uppfattning att Kriminalvården i den arbetsplan som ska upprättas vid samhällstjänst som tilläggssanktion till villkorligt fängelse ska ange bl.a. vilka arbetstider som ska gälla samt det minsta och det högsta antalet timmar som den dömde får tillgodoräkna sig per vecka eller månad. Motsvarande ordning gäller beträffande samhällstjänst enligt dagens reglering (3 kap. 3 § förordningen [1998:642] om verkställighet av frivårdspåföljder). Vi anser att det också i det nya påföljdssystem som vi föreslår bör vara upp till Kriminalvården att – med utgångspunkt i de nyss nämnda riktlinjerna och med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet – avgöra under vilken tidsperiod en samhällstjänstsanktion ska verkställas. Vi ser därför inte någon anledning att föreslå en lagreglering om att samhällstjänsten ska fullgöras under en period som i huvudsak motsvarar det villkorliga fängelsestraffets längd, även om det kan antas att så ofta kommer att bli fallet i praktiken.

Vad som däremot bör tydliggöras är att prövotiden sätter en yttersta gräns inom vilken samhällstjänstsanktionen kan verkställas. Vi föreslår därför att det anges i lagtexten att samhällstjänsten ska fullgöras under prövotiden.

6.9.7. Krav på nykterhet vid utförande av samhällstjänst

Förslag: Den dömde får vid utförandet av samhällstjänsten inte

vara påverkad av narkotika, alkohol, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.

Om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl är den dömde skyldig att på begäran lämna blod-, urin-, utandnings, saliv-, svett- eller hårprov för kontroll av att han eller hon vid utförandet av samhällstjänsten inte är påverkad av något sådant

181 Se SOU 2012:34, band 1, s. 173 och 387.

medel eller någon sådan vara som angetts ovan. Elektroniska hjälpmedel får användas vid kontrollen. Urinprov får inte tas eller bevittnas av någon av motsatt kön som inte är läkare eller legitimerad sjuksköterska.

Skälen för vårt förslag

Som vi har noterat i avsnitt 5.2.2 finns det beträffande personer som har fått en förskrift om samhällstjänst i samband med en villkorlig dom – till skillnad från vad som gäller för skyddstillsynsdömda (28 kap. 6 § första stycket och 26 kap. 16 §brottsbalken) – inte någon möjlighet för Kriminalvården att besluta om skyldighet att lämna prover för alkohol- eller drogkontroll. Att en sådan möjlighet saknas är, enligt uppgift från Kriminalvården, ett stort problem när myndigheten ska hitta samhällstjänstplats.

Påföljdsutredningen föreslog en ordning med obligatoriska bestämmelser om att den dömde vid fullgörandet av en tilläggssanktion till villkorligt fängelse (bortsett från böter) inte får vara påverkad av alkohol eller andra berusningsmedel samt att denne i samband med fullgörande av tilläggssanktionen skulle vara skyldig att på begäran lämna prov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av sådana preparat. Regleringen skulle kompletteras med en möjlighet för Kriminalvården att vid bristande verkställighet meddela en förskrift om utvidgat alkohol- och drogförbud som innebär att den dömde är skyldig att underkasta sig förbudet inte bara vid de tillfällen då han eller hon fullgör de åligganden som följer av tilläggssanktionen, utan att förbudet gäller under hela den tid som Kriminalvården bestämt .182

Med en sådan ordning som Påföljdsutredningen föreslog uppstår frågan om vad som avses med åligganden när en tilläggssanktion innehåller skyldigheter som ”pågår hela tiden”. I det avseendet bedömde utredningen att om sanktionen innehåller helghemarrest eller skyldighet att uppehålla sig på en annan särskilt angiven plats ska den dömde vara nykter och drogfri under fullgörandet av det inslaget. Däremot skulle det inte krävas att den dömde avhåller sig från alkohol när han eller hon underkastar sig ett förbud att vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område eller ett förbud

182 Se SOU 2012:34, band 1, s. 381 ff.

att lämna ett särskilt angivet områd e.183För den som genomgår behandling eller andra åtgärder mot missbruk skulle det enligt förslaget vara möjligt att, efter omständigheterna i det enskilda fallet, möta mindre avsteg från förbudet med motiverande insatser eller andra åtgärder som bedöms lämpliga. I sådana fall skulle åsidosättande av förbudet inte föranleda sådana åtgärder som annars föreslogs kunna vidtas vid bristande verkställighet av en tilläggssanktio n.184För den som ska utföra samhällstjänst innebar Påföljdsutredningens förslag att den dömde ska vara nykter och drogfri vid utförandet av samhällstjänstarbetet (eller den andra verksamhet som en mindre del av samhällstjänsten skulle kunna utgöras av) samt att han eller hon är skyldig att underkasta sig prov för kontroll av nykterhet och drogfrihet inför och under varje arbetspas s.185

Också när det gäller samhällstjänst som tilläggssanktion i det system med villkorligt fängelse som vi föreslår måste det kunna krävas att den dömde är nykter och drogfri vid utförandet av samhällstjänstarbetet, eller den andra verksamhet som samhällstjänsten kan utgöras av. Kriminalvården bör därför ha möjlighet att ta prover för kontroll av att den dömde inte är påverkad i samband med att han eller hon utför samhällstjänsten. För den som har en övervakningssanktion kan behovet av sådan provtagning variera beroende på bl.a. innehållet i övervakningen och den dömdes eventuella beroendeproblematik. Särskilt för sådana inslag i en övervakningssanktion som inte kräver ett aktivt agerande från den dömdes sida är det, enligt vår uppfattning, inte motiverat att uppställa ett generellt nykterhetskrav med en därtill kopplad skyldighet att på begäran lämna prover. Vi föreslår därför inte någon allmänt gällande reglering om att den som har dömts till villkorligt fängelse med övervakning, generellt eller vid fullgörandet av tilläggssanktionen, inte får vara påverkad av t.ex. alkohol. Däremot kommer Kriminalvården, enligt vad vi föreslår i avsnitt 6.9.16, ha möjlighet att vid en övervakningssanktion besluta om en särskild föreskrift om skyldighet att lämna prover för alkohol- eller drogkontroll. Ett sådant beslut ska få fattas om det i det enskilda fallet behövs för att minska risken att den dömde begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpass-

183 Se SOU 2012:34, band 2, s. 457 f. 184 Se SOU 2012:34, band 1, s. 384. 185SOU 2012:34, band 2, s. 418.

ning i samhället. Enligt förslaget kommer regleringen i det avseendet att motsvara vad som i dag gäller för skyddstillsynsdömda.

När det gäller samhällstjänst som tilläggssanktion måste det alltid kunna krävas att den dömde är nykter och drogfri när samhällstjänsten utförs. Vi föreslår därför en bestämmelse som anger att den dömde vid utförandet av samhällstjänsten inte får vara påverkad av narkotika, alkohol, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.

Om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl bör den dömde vara skyldig att på begäran lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv-, svett- eller hårprov för kontroll av att han eller hon efterlever det nyss nämnda alkohol- och drogförbudet. Den dömde ska alltså kunna behöva underkasta sig prov för kontroll av nykterhet och drogfrihet inför och under varje arbetspass. Provtagningen bör kunna ske genom att Kriminalvården utför slumpvisa kontroller vid arbetsplatsen eller att företrädare för arbetsplatsen underrättar Kriminalvården vid misstanke om att den dömde är påverkad av något otillåtet preparat.

Vid kontrollen bör elektroniska hjälpmedel få användas (jfr 4 § andra stycket lagen [1994:451] om intensivövervakning med elektronisk kontroll). Som framgår av avsnitt 6.9.5 finns det i dag teknik för att genomföra nykterhetskontroller på distans med hjälp av ansiktsigenkänning och vi föreslår att Kriminalvården vid verkställighet av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion ska få ta en ansiktsbild av den dömde för att möjliggöra bl.a. sådana kontroller.

När det gäller urinprov bör samma krav uppställas som gäller enligt lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning. Det innebär att urinprov inte får tas eller bevittnas av någon av motsatt kön som inte är läkare eller legitimerad sjuksköterska.

6.9.8. Biträdande kontrollör

Förslag: Kriminalvården får förordna en eller flera personer att

biträda vid kontroll av den som ska utföra samhällstjänst (biträdande kontrollör).

Om en biträdande kontrollör finner att den dömde åsidosätter sin skyldighet att fullgöra samhällstjänsten ska han eller hon omedelbart anmäla det till Kriminalvården.

Skälen för vårt förslag

Enligt den nuvarande ordningen får Kriminalvården förordna att kontrollen av att en arbetsplan för samhällstjänst följs ska utföras av andra lämpliga personer än anställda vid myndigheten (3 kap. 4 § förordningen [1998:642] om verkställighet av frivårdspåföljder). På motsvarande sätt kan Kriminalvården vid behov förordna en eller flera personer att biträda vid tillsynen av den som avtjänar fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll (6 § lagen [1994:451] om intensivövervakning med elektronisk kontroll). Omfattningen av de kontroller som kan anförtros åt en biträdande kontrollör beror på vilken utbildning och erfarenhet han eller hon har. Kriminalvården har dock fortfarande ansvaret för verkställigheten även om en biträdande kontrollör anlitas .186 Det finns inte något författningsreglerat krav på anmälan till Kriminalvården om kontrollen visar att den dömde åsidosätter sina åligganden.

Av Påföljdsutredningens betänkande framgår att biträdande kontrollörer särskilt kommer till användning i glesbygdsområden, där det kan vara svårt för Kriminalvården att upprätthålla nödvändig kontroll endast med hjälp av den egna personalen. Den biträdande kontrollören kan exempelvis ges i uppgift att besöka den arbetsplats vid vilken samhällstjänsten fullgörs för att kontrollera att den dömde inställer sig där och utför de arbetsuppgifter som åläggs honom eller henne .187

Påföljdsutredningen fann att det även i ett system med villkorligt fängelse bör finnas möjlighet för Kriminalvården att använda externa personer som biträdande kontrollörer vid samhällstjänst som utgörs

186 Se prop. 2004/05:34 s. 35 f. 187 Se SOU 2012:34, band 2, s. 573.

av oavlönat arbete. Enligt Påföljdsutredningens förslag skulle de biträdande kontrollörerna åläggas en skyldighet att anmäla till Kriminalvården om de finner att den dömde brister i verkställigheten av tilläggssanktionen. Som skäl för förslaget i den delen anfördes att det är av stor vikt att den tilläggssanktion som ett villkorligt fängelsestraff förenas med verkställs och att kontrollen av att verkställighet sker är tydlig och effe ktiv.188

Av de nyss nämnda skälen som Påföljdsutredningen anförde är det också vår uppfattning att Kriminalvården bör få förordna en eller flera personer att biträda vid kontroll av den som ska utföra samhällstjänst. Att en sådan möjlighet finns bör framgå av lagen om villkorligt fängelse. I den lagen bör det också föreskrivas att om en biträdande kontrollör finner att den dömde åsidosätter sin skyldighet att fullgöra tilläggssanktionen ska kontrollören omedelbart anmäla det till Kriminalvården.

I likhet med vad som gäller i dag kommer ansvaret för verkställigheten av samhällstjänsten fortfarande att ligga på Kriminalvården även om en biträdande kontrollör anlitas. Det kan också anges i förordningen om villkorligt fängelse att Kriminalvården ska kontrollera att en arbetsplan för samhällstjänst följs (se författningsförslaget till 2 kap. 4 § förordningen). Samtidigt kan det vara lämpligt att komma överens med dem som tar emot dömda för att utföra samhällstjänst om att de ska anmäla misskötsamhet till Kriminalvården, vilket enligt uppgift från Kriminalvården ofta sker i dag.

6.9.9. En samhällstjänstsanktion bör kunna ändras, upphävas eller ersättas med övervakning

Förslag: Om det finns särskilda skäl får Kriminalvården

1. ändra eller upphäva en samhällstjänstsanktion, eller

2. ersätta hela eller delar av en samhällstjänstsanktion med över-

vakning.

188 Se a.a., s. 572 ff. Enligt förslaget skulle det också vara möjligt att använda biträdande kontrollörer vid hemarrest och helghemarrest.

Skälen för vårt förslag

Den nuvarande ordningen om ändring eller upphävande av en samhällstjänstföreskrift

När det finns skäl till det får rätten, på talan av åklagare, ändra eller upphäva en föreskrift om samhällstjänst vid villkorlig dom (27 kap. 2 a § tredje stycket brottsbalken). Beträffande samhällstjänst som föreskrivits i samband med skyddstillsyn ligger den beslutanderätten i stället hos Kriminalvården (28 kap. 2 a § tredje stycket brottsbalken). Som vi har nämnt i avsnitt 5.2.2 har det i förarbetena angetts att det kan uppstå situationer där det finns skäl att ändra innehållet i själva föreskriften om samhällstjänst, utan att omständigheterna är sådana att den utdömda påföljden ska undanröjas. Exempelvis kan det, utan att den dömde rår för det, uppstå hinder mot att fullgöra samhällstjänsten hos en viss arbetsgivare när det endast återstår några timmars arbete. I ett sådant fall bör det, enligt förarbetena, vara möjligt att i stället för att anordna en ny placering sätta ned antalet timmar. Också i det fallet att den dömde efter domen drabbas av allvarlig sjukdom eller skada som gör att han eller hon är förhindrad att fullgöra samhällstjänsten före prövotidens utgång bör det, enligt förarbetena, vara möjligt att justera eller helt ta bort föreskriften om samhällstjänst .189

De nämnda bestämmelserna ger endast möjlighet att upphäva föreskriften om samhällstjänst eller att minska antalet timmar. Antalet timmar kan alltså inte utökas med stöd av den reglerin gen.190

Påföljdsutredningens förslag om uppskov eller avbrott, m.m.

Påföljdsutredningen föreslog en reglering om att verkställigheten av såväl samhällstjänst som övriga tilläggssanktioner som skulle verkställas av Kriminalvården skulle få skjutas upp eller avbrytas för viss tid. Det skulle förutsätta att det finns särskilda skäl med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd, arbets- eller utbildningsförhållanden eller andra omständigheter. Kriminalvården skulle då få skjuta upp eller avbryta verkställigheten under högst sex månader. Vid synnerliga skäl skulle verkställigheten få skjutas upp eller avbrytas under en tid

189 Se prop. 1997/98:96:102 f. 190 Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 27 kap. 2 a § och 28 kap. 2 a §.

av ytterligare högst sex månader. Som exempel på när den dömdes hälsotillstånd eller andra omständigheter kan utgöra skäl för uppskov eller avbrott nämndes att den som ska fullgöra samhällstjänst tillfälligt saknar arbetsförmåga. Ytterligare en omständighet angavs kunna vara att den dömde ska avtjäna ett kortare ovillkorligt fängelsestraff och det kan antas att han eller hon kan fullgöra tilläggssanktionen inom prövotiden även om uppskov eller avbrott sker. Det angavs också, om omständigheterna är särskilt ömmande, kunna finnas särskilda skäl att skjuta upp eller avbryta verkställigheten om underåriga barn till den dömde skulle drabbas särskilt hårt om tilläggssanktionen skulle fullgöras under en viss period. Det skulle ankomma på den dömde att ansöka om uppskov eller avbrot t.191

Ett annat av Påföljdsutredningens förslag som kan nämnas i sammanhanget är att det vid bristande verkställighet av en tilläggssanktion i vissa fall skulle vara möjligt att undanröja sanktionen och förena det villkorliga fängelsestraffet med en annan tilläggssanktion, i första hand av motsvarande ingripandegrad. Orsaken till den bristande verkställigheten skulle, enligt förslaget, kunna vara såväl att den dömde inte har förmåga eller förutsättningar att fullgöra den ursprungligen beslutade sanktionen, som att den dömde vägrar att fullgöra den trots att han eller hon faktiskt har förutsättningar att göra d et.192

En samhällstjänstsanktion bör kunna ändras eller upphävas

Som framgår av avsnitt 6.9.6 utgår vårt förslag om verkställighet av en samhällstjänstsanktion från att det är upp till Kriminalvården att avgöra under vilken tidsperiod sanktionen ska verkställas, så länge det sker under prövotiden. Vi ser därför ingen anledning att föreslå någon författningsreglering om att Kriminalvården under en viss tid ska kunna skjuta upp eller avbryta verkställigheten av en sådan sanktion.

Däremot anser vi att en samhällstjänstsanktion bör kunna ändras eller upphävas av Kriminalvården om det finns särskilda skäl, vilket vi föreslår ska anges i lagtexten. I sådana situationer som nuvarande 27 kap. 2 a § tredje stycket respektive 28 kap. 2 a § tredje stycket brottsbalken tar sikte på enligt de ovan nämnda förarbetena bör särskilda skäl ofta kunna sägas föreligga. Om det uppstår hinder mot

191 Se SOU 2012:34, band 1, s. 171 och 372 ff. 192 Se SOU 2012:34, band 2, s. 564 ff.

att fullfölja samhällstjänsten hos en viss arbetsgivare, utan att det beror på den dömde, och det endast återstår några enstaka timmars arbete bör det alltså även fortsättningsvis vara möjligt att i stället för att anordna en ny placering sätta ned antalet timmar. I likhet med vad som gäller i dag bör det också vara möjligt att göra sådana justeringar om den dömde efter domen drabbas av sjukdom eller skada som gör att han eller hon är förhindrad att fullgöra samhällstjänsten före prövotidens utgång. Även i fall av det sistnämnda slaget bör det dock, enligt vår uppfattning, i allmänhet krävas att det endast återstår några enstaka timmars arbete. Om de återstående timmarna är fler än så bör Kriminalvården i stället överväga att ersätta samhällstjänstsanktionen med övervakning (se nedan under rubriken ”En samhällstjänstsanktion bör också kunna ersättas med övervakning”).

I likhet med vad som gäller för beslut enligt nuvarande 28 kap. 2 a § tredje stycket brottsbalken bör Kriminalvårdens beslut om att ändra eller upphäva en samhällstjänstsanktion inte kunna överklagas .193Kriminalvården bör inte heller ha någon skyldighet att på den dömdes begäran pröva en fråga om ändring eller upphävande, även om den dömde alltid har möjlighet att vända sig till myndigheten med önskemål om detta.

En samhällstjänstsanktion bör också kunna ersättas med övervakning

Med ett sådant system som vi föreslår – där det parallellt med samhällstjänsten finns en övervakningssanktion på samma ingripandenivå – erbjuds nya möjligheter att hantera den situationen att en samhällstjänstsanktion inte går att verkställa. Detta eftersom samhällstjänsten skulle kunna ersättas av en övervakningssanktion. Vi har funnit att Kriminalvården bör få ersätta hela eller delar av en samhällstjänstsanktion med övervakning, om det finns särskilda skäl. Det bör i första hand vara aktuellt i fall där den dömde, till följd av omständigheter som inte var kända under rättegången, visar sig sakna förmåga att utföra samhällstjänst eller om det inte går att hitta en lämplig samhällstjänstplats. Till skillnad från Påföljdsutredningen anser vi däremot inte att bytesmöjligheten bör stå öppen för den som

193 Jfr Kriminalvårdens handbok för samhällstjänst (2012:6) s. 36 samt 42 § förvaltningslagen (2017:900).

låter bli att utföra sin samhällstjänst trots att han eller hon har förutsättningar att göra det (se vidare avsnitt 6.10).

Ett beslut om att hela eller delar av en samhällstjänstsanktion ersätts med övervakning medför att övervakare ska förordnas och verkställighetsplanen revideras samt att Kriminalvården får besluta om särskilda föreskrifter som ska följas av den dömde. Om det villkorliga fängelsestraffet är sex månader eller längre, efter en tänkt avräkning av tid för ett eventuellt frihetsberövande, ska den dömde som utgångspunkt också vara föremål för helghemarrest. Som beskrivs närmare i avsnitt 6.9.15 får dock Kriminalvården besluta om undantag i det avseendet om det finns särskilda skäl, bl.a. med hänsyn till vad den dömde har fullgjort i form av samhällstjänst.

Till skillnad från beslut om att ändra eller upphäva en samhällstjänstsanktion bör beslut enligt den här föreslagna regleringen kunna överklagas (se avsnitt 6.9.21).

6.9.10. Verkställighet av en övervakningssanktion

Förslag: En övervakningssanktion verkställs genom att den

dömde under prövotiden, eller under den kortare tid som följer av Kriminalvårdens beslut, följer den verkställighetsplan som har upprättats. Den övervakade är också skyldig att inställa sig hos Kriminalvården efter kallelse och hålla kontakt med övervakaren enligt dennes anvisningar.

Övervakningen ska planeras och utformas tillsammans med den dömde och i samverkan med berörda myndigheter.

Skälen för vårt förslag

Övervakning av skyddstillsynsdömda enligt den nuvarande ordningen

En skyddstillsynsdömd som står under övervakning ska följa den plan för övervakningen som har upprättats och hålla övervakaren underrättad om sin bostad, sin sysselsättning och andra förhållanden av betydelse för övervakningen. Den övervakade är också skyldig att inställa sig hos övervakaren efter kallelse och i övrigt hålla kontakt med övervakaren enligt dennes anvisningar. Kriminalvården får be-

stämma att den övervakades skyldigheter i nu nämnda avseenden även ska gälla gentemot en anställd vid Kriminalvården eller någon annan person. (Se 26 kap. 15 § och 28 kap. 6 § första stycketbrottsbalken.)

Övervakningen ska planeras och utformas tillsammans med den dömde och i samverkan med berörda myndigheter (26 kap. 14 § andra stycket och 28 kap. 6 § första stycketbrottsbalken). I enlighet med den s.k. normaliseringsprincipen har Kriminalvårdens klienter rätt till samma stöd- och vårdinsatser som övriga medborgare, vilket innebär att det generella ansvar som andra myndigheter har för t.ex. bostad, arbete samt hälso- och sjukvård även gäller Kriminalvårdens klienter. Kriminalvården är alltså inte ansvarig för att tillgodose klienternas behov i sådana avseenden. Däremot är Kriminalvården skyldig att samverka med andra aktö rer.194

Det mest väsentliga innehållet i övervakningen anses vara att den dömde ska hålla kontakt med sin övervakare eller anna n.195Skyldigheten att inställa sig efter kallelse fyller en viktig funktion för att underlätta frivårdens arbete med och kontroll av den övervaka de.196

Regleringen får ses tillsammans med 5 kap. 3 § förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder. Där anges bl.a. att i samband med att en övervakning börjar ska en tjänsteman vid Kriminalvården så snart som möjligt och senast inom en månad sammanträffa med den dömde och övervakaren. Vid mötet ska det bestämmas på vilket sätt och i vilken omfattning den dömde ska hålla kontakt med övervakaren, myndigheten eller någon annan samt närmare om vad den dömde i övrigt ska rätta sig efter till följd av domen.

Den dömde bör vara skyldig att följa verkställighetsplanen och bör ha en kontaktskyldighet

Genom den reglering om helghemarrest och andra liknande inskränkningar i den dömdes rörelsefrihet som vi föreslår i avsnitt 6.9.12– 6.9.15 kommer övervakning som tilläggssanktion till villkorligt fängelse i större utsträckning kunna differentieras i förhållande till brottets allvar än vad en skyddstillsyn kan enligt den nuvarande regleringen.

194 Se prop. 2018/19:77 s. 56. Vid fängelsestraff innebär den nämnda ansvarsfördelningen att Kriminalvården ansvarar för kostnaderna fram till dagen för villkorlig frigivning, varefter det ekonomiska ansvaret övergår till den dömdes hemkommun. 195 Se Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), s. 124. 196 Se a. prop. s. 26 f.

I sin grundform bör dock övervakningssanktionen i princip motsvara innehållet i dagens skyddstillsyn. En grundläggande skyldighet för den dömde bör därför vara att under den tid sanktionen pågår följa den verkställighetsplan som Kriminalvården har upprättat. Därtill bör den dömde under verkställighetstiden vara skyldig att inställa sig hos Kriminalvården efter kallelse och hålla kontakt med övervakaren på det sätt och i den omfattning som övervakaren bestämmer.

Mot den angivna bakgrunden föreslår vi att det i lagen om villkorligt fängelse anges att en övervakningssanktion verkställs genom att den dömde under prövotiden, eller under den kortare tid som följer av Kriminalvårdens beslut (jfr avsnitt 6.7.5), följer den verkställighetsplan som har upprättats. I anslutning till det bör det också föreskrivas att den övervakade är skyldig att inställa sig hos Kriminalvården efter kallelse och hålla kontakt med övervakaren enligt dennes anvisningar.

Regleringen kan kompletteras av bestämmelser i förordningen om villkorligt fängelse (se författningsförslaget till 3 kap. 4 § förordningen).

Av de allmänna skyldigheter som vi har behandlat i avsnitt 6.9.4 följer att den som har dömts till en övervakningssanktion också ska hålla Kriminalvården underrättad om förhållanden som har betydelse för verkställigheten.

Samverkan med berörda myndigheter, m.m.

Som påpekas i Påföljdsutredningens betänkande är en målinriktad och effektiv samverkan mellan Kriminalvården och andra berörda myndigheter ofta en förutsättning för en ändamålsenligt utformad verkställighet och ett effektivt återfallsförebyggande arbete. Det kan finnas behov såväl av att etablera kontakt mellan den dömde och någon annan myndighet eller något annat samhällsorgan som av att upprätthålla en redan pågående sådan kontak t.197

För att en övervakningssanktion på bästa sätt ska kunna förebygga att den dömde återfaller i brott och även i övrigt främja hans eller hennes anpassning i samhället bör också den dömde så långt som möjligt aktivt medverka i planeringen.

197 Jfr SOU 2012:34, band 1, s. 377.

I likhet med vad som i dag gäller för övervakning av skyddstillsynsdömda bör Kriminalvården därför vara skyldig att planera och utforma övervakningen tillsammans med den dömde och i samverkan med berörda myndigheter. Vi föreslår att detta anges i lagen om villkorligt fängelse.

Vilka myndigheter som kan sägas vara berörda beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Det kan dock antas att Kriminalvården ofta kommer ha anledning att samråda med socialtjänsten, hälso- och sjukvården, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan .198

I sammanhanget kan nämnas att Trygghetsberedningen i sitt slutbetänkande Vägar till ett tryggare samhälle – Åtgärder för att motverka

återfall i brott (SOU 2024:54) föreslår att Kriminalvården ska ges

möjlighet att kalla andra aktörer till s.k. samordnad planering varvid Kriminalvården tillsammans med berörda aktörer ska upprätta en individuell plan. Detta föreslås gälla för klienter såväl i anstalt som i frivård. I betänkandet föreslås vidare att Kriminalvården ska ges i uppdrag att, tillsammans med Socialstyrelsen och Sveriges kommuner och regioner, ta fram riktlinjer för när sådan samordnad planering ska ske och i samråd med Myndigheten för digital förvaltning ta fram riktlinjer för hur digitala planeringsmöten med externa aktörer kan genomföras på ett säkert sätt i Kriminalvården .199

6.9.11. Övervakare och biträdande övervakare

Förslag: Kriminalvården förordnar övervakare och får förordna

en eller flera personer att biträda vid övervakningen (biträdande övervakare).

Till övervakare ska förordnas en tjänsteman vid Kriminalvården. Till biträdande övervakare kan förordnas en tjänsteman vid Kriminalvården eller annan lämplig person.

Om en biträdande övervakare finner att den dömde åsidosätter sina skyldigheter enligt övervakningssanktionen ska han eller hon omedelbart anmäla det till Kriminalvården.

198 Jfr a.a., s. 376. 199 Se SOU 2024:54 s. 131 ff.

Skälen för vårt förslag

Ansvaret för att förordna övervakare

När påföljden bestäms till skyddstillsyn enligt dagens reglering ska rätten i domen förordna övervakare, om inte särskilda skäl talar mot det. Om det inte finns något sådant förordnande i domen är det Kriminalvården som ska förordna övervakare åt den skyddstillsynsdömde. (Se 28 kap. 6 § första stycket och 26 kap. 13 § andra stycketbrottsbalken.)

Som vi har nämnt i avsnitt 5.2.2 och 6.4.5 påbörjas den övervakning som en skyddstillsyn är förenad med som utgångspunkt direkt från dagen för domen (28 kap. 5 § första stycket brottsbalken). Det var i samband med att den ordningen tillkom 1983 som föreskriften om att det i första hand är rätten som ska förordna övervakare infördes. Enligt förarbetena skulle den sistnämnda förändringen ses mot bakgrund av att det är angeläget att övervakningen kommer i gång så snart som möjligt. Det angavs också i förarbetena att domstolen som regel inte bör underlåta att meddela ett sådant förordnande annat än i fall där verkställigheten av övervakningen skjuts upp. Det förutsattes därför att personutredningen alltid skulle innehålla ett förslag till övervakar e.200

I praktiken överlämnar rätten numera så gott som alltid till Kriminalvården att förordna övervakare. Bestämmelsen i 28 kap. 6 § första stycket andra meningen kan alltså beskrivas som i det närmaste obsolet. Redan detta talar för att uppgiften att förordna övervakare för den som har dömts till villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssanktion uteslutande bör ligga på Kriminalvården. Vad som ytterligare talar för en sådan ordning är att övervakningen enligt vårt förslag som utgångspunkt ska inledas först när rättens avgörande såvitt avser påföljd får laga kraft mot den dömde (se avsnitt 6.7.5). Det framstår också i övrigt som naturligt att Kriminalvården i egenskap av verkställande myndighet ansvarar för att förordna övervakare för den som har fått en övervakningssanktion. Vi föreslår därför att det anges i lagen om villkorligt fängelse att Kriminalvården förordnar övervakare.

I förordningen om villkorligt fängelse kan det ges närmare anvisningar om att förordnandet – sedan Kriminalvården har underrättats

200 Se prop. 1982/83:85 s. 133 f.

om en dom eller ett beslut om villkorligt fängelse med övervakning – ska meddelas genast, om påföljden har börjat verkställas och i annat fall så snart verkställigheten ska påbörjas (se författningsförslaget till 3 kap. 3 § förordningen).

Övervakaren bör alltid vara en kriminalvårdstjänsteman

Enligt 2 kap. 3 § förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder ska den som förordnas till övervakare vara en handläggande tjänsteman vid Kriminalvården eller en annan lämplig person.

I Kriminalvårdens handbok för övervakning anges att det är handläggaren som ser till att kontaktskyldigheten efterföljs, varför denne också bör förordnas som överva kare.201Enligt uppgift från Kriminalvården är det också i praktiken alltid den handläggande frivårdsinspektören som är ordinarie övervakare såväl för skyddstillsynsdömda som för dem som har frigetts villkorligt från fängelse. Däremot kan en representant för civilsamhället ofta förordnas som biträdande övervakare (se nedan under rubriken ”Biträdande övervakare”).

I våra kontakter med Kriminalvården har företrädare för myndigheten framfört som sin uppfattning att det alltid bör vara en tjänsteman vid Kriminalvården – den handläggande frivårdsinspektören – som är övervakare för den som har övervakning som tilläggssanktion till villkorligt fängelse. Detsamma bör, enligt Kriminalvården, gälla vid övervakning efter villkorlig frigivning (se nedan under rubriken ”Följdändringar avseende övervakning efter villkorlig frigivning”).

Mot bakgrund av Kriminalvårdens uppfattning att det vid en övervakningssanktion alltid bör vara den handläggande frivårdsinspektören som förordnas som ordinarie övervakare – vilket överensstämmer med den praktiska tillämpningen när det gäller skyddstillsynsdömda enligt dagens reglering – ser vi ingen anledning att föreslå bestämmelser som möjliggör att även någon annan person än en kriminalvårdstjänsteman kan vara sådan övervakare. Vi föreslår därför att den (ordinarie) övervakare som Kriminalvården ska förordna vid en övervakningssanktion ska vara en tjänsteman vid myndigheten.

201 Se Kriminalvårdens handbok för övervakning (2019:4) s. 53.

Biträdande övervakare

Enligt den nuvarande regleringen får Kriminalvården förordna en eller flera personer att biträda vid övervakningen av skyddstillsynsdömda och villkorligt frigivna (28 kap. 6 § första stycket och 26 kap. 13 § andra stycketbrottsbalken).

Av Kriminalvårdens handbok för övervakning framgår att den som förordnas som biträdande övervakare vanligen är en representant för civilsamhället, men att det undantagsvis kan vara en frivårdsinspektör när detta behövs för att underlätta handläggningen i ett visst ärende .202

Ett skäl till att förordna en frivårdsinspektör som biträdande övervakare kan, enligt handboken, vara att säkerhetsbedömningen för klienten visar att risken är förhöjd och att det i handlingsplanen anges att det bör vara minst två personer vid besök. Även i komplicerade och/eller tidskrävande klientärenden kan det vara befogat att förordna en eller flera frivårdsinspektörer som biträdande övervakare. Vidare anges i handboken att det också kan finnas anledning att förordna en frivårdsinspektör som biträdande övervakare under tid som ordinarie handläggare är sjukskriven eller är frånvarande under en längre semes ter.203

Enligt vad som beskrivs i Kriminalvårdens handbok finns det två övergripande skäl till att förordna en representant från civilsamhället som biträdande övervakare. Det första skälet har att göra med att det från ett samhällsperspektiv finns ett egenvärde i att medborgare får insyn i verkställigheten av utdömda påföljder. Genom uppdrag som biträdande övervakare kan allmänhetens förståelse för dömdas situation och svårigheter öka. Frivilliga samhällsarbetare anges ha en viktig roll i en demokrati, som ambassadörer för en humanistisk kriminalvård och röstbärare för individer som annars kan ha svårt att göra sig hörda. Det andra skälet har att göra med att den biträdande övervakaren från ett individperspektiv kan ge övervakningen ett vardagligt och medmänskligt innehåll och på så sätt förstärka övriga insatser i klientens verkställighetsplan. Den biträdande övervakaren anges kunna fungera som länk till det övriga samhället, bidra till att öka individens tillit till myndigheter och samhällets resurser samt att stärka individens nätverk och känsla av delaktighet. Det noteras också att en biträdande övervakare förordnas utifrån klientens konstaterade behov .204

202 Se Kriminalvårdens handbok för övervakning (2019:4) s. 67. 203 Se a.a., s. 53. 204 Se a.a., s. 67.

I Kriminalvårdens handbok konstateras vidare att påverkansarbetet ofta gynnas av att fler personer engageras i verkställigheten av övervakning. När handläggarsamtalen och behandlingsprogrammen i huvudsak fokuserar på klientens prokriminella tankar samt träning av prosociala färdigheter handlar den biträdande övervakarens uppdrag i grunden om att stödja en medmänniska i en utsatt situation på ett mer vardagligt sätt. Frivården och den biträdande övervakaren förstärker och kompletterar därmed varandra i att hjälpa klienten framåt i en prosocial riktning. Det noteras dock att det i vissa ärenden kan finnas skäl att inte förordna en biträdande övervakare från civilsamhället trots att klienten bedöms ha behov av det. Vanligtvis är anledningen till detta säkerhetsmässiga aspekter, t.ex. att en klient har betett sig hotfullt eller att det finns skäl att tro att den biträdande övervakaren i stor utsträckning kan komma att utsättas för otillåten påverkan utifrån klientens kriminella sammanhang. Det kan också handla om att det finns påtagliga risker kring klienten som skulle kunna påverka den biträdande övervakarens säkerhet (exempelvis klienter som befinner sig i öppna konflik ter).205

Av de skäl som nu har redovisats anser vi att Kriminalvården bör ha möjlighet att, utöver den ordinarie övervakaren, förordna en eller flera personer att biträda vid övervakningen av den som har dömts till villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssanktion. I likhet med vad som i dag gäller för biträde vid övervakning av skyddstillsynsdömda och villkorligt frigivna bör den biträdande övervakaren ofta kunna vara en representant för civilsamhället, samtidigt som det bör vara möjligt att vid behov förordna en frivårdsinspektör som biträdande övervakare. Att regleringen bör vara utformad på det sättet även i ett system med villkorligt fängelse är också något som Kriminalvården har framfört i våra kontakter med myndigheten. Vi föreslår därför att det i lagen om villkorligt fängelse anges att Kriminalvården får förordna en eller flera personer att biträda vid övervakningen samt att till biträdande övervakare kan förordnas en tjänsteman vid Kriminalvården eller annan lämplig person.

Av lagen om villkorligt fängelse bör det också framgå att om en biträdande övervakare finner att den dömde åsidosätter sina skyldigheter enligt övervakningssanktionen ska han eller hon omedelbart anmäla det till Kriminalvården.

205 Se a.a., s. 67 f.

Närmare anvisningar om den biträdande övervakarens uppgifter och om ersättning för uppdraget kan ges i förordningen om villkorligt fängelse (se författningsförslaget till 3 kap. 6–10 §§ förordningen).

Följdändringar avseende övervakning efter villkorlig frigivning

Utifrån vårt förslag om att den ordinarie övervakaren alltid ska vara en kriminalvårdstjänsteman när det gäller övervakning som tilläggssanktion till villkorligt fängelse föreslår vi, efter samråd med Kriminalvården, att samma sak ska gälla i fråga om övervakning efter villkorlig frigivning. Vårt förslag till en ny förordning om övervakning efter villkorlig frigivning har utformats med den utgångspunkten (se författningsförslaget till 3 och 10–14 §§). Den föreslagna ordningen föranleder också följdändringar i 9 § fängelseförordningen (2010:2010) (se författningsförslaget till den bestämmelsen). Det kan noteras att 9 § fängelseförordningen kan behöva justeras ytterligare beroende på hur regeringen väljer att gå vidare med de förslag som lämnas i SOU 2024:48.

6.9.12. Helghemarrest

Förslag: Om det villkorliga fängelsestraffet är sex månader eller

längre ska den dömde, under viss tid, vara förbjuden att vistas utanför bostaden under kvällar och nätter mot lördag, söndag och måndag, från klockan 18 på kvällen till klockan sju på morgonen (helghemarrest).

Ett förbud av det nämnda slaget ska gälla under lika många veckor som det antal månader fängelsestraffet uppgår till.

Om endast en del av fängelsestraffet är villkorlig ska förbudet gälla om den villkorliga delen av straffet är sex månader eller längre och under lika många veckor som det antal månader straffet i den delen uppgår till.

Vad som här anges om straffets längd avser den strafftid som återstår om tiden för ett eventuellt frihetsberövande tillgodoräknas den dömde som avtjänad tid.

Skälen för vårt förslag

Inledning

Eftersom tilläggssanktionerna samhällstjänst och övervakning i det påföljdssystem vi föreslår ska betraktas som likställda i ingripandegrad bör systemet möjliggöra att en övervakningssanktion utformas så att den kan anses lika ingripande som samhällstjänst skulle ha varit vid samma strafflängd. Det innebär i sin tur att innehållet i övervakningssanktionen, i större utsträckning än dagens skyddstillsyn, måste kunna differentieras i förhållande till brottets allvar. Mot den bakgrunden kan det övervägas om Kriminalvården vid övervakning som tilläggssanktion bör ges möjlighet att besluta om vissa särskilda föreskrifter inte endast på individualpreventiv grund, utan även i syfte att tilläggssanktionen ska bli tillräckligt ingripande med hänsyn till strafflängden. Alternativt kan det övervägas om övervakningssanktionen generellt ska innehålla förstärkande inslag vid vissa straffnivåer.

Betydelsen av risk, behov och mottaglighet när det gäller särskilda föreskrifter

Som vi har nämnt i avsnitt 5.2.2 får Kriminalvården enligt den nuvarande regleringen meddela en skyddstillsynsdömd – och den som står under övervakning efter villkorlig frigivning – en särskild föreskrift, om det behövs för att minska risken att den dömde begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället. Om det behövs för att kontrollera att en sådan föreskrift följs får Kriminalvården också besluta om elektronisk övervakning. (Se 26 kap.16 och 17 §§ samt 28 kap. 6 § första stycketbrottsbalken. )206

När Kriminalvården planerar och genomför återfallsförebyggande insatser görs det med utgångspunkt i klientens risk, behov och mottaglighet. Myndigheten arbetar med det strukturerade risk- och behovsbedömningsinstrumentet RBM-B (Risk-, Behov- och Mottaglighetsbedömning) för att få en grundläggande bild av klientens risker och behov gällande återfall i brott. Det primära syftet med en riskbedömning inom ramen för ett RBM-perspektiv är inte att fastställa

206 Av 28 kap. 6 § andra stycket brottsbalken följer att också domstolen har möjlighet att meddela föreskrifter av det nämnda slaget i domen. Domstolen får dock inte besluta om elektronisk övervakning.

och förutse framtida risk för återfall i brottslighet, utan att producera ett underlag för planering av brottsförebyggande insatser .207

Principerna om risk, behov och mottaglighet ska vara vägledande i alla delar av verkställighetsplaneringen. Riskprincipen innebär att omfattningen och intensiteten på insatserna ska avgöras utifrån den enskilda klientens risk för återfall i brott. Risknivån anges som låg, medel eller hög. Intensiva återfallsförebyggande insatser ska förbehållas klienter som bedöms ha medel- eller hög risk för återfall i brott. Inom Kriminalvården räknas behandlingsprogram som en intensiv insats. Klienter som bedöms ha låg risk för återfall i brott ges inte intensiva insatser, eftersom de inte har någon betydande risk att förebygga. Behovsprincipen är en förlängning av riskprincipen och innebär att insatser som syftar till att minska risken för återfall i brott ska fokusera på påverkningsbara och förändringsbara faktorer som är direkt relaterade till den aktuella klientens kriminalitet.

Mottaglighetsprincipen innebär att insatserna ska planeras och genom-

föras med metoder som skapar förutsättningar för klienten att tillgodogöra sig dem. Strukturerade insatser som bygger på kognitiv beteendeterapi anses ha störst potential i återfallsförebyggande syfte. Myndigheten behöver dock anpassa genomförandet till klientens förutsättningar när det gäller t.ex. verbal förmåga, psykisk hälsa, kognitiv mognad och känslighet för andras beteenden eller förändringar i omgivni ngen.208

Även om risk- och behovsbedömningen visar att en klient bör genomgå ett behandlingsprogram är det inte säkert att klienten kan inkluderas i ett sådant program. För alla behandlingsprogram i Kriminalvården finns det nämligen exklusionskriterier som avser språkliga brister som inte kan överbryggas samt hälsotillstånd där man gjort bedömningen att klienten inte kommer att kunna tillgodogöra sig programmet trots anpassningar, eller där man finner det uppenbart olämpligt att genomföra programmet. Det kan handla om allvarlig suicidalitet, psykotiska symtom eller allvarlig kognitiv sjukdom som t.ex. demens. I undantagsfall kan det också vara befogat att avbryta en klients programdeltagande under pågående program. Det kan bli aktuellt om klienten uppvisar hotfullt eller annars avsiktligt program-

207 Se Kriminalvården, Årsredovisning 2023, s. 34 och Utvärdering av den prediktiva validiteten för RBM-B i en grupp klienter med kriminalvårdspåföljd 2014–2015 (2019). 208 Se Kriminalvårdens handbok för verkställighetsplanering (2016:2) s. 31 f.

störande beteende, som t.ex. att klienten vägrar att samarbeta i den utsträckning som krävs för att programmet ska gå att genomför a.209

Särskilda föreskrifter om vistelse enligt den nuvarande ordningen

Möjligheterna att föreskriva villkor om vistelse för skyddstillsynsdömda (och för villkorligt frigivna) tydliggjordes i samband med lagändringar den 1 maj 2021 (prop. 2020/21:85), vilka syftade till att utöka kontroll- och stödmöjligheter avseende de som dömts till skyddstillsyn. Tidigare angavs i 26 kap. 16 § andra stycket 7 brottsbalken endast att föreskriften får avse vistelseort, men nu anges det uttryckligen i lagtexten att föreskriften också kan gälla andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas.

Enligt förarbetena kan föreskriftsmöjligheten användas för att hålla den dömde borta från en viss miljö i syfte att t.ex. motverka återfall i brott gentemot en viss person. Den kan också användas i syfte att förhindra att den dömde uppehåller sig i en kriminell miljö där han eller hon riskerar att utsättas för sådan påverkan som är negativ för hans eller hennes anpassning i samhället. Det kan handla om ett förbud att vistas i närheten av ett brottsoffers bostad eller andra platser där risken för återfall bedöms vara särskilt stor, t.ex. en klubblokal eller liknande. Det kan också handla om förbud att vistas på vissa utpekade platser där narkotikaförsäljning är vanligt förekommande eller där kriminellt belastade vistas eller bor, såsom torg, parker eller andra mötesplatser. Det kan också gälla restauranger, pubar eller liknande. Förbudet kan även avse en lokal eller en bostad som har anknytning till organiserad brottslighet eller till ett kriminellt nätverk. Om risken för återfall i brott är kopplad till att den dömde beger sig till någon annan kommun eller stadsdel, kan förbudet avse det. Platsen eller området måste anges specifikt i föreskriften och avgränsas tydligt.210När det gäller föreskrifter om platser där den dömde ska vara skyldig att vistas kan det handla om att, som ett komplement till en föreskrift om boende enligt andra stycket 6, föreskriva en skyldighet att under vissa tider vistas i ett kontrollerat boende. Eftersom en vistelseföreskrift innebär en inskränkning av den dömdes

209 Se Kriminalvården, Behandlingsguide 2024 – vägledning för Kriminalvårdens behandlingsprogram, s. 7 f. 210 Se prop. 2020/21:85 s. 28 ff. och 53 f. samt prop. 2018/19:77 s. 35 och 62 f.

personliga frihet framhålls det i förarbetena att möjligheten ska användas restriktivt och behovet alltid prövas mot proportionalitetsprincipen. Särskilt restriktiv bör tillämpningen vara om det övervägs att låta föreskriften avse en skyldighet för den övervakade att vistas på viss plats eller inom ett visst område. En sådan föreskrift bör, enligt förarbetena, endast användas under mycket speciella omständigheter när intresset av att förhindra återfall i brott är särskilt framträdande. Möjligheten bör främst kunna övervägas för vissa kategorier av dömda där risken för återfall i allvarlig brottslighet är särskilt stor eller avseende personer med koppling till kriminella gäng eller organiserad brottslighet. Vidare anges att föreskriften regelmässigt bör begränsas till vissa särskilt angivna tider, t.ex. att den dömde ska vistas i bostaden under ett visst antal timmar nattetid .211

Som Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet noterar i sitt betänkande (SOU 2024:48) är lagtexten helt öppen avseende förbudsområdets geografiska storlek. Det anges bero på att det bara är genom en proportionalitetsbedömning i det enskilda fallet som gränserna för förbudet vad gäller utsträckningen i rummet kan fastställas .212Den nämnda utredningen föreslår för övrigt att det görs ett tillägg i 26 kap. 16 § brottsbalken så att det framgår att en vistelseföreskrift enligt andra stycket 7 även får beslutas om det kan antas behövas för att tillgodose målsägandens behov av tr ygghet.213Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet lämnade det sistnämnda förslaget i stället för att föreslå en möjlighet att besluta om föreskrifter som innebär ett förbud för gärningspersonen att kontakta brottsoffret, vilket bedömdes olämpligt av fler a skäl.214

Trygghetsberedningen anför i sitt betänkande (SOU 2024:54) att föreskrifter om vistelseort och boende som kombineras med elektronisk kontroll används alltför restriktivt och att en tillämpning i flera fall inte sker trots att det hade varit motiverat i det enskilda fallet .215Enligt vad som anges i betänkandet finns det också möjlighet att med hjälp av dagens regler utforma en hemarrest eller liknande, vilket borde vara särskilt betydelsefullt vid viss brottslighet eller exempelvis för att ge särskilt stöd för de yngre kriminalvårdsklienterna.

211 Se prop. 2020/21:85 s. 54 och prop. 2018/19:77 s. 62 f. 212 Se SOU 2024:48 s. 394. 213 Se a.a., s. 392 f. 214 Se a. betänkande s. 396 ff. 215 Vistelseföreskrifter i förening med elektronisk övervakning användes i sju fall under 2023 och i sex fall under 2022 (omfattar både villkorlig frigivning och skyddstillsyn).

Även med beaktande av kravet på restriktivitet bör denna möjlighet, enligt kommittén, kunna användas i betydligt större utsträckning redan i da g.216

Det kan nämnas att Brå i regleringsbrevet för 2024 har fått i uppdrag att utvärdera bl.a. 2021 års lagändringar om utökade kontroll- och stödmöjligheter avseende skyddstillsynsdömda (prop. 2020/21:85). I uppdraget ingår att studera hur Kriminalvården har arbetat för att implementera förändringarna samt att analysera förutsättningarna och eventuella hinder i arbetet och i tillämpningen av de utökade åtgärderna. Brå ska också beskriva i vilken utsträckning och under vilka omständigheter de förstärkta åtgärderna har tillämpats samt vad de har innehållit. Utifrån uppföljningens resultat ska Brå analysera om åtgärderna har haft någon påverkan på återfall i brott. Uppdraget ska redovisas i september 2025.

Särskilda föreskrifter bör inte kunna användas för att skärpa ingripandegraden i en övervakningssanktion

Som vi utvecklar i avsnitt 6.9.16 är vår bedömning att Kriminalvården bör ha möjlighet att besluta om särskilda föreskrifter som ska följas av den som har fått övervakning som tilläggssanktion till villkorligt fängelse. Föreskrifterna bör kunna ha i huvudsak samma innehåll som de föreskrifter som i dag kan meddelas skyddstillsynsdömda och personer som står under övervakning efter villkorlig frigivning. Som utgångspunkt bör föreskrifterna också meddelas på samma grund som enligt den nuvarande regleringen, dvs. att det behövs för att minska risken att den dömde begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället (jfr målet med verkställigheten som vi behandlar i avsnitt 6.9.3).

Frågan är då om Kriminalvården – mot bakgrund av behovet av att innehållet i en övervakningssanktion differentieras i förhållande till brottets allvar – även bör får besluta om vissa föreskrifter för att övervakningssanktionen ska bli tillräckligt ingripande. Ett centralt argument mot en sådan ordning är att den skulle vara svår att förena med det förhållandet att myndighetens insatser ska planeras och genomföras med utgångspunkt i den dömdes risk, behov och mottaglighet. Utifrån principerna om risk, behov och mottaglighet skulle

216 Se SOU 2024:54 s. 169 ff.

en användning av särskilda föreskrifter för att skärpa ingripandegraden vara uppenbart olämplig om de avser programverksamhet, vård/behandling eller skyldighet att lämna prover för drogkontroll. Också när det gäller föreskrifter om sysselsättning eller boende framstår det som främmande att Kriminalvårdens beslut skulle styras av något annat än individualpreventiva hänsyn.

Den möjlighet som i dag finns att meddela särskilda föreskrifter om kontakt- eller underrättelseskyldighet (26 kap. 16 § andra stycket 1–2) har motiverats med hänvisning till att en kontinuerlig kontakt mellan den övervakade och övervakaren utgör själva grundförutsättningen för att övervakningen ska fylla sin funktion avseende hjälp, stöd och kontroll. Det framgår av förarbetena att sådana förskrifter i normalfallet inte meddelas i ett inledande skede. En särskild föreskrift om kontakt- eller underrättelseskyldighet utgör i stället vanligen den första åtgärden som vidtas om den dömde missköter den kontaktskyldighet som följer av lag eller har föreskrivits i verkställighetsplane n.217 En sådan ordning framstår som önskvärd också när det gäller övervakning som tilläggssanktion till villkorligt fängelse (jfr avsnitt 6.10.2 under rubriken ”Den som inte fullgör sina skyldigheter till följd av övervakning bör i första hand få ändrade föreskrifter eller villkor eller nya föreskrifter”). Mot den bakgrunden är vår uppfattning att inte heller sådana föreskrifter bör meddelas på den grunden att ingripandegraden i övervakningssanktionen ska skärpas.

Föreskrifter om vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas skulle möjligen kunna användas för att skärpa ingripandegraden. Den sortens föreskrifter skulle då exempelvis kunna avse att den dömde ska vistas i bostaden under ett visst antal timmar natteti d.218En sådan ordning skulle dock kräva en ingående reglering om i vilka fall en skärpande föreskrift av det nämnda slaget behövs och vilket närmare innehåll föreskriften bör ha beroende på brottlighetens allvar och andra omständigheter. Vår bedömning är att den regleringen skulle bli mycket svåröverskådlig. Det framstår också i övrigt som mindre lämpligt att blanda in straffskärpningshänsyn i ett sammanhang där besluten i övrigt ska grundas på individualpreventiva överväganden.

217 Se prop. 2018/19:77 s. 33 f. samt jfr prop. 2020/21:85 s. 27. 218 Jfr prop. 2020/21:85 s. 54 samt prop. 2018/19:77 s. 62 f. Jfr också SOU 2024:54 s. 169 ff.

Sammantaget är vår bedömning att behovet av att kunna differentiera innehållet i en övervakningssanktion i förhållande till brottets allvar bör tillgodoses på något annat sätt än genom beslut om särskilda föreskrifter. Ett sådant annat sätt kan vara att det föreskrivs att övervakningssanktionen, utan att det behöver fattas beslut om detta i det enskilda fallet, ska innehålla förstärkande inslag om det villkorliga fängelsestraffet uppgår till eller överstiger en viss längd. I det avseendet är det av intresse att beröra Påföljdsutredningens förslag om helghemarrest och även den helghemarrest som används vid ungdomsövervakning.

Påföljdsutredningens förslag om helghemarrest

Som vi har nämnt i avsnitt 5.2.2 föreslog Påföljdsutredningen att ingripandegraden i en s.k. övervaknings- och kontrollsanktion skulle anpassas efter det utdömda fängelsestraffets längd, bl.a. genom att sanktionen vid strafflängder på sex månader eller mer skulle innefatta ett förbud för den dömde att lämna bostaden under två för honom eller henne arbetsfria dagar per vecka (helghemarrest). Helghemarresten skulle pågå under ett veckoslut eller annan för den dömde arbetsfri tvådagarsperiod för varje månad som övervaknings- och kontrollsanktionen omfattar. Efterlevnaden av förbudet att lämna bostaden skulle kunna kontrolleras med elektroniska hjälpmede l.219

Helghemarresten skulle vara kombinerad med den kontaktskyldighet som utgjorde grundelementet i övervaknings- och kontrollsanktionen samt med den anmälningsskyldighet som skulle gälla om det villkorliga fängelsestraffet överstiger två mån ader.220

En förutsättning för helghemarrest skulle vara att inslaget bedömdes lämpligt med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden och övriga omständigheter. Lämplighetskravet skulle inte utgöra hinder mot att besluta om helghemarrest för vissa brottstyper eller för brott som har riktats mot personer i den dömdes hushåll. Inte heller skulle det ställas upp något krav på att den dömde har sysselsättning. Vidare skulle det inte krävas samtycke från den dömde eller från någon som han eller hon sammanbor med för att en övervaknings- och kontrollsanktion skulle kunna innefatta helghemarrest.

219 Se SOU 2012:34, band 2, 442 ff. 220 Se a.a., s. 424 ff.

Det förhållandet att en person som sammanbor med den dömde motsätter sig att helghemarrest verkställs i den gemensamma bostaden skulle i stället få beaktas vid lämplighetsbed ömningen.221

Om helghemarrest med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden inte bedöms lämpligt eller om det annars framstår som mer ändamålsenligt, skulle helghemarresten få ersättas med 1) förbud för den dömde att under vissa tider vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område, 2) förbud för den dömde att under vissa tider lämna ett särskilt angivet område, eller 3) skyldighet för den dömde att under vissa tider vistas på en särskilt angiven plats. Ingripandegraden i det alternativa förstärkningsinslaget skulle då motsvara ingripandegraden i den helghemarrest som det ersätter .222

Helghemarrest vid ungdomsövervakning

I avsnitt 5.2.2 har vi nämnt att den som har dömts till ungdomsövervakning som utgångspunkt ska vara förbjuden att under verkställigheten vistas utanför bostaden under kvällar och nätter mot lördag, söndag och måndag, från klockan 18 på kvällen till klockan sju på morgonen (32 kap. 3 a § brottsbalken och 18 § första stycket lagen [2020:616] om verkställighet av ungdomsövervakning).

Förbudet innebär alltså att den dömde är föremål för ett slags helghemarrest. Enligt vad Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare föreslår i sitt delbetänkande (SOU 2024:39) ska begreppet

helghemarrest också införas i lagtexten. Detta för att tydliggöra skill-

naden mellan rörelseinskränkningarna vid ungdomsövervakning och

hemarrest vid den nya påföljden utvidgad ungdomsövervakning som

utredningen föreslår ska införas .223

Det uppställs inte något krav på samtycke från den unge eller dennes vårdnadshavare för att ungdomsövervakning ska kunna väljas som påföljd. Ett sådant påföljdsval ska inte heller styras av någon lämplighets- eller behovsbedömning. Lämplighetsaspekter som tar sikte på den unge och dennes personliga förhållanden kan dock ha betydelse för innehållet i verkställigheten, bl.a. när det gäller helghemarre st.224

221 Se a.a., s. 446 ff. 222 Se a.a., s. 449 ff. 223 Se SOU 2024:39 s. 357. 224 Se prop. 2019/20:118 s. 42.

Om helghemarrest inte bedöms lämpligt med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden eller om en annan inskränkning i rörelsefriheten annars bedöms vara mer ändamålsenlig, får helghemarresten ersättas med 1) ett förbud att under vissa tider vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område, 2) ett förbud att under vissa tider lämna ett särskilt angivet område, eller 3) en skyldighet att under vissa tider uppehålla sig på en särskilt angiven plats (18 § andra stycket lagen om verkställighet av ungdomsövervakning). Sådana alternativa inskränkningar i rörelsefriheten ska i huvudsak vara lika ingripande som helghemarrest och får inte vara mer ingripande än så. Om det behövs för att inskränkningarna ska vara tillräckligt ingripande eller om det annars bedöms lämpligt, får flera alternativa inskränkningar kombineras. (Se 18 § tredje stycket.)

I förarbetena noterades att det är svårt att göra en bedömning av ingripandegraden med någon exakthet. Enligt vad som anges i författningskommentaren kan dock följande utgångspunkter beaktas vid bedömningen av om hur de alternativa rörelseinskränkningarna förhåller sig till ingripandegraden i helghemarrest.

Ett förbud att under vissa tider vistas på en särskilt angiven plats (del av punkt 1) får anses mindre ingripande än helghemarrest och bör kunna gälla alla dagar i veckan. Ett förbud att under vissa tider vistas inom ett särskilt angivet område (del av punkt 1) bör, för att inte vara alltför ingripande, som utgångspunkt gälla enbart under veckosluten i likhet med vad som gäller för helghemarrest. I de fall området är avgränsat geografiskt till ett mindre område får det dock anses mindre ingripande än helghemarrest och bör kunna gälla alla dagar i veckan. Vid bedömningen av vistelseförbudets ingripandegrad kan vidare beaktas bl.a. hur stor eller central del av en ort som platsen kan sägas utgöra. Ett förbud enligt punkt 2 som består i förbud att lämna den egna kommunen eller kommundelen får anses vara så pass ingripande att det normalt bör föreskrivas en viss tidsbegränsning för att det inte ska vara mer ingripande än helghemarrest. När det gäller en skyldighet enligt punkt 3 att uppehålla sig på en särskilt angiven plats får en jämförelse göras med det antal timmar som tas i anspråk av den dömdes tid, exklusive nätter, vid helghemarres t.225

Kontrollen av att inskränkningarna i rörelsefriheten följs ska göras med elektroniska hjälpmedel, om det inte finns särskilda skäl mot det (19 §).

Efter halva verkställighetstiden ska Kriminalvården pröva om inskränkningarna i rörelsefriheten ska minskas. Efter två tredjedelar av

225 Se prop. 2019/20:118 s. 149.

verkställighetstiden ska Kriminalvården pröva om inskränkningarna i rörelsefriheten ska upphöra helt. Vid prövningen ska det beaktas om den dömde har medverkat i verkställighetsplaneringen och därefter följer verkställighetsplanen på ett godtagbart sätt. (Se 20 §.)

Om den dömde, efter det att inskränkningarna i rörelsefriheten har minskats eller upphört, inte följer verkställighetsplanen på ett godtagbart sätt, får Kriminalvården besluta att inskränkningarna ska utökas eller återupptas. Om det finns skäl för det får Kriminalvården besluta att inskränkningarna på nytt ska minskas eller upphöra helt. (Se 21 §.)

Om den som döms till ungdomsövervakning har varit frihetsberövad med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser får domstolen besluta att påföljden ska anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet (se 3 § andra stycket lagen [2018:1250] om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande). Högsta domstolen har i rättsfallet ”Ungdomsövervakning och frihetsberövande” NJA 2023 s. 1037 klargjort att utgångspunkten är att avräkning ska ske och att ett dygns frihetsberövande ska motsvara en dags ungdomsövervakning. Detta innebär att när någon döms till ungdomsövervakning och med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser har varit frihetsberövad under en sammanhängande tid av minst 24 timmar, ska ungdomsövervakningen normalt anses verkställd med det antal dagar som frihetsberövandet har pågått.

Ingripandegraden i en övervakningssanktion bör kunna skärpas genom helghemarrest om straffet är sex månader eller längre

För att övervakning som tilläggssanktion till villkorligt fängelse ska bli tillräckligt ingripande är vår bedömning att övervakningssanktionen, vid straff som är sex månader eller längre, ska vara förenad med inskränkningar i den dömdes rörelsefrihet.

Om endast en del av fängelsestraffet är villkorlig bör sådana inskränkningar gälla om den villkorliga delen av straffet är sex månader eller längre.

När det gäller straffets längd bör det som avses vara strafftiden efter en tänkt avräkning av tid för ett eventuellt frihetsberövande (se nedan under rubriken ”Den strafflängd som avses i sammanhanget bör vara den strafftid som återstår efter avräkning av tid för frihetsberövande”).

Den rörelseinskränkning som i första hand bör komma i fråga är ett förbud för den dömde att lämna sin bostad under vissa tider. Som utgångspunkt bör förbudet, i likhet med vad som är fallet vid ungdomsövervakning, gälla under helgkvällar och helgnätter. Om förbudet i stället skulle gälla hela helgen skulle det riskera att ha en skadlig effekt på möjligheterna till en meningsfull fritid och det skulle vara svårt att förena med ett eventuellt familjeli v.226

Förbudet bör benämnas helghemarrest och bör gälla under kvällar och nätter mot lördag, söndag och måndag, från klockan 18 på kvällen till klockan sju på morgonen.

Eftersom ingripandegraden bör stå i proportion till det villkorliga fängelsestraffets längd bör helghemarresten vara mer omfattande ju längre det villkorliga fängelsestraffet är. Till skillnad från vad som är utgångspunkten vid ungdomsövervakning anser vi dock att förbudet inte bör pågå under hela den tid som sanktionen pågår. Det skulle ge en alltför kraftig förstärkning jämfört med en samhällstjänstsanktion och skulle dessutom skapa stora tröskeleffekter i förhållande till straff som ligger precis under sex månader. Samtidigt skulle ett alltför litet antal veckor vid längre straff innebära att övervakningssanktionen blir mindre ingripande än vad samhällstjänst skulle ha varit vid samma strafflängd. En rimlig avvägning är enligt vår uppfattning att helghemarresten ska pågå under lika många veckor som det antal månader fängelsestraffet uppgår till.227Det innebär exempelvis att vid ett villkorligt fängelsestraff på nio månader med övervakning som tilläggssanktion ska den dömde vara skyldig att underkasta sig helghemarrest under nio helger.

Om endast en del av fängelsestraffet är villkorlig bör helghemarresten pågå under lika många veckor som det antal månader straffet i den delen uppgår till.

Som utgångspunkt bör gälla att helghemarresten ska fullgöras så tidigt som möjligt under verkställigheten av övervakningssanktionen.

En förutsättning för helghemarrest måste givetvis vara att den dömde har tillgång till en bostad där rörelseinskränkningen kan fullgöras och kontrolleras. I likhet med vad som gäller vid intensivövervakning med elektronisk kontroll av den som avtjänar ett ovillkorligt fängelsestraff utanför anstalt (IÖV) bör det inte krävas att den dömde har en egen lägenhet eller liknande. Att vara inneboende eller

226 Jfr prop. 2019/20:118 s. 71. 227 Jfr SOU 2012:34, band 2, s. 444.

bo i studentrum i en korridor med gemensamt kök bör kunna vara tillräckligt. Dock bör det krävas att bostaden är av sådan beskaffenhet att den får betraktas som permanent. Ett hotellrum eller liknande tillfälligt boende bör normalt inte användas för helghemarrest, eftersom det inte kan betraktas som ett hem. Däremot bör det inte finnas något hinder mot att helghemarrest fullgörs i en bostad av normal utformning som den dömde hyr endast under en begränsad tid.228

Om den dömde inte har en godtagbar bostad bör helghemarresten kunna ersättas med någon annan inskränkning i rörelsefriheten enligt vad vi föreslår i avsnitt 6.9.13. I likhet med vad som gäller för ungdomsövervakning – men däremot inte för IÖV – bör helghemarrest emellertid inte vara uteslutet för vissa brottstyper eller för brott som riktats mot personer i den dömdes hushåll. Det bör inte heller krävas att den dömde har sysselsättning eller att personer som den dömde sammanbor med har samtyckt till åtgärde n.229Det förhållandet att en person som sammanbor med den dömde motsätter sig att helghemarrest verkställs i den gemensamma bostaden kan dock tala för att det är lämpligt att ersätta helghemarresten med någon annan inskränkning i rörelsefriheten enligt vad vi föreslår i det följande.

Den strafflängd som avses i sammanhanget bör vara den strafftid som återstår efter avräkning av tid för frihetsberövande

Som framgår av avsnitt 6.7.2 och 6.7.4 har vi funnit att antalet dagsböter och antalet timmar samhällstjänst som domstolen förenar ett villkorligt fängelsestraff med bör kunna påverkas av att den tilltalade under en sammanhängande tid av minst 24 timmar varit frihetsberövad med anledning av brott som prövats i målet eller som påföljden avser. När det gäller övervakning som tilläggssanktion till villkorligt fängelse föreslår vi inte någon motsvarande möjlighet för domstolen att ändra innehållet i sanktionen till följd av ett eventuellt frihetsberövand e.230Det sammanhänger med vårt förslag om att övervakningen, oavsett strafflängd, som utgångspunkt ska pågå under hela prövotiden

228 Jfr angående IÖV prop. 1993/94:184 s. 34. 229 Jfr SOU 2012:34, band 2, s. 447 f. 230 Däremot föreslår vi, som framgår av avsnitt 6.8.3, att domstolen med anledning av ett frihetsberövande undantagsvis ska kunna avstå från att förena ett villkorligt fängelsestraff med en tilläggssanktion, eller välja en mindre ingripande sanktion, dvs. att förena straffet med dagsböter, trots att en strängare sanktion är påkallad med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet.

(som alltid är minst två år). Ett eventuellt beslut om att övervakningen ska avslutas tidigare fattas av Kriminalvården, om myndigheten bedömer att den dömde inte längre har något behov av stöd- eller kontrollåtgärder (se avsnitt 6.7.5). Även i övrigt styrs innehållet i övervakningen i huvudsak av den dömdes behov av stöd och kontroll, och inte av det villkorliga fängelsestraffets straffets längd. Som framgått i det föregående gäller detta emellertid inte helghemarrest, eftersom syftet med det inslaget är att förstärka övervakningssanktionen så att den, även vid längre villkorliga fängelsestraff, kan anses lika ingripande som samhällstjänst skulle ha varit vid samma strafflängd. Frågan om det i ett enskilt fall behövs ett sådant förstärkningsinslag bör enligt vår uppfattning avgöras med beaktande av ett eventuellt frihetsberövande i målet. I fall där den dömde varit frihetsberövad med anledning av brott som prövats i målet eller som påföljden avser, i den mening som avses i 2 § lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande, bör det därför vara strafftiden efter en tänkt avräkning som avgör om, och under hur lång tid, den dömde ska vara underkastad helghemarrest .231 Detsamma bör gälla i fråga om sådana alternativa inskränkningar i den dömdes rörelsefrihet som kan ersätta helghemarrest (se avsnitt 6.9.13). Vad som nu har sagts bör framgå av den nya lagen om villkorligt fängelse. Mot den bakgrunden föreslår vi att det i den paragraf som anger när helghemarrest – och därmed även alternativen till helghemarrest – blir aktuellt, anges att om den dömde med anledning av brott som prövats i målet eller som påföljden avser varit berövad friheten på sätt som enligt 2 § tillgodoräknandelagen ska tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, avser vad som i paragrafen anges om straffets längd strafftiden efter avräkning av tid för frihetsberövandet.

Eftersom förekomsten och omfattningen av det aktuella förstärkningsinslaget alltså ska styras av en ren avräkning som görs av Kriminalvården bör det sagda gälla oberoende av om brottmålsdomstolen har beaktat frihetsberövandet som skäl för att överhuvudtaget göra straffet helt eller delvis villkorligt (jfr 6.6.4 och 6.6.5). Det innebär att ett frihetsberövande undantagsvis kan komma att både beaktas vid beslutet om att straffet ska vara villkorligt och inverka på frågan om, och i så fall hur länge, den dömde ska vara föremål för helghemarrest eller andra likande rörelseinskränkningar. När det däremot

231 Jfr i fråga om ungdomsövervakning det ovan nämnda rättsfallet ”Ungdomsövervakning och frihetsberövande” NJA 2023 s. 1037 p. 13.

gäller dagsböter eller samhällstjänst som tilläggssanktion har vi funnit att domstolen inte bör låta ett frihetsberövande inverka på det antal dagsböter eller timmar samhällstjänst som döms ut, om frihetsberövandet redan har åberopats som skäl för att helt eller delvis göra straffet villkorligt (se avsnitt 6.7.2 och 6.7.4). En invändning mot den föreslagna ordningen skulle därför kunna vara att ett frihetsberövande ges olika stor inverkan beroende på vilken tilläggssanktion som är aktuell. Med tanke på att det är domstolen som beslutar om antalet dagsböter och timmar samhällstjänst, men Kriminalvården som beslutar om det närmare innehållet i en övervakningssanktion, är det dock knappast möjligt att åstadkomma någon fullständig överstämmelse i detta avseende. Bortsett från när det gäller helghemarrest och andra likande inskränkningar i rörelsefriheten framstår en sådan överstämmelse inte heller som önskvärd. Detta eftersom innehållet i övervakningen i övrigt styrs av den dömdes behov av stöd och kontroll, och inte av det villkorliga fängelsestraffets straffets längd. När det gäller det innehållet föreslås inte ett eventuellt frihetsberövande ges någon inverkan alls. Mot den bakgrunden kan det enligt vår uppfattning accepteras att ett frihetsberövande undantagsvis kan komma att både beaktas vid beslutet om att straffet ska vara villkorligt och inverka på frågan om, och i så fall hur länge, den dömde ska vara föremål för helghemarrest eller andra likande rörelseinskränkningar.

Det bör också nämnas att om ett frihetsberövande i ett enskilt fall har påverkat om, och i så fall under hur lång tid, helghemarrest eller liknande ska vara aktuellt, och beslutet om villkorlighet senare upphävs, innebär inte den nämnda påverkan att den dömde kan sägas redan ha tillgodoräknats tiden för frihetsberövandet som verkställighet av fängelsestraffet (jfr 2 § andra stycket tillgodoräknandelagen).

6.9.13. Alternativ till helghemarrest

Förslag: Om helghemarrest inte bedöms lämpligt med hänsyn till

den dömdes personliga förhållanden eller om en annan inskränkning i rörelsefriheten annars bedöms vara mer ändamålsenlig, får förbudet ersättas med

1. ett förbud att vistas utanför bostaden under kvällar och nätter

mot andra veckodagar än lördag, söndag och måndag,

2. ett förbud att under vissa tider vistas på en särskilt angiven

plats eller inom ett särskilt angivet område,

3. ett förbud att under vissa tider lämna ett särskilt angivet område,

eller

4. en skyldighet att under vissa tider uppehålla sig på en särskilt

angiven plats.

Inskränkningarna i rörelsefriheten ska i huvudsak vara lika ingripande som helghemarrest och får inte vara mer ingripande än vad helghemarrest är. Om det behövs för att inskränkningarna ska vara tillräckligt ingripande eller om det annars bedöms lämpligt, får flera alternativa inskränkningar kombineras.

Skälen för vårt förslag

Helghemarrest bör kunna ersättas av andra inskränkningar i rörelsefriheten

Som framgått av avsnitt 6.6.1 är vår uppfattning att domstolen inte bör döma till villkorligt fängelse om det saknas praktiska förutsättningar att verkställa en tillräckligt ingripande tilläggssanktion. Det innebär dock inte att domstolen när det gäller övervakning som tilläggssanktion ska behöva göra en bedömning av om den dömde kommer kunna fullgöra en eventuell helghemarrest. I stället bör Kriminalvården på verkställighetsstadiet ha möjlighet att vid behov föreskriva andra förstärkningsinslag i stället för helghemarresten.

Vi har funnit att Kriminalvården, i likhet med vad som gäller vid ungdomsövervakning, bör få ersätta helghemarresten med en annan inskränkning i rörelsefriheten, om helghemarrest inte bedöms lämpligt med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden eller om en annan inskränkning i rörelsefriheten annars bedöms vara mer ändamålsenlig. Som vi har nämnt i avsnitt 6.9.12 kan det vara aktuellt exempelvis om den dömde inte har tillgång till en bostad eller om en person som den dömde sammanbor med motsätter sig att helghemarrest fullgörs i den gemensamma bostaden.

Utöver sådana alternativa inskränkningar som kan beslutas vid ungdomsövervakning bör det, enligt vår uppfattning, också vara möjligt att förlägga ett förbud mot att vistas utanför bostaden under

kvällar och nätter till andra veckodagar än de som är aktuella vid helghemarrest. De olika typer av rörelseinskränkningar som vi föreslår ska kunna beslutas behandlas närmare under de nästföljande rubrikerna.

Alternativen till helghemarrest bör i huvudsak vara lika ingripande som helghemarrest och bör inte kunna vara mer ingripande än så. Som påpekades i förarbetena till regleringen om ungdomsövervakning är det svårt att göra en bedömning av ingripandegraden med någon exakthet. Typiskt sett bör det emellertid anses mindre ingripande att vara förbjuden att vistas på en plats, i jämförelse med att inte få lämna sin bostad. Detsamma gäller ett förbud att inte få lämna en stadsdel eller en kommun respektive en skyldighet att under vissa tider uppehålla sig på en viss plats .232

Om det behövs för att inskränkningarna ska vara tillräckligt ingripande eller om det annars bedöms lämpligt, bör flera inskränkningar kunna kombineras. Det kan exempelvis bedömas lämpligt att kombinera ett förbud att vistas på en viss plats eller inom ett område med en skyldighet att uppehålla sig på en särskild plats för deltagande i viss verksamhet. Även i de fallen ska de rörelseinskränkande inslagen utformas så att de är lika ingripande som helghemarre st.233

Vilket eller vilka alternativ till helghemarrest som ska användas, hur de närmare ska utformas och under hur stor del av dygnet de ska vara aktuella får avgöras av Kriminalvården utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

Kriminalvårdens beslut att ersätta helghemarresten med någon annan inskränkning i den dömdes rörelsefrihet bör kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol (se avsnitt 6.9.21). På så vis kommer frågan om en alternativ rörelseinskränkning är alltför ingripande i förhållande till helghemarrest kunna bli föremål för domstolsprövning.

Som framgår av avsnitt 6.9.16 föreslår vi att Kriminalvården – i likhet med vad som i dag gäller för skyddstillsynsdömda – ska kunna besluta om särskilda föreskrifter som avser vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas. Sådana föreskrifter ska få beslutas på den grunden att det behövs för att minska risken att den dömde begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, och inte i syfte att skärpa påföljden. Att den dömde meddelas sådana föreskrifter kan dock i praktiken medföra

232 Jfr prop. 2019/20:118 s. 73. 233 Jfr a. prop. s. 149.

att innehållet i övervakningen blir så ingripande att helghemarrest eller andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten enligt den reglering vi behandlar här inte behövs. Det kan då finnas anledning för Kriminalvården att besluta om undantag från helghemarrest eller andra liknande inskränkningar (se vidare avsnitt 6.9.15).

Hemarrest under kvällar och nätter mot andra veckodagar än lördag, söndag och måndag

Det skulle kunna förekomma att den som har fått en övervakningssanktion i och för sig har förutsättningar att underkasta sig ett förbud mot att vistas utanför bostaden under vissa kvällar och nätter, men där det inte är lämpligt att ett sådant förbud gäller just under helgerna. Så kan exempelvis vara fallet om den dömde har ett jobb med arbetstider under helgen och detta särskilt om det rör sig om kvälls- eller nattarbete. Också vissa familjehänsyn kan tala för att förbudet bör förläggas till någon annan tidpunkt än under helgen.

Mot den bakgrunden bör Kriminalvården som ett alternativ till helghemarrest kunna besluta om ett förbud att vistas utanför bostaden under kvällar och nätter mot andra veckodagar än lördag, söndag och måndag.

Förbud att under vissa tider vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område

Ett alternativ till helghemarrest, som inte är beroende av att den dömde har tillgång till en bostad, bör enligt vår uppfattning vara att den dömde förbjuds att under vissa tider vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område. Som framgått av avsnitt 6.9.12 finns det en sådan reglering också när det gäller ungdomsövervakning.

Utöver funktionen att skärpa ingripandegraden i övervakningssanktionen kan ett förbud av det aktuella slaget verka brottsförebyggande genom att det avser vistelse i eller i närheten av ett brottsoffers bostad eller på andra platser där risken för återfall i brott bedöms vara särskilt stor.234Förbudet bör kunna gälla t.ex. torg, parker eller andra mötesplatser där det ofta förekommer missbruk, narkotikahandel eller annan kriminalitet. Det bör också kunna gälla restauranger,

234 Jfr prop. 2019/20:118 s. 72 och SOU 2012:34, band 2, s. 450.

pubar eller liknande. Förbudet bör även kunna avse en lokal eller en bostad som bedöms ha anknytning till organiserad brottslighet eller till ett kriminellt nätverk. Om risken för återfall i brott är kopplad till att den dömde beger sig till någon annan kommun eller stadsdel, bör förbudet kunna avse de t.235

Förbud att under vissa tider lämna ett särskilt angivet område

Ytterligare ett alternativ till helghemarrest, som också finns vid ungdomsövervakning, bör vara att den dömde förbjuds att under vissa tider lämna ett särskilt angivet område.

Det bör exempelvis kunna handla om att den dömde under vissa tider inte får lämna sin hemkommun eller en del av hemkommunen. Utöver att verka straffskärpande skulle ett förbud av det nämnda slaget kunna ha en brottsförebyggande effekt och även bidra till att skapa kontinuitet och stadga i den dömdes liv.236

Skyldighet att under vissa tider uppehålla sig på en särskilt angiven plats

Slutligen bör ett alternativ till helghemarrest vara att den dömde åläggs en skyldighet att under vissa tider uppehålla sig på en särskilt angiven plats. Även ett sådant alternativ finns också vid ungdomsövervakning.

Som Påföljdsutredningen påpekade skulle ett sådant förstärkningsinslag t.ex. kunna användas om den dömde inte har någon bostad i vilken helghemarrest kan verkställas, men det däremot finns någon annan plats som kan fylla samma funktion som en bostad där den dömde bör vis tas.237

Skyldigheten bör även kunna avse platser där den dömde ska befinna sig för deltagande i viss verksamhet, såsom en undervisningslokal eller praktikpla ts.238Om den dömde har plats på ett behandlingshem eller är inskriven på någon annan sorts vårdinrättning bör skyldigheten kunna avse vistelse där.

235 Jfr a. prop. s. 147 f. 236 Jfr a. prop. s. 72 och 148. 237 Jfr a. betänkande s. 451. 238 Jfr a. prop. s. 72 f. och 148.

6.9.14. Elektronisk kontroll av helghemarrest och andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten

Förslag: Kontrollen av helghemarrest och andra liknande inskränk-

ningar i rörelsefriheten ska göras med elektroniska hjälpmedel, om det inte finns särskilda skäl mot det.

Skälen för vårt förslag

Som framgått av avsnitt 6.9.12 ska kontrollen av helghemarrest och andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten vid ungdomsövervakning göras med elektroniska hjälpmedel, om det inte finns särskilda skäl mot det. I propositionen till den regleringen konstaterades att det för påföljdens trovärdighet är viktigt att det finns goda möjligheter att kontrollera att den följs samt att det finns flera fördelar med att överlåta kontrollen på ett tekniskt system. Det framhölls också att möjligheten att elektroniskt övervaka en föreskriven rörelseinskränkning inte handlar om att begränsa rörelsefriheten ytterligare för den dömde, utan att det är ett medel för att kontrollera att förbudet följs och att förbudsområdets gränser respektera s.239

I den nämnda propositionen noterades vidare att det redan enligt dittillsvarande ordning användes tekniska hjälpmedel för att kontrollera olika typer av rörelseinskränkningar. Av 3 § lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll följer att förbudet för den dömde att vistas utanför bostaden annat än på särskilt angivna tider och för bestämda ändamål ska kontrolleras med elektroniska hjälpmedel. Vidare kan Kriminalvården enligt 11 kap. 6 § fängelselagen (2010:610) använda sig av elektroniska hjälpmedel för att kontrollera villkor som meddelats i förhållande till en utslussningsåtgärd. Även när det gäller sluten ungdomsvård är det, enligt 18 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, möjligt att vid vistelse utanför det särskilda ungdomshemmet använda elektroniska hjälpmedel för att kontrollera villkor som ställts upp om var den dömde ska befinna sig. Det finns också bestämmelser om elektronisk övervakning av kontaktförbud (2 § lagen [1988:688] om kontaktförb ud).240

239 Se prop. 2019/20:118 s. 75. 240 Se a. prop. s. 75 f.

Vid övervakning enligt den nyss nämnda regleringen, samt vid ungdomsövervakning, sker den elektroniska kontrollen genom en s.k. fotboja som placeras runt den övervakades vrist. Såväl stationär utrustning som bojor utrustade med GPS-teknik används. Tekniken gör det möjligt att kontrollera ett förbud att lämna bostaden, men också att en person vistas eller inte vistas på en viss plats eller inom ett visst område.

För att villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssanktion ska kunna vara ett trovärdigt alternativ till ovillkorligt fängelse, även vid straff som är sex månader eller längre, är det av avgörande vikt att den helghemarrest eller andra rörelseinskränkningar som den dömde är föremål för faktiskt följs. Om den dömde inte fullgör sina skyldigheter i det avseendet måste Kriminalvården omedelbart kunna vidta sådana åtgärder som behandlas i avsnitt 6.10, vilket ytterst innebär att beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt kan upphävas. Mot den bakgrunden måste det ske en säker och effektiv kontroll av att den dömde inte bryter mot det som gäller för honom eller henne. Vi har därför funnit att helghemarrest, och alternativen till helghemarrest, som huvudregel bör kontrolleras elektroniskt.

I likhet med vad som gäller för bl.a. ungdomsövervakning bör regleringen vara teknikneutral. Den teknik som finns i dag förutsätter, enligt uppgift från Kriminalvården, att den övervakade bär fotbojan hela tiden under kontrollperioden, även om kontrollen endast sker vissa dagar i veckan eller vissa tider på dygnet. Systemet kan dock programmeras så att det endast är aktivt vid de tider då kontrollen ska ske.

Att den dömde, i vart fall med dagens teknik, tvingas bära fotbojan under hela den tid som helghemarresten pågår innebär, enligt vår uppfattning, inte ett sådant intrång i den personliga integriteten att sanktionen blir alltför ingripande. Det gäller särskilt med beaktande av att det villkorliga fängelsestraffet utgör en privilegiering av den dömde i förhållande till det ovillkorliga fängelsestraff som annars hade dömts ut.

I vissa situationer kan elektronisk övervakning framstå som onödigt eller olämpligt. Det kan exempelvis bero på den dömdes hälsotillstånd eller på att den dömde redan är föremål för elektronisk kontroll i något annat sammanhang. Vi föreslår därför att Kriminalvården ska kunna besluta att kontrollen av rörelseinskränkningarna inte ska göras med elektroniska hjälpmedel, om det finns särskilda skäl mot att sådana hjälpmedel används.

6.9.15. Undantag från inskränkningarna

Förslag: Kriminalvården får besluta om undantag från helghem-

arrest eller andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten, om det finns särskilda skäl för det.

Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska Kriminalvården särskilt beakta om innehållet i övervakningen ändå är tillräckligt ingripande med hänsyn till särskilda föreskrifter som meddelas den dömde och, om övervakningen har ersatt en samhällstjänstsanktion, vad den dömde har fullgjort i form av samhällstjänst.

Skälen för vårt förslag

Som framgått av avsnitt 6.9.12 är syftet med helghemarrest och andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten att övervakningssanktionen ska kunna göras lika ingripande som samhällstjänst skulle ha varit vid samma strafflängd. Om innehållet i övervakningen i ett enskilt fall redan är tillräckligt ingripande finns det alltså inte något egentligt behov av helghemarrest eller andra liknande rörelseinskränkningar. Så kan vara fallet om den dömde meddelas särskilda föreskrifter med ett innehåll som är mycket ingripande. I fall där övervakningssanktionen har ersatt en tidigare utdömd samhällstjänstsanktion kan ingripandegraden också anses tillräckligt hög om den dömde dessförinnan hade fullgjort ett stort antal timmar samhällstjänst. Mot den bakgrunden anser vi att Kriminalvården bör kunna besluta om undantag från inskränkningarna i rörelsefriheten, om det finns särskilda skäl för det. Förhållanden av det nyss nämnda slaget bör anges som exempel på vad Kriminalvården särskilt ska beakta vid den bedömningen.

Också i vissa andra situationer bör det vara möjligt att besluta om undantag från inskränkningarna. Det gäller bl.a. fall där starka tredjemanshänsyn gör sig gällande. Särskilda skäl för undantag skulle också kunna föreligga i fall där övervakning har valts som ny tilläggssanktion i en sådan ”bötesförvandlingssituation” som vi behandlar i avsnitt 6.10.1 och den dömde har betalat en stor del av böterna.

6.9.16. Särskilda föreskrifter vid övervakning

Förslag: Om det behövs för att minska risken att den dömde

begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, får Kriminalvården besluta om särskilda föreskrifter som ska följas av den dömde. En sådan föreskrift ska beslutas för en viss tid, högst ett år åt gången.

En särskild föreskrift får avse

1. på vilket sätt och i vilken omfattning den dömde ska hålla kon-

takt med Kriminalvården eller en biträdande övervakare,

2. deltagande i återfallsförebyggande eller missbruksrelaterad pro-

gramverksamhet,

3. missbruksvård, psykiatrisk vård eller annan behandling,

4. arbete, utbildning eller annan sysselsättning, och att den dömde

ska underrätta Kriminalvården om han eller hon uteblivit från sysselsättningen,

5. anvisat boende eller andra anvisningar om boendet,

6. vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom

vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas, eller

7. skyldighet att lämna prover för kontroll av att den dömde inte

är påverkad av alkohol eller droger. Urinprov får inte tas eller bevittnas av någon av motsatt kön som inte är läkare eller legitimerad sjuksköterska.

En föreskrift om vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas får även beslutas om det kan antas behövas för att tillgodose målsägandens behov av trygghet.

Skälen för vårt förslag

Kriminalvården bör kunna meddela särskilda föreskrifter

Som framgår av bl.a. avsnitt 5.2.2 får Kriminalvården enligt den nuvarande regleringen meddela en skyddstillsynsdömd – och den som står under övervakning efter villkorlig frigivning – en särskild föreskrift, om det behövs för att minska risken att den dömde begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället (26 kap. 16 § samt 28 kap. 6 § första stycketbrottsbalken). Av 28 kap. 6 § andra stycket brottsbalken följer att också domstolen har möjlighet att meddela föreskrifter av det nämnda slaget i en dom på skyddstillsyn.

Av betänkandet av Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet (SOU 2024:48) framgår hur många skyddstillsynsdömda respektive villkorligt frigivna som var underkastade särskilda föreskrifter, och vilken sorts föreskrift det rörde sig om, under en viss månad 2 022.241

I det system med villkorligt fängelse som vi föreslår bör Kriminalvården ha möjlighet att besluta om särskilda föreskrifter som ska följas av den som har övervakning som tilläggssanktion. I likhet med vad som gäller enligt 26 kap. 16 § brottsbalken bör det föreskrivas att en sådan föreskrift ska beslutas för viss tid, högst ett år åt gången. Det innebär inte att föreskriften alltid måste kvarstå under hela den beslutade tiden. På samma sätt som är fallet i dag måste behovet av särskilda föreskrifter omprövas löpande utifrån den dömdes behov av stöd och kontroll. Om övervakningen och de föreskrifter som beslutats har fungerat utan anmärkning bör det finnas möjlighet att efter en tid ändra föreskrifterna i syfte att minska graden av kontroll. Om det finns anledning till det bör också tiden för en föreskrift få förlängas .242Frågan om Kriminalvårdens möjlighet och skyldighet att ompröva beslutade åtgärder behandlas närmare i avsnitt 6.9.18.

Flera föreskrifter bör kunna beslutas samtidigt, vilket bör tydliggöras genom att regleringen i dess inledning tar sikte på särskilda före-

skrifter och inte, som 26 kap. 16 § brottsbalken, en särskild föreskrift.243

241 Se a. betänkande s. 288. 242 Jfr 26 kap. 18 § brottsbalken samt prop. 2018/19:77 s. 33 och prop. 2020/21:85 s. 27 f. 243 Jfr SOU 2024:48 s. 392 ff. där det föreslås att 26 kap. 16 § förtydligas så att det på motsvarande sätt framgår att flera föreskrifter kan beslutas samtidigt.

I avsnitt 6.9.12 har vi berört betydelsen av risk, behov och mottaglighet (RBM) när det gäller Kriminalvårdens beslut om särskilda föreskrifter. Vi har funnit att sådana föreskrifter inte bör kunna användas för att skärpa ingripandegraden i en övervakningssanktion. Vår uppfattning är i stället att föreskrifterna bör meddelas på samma grund som enligt den nuvarande regleringen, dvs. att det behövs för att minska risken att den dömde begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället (jfr målet med verkställigheten som vi behandlar i avsnitt 6.9.3). Vidare är vår generella uppfattning, som angetts i avsnitt 6.4.3 och 6.4.4, att frågor om hur ett eventuellt vårdbehov hos en tilltalad på bästa sätt kan tillgodoses lämpar sig bättre för att avgöras av Kriminalvården på verkställighetsstadiet än av domstolen i brottmålsprocessen (jfr även avsnitt 6.2.6). Mot den bakgrunden anser vi att särskilda förskrifter endast ska kunna beslutas av Kriminalvården och alltså inte av domstolen i brottmålet.

Föreskrifterna bör kunna ha i huvudsak samma innehåll som de föreskrifter som i dag kan meddelas skyddstillsynsdömda och personer som står under övervakning efter villkorlig frigivning. De olika slagen av föreskrifter behandlas i det följande.

Kontaktföreskrifter

Den nuvarande möjligheten att meddela föreskrifter om kontakt- eller underrättelseskyldighet (26 kap. 16 § andra stycket 1 och 2 brottsbalken) har motiverats med hänvisning till att en kontinuerlig kontakt mellan den övervakade och övervakaren utgör själva grundförutsättningen för att övervakningen ska fylla sin funktion avseende hjälp, stöd och kontroll. Det framgår av förarbetena att sådana förskrifter i normalfallet inte meddelas i ett inledande skede. En särskild föreskrift om kontakt- eller underrättelseskyldighet utgör i stället vanligen den första åtgärden som vidtas om den dömde missköter den kontaktskyldighet som följer av lag eller har föreskrivits i verkställighetsplane n.244

En föreskrift om kontaktskyldighet bör kunna meddelas även den som fått övervakning som tilläggssanktion till villkorligt fängelse. Vi föreslår därför att en särskild föreskrift vid en övervakningssanktion

244 Se prop. 2018/19:77 s. 33 f. samt jfr prop. 2020/21:85 s. 27.

får avse på vilket sätt och i vilken omfattning den dömde ska hålla kontakt med Kriminalvården eller en biträdande övervakare.

Kriminalvården bör också ha möjlighet att föreskriva den dömde en skyldighet att underrätta myndigheten om att han eller hon uteblivit från arbete, utbildning eller annan sysselsättning. En sådan underrättelseskyldighet är emellertid så nära sammankopplad med föreskrifter om sysselsättningen som sådan att den, enligt vår uppfattning, bör regleras i anslutning till föreskriftsrätten i det avseendet (se nedan under rubriken ”Föreskrifter om sysselsättning”) och inte i en särskild punkt motsvarande 26 kap. 16 § andra stycket 2.

Föreskrifter om programverksamhet

En särskild föreskrift kan enligt den nuvarande regleringen avse deltagande i återfallsförebyggande eller missbruksrelaterad programverksamhet (26 kap. 16 § andra stycket 3 brottsbalken). Föreskriftsmöjligheten tar sikte på åtgärder som inte innebär hälso- eller sjukvår d.245

Kriminalvården bedriver ett antal behandlingsprogram som syftar till att minska risken för återfall i brott och missbruk. Behandlingsprogram bedrivs både på anstalt och inom frivården. Målet är att så många klienter som möjligt som bedömts ha medelhög eller hög risk att återfalla i brott ska gå igenom något behandlingsprogram. Programmen är huvudsakligen riktade mot generell kriminalitet, våldsbrott, våld i nära relation och sexualbrott samt missbruk av droger eller alkohol. Behandlingsprogrammen ackrediteras av Vetenskapliga rådet och genomgår således en vetenskaplig bedömning. Dessutom utvärderas effekterna av programmen så att program som inte ger förväntade effekter kan tas bort ur behandlingsutbude t.246

Ett viktigt kriterium för att ett behandlingsprogram ska kunna bli ackrediterat är att det finns en tydlig och sammanhållen teoretisk förändringsmodell med stöd i forskning. Det innebär att det ska finnas evidens för de metoder som används i programmet och att det av modellen framgår hur dessa metoder förväntas leda till önskad förändring. Samtliga ackrediterade behandlingsprogram som för

245 Se prop. 2018/19:77 s. 62. 246 Se Kriminalvården, Årsredovisning 2023, 55 f.

närvarande bedrivs inom Kriminalvården är baserade på kognitiv beteendeterapi (KB T).247

Under 2023 bedrev Kriminalvården elva olika ackrediterade behandlingsprogram och ytterligare ett sådant program ackrediterades .248En del av programmen genomförs individuellt och en del i gruppformat. De flesta program som genomförs i grupp innehåller också individuella möten. Grundprogrammet i frivård är det individuella behandlingsprogrammet Oto-Prism. Därutöver finns specialiserade behandlingsprogram som ska adressera vissa undergruppers särskilda behov .249

Programmen är i allmänhet tidsbestämda på olika sätt. Exempelvis består Oto-Prism av totalt 20 möten. De första 14 mötena är 90 minuter och möte 15–20 är 60 minuter. Totalt rör det sig alltså om 27 mötestimmar. Det ingår också uppgifter mellan mötena. Genomförandetiden är cirka fem månader. I övrigt kan antalet mötestimmar i programmen i allmänhet variera från 17 till 60. Genomförandetiden varierar från cirka två månader till cirka åtta månader .250

Andelen avslutade verkställigheter med fullföljt behandlingsprogram under 2023 var 22 procent för klienter i anstalt och 13 procent för klienter inom frivården, vilket var en mindre ökning jämfört med 20 22.251

Riksrevisionen konstaterade i en granskningsrapport från 2024 att Kriminalvårdens behandlingsverksamhet inte fullt ut bedrivs på ett effektivt sätt .252Den huvudsakliga förklaringen angavs vara att verksamheten är underdimensionerad på grund av att det saknas både personal som kan bedriva behandlingsprogram och lokaler att bedriva dem i. Det konstaterades att tillgången på personal och programlokaler sätter taket för hur stor andel av klienterna Kriminalvården kan nå samt att resurssättningen inte är dimensionerad för att kunna nå alla klienter med behov av behandlingsprogram. Enligt Riksrevisionen behöver Kriminalvården därför fortsätta arbetet med att utöka behandlingsverksamheten och även utöka möjligheterna att delta i program på distans. Kriminalvårdens process för bedömning av

247 Se Kriminalvården, Behandlingsguide 2024 – vägledning för Kriminalvårdens behandlingsprogram, s. 5 f. 248 Se Kriminalvården, Årsredovisning 2023, s. 56 f. 249 Se Kriminalvården, Behandlingsguide 2024, s. 3 och 10 ff. 250 Se Kriminalvården, a.a., s. 10 ff. och Behandlingsprogram, https://www.kriminalvarden.se/behandling-och-vard/behandlingsprogram/, hämtad 2024-06-26. 251 Se Kriminalvården, Årsredovisning 2023, s. 56 f. 252 Granskningen omfattade den behandlingsverksamhet som Kriminalvården bedrivit inom verksamhetsgrenarna anstalt och frivård för personer 18 år och äldre under perioden 2018–2023.

RBM (Risk-, Behov- och Mottaglighet) ansågs vara fungerade men det framhölls att arbetet riskerar att prioriteras ned när verksamheten är pressad samtidigt som Kriminalvården inte har möjlighet att följa upp i vilken utsträckning behov möts av adekvata insatser. Det noterades att konsekvensen för klienterna kan bli att verkställighetsplaneringen inte blir klar i tid, vilket i sin tur kan påverka möjligheten att delta i behandlingsprogram. Riksrevisionen bedömde att Kriminalvården under den granskade perioden hade utvecklat behandlingsverksamheten på flera sätt och arbetat aktivt med att identifiera vad som behöver göras för att nå fler klienter med behandlingsprogram. Enligt Riksrevisionen fanns det dock behov av fortsatt utveckling och anpassningar av programme n.253

Företrädare för Kriminalvården har i ett nyhetsmeddelande instämt i Riksrevisionens slutsats att behandlingsverksamheten är underdimensionerad och har konstaterat att personal- och lokalbrist är en utmaning i det kapacitetsläge som myndigheten befinner sig i. Samtidigt har det noterats att det är en fördel att behandlingsverksamheten inte behöver några särskilda lokaler, i jämförelse med verkstäder och utbildningsverksamhet. Vidare har företrädarna framhållit att det syns en positiv utveckling sett till andelen fullföljda program och att detta ska ses som ett tydligt resultat av en medveten kraftsamling i kapacitetsöknin gen.254

Också i Kriminalvårdens behandlingsguide anges att det är en stor utmaning att en betydligt större andel klienter behöver nås med behandlingsprogram .255För att få riktning och långsiktighet i vidareutvecklingen av behandlingsverksamheten har en strategi tagits fram. Den tar sikte på att nå fler klienter med behandlingsprogram i kombination med att bibehålla ett högkvalitativt innehåll som effektivt reducerar återfall i k riminalitet.256

Föreskrifter om deltagande i programverksamhet av det beskrivna slaget kan utgöra en viktig pusselbit för den dömdes återanpassning i samhället och för att förebygga återfall i brott, vilket också har noterats i förarbetena till den nuvarande regler ingen.257Sådana föreskrifter

253 Se Riksrevisionen, Verktyg för förändring – Kriminalvårdens behandlingsverksamhet (RiR 2024:13). 254 Se Kriminalvården, Behandlingsverksamheten granskad av Riksrevisionen, https://www.kriminalvarden.se/om-kriminalvarden/nyheter/2024/juni/instammer-iriksrevisionens-slutsats-om-behandlingsverksamheten/, hämtad 2024-06-26. 255 Kriminalvården, Behandlingsguide 2024, s. 3. 256 Se Kriminalvårdens strategi för behandlingsverksamheten. Version 2.0, 2024. 257 Se prop. 2018/19:77 s. 34.

bör därför kunna meddelas även den som fått övervakning som tilläggssanktion till villkorligt fängelse. Vi föreslår alltså att en särskild föreskrift vid en övervakningssanktion får avse deltagande i återfallsförebyggande eller missbruksrelaterad programverksamhet.

Kriminalvården bör även fortsatt sträva efter att nå alla klienter med behov av behandlingsprogram och samtidigt bibehålla ett högkvalitativt innehåll.

Föreskrifter om vård eller behandling

Enligt den nuvarande regleringen kan en särskild föreskrift avse missbruksvård, psykiatrisk vård eller annan behandling (26 kap. 16 § andra stycket 4 brottsbalken). I förarbetena har noterats att dessa åtgärder ofta kan innefatta medicinsk behandling, vilket kräver att klienten inte motsätter sig åtgärden (jfr 3 kap. 2 § tredje stycket fängelselagen [2010:610]). Om någon bedöms ha ett behov av en åtgärd av det aktuella slaget men saknar motivation att delta i åtgärden kan det i stället bli aktuellt med en föreskrift om deltagande i ett motivationsprogram med stöd av 26 kap. 16 § andra stycket 3 brottsbalken .258

Att skyddstillsynsdömda meddelas föreskrifter om missbruksvård, psykiatrisk vård eller annan behandling är vanligt förekommande .259På samma sätt som när det gäller deltagande i programverksamhet kan föreskrifterna utgöra en viktig pusselbit för den dömdes återanpassning i samhället och för att förebygga återfall i brott. Mot den bakgrunden föreslår vi att en särskild föreskrift vid en övervakningssanktion får avse missbruksvård, psykiatrisk vård eller annan behandling.

Föreskrifter om sysselsättning

Föreskrifter om arbete, utbildning eller annan sysselsättning enligt den nuvarande regleringen (26 kap. 16 § andra stycket 5 brottsbalken) syftar främst till att åstadkomma en positiv förändring av den dömdes sociala situation. I förarbetena har noterats att ordnade förhållanden i fråga om sysselsättning eller utbildning utgör en av flera viktiga

258 Se a. prop. s. 62. 259 Se SOU 2024:48 s. 288.

komponenter för att främja den enskildes återanpassning i samhället och minska risken för återfall i brot t.260

Med arbete avses avlönat arbete på grund av anställning eller annan förvärvsverksamhet. Begreppet sysselsättning ska ges en vid tolkning och en föreskrift om sysselsättning kan t.ex. avse studier, ideellt arbete i en förening eller praktik. Avgörande är att det ur ett återfallsförebyggande perspektiv framstår som en lämplig sysselsättning och att den är möjlig att kontroller a.261

Också för den som dömts till villkorligt fängelse med övervakning i det nya system som vi föreslår bör föreskrifter av det nämnda slaget kunna bidra till att förebygga att den dömde återfaller i brott och att hans eller hennes anpassning i samhället även i övrigt främjas. Mot den bakgrunden föreslår vi – även om det i dag är ovanligt att skyddstillsynsdömda meddelas sådana föreskrif ter262 – att en särskild föreskrift vid en övervakningssanktion får avse arbete, utbildning eller annan sysselsättning. Vidare föreslår vi att det i anslutning till en sådan föreskrift också får föreskrivas att den dömde ska underrätta Kriminalvården om han eller hon uteblivit från sysselsättningen i fråga.

Föreskrifter om boende

En särskild föreskrift kan enligt den nuvarande regleringen avse kontrollerat boende eller andra anvisningar om boendet (26 kap. 16 § andra stycket 6 brottsbalken). Det kan exempelvis handla om placering på ett behandlingshem eller ett annat boende som tillhandahåller stöd- och kontrollåtgärder motsvarande dem som kan ges inom ramen för en placering på ett halvvägshus eller ett familje hem.263

Föreskrifter om boende har ansetts vara av värde med hänsyn till den dömdes möjlighet till rehabilitering och har även ansetts fylla en viktig funktion ur kontrollsynpunkt. I förarbetena har noterats att genom ett ordnat boende förbättras den dömdes förutsättningar att tillgodogöra sig återfallsförebyggande insatser och sköta sitt arbete eller annan sysselsättning .264

260 Se a. prop. s. 34. 261 Se a. prop. s. 62. 262 Se SOU 2024:48 s. 288. 263 Se a. prop. s. 62. 264 Se a. prop. s. 34 f.

Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet föreslår, utan att någon ändring i sak är avsedd, att begreppet kontrollerat boende ersätts av anvisat boende. Detta med anledning av att den nämnda utredningen föreslår en ny verkställighetsform med namnet kontrollerat boend e.265

I praktiken är det ovanligt att boendeföreskrifter meddelas .266Sådana föreskrifter skulle dock, av de skäl som angetts ovan, kunna vara av värde även för den som dömts till villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssanktion. Vi föreslår därför att en särskild föreskrift vid en övervakningssanktion får avse kontrollerat boende eller andra anvisningar om boendet.

Om regeringen går vidare med förslaget om en ny verkställighetsform med namnet kontrollerat boende får det övervägas om det begreppet i den nu aktuella regleringen kan ersättas av anvisat boende i enlighet med vad som föreslås i SOU 2024:48. Språkligt sett framstår det dock som något motsägelsefullt att föreskriften får avse anvisat boende eller andra anvisningar om boendet.

Vistelseföreskrifter

I avsnitt 6.9.12 har vi behandlat den nuvarande möjligheten att enligt 26 kap. 16 § andra stycket 7 brottsbalken meddela föreskrifter om vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas (se rubriken ”Särskilda föreskrifter om vistelse enligt den nuvarande ordningen”). Av vår beskrivning framgår bl.a. att den nämnda föreskriftsmöjligheten kan användas för att hålla den dömde borta från en viss miljö i syfte att t.ex. motverka återfall i brott gentemot en viss person. Gällande föreskrifter om platser där den dömde ska vara skyldig att vistas har vi noterat att det kan handla om att, som ett komplement till en föreskrift om boende, föreskriva en skyldighet att under vissa tider vistas i ett kontrollerat boende.

Enligt vår uppfattning bör Kriminalvården ha motsvarande föreskriftsmöjlighet när det gäller den som dömts till villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssankton. Mot den bakgrunden föreslår vi att en särskild föreskrift vid en övervakningssanktion får avse vis-

265 Se a. betänkande s. 961. 266 Se a. betänkande a.s.

telseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas.

Vidare instämmer vi Utredningen om påföljder, återfall och verkställighets bedömning att det bör vara möjligt att besluta om en vistelseföreskrift också i syfte att skydda brottsoffret, även om det inte går att identifiera ett behov utifrån återfallsrisk eller anpassningsbehov hos den dömde .267Vi föreslår därför att det i ett tredje stycke i den aktuella paragrafen anges att en föreskrift av det nu aktuella slaget även får beslutas om det kan antas behövas för att tillgodose målsägandens behov av trygghet.

I likhet med vad som gäller i dag bör möjligheten att använda vistelseföreskrifter användas restriktivt och behovet alltid prövas mot proportionalitetsprincipen. Det gäller också för sådana vistelseföreskrifter som meddelas i syfte att tillgodose målsägandens behov av trygghet. I det sistnämnda fallet bör det inte räcka med en oro hos målsäganden, utan det bör krävas konkreta omständigheter som talar för att en vistelseföreskrift behövs för att skydda honom eller henne .268Särskilt restriktiv bör tillämpningen vara om det övervägs att låta föreskriften avse en skyldighet för den dömde att vistas på viss plats eller inom ett visst område .269

Föreskrifter om prover för alkohol- och drogkontroll

Möjligheten att meddela föreskrifter om skyldighet att lämna prov för alkohol- och drogkontroll (26 kap. 16 § andra stycket 8 brottsbalken) kan enligt förarbetena vara av väsentlig betydelse för att genomföra olika typer av vård eller behandling mot missbruk, eftersom efterlevnaden av en vård- eller behandlingsföreskrift på så sätt kan kontrolleras. I förarbetena har vidare angetts att missbruk av narkotika i sig utgör ett brott och att sådant missbruk ofta är en riskfaktor för återfall också i annan typ av brottslighet. Det har även konstaterats att ett pågående alkoholmissbruk försvårar den dömdes möjligheter till anpassning till samhället, vilket i sin tur ökar risken för att den dömde återfaller i brott. Många brott begås också under påverkan av alkohol eller narkotika. Vidare har det uttalats att ett krav på nykterhet i samband med att den dömde fullgör föreskrifter är viktigt inte

267 Jfr a. betänkande s. 392 f. 268 Jfr a. betänkande s. 960 f. 269 Jfr prop. 2020/21:85 s. 54 samt prop. 2018/19:77 s. 62 f.

bara med hänsyn till risken för fortsatt brottslighet. Av säkerhetsskäl har det också ansetts rimligt att den som står under övervakning är nykter vid kontakter med övervakaren. Enligt förarbetena bör samma krav på nykterhet gälla vid föreskrift om programverksamhet, arbete eller annan sysselsätt ning.270

I avsnitt 6.9.7 har vi beskrivit att Påföljdsutredningen föreslog en ordning med obligatoriska bestämmelser om att den dömde vid fullgörandet av en tilläggssanktion till villkorligt fängelse (bortsett från böter) inte får vara påverkad av alkohol eller andra berusningsmedel samt att denne i samband med fullgörande av tilläggssanktionen skulle vara skyldig att på begäran lämna prov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av sådana preparat. Regleringen skulle kompletteras med en möjlighet för Kriminalvården att vid bristande verkställighet meddela en förskrift om utvidgat alkohol- och drogförbud som innebär att den dömde är skyldig att underkasta sig förbudet inte bara vid de tillfällen då han eller hon fullgör de åligganden som följer av tilläggssanktionen, utan att förbudet gäller under hela den tid som Kriminalvården be stämt.271

Som framgår av avsnitt 6.9.7 föreslår vi att ett alkohol- och drogförbud ska gälla vid utförande av samhällstjänst som tilläggssanktion till villkorligt fängelse och att Kriminalvården ska ha möjlighet att ta prover för kontroll av att den dömde inte är påverkad i samband med att han eller hon utför samhällstjänsten. För den som har en övervakningssanktion kan emellertid behovet av nykterhet och provtagning variera beroende på bl.a. innehållet i övervakningen och den dömdes eventuella beroendeproblematik. Särskilt för sådana inslag i en övervakningssanktion som inte kräver ett aktivt agerande från den dömdes sida är det, enligt vår uppfattning, inte motiverat att uppställa ett generellt nykterhetskrav med en därtill kopplad skyldighet att på begäran lämna prover. Vi föreslår därför inte någon allmänt gällande reglering om att den som har dömts till villkorligt fängelse med övervakning inte får vara påverkad av t.ex. alkohol. Till skillnad mot vad som gäller vid IÖV, utslussningsåtgärd och ungdomsövervakning föreslår vi inte heller något särskilt nykterhetskrav under helghemarrest vid villkorligt fängelse. Även utan ett uttryckligt krav på nykterhet vid verkställighet av en övervakningssanktion bör det dock kunna krävas att den dömde inte är märkbart berusad när det förutsätts ett

270 Se prop. 2018/19:77 s. 35 f. 271 Se SOU 2012:34, band 1, s. 381 ff.

aktivt agerande av honom eller henne. Berusning exempelvis i samband med programverksamhet eller i kontakten med övervakaren kan medföra att den dömde inte kan tillgodogöra sig innehållet i det aktuella inslaget. Det kan i så fall innebära att han eller hon inte anses fullgöra sina skyldigheter till följd av övervakningen (jfr avsnitt 6.10.2).

Under alla förhållanden anser vi att Kriminalvården bör ha möjlighet att vid en övervakningssanktion meddela den dömde en föreskrift om skyldighet att lämna prover för alkohol- eller drogkontroll. I likhet med vad som i dag är fallet när det gäller skyddstillsynsdömda och villkorligt frigivna bör ett sådant beslut kunna fattas om det i det enskilda fallet behövs för att minska risken för att den dömde begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället. Vi föreslår därför att en särskild föreskrift vid en övervakningssanktion får avse skyldighet att lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv-, svett- eller hårprov för kontroll av att den dömde inte är påverkad av narkotika, alkohol, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.

När det gäller urinprov bör samma krav uppställas som gäller enligt lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning och som vi föreslår när det gäller kontroll av alkohol- och drogförbudet vid utförande av samhällstjänst. Det innebär att urinprov inte får tas eller bevittnas av någon av motsatt kön som inte är läkare eller legitimerad sjuksköterska, vilket bör framgå av lagtexten.

Det bör inte kunna meddelas föreskrifter om betalning av skadestånd

I avsnitt 5.2.2 har vi beskrivit att det vid villkorlig dom enligt dagens reglering finns möjlighet för rätten att meddela föreskrift om tid och sätt för betalningen av utdömt skadestånd samt föreskrift för den dömde att biträda målsäganden med arbete som syftar till att avhjälpa skador som vållats genom brottet (27 kap. 5 § brottsbalken).

Beträffande skyddstillsynsdömda kan rätten eller Kriminalvården meddela särskild föreskrift om när och hur skadeståndsskyldighet ska fullgöras (26 kap. 16 § tredje stycket och 28 kap. 6 §brottsbalken). Kriminalvården har en sådan föreskriftsmöjlighet också när det gäller villkorligt frigivna. I båda fallen gäller att en föreskrift av det aktuella

slaget får beslutas endast i den utsträckning det inte kan antas motverka den övervakades anpassning i samhället, med hänsyn till hans eller hennes ekonomiska situation eller övriga omständigheter.

Påföljdsutredningens förslag om villkorligt fängelse innehöll inte någon reglering avseende föreskrifter om fullgörande av skadeståndsskyldighet. Den frågan behandlades inte heller specifikt i utredningens överväganden. Utredningen konstaterade dock att sådana föreskrifter, såväl vid villkorlig dom som vid skyddstillsyn, torde vara mycket ovanliga, om de alls tillämpas .272Också av Utredningen om påföljder, återfall och verkställighets betänkande framgår att skyldighet att fullgöra skadeståndsskyldighet i princip aldrig föreskriv s.273

I det lagstiftningsärende som ledde till vissa ändringar av regleringen om villkorlig frigivning 2019 (prop. 2018/19:77) föreslog Frigivningsutredningen att möjligheten att meddela föreskrift om tid och sätt för betalning av skadestånd på grund av brott skulle utgå beträffande villkorligt frigivna och skyddstillsynsdömda. Utredningen konstaterade att föreskrifter av det aktuella slaget i princip inte förekommer och att detta möjligen beror på att många dömda har en ansträngd ekonomisk situation och helt enkelt saknar förmåga att betala skadestånd. Vidare anförde utredningen att även om det sannolikt ofta är bristande förmåga som leder till att den dömde inte betalar utdömda skadestånd hade det framkommit att det också kan vara förenat med svårigheter för den som ålagts betalningsskyldighet att göra rätt för sig innan den skadeståndsberättigade ansöker om verkställighet. Enligt utredningens mening finns det flera betänkligheter mot möjligheten att meddela en föreskrift om tid och sätt för skadeståndsskyldighetens fullgörande. Här anfördes att det kan ifrågasättas om det finns något egentligt behov av att tvångsvis föreskriva på vilket sätt och när betalningen ska erläggas samt att det också framstår som tveksamt med en reglering som innebär att den dömde i förlängningen kan bli föremål för frihetsberövande för att han eller hon inte betalar sina skulder. Vidare noterade utredningen att en brottmålsdom varigenom den dömde förpliktats att betala skadestånd är en exekutionstitel som kan läggas till grund för en begäran om verkställighet hos Kronofogdemyndigheten (3 kap. 1 § utsökningsbalken). Utredningen beskrev också vilken information domstolen lämnar till den som tillerkänts skadestånd och till Kronofogdemyn-

272 Se SOU 2012:34, band 2, s. 496 och 500. 273 Se SOU 2024:48 s. 287 f.

digheten, hur Kronofogdemyndighetens handläggning av de aktuella ärendena går till samt att skadeståndet i vissa fall kan betalas av ett försäkringsbolag eller av Brottsoffermyndigheten. Enligt utredningen framstod det inte som lämpligt att utöver det allmänna skötsamhetskravet som innefattar att den dömde ska betala utdömt skadestånd (26 kap. 11 § första stycket brottsbalken), och jämte de civilrättsliga möjligheterna till exekution, kunna meddela föreskrift om sätt och tid för betalning av skadestånd på grund av brot t.274

Till skillnad från Frigivningsutredningen ansåg regeringen att möjligheten att meddela föreskrift om betalning av skadestånd på grund av brott borde finnas kvar. I propositionen konstaterades att det förhållandet att betalning av skadestånd ingår i de allmänna skötsamhetskraven har sin bakgrund i att målsäganden har ett berättigat intresse av att få den skada som uppkommit på grund av brottet reglerad. Att bli skuldfri efter ett avtjänat straff angavs också sannolikt vara ett viktigt led i de förändringar som krävs för att komma ifrån en kriminell livsstil. Vidare konstaterade regeringen att det kan finnas situationer då den dömde, trots att han eller hon har ekonomiska möjligheter till det, inte iakttar sin skyldighet att betala skadestånd. Enligt regeringens mening försvåras möjligheten att följa upp denna del av de allmänna skötsamhetskraven om det inte också finns en möjlighet att ge särskilda föreskrifter om betalningsskyldigheten. Regeringen anförde att det dessutom skulle kunna uppfattas som en signal att det är mindre viktigt än tidigare att skadeståndet betalas och att brottsoffret får upprättelse om föreskriftsrätten avseende skadestånd tas bor t.275

På liknande sätt har regeringen i ett äldre lagstiftningsärende anfört att även om möjligheten att meddela särskilda föreskrifter om fullgörande av skadeståndsskyldighet förhållandevis sällan utnyttjas i praxis skulle det stå i mindre god överensstämmelse med önskemålet att förstärka målsägandens ställning att ta bort den regleringen. I det sammanhanget har regeringen också anfört att föreskrifter av angivet slag sannolikt kan fylla en pedagogisk funktion i en del situationer .276

Borgeke och Forsgren har anfört att denna typ av föreskrift inte passar särskilt väl in i syftet med övervakningen och att den praktiska betydelsen av denna möjlighet får antas vara begränsad. De har också

274 Se SOU 2017:61 s. 241 ff. och 262. 275 Se prop. 2018/19:77 s. 36 f. 276 Se prop. 1982/83:85 s. 73 och 91.

anfört att Frigivningsutredningens förslag om att möjligheten skulle tas bort lämnades på ”kan tyckas goda grunder ”.277

Under 2022 trädde flera lagändringar i kraft som syftade till att stärka brottsoffers rätt till skadestånd. Bland annat utvidgades utmätningsmöjligheterna till förmån brottsoffer. Det skedde för det första genom införandet av en reglering som innebär att viss ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) kan utmätas för fordringar som avser skadestånd på grund av brott (5 kap. 7 § tredje stycket utsökningsbalken). För det andra ändrades företrädesordningen vid löneutmätning på så sätt att fordringar som avser skadestånd på grund av brott får företräde framför oprioriterade fordringar (7 kap. 14 § första stycket 4 utsökningsbalken ).278

Dagens reglering om att Kriminalvården kan meddela skyddstillsynsdömda (och villkorligt frigivna) föreskrifter om fullgörande av skadeståndsskyldighet anknyter till det generella krav på skötsamhet som gäller under prövotiden och som inkluderar att den dömde ska betala skadestånd som har dömts ut på grund av brottet (26 kap. 11 § första stycket och 28 kap. 6 §brottsbalken). Som framgått av bl.a. avsnitt 6.9.4 ska villkorligt fängelse enligt vårt förslag inte vara förenat med något sådant allmänt skötsamhetskrav. En föreskriftsmöjlighet avseende betalning av utdömt skadestånd skulle redan av den anledningen passa mindre väl in i systemet. Med en sådan möjlighet skulle det dessutom uppstå följdfrågor om möjligheten borde finnas endast i samband med övervakning som tilläggssanktion eller även vid samhällstjänst. Det skulle också behöva övervägas vad som bör gälla vid villkorligt fängelse med dagsböter, där det ju inte är Kriminalvården som ska ansvara för verkställigheten. Som framgått ovan under rubriken ”Kriminalvården bör kunna meddela särskilda föreskrifter” anser vi att rätten inte bör kunna meddela några särskilda föreskrifter i en dom på villkorligt fängelse.

Vad som ytterligare talar mot en möjlighet att meddela föreskrifter om fullgörande av skadeståndsskyldighet är att sådana föreskrifter, om de alls skulle användas, inte i sig påverkar målsägandens rätt till det utdömda skadeståndet. Inte heller påverkar de målsägandens rätt att påkalla exekutiva åtgärder för det fall att skadeståndet inte betalas. De ovan nämnda möjligheterna till utmätning till förmån brottsoffer,

277 Se Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), s. 126. 278 Se prop. 2021/22:198 s. 37 ff.

som alltså nyligen har utvidgats, måste därför vara av långt större betydelse ur brottsoffersynpunkt än föreskriftsmöjligheten avseende betalning av skadestånd. Till detta kommer att den föreskriftsmöjlighet som finns i dag i praktiken inte används. Mot den bakgrunden bör avsaknaden av en sådan möjlighet i det nya systemet med villkorligt fängelse inte kunna uppfattas som en signal att det är mindre viktigt än tidigare att skadeståndet betalas och att brottsoffret får upprättels e.279

Med hänsyn till det anförda och till de ovan nämnda skäl som Frigivningsutredningen angav för ett borttagande av föreskriftsmöjligheten har vi stannat för att, i likhet med Påföljdsutredningen, inte föreslå någon möjlighet för Kriminalvården att meddela särskilda förskrifter om när och hur den som har dömts till villkorligt fängelse ska fullgöra sin skadeståndsskyldighet.

6.9.17. Elektronisk kontroll av särskilda föreskrifter

Förslag: Om det behövs för att kontrollera att en särskild före-

skrift följs får Kriminalvården, för högst sex månader åt gången, besluta om elektronisk övervakning.

Skälen för våra förslag

Sedan 2020 har Kriminalvården, enligt 26 kap. 17 § brottsbalken, möjlighet att besluta om elektronisk övervakning för att kontrollera att en särskild föreskrift som meddelats en villkorligt frigiven följs. Elektronisk övervakning får beslutas för högst sex månader åt gången.

När den nämnda paragrafen infördes konstaterades i propositionen att elektronisk övervakning redan användes som ett verktyg för att kontrollera efterlevnaden av olika villkor inom ramen för verkställigheten av en påföljd. Att Kriminalvården gavs möjligheten att besluta om elektronisk övervakning när det bedöms finnas ett behov av det för att kontrollera att en viss föreskrift följs kunde, enligt regeringens mening, vara av stor nytta för den dömdes återanpassning genom att en överträdelse av en föreskrift snabbt kan upptäckas och lämplig åtgärd vidtas. Regeringen ansåg att detta borde bidra till en minskad

279 Jfr prop. 2018/19:77 s. 36 f.

risk för att den dömde återfaller i brott. Det noterades särskilt att elektronisk övervakning t.ex. kan vara en lämplig återfallspreventiv åtgärd för att kontrollera en föreskrift om boende eller vistelse ort.280

Enligt den ursprungliga lagtexten krävdes för beslut om elektronisk övervakning att det var särskilt angeläget med sådan övervakning för att minska risken att den övervakade begår nya brott. På så sätt markerades att en restriktiv tillämpning var avsedd. I propositionen framhölls att elektronisk övervakning är en ingripande åtgärd för den enskilde och att övervakning i syfte att kontrollera efterlevnaden av särskilda föreskrifter inte får vara så ingripande att den är att jämställa med den inskränkning av rörelsefriheten och övervakning som äger rum inom ramen för verkställighet av ett fängelsestraff genom intensivövervak ning.281

Genom en lagändring 2021 (prop. 2020/21:85) gjordes den nämnda regleringen tillämplig också i fråga om skyddstillsynsdömda. Kriminalvården fick därigenom möjlighet att besluta om elektronisk övervakning för att kontrollera en föreskrift som domstolen meddelat eller som Kriminalvården själv meddelar med stöd av 26 kap. 16 § brottsbalken sedan domstolen skilt sig från målet genom domen på skyddstillsyn .282Samtidigt slopades begräsningen att elektronisk övervakning får beslutas endast om det är särskilt angeläget för att minska risken att den övervakade begår nya brott. Som skäl för att på så sätt införa en mindre restriktiv hållning anfördes i propositionen att förutsättningarna för att kontrollera villkor med elektronisk övervakning inom ramen för utslussningsåtgärder eller permission var klart mindre restriktiva och innebar att sådana åtgärder får användas för att kontrollera beslutade villkor (jfr 10 kap. 5 § och 11 kap. 6 §fängelselagen). Enligt regeringen kunde det vara svårt att motivera varför behovet av kontrollåtgärder skulle vara större för den gruppen än för dem som friges villkorligt eller som får en dom på skyddstillsyn som ett alternativ till fängelse. Vad som också ansågs tala för att elektronisk övervakning skulle kunna beslutas i fler fall var slutsatser i en analys som Brå hade gjort angående brott som begås under övervakning och intensivövervakning (Brott som begås under frivård, En kartläggning

av övervakade och intensivövervakade, kortanalys 7/2019). Regeringen

angav att man av rapporten kunde dra slutsatsen att kontrollåtgärder

280 Se prop. 2018/19:77 s. 37 f. 281 Se a. prop. s. 39. 282 Se prop. 2020/21:85s. 30 ff.

är effektiva för att motverka ny brottslighet för den gruppen. Av rapporten framgick nämligen att färre brott begicks av intensivövervakade per person och år än av dem som hade övervakning inom ramen för en frivårdspåföljd. Enligt Brås analys berodde detta sannolikt delvis på att intensivövervakade står under större kontroll. Enligt vad som vidare anfördes i propositionen skulle också samhällets möjligheter och förmåga att bekämpa och förebygga brott som begås organiserat eller i gängmiljö beaktas. I det avseendet noterades att en vistelseföreskrift i kombination med elektronisk övervakning t.ex. ger möjligheter att kontrollera att en livsstilskriminell person inte vistas på platser där drogförsäljning sker, där unga riskerar att ledas in i kriminalitet eller annars utgör tillhåll för kända kriminella. Sammanfattningsvis bedömde regeringen att de positiva effekter som utökad användning av elektronisk övervakning kunde förväntas medföra på möjligheten att förebygga återfall i brott övervägde de nackdelar en sådan ordning medför för de dömda. Möjligheten till sådan övervakning utvidgades således och i 26 kap. 17 § brottsbalken, som det hänvisas till i 28 kap. 6 § första stycket samma balk, anges numera att Kriminalvården får besluta om elektronisk övervakning om det behövs för att kontrollera att en föreskrift enligt 26 kap. 16 § följ s.283

Också i den proposition som låg till grund för de sistnämnda lagändringarna noterades emellertid att elektronisk övervakning är en ingripande åtgärd för den enskilde. Det angavs att det inte är aktuellt att fatta beslut om en så ingripande åtgärd slentrianmässigt. Vidare framhölls att ett beslut om elektronisk övervakning ska fattas med fokus på den enskildes behov och att det aldrig får bli så betungande att det i praktiken är att jämställa med att avtjäna ett fängelsestraff genom IÖV. En väsentlig skillnad mellan IÖV och elektronisk övervakning av föreskrifter vid en skyddstillsyn angavs vara att övervakningen i det sistnämnda fallet ska grundas på en individuell bedömning av den dömdes situation och alltid utgå från den dömdes behov av kontroll och stöd. Vidare måste åtgärden vara förenlig med proportionalitetsprincipen, vilket måste beaktas både när föreskriften beslutas och när elektronisk övervakning övervägs. Vid IÖV följer det i stället direkt av lagen att elektronisk övervakning alltid ska ske för att kontrollera att den dömde efterlever förbudet

283 Se prop. 2020/21:85 s. 35 f.

att vistas utanför bostaden annat än på särskilt angivna tider och för bestämda ändamål (3 § IÖVL).284

Vi delar den ovan angivna uppfattningen att elektronisk övervakning för kontroll av föreskrifter kan vara av stor nytta när det gäller att minska risken för att den dömde återfaller i brott och att bidra till den dömdes återanpassning. Detta genom att en överträdelse av en föreskrift snabbt kan upptäckas och lämplig åtgärd vidtas. Mot den bakgrunden anser vi att efterlevnaden av en särskild föreskrift som meddelats den som har övervakning som tilläggssanktion till villkorligt fängelse bör kunna kontrolleras elektroniskt. Vi föreslår därför att Kriminalvården får besluta om elektronisk övervakning om det behövs för att kontrollera en sådan föreskrift. I likhet med vad som gäller enligt 26 kap. 17 § andra stycket brottsbalken bör sådan övervakning få beslutas för högst sex månader åt gången.

Förarbetena till den nuvarande regleringen utgår från att beslut om elektronisk övervakning i första hand bör komma i fråga för föreskrifter avseende boende och vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas .285 Som framgår av avsnitt 6.9.5 föreslår vi emellertid att Kriminalvården vid verkställighet av en övervakningssanktion (och en samhällstjänstsanktion) ska få ta en ansiktsbild av den dömde, vilket kommer att möjliggöra bl.a. nykterhetskontroller på distans med hjälp av ansiktsigenkänning. Mot den bakgrunden bör elektroniska hjälpmedel kunna fylla en viktig funktion också vid föreskrifter om provtagning för alkoholkontroll.

I likhet med vad som i dag gäller avseende skyddstillsynsdömda och villkorligt frigivna bör elektronisk övervakning för kontroll av särskilda föreskrifter inte få beslutas enbart för att ge påföljden större skärpa eller innebära att påföljden blir så ingripande att den är att jämställa med den inskränkning av rörelsefriheten som verkställighet av ett fängelsestraff med intensivövervakning inne bär.286Vidare ska proportionalitetsprincipen beaktas (se avsnitt 6.9.3 under rubriken ”Proportionalitetsprincipen”). Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas. Även vid beslut om hur lång tid som den elektroniska övervakningen ska pågå är givetvis proportionalitetsprincipen av betydelse.

284 Se a. prop. s. 36 f. 285 Se a. prop. s. 54 och prop. 2018/19:77 s. 63. 286 Jfr a. prop. a.s och s. 54.

Behovet av elektronisk övervakning bör omprövas löpande. Frågan om Kriminalvårdens möjlighet och skyldighet att ompröva bl.a. en sådan åtgärd behandlas närmare i avsnitt 6.9.18. Genom att elektronisk övervakning får beslutas för en period om högst sex månader åt gången understryks behovet av omprövning ytterligare .287

6.9.18. Ändring av tidigare beslut och nya beslut vid en övervakningssanktion

Förslag: Kriminalvården får under prövotiden ändra beslut om

övervakare och biträdande övervakare, inskränkningar i rörelsefriheten och kontroll av, respektive undantag från, sådana inskränkningar, samt om särskilda förskrifter och elektronisk övervakning vid sådana föreskrifter, eller besluta om nya åtgärder i nämnda avseenden, om det finns skäl för det.

Skälen för våra förslag

Av 26 kap. 18 § första stycket och 28 kap. 6 § första stycketbrottsbalken följer att Kriminalvården när det gäller villkorligt frigivna och skyddstillsynsdömda, under prövotiden, får ändra meddelade beslut om bl.a. förordnande av övervakare och om föreskrifter respektive elektronisk övervakning, om det finns anledning till det. Kriminalvården får i sådana fall också besluta om nya åtgärder i nämnda avseenden.

Möjligheten att ändra ett tidigare beslut eller att besluta om nya åtgärder kräver inte att den dömde har misskött sig, utan det avgörande är personens behov av stöd och kontroll. I förarbetena har anförts att det kan finnas olika anledningar till ändring av tidigare beslutade åtgärder och beslut om ytterligare åtgärder. Exempelvis kan en risk- eller behovsbedömning föranleda att det efter genomförda åtgärder krävs nya åtgärder. Det kan också vara så att planerade åtgärder avbrutits eller inte har kommit till s tånd.288

I samband med att regleringen gjordes tillämplig också i fråga om skyddstillsynsdömda framhölls i förarbetena att det är viktigt att de

287 Jfr prop. 2018/19:77 s. 39. 288 Se prop. 2018/19:77. s. 64.

särskilda föreskrifter som har beslutats för en person som dömts till skyddstillsyn omprövas löpande utifrån dennes behov av kontroll och stöd. När det inte längre finns behov av en viss föreskrift ska den upphävas och det kan också, även utan att misskötsamhet konstaterats, finnas skäl att ändra innehållet i en föreskrift eller besluta en ny föreskrift för att möta nya omständigheter som uppkommer för den skyddstillsynsdömde. I förarbetena konstaterades också att den aktuella regleringen tydliggör att Kriminalvården har både en rätt och en skyldighet att löpande pröva behovet av särskilda föreskrifter .289

Av de skäl som angetts ovan bör också sådana åtgärder som Kriminalvården beslutar för den som fått övervakning som tilläggssanktion till villkorligt fängelse omprövas löpande. Det kan finnas anledning att ändra tidigare beslut eller besluta ytterligare åtgärder såväl i fråga om inskränkningar i rörelsefriheten och kontroll av, respektive undantag från, sådana inskränkningar som i fråga om särskilda förskrifter och elektronisk övervakning vid sådana föreskrifter. Också när det gäller förordnande av övervakare och biträdande övervakare kan det finnas anledning för Kriminalvården att ompröva ett tidigare ställningstagande. Kriminalvårdens beslut vid en övervakningssanktion bör därför kunna omprövas när som helst under prövotiden. I likhet med vad som gäller enligt 26 kap. 18 § första stycket bör Kriminalvården ha både en möjlighet och en skyldighet att fortlöpande pröva om beslutade åtgärder är ändamålsenliga med hänsyn till målet med verkställigheten. Vi föreslår därför att det föreskrivs att Kriminalvården under prövotiden får ändra beslut av det nämnda slaget, eller besluta om nya åtgärder i dessa avseenden, om det finns skäl för det.

Det kan nämnas att vi däremot inte föreslår någon reglering motsvarande 26 kap. 18 § andra stycket brottsbalken, där det anges att övervakaren får meddela anvisningar om hur en särskild föreskrift ska verkställas i det enskilda fallet och även tillfälligt jämka beslutade föreskrifter och anvisningar, utom när det gäller elektronisk övervakning. Eftersom övervakaren enligt vårt förslag alltid ska vara en kriminalvårdstjänsteman (se avsnitt 6.9.11) kommer behov av sådana anvisningar och tillfälliga ändringar att kunna hanteras i myndighetens namn.

289 Se prop. 2020/21:85 s. 27 f.

6.9.19. Anmälningsskyldighet för externa vårdgivare

Förslag: Den som ansvarar för vård, behandling eller motsvarande

åtgärder vid övervakning ska, om den dömde allvarligt åsidosätter de skyldigheter som gäller för fullgörandet av tilläggssanktionen, omedelbart anmäla det till Kriminalvården.

Skälen för våra förslag

Enligt nuvarande reglering finns det inte någon lagstadgad skyldighet för en extern vårdgivare som tillhandahåller vård eller behandling inom ramen för en föreskrift vid skyddstillsyn att anmäla till Kriminalvården om den dömde inte följer åliggandena enligt föreskriften. Som vi har nämnt i avsnitt 5.2.2 kan dock rätten när den dömer till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan och den planerade behandlingen är av avgörande betydelse för att döma till skyddstillsyn (s.k. äkta kontraktsvård) meddela en föreskrift om anmälningsskyldighet enligt 28 kap. 6 b § tredje stycket brottsbalken. En sådan föreskrift går ut på att den myndighet eller det organ som ansvarar för behandlingen ska vara skyldig att anmäla till Kriminalvården och åklagaren om den dömde allvarligt åsidosätter sina skyldigheter enligt behandlingsplanen. Föreskriftsmöjligheten syftar dels till att bryta den sekretess som annars kan gälla (jfr 10 kap. 28 § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400, OSL]), dels till att snabba upp förfarandet när det gäller att ingripa vid misskötsamhet från den dömdes sida. Det är dock inte obligatoriskt för domstolen att meddela en föreskrift om anmälningsskyldighet i de aktuella fallen. Meddelas inte någon sådan föreskrift är det på vanligt sätt i första hand Kriminalvården som ska följa utfallet av behandlingen. Kriminalvården befrias inte heller från den skyldigheten även om en anmälningsskyldighet föreskrivs för den som svarar för behandl ingen.290

I det av Påföljdsutredningen föreslagna systemet med villkorligt fängelse skulle det finnas en lagstadgad anmälningsskyldighet för externa vårdgivare. I utredningens betänkande föreslogs nämligen att den som ansvarar för vård, behandling eller motsvarande åtgärder vid en vård- eller påverkanssanktion eller en kontraktsvård skulle vara skyldig att anmäla till Kriminalvården om den dömde allvarligt

290 Se prop. 1986/87:106 s. 37 ff. och 73 f.

åsidosätter de ålägganden som gäller för fullgörandet av tilläggssanktione n.291

Påföljdsutredningen konstaterade att så länge vården, behandlingen eller programverksamheten bedrivs av Kriminalvården uppstår inte några särskilda problem när det gäller kontrollen av verkställigheten. Kriminalvården kontrollerar då själv, genom de tjänstemän som ansvarar för inslagen, att den dömde deltar i verksamheten på det sätt som ålagts honom eller henne. Om däremot vården eller behandlingen tillhandahålls av någon annan än Kriminalvården, vilket regelmässigt är fallet t.ex. när det är fråga om missbruksvård eller psykiatrisk behandling, förutsätter en tillräckligt tydlig och effektiv kontroll att Kriminalvården får information från vårdgivaren om den dömde inte fullgör de åligganden som följer av sanktionen. Bakgrunden till förslaget var också att det inte kunde uteslutas att information om att en dömd person inte fullgör sina åligganden enligt en kontraktsvård eller en vård- eller påverkanssanktion kan innefatta uppgifter av det slag som omfattas av sekretess enligt 25 kap. 1 § eller 26 kap. 1 § OSL. Utan lagstiftning skulle därmed inte vårdgivaren eller socialtjänsten kunna åläggas skyldighet att rapportera bristande verkställighet till Kriminalvården. Enligt 10 kap. 28 § OSL hindrar emellertid inte sekretess att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning. Eftersom det, särskilt när det gäller vård- eller påverkanssanktionen, inte alltid vid tidpunkten för huvudförhandlingen skulle stå klart vilken vårdgivare som ska ansvara för vården eller behandlingen, ansågs frågan inte kunna lösas genom att rätten ges möjlighet att besluta om anmälningsskyldighet på det sätt som även vid tiden för Påföljdsutredningen arbete gällde vid kontraktsvård. Mot den bakgrunden föreslogs således en formell anmälningsskyldighet för externa vårdgivare. Eftersom det skulle riskera att bli alltför administrativt tungrott om vårdgivarna ålades en skyldighet att anmäla varje mindre avvikelse ansåg Påföljdsutredningen att anmälningsskyldigheten borde vara begränsad till att avse allvarliga åsidosättanden av tilläggssanktionen .292

Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet föreslår att 28 kap. 6 b § tredje stycket brottsbalken ändras så att bestämmelsen, i stället för att avse en förskriftsmöjlighet, anger att den som ansvarar för behandlingen ska anmäla till Kriminalvården och åklagaren, om

291 Se SOU 2012:34, band 2, s. 576 ff. 292 Ibid.

den dömde allvarligt åsidosätter sina skyldigheter enligt behandlingsplanen. Ändringen beskrivs som ett förtydligande om den behandlingsansvariges anmälningsplikt och förslaget lämnas med hänvisning till att sådan anmälningsplikt i princip alltid föreskrivs i samband med att rätten dömer till skyddstillsyn med kontraktsvård. För att stå i bättre överensstämmelse med den faktiska tillämpningen och för att tydliggöra att det är viktigt med ett snabbt ingripande vid misskötsamhet i dessa fall föreslås att det ska framgå av lagtexten att en anmälningsplikt föreligger .293

Enligt vad som anges i Kriminalvårdens handbok för övervakning är det vid kontraktsvård ovanligt att det föreskrivs om anmälningsplikt till åklagare. Det vanligaste anges vara att vårdgivaren, i enlighet med sitt avtal med Kriminalvården, anmäler misskötsamhet till Kriminalvården .294I våra kontakter med Kriminalvården har företrädare för myndigheten bekräftat att det i avtal med externa vårdgivare regelmässigt föreskrivs en skyldighet att anmäla misskötsamhet till Kriminalvården.

Som framgår av avsnitt 6.4.4. föreslår vi att kontraktsvård utgår ur påföljdssystemet. Också i det av oss föreslagna systemet med villkorligt fängelse kan det dock finnas behov av en anmälningsskyldighet för externa aktörer. För att villkorligt fängelse ska kunna utgöra ett trovärdigt alternativ till ett ovillkorligt fängelsestraff är det av stor vikt att de tilläggssanktioner som beslutas också fullföljs. Om den som fått övervakning som tilläggssanktion inte fullgör sina skyldigheter måste det snabbt kunna leda till konsekvenser för att trovärdigheten för villkorligt fängelse som påföljd ska kunna upprätthållas (se vidare avsnitt 6.10). Det sagda talar för att den som ansvarar för vård, behandling eller motsvarande åtgärder vid övervakning bör ha en skyldighet att reagera om det brister i fullgörandet av tilläggssanktionen. Därtill kommer behovet av att undanröja eventuella sekretesshinder (se 25 kap. 1 § och 26 kap. 1 § OSL samt jfr 10 kap. 28 § samma lag).

En skyldighet att vid brister i nyss nämnda avseenden göra en anmälan Kriminalvården kan visserligen föreskrivas i avtal mellan myndigheten och en vårdgivare. I våra kontakter med företrädare för Kriminalvården har det dock anförts att det under alla förhållanden skulle vara lämpligt med en lagstadgad anmälningsskyldighet för

293 Se SOU 2024:48 s. 331. 294 Se Kriminalvårdens handbok för övervakning (2019:4) s. 106 f.

externa vårdgivare. Av både trovärdighets- och effektivitetsskäl delar vi den uppfattningen. För att inte vårdgivarnas verksamhet ska tyngas med alltför mycket administration med anledning av anmälningsskyldigheten bör den begränsas till att avse allvarliga åsidosättanden av tilläggssanktione n.295

Vi föreslår därför att det i lagen om villkorligt fängelse anges att den som ansvarar för vård, behandling eller motsvarande åtgärder vid övervakning omedelbart ska anmäla till Kriminalvården om den dömde allvarligt åsidosätter de skyldigheter som gäller för fullgörandet av tilläggssanktionen.

Anmälningsskyldigheten förändrar inte det förhållandet att ansvaret för verkställighet av övervakning ska ligga på Kriminalvården och att myndigheten ska kontrollera att särskilda föreskrifter vid övervakning följs.

6.9.20. Bemyndigande

Förslag: Ett bemyndigande för regeringen, eller den myndighet

som regeringen bestämmer, att meddela ytterligare föreskrifter om villkorligt fängelse samt om verkställighet av samhällstjänst och övervakning som tilläggssanktioner till villkorligt fängelse införs i lagen om villkorligt fängelse.

Skälen för vårt förslag

I flera fall kommer föreskrifter som kompletterar lagen om villkorligt fängelse att behöva meddelas genom förordning. Flertalet av dessa föreskrifter har regeringen med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen befogenhet att meddela (verkställighetsföreskrifter och regeringens restkompetens) eller att delegera den rätten till en myndighet. I vissa fall kan det dock krävas ett bemyndigande för att regeringen ska få meddela föreskrifter. Det gäller t.ex. i fråga om nöjdförklar ing.296 Ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter bör därför införas i lagen om villkorligt fängelse. En sådan föreskriftsrätt som

295 Jfr SOU 2012:34, band 2, s. 578. 296 Jfr prop. 2019/20:118 s. 103.

riksdagen delegerar till regeringen bör även kunna delegeras vidare till en myndighet.

Mot den angivna bakgrunden föreslår vi att det i den nya lagen införs en bestämmelse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om villkorligt fängelse samt om verkställighet av samhällstjänst och övervakning som tilläggssanktioner till villkorligt fängelse.

6.9.21. Beslutsordning

Förslag: Beslut enligt lagen om villkorligt fängelse fattas av Kri-

minalvården, om inte annat följer av den lagen. Besluten gäller omedelbart, om inte något annat beslutas.

Vissa av Kriminalvårdens beslut enligt lagen om villkorligt fängelse får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Ett beslut överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets det frivårdskontor finns där den dömde är inskriven. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Skälen för vårt förslag

Beslut enligt lagen om villkorligt fängelse bör i första hand fattas av Kriminalvården

Som framgått av det föregående kommer det under verkställigheten av samhällstjänst och övervakning som tilläggssanktioner till villkorligt fängelse att fattas beslut av olika slag. Besluten kan exempelvis röra innehållet i en arbetsplan för samhällstjänst, anvisningar om vad som ska gälla under övervakningen vid en övervakningssanktion, helghemarrest eller provtagning för alkohol- och drogkontroll.

Det bör i första hand ankomma på den verkställande myndigheten, dvs. Kriminalvården, att fatta sådana beslut. Vi föreslår därför att det i lagen om villkorligt fängelse anges att beslut enligt lagen i fråga fattas av Kriminalvården, om inte annat följer av den lagen.

Besluten bör som utgångspunkt gälla omedelbart

Av 35 § förvaltningslagen (2017:900) följer att ett förvaltningsbeslut som huvudregel inte får verkställas förrän det har fått laga kraft, samtidigt som vissa generella undantag görs i paragrafens andra och tredje stycke. Som skäl för den angivna huvudregeln anfördes i propositionen att en utgångspunkt för regeringens överväganden var att rätten att överklaga ett beslut inte får göras meningslös genom att ett överklagbart beslut på ett kanske irreparabelt sätt verkställs redan innan den som kan överklaga har getts en reell möjlighet att få beslutet överprövat i högre instans. Vissa undantag ansågs dock nödvändiga och regeringen konstaterade att det därutöver förstås även i fortsättningen skulle finnas ett behov av särreglering av verkställbarhetsfrågan på skilda förvaltningsområden. Mot bakgrund av att förvaltningslagen tillämpas subsidiärt (4 §) skulle sådana särbestämmelser kunna tas in i både lag och förordning .297

Kriminalvårdens beslut om bl.a. övervakare och särskilda föreskrifter för skyddstillsynsdömda omfattas av en specialreglering som anger att myndighetens beslut gäller omedelbart, om inte något annat beslutats (37 kap.7 och 10 §§brottsbalken). Motsvarande gäller för sådana beslut som Kriminalvården fattar enligt lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning (28 §) och lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖVL, 13 §).

Det kan nämnas att Påföljdsutredningen i sitt betänkande (SOU 2012:34) föreslog att också beslut enligt den av utredningen föreslagna lagen om villkorligt fängelse skulle gälla omedelbart, om inte något annat anges. I författningskommentaren konstaterades att det skulle innebära att de beslut som meddelas kan verkställas även om de har överklagats eller kan överklagas, samtidigt som det dock i ett enskilt beslut skulle kunna anges att beslutet inte får verkställas förrän det vunnit laga kraft. Det noterades vidare att den domstol som skulle pröva ett beslut fattat av Kriminalvården skulle ha möjlighet att inhibera beslutet med stöd av 29 § i den dåvarande förvaltningslagen (48 § i den nuvarande förvaltningslagen) och 28 § förvaltningsprocesslagen .298

På motsvarande sätt som beskrivits ovan bör utgångspunkten i det system med villkorligt fängelse som vi föreslår vara att Kriminal-

297 Se prop. 2016/17:180 s. 210 f. 298 Se SOU 2012:34, band 1, s. 420.

vårdens beslut gäller omedelbart, om inte något annat beslutas. Vi föreslår därför att en bestämmelse om detta tas in i lagen om villkorligt fängelse.

Överklagande

Den dömde bör ha rätt att överklaga vissa beslut som fattas enligt den föreslagna lagen om villkorligt fängelse. Vilka beslut det rör sig om återkommer vi till nedan.

Instansordningen för överklagande av Kriminalvårdens beslut är i dag inte enhetligt reglerad. Vissa av myndighetens beslut får överklagas direkt till allmän förvaltningsdomstol. Det gäller bl.a. beslut enligt lagen om verkställighet av ungdomsövervakning (29 §) och de flesta beslut enligt fängelselagen (14 kap. 1 §) samt beslut om att skjuta upp villkorlig frigivning (38 kap. 14 § brottsbalken). Kriminalvårdens beslut avseende skyddstillsynsdömda och villkorligt frigivna i frågor som gäller bl.a. förordnande av övervakare, särskilda förskrifter, elektronisk övervakning och åtgärder vid misskötsamhet, inklusive varning, överklagas i stället till övervakningsnämnd (26 kap. 13 § andra stycket och 16, 17 och 19 §§, 28 kap. 6 § första stycket och 7 § samt 37 kap. 7 §brottsbalken). Övervakningsnämndens beslut i de nämnda frågorna, bortsett från förordnande av övervakare, får i sin tur överklagas till allmän domstol (37 kap. 11 § brottsbalken) .299Övervakningsnämndens beslut med stöd av fängelselagen respektive IÖVL överklagas däremot till allmän förvaltningsdomstol (14 kap. 4 § första stycket fängelselagen respektive 19 § andra stycket IÖVL).

Enligt Påföljdsutredningens förslag skulle Kriminalvårdens beslut enligt den av utredningen föreslagna lagen om villkorligt fängelse som utgångspunkt överklagas till allmän förvaltningsdomstol. För ett sådant överklagande skulle det krävas att beslutet först hade omprövats av myndigheten. Kriminalvårdens beslut om varning skulle i stället överklagas till övervakningsnämnd och nämndens beslut skulle i sin tur kunna överklagas till allmän domstol .300

I det lagstiftningsärende som ledde fram till att den nuvarande fängelse- och häkteslagstiftningen infördes (prop. 2009/10:135) var frågan om instansordningen i kriminalvårdsmål föremål för över-

299 Se prop. 2020/21:85 s. 45 ff. 300 Se SOU 2012:34, band 1 s. 421 och band 2, s. 600 ff.

väganden. Kriminalvårdskommittén hade föreslagit genomgripande förändringar i det avseendet. Bland annat hade kommittén föreslagit att den befintliga nämndorganisationen inom kriminalvården skulle avskaffas och att all överprövning av Kriminalvårdens beslut skulle samlas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta bl.a. med hänvisning till att det låg i linje med strävandena att renodla de allmänna domstolarnas verks amhet.301Regeringen anförde dock i propositionen att en ofrånkomlig konsekvens av en sådan renodling skulle vara att allmän förvaltningsdomstol tilldelas artfrämmande frågor som har mycket nära kopplingar till påföljdssystemet, t.ex. frågor om föreskrifter under övervakning efter dom på skyddstillsyn. Det angavs vara tveksamt om en sådan ordning skulle innebära en mer effektiv och rättssäker prövning. Av samma skäl tedde det sig, enligt regeringen, inte heller möjligt att samla överprövningen hos allmän domstol, i synnerhet som allmän förvaltningsdomstol hade lång erfarenhet av att hantera mål enligt bl.a. lagen om kriminalvård i anstalt (numera ersatt av fängelselagen). En renodling av det slag som Kriminalvårdskommittén föreslagit bedömdes därför inte ändamålsenlig. Vidare ansåg regeringen att det inte fanns skäl att avveckla övervakningsnämnderna och på så sätt onödigt tynga domstolsväsendet med de kriminalvårdsärenden som enligt den befintliga ordningen prövades av övervakningsnämnd. En annan sak angavs vara att det kunde vara motiverat att i ett annat sammanhang återkomma till frågan om nämndernas sammansättning och organis ation.302

Även om regeringen alltså bedömde att den genomgripande förändring av instansordningen som Kriminalvårdskommittén hade föreslagit inte borde genomföras så delade regeringen kommitténs bedömning att Kriminalvårdsnämnden – som hade till uppgift att överpröva en övervakningsnämnds beslut i vissa fall – skulle avskaffas. Det ledde till den nuvarande ordningen, enligt vilken en övervakningsnämnds beslut ska överprövas av förvaltningsrätt enligt fängelselagen respektive IÖVL och annars av tingsrätt .303

I den proposition som låg till grund för införandet av lagen om verkställighet av ungdomsövervakning (prop. 2019/20:118) konstaterades att beslut enligt den lagen skulle handla om hur den faktiska verkställigheten ska vara utformad. Regeringen anförde att besluten

301 Se SOU 2005:54, del 5, s. 888. 302 Se prop. 2009/10:135 s. 99 ff. 303 Se a. prop. s. 102 ff.

på så sätt närmast liknar de som fattas med stöd av andra verkställighetslagar, t.ex. fängelselagen, IÖVL och lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård. Beslut enligt dessa lagar överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Enligt regeringen kunde beslut enligt den föreslagna lagen om verkställighet av ungdomsövervakning inte anses röra artfrämmande frågor eller ha en sådan nära koppling till påföljdssystemet att det talade mot att en prövning görs av allmän förvaltningsdomstol. Sammantaget gjordes därför bedömningen att allmän förvaltningsdomstol borde pröva överklaganden av beslut enligt den nya lagen. Det ansågs inte finnas skäl att låta prövningen först ske i en övervakningsnämnd. Vidare fann regeringen att det saknades anledning att införa en reglering med obligatorisk omprövning, vilket Kriminalvården hade efterfrågat i sitt remissvar. I det avseendet hänvisade regeringen till att det i förvaltningslagen anges i vilka fall en myndighet får respektive ska ändra ett beslut som den har meddelat som första instans (37 och 38 §§) och att det inte hade framkommit några särskilda skäl för en ordning med obligatorisk omprövning .304

Statskontoret har i sin rapport En form för kollektivt beslutsfattande

– en kartläggning och prövning av nämndmyndigheter (2024:11) före-

slagit att regeringen överväger att göra om strukturen för övervakningsnämnderna. Enligt vad som anges i rapporten ser Statskontoret tre alternativ till förändrad struktur: uppgifterna läggs på tingsrätt, det skapas en nämndmyndighet som har ett kansli på Kriminalvården eller att det skapas en enrådighetsmyndighet.

Kriminalvården har i sitt remissvar över det nämnda förslaget framfört att det är positivt om övervakningsnämndernas organisering kan bli föremål för en större översyn. Enligt Kriminalvården är det emellertid – utifrån myndighetens perspektiv – angeläget att det vid en vidare utredning av organiseringen även övervägs om nämnderna i framtiden helt ska avskaffas, och om de uppgifter som i nuläget utförs av nämnderna skulle kunna utföras av Kriminalvården och domstolarna. Enligt Kriminalvården finns det inte längre några vägande skäl för att ha kvar beslutsfattande hos övervakningsnämnderna och Kriminalvårdens uppfattning är att de bör avskaffas.

I Domstolsverkets remissvar avstryks förslaget om att övervakningsnämndernas uppgifter skulle överföras till tingsrätterna. Detta

304 Se prop. 2019/20:118 s. 103 ff. Som framgått ovan föreslog däremot Påföljdsutredningen att ett beslut enligt den av utredningen föreslagna lagen om villkorligt fängelse inte skulle få överklagas innan beslutet omprövats av Kriminalvården.

med hänvisning till att nämndernas verksamhet knappast kan betraktas som dömande verksamhet. Också flera övervakningsnämnder avstyrker i sina remissvar att nämndernas verksamhet flyttas till tingsrätt. De har bl.a. framhållit att en sådan ordning skulle innebära en orimlig administrativ börda för mindre tingsrätter och vara en uppgift som är främmande för den verksamhet som tingsrätterna bedriver i dag. Vidare har det understrukits att vissa beslut i så fall skulle behöva överklagas till hovrätt, vilket förefaller mindre lämpligt.

I våra kontakter med Kriminalvården under utredningsarbetet har företrädare för myndigheten anfört att beslut som gäller verkställighet av samhällstjänst och övervakning som tilläggssanktioner till villkorligt fängelse inte bör överklagas till övervakningsnämnd och vidare till allmän domstol, utan i första hand direkt till allmän förvaltningsdomstol.

De ovan nämnda skälen som regeringen anförde för att överklaganden enligt lagen om verkställighet av ungdomsövervakning uteslutande ska prövas av allmän förvaltningsdomstol gör sig gällande även i fråga om sådana beslut som Kriminalvården kommer att fatta enligt den nya lagen om villkorligt fängels e.305 Således kommer besluten att handla om hur den faktiska verkställigheten ska vara utformad. Besluten liknar också de beslut som Kriminalvården fattar med stöd av andra verkställighetslagar där överklaganden prövas av allmän förvaltningsdomstol.

Enligt vår uppfattning är det av stor vikt att instansordningen för överklagande av Kriminalvårdens beslut görs så enhetlig som möjligt. Det talar mot att beslut enligt lagen om villkorligt fängelse ska överklagas till övervakningsnämnd och vidare till allmän domstol, även om så i och för sig är fallet när det gäller ett flertal beslut avseende villkorligt frigivna. Beslut som gäller verkställighet av samhällstjänst och övervakning som tilläggssanktioner till villkorligt fängelse kan dessutom inte i större utsträckning än beslut enligt lagen om verkställighet av ungdomsövervakning anses röra artfrämmande frågor eller ha en sådan nära koppling till påföljdssystemet att det talar mot att en prövning görs av allmän förvaltningsdomstol.

Mot den angivna bakgrunden har vi stannat för att allmän förvaltningsdomstol bör pröva överklaganden av Kriminalvårdens beslut enligt den nya lagen. Det finns enligt vår uppfattning inte skäl att låta prövningen först ske i en övervakningsnämnd.

305 Jfr prop. 2019/20:118 s. 103 ff.

Av 41 § förvaltningslagen följer att beslut av det aktuella slaget får överklagas om beslutet kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt. Uttrycket påverka någons situation tar sikte på beslutets faktiska verkningar, främst i förhållande till någons personliga eller ekonomiska situation. Uttrycket avser emellertid även andra tänkbara varianter och tillämpningsområdet för bestämmelsen omfattar alla beslut som kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt. Bestämmelsen är dock inte avsedd att påverka tillämpningen av sådana särskilda bestämmelser i specialförfattningar som anger vilka beslut enligt specialförfattningen som är överklagbara .306 I våra kontakter med Kriminalvården har företrädare för myndigheten anfört att det av tydlighetsskäl bör framgå direkt av lagen om villkorligt fängelse vilka av Kriminalvårdens beslut som ska kunna överklagas. Vi delar den uppfattningen.

Den som har fått samhällstjänst som tilläggssanktion till villkorligt fängelse bör kunna överklaga beslut avseende provtagning för kontroll av det alkohol- och drogförbud som gäller vid utförande av samhällstjänst. En skyldighet att på begäran lämna sådana prover kommer visserligen följa direkt av lagen. Eftersom det ska finnas ett undantag för fall där annat motiveras av medicinska eller liknande skäl kan det dock ändå bli aktuellt för Kriminalvården att fatta beslut om skyldighet att genomgå provtagning i ett enskilt fall. Dessa beslut bör vara överklagbara. En annan sorts beslut som bör kunna överklagas av den som har fått en samhällstjänstsanktion är beslut om att hela eller delar av sanktionen ska ersättas med övervakning. Vid övervakning som tilläggssanktion bör den dömde kunna överklaga beslut om helghemarrest och andra inskränkningar i rörelsefriheten som kan beslutas som alternativ till helghemarrest. På så sätt kan också den avräkning av tid för frihetsberövande som kan påverka om den dömde ska vara underkastad helghemarrest eller liknande rörelseinskränkningar, och i så fall hur länge, bli föremål för domstolsprövning (jfr avsnitt 6.9.12 under rubriken ”Den strafflängd som avses i sammanhanget bör vara den strafftid som återstår efter avräkning av tid för frihetsberövande”). Vidare bör den som har fått en övervakningssanktion kunna överklaga beslut om särskilda föreskrifter och elektronisk övervakning för kontroll av en sådan föreskrift. Att de angivna besluten är överklagbara bör framgå av överklagandebestämmelsen.

306 Se prop. 2016/17:180 s. 332 f.

Andra beslut enligt lagen om villkorligt fängelse bör inte få överklagas. Någon möjlighet att överklaga beslut om att förordna övervakare och biträdande övervakare bör alltså inte finnas. Detsamma gäller beslut om en verkställighetsplan eller arbetsplan. Däremot kan verkställighetsplanen innehålla beslut som bör vara överklagbara enligt vad vi har angett i det föregående.

Ett beslut bör överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets det frivårdskontor finns där den dömde är inskriven. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätten.

I likhet med vad som gäller enligt lagen om verkställighet av ungdomsövervakning bör det i den nya lagen inte uppställas något särskilt krav på att beslutet först har omprövats av Kriminalvården för att det ska kunna överklagas .307

Med hänsyn till intresset av enhetlighet skulle det kunna övervägas om motsvarande ordning som vi nu föreslår bör gälla för överprövning av vissa beslut som Kriminalvården meddelar villkorligt frigivna (jfr 37 kap. 7 § brottsbalken). Att föreslå förändringar i det avseendet omfattas emellertid inte av vårt uppdrag.

Utöver de beslut som Kriminalvården ska kunna fatta enligt lagen om villkorligt fängelse föreslår vi i avsnitt 6.10.2 att myndigheten vid brister i fullgörandet av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion ska kunna meddela vissa överklagbara beslut enligt brottsbalken (se författningsförslaget till 27 kap. 5 § brottsbalke n).308Till skillnad från åtgärder enligt lagen om villkorligt fängelse utgör dessa beslut led i en sanktionstrappa där det sista steget är att beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt upphävs. På så sätt har besluten en nära koppling till påföljdssystemet som sådant. Beslut om varning har dessutom inte någon betydelse för det faktiska innehållet i tilläggssanktionen. Som utvecklas närmare i avsnitt 6.10.2 har vi mot den bakgrunden funnit att Kriminalvårdens beslut om varning eller föreskrifter med anledning av att den dömde inte fullgjort sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning inte bör överprövas av allmän förvaltningsdomstol. I stället har vi funnit att de besluten bör överklagas till övervakningsnämnd och övervakningsnämndens beslut i sin tur till allmän domstol.

307 Jfr däremot 14 kap. 2 § fängelselagen och 9 a § IÖVL. 308 Vi föreslår också att Kriminalvården ska kunna begära att åklagare vid domstol för talan om upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt (se författningsförslaget till 27 kap. 6 § brottsbalken). Kriminalvårdens beslut i det avseendet ska dock inte kunna överklagas.

När det gäller övervakningsnämndernas roll kan noteras att vi i avsnitt 6.10.7 föreslår att en sådan nämnd, på samma sätt som i dag gäller för skyddstillsynsdömda, ska kunna besluta att den som inte fullgör sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning ska omhändertas. I likhet med vad som är fallet i dag föreslår vi också att övervakningsnämnden ska överpröva Kriminalvårdens beslut om tillfälligt omhändertagande.

Vid en eventuell översyn av systemet med övervakningsnämnder får den beslutsordning vi föreslår ses över både när det gäller omhändertagande och Kriminalvårdens beslut enligt föreslagna 27 kap. 5 § brottsbalken. Som nämnts ovan kan det också under alla förhållanden finnas anledning att se över beslutsordningen när det gäller beslut avseende villkorligt frigivna.

6.10. Åtgärder vid brister i fullgörandet av tilläggssanktioner

6.10.1. Åtgärder när den dömde inte betalar dagsböter som tilläggssanktion

Förslag: Om förutsättningarna för bötesförvandling enligt 15 §

bötesverkställighetslagen (1979:189) är uppfyllda avseende dagsböter som tilläggssanktion får rätten, på talan av åklagare, undanröja de böter som inte har betalats och förena det villkorliga fängelsestraffet med samhällstjänst eller övervakning som tilläggssanktion. I ett sådant fall får rätten också förlänga prövotiden med högst två år från den dag beslutet får laga kraft mot den dömde.

De nämnda åtgärderna får inte beslutas efter prövotidens utgång. Talan enligt den aktuella regleringen väcks som utgångspunkt vid den tingsrätt, inom vars område det frivårdskontor ligger där den dömde är inskriven, eller vid den rätt som först avgjort det mål där dom på villkorligt fängelse meddelats.

Nämndemän ska delta i avgörandet. Den dömde ska ges tillfälle att yttra sig och har rätt att bli hörd muntligen om han eller hon begär det. När det gäller förfarandet i övrigt ska, om inget annat är föreskrivet, rättegångsbalkens regler om brottmål gälla.

Mål om åtgärd enligt den aktuella regleringen ska handläggas skyndsamt av domstolen.

Skälen för vårt förslag

Som har beskrivits närmare i avsnitt 6.7.3 bedömer vi att dagsböter som utgör tilläggssanktion till villkorligt fängelse i första hand ska verkställas enligt bötesverkställighetslagen.

Om det saknas möjlighet att driva in böter som utgör tilläggssanktion till villkorligt fängelse för att den dömde inte har några utmätningsbara tillgångar bör i de allra flesta fall indrivningsförfarandet i sig anses tillräckligt ingripande för att det ska vara möjligt att avstå från att vidta ytterligare åtgärder med anledning av att böterna inte har betalats. Av trovärdighetsskäl bör dock underlåtenhet att betala böter som tilläggssanktion under vissa omständigheter kunna leda till mera kraftfulla reaktioner. Så bör vara fallet om det redan under prövotiden för det villkorliga fängelsestraffet står klart att förutsättningarna för bötesförvandling enligt bötesverkställighetslagen är uppfyllda, dvs. om den dömde avsiktligt har undandragit sig att betala eller om det från allmän synpunkt skulle framstå som stötande att den dömde undgår bötessa nktionen.309I en sådan situation bör – i stället för att bötesförvandlingsinstitutet tillämpas – betalningsförsummelsen kunna leda till att åtgärder vidtas med avseende på det villkorliga fängelsestraffet.

De åtgärder som bör komma i fråga är att de böter som inte har betalats undanröjs och att det villkorliga fängelsestraffet i stället förenas med någon av de strängare tilläggssanktionerna samhällstjänst eller övervakning. Vi föreslår att rätten, om förutsättningarna för bötesförvandling enligt bötesverkställighetslagen är uppfyllda, på talan av åklagare får undanröja de böter som inte har betalats och förena det villkorliga fängelsestraffet med en annan tilläggssanktion.

I ett sådant fall bör rätten också kunna förlänga prövotiden med högst två år från den dag beslutet får laga kraft mot den dömde.

De nämnda åtgärderna bör inte kunna beslutas efter prövotidens utgång.

Förlängning av prövotiden bör beslutas om det behövs för att den dömde ska hinna utföra den nya tilläggssanktionen. Det kan finnas anledning för domstolen att hämta in yttrande från Kriminalvården i fråga om behovet av förlängning i det enskilda fallet (se avsnitt 6.14).

Beslut om att det villkorliga fängelsestraffet ska förenas med en annan tilläggssanktion bör meddelas av tingsrätt. Talan bör som ut-

309 Se 15 § bötesverkställighetslagen samt prop. 2020/21:8 s. 6 och 10.

gångspunkt väckas vid den tingsrätt, inom vars område det frivårdskontor ligger där den dömde är inskriven, eller vid den rätt som först avgjort det mål där dom på villkorligt fängelse meddelats. Det sagda bör framgå av 38 kap. 3 § andra stycket brottsbalken.

Vidare bör det föreskrivas att nämndemän ska delta i avgörandet samt att den dömde ska ges tillfälle att yttra sig och har rätt att bli hörd muntligen om han eller hon begär det. Detta bör framgå av 38 kap. 6 respektive 8 § brottsbalken. Av samma skäl som anges i avsnitt 6.10.3 under rubriken ”Ett skyndsamhetskrav bör gälla” bör det vidare föreskrivas att mål om åtgärd enligt den aktuella regleringen ska handläggas skyndsamt av domstolen, vilket bör framgå av ett tillägg till 38 kap. 19 § brottsbalken. När det gäller förfarandet i övrigt bör, om inget annat är föreskrivet, rättegångsbalkens regler om brottmål gälla. Det sistnämnda bör framgå av 19 § andra stycket lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken.

Om samhällstjänst väljs som ny tilläggssanktion i ett fall där den dömde har betalat en del av den tidigare bötessanktionen kan rätten beakta den delvisa betalningen när antalet timmar samhällstjänst bestäms. Hur stor inverkan betalningen ska ha på timantalet får avgöras av domstolen i det enskilda fallet. Antalet timmar får dock inte understiga 40 (se avsnitt 6.7.4 samt jfr avsnitt 6.10.6). Det innebär att även den som har betalat en stor andel av böterna, men inte alla, riskerar att behöva utföra i vart fall 40 timmar samhällstjänst, om han eller hon har agerat på ett sådant sätt att förutsättningarna för bötesförvandling är uppfyllda.

Om den dömde inte heller fullgör sina skyldigheter enligt den nya tilläggssanktionen kan det leda till ytterligare åtgärder i enlighet med vad som föreslås gälla vid brister i fullgörandet av samhällstjänst respektive övervakning (se avsnitt 6.10.2–6.10.7). Om dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av den nya tilläggssanktionen kan det därmed bli aktuellt för rätten att, på talan av åklagaren, upphäva beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Däremot föreslår vi inte någon möjlighet för rätten att redan i det skede då det konstateras att förutsättningarna för bötesförvandling är uppfyllda upphäva beslutet om villkorlighet .310

310 Jfr däremot Påföljdsutredningens förslag som innebar att beslut om verkställighet i anstalt skulle få meddelas om det kan antas att den dömde inte kommer att fullgöra någon annan tilläggssanktion än böter (SOU 2012:34, band 1 s. 222 och band 3, s. 175 ff.).

Om det finns anledning att anta att böter som utgör tilläggssanktion till villkorligt fängelse ska undanröjas och ersättas av någon annan tilläggssanktion bör Kronofogdemyndigheten vara skyldig att underrätta åklagare om detta förhållande. Vi föreslår att det anges i ett tillägg till 17 § bötesverkställighetsförordningen (1979:197) (se författningsförslaget till den bestämmelsen).

Vidare föreslår vi, som framgått av avsnitt 6.7.3, ett tillägg till 35 kap. 7 § brottsbalken av innebörd att den där angivna femåriga preskriptionstiden för böter ska omfatta även sådana böter som dömts ut som tilläggssanktion till villkorligt fängelse. Om böterna inte undanröjs och ersätts av en annan tilläggssanktion ska alltså indrivningsåtgärder kunna fortgå som längst till dess att fem år har förflutit sedan det villkorliga fängelsestraffet fick laga kraft.

6.10.2. Åtgärder när den dömde inte fullgör sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning

Förslag: Om den dömde inte fullgör sina skyldigheter till följd av

samhällstjänst får Kriminalvården meddela den dömde en varning.

Om den dömde inte fullgör sina skyldigheter till följd av övervakning får Kriminalvården besluta att föreskrifter eller andra villkor ändras eller besluta nya föreskrifter enligt 3 kap. 8 § lagen om villkorligt fängelse. Om sådana åtgärder anses otillräckliga får Kriminalvården meddela den dömde en varning.

Åtgärderna får inte beslutas efter prövotidens utgång. Besluten ska kunna överklagas till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor där den dömde är inskriven är beläget. Övervakningsnämndens beslut ska i sin tur kunna överklagas till allmän domstol.

Skälen för vårt förslag

Den nuvarande ordningen om åtgärder vid bristande verkställighet av villkorlig dom

I 27 kap. 6 § brottsbalken anges vilka åtgärder som kan vidtas om den dömde inte iakttar sina skyldigheter såsom dömd till villkorlig dom. Av första stycket framgår att om den dömde inte iakttar vad som

åligger honom eller henne enligt den villkorliga domen, får rätten, under förutsättning att en åklagare före prövotidens utgång väcker talan om det, efter omständigheterna – besluta att varning ska meddelas den dömde, – meddela föreskrift enligt 5 § eller ändra tidigare meddelad föreskrift, – undanröja den villkorliga domen och bestämma annan påföljd för

brottet.

Åtgärd enligt första stycket 1 eller 2 får inte beslutas efter prövotidens utgång (andra stycket).

I avsnitt 5.2.2 har vi beskrivit att när det i bestämmelsen talas om vad som ”åligger” den dömde enligt den villkorliga domen åsyftas skyldighet att fullgöra samhällstjänst (2 a §), att iaktta skötsamhet (4 §) och att göra vad som står i ens förmåga för att fullgöra skadeståndsskyldighet (5 §). Har den dömde fått en föreskrift enligt 5 § att biträda den skadelidande med visst arbete för att begränsa eller avhjälpa uppkommen skada, hör det även till åliggandena att följa föreskriften .311I praktiken är det dock endast utförandet av samhällstjänst som är föremål för sådan kontroll från samhällets sida att misskötsamhet kan leda till tillämpning av 27 kap. 6 § .312

I Kriminalvårdens handbok för samhällstjänst anges att samhällstjänst anses misskött när det uppstått avvikelser från den fastställda arbetsplanen och/eller brott mot de allmänna villkoren. Det gäller exempelvis vid uteblivande från arbetspass eller från besök på frivården, påverkan av alkohol eller droger på samhällstjänstplatsen, arbetsvägran, otrevligt eller hotfullt uppträdande, underlåtenhet att vid sjukdom meddela förhinder eller sjukanmälan utan giltigt underlag. Även innan samhällstjänsten påbörjats kan klienten bedömas ha misskött sin samhällstjänst genom att exempelvis på olika sätt motverka eller försena processen för att få till en uppstart eller inte komma på bokade möten (om inte godtagbara skäl föreligger såsom bekräftad sjukdom). Angående utredning av misskött samhällstjänst

311 Däremot hör betalning av böter som den villkorliga domen förenats med inte till den dömdes åligganden enligt den villkorliga domen. Underlåtenhet att betala böterna föranleder inte tillämpning av bestämmelserna i 27 kap. 6 § brottsbalken. Verkställigheten av bötesstraffet följer helt bestämmelserna i bötesverkställighetslagen (1979:189). 312 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 144. Om den dömde begår brott under prövotiden tillämpas inte 27 kap. 6 §, utan den dömde åtalas normalt för den nya brottsligheten och då blir bestämmelserna i 34 kap. om ny påföljdsbestämning efter tidigare dom tillämpliga, vilket framgår av hänvisningen i 27 kap. 7 §.

anges i handboken att upplysningar bör inhämtas från samhällstjänstplatsen om utfallet av samhällstjänsten m.m. samt att frivården i avvaktan på beslut kring misskötsamheten bör avbryta klientens samhällstjänstarbete om sådant påbörjats. När det gäller åtgärder sedan frivården bedömt att klienten har misskött sin samhällstjänst anges att det, vid både villkorlig dom och skyddstillsyn, undantagsvis kan finnas skäl att förtydliga skyldigheterna för klienten genom att klienten påminns om dessa innan det blir aktuellt att vidta andra åtgärder. Enligt handboken kan en sådan påminnelse meddelas vid ett samtal eller skickas per post till klienten. Påminnelsen bör detaljerat beskriva vad en föreskrift om samhällstjänst innebär och vad konsekvenserna kan bli om klienten inte följer vad som är bestämt. Påminnelsen ska dokumenteras och eventuell samhällstjänstplats bör meddelas om att den skett .313

Om Kriminalvården finner att domstolen bör fatta ett beslut enligt 27 kap. 6 § brottsbalken ska myndigheten skyndsamt anmäla detta till åklagaren (1 kap. 3 § förordningen [1998:642] om verkställighet av frivårdspåföljder). Talan väcks vid tingsrätt och nämndemän ska delta i avgörandet (38 kap.3 och 6 §§brottsbalken). Den dömde ska ges tillfälle att yttra sig och har rätt att bli hörd muntligen om han eller hon begär det (38 kap. 8 § brottsbalken).

För det fall att domstolen beslutar om en varning ska denna utan dröjsmål meddelas den dömde personligen (38 kap. 10 § brottsbalken) och den dömde ska få ett skriftligt besked om varningen (1 kap. 2 § förordningen om verkställighet av frivårdspåföljder).

Att domstolen som en reaktion på misskötsamhet meddelar en föreskrift enligt 27 kap. 5 § brottsbalken, eller ändrar en tidigare meddelad föreskrift av det slaget, torde knappast förekomma eftersom bestämmelsen i 5 § betraktas som i det närmaste obsolet. Däremot kan det bli aktuellt att ändra en tidigare meddelad föreskrift om samhällstjänst (jfr 27 kap. 2 a § tredje stycket) .314

Den tredje åtgärd som domstolen kan använda, enligt vad som anges i 27 kap. 6 § första stycket, är alltså att undanröja den villkorliga domen och bestämma annan påföljd för brottet. I avsnitt 5.2.2 har vi beskrivit att vid misskött samhällstjänst är utgångspunkten att det är fråga om sådan grov misskötsamhet som kan ligga till grund för ett undanröjande av en villkorlig dom (eller skyddstillsyn). Vid

313 Se Kriminalvårdens handbok för samhällstjänst (2012:6) s. 40 ff. 314 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 144.

undanröjande av en villkorlig dom med samhällstjänst blir det i första hand aktuellt att döma till fängelse.

Av Kriminalvårdens årsredovisning framgår att 3 188 samhällstjänster i förening med villkorlig dom påbörjades under 2023 och att 2 890 sådana samhällstjänster fullgjordes under samma år. Under 2022 var antalet påbörjade samhällstjänster av det slaget 2 834 och antalet fullgjorda 2 796. Motsvarande siffror under 2021 var 2 981 respektive 2 801.315

Om den villkorliga domen undanröjs ska rätten, enligt 27 kap. 6 § tredje stycket, ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått till följd av föreskrift om samhällstjänst .316 I ett sådant fall får rätten döma till fängelse på kortare tid än som är föreskrivet för brottet. När straffets längd bestäms ska det i domslutet angivna alternativstraffet beaktas. Som också beskrivits i avsnitt 5.2.2 framgår det av förarbetena att alternativstraffet bör tas som utgångspunkt och att detta sedan bör minskas om den dömde redan hunnit fullgöra någon del av samhällstjänsten och denna del inte är helt obetyd lig.317I den juridiska litteraturen har det presenterats en modell för hur reduktionen kan göra s.318

Den nuvarande ordningen om åtgärder vid bristande verkställighet av skyddstillsyn

Av 28 kap. 7 § brottsbalken följer att om en skyddstillsynsdömd bryter mot vad som gäller för honom eller henne till följd av domen får Kriminalvården, före prövotidens utgång, besluta om att föreskrifter eller andra villkor ändras eller besluta om nya föreskrifter .319Beslutanderätten har relativt nyligen förts över från övervakningsnämnderna

315 Se Kriminalvården, Årsredovisning 2023, s. 123. Observera att de påföljder som fullgjorts respektive avbrutits under ett visst år kan ha dömts ut under ett tidigare år. 316 Skälig hänsyn ska också tas till böter som har dömts ut enligt 2 §, eftersom ett sådant bötesstraff kvarstår även om den villkorliga domen undanröjs. Som framgått ovan torde emellertid fråga om undanröjande av villkorlig dom i praktiken väckas endast i fall där den dömde inte följt en föreskrift om samhällstjänst. 317 Se prop. 1997/98:96 s. 189. 318 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 145 f. 319 På samma sätt som när det gäller böter som dömts ut tillsammans med en villkorlig dom innebär inte det förhållandet att den dömde har underlåtit att betala böter som dömts ut tillsammans med en skyddstillsyn att den dömde har brutit mot vad som gäller till följd av skyddstillsynen. Verkställigheten av bötesstraffet följer helt bestämmelserna i bötesverkställighetslagen (1979:189). Vid återfall i brott som leder till åtal tillämpas bestämmelserna i 34 kap. om ny påföljdsbestämning efter tidigare dom, vilket framgår av hänvisningen i 28 kap. 10 §.

till Kriminalvården i syfte att främja snabbhet och flexib ilitet.320 Som framgår av avsnitt 5.2.2 kan besluten bl.a. röra föreskrifter om vård eller behandling. Om en åtgärd av det nämnda slaget anses otillräcklig får Kriminalvården besluta att en varning ska meddelas den dömde .321Kriminalvårdens beslut i dessa frågor fattas vid ett s.k. beslutssammanträde (frivårdens beslutssammanträde; FBS) dit den dömde kallas för att få tillfälle att yttra sig och få besked om vad som beslutas i ärendet .322Besluten får överklagas till övervakningsnämnden (37 kap. 7 §) och övervakningsnämndens beslut får överklagas till tingsrätten (37 kap. 11 §).

Av Kriminalvårdens handbok för övervakning framgår att misskötsamhet av övervakning kan bestå i misskött kontakt, misskött föreskrift eller en annan avvikelse från verkställighetsplanen. Som exempel på den förstnämnda sortens misskötsamhet nämns i handboken att klienten vid mer än ett tillfälle i rad uteblir från inbokade besök på frivården eller upprepade gånger lämnar återbud på grund av sjukdom utan underlag. En föreskrift om vård, behandling eller programverksamhet anses vara misskött om klienten upprepat uteblir från träffar eller vägrar genomgå vad som är överenskommet. När det gäller misskötsamhet av föreskrift om alkohol- och drogkontroll anges i handboken att syftet med föreskriften måste identifieras. En föreskrift om drogkontroll kan ha meddelats både i ett stödjande och i ett kontrollerande syfte. Det måste därför avgöras från fall till fall om positiva drogprover ska anses utgöra misskött föreskrift. Om syftet med en föreskrift om drogprovslämning exempelvis är att utreda vilken typ av behandling som klienten är i behov av, behöver inte alla lämnade prover vara negativa. Skulle däremot klienten trots anmodan om att lämna drogprov vägra detta efterlevs inte föreskriften. Syftet skulle också kunna vara att det finns ett krav på att inför varje programtillfälle lämna negativa utandningsprover för att delta i grupprogram. Här kan ett positivt utandningsprov anses vara en misskötsamhet av föreskriften, eftersom ett sådant provresultat omöjliggör deltagande i programmet. Vidare är som regel en föreskrift som meddelats i kontrollsyfte misskött om klienten uppvisar ett positivt prov, eftersom syftet här är att klienten ska kunna uppvisa drogfrihet. En före-

320 Se prop. 2020/21:85. 321 En varning är ett formellt beslut som, enligt 38 kap. 10 § brottsbalken, ska meddelas den dömde personligen utan dröjsmål. Den dömde ska då få ett skriftligt besked om varningen (2 kap. 8 § förordningen [1998:642] om verkställighet av frivårdspåföljder). 322 Se Kriminalvårdens handbok för övervakning (2019:4) s. 103 f.

skrift om boende anses vara misskött om klienten inte befinner sig på boendet på angiven tid. En föreskrift om vistelseort anses vara misskött om klienten beger sig till ett område där han eller hon enligt föreskriften inte får vistas eller om en klient som enbart får vistas inom ett visst område lämnar detta. Enligt vad som anges i handboken kan dessa föreskrifters efterlevnad vara svåra att kontrollera om det inte samtidigt finns ett beslut om elektronisk överva kning.323

Av handboken framgår vidare att om misskötsamheten består i att klienten har misskött kontakten med frivården ska frivården, som en första åtgärd, i allmänhet besluta om en särskild kontaktföreskrift. Om en klient uteblir från något av besöken under den tid som kontaktföreskriften pågår ska vidare åtgärder vidtas omedelbart. Anledningen till att kontakten inte skötts kan då ha betydelse för valet av åtgärder. Om det exempelvis är en missbruksproblematik som ligger bakom den bristande kontakten kan det vara lämpligt att meddela en föreskrift om vård eller behandling eller programverksamhet. En föreskrift om drogkontroll kan också vara lämplig i dessa f all.324

Om misskötsamheten består i att klienten inte följer en tidigare meddelad föreskrift framgår det av handboken att de skyldigheter som följer av föreskriften bör förtydligas för klienten genom att han eller hon påminns om dessa. Det anges också att i de fall då det inte räcker med förtydligande och påminnelse om vad föreskriften innebär kan det vara lämpligt att besluta om en ändring av föreskriften alternativt att meddela ytterligare föreskrifter samt att det i vissa fall kan vara behövligt med en föreskrift om drogkontroll för att klienten ska kunna tillgodogöra sig övriga insatser. För en klient som har en föreskrift om drogkontroll i ett kontrollsyfte och som lämnar positiva prover anges en lämplig åtgärd vara att besluta om vård eller behandling. Det anges också att om en föreskrift som kontrolleras med elektronisk övervakning misskötts kan förutom de ordinarie åtgärderna vid misskötsamhet även akuta åtgärder behöva vidtas. Vid larm behöver åtgärder vidtas skyndsamt för att säkerställa att utrustningen fungerar. I de fall där frivården misstänker att brott kan komma att begås ska polisen omgående kontaktas.325

Varning beskrivs i handboken som en relativt allvarlig åtgärd som bör användas först när frivården har uttömt sina resurser i form av

323 Se Kriminalvården, a.a., s. 101 och 104 ff. 324 Se Kriminalvården, a.a., s. 111. 325 Se Kriminalvården, a.a., s. 111 f.

att besluta om föreskrifter. Som exempel på ett fall där varning kan vara aktuellt anges att en klient trots både kontaktföreskrift och i förekommande fall övriga föreskrifter fortsätter att missköta kontakten med frivårde n.326 Hur långt frivården bör sträcka sig för att uttömma sina resurser i form av föreskrifter beror dock på omständigheterna i det enskilda fallet. Om en klient exempelvis är väl medveten om vad en övervakning innebär och gör sig skyldig till misskötsamhet och dessutom klargör att han eller hon inte tänker rätta sig efter de krav som ställs, kan det anses att en föreskrift skulle bli utan verkan och bedömningen kan bli att klienten meddelas en varning direkt .327

Om den skyddstillsynsdömde på ett allvarligt sätt har brutit mot vad som gäller för honom eller henne och det kan antas att han eller hon inte kommer att rätta sig genom någon sådan åtgärd som Kriminalvården kan vidta ska myndigheten, enligt 28 kap. 8 § brottsbalken, begära att åklagare vid domstol för talan om att skyddstillsynen ska undanröja s.328I likhet med vad som gäller för talan om åtgärder med avseende på en villkorlig dom väcks talan om undanröjande av skyddstillsyn vid tingsrätt, där nämndemän ska delta i avgörandet, och den dömde ska ges tillfälle att yttra sig samt har rätt att vid begäran bli hörd muntligen (38 kap.3, 6 och 8 §§brottsbalken).

I Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om verkställighet av frivårdspåföljder (KVFS 2011:5, FARK Frivård) anges att om den dömde inte kan nås eller inte har följt två skriftliga kallelser bör det prövas om en eller flera åtgärder enligt 28 kap.7 och 8 §§brottsbalken ska vidtas.

Enligt vad som anges i Kriminalvårdens handbok för övervakning är det i de ärenden där framställan om undanröjande av skyddstillsyn har överlämnats till åklagare viktigt att frivården upprätthåller kontakten med klienten och fortsätter att kalla klienten till frivården oavsett om klienten motsätter sig kontakt. Det anges vidare att klienten ska ges möjlighet att sköta sig och att denna skötsamhet kan komma att påverka domstolens beslut i frågan. I sammanhanget noteras också att skyddstillsynen pågår tills rätten meddelat beslut (och inte laga kraft) .329

326 Se Kriminalvården, a.a., 112 f. 327 Se Kriminalvården, a.a., s. 109. 328 En sådan talan ska anhängiggöras före prövotidens utgång (28 kap. 8 § andra stycket). I SOU 2024:48 förslås att ett skyndsamhetskrav förs in i 8 § första stycket (jfr beträffande villkorlig dom 1 kap. 3 § förordningen [1998:642] om verkställighet av frivårdspåföljder). 329 Se Kriminalvården, a.a., s. 113.

Som vi har beskrivit i avsnitt 5.2.2 är undanröjande avsett att tillämpas bara i fall av grov misskötsamhet och först när frivårdens resurser kan anses uttömd a.330Det har dock hävdats att det i viss mån är oklart när misskötsamheten är så pass allvarlig att Kriminalvården ska begära hos åklagare att påföljden ska undanröjas. Mot den bakgrunden föreslår Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet i sitt betänkande (SOU 2024:48) att regleringen kompletteras med en ny paragraf (28 kap. 8 a §) där det förtydligas när misskötsamhet är allvarlig. Enligt förslaget ska det i första stycket anges att prövningen av om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot vad som gäller för henne eller honom enligt skyddstillsynen ska ske genom en helhetsbedömning, varvid det särskilt ska beaktas om han eller hon 1) inte har medverkat till att övervakningen kan verkställas, 2) har brutit mot de beslutade föreskrifter och villkor som gäller under verkställigheten, eller 3) trots att varning har meddelats, har fortsatt att missköta sig. Vidare anges, i den föreslagna paragrafens andra stycke, att om det vid bedömningen enligt första stycket är uppenbart att den dömde inte har för avsikt att följa det som gäller för henne eller honom ska misskötsamheten alltid anses som allvarli g.331

En följd av förslaget anges vara att kravet på att det ska antas att åtgärder som Kriminalvården kan vidta blir utan verkan inte längre ska prövas inom ramen för misskötsamhetsbedömningen som sker i domstol utan endast vara relevant för Kriminalvårdens bedömning av om myndigheten ska begära att åklagaren för talan om undanröjande i domsto l.332

Vi har inte haft tillgång till några uppgifter om i hur stor utsträckning skyddstillsyn undanröjs på grund av misskötsamhet. När det gäller skyddstillsyn med samhällstjänst framgår det emellertid av Kriminalvårdens årsredovisning att verkställighet av en sådan föreskrift påbörjades i 1 195 fall under 2023 och att 1 005 sådana samhällstjänster fullgjordes under samma år. Under 2022 var antalet påbörjade samhällstjänster av det slaget 1 045 och antalet fullgjorda 896. Under 2021 var motsvarande siffror 1 048 respektive 88 2.333Vidare framgår det av det nyss nämnda betänkandet att totalt omkring 6 000 verkställigheter av skyddstillsyn påbörjades under 2022 respektive 2021 och att

330 Se NJA 2011 s. 511. 331 Se SOU 2024:48 s. 316 ff. 332 Se a.a., s. 322 f. 333 Se Kriminalvården, Årsredovisning 2023, s. 122 f. Observera att de påföljder som fullgjorts respektive avbrutits under ett visst år kan ha dömts ut under ett tidigare år.

andelen framställningar om undanröjande tycktes uppgå till omkring 15 procent av dessa. I betänkandet noteras också att det i en studie från 2010 där frivårdspåföljderna undersöktes särskilt (Brå rapport 2010:10) konstaterades att endast tre procent hade fått sin skyddstillsyn undanröjd på grund av misskötsamhet samt att en relativt kraftig ökning i antalet undanröjanden därför kunde skönjas .334

Om skyddstillsynen undanröjs ska rätten, enligt 28 kap. 9 § första stycket, bestämma en annan påföljd för brottet. När den nya påföljden bestäms ska skälig hänsyn tas till vad den dömde har undergått till följd av domen på skyddstillsyn samt till böter eller fängelse som dömts ut tillsammans med skyddstillsynen. Rätten får i ett sådant fall döma till fängelse på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet. Har ett alternativstraff angetts i domen ska rätten beakta detta när längden på ett eventuellt fängelsestraff bestäms. Om det inte finns tillräckliga skäl för att undanröja skyddstillsynen får rätten, enligt vad som anges i 28 kap. 9 § andra stycket, i stället besluta om åtgärd som avses i 28 kap. 7 §.

Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet föreslår att gränsen för när rätten kan underlåta att undanröja skyddstillsynen och välja en annan åtgärd höjs genom att det i 28 kap. 9 § andra stycket införs ett krav på synnerliga s käl.335

Vad som avses med att den dömde inte fullgör sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning som tilläggssanktion

Enligt vad vi föreslår i avsnitt 6.4.1 ska villkorligheten i det villkorliga fängelsestraffet förutsätta att den dömde under prövotiden dels avhåller sig från fortsatt brottslighet, dels fullgör den eller de tilläggssanktioner som straffet förenats med. Om den dömde inte uppfyller dessa villkor måste det leda till konsekvenser för att trovärdigheten för villkorligt fängelse som påföljd ska kunna upprätthållas. Som framgår av 6.11 föreslår vi att återfall i brott under prövotiden ska hanteras vid lagföringen av den nya brottsligheten. Att den dömde gör sig skyldig till fortsatt brottslighet bör däremot inte i sig ha betydelse för om en tilläggssanktion ska anses ha fullgjorts eller inte.

För att tydliggöra att villkorligt fängelse enligt vårt förslag inte innefattar något allmänt skötsamhetskrav som går utöver de nyss

334 Se SOU 2024:48 s. 307 f. 335 Se a.a., s. 328 ff.

nämnda villkoren har vi – i likhet med vad Påföljdsutredningen gjorde – valt att inte, som vid dagens frivårdspåföljder, tala om att den dömde

missköter det villkorliga fängelsestraffe t.336Vårt förslag utgår därför

inte från att åtgärder bör vidtas på grund av den dömdes misskötsam-

het om inte tilläggssanktionen fullgörs, utan på grund av att det brister

i fullgörandet av tilläggssanktionen och därmed i verkställigheten av det villkorliga fängelsestraffet.

Att den dömde inte fullgör sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning kan ha olika orsaker. Det kan handla om att den dömde aktivt vägrar att göra det som har planerats, men också att han eller hon inte har förmåga att göra detta. Som Påföljdsutredningen påpekade finns det knappast någon skarp gräns mellan de bakomliggande orsakerna. I båda fallen handlar det om att den dömde inte verkställer det villkorliga fängelsestraffet i enlighet med de villkor som gälle r.337När vi i detta avsnitt talar om brister i fullgörandet avser vi därför båda dessa situationer. Samtidigt kan orsaken till att sanktionen inte fullgörs, i den mån den går att fastställa, i vissa fall få betydelse för vilka åtgärder som bör vidtas. Den frågan behandlar vi närmare under de nästföljande rubrikerna.

När det gäller samhällstjänst kan det vara så att den dömde i samband med verkställigheten visar sig sakna förutsättningar att utföra samhällstjänst på grund av omständigheter som inte förelåg, eller inte var kända för domstolen, vid domstillfället. Det kan t.ex. handla om att den dömde förlorar sin arbetsförmåga till följd av sjukdom eller att det av säkerhetsmässiga skäl inte går att hitta en samhällstjänstplats. Som framgår av avsnitt 6.9.9 föreslår vi att Kriminalvården i sådana situationer ska ha möjlighet att ersätta hela eller delar av samhällstjänstssanktionen med övervakning.

Under rubriken ”Den nuvarande ordningen om åtgärder vid bristande verkställighet av villkorlig dom” ovan har vi angett exempel, hämtade ur Kriminalvårdens handbok för samhällstjänst, på fall där en föreskrift om samhällstjänst enligt dagens reglering anses misskött. De exempel som anges i den nämnda handboken är relevanta även när det gäller att identifiera fall där det brister i fullgörandet av en samhällstjänstsanktion enligt vårt förslag. Till detta kan som ytterligare exempel läggas att den dömde vägrar att på begäran lämna prover för alkohol- och drogkontroll (se avsnitt 6.9.7).

336 Jfr SOU 2012:34, band 2, s. 548 ff. 337 Jfr a.a., s. 549 f.

När det gäller frågan om den dömdes skyldigheter till följd av en övervakningssanktion kan anses fullgjorda bör de exempel på misskötsamhet av övervakning vid en skyddstillsyn som anges i Kriminalvårdens handbok – och som vi har behandlat under rubriken ”Den nuvarande ordningen om åtgärder vid bristande verkställighet av skyddstillsyn” – kunna ge vägledning. Bristerna kan alltså avse den dömdes efterlevnad av kontaktskyldigheten gentemot frivården, särskilda föreskrifter eller verkställighetsplanen i övrigt. Som framgår av avsnitt 6.9.16 under rubriken ”Föreskrifter om prover för alkohol- och drogkontroll” kan också det förhållandet att den dömde på grund av berusning inte kan tillgodogöra sig innehållet i programverksamhet eller möte med övervakaren innebära att den dömde inte anses fullgöra sina skyldigheter till följd av övervakningen. I de fall den dömde är föremål för helghemarrest eller andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten kan den dömde också brista i sina skyldigheter i det avseendet.

Allmänt om de åtgärder som bör vidtas om en samhällstjänst- eller övervakningssanktion inte fullgörs

Ett system med villkorligt fängelse ställer höga krav på tydliga reaktioner från samhällets sida om den dömde bryter mot villkoren. Det kan inte accepteras att en tilläggssanktion inte blir fullgjord eftersom villkorligheten i straffet då inte skulle få någon verklig innebörd, vilket skulle undergräva tilltron till villkorligt fängelse som ett alternativ till ovillkorliga fängelsestraff. Därmed inte sagt att alla former av bristande verkställighet alltid måste leda till att straffet ska avtjänas enligt vad som gäller för fängelsestraff som inte är villkorliga. En sådan ordning skulle leda till en ökning av fängelsepopulationen som inte är nödvändig för att upprätthålla påföljdens trovärdighet, men med stora kostnader som följd. Om beslutet om att straffet ska vara villkorligt skulle upphävas vid minsta brist skulle det dessutom kunna ifrågasättas om det villkorliga fängelsestraffet fyller någon reell funktion. Särskilt övervakningssanktionen behövs för de individer som är i behov av stöd och kontroll och då måste det finnas en viss tolerans i system et.338Det som bör stå i fokus när det brister i fullgörandet av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion bör därför

338 Jfr vad som sägs om reaktioner vid misskötsamhet under skyddstillsyn i SOU 2024:48 s. 314 f.

vara att tilläggssanktionen faktiskt ska bli fullgjord. Vad som krävs för att åstadkomma det kan variera och om en första åtgärd inte visar sig vara verksam kan ytterligare åtgärder behövas.

Mot den angivna bakgrunden utgår våra överväganden nedan från att åtgärder som kan få den dömde att fullt ut verkställa det villkorliga fängelsestraffet bör tillgripas i första hand och att det bör vara möjligt att succesivt trappa upp reaktionerna på bristande fullgörande av tilläggssanktionen.

Den som inte fullgör sina skyldigheter till följd av samhällstjänst bör kunna meddelas en varning

Som framgått ovan är utgångspunkten enligt dagens reglering att den som missköter en samhällstjänstföreskrift ska få sin villkorliga dom eller skyddstillsyn undanröjd och att påföljden i stället ska bestämmas till fängelse. För att domstolen ska kunna undanröja en skyddstillsyn krävs det dock att det kan antas att den dömde inte kommer att rätta sig genom någon sådan åtgärd som Kriminalvården kan vidta. Enligt vad Högsta domstolen har slagit fast bör det normalt krävas att det har vidtagits åtminstone någon åtgärd, t.ex. att den dömde har meddelats en varning, som har visat sig verkningslös, för att det ska vara berättigat att undanröja en skyddstillsyn med samhällstjäns t.339

Med ett sådant system som vi föreslår – där det parallellt med samhällstjänsten finns en övervakningssanktion på samma ingripandenivå – skulle det kunna övervägas om ett första steg för att få den dömde att verkställa tilläggssanktionen fullt ut bör vara att samhällstjänsten byts ut mot övervaknin g.340Vi har dock funnit att den möjligheten bör vara förbehållen de fall som behandlas i avsnitt 6.9.9. Det rör sig alltså i huvudsak om situationer där den dömde i samband med verkställigheten visar sig sakna förmåga att utföra samhällstjänst på grund av omständigheter som inte förelåg, eller inte var kända för domstolen, vid domstillfället. Om den dömde däremot har förutsättningar att utföra samhällstjänst bör han eller hon inte ges möjlighet att styra innehållet i den beslutade påföljden genom att låta bli att utföra samhällstjänsten (jfr vår bedömning i avsnitt 6.7.4 om att samtycke från den tilltalades sida inte i sig bör vara en förutsättning för samhällstjänst som tilläggssanktion).

339 Se ”Den misskötta samhällstjänsten” NJA 2015 s. 155. 340 Jfr SOU 2012:34, band 2, s. 554 f. och 564 ff.

Att samhällstjänsten byts ut mot övervakning bör alltså inte vara en tillgänglig åtgärd enligt den reglering som vi behandlar här. I stället har vi funnit att den formella åtgärd som i första hand bör vidtas när den dömde inte fullgör sina skyldigheter till följd av samhällstjänst bör vara att han eller hon meddelas en varning.

Beslutanderätten när det gäller en sådan varning bör – i likhet med vad som i dag gäller för beslut om varning avseende en skyddstillsynsdömd – ligga hos Kriminalvården .341Syftet med varningen bör vara att påverka den dömde till att fullgöra samhällstjänsten och därmed verkställa det villkorliga fängelsestraffet. I sista hand bör Kriminalvården kunna begära att åklagare för talan om upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt (se avsnitt 6.10.3).

Om det är uppenbart att ett beslut om varning inte kan påverka den dömde till att utföra samhällstjänsten – t.ex. på grund av att han eller hon uttryckligen vägrar att medverka – fyller en varning inte någon praktisk funktion. Det bör inte finnas något hinder mot att Kriminalvården i en sådan situation begär att åklagare för talan om upphävande av beslutet om villkorlighet, även om den dömde inte har meddelats en varning.

Vårt förslag i den här delen utesluter inte att Kriminalvården, innan det blir aktuellt att meddela en varning, vidtar andra mer informella åtgärder. Beroende på vad det bristande fullgörandet beror på kan det exempelvis finnas skäl att anpassa arbetsplanen efter den dömdes förutsättningar eller att förtydliga för den dömde vilka skyldigheter som följer av samhällstjänstsanktione n.342

Den som inte fullgör sina skyldigheter till följd av övervakning bör i första hand få ändrade föreskrifter eller villkor eller nya föreskrifter

Om den som har fått en övervakningssanktion inte fullgör sina skyldigheter kan ett första steg för att få den dömde att göra det vara att Kriminalvården ändrar beslutade föreskrifter eller meddelar nya föreskrifter. Sådana åtgärder kan vara av såväl kontrollerande som stödjande karaktär. Vilken sorts ändringar eller nya föreskrifter som bör kunna bli aktuella beror på vad bristen består i och vad som kan antas vara orsaken till den. Om den dömde exempelvis inte håller

341 Jfr däremot nuvarande 27 kap. 6 § brottsbalken som föreskriver att varning vid villkorlig dom beslutas av rätten, på talan av åklagaren. 342 Jfr Kriminalvårdens handbok för samhällstjänst (2012:6) s. 38 ff.

kontakt med övervakaren enligt dennes anvisningar (jfr föreslagna 3 kap. 1 § lagen om villkorligt fängelse) kan en lämplig åtgärd vara att besluta om en särskild kontaktföreskrift enligt föreslagna 3 kap. 8 § andra stycket 1 lagen om villkorligt fängelse .343Beror den bristande kontakten i ett sådant fall på att den dömde har ett pågående alkohol- eller drogmissbruk kan det dessutom finnas anledning att meddela honom eller henne en föreskrift om deltagande i missbruksrelaterad programverksamhet eller missbruksvård (jfr föreslagna 8 § andra stycket 2 och 3). I den situationen kan det också vara av stor vikt att den dömde är nykter och drogfri. Det kan i sådant fall också beslutas om skyldighet att lämna prover för drogkontroll enligt föreslagna 8 § andra stycket 7.

Om problemet i stället är att den dömde inte sköter en sedan tidigare meddelad föreskrift om exempelvis programverksamhet kan det finnas anledning att ändra föreskriften till att avse något annat program eller att den dömde i stället ska genomgå behandling utanför Kriminalvårdens regi. Också andra slags föreskrifter, liksom övriga villkor i verkställighetsplanen, kan behöva justeras för att få den dömde att fullgöra övervakningssanktionen.

Mot den angivna bakgrunden föreslår vi att Kriminalvården ska få besluta att föreskrifter eller andra villkor ändras eller besluta nya föreskrifter enligt föreslagna 3 kap. 8 § lagen om villkorligt fängelse om den dömde inte fullgör sina skyldigheter till följd av övervakning.

I likhet med vad som gäller för vårt förslag om att den som inte fullför sina skyldigheter till följd av samhällstjänst kan meddelas en varning utesluter inte heller förslaget i den här delen att Kriminalvården, innan det blir aktuellt att fatta beslut enligt den här föreslagna regleringen, vidtar andra mer informella åtgärder. Exempelvis bör det vid föreskrifter om alkohol- och drogkontroll finnas en viss flexibilitet i hanteringen av positiva drogprover .344

Särskilda frågor inställer sig för det fall att bristen består i att den dömde bryter mot ett sådant förbud att lämna bostaden som följer av helghemarrest eller mot andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten som beslutats för att förstärka övervakningssanktionen. Den saken behandlar vi nedan under rubriken ”Särskilt om brister vid helghemarrest eller andra liknande rörelseinskränkningar.”

343 Jfr prop. 2018/19:77 s. 33 f. samt jfr prop. 2020/21:85 s. 27. 344 Jfr Kriminalvårdens handbok för övervakning (2019:4) s. 105.

Om beslut som avser föreskrifter eller villkor anses otillräckliga bör varning kunna meddelas

Om sådana åtgärder som har behandlats under den föregående rubriken inte kan användas, t.ex. för att Kriminalvården inte får kontakt med den dömde, eller om sådana åtgärder inte leder till att övervakningssanktionen blir fullgjord, bör den dömde kunna meddelas en formell varning. Som beskrivs närmare under nästföljande rubrik bör varning också vara den första åtgärd som tillgrips om bristen avser helghemarrest eller andra liknande rörelseinskränkningar.

I likhet med vad som i dag gäller vid misskötsamhet av skyddstillsyn (28 kap. 7 § brottsbalken) bör beslutanderätten när det gäller en sådan varning ligga hos Kriminalvården.

I likhet med vad vi föreslår i fråga om samhällstjänst bör syftet med varningen vara att påverka den dömde till att fullgöra tilläggssanktionen och därmed verkställa det villkorliga fängelsestraffet. Skälet till att andra åtgärder i allmänhet bör prövas först när det gäller övervakning är att varning bör ses som en relativt allvarlig åtgärd som i ett senare skede dessutom kan utgöra underlag för bedömningen att den dömde på ett sådant allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter att beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt bör upphävas (se avsnitt 6.10.4 ).345

En varning kan exempelvis meddelas den som trots en särskild förskrift om kontaktskyldighet fortsätter att missköta kontakten med sin övervakare. Det kan också vara aktuellt t.ex. om den som har en föreskrift om missbruksvård, och kanske dessutom en föreskrift om skyldighet att lämna prover för drogkontroll, fortsätter att vara påverkad av otillåtna preparat.

Om bristerna i fullgörandet helt eller delvis beror på att Kriminalvården inte får kontakt med den dömde eller att denne inte inställer sig till myndigheten på kallelse, får det övervägas om han eller hon ska omhändertas för att varning ska kunna meddelas (se avsnitt 6.10.7).

Kriminalvården bör som utgångspunkt bara besluta om varning vid ett tillfälle per klient och villkorligt fängelsestraff. Om den dömde fortsätter att åsidosätta sina skyldigheter trots att varning har meddelats bör myndigheten i allmänhet begära att åklagare för talan om upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt (se avsnitt 6.10.3).

345 Jfr prop. 2020/21:85 s. 40 f.

Om det är uppenbart att ett beslut om varning inte kan påverka den dömde till att fullgöra övervakningssanktionen – t.ex. på grund av att han eller hon uttryckligen vägrar att medverka – fyller en varning inte någon praktisk funktion. Det bör inte finnas något hinder mot att Kriminalvården i en sådan situation begär att åklagare för talan om upphävande av beslutet om villkorlighet, även om den dömde inte har meddelats en varning.

Det bör föreskrivas att en fråga om varning ska avgöras skyndsamt och att den dömde ska beredas tillfälle att yttra sig innan Kriminalvården meddelar en varning. Det gäller oavsett om varningen meddelas avseende en samhällstjänst- eller en övervakningssanktion. Vidare bör, i likhet med vad som i dag gäller för varning vid skyddstillsyn eller villkorlig dom, varningen utan dröjsmål meddelas den dömde personligen och den dömde bör få ett skriftligt besked som varningen. (Se författningsförslaget och författningskommentaren till 4 kap. 3 § lagen om villkorligt fängelse.)

Särskilt om brister vid helghemarrest eller andra liknande rörelseinskränkningar

Som framgår av avsnitt 6.9.12–6.9.15 ska den som har fått en övervakningssanktion, om det villkorliga fängelsestraffet är sex månader eller längre, som utgångspunkt vara föremål för s.k. helghemarrest eller andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten. Syftet med dessa inslag är att förstärka övervakningssanktionen så att den, även vid längre villkorliga fängelsestraff, kan anses lika ingripande som samhällstjänst skulle ha varit vid samma strafflängd. Vi har konstaterat att för att villkorligt fängelse med övervakning ska kunna vara ett trovärdigt alternativ till ovillkorligt fängelse, också när straffet är sex månader eller längre, är det av avgörande vikt att den helghemarrest eller annan rörelseinskränkning som den dömde är föremål för faktiskt följs. Om den dömde inte fullgör sina skyldigheter i det avseendet måste Kriminalvården därför omedelbart kunna vidta åtgärder. Mot den bakgrunden har vi funnit att helghemarrest, och alternativen till detta, som huvudregel bör kontrolleras elektroniskt så att det sker en säker och effektiv kontroll av att den dömde inte bryter mot det som gäller för honom eller henne.

Det straffskärpande syfte som motiverar helghemarrest och liknande rörelseinskränkningar bör också återspeglas i slaget av åtgärder

som kan komma i fråga om den dömde inte fullgör sina skyldigheter när det gäller sådana inslag. Mot den bakgrunden är vår uppfattning att beslut avseende föreskrifter eller villkor regelmässigt bör anses otillräckliga för den som bryter mot ett sådant förbud att lämna bostaden som följer av helghemarrest eller mot andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten som beslutats för att förstärka övervakningssanktionen. En brist av det slaget bör inte heller kunna mötas endast med informella åtgärder. I stället bör den första åtgärd som vidtas i ett sådant fall vara att den dömde meddelas en formell varning. Om den dömde fortsätter att bryta mot rörelseinskränkningen, trots att varning har meddelats, talar det för att han eller hon på ett sådant allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter att beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt ska upphävas (se avsnitt 6.10.4).

Åtgärderna bör inte kunna beslutas efter prövotidens utgång

I likhet med vad som i dag gäller beträffande varning och beslut om föreskrifter enligt 27 kap. 6 § respektive 28 kap. 7 § brottsbalken bör det föreskrivas att de åtgärder som vi har behandlat i förevarande avsnitt inte kan beslutas efter prövotidens utgång.

Överklagande

Som framgår av avsnitt 6.9.21 har vi funnit att Kriminalvårdens beslut enligt lagen om villkorligt fängelse bör överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Till skillnad från sådana beslut utgör de beslut som vi nu behandlar led i en sanktionstrappa där det sista steget är att beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt upphävs, vilket innebär att straffet som utgångspunkt ska avtjänas i kriminalvårdsanstalt. Kriminalvårdens beslut om varning på grund av att den dömde inte fullgjort sina skyldigheter handlar inte om hur verkställigheten av tilläggssanktionen ska vara utformad, men kan däremot få stor betydelse för om beslutet om villkorlighet senare ska upphävas. Frågor om upphävande ska enligt vårt förslag prövas av tingsrätten på talan av åklagaren (se avsnitt 6.10.4). Vid den prövningen ska domstolen särskilt beakta om den dömde har fortsatt att bryta mot det som gäller för honom eller henne trots att varning har meddelats. Även Kriminalvårdens beslut i fråga om föreskrifter på grund av brister i

fullgörandet av en övervakningssanktion kan i förlängningen bli avgörande för om villkorligheten ska upphävas. Sådana beslut kan nämligen i ett senare skede påverka dels bedömningen av om en varning bör meddelas, dels om det är motiverat för Kriminalvården att begära att åklagaren för talan om upphävande.

Kriminalvårdens beslut i de avseenden som behandlas här kan alltså få den följden att ett villkorligt fängelsestraff inte längre ska vara villkorligt, vilket ger en tydligt straffskärpande effekt. På så sätt har besluten en nära koppling till påföljdssystemet som sådant. Beslut om varning har dessutom, som nämnts ovan, inte någon betydelse för verkställighetsinnehållet i tilläggssanktionen. Det sagda talar mot att prövningen av dessa beslut görs av allmän förvaltningsdomstol. Enligt vår uppfattning bör Kriminalvårdens beslut om varning eller föreskrifter med anledning av att den dömde inte fullgjort sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning överklagas till övervakningsnämnd och övervakningsnämndens beslut i sin tur till allmän domstol .346 Det sagda bör framgå av 37 kap.7 och 11 §§brottsbalken. Vid överklagande av övervakningsnämndens beslut gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden (se 37 kap. 11 § brottsbalken), vilket innebär att det krävs prövningstillstånd för prövning i hovrätten.

Ett beslut som innebär att Kriminalvården begär att åklagaren ska föra talan om upphävande bör inte kunna överklagas.

6.10.3. Åtgärder när den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning

Förslag: Om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina

skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning och det kan antas att han eller hon inte kommer att rätta sig genom någon sådan åtgärd som Kriminalvården kan vidta, ska myndigheten skyndsamt begära att åklagare vid domstol för talan om upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt.

Talan ska anhängiggöras före prövotidens utgång. Talan väcks som utgångspunkt vid den tingsrätt, inom vars område det frivårdskontor ligger där den dömde är inskriven,

346 Som vi har noterat i avsnitt 6.9.21 får den beslutsordning som vi föreslår här ses över vid en eventuell översyn av systemet med övervakningsnämnder.

eller vid den rätt som först avgjort det mål där dom på villkorligt fängelse meddelats.

Talan ska anses anhängiggjord, då ansökan om målets upptagande delgavs den dömde.

Mål om upphävande av beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt ska handläggas skyndsamt av domstolen.

Skälen för vårt förslag

I vissa fall bör det föras en talan om upphävande av beslutet om villkorlighet

De åtgärder som vi har behandlat i avsnitt 6.10.2 bör alltså vara de som i första hand tillgrips om den dömde inte fullgör en samhällstjänst- eller övervakningssanktion. För att en sådan tilläggssanktion ska kunna verkställas krävs det dock att den dömde i slutändan frivilligt medverkar till detta. Eftersom varken samhällstjänst eller övervakning kan verkställas tvångsvis är den åtgärd som till sist återstår ett upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt.

På motsvarande sätt kan en villkorlig dom eller skyddstillsyn enligt dagens reglering behöva undanröjas och påföljden bestämmas till fängelse. Som vi nyss har beskrivit i avsnitt 6.10.2 framgår det av 28 kap. 8 § brottsbalken att undanröjande av skyddstillsyn är aktuellt om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot vad som gäller för honom eller henne och det kan antas att han eller hon inte kommer att rätta sig genom någon sådan åtgärd som Kriminalvården kan vidta. Beträffande villkorlig dom anges det inte uttryckligen i 27 kap. 6 § brottsbalken när undanröjande kan bli aktuellt. Enligt praxis är dock utgångspunkten vid misskött samhällstjänst – som det i praktiken alltid handlar om när bestämmelsen om undanröjande i den nämnda paragrafen tillämpas – att det är fråga om sådan grov misskötsamhet som kan ligga till grund för att en villkorlig dom (eller skyddstillsyn) undanröjs.

Vår uppfattning är att hanteringen av allvarliga brister när det gäller de skyldigheter som följer av samhällstjänst eller övervakning som tilläggssanktion till villkorligt fängelse bör regleras på ett sätt som i huvudsak motsvarar nuvarande 28 kap. 8 § brottsbalken. Det bör därmed föreskrivas att om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning

och det kan antas att han eller hon inte kommer att rätta sig genom någon sådan åtgärd som Kriminalvården kan vidta, ska myndigheten begära att åklagare vid domstol för talan om upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt.

När Kriminalvården ska avgöra om förutsättningarna för en sådan begäran är uppfyllda bör i allmänhet såväl bristernas allvar som frågan om Kriminalvårdens resurser kan anses uttömda bedömas i ljuset av vilka åtgärder som myndigheten redan har vidtagit. Normalt bör det krävas att den dömde har meddelats en varning, som visat sig verkningslös, innan Kriminalvården begär att åklagare för talan om upphävande. Det bör emellertid också kunna beaktas i vilken utsträckning Kriminalvården vid en övervakningssanktion har beslutat om att föreskrifter eller andra villkor ändras eller beslutat om nya föreskrifter. Även vissa informella åtgärder – såsom att det har gjorts anpassningar av en arbetsplan för samhällstjänst och att den dömdes skyldighet enligt en sådan plan har förtydligats – bör kunna ha betydelse för bedömningen.

Som vi har nämnt i det föregående avsnittet kan det i vissa situationer vara uppenbart att ett beslut om varning inte kan påverka den dömde till att verkställa tilläggssanktionen. Så kan vara fallet om den dömde tydligt deklarerar att han eller hon inte kommer att medverka eller genom sitt agerande visar att han eller hon inte har för avsikt att följa det som gäller. Vår uppfattning är att det i situationer av det nämnda slaget inte bör finnas något hinder mot att Kriminalvården begär att åklagare för talan om upphävande, även om den dömde inte har meddelats en varning eller varit föremål för några andra åtgärder med anledning av det bristande fullgörandet av tilläggssanktionen.

Kriminalvårdens beslut att begära att åklagaren för talan om upphävande bör inte kunna överklagas .347

Ett skyndsamhetskrav bör gälla

Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet föreslår i sitt betänkande (SOU 2024:48) att det införs ett skyndsamhetskrav i nuvarande 28 kap. 8 § brottsbalken. Enligt ett tillägg i paragrafen ska det framgå att Kriminalvården skyndsamt ska begära att åklagaren vid

347 Jfr prop. 2020/21:85 s. 47 om att Kriminalvårdens beslut att begära att åklagare för talan om att undanröja en skyddstillsyn enligt dagens reglering inte kan överklagas.

domstol ska föra talan om undanröjande av en skyddstillsyn så snart myndigheten bedömer att förutsättningarna är uppfyllda. Vad gäller villkorlig dom finns ett sådant skyndsamhetskrav i 1 kap. 3 § förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder. Där anges att om Kriminalvården finner att domstolen bör fatta ett beslut enligt 27 kap. 6 § brottsbalken ska myndigheten skyndsamt anmäla detta till åklagaren.

Enligt vad som anförs i det nämnda betänkandet är det som främst talar för ett skyndsamhetskrav det förhållandet att det ofta handlar om att den dömde ska dömas till en frihetsberövande påföljd i stället. Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet konstaterar att ett sådant ingripande kan få stora konsekvenser för den dömde och att det framstår som angeläget att frågan avgörs så snart som möjligt. Ett snabbt avgörande anges också behövas för att påföljden ska framstå som ett trovärdigt alternativ till ett fängelsestraff. I betänkandet anförs att det är viktigt att samhället tydligt markerar mot den som inte har för avsikt att följa en ådömd skyddstillsyn och inte är mottaglig för det stöd och den hjälp påföljden inne bär.348

När det gäller den lagtekniska utformningen noteras i det nämnda betänkandet att systematiska skäl i någon mån talar för att det aktuella tillägget ska göras i förordningen om verkställighet av frivårdspåföljder. Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet menar dock att det tydligaste är att foga ett skyndsamhetskrav till 28 kap. 8 § brottsbalke n.349

Av samma skäl som anförts till stöd för det nyss beskrivna förslaget anser vi att ett skyndsamhetskrav bör gälla i fråga om Kriminalvårdens begäran om att åklagare för talan om upphävande av beslutet om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt och att detta bör framgå direkt av den bestämmelse i brottsbalken som reglerar begäranden av det slaget. Vi föreslår därför att det anges i bestämmelsen att Kriminalvården skyndsamt ska begära att åklagare för talan om undanröjande, om förutsättningarna för en sådan begäran är uppfyllda.

Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet föreslår också att det, genom ett tillägg i 38 kap. 19 § brottsbalken, tydliggörs att en framställan om undanröjande av skyddstillsyn ska hanteras snabbt i domstolarna. I det avseendet anför den nämnda utredningen i huvudsak följande (fotnoter utelämnade).

348 Se SOU 2024:48 s. 324 ff. 349 Se a.a., s. 327.

En inte helt ovanlig situation är att handläggningen av ett mål om undanröjande av skyddstillsyn drar ut på tiden i domstolarna. Inte sällan är det problem med att delge den som är föremål för talan om undanröjande kallelsen till förhandlingen. Som framhållits ovan är det av flera skäl angeläget att beslutet om undanröjande kommer så nära inpå misskötsamheten som möjligt. Även om domstolarna i dag efter förmåga handlägger mål om undanröjande med viss prioritet bör det förtydligas i lagtexten att det finns ett krav på skyndsam handläggning av denna måltyp. Att det är angeläget med ett effektivt förfarande i dessa situationer bekräftas av att det är möjligt att delge handlingarna i ett mål om undanröjande genom så kallad tillgänglighetsdelgivning. I förarbetena framhålls att det är förhållandevis enkelt för Kriminalvården, som är den myndighet som framför allt har kontakt med den dömde, att överblicka förfarandet och tidsåtgången för de olika momenten inför en talan i tingsrätt om undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn, vilket är en förutsättning för att kunna lämna korrekt information så att delgivningssättet kan tillämpas av tingsrätten i dessa fall. Möjligheten att använda tillgänglighetsdelgivning kommer förhoppningsvis leda till att takten till reaktion vid misskötsamhet ökas och vi menar att det är en naturlig följd att nu också införa ett skyndsamhetskrav i lagtexten. Det finns förvisso skäl att vara återhållsam med att införa nya skyndsamhetskrav i lagtext. Även utan ett sådant krav är det en grundprincip vid domstolarna att alla mål ska avgöras så snart som möjligt och inom rimlig tid. I 20 § förordningen (1996:379) med hovrättsinstruktion anges till exempel att ett mål eller ärende ska avgöras så snart det kan ske. För tingsrätten finns dock ingen motsvarande bestämmelse. Med tanke på de balanser som vissa domstolar har byggt upp kan det också vara svårt att följa ett skyndsamhetskrav. Vi menar dock att det är så angeläget att en ansökan om undanröjande prövas skyndsamt att det trots allt finns skäl att förtydliga detta i lagtext. Det som främst talar för ett skyndsamhetskrav är att det ofta handlar det om den dömde ska dömas till en frihetsberövande påföljd i stället. Ett sådant ingripande kan få stora konsekvenser för honom eller henne och det framstår som angeläget att frågan avgörs så snart som möjligt. Ett snabbt avgörande behövs också för att påföljden ska framstå som ett trovärdigt alternativ till ett fängelsestraff. Det är viktigt att samhället tydligt markerar mot att den som inte har för avsikt att följa en ådömd skyddstillsyn och inte är mottaglig för det stöd och den hjälp påföljden innebär. Den dömde har förbrukat en möjlighet till kriminalvård i frihet och får därför avtjäna sitt straff som frihetsberövad i stället .350

350 Se a.a., s. 324 f.

Angående hur skyndsamhetskravet bör komma till uttryck anför Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet bl.a. följande.

Målsättningen bör vara att tiden från ansökan till beslut inte ska överskrida två månader, varken i tingsrätt eller hovrätt. Vi har övervägt om det finns skäl att införa en lagstadgad tidsfrist inom vilken frågan ska prövas av domstol i mål om undanröjande. Ett sådant förslag lämnades till exempel av Frivårdskommittén, som föreslog att talan om undanröjande skulle prövas inom två veckor från anhängiggörandet, eller om den dömde var omhändertagen, inom två veckor från omhändertagandet. Vi menar dock att det i stället bör vara en målsättning att tiden från ansökan till beslut inte ska överskrida två månader, såväl i tingsrätt som hovrätt. Någon tidsgräns bör dock inte föras in i lagtex t.351

Av samma skäl som Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet redovisar angående mål om undanröjande av skyddstillsyn är vår uppfattning att det, utan att någon särskild tidsfrist anges, bör framgå av 38 kap. 19 § brottsbalken att mål om upphävande av beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt ska handläggas skyndsamt av domstolen. Vi föreslår därför att ett tillägg om detta görs i den paragrafen.

Anhängiggörande av talan

I likhet med vad som i dag gäller enligt 28 kap. 8 § brottsbalken bör det föreskrivas att talan ska anhängiggöras före prövotidens utgång. Talan bör som utgångspunkt väckas vid den tingsrätt, inom vars område det frivårdskontor ligger där den dömde är inskriven, eller vid den rätt som först avgjort det mål där dom på villkorligt fängelse meddelats, vilket bör framgå av 38 kap. 3 § brottsbalken. Talan bör anses anhängiggjord när ansökan om målets upptagande delgavs den dömde, vilket bör framgå av 38 kap. 5 § brottsbalken.

Våra förslag i detta avsnitt föranleder följdändringar i 8 § förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål (se författningsförslaget till den paragrafen).

351 Se a.a., s. 326.

6.10.4. Upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt

Förslag: Rätten får på talan av åklagare upphäva ett beslut om att

fängelsestraffet ska vara villkorligt om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning. Ett upphävandebeslut av detta slag får meddelas endast om domen har fått laga kraft.

Vid prövningen av om den dömde på det nämnda sättet har brutit mot sina skyldigheter ska det särskilt beaktas om den dömde har fortsatt att bryta mot det som gäller för honom eller henne trots att varning har meddelats, eller om den dömde har visat att han eller hon inte har för avsikt att följa det som gäller för honom eller henne.

Nämndemän ska delta i avgörandet. Den dömde ska ges tillfälle att yttra sig och har rätt att bli hörd muntligen om han eller hon begär det. När det gäller förfarandet i övrigt ska, om inget annat är föreskrivet, rättegångsbalkens regler om brottmål gälla.

Skälen för vårt förslag

Vad rätten bör pröva i mål om upphävande av beslut om villkorlighet

Vi har tidigare nämnt att Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet föreslår att regleringen om undanröjande av skyddstillsyn kompletteras med en ny paragraf (28 kap. 8 a §) som bl.a. skulle innebära att kravet på att det ska kunna antas att den dömde inte kommer att rätta sig genom någon sådan åtgärd som Kriminalvården kan vidta utmönstras ur domstolens misskötsamhetsbedömning. Som skäl för en sådan ordning anför utredningen bl.a. följande.

När Kriminalvården begär att en åklagare ska föra talan om att skyddstillsynen ska undanröjas har myndigheten mycket noggrant bedömt att andra åtgärder kommer att bli verkningslösa. I merparten av alla fall har också flera åtgärder redan vidtagits. Med tanke på att det är Kriminalvården som har kontakten med den dömde och att frivårdsinspektören har kunskap om den dömdes misskötsamhet och många gånger vet vilka åtgärder som bör sättas in, finns skäl att fråga sig om kriteriet bör kvarstå som en del av bedömningen av om skyddstillsynen ska undanröjas. Med den nuvarande ordningen finns det en risk för att ärendet kommer tillbaka till frivården men utan att något nytt tillförts, vilket såväl frivården som Åklagarmyndigheten framhållit som en brist. Frivården får

då börja på nytt, men i ett läge där myndigheten själv bedömt att den saknar verktyg för att komma till rätta med de problem som varit. Även om det inte kan uteslutas att ett sammanträde i tingsrätten som sådant visar att det som skett är allvarligt och att den dömde därför skärper sig på grund av det, är det svårt att motivera att frivården ska få tillbaka ärendet efter att myndigheten har gjort bedömningen att något ytterligare inte finns att göra. Förutom att det finns risk för att den dömde fortsätter att missköta sig finns det också en risk för att skyddstillsynen inte framstår som ett trovärdigt påföljdsalternativ om det alltför ofta beslutas om annan åtgärd i stället för undanröjande i dessa fall. Tidsutdräkten blir därtill betydande och frivårdens resurser tas i anspråk i stor utsträckning i fall där det mesta talar för att de inte kommer att göra någon nytta. Vi menar därför att det finns skäl att låta kriteriet kvarstå som en del i Kriminalvårdens prövning av om en talan om undanröjande bör begäras, men att domstolen endast bör bedöma om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot vad som gäller för honom eller henn e.352

Av de nyss nämnda skäl som Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet tar upp är vår uppfattning att det som rätten bör pröva i mål om upphävande av beslut om villkorlighet är om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av tilläggssanktionen eller inte. Hur den bedömningen bör göras behandlar vi nedan under rubriken ”Närmare om prövningen av om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter”.

Rätten bör inte kunna besluta om några mindre ingripande åtgärder än upphävande

Enligt nuvarande reglering kan domstolen enligt 28 kap. 9 § andra stycket brottsbalken, om den gör bedömningen att det inte finns tillräckliga skäl för att undanröja en skyddstillsyn, i stället besluta om sådana åtgärder med anledning av misskötsamhet som annars kan beslutas av Kriminalvården enligt 28 kap. 7 §. Rätten kan alltså fatta beslut som avser övervakare och biträdande övervakare samt särskilda föreskrifter och elektronisk övervakning (jfr 26 kap. 18 § första stycket). Om en sådan åtgärd anses otillräcklig får rätten meddela den dömde en varning.

Påföljdsutredningen ansåg att det i ett system med villkorligt fängelse på motsvarande sätt borde finnas en möjlighet för en domstol som prövar en fråga om verkställighet i kriminalvårdsanstalt att

352 Se a.a., s. 322 f.

i stället besluta om exempelvis varning eller förändrade tilläggssanktioner om den inte finner att förutsättningarna för att besluta om verkställighet i anstalt är uppfylld a.353

Som vi har nämnt ovan föreslår Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet att gränsen för när rätten kan underlåta att undanröja en skyddstillsyn och välja en annan åtgärd ska höjas. Enligt förslaget ska 28 kap. 9 § andra stycket brottsbalken inte längre ange att rätten får besluta om åtgärd som avses i 7 § om det inte finns till-

räckliga skäl för undanröjande, utan att rätten i stället för att undan-

röja skyddstillsynen får besluta om åtgärd som avses i 7 § om det

föreligger synnerliga skäl. Som skäl för förslaget anförs bl.a. att det fram-

står som otillfredsställande om den dömde kan missköta sig under en längre tid, förhala prövningen i domstol och därigenom undslippa ett undanröjande genom att en tid innan domstolsprövningen vara skötsam. Samtidigt påpekar Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet att det kan finnas fall där den dömde på ett stabilt och äkta sätt kommit till rätta med sin problematik så att det framstår som orättfärdigt att undanröja skyddstillsynen, trots tidigare konstaterad allvarlig misskötsamhet. Mot den bakgrunden anser den nämnda utredningen att det bör finnas en sådan ventil, men att den bör vara mindre generös än i dag. Enligt vad som anges i betänkandet skulle den föreslagna regleringen innebära att det finns en mycket stark presumtion för undanröjande när en sådan talan har väckt s.354

Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet övervägde om de övriga åtgärder, utöver varning, som står till buds för domstolen borde utgå. Slutsatsen var dock att det finns situationer där det kan vara lämpligt att i stället besluta om en sådan åtgärd. I det avseendet anförde utredningen bl.a. följande.

Det kan till exempel vara så att den dömde på frivillig väg blivit nykter samt deltagit i och planerar att framåt delta i behandling och därför visar en påtaglig förbättring avseende sin sociala situation. I ett sådant läge kan ett fängelsestraff riskera att rasera den positiva utvecklingen och det bör vara möjligt att i stället för att besluta om varning meddela till exempel en föreskrift om att den dömde ska delta i den behandling som frivården finner lämplig. Det kan noteras att det för den dömde i praktiken kan vara mer ingripande att få en sådan föreskrift i stället för en varning. Eftersom det uppställs ett krav på synnerliga skäl är det dock viktigt att domstolen har gott underlag för en sådan utgång. Det kan ofta finnas skäl för domstolen att inhämta ett kompletterande yttrande från fri-

353 Se SOU 2012:34, band 2, s. 600. 354 Se SOU 2024:48 s. 328 ff.

vården för att utreda om den sociala situationen påtagligt har förbättrats på ett sådant sätt att det kan sägas föreligga synnerliga skäl för en annan åtgärd än undanröjan de.355

Som framgår av avsnitt 6.9.16 föreslår vi att rätten – till skillnad mot vad som i dag gäller vid en dom på skyddstillsyn – inte ska ha möjlighet att meddela några särskilda förskrifter i en dom på villkorligt fängelse. Den föreskriftsrätten ska helt ligga hos Kriminalvården. Av samma skäl som ligger bakom det ställningstagandet bör rätten inte heller i ett mål om upphävande av beslutet om villkorlighet ha möjlighet att vidta sådana åtgärder som det annars ska ankomma på Kriminalvården att besluta om. Det gäller även beslut om varning. Vi föreslår därför att, om det väcks en talan om upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt, rätten endast ska ta ställning till om så ska ske eller om yrkandet om upphävande ska avslås.

Om rätten upphäver beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt ska den dömde inte längre fullgöra den tilläggssanktion som det villkorliga fängelsestraffet har förenats med (se författningsförslaget och författningskommentaren till 1 kap. 4 § lagen om villkorligt fängelse).

Upphävande av beslut om villkorlighet bör förutsätta att domen har fått laga kraft

Som framgår av avsnitt 6.7.5 föreslår vi att rätten i en dom på villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssanktion ska få besluta att den dömde ska stå under övervakning redan från dagen för domen. Det skulle därför kunna förekomma att fråga om upphävande av beslutet om villkorlighet, på grund av att den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av övervakning, uppstår innan brottmålsdomen har fått laga kraft.

I rättsfallet NJA 2000 s. 533 fann Högsta domstolen att undanröjande av skyddstillsyn enligt 28 kap 9 § brottsbalken inte kunde ske innan domen på skyddstillsyn vunnit laga kraft. Högsta domstolen konstaterade att i dåvarande 34 kap. 1 § första stycket 3 brottsbalken om undanröjande av påföljd och ny påföljdsbestämning vid sammanträffande av brott uppställdes som en förutsättning att den tidigare domen har vunnit laga kraft (jfr nuvarande 34 kap. 4 § första stycket

355 Se a.a., s. 329 f.

brottsbalken där samma krav uppställs). Något motsvarande krav på att domen har vunnit laga kraft ställs inte upp i 28 kap 9 § brottsbalken. Enligt vad Högsta domstolen anförde gör sig emellertid de skäl som föranlett kravet på en lagakraftvunnen dom för undanröjande och ny påföljdsbestämning enligt 34 kap 1 § första stycket 3 brottsbalken – att annars besvärliga komplikationer skulle kunna uppkomma vid fullföljd till högre rätt (NJA II 1962 s 535 f.) – i lika mån gällande vid tillämpningen av 28 kap 9 § brottsbalken. Domstolen anförde därefter bl.a. följande.

Antar man att skyddstillsyn kan undanröjas vid misskötsamhet utan hinder av att brottmålsdomen inte har vunnit laga kraft, uppkommer sålunda svårlösta konsekvenser, om den dömde skulle föra talan mot brottmålsdomen och högre rätt helt eller delvis frikänner honom eller dömer till en annan påföljd. Sådana svårigheter uppkommer för övrigt även om påföljden som i förevarande fall skulle fastställas av överinstansen, eftersom detta innebär att två oförenliga avgöranden kommer att stå emot varandra. Att, som Riksåklagaren hävdat, överinstansen i den händelse talan förs mot brottmålsdomen skulle anse sig bunden av ett tidigare beslut om undanröjande av skyddstillsynen och därför avstå från att bestämma påföljd i brottmålet synes av flera skäl inte kunna innebära någon godtagbar lösning av de problem som uppstår. Bl a gäller ju att beslutet om undanröjande i sin tur kan tänkas bli upphävt av högre rätt, och i så fall skulle det med denna lösning över huvud taget inte kvarstå någon verkställbar påföljd. Det måste därför antas att ett krav på att domen har vunnit laga kraft gäller även för undanröjande och ny påföljdsbestämning enligt 28 kap 9 § BrB (jfr även 27 kap 6 §). Ett sådant antagande har också gjorts i den juridiska litteraturen (Berg m fl, Brottsbalken, En kommentar s 28:47). Denna ordning kan visserligen vara förenad med olägenheter i fall då misskötsamheten inträffar efter överklagandetidens utgång och den tilltalade men inte åklagaren fört talan mot domen. Olägenheterna är emellertid inte av den arten att de bör rubba principen.

De komplikationer vid överklagande till högre rätt som Högsta domstolen pekade på i det nämnda rättsfallet skulle kunna uppstå också vid överklagande av en dom på villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssanktion, om det inte krävs att brottmålsdomen har fått laga kraft för upphävande av beslutet om villkorlighet. Vi föreslår därför att det tas in ett sådant krav i bestämmelsen om att rätten får upphäva ett beslut om att fängelsestraffet ska vara villkorligt om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning. Det kan dock noteras att ett sådant uttryckligt krav i praktiken kommer sakna betydelse när det

gäller brister i fullgörandet av en samhällstjänstsanktion, eftersom verkställigheten av en sådan sanktion inleds först när domen har fått laga kraft.

Närmare om prövningen av om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter

Den nya paragraf (28 kap. 8 a § brottsbalken) som Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet föreslår, och som vi har nämnt ovan, är tänkt att ge bättre vägledning i bedömningen av om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot vad som gäller för honom eller henne enligt en dom på skyddstillsyn. Som skäl för förslaget anför utredningen att det måste vara tydligt när ett undanröjande kan aktualiseras, eftersom frågan ytterst handlar om huruvida den dömde ska frihetsberövas eller inte. Ett sätt att förtydliga reglerna och göra systemet mer förutsebart är, enligt vad som konstateras i utredningens betänkande, att det i lagtexten anges vad som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om misskötsamheten är allvarli g.356

Av samma skäl som de nyss nämnda anser vi att det måste vara tydligt när det kan bli aktuellt att upphäva ett beslut om att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Vi föreslår därför att det, i ett andra stycke i paragrafen om upphävande, anges vad som särskilt ska beaktas vid prövningen av om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning.

När det gäller utformningen av bestämmelsen kan inspiration hämtas från hur den nya 8 a § föreslås vara utformad och de förhållanden som rätten särskilt ska beakta enligt det förs laget.357Till skillnad från Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet anser vi emellertid att det inte finns något självständigt värde i att i lagtexten uttryckligen ange att prövningen ska ske genom en helhetsbedömning. Detta eftersom det ändå inte skulle råda någon tvekan om att domstolen ska beakta samtliga relevanta förhållanden. Vidare måste det beaktas att villkorligt fängelse enligt vårt förslag inte ska vara förenat med något sådant allmänt skötsamhetskrav som gäller under prövotiden för en skyddstillsyn enligt dagens reglering (28 kap. 6 § första stycket och 26 kap. 11 §brottsbalken). Det kan antas att det är det nuvarande allmänna skötsamhetskravet som har föranlett

356 Se a.a., s. 316 f. 357 Se a.a., s. 317 ff.

Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet att konstatera att den individuella verkställighetsplanen bör bilda utgångspunkt för bedömningen av misskötsamheten. Rimligen har detta också i sin tur inverkat på vilka omständigheter som den nämnda utredningen föreslår särskilt ska lyftas fram som exempel i lagtexten. Mot den bakgrunden – och för att på ett tydligare sätt åskådliggöra förhållandet mellan beslut av det nu aktuella slaget och sådana åtgärder som behandlas i avsnitt 6.10.2 – föreslår vi en mera begränsad exemplifiering av omständigheter som ska beaktas vid prövningen och en något annorlunda utformning än vad som följer av den nämnda utredningens förslag.

Som ett första exempel på vad rätten ska beakta vid prövningen av om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter bör enligt vår uppfattning anges i lagtexten att den dömde har fortsatt

att bryta mot det som gäller för honom eller henne trots att varning har meddelats. Av avsnitt 6.10.2 framgår att den dömde i de flesta fall

kommer att bli föremål för mindre ingripande åtgärder innan Kriminalvården begär att åklagaren ska föra talan om upphävande av beslutet om villkorlighet. Både vid en samhällstjänst- och en övervakningssanktion föreslås Kriminalvården kunna meddela den dömde en formell varning. Vid en övervakningssanktion ska varning få meddelas endast om det anses otillräckligt med åtgärder som avser beslut i fråga om föreskrifter eller andra villkor. Vårt förslag i den delen bygger på att en varning – som ska vara skriftlig och delges den dömde – bör ses som en relativt allvarlig åtgärd och att andra åtgärder i allmänhet bör prövas först. Om en varning har meddelats och den dömde ändå inte fullgör tilläggssanktionen är det därför ett tydligt exempel på att den dömde har brutit mot sina skyldigheter på ett allvarligt sätt. Det bör enligt vår uppfattning gälla oavsett om det rör sig om skyldigheter till följd av en övervaknings- eller en samhällstjänstsanktion.

I vissa fall kan det som ligger den dömde till last vara så flagrant att det framgår att han eller hon inte har för avsikt att följa det som gäller för honom eller henne. Det kan t.ex. vara så att den dömde uttryckligen vägrar att medverka eller att han eller hon på något annat sätt aktivt omöjliggör att verkställigheten ens kan börja planeras. Som vi har noterat i avsnitt 6.10.2 kan det i sådana fall vara uppenbart att ett beslut om varning inte skulle påverka den dömde till att fullgöra tilläggssanktionen. En varning fyller då inte någon praktisk funktion och beslutet om villkorlighet bör kunna upphävas även utan att det före-

gås av en varning eller andra åtgärder som visat sig verkningslösa. Som ett andra exempel på vad rätten ska beakta vid prövningen av om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter bör därför ett mera framåtblickande kriterium anges i lagtexten. Vi har funnit att det bör ta sikte på att den dömde har visat att han eller hon

inte har för avsikt att följa det som gäller för honom eller henne.

Rättegångsbestämmelser

Som framgått av avsnitt 6.10.3 föreslår vi att talan om upphävande av beslut om villkorlighet ska väckas vid tingsrätt. I likhet med vad som i dag gäller för undanröjande av villkorlig dom respektive skyddstillsyn bör det föreskrivas att nämndemän ska delta i avgörandet samt att den dömde ska ges tillfälle att yttra sig och har rätt att bli hörd muntligen om han eller hon begär det. Detta bör framgå av 38 kap. 6 respektive 8 § brottsbalken. När det gäller förfarandet i övrigt bör, om inget annat är föreskrivet, rättegångsbalkens regler om brottmål gälla. Det sistnämnda bör framgå av 19 § andra stycket lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken.

6.10.5. Åtgärder när en samhällstjänst- eller övervakningssanktion inte går att verkställa av annat skäl

Förslag: Också om det, av något annat skäl än att den dömde har

brutit mot sina skyldigheter, har visat sig att en samhällstjänst- eller övervakningssanktion till väsentlig del inte kan fullgöras inom skälig tid ska Kriminalvården skyndsamt begära att åklagare vid domstol för talan om upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt.

Även under sådana förhållanden ska rätten kunna besluta om upphävande enligt den reglering vi föreslår i avsnitt 6.10.4.

Skälen för vårt förslag

I våra kontakter med Kriminalvården har företrädare för myndigheten uppgett att det är problematiskt att det inte finns någon reglering motsvarande 28 kap.8 och 9 §§brottsbalken som kan tillämpas i fall där straffet inte går att verkställa men där orsaken till det är något annat än att den dömde har misskött sig. Som exempel har angetts att det har planerats för att straffverkställigheten ska överföras till något annat land där den dömde befinner sig, men att det sedan inte går att ordna ett överförande av verkställigheten.

När det gäller ungdomspåföljder finns det en bestämmelse om undanröjande i 32 kap. 4 § andra stycket brottsbalken som tar sikte på fall där hinder för verkställigheten föreligger av andra skäl än den dömdes misskötsamhet. Den är för det första tillämplig när åtgärder enligt ett ungdomskontrakt eller en vårdplan inte kommer till stånd eller vården eller åtgärderna kommit att i väsentlig grad avvika från vad som planerats i kontraktet eller vårdplanen. För det andra avser bestämmelsen att en dom på ungdomstjänst inte till väsentlig del kan fullgöras inom skälig tid eller, beträffande ungdomsövervakning, de föreskrivna åtgärderna enligt en verkställighetsplan inte kommer till stånd eller åtgärderna kommit att i väsentlig grad avvika från vad som föreskrivits i verkställighetsplanen. I förarbetena har det angetts att bestämmelsen kan vara tillämplig när den unge på grund av skada helt eller till stor del inte inom rimlig tid kan genomföra de planerade vårdåtgärderna eller en utdömd ungdomstjänst. Ett annat exempel har angetts vara att beslutade vårdåtgärder inte längre står till buds eller kan genomföras först efter lång tid. Det har också noterats att det kan vara så att den planerade vården uteblir eller får ett väsentligt annat innehåll på grund av att socialnämnden ändrat uppfattning i fråga om vilka vårdåtgärder som är de mest lämpliga för den unge. Vidare framgår det av förarbetena att det endast är mer långvariga hinder för verkställighet som kan föranleda undanröjande. Det krävs därtill att hindret antingen medför att beslutade vårdåtgärder inte kan komma till stånd eller att det är fråga om väsentliga avvikelser från de beslutade vårdåtgärderna. Om endast en mindre del av de planerade åtgärderna inte kan genomföras kan således ett undanröjande inte ske. När det gäller ungdomstjänst krävs att den till väsentlig del inte kan fullgöras. Om en betydande del av antalet timmar ungdomstjänst har verkställts föreligger alltså inte grund för undanröjande. Det är inte nöd-

vändigt att invänta att hindret för verkställighet uppkommer utan undanröjande kan ske redan när det kan förutses att ett hinder kommer att uppstå.358När det gäller ungdomsövervakning har det angetts i förarbetena att eftersom verkställighetsplanen kan innehålla inslag som bygger på samverkan mellan ett flertal myndigheter och aktörer kan det inte uteslutas att de föreskrivna åtgärderna inte kommer till stånd eller att de vidtagna åtgärderna har kommit att i väsentlig grad avvika från vad som föreskrivits i planen utan att det beror på den unges bristande medverka n.359

Som framgår av avsnitt 6.6.1 bör rätten inte få besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt om det kan antas att en tilläggssanktion i form av samhällstjänst eller övervakning som straffet bör förenas med inte kommer att kunna verkställas. Det skulle dock kunna förekomma att sådana hinder mot verkställighet visar sig uppstå till följd av omständigheter som inte var kända för domstolen vid domstillfället. Vid en samhällstjänstsanktion kan den saken i vissa fall lösas genom att Kriminalvården ersätter hela eller delar av sanktionen med övervakning (se avsnitt 6.9.9 ).360I den av Kriminalvården nämnda situationen att den dömde befinner sig i något annat land och det inte går att överföra verkställigheten av det villkorliga fängelsestraffet dit behöver det dock – även i fall där tilläggssanktionen består av samhällstjänst – gå att åstadkomma ett upphävande av beslutet om villkorlighet. Detsamma gäller när någon under prövotiden för ett villkorligt fängelsestraff döms till ovillkorligt fängelse för nya brott och rätten avstår från att upphäva beslutet om villkorlighet för att den antagit att ett det ovillkorliga straffet inte kommer att hindra fullgörandet av den tilläggssanktion som det villkorliga straffet förenats med (jfr avsnitt 6.11.5). Om det senare visar sig att det antagandet var felaktigt bör beslutet om villkorlighet i stället kunna upphävas i efterhand. Enligt vår uppfattning bör regleringen således möjliggöra att det väcks en talan om upphävande i dessa och andra liknande situationer där det inte är möjligt att verkställa en samhällstjänst- eller övervakningssanktion, utan att det beror på att den dömde har brutit mot de skyldigheter som följer av sanktionen. Vi föreslår därför ett tredje stycke i den paragraf som behandlas i avsnitt 6.10.3. Enligt detta tredje stycke ska vad som anges i första och andra stycket gälla

358 Se prop. 2005/06:165 s. 135. 359 Se prop. 2019/20:118 s. 132. 360 Om endast ett fåtal timmar kvarstår kan Kriminalvården i stället upphäva samhällstjänstsanktionen.

också om det, av något annat skäl än att den dömde har brutit mot sina skyldigheter, har visat sig att en samhällstjänst- eller övervak-

ningssanktion till väsentlig del inte kan fullgöras inom skälig tid.

Förslaget innebär alltså att grund för upphävande föreligger endast vid mer långvariga hinder mot verkställighet. Dessutom krävs det att avvikelsen är väsentlig. Om en betydande del av tilläggssanktionen har verkställts kan alltså beslutet om villkorlighet inte upphävas enligt denna reglering. Vidare är avsikten att det för upphävande ska krävas att hindret mot verkställighet faktiskt har uppstått, vilket framgår av att det ska ha visat sig att tilläggssanktionen inte kan fullgöras i den mening som avses i bestämmelsen.

6.10.6. Tillgodoräknande med anledning av delvis fullgörande av tilläggssanktion

Förslag: Om den dömde har fullgjort delar av en samhällstjänst-

eller övervakningssanktion, och detta skäligen bör tillgodoräknas honom eller henne, ska rätten vid upphävande av ett beslut om att fängelsestraffet ska vara villkorligt fastställa den tid, räknad i månader, som ska avräknas från fängelsestraffet till följd av fullgörandet.

Detsamma ska gälla om straffet tidigare varit förenat med en skyldighet att betala dagsböter och den dömde delvis har betalat böterna, eller om straffet utöver samhällstjänst eller övervakning är förenat med en sådan skyldighet och böterna har betalats helt eller delvis.

Skälen för vårt förslag

Den nuvarande ordningen om ny påföljdsbestämning vid undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn

I avsnitt 6.10.2 har vi beskrivit att om en villkorlig dom, enligt dagens reglering, undanröjs på grund av misskötsamhet och påföljden bestäms till fängelse ska rätten vid bestämmande av fängelsestraffets längd beakta det alternativstraff som har angetts i domen. Rätten ska då också ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått till följd av föreskrift om samhällstjänst. (Se 27 kap. 6 § tredje stycket brotts-

balken. )361 Det innebär att alternativstraffet bör tas som utgångspunkt och att detta sedan bör minskas om den dömde redan hunnit fullgöra någon del av samhällstjänsten och denna del inte är helt obetydlig. Hur den reduktionen ska göras finns det inte några regler om och inte heller några uttalanden om i förarbetena. Borgeke och Forsgren har anfört att en rimlig modell torde vara att räkna om antalet timmar samhällstjänst enligt den tumregel som tillämpas när samhällstjänsten beslutas. Detta skulle innebära att om den dömde har fått 120 timmar samhällstjänst med ett alternativstraff om fängelse i fyra månader och han eller hon vid beslutet om undanröjande har verkställt 20 timmar bör straffet sättas ned med en månad. Om den dömde har verkställt 45 timmar skulle en reduktion ske med två månader och om 70 timmar har verkställts skulle en reduktion ske med tre månader. De nämnda författarna har också anfört att om den dömde har utfört samhällstjänst i en omfattning mellan de angivna hållpunkterna får, i den mån det behövs, någon form av interpolation ske samt att en reducering till närmast lägre ”straffmätningsstation” normalt bör göras .362

Om en skyddstillsyn enligt nuvarande bestämmelser undanröjs på grund av misskötsamhet och påföljden bestäms till fängelse ska rätten, på motsvarande sätt som vid undanröjande av en villkorlig dom, beakta ett eventuellt alternativstraff. Har ett sådant straff angetts ska detta alltså utgöra utgångspunkten för straffmätningen. Vidare ska rätten ta skälig hänsyn bl.a. till vad den dömde har undergått till följd av domen på skyddstillsyn. (Se 28 kap. 9 § första stycket brottsbalken.) Borgeke och Forsgren har anfört att ett sätt att resonera är att låta en månads övervakning, som den dömde har skött, motsvara femton dagars fängelse. Sex månaders välskött övervakning skulle alltså motsvara tre månaders fängelse. Författarna har dock påpekat att det faktiska innehållet i skyddstillsynspåföljden kan variera tämligen stort mellan olika dömda. Det framstår t.ex. som betydligt mer ingripande att ha haft föreskrifter om viss vistelseplats som har övervakats elektroniskt jämfört med endast en föreskrift om kontakt med en övervakare. Enligt vad som har anförts kan det i vissa fall finnas skäl att beakta detta vid den nya påföljdsbestämningen. Om den dömde har förpliktats att utföra samhällstjänst måste det också vägas in hur

361 Skälig hänsyn ska också tas till böter som har dömts ut enligt 2 §, eftersom ett sådant bötesstraff kvarstår även om den villkorliga domen undanröjs. Som framgått ovan torde emellertid fråga om undanröjande av villkorlig dom i praktiken väckas endast i fall där den dömde inte följt en föreskrift om samhällstjänst. 362 Se Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), s. 145 f.

mycket av samhällstjänsten som han eller hon har utfört. Som Borgeke och Forsgren har påpekat blir det vid en dom på skyddstillsyn med samhällstjänst i själva verket mera avgörande hur samhällstjänsten har klarats av än hur skyddstillsynen i övrigt har avlöpt. Även här anges en metod kunna vara att räkna baklänges enligt de regler som gäller för beräkningen av samhällstjänst. Har den dömde varit skyldig att utföra 120 timmar samhällstjänst (vilket i allmänhet motsvarar ett alternativstraff på fängelse i fem månader), men klarat av endast 40 timmar, kan ett avdrag göras med två månader. Detta eftersom det i den situationen återstår 80 timmar av samhällstjänsten, vilket normalt motsvarar ett alternativstraff på tre månader .363

Påföljdsutredningens förslag gällande beslut om verkställighet i anstalt

Enligt Påföljdsutredningens förslag skulle rätten i vissa fall av bristande verkställighet av tilläggssanktioner till villkorligt fängelse få besluta att det villkorliga fängelsestraffet ska verkställas i kriminalvårdsanstalt. Vid ett sådant beslut skulle rätten i skälig utsträckning ta hänsyn tas till vad den dömde undergått till följd av det villkorliga fängelsestraffet. I författningskommentaren till den föreslagna bestämmelsen angavs i huvudsak följande.

[…] Ett beslut om verkställighet i anstalt ska endast avse den del av det villkorliga fängelsestraffet som inte kan anses verkställd. Det innebär att domstolen vid beräkningen av den tid som ska verkställas i anstalt ska göra en avräkning för den del av prövotiden som har förflutit och den del av tilläggssanktionen som den dömde eventuellt har genomfört. Vid avräkningen bör särskild vikt läggas vid fullgjorda tilläggssanktioner. Som utgångspunkt bör gälla att avräkning från det utmätta fängelsestraffet ska ske med lika stor andel som den andel av tilläggssanktionen som fullgjorts. Om tilläggssanktionen är fullgjord till ungefär hälften bör det alltså inte komma i fråga att besluta att mer än hälften av fängelsestraffet ska verkställas i anstalt. Om det villkorliga fängelsestraffet har förenats med både en vård- eller påverkanssanktion och dagsböter och beslutet om verkställighet i anstalt grundar sig på att den dömde inte fullgör vård- eller påverkanssanktionen, måste avräkning även ske för den del av bötesbeloppet som har betalats. I sådana fall måste domstolen hämta in information från Rikspolisstyrelsen om hur stor del av bötesbeloppet som har flutit in. Den del av böterna som inte är betalda faller bort i och med beslutet om verkställighet i anstalt. Samma sak gäller om ett villkorligt fängelsestraff som förenats med en vård- eller påverkanssanktion även

363 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 175.

har förenats med samhällstjänst eller en övervaknings- och kontrollsanktion. Förfluten prövotid bör tillmätas betydelse framför allt om en mycket stor del av prövotiden har fö rflutit.364

Att en tilläggssanktion delvis har fullgjorts bör kunna tillgodoräknas den dömde genom avräkning

Också när rätten upphäver ett beslut om villkorlighet i det påföljdssystem som vi föreslår bör skälig hänsyn tas till vad den dömde har undergått till följd av det villkorliga fängelsestraffet. Frågan är då om det bör ske genom att rätten – på ett sätt som liknar den ovan beskrivna nuvarande regleringen och Påföljdsutredningens förslag – fastställer längden på det straff som kvarstår att avtjäna, eller om det bör ske på något annat sätt.

När det gäller beaktade av tid i häkte eller vissa andra frihetsberövanden med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser finns det bestämmelser i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande (tillgodoräknandelagen). Vid fängelsestraff på viss tid (och vid sluten ungdomsvård) är utgångspunkten att tiden för frihetsberövandet ska tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljden (2 §). Det gäller också om frihetsberövandet har föregått en dom på t.ex. skyddstillsyn och skyddstillsynen senare undanröjs och ett fängelsestraff i stället döms ut.365I vissa fall får rätten besluta att påföljden ska anses helt verkställd genom frihetsberövandet, vilket kan vara aktuellt också när det gäller böter, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning (3 §). Frågan om avräkning är det emellertid Kriminalvården som beslutar om.366Det sker genom att Kriminalvården i strafftidsbeslutet anger antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande (21 § strafftidslagen [2018:1251]). Som underlag för det beslutet ska rätten till sin dom eller sitt beslut bifoga ett s.k. avräkningsunderlag där den tid den dömde varit frihetsberövad på ett sådant sätt som avses i 2 §

364 Se SOU 2012:34, band 1, s. 220. 365 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 683. 366 Tidigare gällde att domstolen i sin dom skulle ange vilka frihetsberövanden som hade ägt rum och i förekommande fall förordna att fängelsestraffet (eller den slutna ungdomsvården) till ett visst antal dagar skulle anses verkställd i anstalt (eller i ett särskilt ungdomshem). 2000 (prop. 1999/2000:26) överfördes denna uppgift till Kriminalvården (respektive Statens institutionsstyrelse).

tillgodoräknandelagen ska antecknas (16 § förordningen [1996:271] om mål och ärenden i allmän domstol).

Vid upphävande av beslut om villkorlighet i ett system med villkorligt fängelse är det enligt vår uppfattning en fördel att strafflängden av det utdömda fängelsestraffet i och för sig kvarstår, även om den dömde tillgodoräknas vad han eller hon har undergått till följd av straffet under tiden detta var villkorligt. Det utdömda straffet bildar då tydligt utgångspunkt för vad den dömde riskerar om villkoren inte efterlevs. Till detta kommer att terminologin ”upphävande” (av ett beslut om att straffet ska vara villkorligt), som vi övrigt finner ändamålsenlig, skulle vara mindre väl förenlig med att domstolen samtidigt fattar beslut som kan uppfattas som att den utdömda strafftiden ändras. Vad som nu har anförts talar för att regleringen om tillgodoräknande mer bör likna vad som gäller i fråga om avräkning för frihetsberövanden än regleringen i nuvarande 27 kap. 6 § tredje stycket och 28 kap. 9 § första stycketbrottsbalken. Samtidigt kan betydelsen av det som någon har undergått till följd av ett villkorligt fängelsestraff inte bedömas med samma matematiska automatik som tid i häkte m.m., utan det behöver göras skälighetsbedömningar i varje enskilt fall. Den uppgiften bör enligt vår uppfattning ligga på domstolen och inte på Kriminalvården. Dessutom innebär vårt förslag i avsnitt 6.12.2 avseende beräkning av tidpunkt för villkorlig frigivning, i den situationen att villkorligheten har upphävts, att avräkning för fullgörande av tilläggssanktion inte ska göras på samma sätt som avräkning för frihetsberövande.

När det gäller frågan om vad som ska kunna tillgodoräknas den dömde måste det beaktas att det villkorliga fängelsestraffet som huvudregel ska förenas med en tilläggssanktion och att villkorligheten i straffet – utöver laglydnad under prövotiden – ska förutsätta att den dömde fullgör den tilläggssanktion som har beslutats. Om beslutet om villkorlighet upphävs på grund av att den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning bedömer vi det som mest följdriktigt att det enda som kan räknas den dömde till godo är att delar av en tilläggssanktion har fullgjorts. Till skillnad från Påföljdsutredningen anser vi alltså inte att det bör göras någon avräkning för den del av prövotiden som har förflutit. Det gäller också i sådana fall där upphävandebeslutet grundas på att det, av något annat skäl än att den dömde har brutit mot sina skyldigheter, har visat sig att en samhällstjänst- eller övervaknings-

sanktion inte till väsentlig del kan fullgöras inom skälig tid. (En annan sak är att prövotiden är av avgörande betydelse för om återfall i brott ska kunna leda till upphävande av beslutet om villkorlighet, enligt vad vi föreslår i avsnitt 6.11.5.)

Mot den angivna bakgrunden föreslår vi en reglering som innebär att om den dömde har fullgjort delar av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion, och detta skäligen bör tillgodoräknas honom eller henne, ska rätten i ett beslut om upphävande fastställa den tid som ska avräknas från fängelsestraffet med anledning av fullgörandet.

Som framgått ovan måste beslutet om tillgodoräknande grunda sig på en skälighetsbedömning där det inte blir fråga om någon matematisk exakthet. Det gäller inte minst när tilläggssanktionen har bestått i övervakning. Vår uppfattning är därför att den tid som fastställs inte bör anges i dagar utan i månader, vilket vi föreslår ska framgå av lagtexten.

Hur lång tid som ska avräknas får avgöras av domstolen efter omständigheterna i det enskilda fallet. När det gäller utförd samhällstjänst skulle den modell för reduktion vid undanröjande av villkorlig dom med samhällstjänst som har presenterats i den juridiska litteraturen, och som vi nyss har beskrivit, kunna tjäna som vägled ning.367Utgångspunkten kan alltså vara att domstolen räknar om antalet timmar samhällstjänst enligt vad som är tänkt att gälla när samhällstjänst väljs som tilläggssanktion och antalet timmar bestäms (se avsnitt 6.7.4). Det skulle t.ex. innebära att om den dömde har fått ett villkorligt fängelsestraff på fyra månader med 100 timmar samhällstjänst och har utfört 40 av dessa när beslutet om villkorlighet ska upphävas avräknas två månader från fängelsestraffet. Om antalet utförda samhällstjänsttimmar i stället är färre än 40, men minst 20, skulle en månad kunna avräknas. Om den dömde har utfört ett färre antal timmar än 20 bör det som utgångspunkt inte anses skäligt att någon avräkning görs. Omvänt bör domstolen inte kunna göra en mer omfattande avräkning än att ett fängelsestraff på minst en månad kvarstår. Det innebär att även den som har utfört en stor andel av samhällstjänsttimmarna, men inte alla, riskerar att behöva avtjäna i vart fall en månads fängelse ovillkorligt, om han eller hon anses ha brutit mot sina skyldigheter på ett allvarligt sätt.

Om det i stället är en övervakningssanktion som delvis har fullgjorts bör den tid som avräknas bero på dels under hur lång tid som

367 Se Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), s. 145 f.

övervakningen har pågått, dels hur ingripande innehållet i övervakningen har varit. I linje med den modell som har presenterats i den juridiska litteraturen avseende undanröjande av skyddstillsyn skulle två månaders välskött övervakning kunna motsvara en månads fängels e.368Det skulle innebära att för den som har skött övervakningen under två månader avräknas en månad från fängelsestraffet. För den som t.ex. har skött övervakningen under sex månader avräknas tre månader. Det sagda bör gälla under förutsättning att den dömde har uppfyllt inte endast den kontaktskyldighet som alltid ska innefattas i en övervakningssanktion, utan även de föreskrifter eller andra villkor som Kriminalvården har beslutat i det enskilda fallet. Om den dömde har varit skyldig att underkasta sig helghemarrest eller andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten bör det också förutsättas att de inskränkningarna har efterlevts för att den dömde ska anses ha skött övervakningen under en viss tid. Om övervakningen har skötts under kortare tid än två månader bör det som utgångspunkt inte anses skäligt att någon avräkning görs.

Även om det som nu har sagts kan tjäna som utgångspunkt kan det i vissa fall också finnas skäl att beakta att en övervakningssanktion har haft ett särskilt ingripande innehåll. Det gäller inte minst om den dömde har deltagit i programverksamhet med ett stort antal mötestimmar på kort tid. Antalet genomförda mötestimmar bör då – under förutsättning att den dömde har skött övervakningen också i övrigt – ges i vart fall samma betydelse som antalet utförda timmar samhällstjänst bör ges enligt vad vi har angett ovan.

Hur stor avräkning som ska göras i en situation där den dömde har fått både en samhällstjänst- och en övervakningssanktion får avgöras av domstolen med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

I likhet med vad som angetts ovan beträffande utförd samhällstjänst bör domstolen inte heller när det gäller utförd övervakning kunna göra en mer omfattande avräkning än att ett fängelsestraff på en månad kvarstår. Någon bestämmelse om att rätten får besluta att straffet ska anses helt verkställt genom fullgörandet av en tilläggssanktion behövs inte enligt vår uppfattning. Om en samhällstjänst- eller övervakningssanktion har fullgjorts i den omfattningen att ett sådant beslut skulle vara motiverat har ju den dömde knappast på ett

368 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 175.

sådant allvarligt sätt brutit mot sina skyldigheter till följd av tilläggssanktionen att ett beslut, eller ens en talan, om upphävande blir aktuellt.

I avsnitt 6.10.1 föreslår vi att underlåtenhet att betala böter som tilläggssanktion till villkorligt fängelse i vissa fall ska kunna leda till att rätten, på talan av åklagare, undanröjer de böter som inte har betalats och förenar det villkorliga fängelsestraffet med samhällstjänst eller övervakning som tilläggssanktion. Om den dömde i en sådan situation har betalat en del av böterna före beslutet om undanröjande och ny tilläggssanktion, bör också detta kunna beaktas genom avräkning i samband med ett senare beslut om upphävande av villkorligheten, vilket vi föreslår ska framgå av lagtexten. Det gäller även om den nya tilläggssanktionen är samhällstjänst och rätten har tagit hänsyn till den delvisa bötesbetalningen vid bestämmande av antalet samhällstjänsttimmar (jfr avsnitt 6.10.1). Betalningen kan på så sätt få betydelse i två led. Det innebär dock inte att den kommer att räknas den dömde dubbelt till godo. Detta eftersom den utdömda strafflängden kvarstår och det som i slutändan kan tillgodoräknas den dömde i samband med upphävandet är betalningen som sådan och de samhällstjänsttimmar som faktiskt har utförts (med de begränsningar som har angetts ovan).

En annan situation där betalning av böter bör kunna tillgodoräknas den dömde genom avräkning är den att den dömde, förutom böter som tilläggssanktion, också har fått en samhällstjänst- eller övervakningssanktion och beslutet om villkorlighet upphävs med anledning av att den dömde inte har fullgjort samhällstjänsten eller övervakningen. Vi föreslår därför att det också framgår av lagtexten att avräkning kan ske om straffet utöver samhällstjänst eller övervakning är förenat med en skyldighet att betala dagsböter och böterna helt eller delvis har betalats.

Förslaget medför att domstolen kan behöva hämta in information från Polismyndigheten om hur stor del av bötesbeloppet som har flutit in. Den del av böterna som i den sistnämnda situationen inte är betald faller bort i och med upphävandet av beslutet om villkorlighet.

Exempel på hur beslut om upphävande med avräkning skulle kunna se ut finns i avsnitt 6.12.2.

6.10.7. Omhändertagande

Förslag: Om det uppkommer fråga om upphävande av ett beslut

om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt, eller att sådana åtgärder som vi har behandlat i avsnitt 6.10.2 ska beslutas, får övervakningsnämnden eller den domstol där talan om upphävande förs, om omständigheterna föranleder det, besluta att den dömde på lämpligt sätt ska omhändertas tills vidare. Ett sådant beslut ska omprövas så ofta det finns anledning till det.

Under de nyss angivna förutsättningarna får Kriminalvården besluta att tillfälligt omhänderta den dömde. Kriminalvårdens beslut gäller omedelbart och ska omprövas om det finns anledning till det. Övervakningsnämnden ska senast dagen därpå pröva om beslutet ska fortsätta att gälla. Om nämnden inte fastställer beslutet inom den tiden, upphör det att gälla.

Ett omhändertagande får inte pågå längre än en vecka. Om det finns synnerliga skäl, får ett nytt beslut fattas om att den dömde ska vara omhändertagen ytterligare högst en vecka.

Är den dömde omhändertagen när domstolen upphäver beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt, får domstolen besluta att den dömde ska vara omhändertagen till dess beslutet får laga kraft.

Ett omhändertagande får inte pågå efter prövotidens utgång. Nödvändiga följdändringar görs i 37 kap. 11 § och 38 kap.6, 8, 9 och 12 §§brottsbalken, 1, 8 och 17 §§strafftidslagen (2018:1251), 2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid, 49 kap. 5 § och 51 kap. 8 §rättegångsbalken samt i 19 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken. I vissa av dessa paragrafer görs även mindre ändringar av språklig och redaktionell natur.

Skälen för vårt förslag

Den nuvarande ordningen om omhändertagande av skyddstillsynsdömda

Av 28 kap. 11 § första stycket brottsbalken framgår att om det uppkommer fråga om att undanröja en skyddstillsyn eller att vidta en åtgärd som avses i 7 § samma kapitel, eller en åtgärd för att den dömde ska underkasta sig vård eller behandling, får övervakningsnämnden eller den domstol där talan om undanröjande förs, om omständig-

heterna föranleder det, besluta att den dömde på lämpligt sätt ska omhändertas tills vidare. Detsamma gäller om den dömde har undandragit sig övervakningen. Beslutet om omhändertagande ska omprövas så ofta det finns anledning till det.

Avseende villkorligt frigivna finns en snarlik bestämmelse i 26 kap. 22 § brottsbalken. Däremot har det inte ansetts motiverat att ha någon möjlighet att omhänderta den som dömts till villkorlig dom, eftersom villkorlig dom till skillnad från skyddstillsyn inte är förenad med övervak ning.369

Ett omhändertagande innebär i praktiken att den dömde omhändertas genom polisens försorg och som regel förs till närmsta häkte eller polisarrest. Även om det inte formellt uttrycks att den dömde måste ha misskött sig för att ett omhändertagande ska vara aktuellt så förutsätter ett omhändertagande i praktiken att den dömde allvarligt brustit i sina skyldigheter. Omhändertagande är emellertid inte någon självständig sanktion, utan i första hand ett processuellt medel som kan användas när det uppkommer en fråga om att ingripa med en sanktion. Prövningen behöver dock inte nödvändigtvis mynna ut i att någon sanktion verkligen beslutas .370

I Kriminalvårdens handbok för övervakning anges att det förhållandet att hänsyn måste tas till proportionalitetsprincipen innebär att omhändertagande bara får beslutas om det verkligen finns anledning till det. Av handboken framgår vidare att omhändertagande främst blir aktuellt när den dömde antingen undandrar sig övervakningen eller bryter mot beslutade föreskrifter. Som exempel på det förstnämnda anges att den dömde uteblir från möten på frivården eller sammanträde i övervakningsnämnden, att den dömde beger sig till annan ort mer än tillfälligt och inte talar om för frivården var han eller hon befinner sig, eller att den dömde inte går att nå på grund av att korrekta kontaktuppgifter inte har lämnats. När det gäller brott mot beslutade föreskrifter anges den vanligaste situationen vara larm vid elektronisk övervakning av en vistelse föreskrift.371

Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet har konstaterat att övervakningsnämnderna beslutar om omkring 3 000 omhändertaganden per år, varav lite drygt hälften verkställ s.372

369 Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 28 kap. 11 §. 370 Se prop. 1982/83:85 s. 95 samt Kriminalvårdens handbok för övervakning (2019:4) s. 117 ff. 371 Se Kriminalvårdens handbok för övervakning, s. 117 ff. 372 Se SOU 2024:48 s. 299.

Sedan 2022 (prop. 2021/22:193) gäller, enligt 28 kap. 11 § andra stycket, att Kriminalvården får besluta om tillfälligt omhändertagande om förutsättningarna för att övervakningsnämnden ska kunna besluta om omhändertagande är uppfyllda. Ett sådant beslut gäller omedelbart och ska omprövas om det finns anledning till det. Övervakningsnämnden ska senast dagen därpå pröva om beslutet ska fortsätta att gälla. Om nämnden inte fastställer beslutet inom den tiden, upphör det att gälla. Ett tillfälligt omhändertagande ska alltså omprövas dagen efter beslutet, oavsett veckodag. Det innebär att prövningen kan komma att behöva göras en lördag, söndag eller helgdag (se 2 § lagen [1930:173] om beräkning av lagstadgad tid).

Av förarbetena till regleringen om tillfälligt omhändertagande framgår att Kriminalvården hade pekat på att myndigheten, för att möjliggöra en snabb reaktion med reella möjligheter att vidta lämpliga åtgärder vid misskötsamhet, måste få möjlighet att besluta om omhändertagande eller att övervakningsnämnden måste finnas tillgänglig dygnet runt för att kunna fatta sådana beslut. I propositionen anfördes att regeringen tidigare hade konstaterat att det är mycket angeläget att det finns förutsättningar för en snabb och tydlig reaktion när ett brott mot villkoren för en frivårdspåföljd konstateras (prop. 2020/21:85 s. 43–44). Det framhölls att övervakning och kriminalvård i frihet till stor del bedrivs under ledning av Kriminalvården och att myndigheten också har anförtrotts alltmer beslutanderätt i angränsande frågor, bl.a. när det gäller misskötsamhet. Med hänvisning till lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll konstaterades vidare att Kriminalvården redan fattade beslut som liknar omhändertagande. Därtill anförde regeringen att det är Kriminalvården som har bäst kunskap om den dömde och om hans eller hennes aktuella förhållanden. Vad gäller de organisatoriska förutsättningarna noterades att Kriminalvården, till skillnad från övervakningsnämnderna, har personal som är i tjänst dygnet runt. Det konstaterades därtill att Kriminalvården också har vana att fatta brådskande beslut .373

Det kan nämnas att under remitteringen av lagförslaget hade Svea

hovrätt och Malmö tingsrätt föreslagit att tidsfristen för överpröv-

ning skulle förtydligas genom att det i lagtext anges att denna ska ske inom 24 timmar från Kriminalvårdens beslut om tillfälligt omhändertagande. Regeringen ansåg dock att tidsfristen för överpröv-

373 Se prop. 2021/22:193 s. 15 ff.

ning borde vara ”dagen därpå”. Att prövningen ska göras ”dagen därpå” innebär att nämnden har det kommande dygnet på sig att fatta beslut, medan en tidsgräns på 24 timmar i de flesta fall hade förkortat den redan korta fristen för övervakningsnämndens prövni ng.374

I propositionen gjordes också utförliga uttalanden om hur en reglering om tillfälligt omhändertagande skulle förhålla sig till grundläggande fri- och rättigheter enligt bl.a. regeringsformen och Europakonventionen. Regeringen bedömde att rätten för Kriminalvården att fatta beslut om att tillfälligt omhänderta den som bryter mot de villkor som gäller efter en dom på skyddstillsyn inte skulle gå längre än vad som är nödvändigt. Den föreslagna regleringen ansågs därför vara en godtagbar och proportionerlig inskränkning i skyddet mot frihetsberövanden enligt regeringsformen. Vidare konstaterade regeringen att det inte finns något konventionshinder mot att Kriminalvården fattar beslut om frihetsberövanden under förutsättning att det också finns möjlighet till en domstolsprövni ng.375

Ett omhändertagande får inte pågå längre än en vecka, men det får fattas ett nytt beslut om att den dömde ska vara omhändertagen ytterligare högst en vecka om det finns synnerliga skäl (28 kap. 11 § tredje stycket). Enligt vad som har angetts i förarbetena torde synnerliga skäl i allmänhet föreligga om den dömde har återfallit i missbruk eller om det alternativa straff som angetts i domen på skyddstillsyn avser en betydande tid.376

Är den dömde omhändertagen när domstolen meddelar beslut att skyddstillsynen ska undanröjas, får domstolen besluta att den dömde ska vara omhändertagen till dess beslutet får laga kraft (28 kap. 11 § fjärde stycket). I förarbetena har det framhållits att förordnanden av det slaget inte bör meddelas rutinmässigt utan bara när det finns skäl för det, exempelvis om det finns risk för att den dömde återfaller i allvarligt missbruk eller om det finns skäl att anta att han eller hon kommer att undandra sig verkställigheten av det beslutade fängelsestraff et.377

Ett omhändertagande får inte pågå efter prövotidens utgång (28 kap. 11 § femte stycket).

Regler om förfarandet när det gäller omhändertagande finns i 37 respektive 38 kap. brottsbalken. Domstolar, övervakningsnämnder

374 Se a. prop. s. 19. 375 Se a. prop. s. 19 ff. 376 Se prop, 1986/87:106 s. 76. 377 Se a. prop. s. 77.

och Kriminalvården har rätt att få handräckning av Polismyndigheten när den dömde ska omhändertas (38 kap. 12 § brottsbalken).

Tiden för omhändertagande enligt 28 kap. 11 § har betydelse för beräkning av strafftiden, vilket framgår av 8 och 17 §§strafftidslagen (2018:1251) och 2 § lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

Av 19 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken framgår att en omhändertagen person i vissa avseenden är att anse som häktad.

Påföljdsutredningens förslag om omhändertagande

Påföljdsutredningen konstaterade att det även i ett reformerat system med villkorligt fängelse bör finnas möjlighet att omhänderta den som kan bli föremål för åtgärder med anledning av bristande verkställighet. Särskilt angeläget angavs det vara att omhändertagande kan beslutas i situationer där den dömde inte alls inställer sig hos Kriminalvården och det därmed inte går att etablera en kontakt för att vidta de åtgärder som är nödvändiga med hänsyn till den bristande verkställigheten. Omhändertagande angavs dock även i andra situationer kunna behöva tillgripas för att underlätta genomförandet av tilläggssanktionen. Påföljdsutredningen bedömde att möjligheten till omhändertagande i huvudsak borde motsvara vad som enligt den befintliga regleringen gällde för skyddstillsyn. Eftersom det villkorliga fängelsestraffet inte skulle innefatta något allmänt krav på skötsamhet från den dömdes sida ansåg utredningen dock att det inte skulle finnas förutsättningar att omhänderta den dömde för att han eller hon bedöms vara i behov av stöd och hjälp för att komma till rätta med sin livssitu ation.378

Vidare föreslog Påföljdsutredningen att Kriminalvården skulle ges möjlighet att tillfälligt omedelbart omhänderta den dömde, på ett sätt som liknar vad som numera gäller enligt 28 kap. 11 § andra stycket brottsbalken. Regleringen i den delen skulle dock endast vara tillämplig i fråga om villkorliga fängelsestraff som förenats med hemarrest eller kontraktsvård. Som skäl för det förslaget anfördes att dessa båda tilläggssanktioner utgör ett ”sista steg” på vägen mot ett ovillkorligt fängelsestraff. Vidare noterade utredningen att när det gäller IÖV har Kriminalvården möjlighet att bestämma att beslutet om

378 Se SOU 2012:34, band 2, s. 579.

verkställighet utanför anstalt tills vidare inte ska gälla. Möjligheten till omedelbart överförande till anstalt vid misskötsamhet angavs ha bidragit till att upprätthålla trovärdigheten för IÖV som verkställighetsform för kortare fängelsestraff. Påföljdsutredningen anförde att för att hemarrest ska anses utgöra en trovärdig och tillräckligt ingripande tilläggssanktion även i förhållandevis flagranta återfallssituationer, bör det rimligen finnas motsvarande möjlighet för det fall att den dömde brister i verkställigheten av hemarrest. Det angavs också på motsvarande sätt behöva finnas en möjlighet att omedelbart frihetsberöva den som dömts till villkorligt fängelse med kontraktsvård, om han eller hon brister i verkställigheten av kontraktsvården på ett sådant sätt att det kan bli aktuellt att besluta att fängelsestraffet ska verkställas i ans talt.379

När det gäller längden av ett omhändertagande föreslog Påföljdsutredningen att regleringen skulle motsvara vad som gäller enligt de befintliga bestämmelserna om omhändertagande av skyddstillsynsdömda (28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken ).380 Utredningen föreslog också en reglering som motsvarar 28 kap. 11 § fjärde stycket avseende rättens möjlighet att besluta om fortsatt omhändertagande till dess att beslutet om verkställighet i kriminalvårdsanstalt vinner laga kraf t.381

Förutsättningar för omhändertagande i det påföljdssystem som vi föreslår

I likhet med Påföljdsutredningen bedömer vi att det även i ett reformerat system med villkorligt fängelse bör finnas möjlighet att omhänderta den som kan bli föremål för åtgärder med anledning av brister i fullgörandet av tilläggssanktioner. Vi delar också Påföljdsutredningens bedömning att möjligheten till omhändertagande i huvudsak bör motsvara vad som enligt dagens reglering gäller för skyddstillsynsdömda, men att ett omhändertagande inte bör kunna grundas endast på att den dömde bedöms vara i behov av stöd och hjälp för att komma till rätta med sin livssituation. Detta eftersom det villkorliga fängelsestraffet, till skillnad från dagens skyddstillsyn, inte ska vara förenat med något allmänt krav på skötsamhet.

379 Se a.a., s. 580 f. 380 Se a.a., s. 581 f. 381 Se SOU 2012:34, band 1, s. 56.

Mot den bakgrunden föreslår vi en bestämmelse som anger att om det uppkommer fråga om upphävande av ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt, eller att sådana åtgärder som vi har behandlat i avsnitt 6.10.2 ska beslutas, får övervakningsnämnden, om omständigheterna föranleder det, besluta att den dömde på lämpligt sätt ska omhändertas tills vidare. Samma möjlighet föreslås gälla för den domstol där talan om upphävande förs. I båda fallen ska beslutet om omhändertagande omprövas så ofta det finns anledning till det.

Den föreslagna bestämmelsen är alltså inte begränsad till villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssanktion, utan den kan tillämpas också vid brister i fullgörandet av en samhällstjänstsanktion. Det kan i och för sig antas att personer som döms till villkorligt fängelse med samhällstjänst i allmänhet lever under så pass välordnade förhållanden att de sällan kommer behöva omhändertas. Ett sådant behov skulle dock kunna uppstå om Kriminalvården inte får kontakt med den dömde eller om han eller hon inte inställer sig till myndigheten efter kallelse. Det skulle också kunna bli aktuellt med omhändertagande om den som har fått en samhällstjänstsanktion uteblir från sammanträden i övervakningsnämnden.

I lagen om villkorligt fängelse bör det föreskrivas att om Kriminalvården bedömer att övervakningsnämnd eller domstol bör fatta beslut om omhändertagande, ska Kriminalvården utan dröjsmål anmäla frågan till nämnden eller, om talan har väckts vid domstol, till åklagare (se författningsförslaget och författningskommentaren till 4 kap. 4 § lagen om villkorligt fängelse).

Omedelbart omhändertagande

Som framgått ovan har Kriminalvården genom lagstiftning som trädde i kraft 2022 (prop. 2021/22:193) getts rätt att fatta beslut om att tillfälligt omhänderta den som bryter mot de villkor som gäller efter en dom på skyddstillsyn. Kriminalvårdens beslut gäller omedelbart och övervakningsnämnden ska senast dagen därpå pröva om beslutet ska fortsätta att gälla. Av redogörelsen ovan framgår också att Påföljdsutredningen föreslog en liknande reglering, vilken dock endast skulle vara tillämplig om det villkorliga fängelsestraffet var förenat med hemarrest eller kontraktsvård.

Av de ovan redovisade skälen som regeringen anförde till stöd för att Kriminalvården skulle ges möjlighet att besluta om tillfälligt omhändertagande av skyddstillsynsdömda är vår uppfattning att Kriminalvården bör ha motsvarande möjlighet när det gäller den som har dömts till villkorligt fängelse. Om det uppkommer fråga om upphävande av ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt, eller att sådana åtgärder som vi har behandlat i avsnitt 6.10.2 ska beslutas, bör alltså Kriminalvården få besluta att tillfälligt omhänderta den dömde. Inte heller den möjligheten bör begränsas endast till övervakning som tilläggssanktion, även om det kan antas att det praktiska tillämpningsområdet för tillfälligt omhändertagande av den som har fått en samhällstjänstsanktion kommer vara begränsat.

I likhet med vad som i dag gäller enligt 28 kap. 11 § andra stycket brottsbalken bör det föreskrivas att Kriminalvårdens beslut gäller omedelbart och att det ska omprövas om det finns anledning till det. Det bör också på motsvarande sätt som i dag framgå av lagtexten att övervakningsnämnden senast dagen därpå ska pröva om beslutet ska fortsätta att gälla samt att om nämnden inte fastställer beslutet inom den tiden, upphör det att gälla. Vidare bör det i lagen om villkorligt fängelse föreskrivas att Kriminalvårdens beslut om omhändertagande omedelbart ska underställas övervakningsnämnd (se författningsförslaget och författningskommentaren till 4 kap. 5 § lagen om villkorligt fängels e).382

Omhändertagandets längd m.m.

Eftersom ett beslut om omhändertagande innebär att den dömde frihetsberövas i avvaktan på vidare förordnande bör omhändertagandet vara begränsat i tid. I likhet med vad som i dag gäller enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken bör huvudregeln vara att ett omhändertagande inte får pågå längre än en vecka. Omhändertagandet bör dock även fortsättningsvis kunna förlängas med högst en vecka om det finns synnerliga skäl.

Är den dömde omhändertagen när domstolen upphäver beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt, bör domstolen få besluta

382 Som vi har noterat i avsnitt 6.9.21 får den beslutsordning som vi föreslår här ses över vid en eventuell översyn av systemet med övervakningsnämnder.

att den dömde ska vara omhändertagen till dess beslutet får laga kraft (jfr 28 kap. 11 § fjärde stycket).

Ett omhändertagande bör inte få pågå efter prövotidens utgång (jfr 28 kap. 11 § femte stycket).

Följdändringar

Som en följd av våra förslag ovan föreslår vi ändringar i bestämmelserna om förfarandet i 37 kap. 11 § brottsbalken samt i 38 kap. 6, 8 och 9 §§ samma balk, så att de kan tillämpas på motsvarande sätt på den nya regleringen (se författningsförslaget till de paragraferna) .383

För att ett beslut om omhändertagande ska kunna verkställas kan det även fortsättningsvis behövas handräckning av Polismyndigheten. Vi föreslår därför också en följdändring i 38 kap. 12 § brottsbalken (se författningsförslaget till den paragrafen).

Även i 1, 8 och 17 §§strafftidslagen, 2 § lagen om beräkning av lagstadgad tid, 49 kap. 5 § och 51 kap. 8 §rättegångsbalken samt 19 § lagen om införande av nya rättegångsbalken föreslår vi följdändringar (se författningsförslaget till de paragraferna).

Vi föreslår också följdändringar i förordningen (2007:1174) med instruktion för övervakningsnämnderna och förordningen (1994:1060) om intensivövervakning med elektronisk kontroll. Förslaget innebär att bestämmelserna om övervakningsnämndernas beredskap i nuvarande 2 kap.9 a–9 e §§ förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder och 5–9 §§ förordningen om intensivövervakning med elektronisk kontroll, med viss modifiering, flyttas till förordningen med instruktion för övervakningsnämnderna. Dock föreslås också ett tillägg om beredskap för att pröva om ett beslut om omhändertagande enligt 26 kap. 22 § första stycket eller 27 kap. 11 § första stycketbrottsbalken ska upphöra att gälla. (Se författningsförslaget till 1 a–1 c §§ förordningen med instruktion för övervakningsnämnderna.)

Förslaget i sistnämnda avseende är föranlett av att Kriminalvården har pekat på att det finns ett behov av att kunna häva omhändertaganden – även om de har fastställts av övervakningsnämnden – så snart som möjligt, för att inte belasta häkten och arrester i onödan. Enligt myndigheten räcker det ofta att man t.ex. överlämnat kallelse

383 Ibid.

till sammanträde så kan den dömde försättas på fri fot. Tillfälliga omhändertaganden som inte fastställs av övervakningsnämnden torde Kriminalvården kunna häva själva.

6.11. Ny påföljdsbestämning efter tidigare dom

6.11.1. Huvuddragen i den nuvarande ordningen behålls

Förslag: Reglerna i 34 kap. brottsbalken ska vara tillämpliga om

den tidigare påföljden var fängelse eller en särskild ungdomspåföljd enligt 32 kap. brottsbalken. Begreppet ”en särskild ungdomspåföljd enligt 32 kap. brottsbalken” ersätter uppräkningen av dessa påföljder i 1 § första stycket, 3 § andra stycket och 6 § första stycket. Till följd av att skyddstillsynspåföljden avskaffas upphävs 7 §.

Bedömning: Regleringen av påföljdsbestämning efter tidigare

dom bör även fortsättningsvis bygga på en åtskillnad mellan ny och nyupptäckt brottslighet. Även i övrigt bör den nuvarande ordningen så långt som möjligt upprätthållas.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Huvuddragen i den nuvarande regleringen bör behållas

När en domstol ska bestämma påföljd för brott som begåtts före det att en påföljd som tidigare har dömts ut är helt verkställd måste den förhålla sig till den tidigare utdömda påföljden. Det gäller oavsett om den tillkommande brottsligheten är begången före eller efter den tidigare domen. Regler om detta finns i 34 kap. brottsbalken. Dessa har behandlats närmare i avsnitt 5.2.4.

Reglerna fick sin nuvarande utformning den 1 juli 2016 efter en tämligen genomgripande omarbetning av kapitlet (prop. 2015/16:151). Syftet med reformen var dels att förenkla och förtydliga regelverket, dels att göra regleringen mer konsekvent när det gäller hur brott som utgör återfall behandlas.

Förändringarna innebar bl.a. att domstolen som huvudregel ska bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten. Möjligheten att bestämma att en tidigare dom ska omfatta också tillkom-

mande brottslighet, s.k. konsumtionsdom, eller att undanröja en utdömd påföljd och bestämma ny gemensam påföljd för den samlade brottsligheten ska numera alltså bara användas i undantagsfall. En grundtanke var här att varje påföljd som utgångspunkt ska verkställas på det sätt som förutsattes vid domstillfället .384

Vidare gjordes en uttrycklig och principiell skillnad mellan brott begångna före en tidigare dom (nyupptäckt brottslighet), och brott begångna efter en tidigare dom men innan påföljden helt har verkställts eller annars upphört (ny brottslighet). Förändringarna i denna del gick sammanfattningsvis ut på att ny brottslighet konsekvent behandlas enligt de principer som gäller för återfall i brott, medan nyupptäckt brottslighet i stället hanteras enligt de principer som gäller för flerfaldig brottslighet. Det innebär bl.a. att det sedan reformen endast är vid nyupptäckt brottslighet som konsumtionsdom kan komma i fråga. Likaså är det endast vid sådan brottslighet som gemensam straffmätning ska tillämpas.

En annan nyhet som tillkom genom 2016 års reform var att reglerna i 34 kap. brottsbalken gjordes tillämpliga också i de fall då den tidigare utdömda påföljden var ungdomstjänst eller ungdomsvård. När ungdomsövervakning senare infördes som påföljd gjordes reglerna tillämpliga även när en sådan påföljd tidigare dömts ut (prop. 2019/ 20:118).

2016 års reform av 34 kap. brottsbalken byggde i allt väsentligt på förslag som lämnades av Påföljdsutredningen i betänkandet Nya på-

följder (SOU 2012:34). Liksom vi föreslog Påföljdsutredningen att

villkorlig dom och skyddstillsyn skulle ersättas med ett system med villkorligt fängelse, men som redan framgått kom förslaget aldrig att genomföras i denna del. De föreslagna förändringarna av 34 kap. brottsbalken och därmed sammanhängande regler bröts dock ut från utredningens förslag och genomfördes i princip inom ramen för gällande system, dvs. i förhållande till befintliga påföljder. Det betyder att regleringen i 34 kap. brottsbalken till sin grundläggande utformning i och för sig är väl förenlig med ett system med villkorligt fängelse, men att regleringen nu behöver anpassas efter ett sådant system.

Vi anser följaktligen att huvuddragen i den nuvarande regleringen kan och – så långt som möjligt – bör upprätthållas. Till grund för det ställningstagandet ligger också att grundtankarna bakom reformen enligt vår mening har goda skäl för sig och att det eftersträvade ända-

384 Se a. prop. s. 35 f.

målet – att få till stånd en tydlig och enkel reglering samt en mer konsekvent behandling av återfall – i allt väsentligt får sägas ha uppnåtts. Därtill är den ordning som etablerades genom reformen numera väl inarbetad och synes över lag fungera bra. Några mer genomgripande förändringar av denna är alltså inte påkallade.

Av det anförda följer att ordningen för ny påföljdsbestämning efter tidigare dom även fortsättningsvis bör bygga på en åtskillnad mellan å ena sidan ny brottslighet, som behandlas enligt de principer som gäller för återfall, och å andra sidan nyupptäckt brottslighet, där reglerna för straffmätning av flerfaldig brottslighet tillämpas. Som påtalades i förarbetena till 2016 års reform motiveras det senare av att det i dessa fall kan bero på tillfälligheter att all brottslighet inte har prövats i ett sammanhang och kommit att omfattats av en gemensam påföljd. Den tilltalade bör därför inte hamna i ett sämre läge på grund av att prövningen sker uppdelat i olika rättegångar .385Dessa skäl gör sig inte mindre gällande i det system som vi nu föreslår. Samtidigt bör noteras att denna skillnad i behandlingen av ny och nyupptäckt brottslighet kommer att minska till följd av de ändringar av reglerna för straffmätning av flerfaldig brottslighet som vi föreslår (se kap. 10).

Det anförda innebär också att vår utgångspunkt är att kvarstående befintliga påföljder ska behandlas på samma sätt som i dag och att det villkorliga fängelsestraffet så långt som möjligt ska inordnas under det nuvarande regelverket. Med andra ord strävar vi efter att undvika en särreglering av villkorligt fängelse. Våra fortsatta överväganden i denna del kommer därför i huvudsak att ta sikte på tillämpningen av reglerna – och det eventuella behovet av undantag – när den tidigare/och eller nya påföljden är villkorligt fängelse.

Det kan avslutningsvis noteras att Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet i sitt betänkande Ett ändamålsenligt sam-

hällsskydd – vissa reformer av straff- och straffverkställighetslagstiftningen (SOU 2024:48) har föreslagit att en ny tidsobestämd frihets-

berövande påföljd benämnd säkerhetsstraff ska införas och att det i 34 kap. brottsbalken ska finnas vissa särskilda regler för denna påföljd. Utredningen har också föreslagit vissa ändringar av reglerna om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Ett genomförande av dessa förslag torde inte på något nämnvärt sätt inverka på de förslag till ändringar av 34 kap. som vi nu lägger fram.

385 Se prop. 2015/16:151 s. 38 och 55.

Anpassningar av tillämpningsområdet och språkliga ändringar

Bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken gäller i dag, enligt vad som framgår av 1 §, om den tidigare påföljden är fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård. Som en följd av att villkorlig dom och skyddstillsyn utgår ur systemet bör regleringen ändras så att den, förutom i ungdomspåföljdsfallen, blir tillämplig endast om den tidigare påföljden är fängelse. En sådan formulering täcker såväl villkorliga som ovillkorliga fängelsestraff. Vidare bör 7 §, som innehåller en särskild bestämmelse om skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, upphävas.

För att förenkla läsningen av 1 § bör den uppräkning som görs i paragrafens första stycke av de olika ungdomspåföljderna – som numera är ganska många – ersättas med samlingsbegreppet ”en särskild ungdomspåföljd enligt 32 kap.”. Av samma skäl bör motsvarande ändringar göras i 3 § andra stycket och 6 § första stycket. Någon förändring i sak är i dessa delar inte avsedd.

I vilken mån det i övrigt finns skäl att anpassa regleringen till ett system med villkorligt fängelse diskuteras i det följande och då i relation till de olika handlingsalternativ som står till buds för domstolen när bestämmelserna i 34 kap. är tillämpliga. En större förändring som under alla förhållanden kommer att vara nödvändig är att införa regler om upphävande av beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt. Också denna fråga behandlas i det följande.

6.11.2. Ny påföljd som huvudregel

Bedömning: Även när den tidigare påföljden är villkorligt fängelse

ska huvudregeln vara att en ny påföljd bestäms. Om brottsligheten är nyupptäckt ska straffets längd, på motsvarande sätt som i dag, bestämmas med tillämpning av reglerna om straffmätningen av flerfaldig brottslighet. Det ska gälla oavsett det nya straffet är villkorligt eller ovillkorligt.

Skälen för vår bedömning

Den nuvarande ordningen

Som redan framgått gäller i dag som huvudregel att domstolen ska bestämma en ny påföljd för tillkommande brottslighet, oavsett om denna är ny eller nyupptäckt. Detta framgår av 34 kap. 1 § första stycket brottsbalken. När domstolen tillämpar bestämmelsen kvarstår den tidigare utdömda påföljden oförändrad.

När rätten dömer till en ny påföljd för ett nyupptäckt brott ska den, enligt 34 kap. 2 §, iaktta att påföljderna tillsammans inte överstiger vad som skulle ha dömts ut för den samlade brottsligheten. Rätten får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Av bestämmelsen följer att straffvärdebedömningen i dessa fall ska avse den samlade brottsligheten och ske i enlighet med vad som anges i 29 kap. 1 § och principerna för straffmätning vid flerfaldig brottslighet. Om ett fängelsestraff ska dömas ut, ska domstolen alltså ta hänsyn till vad straffets längd skulle ha blivit om domstolen haft att på en gång bestämma straffet både för de brott som prövas i det aktuella målet och de brott som det har dömts för i den eller de tidigare domar som ska beaktas. I allmänhet innebär det att ett fängelsestraff som döms ut med tillämpning av 34 kap. 2 § blir lägre än vad det skulle ha blivit om den bestämmelsen inte hade varit tillämplig .386Regeln omfattar dock inte bara fängelsestraff, utan även alla frivårdspåföljder. Hur de frivårdande påföljderna och de olika föreskrifter som kan förekomma ska bedömas får, enligt vad som anges i förarbetena, bedömas i det enskilda falle t.387

Undantag från huvudregeln om att en ny påföljd ska bestämmas finns i 3 och 4 §§. I dessa bestämmelser anges förutsättningarna för att meddela en s.k. konsumtionsdom – dvs. att besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den tillkommande brottsligheten – och för att undanröja den tidigare utdömda påföljden och döma till en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten.

Ytterligare ett undantag finns i 1 § tredje stycket. Där framgår att en konsumtionsdom är den enda möjligheten när den dömde undergår fängelse på livstid.

386 Se ”GPS-puckarna” NJA 2020 s. 703 p. 27. 387 Se prop. 2015/16:151 s. 56.

Ny påföljd för tillkommande brott bör vara huvudregeln även när den tidigare påföljden är villkorligt fängelse

Som nämnts i föregående avsnitt bygger huvudregeln om att det ska bestämmas en ny påföljd för tillkommande brottslighet på tanken att varje påföljd som utgångspunkt ska verkställas på det sätt som förutsattes vid domstillfället. I propositionen anfördes att en sådan ordning både har ett principiellt och pedagogiskt värde på det sättet att det blir tydligt att påföljden är en konsekvens av det begångna brot tet.388Detta skäl gör sig inte mindre gällande i det system med villkorligt fängelse som vi föreslår. Som framgått av det föregående (se särskilt avsnitt 6.2.2 och 6.3) syftar det villkorliga fängelsestraffet bl.a. till att på ett tydligare sätt än dagens icke frihetsberövande påföljder förmedla det klander som brottet förtjänar. En ordning som ger utrymme för en mer extensiv användning av konsumtionsdom eller undanröjande av den tidigare påföljden riskerar enligt vår mening att undergräva den funktionen.

När det gäller undanröjandemöjligheten kan dessutom tilläggas att denna till sina verkningar ligger ganska nära de som uppkommer vid ett upphävande av ett beslut om att straffet ska vara villkorligt. Om den tidigare påföljden är villkorligt fängelse ligger det i sakens natur att tillkommande brottslighet – i det fall den är ny och därmed utgör ett återfall – bör föranleda en tillämpning av det senare institutet snarare än ett undanröjande av straffet. Om brottsligheten är nyupptäckt kan det å andra sidan ifrågasättas om den, utan att det finns några särskilda skäl för det, bör få konsekvenser som liknar dem som följer av ett upphävande. Följaktligen ligger det om något närmare till hands att begränsa möjligheterna till undanröjande när den tidigare påföljden är villkorligt fängelse än att utvidga dem (se vidare avsnitt 6.11.4). Under alla förhållanden finns det ingen anledning att överväga någon annan huvudregel än att en ny påföljd ska bestämmas i dessa fall.

Av det anförda följer att den nuvarande huvudregeln om ny påföljd vid tillkommande brottslighet bör gälla även när den tidigare påföljden är villkorligt fängelse. Om den tillkommande brottsligheten har begåtts före en dom på villkorligt fängelse eller efter en sådan dom men innan straffet till fullo har verkställts blir utgångspunkten alltså att en ny påföljd ska bestämmas. Enligt vad vi föreslår

388 Se a. prop. s. 35 f.

i avsnitt 6.4.5 ska ett villkorligt fängelsestraff i princip anses till fullo verkställt vid prövotidens utgång.

Den närmare tillämpningen i dessa fall – och i vilken mån det finns anledning att göra avsteg från huvudregeln – diskuteras i det följande. Behovet av avsteg kan variera beroende på dels vad påföljden för den tillkommande brottsligheten bör bestämmas till, dels om brottsligheten är ny eller nyupptäckt. Det sistnämnda förhållandet är också av betydelse för hur det nya straffets längd ska bestämmas.

Den tidigare påföljden är villkorligt fängelse och den tillkommande brottsligheten föranleder också villkorligt fängelse

När en ny påföljd bestäms för den som tidigare dömts till villkorligt fängelse kommer det tidigare utdömda villkorliga fängelsestraffet att stå kvar oförändrat. Om domstolen, med tillämpning av reglerna i det föreslagna 28 kap. brottsbalken, finner att ett villkorligt fängelsestraff ska dömas ut även för den tillkommande brottsligheten kan den dömde följaktligen bli underkastad parallella prövotider såväl som parallella tilläggssanktoner. Att den dömde på detta sätt kan bli föremål för konkurrerande sanktioner kan visserligen medföra vissa praktiska svårigheter på verkställighetsstadiet. Motsvarande svårigheter uppstår och hanteras dock även inom ramen för dagens system, t.ex. när någon som verkställer en tidigare utdömd skyddstillsyn på nytt döms till en sådan påföljd. Dessa svårigheter ger därför inte tillräckliga skäl för att göra avsteg från huvudregeln om ny påföljd i dessa fall.

Liksom i andra fall bör huvudregeln om ny påföljd gälla oavsett om den tillkommande brottsligheten är ny eller nyupptäckt. Om det är fråga om ny brottslighet kan straffet för denna mätas ut på vanligt sätt. Rör det sig i stället om nyupptäckt brottslighet blir bestämmelsen i 34 kap. 2 § tillämplig, enligt vilken domstolen ska iaktta att påföljderna tillsammans inte överstiger vad som skulle ha dömts ut för den samlade brottsligheten. Det kan här noteras att bestämmelsen även i dag ska tillämpas också i sådana fall där såväl den tidigare som den nya påföljden är av icke frihetsberövande slag. Detta kan många gånger vara förenat med svårigheter, eftersom dagens frivårdspåföljder inte på samma sätt som det villkorliga fängelsestraffet är mätbara. Införandet av villkorligt fängelse kan således förväntas förenkla tillämpningen av bestämmelsen i motsvarande fall.

Av bestämmelsen följer att längden på ett villkorligt fängelsestraff för ett nyupptäckt brott bör anpassas så att den tillsammans med längden på straffet för den tidigare brottsligheten motsvarar vad som hade dömts ut som gemensamt straff om den samlade brottsligheten hade varit föremål för gemensam prövning. Från den tänkta gemensamma strafflängden får domstolen således dra av längden på det tidigare straffet och för den tillkommande brottsligheten döma ut den strafftid som återstår. Ingripandegraden i den valda tilläggssanktionen bör sedan bestämmas med utgångspunkt i denna tid, dvs. utifrån det utdömda straffets längd. Följande exempel kan illustrera det sagda.

A döms till villkorligt fängelse i åtta månader med 180 timmar samhällstjänst. En tid därefter döms A för ett nyupptäckt brott, som i sig ger skäl för villkorligt fängelse i tre månader med samhällstjänst. Domstolen gör bedömningen att straffet för den samlade brottsligheten (dvs. både brotten i den tidigare domen och det nyupptäckta brottet) skulle ha uppgått till tio månader. A ska då dömas till villkorligt fängelse i (10 – 8 =) två månader för det nyupptäckta brottet. I enlighet med vad som anförts ovan och våra överväganden i avsnitt 6.7.4 bör straffet förenas med samhällstjänst i 60 timmar.

B döms till villkorligt fängelse i sex månader med 100 dagsböter. En tid därefter döms B för ett nyupptäckt brott, som i sig ger skäl för villkorligt fängelse i fyra månader med samhällstjänst. Domstolen gör bedömningen att straffet för den samlade brottsligheten skulle ha uppgått till nio månader. Därmed ska villkorligt fängelse i (9 – 6 =) tre månader dömas ut för det nyupptäckta brottet. I enlighet med vad som anförts ovan och våra överväganden i avsnitt 6.7.4 bör straffet förenas med samhällstjänst i 80 timmar.

En annan lösning, som förordades av Påföljdsutredningen, skulle kunna vara att bestämma tilläggssanktionen i relation till det gemensamma straffets längd med avdrag för ”värdet” av den tilläggssanktion som beslutats i den tidigare dome n.389En sådan ordning ter sig visserligen följdriktig, men är samtidigt mer komplicerad och kan dessutom svårligen tillämpas när domstolen förenar det nya straffet med en tilläggssanktion av annat slag än den som tidigare valts. Av Påföljdsutredningens överväganden framgår också att domstolen i sådana fall skulle behöva falla tillbaka på den av oss förordade metoden .390Enligt vår mening bör denna i stället användas genomgående.

389 Se SOU 2012:34, band 2, s. 320 f. 390 Ibid.

Avslutningsvis kan uppmärksammas att exemplen ovan bygger på att straffvärdet kommer att bli lägre vid en gemensam straffmätning än om den tillkommande brottsligheten bedöms oberoende av den tidigare. Men som påpekats i avsnitt 6.11.1 kommer de förändringar av straffmätningen av flerfaldig brottslighet som vi föreslår att medföra att resultatet i många fall blir detsamma, eftersom dessa i vissa fall kommer att innebära en kumulation av straffvärdet för de enskilda brotten. Bestämmelsen i 34 kap. 2 § brottsbalken kommer därmed att få en minskad betydelse i det system som vi föreslår.

Det tidigare straffet är villkorligt fängelse och den tillkommande brottsligheten föranleder ovillkorligt fängelse

Om det inte finns förutsättningar att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt ska det, enligt vad som beskrivs närmare i avsnitt 6.6, dömas ut ett ovillkorligt fängelsestraff för brottsligheten i fråga. Har brottsligheten begåtts före en dom på villkorligt fängelse eller under prövotiden efter en sådan dom bör straffet även här som huvudregel dömas ut såsom en ny påföljd. Också i detta fall kommer det tidigare utdömda villkorliga fängelsestraffet då att ligga kvar för att verkställas på det sätt som förutsattes vid domstillfället.

Om den tillkommande brottsligheten är nyupptäckt ska, på motsvarande sätt som beskrivits ovan, bestämmelsen i 34 kap. 2 § tillämpas. Det ovillkorliga straffets längd bör då anpassas så att det tillsammans med längden på det tidigare villkorliga straffet motsvarar vad som hade dömts ut som gemensamt straff om den samlade brottsligheten hade varit föremål för gemensam prövning. Följande exempel belyser hur bestämmelsen här kan tillämpas.

C döms till villkorligt fängelse i fyra månader med övervakning. I slutet av prövotiden döms C för ett nyupptäckt brott, som i sig ger skäl för ovillkorligt fängelse i sex månader. Domstolen gör bedömningen att fängelsestraffet för den samlade brottsligheten skulle ha uppgått till nio månader. Därmed ska ovillkorligt fängelse i (9 – 4 =) fem månader dömas ut för det nyupptäckta brottet.

I de fall som nu diskuteras, dvs. när den tilltalade tidigare dömts till villkorligt fängelse och för den tillkommande brottsligheten ska dömas till ovillkorligt fängelse, kan det oftare än annars finnas skäl att göra undantag från huvudregeln om ny påföljd. Om det endast är ett kortare

ovillkorligt fängelsestraff som är aktuellt, eller om tilläggssanktionen till det tidigare villkorliga straffet är fullgjord eller närapå fullgjord vid den senare lagföringen, torde några avsteg sällan bli nödvändiga. Sanktionen kan då normalt fullgöras utan hinder av det nya straffet. I andra fall kan ett ovillkorligt fängelsestraff emellertid hindra fullgörandet av den tilläggssanktion som det tidigare utdömda villkorliga fängelsestraffet har förenats med. Är det då fråga om ny brottslighet kan situationen hanteras genom att det för denna döms ut ett nytt, ovillkorligt, fängelsestraff samtidigt som beslutet om att det tidigare straffet ska vara villkorligt upphävs (se vidare avsnitt 6.11.5). I detta fall kan huvudregeln om ny påföljd alltså upprätthållas. Är brottsligheten nyupptäckt står däremot möjligheten till upphävande inte till buds, eftersom det då inte rör sig om ett återfall. I det läget bör det därför finnas skäl att frångå huvudregeln och i stället undanröja det tidigare villkorliga fängelsestraffet och bestämma ett ovillkorligt fängelsestraff som är gemensamt för den samlade brottsligheten. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 6.11.4.

6.11.3. Förutsättningarna för konsumtionsdom

Bedömning: Beslut om att ett tidigare utdömt villkorligt fäng-

elsestraff ska avse också tillkommande brottslighet bör, likt vad som gäller i förhållande till nuvarande påföljder, förutsätta att det är fråga om nyupptäckt brottslighet som i jämförelse med den brottslighet som omfattas av den tidigare domen med hänsyn till påföljden är utan nämnvärd betydelse.

När en sådan konsumtionsdom meddelas ska det inte vara möjligt att förlänga prövotiden eller att förena det villkorliga straffet med en mer ingripande tilläggssanktion.

Införandet av villkorligt fängelse ger inte skäl för att ändra regleringen gällande dömda som undergår fängelse på livstid. Konsumtionsdom bör således även fortsättnings vara den enda möjligheten i dessa fall.

Skälen för vår bedömning

De nuvarande förutsättningarna för konsumtionsdom bör gälla även när den tidigare påföljden är villkorligt fängelse

Möjligheten att meddela s.k. konsumsdom, dvs. att besluta att en tidigare utdömd påföljd ska avse också tillkommande brottslighet, regleras i 34 kap. 3 § brottsbalken. I paragrafens första stycke anges att ett sådant beslut får meddelas endast om det är fråga om nyupptäckt brottslighet som i jämförelse med den brottslighet som omfattas av den tidigare domen med hänsyn till påföljden är utan nämnvärd betydelse. Av paragrafens andra stycke framgår att utrymmet för att meddela en konsumtionsdom är större beträffande ungdomspåföljderna. Som nämnts i föregående avsnitt är en konsumtionsdom den enda tillgängliga lösningen när den dömde undergår fängelse på livstid (34 kap. 1 § tredje stycket).

Möjligheten till konsumtionsdom enligt 34 kap. 3 § första stycket har behandlats närmare i avsnitt 5.2.4. Liksom bestämmelsen i 34 kap. 2 § brottsbalken hänger möjligheten till konsumtionsdom enligt den nyss nämnda bestämmelsen nära samman med principerna för straffmätning av flerfaldig brottslighet och grundtanken att den som gjort sig skyldig till ett nyupptäckt brott inte bör hamna i ett sämre läge än om brottet prövats tillsammans med de brott som omfattas av den tidigare domen. Om det nyupptäckta brottet har ett så begränsat straffvärde att påföljden i den första processen hade blivit lika ingripande eller endast obetydligt mer ingripande även om det tillkommande brottet hade ingått i bedömningen av det samlade straffvärdet, kan domstolen således med stöd av 34 kap. 3 § brottsbalken besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också det nyupptäckta brottet. Motsvarande bör gälla även när det tidigare straffet är villkorligt fängelse.

De rättviseskäl som talar för att behandla nyupptäckt brottslighet som om den hade ingått i den första processen föreligger inte beträffande ny brottslighet, som är begången efter den tidigare domen och därmed utgör återfall i brott. Här finns det tvärtom i princip alltid anledning att skärpa reaktionen. Det gäller inte minst när den tidigare påföljden är villkorligt fängelse, där ett villkor för den privilegiering som ett sådant straff innebär är just att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet. Även när den tidigare påföljden är vill-

korligt fängelse bör möjligheten till konsumtionsdom således vara utesluten när det är fråga om ny brottslighet.

Av det anförda följer att möjligheten att låta ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff avse också den tillkommande brottsligheten – i likhet med vad som gäller för de påföljder som i dag kan komma i fråga för vuxna lagöverträdare – bör vara begränsad till fall där det rör sig om nyupptäckt brottslighet som är utan nämnvärd betydelse för påföljden.

Det bör inte vara möjligt att förlänga prövotiden eller att förena det villkorliga straffet med en mer ingripande tilläggssanktion

Före 2016 års reform av 34 kap. brottsbalken fanns det en möjlighet för domstolen att förlänga prövotiden för såväl villkorlig dom som skyddstillsyn vid beslut om att påföljden ska omfatta ytterligare brott. Likaså kunde domstolen förstärka den tidigare utdömda påföljden med ytterligare sanktioner eller med vissa andra åtgärder, t.ex. genom att även döma till dagsböter eller förena påföljden med en föreskrift om samhällstjänst. Att dessa möjligheter avskaffades motiverades med att det inte finns något behov av att kunna förstärka påföljden på dessa sätt när den tillkommande brottsligheten är utan nämnvärd betydelse i påföljdshänseende. Om den tidigare utdömda påföljden i sig inte kan anses vara tillräckligt ingripande för att en konsumtionsdom ska kunna komma i fråga får domstolen i stället döma till ny påföljd för den tillkommande brottsligheten. Ett annat skäl för förändringarna var att det ansågs finnas ett värde i att förenkla och renodla regleringen gällande hanteringen av tidigare påföljder som inte har verks tällts.391

De angivna förändringarna låg i linje med Påföljdsutredningens överväganden och förslag. Med andra ord skulle det inte heller i det system med villkorligt fängelse som Påföljdsutredningen föreslog finnas några möjligheter att förlänga prövotiden eller att välja en mer ingripande tilläggssanktion i samband med beslut om att ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff ska omfatta också den tillkommande brottslighete n.392Någon anledning att nu göra en annan bedömning finns enligt vår uppfattning inte. Om en längre prövotid är påkallad eller en ny tilläggssanktion bör väljas kan det – som också Påföljdsutred-

391 Se prop. 2015/16:151 s. 40 ff. 392 Se SOU 2012:34, band 2, s. 312 ff.

ningen påtalade – åstadkommas genom att ett nytt villkorligt fängelsestraff med en ny sanktion döms ut.

Närmare om tillämpningen av konsumtionsdom när den tidigare påföljden är villkorligt fängelse

När den tidigare påföljden är villkorligt fängelse kan konsumtionsdom komma i fråga när den nyupptäckta brottsligheten i sig skulle ha föranlett ett villkorligt fängelsestraff eller ett rent bötesstraff. Om den nyupptäckta brottsligheten ger skäl för ett ovillkorligt fängelsestraff är en konsumtionsdom i dessa fall naturligtvis utesluten.

Frågan om den nyupptäckta brottsligheten är utan nämnvärd betydelse i påföljdshänseende måste ställas i relation till längden av det straff som tidigare dömts ut. I motiven till den nu diskuterade bestämmelsen anges att om den tidigare påföljden är ett fängelsestraff på flera år bör ett nyupptäckt brott kunna anses vara utan nämnvärd betydelse om straffvärdet uppgår till någon eller ett par månader. Denna riktlinje har liten bäring på villkorliga fängelsestraff, eftersom straff som överstiger ett år normalt sett kommer att vara ovillkorliga. Om ett längre straff har gjorts villkorligt på grund av att det ansetts föreligga synnerliga skäl bör riktlinjen dock ha viss relevans. Domstolen bör då överväga om straffet, även om det nyupptäckta brottet hade ingått i den ursprungliga prövningen, skulle ha gjorts villkorligt och om den tillkommande brottsligheten hade påverkat valet av tilläggssanktion. Om straffet ändå hade gjorts villkorligt och valet av tilläggssanktion hade varit oförändrat, bör konsumtionsdom i dessa fall kunna meddelas om straffvärdet för den tillkommande brottsligheten uppgår till någon eller ett par månader.

När det tidigare fängelsestraffet är kortare än ett år bör enligt motiven endast tillkommande brott vars straffvärde understiger fängelse i en månad eller ligger på bötesnivå kunna anses vara utan nämnvärd betydelse. I motiven anges vidare att i det fallet den tidigare påföljden är villkorlig dom eller skyddstillsyn krävs att domstolen – om den även haft att ta ställning till den tillkommande brottsligheten – inte hade valt en annan påföljd eller ansett det nödvändigt att förena påföljden med t.ex. böter eller samhällstjänst enligt bestämmelserna i 27 och 28 kap. brottsbalken. Avgörande är alltså om den utdömda

påföljden hade ansetts tillräckligt ingripande även om det tillkommande brottet hade ingått i bedömni ngen.393

Som framgår av avsnitt 7.7.1 föreslår vi att allmänt fängelseminimum ska höjas till en månad. Enligt vår mening bör det emellertid inte medföra att konsumtionsdom aldrig bör kunna komma i fråga annat än vid ren bötesbrottslighet när det tidigare straffet understiger ett år. Det bör i det sammanhanget beaktas att utrymmet för konsumtionsdom under alla förhållanden kommer att minska till följd av de straffskärpningar vi föreslår, i synnerhet de som gäller straffmätningen av flerfaldig brottslighet. För att inte konsumtionsmöjligheten ska bli alltför snäv, bör den kunna användas även när straffvärdet för den nyupptäckta brottsligheten uppgår till någon månads fängelse och det tidigare straffet med viss tid understiger ett år. Det bör dock förutsätta att det nyupptäckta brottet inte ger skäl för en strängare tilläggssanktion än den som det tidigare straffet förenats med. Således bör konsumtionsdom i de angivna fallen kunna komma i fråga t.ex. när den tidigare tilläggssanktionen var samhällstjänst om sanktionen för det nyupptäckta brottet skulle ha stannat vid böter. Detsamma bör gälla om tilläggssanktionen för det nyupptäckta brottet exempelvis skulle ha bestämts till övervakning när också det tidigare straffet förenats med en sådan sanktion. I likhet med vad som i dag gäller när den tidigare påföljden är villkorlig dom eller skyddstillsyn bör det avgörande alltså vara om det tidigare utdömda villkorliga fängelsestraffet – inbegripet den valda tilläggssanktionen – hade ansetts tillräckligt ingripande även om det tillkommande brottet hade ingått i bedömningen. Att det tillkommande brottet hade medfört ett något större antal dagsböter eller timmar samhällstjänst än vad det tidigare straffet förenats med, eller en något längre helghemarrest vid övervakning, bör däremot inte hindra en konsumtionsdom.

Är den tidigare påföljden ett kortare villkorligt fängelsestraff bör konsumtionsmöjligheten däremot enbart kunna användas när den nyupptäckta brottsligheten ligger på bötesnivå.

Vid bedömningen bör domstolen också kunna väga in om ett brottsoffers intresse träds för när genom att en konsumtionsdom meddelas. Utrymmet för en sådan dom bör följaktligen vara större vid s.k. brottsofferlösa brott än om det finns ett brottsoffer som lidit skada till följd av eller blivit kränkt av brottet. Särskild restriktivitet bör vidare iakttas när brottet har innefattat ett angrepp mot någons

393 Se prop. 2015/16:151 s. 89.

personliga integritet. I dessa fall bör konsumtionsdom således sällan kunna komma i fråga.

Något om tillämpningen av konsumtionsdom när den tidigare påföljden är ovillkorligt fängelse

Även när den tidigare påföljden är ovillkorligt fängelse bör de riktlinjer som vi angett ovan beträffande straff som understiger ett år kunna tjäna som utgångspunkt vid bedömningen. Ett nyupptäckt brott som inte föranleder ett strängare straff än någon månads fängelse bör i många av dessa fall således kunna omfattas av det tidigare ovillkorliga straffet. Det gäller i synnerhet om det nyupptäckta brottet i sig inte ger skäl för en strängare påföljd än villkorligt fängelse.

I likhet med vad som anförts ovan beträffande villkorliga fängelsestraff bör endast brott på bötesnivå kunna komma i fråga för konsumtionsdom när den tidigare påföljden är ett kortare ovillkorligt fängelsestraff.

Är den tidigare påföljden ett ovillkorligt fängelsestraff på ett år eller längre bör de riktlinjer som lämnats i tidigare förarbeten vara fortsatt vägledande.

Särregleringen vid fängelse på livstid bör behållas

Som redan framgått är konsumtionsdom i dag den enda möjligheten när den dömde undergår fängelse på livstid. Något skäl att ändra denna reglering med anledning av att villkorligt fängelse införs finns inte. Denna bör därför kvarstå oförändrad.

6.11.4. Förutsättningarna för undanröjande

Förslag: Om den tidigare påföljden är fängelse som helt eller

delvis är villkorligt får den inte undanröjas om det finns förutsättningar för att upphäva beslutet om villkorlighet med anledning av den tillkommande brottsligheten.

Till följd av att villkorlig dom och skyddstillsyn utgår ur systemet tas bestämmelsen i nuvarande 34 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken bort.

Bedömning: I andra fall bör undanröjande av en tidigare utdömd

påföljd och ny gemensam påföljdsbestämning kunna ske enligt nuvarande förutsättningar. För nyupptäckt brottslighet ska det, liksom i dag, göras en gemensam straffmätning med den tidigare brottsligheten enligt de principer som gäller vid flerfaldig brottslighet. Likaså ska domstolen även fortsättningsvis beakta vad den tilltalade har undergått till följd av den tidigare domen.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Den nuvarande ordningen

I 34 kap. 4 § regleras möjligheten att undanröja en tidigare utdömd påföljd och döma till en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Förutsättningarna är, enligt paragrafens första stycke, att det finns särskilda skäl för ett sådant beslut, att den tidigare domen har fått laga kraft och att domen meddelas innan den tidigare påföljden helt har verkställts.

Särskilda skäl avser i första hand situationer när den senare domen innebär att påföljden i den första domen inte kan verkställas. Om ett undanröjande av den tidigare påföljden inte sker i en sådan situation kommer den dömde i praktiken att undgå påföljd för den brottslighet som omfattas av den tidigare domen. Så kan vara fallet om den dömde i den första domen fått en skyddstillsyn med samhällstjänst alternativt s.k. kontraktsvård och för den senare brottsligheten döms till ett längre fängelsestraff. I mer sällsynta fall kan även praktiska eller humanitära skäl hänförliga till den dömde motivera ett undanröjande av den tidigare domen. Så kan t.ex. vara fallet om den tidigare påföljden är fängelse och det först i den senare rättegången finns förutsättningar att döma till skyddstillsyn med kontraktsvård och denna kan anses tillräckligt ingripande för att omfatta brottsligheten i båda domarna. Så kan även undantagsvis vara fallet då det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden eller andra tungt vägande skäl är uppenbart oskäligt att verkställigheten av det första straffet får fortsätt a.394

Ett undanröjande kan ske vid såväl ny som nyupptäckt brottslighet. På liknande sätt som när en ny påföljd döms ut enligt 1 §

394 Se prop. 2015/16:151 s. 46 och 90 f.

aktualiserar de olika kategorierna dock olika principer för straffmätningen när den gemensamma påföljden bestäms. Är det fråga om nyupptäckt brottslighet ska det göras en gemensam straffmätning med tillämpning av de principer som gäller vid flerfaldig brottslighet, medan ny brottslighet i stället ska behandlas som ett återfall.

När påföljden för den samlade brottsligheten bestäms ska domstolen vidare ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått till följd av den tidigare domen. Rätten får då döma till fängelse på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet. (Se andra stycket.) Dessutom ska domstolen i vissa fall beakta en eventuell uppgift i den tidigare domen om vilken strafflängd som skulle ha dömts ut om påföljden då hade bestämts till fängelse (tredje stycket).

Ett särskilt undantag från undanröjande

Även i ett system med villkorligt fängelse kan en senare påföljd hindra verkställigheten av en påföljd som tidigare dömts ut. Som redan framgått kan den situationen framför allt uppstå när någon, som tidigare dömts till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning, ska dömas till ett ovillkorligt fängelsestraff. Om det villkorliga straffet då får kvarstå oförändrat kan brottsligheten som detta avsåg i praktiken komma att bli ostraffad eller i vart fall betydligt lindrigare bestraffad än vad som avsetts. Frågan är då hur denna situation bör hanteras.

Om det är fråga om ny brottslighet, dvs. att den har begåtts under prövotiden för det tidigare utdömda villkorliga fängelsestraffet, har personen i fråga återfallit i brott och därmed brutit mot de villkor som gäller för verkställigheten. Som nämnts i det föregående ligger det då i påföljdskonstruktionens natur att i den mån återfallet bör leda till att det tidigare straffet avtjänas i anstalt bör det åstadkommas genom att beslutet om villkorlighet upphävs. En sådan ordning framstår därtill som det mest naturliga även med beaktande av att det vid ny brottslighet inte kan bli fråga om någon gemensam straffmätning i egentlig mening. I denna situation bör det alltså överhuvudtaget inte vara möjligt att besluta att det tidigare utdömda villkorliga fängelsestraffet ska undanröjas och en ny gemensam påföljd bestämmas. Detta bör enligt vår mening framgå uttryckligen av lagtexten genom att det införs ett särskilt undantag för denna situation.

Undantaget bör gälla också när endast en del av det tidigare fängelsestraffet var villkorlig. Om det till följd av återfallet finns skäl att vidta åtgärder såvitt avser den villkorliga delen av straffet bör det alltså ske genom ett upphävande av beslutet om villkorlighet i den delen. Däremot bör undantaget inte gälla när endast en del av fängelsestraffet för den nya brottsligheten ska vara ovillkorlig. Av skäl som framgår av avsnitt 6.11.5 bör något upphävande nämligen inte kunna ske i dessa fall. Situationen bör då i stället kunna hanteras genom att det tidigare utdömda villkorliga fängelsestraffet undanröjs och ett gemensamt, delvis villkorligt, fängelsestraff bestäms för den samlade brottsligheten.

Om det är fråga om nyupptäckt brottslighet har personen i fråga inte brutit mot något villkor för det tidigare straffet. Enligt vad vi föreslår i avsnitt 6.11.5 ska det då inte vara möjligt att upphäva beslutet om villkorlighet. Även i dessa fall bör domstolen i stället kunna undanröja det tidigare utdömda villkorliga fängelsestraffet och bestämma en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Något undantag för denna situation är alltså inte påkallat.

En särskild fråga är vad som bör gälla när den som tidigare dömts till villkorligt fängelse ska dömas till ett ovillkorligt fängelsestraff som hindrar fullgörandet av den tilläggssanktion som det villkorliga straffet förenats med när det är fråga om både ny och nyupptäckt brottslighet. Bör situationen hanteras genom att domstolen undanröjer det villkorliga straffet och bestämmer ett gemensamt ovillkorligt fängelsestraff för den samlade brottsligheten eller genom att den dömer ut ett nytt ovillkorligt fängelsestraff för brottsligheten i den senare domen samtidigt som den upphäver det tidigare beslutet om villkorlighet? Enligt vår mening bör svaret bero på vilket brott det är som ger skäl för att straffet ska vara ovillkorligt.

Om det endast är det nyupptäckta brottet som påkallar ett ovillkorligt fängelsestraff – eller om det nyupptäckta brottet annars är avgörande för att ett sådant straff ska dömas ut – bör, i enlighet med vad vi föreslår i avsnitt 6.11.5, något upphävande inte kunna ske. I dessa fall bör saken följaktligen hanteras genom ett undanröjande. Är det i stället så att det nya brottet ensamt motiverar att straffet blir ovillkorligt bör tvärtom upphävandeinstitutet användas. Som vi återkommer till nedan och i avsnitt 6.11.5 bör det nyupptäckta brottet i båda fallen straffmätas gemensamt med brottsligheten i den tidigare domen enligt de principer som gäller vid flerfaldig brottslighet. Likaså bör

en skälig avräkning i båda fallen göras för vad den dömde har genomgått i form av tilläggssanktion.

För att undantaget ska fånga upp de situationer som avses bör det knyta an till de regler om upphävande av beslut om villkorlighet som vi föreslår ska införas i 34 kap. brottsbalken (se avsnitt 6.11.5). Med en sådan utformning tydliggörs det också att berörda situationer hanteras i en annan ordning. Undantaget kan därför lämpligen utformas så att ett beslut om undanröjande inte får meddelas när den tidigare påföljden är fängelse som helt eller delvis är villkorligt om det finns förutsättningar för att upphäva beslutet om villkorlighet enligt nyss nämnda regler.

De nuvarande förutsättningarna för undanröjande bör i övrigt vara oförändrade

Bortsett från i de nyss angivna undantagsfallen bör det alltså fortsatt finnas en möjlighet att undanröja en tidigare utdömd påföljd och bestämma en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Som nämnts ovan är en förutsättning för ett sådant beslut att det finns särskilda skäl. Någon anledning att ändra denna förutsättning finns enligt vår mening inte. Som redan framgått avser kravet i första hand den situationen att den senare påföljden hindrar verkställigheten av den tidigare. Man skulle därför i och för sig kunna tänka sig att i stället laborera med ett rekvisit som uttryckligen tar sikte på kolliderande verkställigheter av detta slag. Som framgår av förarbetena till 34 kap. 4 § brottsbalken kan det dock även finnas andra situationer där ett undanröjande av den tidigare påföljden kan vara nödvändigt för att uppnå ett rimligt och ändamålsenligt resultat. Således kan både praktiska och humanitära skäl hänförliga till den dömde i mer sällsynta fall motivera ett undanröjande .395Det bör gälla även i det system som vi nu föreslår. Ett mer preciserat krav framstår därför inte som lämpligt.

Kravet på särskilda skäl för undanröjande bör alltså kvarstå oförändrat. Även i övrigt bör förutsättningarna för undanröjande vara desamma som i dag. Således ska det liksom hittills krävas att den tidigare domen har fått laga kraft och att dom meddelas innan den tidigare påföljden helt har verkställts. I fråga om villkorligt fängelse innebär det senare att prövotiden inte får ha löpt ut vid tidpunkten för domen.

395 Se prop. 2015/16:51 s. 46.

Närmare om kravet på särskilda skäl när det tidigare straffet är villkorligt fängelse

I enlighet med vad som anförts ovan kan ett undanröjande av ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff vara motiverat när det för nyupptäckt brottslighet ska dömas till ett ovillkorligt fängelsestraff. Om en samhällstjänst- eller övervakningssanktion som det tidigare villkorliga straffet förenats med inte är slutförd vid tidpunkten för domen, kommer det ovillkorliga straffet då som regel att hindra fullgörandet av tilläggssanktionen. I ett sådant fall bör kravet på särskilda skäl ofta anses uppfyllt. Har den övervägande delen av tilläggssanktionen fullgjorts, får domstolen göra en bedömning i det enskilda fallet av om ett undanröjande är motiverat. Om endast en obetydlig del av sanktionen återstår att utföra bör domstolen i allmänhet kunna avstå från ett undanröjande.

Ska den som tidigare dömts till villkorligt fängelse på nytt dömas till ett sådant straff kan något hinder av det ovan angivna slaget knappast uppstå. Samhällstjänstsanktionen och övervakningssanktionen kan nämligen fullgöras parallellt. Likaså kan dagsböter betalas utan hinder av att den dömde samtidigt är föremål för en annan sanktion. Det är alltså svårt att tänka sig att ett undanröjande skulle kunna bli aktuellt på grund av att ett villkorligt fängelsestraff hindrar verkställigheten av ett tidigare sådant straff.

En särskild fråga som kan uppstå när den tidigare påföljden är villkorligt fängelse är om brister i fullgörandet av den tilläggssanktion som straffet förenats med bör kunna läggas till grund för ett beslut om undanröjande inom ramen för prövningen av tillkommande brottslighet. Om den dömde exempelvis har misskött en utdömd samhällstjänstsanktion kan det tyckas rimligt att domstolen vid en sådan prövning får undanröja det tidigare villkorliga fängelsestraffet och döma till ett gemensamt villkorligt fängelsestraff som i stället förenas med övervakning alternativt till ett gemensamt ovillkorligt fängelsestraff. Sådan misskötsamhet utgör dock i sig ett villkorsbrott och ska, enligt vad vi föreslår, hanteras i särskild ordning. Ytterst kan den då leda till att beslutet om villkorlighet upphävs (se avsnitt 6.10.4). Som utgångspunkt bör sådan misskötsamhet därför inte också kunna ligga till grund för ett beslut om undanröjande vid tillämpningen av reglerna i 34 kap. brottsbalken.

Som regel bör inte heller brister i fullgörandet av en tilläggssanktion som beror på omständigheter utanför den tilltalades kontroll anses utgöra ett särskilt skäl för undanröjande. Även sådana situationer kan, enligt vad vi föreslår, nämligen hanteras i särskild ordning. Således kan Kriminalvården i ett sådant fall ändra eller upphäva en samhällstjänstsanktion eller helt eller delvis ersätta den med övervakning (se avsnitt 6.9.9). Dessutom finns en möjlighet för domstolen – oavsett om det är en samhällstjänstsanktion eller en övervakningssanktion som inte kan verkställas – att efter särskild talan upphäva beslutet om villkorlighet (se avsnitt 6.10.5).

Det nu anförda ska inte förstås så att det aldrig kan finnas utrymme för undanröjande i fall som de nyss nämnda. Däremot måste kravet på särskilda skäl ses i ljuset av de andra möjligheter som står till buds. Domstolen bör i dessa fall således alltid överväga om situationen lämpligen bör hanteras på annat sätt och då särskilt beakta om den tilltalade skulle få en obefogad för- eller nackdel av att det tidigare straffet i stället undanröjs. Om så är fallet bör domstolen avstå från undanröjande och, i enlighet med huvudregeln, bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten. Undantag från denna huvudregel bör ske bara när det behövs för att det ska vara möjligt att uppnå ett rimligt och ändamålsenligt resultat.

En annan fråga är om kravet på särskilda skäl kan vara uppfyllt när ett nyupptäckt brott inte i sig, men tillsammans med brottsligheten som föranledde det villkorliga fängelsestraffet, förskyller ett fängelsestraff på ett år eller mer, dvs. överstiger den gräns efter vilken ett villkorligt fängelsestraff normalt bör anses utesluten. Om ett undanröjande inte sker i en sådan situation kan gärningspersonen sägas ha ”tjänat på” att brotten prövats i olika rättegångar, eftersom han eller hon därmed undgår det ovillkorliga fängelsestraff som annars skulle ha dömts ut.

När kravet på särskilda skäl infördes framhölls i propositionen dock att möjligheten att undanröja en tidigare utdömd påföljd bör utgöra ett undantag och begränsas till de situationer då det finns starka skäl för det. Det framhölls också särskilt i detta sammanhang att en rimlig utgångspunkt bör vara att varje påföljd som huvudregel ska verkställas fullt ut. Någon motsvarighet till den nu diskuterade situationen togs inte heller upp bland de typfall som nämndes för när särskilda skäl kan anses föreligga .396Enligt vår mening bör det innebära

396 Se prop. 2015/16:151 s. 45 f. och 90 f.

att den angivna utgångspunkten normalt ska upprätthållas även i den nu diskuterade situationen. Det bör då framhållas att det i denna situation sällan är möjligt att försätta den tilltalade i samma läge som om brotten redan från början hade prövats i ett sammanhang, eftersom han eller hon då redan har dömts till en påföljd (villkorligt fängelse) och normalt kommer att ha påbörjat verkställigheten (fullgörandet av tilläggssanktionen). Till skillnad från det fallet att det nya straffet hindrar verkställigheten av det tidigare, är det här inte heller så att brottsligheten till någon del går ostraffad. I stället kommer personen i fråga att behöva verkställa två villkorliga fängelsestraff, som vart och ett utgör ett tillräckligt ingripande straff för den brottslighet som respektive dom avser.

Det anförda innebär emellertid inte att det i den angivna situationen bör vara uteslutet att undanröja det tidigare villkorliga fängelsestraffet och döma till ett gemensamt ovillkorligt fängelsestraff. Undantagsvis, t.ex. om personen bara hunnit fullgöra en liten del av tilläggssanktionen samtidigt som ett gemensamt straff mera påtagligt skulle överstiga den gräns efter vilken villkorligt fängelse normalt är uteslutet, bör kravet på särskilda skäl kunna anses uppfyllt. Liksom i dag får det således i varje enskilt fall göras en bedömning av om ett undanröjande är motiverat för att uppnå ett rimligt och ändamålsenligt resultat.

Något om kravet på särskilda skäl i andra fall

Liksom tidigare kommer undanröjandemöjligheten även att vara tillämplig i förhållande till ungdomspåföljderna. Tidigare förarbeten och praxis kan här alltså vara fortsatt vägledande. I detta sammanhang ska endast konstateras att det sällan torde finnas skäl att undanröja en tidigare utdömd ungdomspåföljd och i stället döma till ett gemensamt villkorligt fängelsestraff. Detta eftersom det är svårt att se vare sig några praktiska, humanitära eller andra skäl för en sådan påföljdsbestämning.

Undanröjandemöjligheten kommer också att vara fortsatt tillämplig när den tidigare påföljden är ovillkorligt fängelse. Liksom i dag bör ett undanröjande då undantagsvis kunna komma i fråga när det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden eller andra tungt vägande skäl är uppenbart oskäligt att verkställigheten av det ovillkor-

liga straffet får fortsätt a.397Så skulle exempelvis kunna vara fallet när det för den brottslighet som prövas i den nya domen ska dömas ut ett villkorligt fängelsestraff med stöd av bestämmelsen om synnerliga sk äl.398 Det är också tänkbart att det kan finnas skäl för undanröjande av ett ovillkorligt fängelsestraff när det för den tillkommande brottsligheten ska dömas till rättspsykiatrisk vård.

Bestämmande av det gemensamma straffets längd

När domstolen undanröjer en tidigare utdömd påföljd ska den bestämma en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Om den gemensamma påföljden bestäms till fängelse ska straffets längd således avse dels den brottslighet som behandlades i den tidigare domen, dels den brottslighet som var föremål för prövning i den senare. Olika principer kommer dock att gälla för straffmätningen beroende på om brottsligheten i den senare domen är ny eller nyupptäckt. Är den nyupptäckt ska principerna för straffmätning av flerfaldig brottslighet tillämpas. Är den ny aktualiseras i stället de principer som gäller för återfall. Som redan framgått kommer det sällan vara fråga om annat än nyupptäckt brottslighet när domstolen undanröjer ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff och dömer till ett ovillkorligt fängelsestraff för den samlade brottsligheten.

Enligt vad som framgår av det nuvarande tredje stycket i 34 kap. 4 § brottsbalken ska domstolen, om den undanröjer en tidigare utdömd villkorlig dom eller skyddstillsyn som förenats med en föreskrift om samhällstjänst eller kontraktsvård och i stället dömer till fängelse för den samlade brottsligheten, beakta en eventuell uppgift i den tidigare domen om vilken strafflängd som skulle ha dömts ut om påföljden hade bestämts till fängelse. Eftersom villkorlig dom och skyddstillsyn enligt vad vi föreslår ska utgå ur systemet kan denna bestämmelse tas bort. Är det tidigare straffet villkorligt fängelse ligger det i sakens natur att domstolen, när det gemensamma straffet mäts ut, utgår från det tidigare straffets längd. Någon särskild bestämmelse om detta behövs enligt vår bedömning inte.

Vidare ska domstolen, enligt andra stycket i samma paragraf, ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått till följd av den tidi-

397 Se a. prop. s. 46. 398 Jfr SOU 2012:34, band 2, s. 354 f.

gare domen och får då döma till fängelse på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet. Det bör gälla även när den tidigare påföljden är villkorligt fängelse. Har den tilltalade fullgjort delar av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion som det villkorliga straffet förenats med ska detta således räknas av från det gemensamma straffets längd, med följden att ett kortare straff döms ut. Detta blir således en skillnad mot vad som ska gälla vid upphävande av ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt. Som framgår av avsnitt 6.10.6 och 6.11.5 föreslår vi att domstolen i dessa fall endast ska ange vad som ska avräknas med anledning av fullgjorda tilläggssanktioner i stället för att bestämma en kortare strafftid. Denna skillnad är i huvudsak motiverad av att det tidigare fängelsestraffet i upphävandefallen i princip ligger kvar, om än med en ändrad verkställighetsform, medan så inte är fallet vid ett undanröjande, där det tidigare straffet i stället ersätts med ett annat. Den praktiska metoden blir emellertid i princip densamma (jfr nedan avsnitt 6.12.2)

Hur lång tid som ska avräknas får avgöras av domstolen i det enskilda fallet. Samma modeller som föreslagits för avräkning av utförd samhällstjänst respektive övervakning vid upphävande av ett beslut om villkorlighet på grund av brister i fullgörandet av sanktionen bör här kunna användas. Som beskrivits i avsnitt 6.10.6 innebär detta, när det gäller samhällstjänst, att domstolen som utgångspunkt kan räkna om antalet utförda timmar samhällstjänst enligt vad som är tänkt att gälla när samhällstjänst väljs som tilläggssanktion och antalet timmar bestäms. Om det i stället är en övervakningssanktion som delvis har fullgjorts bör den tid som avräknas bero på dels under hur lång tid som övervakningen har pågått, dels hur ingripande innehållet i övervakningen har varit. I enlighet med vad som anförts i avsnitt 6.10.6 skulle två månaders välskött övervakning som utgångspunkt kunna motsvara en månads fängelse. Såsom också beskrivits där bör domstolen dock kunna beakta att en övervakningssanktion har haft ett särskilt ingripande innehåll, varvid avräkningen kan bli större. För en närmare beskrivning av hur avräkningen kan göras hänvisas till det nämnda avsnittet. Hur det gemensamma straffets längd bestäms vid tillämpningen av den nu aktuella bestämmelsen kan också illustreras med följande exempel.

A döms till villkorligt fängelse i åtta månader med samhällstjänst 180 timmar. En tid därefter döms A för ett nyupptäckt brott som i sig ger skäl för ovillkorligt fängelse i ett år. Det ovillkorliga fängelsestraffet hindrar

fullgörandet av samhällstjänstsanktionen, varför domstolen undanröjer det villkorliga straffet. Domstolen gör bedömningen att straffet för den samlade brottsligheten skulle ha uppgått till ett år och sex månader. Eftersom A har utfört 80 timmar av samhällstjänsten ska fyra månader avräknas från det gemensamma, ovillkorliga, straffet. Det gemensamma straffets längd ska därmed bestämmas till ett år och två månader.

Om tilläggssanktionen i det angivna exemplet i stället skulle ha varit en övervakning med ordinärt innehåll och A fullgjort övervakningen (inklusive eventuell helghemarrest eller andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten) utan anmärkningar i fyra månader kan två månader avräknas från det gemensamma, ovillkorliga, straffet. Straffets längd ska då bestämmas till ett år och fyra månader.

Liksom i upphävandefallen bör det inte anses skäligt att avräkning görs om endast ett mindre antal timmar samhällstjänst utförts eller om övervakningen har skötts bara under kortare tid. Omvänt bör ett undanröjande sällan ske om det endast är en obetydlig del av sanktionen som återstår att fullgöra (jfr ovan under rubriken ”Närmare om kravet på särskilda skäl när det tidigare straffet är villkorligt fängelse”).

En skillnad mot vad som i dag gäller när villkorlig dom och dagsböter döms ut i förening är att dagsböter som tilläggssanktion till villkorligt fängelse inte ska utgöra en självständig påföljd utan en del av huvudpåföljden (det villkorliga fängelsestraffet). När ett villkorligt fängelsestraff förenats med dagsböter kommer ett beslut om undanröjande av straffet följaktligen även att omfatta bötessanktionen, med följden att betalningsskyldigheten bortfaller i kvarstående del. Om böterna till någon del har betalats bör det, i likhet med vad som gäller om en samhällstjänstsanktion eller övervakningssanktion delvis har fullgjorts, avräknas efter vad som är skäligt när längden på det gemensamma straffet bestäms. Detta ligger också i linje med vad vi föreslår ska gälla när ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt upphävs. Eftersom verkställigheten av ett villkorligt fängelsestraff med böter knappast kan hindras av att en annan påföljd döms ut, och då det är svårt att se något annat skäl för undanröjande av ett sådant straff, framstår dock den nu diskuterade situationen som närmast teoretisk.

En situation som däremot kan tänkas uppstå emellanåt är den att det för såväl ny som nyupptäckt brottslighet ska dömas till ovillkorligt fängelse och det straffet hindrar fullgörandet av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion som ett tidigare utdömt villkorligt fängelse-

straff förenats med. Om det nyupptäckta brottet i en sådan situation är avgörande för att straffet ska dömas ut ovillkorligt bör, som konstaterats ovan, ett undanröjande kunna ske. Som också nämnts ovan bör det då göras en gemensam straffmätning av den nyupptäckta och den tidigare brottsligheten, liksom en skälig avräkning för vad den dömde genomgått i form av tilläggssanktion. Det sagda kan illustreras med följande exempel.

B döms till villkorligt fängelse i åtta månader med samhällstjänst. En tid därefter döms B dels för ett nytt brott som ensamt inte skulle ha föranlett en strängare påföljd än villkorligt fängelse i fyra månader, dels för ett nyupptäckt brott som i sig ger skäl för ovillkorligt fängelse i ett år. Eftersom ett ovillkorligt straff hindrar fullgörandet av samhällstjänsten finner domstolen att det villkorliga straffet ska undanröjas och ett gemensamt ovillkorligt fängelsestraff dömas ut. När straffets längd bestäms gör domstolen först en gemensam straffmätning av den tidigare och den nyupptäckta brottsligheten, vilket ger ett samlat straffvärde om ett år och sex månader. Därefter lägger den till straffvärdet för den nya brottsligheten, vilket ger ett sammanlagt straffvärde om ett år och tio månader. Eftersom B har fullgjort 20 timmar av samhällstjänsten dras en månad av från strafftiden. Det gemensamma straffets längd bestäms därför till ett år och nio månader.

Vi återkommer till hur den omvända situationen hanteras, dvs. när straffet skulle ha blivit ovillkorligt även utan den nyupptäckta brottsligheten, i avsnitt 6.11.5.

6.11.5. Upphävande av beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt

Förutsättningarna för upphävande

Förslag: Om någon döms till ett nytt fängelsestraff som inte till

någon del är villkorligt med anledning av brott som har begåtts efter en tidigare dom på villkorligt fängelse men före prövotidens utgång ska rätten upphäva beslutet om att det tidigare straffet ska vara villkorligt om

1. den tidigare brottsligheten inte kan anses tillräckligt beaktad

genom att det döms ut ett fängelsestraff som inte är villkorligt för den nya brottsligheten, eller

2. det med hänsyn till verkställigheten av det nya fängelsestraffet

kan antas att den tilltalade inte inom föreskriven prövotid kommer att fullgöra en samhällstjänst- eller övervakningssanktion som det villkorliga fängelsestraffet har förenats med.

Upphävande får dock endast beslut om den tidigare domen fått laga kraft och frågan tas upp i ett mål där den tilltalade häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.

Nämndemän ska alltid delta i avgörandet vid upphävande av ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt.

Skälen för vårt förslag

Ett beslut om villkorlighet ska kunna upphävas om det med anledning av ny brottslighet döms till ovillkorligt fängelse

Den föreslagna utformningen av det villkorliga fängelsestraffet innebär att den dömde inte behöver avtjäna straffet i anstalt på villkor att han eller hon under en prövotid avhåller sig från fortsatt brottslighet och fullgör den tilläggssanktion som straffet förenats med. Om den dömde återfaller i brott under prövotiden utgör det således en överträdelse av villkoren som ytterst bör kunna leda till att straffet får avtjänas i anstalt. Precis som när det gäller överträdelser i form av brister i fullgörandet av den tilläggssanktion som beslutats bör det åstadkommas genom att beslutet om villkorlighet upphävs (jfr avsnitt 6.10.4).

En första förutsättning för ett sådant upphävande bör vara att brottet har begåtts efter en tidigare dom på villkorligt fängelse men före prövotidens utgång. Med den terminologi som används i 34 kap. brottsbalken ska det alltså vara fråga om ny brottslighet. Är brottsligheten nyupptäckt utgör den inget brott mot villkoren för det tidigare straffet och bör därför inte kunna ligga till grund för ett upphävande. Detsamma gäller om brottet begåtts efter det att prövotiden löpt ut.

En andra förutsättning bör vara att det är ett ovillkorligt fängelsestraff som ska dömas ut. Det finns i och för sig inget absolut hinder mot att utforma regleringen så att ett upphävande kan ske också när det på nytt ska dömas till villkorligt fängelse. En sådan ordning skulle onekligen innebära en konsekvent och tydlig reaktion på den över-

trädelse av villkoren som ett återfall utgör. Den skulle också ligga i linje med de nuvarande reglerna om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Dessa medger nämligen att förverkande sker även när den tilltalade döms till en icke frihetsberövande påföljd, såsom villkorlig dom eller skyddstillsyn. I praktiken är en sådan tillämpning dock mycket sällsynt och framstår, enligt vad som framhållits i doktrinen, som mer eller mindre olä mplig.399Detsamma kan av flera skäl sägas om att upphäva ett tidigare beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt och samtidigt besluta att det nya straffet ska vara villkorligt, inte minst för att det går stick i stäv med idén om successivt upptrappade reaktioner vid återfall. En sådan tillämpning bör därför överhuvudtaget inte vara möjlig.

Det bör inte heller vara möjligt att upphäva ett tidigare beslut om villkorlighet när det nya straffet endast till viss del är ovillkorligt. Både principiella och praktiska skäl talar för en sådan slutsats. För det första skulle syftet med att döma till delvis villkorligt fängelse – att undvika ett längre fängelsestraff i anstalt – förfelas om personen i fråga likväl skulle bli tvungen att avtjäna en längre tid i anstalt till följd av att ett tidigare beslut om villkorlighet samtidigt upphävdes. För det andra skulle den ytterligare anstaltstid som då måste avtjänas inkräkta på prövotiden för den villkorliga delen av det nya straffet och därmed ofta även hindra fullgörandet av den tilläggssanktion som detta förenats med. Upphävandemöjligheten bör alltså vara förbehållen fall där det nya straffet i sin helhet är ovillkorligt. Som vi återkommer till nedan bör den däremot inte vara begränsad till fall där den tidigare påföljden är ett i sin helhet villkorligt fängelsestraff. Även tidigare straff som endast delvis är villkorliga bör alltså omfattas av regleringen.

Sammanfattningsvis föreslår vi alltså att ett tidigare beslut om villkorlighet ska kunna upphävas om det ska dömas till ett i sin helhet ovillkorligt fängelsestraff och det är fråga om ny brottslighet. Som påtalats i avsnitt 6.11.4 kan det ibland förekomma att domen omfattar såväl ny som nyupptäckt brottslighet. Det bör inte hindra ett upphävande, förutsatt att straffet skulle ha blivit ovillkorligt även utan den nyupptäckta brottsligheten. Det bör med andra ord krävas att den nya brottsligheten ensam ger skäl för ett ovillkorligt fängelsestraff. Detta kan i lagtexten uttryckas så att det ovillkorliga fängelsestraffet döms ut med anledning av brott som har begåtts efter en tidigare dom på villkorligt fängelse men före prövotidens utgång. Om det i annat

399 Se Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), s. 738 f.

fall finns anledning att vidta åtgärder såvitt avser det tidigare villkorliga straffet, bör det i stället ske genom att straffet undanröjs.

Av de ovan angivna förutsättningarna följer att ett upphävande endast kommer att aktualiseras när domstolen, med tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket, dömer till en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten, här i form av ett ovillkorligt fängelsestraff. För tydlighets skull – och i likhet med hur regleringen av förverkande av villkorligt medgiven frihet är utformad – bör det framgå uttryckligen av lagtexten.

Eftersom ett upphävande av ett beslut om villkorlighet innebär en ändring av en tidigare utdömd påföljd bör en annan förutsättning vara att den tidigare domen har fått laga kraft. Detta överensstämmer också med vad som föreslås gälla vid upphävande på grund av brister i fullgörandet av tilläggssanktionen. Därtill bör det finnas en yttersta gräns för när ett beslut om villkorlighet ska kunna upphävas. Vid någon tidpunkt bör det nämligen vara möjligt att med säkerhet fastslå att ett villkorligt fängelsestraff är helt verkställt. Gränsen kan lämpligen motsvara den som gäller för förverkande av villkorligt medgiven frihet, dvs. att frågan om upphävande tas upp i ett mål där den tilltalade häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.

Utöver vad som nyss angetts bör ett upphävande kräva att ytterligare en av två grunder för ett sådant beslut föreligger. Dessa behandlas i det följande.

Den tidigare brottsligheten kan inte anses tillräckligt beaktad

Som beskrivits närmare i avsnitt 6.6.3 bör inte varje återfall under prövotiden för ett villkorligt fängelsestraff leda till att straffet måste avtjänas i anstalt. Med den konstruktion av straffet som vi föreslår ligger i villkorligheten att den dömde vid återfall under prövotiden kommer att mötas av ett strängare ingripande än vad den nya brottsligheten i sig motiverar, men inte nödvändigtvis av att villkorligheten upphävs. Om möjligt bör skärpningen i stället ske genom att ett nytt villkorligt fängelsestraff förenas med en strängare tilläggssanktion och i annat fall genom att ett ovillkorligt fängelsestraff döms ut för den nya brottsligheten. Först om den tidigare brottsligheten inte kan anses tillräckligt beaktad på detta sätt bör ett upphävande komma i fråga.

En grund för att upphäva ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt bör alltså vara att den tidigare brottsligheten inte kan anses tillräckligt beaktad genom att det döms ut ett ovillkorligt fängelsestraff för den nya brottsligheten. Prövningen bör göras utifrån de omständigheter som generellt sett beaktas när relevansen av tidigare brottslighet bedöms, dvs. utifrån tiden mellan den nya brottsligheten och den tidigare domen, hur allvarlig den nya brottsligheten är samt likheten mellan brotten (jfr avsnitt 6.6.3). Ett brott som begåtts mycket kort tid efter den tidigare domen bör tala starkare för ett upphävande än ett återfall som ägt rum under slutet av prövotiden. Likaså bör återfall i mer allvarlig eller i likartad brottslighet oftare ge skäl för ett upphävande än återfall i brottslighet som är lindrigare eller av helt annat slag än den tidigare. Även återfallens frekvens bör tillmätas betydelse. Särskilt när det rör sig om upprepade återfall under en och samma prövotid bör det kunna tala starkt för ett upphävande.

Någon enkel formel för när ett beslut om villkorlighet bör upphävas på denna grund kan som framgått inte ställas upp, utan frågan måste alltid avgöras efter en samlad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Som en utgångspunkt bör dock gälla att ett upphävande ska ske när det nya brottet i sig ger skäl för ett ovillkorligt fängelsestraff. I annat fall kommer det förhållandet att brottet utgör ett återfall inte att få något särskilt genomslag vid påföljdsbestämningen. Domstolen måste dock även i dessa fall göra en bedömning av den tidigare brottslighetens relevans, med beaktande av tidsfaktorn, brottslighetens allvar och likhet samt återfallens frekvens.

Om brottet i sig inte påkallar ett ovillkorligt fängelsestraff – men ett sådant straff döms ut just på grund av att brottet utgör ett återfall – bör utrymmet för att avstå från ett upphävande vara större. Bara det att påföljden bestäms till ovillkorligt fängelse måste i många av dessa fall nämligen innebära att den tidigare brottsligheten kan anses tillräckligt beaktad. Men även här måste domstolen bedöma den tidigare brottslighetens relevans utifrån ovan angivna omständigheter. Mer flagranta återfall bör då kunna motivera att beslutet om villkorlighet upphävs trots att ett ovillkorligt fängelsestraff har dömts ut med hänsyn till den tidigare brottsligheten.

Det sagda kan illustreras med följande exempel.

A döms för stöld till villkorligt fängelse i tre månader med dagsböter. Under prövotiden döms A återigen för en stöld till villkorligt fängelse i tre månader. Eftersom det rör sig om ett återfall förenas straffet denna

gång med övervakning. Om A gör sig skyldig till ytterligare stöldbrottslighet under prövotiden för det nya straffet kan annan påföljd än ovillkorligt fängelse inte komma i fråga. Frågan är då om återfallet därmed kan anses tillräckligt beaktat eller om beslutet om villkorlighet bör upphävas.

I exemplet ovan påkallar brottsligheten i sig inte ett ovillkorligt fängelsestraff. Utgångspunkten är därför att den tidigare brottsligheten kan anses tillräckligt beaktad genom att det dömts ut ett sådant straff. Domstolen måste emellertid bedöma om villkorligheten ändå bör upphävas med hänsyn till återfallets relevans. Att det är fråga om likartad brottslighet i samtliga domar talar för ett upphävande. Om den nya stöldbrottsligheten dessutom är allvarligare än den tidigare, eller om det rör sig om flerfaldig brottslighet, bör ett upphävande anses motiverat. Detsamma gäller om den nya brottsligheten har begåtts i början av prövotiden. Är den nya brottsligheten i stället mindre allvarlig – med ett straffvärde på någon månad eller två – och har begåtts under den senare delen av prövotiden, bör domstolen däremot kunna avstå från ett upphävande.

B döms för ett narkotikabrott till villkorligt fängelse i fyra månader med samhällstjänst. Under prövotiden gör sig B skyldig till ett grovt rattfylleri. Med hänsyn till den tidigare brottsligheten döms B nu till ovillkorligt fängelse i två månader.

Inte heller i detta exempel påkallar det nya brottet i sig ett ovillkorligt fängelsestraff. B har inte heller tidigare återfallit i brott, och det nya brottet är mindre allvarligt än det tidigare. Brotten kan förvisso inte anses helt olikartade, men är inte heller så lika att de med någon mer påtaglig styrka talar för ett upphävande. Den tidigare brottsligheten kan därmed anses tillräckligt beaktad genom att det dömts ut ett ovillkorligt fängelsestraff för den nya brottsligheten. Något upphävande bör alltså inte ske.

C döms för olaga hot till villkorligt fängelse i fyra månader med samhällstjänst. Under prövotiden gör sig C skyldig till en misshandel för vilken påföljden bestäms till ovillkorligt fängelse i åtta månader.

I detta fall ger det nya brottet, med hänsyn till brottslighetens art och straffets längd, i sig skäl för ett ovillkorligt fängelsestraff. Utgångspunkten är därmed att det tidigare beslutet om villkorlighet ska upphävas. Det nya brottet är dessutom allvarligare än det tidigare, och brotten är likartade såtillvida att båda innefattat ett angrepp mot offrets

hälsa eller trygghet till person. Någon anledning att frångå utgångspunkten finns i detta fall inte. Beslutet om villkorlighet bör alltså upphävas.

I de fall det finns förutsättningar för upphävande på den nu diskuterade grunden bör enligt vår mening den klara huvudregeln vara att beslutet om villkorlighet ska upphävas. Bestämmelsen bör således göras obligatorisk till sin utformning. Samtidigt bör det införas ett undantag från huvudregeln som gör det möjligt att avstå från upphävande i särskilda fall. På det sättet kommer regleringen för övrigt att ligga i linje med den som gäller vid förverkande av villkorligt medgiven frihet. Undantaget behandlas närmare nedan under rubriken ”Möjlighet att avstå från att upphäva ett beslut om villkorlighet”.

Det nya straffet hindrar fullgörandet av en tidigare utdömd tilläggssanktion

Även när det inte finns skäl för att upphäva ett beslut om villkorlighet på den ovan angivna grunden kan ett upphävande i vissa fall vara motiverat. Som berörts i avsnitt 6.11.4 gäller det när det nya straffet kan antas hindra fullgörandet av den tilläggssanktion som det villkorliga fängelsestraffet har förenats med. Om det villkorliga straffet i en sådan situation får ligga kvar oförändrat kommer den tilltalade i praktiken att undgå straff för den brottslighet som omfattades av den tidigare domen eller i vart fall bli föremål för en obefogad strafflindring. Därför bör ett upphävande av ett beslut om villkorlighet kunna ske även på denna grund.

Som konstaterats i det nyss nämnda avsnittet bör kolliderande verkställigheter av detta slag även kunna ligga till grund för ett undanröjande av det villkorliga fängelsestraffet. Tillämpningsområdena skiljer sig dock åt på det sättet att undanröjandemöjligheten är avsedd för nyupptäckt brottslighet, som straffmäts gemensamt med den tidigare brottsligheten enligt principerna för flerfaldig brottslighet, medan upphävandeinstitutet ska användas vid ny brottslighet, för vilken straffet mäts ut oberoende av den tidigare brottsligheten. Som nämnts i det föregående kan det dock även i upphävandefallen förekomma brottslighet som är nyupptäckt och som följaktligen måste bli föremål för gemensam straffmätning. Vi återkommer till denna fråga i det följande.

Som också framhållits i avsnitt 6.11.4 är det svårt att tänka sig att fullgörandet av en bötessanktion som ett villkorligt fängelsestraff har förenats med skulle hindras av ett ovillkorligt fängelsestraff. Böter kan nämligen drivas in utan hinder av ett sådant straff och indrivningen kan dessutom fortsätta även efter prövotidens utgång (se avsnitt 6.10.1). Under alla förhållanden bör ett upphävande inte kunna beslutas med hänvisning till att verkställigheten av det ovillkorliga fängelsestraffet kan antas leda till att den dömde inte kan betala böterna. Den nu diskuterade grunden för upphävande bör därför begränsa sig till fall där det är fullgörandet av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion som hindras av det ovillkorliga straffet.

Huruvida det ovillkorliga straffet kan antas hindra fullgörandet av sanktionen får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Av betydelse är bl.a. det nya straffets längd, vilken tilläggssanktion det rör sig om och i vilken utsträckning denna har fullgjorts vid tidpunkten för domen. Är straffet långt kan det ofta antas hindra fullgörandet av sanktionen. Så behöver dock inte vara fallet om prövningen sker i slutet av prövotiden, eftersom den dömde då kan tänkas hinna fullgöra sanktionen innan verkställigheten av det ovillkorliga straffet påbörjas. Är straffet kort torde utrymmet för att låta det tidigare villkorliga straffet ligga kvar oförändrat bli större. En samhällstjänstsanktion bör i ett sådant fall inte sällan kunna fullgöras även om frågan aktualiseras i ett tidigare skede, i vart fall om endast en mindre del kvarstår att utföra. Fullgörandet kan då nämligen återupptas efter det att den dömde har frigetts från det ovillkorliga straffet. Med övervakningssanktionen förhåller det sig något annorlunda. Eftersom denna som utgångspunkt pågår under hela prövotiden skulle det kunna hävdas att ett ovillkorligt straff som kan verkställas innan prövotidens utgång i princip alltid hindrar fullgörandet av en sådan sanktion. Enligt vår mening måste dock kortare avbrott som endast inkräktar på den tilltalades kontaktskyldighet med övervakaren kunna godtas. Om verkställigheten av det nya straffet skulle hindra mer substantiella delar av övervakningen, såsom ett behandlings- eller påverkansprogram eller en helghemarrest, eller innebära ett längre avbrott, bör det däremot anses utgöra ett sådant hinder mot fullgörandet som här avses. Med hänsyn till övervakningssanktionens svagare koppling till straffets längd och förhållandet till avräkningsreglerna, bör dock det undantag som vi föreslår nedan i vissa fall

kunna tillämpas med hänvisning till att en väsentlig del av sanktionen har fullgjorts. Denna fråga behandlas närmare nedan.

Även omständigheter som kan vara svårare att bedöma på förhand kan ha betydelse för i vilken mån fullgörandet av en tilläggssanktion hindras av ett ovillkorligt fängelsestraff. Sådana omständigheter kan t.ex. vara hur genomförandet av sanktionen kommer att fortlöpa och när verkställigheten av det ovillkorliga straffet kan påbörjas. Med hänsyn till de osäkerhetsmoment som således föreligger ansåg Påföljdsutredningen, såvitt avsåg den utredningens förslag till motsvarande reglering, att det inte borde föreskrivas någon obligatorisk skyldighet för rätten att besluta om verkställighet i anstalt på den grunden att det kan antas att fullgörandet av tilläggssanktionen hindras av det ovillkorliga fängelsestraffet. I detta fall skulle det alltså inte vara fråga om annat än en fakultativ möjlighet för domstolen att besluta om sådan verkställighet. Skulle rätten avstå från att besluta om verkställighet i anstalt, och det efteråt skulle visa sig att sanktionen inte kan fullgöras, skulle ett sådant beslut kunna meddelas i en senare process med stöd av reglerna om bristande fullgörand e.400

Också i det system vi föreslår kommer det att finnas en möjlighet att hantera den beskrivna situationen med stöd av reglerna om bristande fullgörande (se avsnitt 6.10.5). Icke desto mindre förordar vi en obligatorisk regel. Om det är så att domstolen gör bedömningen att det kan antas att fullgörandet av sanktionen kommer att hindras på grund av det ovillkorliga straffet är det nämligen svårt att se i vilka fall rätten ändå bör avstå från att besluta om upphävande för att bedömningen är osäker. En sådan reglering riskerar enligt vår mening snarare att leda till en ojämn rättstillämpning och framstår inte heller som den lämpligaste från kommunikativ synpunkt. I stället bör regleringen – precis som när det gäller den förut diskuterade grunden för upphävande – klart ge uttryck för att huvudregeln är att beslutet om villkorlighet ska upphävas när det kan antas att fullgörandet av tilläggssanktionen kommer att hindras med hänsyn till det ovillkorliga straffet.

400 Se SOU 2012:34, band 2, s. 330.

Bestämmande av det nya straffets längd

När domstolen dömer till ett nytt ovillkorligt fängelsestraff, samtidigt som den upphäver ett beslut om att ett tidigare utdömt straff ska vara villkorligt, kommer det nya straffet normalt endast avse ny brottslighet. Straffets längd ska då bestämmas oberoende av den tidigare brottsligheten.

Som vi varit inne på i det föregående kan ett upphävande emellertid komma i fråga även när den tilltalade, utöver den nya brottsligheten, ska dömas för ett nyupptäckt brott. Det gäller när straffet, även utan den nyupptäckta brottsligheten, skulle ha bestämts till ovillkorligt fängelse. I ett sådant fall bör den nyupptäckta brottsligheten, liksom i andra fall, straffmätas gemensamt med brottsligheten i den tidigare domen enligt reglerna för flerfaldig brottslighet. Därefter bör längden av det villkorliga straffet dras av och restvärdet läggas samman med straffvärdet för den nya brottsligheten. Det sagda kan illustreras med följande exempel.

A döms till villkorligt fängelse i åtta månader med övervakning. En tid därefter döms A dels för ett nyupptäckt brott som i sig inte skulle ha föranlett en strängare påföljd än villkorligt fängelse i fyra månader, dels för ett nytt brott som ensamt skulle ha föranlett ovillkorligt fängelse i ett år. Vid bestämmandet av det ovillkorliga straffets längd gör domstolen först en gemensam straffmätning av den nyupptäckta brottsligheten och brottsligheten i den tidigare domen, vilket ger ett hypotetiskt gemensamt fängelsestraff på tio månader. Därefter drar domstolen av längden av det villkorliga straffet, vilket ger ett restvärde på två månader. Domstolen lägger sedan samman detta med straffvärdet för den nya brottsligheten och bestämmer därmed längden på ovillkorliga straffet till ett år och två månader. Eftersom påföljden även utan det nyupptäckta brottet skulle ha bestämts till ovillkorligt fängelse, och då det ovillkorliga fängelsestraffet hindrar fullgörandet av övervakningen, upphäver domstolen samtidigt det tidigare beslutet om villkorlighet. Därtill fastställer den vad som ska avräknas med anledning av vad som redan fullgjorts av övervakningen (se vidare nedan).

B döms till villkorligt fängelse i fyra månader med samhällstjänst. Därefter döms B dels för ett nyupptäckt brott som i sig påkallar ett ovillkorligt fängelsestraff om sex månader, dels för ett nytt brott som ensamt skulle ha föranlett ovillkorligt fängelse i åtta månader. Vid bestämmandet av det ovillkorliga straffets längd gör domstolen först en gemensam straffmätning av den nyupptäckta brottsligheten och brottsligheten i den tidigare domen, vilket ger ett hypotetiskt gemensamt fängelsestraff på åtta månader. Därefter drar domstolen av längden av det villkorliga straffet, vilket ger ett restvärde på fyra månader. Domstolen lägger sedan samman detta

med straffvärdet för den nya brottsligheten och bestämmer därmed längden på det ovillkorliga straffet till ett år. Eftersom straffet även utan den nyupptäckta brottsligheten skulle ha bestämts till ovillkorligt fängelse, och då domstolen finner att enbart utdömandet av ett sådant straff inte skulle innebära att den tidigare brottsligheten kan anses tillräckligt beaktad, upphäver domstolen samtidigt det tidigare beslutet om villkorlighet. Därtill fastställer den vad som ska avräknas med anledning av vad som redan fullgjorts av samhällstjänsten (se vidare nedan).

Domförhet

Nämndemän bör alltid delta i avgörandet vid upphävande av ett beslut att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt, vilket föranleder ett tillägg i 38 kap. 6 § brottsbalken.

Tillgodoräknande av fullgjord tilläggssanktion

Förslag: Om den dömde helt eller delvis har fullgjort en tilläggs-

sanktion, och detta skäligen bör tillgodoräknas honom eller henne, ska rätten i ett beslut om upphävande fastställa den tid, räknad i månader, som ska avräknas från fängelsestraffet med anledning av fullgörandet.

Skälen för vårt förslag

Ett villkorligt fängelsestraff verkställs genom att den dömde fullgör den tilläggssanktion som beslutats. I de fall rätten upphäver beslutet om att straffet ska vara villkorligt med anledning av att den tilltalade under prövotiden begått nya brott – med följden att straffet i stället ska avtjänas i anstalt eller enligt vad som annars gäller för ovillkorliga fängelsestraff – måste det därför beaktas i vilken utsträckning straffet redan kan anses vara verkställt utanför anstalt. Precis som vid upphävande på grund av brister i fullgörandet av tilläggssanktionen måste det följaktligen göras en avräkning för vad den dömde skäligen bör tillgodoräknas med anledning av vad han eller hon har fullgjort i form av tilläggssanktion. Även i detta fall bör det ske genom att rätten i upphävandebeslutet fastställer den tid som ska avräknas från fängelsestraffet, i stället för att direkt bestämma en kortare strafftid. Likaså bör avräkningstiden anges i hela månader. Skälen för denna ordning

har redovisats i avsnitt 6.10.6. Förhållandet mellan sådan avräkning och villkorlig frigivning efter upphävande av beslutet om villkorlighet behandlas i avsnitt 6.12.2. I det avsnittet finns också exempel på hur ett domslut skulle kunna se ut när ett beslut om villkorlighet upphävs och en tid som ska avräknas från fängelsestraffet med anledning av vad som fullgjorts av tilläggssanktionen fastställs.

I likhet med vad vi föreslår ska gälla vid upphävande på grund av brister i fullgörandet av tilläggssanktionen bör någon avräkning inte ske för den prövotid som förflutit. Att en stor del av prövotiden har förflutit bör, som framgått ovan, kunna få betydelse vid bedömningen av om beslutet om villkorlighet överhuvudtaget ska upphävas, men om så sker kan det – till skillnad från vad Påföljdsutredningen ansåg – inte rimligtvis tillgodoräknas den dömde såsom verkställighet av påföljd. Det förhållandet att brottet begåtts i slutet av prövotiden kan däremot få en indirekt betydelse för avräkningsfrågan på det sättet att det normalt sett innebär att en stor del av tilläggssanktionen har fullgjorts.

Hur lång tid som ska avräknas bör i huvudsak avgöras efter samma modeller som föreslagits beträffande upphävande av ett beslut om villkorlighet på grund av brister i fullgörandet av sanktionen (jfr även avsnitt 6.11.4 angående undanröjande av ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff). För en närmare beskrivning av dessa modeller hänvisas till avsnitt 6.10.6.

En särskild problematik som kan uppstå när det gäller övervakningssanktionen hänger samman med att övervakningen som utgångspunkt pågår under hela prövotiden och normalt sett under en tid som överstiger straffets längd. Detta kan medföra att sanktionen inte är helt slutförd när upphävandefrågan prövas, men ändå har fullgjorts till en sådan grad att straffet – vid en tillämpning av de vanliga avräkningsmodellerna – skulle reduceras till noll. Icke desto mindre kan ett upphävande vara påkallat med hänsyn till att det fortsatta fullgörandet av sanktionen hindras av att det ska dömas ut ett ovillkorligt fängelsestraff för den nya brottsligheten. Följande exempel belyser problematiken.

A döms till villkorligt fängelse i fyra månader med övervakning. Tio månader in i prövotiden döms A för ny brottslighet till ovillkorligt fängelse i 18 månader. Det ovillkorliga straffet hindrar fullgörandet av övervakningssanktionen i resterande del (14 månader), vilket väcker frågan om det tidigare villkorliga straffet ska upphävas och hur avräkningen i så fall ska göras. Om den vanliga avräkningsmodellen tillämpas, där två månaders

välskött övervakning ger en månads avdrag på straffet, skulle inget av strafftiden kvarstå efter avräkningen.

Bör domstolen i ett fall som i exemplet ovan avstå från upphävande med hänsyn till att det inte skulle få någon praktisk effekt eller bör den i stället göra en mindre avräkning än vad som följer av de vanliga modellerna? Enligt vår mening är det senare alternativet att föredra, eftersom det villkorliga fängelsestraffet i annat fall delvis skulle efterges till följd av att den dömde återfallit i brott. Om en övervakningssanktion ännu inte helt har fullgjorts bör domstolen således – i likhet med vad vi förordar beträffande upphävanden på grund av brister i fullgörandet av tilläggssanktionen – inte göra en mer omfattande avräkning än att ett fängelsestraff på minst en månad kvarstår. I den mån domstolen anser att det finns goda skäl för en eftergift av det ovan angivna slaget kan domstolen i stället använda sig av den möjlighet att avstå från upphävande som vi behandlar närmare nedan.

Motsvarande fråga inställer sig även när hela tilläggssanktionen – oberoende av om denna är övervakning eller samhällstjänst – har fullgjorts och ett upphävande är motiverat av det skälet att den tidigare brottsligheten annars inte kan anses tillräckligt beaktad. I ett sådant fall kan det tyckas följdriktigt att en tid motsvarande hela straffets längd ska avräknas, med följden att ett upphävande i praktiken inte kan bli aktuellt. Å andra sidan skulle det innebära att villkoret om laglydighet inte får någon självständig betydelse i ett sådant fall. Så fort den dömde fullgjort sanktionen skulle denne med andra ord kunna begå nya brott utan att riskera att få avtjäna ens en mindre del av straffet i anstalt, och det även om en betydande del av prövotiden återstod. En sådan ordning framstår inte som optimal. Om återfallet är så flagrant att ett upphävande är motiverat bör ett sådant beslut rimligtvis vara möjligt. Även här bör domstolen alltså kunna frångå de vanliga modellerna för avräkning och fastställa avräkningstiden så att det i vart fall kommer att återstå en månad att avtjäna i anstalt eller enligt vad som annars gäller för ovillkorliga fängelsestraff.

Ett annat skäl för en sådan ordning hänger samman med hur upphävandeinstitutet samspelar med regleringen av hur återfall ska beaktas vid straffmätningen. Enligt vad vid föreslår i avsnitt 6.13.3 ska återfall kunna påverka straffmätningen i skärpande riktning bl.a. om den tidigare brottsligheten inte i tillräcklig utsträckning beaktas genom upphävande av ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt. Förslaget bygger på att den sistnämnda åtgärden är en

lämpligare reaktion på återfall än att det mäts ut ett längre fängelsestraff och att en sådan straffskärpning alltså bör tillgripas i sista hand. Om upphävandeinstitutet används alltför restriktivt kan det dock leda till att tidigare brottslighet i fler fall i stället kommer att beaktas i skärpande riktning vid straffmätningen.

Enligt vår mening medför den nu förordade ordningen inte i något av dessa fall att den dömde kan sägas bli föremål för en överreaktion eller anses dubbelt bestraffad. Även om ett villkorligt fängelsestraff är avsett att så långt som möjligt motsvara ingripandegraden i ett ovillkorligt fängelsestraff av samma längd måste nämligen ett ovillkorligt fängelsestraff alltid anses som den strängaste reaktionen. Till och med om tilläggssanktionen är helt fullgjord bör det därför finnas utrymme för att reagera på återfallet genom att låta en liten del av straffet verkställas i ovillkorlig form, utan att det sammantagna straffet för den sakens skull kan anses mer ingripande än om hela strafftiden fått avtjänas ovillkorligt.

Det kan slutligen noteras att det även i andra fall kan uppstå situationer där avräkningen inte fullt ut kan motsvara vad den dömde redan har verkställt genom fullgörandet av tilläggssanktionen. Det gäller t.ex. när den dömde förvisso har fullgjort en del av sanktionen men inte i sådan utsträckning att det skäligen bör ge en avräkning på straffet med den minsta möjliga tiden om en månad (se vidare vad som anförts härom i avsnitt 6.10.6).

Upphävande av flera beslut om villkorlighet

Förslag: Om det finns förutsättningar för upphävande beträffande

flera villkorliga fängelsestraff ska rätten, om den tidigare brottsligheten inte kan anses tillräckligt beaktad genom att det döms ut ett ovillkorligt fängelsestraff för den nya brottsligheten, i första hand upphäva beslutet om villkorlighet i den senaste domen. Kan den tidigare brottsligheten inte anses tillräckligt beaktad genom ett sådant upphävande ska rätten även upphäva beslutet om villkorlighet i föregående dom. Om det nya straffet hindrar fullgörandet av tilläggssanktionen till flera villkorliga straff ska vart och ett av besluten om villkorlighet upphävas.

Skälen för vårt förslag

Som redan framgått medger det föreslagna systemet att det på nytt döms till villkorligt fängelse vid återfall under prövotiden för ett tidigare utdömt sådant straff. Därför kommer i vissa fall två – eller undantagsvis fler – prövotider att kunna löpa parallellt. Om den som är föremål för sådana parallella prövotider begår nya brott under dessa, och då ska dömas till ovillkorligt fängelse, inställer sig frågan hur situationen ska hanteras. Ska domstolen, om det finns förutsättningar för det, upphäva båda besluten om villkorlighet eller endast något av dem och i så fall vilket? Svaret bör vara beroende av vilken grund för upphävande som är aktuell.

Om frågan aktualiseras med anledning av att den tidigare brottsligheten annars inte kan anses tillräckligt beaktad bör huvudregeln vara att beslutet om villkorlighet i den senaste domen upphävs. I de allra flesta fall torde detta, i förening med att det döms ut ett ovillkorligt fängelsestraff för den nya brottsligheten, nämligen vara en tillräcklig reaktion på återfallet. Att det är beslutet om villkorlighet i den senaste domen som ska upphävas framstår vidare som naturligt, givet att betydelsen av tidigare brottslighet klingar av efter hand och att det normalt sett är tilläggssanktionen till straffet enligt den domen som är minst fullgjord vid tidpunkten för prövningen.

Principen kan dock inte tillämpas undantagslöst. Ibland kan det senast utdömda villkorliga fängelsestraffet vara kort, medan det straff som dömts ut dessförinnan är betydligt längre. I sådana fall kan det vara påkallat att upphäva även föregående beslut om villkorlighet, så att det samlade resultatet framstår som en rimlig reaktion på den tidigare brottslig heten.401Även när det rör sig om mycket täta återfall är det tänkbart att ett dubbelt upphävande kan vara motiverat.

Mot denna bakgrund föreslår vi att för det fall det finns förutsättningar för upphävande beträffande flera villkorliga fängelsestraff ska rätten, om grunden är att den tidigare brottsligheten inte kan anses tillräckligt beaktad genom att det döms ut ett ovillkorligt fängelsestraff för den nya brottsligheten, i första hand upphäva beslutet om villkorlighet i den senaste domen. Kan den tidigare brottsligheten inte anses tillräckligt beaktad genom ett sådant upphävande ska rätten även upphäva beslutet om villkorlighet i föregående dom.

401 Jfr SOU 2012:34, band 2, s. 331 f.

Om upphävandefrågan aktualiseras med anledning av att det nya, ovillkorliga, straffet hindrar fullgörandet av en tilläggssanktion som ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff har förenats med är situationen en annan. I ett sådant fall bör varje straff som inte till fullo kan verkställas i frihet på det sätt som förutsattes vid domstillfället i stället få avtjänas i anstalt eller enligt vad som annars gäller för ovillkorliga straff. I annat fall kommer den dömde att bli föremål för en obefogad strafflindring. Av det skälet föreslår vi att om det nya straffet hindrar fullgörandet av tilläggssanktionen till flera villkorliga straff ska vart och ett av besluten om villkorlighet upphävas. Även här kan i vissa fall avsteg tänkas vara motiverade, men detta kräver ingen särskild reglering. I stället kan ett avsteg åstadkommas genom en tillämpning av det allmänna undantaget från upphävandeskyldigheten som behandlas närmare nedan.

Oavsett vilken grund för upphävande som tillämpas ska avräkning för vad den tilltalade har fullgjort i form av tilläggssanktion göras på vanligt sätt.

Särskilt om upphävande när det tidigare straffet var delvis villkorligt fängelse

Förslag: Om endast en del av ett tidigare fängelsestraff är vill-

korlig ska ett upphävande av beslutet om villkorlighet avseende den delen kunna ske enligt vad som gäller i andra fall.

Skälen för vårt förslag

Som anförts ovan bör ett upphävande inte kunna ske när det nya straffet är delvis villkorligt fängelse. Däremot bör ingenting hindra ett upphävande när det tidigare fängelsestraffet endast delvis var villkorligt. Om den dömde i ett sådant fall har återfallit i brott efter domen men före prövotidens utgång bör domstolen således, om övriga förutsättningar är uppfyllda, kunna upphäva beslutet om villkorlighet i berörd del. Det kan noteras att även brott som begås under verkställigheten av den ovillkorliga delen av straffet, dvs. under anstaltstiden eller vid verkställighet med IÖV, därmed kommer att

kunna ligga till grund för ett upphävande såvitt avser den villkorliga delen.

Vid ett upphävande av ett beslut om att en del av straffet ska vara villkorlig kommer den dömde att få avtjäna även denna del i ovillkorlig form. Avräkning för vad den dömde har fullgjort i form av tilläggssanktion bör ske på samma sätt som i andra fall. Även reglerna om upphävande av flera beslut om villkorlighet bör kunna tillämpas på motsvarande sätt när något (eller hypotetiskt sett flera) av de tidigare straffen var delvis villkorligt.

Det kan slutligen uppmärksammas att någon villkorlig frigivning, inte ska ske från den del av straffet som redan från början var ovillkorlig (se avsnitt 6.6.5). Det medför dock inte att den sammanlagda avtjänandetiden i anstalt, för det fall beslutet om villkorlighet av straffet i den andra delen senare upphävs, blir längre än om påföljden redan från början hade bestämts till ett i sin helhet ovillkorligt fängelsestraff. Detta eftersom villkorlig frigivning även i dessa fall ska beräknas på hela strafftiden och den tid som redan har avtjänats i anstalt då kommer att tillgodoräknas den dömde.

Möjlighet att avstå från att upphäva ett beslut om villkorlighet

Förslag: Om det finns särskilda skäl får rätten avstå från att upp-

häva ett beslut om att straffet ska vara villkorligt.

Skälen för vårt förslag

Som redan framgått föreslår vi att den grundläggande regeln om upphävande ska vara obligatorisk. Enligt denna ska domstolen alltså upphäva ett tidigare beslut om villkorlighet om förutsättningarna för det är uppfyllda. Detta bör dock inte gälla undantagslöst. I vissa fall kan omständigheterna vara sådana att ett upphävande – trots att det finns förutsättningar för det – inte framstår som rimligt, lämpligt eller nödvändigt. Det bör därför införas en undantagsregel som ger domstolen möjlighet att avstå från upphävande om det finns särskilda skäl.

En situation då sådana skäl kan föreligga är när brottet har begåtts under prövotiden såväl för villkorligt fängelse som efter villkorlig frigivning. Om upphävandefrågan då aktualiseras med anledning av

att den tidigare brottsligheten inte kan anses tillräckligt beaktad enbart genom att det döms ut ett ovillkorligt fängelsestraff för den nya brottsligheten bör ett upphävande många gånger ändå kunna underlåtas om den villkorligt medgivna friheten förverkas. Ofta torde den tidigare brottsligheten nämligen kunna anses tillräckligt beaktad på detta sätt. Det gäller särskilt om förverkandetiden överstiger den tid som, efter avräkning, skulle få avtjänas ovillkorligt vid ett upphävande.

En annan situation då det kan finnas särskilda skäl för att avstå från upphävande kan vara när en stor del av den tilläggssanktion som det villkorliga straffet förenats med har fullgjorts. Som framgått av diskussionen ovan gällande avräkning bör modellerna för detta inte tillämpas så att de i praktiken förhindrar ett upphävande när det är motiverat. Men det betyder inte att det förhållandet att den tilltalade har fullgjort en stor del av sanktionen helt bör sakna betydelse vid prövningen av om ett upphävande ska ske. Om bara några enstaka timmar av en samhällstjänstsanktion kvarstår att utföra bör domstolen således, med stöd av den nu diskuterade regeln, kunna avstå från att upphäva beslutet om villkorlighet även om det nya, ovillkorliga, straffet kan antas hindra fullgörandet av dessa.

När det gäller övervakningssanktionen är saken som sagt mer komplicerad. Om det nya straffet inte inkräktar på övervakningen på annat sätt än att en kortare tids kontaktskyldighet får undvaras bör det inte anses hindra fullgörandet av sanktionen på ett sådant sätt att det ger förutsättningar för upphävande. Men skulle det nya straffet ge upphov till ett längre eller mer beaktansvärt avbrott i övervakningen ska däremot ett upphävande som utgångspunkt ske på denna grund. Utrymmet för undantag måste här dock påverkas av att omfattningen av en övervakningssanktion inte är helt given på förhand och har en svagare koppling till straffets längd än samhällstjänstsanktionen. Således kan Kriminalvården i en inte obetydlig utsträckning anpassa innehållet i övervakningen efter behov och har därtill möjlighet att korta ner övervakningstiden till minst ett år om något behov av stöd- eller kontrollåtgärder inte längre bedöms föreligga. När det finns förutsättningar för upphävande på den grunden att det nya straffet hindrar slutförandet av en övervakningssanktion, men denna till stor del redan har fullgjorts, kan domstolen därför ha anledning att överväga om ett upphävande ändå bör underlåtas. Vid bedömningen bör domstolen ta särskild hänsyn till i vilken utsträckning sanktionen har fullgjorts och hur den har skötts samt till det

villkorliga fängelsestraffets längd. Om övervakningen har fullgjorts i sina mer substantiella delar, har pågått (eller utan hinder av verkställigheten av det nya straffet kan antas komma att pågå) under minst ett år och i huvudsak har skötts väl bör undantaget ofta kunna tillämpas om inte det villkorliga straffets längd talar däremot. Straffets längd kan lämpligen beaktas på det sättet att domstolen gör en provisorisk avräkning för vad som fullgjorts av sanktionen med tillämpning av gängse principer. Om detta ger en avräkning på strafftiden ner till noll bör straffets längd inte anses hindra att undantaget tillämpas. Det sagda gäller under förutsättning att inte också återfallet i sig kräver ett upphävande för att den tidigare brottsligheten annars inte kan anses tillräckligt beaktad. Mer flagranta återfall bör således föranleda att beslutet om villkorlighet upphävs även under nyss nämnda omständigheter.

Det är också tänkbart att sådana förhållanden, hänförliga till framför allt den tilltalades livssituation, som kan vägas in i bedömningen av om straffet överhuvudtaget ska vara villkorligt i undantagsfall kan beaktas i detta sammanhang. Även om dessa omständigheter inte varit tillräckliga för att motivera ett helt eller delvist villkorligt fängelsestraff, bör det alltså inte vara uteslutet att åberopa dem som skäl för att avstå från att upphäva ett tidigare beslut om villkorlighet. Också sådana omständigheter som kan beaktas i lindrande riktning vid straffmätningen bör någon gång kunna medföra att rätten avstår från ett upphävande. Det skulle exempelvis kunna vara motiverat när den tilltalade frivilligt har angett sig eller har medverkat till utredningen av sin egen eller någon annans brottslighet. Även det förhållandet att den dömde var under 18 år vid det brott som föranledde det villkorliga fängelsestraffet bör kunna vägas in i bedömningen (se vidare avsnitt 6.13.1).

6.11.6. Korrigeringsreglerna

Förslag: Korrigeringsreglerna i 34 kap. 6 § första stycket brotts-

balken ändras så att de, förutom beträffande de ungdomspåföljder som de i dag omfattar, blir tillämpliga endast när den tidigare påföljden är fängelse.

Korrigeringsregeln i 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken ändras så att den blir tillämplig när den tidigare domen, förutom sluten ungdomsvård, är på fängelse på viss tid som inte är villkorligt.

Skälen för vårt förslag

Ny prövning av påföljden vid ändrade förhållanden

I 34 kap. 6 § första stycket brottsbalken finns regler som ger möjlighet att korrigera en tidigare utdömd påföljd med anledning av ändrade förhållanden.

I första meningen regleras hur en konsumtionsdom ska hanteras om den ursprungliga domen, dvs. den dom i vilken den påföljd som fått omfatta även tillkommande brottslighet dömts ut, ändras av högre rätt. Under förutsättning att konsumtionsdomen har fått laga kraft ska rätten i ett sådant fall pröva frågan om påföljd för den tillkommande brottsligheten på nytt efter en anmälan av åklagare. Bestämmelsen är tillämplig oavsett om påföljden enligt den ursprungliga domen är fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ungdomsvård.

I andra meningen regleras vad som gäller om en dom på fängelse, skyddstillsyn, villkorlig dom eller sluten ungdomsvård för nyupptäckt brottslighet har bestämts med beaktande av att påföljden tillsammans med en tidigare utdömd påföljd inte ska överstiga vad som hade kunnat dömas ut om den sammanlagda brottsligheten hade prövats i en rättegång (2 §), för det fall att den ursprungliga domen ändras. Också i ett sådant fall ska frågan om påföljd för den tillkommande brottsligheten prövas på nytt av domstol efter anmälan av åklagare.

Det ankommer på åklagaren enligt 7 § förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål att genast anmäla saken för prövning till rätten

Som framgår av avsnitt 6.11.3 ska en konsumtionsdom i det system som vi nu föreslår kunna meddelas under samma förutsättningar

som i dag. Likaså ska domstolen när den bestämmer en ny påföljd för nyupptäckt brottslighet på motsvarande sätt som hittills göra en gemensam straffmätning enligt vad som följer av 34 kap. 2 § brottsbalken (se avsnitt 6.11.2). Följaktligen kommer det även fortsättningsvis att finnas ett behov av att i de situationer som avses i 34 kap. 6 § första stycket kunna korrigera påföljden för den tillkommande brottsligheten i efterhand. Det gäller även om utrymmet för konsumtionsdom och betydelsen av bestämmelsen i 34 kap. 2 § i och för sig kommer att minska till följd av de ändringar av reglerna om straffmätning av flerfaldig brottslighet som vi föreslår.

Med anledning av att villkorlig dom och skyddstillsyn utgår ur systemet bör paragrafen ändras så att den, förutom beträffande de ungdomspåföljder som anges i respektive stycke, blir tillämplig endast om den tidigare påföljden är fängelse. Som nämnts i avsnitt 6.11.1 täcker en sådan formulering såväl villkorliga som ovillkorliga fängelsestraff. Som redan föreslagits i det nyss nämnda avsnittet bör uppräkningen av de olika ungdomspåföljderna i första stycket också ersättas med den gemensamma benämningen ”en särskild ungdomspåföljd enligt 32 kap.”. Bestämmelsen i 7 § förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål bör ändras på motsvarande sätt (se författningsförslaget till den paragrafen).

Omprövning vid underlåtenhet att tillämpa 34 kap. 2 § brottsbalken

Även i 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken finns en bestämmelse som ger möjlighet att korrigera en tidigare utdömd påföljd i efterhand. Bestämmelsen avser den situation att det vid verkställigheten av en dom på fängelse på viss tid eller på sluten ungdomsvård visar sig att brottet är begånget före det att en tidigare påföljd har dömts ut och det inte framgår av domarna att den andra påföljden har beaktats, eller med andra ord att 34 kap. 2 § har tillämpats. Enligt vad som framgår av första meningen ska domstolen i ett sådant fall, sedan domarna fått laga kraft och efter anmälan av åklagare, med tillämpning av den nyss nämnda paragrafen bestämma vad den dömde ska undergå till följd av den dom som sist ska verkställas. Av andra meningen framgår att en sådan prövning inte hindrar att domen får verkställas, om inte rätten beslutar något annat.

Av 4 § strafftidsförordningen (2019:95) framgår att Kriminalvården ska anmäla till åklagaren, i det mål i vilket den dom som sist ska verkställas har meddelats, att en situation av det angivna slaget föreligger.

Även den situation som avses i 34 kap. 6 § andra stycket brottsbalken kan uppstå i det system med villkorligt fängelse som vi föreslår. Den möjligheten att korrigera påföljden som följer av bestämmelsen bör därför finnas även fortsättningsvis. Som angetts ovan är bestämmelsen i dag endast tillämplig när den tidigare domen är fängelse på viss tid eller sluten ungdomsvård. Någon anledning att utvidga bestämmelsens tillämpningsområde till att omfatta också en icke frihetsberövande påföljd finns inte. Bestämmelsen bör därför ändras så att den blir tillämplig när den tidigare domen, förutom sluten ungdomsvård, är på fängelse på viss tid som inte är villkorligt. Motsvarande ändring bör göras i 4 § strafftidsförordningen (se författningsförslaget till den paragrafen). I sak kommer regleringen därmed att motsvara vad som gällt hittills.

6.11.7. Tillämpningen i högre rätt

Bedömning: När högre rätt dömer för brott som prövats i flera

domar i lägre rätt bör brottsligheten i varje sådan dom även fortsättningsvis leda till en särskild påföljd.

Skälen för vår bedömning

Undantaget från gemensam påföljd i högre rätt bör bestå

När någon döms för flera brott ska domstolen, enligt huvudregeln i 30 kap. 3 § första stycket brottsbalken, döma till en gemensam påföljd. Detta gäller dock inte i högre rätt när den dömer för brott som prövats i flera domar i lägre rätt. Då ska brottsligheten i varje sådan dom i stället leda till en särskild påföljd. Detta framgår av 30 kap. 3 § tredje stycket brottsbalken. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.2.4.

Detta undantag från huvudregeln om gemensam påföljd tillkom i samband med 2016 års reform av 34 kap. brottsbalken (prop. 2015/ 16:151). Före reformen gällde huvudregeln också i högre rätt, när domstolen prövade flera underrättsdomar i samma mål. Vid över-

prövning av två olika tingsrättsdomar kunde en hovrätt således i princip inte döma ut separata påföljder för brotten i de olika domarna. I stället skulle hovrätten döma ut en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten, och det även om brotten i den andra tingsrättsdomen begåtts efter den första domen och därmed utgjorde återfall i brott. Ordningen innebar alltså att den tilltalade kunde uppnå en fördel genom att överklaga de olika tingsrättsdomarna, eftersom straffmätningen då kom att avse den samlade brottsligheten i enlighet med principen om straffmätning vid flerfaldig brottslig het.402

Det var mot den bakgrunden som den nuvarande regeln om att brottsligheten i varje överklagad tingsrättsdom ska leda till en särskild påföljd infördes. Avsikten med ändringen var således att ny brottslighet även i högre rätt konsekvent ska behandlas som återfall i brott och ges en straffskärpande betydelse. Ett annat skäl som anfördes för en sådan ordning var att den ligger i linje med tanken att processen i hovrätten ska utgöra en överprövning och inte en omprövning av tingsrättens avgörand e.403

De skäl som således ligger till grund för den nuvarande ordningen gör sig inte mindre gällande i dag och i det system med villkorligt fängelse som vi föreslår. Det kan i sammanhanget noteras att undantaget från huvudregeln om gemensam påföljd i högre rätt tillkom efter förslag från Påföljdsutredningen som också lade fram ett system med villkorligt fängelse. Införandet av ett sådant system ger därför inte i sig anledning att frångå den nuvarande ordningen (jfr ovan avsnitt 6.11.1). Till detta kommer att den nuvarande ordningen numera är väl förankrad i rättssystemet. Denna ordning bör därför bestå.

Något om tillämpningen av regeln i ett system med villkorligt fängelse

Högre rätt ska alltså även fortsättningsvis döma ut en särskild påföljd för brottsligheten i varje underrättsdom. Detta innebär att rätten, vid en samtidig prövning av målen, ska bestämma påföljden för brottsligheten i respektive dom på samma sätt som om målen prövats i olika rättegångar. Vid påföljdsbestämningen för brottsligheten i den senare domen har domstolen således att ta ställning till om brottsligheten är ny eller nyupptäckt. I det förra fallet aktualiseras prin-

402 Se a. prop. s. 58 f. 403 Ibid.

ciperna för återfall och i det senare ska bestämmelserna om flerfaldig brottslighet tillämpas. Precis som i dag kommer brytpunkten för bedömningen av om ett tillkommande brott är att betrakta som nytt eller nyupptäckt att vara den först meddelade (tidigare) domen som är fällande .404

På liknande sätt som hittills kan regleringen komma att medföra att den dömde får verkställa två icke frihetsberövande påföljder – vanligtvis två villkorliga fängelsestraff – parallellt. Den kan också leda till att det döms ut två ovillkorliga fängelsestraff som då får avtjänas i följd.

En annan situation som kan uppkomma är att påföljden för brottsligheten i den första domen i och för sig hade kunnat stanna vid villkorligt fängelse, medan brottsligheten i den andra domen påkallar ett ovillkorligt fängelsestraff som hindrar fullgörandet av den tilläggssanktion ett villkorligt fängelsestraff skulle ha förenats med. Eftersom såväl ett undanröjande av straffet som ett upphävande av ett beslut om villkorlighet kräver att den tidigare domen fått laga kraft, kommer dessa möjligheter i praktiken inte att stå till buds. För övrigt skulle det under alla förhållanden framstå som underligt om domstolen dömde ut ett villkorligt fängelsestraff för brottsligheten i den första domen som den omedelbart undanröjde eller upphävde med anledning av påföljden för brottsligheten i den andra. Frågan är då hur denna situation kan hanteras. Enligt vår mening bör domstolen, när den bestämmer påföljden för brottsligheten i den första domen, kunna ta hänsyn till den förutsedda påföljden i den andra domen. Som anförts i avsnitt 6.6.1 bör domstolen rent generellt avstå från att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt om det kan antas att den sanktion som straffet bör förenas med inte kommer att kunna verkställas. Det bör gälla även i nu diskuterade fall. I stället för att döma ut ett villkorligt fängelsestraff i den första domen – som tämligen omgående får upphävas i en ny process om brister i fullgörandet av tilläggssanktionen – bör domstolen således direkt kunna döma till ovillkorligt fängelse .405Det gäller under förutsättning att målen handläggs gemensamt. Om målen handläggs var för sig kan domstolen däremot knappast göra ett tillräckligt säkert antagande om utgången i det senare målet för att en sådan lösning ska vara aktuell.

404 Se rättsfallet ”Brevinkastet” NJA 2018 s. 574 p. 36. 405 Jfr Ågren, Brottsbalk (1962:700), 30 kap. 3 §, avsnitt 2.4 Undantag från huvudprincipen i högre rätt, Lexino 2020-01-01 (JUNO) och Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentarerna till 30 kap. 3 §.

6.12. Tillgodoräknande av tid för frihetsberövande respektive fullgjord del av tilläggssanktion

6.12.1. Tillgodoräknande av tidigare frihetsberövande

Bedömning: Om den dömde med anledning av brott som prövats

i målet eller som påföljden avser har varit berövad friheten på sätt som enligt 2 § lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande (tillgodoräknandelagen) ska tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, bör Kriminalvårdens beslut om helghemarrest eller andra liknande rörelseinskränkningar innehålla uppgift om vilken eventuell avräkning som i det avseendet har gjorts av tid för frihetsberövande.

Förslag: Med anledning av införandet av ett system med villkorligt

fängelse görs nödvändiga följdändringar i 2 § första stycket och 3 § första stycket tillgodoräknandelagen.

Skälen för vår bedömning och vårt förslag

Om den som döms till villkorligt fängelse har varit frihetsberövad på ett sådant sätt som avses i 2 § tillgodoräknandelagen ska rätten anteckna tiden för frihetsberövandet i ett avräkningsunderlag som bifogas domen (se 16 § förordningen [1996:271] om mål och ärenden i allmän domstol). Det gäller oberoende av om frihetsberövandet haft betydelse för domstolens bedömning att straffet skulle vara villkorligt eller för valet av tilläggssanktion respektive innehållet i den valda tilläggssanktionen (jfr avsnitt 6.7.2, 6.7.4, 6.8.3 och 6.9.12). Avräkningsunderlaget ligger sedan till grund för det strafftidsbeslut som Kriminalvården ska upprätta, om beslutet om villkorlighet senare upphävs och straffet således ska avtjänas ovillkorligt (se 21 § strafftidslagen [2018:1251]). I strafftidsbeslutet ska Kriminalvården bl.a. fastställa antalet dagar som ska tillgodoräknas av det tidigare frihetsberövandet. Även detta gäller oberoende av om frihetsberövandet haft betydelse för domstolens ursprungliga bedömning att straffet skulle vara villkorligt eller för valet av tilläggssanktion respektive innehållet i den valda tilläggssanktionen.

Inför ett eventuellt beslut om upphävande av villkorligheten bör Kriminalvården i allmänhet yttra sig om vad den dömde har fullgjort av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion (se avsnitt 6.14). Om rätten finner att beslutet om villkorlighet ska upphävas och att den dömde bör tillgodoräknas att en del av tilläggssanktionen fullgjorts ska rätten i upphävandebeslutet fastställa den tid, räknad i månader, som ska avräknas från fängelsestraffet med anledning av fullgörandet (se avsnitt 6.10.6 och 6.11.5). Som vi återkommer till i avsnitt 6.12.2 bör det i ett sådant fall vara den strafflängd som återstår efter domstolens avräkning som Kriminalvårdens beräkning av strafftid och tid för villkorlig frigivning baseras på (se föreslagna 18 § andra stycket strafftidslagen och föreslagna 26 kap. 6 § fjärde stycket brottsbalken). Från den beräknade strafftiden ska Kriminalvården göra avräkning för frihetsberövande enligt 2 § tillgodoräknandelagen (se 20 § första stycket och 21 § första stycket 3 strafftidslagen). Tid under vilken straffet ska anses verkställt enligt bestämmelserna i tillgodoräknandelagen räknas sedan som avtjänad tid när straffet verkställs ovillkorligt (se 26 kap. 8 § andra stycket brottsbalken).

Utöver den strafftidsberäkning enligt strafftidslagen som Kriminalvården ska göra för det fall att beslutet om villkorlighet upphävs behöver det vid verkställighet av övervakning som tilläggssanktion till villkorligt fängelse i vissa fall redan i ett tidigare skede göras vissa beräkningar. Det gäller om straffet är sex månader eller längre och den dömde varit frihetsberövad på sätt som avses i 2 § tillgodoräknandelagen. I ett sådant fall är nämligen frågan om den dömde ska vara föremål för helghemarrest eller andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten, och i så fall under hur lång tid, beroende av hur lång strafftid som återstår om tiden för frihetsberövandet tillgodoräknas den dömde som avtjänad tid (se avsnitt 6.9.12). Undantagsvis kan den nämnda frågan också uppstå när ett villkorligt fängelsestraff på sex månader eller mer har förenats med samhällstjänst och den dömde varit frihetsberövad. Detta eftersom Kriminalvården, om det finns särskilda skäl, får ersätta hela eller delar av en samhällstjänstsanktion med övervakning (jfr föreslagna 2 kap. 5 § 2 lagen om villkorligt fängelse), varvid det kan bli aktuellt med helghemarrest eller andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten beroende på hur lång strafftid som återstår om tiden för frihetsberövandet avräknas.

Vår bedömning är att Kriminalvårdens beslut om helghemarrest eller andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten bör innehålla

uppgift om vilken eventuell avräkning som i det avseendet har gjorts av tid för frihetsberövande. Någon särskild författningsreglering om detta framstår inte som påkallad (se dock författningskommentaren till 3 kap. 4 och 5 §§ lagen om villkorligt fängelse).

Däremot föranleder vårt förslag om införande av ett system med villkorligt fängelse följdändringar i tillgodoräknandelagen. Således bör det i 2 § första stycket tydliggöras att bestämmelsen kan vara tillämplig om någon har dömts till fängelse som inte är villkorligt samt även om rätten har upphävt ett beslut om att ett fängelsestraff ska

vara villkorligt. Också i 3 § första stycket bör det tydliggöras att det

är fängelse som inte är villkorligt som avses.

6.12.2. Förhållandet mellan tillgodoräknande av fullgjord del av tilläggssanktion och villkorlig frigivning efter upphävande av beslutet om villkorlighet

Förslag: Om rätten har upphävt ett beslut om att ett fängelse-

straff ska vara villkorligt och fastställt en tid som ska avräknas från straffet med anledning av vad den dömde har fullgjort av en tilläggssanktion, bestäms tidpunkten för när villkorlig frigivning ska ske med utgångspunkt i den strafftid som återstår efter sådan avräkning.

I fall av det nämnda slaget ska Kriminalvården också beräkna strafftiden utifrån den strafflängd som återstår efter avräkning för fullgörande av tilläggssanktion.

Skälen för vårt förslag

Som framgår av avsnitt 6.10.6 och 6.11.5 föreslår vi att den dömde ska tillgodoräknas vad han eller hon har fullgjort i form av tilläggssanktion, för det fall att beslutet om villkorlighet upphävs på grund av att den dömde på ett allvarligt sätt brutit mot sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning, eller i samband med att personen döms till ovillkorligt fängelse för ny brottslighet. Detsamma gäller om det av något annat skäl än att den dömde har brutit mot sina skyldigheter, har visat sig att en samhällstjänst- eller övervakningssanktion till väsentlig del inte kan fullgöras inom skälig tid. I ett beslut om upphävande ska rätten därför fastställa den tid, räknad i månader, som ska avräknas från fängelsestraffet med anledning av

fullgörandet. Följden av att beslutet om villkorlighet upphävs är att straffet i stället ska avtjänas i anstalt eller enligt vad som annars gäller för ovillkorliga fängelsestraff. En fråga som inställer sig är därför hur tidpunkten för villkorlig frigivning (26 kap. 6 § första stycket brottsbalken) ska beräknas, om rätten har upphävt ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt och fastställt en tid som ska avräknas från straffet med anledning av vad den dömde har fullgjort av en tilläggssanktion. Här kan inledningsvis två huvudsakliga alternativ övervägas.

Enligt det första alternativet görs beräkningen av tidpunkten för villkorlig frigivning utifrån den fulla strafflängden utan beaktande av den tid som ska avräknas med anledning av det som fullgjorts av tilläggssanktionen. Den tid som ska avräknas får då tillgodoräknas den dömde som verkställighet av (det ovillkorliga) fängelsestraffet, på ett sätt som liknar tillgodoräknande enligt lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

Enligt det andra alternativet görs det först ett avdrag från strafftiden med det antal månader som enligt domstolens upphävandebeslut ska avräknas med anledning av fullgörandet av tilläggssanktion. Tidpunkten för villkorlig frigivning beräknas sedan utifrån den strafftid som återstår efter avräkningen.

Skillnaden mellan de två alternativen kan illustreras med följande exempel.

A döms till villkorligt fängelse i sex månader med samhällstjänst 140 timmar. Efter att ha utfört 40 av samhällstjänsttimmarna slutar A att gå till arbetsplatsen. Det väcks därför en talan om upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Rätten finner att A på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av samhällstjänsten och upphäver därför beslutet om villkorlighet. I beslutet om upphävande fastställer rätten att två månader ska avräknas från fängelsestraffet med anledning av de samhällstjänsttimmar som A fullgjort.

Med alternativ 1 görs beräkningen av tidpunkten för villkorlig frigivning utifrån den fulla strafflängden på sex månader, vilket med tillämpning av 26 kap. 6 § första stycket brottsbalken innebär att villkorlig frigivning ska ske efter fyra månader (6 × (2/3) = 4). A får dock tillgodoräkna sig två månader som avtjänad tid, vilket innebär att A ska friges villkorligt efter två månader.

Med alternativ 2 beräknas tidpunkten för villkorlig frigivning utifrån en reducerad strafflängd på fyra månader, vilket innebär att villkorlig frigivning ska ske efter drygt två och en halv månad (4 × (2/3) = 2,666).

Som framgår avsnitt 6.10.6 är vår uppfattning att strafflängden av det utdömda fängelsestraffet i och för sig bör kvarstå efter upphävande av villkorligheten, även om den dömde tillgodoräknas vad han eller hon har undergått till följd av straffet under tiden detta var villkorligt. Det utdömda straffet bildar då tydligt utgångspunkt för vad den dömde riskerar om villkoren inte efterlevs. Därtill kommer att terminologin ”upphävande”, som vi i övrigt bedömer ändamålsenlig, synes mindre väl förenlig med att domstolen samtidigt fattar beslut som kan uppfattas som att den utdömda strafftiden ändras. Med detta som utgångspunkt kan en reglering enligt alternativ 1 framstå som mest följdriktig, eftersom det med en sådan ordning inte råder någon tvekan om att den ursprungliga strafftiden kvarstår samtidigt som fullgörandet av tilläggssanktion tillgodoräknas den dömde som verkställighet av straffet i dess ”ovillkorliga form”. Regleringen kan dock leda till att det blir ett minusresultat när det gäller vad som återstår att avtjäna, vilket en reglering enligt alternativ 2 inte kan leda till. Det sagda kan illustreras med följande exempel.

B döms till villkorligt fängelse i fyra månader med samhällstjänst 100 timmar. Efter att ha utfört 60 timmar slutar B att gå till arbetsplatsen. Det väcks därför en talan om upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Rätten finner att B på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av samhällstjänsten och upphäver därför beslutet om villkorlighet. I beslutet om upphävande fastställer rätten att tre månader ska avräknas från fängelsestraffet med anledning av de fullgjorda samhällstjänsttimmarna. Med alternativ 1 ska villkorlig frigivning ske efter drygt två och en halv månad (4 × (2/3) = 2,666) samtidigt som tre månader ska avräknas som avtjänad tid, vilket ger ett minusresultat. Med alternativ 2 beräknas tidpunkten för villkorlig frigivning utifrån en reducerad strafflängd på en månad. Det skulle med den nuvarande regleringen i 26 kap. 6 § första stycket brottsbalken innebära att straffet undantas från systemet med villkorlig frigivning, eftersom det förutsätts att minst 30 dagar ska avtjänas innan villkorlig frigivning kan bli aktuellt .406 Om förslaget i SOU 2024:48 om borttagande av den nämnda minimitiden på 30 dagar genomförs skulle det däremot innebära att villkorlig frigivning ska ske efter 20 dagar (1 × (2/3) = 0,666).

Resultaten blir desamma om exemplet ändras på så sätt att upphävandebeslutet inte meddelas efter en talan på grund av bristande fullgörande av tilläggssanktionen utan i samband med att B döms till

406 Verkställighetstiden i anstalt kan i och för sig bli kortare än 30 dagar, om den dömde varit frihetsberövad på ett sätt som ska tillgodoräknas honom eller henne enligt lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande (se 26 kap. 8 § andra stycket brottsbalken).

ovillkorligt fängelse för ny brottslighet och B dessförinnan har fullgjort 60 av samhällstjänsttimmarna. Även här leder alltså en avräkning enligt alternativ 1 till ett minusresultat.

Vid beslut om upphävande av villkorligheten vid delvis villkorligt fängelse kan alternativ 1 också få den följden att den dömde har avtjänat för mycket genom verkställigheten av straffet i den del som redan från början var ovillkorlig. Detta kan illustreras med följande exempel.

C döms till fängelse i ett år och sex månader, varav ett år villkorligt. Tilläggssanktionen bestäms till samhällstjänst. C avtjänar den ovillkorliga delen, dvs. sex månader, i anstalt, Beslutet om villkorlighet i den andra delen upphävs senare – antingen efter talan om upphävande på grund av att hela samhällstjänsten inte fullgjorts eller i samband med att C döms till ovillkorligt fängelse för ny brottslighet – varvid rätten fastställer att nio månader ska avräknas från fängelsestraffet med anledning av vad C fullgjort i form av samhällstjänst. Med alternativ 1 görs beräkningen av tidpunkten för villkorlig frigivning utifrån den fulla strafflängden på ett år och sex månader, vilket innebär att villkorlig frigivning ska ske efter ett år (18 × (2/3) = 12). C får dock tillgodoräkna sig nio månader som avtjänad tid, vilket innebär att C ska friges villkorligt efter tre månader. Genom verkställigheten av straffet i den del som redan från början var ovillkorlig har C emellertid redan avtjänat sex månader, dvs. tre månader för mycket. Med alternativ 2 beräknas tidpunkten för villkorlig frigivning utifrån en reducerad strafflängd på nio månader, vilket innebär att villkorlig frigivning ska ske efter sex månader (9 × (2/3) = 6). Genom verkställigheten av straffet i den del som redan från början var ovillkorlig har C emellertid redan avtjänat sex månader, vilket innebär att det inte återstår någon tid att avtjäna.

Vår uppfattning är att det inte är lämpligt med en reglering som på angivet vis kan ge upphov till minusresultat och vid delvis villkorligt fängelse resultera i att den dömde har avtjänat för mycket genom verkställigheten av straffet i den del som redan från början var ovillkorlig. Vi har därför funnit att alternativ 1 inte bör väljas.

För att komma till rätta med problemen kan ett tredje alternativ övervägas, vilket i likhet med alternativ 1 utgår från att tidpunkten för villkorlig frigivning beräknas utifrån den fulla strafflängden, men med den skillnaden att avräkningen för fullgörande av tilläggssanktion görs i förhållande till den strafftid som faktiskt ska avtjänas och inte i förhållande till strafftiden inklusive tiden för villkorlig frigivning. Det skulle med nuvarande regler om villkorlig frigivning innebära att den tid som avräknas motsvarar 2/3 av den tid som den dömde ska

tillgodoräknas, med följden att minusresultat kan undvikas. Slutresultatet av beräkningen blir i stället, med ett undantag som vi återkommer till nedan, detsamma som vid en beräkning enligt alternativ 2.

I exemplet med B skulle således beräkningen av tidpunkten för villkorlig frigivning göras utifrån den fulla strafflängden på fyra månader. Villkorlig frigivning ska då ske efter drygt två och en halv månad (4 × (2/3) = 2,666). Som avtjänad tid får B tillgodoräkna sig två månader (3 × (2/3) = 2), vilket innebär att B ska friges villkorligt efter 20 dagar (1 × (2/3) = 0,666).

I exemplet med C skulle beräkningen utgå från den fulla strafflängden på ett år och sex månader, vilket innebär att villkorlig frigivning ska ske efter ett år (18 × (2/3) = 12). Som avtjänad tid får C tillgodoräkna sig sex månader (9 × (2/3), vilket innebär att C ska friges villkorligt efter sex månader. C har emellertid redan avtjänat sex månader genom verkställigheten av straffet i den del som redan från början var ovillkorlig, vilket medför att det inte återstår någon tid att avtjäna.

Undantaget där alternativ 2 och 3 leder till olika slutresultat är om en reducerad strafftid enligt alternativ 2 blir så kort som en månad. Med den nuvarande regleringen i 26 kap. 6 § första stycket brottsbalken skulle straffet då undantas från systemet med villkorlig frigivning, eftersom det förutsätts att minst 30 dagar ska avtjänas innan villkorlig frigivning kan bli aktuellt. Med alternativ 3 skulle strafflängden i motsvarande situation vara längre än en månad (eftersom den inte reduceras), med följden att villkorlig frigivning aktualiseras, samtidigt som tillgodoräknande i och för sig kan ske såsom avtjänad tid (jfr i fråga om avräknande av tid för frihetsberövande 26 kap. 8 § andra stycket brottsbalken). Om förslaget i SOU 2024:48 om borttagande av den nämnda minimitiden på 30 dagar genomförs blir det dock inte heller i detta avseende någon skillnad mellan de slutresultat som följer av alternativ 2 respektive 3.

Även om en beräkning enligt alternativ 3 vid upphävande i de flesta fall skulle ge samma slutresultat som en beräkning enligt alternativ 2 är alternativ 3 förknippat med nackdelar som inte uppstår med alternativ 2. En sådan nackdel är att modellen förutsätter att det görs en beräkning i två steg, vilket gör det svårare att bilda sig en uppfattning om vad regleringen innebär i ett enskilt fall. En annan nackdel sammanhänger med att avräkning för fullgjord tilläggssanktion vid ny påföljdsbestämning rimligtvis bör göras enligt samma modell oavsett

om den tidigare domen undanröjs (jfr föreslagna 34 kap. 4 § brottsbalken) eller beslutet om villkorlighet i den tidigare domen upphävs. En modell som utgår från att avräkning görs i förhållande till den tid som faktiskt ska avtjänas passar dock mindre väl i undanröjandefallet, eftersom den ursprungliga strafftiden då inte ligger kvar utan i stället ”bakas ihop” med straffet för den tillkommande brottsligheten. Vidare framstår det som vanskligt att på ett sådant direkt sätt knyta avräkningen till reglerna om villkorlig frigivning som förutsätts enligt alternativ 3, eftersom de reglerna är föremål för översyn i ett annat lagstiftningsärende.

Mot den angivna bakgrunden har vi stannat för att alternativ 2 är att föredra och att regleringen bör utgå från det. Vi har alltså funnit att om rätten har upphävt ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt och fastställt en tid som ska avräknas från straffet med anledning av vad den dömde har fullgjort av en tilläggssanktion, bör tidpunkten för när villkorlig frigivning ska ske enligt 26 kap. 6 § första stycket brottsbalken bestämmas med utgångspunkt i den strafftid som återstår efter sådan avräkning. Detta bör komma till uttryck i ett nytt fjärde stycke som vi föreslår förs in i den nämnda paragrafen.

Vårt förslag innebär att det inte blir fråga om ett tillgodoräknande såsom avtjänad tid, utan en ren avräkning på strafftiden. Längden av det utdömda fängelsestraffet kvarstår dock i och för sig. Ett beslut om upphävande av villkorligheten med anledning av brister i fullgörandet av en tilläggssanktion skulle mot den bakgrunden kunna utformas enligt följande.

Beslut

1. Beslutet om att fängelsestraffet (9 månader) i dom 2025-05-24, B 10502-24 ska vara villkorligt upphävs.

2. Från straffet i dom 2025-05-24, B 10502-24 ska 2 månader avräknas med anledning av vad som fullgjorts av en tilläggssanktion.

Vidare skulle en dom där ett tidigare beslut om villkorlighet upphävs kunna utformas enligt följande.

Domslut

Påföljd

1. Fängelse 1 år

2. Tidigare beslut om att fängelsestraffet (9 månader) i dom 2025-05-24, B 10502-24 ska vara villkorligt upphävs.

3. Från straffet i dom 2025-05-24, B 10502-24 ska 2 månader avräknas med anledning av vad som fullgjorts av en tilläggssanktion.

Som en följd av vårt förslag bör det göras ett tillägg i strafftidslagen (2018:1251). Det bör således framgå att om rätten har upphävt ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt och fastställt en tid som ska avräknas från straffet med anledning av vad den dömde har fullgjort av en tilläggssanktion, ska strafftidsberäkningen enligt 18 § strafftidslagen utgå från den tid som återstår efter sådan avräkning. Detta bör komma till uttryck i ett nytt andra stycke som vi föreslår förs in i den nämnda paragrafen.

6.12.3. Sammanfattning

Utifrån den bedömning och de förslag som behandlats i avsnitt 6.12.1 och 6.12.2 och våra tidigare redovisade överväganden gällande betydelsen av frihetsberövande respektive fullgjord del av tilläggssanktion sammanfattas här översiktligt hanteringen och betydelsen av detta i olika led och på olika nivåer (se tabell 6.1).

Tabell 6.1 Betydelsen av tidigare frihetsberövande respektive fullgjord del av tilläggssanktion

Villkorligt fängelse med samhällstjänst

Villkorligt fängelse med övervakning

Efterföljande upphävande av villkorligheten

1. Rätten kan beakta sådant frihetsberövande som avses i 2 § tillgodoräknandelagen som skäl för att göra straffet villkorligt.

1. Rätten kan beakta sådant frihetsberövande som avses i 2 § tillgodoräknandelagen som skäl för att göra straffet villkorligt.

1. Kriminalvården ska lämna yttrande om vad den dömde har fullgjort i form av samhällstjänst eller övervakning.

2. Rätten kan också beakta frihetsberövande av det nämnda slaget när antalet timmar samhällstjänst bestäms.

2. I beslutet om upphävande ska rätten fastställa den eventuella tid, räknad i månader, som ska avräknas från straffet till följd av fullgörande av tilläggssanktion.

3. Rätten ska anteckna tid för frihetsberövande av det nämnda slaget i ett avräkningsunderlag som bifogas domen.

2. Rätten ska anteckna tid för frihetsberövande av det nämnda slaget i ett avräkningsunderlag som bifogas domen.

3. När Kriminalvården ska beräkna den strafftid som ska avtjänas ovillkorligt och vid vilken tidpunkt villkorlig frigivning kan ske, ska detta göras utifrån den tid som återstår efter sådan avräkning som rätten fastställt enligt punkten 2.

4. Om Kriminalvården ersätter samhällstjänstsanktionen med övervakning ska Kriminalvården avräkna tid för frihetsberövande av det nämnda slaget vid eventuellt beslut om helghemarrest eller liknande rörelseinskränkningar.

3. Kriminalvården ska avräkna tid för frihetsberövande av det nämnda slaget vid eventuellt beslut om helghemarrest eller liknande rörelseinskränkningar.

4. Tid för frihetsberövande som ska tillgodoräknas enligt tillgodoräknandelagen räknas som avtjänad tid.

6.13. Anpassningar av andra regler i brottsbalken till ett system med villkorligt fängelse

6.13.1. Påföljdsvalet för unga lagöverträdare

Förslag: För brott som någon har begått innan han eller hon fyllt

18 år får rätten döma till fängelse endast om inte en särskild ungdomspåföljd bör väljas eller påföljden kan stanna vid böter. Rätten ska besluta att fängelsestraffet ska vara villkorligt om inte straffet då blir uppenbart otillräckligt med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art eller den unges tidigare brottslighet.

Huvudregeln om att påföljden för den som begått brott innan han eller hon fyllt 18 år ska bestämmas till sluten ungdomsvård i stället för fängelse ska gälla fängelse som inte är villkorligt.

Rubriken till 32 kap. brottsbalken ändras till ”Om påföljdsvalet för unga lagöverträdare”.

Bedömning: Ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff

ska vara villkorligt bör kunna upphävas enligt samma regler som för vuxna lagöverträdare.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Regleringen av påföljdsvalet för unga lagöverträdare behöver anpassas till ett system med villkorligt fängelse

Som framgår av avsnitt 5.2.3 får påföljden för den som har begått brott innan han eller hon fyllt 18 år bestämmas till någon av de särskilda ungdomspåföljderna i 32 kap. brottsbalken. Om den tilltalade har fyllt 18 år vid tidpunkten för domen krävs dock att det finns särskilda sk äl.407Detta innebär att den som är under 18 år vid tidpunkten för domen normalt döms till en särskild ungdomspåföljd (eller böter) medan den som har fyllt 18 år vid denna tidpunkt vanligtvis döms till någon av de påföljder som används för andra vuxna lagöverträdare.

407 Ungdomsvård kan i dag dock dömas ut även för brott som någon har begått efter det att han eller hon har fyllt 18 år om det finns särskilda skäl för det. I SOU 2025:11 föreslås att förutsättningarna att döma till ungdomsvård i stället ska motsvara de som gäller ungdomstjänst och ungdomsövervakning i detta avseende, dvs. att möjligheten att döma till ungdomsvård ska vara förbehållen den som var under 18 år när brottet begicks samt att den som har fyllt 18 år när dom meddelas endast får dömas till sådan påföljd om det finns särskilda skäl för det.

Den som har fyllt 21 år kan överhuvudtaget inte komma i fråga för en ungdomspåföljd.

För den som har begått brott före 18 års ålder får fängelse väljas som påföljd endast om det finns synnerliga skäl (se 30 kap. 5 § brottsbalken). Domstolarna brukar anse att synnerliga skäl föreligger när straffmätningsvärdet, dvs. straffvärdet minskat med den i 29 kap. 7 § brottsbalken stadgade ungdomsreduktionen, motsvarar fängelse i ett år eller mer – eller när straffmätningsvärdet är lägre men i kombination med brottslighetens art eller återfall motiverar fängelse .408Frågan om det finns synnerliga skäl att döma till fängelse måste också bedömas mot bakgrund av de alternativ som står till buds. Det kan i det sammanhanget noteras att Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare har föreslagit att det införs en ny påföljd, utvidgad ungdomsövervakning, som är avsedd att kunna användas vid straffmätningsvärden uppemot tre år. Om förslaget genomförs kan det således förväntas skapa ett ytterligare utrymme att i enskilda fall välja en annan påföljd än f ängelse.409

Om domstolen anser att kravet på synnerliga skäl är uppfyllt ska påföljden i första hand i stället för fängelse bestämmas till sluten ungdomsvård (se 32 kap. 5 § första stycket brottsbalken). Även här ska noteras att ett förslag till en ändrad ordning för närvarande bereds inom Regeringskansliet. Enligt detta förslag, som lagts fram av Utredningen om frihetsberövande påföljder för unga, ska unga lagöverträdare som huvudregel dömas till fängelse i dessa fall, men straffen verkställas på särskilda ungdomsavdelningar på Kriminalvårdens befintliga anstal ter.410

I vårt uppdrag ingår inte att se över vare sig de särskilda påföljderna för unga lagöverträdare och valet mellan dem eller regeln i 30 kap. 5 § om förutsättningarna för att döma den som begått brott före 18 års ålder till fängelse. Den senare regeln tar emellertid sikte på fängelsestraffet i dess nuvarande form, vilket i vårt system motsvarar ett ovillkorligt fängelsestraff. Däremot är den inte avsedd att höja ribban för att döma unga lagöverträdare till någon av de icke frihetsberövande alternativen till fängelse, dvs. villkorlig dom eller skyddstillsyn, vilka närmast motsvarar ett villkorligt fängelsestraff. Regeln behöver därför anpassas till det system med villkorligt fängelse som vi föreslår. En

408 Se SOU 2018:85 s. 127 samt jfr bl.a. Ågren, Brottsbalk (1962:700), 30 kap. 5 §, avsnitt 2.2, Synnerliga skäl (omyndiga lagöverträdare), Lexino 2020-01-01 (JUNO). 409 Se SOU 2024:39 s. 215 och 339 f. 410 Se SOU 2023:44.

given utgångspunkt blir då att regeln bör utformas så att den så långt som möjligt får samma innebörd som den nuvarande. Det utesluter enligt vår uppfattning dock inte att kravet på synnerliga skäl formuleras om så att det bättre harmonierar med regelverket i övrigt.

Ett fängelsestraff ska vara villkorligt om inte straffet då blir uppenbart otillräckligt

Om någon har begått brott innan han eller hon fyllt 18 år bör domstolen även fortsättningsvis – såvida påföljden inte kan stanna vid böter – i första hand pröva om någon av de särskilda ungdomspåföljderna i 32 kap. brottsbalken kan väljas. Först om så inte kan ske bör ett fängelsestraff kunna komma i fråga. Detta skulle i lagtext kunna uttryckas så att rätten får döma till fängelse endast om inte en särskild ungdomspåföljd bör väljas eller påföljden kan stanna vid böter. Frågan om en ungdomspåföljd bör väljas får avgöras utifrån de förutsättningar som anges i berörda bestämmelser i 32 kap. brottsbalken.

Om det inte finns förutsättningar att välja en särskild ungdomspåföljd kommer påföljden alltså att få bestämmas till fängelse. Liksom i andra fall måste nästa steg i påföljdsbestämningen sedan bli att ta ställning till om straffet ska vara villkorligt eller inte. För att ribban för ovillkorligt fängelse ska bli densamma som i dag krävs här en särskild reglering som motsvarar dagens krav på synnerliga skäl i 30 kap. 5 § brottsbalken.

En sådan reglering kan utformas på olika sätt. För att uppnå största möjliga likhet med den nuvarande bestämmelsen i 30 kap. 5 § skulle man kunna tänka sig att helt enkelt återanvända kravet på synnerliga skäl och anpassa det till en bedömning av om fängelsestraffet ska vara villkorligt. Bestämmelsen skulle då kunna utformas så att domstolen i nu aktuella fall får avstå från att besluta att straffet ska vara villkorligt endast om det finns synnerliga skäl.

En sådan utformning av regleringen vore enligt vår mening emellertid inte lämplig. För det första har vi redan i avsnitt 6.6.4 föreslagit att det ska finnas en möjlighet att i vissa fall besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt om det finns synnerliga skäl. Om samma uttryckssätt används också i en annan bestämmelse som tar sikte på frågan om ett fängelsestraff ska vara villkorligt eller inte riskerar det att leda till oklarheter, inte minst i fråga om hur de olika bestämmelserna förhåller sig till varandra. För det andra bör viss hänsyn tas till

att det för närvarande bereds ett förslag inom Regeringskansliet av innebörd att även underåriga lagöverträdare som huvudregel ska dömas till fängelse (och inte till sluten ungdomsvård), men att det ska finnas en möjlighet att besluta att straffet ska verkställas vid ett särskilt ungdomshem om det finns synnerliga sk äl.411Det skulle därmed kunna bli fråga om inte mindre än tre bestämmelser där frågan om verkställigheten av ett fängelsestraff skulle prövas mot ett krav på synnerliga skäl. Slutligen skulle regleringen vinna i tydlighet om prövningen i nu aktuella fall i stället uttryckligen kopplades till de konkreta omständigheter som redan i dag är – och även fortsättningsvis bör vara – avgörande för bedömningen, dvs. straffmätningsvärdet (straffets längd), brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet. På det sättet skulle de olika reglerna med förutsättningar för villkorligt fängelse också bli mer enhetliga.

Det anförda leder till slutsatsen att kravet på synnerliga skäl i nuvarande 30 kap. 5 § brottsbalken bör ersättas med ett krav som – utan att ändra ribban för när ovillkorligt fängelse kan komma i fråga – tar sikte på straffets ingripandegrad ställt i relation till straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet. Mot denna bakgrund föreslår vi att regleringen utformas så att rätten i nu aktuella fall ska besluta att straffet ska vara villkorligt om inte straffet då blir uppenbart otillräckligt med hänsyn till nyss nämnda omständigheter.

Eftersom det nuvarande 30 kap. brottsbalken, enligt vad vi förslagit i avsnitt 6.5.1, ska upphöra gälla, bör bestämmelsen i stället placeras i 32 kap. På det sättet kommer samtliga bestämmelser om påföljdsvalet för unga lagöverträdare att samlas i ett och samma kapitel, vilket enligt vår mening är en fördel. Rubriken till detta kapitel bör samtidigt ändras till ”Om påföljdsvalet för unga lagöverträdare”. När det gäller bestämmelsens placering i kapitlet kan den lämpligen flyta in som ett första stycke i 5 §. Det innebär att bestämmelsen i det nuvarande första stycket, som stipulerar att påföljden som huvudregel ska bestämmas till sluten ungdomsvård i stället för fängelse när den tilltalade var under 18 år vid brottet, får placeras som ett andra stycke, och det nuvarande andra och tredje stycket som ett tredje och fjärde stycke, i paragrafen. Vi återkommer till bestämmelsen i det nuvarande första stycket i det följande.

411 Se förslaget till ändring av 32 kap. 5 § brottsbalken i a. betänkande.

Något om tillämpningen av bestämmelsen

Den föreslagna regleringen är – så långt det är möjligt inom ramen för det system som vi föreslår – avsedd att motsvara vad som i dag gäller i fråga om påföljdsvalet för unga lagöverträdare. Det innebär bl.a. att för den som är under 18 år vid tidpunkten för domen kommer valet, såvida påföljden inte kan stanna vid böter, i praktiken nästan alltid att stå mellan en särskild ungdomspåföljd och ovillkorligt fängelse. Det är alltså inte avsett att finnas något glapp mellan de mest ingripande ungdomspåföljderna och ovillkorligt fängelse. Om det med hänsyn till brottslighetens straffmätningsvärde och art eller den unges tidigare brottslighet inte finns utrymme för en ungdomspåföljd bör således ett villkorligt fängelsestraff anses uppenbart otillräckligt. I dessa fall ska således ett ovillkorligt fängelsestraff dömas ut.

Om den tilltalade har fyllt 18 år vid tidpunkten för domen är situationen en annan. Som redan framgått krävs i dessa fall att det föreligger särskilda skäl för att en särskild ungdomspåföljd ska få väljas. I normalfallet kommer påföljden därmed att bestämmas till fängelse, och en tillämpning av den föreslagna bestämmelsen kommer då inte sällan leda till att straffet blir villkorligt. Endast om ett villkorligt fängelsestraff kan anses uppenbart otillräckligt får domstolen avstå från att besluta att straffet ska vara villkorligt. På liknande sätt som vid tillämpningen av nuvarande 30 kap. 5 § brottsbalken bör så ofta anses vara fallet när straffets längd (dvs. straffvärdet reducerat med hänsyn till den tilltalades ålder och eventuella billighetsskäl) uppgår till fängelse i ett år eller mer – eller när straffet är kortare, men även brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet talar för ett skärpt ingripande. Av kravet på att ett villkorligt fängelsestraff ska vara uppenbart otillräckligt följer dock att utrymmet för villkorligt fängelse vid artbrottslighet och återfall i brott här blir större än för vuxna lagöverträdare i motsvarande fall. Nuvarande praxis bör i hög grad kunna tjäna som vägledning.

I övrigt bör de vanliga reglerna om villkorligt fängelse gälla

När den tilltalade var under 18 år vid brottet ska frågan om ett fängelsestraff ska vara villkorligt eller inte alltså prövas enligt den nu föreslagna bestämmelsen. Följaktligen ska bestämmelsen med de grundläggande förutsättningar som annars gäller för villkorligt fängelse inte

tillämpas i dessa fall (se 28 kap. 15 § i författningsförslaget). I övrigt bör däremot samma regler gälla som för andra lagöverträdare. Det betyder att bestämmelsen som ger möjlighet att besluta om villkorligt fängelse när det finns synnerliga skäl, liksom bestämmelsen om delvis villkorligt fängelse, kan aktualiseras även beträffande den som begått brott före 18-årsdagen (se 28 kap. 16 och 17 §§ i författningsförslaget). Att ett i sin helhet villkorligt fängelsestraff anses uppenbart otillräckligt utesluter alltså inte att ett delvis villkorligt fängelsestraff döms ut. I praktiken lär detta påföljdsalternativ dock sällan komma i fråga för den som är under 18 år vid tidpunkten för domen, eftersom det i berörda fall då som regel torde finnas utrymme för en särskild ungdomspåföljd. Det gäller i synnerhet om förslaget om införandet av utvidgad ungdomsövervakning genomförs. Även bestämmelsen om synnerliga skäl torde främst komma att aktualiseras för lagöverträdare som fyllt 18 år vid tidpunkten för domen. Bestämmelserna om synnerliga skäl för villkorligt fängelse och om delvis villkorligt fängelse har behandlats i avsnitt 6.6.4 respektive 6.6.5.

Om domstolen beslutar att straffet ska vara villkorligt ska det förenas med en tilläggssanktion på vanligt sätt. Valet av tilläggssanktion har behandlats i avsnitt 6.8.

Bestämmelsen bör inte vara tillämplig vid upphävande av ett beslut om att ett tidigare straff ska vara villkorligt

En särskild fråga är om den föreslagna bestämmelsen bör vara tillämplig när det är fråga om att upphäva ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt på grund av att den dömde har misskött tilläggssanktionen eller på annat sätt brustit i fullgörandet av denna. Situationen är närmast jämförbar med den att någon i dag har misskött en villkorlig dom (med samhällstjänst) eller skyddstillsyn som han eller hon har dömts till och fråga är om påföljden ska undanröjas och en annan påföljd bestämmas. Om den tilltalade i ett sådant fall var under 18 år vid brottet gäller kravet på synnerliga skäl för fängelse i valet av ny påföljd .412Är kravet inte uppfyllt får i stället en ny icke frihetsberövande påföljd väljas. Således kan domstolen t.ex. ersätta en villkorlig dom med en skyddstillsyn eller en skyddstillsyn med en ny sådan påföljd i förening med en annan föreskrift eller

412 Se bl.a. Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentarerna till 27 kap. 6 § och 28 kap. 9 §. Se även rättsfallet RH 2021:37.

tilläggssanktion. Det är också möjligt att välja en särskild ungdomspåföljd, även om detta mycket sällan torde förekomma i prak tiken.413

Några motsvarande möjligheter kommer inte att finnas vid ett upphävande av ett beslut om villkorlighet i det system som vi föreslår. Här blir det i stället fråga om en ”antingen-eller-prövning” där beslutet om villkorlighet antingen kan upphävas – med följden att straffet ska avtjänas ovillkorligt – eller inte upphävas – med följden att det villkorliga fängelsestraffet ligger kvar. Det betyder att om den nu föreslagna bestämmelsen skulle gälla även i upphävandesituation skulle den dömde kunna missköta eller helt åsidosätta sina skyldigheter enligt tilläggssanktionen i princip utan risk för konsekvenser. En sådan ordning är enligt vår mening inte godtagbar. Det bör också beaktas att det i dessa situationer som regel lär handla om personer som kommer att ha fyllt 18 år vid lagföringen. Vid verkställigheten av det villkorliga fängelsestraffet och när frågan om upphävande aktualiseras kommer personen i fråga alltså normalt att ha uppnått den ålder då man bestraffas inom ramen för påföljdssystemet för vuxna lagöverträdare.

Mot denna bakgrund bör bestämmelsen inte göras tillämplig när fråga är om att upphäva ett beslut om villkorlighet på grund av att den dömde har brustit i fullgörandet av tilläggssanktionen. I stället bör frågan om upphävande bedömas enligt de regler som annars ska gälla i dessa fall (se avsnitt 6.10.4).

Resonemanget är inte fullt ut överförbart till den situationen att ett upphävande aktualiseras med anledning av att den dömde återfallit i brott. Även i ett sådant fall är det emellertid fråga om ett brott mot villkoren för att få verkställa straffet i frihet, vilket ytterst bör kunna få konsekvensen att straffet i stället ska avtjänas i anstalt eller i annan ovillkorlig form. Det bör också beaktas att domstolen i dessa fall har en möjlighet att avstå från att upphäva beslutet om villkorlighet om det finns särskilda skäl (se avsnitt 6.11.5). Vid denna bedömning bör den tilltalades låga ålder vid brottet kunna vägas in. Det finns därför ingen anledning att generellt begränsa möjligheterna till upphävande såvitt avser denna kategori av lagöverträdare. Bestämmelsen bör följaktligen inte heller göras tillämplig vid upphävanden på denna grund.

413 Jfr Bäcklund m.fl. a.a., Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), s. 144 ff. och 173 ff. samt rättsfallet RH 2021:37.

En anpassning av regleringen om sluten ungdomsvård

Av bestämmelsen i nuvarande 32 kap. 5 § första stycket brottsbalken framgår att om rätten, med tillämpning av 30 kap., finner att påföljden för den som har begått brott innan han eller hon fyllt 18 år bör bestämmas till fängelse, ska den i stället bestämma påföljden till sluten ungdomsvård under viss tid. Som en följd av att förutsättningarna för att besluta att straffet för sådana lagöverträdare ska vara villkorligt föreslås flyta in som ett första stycke i paragrafen kommer, som redan framgått, denna bestämmelse att flyttas till paragrafens andra stycke. För att anpassa bestämmelsen till regelverkets nya struktur och innebörd bör den utformas så att om rätten vid tillämpningen av första stycket finner att påföljden bör bestämmas till fängelse som inte är villkorligt ska den i stället bestämma påföljden till sluten ungdomsvård under viss tid. I övrigt föranleder införandet av villkorligt fängelse inga ändringar av paragrafen (jfr dock avsnitt 7.7.1 angående minimitiden för sluten ungdomsvård).

Här finns återigen anledning att uppmärksamma att det för närvarande bereds ett förslag inom Regeringskansliet som innebär att unga lagöverträdare som huvudregel ska dömas till fängelse i nu aktuella fa ll.414Förslaget berör bl.a. den nu diskuterade bestämmelsen som alltså får en ändrad lydelse och inneb örd.415Om denna förändring genomförs skulle bestämmelsen, på liknande sätt som den nuvarande, behöva anpassas efter ett system med villkorligt fängelse.

6.13.2. Påföljdsvalet för lagöverträdare med en allvarlig psykisk störning

Förslag: Den som har begått brott under påverkan av en allvarlig

psykisk störning får dömas till fängelse som inte är villkorligt endast om det finns synnerliga skäl.

Förbudet mot att döma den som till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens inne-

414 Se a. betänkande. 415 Enligt förslaget ska bestämmelsen ha följande lydelse: ”Om någon har begått brott innan han

eller hon fyllt arton år och finner rätten med tillämpning av 30 kap. att påföljden bör bestämmas till fängelse, får rätten, om det finns synnerliga skäl hänförliga till den tilltalades ålder eller andra personliga förhållanden, besluta att fängelsestraffet, fram till tidpunkten för villkorlig frigivning, ska verkställas vid ett sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 § lagen( 1990:52 ) med särskilda bestämmelser om vård av unga.”

börd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt till fängelse ska gälla fängelse som inte är villkorligt.

Om kravet på synnerliga skäl eller förbudet mot fängelse som inte är villkorligt utesluter ett sådant straff får den tilltalade dömas till villkorligt fängelse.

Kravet på synnerliga skäl och förbudet mot fängelse som inte är villkorligt ska gälla också vid upphävande av ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt. I 27 kap. respektive 34 kap. brottsbalken tas in en upplysning om att det finns särskilda bestämmelser avseende brott som har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

Rättspsykiatrisk vård får inte kombineras med fängelse som inte är villkorligt eller en särskild ungdomspåföljd enligt 32 kap. brottsbalken.

Samtliga bestämmelser om påföljdsvalet för lagöverträdare som lider, eller vid gärningen led, av en allvarlig psykisk störning samlas i 31 kap. brottsbalken som får rubriken ”Om påföljdsvalet för lagöverträdare med en allvarlig psykisk störning”.

En följdändring görs i 1 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning.

Skälen för vårt förslag

Regleringen av påföljdsvalet för psykiskt störda lagöverträdare behöver anpassas till ett system med villkorligt fängelse

I 30 kap. 6 § och 31 kap. 3 §brottsbalken finns bestämmelser om påföljdsval för lagöverträdare som lider, eller vid gärningstillfället led, av en allvarlig psykisk störning.

I 30 kap. 6 § första stycket brottsbalken ställs en särskild presumtion mot fängelse upp för den som har begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Således ska domstolen i det fallet, enligt första meningen, i första hand välja en annan påföljd än fängelse. Enligt andra meningen får fängelse dömas ut endast om det finns synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska rätten beakta om brottet har ett högt straffvärde, om den tilltalade vid tidpunkten för domen saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård, om den tilltalade i anslutning till brottet själv har

vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt, samt omständigheterna i övrigt.

Av andra stycket i samma paragraf framgår att det råder ett förbud mot att döma till fängelse om den tilltalade till följd av den psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Förbudet gäller dock inte om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat sitt tillstånd.

Om rätten i fall som avses i första eller andra stycket finner att någon påföljd inte bör dömas ut ska den tilltalade, enligt vad som anges paragrafens tredje stycke, vara fri från påföljd.

I 31 kap. 3 § första stycket brottsbalken regleras möjligheten att överlämna den tilltalade till rättspsykiatrisk vård. En första förutsättning är att den tilltalade vid tillfället för domen lider av en allvarlig psykisk störning. Dessutom krävs att påföljden inte kan stanna vid böter och att det med hänsyn till den tilltalades psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Under vissa förutsättningar får domstolen, enligt andra stycket i samma paragraf, besluta om särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Enligt 31 kap. 3 § tredje stycket får rätten, om det med hänsyn till den tilltalades tidigare brottslighet eller av andra särskilda skäl är påkallat, i samband med överlämnande till rättspsykiatrisk vård också döma till annan påföljd, dock inte till fängelse eller överlämnande till annan särskild vård.

I vårt uppdrag ingår inte att se över den ovan återgivna regleringen av påföljdsvalet för lagöverträdare som lider, eller vid gärningstillfället led, av en allvarlig psykisk störning. I likhet med reglerna om påföljdsvalet för unga lagöverträdare är regleringen emellertid utformad med avseende på fängelsestraffet i dess nuvarande form. Även denna reglering måste således anpassas efter det system med villkorligt fängelse som vi föreslår. Också här bör utgångspunkten då vara att regleringen så långt som möjligt ska få samma innebörd som den nuvarande.

Kravet på synnerliga skäl för fängelse och fängelseförbudet bör gälla i förhållande till straff som inte är villkorliga

Den särskilda presumtionen mot fängelse som bestämmelsen i 30 kap. 6 § brottsbalken ställer upp avser, som nyss konstaterats, fängelsestraffet i dess nuvarande form, dvs. ovillkorligt fängelse i det system som vi föreslår. Däremot avser den inte de icke frihetsberövande alternativen till fängelse, vilka närmast motsvarar ett villkorligt fängelsestraff. Vidare tar bestämmelsen inte endast sikte på valet mellan fängelse och någon av de nyss nämnda påföljderna, utan också på valet mellan fängelse och rättspsykiatrisk vård. Bestämmelsen kan därför svårligen konverteras till en bestämmelse med förutsättningar för när ett fängelsestraff ska vara villkorligt eller inte. I stället bör den anpassas så att den – på motsvarande sätt som i dag – blir gällande i förhållande till fängelse som inte är villkorligt.

En första anpassning som därvid bör göras är att stryka den första meningen i paragrafens första stycke, enligt vilken den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning i första hand ska dömas till en annan påföljd än fängelse. Eftersom denna bestämmelse kan sägas få sitt konkreta innehåll genom den andra meningen i samma stycke kan en sådan anpassning enligt vår bedömning göras utan att det får någon praktisk betydelse. Vidare bör ett tillägg göras till den andra meningen så att kravet på synnerliga skäl för fängelse blir gällande i förhållande fängelsestraff som inte är villkorliga. Motsvarande tillägg bör också göras i det nuvarande andra stycket i samma paragraf, så att även det fängelseförbud som i vissa fall gäller enligt denna bestämmelse endast träffar sådana straff.

När det gäller kravet på synnerliga skäl kan det övervägas om inte detta – på liknande sätt som det motsvarande kravet för unga lagöverträdare – bör formuleras om för att undvika sådana oklarheter som kan uppstå till följd av att samma uttryckssätt används i flera olika bestämmelser. Som påpekats i avsnitt 6.13.1 föreslår vi nämligen att det ska finnas en möjlighet att i vissa fall besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt om det finns synnerliga skäl (se avsnitt 6.6.4 och 28 kap. 16 § i författningsförslaget). I detta fall är förhållandena emellertid inte jämförbara med de som motiverar en ändring av kravet för unga lagöverträdare. För det första tar den bedömning som ska göras enligt nuvarande 30 kap. 6 § inte bara sikte på straffets ingripandegrad ställd i relation till det aktuella brottet och den till-

talades tidigare brottslighet, utan också till en rad andra omständigheter som bl.a. kan vara hänförliga till den tilltalades psykiska tillstånd vid brottet och hans eller hennes vårdbehov. Därför kan kravet svårligen omformuleras på ett liknande sätt utan att dess innebörd ändras. För det andra är en återanvändning av uttryckssättet synnerliga skäl här inte lika problematiskt, eftersom det – såsom anförts ovan – avser en annan bedömning än frågan om straffet ska vara villkorligt eller inte. Slutligen kommer, som vi återkommer till i det följande, bestämmelsen om synnerliga skäl för villkorligt fängelse överhuvudtaget inte att aktualiseras i dessa fall. Några oklarheter när det gäller hur bestämmelserna förhåller sig till varandra kan därmed inte förväntas uppstå. Vi har mot denna bakgrund stannat vid att kravet på synnerliga skäl bör kvarstå. Även den uppräkning av vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om kravet är uppfyllt bör behållas oförändrade.

När det gäller tillämpningen av kravet på synnerliga skäl enligt den nu diskuterade bestämmelsen hänvisas till tidigare förarbeten och praxis.

När det inte finns förutsättningar för ovillkorligt fängelse ska den tilltalade kunna dömas till villkorligt fängelse

Den som har begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska alltså få dömas till fängelse som inte är villkorligt endast om det finns synnerliga skäl. Av det följer att påföljden, likt vad som gäller i dag, i första hand bör bestämmas på annat sätt. Även fortsättningsvis bör utgångspunkten vara att den tilltalade ska överlämnas till rättspsykiatrisk vård när förutsättningarna för sådan vård är uppfylld a.416

Om det varken finns förutsättningar för rättspsykiatrisk vård, t.ex. för att den tilltalade vid domstillfället inte längre lider av en allvarlig psykisk störning, eller för ovillkorligt fängelse, på grund av att kravet på synnerliga skäl inte är uppfyllt eller för att förbudet mot ett sådant straff är tillämpligt, återstår endast ett villkorligt fängelsestraff (såvida påföljden inte kan stanna vid böter eller en särskild ungdomspåföljd kan väljas). Vid en tillämpning av bestämmelsen med de ”vanliga” förutsättningarna för villkorligt fängelse skulle dock den situationen

416 Jfr prop. 1990/91:58 s. 534 och NJA 2013 s. 1090 p. 10.

kunna uppstå att ett sådant straff inte heller kan utdömas för att straffet då inte kan anses tillräckligt ingripande. För att undvika denna situation bör en särskild bestämmelse införas som gör det möjligt att alltid döma till villkorligt fängelse när kravet på synnerliga skäl för ovillkorligt fängelse inte är uppfyllt. Med en sådan bestämmelse kan också villkorligt fängelse – på motsvarande sätt som de nuvarande icke frihetsberövande alternativen till fängelse – ges företräde som påföljd framför rättspsykiatrisk vård för brottslighet med lägre straffvärde .417

Något om förhållandet till de vanliga reglerna om villkorligt fängelse

Den föreslagna bestämmelsen innebär att villkorligt fängelse i nu aktuella fall alltid kan utdömas när ett ovillkorligt fängelsestraff inte står till buds. Därmed kommer bestämmelsen med de grundläggande förutsättningarna för villkorligt fängelse, liksom den om synnerliga skäl för ett sådant straff, inte att få någon praktisk betydelse i dessa fall (se 28 kap. 15 och 16 §§ i författningsförslaget). Däremot bör ingenting hindra att ett delvis villkorligt fängelsestraff döms ut, under förutsättning att kravet på synnerliga skäl för ovillkorligt fängelse är uppfyllt. I praktiken torde en sådan påföljdsbestämning dock sällan bli aktuell.

Om ett villkorligt fängelsestraff döms ut ska det som huvudregel förenas med en tilläggssanktion enligt de vanliga reglerna. Om böter inte kan anses tillräckligt ingripande bör i de allra flesta fall övervakning väljas, eftersom den tilltalade som regel får antas ha ett behov av det stöd och den kontroll som en sådan sanktion innebär.

Kravet på synnerliga skäl och förbudet mot ovillkorligt fängelse bör gälla även vid upphävande av ett beslut om att ett tidigare fängelsestraff ska vara villkorligt

Kravet på synnerliga skäl för fängelse, liksom förbudet mot fängelse när den tilltalade har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt, gäller i dag även när domstolen undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn och

417 Jfr Högsta domstolens uttalande beträffande skyddstillsyn med föreskrift om psykiatrisk vård i NJA 2013 s. 1090 p. 10.

bestämmer en ny påföljd för brot tet.418Frågan är om motsvarande bör gälla när prövningen avser ett upphävande av ett beslut om att tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt.

Såvitt avser unga lagöverträdare har vi gjort bedömningen att det särskilda krav för ovillkorligt fängelse som då ska gälla inte bör vara tillämpligt i en upphävandesituation, och det oavsett om frågan aktualiseras med anledning av att den dömde har brustit i fullgörandet av tilläggssanktionen eller återfallit i brott. Det främsta skälet till detta ställningstagande är att den dömde i annat fall skulle kunna bryta mot villkoren för straffet i princip utan risk för konsekvenser. Till detta kommer att den dömde nästan alltid kommer att ha fyllt 18 år vid lagföringen och således uppnått den ålder då man bestraffas inom ramen för påföljdssystemet för vuxna lagöverträdare vid verkställigheten av straffet och när frågan om upphävande aktualiseras.

Det förstnämnda argumentet är i och för sig giltigt även i förhållande till den som dömts till villkorligt fängelse för ett brott som han eller hon har begått under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Samtidigt gör sig de särskilda överväganden som ligger till grund för den straffrättsliga särbehandlingen av psykiskt störda lagöverträdare enligt vår mening inte mindre gällande i en upphävandesituation. Kravet på synnerliga skäl och förbudet mot ovillkorligt fängelse bör därför vara tillämpliga även när det är fråga om att upphäva ett tidigare beslut om villkorlighet.

Om den som har begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning döms till villkorligt fängelse och sedan missköter eller på annat sätt brister i fullgörandet av tilläggssanktionen, eller om han eller hon återfaller i brott under prövotiden, får frågan om upphävande således prövas både enligt de vanliga reglerna och den nu föreslagna bestämmelsen. Detsamma bör gälla om någon som dömts till villkorligt fängelse återfaller i brott under prövotiden, om det nya brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

I misskötsamhetsfallen kommer ett upphävande därmed att förutsätta dels att den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av tilläggssanktionen, dels att det föreligger synnerliga skäl. Vid den senare bedömningen kan av förklarliga skäl den tilltalades vårdbehov inte få samma betydelse som vid den initiala prövningen av om ovillkorligt fängelse kan komma i fråga, men i

418 Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 30 kap. 6 §.

övrigt bör de omständigheter som ska beaktas enligt bestämmelsen kunna få betydelse även i dessa fall. Således kan ett högt straffvärde tala för ett upphävande, liksom det förhållandet att den dömde själv har vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt. Bland de övriga omständigheter som ska beaktas bör graden av misskötsamhet kunna vägas in. Hänsyn bör också tas till den dömdes psykiska tillstånd under verkställigheten och sambandet mellan detta och bristerna i fullgörandet av tilläggssanktion.

Kravet på synnerliga skäl innebär att ett upphävande på grund av brister i fullgörandet av tilläggssanktionen endast bör komma i fråga i sällsynta undantagsfall. Så långt som möjligt bör sådana brister i stället hanteras på verkställighetsplanet. Vid en övervakningssanktion kan det exempelvis finnas anledning för Kriminalvården att ändra föreskrifter eller andra villkor eller att besluta om nya föreskrifter (se avsnitt 6.10.2). Är det fråga om samhällstjänst bör det ofta kunna anses föreligga särskilda skäl för att byta ut denna sanktion mot övervakning (se avsnitt 6.9.9). Som redan framgått bör samhällstjänst dock sällan komma i fråga som tilläggssanktion om brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

När upphävandefrågan aktualiseras med anledning av att den dömde under prövotiden återfallit i brott får domstolen på motsvarande sätt först pröva om det finns förutsättningar för upphävande enligt 34 kap. brottsbalken, därefter om kravet på synnerliga skäl är uppfyllt. Även i dessa fall bör ett upphävande endast komma i fråga i sällsynta undantagsfall, i synnerhet om grunden skulle vara att den tidigare brottsligheten annars inte kan anses tillräckligt beaktad. Företrädesvis är det således när det nya straffet hindrar fullgörandet av tilläggssanktionen – eller när båda dessa grunder föreligger – som ett upphävande kan övervägas, men även då är stor återhållsamhet påkallad. Det kan i sammanhanget uppmärksammas att i det fall det döms till rättspsykiatrisk vård för det nya brottet blir ett upphävande överhuvudtaget inte aktuellt, eftersom ett upphävande förutsätter att ett ovillkorligt fängelsestraff döms ut för den nya brottsligheten. Däremot finns inget som hindrar att ett undanröjande sker i en sådan situation.

Som konstaterats ovan bör även förbudet mot fängelse gälla i förhållande till upphävande av ett beslut om villkorlighet. Om den dömde till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt får ett upphävande således inte ske, såvida inte

den dömde i anslutning till brottet själv har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat liknande sätt.

Om beslutet om villkorlighet upphävs ska rätten på vanligt sätt fastställa vad som ska tillgodoräknas den dömde med anledning av vad han eller hon har fullgjort av tilläggssanktionen (se avsnitt 6.10.6 och 6.11.5).

Rättspsykiatrisk vård ska inte kunna kombineras med ovillkorligt fängelse eller en särskild ungdomspåföljd

Förutsättningarna för att överlämna den tilltalade till rättspsykiatrisk vård och för att förena sådan vård med särskild utskrivningsprövning framgår, som angetts ovan, av 31 kap. 3 § första och andra stycket brottsbalken. Dessa förutsättningar påverkas inte av införandet av villkorligt fängelse och kan således, med vissa språkliga justeringar, kvarstå oförändrade.

Bestämmelsen i paragrafens tredje stycke berörs däremot av att villkorligt fängelse införs. Enligt denna bestämmelse får rätten i samband med överlämnande till rättspsykiatrisk vård döma till annan påföljd, dock inte till fängelse eller överlämnande till annan särskild vård. Förutsättningen är att det med hänsyn till den tilltalades tidigare brottslighet eller av andra särskilda skäl är påkallat.

Av bestämmelsen följer att rättspsykiatrisk vård får kombineras med böter, villkorlig dom eller skyddstillsyn. Enligt vår erfarenhet utnyttjas denna möjlighet i praktiken mycket sällan och det kan därför ifrågasättas om en motsvarande möjlighet bör finnas i det system vi föreslår. Eftersom påföljdsvalet för allvarligt psykiskt störda lagöverträdare inte omfattas av vårt uppdrag ser vi oss emellertid som förhindrade att föreslå att kombinationsmöjligheten helt utmönstras. För att bestämmelsen så långt möjligt ska motsvara vad som gäller i dag bör den i stället ändras så att endast fängelsestraff som inte är villkorliga undantas som kombinationspåföljd. Eftersom det, utöver rättspsykiatrisk vård, inte kommer att finnas andra särskilda vårdpåföljder än de särskilda ungdomspåföljderna bör vidare begreppet ”överlämnande till annan särskild vård” ersättas med ”en särskild ungdomspåföljd enligt 32 kap.”.

Med de föreslagna anpassningarna kommer bestämmelsen fortsättningsvis att innebära att rättspsykiatrisk vård kan kombineras med villkorligt fängelse eller böter. När det gäller i vilka situationer

en tillämpning av bestämmelsen kan bli aktuell är dessa anpassningar inte avsedda att föranleda någon ändring. Villkorligt fängelse bör således kunna användas som kombinationspåföljd i sådana fall där skyddstillsyn eller villkorligt dom hittills har kunnat komma i fråga. Tidigare förarbeten och praxis bör således även här kunna tjäna som vägledning.

Närmare om den lagtekniska lösningen

Sammanfattningsvis föreslår vi att bestämmelserna i nuvarande 30 kap. 6 § ändras, dels på så sätt att första styckets första mening stryks, dels genom att det anges att kravet på synnerliga skäl (första stycket andra meningen) respektive fängelseförbudet (andra stycket) gäller fängelse som inte är villkorligt. Därtill föreslår vi att ett nytt tredje stycke införs, enligt vilket kravet på synnerliga skäl och förbudet mot ovillkorligt fängelse ska gälla även i fråga om att upphäva ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt. Det nuvarande tredje stycket bör, som vi strax återkommer till, placeras i en egen paragraf.

Därutöver föreslår vi att en ny bestämmelse införs som gör det möjligt att alltid döma till villkorligt fängelse när kravet på synnerliga skäl eller förbudet mot ovillkorligt fängelse utesluter ett sådant straff. Bestämmelsens närmare utformning framgår av författningsförslaget.

Vidare ändras 31 kap. 3 § på så sätt att det tydliggörs att rättspsykiatrisk vård inte kan kombineras med ovillkorligt fängelse eller en särskild ungdomspåföljd. Därutöver föreslås vissa språkliga ändringar i paragrafen (se författningsförslaget).

Eftersom 30 kap. brottsbalken, enligt vad vi föreslår i avsnitt 6.5.1 ska upphöra att gälla bör kapitlets 6 § – med de ändringar och tillägg som föreslagits ovan – flyttas till 31 kap. som i dag har rubriken ”Om överlämnande till särskild vård i vissa fall”. På det sättet kommer samtliga bestämmelser om påföljdsvalet för lagöverträdare som lider, eller vid gärningstillfället led, av en allvarlig psykisk störning att samlas i ett och samma kapitel, vilket enligt vår mening är en fördel (jfr ovan avsnitt 6.13.1 angående påföljdsvalet för unga lagöverträdare). Eftersom utgångspunkten är att rättspsykiatrisk vård bör väljas i första hand kan paragrafen lämpligen placeras efter paragrafen med be-

stämmelser om överlämnande till sådan vård, dvs. som en 4 § i kapitlet. Därefter – som en 5 § – bör den nya bestämmelsen om möjligheterna att döma till villkorligt fängelse följa, och – som en sjätte och sista paragraf i kapitlet – bör bestämmelsen om att den tilltalade i vissa fall kan gå fri från påföljd i nuvarande 30 kap. 6 § tredje stycket placeras.

Som framgår av avsnitt 6.4.3 föreslår vi att överlämnande till vård enligt LVM utgår ur påföljdssystemet. Det innebär att 31 kap. endast kommer att innehålla de ovan angivna paragraferna. Därför bör kapitelrubriken ändras till ”Om påföljdsvalet för lagöverträdare med en allvarlig psykisk störning”.

Vidare föreslår vi att det i bestämmelserna i 27 kap. respektive 34 kap. brottsbalken om upphävande av ett beslut om villkorlighet läggs till en upplysning om att särskilda bestämmelser finns i 31 kap. avseende brott som har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

Slutligen föreslår vi en följdändring i 1 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning.

6.13.3. Beaktande av återfall vid straffmätningen

Förslag: Bestämmelsen i nuvarande 29 kap. 4 § brottsbalken ändras

så att återfall i brott ska påverka straffmätningen i skärpande riktning om den tidigare brottsligheten inte kan beaktas vid val av tilläggssanktion till villkorligt fängelse eller i tillräcklig utsträckning vid bedömningen av om ett fängelsestraff ska vara villkorligt eller, utöver genom att villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad, genom att ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt upphävs.

Det ska av lagtexten framgå att även tiden mellan frigivningstidpunkten och återfallet kan ha betydelse för bedömningen av om det är fråga om ett relevant återfall.

I paragrafen, som placeras i det föreslagna nya 28 kap. brottsbalken, görs också vissa språkliga och strukturella ändringar.

Skälen för vårt förslag

Regleringen gällande återfallsskärpning behöver anpassas efter ett system med villkorligt fängelse

Ytterligare en reglering som inte omfattas av vårt uppdrag – men som berörs av de systemförändringar som vi föreslår – är bestämmelsen i 29 kap. 4 § brottsbalken gällande straffskärpning vid återfall. Enligt denna bestämmelse ska rätten vid straffmätningen, utöver brottets straffvärde, i skärpande riktning ta hänsyn till om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott, om inte förhållandet beaktas genom påföljdsvalet eller i tillräcklig utsträckning genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. Vid denna bedömning ska särskilt beaktas vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, vilken tid som förflutit mellan brotten samt om den tidigare och den nya brottsligheten är likartad eller brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig. För en närmare beskrivning av bestämmelsens innebörd och tillämpning kan hänvisas till Utredningen om påföljder, återfall och verkställighets betänkande Ett ändamålsenligt samhällsskydd – Vissa

reformer av straff- och straffverkställighetslagstiftningen (SOU 2024:48) .419

Av bestämmelsen följer att det först är när ett återfall inte kan beaktas genom påföljdsvalet eller i tillräcklig utsträckning genom förverkande av villkorligt medgiven frihet som det kan påverka straffmätningen i skärpande riktning, dvs. föranleda att ett kraftigare bötesstraff eller ett längre fängelsestraff mäts ut. I det system med villkorligt fängelse som vi föreslår kommer det emellertid inte (i vart fall såvitt avser vuxna, psykiskt friska, lagöverträdare) bli fråga om något påföljdsval i egentlig mening. Om rätten har mätt ut ett straff på fängelsenivå kommer det nämligen inte att finnas några alternativa påföljder som i stället kan väljas. Däremot kommer rätten ha att ta ställning till huruvida fängelsestraffet ska vara villkorligt eller inte och – om villkorligt fängelse beslutas – välja vilken tilläggssanktion straffet då ska förenas med; och vid dessa bedömningar kan den tilltalades tidigare brottslighet få betydelse. Vidare kommer ett återfall i det system som vi föreslår kunna beaktas på ytterligare ett sätt, nämligen genom att ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt upphävs. Av detta följer att regleringen behöver anpassas till det system med villkorligt fängelse som vi föreslår.

419 Se a. betänkande s. 558 ff.

I likhet med våra förslag till anpassningar av regleringen av påföljdsvalet för unga respektive psykiskt störda lagöverträdare är en utgångspunkt för våra överväganden i denna del att regleringen i allt väsentligt ska motsvara vad som gäller i dag. Som vi återkommer till i det följande har Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet dock lämnat förslag till vissa ändringar av bestämmelsen i 29 kap. 4 §, vilka vi i stort ställer oss bakom och därför kommer att utgå ifrån vid utformningen av vårt förslag. Eftersom dessa ändringar, utöver de rent språkliga och strukturella, närmast utgör korrigeringar eller förtydliganden av den nuvarande regleringen – och då det har ingått i vårt uppdrag att vid behov samråda med den angivna utredningen – ser vi oss som oförhindrade att föreslå motsvarande ändringar, även om frågan om återfallsskärpning i och för sig inte omfattas av vårt uppdrag.

Ändringar har föreslagits i tidigare lagstiftningsärenden

Bestämmelsen i 29 kap. 4 § infördes genom 1989 års påföljdsreform (prop. 1987/88:120) och fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring 2010 (prop. 2009/10:147). Även efter 2010 har bestämmelsen dock setts över och förslag till ändringar lagts fram, först av Påföljdsutredningen (SOU 2012:34), därefter av Gängbrottsutredningen (SOU 2021:68), och nu senast av Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet (SOU 2024:48).

Enligt Påföljdsutredningens förslag, som bl.a. innebar en anpassning till det system med villkorligt fängelse som utredningen föreslog, skulle bestämmelsen ha följande lydelse.

Vid straffmätningen av böter och av fängelse som inte är villkorligt ska rätten, utöver brottets straffvärde, i skärpande riktning ta hänsyn till om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott, om inte den tidigare brottsligheten kan beaktas

1. genom att det inte beslutas att fängelsestraffet ska vara villkorligt eller

2. i tillräcklig utsträckning genom att det beslutas att ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff ska verkställas i kriminalvårdsanstalt eller genom att villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad.

Vid bedömningen av den tidigare brottslighetens betydelse för straffmätningen ska de omständigheter som anges i 31 kap. 9 § första stycket särskilt beakta s.420

Som redan framgått kom det system med villkorligt fängelse som Påföljdsutredningen föreslog inte att införas, och när det gäller betydelsen av återfall genomfördes utredningens förslag endast i den del det avsåg regleringen i 34 kap. brottsbalken om ny påföljdsbestämning efter tidigare dom .421Bestämmelsen i 29 kap. 4 § behöll alltså den lydelse den fick genom lagändringen 2010.

Gängbrottsutredningens förslag innebar i huvudsak att återfall ska beaktas vid straffmätningen oberoende av om det är möjligt att förverka villkorligt medgiven frihet i situationer där den tilltalade tidigare vid upprepade tillfällen gjort sig skyldig till brott eller om det är fråga om återfall i särskilt allvarlig brottslighet. Förslaget ingick sedan, med vissa mindre justeringar, i lagrådsremissen Skärpta

straff för brott i kriminella nätverk som regeringen beslutade den

11 augusti 2022. I sitt yttrande över lagrådsremissen lämnade Lagrådet ett antal synpunkter på förslaget, vilka föranledde att regeringen i den efterföljande propositionen gjorde bedömningen att det var i behov av ytterligare beredn ing.422

Frågan om en skärpt återfallsreglering kom sedan att ingå i Utredningen om påföljder, återfall och verkställighets uppdrag, som delvis har utförts parallellt med vårt arbete. I utredningens uppdrag ingick i denna del också att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar som innebär att tillämpningsområdet utvidgas för regeln som möjliggör överstigande av straffskalan för brottet i vissa återfallssituationer (26 kap. 3 § brottsbalken).

Enligt det förslag som Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet har lagt fram ska 29 kap. 4 § ha följande lydelse.

Utöver brottets straffvärde ska rätten vid straffmätningen i skärpande riktning ta hänsyn till om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Det gäller dock endast om den tidigare brottsligheten inte i tillräcklig utsträckning beaktas genom påföljdsvalet eller genom att villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad.

420 31 kap. 9 § första stycket var en ny bestämmelse som Påföljdsutredningen föreslog, enligt vilken det vid bedömningen av betydelsen av tidigare brottslighet i vissa fall särskilt skulle beaktas 1) tiden mellan det tidigare avgörandet och den nya brottsligheten, 2) huruvida den tidigare och den nya brottsligheten är likartad, och 3) om brottsligheten i båda fallen är allvarlig eller om den nya brottsligheten är mer allvarlig än den tidigare brottsligheten. 421 Se prop. 2015/16:151. Se även avsnitt 6.11.1. 422 Se prop. 2022/23:53 s. 23.

Vid bedömningen av den tidigare brottslighetens betydelse för straffmätningen ska särskilt beaktas

1. vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft,

2. vilken tid som förflutit mellan brotten eller mellan tidpunkten för villkorlig frigivning och den nya brottsligheten,

3. om den tidigare och den nya brottsligheten är likartad, och

4. om brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig eller om den nya brottsligheten är mer allvarlig än den tidigare brottsligheten.

Förslaget har remitterats och bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Av de remissinstanser som yttrat sig särskilt i frågan har merparten inte haft något att invända mot eller varit positiva till de förtydliganden och strukturella ändringar av bestämmelsen som förslaget innebär.

Med anledning av att frågan om straffskärpning vid återfall har ingått i Utredningen om påföljder, återfall och verkställighets uppdrag har den, som redan framgått, lämnats utanför vårt uppdrag. Som konstaterats inledningsvis är vissa ändringar av regleringen dock nödvändiga för att anpassa den efter ett system med villkorligt fängelse, varvid vi anser oss oförhindrade att i övrigt utforma regleringen i enlighet med den nyss nämnda utredningens förslag.

Ett återfall bör inte påverka straffmätningen om det kan beaktas vid val av tilläggssanktion …

I det system som vi föreslår ska den tilltalades tidigare brottslighet om möjligt beaktas inom ramen för ett villkorligt fängelsestraff genom valet av en strängare tilläggssanktion. Straffet kommer då i och för sig att utgöra en privilegiering av den tilltalade i förhållande till det ovillkorliga fängelsestraff som annars skulle ha dömts ut, men privilegieringen blir mindre än för den som första gången döms för motsvarande brott. Enligt vår mening bör den tilltalade då inte samtidigt bli föremål för straffskärpning genom att ett längre straff mäts ut. I likhet med vad Påföljdsutredningen anförde i anslutning till sitt ändringsförslag av den nu aktuella bestämmelsen, skulle en ordning där den tilltalade på samma gång kan bli föremål för såväl privilegiering (genom att straffet görs villkorligt) som en straffskärpning (genom att ett längre straff mäts ut) nämligen framstå som inkonsekvent och vara svår att förena med grundtankarna bakom det föreslagna systemet

med villkorligt fängelse .423Så länge återfallet inte är mer flagrant än att det kan beaktas inom ramen för ett villkorligt fängelsestraff genom valet av en strängare tilläggssanktion bör det alltså inte kunna påverka straffets längd. Detta överensstämmer också med vad som gäller i dag såtillvida att bestämmelsen i 29 kap. 4 § inte får någon inverkan på ingripandegraden av de nuvarande icke frihetsberövande alternativen till fängelse. Till bestämmelsen i 29 kap. 4 § bör därför göras ett tillägg enligt vilket återfallsskärpning inte ska ske om den tilltalades tidigare brottslighet kan beaktas vid val av tilläggssanktion till villkorligt fängelse.

Som framgår av avsnitt 6.8.3 ska domstolen kunna välja en mindre ingripande sanktion än vad bl.a. den tilltalades tidigare brottslighet påkallar, eller helt avstå från att förena straffet med en tilläggssanktion, om den tilltalade varit frihetsberövad i målet eller om det annars finns särskilda skäl. Att domstolen med anledning av att det föreligger sådana skäl utnyttjar denna möjlighet bör inte medföra att återfallet i stället ska beaktas i skärpande riktning vid straffmätningen. Även då har ju domstolen funnit att återfallet i och för sig kan beaktas inom ramen för det villkorliga straffet, även om det inte har föranlett en strängare sanktion i det aktuella fallet.

Av det anförda följer att återfallskärpning i princip aldrig bör kunna komma i fråga när det beslutas att straffet ska vara villkorligt. Man skulle därför kunna överväga att, likt Påföljdsutredningen, i stället utforma regleringen så att straffskärpningsregeln i 29 kap. 4 § endast ska vara tillämplig på fängelse som inte är villkorligt. Att på det sättet skilja mellan villkorliga och ovillkorliga straff i en bestämmelse som gäller straffmätningen skulle dock avvika från regelverkets övriga systematik. Dessutom reglerar bestämmelsen inte bara när tidigare brottslighet ska inverka på straffmätning. Den anses också ge uttryck för i vilken prioriteringsordning återfall ska beaktas, nämligen i första hand genom påföljdsvalet, därefter genom förverkande av villkorligt medgiven frihet och i sista hand genom straffmätningen .424Enligt vår mening har denna ordning goda pedagogiska skäl för sig och bör därför upprätthållas. Följaktligen har vi stannat för att regleringen bör utformas på det sätt som angetts ovan.

423 Jfr SOU 2012:34, band 2, s. 285 f. 424 Se bl.a. Ågren, Brottsbalk (1962:700), 29 kap. 4 §, avsnitt 2.2 Prioritetsordningen (påföljdsval, förverkande av villkorligt medgiven frihet, straffmätning), Lexino 2020-01-01 (JUNO).

… eller i tillräcklig utsträckning vid bedömningen av om straffet ska vara villkorligt …

Om den tidigare brottsligheten inte kan beaktas genom valet av tilläggssanktion ska den, enligt vad vi föreslår i avsnitt 6.6, normalt medföra att ett ovillkorligt fängelsestraff döms ut. På motsvarande sätt som att återfall i dag kan inverka på valet mellan fängelse och en icke frihetsberövande påföljd kommer det alltså att beaktas vid bedömningen av om straffet ska vara villkorligt eller inte. Bestämmelsen i 29 kap. 4 § bör följaktligen ändras så att undantaget från straffskärpning i det fall den tidigare brottsligheten beaktas genom påföljdsvalet i stället gäller denna bedömning.

Det bör noteras att bestämmelsen i 29 kap. 4 § – såsom den är formulerad sedan 2010 års lagändring – ger vid handen att straffskärpning överhuvudtaget inte kan komma i fråga om återfallet beaktas genom valet av påföljd. Detta blir särskilt tydligt om man jämför med vad som gäller när återfallet föranleder att villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad. Då finns utrymme för återfallskärpning om den tidigare brottsligheten inte i tillräcklig utsträckning beaktas på detta sätt. Om villkorligt medgiven frihet har förverkats med anledning av återfallet, men inte i tillräcklig utsträckning tillgodoser intresset av ett skärpt straff, kan den tidigare brottsligheten således även beaktas i skärpande riktning vid straffmätningen. Har den tidigare brottsligheten legat till grund för valet av fängelse som påföljd medger bestämmelsen däremot inte att återfallet inverkar på straffmätningen. Det innebär att återfallsskärpning enligt bestämmelsens ordalydelse inte kan komma i fråga vid t.ex. upprepade återfall i förmögenhetsbrott av måttligt straffvärde, såsom butiksstölder, och det även om den tilltalade tidigare dömts till fängelse vid ett eller flera tillfällen.

Denna konsekvens av 2010 års lagändring uppmärksammades av Lagrådet i dess yttrande över lagrådsremissen till Gängbrottsutredningens förslag. Lagrådet anmärkte att konsekvensen nog inte var avsedd och ifrågasatte om inte återfallsskärpning bör kunna ske, inte bara om återfallet inte har beaktats vid påföljdsvalet, utan också om återfallet inte i tillräcklig utsträckning har beaktats vid detsamma.

Enligt det förslag som Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet nu har lagt fram ska rekvisitet ”i tillräcklig utsträckning” flyttas så att det – precis som före 2010 års lagändring – tar sikte på såväl påföljdsvalet som förverkande av villkorligt medgiven frihet.

Utredningen anförde att det inte är helt lätt att förstå varför rekvisitet placerades så att det numera endast syftar på det senare och att denna ändring närmast tycks ha berott på ett förbiseende. Även om ändringen enligt den nämnda utredningens erfarenhet inte torde ha påverkat rättstillämpningen i någon större utsträckning ansåg den att det är otillfredsställande att bestämmelsens ordalydelse inte stämmer överens med lagstiftarens intentioner och möjligen inte heller med den faktiska rättstillämpningen. Förutom att den föreslagna omflyttningen ligger i linje med Lagrådets anmärkningar skulle den därmed, enligt vad utredningen slutligen konstaterade, innebära ett förtydligande i skärpande rik tning.425

Vi instämmer i den angivna utredningens bedömning i fråga om rekvisitets placering och föreslår således för egen del att den tilltalades tidigare brottslighet ska beaktas i skärpande riktning vid straffmätningen om inte förhållandet kan beaktas i tillräcklig utsträckning vid bedömningen av om fängelsestraffet ska vara villkorligt. För närmare vägledning i fråga om när en sådan återfallsskärpning kan blir aktuell trots att den tidigare brottsligheten föranlett ett ovillkorligt fängelsestraff hänvisas till författningskommentaren.

… eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet eller upphävande av ett tidigare beslut om villkorlighet

Återfallsskärpning ska enligt den nuvarande regleringen inte heller ske om den tidigare brottsligheten beaktas i tillräcklig utsträckning genom att villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad. Införandet av villkorligt fängelse föranleder i denna del ingen ändring, varför detta bör gälla även fortsättningsvis.

Som konstaterats inledningsvis kommer ett återfall i det system vi föreslår även kunna inverka på påföljdsbestämningen på det sättet att ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt upphävs. Liksom förverkande av villkorligt medgiven frihet utgör ett sådant upphävande i första hand en konsekvens av den överträdelse av villkoren för verkställigheten som det nya brottet utgör, men det bör också – åter i likhet med förverkandeinstitutet – betraktas som en del av den samlade återfallsreglerin gen.426Regelverket bör säkerställa att den samlade reaktionen blir tillräckligt – men inte allt-

425 Se SOU 2024:48 s. 605. 426 Jfr a. betänkande s. 571.

för – ingripande i förhållande till återfallets relevans. Av det följer att återfallsskärpning inte heller bör ske om den tidigare brottsligheten kan beaktas i tillräcklig utsträckning genom upphävande av ett tidigare beslut om villkorlighet.

I sammanhanget bör framhållas att det ganska sällan lär bli aktuellt att mäta ut ett längre fängelsestraff med anledning av ett återfall när det har medfört att ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt upphävs. I det fallet kommer nämligen den tilltalade normalt inte tidigare att ha dömts till en strängare påföljd än just villkorligt fängelse. Därför bör det förhållandet att det döms till ovillkorligt fängelse för den nya brottsligheten, i förening med att det tidigare beslutet om villkorlighet upphävs, vanligen innebära att den tidigare brottsligheten får anses tillräckligt beaktad. Ett mycket flagrant återfall bör dock, om den tid som med anledning av upphävandet ska avtjänas i anstalt eller enligt vad som annars gäller för ovillkorliga straff samtidigt är kort, kunna medföra att den tidigare brottsligheten också beaktas i skärpande riktning vid straffmätningen.

Ett förtydligande av vilka omständigheter som ska beaktas

När det gäller vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av den tidigare brottslighetens betydelse har Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet föreslagit ett förtydligande beträffande tidsfaktorn. Enligt lagtextens lydelse är det tiden mellan brotten som är avgörande för återfallets relevans. I rättstillämpningen tillmäts dock även tiden från frigivning i förekommande fall betydelse, vilket enligt utredningens förslag ska komma till uttryck direkt i lagtexten. Utgångspunkten ska således vara att såväl tiden mellan brotten som tiden mellan frigivningen och det nya brottet kan vara av betydelse.

Även i denna del ansluter vi oss till den angivna utredningens förslag. I övrigt föreslår vi ingen ändring när det gäller vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen.

Sammanfattning samt redaktionella och språkliga ändringar

Sammanfattningsvis föreslår vi att den tilltalades tidigare brottslighet ska beaktas i skärpande riktning vid straffmätningen om den inte kan beaktas 1) vid val av tilläggssanktion till villkorligt fängelse, eller

2) i tillräcklig utsträckning vid bedömningen av om ett fängelsestraff ska vara villkorligt eller genom att villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad eller genom att ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt upphävs. För att göra bestämmelsen i denna del mer läsbar bör den delas upp i två punkter på det sätt som framgår av det nyss anförda.

Vidare ska det, när det gäller vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen, förtydligas att även tiden mellan frigivningstidpunkten och återfallet kan ha betydelse. I enlighet med vad Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet föreslagit bör omständigheterna räknas upp i en punktlista som kan placeras i ett andra stycke i paragrafen. Även i övrigt ansluter vi oss i allt väsentligt till de språkliga och redaktionella ändringar som den angivna utredningen föreslagit.

Paragrafen bör placeras i det föreslagna nya 28 kap. efter de bestämmelser som gäller bedömningen av straffvärdet.

6.14. Underlaget för bestämmande av straff

Förslag: Ett yttrande från Kriminalvården ska som huvudregel

inhämtas när det i ett brottmål för att avgöra påföljdsfrågan eller någon annan fråga som prövas i målet behövs en särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden eller om verkställigheten av en påföljd som den misstänkte kan komma att dömas till eller tidigare har dömts till.

Skälen för vårt förslag

Enligt 1 § första stycket lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. (personutredningslagen) ska ett yttrande från Kriminalvården inhämtas när det i ett brottmål för att avgöra påföljdsfrågan eller annars behövs en särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden eller om åtgärder som kan antas bidra till att han eller hon avhåller sig från fortsatt brottslighet. Enligt andra stycket i samma paragraf behöver ett sådant yttrade dock inte inhämtas om den utredning som behövs ändå finns tillgänglig för rätten eller om den inhämtas på annat sätt.

Som framgår av bestämmelsen ska behovet av särskild utredning avse den misstänktes personliga förhållanden eller åtgärder som kan antas bidra till att han eller hon avhåller sig från fortsatt brottslighet. Det sistnämnda tar primärt sikte på sådana åtgärder som kan vidtas inom ramen för en skyddstillsyn. I förarbetena pekas särskilt på betydelsen av att rätten får upplysningar om förutsättningarna för att förena en skyddstillsyn med kontraktsvård, samhällstjänst eller någon annan särskild föreskrift .427Den aktuella utredningen ska vidare behövas för att avgöra påföljdsfrågan ”eller annars”. Med det senare avses t.ex. frågor om särskild rättsverkan av brott enligt 36 kap. brottsbalken eller utvisning på grund av brott .428

Ett beslut att inhämta yttrande från Kriminalvården meddelas av rätten, men får också, innan allmänt åtal har väckts, meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren (se 2 § personutredningslagen).

Även i det system med villkorligt fängelse som vi föreslår kommer ett yttrande från Kriminalvården ofta vara nödvändigt för att avgöra påföljdsfrågan i målet. När villkorligt fängelse kan tänkas komma i fråga kommer domstolen, om det finns anledning att anta att tilläggssanktionen inte kan stanna vid böter, regelmässigt att behöva utredning om den misstänktes personliga förhållanden som underlag för valet mellan övervakning och samhällstjänst. Således krävs i allmänhet underlag för bedömningen av om samhällstjänst är en olämplig sanktion för den tilltalade, liksom upplysningar om behovet av stöd eller kontroll och övriga omständigheter av betydelse för sanktionsvalet (se avsnitt 6.8.1).

Om det i princip står klart att annat än ovillkorligt fängelse inte kan komma i fråga behöver det, liksom i dag, som utgångspunkt inte inhämtas någon särskild personutred ning.429I vissa fall kan emellertid den tilltalades personliga förhållanden läggas till grund för ett beslut att straffet helt eller delvis ska vara villkorligt, trots att ett ovillkorligt fängelsestraff normalt skulle dömas ut för den aktuella brottsligheten (se avsnitt 6.6.4 och 6.6.5). Sådana förhållanden kan också utgöra skäl för att avstå från att förena ett villkorligt fängelsestraff med en tilläggssanktion eller inverka på straffets längd (se avsnitt 6.8.3 respektive 12.4.10). Finns det anledning att anta att den tilltalades

427 Se prop. 1991/92:2 s. 15 ff. 428 Se a. prop. s. 26. 429 Jfr a. prop. s. 13 f.

personliga förhållanden kan få en sådan betydelse, bör följaktligen ett yttrande inhämtas.

Enligt den nuvarande regleringen är det inte bara behovet av en utredning om den misstänktes personliga förhållanden, utan också om åtgärder som kan antas bidra till att han eller hon avhåller sig från fortsatt brottslighet, som kan ligga till grund för att ett yttrande från Kriminalvården inhämtas. Som konstaterats ovan är behovet av sådan utredning kopplat till skyddstillsynspåföljden, som enligt 30 kap. 9 § första stycket brottsbalken får väljas om det finns anledning att anta att en sådan påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. Eftersom skyddstillsyn enligt vad vi föreslår ska utmönstras ur påföljdssystemet – och då valet av övervakning som tilläggssanktion inte ska bygga på någon prognos om sanktionens individualpreventiva verkningar – bör denna grund för inhämtande av personutredning utgå. Det betyder dock inte att de återfallsförebyggande insatser och andra åtgärder som i det aktuella fallet kan tillhandahållas inom ramen för en övervakningssanktion är ointressanta för bedömningen. Som framgår av avsnitt 6.8.1 är behovet av stöd och kontroll tvärtom centralt vid valet av tilläggssanktion, och för att ge domstolen ett fullödigt beslutsunderlag bör Kriminalvården, om en övervakningssanktion föreslås, ge en beskrivning av vad en sådan sanktion kan komma att innebära för den misstänkte.

Inte all utredning som behövs för att avgöra påföljdsfrågan i ett mål kan sägas hänföra sig till den tilltalades personliga förhållanden. I vart fall krävs en tämligen vidsträckt tolkning av begreppet för att vissa av de omständigheter som kan ha betydelse för bedömningen ska omfattas. Vi tänker här särskilt på sådana omständigheter som har att göra med förutsättningarna för att verkställa ett villkorligt fängelsestraff eller med det tilltänkta innehållet i verkställigheten av ett visst straff. Som anförts i avsnitt 6.6.1 (se under rubriken ”Närmare om bedömningen när det inte finns någon tillräckligt ingripande tilläggssanktion att tillgå”) bör rätten inte besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt om det kan antas att en tillräckligt ingripande tilläggssanktion inte kan verkställas. Så kan exempelvis vara fallet om den tilltalade saknar hemvist i Sverige. Finns det förutsättningar för att överföra verkställigheten av straffet (tilläggssanktionen) enligt lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europiska unionen bör ett villkorligt fängelsestraff dock kunna komma i fråga även i ett sådant fall. För att kunna bedöma om sådana förut-

sättningar föreligger behöver rätten i allmänhet ha tillgång till särskild utredning om d etta.430

Vidare kan rätten, som konstaterats ovan, ofta vara betjänt av upplysningar om vilka föreskrifter den misstänkte kan bli föremål för om övervakning väljs som tilläggssanktion. När den misstänkte riskerar ett ovillkorligt fängelsestraff kan det också ha en viss betydelse för påföljdsfrågan huruvida han eller hon kan komma i fråga för vårdvistelse (jfr avsnitt 6.4.4).

Också i mål som gäller frågan om ett villkorligt fängelsestraff som inledningsvis förenats med dagsböter i stället ska förenas med samhällstjänst eller övervakning, kan det finnas ett behov av yttrande från Kriminalvården (jfr avsnitt 6.10.1). I ett sådant fall kan det, utöver ett underlag för valet mellan övervakning och samhällstjänst, även behövas uppgift om ett eventuellt behov av förlängning av prövotiden för att den dömde ska hinna utföra den nya tilläggssanktionen.

Om den misstänkte tidigare har dömts till villkorligt fängelse kan även uppgifter om verkställigheten av det straffet ofta vara nödvändiga. Om ett upphävande av beslutet om villkorlighet aktualiseras behöver rätten nämligen veta i vilken utsträckning han eller hon har fullgjort tilläggssanktionen. Ibland kan detta inverka på bedömningen av om beslutet om villkorlighet överhuvudtaget ska upphävas. För det fall ett upphävande sker är uppgifter om fullgörandet under alla förhållanden nödvändiga för att kunna fastställa den tid som eventuellt ska avräknas från straffet med anledning av detta. Upplysningar om hur den misstänkte har skött en tidigare utdömd tilläggssanktion kan också ha betydelse för valet av ny tilläggssanktion för det fall ännu ett villkorligt fängelsestraff döms ut.

Mot denna bakgrund föreslår vi att 1 § första stycket personutredningslagen ändras, dels på så sätt att behovet av särskild utredning om åtgärder som kan antas bidra till att den misstänkte avhåller sig från fortsatt brottslighet utgår som grund för inhämtande av yttrande från Kriminalvården, dels att behovet av särskild utredning om verkställigheten av en påföljd som den misstänkte kan komma att dömas till eller tidigare har dömts till läggs till som en sådan grund. Liksom tidigare ska utredningen behövas för att avgöra påföljdsfrågan eller andra frågor som prövas i målet. Det senare bör dock anges uttryckligen i lagtexten och således ersätta det nuvarande uttrycket ”eller annars”. Någon ändring i sak är i denna del inte avsedd.

430 Jfr 6 a § förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m..

Det anförda ska inte förstås så att ett yttrande från Kriminalvården utgör ett formkrav för att kunna döma till villkorligt fängelse med en strängare tilläggssanktion än böter. Det är rätten som avgör huruvida en särskild personutredning behövs och under alla förhållanden bör det även fortsättningsvis vara möjligt att avstå från att inhämta ett yttrande om den utredning som behövs ändå finns tillgänglig för rätten eller om den inhämtas på annat sätt. Bestämmelsen i andra stycket bör följaktligen kvarstå oförändrad.

Behovet av ändringar i personutredningslagen i övrigt till följd av införandet av villkorligt fängelse behandlas i avsnitt 14.13.1. Följdändringar kommer också att krävas i förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. (se särskilt 5, 6 och 9 §§). I enlighet med vad som anförs i avsnitt 14.13.9 får det senare dock omhändertas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Betänkande av Straffreformutredningen

Stockholm 2025

En straffreform

Volym 3

SOU och Ds finns på regeringen.se under Rättsliga dokument.

Svara på remiss – hur och varför Statsrådsberedningen, SB PM 2021:1.

Information för dem som ska svara på remiss finns tillgänglig på regeringen.se/remisser.

Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet Omslag: Elanders Sverige AB Tryck och remisshantering: Elanders Sverige AB, Stockholm 2025

ISBN 978-91-525-1279-1 (tryck) ISBN 978-91-525-1280-7 (pdf) ISSN 0375-250X

7. Inledande överväganden till en översyn av straffskalorna

7.1. Uppdrag och disposition

I direktiven för vår utredning anförs att det är nödvändigt med en bred översyn av straffskalorna. Vårt uppdrag är att se över straffskalorna för de enskilda brotten och föreslå de ändringar som bedöms vara nödvändiga för att straffskalorna ska återspegla brottens allvar. Vidare ska vi särskilt överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå skärpningar i straffskalor för vålds- och sexualbrott samt för brott som är vanliga i kriminella nätverk och brott som hotar rättsstatens och samhällets fundament. Därutöver ska vi överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar av de yttre begränsningarna för straffskalorna. Vi ska också överväga och föreslå begränsningar av, eller om det bedöms lämpligt avskaffande av, överlappningen i straffskalorna mellan olika grader av gradindelade brott. Dessutom ska vi överväga och föreslå de följdändringar som kan vara nödvändiga, exempelvis vad gäller regleringen om omvandling av fängelse på livstid.

Det här kapitlet inleds med en redogörelse för straffskalornas nuvarande utformning (avsnitt 7.2). Avsnittet innehåller beskrivningar av straffskalornas ramar enligt gällande rätt, grunderna för de nuvarande straffskalornas utformning, vilka straffminimum och straffmaximum som används i straffskalorna, det förhållandet att de nuvarande straffskalorna överlappar varandra i stor utsträckning och några tidigare lagstiftningsärenden som har avsett straffskalorna. Vi redogör i avsnitt 7.3 för reglerna om omvandling av fängelse på livstid. I avsnitt 7.4 beskriver vi hur internationella åtaganden kan ha betydelse för straffskalornas utformning. Avsnitt 7.5 ägnas åt en beskrivning av hur straffskalorna är utformade i några jämförbara länder. Därefter följer i avsnitt 7.6 en närmare beskrivning av behovet av en över-

syn av straffskalorna och utgångspunkterna för en sådan. Vi redovisar i ett särskilt avsnitt (7.7) våra överväganden angående straffskalornas ramar. I avsnitt 7.8 behandlar vi vissa frågor om omvandling av fängelse på livstid och behovet av andra följdändringar. Avslutningsvis beskriver vi i avsnitt 7.9 några praktiska aspekter avseende översynen. Kapitel 8 ägnas sedan åt vår genomgång och översyn av de olika brottens straffskalor, såväl i brottsbalken som i annan lagstiftning (den s.k. specialstraffrätten).

När det gäller själva översynen av straffskalorna i kapitel 8 följer den för brottsbalkens del, för överskådlighetens skull, kapitelindelningen i balken. Därefter följer vår översyn av specialstraffrätten. Vi behandlar inte uttryckligen alla specialstraffrättsliga lagar. Det bör i det sammanhanget noteras att det av våra direktiv framgår att vi i samband med översynen av straffskalorna inte behöver redovisa överväganden för varje enskilt brott, men åtminstone bör redovisa uttryckliga överväganden när det gäller de mest centrala brotten i brottsbalken och specialstraffrätten.

7.2. Straffskalornas nuvarande utformning

7.2.1. Straffskalorna och deras ramar enligt gällande rätt

Brott är en gärning för vilken straff är föreskrivet (1 kap. 1 § brottsbalken). Med straff avses böter och fängelse (1 kap. 3 §). För användningen av straff gäller vad som är stadgat om de särskilda brotten (1 kap. 4 § första meningen). Det sistnämnda syftar på vad som sägs i de enskilda brottens straffskalor och vad som därutöver är särskilt föreskrivet, t.ex. i de allmänna bestämmelserna i 25, 26, 29 och 30 ka p.1

I de enskilda straffstadgandena anger lagstiftaren vilket straff – i form av böter eller fängelse – som kan följa på brottet i fråga. Övriga påföljder får, enligt vad därom är föreskrivet, tillämpas trots att de inte är nämnda i bestämmelserna om de särskilda brotten (1 kap. 4 § andra meningen).

Redan inledningsvis kan det finnas anledning att framhålla att straffstadgandena återfinns i ett stort antal olika lagar. Den centrala författningen är – liksom när det gäller brott och brottspåföljder i allmänhet – brottsbalken. Viktiga straffbestämmelser finns dock även

1 Se Ulväng, Brottsbalk (1962:700) 1 kap. 4 §, Lexino 2017-09-01 (JUNO).

utanför den balken. Straffrättslig reglering utanför brottsbalken brukar kallas för specialstraffrätt. Några exempel på specialstraffrättsliga lagar är narkotikastrafflagen (1968:64), lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen) och skattebrottslagen (1971:69). Att ett visst brott är reglerat utanför brottsbalken innebär inte att det skulle vara i någon mening mindre viktigt än de brott som omfattas av brottsbalken. I stället är lagarna på det specialstraffrättsliga området av central betydelse och många lagföringar sker med stöd av dem varje år, exempelvis enligt de tre lagar som just har nämnts. I den juridiska litteraturen har det påpekats att man som utgångspunkt inte ska bry sig om huruvida något är reglerat i brottsbalken eller i specialstraffrätten .2

De enskilda straffstadgandena kompletteras av generella bestämmelser som innebär att det i vissa situationer går att döma till ett strängare eller lindrigare straff än vad som framgår av ett visst brotts straffskala. Exempel på sådana bestämmelser är 26 kap. 2 § om fängelse som gemensamt straff för flera brott (flerfaldig brottslighet), 26 kap. 3 § om återfall, 29 kap. 3 § andra stycket om förmildrande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet samt 29 kap. 5 § andra stycket och 5 a § tredje stycket om sådana omständigheter som kan påverka straffmätningen i en mildrande riktning.

Böter döms som huvudregel ut i dagsböter (25 kap. 1 §). Det är inte fråga om ett i straffskalorna fixerat belopp, utan antalet dagsböter ska för ett brott bestämmas till ett antal av minst 30 och högst 150 (25 kap. 2 § första styck et).3Storleken av varje dagsbot fastställs till ett visst belopp från och med 50 kronor till och med 1 000 kronor, baserat på den tilltalades ekonomiska förhållanden (25 kap. 2 § andra stycket första meningen). Om det finns särskilda skäl, får dagsbotens belopp jämkas (25 kap. 2 § andra stycket andra meningen). Det minsta bötesbeloppet är dock 750 kronor (25 kap. 2 § tredje stycket), vilket innebär att dagsboten inte kan jämkas mer än till 25 kronor i de fall där antalet dagsböter inte ska vara mer än 30.4

Fängelse innebär frihetsberövande på viss tid eller på livstid (26 kap. 1 § första stycket). Straffskalor som innebär fängelse på viss

2 Se Asp m.fl., Kriminalrättens grunder (2013, version 2, JUNO), s. 21 f. och 24. 3 I SOU 2024:48 föreslås att det högsta antalet dagsböter ska höjas från 150 till 200. Det föreslås också att antalet dagsböter när böter döms ut som gemensamt straff för flera brott ska kunna vara högst 250 i stället för 200 (frågan regleras i 26 kap. 6 §). Ärendet bereds i Regeringskansliet. 4 Se t.ex. Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 25 kap. 2 § tredje stycket.

tid har alltid ett uttryckligen angivet maximistraff. Fängelse på viss tid får inte understiga 14 dagar och inte överstiga tio år. Om fängelse på längre tid än tio år och på livstid är föreskrivet för brottet, får dock fängelse på viss tid bestämmas till högst 18 år. Detta följer av 26 kap. 1 § andra stycket. Av samma bestämmelse framgår att fängelse på viss tid också får bestämmas till högst 18 år om det följer av bestämmelserna om dels fängelse som gemensamt straff för flera brott (26 kap. 2 §), dels återfall i särskilt allvarlig brottslighet (26 kap. 3 §) och dels förhöjt straffmaximum för brott som omfattas av den särskilda straffskärpningsgrunden i 29 kap. 2 a § om synnerligen försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet (26 kap. 3 a § ).5

Sammanfattningsvis kan straffskalor som innehåller fängelse på viss tid enligt nu gällande rätt sträcka sig från fängelse i 14 dagar till tio år och de kan även innehålla böter. Straffskalor som innehåller fängelse på livstid ger utrymme för att – utöver fängelse på livstid – döma ut ett tidsbegränsat fängelsestraff med varierande minimi- och maximistraff.

7.2.2. Grunderna för de nuvarande straffskalornas utformning

I det här avsnittet ger vi en något mer ingående bakgrund till straffskalornas nuvarande utformning och vilka tankar som har lett fram till den rådande ordningen.

Genom straffskalorna ger lagstiftaren uttryck för vad som brukar betecknas som brottens abstrakta straffvärden. Därigenom återspeglar straffskalorna hur allvarligt lagstiftaren ser på ett visst brotts svårhet i förhållande till andra brott. Begreppet abstrakt straffvärde ställs normalt i relation till det konkreta straffvärdet, med vilket avses det exakta straffvärde som domstolen fastställer för en enskild gärning, med tillämpning av de föreskrifter av generell karaktär som kan finnas i lag (se kapitel 9 för vår behandling av dessa frågor). Att straffskalorna ska ge uttryck för det abstrakta straffvärdet beskrivs ofta som att lagstiftaren – med beaktande av principerna om proportionalitet och ekvivalens – har att göra en bedömning av vilken skada, kränkning eller fara ett visst brott rent generellt innebär (jfr 29 kap. 1 § brottsbalken angående det konkreta straffvärdet). Inom straffskalan

5 Bestämmelserna i 26 kap. 2–3 §§ behandlas inte mer i detalj i detta kapitel.

ska i princip alla tänkbara gärningstyper som faller inom det aktuella tillämpningsområdet kunna inordnas. Straffskalorna måste därför ha en viss spännvidd, från ett lägsta till ett högsta straff, uttryckt i böter eller fängelse .6

Vid bedömningen av vilken straffskala ett visst brott ska ha kan lagstiftaren väga in sådana omständigheter som att en viss brottslighet har blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former.7Som ett exempel från senare tid kan anges att det som skäl för en strängare syn på allvarligare knivbrott 2022 redogjordes för hur knivanvändningen förändra ts.8På så sätt kan straffskalorna sägas spegla samhällsutvecklingen och de värderingar som råder vid ett visst tillfälle. Av det följer även att synen på hur allvarlig en brottstyp är kan förändras över tid.9

Genom att lagstiftaren anger vilken straffskala som ska gälla upprätthålls legalitetsprincipen och intresset av att brott alltid bedöms inom samma ram. Det sistnämnda gagnar intresset av en enhetlig rättstillämpning. Humanitetsprincipen värnas dessutom genom rimliga straffmaximum i straffskalorna. Även för proportionalitetsprincipens upprätthållande är straffskalorna betydelsefulla, eftersom de i lag fixerade gränserna för bestraffningen medför givna utgångspunkter för var påföljdsbestämningen börjar och slutar .10Straffskalorna har också angetts innebära en rättsskyddsgaranti mot en alltför långtgående individualpreventiv inställnin g.11

Vilken straffskala som ska gälla för ett visst brott avgörs alltså av lagstiftaren, utifrån värdet av det intresse som straffbudet i fråga avser att skydda. I princip har det ansetts att straffskalan bör vara strängare ju viktigare det intresse som berörs är, eftersom brottets förkastlighet är direkt beroende av skyddsintressets betydelse. När ett visst brott ska tilldelas en straffskala måste lagstiftaren således göra en bedömning av vilka faktiska gärningar som ska rymmas inom straffbestämmelsens ram och hur allvarliga dessa är.12

Straffskalorna har gjorts relativt vida för att ett stort antal olika varianter av ett visst brott ska kunna inordnas under samma brotts-

6 Beskrivningen förekommer i många utredningar genom åren, se redan SOU 1986:14 s. 131 och 155 samt t.ex. SOU 2014:18 s. 35, SOU 2021:68 s. 130 och SOU 2023:1 s. 42. 7 Se prop. 1987/88:120 s. 37. 8 Se prop. 2021/22:192 s. 12 ff. 9 Jfr prop. 2023/24:33 s. 20. 10 Se Ulväng, Påföljdskonkurrens – problem och principer, 2005, s. 155 ff. och 239 ff. 11 Se t.ex. SOU 1953:17 s. 136 f. 12 Se SOU 1986:14 s. 145 och 153. Se även t.ex. SOU 2023:1 s. 42 och SOU 2024:13 s. 314.

beteckning. Även förhållandevis extrema fall ska rymmas inom den tillämpliga straffskalan. Samtidigt kan det noteras att mer preciserade brottsbeskrivningar medför att färre gärningar kommer att rymmas inom respektive brottstyp. Straffskalan kan i sådana fall i och för sig vara mer snävt utformad. Mer preciserade brottsbeskrivningar kan dock medföra ett behov av fler straffbud och göra lagstiftningen svåröverskådlig, vilket illustrerar att det är nödvändigt med en balans mellan vilka fall som de olika brotten omfattar och antalet straffbud .13

Inriktningen på att straffskalorna ska omfatta huvuddelen av de fall som ryms inom ramen för de olika brottsbeskrivningarna medför alltså att skalorna har blivit relativt vida och att det har ansetts finnas ett behov av en del luft i dem, åtminstone för den allvarligaste graden vid gradindelade brott (se vidare avsnitt 7.2.4 nedan angående gradindelade brott). Alternativen att utforma straffskalorna med utgångspunkt i att de ska vara antingen heltäckande eller ta sikte på normalfall har inte vunnit gehör. Att utforma straffskalor som är heltäckande skulle riskera att inte ge domstolarna tillräcklig vägledning vid straffmätningen. Nackdelarna med att konstruera straffskalor med utgångspunkt i normalfall har angetts vara bl.a. att straffskalorna skulle bli för snäva och att det är svårt att konstatera vad som är ett normalfall, även om det sannolikt skulle kunna underlätta straffmätningen .14

Historiskt sett har lagstiftaren utgått från straffvärdet vid enkel (inte flerfaldig) brottslighet vid utformningen av straffskalorna .15I det följande tas samma utgångspunkt. Till de särskilda överväganden som aktualiseras när straffvärdet ska bedömas för flerfaldig brottslighet återkommer vi i kapitel 10.

7.2.3. De straffminimum och straffmaximum som faktiskt används i straffstadgandena

Straffskalorna har alltså en viss spännvidd, som löper från ett angivet straffminimum till ett angivet straffmaximum. Av den beskrivning som hittills har lämnats i det här kapitlet framgår att lagstiftningen i och för sig inte specificerar vilka konkreta straffminimum respektive straffmaximum som kan användas i straffskalorna. Det finns alltså inte

13 Se Ulväng, a.a., s. 156 ff., som framhåller dessa förhållanden. 14 Se SOU 1986:14 s. 153 ff. och 166. 15 Se t.ex. Ulväng, a.a., s. 241. Jfr SOU 1953:17 s. 136 och vad Fängelsestraffkommittén anförde om vad dess förslag i SOU 1986:14 innebar, t.ex. på s. 85, 114, 116, 125 och 151.

någon form av lagstadgade typstraffskalor som används i straffbuden. Straffskalan för ett enskilt brott kan i stället endast utläsas genom att studera straffbudet i fråga. I praktiken är det dock bara vissa straffminimum och straffmaximum som finns angivna i straffbestämmelserna, även om antalet har blivit större med åren.

Som straffmaximum används i dag – utöver fängelse på livstid – fängelse i sex månader, ett år, två år, tre år, fyra år, fem år, sex år, sju år, åtta år och tio år .16

De straffminimum som historiskt sett har använts i svenska straffbestämmelser har – förutom böter och allmänt fängelseminimum – varit fängelse i lägst sex månader, ett år, två år, fyra år, sex år eller tio år. På senare år har lagstiftaren dock gjort avsteg från dessa traditionellt sett använda straffnivåer och föreskrivit andra sådana, för att på ett mer nyanserat sätt kunna ange hur allvarligt ett visst brott anses vara i förhållande till andra brot t.17Några exempel är att straffminimum är fängelse i

  • ett år och sex månader för grov misshandel (3 kap. 6 § brottsbalken), grovt sexuellt övergrepp mot barn (6 kap. 6 § tredje stycket) och rån (8 kap. 5 §), samt
  • fem år för synnerligen grov misshandel (3 kap. 6 § andra stycket), grov våldtäkt (6 kap. 1 § tredje stycket), grov våldtäkt mot barn (6 kap. 4 § tredje stycket) och grovt rån (8 kap 6 §).

Regeringen har i flera lagstiftningsärenden uttalat att det finns tillräckligt tungt vägande skäl för att i större utsträckning göra avsteg från de nivåer för minimistraff som tidigare har tillämpats. Bundenhet har inte ansetts finnas av formella skäl vid den struktur som tidigare har präglat brottsbalken. Skälen för en sådan bundenhet har anförts vara mindre eftersom det måste ifrågasättas om de nivåer för minimistraff som tidigare har tillämpats ger lagstiftaren ett tillräckligt utrymme för att på ett alltigenom nyanserat sätt ange hur allvarligt ett visst brott ska anses vara i förhållande till andra. Nya nivåer skulle, ansågs det, öka förutsättningarna för att kunna förändra straffskalorna utan att komma i konflikt med proportionalitets- och ekvivalensprinciper na.18

16 Det bortses här från brott för vilka det endast är föreskrivet böter. 17 Se t.ex. SOU 2024:13 s. 315, där detta förhållande konstateras. 18 Se prop. 2012/13:108 s. 18 f. och prop. 2016/17:108 s. 29.

Det sagda innebär att det totalt sett finns ett stort antal olika straffsk alor.19Som ett exempel kan tas förmögenhetsbrotten i 8–12 kap. brottsbalken. I dessa kapitel finns det för närvarande totalt tolv olika straffskalor.

7.2.4. De nuvarande straffskalorna överlappar varandra i stor utsträckning

I avsnitt 9.2.4 beskriver vi mer i detalj gradindelade brott i samband med att vi behandlar behovet av att hela straffskalan kommer till användning. Vi konstaterar där att många brottstyper är uppdelade i flera svårhetsgrader. I sådana fall har varje grad sin egen straffskala och är att betrakta som en egen brottstyp i sig, vilket har betydelse bl.a. för när en gärning preskriberas (jfr bestämmelsen om preskription i 35 kap. 1 § brottsbalken).

För de flesta gradindelade brott överlappar straffskalorna för de olika graderna av brottstypen varandra. Misshandelsbrottet (3 kap.5 och 6 §§brottsbalken) är ett tydligt exempel på denna överlappning. Hur stor överlappningen är varierar mellan olika brottstyper. Exempel på brottstyper där en avsevärd överlappning förekommer är stöld (8 kap. 1, 2, 4 och 4 a §§) och bedrägeri (9 kap. 1–3 §§). Ett undantag, där det alltså inte förekommer någon överlappning, är uppsåtligt dödande (dråp och mord). För dessa brott ligger straffskalorna i stället kant i kant, dvs. maximistraffet för dråp är lika med minimistraffet för mord (3 kap. 1 och 2 §§). Någon allmän princip eller liknande om att straffskalorna alltid ska överlappa varandra vid gradindelade brott finns alltså inte. Dock finns det endast undantagsvis inte någon överlappning mellan de olika graderna.

Regelmässigt har straffskalorna vid gradindelade brott alltså utformats med i vart fall en viss överlappning. I några lagstiftningsärenden under senare år har en viss överlappning till och med beskrivits som önskvärd. Det har då konstaterats att en skärpning av minimistraffet för ett grovt brott kan medföra att maximistraffet för normalgraden av samma brott behöver höjas för att en önskvärd överlappning mellan straffskalorna ska kunna bibehållas .20Regeringen har också med hänvisning till att inte alla faktorer som påverkar straff-

19 Jfr t.ex. SOU 1986:14 s. 170, där det konstateras att det redan vid den tiden fanns cirka 25 olika straffskalor. 20 Se prop. 2022/23:53 s. 40, 46 och 47 samt prop. 2023/24:33 s. 25. Se även prop. 2021/22:192 s. 19.

värdet, eller i övrigt straffets längd, påverkar gradindelningen ansett att det har funnits skäl för en viss öve rlappning.21

Vid överlappande straffskalor är principen att den överlappande delen av straffskalan för en lägre grad av ett brott används mycket sällan .22Vanligtvis betraktas minimistraffet för en svårare grad som ett tak för straffmätningen av den lägre graden. Det brukar uttryckas som att den praktiskt tillämpliga straffskalan för ett brott av normalgraden regelmässigt får anses sluta där minimistraffet för den svårare graden börjar, trots att skalorna överlappar varandr a.23Högsta domstolen har i samband med uttalanden om gradindelning redogjort för att ett brott av normalgraden som huvudregel bör ha ett lägre straffvärde än ett brott som är att anse som g rovt.24I rättspraxis finns bara enstaka exempel på fall där den överlappande delen av en straffskala faktiskt har anvä nts.25

Vårt intryck efter de kontakter vi har haft med domare under arbetet med utredningen är att den överlappande delen av straffskalorna i praktiken inte kommer till användning, i vart fall inte när det är fråga om ett enstaka brott (s.k. enkel brottslighet) och inte flerfaldig brottslighet. Lagstiftaren förefaller också utgå ifrån att den överlappande delen av straffskalorna inte används. I samband med höjningar av minimistraff för allvarligare former av brott har det nämligen uttalats att det tillgängliga utrymmet för straffmätning samtidigt ökar i fråga om de närmast lägre liggande grade rna.26

De skäl som kan anföras till stöd för att ha överlappande straffskalor är i allt väsentligt att inte alla faktorer som påverkar straffets längd (inklusive straffvärdet) påverkar gradindelningen. Alla faktorer som påverkar gradindelningen är, omvänt, inte identiska med de

21 Se prop. 2015/16:111 s. 31 f. angående straffskalorna för brott som bedöms som synnerligen grova respektive grova narkotika- eller narkotikasmugglingsbrott. 22 Se Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), s. 208 och 212 ff., Asp m.fl., Kriminalrättens grunder (2013, version 2, JUNO), s. 28 och Ulväng, Påföljdskonkurrens – problem och principer, 2005, s. 158 ff. 23 Se t.ex. prop. 2016/17:108 s. 45 f. Jfr ”Synnerligen grov misshandel?” NJA 2011 s. 89. 24 Se t.ex. ”Den kastade flaskan” NJA 2024 s. 513 p. 13. I p. 16 i samma avgörande konstaterar Högsta domstolen att en följd av höjningen av minimistraffet för grov misshandel 2017 (prop. 2016/17:108) från fängelse i ett år till fängelse i ett år och sex månader är att det tillgängliga utrymmet för straffmätning avseende normalgraden av brottet i praktiken har ökat. 25 Se NJA 1999 s. 25, där påföljden för ett rån bestämdes till fängelse i fyra år, vilket motsvarade det dåvarande minimistraffet för grovt rån. Två justitieråd var skiljaktiga och ansåg att omständigheterna inte var sådana att de motiverade ett straff i nivå med vad som gällde för grovt rån. Se även t.ex. NJA 2006 s. 221 (påföljden för sexuellt övergrepp mot barn bestämdes till fängelse i sex månader) och hovrättsfallet RH 1990:93 (påföljden för stöld bestämdes till fängelse i sex månader). 26 Se t.ex. a. prop. s. 46.

omständigheter som kan påverka straffvärdet. Dessa förhållanden beskrivs i avsnitt 9.2.4 i samband med att vi närmare behandlar förhållandet mellan straffvärdebedömningen och gradindelningen. Som har framgått i det föregående kan sådana omständigheter i undantagsfall få genomslag på ett sådant sätt att straffet kan bestämmas på en nivå som ligger inom straffskalan för den svårare graden av brottet.

7.2.5. Särskilt om några tidigare lagstiftningsärenden som har avsett straffskalorna

Fängelsestraffkommittén

Den mest genomgripande översynen av straffskalorna som har gjorts sedan brottsbalken trädde i kraft 1965 utfördes av Fängelsestraffkommittén och redovisades i betänkandet Påföljd för brott (SOU 1986:14) .27Som redovisas mer i detalj nedan ledde inte förslagen till lagstiftning i någon större utsträckning. Vad som då skulle uppnås med en översyn av straffskalorna skiljde sig också delvis från vad som ska uppnås med vår översyn. Mot bakgrund av den genomarbetade ansats Fängelsestraffkommittén hade för sin översyn och det helhetsgrepp som den innebar finns det trots dessa förhållanden ett värde i att något beröra hur översynen var uppbyggd och vad förslagen innebar. Nedan följer därför en sammanfattande redogörelse för Fängelsestraffkommitténs försl ag.28

Kommittén föreslog en total översyn av samtliga straffskalor i brottsbalken och de oftast tillämpade specialstraffrättsliga författningarna. En grundtanke var att straffskalorna skulle utformas på ett sådant sätt att användningen av fängelsestraff begränsades. Straffskalorna var enligt kommittén den metod som framstod som mest naturlig om användningen av fängelse skulle begränsas. Bötesstraffets tillämpningsområde föreslogs öka på bekostnad av de kortaste fäng-

27 Se även Förmögenhetsbrottsutredningens förslag till ändrade straffskalor i SOU 1983:50, som även dessa lades fram under 1980-talet. Förmögenhetsbrottsutredningen föreslog stora ändringar i brottsbalkens bestämmelser om förmögenhetsbrott. Merparten av förslagen genomfördes dock aldrig. Fängelsestraffkommitténs översyn av straffskalorna kom att omfatta även de brott som Förmögenhetsbrottsutredningen hade övervägt. Så blev fallet dels på grund av förmögenhetsbrottens centrala plats i straffsystemet, dels eftersom Förmögenhetsbrottsutredningens förslag sannolikt skulle komma att genomföras endast i vissa mindre delar (se SOU 1986:14 s. 136). 28 Se SOU 1986:14 s. 19 ff. för en utförligare sammanfattning av förslagen och specialmotiveringen i kapitel 14 för en redovisning av övervägandena för de enskilda brotten i brottsbalken och i specialstraffrätten (Fängelsestraffkommitténs förslag sammanfattas också i SOU 1986:13 s. 13 ff.).

elsestraffen. Det ansågs att allmän- eller individualpreventiva hänsyn inte skulle tillmätas vikt vid utformningen av straffskalorna. Brottets svårhet skulle i stället vara centralt. Straffskalan för ett brott föreslogs utformas efter svårheten eller förkastligheten hos de gärningar som ryms inom ett visst straffbud. Kommittén ansåg att det var en naturlig utgångspunkt när straffskalorna bestämdes för de olika brotten att bedöma vad de allmänt sett förtjänar av straff. Enligt kommittén fick det fallas tillbaka på någon form av rättvisesresonemang för att komma fram till vilka straffskalor de olika brotten borde ha. Viktiga begrepp i sammanhanget var proportionalitet och ekvivalens, där proportionalitet avser att straffskalan ska bestämmas i proportion till brottets svårhet och ekvivalens avser att lika svåra straff ska sättas ut för likvärdiga brott.

De förslag som Fängelsestraffkommittén lade fram innebar också att användningen av överlappande straffskalor skulle minskas i en väsentlig utsträckning. Kommittén beskrev konstruktionen med överlappande straffskalor som egendomlig och i förslagen skalades den ofta mycket stora överlappningen bort.

En annan genomgående linje i Fängelsestraffkommitténs förslag var en allmän strävan att sänka nivån på straffen totalt sett, vilket främst kom till uttryck i straffskaleöversynen (kommitténs arbete var inte begränsat till straffskalorna). Att straffskaleöversynen hade det primära målet att sänka straffnivån totalt sett innebar dock inte att straffen för alla brott sänktes. Tvärtom uppvärderades vissa brott. Orsaken var den straffvärdeöversyn som kommittén gjorde, där olika brott värderades i förhållande till varandra. En tendens i förslagen var att förmögenhetsbrotten värderades ned, medan bl.a. brotten mot person värderades upp. Det sistnämnda gällde främst våldsbrotten. För andra brott, såsom narkotikabrott, låg straffskalorna i princip fast.

I samband med att de förslag som skulle komma att leda fram till 1989 års påföljdsreform behandlades konstaterade regeringen angående Fängelsestraffkommitténs förslag att övervägandena om hur straffskalorna skulle utformas krävde ytterligare tid och att arbete pågick i departementet. Det konstaterades samtidigt att förslagen hade fått ett övervägande positivt bemötande vid remissbehandlingen och att avsikten var att beakta detta vid beredningen i departementet .29

Fängelsestraffkommitténs förslag kom dock, som redan har angetts, i slutändan aldrig att leda till lagstiftning i den del de avsåg en

29 Se prop. 1987/88:120 s. 30 f. och 79. Se även prop. 1992/93:141 s. 27 f.

översyn av straffskalorna, utöver vissa delar som behandlades i prop. 1992/93:141. Dessa lagändringar avsåg huvudsakligen skärpta straff för ett antal brott. De brott för vilka straffskalorna ändrades var misshandel, olaga hot, ofredande, sexuellt ofredande, egenmäktighet med barn, olovlig kraftavledning, häleri, svindleri, olovligt brukande, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, brott mot griftefrid, barnpornografibrott, falskt larm, missbruk av larmanordning, övergrepp i rättssak, skyddande av brottsling, främjande av flykt, olovlig underrättelseverksamhet, mutbrott och brott mot vapenlagen .30Vid lagstiftningsarbetet eftersträvades att, vid gradindelade brott, minska överlappningen av straffskalorna.

Senare lagstiftningsärenden

Att Fängelsestraffkommitténs förslag som lades fram på 1980-talet inte kom att leda till lagstiftning fullt ut – och inte med användning av den systematik som föreslogs – innebär inte att straffskalorna har varit oförändrade under en längre tid. Genom åren har det genom ett stort antal ändringar av enskilda straffskalor skett förändringar av de ramar inom vilka domstolarna kan bedöma straffvärdet av en viss gärning.

Vi kommer i samband med själva översynen av straffskalorna i kapitel 8 att behandla ett flertal ändringar som har gjorts av straffskalorna sedan brottsbalken trädde i kraft. Som några inledande exempel från senare tid kan anges att

  • minimistraffet för grov misshandel den 1 juli 2017 höjdes från fängelse i ett år till fängelse i ett år och sex månader samtidigt som minimistraffet för synnerligen grov misshandel höjdes från fängelse i fyra år till fängelse i fem år31,
  • den 1 januari 2020 gjordes en ändring i straffbestämmelsen om mord som syftar till att livstidsstraffet ska kunna komma i fråga i betydligt större utsträckning än tid igare32,

30 Se bilaga 10 till prop. 1992/93:141 s. 113 f. för en sammanställning av ändringarna i straffskalorna. 31 Se prop. 2016/17:108. 32 Se prop. 2018/19:138.

  • minimistraffet för grovt olaga tvång höjdes den 1 juli 2023 från fängelse i nio månader till fängelse i ett år och samtidigt höjdes maximistraffet för olaga hot från fängelse i ett år till fängelse i två år och minimistraffet för grovt olaga hot från fängelse i nio månader till fängelse i ett år33, och
  • straffen har skärpts för olovliga knivinnehav, narkotikabrott som tar sikte på försäljning samt för de allvarligare formerna av vapenbrott, brott mot tillståndsplikten för explosiva varor, vapensmuggling och smuggling av explosiva var or34.

Den metod som har använts i de lagstiftningsärenden där straffskalor har justerats har i många fall varit att ändra straffskalor kopplade till en viss typ av brottslighet. Som några exempel kan nämnas lagstiftningsärenden som har tagit sikte på allvarliga våld sbrott35, brott i kriminella nätve rk36, brott mot journalister och vissa andra samhällsnyttiga funkti oner37samt skjutvapen och explosiva va ror38. Det kan också nämnas att det i några lagstiftningsärenden har gjorts försök att minska överlappningen av vissa straffskal or.39

Även om det alltså är många straffskalor som har ändrats finns det ett flertal brott i brottsbalken vars straffskalor är oförändrade sedan balken trädde i kraft 1965. Som ett exempel kan anges de centrala förmögenhetsbrotten i 8–10 kap., som i förhållandevis stor utsträckning – men inte utan undantag – har haft samma straffskalor sedan brottsbalken trädde i kraft.

33 Se prop. 2022/23:53. För grovt olaga hot och grovt olaga tvång hade minimistraffet dessförinnan höjts från fängelse i sex månader till fängelse i nio månader genom en lagändring den 1 juli 2017 (se prop. 2016/17:108). 34 Se prop. 2021/22:192, prop. 2022/23:53 och prop. 2023/24:33. Straffen för flera av dessa brott har även skärpts genom en rad tidigare lagändringar (se t.ex. prop. 2013/14:226, prop. 2015/16:111, prop. 2016/17:92, prop. 2017/18:26 och prop. 2019/20:200). 35 Se prop. 2016/17:108. 36 Se prop. 2022/23:53. 37 Se prop. 2022:23:106. 38 Se prop. 2023/24:33. 39 Se t.ex. SOU 2014:7 s. 55 och SOU 2014:18 s. 142 f.

7.3. Reglerna om omvandling av fängelse på livstid

7.3.1. Omvandlingslagen

Som har beskrivits i redogörelsen för vårt uppdrag (avsnitt 7.1) ska vi överväga nödvändiga följdändringar när det gäller bl.a. omvandling av fängelse på livstid. Mot den bakgrunden finns det anledning att beskriva regleringen om omvandling av fängelse på livstid något mer i detalj.

Reglerna om omvandling av fängelse på livstid finns i lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid (omvandlingslagen), som gäller omvandling av fängelse på livstid till fängelse på viss tid, förutom i vissa fall av överförd verkställighet av fängelsestraff (1 §). Omvandlingslagen trädde i kraft 2006 och innebar att det infördes ett nytt system, i syfte att förbättra förutsebarheten och rättssäkerheten .40Den tidigare ordningen innebar att regeringen fick tidsbestämma straffet genom nåd. I omvandlingslagen finns också en hänvisning till att regeringen genom nåd får efterge eller mildra en brottspåföljd med stöd av 12 kap. 9 § regeringsformen (1 § tredje stycket). Omvandlingslagen innebär alltså inte inskränkningar i regeringens möjlighet att genom nåd tidsbestämma ett livstidsstraff. Nådeinstitutet behandlas dock inte ytterligare här.

En ansökan om omvandling får enligt omvandlingslagen göras av den dömde eller, när det finns särskilda skäl, av Kriminalvården (2 §). Ansökan får göras när den dömde har avtjänat minst tio år av livstidsstraffet (3 § första meningen). Att en ansökan inte får göras tidigare har att göra med att villkorlig frigivning efter ett tidsbestämt fängelsestraff om 18 år får ske tidigast efter tolv år (två tredjedelar av straffet) och att det har bedömts att det krävs viss tid för utslussning från anstaltsvistelsen (se vidare nedan angående 4 § ).41Om förutsättningarna för att ansöka om omvandling inte är uppfyllda, ska domstolen avvisa ansökan .42Vid prövningen av frågan om tio år har avtjänats ska hänsyn också tas till tid som får tillgodoräknas som

40 Se prop. 2005/06:35 s. 19 ff. och 31. 41 Se a. prop. s. 35 och 41 f. Se även NJA 2011 s. 872 p. 5. 42 Se Johannisson, Lag (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid, Karnov (JUNO), kommentaren till 3 §, besökt den 21 november 2024. Se även ”Avtjänandetiden” NJA 2020 s. 1016, där tings- och hovrätten hade avvisat ansökan, eftersom ansökan hade gjorts innan den dömde hade avtjänat tio år räknat från det att verkställigheten av livstidsstraffet påbörjades.

verkställighet av stra ffet.43Avslås ansökan om omvandling, får en ny ansökan göras tidigast ett år efter att beslutet vann laga kraft (3 § andra meningen).

Vid prövningen av själva omvandlingsfrågan ska, enligt 4 § första stycket, särskilt beaktas

  • den tid som den dömde har avtjänat,
  • vad som av domen framgår om de omständigheter som har legat till grund för straffmätningen,
  • om det finns risk för att den dömde återfaller i brottslighet av allvarligt slag,
  • om den dömde har åsidosatt vad som gäller för verkställigheten, och
  • om den dömde har medverkat till att främja sin anpassning i samhället.

Bedömningen av om det finns förutsättningar för omvandling ska göras efter en helhetsbedömning. Vid en jämförelse mellan olika brott som har föranlett fängelse på livstid ska som huvudregel ett svårare brott leda till att längre tid avtjänas innan en ansökan om omvandling bifa lls.44Om den livstidsdömde döms för nya brott, ska dessa vägas in vid bedömningen av om och hur omvandling ska ske .45

När omvandlingslagen infördes angavs att omvandlingsprövningen inte var avsedd att innefatta en omprövning av livstidsdomen. Det påpekades att det inte är fråga om att domstolen ska göra en ny straffmätning.46I den juridiska litteraturen har det dock konstaterats att domstolen i praktiken måste göra en ny straffmätning för att kunna fastställa längden av det tidsbestämda fängelsestraffet och att det då är ofrånkomligt att detta kommer att ske med utgångspunkt i den praxis

43 Se ”Avtjänandetiden”. Regler om strafftid och tillgodoräknande finns i strafftidslagen (2018:1251) och lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Strafftidslagen innehåller grundläggande bestämmelser om hur strafftiden ska beräknas. I lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande finns materiella bestämmelser om när tid för frihetsberövande i Sverige eller utomlands ska eller får tillgodoräknas som verkställighet av påföljd. 44 Se a. prop. s. 36 ff. och 60. 45 Se a. prop. s. 45. 46 Se a. prop. s. 38.

som råder vid tidpunkten för omvandlingen, som alltid ligger mer än tio år senare än gärningen .47

Om ansökan bifalls, ska det utdömda livstidsstraffet omvandlas till fängelse på viss tid (4 § andra stycket). Fängelsestraffets längd ska bestämmas med utgångspunkt från den tid som den dömde har avtjänat samt med beaktande av reglerna om villkorlig frigivning och den dömdes behov av åtgärder för att underlätta övergången till ett liv i frihet (4 § tredje stycket första meningen). Fängelsestraffets längd får inte understiga det längsta tidsbestämda straff som kan dömas ut, dvs. 18 år (4 § tredje stycket andra meningen omvandlingslagen och 26 kap. 1 § brottsbalken).

Omvandlingslagen har bara varit föremål för Högsta domstolens prövning vid några tillfällen. I ”Tidsbestämningen I–III” NJA 2008 s. 579 I–III uttalade Högsta domstolen att hänsynen till de omständigheter som har legat till grund för straffmätningen inte ger underlag för mer än en mycket grov kategorisering inom det spann som en omvandling enligt förarbetena normalt skulle ske till, vilket var 18–25 år.48Om en omvandling till 18 års fängelse inte kan anses möjlig på grund av brottets karaktär och svårhetsgrad torde, enligt Högsta domstolen, i allmänhet en strafftid om 21 års fängelse få anses vara tillräcklig, med möjlighet att under särskilt försvårande omständigheter bestämma påföljden till 24 års fängelse. En viss vägledning rörande fängelsestraffets längd vid omvandling ansåg Högsta domstolen torde kunna sökas i bestämmelserna i 26 kap.2 och 3 §§brottsbalken om förhöjt straffmaximum vid flerfaldig brottslighet och vid vissa allvarliga återfallssituationer. Domstolen påpekade att en återfallsrisk kan utgöra ett absolut hinder mot ett bifall till en ans ökan.49

Ett ytterligare avgörande är NJA 2011 s. 872. Där bestämde Högsta domstolen straffet till fängelse i 30 år vid flerfaldig brottslighet av synnerligen allvarligt slag. Brottsligheten bestod i sju mord och tre

47 Se Perklev, Rätt i tiden, SvJT 100 år (festskrift), 2016, s. 210–220 på s. 214, som även framhåller att en förändrad straffmätningspraxis kan få en påtaglig retroaktiv effekt i de fall tidsbestämningen huvudsakligen sker utifrån straffvärdet. Det kan noteras att Högsta domstolen i NJA 2011 s. 872 p. 24 anförde lagändringar som gjorts sedan omvandlingslagens införande dels 2009 (prop. 2008/09:118), dels 2010 (prop. 2009/10:147) som ett argument för att inte tidsbestämma straffet inom det intervall – 18, 21 och 24 års fängelse – som Högsta domstolen tidigare hade angett i ”Tidsbestämningen I–III” NJA 2008 s. 579 I–III. Dessa lagändringar låg i tiden efter den dom som omvandlingen avsåg. Båda dessa rättsfall beskrivs mer i detalj i det följande. 48 Se a. prop. s. 42, där det erinrades om att den föreslagna reformen inte syftade till att åstadkomma någon ändring av de anstaltstider som följde av den gällande ordningen, enligt vilken regeringen genom nåd under senare tid hade bestämt livstidsstraffet till 18–25 år. 49 Se även prop. 2018/19:138 s. 13 f.

försök till m ord.50Straffet ansågs inte kunna bestämmas inom det intervall som hade angetts i avgörandet från 2008.

När omvandlingslagen infördes var det längsta tidsbestämda fängelsestraff som kunde dömas ut vid ett brott normalt fängelse i tio år. Vid flerfaldig brottslighet kunde emellertid fängelse på längre tid dömas ut, dock maximalt 14 år (med stöd av 26 kap. 2 § brottsbalken). I vissa allvarliga återfallssituationer kunde straffet ökas med ytterligare fyra år (med stöd av 26 kap. 3 § i samma balk). Det längsta tidsbestämda fängelsestraffet var alltså med tillämpning av dessa regler fängelse i 18 år. Efter att omvandlingslagen trädde i kraft har det 2009 gjorts ändringar av flera straffskalor som innehåller fängelse på livstid. Straffmaximum för flera brott, bl.a. mord, blev genom dessa lagändringar 18 år i stället för tio år. Trots dessa lagändringar är dock fortfarande det längsta tidsbestämda fängelsestraff som kan dömas ut 18 år. Vid reformen 2009 angavs uttryckligen att syftet inte var att kriterierna för omvandling av livstidsstraff skulle ändra s.51

En ansökan om omvandling ska vara skriftlig och tas upp av Örebro tingsrätt (6 § omvandlingslagen), vilket medför att överklagandeinstansen blir Göta hovrätt. Åklagaren ska vara den dömdes motpart (7 §). För den dömde ska ett offentligt biträde förordnas, om det inte måste antas att behov av ett sådant biträde saknas (8 §). Om det inte är uppenbart obehövligt, ska rätten inhämta ett yttrande från Kriminalvården (9 § ).52Rätten får inhämta en utredning med utlåtande om risken för att den dömde återfaller i brottslighet (10 § första stycket). Rättsmedicinalverket ansvarar för genomförandet av utredningar om risk för återf all.53Om domstolen anser att det står klart att bifall till en ansökan om omvandling inte kan komma i fråga saknas det som regel, enligt förarbetena, anledning att inhämta en utredn ing.54En ansökan får inte bifallas utan att en utredning med utlåtande om risken för att den dömde återfaller i brottslighet har inhämtats (10 § andra stycket första meningen). En sådan utredning behöver dock inte inhämtas om det är uppenbart obehövligt (andra meningen i samma stycke). Av förarbetena framgår att ett exempel på en situation

50 Straffet bestämdes ursprungligen i NJA 1995 s. 48. 51 Se NJA 2011 s. 872 p. 10–13, där lagändringarna efter införandet av omvandlingslagen beskrivs. Lagändringarna 2009 behandlas i prop. 2008/09:118. Uttalandet om att syftet inte var att kriterierna för omvandling av livstidsstraff skulle ändras finns på s. 27 f. 52 Se 2 § förordningen (2006:1119) om omvandling av fängelse på livstid angående innehållet i yttrandet. 53 Se 3 § förordningen om omvandling av fängelse på livstid. 54 Se prop. 2005/06:35 s. 63.

när det är uppenbart obehövligt att inhämta en utredning är om det av tidigare riskbedömningar och annan utredning som har gjorts under verkställighetstiden framgår att någon beaktansvärd risk för återfall inte föreligger .55

Omvandlingslagen innehåller även regler om brytande av sekretess (11 §), hörande av den dömde muntligen och parternas möjlighet att yttra sig över det som har tillförts ärendet genom någon annan (12 §) samt rättens sammansättning (13 §). Dessa bestämmelser berörs inte mer i detalj här.

7.3.2. Användningen av livstidsstraffet

I tidigare förarbeten har det konstaterats att det tidsbestämda straff till vilket ett livstidsstraff normalt omvandlas har ökat i längd. Under perioden 1985–1994 omvandlades livstidsstraffen i genomsnitt till fängelse i 15 år och sex månader. Motsvarande siffra för 2005–2013 var nästan 25 år. Antalet livstidsfångar har konstaterats variera över tid. I början av 2019 var antalet intagna på svenska kriminalvårdsanstalter som avtjänade livstidsstraff 154, varav sju var kvinnor. Alla utom sex var dömda för mord (inklusive medhjälp, försök eller anstiftan till mord). I princip alla livstidsstraff avser således uppsåtligt dödande. Ytterligare 17 personer verkställde ett omvandlat livstidsstraff, dvs. hade fått ett tidsbestämt straff. Samtliga av dessa var män och verkställde straff för mord (inklusive medhjälp, försök eller anstiftan till m ord).56

Av Kriminalvårdens statistik från senare år framgår att 24 fängelseverkställigheter av livstidsdömda påbörjades 2023. Antalet påbörjade verkställigheter av livstidsdömda har under perioden 2015–2023 varierat mellan 7 och 30 klienter. Inflödet av livstidsdömda var högst under 2022 och lägst under 2017. Antalet pågående fängelseverkställigheter av livstidsdömda den 1 oktober har varierat mellan 142 och 202 klienter under perioden 2015–2023. Den 1 oktober 2023 fanns 202 livstidsdömda klienter, vilket var 13 fler än föregående år. Före 2022 har antalet livstidsdömda legat runt 150 klienter, med en upp-

55 Se a. prop. s. 63. 56 Se prop. 2018/19:138 s. 13 f. Se även Ds 2017:38 s. 14 med hänvisning till statistik från Brå (Brottsförebyggande rådet, Livstidsdomar – utveckling och faktisk strafftid, 2015).

gång till 189 klienter 20 22.57Av de 24 personer som började verkställa ett livstidsstraff under 2023 var 23 personer dömda för mord .58

7.4. Internationella åtaganden med krav på straffskalors utformning

Sveriges internationella åtaganden kan på flera sätt medföra krav på den svenska strafflagstiftningens utformning. Det finns anledning att i korthet behandla den frågan under en särskild rubrik med fokus på straffskalornas utformning.

Av betydelse i nu aktuellt sammanhang är först och främst att det av vissa internationella instrument följer krav på Sverige att ha vissa nivåer på straff. Huvudsakligen är det fråga om krav på minsta maximistraff som ska vara föreskrivna. Sådana krav på Sverige och övriga medlemsstater följer av flera EU-direktiv som har antagits under senare år. Som ett exempel kan anges Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/40/EU av den 12 augusti 2013 om angrepp mot informationssystem och om ersättande av rådets rambeslut 2005/222/RIF. Målet med det EU-direktivet är att närma medlemsstaternas strafflagstiftning till varandra när det gäller angrepp mot informationssystem genom att fastställa minimiregler för brottsrekvisit och påföljder. Syftet är också att främja förebyggandet av sådana brott och förbättra samarbetet mellan rättsliga och andra behöriga myndigheter. Av direktivet följer krav på medlemsstaterna att ha ett minsta maximistraff för vissa gärningar om två och tre respektive fem år (artikel 9). Straffbestämmelsen om dataintrång (4 kap. 9 c § brottsbalken) kompletterades 2014 med en särskild rubricering för grovt brott (grovt dataintrång) i ett nytt andra stycke. Straffskalan för grovt dataintrång är sedan dess fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Genom straffskärpningen uppfyllde Sverige kraven i direktivet. Regeringen konstaterade också att den föreslagna straffskalan medför att det blir möjligt att döma till fängelse i två år för förberedelse till dataintrång, vilket var nödvändigt för att uppfylla förpliktelserna i direktive t.59

57 Se Kriminalvården, KOS 2023 – Kriminalvård och statistik, s. 50 f. 58 Se BRÅ, Tabell 9, personer dömda till fängelse som påbörjat fängelseverkställighet 2023 efter huvudbrott och strafftid. 59 Se prop. 2013/14:92 s. 13 ff.

Med utgångspunkten att de internationella instrumenten sedan tidigare har överförts korrekt till svensk rätt aktualiseras frågan om de internationella instrumentens betydelse i första hand vid ändringar av straffskalor som skulle innebära sänkningar av de nuvarande maximistraffen. I sådana fall behöver de internationella åtagandena beaktas på ett sådant sätt att ändringar inte riskerar att medföra att Sverige inte längre uppfyller dessa åtaganden. Även i andra fall kan det dock i samband med översynen finnas anledning att mer i detalj redovisa de internationella instrumenten och vilka krav de ställer för vissa brott. Detta som en bakgrund till varför gällande rätt ser ut som den gör.

De internationella instrument som är relevanta i sammanhanget redovisas inte mer i detalj här, utan beskrivs i stället samband med själva översynen av straffskalorna för de enskilda brotten i kapitel 8, i den utsträckning det är nödvändigt.

7.5. Straffskalornas utformning i några andra länder

7.5.1. Inledning

Här lämnas en sammanfattande redogörelse för straffskalornas utformning i några nordiska länder och i tysk rätt. För tydlighetens skull ska betonas att vi återkommer till de särskilda frågeställningar som aktualiseras vid flerfaldig brottslighet i kapitel 10.

Hur straffskalorna är konstruerade i andra länder är av intresse för att illustrera några olika alternativ som är tänkbara när det gäller straffskalornas utformning. Det kan också argumenteras för att det finns ett värde i att Sverige inte har klart avvikande straff i förhållande till våra grannländer för samma typ av gärni ngar.60

Det kan noteras att den engelska rätten (som gäller i England och Wales) är uppbyggd på ett så pass annorlunda sätt att direkta jämförelser med de övriga rättssystem som redovisas här är svåra att göra. I andra delar av vårt arbete fyller jämförelser med den engelska rätten en större funktion. För en översiktlig redogörelse för hur straffet bestäms enligt engelsk rätt hänvisas till avsnitt 9.7.7.

60 Jfr t.ex. SOU 1986:14 s. 162.

7.5.2. Dansk rätt

I Danmark kan fängelse dömas ut på livstid eller på viss tid mellan sju dagar och 16 år. I vissa fall kan det maximala tidsbegränsade straffet utsträckas till 20 år. Böter kan användas som självständigt straff eller som tilläggsstraff. Brott mot den danska straffeloven bestraffas när det är fråga om bötesbrottslighet normalt med dagsböter, lägst en och högst 60.

I straffeloven finns straffskalorna angivna i anslutning till de enskilda straffbuden, på samma sätt som i Sverige. Det är bara i ett fåtal straffskalor som det finns ett förhöjt minimistraff. Så är fallet för mord (§ 237 straffeloven), där minimistraffet är fängelse i fem år, och för grovt vapenbrott (§ 192 a straffeloven), där minimistraffet är fängelse i två år .61

7.5.3. Norsk rätt

I Norge döms fängelse ut på viss tid, minst 14 dagar och högst 21 år. För vissa brott, t.ex. terroristbrott och folkmord, kan maximistraffet dock förhöjas till 30 år. För vissa särskilt angivna brottstyper kan förvaring dömas ut, om ett fängelsestraff – med hänsyn till risken för återfall i brott – inte anses tillräckligt för att skydda andra personers liv, hälsa eller fr ihet.62

Böter förekommer i Norge endast i en form och innebär att ett bestämt bötesbelopp döms ut. När beloppet bestäms ska rätten, förutom sådana omständigheter som i allmänhet är av betydelse för straffmätningen, beakta den tilltalades inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet, skulder och andra omständigheter som påverkar hans eller hennes ekonomiska förmåga.

7.5.4. Finsk rätt

I Finland döms fängelse ut på viss tid eller på livstid. För fängelsestraff på viss tid går skalan från 14 dagar till tolv år. Fängelse på livstid kan dömas ut enbart för vissa av de grövsta brotten. Böter döms

61 Se t.ex. redogörelsen i betænkning nr. 1581/2023, Betænkning om strafudmåling – afgivet af Udvalget til afdækning af forholdet mellem strafniveauer og strafferammer, Bind I–III, s. 34. 62 Se avsnitt 5.3.3 för en mer utförlig beskrivning av förvaring i norsk rätt.

ut i dagsböter. Antalet dagsböter bestäms till lägst en och högst 120 vid enkel brottslighet.

7.5.5. Tysk rätt

I Tyskland kan fängelse dömas ut från en månad till 15 år eller på livstid. Fängelsestraff som är kortare än sex månader ska dock som huvudregel dömas ut som böter, även om det inte är föreskrivet böter för brottet. Böter döms ut i dagsböter, till ett antal mellan fem och 360.

7.6. Behovet av en översyn av straffskalorna och utgångspunkterna för en sådan översyn

Bedömning: En översyn av straffskalorna bör göras med utgångs-

punkten att straffskalorna – med beaktande av principerna om proportionalitet och ekvivalens – ska återspegla allvaret i brottsligheten.

Straffskalorna bör ha en tillräcklig spännvidd, vars omfattning kan variera mellan olika brott.

Gränsdragningen mellan olika svårhetsgrader av brott bör inte påverkas av ändringarna i straffskalorna.

Vid gradindelade brott bör straffskalorna inte överlappa varandra mer än nödvändigt.

Skälen för vår bedömning

Behovet av att se över straffskalorna

Av vår redogörelse hittills, särskilt i avsnitt 7.2.5, framgår att de nuvarande straffskalornas utformning inte är baserad på överväganden som har gjorts vid en viss enskild tidpunkt. Olika straffskalor är i stället resultat av överväganden som har gjorts inom ramen för specifika lagstiftningsärenden genom åren. Många straffskalor har också varit oförändrade under de senaste decennierna. För brott i brottsbalken är det t.ex. många straffskalor som inte har ändrats sedan brottsbalken trädde i kraft 1965 och vissa straffskalor fördes dessutom över oförändrade till brottsbalken från 1864 års strafflag. Vi

kommer att redovisa flera sådana exempel i kapitel 8, vid själva översynen av straffskalorna.

Lagrådet har under senare år vid flera tillfällen – i samband med yttranden över lagrådsremisser med förslag till ändringar av straffskalor – påpekat att det finns ett behov av en mer övergripande och sammanhållen översyn av straffskalorna. I flera lagstiftningsärenden har Lagrådet framhållit att tillvägagångssättet att gång efter annan höja straffskalorna för olika brott, och motivera åtgärden i det enskilda fallet, i praktiken innebär att man aldrig kommer in på den mer övergripande frågan om hur olika brottstyper ska placeras ut på skalan från bötesminimum till det strängast möjliga fängelsestraffet, och därmed inte heller på frågan om var den allmänna repressionsnivån ska lig ga.63Liknande förhållanden har framhållits av remissinstanser i samband med olika lagstiftningsären den.64Synpunkterna har förts fram av remissinstanser under en längre tid.65Problematiken kan alltså inte beskrivas som ny, men det torde kunna antas att ju fler nya förändringar av enskilda straffskalor som har gjorts, desto tydligare har den problematik som Lagrådet och remissinstanserna har pekat på framstått.

Hur allvarliga olika brott anses vara och i förlängningen hur straffskalorna bör vara utformade påverkas av samhällsutvecklingen. Det framstår därför som en brist att straffskalorna inte är en följd av någon form av mer enhetlig bedömning som har gjorts i närtid. Eftersom de nuvarande straffskalorna inte har tillkommit vid samma tidpunkt kan det inte förutsättas att straffskalorna återspeglar dagens uppfattningar av de olika gärningstypernas allvar.66Illustrativt är vad Fängelsestraffkommittén – vars förslag inte kom att leda till lagstiftning i någon större utsträckning – konstaterade om att inte heller brotts-

63 Se prop. 2021/22:231 s. 124 f. och prop. 2022/23:53 s. 196. Se även t.ex. SOU 2023:1 s. 216 och 225, där behovet av en straffskaleöversyn för att uppnå ett följdriktigt förhållande mellan olika straffskalor framhålls. Jfr de i den delen instämmande remissvaren över samma betänkande från bl.a. Riksdagens ombudsmän (JO), daterat den 5 juni 2023 (dnr R 20-2023), och Göta hovrätt, daterat den 31 maj 2023 (diarienummer 2023/87). 64 Se t.ex. remissyttranden över SOU 2021:68 från Riksdagens ombudsmän (JO), daterat den 29 november 2021 (diarienummer R 117-2021), och från Sveriges advokatsamfund, daterat den 29 november 2021 (R-2021/1563) samt resmissyttranden över Ds 2023:11 från Domstolsverket, daterat den 12 juni 2023 (diarienummer DOV 2023/540) och Sveriges advokatsamfund, daterat den 10 augusti 2023 (R-2023/0818). Till bemötande av remissynpunkterna i det sistnämnda lagstiftningsärendet hänvisade regeringen till att vår utredning hade tillsats (se prop. 2023/24:33 s. 20). 65 Se t.ex. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitets synpunkt som redovisas i prop. 2008/09:118 s. 26 f. angående straffskalan för mord. 66 Jfr Ulväng, Påföljdskonkurrens – problem och principer, 2005, s. 160 och 244 f. samt Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära (2022, version 7, JUNO), s. 17.

balksreformen innebar en total och förutsättningslös översyn av straffvärdet för de brott som oftast leder till fängels e.67En hänvisning kan också göras till vår beskrivning i kapitel 4 av hur synen på straff på ett övergripande plan har förändrats över tid, inte minst sedan brottsbalken trädde i kraft.

Av det som har konstaterats framgår att de nuvarande straffskalorna, sedda som en helhet, vilar på en relativt bräcklig grund. Det framstår som angeläget med ett helhetsgrepp om straffskalornas utformning.

Allvaret i brottsligheten som en grund för straffskalornas utformning

Grundläggande för en översyn av straffskalorna är vilka omständigheter som ska ha inverkan på straffskalornas utformning. Något rimligt alternativ till att straffskalornas utformning ska återspegla allvaret (eller svårheten) i brottsligheten är svårt att se. Våra direktiv anger också att det är just en återspegling av allvaret i brottsligheten som även fortsättningvis ska vara den grundläggande utgångspunkten för straffskalornas utformning.

Som har konstaterats ska principerna om proportionalitet och ekvivalens beaktas i samband med översynen av straffskalorna. Dessa principer är nära kopplade till frågan om hur allvarligt ett visst brott bör anses vara och därmed dess abstrakta straffvärde. Det som nu har beskrivits gäller även med beaktande av att proportionalitetsprincipen inte i sig ger några mer tydliga svar på var den allmänna repressionsnivån bör ligga (jfr våra överväganden i kapitel 4). Det är emellertid viktigt att straffskalorna utformas efter en värdering av brottens relativa förkastlighet och inte utifrån olika teorier om straffet eller straffhotets verknin gar.68

I den juridiska litteraturen har det gjorts gällande att en uppfattning om hur allvarlig en viss typ av brottslighet är inte är något annat än en åsikt om brottets straffvärde och ett uttryck för ett ställningstagande i frågan hur allvarligt ett brott är och vilket straff det förtjä-

67 Se SOU 1986:14 s. 134 f. 68 Jfr a. betänkande s. 143.

nar .69Samtidigt måste det gå att ställa upp kriterier för vad som bör påverka hur allvarligt ett visst brott ska anses vara.

Redogörelsen så långt leder till slutsatsen att bedömningen av allvaret i en viss typ av brottslighet – vilket är det som blir avgörande för utformningen av straffskalan för brottet i fråga – är och bör vara resultatet av en värdering av den skada, kränkning eller fara ett visst brott typiskt sett kan sägas innebära. Däremot bör inte antaganden om straffets allmän- eller individualpreventiva effekter läggas till grund för bedömningen av straffnivåe rna.70

Allmänt om värderingen av skyddsvärda intressen

Kriminalisering av ett visst beteende avser att motverka att ett skyddat intresse skadas. Även vid sidan av frågor om kriminalisering är dock vad som kan betecknas som ett skadebegrepp centralt .71En hänvisning kan här göras till våra överväganden och förslag i kapitel 9 – särskilt avsnitt 9.8.3 om att hela den tillämpliga straffskalan ska komma till användning. Dessa innebär att en uppvärdering av skyddsvärda intressen i vissa fall kan åstadkommas genom de nya regler för straffmätning som vi föreslår, i stället för genom en skärpning av vissa straffskalor.

När det gäller enskilda brottstyper finns det anledning att framhålla att olika förhållanden gör sig gällande beroende på vilket brott det är som är föremål för överväganden. Att olika brott kräver särskilda överväganden följer också av våra direktiv. Således anges det i direktiven att fokus delvis ska flyttas från gärningspersonen till brottsoffret och hans eller hennes rätt till upprättelse. Direktiven understryker också att det finns anledning att se allvarligare på t.ex. vålds- och sexualbrott, i förhållande till annan brottslighet, än vad som är fallet i dag. Vidare påpekas det i direktiven att även andra brott som typiskt sett är kopplade till vålds- och sexualbrott, såsom olika typer av brott mot frihet och frid (jfr 4 kap. brottsbalken), behöver bedömas strängare.

69 Se Zila, Kan ett brotts straffvärde som domstolen fastställer skilja sig från brottets ”verkliga” straffvärde?, SvJT 1999 s. 177–182 på s. 179. Uttalandet hänför sig visserligen till resonemang som huvudsakligen tar sikte på det konkreta straffvärde som domstolarna fastställer. Se även Holmgren, Straffvärde som rättslig konstruktion, 2021, s. 140, som framhåller att det ytterst är fråga om subjektiva värdeomdömen som bestämmer hur klandervärd eller skadlig en gärning är. 70 Frågan om vilka faktorer som kan få en kriminellt belastad person att överge sin kriminella bana är komplex, se t.ex. redogörelsen i SOU 2024:48, bl.a. på s. 153 ff. och 243 ff. 71 Jfr Lernestedt, Kriminalisering – Problem och principer, 2003, s. 182.

Som Fängelsestraffkommittén konstaterade angående skyddsvärda intressen blir det fråga om att grunda straffvärdet på graden av förkastlighet hos brottet och en bedömning får göras av främst brottets skadlighet eller farlighet i vid bemärkelse, med det värde eller det intresse som straffstadgandet avser att skydda som bakgrund .72Vid den bedömningen bör straffskalorna, som vi har beskrivit tidigare, återspegla rådande värderingar.

När det gäller vilka omständigheter som bör vara vägledande för straffskalornas utformning gör sig, som redan har konstaterats, olika förhållanden gällande beroende på vilket brott det är fråga om. En bred palett av faktorer som kan påverka värderingen av hur allvarligt ett visst brott ska anses vara är nödvändigt. Olika brott är straffvärda av olika skäl. Dessutom kan samhällsutvecklingen medföra behov av ändringar i straffskalor som vid den tid de tillkom visserligen framstod som väl avvägda.

I linje med det nyss sagda bör det fortfarande vara möjligt att vid bedömningen av vilken straffskala ett visst brott ska ha väga in sådana omständigheter som att en viss brottslighet har blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former .73En faktor i det sammanhanget är att ett straffbud kan komma att tillämpas på gärningar som inte förutsågs när straffskalan utformades. Av central betydelse är emellertid värdet av det intresse som ett visst straffbud avser att skydda. Generellt bör straffskalan vara strängare ju viktigare det intresse som berörs är. Som huvudfaktorer kan anges att det har betydelse

  • vilket skyddsvärt intresse det är som skadas, kränks eller sätts i fara,
  • i hur hög grad det skyddsvärda intresset skadas, kränks eller sätts i fara,
  • vilken gärningspersonens grad av skuld (uppsåt eller oaktsamhet) är, och
  • hur långt avståndet är mellan gärning och skada på skyddsintresset.

72 Se SOU 1986:14 s. 147. 73 Jfr prop. 1987/88:120 s. 37.

Olika skyddsvärda intressen

Vid bedömningen av det abstrakta straffvärdet är det naturligt att utgå från betydelsen av det eller de skyddsvärda intressen som aktualiseras för ett visst brott. Att kränka ett intresse som är mer skyddsvärt än ett annat innebär, allt annat lika, ett jämförelsevis mer straffvärt beteende och alltså att en strängare straffskala bör föreskrivas för brottet i fråga. Ett flertal centrala skyddsintressen kan identifieras redan genom att gå igenom kapitlen i brottskatalogen i brottsbalken. Som några typexempel kan anges liv, hälsa, frihet, frid, ära, rätt till egendom och rörelsefrihet. Ytterligare en aspekt är att en och samma straffbestämmelse kan omfatta flera olika typer av ageranden som kan skilja sig åt på olika sätt, vilket kan ha betydelse för hur straffvärdet bör bedömas. Det kan alltså i vissa fall vara förenat med svårigheter att ens ge ett entydigt och fullständigt svar på vilka intressen ett visst brott aktualiserar .74Vissa brotts konstruktion medför också ett behov av att på en och samma gång kunna beakta ett flertal olika intressen. Ett sådant exempel är narkotikabrott, som äventyrar såväl människors hälsa och livskvalitet som staters lagliga ekonomi, stabilitet och säker het.75

Även med beaktande av reservationerna i det nyss sagda kan vissa huvuddrag anges när det gäller hur skyddsvärda olika intressen bör anses vara. På ett generellt plan bör således exempelvis gälla att liv har ett högre värde än frihet, frihet ett högre värde än egendom och hälsa ett högre värde än ära.76

Vålds- och sexualbrott är typexempel på brott som innebär tydliga kränkningar av de skyddsvärda intressena liv och hälsa. Närmast till hands ligger i sådana fall de skador brottsoffret drabbas av, vilka kan vara såväl fysiska som psykiska. Sådana brott är som utgångspunkt avsevärt straffvärda och typiskt sett mer straffvärda än brott som endast innebär kränkningar av en enskild persons känsla av trygghet till sin person, egendom, frihet och frid.

Under senare år har det förhållandet att ett brott innebär (särskilt fysiska) angrepp mot en enskild persons integritet ansetts bidra till att brottet är att anse som betydligt allvarligare än vad som annars hade

74 Jfr t.ex. ”Mammans näringspenningtvätt” NJA 2024 s. 642. Högsta domstolen konstaterar där att penningtvättsbrott kan utföras på olika sätt och att det kan förekomma förbrott av varierande slag, varför frågan om vilka överväganden som gör sig gällande vid straffvärdebedömningen inte kan besvaras generellt. 75 Se prop. 2015/16:111 s. 18 och prop. 2022/23:53 s. 101. 76 Jfr SOU 1986:14 s. 148.

varit falle t.77Dessa förhållanden gör sig fortfarande gällande i lika hög utsträckning. Det måste dock också beaktas att även om brott mot liv, hälsa, frihet och frid samt sexualbrotten bör bedömas relativt sett allvarligare än förmögenhetsbrotten, kan vissa förmögenhetsbrott medföra inte obetydliga integritetskränkningar. Ett exempel kan vara ett telefonbedrägeri riktat mot en utsatt person, även när brottet inte har omfattat något högre belopp. Således måste det förhållandet att en brottstyp har integritetskränkande inslag beaktas även om det rör sig om exempelvis ett förmögenhetsbrott. Till det kommer att lagstiftaren också har bedömt att utvecklingen av synen på sexualbrott har medfört att dessa måste ses som relativt sett allvarligare än tidigare i jämförelse även med våldsbr ott.78

Vissa straffskalor har inte ändrats eller setts över under lång tid. Även om det inte i sig är ett skäl för ändring, finns det då särskild anledning att överväga om straffskalan alltjämt återspeglar brottets allvar. Övervägandena av de olika brottens allvar och den straffskala som bör vara föreskriven för brotten ska emellertid baseras på de förhållanden som vi beskriver i det här kapitlet och inte andra förhållanden.

Vid en värdering av vilka intressen som kan påverka det abstrakta straffvärdet kan det, utöver de förhållanden som redan har beskrivits, inte bortses från den samhällsfara (eller samhällsskada) som brottsligheten innebär. Redan genom kriminaliseringen har det i och för sig värderats att ett handlande är så samhällsfarligt att det bör straffas. Den särskilda samhällsfara som vi måste beakta avser emellertid de risker ett brott kan innebära för den allmänna säkerheten i samhället. Begreppet omfattar även andra skadeverkningar, vilka kan vara av ekonomisk, social och personlig natur.79Vikten av de nu behandlade intressena är betydande. Ytterst handlar det om upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet, ett demokratiskt statsskick med opartiska tjänstemän och medborgarnas förtroende för statsapparaten i sin helhet.

Tydliga exempel på brott som aktualiserar samhällsintressen i den nu beskrivna meningen finns i bl.a. 16 kap. brottsbalken (brotten mot allmän ordning) och 17 kap. i samma balk (brotten mot allmän verk-

77 Se t.ex. prop. 2009/10:147 och prop. 2016/17:108. 78 Se t.ex. prop. 2021/22:231 s. 49. 79 Jfr SOU 1986:14 s. 145. Jfr även Asp, Påföljdssystemets grundprinciper och den kriminalpolitiska utvecklingen, SvJT 2025 s. 53–61 på s. 56, angående aggregerade skadeverkningar vid bestämmandet av det abstrakta straffvärdet.

samhet m.m.), men även på andra håll i brottsbalken och i specialstraffrätten. Exempelvis innebär våld eller hot mot tjänsteman (17 kap. 1 §) angrepp på eller hot mot inte bara en enskild person, utan också mot det allmän na.80Även brottet sabotage mot blåljusverksamhet (13 kap. 5 c §) kan nämnas som ett exempel. När det brottet infördes 2020 konstaterades det bl.a. att det har avgörande betydelse inte bara för enskilda nödställda utan också för samhällets samlade skydd mot hot från olyckor, kriser och påfrestningar att polisverksamhet, räddningstjänst och ambulanssjukvård fungerar väl. Brottsligheten angavs kunna riskera att ytterst bli systemhotande .81

Det nu anförda innebär inte att vi anser att brott riktade mot det allmänna generellt sett är allvarligare än brott mot enskilda eller tvärto m.82Frågan behöver behandlas på ett mer nyanserat sätt, särskilt eftersom den samhällsfara som brotten innebär ytterst är en fara för de enskilda medborgarna. Av betydelse i sammanhanget är att om ett brott innebär både ett angrepp mot enskilda intressen och mot det allmänna, det förhållandet kan motivera en strängare straffskala än vad som annars hade varit fallet. Som ett exempel på ett brott som innebär ett angrepp även på samhället – utöver de som har redovisats redan tidigare – kan anges övergrepp i rättssak (17 kap. 10 § brottsbalke n).83Ytterligare ett exempel är mutbrott (10 kap. 5 a–5 c §§), som har konstaterats ytterst utgöra hot mot beslutsprocesser i samhället och därmed vara skadliga för medborgarna .84

I ett reformerat påföljdssystem bör sådana aspekter kunna ges ett tydligt genomslag när ställning tas till straffskalornas utformning.

Graden av skada, kränkning eller fara

Även graden av skada, kränkning eller fara måste tas med i beräkningen när det gäller hur straffvärd en viss gärning ska anses vara. Att ett mer omfattande angrepp på ett skyddsvärt intresse är mer straffvärt än ett mindre omfattande angrepp på samma skyddsintresse fram-

80 Se t.ex. SOU 2014:63 s. 112, där det anges att gärningarna därför är mer straffvärda än motsvarande gärningar i andra kapitel i brottsbalken. 81 Se prop. 2018/19:155 s. 16 och 27. 82 Vår uppfattning överensstämmer här med Fängelestraffkommitténs, se SOU 1986:14 s. 145. 83 Se prop. 2015/16:113 s. 78 angående att övergrepp i rättssak som inte beivras, utöver de allvarliga konsekvenser brottet kan få för enskilda, riskerar att leda till att brott inte kan utredas, att brottslingar inte lagförs och att det kan uppstå ett slags fristad för grovt kriminella individer. 84 Se prop. 2011/12:79 s. 17 f., 19 ff., 30 f. och 46 f.

står som mer eller mindre givet. Brott som i vart fall delvis aktualiserar samma skyddsintressen kan av det skälet vara olika allvarliga och därför motivera att de har straffskalor som ser olika ut. Exempelvis framstår misshandel (3 kap. 5 och 6 §§) som allvarligare än ofredande (4 kap. 7 §). Av samma skäl är brott som innebär att gärningspersonen gör viss egendom till sin mer straffvärda än brott som endast innebär att gärningspersonen olovligen använder egendomen. Brott såsom stöld (8 kap. 1 §), bedrägeri (9 kap. 1 §) och förskingring (10 kap. 1 §) är av dessa skäl i allmänhet mer straffvärda än tillgrepp av fortskaffningsmedel (8 kap. 7 §) eller olovligt brukande (10 kap. 7 §).

Betydelsen av gärningspersonens skuld

I våra direktiv framhålls att översynen av straffskalorna omfattar både uppsåtliga brott och brott som begås av oaktsamhet.

Typiskt sett anses brott som begås med uppsåt vara mer straffvärda än brott som begås endast av oaktsamhet. Straffvärdet är alltså i normalfallet högre för en misshandel än för en gärning som är att bedöma som vållande till kroppsskada, vilket bör inverka på utformningen av straffskalorna för dessa brott. Även i detta sammanhang behöver dock perspektivet breddas. I vissa fall kan effekten av en oaktsamhet vara så pass allvarlig att det är vad som i slutändan blir avgörande för straffvärdet. Ett sådant exempel är vållande till annans död – särskilt den grova svårhetsgraden – i förhållande till allvarligare fall av misshandel. Även sådana förhållanden behöver tas med i beräkningen när straffskalorna övervägs. Ytterligare en aspekt är sådana brott som både orsakar en allvarlig effekt och har begåtts med uppsåt, men där det finns omständigheter som gör att gärningen ändå inte bör bedömas alltför strängt. Som ett exempel på det kan anges barna dråp85i förhållande till grovt vållande till annans död.

Utöver frågan om ett brott har begåtts med uppsåt eller endast av oaktsamhet finns det anledning att notera att s.k. farebrott – där en skad a86inte behöver ha inträffat för att ansvar för brottet ska kunna

85 Barnadråp är en privilegierad form av dråp (som i sin tur är ett mord som är att anse som mindre grovt) och regleras i 3 kap. 3 § brottsbalken. Se vidare vår översyn av straffskalorna i 3 kap. brottsbalken i avsnitt 8.1. 86 Jfr resonemangen under den nästkommande rubriken om direkta och indirekta (presumtiva) skadeverkningar.

komma i fråga – bör hanteras på ett sätt som inte medför orimliga re sultat.87

Avståndet mellan gärning och skada – särskilt i ljuset av några lagstiftningsärenden under senare tid

En särskild frågeställning är förhållandet mellan brott som förutsätter vad som kan betecknas som en mer direkt skada, exempelvis misshandel, och brott som har endast indirekta (eller presumtiva) skadeverkningar. Frågan anknyter till betydelsen av avståndet mellan gärning och skada på skyddsintresset. Det finns flera exempel i närtid på utformningar av straffskalor där den abstrakta farligheten har getts ett stort genomslag i sådana fall där ett förverkligande av den fara brottet är förknippad med skulle leda till en mycket eller till och med synnerligen stor skada.

Som ett exempel kan tas de skärpningar av straffen för de allvarligare formerna av vapenbrott, brott mot tillståndsplikten för explosiva varor, vapensmuggling och smuggling av explosiva varor som trädde i kraft den 1 januari 2 024.88Genom reformen skärptes straffskalorna kraftigt för de grova och synnerligen grova brotten. Bakgrunden till reformen var problematiken med att skjutningar och sprängningar i den kriminella miljön har ökat under senare år, att det finns stora problem med illegala skjutvapen i Sverige samt att tillgången till och användningen av skjutvapen och explosiva varor bedömdes som ett ytterst allvarligt och växande samhällsproble m.89Liknande resonemang fördes 2022 som skäl för en strängare syn på allvarligare knivbrot t.90

De brott som omfattades av de nu återgivna lagstiftningsärendena förutsätter visserligen inte direkta skadeverkningar för ett brottsoffer på samma sätt som ett brott mot person i form av exempelvis en misshandel. Brotten har dock tydliga presumtiva (eller indirekta) skadeverkningar och innefattar en påtaglig grad av samhällsfara. Eftersom ett förverkligande av faran riskerar att innebära mycket eller synnerligen stor skada kan en särskilt sträng syn på sådan brottslig-

87 Jfr ”Sjuttioåringen” NJA 2017 s. 138. 88 Se prop. 2023/24:33. 89 Se prop. 2023/24:33 s. 15 ff. Se även prop. 2017/18:26 s. 12 angående skärpningar av straffskalorna för vapenbrott och brott mot tillståndsplikten 2017. 90 Se prop. 2021/22:192 s. 13 f. och 18 f.

het vara motiverad, trots att farans förverkligande i ett enskilt fall kan ligga relativt långt bort.

Vid utformningen av straffskalor i allmänhet måste emellertid avståndet mellan gärning och skada även fortsatt anses som en viktig faktor vid bestämmandet av straf fvärdet.91

Något om konkurrensfrågor

Under beteckningen konkurrens brukar frågorna om vilka och hur många brott en person ska dömas för inordnas. I många fall är svaren på dessa frågor mer eller mindre givna, men det finns också mer komplicerade situationer, t.ex. i det inte ovanliga fallet att samma gärning uppfyller rekvisiten i flera straffbestämmelser .92

Vi utvecklar konkurrensfrågorna mer i detalj i kapitel 10 i samband med att vi behandlar flerfaldig brottslighet, där konkurrensfrågor har en väsentlig betydelse. Det finns emellertid anledning att något behandla betydelsen av konkurrensfrågor även i samband med översynen av straffskalorna.

Utan att i det här sammanhanget gå in mer i detalj kan det konstateras att det inte finns någon metod som kan användas i alla fall för att lösa konkurrensfrågor. Exempel på tumregler eller utgångspunkter kan dock vara att en brottstyp med ett skyddsintresse inte konsumerar en brottstyp med ett annat skyddsintresse, att allvarligare brott konsumerar mindre allvarliga brott och att lex specialis går före lex generalis. Kriminalpolitiska överväganden och liknande har också sagts kunna beaktas .93I samband med straffskärpningar har det uttalats att lagändringarna kan leda till att det oftare än tidigare kan bli aktuellt att döma även för det brott för vilket straffskalan skärps .94

91 Jfr ”GPS-puckarna” NJA 2020 s. 703 p. 13 med vidare hänvisningar till den juridiska litteraturen (Asp, Från tanke till gärning, Del I, Legitimationsfrågor rörande förfältsdelikt, 2005, s. 66 f. och Del II, Förberedelse och stämpling till brott, 2007, s. 27, med i sin tur vidare hänvisningar till ytterligare uttalanden i litteraturen). Målet gällde bedömningen av straffvärdet vid förberedelse till mord. Hänvisningarna avser dock juridisk litteratur där frågan om avståndet mellan gärning och skada behandlas även på ett mer övergripande plan. 92 Se t.ex. Asp m.fl., Kriminalrättens grunder (2013, version 2, JUNO), s. 459 ff. och Ulväng, Brottslighetskonkurrens, 2013, för utförliga framställningar om konkurrensfrågor. 93 Se t.ex. SOU 2018:2 s. 35 f. och ”TV-rummet” Högsta domstolens dom den 17 april 2025 i mål B 4243-24 p. 23–27 med vidare hänvisningar. 94 Se prop. 2021/22:192 s. 20 f. angående grovt knivbrott och andra brott vid vilket kniv har använts, såsom olaga hot eller misshandel. Resonemanget förhöll sig till ett tidigare uttalande i prop. 1987/88:89 s. 18 där det angavs att, om innehavaren av bl.a. en kniv har ådragit sig ansvar för bl.a. misshandel, allmänna principer för brottskonkurrens i regel torde leda till att personen döms endast för brottsbalksbrottet och inte även för knivbrottet.

En faktor som kan vara av betydelse när konkurrensfrågor bedöms är alltså hur allvarligt ett brott är i förhållande till andra brott. I vart fall därigenom kan konkurrensfrågor i viss mån aktualiseras vid översynen av straffskalorna. Som vi har konstaterat ska allvaret i brottsligheten vara avgörande vid bedömningen av vilken straffskala som ett visst brott ska ha. Åtminstone i teorin skulle alltså vår översyn kunna medföra att vissa konkurrensfrågor bör betraktas på ett annat sätt än tidigare, eftersom vissa brotts allvar kommer att resultera i en uppvärdering och därmed en strängare straffskala. Riskerna för att översynen på detta sätt indirekt skulle leda till större svårigheter vid tillämpningen av reglerna – till följd av konkurrensproblem – bör dock inte överdrivas. Vi kommenterar i vissa fall konkurrensfrågor i samband med översynen av straffskalorna i kapitel 8. I övrigt hanteras frågorna lämpligen i rättstillämpningen, där den aktuella typen av frågor redan i dag är vanligt förekommande.

Särskilt om straffskalornas spännvidd

En särskild fråga är hur vida eller snäva straffskalorna bör vara, alltså skalornas spännvidd. På samma sätt som gäller för närvarande framstår den bästa lösningen som att straffskalornas utformning bör bygga på tanken att skalorna ska ha en tillräcklig spännvidd för att omfatta de gärningar som kan förutses bli aktuella att rubricera som brottet i fr åga.95Det finns inte tillräckliga skäl att avvika från denna systematik, närmast till förmån för att antingen ha snävare straffskalor som mer tar sikte på någon form av normalfall eller väldigt vida (heltäckande) straffskalor.

Något förenklat kan sägas att straffskalorna inte bör vara för vida, men inte heller för snäva. Det finns inte heller anledning att ha samma spännvidd, eller ett visst antal särskilt angivna spännvidder, för alla eller ens de flesta brott. I stället är det mest ändamålsenligt att låta de olika brottens särdrag fortsätta att återspeglas i hur vid en viss straffskala ska vara. Att många brott är gradindelade – en fråga som det inte ligger inom ramen för vårt uppdrag att föreslå justeringar av – bidrar också till att straffskalorna kan vara så pass snäva att domstolarna får tillräcklig vägledning för sina bedömningar. Vår översyn är just en

95 Jfr SOU 1986:14 s. 164 där det talas om en ”lagomprincip” för hur snäva eller vida straffskalorna bör vara.

översyn. I det ligger att det redan finns ett system, som dessutom i många delar fungerar väl. Det finns goda skäl för att ta tidigare överväganden och deras resultat i beaktande, i den mån dessa fortfarande framstår som väl avvägda.

Som följer av våra förslag angående utnyttjandet av straffskalornas spännvidd i kapitel 9 är det väsentligt att spännvidden faktiskt också kommer till användning. Våra förslag som redovisas där avser att uppnå detta. Samtidigt innebär våra överväganden och förslag i nu aktuellt kapitel och i kapitel 8 att straffskalorna får en mer konsekvent och enhetlig utformning. Därigenom kan förutsättningarna för en nyanserad straffmätning inom ramen för den tillämpliga straffskalan sägas förbättras. Lämpligt utformade straffskalor innebär en bättre grund för en nyanserad straffmätning inom ramen för straffskalan.

Förhållandet mellan ändringar i straffskalor och gränsdragningen mellan olika svårhetsgrader av brott

För de brott som är gradindelade – något som är vanligt förekommande – inställer sig frågan hur justeringar av straffskalor förhåller sig till gradindelningen.

Genomgående gäller för vår översyn av straffskalorna att gränsdragningen mellan olika grader inte är avsedd att påverkas av ändringarna i straffskalornas utformning. Därmed syftar en höjning av ett straff till att generellt höja straffnivån för alla gärningar av den aktuella typen.

Vi föreslår inte i något fall ändringar av de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om en gärning är att hänföra till en viss grad och som framgår av de olika straffbuden .96Sådana ändringar ligger utanför ramen för vårt uppdrag. En höjning av ett minimistraff för en grövre grad är inte avsedd att medföra en försiktigare bedömning när det gäller att hänföra en gärning till den allvarligare graden. Praxis som har utvecklats i gränsdragningsfrågor mellan olika svårhetsgrader är alltså alltjämt vägledande.

96 Jfr t.ex. prop. 2016/17:108 s. 46 och 51.

Det finns kopplingar mellan straffskalorna och många andra bestämmelser …

Brottens straffskalor har betydelse för ett flertal frågor utöver vilken påföljd som kan dömas ut. Under den här rubriken går vi igenom ett antal sådana frågor.

En situation där straffskalornas utformning har betydelse är för användningen av straffprocessuella tvångsmedel. Det innebär att straffskalan i praktiken kan ha stor betydelse redan under förundersökningen. Som exempel på straffprocessuella tvångsmedel som är beroende av straffskalan kan nämnas

2 a, 3 och 11 §§ respektive 12–12 b §§rättegångsbalken),

  • inhämtande av uppgifter enligt lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet, och
  • förfarandet vid rätten vid ett beslut om fortsatt användning av tvångsmedel enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar (5 kap. 18 § i den lagen).

Även andra processuella bestämmelser påverkas av straffskalornas utformning. Några exempel är när

  • rätten är domför utan nämndemän (1 kap. 3 b § andra och tredje stycket rättegångsbalken),

13 §§rättegångsbalken),

  • resning får beviljas till nackdel för den tilltalade (58 kap. 3 § rättegångsbalken), och
  • tingsnotarie eller notariemeriterad beredningsjurist får handlägga mål (18 § förordningen [1996:381] med tingsrättsinstruktion).

Därutöver kan straffskalan påverka förutsättningarna för vissa s.k. särskilda rättsverkningar av brott (andra konsekvenser av brott än påföljder). Det gäller exempelvis

[1994:419] om brottsofferfond).

Även för frågan om näringsförbud ska anses vara påkallat från allmän synpunkt har straffskalan betydelse (se 8 § andra stycket lagen [2014:836] om näringsförbud). Förutsättningarna för utvidgat förverkande påverkas också av straffskalan (se 36 kap. 6 § brottsbalken). Straffskalan påverkar också när Polismyndigheten får samköra vapenregister om det behövs för att i ett enskilt fall utreda brott (1 a kap. 1 a § andra stycket vapenförordningen [1996:70]). Vidare påverkar straffskalan möjligheterna att utfärda ett rättsintyg utan en målsägandes samtycke (5 § andra stycket lagen [2005:225] om rättsintyg i anledning av brott). Lagen (1957:668) om utlämning för brott innehåller en koppling till straffskalan när det gäller de gärningar som en utlämning kan beviljas för.

En annan reglering med flera kopplingar till straffskalorna är lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare .97Där har straffskalorna betydelse för när

  • förundersökning ska bedrivas med särskild skyndsamhet (4 §),
  • socialnämnden ska underrättas (6 och 34 §§),
  • företrädare för socialtjänsten ska närvara vid förhör (7 §),
  • undersökningsledare ska begära ett yttrande från socialnämnden

(11 §),

  • vårdnadshavaren m.fl. ska höras i målet (26 §),
  • målet ska handläggas på ett sådant sätt att det inte drar till sig uppmärksamhet och huvudförhandling ska hållas (27 §),
  • särskilda tidsfrister ska iakttas när åtal väcks (29 §),
  • en utredning om brott ska inledas när någon kan misstänkas för att före 15 års ålder ha begått brott (31 §),
  • envarsgripande får ske och den unge tas i förvar (35 §),
  • kroppsbesiktning får företas (36 a §), och
  • begäran om prövning i domstol av om den unge har begått brott

(bevistalan) ska göras (38 §).

Straffskalan kan också ha betydelse för i vilka fall bestämmelsen om s.k. ungdomsreduktion blir tillämpning för lagöverträdare i åldersspannet 18–20 år (29 kap. 7 § tredje stycket brottsbalken).

Straffskalan kan vidare påverka möjligheterna för brottsutredande myndigheter att ta del av uppgifter som skyddas av sekretess. Exempelvis kan sekretessen inom hälso- och sjukvården för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden brytas i förhållande till Åklagarmyndigheten, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller någon annan myndighet som har till uppgift att ingripa mot brottet om uppgiften angår misstanke om ett begånget brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år (10 kap.

97 I Ds 2025:4 finns förslag till en ny lag (2026:00) om unga lagöverträdare. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2026. Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare föreslås upphöra att gälla vid samma tidpunkt. Förslagen i promemorian kommenteras inte ytterligare här.

23 § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400], i vilken det hänvisas till bl.a. 25 kap. 1 § i samma la g98).

Straffskalan är också direkt avgörande för vilken preskriptionstid som gäller för ett brott (35 kap.1, 2 och 4 §§brottsbalken).

… men dessa kopplingar bör inte vara avgörande för straffskalornas utformning

Vi har tidigare konstaterat att översynen av straffskalorna bör göras med utgångspunkten att straffskalorna ska återspegla allvaret i brottsligheten. Vid översynen beaktas principerna om proportionalitet och ekvivalens. Till följd av de många kopplingar som finns mellan straffskalor och andra regleringar kan ändringar i de befintliga straffskalorna indirekt påverka ett stort antal andra regler. I vilken omfattning sådan påverkan blir fallet beror på i vilken utsträckning en viss straffskala ändras. Därmed inställer sig frågan om vi vid översynen av straffskalorna ska ta sådana aspekter i beaktande när vi tar ställning till hur de olika straffskalorna bör vara utformade.

Det går att hitta exempel på lagstiftningsärenden där kopplingarna mellan straffskalorna och andra regler har behandlats i anslutning till skärpningar av straffskalor, utan att kopplingarna för den skull i alla dessa fall har varit avgörande för hur straffskalan i fråga slutligen har kommit att utformas. Några sådana exempel kan anges. I samband med lagändringar kopplade till skjutvapen och explosiva varor förde regeringen 2017 resonemang om förutsättningarna att använda straffprocessuella tvångsmedel, bl.a. häktning och den dåvarande presumtionen för häktning vid misstanke om brott som inte hade lindrigare straff än två års fängelse i straffskalan .99Ett annat exempel är att regeringen 2021 vid höjningar av minimistraffet för grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning (4 kap. 4 a § brottsbalken) från fängelse i nio månader till fängelse i ett år resonerade bl.a. om möjligheten att inhämta rättsintyg enligt lagen (2005:225) om rättsintyg i anledning av brott och sekretessbrytande bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen (2009 :400).100I samband med skärpta straff för knivbrott 2022 konstaterades att de ändrade straff-

98 Se även 10 kap. 18 c § i samma lag. 99 Se prop. 2017/18:26 s. 16. Numera är den tiden ett år och sex månader (se 24 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken). Se även våra överväganden angående häktning i kapitel 13. 100 Se prop. 2020/21:217 s. 16.

skalorna medförde att straffprocessuella tvångsmedel som bl.a. häktning enligt 24 kap. 1 § rättegångsbalken kunde användas vid misstanke om brott av normalgraden samt att hemlig övervakning av elektronisk kommunkation kunde användas vid förundersökning om grovt knivbrott. Regeringen ansåg att den strängare synen på allvarligare knivbrott motiverade att tvångsmedel kunde användas i större utsträckning. Det ansågs att möjligheterna att utreda och lagföra brotten borde vara desamma som vid annan, lika allvarlig, brottslighet .101Som ett något äldre exempel kan framhållas att det 1992 beträffande olovligt brukande ansågs att möjligheten att använda personella tvångsmedel var ett skäl att bedöma brotten strängare än vad som då var falle t.102

Som har konstaterats i den juridiska litteraturen bör argument inte godkännas som innebär att andra faktorer än allvaret i de olika straffbelagda gärningarna ges betydelse för vilket straff ett visst brott tilldelas .103Något annat skulle riskera att bidra till att det framstår som oklart och oförutsägbart vilka brott som förtjänar vilka straff. Det skulle också försvåra möjligheterna att kunna få en uppfattning om hur allvarligt lagstiftaren i själva verket har ansett att ett visst brott är genom att jämföra olika straffskalor. Straffskalornas utformning ska alltså inte påverkas av andra hänsyn än allvaret i brottsligheten. Vill lagtiftaren exempelvis utöka möjligheterna att använda vissa tvångsmedel bör ändringar göras i lagstiftningen om tvångsmedel. Att överväga och föreslå ändringar av den lagstiftning som har kopplingar till straffskalorna och som har beskrivits i det närmast föregående ligger till stora delar utanför ramen för vårt uppdrag. Ett undantag är förutsättningarna för häktning, som vi återkommer till i kapitel 13. I kapitel 14 föreslår vi också vissa följdändringar i den straffprocessuella lagstiftningen m.m.

101 Se prop. 2021/22:192 s. 19. Se även prop. 2024/25:8 s. 48 f. angående bolag och brott, med en skärpning av maximistraffet för brott mot det s.k. målvaktsförbudet från fängelse i ett år till fängelse i två år, där regeringen konstaterade att fler straffprocessuella åtgärder kan bli aktuella om brottsligheten kan leda till en allvarligare påföljd. Som skäl för själva straffskärpningen angavs dock att det fanns anledning att se mer allvarligt på företeelsen samt att en höjning av straffmaximum kunde förväntas leda till en generell skärpning av påföljden och ge en mer nyanserad straffmätning, eftersom domstolarna får ett bredare spann att fördela olika gärningar på. 102 Se prop. 1992/93:141 s. 40. 103 Jfr Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), s. 203, som framhåller att om t.ex. en förlängning av preskriptionstiden är önskvärd den lagregel som styr tiden för åtalspreskription bör ändras. Se även Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära (2022, version 7, JUNO), s. 17 samt Asp & von Hirsch, Straffvärde, SvJT 1999 s. 151–176 på s. 166.

Straffskalorna bör inte överlappa varandra mer än nödvändigt

Det är eftersträvansvärt att frågan om i vilken utsträckning straffskalorna bör överlappa varandra vid brott som förekommer i flera svårhetsgrader styrs av en mer genomgående princip och inte av helt tillfälliga faktorer. I den juridiska litteraturen har det förts fram att så inte är fallet i dag .104Användningen av en mer enhetlig princip bidrar till att regelverket framstår som sammanhängande och ändamålsenligt. Att den straffskala som finns angiven i de olika straffbuden faktiskt också kommer till användning bidrar även till systemets legitimitet och främjar förutsebarheten (jfr våra resonemang angående utnyttjandet av straffskalornas spännvidd i kapitel 9). Vår översyn av straffskalorna medför goda möjligheter att uppnå dessa typer av resultat.

Samtidigt som det finns enstaka fall där den överlappande delen av en straffskala har använts även vid enkel brottslighet framstår det praktiska behovet av i vart fall större överlappningar inte som vidare stort. Behovet av större överlappningar överväger inte de negativa aspekterna i form av oklarheter avseende vilken straffskala som domstolen i praktiken har att förhålla sig till. Som en utgångspunkt för vår översyn av straffskalorna bör därför gälla att skalorna inte ska överlappa varandra mer än nödvändigt. Även med beaktande av att inte alla faktorer som påverkar straffets längd (inklusive straffvärdet) påverkar gradindelningen bör det enligt vår mening vara möjligt för domstolen att i tillräcklig utsträckning beakta sådana faktorer inom ramen för straffskalan utan avsevärda överlappningar .105

Argument kan visserligen anföras till stöd för att överlappningen skulle kunna tas bort helt och hållet. Den möjligheten lyfts också i våra direktiv som en punkt för övervägande. Utöver att ett sådant arbete är mycket arbets- och tidskrävande – och att den tid som står oss till buds för att göra den breda översynen av straffskalorna är förhållandevis begränsad – kan det dock även i det här sammanhanget finnas anledning att notera att vårt arbete består i en översyn av ett befintligt system. Fråga är om en reform och inte om att skapa ett

104 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 214 i fotnot 32. 105 Jfr Borgeke & Forsgren, a.a., s. 215 f. Jfr även Ulväng, Påföljdskonkurrens – problem och principer, 2005, s. 161 ff. och 245, som bl.a. konstaterar att om det finns ett behov av överlappning, så är det i vart fall relativt litet och aldrig torde kunna motivera en större överlappning (ett eller flera års fängelse).

helt nytt regelverk från grunde n.106För att uppnå ett välfungerande och ändamålsenligt system är det rimligt att beakta nuvarande regler och hur dessa har tillkommit, under förutsättning att dessa överväganden och deras resultat även fortsatt har tillräckligt goda skäl för sig även i ett framtida påföljdssystem. Det kan inte heller bortses från att något vidare straffskalor medför att även flerfaldig brottslighet och återfallsskärpning – vid straffmätningen – i fler fall ryms inom ramen för den tillämpliga straffskalan. Att ha kvar en viss överlappning kan alltså bidra till ett sammanhängande system. Reglerna om påföljdsbestämning är av stor praktisk betydelse och det är av avgörande betydelse att reglerna är konstruerade på ett sätt som gör dem användbara i vardagen i domstolarna .107En hänvisning kan också göras till det avslutande avsnitt 7.9 i det här kapitlet där vi beskriver några aspekter avseende det praktiska genomförandet av översynen av straffskalorna.

Som kommer att framgå av översynen av straffskalorna i kapitel 8 föreslår vi att överlappningen minskas för ett stort antal olika brott. Det gäller inte minst för olika typer av förmögenhetsbrott där det i dag förekommer en avsevärd överlappning mellan de olika svårhetsgraderna. Även med beaktande av att vi för många brott föreslår att den befintliga överlappningen kan kvarstå som den är innebär vår översyn sammantaget en avsevärd begränsning av överlappningen mellan straffskalorna.

Tidigare i det här avsnittet har vi konstaterat att straffskalorna inte bör vara för vida, men inte heller för snäva. En aspekt värd att nämna i samband med att överlappande straffskalor behandlas är att minskningen av överlappningen å ena sidan medför att vissa straffskalor blir snävare än för närvarande, särskilt de allvarligare svårhetsgraderna. Vissa straffskalor blir å andra sidan vidare när överlappningen begränsas, särskilt lägre svårhetsgrader. Att så blir fallet framstår inte som negativt eller som något som skulle kunna bidra till svårigheter vid tillämpningen av systemet. Det kan sägas finnas för- och nackdelar med både något vidare och något snävare straffskalor, så länge spännvidden är tillräcklig. En vidare straffskala skapar ett större ut-

106 I Svenska Akademiens ordbok (SAOB) anges en ”reform” vara bl.a. en förändring vidtagen med utgångspunkt i de bestående förhållandena och utan revolutionära åtgärder och dylikt (artikeln tryckt 1956). 107 Jfr Asp, En modernare påföljdsreglering?, SvJT 2010 s. 449–462 på s. 449 som jämför påföljdsreglerna med dansband och konstaterar att funktionalitet och brukbarhet är viktigare grundvärden än komplexitet och finsnickeri.

rymme för att placera ut de gärningar som straffskalan ska omfatta och därmed kan en ännu större nyansering uppnås (jfr våra förslag om en nyanserad straffmätning med användning av hela straffskalan i kapitel 9). I våra kontakter med domare inom ramen för utredningens arbete har det samtidigt från vissa framförts uppfattningen att snävare straffskalor underlättar bedömningen av var en viss gärning ska placeras ut. Understrykas bör i sammanhanget att straffskalorna sammantaget kommer att ha en tillräcklig spännvidd för att omfatta de gärningar som ska omfattas av skalan i fråga. För de fall där spännvidden fortsätter att vara densamma eller blir något större till följd av våra förslag bidrar den minskade överlappningen under alla förhållanden till ett tydligare regelverk.

7.7. Straffskalornas ramar

Innan vi kommer in på själva översynen av straffskalorna finns det anledning att särskilt behandla ett antal frågor kopplade till straffskalornas ramar.

Vi har beskrivit ramarna för de nuvarande straffskalorna i avsnitt 7.2. I det här avsnittet redovisar vi våra förslag och bedömningar avseende ramarna. Först överväger vi de tider på vilka fängelse ska kunna dömas ut och nivåerna för böter (avsnitt 7.7.1). Därefter behandlar vi särskilt de i straffskalorna angivna straffen (avsnitt 7.7.2).

7.7.1. Tiden för fängelse och nivåerna för böter

Förslag: Allmänt fängelseminimum ska höjas från 14 dagar till en

månad.

Gränsen i brottsbalken om att fängelse på viss tid inte får överstiga tio år, när fängelse på livstid inte är föreskrivet för brottet, ska tas bort. Fängelse ska dömas ut på viss tid eller på livstid enligt vad som framgår av straffskalan för brottet eller annars är särskilt föreskrivet.

Bedömning: Nivåerna för antalet dagsböter som kan dömas ut bör

inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Allmänt fängelseminimum

Som vi har beskrivit i avsnitt 7.2 får fängelse på viss tid inte understiga 14 dagar (se 26 kap. 1 § första stycket brottsbalken). Om fängelse är angivet i en straffskala utan en specifikt angiven minimitid (t.ex. sex månader eller ett år), gäller dessa 14 dagar som minimum. Det nuvarande minimistraffet om 14 dagar har gällt sedan 1980-talet, när minimitiden för fängelsestraff sänktes från en månad till 14 dagar. Sänkningen avsåg i första hand att göra det möjligt att nyansera och differentiera straffmätningen för sådana brott som tidigare hade föranlett en månads fängelse .108

Det är relativt sällsynt att ett fängelsestraff bestäms till en kortare tid än en månad .109Av den statistik över lagföringar som Brå sammanställer framgår att fängelsetiden i 692 av totalt 14 096 lagföringar 2023 var mindre än en månad, alltså i knappt fem procent av fallen. Huvudsakligen avsåg dessa lagföringar stöld, olovlig körning och narkotikabrott .110Dessa brott stod för strax över 80 procent av lagföringarna.

Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet har i betänkandet Ett ändamålsenligt samhällsskydd – Vissa reformer av straff- och

straffverkställighetslagstiftningen (SOU 2024:48) föreslagit att allmänt

fängelseminimum ska höjas till en månad (30 dagar), huvudsakligen med anledning av de förslag utredningen lämnar angående villkorlig frigivni ng.111

Även vi anser att det finns anledning att höja allmänt fängelseminimum från 14 dagar till en månad. De mycket korta fängelsestraffen kan ifrågasättas redan med hänvisning till den administration som är förknippad med en anstaltsplacering. Användningen av kortare straff än en månad är dessutom, som har framgått, koncentrerat till endast ett fåtal brottstyper. Ett sätt att se på saken är att allmänt fängelseminimum i praktiken redan i dag är en månad, i alla fall för det stora flertalet brott. Att ha 14 dagar som allmänt fängelse-

108 Se prop. 1980/81:44. 109 Se t.ex. Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 26 kap. 1 §, under rubriken Minimitid för fängelsestraff. 110 Se BRÅ, Tabell 430, Domslut med påföljd fängelse efter huvudbrott och fängelsetidens längd i månader, 2023. 111 Se a. betänkande s. 507 ff.

minimum bidrar till oklarheter i systemet och att höja det till en månad framstår som det mest ändamålsenliga.

Det kan i sammanhanget noteras att minimitiden för sluten ungdomsvård i dag uppgår till 14 dagar, dvs. motsvarar allmänt fängelseminimum (se 32 kap. 5 § andra stycket brottsbalken). Eftersom ungdomspåföljderna inte omfattas av vårt uppdrag, och då det för närvarande bereds ett förslag inom Regeringskansliet enligt vilket sluten ungdomsvård ska avskaffas som påföljd (se SOU 2023:44), föreslår vi dock ingen ändring i detta avseende.

Nivåerna för antalet dagsböter

Dagsböter ska bestämmas till ett antal av minst 30 och högst 150 vid enkel brottslighet (25 kap. 2 § första stycket) .112Dessa nivåer tillkom genom lagändringar 1991.113Minimiantalet höjdes då från en (1) till 30 dagsböter och maximiantalet höjdes från 120 till 150 dagsböter vid enkel brottslighet. För fullständighetens skull kan det nämnas att dagsböter som gemensamt straff för flera brott får bestämmas till ett antal av högst 200 (25 kap. 6 § andra stycket). I det följande behandlas dock endast nivåerna för antalet dagsböter vid enkel brottslighet. Bötesmaximum vid flerfaldig brottslighet behandlas särskilt i avsnitt 10.8.8.

Eftersom vi föreslår att allmänt fängelseminimum ska höjas från 14 dagar till en månad finns det anledning att överväga om även nivåerna för antalet dagsböter bör ändras. Som har framgått i samband med att vi har behandlat frågan om allmänt fängelseminimum under den föregående rubriken används emellertid fängelsestraff som är kortare än en månad i dag i relativt få fall och endast för vissa typer av brott. I praktiken sker övergången från böter till fängelse alltså i flera fall till fängelse i en månad redan i dag. Med ett sådant synsätt följer det inte med nödvändighet att det maximala antalet dagsböter behöver höjas som en följd av höjningen av allmänt fängelseminimum om förskjutningar i systemet vill undvikas. Till det kommer att vi inte ser ett behov av att utvidga tillämpningsområdet för bötesstraffet. Att ett mycket stort antal dagsböter kan dömas ut redan vid enkel brottslighet kan också riskera att medföra att det framstår som

112 Andra bötessorter, såsom penningböter och normerade böter, behandlas inte här. 113 Se prop. 1990/91:68.

att det högsta antalet dagsböter är ett strängare straff än om straffvärdet i stället hade bedömts motsvara fängelseminimum. Det gäller särskilt om påföljden i det senare fallet – i vårt reformerade påföljdssystem – hade bestämts till villkorligt fängelse förenat med en tilläggssanktion i form av det lägsta möjliga antalet dagsböter .114Sådana situationer är tänkbara vid flera typer av brottslighet, exempelvis förmögenhetsbrott.

Vår bedömning är med hänsyn till de nu redovisade förhållandena att de nuvarande nivåerna för antalet dagsböter som kan dömas ut framstår som väl avvägda även i det reformerade påföljdssystem vi föreslår. De kan därför lämnas oförändrade.

Ett avskaffande av tioårsgränsen

När brottsbalken trädde i kraft var det längsta tidsbestämda straffet fängelse i tio år vid enkel brottslighet. Tioårsgränsen har dock rötter ännu längre tillbaka i tiden. Enligt 1864 års strafflag fanns de två tidsbestämda frihetsstraffen fängelse och straffarbete. Maximistraffet för fängelse var två år medan tidsbestämt straffarbete kunde dömas ut upp till tio år. Vid brottsbalkens tillkomst 1965 slogs de två typerna av straff ihop till det tidsbestämda fängelsestraffet. Maximistraffet bestämdes till det som tidigare hade gällt för straffarbete, alltså tio år .115Här ligger således förklaringen till den nuvarande tioårsgränsen.

I samband med att brottsbalken infördes ansågs det inte finnas skäl att höja tiden för tidsbestämda fängelsestraff utöver tio år. Förklaringen till det står till stor del att finna i hur påföljdssystemet var uppbyggt i övrigt. I förarbetena till brottsbalken konstaterades att exempelvis internering kunde väljas som påföljd om frihetsberövande på längre tid (än tio år) kunde behövas med hänsyn till brottslingens farlighet eller annars och livstids fängelse inte kom i frå ga.116

Internering var en tidsobestämd påföljd och utmönstrades 1981. När interneringspåföljden togs bort hade det blivit en allt mer ut-

114 Jfr prop. 1997/98:96 s. 117 och SOU 2023:1 s. 292 f. Jfr även SOU 2024:48 s. 512 och 950, där en höjning till 200 dagsböter föreslås för enkel brottslighet, med hänvisning till ett ökat användningsområde för dagsböter som straff och att det blir möjligt att i större utsträckning även fortsättningsvis differentiera straffmätningen på de allra lägsta straffnivåerna. Som framgått ser vi inte sådana behov i det system vi föreslår. 115 Se t.ex. SOU 1986:14 s. 161. 116 Se prop. 1962:10, del C, s. 238.

bredd uppfattning att frihetsberövande påföljder på obestämd tid var förenade med allvarliga olägenheter. Internering var den sista tidsobestämda påföljden som avskaffades .117I samband med utmönstringen infördes en straffskärpningsregel (26 kap. 3 §) för särskilt allvarliga återfallssituationer, som gav möjlighet att skärpa straffet vid återfall utöver ramen för den straffskala som var föreskriven för den aktuella brottsligheten. Med anledning av interneringspåföljdens betydelse för ramarna för det tidsbestämda fängelsestraffet finns det anledning att kort beröra hur interneringspåföljden var uppbyggd. Påföljden fick dömas ut under förutsättning dels att det på brottet eller något av flera brott kunde följa fängelse i två år eller mer, dels att ett långvarigt tidsobestämt frihetsberövande ansågs påkallat för att förebygga fortsatt allvarlig brottslighet. Hänsyn skulle tas till gärningspersonens brottslighet, sinnesbeskaffenhet, vandel och levnadsomständigheter i övrigt. När påföljden bestämdes till internering skulle en minsta tid för omhändertagande i anstalt bestämmas, lägst ett och högst tolv år. Efter utgången av den tiden skulle behandlingen (som det betecknades) fortsätta utom anstalt, så snart vård i anstalt inte längre ansågs påkallad för att avhålla den dömde från fortsatt brottslighet. Beslut om att interneringen skulle upphöra meddelades när övervakning inte längre behövdes .118

De nuvarande övre gränserna för de tidsbestämda fängelsestraffen i straffskalorna tillkom 2009 .119En av de bestämmelser som ändrades då var 26 kap. 1 § andra stycket brottsbalken, vars fullständiga innehåll har redovisats i avsnitt 7.2.1.

Före reformen 2009 gällde angående maximistraffet endast att fängelse på viss tid inte fick överstiga tio år, om annat inte följde av bestämmelserna i 2 eller 3 § om flerfaldig brottslighet respektive återfall i särskilt allvarlig brottslighet.120Genom reformen möjliggjordes att bestämma fängelse på viss tid till högst 18 år för vissa brott som har livstids fängelse i straffskalan när det är fråga om enkel brottslighet. Syftet med reformen var att skapa utrymme för en mer nyanserad straffmätning för mord och en höjd straffnivå för det tidsbestämda straffet för mord. Utöver att 26 kap. 1 § ändrades justerades

117 Den tidsobestämda påföljden ungdomsfängelse hade avskaffats 1979, se prop. 1978/79:212. 118 Se prop. 1980/81:76, där avskaffandet behandlas. Påföljden hade också särskilda regler, bl.a. om när den skulle upphöra, som inte behandlas mer i detalj här. 119 Se prop. 2008/09:118. 120 26 kap. 3 a § – om möjligheten att överstiga det högsta straffet när synnerligen försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet som avses i 29 kap. 2 a § föreligger – fanns inte då.

straffskalan för mord från fängelse i tio år eller på livstid till fängelse i lägst tio och högst 18 år eller på livstid. Vidare infördes ett höjt straffmaximum till 18 år för andra brott, i fredstid, för vilka det var föreskrivet fängelse på både viss tid och livstid, t.ex. människorov, grov mordbrand, grovt sabotage, grovt spioneri, folkrättsbrott, folkmord och terroristbrott. För dessa brott behölls dock de dåvarande minimistraffen. Straffskalor som innehåller livstid för brott som förutsätter att riket är i krig eller att andra sådana utomordentliga förhållanden råder ändrades dock inte i lagstiftningsärendet. Skälen till det var att det ansågs kräva ytterligare överväganden som det inte var lämpligt, eller behövligt, att göra i det sammanhanget. Följden är att det alltjämt finns brott i brottsbalken vars straffskalor innehåller livstids fängelse där det längsta tidsbestämda straffet är fängelse i tio år .121

Regeringen underströk i 2009 års proposition att 26 kap. 1 § fyller en deskriptiv funktion och inte kan åberopas för att döma ut ett längre fängelsestraff än vad som är föreskrivet för brottet eller vad som följer av bestämmelserna om ett gemensamt straff för flera brott (26 kap. 2 §) eller återfall i särskilt allvarlig brottslighet (26 kap. 3 §). Bestämmelserna ansågs markera att tio år fortfarande utgör en övre gräns i straffsystemet i allmänhet.122

Tioårsgränsen har alltså gällt under en längre tid. Att gränsen behölls när brottsbalken infördes berodde på hur påföljdssystemet var utformat i övrigt. Det kan konstateras att förhållanden som beaktades då inte längre är för handen, såsom att interneringspåföljden kunde fylla en funktion i de fall när längre straff behövdes. Mot den bakgrunden kan det tyckas att ett bibehållande av en tioårsgräns för de tidsbestämda fängelsestraffen – när livstids fängelse inte finns i straffskalan – skulle behöva underbyggas med andra argument än de som användes när brottsbalken infördes.

Det är förståeligt att tioårsgränsen behölls i samband med 2009 års reform, som hade vissa mer specifika ändamål för ögonen. Reformen 2009 framstår som präglad av ett behov av att i en större utsträckning – förhållandevis snabbt och utan att behöva genomföra en mer omfattande översyn – kunna nyansera straffmätningen för mord, där fängelse på livstid finns i straffskalan. Det gäller även med beaktande av att ett antal, men inte alla, andra straffskalor som innehåller fäng-

121 Se prop. 2008/09:118 s. 24 ff. för regeringens förslag i dessa delar. 122 Se a. prop. s. 38 f. och 50 f. Det bör nämnas att 26 kap. 3 a § inte hade införts då och därför inte omfattades av uttalandena.

else på livstid också ändrades 2009. Vid vår breda översyn av straffskalorna finns det dock anledning att ta ett helhetsgrepp på frågan.

Att ha kvar tioårsgränsen skulle innebära att det fortsatt inte skulle gå att ytterligare nyansera straffskalorna genom att föreskriva tidsbestämda straff som är längre än tio år, om livstids fängelse inte är föreskrivet för brottet i fråga. Vid vår översyn av straffskalorna, där vi anlägger en delvis ny syn på straff, kan det för vissa brott finnas goda skäl att ha en möjlighet att döma ut ett längre tidsbestämt straff än tio år för att straffet ska kunna motsvara brottets allvar, även om livstids fängelse inte finns i straffskalan. En så pass stor särbehandling avseende de tidsbestämda straffen för de brott där livstids fängelse också finns föreskrivet i straffskalan framstår inte som motiverad. I första hand gäller det för grova och synnerligen grova grader av vålds- och sexualbrott där maximistraffen i dag är fängelse i högst tio år och livstids fängelse inte är föreskrivet. Vi redovisar våra överväganden i dessa delar i detalj i samband med vår översyn av de enskilda straffskalorna i kapitel 8.

De resonemang vi nu har redovisat utvisar att skälen för att ha kvar en övre tioårsgräns för de tidsbestämda straffen, när livstids fängelse inte finns i straffskalan, inte framstår som övertygande. Några starkare skäl för att hålla fast vid tioårsgränsen kan inte sägas finnas. Gränsen på tio år förefaller numera ha spelat ut sin roll och fyller inte någon beaktansvärd funktion. Dessutom finns det fördelar med att kunna nyansera straffskalorna ytterligare och föreskriva längre tidsbestämda straff, utan att livstids fängelse behöver vara föreskrivet för brottet. Vi föreslår därför att tioårsgränsen tas bort. Som kommer att framgå av översynen av straffskalorna föreslår vi i och för sig inte att något brott ska ha ett maximistraff om mer än tolv år utan att även livstids fängelse finns i straffskalan. Syftet med att ta bort tioårsgränsen är dock inte att tillgodose ett intresse av att kunna föreskriva avsevärt högre tidsbestämda straff än för närvarande i sådana fall. Skälen är i stället de nyss angivna. Vi återkommer i det följande till den lagtekniska utformningen.

Straffskalornas yttre begränsningar

Nästa fråga blir då vilket det högsta tidsbestämda straffet ska vara. Frågan avser både brott för vilka livstids fängelse är föreskrivet och brott för vilka så inte är fallet.

Vid 2009 års reform betonade regeringen att livstids fängelse fortfarande skulle vara lagens strängaste straff. Det ansågs att det längsta tidsbestämda straffet därför inte borde överstiga det kortaste straff till vilket fängelse på livstid kan omvandlas. Samtidigt framhölls det att bestämmelserna i lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid visserligen är utformade så att det kortaste straff som kan bestämmas inte får understiga det längsta tidsbestämda straff som annars kan dömas ut eller då 18 år (4 § tredje stycket i den lagen). I sammanhanget bör noteras att det längsta tidsbestämda straffet vid den tidpunkten var fängelse i tio år för enkel brottslighet och som mest 18 år vid flerfaldig brottslighet och återfall i särskilt allvarlig brottslighet. Regeringen fortsatte med att konstatera att detsamma hade blivit fallet om det längsta tidsbestämda straffet skulle bestämmas till 18 år och regleringen om förhöjt straffmaximum vid flerfaldig brottslighet och återfall i särskilt allvarlig brottslighet skulle behållas oförändrad. Enligt regeringen framstod ett tidsbestämt straff på maximalt 18 år för mord (och vissa andra brott), utan att det är fråga om flerfaldig brottslighet eller återfall, som en väl avvägd högsta nivå. Vid behov av strängare straff fick möjligheten att döma till livstids fängelse anses vara tillräck lig.123

Det finns inte anledning att nu komma till någon annan slutsats än den som nåddes vid 2009 års reform om att livstids fängelse ska vara lagens strängaste straff. Vår redogörelse i avsnitt 7.5 för hur straffskalorna är utformade i andra nordiska länder och enligt tysk rätt utvisar att Sverige inte förefaller sticka ut med en gräns på 18 år för tidsbestämda fängelsestraff i förhållande till jämförbara länder. Även i övrigt bedömer vi att behovet av att döma ut tidsbestämda straff som är längre än 18 år framstår som begränsat. Det förefaller inte fylla någon större funktion eller uppnå några eftersträvansvärda mål. När straffvärdet är så högt att 18 år inte räcker till får lagens strängaste straff – livstidsstraffet – användas. Det finns alltså inte ett behov av att reglera att längre straff än 18 år ska kunna föreskrivas i straff-

123 Se a. prop. s. 27 f. Se angående omvandling av fängelse på livstid t.ex. ”Tidsbestämningen I–III” NJA 2008 s. 579 I–III, till vilket rättsfall regeringen hänvisar i a. prop. s. 22 f.

skalorna. Vi återkommer till frågorna om flerfaldig brottslighet, återfall och synnerligen försvårande omständigheter i senare kapitel. Redan här kan dock konstateras att det längsta tidsbestämda straff som kan dömas ut med stöd av dessa bestämmelser är fängelse i 18 år. När det gäller omvandling av fängelse på livstid behandlar vi den frågan i avsnitt 7.8.

Den lagtekniska lösningen för straffskalornas yttre begränsningar

Straffskalan för ett visst brott framgår av den enskilda straffbestämmelsen .124Det är således den enskilda straffskalan som behöver studeras för att få veta vilket straff som kan dömas ut. Ur den synvinkeln framstår den nuvarande konstruktionen av 26 kap. 1 § brottsbalken som något egenartad. Medan de angränsande bestämmelserna anger vilka ramar domstolen har att förhålla sig till när straffet bestäms har formuleringarna om straffskalornas ramar närmast karaktären av en instruktion till lagstiftaren om hur straffskalor får utformas .125För lagstiftaren är det samtidigt lika enkelt att ändra i en sådan deskriptiv bestämmelse som i själva straffskalorna. Den deskriptiva bestämmelsen fyller således inte någon större funktion när det gäller stabiliteten i regelverket. Utformningen av den nuvarande bestämmelsen är dessutom relativt teknisk och svårtillgänglig för den som inte ändå har en ganska stor förförståelse för hur regelverket är utformat. Någon mer avsevärt upplysande funktion kan den inte anses fylla. Vi föreslår därför en enklare utformning. Det är enligt vår mening tillräckligt att det i lagtexten anges att fängelse döms ut på viss tid eller på livstid enligt vad som framgår av straffskalan för brottet eller annars är särskilt föreskrivet.

7.7.2. De i straffskalorna angivna straffen

Bedömning: Minimi- och maximistraffen som anges i de enskilda

straffskalorna bör även fortsatt kunna bestämmas på ett nyanserat sätt.

124 Jfr t.ex. Lagrådets uttalanden över 2009 års reform i a. prop. s. 86 f. 125 Givetvis skulle den också i viss utsträckning kunna vara informativ för den som vill informera sig om hur straffskalor kan vara utformade. Som konstateras i det följande underlättar dock inte den tekniska utformningen möjligheterna att på ett enkelt sätt tillgodogöra sig innebörden.

Skälen för vår bedömning

Maximistraffen i straffskalorna

I avsnitt 7.2.3 har vi redogjort för att de straffmaximum som används i dag – utöver fängelse på livstid – är fängelse i sex månader, ett år, två år, tre år, fyra år, fem år, sex år, sju år, åtta år och tio år. Av det som har konstaterats tidigare i det här kapitlet och av våra överväganden som kommer att redovisas vid själva översynen av straffskalorna följer att ett större antal olika maximistraff behöver kunna komma till användning för att det ska finnas möjlighet att konstruera straffskalorna på ett så nyanserat sätt som möjligt, med hänsyn till brottens allvar och med beaktande av principerna om proportionalitet och ekvivalens. Det längsta tidsbestämda straffet ska dock – som har redovisats i det föregående avsnittet – alltjämt vara 18 år. Det finns inte behov av någon begränsning av vilka maximistraff som får föreskrivas, utan straffskalorna bör konstrueras nyanserat med beaktande av de nyss nämnda förhållandena. Som kommer att framgå av vår översyn anser vi emellertid inte att det – i tillägg till de straffskalor som finns i dag – finns anledning att använda andra maximistraff än fängelse angivet i hela år. Dessa överväganden innebär att maximistraffen – när inte endast böter är föreskrivet för ett brott – anges till fängelse i sex månader och därefter i hela år.

Vilka maximistraff som kan föreskrivas i straffskalor är inte något som är reglerat i lag. Vi anser inte att det nu är behövligt att införa en sådan reglering.

Särskilt om straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader

Straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader är vanligt förekommande i såväl brottsbalken som specialstraffrätten. När en straffskala är konstruerad på det sättet döms normalt endast böter ut .126Av den anledningen skulle det kunna ifrågasättas om det är rimligt att dessa straffskalor även innehåller fängels e.127En konsekvens av

126 Se t.ex. de brott som har den angivna straffskalan och som behandlas i Åklagarmyndighetens rättsliga vägledning 2021:21 (Normalstraff för vissa bötesbrott – stöd vid strafföreläggande) från december 2021 (senast uppdaterad den 15 juni 2023). 127 I sammanhanget kan noteras att förekomsten av en möjlighet att döma ut ett fängelsestraff innebär att exempelvis olika straffprocessuella tvångsmedel kan användas. Som vi har redovisat i avsnitt 7.6 är sådana förhållanden dock inte något som bör vara avgörande för hur straffskalorna konstrueras.

hur dessa straffskalor är utformade är att en person som inte är införstådd med hur systemet fungerar i stort kan få intrycket att fängelse kan bli följden av en viss gärning när det i praktiken inte kommer att bli fallet. Straffskalan i fråga ger dock samtidigt utrymme att mäta ut ett kortare fängelsestraff i de allvarligaste fallen. Det kan exempelvis vara fråga om flagranta återfall eller flerfaldig brottslighet. Ett tänkbart exempel är en serie av ringa stölder (8 kap. 2 § brottsbalken) begågna i butik där värdet på det stulna godset vid varje enskilt tillgrepp ligger nära värdegränsen mellan ringa stöld och stöld. Kriminalstatistiken ger vidare stöd för att straffskalan för ringa stöld och andra brott med samma straffskala används på ett sådant sätt att domstolarna visserligen i den absoluta majoriteten av fallen bestämmer påföljden till böter, men i vissa fall faktiskt använder möjligheten att döma ut ett fängelses traff.128

Den nu behandlade straffskalan ger alltså utrymme för en nyanserad och differentierad straffmätning, även om den kan ge intryck av att fängelse skulle dömas ut i en högre utsträckning än vad som faktiskt är fallet. Vi kan inte heller se att det finns skäl att föreskriva ett kortare maximistraff i straffskalor än fängelse i högst sex månader när fängelse ska finnas i straffskala n.129Behovet av det framstår som begränsat. Vidare skulle sådana ändringar kunna riskera att felaktigt tolkas som att det finns anledning att se mindre allvarligt på dessa brott än för närvarande. Av vad som nu har redovisats följer att vi anser att de straffskalor som innehåller böter eller fängelse i högst sex månader i många fall kan lämnas oförändrade.

Minimistraffen i straffskalorna

De straffminimum som har använts i svenska straffbestämmelser har historiskt sett varit relativt få. I avsnitt 7.2.3 har vi beskrivit hur lagstiftaren på senare år emellertid har gjort avsteg från de traditionellt sett använda straffnivåerna och föreskrivit andra sådana, för att på ett ännu mer nyanserat sätt kunna ange hur allvarligt ett visst brott anses vara i förhållande till andra brott. Enligt vår mening finns

128 Se BRÅ, Tabell 420, Lagföringsbeslut efter huvudbrott och huvudpåföljd, 2020–2023. Jfr Månsson, I gränslandet mellan böter och fängelse – När bestäms påföljden för bötesbrott till strängare påföljd än böter?, artikel i Vänbok till Martin Borgeke, 2022, s. 131 ff. 129 Jfr Fängelsestraffkommitténs förslag i SOU 1986:14, t.ex. på s. 171, som innebar att maximistraffet fängelse i tre månader föreslogs för de lindrigaste fängelsebrotten.

det inte anledning att avvika från de principer för minimistraff som har beskrivits i lagstiftningsärenden under senare år. Det finns alltjämt ett behov av att kunna föreskriva nyanserade minimistraff i straffskalorna för de olika brotten. Så är fallet i såväl brottsbalken som specialstraffrätten. Således finns det som utgångspunkt inte anledning att återgå till att använda ett mer begränsat antal minimistraff. Det måste finnas möjlighet att på ett nyanserat sätt ange hur allvarligt ett visst brott ska anses vara i förhållande till andra brott. Som vi har beskrivit i avsnitt 7.6 är det viktigt att straffskalorna har en tillräcklig spännvidd för att omfatta de gärningar som kan förutses bli aktuella att rubricera som brottet i fråga, men det finns inte skäl att använda endast ett visst antal på förhand bestämda spännvidder. Med ett sådant synsätt kan det godtas att straffskalor kan se ut på ett relativt stort antal olika sätt.

Det kan nämnas att Utredningen om en översyn av kontaktförbudslagstiftningen i betänkandet En effektivare kontaktförbudslagstift-

ning – ett utökat skydd för utsatta personer (SOU 2024:13) har föreslagit

att minimistraffet för överträdelse av kontaktförbud med elektronisk övervakning (som föreslås döpas om till överträdelse av utvidgat eller särskilt utvidgat kontaktförbud) ska vara fängelse i tre månader .130I samband med hanteringen av utredningens förslag konstaterade regeringen att något straffminimum mellan fängelseminimum (14 dagar) och fängelse i sex månader hittills inte har införts i svensk rätt. Regeringen ansåg att förslaget om höjt minimistraff för överträdelse av utvidgat eller särskilt utvidgat kontaktförbud lämpligen bör hanteras i ljuset av vårt kommande betänkande. Förslaget behandlades därför inte i det lagstiftningsärendet, utan bereds vidare i Regeringskanslie t.131

Ett minimistraff om fängelse i tre månader har varit föremål för diskussion även i tidigare lagstiftningssamm anhang.132Med beaktande särskilt av våra förslag i kapitel 9, som syftar till att uppnå en användning av hela straffskalorna, ser vi inte något större värde i att använda tre månaders fängelse som ett minimistraff i straffskalorna. Framhållas kan även vårt förslag i det närmast föregående avsnittet om

130 Se a. betänkande s. 329 ff., särskilt s. 334 f. 131 Se prop. 2024/25:123 s. 90. Se även a. prop. s. 95, där en motsvarande bedömning görs avseende ett alternativt förslag, som utredningen inte ställde sig bakom, om att höja minimistraffet för barnfridsbrott av normalgraden till fängelse i tre månader. 132 Se t.ex. Fängelsestraffkommitténs förslag i SOU 1986:14, som innebar att minimistraffet fängelse i tre månader föreslogs för flera brott. Dessa förslag bör läsas i ljuset av kommitténs förslag om villkorlig frigivning.

att höja allmänt fängelseminimum till en månad. Att använda minimistraffet fängelse i tre månader för vissa brott skulle kunna riskera att göra straffvärdebedömningen onödigt invecklad. Vi anser att fängelse i sex månader är rimligt att använda även fortsatt som en lägsta nivå i straffskalor när minimistraffet inte ska motsvara böter eller allmänt fängelseminimum. För brott som möjligen hade kunnat ha minimistraffet fängelse i tre månader och i stället har allmänt fängelseminimum föreskrivet kommer våra förslag i kapitel 9 att bidra till att domstolarna i det enskilda fallet ändå kommer att kunna bestämma straffet högre upp i straffskalan i alla de fall där det finns försvårande moment. Dessa förhållanden medför att straffet kan bestämmas på ett tillräckligt nyanserat sätt. Ett behov av att föreskriva minimistraffet fängelse i tre månader i vissa straffskalor finns därför inte.

När det gäller övriga minimistraff har nästa nivå efter fängelse i sex månader under en period varit fängelse i nio månader, vilket har använts för vissa brott under senare tid. Så är dock inte längre fallet. Det sista brottet som hade det minimistraffet föreskrivet var grovt barnfridsbrott .133Enligt vår mening finns det inte anledning att använda minimistraffet fängelse i nio månader heller för andra brott. Samma argument gör sig här gällande som när det gäller behovet av att föreskriva fängelse i tre månader som minimistraff. I stället kan nästa nivå, efter fängelse i sex månader, vara fängelse i ett år.

För vissa brott finns det även efter vår översyn av straffskalorna anledning att kunna använda minimistraffet fängelse i ett år och sex månader. Det minimistraffet bidrar till att en eftersträvansvärd nyansering kan göras i de fall där minimistraffet inte bör vara så lågt som ett år, men inte heller så högt som två år. För högre minimistraff än fängelse i ett år och sex månader finns det inte anledning att använda mer specifikt angivna minimistraff än i hela år. De minimistraff som nu har beskrivits säkerställer att principerna om proportionalitet och ekvivalens kommer att kunna få genomslag. Vidare möjliggörs att i de olika straffskalorna klargöra hur olika brott ska placeras ut på skalan från bötesminimum till det strängast möjliga fängelsestraffet. Liksom har gällt sedan tidigare är inte vilka minimistraff som kan föreskrivas något som behöver regleras i lag.

133 Se prop. 2024/25:123.

7.8. Behovet av följdändringar med anledning av våra inledande överväganden till översynen

Förslag: Den kortaste tid till vilken böter ska kunna förvandlas

till fängelse ska höjas från 14 dagar till en månad.

Bedömning: Regleringen om omvandling av fängelse på livstid

bör inte ändras med anledning av våra förslag. Inte heller andra följdändringar bör göras med anledning av våra inledande överväganden till översynen av straffskalorna.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Böter som förvandlas till fängelse

Böter som inte betalas får, om inte annat är föreskrivet, enligt 25 kap. 8 § andra stycket brottsbalken, förvandlas till fängelse i lägst 14 dagar och högst tre månader enligt bestämmelserna i bötesverkställighetslagen (1979:189). I 15 § tredje stycket bötesverkställighetslagen anges att ett förvandlingsstraff ska bestämmas till fängelse i lägst 14 dagar och högst tre månader. Denna lägsta tid om 14 dagar har gällt sedan 1983 .134Som en följd av vårt förslag i avsnitt 7.7.1 om att höja allmänt fängelseminimum från 14 dagar till en månad föreslår vi att även de lägsta gränserna i de nu behandlade bestämmelserna ska höjas på motsvarande sätt. En sådan ordning framstår som den mest följdriktiga. Det finns inte anledning att heller i förvandlingsfallen kunna bestämma ett fängelsestraff som understiger en månad.

Regleringen om omvandling av fängelse på livstid behöver inte ändras med anledning av våra förslag

I våra direktiv anges angående översynen av straffskalorna att vi ska överväga och föreslå de följdändringar som kan vara nödvändiga, exempelvis vad gäller regleringen om omvandling av fängelse på livstid. Vi har i avsnitt 7.3 beskrivit hur regleringen om omvandling av

134 Se prop. 1982/83:93.

fängelse på livstid är utformad. Där redovisas reglerna i omvandlingslagen och hur dessa har kommit att tillämpas i rättspraxis.

Frågan om omvandling av fängelse på livstid beskrivs i direktiven i anslutning till de yttre begränsningarna för straffskalornas utformning. Som anges i direktiven blir det nödvändigt att överväga hur långa tidsbegränsade straff som ska kunna föreskrivas för brott om straffskalan innehåller fängelse på livstid, om en lämplig differentiering mellan straffskalorna för olika brott medför att det finns anledning att överväga ändringar av de yttre begränsningarna för straffskalornas utformning. Det blir då också, vilket påpekas i direktiven, nödvändigt att överväga om det ska krävas att den dömde avtjänar en längre tid än tio år innan det blir möjligt att ansöka om omvandling av ett livstidsstraff.

I avsnitt 7.7 föreslår vi ändringar i de yttre begränsningarna för straffskalorna. Vad vi föreslår är en yttre begränsning på 18 år, oavsett om fängelse på livstid är föreskrivet för brottet eller inte. Som vi har beskrivit mer i detalj i avsnitt 7.3 får en ansökan om omvandling av ett livstidsstraff göras när den dömde har avtjänat minst tio år av straffet (3 § första meningen omvandlingslagen). Det beror på att villkorlig frigivning efter ett tidsbestämt fängelsestraff om 18 år får ske tidigast efter tolv år (två tredjedelar av straffet) och att det har bedömts att det krävs en viss tid för utslussning från anstaltsvistelsen. När ett livstidsstraff omvandlas får det tidsbestämda fängelsestraffet, efter omvandlingen, inte understiga det längsta tidsbestämda straff som kan dömas ut, dvs. 18 år (4 § tredje stycket andra meningen omvandlingslagen och 26 kap. 1 § brottsbalken).

Eftersom vi förordar att det fortfarande ska finnas en yttre begränsning på 18 år för de tidsbestämda fängelsestraffen framstår den nuvarande regleringen i omvandlingslagen som en nödvändig lösning, även i det reformerade påföljdssystem vi föreslår. Mot bakgrund av att ett livstidsstraff alltjämt kommer att kunna omvandlas till 18 år, behöver den tidigaste tidpunkten för ansökan om omvandling vara tio år, med hänsyn till den tid som behövs för utslussning från anstaltsvistelsen efter att omvandlingen har skett. I situationer där det står klart att bifall till en ansökan om omvandling inte kan komma i fråga kan domstolen avstå från att inhämta ett yttrande från Kriminalvården och en utredning från Rättsmedicinalverket angående risken

för att den dömde återfaller i brot tslighet.135Därmed kan de resurser som läggs ned på sådana ansökningar begränsas i viss utsträckning.

Vi bedömer alltså att regleringen om omvandling av fängelse på livstid inte bör ändras med anledning av våra förslag om straffskalornas utformning. I anslutning till frågan om när en ansökan om omvandling av ett livstidsstraff bör kunna göras finns det dock anledning att särskilt ta upp frågan om kopplingen till den villkorliga frigivningen.

När två tredjedelar av ett tidsbestämt fängelsestraff, dock minst 30 dagar, har avtjänats finns en presumtion för att den dömde ska friges villkorligt (se 26 kap. 6 § brottsbalken). Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet har i betänkandet Ett ändamåls-

enligt samhällsskydd – Vissa reformer av straff- och straffverkställighetslagstiftningen (SOU 2024:48) redovisat ett flertal förslag, bl.a. avseende

villkorlig frigivning. Avseende villkorlig frigivning hade utredningen i uppdrag att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, lämna förslag samt fullständiga författningsförslag om en skärpt reglering som innebär att villkorlig frigivning endast beviljas om det finns särskilda skäl, och i så fall som tidigast efter att tre fjärdedelar av strafftiden har avtjänats, samt de ändringar som behövs för att säkerställa att stöd och kontroll, t.ex. i form av övervakning, kan komma till stånd även i de fall villkorlig frigivning inte sker. I första hand har utredningen föreslagit att presumtionen för villkorlig frigivning ska behållas, liksom kvotdelen om två tredjedelar som måste avtjänas i anstalt före villkorlig frigivning. I enlighet med sitt uppdrag har utredningen dock lagt fram alternativa förslag som säkerställer att villkorlig frigivning endast ska beviljas vid särskilda skäl samt i så fall efter att tre fjärdedelar av strafftiden har avtjänats. Utredningen har också presenterat en ytterligare modell, som enligt utredningens uppfattning är mer ändamålsenlig än en reglering som bygger på särskilda skäl, vilken innebär att domstol i vissa fall kan besluta om villkorlig frigivning enligt en högre kvotdel (tre fjärdedelar).

Vi vill i anslutning till frågan om villkorlig frigivning framhålla att det kan finnas anledning att överväga om det ska vara möjligt att ansöka om omvandling av ett livstidsstraff redan efter tio år om regeringen skulle gå vidare med förslag som innebär att möjligheterna till villkorlig frigivning begränsas. Gränsen för att ansöka om omvandling enligt omvandlingslagen bör lämpligen kunna höjas i motsvarande utsträckning som möjligheten till villkorlig frigivning begränsas. Att

135 Jfr prop. 2005/06:35 s. 63.

lämna förslag som tar höjd för den frågan ligger emellertid utanför ramen för vårt uppdrag.

Andra följdändringar med anledning av översynen av straffskalorna

Vi har inte identifierat något behov av ytterligare följdändringar till följd av de ändringar vi gör av straffskalornas yttre ramar eller de övriga frågor som behandlas i det här kapitlet. I kapitel 14 föreslår vi dock ett flertal ändringar i den straffprocessuella lagstiftningen m.m. med anledning av våra förslag i stort, bl.a. några av de ändrade straffskalor vi föreslår i kapitel 8.

Fastän vi som nyss har konstaterats inte har anledning att här lämna förslag till följdändringar finns det skäl att något beröra bestämmelsen i 29 kap. 7 § brottsbalken om straffmätning för brott som har begåtts av unga lagöverträdare. I det nuvarande andra stycket i den bestämmelsen anges att det inte får dömas till svårare straff än fängelse i tio år för brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år. Om fängelse på längre tid och på livstid är föreskrivet för brottet eller om det följer av bestämmelsen om den gemensamma straffskalan för flera brott i 26 kap. 2 §, får det dock dömas till fängelse i högst 14 år. I bestämmelsen finns alltså både en gräns på tio år och en gräns på 14 år. Med anledning av våra förslag, inte minst när det gäller straffskalornas ramar, kan det finnas anledning att överväga om även dessa gränser bör justeras. Sådana överväganden kräver emellertid en djupare analys och vårt uppdrag omfattar dessutom inte de särskilda påföljdsreglerna för unga lagöverträdare. I sammanhanget bör det också framhållas att Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare i slutbetänkandet Straffbarhetsåldern (SOU 2025:11) har föreslagit att den nu återgivna bestämmelsen om det svåraste tidsbestämda straff som får dömas ut för brott som någon har begått innan han eller hon fyller 18 år ska tas bort. I stället föreslår utredningen att det ska införas ett förbud mot att döma till fängelse på livstid för brott som någon har begått innan han eller hon hade fyllt 18 år. Förslaget innebär alltså att lagöverträdare som inte hade fyllt 18 år när brottet begicks inte ska få dömas till livstids fängelse, men att det i övrigt ska gälla samma bestämmelser som för vuxna lagöverträdare avseende begränsningar kring hur långa fängelsestraff som får dömas

ut. Det skulle således vara möjligt att döma ut det längsta tidsbestämda straff som föreskrivs, dvs. fängelse i 18 år .136

7.9. Det praktiska genomförandet av översynen – vad vi menar med en översyn

Bedömning: Översynen av straffskalorna bör resultera i prak-

tiskt genomförbara förslag som är förenliga med våra förslag avseende övriga delar av påföljdssystemet.

Skälen för vår bedömning

I våra direktiv konstateras att det stora antalet skärpningar av enskilda straffskalor som har genomförts under det senaste dryga årtiondet har varit motiverade. Förändringarna konstateras samtidigt innebära att det även kan finnas anledning att justera straffskalor för andra brott. Översynen av straffskalorna ska enligt direktiven genomföras utifrån de utgångspunkter som beskrivs angående de kriminalpolitiska utgångspunkterna för vårt uppdrag. Det anges också i direktiven att det finns anledning att se allvarligare på t.ex. vålds- och sexualbrott, i förhållande till annan brottslighet, än vad som är fallet i dag. Vi ska särskilt överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå skärpningar i straffskalor för vålds- och sexualbrott. Även andra brott som typiskt sett är kopplade till vålds- och sexualbrott, såsom olika typer av brott mot frihet och frid, behöver enligt direktiven bedömas strängare. Behovet av en översyn gäller såväl uppsåtliga brott som brott som begås genom oaktsamhet.

Vidare understryks i direktiven att hänsyn ska tas till samhällsutvecklingen och hur den påverkar synen på allvaret i olika brott. Exempelvis bör det beaktas att brottsligheten med koppling till kriminella nätverk har blivit allt grövre och att den organiserade brottsligheten i dag utgör ett mycket allvarligt samhällsproblem. Vi ska särskilt överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå skärp-

136 Jfr även samma utrednings förslag i delbetänkandet Skärpta regler om ungdomsövervakning

och straffreduktion för unga (SOU 2024:39), som bl.a. – genom ändringar i det första stycket

och att det tredje stycket upphävs – innebär att en tilltalads ungdom inte längre ska beaktas vid straffmätningen i fråga om brott som har begåtts av någon efter det att han eller hon har fyllt 18 år.

ningar i straffskalor för brott som är vanliga i kriminella nätverk och brott som hotar rättsstatens och samhällets fundament.

Utöver utpekandet av de nu beskrivna typerna av brottslighet anges det inte i direktiven hur strängt det bör finnas anledning att se på olika typer av brott. Några mer exakta riktlinjer för vilka straffnivåer som bör gälla för vilka brott anges inte. Det framhålls dock att övervägandena ska avse såväl brott för vilka straffskalorna redan har skärpts som brott som inte har omfattats av tidigare skärpningar. Utifrån utgångspunkterna för uppdraget bör vi enligt direktiven föreslå skärpningar av ett flertal straffskalor, inklusive straffskalor som redan i dag innehåller höga minimi- och maximistraff. Sammantaget måste översynen av straffskalorna, tillsammans med övriga förslag, innebära en mer påtaglig ökning av den allmänna repressionsnivån än vad som har följt av de skärpningar av enskilda straffskalor som har genomförts under det senaste dryga årtiondet. Direktiven anger att vi inte behöver redovisa överväganden för varje enskilt brott, men åtminstone bör redovisa uttryckliga överväganden när det gäller de mest centrala brotten i brottsbalken och specialstraffrätten.

Att vårt uppdrag innebär att vi ska genomföra en bred översyn av straffskalorna står alltså klart. Vi har i avsnitt 7.6 beskrivit att det finns goda skäl för en sådan bred översyn och redogjort för vilka förhållanden som bör vara styrande när vi ser över de olika straffskalorna. Som framgår där är det avgörande hur allvarligt det finns anledning att se på de olika brotten. Inom ramen för direktiven kan en översyn av straffskalorna emellertid utföras på delvis olika sätt. Den kan bl.a. göras mer eller mindre omfattande och genomgripande. Vi har tidigare konstaterat att det är av central betydelse att de olika straffskalorna har en lämplig spännvidd och att de återspeglar brottens allvar. Så länge så är fallet kan det enligt vår mening godtas att det finns ett relativt stort antal olika sätt som straffskalor kan vara utformade på även framöver. Det begränsar behovet av att genomföra ett mycket stort antal – mer schablonartade – ändringar i straffskalor exempelvis i syfte att få utformningen att i en högre grad överensstämma mellan olika typer av brott. Ett ingångsvärde för vår översyn är att en analys av en viss straffskala kan leda till att det inte finns anledning att ändra den, även med beaktande av hur samhället har utvecklats sedan den infördes. Så kan vara fallet också när straffskalan inte har ändrats under en längre tid eller ens sedan brottsbalken infördes.

En utmaning med att göra mycket ingripande ändringar i straffskalorna är förhållandet till gradindelningen av brotten, som det inte ligger inom ramen för vårt uppdrag att förändra. Som vi beskriver mer i detalj i avsnitt 9.2.4 hänger gradindelningen nära samman med, eller går hand i hand med, straffvärdebedömningen. Många brott är gradindelade medan andra inte är det. De gradindelade brotten har också ett varierande antal grader. Att uppnå en helt enhetlig syn mellan olika brott är svårt utan att även göra ändringar i de befintliga gradindelningarna. Avgörande bör, som har konstaterats, i stället vara att straffskalorna har en lämplig spännvidd. Det framstår inte som nödvändigt att i alltför hög utsträckning eftersträva en likadan utformning av straffskalorna för olika brott för att se över straffskalorna. Överordnat är givetvis att straffskalorna ska motsvara allvaret i gärningarna.

Det finns en ofrånkomlig koppling mellan översynen av straffskalorna och våra förslag om en användning av hela straffskalan i kapitel 9. De senare förslagen kan förväntas, i sig, medföra en relativt betydande repressionshöjning. Andra förslag som verkar i samma riktning lämnar vi bl.a. i kapitel 10 (skärpta straff för flerfaldig brottslighet) och kapitel 11 (skärpta straff för brott som har samband med kriminella nätverk). Våra förslag måste betraktas i sin helhet. I likhet med vad som anges i våra direktiv kommer översynen av straffskalorna, tillsammans med de övriga förslagen, att innebära en påtaglig ökning av repressionsnivån. Det gäller även utan att ett helt nytt synsätt på hur straffskalor ska vara konstruerade anläggs. Alltför stora ingrepp i straffskalorna riskerar att orsaka en obalans i systemet, i förening med de förslag vi lägger fram i andra kapitel. Det skulle kunna leda till resultat som inte är förenliga med principerna om proportionalitet och ekvivalens.

En särskild utmaning uppstår om många straffskalor begränsas, exempelvis i syfte att i en så stor utsträckning som möjligt minska överlappningarna mellan olika straffskalor eller att åstadkomma en mer likartad eller schablonartad utformning av straffskalorna. Ett sådant förfaringssätt skulle påverka tillämpningen av de bestämmelser i annan lagstiftning som har en koppling till straffskalorna, bl.a. straffprocessuella sådana, vilka vi i avsnitt 7.6 har konstaterat inte ska vara styrande för hur straffskalorna utformas. Samtidigt ryms det inte inom ramen för vårt uppdrag att göra en bred översyn även av denna övriga lagstiftning. Därmed skulle en sådan ordning påverka möjlig-

heterna att genomföra de förslag vi lämnar angående straffskalorna utan att ytterligare utredningsarbete vidtas. Vi ser ett värde i att i den mån det är möjligt lämna förslag som kan genomföras utan att sådant ytterligare arbete blir nödvändigt. Det leder oss till slutsatsen att ett något större svängrum när det gäller hur olika straffskalor kan vara utformade kan accepteras, så länge det övergripande målet att straffskalorna kan sägas motsvara gärningarnas allvar är tillgodosett. Förtjänsterna med den typ av mer omfattande översyn – i den meningen att ännu fler ändringar skulle föreslås av närmast systematiska skäl – som annars skulle bli fallet framstår som begränsat, särskilt med hänsyn till de utmaningar som är förknippade med att genomföra översynen på det sättet. Som kommer att framgå i kapitel 8 ser vi inte i något fall att det finns anledning att sänka en befintlig straffskala.

En annan utmaning med vår översyn av straffskalorna är det övriga lagstiftningsarbete som har pågått och pågår parallellt med vårt arbete, inriktat på en eller flera straffskalor på specifika områden. I avsnitt 3.3 har vi redovisat de andra utredningar vi har samrått med i samband med att vi har bedrivit vårt arbete. Flera utredningar har redovisat sina uppdrag medan vårt arbete har bedrivits. I sådana fall har vi tagit del av dessa och lyfter fram dem i nödvändig utsträckning i samband med vår översyn av straffskalorna i kapitel 8. Vissa utredningar redovisar dock sina uppdrag så pass nära i tid med när vi lämnar våra förslag att vi inte har haft möjlighet att beakta dem vid våra överväganden. Andra utredningar lämnar i sin tur sina förslag efter att vi har redovisat vårt uppdrag. I vår roll ligger att självständigt överväga straffskalorna, utifrån de utgångspunkter vi har behandlat särskilt i det här kapitlet. När en annan utredning helt nyligen har behandlat samma frågor har vi dock anledning att väga in det när vi ser över samma straffskalor. Som kommer att framgå i kapitel 8 landar vi i vissa fall i att vi inte anser att det finns skäl att lägga fram egna förslag på områden som omfattas av andra utredningars uppdrag. En ytterligare aspekt är de fall där regeringen har överlämnat en färdig proposition till riksdagen för behandling, men där lagstiftningen i fråga inte har hunnit träda i kraft innan vi redovisar vårt uppdrag. I sådana fall har vi inte sett det som meningsfullt att på nytt lägga fram samma förslag. Ett sådant exempel är grovt barnfridsbrott (4 kap. 3 § andra stycket brottsbalken), där lagändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 2025 (se närmare våra överväganden i avsnitt 8.2.2). När så är

fallet anger vi det i kapitel 8, i samband med att vi behandlar de straffskalor där det är relevant.

I det nästkommande kapitlet (kapitel 8) redovisas vår översyn av straffskalorna. För brottsbalkens del redovisas våra överväganden avseende de olika kapitlen i brottskatalogen (3–22 kap.) och de osjälvständiga brottsformerna (23 kap.) under särskilda rubriker. Vissa kapitel redovisas dock samlat under samma rubrik. För straffskalor där vi föreslår ändringar redovisas skälen för våra förslag. Även för vissa brott där vi bedömer att straffskalorna kan lämnas oförändrade lämnar vi mer utförliga motiveringar, om brotten föranleder särskilda överväganden. Många andra brott kommenteras dock inte mer än högst summariskt. Det innebär emellertid inte att dessa straffbestämmelser har förbigåtts vid översynen. En annan ordning skulle medföra att textmassan blir onödigt omfattande. Som har redovisats framgår det också av våra direktiv att överväganden inte behöver redovisas för varje enskilt brott.

När det gäller specialstraffrätten gör sig några särskilda överväganden gällande. Specialstraffrätten är mycket omfattande. Det finns ingen sammanställning i lagtext eller i övrigt där alla straffbestämmelser utanför brottsbalken räknas upp. Att inom ramen för vårt uppdrag redovisa en sådan sammanställning framstår inte som meningsfullt. I linje med vad som anges i våra direktiv har vi lagt fokus på sådan specialstraffrättslig lagstiftning som kan betecknas som central. Vi har dock inventerat ett stort antal ytterligare specialstraffrättsliga brott, för att i möjligaste mån säkerställa att inkonsekvenser undviks.

Det bör understrykas att det som nu har beskrivits angående omfattningen av översynen av straffskalorna inte innebär att det är fråga om en begränsad översyn, utan översynen är bred och genomgripande. Som kommer att framgå av kapitel 8 föreslår vi närmare ett femtiotal ändringar av straffskalor.

8. Översynen av straffskalorna

8.1. Brotten mot liv och hälsa (3 kap. brottsbalken)

8.1.1. Utgångspunkter för våra överväganden

Bedömning: Ändringar i straffskalorna för brotten mot liv och

hälsa bör övervägas.

Skälen för vår bedömning

Brotten mot liv och hälsa finns i 3 kap. brottsbalken. Kapitlet innehåller bestämmelser om orsakande av död eller fysisk skada eller sjukdom på person och framkallande av fara för de t.1Med anledning av att de olika brotten förhåller sig till varandra på nu angivet sätt och dessutom finns samlade i 3 kap. brottsbalken finns det skäl att vid översynen av deras straffskalor behandla dem i ett sammanhang. Därutöver är givetvis jämförelser med även andra typer av brott relevanta, inte minst för att tillgodose principerna om proportionalitet och ekvivalens. Avgörande för översynen är hur allvarliga de olika brotten ska anses vara. För besvarandet av den frågan lägger vi vikt vid de faktorer som vi har beskrivit i kapitel 7, särskilt avsnitt 7.6.

Nedan följer en tabell över brotten mot liv och hälsa och deras straffskalor samt, i förekommande fall, de senaste ändringarna som har gjorts i straffskalorna sedan brottsbalken trädde i kraft 1965. I de fall där straffskalorna inte har ändrats sedan brottsbalkens införande anges det särskilt.

1 Se Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl., 2015, s. 17, där kapitlets innehåll sammanfattas på det sättet.

Tabell 8.1 Brotten mot liv och hälsa ( 3 kap. brottsbalken )

De nuvarande straffskalorna och när ändringar har gjorts i dem

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Mord (1 §)

Tio år

18 år eller på livstid

SFS 2019:805 (prop. 2018/19:138)

Dråp (2 §)

Sex år

Tio år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Barnadråp (3 §)* Fängelseminimum Sex år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes Ringa misshandel (5 §) Böter Sex månader SFS 1993:207 (prop. 1992/93:141) Misshandel (5 §) Fängelseminimum Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes Grov misshandel (6 § första stycket)

Ett år och sex månader

Sex år SFS 2017:332 (prop. 2016/17:108)

Synnerligen grov misshandel (6 § andra stycket)

Fem år

Tio år SFS 2017:332 (prop. 2016/17:108)**

Vållande till annans död, ringa brott (7 § första stycket)

Böter

Böter Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Vållande till annans död (7 § första stycket)

Fängelseminimum Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Vållande till annans död, grovt brott (7 § andra stycket)

Ett år

Sex år SFS 2010:370 (prop. 2009/10:147)

Vållande till kroppsskada eller sjukdom (8 § första stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Vållande till kroppsskada eller sjukdom, grovt brott (8 § andra stycket)

Fängelseminimum Fyra år SFS 1993:1462 (prop. 1993/94:44)

Framkallande av fara för annan (9 §)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Arbetsmiljöbrott (10 §) Hänvisar till

7–9 §§

Hänvisar till 7–9 §§

Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1991:679 (prop. 1990/91:140)

* 3 kap. 4 § innehöll tidigare en bestämmelse om fosterfördrivning, som upphörde att gälla genom lag 1974:596 (se prop. 1974:70). ** Genom lagändringen infördes brottsbeteckningen synnerligen grov misshandel.

Brotten mot liv och hälsa är centrala och ett stort antal lagföringar sker med stöd av de olika bestämmelserna i 3 kap. brottsbalken varje år. På ett tydligt sätt aktualiserar brotten i fråga också det brottsofferperspektiv vi betonar i olika delar av betänkandet (se vår redogörelse i kapitel 4). Brotten innebär angrepp på de skyddsvärda intressena liv och hälsa samt tydliga integritetskränkningar för de som drabbas av brottsligheten (se våra överväganden i avsnitt 7.6). I våra direktiv anges dessutom våldsbrott uttryckligen som ett exempel på en typ av brottslighet som det finns anledning att se allvarligare på än i dag.

Som framgår av tabellen ovan har straffskalorna för flera av brotten i 3 kap. brottsbalken varit oförändrade sedan brottsbalken trädde i kraft. För andra brott i 3 kap. har straffskalorna visserligen kommit att ses över, men därefter har straffen för andra typer av brottslighet – i andra delar av brottsbalken eller i specialstraffrätten – hunnit ändras. Det väcker frågor om straffskalorna för vissa brott behöver ändras på nytt för att principerna om proportionalitet och ekvivalens ska kunna anses upprätthållna, även om det förhållandet att en straffskala inte har ändrats på länge inte i sig medför att så nödvändigtvis är fallet. Avgörande för hur straffskalorna för brotten mot liv och hälsa bör vara utformade är till syvende och sist – på samma sätt som för andra brott – hur allvarliga de olika brotten ska anses vara. Nu angivna förhållanden utvisar hursomhelst att det finns anledning att överväga ändringar av straffskalorna för brotten mot liv och hälsa.

8.1.2. Vårt förslag och vår bedömning

Förslag: Maximistraffet för grov misshandel ska höjas från fäng-

else i sex år till fängelse i sju år.

Straffskalan för synnerligen grov misshandel ska skärpas från fängelse i lägst fem och högst tio år till fängelse i lägst sex och högst tolv år.

Minimistraffet för vållande till annans död, grovt brott, ska höjas från fängelse i ett år till fängelse i två år.

Maximistraffet för framkallande av fara för annan ska höjas från fängelse i två år till fängelse i tre år.

Bedömning: Andra straffskalor för brotten mot liv och hälsa bör

inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Mord och dråp

Mord är att uppsåtligen beröva en annan person livet (3 kap. 1 § brottsbalken). Dråp är ett mord som med hänsyn till de omständigheter som har föranlett gärningen är att bedöma som mindre grovt (3 kap. 2 §).

Sedan brottsbalken trädde i kraft 1965 har straffskalan för dråp varit fängelse i lägst sex och högst tio år. Den nuvarande straffskalan för mord – och utformningen av straffbudet i övrigt – har en mer invecklad bakgrund, som involverar flera lagändringar och avgöranden från Högsta domstolen. Som en inledning till våra överväganden av straffskalorna för mord och dråp sammanfattas i det följande denna bakgrund till den nuvarande utformningen av mordbestämmelsen. En redogörelse lämnas också för hur straffet bestäms för mord enligt gällande praxis.

När brottsbalken trädde i kraft var straffskalan för mord fängelse i tio år eller på livstid, vilket medförde att det inte var möjligt att göra en nyanserad straffmätning. Numera föreskrivs för mord i stället antingen ett tidsbestämt straff – fängelse i lägst tio och högst 18 år – eller fängelse på livstid. Den straffskalan infördes genom lagändringar som trädde i kraft 2009 .2Avsikten var att hela straffskalan skulle användas. Sedan dess har det varit möjligt att tidsbestämma straffet för mord i förhållande till brottets svårhet.

Högsta domstolen utgick i ”Bajonettmordet” NJA 2013 s. 376 från att hela straffskalan skulle tillämpas. Domstolen uttalade (se särskilt p. 29 och 30) bl.a. att straffet för mord som utgångspunkt skulle vara fängelse i 14 år samt att livstids fängelse skulle tillämpas endast i de undantagsfall när ett tidsbestämt fängelsestraff på 18 år inte var tillräckligt.

Genom en lagändring 20 143lades orden ”om omständigheterna är försvårande” till som en förutsättning för att fängelse på livstid skulle dömas ut för mord. Syftet med lagändringen var att livstidsstraffet skulle användas i betydligt större utsträckning än tidigare. I ”Mordstraffskalan” NJA 2016 s. 3 uttalade Högsta domstolen dock att omformuleringen av mordbestämmelsen inte förändrade det rätts-

2 Se prop. 2008/09:118 s. 27 f. Se även avsnitt 7.7.1 för en utförligare beskrivning av reformen 2009 i samband med att vi behandlar de yttre ramarna för de tidsbestämda straffen. 3 Se prop. 2013/14:194 s. 20 och 28.

läge som uppkommit genom 2009 års reformering av straffskalan för mord (och som kom till uttryck i ”Bajonettmordet”) .4

Som skäl för livstids fängelse ska det från och med 2020 särskilt beaktas om gärningen har föregåtts av noggrann planering, präglats av särskild förslagenhet, syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, inneburit svårt lidande för offret eller annars varit särskilt hänsyns lös.5Att så är fallet framgår av den andra meningen i 3 kap. 1 § brottsbalke n.6Liksom reformen 2014 syftade ändringarna som trädde i kraft 2020 till att livstids fängelse skulle komma i fråga i betydligt större utsträckning än tidigare.

Högsta domstolen har tagit ställning till rättsläget efter 2020 års lagändringar i flera avgöranden. Av särskild betydelse är att domstolen i ”Mordet med kökskniven” NJA 2021 s. 32 p. 36 kom fram till att utgångspunkten för straffvärdet för mord får anses vara fängelse i 16 år och att om omständigheterna är försvårande kan ett längre tidsbestämt fängelsestraff bestämmas eller livstid väljas .7Det följer vidare av avgörandet att omständigheterna inte behöver vara lika försvårande som enligt tidigare rättspraxis för att motivera ett livstidsstraff (p. 35 i samma rättsfall).

När det gäller tillämpningen av det tidsbestämda straffet följer vidare av ”Mordet med brödkniven” NJA 2021 s. 377 att den allra nedersta delen av mordstraffskalan skulle tillämpas på samma sätt som tidigare men att lagändringarna i övrigt kunde påverka straffmätningen av de tidsbestämda straffen även i skalans nedre del.8Det står således klart att 2020 års ändringar har lett till en höjd straffnivå vid mord och en ökad användning av livstidsstraffet.

Straffskalan för mord och dråp sträcker sig, betraktad som en helhet, alltså från fängelse i sex år till livstids fängelse. Eftersom det inte finns någon överlappning mellan de olika graderna av uppsåtligt dödande har det ansetts möjligt att tala om en ”total straffskala ”.9

4 Se även ”Mordet i Solursparken” NJA 2016 s. 809, NJA 2016 N 9 och ”Mordet vid återvinningsstationen” NJA 2018 s. 975. 5 Se prop. 2018/19:138. 6 Det förhållandet att mordbestämmelsen framstår som något av ett specialfall genom att det anges vissa rekvisit för att bestämma var i straffskalan en viss gärning ska placeras behandlar vi i avsnitt 9.8.3, i samband med våra överväganden om en användning av hela straffskalan. 7 Se även ”Mordet med brödkniven” NJA 2021 s. 377 p. 8, ”Mordet med hanteln” NJA 2021 s. 583 p. 9 samt ”Mordet vid busshållplatsen” NJA 2023 s. 29 I p. 82 och 83. 8 Se särskilt p. 12–15 i domen. 9 Se prop. 2016/17:108 s. 32. Se även ”Bajonettmordet” p. 17. I minnet bör även hållas bestämmelsen om barnadråp i 3 kap. 3 § brottsbalken. Det brottet behandlas under den nästkommande rubriken.

I Högsta domstolens praxis ges också klar vägledning för tillämpningen av straffskalan.

Utgångspunkten är att den som har gjort sig skyldig till uppsåtligt dödande ska dömas för mord. Antalet lagföringar för mord är även väsentligt fler än de för dråp .10 Endast om brottet är mindre grovt ska straffskalan för dråp tillämpas. Dödande som har provocerats fram genom misshandel (fysisk eller psykisk) under en längre tid och barmhärtighetsdödande (dödshjälp) är några exempel på vad som brukar anges som tänkbara fall av dr åp.11

I avsnitt 7.7.1 har vi konstaterat att den övre gränsen för de tidsbestämda straffen alltjämt ska vara fängelse i 18 år. Det finns därför redan av det skälet inte anledning att överväga ett längre tidsbestämt straff än så för mord. Vi anser vidare att straffskalan för mord numera även i övrigt är lämpligt utformad och möjliggör en välavvägd straffmätning för mord. Det bör också noteras att förutom att 2020 års ändringar i sig ledde till en höjd straffnivå och en ökad användning av livstidsstraffet, så torde detta ha förstärkts också av andra lagändringar under senare år, såsom tillämpningen av synnerligen försvårande omständigheter (29 kap. 2 a § brottsbalken) vid straffmätningen. Även våra generella ändringar kan antas bidra till ytterligare skärpningar i dessa avseenden. Enligt vår bedömning finns det därför inte skäl att ändra straffskalan för mord eller kriterierna för användningen av livstids fängelse.

Vi anser inte heller att det finns anledning att ändra straffskalan för dråp. En höjning av minimistraffet till åtta års fängelse, som har övervägts i ett tidigare lagstiftningsärende men inte genomförts, skulle leda till en mycket snäv straffskala om inte också maximistraffet höjdes.12Gärningar som är att bedöma som dråp innehåller dessutom regelmässigt så påtagligt förmildrande omständigheter att sex års fängelse fortfarande framstår som ett väl avvägt minimistraff. Därutöver ger den nuvarande straffskalan möjligheter att med en nyanserad straffmätning bestämma straffet längre upp i straffskalan, om

10 Av kriminalstatistiken kan utläsas att endast två lagföringar skedde för dråp som huvudbrott 2023, medan antalet lagföringar för mord var 309 stycken, se Brå, Tabell 420, Lagföringsbeslut efter huvudbrott och huvudpåföljd, 2023. För 2022 var antalet dråp sju stycken och antalet mord 214 stycken, se Brå, Tabell 420, Lagföringsbeslut efter huvudbrott och huvudpåföljd, 2022. 11 Se t.ex. Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl., 2015, s. 23 f. och ”Bajonettmordet” p. 25. Se även SOU 2014:18 s. 190 f. med vidare hänvisningar till bl.a. ett flertal rättsfall. 12 Jfr SOU 2014:18 och prop. 2016/17:108 s. 32 ff.

gärningen inte ska bedömas som ett mord. Vår uppfattning är också att straffmätningen vid dråp inte heller i dag är koncentrerad kring straffmini mum13och våra förslag i kapitel 9 som syftar till att hela straffskalan ska användas går ytterligare i den riktningen. Det framstår för övrigt som lämpligt att straffskalorna för mord och dråp även fortsättningsvis ligger kant i kant. Inte heller maximistraffet för dråp bör därför ändras. Därigenom finns det förutsättningar att mäta ut ett straff som återspeglar straffvärdet av olika typer av uppsåtligt dödande som är att bedöma som dråp eller mord från sex år upp till livstids fängelse.

Barnadråp

Den särskilda bestämmelsen i 3 kap. 3 § brottsbalken om barnadråp avser fall där en mor dödar sitt barn vid födseln eller annars under en tid när hon på grund av nedkomsten befinner sig i ett upprivet sinnestillstånd eller i svårt trångmål. Medan ett dråp är ett mord som är att anse som mindre grovt är barnadråp i sin tur en privilegierad form av dråp. Privilegieringen gäller emellertid alltså endast barnets mor. Bestämmelsen om barnadråp har inte ändrats sedan brottsbalken trädde i kraft och straffskalan har alltsedan dess varit fängelse i högst sex år, vilket som har konstaterats under den föregående rubriken överensstämmer med minimistraffet för dråp.

Liknande kriminaliseringar som den för barnadråp fanns även i tiden före brottsbalkens ikraftträdande. De förhållanden som ursprungligen motiverade införandet av brottet får dock numera sägas ha förändrats. I strafflagen gällde bestämmelsen för en kvinna som blivit havande genom ”olovlig beblandelse”, dvs. med någon hon inte var gift med. Det starka samhälleliga och sociala fördömande som kunde bli följden av att föda ett barn utom äktenskapet var en av anledningarna till att kvinnan privilegierades straffrättsligt. Brottsbalkens reglering bygger i stället på att det kan vara i viss mån normala fysiska och psykiska orsaker som gör att en nybliven mor förgriper sig på sitt ba rn.14En utredning föreslog 2014 att bestämmelsen om barnadråp skulle ersättas med en generell bestämmelse om dråp under starkt förmildrande omständigheter, med en straffskala som omfat-

13 Jfr ”Bajonettmordet” p. 28. 14 Se prop. 1962:10, del B, s. 12 och 69 f. När brottsbalken infördes ändrades brottsbeteckningen från barnamord till barnadråp.

tade fängelse i högst åtta år. Skälen för förslaget var att de förhållanden som ursprungligen motiverade införandet av brottet barnadråp till stor del hade förändrats och att rättspraxis utvisade att det finns andra situationer där det finns ett behov av att bestämma straffet för uppsåtligt dödande långt under minimistraffet för dr åp.15Förslaget har dock inte lett till lagstiftnin g.16

Att lagföringar sker för barnadråp är relativt ovanligt, även om det förekomme r.17Som framgått har behovet av att överhuvudtaget ha en straffbestämmelse som är utformad på det sätt som är fallet också kommit att bli föremål för diskussion. Att föreslå ändringar när det gäller straffbudets utformning ligger utanför ramen för vårt uppdrag. Det finns samtidigt inte såvitt vi har kunnat utröna skäl som medför att det finns anledning att ändra straffskalan för barnadråp. Som har konstaterats i den juridiska litteraturen kan fall av olika svårhetsgrad omfattas av brottsbeskrivningen, varför det är befogat att straffskalan är förhållandevis vid.18Straffskalan för barnadråp bör alltså lämnas oförändrad. Därmed fortsätter maximistraffet för barnadråp att ligga kant i kant med minimistraffet för dråp, vilket framstår som ändamålsenligt.

Misshandel

Bestämmelserna om uppsåtlig misshandel finns i 3 kap.5 och 6 §§brottsbalken. En kriminalisering av misshandel får betecknas som grundläggande i en fungerande rättsstat där utrymmet för medborgarna att utöva våld mot varandra är och bör vara starkt begränsat. Misshandel innebär ett fysiskt angrepp på annan och en sådan gärning framstår i många fall som avsevärt straffvärd. Samtidigt står det klart att misshandelsbrotten är av mycket skiftande slag, såväl i fråga om det utövade våldet som vilka effekter detta våld får.

För misshandel döms även när gärningen har lett till att den som har utsatts för misshandeln dör, men den dödliga effekten inte täcks

15 Se SOU 2014:18, särskilt s. 195 ff. och 231 f. Situationer som avsågs var bl.a. aktiv dödshjälp (eutanasi). 16 Se prop. 2016/17:108 s. 17, där regeringen anger att den inte går vidare med utredningens förslag till en ny straffbestämmelse om dråp som begås under synnerligen mildrande omständigheter. 17 Av kriminalstatistiken kan utläsas att ingen lagfördes för barnadråp som huvudbrott 2023, se Brå, Tabell 420, Lagföringsbeslut efter huvudbrott och huvudpåföljd, 2023. 18 Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 3 kap. 3 §, under rubriken Straffet.

av gärningspersonens uppsåt, varför det inte kommer i fråga att rubricera gärningen som mord eller dråp. Det döms då för misshandel och vållande till annans död (3 kap. 7 § brottsbalken) i brottskonkurrens. Sådana fall är relativt vanligt förekommande i rättspraxis och vi återkommer till den konkurrenssituationen något mer i detalj i avsnitt 8.1.2, i samband med vår översyn av straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av vållande till annans död.

Numera förekommer misshandel i fyra svårhetsgrader. En misshandel kan rubriceras som ringa, av normalgraden (beteckningen är då endast misshandel), grov och synnerligen grov. För bedömningen av om en gärning är att beteckna som ringa misshandel anges inte några särskilda omständigheter i lagtexten. När det gäller bedömningen av om en misshandel är att bedöma som grov anges det att det särskilt ska beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningspersonen har tillfogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Även för synnerligen grov misshandel finns vissa omständigheter som ska beaktas särskilt. Det är fråga om fall när kroppsskadan är bestående, gärningen har orsakat synnerligt lidande eller gärningspersonen har visat synnerlig hänsynslöshet.

Den särskilda straffskalan för synnerligen grov misshandel infördes i samband med 2010 års påföljdsreform, som syftade till att generellt höja straffen för allvarliga våldsbrott. Straffskalan för grov misshandel – som var fängelse i lägst ett och högst tio år – delades då upp. Det synnerligen grova misshandelsbrottet fick en straffskala som sträckte sig från lägst fyra till högst tio år .19Därefter höjdes 2017 minimistraffet för grov misshandel från fängelse i ett år till fängelse i ett år och sex månader. För synnerligen grov misshandel höjdes samtidigt minimistraffet från fängelse i fyra år till fängelse i fem år. Syftet var att generellt höja straffnivån för alla gärningar som är att bedöma som grov eller synnerligen grov misshandel. Samtidigt infördes brottsbeteckningen synnerligen grov misshandel i brottsbalke n.20

För ringa misshandel är straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader och för annan misshandel som inte är grov är straffskalan fängelse i högst två år. Eftersom misshandel förekommer i mycket varierad form och svårhetsgrad måste det finnas ett stort ut-

19 Se prop. 2009/10:147 s. 16 ff. 20 Se prop. 2016/17:108, särskilt s. 34 ff. och 51.

rymme för en nyanserad straffvärdebedömning av misshandel i de lägsta svårhetsgraderna även i framtiden. Den lindrigaste skalan, för ringa misshandel, tar sikte på misshandelsbrott av tämligen bagatellartat slag. Straffskalan för normalgradsbrott ger i sig redan i dag utrymme för en nyanserad straffmätning och även för ett kraftfullt ingripande vid de svåraste fallen av misshandel som inte är grov.

Enligt oss behöver alltså inte straffskalorna för ringa misshandel och för misshandel av normalgraden ändras.

Även om alla misshandelsbrott innebär ett fysiskt angrepp mot ett brottsoffer är det enligt vår mening vid sådana gärningar som är att rubricera som grov eller synnerligen grov misshandel som kränkningen av offrets liv, hälsa och trygghet gör sig särskilt gällande. Enligt vår bedömning är det främst vid dessa grader som det finns skäl att nu överväga straffskaleändringar. Behovet måste dock ställas mot de skärpningar som redan har gjorts under senare år och våra generella förslag om straffmätning (se bl.a. kapitel 9).

Det minimistraff som numera gäller vid grov misshandel återspeglar enligt oss på den lägsta nivån straffvärdet för en grov misshande l.21För de fall som är allvarligare än så kommer våra generella förslag om en användning av hela straffskalan att leda till ytterligare skärpningar. Det leder oss till slutsatsen att minimistraffet för grov misshandel redan är väl avvägt och inte bör ändras.

Däremot anser vi att en skärpning av minimistraffet är påkallad vid synnerligen grov misshandel. Under den rubriceringen inordnas gärningar som har ett betydande straffvärde. Att så är fallet framgår redan av de rekvisit som anges som skäl för att rubricera en gärning som just synnerligen grov misshandel (bestående kroppsskada, synnerligt lidande eller synnerlig hänsynslöshet). Synnerligt lidande kan avse gärningar som har medfört kraftig och långvarig smärta. Andra exempel är misshandel som har inneburit en omfattande våldsanvändning under inte helt kortvariga förlopp, såsom vid misshandel av tortyrliknande slag, eller gärningar som har orsakat stark dödsångest eller liknande stor psykisk påfrestning hos offret. Synnerlig hänsynslöshet innebär att hänsynslösheten har gått påtagligt utöver vad som gäller för att ett brott med hänvisning till visad särskild hänsynslöshet ska bedömas som grovt enligt 3 kap. 6 § första stycket. Detta kan vara fallet när grovt våld har använts mot en person som har saknat eller haft begränsad möjlighet att försvara sig såsom ett

21 Jfr NJA 2013 s. 1155.

barn, en äldre människa eller en person med funktionshinder. Detsamma gäller vid grovt våld mot en liggande, försvarslös, person. Vidare kan synnerlig hänsynslöshet ha förelegat när flera personer allvarligt har misshandlat en ensam person. Också när den tilltalade annars har visat synnerlig brutalitet, t.ex. när grovt våld har använts mot en närstående person som tidigare har utsatts för upprepade och allvarliga övergrepp av gärningspersonen, kan det vara fråga om synnerlig hänsyns löshet.22

För synnerligen grov misshandel kan den nuvarande straffskalan enligt vår mening inte anses motsvara allvaret i de gärningar som är att rubricera som brottet i fråga. Minimistraffet bör höjas och vi föreslår att det höjs från fängelse i fem år till fängelse i sex år. Att minimistraffet därmed skulle motsvara minimistraffet för dråp anser vi inte utgör något hinder, med hänsyn till vilka slags gärningar som avses vid synnerligen grov misshandel och med beaktande av att minimistraffet för dråp är förbehållet uppsåtligt dödande där omständigheterna är mycket förmildrande.

Vad avser maximistraffet har vi i avsnitt 7.7.1 föreslagit ett avskaffande av tioårsgränsen i nuvarande 26 kap. 1 § för straffskalor som inte innehåller fängelse på livstid. Synnerligen grov misshandel framstår som ett brott där det finns anledning att ha ett maximistraff som överstiger tio år. Den aktuella typen av gärningar är att betrakta som så allvarliga att de till och med bör kunna ha ett straffvärde som överstiger de minst allvarliga fallen av mord, där straffminimum är fängelse i tio år. Vi föreslår således att maximistraffet för synnerligen grov misshandel höjs från fängelse i tio år till fängelse i tolv år.

I och med höjningen av minimistraffet för synnerligen grov misshandel finns det anledning att höja maximistraffet för grov misshandel från fängelse i sex år till fängelse i sju år. Därigenom uppnås en viss överlappning mellan straffskalorna för de olika svårhetsgraderna, på samma sätt som gäller för i stort sett alla andra gradindelade brott i brottsbalken och i specialstraffrätten. Någon större överlappning mellan den grova och den synnerligen grova svårhetsgraden av misshandel är dock inte nödvändig.

22 Se prop. 2009/10:147 s. 38 samt ”Synnerligen grov misshandel” NJA 2011 s. 89 och ”Den utdragna misshandeln” NJA 2020 s. 564.

Allmänt om vållandebrotten

Brotten vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom skiljer sig från de motsvarande brotten som avser uppsåtliga gärningar – mord, dråp och barnadråp respektive misshandel – på det sättet att oaktsamhet är tillräckligt för straffansvar. I våra direktiv anges uttryckligen att översynen av straffskalorna omfattar såväl uppsåtliga brott som brott som begås genom oaktsamhet.

Generellt sett är det naturligt att ett vållandebrott är mindre allvarligt i straffvärdehänseende än ett motsvarande uppsåtligt brott, trots att de orsakar samma effekter (jfr vår beskrivning i avsnitt 7.6 av den betydelse gärningspersonens skuld har vid bedömningen av straffvärdet). I grunden syftar kriminaliseringen av de nu behandlade vållandebrotten emellertid till att skydda samma intressen som de uppsåtliga brotten, nämligen någons liv och hälsa .23Att ett brott har begåtts av oaktsamhet påverkar inte det förhållandet att det finns brottsoffer som på ett högst påtagligt sätt drabbas av brotten. Skadorna (fysiska och psykiska) för ett brottsoffer kan vara lika allvarliga oavsett om de har orsakats av uppsåt eller av oaktsamhet. Det brottsofferperspektiv vi anlägger i olika delar av betänkandet aktualiseras i den meningen alltså även för vållandebrottens del. Av dessa skäl finns det anledning att överväga ändringar i straffskalorna för vållandebrotten vållande till annans död och till kroppsskada eller sjukdom.

Vållande till annans död

För vållande till annans död (3 kap. 7 § brottsbalken) döms den som av oaktsamhet orsakar annans död. Straffskalan är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter. För den ringa graden av brottet finns det inte i lagtexten angivet några särskilda aspekter som ska beaktas. Är brottet i stället grovt, döms till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om

1. gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag,

eller

2. gärningspersonen, när det har krävts särskild uppmärksamhet eller

skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller något annat medel eller annars gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag.

23 Se prop. 2009/10:147 s. 24.

En situation där en gärning kan vara att bedöma som grov är när någon har utövat dödligt våld mot en annan, men saknat uppsåt till hans eller hennes död. Ett annat exempel är när en bilförare har gjort sig skyldig till ett så utpräglat risktagande att han eller hon kan anses ha varit i det närmaste helt likgiltig för konsekvenserna utan att uppsåt har förelegat. Ytterligare ett exempel är att någon har siktat på en person med ett livsfarligt vapen och vapnet har råkat gå av .24Av betydelse är hur stora riskerna för dödsfall har varit och vilka risker som gärningspersonen har haft insi kt om.25

En aspekt värd att framhålla särskilt är att det inte är ovanligt att en gärningsperson som har misshandlat någon till döds inte har haft uppsåt i förhållande till att brottsoffret skulle dö, men är oaktsam i förhållande till den effekten. I ett sådant fall döms för både misshandel och för vållande till annans dö d.26Vi har nämnt denna situation redan i samband med översynen av straffskalorna för misshandel. Vid sådan brottskonkurrens får det relativa straffvärdet av varje brott, brottens skyddsintressen och relationen mellan brotten betydelse vid straffmätningen i det konkreta fallet. Högsta domstolen har konstaterat att i den mån de omständigheter som enligt 29 kap.1–3 §§brottsbalken ska beaktas är desamma för de brott som vid straffmätningen ska bedömas i konkurrens, dessa inte kan ges fullt genomslag vid bestämmandet av straffvärdet för vart och ett av brotten. I ett fall där en misshandel har orsakat målsägandens död är det, konstaterade Högsta domstolen, fråga om ett och samma händelseförlopp och de båda straffbestämmelserna tillgodoser samma skyddsintresse. Straffvärdebedömningen av vållandebrottet ska då enligt Högsta domstolen främst avse den grad av oaktsamhet som har medfört den dödliga utgången av misshandelsbrott et.27

Vållande till annans död framstår som ett brott där det finns starka skäl att överväga om straffskalorna kan anses motsvara allvaret i gärningarna. Brotten innebär att den allvarligast tänkbara följden – någons död – har blivit resultatet av en oaktsamhet.

Den ringa graden av vållande till annans död innehåller endast böter. Enligt vår mening finns det inte anledning att ändra den straffskalan. Allvarligare gärningar kan rubriceras som de allvarligare graderna av brottet och därmed mötas av en strängare reaktion. Straff-

24 Se prop. 2009/10:147 s. 24. 25 Se ”Fiskekniven” NJA 2021 s. 139 p. 8. 26 Se Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl., 2015, s. 27. 27 Se ”Fiskekniven” p. 12 och ”Rydaholmsfallet” NJA 2012 s. 79 p. 16.

skalan för vållande till annans död som är att beteckna som ringa bör alltså inte ändras.

För vållande till annans död av normalgraden bör det särskilt beaktas att ansvar för vållande till annans död kan dömas ut i fall som i hög utsträckning skiljer sig från varandra och där straffvärdena därmed kan variera mycke t.28Ansvar för vållande till annans död kan komma i fråga för brott som är resultatet av ett, visserligen klandervärt, mindre allvarligt misstag och som därmed bör anses ha ett förhållandevis lågt straffvärde. Att det förhåller sig på det sättet behöver beaktas när det gäller normalgraden av vållande till annans död. Det är även i ett framtida påföljdssystem nödvändigt att straffskalan för normalgraden av vållande till annans död har en spännvidd som omfattar både de mindre och de något mer klandervärda gärningarna. Därigenom finns det utrymme att i de enskilda fallen bestämma straffet på ett nyanserat sätt. Med beaktande av dessa förhållanden framstår den nuvarande straffskalan (fängelse i högst två år) som väl avvägd. Inte heller straffskalan för normalgraden av vållande till annans död bör därför ändras.

Ansvar för vållande till annans död kan alltså komma i fråga till följd av ett mindre klandervärt agerande. Samtidigt kan också det motsatta vara fallet. Vållande till annans död kan komma i fråga i fall som är att beteckna som klandervärda i en betydande utsträckning. Ett vållandebrott kan således ha inneburit ett medvetet risktagande eller en försummelse av allvarligt slag eller annars ha varit särskilt klandervärt. I sådana fall anses brottet i regel vara grovt. Av det anförda följer att det är nödvändigt med en differentiering mellan olika fall av vållande till annans död. Medan straffskalorna för de mindre grova graderna av vållande till annans död kan lämnas oförändrade finns det anledning att se allvarligare på den grova graden av brottet. Därmed kan de allvarligaste fallen av vållande till annans död mötas av en tillräckligt kännbar reaktion. Det kan vara fråga om gärningar som ligger på gränsen till att vara att bedöma som uppsåtliga. Maximistraffet för vållande till annans död – fängelse i sex år, vilket motsvarar minimistraffet för dråp – framstår som väl avvägt och bör inte ändras. För minimistraffet anser vi emellertid att en påtaglig förändring är ändamålsenligt och vi föreslår att det fördubblas från fängelse i ett år till fängelse i två år. Därmed hamnar straffskalorna för normalgraden respektive den grova graden av vållande till annans död också kant i

28 Jfr a. prop. s. 24.

kant, på samma sätt som för de brott som avser uppsåtligt dödande (mord, dråp och barnadråp). Vi anser att straffskalor utformade utan överlappning framstår som lämpligt även för de olika graderna av vållande till annans död. På det sättet behandlas de brott där död har orsakats på samma sätt.

Vållande till kroppsskada eller sjukdom

Vållande till kroppsskada eller sjukdom är en oaktsamhetsvariant av misshandel, men där endast kroppsskada eller sjukdom är relevanta resultat (se 3 kap. 8 §). För brottet döms den som av oaktsamhet orsakar en annan person sådan kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa. På det sättet är tillämpningsområdet för brottet snävare än för misshandel.

Straffskalan för vållande till kroppsskada eller sjukdom är böter eller fängelse i högst sex månader, om brottet inte är att rubricera som grovt. Samma skäl som för exempelvis ringa misshandel gör sig här gällande. Vi har i avsnitt 7.7.2 konstaterat att straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader ger utrymme för en nyanserad och differentierad straffmätning och att straffskalan i många fall kan lämnas oförändrad. Vållande till kroppsskada eller sjukdom framstår, liksom ringa misshandel, som ett sådant fall. Om gärningen är allvarligare kan ett strängare straff dömas ut genom att gärningen rubriceras som ett grovt brott. Således bör straffskalan för vållande till kroppsskada eller sjukdom som inte är att bedöma som grov inte ändras.

När det gäller det grova brottet är straffskalan för närvarande fängelse i högst fyra år. Straffskalan skärptes 1994 från fängelse i högst två år.29I lagtexten (3 kap. 8 § andra stycket) anges vissa omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Dessa är likalydande med de förhållanden som anges i 3 kap. 7 § andra stycket till vägledning för när vållande till annans död ska bedömas som grovt. Redan av det förhållandet följer att det visserligen är tal om förhållandevis allvarliga gärningar. Det är fråga om fall som kan ha innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag

29 Se prop. 1993/94:44. Reformen avsåg lagändringar som syftade till att främja trafiksäkerheten. Senast ändrades bestämmelsen 2001 i förtydligande syfte för att ge ytterligare vägledning för bedömningen av när brottet ska vara att anse som grovt, se prop. 2000/01:85. Straffskalan lämnades emellertid oförändrad då.

eller en allvarlig försummelse såsom påverkan av alkohol eller något annat medel när det har krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet. Utrymme finns dock att inom ramen för den nuvarande straffskalan för den grova svårhetsgraden beakta detta allvar. Resultatet vid vållande till annans död är också till sin natur allvarligare än vid vållande till kroppsskada eller sjukdom. Straffskalan för den grova svårhetsgraden av vållande till kroppsskada eller sjukdom framstår alltså även i ett reformerat påföljdssystem som väl avvägd och bör därför inte ändras.

Avslutningsvis kan framhållas att regleringen av vållande till kroppsskada eller sjukdom har en något ovanlig konstruktion, där de brott som inte är att beteckna som grova har en straffskala som för många andra brott används när det finns en ringa grad av brottet i fråga. För vållande till kroppsskada eller sjukdom används i stället den grova graden för gärningar där straffvärdet motsvarar endast ett kortare fängelsestraff. I sådana fall kommer för många andra brott i stället normalgraden av brottet till användning (jfr t.ex. misshandel). Nu beskrivna förhållanden ändrar dock inte vår bedömning att straffskalorna för vållande till kroppsskada eller sjukdom bör lämnas oförändrade. Det kan också framhållas att det finns andra brott som är konstruerade på samma sätt, exempelvis allmänfarlig vårdslöshet (13 kap. 6 §). Gemensamt för dessa brott är alltså att de begås av oaktsamhet.

Framkallande av fara för annan

Straffbestämmelsen om framkallande av fara för annan i 3 kap. 9 § brottsbalken har – inklusive straffskalan böter eller fängelse i högst två år – varit oförändrad sedan brottsbalken trädde i kraft. I strafflagen fanns inte någon allmän bestämmelse om straff för handlingar som enbart innebär fara för att annan ska skadas på det sätt som framkallande av fara inne bär.30

För framkallande av fara för annan döms den som av grov oaktsamhet utsätter någon annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom. Med fara avses i sammanhanget s.k. konkret fara för en viss effekt av gärningen. Att gärningen har innefattat konkret fara innebär att det har varit möjligt att gärningen skulle medföra effekten. Det ska dessutom ha förelegat en viss sanno-

30 Se prop. 1962:10, del B, 94 ff. Däremot fanns bestämmelser för speciella fall, bl.a. i förhållande till barn.

likhet för effekten i den meningen att det framstår som rimligt att förvänta denna som en följd av gärningen. Bedömningen ska göras på rent objektiva grunder och vad gärningspersonen insett, trott eller antagit saknar betydelse. Hur hög grad av sannolikhet som krävs har ansetts inte gå att ange generellt. Det har bl.a. betydelse hur allvarlig den befarade följden är. Farerekvisitet är inte uppfyllt så snart det inte är omöjligt att effekten hade kunnat inträffa .31

Exempel på framkallande av fara för annan har i rättspraxis och i den juridiska litteraturen angetts vara skottlossning, oskyddat samlag med fara för överföring av hivs mitta32och underlåtenhet att söka läkarvård för ett allvarligt sjukt ba rn.33Värt att framhålla i sammanhanget är att den nu angivna typen av situationer givetvis även kan vara att bedöma som andra typer av brott, beroende på vad effekten av t.ex. en skottlossning har blivit eller vilket uppsåt en gärningsperson har haft. I vissa situationer är det emellertid endast ansvar för framkallande av fara som kan komma i fråga.

När det gäller minimistraffet för framkallande av fara för annan måste det beaktas att brottet omfattar många olika typer av gärningar. Med beaktande av hur lindriga vissa av de gärningar som faller under straffbestämmelsen kan vara framstår det även fortsatt som lämpligt att minimistraffet är böter.

För maximistraffet gör sig dock andra förhållanden gällande. Som har framgått av redogörelsen ovan kan brottet framkallande av fara för annan även innefatta förhållandevis allvarliga gärningar. Ett tydligt exempel är skottlossningar, som måste anses ha ett högt straffvärde oavsett om någon har kommit till skada fysiskt eller inte. Som vi har beskrivit mer i detalj i avsnitt 7.6 finns det anledning att se allvarligt på gärningar som innebär en fara för liv och hälsa. Det gäller trots att framkallande av fara för annan är ett oaktsamhetsbrott. En situation där ansvar för framkallande av fara för annan har blivit aktuellt i rättspraxis är när en gärningsperson har skjutit okontrollerat på allmän plats och därigenom har utsatt personer som har råkat befinna sig i nära anslutning till brottsplatsen för livsfara eller fara för svår kroppsskad a.34I sådana situationer framstår det som slumpartat om någon utomstående kommer till skada eller inte. Om så blir fallet

31 Se ”Den välinställda hivbehandlingen” NJA 2018 s. 369 p. 16 med vidare hänvisningar. 32 Se ”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176 och jfr ”Den välinställda hivbehandlingen”. 33 Se Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl., 2015, s. 36 f. 34 Se för ett exempel Svea hovrätts dom den 5 september 2024 i mål B 9311-24.

kan också många gånger förväntas bero på omständigheter som gärningspersonen inte råder över.

Visserligen måste det beaktas att ansvar för andra brott kan bli aktuellt om effekten faktiskt inträffar, exempelvis i situationer som den ovan beskrivna skottlossningen. Ansvar kan t.ex. komma i fråga för misshandel eller till och med mord om offret har avlidit. Brottet olaga hot kan också nämnas i sammanhanget för det fall en fysisk skada inte har orsakats. Även ansvar för försöksbrott ger möjlighet att döma ut stränga straff i de fall det inte endast är aktuellt att döma till ansvar för framkallande av fara för annan. Exempelvis kan ansvar för försök till mord bli aktuellt vid en skottlossning där gärningspersonen missar sitt mål. Trots de nu beskrivna förhållandena anser vi emellertid att det nuvarande maximistraffet för framkallande av fara för annan inte ger möjlighet att fullt ut beakta hur allvarliga vissa av gärningarna kan vara, exempelvis vid en skottlossning som inte faller under någon annan brottsbeskrivning än den för framkallande av fara för annan. Ytterligare en aspekt är att även om gärningspersonen i den typ av situationer som har beskrivits här döms för ett brott riktat mot det tilltänkta offret så bör den fara som gärningspersonen har utsatt förbipasserande för kunna tillmätas ett avsevärt straffvärde i sig. Vilket det sammanvägda straffvärdet ska vara får sedan bedömas med beaktande av de regler för flerfaldig brottslighet som vi behandlar i kapitel 10.

Vi föreslår med beaktande av de förhållanden som nu har beskrivits att maximistraffet för framkallande av fara för annan ska höjas från fängelse i två år till fängelse i tre år. När straffvärdet bestäms i det konkreta fallet medför våra förslag om en nyanserad straffmätning i kapitel 9 att straffvärdet vid exempelvis en skjutning av den typ som har beskrivits här ska placeras långt upp i straffskalan. Utrymme finns då att beakta faktorer såsom var gärningen har begåtts, hur många personer som har utsatts för fara och i övrigt hur stor faran kan bedömas ha varit.

Arbetsmiljöbrott

Om ett brott som anges i 3 kap.7–9 §§brottsbalken har begåtts genom att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet har åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen (1977:1160) har ålegat honom eller

henne till förebyggande av ohälsa eller olycksfall, döms för arbetsmiljöbrott till straff som anges i de nämnda lagrummen. Bestämmelsen om arbetsmiljöbrott återfinns i 3 kap. 10 § brottsbalken. Ett arbetsmiljöbrott är alltså identiskt med ett brott enligt 7–9 §§. I dessa paragrafer finns brotten vållande till annans död, vållande till kroppsskada eller sjukdom och framkallande av fara för annan.

Bestämmelsen om arbetsmiljöbrott har angetts sakna juridisk betydelse – utöver brottsrubriceringen – och ha tillkommit av rent pedagogiska skäl. Syftet är att markera det sätt på vilket brottet har åstadkommits, nämligen i strid med gällande regler på arbetsmiljöområd et.35

De tillämpliga straffskalorna för de gärningar som är att rubricera som arbetsmiljöbrott kan utläsas ur de paragrafer till vilka bestämmelsen om arbetsmiljöbrott hänvisar. Enligt vår mening finns det inte anledning att ändra bestämmelsen om arbetsmiljöbrott. Genom de ändringar vi föreslår av vissa av brotten som bestämmelsen om arbetsmiljöbrott hänvisar till ändras samtidigt indirekt vilka straff som kan dömas ut för de brott som är att rubricera som arbetsmiljöbrott. Att så blir fallet framstår som lämpligt.

8.2. Brotten mot frihet och frid (4 kap. brottsbalken)

8.2.1. Utgångspunkter för våra överväganden

Bedömning: Ändringar i straffskalorna för brotten mot frihet

och frid bör övervägas.

Skälen för vår bedömning

Brotten mot frihet och frid finns i 4 kap. brottsbalken. I kapitlet behandlas brott som på något sätt riktar sig mot en annan persons frihet, eller kränker andra rent personliga intressen som inte är av ekonomiskt slag och som kan sammanfattas under beteckningen frid. Brotten kan sägas gälla gärningar som innebär olika slags kränk-

35 Se Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl., 2015, s. 37 f. Se även Lagrådets yttrande i prop. 1990/91:140 s. 194 ff.

ningar av den personliga integriteten i fråga om rätten att vara fri, ha handlings- eller rörelsefrihet, bli lämnad i fred eller liknand e.36

Det finns anledning att behandla brotten mot frihet och frid i ett sammanhang. Som för andra delar av översynen av straffskalorna finns det också – av proportionalitets- och ekvivalensskäl – skäl att göra jämförelser med det allvar i andra brott som återspeglas i deras straffskalor.

Nedan följer en tabell över brotten mot frihet och frid och deras straffskalor samt, i förekommande fall, de senaste ändringarna som har gjorts i straffskalorna sedan brottsbalken trädde i kraft 1965. I de fall där straffskalorna inte har ändrats sedan brottsbalken trädde i kraft anges det särskilt.

Tabell 8.2 Brotten mot frihet och frid ( 4 kap. brottsbalken )

De nuvarande straffskalorna och när ändringar har gjorts i dem

Brottsbeteckning

Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Människorov (1 § första stycket)

Fyra år 18 år eller på livstid

SFS 2009:396 (prop. 2008/09:118)

Människorov, mindre grovt (1 § andra stycket)

Fängelseminimum

Sex år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Människohandel (1 a § första och andra stycket)*

Två år

Tio år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2002:436 (prop. 2001/02:124)

Människohandel, mindre grovt (1 a § tredje stycket)

Sex månader Fyra år SFS 2018:601 (prop. 2017/18:123)

Människoexploatering (1 b § första och andra stycket)

Fängelseminimum

Fyra år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2018:601 (prop. 2017/18:123)

Grov människoexploatering (1 b § tredje stycket)

Två år

Tio år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2018:601 (prop. 2017/18:123)

Olaga frihetsberövande (2 § första stycket)

Ett år

Tio år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Olaga frihetsberövande, mindre grovt (2 § andra stycket)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

36 Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 4 kap., under rubriken Inledning och Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl., 2015, s. 44.

Brottsbeteckning

Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Barnfridsbrott (3 § första stycket)

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2021:397 (prop. 2020/21:170)

Barnfridsbrott, ringa brott (3 § första stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2021:397 (prop. 2020/21:170)

Grovt barnfridsbrott (3 § andra stycket)

Ett år

Sex år Träder i kraft den 1 juli 2025 (prop. 2024/25:123)

Olaga tvång (4 § första stycket)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Grovt olaga tvång (4 § andra stycket)

Ett år

Sex år SFS 2023:257 (prop. 2022/23:53)

Grov fridskränkning (4 a § första stycket)

Ett år

Sex år SFS 2021:1108 (prop. 2020/21:217)

Grov kvinnofridskränkning (4 a § andra stycket)

Ett år

Sex år SFS 2021:1108 (prop. 2020/21:217)

Olaga förföljelse (4 b §) Fängelseminimum

Fyra år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2011:485 (prop. 2010/11:45)

Äktenskapstvång (4 c § första och andra stycket)

Fängelseminimum

Fyra år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2014:381 (prop. 2013/14:208)

Barnäktenskapsbrott (4 c § tredje stycket)

Fängelseminimum

Fyra år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2020:349 (prop. 2019/20:131)

Vilseledande till äktenskapsresa (4 d §)**

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2014:381 (prop. 2013/14:208)

Hedersförtryck (4 e §) Ett år

Sex år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2022:310 (prop. 2021/22:138)

Olaga hot (5 § första stycket)

Böter

Två år SFS 2023:257 (prop. 2022/23:53)

Grovt olaga hot (5 § andra stycket)

Ett år

Fyra år SFS 2023:257 (prop. 2022/23:53)

Hemfridsbrott (6 § första stycket)

Böter

Ett år SFS 2022:661 (prop. 2021/22:194)

Brottsbeteckning

Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Olaga intrång (6 § andra stycket)

Böter

Ett år SFS 2022:661 (prop. 2021/22:194)

Grovt hemfridsbrott eller grovt olaga intrång (6 § tredje stycket)

Sex månader Tre år SFS 2022:661 (prop. 2021/22:194)

Kränkande fotografering (6 a §)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2013:366 (prop. 2012/13:69)

Olovlig identitetsanvändning (6 b §)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2016:485 (prop. 2015/16:150)

Olaga integritetsintrång (6 c §)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2017:1136 (prop. 2016/17:222)

Grovt olaga integritetsintrång (6 d §)

Sex månader Fyra år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2017:1136 (prop. 2016/17:222)

Ofredande (7 §)

Böter

Ett år SFS 1993:207 (prop. 1992/93:141)

Uppmaning till självmord (7 a § första stycket)

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2021:225 (prop. 2020/21:74)

Oaktsam uppmaning till självmord (7 a § andra stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2021:225 (prop. 2020/21:74)

Brytande av post- eller telehemlighet (8 §)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Intrång i förvar (9 §) Böter

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Olovlig avlyssning (9 a §) Böter

Två år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1975:239 (prop. 1975:19)

Brottsbeteckning

Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Förberedelse till brytande av post- eller telehemlighet, kränkande fotografering eller olovlig avlyssning (9 b §)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brotten infördes genom SFS 1975:239 (prop. 1975:19) för brytande av post eller telehemlighet och olovlig avlyssning samt genom SFS 2013:366 (prop. 2012/13:69) för kränkande fotografering

Dataintrång (9 c § första stycket)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1998:206 (prop. 1997/98:44)

Grovt dataintrång (9 c § andra stycket)

Sex månader Sex år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2014:302 (prop. 2013/14:92)

* Före den 1 juli 2004 var brottets beteckning ”människohandel för sexuella ändamål” (beteckningen användes även för den mindre grova graden). ** Före den 1 juli 2014 var brottets beteckning ”vilseledande till tvångsäktenskapsresa”.

Brotten mot frihet och frid omfattar ett flertal brott, av förhållandevis olika typ. För flera av brotten sker ett stort antal lagföringar varje år. Det är också fråga om brott som avser direkta angrepp på ett brottsoffers personliga integritet. Som vi har utvecklat mer i detalj i avsnitt 7.6 är sådana omständigheter något som bör föranleda att det finns anledning att se allvarligt på ett brott, även om de brott som riktas mot de skyddsvärda intressena liv och hälsa (jfr 3 kap. brottsbalken) i flera fall är att betrakta som ännu allvarligare än de brott som aktualiserar de skyddsvärda intressena frihet och frid.

I våra direktiv anges vålds- och sexualbrott som exempel på brott som det finns anledning att se allvarligare på, i förhållande till annan brottslighet, än vad som är fallet i dag. Samtidigt anges att även andra brott som typiskt sett är kopplade till vålds- och sexualbrott, såsom olika typer av brott mot frihet och frid, behöver bedömas strängare.

De förhållanden som har redovisats hittills talar för att det finns anledning att överväga om ändringar bör göras av straffskalorna för brotten mot frihet och frid i 4 kap. brottsbalken. Som har konsta-

terats i den juridiska litteraturen är 4 kap. brottsbalken dessutom ett av de kapitel i brottsbalken som har reviderats och kompletterats mycket genom åren.37Det förhållandet aktualiserar frågan om behovet av en samlad översyn av straffskalorna för brotten mot frihet och frid, för att säkerställa att dessa har en lämplig utformning efter alla ändringar vid olika tidpunkter. Sådana förhållanden medför dock inte med nödvändighet att en straffskala bör ändras, utan avgörande för den frågan är hur allvarligt det finns anledning att typiskt sett se på ett visst brott. Vid den bedömningen lägger vi vikt vid de förhållanden vi har beskrivit mer i detalj i avsnitt 7.6. Flera av brotten i 4 kap. brottsbalken får också betecknas som centrala, ett uttryck som används i våra direktiv. Vi redovisar därför något mer utförliga överväganden för vissa av brotten i kapitlet även i fall där vi inte anser att det finns anledning att ändra stra ffskalan.38Ett sådant exempel är människorov (4 kap. 1 §).

Det finns också anledning att framhålla våra förslag i kapitel 9, som syftar till att hela straffskalan ska komma till användning. Dessa innebär att omständigheter vid brottet som går utöver förutsättningarna för att den aktuella straffskalan ska vara tillämplig ska ges ett tydligt genomslag vid straffvärdebedömningen, med beaktande av intresset av att hela straffskalan kommer till användning. Inte minst för brotten mot frihet och frid kan det förväntas i många fall finnas sådana försvårande moment som medför att gärningen i fråga ska placeras längre upp i den straffskala som är tillämplig. Den regleringen medför möjligheter till en nyanserad straffmätning och att gärningarna kan placeras ut inom ramen för den tillämpliga straffskalan med beaktande av hur allvarliga de är. Därigenom kan ett väl avvägt straff bestämmas i det enskilda fallet.

37 Se Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 4 kap., under rubriken Inledning. En följd är antalet s.k. bokstavsparagrafer som numera förekommer i kapitlet, se t.ex. 4 a–4 e §§ och 6 a–6 d §§. De justeringar vi föreslår i kapitlet medför dock inte att det finns anledning att nu upphäva kapitlet och införa ett nytt kapitel för att undvika sådana bokstavsparagrafer. 38 Jfr uttalandena i våra direktiv om att vi inte behöver redovisa överväganden för varje enskilt brott men åtminstone bör redovisa uttryckliga överväganden när det gäller de mest centrala brotten.

8.2.2. Vårt förslag och vår bedömning

Förslag: Maximistraffet för grovt olaga integritetsintrång ska höjas

från fängelse i fyra år till fängelse i sex år.

Straffskalan för grovt dataintrång ska skärpas från fängelse i lägst sex månader och högst sex år till fängelse i lägst ett och högst åtta år.

Bedömning: Andra straffskalor för brotten mot frihet och frid

bör inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Människorov

Den som bemäktigar sig och för bort eller spärrar in ett barn eller någon annan med uppsåt att skada honom eller henne till liv eller hälsa eller att tvinga honom eller henne till tjänst eller att öva utpressning, döms för människorov till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst 18 år, eller på livstid (4 kap. 1 § första stycket). Är brottet mindre grovt, döms till fängelse i högst sex år (andra stycket).

Människorov är en kvalificerad form av olaga frihetsberövande (jfr 4 kap. 2 §). Frihetsberövandet ska bestå i att offret förs bort eller spärras in. Vidare måste gärningen innebära att gärningspersonen samtidigt med frihetsberövandet – eller dessförinnan – har skaffat sig en tills vidare bestående maktposition över offret (dvs. har bemäktigat sig honom eller henne). Slutligen måste gärningspersonen ha uppsåt att skada den bortförde eller inspärrade till liv eller hälsa, tvinga honom eller henne till tjänst eller utöva utpressning (enligt definitionen i 9 kap. 4 §, dvs. brott som innebär en ekonomisk förmögenhetsöverföring). Det krävs inte att det som uppsåtet avser har fullföljts, utan brottet är fullbordat så snart ett bortförande eller inspärrande med uppsåt av det aktuella slaget har skett .39

Vissa gärningar som är att bedöma som människorov framstår som särskilt allvarliga. Kännetecknande för sådana är att de utgör s.k. instrumentella gärningar, dvs. begås i syfte att uppnå ett längre bort liggande mål, nämligen att allvarligt skada andra människor, att tvinga

39 Se ”Människorovet” NJA 2019 s. 553 p. 6 och Jareborg, a.a., s. 44 ff.

dem till tjänst eller att utöva utpressning. Livstidsstraffet infördes med hänsyn till sådana fall där det funnits uppsåt att döda. Gärningar som uppfyller rekvisiten för människorov kan samtidigt vara av skilda slag och i enskilda fall sakna den särskilt grova karaktär som föranledde lagstiftaren att införa ett särskilt straffstadgande för människorov. Så kan t.ex. vara fallet när syftet med frihetsberövandet är att tillfoga offret skador som inte är av mer allvarligt slag. Det kan också föreligga förmildrande omständigheter. Dessa förhållanden motiverar straffskalan för den mindre grova graden av brott et.40

Som har framgått kan människorov avse mycket allvarliga gärningar. Exempelvis kan det vara fråga om en gärning som består i att gärningspersonen har fört bort ett barn i syfte att ta livet av barnet. En sådan gärning är givetvis synnerligen straffvärd. Människorov har således ett högt abstrakt straffvärde, vilket bör komma till uttryck i straffskalan för brottet. Så är emellertid redan fallet. De allvarligaste fallen kan till och med resultera i att livstids fängelse döms ut. Straffskalorna för människorov framstår enligt vår mening som väl avvägda även i ett reformerat påföljdssystem och behöver således inte ändras vid vår översyn.

Människohandel

Den som, i annat fall än som avses i bestämmelsen om människorov, genom

1. olaga tvång,

2. vilseledande,

3. utnyttjande av någons utsatta belägenhet som allvarligt begränsar

personens alternativ, eller

4. annat sådant otillbörligt medel om det allvarligt begränsar perso-

nens alternativ

rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person i syfte att han eller hon ska exploateras för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte, döms för människo-

40 Se prop. 1962:10, del B, s. 417 f. och ”Människorovet” p. 13–16.

handel till fängelse i lägst två och högst tio år (4 kap. 1 a § första stycket). Den som begår en sådan gärning mot en person som inte har fyllt 18 år döms för människohandel även om inte något otillbörligt medel har använts (andra stycket första meningen). Det gäller även om den som begår en sådan gärning inte har haft uppsåt till men har varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte har fyllt 18 år (andra stycket andra meningen). Är brottet mindre grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år (tredje stycket).

Brottet människohandel infördes i brottsbalken 2004 och har därefter ändrats vid ett antal tillfällen genom åren.41 Genom den nya bestämmelsen ändrades en tidigare bestämmelse om människohandel för sexuella ändamål som hade införts 2002. De ändringar som har gjorts sedan brottet infördes har föranletts bl.a. av internationella åtaganden. Det finns numera ett ganska stort antal internationella instrument som behandlar människohandel för skilda syften .42

Straffskalan för människohandel har varit fängelse i lägst två och högst tio år sedan brottet infördes. För de brott som är att bedöma som mindre grova skärptes minimistraffet från fängelseminimum till fängelse i sex månader 2018 .43

Att människohandel är ett hänsynslöst och cyniskt brott har konstaterats i tidigare förarbeten. Således har det framhållits att brottet utgör ett utnyttjande av andra människor och en allvarlig kränkning av den enskilda individens människovärde och rätt att få bestämma över sitt liv och sin krop p.44Det kan samtidigt noteras att straffskalan för människohandel redan har en sträng utformning, vilket är motiverat med hänsyn till hur allvarligt det finns anledning att se på gärningarna i fråga. Vi anser att de nuvarande straffskalorna ger uttryck för allvaret i gärningarna och kan lämnas oförändrade.

Människoexploatering

Den som, i annat fall än som avses i bestämmelserna om människorov respektive människohandel, genom olaga tvång, vilseledande eller utnyttjande av någons beroendeställning, skyddslöshet eller svåra situa-

41 Se prop. 2001/02:124, prop. 2003/04:111, prop. 2004/05:45, prop. 2009/10:152, och prop. 2017/ 18:123. 42 Se Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 4 kap. 1 a §, under rubriken Bakgrund, där en redogörelse för ett flertal sådana internationella instrument lämnas. 43 Se prop. 2017/18:123. 44 Se a. prop. s. 13.

tion exploaterar en person i tvångsarbete, arbete under uppenbart orimliga villkor eller tiggeri, döms för människoexploatering till fängelse i högst fyra år (4 kap. 1 b § första stycket). Den som begår en sådan gärning mot en person som inte har fyllt 18 år döms enligt andra stycket till ansvar även om det inte har förekommit något olaga tvång, vilseledande eller utnyttjande av någons beroendeställning, skyddslöshet eller svåra situation. Detta gäller även om den som begår en sådan gärning inte har haft uppsåt till men har varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte har fyllt 18 år. Är ett brott att anse som grovt, döms för grov människoexploatering till fängelse i lägst två och högst tio år (tredje stycket första meningen). Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett särskilt hänsynslöst utnyttjande av annan (andra meningen i samma stycke).

Brottet människoexploatering infördes 2018 för att stärka det straffrättsliga skyddet mot exploatering av personer i arbete och tiggeri .45När brottet infördes konstaterades det att exploatering av en person alltid utgör en mer eller mindre omfattande kränkning av den utsattes personliga integritet. Samtidigt beaktades det att det nya brottet skulle komma att träffa gärningar av vitt skilda slag och som kan variera avsevärt i fråga om straffvärde. Dessa omständigheter hade betydelse för de straffskalor som det nya brottet fick. Straffskalan behövde vara så pass vid att den tog höjd för de mest allvarliga exploateringsfallen, samtidigt som den skulle ge utrymme för rimliga straffvärdebedömningar i de fall kränkningen av offrets frihet och frid har varit mer begränsad. Angående förhållandet till människohandel framhöll regeringen att människoexploatering torde kunna träffa fler slags gärningar av mindre allvarligt slag. Likheterna med brotten koppleri och grovt koppleri framhölls också .46

De förhållanden som beaktades när brottet människoexploatering infördes gör sig fortfarande gällande. Straffskalorna för människoexploatering framstår enligt vår mening som väl avvägda och behöver inte ändras. Värt att betona är också att det alltjämt finns anledning att jämföra med straffskalorna för brotten människohandel och koppleri. Inte heller dessa straffskalor föreslår vi ändringar av.

45 Se prop. 2017/18:123. 46 Se a. prop. s. 47 f.

Olaga frihetsberövande

Den som i annat fall än som sägs i bestämmelserna om människorov respektive människohandel för bort eller spärrar in någon eller på annat sätt berövar honom eller henne friheten, döms för olaga frihetsberövande till fängelse, lägst ett och högst tio år (4 kap. 2 § första stycket). Om brottet är mindre grovt, döms till böter eller fängelse i högst två år (andra stycket).

Skillnaden mellan olaga frihetsberövande å ena sidan och människorov respektive människohandel å den andra ligger i stor utsträckning i kravet på det subjektiva rekvisitet. För olaga frihetsberövande finns det inte något krav på ett subjektivt överskott. Huruvida brottet bör anses vara mer eller mindre grovt beror i första hand på frihetsberövandets varaktighet. Den straffskala som upptas för mindre grova fall i paragrafens andra stycke passar i första hand för helt kortvariga frihetsberövanden .47

Brottet olaga frihetsberövande kan aktualiseras i en stor mängd olika typer av situationer. Mot bakgrund av att det inte finns något krav på ett subjektivt överskott och att relativt olikartade gärningar kan vara att bedöma som olaga frihetsberövande framstår straffskalan för den mindre grova graden och minimistraffet för olaga frihetsberövande som väl avvägda. Samtidigt är maximistraffet för olaga frihetsberövande så högt som tio år. Det finns inom den ramen utrymme för att beakta bl.a. i vilken utsträckning intrånget i brottsoffrets frihet har inneburit ett fysiskt eller psykiskt lidande eller en kränkning. Mot den bakgrunden finns det inte anledning att föreslå ändringar i straffskalorna för olaga frihetsberövande.

Barnfridsbrott

Ett straffansvar för barnfridsbrott infördes 20 21.48Syftet med kriminaliseringen var att stärka det straffrättsliga skyddet för barn som bevittnar brott inom familjen. Bakgrunden till reformen var att det kan vara förödande för ett barn att utsättas för att bevittna brott inom familjen och att forskning har visat att ett barn som bevittnar brott löper en ökad risk för att drabbas av fysisk och psykisk ohälsa på både kort och lång sikt.

47 Se Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 4 kap. 2 §, under rubrikerna Subjektiv täckning respektive Straffet. Jfr ”Läraren och elevassistenten” NJA 2009 s. 776. 48 Se prop. 2020/21:170.

För barnfridsbrott (4 kap. 3 § brottsbalken) döms den som begår vissa typer av brottsliga gärningar om gärningen i fråga har bevittnats av ett barn som är närstående eller tidigare närstående till både gärningspersonen och den som gärningen begås mot. De gärningar som kan komma i fråga är

1. mord, dråp, misshandel, grov misshandel eller synnerligen grov

misshandel,

2. människorov, olaga frihetsberövande, olaga tvång, grovt olaga tvång,

olaga hot, grovt olaga hot, hemfridsbrott, grovt hemfridsbrott eller ofredande,

3. våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt övergrepp, grovt sexuellt över-

grepp, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn, sexuellt ofredande mot barn, sexuellt ofredande, grovt sexuellt ofredande mot barn eller grovt sexuellt ofredande,

4. skadegörelse eller grov skadegörelse, eller

5. straffbart försök till brott enligt någon av 1–4.

För barnfridsbrott av normalgraden är straffet fängelse i högst två år. Straffskalan motsvarar den som exempelvis gäller för misshandel av normalgraden. Den framstår som väl avvägd för de gärningar som är att bedöma som barnfridsbrott av normalgraden. Ett tänkbart fall av barnfridsbrott av normalgraden är just att barnet har bevittnat en misshandel som inte har lett till några allvarligare skador. Bevittnande av en misshandel av normalgraden bör i regel bedömas som barnfridsbrott av normalgrade n.49 Som vi har redovisat i avsnitt 7.7.2 anser vi inte att det finns skäl att använda straffminimum mellan fängelseminimum och fängelse i sex månader .50Det framstår alltså inte som behövligt att göra ändringar i straffskalan för barnfridsbrott av normalgraden.

I ringa fall av barnfridsbrott är straffet böter eller fängelse i högst sex månader. Bedömningen av om brottet är ringa ska göras med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. En utgångspunkt vid bedömningen bör enligt tidigare förarbeten vara straffskalan

49 Se a. prop. s. 46. 50 Se prop. 2024/25:123 s. 95, där ett minimistraff om fängelse i tre månader för barnfridsbrott av normalgraden inte föreslås och en hänvisning görs till vår utredning.

för det brott som gärningen som bevittnas utgör. I förarbetena anges att ett barnfridsbrott många gånger kan anses som ringa om det t.ex. har varit fråga om ett bevittnande av ett mindre allvarligt ofredande eller ett hemfridsbrott som inte är grovt. Förarbetena öppnar upp för att en misshandel mellan exempelvis syskon, som visserligen är närstående till barnet, men där risken för skada ibland kan vara mindre framträdande, i vissa fall skulle kunna anses som ringa. Det är vidare enligt förarbetena inte uteslutet att straffvärdet för barnfridsbrottet bedöms vara högre än straffvärdet för grundbrottet. Så kan t.ex. vara fallet om ett uttalat syfte med gärningen har varit att begå den inför barnet eller om den begås i syfte att bestraffa barnet eller offret för grundbrottet .51

Det är således endast de minst allvarliga gärningarna som är att bedöma som ringa. Dessa fångas på ett rimligt sätt upp av den nuvarande straffskalan. Allvarligare gärningar kan straffas strängare genom att bedömas som ett brott av normalgraden eller ett grovt brott. Straffskalan för sådana barnfridsbrott som är att bedöma som ringa kan alltså lämnas oförändrad.

Straffskalan för grovt barnfridsbrott var när brottet infördes fängelse i lägst nio månader och högst fyra år. Regeringen har dock nyligen föreslagit att straffskalan ska skärpas till fängelse i lägst ett och högst sex år .52Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 2025. Till vägledning för när en gärning ska rubriceras som grovt barnfridsbrott finns en särskild kvalifikationsgrund angiven i lagtexten. Således ska det vid bedömningen av om brottet är grovt särskilt beaktas om den gärning som har bevittnats har varit av mycket allvarlig art eller om gärningspersonen har visat särskild hänsynslöshet.

I de ursprungliga förarbetena framhålls att frågan om ett brott ska bedömas som grovt ska göras med beaktande av samtliga omständigheter vid gärningen. Det anges också att skäl att bedöma ett brott som grovt regelmässigt får anses föreligga om barnet utsätts för att bevittna att en förälder eller annan närstående blir utsatt för mycket allvarligt våld. Exempel på när en gärningsperson kan anses ha visat särskild hänsynslöshet är när den bevittnade gärningen har begåtts i syfte att straffa eller förnedra barne t.53

51 Se a. prop. s. 30 och 46. 52 Se prop. 2024/25:123 s. 94 f. 53 Se a. prop. s. 31 och 46 f.

När straffskalan för den grova svårhetsgraden infördes ansågs det lämpligt att angående minimistraffet knyta an till straffskalan för grov fridskränkning. Det grova barnfridsbrottet fick alltså samma minimistraff som vid den tidpunkten gällde för grov fridskränkning (fängelse i lägst nio månader ).54Sedan dess har minimistraffet för grov fridskränkning skärpts från nio månader till ett år. I samband med den skärpningen av straffskalan beaktade regeringen bl.a. det faktum att våld i nära relationer alltjämt är ett påtagligt samhällsproblem .55Barnfridsbrottet övervägdes inte i det lagstiftningsärendet.

I det lagstiftningsärende där straffskalan för grovt barnfridsbrott föreslås skärpas konstaterar regeringen att minimistraffen för grovt barnfridsbrott och fridskränkningsbrotten tidigare har korresponderat. Det ansågs därför finnas anledning att överväga motsvarande skärpning för grovt barnfridsbrott. Regeringen bedömde att brottslighetens allvar är sådant att minimistraffet för grovt barnfridsbrott skulle höjas till fängelse i ett år. Angående maximistraffet angavs som exempel på de allvarligaste gärningarna inom brottstypen när det gäller grovt barnfridsbrott att ett barn har utsatts för att bevittna ett särskilt allvarligt brott mot en närstående, såsom ett mord eller en grov våldtäkt. Vikten av att maximistraffet för grovt barnfridsbrott återspeglade detta förhållande och att det behöver finnas utrymme i straffskalan för att ta hänsyn till försvårande omständigheter som kan förekomma i samband med ett sådant barnfridsbrott framhölls. Det ansågs därför att straffvärdet av de allvarligaste barnfridsbrotten borde anses motsvara maximistraffet för grov misshandel och maximistraffet föreslogs höjas till fängelse i sex år .56

De gärningar som är att bedöma som grovt barnfridsbrott innebär regelmässigt en betydande integritetskränkning för barnet och de framstår som påtagligt straffvärda. I ljuset av det framstår de förslag som regeringen har lagt fram som rimliga utifrån de utgångspunkter vi har för översynen av straffskalorna. När det gäller maximistraffet för grovt barnfridsbrott anfördes det när brottet infördes att det borde anknyta till straffskalan för grovt olaga hot .57 Som har påpekats av Utredningen om en översyn av kontaktförbudslagstiftningen i

54 Se a. prop. s. 30 och SOU 2019:32 s. 203 f. 55 Se prop. 2020/21:217 s. 14 ff. 56 Se prop. 2024/25:123 s. 94 f. 57 Se prop. 2020/21:170 s. 30 f. I sammanhanget kan framhållas att minimistraffet har höjts från nio månader till ett år även för grovt olaga tvång och grovt olaga hot sedan barnfridsbrottet infördes, se prop. 2022/23:53.

betänkandet En effektivare kontaktförbudslagstiftning – ett utökat skydd

för utsatta personer (SOU 2024:13) – som låg till grund för regeringens

förslag – aktualiseras maximistraffet dock i situationer när ett barn har bevittnat mycket allvarliga brott mot en närstående, vilket maximistraffet måste återspegla. Ytterst kan det vara fråga om att ett barn har utsatts för att bevittna att en förälder dödas av en annan närstående pers on.58Vi föreslår visserligen att maximistraffet för grov misshandel ska höjas från sex till sju år (se avsnitt 8.1.2). Att grovt barnfridsbrott ska justeras på motsvarande sätt framstår emellertid inte som motiverat. En rättvisande jämförelse när det gäller maximistraffet för grovt barnfridsbrott är enligt vår mening exempelvis maximistraffet för fridskränkningsbrotten. Vi ser med dessa konstateranden inte anledning att lämna några andra förslag än de regeringen redan har gått fram med när det gäller barnfridsbrottet.

Olaga tvång och olaga hot

Straffskalorna för olaga tvång (4 kap. 4 § brottsbalken) och olaga hot (4 kap. 5 § i samma balk) fick sin nuvarande utformning 202 3.59För brott av normalgraden löper straffskalan sedan tidigare från böter till fängelse i två år. När det gäller grovt olaga tvång respektive grovt olaga hot höjdes dock minimistraffet från fängelse i nio månader till fängelse i ett år. I jämförelse med andra typer av brottslighet som innebär integritetsintrång framstår straffskalorna alltjämt som ändamålsenligt utformade och de bör inte ändras.

Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning

Straffbestämmelsen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning finns i 4 kap. 4 a § brottsbalken. Den som begår brottsliga gärningar enligt 3 eller 4 kap., 5 kap. 1 eller 2 §, 6 eller 12 kap. eller enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud mot en närstående eller tidigare närstående person, döms, om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för

58 Se a. betänkande s. 363 f. Även där föreslås att straffskalan för grovt barnfridsbrott ska vara fängelse i lägst ett och högst sex år. 59 Se prop. 2022/23:53.

grov fridskränkning till fängelse i lägst ett och högst sex år. Har den angivna typen av gärningar begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, ska han i stället dömas för grov kvinnofridskränkning till samma straff.

Brotten brukar kallas för fridskränkningsbrotten. Straffskalan för brotten fick sin nuvarande utformning 2022 .60 Minimistraffet höjdes då från fängelse i nio månader till fängelse i ett år. Straffskalan för brotten övervägdes senast av Utredningen om en översyn av kontaktförbudslagstiftningen. I betänkandet En effektivare kontaktförbuds-

lagstiftning – ett utökat skydd för utsatta personer (SOU 2024:13) gjorde

den utredningen bedömningen att straffskalan för fridskränkningsbrotten inte bör änd ras.61Regeringen har gjort samma bedömning vid den fortsatta beredningen av utredningens försl ag.62

Fridskränkningsbrotten innebär allvarliga integritetskränkningar för brottsoffret. Våld och andra kränkningar i nära relationer är också ett allvarligt samhällsproblem. Den nuvarande straffskalan framstår emellertid enligt vår mening som ändamålsenligt utformad för att beakta dessa förhållanden, även i ett reformerat påföljdssystem. Straffskalan bör därför lämnas oförändrad.

Olaga förföljelse

För olaga förföljelse döms den som förföljer en person genom vissa i bestämmelsen angivna brottsliga gärningar, om var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet (4 kap. 4 b §).

Bestämmelsen om olaga förföljelse infördes 2011 .63Straffskalan har varit fängelse i högst fyra år sedan dess. När brottet infördes tjänade fridskränkningsbrotten som förebild. Det konstaterades att det i båda fallen handlar om upprepade och integritetskränkande brottsliga gärningar som riktar sig mot en och samma person. Olaga förföljelse är dock inte begränsat till närståendeförhållanden .64Brottet

60 Se prop. 2020/21:217. 61 Se a. betänkande s. 364 ff. 62 Se prop. 2024/25:123 s. 99 ff. 63 Se prop. 2010/11:45. Se även prop. 2024/25:141, där vilka brottsliga gärningar som ska kunna omfattas av olaga förföljelse föreslås utvidgas. Ändringarna föreslås träda i kraft den 2 juli 2025. Straffskalan lämnas emellertid oförändrad. 64 Se a. prop. s. 68 och 71.

infördes för att åstadkomma en höjd straffnivå för brottslighet som innefattar upprepade kränkningar av målsägandens integritet, också i situationer när vart och ett av brotten är förhållandevis lindrigt. Straffvärdet för olaga förföljelse ska anses vara högre än om det fastställs ett gemensamt straffvärde för de ingående gärningarna. Straffskalan har i linje med det bestämts till fängelse i högst fyra år, trots att straffet för de i brottet ingående gärningarna inte – när 26 kap. 2 § brottsbalken beaktas – skulle ha kunnat överstiga fängelse i tre år.65

I jämförelse med fridskränkningsbrotten kan olaga förföljelse inte anses vara typiskt sett lika allvarligt. Fridskränkningsbrotten begås mot närstående personer och ska dessutom ha varit ägnade att allvarligt skada den utsattes självkäns la.66Vi anser att den nuvarande straffskalan för olaga förföljelse framstår som väl avvägd och kan lämnas oförändrad. Det gäller även med beaktande av de förslag vi lämnar i kapitel 10 om den gemensamma straffskalan vid flerfaldig brottslighet.

Äktenskapstvång, barnäktenskapsbrott och vilseledande till äktenskapsresa

Äktenskapsvång består i att någon genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmår en person att gifta sig eller ingå en äktenskapsliknande förbindelse (4 kap. 4 c § första och andra stycket). Straffskalan är fängelse i högst fyra år. Brottet infördes 2014. Syftet var att stärka skyddet mot tvångsäktenskap och barnäktens kap.67

Barnäktenskapsbrott avser gärningar där gärningspersonen förmår eller tillåter ett barn att ingå äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse (4 kap. 4 c § tredje stycket). Även för barnäktenskapsbrott är straffskalan fängelse i högst fyra år. Brottet infördes 2020. Vid införandet påpekades det att hedersrelaterat våld och förtryck är ett allvarligt samhällsproblem som kränker och begränsar främst flickors och unga kvinnors men även unga mäns och unga hbtq-personers grundläggande fri- och rättigheter. Konsekvenserna av hedersrelaterat våld och förtryck betecknades som oacceptabla. Det angavs

65 Se ”Nio månaders förföljelse” NJA 2020 s. 216 p. 8 och 12. 66 Jfr a. prop. s. 73. 67 Se prop. 2013/14:208.

att den hedersrelaterade brottsligheten skulle bekämpas och det i större utsträckning än vad som tidigare varit fall et.68

För vilseledande till äktenskapsresa (4 kap. 4 d § brottsbalken) döms den som genom vilseledande förmår en person att resa till en annan stat än den där han eller hon bor, i syfte att personen ska utsättas för en sådan gärning som anges i 4 c §. Straffskalan för vilseledande till äktenskapsresa är fängelse i högst två år. Även det brottet infördes 20 14.69

Alla tre brotten är uttryckligen subsidiära i förhållande till människohandel (4 kap. 1 a § brottsbalke n).70

Vid allvarligare bortföranden kan ansvar för andra brott i 4 kap. komma i fråga. Exempelvis kan ansvar för människohandel komma i fråga när gärningspersonen har tvingat någon annan att ingå ett äktensk ap.71Vi bedömer att det inte finns anledning att vid vår översyn av straffskalorna för äktenskapstvång, barnäktenskapsbrott och vilseledande till äktenskapsresa föreslå ändringar av straffskalorna för dessa brott. Det bör dock framhållas att Utredningen om förstärkta åtgärder mot hedersrelaterat våld och förtryck (Ju 2024:01) har i uppdrag att analysera och ta ställning till om straffskalorna för dessa brott ska skärpas. Oavsett ställningstagande i sak ska den utredningen också lämna sådana författningsförs lag.72

Hedersförtryck

Brottet hedersförtryck infördes 2022 .73Bakgrunden var behovet av att med kraft bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck. Genom den särskilda kriminaliseringen har en strängare straffskala införts för den som upprepat begår vissa brottsliga gärningar mot en person med ett hedersmotiv och där gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet samt varit ägnade att allvarligt skada per-

68 Se prop. 2019/20:131. 69 Se prop. 2013/14:208. 70 Det kan påpekas att bestämmelsen om människohandel i sin tur är uttryckligen subsidiär till bestämmelsen om människorov (se 4 kap. 1 § brottsbalken). Vidare är bestämmelserna om olaga frihetsberövande och människoexploatering uttryckligen subsidiära till såväl bestämmelsen om människorov som bestämmelsen om människohandel (se 4 kap.1 b och 2 §§brottsbalken). 71 Jfr prop. 2019/20:131 s. 52. 72 Sedan utredningstiden förlängts för den utredningen till den 19 maj 2025 har vi inte haft möjlighet att inom ramen för vår utredning ta förslagen i beaktande vid utformningen av våra överväganden. 73 Se prop. 2021/22:138.

sonens självkänsla (4 kap. 4 e §). Straffskalan är fängelse i lägst ett och högst sex år.

När brottet infördes användes fridskränkningsbrotten (4 kap. 4 a § brottsbalken) som före bild.74Det ansågs också att straffskalan för hedersförtryck och fridskränkningsbrotten borde överensstämma .75Så bör enligt vår mening alltjämt vara fallet. Som har framgått tidigare i det här kapitlet föreslår vi att straffskalorna för fridskränkningsbrotten ska vara oförändrade. Även straffskalan för hedersförtryck bör således fortfarande ha samma utformning. Liksom för brotten under den närmast föregående rubriken bör det framhållas att Utredningen om förstärkta åtgärder mot hedersrelaterat våld och förtryck (Ju 2024:01) har i uppdrag att analysera och ta ställning till om straffskalan för hedersförtryck bör skärpas. Oavsett ställningstagande i sak ska den utredningen också lämna ett sådant författningsförslag .76

Hemfridsbrott och olaga intrång

Straffbestämmelserna om hemfridsbrott respektive olaga intrång finns i 4 kap. 6 § brottsbalken. I syfte att säkerställa ett starkt och ändamålsenligt skydd mot intrång i bostäder och andra platser moderniserades och stärktes det straffrättsliga skyddet 2022 .77Straffskalorna för hemfridsbrott och olaga intrång av normalgraden ändrades från endast böter till böter eller fängelse i högst ett år. För de grova graderna – som har en i straffbestämmelsen gemensamt angiven straffskalan – skärptes straffskalan från fängelse i högst två år till fängelse i lägst sex månader och högst tre år. Dessa straffskalor framstår som ändamålsenligt utformade och de bör inte ändras vid vår översyn av straffskalorna.

Olaga integritetsintrång

Den som gör intrång i någon annans privatliv genom att sprida

1. bild på eller annan uppgift om någons sexualliv,

2. bild på eller annan uppgift om någons hälsotillstånd,

74 Se a. prop. s. 18 ff. 75 Se a. prop. s. 26 f. 76 Sedan utredningstiden förlängts för den utredningen till den 19 maj 2025 har vi inte haft möjlighet att inom ramen för vår utredning ta detta förslag i beaktande vid utformningen av våra överväganden. 77 Se prop. 2021/22:194.

3. bild på eller annan uppgift om att någon utsatts för ett brott som

innefattar ett angrepp mot person, frihet eller frid,

4. bild på någon som befinner sig i en mycket utsatt situation, eller

5. bild på någons helt eller delvis nakna kropp

döms, om spridningen är ägnad att medföra allvarlig skada för den som bilden eller uppgiften rör, för olaga integritetsintrång till böter eller fängelse i högst två år (4 kap. 6 c § första stycket brottsbalken).

Det ska inte dömas till ansvar om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter var försvarlig (andra stycket i samma bestämmelse). Om brottet är att anse som grovt, döms för grovt olaga integritetsintrång till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år (4 kap. 6 d § första stycket). Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen med hänsyn till bildens eller uppgiftens innehåll eller sättet för eller omfattningen av spridningen var ägnad att medföra mycket allvarlig skada för den som bilden eller uppgiften rör (andra stycket i samma bestämmelse).

Brottet olaga integritetsintrång infördes 2018 .78Regeringen framhöll i lagstiftningsärendet att den tekniska utvecklingen och framväxten av internet har inneburit positiva förändringar för yttrandefriheten och den demokratiska debatten. Utvecklingen konstaterades emellertid också ha medfört att hot och andra former av kränkningar av den personliga integriteten har tagit nya former. Införandet av brottet olaga integritetsintrång var en av åtgärderna som vidtogs för att anpassa det straffrättsliga skyddet för den personliga integriteten till teknik- och samhällsutvecklingen samt att stärka och modernisera skyddet.

Skyddsintresset vid olaga integritetsintrång är den enskildes privatliv och frid .79Att ett brott medför betydande integritetsintrång för ett brottsoffer är något som vi har ansett kan motivera en strängt utformad straffskala (se avsnitt 7.6).

Uppgifter som sprids kan riskera att förbli tillgängliga under oöverskådlig tid samt leda till stora skadeverkningar och ett stort personligt lidand e.80Straffvärdet för ett intrång i privatlivet genom spridning av integritetskänsliga bilder eller andra uppgifter kan sam-

78 Se prop. 2016/17:222. 79 Jfr a. prop. s. 42. 80 Jfr a. prop. s. 29.

tidigt variera i betydande grad. Vid avgörandet av allvaret i en gärning har det betydelse vilken typ av uppgift det är som har spridits. Vidare påverkas straffvärdet av i vilken utsträckning, på vilket sätt, i vilka kretsar och hur länge uppgiften har gjorts tillgänglig. För de lindrigaste fallen framstår det alltjämt som rimligt att straffet kan stanna vid böter. I allvarligare fall är det dock nödvändigt att en sträng påföljd kan dömas ut. Spridning av integritetskänsligt material – exempelvis med ett sexuellt innehåll – är ett särskilt allvarligt intrång i privatlivet och kan leda till mycket stora personliga och sociala skador. I fall där sådant integritetskränkande material görs tillgängligt för ett stort antal personer och är lätt identifierbart finns det – som angavs redan när brottet infördes – skäl att bedöma straffvärdet som betydande. Det gäller särskilt om spridningen har skett riktat i syfte att kränkande bilder ska nå brottsoffrets familj, skolkamrater, kollegor eller bekantskapskrets. Effekterna av att uppgifter sprids kan också, som har konstaterats, bestå under en mycket lång tid .81

Enligt vår mening är det för grovt olaga integritetsintrång relevant att göra jämförelser med andra avsevärt integritetskränkande brott som inte behöver ha medfört allvarligare fysiska skador, såsom grovt olaga tvång, grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning som alla återfinns i 4 kap. brottsbalken. Vi anser att det motiverar ett ännu högre maximistraff för grovt olaga integritetsintrång än det som är föreskrivet för närvarande. För att straffskalan ska omfatta de allvarligaste tänkbara gärningarna föreslår vi därför att maximistraffet höjs från fängelse i fyra år till fängelse i sex år. Straffskalan för brott av normalgraden och minimistraffet för grovt olaga integritetsintrång bör dock lämnas oförändrade.

Kränkande fotografering, olovlig identitetsanvändning, brytande av post- eller telehemlighet och olovlig avlyssning

I anslutning till olaga integritetsintrång kan brotten kränkande fotografering (4 kap. 6 a §), olovlig identitetsanvändning (4 kap. 6 b §), brytande av post- eller telehemlighet (4 kap. 8 §), intrång i förvar (4 kap. 9 §) och olovlig avlyssning (4 kap. 9 a §) behandlas. Alla dessa brott har på olika sätt den personliga integriteten som skyddsintresse. För samtliga sträcker sig straffskalan från böter till fängelse i två år.

81 Jfr prop. 2016/17:222 s. 43.

Därutöver finns en särskild straffskala med böter eller fängelse i högst två år för förberedelse till brotten brytande av post- eller telehemlighet, kränkande fotografering och olovlig avlyssning (4 kap. 9 b §). Vår uppfattning är att dessa straffskalor motsvarar det abstrakta straffvärdet av de gärningar som kan förväntas bli aktuella att rubricera som brotten i fråga. Straffskalorna för de nu angivna brotten bör därför inte ändras.

Ofredande

Den som fysiskt antastar någon annan eller utsätter någon annan för störande kontakter eller annat hänsynslöst agerande döms, om gärningen är ägnad att kränka den utsattes frid på ett kännbart sätt, för ofredande till böter eller fängelse i högst ett år (4 kap. 7 §).

Under straffbestämmelsen om ofredande faller fridskränkningar som inte innebär t.ex. olaga hot, hemfridsbrott eller olaga intrång. Om den som utsätts för brottet tillfogas skador, kan dessutom ansvar för misshandel i stället komma i fråga. Ansvar för ofredande kan bli aktuellt exempelvis när någon har lagt krokben för eller knuffat någon, allvarligt skrämt eller stört någon, filmat någon på ett påträngande sätt eller framfört falska dödsb ud.82I rättspraxis från senare tid kan framhållas ett mail med ett självmordsh ot.83

Straffskalan för ofredande måste betraktas i ljuset av att brottet kommer i fråga i situationer där ansvar för andra, allvarligare, brott inte kommer i fråga. Även när de mer allvarliga fallen av ofredande tas med i beräkningen framstår maximistraffet på ett år som tillräckligt. Straffskalan för ofredande bör alltså inte ändras.

Uppmaning till självmord och oaktsam uppmaning till självmord

Genom kriminaliseringen av uppmaning till självmord respektive oaktsam uppmaning till självmord är det sedan 2021 straffbart att under vissa omständigheter uppmana eller att på något annat liknande sätt påverka en person att ta sitt liv .84 Brottet infördes till följd av behovet av att stärka det straffrättsliga skyddet mot att utsättas för uppman-

82 Se prop. 2016/17:222 s. 98 f. Där anges även fler exempel. 83 Se ”Det obehagliga mailet” NJA 2022 s. 667. 84 Se prop. 2020/21:74.

ingar eller annan psykisk påverkan att begå självmord. Att uppmana eller på något annat sätt påverka en annan person att begå självmord framhölls som ett hänsynslöst beteende som kan leda till allvarliga konsekven ser.85

För uppmaning till självmord är straffskalan fängelse i högst två år och för oaktsam uppmaning till självmord är straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader. När brottet infördes bedömdes straffskalan medge en nyanserad och väl avvägd stra ffmätning.86Någon anledning att med beaktande av de förhållanden som vi har bedömt bör vara styrande för straffskalornas utformning omvärdera den ståndpunkten har inte kommit fram. Vi anser därför att straffskalorna för uppmaning till självmord respektive oaktsam uppmaning till självmord bör lämnas oförändrade.

Dataintrång

Straffbestämmelsen om dataintrång finns i 4 kap. 9 c § brottsbalken. För brottet döms den som olovligen bereder sig tillgång till en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling eller olovligen ändrar, utplånar, blockerar eller i register för in en sådan uppgift. Detsamma gäller den som olovligen genom någon annan liknande åtgärd allvarligt stör eller hindrar användningen av en sådan uppgift. Straffskalan är böter eller fängelse i högst två år. Är brottet grovt, döms för grovt dataintrång till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har orsakat allvarlig skada eller avsett ett stort antal uppgifter eller annars varit av särskilt farlig art.

Bestämmelsen om dataintrång har övervägts i flera lagstiftningsärenden genom åren, bl.a. till följd av de krav som har följt av medlemskapen i EU respektive Europaråd et.87Brottet delades upp i två svårhetsgrader 2014.

Det finns också andra brott som kan aktualiseras vid angrepp mot informationssystem. Några exempel på sådana brott är brytande av post- eller telehemlighet (4 kap. 8 §), skadegörelse (12 kap. 1 § brottsbalken), grov skadegörelse (12 kap. 3 § brottsbalken) och sabotage (13 kap. 5 §). Därutöver kan dataintrång med allvarliga konsekven-

85 Se a. prop. s. 12 ff. 86 Se a. prop. s. 21. 87 Se bl.a. prop. 2013/14:92 och prop. 2020/21:72.

ser för samhällsviktiga digitala informations- och styrsystem i vissa fall till och med vara att bedöma som terroristbrott enligt terroristbrottslagen (2022:666 ).88Om en gärning som kan vara att bedöma som dataintrång även omfattas av straffansvaret i någon annan bestämmelse, är utgångspunkten att sedvanliga konkurrensregler ska tillämpas .89Som har konstaterats i tidigare förarbeten kan emellertid mycket straffvärda beteenden, beroende på omständigheterna, falla utanför tillämpningsområdet för andra straffbestämmelser än den om dataintrång. Det kan vara fallet t.ex. när skadan i och för sig är omfattande men av en mer tillfällig karaktär eller om den infrastruktur som skadas inte har en avsevärd betydelse för samhället. Ett sådant exempel har angetts vara olika typer av tillgänglighetsattacker riktade mot företag och organisationer. Det kan således bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen om dataintrång på gärningar som har fått mycket allvarliga konsekvenser för informationssystem som kan ha stor betydelse för såväl företag som enskilda .90

När grovt dataintrång infördes som en särskild brottsbeteckning 2014 angavs följande.

Samhällsutvecklingen har inneburit att informationssystem har en ojämförligt större betydelse i samhället i dag än de hade när bestämmelsen infördes. Samtidigt innebär en ökad användning av informationsteknik en förhöjd risk för att datorer och deras nätverk används som verktyg eller mål för att begå brott. Utvecklingen innebär således att samhället har blivit allt mer sårbart för it-angrepp. Under de senaste åren har också flera allvarliga och omfattande angrepp mot informationssystem mot myndigheter och organisationer uppmärksammats i såväl Sverige som utomlands. Det finns alltså tecken på att utvecklingen går mot allt farligare och återkommande storskaliga angrepp mot viktiga informationssystem. Tendensen är förenad med utvecklingen av allt mer sofistikerade metoder, såsom skapande och användning av s.k. botnät, som innebär övertagande och fjärrstyrning av ett stort antal datorer genom att vid riktade it-angrepp infektera dem via sabotageprogram. Storskaliga angrepp kan orsaka betydande ekonomiska skador på grund av avbrott i informationssystemens drift och kommunikation. De kan också leda till förlust eller förvanskning av hemlig eller i övrigt integritetskänslig information .91

88 Jfr prop. 2021/22:133 s. 177 f. 89 Se prop. 2013/14:92 s. 17. 90 Se a. prop. s. 15. 91 Se prop. 2013/14:92 s. 14 f. Jfr prop. 2006/08:66 s. 7, där det konstateras att angrepp mot informationssystem även vid den tidpunkten hade blivit vanligare än tidigare.

Sedan revisionen 2014 har ytterligare ett decennium passerat. Det finns flera exempel från senare år på den stora skada som kan orsakas av mer omfattande dataintrång. Ett dataintrång kan också medföra att synnerligen känsliga uppgifter får spridning. Hur många uppgifter som ett dataintrång har avsett påverkar också straffvärdet. I dagens samhälle finns i stort sett all information digitalt tillgänglig och det säger sig självt att ett dataintrång kan komma att omfatta ett närmast oöverskådligt antal uppgifter av mer eller mindre känslig natur. Värt att framhålla är även att större angrepp kan vara utförda inom ramen för organiserad brottslighe t.92

Enligt vår mening finns det anledning att värdera den betydande fara för samhället som dataintrång kan innebära ännu tyngre än vad som för närvarande är fallet. Allvarliga dataintrång medför risker för hela samhällssystemet. Det gäller även med beaktande av att vissa typer av angrepp på informationssystem kan rubriceras som andra brott än dataintrång. Vi föreslår därför att straffskalan för grovt dataintrång ska skärpas från fängelse i lägst sex månader och högst sex år till fängelse i lägst ett och högst åtta år. Straffskalan för brott av normalgraden bör dock inte ändras. Vårt förslag innebär en relativt vid straffskala, som ger ett betydande utrymme för en nyanserad bedömning av straffvärdet i det enskilda fallet. Det framstår som ändamålsenligt, inte minst med tanke på våra övriga förslag, såsom den reglering som syftar till en nyanserad straffmätning inom ramen för hela straffskalan (se kapitel 9).

8.3. Ärekränkningsbrotten (5 kap. brottsbalken)

8.3.1. Vår översyn av ärekränkningsbrotten

Förslag: Minimistraffet för grovt förtal ska höjas från böter till

fängelse.

Förolämpning ska endast ha en straffskala, som föreskriver böter eller fängelse i högst sex månader.

Bedömning: Andra ändringar i ärekränkningsbrottens straffskalor

bör inte göras.

92 Jfr prop. 2006/07:66 s. 7.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

En inledande beskrivning av brotten

Rubriken till 5 kap. brottsbalken anger att kapitlet handlar om ärekränkning. Ordboksdefinitionen av en ärekränkning är att förstöra det allmänna anseendet för någon .93Straffbestämmelser som tar sikte på ärekränkning har en längre historia i svensk rätt och fanns även i strafflagen.

Straffbestämmelserna om ärekränkning har utformats med utgångspunkten att det i princip är den missaktning som en uppgift uttrycker, inte det förhållandet att den inte är sann, som är grunden för bestraffningen. Ärekränkningsbrotten avser att skydda en persons ära. Begreppet ära kan omfatta både det anseende som en person har bland sina medmänniskor (ära i objektiv mening) och personens egen känsla av att vara aktad och ansedd (ära i subjektiv mening). I juridisk mening brukar kränkningar av äran i objektiv mening betecknas som förtal och kränkningar av äran i subjektiv mening som förolämpnin g.94

Nedan följer en tabell över ärekränkningsbrotten och deras straffskalor. Som framgår av tabellen har straffskalorna för brotten varit oförändrade sedan brottsbalken trädde i kraft.

Tabell 8.3 Ärekränkningsbrotten ( 5 kap. brottsbalken )

De nuvarande straffskalorna

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Förtal (1 §)

Böter

Böter Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Grovt förtal (2 §) Böter

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Förolämpning (3 § första stycket)

Böter

Böter Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Förolämpning, grovt brott (3 § andra stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

93 Se Svensk ordbok, 2021, Svenska Akademiens ordböcker, svenska.se. 94 Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 5 kap., under rubriken Inledning. Där ges även en utförligare historik till bestämmelserna i 5 kap. brottsbalken.

Förtal

Den straffbara gärningen vid förtal består i att peka ut någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämna en uppgift om någon som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Om den som lämnat uppgiften var skyldig att uttala sig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken, ska det dock inte dömas till ansvar om han eller hon kan visa att uppgiften var sann eller att det fanns skälig grund för den. Straffet för förtal är böter. Straffet för grovt förtal är böter eller fängelse i högst två år.

Straffbestämmelsen om förtal i 5 kap. 1 § brottsbalken har varit oförändrad sedan brottsbalken trädde i kraft. Den enda ändringen som har gjorts i bestämmelsen om grovt förtal i 5 kap. 2 § gjordes 2018. Ändringen innebar att det – vid bedömningen om ett förtalsbrott är grovt – särskilt ska beaktas om gärningen med hänsyn till uppgiftens innehåll, sättet för eller omfattningen av spridningen eller annars har varit ägnad att medföra allvarlig skada. Det var fråga om ett förtydligande av att, förutom uppgiftens innehåll och omfattningen av spridningen, även sättet för spridningen särskilt ska tillmätas betydels e.95

I princip är förtal och grovt förtal ett s.k. målsägandebrott och får alltså inte åtalas av någon annan än målsäganden (se 5 kap. 5 § brottsbalken). Om målsäganden är under 18 år eller anger brottet till åtal, får allmänt åtal dock väckas om det är påkallat från allmän synpunkt.

Förtal och grovt förtal kan vara ett tryck- eller yttrandefrihetsbrott enligt 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen respektive 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen. Det starka skydd för tryck- och yttrandefriheten som finns i Sverige har inneburit att kriminalisering av yttranden inom det grundlagsskyddade området har skett med eftertanke och återhållsamhet. Om ändringar ska göras i brottsbalken har det ansetts finnas skäl att som utgångspunkt även göra ändringar på det grundlagsskyddade området, för att regleringen ska vara sakligt och systematiskt sammanhängande. Mot den bakgrunden har det sagts krävas starka skäl för att ersätta rekvisit i lagtexten när någon egentlig saklig förändring av bestämmelsernas innebörd inte är avsedd eller motiverad .96Eventuella ändringar i straffskalorna skulle visserligen

95 Se prop. 2016/17:222 s. 65 ff. och 100 f. 96 Se a. prop. s. 67.

även påverka gärningar i form av yttranden som omfattas av det grundlagsskyddade området. Det medför dock inte sådana ändringar av rekvisit eller sakliga förändringar som nu har beskrivi ts.97

För förtal av normalgraden innehåller straffskalan endast böter. Att så är fallet framstår som rimligt även i ett framtida påföljdssystem. Ett förtal kan i flera fall framstå som en gärning som är att bedöma som mindre allvarlig, särskilt i jämförelse med andra typer av brottslighet. Möjligheten att rubricera gärningen som grov och då bestämma ett strängare straff medför att det finns möjligheter att möta de allvarligare fallen med ett tillräckligt strängt straff. Straffskalan för förtal av normalgraden bör alltså lämnas oförändrad.

Straffskalan för sådana förtal som är att rubricera som grova innehåller även den böter, men därutöver fängelse i högst två år. Av kriminalstatistiken kan utläsas att påföljden för grovt förtal i ett flertal fall varje år faktiskt också bestäms till böt er.98

Maximistraffet för grovt förtal medför att det finns förutsättningar att beakta om uppgifter som har spridits har inneburit en betydande integritetskränknin g.99 Det finns därför inte anledning att höja maximistraffet för grovt förtal. Att minimistraffet för båda svårhetsgraderna av brottet – alltså även för grovt förtal – är böter kan emellertid diskuteras redan av ekvivalensskäl, även med beaktande av att ett bötesstraff kan vara högre eller lägre. Vi anser vidare att det förhållandet att minimistraffet för grovt förtal är böter inte är förenligt med hur allvarligt det finns anledning att se på ett grovt förtal och den integritetskränkning som en sådan gärning typiskt sett innebär. Gärningarna innefattar till sin karaktär en relativt betydande integritetskränkning som står i kontrast till att endast ett bötesstraff – om än ett högre sådant – kan bli följden. Minimistraffet bör enligt vår mening i stället vara fängelse. Därigenom motsvarar straffskalan det abstrakta straffvärdet i de gärningar som är att rubricera som grovt förtal.

97 Jfr t.ex. prop. 2021/22:186 och prop. 2022/23:53, där ändringar gjordes i straffskalor för brott som också är tryck- och yttrandefrihetsbrott. 98 Se Brå, Tabell 420, Lagföringsbeslut efter huvudbrott och huvudpåföljd, 2020–2023. Se även t.ex. ”Bilderna som låg kvar” NJA 2020 s. 917, i vilket rättsfall påföljden för grovt förtal bestämdes till dagsböter. 99 Jfr t.ex. ”Facebookmålet” NJA 2018 s. 562, där påföljden bestämdes till fängelse i fyra månader.

Förolämpning

Straffansvar för förolämpning aktualiseras för den som riktar beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot någon annan om gärningen är ägnad att kränka den andres självkänsla eller värdighet. Bestämmelsen är subsidiär i förhållande till förtal och grovt förtal. Straffet för förolämpning är böter eller om brottet är grovt, böter eller fängelse i högst sex månader. Endast en ändring har gjorts i straffbestämmelsen om förolämpning i 5 kap. 3 § sedan brottsbalken trädde i kraft. Ändringen gjordes 2018 och paragrafen fick då sin nuvarande utformning. Lagändringarna betecknades som förtydliganden och syftade till en moderniser ing.100

I likhet med förtal är brottet förolämpning i princip ett s.k. målsägandebrott (se 5 kap. 5 §). Förolämpning kan dessutom – även det i likhet med förtal – vara ett tryck- eller yttrandefrihetsbrott (7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen respektive 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen).

Brottet förolämpning omfattar sådana handlingar som är ägnade att såra en annan persons självkänsla, dvs. dennes subjektiva ära. Så är fallet med skällsord samt nedsättande hotelser eller beskyllningar (s.k. verbalinjurier), föraktfulla åtbörder eller gester, framställningar i bild och liknande (s.k. formalinjurier) eller en föraktfull behandling av en annan persons kropp, t.ex. att spotta på någon (s.k. realinjurier). Ansvar för förolämpning förutsätter att gärningspersonen kränker en annan person genom en beskyllning, ett nedsättande uttalande – t.ex. genom skällsord eller öknamn – eller genom ett förödmjukande beteende mot den andra personen, t.ex. föraktfulla tecken, gester eller imitationer. Det utmärkande för förolämpningsbrottet är att uttalandet eller beteendet riktar sig till den berörda personen själv. För att uppfylla kravet på att ha förolämpat någon annan krävs att den berörda personen lägger märke till budskape t.101

Det bör framhållas att regeringen nyligen har gått fram med ett förslag om att införa ett nytt brott med beteckningen förolämpning mot tjänsteman i 17 kap. 3 § brottsbalken. För brottet ska den dömas som angriper en tjänsteman vid hans eller hennes myndighetsutövning eller för att tvinga fram, hindra eller hämnas för en åtgärd vid myndighetsutövningen, genom att rikta beskyllning, nedsättande ut-

100 Se prop. 2016/17:222 s. 71 ff. och 101 f. 101 Se Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 5 kap. 3 §, under rubriken Beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende.

talande eller förödmjukande beteende mot tjänstemannen, om gärningen är ägnad att kränka tjänstemannens självkänsla eller värdighet. Straffskalan föreslås vara böter eller fängelse i högst sex månader. Ett syfte med kriminaliseringen är att det ska kunna beaktas att brottet är ett angrepp mot både enskilda och allmänna intressen .102Införandet av detta mer specifikt utformade brott, som tar sikte på endast sådana förolämpningar som avser tjänstemän påverkar inte på ett avgörande sätt våra överväganden när det gäller straffskalan för förolämpning i 5 kap. brottsbalken.

Många gärningar som är att beteckna som förolämpning är inte alltför allvarliga i jämförelse med andra typer av brott. Att straff som sträcker sig från böter upp till fängelse i högst sex månader kan dömas ut framstår därför som rimligt. I sammanhanget kan det framhållas att gärningar som i och för sig faller under bestämmelsen om förolämpning i vissa fall i stället kan bestraffas strängare med stöd av andra bestämmelser, exempelvis som ofredande enligt 4 kap. 7 § brottsbalken. Liksom för förtal framstår det samtidigt inte som följdriktigt att böter är föreskrivet som minimistraff för båda de svårhetsgrader som förolämpning förekommer i. Till det kommer att det inte finns några kvalifikationsgrunder angivna i lagtexten som ger vägledning för att besvara frågan om när en förolämpning ska bedömas som grov. På det sättet skiljer sig förolämpning också från förtal. Med beaktande av dessa förhållanden anser vi inte att det finns ett behov av två olika straffskalor för förolämpning. Vi föreslår därför att förolämpning endast ska ha en straffskala, som föreskriver böter eller fängelse i högst sex månader.

102 Se prop. 2024/25:141.

8.4. Sexualbrotten (6 kap. brottsbalken)

8.4.1. Utgångspunkter för våra överväganden

Bedömning: Ändringar i straffskalorna för sexualbrotten bör över-

vägas.

Skälen för vår bedömning

En inledande beskrivning av sexualbrotten och deras straffskalor

Sexualbrotten finns samlade i 6 kap. brottsbalken. Det är lämpligt att vid översynen av straffskalorna för sexualbrotten behandla dem i ett sammanhang. Av relevans är också att göra jämförelser med andra brott och det allvar som återspeglas i dessa andra brotts straffskalor. Därigenom tillgodoses principerna om proportionalitet och ekvivalens på bästa sätt.

Nedan följer en tabell över sexualbrotten och deras straffskalor samt, i förekommande fall, de senaste ändringarna som har gjorts i straffskalorna sedan brottsbalken trädde i kraft. Om straffskalorna inte har ändrats sedan brottsbalken infördes, anges det särskilt.

Tabell 8.4 Sexualbrotten ( 6 kap. brottsbalken )

De nuvarande straffskalorna och när ändringar har gjorts i dem

Brottsbeteckning

Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan*

Våldtäkt (1 § första stycket)

Tre år

Sex år SFS 2022:1043 (prop. 2021/22:231)

Våldtäkt, mindre grovt brott (1 § andra stycket)

Sex månader Fyra år SFS 2022:1043 (prop. 2021/22:231)

Grov våldtäkt (1 § tredje stycket)

Fem år

Tio år SFS 2018:618 (prop. 2017/18:177)

Oaktsam våldtäkt (1 a §) Fängelse-

minimum

Fyra år SFS 2018:618 (prop. 2017/18:177)

Sexuellt övergrepp (2 § första stycket)

Sex månader Två år SFS 2022:1043 (prop. 2021/22:231)

Sexuellt övergrepp, mindre grovt brott (2 § andra stycket)

Fängelseminimum

Ett år SFS 2022:1043 (prop. 2021/22:231)

Grovt sexuellt övergrepp (2 § tredje stycket)

Ett år

Sex år SFS 2022:1043 (prop. 2021/22:231)

Brottsbeteckning

Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan*

Oaktsamt sexuellt övergrepp (3 §)

Fängelseminimum

Fyra år SFS 2018:618 (prop. 2017/18:177)

Våldtäkt mot barn (4 § första och andra stycket)

Tre år

Sex år SFS 2022:1043 (prop. 2021/22:231)

Grov våldtäkt mot barn (4 § tredje stycket)

Fem år

Tio år SFS 2018:618 (prop. 2017/18:177)

Sexuellt utnyttjande av barn (5 §)

Fängelseminimum

Fyra år SFS 2005:90 (prop. 2004/05:45)

Sexuellt övergrepp mot barn (6 § första stycket)

Sex månader Två år SFS 2022:1043 (prop. 2021/22:231)

Sexuellt övergrepp mot barn, mindre grovt brott (6 § andra stycket)

Fängelseminimum

Ett år SFS 2022:1043 (prop. 2021/22:231)

Grovt sexuellt övergrepp mot barn (6 § tredje stycket)

Ett år och sex månader

Sex år SFS 2022:1043 (prop. 2021/22:231)

Samlag med avkomling (7 § första stycket)

Fängelseminimum

Två år SFS 2005:90 (prop. 2004/05:45)

Samlag med syskon (7 § andra stycket)

Fängelseminimum

Ett år SFS 2005:90 (prop. 2004/05:45)

Utnyttjande av barn för sexuell posering (8 § första och andra stycket)

Fängelseminimum

Två år SFS 2022:1043 (prop. 2021/22:231)

Grovt utnyttjande av barn för sexuell posering (8 § tredje stycket)

Sex månader Sex år SFS 2005:90 (prop. 2004/05:45)

Utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling (9 § första stycket)

Sex månader Fyra år SFS 2022:1043 (prop. 2021/22:231)

Utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling, mindre grovt brott (9 § andra stycket)

Fängelseminimum

Ett år SFS 2022:1043 (prop. 2021/22:231)

Sexuellt ofredande mot barn (10 § första stycket)

Fängelseminimum

Två år SFS 2022:1043 (prop. 2021/22:231)

Sexuellt ofredande (10 § andra stycket)

Böter

Två år SFS 2005:90 (prop. 2004/05:45)

Grovt sexuellt ofredande mot barn (10 § tredje stycket)

Sex månader Tre år

SFS 2022:1043 (prop. 2021/22:231)

Grovt sexuellt ofredande (10 § tredje stycket)

Sex månader Tre år SFS 2022:1043 (prop. 2021/22:231)

Brottsbeteckning

Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan*

Kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte (10 a §)

Böter

Två år SFS 2017:1068 (prop. 2016/17:214)

Köp av sexuell tjänst (11 §)**

Fängelseminimum

Ett år SFS 2022:1043 (prop. 2021/22:231)

Koppleri (12 § första och andra stycket)

Fängelseminimum

Fyra år SFS 2005:90 (prop. 2004/05:45)

Grovt koppleri (12 § tredje stycket)

Två år

Tio år SFS 2018:601 (prop. 2017/18:123)

* Som framgår under den nästkommande rubriken har 6 kap. brottsbalken ändrats vid ett stort antal tillfällen genom åren. För överskådlighetens skull redovisas i tabellen endast ändringar från och med den större reform som trädde i kraft 2005 (prop. 2004/05:45). ** I prop. 2024/25:124 föreslås ändringar i bestämmelsen, bl.a. den nya brottsbeteckningen köp av sexuell handling. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 2025.

Tidigare lagstiftningsarbete avseende sexualbrotten

För samhället är det en grundläggande uppgift att skydda barn och vuxna mot alla former av sexuella kränkningar. Ett heltäckande och tydligt straffrättsligt skydd har beskrivits som en förutsättning för att ett samhälle ska kunna förebygga och bekämpa sexualbrott på ett effektivt sätt. Dessa förhållanden har varit bakgrunden till att det har bedrivits ett aktivt lagstiftningsarbete på området genom åren .103Det har sagts att det inte på något annat centralt straffrättsligt område har skett en lika radikal ändring av synen på brottsligh eten.104

Mot bakgrund av de många lagändringar – också avseende brottens straffskalor – som har genomförts finns det anledning att lämna en sammanfattande redogörelse över vad som har lett fram till den nuvarande utformningen av 6 kap.

Redan av de olika sexualbrottens beteckningar framgår att det är fråga om brott av delvis olika typ. När brottsbalken trädde i kraft 1965 angav rubriken till 6 kap. att kapitlet handlade om sedlighetsbrott. Beteckningen sexualbrott tillkom först 1984 i samband med omfattande ändringar som då gjordes i kapitl et.105Sedan brottsbalkens införande har kapitlet även i övrigt genomgått en stor rad förändringar, som har varit mer eller mindre omfattande.

103 Jfr t.ex. prop. 2021/22:231 s. 18. 104 Se Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl., 2015, s. 113. Sedan uttalandet gjordes har ytterligare reformer genomförts, se vidare redogörelsen nedan. 105 Se prop. 1983/84:105.

Genomgripande förändringar av sexualbrotten gjordes 2005. Ett nytt 6 kap. infördes och ett flertal bestämmelser fick nya beteckningar. Helt nya paragrafer infördes också. Dessutom arbetades lagen (1998:408) om förbud mot köp av sexuella tjänster in i 6 kap.106 Även i tiden mellan reformerna 1984 och 2005 hade många ändringar gjorts i 6 k ap.107Nämnas kan också att det 2013 gjordes större ändringar i lagstiftningen om sexualbrott. Dessa skedde efter en utvärdering av 2005 års ref orm.108

Ytterligare en större reform av sexualbrotten trädde i kraft 201 8.109Reformen har betecknats som tvivelsutan den största reformen av sexualbrotten som har genomförts sedan brottsbalken trädde i kraft .110Syftet med reformen 2018 var att tydliggöra att varje människa har en ovillkorlig rätt till personlig och sexuell integritet samt sexuellt självbestämmande. Lagändringarna innebar bl.a. att

  • gränsen för en straffbar gärning ska gå vid om deltagandet i en sexuell aktivitet är frivilligt eller inte och det ska inte längre krävas att gärningspersonen har använt sig av våld eller hot, eller utnyttjat offrets särskilt utsatta situation för att kunna dömas för t.ex. våldtäkt,
  • ett särskilt oaktsamhetsansvar för vissa allvarliga sexualbrott infördes,
  • minimistraffet för grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn höjdes från fängelse i fyra år till fängelse i fem år,
  • det vid bedömningen av om bl.a. ett våldtäktsbrott är grovt särskilt ska beaktas om gärningspersonen med hänsyn till offrets låga ålder har visat särskild hänsynslöshet eller råhet,
  • det straffrättsliga skyddet vid sexualbrott mot barn stärktes vid oaktsamhet hos gärningspersonen i fråga om barnets ålder, och
  • anmälan om målsägandebiträde ska göras omedelbart när en förundersökning avseende ett sexualbrott har inletts eller återupptagits, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av ett sådant biträde.

106 Se prop. 2004/05:45. 107 Se t.ex. prop. 1991/92:35, prop. 1992/93:141, prop. 1994/95:2 och prop. 1997/98:55. 108 Se prop. 2012/13:111. 109 Se prop. 2017/18:177. 110 Se Asp, Brottsbalken (1962:700) 6 kap., Avsnitt 1. Inledning, Lexino 2024-01-01 (JUNO).

På senare år har vidare straffskalorna skärpts för en rad sexualbrott, bl.a. kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte (s.k. grooming) och utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling.111 Därutöver har straffansvaret för grooming utvidgats, bl.a. så att det inträder på ett tidigare stad ium.112 Dessutom har preskription för bl.a. våldtäktsbrott som begåtts mot barn avskaff ats.113

Även 2022 gjordes större ändringar i sexualbrottslagstiftningen .114För att stärka skyddet mot allvarliga sexuella kränkningar som begås på distans, t.ex. över internet, utvidgades bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt övergrepp samt motsvarande brott mot barn. Vidare gjordes bestämmelserna om våldtäkt och våldtäkt mot barn mer neutrala med avseende på kön och sexuell läggning. Dessutom utvidgades bestämmelsen om utnyttjande av barn för sexuell posering, så att även ageranden där barnet har varit helt passivt numera omfattas. Det infördes också nya straffbestämmelser om sexuellt ofredande mot barn, grovt sexuellt ofredande mot barn och grovt sexuellt ofredande. För att bättre återspegla brottslighetens allvar gjordes också flera straffskärpningar. Dessa bestod i att

  • minimistraffet för våldtäkt och våldtäkt mot barn höjdes från fängelse i två år till fängelse i tre år,
  • minimistraffet för sexuellt övergrepp och sexuellt övergrepp mot barn höjdes från fängelseminimum till fängelse i sex månader,
  • minimistraffet för grovt sexuellt övergrepp höjdes från fängelse i sex månader till fängelse i ett år och minimistraffet för grovt sexuellt övergrepp mot barn höjdes från fängelse i ett år till fängelse i ett år och sex månader,
  • minimistraffet för utnyttjande av barn för sexuell posering höjdes från böter till fängelse,
  • minimistraffet för köp av sexuell tjänst höjdes från böter till fängelse,
  • minimistraffet för utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling höjdes från fängelseminimum till fängelse i sex månader,

111 Se prop. 2016/17:214 och prop. 2018/19:157. 112 Se prop. 2016/17:214. 113 Se prop. 2019/20:69. Se även prop. 2024/25:59 för den senaste större reformen av den straffrättsliga preskriptionslagstiftningen. 114 Se prop. 2021/22:231.

  • straffskalan för sexuellt ofredande mot barn bestämdes till fängelse i högst två år, och
  • straffskalorna för grovt sexuellt ofredande mot barn och grovt sexuellt ofredande bestämdes till fängelse i lägst sex månader och högst tre år.

De senaste större ändringarna i sexualbrottslagstiftningen träder i kraft den 1 juli 2025 .115Dessa innebär bl.a. att den som genomför ett samlag eller en annan sexuell handling med ett barn under 18 år och otillbörligt utnyttjar att barnet på grund av t.ex. psykisk ohälsa, funktionsnedsättning eller gärningspersonens auktoritet har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet ska kunna dömas för våldtäkt mot barn och sexuellt övergrepp mot barn. Vidare ändras brottsbeteckningen köp av sexuell tjänst till köp av sexuell handling och det straffbara området för det brottet och för koppleri utvidgas till att även omfatta handlingar som utförs på distans, dvs. utan fysisk kontakt. Vidare ska bestämmelsen om utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling inte längre vara subsidiär i förhållande till de straffbestämmelser i 6 kap. brottsbalken som kommer före den bestämmelsen.

Det finns anledning att överväga ändringar i straffskalorna för sexualbrotten

Våra direktiv anger sexualbrotten som en typ av brott som det finns anledning att se allvarligare på än i dag. Av redogörelsen hittills framgår dock att reformtakten har varit hög när det gäller sexualbrotten. Flera större och förhållandevis genomgripande reformer har genomförts, även under senare år. De senaste lagändringarna har endast varit i kraft under en kortare period. Dessa förhållanden medför att det skulle kunna argumenteras för att det inte finns anledning att nu göra ytterligare ändringar i sexualbrottens straffskalor, utan att dessa – såvitt kan bedömas – får anses redan ha en ändamålsenlig utformning med hänsyn till allvaret i gärningarna. De förhållanden som det finns anledning att lägga vikt vid har redan hunnit beaktas. Samtidigt har flera av de reformer som har gjorts haft särskilt fokus på vissa av sexualbrotten, i enlighet med vad som har redovisats. För vissa av

115 Se prop. 2024/25:124.

sexualbrotten har straffskalorna också ändrats i flera omgångar, medan andra har varit oförändrade under en längre tid, vissa ända sedan det nuvarande 6 kap. infördes 2005 (jfr tabellen ovan). Även med beaktande av de reformer som har gjorts på området finns det därför anledning att anlägga ett helhetsperspektiv och se över straffskalorna för sexualbrotten. En sådan översyn kan säkerställa att brottens straffskalor i sin helhet kan anses motsvara allvaret i den aktuella typen av brottslighet. Ändringar i straffskalorna för sexualbrotten bör alltså övervägas. En annan sak är att det för flera av sexualbrotten får anses att straffskalorna redan har en utformning som motsvarar allvaret i gärningarna, varför straffskalorna för dessa brott kan ha kvar sin nuvarande utformning. Vi redovisar dessa överväganden i detalj i nästa avsnitt.

8.4.2. Vårt förslag och vår bedömning

Förslag: Maximistraffet för grov våldtäkt och grov våldtäkt mot

barn ska höjas från fängelse i tio år till fängelse i tolv år.

Minimistraffet för kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte ska höjas från böter till fängelse.

Bedömning: Andra straffskalor för sexualbrotten bör inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

De brott för vilka det finns anledning att föreslå ändringar av straffskalorna

I det föregående avsnittet har vi redogjort för de reformer som har genomförts när det gäller sexualbrotten. Som framgår där har straffskalorna för många sexualbrott setts över i närtid. Det kan särskilt framhållas att 2020 års sexualbrottsutredning bl.a. hade i uppdrag att se över straffskalorna för sexualbrotten i 6 kap. och lämna förslag på de förändringar som kunde behövas för att dessa i tillräcklig mån skulle spegla brottens allvar. I sitt betänkande Ett förstärkt skydd mot

sexuella kränkningar (SOU 2021:43) redovisade utredningen en ut-

förlig sådan översy n.116

Straffskalorna för sexualbrotten är att beteckna som strängt utformade i jämförelse med andra typer av brottslighet. Det är också fullt rimligt, med beaktande av de synnerligen skyddsvärda intressen som sexualbrotten aktualiserar. Straffskalorna för flera av sexualbrotten kan dock – eftersom de redan har en ändamålsenlig utformning – lämnas oförändrade. De nuvarande straffskalorna ger för ett flertal av brotten ett utrymme för att döma ut straff som står väl i proportion till brottens allvar. I förhållande till dessa brotts allvar och i jämförelse med andra typer av brott har dessa brotts straffskalor redan en lämplig utformning.

Vår översyn av straffskalorna för sexualbrotten har lett oss till slutsatsen att det finns anledning att närmare överväga ändringar av straffskalorna för våldtäktsbrotten och kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte. För övriga sexualbrott är vår bedömning att straffskalorna bör kvarstå oförändrade. Det kan finnas anledning att betona att en högre repressionsnivå även med en oförändrad straffskala i många fall kommer att bli följden när våra förslag betraktas i sin helhet. Hänvisningar kan här göras till särskilt våra förslag om en användning av hela straffskalan (kapitel 9) och om flerfaldig brottslighet (kapitel 10). Att det är fråga om flerfaldig brottslighet är något som är vanligt förekommande vid sexualbrott.

Våldtäkt och våldtäkt mot barn

För våldtäkt (6 kap. 1 § första stycket brottsbalken) döms den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett vaginalt, analt eller oralt samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag. Detsamma gäller den som förmår en person som inte deltar frivilligt att företa eller tåla en sådan handling. Straffskalan är fängelse i lägst tre och högst sex år. Straffbudet innehåller även vissa bestämmelser om när ett deltagande ska anses vara frivilligt. Om brottet är mindre grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år (6 kap. 1 § andra stycket).

116 Se a. betänkande, särskilt s. 253 ff. Att förslagen ledde till flera straffskärpningar 2022 har redovisats i det föregående avsnittet, se prop. 2021/22:231.

Straffskalan för grov våldtäkt är fängelse i lägst fem och högst tio år (6 kap. 1 § tredje stycket).

Den som begår en gärning som avses i 1 § och är grovt oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte deltar frivilligt, döms för oaktsam våldtäkt till fängelse i högst fyra år. Om gärningen med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig, ska det inte dömas till ansvar.

För våldtäkt mot barn döms enligt 6 kap. 4 § den som, med ett barn under 15 år, genomför ett vaginalt, analt eller oralt samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag. Detsamma gäller den som på ett otillbörligt sätt förmår barnet att företa eller tåla en sådan handling. Bestämmelsen gäller även den som begår sådana gärningar mot ett barn som har fyllt 15 men inte 18 år och som är avkomling till gärningspersonen eller står under fostran av eller har ett liknande förhållande till gärningspersonen, eller för vars vård eller tillsyn gärningspersonen ska svara på grund av en myndighets beslut. Straffskalan är fängelse i lägst tre och högst sex år. Om brottet är grovt, döms för grov våldtäkt mot barn. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningspersonen har använt våld eller hot om brottslig gärning eller om fler än en har förgripit sig på barnet eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningspersonen med hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Straffskalan för grov våldtäkt mot barn är fängelse i lägst fem och högst tio år.

Skyddsintresset för våldtäktsbrotten är mycket starkt. En våldtäkt innebär en allvarlig kränkning av en annan persons sexuella integritet, vilket motiverar stränga straffskalor för våldtäktsbrotten. Våldtäktsbrottens karaktär och det allvar med vilket det finns anledning att betrakta dem har varit bakgrunden till de avsevärda straffskärpningar som redan har gjorts av straffskalorna. Straffskalorna för brotten ändrades senast 2022. Straffminimum för brott av normalgraden höjdes då från fängelse i två år till fängelse i tre år. Samtidigt höjdes minimistraffet för våldtäkt som är mindre grov från fängelseminimum till fängelse i sex månader. Dessförinnan ändrades straffskalorna 2018. Straffminimum för grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn höjdes från fängelse i fyra år till fängelse i fem år. Straffmaximum för våldtäkt av normalgraden var ursprungligen fängelse i tio år. När den särskilda straffskalan för grov våldtäkt infördes 1984 bestämdes straff-

maximum för våldtäkt som inte är grov till nuvarande sex års fängelse, medan straffskalan för grov våldtäkt bestämdes till fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Straffskalorna för våldtäktsbrotten har alltså skärpts vid ett flertal tillfällen. Därutöver finns det anledning att framhålla att tillämpningsområdet för brotten dessutom har utvidgats på ett påtagligt sätt. Ett flertal handlanden som tidigare inte var straffbara, eller var straffbelagda enligt lindrigare straffbestämmelser, har således kommit att hänföras till våldtäktsbrotten med samma straffskalor som för de gärningar som redan tidigare var att bedöma som våldtäkt. Den utvidgning av det straffbara området som har skett över tid har därför i praktiken inneburit att den skärpta synen på sexualbrott har fått ett betydande genomslag i sig, utöver skärpningarna av själva straffskalorna .117

Ett alternativ som kan tyckas ha goda skäl för sig vore att göra skillnad på olika typer av gärningar som är att bedöma som våldtäkt och införa skilda straffskalor för dessa. Närmast till hands skulle i sådana fall ligga att föreskriva ett strängare straff för de våldtäkter som innefattar våld, betvingande eller användande av något otillbörligt medel. I våra kontakter med domare inom ramen för utredningens arbete har det påpekats att de olika typerna av ageranden som är att bedöma som våldtäkt kan skilja sig åt avsevärt, exempelvis i fall där det inte har förekommit någon form av våld eller hot i jämförelse med när så har varit fallet. Som 2020 års sexualbrottsutredning påpekade skulle en uppdelning i flera straffskalor emellertid gå emot skälen bakom den reform av sexualbrotten som gjordes 2018. De ändringarna syftade nämligen till att ändra synsättet på vad som utgjorde en våldtäkt och låta frågan om frivillighet har förelegat eller inte, snarare än användandet av hot eller våld, vara avgörande. En ändring som utgår från att det åter ska fokuseras på om det har förekommit våld eller hot frångår det synsättet. Det skulle alltså motverka reformen av sexualbrotten 2018 att införa ett system med olika straffskalor för olika typer av gärningar .118De beskrivna aspekterna får i stället tillgodoses genom en nyanserad straffmätning i det enskilda fallet

117 Jfr t.ex. prop. 2021/22:231 s. 48. 118 Se a. betänkande s. 285. Jfr Samtyckeslagens tillämpning och konsekvenser – En förnyad uppföljning av 2018 års förändringar i svensk våldtäktslagstiftning (Brå rapport 2025:3), där Brå anför att den utförda studien reser frågor kring om minimistraffet för våldtäkt är väl avvägt och önskemålet framförs om forskning kring i vad mån straffen för gärningar som ligger i den nedre delen av straffskalan för våldtäkt av normalgraden ligger i linje med det allmänna rättsmedvetandet.

(jfr våra förslag i kapitel 9 som syftar till en användning av hela straffskalan).

Vi anser med beaktande av de förhållanden som nu har beskrivits att det inte finns anledning att föreslå ändringar av minimistraffet för normalgraderna av våldtäktsbrotten eller straffskalorna för mindre grov respektive oaktsam våldtäkt. De nuvarande straffskalornas utformning motsvarar enligt vår bedömning i dessa delar gärningarnas allvar.

Maximistraffet för normalgraden av våldtäkt respektive våldtäkt mot barn kräver några ytterligare kommentarer. För dessa brott är straffskalan numera relativt snäv i förhållande till andra brott (straffskalan löper endast från och med tre år till och med sex år). De domare vi har haft kontakt med har påpekat att det bidrar till vissa svårigheter att bestämma straffet på ett nyanserat sätt. Problematiken får emellertid anses huvudsakligen hänga samman med att minimistraffet numera är så pass högt som fängelse i tre år. Straffskalans konstruktion medför svårigheter på det sättet att det kan förväntas ske en viss ansamling av gärningar kring straffskalans minimum eller i vart fall i den lägre delen av straffskalan. Om maximistraffet för våldtäkt av normalgraden skulle höjas till exempelvis sju eller åtta år, för att ge ett tillräckligt utrymme för en nyanserad straffmätning, skulle överlappningen i förhållande till de grova svårhetsgraderna öka betydligt, vilket inte framstår som eftersträvansvärt. Det kan dessutom framhållas att det är förhållandevis vanligt att en gärningsperson har begått och ska dömas för flera våldtäkter i samma dom. I sådana situationer innebär våra förslag som redovisas i kapitel 10 om flerfaldig brottslighet att fängelse i maximalt så mycket som tolv år kommer att kunna dömas ut för normalgradsbrotten. Med hänsyn till dessa förhållanden anser vi inte att maximistraffet för brott av normalgraden bör ändra s.119

Återstår gör då straffskalorna för grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn. Straffskalorna för våldtäkt respektive våldtäkt mot barn bör även fortsättningsvis vara likalydande. Minimistraffet – fängelse i fem år – har gällt sedan 2018. Vi anser att det straffet alltjämt motsvarar allvaret i de lindrigaste gärningarna som är att hänföra till den grova svårhetsgraden av brotten. Återigen bör det påminnas om att alla situationer som innefattar försvårande moment som går utöver

119 De förslag till ändringar av maximistraffet för grov våldtäkt respektive grov våldtäkt mot barn som vi föreslår i det följande medför att lagens strängaste straff – livstids fängelse – kommer att kunna bli följden vid flerfaldig brottslighet av den typen.

vad som krävs för att gärningen ska rubriceras som ett grovt brott medför att straffvärdet ska bestämmas högre upp i den tillämpliga straffskalan (se våra förslag i kapitel 9). För maximistraffet finns det dock anledning att göra en annan bedömning. De allvarligaste fallen av grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn ger uttryck för vad som får betecknas som en närmast ofattbar grymhet. Särskilt allvarliga fall av våldtäkt kan vara gärningar där flera gärningspersoner har deltagit eller någon form av vapen eller annat tillhygge har förekommit .120Att en kombination av sådana eller andra typer av avsevärt försvårande moment kan föreligga i ett visst fall talar för att det är motiverat att föreskriva ett mycket högt maximistraff, redan när det endast ska dömas för ett brott av den aktuella typen (s.k. enkel brottslighet).

Våra förslag i avsnitt 7.7.1 innebär att ett längre tidsbestämt straff än tio år kan föreskrivas i straffskalor även när livstids fängelse inte är föreskrivet för brottet i fråga. I avsnitt 8.1.2 har vi föreslagit att maximistraffet för synnerligen grov misshandel (3 kap. 6 § andra stycket) ska höjas till fängelse i tolv år. Enligt vår mening är även de grova graderna av våldtäkt och våldtäkt mot barn brott så pass allvarliga brott att det motiverar att ett längre tidsbestämt straff än tio år föreskrivs i straffskalan. Det finns anledning att i straffskalan ta ytterligare höjd för de allvarligaste fallen. Vi föreslår därför att maximistraffet ska höjas från fängelse i tio år till fängelse i tolv år för grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn. Maximistraffet blir således detsamma som för synnerligen grov misshand el.121Det kan också hänvisas till att våra förslag i kapitel 10 innebär att det maximistraff vi föreslår medför att livstids fängelse kommer att kunna dömas ut när det är fråga om flerfaldig brottslighet.

Kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte

Den som, i syfte att mot ett barn under 15 år begå våldtäkt mot barn (6 kap. 4 §), sexuellt utnyttjande av barn (6 kap. 5 §), sexuellt övergrepp mot barn (6 kap. 6 §), utnyttjande av barn för sexuell posering (6 kap. 8 §) eller sexuellt ofredande mot barn (6 kap. 10 §), föreslår en träff eller stämmer träff med barnet, döms för kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte till böter eller fängelse i högst två år (6 kap.

120 Jfr t.ex. prop. 2004/05:45 s. 139 samt NJA 2016 s. 819 (två män hade förgripit sig på målsäganden) och ”Våldtäkten under knivhot” NJA 2022 s. 75. 121 Jfr prop. 2017/18:177 s. 63.

10 a § brottsbalken). Det finns ingen särskild straffskala för grovt brott.

Maximistraffet för brottet höjdes 2018 från fängelse i ett år till fängelse i två år.122Straffskalan övervägdes senast av 2020 års sexualbrottsutredning i betänkandet Ett förstärkt skydd mot sexuella kränkningar (SOU 2021:43). Utredningen fann inte tillräckliga skäl för att föreslå ändringar av straffskalan, utan menade att det förelåg ekvivalens och proportionalitet mellan straffet för brottet och de övriga förslag som lämnades för övriga brot t.123

Inte heller vi anser att det finns anledning att höja maximistraffet för brottet kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte. När det gäller minimistraffet framstår det dock inte som förenligt med hur allvarligt det finns anledning att se på brottet att det ska kunna föranleda endast ett bötesstraff. I stället bör minimistraffet vara fängelse. På det sättet markeras allvaret i den aktuella typen av gärningar på ett ändamålsenligt sätt.

8.5. Brotten mot familj (7 kap. brottsbalken)

8.5.1. Vår översyn av brotten mot familj

Förslag: Maximistraffet för egenmäktighet med barn ska höjas

från fängelse i ett år till fängelse i två år.

Straffskalan för egenmäktighet med barn, grovt brott, ska skärpas från fängelse i lägst sex månader och högst fyra år till fängelse i lägst ett och högst sex år.

Bedömning: Andra ändringar i straffskalorna för brotten mot

familj bör inte göras.

122 Se prop. 2016/17:214. 123 Se a. betänkande s. 334.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

En inledande beskrivning av brotten

Brotten mot familj i 7 kap. brottsbalken avslutar den del av brottskatalogen i balken som avser brott mot person. Som framgår redan av namnet på kapitlet är det fråga om brott som har att göra med familjen, bl.a. med koppling till äktenskap och barn.

Nedan följer en tabell över straffskalorna för brotten mot familj samt, i förekommande fall, de senaste ändringarna som har gjorts i straffskalorna sedan brottsbalken trädde i kraft 1965. I de fall där straffskalorna inte har ändrats sedan brottsbalkens införande anges det särskilt.

Tabell 8.5 Brotten mot familj ( 7 kap. brottsbalken )

De nuvarande straffskalorna och när ändringar har gjorts i dem

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Tvegifte (1 § första stycket)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Olovligt ingående av äktenskap (1 § andra stycket)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1994:1119 (1993/94:LU28)

Otillbörligt utverkande av samtycke eller tillstånd till adoption av barn (2 §)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2006:274 (prop. 2005/06:68)

Förvanskande av familjeställning (3 §)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Egenmäktighet med barn (4 § första och andra stycket)

Böter

Ett år SFS 1993:207 (prop. 1992/93:141)

Egenmäktighet med barn, grovt brott (4 § tredje stycket)

Sex månader Fyra år SFS 1993:207 (prop. 1992/93:141)

Brotten i 7 kap. 1–3 §§

I 7 kap. 1–3 §§ finns alltså brotten tvegifte, olovligt ingående av äktenskap, otillbörligt utverkande av samtycke eller tillstånd till adoption av barn och förvanskande av familjeställning. Som framgår av brot-

tens beteckningar är det bl.a. fråga om gärningar som avser att någon som redan är gift ingår ett nytt äktenskap, att en person på ett otillbörligt sätt utverkar samtycke eller tillstånd till adoption eller att en person på olika sätt förvanskar en familjeställning.

Att lagföringar sker för brotten i 7 kap. 1–3 §§ är mindre vanligt förekommande. Av kriminalstatistiken för åren 2020–2023 kan exempelvis utläsas att ingen lagfördes för dessa brott under den tidsperiode n.124Brotten bör visserligen även med beaktande av att de framstår som mindre vanligt förekommande ha straffskalor som motsvarar allvaret i den aktuella typen av brottslighet. Vi kan dock konstatera att straffskalorna för brotten är relativt vida och ger möjlighet att döma ut ett bötesstraff för de mindre allvarliga gärningarna samtidigt som maximistraffet – fängelse i två år – ger utrymme för en strängare bedömning i allvarligare fall. Straffskalorna får anses redan ha en lämplig utformning. Således finns det inte anledning att göra ändringar i straffskalorna för tvegifte, olovligt ingående av äktenskap, otillbörligt utverkande av samtycke eller tillstånd till adoption av barn och förvanskande av familjeställning.

Egenmäktighet med barn

Brottet egenmäktighet med barn (7 kap. 4 §) tar sikte på ett antal olika situationer. För brottet döms den som obehörigen skiljer ett barn under 15 år från någon som har vårdnaden om barnet, om gärningen inte utgör brott mot frihet. Detsamma gäller om den som gemensamt med någon annan har vårdnaden om ett barn under 15 år utan beaktansvärt skäl egenmäktigt skiljer barnet från den andra vårdnadshavaren eller om den som ska ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv tar sig rätt. Till ansvar döms också den som obehörigen skiljer ett barn under 15 år från någon som vårdar barnet med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, om gärningen inte utgör brott mot frihet eller främjande av flykt. Slutligen kan den dömas som för bort eller annars undanhåller ett barn under 15 år, om gärningen är ägnad att hindra att vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga påbörjas och gärningen inte utgör brott mot frihet.

124 Se Brå, tabell 420, Lagföringsbeslut efter huvudbrott och huvudpåföljd, 2020–2023.

I sammanhanget bör lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter nämnas. Lagen innebär ett förtydligande av att de rättigheter som följer av FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) ska beaktas vid samtliga åtgärder som rör barn. Barnkonventionens bestämmelser ska läsas i relation till varandra och rättigheterna ska ses om en helhet. Artiklarna i konventionen anger ett flertal rättigheter för barn och skyldigheter för konventionsstaterna. Några av dessa återges här. Rättigheterna är odelbara och ömsesidigt förstärkande. Vid alla beslut som rör barn ska det i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa och staterna ska vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder för att barnet ska tillförsäkras ett sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd (artikel 3). Staterna ska erkänna varje barns inneboende rätt till livet och till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling (artikel 6). De ska respektera rätten för det barn som är skilt från den ena av eller båda föräldrarna att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa (artikel 9). Vidare ska konventionsstaterna vidta åtgärder för att bekämpa olovligt bortförande och kvarhållande av barn i utlandet (artikel 11). Alla lämpliga lagstiftningsåtgärder ska vidtas för att skydda barnet mot bl.a. alla former av fysiskt och psykiskt våld, skada eller övergrepp och misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp, när barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller någon annan persons vård (artikel 19). Barnet har också rätt till utbildning (artikel 28) samt ska skyddas mot alla andra former av sexuellt utnyttjande, sexuella övergrepp och andra former av utnyttjande som kan skada barnet i något avseende (artikel 34 och 36) .125

Egenmäktighet med barn innebär alltså att barn skiljs från bl.a. vårdnadshavare. I det skadeståndsrättsliga avgörandet ”Egenmäktighet och skada” NJA 2022 s. 14 konstaterade Högsta domstolen att 7 kap. 4 § brottsbalken får anses innebära ett skydd för såväl barnet som vårdnadshavaren mot att utövandet av vårdnaden omöjliggörs

125 Jfr prop. 2023/24:72, särskilt s. 41 f., där konsekvenserna för barn redovisas i samband med att straffansvaret för egenmäktighet med barn utvidgades 2024. Förslagen bedömdes sammantaget få positiva effekter för barn, eftersom samtliga förslag syftade till utökade möjligheter att säkerställa att barnets rättigheter tillgodosågs och på så sätt stärkte principen om barnets bästa. Regeringen ansåg därmed att förslagen ytterligare bidrog till att skydda barn från att fara illa.

genom annans egenmäktighet. Brottet kan således rikta sig mot såväl barnet som vårdnadshav aren.126

De gärningar som omfattas av straffbestämmelsen om egenmäktighet med barn framstår som typiskt sett mer straffvärda än de andra brotten i 7 kap. Straffskalan för egenmäktighet med barn är också redan i dag strängare än för de övriga brotten i 7 kap. Egenmäktighet med barn förekommer dessutom i två svårhetsgrader. Straffskalan för brott av normalgraden är böter eller fängelse i högst ett år och straffskalan för det grova brottet är fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. I samband med att straffskalorna fick sin nuvarande utformning konstaterades det att den ökade förekomsten av internationella familjebildningar ökade risken för att barn förs bort till främmande länder, vilket bl.a. medför svårigheter att återföra barne t.127Som konstaterades då finns det anledning att se allvarligt på sådana fall. För brott av normalgraden höjdes straffmaximum från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. När det gäller det grova brottet höjdes minimistraffet från fängelseminimum till sex månaders fängelse och straffmaximum från två till fyra års fängelse.

Riskerna som beskrevs i det återgivna lagstiftningsärendet har inte blivit mindre sedan uttalandena gjordes. Straffskalan är enligt vår mening inte ändamålsenligt utformad för att motsvara allvaret i gärningarna. Den straffbelagda handlingen kan innebära att barnet rycks upp ur sin invanda miljö och förvägras kontakt med en vårdnadshavare under en längre tid.128Några anvisningar om när brottet bör anses som grovt finns inte i lagtexten. Av förarbetena framgår dock att de grova brotten främst avser fall där ett barn har förts utomlands för att hållas kvar där under lång tid, med följd att vårdnadshavaren inte kan ha någon normal kontakt med barne t.129Även i andra fall än då barnet obehörigen förs ut ur landet kan brottet vara att anse som grovt. Det har sagts att stor hänsyn bör tas till vilken inverkan bortförandet eller kvarhållandet har haft och har på barnet. Barnets rela-

126 Se p. 18 i avgörandet. Ett tvåårigt barn hade tagits till ett av islamiska staten (IS) kontrollerat område i Syrien, där det pågick en väpnad konflikt, och avskurits från kontakten med sin far under omkring sex år. I tingsrätten och hovrätten bestämdes påföljden till fängelse i tre år. Målet var i Högsta domstolen begränsat till frågan om skadestånd för sveda och värk och för kränkning. Se även NJA 1995 s. 269, till vilket avgörande Högsta domstolen hänvisar. 127 Se prop. 1992/93:141 s. 34 f. 128 Jfr ”Egenmäktighet och skada” p. 19. 129 Se a. prop. s. 35.

tion till sin vårdnadshavare eller vårdare och till den som har begått egenmäktigheten har särskild betydelse för svårhetsbed ömningen.130

Avsevärt straffvärda gärningar illustreras exempelvis av den typen av situation som var aktuell i rättsfallet ”Egenmäktighet och skada”, som har återgetts ovan, där barnet hade förts till en krigszon och blivit helt avskuret från kontakten med sin far under en längre tid. Att ett barn förs bort och rycks ur ett sammanhang med familj, kamrater, skolgång, fritidsaktiviteter och andra förhållanden i sin invanda miljö framstår också som omständigheter som bör bedömas som försvårande. Ytterst får avvägningarna om hur straffvärd en viss specifik typ av gärning är överlämnas till rättstillämpningen. Det är dock tydligt att den allvarligast tänkbara typen av gärningar, innefattande en kombination av flera försvårande moment av den typ som nu har beskrivits, har ett högt straffvärde. Straffskalan behöver ha en lämplig utformning för att motsvara allvaret i den typ av gärningar som det kan förväntas komma att bli aktuellt att använda straffskalan för. Vi anser att straffvärdet kan överstiga de fyra år som för närvarande är föreskrivna som maximistraff. Därutöver är vår uppfattning att även de minst straffvärda gärningarna som är att rubricera som ett grovt brott förtjänar ett högre straff än fängelse i sex månader. Enligt vår mening finns det därför anledning att skärpa straffskalan för den grova graden av egenmäktighet med barn till fängelse i lägst ett och högst sex år. Det gäller även med beaktande av att allvarligare fall av bortförande kan vara att bedöma som något av brotten mot frihet och frid i 4 kap. brottsbalken, där ännu strängare straffskalor är föreskrivna.

När det gäller normalgradsbrottet speglar minimistraffet enligt oss straffvärdet av de allra lindrigaste gärningarna. För de fall som är allvarligare innebär våra förslag om en användning av hela straffskalan (kapitel 9) att ytterligare skärpningar kan göras i det enskilda fallet. Minimistraffet bör därför lämnas oförändrat. I och med höjningen av minimistraffet för det grova brottet finns det dock anledning att höja maximistraffet för normalgradsbrottet, från fängelse i ett år till fängelse i två år. Därigenom uppnås en viss överlappning mellan straffskalorna för de olika svårhetsgraderna, på samma sätt som gäller för i stort sett alla andra gradindelade brott i brottsbalken och i specialstraffrätten. Dessutom överensstämmer straffskalan för normalgrads-

130 Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 7 kap. 4 §, under rubriken Grovt brott.

brottet därmed med straffskalorna för övriga brott i 7 kap. brottsbalken.

8.6. Förmögenhetsbrotten (8–12 kap. brottsbalken)

8.6.1. Utgångspunkter för våra överväganden och förslag

Förmögenhetsbrottens nuvarande straffskalor

För förmögenhetsbrotten i 8–12 kap. brottsbalken gäller för närvarande totalt tolv olika straffskalor. Om man bortser från straffskalorna för inbrottsstöld (8 kap. 4 a §), rån (8 kap. 5 §), grovt rån (8 kap. 6 §), utpressning av normalgraden (9 kap. 4 § första stycket 1) och grov utpressning (9 kap. 4 § andra stycket) rör det sig i stället om sju olika straffskalor:

1. Böter, som gäller för brotten fyndförseelse (10 kap. 8 §) och åverkan (12 kap. 2 a §).

2. Böter eller fängelse i högst sex månader, som gäller för samtliga förmögenhetsbrott av den ringa svårhetsgraden samt för brotten självtäkt (8 kap. 9 §) och tagande av olovlig väg (12 kap. 4 §).

3. Böter eller fängelse i högst ett år, som gäller för brotten egenmäktigt förfarande (8 kap. 8 § första stycket), olovlig energiavledning (8 kap. 10 § första stycket), olovligt förfogande (10 kap. 4 § första stycket) och olovligt brukande (10 kap. 7 § första stycket), dvs. vissa förmögenhetsbrott av normalgraden för vilka det inte finns en ringa svårhetsgrad men däremot en grov svårhetsgrad av brottet.

4. Böter eller fängelse i högst två år som gäller för ett större antal förmögenhetsbrott av normalgraden, för vilka det inte finns en ringa svårhetsgrad men däremot ofta – men inte allti d131– en grov svårhetsgrad av brottet.

131 Undantagen är brotten företagskapning (9 kap. 3 d §), oredligt förfarande (9 kap. 8 §), ockerpantning (9 kap. 10 §), handel med inflytande (10 kap. 5 d §), vårdslös finansiering av mutbrott (10 kap. 5 e §) och behörighetsmissbruk (10 kap. 6 §). Alla dessa brott saknar en ringa och grov svårhetsgrad.

5. Fängelse i högst två år som gäller för ett större antal förmögenhetsbrott av normalgraden, för vilka det ofta – men inte alltid132– finns både en ringa och en grov svårhetsgrad av brottet.

6. Fängelse i lägst sex månader och högst fyra år som gäller för ett större antal förmögenhetsbrott av den grova svårhetsgraden.

7. Fängelse i lägst sex månader och högst sex år som gäller för ett större antal förmögenhetsbrott av den grova svårhetsgraden.

För inbrottsstöld är straffskalan fängelse i lägst ett och högst sex år, för rån fängelse i lägst ett år och sex månader och högst sex år och för grovt rån fängelse i lägst fem och högst tio år. För utpressning av normalgraden är straffskalan fängelse i högst tre år och för grov utpressning fängelse i lägst två och högst åtta år.

Ändringar i straffskalorna för förmögenhetsbrotten bör övervägas

Straffskalorna för flera centrala förmögenhetsbrott har inte ändrats sedan brottsbalken infördes 1965. Detta gäller bl.a. för samtliga svårhetsgrader av stöld, bedrägeri och förskingring. När det gäller vissa andra förmögenhetsbrott – t.ex. grovt häleri och samtliga svårhetsgrader av skadegörelse – har straffskalorna visserligen ändrats i skärpande riktning i tiden efter brottsbalkens tillkomst, men då främst för att anpassas till de straffnivåer som sedan tidigare har varit gällande för andra förmögenhetsbrott. Även när nya förmögenhetsbrott eller nya svårhetsgrader av sådana brott har införts i brottsbalken – t.ex. vid införandet av grovt fordringsbedrägeri och grovt subventionsmissbruk – har straffskalorna utformats med ledning av de straffnivåer som sedan tidigare har varit gällande för andra förmögenhetsbrott.

Vidare har det under senare tid skett flera lagändringar som ger uttryck för en skärpt syn på vissa specifika förmögenhetsbrott och viss i förhållande till förmögenhetsbrotten närliggande brottslighet. Dessa straffskärpningar har främst avsett brott som är vanliga i eller

132 Undantagen är brotten oredlighet mot borgenärer (11 kap. 1 §), försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning (11 kap. 2 §), vårdslöshet mot borgenärer (11 kap. 3 §) och otillbörligt gynnande av borgenär (11 kap. 4 §). För de två förstnämnda brotten finns en grov svårhetsgrad men inte någon ringa. För de två sistnämnda brotten finns varken en ringa eller en grov svårhetsgrad.

har en tydlig koppling till kriminella nätverk eller brott som typiskt sett innebär en allvarlig integritetskränkning för brottsoffret. Sådana brott har ansetts mer straffvärda. Den 1 juli 2017 höjdes exempelvis minimistraffet för grovt rån från fängelse i fyra år till fängelse i fem år (prop. 2016/17:108). Den 1 mars 2021 infördes den nya straffbestämmelsen inbrottsstöld, som omfattar stöld som har skett efter intrång i bostad eller annat liknande boende, med straffskalan lägst ett och högst sex års fängelse (prop. 2020/21:52). Den 1 juli 2022 gavs den grova svårhetsgraden av brotten hemfridsbrott och olaga intrång, brott som ofta utgör ett led i tillgreppbrottslighet, brottsbeteckningen grovt hemfridsbrott respektive grovt olaga intrång och straffskalan ändrades samtidigt från fängelse i högst två år till fängelse i lägst sex månader och högst tre år. Samtidigt skärptes även straffskalan för hemfridsbrott och olaga intrång av normalgraden. (Prop. 2021/22:194.) Vidare höjdes den 1 juli 2023 minimistraffet för rån från fängelse i ett år till fängelse i ett år och sex månader, och genom samma lagändring höjdes maximistraffet för utpressning från fängelse i två år till fängelse i tre år samtidigt som straffskalan för grov utpressning ändrades från fängelse i lägst ett år och sex månader och högst sex år, till fängelse i lägst två och högst åtta år (prop. 2022/23:53). För grov utpressning har minimistraffet dessförinnan höjts vid två tillfällen, först från fängelse i sex månader till fängelse i ett år genom en lagändring den 1 juli 2010 (prop. 2009/10:147) och därefter från fängelse i ett år till fängelse i ett år och sex månader genom en lagändring den 1 juli 2017 (prop. 2016/17:108). Som vi redogjort närmare för i kapitel 7 har det dessutom under senare tid skett flera straffskärpningar för en rad andra centrala brottsbalksbrott och brott inom specialstraffrätten.

Sammanfattningsvis har alltså straffskalorna för flera centrala förmögenhetsbrott antingen varit oförändrade sedan brottsbalken infördes eller så har de anpassats till de straffnivåer som redan har varit gällande för andra förmögenhetsbrott sedan brottsbalkens tillkomst för drygt 60 år sedan. Till det kommer att straffskalorna för flera centrala förmögenhetsbrott inte har setts över i tiden efter de senaste årens mer punktvisa straffskärpningar. Mot nu angiven bakgrund finns det enligt vår mening anledning att närmare överväga om straffskalorna för vissa förmögenhetsbrott bör ändras. Samtidigt är det viktigt att understryka att det förhållandet att en straffskala inte har ändrats på länge inte i sig utgör ett skäl för att justera densamma.

Avgörande för hur straffskalorna bör vara utformade är till syvende och sist hur allvarliga de olika brotten kan anses vara. För besvarandet av den frågan lägger vi vikt vid de faktorer som vi har beskrivit i kapitel 7, särskilt avsnitt 7.6.

Vad som kan motivera att straffskalorna för vissa förmögenhetsbrott ändras

För att fastställa vilket abstrakt straffvärde (vilken straffskala) som ska gälla för ett visst brott är det, som vi beskrivit närmare i avsnitt 7.6, av central betydelse att beakta det intresse som straffbestämmelsen avser att skydda, hur skyddsvärt detta intresse är, och i vilken utsträckning som den brottsliga gärningen kränker detta skyddsintresse. När det gäller förmögenhetsbrotten avser dessa primärt att skydda äganderätten i olika avseenden och straffbuden utgör därmed ofta, men inte alltid, en kriminalisering av olika typer av angrepp mot någons egendom eller förmögenhet. Ett sådant angrepp får typiskt sett anses vara mindre allvarligt än ett angrepp på exempelvis någons liv och hälsa, frihet och frid eller sexuella integritet, varför det också framstår som följdriktigt att det abstrakta straffvärdet för förmögenhetsbrotten ofta är lägre än det som gäller för flera centrala brott i bl.a. 3 kap. (brotten mot liv och hälsa), 4 kap. (brotten mot frihet och frid) och 6 kap. (sexualbrotten) brottsbalken. Samtidigt innebär många förmögenhetsbrott att brottsoffret – utöver den ekonomiska skadan – även utsätts för en allvarlig integritetskränkning. Fickstölder och stölder där gärningspersonen bryter sig in i brottsoffrets hem, förråd eller affärslokal är exempel på förmögenhetsbrott som kan vara ytterst integritetskränkande. Många förmögenhetsbrott är också integritetskränkande i den meningen att gärningspersonen utnyttjar brottsoffrets redan utsatta situation för att göra en ekonomisk vinst. Så kan exempelvis vara fallet vid ocker eller vid åldringsbedrägerier. Vidare har vissa förmögenhetsbrott under senare tid fått en allt tydligare koppling till den organiserade brottsligheten där bl.a. vinsterna från brottsligheten bidrar till kriminella nätverks ekonomiska förutsättningar och kan återinvesteras i annan brottslighet. Förmögenhetsbrott av den typen kan därför sägas skada, inte bara det enskilda brottsoffret, utan även samhället i stort. Förmögenhetsbrott kan också av andra skäl vara samhällsskadliga eller samhällsfarliga i en vidare bemärkelse. Ett exempel är olika typer av mutbrott

där det är korruptionens mer allmänt skadliga inverkan på samhället som är det viktigaste skälet till att ingripa straffrättsligt. Andra förmögenhetsbrott, t.ex. svindleri och borgenärsbrott, kan orsaka en avsevärd skada för ett stort antal privatpersoner och företag.

Enligt vår mening är det främst förhållanden av nu angivet slag som bör motivera en straffskärpning. Förmögenhetsbrott som typiskt sett innebär att brottsoffret utsätts för en allvarlig integritetskränkning eller som kan betraktas som särskilt samhällsskadliga eller samhällsfarliga bör många gånger ha ett högre abstrakt straffvärde än vad som är fallet i dag. Det synsättet ligger väl i linje med vad som har motiverat flera av den senare tidens straffskärpningar (jfr vad som anförts under föregående rubrik) och överensstämmer också med vad som följer av våra direktiv. Där framhålls nämligen att det finns skäl att se allvarligare på bl.a. brott som innebär en kränkning av brottsoffrets frihet och frid och att det vid översynen av straffskalorna bör beaktas att brottsligheten med koppling till kriminella nätverk blivit allt grövre och att den organiserade brottsligheten i dag utgör ett mycket allvarligt samhällsproblem.

Av betydelse är också att vår reform innebär en horisontell översyn av straffskalorna, med ändringar av flera straffskalor vid samma tidpunkt. Därigenom finns det goda förutsättningar att uppnå en enhetlig syn på var repressionsnivån ska ligga för de centrala förmögenhetsbrotten. Straffskalor som varit oförändrade under en längre tid kan justeras om det framstår som påkallat samtidigt som de straffskalor som i närtid har varit föremål för en eller flera straffskärpningar många gånger kan lämnas oförändrade. På så vis kan säkerställas att de grundläggande principerna om proportionalitet och ekvivalens upprätthålls i systeme t som helhet.133

Vissa gemensamma utgångspunkter för våra förslag

Vi föreslår att straffen för vissa förmögenhetsbrott ska skärpas. Gemensamt för dessa straffskärpningar är – med undantag för vad vi föreslår ska gälla för ocker och vissa mutbrott – att minimistraffet för den grova svårhetsgraden av brottet höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år samtidigt som straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av brottet i övrigt lämnas oförändrade. Skälen för

133 Jfr Lagrådets synpunkter i bl.a. prop. 2021/22:231 s. 124 f. och prop. 2022/23:53 s. 196.

våra förslag kommer att redovisas närmare i de avsnitt där de enskilda förmögenhetsbrotten behandlas. Vissa överväganden är dock gemensamma för flera av våra förslag. För att undvika onödiga upprepningar i de övervägandetexter som följer kommer vi därför att redan nu redogöra för vissa gemensamma utgångspunkter.

Genom att höja minimistraffet för vissa grova förmögenhetsbrott markeras allvaret i de integritetskränkande moment som i regel föreligger vid förmögenhetsbrott på den nivån (jfr kvalifikationsgrunderna för flera av de grova brotten), vilket också återspeglas i att det vid grova förmögenhetsbrott ofta rör sig om förhållandevis höga belopp för en enskild målsägand e.134 Genom flera av straffskärpningarna markeras även allvaret i att förmögenhetsbrott på den nivån typiskt sett har vissa mer samhällsskadliga effekter. (Jfr vad som anförts under föregående rubrik.)

Av betydelse är också att många av de centrala förmögenhetsbrotten är likartade och har delvis överlappande tillämpningsområden. Straffbestämmelserna tar ofta sikte på olika typer av ageranden som innebär att gärningspersonen på ett otillbörligt sätt berikar sig på någon annans bekostnad. Så är exempelvis fallet vid förmögenhetsbrott som stöld, bedrägeri och förskingring. Även vid andra förmögenhetsbrott är nyssnämnda moment ofta ett centralt inslag i det brottsliga förfarandet. Det framstår mot den bakgrunden som påkallat att straffskalorna för flera av de centrala förmögenhetsbrotten ändras på ett förhållandevis enhetligt vis. I annat fall riskerar omotiverade skillnader att uppstå vid straffvärdebedömningen av brottslighet som är likartad.

Vidare bör framhållas att en höjning av minimistraffet för den grova svårhetsgraden av ett visst brott innebär att överlappningen mellan straffskalan för det grova brottet och brott av normalgraden minskar. Det medför att den praktiskt tillämpliga straffskalan för brott av normalgraden utvidgas, vilket i sin tur skapar utrymme för en mer nyanserad straffmätning och kan förväntas bidra till att en större del av straffskalan för brott av normalgraden utnyttjas. Särskilt för förmögenhetsbrotten, där överlappningen mellan straffskalan för det grova brottet och brott av normalgraden ofta är betydande, framstår

134 I praxis utgör en värdegräns om fem basbelopp (det förhöjda prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 § socialförsäkringsbalken) en hållpunkt för när vissa centrala förmögenhetsbrott, såsom stöld, bedrägeri, förskingring och häleri, kan bedömas som grova brott (se bl.a. ”Pälshäleriet” NJA 2013 s. 654 särskilt p. 6–8; jfr även ”Penningtvättshjälpen I–III” NJA 2018 s. 1010 och ”Näringspenningtvätten i Dackom Bygg” NJA 2022 s. 42).

det som lämpligt att i första hand åstadkomma en straffskärpning genom att justera straffskalorna på nyss angivet vis. En sådan ordning ligger även väl i linje med de nya reglerna för straffmätning som vi föreslår – som syftar till att uppnå ett större utnyttjande av straffskalornas spännvidd – och kan förväntas bidra till att dessa regler får genomslag fullt ut (se kapitel 9).

När det gäller de grova förmögenhetsbrotten är det vår uppfattning att befintliga maximistraff som utgångspunkt redan ger utrymme för en adekvat och nyanserad straffmätning i de allvarligaste fallen av enkel brottslighet. I de allvarligare fallen av grov förmögenhetsbrottslighet är det dessutom i princip uteslutande fråga om flerfaldig

brottslighet där det enskilda brottet utgör ett led i en omfattande och

mer systematisk brottslighet. I de kontakter som vi har haft med Ekobrottsmyndigheten under utredningsarbetet har myndigheten i det sammanhanget särskilt pekat på att den straffskala som gäller vid fler-

faldig grov ekonomisk brottslighet är alltför snäv. I rättspraxis finns

också flera exempel på att det samlade straffvärdet slår i taket på den gemensamma straffskala som enligt nuvarande 26 kap. 2 § brottsbalken gäller för den typen av brot t.135 Det kan då handla om upprepade fall av grova bedrägerier, trolöshetsbrott, mutbrott, bidragsbrott penningtvättsbrott, skattebrott, och bokföringsbrott – ofta med avancerade brottsupplägg och internationella förgreningar – där brottsvinsterna uppgår till hundratals miljoner kronor och i vissa fall miljardbelopp. Bland annat för att skapa ett större utrymme för en adekvat och nyanserad straffmätning vid den typen av allvarlig ekonomisk brottslighet lämnar vi förslag som innebär att domstolarna med ett oförändrat straffmaximum för t.ex. grovt bedrägeri, grov trolöshet mot huvudman och grovt bokföringsbrott – i stället för högst åtta år enligt dagens regelverk – kommer att kunna mäta ut ett fängelsestraff på upp till tolv år vid flerfaldig brottslighet (se kapitel 10). Till det kommer att vi lämnar förslag som innebär att maximistraffet kan fördubblas för ett förmögenhetsbrott som har koppling till organiserad brottslighet (se kapitel 11). Dessa förslag minskar i sin tur ytterligare behovet av att höja maximistraffen i de enskilda straffbuden.

135 Se t.ex. Svea hovrätts dom den 20 oktober 2022 i mål B 2632-20, Hovrätten för Västra Sveriges dom den 30 december 2023 i mål B 5077-22 och Svea hovrätts dom den 2 juli 2024 i mål B 16217-23.

För förmögenhetsbrott av normalgraden bör straffskalorna enligt vår uppfattning som utgångspunkt lämnas oförändrade. Inom dessa brottsbeteckningar ryms nämligen en rad mindre allvarliga gärningar som ofta är förhållandevis vanligt förekommande. Det kan exempelvis handla om en cykelstöld eller att någon tar varor från en butik till ett förhållandevis lågt värde. Ett annat exempel är ett annonsbedrägeri där någon luras att köpa en vara för ett par tusen kronor som senare inte levereras. När det gäller häleri kan det handla om ett enstaka inköp av ett stulet föremål och vid skadegörelse kan det handla om att gärningspersonen krossar en glasruta eller i anledning av ett bråk kastar någon annans egendom i marken. Det kan även handla om ett trolöshetsbrott som består i att en kassör vid ett enstaka tillfälle tar en mindre summa pengar från sin arbetsgivares dagskassa eller ett bokföringsbrott som består i att den som driver ett mindre företag slarvar med sin bokföring. En höjning av minimistraffet för den typen av förmögenhetsbrott skulle medföra att den allmänna repressionsnivån blir alltför hög och att de straff som döms ut inte står i rimlig proportion till brottslighetens allvar. För att bibehålla utrymmet för en nyanserad straffmätning bör även maximistraffen för dessa brottstyper som utgångspunkt lämnas oförändrade.

När det slutligen gäller straffskalan för den ringa svårhetsgraden av förmögenhetsbrotten – böter eller fängelse i högst sex månader – innebär den straffskalan att straffet i normalfallet ska bestämmas till böter. Det gäller t.ex. för ringa stöld, ringa bedrägeri och ringa skadegörelse .136Samtidigt ger straffskalan utrymme för att mäta ut ett kortare fängelsestraff i de allvarligaste fallen av enkel brottslighet, exempelvis vid mer flagranta återfall, och vid flerfaldig brottslighet, exempelvis när det är fråga om en serie av butiksstölder, annonsbedrägerier eller skadegörelsebrott där värdet på det tillägnade eller det skadade vid varje enskilt brottstillfälle ligger under värdegränsen för ringa brott (för närvarande 1 250 kr). Vidare ger kriminalstatistiken stöd för att straffskalan används på ett sådant sätt att domstolarna i majoriteten av fallen bestämmer påföljden till böter, men i undantagsfall även utnyttjar den del av straffskalan som ligger på fängelse-

136 Se Åklagarmyndighetens rättsliga vägledning 2021:21 (Normalstraff för vissa bötesbrott – stöd vid strafföreläggande) från december 2021 (senast uppdaterad den 15 juni 2023).

niv å.137Straffskalan som gäller för den ringa svårhetsgraden av förmögenhetsbrott ger alltså utrymme för en nyanserad straffmätning och förefaller väl återspegla brottslighetens allvar. Straffskalan för dessa brottstyper bör därför som utgångspunkt inte ändras.

8.6.2. Tillgreppsbrotten (8 kap. brottsbalken)

Förslag: Minimistraffet för grov stöld ska höjas från fängelse i sex

månader till fängelse i ett år.

Bedömning: Andra straffskalor för brotten i 8 kap. brottsbalken

bör inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Inledande beskrivning av brotten

Tillgreppsbrotten finns i 8 kap. brottsbalken. Nedan följer en tabell över dessa brott och deras straffskalor samt, i förekommande fall, de senaste ändringarna som har gjorts i straffskalorna sedan brottsbalken trädde i kraft 1965. I de fall där straffskalorna inte har ändrats sedan brottsbalken trädde i kraft anges det särskilt.

Tabell 8.6 Tillgreppsbrotten ( 8 kap. brottsbalken )

Nuvarande straffskalor och när förändringar har gjorts i dem

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Stöld (1 §)

Fängelse- minimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Ringa stöld (2 §)* Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

137 Se Brå, Tabell 420, Lagföringsbeslut efter huvudbrott och huvudpåföljd, 2020–2023. Jfr Månsson, I gränslandet mellan böter och fängelse – När bestäms påföljden för bötesbrott till strängare påföljd än böter?, artikel i Vänbok till Martin Borgeke, 2022, s. 131 ff. Ett exempel från Högsta domstolens praxis på när straffvärdet av flera bötesbrott ansetts ligga på fängelsenivå ger rättsfallet ”Mottagarkontona” NJA 2020 s. 344 där den tilltalade dömdes till villkorlig dom och 50 dagsböter för nio fall av penningtvättsförseelser. Det ska dock noteras att påföljdsbestämningen inte var någon prejudikatfråga i målet.

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Grov stöld (4 §) Sex månader Sex år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes Inbrottsstöld (4 a §) Ett år Sex år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2021:35 (prop. 2020/21:52) Rån (5 §) Ett år och sex månader

Sex år SFS 2023:257 (prop. 2022/23:53)

Grovt rån (6 §)

Fem år

Tio år SFS 2017:332 (prop. 2016/17:108)

Tillgrepp av fortskaffningsmedel (7 § första stycket)

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Tillgrepp av fortskaffningsmedel, ringa brott (7 § första stycket)

Böter Sex månader SFS 2017:442 (prop. 2016/17:131)

Grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel (7 § andra stycket)**

Sex månader Fyra år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Egenmäktigt förfarande (8 § första stycket)

Böter

Ett år SFS 2017:442 (prop. 2016/17:131)

Grovt egenmäktigt förfarande (8 § andra stycket)**

Sex månader Fyra år SFS 2017:442 (prop. 2016/17:131)

Självtäkt (9 §)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Olovlig energiavledning (10 § första stycket)***

Böter

Ett år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2017:442 (prop. 2016/17:131)

Grov olovlig energiavledning (10 § andra stycket)***

Sex månader Fyra år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2017:442 (prop. 2016/17:131)

* Genom en lagändring 2017 (SFS 2017:442) ändrades brottsbeteckningen från snatteri till ringa stöld. Brottet ”bodräkt” (stöld ut gemensam egendom) fanns tidigare i 8 kap. 3 §. Det brottet togs bort genom lag 1987:791 (prop. 1986/87:86). ** Genom en lagändring 2017 (SFS 2017:442) fick den grova graden av brottet en egen brottsbeteckning. *** Genom en lagändring 2017 (SFS 2017:442) fördes straffbestämmelserna om olovlig kraftavledning (dåvarande 8 kap. 10 §) och olovlig avledning av värmeenergi (dåvarande 8 kap. 10 a §) samman till en gemensam bestämmelse. Brottsbeteckningen ändrades till olovlig energiavledning respektive grov olov lig energiavledning. Straffskalorna utformades på samma sätt som tidigare hade gällt för de olika svår hetsgraderna av olovlig kraftavledning (sedan 1993) och olovlig avledning av värmeenergi (sedan 2008).

Stöld

I bestämmelserna som avser stöld (8 kap. 1, 2 och 4 §§) straffbeläggs att en sak som tillhör någon annan tas olovligen. Stöld förutsätter att gärningspersonen har för avsikt att göra egendomen till sin egen (s.k. tillägnelseuppsåt) och att tillgreppet innebär skada.

Bestämmelserna om stöld och ringa stöld (tidigare snatteri) har varit oförändrade i sak sedan brottsbalken infördes. Vad gäller bestämmelsen om grov stöld har vissa ändringar gjorts som tar sikte på den exemplifierande uppräkningen av sådana omständigheter som motiverar att ett stöldbrott bedöms som grovt.138 Numera ska vid bedömningen av om brottet är grovt särskilt beaktas om det avsett sak som någon bar på sig eller hade i sin omedelbara närhet, om gärningspersonen varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel, om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller om gärningen annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

De allvarligaste formerna av stöld innebär många gånger att ägaren till det stulna utsätts för en allvarlig integritetskränkning. Det kan exempelvis handla om en stöld genom inbrott i en enskild näringsidkares affärslokal, tillgrepp av verktyg och andra bruksföremål från ett förråd eller garage, stöld av tillhörigheter som ägaren bär på sig eller har i sin omedelbara närhet, eller stöldbrott som riktar sig mot äldre. Många allvarligare fall av stöld innebär dessutom att ägaren blir bestulen på tillhörigheter av betydande värde. Det förhållandet kan i sig göra stöldbrottet särskilt kännbart och integritetskränkande, inte minst om brottet drabbar en målsägande med knappa ekonomiska resurser.

När det gäller systematiska och mer organiserade stölder av exempelvis bildelar, båtmotorer, bruksmaskiner och byggverktyg drabbar dessa inte sällan ett större antal målsäganden med betydande kostnader och olägenheter som följd. Mer indirekta skador kan också uppstå bl.a. i form av höjda försäkringspremier och ökade kostnader för säkerhet och stöldskydd. Brottsligheten bidrar också till omsättning av stöldgods och snedvrider konkurrensen till fördel för ose-

138 Jfr prop. 1975/76:42, prop. 1987/88:14, prop. 2016/17:131 och prop. 2020/21:52.

riösa aktörer .139Den organiserade tillgreppsbrottsligheten, ofta med internationella förgreningar, kan därför sägas ha vissa samhällsskadliga inslag och bör mötas av en mer kraftfull rektion från samhällets sida än vad som är fallet i dag.

Mot nu angiven bakgrund menar vi att det abstrakta straffvärdet för de allvarligare stöldbrotten inte fullt ut återspeglar brottslighetens allvar. Minimistraffet för grov stöld, som inte ändrats sedan brottsbalken infördes, bör därför höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. På så vis anpassas också straffnivån för stöldbrottet till andra närliggande brottstyper, såsom exempelvis grovt olaga intrång och rån, vars straffskalor har skärpts i närtid .140I förhållande till rån kan straffskärpningen förväntas minska tröskeleffekterna vid straffmätningen för sådana gärningar som bedömts vara av mindre allvarlig art enligt 8 kap. 5 § fjärde stycket brottsbalken och därför rubriceras som grov stöld i stället för rå n.141Den ordningen framstår som önskvärd.

Den föreslagna straffskärpningen innebär även att straffnivån för stöldbrottet anpassas till de straffskärpningar som vi föreslår för andra närliggande förmögenhetsbrott såsom bedrägeri, häleri och förskingrin g.142

Av skäl som vi redovisat närmare i avsnitt 8.6.1 under rubriken ”Vissa gemensamma utgångspunkter för våra förslag” finns det inte anledning att höja maximistraffet för grov stöld eller ändra de straffskalor som gäller för stöld av normalgraden och ringa stöld.

139 Se SOU 2023:99 s. 368 ff. med hänvisningar för en utförlig beskrivning av organiserad tillgreppsbrottslighet i Sverige. Se särskilt Polismyndighetens rapport Internationella brottsnätverk aktiva med organiserad tillgreppsbrottslighet – En erfarenhetsberättelse 2019 – april 2022, dnr A593.649/2022. 140 Den 1 juli 2022 gavs den grova svårhetsgraden av olaga intrång, som ofta utgör ett led i allvarligare stöldbrott, brottsbeteckningen grovt olaga intrång och straffskalan ändrades samtidigt från fängelse i högst två år till fängelse i lägst sex månader och högst tre år (prop. 2021/22:194). Den 1 juli 2023 höjdes minimistraffet för rån från fängelse i ett år till fängelse i ett år och sex månader (prop. 2022/23:53). 141 Jfr exempelvis Högsta domstolens avgörande ”Jackan” i mål B 5428-24. 142 Jfr bl.a. rättsfallen ”Pälshäleriet” NJA 2013 s. 654 (särskilt p. 6–8) och ”Penningtvättshjälpen I–III” NJA 2018 s. 1010 I (särskilt p. 25–29) där det framgår att samma i rättspraxis utbildade hållpunkter kopplade till förmögenhetsvärdet kan användas vid rubricering och straffvärdebedömningar beträffande häleri, stöld, bedrägeri, förskingring och sådan penningtvätt som hänger samman med förmögenhetsbrott. Det talar för att dessa typer av brott generellt sett kan anses lika straffvärda och att de även fortsättningsvis bör jämställas i fråga om abstrakt straffvärde.

Inbrottsstöld

Med inbrottsstöld (8 kap. 4 a §) avses en stöld som skett efter intrång i bostad eller annat liknande boende. Är inbrottet med hänsyn till integritetskränkningen eller omständigheterna i övrigt av mindre allvarlig art, döms dock inte för inbrottsstöld utan för annat brott som gärningen innefattar.

Straffbestämmelsen infördes i brottsbalken genom en lag som trädde i kraft den 1 mars 2021. Syftet med införandet av den nya straffbestämmelsen var att integritetskränkningen vid stölder som sker efter intrång i bostad eller annat liknande boende skulle beaktas i större utsträckning än man tidigare gjort, när inbrott beaktades som en kvalifikationsgrund för grov stöld. Vid införandet pekade regeringen på att det visserligen hade vidtagits lagstiftningsåtgärder för att integritetsintresset ska få ett större genomslag när det gäller stölder som sker efter intrång i bostad eller annat liknande boende. Enligt regeringens mening återspeglade dock dåvarande straff-mätningspraxis för bostadsinbrotten inte tillräckligt brottslighetens allvar. Regeringen menade att sådana stölder borde – på grund av den påtagliga integritetskränkning som de innefattar – ha ett straffvärde som klart överstiger minimistraffet för grov stöld. Detta ansågs vara fallet oavsett om det rör sig om brott som begås inom ramen för internationella brottsnätverk eller av någon annan. Införandet av ett särskilt brott, med ett högre minimistraff än vad som gäller för grov stöld, bedömdes av regeringen vara det mest ändamålsenliga sättet att straffrättsligt ge integritetskränkningen vid tillgrepp som sker efter intrång i bostad eller annat liknande boende ett större genoms lag.143

När vi nu föreslår en höjning av minimistraffet för grov stöld talar nyss redovisade förarbetsuttalanden visserligen i någon mån för att höja minimistraffet även för inbrottsstöld. På så vis skulle den nuvarande skillnaden i fråga om abstrakt straffvärde mellan grov stöld och inbrottsstöld bibehållas. Samtidigt framstår de minst allvarliga fallen av inbrottsstöld – kortvariga bostadsintrång där det som tillgrips har ett begränsat ekonomiskt värde – inte som allvarligare än att straffvärdet för dessa gärningar bör motsvara det minimistraff om ett års fängelse som redan är föreskrivet för inbrottsstöld. En annan sak är att inbrottsstölder många gånger är förenade med ytterligare integritetskränkande inslag eller andra försvårande moment som inne-

143 Se prop. 2020/21:52 s. 63 ff.

bär att det i det enskilda fallet kan finnas skäl att mäta ut ett fängelsestraff som väsentligt överstiger brottets straffminimum. Med de nya reglerna för straffmätning som vi föreslår kommer sådana moment också att få ett tydligare genomslag vid straffvärdebedömningen i det enskilda fallet (se kapitel 9). Till det nu anförda kommer att ett höjt minimistraff skulle orsaka betydande tröskeleffekter i förhållande till det straffvärde som gäller för de andra brott som en inbrottsstöld kan innefatta. Det framstår också som rimligt att inbrottsstöld har ett lägre minimistraff än rån eftersom en rångärning – till skillnad från de gärningar som träffas av straffbestämmelsen om inbrottsstöld – alltid innefattar ett visst moment av våld eller hot om våld riktat mot den som blir bestulen på sin egendom.

Vad gäller det maximistraff som är föreskrivet för inbrottsstöld – fängelse i sex år – ger det enligt vår bedömning utrymme för en nyanserad och adekvat straffmätning i de allvarligaste fallen av enkel brottslighet.

Sammantaget gör vi alltså bedömningen att straffskalan för inbrottsstöld inte bör ändras.

Rån

Genom bestämmelserna om rån kriminaliseras fyra olika fall där gärningspersonen använder sig av s.k. råntvång, dvs. våld på person eller hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara. Med våld jämställs att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Det första fallet, stöldfallet, innebär att gärningspersonen stjäl med hjälp av råntvång. Utpressningsfallet innebär att gärningspersonen med hjälp av råntvång tvingar annan till handling eller underlåtenhet som innebär en förmögenhetsöverföring. Fallet avseende betalningsverktyg innebär att gärningspersonen med råntvång olovligen tar eller tvingar till sig ett betalningsverktyg med avsikt att använda det för att bereda sig själv eller någon annan vinning. Motvärnsfallet innebär att gärningspersonen som har begått en stöld och anträffats på bar gärning och med råntvång sätter sig till motvärn. Om en gärning som i något av de nu nämnda fallen med hänsyn till våldet, hotet eller omständigheterna i övrigt är av mindre allvarlig art, döms dock inte för rån utan för annat brott som gärningen innefattar.

Vid brottsbalkens tillkomst placerades bestämmelserna om rån och grovt rån – som tidigare fanns i en paragraf i strafflagen – i två separata paragrafer, 8 kap. 5 § respektive 8 kap. 6 §. Samtidigt ändrades bestämmelsen i sak i vissa avseenden och straffskalorna för såväl rån som grovt rån mildrades i förhållande till vad som gällt tidigare .144Genom en lagändring 1975 tillades i paragrafen om rån (5 §) att förfarande av mindre allvarlig art skulle undantas från ansvar för rån samtidigt som lagtexten förändrades genom att hot som innebär trängande fara uttryckligen jämställdes med hot som för den hotade framstår som trängande fa ra.145 Genom ytterligare en lagändring 2023 formulerades bestämmelsen om och straffansvaret utvidgades till att även gälla den som olovligen tar eller tvingar till sig ett betalningsverktyg. Samtidigt höjdes minimistraffet för rån från fängelse i ett år till fängelse i ett år och sex månade r.146

Vad gäller bestämmelsen om grovt rån (6 §) ändrades den språkligt 2016 och i sak på så vis att ytterligare en kvalifikationsgrund för att bedöma brottet som grovt lades ti ll.147Vid bedömningen av om brottet är grovt ska numera särskilt beaktas om våldet har varit livsfarligt, om gärningspersonen har tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars har visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt har utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning, eller om gärningen har varit av särskilt farlig art. Genom ytterligare en lagändring 2017 höjdes minimistraffet för grovt rån från fängelse i fyra år till fängelse i fem år .148

Vid 2017 års straffskärpning för grovt rån framhöll regeringen bl.a. att rån ofta föregås av noggrann planering och inte sällan involverar flera personer i brottsplanen med en sinsemellan bestämd rollfördelning. Vidare framhöll regeringen att våldet eller hotet om våld kan vara av mycket allvarligt slag, att vid planerade rån används regelmässigt vapen i form av skjutvapen, stickvapen eller andra tillhyggen samt att det förekommer att både rånoffer och förbipasserande utsätts för direkt livsfara i samband med skottlossning eller explosioner. Vid en jämförelse med de flesta andra förmögenhetsbrott menade regeringen att det dessutom var uppenbart att rån för med sig en förhållandevis mycket större integritetskränkning i det att offret

144 Se prop. 1962:10 s. B 194 ff. 145 Se prop. 1975/76:42. 146 Se prop. 2015/16:113. 147 Se prop. 2016/17:108. 148 Se prop. 2022/23:53.

kommer i direkt konfrontation med gärningspersonen och tvingas till underkastelse. I sammanhanget framhölls även att rån kan avse mycket betydande belopp, att utbytet kan användas för att finansiera annan allvarlig brottslighet och att rån mot penninginrättningar och värdetransporter kan skada viktiga samhällsfunktioner. Mot den bakgrunden ansågs det finnas skäl att skärpa straffet för grovt rån, särskilt som grova rån ofta är väl planerade och inte sällan rymmer ett stort mått av hänsynslöshet. För rån av normalgraden ansågs det dock inte finnas tillräckliga skäl för att höja det dåvarande minimistraffet på ett år .149

Vid 2023 års straffskärpning för rån av normalgraden framhöll regeringen att minimistraffet för rån hade varit oförändrat sedan 1965 då brottsbalken infördes och att straffen för närliggande brottslighet, som bl.a. grovt olaga tvång och grov utpressning, har höjts under denna tid. Vidare menade regeringen att brottsutvecklingen som skett måste beaktas. I det sammanhanget framhölls bl.a. att beredningsunderlaget gav stöd för att personrån är ett s.k. strategiskt brott för unga lagöverträdare med kopplingar till gäng och att unga personer som begår rån tillsammans inte sällan fortsätter att begå annan brottslighet i kriminella nätverk. Personrånen bedömdes också i vissa avseenden ha blivit mer elakartade än tidigare, bl.a. genom att personrån mot unga ofta sker med flera gärningspersoner och då utomhus på offentliga platser. Vidare framhölls att rånen vanligtvis genomförs med hot om våld eller repressalier och kan vara förknippade med inslag av förnedr ing.150

Som framgår av ovan har alltså straffskalorna för rån och grovt rån skärpts i närtid. Det är fråga om betydande straffskärpningar som ger tydligt uttryck för att rån typiskt sett innebär ett mycket allvarligt och integritetskränkande angrepp mot brottsoffret. Vid straffskalornas nuvarande utformning har lagstiftaren dessutom beaktat den senare tidens brottsutveckling och att personrånen kan ha en koppling till kriminella nätverk. Nuvarande straffskalor förefaller därför väl återspegla brottslighetens allvar. Härtill kommer att straffskalorna för rån och grovt rån har en sådan spännvidd att det finns ett betydande utrymme för en nyanserad straffmätning även i de allvarligaste fallen. När det gäller vissa allvarligare fall av rån kan det dessutom

149 Se prop. 2016/17:108 s. 36 ff. 150 Se prop. 2022/23:53 s. 52 ff.; jfr ”Jackan” Högsta domstolens dom den 13 mars 2025 i mål B 5428-24 p. 8–10.

bli aktuellt att döma även för andra brottsbalksbrott såsom grov eller synnerligen grov misshandel. För den typen av misshandelsbrott föreslår vi också straffskärpningar. Har rånbrottet samband med kriminella nätverk kommer det finnas förutsättningar att höja straffet med upp till det dubbla enligt den särskilda straffskärpningsregel som vi föreslår (se kapitel 11). Dessa förslag minskar i sin tur ytterligare behovet av att skärpa de straffskalor som nu gäller för rån respektive grovt rån.

Vad gäller minimistraffet för rån av normalgraden är det av betydelse att straffbestämmelsen tar sikte på handlande som kan vara av skiftande karaktär och i vissa fall av mindre allvarligt slag. Det kan exempelvis handla om att gärningspersonen i samband med en butiksstöld sätter sig till visst begränsat motvärn när personal ingriper mot denne eller att gärningspersonen genom ett enstaka hotfullt uttalande tilltvingar sig egendom som har ett förhållandevis lågt värde. I den typen av situationer förfaller ett högre minimistraff än det nuvarande inte stå i proportion till brottslighetens allvar. En höjning av minimistraffet för rån skulle dessutom innebära betydande tröskeleffekter i förhållande till det straffvärde som gäller för andra brott som en rångärning kan innefatta.

Vid en sammanvägning av det nu anförda anser vi att de nuvarande straffskalorna för rån och grovt rån inte bör ändras.

Övriga brott

Vad gäller de övriga tillgreppsbrott som finns i 8 kap. brottsbalken har vi, med de utgångspunkter som ligger till grund för vår översyn av straffskalorna, inte identifierat något behov av att justera nu gällande straffskalor. Vissa anmärkningar avseende straffskalorna för dessa brott finns i tabellen ovan.

8.6.3. Bedrägeri och annan oredlighet (9 kap. brottsbalken)

Förslag: Minimistraffet för grovt bedrägeri, grovt fordringsbedrä-

geri, grovt subventionsmissbruk, grov olovlig befattning med betalningsverktyg, grovt häleri och grovt svindleri ska höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år.

Straffskalan för grovt ocker ska skärpas från fängelse i lägst sex månader och högst fyra år till fängelse i lägst ett och högst sex år.

Bedömning: Andra straffskalor för brotten i 9 kap. brottsbalken

bör inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Inledande beskrivning av brotten

Bestämmelser om bedrägeri och annan oredlighet finns i 9 kap. brottsbalken. Nedan följer en tabell över dessa brott och deras straffskalor samt, i förekommande fall, de senaste ändringarna som har gjorts i straffskalorna sedan brottsbalken trädde i kraft 1965. I de fall där straffskalorna inte har ändrats sedan brottsbalken trädde i kraft anges det särskilt.

Tabell 8.7 Bedrägeri och annan oredlighet ( 9 kap. brottsbalken )

Nuvarande straffskalor och när förändringar har gjorts i dem

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Bedrägeri (1 §)

Fängelseminimum

Två år

Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Ringa bedrägeri (2 §)*

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Grovt bedrägeri (3 §) Sex månader Sex år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes Grovt fordringsbedrägeri (3 a §)

Sex månader Sex år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2017:442 (prop. 2016/17:131)

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Subventionsmissbruk (3 b § första stycket)**

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1999:197 (prop. 1998/99:32)

Grovt subventionsmissbruk (3 b § andra stycket)**

Sex månader Sex år Inte ändrad sedan den grova graden av brottet infördes genom SFS 2019:310 (prop. 2018/19:78)

Olovlig befattning med betalningsverktyg (3 c § första stycket)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2021:322 (prop. 2020/21:73)

Grov olovlig befattning med betalningsverktyg (3 c § tredje stycket)

Sex månader Sex år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2021:322 (prop. 2020/21:73)

Företagskapning (3 d §) Böter

Två år Brottet infördes genom SFS 2024:1110 (prop. 2024/25:8)

Utpressning (4 § första stycket)

Fängelseminimum

Tre år SFS 2023:257 (prop. 2022/23:53)

Ringa utpressning (4 § första stycket)***

Böter Sex månader SFS 2017:443 (prop. 2016/17:131)

Grov utpressning (4 § andra stycket)***

Två år

Åtta år SFS 2023:257 (prop. 2022/23:53)

Ocker (5 § första och andra stycket)****

Böter

Två år

Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Grovt ocker (5 § tredje stycket)

Sex månader Fyra år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Häleri (6 § första och andra stycket)*****

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Grovt häleri (6 § tredje stycket)*****

Sex månader Sex år SFS 1993:207 (prop. 1992/93: 141)

Häleriförseelse (7 §) Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes Oredligt förfarande (8 §)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Svindleri (9 § första och andra stycket)

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Svindleri, ringa brott (9 § första stycket)

Böter Sex månader SFS 1993:207 (prop. 1992/93: 141)

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Grovt svindleri (9 § tredje stycket)****

Sex månader Sex år SFS 1993:207 (prop. 1992/93: 141)

Ockerpantning (10 §) Böter

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

* Genom en lagändring 2017 (SFS 2017:442) ändrades brottsbeteckningen från bedrägligt beteende till ringa bedrägeri. ** Genom en lagändring 2017 (SFS 2017:442) flyttades bestämmelsen från 9 kap. 3 a § brottsbalken till 9 kap. 3 b § brottsbalken. *** Genom en lagändring 2016 (SFS 2016:508) fick den ringa och den grova graden av brottet en egen brottsbeteckning. **** Genom en lagändring 2017 (SFS 2017:442) fick den grova graden av brotten ocker och svindleri egna brottsbeteckningar. ***** I prop. 2024/25:129 föreslår regeringen att ett nytt brott, utförselhäleri, ska införas i 9 kap. 6 a § brottsbalken. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 september 2025.

Bedrägeri

Bedrägeri (9 kap. 1–3 §§) består i att gärningspersonen genom vilseledande förmår någon till en handling eller underlåtenhet (disposition) som innebär en förmögenhetsöverföring. Vid s.k. datorbedrägerier – exempelvis när gärningspersonen tar ut pengar från en bankomat med ett tillgripet bankkort – är det till skillnad från vid traditionellt bedrägeri inte människor, utan maskiner som utsätts för den påverkan som leder till förmögenhetsöverföringen (jfr 9 kap. 1 § andra stycket). Vissa fall av ringa bedrägeri kan även bestå i att gärningspersonen utnyttjar en vara eller tjänst, exempelvis bor på hotell eller äter på restaurang, utan att betala för sig (jfr 9 kap. 2 § andra stycket).

1986 utvidgades bedrägeriansvaret genom att bestämmelsen om datorbedrägerier infördes .151Genom en särskild lagstiftning, bidragsbrottslagen (2007:612), som trädde i kraft den 1 augusti 2007, har särskilda straffbestämmelser införts för sådana bedrägeriliknande gärningar som avser utbetalningar av bidrag och andra ekonomiska förmåner från välfärdssystemen .152Genom en lagändring 2017 ändrades brottsbeteckningen för den ringa svårhetsgraden av brottet från bedrägligt beteende till ringa bedrägeri samtidigt som kvalifikationsgrunderna för grovt bedrägeri utvidgades .153Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det numera särskilt beaktas om gärningspersonen har missbrukat allmänt förtroende eller använt urkund eller

151 Se prop. 1985/86:65. 152 Se prop. 2006/07:80. 153 Se prop. 2016/17:131.

annat vars brukande är straffbart enligt 14 eller 15 kap. brottsbalken eller vilseledande bokföring eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

I propositionen Skärpt syn på sexuella kränkningar, bedrägerier

mot äldre och brott med kön som hatbrottsmotiv (prop. 2024/25:124)

föreslår regeringen att det i bestämmelsen om grovt bedrägeri ska läggas till en ny kvalifikationsgrund som innebär att det vid bedömningen av om brottet är grovt särskilt ska beaktas om gärningspersonen på ett hänsynslöst sätt har utnyttjat offrets skyddslösa eller utsatta ställning samt ytterligare en ny kvalifikationsgrund som tar sikte på att gärningen har ingått i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt. Förslagen syftar bl.a. till att förstärka det straffrättsliga skyddet för äldre och andra särskilt utsatta och till att fler bedrägerier av det slaget ska rubriceras som grova brott. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2025.

Som framgår av tabellen ovan har straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av bedrägeri inte ändrats sedan brottsbalken infördes. Sedan början av 2000-talet har dock antalet anmälda bedrägerier ökat kraftigt. Andelen brott som klaras upp är samtidigt låg. Dessutom rapporterar brottsbekämpande myndigheter om att brottsvinsterna för bedrägerier är stora och att de har ökat. Det finns också en koppling mellan bedrägerier och annan organiserad brottslighet, där brottsvinster från bedrägerier bidrar till kriminella nätverks ekonomiska förutsättningar och kan återinvesteras i annan brottslighet. Den digitala tekniken har därtill gjort det lättare för gärningspersoner att komma i kontakt med brottsoffer och med hjälp av tekniken lura dessa till att genomföra transaktioner eller lämna ut bl.a. bankkoder och personuppgifter. Bedrägerier riktar sig ofta mot särskilt sårbara grupper i samhället, exempelvis den allra äldsta delen av befolkningen. Gärningspersonen utnyttjar många gånger att brottsoffret har en ovana vid att använda digitala tjänster, har nedsättningar i syn, hörsel eller rörelse eller av andra skäl befinner sig i en särskilt utsatt situation som gör denne lättare att vilseleda .154 Det finns alltså en tydlig kopp-

154 Se bl.a. Brå, Bedrägeri mot privatpersoner – De förebyggande åtgärdernas träffsäkerhet (rapport 2023:11); Polismyndigheten, De organiserade bedrägerierna – En rapport om bedrägerier kopplade till organiserade kriminella miljöer, dnr A354.340/2021; Polismyndigheten, De dödliga bedrägerierna – En rapport om bedrägeribrottslighet och skjutvapenvåldet, dnr A554.314/2022; Polismyndigheten, Brottsvinsterna för bedrägeribrottsligheten 2023, dnr A233.272/2024 samt Brå, Brott mot äldre – Om utsatthet och otrygghet (rapport 2018:7). Se även Finansinspektionens rapport Motverkande av bedrägerier i betaltjänster, 2024, dnr 24-14480.

ling mellan bedrägeribrotten och den organiserade brottsligheten samtidigt som bedrägeribrotten många gånger innebär en allvarlig kränkning av brottsoffrets personliga integritet. Många allvarliga bedrägeribrott avser dessutom betydande värden. Det förhållandet kan i sig göra bedrägeribrottet särskilt kännbart och integritetskränkande, inte minst i sådana fall där gärningspersonen tillägnar sig stora delar av brottsoffrets livsbesparingar.

Mot nu angiven bakgrund menar vi att det abstrakta straffvärdet för de allvarligaste formerna av bedrägeri inte fullt ut återspeglar brottslighetens allvar. Minimistraffet för den grova graden av brottet bör därför höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. På så vis anpassas också straffnivån för bedrägeribrottet till den straffnivå som vi föreslår ska gälla för annan närliggande förmögenhetsbrottslighet såsom stöld, häleri och förskingri ng.155Av skäl som vi redovisat i avsnitt 8.6.1 under rubriken ”Vissa gemensamma utgångspunkter för våra förslag” finns det inte anledning att höja maximistraffet för grovt bedrägeri eller ändra de straffskalor som gäller för bedrägeri av normalgraden och ringa bedrägeri.

Grovt fordringsbedrägeri

Grovt fordringsbedrägeri (9 kap. 3 a §) består i att gärningspersonen till en vidare krets riktar betalningsuppmaningar i syfte att vilseleda till handling som innebär vinning för gärningspersonen och skada för mottagaren eller någon i vars ställe denne är, om förfarandet har avsett betydande värde. Brottet kan exempelvis bestå i omfattande utskick av bluffakturor som riktar sig mot någon viss grupp som ofta utses med hjälp av folkbokförings- eller bolagsregister.

Som framgår av tabellen ovan har straffskalan för brottet inte ändrats sedan straffbestämmelsen infördes i brottsbalken 2017. I samband med införandet framhöll regeringen att syftet med den nya straffbestämmelsen bl.a. är att den på ett bättre sätt än vad som är möjligt med dagens reglering ska medge att brottslighetens planmässig-

155 Jfr bl.a. rättsfallen ”Pälshäleriet” NJA 2013 s. 654 (särskilt p. 6–8) och ”Penningtvättshjälpen I-III” NJA 2018 s. 1010 I (särskilt p. 25–29) där det framgår att samma i rättspraxis utbildade hållpunkter kopplade till förmögenhetsvärdet kan användas vid rubricering och straffvärdebedömningar beträffande häleri, stöld, bedrägeri, förskingring och sådana penningtvättsbrott som hänger samman med förmögenhetsbrott. Det talar för att dessa typer av brott generellt sett kan anses lika straffvärda och att de även fortsättningsvis bör jämställas i fråga om abstrakt straffvärde.

het och omfattning beaktas vid rubricering och straffmätning. Vidare framhöll regeringen att brottets straffskala bör ta höjd för mera straffvärda förfaranden. Därför menade regeringen att grovt fordringsbedrägeri – i likhet med de grova svårhetsgraderna av andra centrala förmögenhetsbrott – ska ha en straffskala som löper från fängelse i sex månader till fängelse i sex år .156

Grovt fordringsbedrägeri kan närmast beskrivas som en särskild typ av grovt bedrägeri. De brottsliga förfaranden som träffas av bestämmelsen förutsätter att det är fråga om betydande värden. Det kan dessutom vara fråga om ett brottsligt förfarande som innebär att ett mycket stort antal personer, företag eller andra aktörer skadas ekonomiskt. Vidare innefattar det brottsliga förfarandet alltid ett visst mått av systematik och planering. I likhet med annan bedrägeribrottslighet innefattar brottet ett vilseledande av brottsoffret med den integritetskränkning som det innebär. Mot den bakgrunden menar vi att brottstyperna grovt fordringsbedrägeri och grovt bedrägeri är så pass likartade att de bör anses lika straffvärda och därmed jämställas i fråga om abstrakt straffvärde. Med de ändringar av straffskalan för grovt bedrägeri som vi föreslår innebär det nu anförda att minimistraffet för grovt fordringsbedrägeri ska höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år.

Subventionsmissbruk

I bestämmelserna om subventionsmissbruk och grovt subventionsmissbruk (9 kap. 3 b §) straffbeläggs att i strid med föreskrifter eller villkor, använda ett bidrag eller utnyttja en förmån som finansieras över eller på annat sätt påverkar Europeiska unionens eller Europeiska atomenergigemenskapens budgetar för ett annat ändamål än det som bidraget eller förmånen har beviljats för. I ringa fall ska inte dömas till ansvar. Straffbestämmelsen fick sin nuvarande placering i 9 kap. (tidigare 9 kap. 3 a §) genom en lagändring 201 7.157

Som framgår av tabellen ovan har straffskalan för normalgraden av brottet – böter eller fängelse i högst två år – inte ändrats sedan bestämmelsen infördes i brottsbalken 1999. I samband med införandet framhöll lagstiftaren att straffet för subventionsmissbruk bör

156 Se prop. 2016/17:131 s. 32 f. 157 Se a. prop.

vara detsamma som för bedrägeri, dvs. fängelse i högst två år. Enligt regeringen framstod det däremot som befogat att – till skillnad från t.ex. bedrägeribrottet – låta böter ingå i straffskalan, eftersom situationer kan förutses där gärningen inte kan anses som så straffvärd att det är motiverat med ett fängelsestraff utan att det för den skull är fråga om ringa fall, som helt ska falla utanför det straffbara område t.158

Den grova svårhetsgraden av brottet infördes 2019. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen avsett betydande värde eller varit av särskilt farlig art. I samband med införandet konstaterade regeringen att den då gällande straffskalan för subventionsmissbruk inte uppfyllde kravet på påföljder som uppställs i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 av den 5 juli 2017 om bekämpande genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen. Regeringen framhöll att det av EU-direktivet följer att maximistraffet för brott som omfattar förfaranden av aktuellt slag ska uppgå till minst fyra års fängelse. Mot den bakgrunden och med hänvisning till de straffskalor som gäller för andra grova förmögenhetsbrott – såsom bedrägeri och förskingring – menade regeringen att det av systematiska och sakliga skäl skulle införas en grov svårhetsgrad av brottet med en egen brottsbeteckning samt att straffskalan skulle vara fängelse i lägst sex månader och högst sex år .159

Genom en lagändring 2023 kriminaliserades även försök till subventionsmissbruk och försök till grovt subventionsmissbruk .160I sammanhanget bör också nämnas att Subventionsbrottsutredningen (SOU 2024:24) har lämnat förslag på att det straffbara området för subventionsmissbruk och grovt subventionsmissbruk ska utvidgas samt att straffbestämmelserna ska flyttas från brottsbalken till en ny särskild lag om subventionsbrott.

Subventionsmissbruk kan beskrivas som en bedrägeriliknande gärning som innebär att någon som beviljats vissa typer av bidrag eller förmåner men använder medlen till andra saker än vad de var avsedda för. Det brottsliga förfarandet har även likheter med bidragsbrott och förskingring. I likhet med ett bidragsbrott innebär det brottsliga förfarandet i någon mening alltid ett angrepp mot samhället i stort och en samhällsskada i det att allmänna medel används till felaktiga

158 Se prop. 1998/99:32 s. 27. 159 Se prop. 2018/19:78 s. 10 f. 160 Se prop. 2022/23:55.

ändamål. Ett sådant missbruk av allmänna medel riskerar att undergräva legitimiteten och förtroendet för stödåtgärderna och snedvrida konkurrensen. Härtill kommer att de allvarligaste fallen av subventionsmissbruk kan avse betydande belopp. Av betydelse är också att aktörer med koppling till den organiserade brottsligheten utnyttjar olika typer av felaktiga utbetalningar av offentliga stöd och att den typen av förfaranden numera utgör en betydande del av den kriminella ekonomin (se vidare om detta i avsnitt 8.16.4 där bidragsbrottslagen behandlas närmare).

Mot den bakgrunden menar vi att det finns skäl att betrakta de allvarligare fallen av subventionsmissbruk som mer straffvärda än vad dagens straffskalor ger uttryck för. Minimistraffet för den grova svårhetsgraden av brottet bör följaktligen höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. På så vis anpassas också straffnivån till vad vi föreslår ska gälla för andra närliggande brott såsom bedrägeri, bidragsbrott och förskingring.

När det gäller straffskalans övre gräns sträcker sig den redan till sex års fängelse, vilket ger ett betydande utrymme för en adekvat och nyanserad straffmätning vid allvarligare former av brottet. Maximistraffet bör alltså inte ändras. För brott av normalgraden framstår den nuvarande straffskalan som väl avvägd och den bör inte ändras.

Olovlig befattning med betalningsverktyg

Bestämmelserna om olovlig befattning med betalningsverktyg och grov olovlig befattning med betalningsverktyg (9 kap. 3 c §) straffbelägger olika typer av otillbörlig hantering m.m. av betalningsverktyg. Betalningsverktyg är ett samlingsbegrepp för olika slags anordningar, som kan användas för överföring av pengar eller ett penningvärde, t.ex. kontokort, kreditkort och kontantkort, men också betalningsapplikationer och digitala plånböcker som kan användas för överföring av virtuella pengar. Flera av de gärningar som omfattas av det nya brottet var straffbara redan tidigare, i vart fall som försök till bedrägeri. Paragrafen utgjorde en nykriminalisering som ett led i genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/713 av den 17 april 2019 om bekämpande av bedrägeri och för-

falskning som rör andra betalningsmedel än kontanter .161Lagändringen trädde i kraft den 31 maj 2021.

Som framgår av tabellen ovan har straffskalorna för det grova brottet inte ändrats sedan det nya straffbudet infördes 2021. I samband med införandet framhöll regeringen att för att tillgodose kraven i nyss nämnda EU-direktiv bör det finnas en straffskala för det nya brottet med ett maximistraff om fängelse i minst två år och, i vissa fall, fängelse i minst fem år. Vidare framhöll regeringen att straffskalan på liknande sätt som för t.ex. stöld-, bedrägeri- och häleribrottslighet – bl.a. för att möjliggöra en nyanserad straffmätning – bör sträcka sig från böter till fängelse i sex år. Med de nämnda brotten som förlaga menade regeringen att straffskalan för normalgraden av brottet kunde stanna vid fängelse i högst två år och att straffskalan för det grova brottet kunde börja på sex månaders fängelse och sträcka sig till fängelse i sex år. Eftersom någon ringa grad av brottet inte infördes ansåg regeringen att straffskalan för normalgraden av brottet borde börja på bötesniv å.162

I propositionen Skärpt syn på sexuella kränkningar, bedrägerier

mot äldre och brott med kön som hatbrottsmotiv (prop. 2024/25:124)

föreslår regeringen att det i bestämmelsen om grov olovlig befattning med betalningsverktyg ska läggas till en ny kvalifikationsgrund som innebär att det vid bedömningen av om brottet är grovt särskilt ska beaktas om gärningspersonen på ett hänsynslöst sätt har utnyttjat offrets skyddslösa eller utsatta ställning. Förslaget syftar bl.a. till att förstärka det straffrättsliga skyddet för äldre och andra särskilt utsatta och till att fler brott av det slaget ska rubriceras som grova brott. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 2025.

Som ovan nämnt omfattar olovlig befattning med betalningsverktyg bl.a. gärningar som redan tidigare har varit straffbara, i vart fall som försök till bedrägeri. Det kan exempelvis handla om att någon i syfte att begå bedrägeribrottslighet förvanskar eller framställer ett betalningsverktyg. Även det förhållandet att gärningspersonen olovligt införskaffat ett betalningsverktyg eller använder ett olovligen införskaffat betalningsverktyg faller under det straffbara området. Enligt vår mening finns det sådana likheter mellan de gärningar som omfattas av olovlig befattning med betalningsverktyg och andra centrala förmögenhetsbrott att straffskalan bör anpassas till de straffnivåer

161 Se prop. 2020/21:73. 162 Se a. prop. s. 25 f.

som vi föreslår ska gälla för den typen av brott. Med den höjning av minimistraffet som vi föreslår för bl.a. grov stöld, grovt bedrägeri och grovt häleri innebär det nu anförda att även minimistraffet för grov olovlig befattning med betalningsverktyg bör höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Några andra justeringar av straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av brottet bör inte göras.

Utpressning

Utpressning (9 kap. 4 §) innebär att gärningspersonen genom olaga tvång förmår någon till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningspersonen och skada för den tvingade eller någon i vars ställe denne är, om inte brottet är att anse som rån eller grovt rån. Olaga tvång är bl.a. misshandel eller annat våld eller hot om brottslig gärning.

Utpressning skiljer sig från bedrägeri på det viset att det i stället för ett vilseledande krävs att förmögenhetsöverföringen föranletts av olaga tvång. I likhet med rån kan utpressning sägas vara en kvalificerad form av olaga tvång. Till skillnad från rån krävs dock inte vid utpressning att något våld eller hot om våld riktas direkt mot den tvungne. Vidare kan förmögenhetsöverföringen vid utpressning ske vid en senare tidpunkt än när hotet framförs eftersom det i bestämmelsen om utpressning, till skillnad mot vad som gäller för rån, inte uppställs något krav på att den fara som ligger i hotet ska vara eller framstå som ”trängande” .163

Straffskalan för utpressning har ändrats vid flera tillfällen sedan brottsbalkens tillkomst. Genom en lagändring 2010 höjdes minimistraffet för den grova svårhetsgraden av brottet från fängelse i sex månader till fängelse i ett år samtidigt som det infördes särskilda kvalifikationsgrunder för bedömningen av om brottet ska anses grovt .164Genom ytterligare en lagändring 2016 fick den ringa och grova graden av brottet den egna brottsbeteckningen ringa utpressning respektive grov utpressning samtidigt som kvalifikationsgrunderna för det grova brottet utvidgade s.165Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det numera särskilt beaktas om gärningen

163 Se bl.a. Jareborg m.fl., a.a., s. 264 ff. och Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, JUNO), kommentaren till 9 kap. 4 §. 164 Se prop. 2009/10:147. 165 Se prop. 2015/16:113.

1. har innefattat våld av allvarligt slag,

2. har innefattat hot som påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen,

sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller som annars har varit av allvarligt slag, eller

3. annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

Genom lagstiftning 2017 höjdes minimistraffet för grov utpressning från fängelse i ett år till fängelse i ett år och sex månader samtidigt som straffskalan för ringa utpressning skärptes från böter till böter eller fängelse i högst sex månader .166Straffet för grov utpressning skärptes ytterligare en gång genom en lagändring 2023. Straffskalan ändrades då från fängelse i lägst ett år och sex månader och högst sex år till fängelse i lägst två och högst åtta år. Genom samma lagändring höjdes även maximistraffet för utpressning av normalgraden från fängelse i två år till fängelse i tre år .167

Vid den senaste lagändringen 2023 konstaterade lagstiftaren bl.a. att utpressningsbrott är vanligt förekommande, både internt och i förhållande till utomstående, i sådana kriminella nätverk som förknippas med våld. Lagstiftaren framhöll även att straffskärpningen för grov utpressning som genomfördes 2017 hade skett bl.a. för att straffnivån på ett rimligt sätt skulle återspegla brottstypens allvar och stå i proportion till straffskalorna för andra brott som består i eller innefattar våld eller hot. Främst mot den bakgrunden ansågs det vara motiverat att i samband med lagförslag om skärpningar av straffskalorna för grovt olaga tvång, grovt olaga hot och rån också överväga en skärpning av straffskalan för grov utpressning. Vidare pekade lagstiftaren på att straffskalan för grov utpressning började långt under den för grovt rån och framhöll i det sammanhanget att även om det fanns skäl att behålla en skillnad i straffvärdehänseende mellan dessa brottstyper, framstod minimistraffet för grov utpressning som väl lågt. Lagstiftaren framhöll även att utpressning under sådana former som omfattas av grovt brott kan orsaka mycket stort lidande för brottsoffret, att det gäller framför allt när det utövas av personer med ett högt våldskapital vilket är vanligt förekommande och att flera av kvalifikationsgrunderna för grovt brott är särskilt relevanta för brott i kriminella nätverk. Dessutom framhölls att utpress-

166 Se prop. 2016/17:108 och prop. 2016/17:131; jfr SFS 2017:332 och SFS 2017:443. 167 Se prop. 2022/23:53.

ningsbrottslighet ofta ligger nära övergrepp i rättssak, eftersom den till sin natur innefattar att offret inte ska kontakta polisen oavsett om det uttalas eller inte. Om brottsoffret av rädsla väljer att inte kontakta polisen kan utpressningen pågå under lång tid och få mycket långtgående följder för den drabbade, både i ekonomiskt och psykiskt hänseende. Främst mot den bakgrunden ansågs det finnas skäl för ytterligare en skärpning av minimistraffet för grov utpressning. Höjningen av maximistraffet för det grova brottet motiverades främst av att grova fall av utpressning kan pågå under lång tid, avse mycket höga summor och medföra synnerligen långtgående konsekvenser för den som utsätts. Ett ökat utrymme för adekvat straffmätning i de allvarligaste fall som kan förekomma, inte minst de med koppling till kriminella nätverk, ansågs därför befogat. För att upprätthålla en önskvärd överlappning av straffskalorna för utpressning av normalgraden och den grova svårhetsgraden menade lagstiftaren att även maximistraffet för brott av normalgraden skulle höja s.168

Av det nu anförda framgår alltså att straffskalorna för samtliga svårhetsgrader av utpressning har skärpts under de senaste åren. I samband med straffskärpningarna har lagstiftaren tagit hänsyn till den senare tidens straffskärpningar för andra brott som består i eller innefattar våld eller hot. Hänsyn har också tagits till det mycket allvarliga angrepp mot brottsoffret som ett utpressningsbrott innebär och att brottsligheten många gånger har en koppling till kriminella nätverk. För ringa utpressning gäller numera samma straffskala som för övriga förmögenhetsbrott av den ringa svårhetsgraden. Härtill kommer att straffskalorna för utpressning av normalgraden och grov utpressning har fått en större spännvidd när maximistraffen höjdes 2023. Vad gäller den grova graden av brottet är det fråga om betydande straffskärpningar där straffskalan har ändrats vid tre olika tillfällen sedan 2010. Har utpressningsbrottet samband med kriminella nätverk kommer det finnas förutsättningar att höja straffet med upp till det dubbla enligt den särskilda straffskärpningsregel som vi föreslår (se kapitel 11). Även det talar för att behovet av att skärpa straffen ytterligare för utpressningsbrottet är begränsat. Mot den bakgrunden gör vi sammantaget bedömningen att nuvarande straffskalor för de olika svårhetsgraderna av utpressning väl återspeglar brottslighetens allvar och dessutom ger utrymme för en adekvat och tillräckligt nyanserad straffmätning. Straffskalorna bör alltså inte ändras.

168 Se prop. 2022/23:53 s. 55 ff.

Ocker

Ocker och grovt ocker (9 kap. 5 §) består normalt i att gärningspersonen utnyttjar någon annans underläge eller svaghet till att bereda sig en otillbörlig ekonomisk förmån. Brottet skiljer sig från bedrägeri och utpressning i det att ett redan föreliggande förhållande utnyttjas. Något otillbörligt medel behöver därför inte användas för att förmå vederbörande till dispositionen. Ocker konsumeras således av bedrägeri och utpressning. En särskild form av ocker, s.k. kreditocker, består i princip av att gärningspersonen lånar ut pengar till orimligt hög ränta (9 kap. 5 § andra styck et).169

Som framgår av tabellen ovan har straffskalorna för ocker och grovt ocker inte ändrats sedan brottsbalken infördes. år 1986 kompletterades paragrafen om ocker med bestämmelsen om kreditocker .170Genom en lagändring 2017 infördes en uppräkning av omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet ska anses som grovt samtidigt som den grova svårhetsgraden av brottet fick den egna brottsbeteckningen grovt ocker .171Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det numera särskilt beaktas om gärningen har avsett betydande värde eller varit av särskilt farlig eller hänsynslös art.

Ocker innebär ofta en avsevärd integritetskränkning för brottsoffret och det ligger i straffbestämmelsens konstruktion att brottet ofta riktas mot någon som befinner sig i en särskilt utsatt situation. Det kan exempelvis handla om att gärningspersonen utnyttjar brottsoffrets ålderssvaghet, sviktande kognitiva förmåga eller beroendeställning för att förmå brottsoffret till att företa en eller flera rättshandlingar som gynnar gärningspersonen ekonomiskt. Ett sådant brottsligt förfarande präglas många gånger av ett stort mått av planering, det kan pågå under lång tid och avse betydande vär den.172De allvarligare formerna av ocker framstår mot den bakgrunden inte som mindre straffvärda än de allvarligaste formerna av andra centrala förmögenhetsbrott. Vi menar därför att grovt ocker bör ha samma abstrakta straffvärde som det vi föreslår ska gälla för bl.a. grov stöld och grovt bedrägeri. På så vi anpassas också straffskalan för ocker,

169 Se Friberg, Brottsbalken (1962:700) 9 kap. 5 §, Lexino 2021-01-01 (JUNO); jfr Jareborg m.fl., a.a., s. 267 ff. och NJA 2013 s. 1130 särskilt p. 10–13. 170 Se prop. 1985/86:65. 171 Se prop. 2016/17:131. 172 Se t.ex. Svea hovrätts dom den 25 maj 2022 i mål B 7397-20 och Hovrätten för Övre Norrlands dom den 13 juni 2017 2017-06-13 i mål B 49-17.

som inte har ändrats sedan brottsbalken infördes, till de högre straffnivåer som numera gäller för annan närliggande brottslighet såsom utpressning och olaga tvång.

Mot den bakgrunden föreslår vi att straffskalan för grovt ocker bör skärpas från fängelse i lägst sex månader och högst fyra år till fängelse i lägst ett och högst sex år.

Eftersom det inte finns någon ringa svårhetsgrad av brottet bör minimistraffet för ocker av normalgraden alltjämt vara böter. På så vis ger straffskalan utrymme för att vid de mindre allvarliga brotten, liksom i dag, bestämma påföljden till böter. För att bibehålla utrymmet för en adekvat och nyanserad straffmätningen i de allvarligare fallen av brott av normalgraden, bör maximistraffet för den brottstypen lämnas oförändrat.

Häleri

I bestämmelserna om häleri, grovt häleri och häleriförseelse (9 kap. 6 och 7 §§) straffbeläggs förfaranden som innebär att gärningspersonen befattar sig med egendom som är åtkommen genom vissa typer av brott däribland stöld (sakhäleri), får del av en brottvinst (vinningshäleri) eller hävdar ett krav som uppkommit genom brott (fordringshäleri) .173

Den särskilda form av straffbelagda häleriliknande gärningar som består i att på olika sätt försöka dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller som syftar till att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde, regleras numera i lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott (se avsnitt 8.16.5). Lagens bestämmelser ersatte den tidigare regleringen i brottsbalken avseende penninghäleri (9 kap. 6 a §) och penninghäleriförseelse (9 kap. 7 a § ).174

2017 fick den grova svårhetsgraden av häleribrottet den egna brottsbeteckningen grovt häleri samtidigt som det infördes en exemplifierande uppräkning av försvårande omständigheter som ska beaktas

173 Se Friberg, Brottsbalken (1962:700) 9 kap. 6 §, Lexino 2021-01-01 (JUNO); jfr Jareborg m.fl., a.a., s. 274 ff. 174 Se prop. 2013/14:121. Redan 1991 infördes ett särskilt straffansvar för penningtvättsåtgärder genom tillägg av två nya punkter i häleriparagrafen (prop. 1990/91:127). 1999 fördes dessa bestämmelser över till de särskilda straffbestämmelserna om penninghäleri och penninghäleriförseelse i brottsbalken (prop. 1998/99:19). Dessa bestämmelser ersattes sedermera av penningtvättsbrottslagen som trädde i kraft den 1 juli 2014.

särskilt vid bedömningen av om brottet ska anses som grovt.1752021 tillkom ytterligare en sådan försvårande omständighet som ska beaktas särskilt vid bedömningen av om brottet ska anses som grov t.176Vid bedömningen av om brottet är grovt ska numera särskilt beaktas om gärningen har avsett betydande värde, ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller annars varit av särskilt farlig art.

Som framgår av tabellen ovan har straffskalan för häleri av normalgraden och den ringa svårhetsgraden (häleriförseelse) inte ändrats sedan brottsbalken infördes. När det gäller det grova brottet har minimistraffet, fängelse i sex månader, varit oförändrat sedan brottsbalkens tillkomst. Däremot höjdes straffmaximum för det grova brottet från fängelse i fyra år till fängelse i sex år genom en lagändring 1993. Med anledning av lagändringen framhöll lagstiftaren bl.a. att förekomsten av avsättningsmöjligheter för stöldgods är av avgörande betydelse för främst stöldbrottslighetens omfattning och att man inte kan se mildare på den som begår häleribrott av stor omfattning än på den som begår en motsvarande grov stöld. Vidare betonades allvaret i häleribrott som begås i stor omfattning, med internationell anknytning och som avser stora värden. Lagstiftaren framhöll även att om maximistraffet sätts till fängelse i sex år innebär det att häleribrottet i svårhetshänseende fullt ut jämställs med de centrala förmögenhetsbrotten stöld, bedrägeri och förskingrin g.177

Häleribrottet utgör – till skillnad från andra centrala förmögenhetsbrott såsom stöld, bedrägeri och förskingring – inte ett direkt angrepp på den skadelidandes förmögenhetssfär utan ett utnyttjande av resultatet av en föregående brottslig het.178Det talar i någon mån för att häleribrottet ska betraktas som mindre straffvärt än andra centrala förmögenhetsbrott. Samtidigt kan häleribrottet avse en yrkesmässig handel med stöldgods eller omfattande hantering av brottsvinster. Den typen av häleribrottslighet måste betraktas som särskilt samhällsskadlig eftersom den påverkar omfattningen av annan brottslighet och kan bidra till den kriminella ekonomin genom att de brottsvinster som hanteras kan återinvesteras i andra brottsupplägg eller tvättas vita. Mot den bakgrunden menar vi att det finns skäl att betrakta de allvarligare fallen av häleri som mer straffvärda än vad dagens straffskalor ger uttryck för. Minimistraffet för grovt häleri bör

175 Se prop. 2016/17:131. 176 Se prop. 2020/21:52. 177 Se prop. 1992/93: 141 s. 37 f. 178 Jfr NJA 1990 s. 351.

därför höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. På så vis anpassas också straffnivån till vad vi föreslår ska gälla för flera av de häleriliknande gärningar som straffbeläggs enligt lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott och till de straffskärpningar som vi föreslår för annan närliggande förmögenhetsbrottslighet såsom stöld, bedrägeri och förskingri ng.179

Av skäl som vi redovisat närmare i avsnitt 8.6.1 under rubriken ”Vissa gemensamma utgångspunkter för våra förslag” finns det inte anledning att höja maximistraffet för grovt häleri eller ändra de straffskalor som gäller för häleri av normalgraden och häleriförseelse.

I sammanhanget bör slutligen framhållas att regeringen i propositionen Skärpta åtgärder mot utförsel av stöldgods (prop. 2024/25:129) föreslår att ett nytt brott, utförselhäleri, ska införas i 9 kap. 6 a § brottsbalken. Enligt förslaget döms för utförselhäleri den som, på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande, tar befattning med något som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott, i syfte att föra det ut ur landet. Straffet för utförselhäleri föreslås vara fängelse i högst två år och för grovt utförselhäleri fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Kvalifikationsgrunderna för grovt utförselhäleri motsvarar enligt förslaget de som gäller för grovt häleri. Om utförselhäleriet bedöms som ringa ska enligt förslaget dömas för häleriförseelse enligt 9 kap. 7 § brottsbalken. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 september 2025.

Med hänsyn till de likheter som finns mellan utförselhäleri och häleri menar vi att det finns skäl för att betrakta brotten som typiskt sett lika straffvärda och att de därför bör jämställas i fråga om abstrakt straffvärde. Med den höjning av minimistraffet som vi nu föreslår för grovt häleri talar det nu anförda för att även minimistraffet för grovt utförselhäleri bör höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. På så vis skulle straffnivån för grovt utförselhäleri även anpassas till de straffskärpningar som vi föreslår för andra närliggande förmögenhetsbrott, bl.a. grov stöld. Straffnivån anpassas på vis också till vad vi föreslår ska gälla för de häleriliknande gärningar som straffbeläggs enligt lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott (se

179 Jfr bl.a. rättsfallen ”Pälshäleriet” NJA 2013 s. 654 (särskilt p. 6–8) och ”Penningtvättshjälpen I–III” NJA 2018 s. 1010 I (särskilt p. 25–29) där det framgår att samma i rättspraxis utbildade hållpunkter kopplade till förmögenhetsvärdet kan användas vid rubricering och straffvärdebedömningar beträffande häleri, stöld, bedrägeri, förskingring och sådana penningtvättsbrott som hänger samman med förmögenhetsbrott. Det talar för att dessa typer av brott generellt sett kan anses lika straffvärda och att de även fortsättningsvis bör jämställas i fråga om abstrakt straffvärde

avsnitt 8.16.5) och den straffskärpning som i föreslår för det häleriliknande brottet olovlig befattning med smuggelgods i lagen om (2000:1225) om straff för smuggling (se avsnitt 8.16.3). I nyssnämnda proposition framhåller regeringen dessutom att det kan finnas anledning att återkomma till frågan om straffminimum för grovt utförselhäleri om straffminimum för grov stöld höjs .180Eftersom det lagförslag som avser utförselhäleri i skrivande stund inte har lett till lagstiftning lämnar vi emellertid inte något förslag i den delen.

Svindleri

I bestämmelserna om svindleri, svindleri, ringa brott, och grovt svindleri (9 kap. 9 §) straffbeläggs spridning av vilseledande uppgifter i vissa sammanhang. Svindleri enligt paragrafens första stycke består i att gärningspersonen offentliggör eller på annat sätt sprider vilseledande uppgifter för att påverka priset på en vara, värdepapper eller annan egendom. Paragrafens andra stycke är i stället inriktat på ett visst företag och att den vilseledande informationen lämnas uppsåtligen eller av grov oaktsamhet av en person med särskild insyn i företagets ekonomiska angelä genheter.181

Bestämmelserna om svindleri av normalgraden och den ringa graden av brottet har, med undantag för vissa språkliga justeringar, varit oförändrad sedan brottsbalken infördes. Den grova graden fick genom en lagändring 2017 den särskilda brottsbeteckningen grovt svindleri samtidigt som det angavs i paragrafen vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt .182Vid bedömningen av om brottet är grovt ska numera särskilt beaktas om gärningen har varit av större omfattning, kunnat medföra avsevärd skada eller annars varit av särskilt farlig art.

Som framgår av tabellen ovan har straffskalan för svindleri av normalgraden inte ändrats sedan brottsbalken infördes. När det gäller det grova brottet har minimistraffet, fängelse i sex månader, varit oförändrat sedan brottsbalkens tillkomst. Däremot höjdes straffmaximum för det grova brottet från fängelse i fyra år till fängelse i sex år genom en lagändring 1993. Genom samma lagändring ändrades straff-

180 Se prop. 2024/25:129 s. 43. 181 Se Friberg, Brottsbalken (1962:700) 9 kap. 9 §, Lexino 2021-01-01 (JUNO) och Jareborg m.fl., a.a., s. 261 ff. 182 Se prop. 2016/17:131.

skalan för svindleri, ringa brott, från böter till böter eller fängelse i högst sex månader. I anledning av lagändringen 1993 konstaterade lagstiftaren att svindleri utgör ett sorts bedrägeri mot allmänheten och att vissa svindlerier kan betraktas som lika allvarliga som de svåraste bedrägeribrotten. Därför saknades det enligt lagstiftaren skäl att låta de båda brotten ha olika maximistraff och även i övrigt ansågs det saknas skäl att bedöma svindleri på annat sätt än bedrägeri. Straffskalorna för svindleri anpassades därför till vad som då gällde för bedrägeri. Lagstiftaren lyfte särskilt fram att det inte fanns skäl att införa en särskild straffskala för sådana svindleribrott som begås av grov oaktsamhet eftersom det inte kan uteslutas att sådana brott har ett straffvärde som närmar sig det för uppsåtligt b rott.183

Svindleri kan, som ovan nämnt, närmast beskrivas som en typ av bedrägeri riktat mot allmänheten. Vid allvarligare fall av brottet kan de vilseledande uppgifterna orsaka en avsevärd ekonomisk skada för ett stort antal aktörer. De som skadas kan vara både professionella investerare och småspararare. Ett svindleribrott kan också vara samhällsskadligt i en vidare bemärkelse bl.a. genom att de vilseledande uppgifterna kan skada tilliten till börsnoterade bolags informationsgivning och påverka kapitalmarknaden med åtföljande risker för samhällsekonomin .184 Mot den bakgrunden menar vi att de allvarligare formerna av svindleri är mer straffvärda än vad den nuvarande straffskalan för det grova brottet ger uttryck för. Minimistraffet för den grova svårhetsgraden av brottet bör därför höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. På så vis anpassas också straffnivån till vad vi föreslår ska gälla för andra närliggande förmögenhetsbrott, bl.a. grovt bedrägeri och grov förskingring.

Att svindleri kan få de allvarliga konsekvenser som vi beskrivit ovan talar i viss mån för att även straffmaximum för det grova brottet bör höjas. Samtidigt sträcker sig straffskalan redan upp till sex års fängelse. Till det kommer att brottet inte förutsätter någon vinning för gärningspersonen eller att någon annan faktiskt drabbas av en ekonomisk skada. Dessutom kan straffansvar även i vissa fall komma i fråga vid grov oaktsamhet. Mot den bakgrunden gör vi sammantaget bedömningen att nuvarande straffmaximum återspeglar brottslighetens allvar även i de allvarligaste fallen av enkel brottslighet. Vad gäller straffskalorna för den ringa svårhetsgraden av brottet och brott

183 Se prop. 1992/93:141 s. 38. 184 Jfr prop. 2016/17:131 s. 100.

av normalgraden gör vi bedömningen att dessa återspeglar brottslighetens allvar och ger utrymme för en adekvat och nyanserad straffmätning.

Övriga brott

Vad gäller de övriga brott som finns i 9 kap. brottsbalken har vi, med de utgångspunkter som ligger till grund för vår översyn av straffskalorna, inte identifierat något behov av att justera nu gällande straffskalor. Vissa anmärkningar avseende straffskalorna för dessa brott finns i tabellen ovan.

8.6.4. Förskingring, annan trolöshet och mutbrott (10 kap. brottsbalken)

Förslag: Minimistraffen för grov förskingring och grov trolöshet

mot huvudman ska höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år.

Minimistraffen för tagande av muta, givande av muta och handel med inflytande ska höjas från böter till fängelseminimum.

Minimistraffet för grovt tagande av muta och grovt givande av muta ska höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år och sex månader.

Bedömning: Andra straffskalor för brotten i 10 kap. brottsbal-

ken bör inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Inledande beskrivning av brotten

Bestämmelser om förskingring och annan oredlighet finns i 10 kap. brottsbalken. Nedan följer en tabell över dessa brott och deras straffskalor samt, i förekommande fall, de senaste ändringarna som har gjorts i straffskalorna sedan brottsbalken trädde i kraft 1965. I de fall där straffskalorna inte har ändrats sedan brottsbalken trädde i kraft anges det särskilt.

Tabell 8.8 Förskingring, annan trolöshet och mutbrott ( 10 kap. brottsbalken )

Nuvarande straffskalor och när förändringar har gjorts i dem

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Förskingring (1 §) Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Ringa förskingring (2 §)*

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Grov förskingring (3 §) Sex månader Sex år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes Olovligt förfogande (4 § första stycket)

Böter

Ett år SFS 2017:442 (prop. 2016/17:131)

Grovt olovligt förfogande (4 § andra stycket)

Sex månader Fyra år Inte ändrad sedan den grova graden av brottet infördes genom SFS 2017:442 (prop. 2016/17:131)

Trolöshet mot huvudman (5 § första och tredje stycket)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Grov trolöshet mot huvudman (5 § andra stycket)**

Sex månader Sex år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Tagande av muta (5 a §)***

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2012:301 (prop. 2011/12:79)

Givande av muta (5 b §)***

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2012:301 (prop. 2011/12:79)

Grovt tagande/givande av muta (5 c §)***

Sex månader Sex år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2012:301 (prop. 2011/12:79)

Handel med inflytande (5 d §)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2012:301 (prop. 2011/12:79)

Vårdslös finansiering av mutbrott (5 e §)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2012:301 (prop. 2011/12:79)

Behörighetsmissbruk (6 §)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Olovligt brukande (7 § första stycket)

Böter

Ett år SFS 1993:207 (prop. 1992/93:141)

Grovt olovligt brukande (7 § andra stycket)

Sex månader Fyra år SFS 1993:207 (prop. 1992/93:141)

Fyndförseelse (8 §) Böter

Böter Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

* Genom en lagändring 2017 (SFS 2017:442) ändrades brottsbeteckningen från undandräkt till ringa förskingring. ** Genom en lagändring 2016 (SFS 2016:508) fick den grova graden av brottet en egen brottsbeteckning. *** Bestämmelserna om tagande och givande av muta ersatte genom en lagändring 2012 (SFS 2012:301) straffbestämmelserna om mutbrott och bestickning, och de grova svårhetsgraderna av dessa brott, som då fanns i 20 kap. 2 § respektive 17 kap. 7 § brottsbalken (se prop. 2011/12:79).

Förskingring

Förskingring (10 kap. 1–3 §§) består i att en person missbrukar det förtroende som denne har fått att ha hand om annans egendom, med skyldighet att utge eller redovisa för den, och i stället själv tillgodogör sig hela eller delar av egendomen för egen vinning och till skada för ägaren. Ett exempel på förskingring är när en uppdragstagare inte redovisar alla inkomster vid en försäljning av uppdragsgivarens produkter utan i stället stoppar en del av pengarna i egen ficka.

Bestämmelserna om förskingring och ringa förskingring (tidigare undandräkt) har varit oförändrade i sak sedan brottsbalken infördes. Vad gäller bestämmelsen om grov förskingring har vissa ändringar gjorts 2017 som tar sikte på den exemplifierande uppräkningen av sådana omständigheter som motiverar att brottet bedöms som grovt .185Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det numera särskilt beaktas om gärningspersonen har missbrukat ansvarsfull ställning eller använt urkund eller annat vars brukande är straffbart enligt 14 eller 15 kap. brottsbalken eller vilseledande bokföring eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Utöver den ekonomiska skadan som ett förskingringsbrott medför innebär det brottsliga förfarandet även att gärningspersonen missbrukar den lojalitetsplikt som han eller hon har gentemot huvudmannen. När det gäller de allvarligaste fallen av förskingring kan det brottsliga förfarandet innefatta exempelvis missbruk av en ledande

185 Se prop. 2016/17:131.

och självständig ställning i en bank, bolag eller förening. Den typen av förskingringsbrott kan inte bara orsaka en stor ekonomisk skada för huvudmannen utan riskerar även att allvarligt skada förtroendet för huvudmannens verksamhet. I detta ligger en betydande straffvärd skada. De allvarligaste fallen av förskingring kan även handla om att myndighetsanställda missbrukar sitt uppdrag eller att gärningspersonen missbrukar den särskilda förtroendeställning som han eller hon har fått i egenskap av t.ex. boutredningsman, konkursförvaltare, god man eller förmyndare. Brottsligheten kan i den typen av fall innebära en betydande integritetskränkning för det enskilda brottsoffret samtidigt som brottsligheten kan sägas vara förtroendeskadlig i vidare bemärkelse genom att den riskerar att skada tilliten till myndigheter eller andra centrala samhällsfunktioner. Många allvarliga förskingringsbrott avser dessutom förhållandevis stora förmögenhetsvärden. Det förhållandet kan i sig göra brottet särskilt kännbart och integritetskränkande, inte minst i sådana fall där gärningspersonen tillägnar sig en större del av huvudmannens förmögenhet.

Mot nu angiven bakgrund menar vi att de allvarligare formerna av förskingring är mera straffvärda än vad dagens straffskalor ger uttryck för. Minimistraffet för grov förskingring bör därför höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. På så vis anpassas också straffskalan, som inte har ändrats sedan brottsbalken infördes, till de straffskärpningar som vi föreslår för likartade brottstyper såsom grov stöld och grovt bedrägeri .186Av skäl som vi redovisat i avsnitt 8.6.1 under rubriken ”Vissa gemensamma utgångspunkter för våra förslag” finns det inte anledning att höja maximistraffet för grov förskingring eller ändra de straffskalor som gäller för förskingring av normalgraden och ringa förskingring.

186 Jfr bl.a. rättsfallen ”Pälshäleriet” NJA 2013 s. 654 (särskilt p. 6–8) och ”Penningtvättshjälpen I–III” NJA 2018 s. 1010 I (särskilt p. 25–29) där det framgår att samma i rättspraxis utbildade hållpunkter kopplade till förmögenhetsvärdet kan användas vid rubricering och straffvärdebedömningar beträffande häleri, stöld, bedrägeri, förskingring och sådana penningtvättsbrott som hänger samman med förmögenhetsbrott. Det talar för att dessa typer av brott generellt sett kan anses lika straffvärda och att de även fortsättningsvis bör jämställas i fråga om abstrakt straffvärde

Trolöshet mot huvudman

Trolöshet mot huvudman och grovt sådant brott (10 kap. 5 § första och andra stycket) består i att gärningspersonen har fått ett särskilt förtroende att sköta en ekonomisk angelägenhet eller en kvalificerad teknisk uppgift åt annan (en huvudman) och missbrukar sin förtroendeställning till skada för huvudmannen. Enligt 10 kap. 5 § tredje stycket döms även för trolöshet mot huvudman den som har fått till uppgift att sköta en rättslig angelägenhet för någon annan och som missbrukar sin förtroendeställning till förfång för huvudmannen, även om angelägenheten inte är av ekonomisk eller teknisk art.

Trolöshetsbrottet är subsidiärt i förhållande till förskingring. Till skillnad från förskingring behöver gärningspersonen vid trolöshetsbrottet inte ha huvudmannens egendom i sin besittning och han eller hon behöver inte heller tjäna på brottet. Trolöshetsbrottet omfattar en snävare krets av befattningshavare än förskingring genom att brottet endast träffar sysslomän, befattningshavare eller andra som kan anses inta en särskild förtroendeställning.

Brottsbeskrivningen för trolöshet mot huvudman ändrades 1986 så att straffansvaret utvidgades till att omfatta även personer i förtroendeställning som av sin huvudman anförtrotts att självständigt svara för kvalificerade tekniska uppgifter. Genom en lagändring 2016 utökades kvalifikationsgrunderna för grovt brott och den grova graden av brottet fick en egen brottsbeteckning. Genom ytterligare en lagändring 2017 ändrades kvalifikationsgrunderna för det grova brottet.187Numera ska vid bedömningen av om brottet är grovt särskilt beaktas om huvudmannen har tillfogats betydande eller synnerligen kännbar skada, om gärningspersonen har använt urkund eller annat vars brukande är straffbart enligt 14 eller 15 kap. brottsbalken eller vilseledande bokföring eller om gärningen annars har varit av särskilt farlig art.

I likhet med förskingring innebär trolöshetsbrottet, utöver den ekonomiska skada som huvudmannen kan orsakas, att gärningspersonen missbrukar den lojalitetsplikt som han eller hon har gentemot huvudmannen. I de allvarligare fallen kan det handla om att en myndighetsföreträdare tar hänsyn till egna ekonomiska intressen i sin tjänsteutövning eller använder myndighetens medel för att berika sig själv. De kan också handla om att exempelvis en god man, förvaltare eller

187 Se prop. 1985/86:65, prop. 2015/16:113 och prop. 2016/17:131.

mäklare använder sin huvudmans tillgångar för att berika sig själv. Brottsligheten kan i den typen av fall innebära stora ekonomiska skador och vara mycket integritetskränkande för det brottsoffer som satt sin tillit till gärningspersonen. Vidare kan den typen av trolöshetsbrott även betraktas som samhällsskadliga i det att brottsligheten riskerar att mer allmänt skada förtroendet för myndigheter och andra viktiga samhällsfunktioner. I detta ligger en betydande straffvärd skada. Mot den bakgrunden menar vi att de allvarligare formerna av trolöshetsbrott är mer straffvärda än vad brottets nuvarande straffskalor ger uttryck för. Minimistraffet för grov trolöshet mot huvudman bör därför höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. På så vis anpassas också straffskalan, som inte har ändrats sedan brottsbalken infördes, till de straffskärpningar som vi föreslår för andra närliggande brott, såsom grov förskingring, grovt bedrägeri och vissa mutbrott. Av skäl som vi redovisat i avsnitt 8.6.1 under rubriken ”Vissa gemensamma utgångspunkter för våra förslag” finns det enligt vår mening inte anledning att höja maximistraffet för grov trolöshet mot huvudman eller ändra den straffskala som gäller för brott av normalgraden.

Tagande och givande av muta

Tagande av muta och grovt sådant brott (10 kap. 5 a och 5 c §§) består i princip av att gärningspersonen tar emot, godtar ett löfte om eller begär en otillbörlig förmån för utövningen av sin anställning eller uppdrag. Givande av muta och grovt sådant brott (10 kap. 5 b och 5 c §§) består i princip av att gärningspersonen på motsvarande vis lämnar, utlovar eller erbjuder en sådan otillbörlig förmån. Vid bedömningen av om mutbrottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen innefattat missbruk av eller angrepp på särskilt ansvarsfull ställning, avsett betydande värde eller ingått i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller annars varit av särskilt farlig art.

Bestämmelserna om tagande och givande av muta ersatte genom en lagändring 2012 straffbestämmelserna om mutbrott och bestickning, och de grova svårhetsgraderna av dessa brott, som då fanns i 20 kap. 2 § respektive 17 kap. 7 § brottsbalken. Lagändringen innebar inte några förändringar av straffskalorna i förhållande till vad som

gällde för mutbrott och bestickning och de grova graderna av dessa brott. Frågan om vilka straffskalor som skulle gälla för de nya brotten behandlades inte särskilt ingående under lagstiftningsärendet. I propositionen konstaterades dock att straffskalan för den grova svårhetsgraden av de nya brotten ska vara densamma som tidigare gällt för grova fall. I det betänkande som låg till grund för lagändringen framhölls att det inte framkommit något behov av att ändra straffskalorna. I betänkandet hänvisades i det sammanhanget till att straffet för bestickning och mutbrott, trolöshet mot huvudman och tjänstefel då var böter eller fängelse i högst två år och i grova fall fängelse i lägst sex månader och högst sex år .188

Som framgår av tabellen ovan har straffskalan för tagande och givande av muta och grovt sådant brott alltså inte ändrats sedan straffbestämmelserna infördes i brottsbalken 2012. En översyn av bl.a. korruptionsbrotten genomförs för närvarande av Utredningen om straffrättsliga åtgärder mot korruption och tjänstefel (Ju 2024:02). Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 25 juli 2025.

Att en arbetstagare eller uppdragstagare låter sig mutas innefattar ett åsidosättande av lojalitetsplikten gentemot huvudmannen. Som framhållits i tidigare lagstiftningsärenden har emellertid kriminaliseringen av korruptionshandlingar inte som sitt väsentliga syfte att värna den lojalitetsplikten. I stället är det snarare korruptionens allmänt skadliga inverkan på samhället i stort som är det viktigaste skälet till att ingripa straffrättsligt. Ett mutbrott innebär inte bara en risk för att huvudmannens anseende och verksamhet skadas utan även en risk för felaktig tjänsteutövning, annat oriktigt beslutsfattande och oriktig beredning. En etablering av ett mutsystem riskerar även att leda till ständigt nya anspråk på mutor och att såväl offentliga som privata verksamheter på sikt blir ineffektiva, dyra och långsamma. Det finns även en risk för att förtroendet för myndigheter, företag och andra aktörer skadas när vissa aktörer skaffar sig oberättigade förmåner framför andra .189Av betydelse är också att omfattningen av mutor och betalningar till personer som missbrukar sin anställning

188 Se prop. 2011/12:79 särskilt s. 31 samt SOU 2010:38 särskilt s. 58. 189 Jfr a. prop. särskilt s. 19 ff. Angående korruptionens mer allmänt skadliga effekter, se exempelvis EU-kommissionen rapport High-risk areas of corruption in the EU: A mapping and indepth analysis, publicerad den 4 november 2024.

eller sitt uppdrag i kommunal, statlig eller privat sektor till förmån för kriminella nätverk förefaller vara större än vad man tidigare trot t.190

Enligt vår mening finns det mot den bakgrunden skäl att se betydligt allvarligare på mutbrottet än vad nuvarande straffskalor ger uttryck för. Med hänsyn till brottslighetens samhällsskadliga effekter bör det abstrakta straffvärdet ligga högre än vad vi föreslår ska gälla för andra centrala förmögenhetsbrott. Minimistraffet för den grova svårhetsgraden av mutbrott bör följaktligen höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år och sex månader samtidigt som minimistraffet för mutbrott av normalgraden bör höjas från böter till allmänt fängelseminimum. För att bibehålla utrymmet för en nyanserad straffmätning bör maximistraffet för brott av normalgraden lämnas oförändrat. Det bör även framhållas att en höjning av minimistraffet för det grova mutbrottet minskar överlappningen mellan straffskalan för det grova brottet och brott av normalgraden. Det innebär att den praktiskt tillämpliga straffskalan för brott av normalgraden utvidgas, vilket i sin tur skapar utrymme för en mer nyanserad straffmätning och kan förväntas bidra till att en större del av straffskalan för mutbrott av normalgraden utnyttjas.

När det gäller maximistraffet för grovt mutbrott sträcker sig straffskalan redan till sex års fängelse, vilket enligt vår mening väl återspeglar hur straffvärda de allvarligaste fallen av enkel brottslighet kan anses vara. Vid allvarligare fall av mutbrott är det dock ofta fråga om flerfaldig brottslighet där det enskilda mutbrottet utgör ett led i annan mer omfattande och systematisk brottslighet .191Vad gäller den flerfaldiga brottsligheten lämnar vi förslag som innebär att domstolarna med ett oförändrat straffmaximum för grovt tagande av muta och grovt givande av muta – i stället för högst åtta år enligt dagens regelverk – kommer att kunna mäta ut ett fängelsestraff på upp till tolv år för den som döms för flera fall av t.ex. grovt tagande av muta eller grovt givande av muta (se kapitel 10). Vi lämnar även förslag som innebär att maximistraffet kan fördubblas för brott med koppling till organiserad brottslighet (se kapitel 11). Dessa förslag mins-

190 Se Brå, Möjliggörare för kriminella nätverk – Om möjliggörare i kommunal, statlig och privat sektor (rapport 2024:2), särskilt s. 12 och 52 f.; jfr även Polismyndighetens rapport, Korruptionen i Sverige – en lägesbild, Årsrapport från Nationella Anti-korruptionsgruppen, publicerad den 9 december 2024. 191 Se t.ex. Göta hovrätts dom den 27 november 2024 i mål B 4682-23 och Svea hovrätts dom den 11 oktober 2024 i mål B 16043-23.

kar i sin tur ytterligare behovet av att höja maximistraffet i den enskilda straffskalan.

Handel med inflytande och vårdslös finansiering av mutbrott

Handel med inflytande (10 kap. 5 d §) består i att gärningspersonen tar emot, godtar ett löfte om eller begär en otillbörlig förmån för att som en form av mellanhand påverka en person som utövar myndighet eller beslutar om offentlig upphandling. Brottet kan även bestå i att gärningspersonen genom att lämna, utlova eller erbjuda en otillbörlig förmån till någon annan för att denne som en form av mellanhand ska påverka en tredje person som utövar myndighet eller beslutar om offentlig upphandling. Vårdslös finansiering av mutbrott (10 kap. 5 e §) straffbelägger vissa fall av oaktsam medverkan till olika mutbrott.

Bestämmelserna infördes i brottsbalken 2012 och straffskalorna för brotten – böter eller fängelse i högst två år – har, som framgår av tabellen ovan, inte ändrats sedan dess .192

När det gäller brottet handel med inflytande är det kriminaliserade området så pass likt normalgraden av brottet tagande och givande av muta, att brotten bör jämställas i fråga om abstrakt straffvärde. Med den straffskärpning som vi nu föreslår för mutbrott av normalgraden bör därför även minimistraffet för handel med inflytande höjas från böter till allmänt fängelseminimum. Vad gäller brottet vårdslös finansiering av mutbrott bör den nuvarande straffskalan inte ändras. På så vis får det brott som omfattar olika former av oaktsam medverkan till mutbrott ett lägre abstrakt straffvärde än vad vi föreslår ska gälla för fullbordade uppsåtliga mutbrott. Den ordningen framstår som lämplig.

Övriga brott

Vad gäller de övriga brott som finns i 10 kap. brottsbalken har vi, med de utgångspunkter som ligger till grund för vår översyn av straffskalorna, inte identifierat något behov av att justera nu gällande straffskalor. Vissa anmärkningar avseende straffskalorna för dessa brott finns i tabellen ovan.

192 Se prop. 2011/12:79.

8.6.5. Brott mot borgenärer m.m. (11 kap. brottsbalken)

Förslag: Minimistraffen för grov oredlighet mot borgenärer och

grovt försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning ska höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år.

Bedömning: Andra straffskalor för brotten i 11 kap. brottsbal-

ken bör inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Inledande beskrivning av brotten

Brotten mot borgenärer m.m. finns i 11 kap. brottsbalken. Nedan följer en tabell över dessa brott och deras straffskalor samt, i förekommande fall, de senaste ändringarna som har gjorts i straffskalorna sedan brottsbalken trädde i kraft 1965. I de fall där straffskalorna inte har ändrats sedan brottsbalken trädde i kraft anges det särskilt.

Tabell 8.9 Brott mot borgenärer m.m. ( 11 kap. brottsbalken )

Nuvarande straffskalor och när förändringar har gjorts i dem

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Oredlighet mot borgenärer (1 § första och andra stycket).

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Grov oredlighet mot borgenär (1 § tredje stycket)*

Sex månader Sex år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning (2 § första– tredje stycket)*

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2005:242 (prop. 2004/05:69)

Grovt försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning (2 § fjärde stycket)*

Sex månader Sex år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2005:242 (prop. 2004/05:69)

Vårdslöshet mot borgenärer (3 §)

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Otillbörligt gynnande av borgenär (4 §)**

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Bokföringsbrott (5 § första stycket)

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Bokföringsbrott, ringa brott (5 § första stycket)

Böter Sex månader SFS 2005:242 (prop. 2004/05:69)

Grovt bokföringsbrott (5 § andra stycket)***

Sex månader Sex år SFS 2005:242 (prop. 2004/05:69)

* Genom en lagändring 2005 (SFS 2005:242) flyttades bestämmelsen om grov oredlighet mot borgenär från 11 kap. 2 § till 11 kap. 1 § tredje stycket. De nya brottsbeteckningarna försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning och grovt sådant brott infördes genom samma lagändring i 11 kap. 2 §. ** Genom en lagändring 2005 (SFS 2005:242) ändrades brottsbeteckningen från mannamån mot borge närer till otillbörligt gynnande av borgenär. *** Genom en lagändring 2005 (SFS 2005:242) fick den grova graden av brottet en egen brotts beteckning och bestämmelsen flyttades från 11 kap. 5 § första stycket till andra stycket i samma paragraf.

Borgenärsbrotten i 11 kap. 1–4 §§

I bestämmelsen om oredlighet mot borgenär och grovt sådant brott (11 kap. 1 §) straffbeläggs i första stycket sådant illojalt avhändande av tillgångar som är till skada för borgenärerna och som företas av den som är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att denne ska komma på obestånd. I andra stycket straffbeläggs tre olika typer av undanhållande av egendom som kan företas av gäldenären i samband med dennes konkurs. I tredje stycket anges vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömande av huruvida brottet är grovt. Vid den bedömningen ska numera särskilt beaktas om gärningspersonen beedigat oriktig uppgift eller använt falsk handling eller vilseledande bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art. Straffbestämmelsens utformning har ändrats vid tre tillfällen sedan brottsbalken infördes 1976, 1986 och senast 20 05.193

Vid 2005 års revidering av borgenärsbrotten fördes bestämmelserna om brott mot upplysningsplikten i 11 kap. samman och fick den nya brottsbeteckningen försvårande av konkurs eller exekutivt förrättning respektive grovt sådant brott (11 kap. 2 §) .194I straffbestämmelsen fastställs under vilka förutsättningar någon kan hållas ansvarig för att på visst sätt ha försvårat ett konkursförfarande eller en

193 Se prop. 1975/76:82, prop. 1985/86:30 och prop. 2004/05:69. 194 Vissa ändringar har gjorts i 11 kap. 2 § i tiden efter 2005 med anledning av att reglerna om skuldsanering och företagsrekonstruktion m.m. har ändrats.

exekutiv förrättning, främst genom att på olika vis lämna oriktiga uppgifter eller åberopa oriktiga handlingar. Brott av normalgraden kan i vissa fall begås av grov oaktsamhet. För att brottet ska vara grovt krävs att gärningen har begåtts med uppsåt. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningspersonen beedigat oriktig uppgift eller använt falsk handling eller vilseledande bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning.

I bestämmelsen om vårdslöshet mot borgenärer straffbeläggs vissa ageranden som innebär att gärningspersonen försämrar sin förmögenhetsställning i avsevärd mån när han eller hon befinner sig på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att denne ska komma på obestånd (11 kap. 3 §). I bestämmelsen om otillbörligt gynnande av borgenär (tidigare mannamån mot borgenärer) straffbeläggs att gärningspersonen, när denne är på obestånd, genom betalning av en skuld eller på andra liknande sätt gynnar en av sina borgenärer till förmån för en annan (11 kap. 4 § första stycket). I bestämmelsens andra stycket straffbeläggs även att en gäldenär i hemlighet lämnar eller utlovar betalning till en borgenär i syfte att få till stånd vissa typer av skulduppgörelser.

Borgenärsbrotten i 11 kap. 1–4 §§ avser alltså gärningar som riktas mot borgenärers intressen genom att deras möjligheter att få betalt minskar. Brotten kan därför sägas avse sådana gärningar som innefattar ett missbruk av det förtroende som borgenärerna har visat gäldenären. Brotten kan därmed, liksom flertalet brott i 10 kap. brottsbalken, betraktas som en form ett trolöshetsbrott .195Medan straffansvaret i 10 kap. huvudsakligen handlar om ageranden i strid med ett visst anspråk på egendom eller om missbruk av ett förtroende att sköta någons förmögenhetsangelägenheter, avser borgenärsbrotten i 11 kap. ett bredare ansvar i en mer insnävad situation: ageranden mot borgenärskollektivet vid obestånd eller exekutiva förfar anden.196

De allvarligaste formerna av borgenärsbrotten riskerar att orsaka omfattande ekonomiska skador för ett stort antal borgenärer. Vidare innebär brottsligheten, som nyss nämnt, alltid en form av missbruk av det förtroende som borgenärerna har visat gäldenären. De allvarligaste formerna av borgenärsbrotten riskerar dessutom många gånger att påtagligt försvåra det exekutiva förfarandet, exempelvis genom

195 Se Jareborg m.fl., a.a., s. 370 ff. 196 Se Almkvist, Straffbara åtgärder vid obestånd, SvJT 2024 s. 10–31 på s. 13.

att egendom eller andra tillgångar göms undan eller förs utomlands. I detta ligger en betydande straffvärd skada. Mot den bakgrunden menar vi att de allvarligaste formerna av borgensärbrotten bör anses mer straffvärda än vad dagens straffskalor ger uttryck för. Med de straffskärpningar som vi föreslår för andra närliggande brottstyper såsom grov förskingring och grov trolöshet mot huvudman bör minimistraffet för grovt försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning och grov oredlighet mot borgenär höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Vad gäller de straffskalor som i övrigt gäller för borgenärsbrotten, har vi inte identifierat något behov av att ändra nu gällande straffnivåer.

Bokföringsbrott

I bestämmelserna om bokföringsbrott (11 kap. 5 §) straffbeläggs olika typer uppsåtliga och oaktsamma åsidosättanden av bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1999:1078).

Bokföringen är ett viktigt underlag för att bedöma den ekonomiska ställningen i ett företag för den som bedriver näringsverksamhet, för företagets intressentgrupper såsom t.ex. aktieägare och kreditgivare samt för myndigheters kontroll av att företagare och andra följer lagstiftningen. Bokföringen ger också underlag för beskattning och har betydelse för att motverka oegentligheter i näringsverksamhet. Det är mot den bakgrunden man bör se straffbestämmelsen om bokföringsbrott .197

Den straffbestämmelse som avser bokföringsbrott har ändrats ett flertal gånger. Straffskalan för brott av normalgraden har dock varit oförändrad sedan brottsbalken infördes. Genom en lagändring 1982 infördes för grova fall av bokföringsbrott en särskild straffskala om fängelse i lägst sex månader och högst fyra år .198Genom en lagändring 2005 skärptes straffskalan för bokföringsbrott, ringa brott, från böter till böter eller fängelse i högst sex månader. Samtidigt skärptes även straffskalan för den grova svårhetsgraden av brottet till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Samtidigt fick den grova svårhetsgraden en egen brottsbeteckning, grovt bokföringsbrott, och det angavs i bestämmelsen vilka omständigheter som särskilt ska be-

197 Se prop. 2004/05:69 särskilt s. 29 f. 198 Se prop. 1981/82:85.

aktas vid bedömningen av om brottet är grovt.199Vid bedömande av om brottet är grovt ska numera särskilt beaktas om åsidosättanden av bokföringsskyldighet avsett mycket betydande belopp eller om gärningspersonen använt falsk handling eller om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

Vid lagändringen 2005 motiverades straffskärpningarna bl.a. av att det enligt lagstiftaren kunde konstateras att straffen för de grova brotten var låga vid en jämförelse med bl.a. förmögenhetsbrotten, trots att bokföringsbrotten representerar förhållandevis allvarlig brottslighet med samhällsekonomiska konsekvenser som följd. I de fall då bokföringsbrotten är av sådan särskilt allvarlig beskaffenhet att de bör bedömas som grova, fanns det enligt lagstiftaren anledning att ifrågasätta om den då gällande straffskalan var tillräckligt vid. Genom en höjning av maximistraffet ansågs det skapas utrymme för en strängare syn på straffvärdet av bokföringsbrott av särskilt farlig art, t.ex. när osanna handlingar använts eller om brottsligheten ägt rum i syfte att dölja annan allvarlig ekonomisk brottslighet. Vad gäller straffskärpningen av den ringa graden av brottet ansågs det finnas skäl att se allvarligare på denna bl.a. därför att det inte är ovanligt med återfall i bokföringsbrott. Ett annat skäl som lyftes fram var s.k. målvakter som samtidigt kan stå under åtal för bokföringsbrott i flera olika juridiska personer där vart och ett av brotten inte är särskilt allvarligt. I dessa fall ansågs det finnas utrymme att i det enskilda fallet kunna välja annan påföljd än böter. Vidare pekade lagstiftaren på att flertalet brottsbalksbrott som är indelade i flera grader har en straffskala för det ringa brottet som går upp till fängelse sex månader och att samma lösning framstod som naturlig även för den ringa formen av bokföringsbrott .200

Som framgår av ovan har alltså straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av bokföringsbrott i tiden efter brottsbalkens tillkomst anpassats till de straffnivåer som gäller för ett stort antal andra förmögenhetsbrott. När vi nu föreslår att minimistraffet för vissa grova förmögenhetsbrott ska höjas, talar det i sin tur för att även minimistraffet för grovt bokföringsbrott bör höjas. På så vis skulle bokföringsbrottet, i fråga om abstrakt straffvärde, alltjämt jämställas med centrala förmögenhetsbrott såsom stöld, bedrägeri och förskingring.

199 Se prop. 2004/05:69. 200 Se a. prop. s. 16 och s. 29 f.

Även betydelsen av de intressen som ligger bakom straffbestämmelsen om bokföringsbrott talar i viss mån för en sådan straffskärpning. Samtidigt skiljer sig bokföringsbrottet från flertalet andra förmögenhetsbrott i det att straffansvar för samtliga svårhetsgrader av brottet kan komma i fråga även vid oaktsamhet .201Till det kommer att brottet inte förutsätter någon vinning för gärningspersonen eller att någon annan faktiskt drabbas av en ekonomisk skada. Mot den bakgrunden menar vi att det inte framstår som motiverat att höja minimistraffet för grovt bokföringsbrott till den nivå som vi föreslår ska gälla för bl.a. grov stöld, grovt bedrägeri och grov förskingring. Av skäl som vi redovisat i avsnitt 8.6.1 under rubriken ”Vissa gemensamma utgångspunkter för våra förslag” finns det inte heller anledning att höja maximistraffet för grovt bokföringsbrott eller i övrigt justera de straffskalor som gäller för bokföringsbrott av normalgraden och ringa bokföringsbrott.

8.6.6. Skadegörelsebrotten (12 kap. brottsbalken)

Förslag: Minimistraffet för grov skadegörelse ska höjas från fäng-

else i sex månader till fängelse i ett år.

Bedömning: Andra straffskalor för brotten i 12 kap. bör inte

ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Inledande beskrivning av brotten

Skadegörelsebrotten finns i 12 kap. brottsbalken. Nedan följer en tabell över dessa brott och deras straffskalor samt, i förekommande fall, de senaste ändringarna som har gjorts i straffskalorna sedan brottsbalken trädde i kraft 1965. I de fall där straffskalorna inte har ändrats sedan brottsbalken trädde i kraft anges det särskilt.

201 I förarbetena till straffbestämmelsen framhålls visserligen att ansvar för grovt bokföringsbrott i praktiken torde komma i fråga endast vid uppsåtliga brott (se a. prop. s. 23). Samtidigt finns exempel i praxis där ett bokföringsbrott har bedömts som grovt även vid oaktsamhet från gärningspersonens sida, se t.ex. Hovrätten för Västra Sveriges dom den 6 november 2014 i mål B 5028-13.

Tabell 8.10 Skadegörelsebrotten ( 12 kap. brottsbalken )

Nuvarande straffskalor och när förändringar har gjorts i dem

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Skadegörelse (12 kap. 1 §)

Fängelseminimum

2 år

SFS 2017:442 (prop. 2016/17:131)

Ringa skadegörelse (12 kap. 2 §)*

Böter Sex månader SFS 2017:442 (prop. 2016/17:1319

Åverkan (12 kap. 2 a §)*

Böter

Böter Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Grov skadegörelse (12 kap. 3 §)

Sex månader Sex år SFS 2017:442 (prop. 2016/17:131)

Tagande av olovlig väg (12 kap. 4 §)

Böter Sex månader SFS 2017:442 (prop. 2016/17:131)

* Genom en lagändring 2017 (SFS 2017:442) ändrades brottsbeteckningen från åverkan till ringa skadegörelse. Delar av bestämmelsen flyttades till en ny paragraf (2 a §).

Skadegörelse och åverkan

I bestämmelserna om skadegörelse (12 kap. 1, 2 och 3 §§) straffbeläggs handlande som innebär att egendom skadas eller förstörs till men för någon annans rätt. I bestämmelsen om åverkan (12 kap. 2 a §) straffbeläggs ringa tillgrepp av vissa naturprodukter, bl.a. växande träd, grenar eller gräs.

Straffskalorna för skadegörelse har ändrats vid två tillfällen sedan brottsbalken infördes. Genom en lagändring 2003 ändrades straffskalan för skadegörelse av normalgraden från böter eller fängelse i högst sex månader till böter eller fängelse i högst ett år .202Genom ytterligare en lagändring 2017 ändrades straffskalan för ringa skadegörelse (dessförinnan åverkan) från böter till böter eller fängelse i högst sex månader samtidigt som en del av straffbestämmelsen flyttades till en ny paragraf, 12 kap. 2 a §, med oförändrad straffskala (böter) och brottsbeteckning (åverkan). Genom samma lagändring ändrades straffskalan för grov skadegörelse från fängelse i högst fyra år till fängelse i lägst sex månader och högst sex år samtidigt som den uppräkning av omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet ska anses som grovt ändrades. Straffskalan för

202 Se prop. 2002/03:138.

brott av normalgraden skärptes också på så vis att maximistraffet höjdes till fängelse i högst två år .203

Vid lagändringen 2017 motiverades straffskärpningarna bl.a. av de likheter som finns mellan skadegörelse och tillgreppsbrotten. Lagstiftaren framhöll att i båda fallen drabbas den enskilde av samma egendomsförlust, gärningspersonen visar också samma brist på respekt för andras egendom och på samma sätt som vid stöld kan skadegörelse rymma integritetskränkande inslag. Vidare pekade lagstiftaren på att straffskalan för skadegörelse bör vara utformad på så sätt att det i större utsträckning är möjligt att som ett särskilt brott beakta sådan uppsåtlig skadegörelse som kan utgöra ett led i annan brottslighet, t.ex. när ett stulet fordon används för att forcera en grind eller en husvägg i samband med ett rån. Ett annat exempel som lyftes fram var att gärningspersonen som ett verkligt eller föregivet led i protester mot det allmänna tänder eld på bilar eller byggnader utan att det finns sådan spridningsrisk att förutsättningarna att döma för mordbrand eller annat brott i 13 kap. brottsbalken är uppfyllda. I bl.a. fall som dessa ansågs den då gällande straffskalan för skadegörelsebrotten inte ge tillräckligt utrymme för en nyanserad straffmätningen. Mot den bakgrunden menade regeringen att skadegörelsebrotten fortsättningsvis borde ha samma abstrakta straffvärde som de typiska tillgreppsbrotten, och därmed övriga centrala förmögenhetsb rott.204

Utöver den ekonomiska skada som skadegörelsebrottet medför, kan de allvarligare formerna av brottet – i likhet med andra förmögenhetsbrott såsom exempelvis grov stöld och inbrottsstöld – vara mycket integritetskränkande för brottsoffret. Det kan då handla om att skadegörelsen sker efter inbrott i brottsoffrets hem, fritidshus eller affärslokal. Brottet kan också begås i ett uppenbart trakasserande syfte. Många allvarligare fall av skadegörelse innebär dessutom att egendom av betydande ekonomiskt värde förstörs. Det förhållandet kan i sig göra skadegörelsebrottet särskilt kännbart och integritetskränkande, inte minst om skadegörelsen drabbar en målsägande med knappa ekonomiska resurser. Allvarligare fall av skadegörelse kan även ha vissa mer samhällsskadliga inslag. I dessa fall kan det handla om att viktig infrastruktur förstörs eller skadas utan att straffansvar kan komma i fråga enligt någon av straffbestämmelserna i 13 kap. brotts-

203 Se prop. 2016/17:131. 204 Se a. prop. s. 76 ff.

balken. Härtill kommer att skadegörelsebrottet omfattar sådana fall där föremål eller byggnader med stora kulturhistoriska värden förstörs eller skadas. Mot nu angiven bakgrund menar vi att de allvarligare fallen av skadegörelse är mera straffvärda än vad brottets nuvarande straffskalor ger uttryck för och att det finns skäl att anpassa straffskalan för grov skadegörelse till de straffskärpningar som vi föreslår för andra närliggande brottstyper såsom grov stöld, grovt bedrägeri och grov förskingring. Minimistraffet för grov skadegörelse bör följaktligen höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Av skäl som vi redovisat i avsnitt 8.6.1 under rubriken ”Vissa gemensamma utgångspunkter för våra förslag” finns det inte anledning att göra några andra ändringar av de straffskalor som gäller för skadegörelsebrottet.

När det gäller brottet åverkan ingår endast böter i straffskalan. Som framgår av ovan har den straffskalan för brottet inte ändrats sedan brottsbalken infördes. Före lagändringen 2017 omfattade dock straffbestämmelsen vissa andra typer av gärningar. I dag omfattar brottet, som ovan nämnt, endast ringa tillgrepp av vissa naturprodukter. Den nu gällande straffskalan framstår mot den bakgrunden som väl avvägd och förefaller återspegla brottets allvar. Straffskalan bör därför inte ändras.

Tagande av olovlig väg

I bestämmelsen om tagande av olovlig väg (12 kap. 4 §) kriminaliseras vissa fall av olovligt färdande utanför väg på annans mark, tomt och plantering som riskerar att skada dessa områden. Tänkbara förfaranden som kan träffas av bestämmelsen är exempelvis att gå, rida, cykla, köra bil eller snöskoter på ett område som inte är att anse som väg.

Som framgår av tabellen ovan ändrades straffskalan för brottet 2017, från böter till böter eller fängelse i högst sex månader. Den straffskärpningen innebär att normalpåföljden för brottet är böter men att det numera finns utrymme för att i de allvarligaste fallen döma ut ett kortare fängelses traff. 205Straffskalan ger alltså utrymme för en nyanserad straffmätning och förefaller återspegla brottets allvar. Straffskalan bör därför inte ändras.

205 Se a. prop. s. 83.

8.7. De allmänfarliga brotten (13 kap. brottsbalken)

8.7.1. Vår bedömning

Bedömning: Straffskalorna för de allmänfarliga brotten bör inte

ändras.

Skälen för vår bedömning

Inledande beskrivning av brotten

De allmänfarliga brotten finns i 13 kap. brottsbalken. Nedan följer en tabell över de allmänfarliga brottens straffskalor samt, i förekommande fall, de senaste ändringarna som har gjorts i straffskalorna sedan brottsbalken trädde i kraft 1965. I de fall där straffskalorna inte har ändrats sedan brottsbalken infördes anges det särskilt.

Tabell 8.11 Allmänfarliga brott ( 13 kap. brottsbalken )

De nuvarande straffskalorna och när förändringar har gjorts i dem

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Mordbrand (1 § första stycket)

Två år

Åtta år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Mordbrand, mindre allvarligt brott (1 § andra stycket)

Ett år

Tre år Inte ändrad sedan den särskilda straffskalan för mindre allvarligt brott infördes genom SFS 1993:207 (prop. 1992/93:141)

Grov mordbrand (2 §) Sex år 18 år eller på livstid

SFS 2009:396 (prop. 2008/09:118)

Allmänfarlig ödeläggelse (3 § första stycket)

Två år

Åtta år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Allmänfarlig ödeläggelse, mindre allvarligt brott (3 § andra stycket)

Ett år

Tre år Inte ändrad sedan den särskilda straffskalan för mindre allvarligt brott infördes genom SFS 1993:207 (prop. 1992/93:141)

Grov allmänfarlig ödeläggelse (3 § tredje stycket)

Sex år 18 år eller på livstid

SFS 2009:396 (prop. 2008/09:118)

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Sabotage (4 §)

Fängelseminimum

Fyra år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Sabotage, grovt brott (5 §)

Två år 18 år eller på livstid

SFS 2009:396 (prop. 2008/09:118)

Kapning (5 a § första stycket)*

Fängelseminimum

Fyra år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1971:188 (prop. 1971:92)

Sjö- eller luftfartssabotage (5 a § andra stycket)*

Fängelseminimum

Fyra år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1973:342 (prop. 1973:92)

Kapning/Sjö- eller luftfartssabotage, grovt brott (5 a § tredje stycket)*

Två år 18 år eller på livstid

SFS 2009:396 (prop. 2008/09:118)

Flygplatssabotage (5 b § första stycket)

Fängelseminimum

Fyra år

Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1990:416 (prop. 1989/90:130)

Flygplatssabotage, grovt brott (5 b § andra stycket)

Två år 18 år eller på livstid

SFS 2009:396 (prop. 2008/09:118)

Sabotage mot blåljusverksamhet (5 c § första stycket)

Fängelseminimum

Fyra år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2019:1162 (prop. 2018/19:155)

Grovt sabotage mot blåljusverksamhet (5 c § andra stycket)

Två år 18 år eller på livstid

Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2019:1162 (prop. 2018/19:155)

Allmänfarlig vårdslöshet (6 § första stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Allmänfarlig vårdslöshet, grovt brott (6 § andra stycket)

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Spridande av gift eller smitta (7 § första stycket)

Fängelseminimum

Sex år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Spridande av gift eller smitta, grovt brott (7 § andra stycket)

Fyra år 18 år eller på livstid

SFS 2009:396 (prop. 2008/09:118)

Förgöring (8 § första stycket)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Förgöring, grovt brott (8 § andra stycket)

Sex månader Sex år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Vårdslöshet med gift eller smittämne (9 §)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Underlåtenhet att avvärja allmänfara (10 §)

Böter

Ett år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

* Genom en lagändring 1990 (SFS 1990:416) ändrades brottsbeteckningen kapning av luftfartyg till kapning samtidigt som brottsbeteckningen luftfartssabotage ändrades till sjö- eller luftfartssabotage.

I kapitlet kriminaliseras sådana allmänfarliga gärningar som innebär fara för många människors liv, hälsa eller egendom och i vissa fall omfattande förstörelse av egendom. Flera av brotten innefattar även angrepp mot viktig infrastruktur eller störningar av samhällsviktig verksamhet. Brotten riktas alltså inte enbart mot enskilda individer och deras egendom utan påverkar många gånger en större grupp av människor och skadar i vissa fall centrala samhällsfunktioner. Ett sådant brottsligt angrepp måste typiskt sett anses mycket allvarligt. Mot den bakgrunden framstår det som följdriktigt att flera av de allmänfarliga brotten har ett mycket högt abstrakt straffvärde och att straffnivån för flera av brotten i princip motsvarar den nivå som gäller för de allvarligaste brotten mot liv och hälsa i 3 kap. brottsbalken respektive brotten mot frihet och frid i 4 kap. brottsbalken. Våra närmare överväganden vad gäller de enskilda brotten i 13 kap. brottsbalken redovisas i det följande.

Mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse

Med mordbrand (13 kap. 1 §) avses att någon anlägger brand som innebär fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Vid bedömningen av om en mordbrand ska rubriceras som grovt ska särskilt beaktas om branden anlagts i tättbebyggt samhälle, där den lätt kunde sprida sig, eller annars inneburit fara för flera människor eller för egendom av särskild betydenhet.

Med allmänfarlig ödeläggelse (13 kap. 3 §) avses att någon åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för annans

liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Vid bedömningen av om brottet allmänfarlig ödeläggelse ska rubriceras som grovt ska särskilt beaktas om gärningen inneburit fara för flera människor eller för egendom av särskild betydelse eller annars varit av särskilt farlig eller allvarlig art.

Som framgår av tabellerna ovan är straffskalorna för de olika svårighetsgraderna av mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse utformade på samma vis. Straffskalan för brott av normalgraden har varit oförändrad sedan brottsbalken infördes.

Den särskilda straffskalan för gärningar av mindre allvarlig art infördes genom en lagändring 1993 och har varit oförändrad sedan dess. I samband med den lagändringen framhöll lagstiftaren bl.a. att straffet för mordbrand i praxis ofta bestämdes till eller sattes under straffminimum (då fängelse i två år) och att det talade för att en hel del gärningar som är att bedöma som mordbrand enligt domstolarna har ett straffvärde som understiger minimistraffet. Även om brottets straffvärde allmänt sett ansågs högt förekom det alltså, enligt lagstiftaren, uppenbarligen inte sällan fall där det dåvarande minimistraffet framstod som för högt. Mot den bakgrunden ansågs det finnas skäl att öppna möjligheten för att i mindre allvarligt fall döma till ett lägre fängelsestraff. Även dessa gärningar, menade lagstiftaren, hade ett betydande straffvärde och minimistraffet för de mindre allvarliga fallen skulle därför sättas väsentligen högre än allmänt fängelseminimum, nämligen till ett år. Maximistraffet bestämdes till tre år. Eftersom straffskalorna för respektive grad av mordbrand och allmänfarlig vårdslöshet hade varit samma seden 1948 och att likheterna mellan brotten var stor, ansågs det finnas skäl för att straffskalorna för de båda brotten även fortsättningsvis skulle vara lika. En särskild straffskala för mindre allvarliga brott infördes därför även för allmänfarliga ödeläggels e.206

År 2009 ändrades maximistraffet för grov mordbrand och grov allmänfarlig ödeläggelse från fängelse i tio år eller på livstid till fängelse i 18 år eller på livstid .207Vad gäller allmänfarlig ödeläggelse infördes genom en lagändring 2023 kvalifikationsgrunder för det grova brottet. Syftet med ändringen var främst att ge bättre vägledning vid

206 Se prop. 1992/93:141 s. 42 f. 207 Se prop. 2008/09:118. Se även avsnitt 7.7.1 för en utförligare beskrivning av reformen 2009 i samband med att vi behandlar de yttre ramarna för de tidsbestämda straffen.

bestämmelsens tillämpning och att säkerställa att försvårande omständigheter skulle få ett tydligt genomslag i rättstillämpnin gen.208

Som framgår av ovan är alltså de gärningar som kan omfattas av straffbestämmelserna om mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse gärningar av mycket allvarligt slag som typiskt sett innebär en betydande fara för annans liv, hälsa eller egendom och i många fall även en betydande förstörelse av egendom. De stränga straff som redan i dag är föreskrivna för brotten återspeglar därför, enligt vår mening, väl brottslighetens allvar. Den särskilda straffskala för mindre allvarliga brott som infördes 1993 ger dessutom utrymme för en nyanserad straffmätning för de minst allvarliga gärningarna som omfattas av straffbestämmelserna. Även 2009 års lagändring innebär ett ökat utrymme för en nyanserad straffmätning. Mot den bakgrunden menar vi att det saknas skäl att ändra straffskalorna för mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse.

Sabotagebrotten

Sabotagebrotten regleras i 13 kap. 4–5 c §§. Straffbestämmelserna om sabotage (4 och 5 §§), som fick sin nuvarande placering vid brottsbalkens tillkomst, tar sikte på sabotagegärningar som riktar sig mot viktiga institutioner i Sverige såsom försvar, rättsväsende och kommunikationer. Bestämmelserna har inte ändrats sedan de infördes i brottsbalken, med undantag för att straffet för den grova graden av brottet skärptes 2009 (se nedan).

De övriga speciella reglerna om sabotagegärningar i 5 a och 5 b §§ – kapning, sjö- eller luftfartssabotage och flygplatssabotage – avser luftfartyg (bl.a. flygplan), fartyg, havsplattformar och flygplatser osv. och tar sikte på gärningar som mer allmänt riskerar säkerheten i de sammanhangen. Dessa straffbestämmelser har sin grund i internationella konventioner och har ändrats ett flertal gånger sedan de infördes i brottsbalken. En straffbestämmelse om kapning av luftfartyg infördes för första gången i brottsbalken 1971 .209Straffbestämmelsen placerade då i en ny paragraf (13 kap. 5 a §) med straffskalan fängelse i högst fyra år för brott av normalgraden och för grovt brott fängelse i lägst ett och högst tio år. Genom en lagändring 1973 in-

208 Se prop. 2022/23:53 s. 57 ff. 209 Se prop. 1971:92.

fördes i samma paragraf även en straffbestämmelse om luftfartssabotage med straffskalan fängelse i högst fyra år .210Genom samma lagändring fick den grova svårhetsgraden av kapning av luftfartyg och luftfartssabotage straffskalan fängelse i lägst två år och högst tio år eller på livstid. År 1990 genomfördes flera ändringar i 13 kap. 5 a § och straffbestämmelserna i den paragrafen fick då sina nuvarande brottsbeteckningar, kapning respektive sjö- eller luftfartssabotage, utan att tidigare gällande straffskalor ändrade s.211 Genom samma lagändring infördes i 13 kap. 5 b § brotten flygplatssabotage med motsvarande straffskalor som då gällde för de andra sabotagebrotten. Genom ytterligare två lagändringar, 2003 och 2008, utvidgades straffansvaret för kapning .212Slutligen, genom en lagändring 2009, ändrades maximistraffet för samtliga sabotagebrott av den grova svårhetsgraden från fängelse i tio år eller på livstid till fängelse i 18 år eller på livstid .213

Sabotage mot blåljusverksamhet i 13 kap. 5 c § avser sabotagegärningar som riktar sig mot polisverksamhet, räddningstjänst eller ambulanssjukvård. Straffbestämmelsen infördes i brottsbalken 2019. Straffskalorna för brottet utformades då för att överensstämma med vad som gällde för andra sabotagebrott i 13 kap. brottsbalken. I det sammanhanget framhöll lagstiftaren särskilt att straffbestämmelsen kan omfatta sådana fall där en eller flera gärningsmän, med full insikt om situationen, hindrar polis, räddningstjänst eller ambulanssjukvård att komma fram till en olycksplats eller en brand och detta utgör en direkt orsak till att människoliv går förlorade. Främst mot den bakgrunden ansågs det motiverat med livstids i straffskalan för den grova svårhetsgraden av brottet .214

Som framgår av ovan omfattar samtliga sabotagebrott – i likhet med mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse – gärningar av mycket allvarligt slag som typiskt sett innebär en betydande fara för annans liv, hälsa eller egendom samt i många fall även en betydande förstörelse av annans egendom. Brotten innefattar även angrepp mot viktiga samhällsfunktioner eller viktig infrastruktur. De stränga straff som redan i dag är föreskrivna för brotten återspeglar därför, enligt

210 Se prop. 1973:92. 211 Se prop. 1989/90:130. 212 Se prop. 2002/03:38 och prop. 2017/18:73. 213 Se prop. 2008/09:118. Se även avsnitt 7.7.1 för en utförligare beskrivning av reformen 2009 i samband med att vi behandlar de yttre ramarna för de tidsbestämda straffen. 214 Se prop. 2018/19:155 s. 26 f.

vår mening, väl brottslighetens allvar. Med hänsyn till att straffskalan för brott av normalgraden börjar på allmänt fängelseminimum ger nuvarande straffskalor dessutom utrymme för en nyanserad straffmätning i de mindre allvarliga fallen. Samtidigt ger befintliga straffskalor utrymme för att i mer graverande fall mäta ut ett längre fängelsestraff, och i de allra alvarligaste fallen, ett livstidsstraff. Det nu anförda leder oss sammantaget till slutsatsen att straffskalorna för de olika sabotagebrotten i 13 kap. 4–5 c §§ inte bör ändras.

Allmänfarlig vårdslöshet

Allmänfarlig vårdslöshet (13 kap. 6 §) kan sägas vara en slags oaktsamhetsvariant av mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse och vissa av sabotagebrotten. Samtidigt straffbeläggs även att gärningspersonen genom oaktsamhet framkallar fara för brand eller explosion eller därmed likställd ofärd. Någon sådan primäraffekt som avses i bestämmelsen om mordbrand eller allmänfarlig ödelägges behöver alltså inte ha uppstått för att straffansvar för allmänfarlig vårdslöshet ska komma i fråga.

I praxis har straffbestämmelsen tillämpats vid oaktsam hantering av explosiva varor (ammunition) och vid framförande av tåg i strid med gällande säkerhetsföreskrifter .215 Straffansvar för allmänfarlig vårdslöshet kan också aktualiseras i mer vardagliga situationer, exempelvis när gärningspersonen somnar med en tänd cigarett i sin bostad eller glömmer att stänga av en påslagen spisplatta så att brand eller risk f ör brand uppstår.216

Det straffbara området för allmänfarlig vårdslöshet omfattar alltså en rad oaktsamma ageranden av mer eller mindre allvarligt slag. Mot den bakgrunden förefaller straffbestämmelsens nuvarande straffskala, som uppdelad på två svårhetsgrader sträcker sig från böter till fängelse i högst två år, väl återspegla brottslighetens allvar och ge utrymme för en nyanserad straffmätning. Det saknas därför skäl att ändra straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av brottet.

215 Se NJA 1995 s. 145 och NJA 1993 s. 86. 216 Se exempelvis Svea hovrätts dom den 25 oktober 2021 i mål B 944-21 och Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 26 april 2022 i mål B 955-22.

Spridande av gift eller smitta och förgöring m.m.

Spridande av gift eller smitta (13 kap. 7 §) består i att framkalla fara för människors liv eller hälsa genom att sprida gift eller dylikt eller överföra eller sprida allvarlig sjukdom. Det kan exempelvis handla om att förgifta eller infektera livsmedel eller vatten. Förgöring (13 kap. 8 §) kan sägas utgöra en motsvarighet till spridande av gift eller smitta, med den skillnaden att gärningen riktar sig mot växter eller djur i stället för människor. Vårdslöshet med gift eller smittämne (13 kap. 9 §) är en oaktsamhetsvariant av nyssnämnda brott.

I bestämmelsen som avser underlåtenhet att avvärja allmänfara (13 kap. 10 §) straffbeläggs vissa fall av underlåtenhet att avvärja fara för brand eller ofärd som avses i straffbestämmelserna om mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse samt vissa fall av underlåtenhet att avvärja sådan allmän fara som avses i straffbestämmelserna om spridande av gift eller smitta eller förgöring.

Brottet spridande av gift eller smitta omfattar en rad olika ageranden av mer eller mindre allvarligt slag. I de mindre allvarliga fallen kan brottsligheten innebära att ett fåtal människor riskerar att drabbas av kortvarig sjukdom samtidigt som de allvarligaste fallen kan handla om att ett mycket stort antal personer, t.ex. befolkningen i en hel stad, utsätts för livsfara. Mot den bakgrunden förefaller straffbestämmelsens nuvarande straffskala, som uppdelad på två svårhetsgrader sträcker sig från allmän fängelseminimum till fängelse i 18 år eller på livstid, väl återspegla brottslighetens allvar och ge utrymme för en adekvat straffmätning. Eftersom brottet förgöring utgör en motsvarighet till spridande av gift eller smitta, med den skillnaden att gärningen riktar sig mot växter eller djur i stället för människor, framstår det som rimligt att brottet förgöring har ett väsentligt lägre abstrakt straffvärde än brottet spridande av gift eller smitta. Vidare framstår det som följdriktigt att oaktsamhetsvarianten av de nyss nämnda brotten har ett ännu lägre abstrakt straffvärde. Det nu anförda leder oss sammantaget till slutsatsen att straffskalorna för brotten i 13 kap. 7–9 §§ inte bör ändras. Inte heller beträffande brottet underlåtenhet att avvärja allmänfara har vi identifierat något behov av att ändra den nu gällande straffskalan.

8.8. Förfalskningsbrotten (14 kap. brottsbalken)

8.8.1. Utgångspunkter för våra överväganden

Bedömning: Ändringar i straffskalorna för förfalskningsbrotten

bör övervägas.

Skälen för vår bedömning

Förfalskningsbrotten finns i 14 kap. brottsbalken. Nedan följer en tabell över brottens straffskalor samt, i förekommande fall, de senaste ändringarna som har gjorts i straffskalorna sedan brottsbalken trädde i kraft 1965. I de fall där straffskalorna inte har ändrats sedan brottsbalken trädde i kraft anges det särskilt.

Tabell 8.12 Förfalskningsbrotten ( 14 kap. brottsbalken )

De nuvarande straffskalorna och när förändringar har gjorts i dem

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Urkundsförfalskning (1 §)

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Förvanskning av urkund (2 §)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Grov urkundsförfalskning (3 §)

Sex månader Sex år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Hindrande av urkunds bevisfunktion (4 § första stycket)*

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Hindrande av urkunds bevisfunktion, ringa brott* (4 § andra stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Hindrande av urkunds bevisfunktion, grovt brott (4 § tredje stycket)*

Sex månader Fyra år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Signaturförfalskning (5 § första stycket)

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Signaturförfalskning, ringa brott (5 § andra stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Signaturförfalskning, grovt brott (5 § tredje stycket)

Sex månader Fyra år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Penningförfalskning (6 § första stycket)

Fängelseminimum

Fyra år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Penningförfalskning, ringa brott (6 § andra stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Penningförfalskning, grovt brott (6 § tredje stycket)

Två år

Åtta år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Olovlig befattning med falska pengar (7 § första stycket)*

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2001:31 (prop. 2000/01:40)

Olovlig befattning med falska pengar, ringa brott (7 § andra stycket)*

Böter Sex månader I Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2001:31 (prop. 2000/01:40)

Olovlig befattning med falska pengar, grovt brott (7 § tredje stycket)*

Sex månader Sex år SFS 2016:348 (prop. 2015/16:83)

Märkesförfalskning (8 § första stycket)*

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Märkesförfalskning, ringa brott (8 § andra stycket)*

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Märkesförfalskning, grovt brott (8 § tredje stycket)*

Sex månader Fyra år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Förfalskning av fast märke (9 § första stycket)*

Fängelseminimum

Fyra år

Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Förfalskning av fast märke, ringa brott (9 § andra stycket)*

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Brukande av det förfalskade (10 §)

Hänvisar till straffskalorna för de enskilda brotten i kapitlet

Olaga spridande av efterbildning (11 §)*

Böter

Böter Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

* Genom en lagändring 2013 (SFS 2013:425) gjordes flera ändringar i kapitel 14. Bland annat ändrades brottsbeteckningen undertryckande av urkund till hindrande av urkunds bevisfunktion samtidigt som bestämmelserna som avser olovlig befattning med falska pengar, märkesförfalskning, förfalskning av fast märke, brukande av det förfalskade och olaga spridande av efterbildning flyttades från 14 kap. 6 a, 7, 8, 9 respektive 10 §§ till de paragrafer där de nu är placerade. (Se prop. 2012/13:74.)

Skyddsintresset bakom kriminaliseringen av förfalskningsbrotten kan rent allmänt sägas vara behovet av att olika aktörer i samhället ska kunna sätta sin tilltro till att vissa handlingar verkligen härrör från den som ställt ut handlingen. Det är uppenbart att det finns ett betydande intresse av att skydda vissa viktiga handlingar mot förfalskning. Detta gäller särskilt pengar och andra betalningsmedel men även för värdepapper, värderingsintyg, avtal och andra handlingar som har betydelse för den allmänna omsättningen. Även pass, tillståndshandlingar och andra liknande dokument som utfärdas av myndigheter bör ha ett starkt straffrättsligt skydd mot förfalskning. Mycket av mänsklig interaktion skulle bli ytterst komplicerad om man inte kan utgå från att handlingar och andra dokument är äkta. Det är mot den bakgrunden man bör se förfalskningsbrotten.

Straffnivån för förfalskningsbrotten ligger allmänt sett nära den straffnivå som gäller för förmögenhetsbrotten i 8–12 kap. brottsbalken. Enligt vår mening framstår den ordningen i grunden som lämplig eftersom brotten i dessa kapitel många gånger är närliggande. Förfalskningsåtgärder som vidtas med olika slags handlingar utgör exempelvis inte sällan förstadier till olika förmögenhetsbrott, främst bedrägeri (9 kap. 1–3 §§), trolöshetsbrott (10 kap. 1–3 §§) och brott mot borgenärer (11 kap.). Vissa förmögenhetsbrott, exempelvis ett bedrägeri, kan begås genom att ett förfalskningsbrott. Vidare ska vid bedömningen av om vissa förmögenhetsbrott är grova bl.a. särskilt beaktas om gärningspersonen använt falska handlingar. Det gäller exempelvis vid bedrägeri (9 kap. 3 § andra stycket), förskingring (10 kap. 3 § andra stycket) och oredlighet mot borgenärer (11 kap. 1 § tredje stycket) .217Konkurrenssituationen mellan ett förmögenhetsbrott och ett förfalskningsbrott löses i dessa fall ofta genom att gärningspersonen döms endast för förmögenhetsbrottet som då vanligtvis placeras i en högre svårhetsgrad samtidigt som det konsumerade förfalskningsbrottet citeras i domslutet. I ett sådant fall döms gärningspersonen exempelvis för grovt bedrägeri medelst urkundsför-

falskning.218Det förekommer dock att domstolen i den typen av

217 Detsamma gäller även för vissa brott i specialstraffrätten som är närliggande förmögenhetsbrotten. Ett exempel är bidragsbrott, se 3 § andra stycket bidragsbrottslagen (2007:612). Se även straffbestämmelserna avseende grovt skattebrott och grovt tullbrott i skattebrottslagen (1971:69) respektive lagen (2000:1225) om straff för smuggling. 218 Se bl.a. Ulväng m.fl., Brotten mot allmänheten och staten, 2 uppl., 2014, s. 99 och 126 f.

situationer dömer i konkurrens, dvs. både för förmögenhetsbrottet och förfalskningsbrott et.219

Som framgår av tabellen ovan har straffskalorna för de flesta förfalskningsbrotten inte ändrats sedan brottsbalken infördes. Samtidigt har det under senare tid skett en rad ändringar i straffskalorna för ett stort antal andra brottsbalksbrott och brott i specialstraffrätten. Dessutom föreslår vi nu straffskärpningar för flera förmögenhetsbrott varav vissa, som nyss nämnt, är närliggande förfalskningsbrotten. Det väcker frågor om straffskalorna för förfalskningsbrotten behöver justeras för att principerna om proportionalitet och ekvivalens ska kunna anses upprätthållna. Det finns mot den bakgrunden anledning att närmare överväga ändringar av straffskalorna för förfalskningsbrotten. Ytterst är det dock – som vi framhållit tidigare – brottens allvar som ska vara avgörande för straffskalornas utformning.

8.8.2. Vårt förslag och vår bedömning

Förslag: Minimistraffet för grov urkundsförfalskning ska höjas

från fängelse i sex månader till fängelse i ett år.

Bedömning: Andra straffskalor för brotten i 14 kap. brottsbal-

ken bör inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Urkundsförfalskning

Urkundsförfalskning (14 kap. 1–3 §§) utgör det mest centrala förfalskningsbrottet och består i att gärningspersonen obehörigen, genom att skriva eller på liknande sätt anger en annan persons namn eller på annat sätt, framställer en falsk urkund eller ändrar eller fyller ut en äkta urkund. För straffansvar förutsätts även att fara i bevishänseende uppstår.

Som framgår av tabellen ovan har straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av brottet – urkundsförfalskning, grov urkundsförfalskning och förvanskning av urkund (ringa brott) – inte ändrats

219 Se t.ex. NJA 1972 s. 643 och NJA 1986 s. 234.

sedan brottsbalken infördes. Genom en lagändring 2013 utvidgades och förtydligades urkundsbegrepp, bl.a. för att anpassa regleringen till användningen av handlingar i elektronisk milj ö.220Numera avses med urkund

1. en handling som upprättats till bevis eller annars är av betydelse

som bevis och som har en utställarangivelse och originalkaraktär,

2. en elektronisk handling som upprättats till bevis eller annars är av

betydelse som bevis och som har en utställarangivelse som kan kontrolleras på ett tillförlitligt sätt, och

3. ett märke som ställts ut till bevis om en persons identitet eller om

en viss rättighet eller prestation och som har originalkaraktär (bevismärke).

Vid bedömningen av om brottet är ringa ska särskilt beaktas om urkunden är av mindre vikt eller om gärningen har begåtts för att hjälpa någon till hans eller hennes rätt. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om förfalskningen avsett en myndighets arkivhandling av vikt eller en urkund som är särskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

De allvarligare formerna av urkundsförfalskning utgör ofta ett led i annan omfattande och mer systematisk brottslighet. Det kan exempelvis handla om att gärningspersonen förfalskar olika typer av dokument för att få del av ekonomiska förmåner från välfärdssystemen eller andra utbetalningar eller lån som gärningspersonen annars inte skulle vara berättigad till. Det kan också handla om att bokföring, revisionsberättelser eller andra bolagshandlingar förfalskas, exempelvis i syfte att dölja annan brottslighet eller bolagets verkliga företrädare. Ett exempel på urkundsförfalskning i den typen av fall är att någon annans namnteckning förfalskas på ett bolagsstämmoprotokoll eller i en ändringsanmälan till Bolagsverket för att den personen felaktigt ska registreras som styrelseledamot. Ytterligare exempel på allvarliga former av urkundsförfalskning är tillverkning av falska pass, tillståndshandlingar eller andra liknande dokument .221Förfalsknings-

220 Se prop. 2012/13:74. 221 Jfr rättsfallet ”De upprepade förfalskningarna” NJA 2018 s. 378 där tillverkning av ett stort antal falska identitetshandlingar har ansetts som skilda brott. Varje brottsenhet rubricerades av Högsta domstolen som urkundsförfalskning av normalgraden och det samlade straffvärdet av förfalskningsbrotten ansågs motsvara fängelse i ett år och sex månader.

brott av nu angivet slag måste betraktas som särskilt samhällsskadliga och bör enligt vår mening bestraffas hårdare än i dag. Mot den bakgrunden menar vi att det finns skäl att höja minimistraffet för grov urkundsförfalskning från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. En sådan höjning av minimistraffet innebär inte enbart en straffskärpning för sådana gärningar som ska bedömas som grov urkundsförfalskning utan innebär även att utrymmet utvidgas för att döma ut längre fängelsestraff för brott av normalgraden. Den föreslagna straffskärpningen innebär också att straffnivån för grov urkundsförfalskning anpassas till de straffnivåer som vi föreslår ska gälla för andra närliggande brottstyper såsom grovt bedrägeri, grov förskingring, grov oredlighet mot borgenärer och grovt bidragsbrott. Med hänsyn till principerna om proportionalitet och ekvivalens framstår det som lämpligt.

I övrigt har vi inte identifierat något behov av att justera de straffskalor som gäller för de olika svårhetsgraderna av urkundsförfalskning.

Hindrande av urkunds bevisfunktion och signaturförfalskning

Med hindrande av urkunds bevisfunktion (14 kap. 4 §) avses att någon förstör, gör obrukbar eller döljer en urkund. För straffansvar förutsätts även att åtgärden innebär fara i bevishänseende och att brottet inte är att anse som bokföringsbrott. Med brottet signaturförfalskning (14 kap. 5 §) avses att någon olovligen anbringar eller annars förfalskar någon annans namnteckning eller signatur på ett alster av konst eller brukskonst eller på annat sådant verk och därigenom ger sken av att den personen angett sig vara upphovsman.

Sedan införandet i brottsbalken justerades 14 kap. 5 § språkligt genom en lagändring 19 70.222Skrivningen om subsidiaritet i förhållande till bokföringsbrott infördes i 14 kap. 4 § genom en lagändring 19 82.223Genom ytterligare en lagändring 2013 ändrades båda paragraferna språkligt samtidigt som brottsbeteckningen undertryckande av urkund ändrades till hindrande av urkunds bevisfunktion .224

Som framgår av tabellen ovan är straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av brotten utformade på samma sätt. Uppdelat på tre svårhetsgrader sträcker sig straffskalorna för respektive brott från

222 Se prop. 1969:168. 223 Se prop.1981/82:82.224 Se prop. 2012/13:74.

böter till fängelse i fyra år. Det ger ett betydande utrymme för en nyanserad straffmätning och förefaller väl återspegla brottens allvar. Straffskalorna, som inte har ändrats sedan brottsbalken infördes, kan dessutom sägas ge uttryck för att brotten typiskt sett är något mindre straffvärda än urkundsförfalskning. Någon anledning att med beaktande av de förhållanden som vi har bedömt bör vara styrande för straffskalornas utformning omvärdera det förhållandet har inte framkommit. Det gäller även med hänsyn taget till den straffskärpning som vi föreslår för urkundsförfalskning. Vi anser mot den bakgrunden att straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av hindrande av urkunds bevisfunktion respektive signaturförfalskning bör lämnas oförändrade.

Penningförfalskning och olovlig befattning med falska pengar

Med penningförfalskning (14 kap. 6 §) avses att någon eftergör eller på annat sätt förfalskar sedel eller mynt som gäller i Sverige eller utomlands eller som har beslutats för utgivning men ännu inte är gällande. Brottet olovlig befattning med falska pengar (14 kap. 7 §) innebär att någon anskaffar, lämnar, tar emot, förvarar, transporterar eller tar annan liknande befattning med falsk sedel eller falskt mynt som avses i bestämmelsen om penningförfalskning, med uppsåt att det förfalskade ska prånglas.

När det gäller penningförfalskning har brottsbeskrivningen, sånär som på skrivningen om beslutade men ännu inte gällande sedlar eller mynt, varit oförändrad sedan brottsbalken infördes. Det rekvisitet lades till genom en lagändring 2001 för att anpassa bestämmelsen till ett rambeslut inom EU. Med anledning av de krav som uppställdes i rambeslutet infördes även brottet olovlig befattning med falska pengar .225Genom ytterligare en lagändring 2013 moderniserades språket och straffbestämmelserna fick en annan styckesindelning samtidigt som straffbestämmelsen avseende olovlig befattning med falska pengar flyttades från tidigare 6 a § till 7 § .226

Som framgår av tabellen ovan har straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av penningförfalskning inte ändrats sedan brottsbalken infördes. Vad gäller brottet olovlig befattning med falska pengar har

225 Se prop. 2000/01:40; jfr även prop. 1999/2000:85. 226 Se prop. 2012/13:74.

straffskalorna för ringa brott och brott av normalgraden inte ändrats sedan brottet infördes 2001. Däremot höjdes maximistraffet för det grova brottet från fängelse i fyra år till fängelse i sex år genom en lagändring 2016. Höjningen skedde för att anpassa straffskalan till kraven i EU:s direktiv 2014/62/EU av den 15 maj 2014 om straffrättsligt skydd av euron och andra valutor mot penningförfalskning. Förutom den ändringen av straffskalan gjordes i lagstiftningsärendet bedömningen att svensk rätt uppfyllde åtagandena i direktivet .227I anledning av straffskärpningen framhöll regeringen bl.a. att när det gällde straffskalans utformning fanns det visserligen inget formellt hinder mot att höja straffet till den nivå som direktivet föreskriver (ett lägsta maximistraff om fem års fängelse). Enligt regeringen framstod det emellertid som lämpligt att låta maximistraffet för grov olovlig befattning med falska pengar motsvara vad som gäller för bl.a. grov stöld, grovt bedrägeri, grovt häleri och grovt svindleri, dvs. fängelse i sex år. En sådan utformning av straffskalan ansågs passa väl in i brottsbalkens systematik när det gäller gradindelade brot t.228

De gärningar som omfattas av straffbestämmelserna om penningförfalskning och olovlig befattning med falska pengar kan vara av mycket allvarligt slag. Det kan handla om en närmast fabriksmässig framställning av falska pengar eller en omfattande hantering av förfalskade sedlar och mynt med en tydlig koppling till annan organiserad brottslighet. Sett i ljuset av detta framstår det höga minimi- och maximistraff som är föreskrivet för grov penningförfalskning liksom det högre maximistraff som numera är föreskrivet för grov olovlig befattning med falska pengar, enligt vår mening som motiverat och väl avvägt. Samtidigt ger straffskalorna för ringa brott och brott av normalgraden utrymme för en adekvat och nyanserad straffmätning i de mindre allvarliga fallen. Man kan exempelvis föreställa sig en tämligen amatörmässig framställning av falska pengar eller en hantering av en mindre mängd falska pengar, för vilket det kan vara motiverat att döma ut ett kortare fängelsestraff eller undantagsvis även böter. Straffskalorna bör mot den bakgrunden lämnas oförändrade.

227 Se prop. 2015/16:83 s. 9. 228 Se a. prop. s. 10.

Märkesförfalskning

Med märkesförfalskning (14 kap. 8 §) avses att någon eftergör gällande frimärke, beläggningsstämpel eller annat offentligt eller för allmänheten avsett svenskt eller utländskt värdemärke eller offentlig svensk eller utländsk kontrollmärkning på mått, vikt, vara, handling eller annat, eller anbringar falskt sådant märke eller obehörigen anbringar äkta märke eller annars förfalskar sådant märke eller det märkta.

Bestämmelsen straffbelägger alltså förfalskning av värdemärken och kontrollmärken. Ett värdemärke är ett märke som knyter en viss ekonomisk eller rättslig verkan till märket. Det kan exempelvis handla om frimärken, rabattkuponger eller månadskort för kollektivtrafik. Ett kontrollmärke är ett märke som fyller en bevisfunktion avseende ett visst föremål, exempelvis registreringsskyltar eller säkerhetsmärkningar för vissa typer av varor .229Med undantag för en lagändring 2013 som innebar vissa språkliga justeringar, en förändrad styckesindelning och att bestämmelsen flyttades från tidigare 7 § till 8 §, har straffbestämmelsen varit oförändrad sedan brottsbalken inf ördes.230

Straffskalan för märkesförfalskning, som är uppdelad på tre olika svårhetsgrader, sträcker sig från böter till fängelse i fyra år. Straffskalan har alltså en betydande spännvidd. Den ordningen framstår som lämplig eftersom hithörande brott kan vara varierande slag. Det kan exempelvis handla om att enstaka frimärken används på nytt efter att en poststämpel tagits bort. Samtidigt omfattar straffbestämmelsen även mer allvarlig brottslighet, t.ex. yrkesmässig framställning av falska kontrollmärken. Mot den bakgrunden menar vi att straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av märkesförfalskning väl återspeglar brottslighetens allvar och bör lämnas oförändrade.

Förfalskning av fast märke

För förfalskning av fast märke (14 kap. 9 §) döms den som anbringar ett märke eller annat föremål som kan förväxlas med gällande gränsmärke, vattenmärke, fixpunkt eller annat märke för plan- eller höjdmätning eller flyttar, tar bort, skadar eller förstör ett sådant märke, om åtgärden innebär fara i bevishänseende.

229 Se Ulväng m.fl., a.a., s. 114 f. 230 Se prop. 2012/13:74.

Med undantag för en lagändring 2013 som innebar vissa språkliga justeringar och en förändrad styckesindelning har straffbestämmelsen varit oförändrad sedan brottsbalken infördes. Genom samma lagändring flyttades straffbestämmelsen från tidigare 8 § till 9 § .231

Som framgår av tabellen ovan har straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av förfalskning av fast märke inte ändrats sedan brottsbalken infördes. Straffskalan för förfalskning av fast märke, som är uppdelad på två olika svårhetsgrader, sträcker sig från böter till fängelse i fyra år. Liksom straffskalan för det närliggande brottet märkesförfalskning har straffskalan som helhet en betydande spännvidd, vilket ger utrymme för en nyanserad straffmätning. Straffskalan förefaller även väl återspegla brottslighetens allvar. Den bör därför inte ändras.

Brukande av det förfalskade

Enligt 14 kap. 10 § döms den som åberopar falsk urkund, bjuder ut eller saluför verk med falsk signatur, prånglar ut falsk sedel eller falskt mynt, använder falskt värde- eller kontrollmärke, åberopar falskt fast märke eller annars brukar något som förfalskats på ett sätt som anges i detta kapitel, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för brukande av det förfalskade som om han eller hon själv hade gjort förfalskningen.

Med undantag för en lagändring 2013 som innebar vissa språkliga justeringar har straffbestämmelsen varit oförändrad sedan brottsbalken infördes. Genom samma lagändring flyttades straffbestämmelsen från tidigare 9 § till 10 § .232

Den tillämpliga straffskalan för brukande av det förfalskade kan utläsas ur de lagrum i 14 kap. brottsbalken till vilka bestämmelsen hänvisar. Enligt vår mening finns det inte anledning att ändra den ordningen. Genom den straffskärpning som vi föreslår för grov urkundsförfalskning ändras samtidigt indirekt vilka straff som kan dömas ut för brukande av falsk urkund. Att så blir fallet framstår som lämpligt.

231 Se a. prop. 232 Se a. prop.

Olaga spridande av efterbildning

För olaga spridande av efterbildning (14 kap. 11 §) döms den som i annat fall än som av 10 § bland allmänheten sprider något som lätt kan förväxlas med gällande sedel, mynt eller offentligt värdemärke. Brottet begås normalt som ett led i olika slags förmögenhetsbrott. Ett exempel på vad som kan vara straffbart enligt bestämmelsen är att någon genom att använda en efterbildning av en sedel försöker betala för sig .233

Genom en lagändring 2013 gjordes vissa språkliga justeringar i straffbestämmelsen och den flyttades från tidigare 10 § till 11 §. I övrigt har bestämmelsen varit oförändrad sedan brottsbalken infördes .234För brottet är endast föreskrivet böter, vilket förefaller återspegla allvaret i de gärningar som träffas av straffbestämmelsen. Straffskalan bör därför lämnas oförändrad.

8.9. Mened, falskt åtal och annan osann utsaga (15 kap. brottsbalken)

8.9.1. Vårt förslag och vår bedömning

Förslag: Minimistraffet för mened ska höjas från fängelsemini-

mum till fängelse i sex månader. Den särskilda brottsbeteckningen ringa mened, som har straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader, ska tas bort och ersättas med en möjlighet att bestämma straffet till fängelse i högst ett år vid mindre allvarliga fall av mened.

Bedömning: Andra straffskalor för brotten i 15 kap. brottsbal-

ken bör inte ändras.

233 Se Ulväng m.fl., a.a., s. 123. 234 Se a. prop.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Inledande beskrivning av brotten

Mened, falskt åtal och andra brott som avser osanna utsagor, de s.k. sanningsbrotten, finns i 15 kap. brottsbalken. Nedan följer en tabell över sanningsbrottens straffskalor samt, i förekommande fall, de senaste ändringarna som har gjorts i straffskalorna sedan brottsbalken trädde i kraft 1965. I de fall där straffskalorna inte har ändrats sedan brottsbalken trädde i kraft anges det särskilt.

Tabell 8.13 Sanningsbrotten ( 15 kap. brottsbalken )

Nuvarande straffskalor och när förändringar har gjorts i dem

Brottsbeteckning

Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Mened (1 § första stycket)* Fängelseminimum

Fyra år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Ringa mened (1 § första stycket)*

Böter Sex månader Inte ändrad sedan

brottsbalken infördes

Grov mened (1 § andra stycket)*

Två år

Åtta år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Osann partsutsaga (2 § första stycket)

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Osann partsutsaga, ringa brott (2 §)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan

brottsbalken infördes

Ovarsam utsaga (3 §) Böter Sex månader Inte ändrad sedan

brottsbalken infördes

Osann utsaga inför nordisk domstol (4 a § första stycket 1)

Hänvisar till straffskalorna i 1 och 2 §§

Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1974:753 (prop. 1974:95)

Ovarsam utsaga inför nordisk domstol (4 a § första stycket 2)

Hänvisar till straffskalan i 3 §

Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1974:753 (prop. 1974:95)

Osann utsaga inför internationell domstol (4 b § första stycket)

Hänvisar till straffskalorna i 1 §

Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1993:83 (prop. 1992/93:81)

Ovarsam utsaga inför internationell domstol (4 b § andra stycket)

Hänvisar till straffskalan i 3 §

Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1993:83 (prop. 1992/93:81)

Falskt åtal (5 § första stycket) Fängelse-

minimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Brottsbeteckning

Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Falskt åtal, ringa brott (5 § första tycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan

brottsbalken infördes

Falskt åtal, grovt brott (5 § andra stycket)

Sex månader Fyra år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Obefogat åtal (5 § tredje stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan

brottsbalken infördes

Falsk angivelse (6 § första stycket)

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Ringa falsk angivelse** (6 § första stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan

brottsbalken infördes

Grov falsk angivelse** (6 § andra stycket)

Sex månader Fyra år Inte ändrad sedan den grova graden av brottet infördes genom SFS 2022:792 (prop. 2021/22:186)

Obefogad angivelse** (6 tredje stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan

brottsbalken infördes

Falsk beskyllning** (7 § första stycket)

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Ringa falsk beskyllning (7 § första stycket)**

Böter Sex månader Inte ändrad sedan

brottsbalken infördes

Grov falsk beskyllning** (7 § andra stycket)

Sex månader Fyra år Inte ändrad sedan den grova graden av brottet infördes genom SFS 2022:792 (prop. 2021/22:186)

Vårdslös beskyllning** (7 tredje stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan

brottsbalken infördes

Bevisförvanskning (8 § första stycket)

Fängelseminimum

Två år

Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Bevisförvanskning, ringa brott (8 § första stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan

brottsbalken infördes

Bevisförvanskning, grovt brott (8 § andra stycket)

Sex månader Fyra år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Underlåtenhet att avvärja rättsfel (9 §)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan

brottsbalken infördes

Osann försäkran (10 § första stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan

brottsbalken infördes

Osann försäkran, grovt brott (10 § andra stycket)

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Vårdslös försäkran (10 § andra stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan

brottsbalken infördes

Osant intygande (11 § första stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan

brottsbalken infördes

Brottsbeteckning

Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Osant intygande, grovt brott (11 § andra stycket)

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Brukande av osann urkund (11 § tredje stycket)

Hänvisar till straffskalorna i 11 § första och andra stycket

Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Missbruk av urkund (12 § första stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan

brottsbalken infördes

Missbruk av urkund, grovt brott (12 § andra stycket)

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Missbruk av handling (12 § tredje stycket)

Hänvisar till straffskalorna i 12 § första och andra stycket

Inte ändrad sedan brottsbeteckningen infördes genom SFS 2013:425 (prop. 2012/13:74)

Förnekande av underskrift (13 § första stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan

brottsbalken infördes

Förnekande av underskrift, grovt brott (13 § andra stycket)

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

* Genom en lagändring 2022 (SFS 2022:792) fick den ringa och grova svårhetsgraden av mened beteckningen ringa mened respektive grov mened. ** Genom en lagändring 2022 (SFS 2022:792) fick den ringa svårhetsgraden av falsk angivelse den egna brottsbeteckningen ringa falsk angivelse samtidigt som en grov svårhetsgrad av brottet (grov falsk angivelse) infördes med den särskilda straffskala som framgår av tabellen. Genom samma lagändring fick brotten falsk tillvitelse och vårdslös tillvitelse beteckningen falsk beskyllning och vårdslös beskyllning. Den ringa svårhetsgraden av brottet fick den egna brottsbeteckningen ringa falsk beskyllning samtidigt som en grov svårhetsgrad av brottet (grov falsk beskyllning) infördes med den särskilda straffskala som framgår av tabellen.

Sanningsbrotten i 15 kap. brottsbalken kan rent allmänt sägas skydda betydelsen av att vissa uppgifter är sanna. Flertalet av dessa brott avser primärt att skydda statens verksamhet och funktion. Dessa brott, främst de i 1–9 §§, är utformade med hänsyn till vikten av att staten ska kunna fullgöra sin judiciella funktion och tar sikte på ageranden som på olika sätt inverkar eller riskerar att inverka negativt på de rättsvårdande myndigheternas verksamhet. Den andra gruppen av sanningsbrott (10–13 §§) kan sägas bestå av fall där osanna uppgifter lämnas i urkunder eller där urkunder användas på ett sanningslöst sätt. Skyddsintresset bakom dessa brott kan därför sägas likna det som delvis motiverar kriminaliseringen av förfalskningsbrotten i 14 kap. brottsbalken, nämligen behovet av att olika aktörer i samhället ska kunna lita på att uppgifter som lämnas i vissa slags doku-

ment är sanna. Våra närmare överväganden vad gäller brotten i 15 kap. brottsbalken redovisas i det följande.

Mened

För mened (15 kap. 1 §) döms den, som efter att ha avlagt ed som är föreskriven i lag, lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen. Bestämmelsen syftar till att skydda tillförlitligheten av det bevismedel som består i att uppgifter lämnas under ed.

I 15 kap. 4 § brottsbalken finns en bestämmelse om ansvarsfrihet som bl.a. gäller den som, enligt 1 §, under ed lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen. Enligt första stycket döms inte till ansvar om uppgiften är utan betydelse för saken. Detsamma gäller, enligt andra stycket, om någon lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen angående sådant som han eller hon haft rätt att vägra yttra sig om och omständigheterna innebär skälig ursäkt för honom eller henne.

Som framgår av tabellen ovan har straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av brottet – mened, ringa mened och grov mened – inte ändrats sedan brottsbalken infördes. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1976 justerades straffbestämmelsen med anledning av att edsformuläret fick en ändrad lydelse .235Genom ytterligare en lagändring 2022 fick den ringa och grova svårhetsgraden av mened egna brottsbeteckningar, en ny kvalifikationsgrund för när brottet ska bedömas som grovt infördes och en av de befintliga kvalifikationsgrunderna justera des.236Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det numera särskilt beaktas om det skett med uppsåt att

1. försvåra eller förhindra utredningen av allvarlig brottslighet eller

lagföringen av någon för sådan brottslighet,

2. någon oskyldig ska dömas för allvarlig brottslighet, eller

3. annars tillfoga någon annan synnerlig skada.

Att vittnen som hörs under ed talar sanning är av central betydelse för att de rättsvårdande myndigheterna ska ha möjlighet att fullgöra sina uppgifter. Det gäller såväl inom straffprocessen som inom andra rättsliga förfaranden. Korrekta vittnesuppgifter utgör en grundläg-

235 Se prop. 1975/1976:64 s. 46 f. 236 Se prop. 2021/22:186 s. 28 ff.

gande förutsättning både för funktionen av och tilltron till rättssystemet. Ett vittne som medvetet lämnar felaktiga uppgifter eller förtiger sanningen i en rättegång angriper emellertid inte enbart rättssystemet som sådant utan riskerar även att skada parterna och andra aktörer som berörs av det rättsliga förfarandet. Det kan exempelvis handla om att någon riskerar att bli felaktigt lagförd för brott eller felaktigt frikänd, men också om att enskilda personer eller företag riskerar att felaktigt förlora ett tvistemål med bl.a. stora ekonomiska kostnader som följd. Även i andra typer av rättsliga förfaranden som rör såväl enskilda som allmänna intressen riskerar den som under ed medvetet lämnar felaktiga uppgifter eller förtiger sanningen att orsaka parter och andra berörda aktörer stor skada. Mot nu angiven bakgrund menar vi att ett menedsbrott, i de fall då det inte finns några förmildrande eller försvårande omständigheter hänförliga till brottet, är så pass allvarligt att det framstår som motiverat att höja minimistraffet för normalgradsbrottet från allmänt fängelseminimum till fängelse i sex månader.

En sådan höjning av minimistraffet har övervägts tidigare. Som skäl mot en sådan straffskärpning har då framhållits bl.a. att ett minimistraff om sex månader innebär att det i fler fall än i dag kommer att dömas till straff för mened som är väsentligt strängare än det straff som döms ut för den brottslighet som meneden tar sikte på. Om någon exempelvis begår mened inom ramen för en rättegång om rattfylleri, stöld eller misshandel – vilka alla utgör brott som är mycket vanligt förekommande och där straffvärdet inte sällan ligger på fängelse i en månad – kommer straffet som döms ut för meneden i många fall att vara sex gånger högre än straffet för den brottslighet meneden avser. Även om det finns starka skäl att se allvarligt på brott som förhindrar eller riskerar att förhindra den rättskipande verksamheten, har det därvid gjorts gällande att den skillnaden i straffvärde mellan meneden och den brottslighet den avser kan anses vara oproportionerligt stor under vissa omständigheter. Vidare har framhållits att menedsbestämmelsen har ett vitt tillämpningsområde och är tillämplig även i tvistemål samt att skälen för att se allvarligare på mened inte kan anses föreligga i lika hög grad när det gäller den typen av mål .237

Det nu anförda har visserligen visst fog för sig. Samtidigt är det menedens mer allmänt skadliga inverkan på rättssystemets funktion och trovärdighet som är det viktigaste skälet till att ingripa straff-

237 Se a. prop. s. 35 och SOU 2021:35 s. 117 f.

rättsligt. Enligt vår mening finns det därför skäl att se mycket allvarligt på en menedsgärning oavsett vilken brottslighet som meneden tar sikte på och oavsett i vilken typ av rättsligt förfarande som menedsbrottet begås. Att ljuga under ed innebär alltid ett allvarligt angrepp mot rättsstaten som sådan, vilket straffskalan för menedsbrottet måste ge tydligt uttryck för. En annan sak är att det givetvis är försvårande om meneden tar sikte på mer allvarlig brottslighet eller begås under ett rättsligt förfarande som av något annat skäl är av särskild betydelse för parter eller andra berörda aktörer. Sammantaget gör vi alltså bedömningen att minimistraffet för normalgradsbrottet bör höjas från allmänt fängelseminimum till fängelse i sex månader.

Vid en sådan höjning av straffminimum för normalgradsbrottet bör den ringa svårhetsgraden av mened, som har straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader, tas bort och ersättas med en möjlighet att bestämma straffet till fängelse i högst ett år vid mindre allvarliga fall. På så vis skapas ett ökat utrymme för en nyanserad straffmätning för de mindre allvarliga fallen av mened samtidigt som tröskeleffekter vid straffmätningen kan undvikas, särskilt vid straffvärdebedömningen av sådana gärningar som ligger i gränslandet mellan brott av normalgraden och de mindre allvarliga fallen av mened. Genom straffskärpningen markeras också det allvar som alltid ligger i ett menedsbrott, oavsett svårhetsgrad. Vidare undviker man brottsbeteckningen ringa brott, vilket är en rubricering som framstår som mindre lämplig med hänsyn till den straffskala som vi nu föreslår för de mindre allvarliga fallen .238

Den särskilda straffskalan för mindre allvarliga fall av mened bör komma till användning främst för sådana gärningar som i dag bedöms som ringa mened. Sådana mindre allvarliga fall kan exempelvis handla om situationer där någon under ed lämnar uppgifter som visserligen inte är utan betydelse för saken (jfr ansvarsfrihetsbestämmelsen i 15 kap. 4 § brottsbalken), men som har en mycket liten inverkan på den. Att ett vittne lämnar oriktiga uppgifter som han eller hon inte är skyldig att lämna under ed kan också medföra att det finnas skäl

238 I det sammantaget bör framhållas att en motsvarande straffskala för de mindre allvarliga fallen av övergrepp i rättssak infördes i samband med att minimistraffet för normalgradsbrottet för övergrepp i rättssak höjdes från fängelseminimum till fängelse i sex månader (se prop. 2021/22:186 s. 39 f.).

att se mindre allvarligt på menedsbrottet än om personen har en sådan skyldigh et.239

I samband med att kvalifikationsgrunderna för grov mened ändrades 2022 bedömdes det inte finnas skäl att ändra minimi- eller maximistraffet för det grova brot tet.240Någon anledning att med beaktande av de förhållanden som vi har bedömt bör vara styrande för straffskalornas utformning omvärdera den bedömningen har inte framkommit. Straffskalan för grov mened bör således lämnas oförändrad. Även det befintliga maximistraffet för normalgradsbrottet, fyra års fängelse, kan lämnas oförändrat.

Osann partsutsaga

För osann partsutsaga (15 kap. 2 §) döms den som under sanningsförsäkran i rättegång lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen. Regeln om ansvarsfrihet i 15 kap. 4 § brottsbalken (se under föregående avsnitt) gäller även den som, enligt 2 §, under sanningsförsäkran i rättegång lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen.

Brottet osann partsutsaga är alltså i princip en motsvarighet till mened i fall där den osanna utsagan inte lämnas under ed, utan under sanningsförsäkran. Förhör under sanningsförsäkran är ett bevismedel som huvudsakligen används i tvistemål, om en part i målet begär att bli hörd (37 kap. 2 § rättegångsbalken).

Som framgår av tabellen ovan har straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av brottet – osann partsutsaga och osann partsutsaga, ringa brott – inte ändrats sedan brottsbalken infördes. Inte heller i övrigt har straffbestämmelsen ändrats sedan brottsbalken infördes. Straffskalan i sin helhet sträcker sig från böter till fängelse i två år och någon grov svårhetsgrad av brottet finns inte. Straffnivån för osann partsutsaga är alltså väsentligt lägre än den som gäller för mened. Den ordningen hänger samman med att parter i civilmål ofta befinner sig i en svår intressekonflikt mellan att tillvarata sina egna intressen och intresset av att värna att de uppgifter som kommer fram i rättegången är sanna. Därför kan det framstå som rimligt att det abstrakta

239 Jfr prop. 2021/22:186 s. 34. Se även Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 15 kap. 1 § under rubriken Ringa mened, Ulväng m.fl., Brotten mot allmänheten och staten, 2 uppl., 2014, s. 136 med där gjorda hänvisningar, samt äldre förarbetsuttalanden i prop. 1948:80 s. 258 f. och 477. 240 Se prop. 2021/22:186 s. 35 f.; jfr dock SOU 2021:35 s. 115 ff.

straffvärdet är avsevärt lägre för osann partsutsaga jämfört med mene d.241Någon anledning att med beaktande av de förhållanden vi har bedömt bör vara styrande för straffskalornas utformning omvärdera den ordningen har inte framkommit. Det gäller även med hänsyn tagen till den straffskärpning som vi föreslår för menedsbrottet. Vi anser mot den bakgrunden att straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av osann partsutsaga bör lämnas oförändrade.

Ovarsam utsaga

Brottet ovarsam utsaga (15 kap. 3 §) utgör en oaktsamhetsvariant av mened och osann partsutsaga. För straffansvar krävs grov oaktsamhet. Regeln om ansvarsfrihet i 15 kap. 4 § brottsbalken (se ovan) gäller även den som, enligt 3 §, av grov oaktsamhet begår en gärning som utgör mened eller osann partsutsaga.

Som framgår av tabellen ovan har straffskalorna för brottet – böter eller fängelse i högst sex månader – inte ändrats sedan brottsbalken infördes. Inte heller i övrigt har straffbestämmelsen ändrats sedan brottsbalken infördes.

Den nuvarande straffskalan för ovarsam utsaga framstår enligt vår mening som väl avvägd i förhållande till de straffskalor som gäller för de uppsåtliga varianterna av brottet. Det gäller även med beaktande av den straffskärpning som vi föreslår för menedsbrottet. Straffskalan för ovarsam utsaga kan därför lämnas oförändrad.

Osann eller ovarsam utsaga inför nordisk eller en internationell domstol

Straffbestämmelserna i 15 kap. 4 a och 4 b §§ avser osanna uppgifter som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnas under straffansvar inför domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge (4 a §) samt inför vissa internationella domstolar, nämligen Europeiska unionens domstol, tribunalen vid denna domstol, Europeiska frihandelssammanslutningens domstol, EFTA-domstolen och Internationella brottmålsdomstolen (4 b §).

Att 4 a § infördes i 15 kap. brottsbalken har samband med tillkomsten av lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt m.m., som

241 Jfr Ulväng m.fl., a.a., s. 137.

trädde i kraft den 1 juli 1975 i förhållande till Danmark, Finland och Norge (SFS 1975:297) och den 1 juli 1998 i förhållande till Island (SFS 1998:317 ).242

Bestämmelsen i 5 a §, som trädde i kraft den 1 januari 1994, infördes med anledning av Sveriges tillträde till det s.k. EES-avtalet .243Därefter justerades paragrafen 1995 med anledning av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen .244Den 1 januari 2010 utvidgades tilllämpningsområdet för bestämmelsen i anledning av Sveriges tillträde till Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen .245

Den tillämpliga straffskalan för brotten kan utläsas ur de lagrum i 15 kap. som straffbestämmelserna i 15 kap. 4 a § respektive 15 kap. 4 b § hänvisar till. Begås gärningen uppsåtligen och skulle utsagan ha lämnats under ed i Sverige döms gärningspersonen för osann utsaga inför nordisk domstol och i förekommande fall osann utsaga inför en internationell domstol enligt den straffskala som gäller för mened. Begås gärningen uppsåtligen och är det fråga om utsaga av part i tvistemål inför en nordisk domstol döms gärningspersonen för osann utsaga inför nordisk domstol enligt den straffskala som gäller för osann partsutsaga. Begås gärningen av grov oaktsamhet döms gärningspersonen för ovarsam utsaga inför nordisk domstol och i förekommande fall ovarsam utsaga inför en internationell domstol enligt den straffskala som gäller för ovarsam utsaga.

Genom den straffskärpning som vi föreslår för mened ändras alltså indirekt vilka straff som kan dömas ut för brotten osann utsaga inför nordisk domstol och osann utsaga inför en internationell domstol. Att så blir fallet framstår som lämpligt.

Falskt åtal och obefogat åtal

Med falskt åtal avses enligt 15 kap. 5 § första stycket brottsbalken att gärningspersonen väcker åtal mot någon som är oskyldig med uppsåt att den åtalade ska bli fälld till ansvar. Brottet är indelat i tre svårhetsgrader. För brott av normalgraden döms till fängelse i högst

242 Se prop. 1974:95. 1976 justerades 15 kap. 4 a § med anledning av att edsformuläret fick en ändrad lydelse, se prop. 1975/76:64, särskilt s. 46. 243 Se 2 § p. 14 under rubriken ”Justitiedepartementet” i förordningen (1993:1646) om ikraftträdande av vissa lagar och förordningar med anledning av Sveriges tillträde till avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet). 244 Se prop. 1994/95:133. 245 Se prop. 2008/09:226.

två år. Om brottet är ringa döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om åtalet avsett ett allvarligt brott eller innefattat missbruk av tjänsteställning (15 kap. 5 § andra stycket brottsbalken).

Med obefogat åtal avses att gärningspersonen väcker åtal mot någon utan att det finns tillräckliga skäl för det (15 kap. 5 § tredje stycket). Brottet är inte gradindelat och för brottet är föreskrivet böter eller fängelse i högst sex månader.

Som framgår av tabellen ovan har straffskalorna för falskt åtal och obefogat åtal inte ändrats sedan brottsbalken infördes. Inte heller i övrigt har straffbestämmelserna ändrats sedan brottsbalken infördes. Med de utgångspunkter som ligger till grund för vår översyn av straffskalorna har vi inte identifierat något behov av att justera de straffskalor som gäller för falskt åtal och obefogat åtal. Straffskalorna bör därför lämnas oförändrade.

Falsk och obefogad angivelse samt falsk och vårdslös beskyllning

För falsk angivelse döms, enligt 15 kap. 6 § brottsbalken, den som anger en oskyldig person till åtal med uppsåt att denne ska fällas till ansvar. Brottet är indelat i tre grader. För brott av normalgraden döms till fängelse i högst två år. För ringa falsk angivelse döms till böter eller fängelse i högst sex månader. För grov falsk angivelse döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om angivelsen avsett allvarlig brottslighet. Om gärningspersonen inte insåg, men hade skälig anledning att anta, att den angivne var oskyldig, döms för obefogad angivelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

För falsk beskyllning döms, enligt 15 kap. 7 § brottsbalken, den som, i annat fall än som avses i 6 §, hos åklagare, Polismyndigheten eller annan myndighet osant beskyller någon annan för en brottslig gärning, påstår en besvärande omständighet eller förnekar en friande eller mildrande omständighet, om myndigheten ska ta upp anmälan i en sådan sak. Brottet är indelat i tre grader. För brott av normalgraden döms till fängelse i högst två år. För ringa falsk beskyllning döms till böter eller fängelse i högst sex månader. För grov falsk beskyllning döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid

bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om beskyllningen avsett allvarlig brottslighet. Om gärningspersonen inte insåg men hade skälig anledning att anta, att utsagan var osann, döms för vårdslös beskyllning till böter eller fängelse i högst sex månader.

Bestämmelserna fick sin nuvarande utformning 2022. Genom den lagändringen justerades brottsbeteckningarna i vissa avseenden (se tabellen ovan) samtidigt som de allvarligaste formerna av falsk beskyllning och falskt åtal fick egna brottsbeteckningar – grov falsk beskyllning respektive grovt falskt åtal – med skärpta straffskalor .246Som skäl för den straffskärpningen pekade regeringen bl.a. på att det fanns likheter mellan bestämmelserna om falsk angivelse, falsk beskyllning och falskt åtal men att enbart det sistnämnda brottet hade en särskild grad för grovt brott. Vidare framhöll regeringen att den nya regleringen om strafflindring vid medverkan till utredning av annans brott (29 kap. 5 a § brottsbalken) kunde förväntas innebära en ökad risk för felaktiga utpekanden. Regeringen menade att det då ofta kommer att handla om uppgifter om allvarliga brott som begåtts inom ramen för kriminella nätverk, vilket kan försvåra utredningen och lagföringen av grova brott samt riskera att undergräva förtroendet för de rättsvårdande myndigheterna och leda till en ökad otrygghet i samhället. Det framhölls också att ett falskt utpekande av någon annan som gärningsperson till ett allvarligt brott kan medföra en påtaglig kränkning av den utpekade. Vidare framhölls risken för att förundersökning inleds mot den felaktigt utpekade och straffprocessuella tvångsmedel riktas mot honom eller henne. Främst med hänsyn till det nu anförda menade regeringen att det fanns skäl att höja straffnivån för de allvarligaste fallen av falsk angivelse och falsk beskyllning .247

Straffskalorna för falsk angivelse och falsk beskyllning har alltså setts över i närtid och har då anpassats till den straffnivå som gäller för närliggande brott. Vidare har straffnivån anpassats till de oriktiga utpekanden och beskyllningar som riskerar att ske till följd av regleringen om strafflindring vid utredningsmedverkan av annans brott, en reglering som vi föreslår ska vara kvar även i ett reformerat påföljdssystem. Mot den bakgrunden gör vi bedömningen det inte finns skäl att göra några ytterligare justeringar av de straffskalor som nu gäller för brotten i 15 kap. 6 och 7 §§.

246 Se prop. 2021/22:186 s. 73 ff. 247 Se a. prop. s. 75.

Övriga brott

Vad gäller de övriga brott som finns i 15 kap. brottsbalken har vi, med de utgångspunkter som ligger till grund för vår översyn av straffskalorna, inte identifierat något behov av att justera nu gällande straffskalor. Vissa anmärkningar avseende straffskalorna för dessa brott finns i tabellen ovan.

8.10. Brotten mot allmän ordning (16 kap. brottsbalken)

8.10.1. Vår översyn av brotten mot allmän ordning

Förslag: Maximistraffet för involverande av en underårig i brotts-

lighet ska höjas från fängelse i fyra år till fängelse i sex år.

Maximistraffet för uppvigling, grovt brott, ska höjas från fängelse i fyra år till fängelse i sex år.

Bedömning: Andra ändringar i straffskalorna för brotten mot

allmän ordning bör inte göras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

En inledande beskrivning av brotten

I 16 kap. brottsbalken finns brott mot allmän ordning samlade. Nedan följer en tabell över dessa brott och deras straffskalor samt, i förekommande fall, de senaste ändringarna som har gjorts i straffskalorna. Om en straffskala inte har ändrats sedan brottsbalken trädde i kraft, anges det särskilt.

Tabell 8.14 Brotten mot allmän ordning ( 16 kap. brottsbalken )

De nuvarande straffskalorna och när förändringar har gjorts i dem

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Upplopp, anstiftare och utförare (1 § första stycket)

Fängelseminimum

Fyra år

Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Upplopp, annan deltagare i folksamlingens förehavande (1 § första stycket)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Upplopp, anstiftare och anförare om folksamlingen skingrar sig på myndighets befallning (1 § andra stycket)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Våldsamt upplopp, anstiftare och anförare (2 §)

Fängelseminimum

Tio år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Våldsamt upplopp, annan deltagare i folksamlingens förehavande (2 §)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Ohörsamhet mot ordningsmakten (3 §)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Störande av förrättning eller av allmän sammankomst (4 §)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Uppvigling (5 § första– tredje stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Uppvigling, grovt brott (5 § fjärde stycket)

Fängelseminimum

Fyra år

Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Involverande av en underårig i brottslighet (5 a §)

Fängelseminimum

Fyra år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2023:257 (prop. 2022/23:53)

Myteri (6 § första stycket)

Böter

Fyra år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1986:645 (prop. 1985/86:9)

Myteri, anstiftare och anförare (6 § första stycket)

Fängelseminimum

Sex år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1986:645 (prop. 1985/86:9)

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Myteri, bruk av våld (6 § andra stycket)

Fängelseminimum

Sex år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1986:645 (prop. 1985/86:9)

Myteri, bruk av våld, anstiftare och anförare (6 § andra stycket)

Fängelseminimum

18 år eller på livstid

SFS 2009:396 (prop. 2008/09:118)

Myteri, grovt brott (6 § tredje stycket)*

Fängelseminimum

18 år eller på livstid

SFS 2009:396 (prop. 2008/09:118)

Hets mot folkgrupp (8 § första och andra stycket)

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Hets mot folkgrupp, ringa brott (8 § tredje stycket)

Böter

Böter Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Grovt hets mot folkgrupp (8 § fjärde stycket)

Sex månader Fyra år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2002:800 (prop. 2001/02:59)

Olaga diskriminering (9 §)

Böter

Ett år SFS 1986:444 (prop. 1985/86:98)

Gravfridsbrott (10 § första stycket)**

Böter

Två år SFS 1993:207 (prop. 1992/93:141)

Grovt gravfridsbrott (10 § andra stycket)**

Sex månader Fyra år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2022:607 (prop. 2021/22:195)

Barnpornografibrott (10 a § första stycket)

Fängelseminimum

Två år SFS 1998:1444 (prop. 1997/98:43)

Barnpornografibrott, ringa brott (10 a § andra stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1998:1444 (prop. 1997/98:43)

Grovt barnpornografibrott (10 a § sjätte stycket)

Ett år

Sex år SFS 2020:173 (prop. 2019/20:69)

Olaga våldsskildring (10 c §)***

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1988:835 (prop. 1986/87:151)

Otillåten utlämning av teknisk upptagning (10 d §)****

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1988:835 (prop. 1986/87:151)

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Otillåtet förfarande med pornografisk bild (11 §)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1970:225 (prop. 1970:125)

Förledande av ungdom (12 §)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Djurplågeri (13 § första stycket)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Grovt djurplågeri (13 § andra stycket)*****

Sex månader Fyra år Inte ändrad sedan den grova graden av brottet infördes genom SFS 2022:116 (prop. 2021/22:18)

Falskt larm (15 § första stycket)

Böter

Ett år SFS 1993:207 (prop. 1992/93:141)

Falskt larm, grovt brott (15 § andra stycket)

Sex månader Fyra år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1993:207 (prop. 1992/93:141)

Missbruk av larmanordning (15 § tredje stycket)

Böter Sex månader SFS 1993:207 (prop. 1992/93:141)

Förargelseväckande beteende (16 §)

Penningböter Penningböter SFS 1991:240 (prop. 1990/91:68)

* 16 kap. 7 § innehöll tidigare en bestämmelse om skymfande av rikssymbol som upphörde genom lag 1970:225 (se prop. 1970:125). ** Genom en lagändring 2022 (SFS 2022:607) ändrades brottsbeteckningen från brott mot griftefriden till gravfridsbrott. *** Genom en lagändring 2010 (SFS 2010:399) flyttades bestämmelsen från 16 kap. 10 b § till nuvarande paragraf. **** Genom en lagändring 1999 (SFS 1998:1444) ändrades brottsbeteckningen från otillåten utlämning av film eller videogram till den nuvarande. Genom ytterligare en lagändring 2010 (SFS 2010:399) flyttades bestämmelsen från 16 kap. 10 c § till nuvarande paragraf. ***** 16 kap. 14 och 14 a §§ innehöll tidigare bestämmelser om dobbleri och grovt dobbleri, som upphörde att gälla genom lag 2018:1140 (se prop. 2017/18:220).

Behovet av ändringar i straffskalorna för brotten mot allmän ordning

Som framgår av tabellen innehåller 16 kap. brottsbalken brott av delvis olika karaktär, med den gemensamma nämnaren att de har ansetts kunna inordnas under beteckningen brott mot allmän ordning. För flera av brotten är det mer eller mindre självförklarande vad som avses med den allmänna ordningen, exempelvis för upplopp i 1 §. Att ett brott avser den allmänna ordningen kan emellertid omfatta inbördes relativt sett olikartade gärningar när det gäller de skydds-

intressen som aktualiseras. Skyddsintresset för det senast införda brottet i kapitlet, involverande av en underårig i brottslighet, kan anges som ett exempel. I förarbetena konstaterade regeringen i samband med att brottet infördes att det primära skyddsintresset är samhällets intresse av att unga inte dras in i kriminalitet, vilket sattes i relation till den unges eget intresse av att inte bli involverad. Det medförde att det ansågs att brottet skulle placeras i 16 kap. och inte i 4 kap. brottsbalke n.248Ett annat exempel på skyddsintressen som aktualiseras i 16 kap. är att djurplågeribrottets skyddsintresse är att förhindra att djur utsätts för lidande .249

Brotten i 16 kap. är alltså inbördes relativt olika. Det är emellertid möjligt att för i vart fall ett flertal av brotten mot allmän ordning i 16 kap. dela in dem i olika grupper. Således är det i flera fall fråga om brott av folksamlingar. Dessa är

  • upplopp,
  • våldsamt upplopp,
  • ohörsamhet mot ordningsmakten, och
  • myteri.

Flera andra brott i 16 kap. avser otillåtna yttranden och störande beteenden. Dessa är

  • störande av förrättning eller allmän sammankomst,
  • hets mot folkgrupp,
  • olaga diskriminering,
  • falskt larm,
  • missbruk av larmanordning, och
  • förargelseväckande beteende.

248 Se prop. 2022/23:53 s. 82 och 87. 249 Se t.ex. prop. 2021/22:18 s. 23 f., 27 och 32.

Vissa brott i 16 kap. har anknytning till pornografi och filmer eller andra tekniska upptagningar m.m. Dessa är

  • barnpornografibrott,
  • olaga våldsskildring,
  • otillåten utlämning av teknisk upptagning,
  • otillåtet förfarande med pornografisk bild, och
  • förledande av ungdom.

Andra brott avser mer specifika former av gärningar som inte har så pass mycket anknytning till andra brott i 16 kap. att de direkt kan inordnas i någon av de nu angivna grupperna. Dessa brott är

  • uppvigling,
  • involverande av en underårig i brottslighet,
  • gravfridsbrott, och
  • djurplågeri.

Som framgår av tabellen ovan är flera av brotten i 16 kap. också gradindelade och förekommer i olika svårhetsgrader.

Åtskilliga av brotten i 16 kap. innefattar en avsevärd samhällsfara. Tydliga sådana exempel är de brott som har anknytning till folksamlingar, såsom upplopp och myteri. Det är motiverat att den typen av brott har stränga straffskalor (jfr våra överväganden i avsnitt 7.6). Så är emellertid redan fallet. För dessa brott är de strängaste straffskalorna i 16 kap. föreskrivna. Även de övriga straffskalorna i kapitlet ger enligt vår mening utrymme för att döma ut straff som står väl i proportion till brottens allvar. Straffskalorna har också en utformning som är jämförbar med andra typer av brott. Vår översyn och genomgång av brotten i 16 kap. brottsbalken har lett oss till slutsatsen att det endast är för brottet involverande av en underårig i brottslighet som det finns anledning att föreslå en ändring av straffskalan (se våra överväganden under den nästföljande rubriken). För övriga brott mot allmän ordning i 16 kap. finns det inte skäl att föreslå en annorlunda utformning av straffskalorna än den nuvarande. Det kan påminnas om att en högre repressionsnivå även med en oförändrad straffskala i många fall kommer att bli följden när våra förslag be-

traktas i sin helhet. Hänvisningar kan i det avseendet göras till särskilt våra förslag om en användning av hela straffskalan (kapitel 9) och om flerfaldig brottslighet (kapitel 10).

Ett höjt maximistraff för involverande av en underårig i brottslighet

Brottet involverande av en underårig i brottslighet (16 kap. 5 a §) infördes 2023. För brottet döms den som för brott eller brottslig verksamhet anlitar, betalar, instruerar eller överlämnar egendom till någon som inte har fyllt 18 år och därigenom, eller på annat liknande sätt, involverar honom eller henne i brottet eller den brottsliga verksamheten. Det gäller även om den som begår en sådan gärning inte har haft uppsåt till men har varit oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte hade fyllt 18 år. Om involverandet med hänsyn till den ringa skillnaden i ålder eller utveckling mellan den som har begått gärningen och den andra personen eller annars är uppenbart mindre allvarligt, ska det inte dömas till ansvar. Det finns alltså en ventil för mindre allvarliga fall.

Bakgrunden till kriminaliseringen var problematiken med att unga i dag i större utsträckning än tidigare dras in och utnyttjas i verksamhet som bedrivs av kriminella nätverk. Som särskilt oroväckande framhölls att problematiken sträcker sig långt ned i åldrarna på ett sätt som inte synes ha förekommit tidigare. Den som väl inträder i den kriminella miljön riskerar att fara illa genom att pressas till fortsatt brottslighet och användas för riskfyllda uppdrag, såsom att delta i gatuförsäljning av narkotika eller transportera vapen, men även att begå grova våldsbrott. Förhållandena riskerar att leda till en återväxt av kriminella och till nya generationer av unga som fostras in i allvarlig brottslighet, vilket är skadligt på samhällsnivå. Det är även skadligt för enskilda, som inte sällan är andra ungdomar, genom att de drabbas av brott som begås av personer som på detta sätt har dragits in kriminalitet. Också för de unga som utför brotten uppstår negativa konsekvenser. Att tidigt involveras i kriminalitet kan medföra en rad ogynnsamma följder för inträdet till studier och arbetsliv, men också äventyrande av liv, hälsa och trygghet. Det ligger en stor hänsynslöshet i att äldre kriminella aktörer utnyttjar yngre för att begå brott. Härigenom kan de äldre kriminella undvika risker för egen del och få inkomster som bygger på att unga är delaktiga i brottslig

verksamhet. Angelägenheten av att markera samhällets avståndstagande och att minska risken för att unga börjar begå brott och involveras i en livsstil som präglas av brottslighet underströks när brottet infördes. Det straffrättsliga skyddet framhölls som en viktig del. Tidigare fanns det inte något mer heltäckande straffrättsligt regelverk för att tillgodose samhällets intresse av att unga inte involveras i kriminalitet, utan enbart en begränsad möjlighet att tillämpa straffbestämmelserna om människohandel och olaga tvång. Någon övergripande reglering som i sig tog sikte på att värna intresset av att unga inte dras in i brottslighet fanns inte heller. Enligt den tidigare regleringen straffades den som involverar unga i brott i princip endast för sin egen delaktighet i ett visst brott. Det ansågs inte vara en tillfredsställande ordning och överensstämde inte med allvaret i och konsekvenserna av ett sådant agerand e.250

De skäl som motiverade kriminaliseringen och som nu har beskrivits får sägas ha ökat i styrka. I kapitel 11 beskriver vi den nuvarande situationen mer i detalj i samband med att vi behandlar skärpta straff för brott som har samband med kriminella nätverk. Vi redovisar där den allvarsamma utvecklingen när det gäller den brottslighet som begås inom ramen för kriminella nätverk – inte minst med involverandet av unga personer – och behovet av att åtgärder vidtas.

Straffansvaret för involverande av en underårig i brottslighet träffar många gånger gärningar som redan är kriminaliserade genom andra bestämmelser. Bestämmelsen är tillämplig även när en gärning träffas av medverkansansvar enligt 23 kap. 4 § brottsbalken. Enligt uttalandena när brottet infördes bör det i sådana situationer som utgångspunkt dömas i konkurrens, eftersom det handlar om olika skyddsintressen. Härigenom åstadkoms en straffskärpande effekt för den som har involverat en ung person genom sin brottslighet. Utgångspunkten angavs i princip vara densamma i förhållande till andra osjälvständiga brottsformer i 23 kap. brottsbalken. Den som involverar en person under 18 år i brott eller brottslig verksamhet kan alltså både dömas för det och samtidigt bli föremål för straffansvar enligt bestämmelserna om medverkan och osjälvständiga brotts-

250 Se prop. 2022/23:53 s. 79 f. Se även SOU 2025:11 s. 205.

former. I ett sådant fall leder regleringen till ett sammantaget högre straff .251

I den juridiska litteraturen har det konstaterat att det kan bli aktuellt att – med hänvisning till de olika skyddsintressena – döma för både exempelvis anstiftan av mord och involverande av en underårig i brottslighet. Vidare har det framhållits att samtidigt involverande av flera unga personer i brottslighet torde bedömas som endast ett brott, eftersom skyddsintresset inte är de aktuella unga personerna och brottet inte riktas mot de m.252Det sistnämnda uttalandet förefaller ha fått genomslag i rättspraxi s.253De nu angivna förhållandena illustrerar att det är motiverat att kunna döma ut ett strängt straff redan för själva involverandet av en eller flera unga i brottsligheten. Det primära skyddsintresset vid brottet involverande av en underårig i brottslighet är samhällets intresse av att unga inte dras in i kriminalitet. Kombinationen av faktorer såsom att involverandet har avsett mycket allvarlig brottslighet och att flera underåriga har involverats medför att straffvärdet av att underåriga har involverats – i sig – kan vara avsevärt, alldeles oberoende av om gärningspersonen också ska dömas för något annat brott.

Enligt vår mening finns det goda skäl för en betydande straffskärpande effekt för den som har involverat en ung person i sin brottslighet. Det är av vikt för regelverkets legitimitet och följdriktighet att de skyddsintressen som aktualiseras för just brottet involverande av en underårig i brottslighet kan få fullt genomslag. Därmed är det inte tillräckligt att som skäl för en mer begränsad straffskala anföra att ansvar även för andra brott – exempelvis ett brott mot person – kan vara föremål för bedömning vid samma tillfälle och därmed ge utrymme för att använda en vidare straff skala.254Det är enligt vår mening motiverat med ett ytterligare utrymme i straffskalan för de allra allvarligaste fallen. Allvaret i att unga personer involveras i brotts-

251 Se a. prop. s. 89. På s. 88 avfärdas att införa en särskild straffskala för grovt brott. Som ett skäl anförs att det förhållandet att när en ung person begår ett mycket allvarligt brott till följd av påverkan från någon annan som regel medverkansansvar enligt 23 kap. 4 § kan komma i fråga och därmed skapa ett tillräckligt utrymme för straffmätningen avseende den som har involverat den unge. 252 Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 16 kap. 5 a §. 253 Se t.ex. Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 3 april 2024 i mål B 239-24 och Svea hovrätts dom den 19 juni 2024 i mål B 5773-24. Till dessa domar har vissa tingsrätter hänvisat i sina avgöranden, se t.ex. Attunda tingsrätts dom den 8 januari 2025 i mål B 4708-24 och Borås tingsrätts dom den 10 februari 2025 i mål B 3714-24. 254 Jfr våra överväganden angående skärpta straff för flerfaldig brottslighet i kapitel 10 när det gäller bedömningen av straffvärdet för flera brott.

lighet bör betonas ytterligare. Samtidigt är det viktigt att straffet kan bestämmas på ett nyanserat sätt i det enskilda fallet. För att tillgodose de förhållanden som nu har beskrivits föreslår vi att maximistraffet för involverande av en underårig i brottslighet ska höjas till fängelse i sex år.

Även maximistraffet för uppvigling, grovt brott, höjs

Uppvigling regleras i 16 kap. 5 § brottsbalken. För brottet döms den som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprids eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar eller annars söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet. För brottet döms även den som muntligen inför en samling av krigsmän eller i annat meddelande till krigsmän uppmanar eller på annat sätt söker förleda dem till en handling eller underlåtenhet som innebär att de åsidosätter vad som åligger dem i tjänsten. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Vid bedömningen av huruvida ringa fall föreligger ska det särskilt beaktas om det har förelegat en endast obetydlig fara för att uppmaningen eller försöket skulle leda till efterföljd.

Straffskalan för uppvigling är böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet med hänsyn till att gärningspersonen sökt förleda till allvarligt brott eller annars är att anse som grovt är straffskalan i stället fängelse i högst fyra år.

För uppvigling aktualiseras många av de aspekter som vi har lagt vikt vid när vi i avsnittet ovan har föreslagit en höjning av maximistraffet för involverande av en underårig i brottslighet från fängelse i fyra år till fängelse i sex år. Uppvigling är för handen i situationer där någon har uppmanat eller på annat sätt förlett någon till bl.a. brottsliga gärningar. Det är lämpligt att det för uppvigling respektive involverande av en underårig i brottslighet är föreskrivet samma maximistraff. Därigenom tillgodoses principerna om proportionalitet och ekvivalens på bästa sätt. Vi föreslår mot den bakgrunden att maximistraffet för uppvigling, grovt brott, ska höjas från fängelse i fyra år till fängelse i sex år.

8.11. Brotten mot allmän verksamhet m.m. (17 kap. brottsbalken)

8.11.1. Vår bedömning

Bedömning: Straffskalorna för brotten i 17 kap. brottsbalken bör

inte ändras.

Skälen för vår bedömning

Inledande beskrivning av brotten

Brotten mot allmän verksamhet m.m. finns i 17 kap. brottsbalken. Nedan följer en tabell över brottens straffskalor samt, i förekommande fall, de senaste ändringarna som har gjorts i straffskalorna sedan brottsbalken trädde i kraft 1965. I de fall där straffskalorna inte har ändrats sedan brottsbalken trädde i kraft anges det särskilt.

Tabell 8.15 Brotten mot allmän verksamhet m.m. ( 17 kap. brottsbalken )

De nuvarande straffskalorna och när förändringar har gjorts i dem

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Våld eller hot mot tjänsteman (1 § första stycket)*

Böter

Två år SFS 2016:508 (prop. 2015/16:113)

Grovt våld eller hot mot tjänsteman (1 § andra stycket)*

Ett år

Sex år

SFS 2019:1162 (prop. 2018/19:155)

Förgripelse mot tjänsteman (2 § första stycket)*

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Grov förgripelse mot tjänsteman (2 § andra stycket)*

Fängelseminimum

Fyra år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Våldsamt motstånd (4 §)*

Böter Sex månader

Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Otillbörligt verkande vid röstning (8 § första stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Otillbörligt verkande vid röstning, grovt brott (8 § andra stycket)

Fängelseminimum

Fyra år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Tagande av otillbörlig förmån vid röstning (8 § tredje stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Brott mot rösthemlighet (9 §)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Övergrepp i rättssak (10 § första och andra stycket)

Sex månader Fyra år SFS 2022:792 (prop. 2021/22:186)

Grovt övergrepp i rättssak (10 § tredje stycket)

Två år

Åtta år SFS 2002:117 (prop. 2001/02:59)

Övergrepp i rättssak, mindre allvarligt brott (10 § fjärde stycket)

Fängelseminimum

Ett år Inte ändrad sedan straffskalan för mindre allvarligt brott infördes genom SFS 2022:792 (prop. 2021/22:186)

Skyddande av brottsling (11 § första och andra stycket)

Böter

Två år SFS 2022:792 (prop. 2021/22:186)

Grovt skyddande av brottsling (11 § tredje stycket)

Ett år

Sex år SFS 2022:792 (prop. 2021/22:186)

Skyddande av brottsling, oaktsamhet (11 § fjärde stycket)

Böter

Böter Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Främjande av flykt (12 § första stycket)

Böter

Ett år SFS 1993:207 (prop. 1992/93:141

Främjande av flykt, grovt brott (12 § andra stycket)

Sex månader Fyra år Inte ändrad sedan den särskilda straffskalan för grovt brott infördes genom SFS 1993:207 (prop. 1992/93:141)

Överträdelse av myndighets bud (13 § första stycket)

Böter

Ett år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Hindrande av förrättning (13 § andra stycket)

Böter

Böter Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Föregivande av allmän ställning (15 § första stycket)

Böter Sex månader Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Föregivande av allmän ställning, grovt brott (15 § andra stycket)

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan den särskilda straffskalan för grovt brott infördes genom SFS 1975:667 (prop. 1975:78)

* I prop. 2024/25:141 föreslår regeringen förändringar av det straffrättsliga skyddet för tjänstemän. Enligt förslagen ska bl.a. vissa straffskalor skärpas, det straffbara området utvidgas för vissa av brotten och ett nytt brott, förolämpning mot tjänsteman, ska införas i 17 kap. 3 §. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 2 juli 2025.

Våld eller hot mot tjänsteman

Den som med våld eller hot om våld förgriper sig på en tjänsteman i hans eller hennes myndighetsutövning eller för att tvinga tjänstemannen till eller hindra honom eller henne från en åtgärd i myndighetsutövningen eller hämnas för en sådan åtgärd döms enligt 17 kap. 1 § brottsbalken för våld eller hot mot tjänsteman. Detsamma gäller den som på motsvarande sätt förgriper sig mot en tjänsteman som tidigare har utövat myndighet för vad han eller hon har gjort eller underlåtit i myndighetsutövningen. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen

1. har innefattat våld av allvarligt slag,

2. har innefattat hot som påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen,

sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller som annars har varit av allvarligt slag, eller

3. annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

Som framgår av tabellen ovan ändrades straffskalan för normalgradsbrottet 2016. Före lagändringen var straffbestämmelsen uppdelad på brott av normalgraden med straffskalan fängelse i högst fyra år och ringa brott med straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader. Genom lagändringen fick brott av normalgraden straffskalan böter eller fängelse i högst två år och en grov svårhetsgrad av brottet infördes med straffskalan fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Samtidigt togs den ringa svårhetsgraden av brottet bort, bestämmel-

sen moderniserades språkligt och kvalifikationsgrunder för det grova brottet införde s.255

Den 1 januari 2020 skärptes straffskalan för det grova brottet till fängelse i lägst ett och högst sex år. I propositionen framhölls att den generellt skärpta synen på allvarliga våldsbrott i sig inte utgör skäl att justera straffskalan för våld eller hot mot tjänsteman eller grovt sådant brott. Enligt regeringen fanns det emellertid anledning att lyfta fram risken för otillbörlig påverkan på myndigheters beslutsfattande. Våld och hot mot samhällets företrädare beskrevs i propositionen som ett allvarligt problem. Vidare framhölls att redan en situation där beslutsfattare, medvetet eller omedvetet, undviker att ta befattning med ärenden som avser vissa kriminella personer eller kriminella grupperingar, s.k. självcensur, skulle innebära att bl.a. att rättsväsendet försvagas och de kriminellas position stärks. Enligt regeringen fanns i nästa steg en risk att kriminella personer med stöd av sitt våldskapital skulle kunna framtvinga ett oriktigt beslut. En sådan utveckling skulle, enligt regeringen, vara mycket farlig för samhället och sannolikt svår att vända tillbaka. Bland annat mot den bakgrunden ansågs det finnas skäl att skärpa synen på våld och hot mot tjänsteman och åstadkomma ett högre abstrakt straffvärde för brottstypen. En straffskärpning ansågs lämpligen åstadkommas genom att straffminimum och straffmaximum höjdes för grovt våld eller hot mot tjänsteman .256

I propositionen Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot

och trakasserier m.m. (prop. 2024/25:141) föreslår regeringen ytter-

ligare straffskärpningar. Enligt dessa förslag ska straffskalan för grovt våld eller hot mot tjänsteman ändras till fängelse i lägst ett år och sex månader och högst åtta år samtidigt som maximistraffet för normalgradsbrottet ska höjas till fängelse i tre år. Enligt förslaget ska även tillämpningsområdet för brotten våld eller hot mot tjänsteman utvidgas. Lagändringen föreslås träda i kraft den 2 juli 2025.

Med de utgångspunkter som ligger till grund för vår översyn av straffskalorna har vi inte identifierat något behov att justera nu gällande straffskalor för de olika svårhetsgraderna av våld eller hot mot tjänsteman till andra nivåer än de som föreslås i propositionen. Det saknas därmed skäl att inom ramen för vårt uppdrag föreslå ändringar av straffskalorna för brotten våld eller hot mot tjänsteman.

255 Se prop. 2015/16:113 s. 75. 256 Se prop. 2018/19:155 s. 30 ff.

Förgripelse mot tjänsteman

Den som, på något annat sätt än genom våld eller hot mot tjänsteman otillbörligen utför en gärning som syftar till att tvinga eller hindra en tjänsteman i hans eller hennes myndighetsutövning eller att hämnas för en åtgärd i myndighetsutövningen och som för tjänstemannen medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar med en sådan gärning, döms för förgripelse mot tjänsteman (17 kap. 2 § brottsbalken). Om brottet är grovt döms för grov förgripelse mot tjänsteman.

Genom en lagändring 1976 har kretsen av dem som skyddas genom paragrafen, liksom i 17 kap. 1 och 4 §§, ändrats så att det avgörande blivit om gärningen hänför sig till myndighetsutövning .257I övrigt har straffbestämmelsen inte ändrats sedan brottsbalken infördes.

I propositionen Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld,

hot och trakasserier m.m. (prop. 2024/25:141) föreslår regeringen att

förgripelse mot tjänsteman får den nya beteckningen angrepp mot tjänsteman och att straffskalan för normalgradsbrottet skärps från böter eller fängelse i högst sex månader till böter eller fängelse i högst två år. För det grova brottet föreslås att straffskalan skärps från fängelse i högst fyra år till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Förslaget innebär även bl.a. att tillämpningsområdet för brottet utvidgas och att det införs kvalifikationsgrunder för när brottet är att bedöma som grovt. Lagändringen föreslås träda i kraft den 2 juli 2025.

Med de utgångspunkter som ligger till grund för vår översyn av straffskalorna har vi inte identifierat något behov att justera straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av förgripelse mot tjänsteman till andra nivåer än de som föreslås i propositionen. Det saknas därmed skäl att vid vår översyn föreslå ändringar av straffskalan för det nu aktuella brottet.

Våldsamt motstånd

Den som, på något annat sätt än genom våld eller hot mot tjänsteman eller förgripelse mot tjänsteman, genom att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra någon i hans myndighetsutövning, döms för våldsamt motstånd (17 kap. 2 § brottsbalken).

257Se prop. 1975:78, särskilt s. 152 f.

Genom en lagändring 1976 har kretsen av dem som skyddas genom paragrafen, liksom i 17 kap. 1 och 2 §§, ändrats så att det avgörande blivit om gärningen hänför sig till myndighetsutöv ning.258I övrigt har straffbestämmelsen, i likhet med den som avser förgripelse mot tjänsteman, inte ändrats sedan brottsbalken infördes. I propositionen

Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier m.m. (prop. 2024/25:141) föreslår regeringen att bestämmelsen om

våldsamt motstånd ska moderniseras språkligt och redaktionellt. Några förändringar av brottets nuvarande straffskala – böter eller fängelse i högst sex månader – föreslås inte.

Som framgår ovan omfattar brottet våldsamt motstånd gärningar där gärningspersonen hindrar en tjänsteman vid hans eller hennes myndighetsutövning utan att agerandet är sådant att det är fråga om våld, hot eller förgripelse mot tjänsteman. Den nuvarande straffskalan innebär att påföljden i normalfallet bestäms till böter samtidigt som det finns utrymme för att undantagsvis mäta ut ett kortare fängelsestraff (jfr avsnitt 7.2.2 under rubriken ”Särskilt om straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader”). Straffskalan ger alltså utrymme för en nyanserad straffmätning och förefaller återspegla brottets allvar. Den nuvarande straffskalan bör mot den bakgrunden lämnas oförändrad.

Övergrepp i rättssak

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för att han eller hon gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller annars vid förhör avgett utsaga hos en domstol eller annan myndighet eller för att hindra någon från en sådan åtgärd döms för övergrepp i rättssak till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år (17 kap. 10 § brottsbalken). Detsamma gäller den som med någon annan gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om en sådan gärning angriper någon för att han eller hon avlagt vittnesmål eller annars avgett utsaga vid förhör hos en myndighet eller för att hindra honom eller henne från att avge en sådan utsaga. Med domstol eller annan myndighet avses även en dömande kammare eller ett annat organ i Internationella brottmålsdomstolen. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om

258Se prop. 1975:78, särskilt s. 152 f.

1. det har uppkommit eller funnits risk för betydande men för det

allmänna eller någon enskild,

2. gärningen har innefattat våld av allvarligt slag,

3. gärningen har innefattat hot som påtagligt har förstärkts med hjälp

av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller som annars har varit av allvarligt slag, eller

4. gärningen annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

Om brottet med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarligt döms enligt en lindrigare straffskala.

Straffskalan för övergrepp i rättssak har förändrats vid flertalet tillfällen sedan brottsbalken infördes. Då brottsbalken trädde i kraft var straffskalan böter eller fängelse i högst två år.

Den särskilda straffskalan för den grova formen av brottet tillkom 1982 .259Straffskalan justerades därefter 1993. Straffskalan för övergrepp i rättssak ändrades då till böter eller fängelse i högst ett år för normalgradsbrottet och till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år för det grova brott et.260

Straffskalan ändrades ytterligare 1997. De ändringar som gjordes då innebar för normalgraden av brottet att straffmaximum höjdes till två års fängelse samt för det grova brottet att straffminimum höjdes från sex månader till ett års fängelse och att straffmaximum höjdes från fyra till sex års fängelse .261

Genom ytterligare en lagändring 2002 anpassades straffskalan för övergrepp i rättssak till den straffskala som då gällde för mened. Det innebar att straffet för grovt brott höjdes till fängelse i lägst två och högst åtta år, att böter utgick ur straffskalan för normalgradsbrottet och att maximistraffet för brott normalgraden höjdes till fängelse i fyra år samt att en särskild straffskala, böter eller fängelse i högst sex månader, infördes för ringa f all.262

År 2016 infördes brottsbeteckningarna grovt övergrepp i rättssak och ringa övergrepp i rättssak för brottets grova respektive ringa grad. Vidare angavs omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt (punkterna 1, 2 och 4 ovan ).263

259 Se prop. 1981/82:141. 260 Se prop. 1992/93:141. 261 Se prop. 1996/97:135. 262 Se prop. 2001/02:59. 263 Se prop. 2015/16:113.

Straffskalan ändrades senast 2022. Genom den lagändringen höjdes minimistraffet för övergrepp i rättssak av normalgraden från allmänt fängelseminimum till fängelse i sex månader. Samtidigt togs den särskilda graden ringa övergrepp i rättssak bort och ersattes med en möjlighet att bestämma straffet till fängelse i högst ett år vid mindre allvarliga fall av övergrepp i rättssak. Vidare infördes en ny kvalifikationsgrund för grovt övergrepp i rättssak (punkten 3 ovan). Som skäl för att höja straffnivån framhölls särskilt i propositionen den tystnadskultur som ofta präglar kriminella nätverk, och även de områden i vilka de är aktiva, samt att detta är ett betydande hinder i arbetet mot organiserad brottslighet och gängkriminalitet. Härutöver framhölls bl.a. att övergrepp i rättssak är ett brott som utgör ett direkt angrepp dels mot en enskild, dels mot en pågående, stundande eller avslutad rättsprocess och att det gäller oavsett om brottet har anknytning till kriminella nätverk eller begås i andra miljöer. En generell höjning av straffnivån för övergrepp i rättssak ansågs därför påkallad. Främst för att skapa en mer nyanserad straffmätning för de mindre allvarliga fallen ersattes brottsbeteckningen ringa övergrepp i rättssak med en särskild strängare straffskala för mindre allvarliga fall. Införandet av den nya kvalifikationsgrunden förväntades leda till att fler personer döms för grovt övergrepp i rättssak och en generell höjning av straffnivån för brott et.264

Som framgår av ovan har straffskalan för övergrepp i rättssak ändrats vid ett stort antal tillfällen sedan brottsbalken infördes. Det är sammantaget fråga om betydande straffskärpningar som ger tydligt uttryck för att brottet utgör ett allvarligt angrepp både mot enskilda och rättsordningen som sådan. De straffskalor som numera gäller för de olika svårhetsgraderna av brottet förefaller mot den bakgrunden väl återspegla brottslighetens allvar. Straffskalan som helhet har dessutom en betydande spännvidd, vilket ger utrymme för en adekvat och nyanserad straffmätning även i de allvarligare fallen. Härtill kommer att om brottet har samband med kriminella nätverk kommer det finnas förutsättningar att höja straffet med upp till det dubbla enligt den särskilda straffskärpningsregel som vi föreslår (se kapitel 11). Även det talar för att behovet av ytterligare straffskärpningar är begränsat. När det gäller vissa allvarligare fall av övergrepp i rättssak kan det även bli aktuellt att döma särskilt också för andra brottsbalksbrott såsom exempelvis grov eller synnerligen grov miss-

264 Se prop. 2021/22:186 s. 38 ff.

handel. För den typen av misshandelsbrott föreslår vi också straffskärpningar.

Vid en sammanvägning av det nu anförda anser vi att nuvarande straffskalor för de olika svårhetsgraderna av övergrepp i rättssak kan lämnas oförändrade.

Skyddande av brottsling

För skyddande av brottsling döms den som döljer annan som begått brott, hjälper honom eller henne att komma undan, undanröjer bevis eller på annat liknande sätt motverkar att brottet upptäcks eller att någon lagförs för det (17 kap. 11 § brottsbalken). För skyddande av brottsling döms också den som undanröjer bevis om brott som är föremål för ett rättsligt förfarande vid Internationella brottmålsdomstolen eller på annat liknande sätt motverkar att brottet upptäcks eller att någon lagförs för det. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om

1. det har uppkommit eller funnits risk för betydande men för det

allmänna, eller

2. gärningen annars har varit av särskilt farlig art.

Den som inte insåg men hade skälig anledning att anta att den andre var brottslig döms enligt en lindrigare straffskala. Om gärningen med hänsyn till gärningspersonens förhållande till den som begått brottet, den brottslighet som denne begått och övriga omständigheter är att anse som ringa, utgör den inte brott.

Som framgår av tabellen ovan har den särskilda straffskalan (böter) för den som inte insåg men hade skälig anledning att anta att den andre var brottslig, dvs. oaktsamhetsvarianten av brottet, varit oförändrad sedan brottsbalken infördes. Straffskalan har i övrigt ändrats vid två tillfällen sedan brottsbalken infördes.

År 1993 infördes en särskild straffskala, fängelse i lägst sex månader och högst fyra år, för grovt brott. Böter som minimistraff för brott av normalgraden bibehölls då samtidigt som straffmaximum sänktes från två till ett års fängelse .265

265 Se prop. 1992/93:141.

Straffskalan ändrades återigen 2022. Maximistraffet för normalgradsbrottet höjdes då till fängelse i två år. Minimistraffet för grovt brott höjdes till fängelse i ett år och maximistraffet till fängelse i sex år. Dessutom fick det grova brottet en egen brottsbeteckning, grovt skyddande av brottsling. I propositionen angavs som skäl till straffskärpningen bl.a. att kriminaliseringen tar sikte på åtgärder som kan förekomma inom ramen för kriminella nätverk och att skadeverkningarna av att brottslingar skyddas i den typen av miljöer kan bli allvarliga. I propositionen framhölls särskilt att det kan leda till att grova brott inte utreds eller att de som utfört brotten inte kan lagföras, vilket i sin tur riskerar att undergräva förtroendet för de brottsbekämpande myndigheterna och öka otryggheten i samhäl let.266

Straffskalan för skyddande av brottsling har alltså skärpts i närtid. Genom den senaste lagändringen har straffskalan fått en betydande spännvidd och den sträcker sig numera som helhet från böter upp till fängelse i sex år. Det ger utrymme för en adekvat och nyanserad straffmätning även i de allvarligaste fallen, exempelvis när det är fråga om åtgärder som vidtas för att skydda någon som har begått omfattande och mycket allvarlig brottslighet. Till det kommer att om åtgärden har samband med kriminella nätverk finns det förutsättningar att höja straffet med upp till det dubbla enligt den särskilda straffskärpningsregel som vi föreslår (se kapitel 11). Vid en sammanvägning av det nu anförda anser vi att nuvarande straffskalor för de olika svårhetsgraderna av brottet återspeglar brottslighetens allvar och framstår som väl avvägda. Straffskalorna kan alltså lämnas oförändrade.

Övriga brott

Vad gäller de övriga brott som finns i 17 kap. brottsbalken har vi, med de utgångspunkter som ligger till grund för vår översyn av straffskalorna, inte identifierat något behov av att justera nu gällande straffnivåer. Vissa anmärkningar avseende straffskalorna för dessa brott finns dock i tabellen ovan.

266 Se prop. 2021/22:186 s. 43 ff.

8.12. Högmålsbrotten och brotten mot Sveriges säkerhet (18 och 19 kap. brottsbalken)

8.12.1. Vår översyn av högmålsbrotten och brotten mot Sveriges säkerhet

Bedömning: Straffskalorna för högmålsbrotten och brotten mot

Sveriges säkerhet bör inte ändras.

Skälen för vår bedömning

I 18 kap. brottsbalken finns högmålsbrotten. Ordet högmålsbrott kan framstå som något svårtillgängligt, men har gamla anor i svensk rätt. Högmålsbrott har länge använts som en beteckning på brott som avser angrepp på statens bestånd eller på statsöverhuvud et.267

Nedan följer en tabell över de nuvarande brotten i 18 kap. och deras straffskalor samt, i förekommande fall, de senaste ändringarna som har gjorts i straffskalorna sedan brottsbalken infördes 1965. Om en straffskala inte har ändrats sedan brottsbalken trädde i kraft, anges det särskilt.

Tabell 8.16 Högmålsbrotten ( 18 kap. brottsbalken )

De nuvarande straffskalorna och när förändringar har gjorts i dem

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Uppror (1 §)

Tio år 18 år eller på livstid

SFS 2009:396 (prop. 2008/09:118)

Uppror, ringa fara (1 §)*

Fyra år

Tio år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Väpnat hot mot laglig ordning (3 §)

Sex år

Tio år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Olovlig kårverksamhet (4 §)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Brott mot medborgerlig frihet (5 §)

Fängelseminimum

Sex år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Svikande av försvarsplikt (6 §)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

267 Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 18 kap., under rubriken Inledning. Statsöverhuvudet är statschefen. Konungen eller drottning som enligt successionsordningen innehar Sveriges tron är rikets statschef (se 1 kap. 5 § och 5 kap.regeringsformen).

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Svikande av försvarsplikt, om riket var i krig (6 §)

Böter

Fyra år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

* I 2 § finns en straffskärpningsregel som, med ett något ålderdomligt uttryckssätt, reglerar att den som begår ett brott enligt 3–5 kap. brottsbalken med högst fyra års fängelse i straffskalan mot Konungen eller annan medlem av konungahuset eller mot den som i egenskap av riksföreståndare fullgör statschefens uppgifter kan dömas till ett strängare straff än vad som annars är föreskrivet för brottet.

Det nästföljande kapitlet innehåller brotten mot Sveriges säkerhet, en rubrik som framstår som mer eller mindre självförklarande. Nedan följer en motsvarande tabell för dessa brott som för 18 kap.

Tabell 8.17 Brotten mot Sveriges säkerhet ( 19 kap. brottsbalken )

De nuvarande straffskalorna och när förändringar har gjorts i dem

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Högförräderi (1 §) Tio år 18 år eller på livstid

SFS 2009:396 (prop. 2008/09:118)

Högförräderi, ringa fara (1 §)

Fyra år

Tio år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Krigsanstiftan (2 §) Två år

Åtta år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Trolöshet vid förhandling med främmande makt (3 §)

Två år 18 år eller på livstid

SFS 2009:396 (prop. 2008/09:118)

Egenmäktighet vid förhandling med främmande makt (4 § första stycket)

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Egenmäktighet vid förhandling med främmande makt, om riket var i krig (4 § första stycket)

Fängelseminimum

Fyra år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Egenmäktighet vid förhandling med främmande makt, viss särskild fara (4 § andra stycket)

Ett år

Sex år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Egenmäktighet vid förhandling med främmande makt, viss särskild fara och om riket var i krig (4 § andra stycket)

Fyra år Tio år eller på livstid

Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Spioneri (5 §)

Fängelseminimum

Sex år

Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Grovt spioneri (6 §) Fyra år 18 år eller på livstid

SFS 2009:396 (prop. 2008/09:118)

Utlandspioneri (6 a §) Fängelse-

minimum

Fyra år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2022:1519 (prop. 2021/22:55)

Grovt utlandspioneri (6 b §)

Två år

Åtta år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2022:1519 (prop. 2021/22:55)

Obehörig befattning med hemlig uppgift (7 §)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes*

Grov obehörig befattning med hemlig uppgift (8 §)

Fängelseminimum

Fyra år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1976:509 (prop. 1975/76:174)

Vårdslöshet med hemlig uppgift (9 §)**

Böter

Ett år SFS 2014:383 (prop. 2013/14:51)

Vårdslöshet med hemlig uppgift, om Sverige var i krig (9 §)**

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Röjande av hemlig uppgift i internationellt samarbete (9 a § första stycket)

Böter

Ett år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2022:1519 (prop. 2021/22:55)

Röjande av hemlig uppgift i internationellt samarbete, grov oaktsamhet (9 a § andra stycket)

Böter

Böter Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2022:1519 (prop. 2021/22:55)

Olovlig underrättelseverksamhet mot Sverige (10 § första stycket)

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2014:383 (prop. 2013/14:51)***

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Olovlig underrättelseverksamhet mot Sverige, grovt brott (10 § andra stycket)

Sex månader Fyra år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2014:383 (prop. 2013/14:51)

Olovlig underrättelseverksamhet mot främmande makt (10 a § första stycket)

Böter

Ett år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2014:383 (prop. 2013/14:51)

Olovlig underrättelseverksamhet mot främmande makt, grovt brott (10 a § andra stycket)

Sex månader Fyra år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2014:383 (prop. 2013/14:51)

Olovlig underrättelseverksamhet mot person (10 b § första stycket)

Fängelseminimum

Ett år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2014:383 (prop. 2013/14:51)

Olovlig underrättelseverksamhet mot person, grovt brott (10 b § andra stycket)****

Sex månader Fyra år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 2014:383 (prop. 2013/14:51)

Olovlig värvning (12 §) Böter

Ett år SFS 2020:16 (prop. 2019/20:36)

Olovlig värvning, om Sverige var i krig (12 §)

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Tagande av utländskt understöd (13 §)

Fängelseminimum

Två år Inte ändrad sedan brottet återinfördes genom SFS 1981:1165 (prop. 1979/80:176) *****

* Den särskilda straffskalan som gällde för brottet om riket var i krig togs bort 1978 (se prop. 1975/76:174). ** Straffbestämmelsen om vårdslöshet med hemlig uppgift fanns tidigare i 19 kap. 7 § andra stycket brottsbalken. Brottet fick sin nuvarande placering genom lag 1976:509 (se prop. 1975/76:174). *** Före lagändringen 2014 fanns brottet olovlig underrättelseverksamhet i 19 kap. 10 §. **** I 18 kap. 11 § finns en straffskärpningsregel som innebär att den som i vissa fall begår brott mot främmande makts statsöverhuvud m.m. kan dömas till ett strängare straff än vad som annars är föreskrivet för brottet. ***** Straffbestämmelsen om tagande av utländskt understöd togs bort genom lag 1976:509 (se prop. 1975/76:174). Då hade brottet samma straffskala som det haft sedan brottet återinfördes 1982.

Brotten i 18 och 19 kap. brottsbalken är relativt säregna och tillämpliga i specifika situationer. Dessa förhållanden, och att lagföringar enligt kapitlen inte är vanligt förekommande, påverkar dock inte det faktum att det i flera fall är fråga om synnerligen allvarlig brotts-

lighet. Brotten medför i flera fall en fara för rikets säkerhet eller till och med för rikets bestånd. Hur straffvärda den typen av gärningar är kan inte nog understrykas. Att brotten är allvarliga fångas emellertid upp redan av de straffskalor som för närvarande är föreskrivna för brotten. De straffskalor där det är motiverat har en mycket sträng utformning. Vi anser att straffskalorna i 18 och 19 kap. brottsbalken kan lämnas oförändrade i det reformerade påföljdssystem som vi föreslår.

Brottet egenmäktighet vid förhandling med främmande makt (19 kap. 4 §) föranleder några särskilda kommentarer. Om brottet innebar fara för rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga förhållande till främmande makt och var riket i krig, är det längsta tidsbestämda straffet i vissa fall tio år, utöver att livstids fängelse är föreskrivet för brottet. Detta följer av det andra stycket i bestämmelsen och redovisas i tabellen ovan. Ett sådant maximistraff kan visserligen diskuteras mot bakgrund av att det innebär att det inte finns en möjlighet att bestämma ett tidsbestämt straff som är längre än tio år, samtidigt som livstids fängelse också är föreskrivet för brottet. På det sättet avviker straffskalan från konstruktionen av många andra brott. Olägenheterna av den ordningen bör dock inte överdrivas och en förändring framstår inte i sig som nödvändig. En tillämpning av straffbestämmelsen förutsätter dessutom, utöver att brottet behöver ha inneburit viss särskild fara, att riket var i krig. Att förändra maximistraffet för egenmäktighet vid förhandling med främmande makt kräver särskilda överväganden, med fördel samordnat med annan lagstiftning som aktualiseras i krig eller andra utomordentliga förhållanden, som inte lämpligen görs inom ramen för vår utredn ing.268Maximistraffet för egenmäktighet vid förhandling med främmande makt bör därför lämnas oförändrat vid vår översyn av straffskalorna.

268 Jfr prop. 2008/09:118 s. 30.

8.13. Tjänstefel m.m. (20 kap. brottsbalken)

8.13.1. Vårt förslag och vår bedömning

Förslag: Minimistraffet för grovt tjänstefel ska höjas från fäng-

else i sex månader till fängelse i ett år.

För grovt brott mot tystnadsplikt ska straffskalan skärpas från fängelse i lägst sex månader och högst fyra år till fängelse i lägst ett och högst sex år.

Bedömning: Andra straffskalor för brotten i 20 kap. brottsbal-

ken bör inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Inledande beskrivning av brotten

Brotten som avser tjänstefel m.m. finns i 20 kap. brottsbalken. Nedan följer en tabell över brottens straffskalor samt, i förekommande fall, de senaste ändringarna som har gjorts i straffskalorna sedan brottsbalken trädde i kraft 1965. I de fall där straffskalorna inte har ändrats sedan brottsbalken trädde i kraft anges det särskilt.

Tabell 8.18 Brotten som avser tjänstefel m.m. ( 20 kap. brottsbalken )

De nuvarande straffskalorna och när förändringar har gjorts i dem

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Tjänstefel (1 § första stycket)

Böter

Två år SFS 1989:608 (prop. 1988/89:113)*

Grovt tjänstefel (1 § andra stycket)

Sex månader Sex år SFS 1989:608 (prop. 1988/89:113)*

Brott mot tystnadsplikt (3 § första stycket)

Böter

Två år SFS 2023:494 (prop. 2022/23:106)

Brott mot tystnadsplikt – genom oaktsamhet (3 § andra stycket)

Böter

Böter Inte ändrad sedan en den särskilda straffskalan för oaktsamhetsbrott infördes genom SFS 1975:667 (prop. 1975:78)

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Grovt brott mot tystnadsplikt (3 § tredje stycket)

Sex månader Fyra år Inte ändrad sedan den grova svårhetsgraden av brottet infördes genom SFS 2023:494 (prop. 2022/23:106)

* 1975 års ämbetsansvarsreform (SFS 1975:667) och 1989 års lagändring (SFS 1989:608) innebar, utöver vissa ändringar i straffskalorna, även betydande förändringar av straffbestämmelsens utformning. Genom 1989 års lagändring ändrades brottsbeteckningen i 20 kap. 1 § från myndighetsmissbruk och grovt sådant brott till tjänstefel respektive grovt tjänstefel. Före 1989 års reform hade oaktsamhetsvarianten av tjänstefel en egen brottsbeteckning, vårdslös myndighetsutövning, med straffskalan böter eller fängelse i högst ett år.

Tjänstefel

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften döms enligt 20 kap. 1 § för tjänstefel. Om gärningen med hänsyn till gärningspersonens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, ska inte dömas till ansvar. Om ett brott har begåtts uppsåtligen och är att anse som grovt, ska dömas för grovt tjänstefel. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningspersonen allvarligt har missbrukat sin ställning eller om gärningen för någon enskild eller det allmänna har medfört allvarligt förfång eller otillbörlig förmån som är betydande. Den som är ledamot av en beslutande statlig eller kommunal församling är inte underkastad ansvar enligt första eller andra stycket för någon åtgärd som han vidtar i denna egenskap. Bestämmelsen om tjänstefel ska inte heller tillämpas, om gärningen är belagd med straff enligt någon annan bestämmelse.

Som framgår av tabellen ovan har straffskalorna för tjänstefelsbrottet ändrats senast 1989. I samband med den lagändringen gjordes även betydande förändringar av straffbestämmelsens utformning .269

Före 1989 års reform av tjänstefelsansvaret var straffskalan för uppsåtligt brott (då med brottsbeteckningen myndighetsmissbruk) böter eller fängelse i högst två år och för grovt brott fängelse i högst sex år. För oaktsamhetsvarianten av brottet (då med brottsbeteckningen vårdslös myndighetsutövning) var straffskalan böter eller

269 Se prop. 1988/89:113; jfr även prop. 1975:78.

fängelse i högst ett år. För oaktsamhetsfallen innebar 1989 års lagändring således en höjning av maximistraffen, eftersom dessa sorterades in under normalgradsbrottet. I propositionen betonades emellertid att ändringen berodde på lagtekniska skäl – konstruktionen med en gemensam brottsbeteckning för uppsåtliga och oaktsamma fall – och att avsikten inte var att åstadkomma någon skärpning i straffmätningen .270När det gällde straffskalan för det grova brottet framhölls i propositionen att det mot bakgrund av att endast mycket allvarliga fel skulle bedömas som grovt tjänstefel och med hänsyn till då tillämpade principer för utformning av straffskalor, fanns skäl att införa ett straffminimum för grova brott på fängelse i lägst sex månader .271

En översyn av bl.a. tjänstefelsansvaret genomförs för närvarande av Utredningen om straffrättsliga åtgärder mot korruption och tjänstefel (Ju 2024:02). Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 25 juli 2025.

Inom normalgradsbrottet, vars straffskala sträcker sig från böter till fängelse i högst två år, ryms alltså numera oaktsamma och uppsåtliga gärningar. Det kan exempelvis handla om att en tjänsteman av förbiseende har fattat ett beslut som saknar laglig grund eller underlåtit att fatta ett beslut som det enligt lag ankommer på honom eller henne att fatta. Den typen av fall kan handla om att en domare eller åklagare inte uppmärksammar att förutsättningarna för ett frihetsberövande inte längre före ligger,272att en domare felaktigt förklarar villkorligt medgiven frihet förverkad ,273eller att en avhysning verkställts trots att den bakomliggande exekutionstiteln (domen) inte har vunnit laga kraft .274Även olika typer av felaktiga myndighetsingripanden, exempelvis våldsanvändning som går utöver vad situationen kräver eller att en polisman efterföljer ett annat motorfordon i strid med gällande föreskrifter, kan utgöra tjänstefel .275Andra exempel på vad som kan utgöra tjänstefel av normalgraden är ett åsidosättande av en anmälningsskyldighet eller underlåtenhet att komma till rätta med långsam handläggning .276 Gärningar som faller under det straffbara området för normalgradsbrottet är alltså många gånger, särskilt när de begås av oaktsamhet, av mindre allvarligt slag. Sam-

270 Se prop. 1988/89:113 s. 25. 271 Se a. prop. s. 21. 272 Se t.ex. NJA 2016 s. 453 och ”96-timmarsfristen” NJA 2017 s. 842. 273 Se exempelvis NJA 1994 s. 304; jfr dock NJA 2004 s. 164. 274 Se NJA 2002 s. 188. 275 Se exempelvis ”Polishunden” NJA 2017 s. 491 och NJA 2013 s. 336. 276 Se bl.a. NJA 2014 s. 910 och ”Lagmannens ansvar” NJA 2021 s. 83.

tidigt måste vissa fall av tjänstefel betraktas som mycket straffvärda, särskilt när gärningspersonen har agerat med uppsåt. Mot den bakgrunden gör vi sammantaget bedömningen att den nuvarande straffskalan för normalgradsbrottet har en tillräcklig spännvidd och återspeglar brottstypens allvar. Straffskalan för tjänstefel av normalgraden bör följaktligen lämnas oförändrad.

När det gäller grovt tjänstefel, där straffskalan sträcker sig från fängelse i sex månader till fängelse i sex år, är det alltid fråga om ett uppsåtligt agerande från gärningspersonens sida. Det kan i dessa fall handla om att en domare avsiktligt meddelar en felaktig dom, att en tjänsteman i något avseende låter förhållanden av jävsnatur påverka sitt handlande eller att en tjänsteman avsiktligen använder mer våld mot en enskild än vad ett visst myndighetsingripande kräver. Vid grovt tjänstefel är den skadliga effekten av tjänstemannens felaktiga agerande typiskt sett betydande. Gärningen kan exempelvis innebära att någon till följd av ett uppsåtligt oriktigt beslut blir berövad friheten eller lider betydande ekonomisk skada .277Det kan också handla om att den enskilde till följd av tjänstemannens felaktiga agerande drabbas av en betydande integritetskränkning. De allvarligare fallen av tjänstefel riskerar emellertid inte enbart att skada den eller de enskilda som mer direkt berörs av tjänstemannens felaktiga agerande. Brottsligheten riskerar även, i likhet med bl.a. vissa mutbrott och trolöshetsbrott, att mer allmänt skada förtroendet för det allmänna och den verksamhet som tjänstemannen företräder. I detta ligger en betydande straffvärd skada. Det är av stor betydelse att allmänheten har förtroende för myndigheterna. Allmänheten har också ett berättigat intresse av att den offentliga verksamheten bedrivs på ett ansvarsfullt och korrekt sätt. De allvarligaste formerna av uppsåtligt myndighetsmissbruk bör därför mötas av en kraftfull rektion från samhällets sida. Mot den bakgrunden menar vi att minimistraffet för grovt tjänstefel bör höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. En sådan höjning av minimistraffet innebär inte enbart en straffskärpning för sådana gärningar som ska bedömas som grovt tjänstefel utan innebär även att utrymmet utvidgas för att döma ut längre fängelsestraff för de allvarligare fallen av normalgradsbrottet. Den föreslagna straffskärpningen innebär också att straffnivån för grovt tjänstefel anpassas till de höjda straffnivåer som vi föreslår ska gälla för andra närliggande brottstyper, såsom grovt tagande respek-

277 Jfr prop. 1988/89:113 s. 25 f.

tive givande av muta, grov förskingring och grov trolöshet mot huvudman. Med hänsyn till principerna om proportionalitet och ekvivalens framstår det som lämpligt.

När det gäller maximistraffet för grovt tjänstefel sträcker sig straffskalan redan till sex års fängelse, vilket enligt vår mening väl återspeglar hur straffvärda de allvarligaste fallen av enkel brottslighet kan anses vara. Maximistraffet kan således lämnas oförändrat.

Brott mot tystnadsplikt

Den som röjer en uppgift som han eller hon är skyldig att hemlighålla enligt lag eller annan författning eller enligt förordnande eller förbehåll som har meddelats med stöd av lag eller annan författning, döms, om inte gärningen är belagd med straff enligt någon annan bestämmelse, enligt 20 kap. 3 §, för brott mot tystnadsplikt. Detsamma gäller den som olovligen utnyttjar sådan hemlighet. Den som av oaktsamhet begår en sådan gärning, döms enligt en särskild straffskala. Om gärningen är ringa utgör den inte brott. Är brottet grovt, döms för grovt brott mot tystnadsplikt. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen kunnat medföra allvarlig skada, avsett ett stort antal uppgifter eller annars varit av särskilt farlig art.

Vid brottsbalkens införande var det för brott mot tystnadsplikt föreskrivet suspension eller avsättning. I vissa fall fanns förutsättningar att härutöver döma till fängelse i högst ett år. I ringa fall skulle enbart dömas till böter. När 20 kap. reformerades 1975 ändrades bestämmelserna väsentligt. Vad gäller straffskalorna ändrades dessa på så vis att det för brott av normalgraden föreskrevs böter eller fängelse i högst ett år. En särskild straffskala med enbart böter infördes för oaktsamhetsbrott samtidigt som den särskilda straffskalan för ringa fall togs bort. Dessa lagändringar trädde i kraft den 1 januari 19 76.278

I samband med tillkomsten av 1980 års sekretesslag – numera ersatt av offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) – gjordes ändringar i 20 kap. 3 § för att anpassa bestämmelserna däri till denna lag.

278 Se prop. 1975:78.

Samtidigt infördes i andra stycket bestämmelsen om straffrihet i ringa fall av oaktsamhetsbrott .279

År 2023 skärptes straffet för allvarliga brott mot tystnadsplikt. Maximistraffet för brott mot tystnadsplikt höjdes från fängelse i ett år till fängelse i två år. Vidare infördes i ett nytt tredje stycke brottet grovt brott mot tystnadsplikt med straffskalan fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.280

Straffskalan för både det grova brottet och normalgradsbrottet har alltså skärpts i närtid. Dessa straffskärpningar syftar bl.a. till att markera allvaret i sådana läckor som sker inom de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet till organiserad brottslighet och som innebär en risk för att enskilda personer, t.ex. uppgiftslämnare, angrips .281De allvarligare fallen av brott mot tystnadsplikt riskerar emellertid – i likhet med bl.a. allvarligare fall av tjänstefel samt vissa mutbrott och trolöshetsbrott – att mer allmänt skada förtroendet för myndigheterna och andra viktiga samhällsfunktioner. I detta ligger alltid en betydande straffvärd skada. Som konstaterats under föregående rubrik är det av stor betydelse att allmänheten har förtroende för myndigheterna och deras verksamheter. Allmänheten har också ett berättigat intresse av att den offentliga verksamheten hanterar känsliga uppgifter på ett korrekt sätt. Av lika stor betydelse är givetvis att andra viktiga samhällsaktörer som har en tystnadsplikt, exempelvis advokater, hanterar hemliga uppgifter på ett korrekt sätt. De allvarligaste formerna av röjande eller utnyttjande av hemliga uppgifter bör därför mötas av en kraftfull reaktion från samhällets sida. Det gäller inte minst när aktörer inom rättsväsendet läcker information till den organiserande brottsligheten eller när det är fråga om att mycket integritetskänsliga uppgifter röjs eller utnyttjas. Den typen av brottslighet kan medföra betydande skador för ett stort antal personer och är i vissa fall närmast systemhotande. Mot den bakgrunden menar vi att det abstrakta straffvärdet för de allvarligare formerna av brott mot tystnadsplikt bör vara högre än vad de nuvarande straffskalorna ger uttryck för. Följaktligen bör straffskalan för det grova brottet skärpas från fängelse i lägst sex månader och högst fyra år till fängelse i lägst ett och högst sex år. En sådan höjning av minimistraffet innebär inte enbart en straffskärpning för sådana gär-

279Se prop. 1979/80:2. 280 Se prop. 2022/23:106. 281 Se a. prop., särskilt s. 43.

ningar som ska bedömas som grovt brott utan medför även att utrymmet utvidgas för att döma ut längre fängelsestraff för de allvarligare fallen av normalgradsbrottet. När det gäller höjningen av maximistraffet för det grova brottet ger den straffskärpningen utrymme för att i de allvarligaste fallen mäta ut ett längre fängelsestraff än vad som är möjligt i dag. Det kan framstå som påkallat exempelvis i fall där läckta uppgifter till kriminella aktörer har underlättat genomförandet av synnerligen allvarlig brottslighet såsom mord, människorov eller omfattande narkotikasmuggling.

Den föreslagna straffskärpningen innebär även att straffnivån för brottet anpassas till de höjda straffnivåer som vi föreslår ska gälla för andra närliggande brottstyper såsom grovt dataintrång, grovt tjänstefel, grovt tagande respektive givande av muta, grov förskingring och grov trolöshet mot huvudman. Med hänsyn till principerna om proportionalitet och ekvivalens framstår det som lämpligt.

8.14. Brott av krigsmän och landsförräderi m.m. (21 och 22 kap. brottsbalken)

8.14.1. Vår bedömning

Bedömning: Straffskalorna för brotten i 21 och 22 kap. bör inte

ändras.

Skälen för vår bedömning

Inledande beskrivning av brotten

Brott av krigsmän finns i 21 kap. brottsbalken. Nedan följer en tabell över brottens straffskalor samt, i förekommande fall, de senaste ändringarna som har gjorts i straffskalorna sedan brottsbalken trädde i kraft 1965. I de fall där straffskalorna inte har ändrats sedan brottsbalken trädde i kraft anges det särskilt.

Tabell 8.19 Brott av krigsmän ( 21 kap. brottsbalken )

De nuvarande straffskalorna och när förändringar har gjorts i dem

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan*

Lydnadsbrott (5 §) Böter

Två år

SFS 1986:645 (prop. 1985/86:9)

Grovt lydnadsbrott (6 §) Fängelse-

minimum

Tio år eller på livstid

SFS 1986:645 (prop. 1985/86:9)

Rymning (7 § första stycket)

Böter

Två år SFS 1986:645 (prop. 1985/86:9)

Rymning, grovt brott (7 § andra stycket)

Fängelseminimum

Tio år eller på livstid

SFS 1986:645 (prop. 1985/86:9)

Våld eller hot mot förman (8 § första stycket)

Böter

Två år SFS 1986:645 (prop. 1985/86:9)

Våld eller hot mot förman, grovt brott (8 § tredje stycket)

Fängelseminimum

Sex år SFS 1986:645 (prop. 1985/86:9)

Samröre med fienden (9 §)

Böter

Två år SFS 1986:645 (prop. 1985/86:9)

Undergrävande av stridsviljan (10 §)

Fängelseminimum

Tio år eller på livstid

SFS 1986:645 (prop. 1985/86:9)

Försummande av krigsförberedelse (11 §)

Fängelseminimum

Tio år eller på livstid

SFS 1986:645 (prop. 1985/86:9)

Obehörig kapitulation (12 §)

Fängelseminimum

Tio år eller på livstid

SFS 1986:645 (prop. 1985/86:9)

Stridsförsumlighet (13 §)

Fängelseminimum

Tio år eller på livstid

SFS 1986:645 (prop. 1985/86:9)

Tjänstebrott (14 §) Fängelseminimum

Två år SFS 1986:645 (prop. 1985/86:9)

* Kapitlet reformerades genom en lagändring (SFS 1986:645) som trädde i kraft 1987. Genom reformen ändrades flera av straffbestämmelserna i sak, flera av brotten fick nya straffskalor och vissa av straff buden placerades i nya paragrafer. Vissa nya brottsbeteckningar infördes. (Se prop. 1985/86:9.) För överskådlighetens skull redovisas i tabellen endast ändringar från och med denna större reform.

I kapitlet som följer därefter finns brottet landsförräderi och tre andra liknande brott. Härutöver finns i kapitlet brotten olovlig befattning med kemiska vapen, olovlig befattning med minor samt olovlig sprängning av kärnämne. Nedan följer en motsvarande tabell för dessa brott som för 21 kap.

Tabell 8.20 Landsförräderi m.m. ( 22 kap. brottsbalken )

De nuvarande straffskalorna och när förändringar har gjorts i dem

Brottsbeteckning Nuvarande minimistraff

Nuvarande maximistraff

Senaste ändringen av straffskalan

Landsförräderi (1 §)* Fyra år

Tio år eller på livstid

Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Landssvek (2 §)* Fängelseminimum

Sex år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Landsskadlig vårdslöshet (3 §)*

Fängelseminimum

Fyra år Inte ändrad sedan brottsbalken infördes

Ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (5 §)

Böter

Två år Inte ändrad sedan brottet fick sin nuvarande utformning genom SFS 1986:444 (prop. 1985/86:9)**

Olovlig befattning med kemiska vapen (6 a § första stycket)

Fängelseminimum

Fyra år

Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1994:119 (prop. 1993/94:120)

Olovlig befattning med kemiska vapen, grovt brott (6 a § tredje stycket)

Fängelseminimum

18 år eller på livstid

SFS 2009:396 (prop. 2008/09:118)

Olovlig befattning med minor (6 b § första stycket)

Fängelseminimum

Fyra år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1998:1703 (prop. 1997/98:174)

Olovlig befattning med minor, grovt brott (6 b § fjärde stycket)

Fängelseminimum

18 år eller på livstid

SFS 2009:396 (prop. 2008/09:118)

Olovlig kärnsprängning (6 c § första stycket)

Fängelseminimum

Fyra år Inte ändrad sedan brottet infördes genom SFS 1998:1703 (prop. 1997/98:174) Bestämmelsen har ännu inte trätt i kraft

Olovlig kärnsprängning, grovt brott (6 c § andra stycket)

Fängelseminimum

18 år eller på livstid

SFS 2009:396 (prop. 2008/09:118) Bestämmelsen har ännu inte trätt i kraft

* Straffbestämmelserna om landsförräderi och landssvek var tidigare placerade i 22 kap. 1 § och bestämmelsen om landsskadlig vårdslöshet var tidigare placerad i 22 kap. 2 §. Brotten fick sina nuvarande placeringar genom en lagändring (SFS 1986:645) som trädde i kraft 1987. Lagändringen innebar inga förändringar av straffskalorna. (Se prop. 1985/86:9.) ** Första stycket i paragrafen motsvarar en bestämmelse som tidigare fanns i 22 kap. 2 a § och bestämmelsens andra stycket fanns tidigare i ett stadgande om försvarsskadlig ryktesspridning i 22 kap. 6 §. Genom ovan nämnda lagändring som trädde i kraft 1987 fick bestämmelsen sin nuvarande utformning och straffskala (se prop. 1985/86:9).

Brotten i 21 och 22 kap. är säregna och de flesta av brotten aktualiseras enbart i vissa särskilda situationer. Vad gäller straffbestämmelserna i 21 kap. är dessa tillämpliga först när riket kommer i krig eller när regeringen, bl.a. vid krigsfara, föreskriver att kapitlet ska tillämpas (se 21 kap. 1 §). Detsamma gäller för straffbestämmelserna i 22 kap. 1–5 §§ (se 22 kap. 10 § första stycket). Genom straffbestämmelserna i 22 kap. 6 a–6 c §§ kriminaliseras vissa typer av verksamhet som förbjuds i ett antal internationella konventioner. Vad gäller brottet olovlig kärnsprängning (6 c §) har det fördrag som straffbestämmelsen grundas på ännu inte trätt i kraft. Inte heller straffbestämmelsen har trätt i kraft.

Flera av brotten innebär ett allvarligt angrepp mot statsmakten, och i vissa fall fara för andra eller rikets säkerhet eller till och med för rikets bestånd. Vissa av brotten avser otillåten befattning med kemiska vapen och minor eller otillåten medverkan i kärnsprängningar. Det är alltså fråga om brott av synnerligen allvarligt slag. Brottens allvar återspeglas emellertid redan i de straffskalor som för närvarande är föreskrivna för brotten. Vi anser därför att straffskalorna i 21 och 22 kap. brottsbalken kan lämnas oförändrade vid vår översyn av straffskalorna.

Som framgår av tabellerna ovan har flera av de brott som gäller i krigstid maximistraffet tio år eller på livstid. Det föranleder några särskilda kommentarer. Ett sådant maximistraff kan nämligen diskuteras mot bakgrund av att det innebär att det inte finns en möjlighet att bestämma ett tidsbestämt straff som är längre än tio år, samtidigt som livstids fängelse också är föreskrivet för brottet. Olägenheterna av den ordningen bör dock inte överdrivas. Att förändra maximistraffen för ett större antal brott som enbart aktualiseras i krigstid eller under vissa andra extraordinära förhållanden kräver dessutom särskilda överväganden. Den typen av lagstiftningsarbete samordnas lämpligen med annan lagstiftning som aktualiseras i krig eller under andra utomordentliga förhållanden. Det bör alltså inte ske inom ramen för vår utredn ing.282De maximistraff på tio år eller på livstid som finns föreskrivna för vissa av brotten i 21 kap. brottsbalken och för landsförräderi (22 kap. 1 §) kan därmed lämnas oförändrade vid vår översyn av straffskalorna.

282 Jfr prop. 2008/09:118 s. 30.

8.15. De osjälvständiga brottsformerna i 23 kap. brottsbalken

8.15.1. Vår bedömning

Bedömning: Straffskalorna för de osjälvständiga brottsformerna

bör inte ändras.

Skälen för vår bedömning

De osjälvständiga brottsformerna finns i 23 kap. brottsbalken och består av försök till brott (1 §), förberedelse och stämpling till brott (2 §), medverkan till brott (4 §) samt underlåtenhet att avslöja eller förhindra brott (6 §). I kapitlet finns också bestämmelser om frivilligt tillbakaträdande från försök, förberedelse och stämpling till brott (3 §), straffnedsättning eller straffrihet vid ringa medverkan till brott (5 §) och vinning för annan (7 §).

För vissa av de osjälvständiga brottsformerna gäller särskilda straffskalor. Enligt 23 kap. 1 § andra stycket brottsbalken ska straff för försök bestämmas högst till vad som gäller för fullbordat brott och får inte sättas under fängelse, om lägsta straff för det fullbordade brottet är fängelse i två år eller däröver. Av 23 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken följer att straffet för förberedelse och stämpling ska bestämmas under den högsta gräns som gäller för fullbordat brott och får bestämmas under den lägsta gränsen. Högre straff än fängelse i två år får bestämmas endast om fängelse i sex år eller mer kan följa på det fullbordade brottet. Straffet för underlåtenhet att avslöja eller förhindra brott bestäms enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken till vad som är föreskrivet för den som medverkat endast i mindre mån till sådant brott, dvs. straffet får sättas ned under straffminimum för det aktuella brottet. Svårare straff än fängelse i två år får inte dömas ut.

Av 23 kap. 4 § första stycket brottsbalken framgår att straffskalan för medverkan till brott är densamma som straffskalan för det självständiga brott som medverkansansvaret bygger på .283

Reglerna i 23 kap. brottsbalken har nyligen setts över av Utredningen om en översyn av de osjälvständiga brottsformerna (SOU 2024:55).

283 Det sagda modereras dock av bestämmelsen i 23 kap. 5 § brottsbalken som innebär att ringa medverkan i vissa fall kan föranleda straffnedsättning eller straffrihet.

Den utredningen föreslår bl.a. att straffskalorna för förberedelse och stämpling till brott och för underlåtenhet att avslöja eller förhindra brott ska skärpas. När det gäller förberedelse och stämpling till brott innebär den föreslagna straffskärpningen att högre fängelsestraff än två år får dömas ut om fängelse i fyra år eller mer kan följa på det fullbordade brottet. Vad gäller underlåtenhet att avslöja eller förhindra brott föreslår utredningen att maximistraffet på två år slopas, vilket innebär att samma maximistraff ska gälla för underlåtenhet att avslöja eller förhindra brott som för det aktuella brottet. Härutöver föreslår utredningen bl.a. förändringar av själva straffansvaret för förberedelse och stämpling till brott och för underlåtenhet att avslöja eller förhindra brott .284Förslagen har remitterats och bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Mot den bakgrunden ser vi inte skäl att lämna förslag avseende straffskalorna för dessa osjälvständiga brottsformer.

När det sedan gäller försöksbrott har Utredningen om en översyn av de osjälvständiga brottsformerna (SOU 2024:55) inte föreslagit någon ändring av nu gällande straffskala. Samtidigt har utredningen gjort bedömningen att det finns anledning att överväga om den särskilda straffskalan för försöksbrott behöver ändras, men att det med hänsyn till Straffreformutredningens pågående utredningsarbete saknas anledning att lämna några förslag i den dele n.285

Det nu anförda väcker frågan om det finns anledning att ändra straffskalan för försöksbrott.

Har någon påbörjat utförandet av ett visst brott utan att detta kommit till fullbordan ska han eller hon enligt 23 kap. 1 § brottsbalken, i de fall det är särskilt föreskrivet, dömas för försök till brottet, om fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller en sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter har varit utesluten. Som vi redogjort för ovan sträcker sig straffskalan för försöksbrott – om minimistraffet för det fullbordade brottet är två år eller mer – från allmänt fängelseminimum till maximum för det fullbordade brottet. Om minimistraffet för det fullbordade brottet är lägre än två år kan påföljden för ett försöksbrott stanna vid böter.

Straffskalan ger uttryck för att ett försöksbrott i regel bör bestraffas lindrigare än ett fullbordat brott. Samtidigt innebär regleringen att det alltid finns möjlighet att bestraffa försök lika strängt som

284 Se SOU 2024:55, särskilt på s. 184 ff. och 312 ff. 285 Se a. betänkande s. 163 f.

det fullbordade brott som försöket avser .286Den befintliga straffskalan ger alltså ett betydandes utrymme för en nyanserad straffmätning där allvarliga försöksbrott, i de fall där det framstår som påkallat, kan bestraffas lika strängt som om brottet fullbordats.

Vad straffvärdet hade varit för det fullbordade brottet bildar ofta en naturlig utgångspunkt för straffvärdebedömningen vid försöksbrot t.287I praxis finns exempel på att straffvärdet för försöksbrott har bedömts ligga mycket nära straffet för ett fullbordat brot t.288

Vad gäller minimistraffet för försöksbrott kan det visserligen diskuteras om straffet bör kunna bestämmas så pass lågt som till allmänt fängelseminimum eller böter även i de fall där minimistraffet för fullbordat brott ligger väsentligt över dessa nivåer. Exempelvis är det svårt att föreställa sig ett mordförsök där straffvärdet motsvarar allmänt fängelsminimum eller ett försök till grov misshandel som motiverar ett straffvärde på bötesnivå. Samtidigt har vi – även med beaktande av de lagändringar som vi nu föreslår – inte identifierat något större praktiskt behov av att höja minimistraffet för försöksbrott. Som tidigare nämnt ger den befintliga straffskalan ett betydande utrymme för en nyanserad straffmätning där allvarliga försöksbrott kan bestraffas lika strängt som om brottet fullbordats. Härtill kommer att en justering av straffskalan för försöksbrott kan komma att mer generellt påverka förhållandet mellan den straffnivå som gäller för försök och andra osjälvständiga brottsformer samt fullbordade brott. En ändring av straffskalan för försöksbrott kräver av det skälet särskilda överväganden som inte lämpligen bör göras inom ramen för vårt uppdrag.

Mot den bakgrunden gör vi bedömningen att det i samband med vår översyn inte finns skäl att ändra straffskalan för försöksbrott.

286 Se Asp, De osjälvständiga brottsformerna (2021, version 1, JUNO), s. 140 ff. med där gjorda hänvisningar till bl .a. prop. 1962:10 s. B 311 och SOU 1953:14 s. 360. 287 Se bl.a. ”Torpeden” NJA 2021 s. 73 p. 20–25 för vissa utgångspunkter vad gäller straffmätning vid försöksbrott. Jfr även ”Balkongmålet” NJA 2015 s. 702 p. 78–81. 288 Se exempelvis ”Balkongmålet”, där ett försök till mord bestående i att gärningspersonen kastat eller under rörelse släppt en annan person från en balkong på sjätte våningen bedömdes ha ett straffvärde på 14 år i ett fall där straffvärdet, om brottet hade fullbordats, skulle ha motsvarat fängelse i 16 år (enligt då gällande straffskala och straffmätningspraxis för mord). Se även NJA 1997 s. 622 som avsåg straffmätningen för försök till grov varusmuggling. I det fallet ansågs med hänsyn till att den tilltalade hade gjort i allt väsentligt vad som ankom på honom för att smuggla in spriten (gärningspersonen greps i tullen) vara fråga om ett fall ”med ett straffvärde som inte avviker nämnvärt från fullbordat varusmugglingsbrott”.

8.16. Brott i annan lagstiftning än brottsbalken (specialstraffrätten)

8.16.1. Vilka ändringar av straffskalor i specialstraffrätten som bör övervägas

Bedömning: För specialstraffrättens del bör ändringar av straff-

skalor övervägas i skattebrottslagen, lagen om straff för smuggling, bidragsbrottslagen, lagen om straff för penningtvättsbrott och lagen om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden.

Skälen för vår bedömning

Några förhållanden som behöver beaktas vid en översyn av straffskalorna i specialstraffrätten

Utöver brottsbalken finns det en stor mängd författningar som innehåller straffrättsliga bestämmelser. Specialstraffrätt är den vedertagna beteckningen för sådan straffrättslig reglering, som alltså återfinns i annan lagstiftning än brottsbalken. Vår översyn av straffskalorna omfattar även specialstraffrätten.

I avsnitt 7.2.1 har vi beskrivit att det förhållandet att ett visst brott är reglerat utanför brottsbalken inte innebär att det skulle vara i någon mening mindre viktigt än de brott som finns i brottsbalken. Huruvida något är reglerat i brottsbalken eller inte kan inte läggas till grund för en bedömning av hur centralt brottet i fråga ska anses vara. I stället är många av författningarna på det specialstraffrättsliga området högst centrala och många lagföringar sker med stöd av dem varje år. Det finns således anledning att vid översynen av straffskalorna även lägga stor vikt vid brotten i specialstraffrätten.

För specialstraffrätten gör sig emellertid – som vi har varit inne på i avsnitt 7.9 – vissa särskilda överväganden gällande. Det hänger samman med att specialstraffrätten är mycket omfattande. Någon sammanställning i lagtext eller i övrigt där alla straffbestämmelser utanför brottsbalken räknas upp finns inte heller. Att inom ramen för vårt uppdrag redovisa en fullständig genomgång av alla specialstraffrättsliga bestämmelser som finns framstår inte som meningsfullt, vilket vi har angett i avsnitt 7.9. Vi har valt att fokusera på de specialstraffrättsliga författningar som tillämpas oftast. För att avgöra den frågan

har vi använt oss av den allmänt tillgängliga statistiken från Brå över lagföringar från senare år. En sådan metod är enligt vår mening väl förenlig med det som anges i våra direktiv om att vi ska redovisa överväganden avseende de mest centrala brotten i specialstraffrätten. Samtidigt kan det framhållas att vi, i syfte att undvika att brott av olika allvar har samma straffskalor, har inventerat ett stort antal specialstraffrättsliga författningar utöver de som behandlas uttryckligen i det här kapitlet.

Olika grupper av specialstraffrätt

På ett allmänt plan kan brotten i specialstraffrätten för våra syften – översynen av deras straffskalor – delas in i följande tre grupper: – Den första gruppen avser sådana brott i specialstraffrätten där vi

anser att det finns skäl att föreslå ändringar i straffskalorna. För dessa brott lämnar vi i de kommande avsnitten förslag och skäl för dessa. – Den andra gruppen avser sådana brott i specialstraffrätten där vi

inte anser att det finns skäl att ändra straffskalorna, eftersom de redan har en utformning som motsvarar brottens allvar, men som ändå är att beteckna som centrala. För dessa brott redovisar vi i avsnitt 8.16.7 överväganden angående varför vi bedömer att straffskalorna redan har en lämplig utformning. – Den tredje gruppen avser sådana brott i specialstraffrätten där vi

inte anser att det finns skäl att ändra straffskalorna och som inte heller är att beteckna som centrala. Även dessa brott behandlas i avsnitt 8.16.7, men högst summariskt. Som redan har konstaterats har vi emellertid inventerat ett flertal brott i specialstraffrätten som inte nämns uttryckligen vid översynen av specialstraffrätten i det här kapitlet. Viktigt att framhålla är också att denna tredje grupp av specialstraffrätt inte är i någon mening oviktig straffrättslig lagstiftning som inte fyller viktiga funktioner. Innebörden är endast att det för våra ändamål inte finns anledning, eller förutsättningar, att uttryckligen behandla all straffrättslig lagstiftning.

De specialstraffrättsliga författningar i vilka vi har identifierat ett behov av att föreslå ändringar av straffskalor är skattebrottslagen (1971:69), lagen (2000:1226) om straff för smuggling, bidragsbrottslagen (2007:612), lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott och lagen (2016:1307) om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden. Dessa lagar utgör alltså den första gruppen specialstraffrätt som har beskrivits ovan. Vi behandlar dessa lagar i separata avsnitt i det följande. I dessa avsnitt redovisar vi våra förslag och de överväganden som har lett fram till dem. I avsnitt 8.16.7 behandlar vi sedan den andra och tredje gruppen specialstraffrätt.

8.16.2. Skattebrottslagen

Förslag: Minimistraffet för grovt skattebrott ska höjas från fäng-

else i sex månader till fängelse i ett år.

Bedömning: Andra straffskalor för brotten i skattebrottslagen

bör inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Allmänt om brotten

I skattebrottslagen (1971:69) finns regler om straffansvar för skattebrott (2 §), skatteförseelse (3 §), grovt skattebrott (4 §) vårdslös skatteuppgift (5 §), skatteavdragsbrott (6 §), skatteredovisningsbrott (7 §), vårdslös skatteredovisning (8 §), samt försvårande av skattekontroll och grovt sådant brott (10 §).

Skattebrottslagen trädde i kraft den 1 januari 1972. Genom en senare lagändring som trädde i kraft 1996 genomfördes mer genomgripande förändringar av skattebrottslagen. De viktigaste ändringarna avsåg skattebrottslagens tillämpningsområde samt konstruktionen av de centrala brotten. Genom reformen kom skattebrottslagen att omfatta gärningar som tidigare kriminaliserades i olika särskilda författningar avseende skatter och avgifter. Vidare fick det tidigare skattebedrägeribrottet den nya brottsbeteckningen skattebrott och brottskonstruk-

tionen ändrades från skadebrott till farebrott. I det sammanhanget avskaffades därmed straffbarheten av försök till brott et.289

Skattebrott

För skattebrott döms enligt 2 § den som på annat sätt än muntligen uppsåtligen lämnar oriktig uppgift till en myndighet eller underlåter att till en myndighet lämna deklaration, kontrolluppgift eller annan föreskriven uppgift och därigenom ger upphov till fara för att skatt undandras det allmänna eller felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas till honom själv eller annan till fängelse i högst två år.

Om brottet är att anse som ringa, döms enligt 3 § för skatteförseelse till böter. Om brottet är att anse som grovt, döms enligt 4 § för grovt skattebrott till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det rört mycket betydande belopp, om gärningspersonen använt falska handlingar eller vilseledande bokföring eller om förfarandet ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller i annat fall varit av synnerligen farlig art.

Straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av skattebrottet och kvalifikationsgrunderna som särskilt ska beaktas för när brottet är grovt, har inte ändrats i tiden efter den mer genomgripande reformen av skattebrottslagen trädde i kraft 1996 (jfr föregående avsnitt). Även i tiden dessförinnan var straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av skattebrottet – då med en delvis annan brottskonstruktion och under brottsbeteckningarna skattebedrägeri, grovt skattebedrägeri och skatteförseelse – utformade på samma vis som i da g.290

De allvarligare formerna av skattebrott innebär i regel att betydande skattebelopp undandras eller riskerar att undandras det allmänna .291Skattebrott beräknas årligen orsaka samhällsförluster som uppgår till mångmiljardbelopp. Brottstypen utgör också en stor del av den kriminella ekonomin och de allvarligare formerna av skattebrott har många gånger en koppling till annan organiserad och ekonomisk

289 Se prop. 1995/96:170. 290 Jfr prop. 1995/96:170 s. 60 ff. 291 Undandragen skatt som understiger tio prisbasbelopp bör enligt uttalanden i förarbetena sällan ensamt medföra att brottet bedöms som grovt (prop. 1995/96:170 s. 110 och 112). Den värdegränsen för när ett skattebrott, enbart på grund av storleken av den undandragna skatten kan rubriceras som grovt, har också godtagits som hållpunkt i praxis (se t.ex. ”De upprepade skattebrotten” NJA 2018 s. 634, särskilt p. 12 och 27).

brottslighet. Det kan handla om avancerade brottsupplägg, inte sällan med internationella förgreningar, som innebär att skatt undandras det allmänna med synnerligen stora belopp. Som ett led i den allvarliga skattebrottsligheten förekommer ofta annan allvarlig ekonomisk brottslighet, exempelvis grova bokföringsbrott, förfalskningsbrott, bedrägeribrott, trolöshetsbrott och olika former av penningtvätt. Brottsvinsterna, bl.a. i form av obeskattade tillgångar, kan sedan återinvesteras i annan brottslighet och nya brottsuppläg g.292Allvarligare fall av skattebrott kan också bestå i att en viss verksamhet mer systematiskt utnyttjar svart arbetskraft. Den typen av brottslighet innebär inte bara ett skatteundandragande utan exponerar arbetstagarna för risker och snedvrider konkurrensen till förmån för oseriösa aktörer.293De allvarligare fallen av skattebrott kan alltså många gånger beskrivas som samhällsskadliga i en vidare mening. Av betydelse är också att skattebrottsligheten riskerar att mer allmänt skada förtroendet för skattesystemet som sådant och därmed underminera tilliten till de centrala samhällsfunktioner som skattesystemet finansierar. Även i detta ligger en betydande straffvärd skada.

Mot nu angiven bakgrund menar vi att straffskalan för de allvarligare formerna av skattebrott inte fullt ut återspeglar brottslighetens allvar. Minimistraffet för det grova brottet bör därför höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Genom en sådan straffskärpning anpassas också straffnivån för det grova skattebrottet till de straffskärpningar som vi föreslår för annan allvarlig ekonomisk brottslighet, såsom grovt bedrägeri, grov förskingring och grovt penningtvättsbrott. Straffskärpningen innebär även att straffnivån för grovt skattebrott anpassas till de straffnivåer som vi föreslår ska gälla för bl.a. grovt bidragsbrott, grovt subventionsmissbruk och grovt tullbrott, vilket är straffbestämmelser som i likhet med skattebrottet avser att värna statens fiskala intressen och förtroendet för system av central betydelse för samhällets funktion.

När det gäller skattebrott, tullbrott och bidragsbrott bör i det sammanhanget även framhållas att brotten är konstruerade på ett likartat vis med ett s.k. farerekvisit. Straffansvar för fullbordat brott kan därmed aktualiseras redan vid fara för undandragande av skatt, tull eller en felaktigt utbetald ekonomisk förmån m.m. (jfr av-

292 Jfr Polismyndighetens rapport Den kriminella ekonomin – Introduktion och översikt 2024, dnr A442.181/2024, särskilt s. 8 ff. med där gjorda hänvisningar. 293 Se bl.a. SOU 2025:25 särskilt s. 96 f. och SOU 2023:8 s. 211 ff.

snitt 8.16.3 och 8.16. 4).294 Härtill kommer att vid tullbrott och skattebrott ska i stort sett samma omständigheter beaktas särskilt vid bedömningen av om brottet är grovt.295Även det nu anförda talar för att det abstrakta straffvärdet för dessa brottstyper bör ligga på ungefär samma nivå.

Vad gäller maximistraffet för grovt skattebrott sträcker sig straffskalan redan till sex års fängelse, vilket enligt vår mening väl återspeglar hur straffvärda de allvarligaste fallen av enkel brottslighet kan anses vara. I de allvarligare fallen av skattebrott är det dessutom – precis som vid annan grov ekonomisk brottslighet – ofta fråga om fler-

faldig brottslighet där det enskilda brottet utgör ett led i en mer om-

fattande och systematisk brottslighet (jfr avsnitt 8.6.1 under rubriken ”Vissa gemensamma utgångspunkter för våra försla g”).296Vad gäller den flerfaldiga brottsligheten lämnar vi förslag som innebär att domstolarna med ett oförändrat straffmaximum för grovt skattebrott – i stället för högst åtta år enligt dagens regelverk – kommer att kunna mäta ut ett fängelsestraff på upp till tolv år för den som döms för flera fall av sådan brottslighet (se kapitel 10). Vi lämnar även förslag som innebär att maximistraffet kan fördubblas för brott med koppling till organiserad brottslighet (se kapitel 11). Dessa förslag minskar i sin tur ytterligare behovet av att höja maximistraffet i den enskilda straffskala som gäller för grovt skattebrott.

Vad slutligen gäller straffskalorna för skattebrott av normalgraden och skatteförseelse återspeglar dessa enligt vår mening brottslighetens allvar och ger utrymme för en tillräckligt nyanserad straffmätning. Straffskalorna för dessa brottstyper kan därmed lämnas oförändrade.

Övriga brott

När det gäller övriga brott i skattebrottslagen tar dessa sikte på ett antal gärningar som är mer eller mindre närliggande skattebrottet. För vårdslös skatteuppgift (5 §) och skatteavdragsbrott (6 §) är föreskrivet böter eller fängelse i högst ett år. Straffskalan för skatteredo-

294 Både bidragsbrottet och tullbrottet har utformats med skattebrottets brottskonstruktion som förebild (se prop. 2006/07:80, särskilt på s. 63 f. och 77 ff. samt prop. 1999/2000:124 s. 66 ff.). 295 Se prop. 1999/2000:124 s. 139 f. beträffande grovt tullbrott med där gjorda hänvisningar till de kvalificerande rekvisit som gäller för grovt skattebrott. Jfr även prop. 1995/96:170 s. 110 ff. och 163 f. beträffande grovt skattebrott. 296 Se t.ex. Svea hovrätts dom den 20 oktober 2022 i mål B 2632-20 och Svea hovrätts dom den 2 juli 2024 i mål B 16217-23.

visningsbrott (7 §) och vårdslös skatteredovisning (8 §) är böter eller fängelse i högst sex månader. För försvårande av skattekontroll (10 §) är föreskrivet böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Med undantag för skatteredovisningsbrott kan straffansvar för dessa typer av brott aktualiseras redan om gärningspersonen agerat grovt oaktsamt.

Med de utgångspunkter som ligger till grund för vår översyn har vi inte identifierat något behov av att justera straffskalorna för dessa brott. Straffskalorna förefaller återspegla brottens allvar och ger tillräckligt utrymme för en nyanserad och adekvat straffmätning. Straffskalorna för de nu aktuella brotten kan alltså lämnas oförändrade. Det gäller även med beaktande av den straffskärpning som vi nu föreslår för grovt skattebrott.

8.16.3. Lagen om straff för smuggling

Förslag: Minimistraffen för grov smuggling, grovt tullbrott och

grov olovlig befattning med smuggelgods ska höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år.

Bedömning: Andra straffskalor för brotten i smugglingslagen bör

inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Allmänt om brotten

I lagen (2000:1225) om straff för smuggling (smugglingslagen) finns regler om straffansvar för – smuggling, smuggling, ringa brott, och grov smuggling (3–5 §§), – narkotikasmuggling, ringa narkotikasmuggling, grov narkotika-

smuggling och synnerligen grov narkotikasmuggling (6 §), – vapensmuggling, ringa vapensmuggling, grov vapensmuggling och

synnerligen grov vapensmuggling (6 a §),

– smuggling av explosiv vara, ringa smuggling av explosiv vara, grov

smuggling av explosiv vara och synnerligen grov smuggling av explosiv vara (6 b §), – olovlig införsel eller olovlig utförsel (7 §), – tullbrott, tullbrott, ringa brott och grovt tullbrott (8–10 §§), – vårdslös tullredovisning (11 §), samt – olovlig befattning med smuggelgods (12 §) och grov olovlig be-

fattning med smuggelgods (13 §).

Smugglingslagen trädde i kraft den 1 januari 2001 och ersatte då lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (varusmugglingslagen).

Smugglingslagen kan sägas anknyta till två olikartade grupper av intressen i samband med in- och utförsel av varor. För det första rör det sig om intressen som grundas på hänsyn till allmän ordning och säkerhet, människors liv och hälsa, miljö- och djurskydd, bevarande av vissa kulturhistoriska föremål m.m. För det andra handlar det om statens ekonomiska intresse av att ta ut tull, skatt och andra liknande avgifter. Brotten i 3–7 §§ (de s.k. smugglingsbrotten) skyddar främst den förstnämnda gruppen av intressen. Dessa brott knyter an till föreskrifter som anger att vissa varor kan importeras eller exporteras enbart under vissa villkor, exempelvis med en särskild licens eller ett veterinärtillstånd etc. Statens ekonomiska intresse utgör det huvudsakliga skyddsobjektet för brotten i 8–11 §§ (de s.k. undandragandebrottet). Dessa bestämmelser knyter således an till regler som går ut på att den som vill importera varor till Sverige och därmed till EU är skyldig att betala tull, annan skatt eller av gift.297Det bakomliggande skyddsintresset för undandragandebrotten sammanfaller alltså i allt väsentligt med de intressen som straffbestämmelserna i skattebrottslagen avser att värna (jfr avsnitt 8.16.2), medan smugglingsbrottens bakomliggande skyddsintressen är av i vart fall delvis annat slag.

Samtliga smugglingsbrott och undandragandebrott kan vara förbrott till olovlig befattning med smuggelgods enligt bestämmelserna i 12–13 §§.

297 Se Zila, Specialstraffrätten En introduktion (2019, version 9, JUNO), s. 43 f. och 46 f.

Smuggling

Smuggling innebär gärningspersonen uppsåtligen överträder in- eller utförselförbud avseende en vara eller sådana särskilda restriktioner eller villkor som gäller för in- eller utförsel. Straffansvar kan också aktualiseras om gärningspersonen i samband att en vara förs in till landet, uppsåtligen lämnar oriktiga uppgifter eller underlåter att vid tullbehandling lämna visa vissa uppgifter och därigenom ger upphov till fara för att införseln fullföljs i strid med vissa förbud eller villkor. Straffet för brott av normalgraden är böter eller fängelse i högst två år. (3 §.) Är brottet ringa döms till penningböter (4 §). För grov smuggling är straffet fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, om gärningen med hänsyn till omständigheterna kring införseln, utförseln eller förfogandet varit av särskilt farlig art eller om gärningen annars inneburit en allvarlig kränkning av ett betydande samhällsintresse. (5 §.)

Straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av smuggling och de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt har inte ändrats sedan smugglingslagen infördes 2001 och ersatte varusmugglingslagen. Straffskalorna för nu aktuella brottstyper är oförändrade i förhållande till vad som gällde för motsvarande typ av införsel- och utförselbrott som fanns i den tidigare varusmugglingsla gen.298

De allvarligare fallen av smuggling kan avse olovlig införsel av gifter eller annat som kan ge upphov till allvarliga risker för liv och hälsa eller för miljön. I praxis har t.ex. olovlig införsel av icke rabiesvaccinerade hundar från ett land där det finns en beaktansvärd risk för rabiessmitta, ansetts utgöra grov smuggling .299Exempel som i förarbetena lyfts fram som grova brott är även bl.a. olovlig utförsel av krigsmateriel, högteknologiska produkter eller varor som är särskilt känsliga eller viktiga för landets ekonomi, försörjning eller förhållande till omvärlden. Grovt brott kan även avse olovlig utförsel av utrotningshotade djur eller av utförselförbjudna antikviteter. Det kan också handla om en mer systematisk eller omfattande införsel eller utförsel av varor avsedd för vidare distribution, där det brotts-

298 Se prop. 1999/2000:124 s. 66 ff. 299 Se ”Hundsmugglingen” NJA 2018 s. 456.

liga förfarandet många gånger har kopplingar till organiserad brottslighet.300

För grov smuggling kan den nuvarande straffskalan enligt vår mening inte anses motsvara allvaret i de gärningar som är att rubricera som brottet i fråga. Förfaranden som innebär att gärningspersonen smugglar in eller ut varor ur landet som bedöms vara hälsofarliga, särskilt skadliga eller av stor betydelse för centrala samhällsintressen, måste betraktas som mycket straffvärda och bör mötas av en kraftfull reaktion från samhällets sida. Det gäller inte minst om det är fråga om stora mängder av sådana varor eller om smugglingen sker i mer organiserad och systematisk form. Minimistraffet för grov smuggling bör därför höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år.

När det gäller det grova brottets straffmaximum sträcker sig det redan till sex års fängelse vilket enligt vår mening ger utrymme för en adekvat och nyanserad straffmätning även i de allvarligare fallen av enkel brottslighet. Vad gäller brott av normalgraden och ringa brott förefaller de nuvarande straffskalorna återspegla brottslighetens allvar och ge utrymme för en tillräckligt nyanserad straffmätning. Dessa straffskalor bör därför inte ändras.

Narkotikasmuggling

Som framgår ovan är brottet narkotikasmuggling indelat i fyra svårhetsgrader. Straffskalan som helhet sträcker sig från böter till fängelse i högst tio år.

De straffbestämmelser som avser narkotikasmuggling var senast föremål för en straffskärpning 2016 (prop. 2015/16:111). Straffskärpningarna bestod i att den nya brottsbeteckningen synnerligen grov narkotikasmuggling infördes och att straffskalan för det grova brottet, som då sträckte sig från fängelse i lägst två och högst tio år, delades upp mellan det grova brottet och det synnerligen grova brottet. För grov narkotikasmuggling föreskrevs fängelse i lägst två och högst sju år. För synnerligen grov narkotikasmuggling föreskrevs fängelse i lägst sex och högst tio år. Dessutom infördes i lagtexten vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett brott är synnerligen grovt. Lagändringen var avsedd att skärpa straffen för gärningar som avsett hantering av synnerligen stora mängder

300 Se a. prop. s. 123 f.

narkotika. Lagändringen innebar ingen ändring av gällande straffnivåer för ringa narkotikasmuggling och narkotikasmuggling av normalgraden. För dessa två brottstyper är därmed alltjämt föreskrivet böter eller fängelse i högst sex månader respektive fängelse i högst tre år.

I propositionen Skärpta åtgärder mot utförsel av stöldgods (prop. 2024/ 25:129) föreslår regeringen nu ytterligare en straffskärpning för narkotikasmuggling. Straffskärpningen, som föreslås träda i kraft den 1 juli 2025, består i att en särskild straffskala (fängelse i lägst sex månader och högst tre år) införs för narkotikasmuggling av normalgraden om narkotikan är avsedd att säljas. Syftet med lagändringen är bl.a. att anpassa straffskalans utformning till den senaste något större reformen av narkotikastrafflagstiftningen som trädde i kraft den 1 juli 2023 (se även avsnitt 8.16.7 under rubriken ”Narkotikastrafflagen”) .301

Mot nu angiven bakgrund gör vi bedömningen att det inte finns anledning att föreslå några ytterligare förändringar av straffskalorna för narkotikasmuggling.

Vapensmuggling och smuggling av explosiv vara

De straffbestämmelser som avser smuggling av vapen och explosiva varor (6 a och 6 b §§) har varit föremål för flera straffskärpningar och straffskalorna för dessa brott har nyligen skärpts genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 20 24.302Straffskärpningarna bestod i att – straffskalorna för grovt brott ändrades från fängelse i lägst två år

och högst fem år till fängelse i lägst fyra år och högst sju år, – straffskalorna för synnerligen grovt brott ändrades från fängelse

i lägst fyra år och högst sju år till fängelse i lägst sex år och högst tio år, och – maximistraffen för normalgradsbrott höjdes från fängelse i tre år

till fängelse i fem år.

301 Se prop. 2024/25:129 s. 65 f.; jfr prop. 2022/23:53. 302 Se prop. 2023/24:33, särskilt s. 13 f. angående tidigare straffskärpningar.

I avsnitt 7.6 under rubriken ”Avståndet mellan gärning och skada – särskilt i ljuset av några lagstiftningsärenden under senare tid” har vi bl.a. behandlat de nu aktuella brottstyperna. Där har vi beskrivit att brott såsom vapensmuggling och smuggling av explosiva varor visserligen inte förutsätter direkta skadeverkningar för ett brottsoffer på samma sätt som är fallet för andra brott, men att brotten har tydliga presumtiva (eller indirekta) skadeverkningar och innefattar en påtaglig grad av samhällsfara. Eftersom ett förverkligande av faran riskerar att innebära mycket eller synnerligen stor skada har vi i kapitel 7 konstaterat att en särskilt sträng syn på sådan brottslighet kan vara motiverad, trots att farans förverkligande i ett enskilt fall kan ligga relativt långt bort. Att föreslå ytterligare ändringar av straffskalorna för de nu behandlade brotten bör dock inte komma i fråga (jfr även avsnitt 8.16.7 under rubriken ”Vapenlagen, lagen om brandfarliga och explosiva varor samt vapenförordningen”).

Tullbrott

Ansvar för tullbrott förutsätter att någon i samband med att en vara förs in till eller ut ur landet uppsåtligen agerar på ett otillåtet sätt vid tullbehandlingen. Det krävs att personen genom det otillåtna agerandet ger upphov till fara för att tull, annan skatt eller avgift undandras det allmänna eller, i de fall som avses i andra stycket, felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas till personen själv eller till någon annan. (8 §.)

Straffskalan för tullbrott är böter eller fängelse i högst två år. Om brottet är ringa döms i stället till penningböter (9 §). I 10 § föreskrivs att straffskalan för grovt tullbrott är fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen rört mycket betydande belopp, om gärningspersonen använt falska handlingar eller vilseledande bokföring, om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

Straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av tullbrott och de omständigheter som särskilt ska beaktats vid bedömningen av om brottet är grovt har inte ändrats sedan smugglingslagen infördes 2001 och ersatte varusmugglingslagen. Tullbrottet har utformats med skatte-

brottets brottskonstruktion som förebild .303För tullbrott och skattebrott gäller också i stort sett samma kvalificerande rekvisit för bedömningen av om brottet är grovt .304 Kriminaliseringen avseende tullbrott avser, i likhet med skattebrottet, främst att värna statens fiskala intressen. (Jfr ovan under rubriken ”Allmänt om brotten” och avsnitt 8.16.2.) Vidare följer av 1 § skattebrottslagen att vid ett undandragande av tull, annan skatt eller avgift som utgör tullbrott ska straffbestämmelserna om skattebrott inte tillämpas.

Med hänsyn till de likheter som alltså finns mellan skattebrott och tullbrott både i fråga om det kriminaliserade området och bakomliggande skyddsintressen, bör den förändrade syn på allvarligare skattebrott som vi redogjort för i avsnitt 8.16.2 få genomslag även för den grova svårhetsgraden av tullbrott. Med den straffskärpning som vi föreslår för grovt skattebrott innebär det nu anförda att minimistraffet för grovt tullbrott ska höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. I övrigt bör straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av tullbrott lämnas oförändrade.

Olovlig införsel, olovlig utförsel och vårdslös tullredovisning

Genom straffbestämmelsen om olovlig införsel och olovlig utförsel (7 §) kriminaliseras vissa fall av smuggling, narkotikasmuggling, vapensmuggling och smuggling av explosiva varor som gärningspersonen begår av grov oaktsamhet. Genom straffbestämmelsen om som vårdslös tullredovisning (11 §) kriminaliseras även tullbrott i 8 § som begås av grov oaktsamhet. Straffskalorna för brotten är böter eller fängelse i högst två år och i ringa fall döms inte till ansvar.

Med de utgångspunkter som ligger till grund för vår översyn har vi inte identifierat något behov av att ändra straffskalorna för dessa brott.

Olovlig befattning med smuggelgods

I straffbestämmelsen om olovlig befattning med smuggelgods kriminaliseras olika typer av uppsåtlig befattning med varor som varit föremål för brott enligt 3–11 §§ smugglingslagen. Det som avses är att

303 Se prop. 1999/2000:124 s. 66 ff. 304 Se a. prop. s. 139 f. Jfr även prop. 1995/96:170 s. 110 ff. och 163 f. beträffande grovt skattebrott.

någon emballerar, transporterar, förvarar, döljer, bearbetar, förvärvar, överlåter eller ingår avtal om upplåtelse av panträtt i en sådan vara. Straffskalan för brottet är böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen är ringa ska den inte medföra ansvar. (12 § första tycket.) Enligt andra stycket kan ansvar aktualiseras när gärningspersonen visserligen inte insåg, men hade skälig anledning att anta, att varan varit föremål för brott. I det fallet är påföljden böter. Om gärningen är ringa ska inte dömas till ansvar. I 12 § tredje stycket tydliggörs att ansvar för brottet inte ska dömas ut om gärningen är belagd med straff enligt vissa bestämmelser i narkotikastrafflagen (1968:64), vapenlagen (1996:67) och lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.

Grov olovlig befattning med smuggelgods regleras i 13 §. Straffskalan är fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen rört mycket betydande belopp, om gärningspersonen använt falska handlingar eller vilseledande bokföring, om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

Brottsbeteckningen grov olovlig befattning med smuggelgods med den nyss redovisade straffskalan, infördes 2001 i samband med att smugglingslagen ersatte varusmugglingslagen. Vid införandet av den nya bestämmelsen framhölls i propositionen att olovlig befattning med smuggelgods i det enskilda fallet kan utgöra ett lika allvarligt brott som införselbrottet eller till och med allvarligare brott än detta. Därför ansågs det naturligt att straffskalan för grov olovlig befattning skulle vara lika hög som för grova införselbrott. Vidare framhölls i propositionen att straffskärpningen kunde förväntas få särskild betydelse när det gäller sådan allvarlig brottslighet som inte går att knyta till själva införseln men som utgör en i praktiken nödvändig komponent för införsel i större skala eller för in- eller utförsel av betydande ekonomiska eller kulturella vär den.305

Enligt vår mening finns det inte skäl att anlägga ett annat synsätt i fråga om vilket abstrakt straffvärde som bör gälla för grov olovlig befattning med smuggelgods, än det som redovisats i propositionen. Med de straffskärpningar som vi nu föreslår för grovt tullbrott och grov smuggling innebär detta att straffskalan för grov olovlig befattning med smuggelgods bör skärpas på motsvarande vis, dvs. minimistraffet bör höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år.

305 Se prop. 1999/2000:124 s. 74.

I övrigt kan straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av olovlig befattning med smuggelgods lämnas oförändrade.

Andra brott som avser överträdelser av tullagstiftningen m.m.

Även i tullagen (2016:253) och i inregränslagen (1996:701) finns det straffbestämmelser som avser överträdelser av tullagstiftningen. Ansvar för tullförseelse regleras i 5 kap.2 och 3 §§tullagen. I 5 och 6 §§inregränslagen finns straffbestämmelser för den som bryter mot vissa föreskrifter. För brotten i nämnda lagar är enbart föreskrivet böter. Bestämmelserna är subsidiära i förhållande till straffbestämmelserna i smugglingslagen. I den nyligen införda tullbefogenhetslagen (2024:710) finns också i 11 kap. 2–5 §§ vissa ytterligare straffbestämmelser. För dessa brott är föreskrivet böter eller penningböter. Vi anser inte att det vid vår översyn finns skäl att ändra straffskalorna i nu nämnda straffbestämmelser.

I sammanhanget finns även skäl att nämna lagen (1998:506) om flyttning och kontroll av vissa punktskattepliktiga varor (LPK) där det finns straffbestämmelser i 5 kap. Huvudbrottet enligt 5 kap. 1 § LPK benämns olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor. Ansvar för brottet förutsätter att någon uppsåtligen i strid med regleringen i lagen förflyttar punktskattepliktiga varor inom Sverige, för in punktskattepliktiga varor till Sverige från ett område som tillhör EU:s punktskatteområde eller för ut sådana varor från Sverige. Det krävs därutöver att det felaktiga beteendet gett upphov till fara för att en myndighets kontrollverksamhet med avseende på varuförflyttningen allvarligt försvåras. Påföljden för brottet är fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Om brottet är att anse som ringa döms till böter.

I 5 kap. LPK regleras också ansvar för olovlig befattning med punktskattepliktiga varor (2 §) och grov olovlig befattning med punktskattepliktiga varor (3 § ).306Ansvar för brottet förutsätter att någon uppsåtligen emballerar, transporterar, förvarar, döljer, bearbetar, förvärvar eller överlåter punktskattepliktiga varor som varit föremål för skattebrott. Påföljden för brottet är böter eller fängelse i högst två år och i vissa fall av oaktsamhet böter eller, om brottet är grovt, fängelse

306 Straffbestämmelserna om olovlig befattning med punktskattepliktiga varor har nyligen fått en ny placering i LPK genom en lagändring (SFS 2024:735) som trädde i kraft den 7 november 2024.

i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, om gärningen avsett befattning med varor som varit föremål för brott varigenom skatt eller avgift till mycket betydande belopp har undandragits det allmänna eller felaktigt återbetalats eller tillgodoräknats någon. Av 1 och 2 §§ LPK följer att straffbestämmelserna i den lagen är subsidiära i förhållande till straffbestämmelserna i smugglingslagen.

De likheter som alltså finns mellan nyssnämnda brott och vissa av brotten i smugglingslagen och skattebrottslagen, talar enligt vår mening i någon mån för att de straffskärpningar som vi nu föreslår för den grova svårhetsgraden av smuggling, tullbrott, olovlig befattning med smuggelgods och skattebrott, bör få genomslag även på de grova brotten i LPK.

Straffbestämmelserna i LPK avser emellertid olovlig transport eller befattning med vissa särskilda varor (alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter) för vilka det finns harmoniserade EU-regler om punktskat t.307 Det är alltså fråga om en straffrättslig lagstiftning som är specifikt utformad för de särskilda regler och förhållanden som gäller på det området. En viss försiktighet med analogier till andra straffbestämmelser är därmed påkallad. Straffbestämmelserna i LPK är också, som ovan nämnt, subsidiära i förhållande till straffbestämmelserna i smugglingslagen. Vid brottslighetskonkurrens mellan olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor och skattebrott ska enligt vad som uttalas i förarbetena till LPK dömas för båda brotten. Att ansvar ska dömas ut för båda brotten har i förarbetena motiverats med att brotten omfattade olika gärningsmoment och att det rör sig om två straffbestämmelser med delvis olika skyddsintressen och tillämpningsområden .308

Vidare bör framhållas att maximistraffen för de grova brotten i LPK redan i dag är lägre än vad som gäller för motsvarande svårhetsgrad av smuggling, tullbrott, olovlig befattning med smuggelgods och skattebrott, vilket får anses ge uttryck för att lagstiftaren har ansett att de grova brotten i LPK generellt sett ska betraktas som något

307 Jfr 1 § LPK. 308 Se prop. 2002/03:10 s. 62 f. och 112 f.; jfr prop. 2004/05:149 s. 39.

mindre straffvärda än den grova svårhetsgraden av bl.a. smuggling, tullbrott, olovlig befattning med smuggelgods och skattebrott .309

Sammantaget gör vi bedömningen att straffskalorna för brotten i LPK kan lämnas oförändrade vid vår översyn.

8.16.4. Bidragsbrottslagen

Förslag: Minimistraffet för grovt bidragsbrott ska höjas från fäng-

else i sex månader till fängelse i ett år.

Bedömning: Andra straffskalor för brotten i bidragsbrottslagen

bör inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Bidragsbrottslagen (2007:612) trädde i kraft den 1 augusti 2007. Enligt 1 § första stycket omfattar bidragsbrottslagen bidrag, ersättningar, pensioner och lån för personligt ändamål som beslutas av Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, Centrala studiestödsnämnden (CSN), Migrationsverket, Arbetsförmedlingen, en kommun eller en arbetslöshetskassa och som betalas ut till en enskild person (ekonomisk förmån). Lagen gäller även enligt 1 § andra stycket för sådana stöd, bidrag och ersättningar som enligt lag eller förordning beslutas av Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen eller en kommun och avser en enskild person, men betalas ut till eller tillgodoräknas någon annan än den enskilde (ekonomiskt stöd).

För bidragsbrott döms enligt 2 § den som lämnar oriktiga uppgifter eller inte anmäler ändrade förhållanden som han eller hon enligt lag eller förordning är skyldig att anmäla, och på så sätt orsakar fara för att en ekonomisk förmån eller ett ekonomiskt stöd felaktigt betalas ut, felaktigt tillgodoräknas, betalas ut med ett för högt belopp eller tillgodoräknas med ett för högt belopp. Straffskalan för

309 Jfr prop. 2002/03:10 s. 69 och prop. 2004/05:149 s. 38 f. där frågan om vilken straffskala som ska gälla för olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor respektive och olovlig befattning med punktskattepliktiga varor behandlas. Vid utformningen av straffskalorna för de grova brotten i LPK har främst straffskalan för brottet grovt försvårande av skattekontroll (10 § skattebrottslagen) tjänat som förebild.

normalgradsbrottet är fängelse i högst två år. Om brottet är ringa döms i stället till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt, döms enligt 3 § för grovt bidragsbrott till fängelse, i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om brottet rört betydande belopp, om den som begått brottet använt falska handlingar, eller om gärningen ingått i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning.

Den som av grov oaktsamhet begår en sådan gärning som beskrivs i bestämmelsen om bidragsbrott, döms enligt 4 § för vårdslöst bidragsbrott till böter eller fängelse i högst ett år. Om gärningen med hänsyn till beloppet, risken för slutlig ekonomisk skada och övriga omständigheter är mindre allvarlig, döms inte till ansvar.

Den som före utbetalning eller tillgodoräknande av en ekonomisk förmån eller ett ekonomiskt stöd frivilligt vidtar en åtgärd som leder till att ett korrekt beslut om förmånen eller stödet kan fattas, döms inte till ansvar för bidragsbrott eller vårdslöst bidragsbrott (5 §).

Straffbestämmelserna i bidragsbrottslagen tar sikte på sådana bedrägeriliknande gärningar som avser utbetalningar av vissa ekonomiska förmåner eller stöd från välfärdssystemen. Innan bidragsbrottslagen infördes var brottsbalkens bestämmelser om bedrägeri tillämpliga på vissa former av bidragsfusk. Dessa bestämmelser ansågs emellertid vara mindre väl anpassade efter de särskilda förutsättningar som råder vid utbetalningar av förmåner från välfärdssystemen. I syfte att åstadkomma ett bättre straffrättsligt skydd för välfärdssystemen och därigenom bl.a. bevara förtroendet för systemen och skydda de offentliga finanserna infördes de straffrättsliga bestämmelserna i bidragsbrottslagen. I propositionen underströk regeringen att det straffrättsliga skyddet för välfärdssystemen i huvudsak bör vara lika starkt som på skatteområdet .310

Vid införandet av bidragsbrottslagen anpassades straffnivån för de olika svårhetsgraderna av uppsåtligt bidragsbrott i huvudsak till vad som då gällde för motsvarande svårhetsgrad av bedrägeri. Vad gäller grovt bidragsbrott bestämdes maximistraffet dock till fängelse i fyra år, dvs. två år lägre än vad som då, och även nu, gäller för grovt bedrägeri. Den ordningen motiverades främst av att det till skillnad från vid andra typer av bedrägerier ansågs svårt att identifiera att det på detta område skulle kunna förekomma gärningar med ett så högt

310 Se prop. 2006/07:80, särskilt s. 39 ff.

straffvärde som fängelse sex år .311När det gällde straffskalan för den oaktsamma varianten av bidragsbrott framhölls i propositionen att ett oaktsamt brott i princip inte är lika straffvärt som ett uppsåtligt brott. Därför ansågs det finnas anledning att särskilja de två brottstyperna och ha en lägre straffskala för det grovt oaktsamma brottet .312

Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2020 utvidgades bidragsbrottslagens tillämpningsområde genom att det ovan redovisade andra stycket i 1 § infördes. Straffansvaret för bidragsbrott utvidgades därmed så att det numera omfattar även vissa utbetalningar från välfärdssystemen som avser en enskild person, men som betalas ut till eller tillgodoräknas någon annan än den enskilde, exempelvis en arbetsgivare eller vårdgivare .313Genom lagändringen höjdes också maximistraffet för grovt bidragsbrott från fängelse i fyra år till fängelse i sex år. Som skäl för straffskärpningen framhölls i propositionen bl.a. att de allt mer kvalificerade brott som riktas mot välfärdssystemen innebär att den tidigare bedömningen av bidragsbrottens straffvärde kunde ifrågasättas. Vidare framhölls att den föreslagna utvidgningen av bidragsbrottslagens tillämpningsområde kunde förväntas medföra att fler fall av organiserad och systematisk brottslighet skulle komma att bedömas som bidragsbrott i stället för bedrägeri och därmed omfatta sådan grov bedrägeribrottslighet som i praxis föranlett straff om upp till sex års fängelse. I propositionen pekade regeringen även bl.a. på att den föreslagna straffskärpningen innebar att straffskalan för bidragsbrott blev densamma som straffskalan för skattebrott och att det straffrättsliga skyddet för statens utgiftssida på så vis blev lika starkt som skyddet för statens intäktssida .314

Som framgår ovan kan bidragsbrottet beskrivas som en bedrägeriliknande gärning som innebär att någon beviljats utbetalningar från välfärdssystemen genom att lämna oriktiga uppgifter eller inte anmäler ändrade förhållanden. Kriminaliseringen har, utöver en nära koppling till bedrägeribrottet, även likheter med subventionsmissbruk och vissa trolöshetsbrott såsom exempelvis förskingring (jfr avsnitt 8.6.3). Som framhållits i de propositioner som redovisats ovan finns också en koppling mellan bidragsbrott och skattebrott i det att dessa straffbestämmelser avser att skydda statens fiskala intressen, det först-

311 Se a. prop. s. 80 ff. 312 Se a. prop. s. 84. 313 Se prop. 2018/19:132 s. 18 ff. 314 Se a. prop. s. 26 f.

nämnda på utgiftssidan och det senare på intäktssidan. När det gäller skattebrott, tullbrott och bidragsbrott är brotten dessutom konstruerade på ett likartat vis med ett s.k. farerekvist (jfr avsnitt 8.16.2 och 8.16. 4).315

När allmänna medel genom olika former av bidragsbrottslighet används av någon som inte är berättigad till stödåtgärden, utgör detta inte bara ett angrepp mot de offentliga finanserna utan riskerar även att undergräva legitimiteten och förtroendet för stödåtgärderna och välfärdsystemen. Redan i detta ligger en betydande straffvärd skada. Till bilden hör också att det sedan tidigare är känt att företag och andra juridiska personer används som brottsverktyg av olika kriminella aktörer som vill tillskansa sig ersättningar från välfärdssystemen och andra allmänna medel. Det rör sig då typiskt sett om betydande belopp med avancerade brottsupplägg där flera gärningspersoner är inblandade. Den typen av brottslighet är ofta systematisk och har kopplingar till den grova organiserade brottsligheten. Utöver tidigare nämnda effekter riskerar den typen av bidragsbrottslighet att snedvrida konkurrensen till nackdel för seriösa företag. Detta har beskrivits närmare av bl.a. Välfärdsbrottsutredningen (SOU 2017:37), Utredningen om utvärdering av bidragsbrottslagen (SOU 2018:14), 2021 års bidragsbrottsutredning (SOU 2023:52 och SOU 2022:37) och Subventionsbrottsutredningen (SOU 2024:24). Av betydelse är också att brottsvinsterna från bidragsbrott i dag utgör en stor del av den kriminella ekonomin. Dessa vinster kan i sin tur återinvesteras i annan brottslighet och nya brottsupplägg .316De allvarligare formerna av bidragsbrottslighet har alltså tydliga samhällsskadliga inslag och bör därför också mötas av en kraftfull reaktion från samhällets sida.

Mot nu angiven bakgrund menar vi att det sammantaget finns skäl att betrakta de allvarligare formerna av bidragsbrott som mer straffvärda än vad dagens straffskalor ger uttryck för. Minimistraffet för den grova svårhetsgraden av brottet bör följaktligen höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. På så vis anpassas också straffnivån

315 Bidragsbrottet har utformats med skattebrottets brottskonstruktion och dess farerekvisit som förebild (se prop. 2006/07:80, särskilt på s. 63 f. och 77 ff.). Även tullbrottet har utformats med skattebrottets brottskonstruktion som förebild (se prop. 1999/2000:124 s. 66 ff.). 316 Se, utöver det underlag som redovisas i nyssnämnda betänkanden, Polismyndighetens rapport Den kriminella ekonomin – Introduktion och översikt 2024, dnr A442.181/2024, särskilt s. 9 ff. samt rapporten ”Delanalys 1 – Tecken på missbruk av Försäkringskassans förmåner hos den organiserade brottsligheten och hur den verkar inom assistansersättning” framtagen av Nationellt underrättelsecentrum inom ramen för den myndighetsgemensamma satsningen mot organiserad brottslighet, publicerad i april 2025, Polismyndighetens dnr A220.933/2025.

för bidragsbrottet till vad vi föreslår ska gälla för andra närliggande förmögenhetsbrott, såsom bl.a. bedrägeri, subventionsmissbruk och förskingring. Även i förhållande till den straffskärpning som vi föreslår för grovt skattebrott och tullbrott framstår en höjning av minimistraffet för grovt bidragsbrott som lämplig. På så vis ger straffskalorna nämligen uttryck för att ett allvarligare angrepp mot statens fiskala intressen typiskt sett är lika straffvärt oavsett om det riktas mot intäktssidan eller utgiftssidan.

När det gäller maximistraffet för grovt bidragsbrott sträcker sig straffskalan redan till sex års fängelse, vilket enligt vår mening väl återspeglar hur straffvärda de allvarligaste fallen av enkel brottslighet kan anses vara. I de allvarligare fallen av bidragsbrottslighet är det dessutom – precis som vid annan grov ekonomisk brottslighet – ofta fråga om flerfaldig brottslighet där det enskilda brottet utgör ett led i en mer omfattande och systematisk brottslighet (jfr avsnitt 8.6.1 under rubriken ”Vissa gemensamma utgångspunkter för våra förslag”) .317Vad gäller den flerfaldiga brottsligheten lämnar vi förslag som innebär att domstolarna med ett oförändrat straffmaximum för grovt bidragsbrott – i stället för högst åtta år enligt dagens regelverk – kommer att kunna mäta ut ett fängelsestraff på upp till tolv år för den som döms för flera fall av t.ex. grovt bidragsbrott(se kapitel 10). Vi lämnar även förslag som innebär att maximistraffet kan fördubblas för brott med koppling till organiserad brottslighet (se kapitel 11). Dessa förslag minskar i sin tur ytterligare behovet av att höja maximistraffet i den enskilda straffskala som gäller för grovt bidragsbrott.

Vad gäller brott av normalgraden, ringa brott och den oaktsamma varianten av bidragsbrott framstår de nuvarande straffskalorna som väl avvägda och de ger enligt vår mening utrymme för en tillräckligt nyanserad straffmätning. Straffskalorna för dessa brottstyper bör därför inte ändras.

Slutligen finns i sammanhanget skäl att nämna lagen (2020:548) om omställningsstöd. Lagen innehåller bestämmelser om ekonomiskt stöd till företag vars nettoomsättning har minskat i större omfattning till följd av spridningen av sjukdomen covid-19, s.k. omställningsstöd (1 §). I lagen finns även vissa straffbestämmelser (35–38 §§). Dessa bestämmelser – som avser brottstyperna omställningsstödsbrott, grovt

317 Se t.ex. Svea hovrätts dom den 23 juli 2015 i mål B 5912-14 gällande s.k. assistansbedrägerier i tiden före bidragsbrottslagen (2007:612) trätt i kraft. Se även exempelvis Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 24 maj 2024 i mål B 1068-24 och Svea hovrätts dom den 10 oktober 2023 i mål B 892-22.

omställningsstödsbrott och vårdslöst omställningsstödsbrott – är i huvudsak utformade på samma sätt som straffbestämmelserna i bidragsbrottsl agen.318Med hänsyn till att straffbestämmelserna i lagen om omställningsstöd är kopplade till en tillfällig stödåtgärd som det inte längre är möjligt att ansöka om, har vi emellertid inte identifierat något behov av att vid vår översyn närmare överväga några ändringar i straffskalorna för dessa brott.

8.16.5. Lagen om straff för penningtvättsbrott

Förslag: Minimistraffen för grovt penningtvättsbrott och närings-

penningtvätt, grovt brott, ska höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år.

Bedömning: Andra straffskalor för brotten i lagen om straff för

penningtvättsbrott bör inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Med penningtvätt förstås i allmänhet åtgärder som syftar till att dölja eller omsätta vinning av brottslig verksamhet. Regler om straffansvar för penningtvätt finns numera i lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott (penningtvättsbrottslagen). Lagen trädde i kraft den 1 juli 2014. 319De brott som regleras i penningtvättsbrottslagen är dels penningtvättsbrott (3–6 §§), dels den särskilda brottstypen näringspenningtvätt (7 §).

Straffansvar för penningtvättsbrott förutsätter enligt 3 § – dels att gärningen syftar till att dölja att pengar eller annan egen-

dom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller till att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde, – dels att gärningspersonen antingen förfogar över egendomen på

visst sätt (se 3 § första stycket 1) eller vidtar åtgärder som typiskt sett innebär att egendomens ursprung eller ägarförhållandena blir svåra att klarlägga (se 3 § första stycket 2).

318 Jfr prop. 2019/20:181 s. 77 ff. 319 Se även avsnitt 8.6.3 under rubriken ”Häleri” angående äldre bestämmelser i brottsbalken som avsåg straffansvar för penningtvättsåtgärder.

För penningtvättsbrott döms även den som, utan att åtgärden har ett sådant syfte som anges i 3 §, otillbörligen främjar möjligheterna för någon att omsätta pengar eller annan egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet (4 §).

Straffet för penningtvättsbrott av normalgraden är fängelse i högst två år (3 § andra stycket). För grovt penningtvättsbrott döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har avsett betydande värden, om de brottsliga åtgärderna har ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller i annat fall varit av särskilt farlig art. (5 §.) Är brottet ringa döms för penningtvättsförseelse till böter eller fängelse i högst sex månader (6 §).

Näringspenningtvätt regleras i 7 § första stycket och har en mot-

svarighet i bestämmelsen om s.k. näringshäleri (jfr 9 kap. 6 § andra stycket brottsbalken). För straffansvar krävs – att gärningspersonen i näringsverksamhet eller såsom led i en verk-

samhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning medverkar till en sådan åtgärd som anges i 3 § första stycket 1 eller 2, och – att den åtgärden skäligen kan antas vara vidtagen i sådant syfte

som anges i 3 § första stycket första ledet (penningtvättssyfte).

Straffet för näringspenningtvätt av normalgraden är fängelse i högst två år. Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år (7 § andra stycket). Är brottet ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Till samma straff döms den som i annat fall än som anges i första stycket medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i sådant syfte som anges i 3 §. (7 § tredje stycket.)

Straffbestämmelserna i penningtvättsbrottslagen tar alltså i huvudsak sikte på vissa häleriliknande gärningar som består i att gärningspersonen på olika sätt försöka dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet, eller sådana gärningar som innebär att gärningspersonen på olika sätt medverkar till åtgärder som skäligen kan misstänkas vidtas i penningtvättssyfte.

Innan penningtvättsbrottslagen infördes kriminaliserades vissa penningtvättsåtgärder genom en reglering i brottsbalken avseende

penninghäleri (9 kap. 6 a §) och penninghäleriförseelse (9 kap. 7 a §) .320När regleringen avseende penninghäleri infördes i brottsbalken kom straffskalorna för penninghäleri att utformas på samma sätt som straffskalorna för häleribrottet. Frågan om vilka straffnivåer som borde gälla för penninghäleri berördes dock inte närmare i propositionen, men där betonades samtidigt anknytningen till häleribrott et.321

När sedan straffbestämmelserna om penningtvättsbrott ersatte regleringen i 9 kap.6 a och 7 a §§brottsbalken, bestämdes straffnivån för penningtvättsbrottet till vad som tidigare hade gällt för penninghäleri. Som skäl för detta framhölls i propositionen att det straffbara området för penningtvättsbrott i allt väsentligt motsvarade det straffbara området för penninghäleri, varför de gärningar som utgör penningtvättsbrott ansågs lika allvarliga som de som då bestraffades som penninghäleri .322 Vad gäller straffskalan för näringspenningtvätt framhölls i propositionen att det som straffbeläggs som näringspenningtvätt är det klandervärda risktagandet (jfr rekvisitet ”skäligen kan antas”), vilket skulle kunna tala för att sådana gärningar generellt ska anses mindre allvarliga än penningtvättsbrott. Eftersom straffansvaret avsåg åtgärder i näringsverksamhet eller som företas i ett led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, menade regeringen emellertid att sådana gärningar ändå kunde anses lika allvarliga som ett penningtvättsbrott. Straffskalan för näringspenningtvätt, liksom för det grova och ringa fallet av sådant brott, kom därför att utformas på samma sätt som straffskalorna för de olika svårhetsgraderna av penningtvättsb rott.323

Till skillnad från centrala förmögenhetsbrott såsom stöld, bedrägeri och förskingring utgör penningtvättsbrottet inget direkt angrepp på någon annans förmögenhet utan en hantering av resultatet (vinsten) av en tidigare brottslighet. Brottets kärna ligger följaktligen, på ett liknande sätt som vid häleri, i att gärningspersonen upprätthåller eller åtminstone främjar ett upprätthållande av det tillstånd som uppkommit genom förbr ottet.324

Vid näringspenningtvätt är grunden för bestämmelsens tillämpning dock inte att egendomen härrör från brott eller brottslig verk-

320 Redan 1991 hade ett särskilt straffansvar för penningtvättsåtgärder införts genom ett tillägg av två nya punkter i brottsbalkens häleriparagraf (prop. 1990/91:127). Dessa punkter kom sedermera att överföras till bestämmelsen om penninghäleri (prop. 1998/99:19). 321 Se prop. 1998/99:19 s. 26 ff., se särskilt s. 29. 322 Se prop. 2013/14:121 s. 57 f. 323 Se a. prop. s. 61 f. 324 Jfr SOU 2012:12 s. 146 f.

samhet, utan att gärningspersonen gör sig skyldig till ett klandervärt risktagande genom att han eller hon medverkar till en åtgärd trots att den – vid en objektiv bedömning – skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte. Gärningen är alltså, till skillnad från vad som gäller vid näringshäleri, straffbar även om det senare skulle visa sig att egendomen inte härrörde från brott eller brottslig verksamhet .325

Det nu anförda talar i någon mån för att penningtvättsbrott, eller i vart fall gärningar som utgör näringspenningtvätt, generellt sett bör betraktas som något mindre straffvärda än annan brottslighet som mer direkt angriper någon annans förmögenhet.

Samtidigt är ekonomisk vinning en av de viktigaste drivkrafterna bakom organiserad och ekonomisk brottslighet. För att kriminella aktörer effektivt ska kunna utnyttja sina brottsvinster måste vinsterna kunna omsättas, återinvesteras och redovisas inom den legala ekonomin. För att detta ska bli möjligt behöver tillgångarnas brottsliga härkomst ofta döljas genom penningtvätt. På så vis utgör olika typer av penningtvättsåtgärder en central del av organiserad och ekonomisk brottslighet. Penningtvätt försvårar dessutom möjligheterna till ekonomisk kompensation för den som utsatts för brott och gör det svårare för de brottsbekämpande myndigheterna att komma åt brottsutbytet samt utreda och beivra den bakomliggande brottsligheten. I förarbetena framhålls även att när brottsvinster tvättas och flyter in i de finansiella systemen kan detta skada stabiliteten i dessa system .326Av betydelse är också att det årligen tvättas pengar till mångmiljardbelopp i de svenska finansiella systemen och att penningtvätt utgör en stor del av den kriminella ekono min.327

Det är mot den bakgrunden man bör se kriminaliseringen av penningtvätt. Sett i det perspektivet måste sådana gärningar som utgör penningtvättsbrott eller näringspenningtvätt betraktas som mycket straffvärda. Särskilt sådana allvarligare former av penningtvättsbrott som består i en omfattande och mer systematisk hantering av brottsvinster, bör mötas av en kraftfull reaktion från samhällets sida. Detsamma bör gälla för de mer allvarliga fallen av näringspenningtvätt där det exempelvis är fråga om penningtransaktioner som uppgår till betydande belopp och där omständigheterna kring transaktionerna

325 Se Näringspenningtvätten i Dackom Bygg” NJA 2022 s. 42 p. 16; jfr prop. 2013/14:121 s. 115. 326 Se a. prop., särskilt s. 43 och 49 samt SOU 2012:12 s. 146 ff.; jfr även prop. 1998/99:19, särskilt s. 24. 327 Se bl.a. Polismyndighetens rapport Den kriminella ekonomin – Introduktion och översikt 2024, dnr A442.181/2024, särskilt s. 20 ff. med där gjorda hänvisningar.

helt uppenbart är sådana att de kan antas ha företagits i penningtvättsyfte. Den typen av penningtvätt är nämligen närmast en förutsättning för att kriminella aktörer ska kunna bedriva annan organiserad och ekonomiska brottslighet och måste därför betraktas som mycket samhällsskadlig.

Mot nu angiven bakgrund menar vi att det abstrakta straffvärdet som gäller för de allvarligare fallen av penningtvättsbrott och näringspenningtvätt inte fullt ut återspeglar brottslighetens allvar. Minimistraffen för grovt penningtvättsbrott och näringspenningtvätt, grovt brott, bör följaktligen höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. På så vis anpassas också straffnivån till de straffskärpningar som vi föreslår för grovt häleri och andra närliggande brottstyper .328

När det gäller grovt penningtvättsbrott och näringspenningtvätt, grovt brott, sträcker sig straffskalan redan i dag upp till sex års fängelse. Enligt vår mening återspeglar det maximistraffet väl hur straffvärda de allvarligaste fallen av enkel brottslighet kan anses vara. I de allvarligaste fallen av penningtvättsbrott och näringspenningtvätt är det dessutom – precis som vid annan mycket grov ekonomisk brottslighet – i princip uteslutande fråga om flerfaldig brottslighet där det enskilda brottet utgör ett led i en mer omfattande och systematisk brottslighet (jfr avsnitt 8.6.1 under rubriken ”Vissa gemensamma utgångspunkter för våra förs lag”).329Vad gäller den flerfaldiga brottsligheten lämnar vi förslag som innebär att domstolarna med ett oförändrat straffmaximum för nu aktuella brottstyper – i stället för högst åtta år enligt dagens regelverk – kommer att kunna mäta ut ett fängelsestraff på upp till tolv år för den som döms för flera fall av t.ex. grovt penningtvättsbrott eller näringspenningtvätt, grovt brott (se kapitel 10). Vi lämnar även förslag som innebär att maximistraffet kan fördubblas för brott med koppling till organiserad brottslighet (se kapitel 11). Dessa förslag minskar i sin tur ytterligare

328 Jfr bl.a. rättsfallen ”Pälshäleriet” NJA 2013 s. 654 (särskilt p. 6–8), ”Penningtvättshjälpen I–III” NJA 2018 s. 1010 I (särskilt p. 25–29), ”Näringspenningtvätten i Dackom Bygg” NJA 2022 s. 42 (särskilt p. 23 och 24) där det framgår att samma i rättspraxis utbildade hållpunkter kopplade till förmögenhetsvärdet kan användas vid rubricering och straffvärdebedömningar beträffande häleri, stöld, bedrägeri, förskingring och penningtvättsbrott som hänger samman med förmögenhetsbrott. Även vid näringspenningtvätt finns skäl att ta hänsyn till dessa hållpunkter, även om hållpunkterna då inte gör sig lika starkt gällande (jfr ”Mammans näringspenningtvätt” NJA 2024 s. 642 särskilt p. 13 och 14). Det anförda talar för att nämnda brott typiskt sett kan anses lika straffvärda och att de även fortsättningsvis bör jämställas i fråga om abstrakt straffvärde. 329 Se t.ex. Göta hovrätts dom den 20 oktober 2021 i mål B 1845-21, Svea hovrätts dom den 1 juni 2022 i mål B 3641-21, Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 22 september 2023 i mål B 2671-23 och Svea hovrätts dom den 3 oktober 2023 i mål B 10239-23.

behovet av att höja maximistraffet i den enskilda straffskala som gäller för grovt penningtvättsbrott respektive näringspenningtvätt, grovt brott.

Vad slutligen gäller brott av normalgraden och den ringa svårhetsgraden av penningtvättsbrott respektive näringspenningtvätt framstår de nuvarande straffskalorna som väl avvägda. Även straffskalorna för dessa brottstyper kan således lämnas oförändrade.

8.16.6. Lagen om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden

Förslag: Minimistraffen för grovt insiderbrott och grov marknads-

manipulation ska höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år.

Bedömning: Andra straffskalor för brotten i lagen om straff för

marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden bör inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

I lagen (2016:1307) om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden finns bestämmelser om straff för insiderhandel, obehörigt röjande av insiderinformation och marknadsmanipulation (marknadsmissbruk) som begås på värdepappersmarknaden (1 kap. 1 §). Lagen innehåller straffbestämmelser om – insiderbrott och grovt insiderbrott (2 kap. 1 och 2 §§), – obehörigt röjande av insiderinformation (2 kap. 3 §), och – marknadsmanipulation och grov marknadsmanipulation (2 kap.

4–6 §§).

För normalgraderna av insiderbrott och marknadsmanipulation är straffskalan fängelse i högst två år. När det gäller brottet obehörigt röjande av insiderinformation är samma maximistraff föreskrivet, men straffet kan även bestämmas till böter. Dessa spännvidder är vanligt förekommande i straffskalor för olika typer av brott, inte minst för förmögenhetsbrott (jfr resonemangen i det följande om lämplig-

heten i jämförelser med olika förmögenhetsbrott). Straffskalorna för normalgraderna av insiderbrott och marknadsmanipulation samt för obehörigt röjande av insiderinformation framstår enligt vår mening som ändamålsenligt utformade. Det finns därför inte anledning att föreslå några ändringar av dessa straffskalor.

Ändringar av straffskalorna för normalgraderna av insiderbrott och marknadsmanipulation samt för obehörigt röjande av insiderinformation bör alltså inte föreslås. Straffskalorna för grovt insiderbrott och grov marknadsmanipulation föranleder dock särskilda överväganden. De nuvarande straffskalorna för de grova svårhetsgraderna av insiderbrott och marknadsmanipulation tillkom i samband med att lagen om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden trädde i kraft 20 16.330I tidigare förarbeten hade det konstaterats att straffvärdet för brotten är sådant att påföljderna bör motsvara de som gäller för förmögenhetsbrott .331När den nuvarande lagen infördes togs det fasta på dessa uttalanden. Det noterades att straffskalan för brott av normalgraden redan motsvarade vad som gällde för förmögenhetsbrott såsom bedrägeri, svindleri och förskingring. De grova brotten hade dock ett lägre maximistraff – fängelse i fyra år – än de nämnda förmögenhetsbrotten, vilka hade och har ett maximistraff på fängelse i högst sex år. Insiderbrott och marknadsmanipulation bedömdes kunna jämföras med förmögenhetsbrotten, men beskrevs även ha vissa likheter med skattebrott eftersom det rör sig om gärningar som påverkar förtroendet för ett system som har betydelse för samhällets funktion. Dessa förhållanden utgjorde i det lagstiftningsärendet skäl för att höja maximistraffet för de grova svårhetsgraderna av insiderbrott respektive marknadsmanipulation från fyra till sex års fängels e.332

När lagen om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden infördes framhölls att det förhållandet att förtroendet för värdepappersmarknaden är högt är en förutsättning för en väl fungerande finansmarknad och för att företag ska kunna anskaffa kapital. De aktuella brotten konstaterades försämra dessa förutsättningar. Marknadsmanipulation beskrevs även få effekter på marknaden, genom att de som handlar på den vilseleds eller transaktioner manipuleras och påverkar förutsättningarna för annan handel. Att insiderbrott

330 Se prop. 2016/17:22 s. 291 ff. 331 Se prop. 1999/2000:109 s. 54. 332 Se prop. 2016/17:22 s. 294.

kan inbringa stora vinster och vara svårt att upptäcka underströks också, liksom det förhållandet att ny teknik kan göra det lättare att snabbt genomföra ett stort antal transaktioner med en liten risk för upptäckt. Regeringen påtalade också att det förekommer marknadsmanipulation som är planerad, sker systematiskt och syftar till att göra stora vinster på bekostnad av andra som vilseleds. Även insiderbrottet beskrevs kunna ske i organiserade former och brottsligheten föregås av ingående planering, inkluderande att risken för lagföring och straff vägs i n.333

Den beskrivning av vad som gör den aktuella typen av brottslighet straffvärd som gjordes i samband med att lagen om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden infördes gör sig enligt vår mening alltjämt gällande. Att så är fallet motiverar att det är föreskrivet relativt stränga straff för de allvarligare fallen av insiderbrott och marknadsmanipulation.

Något kan också sägas mer i detalj om vilka fall det är som bedöms som grova brott. Som särskilda kvalifikationsgrunder för att bedöma ett insiderbrott som grovt framhålls i lagtexten särskilt gärningspersonens ställning och den vinning för gärningspersonen som brottet har medfört (se 2 kap. 1 § tredje stycket). Med ställning avses i första hand personer som har en sådan ställning i ett bolag (emittent) att man kan förvänta sig att de upprätthåller förtroendet för marknaden och för emittenten i fråga, t.ex. en styrelseledamot eller en verkställande direktör. Även någon som är anställd i ett värdepappersinstitut med uppgift att tillvarata kundernas intressen kan ha en sådan ställning. Att en sådan person gör sig skyldig till insiderhandel innebär enligt förarbetena normalt att brottet är grovt. Vilken vinning som har gjorts kan dock också beaktas vid den helhetsbedömning som ska göras. Med vinning avses både den vinst brottet har medfört och den förlustbegränsning som kunnat göras, t.ex. genom att återkalla en order. Om vinningen uppgår till fem basbelopp eller mer kan brottet normalt bedömas som grovt. Andra omständigheter som kan kvalificera ett insiderbrott som grovt är att det är fråga om upprepade affärer eller att handeln är organiserad, t.ex. genom samverkan mellan flera personer som med tips och råd har biträtt varandra för att göra vinstgivande affärer med tillgång till insiderinformation.

333 Se a. prop. s. 294 och 400 ff. Jfr NJA 2008 s. 292, som visserligen avser äldre lagstiftning. Vid bedömningen av hur allvarligt insiderbrottet i det fallet var lade Högsta domstolen bl.a. vikt vid att det inte hade varit fråga om något planerat eller ens särskilt aktivt handlande från den tilltalades sida och att han själv inte hade någon vinning av brottet.

Förfaringssättet vid genomförandet av affärer kan också göra att brottet blir att anse som grovt. Det kan t.ex. röra sig om att handeln har förenats med andra åtgärder som har inneburit en möjlighet att utnyttja kursförändringar, t.ex. genom att offentliggörandet av insiderinformation har fördr öjts.334

För marknadsmanipulation anges i lagtexten omfattningen av manipulationen och gärningspersonens ställning som särskilda kvalifikationsgrunder för att bedöma brottet som grovt (se 2 kap. 4 § tredje stycket). På samma sätt som när det gäller insiderbrott finns det, enligt uttalanden i förarbetena, anledning att ställa särskilda krav på att personer som har en anknytning till ett bolag, t.ex. genom att de innehar en förtroendeposition, upprätthåller förtroendet för marknaden och för emittenten i fr åga.335

Av redogörelsen i det föregående framgår att det är förhållandevis kvalificerade fall som är att bedöma som grovt insiderbrott respektive grov marknadsmanipulation. De grova fallen framstår som situationer där risken för påverkan på förtroendet för värdepappersmarknaden är särskilt stor. Till det kommer lämpligheten av att straffskalorna för insiderbrott och marknadsmanipulation fortsätter att överensstämma med de straffskalor som gäller för förmögenhetsbrott såsom bedrägeri, svindleri och förskingring. Den lämpligaste ordningen är även fortsatt att straffskalorna för insiderbrott och marknadsmanipulation överensstämmer med den typ av förmögenhetsbrott som har framhållits i tidigare förarbetsuttalanden. För alla de nämnda förmögenhetsbrotten har vi i tidigare avsnitt föreslagit höjningar av minimistraffen för de grova brotten från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Detsamma gäller för grovt skattebrott, vilket är ett brott som även det har nämnts i tidigare förarbetsuttalanden avseende insiderbrott och marknadsmanipulation. Även i den delen är vi av uppfattningen att jämförelsen fortfarande framstår som relevant.

Den förändrade syn på allvarligare förmögenhetsbrott som vår översyn innebär bör enligt vår mening alltså få genomslag även för de grova svårhetsgraderna av insiderbrott och marknadsmanipulation. Med beaktande av de förhållanden vi nu har redogjort för föreslår vi att minimistraffen för grovt insiderbrott och grov marknadsmanipulation ska höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. De

334 Se prop. 2016/17:22 s. 295 f. och 401. Se även prop. 1990/91:42 s. 102 f. 335 Se prop. 2016/17:22 s. 296 och 406.

övriga straffskalorna i lagen om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden bör dock inte ändras.

8.16.7. Annan specialstraffrättslig reglering

Bedömning: Andra straffskalor i specialstraffrätten bör inte ändras.

Skälen för vår bedömning

Inledande konstateranden

I de föregående avsnitten har vi presenterat våra förslag till ändringar av straffskalor i specialstraffrätten. Utöver dessa lagar finns det ett flertal författningar med vad som kan betecknas som central specialstraffrätt. I det här avsnittet behandlar vi ett antal författningar som kan sägas utgöra mer eller mindre central specialstraffrätt. Under en avslutande rubrik behandlar vi sådana specialstraffrättsliga författningar som vi inte har anledning att beröra uttryckligen.

Miljöbalken

På miljörättens område finns de centrala straffbestämmelserna i 29 kap. miljöbalken. Gemensamt för straffbestämmelserna är att det inte ska dömas till ansvar enligt dem om en gärning är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken. Om gärningen är straffbar både enligt 29 kap. miljöbalken och enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling, men ansvar inte kan dömas ut enligt den sistnämnda lagen, döms till ansvar enligt 29 kap. miljöbalken (29 kap. 11 § andra stycket i den balken).

I 29 kap. miljöbalken finns ett flertal straffbestämmelser, som har ett antal olika straffskalor föreskrivna. För många av brotten löper straffskalan från böter till fängelse i två år. De allvarligare brotten har emellertid straffskalan fängelse i lägst sex månader och högst fyra eller sex år föreskriven. Exempel på sådana brott är grovt miljöbrott (29 kap. 1 § andra stycket), grovt artskyddsbrott (29 kap. 2 b §) och grov otillåten avfallstransport (29 kap. 4 a § tredje stycket).

I sammanhanget bör framhållas att det för närvarande pågår en översyn av miljöstraffrätten. Miljöstraffrättsutredningen har i februari 2025 överlämnat betänkandet En skärpt miljöstraffrätt och ett effektivt

sanktionssystem (SOU 2025:14). Uppdraget bestod av fyra delar. Dessa

avsåg – åtgärder för att förebygga miljöbrottslighet, – åtgärder som förbättrar möjligheterna att upptäcka, utreda och lag-

föra miljöbrottslighet, – hur miljösanktionsavgifter ska kunna användas i flera fall (inne-

fattande en översyn av avgiftsnivåerna), och – hur miljöstraffrätten ska skärpas.

När det gäller den sista strecksatsen, hur miljöstraffrätten ska skärpas, föreslår Miljöstraffrättsutredningen att det ska införas en ny miljöstrafflag som ska ersätta 29 kap. miljöbalken. Avseende straffskalorna föreslår utredningen att dessa ska skärpas från böter eller fängelse i högst två år till fängelse i högst tre år för uppsåtligt miljöbrott, uppsåtligt artskyddsbrott, uppsåtlig miljöfarlig kemikaliehantering och uppsåtlig otillåten avfallstransport. Vidare föreslår utredningen att straffskalorna för grovt miljöbrott och grovt artskyddsbrott ska skärpas till fängelse i lägst ett år och sex månader och högst åtta år. För några brott föreslås straffskalan vara penningböter. Utredningen lämnar dessutom förslag som tydliggör vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt och ser även i övrigt över konstruktionen av flera av straffbestämmelserna. Dessutom föreslås ett nytt avfallsbrott.

Den typ av brott om är straffbelagda i miljöbalken kan leda till allvarliga konsekvenser för alla levande arter. Miljöbrottslighet kan också begås i vinstsyfte och vara en attraktiv verksamhet för kriminella. Miljöstraffrättsutredningen har i sitt betänkande utförligt beskrivit denna problematik. Utifrån våra utgångspunkter finns det goda skäl för att det ska vara föreskrivet förhållandevis stränga straff för olika typer av miljöbrottslighet. Med beaktande av den omfattande reform som nyligen har föreslagits av Miljöstraffrättsutredningen stannar vi emellertid vid dessa konstateranden. Vi bedömer att det vid vår översyn av straffskalorna inte finns anledning att föreslå ändringar av straffskalorna i miljöbalken.

Specialstraffrätt med koppling till fordon och trafik

Det finns ett flertal författningar som har kopplingar till fordon och trafik som innehåller straffbestämmelser. Särskilt kan nämnas – lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen), – trafikförordningen (1998:1276), – fordonslagen (2002:574), – fordonsförordningen (2009:211), – lagen (2019:370) om fordons registrering och användning, och – förordningen (2019:383) om fordons registrering och användning.

Med undantag för trafikbrottslagen föreskriver dessa författningar bötesstraff för olika typer av överträdelser som hänger samman med fordon och trafik. Det finns inte anledning att föreslå ändringar av dessa straffskalor vid vår översyn.

Trafikbrottslagen innehåller, till skillnad från de i övrigt nämnda författningarna, ett flertal brott där även fängelse finns i straffskalan. Brotten i trafikbrottslagen är vårdslöshet i trafik (1 §), hinder i trafik (2 §), olovlig körning (3 §), rattfylleri (4 och 4 a §§) och smitning (5 §). Det finns anledning att nämna att grovt rattfylleri föranleder några särskilda överväganden i påföljdshänseende, vilket hänger samman med att det på grund av brottets art föreligger en presumtion för att välja fängelse som påföljd när någon döms för grovt rattfylle ri.336Hur påföljden för grovt rattfylleri bör hanteras i det framtida påföljdssystem som vi föreslår har vi behandlat i avsnitt 6.6.2.

När det gäller straffskalorna i trafikbrottslagen kan det konstateras att det för flera av brotten endast är föreskrivet böter. Huvudsakligen är det dock fallet för brott där det också finns en möjlighet att döma för grovt brott och då använda en strängare straffskala, som även föreskriver fängelse, med ett varierande maximistraff mellan sex månader och två år. Så är fallet för vårdslöshet i trafik, olovlig körning, rattfylleri och smitning. Straffskalorna i trafikbrottslagen ger enligt vår mening utrymme för att döma ut straff som motsvarar allvaret i den typ av gärningar som faller under straffbestämmelserna

336 Se t.ex. ”Drograttfylleriet i Fyledalen” Högsta domstolens dom den 19 mars 2025 i mål B 4573-24 p. 15 med vidare hänvisningar.

i lagen. Det finns alltså inte skäl att föreslå ändringar av straffskalorna i trafikbrottslagen.

Narkotikastrafflagen

I narkotikastrafflagen (1968:64) finns bestämmelser om olovlig befattning med narkotika. För narkotikabrott (1–3 §§) döms den som olovligen

1. överlåter narkotika,

2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk,

3. förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte,

4. anskaffar, bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar

annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk, eller

5. innehar, brukar eller tar annan befattning med narkotika.

Det finns också straffbestämmelser i narkotikastrafflagen om vårdslöshet med narkotika (3 a §) och olovlig befattning med narkotikaprekursorer (3 b §). Narkotikabrott (1–3 §§) förekommer i fyra svårhetsgrader, som var och en har en egen straffskala. Brottet kan vara ringa, av normalgraden, grovt och synnerligen grovt. Straffskalorna för narkotikabrotten är vida. För ringa narkotikabrott kan påföljden bestämmas till böter medan det för synnerligen grovt narkotikabrott som maximistraff är föreskrivet fängelse i tio år redan för ett enstaka brott (enkel brottslighet).

Den senaste något större reformen av narkotikastrafflagstiftningen trädde i kraft den 1 juli 2023 .337I lagstiftningsärendet konstaterade regeringen att det fanns ett behov av en strängare straffrättslig reaktion för narkotikabrott som tar sikte på försäljning av narkot ika.338Därför infördes en särskild straffskala för narkotikabrott av normalgraden som innebär att gärningspersonen säljer narkotika eller annars befattar sig med narkotika som är avsedd att säljas, eller

337 Se prop. 2022/23:53. Större ändringar gjordes också 2016, se prop. 2015/16:111. Dessa innebar bl.a. att straffskalorna för grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling (som regleras i lagen om straff för smuggling) delades upp genom att synnerligen grovt narkotikabrott respektive grov narkotikasmuggling infördes. 338 Se prop. 2022/23:53 s. 100 ff.

bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel. Straffskalan är fängelse i lägst sex månader. Narkotikabrott som omfattas av den särskilda straffskalan kan inte bedömas som ringa narkotikab rott.339 Det gjordes i samma lagstiftningsärende ändringar som avsåg de osjälvständiga brottsformerna försök, förberedelse och stämpli ng.340

Som redan har konstaterats är straffskalorna i narkotikastrafflagen vida, vilket bidrar till att straffen kan bestämmas på ett nyanserat sätt. Större reformer har vidtagits under senare tid. Det kan också framhållas att det under senare år har skett en relativt betydande utveckling i rättspraxis när det gäller hur straffet för narkotikabrottslighet ska bestämmas .341Vår bedömning är att det inte finns anledning att föreslå ändringar av straffskalorna i narkotikastrafflagen för att straffskalorna ska kunna anses motsvara allvaret i de straffbelagda gärningarna.

Arbetsmiljölagen

För arbetsmiljöbrott (3 kap. 10 § brottsbalken) kan den dömas som begår vållande till annans död, vållande till kroppsskada eller sjukdom eller framkallande av fara för annan (3 kap.7–9 §§brottsbalken) genom att uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätta vad som i enlighet med arbetsmiljölagen (1977:1160) har ålegat honom eller henne till förebyggande av ohälsa eller olycksfall. Vi har behandlat dessa bestämmelser i brottsbalken i avsnitt 8.1.2. Arbetsmiljölagen innehåller dock också i sig ett par straffbestämmelser. En av dessa bestämmelser avser överträdelser av vissa förelägganden och förbud (8 kap. 1 §). Straffskalan är i sådana fall böter eller fängelse i högst ett år. Vidare kan vissa andra överträdelser av lagen straffas med böter (8 kap. 2 §). Enligt vår mening finns det inte skäl att, utifrån utgångspunkterna för vår översyn av straffskalorna, föreslå ändringar av dessa straffskalor.

339 Se a. prop. s. 102 ff. och 153 f. 340 Se a. prop. s. 118 ff. och 115. 341 Se a. prop. 95 ff., där flera rättsfall från senare tid redovisas. Se även SOU 2021:68 s. 280 ff., vilket var den utredning som låg till grund för reformen, för en ännu utförligare genomgång av rättspraxis på området.

Jaktlagen

I jaktlagen (1987:259) finns straffbestämmelser om jaktbrott (43 och 44 §§) och jakthäleri (46 §). För normalgraderna av dessa brott är straffskalan böter eller fängelse i högst ett år medan det för grova brott kan dömas ut fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Straffskalorna framstår som rimliga med beaktande av brottslighetens allvar. Vissa överträdelser av lagen kan också bestraffas med böter (45 §). Inte heller den bestämmelsen finns det anledning att föreslå ändringar av. I sammanhanget kan också en hänvisning göras till det lagstiftningsarbete som pågår när det gäller vapenlagstiftningen och som har anknytning inte minst till jakt, se t.ex. 2022 års vapenutrednings slutbetänkand e342En ändamålsenlig vapenlagstiftning (SOU 2024:31 ).343

Lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål

Enligt lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål (knivlagen) får knivar, andra stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa inte innehas på allmän plats, inom skolområde där grundskole- eller gymnasieundervisning bedrivs, eller i fordon på allmän plats (1 § första stycket). Förbudet mot att inneha kniv eller andra farliga föremål gäller inte om föremålet enligt särskilda föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eller om innehavet annars med hänsyn till föremålets art, innehavarens behov och övriga omständigheter är att anse som befogat (1 § andra stycket). Stickvapen eller knivar som är konstruerade så att klingan eller bladet snabbt kan fällas eller skjutas ut ur sitt skaft (springstiletter eller springknivar) får inte innehas av personer under 21 år (1 § tredje stycket). Vidare får knogjärn, kaststjärnor eller andra sådana föremål som är särskilt ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa samt springstiletter eller springknivar inte överlåtas till personer under 21 år eller saluhållas (2 §). I fråga om vapen och andra föremål

342 I delbetänkandet SOU 2022:62 hade utredningen lämnat förslag till lagändringar som bedömdes nödvändiga för att genomföra 2017 års ändringsdirektiv till EU:s vapendirektiv (se även prop. 2022/23:102). 343 Se även angående pågående lagstiftningsarbete på jaktområdet t.ex. Jaktlagstiftningsutredningens delbetänkande Vissa förändringar av jaktlagstiftningen (SOU 2025:32) som överlämnades i april 2025.

som vapenlagen (1996:67) är tillämplig på gäller föreskrifterna där i stället för knivlagen (3 §). Vapenlagen behandlas senare i det här avsnittet.

Straffskalorna för överträdelser av knivlagen finns i 4 § och fick sin nuvarande utformning genom lagändringar som trädde i kraft den 1 juli 20 22.344Maximistraffet för uppsåtliga knivbrott höjdes då från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Samtidigt infördes en särskild straffskala för oaktsamma knivbrott som omfattar böter eller fängelse i högst sex månader. Straffskalan för grovt knivbrott ändrades samtidigt från fängelse i högst ett år till fängelse i lägst sex månader och högst två år. Vidare infördes det i lagen omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett knivbrott är grovt. Det innebar att tillämpningsområdet för det brottet utvidgades.

Enligt vår mening finns det inte skäl att göra ytterligare ändringar i straffskalorna för brott mot knivlagen efter de skärpningar som trädde i kraft 2022.

Lagen om kontaktförbud

Med stöd av lagen (1988:688) om kontaktförbud får förbud meddelas för en person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna person (kontaktförbud). Den som bryter mot ett kontaktförbud med villkor om elektronisk övervakning döms för överträdelse av kontaktförbud med elektronisk övervakning till fängelse i högst två år. Den som i övrigt bryter mot ett kontaktförbud döms för överträdelse av kontaktförbud till fängelse i högst ett år. I ringa fall döms till böter, oavsett om kontaktförbudet är förenat med elektronisk övervakning eller inte. Dessa bestämmelser finns i 24 § lagen om kontaktförbud. Den som har meddelats ett kontaktförbud med villkor om elektronisk övervakning och som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet hindrar att den elektroniska övervakningen kommer till stånd eller kan fortgå döms för hindrande av elektronisk övervakning till böter eller fängelse i högst ett år (25 §).

344 Se prop. 2021/22:192. Se även avsnitt 7.6 under rubriken ”Avståndet mellan gärning och skada – särskilt i ljuset av några lagstiftningsärenden under senare tid”, där vi berör reformen i samband med att vi behandlar vilka förhållanden som bör ligga till grund för utformningen av straffskalor.

Regeringen har i mars 2025 föreslagit större ändringar i lagen om kontaktförbud .345Bakgrunden var att kontaktförbud är en viktig skyddsåtgärd främst för kvinnor och barn som är utsatta för våld och andra kränkningar i nära relationer. I syfte att göra det möjligt att meddela fler kontaktförbud, stärka den brottspreventiva funktionen och åstadkomma ett reellt skydd för de utsatta behövde lagstiftningen enligt regeringen ändras. Lagändringarna innebär bl.a. att – otillbörlig övervakning ska införas som en ny grund för kontakt-

förbud, – kontaktförbud ska få meddelas för att skydda en målsägande och

vittnen i en rättsprocess, – andra omständigheter än tidigare brottslighet ska få större bety-

delse vid riskbedömningen, – det ska införas en presumtion för kontaktförbud efter allvarliga

brott i nära relationer, – ett särskilt utvidgat kontaktförbud ska kunna meddelas som en

förstahandsåtgärd, – utvidgade och särskilt utvidgade kontaktförbud ska kunna omfatta

större geografiska områden, – husrannsakan ska få göras för att delge beslut om kontaktförbud,

och – rätten till rättsligt biträde för barn ska utökas.

Dessutom föreslår regeringen att straffskalan för överträdelse av ett utvidgat eller särskilt utvidgat kontaktförbud utan elektronisk övervakning ska skärpas från fängelse i högst ett år till fängelse i högst två år. Brottsbeteckningen överträdelse av kontaktförbud med elektronisk övervakning föreslås också ersättas av brottsbeteckningen överträdelse av utvidgat eller särskilt utvidgat kontaktförbud. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2025.

I avsnitt 7.7.2 har vi behandlat frågor om minimistraffen i straffskalorna och avfärdat att använda fängelse i tre månader som ett minimistraff. Det är en fråga som lyfts i det lagstiftningsärende som

345 Se prop. 2024/25:123.

nu har redovisats och där vårt uppdrag uttryckligen nämns. Några sådana minimistraff föreslås dock inte i det lagstiftningsären det.346

Straffskalorna i lagen om kontaktförbud framstår med de ändringar som regeringen redan har lagt fram enligt oss som lämpligt utformade. Vi har därför inte anledning att föreslå ändringar i lagen om kontaktförbud.

Lagen om förbud mot vissa dopningsmedel

Lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel gäller – syntetiska anabola steroider, – testosteron och dess derivat, – tillväxthormon, och – kemiska substanser som ökar produktion eller frigörelse av testo-

steron och dess derivat eller av tillväxthormon (1 §).

Sådana medel får inte annat än för medicinskt eller vetenskapligt ändamål införas till landet, överlåtas, framställas, förvärvas i överlåtelsesyfte, bjudas ut till försäljning, innehas eller brukas (2 §). Till dessa regler för hur medlen får hanteras finns straffbestämmelser kopplade. Straffskalan för dopningsbrott är fängelse i högst två år (3 § första stycket). Om brottet är ringa, är straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader (3 § andra stycket). Är brottet i stället grovt är straffskalan fängelse i lägst sex månader och högst sex år (3 a §). Vi drar inte någon annan slutsats än att dessa straffskalor motsvarar brottslighetens allvar och anser inte att straffskalorna bör ändras.

Fiskelagen

Rätten till fiske samt fisket inom Sveriges sjöterritorium och inom Sveriges ekonomiska zon regleras i fiskelagen (1993:787). Lagen innehåller i 37–44 §§ ett flertal straffbestämmelser som avser hur fiske får bedrivas. Med undantag för vissa grova brott – där minimistraffet är fängelse – är minimistraffet för brotten böter. Maximistraffen är i vissa fall böter, men i övrigt fängelse i högst sex månader, ett år eller

346 Se a. prop. s. 90 och 95.

två år. Straffskalorna i fiskelagen framstår enligt vår mening som lämpligt utformade.

Ordningslagen

Ordningslagen (1993:1617) innehåller särskilda föreskrifter om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar samt föreskrifter om allmän ordning och säkerhet i övrigt dels vid sammankomster och tillställningar, på offentliga platser och vid vissa anläggningar och verksamheter, dels i viss kollektiv persontrafik och dels vid vissa idrottsarrangem ang.347Den som begår olika former av överträdelser av lagens bestämmelser kan dömas till böter och i vissa fall till fängelse i högst sex månader. Enligt vår mening finns det inte anledning att inom ramen för vår översyn föreslå ändringar i dessa straffskalor. I sammanhanget kan det påpekas att olika former av ordningsstörningar kan vara straffbara enligt andra straffbestämmelser, t.ex. enligt någon av paragraferna i 16 kap. brottsbalken som innehåller brott mot allmän ordning (se våra överväganden avseende det kapitlet i avsnitt 8.10).

Framhållas bör även att Utredningen för tryggare idrottsarrangemang (Ju 2023:27) har haft i uppdrag att se över regler i ordningslagen och lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang. I den sistnämnda lagen finns en straffbestämmelse som reglerar att den som bryter mot ett tillträdesförbud döms för överträdelse av tillträdesförbud till böter eller fängelse i högst sex månader (22 §). Utredningen överlämnade nyligen, i april 2025, betänkandet Tryggare

idrottsarrangemang (SOU 2025:46). I betänkandet föreslås bl.a. flera

straffskärpningar.

Sjölagen

Sjölagen (1994:1009) innehåller i 20 kap. ett relativt stort antal olika straffbestämmelser. Som några exempel kan anges att det finns straffbestämmelser som tar sikte på brott mot befälhavarens ansvar för fartygets sjövärdighet (1 §), vårdslöshet i sjötrafik (2 §) och sjöfylleri (4 och 5 §§). Vår genomgång av straffbestämmelserna i sjölagen

347 Lagens innehåll beskrivs på det sättet i 1 §. Se t.ex. SOU 2024:52 s. 197 ff. för en mer detaljerad beskrivning av ordningslagen.

har lett oss till slutsatsen att det inte finns ett behov av att ändra de straffskalor som finns föreskrivna för brotten i den lagen.

Lagen om totalförsvarsplikt

Att totalförsvaret är en angelägenhet för hela befolkningen framgår av 1 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt. I lagen finns bl.a. bestämmelser om en totalförsvarspliktigs skyldigheter och i 10 kap. finns straffbestämmelser. En totalförsvarspliktig som uteblir från en mönstring eller viss annan utredning döms till penningböter (10 kap. 1 §). Den som på olika sätt åsidosätter vad som åligger honom eller henne under tjänstgöringen kan dömas för brott mot totalförsvarsplikten till böter eller fängelse i högst ett år (10 kap. 2 §). Begås ett sådant brott under höjd beredskap är straffskalan i stället fängelse i lägst sex månader och högst fyra år, om brottet medför avsevärt men för totalförsvaret eller annars är att anse som grovt (10 kap. 3 §). En totalförsvarspliktig som av oaktsamhet uteblir från värnplikt eller civilplikt döms till böter (10 kap. 4 §). Samma straff är föreskrivet för en totalförsvarspliktig, en arbetsgivare eller en uppdragsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift när han eller hon fullgör en viss uppgiftsskyldighet.

Vi bedömer att det inte finns skäl för oss att föreslå ändringar av straffskalorna i lagen om totalförsvarsplikt.

Vapenlagen , lagen om brandfarliga och explosiva varor samt vapenförordningen

Av särskilt intresse när det gäller straffbuden i vapenlagen (1996:67) är vapenbrotten, som finns i 9 kap. 1 och 1 a §§. Straffskalorna för dessa brott har nyligen skärpts.348Lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 2024. Straffskärpningarna bestod i att – straffskalorna för grovt brott ändrades från fängelse i lägst två år

och högst fem år till fängelse i lägst fyra år och högst sju år, – straffskalorna för synnerligen grovt brott ändrades från fängelse

i lägst fyra år och högst sju år till fängelse i lägst sex år och högst tio år, och

348 Se prop. 2023/24:33.

– maximistraffen för normalgradsbrott höjdes från fängelse i tre år

till fängelse i fem år.

Motsvarande skärpningar gjordes samtidigt i de straffbestämmelser i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor som avser brott mot tillståndsplikten för explosiva varor (29 och 29 a §§), varför den lagen lämpligen kan behandlas här i anslutning till vapenlagen.

I avsnitt 7.6 har vi under rubriken ”Avståndet mellan gärning och skada – särskilt i ljuset av några lagstiftningsärenden under senare tid” beskrivit att de aktuella brotten visserligen inte förutsätter direkta skadeverkningar för ett brottsoffer på samma sätt som är fallet för andra brott. Brotten har dock tydliga presumtiva (eller indirekta) skadeverkningar och innefattar en påtaglig grad av samhällsfara. Eftersom ett förverkligande av faran riskerar att innebära mycket eller synnerligen stor skada har vi i kapitel 7 konstaterat att en särskilt sträng syn på sådan brottslighet kan vara motiverad, trots att farans förverkligande i ett enskilt fall kan ligga relativt långt bort. Att föreslå ytterligare ändringar av straffskalorna för de nu behandlade brotten kommer dock enligt vår mening inte i fråga.

Utöver de straffbestämmelser som har behandlats hittills innehåller vapenlagen bestämmelser som avser märkning, viss hantering och brytande av föreskrifter (1 b–3 §§). För dessa brott är minimistraffet böter och maximistraffen fängelse i ett år, sex månader respektive böter. Dessa straffskalor ser vi inte anledning att föreslå ändringar av. Samma bedömning gör vi när det gäller de straffbestämmelser som finns i vapenförordningen (1996:70) och som avser att någon bryter mot vissa bestämmelser i den förordningen. För dessa brott är endast böter föreskrivet. Inte heller de övriga bestämmelserna i lagen om brandfarliga och explosiva varor finns det skäl att ändra. Dessa återfinns i 28 § och avser att någon bryter mot vissa krav eller lämnar oriktiga uppgifter.

Aktiebolagslagen

I aktiebolagslagen (2005:551) finns bestämmelser om aktiebolag. Lagen innehåller ett par straffbestämmelser. I 30 kap. 1 § finns en bestämmelse om straff för olika typer av överträdelser av lagen. Straffskalan är böter eller fängelse i högst ett år. Därutöver finns det i 32 kap.

10 § en straffbestämmelse som avser upprättande av en särskild förteckning över lån och säkerheter. Även för den bestämmelsen är straffskalan böter eller fängelse i högst ett år. Vår uppfattning är att det inte finns grund för att ändra dessa straffskalor.

Utlänningslagen

Utlänningslagen (2005:716) innehåller ett flertal olika straffbestämmelser. Dessa återfinns i 20 kap. Straffbestämmelserna avser bl.a. olovlig vistelse (1 §), otillåten passering av gräns (4 §), att ha en utlänning som inte har rätt att vistas i Sverige anställd (5 §), människosmuggling (8 §) och organiserande av människosmuggling (9 §). Straffskalorna i utlänningslagen varierar beroende på hur allvarligt det har ansetts finnas anledning att se på brotten. För flera av de allvarligare brotten är straffskalan fängelse i lägst sex månader och högst sex år, medan det för mindre allvarliga brott är föreskrivet böter eller fängelse i högst sex månader. Det finns också andra straffskalor i 20 kap. utlänningslagen.

Den 2 maj 2024 fick en särskild utredare i uppdrag att se över regelverket om utvisning på grund av brott och andra närliggande frågor, i syfte att skapa en skärpt reglering som möjliggör fler utvisningar av utlänningar som begår brott (dir. 2024:42). Utredningen om skärpt regelverk om utvisning på grund av brott (Ju 2024:08) ska redovisa sitt uppdrag senast den 15 maj 20 25.349En del av utredningens uppdrag avser att föreslå ändringar av straffskalor. I den delen ska utredaren – analysera och föreslå hur straffskalan för brottet vistelse i strid med

återreseförbud av normalgraden kan skärpas med utgångspunkten att minimistraffet ska vara fängelse i sex månader, – analysera och föreslå hur straffskalan för brottet vistelse i strid med

återreseförbud, ringa brott, kan skärpas, – ta ställning till om bestämmelsen om särskild åtalsprövning bör tas

bort,

349 Tidpunkten är sådan att vi inte har haft möjlighet att beakta utredningens förslag vid våra överväganden. Som framgår av avsnitt 3.3 har vi dock samrått med Utredningen om skärpt regelverk om utvisning på grund av brott.

– ta ställning till om straffskalorna för andra brott i 20 kap. ut-

länningslagen behöver ändras, och – lämna förslag på nödvändiga författningsändringar.

Att det är föreskrivet förhållandevis stränga straff för åtminstone vissa av brotten i utlänningslagen framstår som motiverat. Vår översyn medför dock inte i sig att ändringar i straffskalorna framstår som nödvändiga. I stället kan frågan om ändringar av straffskalorna i 20 kap. utlänningslagen hanteras i samband med beredningen av förslagen från Utredningen om skärpt regelverk om utvisning på grund av brott.

Luftfartslagen

På luftfartsområdet finns regler i luftfartslagen (2010:500). I 13 kap. i den lagen finns ett antal straffbestämmelser. Där finns brotten vårdslöshet i flygtrafik (1 §) och flygfylleri (2 och 3 §§). Dessa brott förekommer i två svårhetsgrader och med beaktande av det kan straffet bestämmas från böter upp till fängelse i två år. Att så är fallet framstår som rimligt i jämförelse med andra brott. Exempelvis kan det nämnas att straffskalorna har samma spännvidd som de som gäller för vårdslöshet i traf ik350respektive rattfylleri i trafikbrottslagen. Därutöver innehåller luftfartslagen i 13 kap. 4–6 §§ vissa straffbestämmelser där straffskalan är böter och i vissa fall fängelse i högst sex månader för olika typer av överträdelser. Inte heller dessa straffskalor anser vi att det finns anledning att föreslå ändringar av.

Alkohollagen

Alkohollagen (2010:1622) gäller tillverkning, marknadsföring och införsel eller import av alkoholdrycker och handel med sådana varor. Den gäller också tillverkning av sprit samt införsel, import, utförsel, export och handel med sprit samt handel med alkoholhaltiga preparat. Dessutom gäller lagen marknadsföring, införsel, import och handel med alkoholdrycksliknande preparat. I 11 kap. alkohollagen finns ett antal straffbestämmelser. Där föreskrivs straff för bl.a. olovlig befattning med sprit (1 §), olovlig försäljning av alkohol (3 §),

350 Straffskalan för vårdslöshet i trafik av normalgraden innehåller dock endast böter, medan de övriga normalgradsbrotten har straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader.

olovligt innehav av alkohol (6 §), olovligt anskaffande av alkohol (7 §) och olovlig hantering av alkohol (9 §).

För de flesta av brotten i alkohollagen är minimistraffet böter och maximistraffet fängelse i högst sex månader, ett år eller två år. Några av brotten i alkohollagen förekommer dock i flera svårhetsgrader, vilket ger utrymme att bestämma ännu strängare påföljder i allvarligare fall. Den strängaste straffskalan gäller för grova fall av olovlig befattning med sprit och olovlig försäljning av alkohol. I sådana fall är den föreskrivna straffskalan fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid vår genomgång av straffskalorna i alkohollagen har vi inte identifierat någon straffskala som bör ändras. Straffskalorna förefaller ge utrymme för att kunna bestämma straffen på ett nyanserat sätt.

Lagen om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter

Bestämmelserna i lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1227/2011 av den 25 oktober 2011 om integritet och öppenhet på grossistmarknaderna för energi. I förordningen finns bestämmelser om förbud mot insiderhandel, skyldighet att offentliggöra insiderinformation, förbud mot otillbörlig marknadspåverkan, rapporteringsskyldighet och tillsyn över grossistmarknaderna för energi. (1 §.) Lagen innehåller flera straffbestämmelser, om bl.a. insiderbrott i 3 § och otillbörlig marknadspåverkan i 6 §.

I avsnitt 8.16.6 har vi föreslagit att minimistraffen för grovt insiderbrott och grov marknadsmanipulation enligt lagen (2016:1307) om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden ska höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Straffskalorna i lagen om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter utformades med förebild i den då gällande lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument .351När straffskalorna för grovt insiderbrott och grov marknadsmanipulation – i den nu gällande lagen om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden – ändrades 2016, genom att maximistraf-

351 Se prop. 2012/13:122 s. 21 f.

fen för de grova svårhetsgraderna höjdes från fyra till sex år, gjordes en motsvarande ändring i lagen om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter .352

Även om de förhållanden som tidigare har gjort sig gällande för straffskalornas utformning i lagen om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter inte har förändrats på ett avgörande sätt är det inte i sig ett tillräckligt starkt skäl för att höja minimistraffet för de grova brotten på samma sätt som för brotten i lagen om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden. Vi har inte funnit att det skulle vara vanligt med lagföringar enligt lagen om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter. Orsaken till att vi behandlar den uttryckligen här är den koppling som i tidigare lagstiftningsärenden har gjorts mellan den lagen och – vad som får betecknas som den mer centrala – lagen om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden. Lagen om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter framstår enligt vår bedömning som en specifikt utformad lagstiftning med grund i de internationella instrument som föranledde behovet av att införa lagen. Enligt vår mening har det inte framkommit att det skulle vara fråga om sådan brottslighet som med hänsyn till dess allvar motiverar ändringar i straffskalorna i lagen.

Lagen om straff för vissa internationella brott

Lagen (2014:406) om straff för vissa internationella brott innehåller ett antal straffbestämmelser som tar sikte på synnerligen allvarlig brottslighet. Folkmord (1 §), brott mot mänskligheten (2 §), krigsförbrytelse (4–10 §§) och aggressionsbrott (11 a §) kan framhållas särskilt som exempel på de brott som finns i lagen.

Allvaret i den typ av brottslighet som är straffbelagd enligt lagen om straff för vissa internationella brott motiverar de mycket stränga

352 Se prop. 2016/17:22 s. 297 och 427 f. Justeringar gjordes också i straffbestämmelserna i 8 kap. lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter. Den lagen är dock numera upphävd (se prop. 2020/21:27 och våra överväganden nedan avseende lagen [2020:1173] om vissa utsläpp av växthusgaser). Lagen om vissa utsläpp av växthusgaser – som vi behandlar längre fram i det här avsnittet – infördes genom samma lagstiftningsärende. Straffbestämmelserna i 8 kap. lagen om handel med utsläppsrätter hade dock redan tidigare upphävts, genom lagändringar som trädde i kraft i januari 2018, se prop. 2016/17:162 s. 592 ff. och 771. Orsaken till att straffbestämmelserna i lagen om handel med utsläppsrätter upphävdes var att de inte längre behövdes, eftersom tillämpningsområdet för lagen om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden utvidgades i samma lagstiftningsärende. Det finns inte anledning att här gå in i detalj på vilket sätt tillämpningsområdet utvidgades.

straffskalor som är föreskrivna för flera av brotten. För ett antal av brotten kan livstids fängelse dömas ut. Dessa brott har också så pass höga minimistraff som fängelse i fyra år. För de övriga brotten är straffskalan fängelse i högst fyra eller sex år. Vår bedömning är att det inte finns skäl att göra ändringar i straffskalorna i lagen om straff för vissa internationella brott. Straffskalorna ger, såvitt kan bedömas, utrymme att bestämma straffen i enlighet med brottens allvar.

Spellagen

Straffbestämmelserna i spellagen (2018:1138) finns i 19 kap. Där föreskrivs straffskalan böter eller fängelse i högst två år för olovlig spelverksamhet respektive främjande av olovligt spel (1 och 2 §§). Har brotten begåtts uppsåtligen och är grova är straffskalan i stället fängelse i lägst sex månader och högst sex år (3 §). För spelfusk är straffskalan fängelse i högst två år (4 §) eller, om brottet är grovt, fängelse i lägst sex månader och högst sex år (5 §). Straffskalorna i spellagen har en utformning som överensstämmer med många andra typer av brott och vi har inte anledning att föreslå ändringar av dem.

Lagen om vissa utsläpp av växthusgaser

Lagen (2020:1173) om vissa utsläpp av växthusgaser syftar till att främja kostnadseffektiva och ekonomiskt effektiva minskningar av utsläppen av växthusgaser (1 §). Den innehåller straffbestämmelser om otillåtet utsläpp av växthusgaser (33 §), försvårande av tillståndsprövning (34 §), försvårande av kontroll av växthusgasutsläpp (35 §), brott mot anmälningsskyldighet (36 §) och försvårande av utsläppsrättstilldelning (37 §). För alla brotten är straffskalan böter eller fängelse i högst två år. Skäl att bedöma den straffskalan som otillräcklig har inte framkommit vid vår översyn.

Terroristbrottslagen

Terroristbrottslagen (2022:666) straffbelägger ett flertal särskilt straffvärda brott. Lagen innehåller bestämmelser om terrorism och annan särskilt allvarlig brottslighet (1 §). I lagen finns ett flertal olika – i

flera fall förhållandevis specifikt utformade – straffbestämmelser med anknytning till terrorism eller annan särskilt allvarlig brottslighet (se 4–10 §§).

Lagen trädde i kraft den 1 juli 2022, alltså relativt nyligen. I förhållande till andra typer av brott är straffskalorna i terroristbrottslagen strängt utformade. För de allvarligaste brotten i lagen kan livstids fängelse dömas ut och ett flertal av brotten har dessutom relativt höga minimistraff föreskrivna. Enligt vår mening framstår straffskalorna i terroristbrottslagen som lämpligt utformade, med beaktande av de faktorer vi lägger vikt vid när vi ser över straffskalorna. Vi anser därför inte att det finns skäl att föreslå några ändringar av straffskalorna i terroristbrottslagen.

Andra specialstraffrättsliga brott

Utöver den specialstraffrätt som hittills har behandlats finns det ett stort antal författningar som innehåller straffrättsliga bestämmelser. En vanligt förekommande typ av straffbestämmelse utanför brottsbalken är sådana bestämmelser som innebär att en överträdelse av en viss lag kan straffas med böter eller fängelse i högst sex månader. Det finns vad som får betecknas som ett svåröverskådligt antal sådana lagar. Några exempel på lagar som har trätt i kraft bara under senare år och som innehåller den straffskalan är de straff som föreskrivs för den som bryter mot – ett tillträdesförbud enligt lagen (2021:34) om tillträdesförbud till

butiker, badanläggningar och bibliotek (22 §), – vissa av reglerna för tobaksfria nikotinprodukter enligt lagen

(2022:1257) om tobaksfria nikotinprodukter (43–45 §§), – vissa krav på tillstånd eller villkor enligt lagen (2023:421) om ord-

ningsvakter (18 §), eller – ett beslut om frysning enligt lagen (2023:677) om frysning av till-

gångar.

Det finns också många lagar med straffskalor som har en strängare utformnin g.353Ett sådant exempel är lagen (2024:7) om preventiva vistelseförbud. I den lagen är straffskalan fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, böter för den som bryter mot ett vistelseförbud (29 §). Ett annat exempel på en lag som innehåller straffskalan böter eller fängelse i högst ett år är lagen (2015:642) om europeisk skyddsorder (3 kap. 14 §), som är föreskriven för överträdelse av europeisk skyddsorder. Dessa lagar är dock endast enstaka exempel. Sökningar i rättsdatab aser354på uttryckssätten ”böter eller fängelse i högst sex månader” respektive ”böter eller fängelse i högst ett år” i författningar genererar hundratals träffar vardera. Även straffskalor med andra spännvidder förekommer – som har konstaterats – i specialstraffrätten, vilket ytterligare illustrerar specialstraffrättens omfattning.

Som vi har konstaterat i avsnitt 8.16.1 framstår det inte som meningsfullt med en fullständig redovisning med överväganden avseende alla specialstraffrättsliga författningar som finns. Reformtakten på straffrättens område är dessutom hög och en sådan uppräkning skulle snabbt bli inaktuell. En aspekt i sammanhanget är att det av statistik från Brå från 2023 framgår att det skedde 1 204 lagföringar med stöd av andra författningar än de som har behandlats uttryckligen i det här kapitlet (före de lagar som har nämnts under den här rubrik en355). Det bör sättas i relation till att det totala antalet lagföringar för samma år var 113 737.356De författningar vi inte redovisar uttryckliga överväganden för stod alltså 2023 för en mycket liten del – omkring en procent – av det totala antalet lagföringar. Vår bedömning är att vi genom den översyn av specialstraffrätten som vi har gjort i det här kapitlet har täckt in den specialstraffrättsliga lagstiftning som kan betecknas som central.

Att lämna en mer fullständig redogörelse över specialstraffrätten är således inte aktuellt. Det bör dock framhållas att vi inte har identifierat några lagar av den typ som har beskrivits under den här rubri-

353 Lagar som föreskriver endast böter (inklusive penningböter) för olika typer av brott är också vanligt förekommande. 354 För att få ett så bra underlag som möjligt har vi vid inventeringen och översynen av de straffskalor som finns i specialstraffrätten gjort sökningar i – utöver Regeringskansliets rättsdatabaser – de databaser som tillhandahålls genom de digitala tjänsterna D&B InfoTorg respektive JUNO, Norstedts Juridik. 355 Lagen (2013:385) om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter och lagen (1998:506) om flyttning och kontroll av vissa punktskattepliktiga varor omfattas dock inte. Dessa lagar behandlas i det här kapitlet trots att de inte är med i den angivna statistiken. 356 Se Brå, tabell 420, Lagföringsbeslut efter huvudbrott och huvudpåföljd, 2023.

ken – som alltså inte har behandlats uttryckligen under tidigare rubriker – där straffskalornas utformning framstår som olämplig (jfr angående specifikt straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader våra överväganden i avsnitt 7.7.2). När vi har granskat dessa övriga författningar har vi undersökt särskilt straffskalornas utformning, vad kriminaliseringen avser och om straffskalorna i någon mening sticker ut i jämförelse med andra typer av brottslighet samt de förslag till ändringar av straffskalor som vi lämnar. Som redan har framgått har vi kommit fram till att det inte finns anledning för oss att föreslå fler ändringar av straffskalor än de vi redan har redovisat i det här kapitlet.

DEL 5

Straffmätningen

9. Hela straffskalan ska komma till användning

9.1. Uppdrag och disposition

Av direktiven för vår utredning framgår att det är nödvändigt med en påtaglig förändring som innebär att hela straffskalan används och att det sker en mer nyanserad straffmätning. Vi ska överväga och föreslå ändringar som säkerställer en differentierad straffmätning där försvårande omständigheter får större genomslag. Dessutom ska vi överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar som säkerställer att brott som innebär angrepp mot person och brott som ger upphov till personskador, exempelvis vålds- och sexualbrott, såväl uppsåtliga som oaktsamma, straffvärdemässigt värderas strängare än i dag. Avsikten är att straffskalans spännvidd ska utnyttjas i betydligt större utsträckning än i dag. Den övre halvan av straffskalan bör inte vara reserverad för enbart vissa särskilt allvarliga gärningar, utan straffvärdet bör även i andra fall kunna ligga i mitten eller den övre delen av straffskalan.

I det här kapitlet behandlar vi frågan om hur en sådan mer nyanserad användning av straffskalan som nu har beskrivits kan uppnås. I avsnitt 9.2 beskriver vi straffvärdets betydelse och hur det bedöms enligt i dag gällande rätt. Några processuella aspekter på straffvärdet återges i avsnitt 9.3. Därefter beskriver vi i avsnitt 9.4–9.6 vissa tidigare reformer på området och vad som kan sägas om utfallet av dessa. I avsnitt 9.6 redovisas även viss kriminalstatistik (avsnitt 9.6.3), som illustrerar hur straffskalorna används i praktiken av domstolarna. Det nästföljande avsnittet (9.7) innehåller kortfattade beskrivningar av hur frågorna om straffets bestämmande regleras i några andra europeiska länder. I avsnitt 9.8 följer sedan våra överväganden, bedömningar och förslag till reglering för att hela straffskalornas spännvidd ska komma till användning.

När det gäller kapitlets utformning kan nämnas att det genomgående är skrivet på så sätt att det för överskådlighetens skull antas att det är en domstol som gör bedömningen av straffvärdet. Även andra aktörer kan visserligen i praktiken ha att bedöma straffvärdet av en gärning, exempelvis en åklagare som ska utfärda ett strafföreläggande. Det bortses dock från sådana förhållanden här eftersom de saknar direkt betydelse för utformningen av våra förslag. Kapitlet fokuserar vidare på hur straffet bestäms när påföljden bestäms för ett brott (s.k. enkel brottslighet) och inte vid flerfaldig brottslighet. Till de särskilda frågeställningar som aktualiseras vid flerfaldig brottslighet återkommer vi i kapitel 10.

9.2. Straffvärdet som en grund för påföljdsbestämningen enligt gällande rätt

9.2.1. Den grundläggande bestämmelsen

Domstolens inledande uppgift vid påföljdsbestämningen är att inom ramen för den tillämpliga straffskalan ta ställning till brottslighetens

straffvärde. Därigenom framgår den stora betydelse som begreppet

straffvärde har. Straffvärdet uttrycks som ett visst penningbötesbelopp, ett visst antal dagsböter eller ett visst antal dagar, månader eller år i fängelse. Med straffvärde avses i korthet brottets svårhet – eller allvar – i förhållande till andra brott .1Vad det handlar om är alltså hur allvarlig den brottsliga gärningen bedöms vara. Av betydelse blir vilka omständigheter som det anses bör medföra att ett brott är mer förkastligt än ett ann at.2Det har uttryckts att straffvärdet inte är en objektiv egenskap hos en gärning, utan ett uttryck för en värdering som är beroende av vem som svarar för bedömni ngen.3

I att påföljdsbestämningen bygger på att ett straffvärde kan fastställas ligger alltså att brott anses kunna rangordnas i förhållande till varandra efter deras svårhet. Hur allvarligt ett brott anses vara omvandlas till kvantitativt mätbara förhållanden som ett visst bötesbelopp eller en viss tid i fängels e.4

1 Se SOU 1986:14 s. 131. 2 Se a. betänkande s. 143. 3 Se prop. 1987/88:120 s. 36. 4 Se Holmgren, Straffvärde som rättslig konstruktion, 2021, s. 17.

Det brukar göras en åtskillnad mellan det abstrakta och det konkreta straffvärdet (se även vår redogörelse i samband med översynen av straffskalorna i avsnitt 7.2.2). Med abstrakt straffvärde avses ett brotts straffvärde uttryckt genom angivande av brottets straffskala. Detta abstrakta värde är därmed ett mått på hur allvarligt lagstiftaren ser på det aktuella brottet i förhållande till andra brott. Straffskalorna har en viss spännvidd, löpande från ett lägsta till ett högsta straff. Med det konkreta straffvärdet avses det exakta straffvärde som domstolen fastställer för en enskild gärning, med tillämpning av de föreskrifter av generell karaktär som kan finnas i lag. Det abstrakta straffvärdet och straffskalornas utformning har vi redan behandlat i kapitel 7 och 8. I det här kapitlet avses med straffvärde – i likhet med hur lagtexten är utformad – om inte något annat anges det konkreta straffvärdet. Det finns dock naturligen ett starkt samband mellan det abstrakta och det konkreta straffvärdet. Förhållanden som anses vara relevanta för det konkreta straffvärdet är i hög usträckning relevanta även för det abstrakta straffv ärdet.5

Straffvärdets centrala roll i påföljdsbestämningen framgår av 29 kap. 1 § brottsbalken. Enligt den bestämmelsen ska straff, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde (första stycket). Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft (andra stycket första meningen). Det första ledet innehåller alltså mer objektiva kriterier, medan det avslutande ledet tar sikte på vad som brukar betecknas som subjektiva kriterier. Utöver de hittills beskrivna förhållandena ska hänsyn särskilt tas till om gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person (andra stycket andra meningen). Denna sista del av 29 kap. 1 § behandlas vidare i avsnitt 9.5.

När det gäller de objektiva kriterierna för bedömningen av straffvärdet framgår det av de ursprungliga förarbetena att uttrycken ”skada, kränkning eller fara” ska uppfattas i vid mening. Av betydelse är i vilken utsträckning rättsligt skyddade intressen har angripits och alla

5 Se Asp & von Hirsch, Straffvärde, SvJT 1999 s. 151–176, särskilt på s. 152, där sambandet mellan det abstrakta och det konkreta straffvärdet betecknas som mycket starkt. Jfr Sitte, Straffvärdebegreppet – sett utifrån ett behandlingsideologiskt och ett nyklassiskt perspektiv, JT 1994/95 s. 682–700, på s. 691, som anser att det abstrakta straffvärdet är av överordnad betydelse.

på straffvärdet inverkande omständigheter som är värda att beakta ska tas med vid bedömningen. De objektiva omständigheterna bildar på det sättet en utgångspunkt för straffvärdebedömningen. Endast sådan skada, fara eller kränkning ska dock beaktas som täcks av gärningspersonens uppsåt eller, när det är fråga om ett oaktsamhetsbrott, oaktsamhet. Därigenom framgår den betydelse som de subjektiva omständigheterna har vid straffvärdebedömningen. Hur grov oaktsamheten har varit och vilken form av uppsåt som har förelegat är även det av betydelse för bedömni ngen.6

Att straffvärdet ska vara avgörande för straffmätningen är ett uttryck för den vikt som principerna om ekvivalens och proportionalitet har. Lika svåra brott ska ges lika stränga straff och svårare brott ska straffas strängare än lindrigare. Enskilda domares värdering ska alltså inte vara avgörande för straffm ätningen.7Att den enskilda domaren i praktiken inte har någon mer betydande frihet när det gäller att bestämma straffvärdet framgår för övrigt redan av första stycket i 29 kap. 1 §. I den juridiska litteraturen har det påpekats att hänvisningen i första stycket till den enhetliga rättstillämpningen innebär att rätten ska skapa sig en bild av hur andra domstolar har bedömt straffvärdet i ett motsvarande fall.8

Numera är det relativt vanligt förekommande att Högsta domstolen i sina avgöranden gör vägledande uttalanden även i straffvärdefrågor .9Utöver dessa avgöranden i sig har domstolarna bl.a. olika databaser och praxisredovisningar att tillgå vid undersökandet av hur andra domstolar – även underinstanserna – har hanterat fall som liknar det som är föremål för ställningstagande .10I sammanhanget bör dock påpekas att det genom åren har funnits en diskussion om i vilken utsträckning det är lämpligt att använda tabeller och liknande hjälpmedel. Sådana hjälpmedel har sagts kunna riskera att göra den straffvärdemässiga analysen ytlig och begränsad till vissa faktorer. En för stor tilltro till hjälpmedlen skulle kunna leda till att det bortses från de speciella omständigheter som föreligger i det enskilda fallet och

6 Se prop. 1987/88:120 s. 80 f. Se även t.ex. ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 p. 6. 7 Se a. prop. s. 77 f. 8 Se Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), s. 186. 9 Jfr Almkvist, Prejudikatbildning i straffvärdefrågor, SvJT 2022 s. 464–473. 10 En vanligt förekommande praxisredovisning är Borgeke m.fl., Studier rörande påföljdspraxis m.m. (elektronisk version oktober 2024), som genom åren har utkommit i ett flertal upplagor och elektroniska versioner.

dessutom göra det svårt att kontrollera om uppnådda resultat bygger på rimliga resonem ang.11

För brottslighet på bötesnivå beslutar Riksåklagaren föreskrifter om ordningsbot för vissa brott i SFS 2024:1084. Det finns också dokument från Åklagarmyndigheten som kan vara till vägledning även för domstolarna när straffet bestäms till böter. Särskilt kan nämnas den rättsliga vägledningen 2021:21 (Normalstraff för vissa bötesbrott – stöd vid strafföreläggande) från december 2021 (senast uppdaterad i februari 2025). Vägledningen ersatte den tidigare gällande rättspromemorian Strafföreläggande i bötesmål – en sammanställning av tilllämpade påföljder (RättsPM 2012:7, senast uppdaterad i november 2020).

Som ett led i att besvara frågan om vilka faktorer som ska inverka på bedömningen av straffvärdet görs det ibland en uppdelning mellan sådana förhållanden till ledning för bedömningen av brottets allvar som är knutna till den särskilda straffbestämmelsen (brottsinterna faktorer) och sådana förhållanden som generellt ska beaktas när straffvärdet för ett brott bestäms (brottsexterna faktorer). De brottsinterna faktorerna är ofta omständigheter som har betydelse för bedömningen av till vilken grad – vid gradindelade brott – som gärningen hör (se närmare angående förhållandet mellan gradindelningen och straffvärdebedömningen vidare i avsnitt 9.2.4 nedan). Som brottsinterna faktorer har dock också ansetts kunna ses sådana förhållanden som har bäring mera direkt på de intressen som straffbestämmelsen ska skydda. I vissa sammanhang har det kommit att talas om en straffbestämmelses primära skyddsområde. De brottsexterna faktorerna är främst de som anges i 29 kap. 1 § och som har beskrivits i det här kapitlet. Bestämmelsen i 1 § kompletteras av 2, 2 a och 3 §§ i samma kapitel. Dessa bestämmelser beskrivs mer i detalj i följande avsnitt (9.2.2 och 9.2.3 ).12En ytterligare aspekt är att vad som är en brottsextern omständighet i relation till ett brott kan vara en brottsintern

11 Se t.ex. Asp & von Hirsch, Straffvärde, SvJT 1999 s. 151–176 på s. 175 f., där det även förs fram att det finns skäl till försiktighet med att sätta alltför stor tilltro till tabeller över underrättspraxis och liknande, särskilt eftersom sådana tabeller kan ge en för schematisk bild av verkligheten och kan bygga på material som inte kan anses representera rättspraxis i den mening som avses i 29 kap. 1 § brottsbalken. 12 Se t.ex. ”De kinesiska kullagren” p. 7–9, där det primära skyddsintresset vid varumärkesintrång ansågs vara varumärkesinnehavarens rätt att bestämma över användningen av sitt varumärke. Se även ”Sjuttioåringen” NJA 2017 s. 138 p. 4–9, där det primära skyddsintresset vid grov vårdslöshet i trafik ansågs vara att upprätthålla trafiksäkerheten.

omständighet i relation till ett annat brott, vilket avgörs av hur straffbudet i fråga är utformat.

Avseende lagstiftningsnivån kan det på ett övergripande plan sägas att lagstiftaren, historiskt sett, har använt två olika metoder när lagändringar har gjorts i syfte att uppnå en strängare bedömning av straffvärdet och därmed en förhöjd straffnivå. Den ena metoden har varit att justera straffskalorna – vilket medför en direkt inverkan på det abstrakta straffvärdet – för de aktuella brotten. Flera sådana exempel har redovisats i samband med översynen av straffskalorna i kapitel 7 och 8. Den andra metoden har varit att reformera de generella och på alla brott tillämpliga reglerna om straff mätning.13Ett sådant agerande tar mer sikte på det konkreta straffvärdet. Några reformer som har avsett de allmänna bestämmelserna om hur straffvärdet ska bedömas beskrivs närmare längre fram i det här kapitlet.

9.2.2. Vissa i lag angivna försvårande och synnerligen försvårande omständigheter

Utöver den allmänna bestämmelsen i 29 kap. 1 § brottsbalken finns det i de efterföljande paragraferna angivet vissa försvårande (2 §) och synnerligen försvårande (2 a §) omständigheter som, vid sidan av vad som gäller för de olika brotten, ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet. Det är fråga om generella omständigheter som alltid anses kunna påverka straffvärdet i försvårande riktning, oberoende av vilket brott straffvärdebedömningen avser.

Som försvårande omständigheter ska särskilt beaktas om

  • den tilltalade avsett att brottet skulle få allvarligare följder än det faktiskt fått (2 § 1),
  • den tilltalade visat stor hänsynslöshet (2 § 2),
  • den tilltalade utnyttjat ett numerärt överläge eller annars utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig (2 § 3 )14,

13 Se t.ex. prop. 2016/17:108 s. 18, där användandet av dessa två metoder anges. 14 Se prop. 2022/23:53, som handlar om skärpta straff för brott i kriminella nätverk, genom vilken bestämmelsen ändrades och skrivningen om numerärt överläge lades till. För en närmare redogörelse för reformen hänvisas till kapitel 11.

  • den tilltalade utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende (2 § 4),
  • den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom tvång, svek eller missbruk av hans eller hennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning (2 § 5),
  • brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering (2 § 6),
  • ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning, kön, könsidentitet eller könsuttryck eller annan liknande omständighet (2 § 7)15,
  • brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person (2 § 8)16,
  • brottet begåtts mot en person på grund av att han eller hon eller någon närstående innehaft ett uppdrag som förtroendevald i stat, kommun, region, Sametinget eller Europaparlamentet (2 § 9 )17,
  • ett motiv för brottet varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder (2 § 10)18, eller
  • brottet begåtts mot en person på grund av att han eller hon eller någon närstående yrkesmässigt bedrivit nyhetsförmedling eller annan journalistik (2 § 11)19.

15 Se prop. 1993/94:101, som avser åtgärder mot rasistisk brottslighet och etnisk diskriminering i arbetslivet, genom vilken punkten infördes. Se även prop. 2001/02:59, som handlar om hets mot folkgrupp m.m., genom vilken sexuell läggning lades till i punkten. Se därutöver prop. 2017/18:59, som handlar om ett utvidgat straffrättsligt skydd för transpersoner, genom vilken könsöverskridande identitet eller uttryck lades till i punkten, och prop. 2024/25:124, där omständigheten ”kön” lades till och begreppet ”könsöverskridande identitet eller uttryck” ändrades till ”könsidentitet eller könsuttryck”. 16 Se prop. 2002/03:53, som tar sikte på stärkt skydd för barn i utsatta situationer, genom vilken punkten infördes. 17 Se prop. 2018/19:154, som handlar om brott mot förtroendevalda, genom vilken punkten infördes. Se även prop. 2018/19:162, genom vilken ”landsting” byttes ut mot ”region”. 18 Se prop. 2019/20:131, som handlar om ett ökat skydd mot hedersrelaterad brottslighet, genom vilken punkten infördes. 19 Se prop. 2022/23:106, som handlar om en skärpt syn på brott mot journalister och vissa andra samhällsnyttiga funktioner, genom vilken punkten infördes.

29 kap. 2 § infördes genom 1989 års påföljdsreform, som behandlas mer utförligt i avsnitt 9.4. Genom åren har det, som redovisats, lagts till ett flertal punkter i bestämmelsen. Utöver de ändringar som har markerats uttryckligen i uppräkningen ovan ändrades bestämmelsen också genom 2010 års reform angående skärpta straff för allvarliga våldsbrott. Dessa ändringar behandlas närmare i avsnitt 9.5.3.

Bestämmelsen i 29 kap. 2 a § trädde i kraft den 1 juli 2023 (se prop. 2022/23:53) och tar sikte på våldsamma uppgörelser bland kriminella. Som synnerligen försvårande vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas om brottet inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person och

  • innefattat användning av skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne och begåtts på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats (2 a § 1), eller
  • haft bakgrund i eller varit ägnat att framkalla en konflikt mellan grupper av personer i vilken skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne används (2 a § 2).

Bestämmelsen i 29 kap. 2 a § behandlar vi närmare i kapitel 11.

9.2.3. Vissa i lag angivna förmildrande omständigheter

I 29 kap. 3 § första stycket finns en uppräkning av ett antal förmildrande omständigheter. På motsvarande sätt som för de försvårande omständigheterna är det fråga om generella omständigheter som alltid anses kunna påverka straffvärdet oavsett vilket brott straffvärdebedömningen avser.

Vid bedömningen av straffvärdet ska, vid sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall, särskilt beaktas om

  • brottet föranletts av någon annans uppenbart kränkande beteende (3 § första stycket 1),
  • den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk störning haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt eller annars till följd av en psykisk stör-

ning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande (3 § första stycket 2)20,

  • den tilltalades handlande stått i samband med hans eller hennes bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga (3 § första stycket 3),
  • brottet föranletts av stark mänsklig medkänsla (3 § första stycket 4), eller
  • gärningen, utan att vara fri från ansvar, är sådan som avses i 24 kap.

(3 § första stycket 5)21.

Liksom 29 kap. 2 § infördes 29 kap. 3 § genom 1989 års påföljdsreform och ändringar gjordes i den genom 2010 års reform angående skärpta straff för allvarliga våldsbrott (se avsnitt 9.4 respektive 9.5.3 för en utförligare beskrivning av dessa lagstiftningsprojekt). Noterbart är att lika många nya punkter inte har tillkommit genom åren när det gäller förmildrande omständigheter i 29 kap. 3 § som för de försvårande omständigheterna i 29 kap. 2 §.

9.2.4. Förhållandet till gradindelningen

Allmänt om gradindelning

Många brott är uppdelade i flera svårhetsgrader, där varje grad har sin egen straffskala. Det vanliga uttryckssättet i lagstiftningen är att uttrycken grovt brott respektive ringa brott används. Ibland används dock uttrycket mindre grovt brott i stället för ringa brott. För vissa brott används vidare beteckningen synnerligen grovt brott för de allvarligaste gärningarna.

Ett exempel som kan illustrera det nyss sagda är misshandelsbrottet. För misshandel av den s.k. normalgraden är straffskalan fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader (3 kap. 5 § brottsbalken). Straffskalan för grov misshandel är fängelse i lägst ett år och sex månader och högst sex år

20 Se prop. 1990/91:58, som handlar om psykiatrisk tvångsvård m.m., genom vilken ”själslig abnormitet” byttes ut mot ”psykisk störning”. Se även prop. 2007/08:97, som handlar om påföljder för psykiskt störda lagöverträdare, genom vilken flera andra omformuleringar av bestämmelsen gjordes. 21 Se prop. 1993/94:130, som bl.a. handlar om ansvarsfrihetsgrunder, genom vilken punkten infördes.

(3 kap. 6 § första stycket). Vid synnerligen grov misshandel, slutligen, är straffskalan fängelse i lägst fem och högst tio år (3 kap. 6 § andra stycket) .22

För flera brott har de olika svårhetsgraderna getts särskilda brottsbeteckningar. Utöver det nyss nämnda exemplet misshandel kan stöldbrotten – bland dem ringa stöld, stöld och grov stöld (8 kap. 1, 2 och 4 §§) – anges som exempel på det. Andra brott har dock en gemensam brottsbeteckning för de olika svårhetsgraderna. Ett sådant exempel är uppvigling (16 kap. 5 §). Vidare finns de olika graderna av ett brott i vissa fall i samma paragraf medan graderna i andra fall är uppdelade i olika paragrafer.

För brott som är indelade i olika grader brukar det uttryckas att varje grad är att betrakta som en egen brottstyp med en egen straffskala, vilket har betydelse bl.a. för när en gärning preskriberas (jfr bestämmelsen om preskription i 35 kap. 1 § brottsbalken).

Det nu beskrivna sättet att lagstifta på – där olika svårhetsgrader används – inleddes 1942 och används alltså fortfarand e.23Som har framgått används ett flertal olika metoder för gradindelningarna, både avseende beteckningar och hur de olika bestämmelserna struktureras. Att ändra principerna för gradindelningen av brott eller att införa fler, alternativt ta bort befintliga, gradindelningar ligger inte inom ramen för vårt uppdrag. Förhållandet mellan gradindelningen och straffvärdebedömningen gör det emellertid nödvändigt att förhålla sig till dessa två olika, men sammanlänkade, bedömningar.

En allsidig bedömning av samtliga omständigheter vid brottet ska göras vid gradindelningen. Högsta domstolen har vid flera tillfällen – även under senare tid – understrukit att de omständigheter som anknyter till rekvisiten i en viss straffbestämmelse här bildar utgångspunkten .24Som exempel kan nämnas att det som i 3 kap. 5 § brottsbalken är straffbelagt som misshandel är att tillfoga en annan person kroppsskada eller smärta. Utgångspunkten för avgörandet av till vilken svårhetsgrad en misshandel är att hänföra är därför i allmänhet den av uppsåt täckta skadan eller smärtan som misshandeln har lett

22 Här bortses från våra förslag till ändringar av dessa straffskalor i kapitel 8. 23 Se t.ex. Asp m.fl., Kriminalrättens grunder (2013, version 2, JUNO), s. 27 ff. för en utförligare beskrivning av och bakgrund till lagstiftningstekniken. 24 Se bl.a. ”Skärpet” NJA 2017 s. 1129 p. 6, ”De upprepade förfalskningarna” NJA 2018 s. 378 p. 15, ”De upprepade skattebrotten” NJA 2018 s. 634 p. 9 och ”Människorovet” NJA 2019 s. 553. p. 10.

till.25Den av uppsåt täckta skadan eller smärtan utgör dock endast startpunkten för bedömningen och, såsom generellt gäller vid alla brott, frågan om till vilken grad ett misshandelsbrott hör ska avgöras efter en helhetsbedömning av samtliga omständigheter vid gärningen .26Huruvida brottet utgör ett återfall påverkar i princip inte gradindelningen .27

I straffbuden kan det finnas angivet vissa exempel som särskilt ska beaktas vid gradindelningen. Sådana s.k. kvalifikationsgrunder eller privilegieringsgrunder är vanligt förekommande. Exempelvis gäller för bedömningen av om en misshandel är att bedöma som grov att det särskilt ska beaktas om gärningen har varit livsfarlig eller om gärningspersonen har tillfogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet (3 kap. 6 § första stycket). Andra exempel är att det i flera straffbestämmelser talas om att gärningen har avsett ett betydande värde eller att den har utgjort ett led i en brottslighet som har utövats systematiskt eller i större omfattning.

Kvalifikationsgrunder eller privilegieringsgrunder som anges i anslutning till brotten ska bara ses som vägledande exempel. Det betyder att det inte är nödvändigt att kvalificera ett brott som grovt när någon av de angivna omständigheterna föreligger. Samtidigt är det inte uteslutet att bedöma ett brott som grovt när omständigheterna inte är för handen. En samlad bedömning måste alltid göras. Högsta domstolen har uttryckt saken som att rubriceringen tar sin utgångspunkt i de kvalifikationsgrunder som särskilt ska beaktas. För att ett brott ska bedömas som grovt bör det dock i princip krävas att omständigheterna i det enskilda fallet framstår som försvårande i motsvarande grad som normalt gäller i de fall som anges i lagens exemplifierin g.28 Legalitetsskäl talar också för att domstolen bör vara försiktig med att döma för grovt brott med hänvisning bara till en enskild omständighet som saknar stöd i bestämmelsens uppräkning .29

25 Se bl.a. ”Synnerligen grov misshandel?” NJA 2011 s. 89 p. 11, ”Skärpet” NJA 2017 s. 1129 p. 6, ”Brevinkastet” NJA 2018 s. 574 p. 19 och 20 samt ”Fruktkniven” NJA 2023 s. 560 p. 12 och 13. 26 Se bl.a. ”Fruktkniven” NJA 2023 s. 560 p. 13. 27 Se t.ex. ”De upprepade förfalskningarna” NJA 2018 s. 378 p. 16 med hänvisning till Asp m.fl., Kriminalrättens grunder (2013, version 2, JUNO), s. 27 f. Ett specialfall är olovlig körning, där tidigare lagföring normalt medför att brottet bedöms som grovt. 28 Se bl.a. ”De upprepade förfalskningarna” NJA 2018 s. 378 p. 17 med vidare hänvisningar, ”De upprepade skattebrotten” NJA 2018 s. 634 p. 10, ”Kvantumbranden” NJA 2019 s. 492 p. 18, ”Pianobäraren” NJA 2024 s. 12 p. 8 och 9 och ”Vinkelslipen” NJA 2024 s. 335 p. 6. Se även prop. 2022/23:53 s. 34 och 36. 29 Se ”Bagagestölderna” NJA 2016 s. 1143 p. 17 med vidare hänvisningar.

Närmare om hur bedömningarna förhåller sig till varandra

Att varje grad av ett brott är att betrakta som en egen brottstyp innebär att frågan om till vilken grad ett visst brott hör – i princip – måste avgöras innan den konkreta straffvärdebedömningen görs. Att så är fallet återspeglas i 29 kap. 1 § brottsbalken, genom den hänvisning som finns där till den för brottet tillämpliga straffskalan. Av våra direktiv framgår också att bedömningen av straffvärdet även fortsättningsvis ska göras med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning.

Bedömningarna av gradindelningen respektive det konkreta straffvärdet görs med tillämpning av delvis olika kriterier. Gradindelningen brukar dock sägas hänga nära samman med eller gå hand i hand med straffvärdebedömnin gen.30Ett exempel är fall där straffvärdet är så högt att det motsvarar eller överstiger minimistraffet för den allvarligare graden av brottet i fråga. I sådana fall blir följden i normalfallet att brottet rubriceras som den allvarligare graden (frågan om överlappningar i straffskalorna mellan gradindelade brott har vi behandlat särskilt i samband med översynen av straffskalorna i kapitel 7 och 8). Som huvudregel bör alltså ett brott av normalgraden ha ett lägre straffvärde än ett brott som är att ans e som grovt.31

Alla faktorer som påverkar straffvärdet påverkar alltså emellertid inte gradindelningen. Omvänt är inte de faktorer som påverkar gradindelningen identiska med de omständigheter som kan påverka straffvärdet. Att med exakthet och en gång för alla beskriva vilka faktorer som i alla fall och för alla brott påverkar det ena eller det andra innebär dock utmaningar. Här lämnas en något mer översiktlig redogörelse för vad som framgår av rättspraxis från de senaste åren, tidigare förarbeten och den juridiska litteraturen.

Högsta domstolen har påpekat att, för att en viss omständighet ska kunna påverka gradindelningen, det visserligen förutsätts att omständigheten är ägnad att påverka straffvärdet, men vissa omständigheter som är av betydelse för straffvärdet saknar betydelse vid gradindelningen. Det som har betydelse för placeringen av ett brott i en viss svårhetsgrad är i första hand omständigheter av objektivt slag. Även gärningspersonens avsikter och motiv samt graden av skuld kan

30 Se bl.a. ”Synnerligen grov misshandel?” NJA 2011 s. 89 p. 9, ”Brevinkastet” NJA 2018 s. 574 p. 19 och ”Kvantumbranden” p. 17. 31 Se ”Den kastade flaskan” NJA 2024 s. 513 p. 13.

visserligen tillmätas betydelse, men sådana faktorer spelar i allmänhet inte lika stor roll som omständigheter av objektivt sla g.32

Exempel på faktorer som påverkar straffvärdet, eller straffmätningen i övrigt, men inte gradindelningen har i tidigare förarbeten konstaterats vara att gärningspersonen har haft ett sådant överskjutande uppsåt som avses i 29 kap. 2 § 1, att det är fråga om ett sådant återfall som motiverar en straffskärpning enligt 29 kap. 4 § eller att gärningspersonen har förmått någon annan att medverka till brottet genom missbruk av dennes ungdom (23 kap. 5 § brottsbalke n).33

I den juridiska litteraturen har angetts att endast omständigheter som har att göra med brottets straffvärde (29 kap. 1–3 §§) kan vara relevanta och att omständigheter som berörs i 29 kap. 4, 5 och 7 §§ inte kan påverka gradindelningen. Detsamma skulle gälla omständigheter som utifrån allmänpreventiva synpunkter anses tala för en strängare reaktion. Den skada, kränkning eller fara som brottet har inneburit har vidare större betydelse än skuldfaktorer. Flertalet av de förmildrande omständigheterna i 29 kap. 3 § har i litteraturen ansetts inte påverka gradindelningen, men brottet har sagts kunna placeras i en lägre grad på grund av provokation (p. 1) eller stark mänsklig medkänsla (p. 4). Det sistnämnda är särskilt tydligt vid rubriceringen av uppsåtligt dödande som mord eller dr åp.34

Trots att gradindelningen och straffvärdebedömningen görs med tillämpning av delvis skilda kriterier kan gradindelningen i mer svårbedömda fall inte utföras utan att det sker en värdering av hur allvarlig brottsligheten är. Den samlade bedömningen kommer alltså ytterst – med reservation för de faktorer som påverkar straffvärdet men saknar betydelse för gradindelningen – att bygga på en värdering av om straffvärdet i det enskilda fallet och med beaktande av förekommande kvalifikationsgrunder är sådant att det är motiverat att döma för grovt brot t.35Saken kan uttryckas som att gradindelningen ger uttryck för en bedömning av det abstrakta straffvärdet och vilken straffskala som är tillämplig.

32 Se ”De upprepade förfalskningarna” NJA 2018 s. 378 p. 16 med vidare hänvisningar. Se även Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 29 kap. 1 § första stycket, under rubriken Gradindelade brott. 33 Se t.ex. SOU 1986:14 s. 157 och SOU 2023:1 s. 46 f. och 102 f. Se även prop. 1987/88:120 s. 79 och prop. 1992/93:141 s. 27 f. 34 Se Asp m.fl., Kriminalrättens grunder (2013, version 2, JUNO), s. 28, Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 29 kap. 1 § första stycket, under rubriken Gradindelade brott, samt Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära (2022, version 7, JUNO), s. 109 f. 35 Se ”Kvantumbranden” NJA 2019 s. 492 p. 19 med vidare hänvisningar.

Av det som hittills har konstaterats följer att det inte är uteslutet att redan vid gradindelningen väga in faktorer som annars främst påverkar straffvärdet och som saknar direkt anknytning till de grundläggande rekvisiten för brottet. Vissa av de försvårande och förmildrande omständigheterna som anges i 29 kap. 2–3 §§ kan således få betydelse även vid gradindelningen. Detta gäller särskilt när det i lagtexten inte anges några särskilda kvalifikationsgrunder eller privilegieringsgrunder till ledning för bedömningen av till vilken svårhetsgrad ett brott är att hänföra. I dessa fall blir därför sambandet mellan gradindelningen och straffvärdebedömningen ännu tydligar e.36Om en viss omständighet har åberopats för att placera ett brott i en högre svårhetsgrad bör den dock normalt inte också beaktas i skärpande riktning vid straffmätningen inom ramen för det allvarligare brottets straffskala. Ett sådant dubbelbeaktande skulle strida mot proportionalitetsprincipen och allmänna rättviseföreställningar. Endast om det finns ett s.k. övervärde, dvs. att omständigheten inte kan anses tillräckligt beaktad genom gradindelningen, kan den tillmätas betydelse också vid straffmätningen .37

9.3. Något om processuella aspekter på straffvärdet

För att en viss omständighet ska kunna ha inverkan på bedömningen av straffvärdet behöver den på något sätt ha förts in i processen. Det finns i ljuset av det anledning att något beröra vilken betydelse straffprocessuella frågor har för hur straffvärdet bedöms av domstolarna.

Huruvida en omständighet som har betydelse för hur ett brott ska rubriceras behöver, eller borde behöva, åberopas för att kunna beaktas är omdiskuterad, vilket det inte finns anledning att gå djupare in på här. När det gäller omständigheter som tar sikte på en gärnings straffvärde har det dock sagts att det råder enighet om att någon åberopsbörda inte åvilar åklagare n.38

I förarbetena till 1989 års påföljdsreform (se det nästkommande avsnittet för en mer detaljerad redogörelse för reformen) angavs med

36 Se ”Skärpet” NJA 2017 s. 1129 p. 8, ”Kvantumbranden” NJA 2019 s. 492 p. 19 och ”Människorovet” NJA 2019 s. 553 p. 11. 37 Se Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära (2022, version 7, JUNO), s. 113 f. Se även Ågren, Brottsbalk (1962:700) 29 kap. 2 §, avsnitt 2.3, Lexino 2020-10-27 (JUNO) och t.ex. prop. 2022/ 23:53 s. 64. 38 Se t.ex. Edstedt, Mellan åtal och dom – Om underlaget och ramarna för rättens bedömning av frågorna om skuld, rubricering och påföljd, 2024, s. 993 ff. med vidare hänvisningar.

anledning av ett uttalande i den bakomliggande utredningen från Fängelsestraffkommittén att det torde vara klart att domstolen vid straffmätningen i samma utsträckning som tidigare kunde beakta försvårande eller förmildrande omständigheter oberoende av om åklagaren hade åberopat dem i stämningsansökningen eller inte. Samtidigt uttalades att det givetvis alltid är av värde för den tilltalade och den tilltalades försvar om åklagaren redan i stämningsansökan anger om någon omständighet föreligger som enligt åklagaren är särskilt försvårande. Därutöver påpekades att åklagaren naturligtvis har bevisbördan för om en försvårande omständighet föreligger .39

I ett rättsfall från 2003 som har kommit att bli relativt omdiskuterat (NJA 2003 s. 486) ansåg Högsta domstolen att hovrätten inte, på det sätt som hade skett, kunde lägga andra försvårande omständigheter än dem som den tilltalades motparter hade åberopat i gärningsbeskrivningen till grund för sin bedömning av om ett våldtäktsbrott var att anse som grovt. Målet återförvisades därför till hovrätten. Det var således en rubriceringsfråga som var föremål för bedömning. Av betydelse i ett sammanhang där straffvärdet står i centrum är dock att Högsta domstolen i domen pekade på det förhållandet att samma försvårande omständigheter som kan inverka på bedömningen av brottets grovhet kan ha betydelse vid straffmätningen, utan att de behöver åberopas särskilt. I sammanhanget hänvisade Högsta domstolen till det nyss redovisade förarbetsuttalandet i 1988 års proposition.

Ytterligare ett rättsfall som kan nämnas i sammanhanget är ”Fridskränkningen av dottern” NJA 2004 s. 437, där Högsta domstolen med hänvisning till 2003 års rättsfall angav att domstolen vid straffvärdebedömningen är oförhindrad att ta upp omständigheter som inte framgår av gärningsbeskrivningen.

I den juridiska litteraturen har angetts att åklagaren visserligen har bevisbördan för att en straffvärdehöjande omständighet föreligger. För att den tilltalade på ett rimligt sätt ska kunna försvara sig mot vad som läggs honom eller henne till last har det påpekats att sådana omständigheter som domstolen lägger till grund för sin bedömning måste ha aktualiserats vid rättegången. Överraskande moment för den

39 Se prop. 1987/88:120 s. 84. Fängelsestraffkommitténs uttalande finns i SOU 1986:14 s. 446 och gick ut på att en omständighet bör åberopas i stämningsansökan om åklagaren i ett mål anser att någon omständighet föreligger som ökar straffvärdet. Uttalandet kom att kritiseras i remissförfarandet av Domareförbundet, eftersom det ansågs vara i strid mot praxis och möjligen kunde medföra långtgående processuella komplikationer.

tilltalade skulle alltså inte få användas till den tilltalades nackdel vid straffvärdebedömnin gen.40

Rättsläget får anses vara förhållandevis tydligt i de avseenden som nu har beskrivits, även om det finns omdiskuterade situationer som har behandlats på olika håll i den juridiska litteraturen. Föremål för diskussion har bl.a. varit den problematik som hänger samman med det förhållandet att rubricerings- och straffvärdefaktorer i hög grad sammanfaller .41Det finns inte anledning att här gå djupare in på dessa frågor.

9.4. Betydelsen av 1989 års påföljdsreform

Straffvärde som en grund för påföljdsbestämningen infördes i lag i samband med 1989 års påföljds reform.42Genom reformen infördes de nuvarande 29 och 30 kap. i brottsbalken. Reformen tillkom efter att det under 1960-talet och början av 1970-talet hade höjts kritiska röster mot den s.k. behandlingstanken (se våra redogörelser i avsnitt 4.2.2 och 4.3.1 för en närmare beskrivning av den historiska bakgrunden).

Den nya regleringen innebar att grunderna för påföljdsbestämningen ändrades, men ansågs likväl i betydande utsträckning vara en kodifiering av tidigare praxis. Vid den tid när reformen genomfördes var det sällsynt att domstolarna lämnade någon närmare motivering i straffmätningsfrågor. Ett syfte med de nya bestämmelserna var att underlätta argumentering och motivering i sådana frågor och på så sätt främja en enhetlig rättstillämpning. Därigenom ansågs också påföljderna på sikt kunna bli mer förutsebara .43

I lagstiftningsärendet angavs att domstolarna vid sin bedömning av straffvärdet ska utgå från den allmänna värdering som lagstiftningen ger uttryck för och i övrigt anpassa sig till de principer som har utvecklats genom rättspraxis. Betoningen av rättslig likabehandling skulle dock inte tas till intäkt för en mer schematisk eller förenklad straffmätningspraxis än den som förekommit sedan tidigare .44

40 Se Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), s. 236 och Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära (2022, version 7, JUNO), s. 112. 41 Se t.ex. Edstedt, a.a., s. 995 ff. med vidare hänvisningar till andra verk där frågorna diskuteras. 42 Se förarbetena till reformen i prop. 1987/88:120. Se även t.ex. SOU 2012:34, band 2, s. 23 ff. och 28 ff. för en mer utförlig beskrivning av reformen. 43 Se prop. 1987/88:120 s. 39 ff. Jfr det nämnda uttalandet i SOU 1986:14 s. 446. 44 Se a. prop. s. 78.

Katalogerna med försvårande respektive förmildrande omständigheter gjordes exemplifierande, så att det inte skulle finnas något hinder mot att domstolen tog hänsyn till sådana omständigheter som rimligtvis bör påverka påföljdsbestämningen men som lagstiftaren inte förutsett. Tanken var dock att de mest betydelsefulla faktorerna skulle komma till uttryck i lagtext och därigenom ge domstolen vägled ning.45Det betonades att punkterna med försvårande omständigheter borde tillämpas med försiktigh et.46

I förarbetena gjordes betydelsefulla uttalanden om användningen av straffskalornas spännvidd. Det konstaterades att de flesta straff som utmättes enligt praxis låg relativt nära straffminimum, medan den övre delen av straffskalan utnyttjades mer sällan, med vissa undantag som exempelvis i fråga om narkotikabrott. De nya reglerna var inte avsedda att medföra någon mer påtaglig förändring av denna praxis. Den övre delen av straffskalan skulle normalt inte vara avsedd för mer ordinär brottslighet, utan för exceptionella fall som i praktiken inträffar sällan. Samtidigt kunde det inte uteslutas att de nya reglerna skulle kunna ge upphov till en mer differentierad straffmätningspraxis. Det ansågs vara av värde om förekomsten av försvårande omständigheter återspeglades i straffmätningen. Väl så viktigt var att förmildrande omständigheter beaktades på ett påtagligt sätt .47

I den juridiska litteraturen finns uttalanden om att de flesta straff som mäts ut även fortsatt ligger relativt nära straffminimum, medan den övre delen av straffskalan utnyttjas mer sällan. Förklaringarna till det anges vara i allt väsentligt desamma som framgår av förarbetena från 1988. Ett förhållande som har påtalats är att domstolen måste komma fram till att det fall som bedöms är allvarligare än de enklaste fallen av brottet i fråga för att någon annan position i straffskalan än den nedersta ska komma till användning .48

I våra kontakter med domare inom ramen för utredningens arbete har det framhållits av flera att uttalandena i förarbetena från 1989 års påföljdsreform när den nuvarande konstruktionen i 29 kap. brotts-

45 Se a. prop. s. 42 f. 46 Se a. prop. s. 84. 47 Se a. prop. s. 78 f. Se även SOU 1986:14 s. 149 och 165. 48 Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 29 kap. 1 § första stycket, under rubriken Tillämplig straffskala. Se även Holmgren, Straffvärde som rättslig konstruktion, 2021, s. 237 f. och 289 ff., Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), s. 208 f. samt Ulväng, Påföljdskonkurrens – problem och principer, 2005, s. 159 f. och 164. Se därutöver t.ex. SOU 2024:13 s. 317, där det anges att – enligt den straffmätningspraxis som har utvecklats – straffvärdebedömningen utgår från straffskalans minimum.

balken infördes – i vart fall formellt sett – är det som fortfarande gäller och att många straff bestäms omkring den nedre tredjedelen i straffskalorna.

9.5 2010 års reform angående skärpta straff för allvarliga våldsbrott

9.5.1. Grunden för reformen

Med det huvudsakliga syftet att höja straffen för allvarliga våldsbrott, att öka spännvidden mellan straffen för brott i allmänhet och att skärpa straffen vid återfall i brott genomfördes 2010 en mer genomgripande straffmätningsreform.

Det konstaterades i förarbetena att lagstiftningen måste ändras när synen har förändrats mer varaktigt och inte kan få eller inte ges ett tillräckligt genomslag inom ramen för gällande lagstiftning om hur domstolarna ska bestämma straff. De allvarliga våldsbrotten – till skillnad från förmögenhetsbrotten – ansågs utgöra ett större hot mot enskilda än tidigare och samhällsutvecklingen sedd över en längre tid hade inneburit att de allvarliga våldsbrotten måste ses som betydligt allvarligare än tidigare och som mer klandervärda än vissa andra brot t.49

Särskilt mot bakgrund av att motiven för 2010 års reform delvis motsvarar de som ligger till grund för vårt uppdrag finns det anledning att något mer i detalj analysera 2010 års reform.

9.5.2. Ändringar av de generella reglerna om straffmätning

Reformen innebar att de generella reglerna om straffmätning ändrades genom införandet av den andra meningen i 29 kap. 1 § andra stycket brottsbalken, som anger att det vid bedömningen av straffvärdet särskilt ska beaktas om gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Samtidigt som denna andra mening lades till togs ordet särskilt bort i den första meningen i andra stycket, i syfte att klargöra att det som får beaktas av domstolen endast är den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit samt den tilltalades insikter, avsikter eller motiv.50

49 Se prop. 2009/10:147 s. 9 f. 50 Se a. prop. s. 12 ff. och 41 f.

Med allvarliga våldsbrott avsågs brott där gärningen hade bestått i eller innefattat uppsåtlig allvarligare våldsanvändning, uppsåtligt allvarligare hot eller med sådant våld eller hot jämställbart handlande, direkt riktat mot en annan person. Med jämställbart handlande menades att ha försatt någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd eller att – utan våld eller hot – ha berövat någon friheten. Med att angreppet skulle vara allvarligt menades att brottets straffvärde skulle motsvara fängelse i sex månader eller mer. Som exempel på allvarliga angrepp angavs mord, dråp, grov misshandel och annan misshandel av allvarligare slag, människorov, olaga frihetsberövande, grov kvinnofridskränkning, grov fridskränkning samt rån och grovt rån, men däremot inte förmögenhetsbrott som enbart inneburit angrepp på någons ekonomiska trygghet. Andra exempel på angrepp som skulle omfattas var grövre fall av olaga tvång, olaga hot, utpressning, myteri, våld eller hot mot tjänsteman, övergrepp i rättssak och brott mot lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. Vidare påpekades att bestämmelsen i regel omfattade våldtäkt och våldtäkt mot barn samt de grova varianterna av dessa brott. Tanken var att också andra sexualbrott skulle kunna omfattas. Även människohandel, sjö- och luftfartssabotage samt våldsamt upplopp angavs som exempel. Därutöver nämndes särskilt sådana brott som begås med en särskild avsikt eller under speciella omständigheter, t.ex. folkmord enligt lagen (1964:169) om straff för folkmord och terroristbrott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrot t.51

Regeringen lämnade i propositionen konkreta och preciserade anvisningar om vilka skillnaderna i straffvärdebedömningarna skulle komma att bli före och efter reformen. Om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person skulle brottets straffvärde anses vara högre än det straffvärde som skulle ha följt vid en bedömning enligt tidigare praxis. Straffvärdet skulle anses ligga över straffminimum eller den allra nedersta delen av straffskalan för det aktuella brottet. För brott som sedan tidigare hade en straffvärdenivå en bit upp i straffskalan skulle straffvärdet anses ligga på en ytterligare högre nivå. Det ansågs att höjningen av straffvärdet skulle kunna vara större för brott av det förra slaget än för brott av det senare slaget. För brott med mycket höga straffnivåer

51 Se a. prop. s. 14 och 41. Lagen om straff för folkmord är numera upphävd och ersatt av lagen (2014:406) om straff för vissa internationella brott. Vidare är lagen om terroristbrott numera upphävd och ersatt av terroristbrottslagen (2022:666).

kunde den relativa höjningen vara något mindre. Någon gång ansågs höjningen också kunna påverkas av om angreppet var mindre framträdande när det gäller brott som innefattar även annan kränkning. Det exemplifierades med att en höjning skulle kunna ske med cirka två månader för brott som har en straffvärdenivå från och med fängelse i sex månader och upp till ett år. På nivån från och med ett år och upp till två år skulle höjningen kunna vara tre till fem månader. Vidare skulle på t.ex. nivån fem år en höjning kunna ske med cirka ett år och på nivån sex år och uppemot åtta år en höjning ske med cirka ett och ett halv t år.52

I propositionen underströks att också försvårande och förmildrande omständigheter enligt 2 och 3 §§ som har förelegat i det enskilda fallet påverkar straffvärdebedömningen i skärpande respektive mildrande riktning. I förekommande fall skulle hänsyn även tas till övriga för straffmätningen relevanta omständigheter. Det påpekades att den övre delen av respektive straffskala borde användas i större utsträckning än tidigare samtidigt som den nedre delen av straffskalan skulle kunna användas på ett mer differentierat sätt .53

9.5.3. De övriga ändringar som gjordes genom reformen

Reformen 2010 innebar också att det infördes en särskild straffskala för synnerligen grov misshandel (3 kap. 6 § andra stycket brottsbalke n).54Dessutom höjdes straffminimum för de grova varianterna av utpressning och vållande till annans död.

Vidare utvidgades omständigheten att brottslighet bedrivits i organiserad form på så sätt att det skulle beaktas som försvårande om brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering (29 kap. 2 § 6) .55

Reformen innebar också att 29 kap. 2 och 3 §§ ändrades så att försvårande och förmildrande omständigheter skulle ges ett ökat genomslag vid straffvärdebedömningen av brott i allmänhet. Det skedde

52 Se a. prop. s. 12 ff. och 41 f. 53 Se a. prop. s. 42. Jfr i sammanhanget uttalandena i prop. 2008/09:118 s. 43 f. om användning av hela straffskalan för mord respektive människorov vid straffmätningen, vilka uttalanden gjordes i samband med att straffskalorna för bl.a. dessa brott ändrades. 54 Se a. prop. s. 16 ff. Brottsbeteckningen synnerligen grov misshandel infördes dock i brottsbalken först 2017, se prop. 2016/17:108, särskilt s. 34 ff. och 50 f. 55 Se prop. 2009/10:147 s. 30 f.

genom att flera kvalificerande rekvisit slopades eller ändrades. Av en kartläggning från Åklagarmyndigheten hade framgått att försvårande och förmildrande omständigheter sällan åberopades i doms kälen.56I propositionen konstaterade regeringen att det förhållandet att omständigheter som talar i skärpande eller mildrande riktning många gånger inte får något eller endast ett litet genomslag vid straffvärdebedömningen rimmar dåligt med principen om att svårare brott ska bestraffas strängare än lindrigare brott även inom en viss brottstyp. Enligt regeringen behövde straffvärdet kunna bedömas på ett mer nyanserat sätt med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Vidare anförde regeringen att ett ökat utrymme att beakta försvårande och förmildrande omständigheter kunde antas leda till att argumentationen kring bedömningen av straffvärdet skulle bli tydligare både under rättegången och i domskälen. Det sistnämnda antogs i sin tur kunna främja en enhetlig rättstillämpning .57

I den juridiska litteraturen har det efter 2010 års reform betonats att en så stark restriktivitet som ursprungligen avsågs numera inte ska prägla rättstillämpningen. I stället ska de olika försvårande omständigheterna tillåtas slå igenom vid straffvärdebedömningen, så att svårare brott tillmäts ett högre straffvärde än lindrigare brottslighet. Är det möjligt att straffvärdemässigt skilja mellan två olika gärningar ska domstolen också göra d et.58

Utöver det som hittills har beskrivits gjordes genom 2010 års reform förtydliganden i 29 kap. 4 § angående straffskärpning vid återfall. Dessa gjordes i syfte att öka användningen av straffskärpningsmöjligheten och enhetligheten i rättstillämpnin gen.59

9.6. Vad har hänt efter 2010 års reform?

9.6.1. Brottsförebyggande rådets utvärdering av 2010 års reform (Brå rapport 2014:6)

Brottsförebyggande rådet (Brå) fick under 2012 i uppdrag av regeringen att utvärdera genomslaget av 2010 års straffmätningsreform. I uppdraget ingick att undersöka om och i vilken mån reformen hade

56 Domstolarnas påföljdspraxis vid vissa våldsbrott, 2007. 57 Se a. prop. s. 26 ff. och 40 ff. 58 Se Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), s. 235. 59 Se a. prop. s. 31 ff. och 45 f.

inneburit att straffnivåerna för allvarliga våldsbrott och för grovt vållande till annans död hade skärpts. Det ingick även att undersöka om spännvidden vid straffvärdebedömningen av brott i allmänhet ökat och om återfall beaktades i högre grad i skärpande riktning vid straffmätningen. Utvärderingen resulterade i rapporten Skärpta straff

för allvarliga våldsbrott – Utvärdering av 2010 års straffmätningsreform

(rapport 2014:6). Av rapporten framgår sammanfattningsvis följande.

En analys av framtagna lagföringsuppgifter visade att strafflängden för grov och synnerligen grov misshandel ökade med i genomsnitt två månader. Det gällde även med beaktande av övriga för strafflängden relevanta omständigheter, såsom antal brott i lagföringen och tidigare belastning. De längre straffen kunde inte heller förklaras av att våldet hade blivit grövre i termer av förändrade våldsmetoder eller skador på offret. Enligt rapporten kunde det sannolikt hänga samman med att fler gärningar som tidigare rubricerades som misshandel av normalgraden efter reformen rubricerades och lagfördes som grov misshandel. Den utvecklingen hade rimligtvis i någon mån hållit tillbaka reformens mätbara effekt på strafftiderna i lagföringsstatistiken. Om strafflängd i stället studerades för en specifik typ av gärning – exempelvis knivvåld eller våld med slagvapen – framgick att den ökat med i genomsnitt 20–30 procent efter reformen, vilket korresponderade med de anvisningar som regeringen lämnat i propositionen.

Straffen för fullbordat mord hade också blivit väsentligt längre, även om det sannolikt till stor del kunde förklaras av att maximum för det tidsbestämda straffet hade höjts till 18 år ett år före 2010 års reform. För fullbordat dråp samt försök till mord och försök till dråp hade emellertid straffen ökat mycket marginellt. Samtidigt framgick det av Brås granskning av domar att domstolen inte sällan refererade till straffmätningsreformen vid exempelvis försök till mord och dråp. Dessutom visade granskningen att domar gällande försök till dödligt våld efter reformen i högre grad omfattade mindre grova gärningar, som tidigare sannolikt hade rubricerats som grov misshandel. Mycket tydde därmed på att straffmätningsreformen hade fått genomslag även på dessa brott och att den rent statistiska effekten var något underskattad.

Straffen för grov utpressning och grovt vållande till annans död hade som väntat blivit längre efter reformen, främst till följd av det höjda minimistraffet. För grov utpressning motsvarade ökningen om-

kring en och en halv månad, medan den för grovt vållande till annans död var mer markant.

Totalt sett observerades i lagföringsdata inga ökningar i strafflängd för misshandel av normalgraden, våldtäkt, utpressning av normalgraden eller rån. För misshandel av normalgraden kunde dock den uteblivna ökningen till betydande del vara ett resultat av att fler misshandelsbrott efter reformen rubricerats som grova brott, vilket gjorde att de faktiska effekterna av straffskärpningarna inte alltid var observerbara i lagföringsuppgifterna.

När det gäller spännvidden i straffmätningen visade lagföringsdata en tydligt ökad spännvidd när det gällde misshandelsbrotten. Den totala spridningen i strafflängd hade ökat. Framför allt märktes en tydlig skiftning mot fler straff som inte låg vid straffminimum för grov misshandel, utan var några månader längre än ett år. Även i de övre delarna av straffskalan för grov och synnerligen grov misshandel hade det skett vissa förändringar. Straff motsvarande fyra år eller mer var under den närmaste tiden efter reformen relativt ovanliga, men ändå fler än under perioden innan (fem procent jämfört med två procent). Även för misshandel av normalgraden observerades en viss förändring mot något fler fängelsestraff motsvarande sex månader eller längre.

Avseende försvårande och förmildrande omständigheter visade granskningen att försvårande omständigheter enligt 29 kap. 2 § oftare åberopades i domskälen efter reformen. Det skiljde sig något från erfarenheterna hos de åklagare och domare som Brå hade intervjuat. Flera av dessa menade att straffskärpningsbestämmelsen hade beaktats på samma sätt även före mitten av 2010 när reformen trädde i kraft. Utifrån de intervjuades erfarenheter kunde det handla om att de försvårande omständigheterna dokumenterades, inte nödvändigtvis beaktades, oftare. Trots ökningen (från 4 till 13 procent av domarna) var det dock fortfarande relativt ovanligt att någon försvårande omständighet åberopades i domen. Förmildrande omständigheter enligt 29 kap. 3 § berördes i domskälen i ungefär samma låga utsträckning efter som före straffmätningsreformen.

Återfallsskärpningen, dvs. förtydligandet i 29 kap. 4 § om att tidigare brottslighet skulle ha betydelse vid straffmätningen, hade inte haft någon statistiskt mätbar effekt.

I rapporten framhålls att implementeringen i praxis kan ta tid och Brå påpekar också ett antal metodologiska problem vid utvärder-

ingen. Som sådana anges att eftersläpningen mellan brottstillfället och lagföringstillfället gjorde statistiska analyser relativt svaga, i synnerhet för mindre frekvent förekommande brottskategorier. Därför var möjligheterna till några säkrare slutsatser begränsade för andra brottskategorier än för grov misshandel, där flera skärpande åtgärder hade vidtagits. Dessutom var det svårt att statistiskt isolera reformens effekter i tiden, eftersom flera olika delar av strafflagstiftningen omarbetats i skärpande riktning och samma bestämmelser i vissa fall berörts av olika ändringar.

9.6.2. Vad kan i övrigt konstateras om effekterna av 2010 års reform?

Sedan 2010 års reform genomfördes har mer än ett decennium passerat. Reformen har hunnit behandlas i rättspraxis, den juridiska litteraturen och senare tillkomna förarbeten. Våra direktiv pekar på att det kan finnas ett behov av en analys av om tillägget av den andra meningen i 29 kap. 1 § andra stycket har fått den effekt som avsågs när bestämmelsen infördes. Utöver den rapport från Brå som har beskrivits i det närmast föregående avsnittet kan följande konstateras.

Efter att 2010 års reform trädde i kraft har den metod som användes vid reformen utsatts för kritik i den juridiska litteraturen. Den har bl.a. betecknats som ett mindre lyckat ingrepp i påföljdsbestämningens logiska struktur som medfört besvärliga tillämpningsproblem .60

Även Högsta domstolen har uttryckt sig i kritiska ordalag i förhållande till 2010 års reform. Redan i rättsfallet ”Synnerligen grov misshandel?” NJA 2011 s. 89 uttalade Högsta domstolen – med hänvisning till Lagrådets synpunkter i lagstiftningsärend et61och flera uttalanden i den juridiska litteraturen – att det kan diskuteras hur lämplig den valda tekniken är för att uppnå det angivna syftet och i vad mån den nya regleringen är förenlig med grundläggande straffrättsliga principer. Klart var emellertid, enligt Högsta domstolen, att reformen syftade till en markerad höjning av straffnivåerna för all-

60 Se Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära (2022, version 7, JUNO), fotnot 1 på s. 103 och fotnot 1 på s. 105. Se även Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 29 kap. 1 § andra stycket, under rubriken Strykningen av ordet ”särskilt” samt Borgeke m.fl., Straffvärdebedömningen av allvarliga våldsbrott, SvJT 2011 s. 71–81, där synpunkter på lagstiftningstekniken framförs. 61 Se a. prop. s. 70 f.

varliga våldsbrott i en storleksordning som indikeras av de i motiven angivna exemplen. Högsta domstolen ansåg att detta syfte vid rättstillämpningen borde respekteras inom ramen för vad som är förenligt med de genomförda lagändringarna. Vidare anförde Högsta domstolen att avsikten med reformen fick antas ha varit att inte bara påverka straffvärdebedömningen inom givna straffskalor, utan att också åstadkomma en förskjutning mellan de olika graderna av exempelvis misshandelsbrott, så att något fler fall än tidigare skulle komma att bedömas som grova brott. Med ett sådant synsätt skulle en förskjutning av straffvärdenivåerna av det slag som exemplifierades i motiven framstå som naturlig.

I linje med det som hade konstaterats i ”Synnerligen grov misshandel” ansåg Högsta domstolen i NJA 2013 s. 1155 att en misshandel var att anse som särskilt hänsynslös och därmed skulle bedömas som grov. Straffvärdet för brottet ansågs motsvara det dåvarande minimistraffet för grov misshandel, fängelse i ett år.

Minimistraffen för vissa allvarliga våldsbrott skärptes 2017 i syfte att åstadkomma en höjd straffnivå för dessa brott och därigenom förstärka effekten av 2010 års reform. Det var en uttalad ambition att använda en annan lagstiftningsteknik än vid 2010 års straffmätningsreform. De skärpningar som gjordes angavs inte innebära något annat än att domstolarna vid bedömningen av straffvärdet skulle ha att utgå från en högre miniminivå, samtidigt som det även fortsättningsvis särskilt skulle beaktas om gärningen utgjort ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Ändringarna som gjordes genom 2010 års reform i de generellt verkande bestämmelserna i 29 kap. lämnades intakta .62I författningskommentaren till ändringarna i 3 kap. 6 § – som bl.a. innebar att minimistraffet för grov misshandel höjdes från fängelse i ett år till fängelse i ett år och sex månader samt att minimistraffet för synnerligen grov misshandel höjdes från fängelse i fyra år till fängelse i fem år – underströk regeringen vikten av en differentierad straffmätning. Regeringen betonade att det innebär att hela den praktiskt tillämpliga straffskalan – dvs. i vart fall upp till miniminivån för en grövre svårhetsgrad av brottet – ska kunna utnyttjas. Straffskalans miniminivå är i det sammanhanget avsedd för fall där omständigheterna är i någon mån förmildrande utan att gärningen är att hänföra till en lägre svårhetsgrad av brottet. Höjningen av minimistraffen var inte avsedd att påverka gränsdragningen mellan

62 Se prop. 2016/17:108 s. 25 ff. och 44 f.

synnerligen grov misshandel och grov misshandel eller mellan grov misshandel och normalgraden av sådant brott. Syftet var i stället att generellt höja straffnivån för alla gärningar som är att bedöma som grov eller synnerligen grov misshande l.63

I ”Den utdragna misshandeln” NJA 2020 s. 564 redogjorde Högsta domstolen för lagändringarna 2010 och 2017 samt rubricerade en misshandel – med ändring av hovrättens dom – som synnerligen grov. Fängelsestraffets längd bestämdes till sex år. Straffvärdet ansågs motsvara strax under fängelse fem år och sex månader och med beaktande av den tilltalades tidigare brottslighet bestämdes straffet med stöd av 29 kap. 4 §. Ett liknande fall är ”Fiskekniven” NJA 2021 s. 139, där Högsta domstolen bestämde påföljden för grov misshandel och vållande till annans död till fängelse i fyra år. Ett ytterligare rättsfall av intresse i sammanhanget är ”Rånet i tobaksbutiken” NJA 2018 s. 767 I, i vilket Högsta domstolen angav att de konkreta uttalanden som gjordes vid 2010 års reform rörande förändrade straffvärdenivåer får anses vara överspelade när det gäller brott som omfattas av 2017 års ändringar. Även i vår kontakt med domare inom ramen för utredningens arbete har det på liknande sätt uttryckts att 2010 års reform numera framstår som överspelad.

I samband med lagändringar som trädde i kraft i juli 2023 och tog sikte på brottslighet i kriminella nätverk – bl.a. skärpningar av straff för flera typer av brott – betonades att det i första hand är genom straffskalorna som lagstiftaren kan ange hur allvarligt den ser på brottsligheten i fråga och att det mest omedelbara sättet att höja straffnivån för ett brott i regel är att höja minimistraffe t.64

Högsta domstolen har i ett avgörande behandlat frågan om den strängare synen på allvarliga våldsbrott ska slå igenom också för farebrott. I ”Sjuttioåringen” NJA 2017 s. 138 drog Högsta domstolen slutsatsen att det vid grövre fall av vårdslöshet i trafik, särskilt i samband med rattfylleribrott, finns anledning att se något allvarligare på brottsligheten efter 2010 års reform. Av förarbetena till 2010 års reform framgår att vållande till annans död genom vårdslös bilkörning i berusat tillstånd avsågs medföra strängare straff än tidigare, men det

63 Se a. prop. s. 51. 64 Se prop. 2022/23:53 s. 39 f. Se även prop. 2023/24:33 s. 21 angående skärpta straff kopplade till skjutvapen och explosiva varor. Jfr SOU 2024:13 s. 314 angående de olika effekterna beroende på om en förändring avser minimi- eller maximistraffet. Det påpekas där att en höjning av minimistraffet generellt innebär en skärpt syn på samtliga aktuella brott, medan en höjning av maximistraffet i första hand får betydelse för de allra allvarligaste brotten. Frågan om straffskalornas utformning har vi behandlat i kapitel 7 och 8.

framgår inte om tanken var att motsvarande skulle gälla om bilkörningen blev olycksfri .65 Det fanns enligt Högsta domstolen inte anledning att dra slutsatsen att lagstiftaren avsett att i straffvärdehänseende förändra det inbördes förhållandet mellan vållande till annans död på den ena sidan och framkallande av fara för annan respektive vårdslöshet i trafik på den andra.

9.6.3. Särskilt om kriminalstatistiken – vad kan sägas om hur straffet bestäms i praktiken?

Utgångspunkter för studier av kriminalstatistiken och vad som kan utläsas ur den

För att få en bild av domstolarnas påföljdsbestämning kan den kriminalstatistik som Brå sammanställer studeras. Brå ansvarar för kriminalstatistiken i form av bl.a. antalet lagföringsbeslut för ett visst brott, dvs. antalet fällande domar vid tingsrätt eller meddelade strafförelägganden eller åtalsunderlåtelser. Såvitt avser domar redovisas tingsrättens domslut oavsett om domen har vunnit laga kraft eller om den har överklagats. Eventuella ändringar i högre instans beaktas alltså inte. En person som efter ett frikännande i tingsrätten har fällts för brott i högre instans ingår inte i statistiken. Om en person har lagförts för flera brott i en dom eller ett beslut redovisas vidare endast det brott som har strängast straffskala, det s.k. huvudbrottet. Det innebär att statistiken över lagföringsbeslut inte omfattar samtliga lagförda brott och ger en underskattning av lindrigare brott.

Även om de statistiska uppgifterna innebär att verkligheten förenklas något går det att med hjälp av lagföringsstatistiken – i vart fall på en översiktlig nivå – se hur stränga straff som lagföringarna avser. Därigenom är det också möjligt att se i vilken utsträckning spännvidden i straffskalan utnyttjas. Det bör dock hållas i minnet att det är vanskligt att dra alltför säkra slutsatser mot bakgrund av statistiken. En utmaning om spännvidden i domstolarnas straffvärdebedömningar inom ramen för den tillämpliga straffskalan ska studeras över tid är också att det är svårt att kontrollera för skillnader i hur grova de fall som leder till lagföring är. Dessa utmaningar kan dock i viss mån avhjälpas genom att studera statistiken under flera år.

65 Se prop. 2009/10:147 s. 24.

I samband med de lagändringar som genomfördes 2017 – och som innebar skärpningar av flera straffskalor – konstaterades att det utifrån kriminalstatistiken inte fanns indikationer på att 2010 års straffmätningsreform hade haft någon avsevärd effekt av det slag som förväntades vid dess genomförande. Den officiella kriminalstatistiken för åren 2013–2015 utvisade att de genomsnittliga strafftiderna för brott mot person totalt sett var något längre efter reformen än före. Den tydligaste förklaringen till detta var emellertid att den genomsnittliga strafftiden för mord och dråp hade ökat. Avseende mord hade det även under perioden genomförts betydelsefulla lagändringar av beskaffenhet att påverka strafftiderna. Det gick inte att under 2013 och 2014 se någon fortsättning på det mönster som framträdde under framför allt andra halvåret 2012, med längre strafftider särskilt för grov misshandel. För 2013 och 2014 låg genomsnittstiderna för grov misshandel i stället på ungefär samma nivå som åren före reformen. Under 2015 var dock genomsnittstiderna för grov misshandel återigen något högre och nådde då nästan upp till den nivå som rådde 2012. För våldtäkt och rån hade den genomsnittliga strafftiden inte blivit längre efter reformen .66

Redovisning av viss kriminalstatistik

Inledning och närmare om underlaget till statistiken

Inom ramen för utredningens arbete har en beställning av statistik gjorts från Brå, i syfte att belysa i vilken utsträckning straffskalornas spännvidd kommer till användning. Statistiken har tagits fram av Brås enhet för rättsstatistik (ERS).

Statistiken har sammanställts utifrån Brås register över lagförda personer. Uppgifterna omfattar delvis mer än s.k. periodmarkerade data i Brås register och det kan därför förekomma mindre avvikelser från statistiken som har publicerats i den officiella statistiken. Viss mindre skillnad kan förekomma om myndigheterna som levererar uppgifter till Brås statistik, efter publicering av den officiella statistiken, har skickat in rättelser som medför att beslut har upphörsmarkerats i Brås databas. Statistiken över personer lagförda för brott bygger på uppgifter som har registrerats i åklagarnas ärendehanteringssystem (Cåbra), tullåklagarnas ärendehanteringssystem (Envis)

66 Se prop. 2016/17:108 s. 23.

samt i domstolarnas ärendehanteringssystem (Vera) och registreringsverktyget DiBa. Tillförlitligheten är dock beroende av att de uppgifter som levereras till Brå är riktiga. Det huvudsakliga tillförlitlighetsproblemet uppstår därför vid registrering och bearbetning av uppgifterna. Kontroller görs regelbundet för att minimera dessa fel och Brå har därför bedömt att tillförlitligheten i statistiken över personer lagförda för brott på det hela taget är god samt att de redovisade statistikvärdena skattar sina målstorheter väl.

Brå publicerar årligen kvalitetsdeklarationer över den officiella statistiken och uppgifterna som den officiella statistiken bygger på.

Metod

Den inhämtade statistiken bygger på lagakraftvunna domslut under perioden 2019–2023, dvs. tingsrättsdomar, hovrättsdomar och domslut i Högsta domstolen med avgörandedatum från och med den 1 januari 2019 till och med den 31 december 2023.

Underlaget bygger på frikännande eller fällande domar i tingsrätten som följs upp med domen i överrätten där det finns en specifik koppling mellan domarna. Uppföljningen av tingsrättsdomarnas eventuella efterföljande överrättsdom sker inom samma tidsperiod, vilket innebär att uppföljningstiden blir differentierad över tid. Tingsrättsdomar i slutet av studieperioden får en kortare uppföljningstid än tingsrättsdomar tidigare i studieperioden. I materialet kan det förekomma ett visst underskott av frikännande domar i tingsrätten, som sedan har en fällande dom i överrätten.

Statistiken avser brotten misshandel, grov misshandel, olaga hot, grovt olaga hot, våldtäkt, rån, bedrägeri, grovt bedrägeri, övergrepp i rättssak, narkotikabrott, grovt narkotikabrott, vapenbrott och grovt vapenbrott. Ett underlag med straffskalorna för dessa brott har tagits fram bakåt i tiden till och med 2015.

För att renodla utdömt straff till respektive brott har endast domar som innehåller ett (inte flera) brott inkluderats i materialet. Vidare har domar som innehåller uppgifter om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott exkluderats från materialet. Även domar där individen var under 21 år vid tidpunkten för brottet har exkluderats för att få bort eventuella effekter av den i brottsbalken stadgade ungdomsreduktionen. Eftersom underlaget med straffskalor

täcker perioden bakåt till och med 2015 har ett fåtal avgöranden innehållande brott med en registrerad tidpunkt för brotten som skett tidigare än så exkluderats från materialet.

Utifrån underlaget med straffskalor har straffskalorna delats upp i fyra delar utifrån procent av straffskalan, där varje påföljd i materialets avgöranden har delats in i respektive procentuell del av straffskalan. Varje dom har klassificerats efter tidpunkten för brottet och vilken aktuell straffskala som gällde vid den tidpunkten.

Olaga hot är det enda brottet i materialet där böter ingår i straffskalan som minimistraff. För det brottet inkluderas böter i del ett i straffskalan i resultaten.

För misshandel anges misshandel och ringa misshandel i samma lagrum (3 kap. 5 § brottsbalken) och i 80 procent av avgörandena går det inte att avgöra om brottet är misshandel av normalgraden eller ett ringa brott. I cirka 20 procent har avgörandet registrerats på ett sätt som gör att det går att avgöra om brottet som avses är av normalgraden eller ringa. I presentationen inkluderas endast de cirka 16 procent av avgörandena där det framgår att det är misshandel av normalgraden som avses. Vidare inkluderas i presentationen endast avgöranden med påföljderna fängelse och skyddstillsyn med fängelse, förutom för olaga hot där även böter alltså inkluderas. I materialet förekommer också andra påföljder som t.ex. böter, skyddstillsyn, rättspsykiatrisk vård, villkorlig dom och villkorlig dom med samhällstjänst osv. Dessa avgöranden exkluderas och ingår inte i redovisningen.

Resultat

I tabell 9.1 redovisas andelarna av avgörandena och fördelning över straffskalan. Tabellen är uppdelad efter brott och procentuell del av straffskalan, för tidsperioden 2019–2023.

Tabell 9.1 Fördelning över straffskalan uppdelad efter brott och procentuell del av straffskalan, för tidsperioden 2019–2023

Från minimistraff till maximistraff

Från och med 0 upp till 25 procent

Över 25 och upp till 50 procent

Över 50 och upp till 75 procent

Över 75 och upp till och med 100 procent

Misshandel

64

28

9

0

Grov misshandel

85

11

3

0

Olaga hot

98

1

1

0

Grovt olaga hot

100

0

0

0

Våldtäkt

93

6

1

0

Rån

76

17

8

0

Bedrägeri

98

3

0

0

Grovt bedrägeri

86

11

3

0

Övergrepp i rättssak 93

7

0

0

Narkotikabrott

83

12

5

0

Grovt narkotikabrott 51

24

24

1

Vapenbrott

59

30

12

0

Grovt vapenbrott

87

11

2

0

– Enhet i tabellen är andelar. På grund av avrundningar summerar inte samtliga rader till exakt 100 procent. – Lagakraftvunna domar, innehållande endast ett fullbordat brott där individen är 21 år eller äldre vid brottstillfället. – Endast påföljderna fängelse och skyddstillsyn med fängelse inkluderas i tabellen (samt böter för olaga hot). Källa: Brå.

I tabell 9.2 redovisas andelar av avgörandena och fördelning över straffskalans lägsta del, straffskalan från och med 0 procent upp till 25 procent (kolumn 1 i tabell 9.1). Tabellen är uppdelad efter brott och procentuell del av straffskalan, för tidsperioden 2019–2023.

Tabell 9.2 Andelarna av avgörandena i procent och deras fördelning över straffskalans lägsta del, från och med 0 och upp till 25 procent

Tabellen är uppdelad efter brott och procentuell del av straffskalan, för tidsperioden 2019–2023 (från minimistraff till maximistraff)

Lägsta tredjedelen Mittersta tredjedelen Högsta tredjedelen

Misshandel

56

22

22

Grov misshandel

71

19

10

Olaga hot

96

4

0

Grovt olaga hot

96

4

0

Våldtäkt

74

22

4

Rån

55

25

19

Bedrägeri

85

8

8

Grovt bedrägeri

59

16

25

Övergrepp i rättssak

77

23

0

Narkotikabrott

53

30

16

Grovt narkotikabrott

44

26

30

Vapenbrott

18

35

47

Grovt vapenbrott

72

13

15

– Enhet i tabellen är andelar. På grund av avrundningar summerar inte samtliga rader till exakt 100 procent. – Lagakraftvunna domar, innehållande endast ett fullbordat brott där individen är 21 år eller äldre vid brottstillfället. – Endast påföljderna fängelse och skyddstillsyn med fängelse inkluderas i tabellen (samt böter för olaga hot). Källa: Brå.

Som framgår av tabell 9.1 och 9.2 finns det en ansamling av många avgöranden i de nedre delarna av straffskalorna. För den övre delen av straffskalorna utvisar statistiken att den delen av straffskalan i stort sett aldrig kommer till användning. Det finns anledning att framhålla att det inte framstår som överraskande till följd av den överlappning som finns mellan de olika svårhetsgraderna av brott (se våra redogörelser i avsnitt 7.2.4, 7.6 och 9.8.1). Alltför långtgående slutsatser bör alltså inte dras av det förhållandet i sig. I samband med våra överväganden senare i detta kapitel kommer vi att redovisa något mer i detalj vilka slutsatser vi menar kan dras av den statistik som har redovisats här (se vidare avsnitt 9.8.1).

9.7. Något om regleringen i andra länder

9.7.1. Inledning

I detta kapitel redogör vi för hur straffet bestäms enligt dansk, norsk, finsk, isländsk, tysk och engelsk rätt. Fokuset ligger – liksom i kapitlet i övrigt – på hur straffet bestäms när påföljden bestäms för ett brott (s.k. enkel brottslighet) och inte vid flerfaldig brottslighet. Till de särskilda frågeställningar som aktualiseras vid flerfaldig brottslighet återkommer vi i kapitel 10. När det gäller valet av påföljd behandlar vi den frågan i kapitel 6. De s.k. billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken behandlas i kapitel 12.

9.7.2. Dansk rätt

I Danmark regleras hur straffet ska fastställas i straffelovens tionde kapitel. Enligt den inledande bestämmelsen (§ 80) ska straffet fastställas med beaktande av brottets grovhet och upplysningar om gärningspersonens person. Därutöver ska hänsyn tas till en enhetlig rättstillämpning. Värderingen av brottets grovhet ska göras utifrån den uppkomna skadan, faran och kränkningen samt med beaktande av vad gärningspersonen insåg eller borde ha insett. Vid värderingen av gärningspersonens person ska hänsyn tas till dennes allmänna personliga och sociala förhållanden, förhållandena före och efter gärningen samt bevekelsegrunderna för brottet. I §§ 81 och 82 finns icke uttömmande uppräkningar av sådana försvårande respektive förmildrande omständigheter som ska beaktas när straffet mäts ut. Dessa bestämmelser är alltså utformade på ett sätt som är snarlikt bestämmelserna i 29 kap. i den svenska brottsbalken. Bestämmelserna infördes i straffeloven 2003 och har också, enligt vad som framgår av förarbetena, utformats med utgångspunkt i just bestämmelserna i 29 kap. i den svenska brottsbalke n.67

Merparten av de försvårande omständigheterna i § 81 är sådana som hänför sig till själva gärningen, såsom att brottet har varit särskilt planerat eller har utgjort ett led i en omfattande brottslighet. Bland de försvårande omständigheterna återfinns emellertid också den situationen att gärningspersonen sedan tidigare är straffad på ett sätt som

67 Se Straffelovrådets betænkning nr. 1424/2002 om straffastsættelse og strafferammer I. Almindelig del, s. 287.

är av betydelse i sammanhanget, alltså straffskärpning på grund av återfa ll.68De förmildrande omständigheterna i § 82 hänför sig dels till själva gärningen, dels till sådana förhållanden som i svensk rätt sorterar under de s.k. billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken, såsom att gärningspersonen på grund av brottet har förlorat rättigheter eller påförts påföljder som kan jämställas med stra ff.69Dessutom anges som en förmildrande omständighet i § 82 att gärningspersonen inte hade fyllt 18 år när brottet begicks.

Enligt § 83 kan straffet sättas ned under den tillämpliga straffskalan när upplysningar om brottet, gärningspersonens person eller andra omständigheter talar för det. Under i övrigt förmildrande omständigheter kan straffet helt falla bort.

I förarbetena till de olika straffstadgandena i straffeloven anges inte sällan ett normalstraff för brottet i fråga eller andra, relativt detaljerade, anvisningar om hur straffet för ett visst brott bör bestämmas. Det sistnämnda kan gälla t.ex. att straffnivån bör höjas på ett visst sätt i förhållande till tidigare praxis. Sådana förarbetsuttalanden har stor betydelse som rättskälla och domstolarna följer i allmänhet de anvisningar i fråga om straffnivån som lämnas d är.70

I ett danskt betänkande som publicerades 2023 har en kommitté granskat sambandet mellan straffnivån och strafframarna/straffskalorna för ett stort antal olika straffrättsliga bestämmelser och undersökt om domstolarna följer lagstiftarens anvisningar. Kommittén kartlade straffnivåer för överträdelser av straffelovens mest centrala bestämmelser och i vilken utsträckning domstolarna faktiskt använder de ramar som ett straff kan bestämmas inom. Slutsatserna i betänkandet kan sammanfattas som att i de fall där straffmätningen är beroende av kvantifierbara faktorer (såsom exempelvis narkotikabrott, där sort och mängd har betydelse) används hela straffskalan. I vart fall används den i mycket stor utsträckning. Detsamma gäller i stort sett för förmögenhetsbrotten, där värdet av brottsutbytet har betydelse. Kommittén bedömde också att straffskalan används fullt ut för grova vapenbrott. För vålds- och sexualbrott baseras straffmätningen dock i högre grad på en samlad värdering av hur allvarlig brotts-

68 I §§ 81 a–c finns dessutom straffskärpningsregler som tar sikte på brottslighet i kriminella nätverk. Se vidare i kapitel 11. 69 Se angående billighetsskälen vidare i kapitel 12. 70 Se angående detta Straffelovrådets betænkning nr. 1531/2012, Strafudmåling – samspillet mellem lovgiver og domstole, s. 41–45. Se även det betänkande som behandlas härnäst i avsnittet och refereras i nästa fotnot.

ligheten är. Avseende vissa typer av sådan brottslighet ligger straffen ofta i den nedre delen av straffskalan, särskilt vid enkel brottslighet. Samtidigt framhöll kommittén den överlappning som finns mellan olika brott och att straffen som döms ut är proportionella i förhållande till gärningarnas allvar. När det gäller brott mot personer som arbetar i en offentlig befattning och mot vittnen dömdes straffen huvudsakligen ut i den nedre delen av straffskalan, men i fall av allvarligt våld även mot mitten av straffskalan. För terrorism och terrorrelaterad brottslighet har domstolarna i allmänhet dömt ut stränga straff, från mitten av straffskala n och uppåt.71

9.7.3. Norsk rätt

Den norska straffeloven innehåller ett förhållandevis begränsat antal bestämmelser om hur straffet ska fastställas. Vissa bestämmelser finns dock i kap. 14. Där finns bl.a. sådana omständigheter som ska beaktas i skärpande (§ 77) respektive mildrande (§ 78) riktning vid straffmätningen (straffutmålingen). Omständigheter som kan beaktas i dessa avseenden känns igen både från svensk rätt och den danska rätt som har redogjorts för i närmast föregående avsnitt.

Det kan också nämnas att det i den norska straffeloven finns regler om i vilka fall en förhöjd straffskala får tillämpas (§ 79), när ett mildare straff än vad som är föreskrivet för brottet i fråga får dömas ut (§ 80) och hur straffet ska bestämmas efter en tidigare dom (§ 82).

9.7.4. Finsk rätt

Finsk rätt innehåller en relativt utförlig reglering av hur ett straff ska mätas ut. Allmänna regler om bestämmande av straff finns i 6 kap. i den finska strafflagen. Det kan redan inledningsvis framhållas att regelverket i mångt och mycket överensstämmer både med regleringen i Sverige och i de övriga nordiska länderna.

Enligt den finska strafflagen ska straff bestämmas enligt den straffskala som gäller för brottet, men avvikelser kan göras från denna enligt andra bestämmelser i lagen (6 kap. 2 § strafflagen). Straffet fastställs enligt en lindrigare straffskala bl.a. när brottet har begåtts innan

71 Se betænkning nr. 1581/2023, Betænkning om strafudmåling – afgivet af Udvalget til afdækning af forholdet mellem strafniveauer og strafferammer, Bind I–III.

gärningspersonen fyllde 18 år, när brottet har stannat vid försök och i vissa fall av medverkan, när brottet har begåtts i en nödvärnsliknande situation och när gärningspersonen har medverkat till utredningen av sitt brott (8 och 8 a §§). I andra fall får maximistraffet i den annars tillämpliga straffskalan i stället överskridas. Det är fallet vid utdömande av kombinationsstraff (2 c kap. 11 §) – alltså fängelse och en omedelbart därpå följande övervakningstid på ett år – och när någon döms för flerfaldig brottslighet till ett gemensamt straff (regler som finns i 7 kap.). Att så är fallet följer av hänvisningar i 6 kap. 2 §.

Straff ska i Finland bestämmas med beaktande av samtliga grunder som enligt lag inverkar på storleken och arten av straffet samt enhetligheten i straffpraxis (6 kap. 3 § strafflagen). Kravet på enhetlighet ger bl.a. uttryck för ekvivalensprincipen som, liksom i svensk rätt, är en grundpelare i det finska påföljdssystemet. En annan grundpelare i finsk rätt som känns igen från svensk rätt är proportionalitetsprincipen, vilken kommer till uttryck i 6 kap. 4 § i den finska strafflagen. Där anges att straffet ska mätas ut så att det står i ett rättvist förhållande till hur skadligt och farligt brottet är, motiven till gärningen samt gärningspersonens av brottet framgående skuld i övrigt. På liknande sätt som i 29 kap.2 och 3 §§brottsbalken anger den finska strafflagen sådana omständigheter som ska beaktas i skärpande eller mildrande riktning vid straffmätningen (6 kap. 5 och 6 §§ strafflagen). I strafflagen benämns dessa omständigheter som skärpnings- respektive lindringsgrunder. Därutöver anges ett antal s.k. skälighetsgrunder, som ska beaktas i mildrande riktning om det straff som hade mätts ut enligt vedertagen praxis skulle leda till ett oskäligt eller exceptionellt skadligt slutresultat (se 6 kap. 7 § strafflagen). Skälighetsgrunderna motsvarar till stor del billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken, till vilka vi återkommer i kapitel 12.

9.7.5. Isländsk rätt

Bestämmelser om hur straffet ska bestämmas enligt isländsk rätt finns i den isländska allmänna strafflagen (allmenn hegningarlög) i kapitel VIII. De allmänna reglerna för bestämmande av straff som finns i isländsk rätt får betecknas som likartade de som finns i övriga nordiska länder, inklusive i Sverige. Således finns i 70 § en uppräkning av vissa omständigheter som särskilt ska beaktas vid bestäm-

mande av straff. I den nästföljande paragrafen (71 §) finns regler om att straffet kan skärpas vid återfall. Kapitlet innehåller även bl.a. bestämmelser om när straffet kan sättas ned (74 och 75 §§).

9.7.6. Tysk rätt

De allmänna principerna för straffbestämning slås i tysk rätt fast i 46 § Strafgesetzbuch (StGB). Där framgår att gärningspersonens skuld utgör grunden för straffets fastställande. Vidare framgår att straffets förväntade inverkan på gärningspersonens fortsatta liv i samhället ska beaktas. Vid bestämmande av straffet ska domstolen väga samman de omständigheter som talar för respektive mot den tilltalade. Domstolen ska då fästa särskilt avseende vid vissa omständigheter kopplade bl.a. till gärningspersonens motiv, brottets utförande och konsekvenser samt gärningspersonens bakgrund och agerande efter brottet, särskilt hans eller hennes ansträngningar för att återbetala den skada som har orsakats och uppnå försoning med brottsoffret.

9.7.7. Engelsk rä tt

72

Det engelska rättssystemet är uppbyggt på ett väsentligt annorlunda sätt än systemen i de nordiska länderna och i Tyskland. Trots det finns det i det här sammanhanget ett värde i att redovisa hur straffet bestäms enligt engelsk rätt.

I den engelska rätten regleras brott och straff i ett antal olika lagar. Som exempel kan anges att brotten mot person behandlas företrädesvis i Offences Against the Person Act 1861. Andra exempel är att bestämmelserna om bl.a. stöld och rån finns i Theft Act 1968 och reglerna om bedrägeri i Fraud Act 2006. I sådan lagstiftning anges vilket straff som maximalt kan komma i fråga för ett visst brott, bl.a. angivet som ett maximalt fängelsestraff eller att fängelse på livstid kan komma i fråga. Ibland anges även ett minimistraff.

Allmänna regler om påföljder och påföljdsbestämning finns sedan 2020 huvudsakligen samlade i the Sentencing Code, som utgör huvuddelen av the Sentencing Act 2020. De allmänna principerna för straffmätning finns i del 4 av the Sentencing Code (§§ 57–78). Av § 57

72 Den engelska rätten gäller i England och Wales.

framgår att utdömandet av straff för vuxna lagöverträdare har till ändamål att

a) förövare ska bestraffas,

b) brottsligheten ska minska (inklusive genom avskräckning),

c) förövare ska förändras och rehabiliteras,

d) allmänheten ska skyddas, och

e) de som har drabbats av brott ska gottgöras.

Domstolarna är skyldiga att ta hänsyn till dessa ändamål vid påföljdsbestämningen, men påföljden fastställs i normalfallet med utgångspunkt i brottets svårhet. Vid denna bedömning ska domstolen ta hänsyn till dels den dömdes skuld, dels den skada som gärningen har orsakat, varit avsedd att orsaka eller kunde förutses ha orsakat (§ 63 i the Sentencing Code). Omständigheter som generellt sett ska beaktas som försvårande räknas upp i §§ 64–72, däribland om personen i fråga tidigare har dömts för brott. Omständigheter som ska betraktas som förmildrande framgår av §§ 73–75 och handlar om att den tilltalade har erkänt brottet eller bidragit till att brottet kan utredas.

De i lag stadgade reglerna om påföljdsbestämning kompletteras av särskilda riktlinjer som utfärdas av the Sentencing Guidelines Council (SGC). Av § 59 i the Sentencing Code framgår att domstolen är skyldig att följa de riktlinjer som är tillämpliga i det aktuella fallet, såvida detta inte skulle stå i strid med rättvisans intresse (the interest of justice). Det finns dels vissa övergripande riktlinjer, dels ett stort antal brottsspecifika riktlinjer. De brottspecifika riktlinjerna avser situationen att ett (inte flera) brott av ett visst slag har förövats. Dessa brottsspecifika riktlinjer kan sägas beskriva steg för steg hur domstolen ska göra när den bestämmer påföljden för ett visst brott. I allmänhet specificerar riktlinjerna ett antal kategorier som speglar olika svårhetsgrader av brottet i fråga, baserat på vilken skada det konkreta brottet har orsakat och graden av skuld hos den dömde. Den för brottet tillämpliga straffskalan är uppdelad på dessa kategorier, så att en särskilt avpassad skala gäller för varje svårhetsgrad. Riktlinjerna anger också ett startvärde för varje kategori.

För domstolen är det första steget vid påföljdsbestämningen således att identifiera till vilken kategori det konkreta brottet är att hänföra. Startvärdet bildar sedan utgångspunkten för domstolens straffmät-

ning. Domstolen har därefter att övergå till att överväga om försvårande eller förmildrande omständigheter – som finns angivna i såväl lag som riktlinjerna – motiverar en justering av straffet inom ramen för den för kategorin gällande skalan.

Konstateras kan alltså att det i engelsk rätt, till skillnad från i de andra rättssystem som har redovisats i det här avsnittet, finns förhållandevis detaljerade anvisningar för domstolarna när det gäller hur straffet ska bestämmas i ett enskilt fall.

9.8. Ett utnyttjande av straffskalornas hela spännvidd

9.8.1. Behovet av att straffskalorna kommer till användning och hur det bör tillgodoses

Bedömning: Hela den praktiskt tillämpbara straffskalans spänn-

vidd bör komma till användning. En sådan nyanserad straffmätning bör tillgodoses genom ändringar i de allmänna bestämmelserna om straffvärde.

Skälen för vår bedömning

Behovet av att hela spännvidden används

Grunderna för hur straffvärdet är tänkt att bedömas enligt i dag gällande rätt står till stor del att finna i förarbetena till 1989 års påföljdsreform, där straffvärdets betydelse för påföljdsbestämningen lades fast. I dessa förarbeten uttalades att de flesta straffen utmättes relativt nära straffminimum enligt den straffmätningspraxis som fram till dess hade tillämpats. Den övre delen av straffskalan utnyttjades mer sällan. Ändringarna av straffmätningsreglerna genom reformen 1989 var, enligt uttalanden i propositionen, inte avsedda att medföra någon påtaglig förändring av denna praxis. Övre delen av en straffskala skulle normalt inte vara avsedd för mer ordinär brottslighet, utan för exceptionella fall som i praktiken inträffar sällan.73Uttalandena

73 Se prop. 1987/88:120 s. 78 f. Jfr Sitte, Straffvärdebegreppet – sett utifrån ett behandlingsideologiskt och ett nyklassiskt perspektiv, JT 1994/95 s. 682–700, på s. 695, där resonemangen i a. prop. om att regleringen skulle innebära stora förändringar samtidigt som rättspraxis som utvecklats före reformen fortfarande skulle vara vägledande betecknas som förvirrande och motsägelsefulla.

och den betydelse de har fått har behandlats mer i detalj i avsnitt 9.4. Som redovisas där är det en utbredd uppfattning i den juridiska litteraturen att de flesta straff som mäts ut även fortsatt ligger relativt nära straffminimum medan den övre delen av straffskalan utnyttjas mer sällan. Samma uppfattning har redovisats av flertalet domare vi har haft kontakt med inom ramen för utredningens arbete, även om flera också har framhållit att det skiljer sig åt mellan olika brott och att bedömningen görs med användning av större delar av straffskalan för vissa brott. Vissa har gett uttryck för uppfattningen att bedömningarna har blivit mer nyanserade över tid.

Även den statistik från Brå som vi har redovisat i avsnitt 9.6.3 talar i riktning mot att straffen i hög utsträckning bestäms i den nedre delen av straffskalan.

Visserligen har det skett många ändringar i brottsbalken sedan 1989 års påföljdsreform genomfördes. De uttalanden som gjordes i förarbetena får dock alltjämt till stor del anses vara vägledande. Reformen 1989 är den största reformen på påföljdsområdet sedan brottsbalken trädde i kraft. Lagstiftaren har inte därefter genomfört förslag som har inneburit mer generella – omfattande alla brott – och betydande förändringar av hur straffvärdet ska bedömas som medför att uttalandena som gjordes på 1980-talet numera skulle sakna betydelse. Noterbart är vidare att det inte direkt togs avstånd från uttalandena i 1988 års proposition i samband med 2010 års reform angående skärpta straff för allvarliga våldsbrott. Det gäller även med beaktande av att det i det lagstiftningsärendet påpekades att den övre delen av vissa straffskalor borde användas i större utsträckning än tidigare samtidigt som den nedre delen av straffskalan skulle kunna användas på ett mer differentierat sätt .74

Liknande uttalanden som i förarbetena till 2010 års reform, alltså om att det finns ett behov av en mer nyanserad användning av straffskalorna, har gjorts även inom ramen för andra lagstiftningsärende n.75Resonemangen har dock huvudsakligen hänfört sig till vissa typer av brottslighet och har inte avsett straffvärdebedömningen generellt. Det som nu har konstaterats bör visserligen läsas med viss reservation för att 2010 års reform innehöll förslag som syftade till att försvårande och förmildrande omständigheter skulle beaktas mer vid straffmätningen. Tidigare lagstiftningsärenden har dock, oavsett

74 Se prop. 2009/10:147 s. 42. 75 Se t.ex. prop. 2008/09:118 s. 43 f. angående mord och människorov.

det, inte inneburit ett lika omfattande helhetsgrepp när det gäller straffvärdebedömningen som vårt uppdrag. I stället har det varit fråga om lagstiftning som mer har tagit sikte på vissa typer av brottslighet. Mot den bakgrunden är det naturligt att tidigare reformer inte har medfört större och genomgripande förändringar när det gäller straffvärdebedömningen, i förhållande till de principer som lades fast i samband med 1989 års påföljdsreform. Det förhållandet att bevekelsegrunderna för den reformen fortfarande är vägledande samtidigt som lagstiftaren för vissa typer av brottslighet har framhållit ett behov av en mer nyanserad straffmätning – inklusive att försvårande moment ska få genomslag – medför dock att den sammantagna bilden av hur det konkreta straffvärdet ska bedömas framstår som något splittrad.

Vid vår breda reform av påföljdssystemet finns det anledning att ta ut en delvis annan riktning när det gäller straffvärdebedömningen än den som angavs i samband med 1989 års påföljdsreform. Så är fallet fastän den skada, kränkning eller fara som en gärning har inneburit – samt vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta och de avsikter eller motiv som han eller hon haft – fortfarande står i centrum för straffvärdebedömningen (jfr nuvarande 29 kap. 1 § andra stycket första meningen brottsbalken). Fråga är alltså inte om att skapa en helt ny metod för att bedöma straffvärdet, utan om att anpassa systemet efter behovet av ett påföljdssystem i takt med tiden och samhällets utveckling.

Det finns ett värde i att generellt – för alla brott – klargöra hur straffvärdebedömningen ska gå till. Syftet är att därigenom kunna bidra till att i så stor utsträckning som möjligt motverka den delvis disparata bild som blir resultatet av att läsa de ursprungliga förarbetena till 1989 års påföljdsreform i förening med de överväganden som därefter har gjorts av lagstiftaren, utan att ett mer tydligt helhetsgrepp har tagits när det gäller frågan om hur straffskalan ska komma till användning för alla brott. Vårt breda uppdrag innebär möjligheter att uppnå dessa syften på ett annat sätt än vad som har varit fallet i tidigare lagstiftningsärenden. Vi är inte begränsade till vissa typer av brott och de förslag vi lämnar har förutsättningar att få en generell påverkan på hur straffvärdet ska bedömas.

I samband med våra inledande överväganden när det gäller översynen av straffskalorna (se avsnitt 7.6) har vi redogjort för att straffskalorna ska ha en tillräcklig spännvidd för att kunna omfatta de gärningar som kan förutses bli aktuella att rubricera som brottet i fråga.

Resultatet av vår översyn av straffskalorna är avsett att innebära rimligt avgränsade straffskalor som återspeglar allvaret i brottsligheten och där principerna om proportionalitet och ekvivalens beaktas. I att straffskalornas spännvidd är avsedd att omfatta de på nu beskrivet sätt relevanta gärningarna ligger att det faktiskt också kan förväntas finnas gärningar som straffvärdemässigt borde placeras ut inom ramen för hela straffskalan. Ett annat sätt att uttrycka saken på är att det finns ett intresse av att hela straffskalan kommer till användning. Det gäller även med beaktande av att det, i vart fall för vissa brott, inte kan förväntas att brottsligheten fördelar sig jämnt över straffskalan. Exempelvis kan det förekomma att det för vissa brott begås ett större antal lindriga brott än grova brot t.76 I sådana fall kan det kvantitativt förhålla sig på det sättet att fler fall placeras i den nedre delen av straffskalan. Även om så alltså kan vara fallet bör det finnas vissa gärningar som är så allvarliga att den övre delen av straffskalan för brottet i fråga ska användas. Den statistik från Brå som vi har redovisat i avsnitt 9.6.3 talar i riktning mot att straffet för de brott vi har studerat i stort sett aldrig bestäms i de övre delarna av straffskalan. Det gäller även om det bortses från den del av straffskalan som överlappar en allvarligare svårhetsgrad av brottet i fråga (jfr resonemangen om överlappande straffskalor under den nästkommande rubriken).

För vissa brott skulle det till och med kunna förhålla sig så att de flesta gärningarna innehåller sådana försvårande inslag som medför att straffvärdet ska placeras längre upp i straffskalan. Att olika allvarliga fall behandlas lika bör inte heller förekomma.

Syftet med hur straffskalorna har konstruerats kan alltså inte sägas vara uppfyllt om spännvidden inte faktiskt också kommer till användning. Det förhållandet gör sig gällande redan vid enkel brottslighet. Till de särskilda överväganden som aktualiseras vid flerfaldig brottslighet återkommer vi i kapitel 10.

Överlappande straffskalor – den praktiskt tillämpliga straffskalan

Anledning finns alltså att överväga hur spännvidden i en tillämplig straffskala bör komma till användning. Innan vi kommer in på den frågan behöver dock den överlappning som finns i straffskalorna mellan gradindelade brott behandlas. För att få en fullständig bild av

76 Jfr SOU 2008:85 s. 280.

straffvärdebedömningen går det nämligen inte att bortse från denna överlappning.

Våra förslag i samband med översynen av straffskalorna i kapitel 7 och 8 innebär att den i dag för många brott relativt betydande överlappningen minskas. I avsnitt 7.2.4 och 7.6 har vi konstaterat och mer i detalj beskrivit att principen vid överlappande straffskalor är att den överlappande delen för en lägre grad av ett brott används mycket sällan. I sammanhanget kan framhållas att den överlappande delen av en straffskala kan komma till användning i vissa fall, bl.a. vid återfall i brott och vid flerfaldig brottslighet.

Större överlappningar medför att delar av i vart fall vissa straffskalor inte kommer till användning, till följd av att de överlappar en högre grad av ett brott. När ett brott hade kunnat placeras på den nivån i straffskalan rubriceras brottet i stället som den allvarligare graden. Att så sker är i de flesta fall helt följdriktigt mot bakgrund av hur systemet är uppbyggt. Samtidigt kan det förhållandet att domstolarna agerar på det nu beskrivna sättet ge intrycket att straffvärdebedömningen inte är nyanserad, eftersom den överlappande delen av den lägre gradens straffskala i stort sett aldrig kommer till användning. I själva verket bör bedömningen i ett sådant fall som nu har beskrivits – trots allt – kunna betraktas som nyanserad, så länge den del av straffskalan som faktiskt eller i praktiken är tillämplig används (den del av straffskalan som inte överlappar den allvarligare graden).

I vår kontakt med domare inom ramen för utredningens arbete har aspekter kopplade till överlappande straffskalor framgått på ett tydligt sätt. Vissa domare har anfört att de anser sig bestämma straffet på ett nyanserat sätt inom ramen för den straffskala som i praktiken är tillämplig. Flera domare har också gett uttryck för uppfattningen att straffvärdebedömningarna har blivit mer nyanserade under senare år. Det gäller enligt dessa domare i vart fall för vissa brott, t.ex. misshandel. Samtidigt kan det för fullständighetens skull framhållas att de flesta domare samtidigt har beskrivit att straffet många gånger bestäms i den nedre delen av straffskalan, omkring den nedre tredjedelen.

Genom den minskning av överlappningen vid gradindelade brott som blir följden av våra förslag i kapitel 7 och 8 blir den nu beskrivna problematiken med överlappande straffskalor mindre. Därigenom finns det vad som kan betecknas som ett samspel mellan vår översyn av straffskalorna och våra överväganden i nu aktuellt kapitel. Många av förslagen vid översynen av straffskalorna innebär att minimistraffen

för den grova graden av brott höjs, särskilt för förmögenhetsbrott, vilket minskar överlappningen och samtidigt skapar ett större utrymme för en nyanserad straffmätning för den lägre graden av brottet i fråga.

Trots att vår översyn av straffskalorna medför en minskning av överlappningen vid gradindelade brott finns det ett behov av att ha särskilda regler om användningen av straffskalornas spännvidd. Behovet av att ha tydliga regler som beskriver hur straffskalan ska användas kräver särskilda överväganden som sträcker sig längre än till straffskalornas konstruktion inklusive deras överlappning. Som redan har konstaterats bygger straffskalornas utformning, vilket inbegriper den spännvidd de har tilldelats, på att det ska finnas gärningar som förtjänar att placeras ut inom ramen för hela straffskalan. Även efter översynen av straffskalorna kommer det dock att finnas kvar överlappningar vid gradindelade brott. Det som har konstaterats om ett behov av att hela straffskalan kommer till användning måste läsas mot den bakgrunden. Behovet avser den praktiskt tillämpliga straffskalan, dvs. i vart fall upp till minimistraffet för en grövre svårhetsgrad av brottet i fråga. Även fortsättningsvis får behovet av att använda den överlappande delen av en allvarligare grad i de flesta fall betecknas som begränsat.

Hur bör ett utnyttjande av hela spännvidden uppnås?

Utgångspunkterna för straffvärdebedömningen bör alltså vara delvis annorlunda än de som beskrivs i förarbetena till 1989 års påföljdsreform. I stället för att utgå från antagandet att de flesta straff mäts ut kring straffminimum och att det är i sin ordning bör en annan inriktning väljas. Målsättningen bör vara, som redan har konstaterats, att hela de praktiskt tillämpliga straffskalorna ska komma till användning. Nästa fråga blir då hur det eftersträvade resultatet uppnås på bästa sätt.

För att uppnå en förändrad straffnivå finns det två huvudsakliga metoder. Justeringar kan göras av antingen

  • straffskalorna för de aktuella brotten, eller
  • de generella och på alla brott tillämpliga reglerna om straffmätning .77

77 Vi har i avsnitt 9.2.1 redovisat att lagstiftaren historiskt sett har använt sig av dessa två olika alternativ.

Ändringar av straffskalor får sägas vara ett förhållandevis effektivt verktyg för att förändra hur straffvärdet ska bedömas. Att höja särskilt minimistraffen, för de brott som det finns anledning att se allvarligare på, kan förväntas medföra ett strängare straff i det enskilda fallet .78Minimistraffet har nämligen betydelse för alla gärningar medan maximistraffet kan beskrivas i första hand ha betydelse för de allvarligare gärningarna.

Att justera straffskalorna har i tidigare lagstiftningsärenden ansetts vara ändamålsenlig t.79 Som vi har konstaterat även under den föregående rubriken gör vi i kapitel 7 och 8 en översyn av straffskalorna med bl.a. just sådana aspekter för ögonen. Även med dessa förslag kommer emellertid de enskilda straffskalorna att ha en viss spännvidd. Hur den spännvidden används är en delvis annan fråga än vilket minimi- och maximistraffet ska vara för ett visst brott, även om båda frågorna handlar om vilken straffnivån ska vara. Vad avser specifikt ändringar av minimistraff finns det anledning att framhålla att sådana inte bidrar till att minska risken för att olika fall bedöms vara lika allvarliga.

Till skillnad från tidigare utredningar under senare år innebär vårt uppdrag att vi vid samma tillfälle har möjlighet att använda oss av både metoden att justera straffskalorna för ett stort antal brott och metoden att ändra de allmänna reglerna om straffvärdebedömningen. I tillägg till att ändra i straffskalorna finns det ett värde i att genom ändringar i de generellt gällande bestämmelserna om straffvärde framhålla och betona vad som ska föranleda att straffvärdet bestäms på en högre nivå än den som motsvarar minimistraffet för ett visst brott. Därigenom kan en nyanserad straffmätning uppnås generellt, oavsett vilken typ av brott som är föremål för bedömning. Följaktligen bör behovet av att straffskalornas spännvidd utnyttjas tillgodoses genom ändringar i de allmänna bestämmelserna om hur straffvärdet ska bestämmas i brottsbalken. Att endast genom straffskalorna uppnå en förändrad syn på bedömningen av straffvärdet är inte tillräckligt.

78 Se t.ex. prop. 2022/23:53 s. 39 f. 79 Se t.ex. prop. 2016/17:108 angående ministraffen för vissa allvarliga våldsbrott.

9.8.2. Skyddsvärda intressen – inklusive brottsoffers – ska beaktas vid straffvärdebedömningen

Förslag: I de allmänna bestämmelserna om straffvärde ska klargöras

att det är den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit för brottsoffret eller de andra intressen som straffbestämmelsen ska skydda som ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet.

Skälen för vårt förslag

Brottsofferperspektivet och straffvärdebedömningen

Vi har i kapitel 4 (avsnitt 4.3 och 4.4) redogjort för brottsoffrets ställning och betydelse i straffrätten och straffprocessen. Som framgår där finns det ett flertal tänkbara konkreta förändringar för att stärka brottsofferperspektivet vid påföljdsbestämningen. Förändringarna avser olika delar av påföljdssystemet. Därigenom finns det bäst förutsättningar att uppnå det eftersträvade resultatet om ett stärkt brottsofferperspektiv.

Att bedöma straffvärdet är domstolens inledande uppgift vid påföljdsbestämningen. Straffvärdebedömningen framstår som en given del av påföljdsbestämningen där det finns anledning att överväga hur brottsofferperspektivet kan beaktas på ett tydligare sätt. En nyanserad straffvärdebedömning bidrar till en differentiering av det mått av klander som olika brott förtjänar. Det ökar förutsättningarna för att mäta ut ett straff som svarar mot ett brottsoffers berättigade förväntningar på upprättelse.

Vår syn på brottsoffrets intressen och värdet i att dessa intressen beaktas är inte unik i lagstiftningssammanhang. Vi har i kapitel 4 beskrivit ett flertal reformer som har stärkt brottsoffers intressen under de senaste decennierna. Här kan som ett ytterligare exempel från senare tid nämnas bestämmandet av ersättning för kränkning enligt skadeståndslagen (1972:207). Där har nyligen intresset av att den kränkte får upprättelse när ersättningen bestäms klargjorts (5 kap. 6 §). Numera anges det i bestämmelsen att skadestånd med anledning av kränkning ska bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet och på ett sätt som även innebär att den kränkte får upprättelse för angreppet. Ett upprättelsemoment har alltså införts. I förarbetena till bestämmelsen konstateras att brotts-

offers intressen har hamnat allt mer i fokus i samhällsdebatten och att lagstiftaren successivt har stärkt deras ställning i olika avseenden. Vidare redogörs det för att det är av avgörande betydelse för tilltron till rättsväsendet att ett brottsoffer får upprättelse för det brott som han eller hon har blivit utsatt f ör.80

Som har framgått i kapitel 4 anser vi att det finns anledning att betona brottsoffrets ställning. En del av påföljdsbestämningen där brottsoffren på ett naturligt sätt kan uppmärksammas ytterligare är vid bedömningen av det konkreta straffvärdet. Det finns mot den bakgrunden anledning att inom ramen för de allmänna bestämmelserna i brottsbalken som beskriver straffvärdebedömningen framhålla brottsoffers intressen.

Ett bredare perspektiv – betydelsen av skyddsvärda intressen i stort för straffvärdebedömningen

Många brott förutsätter ett brottsoffer som har utsatts för brottet i fråga. Det kan t.ex. vara fråga om en målsägande vid en misshandel, en våldtäkt eller ett rån. För många brott finns det dock inte ett brottsoffer i en sådan mer direkt mening som nu har beskrivits. Några sådana exempel är narkotikabrott, skattebrott och rattfylleri.

Ytterligare en aspekt är att det inte är möjligt att för samtliga brott peka ut endast ett specifikt skyddsintresse. Ett exempel på ett brott med flera skyddsintressen är våld mot tjänsteman, som har både den enskilda personen och det allmänna som skyd dsobjekt.81

Våra överväganden avser de allmänna bestämmelserna om straffvärde. Ändringarna får därför genomslag för alla brott, såväl i brottsbalken som i specialstraffrätten. Det är därför inte tillräckligt att endast inkludera brottsoffers intressen i de allmänna bestämmelserna om straffvärde. En sådan avgränsning skulle bli för begränsad efter-

80 Se prop. 2021/22:198 s. 19 och 39. Högsta domstolen uttalade sig redan i NJA 1991 s. 766 om möjligheten att låta ersättning för personligt lidande uppgå till ett belopp som åtminstone i någon mån kan bidra till att ge ett brottsoffer upprättelse för det lidande som brottsoffret har drabbats av. Ett sådant synsätt framstod, enligt Högsta domstolen, som särskilt befogat när det är fråga om brott med ett högt straffvärde, som vittnar om betydande hänsynslöshet eller rentav grymhet hos gärningspersonen och som till följd av det måste ha medfört ett mycket stort lidande för brottsoffret. Se även NJA 2013 s. 1046, där Högsta domstolen i ett mål angående skadestånd enligt – den numera upphävda – personuppgiftslagen (1998:204) framhöll att i likhet med vad som gäller inom den allmänna skadeståndsrätten syftet med kränkningsersättning enligt personuppgiftslagens regler är att ersättningen ska kompensera känslor hos den skadelidande och ge upprättelse. 81 Se prop. 2018/19:155 s. 30 f. och ”Den kastade flaskan” NJA 2024 s. 513 p. 10 och 23.

som det även finns andra skyddsintressen som bör beaktas. Ett bredare perspektiv behöver därför anläggas. Något som alla brott har gemensamt är emellertid att det finns någon form av skyddsvärda intressen som straffbestämmelsen ska skydda. Dessa skyddsvärda intressen sätts i fara, skadas eller kränks genom brottet. Vilka dessa skyddsvärda intressen är beror dock alltså på vilken typ av brott det är fråga om. Att klargöra vilka intressen som berörs vid vilka brott lämpar sig inte för de allmänna bestämmelserna om straffvärde, utan information om det får inhämtas genom att analysera de enskilda brotten.

Av förarbetena till 1989 års påföljdsreform framgår uttryckligen att i vilken utsträckning skyddsvärda intressen kränks är av betydelse. Som ett exempel tas stöld av två lika värdefulla fordon men där fordonet i det ena fallet har en särskild betydelse för målsäganden och ska leda till ett högre straffvärde .82I vilken utsträckning de intressen som en straffbestämmelse ska skydda överträds är även fortsatt centralt för straffvärdebedömningen. För sådan brottslighet där det finns ett brottsoffer – t.ex. vålds- och sexualbrott – bör skadan, kränkningen eller faran för brottsoffret stå i centrum för straffvärdebedömningen. När det inte finns någon som kan betecknas som ett brottsoffer i förhållande till ett visst brott blir det i stället andra intressen som vikt bör läggas vid när bedömningen av straffvärdet görs.

Den lagtekniska utformningen

Straff ska även fortsättningsvis, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde (jfr nuvarande 29 kap. 1 § första stycket brottsbalken). Vidare ska vid bedömningen av straffvärdet beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft (jfr nuvarande 29 kap. 1 § andra stycket i samma balk). Våra förslag innebär alltså inte några ändringar i dessa avseenden. Av direktiven för vår utredning framgår också att dessa förhållanden ska beaktas även fortsatt. Det finns emellertid anledning att i lagtexten inskärpa att det är den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit

82 Se prop. 1987/88:120 s. 80 f.

för de skyddsvärda intressen som vi har beskrivit i det här avsnittet som ska beaktas.

Uttrycket brottsoffer förekommer inte i brottsbalken sedan tidigare. Brottsoffer som begrepp återfinns dock i annan lagstiftning. Ett exempel är 2 kap. 9 § brottsdatalagen (2018:1177), angående åtskillnad mellan olika slag av personuppgif ter.83I 5 kap. 11 § socialtjänstlagen (2001:453) används begreppet brottsoffer i samband med särskilda bestämmelser för olika grupper.84Av paragrafen framgår att med brottsoffer avses den som har utsatts för brott och dennes närstående. Ytterligare en bestämmelse där begreppet brottsoffer förekommer är 3 § lagen (1994:419) om brottsofferfond. I den paragrafen anges att brottsofferfondens medel ska användas för verksamhet som gagnar brottsoffer. Nämnas bör också Brottsoffermyndigheten, vars uppgift är att främja brottsoffers rättigheter, uppmärksamma deras behov och intressen samt vara ett informations och kunskapscentrum för brottsofferfrågor .85Begreppet brottsoffer förekommer också i vissa av Högsta domstolens avgöranden .86

Att använda begreppet brottsoffer i brottsbalken kan inte sägas framstå som främmande. Begreppet används redan i annan lagstiftning och dessutom i namnet på en myndighet. Ordet brottsoffer får anses ha en tillräcklig precision och vara tillräckligt enkelt att förstå för att lämpa sig för användning i lagtexten även i brottsbalken. Att införa någon särskild definition av begreppet framstår inte heller som nödvändigt.

I avsnitt 4.2.2 har vi redogjort för att användandet av straff kan motiveras av dess kommunikativa förmåga (eller symboliska funktion). På liknande sätt finns det ett värde i att använda begreppet brottsoffer i lagtexten i stället för exempelvis uttryckssätt som ”den som har utsatts för brott” eller liknande. Detsamma gäller det inom straffprocessen använda begreppet målsägand e.87Det framstår alltså som angeläget att använda begreppet brottsoffer direkt i lagtexten i brottsbalken, i samband med att straffvärdebedömningen beskrivs.

83 Det utvecklas inte mer i detalj i förarbetena till lagen vad som avses med ett brottsoffer, se prop. 2017/18:232. 84 I det förslag till en ny socialtjänstlag som föreslås träda i kraft den 1 juli 2025 finns regler om brottsofferstöd i 13 kap. 1 § (se prop. 2024/25:89, särskilt s. 359 ff. och 677 f.). 85 Se 1 § förordningen (2007:1171) med instruktion för Brottsoffermyndigheten. 86 Se det tidigare nämnda avgörandet NJA 1991 s. 766 angående ersättning för personligt lidande. Se även t.ex. ”Kaféstölden” NJA 2021 s. 740 och ”Förväxlingen” NJA 2022 s. 675. 87 Se t.ex. Lagrådets resonemang om begreppen brottsoffer och målsägande i prop. 2014/15:77 och regeringens bemötande av synpunkterna i a. prop. s. 11 f. Jfr SOU 2024:48 s. 211.

Åtskilliga straffbestämmelser syftar till att skydda annat än ett enskilt brottsoffers intressen. En bestämmelse om grunderna för bedömningen av straffvärdet måste därför, i likhet med vad som följer av 29 kap. 1 § i dag, ta sikte inte bara på kränkningar av ett brottsoffers intresse utan på det skyddade intresse som motiverar straffansvaret enligt den enskilda straffbestämmelsen. Att särskilt betona kränkningen av brottsoffret i lagtexten är dock väl förenligt med den utveckling av lagstiftningen som har inneburit att kränkningar av någons liv, hälsa, frihet och frid har kommit att uppvärderas jämfört med tidigare. Det ger dessutom utrymme att vid straffvärdebedömningen beakta brottsofferperspektivet i vidare bemärkelse än enbart utifrån ett målsägandeperspektiv, exempelvis när ett brott visserligen har riktat sig mot det allmänna men indirekt även mot var och en i samhället. Så kan inte sällan vara fallet exempelvis vid välfärdsbedrägerier, där någon utnyttjar det som borde ha kommit enskilda behövande till godo.

Att uttryckligen ange brottsoffer och andra skyddsvärda intressen i lagtexten i de allmänna bestämmelserna om straffvärde i brottsbalken kan visserligen inte, i sig, förväntas medföra en avsevärt förändrad bedömning av straffvärdet. Redan i dag ska skyddsvärda intressen – inklusive brottsoffers – beaktas när straffvärdet bedöms .88Förslaget är dock att se i ljuset av våra förslag som helhet, inte minst i det nästkommande avsnittet om en användning av hela straffskalans spännvidd. Mot bakgrund av den centrala betydelse som de skyddsvärda intressena – inklusive brottsoffers – har finns det starka skäl att ange dessa faktorer direkt i lagtexten. Särskilt gäller det med beaktande av att våra förslag sammantaget innebär en omstrukturering och omnumrering av de kapitel i brottsbalken som avser påföljdsbestämningen. Det kan inte bortses från att användningen av uttryckssättet ”brottsoffer och andra skyddsvärda intressen” i lagtexten fyller en viktig kommunikativ funktion och understryker hur centrala brottsoffers, och andras, skyddsvärda intressen är vid straffvärdebedömningen.

88 Se t.ex. Asp, Straffrätten – igår, i dag och imorgon, SvJT 2011 s. 138–161, på s. 157, som konstaterar att ett brottsofferperspektiv ligger inbyggt i bedömningen av en gärnings straffvärde.

9.8.3. Hela straffskalans spännvidd ska komma till användning

Förslag: De omständigheter vid brottet som går utöver förutsätt-

ningarna för att den aktuella straffskalan ska vara tillämplig ska ges ett tydligt genomslag vid straffvärdebedömningen, med beaktande av intresset av att hela straffskalan kommer till användning. Bestämmelserna med listor över försvårande respektive förmildrande omständigheter ska anpassas till den nya utformningen av regleringen för bedömningen av straffvärdet.

Bestämmelsen om att det vid bedömningen av straffvärdet särskilt ska beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person blir överflödig och ska tas bort.

Skälen för vårt förslag

Det finns olika tänkbara modeller för att tillgodose intresset av att hela straffskalan kommer till användning

Vi har tidigare konstaterat att det finns ett intresse av att hela straffskalan kommer till användning. Straffskalornas konstruktion bygger på att de ska omfatta de gärningar som kan förutses bli aktuella att rubricera som brottet i fråga. I det ligger att hela den praktiskt tilllämpliga straffskalan faktiskt också ska komma till användning. När det gäller den lagtekniska utformningen för att uppnå målet att hela straffskalan ska komma till användning – genom ändringar i de allmänna bestämmelserna om straffvärde – finns det ett antal olika tänkbara modeller. Vid vår analys av möjliga alternativ har vi undersökt bl.a. tidigare lagstiftningsärenden i Sverige och vilka val som har gjorts i jämförbara länder.

Tidigare lagstiftning i Sverige har inte gett detaljerad information om vilken mer exakt position i en straffskala som ska väljas i ett enskilt fall. I stället har utrymme lämnats för nyanserade bedömningar i det enskilda fallet, huvudsakligen genom att lagstiftningen har gett information om vilka omständigheter som ska beaktas som försvårande eller förmildrande när straffvärdet bestäms. Sedan blir det domstolens uppgift att göra bedömningen av straffvärdet i det enskilda

fallet. Domstolen har då att beakta de förhållanden som lagstiftaren har angett, inom ramen för den tillämpliga straffskalan.

Som alternativ till en lagstiftningsteknik baserad på, i den nyss beskrivna meningen, nyanserade bedömningar i det enskilda fallet skulle någon form av vad som kan betecknas som jämförelsevis mer styrda modeller användas. Med det avses att mer specifik information skulle lämnas till domstolarna genom lagtexten om vilken position som ska väljas i den tillämpliga straffskalan. Under kommande rubriker går vi igenom ett antal sådana modeller samt deras för- och nackdelar. Det kan noteras att det inte framgår av våra direktiv att det är nödvändigt att använda en sådan styrd modell. I stället tas sikte på det resultat som ska uppnås. Övervägandena och förslagen till ändringar ska säkerställa en nyanserad och differentierad straffmätning där försvårande moment får större genomslag. Vårt arbete är i den meningen resultatinriktat snarare än inriktat på att en viss modell måste användas. Den modell ska väljas som har bäst förutsättningar att uppnå det eftersträvade resultatet.

Straffmätnings- eller straffvärdestationer?

Ett alternativ som det finns anledning att behandla vore att använda någon form av straffmätnings- eller straffvärdestationer. Sådana stationer brukar sägas förekomma i rättstillämpningen redan i dag.89Vad som avses då är att det i praktiken används vissa stationer när ett straff bestäms, i form av t.ex. hela år vid längre fängelsestra ff.90 Dessa stationer följer emellertid inte av lag.

I sammanhanget kan de förslag som lades fram av Flerbrottsutredningen i betänkandet Skärpta straff för flerfaldig brottslighet (SOU 2023:1) noteras. Där föreslogs att det i ett nytt tredje stycke i 26 kap. 1 § brottsbalken skulle införas en bestämmelse av innebörd att de straffmätningsstationer som vanligtvis tillämpas slås fast i lag. Således är det fråga om mer preciserade bestämmelser i fråga om vilka straffnivåer som skulle få tillämpas vid fängelse på viss tid. I det nya stycket föreslogs att det skulle anges att fängelse på viss tid döms ut i

89 Uttrycken straffmätnings- och straffvärdestationer används i Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), bl.a. på s. 92 ff. 90 Det bortses här från brottslighet på bötesnivå.

1. hela månader, hela år eller hela år och hela månader om straffet

överstiger en månad,

2. hela år eller hela år och tre, sex eller nio månader om straffet

överstiger tre år,

3. hela år eller hela år och sex månader om straffet överstiger sex år,

och

4. hela år om straffet överstiger tolv år.

Flerbrottsutredningens förslag har inte lett till lagstiftning. En liknande lagteknisk lösning som den nu beskrivna, men i anslutning till de allmänna bestämmelserna om bedömningen av straffvärdet, skulle dock i förening med ett angivande av vilka omständigheter som ska medföra att straffvärdet ska anses motsvara en viss nivå möjligen kunna tydliggöra när en viss position i en straffskala ska väljas. Om vissa omständigheter föreligger, ska en viss av de särskilt angivna stationerna väljas.

En modell av den nu beskrivna typen får beskrivas som ett exempel på en styrd modell, där domstolarna har att identifiera varje försvårande och förmildrande moment och sedan välja den station som bedöms motsvara omständigheterna i det enskilda fallet. Formulerat på det sättet kan modellen framstå som attraktiv. Den är dock förenad med svårigheter. Modellen riskerar att leda till en stelbent tolkning när olika tungt vägande försvårande och förmildrande omständigheter ska överföras till en specifik station. Exempelvis skulle en föreliggande förmildrande omständighet kunna riskera att medföra att domstolen har att välja en lägre station trots att det leder till ett betydligt lägre straff. Ett sådant förslag skulle alltså i praktiken kunna leda till att straffet bestäms på en lägre nivå än för närvarande och det framstår inte som att det har förutsättningar att uppnå de resultat vi eftersträvar. I liknande fall har domstolen i dag möjlighet att göra en mer nyanserad bedömning där försvårande och förmildrande omständigheter vägs samman på ett samlat sätt. De omständigheter straffvärdet baseras på i ett enskilt fall är många gånger komplexa. En svårförutsebar verklighet lämpar sig mindre väl för att överföras till denna typ av närmast matematiska beräkningar.

En ytterligare svårighet med straffmätnings- eller straffvärdestationer är att förena dessa med de övriga bestämmelser som påverkar straffmätningen, utöver straffvärdet. Ställning skulle behöva tas till

om avvikelser från stationerna ska få göras exempelvis på grund av återfall eller att det föreligger s.k. billighetsskäl och i så fall i vilken utsträckning.

Ett lagfästande av den typ av stationer som nu har beskrivits är alltså inte ändamålsenligt och det är svårförenligt med det övriga påföljdssystemet. En användning av någon form av straffmätnings- eller straffvärdestationer framstår inte som en framkomlig väg. Det finns i stället anledning att överväga andra alternativ.

Riktlinjer och normalstraff?

Förhållandevis närliggande de stationer för straffmätningen som har beskrivits under den närmast föregående rubriken är andra typer av mer styrda modeller som används i de andra rättssystem som vi har analyserat (se avsnitt 9.7 för en mer detaljerad beskrivning av regleringen i andra länder).

Ett tankeväckande exempel är det system som används i engelsk rätt, där de i lag stadgade reglerna om påföljdsbestämning kompletteras av allmänna och brottsspecifika riktlinjer utfärdade av the Sentencing Guidelines Council (SGC), vilka domstolen som utgångspunkt är skyldig att följa. Riktlinjerna finns enkelt tillgängliga via internet på vad som får betecknas som en pedagogiskt uppbyggd hemsid a.91Processen för att följa riktlinjerna – med utgångspunkt i ett startvärde i den tillämpliga straffskalan – framstår som förhållandevis enkel, även för en person utan mer betydande erfarenhet av dömande verksamhet. I allmänhet specificerar riktlinjerna kategorier med olika svårhetsgrader av brottet i fråga, baserat på vilken skada det konkreta brottet har orsakat och graden av skuld hos den dömde. För fullständighetens skull bör nämnas att användningen av den nu beskrivna typen av riktlinjer inte är unikt för engelsk rätt, utan sådana används även i andra rättssystem, huvudsakligen anglosaxiska sådana .92

I det att skada och skuld ligger till grund för bedömningen av hur strängt straffet ska bli är det system som används i engelsk rätt relativt likt både det svenska och de övriga rättssystem som vi har undersökt. Det system som används i engelsk rätt förefaller visserligen också ha förutsättningar att bidra till ett utnyttjande av större delar

91 https://www.sentencingcouncil.org.uk (uppgift hämtad den 19 mars 2024). 92 Se t.ex. Ashworth & Kelly, Sentencing and criminal justice, 7 uppl., s. 426 ff. för en redogörelse från ett engelskt perspektiv.

av straffskalorna. Den engelska rätten är dock i övrigt uppbyggd på ett väsentligt annorlunda sätt än den svenska och modellen framstår inte som överförbar till det svenska straffrättsliga och straffprocessuella systemet. Modellen skulle också förutsätta åtgärder som det inte ligger inom ramen för vårt uppdrag att överväga. Exempelvis skulle det finnas ett behov av att inrätta ett system för att upprätta riktlinjer, inklusive att peka ut den aktör som ska ha uppgiften att fram riktlinjerna.

Ett rättssystem som är mer jämförbart med det svenska än det engelska är det danska. I Danmark anges ofta i förarbetena till lagstiftningen ett normalstraff för brottet i fråga. Därutöver kan andra, relativt detaljerade, anvisningar om hur straffet för ett visst brott bör bestämmas lämnas. Det sistnämnda kan gälla t.ex. att straffnivån bör höjas på ett visst sätt i förhållande till tidigare praxis. Sådana förarbetsuttalanden har förhållandevis stor betydelse som rättskälla i Danmark och domstolarna följer, såvitt vi har kunnat utröna, i allmänhet de anvisningar i fråga om straffnivån som lämnas där.

I sammanhanget kan nämnas att resonemang om värdet av användningen av standardfall eller standardfaktorer har diskuterats också i Sverige. Med det har avsetts att söka finna olika former av standardfall och standardfaktorer som normalt kan bestämma straffvärdet .93I en svensk kontext kan också straffet för mord (3 kap. 1 § brottsbalken) framhållas. Straffskalan för mord är fängelse på viss tid, lägst tio och högst 18 år, eller på livstid. Av den andra meningen i mordbestämmelsen framgår att det som skäl för livstids fängelse särskilt ska beaktas om gärningen har föregåtts av noggrann planering, präglats av särskild förslagenhet, syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, inneburit svårt lidande för offret eller annars varit särskilt hänsynslös. I den delen är det således fråga om instruktioner till domstolen om hur den ska bedöma straffvärdet inom ramen för den tillämpliga straffskalan. Efter lagändringar 2020 (prop. 2018/19:138) har Högsta domstolen klargjort att utgångspunkten för straffvärdet vid mord är fängelse i 16 å r.94

Trots att den danska straffrätten i många delar är lik den svenska framstår en lösning med användning av normalstraff, liknande den som används i Danmark, inte som enkelt överförbar till svenska för-

93 Se Asp & von Hirsch, Straffvärde, SvJT 1999 s. 151–176 på s. 163 ff. 94 Se ”Mordet med kökskniven” NJA 2021 s. 32, ”Mordet med brödkniven” NJA 2021 s. 377, ”Mordet med hanteln” NJA 2021 s. 583 och ”Mordet vid busshållsplatsen” NJA 2023 s. 29 I. Jfr ”Bajonettmordet” NJA 2013 s. 376 och ”Mordstraffskalan” NJA 2016 s. 3.

hållanden. Det kan i sig ifrågasättas, från ett svenskt perspektiv, att i en alltför stor utsträckning styra tillämpningen genom uttalanden i förarbetena. Våra förslag lämnas dessutom vid ett enskilt tillfälle och det är förenat med svårigheter att i ett sammanhang ange ett normalstraff – inom ramen för straffskalan – för ett stort antal olika brott. Vidare framstår det som att en metod med angivande av normalstraff skulle riskera att styra domstolarnas bedömningar i en utsträckning som inte framstår som behövligt. För många brott är det också i sig svårt att konstatera vad som kan tänkas vara ett normal- eller standardfall, eftersom straffbuden ofta är tänkta att omfatta olika typer av gärningar. Hur den svenska mordbestämmelsen är konstruerad framstår som ett specialfall som är resultatet av flera lagändringar och ett antal avgöranden från Högsta domstolen, som har tagit sikte på det specifika brottet mord. En liknande konstruktion som den som används för mord i Sverige skulle också sannolikt förutsätta ingripanden i de enskilda straffbuden – möjligtvis i förening med ett stort antal avgöranden i rättstillämpningen – på ett sätt som vi redan tidigare har avfärdat (se avsnitt 9.8.1).

Ett behov kan också finnas av att över tid kunna se annorlunda på vad som ska anses vara ett normalstraff för ett brott än vad som först har varit fallet. Hur allvarligt det bör ses på viss brottslighet kan förändras till följd av samhällsutvecklingen. Det kan också tänkas att det brott som lagstiftaren har sett framför sig som ett standardfall visar sig vara mindre vanligt förekommande och att i stället någon annan situation blir den centrala för straffbudets tillämpning. Har ett uttalande om ett normalstraff gjorts i förarbetena innebär de typer av situationer som nu har beskrivts utmaningar, eftersom sådana uttalanden inte kan ändras med mindre än att själva lagstiftningen ändras.

Att mer generellt använda någon form av normalstraff för brotten framstår med hänsyn till de förhållanden som nu har redovisats som så pass avvikande från svensk rättstradition att det vore svårförenligt med ett välfungerande straffrättsligt system. En sådan modell framstår därför inte som lämplig på lagstiftningsnivån. Det utesluter givetvis inte att det i rättstillämpningen görs vägledande uttalanden om hur olika typer av gärningar ska bedömas straffvärdemässigt.

En uppdelning av straffskalan eller att ange en viss startpunkt för bedömningen?

En något mindre långtgående variant än att använda uttryckligt angivna normalstraff eller standardfall vore att inte använda konkreta sådana, utan att i stället utforma lagtexten på så sätt att det exempelvis framgår när en viss del av straffskalan ska användas. Således skulle det kunna vara fråga om någon form av uppdelning av straffskalan i olika delar, utöver den gradindelning som finns av många brott. Straffskalan skulle t.ex. kunna delas upp i en nedre del, en mittendel och en övre del. Även en sådan modell innebär dock svårigheter.

Svårigheterna med en uppdelning av straffskalan hänger huvudsakligen samman med att den modellen inte ger ledning för bedömningen av hela skalan, utan endast för vissa punkter i den. En sådan uppdelning kan därför svårligen sägas innebära en tillräcklig nyansering, eftersom vad som ska uppnås är en användning av hela straffskalan. Mot bakgrund av att straffskalornas spännvidd varierar kan det också komma att skilja sig i en omotiverad omfattning mellan olika fall hur stor en viss del av en straffskala är. En modell som är styrd på det nu beskrivna sättet kan dessutom riskera att bli alltför lik den befintliga gradindelningen av brotten i olika svårhetsgrader – i vart fall för de brott där en sådan gradindelning finns – och därigenom leda till oklarheter och ett onödigt komplicerat regelverk. Att konstruera reglerna om en nyanserad straffmätning genom en tänkt uppdelning av straffskalan är alltså inte heller lämpligt.

I anslutning till frågan om en uppdelning av straffskalan kan modeller som innebär att bedömningen av straffvärdet ska ta sin början i en viss punkt i straffskalan behandlas. Exempelvis skulle det kunna vara tal om att bedömningen ska börja i mitten av straffskalan och att domstolen sedan kan flytta sig uppåt eller nedåt beroende på om det finns försvårande eller förmildrande omständigheter (och eventuellt ytterligare till följd av de regler som, utöver straffvärdet, har betydelse för straffmätningen).

Som påpekades redan i samband med 2010 års reform angående skärpta straff för allvarliga våldsbrott kan dock vissa lösningar, såsom att föreskriva att straffvärdebedömningen ska ta sin början exempelvis i straffskalans mitt, leda till betydande tröskeleffekter vid övergången från straffskalan för brott av normalgraden och grovt brott .95

95 Se SOU 2008:85 s. 280.

Att peka ut en viss startpunkt i den tillämpliga straffskalan är svårt att förena med att gärningarna ska kunna placeras ut från det lägsta till det högsta straffet baserat på deras straffvärden.

En annan utmaning med en modell av det nu diskuterade slaget hänger samman med straffskalornas spännvidder. I straffskalorna används, även efter vår översyn av dem i kapitel 7 och 8, olika spännvidder. Därmed uppstår svårigheter om de olika brottens särdrag inte beaktas. Mot bakgrund av straffskalornas olika utformning, inklusive deras spännvidd, skulle det nu behandlade alternativet leda till en närmast godtyckligt ändrad syn på vilket straffvärde som ska bestämmas för olika brott. En sådan lösning skulle nämligen leda till att vissa brott värderas väsentligt strängare än i dag endast till följd av att en sådan modell skulle införas och alltså inte beroende på att det anses att brottet i fråga bör värderas strängare än i dag. De brott som har den största spännvidden skulle påverkas mest och de brott som har en mindre spännvidd skulle påverkas i en lägre grad. Hur vid en straffskalas spännvidd är har samtidigt inte i sig direkt att göra med hur allvarligt brottet i fråga anses vara i förhållande till andra brott. Den nu behandlade typen av modeller skulle alltså medföra ett obalanserat system och framstår inte som ändamålsenliga.

Ett tydligt genomslag för omständigheter som går utöver förutsättningarna för att straffskalan ska vara tillämplig

De förhållanden som har beskrivits under de föregående rubrikerna visar betydelsen av att straffvärdebedömningen kan göras på ett nyanserat sätt av domstolarna utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. En sådan modell har bäst förutsättningar att tillgodose intresset av att hela straffskalorna kommer till användning. Att i en för hög grad styra domstolarnas bedömningar av straffvärdet, genom sådana modeller som har beskrivits hittills i det här kapitlet, framstår inte som den bästa vägen framåt. En alltför styrd modell är inte förenlig med att bedömningarna av straffvärdet ska kunna vara nyanserade och beakta de specifika omständigheterna som är för handen i den situation som är föremål för bedömning.

Som den mest lämpliga lösningen framstår en bestämmelse som klargör hur försvårande moment ska leda till att straffvärdet bedöms vara högre än att det motsvarar minimistraffet i den tillämpliga straffskalan. Lagstiftningstekniken bör vara förenlig med hur systemet är

konstruerat i övrigt, vilket bäst bidrar till att reglerna får genomslag på avsett sätt.

Våra förslag innebär inte mer radikala ändringar när det gäller själva utgångspunkterna för hur straffet ska bestämmas. Med det avses att straffvärdet alltjämt ska vara styrande och att straffvärdet ska bedömas med beaktade av den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett och de avsikter eller motiv som han eller hon haft. Fortfarande är det alltså sådan skada, fara eller kränkning som täcks av gärningspersonens uppsåt eller, i förekommande fall, oaktsamhet som ska beaktas. För att uppnå syftet att hela straffskalan ska komma till användning finns det dock anledning att vidareutveckla metoden för att bedöma straffvärdet. Det finns då anledning att ta avstånd från vissa förhållanden som har gällt tidigare.

Redan inledningsvis finns det skäl att understryka att det inte finns anledning att ha som utgångspunkt att de flesta straff som utmäts ska ligga relativt nära straff minimum.96Någon form av sådant antagande bör inte vara en del av regleringens utformning. Visserligen kan det, i vart fall för vissa brott, förhålla sig på det sättet att många gärningar sett till antalet inte innehåller några egentliga försvårande moment, utöver förutsättningarna för att tillämpa den aktuella straffskalan. Emellertid är det bara i de fall där det inte finns några försvårande moment som går utöver förutsättningarna för att en viss straffskala ska vara tillämplig som minimistraffet ska tillämpas. Det förhållandet bör läsas med beaktande av att förmildrande moment, i den mån det finns sådana, givetvis också kan inverka på bedömningen av straffvärdet.

Avgörande ska alltså endast vara omständigheterna vid brottet, vilka på ett omsorgsfullt sätt måste analyseras av domstolen. I alla de fall där omständigheter som är av betydelse för bedömningen av straffvärdet identifieras vid den analysen ska det få en tydlig påverkan på bedömningen av straffvärdet.

Den lagtekniska utformningen bör vara sådan att det i lagtexten anges att de omständigheter vid brottet som går utöver förutsättningarna för att den aktuella straffskalan ska vara tillämplig ska ges ett tydligt genomslag vid straffvärdebedömningen. Av lagtexten bör det också framgå att det finns ett intresse av att hela straffskalan kommer till användning.

96 Jfr prop. 1987/88:120 s. 78 f.

En reglering utformad på det sätt som nu har beskrivits innebär en nyansering av den nuvarande ordningen. Ett normalfall av ett visst brott har inte nödvändigtvis ett straffvärde som ligger i den nedre delen av straffskalan, utan många brott kan förväntas innehålla försvårande moment som ska medföra att brottet bedöms ha ett straffvärde som ligger högre upp i straffskalan. Det kan i sammanhanget framhållas att den översyn av straffskalorna som vi gör i kapitel 7 och 8 innebär att straffskalorna föreslås utformas på ett mer konsekvent och enhetligt sätt. Förslagen avseende straffskalornas utformning, i kombination med våra förslag i nu aktuellt avsnitt, har förutsättningar att samverka, förstärka varandra och – sedda tillsammans – leda till en mer nyanserad straffvärdebedömning inom ramen för hela straffskala n.97

Förslaget avser de allmänna bestämmelserna om straffvärde och därmed alla brott. Att ange exempel på hur metoden ska användas i alla tänkbara situationer är inte möjligt, inte minst med tanke på omfattningen av ett sådant arbete. Metoden för att bedöma straffvärdet är dock allmänt tillämplig och användbar på samma sätt oavsett vilket brott det är fråga om, såväl för brotten i brottsbalken som för brotten i specialstraffrätten.

För att illustrera modellens tillämpning kan som ett exempel tas brottet rån (8 kap. 5 § brottsbalken). Rån nämns också i våra direktiv som ett brott där det kan vara fallet att den vanligaste gärningen innefattar försvårande moment och därmed bör ha ett straffvärde som ligger högre upp i straffskalan.

Enligt första stycket i rånbestämmelsen döms den för rån som med våld på person eller med hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara,

1. begår stöld,

2. tvingar någon till handling eller underlåtenhet som innebär vin-

ning för gärningspersonen och skada för den tvingade eller någon i vars ställe denne är, eller

3. olovligen tar eller tvingar till sig ett betalningsverktyg med avsikt

att använda det för att bereda sig själv eller någon annan vinning.

97 Jfr Ulväng, Påföljdskonkurrens – problem och principer, 2005, s. 164 och 242, som påpekar att felkonstruerade straffskalor är en viktig förklaring till att den övre delen av straffskalan inte används.

För rån döms dock även den som, sedan han eller hon har begått stöld eller olovligen tagit ett betalningsverktyg och anträffats på bar gärning, sätter sig till motvärn med sådant våld eller hot som avses i första stycket mot den som vill återta det tillgripna (andra stycket). Sådana rån brukar beskrivas som rån i motvärnsfallet.

Ett exempel på rån i motvärnsfallet är när en gärningsperson efter en stöld (värdet på det tillgripna är inte avgörande) i en matbutik sätter sig till motvärn när en butikskontrollant konfronterar gärningspersonen. Så länge det är fråga om våld på person eller hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara (s.k. råntvång) kan det dömas för rå n.98I en sådan situation är minimistraffet alltså fängelse i lägst ett år och sex månader. För fullständighetens skull bör det framhållas att motvärnsfallet av rån bör läsas med reservation för att det inte ska dömas för rån för gärningar som med hänsyn till våldet, hotet eller omständigheterna i övrigt är av mindre allvarlig art (fjärde stycket). I ett sådant fall döms inte för rån utan för annat brott som gärningen innefattar. Regeln i fjärde stycket påverkar emellertid inte på ett avgörande sätt det som nyss har konstaterats och utvecklas inte ytterligare här. Jämförs ett på nu sätt beskrivet rån i motvärnsfallet med exempelvis ett personrån utfört av flera personer med användande av en kniv kan det konstateras att ett rån av den sistnämnda typen innehåller ett antal försvårande moment, som bör föranleda ett tydligt högre straffvärde än det beskrivna rånet i motvärnsfallet. Ytterligare försvårande moment är förstås tänkbara, som att kniven har placerats mot brottsoffrets kropp eller att rånet har innefattat någon form av förnedrande inslag. Det förutsätts dock här att det inte är fråga om en gärning som är att bedöma som så allvarlig att den ska rubriceras som grovt rån.

Nu angivet exempel illustrerar den omsorgsfullhet och noggrannhet med vilken domstolen har att utföra bedömningen av straffvärdet. Genom att identifiera den lindrigast tänkbara gärningen som faller under den straffbestämmelse som är aktuell kan en jämförelse med den situation som domstolen har att ta ställning till göras. Med ett sådant tillvägagångssätt kan tillkommande försvårande moment identifieras. Alla sådana omständigheter, som alltså går utöver förut-

98 Se t.ex. NJA 2008 s. 900, där värdet av det tillgripna var 118 kronor och det dömdes för rån. Straffvärdet ansågs inte ligga högre än minimistraffet för rån, som då var fängelse i ett år, och påföljden (som även omfattade ett ringa narkotikabrott) bestämdes till det.

sättningarna för att den aktuella straffskalan ska vara tillämplig, ska ges ett tydligt genomslag vid straffvärdebedömningen.

I sammanhanget bör framhållas att det inte finns anledning att tro att domstolarna inte redan i dag i många fall bedömer straffvärdet på ett nyanserat sätt och mer eller mindre i enlighet med den metod som här har illustrerats. Våra förslag till vidareutveckling av metoden som ska användas för att bedöma det konkreta straffvärdet syftar dock till att på ett ännu tydligare sätt understryka att bedömningen ska göras på nu angivet sätt i samtliga fall. Metoden ställer krav på domstolarna att i alla de fall där det finns tillkommande försvårande inslag, utöver de som krävs för att tillämpa en viss straffskala, bestämma straffet högre upp i straffskalan. Det gäller för hela straffskalan, som alltså ska komma till användning, inklusive maximistraffet. Den övre delen av straffskalan är alltså inte reserverad för exceptionella fall, utan ska tillämpas i alla de fall där omständigheterna är påtagligt försvårande. Ett exempel är att om en viss gärning ligger nära att rubriceras som en allvarligare grad av brottet i fråga, maximistraffet eller ett straff endast strax därunder i den praktiskt tillämpliga straffskalan ska användas. Finns det inte någon allvarligare grad bör ett straff motsvarande maximistraffet eller bara något lägre komma till användning när de försvårande momenten är påtagliga, även om gärningspersonen i teorin hade kunnat utöva ännu mer våld, tillgodogöra sig ännu mer egendom eller på något annat sätt agera på ett sätt som är att beteckna som försvårande vid bedömningen av straffvärdet. En annan ordning medför att de allra översta delarna av straffskalorna reserveras för situationer som aldrig inträffar i praktiken. Som har framgått är avsikten att straffskalorna ska vara utformade på ett sådant sätt att de faktiskt kommer till användning.

Motsvarande resonemang som nu har förts angående rån kan föras även för andra brott. Två knytnävsslag vid misshandel är således normalt att betrakta som allvarligare än ett knytnävsslag och ska därmed föranleda ett högre straffvärde. Har misshandeln medfört allvarligare skador än vad som krävs för den rubriceringen ska straffvärdet i normalfallet placeras ännu högre upp. På det sättet finns det anledning att anta att många brott som innebär angrepp mot person och ger upphov till personskador, bl.a. vålds- och sexualbrott, kommer att innehålla sådana försvårande inslag som medför att mittendelen eller den övre delen av straffskalan ska komma till användning. Det gäller såväl uppsåtliga som oaktsamma gärningar. Vidare ska ett

beaktansvärt högre belopp som har stulits eller varit föremål för bedrägeri i många fall leda till ett högre straffvärde, givetvis med beaktande även av de övriga omständigheterna vid gärningen i fråga.

Det finns anledning att understryka att gradindelningen visserligen inte är avsedd att direkt påverkas av våra förslag. Gradindelningen ska ske enligt samma principer som har gällt sedan tidigare, där alltså gradindelningen föregår bedömningen av det konkreta straffvärdet. Eftersom gradindelningen och straffvärdebedömningen hänger så nära samman med varandra är det dock inte möjligt att helt hålla isär dem. Även om våra förslag huvudsakligen syftar till att påverka straffvärdebedömningen inom brottens straffskalor kan det inte uteslutas att förslagen leder till en viss förskjutning mellan de olika graderna av brott, så att något fler fall än tidigare kommer att bedömas som grova brot t.99En sådan effekt kan inte bedömas som oönskad. Bedöms straffvärdet vara så pass högt att det motsvarar eller överstiger minimistraffet för en allvarligare grad är det naturligt att brottet i fråga rubriceras som den allvarligare graden. Följaktligen innebär inte vårt förslag att den överlappande delen av straffskalorna vid gradindelade brott ska användas i en större utsträckning än för närvarande (jfr våra konstateranden om överlappande straffskalor i avsnitt 9.8.1).

Listorna med förhållanden som särskilt ska beaktas som försvårande respektive förmildrande

Även de försvårande och förmildrande omständigheter som, vid sidan av vad som gäller för de olika brotten, särskilt ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet (de nuvarande 29 kap. 2 och 3 § §100) ska ges ett sådant tydligt genomslag vid bedömningen av straffvärdet som har beskrivits under den föregående rubriken. Sådana omständigheter som anges i listorna kan visserligen ha betydelse redan för bedömningen av till vilken svårhetsgrad en viss gärning är att hänföra (se avsnitt 9.2.4). När omständigheterna har betydelse för straffvärdet ska de dock, liksom andra försvårande eller förmildrande moment, alltså ges ett tydligt genomslag.

99 Jfr ”Synnerligen grov misshandel” NJA 2011 s. 89. Jfr även ”Jackan” Högsta domstolens dom den 13 mars 2025 i mål B 5428-24 angående den påverkan lagändringar kan ha också vid sidan av gradindelningen. 100 Våra förslag innebär att bestämmelserna i stället placeras i 28 kap. 7 och 9 §§.

Att de förhållanden som räknas upp i listorna ska ges ett tydligt genomslag vid bedömningen av straffvärdet behöver inte anges särskilt i lagtexten i den allmänna bestämmelsen om grunderna för bedömningen av straffvärdet. Bestämmelserna med listor över försvårande respektive förmildrande omständigheter behöver dock anpassas till den nya utformningen av regleringen av grunderna för bedömningen av straffvärdet för att regleringen ska hänga ihop.

I samband med att den nuvarande 29 kap. 2 a §, om sådana omständigheter som är att bedöma som synnerligen försvårande, infördes ansåg Lagrådet att paragrafen skulle formuleras på ett något annorlunda sätt än vad som kom att bli fallet. Skälen för det var att det inte vid något särskilt brottsstadgande anges omständigheter som är synnerligen försvårande och att inledningen till paragrafen därför inte riktigt blev på kornet. Lagrådet ansåg att det vore bättre att i stället skriva:

Vid sidan av vad som i övrigt gäller för varje särskild brottstyp ska det som synnerligen försvårande beaktas om brottet inneburit …

Motsvarande redaktionella ändring skulle då, enligt Lagrådet, kunna göras i 29 kap. 2 §, eftersom samma problem egentligen gör sig gällande också där. Regeringen hade visserligen ingen direkt invändning mot Lagrådets förslag, men konstaterade att en sådan förändring av 29 kap. 2 a § väckte frågan om även andra bestämmelser i 29 kap., utöver 2 § kanske även 3 §, behövde ändras på motsvarande sätt. Regeringen noterade också att den hade för avsikt att återkomma med förslag till ytterligare förändringar av strafflagstiftningen med ett bredare grepp om utformningen av bestämmelserna i 29 kap., på det sätt som vårt uppdrag innebär. Av det skälet ansåg regeringen att straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 a § inte skulle förändras på det sätt som Lagrådet föreslog inom ramen för det lagstiftningsärende t.101

I samband med den breda översyn vi genomför finns det anledning att nu ge de generella bestämmelserna med sådana omständigheter som ska anses vara försvårande respektive förmildrande en enhetlig utformning. Den utformning som Lagrådet föreslog i det återgivna lagstiftningsärendet framstår som ändamålsenlig. Till frågan om hur den bestämmelse som anger förhållanden som ska beaktas som synnerligen försvårande bör vara utformad återkommer vi i kapitel 11, i sam-

101 Se prop. 2022/23:53 s. 75 och 199.

band med att vi behandlar straffskärpningar vid brott som har samband med kriminella nätverk.

Betydelsen av straffprocessuella frågor

Av betydelse för straffvärdebedömningen är även straffprocessuella frågor. I avsnitt 9.3 har vi beskrivit några processuella aspekter på straffvärdet. Som framgår där är frågan om huruvida en viss omständighet kan läggas till grund för bedömningen av straffvärdet beroende av att omständigheten har förts fram i målet och att det har gjorts på ett korrekt sätt. Våra förslag föranleder inte ändringar i de straffprocessuella bestämmelserna. Det är emellertid angeläget att åklagaren lyfter fram de omständigheter som behövs för att våra förslag ska få avsedd effekt.

Den särskilda bestämmelsen om allvarliga våldsbrott blir överflödig

I den nuvarande 29 kap. 1 § andra stycket andra meningen brottsbalken anges att det vid straffvärdebedömningen särskilt ska beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Denna del av de allmänna bestämmelserna om straffvärdet tillkom genom 2010 års reform angående skärpta straff för allvarliga våldsbrott. Reformen har beskrivits i detalj i avsnitt 9.5.

När 2010 års reform genomfördes fanns det ett behov av den aktuella typen av bestämmelse. Många straffskalor hade inte ändrats sedan brottsbalken trädde i kraft och det fanns skäl för högre straffvärden, särskilt för allvarliga våldsbrott. Förhållandena är dock inte i alla delar numera desamma som när reformen genomfördes, vilket påverkar behovet av att i de allmänna bestämmelserna om straffvärdet ha en särskild bestämmelse om just allvarliga våldsbrott.

De brott som omfattades av 2010 års reform är allvarliga och tillhör de mest straffvärda brotten. Allvarliga våldsbrott aktualiserar också det brottsofferperspektiv som vi lägger vikt vid i flera av våra förslag. Sedan 2010 års reform genomfördes har samtidigt ett stort antal straffskalor setts över och många straff har skärpts, inte minst för sådana brott som omfattades av 2010 års reform. Vissa straffskalor har till och med hunnit ändras vid flera tillfällen. Ett exempel på en

något större reform som avsåg ett flertal brott vid samma tillfälle är prop. 2016/17:108, angående straffskalor för vissa allvarliga våldsbrott. Den reformen innebar bl.a. att minimistraffen för grov misshandel, synnerligen grov misshandel, grovt olaga tvång, grovt olaga hot, grovt rån och grov utpressning höjdes. Reformen föranledde Högsta domstolen att konstatera att de konkreta uttalanden som gjordes vid 2010 års reform rörande förändrade straffvärdenivåer fick anses vara överspelade när det gäller brott som omfattas av 2017 års ändringar .102 Flera av de brott som ändrades 2017 har dessutom hunnit ändras på nytt genom senare lagstiftningsärenden.

Genom vår översyn av straffskalorna i kapitel 7 och 8 har vi anpassat straffskalorna för de brott som omfattades av 2010 års reform till dagens förhållanden. Det minskar i sig behovet av en specialbestämmelse för de brott som utgör allvarliga angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Som vi har redovisat tidigare har även domare som vi har varit i kontakt med inom ramen för utredningens arbete uttryckt att 2010 års reform numera framstår som överspelad. Det framstår sammantaget som något oklart vad det tillägg som gjordes 2010 numera fyller för funktion i praktiken. Att gärningarna är allvarliga förefaller kunna beaktas ändå.

Våra förslag i det här kapitlet syftar vidare till en användning av hela straffskalan, med ett tydligt genomslag för omständigheter som går utöver förutsättningarna för att en aktuell straffskala ska vara tillämplig. Det gäller inte minst för allvarliga våldsbrott att det kan förväntas finnas sådana försvårande moment som medför att straffvärdet ska bedömas vara avsevärt högre än minimistraffet enligt den tillämpliga straffskalan. Vi har tidigare i det här avsnittet angett flera sådana exempel.

Behovet av att behandla brott som har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person genom en särskild bestämmelse framstår alltså numera inte som särskilt stort. Bestämmelsen framstår som präglad av de förhållanden som rådde när den infördes. Att ha en särskild bestämmelse för en viss typ av brott riskerar också att göra regleringen komplicerad och svårare att tillämpa. Vårt övergripande syfte är att uppnå en användning av hela straffskalorna för alla brott. Det står i viss utsträckning i kontrast till att särbehandla vissa brott, även med beaktande av att det är fråga om särskilt allvarliga brott. Allvaret i den brottslighet som omfattas

102 Se ”Rånet i tobaksbutiken” NJA 2018 s. 767 I p. 30.

av tillägget som blev följden av 2010 års reform tillgodoses bättre på de andra sätt som nu har beskrivits, samtidigt som regleringen av hur den tillämpliga straffskalan ska användas kan formuleras på ett rakt och ändamålsenligt sätt. Därigenom finns bäst förutsättningar att uppnå det eftersträvade resultatet.

Tillägget angående straffvärdebedömningen vid allvarliga våldsbrott, som gjordes 2010, blir med beaktande av de förhållanden som nu har redovisats överflödigt och kan därför tas bort.

10. Skärpta straff för flerfaldig brottslighet

10.1. Inledning

Att någon vid samma tillfälle ska dömas för flera brott är mycket vanligt. I Sverige, och i många andra länder, medför flerfaldig brottslighet att det utdömda straffet blir mildare än summan av de straff som skulle dömts ut för vart och ett av brotten om de hade bedömts oberoende av varandra. I den rättspolitiska diskussionen har man därför ibland talat om att den som gör sig skyldig till flera brott får ”mängdreduktion” eller ”mängdrabatt”. I vårt uppdrag ingår att se över denna ordning och föreslå förändringar av reglerna om straffmätning av flerfaldig brottslighet som medför att varje brott – på sätt som preciseras i direktiven och återges i avsnitt 10.8.1 – får betydelse för straffvärdet.

Frågan om straffmätning av flerfaldig brottslighet har behandlats i ett flertal tidigare lagstiftningsärenden, senast av Flerbrottsutredningen i betänkandet Skärpta straff för flerfaldig brottslighet (SOU 2023:1). Där har utredningen lämnat förslag till skärpningar av den gemensamma straffskala som gäller vid flerfaldig brottslighet och till en ny, strängare modell för straffvärdebedömningen i dessa fall. Förslaget har remitterats men inte lett till lagstiftning. I våra direktiv anges att regeringen anser att dessa förslag utgör ett steg i rätt riktning, men att starka skäl talar för att en mer genomgripande förändring är nödvändig.

I det här kapitlet behandlar vi frågan om hur flerfaldig brottslighet hanteras – och i framtiden bör hanteras – i påföljdshänseende. I avsnitt 10.2 går vi närmare in på vad som avses med flerfaldig brottslighet och i avsnitt 10.3 redogörs för de allmänna principer för påföljdsbestämning som kan tillämpas i dessa fall. Avsnitt 10.4 innehåller en historisk tillbakablick, avsnitt 10.5 en beskrivning av den nuvarande

ordningen och avsnitt 10.6 en sammanfattning av tidigare överväganden på området. Ordningen i några andra europeiska länder beskrivs i avsnitt 10.7. I stora delar bygger dessa avsnitt på Flerbrottsutredningens betänkande. I avsnitt 10.8 redovisas våra överväganden och förslag.

10.2. När föreligger flerfaldig brottslighet?

10.2.1. Flerfaldig brottslighet eller återfall?

Med flerfaldig brottslighet avses att en person vid samma tillfälle döms till ansvar för fler än ett brott. Enligt gällande regler ska domstolen då som huvudregel bestämma en gemensam påföljd för brotten med utgångspunkt i den samlade brottslighetens straffvärde. Som nämnts ovan leder detta normalt till att det utdömda straffet blir lägre än summan av de straff som skulle ha dömts ut för vart och ett av brotten sedda för sig. Detta följer av den s.k. asperationsprincipens tilllämpning.

Om någon döms för ett brott och därefter gör sig skyldig till ny brottslighet är det i stället fråga om ett återfall i brott. Skillnaden mellan flerfaldig brottslighet och återfall kan alltså något förenklat sägas bestå i att det vid återfall har meddelats en dom mellan brotten medan så inte är fallet vid flerfaldig brottslighet.

Det förhållandet att ett nytt brott utgör återfall betraktas som en försvårande omständighet vid påföljdsbestämningen och kan leda till att den dömde får en strängare påföljd än en förstagångsbrottsling som begått motsvarande brott. Som beskrivits i avsnitt 6.6.3 finns det olika förklaringsmodeller till denna ordning. Enligt en uppfattning ökar själva klandervärdheten av den brottsliga handlingen genom att gärningspersonen tidigare har gjort sig skyldig till brott. Enligt andra uppfattningar kan ett strängare påföljdsval för den som återfaller i brott motiveras av allmän- eller individualpreventiva skäl av olika slag. Ytterligare ett synsätt innebär att återfallsskärpning vid påföljdsvalet kan inordnas i en privilegierings- och toleransmodell, där förstagångsförbrytaren privilegieras vid påföljdsvalet genom att dömas till en icke frihetsberövande påföljd. Vid återfall i brott avtar toleransen successivt och en mer ingripande påföljd väljs.

Oavsett vilken förklaringsmodell som godtas kan konstateras att återfall och flerfaldig brottslighet i brott hanteras på närmast motsatta

sätt. Medan återfallet leder till att den nya brottsligheten behandlas strängare i påföljdshänseende, medför flerfaldig brottslighet i praktiken att den tillkommande brottsligheten bestraffas mildare. Grundtankarna bakom den senare ordningen beskrivs närmare i avsnitt 10.3.3.

10.2.2. Ett eller flera brott?

Som framgått ovan gäller alltså särskilda regler och principer för påföljdsbestämningen när någon ska dömas för flera brott. Innan påföljdsbestämningen kan påbörjas måste domstolen således avgöra om gärningspersonen ska dömas för ett brott eller flera. Frågan aktualiseras om gärningspersonen har gjort något som uppfyller rekvisiten i flera olika straffbestämmelser eller samma straffbestämmelse flera gånger. Man brukar i dessa fall tala om att det föreligger brottslighetskonkurrens.

Frågan om vilka och hur många brott en person ska dömas för kan ibland vara komplicerad och det finns långt ifrån alltid något författningsreglerat svar på den. I det följande ska vi kortfattat behandla grunderna för konkurrensbedömningen och på det sättet också belysa de svårigheter som denna kan vara förenad med. För en mer utförlig redogörelse hänvisas till kapitel 4 i Flerbrottsutredningens betänkande (SOU 2023:1).

Likartad konkurrens

När gärningspersonen, i vart fall teoretiskt sett, har överträtt samma straffbud flera gånger brukar man tala om likartad konkurrens. Som exempel kan nämnas det fallet att en person utdelar en serie slag som alla var för sig uppfyller rekvisiten för misshandel. Är det då fråga om ett eller flera misshandelsbrott? Eller om någon vid samma tillfälle stjäl saker från tre olika personer, har då endast ett stöldbrott förövats, eller rör det sig om tre olika brott? Avgörande för prövningen i dessa fall är vad som ska betraktas som en brottsenhet.

Det går inte att ange några generella kriterier för hur en brottsenhet ska avgränsas. Bedömningen beror på en rad olika faktorer, bl.a. tids- och rumssamband samt antalet brottsobjekt eller angreppsobjekt. Betydelsen av denna typ av faktorer kan skifta från brottstyp till brottstyp. I viss utsträckning kan straffbudets skyddsintresse ge

ledning. Vid t.ex. brotten mot person är syftet i allmänhet att skydda enskilda personers kroppsliga integritet. I dessa fall gäller därför som utgångspunkt att vad som utgör ett sammanhängande händelseförlopp mot en och samma person utgör ett br ott.1Att misshandla en person med tio slag anses alltså som en och samma misshandel om gärningarna utförs i ett sammanhang. Att genom ett skott träffa två personer anses däremot som två brott. När det gäller förmögenhetsbrotten tillämpas delvis skilda utgångspunkter för de olika brottstyperna. I fråga om tillgreppsbrott och skadegörelse finns normalt skäl att bortse från både antalet målsägande och antalet föremål som angreppet avser. I stället utgår man som huvudregel från tillfällets enhet (och använder således tidsliga och rumsliga kriterier). Den som tillgriper egendom efter intrång i annans bostad gör sig således skyldig till endast en inbrottsstöld, även om egendomen tillhör flera olika persone r.2När det gäller bedrägeri bestäms brottsenheten däremot som utgångspunkt av antalet målsägande .3

Ytterst bestäms vad som är möjligt att samla under en brottsenhet av den handlingsbeskrivning som straffbestämmelsen anger (”tillfogar”, ”bemäktigar sig”, ”olovligen tager”, ”innehar”, ”undandrar” etc.). Som huvudregel innebär detta synsätt att så snart de i brottsbeskrivningen angivna rekvisiten är för handen är det fråga om ett fullbordat brott och därmed också en färdig brottsenhet. Det kan finnas skäl att göra undantag från denna huvudregel, men vanligen föreligger sådana skäl bara när det finns ett nära tidsmässigt eller rumsligt samband mellan de olika moment som annars skulle utgöra egna brottsen heter.4I rättspraxis återspeglas det anförda i en viss restriktivitet när det gäller att bedöma gärningar som är utspridda över tid såsom en brottsen het.5

1 Se ”Upprepade övergrepp i rättssak” NJA 2019 s. 747 p. 18 med där angivna hänvisningar. 2 Jfr Asp m.fl., Kriminalrättens grunder (2013, version 2, JUNO), s. 472 och Ulväng, Brottslighetskonkurrens, 2013, s. 223 f. 3 Se Ågren, Straffansvar (2023, version 11, JUNO), s. 202. 4 Se ”De upprepade förfalskningarna” NJA 2018 s. 378 och ”Upprepade övergrepp i rättssak”. 5 Se bl.a. ”Tillgreppen i köpcentret” NJA 2006 s. 524, ”Socialbidragen” NJA 2007 s. 973, ”De upprepade förfalskningarna” och ”Upprepade övergrepp i rättssak”.

Särskilt om systematisk brottslighet

Framför allt vissa former av förmögenhetsbrott begås inte sällan i ett sådant sammanhang och med sådan intensitet att det kan framstå som mer naturligt att betrakta samtliga gärningar i serien som ett och samma brott. Därför har det i praxis ibland ansetts befogat att frångå principerna för hur brottsenheten normalt avgränsas vid dessa brottstyper och i stället lägga samman gärningarna till ett brott, som då ofta placeras i en högre svårhetsgrad. En sådan sammanläggning har många gånger motiverats av att gärningarna utgör led i en brottslighet som utövats systematis kt.6

Svårigheterna med att antalsräkna brott som utgör led i en systematiskt utövad brottslighet grundar sig bl.a. i att man vid bedömningen måste förhålla sig till andra gärningar i ett större sammanhang. Inte minst när systematiken ingår som ett kvalificerande rekvisit vid gradindelningen av brott kan detta ge intryck av att det är möjligt att vidga brottsenheten. Utifrån uttalanden i förarbeten och vägledande avgöranden från senare tid står emellertid klart att sådana rekvisit inte kan anses innebära någon modifiering av hur brottsenheten bestäms eller att en sammanläggning av flera i sig brottsliga gärningar annars får göras enbart på den grunden att brotten har utgjort led i ett systematiskt förfarand e.7Undantag från gängse principer är visserligen möjliga, men torde liksom i andra fall vanligen kräva ett nära tidsmässigt eller rumsligt samband mellan de olika moment som annars skulle utgöra egna brottsenheter. Även när gärningspersonen redan från början har haft en tydlig plan som innebär att brottsligheten begåtts i flera steg kan avsteg vara tänk bara.8

Utgångspunkten kan således sägas vara att det ska dömas för flera brott även när gärningarna utgjort led i en systematiskt utövad brottslighet. Därmed inställer sig emellertid frågan hur en kvalifikationsgrund som tar fasta på det systematiska i förfarandet ska tillämpas i relation till en sådan brottsserie. Eftersom det i de fall där brotten är likartade sällan är ett alternativ att rubricera de i serien ingående brotten på olika sätt, blir det för domstolen ett val mellan två alternativ som ger helt olika utgångspunkter för straffmätningen. Antingen

6 Se bl.a. praxisgenomgången i SOU 2013:85 s. 104 f. och a. betänkande, bilaga 2, tabell 5.4. 7 Se “Tillgreppen i köpcentret, “Socialbidragen”, NJA 2012 s. 886, ”De upprepade förfalskningarna”, ”Upprepade övergrepp i rättssak”, ”Mottagarkontona” NJA 2020 s. 344 samt prop. 2016/17:131 s. 57 och prop. 2020/21:52 s. 86 f. 8 Se ”De upprepade förfalskningarna” p. 12 och ”Upprepade övergrepp i rättssak” p. 19 och 23.

blir resultatet en lång rad brott av normalgraden eller en lång rad grova brott. Detta medför ofrånkomligen – och oavsett vilken väg man går – att det uppstår påtagliga tröskeleffekter som sedan måste hanteras av domstolarna på ett eller annat sätt .9

Som utvecklas i det följande har vissa brottstyper tillkommit bl.a. just för att möta den problematik som värderingen av systematisk brottslighet kan ge upphov till. Hur straffvärdebedömningen av systematisk brottslighet hanteras i andra fall behandlas i avsnitt 10.5.2.

Kollektivdelikt och andra brottskonstruktioner som sammanför flera brott till ett

Vissa brottstyper, s.k. kollektivdelikt, är konstruerade så att alla gärningar som faller in under straffbudet i fråga och som begås under en viss tidsperiod konstituerar ett brott. Det rör sig alltså om gärningar som var för sig är tillräckliga för att ge upphov till ansvar för fullbordat brott, men som sammanförs till ett enda .10Kollektivdelikten är få till antalet och förekommer jämförelsevis sällan. Exempel på sådana brott är bl.a. obehörig utövning av läkaryrket och olaga yrkesmässig trafik.

En brottstyp som till sin konstruktion liknar kollektivdelikt är grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning enligt 4 kap. 4 a § brottsbalken. Konstruktionen innebär att flera i sig brottsliga gärningar samlats under en gemensam brottsbeteckning med ett förhöjt straffminimum jämfört med det som skulle ha gällt för den samlade brottsligheten. Gärningarna hålls samman av att de begåtts mot samma person – en närstående till gärningspersonen – samt att de utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Syftet med regleringen är att uppgradera straffvärdet för ett upprepat och systematiskt kränkande handlande, men som består av enskilda gärningar som i och för sig kan ha varit relativt lindriga .11Samma grundkonstruktion används i brotten olaga förföljelse enligt 4 kap. 4 b § brottsbalken och hedersförtryck enligt 4 kap. 4 e § brottsbalken.

9 Se prop. 2020/21:52 s. 86 f. och Lagrådets yttrande i bilaga 8 till nämnda prop. med där angivna hänvisningar. 10 Jfr Asp m.fl., a.a., s. 475 f., Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO) kommentaren till 30 kap. 3 § samt Ågren, a.a., s. 202. 11 Se prop. 1997/98:55 s. 74 ff.

En annan brottstyp som tillkommit delvis för att åstadkomma en skärpt straffrättslig bedömning av en viss form av systematisk brottslighet är grovt fordringsbedrägeri (se 9 kap. 3 a § brottsbalke n).12

Olikartad konkurrens

Även när konkurrensen är olikartad uppkommer frågan om det brottsliga förfarandet ska anses utgöra ett eller flera brott. Om olikartad konkurrens talar man när någon har överträtt flera olika straffbud genom samma gärning. Situationen kan illustreras med följande exempel. En person bryter sig in i en bostad genom att krossa ett fönster, tillgriper där egendom till ett visst värde och använder sig sedan av våld för att undkomma med det stulna när bostadsinnehavaren försöker ingripa. Gärningspersonens handlande uppfyller i detta fall rekvisiten för bl.a. de olika graderna av stöld och inbrottsstöld, skadegörelse, hemfridsbrott, rån samt misshandel alternativt ofredande. Ska gärningspersonen i ett sådant fall anses ha gjort sig skyldig till samtliga brott eller endast något eller några av dem?

För att avgöra om det brottsliga handlandet vid olikartad konkurrens ska bedömas som ett eller flera brott måste rätten ta ställning till om handlandet utförts inom samma gärningsenhet. Har straffbuden överträtts vid olika gärningsenheter är det alltid fråga om flera brott. Har överträdelserna däremot skett inom samma gärningsenhet kan förfarandet ibland vara att betrakta som ett enda brott. En gärningsenhet föreligger när straffbuden har överträtts genom samma handlande eller händelseförlopp, eller om det på annat sätt går att säga att gärningspersonen har gjort något genom att göra något annat. Till skillnad från när en brottsenhet fastställs letar man således inte primärt efter en avgränsad, sluten gärning som har en början och ett slut .13Däremot krävs att rekvisiten för ett straffbud till någon del uppfylls under samma tid som rekvisiten för ett anna t.14

Att den nu angivna konkurrenssituationen uppstår hänger samman med att tillämpningsområdet för många brottstyper helt eller delvis överlappar varandra (regelkonkurrens). Detta medför i sin tur att en konkret gärning kan uppfylla rekvisiten i flera olika straffbestämmelser (gärningskonkurrens). Domstolens uppgift blir här att

12 Se prop. 2016/17:131 s. 23 ff. 13 Se Asp m.fl., a.a., s. 480. 14 Se Ulväng, a.a., s. 410.

avgöra hur de olika bestämmelserna förhåller sig till varandra, dvs. om de är avsedda att tillämpas parallellt eller om endast en bestämmelse ska tillämpas. I det sistnämnda fallet talar man om att det ena brottet konsumeras såsom subsidiärt till det andra.

I vissa fall tillhandahålls lösningen direkt i lagtexten genom en s.k. subsidiaritetsklausul. I en sådan anges uttryckligen vilket lagrum som ska ges företräde. Ett exempel på detta finns i 9 kap. 4 § brottsbalken, av vilken framgår att ansvar för utpressning kommer i fråga endast om gärningen inte är att betrakta som rån eller grovt rån. Om det inte är angivet i lagtexten hur en viss konflikt mellan olika straffbud ska hanteras, kan vägledande uttalanden ibland finnas i lagmotiven.

Saknas såväl subsidiaritetsklausuler som klargörande förarbetsuttalanden får konkurrensfrågan i stället besvaras utifrån olika principer och ändamålsöverväganden .15Exempelvis följer av principen om lex specialis att en mer speciell bestämmelse ska tillämpas framför en mer allmän. Andra principer är att försöksbrott är subsidiära i förhållande till fullbordade brott och att oaktsamma brott är subsidiära till motsvarande uppsåtliga brott. Likaså brukar en brottstyp som kräver skada konsumera motsvarande farebrott. Slutligen gäller som en övergripande grundsats att när två straffbud delvis täcker varandra, och en tillämpning av båda skulle innebära en omotiverad dubbelbestraffning, bör endast det svårare straffbudet tillämpas. Vid denna bedömning är bl.a. skillnader i straffbudens kriminalpolitiska grund, huruvida utförandet av det ena brottet är en omständighet som kan göra att det andra brottet bedöms som grovt och de aktuella straffskalornas stränghet av betydelse .16

Medbestraffade gärningar

I det föregående har vi behandlat frågan om när konsumtion kan ske på grund av att ett straffbud betraktas som subsidiärt i förhållande ett annat. Föreligger ett sådant subsidiaritetsförhållande anses endast

15 I doktrinen görs i detta sammanhang ibland en åtskillnad mellan å ena sidan det fallet att de potentiellt tillämpliga straffbuden helt överlappar varandra men där ett är vidare än det andra, s.k. subordination, och å andra sidan det fallet att straffbuden endast är delvis överlappande, s.k. interferens (se t.ex. Asp m.fl., a.a., s. 481 ff.). Vid subordination råder en presumtion för att endast ett straffbud ska tillämpas medan motsatsen gäller vid interferens. Med hänsyn till det stora antalet undantag som finns i framför allt det senare fallet – och att lösningen på konkurrensfrågan likväl står att finna i de principer som nämns i det följande – kommer vi här inte att fördjupa oss i denna distinktion. 16 Se t.ex. Asp m.fl., a.a., s. 485 ff. och Ågren, a.a., s. 203 ff.

ett brott ha förövats. Blir bedömningen den motsatta är det i stället fråga om flera brott. Det rör sig också om flera brott när brottsligheten inte begåtts inom samma gärningsenhet (eller brottsenhet vid likartad konkurrens). Utgångspunkten är då att gärningspersonen ska dömas i brottskonkurrens, dvs. enligt samtliga de straffbud som överträtts. I vissa fall kan emellertid en del av brotten konsumeras på grund av att de betraktas som medbestraffade med den övriga brottsligheten.

Medbestraffade gärningar kan begås före, samtidigt med (vid sidan av) eller efter det brott som konsumerar övriga brott. Exempel på en föregående handling som normalt konsumeras på denna grund är förberedelse eller stämpling till brott i de situationer där gärningsmannen kan dömas för försök till samma brott eller för det fullbordade brottet. En sidohandling som regelmässigt konsumeras som medbestraffad är t.ex. förtal eller förolämpning som begås i samband med ett vålds-, frids- eller sexualbrott. Ett typexempel på en medbestraffad efterhandling är häleri i förhållande till stöld; den som har stulit något döms inte också för häleri avseende samma egend om.17

Som begreppet medbestraffad antyder vilar denna konkurrenslösning på tanken att den konsumerade brottsligheten bestraffas genom bestraffningen av huvudbrotte t.18En förutsättning för att betrakta viss brottslighet som medbestraffad är därför normalt att det finns något slags samband mellan de olika brotten. Sambandet kan t.ex. bestå i att brotten utgör led i samma brottsplan eller har samma angreppsobjekt. Vid olikartad konkurrens bör vidare krävas att de aktuella straffbestämmelserna har likartade skyddsintressen eller att det är vanligt att brotten begås i förening. Huvudregeln är att brott med lindrigare straffskala konsumera s.19

Grunderna för att betrakta viss brottslighet som medbestraffad kan i övrigt variera, men liknar ofta dem som anförs till stöd för att det finns ett subsidiaritetsförhållande mellan överlappande straffbud. En grund kan vara att något av brotten inte nämnvärt påverkar straffvärdet för den samlade brottsligheten. En annan kan vara att den medbestraffade brottsligheten i stället kan påverka straffmätningen inom skalan för huvudbrot tet.20

17 Jfr Asp m.fl., a.a., s. 490 f. 18 Se Ulväng, a.a., s. 537. 19 Jfr Asp m.fl., a.a., s. 489 f. 20 Ibid.

Ett annat skäl för att inte döma i brottskonkurrens trots att flera brott begåtts kan vara att ett av brotten beaktas som en försvårande omständighet vid bedömningen av ett annat, så att det senare placeras i en högre svårighetsgrad. Konsumtion kan i dessa fall sägas bottna i den ovan berörda principen att man bör undvika omotiverad dubbelbestraffning. Ett särskilt fall av sådan konsumtion är s.k. lagkonkurrens med citering. Domstolen dömer då endast enligt ett straffstadgande, men anger även det konsumerade brottet i domen. Det vanligaste exemplet på detta är grovt bedrägeri medelst urkundsförfalsknin g.21

Att konsumera viss brottslighet såsom medbestraffad kan aktualiseras även vid likartad konkurrens. Vid t.ex. en serie av hälerigärningar där flera ”befattningar” tagits med en sak döms det av praktiska skäl ofta endast för ett brott trots att det inte föreligger brottsenhet. Denna lösning motiveras av att antalet befattningar kan vara mycket svårt att fastställa och normalt saknar betydelse från straffvärdesynpunkt .22

Avslutande anmärkningar

Som nämnts inledningsvis syftar framställningen ovan inte till att ge någon fullödig redogörelse för hur olika konkurrenssituationer ska hanteras eller hur de har bedömts i rättspraxis. Avsikten har i stället primärt varit att belysa att frågan om vilka och hur många brott en person ska dömas för inte alltid är vare sig okomplicerad, given eller grundad i sådana faktorer som har betydelse för hur straffvärd brottsligheten är. Däremot kan den ha stor betydelse för hur straffvärdebedömningen sedan går till. Den valda konkurrenslösningen kan också påverka till vilken grad ett brott ska hänföras, eller omvänt så kan gradindelningen påverka vilken konkurrenslösning som bör väljas. Frågor om konkurrens, gradindelning och straffvärde är alltså nära förbundna med varandra. Detta gäller inte minst när brotten utgör led i en brottslighet som utövats systematiskt, då särskilda avgränsnings- eller tillämpningssvårigheter kan uppstå. Som kommer att framgå av det följande är det inte minst mot denna bakgrund som de särskilda principer som gäller vid straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet har utvecklats.

21 Se NJA 2008 s. 1010 och Asp m.fl., a.a., s. 492 f. 22 Se Asp m.fl., a.a., s. 491.

10.3. Allmänna principer för påföljdsbestämning vid flerfaldig brottslighet

10.3.1. Gemensamt straff – separata straff – kollektivt straff

Sedan det väl konstaterats att någon ska dömas för flera brott uppkommer frågan hur denna situation ska hanteras i påföljdshänseende. Annorlunda uttryckt har domstolen då att ta ställning till frågan om påföljdskonkurrens.

Från rent teoretiska utgångspunkter finns ett antal tänkbara modeller. I Sverige tillämpas sedan länge principen om gemensamt straff. Principen innebär att den som vid samma tillfälle döms för flera brott som huvudregel ska få endast en påföljd, som då kommer att omfatta samtliga brott. Detta förutsätter att domstolen gör en gemensam straffmätning för den samlade brottsligheten. Straffet måste vidare mätas ut i ett enhetligt värde inom ramen för en gemensamt konstruerad straffskala. Vi återkommer nedan till vilka principer som kan aktualiseras när den samlade brottslighetens straffskala respektive straffvärde ska fastställas.

Ett alternativ till att bestämma en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten skulle kunna vara att döma till en separat påföljd

för varje brott. Med en sådan modell förflyttas emellertid hela kon-

kurrensproblematiken till verkställighetsnivån. I länder där en sådan modell tillämpas inställer sig nämligen frågan om de utdömda påföljderna ska verkställas seriellt, dvs. i följd efter varandra, eller parallellt. Vid seriell verkställighet kommer de olika påföljderna att adderas till varandra, varvid det totala faktiska straffet riskerar att bli oskäligt hårt. Dessutom kan påföljder som är utdragna i tiden och som innehåller alltför blandade inslag även leda till andra olägenheter, såsom mycket komplicerade verkställighetsformer. Vid parallell verkställighet kommer det svåraste straffet ofta konsumera de övriga straffen, varigenom det totala faktiska straffet i stället kan bli för lindrigt. För svenskt vidkommande har denna modell därför inte ansetts lä mplig.23

En annan modell, som liksom principen om gemensamt straff, försöker avvärja de negativa konsekvenserna av ett renodlat system med separata straff, kan benämnas kollektivt straff. Denna modell används i olika varianter i bl.a. Tyskland och England (se vidare avsnitt 10.7.6) och tillämpades även tidigare i Sverige. Modellen innebär att påföljds-

23 Se Borgeke & Ulväng, bilaga 6 till SOU 2008:85, s. 549 f. och Ulväng, Påföljdskonkurrens – problem och principer, 2005, s. 123 ff.

bestämningen görs i en trestegsprocess. Domstolen tar först ställning till påföljdsfrågan för respektive brott och väger därefter samman straffen för de skilda brotten. Avslutningsvis, och som ett tredje steg, gör domstolen en bedömning av slutresultatet och modifierar det om det framstår som olämpligt. Den främsta skillnaden mot ordningen med gemensamt straff ligger alltså i att det vid kollektivt straff som utgångspunkt görs en separat påföljdsbestämning för varje brott. Även i de system där kollektivt straff tillämpas gäller dock normalt att verkställigheten ska ske i en och samma strafform. I de flesta sådana system läggs vidare vikt vid sambandet mellan de aktuella brotten, varvid man använder sig av en uppdelning mellan s.k. ideal- och realkonkurrens. Detta kan innebära att seriell verkställighet tillämpas i vissa fall och parallell verkställighet i andra. Som vi återkommer till i avsnitt 10.4 användes uppdelningen mellan ideal- och realkonkurrens tidigare även i svensk rätt .24

10.3.2. Absorption – kumulation – asperation

En annan fråga som ryms inom området för påföljdskonkurrens – och som i mångt och mycket hänger samman med vilken övergripande påföljdsmodell som valts – är hur straffvärdet vid flerfaldig brottslighet ska bedömas. Även de modeller som i olika rättsordningar används vid denna bedömning bygger på ett antal olika bakomliggande principer.

En variant är att låta straffet för det allvarligaste brottet i sammanhanget avse även de övriga brott som den tilltalade ska dömas för. Denna modell brukar kallas för konsumtion eller absorption. Straffvärdet för det svåraste brottet absorberar då straffvärdet för de övriga.25Om den tilltalade ska dömas för exempelvis en grov misshandel och ett narkotikabrott där straffvärdena för brotten sedda var för sig motsvarar fängelse i ett år och sex månader respektive sex månader leder en tillämpning av absorptionsprincipen således till att straffet mäts ut till ett år och sex månaders fängelse.

En annan möjlighet är att lägga ihop straffvärdet för de olika brotten. Rör det sig exempelvis om tre inbrottsstölder med ett straffvärde som motsvarar fängelse i ett år vardera skulle den samlade brottslig-

24 Se Ulväng, 2005, s. 127 f. 25 Se Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), s. 216 f. och Borgeke & Ulväng, bilaga 6 till SOU 2008:85, s. 554.

hetens straffvärde motsvara fängelse i tre år. Man brukar här tala om

kumulation . 26

Det tredje alternativet är en kombination eller mellanvariant av de två andra modellerna. Utgångspunkten för bedömningen blir då det brott som har det högsta straffvärdet och till detta läggs sedan en del av straffvärdet för de andra brotten. Denna princip, som brukar kallas

asperationsprincipen, är den som tillämpas i svensk rätt .27Hur stor del

av straffvärdet för den tillkommande brottsligheten som ska läggas till det svåraste brottet ger asperationsprincipen inte svar på. Men om vi återvänder till exemplet med de tre inbrottsstölderna skulle man exempelvis kunna tänka sig att principen tillämpas så att det samlade straffvärdet bestäms till två år.

De nämnda principerna har aktualitet både på det abstrakta och det konkreta planet. Förutom bedömningen av det konkreta straffvärdet kan de alltså ligga till grund för straffskalornas utformning (det abstrakta straffvärdet). I det senare fallet innebär kumulation att straffmaximum för den samlade brottsligheten är lika med summan av straffmaxima för alla förövade brott. Absorption betyder att tillgängligt straffmaximum är identiskt med straffmaximum för det svåraste av brotten. Asperation, slutligen, utgör – liksom när det gäller den konkreta straffvärdebedömningen – ett mellanting mellan de andra två principerna. Ett exempel på hur asperation fungerar på straffskalenivå ger regleringen i 26 kap. 2 § brottsbalke n.28Vi återkommer till denna bestämmelse i avsnitt 10.5.1. Även om det ter sig naturligt att tillämpa samma princip vid den konkreta straffmätningen som vid utformningen av straffskalor är detta ingen nödvändighet. Exempelvis kan man tänka sig en modell där den gemensamma straffskalan bygger på asperationsprincipen, medan straffmätningen inom denna så långt möjligt görs genom en kumulation av straffvärdet för varje brott. Man kan också tänka sig att den gemensamma straffskalan konstrueras enligt absorptionsprincipen, medan asperationsprincipen tillämpas vid den konkreta straffmätninge n.29Som redan framgått gäller i svensk rätt dock asperationsprincipen både på abstrakt och konkret nivå.

26 Ibid. 27 Ibid. 28 Se Jareborg, Straffmätning vid flerfaldig brottslighet, SvJT 1999 s. 264–280 på s. 268 f. 29 Jfr Ulväng, 2005, s. 167 f.

10.3.3. Grunderna för asperationsprincipens tillämpning

Asperationsprincipen – som alltså ger upphov till det fenomen som brukar beskrivas som mängdrabatt – har tillämpats länge i svensk rätt. Som också nämnts tidigare, och som utvecklas närmare i avsnitt 10.7, är asperationsprincipen eller liknande straffmätningsmodeller huvudregeln även i flera andra länder. I svensk doktrin har i huvudsak fyra grunder anförts till stöd för principens tillämpning.

Humanitet

För det första tillgodoser asperationsprincipen kravet på humanitet i straffskipningen (se avsnitt 4.2.3). Av humanitetsprincipen följer att den allmänna repressionsnivån bör hållas måttlig och rimlig och – följaktligen – att det måste ställas upp gränser för hur ingripande ett straff totalt sett kan bli. Med andra ord måste det även vid flerfaldig brottslighet finnas ett absolut straffmaximum. Detta medför i sin tur att straff inte kan mätas ut genom en obegränsad kumulation .30

Relativ proportionalitet

För det andra anses tillämpningen av asperationsprincipen nödvändig för att upprätthålla relativ proportionalitet. Som redan framgått tar den för påföljdsbestämningen centrala proportionalitetsprincipen i första hand sikte på att straffen ska vara proportionella i relativ mening, dvs. att de ska spegla brottslighetens allvar i förhållande till andra brott. Vid flerfaldig brottslighet blir det fråga om att jämföra dels olika brottskombinationer med varandra, dels olika brottskombinationer med enstaka brott. Såsom vid alla straffvärdebedömningar bygger en sådan jämförelse på de kvalitativa skillnaderna mellan olika brottstyper och gärningar, snarare än på skillnader i brottslighetens kvantitet. Från den utgångspunkten bör det samlade straffvärdet för flera brott av lindrig eller måttlig svårhet normalt inte bestämmas så att det uppnår eller överstiger det som skulle ha åsatts ett brott som

30 Jfr Jareborg, a.a., s. 277 f., Borgeke & Ulväng, bilaga 6 till SOU 2008:85, s. 557, Borgeke & Forsgren, a.a., s. 222, Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära (2020, version 6, JUNO), s. 122, Ulväng, 2005, s. 257 f. och Almkvist, Straffvärdebedömningar vid flerfaldig brottslighet, ur antologin Teori och politik – straffrätt i omvandling, Red: Andreas Anderberg, Dennis Martinsson & Erik Svensson, 2022, s. 21.

kvalitativt sett är betydligt allvarligare. Med andra ord bör straffet för ett brott av relativt lindrig natur inte tillåtas nå upp till alltför höga nivåer, även om det har upprepats vid ett flertal tillfällen. Det anförda kan illustreras genom en jämförelse mellan inbrottsstöld – som har ett minimistraff om ett års fängelse – och allvarliga sexual- och våldsbrott. Vid en tillämpning av en princip om strikt proportionalitet(kumulation) skulle den som gjort sig skyldig till en handfull inbrottsstölder normalt bestraffas lika strängt som den som begått en grov våldtäkt. Och för den som gjort sig skyldig till ett 20-tal inbrottsstölder skulle straffet som regel överstiga normalstraffet för mord (för närvarande 16 års fängelse). För att undvika att brottslighetens kvantitet på detta sätt får ett oproportionerligt stort genomslag vid straffmätningen, måste betydelsen av tillkommande brott begräns as.31

Givet att det finns ett straffmaximum (som inte motsvarar summan av straffmaxima för de enskilda brotten), är det vidare så att det fulla straffvärdet för varje enskilt brott omöjligen kan rymmas inom den tillgängliga straffskalan när brotten är allvarliga eller talrika. Här kan vi ta ett allvarligt brott såsom grovt rån som exempel. I fråga om den brottstypen sträcker sig straffskalan från fem till tio års fängelse vid enkel brottslighet och upp till 14 års fängelse vid flerfaldig brottslighet. Med en modell där straffvärdet för varje enskilt brott kumuleras kommer straffet att slå i taket redan i och med det tredje rånet. Den som gjort sig skyldig till tre grova rån skulle således komma att bestraffas lika strängt som den som gjort sig skyldig till exempelvis sju grova rån. Annorlunda uttryckt kan gärningspersonen i det senare fallet begå de sista fyra rånen helt ”gratis”. Logiken bakom asperationsprincipen är att man i stället låter straffskalans tak kännas av omedelbart – dvs. ger rabatter – och på så sätt skapar ett större utrymme att rangordna olika brottskombinationer inom den tillgängliga straffs kalan.32

31 fr Borgeke & Forsgren, a.a., s. 216 ff., Jareborg, a.a., s. 278 ff., Jareborg & Zila, a.a., s. 122 f., Borgeke & Ulväng, bilaga 6 till SOU 2008:85, s. 557 ff., Ulväng, 2005, s. 258 ff. och Almqvist, a.a., s. 19 ff. 32 Ibid.

Likabehandling

Intresset av humanitet och relativ proportionalitet som förklaring till att det gemensamma straffet för flera brott bör vara aspererat har sin främsta betydelse vid höga straffnivåer. Däremot kan bärigheten av dessa argument ifrågasättas när det handlar om brottsserier där antalet brott är begränsat och straffvärdena låga. I dessa fall ryms nämligen straffvärdet för varje enskilt brott väl inom den gemensamma straffskalan och kan i allmänhet mätas ut till fullo utan att vare sig humanitetsprincipen eller den relativa proportionaliteten träds för när. Ibland anförs emellertid intresset av likabehandling som ett tredje skäl för att asperationsprincipen likväl bör tillämpas genomgående. I detta sammanhang brukar särskilt framhållas att det är svårt att hitta adekvata kriterier för att skilja fall där reduktion bör ske från sådana fall där reduktion kan underlåtas. Därför, lyder argumentet, bör flerbrottslighet behandlas enligt samma principer oavsett hur brottskombinationen ser ut. Därmed inte sagt att reduktionen procentuellt sett alltid bör vara lika st or.33

Undvika dubbelbestraffning

Slutligen, och för det fjärde, motiveras asperationsprincipen av att den anses nödvändig för att undvika dubbelbestraffning. Som framgått av avsnitt 10.2.2 är distinktionen mellan vad som utgör ett och vad som utgör flera brott långt ifrån alltid klar, och den är inte heller alltid grundad i sådana faktorer som har betydelse i straffvärdehänseende. Som också berörts i samma avsnitt förekommer det därtill att brottslighetens kvantitet tillmäts betydelse inte bara vid antalsräkningen, utan även vid gradindelningen. Vidare är det inte ovanligt att ett brott ingår som ett led i förövandet av ett annat. I många situationer skulle därför en ren sammanläggning av de olika brottens straffvärden leda till att samma omständighet beaktades flera gånger eller att flerbrottsligheten annars skulle få ett omotiverat stort genomslag vid straffmätningen. Asperationsprincipen möjliggör en friare straffmätning, där bedömningen kan riktas in mot det som gärningspersonen fak-

33 Jfr Ulväng, 2005, s. 258 och Borgeke & Ulväng, bilaga 6 till SOU 2008:85, s. 559 f.

tiskt har gjort, snarare än mot det antal brott han eller hon anses ha begått .34

10.4. En historisk tillbakabl ick

35

Från 1864 års strafflags ikraftträdande fram till 1938 års reform av den lagens bestämmelser om sammanträffande av brott (prop. 1938:191), tillämpades i svensk rätt olika principer för påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet beroende på om det var fråga om s.k. real- eller idealkonkurrens.

Realkonkurrens förelåg om domstolen konstaterade att brotten

begåtts genom olika handlingar. I ett sådant fall skulle domstolen bestämma ett särskilt straff för varje brott och därefter addera dem med varandra enligt kumulationsprincipen. Konstruktionen är närmast jämförbar med den som ovan benämnts kollektivt straff, men till skillnad från de system som i dag använder den strafformen fanns i den äldre svenska rätten inte något krav på att straffmätningen skulle avslutas med en helhetsbedömning. Däremot begränsades straffkumulationen av en särskild bestämmelse som föreskrev att det sammanlagda straffet inte fick överskrida det högsta av de konkret utmätta straffen med mer än två år. Straffreduktion medgavs således först om den samlade brottsligheten var så omfattande att straffmätningen nådde upp till straffmaxium. Efter denna punkt blev gärningspersonen å andra sidan immun mot ytterligare bestraffning.

Om de olika brotten däremot ansågs vara begångna genom en och samma handling förelåg idealkonkurrens. I det fallet skulle domstolen inte bestämma ett särskilt straff för varje brott, utan i stället döma ut en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten. Absorptionsprincipen tillämpades för att konstruera en gemensam straffskala, vilket innebar att straffet inte fick överskrida straffmaximum för det svåraste brottet. Vid straffmätningen utgick man från det svåraste brottet och betraktade övriga brott såsom försvårande omständigheter. Reduktionens storlek berodde på hur nära förbundna de olika brotten var.

34 Jfr Ulväng, 2005, s. 248 ff. och 257 ff., Borgeke & Forsgren, a.a., s. 216 ff. och Almqvist, a.a., s. 21 f. 35 Avsnittets innehåll, som motsvarar avsnitt 5.4 i SOU 2023:1, bygger på Ulväng, 2005, s. 130 ff., Jareborg, a.a., s. 264 ff., Borgeke & Ulväng, bilaga 6 till SOU 2008:85, s. 554 ff., SOU 2012:34 band 3, s 274 ff. och SOU 1937:24, s. 44 ff.

Vid sidan av ideellt och reellt konkurrerande brott fanns ytterligare en konkurrensform, s.k. fortsatt brott. Konstruktionen utgjorde ett specialfall av realkonkurrens och avsåg den situationen att brotten i och för sig hade förövats genom olika handlingar men det fanns ett nära samband mellan dem. Sambandet kunde bestå i ett gemensamt syfte, angrepp mot samma objekt eller enhet i tid och rum. När det var fråga om fortsatt brott skulle motsvarande bestraffningsregler som gällde vid idealkonkurrens tillämpas.

Uppdelningen i real- och idealkonkurrens var inte problemfri och systemet utsattes efter hand för stark kritik. Ett grundläggande problem bestod i svårigheten att fastställa vad som utgjorde en handling och, följaktligen, vilken bestraffningsprincip som skulle tillämpas. Systemet innebar också svårigheter att bedöma när det förelåg ett sådant samband som – trots att det var fråga om olika gärningar – motiverade att tillämpa en absorptionsprincip. Osäkerheten kring dessa frågor gjorde rättstillämpningen oförutsebar och innebar att intresset av likabehandling äventyrades.

Det andra grundläggande problemet var att det var svårt att motivera varför så vitt skilda bestraffningsprinciper skulle användas beroende på om brotten begåtts genom en eller flera handlingar (eller på hur sambandet mellan de olika brotten såg ut). I den utredning som föregick reformen av konkurrensreglerna (SOU 1937:24) konstaterades att absorptionsprincipen vid ideellt konkurrerande brott och vid fortsatt brott begränsade straffskalan i sådan utsträckning att den ibland inte räckte till för att mäta ut ett adekvat straff för den samlade brottsligheten. I dessa fall ledde regleringen således till överdrivna straffreduktioner och följaktligen till alltför lindriga straff. Vid reellt konkurrerande brott kunde en tillämpning av kumulationsprincipen tvärtom leda till alltför stränga resultat, ibland så till den grad att straffet omedelbart ansågs behöva sättas ned nådevägen endast på den grunden att lagstiftningen inte möjliggjorde att ett skäligt totalstraff utmättes. Samtidigt kritiserades den vid realkonkurrens tillämpliga tvåårsgränsen, bl.a. av det skälet att gärningspersonen sedan gränsen uppnåtts blev immun mot ytterligare bestraffning.

Sammanfattningsvis uppfattades alltså ordningen med en uppdelning mellan reellt och ideellt konkurrerande brott som svårtillämpad samtidigt som den kumulation eller absorption som följde av respektive konkurrensform kunde leda till olämpliga resultat. Kritiken ledde fram till att man genom 1938 års reform övergav distinktionen mel-

lan ideellt och reellt konkurrerande brott. I stället infördes principen om gemensamt straff såsom en allmän bestraffningsprincip för alla former av flerfaldig brottslighet. Straffskalan för den samlade brottsligheten skulle nu konstrueras utifrån asperationsprincipen och straffmätningen ske inom ramen för denna. Denna ordning har därefter upprätthållits, även om regelverkets närmare utformning och tillämpning givetvis förändrats över tid.

De regler som i dag gäller vid påföljdsbestämningen av flerfaldig brottslighet fick väsentligen sin nuvarande utformning genom 1989 års påföljdsreform (prop. 1987/88:120). Reformen innebar, såvitt här är av intresse, att reglerna i 29 och 30 kap. brottsbalken infördes, samtidigt som bestämmelsen i 26 kap. om hur straffskalan konstrueras när fängelse används som gemensamt straff i huvudsak fick det innehåll den har i dag.

10.5. Den nuvarande ordningen

10.5.1. Den gemensamma straffskalan

När någon döms för flera brott ska, som redan framgått, domstolen som regel bestämma en gemensam påföljd för brotten (30 kap. 3 § första stycket brottsbalken). Utgångspunkten är då att en gemensam straffskala ska konstrueras för den samlade brottsligheten. Bestämmelser om hur detta går till finns i 25 kap. 6 § brottsbalken när det gäller böter och i 26 kap. 2 § brottsbalken när det är fråga om fängelse. Regleringen, som bygger på asperationsprincipen, innebär att straffet kan bli strängare än vad det enskilt svåraste brottet medger, men normalt inte så strängt som de olika maximistraffen sammanlagda.

Straffskalan när fängelse används som gemensamt straff

Enligt 26 kap. 2 § första stycket brottsbalken får fängelse användas som gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa på något av brotten. Detta innebär att om fängelse är föreskrivet för något av brotten får fängelse användas som gemensamt straff för alla brotten, även om det på de övriga brotten endast skulle följa böter.

I andra stycket i samma paragraf finns bestämmelser om straffskalans maximum när fängelse används som gemensam påföljd för

flera brott. Där framgår att fängelse på viss tid får sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten, dock med vissa begränsningar. Således får det svåraste straffet inte överskridas med mer än

1. ett år, om det svåraste straffet är kortare än fängelse i fyra år,

2. två år, om det svåraste straffet är fängelse i fyra år eller längre men

inte uppgår till fängelse i åtta år,

3. fyra år, om det svåraste straffet är fängelse i åtta år eller längre.

Som ytterligare begränsning gäller att det gemensamma straffet inte får överstiga vare sig de högsta straffen sammanlagda med varandra eller 18 år. När det högsta föreskrivna fängelsestraffet på viss tid för ett brott är 18 år saknas det alltså möjlighet att döma till ett längre tidsbestämt straff vid flerfaldig brottslighet. För samtliga sådana brott är det dock möjligt att döma till fängelse på livstid. Om domstolen finner att ett längre straff än fängelse i 18 år bör dömas ut vid flerfaldig brottslighet, kan sålunda fängelse på livstid välja s.36

I 26 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken anges att böter vid tillämpningen av andra stycket ska anses motsvara fängelse i fjorton dagar. Bestämmelsen är närmast av formell natur. Mestadels får ett bötesbrott nämligen litet eller inget genomslag på det gemensamma fängelsestraffets läng d.37

Den gemensamma straffskalans minimum framgår av 26 kap. 2 § fjärde stycket brottsbalken. Där anges att det svåraste av de lägsta straffen inte får underskridas. Vid den bedömningen ska eventuellt tillämpliga straffnedsättningsregler beaktas .38

Översatt till konkreta exempel innebär regleringen att straffskalan för flerfaldig stöldbrottslighet är fängelse i högst tre år och att straffskalan vid flera fall av dråp är fängelse i högst 14 år.39Om en person samtidigt ska dömas till ansvar för ett fall av stöld och ett fall av dråp är den gemensamma straffskalan fängelse i lägst sex och högst 14 år.

36 Se prop. 2008/09:118 s. 51. 37 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 100. 38 Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken (7 november 2024, version 25, JUNO), kommentaren till 26 kap. 2 §. 39 Jfr vad som gäller vid enkel brottslighet. Straffskalan för stöld är enligt 8 kap. 1 § brottsbalken fängelse i högst två år och straffskalan för dråp är enligt 3 kap. 1 § brottsbalken i lägst sex och högst tio år.

Avslutningsvis ska också något sägas om den nu behandlade paragrafens förhållande till reglerna om förhöjt straffmaximum i 26 kap.3 och 3 a §§brottsbalken som gäller i vissa återfallssituationer respektive vid tillämpning av den straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på våldsamma uppgörelser bland kriminella (29 kap. 2 a § brottsbalken). Om någon tidigare gjort sig skyldig till brott och på nytt ska dömas till fängelse får, under de förutsättningar som anges i 26 kap. 3 §, brottets eller brottens längsta angivna fängelsestraff överskridas med maximalt fyra år. Om det nya straffet avser flera brott gäller det förhöjda maximistraffet i förhållande till vad som annars hade varit det högsta straffet enligt bestämmelserna om flerfaldig brottslighet i 26 kap. 2 § brottsbalken. Om domstolen tillämpar både 2 och 3 §§ kan det längsta fängelsestraff som anges i en straffskala således överskridas med maximalt åtta år, dock med den begränsningen att ett tidsbestämt fängelsestraff aldrig får överstiga 18 år. På liknande sätt får, enligt 26 kap. 3 a §, det högsta straff som kan följa på brottet överskridas med som mest fyra år under de förutsättningar som anges där. Även här innebär regleringen att det längsta fängelsestraff som anges i en straffskala kan överskridas med maximalt åtta år – dock med den begränsningen att ett tidsbestämt fängelsestraff aldrig får överstiga 18 år – i det fall domstolen tillämpar både den nu aktuella bestämmelsen och bestämmelserna om flerfaldig brottslighet i 26 kap. 2 § brottsbalken.

Straffskalan när böter används som gemensamt straff

Böter får användas som gemensamt straff för flera brott, om böter kan följa på vart och ett av brotten (25 kap. 5 § brottsbalken). Denna förutsättning är i första hand uppfylld när böter ingår i straffskalan för samtliga brott, men också i de fall då straffskalan för ett eller flera av brotten inte innehåller böter men denna påföljd ändå kan dömas ut med stöd av någon strafflindringsgr und.40

Böter som gemensamt straff för flera brott döms ut i dagsböter, om något av brotten bör föranleda dagsböter (25 kap. 6 § första stycket brottsbalken). Om samtliga brott är sådana att endast penningböter kan komma i fråga, används den bötesformen som gemensamt straff.

40 Se Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 25 kap. 5 §.

Liksom när det gäller brott på fängelsenivå tillämpas vid flerfaldig bötesbrottslighet en förhöjd straffskala. Vid enkel brottslighet får straffet bestämmas till lägst 30 och högst 150 dagsböter eller, i fråga om penningböter, till lägst 200 och högst 4 000 kronor. Vid flerfaldig brottslighet får som gemensamt straff i stället dagsböter bestämmas till ett antal av högst 200 och penningböter till ett belopp av högst 10 000 kronor. Om det för något av brotten är föreskrivet ett visst lägsta straff får detta inte underskridas. (Se 25 kap.2, 3 och 6 §§brottsbalken.)

Det kan noteras att Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet i betänkandet Ett ändamålsenligt samhällsskydd – vissa re-

former av straff- och straffverkställighetslagstiftningen (SOU 2024:48)

har föreslagit att det maximala antalet dagsböter som får dömas ut ska höjas till 200 vid enkel brottslighet och 250 vid flerfaldig brottslighet. Förslaget bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

10.5.2. Bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde

Allmänt om straffvärdebedömningen vid flerfaldig brottslighet

När någon har gjort sig skyldig till flera brott bestäms påföljden med utgångspunkt i den samlade brottslighetens straffvärde. Detta framgår av 29 kap. 1 § första stycket brottsbalken. Bestämmelsen ger uttryck för att straffvärdebedömningen vid flerfaldig brottslighet ska ta sikte på brottsligheten i dess helhet. Som redan framgått sker detta genom en tillämpning av asperationsprincipen. I praktiken innebär detta att det straff som utmäts vid flerfaldig brottslighet i allmänhet ligger väsentligt lägre än vad som skulle bli följden av en sammanläggning av straffvärdena för varje enskilt brott som ingår i brottsserien.

I 29 kap. 1 § första stycket slås också den tämligen självklara förutsättningen fast att straffmätningen ska ske inom ramen för den tillämpliga straffskalan. Vid flerbrottslighet har domstolen således tillgång till den förhöjda straffskala som följer av bestämmelserna i 25 kap. 6 § respektive 26 kap. 2 § brottsbalken. Här kan dock noteras att domstolarna även vid straffmätning av flera brott normalt håller sig inom straffskalan för det allvarligaste brottet. Bara i de svårare fallen kommer alltså den förhöjda skalan till användning. Denna

praxis ligger i linje med hur regleringen enligt förarbetena är avsedd att tillämpas .41

Samtidigt bör framhållas att den gemensamma straffskalans konstruktion får direkta återverkningar på straffmätningen oavsett var på straffskalan man befinner sig. Även om straffskalan är förhöjd begränsar den nämligen möjligheterna att kumulera straffvärdet för de olika brotten. För att merparten av de brottskombinationer som är tänkbara ska rymmas och kunna rangordnas inom den tillämpliga straffskalan blir därför s.k. mängdreduktioner nödvändiga.

Hur straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet ska göras är inte lagfäst på annat sätt än vad som nyss beskrivits, och vad som uttalats i förarbetena ger endast en begränsad ledning. Vissa allmänna riktlinjer har dock utvecklats i praxis och den juridiska litteraturen. Högsta domstolen har i ett flertal rättsfall konstaterat att utgångspunkten för straffvärdebedömningen i allmänhet är det allvarligaste av de brott som föreligger till bedömning. Till straffvärdet för detta brott läggs därefter en efter hand minskande del av straffvärdet för vart och ett av de övriga brotten i ordning efter brottens allvar. En allmän kontroll görs också av att ett på så sätt beräknat straffvärde inte framstår som oproportionerligt i förhållande till den typ av brottslighet som är aktuell. Straffet för den samlade brottsligheten bör också avspegla dess allvar i förhållande till annan brottslig het.42

Att det är den samlade brottslighetens straffvärde som ska bedömas innebär att domstolen i princip inte behöver fastställa straffvärdet för varje brott sett för sig. Som framgår av det nyss anförda går straffmätningen vid flerfaldig brottslighet i praktiken dock normalt till så att domstolen i vart fall bildar sig en ungefärlig uppfattning om de enskilda brottens straffvärden för att sedan, med dessa som utgångspunkt, fastställa straffvärdet för den samlade brottsligheten.

41 Se prop. 1987/88:120 s. 73. 42 Se bl.a. ”Skärtorsdagsdomen NJA 2008 s. 359”, NJA 2009 s. 485 I–III, ”De upprepade förfalskningarna” NJA 2018 s. 378, ”Upprepade grova våldtäkter mot barn” NJA 2019 s. 238, ”Upprepade övergrepp i rättssak” NJA 2019 s. 747 och ”GPS-puckarna” NJA 2020 s. 703.

Omständigheter som påverkar straffvärdebedömningen av den samlade brottsligheten

Utgångspunkten för bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde är alltså det allvarligaste av de brott som är föremål för prövning. I vilken utsträckning de övriga brotten sedan ska påverka straffmätningen är beroende av en rad omständigheter. Av stor betydelse är bl.a. det relativa straffvärdet för de brott som omfattas av

straffmätningen. Är det något brott som har ett väsentligt högre straff-

värde än övriga brott påverkar de senare i allmänhet endast i mindre grad bedömningen av det samlade straffvärdet, medan motsatsen gäller om de aktuella brotten sedda för sig har ett likartat straffvärde .43

Den nivå inom fängelsestraffskalan som är aktuell kan också ha betydelse för vilket genomslag förekomsten av flerfaldig brottslighet får vid straffvärdebedömningen. Normalt bör flerfaldig brottslighet relativt sett få betydligt större genomslag vid straffvärdebedömningen när det är fråga om låga straffnivåer än i de fall då straffnivån är hö g.44

Andra faktorer som kan vara av betydelse är exempelvis vilken

eller vilka typer av brott som är aktuella samt vilket tidsmässigt och annat samband som kan finnas mellan brotten. Om det rör sig om

brottslighet där det finns ett tydligt samband mellan brotten, t.ex. där flera brott har begåtts inom ramen för en och samma brottsplan eller har utövats mer eller mindre systematiskt, eller där brotten har riktat sig mot samma målsägande, kan det inte sällan finnas skäl att låta asperationsprincipen få ett mindre genomslag än annars. En situation där det i stället kan finnas skäl att ge asperationsprincipen ett större genomslag är när det har dömts för två brott i brottskonkurrens trots att det ena brottet ingår som ett led i genomförandet av det senare br ottet.45Vi återkommer nedan till frågan om hur straffvärdebedömningen ska göras när det finns ett samband mellan brotten.

Ytterligare en omständighet som är avgörande för hur stora reduktioner som måste göras är antalet brott. Allmänt sett – och som också framgår av ovan återgivna uttalanden från Högsta domstolen – är det så att den relativa betydelsen av varje brott normalt minskar ju fler brott som föreligger till bedömning. Detta är en följd av att straffskalan vid flerfaldig brottslighet inte är kumulerad. Det angivna

43 Se ”Skärtorsdagsdomen” NJA 2008 s. 359. 44 Ibid. 45 Se bl.a. ”GPS-puckarna” NJA 2020 s. 703.

förhållandet kan också hänföras till principen om straffvärdeomstän-

digheternas avtagande betydelse, dvs. att betydelsen av brottslighetens

kvantitet minskar efter hand och att det i större utsträckning är dess kvalitet som bör få genomslag vid straffmätningen. I en flerbrottskontext skulle det kunna översättas till en princip om flerbrottslighetens avtagande betydelse .46

Samtidigt kan noteras att den aktuella brottslighetens omfattning är en faktor som kan bidra till att den anses ha utövats systematiskt, vilket är att betrakta som en försvårande omständighet vid straffvärdebedömningen enligt 29 kap. 2 § 6 brottsbalken. I dessa fall verkar således brottslighetens omfattning i skärpande riktning. Vi återkommer till detta förhållande nedan.

Slutligen är det också av betydelse om det sammantagna straffvärdet ligger på bötesnivå eller fängelsenivå. Som framgår av det följande finns det som regel anledning att göra mindre reduktioner i förhållande till ett kumulerat värde när brottsligheten endast föranleder böter.

Reduktionernas storlek

Som framgår av redogörelsen ovan påverkas bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde av ett flertal faktorer utöver det isolerade straffvärdet för respektive brott. Därför kan inte reduktionernas storlek bestämmas utifrån några enkla formler eller schabloner utan att hänsyn tas till omständigheterna i det individuella fallet. Icke desto mindre kräver intresset av en enhetlig rättstillämpning att domstolarna har en någorlunda gemensam utgångspunkt för bedömningen av straffvärdet vid flerfaldig brottslighet. Av den anledningen har det i praxis och doktrin utvecklats vissa hanteringsmodeller, vilka kan användas som hjälpregler vid bedömningen. Modellerna är således inte avsedda att tillämpas strikt, utan med beaktande av att det enskilda fallets förutsättningar kan ge anledning att avvika från det tillvägagångssätt som modellerna anvisar.

46 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 217 ff.

Straffvärden på bötesnivå

I fråga om böter finns det en av Riksåklagaren lanserad princip enligt vilken penningböter vid flerbrottslighet bestäms så, att till de penningböter som ska utgå för det svåraste brottet läggs 50 procent av summan av böterna för de övriga brotten (se SFS 1999:178). Denna modell för att mäta ut penningböter används i allmänhet även av domstolarna.

Motsvarande beräkningsmodell tillämpas när det är frågan om dagsbotsstraff. Enligt Åklagarmyndighetens rättsliga vägledning Normal-

straff för vissa bötesbrott – stöd vid strafföreläggande (RäV 2021:21)

ska i normala fall antalet dagsböter för det grövsta brottet ökas med 50 procent av det sammanlagda antalet dagsböter för övriga brott.

Vid omfattande bötesbrottslighet kan det dock finnas anledning att avvika från denna beräkningsgrund. Så skedde t.ex. i rättsfallet NJA 2014 s. 859 där den tilltalade dömdes för 51 fall av fildelning som vart och ett motsvarade ett straffvärde om 50 dagsböter eller något högre. Vid en strikt tillämpning av 50-procentsmodellen skulle straffet ha nått upp till (och teoretiskt sett överstigit) det maximala antalet dagsböter (200) som kan dömas ut vid flerfaldig brottslighet. Med hänvisning till principen om flerbrottslighetens avtagande betydelse stannade Högsta domstolen emellertid vid ett straff på 180 dagsböter. Vi återkommer till detta rättsfall nedan.

Ett exempel på ett fall där domstolen tvärtom inte fann skäl att frångå 50-procentmodellen ger RH 2020:12. Där hade den tilltalade gjort sig skyldig till elva fall av ringa narkotikabrott som, med en tillämpning av denna beräkningsgrund, tillsammans motsvarande ett straffvärde på 180 dagsböter. Frågan i målet var om det på grund av mängden brott fanns anledning att justera ner straffvärdet ytterligare, trots att bötesmaximum inte uppnåddes. Hovrätten anförde att skälen för att ge flerfaldig brottslighet ett efter hand allt mindre genomslag typiskt sett framstår som betydligt svagare för bötesbrottslighet än för brott på fängelsenivå. Därefter gjorde hovrätten bedömningen att ett straffvärde om 180 dagsböter i det aktuella fallet inte framstod som oproportionerligt i förhållande till brottstypen samt att det inte heller fanns något annat skäl till att sätta den samlade brottslighetens straffvärde lägre än så. I detta fall tillämpades således 50-procentsmodellen utan avvikelser.

Straffvärden på fängelsenivå

När det är fråga om brott på fängelsenivå blir saken något mera komplicerad. Eftersom straffskalorna för sådana brott – särskilt på högre straffnivåer – relativt sett är snävare, bedöms den samlade brottsligheten då efter ett mer differentierat förfarande.

En hanteringsmodell, som har fått ett ganska stort genomslag i praxis, framgår av tabell 10.1–10.3 nedan. Beroende på det svåraste brottets straffvärde anvisar tabellerna tre olika sätt för hur den tillkommande brottsligheten kan beaktas. I samtliga tabeller anges i den övre raden de brott som är föremål för samtidig prövning i fallande svårhetsgrad och i den nedre raden vilken kvotdel av straffvärdet för brottet, sett för sig, som bör läggas till grund för beräkningen av den samlade brottslighetens straffvärde.

Tabellerna, liksom de åtföljande anvisningarna om hur de ska tillämpas, är hämtade från Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd

för brott (2025, version 5, JUNO). Tabellerna introducerades dock

genom bokens första upplaga som kom ut år 2008 och var avsedda att spegla hur praxis vid den tiden ungefär såg ut .47

Tabell 10.1 Det svåraste brottet har ett straffvärde som motsvarar

fängelse i högst sex månader

Brott A Brott B Brott C Brott D Brott E Brott F Brott G

1/1

1/2 1/2 1/3 1/3 1/4 1/4

Källa: Borgeke & Forsgren, a.a., s. 229.

Utifrån denna modell torde eventuella ytterligare brott normalt inte spela någon roll för den samlade brottslighetens straffvärde. Domstolen bör dock för brotten H och I kunna lägga till en femtedel av deras straffvärden och för brotten J och K en sjättedel av straffvärdena osv.

Om straffvärdet för det allvarligaste brottet är högre än sex månader bör avtrappningen bli större än vid de förhållandevis låga straffvärden som tabell 10.1 avser. Avtrappningen skulle då i stället kunna ske enligt tabell 10.2 eller, vid den allvarligaste brottsligheten, enligt tabell 10.3.

47 Jfr Månsson, I gränslandet mellan böter och fängelse – När bestäms påföljden för bötesbrott till strängare påföljd än böter?, artikel i Vänbok till Martin Borgeke, 2022, s. 135 ff.

Tabell 10.2 Det svåraste brottet har ett straffvärde som motsvarar fängelse

i mer än sex månader men i högst ett år och sex månader

Brott A Brott B Brott C Brott D Brott E Brott F Brott G

1/1

1/2 1/3 1/4 1/5 1/6 1/7

Källa: Borgeke & Forsgren, a.a., s. 230.

Även här torde man kunna säga att eventuella ytterligare brott normalt inte kommer att spela någon roll för den samlade brottslighetens straffvärde. Det finns dock inte heller på denna nivå något som hindrar att domstolen för brottet H lägger till en åttondel och för brottet I en niondel av deras straffvärden osv.

Tabell 10.3 Det svåraste brottet har ett straffvärde som motsvarar

fängelse i mer än ett år och sex månader

Brott A Brott B Brott C Brott D Brott E Brott F

1/1

1/3

1/6

1/9

1/12

1/15

Källa: Borgeke & Forsgren, a.a., s. 230.

Vid de allvarligaste brotten betyder i många fall, såsom tabell 10.3 illustrerar, redan det fjärde brottet och eventuella brott därefter (i svårhetsgrad räknat) ingenting alls för den samlade brottslighetens straffvärde.

Som nämnts ovan har modellerna fått ett ganska stort genomslag i praxis. Enligt uppgifter från de domare som vi har varit i kontakt med under utredningsarbetet gäller det särskilt den modell som är avsedd för de lägsta straffnivåerna (tabell 10.1). Denna används således ofta som en utgångspunkt för bedömningen på dessa nivåer, men också – enligt vad som framhållits i dessa sammanhang – på de straffnivåer som omfattas av tabell 10.2. Många domare uppgav också att tabell 10.3 sällan används, utan att straffmätningen även för allvarligare brott snarare tar sin utgångspunkt i tabell 10.2. Med andra ord gav de uttryck för att reduktionerna på höga och medelhöga nivåer ofta blir mindre än vad som följer av tabellerna. Likväl var det många domare som menade att det sedan tabellerna introducerades ges större reduktioner än tidigare och att straffmätningen av flerfaldig brottslighet har blivit mer schabloniserad. I fråga om straffvärdebedömningar av ett mycket stort antal brott rådde det en relativt bred enig-

het om att man förvisso ganska snart slutar att lägga på en viss andel av straffvärdet för varje tillkommande brott, men att man i stället gör ett samlat tillägg av rimlig storlek för den tillkommande brottsligheten efter ett visst antal brott.

Avslutningsvis finns anledning att erinra om att tabellerna endast är avsedda att ge domstolarna just en någorlunda gemensam utgångspunkt för bedömningen och att tabellernas upphovsmän har understrukit vikten av att domstolen beaktar samtliga på saken inverkande omständigheter och avslutar med en rimlighetsavvä gning.48Även Högsta domstolen har, som redan framgått, slagit fast att straffmätningen alltid måste avslutas med en allmän kontroll av att ett på detta sätt beräknat straffvärde inte framstår som oproportionerligt i förhållande till den typ av brottslighet som är aktuell och att det avspeglar den samlade brottslighetens allvar i förhållande till annan brottslighet. Vid en sådan efterkontroll kan det finnas anledning att modifiera det framräknade straffvärdet, antingen i höjande eller sänkande riktning beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. I vissa fall kan omständigheterna också vara sådana att modellerna ovan inte alls kan läggas till grund för straffmätningsoperationen. Framför allt kan detta gälla i de fall när det finns ett starkt samband mellan de olika brotten.

Särskilt om straffvärdebedömningen när det finns ett samband mellan brotten

Inledningsvis finns anledning att påminna om att distinktionen mellan vad som utgör ett och vad som utgör flera brott långt ifrån alltid är klar. Som framgått av avsnitt 10.2.2 kan det således vara en komplicerad uppgift att antalsräkna brott – i synnerhet när det finns ett samband mellan de gärningar som det brottsliga förfarandet innefattar – och de principer som vuxit fram för att avgränsa brottsenheten vid olika brottstyper framstår inte alltid som helt givna. Inte heller är de genomgående grundade på sådana faktorer som har betydelse i straffvärdehänseende. Även bedömningen av om ett brott ska konsumeras av ett annat kan ge upphov till gränsdragningssvårigheter, och den valda lösningen kan därför emellanåt tyckas något godtycklig. Mot denna bakgrund kan försiktighet i vissa fall vara på-

48 Se Borgeke & Forsgren, a.a. s. 231 f.

kallad vid värderingen av flera brott som har ett samband med varandra, så att inte det förhållandet att förfarandet bedömts innefatta flera brott får ett oproportionerligt stort genomslag .49

De olika brottens samband med varandra kan alltså ha stor betydelse för i vilken utsträckning det finns skäl att avvika från de modeller för tillämpningen av asperationsprincipen som normalt används. Som antytts ovan kan sambandet tala för att det ska göras större reduktioner än annars, men i andra fall kan motsatsen gälla. I vilken riktning sambandet bör inverka på den samlade brottslighetens straffvärde beror på vilka omständigheter det är som binder samman brotten. I praxis kan ett antal typfall urskiljas.

Ett av brotten ingår som ett led i ett annat

En situation i vilken domstolen inte alltid kan utgå ifrån de modeller som normalt används för att fastställa den samlade brottslighetens straffvärde är den då någon genom ett och samma handlande överträder flera olika straffstadganden eller då det ena brottet ingår som ett led i det andra. I sådana fall kan, som beskrivits i avsnitt 10.2.2, viss del av brottsligheten många gånger konsumeras såsom subsidiär till eller medbestraffad med huvudbrottet. Men när domstolen i stället dömer enligt två eller flera straffbud, skulle en gängse tillämpning av asperationsprincipen i många fall leda till att straffet blev alldeles för strängt.

Ett fall som illustrerar det nyss sagda är ”Rydaholmsfallet” NJA 2012 s. 79. Där hade den tilltalade gjort sig skyldig till olovligt brukande, grovt rattfylleri, olovlig körning, grovt brott, grov vårdslöshet i trafik, vållande till annans död, grovt brott, och narkotikabrott, ringa brott. Högsta domstolen uttalade att den tilltalade skulle dömas för alla brotten i konkurrens samt att det innebar att han skulle dömas för vart och ett av brotten, även om det kunde sägas att de hade flera gemensamma moment. Den allvarliga berusningen var en faktor som påverkade bedömningen av straffvärdet för både den grova vårdslösheten i trafik och det grova vållandet till annans död samtidigt som den var en grundläggande förutsättning för att han skulle kunna dömas för grovt rattfylleri. Dessutom utgjorde allvarlig vårdslöshet en del av straffvärdebedömningen av både det grova vållandet till annans

49 Jfr Borgeke & Forsgren, a.a., s. 221 och Borgeke & Ulväng, bilaga 6 till SOU 2008:85, s. 552.

död och den grova vårdslösheten i trafik. När det gällde frågan om straffvärdebedömningen i en sådan situation uttalade domstolen att de gemensamma straffvärdepåverkande omständigheterna inte kunde ges fullt genomslag vid bestämmandet av straffvärdet för vart och ett av brotten när den samlade brottslighetens straffvärde skulle bedömas.

Här kan också hänvisas till NJA 2016 s. 540 som gällde åtal för olaglig förmedling av bostadslägenheter och bokföringsbrott. Eftersom de transaktioner som bokföringsbrotten tog sikte på var desamma som de som innefattades i den olagliga förmedlingen, ansågs sambandet mellan brotten så påtagligt att det fanns skäl att låta detta förhållande få genomslag vid straffmätningen.

Ett liknande fall som inte sällan förekommer i praxis är då någon har bedrivit någon annan form av ”svart” företagande och döms för både bokföringsbrott, skattebrott och försvårande av skattekontroll. Även i dessa fall bör asperationsprincipen få större genomslag än annar s.50

Ytterligare ett exempel ger rättsfallet ”GPS-puckarna” NJA 2020 s. 703 där den tilltalade hade dömts för bl.a. grovt vapenbrott och förberedelse till mord. I fråga om bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde uttalade Högsta domstolen:

En situation där det i stället kan finnas skäl att ge asperationsprincipen ett större genomslag är när det har dömts för två brott i brottskonkurrens trots att det ena brottet ingår som ett led i genomförandet av det senare brottet. När det gäller förberedelsebrott kan den situationen aktualiseras om ett fullbordat brott har ingått som ett led i förberedelsen till ett annat brott.

I det aktuella målet hade befattningen med vapnet ingått som ett led i förberedelsegärningen. Vid straffmätningen beaktade därför Högsta domstolen, i enlighet med det ovan anförda, att allvaret i det grova vapenbrottet till stor del redan hade beaktats genom bedömningen av förberedelsebrottets farlighet.

Även rättsfallet ”Fiskekniven” NJA 2021 s. 139 är av intresse i detta sammanhang. I avgörandet, som avsåg grov misshandel och (grovt) vållande till annans död, anförde Högsta domstolen:

Vid brottskonkurrens får det relativa straffvärdet av varje brott, brottens skyddsintressen och relationen mellan brotten betydelse vid straffmätningen. I den mån de omständigheter som enligt 29 kap.1–3 §§brottsbalken ska beaktas är desamma för de brott som vid straffmätningen ska

50 Jfr Borgeke & Forsgren, a.a., s. 221.

bedömas i konkurrens, kan dessa inte ges fullt genomslag vid bestämmandet av straffvärdet för vart och ett av brotten (jfr ”Rydaholmsfallet” NJA 2012 s. 79 p. 16). I ett fall av det nu aktuella slaget, där misshandeln har orsakat målsägandens död, är det fråga om ett och samma händelseförlopp och de båda straffbestämmelserna tillgodoser samma skyddsintresse. Straffvärdebedömningen av vållandebrottet avser då främst den grad av oaktsamhet som har medfört den dödliga utgången av misshandelsbrottet.

På liknande sätt uttalade sig Högsta domstolen slutligen i rättsfallet ”Människorovet” NJA 2019 s. 553 där en person dömdes för människorov och grov misshandel i brottskonkurrens, trots att misshandelsbrottet utgjort ett led i bemäktigandet av offret vid människorovet. Detta förhållande kan, enligt vad domstolen konstaterade, behöva beaktas inom ramen för straffvärdebedömningen för att undvika ett opåkallat strängt straff för den samlade brottsligheten.

Det rör sig om ett flertal likartade brott

Rent allmänt gäller att ju fler brott den tilltalade döms för, desto mindre genomslag på straffet får varje enskilt brott. Rör det sig dessutom om likartade brott som begåtts med kort mellanrum, kan det ibland finnas skäl att låta flerbrottsligheten påverka den samlade brottslighetens straffvärde mindre än om brotten varit av olika slag och begåtts under ett längre tidsintervall. Med andra ord kan asperationsprincipen ges större genomslag i dessa fa ll.51Om det rör sig om ett mycket stort antal brott bör detta emellertid tydligt återspeglas i straffmätningen.

Högsta domstolen har i ett antal rättsfall bedömt eller uttalat sig om hur situationen med ett flertal likartade brott bör hanteras.

I ”Skärtorsdagsdomen” NJA 2008 s. 359 pekade Högsta domstolen på de svårigheter som är förenade med att slå fast generella riktlinjer för hur straffvärdebedömningen ska ske eftersom det är avhängigt förhållandena i det enskilda målet, däribland vilken eller vilka typer av brott som är aktuella samt vilket tidsmässigt och annat samband som kan finnas mellan brotten. Straffvärdebedömningen i det målet avsåg drygt 30 tillgreppsbrott, varav en grov stöld med ett isolerat straffvärde om sex månaders fängelse, en stöld med ett straffvärde motsvarande kring tre månaders fängelse och tre eller fyra brott med

51 Se RH 2006:49, jfr även NJA 2009 s. 485 I–III.

ett straffvärde motsvarande runt ett par månaders fängelse vardera. Straffvärdet för de nu nämnda brotten ansågs sammantaget motsvara kring tio månaders fängelse. De övriga brotten, som alltså till sitt antal låg väl över ett 20-tal, ansågs vardera ha ett straffvärde som inte översteg någon månad. Det uteslöt enligt Högsta domstolen inte att dessa brott vid den samlade straffvärdebedömningen borde ges ett tydligt genomslag. Mot den bakgrunden fick straffvärdet för den aktuella brottsligheten anses inte endast motsvara ett års fängelse utan också i viss mån, men inte mer påtagligt, överstiga detta.

I ett senare avgörande, NJA 2009 s. 485 I, hänvisade Högsta domstolen till sina uttalanden i Skärtorsdagsdomen och angav bl.a. att det med hänsyn till den mängd olika faktorer som kan ha betydelse för straffvärdebedömningen vid flerfaldig brottslighet inte är möjligt att beräkna det samlade straffvärdet med de olika brottens isolerade straffvärde som enda utgångspunkt. Vidare anförde Högsta domstolen att skälen för att vid straffvärdebedömningen avvika från vad som skulle följa av en ren kumulation varierar beroende på sambandet mellan brotten och att skälen för avvikelse minskar ju svagare sambandet är.

I NJA 2011 s. 675 framhöll Högsta domstolen återigen betydelsen av sambandet mellan de olika brotten. I det aktuella målet hade den tilltalade – utöver vissa andra brott av underordnad betydelse för påföljdsbestämningen – gjort sig skyldig till fyra narkotikabrott som vart och ett hade ett straffvärde svarande mot fängelse i sex månader. Eftersom det var fråga om missbruksrelaterade brott med starka tidsmässiga samband ansåg Högsta domstolen att det fanns anledning att bedöma straffvärdet för den samlade brottsligheten betydligt lägre än vad som skulle följa av en ren kumulation. Den samlade brottslighetens straffvärde fastställdes mot den bakgrunden till fängelse i ett år.

I detta sammanhang kan tilläggas att vid allvarligare narkotikabrott torde antalet brott i allmänhet spela en underordnad roll i förhållande till brottens karaktär och vilka mängder av narkotika som brottsligheten avser. Förhållandena kan vara likartade vid exempelvis bedrägerier eller förskingri ng.52

Avslutningsvis kan rättsfallet NJA 2014 s. 859 nämnas, vilket gällde 51 fall av fildelning (nedladdning av filmer för eget bruk). Där bedömde Högsta domstolen att straffvärdet för vart och ett av brotten

52 Se Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 29 kap. 1 §.

motsvarade omkring 50 dagsböter, bortsett från ett fåtal fall där straffvärdet var något högre. Med beaktande av bl.a. principen om flerbrottslighetens avtagande betydelse bestämdes påföljden för den samlade brottsligheten till 180 dagsböter.

Brottsligheten präglas av särskild systematik eller planering

Som framgår av det föregående kan alltså det förhållandet att det rör sig om en serie likartade brott ofta medföra att asperationsprincipen ges ett större genomslag än normalt. När sådan seriebrottslighet har begåtts inom ramen för en och samma brottsplan eller annars har utövats systematiskt kan emellertid särskilda överväganden göra sig gällande. Som nämnts i avsnitt 9.2.2 kan dessa förhållande nämligen vara att betrakta som försvårande vid straffvärdebedömningen enligt 29 kap. 2 § 6 brottsbalken. Enligt vad Högsta domstolen slagit fast i rättsfallet ”De upprepade förfalskningarna” NJA 2018 s. 378 kan den särskilda systematiken och planeringen då ges betydelse på så sätt, att den reduktion av den samlade brottslighetens straffvärde som följer av asperationsprincipen blir något mindre än annars. Detta kan då ske inom ramen för den efterkontroll som alltid ska göra s.53Om denna modell tillämpas kommer systematiken således inte primärt påverka det isolerade straffvärdet för varje enskilt brott eller hur stora reduktioner som – i utgångsläget – ska göras för vart och ett av brotten. I stället görs dessa bedömningar med bortseende från det systematiska i förfarandet, varefter slutresultatet sedan får justeras så att systematiken får det genomslag som omständigheterna i det aktuella fallet motiverar.

Att viss brottslighet har utövats systematisk kan också få betydelse för gradindelningen (jfr ovan avsnitt 10.2.2). Exempelvis kan man tänka sig att en serie stöldbrott, på grund av upprepningen och tillvägagångssättet, rubriceras som grova stölder i stället för som stölder av normalgraden. När systematiken på detta sätt har föranlett att brottet placerats i en högre svårhetsgrad finns det sällan utrymme att skärpa straffet ytterligare med hänvisning till den omständigheten. Tvärtom kan större reduktioner än normalt vara påkallade, så att det slutliga resultatet inte blir orimligt strängt .54Om vi återvänder till

53 Se även ”Upprepade grova våldtäkter mot barn” NJA 2019 s. 238, ”Upprepade övergrepp i rättssak” NJA 2019 s. 747 och ”GPS-puckarna” NJA 2020 s. 703. 54 Jfr NJA 2018 s. 634 p. 20 och Borgeke & Forsgren, a.a., s. 221.

stöldexemplet är det inte alls otänkbart att straffvärdet i ett sådant fall skulle anses motsvara det som skulle åsättas en grov stöld, trots att förfarandet bedömts som flera grova stölde r.55Här sker således en utjämning på straffmätningsnivån av den dubbelräkning som ett beaktande av flerbrottsligheten både vid antalsräkningen och gradindelningen ger upphov till.

I senare års praxis framträder emellertid en tydlig återhållsamhet när det gäller att bedöma brott som grova med hänvisning till att de har skett systematiskt och föregåtts av särskild planering .56 Ett sådant restriktivt förhållningssätt har förordats också i doktrine n.57Därvid har framhållits att om domstolen överväger att rubricera brotten i en brottsserie som grova, men når slutsatsen att rubriceringen inte kan återspeglas i straffvärdebedömningen, bör den i första hand fråga sig om inte brotten bör placeras i en lägre svårhetsgrad. Såsom Högsta domstolen konstaterat bl.a. i det ovan nämnda rättsfallet ”De upprepade förfalskningarna” kan brottslighetens systematiska karaktär nämligen oftast beaktas tillräckligt inom ramen för den straffskala som gäller för brott av normalgraden. Det gäller särskilt som det, enligt 26 kap. 2 § brottsbalken, vid flerfaldig brottslighet är möjligt att överskrida straffmaximum för de enskilda brotten. Vid flerfaldig brottslighet är det, enligt vad Högsta domstolen vidare uttalade, således i regel naturligt att systematiken främst ges betydelse när straffvärdet för den samlade brottsligheten bestäms. I det angivna fallet var fråga om tillverkning av en stor mängd förfalskade identitetshandlingar skulle ses som ett eller flera fall av urkundsförfalskning och om hur brotten skulle rubriceras. Högsta domstolen bedömde varje förfalskningshandling som ett särskilt brott av normalgraden. Det inslag av systematik och planering som kännetecknat brottsligheten beaktades i stället främst vid straffmätningen inom ramen för tillämpningen av asperationsprincipen.

På motsvarande sätt beaktades brottslighetens systematiska karaktär i rättsfallet ”De upprepade skattebrotten” NJA 2018 s. 634. Där hade den tilltalade av hovrätten dömts för nio fall av skattebrott vilka, med hänvisning till det systematiska i förfarandet, bedömdes som

55 Jfr Ulväng, Sammanläggning av flera systematiskt begångna brott till ett grovt brott – en replik, SvJT 2011 s. 1036–1049 på s. 1046. 56 Se “Tillgreppen i köpcentret”, “Socialbidragen”, NJA 2012 s. 886, ”De upprepade förfalskningarna”, NJA 2018 s. 634 ”De upprepade skattebrotten”, ”Upprepade övergrepp i rättssak” och ”Mottagarkontona” NJA 2020 s. 344. Jfr dock prop. 2020/21:52 s. 113. 57 Se Ulväng, SVJT 2011 s. 1036–1049 på s. 1049.

grova brott. Det samlade straffvärdet ansågs motsvara ett års fängelse. Högsta domstolen fann emellertid att förfarandet inte präglades av sådan systematik som bör krävas för att kvalifikationsgrunden för grovt brott ska vara uppfylld. Gärningarna bedömdes således som skattebrott av normalgraden. Enligt vad Högsta domstolen konstaterade motsvarade de enskilda brottens straffvärde två eller tre månaders fängelse. Med tillämpning av asperationsprincipen – inom vilken de inslag av systematik som ändå var för handen beaktades – fastställdes den samlade brottslighetens straffvärde till fängelse i tio månader.

Att det är fråga om en stor mängd brott innebär – som också framgått ovan – dock inte att brottsligheten med nödvändighet anses systematisk i den mening som avses i 29 kap. 2 § 6 brottsbalken. I den ovan nämnda ”Skärtorsdagsdomen” ansåg Högsta domstolen att de dryga 30 tillgreppsbrott som målet gällde närmast framstod som exempel på en sådan i omognad och oförstånd bottnande brottslighet av kvantitativt omfattande slag som inte är ovanlig bland unga lagöverträdare och vars förekomst utgör ett av skälen för den särskilda påföljdsregleringen för unga. Enligt Högsta domstolen präglades brottsligheten således inte av någon sådan planmässighet eller systematik som skulle kunna betraktas som en försvårande omständighet vid straffvärdebed ömningen.58

Ett annat exempel på när ett upprepat brottsligt förfarande inte bedömdes som systematiskt ger det ovannämnda rättsfallet NJA 2011 s. 675. Högsta domstolen uttalade där att i fråga om upprepade förvärv av narkotika som beror på eget missbruk är sambandet mellan brotten i regel inte sådant att brottsligheten är att anse som systematisk i den mening som avses i 29 kap. 2 § 6 brottsbalken.

Till samma slutsats kom Högsta domstolen i rättsfallet NJA 2014 s. 859 som också behandlats ovan. De aktuella fildelningsbrotten hade visserligen begåtts upprepade gånger och på likartat sätt vid varje tillfälle, men som Högsta domstolen konstaterade kunde brotten endast begås på det sätt som skett. För att betrakta ett sådant upprepat förfarande som en försvårande omständighet enligt 29 kap. 2 § 6 brottsbalken bör, enligt vad Högsta domstolen fastlade, krävas en mer kvalificerad systematik i handlandet.

58 Det kan dock noteras att ”Skärtorsdagsdomen” meddelades före det att bestämmelsen i 29 kap. 2 § 6 brottsbalken ändrades så att systematik uttryckligen kom att omfattas av denna Straffskärpningsgrund.

Brotten riktar sig mot samma person

En särskild form av systematik föreligger i det fallet att upprepade brott begås mot en och samma person. Fråga uppkommer då hur det tilltagande allvar som ett sådant förfarande ofta innebär för brottsoffret kan beaktas vid straffvärdebedömningen. Högsta domstolen har i ett flertal rättsfall under senare år generellt uttalat att det i fall där brottsligheten har riktat sig mot samma målsägande inte sällan kan finnas skäl att låta asperationsprincipen få ett mindre genomslag än annars .59 I ett par av dessa rättsfall har frågan behandlats mer ingående.

I rättsfallet ”Upprepade grova våldtäkter mot barn” NJA 2019 s. 238 hade den tilltalade gjort sig skyldig till omkring 100 fall av grov våldtäkt mot barn och andra allvarliga sexualbrott i huvudsak riktade mot samma målsägande. Eftersom det högsta straffet för grov våldtäkt mot barn vid enkel brottslighet är fängelse i tio år uppgick maximistraffet för den samlade brottsligheten till 14 års fängelse (se 26 kap. 2 § brottsbalken). I fråga om vilka överväganden som typiskt sett gör sig gällande i ett fall likt det aktuella uttalade Högsta domstolen:

Vid bedömningen av det samlade straffvärde som allvarliga sexualbrott kan ha, måste hänsyn tas till det samband som finns mellan brotten, liksom till den systematik som har präglat dem. Inte minst gäller det när gärningsmannen under en längre tid har begått sådana brott mot en skyddslös eller närstående person. Brottsligheten kännetecknas ofta av att offret är helt utlämnat åt gärningsmannen och befinner sig i en mycket utsatt och inte sällan närmast tvångsliknande situation. Det finns därför särskild anledning att beakta brottslighetens samlade innebörd och verkningar. Det kan ofta vara så att allvaret i de enskilda brotten ökar med tiden genom att de tillkommande brotten förstärker och förlänger offrets utsatta situation. Denna typ av omständigheter bör därför få genomslag när det samlade straffvärdet av brottsligheten ska bestämmas.

I fråga om straffvärdebedömningen i det aktuella målet konstaterade Högsta domstolen att brotten utövats återkommande och systematiskt under nästan fem års tid, att den tilltalade genomgående hade visat stor hänsynslöshet samt att målsäganden, som var nio år när övergreppen började, hade befunnit sig i en skyddslös, utsatt och närmast tvångsliknande situation, utan någon verklig möjlighet att undgå övergreppen under den tid som de pågick. Det kvalitativt försvårande hade, enligt vad Högsta domstolen fortsatte, inte utgjort element i

59 Se ”De upprepade förfalskningarna” NJA 2018 s. 378, ”Upprepade grova våldtäkter mot barn” NJA 2019 s. 238, ”Upprepade övergrepp i rättssak” NJA 2019 s. 747, ”Nio månaders förföljelse” NJA 2020 s. 216 p. 10 och ”GPS-puckarna” NJA 2020 s. 703 p. 25.

någon enskild gärning och måste därför ges stor betydelse utöver det samlade straffvärdet hos de enskilda gärningarna i sig. Mot denna bakgrund bedömde Högsta domstolen att straffvärdet för den samlade brottsligheten motsvarade fängelse i tolv år.

Rättsfallet ”Upprepade övergrepp i rättssak” NJA 2019 s. 747 gällde upprepade fall av övergrepp i rättssak begångna mot samma målsägande under en tremånadersperiod. Högsta domstolen konstaterade där att det förhållandet att en viss gärning upprepas mot en och samma målsägande kan påverka allvaret i de enskilda gärningarna. I linje med vad som uttalats i rättsfallet ”Upprepade grova våldtäkter mot barn” uttalade Högsta domstolen vidare att denna typ av tilltagande allvar förstås kan beaktas vid bestämmande av straffvärdet för de enskilda brotten, men att den också kan beaktas vid bestämmande av straffvärdet för den samlade brottsligheten. Som ett skäl för att beakta det tilltagande allvaret i gärningarna på detta sätt anförde Högsta domstolen att man då får en bättre överblick över de samlade konsekvenserna och undviker risken att straffvärdebedömningen blir mekanisk, vilket kan leda både till för stränga och för milda resultat.

10.5.3. Påföljdsvalet vid flerfaldig brottslighet

Gemensam påföljd som huvudregel

Huvudregeln när någon döms för flera brott är som redan framgått att domstolen ska bestämma en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten (30 kap. 3 § första stycket brottsbalken). Förutom att den påföljd som då väljs kommer att omfatta samtliga de brott som gärningsmannen döms för, medför principen också att straffet för dessa brott måste mätas ut gemensamt och i ett enhetligt värde eller, med andra ord, i en och samma strafform. Det är sedan det gemensamma straffvärdet (eller straffmätningsvärdet) som ligger till grund för valet av påföljd.

Vilken påföljd som ska väljas påverkas inte av det faktum att det är fråga om flerfaldig brottslighet. Liksom vid enkel brottslighet bestäms påföljden således i enlighet med de allmänna regler för påföljdsbestämning som finns i 30 kap. brottsbalken .60Likaså kan reglerna i 34 kap. brottsbalken aktualiseras även vid flerfaldig brotts-

60 Se Ulväng, a.a., s. 228.

lighet. För en närmare beskrivning av hur dessa regler tillämpas hänvisas till avsnitt 5.2.4.

Det är normalt det allvarligaste brottet, dvs. brottet med det högsta straffvärdet, som styr påföljdsvale t.61I avsnitt 10.5.1 har redogjorts för när fängelse respektive böter får användas som gemensamt straff för flera brott och hur straffskalan konstrueras i dessa fall. Vid brottslighet med ett straffvärde på fängelsenivå kan givetvis ett fängelsestraff på vanligt sätt ersättas med en villkorlig dom eller skyddstillsyn. I förekommande fall kan även de särskilda vårdpåföljderna i 31 och 32 kap. brottsbalken aktualiseras i enlighet med vad som följer av bestämmelserna där.

Undantag från huvudregeln

Från huvudregeln att det ska dömas till en gemensam påföljd finns ett antal undantag. Undantagsreglerna syftar till att undanröja de situationer där en tillämpning av huvudregeln skulle resultera i att den straffrättsliga reaktionen antingen blev alltför lindrig eller alltför sträng.

För det första får rätten, om det finns särskilda skäl, döma till böter

och samtidigt döma till annan påföljd för brottsligheten i övrigt. Detta framgår av 30 kap. 3 § andra styck första meningen brottsbalken. Av förarbetena framgår att utrymmet för att tillämpa denna undantagsregel är ytterst begräns at.62Företrädesvis tycks den syfta till att göra det möjligt att döma särskilt till böter för en rättegångsförseelse även om den tilltalade döms till annan påföljd för brottsligheten i övrigt. Genom att rätten dömer särskilt för rättegångsförseelsen visas att denna inte lämnas obeaktad .63

Ett praktiskt sett något viktigare undantag görs för det andra i 30 kap. 3 § andra stycket andra meningen. Enligt den bestämmelsen får rätten, om det finns särskilda skäl, döma till fängelse för ett eller flera brott samtidigt som den dömer till villkorlig dom eller skyddstillsyn för brottsligheten i övrigt. Syftet bakom denna bestämmelse är att möjliggöra att i vissa fall avstå från att döma ut ett längre fängelsestraff när skälen för fängelse endast är hänförliga till en mindre del av brottsligheten. Den kan alltså tillämpas i fall då den tilltalade ska dömas dels för ett sådant brott som med hänsyn till sin art påkallar

61 Ibid. 62 Se SOU 1956:55, s. 322 f. 63 Se Bäcklund m.fl., a.a., kommentaren till 30 kap. 3 §.

att ett kortare fängelsestraff döms ut, dels för annan brottslighet som bedömd för sig skulle ha lett till skyddstillsyn eller villkorlig dom.64Som exempel kan nämnas det fallet att någon samtidigt ska dömas för ett grovt rattfylleri med ett straffvärde motsvarande en månads fängelse och för ett grovt bedrägeri med ett straffvärde motsvarande nio månaders fängelse. Endast rattfylleribrottet är av sådan art att ett fängelsestraff är påkallat. Om domstolen i det läget väljer fängelse som gemensam påföljd måste straffets längd emellertid bestämmas med utgångspunkt i bedrägeribrottets straffvärde. För att påföljden inte ska bli alltför sträng i en sådan situation kan domstolen således i stället döma till fängelse för rattfylleribrottet och till villkorlig dom eller skyddstillsyn för det grova bedrägeriet.

Om det brott som med hänsyn till dess art talar för fängelse också är det allvarligaste brottet torde utrymmet däremot vara begränsat att döma till olika påföljder för brot ten.65

För det tredje ges i 25 kap. 5 § andra stycket brottsbalken en möj-

lighet att döma särskilt till penningböter för ett eller flera penningbotsbrott och samtidigt döma till annan form av böter för brottsligheten i övrigt. För att detta ska vara möjligt krävs att det föreligger särskilda skäl. Det bör då vara fråga om brottslighet av olika art där ett gemensamt straff skulle ge ett orimligt resultat. Exempel på detta kan vara ett förmögenhetsbrott som förskyller ett lågt antal dagsböter och ett antal trafikförseelser som förskyller höga penningböter. Dagsböter som gemensamt straff skulle i en sådan situation kunna ge ett proportionellt sett för lågt straff i kronor räkn at.66

För det fjärde finns i 25 kap. 5 § tredje stycket brottsbalken ett

obligatoriskt undantag från att tillämpa huvudregeln om gemensamt straff i fråga om normerande böter och böter som inte får förvandlas till fängelse. Av denna bestämmelse följer att nämnda bötesformer alltid ska dömas ut särskilt, när det är fråga om flera brott som alla föranleder böter. Detta undantag torde dock mycket sällan komma till användning.

För det femte finns ett undantag som gäller påföljdsbestämningen

i högre rätt när domstolen dömer för brott som prövats i flera domar i lägre rätt. I den situationen ska brottsligheten i varje sådan dom leda till en särskild påföljd (se 30 kap. 3 § tredje stycket). Regeln infördes

64 Ibid. 65 Ibid. 66 Se prop. 1990/91:68 s. 123.

2016 i samband med en omarbetning av 34 kap. brottsbalken. Tidigare gällde att högre rätt skulle döma ut en gemensam påföljd för samtliga brott i de olika domarna, och detta oavsett om brotten i den andra underrättsdomen begåtts efter den första domen och därmed utgjorde ett återfall. Detta kunde i sin tur leda till att den tilltalade kunde uppnå en fördel genom att överklaga de olika underrättsdomarna, eftersom straffmätningen då kom att avse den samlade brottsligheten i enlighet med principen om straffmätning vid flerfaldig brottslighet. För att ordningen med skärpt ingripande vid återfall skulle upprätthållas även efter överklagande ändrades således reglerna i detta avseende .67Regeln behandlas även i avsnitt 5.2.4.

10.6. Tidigare överväganden

10.6.1. Inledning

Sedan regleringen av det förhöjda maximistraffet vid flerfaldig brottslighet ändrades i samband med 1989 års påföljdsreform har bestämmelserna om straffmätning vid flerfaldig brottslighet varit i huvudsak oförändrade. Detta innebär dock inte att diskussionen om hur påföljden bör bestämmas i dessa fall har avstannat. Tvärtom har frågan om straffmätning och s.k. mängdreduktioner vid flerfaldig brottslighet återkommande uppmärksammats, såväl i den allmänna debatten som i olika lagstiftningsärenden. Bland annat har frågan berörts i ärenden som tagit sikte på vissa former av systematisk brottslighet och på en snabbare lagföring .68Frågan har också behandlats av Straffnivåutredningen och Påföljdsutredningen i deras respektive betänkanden Straff i proportion till brottets allvar (SOU 2008:85)69och Nya

påföljder (SOU 2012 :34)70samt nu senast av Flerbrottsutredningen

i betänkandet Skärpta straff för flerfaldig brottslighet (SOU 2023:1) .71Nedan följer en kort sammanfattning av de nämnda utredningarnas överväganden och förslag.

67 Se prop. 2015/16:151 s. 58 f. 68 För en sammanfattning av dessa överväganden hänvisas till SOU 2023:1, avsnitt 4.6.2 och 5.7.4. 69 Se a. betänkande avsnitt 8.6. 70 Se a. betänkande band 3, kap. 19. 71 Se a. betänkande kap. 7.

10.6.2. Straffnivåutredningen

Mot bakgrund av den kritik som riktats mot s.k. mängdreduktioner fick Straffnivåutredningen i uppdrag att överväga betydelsen vid straffmätningen av flerfaldig brottslighet och återfall i brott. I slutbetänkandet Straff i proportion till brottets allvar (SOU 2008:85) gjorde utredningen bedömningen att det inte fanns förutsättningar att i det sammanhanget lägga fram förslag till ändrad lagstiftning när det gäller bedömningen av straffvärdet vid flerfaldig brottslighet. Visserligen kan det, enligt utredningen, inte bortses ifrån att den reduktion som görs vid flerfaldig brottslighet ibland kan vara generös till den tilltalades fördel. Enligt vad utredningen anförde måste det vidare betraktas som ett problem att den som gör sig skyldig till ett stort antal lagöverträdelser innan lagföring sker till sist blir i det närmaste straffimmun. Därför ansåg utredningen att det i och för sig kunde övervägas om storleken av den reduktion som ska göras vid flerfaldig brottslighet bör regleras genom lagstiftning. Med hänsyn bl.a. till att en sådan reglering skulle behöva bli relativt detaljerad och riskera att göra systemet mindre flexibelt kom utredningen emellertid till slutsatsen att övervägande skäl talade för att den fortsatta utvecklingen på området borde ske i praxis. Problemet borde enligt utredningen i stället mötas genom att så långt det är möjligt åstadkomma en snabb lagföring och straffverkställighet och, när förutsättningarna för det är uppfyllda, använda häktning för att avbryta en pågående brottslig verksamhet.

Även om Straffnivåutredningens överväganden resulterade i bedömningen att det inte fanns förutsättningar att förändra den gällande ordningen har vissa av utredningens förslag betydelse för straffmätningen vid flerfaldig brottslighet. Bland annat ledde förslagen till en förändring av 29 kap. 2 § 6 brottsbalken som innebär att det numera kan utgöra en försvårande omständighet att ett brott har utgjort ett led i en brottslighet som har utövats systematiskt. Om den tilltalade döms för flera brott som har ingått i en sådan systematiskt utövad brottslighet påverkar det med andra ord det sammantagna straffet i höjande riktning (jfr ovan avsnitt 10.5.2).

10.6.3. Påföljdsutredningen

Behovet av en reglering som ger flerfaldig brottslighet större genomslag vid påföljdsbestämningen eller som motverkar sådan brottslighet mer effektivt övervägdes även av Påföljdsutredningen. Utredningen redovisade i betänkandet Nya påföljder (SOU 2012:34) flera alternativ till hur en sådan reglering skulle kunna åstadkommas.

Som ett första alternativ diskuterades en höjning av straffmaximum i den gemensamma straffskalan. Utredningen framhöll att en sådan förändring skulle medge längre fängelsestraff vid flerfaldig brottslighet och signalera att rådande straffmätningspraxis bör skärpas. Med hänsyn till att straffnivåerna vid flerfaldig brottslighet i allmänhet ligger långt ifrån gällande straffmaximum och att även den nuvarande regleringen således medger en utveckling av praxis i skärpande riktning, ifrågasatte utredningen emellertid behovet och betydelsen av en sådan lagändring. Utredningen ansåg också att en sådan förändring skulle kunna leda till väl höga straffnivåer för vissa brott och till resultat som är svårförenliga med humanitetsprincipen och principerna om proportionalitet och ekvivalens.

Som ett andra alternativ övervägdes en höjning av straffminimum i den gemensamma straffskalan på så sätt att det svåraste av de lägsta straffen måste överskridas. En sådan ändring skulle enligt utredningen innebära en anvisning om att straffmätningspraxis vid flerfaldig brottslighet bör skärpas. Förändringen skulle också medföra att varje brott, oavsett svårhet, tillmäts större betydelse vid bedömningen av det samlade straffvärdet. Utredningen framhöll dock att en sådan ordning, förutom att den i vissa fall skulle komma i konflikt med gällande straffmätningstradition, skulle kunna föra med sig omfattande processrättsliga konsekvenser. Bland annat kan den enligt utredningen antas begränsa möjligheterna att besluta om förundersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse, vilket i sin tur innebär försämrade förutsättningar för en snabb och effektiv brottsutredning och lagföring.

Ett tredje alternativ som togs upp var att närmare reglera straffmätningen vid flerfaldig brottslighet genom att på ett mer utförligt sätt ange grunderna för bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde. En sådan lösning skulle enligt utredningen kunna öka tydligheten i systemet och eventuellt leda till en mer enhetlig rättstillämpning. Utredningen ansåg emellertid att det kunde ifrågasättas vilket innehåll en mer detaljerad bestämmelse av det slaget skulle ha

samt att det finns anledning att undvika en sådan med hänsyn till systemets komplexitet. Utredningen avfärdade därvid en förändring liknande den som Straffnivåutredningen övervägde, dvs. att genom lagstiftning reglera storleken av den reduktion som ska göras. Detta med hänvisning till att en sådan reglering inte skulle stämma överens med de grundläggande principer som gäller för påföljdsbestämning vid flerfaldig brottslighet, närmare bestämt att straffvärdet ska motsvara den samlade brottsligheten och att inte varje brott ska bedömas för sig. Ytterligare en variant som diskuterades i detta sammanhang var att formulera en bestämmelse som utgår från tanken att en reduktion kan vara berättigad om det finns ett särskilt samband mellan brotten. Utredningen avfärdade emellertid även en sådan lösning, främst på grund av de svårigheter det innebär att på ett generellt plan slå fast vad som utgör ett relevant samband och vilka omständigheter som ska tillmätas betydelse vid bedömningen.

Sammantaget ansåg utredningen således att övervägande skäl talade emot en förändring av den lagstiftning som tar sikte på straffvärdebedömningen vid flerfaldig brottslighet. I stället förordade utredningen som ett fjärde alternativ vissa förändringar av den dåvarande regleringen i 34 kap. brottsbalken. Den berörda regleringen innebar att reella återfall i vissa situationer skulle behandlas som flerfaldig brottslighet vid påföljdsbestämningen. Enligt vad utredningen föreslog skulle en sådan tillämpning i stället förbehållas s.k. nyupptäckt brottslighet.

Med grund i Påföljdsutredningens betänkande föreslog regeringen i propositionen Ny påföljd efter tidigare dom (prop. 2015/16:151) en reform av regleringen i 34 kap. brottsbalken. Ändringarna innebar bl.a. att gemensam straffmätning endast ska tillämpas vid brott begångna före en tidigare dom (nyupptäckt brottslighet) och ger uttryck för en skärpt syn på återfall i brott. Reglerna har behandlats mer utförligt i avsnitt 5.2.4.

Beträffande ordningen för hur straffvärdebedömningen ska göras vid flerfaldig brottslighet anslöt sig regeringen till utredningens bedömning att denna framstår som väl avvägd. Några ytterligare förslag till ändringar av den ordningen lämnades därför inte .72

72 Se a. prop. s. 54–57.

10.6.4. Flerbrottsutredningen

Uppdraget

Flerbrottsutredningen tillsattes år 2021 och fick i uppdrag att överväga och föreslå förändringar av strafflagstiftningen som ger uttryck för en skärpt syn på flerfaldig brottslighet. Enligt direktiven ålades utredningen att ta fram olika modeller för hur en sådan skärpning kan åstadkommas, och i uppdraget ingick att överväga förändringar både av den gemensamma straffskalan och av principerna för straffmätningen. En särskild fråga som utredningen skulle överväga var också vilken inverkan ett samband mellan brotten bör ges vid straffvärdebedömningen. En utgångspunkt skulle enligt direktiven vara att det liksom tidigare ska bestämmas ett gemensamt straff för den samlade brottsligheten. Som en annan utgångspunkt angavs att de grundläggande principerna om proportionalitet och ekvivalens även fortsättningsvis ska upprätthållas och att det av dessa bl.a. följer att det krävs någon form av reduktion av straffvärdet för tillkommande brottslighet. Med andra ord gick uppdraget ut på att skärpa den straffrättsliga bedömningen av flerfaldig brottslighet inom ramen för asperationsprincipens tillämpning.

Genom tilläggsdirektiv fick utredningen dessutom i uppdrag att se över reglerna om åtalsunderlåtelse, förundersökningsbegränsning och direktavskrivning.

I det ovan nämnda betänkandet Skärpta straff för flerfaldig brotts-

lighet (SOU 2023:1) lämnade utredningen, i enlighet med uppdraget,

förslag till skärpningar av såväl den gemensamma straffskalan som principerna för straffmätning av flerfaldig brottslighet. Därutöver lämnade utredningen ett förslag om att införa s.k. straffmätningsstationer i lagstiftningen. Förslagen – som har remitterats men inte lett till lagstiftning – beskrivs närmare i det följande. I fråga om åtalsunderlåtelse, förundersöknings-begränsning och direktavskrivning kom utredningen till slutsatsen att den nuvarande regleringen är väl avvägd och avstod därför från att föreslå några ändringar. Dessa överväganden berörs inte närmare i detta sammanhang.

Den gemensamma straffskalan

När det gäller böter som gemensamt straff fann utredningen att den nuvarande straffskalan inte bör ändras. Såvitt avser den gemensamma straffskalan för brott på fängelsenivå blev slutsatsen däremot en annan. Här anförde utredningen att det till följd av de skärpningar som skett av straffskalorna för flertalet enskilda brott kan finnas ett behov av att skärpa straffskalan i vissa avseenden också för flerfaldig brottslighet, så att denna inte blir alltför snäv i förhållande till de straffnivåer som gäller i dag. Därtill pekade utredningen bl.a. på det förhållandet att skärpningar av reglerna för den konkreta straffmätningen av flerfaldig brottslighet kan kräva att den gemensamma straffskalan anpassas därefter.

En utgångspunkt för utredningen i denna del var att det även fortsättningsvis ska finnas en i förhållande till det allvarligaste brottet förhöjd straffskala eller, med andra ord, att det högsta straffet ska få överskridas med viss tid. Andra utgångspunkter var att ett tidsbestämt fängelsestraff, liksom tidigare, inte ska få överstiga vare sig de högsta straffen sammanlagda med varandra eller 18 år. Inom dessa ramar föreslog utredningen sedan ett antal skärpningar med avseende på vilka straffmaxima som ska gälla på olika straffnivåer. Därmed skulle 26 kap. 2 § andra stycket brottsbalken och ett nytt tredje stycke i paragrafen komma att få följande lydelse (ändringar anges i kursiv och nuvarande ordning inom parentes).

Fängelse på viss tid får sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten men får inte överstiga vare sig de högsta straffen sammanlagda med varandra eller arton år. Det får inte heller överskrida det svåraste straffet med mer än

1. ett år, om det svåraste straffet är kortare än fängelse i fyra år,

2. två år, om det svåraste straffet är fängelse i fyra år eller längre men

inte uppgår till fängelse i sju (i dag åtta) år,

3. fyra år, om det svåraste straffet är fängelse i sju (i dag åtta) år eller

längre men inte uppgår till fängelse i tio år,

4. sex år, om det svåraste straffet är fängelse i tio år.

Om det svåraste av de lägsta straffen är fängelse i tre år eller mer får fängelse på viss tid bestämmas till högst tio år, eller den längre tid som kan följa av andra stycket. Straffet får dock inte överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra.

Förslaget innebär för det första att straffmaximum höjs i sådana fall där det enskilt svåraste straffet är fängelse i sju år. Ett sådant straff ska enligt vad utredningen föreslog kunna överskridas med fyra år

i stället för med dagens två (se ändringarna i andra stycket 2 och 3). De brott som skulle beröras av skärpningen angavs vara vissa narkotika-, vapen-, och smugglingsbrott.

För det andra föreslogs att ett nytt intervall införs i 26 kap. 2 § andra stycket som ska gälla i de fall när det svåraste straffet är fängelse i tio år (se den föreslagna fjärde punkten). Ett sådant straff ska enligt förslaget kunna överskridas med sex år. Det längsta tidsbestämda straff som kan dömas ut vid flerfaldig brottslighet när inget av brotten har livstids fängelse i straffskalan skulle därmed (om inte 26 kap. 3 eller 3 a § brottsbalken också är tillämplig) bli 16 års fängelse, i stället för som tidigare 14. Som exempel på brott som skulle träffas av skärpningen angavs framför allt dråp samt grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn.

Slutligen föreslogs ett särskilt gemensamt straffmaximum för brott med höga minimistraff (se det föreslagna nya tredje stycket). Skärpningen, som är avsedd att träffa upprepade våldtäktsbrott av normalgraden, innebär att straffet får bestämmas till högst tio år, om det strängaste minimistraffet i brottskombinationen är fängelse i tre år eller mer.

När det gäller den gemensamma straffskalans minimum ansåg utredningen att detta även fortsättningsvis bör motsvara brottskombinationens strängaste minimistraff. Eftersom detta följer redan av straffskalorna för de enskilda brotten (samt av vissa andra skäl) föreslog utredningen emellertid att den särskilda bestämmelsen härom i nuvarande 26 kap. 2 § fjärde stycket tas bort.

Straffvärdebedömningen

I enlighet med uppdraget laborerade utredningen också med ett antal olika modeller för hur en skärpt straffvärdebedömning vid flerfaldig brottslighet skulle kunna åstadkommas. I korthet gick två av modellerna ut på att den samlade brottslighetens straffvärde som huvudregel bedöms utifrån en i lag fastställd kvotdelsberäkning av straffvärdet för vart och ett av de enskilda brotten. Enligt den första modellen (modell 1) skulle kvotdelarna avta, men vara desamma oavsett straffnivå och därmed leda till strängare straff för framför allt svåra och medelsvåra brott. Enligt den andra modellen (modell 2) skulle kvotdelarna genomgående vara lika stora (1/3), med följden att straffen

skulle skärpas vid omfattande eller allvarlig brottslighet. En tredje modell som diskuterades byggde i stället på att straffvärdet för den samlade brottsligheten bedöms utifrån den sammantagna skada, fara eller kränkning som gärningarna inneburit. Även en fjärde modell, som innebar att asperationen flyttades till ett senare led av straffmätningen, övervägdes.

Som fördelar med de två första modellerna framhöll utredningen att de är jämförelsevis tydliga, lättillämpade och förutsebara och därmed kan förväntas främja en enhetlig rättstillämpning. Som nackdelar anfördes att de riskerar att leda till en mekanisk straffmätning, befästa tanken på att det ges mängdrabatter och i olika avseenden få otillfredsställande resultat. Den tredje modellen skulle enligt utredningen visserligen möjliggöra en mer flexibel och nyanserad straffmätning, men å andra sidan vara svårtillämpad, riskera att leda till en ojämn rättstillämpning och inte med nödvändighet innebära en skärpning i förhållande till tidigare praxis. Liknande invändningar anfördes mot den fjärde modellen.

Mot bakgrund av de identifierade nackdelarna med respektive modell ansåg utredningen att ingen av dem framstod som alltigenom lämplig i sin renodlade form. Därför föreslog utredningen en lösning som byggde på en kombination av modell 2 och 3, dvs. mellan en modell som utgår ifrån en sammantagen bedömning av brottslighetens allvar och en kvotdelsbaserad andelsberäkning med fasta (icke avtagande) kvotdelar.

Modellen skulle enligt utredningen syfta till att dels i lag tydliggöra hur straffvärdet vid flerfaldig brottslighet ska bedömas, dels åstadkomma en skärpt syn på sådan brottslighet, i synnerhet i de fall där någon samtidigt ska dömas för ett stort antal brott eller för flera brott som innefattar en allvarlig kränkning av person. Enligt förslaget kommer modellen till uttryck genom ändringar i 29 kap. 1 § andra stycket brottsbalken och införandet av ett nytt tredje stycke i samma paragraf. Nämnda lagrum skulle därmed få följande lydelse (ändringar anges i kursiv):

Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen eller gärningarna sammantagna inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. Det ska särskilt beaktas om en gärning inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person.

Vid bedömningen av straffvärdet av flera brott får till straffvärdet av det allvarligaste brottet läggas en andel av de övriga brottens sammanlagda

straffvärden. Den samlade brottslighetens straffvärde ska dock inte anses vara högre än vad som följer av en sammantagen bedömning enligt andra stycket.

Utgångspunkten för bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde ska enligt den föreslagna modellen vara den sammantagna skada, kränkning eller fara som gärningarna inneburit, med beaktande även av den tilltalades insikter, avsikter och motiv. Det innebär att en viss skada, kränkning eller fara som regel ska värderas på samma sätt oavsett om denna uppkommit genom ett brott eller flera.

Vid bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde får domstolen enligt den föreslagna modellen dock använda sig av en hjälpregel som innebär att det till straffvärdet för det allvarligaste brottet läggs en andel av de övriga brottens sammanlagda straffvärden. Av regeln följer att betydelsen av tillkommande brott inte, såsom enligt nuvarande praxis, kommer att avta. I stället ger regeln varje brott ett substantiellt och likvärdigt genomslag vid straffvärdebedömningen. Som huvudregel bör andelen, enligt vad utredningen förordade, vara hälften, men vid mycket allvarlig brottslighet kunna minskas till en tredjedel. Skillnaden motiverades med att det vid lindrigare brottslighet är möjligt att addera straffvärdena av betydligt fler brott utan att nå maximum i den gemensamma straffskalan.

Samtidigt innefattar modellen en begränsningsregel, av vilken följer att den samlade brottslighetens straffvärde inte ska anses vara högre än vad som följer av en sammantagen bedömning av brottslighetens allvar. Som skäl för denna begränsning angav utredningen att ingen bör straffas påtagligt strängare för flera brott än den som har orsakat lika stor skada, kränkning eller fara genom ett enda brott. Begränsningsregeln syftar enligt utredningen också till att säkerställa att relativ proportionalitet mellan brottstyper upprätthålls.

Begränsningsregeln är avsedd att få sin främsta betydelse när brottsligheten är tydligt kvantifierbar, såsom vid narkotikabrott, stölder och bedrägerier. Har brottet däremot innefattat en allvarlig kränkning av brottsoffret bör enligt utredningen i stället varje tillkommande brott få genomslag vid straffvärdebedömning så långt detta – med tillämpning av hjälpregeln – är möjligt inom ramen för den tillgängliga straffskalan. Även sambandet mellan brotten bör enligt utredningen kunna få betydelse för i vilken mån det finns anledning att avvika från hjälpregelns resultat. Bland annat framhölls att om brottsligheten utövats systematiskt bör det minska skälen för att vid en tillämpning av be-

gränsningsregeln reducera det straffvärde som hjälpregeln lett fram till. I dessa fall skulle sambandet mellan brotten således få en skärpande inverkan. Som exempel på när det i stället kan finnas anledning att beakta sambandet i mildrande riktning angav utredningen det fallet att ett eller flera brott ingått som ett led i ett annat, eller olika straffbud annars har överträtts inom ramen för ett och samma händelseförlopp.

Modellen ska enligt förslaget tillämpas också när vart och ett av brotten ligger på bötesnivå. Om en tillämpning av hjälpregeln då leder fram till att straffvärdet inte bara når upp till det högsta antalet dagsböter som kan dömas ut vid flerfaldig brottslighet utan dessutom (i vart fall teoretiskt sett) passerar det, ska domstolen döma till en strängare påföljd om den sammantagna skadan, kränkningen eller faran och övriga straffvärdeomständigheter motiverar det.

Lagfästa straffmätningsstationer

Slutligen föreslog Flerbrottsutredningen att de s.k. straffmätningsstationer som vanligen används av domstolarna slås fast i lag. Detta skulle enligt utredningen kunna ske genom införandet av ett nytt tredje stycke i 26 kap. 1 § brottsbalken med följande lydelse.

Fängelse på viss tid döms ut i

1. hela månader, hela år eller hela år och hela månader om straffet över-

stiger en månad,

2. hela år eller hela år och tre, sex eller nio månader om straffet överstiger

tre år,

3. hela år eller hela år och sex månader om straffet överstiger sex år, och hela

år om straffet överstiger tolv år.

Bestämmelsen skulle enligt vad utredningen anförde få till följd att endast omständigheter som är ägnade att skärpa eller mildra straffet på ett mera påtagligt sätt kan få genomslag vid straffmätningen. Syftet med förslaget är enligt utredningen att markera att straffmätningen i ett enskilt fall – oavsett om det rör sig om ett eller flera brott – alltid är resultatet av en bedömning och därför inte bör uttryckas med matematisk exakthet. Ett annat syfte som angavs är att främja en enhetlig och förutsebar rättstillämpning.

Förslagens mottagande

Flerbrottsutredningens förslag fick ett blandat mottagande av remissinstanserna.

En allmän synpunkt som vissa remissinstanser gav uttryck för var att det i stället för sådana punktvisa förändringar som förslagen utgör exempel på bör tas ett samlat grepp om de frågor som handlar om straffmätning och påföljdsval, så att systematiken i regelverket inte går förlorad. En liknande synpunkt som framfördes var att senare års utveckling av straffrätten – där förändringar skett i stor omfattning, hög takt och i olika omgångar – gör att det blir svårt att överblicka de sammantagna konsekvenserna av enskilda förslag, vilket i sig bör mana till försiktighet. Somliga instanser, däribland Sveriges advokatsamfund, framhöll också att den repressionsökning som ett genomförande av förslagen skulle innebära inte står i proportion till det angivna reformbehovet eller att den i vart fall ger anledning att utreda och analysera de bakomliggande skälen för en ändring mer grundligt.

Vad särskilt gäller utredningens förslag till skärpningar av den ge-

mensamma straffskalan tillstyrktes eller lämnades dessa utan invänd-

ningar av merparten av remissinstanserna. Vissa av dem menade dock att bestämmelsen i 26 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken om ett särskilt straffmaximum för brott med höga minimistraff gjorts alltför komplicerad till sin utformning och avviker från paragrafens övriga systematik.

I fråga om den föreslagna modellen för straffmätning av flerfaldig

brottslighet var uppfattningarna mer delade. Såväl Brottsofferjouren

Sverige (BOJ) som Brottsoffermyndigheten framhöll vikten för berörda brottsoffer av att varje tillkommande brott får betydelse för straffvärdebedömningen och var i det avseendet positiva till förslaget. Av liknande skäl välkomnades förslaget även av juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet. Givet inriktningen av utredningens uppdrag och svårigheterna att reglera straffmätningen av flerfaldig brottslighet i lag, var därtill bl.a. ett flertal domstolar i huvudsak positiva till den föreslagna lösningen. Som förtjänster med denna framhölls bl.a. att modellen framstår som väl avvägd utifrån de intressen som ska tillgodoses, att den kan förväntas främja en enhetlig och förutsebar rättstillämpning och att den innebär att fokus läggs vid vad gärningspersonen har gjort, dvs. vid den sammantagna ska-

dan, faran eller kränkningen, i stället för vid hur många brott det är fråga om.

Ett antal domstolar och andra remissinstanser ställde sig mer tveksamma eller kritiska till förslaget. En återkommande synpunkt var att såväl den s.k. hjälpregeln som begränsningsregeln – liksom relationen dem emellan – är otydlig. Bland annat anmärktes på att det vid tillämpning av hjälpregeln inte står helt klart när andelstalet ska gå ner från hälften till en tredjedel. Det pekades också på att det – i synnerhet vid brottslighet som inte är tydligt kvantifierbar – blir oklart i vilka situationer hjälpregelns resultat ska lindras med tillämpning av begränsningsregeln. Även det förhållandet att det skulle komma att introduceras två typer av bedömningar som båda benämns som en straffvärdebedömning ansågs bidra till otydlighet. Mot denna bakgrund befarades regleringen kunna leda till gränsdragnings- och tillämpningssvårigheter och följaktligen till en spretande rättspraxis.

Det fanns också de som framhöll att de angivna reglerna får sitt egentliga innehåll genom författningskommentaren och efterlyste förtydliganden i lagtexten. Å andra sidan kritiserade bl.a. den juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet den föreslagna konstruktionen för att närmast befästa det matematiska förhållningssätt och mängdrabattstänkande som den enligt utredningen ska vara avsedd att motverka och förordade en mer öppen reglering. I sammanhanget pekade fakultetsnämnden särskilt på att hjälpregeln endast får läggas till grund för straffvärdebedömningen om resultatet understiger vad en sammantagen värdering gett vid handen och att den i realiteten därmed får karaktären av en huvudregel.

Såvitt avser utfallet av modellen påpekade Göteborgs tingsrätt att den s.k. hjälpregeln kommer att få störst genomslag när någon döms för ett förhållandevis stort antal brott av olika slag, vilket innebär att den kan komma att slå oproportionerligt hårt mot viss typ av mängdbrottslighet, som inte nödvändigtvis är den brottslighet som reformen tar sikte på. Denna och andra domstolar efterfrågade också en analys av den föreslagna modellens inverkan på påföljdsvalet samt uttrycktes en farhåga att den kan komma att leda till starkt minskade möjligheter att döma ut skyddstillsyn för tilltalade med allvarliga missbruksproblem.

Vidare problematiserade Åklagarmyndigheten förslaget utifrån dess inverkan på den brottsutredande verksamheten. Här konstaterade myndigheten att med en modell som ger varje tillkommande

brott samma adderande effekt på straffvärdet kommer utrymmet för förundersökningsbegränsning att minska, med följden att färre gärningsmän kommer att bestraffas mer, på bekostnad av förmågan att lagföra så många brottslingar som möjligt och så snart som möjligt. Utifrån intresset av en effektiv brottsbekämpning menade Åklagarmyndigheten därför att den lösning med avtagande kvotdelar som utredningen benämnt som ”modell 1” är att föredra.

Även Hovrätten för Västra Sverige framhöll att det kan finnas anledning att i stället överväga modell 1, eftersom denna i större utsträckning än den föreslagna modellen tar hänsyn till principerna om proportionalitet, ekvivalens och humanitet.

De som uttalade sig särskilt om modellens avsedda tillämpning i förhållande till bötesbrottslighet var över lag positiva till ökade möjligheter att övergå från böter till fängelse, men flera ställde sig tveksamma till om förslaget verkligen kommer att få en sådan effekt.

När det gäller förslaget om lagfästa straffmätningsstationer dominerade de negativa rösterna. Kritiken mot förslaget gick sammanfattningsvis ut på att en ordning med lagfästa straffmätningsstationer skulle göra straffmätningen onödigt stelbent och onyanserad, inkräkta på domares självständighet och riskera att leda till en ökning av antalet mål inom ramen för statens skadereglering till följd av minskade möjligheter att kompensera för kränkningar av Europakonventionen genom strafflindring. Samtidigt påtalade bl.a. Justitiekanslern att förslaget kan komma att motverka syftet att skärpa straffen för flerfaldig brottslighet, eftersom straffmätningsstationerna i vissa fall kan begränsa utrymmet att beakta tillkommande brott.

Bland dem som var mer positivt inställda till förslaget var det flera som förordade någon form av ventil som möjliggör avsteg från straffmätningsstationerna när det föreligger någon strafflindringsgrund enligt 29 kap. 5 eller 5 a § och/eller när det annars finns omständigheter som skulle kunna motivera ekonomisk kompensation från staten.

Därutöver hade ett stort antal remissinstanser synpunkter på utredningens analys av förslagens konsekvenser.

10.7. Ordningen i några andra europeiska länder

10.7.1. Inledning

Av våra direktiv framgår att vi ska göra de internationella jämförelser som vi bedömer som relevanta och att särskilt de nordiska länderna då bör uppmärksammas. Vi har därför valt att fördjupa oss i regelverken i Norge, Finland och Danmark. I enlighet med våra direktiv har vi också, fast mer översiktligt, studerat hur flerfaldig brottslighet hanteras i Tyskland och England. Studierna redovisas i detta avsnitt.

Viktigt att understryka är att det – även i förhållande till de rättsordningar som liknar vår – är svårt att jämföra reaktioner på brott i olika länder. Förutom att det inte är helt enkelt att få en rättvisande bild utan erfarenheter av den praktiska tillämpningen, kan skillnader i fråga om bl.a. begreppsanvändning, påföljdssystemens uppbyggnad, bakomliggande bestraffningsideologier och verkställighetsregler göra att jämförelserna haltar. När det gäller flerfaldig brottslighet tillkommer dessutom den svårigheten att straffnivåerna för de enskilda brotten kan variera avsevärt samt att det i rättspraxis långt ifrån alltid går att utläsa hur den samlade straffrättsliga reaktionen har bestämts. Till detta kommer att skilda regler i fråga om t.ex. åtalspliktens utformning, förundersökningsbegränsning och liknande, liksom olika principer i fråga om brottslighetskonkurrens, kan få stor betydelse för i vilken utsträckning flerfaldig brottslighet bestraffas. Redogörelsen nedan bör läsas mot denna bakgrund.

10.7.2. Norsk rätt

Inledande anmärkningar

I norsk rätt finns bestämmelser om påföljder och påföljdsbestämning i straffeloven. De allmänna reglerna om straffmätning är samlade i lagens 14 kap. och har behandlats kortfattat i avsnitt 9.7.3. Påföljdernas innehåll och reglerna för påföljdsvalet beskrivs närmare i avsnitt 5.3.3. I detta avsnitt redogörs således endast för de särskilda regler och principer som berör straffskalan och straffmätningen vid flerfaldig brottslighet.

För en sammanfattning av de norska principerna för brottslighetskonkurrens, som alltså styr när ett brottsligt förfarande ska betrak-

tas som ett brott eller flera, kan hänvisas till Flerbrottsutredningens betänkande SOU 2023:1, avsnitt 6.2.2. För att underlätta förståelsen av den fortsatta framställningen bör dock nämnas att den norska konkurrensläran gör en åtskillnad mellan brott som begåtts i realkonkurrens, dvs. genom olika handlingar, och sådana som begåtts i idealkonkurrens, eller med andra ord genom en enda handling. Begreppen känns igen från den tidigare svenska strafflagen före 1938 års reform (se avsnitt 10.4). Till skillnad från i den dåvarande svenska regleringen återfinns begreppen emellertid inte i den norska straffeloven. Vilken typ av konkurrenssituation som är för handen kan dock få betydelse när straffet ska mätas ut (se vidare nedan).

Grundläggande principer för påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

När någon har gjort sig skyldig till flera brott behandlas de som regel i samma rättegång. I normalfallet utdömds då ett gemensamt straff för den samlade brottsligheten. Liksom i svensk rätt görs därvid en gemensam straffmätning med tillgång till en förhöjd straffskala. Såväl konstruktionen av den förhöjda straffskalan som den konkreta straffmätningen bygger på den s.k. straffskärpningsprincipen. Denna motsvarar vad som i svensk rätt benämns asperationsprincipen och utgör således en mellanvariant av absorption och kumulation.

Straffskalan vid flerfaldig brottslighet

Regler om hur den förhöjda straffskalan konstrueras finns i straffeloven § 79 punkten a. Bestämmelsen är enligt sin ordalydelse tillämplig när någon genom en eller flera handlingar har begått flera brott. Detta innebär att den förhöjda straffskalan gäller både vid ideal- och realkonkurrens. Däremot är den inte tillämplig vid sammansatta brott som exempelvis rån. Därmed kommer straffskalan för gärningar som rent faktiskt är jämförbara att kunna skilja sig åt beroende på om förfarandet rättsligt sett bedöms som ett eller flera brott. Vid den konkreta straffmätningen är det emellertid oftast av mindre betydelse om gärningen ansetts utgöra ett brott eller flera, eftersom det ut-

mätta straffet i allmänhet håller sig inom straffskalan för det svåraste brot tet.73

När straffeloven § 79 punkten a är tillämplig kan straffet för den samlade brottsligheten bli upp till dubbelt så långt som maximistraffet för det svåraste brottet. Straffet kan dock aldrig bli längre än summan av straffskalorna i de straffbud som domen gäller. Som exempel kan nämnas att den gemensamma straffskalan för ett rån och en skadegörelse – vars straffmaximum är fängelse i sex respektive ett år – till följd av denna begränsning kommer att sträcka sig upp till sju års fängelse. Som ytterligare en begränsning gäller att straffskalan för det svåraste brottet maximalt kan förhöjas med sex år. Detta innebär att om gärningspersonen döms för ett fall av grov kroppsskada (straffeloven § 274), som har ett maximistraff på 10 års fängelse, förhöjs straffskalan vid flera brott till fängelse i högst 16 år – inte i 20 år, såsom en fördubbling skulle ha medfört.

Slutligen gäller att straffet inte heller får överstiga 21 år, eller 15 år om gärningspersonen var under 18 år vid gärningstillfället. Maxgränsen på 21 år tillämpas dock inte om ett eller flera av brotten kan bestraffas med fängelse i upp till 30 år, såsom vid grovt terroristbrott. I sådana fall kan straffet bli 30 år även om det ska bestämmas ett gemensamt straff som omfattar också andra brott.

Om ett av brotten kan leda till fängelse, men ett annat inte kan medföra ett strängare straff än böter, kan domstolen antingen döma ut böter vid sidan av fängelsestraffet eller döma till ett gemensamt fängelsestraff och därvid beakta bötesbrottsligheten som försvårande omständigheter. Lagen reglerar inte det fallet att samtliga brott endast kan medföra böter, men även i dessa fall utmäts ett gemensamt straff. Det gemensamma bötesstraffet kan då inte bli högre än vad de sammanlagda bötesstraffen skulle ha blivit om de mätts ut var för sig.

Straffmätningen vid flerfaldig brottslighet

Hur den konkreta straffmätningen ska gå till, och vilken vikt som då ska läggas vid varje brott, säger straffeloven inget om.

När det handlar om s.k. förenklade förelägganden (forenklede forelägg) finns emellertid fasta regler om hur ett gemensamt bötesstraff för flera överträdelser ska fastställas. Vid exempelvis vissa trafikför-

73 Se Høringsnotat, Lovavdelingen, Desember 2016. Snr. 16/7844 s. 7.

seelser gäller att den högsta boten ska räknas fullt ut, medan de övriga ska reduceras till hälften. I fråga om vissa överträdelser av tullförordningen ska däremot de olika bötesbeloppen läggas samman till en gemensam bot. I båda fallen gäller dock att ett förenklat föreläggande inte kan meddelas om den gemensamma boten överstiger ett visst belopp.

I andra fall av flerfaldig brottslighet har lagstiftaren överlämnat till domstolarna att mer skönsmässigt bestämma ett lämpligt straff inom ramen för den förhöjda straffskalan. Eftersom straffeloven bygger på straffskärpningsprincipen förutsätts emellertid att det gemensamma straffet som regel blir kortare än summan av de straff som skulle ha utmätts för de enskilda brotten sedda för sig. Även i norsk rätt förekommer således en form av asperation.

Det kan vara svårt att av praxis utläsa hur olika brott viktas vid straffmätningen och vilka reduktioner som görs .74Likväl kan några huvuddrag urskiljas.

Om flera slags brott har begåtts genom flera handlingar (olikartad realkonkurrens), och ett av brotten är det klart mest allvarliga, utgår domstolen ofta från straffnivån för det brottet och gör tillägg till straffet för övriga brott. Överträdelser som framstår som jämförelsevis lindriga kommer då endast ha en liten eller helt sakna betydelse för straffmätningen. På motsvarande sätt behandlas ofta det fallet att gärningspersonen genom en handling har överträtt flera straffbud (olikartad idealkonkurrens) .75

Vid realkonkurrens eller likartad idealkonkurrens där inget enskilt brott skiljer ut sig som det mest allvarliga eller kan sägas utgöra huvudbrottet, blir straffmätningen ofta beroende av en mer samlad värdering. Även i dessa fall blir det gemensamma straffet mildare än om man hade lagt samman de fängelsestraff som de enskilda brotten skulle ha medfört var för si g.76I allmänhet blir reduktionerna större ju fler brott den tilltalade döms för vid samma tillfälle.

Nedan följer ett antal exempel på hur det gemensamma straffet vid olika fall av flerfaldig brottslighet har bestämts i praxis .77

74 Efter en lagändring 2017 gäller dock att det i domskälen dels ska anges om straffelovens § 79 a har tillämpats, dels bör anges straffnivån för vart och ett av de allvarligaste brotten. 75 Se prop. 137 L (2016–2017) s. 13 f. och Høringsnotat, Lovavdelingen, Desember 2016. Snr. 16/7844 s. 11. 76 Se prop. 137 L (2016–2017) s. 14 och Høringsnotat, Lovavdelingen, Desember 2016. Snr. 16/7844 s. 12. 77 Observera att alla avgöranden inte ger uttryck för dagens straffnivå, eftersom vissa straffskalor har skärpts sedan avgörandena meddelades.

  • HR 2020-1352-A. Straffet för 15 grova bedrägerihandlingar – varav medverkan till tre fullbordade och tolv försök – gentemot åtta olika företag med sammantaget 18 personligen drabbade, och med en potentiell skada som uppgick till sammanlagt drygt 620 000 norska kronor, ansågs motsvara fängelse i ett år och åtta månader. Därutöver utmättes straff för vissa andra brott, samtidigt som det gjordes avdrag på straffet för lång handläggningstid. Det samlade straffet bestämdes till fängelse i ett år och sex månader.
  • HR 2019-721-A. Den tilltalade hade begått sexuella övergrepp över internet mot totalt 49 minderåriga flickor. Brottsligheten pågick i flera år och omfattade övergrepp som var så allvarliga att de föll in under bestämmelsen om våldtäkt genom samlag. Det allvarligaste brottet bedömdes i sig grunda ett fängelsestraff på fem år och de två näst allvarligaste ett fängelsestraff på fyra år och sex månader vardera. Den samlade brottsligheten ansågs som utgångspunkt ge skäl för ett fängelsestraff på 15 till 16 år. Efter straffreduktioner för bl.a. tidsutdräkt bestämdes straffet till 13 års fängelse.
  • HR-2017-1675-A. En man blev dömd för att vid samma tillfälle ha försökt föra in olika sorters narkotika i Norge. Høyesterett uttalade att straffmätningen i ett sådant fall innefattar två led: först mäts straffet ut för varje sorts narkotika sedd för sig, därefter görs en samlad helhetsbedömning i enlighet med straffskärpningsprincipen. Høyesterett bedömde att införseln av de olika preparaten var för sig kunde läggas till grund för ett fängelsestraff på drygt två år, cirka ett år och fyra månader respektive ett år. Dessutom omfattade domen ytterligare narkotika som med hänsyn till dess sort och mängd i princip saknade betydelse för påföljdsbestämningen. Vid en samlad helhetsbedömning fann Høyesterett att brottsligheten som utgångspunkt föranledde ett fängelsestraff på två år och nio månader. Høyesterett underströk här bl.a. den avtagande effekt som narkotikans kvantitet bör ha vid straffmätningen. Efter straffreduktion på grund av den tilltalades erkännande bestämdes straffet till fängelse i två år och fem månader.
  • Rt. 2015 s. 401. En man blev dömd för två fall av grov våldtäkt av olika målsäganden. Høyesterett uttalade att straffen för varje våldtäkt sedd för sig motsvarade sex års fängelse och att ett rimligt

gemensamt straff som utgångspunkt uppgick till 10 års fängelse. Det konkreta straffet mättes dock ut till nio års fängelse på grund av tidsutdräkten fram till en rättskraftig dom.

  • Rt. 2013 s. 1153. Straffen för fyra fickstölder bestämdes till fängelse i åtta månader. Høyesterett uttalade att den normala straffnivån för en professionell fickstöld som begåtts som ett led i en systematisk brottslighet och i syfte att livnära sig av verksamheten, borde vara fängelse i 90 dagar.
  • Rt. 2012 s. 1458. Straffen för 64 fullbordade och 18 försök till grova stölder bestämdes till fängelse i sju år och sex månader. Straffet översteg därmed den dåvarande straffskalan för grov stöld på fängelse upp till sex år.
  • Rt. 2012 s. 283. Fallet gällde två tilltalade som begått i huvudsak tre rån av sammantaget fyra äldre personer. Lagmannsretten ansåg att de rån som avsåg enskilda personer som utgångspunkt tillsammans motsvarade ett straff på fängelse i tre år och sex månader och att rånet av ett äkta par motsvarade ett fängelsestraff på fyra år och tre månader, vilket Høyesterett anslöt sig till. Det gemensamma straffet bestämdes sedan till fängelse i sju år och tre månader för den ena tilltalade och till fängelse i åtta år för den andre. Høyesterett uttalade att fastställandet av det samlade straffet är avhängigt en konkret värdering av straffvärdheten av samtliga straffbara handlingar och sambandet mellan dem.
  • I Rt. 2011 s. 1210 dömdes en tilltalad för 14 grova stölder från privata bostäder, ett försök till grov stöld och en stöld. Straffet sattes till fängelse i fyra år och fyra månader, dvs. i snitt 3,25 månader för varje brott.

10.7.3. Finsk rätt

Inledande anmärkningar

I finsk rätt finns reglerna om påföljder och påföljdsbestämning i den finska strafflagen. Den finska strafflagen reglerar relativt utförligt – och på ett sätt som i mångt och mycket påminner om det svenska – hur ett straff ska mätas ut. Allmänna regler om bestämmande av straff finns i strafflagens 6 kap. Dessa regler har behandlats i avsnitt 9.7.4.

Påföljdernas innehåll och reglerna för påföljdsvalet beskrivs närmare i avsnitt 5.3.4. I det följande redogörs för de särskilda regler och principer som berör straffskalan och straffmätningen vid flerfaldig brottslighet. För en sammanfattning av den finska konkurrensläran, som även den påminner om den svenska, hänvisas till Flerbrottutredningens betänkande SOU 2023:1, avsnitt 6.3.2.

Grundläggande principer för påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

När någon samtidigt fälls till ansvar för två eller flera brott utdöms i Finland – precis som i Sverige och Norge – som huvudregel ett gemensamt straff. Vidare ligger även i finsk rätt asperationsprincipen till grund för hur straffskalan, liksom det konkreta straffet, fastställs i dessa fall. Det betyder att också Finland använder sig av ett system med s.k. mängdreduktioner, där det gemensamma straffet för flera brott blir betydligt mildare än vad en ren kumulation av straffen för de enskilda brotten skulle innebära.

Straffskalan vid flerfaldig brottslighet

Om någon på en och samma gång ska dömas för två eller flera brott för vilka straffet är fängelse ska ett gemensamt fängelsestraff som regel bestämmas för brotten. Detta framgår av 7 kap. 1 § strafflagen. Av samma paragraf framgår också hur domstolen ska förfara om någon ska dömas till fängelse för ett brott och till böter eller ordningsbot för ett eller flera andra brott. Domstolen får då antingen döma till ett gemensamt fängelsestraff för samtliga brott eller till ett gemensamt fängelsestraff för vissa av brotten och dessutom till böter eller till ordningsbot för de övriga brotten. Slutligen föreskriver paragrafen att livstids fängelse ska användas som gemensamt straff för samtliga brott om något av brotten föranleder livstids fängelse.

Regler om hur straffskalan bildas när ett gemensamt fängelsestraff på viss tid ska dömas ut finns i 7 kap. 2 § strafflagen. Bestämmelsen är utformad efter samma principer som motsvarande svenska reglering och innebär att det strängaste maximistraff som kan följa på de olika brotten får överskridas, men att det härvid gäller ett par begränsningar. För det första får strafftiden inte vara längre än den sam-

manlagda tiden för brottens maximistraff. För det andra får det strängaste maximistraffet inte överskridas med mer än

1. ett år, om det strängaste maximistraffet är fängelse under ett år

och sex månader,

2. två år, om det strängaste maximistraffet är fängelse i minst ett år

och sex månader men under fyra år, och med mer än

3. tre år, om det strängaste maximistraffet är fängelse på viss tid,

minst fyra år.

Eftersom det längsta tidsbestämda straff som kan dömas ut för enkel brottslighet är tolv år i Finland medför regleringen att som mest 15 års fängelse kan dömas ut när brottsligheten är flerfaldig.

Kan på ett eller flera brott följa endast böter, anses böterna när den gemensamma tiden för de olika brottens maximistraff räknas ut motsvara sammanlagt en månads fängelse.

Också minimistraffet i den gemensamma straffskalan är detsamma som enligt svensk rätt. Straffet får således inte vara kortare än det strängaste minimistraffet för något av brotten.

Om någon samtidigt ska dömas för två eller flera brott för vilka straffet är böter, ska ett gemensamt bötesstraff bestämmas. Ett gemensamt bötesstraff får vara högst 240 dagsböter. Ett gemensamt bötesstraff får dock inte vara strängare än de sammanlagda maximistraffen för de olika brotten. Om det för något av brotten efter den 1 juni 1969 föreskrivits ett särskilt lägsta bötesstraff, får det gemensamma bötesstraffet inte underskrida detta. (Se 7 kap. 3 § strafflagen.)

Särskilda regler finns dessutom för hur straffet ska bestämmas om någon på en och samma gång ska dömas till böter och ordningsbot för två eller flera brott eller till ordningsbot för två eller flera brott (se 7 kap. 3 a och 3 b §§).

Straffmätningen vid flerfaldig brottslighet

Till skillnad från Sverige och Norge har Finland lagfäst asperationsprincipen på straffmätningsnivån. I 7 kap. 5 § strafflagen slås således fast att domstolen vid utmätning av ett gemensamt straff ska utgå från straffet för det brott för vilket enligt domstolens prövning bör följa det strängaste straffet. Vidare framgår att straffet för brotten ska

mätas ut på ett sådant sätt att det står i ett rättvist förhållande också till antalet brott samt deras grovhet och inbördes samband.

Av bestämmelsen följer att straffet även vid flerfaldig brottslighet ska stå i proportion till brottslighetens allvar. Ju fler och allvarligare brott, desto strängare blir det gemensamma straffet. Bestämmelsen klargör däremot inte vilket genomslag flerbrottsligheten bör få. Denna bedömning har således överlämnats till domstolarna. I praktiken går straffmätningen emellertid som regel till på liknande sätt som i svensk rättstillämpning. Till straffet för det svåraste brottet läggs således normalt en viss andel av de straff som de tillkommande brotten skulle ha föranlett om de bedömts oberoende av varandra.

En tumregel är att lägga till en tredjedel av de individuella straffen för de tillkommande brotten, alternativt en tredjedel av straffet för det näst svåraste brottet och därefter en mindre andel av straffen för övriga brott. Tredjedelsregeln är inte lagfäst, utan bygger i stället på en långvarig praxis. Före det att den nuvarande ordningen med gemensamt straff infördes 1992 tillämpades tredjedelsregeln tämligen strikt. Ett av syftena med 1992 års reform var att skapa ett större utrymme för bedömning i det enskilda fallet, med fokus på att det samlade straffet ska vara rättvist och skäligt som helhet. Rättstillämparen har dock även fortsättningsvis varit benägen att ta den gamla tumregeln i beaktande vid straffmätningen.

I rättsfallet HD 2018:60 konstaterade den finska Högsta domstolen att en tillämpning av tredjedelsregeln i det konkreta fallet skulle ha lett till ett alltför milt straff. Rättsfallet befäster således tredjedelsregeln som en gällande tumregel, men inskärper samtidigt att domstolen vid behov måste vara beredd att avvika från denna för att nå ett rättvist resultat.

Avvikelser från tredjedelsregeln har också gjorts i mål som rört sexualbrott. Här kan rättsfallet HD 2014:91 nämnas, som gällde försök till dråp och våldtäkt. Högsta domstolen konstaterade att om brotten bedömts separat skulle dråpförsöket ha föranlett fängelse i fem år och sex månader och våldtäkten fängelse i tre år och sex månader. Det gemensamma straffet blev sju års fängelse. I fallet tillämpade Högsta domstolen alltså inte tredjedelsregeln strikt, utan straffet för våldtäkten utgjorde någonstans mellan en tredjedel och hälften av det totala straffet.

Inom finsk doktrin har det på senare tid, på basis av analys av Högsta domstolens rättsfall, ansetts att praxis i allt större utsträckning går

mot ett holistiskt betraktelsesätt av den brottshelhet som ligger till grund för utmätningen av gemensamt straff, även om tumreglerna alltjämt har stor betydelse i praktiken.

Som nämnts ovan följer det också av 7 kap. 5 § strafflagen att straffet ska vara proportionerligt i förhållande till brottens inbördes samband. I många fall kan sambandet verka i mildrande riktning, medan det i andra fall kan få motsatt verkan. Här kan bl.a. den aktuella konkurrenssituationen få betydelse. Exempelvis kan det ofta ses som mindre klandervärt när brotten begåtts genom en enda handling än om de har begåtts vid flera olika tillfällen. Likaså kan sambandet betraktas som förmildrande när den efterföljande brottsligheten kan sägas utgöra en ”fortsättning av samma brott” eller när ett i och för sig stort antal brott bildar en helhet, en s.k. brottsspiral. Har brottsligheten haft en systematisk karaktär kan detta å andra sidan beaktas i skärpande riktning när det gemensamma straffet mäts ut .78Att den brottsliga verksamheten varit planmässig anges för övrigt uttryckligen som en straffskärpningsgrund i 6 kap. 5 § strafflagen.

I rättsfallet HD 2017:41 var fråga om flera ekonomiska brott som hade ett inbördes samband. Brotten hade begåtts genom samma handlingar, vilka alltså samtidigt uppfyllde rekvisiten i flera olika straffstadganden. Även om straffstadgandena skyddade olika rättsliga intressen och brottsligheten präglades av viss systematik, ledde det inbördes sambandet till en lindrande inverkan på straffet.

Å andra sidan ansåg Högsta domstolen i rättsfallet HD 2017:60 att brotthelheten, i vilken det ingick grov människohandel, människorov av barn och registeranteckningsbrott, uppvisade en sådan långsiktighet och planmässighet att det inbördes sambandet mellan brotten gav fog för en straffskärpning vid utmätning av det gemensamma straffet.

I rättsfallen HD 2018:44 och HD 2020:59, som båda gällde upprepade bedrägeribrott, uttalade Högsta domstolen att det i fall där brotten utgjort ett tidsmässigt och operativt kontinuum och handlingsmotivet varit detsamma kan, trots att varje brott krävt ett separat beslut, vara motiverat att bedöma brotten som en helhet när straffet mäts ut.

När ett gemensamt straff ska mätas ut kan det i praktiken förekomma situationer där en skärpnings- eller lindringsgrund eller någon annan omständighet som anges i 6 kap. strafflagen gäller endast

78 Se RP 40/1990 rd, s. 30.

en del av de brott som lagförs samtidigt. När så är fallet ska, enligt vad som också framgår av 7 kap. 5 §, detta i skälig utsträckning beaktas när det gemensamma straffet mäts ut. Enligt förarbetena kan domstolen då i praktiken förfara t.ex. så att den först mäter ut ett hypotetiskt gemensamt straff för samtliga brott, som om några sådana särskilda grunder över huvud taget inte skulle föreligga. Verkningarna av särskilda skärpnings- och lindringsgrunder kan därefter beaktas såsom ett tillägg till eller ett avdrag från straffet i ”normalfallet”. Vid denna bedömning bör domstolen även beakta hur många brott som grunderna kan tillämpas på i hela brottsserien, samt dessa brotts grovhe t.79

10.7.4. Dansk rätt

Inledande anmärkningar

I Danmark finns regleringen om brott, straff och andra straffrättsliga reaktioner huvudsakligen i straffeloven. De allmänna reglerna om straffets fastställande finns i 10 kap. straffeloven och har beskrivits i avsnitt 9.7.2. Påföljdernas innehåll och reglerna för påföljdsvalet behandlas i avsnitt 5.3.2. I det följande redogörs för de särskilda regler och principer som berör straffskalan och straffmätningen vid flerfaldig brottslighet.

När det gäller den danska konkurrensläran kan nämnas att denna, i likhet med den norska, skiljer mellan konkurrensformerna ideal- och realkonkurrens, vilka i sin tur delas upp i likartad och olikartad konkurrens. Se vidare om den danska konkurrensläran i Flerbrottutredningens betänkande SOU 2023:1, avsnitt 6.4.2.

Grundläggande principer för påföljdsbestämningen vid flerfaldig brottslighet

Liksom i Sverige, Norge och Finland tillämpas även i Danmark normalt principen om gemensamt straff när någon döms till ansvar för flera brott. En skillnad gentemot nyssnämnda länder är dock att absorptionsprincipen gäller som huvudregel på straffskalenivå. Detta innebär att det gemensamma straffet normalt ska mätas ut inom straff-

79 Se RP 1990 nr 40 s. 31.

skalan för det svåraste brottet. Eftersom regleringen ger möjlighet att i undantagsfall tillämpa en förhöjd straffskala – och straffet även enligt de andra ländernas straffmätningspraxis vanligen ryms inom straffskalan för det svåraste brottet – framstår skillnaden mellan de olika regelverken i detta avseende närmast som lagteknisk. Vidare utmäts det konkreta straffet – liksom i Sverige, Norge och Finland – genom s.k. modererad kumulation (dvs. asperation). Det gemensamma straffet blir således även i Danmark som regel mildare än summan av de enskilda straffen sedda för sig.

Straffskalan vid flerfaldig brottslighet

Av straffelovens § 88 framgår att om någon genom en eller flera gärningar har begått flera brott, fastställs det för dessa ett gemensamt straff inom ramen för den föreskrivna straffskalan. Detta gäller oavsett om konkurrensen är likartad eller olikartad. Om det – såsom i det sistnämnda fallet – finns flera straffskalor som kan tillämpas, ska det gemensamma straffet mätas ut inom den strängaste av dessa. Som nämnts ovan innebär detta att den gemensamma straffskalan som huvudregel fastställs i enlighet med absorptionsprincipen.

Av samma paragraf framgår dock att en förhöjd straffskala får tillämpas under särskilt försvårande omständigheter, på så sätt att straffet då får överstiga det högsta föreskrivna straffet för något av brotten med upp till hälften. När sådana omständigheter föreligger förhöjs alltså ett maximum på t.ex. två års fängelse till tre år och ett på sex års fängelse till nio år.

Vad som avses med särskilt försvårande omständigheter säger § 88 inget om. Inte heller förarbetena ger någon närmare vägledning i denna fråga. Det har således överlämnats till domstolarna att avgöra i vilka fall det gemensamma straffet ska mätas ut inom ramen för det svåraste brottets straffskala och i vilka fall den förhöjda skalan bör tillämpas. I förarbetena framhålls dock att det av bestämmelsen följer att straffeloven vilar på antagandet att det konkreta straffet för flera brott normalt ryms inom en straffskala som i princip är fastställd med avseende på straffet för enkel brottslighet. Där konstateras också att det i rättspraxis förhållandevis sällan är aktuellt att tillämpa regeln om förhöjt straffmaximum, eftersom de flesta straffskalor är så vida att de ger utrymme för att skärpa straffet i de fall det samtidigt döms

till ansvar för flera brot t.80Som exempel på ett tillfälle där straffskärpningsregeln i 88 § tillämpades kan rättsfallet TfK 2018.1235 nämnas, där ett straff på fängelse i tio år dömdes ut trots att det högsta föreskrivna straffet var fängelse i åtta år. I det fallet hade den tilltalade, genom att utnyttja sitt psykiska övertag och sin ställning som präst, begått en lång rad grova sexuella övergrepp, däribland våldtäkt mot barn.

De allmänna bestämmelserna om straffets fastställande vid flerfaldig brottslighet kompletteras på några områden av speciella bestämmelser, i vilka förhöjda straffmaxima (sidestrafferammer) tar hänsyn till att flera brott kan ha begåtts. Som exempel kan nämnas det fallet att stölder har begåtts i större antal eller att överlåtelse av narkotika har skett till ett större antal personer, dvs. genom flera i sig straffbara gärningar. I fråga om vissa brottstyper kan straffet också höjas vid upprepade brott mot samma person. En sådan regel finns exempelvis i straffelovens § 244. Enligt den förhöjs straffskalan för våld eller andra angrepp mot annans kropp från fängelse i högst tre år till fängelse i högst sex år, när sådana gärningar har begåtts upprepade gånger över en period av en person i eller med nära anknytning till offrets hushåll.

I straffelovens § 88 stycke 2 och 3 finns vissa undantagsregler som möjliggör att det i stället för ett gemensamt fängelsestraff kan dömas ut böter vid sidan av fängelse, och att det i stället för ett gemensamt dagsbotsstraff kan dömas ut böter av annan art vid sidan av dagsböter. I fjärde stycket finns dessutom en särskild regel som gäller när ett av brotten föranleder straff och ett annat vissa andra rättsföljder (t.ex. förvaring). I dessa fall får rätten besluta att straffet förfaller.

Straffmätningen vid flerfaldig brottslighet

Straffmätningen inom ramen för straffelovens § 88 görs normalt med tillämpning av asperationsprincipen (modereret kumulation). Straffet växer således inte proportionellt med antalet lagöverträdelser, utan bestäms efter en samlad bedömning av samtliga relevanta omständigheter. Inom ramen för denna får det avgöras vilken vikt som ska läggas vid de enskilda lagöverträdelserna. Har gärningspersonen begått flera brott utgör det en bland många omständigheter i rättens

80 Se Strafefelovrådets betænkning nr. 1099/1987 om strafferammer og prøveløsladelse, s. 96.

samlade bedömning. I några fall är det en väsentlig omständighet. Har gärningspersonen således begått inte bara ett rån – utan tre rån – kommer detta att tillmätas stor betydelse. I andra fall, där ett lindrigt brott, t.ex. en överträdelse av en ordningsföreskrift, avdöms tillsammans med exempelvis en våldtäkt, kommer det lindrigare brottet att få en liten eller ingen inverkan på straffmätningen.

Liksom när straffet för ett enstaka brott bestäms ska domstolen även beakta vissa försvårande och förmildrande omständigheter som anges i straffelovens §§ 80–82 (se avsnitt 9.7.2).

Det finns inte någon generell beräkningsmodell, vare sig i lagstiftning eller praxis, för hur de enskilda brotten ska inverka på det samlade straffet. Vanligtvis utgår domstolen dock från normalstraffet (jfr avsnitt 9.7.2) för det svåraste brottet och ökar sedan detta med hänsyn till de tillkommande, mindre allvarliga brotten. När inget av brotten klart urskiljer sig som det grövsta får bedömningen en något annan karaktär. Också i dessa fall görs emellertid straffmätningen i allmänhet utifrån en helhetsbedömning med utgångspunkt i straffet för ett enstaka brott. Straffet fastställs sedan efter en konkret värdering av den samlade brottsligheten till en straffnivå som ligger över nivån för enkel brottslighe t.81

Även om asperationsprincipen tillämpas i normalfallet finns det situationer där absorption i stället kan komma i fråga. Det kan t.ex. ske när någon döms för mord i konkurrens med annan brottslighet eller när någon har gjort sig skyldig till ett så stort antal inbrottsstölder att inte samtliga gärningar kan verka straffskärpande. En mycket företagsam tjuv kan således nå en punkt där han eller hon kan räkna med att fortsatt brottslighet inte kommer att leda till strängare straf f.82

Det är inte heller uteslutet att ett gemensamt straff kan förekomma i form av en sammanläggning av straffen för de enskilda brotten sedda för sig. Som redan framgått kan sådan absolut kumulation också förekomma på så sätt att rätten dömer ut ett fängelsestraff för en överträdelse och böter för en annan (§ 88 stycke 2) eller dagsböter för den ena överträdelsen och böter av annan art för den andra (§ 88 stycke 3 ).83

I fråga om viss brottslighet, nämligen brottskombinationer som innefattar överträdelser av trafiklagen (færdselsloven) som föranleder

81 Se Straffelovrådets betænkning nr. 1424/2002 om straffastsættelse og strafferammer I. Almindelig del, s. 470. 82 Se a. betænkning s. 438. 83 Ibid.

böter, finns dessutom särregler som innebär att absolut kumulation tillämpas som huvudregel. Dessa regler återfinns i trafiklagen § 118 a stycke 2 och 3 och gäller vid – flera överträdelser av trafiklagen som föranleder böter, – överträdelse av trafiklagen som föranleder böter och överträdelse

av annan strafflagstiftning som föranleder böter, – överträdelse av trafiklagen som föranleder böter och överträdelse

av trafiklagen som föranleder fängelse, samt vid – överträdelse av trafiklagen som föranleder böter och överträdelse

av annan strafflagstiftning som föranleder fängelse.

I de två förstnämnda fallen läggs bötesstraffen ihop, medan i de två sistnämnda böter döms ut vid sidan av fängelsestraffet. Kumulationsregeln kan emellertid frångås om det finns särskilda skäl (§ 118 a stycke 4). Sådana skäl kan vara att bötesstraffet annars skulle bli oproportionerligt högt i förhållande till den brottslighet som är aktuell eller att ett bötesstraff skulle komma att dömas ut vid sidan av ett mycket långt fängelsestra ff.84

10.7.5. Sammanfattande jämförelse avseende de studerade nordiska länderna

Inledande anmärkningar

Som vi anfört i inledningen till detta kapitel kan det vara svårt att jämföra reaktioner på brott i olika länder. Ovanstående genomgång visar emellertid att de grundläggande principerna för påföljdsbestämning av flerfaldig brottslighet i stort sett är desamma i de studerade nordiska länderna. Likaså har länderna det gemensamt att den aktuella konkurrenssituationen i formell mening saknar betydelse för påföljdsbestämningen sedan det väl konstaterats att det rör sig om just flerfaldig brottslighet. Samma regler gäller då oavsett vilken konkurrenssituation som föreligger. En annan sak är att konkurrenssituationen kan påverka vilken betydelse varje brott rent faktiskt får för det totala straffet.

84 Se Straffelovrådets udtalelse om reglerne for strafudmåling ved samtidig pådømmelse af flere kriminelle forhold, 30 oktober 2012, Sagsnr.: 2012-730-0134, s. 15 med där angiven hänvisning.

Gemensam påföljd

Liksom i Sverige tillämpas även i Norge, Finland och Danmark normalt principen om gemensamt straff när någon vid samma tillfälle döms till ansvar för flera brott. Således är den samfällda huvudregeln att det görs en gemensam straffmätning för de brott som är föremål för samtidig prövning och att det sedan döms ut en enda påföljd som omfattar samtliga dessa.

Den gemensamma straffskalan

Vid den gemensamma straffmätning som alltså ska göras när någon samtidigt döms för flera brott finns i alla de nu berörda länderna tillgång till en förhöjd straffskala, som ger möjlighet att med viss tid överskrida det svåraste brottets maximistraff. Med andra ord är den gemensamma straffskalan konstruerad efter asperationsprincipen. Här utmärker sig dock den danska regleringen på så sätt att det gemensamma straffet som huvudregel ska mätas ut inom ramen för det svåraste brottets straffskala (dvs. absorptionsprincipen gäller som huvudregel på straffskalenivån). Som framhållits i avsnitt 10.7.4 är denna skillnad emellertid närmast av lagteknisk karaktär.

Även i andra avseenden finns lagtekniska skillnader i fråga om hur den gemensamma straffskalan konstrueras. I Norge och Danmark bildas skalans maximum genom att maximistraffet för det svåraste brottet förhöjs med en viss kvotdel, i Norge med det dubbla och i Danmark med hälften. I Norge är dubbleringsregeln dock begränsad på det sättet att det svåraste straffet inte får överskridas med mer än sex år (samt på vissa andra sätt som vi återkommer till i det följande). I Sverige och Finland är den gemensamma straffskalan i stället uppdelad i intervall, där olika stora tillägg till det svåraste brottets maximistraff medges beroende på det straffets stränghet.

Det högsta tidsbestämda straff som kan dömas ut vid flerfaldig brottslighet för vuxna lagöverträdare är i Norge 21 år, i Finland 15 år och i Danmark 20 år. Motsvarande siffra enligt svensk rätt är 14 år, eller 18 år om bestämmelsen i 26 kap. 3 eller 3 a § brottsbalken också tillämpas. I samtliga länder är det dock endast i extraordinära undantagsfall som det kan bli aktuellt att döma ut ett sådant straff. Av större intresse är vilka maximistraff de olika modellerna leder till i mer ordinära fall.

Tabell 10.4 nedan illustrerar vad den gemensamma straffskalans maximum i respektive land som högst kan bli på olika straffnivåer, närmare bestämt när det svåraste straffet uppgår till fängelse i ett, två, fyra, sex, åtta respektive tio år. När tabellen studeras måste man ha i åtanke att både i Sverige, Norge och Finland gäller den begränsningen att det gemensamma straffet aldrig kan överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra. Det tillgängliga maximistraffet vid flerfaldig brottslighet kan i vissa fall alltså vara lägre än vad tabellen utvisar. För danskt vidkommande måste också beaktas att den förhöjda straffskalan endast får användas om det föreligger särskilt försvårande omständigheter.

Tabell 10.4 En jämförelse av den gemensamma straffskalans maximum

Den gemensamma straffskalans maximum

Det enskilt svåraste straffet Sverige Norge Finland Danmark

1 år

2 år 2 år

2 år

1,5 år

2 år

3 år 4 år

4 år

3 år

4 år

6 år 8 år

6 år

6 år

6 år

8 år 12 år 9 år

9 år

8 år

12 år 14 år 11 år 12 år

10 år

14 år 16 år 13 år 15 år

Den konkreta straffmätningen

Liksom Sverige tillämpar Norge, Finland och Danmark asperationsprincipen vid den konkreta straffmätningen. Samtliga länder använder sig således av ett system med s.k. mängdreduktioner.

Hur och i vilken utsträckning reduktionerna görs skiljer sig dock åt i de olika länderna. I Finland – som för övrigt är det enda land som har lagfäst asperationsprincipen på straffmätningsnivån – går man till väga på liknande sätt som i Sverige. Till straffet för det svåraste brottet läggs således normalt en viss andel av det individuella straffet för vart och ett av de tillkommande brotten. En tumregel som ofta används är att straffen för de tillkommande brotten beaktas med en tredjedel, alternativt med en tredjedel såvitt avser det näst svåraste brottet och med en mindre andel i fråga om övriga brott. Detta innebär att reduktionerna blir generösare än i Sverige på låga och måttliga straffnivåer (jfr avsnitt 10.5.2). På högre straffnivåer torde reduktio-

nerna däremot bli relativt likvärdiga eller, om tredjedelskvoten tillämpas genomgående, mindre i Finland än i Sverige.

Motsvarande jämförelser är svårare att göra när det gäller Norge och Danmark, eftersom några kvotdelsbaserade tumregler av de slag som används i Sverige och Finland inte tillämpas. När något av brotten klart urskiljer sig som det allvarligaste utgår man dock även i Norge och Danmark normalt från straffnivån för det brottet och gör tillägg till straffet för övriga brott. I andra fall blir straffmätningen ofta beroende av en mer samlad värdering. Utifrån den praxis vi tagit del av synes detta tillvägagångssätt i vart fall i norsk rätt mynna ut i mindre generösa reduktioner än vad den svenska rättstillämpningen leder till.

10.7.6. Kort om engelsk och tysk rätt

Vi har ovan fördjupat oss i reglerna och principerna för den straffrättsliga bedömningen av flerfaldig brottslighet i norsk, finsk och dansk rätt samt jämfört dessa med de svenska. I det följande ges en mer översiktlig beskrivning av hanteringen av flerfaldig brottslighet i Tyskland och England. För en mer utförlig sammanfattning hänvisas till Flerbrottsutredningens betänkande SOU 2023:1, avsnitt 6.5 och 6.6.

Det engelska rättssystemet är uppbyggt på ett helt annat sätt än de nordiska systemen. Också det tyska rättssystemet skiljer sig på många sätt från de nordiska. Därför är mer direkta jämförelser i fråga om bl.a. straffnivåer och reduktioner svåra att göra. Det är dock tydligt att frågan om hur flerfaldig brottslighet bör hanteras ger upphov till samma dilemman i Tyskland och England som i de nordiska länderna, även om principerna och lösningarna ser annorlunda ut.

En grundläggande skillnad jämfört med de nordiska länderna är att man i Tyskland och England tillämpar en ordning med s.k. kollektivt eller aggregerat straff när någon samtidigt döms till ansvar för flera brott. Detta innebär att det för varje brott som utgångspunkt mäts ut ett separat straff. De separata straffen vägs sedan samman, varefter slutresultatet modifieras så att detta inte blir oproportionerligt strängt i förhållande till den brottshelhet som är aktuell.

I såväl tysk som engelsk rätt är det av betydelse om brotten har begåtts genom samma gärning (idealkonkurrens) eller genom olika

gärningar (realkonkurrens). I båda länderna sätter distinktionen gränser för hur sträng den samlade reaktionen kommer att bli.

I tysk rätt mäts vid ideellt konkurrerande brott endast ett straff ut inom ramen för det svåraste brottets straffsk ala.85Vid den konkreta straffmätningen beaktas övriga brott som försvårande omständigheter. Här blir det alltså fråga om ett gemensamt, snarare än ett kollektivt straff. I realkonkurrensfallen ska däremot ett kollektivt eller aggregerat straff (Gesamtstrafe) bestämmas .86Detta innebär att domstolen – som utgångspunkt – mäter ut ett separat straff för varje brott. I nästa steg kan domstolen emellertid inte bara addera de enskilda straffen med varandra. I stället ska domstolen utgå från det strängaste straffet och förhöja detta för varje tillkommande straff .87Det aggregerade straffet får då överstiga straffskalan för det svåraste brottet, men måste vara lägre än summan av de enskilda straffen .88Detta innebär att ramarna för det kollektiva straffet bildas med utgångspunkt i den konkreta straffmätningen av de enskilda brotten. Som en yttersta begränsning för fängelse på viss tid gäller dock ett straffmaximum på 15 år.89

I engelsk rätt är distinktionen mellan ideal- och realkonkurrens i stället ofta avgörande för om straffen ska verkställas parallellt eller seriellt, där den förra verkställighetsformen normalt används i idealkonkurrensfallen, medan den senare typiskt sett används vid realkonkurrens. Oavsett vilken verkställighetsform som väljs måste det totala straffet ofta justeras på ett eller annat sätt så att det blir rättvist och proportionerligt i förhållande till den samlade brottsligheten i enlighet med den s.k. totalitetsprincipen. Vid parallell verkställighet kan ett sådant resultat uppnås t.ex. genom att varje straff skärps med beaktande av den sammantagna skada som orsakats. Vid seriell verkställighet kan det å andra sidan kräva att rätten reducerar straffet för ett eller flera av brotten, förklarar att ett eller flera av de mindre allvarliga brotten inte påkallar separata straff eller beslutar att straffen för vissa av de mindre allvarliga brotten ska verkställas parallellt .90

Utifrån ovanstående kan konstateras att den tyska hanteringen av flerfaldig brottslighet i mångt och mycket påminner om den svenska,

85 Se Strafgesetzbuch § 52(1) och (2). 86 Se Strafgesetzbuch § 53(1). 87 Se Strafgesetzbuch § 54(1). 88 Se Strafgesetzbuch § 54(2). 89 Ibid. 90 Se Sentencing Guideline Counsil, Totality, definite guideline, 11 juni 2012.

liksom om den norska, danska och finska. Även om domstolen i de nordiska länderna inte mäter ut ett separat straff för varje brott måste den i vart fall bilda sig en ungefärlig uppfattning om vilket straff de enskilda brotten sedda för sig kan förtjäna innan det gemensamma straffet bestäms. Tillvägagångssätten är således snarlika. Också i fråga om resultatet har länderna det gemensamt att det samlade straffet normalt sett blir mildare än summan av de enskilda straffen om brotten bedömts oberoende av varandra. De väsentligaste skillnaderna synes därmed ligga i att den tyska lagstiftningen saknar en gemensam straffskala, samtidigt som den konkreta straffmätningen, liksom konkurrenssituationens betydelse för denna, är mer formaliserad.

Mellan de nordiska länderna och England är skillnaderna större. Även här finns dock den likheten att straffet för den samlade brottsligheten som regel blir mildare än vad en ren kumulation av straffen för de enskilda brotten skulle innebära. Med andra ord representerar såväl den tyska som den engelska modellen en variant av asperationsprincipen.

10.8. Våra överväganden och förslag

10.8.1. Närmare om uppdraget

Som nämnts inledningsvis går vårt uppdrag i fråga om straffmätningen av flerfaldig brottslighet ut på att föreslå förändringar av reglerna som medför att varje brott får betydelse för den samlade brottslighetens straffvärde. Mer precist är uppdraget i denna del att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en modell för straffmätning av flerfaldig brottslighet som innebär att de tre allvarligaste brotten räknas fullt ut och att det först därefter blir aktuellt med viss straffreduktion. Vidare ska vi överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ytterligare begränsningar av straffreduktionen vid allvarliga brott mot person.

Till följd av den nya modellen för straffmätning av flerfaldig brottslighet som vi ska föreslå, men också av den generella höjning av straffnivåerna som kan förväntas följa av våra förslag, kan det enligt direktiven även finnas ett behov av att revidera den särskilda regleringen av straffskalan vid flerfaldig brottslighet. Regleringen måste enligt direktiven vara utformad på ett sätt som säkerställer att den nya modellen för straffmätning får praktiskt genomslag. I denna del är uppdraget

att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar i syfte att möjliggöra att livstids fängelse ska kunna komma i fråga för vissa allvarliga fall av upprepade vålds- och sexualbrott. Enligt direktiven bör det även vara möjligt att döma ut längre tidsbegränsade fängelsestraff vid flerfaldig brottslighet än vad som är fallet i dag.

I detta avsnitt finns våra överväganden och förslag i dessa delar. Vi inleder med att diskutera reformbehovet (avsnitt 10.8.2) och att ställa upp några utgångspunkter för våra överväganden (avsnitt 10.8.3). Därefter redovisar vi våra överväganden och förslag gällande den gemensamma straffskalan (avsnitt 10.8.4 och 10.8.5) och en ny regel för straffmätningen av flerfaldig brottslighet i avsnitt 10.8.6 och 10.8.7. Hanteringen av flerfaldig bötesbrottslighet diskuteras särskilt i avsnitt 10.8.8.

Förslagens ekonomiska och andra konsekvenser, däribland deras inverkan på möjligheterna att besluta om förundersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse, redovisas i kapitel 16. En författningskommentar återfinns i kapitel 2.

Ett förslag som inte följer av våra ställningstaganden presenteras i kapitel 17.

10.8.2. Behovet av en reform

Den nuvarande ordningen medför att betydelsen av tillkommande brott blir alltför begränsad

Som beskrivits i det föregående medför de gällande principerna för straffmätning av flerfaldig brottslighet att det utdömda straffet blir mildare än summan av de straff som skulle dömts ut för vart och ett av brotten om de hade bedömts oberoende av varandra. Denna ordning beskrivs ibland i termer av ”mängdrabatt” eller ”mängdreduktion” och har i den allmänna debatten kritiserats för att betydelsen av tillkommande brott blir alltför begränsad.

Även om de nyssnämnda begreppen inte är fria från invändningar, kan konstateras att tillkommande brott enligt nuvarande praxis ganska snart får en mycket liten inverkan på det totala straffet. I allmänhet hamnar de utdömda straffen långt ifrån straffmaximum för det enskilt svåraste brottet, och det är såvitt avser de flesta brottstyper ytterst sällan som hela den förhöjda straffskalan tas i anspråk. Som vi återkommer till nedan bör man undvika att straffet slår i taket allt-

för snabbt, så att inte möjligheten att uttrycka skillnader i svårhet mellan olika brottskombinationer går förlorad och gärningspersonen blir immun mot ytterligare bestraffning. Men om det används som skäl för att alltid reservera ett utrymme i straffskalan för hypotetiskt ännu allvarligare brottslighet, har man i praktiken etablerat ett nytt straffmaximum, som är lägre än det som lagstiftaren har bestämt. På det sättet krymper också utrymmet för en nyanserad straffmätning i de fall som mera allmänt förekommer. Straffmätningen anpassas således efter extremfallen, på bekostnad av resultaten i normalfallen.

För den som har utsatts för ett brott kan det vidare te sig både svårbegripligt och orättfärdigt att gärningspersonen till synes bestraffas lindrigare enbart av det skälet att han eller hon också har gjort sig skyldig till andra brott, i vart fall så länge en stor del av den tillämpliga straffskalan ännu är outnyttjad. En sådan ordning kan ge intryck av att rättsordningen är likgiltig inför den skada eller kränkning som brottsoffret tillfogats och därmed undergräva straffets förmåga att erbjuda brottsoffret upprättelse. Av liknande skäl riskerar den också att skada straffsystemets legitimitet.

Mot denna bakgrund finns det anledning att ändra regleringen för att få till stånd ett ökat genomslag för tillkommande brott.

Den nuvarande regleringen är otydlig med avseende på hur straffet för flera brott ska bestämmas

Den grundläggande bestämmelsen om hur straff ska bestämmas finns i 29 kap. 1 § brottsbalken. Bestämmelsen infördes genom 1989 års påföljdsreform och introducerade då begreppet straffvärde i lagstiftningen. Brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde utgör sedan dess utgångspunkten för all straffmätning.

Trots att det är mycket vanligt att domstolarna ställs inför att pröva flera brott vid samma rättegång ägnades frågan om hur straffet ska mätas ut i sådana fall förhållandevis lite uppmärksamhet i det lagstiftningsärende som föregick reformen. Frågan berördes i anslutning till att förändringar av den gemensamma straffskalan diskuterades, och i det sammanhanget anfördes att den dittills gällande huvudprincipen för att utdöma straff för flera brott (dvs. asperationsprincipen) bör behållas. Några närmare anvisningar i fråga om hur principen skulle tillämpas vid den konkreta straffmätningen lämnades emeller-

tid i nte.91Av spridda uttalanden i propositionen framgår å ena sidan att regelsystemet bör tillämpas på ett sådant sätt att det blir tydligt att straffvärdet klart påverkas av att det är fråga om flera brott, å andra sidan att man vid straffmätningen normalt bör kunna hålla sig inom de vanliga straffskalorna (dvs. straffskalan för det svåraste av de brott som är under bedömning). I övrigt hänvisades till att tidigare praxis även fortsättningsvis bör kunna vara vägledand e.92

Kanske är det denna summariska behandling av ämnet som medfört att bestämmelsen i 29 kap. 1 § ger tämligen knapphändiga – och dessutom något tvetydiga – besked i fråga om hur straffet ska mätas ut vid flerfaldig brottslighet. I paragrafens första stycke anges nämligen att straff ska bestämmas efter brottets eller den samlade brottslig-

hetens straffvärde. Men i andra stycket talas det sedan om att domsto-

len vid bedömningen av straffvärdet ska beakta den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit. Hur straffvärdet ska bedömas när det rör sig om flera gärningar säger bestämmelsen i princip alltså inget om. Det andra stycket ger närmast intryck av att domstolen först ska bestämma straffvärdet för varje gärning för sig och sedan lägga samman dessa enligt en kumulationsprincip. Formuleringen i första stycket, att det är den samlade brottslighetens straffvärde som ska ligga till grund för straffmätningen, indikerar något annat. Och som redan framgått är avsikten inte alls att 29 kap. 1 § ska läsas på det sättet att straffvärdet vid flerfaldig brottslighet kan erhållas genom en ren sammanläggning av straffvärdet för varje enskilt brott. Att det är asperationsprincipen som ska tillämpas vid straffvärdebedömningen framgår i stället indirekt av bestämmelsen i 26 kap. 2 § brottsbalken, som reglerar hur den gemensamma straffskalan konstrueras. Inte heller denna bestämmelse ger emellertid någon närmare vägledning i fråga om hur asperationen rent konkret ska gå till. Praktiskt tillämpbara modeller och tumregler för detta har i stället utvecklats i doktrin och praxis (se avsnitt 10.5.2). De modeller som i dag vanligen används för att fastställa den samlade brottslighetens straffvärde är alltså inte lagfästa. Mot denna bakgrund är en ändring av den nuvarande regleringen påkallad för att tydliggöra såväl för domstolarna som för enskilda hur straffet vid flerfaldig brottslighet ska bestämmas.

91 Se prop. 1987/88:120 s. 65 ff. samt SOU 1986:14 s. 84 ff. 92 Se a. prop. s. 65, 73 och 79.

Dagens tillämpning av asperationsprincipen innebär att straffvärdet för flerfaldig brottslighet bedöms på ett schablonartat sätt

Som nämnts ovan och som utvecklats närmare i avsnitt 10.5.2 finns i dag etablerade modeller för hur straffet mäts ut vid flerfaldig brottslighet. Modellerna går ut på att den samlade brottslighetens straffvärde som utgångspunkt räknas fram genom att olika kvotdelar av de enskilda brottens straffvärden läggs samman. Även om detta tillvägagångssätt har förenklat rättstillämpningen och gjort den mer enhetlig, har straffvärdebedömningen vid flerfaldig brottslighet samtidigt tenderat att bli schablonartad. Antalsräkningen och de enskilda brottens straffvärden har i hög grad blivit styrande för straffmätningen, medan andra omständigheter, såsom brottslighetens karaktär och relationen mellan brotten, fått en mer sekundär betydelse. Det kan ifrågasättas om denna rättstillämpning är särskilt väl ägnad att leda till rimliga och välavvägda straff. Det kan också ifrågasättas om den ligger i linje med lagstiftarens intentioner. I förarbetena till den nuvarande regleringen anförs nämligen att någon enkel formel enligt vilken straff kan mätas ut inte finns och att betoningen av den rättsliga likabehandlingen inte får tas till intäkt för en mer schematisk eller förenklad straffmätningspraxi s.93

Det ska dock understrykas att såväl Högsta domstolen som modellernas upphovsmän har betonat vikten av att beakta samtliga på saken inverkande omständigheter och att alltid avsluta straffvärdebedömningen med en rimlighetsavvägning. De domare som vi har varit i kontakt med under utredningsarbetet har dock gett uttryck för att praxis likväl präglas av en ganska stor försiktighet när det gäller att avvika från modellernas resultat.

En förändring av den nuvarande regleringen skulle således kunna föra tillämpningen bort från det matematiska förhållningssätt till straffmätning som utvecklats och på det sättet bidra till mer nyanserade bedömningar.

93 Se a. prop. s. 78.

10.8.3. Utgångspunkter för våra överväganden

94

Övergripande utgångspunkter

Som beskrivits i kapitel 4 vilar det svenska straffsystemet bl.a. på principerna om proportionalitet och ekvivalens. Dessa principer måste följaktligen ligga till grund också för förändringar inom detta system, i detta fall i fråga om hur flerfaldig brottslighet ska hanteras. Att kraven på proportionalitet och ekvivalens även fortsättningsvis ska vara grundläggande för systemets utformning framgår dessutom av våra direktiv.

Som framgår av avsnitt 4.2.3 följer det av principerna om proportionalitet och ekvivalens att svårare brott ska bestraffas strängare än lindriga brott och att lika allvarliga brott ska bestraffas lika strängt. Principerna tar således sikte på förhållandet mellan olika brott och innebär att straffen ska vara proportionerliga i relativ mening. Ytterst handlar det om att undvika att brottslighet av olika svårhet bestraffas på samma nivå. Vid flerfaldig brottslighet får detta betydelse framför allt på två sätt. För det första medför det att lindrigare brott – även om de är många – inte bör bestraffas lika strängt som brott av betydligt allvarligare slag. Exempelvis bör upprepade inbrottsstölder inte bestraffas på samma eller högre nivåer som ett mord. För det andra innebär det att en serie brott av visst slag bör ge ett strängare straff än en mindre omfattande serie brott av samma slag (eller motsvarande svårhet). Således bör t.ex. tio inbrottsstölder som regel bestraffas strängare än tre. Båda dessa aspekter av proportionalitetskravet – som i viss mån står i konflikt med varandra – beaktas i våra överväganden.

En annan beståndsdel i det svenska påföljdssystemet – som också är ett viktigt hänsyn vid våra överväganden – är intresset av humanitet. I likhet med proportionalitets- och ekvivalensprincipen säger humanitetsprincipen inget om ingripandenivån i sig, men den ger en allmän anvisning om att nivån bör hållas måttlig och rimlig. Som ett krav får dock anses gälla att det även vid flerfaldig brottslighet måste ställas upp en godtagbar yttersta gräns – uttryckt genom straffmaximum – för hur ingripande straffet för en viss brottstyp kan bli.

Påföljdssystemet kännetecknas också av krav på legalitet. Legalitetsprincipen förutsätter bl.a. att det finns regler som sätter upp ramar för påföljdsbestämningen, bl.a. i form av en bestämd straffskala, och

94 De nedan angivna utgångspunkterna stämmer huvudsakligen överens med Flerbrottsutredningens, jfr SOU 2023:1 s. 201 ff.

att reglerna är utformade på ett sådant sätt att rättstillämpningen blir förutsebar och enhetlig (jfr avsnitt 4.2.3). De nämnda kraven får samtidigt inte drivas så långt att det leder till en mekanisk straffmätning. Regleringen får alltså inte låsa domstolarna vid fasta beräkningsmodeller, utan måste ge möjlighet att beakta samtliga på saken inverkande omständigheter.

Gemensamt straff

Huvudregeln när någon döms för flera brott är i dag att domstolen ska bestämma en gemensam påföljd för brotten (se 30 kap. 3 § första stycket brottsbalken). En grundläggande utgångspunkt för våra överväganden är att denna princip även fortsättningsvis bör gälla. Förutom att den påföljd som väljs kommer att omfatta samtliga de brott som någon döms för vid samma tillfälle, innebär principen att det ska göras en gemensam straffmätning för den samlade brottsligheten. Föremålet för straffmätningen blir därmed brottsligheten som helhet, vilket skapar förutsättningar för en nyanserad bedömning och följaktligen ett välavvägt straff. Alternativet, att mäta ut en separat påföljd för varje brott, framstår varken som enklare eller bättre ägnat att uppnå detta resultat. Det kan i sammanhanget nämnas att de länder som mäter ut separata straff ofta modifierar det totala straffet på ett eller annat sätt för att slutresultatet ska bli rimligt, t.ex. genom att låta straffen verkställas parallellt (jfr angående tysk och engelsk rätt i avsnitt 10.7.6).

Regeln att domstolen ska bestämma en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten är i dag inte utan undantag. I vissa fall medges eller föreskrivs således att separata påföljder döms ut. Exempelvis får domstolen enligt 30 kap. 3 § andra stycket brottsbalken döma till fängelse för en del av brottsligheten och till villkorlig dom eller skyddstillsyn för brottsligheten i övrigt. När högre rätt dömer för brott som prövats i flera domar i lägre rätt gäller vidare att brottsligheten i varje sådan dom ska leda till en särskild påföljd (se 30 kap. 3 § tredje stycket brottsbalken). Även regleringen i 34 kap. brottsbalken kan i vissa avseenden sägas utgöra avsteg från principen om gemensamt straff. Vår utgångspunkt är att dessa undantag – bortsett från de förändringar och anpassningar som föranleds av införandet av villkorligt fängelse – ska kvarstå oförändrade. Liksom i dag bör principen om

gemensamt straff således utgöra en huvudregel som är förenad med undantag.

En förhöjd straffskala

I enlighet med vad som anförts ovan bör domstolen alltså även fortsättningsvis normalt göra en gemensam straffmätning för de brott som den tilltalade samtidigt döms till ansvar för. Av såväl humanitetsprincipen som legalitetsprincipen följer att det därvid måste finnas en övre gräns för hur strängt straffet totalt sett kan bli. Med andra ord måste det även vid flerfaldig brottslighet finnas ett bestämt straffmaximum.

Den gemensamma straffskalan är i dag utformad efter asperationsprincipen. Straffet får således sättas över straffmaximumför det allvarligaste brottet, men får, beroende på det brottets allvar, inte överskrida detta maximum med mer än en viss tid. Frågan är om det finns anledning att utforma den gemensamma straffskalan efter någon annan princip.

En oinskränkt kumulation av de enskilda brottens straffmaxima är i praktiken detsamma som avsaknaden av ett bestämt maximum för det gemensamma straffet. Ett sådant alternativ är inte förenligt med nyss nämnda utgångspunkter. Till detta kommer att en sådan ordning skulle sätta den relativa proportionaliteten mellan olika brottstyper ur spel, eftersom flera mindre allvarliga brott då skulle kunna bestraffas på samma eller högre nivåer som enstaka brott av betydligt allvarligare slag. I princip skulle alla brottstyper kunna bestraffas med fängelse på livstid. Det skulle också innebära att lagstiftaren avstod från att uttala sig om det abstrakta straffvärdet vid flerfaldig brottslighet, dvs. att återge sin syn på brottslighetens allvar i kvalitativt hänseende, och därmed också från att ställa upp ramarna för den konkreta straffmätningen i dessa fall.

Av de ovan anförda skälen är en gemensam straffskala som baserar sig på en ren kumulationsprincip utesluten. Givet inriktningen av denna reform – och med hänsyn till vad som ovan anförts om reformbehovet – är det inte heller ett tänkbart alternativ att övergå till en absorptionsprincip, dvs. att genomgående mäta ut det gemensamma straffet inom ramen för det svåraste brottets straffskala. Den gemensamma straffskalan bör följaktligen även fortsättningsvis vara kon-

struerad efter asperationsprincipen, dvs. som en i förhållande till det svåraste brottet förhöjd straffskala. Därmed inte sagt att påslagen måste vara desamma som i dag. Hur den gemensamma straffskalan närmare bör utformas behandlas i avsnitt 10.8.4 och 10.8.5.

En skärpt straffmätning med iakttagande av proportionalitetsprincipens krav

Relativ proportionalitet

Frågan blir sedan efter vilka principer straffet vid flerfaldig brottslighet ska mätas ut inom de ramar som den gemensamma straffskalan sätter. Som slagits fast redan inledningsvis måste en grundläggande utgångspunkt vara att proportionalitetsprincipens krav ska upprätthållas.

Viktigt att ha klart för sig är att proportionalitetsprincipen inte säger något om hur mycket ett visst brott eller en viss kombination av brott måste bestraffas. Det rör sig här alltså inte om någon absolut proportionalitet, dvs. föreställningen att det – utan jämförelser med annan brottslighet – går att uttala sig om vilket straff ett visst brott, eller en viss kombination av brott, i någon mer egentlig mening förtjänar. Det rör sig inte heller om något linjärt samband – eller vad som skulle kunna kallas för en strikt proportionalitet – mellan straffvärdet och den skada, kränkning eller fara som brottet medfört. Liksom vid bedömningen av straffvärdet för ett enskilt brott blir det i stället med nödvändighet så att lindrigare brott proportionellt sett bestraffas strängare än mycket allvarliga brott, i vart fall när det gäller brott vars skada, kränkning eller fara lätt kan kvantifieras, såsom vid narkotikabrott eller förmögenhetsbrott. Den skada, kränkning eller fara som följer av olika konkreta brott kan nämligen variera i sådan grad att det knappast vore möjligt att inrymma samtliga dessa inom en tänkbar straffskala om det skulle råda strikt proportionalitet mellan brottets verkningar och straffet svårhet. Som ett exempel kan nämnas att om ett bedrägeri avseende 1 000 kronor kan anses motsvara en månads fängelse skulle – för att uppnå samma förhållande mellan brottets verkningar och straffets svårhet – straffskalan för (grovt) bedrägeri behöva sträcka sig upp till 84 års fängelse för att kunna omfatta ett fall av bedrägeri avseende en miljon kronor. Vad som kan uppnås är i stället en relativ proportionalitet, dvs. att större skada,

kränkning eller fara normalt sett ska mötas av strängare reaktioner än mindre allvarlig sådan. Detta innebär samtidigt att straffet inte måste öka lika mycket för varje nytt brott som domstolen har att pröva samtidigt som de övriga.

Relationen till straffmaximum

Det är den tillgängliga straffskalan – tillsammans med kravet på relativ proportionalitet – som är styrande för den konkreta straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet. Givet att det finns ett straffmaximum (som är lägre än summan av straffmaxima för de enskilda brotten), begränsas utrymmet att straffmäta olika brottskombinationer och rangordna dem sinsemellan. Vad saken ytterst gäller är hur man straffvärdemässigt ska fördela de praktiskt taget ändlösa variationer som kan förekomma i detta avseende inom den tillämpliga straffskalan.

Dagens straffmätningspraxis vid flerfaldig brottslighet innebär att varje tillkommande brott efter hand får en mycket liten, och så småningom i praktiken ingen, inverkan på det totala straffet. Som beskrivits i avsnitt 10.8.2 medför detta att det såvitt avser de flesta brottstyper är ytterst sällan som hela den tillgängliga straffskalan vid flerfaldig brottslighet utnyttjas. Som också anförts i det nyss nämnda avsnittet finns det skäl att ifrågasätta denna praxis på den grunden att det därigenom etableras ett nytt straffmaximum som är lägre än det som lagstiftaren har bestämt. Till detta kan läggas att den nuvarande ordningen i praktiken innebär att gärningspersonen kommer i åtnjutande av ett slags straffimmunitet redan innan straffskalan till fullo har utnyttjats. Denna effekt bör i princip inte uppstå så länge en betydande del av straffskalan ännu är outnyttjad. En utgångspunkt för våra överväganden är därför att det förhöjda maximistraffet bör kunna dömas ut, när brottslighetens sammantagna allvar ger skäl till det.

Frågan är då när det kan finnas anledning att döma ut det förhöjda maximistraff som gäller för brottstypen i fråga. Å ena sidan bör ribban inte sättas så lågt att en stor mängd fall slår i taket, med följden att olika brottskombinationer inte sällan kommer att bestraffas på samma nivå (straffmaximum) oavsett om skillnaden i svårhet var avsevärd. Å andra sidan bör den inte sättas så högt att möjligheten att döma ut maximistraffet blir i det närmaste teoretisk.

Det är mot bakgrund av vad som sålunda bör krävas för att nå straffskalans maximum – och med iakttagande av kravet på relativ proportionalitet – som de brottskombinationer som har lägre straffvärde sedan får fördelas över straffskalan, från dess minimum och uppåt. Det blir därmed tydligt att en kumulation av de enskilda brottens straffvärden inte alltid är möjlig, eftersom straffskalan många gånger då skulle förbrukas efter ett alltför litet antal brott. Det skulle så att säga inte bli något straffmätningsutrymme kvar för de resterande fall som, i enlighet med vad som anförts ovan, också bör rymmas inom den tillämpliga straffskalan. Detta leder till slutsatsen att den konkreta straffmätningen av flerfaldig brottslighet ofta måste göras med tillämpning av någon form av asperation. Samtidigt står det klart att dagens tillämpning av asperationsprincipen – som innebär att straffmätningskurvan tillåts plana ut långt innan straffmaximum uppnås – inte heller är förenlig med våra utgångspunkter i denna del.

Några ytterligare premisser för en straffskärpning

Hur ett ökat genomslag för tillkommande brott kan åstadkommas utan att straffskalan alltför snabbt förbrukas eller proportionalitetskravet på annat sätt åsidosätts behandlas i avsnitt 10.8.7 Här ska endast vissa grundläggande premisser för en sådan straffskärpning beröras.

Det kan till en början slås fast att när straffmaximum väl nåtts kan ytterligare brott inte beaktas. Från denna punkt upphör således möjligheten att uttrycka skillnader i svårhet mellan olika brott eller kombinationer av brott och den som fortsätter sin brottsliga verksamhet blir följaktligen immun mot ytterligare bestraffning, i vart fall såvitt avser brott av samma eller lägre svårhetsgrad. För att undvika en sådan tröskeleffekt bör – som redan konstaterats – maximistraffet inte uppnås alltför tidigt. Relativ proportionalitet kan uppnås även om endast en viss andel av straffvärdet för varje tillkommande brott läggs till grund för straffmätningen, i vart fall så länge andelen inte är helt obetydlig. Ju mindre andelen är, desto fler brott ryms inom den tillgängliga straffskalan.

Det nu anförda leder till nästa premiss, nämligen att ju mer man ökar genomslaget för brott nummer två, tre och fyra i brottsserien, desto mindre blir utrymmet att beakta brott som kommer längre fram i serien. Det omvända gäller också förstås, dvs. ju större inverkan man

vill att de senare brotten ska få på det totala straffet, desto mindre betydelse måste de tidigare brotten tillmätas. Man kan alltså inte samtidigt öka genomslaget för både de första och de senare brotten i en omfattande eller allvarlig serie brott; här måste man göra ett val när systemet konstrueras.

Det nu sagda ska inte förstås så att straffvärdet vid flerfaldig brottslighet med nödvändighet måste ”räknas fram” med utgångspunkt i de enskilda brottens straffvärden. Bedömningen kan också mer direkt riktas in mot brottsligheten sedd som helhet. Premissen är emellertid densamma, dvs. att det inte är möjligt att åstadkomma ett ökat genomslag för tillkommande brott över hela linjen.

Kvalitet framför kvantitet

Det ovan anförda kan kanske ge intryck av att de isolerade straffvärdena av de enskilda brotten inte beaktas fullt ut av den enda anledningen att man vill undvika att straffet slår i taket alltför snabbt. Så är emellertid inte fallet. I grund och botten handlar det om att det vid alla straffvärdebedömningar – både på ett abstrakt och ett konkret plan och vid enkel brottslighet såväl som vid flerfaldig – är fråga om en värdering av brottsligheten utifrån dess kvalitativa betydelse. Således är det en kvalitativ rangordning av olika typer av brott som ligger till grund för straffskalornas utformning, det abstrakta straffvärdet. Men det är också de kvalitativa aspekterna som är styrande för var man sedan placerar ut ett visst konkret brott (eller en kombination av brott) inom den tillämpliga straffskalan och som alltså avgör hur t.ex. en stöld värderas i förhållande till en annan. En skillnad i kvantitet, såsom att den stulna egendomen i det ena fallet haft ett större värde, kan då få betydelse, men endast om den är sådan att den också kan sägas motsvara en skillnad i kvalitativt hänseende.

Grundtanken bakom detta är tämligen okomplicerad. Att stjäla något som är värt 4 000 kronor behöver helt enkelt inte vara dubbelt så straffvärt som att stjäla något som är värt 2 000 kronor. Andra omständigheter vid brottet, såsom huruvida stölden begicks i någons hem eller i en butik, om den var en impulsgärning eller föregicks av särskilda förberedelser, är som regel av större intresse. Därmed inte sagt att kvantitativa skillnader helt saknar betydelse.

I linje med detta förhåller det sig också så att betydelsen av kvantitativa omständigheter generellt sett avtar efter hand (se avsnitt 10.5.2). Den som vid ett tillfälle exempelvis tillgriper egendom till ett värde av 5 000 kronor bestraffas som regel betydligt strängare än den som stjäl något som är värt 500 000 kronor, om man räknar antalet månaders fängelse i förhållande till skadans storlek mätt i pengar (jfr ovan under rubriken ”Relativ proportionalitet”). Och när det gäller exempelvis narkotikabrott säger det sig närmast självt att en skillnad om bara några gram narkotika inte kan inverka på straffvärdet när det rör sig om hanteringen av kilovis – eller rentav ton – med narkotika. I dessa fall är omständigheter såsom i vilken grad narkotikaverksamheten varit organiserad och vilken roll den tilltalade spelat i denna verksamhet av större betydelse. Rör det sig i stället om mindre mängder narkotika kan en sådan kvantitativ skillnad däremot få ett stort genomslag vid bedömningen.

I fall som de ovan nämnda kan det ofta vara av underordnad betydelse för straffvärdet huruvida den brottsliga verksamheten anses ha begåtts inom ramen för en, tre eller tio brottsenheter. Antalsräkningen är nämligen långt ifrån alltid given och återspeglar inte med nödvändighet hur klandervärd brottsligheten är. En kumulation av straffvärdena för de enskilda brotten skulle dock många gånger innebära att samma grad av skada eller fara skulle komma att värderas avsevärt högre enbart av det skälet att den orsakats genom flera brott. För att undvika en sådan effekt kan betydelsen av tillkommande brott behöva avta efter hand – eller rättare uttryckt – betydelsen av kvantitativa faktorer behöva avta på motsvarande sätt som vid enkel brottslighet. Det förutsätter i sin tur att straffvärdebedömningen vid flerfaldig brottslighet inte görs beroende av antalsräkningen (se vidare avsnitt 10.8.6).

Avslutningsvis bör noteras att antalet brott i andra fall kan vara tämligen självklart och i högsta grad ha bäring på hur straffvärt agerandet är. Det gäller inte minst i fråga om brott som innefattat en kränkning av en enskild person, där det följaktligen inte finns samma skäl att låta betydelsen av tillkommande brott avta (se vidare avsnitt 10.8.7). Detta står dock inte i något motsatsförhållande till det nyss sagda, utan är även det ett utflöde av att det är vad den tillkommande brottsligheten tillför i kvalitativt hänseende som bör vara styrande för bedömningen.

10.8.4. En skärpning av den gemensamma straffskalan vid fängelse på viss tid

Förslag: Straffskalan för ett gemensamt fängelsestraff på viss tid

skärps på det sättet att det högsta maximistraffet enligt straffskalorna för brotten får höjas med det dubbla. Liksom hittills får straffet dock inte överstiga vare sig maximistraffen sammanlagda med varandra eller 18 år.

När den gemensamma straffskalan konstrueras ska bötesstraff anses motsvara fängelse i en månad.

Den särskilda bestämmelsen om den gemensamma straffskalans minimum tas bort.

Skälen för vårt förslag

Den gemensamma straffskalan behöver anpassas efter högre straffnivåer

Bestämmelser om hur den gemensamma straffskalan konstrueras när fängelse används som gemensamt straff finns i 26 kap. 2 § brottsbalken. Av paragrafens första stycke framgår att fängelse får användas som gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa på något av brotten. Enligt andra stycket får fängelse på viss tid sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten men inte överstiga vare sig de högsta straffen sammanlagda med varandra eller 18 år. Det svåraste straffet får inte heller överskridas med mer än

1. ett år, om det svåraste straffet är kortare än fängelse i fyra år,

2. två år, om det svåraste straffet är fängelse i fyra år eller längre men

inte uppgår till fängelse i åtta år,

3. fyra år, om det svåraste straffet är fängelse i åtta år eller längre.

Vid tillämpningen av andra stycket ska bötesstraff anses motsvara fängelse i fjorton dagar (se tredje stycket).

Den gemensamma straffskalans minimum framgår av fjärde stycket. Där anges att det svåraste av de lägsta straffen inte får underskridas.

Bestämmelserna i 26 kap. 2 § brottsbalken fick i huvudsak sin nuvarande utformning i samband med 1989 års påföljdsreform

(prop. 1987/88:120). Sedan dess har straffskalorna skärpts – i vissa fall i omgångar – för ett stort antal enskilda brott. Av denna utveckling följer att det också kan finnas ett behov av att skärpa straffskalan för flerfaldig brottslighet, så att denna inte blir alltför snäv i förhållande till de straffnivåer som gäller i dag. Detta framhölls redan av Påföljdsutredningen när den i sitt betänkande Nya Påföljder (SOU 2012:34) övervägde hur flerbrottslighet kan få ett ökat genomslag vid straffmätninge n.95Trots detta stannade utredningen vid att det inte fanns tillräckliga skäl för en sådan ändring.

Sedan Påföljdsutredningen lämnade sitt betänkande i maj 2012 har ytterligare straffskärpningar genomförts. Merparten av dessa har bestått i en höjning av minimistraffet, men däremot inte av maximistraffet, för den aktuella brottstypen. Vid flerbrottslighet innebär detta att varje brott då i sig motsvarar ett högre straffvärde än tidigare, samtidigt som den gemensamma straffskalans maximum är oförändrat. Och även i de fall skärpningen innefattat en höjning av maximistraffet för den aktuella brottstypen har det påslag som kan göras vid flerfaldig brottslighet inte alltid påverkats. Detta betyder i sin tur att färre brott av berörda slag i dag ryms med sitt fulla straffvärde inom den gemensamma straffskalan. Mot denna bakgrund kan det nu finnas anledning att omvärdera Påföljdsutredningens slutsats.

Mot detta talar det förhållandet att straffen vid flerfaldig brottslighet – även efter nyss nämnda straffskärpningar – i de allra flesta fall håller sig inom straffskalan för det svåraste brottet. Detta förklaras av att straffskalorna för de flesta brottstyper är vida och därmed ofta fullt tillräckliga för att rymma flera brott av samma eller mindre allvar. Därför är det ganska sällan som den förhöjda straffskalan i 26 kap. 2 § brottsbalken utnyttjas. Än mer ovanligt är det att hela den förhöjda straffskalan tas i anspråk. Bilden är emellertid inte entydig. Medan en större del av den gemensamma straffskalan i princip alltid lämnas outnyttjad på vissa straffnivåer eller beträffande vissa brottstyper används den i betydande utsträckning i andra fall. Vi återkommer till detta i det följande.

Med den reform vi nu föreslår skärps dessutom straffskalorna för ytterligare ett antal brottstyper (se kapitel 8). Samtidigt ändras reglerna för den konkreta straffmätningen av enkel brottslighet i syfte att straffskalornas spännvidd ska utnyttjas i större utsträckning än i dag (se kapitel 9). Till detta kommer att vi i avsnitt 10.8.7 lägger

95 Se SOU 2012:34, band 3, s. 287 f.

fram en ny modell för straffmätningen av flerfaldig brottslighet, som innebär att tillkommande brott får ett ökat genomslag vid bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde. Sammantaget innebär det anförda att den gemensamma straffskalan i vissa delar har blivit – eller kan förväntas bli – alltför snäv. Skalan behöver därför anpassas till nya, högre straffnivåer och till de föreslagna reglerna om straffmätning av flerfaldig brottslighet.

En skärpning av den gemensamma straffskalan indikerar också i sig att genomslaget för tillkommande brott bör öka

En skärpning av den gemensamma straffskalan är alltså nödvändig, bl.a. för att anpassa den efter den nya regel för straffmätningen av flerfaldig brottslighet som vi föreslår. Det omvända gäller dock också, dvs. att den gemensamma straffskalans spännvidd kan få återverkningar på hur straffmätningen görs inom de ramar som den gemensamma straffskalan sätter. Om dessa ramar höjs signalerar det att tillkommande brott bör ges ett ökat genomslag vid bedömningen. En skärpning av den gemensamma straffskalan kan därför i sig vara ett sätt att öka det genomslaget eller i vart fall fungera som ett komplement till en regel för straffvärdebedömningen, på det sättet att den pekar ut i vilken riktning en sådan regel är avsedd att tillämpas. En skärpning av den gemensamma straffskalan är således motiverad även för att förstärka den regel för straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet som vi föreslår i avsnitt 10.8.7.

En ny konstruktion av den gemensamma straffskalan

En anpassning av den gemensamma straffskalan kan göras på olika sätt. Ett alternativ, som för övrigt Flerbrottsutredningen valde, är att bygga vidare på den nuvarande konstruktionen.96Behovet av skärpningar skulle då kunna tillgodoses genom att öka det påslag som får göras till maximistraffen i varje intervall i 26 kap. 2 § andra stycket, att ändra brytpunkten mellan de olika intervallen och/eller att införa nya intervall. Det kan förstås vara en fördel att utgå från en beprövad konstruktion som sedan länge är väl förankrad i rättssystemet.

96 Se SOU 2023:1 s. 216 ff.

En ordning med intervall där olika stora påslag görs beroende på det svåraste brottets straffmaximum är dock förenad med betydande nackdelar. För det första framstår konstruktionen som onödigt komplicerad, och det skulle i än högre grad bli fallet om ytterligare intervall införs. För det andra leder den till trösklar och andra omotiverade skillnader i den gemensamma straffskalans spännvidd på olika straffnivåer. Eftersom påslaget i år räknat blir lika stort i hela intervallet kommer det procentuellt sett bli mindre i förhållande till de maximistraff som ligger högre upp i intervallet än till de som ligger längre ner. Detta trots att straffskalorna för de enskilda brotten typiskt sett är snävare på högre straffnivåer än på lägre, vilket i sin tur medför att färre brott i det förra fallet ryms med sitt fulla straffvärde inom den gemensamma straffskalan. Det sagda kan illustreras med det andra intervallet som exempel (26 kap. 2 § andra stycket 2). Det omfattar maximistraff på fyra, fem, sex respektive sju års fängelse och till samtliga dessa får ett tvåårigt påslag göras. Här motsvarar påslaget således hälften av maximistraffet när detta ligger på fyra års fängelse men mindre än en tredjedel av maximistraffet när det uppgår till fängelse i sju år. Samtidigt är minimistraffen för brott med maximistraff på sju år – med något undantag – så höga som två eller fyra år, att jämföra med minimistraffen för brott med maximistraff på fyra år som i de allra flesta fall ligger på allmänt fängelseminimum eller fängelse i sex månader. Det betyder att inte ens fyra respektive två brott ryms med sitt fulla straffvärde, räknat på miniminivån, inom den gemensamma straffskalan i det förra fallet. Motsvarande siffror i det senare fallet är 7297respektive elva brott. Även om det inte är möjligt – och knappast ens finns något reellt behov av – att uppnå en fullständig likvärdighet när det gäller den gemensamma straffskalans spännvidd för olika brottstyper, bör de mest uppenbara skevheterna kunna undvikas om skalan utformas efter någon annan modell.

I Norge och Danmark konstrueras den gemensamma straffskalan på det sättet att det högsta maximistraffet – med vissa allmänna begränsningar liknande dem som gäller enligt svensk rätt – får förhöjas med en viss andel, närmare bestämt det dubbla respektive hälften. Om det högsta maximistraffet i brottsserien är fängelse i fyra år blir det gemensamma maximistraffet således normalt åtta år i Norge och sex år i Danmark. (Se vidare avsnitt 10.7.2 och 10.7.4.)

97 Beräkningen bygger på att allmänt fängelseminimum, i enlighet med vad vi föreslår, uppgår till en månad.

Förutom att en konstruktion av detta slag är jämförelsevis enkel har den också den fördelen att det påslag som får göras till det högsta maximistraffet procentuellt sett alltid blir lika stort. Ibland kan skillnader i detta avseende visserligen vara motiverade. Vilket påslag som är påkallat kan nämligen vara beroende bl.a. av vilka minimistraff som förekommer på den aktuella nivån, hur brottsenheten konstrueras för berörda brottstyper och i vilken mån dessa tenderar att begås upprepat. Men det betyder samtidigt att en modell som passar lika bra för alla situationer knappast kan åstadkommas. Enligt vår mening är en modell där påslaget procentuellt sett är lika stort oavsett straffnivå under alla förhållanden bättre ägnad att leda till rimliga resultat än den nuvarande modellen, med de nackdelar som denna för med sig. Ytterligare en fördel med att konstruera den gemensamma straffskalan genom att höja det högsta maximistraffet med en viss andel är att den justeras proportionellt och per automatik vid ändringar av straffmaximum för de enskilda brotten och därmed har större potential att stå sig över tid. Av dessa skäl finns det enligt vår mening anledning att övergå till en sådan konstruktion.

Det högsta maximistraffet bör få överskridas med det dubbla

Frågan är då med vilken andel det högsta maximistraffet i brottsserien bör få överskridas. Några andra alternativ än med hälften eller det dubbla är svåra att se. Och oavsett vilket alternativ som väljs bör en given begränsning, liksom i dag, vara att ett gemensamt fängelsestraff på viss tid inte får överstiga maximistraffen sammanlagda med varandra. I enlighet med vårt ställningstagande i avsnitt 7.7 bör det inte heller få överstiga 18 år. Huruvida livstids fängelse bör kunna komma i fråga i vissa särskilt allvarliga fall av flerfaldig brottslighet, trots att livstids fängelse inte är föreskrivet för något av brotten, diskuteras i avsnitt 10.8.5.

Tabell 10.5 nedan visar vad straffmaximum i den gemensamma skalan uppgår till i dag i förhållande till förekommande straffmaximum för enkel brottslighet samt vad det i stället skulle uppgå till vid en höjning av det högsta maximistraffet med hälften respektive det dubbla, med den begränsningen att det gemensamma straffet inte får överstiga 18 år.

Tabell 10.5 Straffmaximum i den gemensamma straffskalan i dag jämfört

med en förhöjning av det högsta maximistraffet med hälften respektive det dubbla

Straffmaximum vid enkel brottslighet

Straffmaximum vid flerfaldig brottslighet i dag

Straffmaximum vid flerfaldig brottslighet med en hälftenökning

Straffmaximum vid flerfaldig brottslighet med en dubblering

6 månader 1 år 6 månader 9 månader

1 år

1 år

2 år 1 år 6 månader 2 år

2 år

3 år

3 år

4 år

3 år

4 år 4 år 6 månader 6 år

4 år

6 år

6 år

8 år

5 år

7 år 7 år 6 månader 10 år

6 år

8 år

9 år

12 år

7 år

9 år 10 år 6 månader 14 år

8 år

12 år

12 år

16 år

10 år

14 år

15 år

18 år

12 år*

18 år

18 år

* Fängelse i mer än tio år kan enligt den nuvarande regleringen inte dömas ut för enskilda brott som inte har fängelse på livstid i straffskalan. Enligt vad vi föreslår ska denna begränsning tas bort (se avsnitt 7.7.1) och straffmaximum för vissa brottstyper höjas från tio till tolv år (se avsnitt 8.1.2 och 8.4.2).

Som framgår av tabellen ovan skulle en hälftenökning på de flesta straffnivåer leda till en tämligen marginell höjning – eller på de lägsta nivåerna ingen höjning alls eller en sänkning – av det gemensamma maximistraffet. I fråga om lindrigare brott, där spännvidden i straffskalorna typiskt sett är större, skulle en hälftenökning i och för sig ofta ge ett fullgott utrymme för att mäta ut ett proportionerligt straff. När det gäller allvarligare brottslighet kan det däremot ifrågasättas om en sådan ökning är tillräcklig för att möta det behov av anpassningar av den gemensamma straffskalan som påtalats ovan. En hälftenökning skulle därtill leda till straffmaximum på tämligen udda nivåer. Det sagda illustreras kanske tydligast om straffskalorna för våldtäkt och våldtäkt mot barn tas som exempel. Enligt vad vi föreslår ska dessa brottstyper ha ett straffmaximum på sju år. Med en höjning av detta straff med hälften vid flerfaldig brottslighet skulle det gemensamma maximistraffet hamna på tio och ett halvt år. Förutom att ett sådant straffmaximum avviker från de straffmätningsstationer som normalt används framstår det som alltför lågt, då det inte ens ger utrymme att lägga samman straffvärdena för fyra brott på miniminivån.

En annan brottstyp som kan tas som exempel är dråp. För ett sådant brott uppgår straffmaximum till fängelse i tio år, vilket med en hälftenökning vid flerfaldig brottslighet skulle ge ett gemensamt straffmaximum på fängelse i 15 år. Räknat på det fulla straffvärdet för ”normalfallet” av dråp (åtta år) skulle därmed inte ens två brott rymmas inom den gemensamma straffskalan, och flera fall av dråp skulle aldrig kunna bestraffas lika strängt som ”normalfallet” av mord (16 år ).98

Även allvarligare fall av de brott som brukar hänföras till ekobrotten och därmed närliggande brottstyper, såsom de grova graderna av skattebrott, penningtvättsbrott, och bedrägeri, kan nämnas i detta sammanhang. Maximistraffet för ett sådant brott uppgår till fängelse i sex år, vilket med det tvååriga påslag som i dag får göras vid flerfaldig brottslighet ger ett gemensamt straffmaximum om åtta års fängelse. I de kontakter vi har haft med Ekobrottsmyndigheten under utredningsarbetet har företrädare för myndigheten starkt gett uttryck för att detta inte ger utrymme för en tillräcklig differentiering av straffen i den övre delen av skalan. Denna bild bekräftas i mångt och mycket om man studerar praxis på området .99 Om den gemensamma straffskalan i stället konstruerades så att det högsta maximistraffet förhöjs med hälften skulle inte mer än ett ytterligare år kunna dömas ut. En sådan skärpning framstår inte som tillräcklig. Det måste då beaktas att denna typ av brottslighet i dag kan vara synnerligen omfattande, avse betydande belopp – ibland i miljardklassen – och innefatta avancerade upplägg, inte sällan med internationella förgreningar. Med andra ord kan denna typ av brottslighet medföra en så betydande samhällsskada att en kraftigare skärpning är motiverad.

Som framgår av tabell 10.5 skulle en dubblering av det högsta maximistraffet, i likhet med en hälftenökning, inte innebära någon skärpning av den gemensamma straffskalan på låga straffnivåer. På den allra lägsta nivån, dvs. när straffmaximum vid enkel brottslighet uppgår till fängelse i sex månader, skulle båda modellerna tvärtom innebära en sänkning av det gemensamma maximistraffet. I praktiken skulle

98 Jfr SOU 2023:1 s. 218 f. 99 Jfr Svea hovrätts dom den 22 juli 2021 i mål B 2006-20, den 1 juni 2022 i mål B 3641-21, den 20 oktober 2022 i mål B 2632-20, den 3 oktober 2023 i mål B 10239-23, den 7 november 2023 i mål B 15272-22, den 20 december 2023 i mål B 11019-23, den 25 januari 2024 i mål B 3136-22, den 2 juli 2024 i mål B 16217-23 och den 5 juli 2024 i mål B 5959-24, Göta hovrätts dom den 20 oktober 2021 i mål B 1845-21, Hovrätten för Västra Sveriges dom den 22 september 2022 i mål B 4088-22 och den 20 december 2023 i mål B 5077-22, samt Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 22 september 2023 i mål B 2671-23 och den 24 juni 2024 i mål B 3086-23.

en sådan förändring dock knappast få någon betydelse. Samtliga brott med ett straffmaximum på fängelse i sex månader har nämligen också böter i straffskalan, och även vid flerfaldig sådan brottslighet stannar påföljden i allmänhet vid ett bötesstraff. Och i de fall ett fängelsestraff döms ut utnyttjas inte på långt när den gemensamma straffskalans fulla spännvidd. Typiskt sett håller sig straffet i stället inom straffskalan för enkel brottslighet. En sänkning av det gemensamma maximistraffet på denna nivå skulle följaktligen inte innebära annat än att detta bättre återspeglade vilket straff som i praktiken kan komma i fråga i dessa fall.

På övriga straffnivåer, när maximistraffet vid enkel brottslighet uppgår till fängelse i två år eller mer, skulle en dubbleringsregel däremot innebära en påtaglig skärpning av den gemensamma straffskalan. För att återigen ta de brottstyper som nämnts ovan som exempel skulle det gemensamma straffet för upprepade våldtäkter kunna bli högst 14 år, för omfattande ekonomisk brottslighet av allvarligt slag högst tolv år och för flera fall av dråp högst 18 år. Detta kan jämföras med den nuvarande regleringen, enligt vilken det gemensamma straffet kan bli högst åtta år i de båda förstnämnda fallen och högst 14 år i det sistnämnda. Med beaktande av hur straffnivåerna kan förväntas påverkas av de föreslagna reglerna för straffmätning, såväl av enkel som av flerfaldig brottslighet, framstår en sådan skärpning inte som obefogad.

Det kan visserligen invändas att en sådan spännvidd i den gemensamma skalan som följer av en dubblering av det högsta maximistraffet knappast är påkallad när det gäller samtliga brottstyper. Det är exempelvis svårt att tänka sig ett fall där upprepade grova stölder är så allvarliga att de kan anses förtjäna ett tolvårigt fängelsestraff. Vid utformningen av den gemensamma straffskalan måste man emellertid ta höjd för att denna ska omfatta ett stort antal brottstyper eller kombinationer av brottstyper av vitt skilda slag. Därför får man rimligtvis acceptera att den inte kan utformas med samma precision som straffskalorna för enskilda brott. Att den gemensamma straffskalan möjligen blir väl tilltagen för vissa brottstyper bör alltså inte hindra att den ges en tillräcklig spännvidd för andra typer av brott.

En närliggande invändning mot en dubbleringsregel skulle kunna vara att den sätter den relativa proportionaliteten mellan olika brottstyper ur spel. Som angetts ovan måste en utgångspunkt vid värderingen av flerfaldig brottslighet vara att flera mindre allvarliga brott

inte ska bestraffas strängare än eller lika strängt som ett brott av betydligt allvarligare slag. Det är emellertid inte detsamma som att så aldrig bör kunna ske. Enligt vår mening framstår det inte som främmande att i vissa fall betrakta mycket omfattande angrepp mot ett visst skyddsintresse som likvärdiga med – undantagsvis rentav allvarligare än – ett enda allvarligare angrepp mot samma intresse eller ett mindre beaktansvärt angrepp mot ett skyddsintresse av högre dignitet. I sådana fall bör ingenting hindra att brotten bestraffas på samma nivå. Det förutsätter att den straffskala som gäller för en viss typ av flerfaldig brottslighet i någon mån tillåts överlappa straffskalor för enkel brottslighet av allvarligare slag.

Avslutningsvis kan framhållas att utformningen av den gemensamma straffskalan måste ses i ljuset av reglerna för straffmätning av flerfaldig brottslighet. Den gemensamma skalan sätter förvisso ramarna för den konkreta straffmätningen men vilka straff som i det enskilda fallet döms ut styrs i hög grad av de sistnämnda reglerna. Så länge dessa är utformade på ett sådant sätt att relativ proportionalitet kan upprätthållas utgör de ovan anförda invändningarna inte några avgörande skäl mot att utforma den gemensamma straffskalan utifrån en dubbleringsregel. Reglerna om straffmätningen av flerfaldig brottslighet behandlas närmare i avsnitt 10.8.6 och 10.8.7.

Mot denna bakgrund föreslår vi att den gemensamma straffskalan för fängelse på viss tid utformas så att det högsta maximistraffet får höjas med det dubbla. Som anförts inledningsvis bör det gemensamma straffet dock inte heller i fortsättningen få överstiga maximistraffen sammanlagda med varandra eller 18 år.

Närmare om regelns utformning och om förhållandet till andra straffskärpningsregler

Som redan framgått anges i 26 kap. 2 § andra stycket första meningen att fängelse på viss tid får sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten men inte överstiga vare sig de högsta straffen sammanlagda med varande eller 18 år. Av andra meningen framgår att det svåraste straffet, beroende på hur högt det är, inte heller får överskridas med mer än ett, två eller fyra år. I enlighet med vad som nyss anförts bör de sistnämnda begränsningarna ersättas med en dubbleringsregel av ovan angivet slag.

Med ”det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten” och ”det svåraste straffet” avses det maximistraff som kan bli aktuellt med tillämpning av någon annan regel om straffskärpning, dvs. de som återfinns i 3 och 3 a §§ i samma kapitel. I likhet med 2 § ger dessa regler tillgång till en förhöjd straffskala och även enligt dessa får höjningen göras i förhållande till det högsta straff som kan följa på brottet eller brotten. Beroende på i vilken ordning de olika reglerna tillämpas kan resultatet dock skilja sig åt. För att komma till rätta med detta och undanröja oklarheter i fråga om tillämpningsordningen föreslår vi att bestämmelserna i 26 kap. 2 § andra stycket utformas så att höjningen får ske i förhållandet till det högsta maximistraffet enligt straffskalorna för brotten. Som utvecklas i avsnitt 11.6.6 föreslår vi att motsvarande ska gälla enligt 3 a § (som enligt vårt förslag ska placeras som en 2 a §). Den höjning som kan göras vid återfall enligt 3 § bör däremot även fortsättningsvis göras i förhållande till det straff som kan följa på brottet eller brotten.

Som en följd av att vi föreslår att allmänt fängelseminimum höjs från 14 dagar till en månad (se avsnitt 7.7.1) bör bestämmelsen i 26 kap. 2 § tredje stycket ändras så att ett bötesstraff, vid tillämpningen av andra stycket, ska anses motsvara fängelse i en månad.

Den särskilda bestämmelsen om den gemensamma straffskalans minimum bör tas bort

Som angetts ovan framgår den gemensamma straffskalans minimum av 26 kap. 2 § fjärde stycket brottsbalken. Enligt denna bestämmelse får det svåraste av de lägsta straffen inte underskridas. Av i huvudsak samma skäl som Flerbrottsutredningen anförde i sitt betänkande

Skärpta straff för flerfaldig brottslighet (SOU 2023:1) finns ingen anled-

ning att föreslå någon annan ordning .100Straffminimum i den gemensamma skalan bör alltså även fortsättningsvis motsvara det högsta minimistraffet i den brottskombination som är föremål för prövning.

Att minimistraffet för ett visst brott som huvudregel inte får underskridas följer redan av brottets straffskala. Att den tilltalade utöver det brott som har högst minimistraff har gjort sig skyldig till andra brott ändrar naturligtvis inte detta. Den särskilda bestämmelsen i 26 kap. 2 § fjärde stycket brottsbalken om den gemensamma skalans

100 Se a. betänkande s. 212 ff.

minimum är således överflödig. Som också Flerbrottsutredningen påpekade är den därtill missvisande på det sättet att den ger intryck av att det högsta minimistraffet aldrig får underskridas, trots att andra bestämmelser i brottsbalken i vissa fall medger att så sker .101Som nämnts i avsnitt 10.5.1 ska bestämmelsen i 26 kap. 2 § fjärde stycket visserligen uppfattas så att eventuellt tillämpliga straffnedsättningsregler ska beaktas när domstolen avgör vilket minimistraff som är svårast. Icke desto mindre står dess ordalydelse i konflikt med regler av dessa slag. Av dessa skäl föreslår vi att bestämmelsen tas bort.

10.8.5. Livstids fängelse som gemensamt straff

Förslag: Om flera av brotten har ett maximistraff som uppgår till

fängelse i tolv år får det dömas till fängelse på livstid.

Skälen för vårt förslag

Den nuvarande ordningen

Någon särskild bestämmelse om livstids fängelse som gemensamt straff finns inte. Om fängelse på livstid är föreskrivet för något av brotten kan detta dock komma i fråga som gemensamt straff för flera brott och därmed omfatta även sådana brott som endast har fängelse på viss tid i straffskalan. Detta följer av 26 kap. 1 § första stycket och framgår därtill indirekt av bestämmelsen i 34 kap. 1 § tredje stycket brottsbalken. Exempel på brott med livstids fängelse i straffskalan är mord, människorov, grov mordbrand, grov allmänfarlig ödeläggelse, grovt sabotage och grovt sabotage mot blåljusverksamhet.

Det längsta tidsbestämda straffet som kan dömas ut är fängelse i 18 år. Som redan framgått gäller det enligt 26 kap. 2 § andra stycket brottsbalken även vid flerfaldig brottslighet. När det högsta föreskrivna straffet på viss tid för ett brott är 18 år saknas det alltså möjlighet att döma till ett längre tidsbestämt straff vid flerfaldig brottslighet. För samtliga sådana brott är det dock möjligt att döma till fängelse på livstid. Om domstolen finner att ett längre straff än

101 Se a.a. s. 215.

fängelse i 18 år bör dömas ut vid flerfaldig brottslighet i ett sådant fall, kan således fängelse på livstid välja s.102

Någon möjlighet att döma till livstids fängelse som gemensamt straff i andra fall, dvs. när livstid inte är föreskrivet för något av de enskilda brotten, finns inte. Som nyss angetts kan det gemensamma straffet då som högst bli fängelse i 18 år. Närmare bestämt gäller det när det högsta maximistraffet är tio år, förutsatt att 26 kap. 3 eller 3 a § också är tillämplig. Enligt vad vi föreslår ska fängelse i 18 år som gemensamt straff kunna utdömas – även utan att nyss nämnda bestämmelser tillämpas – om det högsta maximistraffet uppgår till fängelse i tio eller tolv år.

Det bör i vissa fall vara möjligt att döma till fängelse på livstid även om det inte är föreskrivet för något av brotten

Som redan framgått har vi inte funnit anledning – varken vid enkel eller flerfaldig brottslighet – att göra det möjligt att döma ut längre tidsbestämda fängelsestraff än 18 år. Däremot kan det övervägas om det bör införas en möjlighet att i vissa fall döma till fängelse på livstid som gemensamt straff även om det inte är föreskrivet för något av de enskilda brotten.

En utgångspunkt vid värderingen av flerfaldig brottslighet måste, som slagits fast inledningsvis, vara att flera brott av viss svårhet inte ska bestraffas strängare än, eller lika strängt som, ett brott av betydligt allvarligare slag. Exempelvis bör stölder inte bestraffas på samma nivå som ett mord, även om de är många. Som framhållits i föregående avsnitt kan denna utgångspunkt dock inte gälla undantagslöst. Ibland kan den sammantagna skadan, kränkningen eller faran av flera brott vara så beaktansvärd att den kan anses jämförbar med den som uppkommer genom ett enda brott av betydligt allvarligare slag. I sådana fall bör det också vara möjligt att döma till likvärdiga straff. Det sagda äger inte mindre giltighet i förhållande till livstidsstraffet. Vissa brott som i sig inte ger skäl för ett livstidsstraff, men som ändå är mycket allvarliga, bör vid upprepade fall alltså kunna föranleda fängelse på livstid om det är motiverat med hänsyn till brottslighetens samlade innebörd och verkningar.

102 Se prop. 2008/09:118 s. 51.

I dag är möjligheten att döma till livstids fängelse för flera brott, som sedda för sig inte ger skäl för ett sådant straff, inskränkt till situationer där fängelse på livstid förekommer i straffskalan för minst ett av brotten. I det konkreta fallet behöver ett sådant brott dock inte vara mer straffvärt än andra allvarliga brott. Exempelvis kan en grov våldtäkt, som inte har livstids fängelse i straffskalan, mycket väl vara mer straffvärd än ett människorov. Trots det är det bara vid upprepad brottslighet av det senare slaget som fängelse på livstid kan komma i fråga.

Det nu anförda ska inte förstås så att fängelse på livstid bör kunna användas som gemensamt straff i fråga om varje brottstyp som i enskilda fall kan tänkas vara allvarligare än ett brott som har fängelse på livstid i straffskalan. Att straffskalorna för de senare brottstyperna ibland är mycket vida har att göra med att dessa kan innefatta angrepp mot det aktuella skyddsintresset av tämligen olikartad styrka och beskaffenhet. Därför kan dessa brott i vissa fall vara mindre allvarliga – men i andra fall avsevärt svårare – än brott med endast fängelse på viss tid i skalan. Icke desto menar talar det angivna förhållandet för att det finns anledning att utsträcka möjligheten att döma till livstids fängelse för flera brott, som sedda för sig inte förtjänar ett sådant straff, till vissa av de allvarligaste brottstyperna som inte har fängelse på livstid i straffskalan.

Möjligheten bör gälla när det för flera av brotten är föreskrivet fängelse i högst tolv år

Som också våra direktiv ger uttryck för är det framför allt beträffande vissa allvarliga vålds- och sexualbrott som det kan övervägas om livstids fängelse bör kunna komma i fråga som gemensamt straff trots att det inte är föreskrivet för något av brotten. Enligt vår mening bör den som genom sådana gärningar kränker flera brottsoffer, eller samma brottsoffer flera gånger, i vissa fall kunna anses lika straffvärd som den som har gjort sig skyldig till en enda kränkning av synnerligen allvarligt slag. Det kan här framhållas att tillkommande brott som innefattar ett direkt angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person i princip alltid kan betraktas som kvalitativt försvårande, vilket inte nödvändigtvis är fallet när det gäller brottstyper med andra skyddsintressen, såsom ekonomisk brottslighet eller narkotikabrott. Brottslighet av de senare slagen kan – även om den är

omfattande – knappast heller jämföras i svårhet med de gärningar som i dag kan ge ett livstidsstraff.

Vid bedömningen av vilka specifika brottstyper som bör kunna omfattas av en reglering av nu diskuterat slag är det vidare naturligt att ta avstamp i brottens straffskalor. Som framgår av avsnitt 8.1.2 och 8.4.2 föreslår vi att tre brottstyper, nämligen synnerligen grov misshandel, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn, ska förses med ett straffmaximum på tolv års fängelse. Detta är det högsta tidsbestämda straffet som efter vår översyn kommer att förekomma i straffskalan för ett enskilt brott. Det höga maximistraffet återspeglar att det här är fråga om mycket allvarliga gärningar som kan ta sig synnerligen svårartade uttryck. Beträffande våldtäktsbrotten kan tilläggas att det förekommer – särskilt när det gäller grov våldtäkt mot barn – att dessa begås vid ett mycket stort antal tillfällen mot samma målsägande under en lång tid. I praxis finns exempel på fall där det rört sig om så mycket som ett hundratal övergrepp av sådant eller annat allvarligt slag (se t.ex. rättsfallet ”Upprepade grova våldtäkter mot barn” NJA 2019 s. 238). Grova våldtäkter kan även förekomma i form av seriebrottslighet riktad mot olika brottsoffer.

Mot denna bakgrund anser vi att upprepade fall av synnerligen grov misshandel, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn bör kunna föranleda fängelse på livstid, trots att det inte är föreskrivet i straffskalorna för brotten.

Frågan är sedan om det finns anledning att utsträcka en sådan möjlighet att döma till livstids fängelse som gemensamt straff till brott med något lägre straffmaximum, i första hand de på tio år. Det kan till en början konstateras att detta knappast kan bli aktuellt för samtliga sådana brott. Som redan framgått bör exempelvis de synnerligen grova narkotikabrotten – även om de är omfattande – inte anses lika straffvärda som de gärningar som i dag kan ge fängelse på livstid.

Bland de brott vars straffmaximum uppgår till fängelse i tio år är det – i enlighet med vad som anförts ovan – i stället de som innefattar ett direkt angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person som skulle kunna tänkas komma i fråga för ett gemensamt livstidsstraff. Företrädesvis kan detta övervägas när det gäller dråp, människohandel och grov människoexploatering. Dessa brott är i sig mycket allvarliga. De två sistnämnda kan därtill förekomma såsom flerfaldig brottslighet av inte obetydlig omfattning. Som framgår av avsnitt 8.1.2 och 8.2.2 har vi dock inte funnit skäl för att ge dessa brott

ett lika högt straffmaximum som synnerligen grov misshandel, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn. Från utgångspunkten att livstidsstraffet bör vara förbehållet de allra allvarligaste gärningarna talar detta starkt emot att låta dem omfattas av en regel av nu diskuterat slag. Det bör också beaktas att redan den nya utformningen av den gemensamma straffskalan för fängelse på viss tid som vi föreslagit innebär en påtaglig skärpning av maximistraffet vid flerfaldig brottslighet av detta slag (se avsnitt 10.8.4). Enligt vad vi föreslår ska således det längsta tidsbestämda straffet, fängelse i 18 år, kunna utdömas i dessa fall. Detta framstår enligt vår mening som tillräckligt.

Av det anförda följer att varken dråp, människohandel, grov människoexploatering eller de andra brott vars maximistraff uppgår till fängelse i tio år, bör omfattas av den nu diskuterade regleringen. Av motsvarande skäl gäller detsamma de brott som har ett lägre straffmaximum än så. Bland dessa ska endast våldtäktsbrotten av normalgraden beröras särskilt. Våldtäkt och våldtäkt mot barn innebär en allvarlig kränkning av brottsoffret och begås, i likhet med de grövre graderna, ibland mångfaldigt. Straffskalan för dessa brott sträcker sig dock inte längre än till fängelse i sex år (se avsnitt 8.4.2). Sådana brott bör, även om de är många, i princip inte kunna anses så allvarliga att de motiverar ett livstidsstraff. Även här framstår den skärpning av maximistraffet vid flerfaldig brottslighet – från åtta till tolv års fängelse – som följer av våra sammantagna förslag som tillräcklig.

Det bör i sammanhanget uppmärksammas att Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet i sitt betänkande Ett ändamåls-

enligt samhällsskydd – vissa reformer av straff- och straffverkställighetslagstiftningen (SOU 2024:48) har föreslagit att det ska införas en ny

tidsobestämd frihetsberövande påföljd, benämnd säkerhetsstraff, som bl.a. ska kunna användas vid viss synnerligen allvarlig flerbrottslighet om det finns en kvalificerad återfallsrisk och ett tidsbestämt fängelsestraff eller andra åtgärder inte är tillräckliga för att tillgodose behovet av samhällsskydd. Som exempel på brottslighet som kan aktualisera en tillämpning av säkerhetsstraffet nämns bl.a. serievåldtäkter och upprepade grova sexualbrott mot bar n.103Givet att förslaget genomförs bör således säkerhetsstraffet tillgripas om det är behovet av samhällsskydd, dvs. preventiva, framåtblickande överväganden, som påkallar att gärningspersonen hålls frihetsberövad på obestämd tid. Livstidsstraffet bör däremot endast dömas ut om det är motiverat

103 Se SOU 2024:48, s. 977.

med hänsyn till den begångna brottslighetens allvar, eller med andra ord av bakåtblickande proportionalitetsskäl. Det bör också noteras att säkerhetsstraffet, enligt vad Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet har föreslagit, ska vara subsidiärt till livstidsstraffet. Om den nu föreslagna möjligheten att döma till fängelse på livstid gavs ett alltför extensivt tillämpningsområde skulle den således undergräva betydelsen av säkerhetsstraffet.

Sammanfattningsvis leder det anförda till slutsatsen att de brott som bör kunna föranleda ett gemensamt fängelsestraff på livstid, trots att livstids fängelse inte förekommer i straffskalorna för brotten, är synnerligen grov misshandel, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn. Eftersom samtliga dessa brott enligt vad vi föreslår ska ha ett straffmaximum på tolv år skulle regeln kunna knyta an till detta. Ett annat alternativ vore att införa en brottskatalog där det räknas upp vilka brott som omfattas av regeln. Med hänsyn bl.a. till att den gemensamma straffskalan för fängelse på viss tid knyter an till de enskilda brottens maximistraff framstår det dock som mest följdriktigt att även den nu diskuterade regleringen konstrueras på ett sådant sätt. Möjligheten att döma till ett gemensamt livstidsstraff bör således knytas till brott som har ett straffmaximum på fängelse i tolv år.

Möjligheten att döma till livstids fängelse som gemensamt straff bör dock inte stå till buds om endast något av de brott som prövningen avser har ett straffmaximum på tolv år. Om den övriga brottsligheten är av mindre allvarligt slag kan det knappast finnas anledning att överskrida det längsta tidsbestämda straffet om 18 år, dvs. det maximistraff som följer av en tillämpning av den föreslagna bestämmelsen i 26 kap. 2 § andra stycket brottsbalken. Regeln bör därför utformas så att det får dömas till fängelse på livstid om flera av brotten har ett maximistraff som uppgår till fängelse i tolv år. Därmed bör i allmänhet krävas att minst tre av brotten har ett sådant maximistraff. Det bör dock inte anses uteslutet att tillämpa bestämmelsen när maximistraffet för endast två av brotten uppgår till tolv års fängelse, om vart och ett av brotten är synnerligen allvarliga eller om det utöver dessa brott förekommer en stor mängd andra brott som också är av allvarligt slag. En tillämpning av bestämmelsen bör alltså inte förutsätta att ett livstidsstraff är motiverat enbart med hänvisning till de brott som har ett straffmaximum på tolv års fängelse. Den som exempelvis har gjort sig skyldig till två grova våldtäkter, som tillsammans står för ett betydande straffvärde men inte motsvar-

ande fängelse på livstid, bör således kunna dömas till livstids fängelse om det tillsammans med andra allvarliga brott, såsom upprepade våldtäkter av normalgraden, finns skäl för det.

10.8.6. En skärpt straffvärdebedömning av flerfaldig brottslighet kräver en ändamålsenlig reglering

Bedömning: För att öka genomslaget för tillkommande brott

och få till stånd en mer nyanserad straffmätning bör en särskild regel för straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet införas. En förändring i önskad riktning kan dock åstadkommas på ett lämpligare och mer träffsäkert sätt om regeln ges en annan utformning än att straffvärdet för de tre allvarligaste brotten läggs samman.

Skälen för vårt förslag

Ett ökat genomslag för tillkommande brott kräver en särskild regel för straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet

Som konstaterats i avsnitt 10.8.2 finns det i dag inte någon särskild regel för hur straffvärdet vid flerfaldig brottslighet ska bedömas. Att detta ska göras med tillämpning av asperationsprincipen framgår i stället indirekt av bestämmelsen i 26 kap. 2 § brottsbalken, som reglerar hur den gemensamma straffskalan konstrueras. Det skulle kunna hävdas att redan de skärpningar som vi föreslår av denna bestämmelse bör vara tillräckliga för att få till stånd ett ökat genomslag för tillkommande brott när ett gemensamt straff ska mätas ut. Det är den gemensamma straffskalan som sätter ramarna för den konkreta straffmätningen vid flerfaldig brottslighet eller, med andra ord, som avgör utrymmet för att beakta tillkommande brott. Vidgas det utrymmet sänder det en signal om att graden av asperation bör minska (jfr ovan avsnitt 10.8.4).

Som framhållits i avsnitt 10.8.2 ger den gemensamma straffskalan dock inga besked om i vilken utsträckning eller på vilket sätt tillkommande brott ska beaktas. Vidare är asperationsprincipens nuvarande tillämpning väl etablerad i praxis, och som har beskrivits ovan har denna medfört att den förhöjda straffskalan sällan utnyttjas. Man kan

därför inte utan vidare utgå från att enbart de höjningar av straffmaxima i den gemensamma straffskalan som vi föreslår kommer att påverka straffmätningen över hela skalan. Under alla förhållanden kan dessa höjningar knappast förväntas leda till att straffvärdebedömningarna blir mer nyanserade. För att förändra straffmätningen av flerfaldig brottslighet i önskad riktning bör således en särskild regel om detta införas. Att vi ska lämna förslag till en sådan regel anges också i våra direktiv.

Enligt våra direktiv ska en regel för straffmätningen av flerfaldig brottslighet gå ut på att straffvärdet för de tre allvarligaste brotten räknas fullt ut och att det först därefter blir aktuellt med viss reduktion. I fråga om allvarliga brott mot person ska ytterligare begränsningar av straffreduktionen föreslås.

Fördelarna med en trekumulationsregel av detta slag är att den skulle vara förhållandevis tydlig, lättillämpad och leda till ett ökat genomslag för tillkommande brott, i vart fall när brottsligheten inte är alltför omfattande. Inte minst vid upprepade brott mot person är det önskvärt att det klander som vart och ett av brotten förtjänar på ett tydligt sätt kommer till uttryck vid straffmätningen. I viss mån skulle en trekumulationsregel också förenkla påföljdsbestämningen efter tidigare dom, dvs. tillämpningen av 34 kap. brottsbalken, på det sättet att domstolen mer sällan skulle behöva göra skillnad mellan ny och nyupptäckt brottslighet.

Som utvecklas närmare i det följande är en trekumulationsregel dock även förenad med flera och betydande nackdelar, vilka gör att det kan ifrågasättas om inte det reformbehov som kommer till uttryck i våra direktiv och som vi pekat på i avsnitt 10.8.2, bättre kan tillgodoses om regeln utformas på något annat sätt.

En trekumulationsregel kan medföra att lindrigare brottslighet bestraffas strängare än allvarligare brottslighet

Ett grundläggande problem med en trekumulationsregel är att den kan leda till att flera lindrigare brott bestraffas strängare än brottslighet som kvalitativt sett är betydligt allvarligare. Exempelvis skulle brott såsom grov stöld eller grovt bokföringsbrott efter ett förhållandevis litet antal brott hamna på straffnivåer som motsvarar grovt rån, synnerligen grov misshandel eller grov våldtäkt. Även om de först nämnda brottstyperna förvisso är allvarliga kan de knappast mer regel-

mässigt anses så straffvärda att de ger skäl för ett lika strängt ingripande som brott av det senare slaget. Därmed inte sagt att ett stort antal mindre eller måttligt allvarliga brott aldrig bör kunna anses lika straffvärda som enstaka brott av allvarligare slag. Poängen är dels att det bör krävas ganska mycket för att flera bott av viss svårhet ska straffmätas på nivåer som gäller för brott som ligger högre upp i hierarkin, men framför allt att bedömningen inte bör låsas på förhand, genom en i lag föreskriven modell som ska tillämpas lika oberoende av bl.a. brottens karaktär och inbördes samband.

Att en trekumulationsregel kan medföra att lindrigare brottslighet bestraffas strängare än allvarligare hänger i huvudsak samman med att den leder till en övervärdering av kvantitativa faktorer och att antalsräkningen får en avgörande inverkan på straffmätningen, även i fall där den inte med nödvändighet återspeglar hur straffvärd brottsligheten är. Som utvecklas i det följande kan det därmed också uppstå obefogade skillnader i straffvärdebedömningen av enkel respektive flerfaldig brottslighet på det sättet att straffvärdet för samma grad av skada blir olika beroende på om den orsakats genom ett brott eller flera.

En trekumulationsregel leder till en övervärdering av kvantitativa faktorer och lägger en alltför stor vikt vid antalsräkningen

Som beskrivits i utgångspunkterna för våra överväganden (avsnitt 10.8.3) handlar alla straffvärdebedömningar om att värdera brottsligheten utifrån dess kvalitativa aspekter, vilket bl.a. medför att betydelsen av kvantitativa faktorer avtar efter hand. Detta kan på ett enkelt sätt illustreras med hjälp av den praxis som kommit att utvecklas i fråga om straffmätningen av narkotikabrott. Om inga andra faktorer än sorten och mängden narkotika påverkar bedömningen, anses straffvärdet för ett narkotikabrott som avser hanteringen av t.ex. ett gram kokain motsvara fängelse i en månad enligt de tabeller som normalt används som utgångspunkt i den praktiska rättstillämpningen. För att komma upp i ett straffvärde på två månaders fängelse är hanteringen av ytterligare ett gram kokain normalt inte tillräckligt; i stället krävs som regel att mängden uppgår till tre gram. En bit högre upp i straffskalan – på straffnivåer mellan fem och tolv månaders fängelse – krävs det att mängden kokain ökar med fyra gram för att straffvärdet ska stiga med ytterligare en månad. Och ju högre upp i straff-

skalan man kommer, desto mer narkotika krävs för att man ska ta sig upp till nästa straffnivå. För att straffvärdet ska stiga från fyra till fem års fängelse krävs således – fortfarande om inga andra omständigheter än sort och mängd beaktas – att mängden kokain ökar med 600 gram. I det intervallet motsvaras alltså varje månads högre straffvärde av 50 gram narkotika.

Det angivna exemplet tar sikte på enkel brottslighet, men principen gör sig inte mindre gällande vid flerbrottslighet. Även om det förhållandet att förfarandet upprepats normalt bör tala i skärpande riktning vid bedömningen av straffvärdet, riskerar en trekumulationsregel således att leda till att de kvantitativa faktorerna övervärderas.

Som också påtalats i avsnitt 10.8.3 är antalsräkningen av brott dessutom långt ifrån alltid given. Om vi återigen använder exemplet med narkotikabrottslighet kan konstateras att huvudregeln då är att varje befattning med viss narkotika utgör ett eget brot t.104Men liksom i andra fall kan undantag från den gängse avgränsningen av brottsenheter förekomma, t.ex. när varje befattning utgjort led i en övergripande brottsplan. I praxis finns följaktligen exempel på när varje överlåtelse, förvärv eller införsel av narkotika som skett inom ramen för en sammanhållen verksamhet bedömts som ett eget brott, men också på när samtliga befattningar i ett sådant fall betraktats som ett enda brot t.105Det finns således inte någon helt enhetlig syn på avgränsningen av brottsenheter i dessa fall och under alla förhållanden kan konstateras att rättens bedömning i detta avseende ofta har ganska lite att göra med hur straffvärd brottsligheten är; den brottsliga verksamheten är ju densamma oavsett hur många brottsenheter den anses innefatta. Resonemanget kan överföras även till andra brottstyper, i vart fall till sådana som på ett tydligt sätt kan kvantifieras. Därför är det vanskligt att utforma regleringen så att den i första hand görs beroende av antalsräkningen och de enskilda brottens straffvärden, i stället för att inrikta sig mot en värdering av brottslighetens sammantagna betydelse i kvalitativt hänseende.

104 Se rättsfallet ”Den andra sortens narkotika” NJA 2021 s. 3 p. 7. 105 Jfr t.ex. NJA 2011 s. 675, NJA 2011 s. 799, Svea hovrätts deldom den 7 juli 2023 i mål B 2085-23 och underrättens dom i samma mål, Svea hovrätts dom den 20 juli 2021 i mål B 6218-21 samt Hovrätten för Nedre Norrlands dom den 29 juli 2015 i mål B 666-15.

En trekumulationsregel kan leda till att straffvärdeomständigheter dubbelbeaktas

En trekumulationsregel skulle alltså leda till en övervärdering av kvantitativa faktorer, men skulle i vissa fall också – om den tillämpades strikt – leda till att straffvärdepåverkande omständigheter beaktades dubbelt eller på annat sätt fick ett oproportionerligt stort genomslag.

Ett sådant fall är när det döms för flera brott i brottskonkurrens, trots att ett eller flera av brotten ingår som ett led i genomförandet av ett annat, eller olika straffbud annars har överträtts inom ramen för ett och samma händelseförlopp. Det kan t.ex. handla om att någon, genom samma vårdslösa körning, har gjort sig skyldig till en rad olika trafikbrott samt därtill vållat annans död (se ”Rydaholmsfallet” NJA 2012 s. 79). Det sistnämnda brottet kan också ha begåtts som en följd av och dömas till ansvar för i förening med en grov misshandel (se ”Fiskekniven” NJA 2021 s. 139). Ibland kan vidare ett fullbordat brott ha ingått som ett led i förberedelsen till ett annat brott, såsom när någon har befattat sig med ett vapen för att förbereda ett mord (se ”GPS-puckarna” NJA 2020 s. 703). Ett annat vanligt förekommande fall är när någon som har bedrivit ”svart företagande”, med grund i samma oriktiga uppgift, döms till ansvar för både bokföringsbrott, skattebrott och försvårande av skattekontroll.

I fall som de ovan angivna finns det straffvärdepåverkande omständigheter som är gemensamma för brotten och av den anledningen skulle komma att beaktas dubbelt om straffvärdena för varje enskilt brott bara lades samman. Förutom den övervärdering av brottsligheten som följer av en sådan ordning kan som en ytterligare invändning anföras att det många gånger kan vara svårt – närmast krystat – att fastställa separata straffvärden när det döms enligt flera straffbud för vad som i grunden utgör ett och samma händelseförlopp. Ofta kan det då framstå som både mer naturligt och ändamålsenligt att i stället direkt rikta in bedömningen mot förfarandet sett som helhet, på motsvarande sätt som vid värderingen av enstaka brott. Och även i dessa fall har konkurrensfrågan – här om gärningspersonen ska dömas enligt samtliga de straffbud som överträtts eller endast något eller några av dem – långt ifrån alltid ett givet svar. Många gånger kan bedömningen ge upphov till gränsdragningssvårigheter och den valda lösningen kan därför ibland tyckas något godtycklig (jfr avsnitt 10.2.2). Även om det naturligtvis inte är oviktigt om agerandet

bestraffas som ett eller flera brott, påverkar rättens bedömning i detta avseende inte vad gärningspersonen i realiteten har gjort och hur klandervärt agerandet faktiskt är.

Ett annat fall då man skulle kunna tala om ett dubbelbeaktande är när varje brott i ett upprepat förfarande rubriceras som grovt på grund av att brottsligheten utövats systematiskt. Brottslighetens omfattning har då redan fått betydelse vid gradindelningen. Skulle den sedan även ges den betydelse för straffvärdet som följer av en trekumulationsregel skulle det leda till en skärpning av straffet som svårligen kan anses stå i proportion till den skada som brottsligheten inneburit. Att brottslighetens utövats systematiskt talar förvisso i skärpande riktning vid bedömningen av straffvärdet, men inte alltid till den grad som en trekumulationsregel i dessa fall skulle innebära.

En trekumulationsregel kan leda till att straffskalan alltför snabbt förbrukas

Som framgår av avsnitt 10.8.3 kommer det, oavsett vilken princip som väljs för att hantera flerfaldig brottslighet inom straffsystemet, att uppstå fall där tillkommande brott inte kan beaktas fullt ut, och i vissa fall inte alls, vid straffmätningen. Det beror på att det finns en gräns för hur strängt straff som kan ådömas en enskild person vid ett och samma tillfälle. Ytterst sätts denna gräns av en människas livslängd, men givet att inte alla brottstyper ska kunna leda till fängelse på livstid kommer gränsen (straffmaximum) normalt att ligga betydligt lägre än så. När straffmaximum väl nåtts kan ytterligare brott inte beaktas. Från denna punkt upphör således möjligheten att uttrycka skillnader i svårhet mellan olika brott eller kombinationer av brott och den som fortsätter sin brottsliga verksamhet blir immun mot ytterligare bestraffning, i vart fall såvitt avser brott av samma eller lägre svårhetsgrad. Vid utformningen av en regel för straffmätningen av flerfaldig brottslighet måste man således fråga sig om man bör ”springa in i taket”, genom att beakta varje enskilt brott med sitt fulla straffvärde, eller om man i stället bör ge vissa s.k. reduktioner, i syfte att fler brott ska rymmas inom den tillämpliga straffskalan.

När det gäller lindrigare brottslighet skulle en regel som går ut på att straffvärdet för de tre allvarligaste brotten kumuleras sällan vålla några bekymmer i nu aktuellt hänseende. Exempelvis kan straffvärdet för tre stölder eller tre fall av ofredande normalt läggas samman

utan att man slår i eller ens hamnar i närheten av straffskalans tak. Här finns således gott om utrymme att mäta ut ett strängare straff för mer omfattande brottslighet av aktuellt slag. I fråga om medelsvåra brott blir utrymmet dock snävare och vad beträffar de allra allvarligaste brotten skulle en trekumulationsmodell tämligen snabbt leda till att den tillgängliga straffskalan förbrukades. Exempelvis skulle den tillämpliga straffskalan vid upprepade fall av grova rån ofta vara förbrukad redan efter tre brott, med följden att tre grova rån skulle bestraffas lika strängt som t.ex. sex sådana brott. Med andra ord skulle gärningspersonen i princip kunna begå de sista tre rånen straffritt. Från utgångspunkten att straffmaximum i och för sig ska kunna uppnås är en sådan effekt förr eller senare oundviklig. Regleringen bör enligt vår mening dock inte utformas så att det annat än i sällsynta undantagsfall uppstår tröskeleffekter av detta slag, där vissa brott beaktas fullt ut och andra inte alls vid straffmätningen.

En trekumulationsregel lagfäster ”mängdrabatten” och befäster ett matematiskt förhållningssätt

En regel för straffmätningen av flerfaldig brottslighet som innebär att de tre allvarligaste brotten räknas fullt ut och att det först därefter ges vissa reduktioner skulle behöva vara tämligen precis till sin utformning för att så långt som möjligt säkerställa ett sådant utfall. Även om en sådan regel skulle leda till ett större genomslag för tillkommande brott framstår den som olycklig ur kommunikativ synpunkt. Snarare än att ge uttryck för att varje tillkommande brott beaktas på ett adekvat sätt vid bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde riskerar den nämligen att befästa tanken på att det ges mängdrabatter, om än först efter tre brott. Något tillspetsat skulle man till och med kunna tala om en lagstadgad mängdrabatt. En trekumulationsregel skulle också cementera det matematiska förhållningssätt som i viss mån har kommit att prägla nuvarande straffmätningspraxis och som, i enlighet med vad som anförts i avsnitt 10.8.2, har medfört att denna tenderar att bli alltför stelbent.

Det är tveksamt om en trekumulationsregel kommer att få avsedd effekt

Syftet med en trekumulationsregel av det slag som våra direktiv efterfrågar får antas vara att på ett enkelt och otvetydigt sätt säkerställa att tillkommande brott får ett ökat genomslag. Det kan dock ifrågasättas om en sådan regel skulle få den effektivitet som sålunda är avsedd.

Som framgår av det ovan anförda riskerar en strikt trekumulationsregel att på olika sätt leda till märkliga och oproportionerliga resultat. För att undvika sådana skevheter skulle regeln behöva förses med ett undantag som gör det möjligt att i vissa fall bedöma den samlade brottslighetens straffvärde på något annat sätt. Med hänsyn till den mängd fall som kan påkalla en annan bedömning skulle risken då i stället bli att undantaget snarare får karaktären av en huvudregel, varvid den eftersträvade effektiviteten med en trekumulationsregel uteblir.

Det är förstås möjligt att avstå från att förse bestämmelsen med något undantag eller att göra tillämpningsområdet för ett undantag mycket begränsat. Även då är emellertid risken att regeln inte får den effekt som är eftersträvad. Som beskrivits i avsnitt 10.2.2 är straffmätningen tätt förknippad med frågor om gradindelning och konkurrens, och om regleringen eller principerna i det ena ledet ger utfall som framstår som avvikande, tenderar praxis att utveckla sig så att det kompenseras för detta i ett annat led av bedömningen. Det framstår därför som troligt att det med en strikt trekumulationsregel kommer att uppstå nya konkurrenslösningar, t.ex. för i vilka fall ett visst brott ska konsumeras av ett annat, just för att uppnå ett slutresultat som står i rimlig proportion till den samlade brottslighetens allvar. Likaså kan bedömningar i fråga om gradindelningen påverkas. Det förefaller exempelvis sannolikt att domstolarna kommer att inta ett ännu mer restriktivt förhållningssätt än i dag till att bedöma varje brott som ingått i ett upprepat förfarande som grovt med hänvisning till att brottslighetens utövats systematiskt (jfr avsnitt 10.5.2).

Oavsett hur en trekumulationsregel utformas framstår det alltså som tveksamt om de fördelar som potentiellt står att vinna med en sådan regel verkligen kommer att kunna realiseras, i vart fall i den utsträckning som är avsedd.

Invändningar hänförliga till regelns utfall och ekonomiska konsekvenser

Även invändningar av mer praktisk eller ekonomisk natur kan, givet inriktningen av denna reform, anföras mot en regel av nu diskuterat slag.

Förutom att straffen rent allmänt ska framstå som rättvisa och rimliga är de centrala ändamålen med denna reform att förbättra brottsoffers möjlighet att få upprättelse genom straffet och att straffsystemet i större utsträckning ska tillgodose behovet av samhällsskydd. Det senare ändamålet ska ses i ljuset av brottsutvecklingen under senare tid, där särskilt våldsamma konflikter i den kriminella miljön och organiserad brottslighet i olika former lyfts fram i våra direktiv. En trekumulationsregel skulle dock inte bara leda till skärpta straff för brott med koppling till kriminella nätverk eller annan brottslighet som ökat i omfattning eller blivit mer elakartad under senare år, utan även sådan brottslighet som tycks ha minskat, blivit mildare eller hållit sig i stort sett oförändrad till sin omfattning och karaktär. Den skulle också träffa brottstyper som inte har något konkret brottsoffer eller där brottsofferperspektivet i vart fall inte är särskilt framträdande. Som exempel kan nämnas att flerfaldig trafik- eller stöldbrottslighet av jämförelsevis lindrigt slag och liten omfattning skulle komma att bestraffas strängare än i dag, som mest med någon eller ett par månaders ytterligare fängelse. Detta kanske kan tyckas oproblematiskt, men med hänsyn till det stora antalet straff som skulle komma att beröras, skulle en sådan skärpning leda till betydande kostnader för samhället, främst i form av anstaltsplatser inom Kriminalvården. Mot bakgrund av ändamålen med denna reform, kan det ifrågasättas om en sådan användning av samhällets resurser är rimlig.

Det kan i sammanhanget också noteras att en trekumulationsmodell innebär att man genomgående prioriterar genomslaget för de första brotten (räknat i fallande svårhetsgrad) i en brottsserie (jfr avsnitt 10.8.3 under rubriken ”Några ytterligare premisser för en straffskärpning”). Enligt vår mening leder emellertid dagens straffmätningspraxis – med undantag för fall då brotten innefattar en kränkning av ett eller flera brottsoffer – oftast till ganska rimliga resultat just när prövningen avser bara några enstaka brott. Det är snarare när brottsligheten är omfattande som resultaten tenderar att bli alltför lindriga, till följd av den kraftigt avtagande betydelse som tillkommande brott

därefter brukar tillerkännas. En trekumulationsregel behöver dock inte med nödvändighet leda till att straffvärdet för omfattande brottslighet blir särskilt mycket högre än i dag. Därför framstår det som mer ändamålsenligt att försöka utforma en ny regel för straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet så att den i stället ökar genomslaget för de senare brotten i en brottsserie och över lag gör bedömningarna mer nyanserade. Som antytts ovan kan det därutöver finnas anledning att överväga särskilda principer för de fall där brotten innefattat en kränkning av ett eller flera brottsoffer. Med en sådan inriktning torde ändamålet med en ny regel för straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet kunna uppnås på ett mer träffsäkert och kostnadseffektivt sätt.

Sammanfattande slutsatser

Sammanfattningsvis skulle en trekumulationsregel visserligen öka genomslaget för tillkommande brott, i vart fall när brottsligheten inte är alltför omfattade. Emellertid skulle den också vara förenad med flera och betydande nackdelar, vilka i mångt och mycket bottnar i att modellen blir alltför mekanisk och likriktad. Detta medför att möjligheterna att nyansera bedömningen efter omständigheterna i det enskilda fallet kraftigt begränsas. Risken blir därmed att regleringen så att säga missar målet, att öka genomslaget för tillkommande brott på ett sätt som leder till att straffen framstår som mer rimliga och rättvisa. De mest otillfredsställande resultaten skulle förvisso kunna undvikas om regeln försågs med ett undantag som gör det möjligt att bedöma den samlade brottslighetens straffvärde på annat sätt i särskilda fall. Då är risken å andra sidan att den tydlighet och effektivitet som modellen torde vara avsedd att åstadkomma undergrävs.

Mot denna bakgrund kan vi inte förorda en lösning av detta slag. En reglering som enligt vår mening på ett lämpligare och mer ändamålsenligt sätt tillgodoser ändamålen med denna reform presenteras i följande avsnitt. I avsnitt 17.2.2 lägger vi fram en bestämmelse med en sådan trekumulationsmodell som efterfrågas i våra direktiv och som vi alltså inte ställer oss bakom. I avsnitt 17.3.2 återfinns en författningskommentar till detta förslag och i kapitel 18 en analys av förslagets konsekvenser. Här ska endast de överväganden som ligger till grund för förslagets utformning kort redovisas.

Ett alternativt förslag (en trekumulationsregel) som inte följer av våra ställningstaganden

Som framhållits ovan måste en modell för straffmätning av flerfaldig brottslighet som innebär att de tre allvarligaste brotten räknas fullt ut och att det först därefter blir aktuellt med viss straffreduktion vara tämligen precis till sin utformning för att leda till ett sådant resultat. Från den utgångspunkten bör det i lagtexten uttryckligen anges att de tre allvarligaste brotten ska ges fullt genomslag.

Enligt våra direktiv ska modellen vidare innebära ytterligare begränsningar av straffreduktionen vid allvarliga brott mot person. Som vi uppfattar detta innebär det att kumulation ska tillämpas i högre utsträckning i dessa fall. Därför bör det av regleringen framgå att sådana brott alltid ska ges fullt genomslag. När det gäller det närmare tillämpningsområdet för bestämmelsen i denna del kan det lämpligen avgränsas på motsvarande sätt som den nuvarande straffskärpningsregeln i 29 kap. 1 § andra stycket andra meningen brottsbalken, dvs. till att avse sådana brott som innefattat ett allvarligt angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person. Innebörden, sett till vilka brottstyper som omfattas, blir därmed densamm a.106

Eftersom bestämmelsen i nu angivna delar kraftigt kommer att begränsa domstolens bedömningsutrymme bör den i övrigt vara mer öppen till sin utformning. Några mer precisa anvisningar för hur ytterligare tillkommande brott ska beaktas bör således inte anges, utan regleringen bör medge en sådan flexibilitet att den fortsatta straffmätningen kan anpassas efter omständigheterna i det enskilda fallet. För att undvika att en stor del av straffskalan alltjämt lämnas outnyttjad bör den samtidigt ge uttryck för att varje tillkommande brott ska få ett genomslag vid bedömningen. Mot denna bakgrund förslår vi att det till det sammanlagda straffvärdet för ovan angivna brott ska läggas en del av straffvärdet för vart och ett av de övriga brotten. En sådan formulering utesluter inte att andelen med vilken tillkommande brott beaktas i någon mån avtar, men samtidigt förutsätter den i princip att varje brott adderar till det samlade straffvärdet. Närmare riktlinjer för hur tillkommande brott kan beaktas lämnas i författningskommentaren (se avsnitt 17.3.2).

Även med de möjligheter till anpassningar som den nyss föreslagna formuleringen erbjuder finns det – som framgått av de diskus-

106 Se 2009/10:147 s. 14 f. Jfr också vårt förslag i avsnitt 11.6.4.

sioner som förts ovan – situationer där en trekumulationsregel kan leda till otillfredsställande resultat och/eller göra straffmätningen onödigt komplicerad. Det gäller i synnerhet i vissa fall när det finns ett samband mellan brotten. Som framhållits ovan kan det exempelvis finnas straffvärdeomständigheter som är gemensamma för brotten och som därmed skulle komma att beaktas dubbelt om straffvärdena för de enskilda brotten bara lades samman. Vidare kan det förhållandet att brottsligheten upprepats ha bidragit till att vart och ett av brotten rubricerats som grova på grund av att de ingått som led i ett systematiskt förfarande. Också i ett sådant fall skulle en trekumulationsregel kunna innebära en form av dubbelräkning. Och även i fall där det inte finns något dylikt samband kan en trekumulationsregel leda till att brottsligheten övervärderas, till följd av att den lägger samma vikt vid antalsräkningen oberoende av i vilken utsträckning denna återspeglar brottslighetens straffvärdhet. Mot denna bakgrund finns det anledning att överväga att förse regleringen med ett undantag som gör det möjligt att frångå trekumulationsregeln när omständigheterna i det enskilda fallet särskilt påkallar det.

Av våra direktiv framgår visserligen inte något om att det bör finnas möjligheter till avsteg från trekumulationsregeln i fall som de nyss nämnda. Som framhållits ovan finns dessutom en risk för att ett undantag kommer att undergräva regelns effektivitet. Å andra sidan skulle, som också påtalats i det föregående, motsvarande problematik sannolikt uppstå även med en undantagslös trekumulationsregel, eftersom rättstillämparen på ett eller annat sätt lär kompensera för de skeva resultat som en sådan reglering kan leda till i andra led av den straffrättsliga bedömningen. Enligt vår mening är det då att föredra att regleringen i sig ger möjlighet att nå ett rimligt slutresultat genom att i vissa fall tillåta avsteg från kumulationsregeln. På det sättet får lagstiftaren också möjlighet att ge närmare vägledning i fråga om när ett sådant avsteg kan vara motiverat, vilket skapar bättre förutsättningar för en enhetlig och mer förutsebar rättstillämpning.

Mot denna bakgrund föreslår vi att regleringen förses med ett undantag, enligt vilket den samlade brottslighetens straffvärde får bedömas på annat sätt om det med hänsyn till sambandet mellan brotten eller annars finns särskilda skäl. Genom kravet på särskilda skäl markeras att det inte kan bli fråga om att mer regelmässigt avvika från trekumulationsregeln och att ett avsteg förutsätter att detta kan motiveras utifrån särskilda omständigheter i det enskilda fallet.

Undantaget kan lämpligen placeras som ett andra stycke i bestämmelsen. För det fall lagstiftaren är av uppfattningen att trekumulationsregeln bör gälla undantagslöst kan det enkelt åstadkommas genom att det andra stycket stryks. Vi pekar på detta särskilt, eftersom det är något oklart huruvida ett undantag är förenligt med våra direktiv. Det kan också nämnas att det är möjligt att ge undantaget en snävare utformning genom att byta ut kravet på särskilda skäl mot ett krav på synnerliga skäl. Med en sådan utformning signaleras närmast att det endast är när trekumulationsregeln skulle leda till ett samlat straffvärde som står i uppenbar disproportion till allvaret i den brottslighet som är aktuell och till straffnivåerna för andra brott, som ett avsteg kan komma i fråga. Enligt vår mening riskerar en sådan reglering emellertid att i alltför stor utsträckning begränsa utrymmet att anpassa straffmätningen efter omständigheterna i det enskilda fallet, återigen med risk för otillfredsställande resultat och framväxten av särskilda konkurrenslösningar eller liknande som följd. Vi har därför stannat vid att särskilda skäl är en lämpligare avgränsning.

Förslaget i avsnitt 10.8.4 och 10.8.5 om en förhöjd straffskala gäller även för det fall att regeln för straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet utformas enligt det nu presenterade förslaget.

10.8.7. Utformningen av en ny regel för straffmätningen av flerfaldig brottslighet

Förslag: När ett gemensamt straff för flera brott mäts ut ska den

samlade brottslighetens straffvärde bedömas så att det svarar mot brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar. Vid den bedömningen ska sådana brott som inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person som utgångspunkt ges fullt genomslag.

Skälen för vårt förslag

Den samlade brottslighetens straffvärde bör bedömas så att det svarar mot brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar

Som föregående avsnitt belyser kan förtjänsten med ordningen med ett gemensamt, aspererat, straff i korthet beskrivas så den möjliggör en friare straffmätning, där bedömningen kan riktas in mot vad gärningspersonen faktiskt har gjort i stället för hur brottsligheten antalsräknas eller rättsligt etiketteras i olika avseenden. På det sättet skapas förutsättningar att tillgodose de för straffsystemet centrala rättviseprinciperna om proportionalitet och ekvivalens eller, med andra ord, att mäta ut ett straff som återspeglar den samlade brottslighetens allvar.

Problemet med nuvarande straffmätningspraxis vid flerfaldig brottslighet är följaktligen inte de principer som denna grundar sig på, utan snarare de schabloniserade metoder som utvecklats för att tillgodose dessa, men som kommit att medföra dels att det i hög utsträckning aspereras på ett likartat sätt trots att skälen för asperation inte alltid är lika starka, dels att den gemensamma straffskalans övre del sällan – och dess straffmaximum närapå aldrig – kommer till användning (jfr avsnitt 10.8.2).

Det anförda leder till slutsatsen att en ny regel för straffmätningen av flerfaldig brottslighet inte i första hand bör utgå från de isolerade straffvärdena för de enskilda brotten. För att bevara den flexibilitet som den nuvarande ordningen erbjuder och kunna tillgodose intresset av proportionalitet och ekvivalens bör regleringen i stället ge tydligt uttryck för att föremålet för bedömningen är brottsligheten sedd som helhet. Samtidigt bör den leda till ett ökat genomslag för tillkommande brott och en större differentiering.

Mot denna bakgrund föreslår vi att den grundläggande regeln för straffmätning av flerfaldig brottslighet utformas så att den samlade brottslighetens straffvärde ska bedömas så att det svarar mot brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar. Förutom att det av en sådan formulering följer att straffvärdet ska avspegla allvaret i brottsligheten sedd som helhet är den – tillsammans med de föreslagna ändringarna av den gemensamma straffskalan – avsedd att ge uttryck för en skärpning i förhållande till nuvarande praxis. Normalt sett bör en tillämpning av regeln visserligen leda till någon form av asperation, men den utesluter inte att den samlade brottslighetens straffvärde kan anses motsvara – eller i vissa fall rentav överstiga – resultatet vid

en kumulation av straffvärdena för de enskilda brotten. Som vi återkommer till kan det finnas anledning att komplettera denna grundregel med särskilda bestämmelser.

Att det finns skäl att vara kritisk mot de schabloniserade andelsberäkningar av de enskilda brottens straffvärden som kommit att användas i praxis innebär inte att dessa är utan förtjänster. Som framgår av avsnitt 10.5.2 utvecklades de för att det fanns ett behov av gemensamma utgångspunkter vid straffmätningen av flerfaldig brottslighet som kunde göra denna mer enhetlig och förutsebar samt praktiskt hanterbar för domstolarna. Detta behov är knappast mindre i dag. Så länge schabloner av detta slag används som just utgångpunkter för bedömningen, och inte indikerar att tillkommande brott bör ges en så kraftigt avtagande betydelse som de nuvarande ger vid handen, behöver de inte heller vara särskilt problematiska. Tvärtom kan de vara effektivt sätt att säkerställa att tillkommande brott får ett tillräckligt genomslag vid straffmätningen. Att straffvärdet bör bedömas så att det svarar mot brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar utesluter således inte att det ställs upp vissa tumregler eller presumtioner, baserade på de enskilda brottens straffvärden, för hur man når ett sådant resultat.

Grunderna för bedömningen

Att straffvärdet för den samlade brottsligheten ska svara mot dess sammantagna innebörd och verkningar innebär alltså att det ska återspegla allvaret i brottsligheten sedd som helhet. Bestämmelsen är följaktligen avsedd att ge uttryck för principerna om proportionalitet och ekvivalens och de särskilda överväganden dessa kräver vid bedömningen av straffvärdet för flerfaldig brottslighet. Den aktuella brottsligheten måste således jämföras med andra brott och kombinationer av brott för att säkerställa att det samlade straffvärdet hamnar på en nivå som står i ett proportionerlig förhållande till dessa.

Liksom hittills bör bedömningen grunda sig på de omständigheter som framgår av nuvarande 29 kap. 1 § andra stycket (härefter 28 kap. 6 § första stycket) brottsbalken, satt i relation till hela det brottsliga förfarandet. Utgångspunkten för bedömningen blir därmed den sammantagna skada, kränkning eller fara som gärningarna inneburit. Därutöver måste vad den tilltalade insett eller borde ha

insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft vägas in. Dessa faktorer kan ibland vara oberoende av antalet brott och bör då kunna beaktas gemensamt för dessa.

I förekommande fall ska även sådana straffskärpnings- respektive strafflindringsgrunder som anges i nuvarande 29 kap. 2–3 §§ (härefter 28 kap. 7–9 §§) brottsbalken beaktas. Även dessa har ibland bäring på samtliga brott och kan då tillämpas i relation till hela det brottsliga förfarandet.

Att bedömningen tar sikte på brottsligheten sedd som helhet innebär inte att den alltid bör göras helt frikopplad från straffvärdena för de enskilda brotten sedda för sig. Vilken metod som används för att uppnå ett samlat straffvärde som svarar mot brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar bör bl.a. vara beroende av vilken typ av brott det rör sig om, brottens skyddsintressen och relativa svårhet samt sambandet mellan brotten.

Närmare om bedömningen i olika fall

Vissa brott karaktäriseras av att det finns något tydligt mätbart som indikerar hur skadlig eller farlig brottsligheten i fråga kan anses vara jämfört med andra brott. Narkotikabrottslighet, ekonomisk brottslighet och sådana förmögenhetsbrott som bara leder till en ren ekonomisk skada anses ofta vara av sådant slag. Det är dock inte brottet som sådant, utan skadan eller faran som brottet medför, som går att kvantifiera. Liksom vid annan brottslighet är också andra omständigheter av central betydelse vid straffvärdebedömningen, såsom om brottet varit planerat eller impulsstyrt, vilken roll i brottsligheten gärningspersonen haft och om det varit fråga om en engångsföreteelse eller en systematiskt utövad brottslighet. Särskilt på lägre straffvärdenivåer får dock den kvantifierbara faktorn en stor, eller i vissa fall helt avgörande, betydelse vid straffvärdebedömningen. Det måste då beaktas att den kvantifierbara skadan eller faran normalt sett ges en avtagande betydelse vid bedömningen av straffvärdet för ett enstaka brott. Således leder som regel inte befattningen med en dubbelt så stor mängd narkotika till ett fördubblat straffvärde. Motsvarande bör gälla även vid flerfaldig brottslighet. Av det följer att metoden för bedömningen av straffvärdet vid flerfaldig brottslighet av detta slag inte på något avsevärt sätt bör skilja sig från den som används vid

värderingen av enkel brottslighet. Med utgångspunkt i den sammantagna skada eller fara som gärningarna inneburit – och med beaktande av de övriga omständigheter som är av betydelse för straffvärdebedömningen – bör domstolen således bedöma var på den tillämpliga straffskalan brottsligheten bör placeras utifrån hur denna som helhet förhåller sig till andra, mer eller mindre straffvärda, fall.

Bedömningen av brottslighet som inte eller i vart fall bara i mindre grad har inslag av kvantifierbara faktorer av betydelse för straffvärdet, bör som utgångspunkt inte avvika från vad som nyss sagts i någon beaktansvärd mån. Men när det inte finns någon tydligt kvantifierbar faktor som kan beaktas gemensamt för brotten är det givetvis svårare att finna objektiva hållpunkter för bedömningen av ett straffvärde som svarar mot brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar utifrån en samlad bedömning av det slag som beskrivits ovan. I dessa fall kan det i stället vara mer ändamålsenligt att ta avstamp i straffvärdena för de enskilda brotten. Det gäller inte minst när prövningen avser flera brott av skilda slag, såsom när det rör sig om en kombination av olika narkotika-, trafik- och förmögenhetsbrott. Men också i vissa fall när brottsligheten är av likartat slag, såsom vid återkommande trafikbrottslighet eller upprepade stölder mot olika målsägande, kan en sådan metod ibland vara den lämpligaste.

Att bedömningen i nyss nämnda fall bör kunna ta avstamp i straffvärdena för de enskilda brotten ska inte förstås så att dessa bara kan läggas samman. Någon form av asperation är alltså även här nödvändig för att undvika att lindrigare brott bestraffas strängare än brottslighet som kvalitativt sett är svårare. På liknande sätt som i dag kan det då finnas skäl att utgå från straffvärdet för det allvarligaste brottet och till det lägga en andel av straffvärdet för vart och ett av de tillkommande brotten. Som beskrivits ovan innebär nuvarande praxis att andelen avtar på ett sådant sätt att tillkommande brott ganska snart i princip inte får någon inverkan alls på det samlade straffvärdet. Detta leder också till att det gemensamma straffet, även när det handlar om ett stort antal brott, stannar långt under straffmaximum som därmed i stort sett aldrig används. För att den gemensamma straffskalans spännvidd ska utnyttjas i större utsträckning bör i stället varje tillkommande brott som utgångspunkt beaktas med en lika stor andel av det isolerade straffvärdet. Lämpligen kan den andel som de först tillkommande brotten (i fallande svårhetsgrad räknat) i dag vanligen beaktas med då användas, dvs. hälften. I förhållande till nu-

varande praxis skulle en sådan tumregel leda till en påtaglig skärpning av straffen när brotten är många eller allvarliga. Samtidigt torde huvuddelen av de fall som i praktiken förekommer rymmas inom den tillämpliga straffskalan.

Viktigt att understryka är att en tumregel av detta slag inte kan tjäna som annat än en utgångspunkt för bedömningen. Tillämpningen måste således alltid anpassas efter den aktuella situationen, varvid bl.a. brottslighetens karaktär får betydelse. Som vi utvecklar närmare i det följande kan det exempelvis finnas anledning att skärpa upp det resultat som den nyss nämnda tumregeln leder fram till när det rör sig om upprepade bedrägerier med tydligt integritetskränkande inslag. Som vi också återkommer till nedan kan därtill ett samband mellan brotten ge anledning att justera resultatet i ena eller andra riktningen. Avslutningsvis måste domstolen också – på liknande sätt som i dag – försäkra sig om att slutresultatet står i rimlig proportion inte bara till den brottslighet som är aktuell, utan också till straffnivåerna för andra brott. Vid denna kontroll kan t.ex. de normala straffnivåerna för ett brott av högre grad eller ett närliggande brott av allvarligare slag användas som hållpunkter.

En särskild presumtionsregel för brott som inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person

När det gäller flerfaldig brottslighet som har ett starkt inslag av kränkning av en enskild person kan varje nytt sådant brott knappast reduceras till en ren skillnad i brottslighetens kvantitet. I dessa fall bör rimligtvis varje tillkommande brott – oavsett om det riktar sig mot samma målsägande som de tidigare brotten eller mot någon annan – normalt anses tillföra en kvalitativ skillnad i brottslighetens svårhet som svarar mot det straffvärde som brottet skulle ha åsatts om det hade prövats för sig. Med andra ord finns det inte samma skäl att låta betydelsen av tillkommande brott avta som i andra fall. Till detta kan läggas att antalsräkningen och andra konkurrensfrågor mer sällan är förenad med några särskilda svårigheter i dessa fall och att det vanligtvis således inte råder någon tvekan om hur många brott (eller vilka av de i och för sig begångna brotten) som den tilltalade ska dömas för. Därför bör som en tydlig utgångspunkt gälla att brott som innefattat en kränkning av en enskild person ska ges fullt genomslag, dvs. beaktas med det straffvärde som brottet skulle ha åsatts om det

hade prövats för sig, så långt detta är möjligt inom ramen för den tillämpliga straffskalan. Man skulle också kunna uttrycka det så att det i dessa fall kan presumeras att brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar svarar mot ett kumulerat värde.

Mot denna bakgrund bör den grundläggande bestämmelsen om straffvärdebedömningen vid flerfaldig brottslighet kompletteras med en presumtionsregel av den angivna innebörden. Lämpligen kan tilllämpningsområdet preciseras på liknande sätt som straffskärpningsregeln i nuvarande 29 kap. 1 § andra stycket andra meningen brottsbalken, dvs. till att avse brott som inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person. Till skillnad från den nyss nämnda bestämmelsen bör tillämpningsområdet dock inte begränsa sig endast till brott som innefattat allvarliga sådana angrepp. Det ovan förda resonemanget är nämligen giltigt även i förhållande till mindre allvarliga brott av det angivna slaget, t.ex. när det rör sig om flera fall av misshandel som vardera har ett straffvärde motsvarande någon eller ett par månaders fängelse. Tillämpningsområdet blir därmed bredare än för bestämmelsen i 29 kap. 1 § andra stycket andra meningen brottsbalken, men de brottstyper som omfattas kommer väsentligen att vara desamma. Således handlar det i huvudsak om brott där gärningen består i eller innefattar uppsåtlig våldsanvändning eller uppsåtligt hot eller med sådant våld eller hot jämställbart handlande, direkt riktat mot en annan person. Brott som typiskt sett riktar sig mot en mer obestämd krets av människor och där det för straffansvar för fullbordat brott är tillräckligt med en fara för denna krets bör däremot inte omfattas. Detsamma gäller brott med det primära skyddsintresset att värna rikets styrelseskick och oberoende. Exempel på brott som kommer att träffas är misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, olaga tvång, olaga hot, de flesta sexualbrott, rån, utpressning, våld eller hot mot tjänsteman och övergrepp i rättssak. Också medhjälp och anstiftan samt försök och andra osjälvständiga brottsformer bör omfattas .107Ytterst blir det dock en fråga för domstolen att i det enskilda fallet avgöra om en konkret gärning är sådan att den inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person.

När ett brott inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person ska det som utgångspunkt alltså ges fullt genomslag vid bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde. Det bör gälla oavsett om samtliga de brott som bedömningen avser

107 Jfr prop. 2009/10:147 s. 14 f.

är av sådant slag eller endast något eller några av dem. I det senare fallet får det eller de brott som faller inom presumtionsregelns tillämpningsområde beaktas med sitt fulla, isolerade straffvärde, medan resterande brott får värderas enligt ovan beskrivna tillvägagångssätt, varefter resultaten sedan får vägas samman.

Det nu sagda kan dock inte gälla undantagslöst. Det är nämligen inte alltid så att ett tillkommande brott som inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person kan sägas tillföra en kvalitativ skillnad i svårhet som svarar mot det straffvärde som brottet skulle ha åsatts om det bedömts för sig. I vissa fall när det finns ett samband mellan brotten, företrädesvis på det sättet att något av brotten utgjort ett led i ett annat, skulle ett kumulerat värde typiskt sett bli alltför högt i förhållande till brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar. Därtill är metoden att utgå från straffvärdet för varje enskilt brott inte alltid den mest lämpade när det handlar om brott som har begåtts inom ramen för samma händelseförlopp. Presumtionen för kumulation bör således kunna brytas om sambandet mellan brotten påkallar att straffvärdet bedöms på annat sätt. Vi återkommer till hur straffvärdet för den samlade brottsligheten kan bedömas i olika sambandssituationer nedan. Som då utvecklas kan det i vissa fall även finnas anledning att åsätta den samlade brottsligheten ett högre straffvärde än vad en kumulation skulle innebära.

Vidare måste man även när brotten inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person förhålla sig till det tak för straffmätningen som den tillämpliga straffskalan sätter, liksom till straffnivåerna för andra typer av brott. Sedan taket väl har nåtts konsumeras, som redan framhållits, all ytterligare brottslighet i straffvärdehänseende. Förr eller senare kommer man emellertid alltid till denna punkt, givet att taket i och för sig ska kunna uppnås. Frågan blir därmed när denna effekt kan accepteras eller, med andra ord, hur många brott av ett visst slag som bör rymmas inom den tillämpliga straffskalan. I avsnitt 10.8.3 har vi konstaterat att ribban å ena sidan inte bör sättas så högt att möjligheten att döma ut maximistraffet blir i det närmaste teoretisk. Å andra sidan bör den inte sättas så lågt att en stor mängd fall slår i taket, med följden att olika brottskombinationer inte sällan kommer att bestraffas på samma nivå (straffmaximum) oavsett om skillnaden i svårhet är avsevärd.

Problemet i nu aktuellt avseende uppstår framför allt när det gäller allvarligare brottstyper, eftersom straffskalan (både vid enkel och

flerfaldig brottslighet) beträffande dessa är snävare sett till relationen mellan minimi- och maximistraffet. Ett exempel som nämnts ovan är att den tillämpliga straffskalan vid upprepade fall av grova rån ofta skulle vara förbrukad redan efter tre brott, med följden att tre grova rån skulle bestraffas lika strängt som t.ex. sex sådana brott. Det skulle också innebära att straffet för tre grova rån skulle komma att motsvara normalstraffet för mord. Detta framstår enligt vår mening inte som en rimlig ordning.

Av det anförda följer att ett visst mått av asperation kan vara nödvändig även när brotten inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person. Det gäller företrädesvis i fråga om allvarliga sådana brott, men även i andra fall kan presumtionen undantagsvis behöva frångås för att undvika påtagliga missförhållanden mellan straffnivåerna för olika brott. Det ska dock understrykas att avsikten med den föreslagna presumtionsregeln är att få till stånd en allmän uppvärdering av upprepade brott som innefattar angrepp av nu aktuella slag och att utrymmet för avsteg från presumtionen måste bedömas mot denna bakgrund. Här kan nuvarande praxis således inte kan ge annat än begränsad ledning.

När det gäller den lagtekniska lösningen bör det tydligt framgå att presumtionsregeln innebär just en presumtion för att brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar i dessa fall svarar mot ett kumulerat värde, och alltså inte utgör något undantag från den grundläggande regeln om bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde. Bestämmelsen kan därmed utformas så att brott som inneburit ett allvarligt angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person vid den bedömningen som utgångspunkt ska ges fullt genomslag. Någon särskild reglering om i vilka fall utgångspunkten kan frångås är inte nödvändig, eftersom det i så fall sker med stöd av grundregeln och med hänsyn till sådana omständigheter som är relevanta även i andra fall, företrädesvis att det finns ett samband mellan brotten eller att det krävs för att uppnå ett proportionerligt resultat i förhållande till straffnivåerna för andra brott.

Tillämpningen måste anpassas efter den konkreta situationen

Vi har ovan beskrivit hur den samlade brottslighetens straffvärde som utgångspunkt bör – eller i fråga om brott som innefattar ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person – ska bedömas baserat på olika typfall som kan förekomma. I den praktiska rättstillämpningen är förhållandena emellertid sällan så renodlade. Tillämpningen måste därför alltid anpassas efter den konkreta situationen. Som redan framgått förekommer det inte sällan att olika typer av brott samtidigt föreligger till prövning. Domstolen kan då först behöva värdera olika kluster av brott för sig, med användning av skilda metoder, för att sedan göra en sammanvägd bedömning.

Det sagda innebär vidare att bedömningen bör göras med beaktande av hur starkt skälen för ett aspererat straff gör sig gällande i det aktuella fallet. En situation då skälen för asperation kan vara starkare eller svagare än annars är, som nämnts i det föregående och behandlas mer utförligt nedan, när det finns någon form av samband mellan brotten. Beroende på omständigheterna kan sambandet tala i skärpande eller mildrande riktning.

Som anförts ovan bygger vidare den föreslagna presumtionsregeln på att tillkommande sådana brott inte bara kan sägas innebära en ökning i brottsligheten kvantitet, utan normalt också en beaktansvärd skillnad i brottslighetens kvalitet. Motsvarande resonemang gör sig i princip gällande även i fråga om andra brott med tydligt integritetskränkande inslag, om än inte alltid i lika hög utsträckning. Som exempel kan nämnas sådana förmögenhetsbrott som innefattar ett utnyttjande av någons utsatta ställning eller svårigheter att värna sin integritet, såsom bedrägerier eller stölder i hemmet riktade mot äldre. Även om presumtionsregeln typiskt sett inte är tillämplig i dessa fall finns det följaktligen anledning att öka genomslaget också för sådana brott. Presumtionsregeln bör med andra ord kunna ”spilla över” på andra brott som innefattar ett kännbart intrång i någons personliga integritet och således föranleda en svagare asperation i dessa fall. I vissa fall kan det rentav finnas anledning att även ge sådana brott som faller utanför presumtionsregelns tillämpningsområde fullt genomslag vid bedömningen.

Det är också viktigt att understryka att även om tillvägagångssättet för bedömningen kan skifta är målet alltid detsamma, att uppnå ett samlat straffvärde som svarar mot brottslighetens sammantagna

innebörd och verkningar, inbegripet att det står i ett proportionerligt förhållande till straffnivåerna för andra brott. För att inte skevheter ska uppstå i det sistnämnda avseendet är det väsentligt att domstolen – oavsett vilken metod som använts som utgångspunkt – alltid försäkrar sig om att slutresultatet blir väl avvägt utifrån jämförelser med andra fall. Olika tumregler eller utgångpunkter kan således inte tillämpas urskillningslöst och oberoende av varandra. Tvärtom kan det vara en fördel att jämföra resultaten av olika metoder för att på det sättet komma fram till ett rimligt slutresultat.

Relationen till straffmaximum

Om brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar motiverar det bör straffvärdet anses motsvara det straffmaximum som enligt 26 kap. 2 § brottsbalken gäller för brottskombinationen i fråga. Man kan därvid förvänta sig att det efter hand kommer att utvecklas en praxis kring vad som bör krävas för att maximistraffet ska uppnås i olika typsituationer. På det sättet skapas också referenspunkter för var på straffskalan mindre allvarliga fall bör placeras.

Vid tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen måste emellertid beaktas att den gemensamma straffskalan inte är utformad med samma precision som straffskalorna för de enskilda brottstyperna (jfr ovan avsnitt 10.8.4). Det innebär att straffmaximum kommer att nås oftare i vissa fall än i andra. Saken beror på hur den aktuella brottskombinationen ser ut, dvs. vilka typer av brott som prövningen avser samt hur omfattande och allvarlig brottsligheten är.

I vissa fall kan det allvarligaste brottet, även om straffvärdet är begränsat i det konkreta fallet, ha en straffskala som sträcker sig mycket högt. Om den tilltalade därutöver har gjort sig skyldig till ett stort antal brott av annat slag vore det inte alltid rimligt att låta det högre maximistraffet vara styrande för hur strängt det gemensamma straffet kan bli. Som ett exempel kan nämnas det fallet att någon har begått ett olaga frihetsberövande med ett straffvärde om ett års fängelse och därutöver ett mycket stort antal bedrägerier av normalgraden. Om de senare brotten är tillräckligt många skulle det samlade straffvärdet i ett sådant fall teoretiskt sett kunna bli 18 års fängelse. Det beror på att straffskalan för olaga frihetsberövande sträcker sig ända upp till tio års fängelse och att det därutöver enligt

vårt förslag till ändring av 26 kap. 2 § brottsbalken skulle vara möjligt att lägga på ytterligare åtta års fängelse. En sådan rättstillämpning vore emellertid inte förenlig med proportionalitetsprincipen. Vid bedömningen av det samlade straffvärdet för ett mycket stort antal brott bör hänsyn tas till maximistraffet för just dessa brott, även om den tilltalade också har begått något enstaka brott av allvarligare slag som ska läggas till de övriga.108

Vi återkommer till användningen av livstidsstraffet nedan.

Betydelsen av ett samband mellan brotten

I fall där det finns ett samband mellan brotten bör detta beaktas särskilt vid bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde. Som redan framgått kan sambandet mellan brotten ge anledning att avvika från huvudregeln om kumulation vid brott som inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person. Men också i andra fall kan sambandet medföra att brottsligheten bör åsättas ett högre eller lägre straffvärde än annars.

En situation då det kan finnas skäl att beakta sambandet i mildrande riktning är när ett eller flera brott ingått som ett led i ett annat, eller olika straffbud annars har överträtts inom ramen för ett och samma händelseförlopp. I sådana fall kan en viss del av brottsligheten många gånger konsumeras såsom subsidiär till eller medbestraffad med huvudbrottet. Men när domstolen dömer enligt två eller flera straffbud, måste beaktas att det kan finnas straffvärdepåverkande omständigheter som är gemensamma för brotten, och därför riskerar att få ett oproportionerligt stort genomslag, om den samlade brottslighetens straffvärde bestäms utan att särskild hänsyn tas till detta. Det gäller inte minst om brotten inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person, där varje brott som huvudregel ska beaktas med sitt fulla straffvärde. Som nämnts ovan kommer en tillämpning av huvudregeln i dessa fall typiskt sett att leda till ett straffvärde som är alltför högt i förhållande till brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar. Här kommer det således i allmänhet finnas anledning att bedöma den samlade brottsligheten på annat sätt. Ofta kan ett rimligt resultat uppnås om bedömningen i stället direkt riktas in mot brottsligheten sedd som en helhet, på

108 Jfr SOU 2023:1 s. 282.

liknande sätt som vid värderingen av enstaka brott. Om något av brotten framstår som det klart allvarligaste eller annars utmärker sig som huvudbrottet kan det emellertid ibland vara lämpligare att utgå från straffvärdet för det brottet, för att därefter höja det samlade värdet med beaktande av vad den tillkommande brottsligheten kan anses tillföra i kvalitativt hänseende. Oavsett vilken metod som används bör rätten försäkra sig om att straffvärdepåverkande omständigheter som är gemensamma för brotten inte får ett opåkallat stort genomslag vid bedömningen.

Motsvarande gäller i princip när bedömningen avser andra brott än sådana som innefattat ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person. Även i sådana fall bör således ett samband av detta slag normalt medföra att den samlade brottslighetens straffvärde blir lägre än om flerbrottsligheten tillmätts samma betydelse som när brotten begåtts helt oberoende av varandra.

En situation då det tvärtom kan finnas skäl att beakta sambandet i skärpande riktning är när brottsligheten har utövats systematiskt. Detta framgår för övrigt direkt av bestämmelsen i nuvarande 29 kap. 2 § 6 (härefter 28 kap. 7 § 6) brottsbalken.

Utmärkande för systematisk brottslighet är att det är fråga om brott som har begåtts upprepade gånger och på ett likartat sätt. Dessa förhållanden utgör emellertid inte i sig skäl för att se strängare på brottsligheten; ett enskilt brott blir som utgångspunkt inte allvarligare för att gärningspersonen också har gjort sig skyldig till andra, liknande brott. Följaktligen krävs att det föreligger något ytterligare – kvalificerande – moment för att brottsligheten ska betraktas som systematisk. Vanligtvis handlar det om att brottsligheten har föregåtts av planering eller att gärningspersonen använt en särskild metod för att begå brotten. Typiskt sett är det sådan brottslighet som ovan har beskrivits som kvantifierbar, såsom upprepade skattebrott, bidragsbrott eller bedrägerier, som kan präglas av sådan systematik som avses i den nyss angivna bestämmelsen.

Någon allmängiltig formel för i vilken utsträckning det förhållandet att brottsligheten utövats systematiskt ska påverka straffvärdet kan av förklarliga skäl inte lämnas, utan detta får – liksom i dag – bedömas från fall till fall. Ibland kan detta förhållande ge skäl för en betydande skärpning. Viktigt att understryka är dock att systematiken i förfarandet även kan föranleda att brotten hänförs till en högre svårhetsgrad. Det finns då sällan utrymme att beakta den omstän-

digheten i skärpande riktning också vid straffvärdebedömningen, i vart fall inte om denna har tagit avstamp i straffvärdena för de enskilda brotten. Då kan det tvärtom finnas anledning att justera ner slutresultatet, så att straffet inte blir oproportionerligt strä ngt.109Som nämnts ovan handlar det här dock inte sällan om kvantifierbar brottslighet, där straffvärdebedömningen lämpligen kan riktas in mer direkt mot brottsligheten sedd som helhet. Inom ramen för den strängare straffskala som gäller för den grövre graden av brottet i fråga kan bedömningen då i princip göras på samma sätt som i andra fall, utan att det blir fråga om någon dubbelräkning som det på ett eller annat sätt måste kompenseras för.

Ett annat fall då sambandet mellan brotten kan tala i skärpande riktning är när upprepade brott har begåtts mot en och samma person, framför allt när det rör sig om ett mönster av gärningar med tydligt integritetskränkande inslag. Det kvalitativt försvårande i ett sådant förfarande utgör i många av dessa fall inte enbart element i de enskilda gärningarna utan ligger också – eller kanske snarare – i den fortlöpande kränkning och utsatthet som brottsoffret då tvingas leva under. Därför kommer det sammantagna allvaret i sådan brottslighet inte alltid till uttryck i straffvärdena för de enskilda brotten, ens om dessa läggs samman. Mot denna bakgrund kan det i vissa av dessa fall finnas anledning att bedöma den samlade brottslighetens straffvärde så att det överstiger det kumulerade straffvärdet av de enskilda brotten.

Det är framför allt när inget av brotten i sig har ett särskilt högt straffvärde som straffet riskerar att bli otillräckligt i förhållandet till brottslighetens samlade innebörd och verkningar. I stor utsträckning har denna problematik dock redan hanterats på lagstiftningsnivån, genom att det införts särskilda brottstyper som tar sikte på just den situationen att upprepade kränkningar har riktats mot en och samma person. Närmare bestämt gäller det fridskränkningsbrotten, olaga förföljelse och det relativt nyligen tillkomna brottet hedersförtryck. Dessa brottstyper är konstruerade så att flera i sig brottsliga gärningar av visst slag sammanförs under en gemensam brottsbestämmelse med en strängare straffskala, förutsatt att ett kvalificerande rekvisit som tar sikte på en viss verkan av gärningarna är uppfyllt. Därigenom möjliggörs en sammantagen bedömning av brottsligheten, och en sådan undervärdering som en tillämpning av principerna för

109 Jfr NJA 2018 s. 634 p. 20 och Borgeke & Forsgren, a.a., s. 221.

straffmätning av flerfaldig brottslighet i dag riskerar att leda till kan därmed undvikas.

Det finns emellertid situationer där upprepade kränkningar av samma person faller utanför de nyss nämnda bestämmelsernas tillämpningsområde. Det kan t.ex. bero på att brottsoffret inte ingår i den personkrets som fridskränkningsbrotten respektive hedersförtrycket omfattar eller att gärningarna som sådana inte sorterar under de aktuella straffbestämmelserna. Icke desto mindre kan det även i sådana fall vara så att en sammanläggning av straffvärdena för de enskilda brotten inte fullt ut återspeglar brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar. Den samlade brottsligheten bör då kunna åsättas ett högre straffvärde än vad en kumulation av de enskilda brottens straffvärde skulle innebära.

Ett annat skäl till att upprepade kränkningar av samma person inte bestraffas som exempelvis grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning kan vara att gärningarna i sig är så allvarliga att de är att hänföra till en strängare straffskala. Brott såsom våldtäkt och våldtäkt mot barn, normalgradsfall såväl som grova brott, utgör exempel på detta. I dessa fall torde allvaret i den samlade brottsligheten dock normalt komma till uttryck bara genom att straffvärdet för de enskilda brotten läggs samman, eftersom straffet då relativt snart kommer att nå upp till en mycket hög nivå. I dessa fall bör det alltså sällan finnas anledning att döma ut ett straff som överstiger det kumulerade värdet.

Användningen av livstidsstraffet

Som framgår av avsnitt 10.8.5 föreslår att vi att fängelse på livstid ska kunna användas som gemensamt straff i vissa fall trots att livstids fängelse inte är föreskrivet för något av de enskilda brotten (se 26 kap. 2 § fjärde stycket i författningsförslaget). Närmare bestämt gäller det när flera av brotten har ett maximistraff som uppgår till tolv års fängelse. Enligt vad vi föreslår ska brotten synnerligen grov misshandel, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn förses med ett sådant straffmaximum.

Det är svårt att ge några mer preciserade anvisningar om när ett gemensamt fängelsestraff på livstid kan aktualiseras i nu diskuterade fall. Liksom i övrigt är det brottslighetens sammantagna innebörd

och verkningar som blir styrande. Om brottsligheten vid en sådan bedömning framstår som så allvarlig att den kan anses jämförbar i svårhet med annan brottslighet där straffvärdet motsvarar fängelse på livstid kan ett sådant straff komma i fråga.

Ett minimikrav som uttryckligen framgår av den föreslagna bestämmelsen i 26 kap. 2 § fjärde stycket brottsbalken är att flera av brotten ska ha ett maximistraff som uppgår till tolv års fängelse. Som framgår av avsnitt 10.8.5 ska detta förstås så att det i allmänhet bör krävas att minst tre av brotten har ett sådant maximistraff, men att det inte bör vara uteslutet att tillämpa bestämmelsen när det endast gäller två av brotten. Följaktligen kan exempelvis två fall av grov våldtäkt mot barn eller ett fall av synnerligen grov misshandel och ett fall av grov våldtäkt potentiellt sett bestraffas med fängelse på livstid. Detta måste dock förutsätta att vart och ett av brotten är särskilt allvarligt i sitt slag. Det kan alltså inte annat än i sällsynta undantagsfall bli fråga om att döma till ett livstidsstraff när prövningen avser endast två brott. Normalt bör det således krävas betydligt fler brott av de angivna slagen, eller att i vart fall ett par sådana brott föreligger till bedömning tillsammans med ett stort antal andra brott av allvarligt slag, för att livstids fängelse ska anses motiverat. Ett exempel på när så skulle kunna vara fallet är när någon, utöver två grova våldtäkter, har gjort sig skyldig till en mängd andra allvarliga sexualbrott.

Fängelse på livstid bör följaktligen inte utan vidare dömas ut så fort straffvärdet (i vart fall teoretiskt sett) passerar taket för den tidsbestämda delen av straffskalan, dvs. fängelse i 18 år. Ett straffvärde som, med beaktande av de principer och hänsyn som berörts i det föregående, inte mer än marginellt överskrider det taket kan nämligen knappast anses motsvara en sådan kvalitativ skillnad som klivet upp till livstids fängelse är avsett att ge uttryck för. För att ett livstidsstraff ska bli aktuell bör således krävas att straffvärdet klart överstiger de 18 år som ett visstidsstraff som längst kan uppgå till. Visserligen innebär detta att det blir en viss ansamling av straffen på denna nivå. En sådan effekt uppstår emellertid även i fall där livstidsstraffet inte står till buds, i och med att varje brott som tillkommer sedan maximistraffet uppnåtts då i princip anses tillräckligt bestraffat genom detta. På liknande sätt bör 18-årsnivån i nu aktuella fall anses rymma all brottslighet inom ett visst kvalitativt spann. Som framhållits i det föregående får regleringen dock inte tillämpas så att möjligheten att döma ut maximistraffet blir i det närmaste teoretisk.

Det gäller även när maximistraffet är fängelse på livstid. Det blir därmed tydligt att vissa av de fall som enligt nuvarande praxis inte ens når upp till det (tidsbestämda) maximistraff som i dag gäller för brottsligheten i fråga, fortsättningsvis kommer att kunna bestraffas med fängelse på livstid. Det gäller exempelvis alldeles uppenbart i fall där det rör sig om brottslighet lik den som förelåg i rättsfallet ”Upprepade grova våldtäkter mot barn” NJA 2019 s. 238, där den tilltalade dömdes till tolv års fängelse för omkring 100 fall av grov våldtäkt mot barn och annan allvarlig sexualbrottslighet.

10.8.8. Hanteringen av flerfaldig bötesbrottslighet

Bedömning: Straffskalan när böter används som gemensamt straff

bör inte ändras.

Straffvärdet vid flerfaldig bötesbrottslighet bör bedömas enligt samma reglering som brott på fängelsenivå. Nuvarande riktlinjer kan då även fortsättningsvis användas som utgångspunkt för bedömningen.

Flera brott som vart och ett endast skulle ha föranlett böter bör normalt bestraffas på fängelsenivå om det är motiverat med hänsyn till brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar.

Skälen för vår bedömning

Den nuvarande ordningen och tidigare kritik

Böter får användas som gemensamt straff för flera brott om böter kan följa på vart och ett av brotten. Ett gemensamt bötesstraff döms normalt ut i dagsböter. Liksom när fängelse används som gemensamt straff tillämpas i dessa fall en förhöjd straffskala. Således får antalet dagsböter vid enstaka brott bestämmas till högst 150, medan det vid flerfaldig brottslighet får bestämmas till högst 200. Varje dagsbot kan fastställas till minst 50 och högst 1 000 kronor. (Se 25 kap.2, 5 och 6 §§brottsbalken.)

Den grundläggande bestämmelsen i 29 kap. 1 § brottsbalken om straffvärdet som utgångspunkt för straffmätningen gäller även i fråga om bötesbrottslighet. Grundtanken är alltså att straffet ska stå i proportion till brottslighetens allvar. Tillsammans med den ovan beskrivna

utformningen av den gemensamma straffskalan innebär det att asperationsprincipen tillämpas även vid flerfaldig brottslighet på bötesnivå. Asperationen sker här emellertid efter en enklare – och för den tilltalade mindre generös – modell än vid brott på fängelsenivå. I stället för att tillkommande brott ges ett efter hand allt mindre genomslag, tillämpas således normalt en modell enligt vilken antalet dagsböter för det grövsta brottet ökas med 50 procent av det sammanlagda antalet dagsböter för övriga brott. Framför allt när det rör sig om ett stort antal bötesbrott ser man i praxis dock exempel på att den samlade brottsligheten åsätts ett lägre straffvärde än vad som följer av 50-procentsmodellen (se t.ex. rättsfallet NJA 2014 s. 59).

En särskild fråga är hur domstolen bör förfara när den gemensamma bötesskalan, med tillämpning av 50-procentsmodellen, inte ger utrymme för att beakta varje tillkommande brott. Kan straffvärdet då stiga till fängelsenivå? Några vägledande avgöranden som närmare behandlar denna fråga står inte att finna och den har även behandlats ganska sparsamt i doktrine n.110Situationen är inte heller särskilt reglerad i brottsbalken. Det finns dock inga legala hinder mot en sådan övergång förutsatt att åtminstone något av brotten har fängelse i straffskalan. Tvärtom kan bestämmelsen i nuvarande 26 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken, som reglerar hur ett bötesstraff ska beaktas när fängelse används som gemensamt straff, sägas ge stöd för en sådan tillämpning. Det står också klart att det i praxis förekommer att det för upprepade bötesbrott döms till fängelse eller en påföljd som ersätter fängelse, om än i mycket begränsad utsträckn ing.111

Reglerna om böter som gemensamt straff och om straffskalan för ett sådant straff har behandlats närmare i avsnitt 10.5.1 Principerna för straffmätningen av flerfaldig bötesbrottslighet har beskrivits mer utförligt i avsnitt 10.5.2).

Som framgår av det nyss redovisade ges tillkommande brott på bötesnivå inte samma avtagande betydelse vid straffmätningen som brott på fängelsenivå. Mycket av den kritik som riktats mot straffmätningen av flerfaldig brottslighet träffar alltså inte bötesbrottslig-

110 Frågan behandlas dock översiktligt i Borgeke & Forsgren, a.a., på s. 228 och mer utförligt av Månsson i Vänbok till Martin Borgeke, 2022, i artikeln ”I gränslandet mellan böter och fängelse – När bestäms påföljden för bötesbrott till strängare påföljd än böter?” på s. 131 ff. 111 Jfr Månsson, a.a., s. 133 f. Ett exempel från Högsta domstolens praxis på när straffvärdet av flera bötesbrott ansetts ligga på fängelsenivå ger rättsfallet ”Mottagarkontona” NJA 2020 s. 344 där den tilltalade dömdes till villkorlig dom och 50 dagsböter för upprepade penningtvättsförseelser. Det kan dock noteras att påföljdsbestämningen inte var någon prejudikatfråga i målet.

het. Här har kritiken snarare gått ut på att principerna för straffmätning av flerfaldig brottslighet står i vägen för en snabb lagföring av brottsaktiva personer, eftersom de bygger på att brottsligheten utreds och lagförs i ett sammanhang. Det har vidare ansetts problematiskt att den som har gjort sig skyldig till ett allvarligare brott, t.ex. ett rån, i princip utan risk för ytterligare bestraffning kan begå nya lindrigare brott, såsom trafikbrott och enklare tillgreppsbrott, fram till dess att dom meddelas. Slutligen har det ifrågasatts i vilken utsträckning bötesstraffet är ett effektivt medel mot personer som är väldigt brottsaktiv a.112

Den nu berörda kritiken har adresserats inom ramen för lagstiftningsärenden som tagit sikte på åtgärder för att åstadkomma en snabbare lagföring av brott. Dessa har lett fram till att det införts ett snabbförfarande för handläggningen av enkla brott samt vissa andra åtgärder för att åstadkomma en snabb lagföri ng.113Bland annat har möjligheterna till uppdelad handläggning av åtal och deldom utökats så att domstolen inte längre ska ta hänsyn till om den tilltalade skulle drabbas av en påtaglig nackdel i påföljdshänseende. Det är numera tillräckligt att en uppdelning är till fördel för handläggningen. Vidare har åklagarens möjligheter att utfärda strafföreläggande utökats så att detta kan ske även om personen i fråga också är misstänkt för andra brott. Ändringarna berör i hög grad bötesbrott, eftersom dessa i många fall kan bli föremål för snabbförfarande eller strafföreläggande.

De angivna förändringarna har kritiserats för att de medför att den enskilde vid upprepade bötesbrott riskerar att mötas av en väsentligt strängare sanktion än om brotten hade bedömts vid ett tillfälle .114Icke desto mindre innebär de att principerna för straffmätning av flerfaldig brottslighet inte längre kan sägas stå i vägen för en snabb lagföring. Genom en snabb lagföring och uppdelad handläggning kan vidare den situationen undvikas att någon som har gjort sig skyldig till ett allvarligare brott blir straffimmun mot lindrigare brott. De två förstnämnda invändningarna mot den nuvarande hanteringen av flerfaldig bötesbrottslighet har därmed till stor del förlorat i aktualitet. Den tredje invändningen – att bötesstraffet knappast är ett effektivt medel mot personer som är väldigt brottsaktiva – ger anledning att överväga om upprepad bötesbrottslighet i större utsträckning än

112 De invändningar mot den nuvarande ordningen som sammanfattas i det följande återfinns i Ds 2018:9 s. 231 ff. och SOU 2021:46 s. 347 ff. Jfr även SOU 2023:1 s. 290 f. 113 Se prop. 2021/22:279. 114 Se framför allt Lagrådets yttrande i bilaga 5 till prop. 2021/22:279.

i dag kan straffmätas på ett sätt som innebär att påföljden blir strängare än böter. Vi återkommer till denna fråga nedan. Redan här kan dock anmärkas att införandet av ett snabbförfarande även har fått återverkningar i denna del, på det sättet att det inte lika ofta torde förekomma sådana ansamlingar av bötesbrott att frågan om att döma till en strängare påföljd aktualiseras.

Av det anförda följer att behovet av ändringar för att åstadkomma en skärpt straffmätning av flerfaldig bötesbrottslighet framstår som begränsat. I det följande ska vi likväl diskutera om det kan finnas skäl att förnya regleringen, bl.a. till följd av andra ändringar som vi föreslår. Vi kommer också att behandla hur den allmänna regeln för straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet som vi föreslagit i avsnitt 10.8.7 förhåller sig till bötesbrottslighet och då särskilt beröra övergången mellan böter och fängelse.

Det finns inte skäl att höja straffmaximum i den gemensamma bötesskalan

Vid flerfaldig brottslighet på bötesnivå sträcker sig alltså den gemensamma straffskalan upp till 200 dagsböter. Även med den svagare asperation som tillämpas vid straffmätningen av sådan brottslighet håller sig straffen – i likhet med när brotten ligger på fängelsenivå – i de flesta fall långt under maximum i den gemensamma skalan .115Som utvecklas närmare nedan bör de nuvarande riktlinjerna för straffmätningen av flerfaldig bötesbrottslighet i huvudsak kunna användas även vid tillämpningen av den nya regel för straffmätning av flerfaldig brottslighet som vi föreslår. Det betyder att vårt förslag i denna del inte påkallar någon höjning av straffmaximum i den gemensamma bötesskalan. I vissa fall kan detta förslag, liksom det förslag som vi lagt fram i kapitel 9 i syfte att över lag få till stånd en mer nyanserad straffmätning, i och för sig förväntas leda till något högre straffnivåer också när brottsligheten ligger på bötesnivå. Även med beaktande härav framstår dock den gemensamma bötesskalans nuvarande spännvidd som tillräcklig. Det bör då uppmärksammas att behovet av att kunna mäta ut bötesstraff på höga nivåer i någon mån torde ha

115 Under åren 2020–2023 har ca 10–12 procent av de utdömda dagsbotsstraffen legat i intervallet 100–200 dagsböter, se Brås Kriminalstatistik för respektive år, Tabell 500. Bötespåföljder, efter huvudbrott samt böternas art och storlek. Det bör observeras att siffran även inkluderar lagföringar för enkel brottslighet.

minskat till följd av införandet av ett snabbförfarande för handläggningen av enkla brott. Eftersom upprepad bötesbrottslighet numera oftare kan hanteras i skilda processer kan det nämligen antas att det i större utsträckning än tidigare blir fråga om enkel brottslighet eller i vart fall att antalet brott som prövas vid samma tillfälle generellt sett blir färre och straffvärdet därmed lägre. Till detta kommer att en stor del av bötesbrotten också har fängelse i straffskalan. Om bötesskalan då inte räcker till för att mäta ut ett straff som svarar mot den samlade brottslighetens allvar kan följaktligen ett kortare (villkorligt eller ovillkorligt) fängelsestraff i stället dömas ut.

Som det sist anförda belyser finns det vid utformningen av bötesstraffskalan anledning att ta hänsyn till hur denna förhåller sig till fängelsestraffets nedre gräns. Som framgår av avsnitt 7.7.1 föreslår vi att allmänt fängelseminimum höjs från 14 dagar till en månad. Därmed inställer sig frågan om det på grund av denna ändring finns skäl att höja straffmaximum i bötesskalan. Ett sådant förslag har lämnats av Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet med anledning av att utredningen samtidigt har föreslagit att allmänt fängelseminimum höjs till just en månad. För att minska det glapp som därmed uppstår mellan bötes- och fängelsestraffet, och för att ge fortsatt goda möjligheter att differentiera straffmätningen på de lägsta straffnivåerna, ska bötesmaximum enligt utredningens förslag således höjas från 150 till 200 dagsböter vid enkel brottslighet och från 200 till 250 dagsböter vid flerfaldig brottslighet. Syftet är att det i fler situationer ska vara möjligt att bestämma straffet till dagsböter genom att det tillgängliga utrymmet för straffmätning av dagsböter ökar.116

Som framgår av avsnitt 7.7.1 gör vi en annan bedömning i denna fråga. Avsikten med den nämnda utredningens förslag är att vissa av de fall som i dag ger ett kortare fängelsestraff (i praktiken på 14 respektive 21 dagar) i stället ska kunna bestraffas med böter. Som konstaterats i avsnitt 7.7.1 ser vi emellertid inte något behov av att utvidga tillämpningsområdet för bötesstraffet på detta sätt. I de fall som det här rör sig om kan ett fängelsestraff enligt vår mening nämligen svårligen ersättas av ett bötesstraff, även om ett större antal dagsböter kan dömas ut. Det gäller vid flerfaldig brottslighet likaväl som vid enkel. Även i övrigt gör sig de skäl mot en höjning av bötesmaximum som anförts i det angivna avsnittet gällande i förhållande till flerfaldig brottslighet. Det finns således inte övervägande skäl för att höja

116 Se SOU 2024:48 s. 511 f. och 950 f.

bötesmaximum i den gemensamma skalan med anledning av den föreslagna skärpningen av allmänt fängelseminimum.

Det anförda leder till slutsatsen att den gemensamma bötesskalan även fortsättningsvis bör sträcka sig till 200 dagsböter.

Den föreslagna regeln för straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet bör vara tillämplig även på bötesbrott

Som redan framgått finns i dag ingen särskild regel för straffvärdebedömningen av brottslighet på bötesnivå, vare sig den är enkel eller flerfaldig. Någon sådan särreglering bör inte heller förekomma i det regelverk som vi nu föreslår. Oavsett om det rör sig om ett eller flera brott finns det nämligen knappast skäl att värdera sådan brottslighet enligt andra grunder än de som gäller i andra fall, låt vara att det praktiska tillvägagångssättet inte nödvändigtvis behöver vara detsamma som vid allvarligare brottslighet. Den i avsnitt 10.8.7 föreslagna regeln om straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet bör således gälla även när brotten ligger på bötesnivå. Också i dessa fall bör straffvärdet alltså bedömas så att det svarar mot brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar.

Tillämpningen av regeln vid bötesbrottslighet

Av den föreslagna regeln följer att straffvärdebedömningen – precis som när prövningen avser flera allvarligare brott – ska avse brottsligheten sedd som helhet. Det blir alltså fråga om en värdering av den samlade brottslighetens kvalitativa betydelse baserad på en sammantagen bedömning av de objektiva och subjektiva straffvärdeomständigheterna samt på jämförelser med andra brott och kombinationer av brott. Slutresultatet ska, liksom i andra fall, stå i ett proportionerligt förhållande till allvaret i den brottslighet som är aktuell, såväl som till straffnivåerna för annan brottslighet.

Detta fokus vid kvalitet och relativ proportionalitet innebär att det även vid straffmätningen av flerfaldig bötesbrottslighet måste göras någon form av asperation. I annat fall skulle upprepad småbrottslighet alltför snabbt komma att bestraffas på samma nivåer som brottslighet av en annan dignitet. Som vi återkommer till kan det visserligen förekomma fall där flera brott på bötesnivå sammantagna är så-

dana att de motiverar ett (villkorligt eller ovillkorligt) fängelsestraff. Det bör dock förutsätta just att brottslighetens kvalitativa betydelse kan anses jämförbar med den som karaktäriserar brott på fängelsenivå.

Som beskrivits ovan tillämpas i dag vanligtvis en riktlinje enligt vilken antalet dagsböter för det allvarligaste brottet ökas med 50 procent av det sammanlagda antalet dagsböter för övriga brott. Denna riktlinje bör kunna användas som utgångspunkt även vid tillämpningen av den nu diskuterade regeln. En sådan riktlinje överensstämmer för övrigt med den tumregel som enligt vad som anförts ovan ofta bör kunna användas vid brott av allvarligare slag (se avsnitt 10.8.7 under rubriken ”Närmare om bedömningen i olika fall”).

Utfallet av en bedömning i enlighet med den angivna riktlinjen torde ofta bli ganska rimligt. I de flesta fall bör straffvärdet således i princip anses motsvara det resultat som en tillämpning av riktlinjen leder fram till. Det beror på att variationerna i hur brottslighet av nu aktuella slag kan begås är mindre än vid allvarligare brott och att det följaktligen mer sällan förekommer omständigheter som ger skäl för en påtagligt mildare eller strängare bedömning. Också intresset av en enhetlig rättstillämpning och en effektiv handläggning av sådan mängdbrottslighet som det här brukar röra sig om, talar starkt för att bedömningen i hög grad sker på ett enkelt och likformigt sätt. Liksom i andra fall när riktlinjer eller tumregler används som stöd för bedömningen måste rättstillämparen dock alltid kontrollera så att slutresultatet blir väl avvägt. Ibland kan det således finnas anledning att avvika från riktlinjens resultat i den ena eller andra riktningen. Även här bör nuvarande praxis ofta kunna vara vägledande.

Som föreslagits i avsnitt 10.8.7 ska det i fråga om brott som inneburit ett angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person gälla en presumtion för att brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar svarar mot ett kumulerat värde. De skäl som där anförts till stöd för att införa en sådan presumtionsregel gör sig gällande även i förhållande till mindre allvarliga sådana brott, inbegripet brottslighet på bötesnivå. Det kan t.ex. handla om ringa misshandel eller mindre allvarliga fall av ofredande, sexuellt ofredande eller olaga hot. Även sådana brott bör som utgångspunkt således ges ett fullt genomslag. Om straffvärdet då slår i taket för bötesskalan får domstolen överväga om brottsligheten, med hänsyn till dess sammantagna innebörd och verkningar, bör bestraffas på fängelsenivå (se vidare nedan).

Liksom när brotten ligger på fängelsenivå kan det ibland finnas anledning att frångå presumtionen. Även i bötesfallen kan exempelvis den situationen uppstå att vissa av straffvärdeomständigheterna är gemensamma för brotten och därför skulle få ett alltför stort genomslag om straffvärdena för de enskilda brotten bara lades samman (jfr ovan avsnitt 10.8.7 under rubriken ”Betydelsen av ett samband mellan brotten”). Ett annat exempel kan vara när någon vid samma tillfälle döms dels för ett bötesbrott som inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa, eller trygghet till person, t.ex. en ringa misshandel, dels för brottslighet på fängelsenivå, exempelvis ett antal stölder. En tillämpning av presumtionsregeln skulle då i princip kräva att separata straff dömdes ut, ett bötesstraff för den ringa misshandeln och ett fängelsestraff för stölderna. Ett sådant avsteg från principen om gemensamt straff är emellertid knappast motiverat. I stället bör brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar anses komma till uttryck på ett adekvat sätt redan genom det utmätta fängelsestraffet.

Det sist anförda betyder inte att bötesbrottslighet aldrig kan få någon inverkan på straffet när den är under bedömning samtidigt som brott på fängelsenivå. Som utvecklas i det följande kan flera bötesbrott i vissa fall tillsammans anses så allvarliga att de motiverar en övergång från böter till fängelse. På motsvarande sätt bör flerfaldig bötesbrottslighet kunna addera till ett straffvärde som redan är uppe på fängelsenivå. Det kan också vara så att straffvärdet för viss brottslighet på fängelsenivå står och väger mellan två straffmätningsstationer. Om den tilltalade då även döms för bötesbrottslighet kan det medföra att straffvärdet tippar över till den högre stationen. Det sagda gäller oavsett om bötesbrotten omfattas av presumtionsregeln eller om de är av annat slag.

Övergången mellan böter och fängelse

Som framgått av det föregående bör straffvärdet för flerfaldig bötesbrottslighet normalt kunna bedömas med tillämpning av nuvarande riktlinjer, dvs. så att varje tillkommande brott beaktas med hälften av sitt isolerade straffvärde fram till dess att taket om 200 dagsböter uppnås. Frågan blir då vad som ska gälla när straffvärdet, med tillämpning av denna modell, inte bara slår i det taket utan dessutom – åtminstone teoretiskt sett – passerar det.

Som beskrivits ovan är det i dag möjligt att döma till en strängare påföljd än böter i en sådan situation, under förutsättning att åtminstone något av brotten har fängelse i straffskalan. Detta sker dock i praktiken mycket sällan, och det har i doktrinen uttalats att det råder en stark presumtion mot en sådan uppväxling .117I den regel för straffmätning av flerfaldig brottslighet som vi föreslår inryms inte någon sådan presumtion. Om den gemensamma bötesskalan inte ger utrymme för att beakta varje tillkommande brott, och ett eller flera av brotten också har fängelse i straffskalan, får domstolen pröva om brottsligheten, med hänsyn till dess sammantagna innebörd och verkningar, är kvalitativt jämförbar med brottslighet på fängelsenivå. När så är fallet ska normalt ett fängelsestraff dömas ut. Beroende på omständigheterna kan domstolen sedan antingen besluta att straffet ska vara villkorligt eller döma ut det ovillkorligt (se vidare nedan).

Det sagda innebär inte att brottsligheten ska anses ligga på fängelsenivå i varje fall och så fort bötestaket passeras. I vissa fall kan brottsligheten vara av sådan karaktär att straffvärdet i princip aldrig – eller i vart fall endast i extrema undantagsfall – bör anses överstiga bötesnivån. Exempelvis framstår eget bruk av narkotika, även om det sker vanemässigt, som utpräglad bötesbrottslighet. I andra fall bör ett fängelsestraff å andra sidan kunna komma i fråga även om straffvärdet – med tillämpning av 50-procentmodellen – endast marginellt överstiger bötesmaximum. Således kan t.ex. upprepade fall av olaga hot eller sexuella ofredanden på bötesnivån mycket väl anses jämförbara med ett enda sådant brott på fängelsenivå. Likaså bör återkommande ringa stölder ibland kunna anses lika straffvärda som en enda normalgradsstöld. Någon enkel tumregel för när straffvärdet bör stiga till fängelsenivå kan alltså inte anges, utan frågan måste alltid avgöras utifrån en samlad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.

En situation där utrymmet att övergå till fängelse under alla förhållanden får anses begränsat är när endast något eller ett fåtal av brotten har fängelse i straffskalan. Att den tilltalade därutöver har begått en mängd andra brott som, det nyssnämnda brottet förutan, aldrig skulle kunna föranleda annat än böter kan knappast motivera en sådan övergång. Har merparten eller samtliga brott fängelse i straffskalan är utrymmet att döma till en strängare påföljd än böter större.

117 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 228.

I de fall där det finns skäl för att döma till en svårare påföljd än böter bör utgångspunkten för bedömningen av straffvärdet vara allmänt fängelseminimum, dvs. en månad enligt vad vi föreslår. Detta ligger i linje med bestämmelsen i 26 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken, av vilken framgår att ett bötesstraff anses motsvara fängelseminimum när en gemensam straffskala för brott på både fängelse- och bötesnivå konstrueras. Från denna utgångspunkt får straffvärdet sedan höjas i den mån brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar motiverar det.

Liksom vid all annan straffmätning måste domstolen, sedan straffvärdet fastställts, beakta eventuella billighetsskäl och andra omständigheter av betydelse för straffmätningen. Sådana omständigheter kan göra att påföljden bör stanna vid böter även om straffvärdet bedömts ligga på fängelsenivå.

Något om bedömningen av om ett fängelsestraff ska vara villkorligt när straffvärdet för vart och ett av brotten ligger på bötesnivå

Om den samlade brottslighetens straffvärde (eller straffmätningsvärde) anses ligga på fängelsenivå ska rätten, precis som i andra fall, ta ställning till om fängelsestraffet ska vara villkorligt. Är det inte fråga om ett återfall kommer normalt ett villkorligt fängelsestraff med dagsböter som tilläggssanktion att dömas ut. Eftersom en sådan påföljdsbestämning vanligen innebär att antalet dagsböter blir lägre än vid ett rent bötesstraff skulle man kunna hävda att den tilltalade då ”kommer lindrigare undan”. Denna konsekvens uppstår dock i varje fall när ett villkorligt fängelsestraff med böter döms ut sedan straffvärdet gått från bötes- till fängelsenivå och utgör därför inget argument för att särbehandla just nu aktuella fall. Man bör dessutom ha i åtanke att ett villkorligt fängelsestraff innebär nackdelar för den dömde på andra sätt, t.ex. genom att han eller hon riskerar att bli föremål för en mer ingripande tilläggssanktion vid ett eventuellt efterföljande sådant straff eller ytterst att beslutet om villkorlighet upphävs, varvid straffet får avtjänas i anstalt. Slutligen kan det framhållas att det i nu aktuella situationer inte sällan lär handla om en brottsaktiv person som tidigare lagförts för brott. Det är därför ett rimligt antagande att fängelsestraffet, på grund av återfallet, kommer att förenas med en strängare tilläggssanktion än böter eller bli ovillkor-

ligt i många av dessa fall. Bedömningen av om ett fängelsestraff ska vara villkorligt behandlas närmare i avsnitt 6.6.

Kort om flerfaldig brottslighet på penningbotsnivå

Något skäl att ändra den gemensamma straffskalan för penningböter eller att särreglera straffmätningen för brottslighet på penningbotsnivå finns inte. Även här bör nuvarande riktlinjer kunna tillämpas (se avsnitt 10.5.2 under rubriken ”Straffvärden på bötesnivå”).

11. Skärpta straff för brott som har samband med kriminella nätverk

11.1. Bakgrund, uppdrag och disposition

Genom reformen Skärpta straff för brott i kriminella nätverk (prop. 2022/23:53) som trädde i kraft den 1 juli 2023 infördes en ny straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på våldsamma uppgörelser bland kriminella (29 kap. 2 a § brottsbalken). Till grund för reformen låg Gängbrottsutredningens betänkande (SOU 2021:68). Reformen innebar också att straffskalorna skärptes för brotten grovt olaga tvång, olaga hot, grovt olaga hot, utpressning och grov utpressning. Även för rån skärptes straffskalan och straffansvaret för sådant brott utvidgades till att omfatta rån av betalningsverktyg. Vidare fick grov allmänfarlig ödeläggelse en egen brottsbeteckning och det infördes kvalifikationsgrunder för det brottet. Straffskärpningsgrunden i 29 kap. 2 § 3 brottsbalken utvidgades till att omfatta den som utnyttjat ett numerärt överläge och en ny straffbestämmelse avseende involverande av en underårig i brottslighet infördes. Det infördes också en särskild straffskala för narkotikabrott av normalgraden för fall som innefattar försäljning eller annan befattning med narkotika som är avsedd att säljas samt för förfaranden som är avsedda att främja narkotikahandel. Därtill kriminaliserades bl.a. försök och förberedelse till ringa narkotikabrott som inte endast utgör bruk av narkotika och presumtionen för häktning vid särskilt allvarliga brott (24 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken )1utvidgades.

I propositionen uttryckte regeringen att det kunde finnas anledning att framöver överväga vilka ytterligare förändringar som kan vara nödvändiga för att säkerställa att straffen som döms ut för brott som

1 Vi behandlar den bestämmelsen närmare i kapitel 13.

begås i kriminella nätverk, eller i övrigt som ett led i organiserad brottslighet, återspeglar allvaret i den här typen av brottslighet .2

I direktiven för vår utredning anförs att organiserad brottslighet och brott i kriminella nätverk utgör ett mycket stort samhällsproblem samt att sådan brottslighet är särskilt allvarlig, vilket måste komma till uttryck i de straff som döms ut. Vårt uppdrag i den här delen är därför att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på alla brott som har samband med kriminella nätverk och deras organiserade kriminella verksamhet.

Vid tillämpningen av den nya bestämmelsen ska straffet, enligt vad som anges i direktiven, motsvara det dubbla straff som annars skulle ha dömts ut, om inte tungt vägande skäl, såsom påtvingat deltagande i organiserad brottslighet, talar för en mindre ökning än det dubbla. I detta avseende hänvisas i direktiven till den danska regleringen i §§ 81 a–81 c straffeloven (se vidare avsnitt 11.5). Det anförda anges kunna åstadkommas genom att tillämpningsområdet för den befintliga bestämmelsen i brottsbalken utvidgas eller genom att det införs en ny kompletterande bestämmelse.

I det här kapitlet behandlar vi frågan om hur regleringen kan utformas för att brottsliga gärningars samband med kriminella nätverk och deras organiserade kriminella verksamhet ytterligare ska påverka straffet i skärpande riktning. Bakgrundstexterna i avsnitten 11.2–11.3 och 11.5 är i vissa delar hämtade från Gängbrottsutredningsens betänkande.

Kapitlet inleds med en allmän problembeskrivning när det gäller brottslighet inom ramen för kriminella nätverk (avsnitt 11.2). Vi redogör därefter för vilken betydelse det har, enligt dagens reglering, att en gärning har samband med sådana nätverk (avsnitt 11.3). Efter detta behandlar vi skyddet för föreningsfriheten i förhållande till brott som har samband med kriminella nätverk (avsnitt 11.4) följt av en beskrivning av den danska, finska och norska regleringen på området (avsnitt 11.5). Slutligen redovisas våra överväganden och förslag (avsnitt 11.6).

2 Se prop. 2022/23:53 s. 77.

11.2. Brottslighet inom ramen för kriminella nätverk

11.2.1. Allmänt om kriminella nätverk

Det finns inte någon definition av begreppet kriminellt nätverk i svensk rätt. Begrepp som gängkriminalitet, organiserad brottslighet, kriminella miljöer och kriminella nätverk används ofta synonymt för att beskriva brottslighet som innebär någon form av samverkan inom en struktur. Polismyndigheten har i en rapport från 2024 definierat kriminella nätverk som ”alla samarbeten inom ramen för vad som bedöms utgöra organiserad brottslighet på lokal, nationell eller internationell nivå” .3 I en tidigare rapport från Polismyndigheten har begreppet beskrivits på följande sätt. ”Med kriminella nätverk avses kriminella aktörers samverkan i brott. Nätverken kan vara beständiga över tid eller tillfälliga. De skiljer sig även åt avseende organisationsgrad, hierarki och antal individer. ”4

I den myndighetsgemensamma satsningen mot organiserad brottslighet som har funnits sedan 2009 avses med begreppet organiserad

brottslighet ”minst två personer som varaktigt över tid begår allvar-

liga brott i samarbete i syfte att uppnå ekonomisk vinning”. Vidare sker, enligt vad som noteras i det sammanhanget, organiserad brottslighet i nätverk där personer har olika roller och funktioner som ofta bygger på viss kompetens .5

Brå har gjort en kategorisering av de olika former av nätverk, grupperingar och fenomen som brukar ingå i begreppet organiserad brottslighet. Syftet med kategoriseringen är att det ska bli enklare att beskriva och förstå maktstrukturer, kriminella marknader och den brottslighet som genomförs av olika former av nätverk, konstellationer och grupper. De fyra övergripande kategorierna av grupper är

  • självdefinierade grupper,
  • externdefinierade grupper,
  • icke namngivna grupper och

3 Se Polismyndigheten, Nationella operativa avdelningen, Lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige, februari 2024, dnr A498.909/2023, s. 2. 4 Se Polismyndigheten, Nationella operativa avdelningen, Polisens rapport om allvarlig och organiserad brottslighet 2017, oktober 2017, dnrA479.632/2016, s. 6. 5 Se Polismyndigheten, Nationella operativa avdelningen, Myndighetsgemensam lägesbild, Organiserad brottslighet 2023, dnr A215.519/2023, s. 6 samt Polismyndigheten, Myndigheter i samverkan mot den organiserade brottsligheten 2024, dnr A573.423/2024, s. 11 f.

  • projektbaserade konstellationer .6

Inom de angivna kategorierna finns underkategorier som exempelvis mc-gäng, förorts- och stadsdelsbaserade grupper samt familj- och släktbaserade nätverk. Mc-gängen är det främsta exemplet på självdefinierade grupper. Externdefinierade grupper är grupper som inte själva beskriver sin grupptillhörighet genom namn, symboler och attribut. I stället tilldelas de namn, antingen av polisen eller av medierna. Till denna kategori kan exempelvis räknas de förorts- och stadsdelsbaserade grupper som har tilldelats namn utifrån samt vissa familje- och släktbaserade nätverk. Exempel på icke-namngivna grupper är vissa förorts- och stadsdelsbaserade grupper, som baseras på att de bor i samma bostadsområde, samt vissa familje- och släktbaserade nätverk. Projektbaserade konstellationer är projektgrupper som sätts ihop för att bedriva en vinstdrivande kriminell verksamhet, exempelvis narkotikasmuggling, storskaliga stölder eller omfattande bedrägerier. En projektbaserad konstellation kan bestå av personer från självdefinierade grupper, externdefinierade grupper och icke namngivna grupper. Medarbetarna rekryteras utifrån kompetens, pålitlighet, rykte och förmåga givet den specifika funktion de ska ha i projekt gruppen.7

De grupper som beskrivs som förorts- och stadsdelsbaserade – även kallade lokala kriminella nätverk – har oftast inte en lika formaliserad organisationsstruktur som de självdefinierade grupperna. Nätverksstrukturen byggs snarare upp kring några tongivande aktörer. Regler och bestraffningsprinciper är sällan nedtecknade utan formuleras godtyckligt av ledarna från fall till fa ll.8

Gängbrottsutredningens fokus låg särskilt på den sistnämnda sortens nätverk. I utredningens betänkande beskrivs att den lösa organisationsformen hos de förorts- och stadsdelsbaserade grupperna inverkar på gruppernas våldsamhet i den meningen att olika beslut om våldsanvändning är relativt decentraliserade och kan fattas på individnivå. Detta angavs innebära att tröskeln till våldsanvändning i vissa fall kan vara mycket låg. Det framgår också av betänkandet att relationerna i de förorts- och stadsdelsbaserade grupperna ofta tycks ha tagit form utanför den kriminella miljön. Konstellationerna baseras

6 Se Brå, Kriminella nätverk och grupperingar – Polisers bild av maktstrukturer och marknader (rapport 2016:12), s. 28 ff. 7 Ibid. 8 Se Brå, a.a., s. 61 f.

ofta på vänskap och en gemensam uppväxt, vilket innebär att det inte framträder några tydligt dragna gränser för var en konstellation börjar och en annan slutar. Vidare framgår att en brottslig gärning i detta sammanhang kan vara knuten till en enskild person, snarare än till en gruppering, varför det kan vara missvisande att avgränsa relationerna mellan de berörda kriminella till särskilda grupperingar. En stor del av de skjutningar som ägt rum bedömdes handla om individrelaterade konflikter som uppstår till följd av upplevda kränkningar och oförrätter. Samtidigt framgår det att även om konflikterna var på individnivå kunde de, på grund av de inblandades anknytning till nätverk, växa och förstärkas samt komma att involvera flera persone r.9

Polismyndigheten har beskrivit att många kriminella nätverk i dag är löst sammansatta. Rörligheten är stor inom och mellan nätverken och samma person kan vara kopplad till flera nätverk. Brott bedöms alltmer begås utanför formaliserade nätverksstrukturer genom kontakter i den kriminella aktörens nätverk. Utgångspunkten för samverkan är det brott som ska begås och den kompetens som krävs för detta. De flesta kriminella aktörer kopplade till organiserad brottslighet är multikriminella och således aktiva inom flera brottsområden .10

Att organisationsgraden hos många kriminella nätverk beskrivs som låg innebär inte att de saknar hierarkiska strukturer, etablerade principer för styrning eller stabila delar med hög kapacitet att begå vinstgivande brott, påverka lokalsamhället och utöva våld. Tvärtom har Brå konstaterat att nästan alla identifierade nätverk fördelar makt, delaktighet och arbetsuppgifter genom strukturer där äldre förväntas styra över yngre. Styrningen är uppbyggd genom enskilda hierarkiska relationer mellan personer inom nätverkets olika ålderssegment och fungerar därmed inte i första hand som en organisation. Nätverkens strukturer utgörs i stället av olika hierarkiska förgreningar där lojaliteter uppåt (mot de ”egna äldre”) och en hård styrning nedåt (av de ”egna yngre”) är basen för sammanhållningen. Ibland beskrivs dessa mönster lite slarvigt som att nätverkens kärna av äldre tongivande individer har ”en svans” av unga, och en ”svansens svans” bestående av barn. Brås bild är att relationerna till dessa ”svansar” på flera sätt utgör grunden för nätverksstrukturerna .11

9 Se SOU 2021:68 s. 60 ff. 10 Se Polismyndigheten, Nationella operativa avdelningen, Polisens rapport om allvarlig och organiserad brottslighet 2017, oktober 2017, dnr A479.632/2016, s. 6. 11 Se Brå, Barn och unga i kriminella nätverk – En studie av inträde, brott, villkor och utträde (rapport 2023:13), s. 62.

Av Gängbrottsutredningens betänkande framgår att en gemensam nämnare för de många olika definitioner av begreppet kriminella nätverk som finns inom forskningen är att den kriminella verksamheten bygger på samarbete mellan flera personer och bedrivs på ett vinstdrivande sätt. Vidare är våldskapitalet en beståndsdel som genomsyrar alla olika sorters kriminella nätverk. Våldskapitalet spelar en central roll oavsett om det handlar om konflikter inom grupper och nätverk, konflikter med andra grupper och nätverk eller vinstdrivande brottslighet. Det minskar behovet för en individ eller gruppering att använda påtryckningsmedel som direkta hot och våld och underlättar utpressning och annan otillåten påverkan. Uttalade hot eller våldshandlingar kan bli överflödiga, ibland räcker det att förövaren eller förövarna visar upp sig eller kommer med subtila antydningar för att skrämma en per son.12

Med anledning av ett regeringsuppdrag presenterade Polismyndigheten i februari 2024 rapporten Lägesbild över aktiva gäng-

kriminella i Sverige. Polismyndigheten konstaterade inledningsvis

att avsaknaden av en definition av kriminella nätverk innebär att bedömningar av antalet personer i de kriminella miljöerna varierar beroende på sammanhang, och på hur underlag sammanställs .13Slutsatserna i den rapporten baserades i huvudsak på underrättelser om personer som misstänktes ha koppling till organiserad brottslighet under åren 2021–2023. Omkring 14 000 personer bedömdes vara aktiva i kriminella nätverk i Sverige. Därtill bedömdes omkring 48 000 personer ha koppl ing14till sådana nätverk. Det totala antalet personer som bedömdes vara aktiva i, eller ha koppling till, kriminella nätverk i Sverige uppgick därmed till omkring 62 000 persone r.15

Bland de som var aktiva i kriminella nätverk utgjordes den största rollkategorin av utförande roller i högre och lägre skikt. Dessa rollkategorier utgjorde omkring 40 procent vardera, vilket sammantaget motsvarande omkring 11 000 personer. Den näst största rollkategorin utgjordes av aktörer med strategisk roll. Den gruppen uppgick till

12 Se a. betänkande s. 54 ff. 13 I rapporten definierade Polismyndigheten begreppet som ”alla samarbeten inom ramen för vad som bedöms utgöra organiserad brottslighet på lokal, nationell eller internationell nivå”. 14 Personerna med koppling till kriminella nätverk hade identifierats antingen genom att de förekommit som medmisstänkt med minst en person som var aktiv i kriminella nätverk, eller genom att de enligt underrättelseuppgifter kunde länkas till minst två personer som var aktiva i kriminella nätverk. 15 Se Polismyndigheten, Nationella operativa avdelningen, Lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige, februari 2024, dnr A498.909/2023, s. 2, 3 och 6.

14 procent (cirka 2 000 personer). Den minsta rollkategorin bestod av möjliggörare, vilka utgjorde 5 procent (cirka 700 personer). De flesta aktiva i kriminella nätverk var svenska medborgare och det stora flertalet (95 procent) var män. Bland de aktiva personerna var medelåldern 28 år. Det var något lägre än medelåldern för brottsmisstänkta personer i Sverige, som var 34 år. Andelen personer bland de aktiva som var yngre än 18 år uppgick till 13 procent, vilket motsvarade omkring 1 700 personer. Åldersfördelningen mellan de olika rolltyperna tydde, enligt Polismyndigheten, på en åldershierarki där äldre personer i högre utsträckning hade styrande och strategiska roller, medan de yngre hade utförande roller. Åldersfördelningen såg liknande ut bland de personer som var kopplade till kriminella nätverk, men där var andelen äldre något högre. Bland personerna med koppling till kriminella nätverk finns omkring 3 700 personer under 18 år .16

En studie från Brå från 2023 gällande barn och unga i kriminella nätverk visar att det framför allt är barn som rekryterar andra barn till kriminella nätverk och att de nyrekryterade barnen i första hand används för att förvara, transportera och sälja narkotika. Därutöver kan de unga – mycket snabbt efter inträdet i ett kriminellt nätverk – få förvara och transportera vapen, genomföra utpressningar, stölder och rån, vara delaktiga i bedrägerier samt utföra grova våldsdåd, däribland sk jutningar.17

Enligt uppgift från Polismyndigheten till utredningen sker rekrytering av ungdomar i allt större utsträckning digitalt. Uppdragsgivarna befinner sig ofta på annan ort när uppdragen utförs, inte sällan utomlands. Det har också beskrivits att grova våldsuppdrag i många fall utförs av ungdomar som har avvikit från HVB- eller SiShem. Cirka 30 procent av de personer som var misstänkta i ärenden om skjutvapenmord 2024 var under 18 år vid brottstillfället, vilket kan jämföras med omkring 20 procent åren dessförinnan. Ökningen av unga gärningspersoner återspeglas i Åklagarmyndighetens statistik över antalet mordåtal mot barn i åldern 15–17 år. De ökade från 54 åtal 2022 till 137 åtal 2023 (majoriteten av åtalen gällde osjälvständiga brottsformer). Motsvarande siffra enbart under tiden januari– oktober 2024 var 190 åtal. När det gäller barn som var 15 år vid gärningen, dvs. de yngsta barnen i den kategori barn som uppnått straff-

16 Se Polismyndigheten, a.a., s. 6 ff. 17 Se Brå, a.a.

barhetsåldern, var det fråga om åtta åtal 2022, 39 åtal 2023 och 56 åtal under tiden januari–oktober 2024.

Av Polismyndighetens uppgifter framgår vidare att sedan 2023 har våldsbrottsligheten inom den nätverksbaserade konfliktmiljön ökat genom ett fenomen som brukar benämnas Crime as a Service. Olika typer av våldsuppdrag annonseras ut i kanaler på sociala medier och i chatt-applikationer i syfte att hitta intresserade, ofta unga, utförare. En uppdragsgivare kan genom ett chatt-alias rekrytera och anstifta en person att utföra våldsdåd både inom och utanför Sveriges gränser. Att rekrytering och uppdragsförmedling sker digitalt medför att det ofta saknas en koppling mellan utförare, offer och platsen där ett våldsbrott sker.

En stor del av brottsligheten beställs och styrs från utlandet. Hösten 2024 redovisade Polismyndigheten att man identifierat runt 600 utlandsbaserade brottsaktörer som bedriver organiserad brottslig verksamhet riktad mot Sverige från utlandet. Sedan dess har kartläggningen utvecklats ytterligare, delvis i samverkan med andra myndigheter. De utlandsbaserade brottsaktörerna befinner sig i ett stort antal olika länder, med en tonvikt på Mellanöstern och Nordafrika, på Balkan samt i Spanien. Företrädare för Polismyndigheten som vi haft kontakt med har beskrivit att de kriminella aktörerna medvetet har etablerat sig på den internationella arenan för att stärka sin kriminella förmåga och för att undgå svensk brottsbekämpning.

11.2.2. Brottsligheten och dess utveckling

Gängbrottsutredningens kartläggning

En del av Gängbrottsutredningens uppdrag var att kartlägga vilka brott som är vanligt förekommande inom ramen för kriminella nätverk och då särskilt identifiera de brott som kännetecknar kriminella uppgörelser. Utredningen konstaterade i det avseendet att den varierande graden av organisation och struktur hos de kriminella nätverken gör det svårt att ge en enhetlig bild av de brott som de begår. Det angavs kunna handla om alltifrån allvarliga och väl organiserade brott – ibland med internationell förankring – till mindre ordningsstörningar. Utredningen noterade också att det inte finns någon kriminalstatistik över brott begångna inom ramen för kriminella nätverk att tillgå samt att inte all sådan brottslighet framstod som tydligt kopplad till den vålds-

utveckling som hade framhållits i utredningens direktiv. I avsaknad av någon egentlig statistik tog utredningens redogörelse delvis sikte på vilken sorts brottslighet som får anses typisk eller kännetecknande för de kriminella nätverken, snarare än vilka brott som numerärt förekommer oftast. Det nämndes att de uppgifter som hade lämnats till utredningen främst avsett vissa sorters allvarligare brottslighet, men att det inte kunde uteslutas att t.ex. lindrigare brottslighet i form av mängdbrottslighet såsom ringa narkotikabrott, ringa stöld och trafikbrottslighet m.m., men även annan brottslighet, förekommer oftare rent antalsmässigt i nätverken .18

Som vanligt förekommande eller typiska brott i kriminella nätverk nämndes i betänkandet narkotikabrottslighet, utpressning och andra former av våld eller hot samt vapenbrott och brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. I fråga om brott som kännetecknar kriminella uppgörelser nämndes mord, mordförsök, allmänfarlig ödeläggelse, allvarliga fall av misshandel och olaga hot. Även utpressning, människorov, olaga tvång och övergrepp i rättssak nämndes. När det gäller andra typer av brott beskrevs penningtvättsbrottslighet som central eftersom alla kriminella nätverk som bedriver vinningsbrottslighet i någon utsträckning behöver vidta penningtvättsåtgärder för att kunna tillgodogöra sig sina intäkter. Det angavs inte vara klart att tillgreppsbrott och andra förmögenhetsbrott är vanligt förekommande eller typiska för sådana stadsdels- och förortsbaserade grupper som utredningen inriktade sig på. Däremot nämndes att utländska s.k. stöldligor ofta utpekas när det gäller mer organiserad tillgreppsbrottslighet. Vidare konstaterade utredningen att olika former av bedrägerier på senare år har sagts bli vanligare inom ramen för kriminella nätverk, men att det är svårt att säga hur vanligt det är och att förekomsten av sådan brottslighet verkar variera mellan olika nätverk. Även beträffande bidragsbrott, brott mot välfärdssystemen och annan ekonomisk brottslighet konstaterades att det inte hade framkommit att sådan brottslighet motsvarade betydelsen av den narkotikahandel som nätverken i de utsatta områdena ägnar sig åt. Brottsligheten angavs inte heller vara förknippad med våld och otrygghet på samma sätt som narkotikabrottsligheten. Enligt utredningen kunde det därför ifrågasättas om denna slags brottslighet behövde lyftas fram särskilt i det sammanhang som var aktuellt, trots att t.ex. stölder och bedrägerier antalsmässigt kan vara vanligare än grova våldsbrott. Det note-

18 Se a. betänkande s. 72 ff.

rades också att stölder och bedrägerier dessutom överhuvudtaget är mycket vanligt förekommande i samhället och inte är utmärkande för hur just våldsamma kriminella grupper bedriver sin verksamhet. Avslutningsvis anförde utredningen att de personer som ingår i kriminella nätverk sannolikt ägnar sig åt en mängd mindre allvarliga brott, i form av vad som kan kallas för vardagsbrottslighet. Som exempel nämndes ringa stöld, olovlig körning och ringa narkotikabrott. Utredningen konstaterade dock att även dessa slags brott är mycket vanligt förekommande i samhället över lag och att det dessutom är svårt att belägga i vilken utsträckning som brottsligheten har ett samband med de kriminella nätverkens verks amhet.19

Våldsbrottsligheten

I Gängbrottsutredningens betänkande ges en allmän beskrivning av brottsutvecklingen beträffande skjutningar, sprängningar och dödligt våld i den kriminella miljö n20 till och med år 2020. Sammantaget framgår det att skjutningar och sprängningar hade ökat och att en särskild typ av dödligt våld vid konflikter bland kriminella blivit vanligare och stod för en stor del av antalet fall under de senare åren. Det rörde sig om yngre män, främst i storstadsområden, som sköt ihjäl varandra utomhus i den offentliga miljön inom ramen för olika konflikter. Det konstaterades att vissa av dessa konflikter förefaller ha utvecklats till reaktiva serier av vedergällningar mellan olika grupper. Det framgår också att det hade skett en ökning i antalet utomstående som drabbas av skjutningar och sprängningar samt att en ökad hänsynslöshet eller likgiltighet hos gärningsmännen hade framträtt.21

19 Se a. betänkande 74 ff. 20 Med den kriminella miljön avses här den vinningsdrivna miljö där personer enskilt eller tillsammans systematiskt begår brott för att tjäna pengar. Det handlar ofta om brott med kopplingar till narkotikahandel eller organiserad brottslighet. Begreppet används för att betona att den kriminella miljön är skild från den vanliga legala miljön, snarare än för att peka ut att det finns olika geografiska områden eller platser som utgör kriminella miljöer (illegala spelklubbar, platser där narkotikahandel eller prostitution förekommer och liknande). Att den kriminella miljön är vinningsdriven innebär också att andra former av organiserad brottslighet, som exempelvis fotbollshuliganism eller våldsbejakande politisk extremism, inte med automatik ingår i miljön. Definitionen omfattar inte heller fall där de inblandade tillhör marginaliserade grupper eller missbrukarkretsar, där brottslig verksamhet visserligen förekommer, men inte på samma systematiska och målinriktade sätt. Personer i den kriminella miljön kan ingå i olika nätverk och grupperingar, men kan också vara en del av den kriminella miljön utan att ingå i något nätverk. Se SOU 2021:68 s. 48 f. och Brå, Dödligt våld i den kriminella miljön 2005–2017 (rapport 2020:4), s. 20. 21 Se SOU 2021:68 s. 48 ff.

I februari 2024 beslutade regeringen om Sveriges första nationella strategi mot organiserad brottslighet. Enligt vad som anges i strategin resulterade den eskalerande våldsspiralen under 2022 i ytterligare en markant ökning av antalet dödade till följd av skjutvapenvåld, från redan höga nivåer. Antalet konstaterade fall av dödligt våld med skjutvapen per år mer än tredubblades mellan 2011 och 2022, från 17 till 63 fall. Utvecklingen under 2023 visade på en fortsatt hög nivå .22Enligt vad som beskrivs i strategin – och som även framgår av Gängbrottsutredningens betänkand e23– skiljde det kraftigt ökande skjutvapenvåldet ut Sverige från övriga Europa, som i stället under 2000talet uppvisade en minskning av dödligt våld, både som helhet och med skjutvapen. Vidare anges att förekomsten av sprängningar i landet ökade kraftigt under 2023. Det beskrivs också att våldets karaktär hade förändrats över tid. Fler dåd var av ren avrättningskaraktär med det uppenbara syftet att döda, inte skada, offret. Angreppen riktades inte bara mot personer inom de kriminella nätverken utan även mot anhöriga. Allt oftare begicks våldsbrotten utomhus och i offentliga miljöer eller riktat mot privatbostäder. Automatvapen hade blivit vanligare och såväl offer som gärningspersoner hade blivit yngre. I allt fler fall begicks våldsbrotten av utförare som inte kände de tilltänkta måltavlorna. Det noteras att dessa faktorer även ökar risken att utomstående ska drabbas, vilket också inträffat vid åtskilliga tillfälle n.24

Enligt uppgift från Polismyndigheten till utredningen minskade antalet skjutningar i kriminell miljö under 2024. Tillvägagångssätten vid skjutningar – där grovt våld riktas urskillningslöst mot motståndare och en bredd av måltavlor utan hänsyn till tredje man – beskrivs dock som oförändrande. Vidare bedömer myndigheten att det alltjämt finns ett stort antal illegala vapen i omlopp. I våra kontakter med Polismyndigheten har det också framkommit att antalet explosioner och brandattacker i kriminell kontext har ökat under de senaste åren. Den utvecklingen beskrivs sakna motstycke i andra länder som i övrigt är jämförbara med Sverige. Under 2024 skedde 129 fullbordade sprängningar (allmänfarlig ödeläggelse) och 188 fall av försök/förberedelse

22 Under 2023 rörde det sig om 53 dödsskjutningar, se Polismyndighetens statistik över skjutningar och sprängningar för 2023 på polisen.se/om-polisen/polisens-arbete/sprangningaroch-skjutningar/. 23 Se a. betänkande s. 49. 24 Se skr. 2023/24:67, Motståndskraft och handlingskraft – en nationell strategi mot organiserad brottslighet, s. 3. Angående vanligt förekommande omständigheter vid dödligt våld i gängmiljö se också Brå, Utredning och uppklaring av dödligt våld i kriminell miljö (rapport 2023:4), s. 26 ff.

till sprängningar. Den utvecklingen fortsatte under början av 2025 med 33 fullbordande sprängningar och 36 fall av försök/förberedelse därtill bara under ja nuari.25Företrädare för Polismyndigheten har uppgett att det explosiva våldet i huvudsak sker under dygnets mörka timmar men att en mängd detonationer även har skett dagtid, vilket medför en ökad risk för att personer skadas eller dör. Tillvägagångssättet påvisar en hänsynslöshet för hur omgivningen påverkas och vid attentaten har flera personer skadats, och en person har avlidit. Dessutom är de materiella skadorna vid attentaten ofta omfattande.

Vidare har företrädare för Polismyndigheten uppgett att explosionerna och brandattackerna kan utövas som en del i det konfliktgenererade våldet och av strategiska skäl och ofta som ett redskap för att åstadkomma hot, hämnd eller utpressning. Det har beskrivits att attentaten ofta drivs av ekonomiska motiv, såsom obetalda (eller påhittade) skulder eller utpressning mot kriminella aktörer eller resursstarka individer. Till viss del har det skett en övergång från våld som primärt syftar till att skada och döda en motståndare, till mer strategiskt våld där syftet i stället kan vara att utpressa eller sända ett budskap till motståndaren. Gränsdragningen mellan vad som är konfliktgenererat våld och vad som är strategiskt våld är emellertid komplicerad eftersom de ofta går in i och påverkar varandra. Även anhöriga till personer som betraktas som motståndare har utsatts för både sprängningar och skjutningar, och då som ett led i antingen den kriminella konflikten eller utpressningen. Våldet riktas ofta mot objekt som privatbostäder, företagslokaler och fordon.

Ekonomisk vinning som drivkraft

I den nationella strategin mot organiserad brottslighet konstateras att våldsbrottsligheten relaterad till organiserad brottslighet och kriminella nätverk bara är det mest brutala och synliga uttrycket för mer djupgående problem. Vid sidan av våldet pågår den vinstdrivande och mer undanskymda brottsligheten. Även denna beskrivs som synnerligen allvarlig eftersom den påverkar olika processer och sektorer i samhället, med konsekvenser för invånare, förvaltning och näringsliv. Det nämns att brottsligheten omfattar exempelvis narkotikahandel,

25 Se Polismyndighetens statistik över skjutningar och sprängningar för 2024 respektive 2025 på polisen.se/om-polisen/polisens-arbete/sprangningar-och-skjutningar/.

vapenhandel, människohandel, tillgreppsbrott, välfärdsbrott, bedrägerier och annan ekonomisk och finansiell brottslighet. Vad som också nämns är att korruption, infiltration och otillåten påverkan samt övergrepp i rättssak används för att skaffa sig fördelar, t.ex. genom myndighetsbeslut eller i försök att påverka rättsprocessen. Vidare konstateras att ekonomisk brottslighet av olika slag har utvecklats till att bli en betydande beståndsdel av, och en motor för, den organiserade brottsligheten. Här nämns – förutom välfärdsbrottslighet, bedrägeribrott och människohandel – bl.a. undandragande av skatter och avgifter, komplex cyberbrottslighet, människoexploatering, människosmuggling samt illegal avfallshanterin g.26

Ekonomisk vinning är en av de viktigaste drivkrafterna för organiserad brottslighet. Enligt vad som anges i den nationella strategin pågår det en omfattande omfördelning av medel från skattebetalare och brottsutsatta personer och företag till kriminella individer och nätverk. Inkomsterna från brottslighet möjliggör inte bara grundläggande försörjning och statushöjande konsumtion för kriminella individer utan används också för återinvesteringar i brottslig verksamhet, inklusive terrorism. Vidare används brottsvinster exempelvis för att köpa upp företag och ger därigenom en ingång till legala marknader. Mot denna bakgrund är ett av de mål som ska vara ledande i den nationella strategin att slå sönder den kriminella ekonomin. Det ska bli svårare att berika sig på och investera i brottslighet och brottsvinster ska i ökad utsträckning förebyggas eller återtas .27

Att ekonomisk brottslighet har blivit en allt viktigare del av den organiserade brottsligheten beskrivs också i den myndighetsgemensamma lägesbilden för organiserad brottslighet 2023. Den brottsligheten anges också vara ett av de identifierade hot som har störst påverkan på samhället. Några andra sådana hot anges vara kriminella aktörers påverkan på lokalsamhället samt otillåten påverkan. Otillåten

påverkan används i lägesbilden som ett paraplybegrepp för olika

brottsliga och icke brottsliga tillvägagångssätt som syftar till att påverka det politiska beslutsfattandet, yttrandefriheten och rättsprocessen samt att direkt eller indirekt påverka myndighetsutövning och beslutsfattare inom det privata näringslivet. I begreppet ryms även infiltrering som i sig inte är brottslig men som syftar till att direkt

26 Se a. skr. s. 3 ff. 27 Se a. skr. s. 19 ff. Av strategin framgår att den kriminella ekonomin uppskattas omsätta 100– 150 miljarder kronor per år.

eller indirekt påverka tjänsteutövning för kriminella syften. Enligt vad som anges i lägesbilden har nätverk och aktörer inom organiserad brottslighet sannolikt fått större makt och inflytande genom otillåten påverkan. Bland annat anges att användandet av korruption och utnyttjandet av legala bolagsstrukturer är nyckelfaktorer för den organiserade brottsligheten och förekommer i alltifrån småskaliga mutbrott till avancerade ekonomiska brottsuppläg g.28En slutsats är att hotbilden från organiserad brottslighet i dag är mer komplex och mångfacetterad än tidigare. Det anges att även om avsikten i stort är oförändrad utifrån ett vinstintresse har förmågan och handlingsutrymmet ökat. Vidare konstateras att organiserad brottslighet tidigare kännetecknades av narkotikabrott, våldsbrott och grova tillgreppsbrott, men att en rad andra fenomen i dag kan läggas till lis tan.29

Polismyndigheten har i flera kartläggningar noterat att bedrägerier är en viktig inkomstkälla för många kriminella nätverk. Under 2021 publicerade Polismyndighetens nationella bedrägericentrum (NBC) rapporten De organiserade Bedrägerierna – En rapport om

bedrägerier kopplade till organiserade kriminella miljöer. I rapporten

konstateras att bedrägeribrottslighet är en förhållandevis riskfri kriminell aktivitet i förhållande till andra brottstyper. Vidare framgår att relationen mellan den organiserade brottsligheten och bedrägeribrotten är påtaglig samt att bedrägerier är en av de mer vinstgivande aktiviteter som individer och grupper inom den organiserade brottsligheten ägnar sig åt. NBC noterade även kopplingar mellan bedrägeribrottsligheten och det grova våldet i kriminella miljöer.

Därefter publicerade NBC under 2022 rapporten De dödliga

bedrägerierna – En rapport om bedrägeribrottslighet och skjutvapenvåldet. En slutsats i den rapporten är att de personer som varit skäligen

misstänkta för någon form av skjutvapenvåld i stor utsträckning också varit skäligen misstänkta för bedrägerier. Vidare konstateras att brottsvinster som genereras från t.ex. bedrägeribrotten skapar tillväxt i kriminella miljöer, vilket påverkar maktbalansen inom dessa miljöer och kan leda till konflikter och annan allvarlig påverkan på samhället.

28 Se Polismyndigheten, Nationella operativa avdelningen, Myndighetsgemensam lägesbild, Organiserad brottslighet 2023, dnr A215.519/2023, s. 9 ff. och 20. 29 Se Polismyndigheten, a.a., s. 20. De fenomen som nämns är organiserade och storskaliga angrepp mot välfärden, avancerade internationella investeringsbedrägerier, penningtvätt via globala nätverk, otillåten påverkan via infiltrering, kriminell expansion till mindre orter, brott via ombud, även från utlandet, människoexploatering i skuggsamhället, inte sällan av tredjelandsmedborgare, illegal avfallshantering, näringsverksamhet som brottsverktyg, utnyttjade identiteter samt falska handlingar och felaktiga registeruppgifter.

Också i våra kontakter med Polismyndigheten inom ramen för utredningsarbetet har det påtalats att pengar i regel är drivkraften bakom den organiserade brottsligheten. Det har beskrivits att den våldsbrottslighet som förekommer generellt sett antingen är ett medel för att begå den vinstmotiverade brottsligheten, eller har sin grund i konflikter som uppstått på grund av denna brottslighet. När det gäller skjutvapenvåldet har detta dessutom fått allt tydligare ekonomiska förtecken, med kontraktsmord som kräver brottsvinster i anstiftarled och motiverar unga utförare att rekryteras till nätverken. Företrädare för myndigheten har även beskrivit att de kriminella nätverkens brottslighet över tid har genomgått en professionalisering och ökad organiseringsgrad, inte minst inom narkotikamarknaderna, bedrägeri- och välfärdsbrottsligheten. Narkotikasmuggling bedrivs i en närmast industriell skala och den ökade professionaliseringen innebär att tillvägagångssätten i fråga om penningtvätt präglas av motsvarande ökad organiseringsgrad. Att de kriminella nätverken nyttjar ”insiders” på finansiella företag samt penningtvättens koppling till korruption innebär, enligt Polismyndigheten, även att det finns samhällshotande element i brottsligheten.

11.3. Den nuvarande ordningen om straffskärpning vid brott som har samband med kriminella nätverk

11.3.1. Allmänt om reglering som kan ha särskild betydelse vid brott som har samband med kriminella nätverk

I kapitel 9 redogör vi för den nuvarande ordningen när det gäller straffvärdebedömning i allmänhet. Vi föreslår också förändringar av den regleringen, bl.a. i syfte att straffskalans spännvidd ska användas i större utsträckning.

Som framgår av kapitel 9 finns det i 29 kap. brottsbalken angivet vissa försvårande (2 §), synnerligen försvårande (2 a §) och förmildrande (3 §) omständigheter som, vid sidan av vad som gäller för den särskilda brottstypen, särskilt ska beaktas vid straffvärdebedömningen. Som försvårande omständigheter beaktas bl.a. om den tilltalade visat stor hänsynslöshet (2 § 2), om den tilltalade utnyttjat ett numerärt överläge eller annars utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig (2 § 3), eller om brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller

om brottet föregåtts av särskild planering (2 § 6). Som synnerligen försvårande omständigheter beaktas om brottet inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person och 1) innefattat användning av skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne och begåtts på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats, eller 2) haft bakgrund i eller varit ägnat att framkalla en konflikt mellan grupper av personer i vilken skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne används (2 a §).

Att en eller flera försvårande omständigheter enligt 2 § föreligger och har en straffskärpande verkan gör det inte möjligt att gå över det straffmaximum som föreskrivs för brottet. För brott som omfattas av den särskilda straffskärpningsgrunden i 2 a § finns det däremot bestämmelser om förhöjt straffmaximum i 26 kap. 3 a § brottsbalken.

Bestämmelserna i 29 kap. 2 a § behandlar vi närmare i avsnitt 11.3.3. Dessförinnan behandlas, i avsnitt 11.3.2, straffskärpningsgrunden i 2 § 6 som alltså tar sikte bl.a. på brott i organiserad from.

Som framgått ovan infördes den del av 29 kap. 2 § 3 som avser utnyttjande av ett numerärt överläge i samband med reformen Skärpta

straff för brott i kriminella nätverk (prop. 2022/23:53). I förarbetena

noterades att brott i kriminella nätverk ofta sker i samverkan mellan flera personer och att ett sådant tillvägagångssätt ökar brottsoffrets utsatthet och kan påverka denne under lång tid, inte minst på grund av en grupps våldskapital. Det anfördes också att även om gärningspersonerna inte har någon koppling till ett kriminellt nätverk förstärks brottets allvar av det förhållandet att flera medverkar, i alla fall om det är fråga om brott som innefattar våld eller hot. Eftersom det inte fanns någon uttrycklig reglering som betonade allvaret i att den tilltalade utnyttjat ett numerärt överläge ansågs det finnas anledning att tydliggöra detta genom ett tillägg i 2 § 3. Utvidgningen begränsades inte till att avse endast viss sorts brottslighet. Däremot ligger det en begränsning i kravet på att det numerära överläget i förhållande till brottsoffret ska ha utnyttjats för att begå brottet. Enligt vad som angavs i förarbetena bör det oftast krävas att gärningspersonerna befunnit sig på brottsplatsen tillsammans med brottsoffret och riktat gärningen direkt mot denne. I sådana fall har numerären direkt betydelse för styrkeförhållandet mellan medverkande och brottsoffer. Att flera personer tillsammans begår förmögenhetsbrott som t.ex. häleri eller bedrägeri, angavs generellt sett inte vara tillräckligt .30

30 Se SOU 2021:68 s. 221 ff. och prop. 2022/23:53 s. 62 ff.

Utöver de ovan nämnda straffskärpningsgrunderna som tar sikte på att ett numerärt överläge utnyttjats, att brottsligheten utövats i organiserad form eller att det rör sig om en våldsam uppgörelse i den kriminella miljön kan även andra straffskärpningsgrunder aktualiseras vid brott som har samband med kriminella nätverk. Omständigheterna kan t.ex. vara sådana att den tilltalade anses ha visat stor hänsynslöshet (jfr 2 § 2).

Därtill kan sådana allmänt hållna kvalifikationsgrunder som förekommer i straffbestämmelser om gradindelade brott ofta bli tillämpliga när det gäller brott i kriminella nätverk. Enligt många sådana straffbestämmelser ska det vid bedömningen av om brottet är grovt särskilt beaktas bl.a. om gärningen varit av särskilt hänsynslös eller farlig art. Sådana kvalifikationsgrunder finns bl.a. i bestämmelserna om grovt olaga tvång, grovt olaga hot, grov utpressning och grov stöld. Att gärningen varit särskilt farlig nämns också bland kvalifikationsgrunderna för bl.a. grovt rån och grovt bedrägeri. Som konstaterats i tidigare lagstiftningsarbeten kan kvalifikationsgrunden gällande gärningar av särskilt farlig art användas för att fånga upp flera kvalificerande omständigheter, såsom att gärningen ytterst kan bli systemhotande, att gärningen kan påverka samhällets funktionssätt, att gärningen på grund av gärningspersonernas organisationsgrad utövas på ett skickligare sätt och med större resurser än annars eller att gärningen är mer svårupptäckt på grund av att den delvis sker inom ramen för legala strukturer .31

Även andra sorters vanligt förekommande kvalifikationsgrunder kan var aktuella i sammanhanget, bl.a. sådana som avser brottslighetens systematik, omfattning och liknande. Dessutom finns det kvalifikationsgrunder som har införts för att mer direkt ta sikte på hur vissa brott tar sig uttryck inom ramen för organiserad brottslighet eller andra kriminella grupperingar. Bland annat ska det vid bedömningen av om gärningar bestående i olaga tvång, olaga hot och utpressning är grova brott särskilt beaktas om dessa har innefattat hot som påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller som annars har varit av allvarligt s lag.32

Som framgått ovan var det Gängbrottsutredningens betänkande som låg till grund för att det infördes kvalifikationsgrunder för brottet

31 Se a. betänkande s. 168 f. med hänvisning och s. 206. 32 Se prop. 2015/16:113 s. 67 ff.

grov allmänfarlig ödeläggelse (13 kap. 3 § tredje stycket brottsbalken). Vad som särskilt ska beaktas enligt den bestämmelsen är om gärningen inneburit fara för flera människor eller för egendom av särskild betydelse eller annars varit av särskilt farlig eller allvarlig art. Uttrycket att gärningen varit av särskilt allvarlig art lades till för att ge regleringen av det grova brottet ett bredare tillämpningsområde och för att markera att också omständigheter som inte på ett direkt sätt gjort brottet mer farligt kan beaktas. Enligt vad som angavs i förarbetena borde det kunna vara av betydelse att vissa sorters gärningar kan var ägnade att skrämma ett mycket stort antal människor, dvs. fler än de som befinner sig inom farligt räckhåll från gärningen, och på ett mycket påtagligt sätt påverka tryggheten i ett område eller i samhället i stort .33

Utöver vad som beskrivits ovan finns det ett flertal andra bestämmelser som kan vara av särskild betydelse vid brott som har samband med kriminella nätverk. Här kan nämnas regleringen om underlåtenhet hos personer med bestämmande inflytande i en sammanslutning att förhindra brott inom sammanslutningen (23 kap. 6 § andra stycket brottsbalken) samt straffbestämmelsen om involverande av en underårig i brottslighet (16 kap. 5 a § brottsbalken). Därtill kommer att straffskalorna under senare år har skärpts för en rad brott som är vanliga i kriminella nätverk .34Vilka ytterligare förändringar av enskilda straffskalor som vi föreslår framgår av kapitel 8.

I sammanhanget kan också nämnas att Utredningen om en översyn av de osjälvständiga brottsformerna har haft i uppdrag att se över hur straffansvaret för osjälvständiga brott kan utvidgas och förändras för att på ett mer effektivt sätt motverka brott. Det har särskilt gällt brott som begås inom ramen för organiserad brottslighet. I utredningens betänkande (SOU 2024:55) föreslås bl.a. att bestämmelsen om försök till brott kompletteras i fråga om vissa s.k. otjänliga försök och att det straffbara området för förberedelse och stämpling utvidgas. Det föreslås också ett skärpt ansvar för underlåtenhet att avslöja eller förhindra brott samt att begränsningen i straffskalan tas bort i det avseendet. Vidare har 2023 års fri- och rättighetskommitté haft i uppdrag att utreda om det bör införas utökade möjligheter att begränsa föreningsfriheten i förhållande till kriminella sammanslutningar. I kommitténs betänkande (SOU 2025:2) föreslås att det genom en ny bestämmelse i regeringsformen ska bli möjligt att begränsa förenings-

33 Se a. betänkande s. 206 och prop. 2022/23:53 s. 61. 34 Se bl.a. prop. 2023/24:33, prop. 2022/23:53 och prop. 2021/22:186.

friheten när det gäller sammanslutningar som ägnar sig åt allvarlig brottslighet för att uppnå ekonomisk eller annan otillbörlig vinning. Vi behandlar frågan om skyddet för föreningsfriheten i förhållande till brott som har samband med kriminella nätverk i avsnitt 11.4.

11.3.2. Den särskilda straffskärpningsgrunden för brott i organiserad form

Som framgått ovan ska det, enligt 29 kap. 2 § 6 brottsbalken, beaktas som en försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet om brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering.

Med brottslighet som utövats i organiserad form avses, enligt förarbetena, brottslighet som har begåtts inom ramen för en struktur där flera personer samverkat under en inte helt obetydlig tidsperiod för att begå brott. Det är inte tillräckligt att det aktuella brottet har skett i samverkan. Personerna ska ha ingått i en sammanslutning eller ett nätverk av viss kontinuitet vars syfte att begå brott sträckt sig längre än till enbart det ifrågavarande brottet. Att brottet ska ha utgjort ett

led i en brottslighet som utövats i organiserad form innebär att brottet

ska ha haft ett naturligt samband med brottsligheten. Det är inte nödvändigt att brottet begåtts av den eller de som organiserat brottsligheten. Som exempel på brottslighet som utövats i organiserad form har nämnts fickstölder som begåtts av en grupp av personer samt illegal indrivningsverksamhet som en gruppering ägnat s ig åt.35

I brottsbalkskommentaren anges att det alltmer uppmärksammade problemet med gängbrottslighet i vissa förorter torde kunna hänföras till kategorin brott som utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form. Samtidigt påpekas att det förutsätter att åklagaren lyfter fram och styrker att brottsligheten skett inom ramen för en sådan struktur.36

Med brottslighet som utövats systematiskt avses brottslighet där ett visst tillvägagångssätt upprepats ett flertal gånger av antingen en ensam gärningsperson eller av flera personer i samförstånd. Ett exempel som har nämnts i förarbetena är att flera personer rånat olika butiker eller banker och då gått till väga på ett likartat sätt vid varje tillfälle.

35 Se prop. 2009/10:147 s. 43. 36 Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken (24 november 2023, version 23, JUNO), kommentaren till 29 kap. 2 §.

Med att brottet föregåtts av särskild planering avses att planeringen gått utöver vad som typiskt sett krävts för att ett brott av det aktuella slaget ska kunna genomföras. Det saknar betydelse om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet eller om det varit fråga om ett enstaka brott. Ett exempel som har angetts är att ett bedrägeri mot en bank föregåtts av att någon genom en noggrann kartläggning av bankens säkerhetsrutiner har upptäckt och utnyttjat brister i dess a.37

Straffskärpningsgrunden i 29 kap. 2 § 6 fick sin nuvarande lydelse i samband med reformen Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m.m. (prop. 2009/10:147). Den reformen har vi beskrivit närmare i kapitel 9. Före reformen tog den aktuella punkten sikte på att ”brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noga planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll”. Enligt de ursprungliga förarbetena avsåg bestämmelsen brottslighet som bedrivits i organiserade former, genom att ha varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning. Som exempel på sådan brottslighet hade angetts försäljning av narkotika i organiserade former, systematisk häleriverksamhet, koppleri i stor omfattning i form av bordeller samt dobbleri som består i att driva spelklubbar. Även olika former av ekonomisk brottslighet hade angetts kunna falla under bestämmelsen. Tillämpningen av punkten inskränktes dock genom att den tog sikte endast på medverkande som spelat en betydande roll i den brottsliga verksamheten. Enligt vad som angetts i förarbetena var den således inte tillämplig på t.ex. gatuförsäljarna i en narkotikaliga. Samtidigt hade framhållits att det inte krävdes att den tilltalade intagit en ledande ställning eftersom personens deltagande ändå kunde vara betydande .38 Syftet med ändringen i samband med 2010 års reform var att utvidga bestämmelsens tillämpningsområde eftersom den sällan syntes komma till användning och i sak var snävt avgränsad. I förarbetena angavs att det bör anses som försvårande om ett brott utgjort ett led i en brottslighet utövad av flera personer som organiserat sig för att i samverkan begå ett flertal brott och att det då måste anses vara av underordnad betydelse vilken roll den tilltalade har spelat i den brottsliga verksa mheten.39

En del av Gängbrottsutredningens uppdrag var att överväga om tillämpningsområdet för den särskilda straffskärpningsgrunden i

37 Se a. prop. s. 43 f. 38 Se prop. 1987/88:120 s. 83 f. 39 Se prop. 2009/10:147 s. 30 f. och SOU 2008:85 s. 284 f.

29 kap. 2 § 6 avseende brottslighet i organiserad form behövde utvidgas. Utredningen skulle även överväga om det fanns anledning att ändra bestämmelsen så att den kunde tillämpas vid brott som är ett uttryck för eller utgör ett led i en kriminell uppgörelse. Utredningens bedömning, vilken regeringen instämde i, var att bestämmelsen inte borde ändras utan att det i stället borde införas en ny straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på våldsamma uppgörelser (se vidare avsnitt 11.3.3 ).40

Som skäl för att inte utvidga 29 kap. 2 § 6 anförde utredningen att det visserligen har hävdats att den straffskärpningsgrunden kan tillämpas i förhållande till sådan gängbrottslighet som förekommer i vissa förorter. Enligt utredningen bör det dock stå klart att sådana löst sammansatta kriminella nätverk i utsatta områden – vilka var av särskilt intresse för utredningens arbete och som till stor del kunde knytas till de senaste årens skjutningar och sprängningar – inte alltid har en sådan organiserad form som avses i bestämmelsen. Under alla förhållanden torde det, enligt utredningen, i många fall vara svårt att bevisa att förutsättningarna i punkten är uppfyllda i förhållande till sådana, och andra, kriminella nätverk med en lägre grad av organisation. Bestämmelsen ansågs alltså inte fånga upp alla kriminella nätverk. Vidare konstaterade utredningen att det inte framstod som lämpligt att utmönstra eller förändra kravet i 29 kap. 2 § 6 att gärningen ingått som ett led i viss brottslighet och att denna brottslighet ska ha skett i organiserad form. Om det skulle göras skulle dessa förutsättningar behöva kompletteras eller ersättas med något annat slags krav, t.ex. att brottsligheten skett i ett kriminellt nätverk eller av en gärningsperson som på något sätt ingår i ett sådant nätverk. Utredningen anförde dock att en sådan till synes enkel lösning (som t.ex. hänvisar till att det ska vara fråga om brott i ett kriminellt nätverk) skulle riskera att medföra tolkningsproblem och bli för oprecis från förutsebarhetssynpunkt, om det inte samtidigt definieras vad ett kriminellt nätverk är. Det angavs i sin tur vara en uppgift som är förenad med uppenbara svårigheter eftersom begreppet till sin natur är brett och omfattar ett stort antal företeelser. Med hänsyn till begreppets omfång skulle det, enligt utredningen, vara svårt att införa en definition av begreppet i lag. I det avseendet noterades att det visserligen i andra nordiska länder finns definitioner avseende organiserade kriminella sammanslutningar. Det angavs dock att dessa framstår som införda i

40 Se prop. 2022/23:53 s. 64 ff. och SOU 2021:68 s. 219 ff.

huvudsak mot bakgrund av mer traditionell och välstrukturerad organiserad brottslighet. Dessutom konstaterade utredningen att det fortfarande ofta skulle bli fråga om att åklagaren på något sätt behöver knyta en person eller gärning till en gruppering eller verksamhet, vilket kan bli svårt när det gäller brottslighet i sådana löst sammansatta konstellationer som i dag är vanliga och som utgör en tydlig del av problembilden. Vad som ytterligare bedömdes tala mot en ändring av bestämmelsen var att det kan ifrågasättas om brottets skada eller fara regelmässigt blir allvarligare endast utifrån det förhållande i sig att brottet skett i eller med anknytning till ett kriminellt nätverk, om det samtidigt inte ställs något slags kvalificerande krav på gruppens utformning eller på hur den brottsliga verksamheten bed rivs.41

Också i den efterföljande propositionen konstaterades att flera skäl talade mot att en skärpt reglering för våldsamma uppgörelser skulle åstadkommas genom en utvidgning av 29 kap. 2 § 6. I likhet med utredningen konstaterade regeringen att en lösning som innebär att det läggs till något krav – t.ex. att brottsligheten skett i ett kriminellt nätverk eller av en gärningsperson som på något sätt ingår i ett sådant nätverk – riskerar att medföra tolkningsproblem och bli för oprecis från förutsebarhetssynpunkt, om det inte samtidigt definieras vad ett kriminellt nätverk är. Även enligt regeringen skulle det sistnämnda vara en uppgift förenad med uppenbara svå righeter.42

11.3.3. Den särskilda straffskärpningsgrunden för våldsamma uppgörelser bland kriminella

Enligt 29 kap. 2 a § brottsbalken ska det som synnerligen försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, beaktas om brottet inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person och 1) innefattat användning av skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne och begåtts på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats, eller 2) haft bakgrund i eller

41 Se a. betänkande s. 219 ff. Avslutningsvis framhöll utredningen att 29 kap. 2 § 6 även träffar brott som utgjort ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller som föregåtts av särskild planering, vilket mycket väl kan vara fallet när det gäller brott i kriminella nätverk (oavhängigt hur brottsligheten eller en viss grupp i övrigt är organiserad) samt att regleringen i den delen inte borde bli föremål för en översyn inom ramen för utredningens uppdrag. 42 Se a. prop. s. 67 f.

varit ägnat att framkalla en konflikt mellan grupper av personer i vilken skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne används.

Som nämnts ovan innehåller 26 kap. 3 a § brottsbalken bestämmelser om förhöjt straffmaximum för brott som omfattas av den särskilda straffskärpningsgrunden i 29 kap. 2 a §. Enligt paragrafen gäller att om någon omständighet som avses i 29 kap. 2 a § beaktas vid bedömningen av straffvärdet, får för brottet dömas till fängelse på viss tid som överstiger det högsta straff som annars kan följa på brottet, eller – om det är fråga om flera brott – det högsta straff som med tillämpning av 26 kap. 2 § kan följa på brotten. Straffet får dock inte överstiga 18 år. Det får inte heller överstiga det högsta straffet som kan följa på brottet med mer än

1. ett år, om det högsta straffet enligt straffskalan för brottet är

kortare än fängelse i fyra år,

2. två år, om det högsta straffet enligt straffskalan för brottet är

fängelse i fyra år eller mer men kortare än fängelse i åtta år,

3. fyra år, om det högsta straffet enligt straffskalan för brottet är

fängelse i åtta år eller mer.

Paragrafen anger således, i förekommande fall tillsammans med 26 kap. 2 och 3 §§, den tillämpliga straffskalans gränser. Omständigheten att det kan ske en förhöjning av straffskalans maximum med stöd av 26 kap. 3 a § var tidigare av betydelse för beräkning av tiden för åtalspreskription enligt 35 kap. brottsbalken. Vid beräkning av preskriptionstidens längd skulle således hänsyn tas till den förhöjning av straffmaximum som följer av att 26 kap. 3 a § är tillämpli g.43 Numera gäller i stället att preskriptionstiden avgörs uteslutande av straffmaximum i straffskalan för det aktuella brottet och inte, som tidigare, av det svåraste straffet som kan följa på brottet .44

En första förutsättning för att en omständighet ska anses som synnerligen försvårande enligt 29 kap. 2 a § är att brottet inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Med detta avses detsamma som i 29 kap. 1 § andra stycket .45Även medhjälp och anstiftan samt försök och andra osjälvständiga brotts-

43 Se a. prop. s. 147 f. 44 Se prop. 2024/25:59 s. 51 ff. och 72. 45 Se prop. 2009/10:147 s. 40 ff

former omfattas .46I förarbetena har det angetts att exempel på sådana angrepp av särskild relevans i sammanhanget är mord, dråp, grov misshandel och annan misshandel av allvarligare slag, människorov, rån och grovt rån men däremot inte förmögenhetsbrott som enbart inneburit angrepp på någons ekonomiska trygghet. Andra exempel med bäring på kriminella uppgörelser har angetts vara allvarligare eller grova fall av olaga frihetsberövande, olaga tvång, olaga hot, utpressning och övergrepp i rättssak. Det har noterats att kravet på att det ska vara fråga om ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person får till följd att oaktsam användning av skjutvapen på sådana platser exkluderas. Gällande brott som i grunden bygger på fara för en obestämd krets människor, såsom allmänfarlig ödeläggelse, har det angetts att de bör kunna omfattas när gärningen i det enskilda fallet riktats mot en eller flera personer. I övriga fall beaktas den skada och fara som gärningen innebär i tillräcklig utsträckning redan vid bedömningen av straffvärdet enligt den aktuella straffbestämmelsen som såd an.47

I första punkten regleras sådana angrepp som sker med användning av skjutvapen eller sprängämnen m.m. och begås på vissa platser. Av författningskommentaren framgår att vad som menas med använd-

ning är att någon har avlossat, eller försökt avlossa, skjutvapnet eller

har fått ett sprängämne eller liknande att explodera eller försökt att få det att göra det. Att skjutvapen eller sprängämne på annat sätt än genom användning förekommer vid ett brott, t.ex. genom att visas upp eller omnämnas för att hota eller förstärka ett hot, omfattas alltså inte. Med skjutvapen avses detsamma som i 1 kap. 2 § vapenlagen (1996:67). Hänvisningen till sprängämnen innebär att t.ex. handgranater, bombbälten och andra föremål som innehåller sprängämnen omfattas. Även sprängningar framkallade av liknande ämnen omfattas av punkten. Härmed avses sådana explosiva varor enligt 4 § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor som inte klassas som just sprängämnen. Brottet ska ha begåtts på en sådan plats som anges i bestämmelsen. Även t.ex. en skjutning från en sådan plats mot någon på en annan plats omfattas. Likaså inryms en skjutning från någon annan plats mot en person på en sådan plats som anges i be-

46 Se prop. 2022/23:53 s. 149. 47 Se a. prop. s. 73.

stämmelsen – även när endast effekten av ett brott inträffar på allmän plats kan det anses vara begånget dä r.48

I andra punkten regleras angrepp som haft bakgrund i en konflikt i vilken skjutvapen eller sprängämnen m.m. använts, eller varit ägnade att framkalla en konflikt av sådant slag. I författningskommentaren anges att det inte krävs att angreppet i sig skett med sådana vapen eller ämnen. Inte heller krävs det att brottet begåtts på någon sådan plats som avses i första punkten. Att brottet haft bakgrund i en konflikt av nämnda slag innebär att en eller flera skjutningar eller sprängningar tidigare förekommit inom ramen för konflikten. Att brottet skett i visst syfte, t.ex. för att hämnas, krävs dock inte. Inte heller förutsätts det att det är fråga om en omedelbar reaktion. Även angrepp som inträffar senare men som kan kopplas till en skjutning eller sprängning längre bak i tiden omfattas. Att brottet varit ägnat att framkalla en

konflikt av det slag som avses innebär att den objektivt har varit av

sådan karaktär att den typiskt sett leder till en konflikt. Inte heller här förutsätts det alltså att det funnits någon sådan särskild avsikt med brottet. I stället får det göras en sammantagen bedömning av gärningen och det sammanhang i vilket den b egåtts.49

Enligt vad som anges i författningskommentaren innebär användningen av begreppet konflikt inte i sig att några särskilda krav uppställs i den delen, t.ex. vad gäller dignitet, intensitet, omfattning, varaktighet eller ändamål. En konflikt kan alltså bestå i meningsskiljaktigheter och bråk m.m. av olika slag och handla om vitt skilda saker. Alltifrån personliga oförrätter och föreställningar om heder i den kriminella miljön, till mer instrumentellt präglad konkurrens om drogmarknaden omfattas. Konflikten ska utspela sig mellan grupper av personer, vilket innebär att det finns minst två personer på varje sida som är beredda att agera gemensamt eller för varandras räkning i konflikten. Interna konflikter där det i en större grupp finns två falanger som är i konflikt med varandra omfattas. Det krävs inte att konflikten är mellan kriminella nätverk. Inte heller krävs det att den som utfört eller annars medverkat till brottet har en viss grupptillhörighet. Även gärningar utförda av någon utomstående för en grupps räkning omfattas. Skjutningar och sprängningar behöver inte heller ha skett från ömse sidor i konflikten. Tillämpningsområdet omfattar alltså även konflikter mellan grupper där våldshandlingar eller allvarliga hot före-

48 Se a. prop. s. 149 f. 49 Se a. prop. s. 150 f.

kommer, men där endast en av sidorna står för skjutningar eller sprängningar. För att avgöra om den andra punkten är tillämplig kan, enligt vad som anges i författningskommentaren, bl.a. uppgifter om den tilltalades, men även brottsoffrets, tidigare brottslighet, tillgång till vapen och sprängämnen, och eventuella tillhörighet till en våldsam kriminell gruppering bea ktas.50

Som exempel på när ett brott haft bakgrund i en sådan konflikt som avses i bestämmelsen nämns i förarbetena situationen att en eller flera individer i ett kriminellt nätverk blivit utsatta för en skjutning eller sprängning och svarar på samma sätt. Alternativt kan det vara fråga om att annat grovt våld eller t.ex. utpressning utövas mot någon med anknytning till den andra gruppen med anledning av det tidigare våldsdådet. Ett brott kan i sin tur ha varit ägnat att framkalla en konflikt i vilken skjutvapen eller sprängämnen används om t.ex. någon ur en grupp angriper en konkurrerande sammanslutning vars medlemmar har tillgång till vapen eller sprängämnen eller har en historik av skjutningar och sprängningar. Varje angrepp mot en grupp med tillgång till vapen eller historik av skjutningar och sprängningar kan dock inte anses vara ägnat att framkalla en sådan konflikt. Om t.ex. en person utanför den kriminella miljön råkar hamna i bråk med någon ur ett kriminellt nätverk som kan kopplas till skjutningar och sprängningar, och därvid misshandlar honom eller henne, bör situationen i regel inte omfattas, även om det finns en risk för att någon ur nätverket svarar med skjutvapenvåld. Detta följer redan av att gärningen inte kan anses vara ägnad att framkalla en konflikt mellan grupper av persone r.51

I författningskommentaren noteras att 29 kap. 2 a § ska tillämpas utöver, dvs. som tillägg till, sådana försvårande omständigheter som avses i 2 § i samma kapitel. Att ökningen av straffvärdet generellt sett ska vara kraftigare än enligt 2 § markeras genom att de omständigheter som omfattas ska vara synnerligen försvårande. Ytterst följer det av 26 kap. 3 a §, och de möjligheter att tillämpa en utvidgad straffskala som där anges, hur stort genomslag vid straffvärdebedömningen som omständigheterna kan ges i de allvarligaste fallen. Vidare anges i författningskommentaren att den straffrättsliga principen om att s.k. dubbelräkning inte ska ske – dvs. att försvårande omständigheter ska ges genomslag vid straffvärdebedömningen endast när dessa inte tillräckligt har beaktats genom rubriceringen av brottet, inklusive kvali-

50 Se a. prop. s. 151. 51 Se a. prop. s. 151 f.

ficeringen av brottet till en viss grad – är tillämplig även i förhållande till den nu aktuella straffskärpningsbestämmelsen. Det anförs dock att principen sällan bör kunna leda till att bestämmelsen inte får något genomslag all s.52

Som framgått ovan infördes 29 kap. 2 a § den 1 juli 2023 genom reformen Skärpta straff för brott i kriminella nätverk (prop. 2022/23:53). Utgångspunkten för utformningen av den nya straffskärpningsgrunden var att det inte bedömdes lämpligt att införa en definition av vad som utgör ett kriminellt nätverk och att fokus borde ligga på de brottsliga gärningarna som sådana snarare än på gärningspersonens tillhörighet till en viss typ av nätverk. Det konstaterades i förarbetena att ett synsätt där man fokuserar på gärningarna som sådana ligger i linje med utgångspunkten att straffvärdet för en viss gärning ska bestämmas med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som gärningen medfört och inte utifrån den tilltalades person. En annan sak angavs vara att det sammanhang som ett brott begås i kan ha betydelse för den skada, fara eller kränkning som det medfö r.53

Vidare anfördes att de typer av brottslighet som är kännetecknande för kriminella nätverk inte kan ses isolerade från övrig brottslighet i samhället och bedömas enligt en egen måttstock. Brottslighetens koppling till kriminella nätverk kan också vara olika stark och förekomma i varierande grad och allvar. Av dessa skäl ansåg såväl utredningen som regeringen att det inte var är lämpligt att lägga fram förslag som innebär att straff i vissa fall ska skärpas på ett schematiskt sätt, t.ex. med vissa kvotdelar som i den liknande danska regleringen (se vidare avsnitt 11.5.2). Det konstaterades också att en sådan reglering inte skulle passa in i brottsbalkens nuvarande systematik och i viss mån utesluta att det går att ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet .54

Begreppet synnerligen försvårande valdes för att markera att en avsevärd skärpning är avsedd, samtidigt som det lämnar utrymme för en nyanserad straffmätning. Detta angavs vara viktigt, inte minst då bestämmelsen kan aktualiseras i förhållande till situationer av varierande slag vilka i olika grad korresponderar mot bestämmelsens bakomliggande syften. Att omständigheterna kan göra sig gällande med olika styrka i olika fall exemplifierades bl.a. med att sådana sprängämnen

52 Se a. prop. s. 152. 53 Se a. prop. s. 38 f. och a. betänkande s. 158. 54 Se a. prop. s. 40 och 73 f. samt a. betänkande s. 163 och 236 f.

m.m. som avses i första punkten avser såväl kraftiga industriella sprängämnen och handgranater som mindre potent pyroteknik. Vidare konstaterades i propositionen att det kan förekomma skjutvapenkonflikter som träffas av båda punkterna i bestämmelsen och att bedömningen och reaktionen i sådana fall ofta bör bli strängare än om bara en punkt är tillämplig och kunna leda till närmare en dubblering av straffvärdet. Enligt vad regeringen anförde bör det dock inte bli fråga om någon automatisk dubblering, utan en samlad bedömning måste alltid göras. Liksom vid övriga straffvärdebedömningar ska det göras en bedömning i det enskilda fallet av hur allvarligt det specifika brottet är. Regeringen anförde också, i likhet med utredningen, att det inte bör uteslutas att det kan bli fråga om en procentuellt sett högre straffskärpning vid lägre straffnivåer än vid högre. I vissa situationer bör straffet för den som har gjort sig skyldig till ett brott kunna skärpas så att det närmar sig det dubbl a.55

Möjligheten att tillämpa en förhöjd straffskala när någon döms enligt den nya straffskärpningsbestämmelsen motiverades av att det måste vara möjligt att fullt ut beakta allvaret även hos sådana brott som redan befinner sig i den övre delen av en straffskala. I förarbetena anfördes att den nämnda möjligheten också betonar den förhöjda straffskärpningseffekt som är avsedd i jämförelse med övriga straffskärpningsgrunder. Enligt regeringen fick en sådan ordning även anses motiverad för att markera den skada eller fara på samhällsnivå som sådana brott innebär vid sidan av de konsekvenser som de innebär för det direkta brottsoffre t.56

Det finns än så länge inte några refererade domstolsavgöranden där 29 kap. 2 a § brottsbalken har tillämpats.

Vi har identifierat 34 hovrättsdomar från perioden 2024-02-28 – 2024-11-28 där 29 kap. 2 a § åberopades av åklagaren, eller i övrigt nämndes i domen, avseende gärningar som ansågs styrkta och som hade begåtts efter det att den nämnda bestämmelsen trätt i kraft .57

I sju av de nämnda domarna tillämpades ändå inte 29 kap. 2 a §. Det berodde i tre av fallen på att brotten (anstiftan av förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse, grov mordbrand respektive grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor) inte ansågs ha inneburit

55 Se a. prop. s. 74 och s. 152. 56 Se a. prop. s. 75 f. 57 Avgörandena har identifierats genom sökningar i rättsdatabasen JUNO, Norstedts Juridik, den 6 december 2024.

ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person .58I ett annat fall ansågs brottet (förberedelse till mord) inte ha varit sådant som anges i 29 kap. 2 a § (första punkten i bestämmelsen) på grund av att det skjutvapen som var aktuellt i målet aldrig kom till använd ning.59I resterande tre fall var orsaken till att bestämmelsen inte tillämpades att det inte ansågs bevisat att gärningen haft koppling till en våldstyngd konflikt eller att det inte ansågs bevisat att den tilltalade haft uppsåt i det avse endet.60

Bland de 27 domar där 29 kap. 2 a § tillämpades går det endast i åtta fall att utläsa hur stor inverkan detta fick på straffvärdet. Skärpningen i det avseendet uppgick som lägst till omkring en sjundedel och som högst till omkring en tredjede l.61I två av domarna hade tingsrätten uttryckligen angett att en rimlig utgångspunkt när omständigheterna är synnerligen försvårande är att straffvärdet skärps med ungefär en tredjedel av det ursprungliga straffvärdet. I det ena fallet ansåg hovrätten att detta ställningstagande hade landat något för hög t.62Hovrätten ansåg visserligen att bestämmelsen i 29 kap. 2 a § skulle få ett genomslag i bedömningen av straffvärdet, men inte med så mycket som tingsrätten hade funnit. Beträffande två av de tilltalade – som dömdes för förberedelse till mord, synnerligen grovt vapenbrott och grovt olaga hot – fann hovrätten att det samlade straffvärdet uppgick till fängelse i cirka tio år och sex månader, i stället för tolv år som tingsrätten hade funnit. Straffvärdet för vart och ett av brotten angavs motsvara sju, fyra respektive två års fängelse innan 29 kap. 2 a § hade beaktats. Hur högt det samlade straffvärdet ansågs vara före tillämpningen av 29 kap. 2 a § anges inte i hovrättens dom. Det framgår dock att hovrätten särskilt beaktade att det synnerligen grova vapenbrottet och förberedelse till mord innehöll sådana överlappande omständigheter som måste beaktas genom en kraftig reducering vid den samlade straffvärdebedömningen. I det andra målet

58 Se Svea hovrätts domar den 7 mars 2024 i mål B 1116-24 och den 28 juni 2024 i mål B 5965-24 samt Hovrätten för Västra Sveriges dom den 11 juli 2024 i mål B 3781-24. 59 Se Svea hovrätts dom den 28 november 2024 i mål B 13163-24. 60 Se Svea hovrätts domar den 24 april 2024 i mål B 2293-24, den 27 maj 2024 i mål B 4330-24 och den 28 juni 2024 i mål B 5898-24. 61 Se Svea hovrätts domar den 24 maj 2024 i mål B 3001-24 (ca 1/5), den 28 juni 2024 i mål B 5807-24 (ca 1/3), 15 juli 2024 i mål B 7475-24 (ca 1/6) och den 16 oktober 2024 i mål B 11023-24 (ca 1/5), Göta hovrätts domar den 8 maj 2024 i mål B 961-24 (ca 1/4), den 16 oktober 2024 i mål B 3676-24 (ca 1/6 respektive 1/5) och den 23 oktober 2024 i mål B 3812-24 (ca 1/7) samt Hovrätten för Nedre Norrlands dom den 17 juni 2024 i mål B 215-24 och B 364-24 (ca 1/3). 62 Se Svea hovrätts dom den 24 maj 2024 i mål B 3001-24.

där tingsrätten hade utgått från att straffvärdet skulle skärpas med ungefär en tredjedel anslöt sig samma hovrätt helt till tingsrättens straffvärdebedömnin g.63Två tilltalade dömdes för försök till mord och en annan tilltalad för medhjälp till försök till mord. Före tillämpningen av 29 kap. 2 a § bedömdes brottens straffvärde uppgå till tolv respektive tio års fängelse. Efter en skärpning enligt den bestämmelsen – både första och andra punkten var tillämplig – ansågs straffvärdet uppgå till 16 respektive 13 år fängelse.

I resterande 19 domar där 29 kap. 2 a § tillämpades går det inte att utläsa hur stor inverkan detta hade på straffvärdet utan en mera samlad straffvärdebedömning gjorde s.64Det kan nämnas att tingsrätten, i vars bedömning hovrätten instämde, i ett av avgörandena vid tillämpningen av 29 kap. 2 a § beaktade att flera av de tilltalade hade befunnit sig långt ned i den kriminella hierarkin och uppenbarligen utnyttjats av andra med större mak t.65Beträffande en annan tilltalad i samma mål beaktade tingsrätten å andra sidan att han hade befunnit sig förhållandevis högt upp i den kriminella hierarkin jämfört med dem han hade anstiftat till brotten och övriga medverkande.

Beträffande ungdomar kan tillämpningen av 29 kap. 2 a § medföra att det bedöms finnas synnerliga skäl att döma till fängelse i stället för sluten ungdomsvård. I det avseendet kan nämnas att Svea hovrätt i sin dom den 11 december 2024 i mål B 11709-24 – med hänvisning till de synnerligen försvårande omständigheter som förelåg – dömde en person som var 15 år vid tiden för gärningarna till fängelse i nio år och tio månader och en person som var 16 år vid tiden för gärningarna till fängelse i elva år och tio månader .66

63 Se Svea hovrätts dom en 28 juni 2024 i mål B 5807-24. 64 Se Svea hovrätts domar den 13 juni 2024 i mål B 5149-24, den 28 juni 2024 mål B 6458-24, den 8 juli 2024 i mål B 5202-24, den 15 juli 2024 i mål B 7366-24, den 2 augusti 2024 i mål B 7523-24, den 11 september 2024 i mål B 10361-24, den 4 oktober 2024 i mål B 10080-24 och B 10881-24, den 28 oktober 2024 i mål B 10971-24, den 5 november 2024 i mål B 11357-24, den 26 november 2024 i mål B 13745-24 och den 27 november 2024 i mål B 12950-24, Hovrätten för Västra Sveriges domar den 13 maj 2024 i mål B 2237-24, 20 augusti 2024 i mål B 4610-24 och den 2 september 2024 i mål B 4857-24, Hovrätten över Skåne och Blekinges domar den 28 februari 2024 i mål B 155-24 och den 30 oktober 2024 i mål B 3555-24, Göta hovrätts den 11 september 2024 i mål B 3334-24 samt Hovrätten för Nedre Norrlands dom den 28 juni 2024 i mål B 834-24. 65 Se Svea hovrätts dom den 28 oktober 2024 i mål B 10971-24. 66 Angående straffmätning för personer under 18 år, se också ”Mordet i Hagalund” Högsta domstolens dom den 25 mars 2025 i mål B 6596-24.

11.4. Skyddet för föreningsfriheten i förhållande till brott som har samband med kriminella nätverk

11.4.1. Allmänt om skyddet för föreningsfriheten

Av 2 kap. 1 § första stycket 5 regeringsformen (RF) framgår att var och en gentemot det allmänna är tillförsäkrad föreningsfrihet. I bestämmelsen beskrivs föreningsfrihet som en frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften.

Föreningsfriheten får begränsas genom lag, men endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Dessutom får begränsningen aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Begränsningen får inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Vidare får begränsningen inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. (Se 2 kap. 20 och 21 §§ RF.)

Möjligheterna att inskränka föreningsfriheten är också begränsade till de ändamål som särskilt anges i 2 kap. 24 § andra stycket RF. Enligt den bestämmelsen får föreningsfriheten begränsas endast när det gäller sammanslutningar som ägnar sig åt eller understöder terrorism eller vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande.

I de ursprungliga förarbetena påpekades att skyddet av föreningsfriheten inte kan tolkas så att en verksamhet som är brottslig om den bedrivs av en enskild person skulle vara friad mot ingrepp om den i stället bedrivs i föreningsform. Vad som är förbjudet angavs vara att ställa upp hinder mot att viss i och för sig lovlig verksamhet alls bedrivs genom en sammans lutning.67I förarbetena anfördes vidare att skyddet omfattar också andra privaträttsliga sammanslutningar än föreningar i gängse mening och att det t.ex. inte krävs att sammanslutningen är en juridisk per son.68

Av de nämnda förarbetena framgår att inte varje regel som negativt påverkar den enskildes möjlighet att utnyttja sina rättigheter också innebär en begränsning av rättigheten i grundlagens mening. Enligt

67 Se prop. 1975/76:209 s. 113. I senare lagstiftningsärenden har det dock konstaterats att grundlagsskyddet för föreningsfriheten inte är begränsat till endast lovlig verksamhet, se bl.a. prop. 2019/20:36 s. 14 ff. och 99 ff. samt prop. 2021/22:42 s. 5 ff. 68 Se prop. 1975/76:209 s. 144.

vad som anfördes kan det allmänt sett sägas att en föreskrift innebär en sådan begränsning endast om det av föreskriften uttryckligen eller underförstått framgår att en rättighetsbegränsning är åsyftad eller om detta ingår som ett naturligt led i re gleringen.69 I senare lagstiftningsärenden har en mer vidsträckt uppfattning när det gäller vad som utgör en begränsning av rättighetsskyddet enligt RF kommit till uttryck. Enligt detta synsätt måste också de praktiska effekterna av en reglering beaktas .70 I den juridiska litteraturen har det anförts att rättsläget i dag torde kunna beskrivas så att reglers faktiska effekter på möjligheterna att utöva en grundlagsskyddad rättighet kan innebära att de ska anses utgöra en begränsning i grundlagens mening, även om hänsyn till syftet, sanktionen eller skyddsområdet skulle ha lett till en annan bedömning .71

Rätten till föreningsfrihet skyddas också i Europakonventionen, vilken gäller som lag i Sverige. Enligt artikel 11.1 i konventionen har var och en rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen. Enligt artikel 11.2 får utövandet av dessa rättigheter inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, till förebyggandet av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Europadomstolen har gett uttryck för att föreningar ska tillåtas att verka så länge de inte förespråkar våldsmetoder eller annan illegal verksa mhet.72

11.4.2. Särskilt om sammanslutningar som ägnar sig åt eller understöder terrorism

Den del av 2 kap. 24 § andra stycket RF som avser begränsningar för sammanslutningar som ägnar sig åt eller understöder terrorism infördes den 1 januari 2023 för att möjliggöra bl.a. en bredare kriminalisering av deltagande i en terroristorganisation (prop. 2021/22:42). I det lagstiftningsärendet gjordes bedömningen att den grundlags-

69 Se a. prop. s. 154. 70 Se SOU 2021:27 s. 32 f. med hänvisningar. 71 Se Bull & Sterzel, Regeringsformen – en kommentar (2023, version 5, JUNO), s. 95 f. 72 Se Danelius m.fl., Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (2023, version 6, JUNO), s. 638.

skyddade föreningsfriheten inte är begränsad till lovlig verksamhet och att även enskilda som är med i sammanslutningar som ägnar sig åt terrorism alltså omfattas. En kriminalisering av deltagande i en terroristorganisation skulle därför förutsätta en begränsning av föreningsfriheten .73

Frågan om föreningsfrihetens räckvidd hade dessförinnan aktualiserats i lagstiftningsärenden om ett särskilt straffansvar för deltagande i respektive samröre med en terroristorganisation (Ds 2017:62, lagrådsremissen Ett särskilt straffansvar för deltagande i en terrorist-

organisati on74och propositionen Ett särskilt straffansvar för samröre med en terroristorganisation, prop. 2019/20:36). I sitt yttrande över

förslaget om ett deltagandebrott hade Lagrådet anfört att övervägande skäl talade för att en kriminalisering av deltagande i en terroristorganisations verksamhet på det sätt som föreslogs i lagrådsremissen innebär en begränsning av den grundlagsskyddade föreningsfriheten. Vidare konstaterade Lagrådet att en i lagrådsremissen föreslagen bestämmelse om samröre med en terroristorganisation inte träffas av resonemanget kring föreningsfriheten, men att förslaget i den delen var kopplat till kriminaliseringen av deltagande i en sådan organisation .75

I den efterföljande propositionen anförde regeringen att med Lagrådets syn på deltagandebrottets förhållande till föreningsfriheten måste en kriminalisering av deltagande i en terroristorganisation, för att rymmas inom grundlagens ramar, begränsas så att den tar sikte på terroristorganisationer som uppfyller förutsättningarna i begränsningsregeln i 2 kap. 24 § andra stycket RF. Regeringen bedömde att en kriminalisering av deltagande som stödjer sig på den dåvarande begränsningsregeln – vilken alltså avsåg organisationer som är militära eller militärliknande till sin natur eller vars verksamhet innebär förföljelse av en folkgrupp – skulle få ett alltför smalt tillämpningsområde och skulle riskera att bli ineffektiv. Av det skälet gick regeringen inte vidare med förslaget om ett deltagandebrott .76I stället föreslogs införande av en straffbestämmelse om samröre med en terroristorganisation, utan någon koppling till ett deltagandebrott. I fråga om ett förbud mot att ha samröre med en terroristorganisation kan innebära en

73 Se SOU 2021:15 s. 143 ff. och prop. 2021/22:42 s. 5 ff. 74 Ju2019/00767/L5. 75 Se prop. 2019/20:36 s. 105 f. Angående att det har ansetts ligga i sakens natur att straffstadganden om t.ex. bedrägeri och svindleri inte är att betrakta som begränsningar av den i RF fastslagna yttrandefriheten (2 kap. 1 § 1), se a. prop. s. 101. 76 Se prop. 2019/20:36 s. 14 ff., jfr däremot prop. 2022/23:73.

begränsning av föreningsfriheten anförde regeringen att straffbestämmelsen inte syftade till att begränsa möjligheterna för enskilda att bedriva verksamhet i föreningsform, varken uttryckligen eller underförstått. Det ansågs alltså inte vara fråga om ett förbud som direkt riktar sig mot deltagande i föreningars verksamhet. Även om det, precis som för den straffrättsliga reglering som tar sikte på finansiering av en terroristorganisation, är tänkbart att en straffbestämmelse om samröre kan försvåra organisationens möjligheter att samtidigt bedriva verksamhet, angavs att en sådan tänkbar effekt inte kan sägas vara ett naturligt led i straffregleringen. Sammantaget bedömde regeringen att det i princip var möjligt att straffbelägga samröre med en terroristorganisation utan att hamna i konflikt med regeringsformens bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter eller med Europakonventionen. För att förslaget inte heller i praktiken skulle kunna komma att innebära att kriminaliseringen går för långt i förhållande till föreningsfriheten, vilket Lagrådet hade uttryckt farhågor kring, gjordes vissa justeringar av lagtexten och författningskommentaren i förhållande till förslaget i lagrådsremissen .77Den nya straffbestämmelsen om samröre med en terroristorganisation infördes den 1 mars 2020 i dåvarande lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brot tslighet.78Regleringen överfördes därefter, med vissa ändringar som inte påverkade tillämpningsområdet, till terroristbrottslagen (2022:666) som trädde i kraft den 1 juli 2022 (prop. 2021/22:133).

Sedan det ovan nämnda tillägget i 2 kap. 24 § andra stycket RF avseende sammanslutningar som ägnar sig åt eller understöder terrorism hade trätt i kraft infördes, den 1 juni 2023, i terroristbrottslagen också en straffbestämmelse avseende deltagande i en terroristorganisation (prop. 2022/23:73).

11.5. Nordisk utblick

11.5.1. Inledning

Som framgått ovan anges det i direktiven för vår utredning att vid tillämpningen av den nya straffskärpningsbestämmelse som vi ska föreslå ska straffet motsvara det dubbla straff som annars skulle ha

77 Se a. prop. s. 17 ff. samt jfr prop. 2015/16:78 s. 53 ff. 78 Se SFS 2020:14.

dömts ut, om inte tungt vägande skäl, såsom påtvingat deltagande i organiserad brottslighet, talar för en mindre ökning än det dubbla. I detta avseende hänvisas i direktiven till den danska regleringen i §§ 81 a–81 c straffeloven. Det ligger också allmänt i vårt uppdrag att göra de internationella jämförelser som kan anses vara relevanta, varvid de nordiska ländernas regleringar särskilt bör uppmärksammas.

Vi beskriver i kapitel 5 huvuddragen i påföljdsregleringen i övriga nordiska länder, och ytterligare några länder i Europa, med särskilt fokus på möjligheten att skjuta upp verkställigheten av ett fängelsestraff under en prövotid. Liknande nordiska och europeiska utblickar gör vi i kapitel 9 när det gäller straffvärdebedömning i allmänhet, i kapitel 10 avseende bedömningen vid flerfaldig brottslighet och i kapitel 12 beträffande vissa strafflindringsgrunder, bl.a. s.k. billighetsskäl.

I det här kapitlet gör vi en nordisk utblick när det gäller skärpta straffrättsliga reaktioner vid brott i kriminella nätverk. Vi behandlar frågan om hur den reglering som torde vara av störst betydelse i det avseendet är utformad i Danmark, Norge och Finland. Särskilt fokus läggs på den danska regleringen eftersom bestämmelser i dansk rätt nämns specifikt i våra direktiv. Som Gängbrottsutredningen konstaterade i sitt betänkande har lagstiftningen i Danmark dessutom lyfts fram i den kriminalpolitiska debatten och i medierapporteringen, inte sällan på så sätt att det hänvisats till bestämmelser som sägs ge dubbelt så höga straff för gängkriminalitet. Som framgår av beskrivningen nedan – och som även noterades av Gängbrottsutredningen – finns det dock inte någon sådan generell bestämmelse för brottslighet i gängsammanhang i Danmark .79Däremot finns det en reglering som medför att straffet i vissa fall avses bli fördubblat vid brottslighet i konflikter mellan grupper eller brottslighet som är ägnad att skapa en sådan konflikt samt vid vissa brott som begåtts inom en s.k. skärpt straffzon. Detsamma gäller numera även vid vissa ekonomiska brott om den tilltalade har anknytning till en grupp personer som står bakom omfattande och allvarlig kriminalitet och brottet är relaterat till den dömdes anknytning till gruppen.

Det bör framhållas att det finns skillnader när det gäller situationen i Sverige och i exempelvis Danmark. I våra kontakter med danska myndigheter har det framkommit att cirka 1 300 personer var registrerade av den danska polisen som gängmedlemmar under 2022. Det kan jämföras med de omkring 14 000 personer som i början av 2024 be-

79 Se SOU 2021:68 s. 111.

dömdes vara aktiva i kriminella nätverk i Sverige .80Vidare uppgick antalet dödskjutningar i gängmiljö i Danmark till fyra stycken under 2022, vilket kan jämföras med 63 dödsskjutningar i Sverige under samma år .81I kontakterna med danska myndigheter har det också framkommit att den kriminella miljön i Danmark inte i första hand består av löst sammansatta förorts- och stadsdelsbaserade grupper, utan av självdefinierade grupper som mc-gäng och liknande. Den reglering som behandlas nedan är också i stor utsträckning utformad särskilt med den sistnämnda sortens grupperingar i åtanke.

11.5.2. Danmark

Allmänt om bestämmande av straff

I den danska straffl agen82finns regleringen om hur straff ska bestämmas i §§ 80–89 a. Enligt den grundläggande bestämmelsen i § 80 ska domstolen, med beaktande av att lagstiftningen tillämpas enhetligt, ta hänsyn till brottets svårhetsgrad och till information om gärningsmannen (första stycket). Vid bedömningen av brottets svårhetsgrad ska, enligt andra stycket, hänsyn tas till den skada, fara och kränkning som är förenad med brottet och till vad gärningsmannen insett eller borde ha insett om detta. Vid bedömningen av uppgifter om gärningsmannen ska hänsyn tas till hans eller hennes allmänna personliga och sociala förhållanden, hans eller hennes omständigheter före och efter brottet och skälen för brottet. Vidare anges i tredje stycket att det, vid den nämnda bedömningen enligt andra stycket, inte får anses som en förmildrande omständighet att gärningen grundar sig på tro, kulturella förhållanden eller liknande.

I §§ 81 och 82 finns icke uttömmande uppräkningar av sådana försvårande och förmildrande omständigheter som särskilt ska beaktas när straffet mäts ut.

Som försvårande omständigheter anges i § 81 bl.a. att gärningen är utförd av flera personer i förening (punkten 2), att gärningen är särskilt planlagd eller ett led i omfattande kriminalitet (punkten 3) eller att gärningen har en förnedrande karaktär (punkten 15). Även om dessa

80 Se Polismyndigheten, Nationella operativa avdelningen, Lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige, februari 2024, dnr A498.909/2023. 81 Antalet dödsskjutningar under 2022 var fyra i Norge och två i Finland. 82 Straffeloven nr 1360 af 28/09/2022.

straffskärpningsgrunder alltså är allmänt hållna kan de ha särskild betydelse när det gäller brott i kriminella nätverk.

Vid sidan av den allmänna regleringen innehåller den danska strafflagen också bestämmelser som mer direkt inriktar sig på gängkriminalitet. Den senare lagstiftningen – som baseras på särskilda åtgärdspaket, s.k. ”bandepakker” – har tillkommit från 2009 och framåt för att motverka bl.a. allvarligt skjutvapenvåld mellan olika grupper i Danmark. Denna reglering behandlas närmare i det följande.

Reglering som särskilt avser gängkriminalitet

Konflikter mellan grupper (§ 81 a första och andra stycket)

Enligt § 81 a första stycket i den danska strafflagen kan de straff som är föreskrivna för en rad särskilt angivna brott höjas upp till det dubbla om brottet har bakgrund i eller är ägnat att framkalla en konflikt mellan grupper av personer. Detta gäller under förutsättning att det som ett led i en sådan konflikt används antingen knivar och liknande vapen, skjutvapen eller vapen eller explosiva ämnen som på grund av deras särskilt farliga beskaffenhet är ägnade att orsaka betydande skada, eller att det förekommer mordbrand.

Vidare ska det, enligt § 81 a andra stycket, ses som en särskilt straffskärpande omständighet om vissa mycket allvarliga brott har bakgrund i eller är ägnade att framkalla en sådan konflikt som avses i första stycket. De brott som omfattas innehåller livstids fängelse i straffskalan och motsvaras i svensk rätt i huvudsak av mord, mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse.

Genom de nämnda bestämmelserna är det alltså möjligt att bestraffa vissa typer av brott som har bakgrund i en gängkonflikt, eller är ägnade att framkalla en sådan konflikt, hårdare än brott som begås i andra sammanhang. Första stycket beskrivs som en ”straffhöjningsregel” (strafforjøfelseregel). När den är tillämplig får de straffskalor som vanligtvis gäller överskridas och tidsbestämda fängelsestraff i upp till 20 år får bestämmas (jfr § 33). Andra stycket är i stället en ren straffskärpningsregel som inte påverkar straffskalan .83

Genom en lagändring 2017 (baserad på bandepakke III) utvidgades tillämpningsområdet från att endast avse brott med bakgrund

83 Se Baumbach & Elholm, Strafferettens almindelige del – Det strafferetlige ansvar, 2 uppl. 2022, s. 479 ff.

i en konflikt av det aktuella slaget, till att även omfatta brott som är ägnade att framkalla en sådan konflikt. Av Højesterets praxis fram-

går att en följd av den lagändringen är att det inte längre krävs att det före det aktuella tillfället har använts skjutvapen eller liknan de.84

I de ursprungliga förarbetena angavs att det förutsattes att straffnivån i mål som omfattas av bestämmelsen som utgångspunkt skulle fördubblas i förhållande till det straff som tidigare skulle ha dömts ut. Som exempel nämndes att i fall där domstolen tidigare skulle ha dömt till fängelse i ett år och sex månader, t.ex. vid grov misshandel, skulle fängelsestraffet som utgångspunkt bli tre år. Gällande de fall där domstolarna tidigare skulle ha dömt ut ett straff på mer än tio års fängelse, t.ex. vid mord, angavs att straffet efter lagändringen skulle bli livstids fängelse. Fördubblingen avsågs alltså ske i förhållande till det konkreta straff som annars skulle ha dömts ut i det enskilda fallet. Den allmänna regleringen om bestämmande av straff – däribland bestämmelserna om försvårande och förmildrande omständigheter i §§ 81 och 82 – skulle således fortfarande vara relevant även när det gäller fall som omfattas av § 81 a.85

Enligt vad som har framkommit i våra kontakter med danska myndigheter tillämpar domstolarna § 81 a i enlighet med de nämnda riktlinjerna i förarbetena.

Knivar och liknande vapen lades till i uppräkningen över sådana vapen där användning kan leda till att § 81 a första stycket tillämpas genom en lagändring (baserad på bandepakke IV) som trädde i kraft den1 juli 20 24.86

Enligt förarbetena ska begreppet konflikt förstås brett och inkluderar alla oenigheter eller meningsskiljaktigheter mellan två eller flera grupper. Med grupper avses att det finns mer än en person på varje sida. Det behöver inte vara fråga om formaliserade grupper med en fast struktur och rollfördelning. Bestämmelsen omfattar även mer löst sammansatta konstellationer, om gruppen arbetar med ett gemensamt mål och/eller har ett fast reaktionsmönster i bestämda situatione r.87Det finns inte något krav på att brottet är riktat mot en medlem i den rivaliserande gruppen. Bestämmelsen kan t.ex. vara tillämplig i fråga om en gängmedlems våld mot en tjänsteman eller hot mot ett vittne .88

84 Se Højesterets avgörande U.2021.617. 85 Se den danska regeringens lagförslag 2008/1 LSF 211, avsnitt 2.2.5. 86 Se Folketingstidende 2023–24, tillæg A, L 150 som fremsat. 87 Se Folketingstidende 2016–17, tillæg A, L 190 som fremsat, s. 44. 88 Se Lund Madsen & Røn, Strafferet 2, Sanktionerna, 5 uppl. 2024 s. 100.

Vid bedömningen av om ett brott är ägnat att framkalla en konflikt av det nämnda slaget ska det, enligt förarbetena, bl.a. beaktas om den ena eller båda grupperna är allmänt kända för att inneha skjutvapen och liknande, inklusive om de har ett känt reaktionsmönster på konflikter med andra grupper, som exempelvis omfattar användning av skjutvapen m.m. Det kan också vara av betydelse om gärningsmannen eller andra personer i någon av grupperna i sin besittning har eller har haft t.ex. illegala skjutvapen eller skottsäkra västar som tyder på att de är beredda på en konflikt med användning av skjutvapen m.m. eller räknar med att kunna möta motståndare som har sådana vapen. Vidare ska domstolen lägga vikt vid den aktuella situationen i de båda grupperna. Här avses bl.a. om det är en spänd stämning mellan grupperna, om det finns en oenighet om illegala marknader eller aggressivt beteende i allmänhet och om det aktuella brottet i det sammanhanget kan vara ägnat att framkalla en konflikt i bestämmelsens mening. I förarbetena har det noterats att vissa av de brottstyper som § 81 a omfattar generellt sett i högre grad kan anses ägnade att framkalla en konflikt än andra brottstyper. Vid exempelvis mord, försök till mord, grov misshandel eller olaga frihetsberövande är således utgångspunkten att brottet är ägnat att skapa en konflikt, om brottet begås av en gängmedlem mot någon i ett rivaliserande gäng, såvida inte särskilda omständigheter talar för en annan bedömning. Omvänt har det konstaterats att ett antal av de brottstyper som omfattas av § 81 a generellt sett inte på motsvarande sätt är ägnade att framkalla en konflikt i bestämmelsens mening. Som exempel på sådana brottstyper har nämnts våld mot tjänsteman och grovt vapenbrott bestående i olaga vapeninnehav .89En annan sak är att även brottstyper som de sistnämnda kan ha sådan bakgrund i en konflikt som avses i bestämmelsen .90

Det måste bevisas att gärningsmannens motiv, helt eller delvis, varit kopplat till en gängkonflik t.91I våra kontakter med danska myndigheter har det beskrivits att åklagaren ofta åberopar en promemoria baserad på underrättelseinformation för att bevisa brottets koppling till en gängkonflikt. I allmänhet åberopas också vittnesförhör med den polis som upprättat promemorian och/eller någon annan person inom polisen som arbetat med underrättelsematerialet. Bevisningen tar i huvudsak sikte på dels den tilltalades anknytning till en viss kriminell

89 Ibid. 90 Se den danska regeringens lagförslag 2008/1 LSF 211, avsnitt 2.2.4. 91 Se Baumbach & Elholm, a.a., s. 481.

gruppering, dels frågan om konflikt mellan de kriminella grupperingarna. Även omständigheter kring den aktuella brottsplatsen kan åberopas till stöd för att brottet har en sådan koppling till en konflikt att § 81 a blir tillämplig.

Mot bakgrund av försvarets rätt till insyn i processmaterialet kan det, enligt uppgift från den danska riksåklagaren, vara en utmaning för polis och åklagare att avgöra hur mycket underrättelseinformation som bör presenteras för att visa gängkopplingen i ett enskilt fall. Det har beskrivits att promemorian brukar hållas ganska kort. Från försvararhåll har det påpekats att personer som har lämnat ett kriminellt gäng fortfarande kan finnas i polisens register över gängmedlemmar. På så sätt kan den korta promemoria som åberopas, enligt advokater som vi haft kontakt med, ge en missvisande bild som det kan vara svårt att försvara sig mot.

Enligt den information vi har fått från danska myndigheter ägnas i allmänhet en stor del av rättegången åt att behandla brottslighetens koppling till gängkonflikt. Mål som rör gängrelaterad brottslighet är ofta omfattande och kräver många rättegångsdagar.

Det danska justitiedepartementet (Justitsministeriet) har – med hjälp av bl.a. den danska rikspolisen, riksåklagaren och kriminalvårdens ledning – gjort en uppföljning av bandepakkerne I–III. Uppföljningen koordinerades av den danska rikspolisen och presenterades av Justitsministeriet i rapporten Serviceeftersyn af bandepakkerne den 7 februari 2022.

Av rapporten framgår att den danska rikspolisen bedömde att § 81 a strafflagen varit ett mycket centralt verktyg i kampen mot allvarlig kriminalitet i samband med gängkonflikter. Bestämmelsen ansågs ha haft en reducerande effekt på antalet fall där kriminella grupper är i besittning av skjutvapen i det offentliga rummet. I stället sågs en ökad tendens att använda knivar och liknande vapen .92Den danska rikspolisens bedömning var att de våldsamma konflikterna i vissa fall avslutades snabbare än tidigare, eftersom de kriminella grupperna var medvetna om risken för långa straff. Dessutom ansågs regleringen skapa lugn i den kriminella miljön genom att tongivande gängmedlemmar ”sätts ur spel” under en längre tid, vilket typiskt sett dämpar gängens aktiviteter. Samtidigt nämndes också att risken för långa straff

92 Det därför som knivar och liknande vapen lades till i uppräkningen i 81 a § första stycket i samband med genomförandet av bandepakke IV (se Folketingstidende 2023–24, tillæg A, L 150 som fremsat s. 52 f.)

leder till att gängmedlemmar uppdrar åt andra, i allmänhet yngre, personer att genomföra våldsamma angrepp för gängets räkning. Vidare noterade den danska rikspolisen att det – särskilt när det gäller mer löst sammansatta grupperingar – kunde vara svårt att bevisa exempelvis existensen av en gruppering och den tilltalades anknytning till denna. Också den danska riksåklagaren pekade på bevissvårigheter, särskilt när det gäller den tilltalades anknytning till en kriminell grupp. Riksåklagaren noterade dock att om § 81 a inte kunde tillämpas i ett enskilt fall så kunde straffskärpning ändå ske t.ex. med hänsyn till att gärningen utförts av flera personer i förening eller som ett led i omfattande brottslighet (§ 81 ).93

Enligt vad som anges i rapporten fick 86 personer sina straff bestämda med tillämpning av § 81 a under perioden 28 juni 2018–2021. Det var särskilt vanligt att bestämmelsen tillämpades i mål om grov personfarlig brottslighet och olaga vapeninne hav.94

Uppehållsförbud (§ 79 a) m.m.

Den som döms till en frihetsberövande påföljd med tillämpning av § 81 a kan genom domen också åläggas ett s.k. uppehållsförbud på mellan ett och tio år, enligt vad som framgår av § 79 a strafflagen. Detsamma gäller den som döms till en frihetsberövande påföljd för vissa särskilt angivna brott, om brottet har anknytning till en grupp personer som tillsammans står bakom omfattande och allvarlig kriminalitet och brottet är relaterat till den dömdes anknytning till gruppen. Uppehållsförbud innebär att personen förbjuds att röra sig och vistas inom ett eller flera avgränsade områden där brottet i fråga har begåtts eller där den grupp av personer som den dömde är knuten till uppehåller sig (§ 79 a andra stycket).

Med grupp av personer i bestämmelsens andra led anses samma sak som enligt § 81 a. I förarbetena har det anförts att det måste vara fråga om en grupp som inte endast uppstod och verkar i anledning av de förhållanden som är under bedömning i det aktuella målet. Kravet att gruppen av personer tillsammans står bakom omfattande och allvarlig

kriminalitet innebär att personer med anknytning till gruppen tidi-

gare har dömts för brott av sådan grovhet eller omfattning att den

93 Se Justitsministeriet, Serviceeftersyn af bandepakkerne, den 7 februari 2022, s. 10 f. 94 Se a.a., s. 11.

samlade brottsligheten inom gruppen måste anses vara omfattande och allvarlig. Det gäller oavsett om de enskilda brotten har begåtts av en eller flera personer med anknytning till gruppen. Vid bedömningen ska det beaktas vilken typ av brott det rör sig om, och brotten lett till frihetsberövande påföljder och hur lång tid som förflutit sedan gärningarna. Särskild vikt ska läggas vid om brotten begåtts av ledande eller tongivande personer inom gruppen .95

Att den tilltalade ska ha anknytning till gruppen betyder i princip att personen ska tillhöra gruppen som sådan. Blotta bekantskapen med enskilda personer i den aktuella gruppen är inte tillräckligt. Däremot kan uppehållsförbud ges en person som gruppen betraktar som exempelvis ”hangoround” eller ”prospe ct”.96

Att brottet ska vara relaterat till den dömdes anknytning till gruppen innebär att uppehållsförbud inte är aktuellt om gärningen saknar samband med gruppanknytningen. Som exempel på sådana gärningar har i förarbetena nämnts våld eller sexualbrott i parförhållanden som inte har något samband med den tilltalades anknytning till grup pen.97

Överträdelse av ett uppehållsförbud kan bestraffas med fängelse i upp till två år (§ 124). Uppehållsförbudet är inte en påföljd utan en tilläggssanktion. Enligt uppgift från danska myndigheter påverkas inte fängelsestraffets längd av att den tilltalade samtidigt åläggs ett uppehållsförbud.

Det kan också nämnas att det i § 132 a strafflagen finns en straffbestämmelse som avser den som deltar i fortlevnaden av en förening efter att den tillfälligt förbjudits av regeringen eller upplösts genom dom .98Bestämmelsen träffar också den som i vissa angivna sammanhang, bl.a. på allmän plats, använder en sådan förenings kännetecken. När det gäller personer med anknytning till en förening som förbjudits eller upplösts genom dom kan polisen i vissa fall besluta om ett särskilt slags uppehållsförbud enligt § 132 b. Den sistnämnda paragrafen möjliggör också för polisen att i vissa fall beordra sådana personer som på en viss plats deltar i en folksamling att lämna platsen eller sammankomsten.

95 Se Folketingstidende 2017–18, tillæg A, L 35 som fremsat, s. 5. 96 Se a.a., s. 6. 97 Se a.a., s. 6. 98 I den danska grundlagen (LOV nr 169 af 05/06/1953) finns stöd för att föreningar som når eller försöker nå sina mål med våld, anstiftan av våld eller liknande straffbar påverkan mot oliktänkande kan upplösas genom dom samt att regeringen tillfälligt kan förbjuda en sådan förening (78 §).

Användning av skjutvapen m.m. på allmän plats (§ 81 b)

Enligt § 81 b strafflagen kan ett straff höjas med upp till hälften om brottet har begåtts på en offentligt tillgänglig plats med användning av antingen skjutvapen eller vapen eller explosiva ämnen som på grund av dess särskilt farliga beskaffenhet är ägnade att orsaka betydande skada.

Bestämmelsen infördes 2017 (genom bandepakke III) och är, till skillnad från § 81 a, tillämplig i förhållande till alla slags överträdelser av strafflagen. Bestämmelsen är avsedd som ett tillägg till § 81 a när denna inte är tillämplig och medför inte en lika kraftig höjning av straffet. Att skjutvapen eller explosiva ämnen använts innebär, enligt förarbetena, ett krav på att man har avlossat, eller försökt avlossa, skjutvapnet eller att man har bringat ett sprängämne eller liknande till explosion eller har försökt göra d et.99

Bestämmelsen tillämpades av Højesteret i avgörande U.2022.40 som gällde ett mord som begåtts med skjutvapen på öppen gata. Højesteret konstaterade att mord enligt praxis som utgångspunkt bestraffas med fängelse i 12 år. I det aktuella fallet ansågs emellertid straffvärdet – före en skärpning enligt § 81 b – motsvara fängelse i 15 år. En förhöjning med hälften skulle då innebära att straffet överskred gränsen i § 33 för hur höga tidsbestämda straff som kan dömas ut (20 år). Straffet bestämdes därför till fängelse på livstid.

Skärpta straffzoner (§ 81 c)

Det straff som är föreskrivet för en mängd brott kan, enligt § 81 c första stycket strafflagen, höjas upp till det dubbla om lagöverträdelsen har begåtts inom en s.k. skärpt straffzon, som beslutats med stöd av § 6 a i den danska po lislagen.100

Enligt den sistnämnda bestämmelsen kan polisen för en bestämd tidsperiod peka ut ett avgränsat geografiskt område som en sådan skärpt straffzon som innebär att § 81 c i strafflagen blir tillämplig. Det kan ske om extraordinär kriminalitet i väsentlig grad är ägnad att skapa otrygghet för människor som bor eller vistas i området och utpekandet av en skärpt straffzon anses vara ett lämpligt verktyg för att återställa tryggheten i området.

99 Se Folketingstidende 2016–17, tillæg A, L 190 som fremsat, s. 45. 100 Lov om politiets virksomhed, LBK nr 1270 af 29/11/2019.

Regleringen infördes 2018 och bakgrunden var att det funnits exempel på att kriminaliteten i vissa geografiska områden – typiskt sett utsatta områden – i perioder blossade upp så att tryggheten och säkerheten för de boende och andra som vistades i området blev allvarligt lid ande.101

De brottstyper som träffas av regleringen motsvarar delvis de som avses i § 81 a men även vissa andra lindrigare brott omfattas. För sådana överträdelser som omfattas är avsikten att straffnivån i allmänhet fördubblas om de begåtts inom en utpekad zon. Enligt förarbetena kan det dock undantagsvis förekomma att en sådan fördubbling inte framstår som proportionerl ig.102

Enligt § 81 c andra stycket ska det ses som en särskilt straffskärpande omständighet om en lagöverträdelse, som inte omfattas av paragrafens första stycke, har skett i en skärpt straffzon och är ägnad att skapa otrygghet där. I denna del är bestämmelsen alltså generellt tillämplig i förhållande till alla övriga typer av brott, under förutsättning att det är fråga om brottslighet som är ägnad att skapa sådan otrygghet som avses i bestämmelsen. Någon fördubbling av straffet föreskrivs inte i denna del.

Enligt vad som har framkommit i våra kontakter med danska myndigheter tillämpas § 81 c mycket sällan.

En ny bestämmelse avseende vissa former av ekonomisk brottslighet (§ 81 a tredje stycket)

Av den ovan nämnda rapporten avseende uppföljningen av bandepakkerne I–III framgår att den danska rikspolisen bedömde att ekonomisk brottslighet, däribland skattebrott, i gängmiljö hade ökat både i omfattning och komplexitet samt att det sågs en ökad professionalisering av kriminella aktiv iteter.103Mot den bakgrunden fanns det en politisk enighet om att det skulle kunna dömas ut dubbla straff för gängens ekonomiska brottslighet. Som en del i genomförandet av bandepakke IV infördes därför ett nytt tredje stycke i § 81 a som tar sikte på sådan brottslig het.104

101 Se Folketingstidende 2018–19, tillæg A, L 22 som fremsat, s. 7. 102 Se a.a., s. 10. 103 Se Se Justitsministeriet, Serviceeftersyn af bandepakkerne, den 7 februari 2022, s. 22. 104 Se Folketingstidende 2023–24, tillæg A, L 150 som fremsat s. 52 f.

Den nya bestämmelsen trädde i kraft den 1 juli 2024 och innebär att de straff som är föreskrivna för vissa särskilt angivna ekonomiska brott kan höjas upp till det dubbla om den tilltalade vid gärningstidpunkten har anknytning till en grupp personer, som tillsammans står bakom omfattande och allvarlig kriminalitet, och brottet är relaterat till den dömdes anknytning till gruppen.

De brott som den nya regleringen tar sikte på utgörs av brott som motsvarar bl.a. grovt skatte- respektive tullbrott, grovt häleri och grovt penningtvättsbrott.

Begreppet grupp av personer ska, enligt vad som anges i förarbetena, förstås på samma sätt här som i bestämmelsens första stycke (se rubriken ”Konflikter mellan grupper (§ 81 a första och andra stycket)” ovan). När det gäller den tilltalades anknytning till gruppen i fråga, att gruppens medlemmar tillsammans står bakom omfattande

och allvarlig kriminalitet och att brottet är relaterat till den dömdes anknytning till gruppen anges i förarbetena att begreppen ska förstås

på samma sätt som när det gäller regleringen om uppehållsförbud i § 79 a första stycket 2 (se rubriken ”Uppehållsförbud (§ 79 a) m.m.” ovan). Det noteras dock att det i ett antal fall kommer vara svårt att bevisa att det specifika brottet är relaterat till den tilltalades anknytning till en grupp personer som tillsammans står bakom omfattande och allvarlig brottslig het.105

I förarbetena anges att det förutsätts att straffnivån för de brott som träffas av den nya bestämmelsen generellt sett fördubblas i förhållande till brott som inte omfattas. Samtidigt framhålls det att straffet även fortsättningsvis ska bestämmas utifrån domstolens konkreta värdering av omständigheterna i det enskilda fallet. Det noteras också – med hänvisning till den danska strafflagens allmänna bestämmelserna om straffbestämning – att den angivna straffnivån kan frångås uppåt eller nedåt, om det i det konkreta fallet finns försvårande eller förmildrande omständigheter .106

105 Se a.a., s. 52 f. 106 Se a.a., s. 53.

11.5.3. Norge

I den norska straff lagen107finns regleringen om bestämmande av straff i §§ 77–84. § 77 innehåller en uppräkning av de försvårande omständigheter som domstolen särskilt ska ta hänsyn till. Det handlar bl.a. om att brottet är en del av en planerad eller organiserad verksamhet (punkten e) eller att brottet begås av flera personer gemensamt (punkten f).

I § 79 finns särskilda bestämmelser om fastställande av straff med överskridande av maximistraffet när det gäller flerfaldig brottslighet, återfall i brott eller organiserad brottslighet. Enligt paragrafen kan fängelsestraffet höjas upp till det dubbla om en eller flera av de situationer som anges i första stycket punkterna a–c föreligger. Straffet får dock inte i något fall höjas med mer än sex år och inte heller överstiga 21 år eller, för personer som var under 18 år vid gärningstillfället, 15 år.

Punkten c tar sikte på brott som begås som ett led i en organiserad kriminell grupps aktiviteter. Med organiserad kriminell grupp menas, enligt vad som anges i bestämmelsen, ett samarbete mellan tre eller flera personer vars huvudsakliga syfte är att begå en gärning som kan bestraffas med fängelse i minst tre år, eller som går ut på att en inte obetydlig del av aktiviteterna består i att begå sådana gärningar.

Punkten c infördes i § 79 genom en lagändring 2013 .108Redan dessförinnan fanns det en liknande straffskärpningsbestämmelse som tog sikte på organiserade kriminella grupper. Den regleringen infördes 2003 och avsåg gärningar som begås som ett led i en sådan grupps verksamhet. Ändringen 2013 bestod bl.a. i att det tidigare uttrycket ”led i en organiserad kriminell grupps verksamhet” ändrades till ”led i en organiserad kriminell grupps aktiviteter”. Dessutom ändrades bestämmelsens definition av organiserad kriminell grupp från att avse ”en

organiserad grupp på tre eller flera personer […]” till att avse ”ett samarbete mellan tre eller flera personer […]”.

I 2003 års lagstiftningsärende anfördes i förarbetena att bestämmelsen innebär en möjlighet, men inte någon skyldighet, att skärpa straffen vid organiserad kriminalitet. Domstolen ska i det enskilda fallet bestämma ett straff som är rimligt och rättvist. Huruvida straffet ska skärpas ska särskilt bero på vilken roll den tilltalade haft i den orga-

107 LOV-2005-05-20-28 108 Se den norska regeringens prop. 131 L (2012–2013).

niserade kriminella gruppen. Huvudsyftet angavs vara att bestraffa huvudmännen bakom den organiserade brottsligheten och andra centrala aktörer strängt. För sådana personer ska straffskärpningen vara avsevärd. Däremot anfördes att det ofta inte är rimligt att skärpa straffen för helt perifera aktörer, även om undantag kan tänkas. En annan central faktor vid bedömningen angavs vara den organiserade brottslighetens omfatt ning.109

Lagändringen 2013 syftade inte till att innebära någon förändring i nu nämnda avseenden. I förarbetena framhölls dock att det normalt ska ges ett påslag i de fall där bestämmelsen är tillämpl ig.110

Angående bestämmelsens betydelse i narkotikamål framgår det av Høyesteretts praxis att även om kriminella kontakter är en förutsättning för att man ska kunna bedriva införsel och omsättning av narkotika måste den omständigheten att den tilltalade har lett ett organiserat kriminellt nätverk ges väsentlig betydelse i skärpande riktning. Huruvida straffet bör skärpas i förhållande till den praxis som gällde innan straffskärpningsbestämmelsen infördes har angetts bero på vilken roll den tilltalade haft och i vilken mån organisationsfrågan haft betydelse i de tidigare avgöranden som domstolen jämför me d.111

Vad 2013 års lagändring syftade till var att utvidga tillämpningsområdet till att avse fler former av organiserad brottslighet. Det skulle inte finnas någon begränsning till grupper av en viss struktur och varaktighet .112Bakgrunden var att det verkade finnas en tendens att personer från kriminella miljöer eller nätverk alltmer organiserar sig i tillfälliga grupper där deltagarna är sammanbundna av en överenskommen arbetsfördelning och ett gemensamt vinstmål, snarare än av en hierarki eller andra fasta eller permanenta strukturer. Sådana grupper angavs bli alltmer professionella, både när det gäller planering, spaning, anskaffning av utrustning och operativ interaktion. Detta gör brottsutövandet mer effektivt, svårare att upptäcka och ger grupperna kapacitet att utföra brottslighet som till sin natur och omfattning framstår som allvarlig och samhällsskadlig. Samtidigt anfördes det att

109 Se den norska regeringens Ot.prp. nr. 62 (2002-2003) s. 93. 110 Se den norska regeringens prop. 131 L (2012–2013) s. 77. 111 Se Matningsdal, Straffeloven: Alminnelige bestemmelser, kommentarutgave 2015, kommentaren till 79 § med hänvisningar. 112 I förarbetena noterades också att organiserad brottslighet inte är begränsad till särskilda typer av brott och att så inte heller ska vara fallet när det gäller den aktuella regleringen. Det angavs innebära att alla former av brott som ingår i ett samarbete av sådan karaktär att det omfattas av bestämmelsen faller in, inklusive brott som sexuella övergrepp mot barn online och miljöbrott. Se a. prop. s. 76.

tröskeln inte kan sättas så lågt att varje samarbete mellan tre eller flera personer träffas, utan att ett minimikrav måste vara att samarbetet antar ett visst mönster som kan påvisas. Mer tillfällig och spontan kriminalitet omfattas alltså inte.113

Begreppet samarbete är avsett att täcka både små och stora grupperingar och nätverk samt olika organisationsformer, från de strikt hierarkiska med en tydlig ledare till lösare strukturer utan fast ledning. Syftet med att ersätta begreppet verksamhet med aktivitet var att förhindra att bestämmelsen begränsas till samarbeten där deltagarna är yrkeskriminella. Vidare skulle samarbetet inte längre behöva bestå uteslutande eller väsentligen av att begå allvarlig kriminalitet. Att samarbetets professionalitet är knutet till legal verksamhet skulle inte vara ett hinder för att bestämmelsen ska kunna tillämpas, så länge inte brottsligheten är helt sporadisk. Det måste kunna påvisas ett kriminellt mönster, men inte nödvändigtvis att detta är den dominerande aktiviteten .114Av förarbetena framgår också att den straffbara handlingen måste vara av sådant slag att den passar med gruppens kriminella profil. Ett rån begånget av en person i ett pedofilnätverk kan därför falla utanf ör.115

Kravet i fråga om medlemsantal betyder inte att minst tre personer måste vara delaktiga i det aktuella brottet. Det är tillräckligt att den tilltalade är medveten om att gärningen är utförd som ett led i en kriminell grupps aktiv iteter.116Vad gäller kravet på att brottet ska ha begåtts som ett led i gruppens aktiviteter framgår det av förarbetena att gärningen måste ha en direkt anknytning till de aktiviteterna. Avsikten är t.ex. inte att straffskärpning ska ske för rattfylleri som begåtts ”på fritiden”, även om den tilltalade är aktiv i ett nätverk av spritsmugglare. Att brottet har begåtts av någon som deltar i en kriminell grupp är alltså inte i sig tillräckligt. Det finns inte heller något krav på att den tilltalade aktivt deltar i gruppen. Även personer som endast har sporadisk kontakt med en grupp träffas av bestämmelsen om de begår brott i gruppens regi. I förarbetena har dock konstaterats att det i dessa fall oftare kan uppstå tvivel om den tilltalades uppsåt gällande den straffskärpande omständigheten i fr åga.117

113 Se a. prop. s. 76 f. 114 Ibid. 115 Se a. prop. s. 83. 116 Se a. prop. s. 77. 117 Se a. prop. s. 83.

Att ett brott har begåtts som ett led i en organiserad kriminell grupps aktiviteter är också en kvalifikationsgrund som innebär att högre minimistraff gäller för brottet grovt motarbetande av rättsväsendet (§ 158). Att ett brott begås som ett led i en organiserad kriminell grupps aktiviteter är dessutom ett rekvisit i straffbestämmelsen om det stämplingsliknande brottet förbund om allvarlig organiserad kriminalitet (§ 198).

Avslutningsvis kan nämnas att enligt § 222 e i den norska straffprocess lagen118kan rätten, efter ansökan av riksåklagaren, i vissa fall besluta att förbjuda en förening. Det gäller i fall där a) deltagare i föreningen har begått upprepade brott mot någons liv, hälsa eller frihet,

b) överträdelserna är ägnade att väcka fruktan hos befolkningen eller samhället för nya brott av samma art från föreningens deltagare, och

c) ett förbud är nödvändigt för att förebygga allvarlig brottslighet. Till regleringen finns det kopplat en straffbestämmelse som avser den som deltar i, rekryterar medlemmar till eller på annat sätt fortsätter aktiviteten i en sådan kriminell sammanslutning som har förbjudits (§ 199 straffeloven).

11.5.4. Finland

Den finska strafflagen s119reglering om bestämmande av straff finns i 6 kap. I 5 § första stycket finns en uppräkning av straffskärpningsgrunder som bl.a. tar sikte på att den brottsliga verksamheten är planmässig (punkten 1) eller att brottet begås som ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet (punkten 2). I paragrafens andra stycke anges att med organiserad kriminell sammanslutning avses en strukturerad sammanslutning, inrättad för en viss tid, bestående av minst tre personer, som handlar i samförstånd för att begå brott för vilka det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år, eller brott som avses i 11 kap. 10 § (hets mot folkgrupp) eller 15 kap. 9 § (övergrepp i rättssak).

Att brottet har begåtts som ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet innebär, enligt förarbetena, att brottet ska anses ha godkänts av sammanslutningen, att det har begåtts på sammanslutningens vägnar eller till förmån för sammanslutningen eller i

118 LOV-1981-05-22-25. 119 Nr 19.12.1889/39.

dess namn och passar in i sammanslutningens verksamhet som helhet. Ett godkännande behöver inte ges uttryckligen. Ett brott som en person begår självständigt och på eget initiativ t.ex. i hopp om att få bli medlem i sammanslutningen omfattas däremot inte. När det gäller brott som begås på en sammanslutnings vägnar eller till förmån för den eller i dess namn är det väsentliga att brottet har begåtts för sammanslutningens räkning. Ett tecken på att ett brott har begåtts till förmån för en sammanslutning kan vara att vinningen av brottet har överlämnats till sammanslutningen. Om en gärningsman har utnyttjat en sammanslutnings symboler vid begåendet av ett brott, kan detta vara ett indicium på att brottet begicks för sammanslutningens räkning, men det kan också vara fråga om att gärningsmannen utnyttjat symbolen som effektmedel i sin egen brottsliga verksa mhet.120

Att gärningsmannen är medlem i en kriminell sammanslutning är varken en nödvändig eller en tillräcklig förutsättning för att brottet begås som ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet. För att det kravet ska vara uppfyllt vid brott som har begåtts av en helt utomstående person krävs det dock särskilda förhållanden jämfört med den situationen att gärningsmannen är medlem i sammanslutningen. Ett exempel som har angetts i förarbetena är att det för att få bli medlem i en sammanslutning krävs att man begår ett brott på order av sammanslutningens ledare. Omvänt omfattas inte alla brott som har begåtts av en medlem i en kriminell sammanslutning. I det avseendet har det nämnts som exempel att en person varit medlem endast en kort tid och därför ännu inte känner till sammanslutningens kriminella verksamhet och inte förstår att det egna brottet är en del av denna verk samhet.121

I förarbetena har det också framhållits att brottet ska utgöra ett led i sammanslutningens verksamhet som helhet och alltså passa in i och tydligt tjäna denna. Om en kriminell sammanslutnings verksamhet som helhet avser narkotikabrott, omfattas de narkotikabrott som är tillräckligt allvarliga av bestämmelsen men däremot inte ett enstaka lägenhetsinbrott. Samtidigt har det noterats att en sammanslutnings verksamhet kan bestå i att begå flera olika typer av brott. Vidare har det konstaterats att det kan visa sig problematiskt att tillämpa skärpningsgrunden särskilt i de fall där gärningsmannen medverkar till

120 Se den finska regeringens proposition RP 263/2014 rd s. 29. 121 Se a.a., s. 29 f.

brottet efter påtryckningar från andra personer eller under påverkan av gruppdiscipl in.122

Angående kravet på att sammanslutningen ska vara strukturerad framgår det av förarbetena att den vara strukturerad på ett sådant sätt att det tjänar dess grundläggande syfte, dvs. att handla i samförstånd för att begå sådana brott som avses i bestämmelsen. Sammanslutningens medlemmar behöver dock inte formellt ha tilldelats vissa specifika uppgifter och strukturen behöver inte heller vara särskilt långt utvecklad. Sammanslutningen behöver alltså inte nödvändigtvis grunda sig på strikta hierarkiska ledarskapsförhållanden eller en högt specificerad arbetsfördelning. Slumpartade sammanslutningar som tillkommit i syfte att begå brott omfattas dock inte enligt förarbetena .123

Att en gärning har begåtts som ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet är också i flera fall en kvalifikationsgrund för grovt brott, t.ex. när det gäller grovt ordnande av olaglig inresa (17 kap. 8 a §), grov människohandel (25 kap. 3 a §) och grovt narkotikabrott – om sammanslutningen organiserats särskilt för att begå narkotikabrott i stor omfattning (50 kap. 2 §).

Det kan också nämnas att den finska strafflagen innehåller en straffbestämmelse som kriminaliserar deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet (17 kap. 1 a §). Dessutom finns det även i Finland möjlighet för domstol att i vissa fall förklara en förening upplöst, vilket framgår av 43 § i den finska förenings lagen124. Den sistnämnda lagen innehåller också en särskild straffbestämmelse om bedrivande av illegal föreningsverksamhet (62 §), vilken tar sikte på den som fortsätter verksamheten i en förening som har förklarats upplöst.

11.5.5. Sammanfattande jämförelse

Både i Danmark och Norge finns det alltså bestämmelser om att maximistraff ”kan höjas upp till det dubbla” när det gäller vissa brott som har samband med kriminella nätverk.

Den danska regleringen i det avseendet finns i § 81 a första och tredje stycket i den danska strafflagen. Första stycket är begränsat till vissa särskilt angivna brottstyper – i huvudsak våld och hot mot tjänsteman, övergrepp i rättssak, vapenbrott, vissa former av misshandel,

122 Se a.a., s. 30. 123 Se a.a., s. 31 f. 124 Nr 503/1989.

olaga tvång, olaga hot och utpressning samt rån. Vidare krävs det att gärningen har bakgrund i eller är ägnad att framkalla en konflikt mellan grupper av personer, där det som led i konflikten antingen används knivar eller liknande vapen, skjutvapen eller vapen eller explosiva ämnen, som på grund av deras särskilt farliga beskaffenhet är ägnade att orsaka betydande skada, eller att det förekommer mordbrand. Tillämpningsområdet kan delvis sägas motsvara tillämpningsområdet för den svenska bestämmelsen i 29 kap. 2 a § 2 brottsbalken.

När det gäller brott som motsvarar mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse och mord – vilka brott har livstids fängelse i straffskalan – tillämpas i stället andra stycket i § 81 a. Enligt den bestämmelsen ska den ovan angivna kopplingen till en gängkonflikt i allmänhet beaktas som ”särskilt försvårande” men den tillämpliga straffskalan påverkas inte. Vidare föreskrivs i § 81 b att ett straff ”kan höjas med upp till hälften” om ett brott enligt strafflagen har begåtts på en offentligt tillgänglig plats med användning av antingen skjutvapen eller vapen eller explosiva ämnen som på grund av dess särskilt farliga beskaffenhet är ägnade att orsaka betydande skada. Regleringen tar alltså sikte på i stort sett samma slags gärningar som den svenska bestämmelsen i 29 kap. 2 a § 1 brottsbalken. Bestämmelsen i § 81 b är dock uttryckligen subsidiär till den strängare regleringen i § 81 a och tillämpas alltså inte om den sistnämnda paragrafen är tillämplig.

Enligt § 81 a tredje stycket gäller att de straff som är föreskrivna för vissa särskilt angivna ekonomiska brott kan höjas upp till det dubbla om den tilltalade vid gärningstidpunkten har anknytning till en grupp personer, som tillsammans står bakom omfattande och allvarlig kriminalitet, och brottet är relaterat till den dömdes anknytning till gruppen.

Den beskrivna regleringen i § 81 a kompletteras av en bestämmelse i § 33 andra stycket där det framgår att i de fall det finns grund att höja det straff som är föreskrivet för ett brott kan ett tidsbestämt fängelsestraff på högst 20 år dömas ut.

Den norska regleringen på området är inte begränsad till några särskilt angivna brott, men förutsätter att brottet begås som ett led i en organiserad kriminell grupps aktiviteter (§ 79 första stycket punkten c i den norska strafflagen). Att brottet ska ha begåtts som ett led i gruppens aktiviteter innebär, enligt förarbetena, att gärningen måste ha en direkt anknytning till de aktiviteterna. Att brottet har begåtts av någon som deltar i en kriminell grupp är alltså inte i sig tillräckligt. Det finns inte heller något krav på att den tilltalade aktivt deltar i grup-

pen. Även personer som endast har sporadisk kontakt med en grupp träffas av bestämmelsen om de begår brott i gruppens regi. I förarbetena har dock konstaterats att det i dessa fall oftare kan uppstå tvivel om den tilltalades uppsåt gällande den straffskärpande omständigheten i fråga.

Att dubbleringsmöjligheten gäller i förhållande till det straffmaximum som är föreskrivet för brottet framgår av paragrafens rubrik ”Fastsetting av straff ut over lengstestraffen”. Samtidigt är den nämnda möjligheten begränsad på så sätt att straffet inte i något fall får höjas med mer än sex år och inte heller överstiga 21 år eller, för personer som var under 18 år vid gärningstillfället, 15 år (§ 79 första stycket första meningen).

Den finska strafflagen innehåller inte någon bestämmelse om höjning av straff upp till det dubbla eller liknande. Däremot finns det straffskärpningsgrunder som tar sikte på att den brottsliga verksamheten är planmässig eller att brottet begås som ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet (6 kap. 5 § första stycket 1 och 2). Regleringen är utformad på ett sätt som liknar den svenska straffskärpningsgrunden i 29 kap. 2 § 6 brottsbalken om brott som utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller som föregåtts av särskild planering.

11.6. Överväganden och förslag

11.6.1. Närmare om uppdraget

Som beskrivits i avsnitt 11.1 är vårt uppdrag i den här delen att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på alla brott som har samband med kriminella nätverk och deras organiserade kriminella verksamhet. Detta på grund av att organiserad brottslighet och brott i kriminella nätverk utgör ett mycket stort samhällsproblem samt att sådan brottslighet är särskilt allvarlig, vilket måste komma till uttryck i de straff som döms ut.

I direktiven för vår utredning anges att vid tillämpningen av den nya regleringen ska straffet motsvara det dubbla straff som annars skulle ha dömts ut, om inte tungt vägande skäl, såsom påtvingat deltagande i organiserad brottslighet, talar för en mindre ökning än det dubbla. Här hänvisar direktiven till den danska regleringen i §§ 81 a–81 c

straffeloven. Det sagda kan, enligt direktiven, åstadkommas genom att tillämpningsområdet för den befintliga bestämmelsen i brottsbalken (29 kap. 2 a §) utvidgas eller genom att det införs en ny kompletterande bestämmelse.

När det gäller frågan om hur ett reformerat påföljdssystem i stort bör utformas för att tillgodose det övergripande syftet att förebygga brott anges i våra direktiv att man inte får bortse från att längre frihetsberövanden av brottslingar, i vart fall för vissa brottskategorier och brottsintensiva individer, i sig har brottsförebyggande effekt. Detta eftersom den som avtjänar ett fängelsestraff hindras från att begå brott i och mot det omgivande samhället. Det anses vidare att straffet även kan verka avskräckande, vilket också är en brottsförebyggande effekt, samt att dessa samhällsskyddsaspekter framöver behöver beaktas i större utsträckning vid utformningen av straffsystemet som helhet.

11.6.2. Föreningsfrihetens betydelse för den fråga som vårt uppdrag gäller

Bedömning: En straffskärpningsbestämmelse avseende brott som

har samband med kriminella nätverk skulle inte innebära någon begränsning av föreningsfriheten i den mening som avses i regeringsformen och inte heller innebära någon otillåten inskränkning av föreningsfriheten enligt Europakonventionen.

Skälen för vår bedömning

Som framgått av avsnitt 11.3.1 har 2023 års fri- och rättighetskommitté haft i uppdrag att utreda om det bör införas utökade möjligheter att begränsa föreningsfriheten i förhållande till kriminella sammanslutningar. I kommittédirektiven (dir. 2023:83) konstateras att regleringen i 2 kap. 24 § andra stycket regeringsformen (RF) i praktiken innebär att för enskilda som sluter sig samman i organisationer som inte ägnar sig åt eller understöder terrorism eller vilkas verksamhet inte är av militär eller liknande natur och inte heller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande, så är föreningsfriheten absolut och kan inte begränsas genom vanlig lag. I direktiven anges vidare att det där-

för exempelvis inte är möjligt för lagstiftaren att kriminalisera varje deltagande i en kriminell organisation eller att förbjuda alla slags kriminella organisationer utan att dessförinnan ändra grundlagen. I kommitténs betänkande (SOU 2025:2) föreslås att det genom en ny bestämmelse i 2 kap. 24 § andra stycket RF ska bli möjligt att begränsa föreningsfriheten när det gäller sammanslutningar som ägnar sig åt allvarlig brottslighet för att uppnå ekonomisk eller annan otillbörlig vinning. Syftet med förslaget är att göra det möjligt för lagstiftaren att införa nya åtgärder i förhållande till kriminella sammanslutningar som ägnar sig åt sådan allvarlig organiserad brottslighet som har systemhotande effekter. Det har dock inte varit kommitténs uppdrag att utforma ett straffrättsligt förslag i det avseendet.

En sådan straffskärpningsbestämmelse som avses i våra direktiv skulle, oavsett den närmare utformningen, endast träffa gärningar som i sig är straffbelagda oberoende av sambandet med kriminella nätverk. Det handlar således inte om att införa något särskilt straffansvar för deltagande i ett kriminellt nätverks verksamhet eller om någon annan form av nykriminalisering. En reglering som innebär att nivån på det straff som döms ut för ett brott påverkas av att brottet har haft ett visst angivet samband med kriminella nätverk skulle, såvitt vi kan se, varken uttryckligen eller underförstått syfta till att begränsa möjligheterna för enskilda att bedriva verksamhet i föreningsform. En sådan begränsning skulle inte heller ingå som ett naturligt led i regleringen eller annars utgöra den praktiska effekten av denna.125Vår uppfattning är därför att en straffskärpningsbestämmelse av det slag som anges i våra direktiv inte skulle innebära någon begränsning av föreningsfriheten i den mening som avses i RF. Att 2 kap. 24 § andra stycket RF i nuläget inte föreskriver någon möjlighet att begränsa föreningsfriheten i förhållande till kriminella sammanslutningar i allmänhet har därför inte någon särskild betydelse för våra överväganden och de förslag som vi presenterar nedan. Vidare är vår bedömning att en straffskärpningsbestämmelse av det nämnda slaget inte skulle innebära någon otillåten inskränkning av föreningsfriheten enligt Europakonventionen.

125 Jfr prop. 2019/20:36 s. 19 ff. och prop. 1975/76:209 s. 113 och 154.

11.6.3. Behovet av en reform och utgångspunkter för våra överväganden

Intresset av samhällsskydd och balansen i förhållande till andra intressen

Den oerhört allvarliga utvecklingen under senare tid när det gäller brott med koppling till kriminella nätverk, vilken saknar motstycke i något annat europeiskt land, understryker behovet av att kunna skydda samhället mot allvarliga brott. Som noteras i våra direktiv kan straff som innefattar ett frihetsberövande medföra att den dömde hindras från att fortsätta att begå brott så länge verkställigheten pågår. I avsnitt 4.6.2 har vi berört forskningsläget när det gäller de brottsförebyggande effekter som kan uppnås genom att den dömde på så sätt inkapaciteras. Av vår beskrivning framgår att det är svårt att utifrån tillgänglig forskning dra några entydiga och allmängiltiga slutsatser om de preventiva effekterna av inkapacitering – vilket också är fallet när det gäller effekterna av avskräckning – men att det i vart fall inte kan uteslutas att höjda straff kan få en viss dämpande verkan på den samhälleliga brottsnivån. Även med utgångspunkten att så är fallet måste man dock beakta att alltför breda och kraftiga straffskärpningar riskerar att bli ineffektiva som brottsförebyggande åtgärd, med hänsyn till de höga kostnaderna av fängelsestraff och att den brottsreducerande effekten per frihetsberövad individ antas minska i takt med att fängelsepopulationen ökar (s.k. avtagande marginalnytta). Mot den bakgrunden har vi dragit slutsatsen att sådana straffskärpningar som vi ska föreslå primärt bör rikta in sig mot de mest brottsaktiva individerna och de samhällsfarligaste eller allvarligaste brotten.

När det gäller brott i kriminella nätverk kan straffets inkapaciteringsfunktion vara av särskilt stor betydelse. Det hänger samman med att kopplingar till sådana nätverk generellt medför en ökad risk för återfall i allvarlig brottslig het.126På så sätt är också behovet av samhällsskydd särskilt starkt framträdande när straffnivåerna för brott i kriminella nätverk övervägs.

Vid bedömningen av om en skärpt reglering avseende brott som har samband med kriminella nätverk är påkallad måste dock intresset av samhällsskydd – liksom brottsofferperspektivet – balanseras mot

126 Se SOU 2021:68 s. 391 not 27 med vidare hänvisning till Kriminalvården (2020), Kriminalvårdens strategi för det återfallsförebyggande arbetet mot organiserad brottslighet, våldsbejakande extremism och hedersrelaterade brott s. 7.

andra intressen och grundläggande principer. Som vi har understrukit på flera håll i betänkandet (se bl.a. kapitel 4 och 7) – och som framgår av våra direktiv – bör påföljdssystemet även fortsättningsvis vila på principerna om proportionalitet och ekvivalens. Därtill måste andra grundläggande principer såsom de om humanitet, legalitet, förutsebarhet och enhetlighet beaktas. Till detta kommer intresset av en nyanserad rättstillämpning samt även ekonomiska hänsyn och vikten av att samhällets resurser används på ett rationellt sätt.

För att principerna om proportionalitet och ekvivalens ska få genomslag i praktiken måste, enligt vår uppfattning, en reglering om skärpta straff för brott med koppling till kriminella nätverk utgå från att de straff som döms ut för sådana brott ska återspegla allvaret i brottsligheten. Detta oberoende av om det utifrån olika straffnivåer går att förutse några mätbara effekter i fråga om minskad brottslighet. En reglering grundad på ett sådant förhållningssätt utesluter emellertid inte att det också kan förekomma positiva effekter från brottspreventiv synpunkt. Det gäller inte minst den brottsreducerande effekt som kan uppnås genom att den som avtjänar ett fängelsestraff hindras från att fortsätta begå brott under anstaltstiden.

Frågan om vad som påverkar bedömningen av allvaret i en viss typ av brottslighet – dvs. värderingen av den skada, kränkning eller fara som ett brott innebär – har vi behandlat närmare i kapitel 7 i fråga om straffskalornas utformning. Vi har där noterat att den samhällsfara (eller samhällsskada) som ett brott kan medföra har – och bör ha – en grundläggande betydelse när det gäller straffvärdet för vissa typer av brott. Den skada eller fara på samhällsnivå som brott med koppling till kriminella nätverk medför, vid sidan av de konsekvenser som de innebär för det direkta brottsoffret, motiverar enligt vår uppfattning att sådana brott bestraffas hårdare än brott som inte har något samband med kriminella nätverk. Hur mycket straffvärdet bör påverkas i skärpande riktning kan variera beroende på omständigheterna, vilket vi återkommer till i avsnitt 11.6.5.

Samhällsskyddsperspektivet kan i vissa fall tala för att en påföljd av annan karaktär bör dömas ut. I det avseendet kan nämnas att om ett brott har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning och det till följd av störningen bedöms att det finns en risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag får rätten överlämna den tilltalade till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning (31 kap. 3 §

brottsbalke n).127 Som vi har noterat i kapitel 10 föreslår Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet i sitt betänkande Ett ändamåls-

enligt samhällsskydd – vissa reformer av straff och straffverkställighetslagstiftningen (SOU 2024:48) att det ska införas en ny tidsobestämd

frihetsberövande påföljd för särskilt allvarlig brottslighet vid sidan av rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning och fängelse på livstid. Den nya påföljden ska benämnas säkerhetsstraff och ska kunna dömas ut i stället för fängelse på viss tid i vissa situationer där det finns en kvalificerad återfallsrisk och ett tidsbestämt fängelsestraff eller andra åtgärder inte är tillräckliga för att tillgodose behovet av samhällsskydd. Enligt Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet kan säkerhetsstraff bli aktuellt exempelvis för serievåldtäktsmän eller gärningspersoner som begår synnerligen allvarliga våldsbrott mot en partner eller ett barn. Det anges också i mer sällsynta fall kunna bli aktuellt för gärningspersoner som döms för återkommande försök till mord eller synnerligen allvarlig misshandel i den kriminella miljön. Innan påföljden bestäms till säkerhetsstraff ska rätten ha möjlighet att inhämta en särskild utredning med utlåtande om risken för återfall i br ott.128

När det däremot gäller straffmätning av fängelse måste emellertid resultatet – för att de grundläggande principerna om proportionalitet och ekvivalens ska kunna upprätthållas – baseras på en bakåtblickande bedömning av den begångna brottsligheten och inte på en riskbedömning som tar sikte på om den dömde kan komma att begå brott i framtiden.

En straffskärpningsreglering med ett bredare tillämpningsområde än den nuvarande är motiverad

Av vår beskrivning i avsnitt 11.2.2 framgår att det samhällshot som brott i kriminella nätverk utgör har blivit mer komplext och mångfacetterat än tidigare. Våldsbrottsligheten relaterad till sådana nätverk är bara det mest brutala och synliga uttrycket för mer djupgående problem. Vid sidan av våldet pågår vinstdrivande brottslighet i form av exempelvis narkotikahandel, vapenhandel, människohandel och för-

127 Risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag har också betydelse för prövningen av en ansökan om omvandling av fängelse på livstid till ett tidsbestämt fängelsestraff (se 4 § lagen [2006:45] om omvandling av fängelse på livstid). 128 Se SOU 2024:48 s. 408 ff.

mögenhetsbrott. Särskilt bedrägerier har blivit en viktig inkomstkälla för många kriminella nätverk och det finns en tydlig koppling mellan bedrägeribrottslighet och det grova våldet i kriminella miljöer. Dessutom har penningtvätt, välfärdsbrott och annan ekonomisk brottslighet blivit en allt viktigare del av den organiserade brottsligheten. Detsamma gäller otillåten påverkan genom bl.a. infiltration. Till detta kommer att våldsbrottslighet i form av exempelvis sprängningar, som framgår av avsnitt 11.2.2, inte alltid är konfliktgenererad utan också begås av strategiska skäl bl.a. i samband med utpressning.

Företrädare för Ekobrottsmyndigheten som vi haft kontakt med inom ramen för utredningsarbetet har beskrivit att de personer som deras ärenden gäller ofta ingår i den sortens grova organiserade brottslighet som utnyttjar skattesystemet och liknande. Det har också beskrivits att dessa personer inte sällan har samröre med personer i sådana kriminella nätverk som bedriver narkotikahandel och står för skjutvapenvåldet samt att de förstnämnda används för att tvätta de sistnämndas pengar. Enligt de företrädare för myndigheten som vi haft kontakt med är det därför viktigt att en reglering om straffskärpning vid brott som har samband med kriminella nätverk även omfattar brott som utförs av någon som inte är direkt inblandad i ett kriminellt nätverks verksamhet, men som står till nätverkets förfogande för utförande av vissa uppdrag. Också advokater som vi haft kontakt med har noterat att ekonomisk brottslighet ofta har en koppling till kriminella nätverk och att många personer utnyttjas av nätverken som bl.a. penningtvättare.

Utifrån den nu beskrivna utvecklingen är det tydligt att den brottslighet som begås med koppling till kriminella nätverk ofta kan sägas vara särskilt allvarlig jämfört med brott utan en sådan koppling, oberoende av vilken brottstyp det rör sig om. För att de straff som döms ut för sådana brott ska återspegla allvaret i brottsligheten framstår det alltså som motiverat med en straffskärpningsreglering som inte är inriktad endast på våldsamma uppgörelser bland kriminella (jfr 29 kap. 2 a § brottsbalken), utan som avser alla brott som har ett visst samband med kriminella nätverk eller i övrigt utgör led i organiserad brottslighet. Vid en del sådana brott kan visserligen den särskilda straffskärpningsgrunden för brott i organiserad form i 29 kap. 2 § 6 brottsbalken vara tillämplig. Som framgått ovan är emellertid många kriminella nätverk i dag löst sammansatta och har inte alltid en sådan organiserad form som avses i den bestämmelsen.

Mot den angivna bakgrunden bedömer vi att det finns ett behov av en straffskärpningsreglering som träffar bredare än den nuvarande. Frågan om hur en sådan reglering kan utformas behandlar vi i nästföljande avsnitt.

Även annat arbete är av betydelse

I kapitel 4 har vi framhållit att det inte går att enbart förlita sig på det straffrättsliga reaktionssystemet för att uppnå ett gott och effektivt skydd mot brottslighet. Straffsystemet har naturligtvis en central roll i det sammanhanget, men även andra institut och aktörer behöver involveras och en bredd av åtgärder vidtas. Det kan exempelvis handla om insatser för att minska incitamenten att begå brott, t.ex. genom att intensifiera arbetet med att förverka brottsvinster, eller om tekniska och organisatoriska åtgärder för att minska tillfällena att begå brott eller försvåra utförandet av dem. Det kan också handla om förbättrade möjligheter att upptäcka och utreda brott genom bl.a. effektivare verktyg för polisen, en ökad samverkan mellan myndigheter och förbättrade förutsättningar för informationsutbyte. Därtill är mer socialt riktade insatser inom t.ex. skola och socialtjänst väl så betydelsefulla.

Som också Gängbrottsutredningen noterade måste i synnerhet situationen i de utsatta områdena mötas med insatser från flera olika sektorer i samhället, för att t.ex. bryta utanförskap och stärka tilltron till rättsvårdande och andra myndigheter. Det är därför viktigt att framhålla att den straffrättsliga lagstiftningen enbart utgör ett verktyg bland flera för att minska de kriminella nätverkens inflytande och på så sätt öka tryggheten i samhälle t.129Att närmare överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas utöver vissa straffrättsliga sådana omfattas emellertid inte av vårt uppdrag.

129 Jfr SOU 2021:68 s. 164.

11.6.4. Tillämpningsområdet för en ny straffskärpningsbestämmelse

Förslag: Det införs en straffskärpningsbestämmelse som är tillämp-

lig på brott som ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Bestämmelsen är också tillämplig i annat fall, om brottet innefattat, eller skulle ha innefattat, användning av skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats, och brottet inneburit, eller skulle ha inneburit,

1. ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till

person, eller

2. en fara, som framkallats uppsåtligen, för annans liv eller hälsa

eller för omfattande förstörelse av annans egendom.

Den nya bestämmelsen ersätter nuvarande 29 kap. 2 a § brottsbalken och 29 kap. 2 § 6 samma balk i den del som avser brott som utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form.

Skälen för vårt förslag

Inledning

Syftet med införandet av nuvarande 29 kap. 2 a § brottsbalken var att markera allvaret i våldsamma uppgörelser bland kriminella. I propositionen beskrevs sådana uppgörelser som gärningar som leder till både stora risker för utomstående och oro i samhället och som därtill riskerar att ge upphov till fortsatta våldsspiraler. Allvaret i brottslighet i form av sådana uppgörelser angavs, med beaktande av dess konsekvenser för såväl enskilda som samhället, kunna anses vara väsentligt allvarligare än vad som motsvaras av det straffvärde som följer av olika aktuella straffbestämmelsers tillämpning i andra fall. Bakgrunden till att den nya regleringen infördes var det grova våldet på gator och torg i samband med konflikter i den kriminella miljön, vilket – i likhet med vad som är fallet i dag – ofta ingick i sammanhängande serier av våld. Det noterades dock att regleringen även är motiverad med avseende på fall där den träffar individer utanför denna miljö, eftersom

gärningar som faller inom tillämpningsområdet generellt förtjänar att åsättas ett väsentligt förhöjt straffvärde. Samtidigt angavs att sådana fall i praktiken bör vara mindre van liga.130

Som framgått av avsnitt 11.6.3 har brottsligheten med koppling till kriminella nätverk utvecklat sig på ett sådant sätt att vi anser det motiverat med en straffskärpningsreglering som inte är begränsad till några särskilda brottstyper, utan som träffar alla brott med ett visst samband med kriminella nätverk eller organiserad brottslighet i övrigt. Med hänsyn till den samhällsfara (eller samhällsskada) som sådana gärningar innebär är de, rent generellt, så allvarliga att de förtjänar att ges ett väsentligt förhöjt straffvärde. Att vi ska föreslå en straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på alla brott som har samband med kriminella nätverk och deras organiserade kriminella verksamhet förutsätts också i våra direktiv.

Bestämmelsen bör omfatta brott som ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet

När det gäller utformningen av den nya straffskärpningsbestämmelsen kan vi inledningsvis konstatera att det inte framstår som lämpligt att införa en definition av vad som utgör ett kriminellt nätverk. Detta särskilt med beaktande av den varierande graden av struktur och organisation i kriminella nätverk och utvecklingen med allt fler löst sammansatta grupperingar. I likhet med den bedömning som gjordes i 2023 års lagstiftningsärende anser vi att regleringen bör utgå från en bred innebörd av begreppet och att fokus bör ligga på de brottsliga gärningarna som sådana snarare än på gärningspersonens tillhörighet till en viss typ av nätverk. Ett synsätt där man fokuserar på gärningarna som sådana ligger väl i linje med utgångspunkten att straffvärdet för en viss gärning ska bestämmas med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som gärningen inneburit och inte utifrån den tilltalades person. Samtidigt bör det sammanhang i vilket brotten begås i sig kunna ha betydelse för den skada, fara eller kränkning som de me dför.131

Vikten av att en ny straffskärpningsbestämmelse avseende brott i kriminella nätverk inte knyts till en person eller ett gäng, utan till gärningen, har också framhållits av de åklagare som vi haft kontakt med under utredningsarbetet.

130 Se prop. 2022/23:53 s. 73. 131 Jfr a. prop. s. 38 f. och a. betänkande s. 157 f.

Mot den angivna bakgrunden framstår en reglering som tar avstamp i rekvisit som den tilltalades anknytning till en viss grupp av personer (jfr § 81 a tredje stycket i den danska strafflagen) eller liknande uttryck som mindre lämplig. Med ett sådant rekvisit riskerar också bestämmelsen att täcka in mer än vad som är avsett. För att gärningen på ett tydligt sätt ska stå i centrum har vi i stället funnit att tillämpningsområdet för den nya bestämmelsen bör avgränsas till fall där brottet ingått som ett led i verksamheten inom en viss sorts grupp av personer (jfr § 79 första stycket punkten c i den norska strafflagen). Begreppet verksamhet är enligt vår uppfattning att föredra framför

aktiviteter, vilket är det begrepp som numera används i den norska

bestämmelsen. Verksamhet förekommer som rekvisit i närliggande svensk lagstiftning (se nedan) och enligt vår uppfattning kan användningen av det begreppet inte sägas innebära att bestämmelsen begränsas till samarbeten där deltagarna är yrkeskrimine lla.132

Med utgångspunkt i en bred innebörd av begreppet kriminella nätverk anser vi vidare att de grupper av personer vars verksamhet bör vara relevant för tillämpningen är sådana som utövar allvarlig brottslighet.

Sammantaget föreslår vi att den nya straffskärpningsbestämmelsen ska vara tillämplig om brottet ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet.

I lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott (preventivlagen) används begrepp som brottslig verksamhet som utövas inom en organisation eller grupp. Med organisation eller grupp avses där i första hand kriminella nätverk, men regleringen kan även träffa andra grupper av personer som planerar att tillsammans begå mycket allvarliga brott. Begreppet är avsett att träffa den kriminella miljöns olika grupperingar – allt från löst sammansatta grupper, där brott bedrivs i projekt, till välorganiserade kriminella strukturer .133På motsvarande sätt bör begreppet grupp av personer i den nya straffskärpningsbestämmelsen omfatta alla kriminella grupperingar, även sådana som är löst sammansatta och inte alltid har en sådan organiserad form som avses i 29 kap. 2 § 6 brottsbalken om brottslighet som utövats i organiserad form.

När begreppet brottslig verksamhet används såvitt avser penningtvättsbrott (se 3 och 4 §§ lagen [2014:307] om straff för penningtvättsbrott) omfattar det såväl brottslighet vid ett enda tillfälle som flera

132 Jfr den norska regeringens prop. 131 L (2012–2013) s. 76 f. 133 Se prop. 2022/23:126 s. 77 f.

brott under en någorlunda sammanhängande tidsperiod, men även enstaka brott inom ramen för en verksamhet som bedrivs i mer eller mindre organiserade former. Som exempel på det sistnämnda anges i förarbetena den brottslighet som förekommer inom vissa s.k. mcklubbar och andra kriminella nätverk. Även planerade brott, som nått den punkt där gärningen är straffbar, kan ingå i den brottsliga verksamheten. Det behöver inte preciseras vilket eller vilka brott som det rör sig om.134Detsamma bör gälla i fråga om sådan brottslighet som den av oss föreslagna bestämmelsen avser.

Kravet på att brottsligheten som utövas inom gruppen ska vara

allvarlig tar sikte både på brottslighetens karaktär och hur den ut-

förs. Brottsligheten kan t.ex. omfatta våldsbrott, narkotikabrott, vapenbrott, tillgreppsbrott, välfärdsbrott, bedrägerier och annan ekonomisk brottslighet. Det uppskattade straffvärdet får stor betydelse vid bedömningen av brottslighetens allvar. Som utgångspunkt bör det anses vara fråga om allvarlig brottslighet om ett samlat straffvärde kan bedömas nå upp till eller överstiga två år .135I det ligger att de isolerade straffvärdena för flera brott kan understiga två år. Det innebär att brottslighet som består i exempelvis grova bedrägerier eller grova penningtvättsbrott mycket väl kan anses vara allvarlig, även om brotten sedda var för sig skulle bedömas ha straffvärden som ligger nära eller motsvarar minimistraffet för sådana brot t.136Eftersom det inte behöver anges exakt vilket eller vilka brott det rör sig om kan det inte krävas att domstolens bedömning i nämnda avseenden ska baseras på annat än uppskattningar. Det uppskattade straffvärdet bör dessutom bara ses som ett exempel på vad som kan tillmätas betydelse vid bedömningen av om det inom gruppen utövas allvarlig brottslighet. En samlad bedömning får göras utifrån vad som i det enskilda fallet är känt om den brottslighet som kan knytas till gruppen. Det bör framhållas att det nu sagda avser den brottslighet som generellt utövas inom en viss grupp, till vilken det eller de brott som är föremål för domstolens bedömning i ett specifikt fall kan kopplas. Den brottslighet som det aktuella åtalet avser behöver däremot inte vara allvarlig för att den nya straffskärpningsbestämmelsen ska vara tillämplig. Även ett brott som kan framstå som bagatellartat omfattas alltså,

134 Se prop. 2013/14:121 s. 47 f. och 109. 135 Jfr t.ex. prop. 2021/22:186 s. 110 f. 136 Enligt vad vi föreslår i kapitel 8 ska minimistraffet för de nämnda brotten, och ett flertal andra grova förmögenhetsbrott och ekonomiska brott, höjas från fängelse i sex månader till fängelse i ett år.

om det ingått som ett led i verksamheten inom en sådan grupp av personer som avses i bestämmelsen.

Med den föreslagna utformningen inkluderar den nya bestämmelsen de gängrelaterade ”konfliktfall” som omfattas av nuvarande 29 kap. 2 a § 2 brottsbalken (jfr § 81 a första stycket i den danska strafflagen). Därtill kan bestämmelsen tillämpas på andra gängrelaterade brott, oavsett brottstyp och allvar, om det rör sig om ett gäng som utövar allvarlig brottslighet och brottet ingått som ett led i den verksamheten.

Huruvida ett brott har ingått som ett led i sådan verksamhet får bedömas utifrån vad som är känt om det sammanhang i vilket brottet begåtts. Det bör inte krävas att den som utfört eller annars medverkat till brottet har en viss grupptillhörighet. Också gärningar utförda av någon utomstående för en grupps räkning bör omfattas. Även om den tilltalades eventuella tillhörighet till en viss grupp inte bör vara avgörande för tillämpningen av straffskärpningsbestämmelsen bör sådana förhållanden kunna ha betydelse ur bevissynpunkt. I likhet med vad som i dag är fallet när det gäller 29 kap. 2 a § 2 bör det således i bevissammanhang kunna bli aktuellt att beakta faktorer som gärningspersonens tidigare brottslighet, anknytning till kriminella nätverk eller tillhörighet till den kriminella miljön. Även ett brottsoffers tidigare agerande och anknytning till kriminella nätverk bör kunna vara av relevans.

Åklagaren bör ha bevisbördan såväl för de faktiska förhållanden som ligger till grund för bedömningen att brottet ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet, som för att de nämnda förhållandena täcks av gärningspersonens uppsåt. För att åklagaren ska anses ha uppfyllt sin bevisbörda bör det krävas att han eller hon presenterar en utredning som uppfyller det krav på bevisningens styrka som i allmänhet gäller i brottmål. Det ska alltså vara ställt utom rimligt tvivel att omständigheterna, både i objektivt och subjektivt hänseende, är sådana att bestämmelsen är tillämplig.

I våra kontakter med Ekobrottsmyndigheten har det påpekats att det i vissa fall av ekonomisk brottslighet kan tänkas bli svårt att bevisa brottets koppling till ett kriminellt nätverk eftersom det i praktiken kan röra sig om mycket kortvariga konstellationer där samarbetet endast avser ett visst upplägg. Även när det gäller andra brottstyper skulle den stora rörligheten inom och mellan kriminella grupperingar

kunna medföra bevissvårigheter i vissa fall. I allmänhet bör det dock finnas goda förutsättningar att lägga fram relevant utredning som styrker att rekvisiten är uppfyllda, på motsvarande sätt som i dag sker när 29 kap. 2 a § 2 åberopas.

Bestämmelsen bör också omfatta vissa brott som avser skjutningar och sprängningar på allmän plats eller liknande oavsett samband med kriminella nätverk

När 29 kap. 2 a § brottsbalken infördes konstaterade regeringen i propositionen att allvarlig våldsbrottslighet i form av skjutningar eller sprängningar är utmärkande för kriminella uppgörelser. Problemen med skjutningar och sprängningar angavs vara som mest påtagliga, bl.a. ur allmän trygghetssynpunkt och med beaktande av riskerna för tredje man, när det handlar om händelser på gator, torg och andra välbesökta platser. Sådana gärningar medför typiskt sett allvarliga risker för utomstående och bidrar även till allmän otrygghet i samhället. Mot den bakgrunden utformades bestämmelsen på så sätt att den första punkten tar sikte på brott som innefattat användning av skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne och begåtts på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats (jfr § 81 b i den danska strafflagen). Bestämmelsen i den delen träffar alltså vissa allvarliga brott på allmänna platser och liknande även i fall där det inte finns någon koppling till kriminella gäng. I det avseendet noterades i propositionen att skjutvapenvåld också i dessa fall i regel medför allvarliga risker och bidrar till allmän otrygghet i samhället. Det ansågs därför även i sådana fall motiverat att se särskilt allvarligt på gärningen .137

Åklagare som vi haft kontakt med under utredningsarbetet har uppgett att de oftast åberopar den första punkten i 29 kap. 2 a § i första hand och den andra punkten i andra hand.

Skjutningar och sprängningar på allmän plats eller liknande är fortfarande kännetecknande för brott i kriminella nätverk och kan sägas utgöra det yttersta uttrycket för den problembild som har uppstått till följd av verksamheten i sådana nätverk. Därtill kommer, som framgått ovan, att det blivit vanligare att våldsbrottslighet i form av exempelvis sprängningar begås av strategiska skäl bl.a. i samband med

137 Se a. prop. s. 68 ff.

utpressning. Oavsett bakgrund och motiv är skjutningar och sprängningar på allmän plats särskilt farliga. Detta med hänsyn till de allvarliga risker för tredje man som de typiskt sett medför och den allmänna otrygghet i samhället som de därigenom bidrar till. Mot den bakgrunden anser vi att skjutningar och sprängningar i vissa situationer bör träffas av den nya straffskärpningsregleringen, även om det i det enskilda fallet inte kan visas någon koppling till kriminella nätverk. Vi föreslår att detta framgår av ett andra stycke i den nya paragraf som vi anser bör införas enligt vad vi utvecklar nedan under rubriken ”Närmare om den lagtekniska lösningen”.

Det andra stycket bör, i likhet med nuvarande 29 kap. 2 a § 1, i första hand ta sikte på brott som innefattat användning av skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats.

Innebörden av begreppet skjutvapen bör även fortsättningsvis vara densamma som i 1 kap. 2 § vapenlagen (1996:67). Begreppet spräng-

ämne bör fortsatt ha samma betydelse som det har där det förekom-

mer i kvalifikationsgrunder för grova brott i brottsbalken, såsom de grova formerna av olaga tvång, olaga hot och utpressning. Således bör t.ex. handgranater och andra föremål som innehåller sprängämnen omfattas .138 Som påpekades i förarbetena till 29 kap. 2 a § brottsbalken kan det som brukar avses med begreppet sprängningar även utföras genom något som i egentlig mening inte är att betrakta som ett sprängämne (t.ex. kraftig pyroteknik). Detta är avsett att fångas upp genom begreppet annat liknande ämne, vilket som utgångspunkt i vart fall bör omfatta explosiva varor enligt 4 § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva var or.139

Begreppet användning av skjutvapen och sprängämnen m.m. bör ha samma innebörd som det har enligt nuvarande 29 kap. 2 a § 1. Det innebär i sig att brottet måste avse ett faktiskt bruk som medför att skjutvapnet avlossats eller sprängämnet exploderat eller att gärningspersonen försökt avlossa skjutvapnet eller få sprängämnet att explodera. Som vi återkommer till nedan bör dock – till skillnad från vad som gäller enligt nuvarande 29 kap. 2 a § 1 – inte endast fullbordade brott och försöksbrott omfattas av bestämmelsen, utan även förberedelse och stämpling till brott av det aktuella slaget. Att skjutvapen eller sprängämne på annat sätt än genom användning förekommer

138 Jfr prop. 2015/16:113 s. 83. 139 Jfr prop. 2022/23:53 s. 67.

vid ett brott, t.ex. genom att visas upp eller omnämnas för att hota eller förstärka ett hot, bör däremot inte omfattas. Även rena innehav av skjutvapen och sprängämnen bör hållas utanför regleringen i den här delen. Som påpekades i 2023 års lagstiftningsärende kan den förhöjda fara som vissa innehav typiskt sett innebär, t.ex. inom den kriminella miljön eller på allmän plats m.m., redan beaktas enligt gällande straffbestämmelser i 9 kap. 1 a § vapenlagen och 29 a § lagen om brandfarliga och explosiva varor .140 Därtill kommer att om ett brott som exempelvis vapenbrott har ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet omfattas det, som framgått ovan, av tillämpningsområdet för första stycket i den föreslagna straffskärpningsbestämmelsen.

Eftersom problemen med skjutningar och sprängningar är som mest påtagliga, både ur trygghets- och risksynpunkt, när det handlar om händelser på gator, torg och andra välbesökta platser bör regleringen i andra stycket, i likhet med nuvarande 29 kap. 2 a § 1, ta sikte på just sådana ställen. De platser som bör omfattas är allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats, med samma innebörd som dessa begrepp har i 9 kap. 1 a § 1 vapenlagen. Med

allmän plats avses alltså plats, inom- eller utomhus, som är upplåten

till eller frekventeras av allmänheten, t.ex. gata, torg, tunnelbanestation eller järnvägsstation. Om allmänheten har tillträde endast under vissa tider, är platsen allmän under denna tid men inte i övrigt. Även tåg, båtar, hotell, restauranger, affärslokaler, teatrar, biografer och liknande utgör allmänna platser i den mån och under den tid allmänheten har tillträde till dem. Med begreppet en annan plats där människor brukar

samlas eller har samlats avses en plats som inte utgör allmän plats men

som regelmässigt fungerar som samlingsplats eller där det vid tillfället för brottet finns en folksamling. En annan plats där människor brukar samlas kan t.ex. vara en myndighets-, företags- eller föreningslokal eller ett skol- eller universitetsområde dit allmänheten inte har tillträde. Det krävs inte att människor är samlade på platsen vid tillfället för brottet, utan endast att människor regelmässigt samlas där. Om en plats normalt inte utgör en samlingsplats men det finns en folksamling där när brottet begås, är det i stället fråga om en annan plats där människor har samlats. Det kan i princip vara fråga om vilken

140 Jfr a. prop. s. 69.

plats som helst som inte är allmän, t.ex. en skogsdunge som fungerar som tillfällig fe stplats.141

Av bestämmelsen bör det framgå att brottet ska avse användning

på en plats av det angivna slaget. Vi ser däremot inte något behov av

att i lagtexten uttryckligen ange att brottet ska ha begåtts på en sådan plats (jfr 29 kap. 2 a § 1). Detta är dock inte avsett att innebära någon saklig skillnad i förhållande till vad som gäller enligt nuvarande 29 kap. 2 a § 1. Avsikten är alltså att den nya bestämmelsen ska omfatta även t.ex. en skjutning från en plats av det aktuella slaget mot någon på en annan plats. Likaså bör en skjutning från någon annan plats mot en person på en sådan plats som anges i bestämmelsen inrymmas. Den som skjuter någon eller kastar en handgranat mot denne bör alltså omfattas, oavsett om det sker på, från eller mot t.ex. ett torg. På samma sätt bör gärningar som innefattat användning av skjutvapen eller sprängämnen och som utförts från, i eller mot fordon på sådana platser som avses i bestämmelsen omfattas .142

För att inte tillämpningsområdet ska bli alltför vidsträckt bör det andra stycket, till skillnad från det första, avgränsas till brott som inneburit ett allvarligt angrepp på, eller fara för, vissa särskilt skyddsvärda intressen. Vad som bör omfattas är för det första brott som

inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person (jfr nuvarande 29 kap. 1 § andra stycket och 2 a §). Det hand-

lar alltså om brott där gärningen har bestått i eller innefattat uppsåtlig allvarligare våldsanvändning, uppsåtligt allvarligare hot, eller med sådant våld eller hot jämställbart handlande, som är direkt riktat mot en annan person. Också medhjälp och anstiftan samt försök och andra osjälvständiga brottsformer omfattas. Med allvarligt angrepp avses att brottets straffvärde motsvarar fängelse i sex månader eller me r.143I praktiken lär det sällan förekomma att brott mot någons liv eller hälsa eller trygghet till person, som innefattat användning av skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne, har ett straffvärde som är så lågt som sex månader. För att inte tillämpningsområdet på ett omotiverat sätt ska snävas in i förhållande till vad som i dag gäller enligt 29 kap. 2 a § 1 brottsbalken föreslår vi dock inte någon ändring när det gäller betydelsen av allvarligt angrepp. Exempel på sådana angrepp av särskild relevans i sammanhanget är mord och misshandel

141 Jfr prop. 2013/14:226 s. 47 samt prop. 2022/23:53 s. 69 f. och 150. 142 Jfr prop. 2022/23:53 s. 150. 143 Jfr prop. 2009/10:147 s. 40 ff. och prop. 2022/23:53 s. 72 f.

av allvarligare slag. Att begreppet allvarligt angrepp förutsätter ett uppsåtligt agerande utesluter inte att bestämmelsen kan tillämpas när ett uppsåtligt brott begåtts tillsammans med ett brott där oaktsamhet är tillräckligt för straffansva r.144Det innebär att brott som vållande till annans död eller vållande till kroppskada kan omfattas, om döden eller skadan har orsakats genom uppsåtlig våldsanvändning.

Med hänsyn till risken att utomstående drabbas av skjutningar och sprängningar och den och oro i samhället som användning av skjutvapen och sprängmedel på allmän plats och liknande platser skapar anser vi att det andra stycket, för det andra, bör omfatta vissa allmänfarliga brott som bygger på fara för en obestämd krets människor. Vi syftar då på uppsåtliga brott där användningen av skjutvapnet eller sprängämnet har lett till, eller varit avsedd att leda till, brand, explosion eller annan sådan ofärd som medfört fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Mot den bakgrunden föreslår vi att det andra stycket i den nya straffskärpningsbestämmelsen också ska omfatta brott som inneburit en fara, som fram-

kallats uppsåtligen, för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Det innebär att brotten mordbrand och

allmänfarlig ödeläggelse kan omfattas av det föreslagna andra stycket om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, men däremot inte t.ex. allmänfarlig vårdslöshet eller framkallande av fara för annan, om inte faran framkallats uppsåtligen. Störst betydelse kan bestämmelsen i denna del antas få när det gäller allmänfarlig ödeläggelse genom sprängning. För att det andra stycket ska vara tillämpligt bör det emellertid även i detta avseende krävas att brottet begåtts på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats. En plats som bara är tillgänglig för en sluten krets av personer och som inte brukar användas som samlingsplats, t.ex. ett trapphus, utgör inte en sådan plats som avses, såvida inte människor har samlats där vid det aktuella tillfället. En sprängning i ett trapphus kan dock ändå omfattas om detonationen får effekter på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats, t.ex. genom att glas eller annat splitter slungas ut på gatan, om detta täcks av gärningspersonens uppsåt. När det däremot gäller sprängningar i rent privata miljöer får det i stället bedömas om paragrafen är tillämplig på grund av att brottet ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet (första stycket).

144 Jfr prop. 2009/10:147 s. 41.

Som framgått ovan kan även försök till brott omfattas av begreppet

användning av skjutvapen och sprängämnen m.m. Det andra stycket

i den nya paragrafen bör omfatta försöksbrott både när det gäller allvarliga angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person och sådana allmänfarliga brott som bestämmelsen avser.

Enligt uppgift från Polismyndigheten förekommer det numera ofta att personer som avser att utföra skjutningar eller sprängningar grips redan på förberedelsestadiet. Utförare rekryteras inte sällan av personer som arbetar för olika kriminella nätverk utan att själva tillhöra någon specifik gruppering. Det kan därför tänkas att det inte alltid går att knyta ett förberedelse- eller stämplingsbrott av det aktuella slaget till verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Samtidigt kan det ofta framstå som en tillfällighet, och därtill bero på myndigheternas agerande, om brottsplanen hinner fortskrida till försök eller fullbordat brott. Mot den bakgrunden har vi funnit att även förberedelse och stämpling till sådana brott som avses i det föreslagna andra stycket bör omfattas av straffskärpningsregleringen.

Sammantaget föreslår vi att det andra stycket föreskriver att vad som anges i första stycket även ska gälla i annat fall än som avses där, om brottet innefattat, eller skulle ha innefattat, användning av skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats, och brottet inneburit, eller skulle ha inneburit, 1) ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person, eller 2) en fara, som framkallats uppsåtligen, för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom.

Närmare om den lagtekniska lösningen

Av det som vi har anfört i det föregående följer att den nya straffskärpningsbestämmelsen kommer att träffa bredare än 29 kap. 2 a § brottsbalken och 29 kap. 2 § 6 samma balk i den del som avser brott som utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form. När det gäller den sistnämnda bestämmelsen beror det på att den nya regleringen omfattar även sådana löst sammansatta kriminella grupperingar som inte alltid har en sådan organiserad form som avses i 29 kap. 2 § 6. I förhållande till 29 kap. 2 a § är den nya regleringens tillämp-

ningsområde bredare dels på grund av att den i den del som avser brott med koppling till kriminella nätverk eller organiserad brottslighet i övrigt inte är begränsad till vissa sorters brott, dels på grund av att den i den del som avser skjutningar eller sprängningar på allmän plats eller liknande också omfattar vissa allmänfarliga brott. Därtill omfattas även förberedelse och stämpling till brott av det aktuella slaget.

För att det inte ska råda några oklarheter kring vilken straffskärpningsbestämmelse som ska tillämpas i ett enskilt fall och för att undvika risken för att samma omständighet beaktas i skärpande riktning i flera led föreslår vi att den nya bestämmelsen förs in i det nya 28 kap. brottsbalken i en egen paragraf som ersätter både nuvarande 29 kap. 2 a § brottsbalken och nuvarande 29 kap. 2 § 6 samma balk i den del som avser brott som utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form. Samtliga fall som i dag träffas av 2 a § och/ eller 2 § 6 i den del som avser brott som utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form kommer att omfattas av den nya regleringen, även om denna har en annorlunda lagteknisk utformning än de angivna bestämmelserna.

Genom den nya bestämmelsen som införs uppfyller Sverige – även med den nyss föreslagna förändringen av 29 kap. 2 § 6 brottsbalken – alltjämt sina åtaganden enligt rådets rambeslut om kampen mot organiserad brottslig het.145

Företrädare för Åklagarmyndigheten som vi haft kontakt med under utredningsarbetet har påpekat att begreppet ”brottslighet som utövats i organiserad form” används i annan lagstiftning som syftar till att komma åt brottslighet av personer i nätverksmiljö och att det i förarbeten till sådan lagstiftning anges att begreppet ska tolkas på samma sätt som i 29 kap. 2 § 6 brottsbalken .146Att begreppet utmönstras ur den sistnämnda paragrafen utan att föras in i den nya straffskärpningsbestämmelsen har därför angetts kunna få konsekvenser för annan lagstiftning och tolkningen av denna. Vår bedömning är dock att eventuella konsekvenser av det slaget inte utgör skäl att överväga någon annan lagteknisk lösning än den ovan angivna.

145 Jfr prop. 2010/11:76 s. 33. 146 Se bl.a. 27 kap. 18 a § andra stycket 22 c rättegångsbalken samt prop. 2022/23:126 s. 97 och 206).

11.6.5. Den nya straffskärpningsbestämmelsens inverkan på straffvärdet

Förslag: Vid bedömningen av straffvärdet ska sådana förhållan-

den som den nya straffskärpningsbestämmelsen tar sikte på, vid sidan av vad som gäller för varje brottstyp, beaktas som synnerligen försvårande. Om bestämmelsen är tillämplig ska straffvärdet höjas med upp till det dubbla.

Skälen för vårt förslag

En nyanserad straffvärdebedömning måste kunna göras även när den nya straffskärpningsbestämmelsen är tillämplig

Som framgått av avsnitt 11.3.3 noterades i förarbetena till 29 kap. 2 a § brottsbalken att de typer av brottslighet som är kännetecknande för kriminella nätverk inte kan ses isolerade från övrig brottslighet i samhället och bedömas enligt en egen måttstock. Brottslighetens koppling till kriminella nätverk kan också vara olika stark och förekomma i varierande grad och allvar. Av dessa skäl ansåg såväl Gängbrottsutredningen som regeringen att det inte var är lämpligt att lägga fram förslag som innebär att straff i vissa fall ska skärpas på ett schematiskt sätt, t.ex. med vissa kvotdelar. Det konstaterades också att en sådan reglering inte skulle passa in i brottsbalkens nuvarande systematik och i viss mån utesluta att det går att ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet .147

Begreppet synnerligen försvårande omständigheter i 29 kap. 2 a § valdes för att markera att en avsevärd skärpning är avsedd, samtidigt som det lämnar utrymme för en nyanserad straffmätning. Detta angavs vara viktigt, inte minst då bestämmelsen kan aktualiseras i förhållande till situationer av varierande slag vilka i olika grad korresponderar mot bestämmelsens bakomliggande syften. Att omständigheterna kan göra sig gällande med olika styrka i olika fall exemplifierades bl.a. med att sådana sprängämnen m.m. som avses i första punkten avser såväl kraftiga industriella sprängämnen och handgranater som mindre potent pyroteknik. Vidare konstaterades i propositionen att det kan förekomma skjutvapenkonflikter som träffas av båda punkterna i bestäm-

147 Se prop. 2022/23:53 s. 40 och 73 f. samt SOU 2021:68 s. 163 och 236 f.

melsen och att bedömningen och reaktionen i sådana fall ofta bör bli strängare än om bara en punkt är tillämplig och kunna leda till närmare en dubblering av straffvärdet. Enligt vad regeringen anförde bör det dock inte bli fråga om någon automatisk dubblering, utan en samlad bedömning måste alltid göras. Liksom vid övriga straffvärdebedömningar behöver det göras en bedömning i det enskilda fallet av hur allvarligt det specifika brottet är.148

De nyss nämnda argumenten talar starkt för att inte heller den reglering som vi föreslår bör anvisa en obligatorisk dubblering av straffvärdet. Skälen mot en sådan ordning gör sig dessutom i ännu högre grad gällande med en straffskärpningsbestämmelse av det föreslagna slaget som kan träffa vilka brottstyper som helst. Det hänger samman med den straffrättsliga princip som innebär att s.k. dubbelräkning, eller dubbelbeaktande, inte ska ske. Av denna princip följer att försvårande omständigheter ska ges genomslag vid straffvärdebedömningen endast när dessa inte tillräckligt har beaktats genom rubriceringen av brottet, inklusive kvalificeringen av brottet till en viss grad. En straffskärpningsbestämmelse som inte är begränsad till vissa särskilt angivna brottstyper kan inte på samma sätt som nuvarande 29 kap. 2 a § avgränsas i förhållande till gällande kvalifikationsgrunder. Samma förhållande som har lett till att ett brott placeras i en viss svårhetsgrad kan därför medföra att den nya straffskärpningsbestämmelsen i och för sig blir tillämplig. Som exempel kan nämnas att en kvalifikationsgrund för grovt vapenbrott är att vapnet har innehafts på allmän plats eller på en annan plats där människor brukar samlas, och en annan att vapnet har innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning (9 kap. 1 a § första stycket 1 och 4 vapenlagen). En kvalifikationsgrund av det sistnämnda slaget finns också i 29 a § första stycket 3 lagen om brandfarliga och explosiva varor. Som ytterligare exempel kan nämnas att en kvalifikationsgrund för grovt narkotikabrott är att brottet har utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt (3 § första stycket narkotikastrafflagen [1968:64]). Vidare är en kvalifikationsgrund för synnerligen grovt narkotikabrott att brottet har utgjort ett led i en verksamhet som utövats i organiserad form i syfte att i stor omfattning bedriva handel med narkotika (3 § andra stycket).

För att inte tillämpningen av den nya straffskärpningsbestämmelsen ska leda till dubbelbeaktande krävs det alltså att de straffskär-

148 Se a. prop. s. 74 och s. 152 samt a. betänkande s. 236 f.

pande omständigheter som bestämmelsen avser ges varierande genomslag beroende på omständigheterna och domstolens bedömning i övrigt. Mot den bakgrunden – och med hänsyn till de grundläggande principerna om proportionalitet och ekvivalens – måste domstolen även i en situation där den nya bestämmelsen är tillämplig kunna göra en nyanserad straffvärdebedömning med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Att en sådan nyanserad bedömning ska göras förutsätts för övrigt, som framgår av avsnitt 11.5, även när det gäller de danska och norska bestämmelserna som anger att föreskrivna straff kan höjas upp till det dubbla när det gäller brott som har samband med kriminella nätverk (jfr § 81 a första och tredje stycket i den danska strafflagen och § 79 första stycket punkten c i den norska strafflagen).

Det ovan anförda står inte i motsatsförhållande till att den nya bestämmelsen bör syfta till att de straff som döms ut för gängrelaterade brott ska återspegla allvaret i den typen av brottslighet, vilket är det resultat som bör eftersträvas både enligt vår uppfattning och enligt vad som framgår av våra direktiv. Däremot har vikten av en nyanserad rättstillämpning, där principerna om proportionalitet och ekvivalens kan upprätthållas, betydelse för hur regleringen bör utformas för att på bästa sätt åstadkomma det eftersträvade resultatet.

Under alla förhållanden är det lämpligt att – på ett sätt som liknar den danska och norska regleringen – möjliggöra en höjning av det förskrivna maximistraffet med upp till det dubbla när domstolen tillämpar den nya straffskärpningsbestämmelsen. Den sistnämnda frågan behandlar vi i avsnitt 11.6.6.

Omständigheterna i den nya straffskärpningsbestämmelsen bör beaktas som synnerligen försvårande

Sett till det samhällshot som de kriminella nätverkens verksamhet har utvecklats till att utgöra, även bortsett från våldsamma uppgörelser, är vår uppfattning att en avsevärd skärpning av straffvärdet kan vara motiverad också i sådana fall som faller utanför nuvarande 29 kap. 2 a § brottsbalken men inom den bredare reglering som vi föreslår. Angående hur stor påverkan den nya straffskärpningsbestämmelsen ska ha på straffvärdet bör bestämmelsen därför inte göra någon åtskillnad mellan dessa olika situationer.

Den nuvarande regleringen i 29 kap. 2 a § innebär att vissa omständigheter specifikt lyfts fram vid straffvärdebedömningen, på en ytterligare skärpt nivå i förhållande till de försvårande omständigheter som behandlas i 2 § samma kapitel. Avsikten är att på så sätt komma åt situationer där den potentiella skada och fara som finns på samhällsnivå annars inte kan beaktas fullt u t.149Eftersom syftet med den nya bestämmelsen är detsamma bör den nuvarande systematiken och förhållandet till grunderna för bedömningen av straffvärdet behållas. Mot den bakgrunden har vi funnit att de omständigheter som omfattas av tillämpningsområdet för den nya straffskärpningsbestämmelsen bör föreskrivas vara synnerligen försvårande. I likhet med vad som är fallet när det gäller nuvarande 29 kap. 2 a § markeras på så sätt att en betydligt kraftigare höjning av straffvärdet än vad som följer av 2 § samma kapitel är påkallad. Det framgår också på så sätt att den nya bestämmelsen ska tillämpas utöver, dvs. som ett tillägg till, sådana försvårande omständigheter som avses i 2 §. Vi föreslår därför att det i bestämmelsens första stycke i en första mening anges att vid sidan av vad som i övrigt gäller för varje brottstyp ska det som synnerligen försvårande beaktas om brottet ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Genom hänvisningen i andra stycket till första stycket framgår att även sådana omständigheter som avses i andra stycket ska beaktas som synnerligen försvårande.

Det bör föreskrivas att straffvärdet ska höjas med upp till det dubbla när omständigheterna är synnerligen försvårande

Omständigheter som är synnerligen försvårande bör i allmänhet medföra att straffvärdet höjs på ett markant sätt. Enligt vår uppfattning bör det generellt sett bli fråga om väsentligt större höjningar än vad som var aktuellt i de hovrättsavgöranden som vi har berört i avsnitt 11.3.3 där skärpningen i det avseendet uppgick till mellan omkring en sjundedel och en tredjedel. Det gäller inte minst med tanke på att den nya bestämmelsen också kommer att omfatta brott på lägre straffnivåer än vad 29 kap. 2 a § brottsbalken har gjort.

Som framgått ovan förutsätts det i våra direktiv att när den nya bestämmelsen tillämpas ska straffet som utgångspunkt bli dubbelt så

149 Se prop. 2022/23:53 s. 74.

högt som det straff som annars skulle ha dömts ut. Det är också vår uppfattning att det i många fall är motiverat att åsätta brott av det aktuella slaget ett straffvärde som är dubbelt så högt som straffvärdet för ett motsvarande brott som inte träffas av den nya straffskärpningsregleringen. Vad straffvärdet för ett sådant motsvarande brott skulle ha varit kan i och för sig vara svårt att bedöma. Det kan till och med vara svårt att föreställa sig vad ett ”motsvarande brott” skulle vara, eftersom det i en annan situation än den som domstolen har att bedöma kan föreligga försvårande omständigheter av helt annat slag. Exempelvis kan en misshandel i nära relation inte användas som jämförelseunderlag vid en misshandel i gängmiljö, eftersom en misshandel av det förstnämnda slaget kan ha ett mycket högt straffvärde av helt andra skäl än som avses i den nu aktuella regleringen. Att föreställa sig ett straffvärde för ett motsvarande brott är också svårt i den situationen att ett samband med kriminella nätverk redan har beaktats vid rubriceringen av brottet. Om exempelvis ett vapenbrott bedöms som grovt på grund av att vapnet har innehafts i en kriminell miljö och därför typiskt sett kunnat befaras komma till brottslig användning måste ju, för att inte dubbelbeaktande ska ske, jämförelsen i princip göras i förhållande till ett brott där vapnet inte har innehafts i en sådan miljö.

Även med de nu beskrivna svårigheterna att i ett enskilt fall fastställa en nivå där en höjning av straffvärdet till följd av synnerligen försvårande omständigheter bör ta sin början finns det, enligt vår uppfattning, anledning att förtydliga att tillämpningen av den nya bestämmelsen ofta ska leda till en fördubbling av straffvärdet i förhållande till vad som kan uppskattas om en sådan lägre nivå. Förtydligandet bör komma till uttryck genom att det föreskrivs att straffvärdet i fall där omständigheterna är synnerligen försvårande ska

höjas med upp till det dubbla. På så sätt kan det resultat som efter-

frågas i våra direktiv uppnås så långt som det är möjligt, samtidigt som en nyanserad straffvärdebedömning kan göras och de grundläggande principerna om proportionalitet och ekvivalens upprätthållas.

Genom att höjningen ska göras med upp till det dubbla markeras att domstolen har utrymme att göra en bedömning i det enskilda fallet av hur allvarligt det specifika brottet är. Vid den bedömningen kan de straffskärpande omständigheter som den nya bestämmelsen avser ges varierande genomslag beroende på situationen. Som exempel kan nämnas att det finns skäl att se särskilt allvarligt på en gärning som

begåtts av någon som befunnit sig högt upp i den kriminella hierarkin.150Då bör straffvärdet som utgångspunkt fördubblas jämfört med vad som annars hade varit fallet. Detsamma bör gälla om gärningen, på grund av det sammanhang i vilket den begåtts, haft påtagligt hänsynslösa eller samhällsfarliga inslag eller annars varit av systemhotande natur. Det kan t.ex. handla om att gärningen har utförts för att underlätta utförandet av något annat allvarligt brott eller att den på grund av gärningspersonernas organisationsgrad genomförs på ett skickligare sätt och med större resurser än anna rs.151Om ett brott har begåtts med en sådan tydlig koppling till verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet, utan att det har kunnat beaktats vid rubriceringen av brottet, förtjänar det brottet att åsättas ett högre straffvärde än om motsvarande gärning visserligen utgjort ett led i verksamheten men varit av underordnad betydelse för denna. Således bör exempelvis straffvärdet för ett olaga tvång som utgångspunkt höjas till det dubbla om det handlat om att tvinga någon att begå brott för gruppens räkning, medan straffvärdet för ett olaga tvång där det inte funnits något särskilt syfte kopplat till verksamheten bör kunna höjas med en lägre andel. Som exempel på ett fall av det sistnämnda slaget kan nämnas att det olaga tvånget begåtts i en hastigt uppkommen dispyt mellan två personer som tillhör olika kriminella grupperingar.

Utöver fall där brottets koppling till verksamheten är svag kan det finnas anledning att höja straffvärdet med en lägre andel än det dubbla om gärningspersonen befunnit sig lågt ner i den kriminella hierarkin och haft en perifer roll eller utnyttjats av andra med större makt. En samlad bedömning måste dock göras även i en sådan situation.

Gärningar som både ingått som ett led i en kriminell grupperings verksamhet (första stycket i den föreslagna bestämmelsen) och innefattat skjutning eller sprängning på allmän plats eller liknande (andra stycket) bör betraktas som särskilt allvarliga. Om exempelvis en grov misshandel i gängmiljö begås genom skottlossning på allmän plats, med den fara för allmänheten som detta typiskt sett är förenat med, bör därför straffvärdet som utgångspunkt höjas till det dubbla även om brottet endast haft en svag koppling till verksamheten eller gärningspersonen befunnit sig lågt ner i den kriminella hierarkin. Om en motsvarande grov misshandel genom skottlossning på allmän plats i stället

150 Jfr Svea hovrätts dom den 28 oktober 2024 i mål B 10971-24. 151 Jfr prop. 2022/23:53 s. 60.

helt saknar koppling till en kriminell grupperings verksamhet, och det första stycket därmed inte är tillämpligt, bör höjningen som utgångspunkt bli lägre. Samtidigt kan även i den situationen gärningens allmänna farlighet, sett till risken för att utomstående ska komma till skada, tala för en strängare bedömning. Hur välbesökt den aktuella platsen varit vid brottstillfället och andra förhållanden som inverkar på faran för tredje man bör därför kunna vara av särskilt stor betydelse vid tillämpningen av det föreslagna andra stycket.

Mot den angivna bakgrunden har vi stannat för att föreslå att det i första stycket i den nya straffskärpningsbestämmelsen läggs till en andra mening där det anges att i ett sådant fall (som avses i första meningen) ska straffvärdet höjas med upp till det dubbla. Genom hänvisningen i andra stycket till första stycket kommer även sådana fall som avses i andra stycket att omfattas av det föreslagna tillägget.

Om ett gemensamt straff ska mätas ut för flera brott som träffas av den nya paragrafen bör bestämmelsen tillämpas med avseende på det samlade straffvärdet för dessa brott (jfr vårt förslag i avsnitt 10.8.7).

Ett alternativt förslag som inte följer av våra ställningstaganden

Som framgått i det föregående utgår det förslag som vi ställer oss bakom från att en nyanserad straffvärdebedömning måste kunna göras även när den nya straffskärpningsbestämmelsen är tillämplig och att en obligatorisk dubblering av straffvärdet därför inte bör anvisas. Vidare bygger förslaget på att den nya bestämmelsen bör ges en utformning som innebär att den passar in i den systematik som brottsbalkens regler om straffbestämning i övrigt bygger på och att straffvärdet även fortsatt ska bestämmas utifrån brottslighetens allvar. Vårt förslag innebär på så sätt att principerna om proportionalitet och ekvivalens kan upprätthållas, samtidigt som de straff som döms ut för gängrelaterade brott kommer att återspegla allvaret i den typen av brottslighet, vilket är det resultat som efterfrågas i våra direktiv.

Att förslaget inte anvisar en obligatorisk dubblering är dessutom fördelaktigt av kostnadseffektivitetsskäl. Det hänger samman med att ett fängelsestraffs inkapaciteringseffekt kan antas vara som störst om de strängaste straffen förbehålls de allvarligaste och mest samhällsfarliga brotten (se avsnitt 4.6.2 och 11.6.3). För att samhällets resurser ska kunna användas på ett rationellt sätt måste därför brott

av sådan karaktär kunna skiljas ut från mindre allvarliga brott, vilket i sin tur förutsätter en nyanserad rättstillämpning där reaktionen styrs av brottets svårhet.

En alltför statisk reglering som inte möjliggör att hänsyn tas till omständigheterna i det enskilda fallet riskerar däremot att medföra en ineffektiv resursanvändning (de ekominska konsekvenserna av det förslag som inte följer av våra ställningstaganden behandlas närmare i kapitel 18) och kan därtill starkt ifrågasättas av systematiska skäl. Till detta kommer att en reglering som inte ger domstolen utrymme att göra en nyanserad bedömning av det enskilda brottets svårhet kan leda till tillämpningsproblem och otillfredsställande resultat. Detta eftersom det, som framgått ovan, är svårt att fastställa vilken straffvärdenivå som i ett enskilt fall ska bilda utgångspunkt för en höjning enligt den nya regleringen. Exempelvis skulle det framstå som stötande om en misshandel i gängmiljö enbart på grund av gängkopplingen leder till ett dubbelt så långt straff jämfört med en – sett till utförandet – ”motsvarande” misshandel av en närstående, eftersom omständigheterna i det sistnämnda fallet kan vara försvårande av helt andra skäl än vad som motiverar straffskärpning i det förstnämnda. Det skulle också i övrigt vara otillfredsställande om det inte gick att ta hänsyn till att en gärnings koppling till verksamheten inom en viss grupp av personer kan vara mer eller mindre stark och därmed i olika hög grad inverka på brottets allvar.

Som framgått ovan anges det dock i våra direktiv att vid tillämpningen av den nya bestämmelsen ska straffet motsvara det dubbla straff som annars skulle ha dömts ut, om inte tungt vägande skäl, såsom påtvingat deltagande i organiserad brottslighet, talar för en mindre ökning än det dubbla. Det kan tolkas så att en mer statisk reglering än den som följer av vårt huvudförslag efterfrågas när det gäller brott som har samband med kriminella nätverk. Direktiven anger att vi ska lämna ett sådant förslag som avses där oavsett ställningstagande i sak. Mot den bakgrunden presenterar vi i kapitel 17 ett alternativt förslag som inte följer av våra ställningstaganden. I kapitel 17 finns också en författningskommentar till det alternativa förslaget och konsekvenserna av det förslaget behandlas, som nämnts ovan, i kapitel 18.

För att regleringen enligt det alternativa förslaget så långt som möjligt ska passa in brottsbalkens nuvarande systematik när det gäller försvårande omständigheter tar förslaget – liksom det förslag som följer av våra ställningstaganden – sikte på straffvärdet och inte straff-

mätningsvärdet. En bestämmelse som i det närmaste utgår från en obligatorisk dubblering av straffet i de fall som omfattas kan visserligen inte fullt ut förenas med grundtanken om att straffvärdet ska återspegla brottets allvar. Det skulle därför kunna hävdas att en sådan bestämmelse i stället måste sägas ta sikte på förhållanden som rätten ska ta hänsyn till i skärpande riktning utöver brottets straffvärde (jfr 29 kap. 4 § brottsbalken). I så fall skulle regleringen snarast behöva motiveras av rena samhällsskyddsskäl (jfr förslaget om en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd i SOU 2024:48). Den straffvärdehöjande effekt som uppstår till följd av en gärnings samband med kriminella nätverk kan dock svårligen särskiljas från behovet av att skydda samhället från den sortens brottslighet, eftersom den straffvärdehöjande effekten till stor del beror just på den skada eller fara på samhällsnivå som brott med koppling till kriminella nätverk medför. Mot den bakgrunden har vi stannat för att även regleringen enligt det alternativa förslaget bör avse domstolens straffvärdebedömning. Vi har också funnit att de omständigheter bestämmelsen tar sikte på bör beaktas som synnerligen försvårande vid den bedömningen.

Att det föreligger synnerligen försvårande omständigheter måste dock ges en delvis annan betydelse här än vad som följer av vårt huvudförslag, eftersom regleringen enligt det alternativa förslaget som utgångspunkt ska medföra att straffvärdet för ett gängrelaterat brott ska dubbleras jämfört med vad som skulle ha varit fallet om brottet inte varit gängrelaterat. Vi föreslår att detta uttrycks på så sätt att straffvärdet ska höjas till det dubbla om brottet ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Samtidigt måste det, vilket också framgår av våra direktiv, finnas en ventil som möjliggör att ett lägre straffvärde fastställs om tungt vägande skäl, såsom påtvingat deltagande i organiserad brottslighet, talar för en mindre ökning än det dubbla. Vi föreslår därför att det anges att straffvärdet ska höjas till det dubbla, om det inte finns synner-

liga skäl mot en sådan höjning. Synnerliga skäl mot en höjning till det

dubbla bör då kunna föreligga exempelvis om den tilltalade, utan att gärningen är fri från ansvar enligt 24 kap. 4 § brottsbalken, har involverats i brottsligheten mot sin vilja och kan sägas ha handlat under tvång (jfr 23 kap. 5 § brottsbalken). Genom kravet på synnerliga skäl markeras att möjligheten att avvika från en dubblering ska användas restriktivt. En annan sak är att straffskalornas yttre begränsningar i

vissa situationer kan, och bör, omöjliggöra en dubblering (se vidare avsnitt 11.6.6).

I direktiven för vår utredning efterfrågas inte specifikt att den nya straffskärpningsregleringen ska avse brott som innefattat användning av skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne och begåtts på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats (jfr nuvarande 29 kap. 2 a § 1 brottsbalken), om brottet inte är gängrelaterat. Med utgångspunkten att omständigheter av det slaget fortfarande ska anses vara synnerligen försvårande, vilket vi förutsätter, måste det dock övervägas hur en dubbleringsbestämmelse ska förhålla sig till en bestämmelse om skjutningar och sprängningar. I det avseendet framstår det som mest ändamålsenligt med en dubbleringsbestämmelse för ”gängfall” och en subsidiär straffskärpningsbestämmelse för skjutningar och sprängningar på allmän plats eller liknande. Det skulle exempelvis innebära att vid en gängrelaterad sprängning på allmän plats görs en dubblering av straffvärdet med utgångspunkt i vad som kan uppskattas om straffvärdet för ett motsvarande brott som varken varit gängrelaterat eller skett på allmän plats eller liknande. Vid en icke gängrelaterad sprängning som skett på allmän plats kan i stället straffet skärpas enligt den subsidiära bestämmelsen, varvid straffvärdet höjs i förhållande till om motsvarande brott hade begåtts i en rent privat miljö. Genom en sådan ordning undviks att samma försvårande omständigheter beaktas i flera led och principen om att dubbelbeaktande inte ska ske kan upprätthållas.

Mot den angivna bakgrunden är det alternativa förslaget utformat så att brott som ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet behandlas i ett första stycke. I ett andra stycke behandlas skjutningar och sprängningar på allmän plats eller liknande. I likhet med vad som följer av det förslag som vi ställer oss bakom omfattar det andra stycket brott som innefattat, eller skulle ha innefattat, användning av skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats, och brottet inneburit, eller skulle ha inneburit, 1) ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person, eller 2) en fara, som framkallats uppsåtligen, för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom.

Att det andra stycket är tillämpligt bör enligt vår uppfattning ha samma inverkan på straffvärdet som vårt huvudförslag medför, dvs.

att straffvärdet ska höjas med upp till det dubbla. I det alternativa förslaget anges därför i ett tredje stycke att i fall som avses i första stycket ska straffvärdet höjas till det dubbla, om det inte finns synnerliga skäl mot en sådan höjning, och i ett fjärde stycke att i fall som avses i andra stycket ska straffvärdet höjas med upp till det dubbla.

I likhet med vårt huvudförslag utgår det alternativa förslaget från att den nya straffskärpningsbestämmelsen ersätter nuvarande 29 kap. 2 a § brottsbalken och 29 kap. 2 § 6 samma balk i den del som avser brott som utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form. Också genom en sådan bestämmelse som avses i det alternativa förslaget uppfyller Sverige – även med den nyss föreslagna förändringen av 29 kap. 2 § 6 brottsbalken – alltjämt sina åtaganden enligt rådets rambeslut om kampen mot organiserad brot tslighet.152

Förslaget i avsnitt 11.6.6 om en förhöjd straffskala gäller även för det fall att bestämmelsen utformas enligt detta förslag.

11.6.6. En förhöjd straffskala när ett tidsbestämt fängelsestraff bestäms enligt den nya straffskärpningsbestämmelsen

Förslag: När ett tidsbestämt fängelsestraff döms ut med tillämp-

ning av den nya straffskärpningsbestämmelsen ska det föreskrivna maximistraffet kunna höjas med det dubbla. Liksom hittills får straffet dock inte överstiga 18 år.

En ny paragraf införs som ersätter nuvarande 26 kap. 3 a § brottsbalken.

Skälen för vårt förslag

Något om den nuvarande regleringen i 26 kap. 1 – 3 a §§ brottsbalken

Av 26 kap. 1 § brottsbalken följer att det längsta tidsbestämda straff som kan dömas ut är fängelse i 18 år. Längre straff än fängelse i tio år får dock dömas ut endast om fängelse på längre tid än tio år och på livstid är föreskrivet för brottet, eller om det är fråga om flerfaldig brottslighet (26 kap. 2 §), återfall i allvarlig brottslighet (26 kap. 3 §) eller en sådan situation som avses i 26 kap. 3 a § samma balk.

152 Jfr prop. 2010/11:76 s. 33.

Enligt 26 kap. 3 a § gäller, som framgått av avsnitt 11.3.3, att om någon omständighet som avses i 29 kap. 2 a § beaktas vid bedömningen av straffvärdet, får för brottet dömas till fängelse på viss tid som överstiger det högsta straff som annars kan följa på brottet, eller – om det är fråga om flera brott – det högsta straff som med tillämpning av 26 kap. 2 § kan följa på brotten. Straffet får dock inte överstiga 18 år. Det får inte heller överstiga det högsta straffet som kan följa på brottet med mer än

1. ett år, om det högsta straffet enligt straffskalan för brottet är kor-

tare än fängelse i fyra år,

2. två år, om det högsta straffet enligt straffskalan för brottet är fäng-

else i fyra år eller mer men kortare än fängelse i åtta år,

3. fyra år, om det högsta straffet enligt straffskalan för brottet är fäng-

else i åtta år eller mer.

Regleringen i 26 kap. 3 a § om förhöjt straffmaximum infördes genom samma lagstiftningsärende som straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 a § (prop. 2022/23:53). Möjligheten att tillämpa en förhöjd straffskala när det föreligger synnerligen försvårande omständigheter enligt den sistnämnda bestämmelsen motiverandes med hänvisning till att det måste vara möjligt att fullt ut beakta allvaret även hos sådana brott som redan befinner sig i den övre delen av en straffskala. I förarbetena noterades att den nämnda möjligheten också betonar den förhöjda straffskärpningseffekt som är avsedd i jämförelse med övriga straffskärpningsgrunder samt att ordningen även fick anses motiverad för att markera den skada eller fara på samhällsnivå som sådana brott innebär vid sidan av de konsekvenser som de innebär för det direkta brottsoffr et.153

Såväl Gängbrottsutredningen som regeringen bedömde att det borde finnas utrymme för ett överskridande av den tillämpliga straffskalan för brottet på motsvarande sätt som vid återfall (jfr 26 kap. 3 §) med fyra år också när mycket allvarlig brottslighet träffas av den nya straffskärpningsbestämmelsen, exempelvis där det maximistraff som anges i straffbestämmelsen är fängelse i åtta år eller mer. Vid mindre allvarlig brottslighet ansågs det av proportionalitetsskäl att

153 Se prop. 2022/23:53 s. 75 f. och SOU 2021:68 s. 237 f.

utrymmet för överskridande – med förebild i 26 kap. 2 § – borde begränsas till ett lägre antal år.154

I propositionen noterade regeringen att Lagrådet hade framfört att det fanns ett behov av att de båda liknande bestämmelserna i 26 kap. 2 § och den föreslagna 26 kap. 3 a § fick en så långt möjligt enhetlig utformning. Lagrådet hade i det avseendet lyft fram att det i 26 kap. 2 § inte refereras till straffskalan för brottet, vilket föreslogs i den nya 3 a § (punktlistan). Regeringen delade Lagrådets uppfattning att det var viktigt att bestämmelserna utformades på ett så långt möjligt enhetligt sätt. Enligt regeringen fanns det dock en poäng med att i 3 a § referera till straffskalan för brottet. I det avseendet anförde regeringen att med uttrycket högsta straff som kan följa på ett brott avses inte alltid maximum i straffskalan för brottet. Om en allmän regel om straffskärpning ska tillämpas, avses med högsta straff i stället det maximala straffet som kan följa av den regeln. Som ett exempel på en sådan straffskärpningsregel nämndes återfallsregeln i 26 kap. 3 §. Vidare anförde regeringen att möjligheten att överskrida straffskalan enligt 3 a § är kopplad till att straffskärpningsbestämmelsen för kriminella uppgörelser (29 kap. 2 a §) har tillämpats. Eftersom 3 a § således tillämpas i förhållande till ett visst brott, för vilket straffskärpningsbestämmelsen är tillämplig, ansåg regeringen att det möjliga strafftillägget borde ta sin utgångspunkt i straffskalan för det brottet, även i fall då en allmän regel om straffskärpning är tillämplig. Mot denna bakgrund bedömde regeringen att Lagrådets synpunkter i denna del inte borde tillmötesgås .155

Med det högsta straff som kan följa på brottet avses alltså i förekommande fall den förhöjda straffskala som gäller med tillämpning av 2 och 3 §§. I sådana fall är det denna straffskala, och inte det maximistraff som framgår av en enskild straffbestämmelse för en viss strafftyp, som bildar utgångspunkt. Med hur lång tid det högsta straff som kan följa på brottet får överskridas följer av punktlistan. Regleringen i punktlistan utgår, till skillnad från vad som gäller för 2 §, från det maximistraff som framgår direkt av den relevanta straffbestämmelsen. Det är aldrig möjligt att döma ut ett tidsbestämt straff som är längre än 18 år, även om 2, 3 och 3 a §§ skulle tillämpas samtidigt .156

154 Se a. prop. s. 76 och a. betänkande s. 283. 155 Se a. prop. a.s. 156 Se a. prop. s. 77 och 147 f.

Det behövs en förhöjd straffskala för brott som omfattas av den nya straffskärpningsregeln

I kapitel 7 föreslår vi att begränsningen i 26 kap. 1 § andra stycket brottsbalken att fängelse på viss tid inte får överstiga tio år, om inte fängelse på livstid är föreskrivet för brottet eller det följer av 2, 3 eller 3 a §, ska tas bort. I stället ska fängelse på viss tid inte få överstiga det maximistraff som framgår av straffskalan för brottet eller som annars är särskilt föreskrivet.

Som framgår av kapitel 10 föreslår vi vidare en skärpning av den gemensamma straffskalan vid flerfaldig brottslighet (26 kap. 2 §). Grunden till det förslaget är att den nämnda straffskalan har blivit – eller kan förväntas bli – alltför snäv.

Också i den situationen att ett tidsbestämt fängelsestraff ska bestämmas med tillämpning av den nya straffskärpningsbestämmelse som vi föreslår ovan kan det finnas ett behov av en förhöjd straffskala. I annat fall kommer synnerligen försvårande omständigheter inte kunna ges tillräckligt genomslag när det gäller gärningar som redan ligger i den övre delen av en straffskala där fängelse endast på viss tid är föreskrivet. Det gäller inte minst med tanke på våra förslag om att reglerna för straffvärdebedömningen i allmänhet ska ändras i syfte att straffskalornas spännvidd ska utnyttjas i större utsträckning än i dag (se kapitel 9). Att synnerligen försvårande omständigheter bedöms föreligga avseende brott vars straffskala inte innehåller fängelse på livstid kan dessutom antas bli betydligt vanligare än i dag, eftersom den nya straffskärpningsbestämmelse som vi föreslår inte är begränsad till sådana särskilt allvarliga brott som omfattas av nuvarande 29 kap. 2 a § brottsbalken. Därtill kommer att vår uppfattning, som framgår av avsnitt 11.6.5, är att tillämpningen av den nya regleringen bör leda till att straffvärdet höjs betydligt mer än vad som varit aktuellt i de hovrättsavgöranden vi har gått igenom där 29 kap. 2 a § har tillämpats.

Konstruktionen av en förhöjd straffskala och förhållandet till andra straffskärpningsregler

Den förhöjda straffskalan kan konstrueras på flera olika sätt. Ett sätt kan vara att utgå från nuvarande 26 kap. 3 a § brottsbalken och koppla den till sådana omständigheter som avses i den nya straffskärpningsbestämmelsen samt att vid behov göra justeringar av de påslag som

anges i respektive intervall. I kapitel 10 har vi emellertid konstaterat att en ordning med intervall där olika stora påslag görs beroende på brottets straffmaximum är förenad med betydande nackdelar, bl.a. på grund av att den leder till trösklar och andra omotiverade skillnader i den förhöjda straffskalans spännvidd på olika straffnivåer. Vi har i den delen stannat för att det vid utdömande av fängelsestraff på viss tid för flerfaldig brottslighet bör vara möjligt att dubblera det högsta av maximistraffen enligt straffskalorna för brotten, med den begränsningen att straffet inte får överstiga vare sig maximistraffen sammanlagda med varandra eller 18 år.

Som framgått av avsnitt 11.5 konstrueras i Danmark och Norge en förhöjd straffskala för vissa brott med koppling till kriminella nätverk på så sätt att det maximistraff som annars gäller för brottet som utgångspunkt dubbleras. I Danmark gäller detta med den begränsningen att det högsta tidsbestämda straff som får dömas ut i de aktuella fallen är fängelse i 20 år (33 § andra stycket i den danska strafflagen). Enligt norsk rätt – där det inte finns fängelse på livstid – är dubbleringsmöjligheten i stället begränsad på så sätt att straffet inte får höjas med mer än sex år och inte heller överstiga 21 år eller, för personer som var under 18 år vid gärningstillfället, 15 år (79 § första stycket i den norska strafflagen).

Vår bedömning är att behovet av straffskärpning och därmed behovet av en förhöjd straffskala, relativt sett, kan göra sig lika starkt gällande oavsett straffnivå. Mot denna bakgrund – och av samma skäl som ligger bakom den föreslagna utformningen av den gemensamma straffskalan vid flerfaldig brottslighet (se avsnitt 10.8.4) – anser vi att den förhöjda straffskalan vid tillämpning av den nya straffskärpningsbestämmelsen som utgångspunkt bör möjliggöra en dubblering av det maximistraff som är föreskrivet för brottet. Om det är fråga om flera brott avseende vilka synnerligen försvårande omständigheter beaktas bör dubbleringen kunna avse det högsta av maximistraffen. Det bör därför inledningsvis framgå av den nu aktuella regleringen att om någon omständighet som avses i 28 kap. 8 § beaktas vid bedömningen av straffvärdet, får för brottet dömas till fängelse på viss tid som överstiger maximistraffet enligt straffskalan för brottet. Med detta som utgångspunkt bör det därefter anges att straffet dock inte får överstiga maximistraffet med mer än det dubbla.

I likhet med vad vi föreslår beträffande 26 kap. 2 § och som gäller enligt nuvarande 26 kap. 3 a § bör det därtill framgå att ett tids-

bestämt fängelsestraff, med tillämpning av den förhöjda straffskalan enligt paragrafen, inte får överstiga 18 år. I det avseendet kan nämnas att regleringen om omvandling av fängelse på livstid, som vi inte föreslår några förändringar av, är baserad på att det längsta tidsbestämda fängelsestraff som kan dömas ut är 18 år. Vidare skulle ett högre straffmaximum än så riskera att leda till alltför stränga straff i förhållande till brottslighetens allvar relativt sådana brott för vilka fängelse på livstid kan bli aktuellt.

En förhöjd straffskala som utgår från en dubblering av det maximistraff som annars hade gällt blir så pass vid att det, enligt vår uppfattning, finns ett tillräckligt utrymme att beakta såväl synnerligen försvårande omständigheter som att det kan vara fråga om flera brott. I jämförelse med den nuvarande ordningen – där påslaget enligt olika intervall kan påverkas av huruvida det är 26 kap. 2 eller 3 a §, eller båda två, som tillämpas – bör en sådan reglering också bli mera lätttillämpad. Vidare kommer med den lösning som vi förespråkar den förhöjda straffskalans ”tak” inte påverkas av i vilken ordning domstolen väljer att tillämpa bestämmelserna avseende brott med koppling till kriminella nätverk respektive flerfaldig brottslighet, vilket skulle kunna bli fallet med den nuvarande regleringen (se tabell 11.1 nedan).

Till det förhöjda maximistraff som kommer att gälla vid flerfaldig brottslighet och/eller synnerligen försvårande omständigheter enligt våra förslag kommer ytterligare påslag kunna göras i vissa fall av återfall i allvarlig brottslighet enligt 26 kap. 3 § brottsbalke n.157Även här gäller dock att ett tidsbestämt fängelsestraff inte får överstiga 18 år.

Eftersom ett eventuellt påslag enligt 26 kap. 3 § ska läggas till den dubblering av straffmaximum som ska göras i de fall som avses här har vi funnit att den förhöjda straffskalan vid synnerligen försvårande omständigheter bör regleras i en ny paragraf som placeras efter 26 kap. 2 § men före 3 § samma kapitel. Den nya paragrafen bör därför betecknas 26 kap. 2 a § och ersätta nuvarande 26 kap. 3 a §.

Tabellerna 11.1 och 11.2 nedan visar vad straffmaximum enligt en förhöjd straffskala uppgår till i dag i förhållande till förekommande straffmaximum i straffskalan respektive vad det i stället kommer att uppgå till enligt våra förslag.

157 I SOU 2024:48 föreslås att bestämmelsen i 26 kap. 3 § brottsbalken i vissa avseenden ändras i skärpande riktning.

Tabell 11.1 Straffmaximum med tillämpning av 26 kap. 2–3 a §§ i dag

Högsta maximistraff enligt tillämpliga straffstadganden

Straffmaximum om 2 § eller 3 a § tillämpas

Straffmaximum om 2 § och sedan 3 a § tillämpas

Straffmaximum om 3 a § och sedan 2 § tillämpas

Straffmaximum om 2, 3 a och 3 § tillämpas

6 månader 1 år 6 månader 2 år 6 månader 2 år 6 månader 1 år 2 år 3 år 3 år 2 år 3 år 4 år 4 år 3 år 4 år 5 år 6 år 4 år 6 år 8 år 8 år 5 år 7 år 9 år 9 år 6 år 8 år 10 år 12 år 7 år 9 år 11 år 13 år 17 år 8 år 12 år 16 år 16 år 18 år 10 år 14 år 18 år 18 år 18 år 12 år* – – – –

*Fängelse i mer än tio år kan enligt den nuvarande regleringen inte dömas ut för enskilda brott som inte har fängelse på livstid i straffskalan. Enligt vad vi föreslår ska denna begränsning tas bort (se kapitel 7) och straffmaximum för ett antal brottstyper höjas från tio till tolv år (se kapitel 8).

Tabell 11.2 Straffmaximum med tillämpning av den reglering vi föreslår

Högsta maximistraff enligt tillämpliga straffstadganden

Straffmaximum med en dubblering av maximistraffet upp till 18 år

Straffmaximum om även 3 § tillämpas

Straffmaximum om även 3 § enligt vad som föreslås i SOU 2024:48 tillämpas

6 månader

1 år

1 år

2 år

2 år

4 år

3 år

6 år

4 år

8 år

5 år

10 år

6 år

12 år

18 år

7 år

14 år

18 år

18 år

8 år

16 år

18 år

18 år

10 år

18 år

18 år

18 år

12 år

18 år

18 år

18 år

Som framgår av tabellerna innebär våra förslag en skärpning av den förhöjda straffskalan på de flesta straffnivåer, även för det fall att det både föreligger synnerligen försvårande omständigheter och är fråga

om flerfaldig brottslighet. På den allra lägsta straffnivån, där maximistraffet enligt det tillämpliga straffstadgandet är fängelse i sex månader, innebär våra förslag i stället att den förhöjda straffskalan sänks. För brott som har ett sådant maximistraff stannar påföljden emellertid oftast vid böter och i de undantagsfall där fängelse blir aktuellt kommer ett dubblerat straffmaximum med god marginal att rymma även kraftiga höjningar av straffvärdet. Sett till den situationen att det både föreligger synnerligen försvårande omständigheter och rör sig om flera brott medför våra förslag en sänkning av straffmaximum även på den näst lägsta nivån, dvs. där det högsta maximistraffet enligt de tillämpliga straffstadgandena är fängelse i ett år. I praktiken bör dock inte heller den förändringen få någon särskild betydelse. Detta eftersom straffskalor med så låga maximistraff typiskt sett har en betydande spännvidd i sig, vilket gör att såväl synnerligen försvårande omständigheter som det förhållandet att det är fråga om flera brott ändå kommer kunna ges ett tillräckligt genomslag.

Innebörden av den här föreslagna regleringen och dess förhållande till 26 kap. 2 och 3 §§ kan illustreras med följande exempel.

A ska dömas för grovt narkotikabrott och grovt bedrägeri. Straffmaximum enligt straffskalan för de aktuella brotten är sju respektive sex års fängelse. Rätten beaktar inte någon omständighet som avses i 28 kap. 8 § vid bedömningen av straffvärdet för något av brotten och tillämpar inte heller 26 kap. 3 §. Enligt 26 kap. 2 §, med de ändringar vi föreslår, får rätten i detta fall döma till fängelse i högst 13 år (maximistraffen sammanlagda med varandra, som i detta fall är lägre än det högsta maximistraffet dubblerat).

B ska dömas för samma brott som A. Vid bedömningen av straffvärdet för det grova narkotikabrottet beaktar rätten någon omständighet som avses i 28 kap. 8 §. I övrigt är förhållandena desamma som i exemplet med A. Enligt föreslagna 26 kap. 2 a § får rätten i detta fall döma till fängelse i högst 14 år (maximistraffet för det grova narkotikabrottet dubblerat). (Resultatet skulle ha blivit detsamma om rätten även vid bedömningen av det grova bedrägeriet hade beaktat någon omständighet som avses i 28 kap. 8 §, eftersom grovt bedrägeri inte har ett högre maximistraff än grovt narkotikabrott.)

C ska dömas för samma brott som A och B. Vid bedömningen av straffvärdet för det grova bedrägeriet, men inte det grova narkotikabrottet, beaktar rätten någon omständighet som avses i 28 kap. 8 §. I övrigt är förhållandena desamma som i exemplet med A och B. Enligt 26 kap. 2 §, med de ändringar vi föreslår, får rätten i detta fall döma till fängelse i högst 13 år (maximistraffen sammanlagda med varandra). Att även före-

slagna 26 kap. 2 a § är tillämplig gör i detta fall inte någon skillnad, eftersom en tillämning av den paragrafen i sig endast skulle medge att rätten får döma till fängelse i högst 12 år (maximistraffet för det grova bedrägeriet dubblerat).

D ska dömas för samma brott som A, B och C. Förhållandena är desamma som i exemplet med B men rätten tillämpar dessutom 26 kap. 3 § på grund av att D tidigare har dömts till ett längre fängelsestraff för grovt narkotikabrott. Det högsta straff som kan följa på brottsligheten enligt föreslagna 26 kap. 2 a § är, som framgått ovan, 14 år (maximistraffet för det grova narkotikabrottet dubblerat). Tillämpningen av 26 kap. 3 § medför att rätten i detta fall får döma till fängelse på viss tid som med fyra år överstiger 14, dvs. i högst 18 år.

12. Billighetsskälen, andra strafflindringsgrunder och påföljdseftergift

12.1. Uppdrag och disposition

Vid påföljdsbestämningen ska domstolen beakta vissa strafflindringsgrunder, bl.a. s.k. billighetsskäl. Det är fråga om omständigheter, som saknar betydelse vid straffvärdebedömningen, men som vid påföljdsbestämningen verkar i lindrande riktning och som främst anknyter till gärningspersonens personliga förhållanden eller något som har inträffat i tiden efter brottet. Det kan handla om att brottet får vissa negativa konsekvenser för den tilltalade, exempelvis uppsägning från arbetet, eller att verkställigheten av påföljden påverkar den tilltalade särskilt hårt på grund av den tilltalades höga ålder eller dåliga hälsa.

I direktiven framhålls att när sådana förhållanden på gärningspersonens sida påverkar påföljdsbestämningen utgör detta ett avsteg från principen om att straffets stränghet ska bestämmas efter brottets svårhet och innebär att gärningspersonens intressen delvis ges företräde framför andra intressen som exempelvis brottsoffrets möjlighet till upprättelse. Vidare anges att det bör krävas starka skäl för att ett sådant avsteg ska vara motiverat. I direktiven framhålls också att den skada som orsakats brottsoffret inte blir mindre av att gärningspersonen exempelvis förlorar sitt arbete och att när sådana hänsyn tas vid påföljdsbestämningen innebär det en risk för att den påföljd som döms ut inte uppfattas som rimlig och rättvis utifrån samhällets och brottsoffrets perspektiv. I vårt uppdrag ingår därför att se över reglerna om strafflindring och föreslå ändringar som innebär att billighetsskälen ska ha en mindre betydelse för påföljdsbestämningen. Enligt direktiven ska vi överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar som innebär att billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken

utmönstras eller i vart fall ges en mer begränsad betydelse för påföljdsbestämningen. I direktiven anges att bestämmelserna om strafflindring vid utredningsmedverkan i 29 kap. 5 a § brottsbalken bör vara kvar.

I kapitlets inledande avsnitt behandlar vi strafflindringsgrunderna enligt gällande rätt (avsnitt 12.2). Här redogör vi för den rättsliga regleringen (avsnitt 12.2.1), strafflindringsgrundernas bakgrund (avsnitt 12.2.2) och deras närmare innebörd (avsnitt 12.2.3). Därefter beskriver vi kortfattat hur strafflindringsgrunderna regleras i några andra nordiska länder (avsnitt 12.3). Slutligen redovisas våra överväganden och förslag (avsnitt 12.4).

12.2. Strafflindringsgrunderna enligt gällande rätt

12.2.1. Den rättsliga regleringen

Av 29 kap. 5 § första stycket brottsbalken följer att domstolen vid straffmätningen, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning ska beakta vissa uppräknade omständigheter, s.k. billighetsskäl. De omständigheter som kan medföra strafflindring enligt bestämmelsen är

1. om den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kropps-

skada,

2. om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle

drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde,

3. om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit se-

dan brottet begicks,

4. om den tilltalade efter förmåga försökt förebygga, avhjälpa eller

begränsa skadliga verkningar av brottet,

5. om den tilltalade frivilligt angett sig,

6. om den tilltalade förorsakas men till följd av att han eller hon på

grund av brottet blir eller kan antas bli avskedad eller uppsagd från anställning eller drabbas av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning,

7. om ett straff utmätt efter brottets straffvärde skulle framstå som

oproportionerligt strängt med hänsyn till andra rättsliga sanktioner till följd av brottet, eller

8. om någon annan omständighet påkallar att den tilltalade får ett

lägre straff än brottets straffvärde motiverar.

En liknande bestämmelse om strafflindring finns i 29 kap. 5 a § brottsbalken. Enligt första stycket i den bestämmelsen ska domstolen vid straffmätningen i skälig omfattning beakta om den tilltalade lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet. Detta gäller även enligt andra stycket om den tilltalade lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av någon annans brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader eller av någon annans försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott om gärningen är belagd med straff.

Vad gäller strafflindringsgrunderna i 29 kap. 5 a § brottsbalken anges i 45 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken att om åklagaren anser att det finns skäl att beakta sådana omständigheter ska han eller hon i stämningsansökan lämna ett förslag till påföljd. Påföljdsförslaget, som inte är bindande för domstolen, ska enligt 30 kap. 5 § första stycket 4 rättegångsbalken anges i domen.

Föreligger en sådan omständighet som avses i 29 kap.5 eller 5 a §§brottsbalken får domstolen, enligt vad som framgår av sista stycket i respektive bestämmelse, döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet om det finns särskilda skäl för det. Är det med hänsyn till någon sådan omständighet som avses i bestämmelserna uppenbart oskäligt att döma till påföljd ska domstolen, enligt 29 kap. 6 § brottsbalken, meddela påföljdseftergift.

Förutom vid straffmätningen ska strafflindringsgrunderna i 29 kap.5 och 5 a §§brottsbalken beaktas vid påföljdsvalet och kan då tala för en lindrigare påföljd än fängelse (30 kap. 4 § första stycket brottsbalken).

Påföljdslindring kan även i vissa fall ges som kompensation för en rättighetskränkning, främst när handläggningen har varit så långsam att det har inneburit en kränkning av den tilltalades rätt till rättegång inom skälig tid. Enligt 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen ska en rättegång genomföras rättvist och inom skälig tid. Vidare ska enligt artikel 6.1 i Europakonventionen, såvitt nu är av intresse, var och en vid prövning av en anklagelse mot honom eller henne för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Om denna rätt har kränkts, följer av artikel 13 i konventionen att den

förfördelade ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet för att kunna få kompensation för kränkningen.

12.2.2. Strafflindringsgrundernas bakgrund

1989 års påföljdsreform

29 kap. 5 § brottsbalken infördes genom 1989 års påföljdsreform (prop. 1987/88:120). Före reformen gällde som princip att domstolen vid påföljdsbestämningen skulle göra en avvägning mellan påföljdernas allmän- och individualpreventiva effekter. I dåvarande 1 kap. 7 § brottsbalken angavs att rätten vid val av påföljd, med iakttagande av vad som krävdes för att upprätthålla allmän laglydnad, skulle fästa särskilt avseende vid att påföljden ska vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. Gärningspersonens personliga förhållanden och förhållanden som tillkommit efter brottet beaktades då främst utifrån ett individualpreventivt resonemang, dvs. genom överväganden om vad som bäst kunde främja gärningspersonens återanpassning i samhället. Omständigheter av det slag som liknar dagens billighetsskäl fick alltså före 1989 års påföljdsreform främst genomslag vid påföljdsbestämningen genom att de motiverade vissa prognoser om prevention eller ett visst behandlingsbehov. Genom reformen tog lagstiftaren avstånd från att påföljdsbestämningen skulle grundas på prognoser av nämnda slag. Grundtanken från lagstiftarens sida var i stället – såvitt nu är av intresse – att det vid sidan av straffvärdet skulle finns en rad olika omständigheter, s.k. billighetsskäl, som det i det enskilda fallet skulle vara orättfärdigt att inte beakta i mildrande riktning vid påföljdsbestämningen. Dessa billighetsskäl infördes i 29 kap. 5 § brottsbalke n.1

Den nya regleringen syftade inte till att åstadkomma någon större förändring av då etablerad praxis utan bestämmelsen utformades så att den i huvudsak skulle omfatta de strafflindringsgrunder som redan före 1989 års påföljdsreform beaktades av domstolarna vid påföljdsbestämningen. Den främsta skillnaden låg i stället i hur utfallet vid påföljdsbestämningen motiverades. Före reformen behövde domstolen resonera i termer av prevention och behandlingsbehov. Efter

1 Se prop. 1987/88:120 s. 32 f., 47 f. och 96, SOU 1986:14 s. 66 ff. och 415 ff. samt Borgeke & Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2025, version 5, JUNO), s. 289 ff. Se även Ågren, Billighetsskälen i BrB 29:5 – berättigande och betydelse vid påföljdsbestämning, 2013, s. 18 f. och 41 ff. för en mer utförlig redogörelse avseende den historiska bakgrunden.

reformen motiverades billighetsskälens genomslag vid påföljdsbestämningen främst genom att det vore oskäligt att inte beakta vissa förhållanden på gärningspersonens sida i mildrande riktning, dvs. främst av humanitetshänsyn. Enligt propositionen skulle omständigheterna vägas in i mildrande riktning i minst samma utsträckning som tidigare. Genom att i lagtexten ange exempel på vissa typer av billighetsskäl eftersträvades även en större enhetlighet i praxis. I propositionen betonades att paragrafen var avsedd att tillämpas med viss försiktighet så att den inte medför risker för en oenhetlig praxis eller sociala orättvisor vid straffmätninge n.2Billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken utformades i huvudsak i enlighet med det lagförslag som lämnades i Fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande (SOU 1986:13–15 ).3

2015 års lagändring

Den ursprungliga lydelsen av 29 kap. 5 § brottsbalken ändrades första gången 2015. Genom lagändringen (prop. 2014/15:37) infördes en ny strafflindringsgrund som tar sikte på medverkan vid utredningen av egen brottslighet. I övrigt innebar lagändringen inte några större sakliga förändringar. En särskild regel om s.k. sanktionskumulation infördes i förtydligande syfte (numera punkten 7). Vidare omdisponerades punkterna i 29 kap. 5 § brottsbalken så att de skäl för strafflindring som ansågs vila på samma grund följer efter varandra. Härutöver gjordes vissa förtydliganden av de strafflindringsgrunder som tog sikte på utvisningsmen (numera upphävd) och arbetsrättsliga följder m.m. (numera punkten 6). Utgångspunkten var dock att tidigare förarbetsuttalanden och praxis alltjämt skulle ge vägledning i fråga om när och i vilken utsträckning som de omständigheter som anges i bestämmelsen ska påverka påföljdsbestämningen. Liksom i de tidigare förarbetena framhölls i de nya förarbetena att bestämmelsen var avsedd att tillämpas med viss restriktivitet och att billighetsskälen ska ha viss tyngd för att strafflindring ska medges med stöd av regler ingen.4

I propositionen betonades även att ett påföljdssystem som enbart tar hänsyn till omständigheter som är relevanta för straffvärdet riskerar att bli alltför fyrkantigt och kan medföra oskäliga resultat. Systemet måste därför, framför allt av humanitetsskäl, tillåta individuella

2 Se a. prop. s. 47 f. och s. 90. 3 Se a. prop. särskilt s. 47. 4 Se prop. 2014/15:37 s. 37 ff.

hänsynstaganden som inte enbart tar sikte på den brottsliga gärningen utan som även tar hänsyn till omständigheter som har med gärningspersonens personliga förhållanden att göra eller något som har inträffat efter brot tet.5Dessutom framhölls att reaktionen på ett brott, med hänsyn till bl.a. humanitetsprincipen, inte bör vara mer ingripande än nödvändigt och att det för att uppnå en balans mellan olika sanktioner är viktigt att domstolen gör en helhetsbedömning vid påföljdsbestämningen .6Billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken motiverades alltså, liksom vid 1989 års påföljdsreform, främst av humanitetshänsyn.

Vad gäller strafflindring på grund av medverkan vid egen brottslighet motiverades dock införandet av den nya strafflindringsgrunden utifrån flera olika utgångspunkter. I propositionen framhöll regeringen att det kan anses rimligt att en gärningsperson som har medverkat vid utredningen av det egna brottet och vars agerande ger uttryck för ansvarstagande och ånger får tillgodoräkna sig detta förhållande vid påföljdsbestämningen. En ordning som uppmuntrar ett sådant beteende ansågs även indirekt kunna bidra till att främja respekten för rättsväsendet. Det hänvisades även till att en sådan ordning överensstämmer med vad som gäller i flera andra nordiska länder. Vidare pekade regeringen på att bestämmelsen kan förväntas bidra till en effektivare utrednings- och lagföringsprocess och att resurser frigörs för utredning av annan brottslighet. Även utifrån ett brottsofferperspektiv ansågs det finnas fördelar. Detta eftersom det för ett brottsoffer ansågs kunna vara av stor betydelse, inte minst för möjligheten att bearbeta upplevelsen av brottet, att utredning och lagföring sker så tätt inpå brottet som möjligt och att ekonomiska anspråk som kan finnas från brottsoffrets sida behandlas snabbare. Ett erkännande från den tilltalade ansågs dessutom ibland kunna vara befriande för brottsoffret och avlasta de skam- och skuldkänslor som många brottsoffer känner .7Ett införande av en regel om strafflindring på grund av medverkan vid egen brottslighet motiverades alltså inte enbart av humanitetshänsyn, utan även av effektivitetsskäl och brottsoffrets intresse av upprättelse.

2015 års lagändring bygger på de förslag till förändringar av billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken som Påföljdsutredningen lämnade i sitt betänkande (SOU 2012:34) och Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU) lämnade i sitt slutbetänkande (SOU 2005:117).

5 Se a. prop. s. 13 f. 6 Se a. prop. s. 27. 7 Se a. prop. s. 14 och 18 ff.

I främst två avseenden skiljer sig dock lagändringen från de lagförslag som lades fram av nyss nämnda utredningar. För det första föreslog både Påföljdsutredningen och BRU att kravet på särskilda skäl för att gå under straffminimum med hänvisning till billighetsskäl skulle slopas, främst med hänvisning till att kravet ansågs utgöra en omotiverad begränsning av billighetsskälens genomslag vid påföljdsbestämningen som kunde ge upphov till orättvisa tröskeleffekter. Påföljdsutredningen och BRU pekade i det sammanhanget särskilt på att om två personer begår olika brott med samma straffvärde bör inte förutsättningarna för att beakta strafflindringsgrunder vara beroende av minimistraffet för respektive brott. Vidare framhölls att något motsvarande kvalificerande rekvisit för att gå under straffminimum genom en lagändring 1994 inte längre gäller för sådana förmildrande omständigheter som tar sikte på straffvärdet (jfr 29 kap. 3 § brottsbalken) .8För det andra föreslog Påföljdsutredningen att den strafflindringsgrund som avser att det hade gått långt tid sedan brottet begicks (numera 29 kap. 5 § första stycket 3 brottsbalken) skulle kompletteras med att domstolen även ska beakta att rättegången inte genomförts inom skälig tid. Påföljdsutredningen menade att det därmed skulle uppnås en mer logisk och enhetlig ord ning.9

Regeringen ansåg emellertid att det inte fanns skäl att gå vidare med något av dessa två lagförslag. Vad gäller det förstnämnda förslaget menade regeringen att ett slopande av kravet på särskilda skäl skulle riskera att öppna upp för en alltför generös tillämpning av billighetsskälen och därmed minska förutsebarheten i fråga om vilket straff som gäller för ett visst brott. Vad gäller det sistnämnda förslaget menade regeringen att det kunde ifrågasättas om den föreslagna ändringen var lämplig och skulle åstadkomma ett sådant förtydligande i bestämmelsen om billighetsskäl som åsyftats. Regeringen pekade särskilt på att påföljdslindring som kompensation för en kränkning av rätten till en rättegång inom skälig tid enligt Europakonventionen inte grundar sig på straffrättsliga överväganden, låt vara att sådan kompensation så långt som möjligt ska anpassas till det straffrättsliga systeme t.10

8 Se SOU 2012:34, band 3, s. 237 ff. och SOU 2005:117 s. 79 ff. särskilt på s. 85 f. Jfr även bl.a. Ågren, a.a., s. 333 ff. för liknande kritik mot kravet på särskilda skäl. 9 Se SOU 2012:34, band 3, s. 239 ff. 10 Se a. prop. s. 32 ff.

2022 års lagändringar

En kronvittnesreglering införs

En ny bestämmelse om strafflindring, 29 kap. 5 a § brottsbalken, trädde i kraft den 1 juli 2022. Lagändringen bygger på det lagförslag som Utredningen om en stärkt rättsprocess och en ökad lagföring lämnade i sitt betänkande (SOU 2021:35). Genom lagändringen (prop. 2021/22:186) flyttades den strafflindringsgrund som tar sikte på medverkan vid utredningen av egen brottslighet, och som sedan 2015 fanns i 29 kap. 5 § första stycket brottsbalken (andra ledet i punkten 5), till första stycket i den nya bestämmelsen utan att någon ändring i sak var avsedd. Samtidigt infördes en ny strafflindringsgrund i bestämmelsens andra stycke som tar sikte på medverkan vid utredningen av annans brottslighet, en s.k. kronvittnesreglering.

Frågan om att införa en kronvittnesreglering i den svenska rättsordningen har behandlats i flera tidigare utredningar. Nackdelarna med ett sådant system har då ansetts överväga fördelarna och något författningsförslag har inte lagts fram. Då har bl.a. betonats svårigheten med att bevisvärdera uppgifterna som en tilltalad lämnar om någon annans brottslighet, risken för falska angivelser och det problematiska i att påföljdsfrågan i någon mån blir förhandlingsbar. Vidare har betonats att en sådan ordning kan vara problematisk för den tilltalade och de medtilltalades rätt till en rättvis rättegång. En annan invändning som lyfts fram är att en kronvittnesreglering uppmuntrar till mindre tilltalande beteende, såsom skvalle r.11När en kronvittnesreglering nu infördes har den framför allt motiverats utifrån effektivitetshänsyn. Att en misstänkt kan få strafflindring i utbyte mot uppgifter om brott som någon annan begått kan enligt motiven förväntas öka incitamenten för den misstänkte att samarbeta med de brottsutredande myndigheterna. En sådan ordning har också bedömts kunna medföra positiva effekter för möjligheten att bryta den tystnadskultur som skapats och som medför att brott som begås inom ramen för kriminella nätverk är särskilt svåra att utreda. På så sätt förväntas regleringen även kunna bidra till att fler allvarliga och svårutredda brott klaras upp och att fler personer lagförs. Ytterligare argu-

11 Se SOU 2021:35 s. 167 ff. för en genomgång av de skäl som kan anföras för respektive mot ett kronvittnessystem. Här återfinns även på s. 185 ff. en redogörelse avseende de utredningar som har behandlat frågan om införandet av ett sådant system i Sverige. Se även SOU 2024:51, särskilt s. 172 ff., för en liknande redogörelse.

ment som lyfts fram är att ett system med strafflindring vid medverkan i utredningen av någon annans brott finns i ett flertal europeiska länder, bl.a. Danmark och Norge, och att en sådan ordning är förenlig med Europakonventione n.12

I propositionen framhölls att motiven bakom den nya strafflindringsgrunden skiljer sig från de ursprungliga motiven bakom införandet av övriga strafflindringsgrunder i 29 kap. 5 § brottsbalken. För att åstadkomma en distinktion mellan befintliga strafflindringsgrunder, som motiveras av billighetsskäl, och den nya strafflindringsgrunden, som motiveras av effektivitetsskäl, infördes den nya strafflindringsgrunden i en ny särskild paragraf. I syfte att reglera samtliga frågor om strafflindring vid utredningsmedverkan sammanhållet – och då det kunde förväntas uppstå situationer där en tilltalad medverkade till utredningen av såväl sin egen som annans brottslighet – flyttades även strafflindringsgrunden som tar sikte på medverkan vid utredningen av egen brottslighet till den nya paragrafen .13

Ett billighetsskäl slopas

Genom ytterligare en lagändring (prop. 2021/22:224) som trädde i kraft den 1 augusti 2022 upphävdes den strafflindringsgrund som enligt dåvarande 29 kap. 5 § första stycket 6 brottsbalken tog sikte på det men som en enskild orsakas genom utvisning på grund av brott. Lagändringen bygger på det lagförslag som lämnats av Utredningen om utvisning på grund av brott (SOU 2021:61). Grundtanken med lagändringen är att det men som utvisningen innebär för den enskilde ska beaktas när återreseförbudets längd bestäms i stället för vid påföljdsbestämningen.

Som skäl för lagändringen anförde regeringen att det kunde framstå som stötande och riskera att skada förtroendet för rättssystemet om straffet sätts ner på grund av utvisningsmen om utvisningen senare inte verkställs. Regeringen framhöll även att utvisningsmen fortfarande kan beaktas när återreseförbudets längd bestäms och att regelverket ser ut så i exempelvis Norge och Finland. Vidare anfördes att det i de utländska rättsordningar som granskats inte fanns några regler om att utvisningsmen ska beaktas vid fastställandet av den straffrätts-

12 Se prop. 2021/22:186 s. 22 och 52 ff. samt SOU 2021:35 s. 218 ff. 13 Se a. prop. s. 57.

liga påföljden samt att Europadomstolen ofta fäster vikt vid just återreseförbudets längd när den bedömer om en utvisning är proportionerlig. Eftersom det nya regelverket om utvisning på grund av brott bl.a. innebär att de omständigheter som kan ge skäl för att lindra påföljden på grund av utvisningsmen är desamma som kan ge skäl för att meddela ett kortare återreseförbud, ansågs det dessutom mer följdenligt att det men som utvisningen innebär får inverkan på utvisningens varaktighet i stället för på straffets längd .14

Kronvittnesregleringen ses över

Reglerna om strafflindring vid medverkan i utredningen av någon annans brott har i närtid setts över av Utredningen om anonyma vittnen, som bl.a. har haft i uppdrag att se över hur reglerna har fungerat i praktiken och analysera om reformen har gett önskat resultat i fråga om effektivitet och rättssäkerhet. Vidare har utredningen haft att ta ställning till om åklagarens förslag till strafflindring bör bli bindande för domstolen och, oavsett ställningstagande, lämna ett förslag på hur en sådan reglering kan utformas. Utredningen överlämnade sitt slutbetänkande (SOU 2024:51) till regeringen i juni 2024 och har däri bl.a. redovisat den bedömningen att nuvarande reglering kan bli tillräckligt effektiv och att någon författningsändring för närvarande inte är nödvändig. Utredningen pekar i det sammanhanget särskilt på att den strafflindring som kan erhållas är tillräckligt förmånlig för att kunna motivera den misstänkte att medverka i utredningen. Vidare framhålls att av de avgöranden som finns där åklagaren har framställt ett förslag till påföljd, eller i vart fall ett förslag till strafflindring, i stämningsansökan eller vid huvudförhandlingen, framgår att domstolarna inte har tillämpat en mer restriktiv strafflindring än den som åklagaren föreslagit. Därför menar utredningen att om åklagaren redan under förundersökningen är tydlig mot den misstänkte med vilken strafflindring som åklagaren kommer att göra gällande i domstol, bör strafflindringen kunna bli tillräckligt förmånlig, tydlig och förutsebar för den misstänkte. Det i sin tur bör, enligt utredningen, kunna öka incitamenten för misstänkta och tilltalade att i större utsträckning börja samarbeta och lämna uppgifter om någon annans brott .15

14 Se prop. 2021/22:224 s. 77. 15 Se SOU 2024:51, särskilt s. 224 ff.

Utredningen har i sitt slutbetänkande även lämnat ett alternativt författningsförslag, som den inte ställer sig bakom. Författningsförslaget innebär bl.a. att domstolen vid straffmätningen inte i skärpande riktning ska få avvika från en av åklagaren i särskild ordning beslutad utfästelse om strafflindring avseende den tilltalades medverkan i utredningen av någon annans brott .16 Författningsförslaget har ännu inte resulterat i någon lagstiftning.

12.2.3. Strafflindringsgrundernas närmare innebörd

Strafflindringsgrundernas betydelse vid straffmätningen och påföljdsvalet

Förekomsten av en strafflindringsgrund i 29 kap. 5 eller 5 a § brottsbalken innebär att domstolen vid straffmätningen i lindrande riktning ska avvika från straffvärdet vid bestämmandet av straff. Domstolen ska alltså i förhållande till straffvärdet bestämma ett kortare fängelsestraff, i vissa fall böter i stället för fängelse, eller ett lägre bötesstraff. Bedömningen resulterar i vad som brukar kallas för ett straffmätningsvärde .17

Högsta domstolen har i flera rättsfall framhållit att det i grunden finns anledning till en viss restriktivitet vid användningen av billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken så att tillämpningen inte medför risker för en oenhetlig praxis och sociala orättvisor vid straffmätningen. Enligt Högsta domstolen krävs det därför att billighetsskälen har viss tyngd för att en strafflindring ska kunna medges. När det väl konstaterats föreligga billighetsskäl som ska beaktas vid straffmätningen måste de dock tillåtas få ett märkbart genomslag. Allmänt gäller att reduceringen av straffet bör vara beroende av den straffvärdenivå som det aktuella brottet eller brottsligheten ligger på och av billighetsskälens styrka och art. Rör det sig om mycket höga straffvärden kan det bli aktuellt att mer påtagligt reducera ett fängelsestraff. Vid kortare fängelsestraff bör reduktionen begränsas till en eller annan

16 Se a. betänkande, särskilt s. 227 ff. 17 Med straffmätningsvärdet avses i allmänhet det resultat som domstolen kommer fram till sedan den har beaktat de regler som gäller för bestämmandet av straffvärdet i 29 kap.1–3 §§brottsbalken samt strafflindringsgrunderna i 29 kap.5 och 5 a §§brottsbalken och ungdomsreduktionen i 29 kap. 7 § brottsbalken.

måna d.18 Dessa utgångspunkter gäller även vid tillämpningen av 29 kap. 5 a § brottsbalke n.19

Som framgår av den lagtext som redovisats i avsnitt 12.2.1 ska strafflindringsgrunderna i 29 kap.5 och 5 a §§brottsbalken beaktas inte bara vid straffmätningen utan även vid påföljdsvalet. En särskild fråga i sammanhanget är därför om strafflindringsgrunderna i det enskilda fallet bör få genomslag vid både straffmätningen och påföljdsvalet. I förarbetena berörs frågan inte särskilt ingående annat än att det där konstateras att samma omständigheter kan påverka både straffmätningen och påföljdsvalet .20

Högsta domstolen har i rättsfallet ”Skärtorsdagsdomen” NJA 2008 s. 359 berört frågan om de olika billighetsskälen har störst betydelse för påföljdsvalet eller för straffmätningen och framhållit att det inte finns något generellt svar på den frågan. Rent allmänt torde det dock enligt Högsta domstolen kunna sägas att förutsättningarna för att billighetsskälen ska få genomslag på påföljdsvalet minskar ju högre straffvärdet är av den brottslighet som föreligger till bedömning. Vilket genomslag som omständigheterna bör få växlar också beroende på vilken typ av omständighet som är aktuell i det enskilda fallet. Vidare menar Högsta domstolen att det exempelvis är naturligt att olika former av s.k. sanktionskumulation primärt beaktas vid straffmätningen medan hänsyn till den tilltalades hälsotillstånd och liknande i allmänhet torde vara av störst betydelse för påföljdsval et.21

Att strafflindringsgrundernas genomslag vid påföljdsvalet i allmänhet minskar ju högre straffvärdet är hänger samman med att det föreligger en presumtion för att välja fängelse som påföljd om brottslighetens straffvärde motsvarar eller överstiger ett års fängelse och den ”tumregel” som numera följer av Högsta domstolens praxis. Enligt denna tumregel gäller att om straffvärdet överstiger ett år, men fängelsestraffet sätts ner på grund av den tilltalades ungdom eller någon strafflindringsgrund i 29 kap. 5 eller 5 a § brottsbalken till kortare tid än ett år ska den tänkta kortare strafflängden (straffmätnings-

18 Se bl.a. ”Mordet med brödkniven” NJA 2021 s. 377p. 18 och 19, ”Narkotikadistributören” NJA 2021 s. 525 p. 13 och 14, ”Den livshotande sjukdomen” NJA 2021 s. 687, p. 9 och 10 samt ”Fentanylstölden” NJA 2023 s. 9 p. 9 och 10. Jfr även ”Skattetillägg och billighetsskäl” NJA 2020 s. 734 p. 8, NJA 2010 s. 485 p. 3 och NJA 2010 s. 592 p. 7 och 8. Jfr dock ”Företagsboten och fängelsestraffet” NJA 2012 s. 826 p. 64 som ger uttryck för en något mer generös användning av billighetsskälen. 19 Se ”De två narkotikadistributörerna” NJA 2022 s. 1094 p. 11–13 och ”Glassplittret i väskan” NJA 2023 s. 265 p. 11–13. 20 Se prop. 1987/88:120 s. 99. 21 Jfr även bl.a. ”Den livshotande sjukdomen” p. 15 och 16 och NJA 2010 s. 592 p. 8.

värdet) vara avgörande för om det råder en presumtion för fängelse med hänsyn till straffvärdet .22För varje månad som straffvärdet överstiger ett års fängelse krävs alltså en allt större reduktion av straffvärdet på grund av någon strafflindringsgrund för att fängelsepresumtionen med hänsyn till straffvärdet ska upphöra. Vid mycket höga straffvärden får därmed strafflindringsgrunderna främst betydelse vid bestämmandet av fängelsestraffets längd (straffmätningen) eftersom presumtionen för fängelse med hänsyn till straffvärdet då kvarstår även efter att straffvärdet har reducerats med ett stort antal månader eller till och med år.

Någon liknande tumregel för hur strafflindringsgrunderna påverkar påföljdsvalet när det främst är brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet som talar för fängelse finns inte. I dessa fall får skälen som talar för fängelse vägas mot tyngden av de strafflindringsgrunder som åberopas. I en del fall kan en sådan avvägning leda till att påföljden inte blir fängelse. I andra fall kan det i stället leda till att det fängelsestraff som döms ut reduceras med en eller några månader .23I sammanhanget ska dock nämnas att när brottslighetens straffmätningsvärde motsvarar fängelse i sex månader eller mer, och brottslighetens art talar för att ett fängelsestraff ska väljas, krävs enligt Högsta domstolen alldeles särskilda skäl för att välja annan påföljd än fängelse och det gäller även om brottslighetens art bara i mindre grad talar för fängels e.24 I dessa fall torde alltså krävas tyngre vägande strafflindringsgrunder än annars för att sådana grunder ska bryta fängelsepresumtionen och därmed påverka påföljdsvalet. Vidare ska nämnas att billighetsskäl som i ett enskilt fall starkt talar mot ett längre fängelsestraff kan möjliggöra en användning av påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse, s.k. 28:3-fängelse. Vid artbrottslighet är det normalt möjligt att tillämpa påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse till och med ett straffmätningsvärde som motsvarar fängelse i ett år. Huruvida påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse ska väljas i ett sådant fall måste dock i slutänden avgöras utifrån med vilken styrka

22 Se t.ex. ”Den positiva utvecklingen” NJA 2023 s. 1118 p. 9. med där gjorda hänvisningar till förarbeten och praxis. Jfr även Victor, ”Straffmätningsvärde” och påföljdsval, SvJT 2015 s. 173–198, Borgeke, Straffmätningsvärdet – en replik, SvJT 2015 s. 281–291, Asp, Enighet om tumregeln, SvJT 2015 s. 292–296 samt Borgeke & Forsgren, a.a., s. 387 ff. 23 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 391 f.; jfr exempelvis ”Toftavägen” NJA 2021 s. 820 och ”Fentanylstölden” NJA 2023 s. 9. 24 Se bl.a. ”Den positiva utvecklingen” NJA 2023 s. 1118 p. 12. ”Den livshotande sjukdomen” NJA 2021 s. 687 p. 17 och ”Pistolen på Tellusgatan” NJA 2016 s. 553 p. 20.

brottslighetens art talar för fängelse och hur starka billighetsskälen i det enskilda falle t är.25

I den juridiska litteraturen har framhållits att strafflindringsgrunderna kan påverka såväl straffmätningen som valet av påföljd, men att det inte går att generellt slå fast i vilken utsträckning detta bör ske samt huruvida det i första hand bör ske vid straffmätningen eller vid valet av påföljd. Svaren varierar dels beroende på vilken omständighet som åberopas, dels beroende på styrkan hos skälen för att bestämma påföljden till fängelse. Ju starkare skälen för fängelse är desto tydligare strafflindringsgrunder krävs för att dessa ska kunna påverka valet av påföljd .26Vidare har framhållits att den dubbla funktionen har skapat viss osäkerhet om det är lagstiftarens avsikt att de utpekade billighetsskälen ska påverka såväl straffmätningen som valet av påföljd och om det är avsett att de utpekade omständigheterna alltid ska ges denna betydelse vid påföljdsbestämningen. Klart är dock att det inte handlar om ett antingen-eller-förhållande. Det är alltså fullt möjligt att billighetsskäl i lindrigare riktning kan påverka såväl straffmätningsvärdet som vilken påföljd som domstolen dömer ut .27

Närmare om de olika billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken

Olika grupper av billighetsskäl

Uppräkningen av de åtta strafflindringsgrunderna i 29 kap. 5 § första stycket brottsbalken är uttömmande. Den sista punkten är dock allmänt hållen och ger möjlighet att ta hänsyn till olika inte närmare i paragrafen angivna omständigheter .28Billighetsskälen kan delas in i olika grupper. En grupp hänför sig till omständigheter som gärningspersonen inte har kontroll över, men som innebär att det kan anses oskäligt att döma ut ett straff som motsvarar brottets straffvärde (numera punkterna 1–3). En annan grupp knyter an till bestämmelserna om frivilligt tillbakaträdande från försök m.m. i 23 kap. 3 § brottsbalken och bygger på att gärningspersonen genom någon form av frivilligt handlande ger uttryck för att han eller hon ångrar sig och därigenom framstår som mindre klandervärd (numera punkterna 4 och 5).

25 Se ”Den livshotande sjukdomen” NJA 2021 s. 687 p. 21 och 22 med där gjorda hänvisningar. 26 Se Ågren, Brottsbalk (1962:700) 29 kap. 5 §, avsnitt 2.3, Lexino 2020-01-01 (JUNO); jfr Borgeke & Forsgren, a.a., s. 293 ff. 27 Se Ågren, a.a., kommentaren till 30 kap. 4 §, avsnitt 2.3.1. 28 Se prop. 1987/88:120 s. 89.

En tredje grupp tar sikte på det som kallas sanktionskumulation, dvs. då en gärningsperson förutom den straffrättsliga påföljden även drabbas av andra sanktioner till följd av den brottsliga gärningen (numera punkterna 6 och 7). Punkten 8 är allmänt hållen och ger, som ovan nämnt, domstolen möjlighet att beakta även andra omständigheter än de uppräknad e.29

Nedan följer en översiktlig redogörelse för paragrafens åtta punkter och deras närmare innebörd. Här berörs även de enskilda strafflindringrundernas bakomliggande motiv .30

Allvarlig kroppsskada (punkten 1)

Denna punkt avser de fall då den tilltalade till följd av brottet drabbats av en allvarlig kroppsskada. Punkten har inte berörts av lagändringarna under 2015 och 2022. I förarbetena anges att övergående skador normalt inte är att hänföra till tillämpningsområdet för bestämmelsen och att skadorna ska vara av bestående karaktär. Som exempel anges i förarbetena att en rattfyllerist i samband med en trafikolycka vid den brottsliga gärningen får bestående men i form av invalidisering eller att en dynamitard vid ett inbrott får allvarliga skador genom sprängninge n.31

I den juridiska litteraturen har framhållits att bestämmelsen, i likhet med punkten 2, kännetecknas av att den tilltalade kommer att drabbas extra hårt av straffet till följd av sin särskilda utsatthet. Grundtanken bakom bestämmelsen är att den tilltalade, utöver den utdömda påföljden, redan har drabbats av en skada till följd av brottet och därmed tillfogats ett ”naturligt straff” (poena naturalis). Gärningspersonen drabbas alltså hårdare än annars vilket bör beaktas vid påföljdsbestämn ingen.32

29 Se prop. 2014/15:37 s. 7 f. och s. 37 f. Jfr dock ”Kronvittnet” NJA 2009 s. 599, Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära (2022, version 7, JUNO) s. 137 samt Ågren, Billighetsskälen i BrB 29:5 – berättigande och betydelse vid påföljdsbestämning, 2013, s. 19 f. och 94 där billighetsskälen delas in i delvis andra grupper. 30 Grunden för mildare behandling är emellertid inte alltid helt klar (jfr Jareborg, Påföljdsbestämningens struktur, SvJT 1992 s. 257–275 på s. 267 f. där författaren i vart fall indirekt ifrågasätter vissa av de punkter som infördes i 29 kap. 5 § brottsbalken genom 1989 års påföljdsreform). Se även Holmqvist, Billighetshänsyn, SvJT 1999 s. 188–199 särskilt på s. 190. 31 Se prop. 1987/88:120 s. 91. 32 Se Ågren, Brottsbalk (1962:700) 29 kap. 5 §, avsnitt 2.1, Lexino 2020-01-01 (JUNO), Jareborg & Zila, a.a., s. 137 och Ågren, Billighetsskälen i BrB 29:5 – berättigande och betydelse vid påföljdsbestämning, 2013, s. 107 ff.

I det äldre rättsfallet NJA 1979 s. 517 beaktade Högsta domstolen som skäl för att välja en icke frihetsberövande påföljd att den tilltalade i samband med ett inbrott blivit allvarligt skottskadad. Skadorna var livshotande och förenade med svåra smärtor samt lång tids sjukskrivning. Från hovrättspraxis kan rättsfallet RH 2003:51 nämnas. Där hade den tilltalade kört bil påverkad av narkotika och genom sin körning orsakat en medtrafikant svåra skador. Även den tilltalade hade blivit skadad i trafikolyckan. Hovrätten ansåg inte att det fanns skäl att ifrågasätta att det kunde vara fråga om bestående men för den tilltalade. När den tilltalades skador ställdes i relation till brottets karaktär ansågs dock skadorna inte vara av så allvarlig beskaffenhet att det fanns skäl att beakta dessa vid påföljdsbestämn ingen.33

Vid en genomgång av refererad praxis och sökningar i tillgängliga rättsdatabaser kan konstateras att punkten 1, i jämförelse med övriga billighetsskäl, tillämpas relativt sällan.

Hög ålder eller dålig hälsa (punkten 2)

Denna punkt tar sikte på gärningspersonens höga ålder eller dåliga hälsotillstånd. Före 2015 års lagändring fanns bestämmelsen i den sjätte punkten. I förarbetena anges att det som regel finns anledning att överväga en tillämpning av bestämmelsen för den som uppnått allmän pensionsålder, som då var 65 år, men att det torde bli aktuellt framför allt vid längre fängelsestraff, dvs. straff på mer än endast någon eller några månader. Vidare uttalas att ett längre fängelsestraff i allmänhet torde drabba den som är i sjuttioårsåldern hårdare än yngre. Hänsyn till dåligt hälsotillstånd kan enligt förarbetena tas bl.a. vid allvarligare fysiska handikapp såsom förlamning eller starkt nedsatt syn och då gärningspersonen lider av allvarlig sjukdom, framför allt då den bedöms som livshotande. Vidare uttalas att även det psykiska hälsotillståndet kan beaktas, i den mån det inte utgör ett förhållande som omfattas av annan särr eglering.34

I den juridiska litteraturen har framhållits att bestämmelsen, i likhet med punkten 1, kännetecknas av att den tilltalade kommer att drabbas extra hårt av straffet till följd av sin särskilda utsatthet. Den utsatthet som avses i denna bestämmelse är dock, till skillnad från den som

33 Jfr även rättsfallet RH 1990:84 som redovisas närmare under rubriken ”Påföljdseftergift”. 34 Se a. prop. s. 95.

avses i punkten 1, kopplad direkt till följderna av straffet snarare än följderna av brottet. Bestämmelsen ger uttryck för att gärningspersonen på grund av sin höga ålder eller sitt dåliga hälsotillstånd drabbas särskilt hårt vid avtjänande av straffet och att detta bör beaktas vid påföljdsbestämn ingen.35

Frågan om strafflindring med hänsyn till den tilltalades höga ålder har behandlats av Högsta domstolen i rättsfallet ”Sjuttioåringen” NJA 2017 s. 138. Högsta domstolen framhöll i rättsfallet att ålderns betydelse vid straffmätningen ligger främst i att det med hög ålder följer vissa typiska svagheter som kan göra avtjänandet av ett fängelsestraff mer kännbart än för en yngre person, men också i att återstående livslängd blir kortare med ökad ålder. Mot bakgrund av de skäl som motiverar hänsynen till hög ålder menade Högsta domstolen att sådan strafflindring i regel blir aktuell först när den tilltalade är några år äldre än 65 år, och då främst vid förhållandevis långvariga fängelsestraff. Enligt Högsta domstolen bör sådan strafflindring inte i allmänhet komma i fråga när den skulle bli endast marginell eller den skulle uppgå till endast en eller ett par månader. Undantag kan möjligen tänkas i det allra översta åldersskiktet. Det är den tilltalades ålder vid domstillfället som ska beaktas. I det aktuella fallet gjorde Högsta domstolen bedömningen att straffvärdet för den trafikbrottslighet som var uppe till prövning motsvarade fängelse sex månader. Straffet lindrades inte med hänsyn till den tilltalades ålder (70 år) och påföljden bestämdes till fängelse i enlighet med straffvärdet.

Högsta domstolen har i rättsfallen ”Den livshotande sjukdomen” NJA 2021 s. 687 och ”Den kroniska sjukdomen” NJA 2010 s. 485 berört frågan om när dålig hälsa ska beaktas som billighetsskäl. Domstolen har då framhållit att det måste finns ett särskilt samband mellan hälsotillståndet och verkställigheten av ett fängelsestraff för att dålig hälsa ska beaktas. Vidare måste det kunna förutses att hälsotillståndet skulle medföra någon särskilt allvarlig olägenhet vid verkställigheten som därför skulle drabba den tilltalade oskäligt hårt. Sådana olägenheter kan vara att funktionsnedsättningen eller sjukdomen skulle göra verkställigheten särskilt plågsam eller att verkställigheten skulle försämra hälsotillståndet allvarligt. I ”Den livshotande sjukdomen” (p. 13) tillägger Högsta domstolen att för storleken på en straffreduktion på

35 Se Ågren, Brottsbalk (1962:700) 29 kap. 5 §, avsnitt 2.1, Lexino 2020-01-01 (JUNO), Jareborg & Zila, a.a., s. 137 och Ågren, Billighetsskälen i BrB 29:5 – berättigande och betydelse vid påföljdsbestämning, 2013, s. 240 ff.

grund av den tilltalades dåliga hälsa har det betydelse hur allvarligt hälsotillståndet är och graden av hur plågsam en verkställighet av ett fängelsestraff kan bli för gärningspersonen. Om en sjukdom är livshotande och obotlig bör även prognosen och tiden för överlevnad vägas in vid bedömningen.

I rättsfallet ”Den livshotande sjukdomen” led den tilltalade av en obotlig sjukdom med en femårsöverlevnad på omkring fem procent. Enligt Högsta domstolen fanns det därför skäl att reducera fängelsestraffets längd med åtta månader och den tilltalade dömdes till ett års fängelse för narkotikabrott. I rättsfallet ”Den kroniska sjukdomen” led den tilltalade av ett antal åkommor, bl.a. en kronisk tarmsjukdom. Enligt Högsta domstolen tydde dock utredningen inte på att fängelsevistelsen skulle leda till någon allvarlig försämring av den tilltalades hälsotillstånd och behandlingen kunde fortsätta under verkställigheten av ett fängelsestraff. Den tilltalades dåliga hälsa beaktades därför inte vid påföljdsbestämningen.

Av äldre praxis framgår att mycket allvarlig depression med självmordstankar, allvarliga och invalidiserande hälsotillstånd och vissa andra fysiska och psykiska hälsoproblem har beaktats i lindrande riktning vid påföljdsbestämn ingen.36

Lång tid förflutit sedan brottet begicks (punkten 3)

Enligt denna punkt ska beaktas om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid har förflutit sedan brottet begicks, s.k. sen lagföring. Före 2015 års lagändring fanns bestämmelsen i den sjunde punkten. I förarbetena anges att denna punkt torde få störst betydelse vid val av påföljd men att den i vissa fall bör kunna påverka även längden på ett ådömt fängelsestraff. Den förflutna tiden ska ses i förhållande till vilken brottslighet det är fråga om. Som exempel nämns i förarbetena att det förhållandet att fyra år förflutit från en stöld kan tala för en icke frihetsberövande påföljd medan det däremot ofta inte gör det vid skattebrott, där regelmässigt långa tider förflyter på grund av överklaganden i själva skattefrågan m.m. Den långa tiden ska i princip ha förflutit innan den tilltalade fick del av åtalet för brottet. Om den

36 Se exempelvis NJA 1989 s. 464, NJA 1989 s. 810, NJA 1995 s. 106 och NJA 1997 s. 781.

tilltalade i tiden därefter håller sig undan ska bestämmelsen inte tillämpa s.37

I praxis och den juridiska litteraturen har framhållits att bestämmelsen ger uttryck för att en reaktion på ett brott i allmänhet är mindre påkallad vartefter det tidsmässiga sambandet med själva brottet försvagas och att den tilltalade oftast framstår som mindre klandervärd om lagföringen sker först efter en ovanligt lång tid. Det är skäl av motsvarande slag som motiverar att möjligheten att döma ut en brottspåföljd bortfaller genom presk ription.38

Högsta domstolen har i flera fall tillämpat bestämmelsen när tiden från brott till dom har uppgått till sex år eller mer .39I rättsfallet ”Toftavägen” NJA 2021 s. 820, som avsåg brottet grovt rattfylleri, menade Högsta domstolen att en tid om ungefär fyra år från det att brottet begicks till slutlig dom innebar att bestämmelsen var tillämplig. I rättsfallet ”Fentanylstölden” NJA 2023 s. 9 gjorde Högsta domstolen samma bedömning när tiden uppgick till omkring fem år och brottsligheten avsåg narkotikabrott och stöld. Vad det gäller yngre lagöverträdare har Högsta domstolen tillämpat bestämmelsen även när processen tagit kortare tid. I rättsfallet NJA 2007 s. 624 ansåg Högsta domstolen exempelvis att en tidsutdräkt om ett år och fyra månader mellan brottet och avgörande i första instans framstod som lång med hänsyn till den tilltalades ungdom (18 år vid tiden för brottet).

Förebyggande av skadliga verkningar m.m. av brottet (punkten 4)

Enligt denna punkt ska det beaktas om den tilltalade efter förmåga har försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet. Före 2015 års lagändring fanns bestämmelsen i den andra punkten. I förarbetena anges som exempel på förebyggande och skadebegränsande åtgärder att en person som har misshandlat någon hjälper offret till sjukhus, att den som har begått mened berättar sanningen eller att den som har stulit återlämnar det stulna. De skadliga verkningarna av ett brott kan gottgöras även genom att skadorna

37 Se prop. 1987/88:120 s. 95. 38 Se ”Styvfaderns våldtäkt” NJA 2013 s. 63 p. 7 och 8 samt NJA 2001 s. 894; jfr Holmqvist, Billighetshänsyn, SvJT 1999 s. 188–199 på s. 194 och Jareborg & Zila, a.a., s. 137. 39 Se bl.a. NJA 1993 s. 310 (grov våldtäkt m.m.), ”Bredäng Städ” NJA 1993 s. 687 (medhjälp till grovt bokföringsbrott), NJA 2001 s. 894 (sexuellt umgänge med barn), ”Läraren och elevassistenten” NJA 2009 s. 776 (olaga frihetsberövande, mindre grovt, och misshandel) samt ”Styvfaderns våldtäkt” NJA 2013 s. 63 (grov våldtäkt m.m.).

ersätts. Vid bedömningen ska hänsyn tas till gärningspersonens förmåga, vilket inte enbart tar sikte på ekonomiska möjligheter utan även omständigheter som kan hänföras till gärningspersonens personliga situation. Av förarbetena framgår också att bestämmelsen är avsedd att träffa fall där gärningspersonen har agerat på eget initiativ, alltså främst fall där gärningspersonen agerat innan han vet om att han avslöjats och där hans agerande ska kunna sägas vara en i handling visad ånger. Emellertid är det inte uteslutet att i vissa fall tillämpa bestämmelsen även då gärningspersonen t.ex. ekonomiskt kompenserar målsäganden först efter upptäck ten.40

I rättsfallet ”Skärtorsdagsdomen” beaktade Högsta domstolen med stöd av denna punkt att de tilltalade hade betalat skadestånd och medverkat till att tillgripet gods kunde lämnas tillbaka till ägarna. I rättsfallet ”Mordet med brödkniven” NJA 2021 s. 377 beaktade Högsta domstolen att gärningspersonen, som dömdes för mord, omedelbart efter gärningen försökte rädda offret genom att ringa efter ambulans. Tillsammans med ytterligare två billighetsskäl medförde detta en reduktion av fängelsestraffet om ett år, från 14 till 13 års fängelse.

Som tidigare nämnt knyter strafflindringsgrunden i punkten 4, i likhet med den i punkten 5, an till bestämmelserna om frivilligt tillbakaträdande från försök m.m. i 23 kap. 3 § brottsbalken och bygger på att gärningspersonen genom någon form av frivilligt handlande ger uttryck för att han eller hon ångrar sig och därigenom framstår som mindre klandervärd .41

Frivillig angivelse (punkten 5)

Enligt denna punkt ska det beaktas om den tilltalade frivilligt har angett sig. Före 2015 års lagändring fanns bestämmelsen i den tredje punkten. Av förarbetena framgår att det är själva angivelsen som är det väsentliga och inte att någon underlättar polisens arbete om han eller hon väl blivit upptäckt eller erkänner sedan han eller hon blivit upptäckt. Frivillig angivelse föreligger även i det fallet att någon misstänks för ett visst brott och självmant berättar om andra brott som

40 Se a. prop. s. 91 f. 41 Se prop. 2014/15:37 s. 7 f. och s. 37 f.; jfr även Jareborg & Zila, a.a., s. 137 samt Ågren, Brottsbalk (1962:700) 29 kap. 5 §, avsnitt 2.1, Lexino 2020-01-01 (JUNO).

denne inte är misstänkt för. Bestämmelsen avser endast angivelse av egna brot t.42

Som exempel från praxis kan nämnas rättsfallet NJA 1999 s. 561 där Högsta domstolen menade att det måste läggas en inte oväsentlig vikt vid påföljdsbestämningen att en för mened åtalad person själv tagit kontakt med polisen och berättat att hon lämnat oriktiga uppgifter under en rättegång. Högsta domstolen tillämpade därför den nu aktuella punkten och punkten 4, vilket medförde att påföljden bestämdes till skyddstillsyn i förening med samhällstjänst i stället för fängelse. Vidare tillämpades bestämmelsen i NJA 1991 s. 255 där den tilltalade redogjort för ett antal resor där han smugglat narkotika utöver det tillfälle som avslöjades genom gripandet. I det ovan nämnda rättsfallet ”Mordet med brödkniven” menade Högsta domstolen att punkten omfattade det förhållandet att gärningspersonen redan i ett larmsamtal erkände att det var hon som knivhuggit offret.

Arbetsrättsliga följder m.m. (punkten 6)

Genom 2015 års lagändring fick punkten sitt nuvarande sakliga innehåll och flyttades då från den femte punkten till den sjunde punkten för att därefter genom den senaste lagändringen under 2022 få sin nuvarande placering.

Strafflindringsgrunden ger, i likhet med punkten 7, uttryck för en uppfattning om att det kan anses oskäligt att gärningspersonen straffas fullt ut för brottet när han eller hon, förutom den straffrättsliga påföljden, även drabbas av andra sanktioner till följd av den brottsliga gärningen. Bestämmelsen syftar alltså till att mildra den typen av sanktionskumulation som uppstår när gärningspersonen till följd av brottet, utöver påföljden, drabbas även av men kopplade till sin anställning, yrkes- eller näringsutövn ing.43

Enligt det första momentet i denna punkt ska det beaktas om den tilltalade förorsakas men till följd av att han eller hon på grund av brottet blir eller kan antas bli avskedad eller uppsagd från anställning. Vid införandet av bestämmelsen framhölls i förarbetena att punkten enbart omfattar de arbetsrättsliga följderna uppsägning och avsked-

42 Se a. prop. s. 92. 43 Se Ågren, Brottsbalk (1962:700) 29 kap. 5 §, avsnitt 2.1, Lexino 2020-01-01 (JUNO), Jareborg & Zila, a.a., s. 137 och Ågren, Billighetsskälen i BrB 29:5 – berättigande och betydelse vid påföljdsbestämning, 2013, s. 212 ff.; jfr även prop. 2014/15:37 s. 8 och s. 37 f.

ande samt att andra arbetsrättsliga följder, t.ex. omplacering, avstängning eller löneavdrag, i vissa fall kan beaktas med stöd av punkten 8. Vidare framhölls att avskedande och uppsägning är sådana omständigheter som regelmässigt ska tillmätas en påtaglig betydelse för straffmätninge n.44I ett senare lagstiftningsärende förtydligades att uppsägningen eller avskedandet måste förorsaka men för den tilltalade för att kunna beaktas. Det betonades också att bedömningen av vilken verkan förlusten av arbetet har får betydelse både för frågan om förhållandet alls ska beaktas vid straffmätningen och i så fall i vilken utsträck ning.45

Av rättsfallet ”Fentanylstölden” NJA 2023 s. 9 framgår att punkten kan tillämpas även på situationen att en tilltalad ställs inför valet att avskedas eller att själv avsluta anställningen. I rättsfallet beaktade Högsta domstolen att den tilltalade till följd av brotten (stöld och narkotikabrott) behövde arbeta med annat än vad hon var utbildad för, att hon hade haft svårt att få en ny anställning som sjuksköterska och att hon innehaft den avslutade anställningen under sju års tid. Tillsammans med ytterligare två billighetsskäl medförde detta en reduktion av fängelsestraffets längd om fyra månader (från tio till sex månaders fängelse).

Det förhållandet att brottet riktat sig mot arbetsgivaren eller har begåtts i anställningen kan vara en försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet, men hindrar inte att ett avskedande eller en uppsägning kan beaktas som ett billighetss käl.46

Mångåriga fängelsestraff innebär regelmässigt att den tilltalade förlorar sitt arbete och kommer ha svårt att komma in på arbetsmarknaden efter att straffet verkställts. I den juridiska litteraturen har framhållits att denna ytterligare negativa effekt av ett långt fängelsestraff redan har vägts in i den straffmätningspraxis som finns och att sådana förhållanden som utgångspunkt inte beaktas särskilt. Skulle det i något fall visa sig att verkningarna arbetsrättsligt för den tilltalade blir ännu mer kännbara än som är normalt får detta dock beaktas. Något vägledande avgörande som tydligt tar upp frågan finns dock inte .47

Det andra momentet i denna punkt, men som orsakats av att den tilltalade drabbas av hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning, avser enligt förarbetena bl.a. körkortsåterkallelse

44 Se prop. 1987/88:120 s. 93 f. 45 Se prop. 2014/15:37 s. 31 f. och 39. 46 Se ”Fentanylstölden” p. 15 med där gjorda hänvisningar. 47 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 312.

som innebär sådant hinder eller svårighet. Även indragning av yrkeslegitimation, auktorisation eller tillstånd till viss näringsverksamhet kan beaktas. Som exempel anges i förarbetena att en advokat blir utesluten ur advokatsamfundet eller att en läkare mister sin legitimation. Även näringsförbud nämns som exempel i de äldre förarbetena .48I den juridiska litteraturen har dock gjorts gällande att näringsförbud är en sådan sanktion som numera torde falla under punkten 7 (se ne dan).49

Om ett antagande om avskedande eller uppsägning har beaktats vid straffmätningen eller påföljdsvalet och detta antagande senare visar sig felaktigt kan domstolen enligt 38 kap. 2 a § brottsbalken på ansökan av åklagaren eller den dömde undanröja påföljden och döma till ny påföljd för brottet under den förutsättningen att påföljden inte har till fullo verkställts. Bestämmelsen syftar till att komma till rätta med sådana antaganden om avskedanden eller uppsägningar som påverkat påföljdsbestämningen, både till för- och nackdel för den tilltalade, men som senare visar sig felaktiga. I förarbetena anges att ett undanröjande är avsett att ske bara om det felaktiga antagandet kan förutsättas ha haft stor betydelse för påföljdsbestämningen. Vidare uttalas att bestämmelsen är avsedd att tillämpas endast i sådana undantagsfall då det skulle framstå som närmast stötande för den allmänna rättskänslan om den gamla påföljden fick be stå.50Vid en genomgång av refererad praxis och sökningar i tillgängliga rättsdatabaser kan konstateras att bestämmelsen tillämpas mycket sällan.

Sanktionskumulation (punkten 7)

Enligt denna punkt ska det beaktas om ett straff utmätt efter brottets straffvärde framstår som oproportionerligt strängt med hänsyn till andra rättsliga sanktioner till följd av brottet. Bestämmelsen infördes genom 2015 års lagändring i den åttonde punkten och flyttades genom den senare lagändringen under 2022 till nuvarande punkt. Syftet med införandet av bestämmelsen var att ge ökad uppmärksamhet åt olika fall av sanktionskumulation så att den totala reaktionen på ett brott blir väl avvägd och att se till att frågan beaktas av domstolarna på ett

48 Se prop. 1987/88:120 s. 94; jfr angående näringsförbud NJA 1983 s. 163 och ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559. 49 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 315. Den uppfattningen har även Lagrådet gett uttryck för i sitt yttrande den 2 april 2025 över Utvidgade möjligheter att meddela näringsförbud på grund av brott, s. 10 ff. 50 Se prop. 1987/88:120 s. 61 ff. och s. 111 f.; jfr även NJA 1998 s. 55 och RH 1994:34.

konsekvent och enhetligt sätt. Avsikten var dock inte att ändra det genomslag som strafflindringsgrunden ska få vid påföljdsbestämningen .51

I förarbetena anges att punkten endast innebär ett förtydligande i förhållande till vad som gällde tidigare. Att sanktionen ska vara rättslig innebär att den är reglerad i en författning. Vidare krävs att sanktionen är en följd av brottet, dvs. att det är fråga om någon form av reaktion på det rättsstridiga beteendet. Sanktionen ska grundas på huvudsakligen samma faktiska omständigheter som den brottsliga gärningen. För att ett straff utmätt efter brottets straffvärde ska framstå som oproportionerligt strängt krävs vidare att sanktionen har en inte obetydlig eller helt kortvarig negativ effekt för den ens kilde.52

Med begreppet rättsliga sanktioner avses enligt förarbetena i första hand offentligrättsliga sanktioner. Som exempel nämns olika förvaltningsrättsliga sanktioner (t.ex. vite, ett indraget tillstånd eller en disciplinpåföljd av offentligrättslig natur), särskilda rättsverkningar av brott (t.ex. företagsbot och förverkande), administrativa sanktioner samt i vissa fall straffprocessuella tvångsmedel (t.ex. långvariga reseförbud ).53

Av praxis framgår att straff och skattetillägg är en form av sanktionskumulation som omfattas av bestämmels en.54Vad gäller förverkande, och numera även företagsbot, gäller att dessa rättsliga sanktioner som utgångspunkt ska anpassas efter påföljden och inte tvärt om. 55Ett undantag kan dock vara förverkanden som är avsedda att motverka fortsatt brottslighet. I dessa fall har det inte ansetts lämpligt att efterge eller jämka förverkandet med hänsyn till påföljden utan då får påföljden i stället i vissa fall anpassas efter förverkande t.56Högsta domstolen har i rättsfallet ”Fentanylstölden” NJA 2023 s. 9 beaktat att en tilltalad som stulit från sin arbetsgivare inte bara förlorat sin anställning utan också fått en prövotid enligt patientsäkerhetslagen. Vad gäller prövotiden tillämpades punkten 7. Av äldre praxis framgår att ett långvarigt reseförbud (elva månader) har beaktats som billighetssk äl.57Långvariga reseförbud är dock möjligen en sådan omständig-

51 Se prop. 2014/15:37 s. 1 och 27 f.; jfr SOU 2012:34, band 3, s. 231 ff. 52 Se a. prop. s. 28 och 40; jfr ”Fentanylstölden” NJA 2023 s. 9 p. 17. 53 Se a. prop. s. 40. 54 Se ”Skattetillägg och billighetsskäl” NJA 2020 s. 734. 55 Se Borgeke & Forsgren, a.a., s. 316 f.; jfr 36 kap. 20 § och 36 kap. 26 § första stycket 2 brottsbalken. 56 Jfr prop. 1987/88:120 s. 90. 57 Se ”Fondmäklaren på Alfred Berg” NJA 2003 s. 414.

het som i likhet med långvariga häktningstider med restriktioner numera ska beaktas enligt punkten 8 (se neda n).58

Annan omständighet (punkten 8)

Enligt denna punkt ska det beaktas även andra omständigheter som påkallar att den tilltalade behandlas på ett lindrigare sätt vid påföljdsbestämningen. Genom 2015 års lagändring flyttades bestämmelsen från punkten 8 till dåvarande punkten 9 för att därefter genom den senaste lagändringen under 2022 återigen placeras i punkten 8. Enligt förarbetena omfattar punkten omständigheter som i princip är likvärdiga och lika tungt vägande som de som nämns i övriga punkter. Som exempel anges i förarbetena att brott har begåtts i samband med självmordsförsök och att ett straff helt oproportionerligt skulle ha drabbat någon annan än gärningspersonen (s.k. tredjemanshänsyn). Här nämns särskilt det förhållandet att den tilltalade har ensam vårdnad om underåriga barn. Samtidigt betonas att det inte med stöd av denna punkt kan komma i fråga att beakta de mer regelmässiga följderna i form av negativa sociala reaktioner som drabbar den som dömts för brott. Mycket höga skadestånd i förhållande till brottets svårhet nämns som ytterligare en situation som undantagsvis kan beaktas .59

I praxis har ett frihetsberövande som har varit förenat med restriktioner under lång tid, normalt sett minst sex månader, medfört strafflindring med tillämpning av denna p unkt.60En häktningstid med restriktioner om cirka ett år har exempelvis medfört en nedsättning av fängelsestraffet med två månader .61Även vissa särpräglade förhållanden under häktningstiden kan falla in under punkten 8. I rättsfallet ”Narkotikadistributören” NJA 2021 s. 525 hade den tilltalades svårt sjuka son genomgått en större operation under den tid som den tilltalade var häktad. Det förhållandet att den tilltalade inte kunde vara närvarande vid operationen – vars utgång var osäker – och inte heller i övrigt kunnat utgöra ett stöd för sonen hade enligt Högsta domstolen inneburit en sådan särskild påfrestning som skulle beaktas vid straffmätningen .62Risken för att bli utsatt för allvarliga brott till

58 Jfr Borgeke & Forsgren, a.a., s. 323. 59 Se prop. 1987/88:120 s. 96. 60 Se ”Kontraktsvård och frihetsberövande” NJA 2024 s. 293 p. 11 med där gjorda hänvisningar. 61 Se ”Häktningsrestriktionerna” NJA 2015 s. 769. 62 Se p. 38 och 39 i nämnda rättsfall.

följd av uppgiftslämnande om annans brottslighet har också ansetts kunna beaktas enligt punkten 8.63

I sammanhanget kan det ovan angivna rättsfallet ”Mordet med brödkniven” nämnas. Där beaktades i lindrande riktning vid straffmätningen att den tilltalade efter gärningen fick reda på att hon var gravid och att hon blev tvungen att lämna barnet ifrån sig omedelbart efter dess födelse. Samtidigt finns flera rättsfall där det förhållandet att den tilltalade haft underåriga barn inte har beaktats i lindrande riktning vid straffmätningen eller valet av påfölj d.64I den juridiska litteraturen har framhållits att FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) och principen om barnets bästa bör ges betydelse i samma nhanget.65Frågan om barnkonventionens betydelse vid påföljdsbestämningen har under senare tid berörts närmare av Högsta domstolen i rättsfallet ”Mammans näringspenningtvätt” NJA 2024 s. 642. I det rättsfallet konstaterade domstolen bl.a. att när påföljden för en förälder ska bestämmas kan straffets negativa konsekvenser för barnet utgöra billighetsskäl enligt punkten 8 och att lagstiftningen i detta avseende ska tillämpas i ljuset av barnkonventionen och principen om barnets bästa. Högsta domstolen framhöll därvid att en förutsättning för att hänsyn till barnet ska påverka påföljden för en förälder är att straffet kan antas medföra mer påtagliga negativa konsekvenser för barnet. Det är främst när en förälder, som ensam ansvarar för omvårdnaden, riskerar att dömas till fängelse som hänsynen till den tilltalades barn kan få genomslag vid påföljdsbestämningen. I det aktuella fallet menade Högsta domstolen att hänsynen till den tilltalades barn endast skulle beaktas vid påföljdsvalet. Brottslighetens straffvärde ansågs motsvara fängelse i ett år. Bland annat med hänsyn till att den tilltalade och dennes barn hade utsatts för hot och våld av barnets pappa och att barnet skulle behöva avbryta sin pågående traumabehandling om den tilltalade dömdes till fängelse, fanns det enligt domstolen anledning att anta att barnet skulle drabbas oproportionerligt och orimligt hårt om den tilltalade dömdes till fängelse och barnet därmed skulle behöva separeras från den tilltalade. Högsta domstolen menade att ett fängelsestraff därmed

63 Se ”Glassplittret i väskan” NJA 2023 s. 265 p. 24 och 25. 64 Se ”Fentanylstölden” NJA 2023 s. 9 p. 36 och 37, ”Hundsmugglingen” NJA 2018 s. 456 p. 21 och 23, NJA 1989 s. 565, NJA 1991 s. 77 I och NJA 1991 s. 471. 65 Se Åhman m.fl., Barnkonventionen i praktiken – rättsliga utmaningar och möjligheter, (2020, version 1, JUNO) s. 340 f.; jfr även ”Patronen och bilen” NJA 2020 s. 761 som rör ett ärende om utlämning och bl.a. frågan om hur andra staters intresse av att lagföra begångna brott och att verkställa utdömda straff ska vägas mot barnets bästa enligt barnkonventionen.

skulle vara klart oförenligt med barnets bästa. Påföljden bestämdes mot den bakgrunden till villkorlig dom och dagsböter.

Närmare om strafflindringsgrunderna i 29 kap. 5 a § brottsbalken

Enligt 29 kap. 5 a § brottsbalken ska beaktas om den tilltalade medverkat till utredningen av den egna brottsligheten (första stycket) respektive annans brottslighet (andra stycket). Frånsett kravet i andra stycket på att utredningen ska avse brott av viss dignitet ställer lagtexten upp samma förutsättningar för strafflindring i båda bestämmelserna, nämligen att de uppgifter som lämnats ska vara av väsentlig betydelse för utredningen.

Högsta domstolen har i rättsfallet ”Glassplittret i väskan” NJA 2023 s. 265 (p. 17) med hänvisning till förarbetena uttalat att en relevant medverkan normalt ska innefatta en utförlig redogörelse för händelseförloppet eller andra uppgifter som varit till betydande fördel för utredningen. Vad gäller rekvisitet att uppgifterna ska vara av väsentlig betydelse för utredningen krävs inte att det är klarlagt att den tilltalades medverkan i utredningen faktiskt har lett till resultat som annars inte hade kunnat uppnås. Inte heller behöver det stå klart i det enskilda fallet att medverkan verkligen har lett till att utredningen kunnat genomföras snabbare och enklare. Enligt Högsta domstolen är det tillräckligt att den tilltalade har medverkat på ett sätt som har varit ägnat att på något väsentligt sätt föra utredningen framåt (p. 18). Strafflindringen ska sättas i relation till framför allt graden av den tilltalades utredningsmedverkan. Det är särskilt betydelsefullt om brottet inte hade kunnat klaras upp utan sådan medverkan. Även allvaret i den brottslighet som utredningsmedverkan avser bör tillmätas betydelse (p. 21 och 22). I det aktuella fallet uppgick brottslighetens straffvärde till fem år och sex månaders fängelse. Vid straffmätningen beaktade Högsta domstolen att den tilltalade medverkat till utredningen av både sin egen och annans brottslighet. Vidare beaktades med tillämpning av 29 kap. 5 § första stycket 8 brottsbalken den hotbild som uppstått för den tilltalade till följd av hans medverkan i utredningen. Högsta domstolen reducerade därför fängelsestraffets längd med totalt ett år och sex månader

I rättsfallet ”De två narkotikadistributörerna” NJA 2022 s. 1094 hade de två tilltalade lämnat utförliga uppgifter av avgörande betydelse

för utredningens genomförande, för att det kunde säkras bevisning och för att det överhuvudtaget inleddes en förundersökning. Med hänsyn till graden av de tilltalades medverkan i utredningen i den egna brottsligheten och till brottslighetens straffvärde – sex år respektive fem år och tio månader – menade Högsta domstolen att fängelsestraffet för var och en av dem skulle sänkas med två år.

I rättsfallet ”Narkotikadistributören” NJA 2021 s. 525, där brottslighetens straffvärde motsvarade fängelse i fem år och tre månader, kom Högsta domstolen fram till att straffet skulle sänkas med sex månader med hänvisning till den tilltalades medverkan i utredningen av sin egen brottslighet. Den tilltalade hade medverkat i ett tidigt skede av förundersökningen genom utförliga och konkreta uppgifter och medverkan var ägnad att väsentligt underlätta förundersökningen. Samtidigt stöddes misstankarna av annan utredning, bl.a. beslag som gjordes i anslutning till gripandet.

Som tidigare nämnt har reglerna om strafflindring vid medverkan i utredningen av någon annans brott setts över i närtid av Utredningen om anonyma vittnen. I sitt slutbetänkande (SOU 2024:51) har utredningen utförligt redogjort för reglerna och praxis som avser strafflindring vid utredningsmedverkan. I en bilaga till slutbetänkandet finns även en sammanställning över viss underrättspraxis. För vidare läsning hänvisas di t.66

Kravet på särskilda skäl

Av sista stycket i 29 kap. 5 § respektive 29 kap. 5 a § brottsbalken framgår att det krävs särskilda skäl för att döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet om det finns sådana omständigheter som avses i bestämmelserna.

I förarbetena anges att restriktivitet ska iakttas med att underskrida den aktuella straffskalan för ett brott. Vidare uttalas att några närmare anvisningar för användningsområdet inte ges utan att det är en uppgift för rättspraxis att bestämma i vilken utsträckning stadgandet ska tillämpa s.67 I ett senare lagstiftningsärende har framhållits att möjligheten att gå under straffminimum för ett brott med beaktande av en strafflindringsgrund utgör ett undantag från huvud-

66 Se SOU 2024:51, särskilt s. 157 ff. samt bilaga 5. 67 Se prop. 1987/88:120 s. 97.

regeln att ett straff ska bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan och att det därför är rimligt att utrymmet för att avvika från straffskalan begränsas till de fall där det är som mest angel äget.68

I rättsfallen NJA 2013 s. 321 och ”Den månadslånga övervakningen” NJA 2013 s. 1227 menade Högsta domstolen att det förelåg särskilda skäl att underskrida straffminimum med hänsyn till att de tilltalade i båda fallen varit frihetsberövade under en tid som översteg det fängelsestraff som motsvarade brottslighetens straffvärde. Vidare har bestämmelsen tillämpats i rättsfallet NJA 2009 s. 599 när det med hänsyn till flera föreliggande billighetsskäl fanns skäl att göra en kraftig reducering av straffvärdet (från sju till tre års fängelse). Särskilda skäl ansågs inte föreligga i rättsfallet NJA 2008 s. 900 där den tilltalade dömdes av Högsta domstolens majoritet (tre justitieråd) för bl.a. rån till ett års fängelse vilket motsvarade då gällande minimistraff för rån. Vid tiden för Högsta domstolens dom hade den tilltalades livssituation förbättras, snart två år hade gått sedan brotten och den tilltalade hade avtjänat det straff om åtta månaders fängelse som hovrätten dömt honom till. I NJA 1995 s. 106 tillämpades bestämmelsen när den tilltalades hälsotillstånd var allvarligt och invalidiserande och det var klarlagt att den tilltalade till följd av sin medicinering och sina hjärnblödningar fått en omdömesnedsättning. Påföljden för det grova narkotikabrottet som målet avsåg bestämdes till ett år och sex månader, vilket var sex månader under brottets minimistraff. I rättsfallet NJA 1993 s. 310 dömdes den tilltalade för grov våldtäkt. Straffvärdet ansågs motsvara minimistraffet om fyra år. Med hänsyn till den tilltalades höga ålder och den långa tid som förflutit sedan våldtäktsbrottet begicks ansåg Högsta domstolen att det fanns särskilda skäl att döma till ett lindrigare straff än vad som var föreskrivet för brottet. Påföljden bestämdes till fängelse i tre år.

Som framgår av avsnitt 12.2.2 under rubriken ”2015 års lagändring” har tidigare utredningar föreslagit att rekvisitet ska slopas .69Kravet på särskilda skäl har även ifrågasatts i vissa andra samman hang.70Vi återkommer därför särskilt till den frågan i våra överväganden.

68 Se prop. 2014/15:37 s. 35; jfr även prop. 2021/22:186 s. 120. 69 Se SOU 2012:34, band 3, s. 237 ff. och SOU 2005:117 s. 79 ff. särskilt på s. 85 f. 70 Se bl.a. Ågren, Billighetsskälen i BrB 29:5 – berättigande och betydelse vid påföljdsbestämning, 2013, s. 333 ff.

Påföljdseftergift

Gällande ordning

Av 29 kap. 6 § brottsbalken framgår att om det med hänsyn till någon sådan omständighet som avses i 5 eller 5 a § är uppenbart oskäligt att döma till påföljd, ska rätten meddela påföljdseftergift. Av förarbetena framgår att institutet är avsett för undantagsfall och att restriktivitet ska iakttas med att meddela påföljdseftergift. Vidare anges där att påföljdseftergift kan komma i fråga främst vid mindre allvarlig brottslighet .71

Högsta domstolen har i rättsfallet ”Den felaktiga verkställigheten” NJA 2014 s. 245 (p. 16) uttalat att meddelande av påföljdseftergift bör kunna ses som en mera allmän möjlighet som domstolarna kan använda för att undvika uppenbart oskäliga resultat vid påföljdsbestämningen när inte andra möjligheter står till buds. Bestämmelsen om påföljdseftergift har i praxis tillämpats framför allt i tämligen särpräglade situationer, bl.a. i det nyss nämnda rättsfallet, där det visat sig att en tilltalad av misstag hade avtjänat en månads fängelse som han ådömts av tingsrätten trots att påföljden i hovrätten ändrades till villkorlig dom och dagsböter. I rättsfallet ”Den verkställda skyddstillsynen” NJA 2022 s. 438 meddelade Högsta domstolen påföljdseftergift sedan den tilltalade verkställt stora delar av en skyddstillsyn som han ådömts av tingsrätten trots att påföljden i hovrätten ändrades till dagsböter. Från hovrättspraxis kan nämnas rättsfallet RH 1990:84. Den tilltalade hade gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik genom att gå mot röd gubbe och då blivit påkörd. Den tilltalade skadades illa. Två år senare var den tilltalade fortfarande sjukskriven med en prognos att aldrig bli skadefri. Hovrätten meddelade påföljdseftergift.

Bestämmelsens bakgrund

Den nuvarande bestämmelsen om påföljdseftergift infördes genom 1989 års påföljdsreform (prop. 1987/88:120). Dessförinnan fanns i 33 kap. 4 § brottsbalken en allmän bestämmelse om straffnedsättning och i tredje stycket en bestämmelse om påföljdseftergift. Enligt andra stycket i den paragrafen fick ett lindrigare straff än som är före-

71 Se prop. 1987/88:120 s. 60 f. och s. 97; jfr prop. 2014/15:37 s. 35 och prop. 2021/22:186 s. 120.

skrivet för brottet ådömas om synnerliga skäl föreligger för detta och hinder uppenbarligen inte möter av hänsyn till allmän laglydnad. Påföljdseftergift fick enligt tredje stycket meddelas om det på grund av särskilda omständigheter bedömdes uppenbart att påföljd för brottet inte behövdes. Genom 1989 års påföljdsreform upphörde 33 kap. 4 § brottsbalken att gälla .72

Vid införandet av den nuvarande bestämmelsen ansågs den dåvarande bestämmelsen om påföljdseftergift i 33 kap. 4 § brottsbalken vara alltför restriktivt hållen. Lagstiftaren menade därför att tillämpningsområdet skulle vidgas något. Som skäl för detta hänvisades bl.a. till de ökade möjligheterna till frivårdspåföljder (då kallad kriminalvård i frihet) som tillkommit under senare tid och att den ordningen hade blivit allmänt accepterad. Därmed ansågs en utvidgning av möjligheten till påföljdseftergift ansluta väl till påföljdssystemet i övrigt och bedömdes inte kunna uppfattas som alltför generös. Lagstiftaren hänvisade även till att ett vidgat tillämpningsområde för bestämmelsen anslöt väl till den utvidgade möjligheten till åtalsunderlåtelse som skett sedan brottsbalkens tillkomst. För att stor restriktivitet fortfarande skulle iakttas med att meddela påföljdseftergift uppställdes emellertid kravet på att ett utdömande av påföljd skulle vara uppenbart oskälig. Den valda lagstiftningstekniken, att låta den nya bestämmelsen om påföljdseftergift hänvisa till den exemplifierande uppräkningen av billighetsskäl, ansågs främja en enhetlig rättstillämpning och på ett bättre sätt än den då gällande ordningen möjliggöra att påföljdseftergift meddelas i de fall då det verkligen är be fogat.73

När bestämmelserna om strafflindring vid utredningsmedverkan placerades i en särskild paragraf genom en lagändring 2022 ändrades bestämmelsen om påföljdseftergift så att det i bestämmelsen hänvisas även till 29 kap. 5 a § brottsbalke n.74

72 Före 1989 års påföljdsreform fanns alltså i 33 kap. 4 § brottsbalken en liknande reglering som den som numera finns i sista stycket i 29 kap. 5 § respektive 5 a § brottsbalken (se föregående avsnitt). Jfr Ågren, Billighetsskälen i BrB 29:5 – berättigande och betydelse vid påföljdsbestämning, 2013, främst s. 65 f. med där gjorda hänvisningar angående bestämmelserna i 33 kap. 4 § brottsbalken och den historiska bakgrunden. 73 Se prop. 1987/88:120 s. 59 f. 74 Se prop. 2021/22:186 s. 120.

Påföljdslindring vid rättighetskränkningar

Rättegång inom skälig tid

När en brottmålsprocess som resulterar i en fällande dom har dragit ut på tiden aktualiseras dels frågan om strafflindring på grund av s.k. sen lagföring enligt 29 kap. 5 § första stycket 3 brottsbalken (se ovan), dels frågan om påföljden ska lindras därför att handläggningen har varit så långsam att det har inneburit en kränkning av den tilltalades rätt till rättegång inom skälig tid enligt bl.a. artikel 6.1 i Europakonventionen (strafflindring för s.k. långsam handläggning). Som framgår av den praxis som redovisas nedan ska dessa två frågor prövas separat. På så sätt kan ett dröjsmål med handläggningen få dubbel relevans vid påföljdsbestämningen.

Betydelsen vid påföljdsbestämningen av att rättegång inte hållits inom skälig tid behandlades för första gången mer utförligt av Högsta domstolen i rättsfallet ”Fondmäklaren på Alfred Berg” NJA 2003 s. 414. Högsta domstolen framhöll då att det skulle göras en självständig prövning av invändningar om kränkningar av Europakonventionens krav på rättegång inom skälig tid samt att den relevanta tiden för bedömningen av om det föreligger en kränkning börjar den dag när en person kan sägas vara anklagad för brott och avslutas den dag då det föreligger slutlig dom i målet. Vidare uttalade domstolen att det vid bedömningen är av särskild betydelse hur komplicerat målet har varit samt hur den tilltalade och berörda domstolar och myndigheter har agerat under förfarandet. I målet uppgick den relevanta tiden till nästan nio år och enligt Högsta domstolen framstod tiden från delgivning av brottsmisstanken till åtal (cirka sex år) som orimligt lång även med beaktande av ärendets komplexitet. Vid en sammantagen bedömning fanns det enligt domstolen skäl att lindra påföljden med ett år och sex månaders fängelse på grund av att fördröjningen hade inneburit en kränkning av den tilltalades rätt till rättegång inom skälig tid. Utöver den långsamma handläggningen beaktades även vissa andra strafflindringsgrunder. Påföljden för brottsligheten, grov förskingring och grov trolöshet mot huvudman, bestämdes till ett års fängelse.

Av rättsfallet ”De kompensatoriska rättsmedlen I” NJA 2012 s. 1038 I framgår att när en kränkning har skett på grund av långsam handläggning av ett brottmål bör domstolen, vid en fällande dom, primärt pröva om kompensation för kränkningen kan ges genom en påföljdslindring, men att det kan finnas fall när domstolen inte kan

eller bör kompensera den tilltalade genom en påföljdslindring. Kränkningen måste kunna kompenseras på ett adekvat, tydligt och mätbart sätt. För det fall strafflindring ska ske och straffet utgörs av böter ska lindringen enligt Högsta domstolen bestämmas så att det för den tilltalade inte skulle ha gjort någon större skillnad om han i stället hade fått kompensation i form av skadestånd. Vidare ska enligt domstolen ett dröjsmål om ett år som riktpunkt motsvara en strafflindring med ungefär en månads fängelse. I det aktuella målet uppskattade Högsta domstolen dröjsmålet till omkring två år och sex månader, vilket motiverade en sänkning av fängelsestraffet med tre månader. I rättsfallet framhöll domstolen också att fastän påföljdslindring som rättsmedel vid en rättighetskränkning låter sig passas in i 29 kap. 5 § första stycket 8 brottsbalken bör man inte se det så att det är den lagregeln som tillämpas. Det rör sig i stället om en gottgörelse för en försummelse av det allmänna till följd av Sveriges bundenhet till Europakonventionen utan annat lagstöd än lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

I rättsfallet ”De kompensatoriska rättsmedlen I” berör Högsta domstolen inte det skydd för rätten till rättegång inom skälig tid som sedan 2010 finns även i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen. I två senare rättsfall, ”Toftavägen” NJA 2021 s. 820 och ”Fentanylstölden” NJA 2023 s. 9, hänvisar Högsta domstolen emellertid både till 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och artikel 6.1 i Europakonventionen när domstolen prövar frågan om påföljdslindring för långsam handläggning. Vidare uttalar Högsta domstolen i rättsfallen att vid bedömningen av vad som är skälig tid för en rättslig prövning och därmed av om en handläggning får anses ha varit för långsam inverkar ett flertal faktorer, bl.a. målets sakliga och rättsliga komplexitet, antalet erforderliga handläggningsåtgärder och parternas processuella dispositioner liksom antalet instanser i vilka prövning skett. I ”Toftavägen” framhåller Högsta domstolen även att en utgångspunkt för bedömningen kan vara att en handläggningstid om upp till två år per instans för relativt okomplicerade brottmål får godtas, om inte skäl för en särskilt skyndsam handläggning föreligger eller framkommer av hänsyn till den tilltalade. I rättsfallen ”Toftavägen” och ”Fentanylstölden” hade det gått nästan fyra respektive fem år från tidpunkten för brotten och delgivning av brottsmisstankarna till dess att slutlig dom meddelades. Enligt Högsta domstolen hade handläggningstiden

inte i något av målen innefattat ett sådant dröjsmål att de tilltalades rätt till prövning inom skälig tid hade kränkts.

Andra rättighetskränkningar

Högsta domstolens praxis ger stöd för att även andra konventionskränkningar än sådana som avser långsam handläggning i vissa fall skulle kunna kompenseras genom påföljdslindring vid en fällande brottmålsdom. Så skulle exempelvis kunna bli fallet om otillbörliga utredningsmetoder har använts under förundersökningen eller den tilltalades rättigheter på annat sätt träds för när under förundersökningen eller rättegången .75

Underlaget för bedömningen och vissa processuella bestämmelser

När det gäller billighetsskälen, och andra omständigheter av betydelse för påföljdsbestämningen vid sidan av sådana som har att göra med graden av skuld, har åklagaren inte någon bevisbörda eller utredningsskyldighet. I stället är det domstolen som ska sörja för att det finns ett tillräckligt underlag för bedömningen. Ibland kan det finnas anledning för rätten att skaffa in särskild utredning. Det ligger emellertid många gånger på parterna att uppmärksamma domstolen på förhållanden som kan ha betydelse i sammanhanget. För att någon strafflindringsgrund ska beaktas bör det normalt krävas att det framstår som i vart fall övervägande sannolikt att det förhåller sig på det sätt som görs gällande .76

I rättsfallet ”Flyktingpojkens ålder” NJA 2016 s. 719 (p. 18) uttalar Högsta domstolen att åklagaren och den tilltalade har ett ansvar för att rättens beslutsunderlag är tillräckligt när frågor som gäller påföljdsbestämningen ska avgöras. Om det underlag som rätten och parterna har tagit fram bedöms som bristfälligt – och domstolen inte anser att den på egen hand bör förordna om den ytterligare utredning som behövs – kan det finnas anledning för rätten att genom materiell processledning uppmärksamma parterna på förhållandet. Enligt Högsta

75 Se rättsfallen ”Bevisprovokationen” NJA 2011 s. 638 särskilt p. 22 och ”Ne bis-kompensationen” NJA 2015 s. 417 särskilt p. 8. 76 Se ”Flyktingpojkens ålder” p. 16–20 samt Borgeke & Forsgren, a.a., s. 299. Jfr även Månson m.fl., Påföljdspraxis m.m., 7 uppl., 2022, s. 131.

domstolen är det då naturligt att rätten låter det få betydelse om den part som skulle kunna komplettera utredningen i något hänseende underlåter att göra detta.

I förarbetena till 29 kap. 5 § brottsbalken uttalas att paragrafen ska tillämpas med försiktighet och att i tveksamma fall bör påståenden om menliga följder underbyggas med intyg från t.ex. läkare, arbetsgivare eller tillståndsmyndigh et.77 I den juridiska litteraturen har i det sammanhanget framhållits att en sådan restriktivitet inte uppnås om den tilltalades obestyrkta påståenden ska läggas till grund för straffnedsätt ning.78

Vad gäller strafflindringsgrunderna i 29 kap. 5 a § brottsbalken anges i 45 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken att om åklagaren anser att det finns skäl att beakta sådana omständigheter ska han eller hon i stämningsansökan lämna ett förslag till påföljd. I förarbetena uttalas att påföljdsförslaget ska utgå från omständigheterna vid tidpunkten då åtal väcks. Vidare uttalas där att när påföljdsförslaget utformas ska åklagaren, utöver den omständigheten att den tilltalade har medverkat i utredningen av brott, beakta andra omständigheter som i mildrande eller skärpande riktning kan påverka påföljden. Det kan bl.a. vara omständigheter som aktualiserar något av billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken. I de fall endast fängelse kan komma i fråga som påföljd bör åklagaren ange längden på det fängelsestraff som föreslås. Om åklagaren anser att en icke frihetsberövande påföljd ska väljas bör det, enligt vad som uttalas i förarbetena, räcka att åklagaren anger att en sådan påföljd är aktuell och att åklagaren återkommer med ett mer preciserat förslag när domstolen har inhämtat ett yttrande från Kriminalvården eller socialtjänsten. Enligt förarbetena bör åklagaren även ange den påföljd han eller hon anser borde ha dömts ut om den tilltalade inte hade medverkat i utredningen av ett eget eller någon annans brott. Åklagaren har möjlighet att ändra påföljdsförslaget under pågående rättegång och även i samband med ett överklagande. Domstolen är inte bunden av förslage t.79Påföljdsförslaget ska dock enligt 30 kap. 5 § första stycket 4 rättegångsbalken anges i domen.

77 Se prop. 1987/88:120 s. 90 jfr även s. 94. 78 Heuman, Semantiskt dolda kausalrekvist vid strafflindringsgrunder, Festskrift till Madeleine Leijonhufvud, 2007, s. 103–127 på s. 108. 79 Se prop. 2021/22:186 s. 67 ff. och s. 107.

12.3. Reglerna i några andra nordiska länder

12.3.1. Inledning

I våra direktiv anges att vi ska göra de internationella jämförelser som vi bedömer som relevanta, varvid de nordiska ländernas regleringar särskilt bör uppmärksammas. I detta sammanhang ska vi enligt direktiven särskilt undersöka och beskriva hur påföljdssystemet är utformat i några länder som är jämförbara med Sverige, däribland de nordiska länderna, Tyskland och Storbritannien. En beskrivning av huvuddragen i de nämnda ländernas regelverk på påföljdsområdet finns i avsnitt 5.3. När det gäller frågor som rör billighetsskälen och andra strafflindringsgrunder har vi valt att mer i detalj undersöka reglerna i Danmark, Norge och Finland.

De regler och principer i det danska, norska och finska påföljdssystemet som berör straffmätningen för enkel respektive flerfaldig brottslighet behandlas i avsnitt 9.7 respektive 10.7. Påföljdernas innehåll och reglerna för påföljdsvalet i dansk, norsk och finsk rätt behandlas i avsnitt 5.3. Nedan redogör vi därför enbart för de regler och principer som anknyter till frågan om strafflindring. Redan nu ska dock anmärkas att det i dansk, norsk och finsk lagtext inte görs någon tydlig uppdelning mellan förmildrande omständigheter som är hänförliga till själva gärningen och som enligt svensk rätt har betydelse för straffvärdebedömningen (jfr 29 kap. 3 § brottsbalken) respektive sådana förmildrande omständigheter som kan hänföras till gärningspersonens personliga förhållanden eller sådana förhållanden som inträffat i tiden efter brottet och som, utöver straffvärdet, har betydelse för straffmätningen (jfr 29 kap.5 och 5 a §§brottsbalken). Varken i dansk, norsk eller finsk rätt regleras – såsom i svensk rätt – frågan om ungdomsreduktion i en särskild paragraf (jfr 29 kap. 7 § brottsbalken). Detta medför att framställningen nedan kommer att beröra vissa förhållanden som sorterar under andra bestämmelser än de lagrum som tidigare har behandlats i detta kapitel.

12.3.2. Norsk rätt

I § 78 i den norska straffeloven finns en lista med förmildrande omständigheter (formildende omstendigheter) som ska beaktas vid påföljdsbestämningen (straffutmålinge n80). Listan är avsedd att utgöra en kodifiering av gällande praxis, men är inte uttömmande. De förmildrande omständigheterna som anges i paragrafen kan i princip ha betydelse både vid bestämmandet av straffets längd och för valet av påföljd .81De omständigheter som ska beaktas i mildrande riktning är enligt paragrafen att

a) det föreligger en situation eller ett tillstånd som nämns i § 80 b,

c, d, e, h eller i (se nedan),

b) gärningsmannen har förhindrat, återställt eller begränsat skadan

eller välfärdsförlusten som brottet orsakat, eller försökt göra det,

c) brottet i väsentlig utsträckning är föranlett av den skadelidandes

förhållanden,

d) gärningsmannen vid tidpunkten för gärningen har nedsatt verk-

lighetsförståelse på grund av ett avvikande sinnestillstånd, lindrig mental retardation, medvetandestörning eller en stark sinnesrörelse,

e) det har gått lång tid sedan brottet, eller förfarandet har tagit längre

tid än vad som är rimligt med hänsyn till brottets art, utan att gärningsmannen kan lastats för detta,

f) gärningsmannen har avgett ett förbehållslöst erkännande eller

väsentligt bidragit till att lösa andra brott,

g) gärningsmannen själv är hårt drabbad av brottet, eller så blir straffet

allt för ingripande på grund av ålderdom, sjukdom eller andra omständigheter,

h) det finns goda förutsättningar för rehabilitering,

i) gärningsmannen var under 18 år vid gärningstillfället.

80 Begreppet straffutmåling kan – beroende på sammanhang – omfatta både frågan om påföljdsval (reaksjonsvalg) och straffmätning (omfang av reaksjonen) eller enbart den sistnämnda frågan, jfr Gröning m.fl., Frihet, förbrytelse och straff, 3 uppl., 2023, s. 692. 81 Se Matningsdal, Straffeloven: Alminnelige bestemmelser, kommentarutgave, 2015, s. 702.

Även andra förhållanden än sådana som anges i § 78 kan alltså beaktas i mildrande riktning vid påföljdsbestämningen. En sådan omständighet är om det vid handläggningen i brottmålsprocessen har förekommit en kränkning av den tilltalades rättigheter, exempelvis rätten till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen .82

Av § 80 följer att straffet kan sättas under minimistraffet eller bestämmas till en mildare typ av straff (mildere straffart) när vissa s.k. straffnedsättningsgrunder (straffnedsettelsesgrunner) föreligger. Bestämmelsen innebär att domstolen vid förekomsten av sådana grunder kan mäta ut ett kortare fängelsestraff än vad som är föreskrivet för brottet, lägst 14 dagar, eller bestämma påföljden till böter även om böter inte anges i straffskalan .83Enligt bestämmelsen föreligger sådana straffnedsättningsgrunder när gärningsmannen

a) 1. utan att veta att han i betydande omfattning misstänks har för-

hindrat eller återställt den skada som brottet orsakat, eller

2. har avgivit ett oreserverat erkännande,

b) har dömts för försök,

c) 1. har agerat på grund av beroende av annan deltagare, eller

2. har deltagit endast i liten utsträckning,

d) har överskridit gränserna för 1. nödrätt, 2. nödvärn, eller 3. självtäkt,

e) har handlat i berättigad ilska, under tvång eller under överhäng-

ande fara,

f) vid gärningstillfället har en väsentligt försämrad verklighetsför-

ståelse på grund av starkt avvikande sinnestillstånd, psykisk störning eller medvetandestörning, men inte är sinnessjuk,

g) har handlat under självförvållad berusning eller i självförvållad

sinnessjukdom och det föreligger synnerligen förmildrande omständigheter,

h) är under 18 år vid gärningstillfället, eller

i) har handlat i vårdslös okunskap om lagen vid överträdelser av

straffbestämmelser som kräver uppsåt eller grov oaktsamhet.

82 Se Matningsdal, a.a., s. 741 med där gjorda hänvisningar. 83 Se Matningsdal, a.a., s. 763 f.

I § 81 finns en bestämmelse som anger att rätten kan frikänna den som utan att veta att han är misstänkt för brott i betydande omfattning har förhindrat eller återställt skadan vid ett brott med böter i straffskalan (punkten a). Detsamma gäller enligt punkten b om den dömde har överskridit gränserna för nödrätt, nödvärn eller självtäkt och särskilda skäl talar för frikänn ande.84

Vidare finns i § 61 en bestämmelse om påföljdseftergift (straff-

utmålingsfrafall). Där anges att rätten kan avstå från att utdöma ett

straff om mycket speciella skäl (helt særlige grunner) talar för det. Vid bedömningen av om det föreligger sådana skäl ska särskild vikt läggas vid om utdömande av påföljd kommer att utgöra en oskälig belastning för gärningsmannen, och om det med hänsyn till påföljdens syfte och verkningar i övrigt inte finns skäl att utdöma en påföljd. Bestämmelsen ger även möjlighet att vid flerfaldig brottslighet kombinera påföljdseftergift med ett fängelsestraff eller böter för de brott som inte bör omfattas av påföljdse ftergiften.85I anslutning till bestämmelsen om påföljdseftergift finns i 60 § en regel om uppskjuten straffmätning, s.k.

straffutmålingsutsettelse. Institutet innebär att domstolen, om gär-

ningen anses bevisad (straffeskyld anses bevist), kan skjuta upp själva straffmätningen och påföljdsvalet (utsette å utmåle straff) avseende brottet under en prövotid. Vid flerfaldig brottslighet kan en sådan uppskjuten straffmätning förenas med ett delvis obetingat fängelse eller böter för övrig brottslighet. Institutet – som har likheter med påföljdseftergift – är avsett att tillämpas vid mer bagatellartade lagöverträdelser där det inte framstår rimligt att döma ut någon påföljd. Institutet har ansetts särskilt lämpligt för unga lagöverträdar e.86Bestämmelserna om påföljdseftergift (straffutmålingsfrafall) och uppskjuten straffmätning (straffutmålingsutsettelse) är placerade i ett eget kapitel i den norska straffeloven, kapitel 11.

84 Jfr Matningsdal, a.a., s. 773 ff. 85 Se Matningsdal, a.a., s. 581. 86 Se Matningsdal, a.a., s. 574 ff. med där gjorda hänvisningar.

12.3.3. Finsk rätt

I den finska strafflagen anges i 6 kap. 6 § fyra s.k. strafflindrings-

grunder, nämligen

1. att betydande påtryckning eller hot eller någon annan liknande

omständighet har medverkat till att brottet begåtts,

2. stark mänsklig medkänsla som har lett till brottet eller en excep-

tionell och oförutsedd frestelse, målsägandens exceptionellt stora medverkan eller någon annan motsvarande omständighet som har varit ägnad att minska gärningsmannens förmåga att följa lag,

3. att förlikning har ingåtts mellan gärningsmannen och målsägan-

den, att gärningsmannen annars har strävat efter att förhindra eller avlägsna verkningarna av sitt brott eller har strävat efter att främja utredningen av brottet, och

4. de grunder som nämns i 8 § 1 och 3 (se nedan).

Vidare anges i 6 kap. 7 § att det utöver de nyss nämnda strafflindringsgrunderna också ska beaktas som strafflindrande omständigheter, s.k. skälighetsgrunder,

1. de andra följder som brottet har lett till eller domen medför för

gärningsmannen,

2. gärningsmannens höga ålder, svaga hälsotillstånd eller andra per-

sonliga förhållanden, samt

3. om en anmärkningsvärt lång tid har förflutit sedan brottet

begicks, om det straff som hade mätts ut enligt vedertagen praxis av dessa orsaker skulle leda till ett oskäligt eller exceptionellt skadligt slutresultat.

När dessa skälighetsgrunder beaktas är det enligt vad som uttalas i förarbetena egentligen inte fråga om att bedöma brottets svårhet eller gärningsmannens skuld, utan vikten läggs vid bedömningen av verkningarna av den påföljd som gärningsmannen döms till. Vid behov ska påföljden lindras med hänsyn till skälighet och med undvikande av onödiga me n.87

87 Se RP 44/2002 rd s. 202 f.

Förekomsten av en strafflindringsgrund eller skälighetsgrund innebär att domstolen vid straffmätningen i lindrande riktning ska avvika från det straffvärde som annars hade bestämts för brottsligheten. Skälighetsgrunderna kan ha betydelse inte bara vid straffmätningen utan även vid påföljdsvalet (val av straffart), främst på så vis att dessa grunder kan tala för att ett villkorligt fängelsestraff ska dömas ut .88Att gärningsmannen har suttit länge i häkte eller att han eller hon är allvarligt sjuk är exempel på omständigheter som enligt förarbetena kan tala emot ett ovillkorligt fängelses traff.89

Strafflindringsgrunderna och skälighetsgrunderna har även betydelse för den tillämpliga straffskalan. Av 6 kap. 8 § första stycket i den finska strafflagen följer nämligen att en lindrigare straffskala ska tillämpas om

1. gärningsmannen har begått brottet innan han eller hon fyllde 18 år,

2. brottet har stannat vid försök,

3. gärningsmannen döms som medhjälpare till brottet, eller gärnings-

mannens medverkan till brottet annars är klart mindre än de övrigas medverkan,

4. brottet har begåtts under omständigheter som nära påminner om

omständigheter vilka leder till tillämpning av ansvarsfrihetsgrunder, eller

5. det på grunder som nämns i 6 eller 7 § eller på andra exceptionella

grunder finns särskilda skäl, som ska nämnas i domen.

I 6 kap. 8 § andra stycket anges hur straffskalan ska ändras (trans-

formeras) vid förekomsten av någon av dessa s.k. straffnedsättningsgrunder. Regeln innebär att maximistraffet (maximilatituden) för

brottet minskas med en fjärdedel samtidigt som minimistraffet (mini-

milatituden) alltid ska motsvara allmänt fängelseminimum (14 dagar)

och, om minimistraffet i straffbudet är böter, allmänt bötesminimum (en dagsbot). När en allmän straffnedsättningsgrund blir tillämplig vid livstids fängelse blir straffskalan två till 12 års fängelse. Av 6 kap. 8 § tredje stycket följer att straffskalan ska ändras på nyss nämnda vis även när straff bestäms för en gärningsman som har begått brottet såsom nedsatt tillräknelig, men att nedsatt tillräknelighet inte på-

88 Se Frände, Allmän straffrätt, 4 uppl., 2012, s. 355 f. och 380 ff. 89 Se RP 44/2002 rd s. 209 f.

verkar det maximistraff som kan tillämpas .90Om det föreskrivna strängaste straffet för ett brott är fängelse på viss tid, kan domstolen i fall som avses i paragrafen döma till böter i stället för fängelse, när det finns särskilt vägande skäl för detta (6 kap. 8 § fjärde stycket).

Vidare följer av 6 kap. 8 a § första stycket att straffet ska bestämmas med iakttagande av en lindrigare straffskala, om gärningsmannen har medverkat till utredningen av sitt brott på ett sätt som förskrivs i viss annan lagstiftning. I paragrafens andra stycke anges vilken lindrigare straffskala som ska tillämpas och i den delen är bestämmelsen utformad på samma vis som 6 kap. 8 § tredje stycket med den skillnaden att maximistraffet för brottet ska minskas med en tredjedel och att det inte finns någon särreglering för de fall när livstids fängelse kan följa på brottet. När det föreskrivna strängaste straffet för ett brott är fängelse på viss tid, kan domstolen i fall som avses i paragrafen döma till böter i stället för fängelse, om det finns särskilt vägande skäl för detta. I paragrafens tredje stycke anges att det i domen utöver det utdömda straffet också ska anges vilket straff som domstolen skulle ha dömt ut utan ovan avsedd medverkan.

Det förhållandet att det för brottet föreskrivna maximistraffet ska minskas med en viss andel vid förekomsten av en straffnedsättningsgrund, ger i praktiken även vägledning för hur domstolarna ska beakta vissa lindrande omständigheter vid den konkreta straffmätninge n.91

En regel om påföljdseftergift, s.k. domseftergift, finns i 6 kap. 12 § .92Paragrafen är placerad sist i det kapitel som innehåller regler om straffmätning och påföljdsval. I paragrafen anges att domstolen får avstå från att döma ut ett straff, om

1. brottet med hänsyn till hur skadligt det är eller gärningsmannens

skuld sådan den framgår av brottet utifrån en helhetsbedömning ska anses ringa,

2. gärningsmannen har begått brottet före fyllda 18 år och brottet

ska anses ha berott på oförstånd eller tanklöshet,

3. brottet av särskilda skäl som hänför sig till gärningen eller gär-

ningsmannen kan jämställas med en ursäktlig gärning,

90 Se Frände, a.a., s. 345 f. 91 Se RP 44/2002 rd s. 207 f. och RP 58/2013 rd s. 37. 92 Se Frände, a.a., s. 334 f.

4. straffet särskilt med beaktande av de omständigheter som nämns

i 6 § 3 och 7 § (se ovan) eller social- och hälsovårdsåtgärder ska anses oskäligt eller oändamålsenligt, eller

5. brottet inte på grund av bestämmelserna om bestämmande av

gemensamt straff väsentligt skulle inverka på det totala straffet.

12.3.4. Dansk rätt

I § 82 i den danska straffeloven finns en uppräkning av förmildrande omständigheter (formildende omstændigheder) som i allmänhet ska ges betydelse i mildrande riktning när straffet bestäms. Det rör sig om 14 typer av omständigheter som återfinns i paragrafens första och andra stycke. Uppräkningen är inte uttömmand e.93De omständigheter som kan medföra strafflindring enligt paragrafens första stycke är

1. att gärningsmannen var under 18 år när brottet begicks,

2. att gärningsmannen är gammal, om tillämpningen av det vanliga

straffet är onödigt eller skadligt,

3. att gärningen gränsar till att omfattas av ett straffrihetsskäl,

4. att gärningsmannen handlat i ursäktlig okunnighet, eller ursäkt-

ligt missförstånd, om rättsregler som förbjuder eller uppmanar till att en gärning utförs,

5. att gärningen har utförts i ett upprört sinnestillstånd, som för-

orsakats av den skadelidande eller till honom förbundna personer genom ett olaga angrepp eller en allvarlig förolämpning,

6. att gärningen har begåtts till följd av tvång, bedrägeri eller ut-

nyttjande av gärningsmannens låga ålder eller betydande ekonomiska eller personliga svårigheter, bristande insikt, lättsinne eller existerande beroendeförhållande,

7. att gärningen har begåtts under inflytande av stark medkänsla

eller känsla, eller det finns annan särskild uppgift om gärningsmannens sinnestillstånd eller omständigheterna vid gärningen,

8. att gärningsmannen frivilligt har avvärjt eller sökt avvärja den fara

som den brottsliga gärningen förorsakar,

93 Se Baumbach & Elholm, Strafferettens almindelige del – Det strafferetlige ansvar, 2 uppl., 2022, s. 467 ff.

9. att gärningsmannen frivilligt har identifierat sig och gjort ett full-

ständigt erkännande, 10. att gärningsmannen har lämnat uppgifter som är avgörande för ut-

redning av brottsliga handlingar begångna av annan, 11. att gärningsmannen har återställt eller sökt återställa den skada som

den brottsliga gärningen orsakat, 12. att gärningsmannen på grund av brottet fråntas någon av de

rättigheter som avses i § 79 straffeloven (rätten att bedriva vissa former av näringsverksamhet) eller utsätts för andra följder som kan jämställas med straff, 13. att det har gått så lång tid sedan den brottsliga handlingen begicks

att det inte är nödvändigt att tillämpa det vanliga straffet.

Vidare anges i paragrafens andra stycke att som förmildrande omständighet kan även beaktas att målet inte har avgjorts inom skälig tid, om detta inte beror på gärningsmannen. Där anges även att handläggningstiden endast ska beaktas som en förmildrande omständighet om det är nödvändigt med hänsyn till kravet i artikel 6 i Europakonventionen om handläggning av saken inom skälig tid. Paragrafens andra stycke infördes 2021. Lagändringen syftade till att åstadkomma en ordning där långa handläggningstider endast ska beaktas som en förmildrande omständighet vid påföljdsbestämningen när det är nödvändigt för att efterleva de krav som följer av Europakonventione n.94

I § 83 straffeloven anges att straffet kan sättas ner under den föreskrivna straffskalan (strafferamme) när uppgifter om brottet, gärningsmannens person eller andra omständigheter starkt talar för detta (afgørende taler herfor). I samma paragraf anges även att under annars förmildrande omständigheter kan påföljden bortfalla (kan straffen

bortfalde). Slutligen anges där att handläggningstiden endast ska be-

aktas som en förmildrande omständighet om det är nödvändigt med hänsyn till kravet i artikel 6 i Europakonventionen om handläggning av saken inom skälig tid.

De förmildrande omständigheterna som anges i § 82 har inte enbart betydelse vid bestämmandet av fängelsestraffets längd eller bötesstraffets storlek utan dessa förhållanden kan även påverka valet av

94 Se LOV nr 2601 af 28/12/2021 och Bemærkninger til lovforslaget, Almindelige bemærkninger, s. 8 ff.

påföljd, främst på så vis att omständigheterna kan utgöra skäl för att påföljden ska bestämmas till villkorligt fängelse (betinget fængsel) i stället för ett ovillkorligt fängelsestraff (ubetinget fængsel). Det förhållandet att gärningspersonen var under 18 år vid tidpunkten för brottet är en sådan omständighet som enligt praxis i hög grad talar för att påföljden ska bestämmas till villkorligt fängelse. Även att gärningspersonen nått en särskilt hög ålder eller drabbats av sjukdom kan tala för att påföljden ska bestämmas till villkorligt fängelse. Andra förhållanden som enligt praxis kan tala för att påföljden ska bestämmas till villkorligt fängelse är om det förekommit en ovanligt lång handläggningstid som inte beror på gärningspersonen eller att en fällande dom meddelas en lång tid efter brottet. Att den dömde varit häktad under målets handläggning är en annan sådan omständigh et.95

12.3.5. Sammanfattande jämförelse

Av ovan framgår att det i dansk, norsk och finsk rätt finns ett antal omständigheter som ska beaktas av domstolarna i lindrande riktning vid påföljdsbestämningen och som helt eller i vart fall delvis motsvarar de billighetsskäl och övriga strafflindringsgrunder som finns i 29 kap.5 och 5 a §§brottsbalken. I finsk rätt finns dock – till skillnad från i Sverige, Norge och Danmark – ingen bestämmelse som ger möjlighet till strafflindring för den som medverkar till utredning av någon annans brottslighe t.96Som nämnts redan i det inledande avsnittet görs i dansk, norsk och finsk lagtext inte någon tydlig uppdelning mellan förmildrande omständigheter som är hänförliga till själva gärningen – och som enligt svensk rätt har betydelse för straffvärdebedömningen – respektive sådana förmildrande omständigheter som kan hänföras till gärningspersonens personliga förhållanden eller sådana förhållanden som inträffat i tiden efter brottet och som enligt svensk rätt, utöver straffvärdet, har betydelse för straffmätningen.

Flera av de strafflindringsgrunder som finns i dansk, norsk och finsk rätt kan – precis som i svensk rätt – ha betydelse inte bara vid straffmätningen utan även vid påföljdsvalet. Förekomsten av vissa strafflindringsgrunder kan i dessa utländska rättsordningar dessutom

95 Se Straffelovrådets betænkning nr. 1581, Betænkning om strafudmåling, bind 1, 2023, s. 135 ff. särskilt s. 138, Hansen Jensen, Karnovs lovsamling, 33 uppl., 2017, s. 5844 ff. med där gjorda hänvisningar till praxis samt Lund Madsen & Røn, Strafferet 2 – Sanktioner, 5 uppl., 2024, s. 45. 96 Jfr även SOU 2021:35 s. 198 ff.

utgöra skäl för att underskrida föreskrivet straffminimum. I finsk rätt medför vissa strafflindringsgrunder att en lindrigare straffskala än den som följer av det enskilda straffbudet ska tillämpas. Enligt dansk, norsk och finsk rätt kan förekomsten av strafflindringsgrunder, under vissa förhållanden, medföra att påföljden får efterges eller inte döms ut. I dansk rätt är en sådan bestämmelse om påföljdseftergift placerad i anslutning till reglerna om straffmätning. Motsvarande bestämmelse i den finska strafflagen är placerad sist i det kapitel som innehåller regler om straffmätning och påföljdsval. Regeln om påföljdseftergift är i den norska straffeloven placerad i ett eget kapitel tillsammans med en bestämmelse om uppskjuten straffmätning.

12.4. Överväganden och förslag

12.4.1. Närmare om uppdraget

Som vi beskrivit i inledningen till detta kapitel framgår av våra direktiv att uppdraget i den här delen är att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar som innebär att billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken utmönstras eller i vart fall ges en mer begränsad betydelse för påföljdsbestämningen. Enligt direktiven bör bestämmelserna om strafflindring vid utredningsmedverkan i 29 kap. 5 a § brottsbalken vara kvar.

I direktiven framhålls bl.a. att bestämmelserna om strafflindring i 29 kap. 5 § brottsbalken innebär ett avsteg från principen att straffets stränghet ska bestämmas utifrån brottets allvar. Enligt direktiven bör det krävas starka skäl för att ett sådant avsteg ska vara motiverat. Där anges också att reglerna innebär att gärningspersonens intressen delvis ges företräde framför andra intressen som straffet ska tillgodose, exempelvis brottsoffrets möjlighet till upprättelse. Vidare framhålls att den skada som orsakats brottsoffret inte blir mindre av att gärningspersonen exempelvis förlorar sitt arbete och att när sådana hänsyn tas vid påföljdsbestämningen innebär det en risk för att den påföljd som döms ut inte uppfattas som rimlig och rättvis utifrån samhällets och brottsoffrets perspektiv.

12.4.2. Utgångspunkter för våra överväganden

Bedömning: Det bör övervägas vilken betydelse som billighets-

skälen och övriga strafflindringsgrunder ska ha vid påföljdsbestämningen och om vissa billighetsskäl ska tas bort.

Skälen för vår bedömning

Som vi närmare har redogjort för i avsnitt 12.2.2 infördes billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken genom 1989 års påföljdsreform (prop. 1987/88:120). Gemensamt för dessa strafflindringsgrunder är att de främst anknyter till den tilltalades personliga förhållanden eller något som har inträffat i tiden efter brottet och att de saknar betydelse vid straffvärdebedömningen, men verkar i lindrande riktning vid påföljdsbestämningen. De billighetsskäl som då infördes i brottsbalken var i princip sådana omständigheter som redan vid tidpunkten för reformen bedömdes ha betydelse vid domstolarnas påföljdsbestämning. Enligt propositionen skulle omständigheterna vägas in i mildrande riktning i minst samma utsträckning som tidigare. Efter 1989 års påföljdsreform har ett billighetsskäl som avser olika former av sanktionskumulation införts i förtydligande syfte och ett av de ursprungliga billighetsskälen, utvisningsmen, har slopats. Två nya strafflindringsgrunder som avser utredningsmedverkan vid egen respektive annans brottslighet har tillkommit och är numera placerade i en särskild paragraf, 29 kap. 5 a § brottsbalken. De två sistnämnda strafflindringsgrunderna har motiverats främst av effektivitetsskäl, till skillnad från de ursprungliga billighetsskälen, som har motiverats främst av humanitetshänsyn. Vilka strafflindringsgrunder som har ansetts rimliga och rättvisa att beakta vid påföljdsbestämningen har alltså varierat över tid. När påföljdssystemet nu ses över – och vi bl.a. föreslår att nuvarande regler för påföljdsval ska ersättas av ett system med villkorligt fängelse – framstår det som påkallat att överväga vilken betydelse billighetsskälen och övriga strafflindringsgrunder ska ha vid påföljdsbestämningen och om vissa billighetsskäl ska tas bort.

Billighetsskälen utgör ett avsteg från principen om att straffets stränghet ska bestämmas utifrån brottets allvar. Ett sådant avsteg kan i vissa fall ha starka skäl för sig och i andra fall är skälen inte så tungt vägande att ett avsteg framstår som motiverat. Vår ambition i

den här delen är att hitta en ny balanspunkt mellan de hänsyn till främst gärningspersonens intressen som billighetsskälen ger uttryck för och de andra intressen som straffet ska tillgodose, bl.a. intresset av att brottsoffret får upprättelse.

Ovan redovisade utgångspunkter ligger väl i linje med det pluralistiska förhållningssätt till straff som vi förordar (se kapitel 4) och överensstämmer också med vad som följer av vårt uppdrag i denna del. Våra närmare överväganden vad gäller de enskilda billighetsskälen, övriga strafflindringsgrunder och bestämmelsen om påföljdseftergift redovisas i de avsnitt som följer.

12.4.3. Hur billighetsskälen och övriga strafflindringsgrunder bör inverka på påföljdsbestämningen

Bedömning: De billighetsskäl och övriga strafflindringsgrunder

som även fortsättningsvis ska beaktas vid påföljdsbestämningen bör som utgångspunkt inverka endast på straffmätningen eller på bedömningen av om fängelsestraffet ska vara villkorligt.

Skälen för vår bedömning

Som vi redogjort närmare för i avsnitt 12.2.3 kan billighetsskälen och andra strafflindringsgrunder i dagens påföljdssystem inverka både på straffmätningen och valet av påföljd (se 29 kap.5 och 5 a §§ samt 30 kap. 4 § första stycketbrottsbalken). Som beskrivs där har denna dubbla funktion hos billighetsskälen skapat en viss osäkerhet i rättstillämpningen kring huruvida billighetsskälen ska påverka såväl straffmätningen som valet av påföljd och om det är avsett att de utpekade omständigheterna alltid ska ges denna dubbla betydelse vid påföljdsbestämningen. För att tydliggöra i vilket led av påföljdsbestämningen som en viss omständighet primärt kan få betydelse, bör de nya reglerna utformas så att det tydligt framgår om strafflindringsgrunden som utgångspunkt ska inverka endast på straffmätningen eller på bedömningen av om fängelsestraffet ska vara villkorligt. Sådana omständigheter som knyter an till den tilltalades klandervärdhet, utredningsmedverkan eller som har att göra med hur sträng den samlade reaktionen blir med beaktande även av andra rättsliga sanktioner till

följd av brottet bör i första hand inverka på straffmätningen, medan omständigheter som påverkar hur den tilltalade kan komma att drabbas av ett fängelsestraff i anstalt företrädesvis ska utgöra skäl för villkorligt fängelse.

Det innebär också att om en omständighet har beaktats i lindrande riktning vid straffmätningen bör den normalt inte också vägas in vid bedömningen av om fängelsestraffet ska vara villkorligt. En annan sak är att omständigheten indirekt kan få betydelse vid den senare bedömningen, nämligen om den medfört att straffet inte blivit längre än att villkorligt fängelse redan av det skälet kan komma i fråga.

Det anförda ska dock inte uppfattas så att det bör vara uteslutet att i undantagsfall mer direkt väga in ett förhållande som i första hand ska inverka på straffmätningen vid bedömningen av om fängelsestraffet ska vara villkorligt eller omvänt. Ytterst måste det alltså vara upp till domstolen att i varje enskilt fall ta ställning till på vilket sätt en viss omständighet ska beaktas så att det slutliga resultatet av påföljdsbestämningen blir väl avvägt. För att påföljdssystemet ska uppfattas som trovärdigt är det samtidigt viktigt att en förmildrande omständighet inte får ett större genomslag vid påföljdsbestämningen än vad som är motiverat. En strafflindringsgrund bör därför normalt inte dubbelbeaktas på det viset att den mer direkt vägs in både som ett skäl för att reducera fängelsestraffets längd och som ett skäl för att fängelsestraffet ska vara villkorligt.

Vi bedömer att den nu angivna ordningen innebär en förenkling av regelverket som kommer att leda till att kvarvarande strafflindringsgrunder tillåts inverka på påföljdsbestämningen på ett mer förutsebart och ändamålsenligt vis.

12.4.4. Strafflindringsgrunden som avser allvarlig kroppsskada

Förslag: Bestämmelsen i brottsbalken, som innebär att domstolen

vid straffmätningen i skälig omfattning ska beakta om den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada, tas bort.

Skälen för vårt förslag

Enligt 29 kap. 5 § första stycket 1 brottsbalken ska domstolen vid straffmätningen, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning beakta om den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada. Detta förhållande kan inverka både på straffmätningen och påföljdsvalet (30 kap. 4 § första stycket brottsbalken).

Som vi redogjort för i avsnitt 12.2.3 är grundtanken bakom strafflindringsgrunden att den tilltalade, utöver den utdömda påföljden, redan har drabbats av en skada till följd av brottet och därmed tillfogats ett ”naturligt straff” (poena naturalis) vilket bör beaktas vid påföljdsbestämningen för att straffet inte ska bli oskäligt hårt. Till skillnad från punkten 2 i samma lagrum är bestämmelsen alltså kopplad direkt till följderna av brottet snarare än straffet.

Enligt vår mening framstår det emellertid inte som rimligt att det brottsliga agerandet, när det leder till att gärningspersonen skadar sig allvarligt, ska kunna utgöra ett skäl för strafflindring. Den ordningen innebär nämligen att gärningspersonen i någon mån kan sägas kompenseras vid påföljdsbestämningen för sitt otillåtna risktagande. Avgörande för frågan om strafflindring bör i stället vara om kroppsskadan, oavsett hur den uppkommit, är så pass allvarlig att den tilltalade skulle drabbas oskäligt hårt av själva straffet. Däri ligger det beaktansvärda skälet för strafflindring.

Vår genomgång av praxis visar dessutom att den nu aktuella strafflindringsgrunden, i jämförelse med övriga billighetsskäl, tillämpas förhållandevis sällan. Bestämmelsens tillämpningsområde är dessutom begränsat till allvarliga kroppsskador av bestående karaktär, dvs. i princip till sådana skador som innebär att den tilltalade kommer att vara vid dålig hälsa även när straffet verkställs .97Det innebär att bestämmelsens tillämpningsområde i stor utsträckning överlappar med tillämpningsområdet för bestämmelsen i 29 kap. 5 § första stycket 2 brottsbalken enligt vilken den tilltalade kan få strafflindring bl.a. därför att han eller hon till följd av dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde. Det är också i dessa situationer – dvs. när den allvarliga kroppsskadan är så pass bestående att den tilltalade skulle drabbas oskäligt hårt av straffet – som det enligt vår mening framstår som motiverat att beakta förhållandet i mildrande riktning vid påföljdsbestämningen. Därför föreslår vi också att det ska

97 Jfr prop. 1987/88:120 s. 91.

införas en ny bestämmelse i brottsbalken där den typen av förhållanden som utgångspunkt ska inverka på bedömningen av om fängelsestraffet ska vara villkorligt (jfr avsnitt 12.4.5 och 6.6.4). Sammantaget innebär det nu anförda att bestämmelsen i 29 kap. 5 § första stycket 1 brottsbalken ska tas bort.

12.4.5. Strafflindringsgrunden som avser hög ålder och dålig hälsa

Förslag: Bestämmelsen i brottsbalken, som innebär att dom-

stolen vid straffmätningen i skälig omfattning ska beakta om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde, tas bort. En liknande grund för strafflindring införs i en ny bestämmelse i brottsbalken som innebär att den tilltalades höga ålder eller dåliga hälsa i första hand ska beaktas av domstolen vid bedömningen av om fängelsestraffet ska vara villkorligt.

Skälen för vårt förslag

Enligt 29 kap. 5 § första stycket 2 brottsbalken ska domstolen vid straffmätningen, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning beakta om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde. Dessa förhållanden kan inverka både på straffmätningen och påföljdsvalet (30 kap. 4 § första stycket brottsbalken).

För att undvika att straffet drabbar gärningspersonen oskäligt hårt är vi av uppfattningen att det även i ett reformerat påföljdssystem bör finnas en möjlighet att ta hänsyn till den tilltalades höga ålder eller dåliga hälsa vid påföljdsbestämningen. Som framgår av kapitel 6 innebär våra förslag om nya regler för påföljdsvalet emellertid att nuvarande regler för påföljdsvalet ska ersättas av ett system med villkorligt fängelse där samtliga icke frihetsberövande alternativ till fängelse för vuxna i princip inordnas under det villkorliga fängelsestraffet. Det innebär att domstolen – om straffet inte kan stanna vid böter och det inte heller finns skäl att välja någon av de särskilda påföljderna som finns för unga lagöverträdare eller lagöverträdare med allvarlig psykisk

störning – ska ta ställning till om fängelsestraffet ska vara villkorligt. Eftersom den strafflindringsgrund som tar sikte på hög ålder eller dålig hälsa närmast anknyter till frågan om hur allvarligt ett avtjänande av fängelsestraffet kommer att drabba den tilltalade, framstår det i ett sådant påföljdssystem som mer ändamålsenligt att låta dessa förhållanden som utgångspunkt inverka enbart på frågan om fängelsestraffet ska vara villkorligt. Den som på grund av hög ålder eller dålig hälsa drabbas särskilt svårt av ett fängelsestraff i anstalt har givetvis i första hand ett intresse av att straffet inte behöver avtjänas där. Utifrån ett brottsofferperspektiv kan en sådan ordning också framstå som mer rättvis än den nuvarande, eftersom den tilltalade i första hand inte får fängelsestraffets längd reducerat utan döms till ett villkorligt fängelsestraff med en strafflängd som motsvarar allvaret i den brottslighet som brottsoffret blivit utsatt för.

Vidare gör sig intresset av att genom en frihetsberövande påföljd skydda samhället mot den dömde inte lika starkt gällande när det är fråga om mindre allvarlig brottslighet och den tilltalade dessutom är mycket gammal eller vid dålig hälsa. Även detta talar för att reglerna om påföljdsbestämning bör vara utformade så att det i dessa fall ska finnas ett större utrymme än annars att döma ut ett villkorligt fängelsestraff. Ett regelverk som innebär att den tilltalades dåliga hälsa eller höga ålder i första hand ska beaktas som ett skäl för att fängelsestraffet ska vara villkorligt och endast undantagsvis ska ges betydelse vid straffmätningen kan också förväntas bidra till en mer enhetlig rättstillämpning eftersom det blir tydligare hur dessa förhållanden ska vägas in vid straffmätningen respektive påföljdsvalet.

Mot den nu angivna bakgrunden föreslår vi att bestämmelsen i nuvarande 29 kap. 5 § första stycket 2 brottsbalken, som innebär att domstolen vid straffmätningen i skälig omfattning ska beakta att den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde, ska tas bort. En liknande grund för strafflindring införs i en ny bestämmelse i 28 kap. 16 § första stycket 1 brottsbalken som innebär att omständigheten i stället i första hand ska beaktas av domstolen vid bedömningen av om fängelsestraffet ska vara villkorligt (jfr avsnitt 6.6.4).

12.4.6. Strafflindringsgrunden som avser sen lagföring

Förslag: Bestämmelsen i brottsbalken, som innebär att domstolen

vid straffmätningen i skälig omfattning ska beakta om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks, s.k. sen lagföring, tas bort.

Skälen för vårt förslag

Enligt 29 kap. 5 § första stycket 3 brottsbalken ska domstolen vid straffmätningen, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning beakta om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks, s.k. sen lagföring. Detta förhållande kan inverka både på straffmätningen och påföljdsvalet (30 kap. 4 § första stycket brottsbalken).

Som vi redogjort för i avsnitt 12.2.3 ger strafflindringsgrunden uttryck för en uppfattning om att en reaktion på ett brott i allmänhet bör anses mindre påkallad vartefter det tidsmässiga sambandet med själva brottet försvagas; den tilltalade framstår oftast som mindre klandervärd om lagföringen sker först efter en ovanligt lång tid. I det sammanhanget brukar även framhållas att det är skäl av motsvarande slag som motiverar att möjligheten att döma ut en brottspåföljd bortfaller genom preskription.

När det gäller jämförelsen med motiven bakom reglerna om preskription bör påpekas att preskriptionsreglerna – förutom att de vilar på en uppfattning om att det inte kan anses lika angeläget att straffa äldre brott – även motiveras av att det kan vara förenat med svårigheter att utreda och föra bevisning om ett brott som har begåtts för lång tid sedan .98 Preskriptionsreglerna motiveras alltså, till skillnad från regeln om sen lagföring, även av rättssäkerhets- och effektivitetsskäl. I det sammanhanget bör även framhållas att flera allvarliga brott har undantagits helt från preskription genom ett antal lagändringar under senare tid. Det gäller för bl.a. mord, dråp, våldtäkt mot barn och grovt sådant brott samt vissa internationella brott .99Sedan den 1 april 2025 undantas numera alla brott som har livstids fängelse i

98 Jfr SOU 2021:90 s. 105 f. med där gjorda hänvisningar. 99 Se bl.a. prop. 2019/20:69, prop. 2013/14:146 och prop. 2009/10:50.

straffskalan från preskription (se 35 kap. 10 § brottsbalke n).100Särskilt för brott som undantagits från preskription kan det framstå som inkonsekvent att lagstiftningen ger uttryck för att det inte ska finnas en bortre tidsgräns för när dessa gärningar kan lagföras, samtidigt som gärningspersonen kan få strafflindring när det vid lagföringen har gått ovanligt lång tid sedan brotten begicks.

Vidare framstår det inte som ändamålsenligt att den tid som förflutit sedan brottet begicks i sig ska vara avgörande för om gärningspersonen kan anses mindre klandervärd och därför ska ges strafflindring. I stället bör möjligheten till strafflindring i dessa situationer vara kopplad till gärningspersonens agerande i tiden efter brottet och frågan om den sena lagföringen riskerar att omkullkasta en för den tilltalade ordnad tillvaro. Har gärningspersonen exempelvis brutit med ett tidigare missbruk eller en tidigare kriminell livsstil eller lever gärningspersonen annars ett välordnat liv, framstår det som rimligt att dessa förhållanden i vissa fall ska kunna tillgodoräknas honom eller henne vid påföljdsbestämningen så att lagföringen inte riskerar att förstöra den positiva utvecklingen i den tilltalades liv. De nya reglerna om villkorligt fängelse som vi föreslår ger också utrymme för att beakta sådana omständigheter som skäl för att bestämma straffet till villkorligt eller delvis villkorligt fängelse (jfr avsnitt 6.6.4 och 6.6.5). Att det gått lång tid sedan brottet begicks är givetvis ofta en av flera orsaker till att gärningspersonens livssituation är ordnad eller har utvecklats positivt sedan brottet, men tiden i sig utgör inte ett tungt vägande skäl för strafflindring och bör följaktligen inte utgöra en självständig grund för strafflindring.

I sammanhanget ska också beaktas att den tilltalade – som vi redogjort närmare för i avsnitt 12.2.3 – under vissa förhållanden kan få påföljdslindring därför att handläggningen har varit så långsam att den har inneburit en kränkning av den tilltalades rätt till rättegång inom skälig tid enligt bl.a. artikel 6.1 i Europakonventionen .101I de fall då handläggningen dragit ut på tiden på ett oacceptabelt vis finns alltså en möjlighet för domstolen att på den grunden lindra påföljden.

Mot nu angiven bakgrund anser vi att sen lagföring inte bör utgöra en särskild grund för strafflindring. Bestämmelsen i 29 kap. 5 §

100 Se prop. 2024/25:59. Liksom tidigare gäller dock reglerna om preskription för alla typer av brott om någon har begått brott innan han eller hon fyllt arton år (se 35 kap. 10 § andra stycket brottsbalken; jfr a. prop. s. 77). 101 Jfr bl.a. rättsfallen ”De kompensatoriska rättsmedlen I” NJA 2012 s. 1 038 I och ”Toftavägen” NJA 2021 s. 820.

första stycket 3 brottsbalken ska därmed tas bort, vilket innebär att sen lagföring inte ska ges någon självständig betydelse vid straffmätningen. Det utesluter dock inte att en lagföring som äger rum först en längre tid efter brottet och som då riskerar att omkullkasta en för den tilltalade ordnad tillvaro, i undantagsfall kan medföra att det finns skäl att bestämma ett lägre straff än vad brottets straffvärde motiverar. Sådana förhållanden får då beaktas med tillämpning av paragrafens sista punkt (se avsnitt 12.4.10).

12.4.7. Strafflindringsgrunderna som avser förebyggande av skadliga verkningar av brottet och frivillig angivelse

Bedömning: Bestämmelserna i brottsbalken, som innebär att dom-

stolen vid straffmätningen i skälig omfattning ska beakta om den tilltalade efter förmåga försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet eller frivilligt angett sig, bör vara kvar.

Skälen för vår bedömning

Enligt 29 kap. 5 § första stycket 4 brottsbalken ska domstolen vid straffmätningen, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning beakta om den tilltalade efter förmåga försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet. Enligt punkten 5 i samma lagrum ska domstolen på motsvarande vis även beakta om den tilltalade frivilligt angett sig. Dessa förhållanden kan inverka både på straffmätningen och påföljdsvalet (30 kap. 4 § första stycket brottsbalken).

Som vi redogjort för i avsnitt 12.2.3 knyter nu nämnda strafflindringsgrunder an till bestämmelserna om frivilligt tillbakaträdande från försök m.m. i 23 kap. 3 § brottsbalken och bygger på att gärningspersonen genom någon form av frivilligt handlande ger uttryck för att han eller hon ångrar sig och därigenom framstår som mindre klandervärd.

Enligt vår mening framstår det som rimligt att den som på olika sätt försöker begränsa de skadliga verkningarna av brottet eller frivilligt anger sig, får tillgodoräkna sig dessa förhållanden vid påföljdsbestämningen eftersom han eller hon då framstår som mindre klandervärd. En sådan ordning uppmuntrar till ett ansvarstagande beteende hos

gärningspersonen som många gånger kan förväntas bidra till en känsla av upprättelse för brottsoffret. Strafflindringsgrunderna utgör också ett incitament för gärningspersonen att begränsa och ersätta de skador som brottsoffret åsamkats genom brottet. Även utifrån ett brottsofferperspektiv har alltså strafflindringsgrunderna goda skäl för sig. Dessutom kan en sådan ordning i viss mån förväntas bidra till en effektivare utrednings- och lagföringsprocess och till att resurser frigörs för utredning av annan brottslighet. Sammantaget finns det alltså starka skäl för att de strafflindringsgrunder som avser förebyggande av skadliga verkningar av brottet och frivillig angivelse ska vara kvar även i ett reformerat påföljdssystem.

Att den tilltalade frivilligt angett sig eller på olika sätt avhjälper de skadliga verkningarna av brottet anknyter, som tidigare nämnt, till reglerna om frivilligt tillbakaträdande och därmed till frågan om hur klandervärt gärningspersonens agerande kan anses vara. Förhållandena bör därför som utgångspunkt inverka enbart på straffmätningen.

Med anledning av att reglerna om bestämmande av straff placeras i ett nytt gemensamt kapitel flyttas de nuvarande bestämmelserna i 29 kap. 5 § första stycket 4 och 5 brottsbalken till 28 kap. 12 § första stycket 1 och 2 i samma balk.

12.4.8. Strafflindringsgrunden som avser arbetsrättsliga följder m.m.

Förslag: Bestämmelsen i brottsbalken, som innebär att domsto-

len vid straffmätningen i skälig omfattning ska beakta om den tilltalade förorsakas men till följd av att han eller hon på grund av brottet blir eller kan antas bli avskedad eller uppsagd från anställning eller drabbas av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning, tas bort.

Den bestämmelse i brottsbalken, som innebär att en utdömd påföljd senare kan ändras om den tidigare påföljdsbestämningen har grundats på ett felaktigt antagande om uppsägning eller avskedande, tas bort.

Skälen för vårt förslag

Enligt 29 kap. 5 § första stycket 6 brottsbalken ska domstolen vid straffmätningen, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning beakta om den tilltalade förorsakas men till följd av att han eller hon på grund av brottet blir eller kan antas bli avskedad eller uppsagd från anställning eller drabbas av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning. Dessa förhållanden kan inverka både på straffmätningen och påföljdsvalet (30 kap. 4 § första stycket brottsbalken). Om ett antagande om avskedande eller uppsägning har beaktats vid straffmätningen eller påföljdsvalet och detta antagande senare visar sig felaktigt kan domstolen enligt 38 kap. 2 a § brottsbalken på ansökan av åklagaren eller den dömde undanröja påföljden och döma till ny påföljd för brottet under den förutsättningen att påföljden inte har till fullo verkställts.

Som vi redogjort för i avsnitt 12.2.3 ger den nu aktuella strafflindringsgrunden uttryck för att det kan anses oskäligt att gärningspersonen straffas fullt ut när han eller hon till följd av brottet även drabbas av vissa men kopplade till dennes arbete eller näringsutövning, och avser alltså att motverka den typen av sanktionskumulation.

Olika typer av arbetsrättsliga följder av brottet kan många gånger ha stora negativa konsekvenser för gärningspersonen. Om den tilltalade förlorar sin anställning eller blir av med möjligheten att bedriva viss yrkes- eller näringsutövning kan han eller hon få svårigheter att försörja sig. Men även om den tilltalade får ett nytt arbete med motsvarande ersättning, kan han eller hon orsakas andra typer av men. Den tilltalade kan exempelvis få svårigheter att utöva det yrke som han eller hon har utbildat sig för eller har upparbetat ett särskilt kunnande i. En förlust av anställningen eller något annat hinder i yrkes- eller näringsutövningen kan även leda till att den tilltalade skiljs från den sociala miljö som han eller hon verkat i, ibland under mycket lång tid.102Sett från gärningspersonens perspektiv kan det därför framstå som rimligt att förhållanden av den typen beaktas i lindrande riktning vid påföljdsbestämningen.

Samtidigt drabbas den som begår brott regelmässigt av negativa sociala reaktioner som inte beaktas vid påföljdsbestämningen. Det kan därför framstå som inkonsekvent att just sådana negativa följder

102 Jfr bl.a. ”Fentanylstölden” NJA 2023 s. 9 p. 14 och Ågren, Billighetsskälen i BrB 29:5 – berättigande och betydelse vid påföljdsbestämning, 2013, s. 212 ff.

av brottet som har koppling till den tilltalades arbete eller näringsutövning ska särbehandlas i det avseendet. Hänsynstaganden av den typen innebär även risker för sociala orättvisor vid straffmätningen, eftersom den som är väl etablerad på arbetsmarknaden får bättre möjligheter till strafflindring än den som inte har ett arbete eller en fast anställning. I detta ligger även en risk för att straffet inte uppfattas som rättvist. Särskilt utifrån ett brottsofferperspektiv kan det många gånger framstå som orimligt att den tilltalade får ett kortare fängelsestraff enbart därför att han eller hon på grund av brottet måste avsluta sin anställning eller tvingas upphöra med en viss typ av yrkesutövning. Den skada och kränkning som brottsoffret utsätts för genom brottet blir givetvis inte mindre därför att gärningspersonen på grund av lagföringen förlorar sin anställning eller på något annat vis drabbas av hinder eller svårigheter i sin yrkes- eller näringsutövning.

Vidare framstår det inte som rimligt att arbetsrättsliga men beaktas i mildrande riktning vid påföljdsbestämningen när brottet riktat sig mot arbetsgivaren eller har begåtts i anställningen, exempelvis när den tilltalade stjäl från sin arbetsgivare eller utsätter andra för brott i sin tjänsteutövning. Den som på det viset utnyttjar sin anställning eller arbetsgivarens förtroende för att begå brott, bör inte ges strafflindring på grund av att anställningen upphör eller yrkeslegitimationen dras in.

Bestämmelsen i 29 kap. 5 § första stycket 6 brottsbalken innebär även att domstolen i många fall måste göra en bedömning av sannolikheten för att den tilltalade kommer att förlora sitt arbete till följd av en fällande brottmålsdom. Den ordningen innebär en risk för att domen senare visar sig vara materiellt felaktig i det avseendet, särskilt som lagtexten endast uppställer ett krav på att det ska kunna antas att den tilltalade till följd av brottet blir avskedad eller uppsagd. Vår genomgång av praxis visar dessutom att den ordning som finns för att med stöd av 38 kap. 2 a § brottsbalken i efterhand komma till rätta med sådana felaktiga antaganden mycket sällan används. Härtill kommer att det av förarbetsuttalanden och praxis framgår att utrymmet att undanröja en påföljd som bygger på ett felaktigt antagande om uppsägning eller avskedande är ytterst begräns at.103Ett undanröjande är dessutom begränsat till de fall då den tidigare påföljden inte fullt ut har verkställts. Det anförda talar sammantaget för att en tillämpning av 29 kap. 5 § första stycket 6 brottsbalken inte helt sällan riskerar att leda till att den tilltalade får strafflindring för arbetsrättsliga men trots

103 Se prop. 1987/88:120 s. 111 f.; jfr bl.a. NJA 1998 s. 55 och RH 1994:34.

att det senare visar sig att han eller hon inte blir uppsagd eller avskedad till följd av lagföringen. Den ordningen kan uppfattas som både orättvis och stötande.

Mot nu angiven bakgrund anser vi bestämmelsen i 29 kap. 5 § första stycket 6 brottsbalken ska tas bort. Detta innebär att sådana arbetsrättsliga följder m.m. som omfattas av bestämmelsen inte ska ges någon betydelse vid straffmätningen och inte heller ska inverka på bedömningen av om fängelsestraffet ska vara villkorligt. Till följd av att det inte längre ska vara möjligt att beakta antaganden om avskedande eller uppsägning vid påföljdsbestämningen saknas behov av ett sådant särskilt förfarande för undanröjande och bestämmande av ny påföljd som avses i 38 kap. 2 a § brottsbalken. Även den bestämmelsen ska därför tas bort.

12.4.9. Strafflindringsgrunden som avser vissa typer av sanktionskumulation

Bedömning: Bestämmelsen i brottsbalken, som innebär att dom-

stolen vid straffmätningen i skälig omfattning ska beakta om ett straff utmätt efter brottets straffvärde skulle framstå som oproportionerligt strängt med hänsyn till andra rättsliga sanktioner till följd av brottet, bör vara kvar.

Skälen för vår bedömning

Enligt 29 kap. 5 § första stycket 7 brottsbalken ska domstolen i lindrande riktning vid straffmätningen beakta om ett straff utmätt efter brottets straffvärde skulle framstå som oproportionerligt strängt med hänsyn till andra rättsliga sanktioner till följd av brottet. Detta förhållande kan inverka både på straffmätningen och påföljdsvalet (30 kap. 4 § första stycket brottsbalken).

Som vi redogjort för i avsnitt 12.2.3 ger strafflindringsgrunden uttryck för att det kan anses oskäligt att gärningspersonen straffas fullt ut när han eller hon till följd av brottet även drabbas av vissa andra sanktioner. Strafflindringsgrunden avser alltså att motverka vissa typer av sanktionskumulation.

För att påföljden ska bli väl avvägd och proportionerlig är det enligt vår mening rimligt att den som till följd av brottet drabbas av andra rättsliga sanktioner i vissa fall ska kunna få tillgodoräkna sig detta förhållande vid straffmätningen. Det bör främst handla om sanktioner med samma ändamål som straffet. Har sanktionen i stället ett utpräglat reparativt, vinningsneutraliserande eller farereducerande syfte bör sanktionen som utgångspunkt inte inverka på straffmätningen.

Som vi beskrivit närmare i avsnitt 12.2.3 är de typer av sanktioner, som kan bli föremål för beaktande enligt nuvarande bestämmelse av varierande slag. Det är dock främst fråga om offentligrättsliga sanktioner. Det kan t.ex. handla om att ett av en myndighet meddelat tillstånd dras in eller att det meddelas förbud med visst innehåll. Även skattetillägg, viten och andra typer av förvaltningsrättsliga sanktioner kan beaktas .104Särskilt med hänsyn till att befintliga sanktioner kan ändras och nya sanktioner kan tillkomma, bör det finnas en mer allmänt hållen bestämmelse som gör det möjligt att vid straffmätningen uppmärksamma och beakta olika former av sanktionskumulation. Samtidigt är det viktigt att den tilltalade inte blir överkompenserad. Har sanktionen anpassats efter påföljden bör det inte komma i fråga att ge den tilltalade strafflindring .105 Den ordningen kommer också till uttryck i den nu aktuella bestämmelsen genom att det där anges att strafflindring enbart ska ges om straffet skulle bli oproportionerligt strängt med hänsyn till andra rättsliga sanktioner.

Som framhållits i tidigare lagstiftningsärenden är det givetvis lämpligt att lagstiftaren i samband med att sanktioner tillkommer eller förändras anvisar i vilket led de bör beaktas för att undvika dubbelbestraffningseffekter eller en oproportionerlig reaktion på brottet .106Ytterst har emellertid domstolen ett ansvar för att den utdömda påföljden blir väl avvägd och proportionerlig.

I sammanhanget bör även framhållas att strafflindring vid sanktionskumulation i nu aktuella fall inte innebär ett särskilt stort avsteg från principen att straffets stränghet ska bestämmas efter brottets svårhet. I stället handlar det om att brottet redan kan anses ha blivit delvis bestraffat genom en annan rättslig sanktion och att straffet därför bör sättas något lägre än annars. Även utifrån ett brottsofferperspektiv kan

104 Jfr prop. 2014/15:37 s. 28 och 40 samt ”Skattetillägg och billighetsskäl” NJA 2020 s. 734. 105 Ett exempel på en rättslig sanktion som därför inte bör beaktas är företagsbot (jfr 36 kap. 26 § första stycket 2 brottsbalken). 106 Jfr a. prop. s. 28.

en sådan ordning framstå som godtagbar så länge som det tydligt framgår av domen att den tilltalade får strafflindring därför att han eller hon utöver påföljden har påförts en annan rättslig sanktion till följd av det brott som brottsoffret blivit utsatt för.

Mot nu angiven bakgrund anser vi att den strafflindringsgrund som avser vissa typer av sanktionskumulation inte bör tas bort. Med anledning av att reglerna om straffmätning placeras i ett nytt kapitel om bestämmande av straff flyttas den nuvarande bestämmelsen i 29 kap. 5 § första stycket 7 brottsbalken till 28 kap. 12 § första stycket 3 samma balk.

Avsikten är alltså inte att åstadkomma någon större förändring av den gällande ordningen, varken avseende vilka typer av sanktioner som bör tillmätas betydelse eller vilket genomslag strafflindringsgrunden ska få vid straffmätningen. Eftersom den strafflindringsgrund som tar sikte på arbetsrättsliga följder m.m. tas bort bör det emellertid inte komma i fråga att beakta den typen av sanktionskumulation, t.ex. det förhållandet att den tilltalade har ålagts ett näringsförbud, enligt den nu aktuella bestämmelsen. Av skäl som redovisats närmare i föregående avsnitt bör nämligen sådana följder av brottet som påverkar den tilltalades anställning, arbete eller näringsutövning negativt, inte utgöra grund för strafflindring.

Som framgår av ovan knyter den nu aktuella strafflindringsgrunden an till frågan om proportionalitet mellan brottets allvar och den samlade reaktionen på det rättsstridiga agerandet. De förhållanden som omfattas av strafflindringsgrunden bör därför som utgångspunkt inverka enbart på straffmätningen.

12.4.10. Strafflindring på grund av andra omständigheter

Förslag: Bestämmelsen i nuvarande 29 kap. 5 § första stycket 8

brottsbalken ändras på så sätt att domstolen vid straffmätningen, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning ska beakta om någon annan omständighet av samma tyngd påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar.

Skälen för vårt förslag

Enligt 29 kap. 5 § första stycket 8 brottsbalken ska domstolen vid straffmätningen, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning beakta om någon annan omständighet påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar. Ett sådant förhållande kan inverka både på straffmätningen och påföljdsvalet (30 kap. 4 § första stycket brottsbalken).

Som vi redogjort för i avsnitt 12.2.3 omfattar punkten omständigheter som i princip är likvärdiga med och lika tungt vägande som de som nämns i paragrafens övriga punkter. Eftersom uppräkningen av billighetsskälen är uttömmande framstår det som lämpligt att det även i ett reformerat påföljdssystem finns en mer allmänt hållen bestämmelse som gör det möjligt att vid straffmätningen i skälig omfattning beakta olika inte närmare angivna omständigheter som knyter an till gärningspersonens personliga förhållanden eller något som har inträffat i tiden efter brottet. En sådan ordning framstår som påkallad för att undvika oskäliga resultat och för att straffmätningen inte ska bli alltför fyrkantig. Samtidigt innebär, som tidigare nämnt, möjligheten till sådana hänsynstaganden ett avsteg från den grundläggande principen om att straffets stränghet ska bestämmas efter brottets svårhet. För att tydligt markera att sådana hänsynstaganden utgör ett avsteg från den utgångspunkten bör det framgå av lagtexten att enbart omständigheter av samma tyngd som de billighetsskäl som räknas upp i paragrafens övriga punkter ska kunna beaktas i lindrande riktning vid straffmätningen.

Avsikten med lagändringen är att domstolarna ska iaktta en något större restriktivitet än tidigare när det gäller att vid straffmätningen beakta olika inte närmare angivna omständigheter som knyter an till gärningspersonens personliga förhållanden eller något som har inträffat i tiden efter brottet. För att strafflindring ska medges bör det krävas ett förhållande som med motsvarande tyngd som något av de billighetsskäl som anges i paragrafens övriga punkter påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar. Som utgångspunkt ska det alltså handla om förhållanden som innebär att den tilltalade på något vis har agerat ansvarsfullt i tiden efter brottet och därför framstår som mindre klandervärd eller i anledning av brottet drabbas orimligt hårt av något annat än själva straffet. Det kan exempelvis handla om att den tilltalade har varit häktad med restriktioner

under mycket lång tid eller att häktningstiden av något annat skäl har drabbat den tilltalade oskäligt hårt. Även det förhållandet att den tilltalade till följd av mindre allvarlig brottslighet har förpliktats att betala ett högt skadestånd bör i undantagsfall beaktas. Risken för att bli utsatt för allvarliga repressalier till följd av uppgiftslämnande om annans brottslighet bör också kunna medföra strafflindring i vissa fall. Att mer allmänt väga in olika negativa konsekvenser av brottet, t.ex. omgivningens ogillande, bör givetvis inte komma i fråga.

Vid tillämpningen av bestämmelsen ska det även övervägas om förhållandet i stället bör beaktas vid prövningen av om fängelsestraffet ska vara villkorligt. Förhållanden som anknyter till hur hårt ett fängelsestraff i anstalt kan komma att drabba den tilltalade ska som utgångspunkt få betydelse som skäl för villkorligt fängelse och ska då inte leda till en reduktion av straffvärdet enligt den nu aktuella bestämmelsen. Exempel på förhållanden som i första hand bör inverka på frågan om fängelsestraffet ska vara villkorligt är olika typer av tredjemanshänsyn samt omständigheter som har att göra med den tilltalades hälsotillstånd eller livssituation i övrigt vid tidpunkten då fängelsestraffet ska verkställas. Vid allvarligare brottslighet, där någon annan påföljd än ett längre fängelsestraff i anstalt inte kan komma i fråga, kan det emellertid finnas skäl att göra avsteg från nu nämnda utgångspunkter och låta förhållandet inverka på straffmätningen. Så kan exempelvis vara fallet när det rör sig om ett långt fängelsestraff och den tilltalades höga ålder eller dåliga hälsa skulle göra anstaltsvistelsen särskilt svår, t.ex. därför att den dömde med hög grad av sannolikhet kommer att avlida under tiden i anstalt om det inte döms ut ett kortare fängelsestraff än vad brottets straffvärde motiverar. Även det förhållandet att ett längre fängelsestraff i anstalt riskerar att försämra den tilltalades hälsotillstånd avsevärt bör i vissa särpräglade fall kunna beaktas vid straffmätningen. Däremot kan det som utgångspunkt inte anses motiverat att vid lägre straffvärden reducera fängelsestraffets längd med en eller några månader. Den tilltalades höga ålder eller dåliga hälsa bör då få betydelse endast på så vis att dessa förhållanden kan tala för att fängelsestraffet ska vara villkorligt.

Eftersom den strafflindringsgrund som tar sikte på arbetsrättsliga följder m.m. tas bort bör det inte komma i fråga att beakta sådana förhållanden eller andra typer av arbetsrättsliga sanktioner såsom omplacering, avstängning eller löneavdrag enligt den nu aktuella bestämmelsen. Av skäl som vi redovisat i tidigare avsnitt bör nämligen så-

dana följder av brottet som anknyter till den tilltalades anställning, arbete eller näringsutövning inte utgöra grund för strafflindring. Eftersom den strafflindringsgrund som avser sen lagföring tas bort bör det inte heller komma i fråga att beakta det förhållandet som en självständig grund för strafflindring. Det utesluter dock inte att en lagföring som äger rum först en längre tid efter brottet och som då riskerar att omkullkasta en för den tilltalade ordnad tillvaro, undantagsvis kan utgöra skäl för att bestämma ett lägre straff än vad brottets straffvärde motiverar. Förhållanden av den typen bör emellertid i första hand vägas in som ett skäl för att döma till villkorligt eller delvis villkorligt fängelse.

Med anledning av att reglerna om straffmätning placeras i ett nytt kapitel om bestämmande av straff flyttas den delvis nya bestämmelsen till 28 kap. 12 § första stycket 4 brottsbalken.

12.4.11. Strafflindringsgrunderna som avser utredningsmedverkan

Bedömning: Bestämmelserna i brottsbalken, som innebär att dom-

stolen vid straffmätningen i skälig omfattning ska beakta om den tilltalade har lämnat uppgifter av väsentlig betydelse för utredningen av sin egen eller annans brottslighet, bör vara kvar.

Skälen för vår bedömning

Enligt 29 kap. 5 a § första stycket brottsbalken ska domstolen vid straffmätningen i skälig omfattning beakta om den tilltalade lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet. Detta gäller även enligt andra stycket om den tilltalade lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av någon annans brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader eller av någon annans försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott om gärningen är belagd med straff. Dessa förhållanden kan inverka både på straffmätningen och påföljdsvalet (30 kap. 4 § första stycket brottsbalken).

I direktiven anges att bestämmelserna om strafflindring vid utredningsmedverkan bör vara kvar. Vi delar den uppfattningen. Som vi har

redogjort för i avsnitt 12.2.2 motiveras dessa strafflindringsgrunder, till skillnad från de ursprungliga strafflindringsgrunderna i 29 kap. 5 § brottsbalken, främst av effektivitetsskäl. Vad gäller strafflindring vid medverkan i utredningen av egen brottslighet motiverades strafflindringsgrunden vid införandet år 2015 utifrån flera olika utgångspunkter. Det ansågs bl.a. som en rimlig ordning att den som genom medverkan i utredningen av sin egen brottslighet ger uttryck för ansvarstagande och ånger får tillgodoräkna sig detta förhållande vid påföljdsbestämningen. Vidare framhölls vid införandet att bestämmelsen kan förväntas bidra till en effektivare utrednings- och lagföringsprocess och till att resurser frigörs för utredning av annan brottslighet. Även utifrån ett brottsofferperspektiv ansågs det finnas fördelar eftersom det för ett brottsoffer kunde vara av stor betydelse, inte minst för möjligheten att bearbeta upplevelsen av brottet, att utredning och lagföring sker så tätt inpå brottet som möjligt och att ekonomiska anspråk som kan finnas från brottsoffrets sida behandlas snabbare .107Vad gäller strafflindring vid medverkan i utredningen av annans brottslighet motiverades införandet av bestämmelsen år 2022 bl.a. av att en sådan kronvittnesreglering kunde förväntas öka incitamenten för den misstänkte att samarbeta med de brottsutredande myndigheterna. En sådan ordning bedömdes också kunna medföra positiva effekter för möjligheten att bryta den tystnadskultur som medför att brott som begås inom ramen för kriminella nätverk ofta är särskilt svåra att utreda. Vidare framhölls att strafflindring för utredningsmedverkan i annans brottslighet skulle kunna bidra till att fler allvarliga och svårutredda brott klaras upp och att fler personer lagförs .108 Det finns alltså starka skäl för att inte ta bort de bestämmelser som avser strafflindring vid utredningsmedverkan. I det sammanhanget ska särskilt framhållas att reglerna om strafflindring vid medverkan i utredningen av någon annans brott har setts över i närtid av Utredningen om Anonyma vittnen, som bl.a. har haft i uppdrag att undersöka hur regleringen har fungerat i praktiken och om den har gett önskat resultat i fråga om effektivitet och rättssäkerhet samt ta ställning till om åklagarens förslag till strafflindring bör bli bindande för domstolen. En av de bedömningar som utredningen har redovisat i sitt slutbetänkande

107 Se prop. 2014/15:37 s. 14 och 18 ff. 108 Se prop. 2021/22:186 s. 22 och 52 ff.

(SOU 2024:51) är att nuvarande reglering kan bli tillräckligt effektiv och att någon författningsändring för närvarande inte är nödvändig .109

Med anledning av att reglerna om straffmätning placeras i ett nytt kapitel om bestämmande av straff flyttas de nuvarande bestämmelserna i 29 kap. 5 a § brottsbalken till 28 kap. 13 § samma balk. Till följd av att bestämmelserna om strafflindring vid utredningsmedverkan flyttas, görs vissa redaktionella ändringar i 23 kap. 10 § och 45 kap. 4 §rättegångsbalken.

Enligt de nya reglerna om villkorligt fängelse som vi föreslår kan den tilltalades utredningsmedverkan undantagsvis mer direkt inverka på bedömningen av om fängelsestraffet ska vara villkorligt (jfr avsnitt 6.6.4).

12.4.12. Kravet på särskilda skäl för att gå under straffminimum med hänvisning till en strafflindringsgrund

Bedömning: Bestämmelserna i brottsbalken, som innebär att det

vid förekomsten av en strafflindringsgrund krävs särskilda skäl för att döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet, bör vara kvar.

Skälen för vår bedömning

Av sista stycket i 29 kap. 5 § respektive 29 kap. 5 a § brottsbalken framgår att det krävs särskilda skäl för att döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet med hänvisning till sådana strafflindringsgrunder som avses i bestämmelserna.

Eftersom lagtextens krav på särskilda skäl för att gå under straffminimum med hänvisning till en strafflindringsgrund har ifrågasatts i olika sammanhang har vi funnit anledning att överväga om det finns skäl att slopa rekvisitet.

Som vi har redogjort för i avsnitt 12.2.2 och 12.2.3 motiveras kravet på särskilda skäl av att det annars skulle öppnas upp för en allt för generös tillämpning av strafflindringsgrunderna och därmed minska förutsebarheten i fråga om vilket straff som gäller för ett visst brott. Vidare har framhållits att möjligheten att gå under straffmini-

109 Se SOU 2024:51 s. 224 ff., särskilt på s. 227.

mum för ett brott med beaktande av en strafflindringsgrund utgör ett undantag från huvudregeln att ett straff ska bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan och att det därför är rimligt att utrymmet för att avvika från straffskalan begränsas till de fall där det är som mest angeläget. Även om kravet på särskilda skäl har kritiserats för att utgöra en omotiverad begränsning av billighetsskälens genomslag som kan ge upphov till tröskeleffekter (jfr avsnitt 12.2.2 under rubriken ”2015 års lagändring”), framstår det enligt vår mening av ovan redovisade skäl som motiverat att behålla rekvisitet. Detta gäller särskilt som vår genomgång av praxis visar att kravet på särskilda skäl ger domstolarna ett förhållandevis stort utrymme att vid straffmätningen underskrida föreskrivet straffminimum i de fall då det anses särskilt angeläget (se avsnitt 12.2.3 under rubriken ”Kravet på särskilda skäl” ).110Risken för tröskeleffekter förefaller därför i praktiken vara liten.

Mot den bakgrunden menar vi att utrymmet för att underskrida föreskrivet straffminimum med hänvisning till en strafflindringsgrund alltjämt bör vara begränsat till de fall där det finns särskilda skäl. Den ordningen överensstämmer också med vad som följer av vårt uppdrag i denna del.

Med anledning av att vissa av billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken och strafflindringsgrunderna i 29 kap. 5 a § brottsbalken flyttas till 28 kap. 12 § respektive 28 kap. 13 § brottsbalken, flyttas även nu aktuella bestämmelser till sista stycket i respektive paragraf.

12.4.13. Bestämmelsen om påföljdseftergift

Bedömning: Förutsättningarna för att meddela påföljdseftergift

bör inte ändras. Våra förslag om att vissa strafflindringsgrunder ska tas bort innebär emellertid att möjligheten att meddela påföljdseftergift inskränks.

110 Jfr även Borgeke & Forsgren, a.a., s. 325 f.

Skälen för vår bedömning

Av 29 kap. 6 § brottsbalken följer att rätten ska meddela påföljdseftergift om det med hänsyn till någon sådan omständighet som avses i 5 eller 5 a § är uppenbart oskäligt att döma till påföljd.

Enligt vår mening finns det inte skäl att ändra förutsättningarna för att meddela påföljdseftergift. Liksom i dag bör det alltså krävas att det är uppenbart oskäligt att döma till påföljd för att påföljdseftergift ska meddelas. På så vis tydliggörs att institutet ska användas med stor restriktivitet och endast i undantagsfall, främst vid mindre allvarlig brottslighet. Vidare framstår det som lämpligt att påföljdseftergift enbart ska kunna meddelas med hänvisning till sådana omständigheter som omfattas av en strafflindringsgrund. Som framhölls redan vid införandet av bestämmelsen i brottsbalken främjar den ordningen en enhetlig rättstillämpning och tillser att påföljdseftergift meddelas endast i de fall då det verkligen är befogat. Sådana förmildrande omständigheter som inverkar enbart på straffvärdet ska alltså inte i sig kunna leda till påföljdseftergift, även om utrymmet för påföljdseftergift givetvis är större när straffvärdet är lågt.111

Våra förslag om att vissa strafflindringsgrunder ska tas bort innebär att omständigheter som omfattas av dessa grunder, inte längre ska kunna utgöra skäl för att meddela påföljdseftergift. Den begränsningen av tillämpningsområdet för bestämmelsen om påföljdseftergift framstår som följdriktig. Med anledning av att reglerna om straffmätning flyttas till ett nytt kapitel i brottsbalken som innehåller regler om bestämmande om straff, bör även bestämmelsen om påföljdseftergift placeras där. Av systematiska skäl bör bestämmelsen vara placerad sist i det nya kapitlet. Bestämmelsen om påföljdseftergift placeras därför i 28 kap. 22 § brottsbalken och i paragrafen hänvisas följaktligen till de strafflindringsgrunder som enligt våra förslag ska vara placerade i 28 kap. 12 och 13 §§.

12.4.14. Strafflindringsgrunderna är i övrigt väl avvägda

Bedömning: Utöver vad som framgår av föreslagna ändringar

regleras strafflindringsgrunderna på ett välavvägt och tillräckligt uttömmande sätt.

111 Jfr prop. 1987/88:120 s. 60 f. och s. 97.

Skälen för vår bedömning

Vid vår översyn av strafflindringsgrunderna i 29 kap. 5 och 5 a §§ har vi övervägt andra förändringar av reglerna än de som vi redogjort för i det föregående.

Vi har bl.a. övervägt om det bör införas en särskild bestämmelse i brottsbalken som anger att domstolen i mildrande riktning vid straffmätningen ska beakta att den tilltalades rätt till rättegång inom skälig tid har kränkts eller om det i en särskild bestämmelse i brottsbalken bör anges förutsättningar för påföljdslindring vid andra typer av rättighetskränkningar. Emellertid har vi kommit fram till att det inte finns skäl att införa någon sådan reglering i brottsbalken. Som vi redogjort för i avsnitt 12.2.3 under rubriken ”Rättegång inom skälig tid” grundar sig påföljdslindring som kompensation för en kränkning av rätten till en rättegång inom skälig tid enligt Europakonventionen på andra överväganden än rent straffrättsliga, låt vara att en sådan kompensation så långt som möjligt ska anpassas till det straffrättsliga systemet. Till skillnad från strafflindringsgrunderna i brottsbalken syftar kompensationen till att gottgöra att det allmänna har kränkt den enskildes grundläggande rättigheter. Det handlar om en direkt tillämpning av Europakonventionen och det krav på kompensatoriska rättsmedel som följer av det regelverket .112Således kan även kränkningar av andra rättigheter än rätten till en rättegång inom skälig tid, i vissa fall motivera påföljdslindring .113I det sammanhanget bör även framhållas att det i bl.a. regeringsformen, Europakonventionen och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna finns ett större antal delvis överlappande rättigheter som i olika avseenden skulle kunna aktualisera frågor om påföljdslindr ing.114Att införa bestämmelser av det nu aktuella slaget i brottsbalken riskerar mot nu angiven bakgrund att närmast bidra till en ökad otydlighet kring hur brottsbalkens regler om strafflindring och bestämmelserna i de olika rättighetskatalogerna förhåller sig till varandra. En sådan ordning framstår inte som önskvär d.115

112 Se ”De kompensatoriska rättsmedlen I” NJA 2012 s. 1038 I särskilt p. 17–20. 113 Jfr bl.a. ”Bevisprovokationen” NJA 2011 s. 638 särskilt p. 22 och ”Ne bis-kompensationen” NJA 2015 s. 417 särskilt p. 8. 114 Se t.ex. ”Toftavägen” NJA 2021 s. 820 och ”Fentanylstölden” NJA 2023 s. 9 där Högsta domstolen hänvisar både till Europakonventionens och regeringsformens bestämmelser om rätten till en rättegång inom skälig tid när frågan om påföljdslindring prövas. 115 Jfr prop. 2014/15:37 s. 32 f.

En annan fråga som vi har övervägt närmare är vilken utredning som bör krävas för att en strafflindringsgrund ska beaktas av domstolen vid påföljdsbestämningen. I den delen anser vi att Högsta domstolens praxis, särskilt rättsfallet ”Flyktingpojkens ålder” NJA 2016 s. 719 (särskilt p. 16–20), ger tillräcklig vägledning och att det inte finns skäl att genom lagstiftning förtydliga eller ändra den nu gällande ordningen (jfr avsnitt 12.2.3 under rubriken ”Underlaget för bedömningen och vissa processuella bestämmelser”).

Vidare har vi övervägt om samtliga strafflindringsgrunder bör vara placerade i en gemensam paragraf i stället för, som i dag, i två paragrafer. Som framgår av ovan motiveras emellertid strafflindring vid utredningsmedverkan främst av intresset av att effektivt utreda och lagföra brott. Samtidigt motiveras övriga strafflindringsgrunder som vi föreslår ska vara kvar, av helt eller i vart fall delvis andra skäl. För att markera den skillnaden vad gäller bestämmelsernas bakomliggande motiv framstår det som lämpligt att behålla den nuvarande uppdelningen mellan de strafflindringsgrunder som tar sikte på utredningsmedverkan och övriga strafflindringsgrunder.

När det gäller bestämmelserna om strafflindring vid utredningsmedverkan finns som vi beskrivit i avsnitt 12.2.1 och 12.2.3 vissa särskilda processuella regler som bl.a. innebär att om åklagaren anser att det finns skäl att beakta sådana omständigheter ska han eller hon i stämningsansökan lämna ett förslag till påföljd (jfr 45 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken). Påföljdsförslaget, som inte är bindande för domstolen, ska anges i domen (jfr 30 kap. 5 § första stycket 4 rättegångsbalken). Som tidigare nämnt har den s.k. kronvittnesregleringen setts över av Utredningen om Anonyma vittnen. Den utredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 2024:51) redovisat vissa ställningstaganden och författningsförslag som bl.a. berör nyss nämnda regler. Det har mot den bakgrunden inte funnits skäl att inom ramen för vårt uppdrag närmare överväga eller föreslå några förändringar avseende de processuella bestämmelserna som anknyter till reglarna om påföljdslindring vid utredningsmedverkan.

Med dessa anmärkningar gör vi alltså bedömningen att strafflindringsgrunderna – utöver vad som framgår av ovan föreslagna ändringar – regleras på ett välavvägt och tillräckligt uttömmande sätt.

Betänkande av Straffreformutredningen

Stockholm 2025

En straffreform

Volym 4

SOU och Ds finns på regeringen.se under Rättsliga dokument.

Svara på remiss – hur och varför Statsrådsberedningen, SB PM 2021:1.

Information för dem som ska svara på remiss finns tillgänglig på regeringen.se/remisser.

Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet Omslag: Elanders Sverige AB Tryck och remisshantering: Elanders Sverige AB, Stockholm 2025

ISBN 978-91-525-1279-1 (tryck) ISBN 978-91-525-1280-7 (pdf) ISSN 0375-250X

Sammanfattning

Våra förslag i korthet

Vi föreslår i detta betänkande att påföljdssystemet får en helt ny struktur med bl.a. nya regler för straffmätningen och införandet av villkorligt fängelse. I korthet innebär förslagen följande.

  • Ett system med villkorligt fängelse införs som ersätter presumtionen mot fängelse och därmed sammanhängande regler för påföljdsvalet. Påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras.
  • En bred översyn av straffskalorna i brottsbalken och annan lagstiftning genomförs i syfte att straffskalorna ska motsvara brottslighetens allvar. Ett femtiotal ändringar görs i straffskalor.
  • De allmänna bestämmelserna om hur straffvärdet ska bedömas kompletteras med en särskild regel som tar sikte på att hela straffskalan ska komma till användning. Begreppet brottsoffer introduceras i lagtexten.
  • En särskild regel för straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet införs som är avsedd att leda till ett ökat genomslag för tillkommande brott. Brott som inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person ska som utgångspunkt ges fullt genomslag.
  • Den gemensamma straffskalan för fängelse på viss tid skärps. Det införs också en bestämmelse som gör det möjligt att i vissa fall döma till ett gemensamt livstidsstraff även om fängelse på livstid inte är föreskrivet för något av brotten.
  • Det införs en ny straffskärpningsbestämmelse avseende brott som har samband med kriminella nätverk eller i övrigt utgör led i organiserad brottslighet samt därutöver vissa brott som avser skjutningar

och sprängningar på allmän plats eller liknande. Dessutom införs en ny paragraf om förhöjt straffmaximum när domstolen tillämpar den nya straffskärpningsbestämmelsen.

  • Vissa billighetsskäl tas bort. Samtidigt förtydligas hur kvarvarande billighetsskäl och övriga strafflindringsgrunder ska inverka på påföljdsbestämningen.
  • Presumtionen för häktning vid allvarlig brottslighet utvidgas till att omfatta brotten grov kvinnofridskränkning, grov fridskränkning och hedersförtryck. Den utvidgas också till att omfatta försök, förberedelse och stämpling till brott för vilka det inte är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse i fyra år.
  • Följdändringar görs av de straffprocessuella reglerna för att möjliggöra genomförandet av de materiella straffrättsliga förslagen.

I det följande ger vi en något utförligare redogörelse för inriktningen av vårt uppdrag, innebörden av våra förslag och skälen för våra ställningstaganden.

Vårt uppdrag

Vår övergripande uppgift har bestått i att göra en översyn av straffskalorna och reformera påföljdssystemet. Syftet med uppdraget har varit att straffskalorna på ett bättre sätt än i dag ska återspegla brottens allvar och att påföljderna som döms ut ska framstå som rimliga och rättvisa. Inom ramen för reformen har vi bl.a. haft i uppdrag att

  • genomföra en översyn av straffskalorna för de enskilda brotten och föreslå ändringar av de yttre begränsningarna för straffskalorna,
  • föreslå ändringar som säkerställer en nyanserad och differentierad straffmätning där försvårande omständigheter får större genomslag,
  • överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en modell för straffmätning av flerfaldig brottslighet som innebär att de tre allvarligaste brotten räknas fullt ut och att det först därefter blir aktuellt med straffreduktion,
  • överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på alla brott som har samband med kriminella nätverk,
  • överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar som innebär att billighetsskälen (29 kap. 5 § brottsbalken) utmönstras eller i vart fall ges en mer begränsad betydelse för påföljdsbestämningen,
  • föreslå ändringar av påföljderna och reglerna om val av påföljd,
  • föreslå ändringar som innebär att presumtionen för häktning vid allvarlig brottslighet ska gälla i fler fall, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Vårt uppdrag har inte omfattat straffansvar och påföljdsbestämning för allvarligt psykiskt störda lagöverträdare. Uppdraget har inte heller omfattat de särskilda påföljdsreglerna för unga lagöverträdare eller reglerna om villkorlig frigivning och om straffskärpning för återfall.

Ett påföljdssystem med villkorligt fängelse

Närmare om vårt uppdrag och utgångspunkter för våra överväganden

Vårt uppdrag när det gäller påföljder och val av påföljd har varit dels att föreslå ändringar av påföljderna som sådana, dels att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar av reglerna om påföljdsval där grundregeln ska vara att påföljden ska bestämmas utifrån brottets allvar i form av dess straffvärde. I uppdraget har också ingått att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar som syftar till att möjligheten att ta hänsyn till den tilltalades personliga omständigheter vid påföljdsvalet begränsas.

Vår ambition har varit att utforma påföljdssystemet med utgångspunkt i en pluralistisk syn på straff. Det innebär att systemet som helhet bör utformas utifrån att det ska uppfylla flera ändamål och med beaktande av att olika – ibland motstående – principer och intressen kan göra sig gällande och då måste balanseras mot varandra. Således bör systemet inte bara utformas så att de olika preventiva funktionerna av straff eller hot om straff tillvaratas och grundläg-

gande principer om bl.a. proportionalitet, rättslig likabehandling och humanitet upprätthålls, utan också så att straffen blir ägnade att bidra till brottsoffers upprättelse. Detta bör leda till en ny balanspunkt i systemet, där bl.a. kravet på humanitet alltjämt är centralt, men måste ställas i relation till att straffet i högre grad ska utgöra ett led i brottsoffrets upprättelse.

Vid påföljdsbestämningen i det enskilda fallet ska kravet på proportionalitet, dvs. att straffet står i proportion till brottslighetens allvar, vara grundbulten. Med en sådan utgångspunkt – som i förekommande fall innebär att kränkningen av brottsoffret sätts i fokus för påföljdsbestämningen – har den straffrättsliga reaktionen enligt vår mening goda möjligheter att bidra till brottsoffrets upprättelse. Det förutsätter dock att rättens syn på kränkningens allvar också kommer till uttryck i den utdömda påföljden. En annan utgångspunkt för våra överväganden är därför att påföljderna – även när de inte är frihetsberövande – på ett tydligt sätt ska förmedla att, och i vilken utsträckning, gärningspersonen klandras för brottet. De icke frihetsberövande påföljderna bör därtill ha ett tillräckligt ingripande verkställighetsinnehåll samt vara förenade med kännbara och tydliga konsekvenser vid återfall i brott eller annan misskötsamhet. Korta fängelsestraff bör undvikas. Vidare bör påföljdssystemet och reglerna för påföljdsbestämningen förenklas och styras av enhetliga kriterier. Reglerna bör också främja en effektiv handläggning.

Våra överväganden i denna del ska ses i ljuset av de förändringar vi föreslår i fråga om straffskalorna och straffmätningen. Förslagen i de olika delarna ska alltså betraktas som en helhet, vilka tillsammans är avsedda att uppnå ändamålen med denna reform.

Ett påföljdssystem med villkorligt fängelse införs

Vi har funnit att de ovan angivna utgångspunkterna bäst kan tillgodoses om presumtionen mot fängelse (30 kap. 4 § första stycket brottsbalken) och därmed sammanhängande regler för påföljdsvalet ersätts av ett system med villkorligt fängelse. Vi föreslår därför att ett sådant system införs och att samtliga icke frihetsberövande alternativ till fängelse inordnas under det villkorliga fängelsestraffet, med följden att villkorlig dom och skyddstillsyn helt utmönstras. Det betyder att påföljdssystemet för vuxna lagöverträdare i huvudsak kom-

mer att bestå av två påföljder, böter och fängelse, och att rätten under vissa förutsättningar ska få besluta att ett fängelsestraff på viss tid, helt eller delvis, ska vara villkorligt. Att straffet är villkorligt innebär, enligt den variant av påföljdskonstruktionen som vi föreslår, att det inte ska avtjänas i kriminalvårdsanstalt eller enligt någon av de övriga verkställighetsformer som annars gäller för (ovillkorligt) fängelse. Om den dömde under en prövotid, som ska vara minst två år, återfaller i brott, eller om han eller hon brister i fullgörandet av en tilläggssanktion som straffet förenats med, ska beslutet om villkorlighet kunna upphävas.

Villkorligt fängelse ska som huvudregel förenas med dagsböter, samhällstjänst eller övervakning som tilläggssanktion. Systemet utformas utifrån att samhällstjänst och övervakning är att anse som mer ingripande tilläggssanktioner än böter samt att samhällstjänst och övervakning är att anse som likställda i ingripandegrad.

Så kallad kontraktsvård och överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) utgår ur påföljdssystemet och ska således varken utgöra tilläggssanktioner till villkorligt fängelse eller på annat sätt kunna beslutas vid påföljdsbestämningen. Vård- och behandlingsbehovet hos de målgrupperna får i stället tillgodoses av Kriminalvården inom ramen för verkställigheten av ett ovillkorligt respektive villkorligt fängelsestraff. Personer som enligt den hittillsvarande regleringen hade varit aktuella för kontraktsvård kommer i det nya systemet ofta kunna avtjäna fängelsestraffet genom vårdvistelse. Intensivövervakning med elektronisk kontroll ska även fortsättningsvis vara en verkställighetsform av (ovillkorliga) fängelsestraff.

Till följd av införandet av det nya systemet struktureras brottsbalkens kapitel om påföljderna om, så att tilläggssanktioner till villkorligt fängelse behandlas i ett nytt 27 kap., bestämmande av straff behandlas i ett nytt 28 kap. och 29 och 30 kap. upphävs. Det görs också ändringar i 26 kap. brottsbalken. Vissa anpassningar görs därtill av reglerna om påföljdsvalet för lagöverträdare med en allvarlig psykisk störning och för unga lagöverträdare. De förstnämnda reglerna samlas alla i 31 kap. brottsbalken och de sistnämnda i 32 kap. brottsbalken. Vidare införs en ny lag om villkorligt fängelse som innehåller bestämmelser om villkorligt fängelse samt om verkställighet av samhällstjänst och övervakning som tilläggssanktioner till villkorligt fängelse.

Förutsättningarna för villkorligt fängelse

Rätten ska få besluta att ett fängelsestraff på viss tid ska vara villkorligt om straffet ändå kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet. Någon lagstadgad gräns eller presumtionsregel för vid vilka strafflängder ett villkorligt fängelsestraff ska anses uteslutet införs inte. Som en riktlinje bör dock gälla att ett villkorligt fängelsestraff normalt inte kan komma i fråga när det utmätta straffets längd uppgår till ett år eller mer eller, om brottsligheten är av sådan art att det minskar utrymmet för privilegiering, till sex månader eller mer. I mindre allvarliga fall, dvs. när det utmätta straffet är kortare än sex månader, ska brottslighetens art i stället beaktas inom ramen för ett villkorligt fängelsestraff genom valet av en strängare tilläggssanktion.

Frågan om den tilltalades tidigare brottslighet utesluter ett villkorligt fängelsestraff ska avgöras genom en sammanvägd bedömning av den tid som förflutit mellan brotten, den nya och den tidigare brottslighetens allvar samt likheten mellan brotten. För det fall att det nya brottet har begåtts under prövotiden för villkorligt fängelse och föranleder ett strängare straff än böter bör återfallet i princip alltid leda till en skärpt reaktion. Om den tidigare brottsligheten då inte kan beaktas inom ramen för ett villkorligt fängelsestraff genom valet av en strängare tilläggssanktion, ska ett ovillkorligt fängelsestraff normalt dömas ut.

Om det finns synnerliga skäl ska rätten få besluta att ett fängelsestraff på viss tid ska vara villkorligt även om straffets längd, brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet i och för sig talar för ett ovillkorligt fängelsestraff. Synnerliga skäl kan t.ex. föreligga om den tilltalade på grund av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av att avtjäna straffet i kriminalvårdsanstalt. Andra exempel kan vara om en påtaglig förbättring skett av den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med brottsligheten eller om den tilltalade undergår behandling för missbruk eller annat förhållande som kan antas ha samband med brottsligheten (jfr nuvarande 30 kap. 9 § andra stycket 1 och 2 brottsbalken). Frågan om kravet på synnerliga skäl är uppfyllt måste dock alltid avgöras genom en avvägning i det enskilda fallet mellan de skäl som talar för villkorligt fängelse och de skäl som talar däremot. Om en omständighet har beaktats vid straffmätningen ska

den normalt inte beaktas vid bedömningen av om straffet ska vara villkorligt.

Rätten ska i vissa fall få besluta att en del av ett fängelsestraff på viss tid ska vara villkorlig (delvis villkorligt fängelse). Det gäller bl.a. i sådana fall som hittills kommit i fråga för s.k. 28:3-fängelse. Den del av straffet som inte är villkorlig ska vara lägst en månad och får inte överstiga vare sig sex månader eller en tredjedel av straffets längd. Villkorlig frigivning ska inte ske från den del av straffet som inte är villkorlig. Denna del av straffet ska dock omfattas av reglerna om verkställighet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Tilläggssanktionerna och valet av tilläggssanktion

Villkorligt fängelse ska kunna förenas med en tilläggssanktion bestående i en skyldighet att betala lägst 30 och högst 200 dagsböter, en skyldighet att utföra samhällstjänst i lägst 40 och högst 300 timmar eller övervakning.

Dagsböter som tilläggssanktion till villkorligt fängelse ska verkställas enligt bötesverkställighetslagen (1979:189). Böterna ska dock inte kunna förvandlas till fängelse på samma sätt som fristående bötesstraff (se nedan under rubriken ”Åtgärder vid brister i fullgörandet av tilläggssanktioner”). Verkställigheten av samhällstjänst och övervakning ska Kriminalvården ansvara för.

Dagsböter ska få väljas som tilläggssanktion om en sådan sanktion kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till straffets längd, brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet. Om varken brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet talar för ett strängare ingripande kan tilläggssanktionen bestämmas till böter på strafflängder uppemot ett år. Antalet dagsböter bestäms med utgångspunkt i straffets längd. Är det fråga om ett artbrott eller ett relevant återfall i brott kan böter däremot normalt sett inte komma i fråga som tilläggssanktion. Då står valet i stället mellan samhällstjänst och övervakning. Detsamma gäller i de undantagsfall där straffet gjorts villkorligt trots att det uppgår till ett år eller mer.

I valet mellan de i ingripandegrad likställda tilläggssanktionerna samhällstjänst och övervakning ska behovet av stöd eller kontroll och övriga omständigheter beaktas. Det ställs inte något krav på den tilltalades samtycke för att förena villkorligt fängelse med samhällstjänst.

Samhällstjänst får dock inte väljas om en sådan sanktion är olämplig för den tilltalade, och vid den bedömningen kan den tilltalades inställning till att utföra samhällstjänstarbete beaktas. Om samhällstjänst bedöms olämpligt kommer valet med nödvändighet att falla på övervakning. Till skillnad från vad som har gällt avseende skyddstillsyn förutsätter en övervakningssanktion således inte att den kan antas bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. Inte heller krävs det att den tilltalade har ett övervakningsbehov. Däremot kan ett sådant behov tala för att övervakning är den lämpligaste sanktionen, även om den dömde i och för sig har förutsättningar att genomföra samhällstjänst.

Om det behövs för att skärpa ingripandegraden med anledning av den tilltalades tidigare brottslighet eller när rätten har beslutat att straffet ska vara villkorligt för att det finns synnerliga skäl, ska straffet få förenas med mer än en tilläggssanktion.

I vissa undantagsfall ska rätten kunna avstå från att förena det villkorliga fängelsestraffet med en tilläggssanktion, eller välja en mindre ingripande sanktion än vad som annars skulle ha varit påkallat. Det gäller bl.a. när den tilltalade varit häktad eller på annat sätt frihetsberövad med anledning av misstanke om brott som prövats i målet.

Om det villkorliga fängelsestraffet förenas med samhällstjänst ska rätten bestämma antalet timmar samhällstjänst med utgångspunkt i straffets längd. Samhällstjänstsanktionen verkställs genom att den dömde, under det antal timmar som anges i domen, utför oavlönat arbete eller deltar i programverksamhet, behandling eller annan särskilt anordnad verksamhet, på tid och sätt som Kriminalvården anvisar. Samhällstjänsten ska utföras under prövotiden och endast en mindre del av samhällstjänsten får utgöras av annan verksamhet än oavlönat arbete. Ett krav på nykterhet och drogfrihet ska gälla vid utförande av samhällstjänst, och Kriminalvården ska ha möjlighet att ta prover för kontroll av att det kravet efterlevs. Om det finns särskilda skäl ska Kriminalvården bl.a. kunna ersätta hela eller delar av en samhällstjänstsanktion med övervakning.

En övervakningssanktion ska i sin grundform i princip motsvara innehållet i dagens skyddstillsyn. Till detta kommer att den dömde, om det villkorliga fängelsestraffet är sex månader eller längre, som utgångspunkt ska vara förbjuden att vistas utanför bostaden under kvällar och nätter mot lördag, söndag och måndag, från klockan 18 på kvällen till klockan sju på morgonen (helghemarrest). Ett sådant

förbud ska gälla under lika många veckor som det antal månader fängelsestraffet uppgår till. Kriminalvården ska i vissa fall kunna ersätta helghemarresten med någon annan liknande inskränkning i rörelsefriheten. Kontrollen av helghemarrest och andra liknande rörelseinskränkningar ska göras med elektroniska hjälpmedel, om det inte finns särskilda skäl mot det. Kriminalvården ska i vissa fall få besluta om undantag från helghemarrest eller andra liknande inskränkningar i rörelsefriheten. Det kan bl.a. vara aktuellt i fall där innehållet i övervakningen ändå är tillräckligt ingripande med hänsyn till särskilda föreskrifter som meddelas den dömde. Kriminalvården ska kunna meddela den som dömts till villkorligt fängelse med övervakning särskilda föreskrifter om det behövs för att minska risken att den dömde begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället. Sådana föreskrifter ska däremot inte kunna beslutas av domstolen i brottmålet. Föreskrifterna ska kunna ha i huvudsak samma innehåll som de föreskrifter som meddelas personer som står under övervakning efter villkorlig frigivning och som hittills har kunnat meddelas skyddstillsynsdömda. Liksom i dag ska Kriminalvården kunna besluta om elektronisk övervakning om det behövs för att kontrollera att en särskild föreskrift följs.

Åtgärder vid brister i fullgörandet av tilläggssanktioner

I en situation där förutsättningarna för bötesförvandling är uppfyllda avseende dagsböter som tilläggssanktion ska rätten, på talan av åklagare, kunna undanröja de böter som inte har betalats och förena det villkorliga fängelsestraffet med samhällstjänst eller övervakning. I ett sådant fall ska rätten också kunna förlänga prövotiden.

Om den dömde inte fullgör sina skyldigheter till följd av samhällstjänst ska Kriminalvården kunna meddela den dömde en varning.

För det fall att den dömde inte fullgör sina skyldigheter till följd av övervakning ska Kriminalvården kunna besluta att föreskrifter eller andra villkor ändras eller besluta nya föreskrifter. Anses sådana åtgärder otillräckliga ska Kriminalvården kunna meddela den dömde en varning.

Om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot sina skyldigheter till följd av samhällstjänst eller övervakning och det kan antas att han eller hon inte kommer att rätta sig genom någon sådan åtgärd

som Kriminalvården kan vidta, ska myndigheten skyndsamt begära att åklagare vid domstol för talan om upphävande av beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Vid prövningen av om den dömde på det angivna sättet har brutit mot sina skyldigheter ska rätten särskilt beakta om den dömde har fortsatt att bryta mot det som gäller för honom eller henne trots att varning har meddelats, eller om den dömde har visat att han eller hon inte har för avsikt att följa det som gäller för honom eller henne. Också om det, av något annat skäl än att den dömde har brutit mot sina skyldigheter, har visat sig att en samhällstjänst- eller övervakningssanktion till väsentlig del inte kan fullgöras inom skälig tid ska beslutet om villkorlighet kunna upphävas.

Att rätten upphäver ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt får till följd att straffet ska avtjänas i anstalt eller enligt vad som annars gäller för fängelsestraff som inte är villkorliga. Vid ett upphävande ska rätten samtidigt fastställa den eventuella tid som skäligen bör avräknas till följd av vad som har fullgjorts av en tilläggssanktion.

När det uppkommer fråga om upphävande av ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt, eller att varning eller beslut som avser föreskrifter eller villkor ska meddelas med anledning av brister i fullgörandet av en samhällstjänst- eller övervakningssanktion, ska den dömde kunna omhändertas på samma sätt som hittills har gällt i fråga om skyddstillsynsdömda.

Ny påföljdsbestämning efter tidigare dom

Huvuddragen i den nuvarande regleringen i 34 kap. brottsbalken om ny påföljdsbestämning efter tidigare dom behålls. Även fortsättningsvis ska det som huvudregel alltså bestämmas en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten oavsett om denna är ny eller nyupptäckt. Också förutsättningarna för att meddela s.k. konsumtionsdom respektive att undanröja den tidigare utdömda påföljden och döma till en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten ska vara desamma som hittills. Det ska dock finnas ett särskilt undantag från undanröjandemöjligheten för sådana fall som i stället kan hanteras enligt reglerna om upphävande av ett beslut om att ett tidigare fängelsestraff ska vara villkorligt (se vidare nedan). Om den tidigare påföljden är fängelse som helt eller delvis är villkorligt ska den så-

ledes inte få undanröjas om det finns förutsättningar för att upphäva beslutet om villkorlighet med anledning av den tillkommande brottsligheten. Regleringen innebär att om det med anledning av den tillkommande brottsligheten krävs åtgärder såvitt avser ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff kommer det ske genom undanröjande vid nyupptäckt brottslighet och genom upphävande vid ny brottslighet.

Ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt ska upphävas om någon med anledning av ny brottslighet döms till ett i sin helhet ovillkorligt fängelsestraff. Detta under förutsättning att den tidigare domen har fått laga kraft och att frågan tas upp i ett mål där den tilltalade häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång. Dessutom krävs att 1) den tidigare brottsligheten inte kan anses tillräckligt beaktad genom att det döms ut ett ovillkorligt fängelsestraff för den nya brottsligheten, eller 2) det med hänsyn till verkställigheten av det nya fängelsestraffet kan antas att den tilltalade inte inom föreskriven prövotid kommer att fullgöra en samhällstjänst- eller övervakningssanktion som det villkorliga fängelsestraffet har förenats med. Rätten får dock avstå från att upphäva beslutet om villkorlighet om det finns särskilda skäl.

Om beslutet om villkorlighet upphävs ska rätten, liksom när upphävandet sker på grund av brister i fullgörandet av en tilläggssanktion som det villkorliga straffet förenats med, fastställa den eventuella tid som skäligen bör avräknas till följd av vad som har fullgjorts av tilläggssanktionen.

När högre rätt dömer för brott som prövats i flera domar i lägre rätt bör brottsligheten i varje sådan dom även fortsättningsvis leda till en särskild påföljd.

En översyn av straffskalorna

Behovet av en översyn

Vi har haft i uppdrag att se över straffskalorna för de enskilda brotten och föreslå de ändringar som bedöms vara nödvändiga för att straffskalorna ska återspegla brottens allvar. Översynen har gällt både brotten i brottsbalken och sådana straffskalor som finns i annan lagstiftning (den s.k. specialstraffrätten). Uppdraget har omfattat att föreslå ändringar såväl i de enskilda straffskalorna som av de yttre

begränsningarna för straffskalorna. Den överlappning som finns mellan olika grader av gradindelade brott har vi haft i uppdrag att föreslå begränsningar av eller, om det bedöms vara lämpligt, helt avskaffa. Dessutom har vi haft i uppdrag att föreslå nödvändiga följdändringar, exempelvis vad gäller regleringen om omvandling av fängelse på livstid.

Utformningen av de nuvarande straffskalorna är resultatet av överväganden som har gjorts vid olika tillfällen genom åren. Lagrådet och remissinstanser har upprepade gånger i olika lagstiftningsärenden påpekat att det finns ett behov av en mer övergripande och sammanhållen översyn av straffskalorna. Någon mer enhetlig bedömning av straffskalorna har emellertid inte gjorts i närtid. Många straffskalor har varit oförändrade under en längre tid. Vissa fördes till och med över oförändrade till brottsbalken när den trädde i kraft 1965. Andra straffskalor har samtidigt varit föremål för ett flertal förändringar genom åren. Samtidigt kan synen på hur allvarliga olika brott bör anses vara och i förlängningen hur straffskalorna bör vara utformade påverkas av samhällsutvecklingen. De nuvarande straffskalornas utformning, sedda som en helhet, vilar alltså på en relativt bräcklig grund. Det har därför framstått som angeläget med ett helhetsgrepp om straffskalornas utformning.

De förhållanden som bör vara styrande för straffskalornas utformning

Vår översyn av straffskalorna har gjorts med utgångspunkten att skalorna ska återspegla allvaret (eller svårheten) i brottsligheten. I sammanhanget är principerna om proportionalitet och ekvivalens centrala. Dessa principer innebär att svårare brott ska bestraffas strängare än lindrigare brott och att lika allvarliga brott ska bestraffas lika strängt.

Om andra hänsyn än allvaret i brottsligheten tillåts påverka straffskalornas utformning, riskerar det att bidra till att det framstår som oklart och oförutsägbart vilka brott som förtjänar vilka straff. Det skulle också försvåra möjligheterna att kunna få en uppfattning om hur allvarligt lagstiftaren i själva verket har ansett att ett visst brott är genom att jämföra olika straffskalor. Straffskalornas utformning ska alltså inte påverkas av andra hänsyn än allvaret i brottsligheten. Bedömningen av allvaret i en viss typ av brottslighet består i en värdering av den skada, kränkning eller fara ett visst brott typiskt sett

kan sägas innebära. Antaganden om straffets allmän- eller individualpreventiva effekter bör inte läggas till grund för bedömningen av straffnivåerna.

En annan utgångspunkt för vår översyn har varit att straffskalorna bör ha en tillräcklig spännvidd, vars omfattning kan variera mellan olika brott. Det bidrar till att straffet kan bestämmas på ett nyanserat sätt i det enskilda fallet. Avsikten har vidare varit att de ändringar vi föreslår av straffskalorna inte ska påverka gränsdragningen mellan olika svårhetsgrader av brott. Avseende överlappningen mellan straffskalorna för olika grader av brott har vi bedömt att det praktiska behovet av överlappningen är begränsat, men att det inte är påkallat att avskaffa den för samtliga gradindelade brott. Vår översyn av straffskalorna har gjorts med det förhållandet att straffskalorna vid gradindelade brott inte bör överlappa varandra mer än nödvändigt i åtanke. Översynen innebär i många fall att överlappningarna blir mindre.

Straffskalornas ramar

I syfte att uppnå ett så ändamålsenligt system som möjligt föreslår vi att allmänt fängelseminimum höjs från 14 dagar till en månad. Nivån för det antal dagsböter som ska kunna dömas ut anser vi dock kan lämnas oförändrad.

Brottsbalken innehåller en begränsning som innebär att fängelse på viss tid inte får överstiga tio år, när livstids fängelse inte är föreskrivet för brottet. Den tioårsgränsen har historiska skäl och har numera spelat ut sin roll. Vi föreslår därför att den tas bort. I stället ska fängelse kunna dömas ut på viss tid eller på livstid enligt vad som framgår av straffskalan för brottet eller annars är särskilt föreskrivet. Därigenom kan straffskalorna utformas på ett mer nyanserat sätt, utifrån hur allvarligt det finns anledning att se på de olika brotten. Konkret möjliggör det att längre straff än tio år kan föreskrivas för grova och synnerligen grova grader av vålds- och sexualbrott där maximistraffen i dag är fängelse i högst tio år och livstids fängelse inte är föreskrivet. Även i övrigt bör minimi- och maximistraffen som anges i de enskilda straffskalorna kunna bestämmas på ett så nyanserat sätt som möjligt.

Det längsta tidsbestämda fängelsestraffet som kan föreskrivas i straffskalor, fängelse i 18 år, anser vi bör lämnas oförändrat. När straff-

värdet är så högt att det straffet inte räcker till får lagens strängaste straff – livstidsstraffet – användas. Eftersom gränsen på 18 år finns kvar föreslår vi inte ändringar av regleringen om omvandling av fängelse på livstid. Mot bakgrund av vårt förslag om en höjning av allmänt fängelseminimum till en månad föreslår vi dock att den kortaste tid till vilken böter som inte har betalats ska kunna förvandlas till fängelse ska höjas från 14 dagar till en månad.

Närmare ett femtiotal ändringar i straffskalor

Genomförandet av översynen

Antalet straffskalor som finns är mycket stort. Det finns inte någon sammanställning i lagtext eller i övrigt som anger de straffbestämmelser som finns utanför brottsbalken. Vid översynen av straffskalorna har vi inventerat och analyserat ett stort antal straffskalor i gällande författningar. Översynen har även inneburit att vi har haft anledning att gå igenom relevanta förarbetsuttalanden i tidigare lagstiftningsärenden som ett led i att fastställa bakgrunden till att en viss straffskala har fått den utformning som har kommit att bli fallet. Vi har också beaktat annat lagstiftningsarbete avseende straffskalor, inriktat på en eller flera straffskalor på specifika områden, som har pågått parallellt med vårt arbete.

Vi har genomfört översynen av straffskalorna med det förhållandet för ögonen att översynen bör resultera i praktiskt genomförbara förslag som är förenliga med våra förslag avseende övriga delar av påföljdssystemet. Ett ingångsvärde har varit att en analys av en viss straffskala kan leda till att det inte finns anledning att ändra den, även med beaktande av hur samhället har utvecklats sedan den infördes. Så kan vara fallet också när straffskalan inte har ändrats under en längre tid eller ens sedan brottsbalken infördes. Det förändrar dock inte det förhållandet att översynen av straffskalorna är bred och genomgripande.

Förslagen till ändringar av straffskalor baseras på de förhållanden vi anser bör ligga till grund för utformningen av straffskalor och avser många olika typer av brott. Vi föreslår närmare ett femtiotal ändringar i straffskalor i brottsbalken och i annan lagstiftning. En sammanfattande redogörelse över ändringarna ges i det följande.

Straffskalorna i brottsbalken

Brotten mot liv och hälsa

Brottskatalogen i brottsbalken inleds med brotten mot liv och hälsa. För dessa brott föreslår vi flera straffskärpningar. Maximistraffet för grov misshandel höjs från fängelse i sex år till fängelse i sju år. Vidare skärps straffskalan för synnerligen grov misshandel från fängelse i lägst fem och högst tio år till fängelse i lägst sex och högst tolv år. Minimistraffet för vållande till annans död, grovt brott, höjs från fängelse i ett år till fängelse i två år. Dessutom höjs maximistraffet för framkallande av fara för annan från fängelse i två år till fängelse i tre år.

Brotten mot frihet och frid

Även för brotten mot frihet och frid föreslår vi ändringar av flera straffskalor. Maximistraffet för grovt olaga integritetsintrång höjs från fängelse i fyra år till fängelse i sex år. Därutöver skärps straffskalan för grovt dataintrång från fängelse i lägst sex månader och högst sex år till fängelse i lägst ett och högst åtta år.

Ärekränkningsbrotten

För ärekränkningsbrottens del föreslår vi att minimistraffet för grovt förtal höjs från böter till fängelse och att förolämpning endast ska ha en straffskala, som föreskriver böter eller fängelse i högst sex månader.

Sexualbrotten

När det gäller sexualbrotten föreslår vi att maximistraffet för både grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn höjs från fängelse i tio år till fängelse i tolv år. Vi föreslår också att minimistraffet för kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte inte längre ska vara böter utan i stället fängelse.

Brotten mot familj

Avseende brotten mot familj föreslår vi att maximistraffet för egenmäktighet med barn höjs från fängelse i ett år till fängelse i två år. Utöver detta föreslår vi att straffskalan för egenmäktighet med barn, grovt brott, skärps från fängelse i lägst sex månader och högst fyra år till fängelse i lägst ett och högst sex år.

Förmögenhetsbrotten

Vi föreslår ett flertal ändringar av straffskalorna för förmögenhetsbrotten. För dessa brott kan det beskrivas som att en ny nivå etableras när det gäller minimistraffet för de grova svårhetsgraderna, om fängelse i ett år i stället för fängelse i sex månader i många fall. Sådana ändringar av minimistraffen föreslår vi för de grova svårhetsgraderna av stöld, bedrägeri, fordringsbedrägeri, subventionsmissbruk, olovlig befattning med betalningsverktyg, ocker, häleri, svindleri, förskingring, trolöshet mot huvudman, oredlighet mot borgenärer, försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning och skadegörelse. När det gäller grovt givande respektive tagande av muta höjs minimistraffet ytterligare, från fängelse i sex månader till fängelse i ett år och sex månader. Dessutom ska minimistraffet för tagande respektive givande av muta och handel med inflytande inte längre vara böter utan i stället fängelse. Därutöver höjs maximistraffet för grovt ocker från fängelse i fyra år till fängelse i sex år.

Andra brott i brottsbalken

Utöver de ändringar av straffskalor som hittills har berörts föreslår vi ett antal ytterligare ändringar av straffskalor i brottsbalken för andra typer av brott. Som några exempel kan framhållas att minimistraffet för mened höjs från allmänt fängelseminimum till fängelse i sex månader och att maximistraffet för involverande av en underårig i brottslighet höjs från fängelse i fyra år till fängelse i sex år.

Straffskalorna i specialstraffrätten

Avseende specialstraffrätten har vi övervägt ett stort antal olika lagar som kan betecknas som mer eller mindre centrala. Vi föreslår ett flertal höjningar av minimistraff för grova svårhetsgrader av brott, som motsvarar de vi föreslår för förmögenhetsbrotten i brottsbalken. Så är fallet för skattebrott, smuggling, tullbrott, olovlig befattning med smuggelgods, penningtvättsbrott, näringspenningtvätt, insiderbrott och marknadsmanipulation.

Hela straffskalan ska komma till användning

I vårt uppdrag har ingått att överväga och föreslå ändringar för att uppnå en differentierad straffmätning där försvårande omständigheter får större genomslag. Dessutom har vi haft att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar som säkerställer att brott som innebär angrepp mot person och brott som ger upphov till personskador, exempelvis vålds- och sexualbrott, såväl uppsåtliga som oaktsamma, straffvärdemässigt värderas strängare än i dag. Avsikten är enligt direktiven att straffskalans spännvidd ska utnyttjas i betydligt större utsträckning än i dag. Det anges att den övre halvan av straffskalan inte bör vara reserverad enbart för vissa särskilt allvarliga gärningar, utan att straffvärdet även i andra fall bör kunna ligga i mitten eller den övre delen av straffskalan.

Straffskalornas utformning bygger på att de ska ha en tillräcklig spännvidd för att kunna omfatta de gärningar som kan förutses bli aktuella att rubricera som brottet i fråga. I det ligger att det faktiskt också kan förväntas finnas gärningar som straffvärdemässigt borde placeras ut inom ramen för hela straffskalan. Det kan uttryckas som att det finns ett intresse av att hela den praktiskt tillämpbara straffskalans spännvidd bör komma till användning. Med den praktiskt tillämpbara straffskalan avses den del av straffskalan som inte överlappar straffet för en grövre svårhetsgrad av brottet i fråga. En på detta sätt nyanserad straffmätning tillgodoses bäst genom ändringar i de allmänna bestämmelserna om straffvärde i brottsbalken.

Det finns ett flertal olika tänkbara modeller för att tillgodose intresset av att hela straffskalan kommer till användning. Vi har analyserat ett flertal sådana modeller, bl.a. straffmätnings- eller straffvärdestationer, olika typer av riktlinjer, angivande av normalstraff i

förarbetena och uppdelningar av straffskalorna i olika delar eller att en viss startpunkt skulle anges för bedömningen. Analysen utvisar betydelsen av att straffvärdebedömningen kan göras på ett nyanserat sätt av domstolarna, utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. En sådan modell har bäst förutsättningar att tillgodose intresset av att hela straffskalan kommer till användning. Att i en alltför hög grad styra domstolarnas bedömningar är inte förenligt med att bedömningen av straffvärdet ska kunna vara nyanserad och beakta de specifika omständigheterna som är för handen i den situation som är föremål för bedömning.

Vi föreslår att det i de allmänna bestämmelserna om straffvärde i brottsbalken ska klargöras att det är den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit för brottsoffret eller de andra intressen som straffbestämmelsen ska skydda som ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet. På det sättet inskärps betydelsen av dessa skyddsvärda intressen vid straffvärdebedömningen. Vi ser också ett värde i att begreppet brottsoffer introduceras i lagtexten.

Därutöver föreslår vi en bestämmelse som anger att de omständigheter vid brottet som går utöver förutsättningarna för att den aktuella straffskalan ska vara tillämplig ska ges ett tydligt genomslag vid straffvärdebedömningen, med beaktande av intresset av att hela straffskalan kommer till användning. Bestämmelsen utgör en nyansering och vidareutveckling av den nuvarande metoden för att bedöma straffvärdet. Domstolen har att på ett omsorgsfullt sätt analysera omständigheterna vid brottet och identifiera moment som är av betydelse för straffvärdet. I alla de fall där moment som är av betydelse för bedömningen identifieras ska det få en tydlig påverkan på bedömningen av straffvärdet. Syftet är att hela straffskalan ska komma till användning. Den övre delen av straffskalan ska inte vara reserverad för exceptionella fall, utan ska tillämpas i de fall där omständigheterna är påtagligt försvårande.

Skärpta straff för flerfaldig brottslighet

Närmare om vårt uppdrag och behovet av en reform

Vårt uppdrag i fråga om straffmätningen av flerfaldig brottslighet har gått ut på att föreslå förändringar av reglerna som medför att varje brott får betydelse för den samlade brottslighetens straffvärde.

Mer precist har uppdraget i denna del varit att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en modell för straffmätning av flerfaldig brottslighet som innebär att de tre allvarligaste brotten räknas fullt ut och att det först därefter blir aktuellt med viss straffreduktion. Vi har därtill varit ålagda att föreslå ytterligare begränsningar av straffreduktionerna vid allvarliga brott mot person.

I uppdraget har också ingått att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar av den gemensamma straffskalan i syfte att möjliggöra att livstids fängelse ska kunna komma i fråga för vissa allvarliga fall av upprepade vålds- och sexualbrott. Enligt direktiven bör det även vara möjligt att döma ut längre tidsbegränsade fängelsestraff vid flerfaldig brottslighet än vad som hittills varit fallet.

I dag finns ingen särskild bestämmelse som reglerar straffmätningen av flerfaldig brottslighet. Detta görs dock sedan länge med tillämpning av den s.k. asperationsprincipen. I praxis har vissa modeller för asperationsprincipens tillämpning utvecklats som går ut på att den samlade brottslighetens straffvärde som utgångspunkt räknas fram genom att olika kvotdelar av de enskilda brottens straffvärden läggs samman. Även om dessa modeller har förenklat rättstillämpningen och gjort den mer enhetlig, har de medfört dels att det i hög utsträckning aspereras på ett likartat sätt trots att skälen för asperation inte alltid är lika starka, dels att varje tillkommande brott efter hand får en mycket liten – så småningom praktiskt sett ingen – inverkan på det totala straffet. Det har i sin tur lett till att den gemensamma straffskalans övre del sällan, och dess straffmaximum närapå aldrig, kommer till användning. Förutom att det därigenom etableras ett nytt straffmaximum som är lägre än det som lagstiftaren har bestämt, kan denna praxis ifrågasättas på den grunden att den riskerar att undergräva straffets förmåga att ge brottsoffer upprättelse och skada straffsystemets legitimitet. Det bör därför införas en särskild regel för straffmätningen av flerfaldig brottslighet som ger ett ökat genomslag för tillkommande brott och inbjuder till mer nyanserade bedömningar.

En särskild regel för straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet

En sådan regel som efterfrågas i våra direktiv, som innebär att det isolerade straffvärdet för de tre allvarligaste brotten läggs samman (kumuleras), skulle visserligen uppnå ändamålet att öka genomslaget

för tillkommande brott, i vart fall när brottsligheten inte är alltför omfattade. Emellertid skulle den också vara förenad med flera och betydande nackdelar, vilka i mångt och mycket bottnar i att modellen blir alltför mekanisk och riktar in bedömningen mot antalsräkningen eller hur brottsligheten rättsligt etiketteras i stället för på vad gärningspersonen faktiskt har gjort. Därför kan den bl.a. leda till att flera lindrigare brott bestraffas strängare än brottslighet som kvalitativt sett är betydligt allvarligare. Den kan också resultera i att straffvärdeomständigheter beaktas dubbelt, t.ex. när ett eller flera av brotten ingått som ett led i ett annat. Vidare skulle den i vissa fall medföra att den tillgängliga straffskalan förbrukas alltför snabbt, bl.a. med följden att brottslighet av avsevärt olika svårhet kommer att bestraffas på samma nivå. Därtill befäster den närmast tanken om att det ges ”mängdrabatter”, om än först efter tre brott. Av i huvudsak dessa skäl kan vi inte förorda en sådan lösning. I enlighet med våra direktiv lämnar vi dock ett alternativt förslag av den innebörden, som alltså inte följer av våra ställningstaganden.

I stället föreslår vi en regel som innebär att den samlade brottslighetens straffvärde ska bedömas så att det svarar mot brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar. Sådana brott som inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person ska vid den bedömningen som utgångspunkt ges fullt genomslag. Det betyder att varje sådant brott normalt sett ska beaktas med det straffvärde som brottet skulle ha åsatts om det bedömts oberoende av övriga brott, dvs. med sitt fulla, isolerade, straffvärde (se vidare nedan).

Av regleringen följer att straffvärdet ska återspegla allvaret i brottsligheten sedd som helhet. Bestämmelsen ger följaktligen uttryck för principerna om proportionalitet och ekvivalens och de särskilda överväganden dessa kräver vid bedömningen av straffvärdet för flerfaldig brottslighet. Bestämmelsen ska tillämpas i ljuset av de skärpningar av den gemensamma straffskalan som vi samtidigt föreslår (se nedan). Tillsammans är dessa ändringar avsedda att leda till en skärpt straffmätning av flerfaldig brottslighet.

Bedömningen ska göras med utgångspunkt i den sammantagna skada, kränkning eller fara som gärningarna inneburit. Därutöver ska den tilltalades insikter, avsikter och motiv och eventuellt förekommande straffskärpnings- eller strafflindringsgrunder beaktas. I princip bör det praktiska tillvägagångssättet inte på något avgörande sätt skilja sig från det som används vid värderingen av enstaka brott.

Således får domstolen, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter, bedöma var på den tillämpliga straffskalan brottsligheten bör placeras utifrån hur denna som helhet förhåller sig till andra, mer eller mindre straffvärda, fall. Ibland kan det dock vara mer ändamålsenligt att, på liknande sätt som enligt nuvarande praxis, utgå från straffvärdet för det allvarligaste brottet och till det lägga en andel av straffvärdet för vart och ett av de tillkommande brotten. Till skillnad från i dag bör andelen dock normalt inte avta. I de fall där brotten inte inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person bör som en allmän tumregel gälla att det till straffvärdet för det allvarligaste brottet ska läggas hälften av det isolerade straffvärdet för varje tillkommande brott. Tillämpningen måste dock alltid anpassas efter den aktuella situationen, varvid bl.a. brottslighetens skyddsintressen och karaktär samt brottens relativa svårhet och inbördes samband kan få betydelse. Domstolen måste också alltid försäkra sig om att slutresultatet står i rimlig proportion, inte bara till den brottslighet som är aktuell, utan också till straffnivåerna för andra typer av brott eller kombinationer av brott.

I fråga om brott som inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person föreslår vi, som framgått, att dessa som utgångspunkt ska ges fullt genomslag vid bedömningen. Bestämmelsen kan sägas ställa upp en presumtion för att brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar i dessa fall svarar mot ett kumulerat värde. I linje med det kan presumtionen frångås när en kumulation inte kan anses leda till ett sådant resultat. Företrädesvis bör det kunna bli aktuellt i vissa fall när det finns ett samband mellan brotten, särskilt när ett eller flera av brotten ingått som ett led i ett annat eller brotten annars begåtts inom ramen för samma händelseförlopp. Men också i andra fall kan presumtionen behöva frångås för att undvika påtagliga missförhållanden mellan straffnivåerna för olika typer av brott. Den klara utgångspunkten är dock att ett resultat som återspeglar brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar uppnås om varje brott som omfattas av bestämmelsen ges fullt genomslag.

En skärpning av den gemensamma straffskalan för fängelse på viss tid

För att anpassa den gemensamma straffskalan dels efter den nya regeln för straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet, dels efter de högre straffnivåer som kan förväntas följa av våra övriga förslag behöver denna skärpas. Omvänt är en sådan skärpning också motiverad för att markera att tillkommande brott bör ges ett ökat genomslag vid den konkreta straffmätningen. Vi föreslår därför att ett gemensamt fängelsestraff på viss tid ska få överstiga det högsta maximistraffet enligt straffskalorna för brotten med det dubbla. Liksom hittills får straffet dock inte överstiga vare sig maximistraffen sammanlagda med varandra eller 18 år.

Förslaget gäller oberoende av om bestämmelsen om straffmätning av flerfaldig brottslighet utformas enligt vårt huvudförslag eller enligt det alternativa förslaget.

En särskild bestämmelse om fängelse på livstid som gemensamt straff

Vidare föreslår vi att det införs en särskild bestämmelse om fängelse på livstid som gemensamt straff. Enligt denna ska livstids fängelse kunna dömas ut om flera av brotten har ett maximistraff som uppgår till fängelse i tolv år. Med de ändringar av straffskalorna som vi föreslår kommer brotten synnerligen grov misshandel, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn ha ett sådant maximistraff (se ovan). Det innebär att ett gemensamt livstidsstraff exempelvis kan komma i fråga om någon har gjort sig skyldig till två grova våldtäkter och en rad andra allvarliga sexualbrott.

Skärpta straff för brott som har samband med kriminella nätverk

Närmare om vårt uppdrag och utgångspunkter för våra överväganden

När det gäller vårt uppdrag att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på alla brott som har samband med kriminella nätverk anges i direktiven

för utredningen att vid tillämpningen av den nya bestämmelsen ska straffet motsvara det dubbla straff som annars skulle ha dömts ut, om inte tungt vägande skäl, såsom påtvingat deltagande i organiserad brottslighet, talar för en mindre ökning än det dubbla.

Det samhällshot som brott i kriminella nätverk utgör har blivit mer komplext och mångfacetterat än tidigare. Brottslighet som begås med koppling till kriminella nätverk kan därför ofta sägas vara särskilt allvarlig jämfört med brott utan en sådan koppling, oberoende av vilken brottstyp det rör sig om. För att de straff som döms ut för sådana brott ska återspegla allvaret i brottsligheten har vi funnit att en straffskärpningsreglering med ett bredare tillämpningsområde än den nuvarande är motiverad. Vi föreslår därför en ny straffskärpningsbestämmelse som inte är inriktad endast på våldsamma uppgörelser bland kriminella (jfr nuvarande 29 kap. 2 a § brottsbalken), utan som avser alla brott som har ett visst samband med kriminella nätverk eller i övrigt utgör led i organiserad brottslighet.

Tillämpningsområdet för en ny straffskärpningsbestämmelse

Den nya straffskärpningsbestämmelsen omfattar brott som ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Därutöver omfattar den vissa brott som avser skjutningar och sprängningar på allmän plats eller liknande, oavsett samband med kriminella nätverk. I sistnämnda avseende rör det sig om brott som innefattat, eller skulle ha innefattat, användning av skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats, och brottet inneburit, eller skulle ha inneburit, 1) ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person, eller 2) en fara, som framkallats uppsåtligen, för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom.

Regleringen ersätter nuvarande straffskärpningsgrunder avseende våldsamma uppgörelser bland kriminella och brott som utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form.

Den nya straffskärpningsbestämmelsens inverkan på straffvärdet

Vid bedömningen av straffvärdet ska sådana förhållanden som den nya straffskärpningsbestämmelsen tar sikte på, vid sidan av vad som gäller för varje brottstyp, beaktas som synnerligen försvårande. Om bestämmelsen är tillämplig ska straffvärdet höjas med upp till det

dubbla. Härigenom markeras att tillämpningen av paragrafen ska

medföra att straffvärdet höjs på ett markant sätt och ofta leda till en fördubbling av straffvärdet i förhållande till vad som kan uppskattas om straffvärdet för ett motsvarande brott som inte träffas av den aktuella regleringen. Samtidigt ska domstolen, liksom annars, göra en bedömning i det enskilda fallet av hur allvarligt det specifika brottet är.

Vårt förslag utgår alltså från att en nyanserad straffvärdebedömning måste kunna göras även när den nya straffskärpningsbestämmelsen är tillämplig och att en obligatorisk dubblering av straffvärdet därför inte bör anvisas. Vidare bygger förslaget på att den nya bestämmelsen bör ges en utformning som innebär att den passar in i den systematik som brottsbalkens regler om straffbestämning i övrigt bygger på och att straffvärdet även fortsatt ska bestämmas utifrån brottslighetens allvar. Vårt förslag innebär på så sätt att principerna om proportionalitet och ekvivalens kan upprätthållas, samtidigt som de straff som döms ut för gängrelaterade brott kommer att återspegla allvaret i den typen av brottslighet, vilket är det resultat som efterfrågas i våra direktiv. Som framgått ovan anges det dock i direktiven att vid tillämpningen av den nya bestämmelsen ska straffet motsvara det dubbla straff som annars skulle ha dömts ut, om inte tungt vägande skäl, såsom påtvingat deltagande i organiserad brottslighet, talar för en mindre ökning än det dubbla. Det kan tolkas så att en mer statisk reglering än den som följer av vårt huvudförslag efterfrågas. Som också framgått ovan anger direktiven att vi ska lämna ett sådant förslag som avses där oavsett ställningstagande i sak. Mot den bakgrunden lämnar vi också ett alternativt förslag som inte följer av våra ställningstaganden. Det alternativa förslaget skiljer sig från huvudförslaget endast på så sätt att när det gäller brott som ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet ska straffvärdet höjas till det dubbla, om det inte

finns synnerliga skäl mot en sådan höjning.

En förhöjd straffskala när ett tidsbestämt fängelsestraff bestäms enligt den nya straffskärpningsbestämmelsen

Vi föreslår dessutom en ny paragraf om förhöjt straffmaximum för brott som omfattas av den nya straffskärpningsgrunden. Syftet är att synnerligen försvårande omständigheter ska kunna ges tillräckligt genomslag även när det gäller gärningar som redan ligger i den övre delen av en straffskala där fängelse endast på viss tid är föreskrivet. Paragrafen – som ersätter nuvarande 26 kap. 3 a § brottsbalken – innebär att när ett tidsbestämt fängelsestraff döms ut med tillämpning av den nya straffskärpningsbestämmelsen ska det föreskrivna maximistraffet kunna höjas med det dubbla. Liksom hittills får straffet dock inte överstiga 18 år.

Förslaget om en förhöjd straffskala gäller oberoende av om straffskärpningsbestämmelsen utformas enligt vårt huvudförslag eller enligt det alternativa förslaget.

Billighetsskälen, andra strafflindringsgrunder och påföljdseftergift

Närmare om vårt uppdrag och utgångspunkterna för våra överväganden

I vårt uppdrag har ingått att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar som innebär att billighetsskälen utmönstras eller i vart fall ges en mer begränsad betydelse för påföljdsbestämningen. Enligt direktiven bör bestämmelserna om strafflindring vid utredningsmedverkan vara kvar.

Vid påföljdsbestämningen ska domstolen beakta vissa strafflindringsgrunder, bl.a. s.k. billighetsskäl. Det är fråga om omständigheter, som saknar betydelse vid straffvärdebedömningen, men som vid påföljdsbestämningen verkar i lindrande riktning och som främst anknyter till gärningspersonens personliga förhållanden eller något som har inträffat i tiden efter brottet. Det kan handla om att brottet får vissa negativa konsekvenser för den tilltalade, exempelvis uppsägning från arbetet, eller att verkställigheten av påföljden påverkar den tilltalade särskilt hårt på grund av den tilltalades höga ålder eller dåliga hälsa. Andra strafflindringsgrunder, som inte brukar benämnas som billighetsskäl, tar sikte på den tilltalades medverkan i utredningen

av egen eller annans brottslighet. I dagens påföljdssystem kan strafflindringsgrunderna inverka både på straffmätningen, dvs. straffets längd, och valet av påföljd samt i undantagsfall leda till att någon påföljd inte döms ut, s.k. påföljdseftergift.

Vilka strafflindringsgrunder som har ansetts rimliga och rättvisa att beakta vid påföljdsbestämningen har varierat över tid. När vi nu ser över påföljdssystemet och bl.a. föreslår ett system med villkorligt fängelse, har det också framstått som påkallat att överväga vilken betydelse billighetsskälen och övriga strafflindringsgrunder ska ha vid påföljdsbestämningen och om vissa billighetsskäl ska tas bort. Strafflindringsgrunderna utgör ett avsteg från principen om att straffets stränghet ska bestämmas utifrån brottets allvar. Ett sådant avsteg kan i vissa fall ha starka skäl för sig och i andra fall är skälen inte så tungt vägande att ett avsteg framstår som motiverat. Vår ambition i den här delen har varit att hitta en ny balanspunkt mellan de hänsyn till främst gärningspersonens intressen som billighetsskälen ger uttryck för och de andra intressen som straffet ska tillgodose, bl.a. intresset av att brottsoffret får upprättelse.

Vissa billighetsskäl tas bort och betydelsen av kvarvarande skäl tydliggörs och begränsas

Vi föreslår att tre billighetsskäl tas bort, nämligen de som innebär att domstolen vid straffmätningen i skälig omfattning ska beakta om – den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada, – en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan

brottet begicks (s.k. sen lagföring), eller – den tilltalade förorsakas men till följd av att han eller hon på

grund av brottet blir eller kan antas bli avskedad eller uppsagd från anställning eller drabbas av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning.

Vi föreslår också att ytterligare ett billighetsskäl, som tar sikte på att fängelsestraffets längd kan reduceras med hänsyn till den tilltalades höga ålder eller dåliga hälsa, ska tas bort. I den delen föreslår vi dock att en liknande grund i stället införs i en ny bestämmelse i brottsbalken som innebär att den tilltalades höga ålder eller dåliga hälsa

som utgångspunkt ska beaktas av domstolen vid bedömningen av om fängelsestraffet ska vara villkorligt.

Vad gäller övriga billighetsskäl gör vi bedömningen att dessa bör vara kvar. Det innebär att domstolen fortsättningsvis i lindrande riktning vid straffmätningen i skälig omfattning ska beakta om – den tilltalade efter förmåga försökt förebygga, avhjälpa eller be-

gränsa skadliga verkningar av brottet, – den tilltalade frivilligt angett sig, – ett straff utmätt efter brottets straffvärde skulle framstå som

oproportionerligt strängt med hänsyn till andra rättsliga sanktioner till följd av brottet (s.k. sanktionskumulation), eller – någon annan omständighet av samma tyngd påkallar att den till-

talade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar.

I den sistnämnda bestämmelsen görs ett tillägg (se den kursiverade texten ovan) som innebär att domstolen ska iaktta en något större restriktivitet än tidigare när det gäller att vid straffmätningen beakta olika i lagtext inte närmare angivna omständigheter som knyter an till gärningspersonens personliga förhållanden eller något som har inträffat i tiden efter brottet. Som ett led i den bedömningen ska domstolen även pröva frågan om omständigheten ska inverka på fängelsestraffets längd eller bedömningen av om fängelsestraffet ska vara villkorligt. Omständigheter som innebär att den tilltalade på något vis har agerat ansvarsfullt i tiden efter brottet och därför framstår som mindre klandervärd eller i anledning av brottet drabbas orimligt hårt av något annat än själva straffet ska som utgångspunkt beaktas enbart vid straffmätningen. Förhållanden som anknyter till hur hårt ett fängelsestraff i anstalt kan komma att drabba den tilltalade ska som utgångspunkt få betydelse som skäl för villkorligt fängelse och ska då inte leda till en reduktion av fängelsestraffets längd.

De strafflindringsgrunder som tar sikte på den tilltalades medverkan i utredningen av egen eller annans brottslighet ska vara kvar. Även den bestämmelse som avser påföljdseftergift lämnas oförändrad. Våra förslag om att vissa strafflindringsgrunder ska tas bort innebär emellertid att möjligheten att meddela påföljdseftergift inskränks.

Regelverket utformas så att det tydligt framgår om en strafflindringsgrund i första hand ska inverka på straffmätningen eller på be-

dömningen av om fängelsestraffet ska vara villkorligt. På så vis kan kvarvarande strafflindringsgrunder tillåtas inverka på påföljdsbestämningen på ett mer förutsebart och ändamålsenligt sätt. Härigenom säkerställs också att strafflindringsgrunderna inte får ett större genomslag vid påföljdsbestämningen än vad som är motiverat.

En presumtion för häktning i fler fall

Presumtionen bör inte sänkas till ett år

I rättegångsbalken finns en bestämmelse om häktning som innebär att häktning ska ske när det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år och sex månader, om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas. Bestämmelsen brukar beskrivas som att den innebär en häktningspresumtion i de angivna fallen. Vi har haft i uppdrag att överväga och föreslå ändringar som innebär att denna häktningspresumtion även ska gälla vid vissa andra allvarliga brott, som t.ex. grov kvinnofridskränkning. Det kan enligt direktiven ske antingen genom att sänka gränsen för att tillämpa presumtionsregeln till brott med lägst ett års fängelse i straffskalan eller på något annat sätt.

Häktning är ett straffprocessuellt tvångsmedel som är av stor betydelse i de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet. När ändringar i reglerna om häktning övervägs måste det samtidigt beaktas att minsta möjliga tvång ska användas för att nå det avsedda syftet och att enskildas fri- och rättigheter ska begränsas i en så liten utsträckning som möjligt. Vi bedömer att presumtionen för häktning inte bör sänkas till brott med lägst ett års fängelse i straffskalan. Orsaken till det är att en sådan ändring skulle medföra en för stor utvidgning av häktningspresumtionens tillämpningsområde. I det sammanhanget har de skärpningar av straffskalor som vi föreslår betydelse. En presumtion för häktning ska endast kunna tillämpas vid misstanke om allvarlig brottslighet och det ska vara motiverat att anta att det finns häktningsskäl, alltså att det finns risk för att den misstänkte avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff (flyktfara), genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning (kollusionsfara) eller fortsätter sin brottsliga verksamhet (recidivfara). En sänkning till ett år är inte förenligt med det. Presumtionen för häktning får inte i praktiken framstå som en huvudregel. Häktning bör enligt vår mening även fortsatt ske om det

inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år och sex månader och det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas. Eftersom vi, oavsett ställningstagande, ska lämna ett författningsförslag som möjliggör att gränsen för presumtionsregeln kan sänkas till brott med lägst ett års fängelse i straffskalan lämnar vi dock ett sådant förslag.

En utvidgning till vissa specifika brott

Vi har även övervägt alternativet att utvidga häktningspresumtionen genom att införa en uppräkning med ytterligare brott som bör omfattas av presumtionen. En sådan ordning anser vi är att föredra framför att sänka presumtionen för häktning till brott för vilka det inte är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse i ett år. Den typen av utvidgning bör ta sikte på sådana brott som visserligen har ett lägre minimistraff än fängelse i ett år och sex månader men där det ändå framstår som motiverat med en presumtion för häktning. De brott vi har identifierat är grov kvinnofridskränkning, grov fridskränkning och hedersförtryck, som finns i brottsbalkens kapitel om brott mot frihet och frid. För dessa brott är det rimligt att presumera att det finns skäl för häktning. Vi föreslår därför att presumtionen ska utvidgas till dessa brott.

En utvidgning till försök, förberedelse eller stämpling till särskilt allvarliga brott

Presumtionen för häktning är inte tillämplig vid de osjälvständiga brottsformerna försök, förberedelse eller stämpling till sådana brott som om de hade fullbordats hade omfattats av regeln. Det hänger samman med att minimistraffet i sådana fall kan bestämmas under straffet för ett fullbordat brott. Samtidigt kan även försök, förberedelse eller stämpling ha ett mycket högt straffvärde. Exempelvis kan det vara fråga om långt gångna planer på att begå ett mord. Det framstår mot den bakgrunden som motiverat att utvidga presumtionen för häktning till särskilt svåra fall av försök, förberedelse och stämpling. Vi lämnar därför ett förslag som innebär att presumtionen för häktning ska vara tillämplig när misstanken avser försök, förberedelse eller stämpling till ett brott för vilket det inte är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse i fyra år. Brott som med en sådan ut-

formning av bestämmelsen kan komma i fråga är bl.a. mord, synnerligen grov misshandel, grov våldtäkt och grovt rån. Vid så pass allvarlig brottslighet föreligger det som regel risk för flykt, kollusion eller recidiv, även om brottet inte har fullbordats.

Följdändringar i den straffprocessuella lagstiftningen m.m.

Våra förslag innebär att påföljdssystemet får en helt ny struktur med bl.a. nya regler för straffmätningen och införandet av villkorligt fängelse. Flera straffprocessuella regler behöver därför med nödvändighet ändras. De förslag vi lämnar berör bl.a. hemliga tvångsmedel, åtalsunderlåtelse, strafföreläggande, förordnande av offentlig försvarare, avgörande efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro, avgörande utan huvudförhandling, dom i förenklad form, omröstningsregler, förbudet mot reformatio in pejus samt ett antal följdändringar i lagstiftning kopplad till internationellt samarbete. Förslagen bedömer vi vara fullständiga på så sätt att de möjliggör att våra materiella straffrättsliga förslag kan genomföras. Förslagens effekter i förhållande till de straffprocessuella reglerna skulle enligt vår mening dock behöva analyseras djupare.

Ekonomiska konsekvenser av våra förslag

Ett påföljdssystem med villkorligt fängelse

Förslagen kommer att påverka framför allt Kriminalvården i mycket stor omfattning.

Vi bedömer att införandet av ett system med villkorligt fängelse kan förväntas medföra en minskning av tidigare ostraffade personer som med hänvisning till brottslighetens art döms till ovillkorliga fängelsestraff på upp till sex månader. Samtidigt kommer fler fängelsestraff att nå upp till sex månader – och följaktligen dömas ut ovillkorligt – med hänsyn framför allt till ett större utnyttjande av straffskalans spännvidd.

Våra förslag innebär vidare att de icke frihetsberövande påföljderna för vuxna lagöverträdare, dvs. villkorligt fängelse med tilläggssanktioner, kommer att få ett tydligare och i vissa fall mer ingripande

innehåll. Behovet av insatser från frivården kommer således att öka och därmed frivårdens kostnader. Till detta kommer att brister i fullgörandet av en tilläggssanktion i vissa fall ska kunna leda till att beslutet om villkorlighet upphävs, vilket innebär att ett fängelsestraff som ursprungligen dömts ut villkorligt ska verkställas ovillkorligt. Det kommer därför även tillkomma kostnader för verkställighet i anstalt eller genom intensivövervakning med elektronisk kontroll på grund av bristande fullgörande av tilläggssanktion till villkorligt fängelse.

Sammantaget är vår bedömning ändå att införandet av ett system med villkorligt fängelse medför att man undviker att de straffskärpningar som vi föreslår leder till att antalet fängelseår och därmed kostnaderna ökar i ännu större utsträckning än vad som anges nedan under rubriken ”Övriga förslag”. Detta eftersom systemet med villkorligt fängelse kan förväntas leda till att (ovillkorligt) fängelse kan undvikas i vissa fall där våra förslag om straffskalehöjningar och en skärpt straffmätning annars skulle medföra att ett sådant straff skulle ha dömts ut. Det gäller i första hand kortare (ovillkorliga) fängelsestraff för tidigare ostraffade personer.

Förutom för Kriminalvården kan våra förslag förväntas leda till utbildnings- och omställningskostnader för andra myndigheter som har att tillämpa de nya bestämmelserna, som t.ex. de allmänna domstolarna, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Polismyndigheten. Förslagen kommer också att få processrättsliga konsekvenser.

Vi gör bedömningen att våra förslag såvitt avser ett påföljdssystem med villkorligt fängelse sammantaget inte kommer öka det allmännas utgifter. Det bör dock betonas att effekten av våra förslag i hög utsträckning är beroende av andra förslag i detta betänkande och av andra förändringar som sker inom kriminalpolitiken.

Övriga förslag

Våra övriga förslag syftar i huvudsak till att det ska dömas ut längre och i viss mån även fler fängelsestraff än i dag. Det är mycket svårt att beräkna de ekonomiska konsekvenserna av förslagen eftersom flera omständigheter påverkar bedömningarna, exempelvis brottsutvecklingen, de brottsutredande myndigheternas prioriteringar och resurstilldelningen till dessa samt inte minst domstolarnas tillämpning av bestämmelserna. Analysen bygger därför på antaganden och

uppskattningar och bör inte ses som något annat än en mycket grov skattning av de kostnadsmässiga effekterna av förslagen.

Vi bedömer sammantaget att våra förslag resulterar i totalt cirka 16 000 tillkommande fängelseår per år, vilket leder till ökade kostnader för Kriminalvården med cirka 16,3 miljarder kronor per år.

De föreslagna förändringarna kan inte genomföras utan att betydande ekonomiska tillskott tillförs Kriminalvården. Dessa tillskott bör finansieras inom ramen för de resurser som kan förväntas behöva tillföras myndigheten som en följd av Kriminalvårdens tidigare aviserade behov av anstalts- och häktesplatser.

Våra förslag förväntas inte med nödvändighet innebära några kostnadsökningar för Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten eller domstolarna som inte ryms inom ramen för befintliga anslag. I den mån användningen av förundersökningsbegränsning minskar till följd av våra förslag om en skärpt syn på flerfaldig brottslighet kommer fler brott att utredas beträffande dem som redan är misstänkta eller tidigare har lagförts för andra brott. Detta kan leda till att resurserna för att utreda brottsmisstankar i andra ärenden minskar. Vill man kompensera för en sådan effekt måste de brottsutredande myndigheterna tillföras ytterligare resurser, vilket i så fall medför en kostnadsökning. Som mest kan en sådan årlig kostnadsökning förväntas uppgå till 915 miljoner kronor för Polismyndigheten, 140 miljoner kronor för Åklagarmyndigheten och 57 miljoner kronor för Ekobrottsmyndigheten. En sådan kompensation leder i sin tur till att domstolarnas kostnader kommer att öka genom att det kommer att krävas mer tid för handläggning, förhandling och domskrivning beträffande de brottsmisstankar som tillkommer i berörda mål. I förlängningen kommer även Kriminalvårdens kostnader att öka ytterligare, till följd av att de utdömda strafftiderna blir längre.

Ekonomiska konsekvenser av de förslag som inte följer av våra ställningstaganden

Om de förslag som inte följer av ställningstagandena genomförs kommer de att innebära ytterligare kostnader i förhållande till utredningens förslag med drygt 6,9 miljarder kronor. Straffreformen skulle därmed kosta 23,2 miljarder kronor per år i stället för 16,3 miljarder kronor per år.

De ökade kostnaderna är hänförliga till Kriminalvården avseende anstalts- och häktesplatser samt transporter med ytterligare drygt 4,6 miljarder kronor per år.

Därtill bedömer vi att det alternativa förslaget avseende skärpta straff för flerfaldig brottslighet kommer att föranleda kostnadsökningar i förhållande till utredningens förslag om 280 miljoner kronor per år för Åklagarmyndigheten, 114 miljoner kronor per år för Ekobrottsmyndigheten och 1,83 miljarder kronor per år för Polismyndigheten. Sammantaget skulle kostnadsökningen för dessa myndigheter uppgå till drygt 2,2 miljarder kronor.

Det alternativa förslaget innebärande att häktningspresumtionen sänks till ett år skulle medföra en kostnadsökning för statens kostnader för rättsliga biträden i förhållande till utredningens förslag med cirka 40 miljoner kronor per år och för Sveriges Domstolar med cirka 13 miljoner kronor per år såvitt avser handläggning av mål.

Kostnadsökningarna kan inte anses rymmas inom befintliga anslag.

Ikraftträdande

Vi bedömer att de nya bestämmelserna kan träda i kraft tidigast den 1 januari 2028. Vi föreslår därför detta datum för ikraftträdande.

DEL 6

Straffprocessuella frågor

och följdändringar

13. En presumtion för häktning i fler fall

13.1. Uppdrag och disposition

I rättegångsbalken finns en bestämmelse om häktning som innebär att häktning ska ske när det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år och sex månader, om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas (se 24 kap. 1 § andra stycket). Bestämmelsen beskrivs ofta som att den innebär en häktningspresumtion i de angivna fallen. Av våra direktiv följer att vi ska överväga och föreslå ändringar som innebär att denna presumtionsregel för häktning vid allvarlig brottslighet även ska gälla vid vissa andra allvarliga brott, som t.ex. grov kvinnofridskränkning (som har fängelse i ett år som minimistraff). Det kan enligt direktiven ske antingen genom att sänka gränsen för tillämpning av presumtionsregeln till brott med lägst ett års fängelse i straffskalan eller på något annat sätt. Oavsett ställningstagande ska vi dock lämna nödvändiga författningsförslag som möjliggör att gränsen för presumtionsregeln kan sänkas till brott med lägst ett års fängelse i straffskalan.

I det här kapitlet behandlar vi frågan om en utvidgning av presumtionen för häktning till fler fall än i dag. Innan vi kommer in på våra ställningstaganden finns det anledning att sätta frågan om häktning i sitt sammanhang. I avsnitt 13.2 beskriver vi därför häktningens funktion samt förhållandet till den enskildes fri- och rättigheter (avsnitt 13.2.1), de nuvarande förutsättningarna för häktning (13.2.2) och hur Kriminalvårdens statistik över antalet häktade ser ut (13.2.3). I avsnitt 13.3 följer sedan våra överväganden av frågan om, och i så fall hur, presumtionsregeln för häktning bör ändras.

13.2. En inledande beskrivning av tvångsmedlet häktning

13.2.1. Häktningens funktion samt förhållandet till den enskildes fri- och rättigheter

Tillgången till straffprocessuella tvångsmedel är av stor betydelse i de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet. Ett exempel på ett sådant viktigt straffprocessuellt tvångsmedel är häktning. Av betydelse i sammanhanget är även möjligheten att genom restriktioner inskränka den häktades kontakter med omvärlden. Som framhålls i våra direktiv är häktning inte sällan en förutsättning för att de brottsbekämpande myndigheterna effektivt ska kunna utreda och lagföra misstänkta brott. Samtidigt är straffprocessuella tvångsmedel ett uttryck för samhällets tvångsmakt. Tvångsmedlen är nödvändiga för utredningen av brott, men kan samtidigt vålla stor skada för den enskild e.1

Att en misstänkt häktas kan fylla flera olika funktioner. En viktig sådan är att säkra den bevisning som behövs för att väcka åtal. Behov av häktning kan ofta uppkomma på ett tidigt stadium av en förundersökning, när de brottsutredande myndigheterna inte har kommit så pass långt i sitt arbete att tillräcklig bevisning om den misstänktes skuld har säkra ts.2Det förhållandet att en misstänkt inte är frihetsberövad kan till och med riskera att förstöra en utredning. I våra direktiv framhålls också att möjligheten att säkra bevisning så att lagföring kan säkerställas dessutom är viktig för ett brottsoffers upprättelse. Ytterligare syften med häktning är att förhindra fortsatt brottslighet och att säkra att rättegången kan genomföras genom att förhindra att den misstänkte avviker.

Häktning kan alltså vara ett betydelsefullt verktyg för att kunna lagföra gärningspersoner. Reglerna om häktning och restriktioner är av stor betydelse för effektiviteten i brottsbekämpningen. Samtidigt innebär ett frihetsberövande ett intrång i den enskildes fri- och rättigheter. Att vara häktad innebär en stor påfrestning för den enskilde. Det gäller särskilt om den häktades kontakter med omvärlden är inskränkta genom restriktioner. Häktning och restriktioner måste därför användas återhållsamt och omgärdas av starka rättssäkerhetsgaran-

1 Se Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas? (2022, version 5, JUNO), förordet på s. 37. 2 Se prop. 2022/23:53 s. 123.

tier .3I häktningsinstitutets natur ligger också att det kan användas trots att den som utsätts för tvångsmedlet inte är dömd för något brott utan endast är misstänkt.

Den enskildes fri- och rättigheter värnas genom den svenska grundlagen, den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) – som gäller som svensk la g4– och FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen), som även den gäller som svensk lag5. Vårt uppdrag omfattar inte de särskilda påföljdsreglerna för unga lagöverträdare. Vid överväganden av häktningsregleringen är det dock nödvändigt att beakta även förhållandena hos unga lagöverträdare.

Av regeringsformen framgår att var och en gentemot det allmänna är skyddad mot frihetsberövanden (2 kap. 8 §). Denna fri- och rättighet får dock begränsas genom lag (2 kap. 20 §). Begränsningar får emellertid endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. De får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett begränsningen. Inte heller får begränsningen sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Dessa förutsättningar för begränsningar av skyddet mot frihetsberövanden framgår av 2 kap. 21 § och ger uttryck för en proportionalitetsprincip. Principen innebär att varje begränsning som anses nödvändig, och som i övrigt uppfyller kraven i grundlagen, för att vara tillåten måste utformas på ett sådant sätt att den innebär ett så litet ingrepp som möjligt i enskildas fri- och rättigheter.

I Europakonventionen anges att ingen får berövas sin frihet utom i vissa särskilt angivna fall (artikel 5.1). Frihetsberövande får bl.a. ske i den ordning som lagen föreskriver om någon är arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att ställas inför behörig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha begått ett brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att hindra personen från att begå brott eller att undkomma efter att ha gjort det.

Barnkonventionen reglerar bl.a. unga lagöverträdares rättigheter. Enligt konventionen ska det bl.a. säkerställas att gripande, anhållande, häktning eller andra former av frihetsberövanden endast får användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid samt att varje frihets-

3 Se prop. 2019/20:129 s. 16 och prop. 2022/23:53 s. 123. 4 Se lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 5 Se lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. Se även prop. 2017/18:186.

berövat barn ska behandlas humant och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder (artikel 37 b och 37 c). I den juridiska litteraturen har det framhållits att beslutsfattaren måste vinnlägga sig om att utreda andra alternativ än frihetsberövande, t.ex. övervakning, och att det inte är tillåtet att göra en slentrianmässig bedömning av anhållnings- och häktningsfrågor som rör unga lagöverträd are.6

Till följd av det intrång som frihetsberövandet innebär gäller för häktning – liksom för annan tvångsmedelsanvändning – att flera allmänna principer ska beaktas. Särskilt kan framhållas – legalitetsprincipen (ingripande får inte ske i en enskilds rättssfär

utan stöd i lag eller annan författning), – ändamålsprincipen (tvångsmedel får bara användas för de i lagstift-

ningen angivna syftena), – behovsprincipen (tvångsmedel får bara tillgripas om det finns ett

påtagligt behov av tvångsmedlet och om det avsedda resultatet inte kan uppnås med andra, mindre ingripande, medel samt ska upphöra så snart syftet har uppnåtts eller det av andra skäl inte längre finns ett behov av tvångsmedlet), och – proportionalitetsprincipen (som redan har angetts ska ingripandet

stå i rimlig proportion till det önskade målet) .7

13.2.2. De nuvarande förutsättningarna för häktning

Reglerna om häktning

Regler om förutsättningar för häktning finns i 24 kap. rättegångsbalken, som har rubriken ”Om häktning och anhållande”. Därutöver finns det viktiga regler om verkställighet av häktningsbeslut i häkteslagen (2010:611). Den lagen innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut om häktning och vissa andra tillfälliga frihetsberövanden i häkte eller i annan förvaringslokal. Bestämmelserna i häkteslagen avser placering och vissa rättigheter (2 kap.), besök och andra kontakter (3 kap.), särskilda kontroll- och tvångsåtgärder (4 kap.), hälso- och

6 Se Lindberg, a.a., s. 56. 7 Se Lindberg, a.a., s. 62 ff. för en utförlig beskrivning av innebörden i dessa principer. Där framhålls även bl.a. objektivitetsprincipen (1 kap. 9 § regeringsformen) och hänsynsprincipen under en förundersökning (23 kap. 4 § rättegångsbalken). Se även Cansu m.fl., Häktning (2023, version 1, JUNO), s. 25 ff. Proportionalitetsprincipen återkommer vi till mer i detalj i avsnitt 13.2.2.

sjukvård (5 kap.), restriktioner för intagna som är misstänkta för brott (6 kap.) samt beslut och överklagande m.m. (7 och 8 kap.).

Kravet på sannolika skäl och de särskilda häktningsgrunderna

I de respektive bestämmelserna för tvångsmedel anges om de för sin tillämpning förutsätter misstanke och i så fall vilken grad av misstanke som krävs. För häktning krävs som huvudregel att någon är på sannolika skäl misstänkt för ett brott (se 24 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken).

Sannolika skäl är en högre grad av misstanke än skälig misstanke. Med sannolika skäl avses att omständigheterna ska vara sådana att misstanken vid en objektiv bedömning kommer att framstå som berättigad. I den juridiska litteraturen har det uttryckts som att det ska, om inte annat, vara mer sannolikt att den misstänkte har begått brottet än att så inte är fallet. Har den misstänkte erkänt anses det föreligga sannolika skäl, om inte omständigheterna talar mot erkännande t.8Sannolika skäl kan föreligga även när det finns oklarheter i ett händelseförlopp eller om den roll som den misstänkte har spe lat.9

För häktning enligt huvudregeln krävs att det för brottet är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Fängelse i ett år eller mer ska alltså ingå i brottets straffskala. Det krävs också att det – med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållanden eller någon annan omständighet – finns risk för att den misstänkte

1. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff

(flyktfara),

2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens

utredning (kollusionsfara), eller

3. fortsätter sin brottsliga verksamhet (recidivfara).

8 Se Lindberg, a.a., s. 77 och 92 ff., Lindberg, Rättegångsbalk (1942:740) 24 kap. 1 §, avsnitt 2.3, Lexino 2022-12-01 (JUNO), Ekelöf m.fl., Rättegång III (2018, version 8, JUNO), s. 51 och Nordh, Tvångsmedel (2019, version 2, JUNO), s. 48 f. Se även SOU 2021:68 s. 410 och prop. 2022/23:53 s. 124. 9 Se NJA 1995 s. 3.

Faran för flykt, kollusion eller recidiv ska vara konkret och i det enskilda fallet framstå som beaktansvärd, något som det på allvar kan räknas med .10Risk är i sammanhanget ett ganska lågt ställt krav. Det behöver inte vara fråga om någon kvalificerad sannolikhet. Brottets svårhet kan spela stor roll för bedömningen. Det är åklagaren som har bevisbördan och åklagaren behöver på något sätt konkretisera vad risken be står i.11

Häktning får endast ske om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (24 kap. 1 § tredje stycket). Till den proportionalitetsprincip som därigenom kommer till uttryck återkommer vi mer i detalj nedan.

Om det kan antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter, får häktning inte ske (24 kap. 1 § fjärde stycket).

Särskilt om presumtionen för häktning

Den bestämmelse som står i centrum för våra överväganden finns i 24 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken och lyder:

Om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år och sex månader, ska häktning ske, om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas.

Innebörden av bestämmelsen brukar beskrivas vara en presumtion för häktning i de angivna falle n.12Beviskravet sannolika skäl gäller även i dessa f all.13

Grunden för presumtionsregeln är att risk för flykt, kollusion eller recidiv som regel finns vid den typ av allvarlig brottslighet som regeln tar sikte på. För att undvika häktning måste det därför finnas omständigheter som visar att det är uppenbart att det saknas skäl till häktning. Även när presumtionsregeln är aktuell måste dock alltid en prövning av häktningsskälen göras i det enskilda fallet. Presumtionsregeln anses i huvudsak vara att se som en praktisk handlingsregel för domstolarna, som kan utgå från att det finns häktningsskäl om inte utredningen i det enskilda fallet visar på motsatsen. Är det uppenbart

10 Se prop. 1986/87:112 s. 71 och 102 samt prop. 2022/23:53 s. 124. Se även SOU 2021:68 s. 411. 11 Se Ekelöf m.fl., a.a., s. 52. 12 Ibland används även uttrycket ”obligatorisk häktning”. 13 Se Ekelöf m.fl., a.a., s. 56 och Nordh, a.a., s. 54.

att det inte finns något särskilt häktningsskäl, t.ex. på grund av att den misstänkte är intagen i kriminalvårdsanstalt eller svårt sjuk, ska häktning inte ske. En proportionalitetsbedömning ska göras även vid en tillämpning av presumtionsregel n.14

Presumtionsregeln är inte tillämplig vid försök, förberedelse eller stämpling till sådana brott som vid fullbordan hade omfattats av regeln. Det beror på att hänsyn i sådana fall måste tas till reglerna i 23 kap. brottsbalken. Vid försöksbrott framgår straffminimum av 23 kap. 1 § andra stycket brottsbalken samt för förberedelse och stämpling av 23 kap. 2 § tredje stycket i samma balk. Av dessa bestämmelser följer att straffet får bestämmas under straffet för fullbordat brott. Reglerna innebär att minimistraffet för exempelvis försök till mord är fängelse i 14 dagar, trots att det minimistraff som anges i mordbestämmelsen (3 kap. 1 § brottsbalken) är fängelse i tio år.

I betänkandet Skärpta straff för brott i kriminella nätverk (SOU 2021:68) övervägde Gängbrottsutredningen om presumtionsregeln skulle utvidgas till att omfatta vissa fall av stämpling, förberedelse eller försök till br ott.15Utredningen kom dock fram till att så inte borde vara fallet när det fullbordade brottet har ett straffminimum om fängelse i två år – vilket presumtionsregeln var kopplad till vid den tidpunkten – eller ett år och sex månader. En utvidgning ansågs av Gängbrottsutredningen stå i strid med presumtionsregelns syfte. Utredningen konstaterade att många försöksbrott inte leder till lika allvarliga skador som ett fullbordat brott. Alla försöksbrott angavs inte vara sådana att deras straffvärde kan anses vara i paritet med det fullbordade brottet. Vidare framhöll utredningen att det kan vara svårt att vid tiden för en häktningsframställan slå fast när försökspunkten är passerad och att det kan vara förenat med svårigheter att bedöma vilket uppsåt den misstänkte har haft. Förberedelse och stämpling konstaterades ligga ännu tidigare än försöksstadiet, med konsekvensen att straffet inte får sättas lika högt som för ett fullbordat brott. Att ange en katalog på vissa brott eller göra en koppling till brott begångna inom kriminella nätverk bedömdes inte heller vara lämpligt. Gängbrottsutredningen framhöll dessutom att det sällan finns behov

14 Se prop. 1986/87:112 s. 34 och prop. 2022/23:53 s. 125 samt ”Häktningspresumtionen” NJA 1985 s. 868, ”Den nya häktningsgrunden” NJA 2019 s. 741, ”Häktningstiden” NJA 2020 s. 885 och ”Utlämningshäktningen II” NJA 2023 s. 411. Se även Fitger m.fl., Rättegångsbalken (2024-06-21, version 96, JUNO), kommentaren till 24 kap. 1 § och Nordh, a.a., s. 54. 15 Utredningen föreslog också den sänkning av presumtionen för häktning till ett år och sex månader som kom att genomföras och som beskrivs nedan.

av att använda presumtionsregeln för allvarliga brott, eftersom det normalt sett föreligger både kollusions- och flyktfara .16

Presumtionsregeln är dock tillämplig vid anstiftan eller medhjälp, där straffet endast i undantagsfall kan sättas under det minimum som är föreskrivet för själva brottet, med stöd av 23 kap. 5 § brottsbalken om situationer när någon har förmåtts att medverka genom tvång eller svek m.fl. omständigheter, eller endast har medverkat i mindre mån. Inte heller exempelvis bestämmelsen i 29 kap. 7 § brottsbalken om att rätten i vissa fall när någon har begått brott innan han eller hon har fyllt 21 år får döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet medför att presumtionen för häktning inte är tillämpli g.17

I sitt betänkande Färre i häkte och minskad isolering (SOU 2016:52) gjorde Häktes- och restriktionsutredningen bedömningen att presumtionsregeln skapar osäkerhet och tillämpningsproblem. Regeln bedömdes vidare innebära dels att proportionalitetsprincipen riskerar att bli åsidosatt, dels att häktning kan komma att ske även om ingen av de särskilda häktningsgrunderna är tillämpliga. Utredningen föreslog därför att regeln skulle tas bort .18Regeringen gjorde dock bedömningen att presumtionsregeln borde finnas kvar samt konstaterade att regeln har funnits sedan rättegångsbalkens tillkomst och utgör en väl etablerad ordning. Regeringen framhöll att presumtionsregelns tilllämpning knappast synes ha medfört några problem från rättssäkerhetssynpunkt. Vid sådan allvarlig brottslighet som träffas finns det i regel fara för flykt, kollusion eller fortsatt brottslighet och en prövning av häktningsskäl och proportionalitet måste därtill alltid göras i det enskilda fallet. Som skäl för att behålla regleringen lyfte regeringen även fram de senaste årens brottsutveckling med ett ökat antal fall av dödligt våld där skjutvapen har använts, särskilt i samband med konflikter i kriminella kretsar, samt ökad illegal användning av handgranater och andra explosiva var or.19

16 Se a. betänkande, s. 430 ff. 17 Se t.ex. Cansu m.fl., a.a., s. 149 f. Författarna framhåller att om någon undantagsvis skulle begäras häktad i en situation där dennes medverkan är ringa (23 kap. 5 § rättegångsbalken) så kan det tänkas att bedömningen görs att det är uppenbart att det saknas skäl för häktning (24 kap. 1 § andra stycket), att det strider mot proportionalitetsprincipen att häkta (24 kap. 1 § tredje stycket) eller att det kan antas att den misstänkte kommer att dömas till endast böter (24 kap. 1 § fjärde stycket). Det kan framhållas att det i SOU 2024:55 föreslås en omfattande reform av 23 kap. brottsbalken. Ärendet bereds i Regeringskansliet och förslagen redovisas inte i detalj här. 18 Se a. betänkande s. 109 ff. och 191 f. Se även Ekelöf m.fl., a.a., s. 57 f. för en beskrivning av den kritik som har riktats mot presumtionsregeln. 19 Se prop. 2019/20:129 s. 47 f.

Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2023 utvidgades presumtionen för häktning genom att det föreskrivna minimistraffet för brott där presumtionen ska tillämpas sänktes till fängelse i ett år och sex månader från fängelse i två år.20Regeringen konstaterade i lagstiftningsärendet att det fanns ett behov av att i fler fall kunna häkta personer i nära anslutning till att brotten har begåtts, för att de brottsbekämpande myndigheterna effektivt ska kunna utreda brott i kriminella nätverk. Det angavs kunna gälla vid allvarliga brott såsom rån, grov misshandel och grov utpressning, vilka är vanligt förekommande i kriminella nätverk men där straffskalorna inte innebar att häktningspresumtionen blev tillämplig. Närmast till hands ansågs ligga att överväga en utvidgning av häktningspresumtionen. Brottsutvecklingen som i tidigare förarbeten hade anförts som skäl för att behålla häktningspresumtionen – vilka har återgetts i det närmast föregående stycket – anfördes som skäl också för utvidgningen av häktningspresumtionen. Även en strängare syn på allvarlig brottslighet som riktar sig mot någons liv, hälsa eller trygghet till person anfördes som argument för utvidgningen. Regeringen pekade därutöver på det förhållandet att minimistraffet ett år och sex månader numera är en etablerad nivå. En utvidgning av häktningspresumtionen ansågs dessutom vara acceptabel vid en proportionalitetsbedömning i förhållande till det intrång och men i övrigt som häktningen innebär för den misstänkte. Att ett brott har ett straffminimum om ett år och sex månader bedömdes visa att brottsligheten är så allvarlig att det är motiverat att anta att det finns en flykt-, kollusions- eller recidivfara eller – med andra ord – att presumera att häktningsskäl finns. Ändringen konstaterades vara i överensstämmelse med fri- och rättighetsregleringen i regeringsformen och Europakonventionen. Sänkningen av gränsen för presumtionsregeln till ett år och sex månader förväntades också leda till utökade möjligheter att lagföra gärningspersoner för allvarliga brott, såväl i förhållande till brott begångna inom ett kriminellt nätverk som annan allvarlig brottslighet .21

20 Före reformen brukade presumtionen benämnas som ”tvåårsregeln” (se t.ex. SOU 2016:52). 21 Se prop. 2022/23:53 s. 126 ff. och 138.

Närmare om proportionalitetsprincipen

Häktning får ske endast om skälen för häktning uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (24 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken). Denna proportionalitetsprincip ger i det här sammanhanget uttryck för att minsta möjliga tvång ska användas för att nå det avsedda syftet. Principen innebär samtidigt en påminnelse om att häktning endast får användas om syftet med åtgärden inte kan tillgodoses genom mindre ingripande åtgärder. Regeln är tillämplig under hela förfarandet, exempelvis även vid prövningen av om omhäktning ska ske .22Den gäller som vi tidigare har konstaterat även vid tillämpning av presumtionsregeln för häktning i 24 kap. 1 § andra stycke t.23

Vid ett ställningstagande till om en person ska häktas ska alternativen till häktning alltid övervägas, liksom det förhållandet att den misstänkte redan har varit frihetsberövad en tid.24 Mindre ingripande alternativ till häktning är reseförbud, anmälningsskyldighet och övervakning (se 24 kap. 4 § och 25 kap.rättegångsbalken). Proportionalitetsprincipen medför alltså att häktningsskälens tyngd i varje enskilt fall måste vägas mot det intrång eller men som frihetsberövandet innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Även indirekta verkningar ska således beaktas. Om inte häktningsskälen är tillräckligt starka för att motivera intrånget ska häktningsyrkandet avslås. I proportionalitetsbedömningen ingår också att pröva om längden på frihetsberövandet är rimligt i förhållande till vad som står att vinna med åtgärden. Det har bl.a. ansetts innebära att en person inte bör vara frihetsberövad under en längre tid än som, med beaktande av reglerna om villkorlig frigivning, svarar mot verkställighet av det fängelsestraff som kan komma att dömas ut. Domstolen måste alltså redan under målets förberedelse bevaka att häktning inte tillåts pågå under en längre tid än som svarar mot ett tänkt fängelsestraf f.25

22 Se prop. 1988/89:124 s. 26 och 65 f. samt ”Häktningstiden”, bl.a. p. 15–19. 23 Se Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 24 kap. 1 §. 24 Se Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas? (2022, version 5, JUNO), s. 366 f. 25 Se SOU 2021:68 s. 413.

Några andra bestämmelser om häktning i 24 kap. rättegångsbalken

Utöver de nu beskrivna bestämmelserna finns vissa ytterligare regler om häktning. Om en person som på sannolika skäl är misstänkt för brott är okänd och vägrar att uppge sitt namn och hemvist eller om hans eller hennes uppgift om detta kan antas vara osann, får personen häktas oberoende av brottets beskaffenhet (se 24 kap. 2 § rättegångsbalken). Samma sak gäller enligt bestämmelsen om den misstänkte saknar hemvist i riket och det finns risk för att han eller hon genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff, s.k. kvalificerad flyktfara. Även den som endast är skäligen misstänkt för brott kan häktas under vissa förutsättningar (se 24 kap. 3 §). Skälig misstanke är en lägre misstankegrad än sannolika skäl. För att sådan häktning ska komma i fråga krävs, utöver att förutsättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda, att det bedöms vara av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning. Detta kallas utredningshäktning. En sådan häktning får inte pågå under en längre tid än en vecka. För att fortsatt häktning i tiden därefter ska vara tillåten krävs att misstankegraden når upp till sannolika skäl.

Om det med hänsyn till den misstänktes ålder, hälsotillstånd eller någon annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte, får häktning ske endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Detsamma gäller för en nyförlöst kvinna om häktning kan befaras medföra allvarligt men för barnet. (Se 24 kap. 4 § första stycket.)

Beslut att häkta någon meddelas av rätten och i häktningsbeslutet ska anges det brott som misstanken avser och grunden för häktningen (24 kap. 5 §). Om det finns skäl att häkta någon, får åklagaren besluta om anhållande i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan (se 24 kap. 6 § första stycket rättegångsbalken). Efter att åklagaren har gjort en häktningsframställning, ska rätten utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan. Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter att den misstänkte greps eller ett anhållningsbeslut verkställdes (se 24 kap. 13 § andra stycket). Rätten får avvakta med häktningsförhandlingen i syfte att förhandlingen i häktningsfrågan ska kunna hållas gemensamt med en huvudförhandling (se 24 kap. 13 a § första stycket). En gemensam förhandling ska dock hållas så snart det kan ske. Tidpunkten för när en häktningsförhandling

senast ska hållas enligt 13 § får inte överskridas (se 24 kap. 13 a § andra stycket). I 24 kap. rättegångsbalken finns också ytterligare regler, bl.a. om häktningsförhandlingen. Dessa beskrivs inte mer i detalj här.

Unga lagöverträdare och häktning

Som har angetts under den föregående rubriken får häktning endast ske om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas (se 24 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken). I samma bestämmelse erinras om att det finns ytterligare inskränkningar i fråga om häktning av den som är under 18 år (se 24 kap. 4 § andra stycket). I lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare finns därutöver en särskild bestämmelse om att den som inte har fyllt 18 år får häktas (eller anhållas) endast om det finns synnerliga skäl (se 23 § i den lagen). Det har konstaterats innebära att häktning av ungdomar endast får ske i undantagsf all.26

Av Riksåklagarens riktlinjer för handläggning av ungdomsärenden (RåR 2006:3) framgår att bedömningen av om det finns synnerliga skäl ska göras utifrån en samlad bedömning av samtliga omständigheter. Vid bedömningen av synnerliga skäl ska främst den misstänktes ålder och brottslighetens allvar beaktas. Även styrkan i de särskilda häktningsskälen är en viktig faktor. Andra omständigheter, särskilt brottets karaktär, har enligt riktlinjerna också viss betydelse vid prövningen av om det föreligger synnerliga skäl. Presumtionsregeln för häktning i 24 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken konstateras i riktlinjerna i och för sig vara tillämplig även på unga misstänkta. Bestämmelsen anges dock inte kunna tillämpas enligt sin ordalydelse när det gäller den kategorin misstänkta, eftersom bestämmelserna om ungdomsreduktion och kravet på synnerliga skäl också ska tillämpas .27

För en misstänkt som inte har fyllt 18 år när häktningsbeslutet verkställs finns sedan 2021 särskilda regler om tidsgränser för hur länge frihetsberövandet får pågå. Dessa behandlas under den nästkommande rubriken. Förutsättningarna att besluta om restriktioner för unga lag-

26 Se prop. 2022/23:53 s. 125 med vidare hänvisningar. I Ds 2025:4 finns förslag till en ny lag (2026:00) om unga lagöverträdare. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2026. Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare föreslås upphöra att gälla vid samma tidpunkt. Förslagen i promemorian kommenteras inte ytterligare här. 27 Se utöver de angivna riktlinjerna även prop. 2022/23:53 s. 125 f., där delar av riktlinjerna återges.

överträdare kommenteras särskilt nedan under rubriken ”Restriktioner”.

Det kan framhållas att det inte finns någon särreglering om häktning som särskilt tar sikte på yngre lagöverträdare som är äldre än 18 år.

Avslutningsvis kan nämnas att Utredningen om tvångsmedel mot underåriga i betänkandet Effektivare verktyg för att bekämpa brott av

unga lagöverträdare (SOU 2024:93) har lämnat flera förslag i syfte att

stärka de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter att förhindra, utreda och lagföra brott som begås av unga personer. Förslagen innefattar bl.a. en förlängd tidsfrist för häktade barn (se vidare under nästa rubrik). Betänkandet bereds i Regeringskansliet.

De särskilda reglerna om tidsgränser för häktning

Tidigare fanns det inte i svensk rätt någon tidsgräns för hur länge en häktning kunde pågå. Sedan 2021 finns dock i 24 kap. 4 a § rättegångsbalken en bestämmelse som innebär att en misstänkt får vara berövad friheten i Sverige som häktad under en sammanhängande tid om högst nio månader fram till dess att åtal har väckts. Om det finns synnerliga skäl får rätten dock, på begäran av åklagaren, besluta att tiden får överskridas .28

För en misstänkt som inte har fyllt 18 år när häktningsbeslutet verkställs finns en särskild reglering om att frihetsberövandet får uppgå till högst tre månader, om det inte finns synnerliga skäl (se 23 a § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och 24 kap. 4 a § rättegångsbalken) .29

Kravet på synnerliga skäl markerar, enligt vad regeringen anförde när bestämmelserna infördes, att möjligheten att överskrida tidsgränserna bör tillämpas restriktivt. Synnerliga skäl kan typiskt sett föreligga om straffvärdet är mycket högt i kombination med att brottet är särskilt svårutrett, t.ex. på grund av att det har internationella kopplingar, eller för att brottet är en del av organiserad eller gängrelaterad brottslighet. En annan faktor som kan beaktas är om det under häktningstiden har tillkommit andra häktningsgrundande brottsmiss-

28 Se prop. 2019/20:129 s. 17 ff. och 61 samt bet. 2020/21:JuU43 s. 20. Regeringen hade föreslagit en tidsbegränsning på sex månader. Efter att förslaget hade beretts i Justitieutskottet föreslog utskottet en ändring i regeringens förslag, i fråga om tidsbegränsningen för vuxna lagöverträdare, från sex till nio månader. 29 Jfr SOU 2024:93, där en förlängning till fem månader föreslås. Ärendet bereds i Regeringskansliet.

tankar i fråga om samma misstänkte som avser allvarlig eller svårutredd brottslighet. Även den misstänktes eget agerande kan innebära att det finns synnerliga skäl att förlänga häktningstide n.30

Bakgrunden till reformen som trädde i kraft 2021 var återkommande kritik som hade riktats mot Sverige för avsaknaden av en gräns för hur lång häktningstiden får vara. Kritiken hade kommit från flera olika organ inom både Europarådet och FN, bl.a. Europarådets särskilda kommitté mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CPT) och FN:s kommitté mot tortyr (CAT). Det hade även riktats kritik från FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén). Nationellt hade kritiken framförts av bl.a. Barnombudsmannen och Sveriges advokatsamfund. Reformen vidtogs eftersom det fortfarande förekom långvariga häktningar och en omfattande restriktionsanvändning, med isolering som följd, trots vidtagna åtgärder. Beläggningssituationen på häkten konstaterades dessutom vara mycket ansträngd. Samtidigt utformades förslagen med utgångspunkten att de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter att utreda brott inte skulle försämras .31

Restriktioner

Samtidigt som rätten beslutar om häktning, omhäktning eller medger en förlängd tid för att väcka åtal ska den på begäran av åklagaren pröva om åklagaren ska få tillstånd att inskränka den häktades kontakter med omvärlden genom restriktioner (se 24 kap. 5 a § första stycket rättegångsbalken). Ett sådant tillstånd till restriktioner får endast meddelas om det föreligger kollusionsfara, dvs. risk för att den misstänkte undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning.

Tidigare gällde att domstolens beslut om tillstånd till restriktioner var generellt och att det i stället var åklagaren som bestämde vilka restriktioner som var nödvändiga. Sedan 2021 är det dock rätten som beslutar om på vilket sätt den häktades kontakter med omvärlden ska få inskränkas enligt 6 kap. 2 § häkteslagen, där det anges vad restriktioner kan avse. Bakgrunden till ändringen 2021 var en ambition att

30 Se prop. 2019/20:129 s. 22 f. Justitieutskottet delade regeringens uppfattning om vad som utgör synnerliga skäl, men fann det viktigt att tydliggöra att man vid bedömningen av om det finns synnerliga skäl ska göra en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet, vilket t.ex. inkluderar styrkan i de särskilda häktningsskälen, se bet. 2020/21:JuU43 s. 22. 31 Se a. prop. s. 16 f. Se även prop. 2022/23:53 s. 124.

säkerställa att restriktioner endast beslutas när det faktiskt behövs och att restriktioner inte används i en större utsträckning än vad som är motiverat. Efter ändringen behöver åklagaren uttryckligen motivera behovet av de specifika restriktionerna och på så sätt också noga överväga om något eller några slag av restriktioner kan undvara s.32

Ett beslut om restriktioner får enligt 6 kap. 2 § häkteslagen avse inskränkningar i rätten att

1. placeras tillsammans med andra intagna,

2. vistas i gemensamhet,

3. följa vad som händer i omvärlden,

4. inneha tidskrifter och tidningar,

5. ta emot besök,

6. stå i förbindelse med annan genom elektronisk kommunikation,

eller

7. sända och ta emot försändelse r.33

Restriktionerna har en bevissäkrande funktion och motiveras av intresset att möjliggöra en effektiv brottsutredning och lagföring.

Genom lagändringen 2021 har proportionalitetsprincipen kommit till uttryck i lag även såvitt avser användningen av restriktioner. Tillstånd till restriktioner får således meddelas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (se 24 kap. 5 a § rättegångsbalken).

Det finns inga särskilda regler för möjligheten att besluta om restriktioner för häktade under 18 år. Internationella åtaganden, bl.a. artikel 37 i barnkonventionen, har dock ansetts kräva större återhållsamhet vid beslut om restriktioner för barn jämfört med vuxna och att det ställs högre krav på brottslighetens allvar .34För att minska häktade barns isolering i häkte gäller också att den som är under 18 år och som är häktad eller anhållen och intagen i häkte ska ha rätt att vistas med personal eller någon annan minst fyra timmar varje dag (se 2 kap. 5 a § häkteslagen).

32 Se prop. 2019/20:129 s. 37 f. 33 I 6 kap. 2 § häkteslagen hänvisas i de redovisade punkterna till specifika paragrafer i häkteslagen. Dessa paragrafhänvisningar utelämnas här. 34 Se prop. 2019/20:129 s. 41. Se även SOU 2021:68 s. 419.

Häktning efter huvudförhandling och do m

35

När en huvudförhandling med en häktad person har avslutats och domen inte avkunnas omedelbart ska rätten ta ställning till om den tilltalade ska vara fortsatt häktad i avvaktan på domen. Om rätten vid överläggningen kommer fram till att åtalet ska ogillas, bör rätten omedelbart besluta att häktningen ska hävas, även om domen ska meddelas först senare.

När rätten meddelar dom i målet ska rätten, om den som döms fortfarande är häktad, ta ställning till om det finns skäl att låta den dömde stanna kvar i häkte tills domen vinner laga kraft. Om den misstänkte inte är häktad, får rätten förordna att han eller hon ska häktas (se 24 kap. 21 § första stycket rättegångsbalken).

I normalfallet påverkas varken en flyktfara eller en recidivfara av att domen har meddelats, eftersom risken för att den misstänkte ska fly eller begå nya brott om han eller hon försätts på fri fot oftast är oförändrad efter tingsrättens dom. En kollusionsfara kan emellertid vanligen anses undanröjd sedan bevisningen har tagits upp vid huvudförhandlingen. Även om en målsägande eller ett vittne skulle ändra sin berättelse i hovrätten kan den ursprungliga utsagan från tingsrätten spelas upp under huvudförhandlingen i hovrätten.

Vid prövningen av om häktningen ska bestå efter att domen har meddelats ska rätten också ta hänsyn till strafflängden och göra en avvägning, så att den tid som den dömde redan har varit frihetsberövad inte överstiger verkställighetstiden för den utdömda påföljden. Bestäms påföljden till villkorlig dom eller skyddstillsyn ska fortsatt häktning inte ske, om inte verkställighet av utdömd utvisning behöver säkerställas (se 24 kap. 21 § andra stycket rättegångsbalken). Ett häktningsbeslut kan aldrig sträcka sig längre än till dess domen har vunnit laga kraft.

35 Redogörelsen är i allt väsentligt hämtad från SOU 2021:68 s. 420. Se även Ekelöf m.fl., a.a., s. 69 f. angående häktning efter åtal.

13.2.3. Statistik över antalet häktade

Kriminalvården sammanställer varje år statistik över bl.a. antalet häktade .36Här lämnas en sammanfattande beskrivning av vad som kan utläsas av denna statis tik.37

Den genomsnittliga beläggningen i häkte har sedan 1989 gått i vågor, men totalt sett har trenden varit ökande fram till 2023. Den genomsnittliga beläggningen nådde under 2023 sin högsta nivå under perioden, med 2 852. Det är 325 fler än 2022 och 529 fler än 2021. Beläggningen var 2020 i genomsnitt mer än dubbelt så hög som 1989. Antalet belagda platser varierar under året. Under 2023 förändrades beläggningen som mest med cirka 35 belagda platser mellan två på varandra följande dagar.

Antalet ordinarie platser i häkte har, liksom den genomsnittliga beläggningen, ökat mellan 1989 och 2023 till ungefär det dubbla. Mellan 2004 och 2006 var det överbeläggning på de ordinarie platserna, vilket innebär att det i genomsnitt behövdes fler platser än vad som fanns tillgängligt. Mellan 2007 och 2017 låg den genomsnittliga beläggningen omkring 1 600 och 1 800, för att sedan öka igen.

Sedan 2020 befinner sig Kriminalvården åter i en ansträngd situation med överbeläggning i häkte. För att hantera en situation med överbeläggning arbetar Kriminalvården med olika åtgärder. Det kan exempelvis vara öppning av tillfälliga häktesplatser, justeringar i bemanning samt vid behov även förflyttningar av klienter mellan olika regioner och häkten. Vid överbeläggningar i häkte kan det också bli aktuellt att konvertera anstaltsavdelningar och placera häktesklienter där.

Trenden med ökad beläggning och ett ökat antal platser fortsatte under 2023. Antalet fasta ordinarie platser i häkte var i genomsnitt 2 520 under 2023, vilket är en ökning med 166 platser jämfört med 2022. Sedan 2020 har behovet av platser varit större än platskapaciteten. I december 2023 var antalet fasta platser i genomsnitt 210 fler än i januari samma år. För att kunna möta platsbehovet öppnades även fler beredskapsplatser och tillfälliga platser i häkte, samtidigt som arrester och anstaltsavdelningar konverterades till häktesplatser. Antalet beredskapsplatser ökade under året från i genomsnitt 245 platser i januari till i genomsnitt 357 platser i december. Det genomsnittliga antalet beredskapsplatser för 2023 låg på 293, vilket är 84 fler platser

36 Den statistik som redovisas här avser 2023. 37 Se Kriminalvården, KOS 2023 – Kriminalvård och statistik. Den följande redogörelsen har sammanställts utifrån information på s. 28 ff. och 104 ff.

än 2022. Under 2023 fanns i genomsnitt 63 tillfälliga platser, jämfört med 59 platser 2022.

Det genomsnittliga antalet inskriv na38i häkte har ökat med 1 085 klienter jämfört med 2005, när tidsserien startade, till 3 061 under 2023. För den redovisade perioden är detta det högsta antalet. Sedan 2013, när det genomsnittliga antalet inskrivna var som lägst, har antalet ökat varje år och under 2023 var det nästan 1 400 fler inskrivna än 2013, när i genomsnitt 1 677 var inskrivna. Det genomsnittliga antalet inskrivna har, historiskt sett, varit ungefär 100 fler än den genomsnittliga beläggningen. Med en ny redovisning ligger dock differensen på omkring 140. Anledningen till att det finns skillnader mellan beläggning och inskrivna är att inskrivna klienter inte nödvändigtvis behöver belägga en ordinarie plats samtidigt som en klient kan belägga flera platser. Exempel på när en klient inte behöver belägga en ordinarie plats är om klienten befinner sig på sjukhus under en längre period eller är i förvar enligt utlänningslagen (2005:716) och då inte belägger en ordinarie plats. Både den genomsnittliga beläggningen och det genomsnittliga antalet inskrivna ökade under 2023, med en tillfällig minskning under sommaren. Under 2023 var antalet inskrivna som lägst i januari och som högst i december.

Tabell 13.1 Antal inskrivna i häkte i genomsnitt under perioden 2017–2023

År

2017 2018 2019 2020 2021 2022 2023

Antal inskriva 1 781 1 996 2 132 2 332 2 459 2 680 3 061 Antal häktade 1 503 1 691 1 860 2 052 2 173 2 209 2 644 Andel häktade 84 % 85 % 87 % 88 % 88 % 82 % 86 %

Källa: Kriminalvården.

Vad avser fördelningen mellan kvinnor och män som har varit inskrivna i häkte under perioden 2017–2023 har andelen kvinnor legat runt sex till sju procent. Både antalet inskrivna kvinnor och män har dock ökat sedan 2017.

38 Inskrivna i häkte är ett mått som ger en bild av hur många klienter som är inskrivna i häkte i genomsnitt eller vid en given tidpunkt. Under den tid en klient är inskriven i häkte är det häktet som ansvarar för klienten. Klienten kan dock befinna sig på en annan plats än häktet, exempelvis på rättegång, i transport, på sjukhus eller i polisens arrest. Utöver häktade klienter räknas även övriga inskrivna i häkte in. Bland dessa ingår t.ex. klienter som verkställer fängelsepåföljd i häkte i avvaktan på anstaltsplacering (s.k. verkställighetsfall), personer som är förvarstagna enligt utlänningslagen samt gripna eller anhållna. De flesta som är inskrivna i häkte är häktade. Under 2023 var i genomsnitt nära 2 650 klienter häktade per dag, vilket motsvarar 86 procent av alla inskrivna i häkte (se vidare tabell 13.1).

Häkten och häktesplatser i Kriminalvården delas in i två säkerhetsklasser, normalhäkte och säkerhetshäkte. Säkerhetshäkten har en högre grad av säkerhet jämfört med normalhäkten. Under 2023 ökade beläggningsgraden i säkerhetshäkte och var i genomsnitt 108 procent på de fasta platserna. Antalet belagda platser var i genomsnitt 1 133, vilket var ungefär 60 fler än 2022. Ökningen var större i normalhäkten, där den genomsnittliga beläggningen har ökat med 406 belagda platser sedan 2021 och med 263 belagda platser jämfört med 2022. Under 2023 var beläggningsgraden 117 procent på fasta platser i normalhäkte, jämfört med 111 procent 2022 och 105 procent 2021. Antalet fasta platser har ökat med i genomsnitt 157 jämfört med föregående år.

Av de avslutade häktningarna 2023 var cirka 50 procent två månader eller kortare, vilket är cirka 20 procentenheter lägre än 2017. Nära 30 procent av de avslutade häktningarna var fyra månader eller längre, vilket är en ökning med 16 procentenheter sedan 2017. För avslutade häktningar under 2023 var den genomsnittliga häktningstiden 91 dagar, eller drygt 13 veckor. Motsvarande tid för 2021 och 2022 var 78 respektive 83 dagar, dvs. mellan elva och tolv veckor. Även medianhäktningstiden har ökat från 48 dagar 2022 till 57 dagar 2023, vilket tyder på att det är en generell ökning av häktningstiderna och inte enbart en ökning av de allra längsta häktningstiderna. Den stora ökningen har framför allt skett bland män, där mediantiden har ökat från 48 till 60 dagar, medan mediantiden för kvinnor ligger ungefär i nivå med tidigare år på 40 dagar. Kvinnor sitter i genomsnitt häktade kortare tid än män.

Vid drygt tre fjärdedelar av de avslutade häktningarna under 2023 fanns beslut om någon restriktion när häktningen påbörjades. Andelen som efter en månads häktning hade kvar någon restriktion var bara något lägre. Av de klienter som satt häktade i minst ett halvår hade 35 procent någon restriktion efter sex månader. Antalet häktningar som pågick i minst ett halvår var betydligt färre än de som pågick i minst en månad. Den andel klienter som har restriktioner vid påbörjad häktning har ökat något sedan 2022. Andelen häktade med restriktioner efter en månads häktning har också ökat något, medan andelen efter ett halvårs häktning samt efter ett års häktning minskade under 2023 jämfört med 2022.

I cirka tre fjärdedelar av fallen hade klienterna vid påbörjad häktning restriktioner mot att ta emot besök, använda elektronisk kommunikation (t.ex. dator och telefon), skicka eller ta emot försändelser

eller vara i gemensam vistelse med andra häktade. Samma nivå gällde även beslut om att inte tillåta samsittning med andra häktade. Det var dock en mycket liten andel häktade klienter som hade restriktioner mot att följa nyhetsmedia och läsa tidningar. Fördelningen av restriktioner såg ungefär likadan ut efter en månads, ett halvårs och ett års häktning.

13.3. En utvidgning av presumtionen för häktning

13.3.1. En utvidgning genom att sänka det minimistraff som ska vara föreskrivet för brottet

Bedömning: Presumtionen för häktning bör inte sänkas till brott

för vilka det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år. Häktning bör även fortsatt ske om det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år och sex månader och det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas.

Skälen för vår bedömning

Presumtionen bör inte sänkas till ett år

I samband med att presumtionsregeln för häktning sänktes från två år till ett år och sex månader 2023 framhöll regeringen att häktning är ett viktigt verktyg för att säkra bevisning, förhindra fortsatt brottslighet och säkerställa lagföring. Regeringen angav att det kan vara särskilt betydelsefullt för att förhindra och klara upp allvarlig brottslighet, med eller utan koppling till kriminella nätverk, samt att det framöver kommer att krävas ytterligare krafttag – inkluderat straffrättsliga och brottsförebyggande åtgärder – för att motverka den oroande utvecklingen och för att säkerställa en ökad trygghet i samhället. Det medförde bl.a. att regeringen såg framför sig att det kunde finnas anledning att återkomma till frågan om häktningspresumtionens utformning och tillämpningsområde .39Vårt uppdrag innebär en bred översyn av straffskalorna (se kapitel 7 och 8). I våra direktiv anges att det mot den bakgrunden är ett lämpligt sammanhang att samtidigt överväga i vilka

39 Se prop. 2022/23:53 s. 131.

ytterligare fall presumtionsregeln, som är relaterad till ett brotts minimistraff, bör kunna tillämpas.

Häktning fyller flera viktiga funktioner och kan vara nödvändigt av olika anledningar. Med en misstänkt på fri fot kan en utredning riskera att förstöras. En misstänkt kan också på fri fot fortsätta att begå brott eller undandra sig lagföring eller straff. Som redan har konstaterats kan häktning vara en förutsättning för att kunna säkra bevisning och säkerställa lagföring. På grund av de betydelsefulla funktioner häktning fyller i rättssystemet är det viktigt att tvångsmedlet kan komma till användning när det finns ett behov av det. Brottslighet som begås inom ramen för kriminella nätverk är en typ av brottslighet där det framstår som angeläget att häktning kan användas på ett effektivt sätt. Så är dock även fallet för andra typer av allvarlig brottslighet.

Till följd av den stora – ibland avgörande – betydelse som häktning kan fylla för att utreda och lagföra brott är det angeläget med en grundlig analys av om den nuvarande utformningen av presumtionsregeln leder till att häktning kan användas på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt med stöd av den regeln. Vid analysen måste det hållas i minnet att det följer av proportionalitetsprincipen att minsta möjliga tvång ska användas för att nå det avsedda syftet. Ett så litet ingrepp som möjligt ska göras i enskildas fri- och rättigheter. Presumtionsregeln får alltså inte utformas på ett sätt som medför att regeln träffar situationer när det i praktiken inte finns ett behov av den. Häktning får inte heller användas som en reaktion på den brottsliga gärningen som sådan, utan måste kunna motiveras utifrån de skäl som ligger till grund för tvångsmedlet.

Vårt uppdrag avseende häktningsfrågan avser att vi ska överväga och föreslå ändringar som innebär att presumtionen för häktning vid allvarlig brottslighet även ska gälla vid vissa andra allvarliga brott, som t.ex. grov kvinnofridskränkning. Direktiven anger samtidigt att en presumtion för häktning kan åstadkommas på olika sätt. Som anges där är ett alternativ att sänka gränsen för presumtionsregeln ytterligare. Oavsett ställningstagande ska vi också lämna nödvändiga författningsförslag som möjliggör att gränsen för presumtionsregeln kan sänkas till brott med lägst ett års fängelse i straffskalan. Tillämpningsområdet kan dock – vilket framhålls i direktiven – även utökas på andra sätt, som också gör det möjligt att undvika att presumtionsregeln träffar brott där en mer regelmässig användning av häktning inte framstår som en lika angelägen åtgärd. Exempelvis kan straffskärpningar i form

av höjda minimistraff leda till att vissa specifika brott omfattas av presumtionsregeln .40 Med en sådan åtgärd markeras samtidigt brottets allvar, vilket enligt direktiven är av särskild vikt inte minst vid mäns våld mot kvinnor. I direktiven konstateras att ett annat sätt att utöka tillämpningsområdet kan vara att med en uppräkning ange vilka ytterligare brott som bör omfattas av en presumtion för häktning. Direktiven understryker att presumtionsregeln även fortsättningsvis endast ska kunna tillämpas vid misstanke om allvarlig brottslighet.

När presumtionen för häktning sänktes från två år till ett år och sex månader nämndes särskilt brotten rån, grov misshandel och grov utpressning som exempel på allvarliga brott där det kunde finnas ett behov av att i fler fall än vad som hade varit möjligt häkta kriminella personer, för att de brottsbekämpande myndigheterna effektivt ska kunna utreda brott i kriminella nätverk. Som konstaterades då träffar dock en generell utvidgning av möjligheterna till häktning alla personer som begår de brott som kommer att omfattas av regler na.41

I våra direktiv understryks behovet av en analys av hur lagstiftningen kan ändras så att presumtionsregeln kan tillämpas även vid vissa andra allvarliga brott där en mer regelmässig användning av häktning framstår som angeläget och motiverat. Den specifika typ av brottslighet som nämns är mäns våld mot kvinnor. Som framgår av direktiven har samhället ett ansvar för att skydda kvinnor från våld och andra kränkningar i nära relationer. Det ställs därför krav på samhället och de brottsbekämpande myndigheterna att agera och vidta nödvändiga och effektiva åtgärder i dessa fall. En utökad och mer regelmässig användning av häktning vid t.ex. grov kvinnofridskränkning, som i dag inte omfattas av presumtionsregeln, kan enligt direktiven förväntas stärka skyddet för utsatta kvinnor genom att en våldsam man frihetsberövas snabbt och därigenom hålls borta från hemmet.

Som framgår av avsnitt 8.2.2 föreslår vi att minimistraffet för såväl grov fridskränkning som grov kvinnofridskränkning ska vara oförändrat .42Det innebär att dessa brott, med den nuvarande presumtionsregeln, inte omfattas av en presumtion för häktning.

40 Jfr avsnitt 7.6, där vi redogör för att andra faktorer än allvaret i de olika straffbelagda gärningarna inte ska ges betydelse för vilken straffskala som ska vara föreskriven för ett visst brott. 41 Se a. prop. s. 127. Minimistraffet för grov utpressning höjdes i samma lagstiftningsärende till fängelse i två år. 42 De förslag vi lämnar i kapitel 9 om en nyanserad straffmätning med användning av hela straffskalan omfattar emellertid givetvis även dessa brott.

Om presumtionsregeln för häktning skulle sänkas, skulle det vara till ett år som kommer i fråga, eftersom det är den nästkommande lägre nivån för minimistraff som används i straffskalorna efter fängelse i ett år och sex månader. En sådan regel måste ses i ljuset av den översyn av straffskalorna som vi har gjort i kapitel 7 och 8. Den innebär bl.a. att många minimistraff för grova svårhetsgrader av brott har höjts från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Flera sådana exempel finns bl.a. när det gäller olika typer av förmögenhetsbrott. För dessa brott kan det beskrivas som att det etableras en ny nivå när det gäller minimistraffet för de grova graderna, om ett år i stället för sex månader i många fall. Med en sänkning av presumtionen för häktning till ett år medför det samtidigt att alla dessa brott skulle komma att omfattas av presumtionsregeln. Exempelvis skulle alla grova stölder medföra att det finns en presumtion för häktning. Därutöver är det ett relativt stort antal brott som redan i dag har ett minimistraff om fängelse i ett år föreskrivet.

En sänkning av gränsen för presumtionen för häktning skulle alltså medföra en avsevärd utökning av regelns tillämpningsområde. Nedan följer en sammanställning (tabell 13.2) över de brott i brottsbalken som för närvarande har, eller efter vår översyn av straffskalorna kommer att ha, ett minimistraff om fängelse i ett år och som därmed skulle komma att omfattas av presumtionen för häktning om gränsen sänks.

Tabell 13.2 Brott i brottsbalken med minimistraffet fängelse i ett år

Brott som för närvarande har, eller efter vår översyn av straffskalorna kommer att ha, ett minimistraff om fängelse i ett år

Brott

Lagrum Omfattas eftersom vi föreslår en höjning av minimistraffet?

Vållande till annans död, grovt brott

3 kap. 7 § andra stycket Nej*

Olaga frihetsberövande 4 kap. 2 § första stycket Nej Grovt barnfridsbrott 4 kap. 3 §andra stycket Nej** Grovt olaga tvång 4 kap. 4 § andra stycket Nej Grov fridskränkning 4 kap. 4 a § första stycket Nej Grov kvinnofridskränkning 4 kap. 4 a § andra stycket Nej Hedersförtryck 4 kap. 4 e § Nej Grovt olaga hot 4 kap. 5 § andra stycket Nej Grovt dataintrång 4 kap. 9 c § andra stycket Ja, se våra överväganden i avsnitt 8.2.2

Brott

Lagrum Omfattas eftersom vi föreslår en höjning av minimistraffet?

Grovt sexuellt övergrepp 6 kap. 2 § tredje stycket Nej Egenmäktighet med barn, grovt brott

7 kap. 4 § tredje stycket Ja, se våra överväganden i avsnitt 8.5.1

Grov stöld 8 kap. 4 § Ja, se våra överväganden i avsnitt 8.6.2 Inbrottsstöld 8 kap. 4 a § Nej Grovt bedrägeri 9 kap. 3 § Ja, se våra överväganden i avsnitt 8.6.3 Grovt fordringsbedrägeri 9 kap. 3 a § Ja, se våra överväganden i avsnitt Grovt subventionsmissbruk 9 kap. 3 b § andra stycket Ja, se våra överväganden i avsnitt 8.6.3 Grov olovlig befattning med betalningsverktyg

9 kap. 3 c § tredje stycket Ja, se våra överväganden i avsnitt 8.6.3

Grovt ocker 9 kap. 5 § tredje stycket Ja, se våra överväganden i avsnitt 8.6.3 Grovt häleri 9 kap. 6 § tredje stycket Ja, se våra överväganden i avsnitt 8.6.3 Grovt svindleri 9 kap. 9 § tredje stycket Ja, se våra överväganden i avsnitt 8.6.3 Grov förskingring 10 kap. 3 § Ja, se våra överväganden i avsnitt 8.6.4 Grov trolöshet mot huvudman

10 kap. 5 § andra stycket Ja, se våra överväganden i avsnitt 8.6.4

Grovt givande eller tagande av muta

10 kap. 5 c § Ja, se våra överväganden i avsnitt 8.6.4***

Grov oredlighet mot borgenärer

11 kap. 1 § tredje stycket Ja, se våra överväganden i avsnitt 8.6.5

Grovt försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning

11 kap. 2 § fjärde stycket Ja, se våra överväganden i avsnitt 8.6.5

Grov skadegörelse 12 kap. 3 § Ja, se våra överväganden i avsnitt 8.6.6 Mordbrand, mindre allvarligt brott

13 kap. 1 § andra stycket Nej

Allmänfarlig ödeläggelse, mindre allvarligt brott

13 kap. 3 § andra stycket Nej

Grov urkundsförfalskning 14 kap. 3 § Ja, se våra överväganden i avsnitt 8.8.2 Grovt barnpornografibrott 16 kap. 10 a § sjätte stycket Nej Grovt våld eller hot mot tjänsteman

17 kap. 1 § andra stycket Nej****

Brott

Lagrum Omfattas eftersom vi föreslår en höjning av minimistraffet?

Grovt skyddande av brottsling 17 kap. 11 § tredje stycket Nej Egenmäktighet vid förhandling med främmande makt (viss särskild fara)

19 kap. 4 § andra stycket Nej

Grovt tjänstefel 20 kap. 1 § andra stycket Ja, se våra överväganden i avsnitt 8.13.1 Grovt brott mot tystnadsplikt 20 kap. 3 § tredje stycket Ja, se våra överväganden i avsnitt 8.13.1

* Brottet kommer dock att omfattas av presumtionen för häktning oavsett övervägandena i detta kapitel , eftersom vi i avsnitt 8.1.2 föreslår att minimistraffet ska höjas från fängelse i ett år till fängelse i två år. ** Minimistraffet föreslås i prop. 2024:25:123 höjas från fängelse i lägst nio månader till fängelse i lägst ett år. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 2025. *** Vi föreslår att minimistraffet höjs till fängelse i ett år och sex månader. Brottet skulle därför omfattas av en presumtion för häktning oavsett övervägandena i detta kapitel. **** Brottet kommer dock att omfattas av presumtionen för häktning oavsett övervägandena i detta kapitel om regeringens förslag i prop. 2024/25:141 leder till lagstiftning, eftersom det där föreslås att minimistraffet ska höjas från fängelse i ett år till fängelse i ett år och sex månader. Lagändringen föreslås träda i kraft den 2 juli 2025.

Även i specialstraffrätten finns vissa brott med ett minimistraff på fängelse i ett år och som presumtionen därmed skulle komma att omfatta med en sänkning till ett år. De brott vi har identifierat är grov finansiering av terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet (6 § tredje stycket), grov offentlig uppmaning till terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet (7 § tredje stycket), grov rekrytering till terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet (8 § tredje stycket) och grov utbildning för terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet (9 § tredje stycket) enligt terroristbrottslagen (2022:666). Till följd av våra ändringar av straffskalor i specialstraffrätten skulle presumtionen dessutom bli tillämplig för brotten som anges i tabell 13.3.

Tabell 13.3 Brott i specialstraffrätten där vi föreslår höjningar

av minimistraffen till fängelse i ett år

Brott

Lag

Lagrum Överväganden

Grovt insiderbrott Lag (2016:1307) om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden

2 kap. 1 §

tredje stycket

Se avsnitt 8.16.6

Grov marknadsmanipulation

Lag (2016:1307) om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden

2 kap. 4 §

tredje stycket

Se avsnitt 8.16.6

Brott

Lag

Lagrum Överväganden

Grovt penningtvätts- brott

Lag (2014:307) om straff för penningtvättsbrott

5 §

Se avsnitt 8.16.5

Näringspenningtvätt, grovt brott

Lag (2014:307) om straff för penningtvättsbrott

7 § andra stycket

Se avsnitt 8.16.5

Grovt bidragsbrott Bidragsbrottslag (2007:612)

3 §

Se avsnitt 8.16.4

Grov smuggling Lag (2000:1225) om straff för smuggling

5 §

Se avsnitt 8.16.3

Grovt tullbrott Lag (2000:1225) om straff för smuggling

10 §

Se avsnitt 8.16.3

Grov olovlig befattning med smuggelgods

Lag (2000:1225) om straff för smuggling

13 §

Se avsnitt 8.16.3

Grovt skattebrott Skattebrottslag (1971:69) 4 §

Se avsnitt 8.16.2

I våra direktiv understryks att presumtionsregeln även fortsättningsvis endast ska kunna tillämpas vid misstanke om allvarlig brottslighet. Med beaktande av de ändringar vi gör av straffskalorna kan det ifrågasättas om så längre skulle kunna anses vara fallet om presumtionen för häktning sänktes till fängelse i ett år. Till det kommer att presumtionen för häktning bygger på att det ska vara motiverat att anta att det finns en flykt-, kollusions- eller recidivfara. Ett annat sätt att uttrycka saken på är att det ska finnas skäl att presumera att häktningsskäl finns .43Enligt vår mening framstår det som tveksamt om så är fallet i alla situationer där presumtionen för häktning skulle bli tillämplig vid en sänkning till ett år, särskilt efter vår översyn av straffskalorna. Viktigt att påpeka är att häktning kan ske enligt huvudregeln när det finns en flykt-, kollusions- eller recidivfara och förutsättningarna för häktning även i övrigt är uppfyllda.

Vid den tidigare sänkningen av gränsen för presumtionsregeln framhölls vid remissomgången att en utvidgning kan riskera att medföra att domstolarna i större utsträckning kommer att anse att det är uppenbart att skäl till häktning sakna s.44Även om bedömningen av huruvida det är uppenbart att skäl till häktning saknas ska göras på samma sätt oavsett hur många fall som presumtionen är tillämplig på kan det inte bortses från att en alltför vid presumtion kan riskera att

43 Jfr prop. 2022/23:53 s. 129 f. 44 Se remissynpunkten från Hovrätten för Västra Sverige som redovisas i a. prop. s. 130.

bidra till en större osäkerhet i tillämpningen. Resursskäl kan också leda till att prioriteringar behöver göras mellan olika ärenden där förutsättningar för häktning skulle kunna vara för handen, vilket är något som de åklagare vi har haft kontakt med inom ramen för utredningens arbete har påpekat. Dessa förhållanden talar för att presumtionen för häktning bäst kommer till sin rätt när den har en rimlig avgränsning och tar sikte på den allvarligare brottsligheten. På det sättet blir den dessutom mest kostnadseffektiv. Som nyss har påmints om kan huvudregeln för häktning komma till användning i de fall presumtionen inte är tillämplig. Tillämpningsområdet för presumtionsregeln bör inte vara så stort att det i praktiken blir den som framstår som huvudregeln. En hänvisning kan också göras till kapitel 16, där vi redovisar ekonomiska och andra konsekvenser av våra förslag.

De nu redovisade övervägandena leder oss till slutsatsen att det inte framstår som ändamålsenligt, eller förenligt med att straffprocessuella tvångsmedels tillämpningsområden inte ska vara mer omfattande än vad som är nödvändigt, att sänka gränsen för presumtionsregeln till ett år. I vissa fall framstår det visserligen som lämpligt med häktning även i fall där minimistraffet för brottet är lägre än fängelse i ett år och sex månader. Sådana bedömningar görs dock – vilket sker redan i dag – lämpligen utifrån övriga bestämmelser om häktning. Dessa regler möjliggör att en misstänkt person kan frihetsberövas utan att presumtionsregeln tillämpas.

Vi vill också framhålla att det intryck vi har fått efter våra kontakter med åklagare och advokater inom ramen för utredningens arbete är att det generellt sett redan enligt gällande rätt finns möjligheter att häkta en misstänkt person i de fall det är motiverat. När det specifikt gäller brottet grov kvinnofridskränkning – som omnämns i våra direktiv – har dessa aktörer framhållit att den misstänkte vanligtvis är häktad, i vart fall fram till dess att huvudförhandlingen i målet är avslutad, eftersom det regelmässigt föreligger särskilda häktningsskäl. Vi återkommer till frågan om fridskränkningsbrotten nedan i avsnitt 13.3.2. Där behandlar vi möjligheterna att ta sikte på vissa specifika brott i stället för att göra en generell utvidgning av presumtionsregeln.

Ett alternativt förslag, som inte följer av våra ställningstaganden, med en sänkning av presumtionen till ett år

I det föregående har vi redovisat vår bedömning att presumtionen för häktning inte bör sänkas till brott för vilka det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år. Av våra direktiv följer emellertid att vi oavsett ställningstagande ska lämna nödvändiga författningsförslag som möjliggör att gränsen för presumtionsregeln kan sänkas till brott med lägst ett års fängelse i straffskalan. Vi lämnar därför ett sådant förslag.

Om regeringen går vidare med en sänkning av presumtionen för häktning till ett år kan regeln ha samma konstruktion som i dag, alltså att den innebär att häktning ska ske om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas, med den enda ändringen att gränsen ändras från ett år och sex månader till ett år. Därigenom uppnås det eftersträvade resultatet. Ett författningsförslag finns i kapitel 17. I kapitel 18 redovisar vi konsekvenserna av det förslaget.

13.3.2. En utvidgning till vissa specifika brott med ett lägre minimistraff

Förslag: Presumtionen för häktning ska utvidgas till att omfatta

brotten grov kvinnofridskränkning, grov fridskränkning och hedersförtryck.

Skälen för vårt förslag

Ett alternativ för att utvidga presumtionen för häktning är att införa en uppräkning med ytterligare brott som bör omfattas, utöver de brott som inte har ett lindrigare straff än fängelse i ett år och sex månader föreskrivet. Enligt vår mening är en sådan ordning, med en uppräkning, att föredra framför att sänka presumtionen för häktning till brott för vilka det inte är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse i ett år (jfr våra överväganden i avsnitt 13.3.1). En ordning med en uppräkning av vissa brott undviker att presumtionsregeln blir tillämplig för brott där en mer regelmässig användning av häktning inte framstår som motiverat. På det sättet är en uppräkning mer träffsäker än

en utvidgning av presumtionen kopplad till minimistraffet för brottet i fråga.

Om en ordning med en uppräkning av brott som ska omfattas av presumtionen ska införas, behöver skälen för det emellertid vara tillräckligt starka. Brott som har ett lägre minimistraff än fängelse i ett år och sex månader men där det framstår som motiverat med en presumtion för häktning måste kunna identifieras. Minsta möjliga tvång ska användas för att nå det avsedda syftet och enskildas fri- och rättigheter begränsas i en så liten utsträckning som möjligt. Det förhållandet att presumtionsregeln inte får utformas på ett sätt som medför att regeln träffar situationer där det i praktiken inte finns ett behov av den gör sig gällande lika starkt för den nu behandlade frågan som när det gäller en sänkning av presumtionsregelns tillämpning med koppling till det föreskrivna minimistraffet (jfr avsnitt 13.3.1). Även för en regel med en uppräkning har det betydelse att presumtionen för häktning bygger på att det ska vara motiverat att anta att det finns en flykt-, kollusions- eller recidivfara. Vi har i avsnitt 13.3.1 konstaterat att det innebär att det ska finnas skäl att presumera att häktningsskäl finns.

Många allvarliga brott omfattas redan av en presumtion för häktning. Det finns dock ett begränsat antal brott med ett lägre minimistraff än fängelse i ett år och sex månader som trots det framstår som så allvarliga att det är rimligt att anta att skäl för häktning finns. Ett sådant brott är enligt vår mening grov kvinnofridskränkning (4 kap. 4 a § andra stycket brottsbalken), som också nämns i våra direktiv. Ansvar för grov kvinnofridskränkning förutsätter att en man mot en kvinna har begått flera gärningar som var och en har utgjort led i en upprepad kränkning av brottsoffrets integritet och har varit ägnade att allvarligt skada självkänslan. Brottet är så pass allvarligt att det framstår som rimligt att presumera att det finns skäl för häktning. Till sin karaktär är brottet utformat på ett sådant sätt att det innefattar flera gärningar. Brottets konstruktion indikerar att det i hög utsträckning kan förväntas finnas en recidivfara i de aktuella fallen. Därutöver begås brottet mot en närstående, vilket implicerar att det föreligger en kollusionsfara. Således är det befogat att anta att i vart fall dessa häktningsskäl (recidiv och kollusion) gör sig gällande för grov kvinnofridskränkning på ett sätt som motiverar en tillämpning av häktningspresumtionen.

Att det finns skäl för en häktningspresumtion för grov kvinnofridskränkning gäller även med beaktande av att det i rättspraxis är vanligt förekommande att den misstänkte blir häktad vid misstanke om grov kvinnofridskränkning redan i dag, till följd av att det föreligger särskilda häktningsskäl, vilket vi har beskrivit i avsnitt 13.3.1.

Med en ordning där grov kvinnofridskränkning omfattas av en presumtion för häktning bör även grov fridskränkning (4 kap. 4 a § första stycket) hanteras på samma sätt. Samma förhållanden gör sig gällande för båda fridskränkningsbrotten. Brotten har snarlika konstruktioner och regleras i samma paragraf. Därutöver anser vi att hedersförtryck (4 kap. 4 e §), som också har minimistraffet fängelse i ett år föreskrivet, bör omfattas av presumtionen för häktning. Straffskalan för hedersförtryck är densamma som för fridskränkningsbrotten. Vidare är brottskatalogen som används i lagtexten – där de gärningar som tillsammans utgör brottet räknas upp – likalydande i de olika bestämmelsern a.45 När bestämmelsen om hedersförtryck utformades användes dessutom fridskränkningsbrotten som förebild och det angavs angående förhållandet mellan hedersförtryck och fridskränkningsbrotten att hedersförtryck bör ha företräde, eftersom det brottet får anses vara mer specialisera t.46 Det framstår alltså som motiverat att hantera hedersförtryck på samma sätt som fridskränkningsbrotten när det gäller presumtionen för häktning. I allt väsentligt samma skäl som motiverar att häktningsskäl föreligger för fridskränkningsbrotten gör sig gällande även vid hedersförtryck.

Vi har inte i övrigt identifierat några brott med ett lägre minimistraff än fängelse i ett år och sex månader där det finns ett så pass starkt behov av att tillämpa en presumtion för häktning att det motiverar en utvidgning. Som vi har beskrivit i avsnitt 13.3.1 får presumtionen för häktning inte göras alltför omfattande, utan den ska i stället riktas in på de allvarligaste fallen. I övriga situationer får huvudregeln för häktning i stället komma till användning. Det förtjänar att understrykas att presumtionen för häktning inte i praktiken får framstå som huvudregeln.

45 Jfr prop. 2021/22:138 s. 19 och 27. 46 Se a. prop. s. 38 och 40.

13.3.3. En utvidgning till försök, förberedelse eller stämpling till särskilt allvarliga brott

Förslag: Presumtionen för häktning ska utvidgas till att vara tillämp-

lig när misstanken avser försök, förberedelse eller stämpling till ett brott för vilket det inte är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse i fyra år.

Skälen för vårt förslag

Straffets bestämmande vid försök, förberedelse eller stämpling

I avsnitt 13.2.2 har vi beskrivit att presumtionsregeln för häktning inte är tillämplig vid de osjälvständiga brottsformerna försök, förberedelse eller stämpling till sådana brott som vid fullbordan hade omfattats av regeln. Orsaken är att hänsyn i sådana fall måste tas till reglerna i 23 kap. brottsbalken.

Vid försöksbrott framgår straffminimum av 23 kap. 1 § andra stycket brottsbalken. För förberedelse och stämpling framgår straffminimum av 23 kap. 2 § tredje stycket i samma balk. Av dessa bestämmelser följer att straffet får bestämmas under straffet för fullbordat brott. Minimistraffet för exempelvis försök till mord är därför allmänt fängelseminimum, trots att det minimistraff som anges i mordbestämmelsen (3 kap. 1 §) är fängelse i tio år. Därmed är presumtionen för häktning inte tillämplig fastän det straff som i slutändan döms ut kan vara mycket strängt. Att straffet för försök, förberedelse och stämpling kan bestämmas under straffet för fullbordat brott beror på att sådana gärningar i många fall bör bedömas som mindre straffvärda än om brottet hade fullbordats.

När det gäller det strängaste straffet som får dömas ut får straffet för försök bestämmas till högst vad som gäller för ett fullbordat brott (23 kap. 1 § andra stycket). Straffet för förberedelse eller stämpling ska emellertid bestämmas under den högsta gräns som gäller för ett fullbordat brott. Högre straff än fängelse i två år får bestämmas endast om fängelse i sex år eller mer kan följa på det fullbordade brottet. Dessa regler finns i 23 kap. 2 § tredje stycket brottsbalke n.47Skill-

47 Tidigare låg gränsen på åtta år (se prop. 2015/16:113 s. 33 f. och 36 ff.). Syftet med ändringen till sex år var att möjliggöra en mer nyanserad straffmätning av allvarliga förberedelsegärningar,

naden mellan försök å ena sidan samt förberedelse och stämpling å den andra har i tidigare förarbeten konstaterats vara naturlig, eftersom stämplings- och förberedelsegärningar i allmänhet ligger längre från det fullbordade brottet än försöksgärningar och därmed typiskt sett är mindre straffvärda än sådana. Samtidigt har det angetts att det kan förekomma förberedelse- eller stämplingsgärningar som är så allvarliga att de är jämförbara med det fullbordade brotte t.48Av förarbetena framgår också att stämpling till ett brott som huvudregel inte bör betraktas som en mindre allvarlig osjälvständig brottsform än förberedelse till samma brott .49

Rättsfallet ”GPS-puckarna”

I ”GPS-puckarna” NJA 2020 s. 703 har Högsta domstolen gjort uttalanden om hur straffvärdet bör bestämmas i ett fall som avsåg förberedelse till mord. Gärningens straffvärde bedömdes uppgå till fängelse i fem och ett halvt år. Rättsfallet illustrerar hur straffet bör bestämmas i den typ av situationer vi behandlar i det här avsnittet och redovisas därför något mer i detalj.

Högsta domstolen konstaterade att det förhållandet att straffet för ett förberedelsebrott ska bestämmas under den högsta gräns som gäller för fullbordat brott och att det får bestämmas under den lägsta gränsen kan ses som ett uttryck för det vedertagna synsättet att avståndet mellan gärning och skada är en viktig faktor vid bestämmandet av straffvärdet. I konsekvens med detta bestäms straffet för ett förberedelsebrott som regel inte bara lägre än för det fullbordade brottet utan även lägre än för ett försök till samma brott .50

Eftersom förberedelsebrottet i hög grad är uppbyggt som en självständig brottstyp och inte enbart som ett förstadium till ett annat brott ska straffvärdet för förberedelsebrottet, enligt Högsta dom-

inte minst sådana som begås inom ramen för organiserad brottslighet. Det kan framhållas att det i SOU 2024:55 föreslås en omfattande reform av 23 kap. brottsbalken. Ärendet bereds i Regeringskansliet. Regler föreslås bl.a. som är avsedda att skärpa synen på förberedelse och stämpling och som påverkar tillämpligheten av de principer för straffvärdebedömningen som följer av rättsfallet ”GPS-puckarna” NJA 2020 s. 703, som beskrivs under den nästkommande rubriken, se a. betänkande s. 355 f. I avsnitt 8.15 behandlar vi straffskalorna för de osjälvständiga brottsformerna. 48 Se a. prop. s. 36 f. 49 Se a. prop. s. 41. 50 Se p. 13 i avgörandet med vidare hänvisningar. Jfr våra överväganden i avsnitt 7.6 angående avståndet mellan gärning och skada och den betydelse det kan ha vid utformningen av straffskalor (det abstrakta straffvärdet).

stolen, som regel inte i samma utsträckning som försök bedömas med utgångspunkt i det hypotetiska straffvärdet för det fullbordade brot tet.51Samtidigt framhöll Högsta domstolen att straffmätningen av ett förberedelsebrott inte bör göras oberoende av straffnivån för den brottstyp som förberedelsen avser. Tvärtom ska den nivån – också vid sidan av det som direkt framgår av 23 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken – tillmätas stor betydelse för bedömningen av inom vilket spann straffmätningen av förberedelsebrottet bör ske. En riktlinje ansåg Högsta domstolen kunde vara att spannets övre gräns som regel inte bör sättas högre än en tredjedel av straffmaximum för det fullbordade brottet. Om livstid ingår i straffskalan, kunde det därvid vara lämpligt att räkna med ett straffmaximum som med några år överstiger det högsta tidsbestämda straff som kan dömas ut .52

Var inom spannet som straffvärdet för förberedelsebrottet i det enskilda fallet bör bestämmas – eller om det finns skäl att överskrida spannets gräns – får bedömas med tillämpning av allmänna regler och principer för straffmätning samt med beaktande av förberedelsebrottets speciella karaktär. Vid en sådan straffmätning är det av betydelse bl.a. hur nära det fullbordade brottet som förberedelsebrottet ligger och graden av farlighet i övrigt. Även gärningspersonens insikter, avsikter och motiv har betydelse, liksom förekomsten av förmildrande respektive försvårande omständigheter .53

En presumtion för häktning vid försök, förberedelse eller stämpling till särskilt allvarliga brott

Av den redogörelse som har lämnats hittills följer att många gärningar som har stannat på något av de förstadier till brott som behandlas här (försök, förberedelse eller stämpling) inte är att bedöma som lika straffvärda som det fullbordade brottet. Det framstår därför som fullt rimligt att presumtionsregeln för häktning inte är generellt tillämplig vid försök, förberedelse eller stämpling till brott för vilka det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år och sex månader (om det hade fullborda ts).54En sådan reglering skulle medföra att många gär-

51 Se p. 14 i avgörandet. I p. 15 i avgörandet anför Högsta domstolen ytterligare argument för en mer självständig bedömning av ett förberedelsebrotts straffvärde. Se även ”Balkongmålet” NJA 2015 s. 702 p. 78–81. 52 Se p. 16 i avgörandet. 53 Se p. 17–22 i avgörandet. 54 Jfr SOU 2021:68 s. 430 ff., där en sådan reglering avfärdas.

ningar som inte har något högre straffvärde skulle komma att omfattas av en presumtion för häktning på ett sätt som inte framstår som lämpligt. Det är inte fråga om brottslighet som är så allvarlig att det är motiverat att presumera att häktningsskäl finns.

En generell utvidgning av presumtionsregeln till försök, förberedelse eller stämpling kan alltså inte accepteras. Samtidigt kan det inte bortses från att det finns gärningar som är att bedöma som försök vars straffvärde endast i begränsad utsträckning understiger straffvärdet för det fullbordade brottet. Ett tydligt exempel är ett försök till mord där brottsoffret orsakas mycket allvarliga bestående skador och det endast är tillfälligheter, som gärningspersonen inte råder över, som medför att offret inte avlider. Även gärningar som är att bedöma som förberedelse kan vara avsevärt straffvärda. Ett exempel är långt gångna planer på att begå ett mord. Stämpling till ett brott bör, som har konstaterats, som huvudregel inte betraktas som mindre allvarligt än förberedelse till samma brott. Ett exempel på en gärning med ett högt straffvärde som är att bedöma som stämpling är en situation där en gärningsperson tillsammans och i samråd med andra personer har planerat och beslutat att begå ett allvarligt brott – t.ex. ett mord – samt har erbjudit och åtagit sig att genomföra brot tet.55 Alla de situationer som nu har beskrivits förekommer i samband med brottslighet som begås inom ramen för kriminella nätverk. Även brott som begås i andra sammanhang kan dock utgöra försök, förberedelse eller stämpling med ett betydande straffvärde.

Häktning får inte användas som en reaktion på ett brott, utan måste kunna motiveras utifrån de skäl som ligger till grund för tvångsmedlet. Mot bakgrund av hur allvarliga sådana gärningar som är att bedöma som försök, förberedelse och stämpling kan vara framstår det som motiverat att utvidga presumtionen för häktning till särskilt svåra fall av försök, förberedelse och stämpling. Påföljderna för de brott som det blir aktuellt att använda en på det sättet utvidgad häktningspresumtion på kan förväntas i hög utsträckning vara fleråriga fängelsestraff. I många fall blir det fråga om längre straff än för brott som häktningspresumtionen för närvarande är tillämplig på. Att den nuvarande situationen – där sådana situationer som har beskrivits i det föregående inte omfattas av en presumtion för häktning – framstår som otillfredsställande har också påtalats på ett tydligt sätt av de åklagare vi har haft kontakt med inom ramen för utredningens arbete.

55 Jfr t.ex. Svea hovrätts dom den 16 september 2024 i mål B 5471-24.

En lämplig utformning är enligt vår mening att presumtionen för häktning utvidgas till att vara tillämplig när misstanken avser försök, förberedelse eller stämpling till ett brott för vilket det inte är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse i fyra år. Vid så allvarlig brottslighet föreligger det som regel risk för flykt, kollusion eller recidi v.56Regeln tar alltså sikte på straffskalan för ett fullbordat brott. Den förutsätter inte heller en bedömning av straffvärdet i det enskilda fallet. Eftersom skälen för att tillämpa en häktningspresumtion gör sig gällande på samma sätt för såväl försök som förberedelse och stämpling är det inte motiverat att göra någon skillnad mellan dessa osjälvständiga brottsformer vid utformningen av regleringen.

Vi anser alltså att skälen för en utvidgning av presumtionen för häktning till allvarliga former av försök, förberedelse eller stämpling är tillräckligt starka för att motivera en sådan ordning. En specifikt utformad reglering av den typ vi föreslår framstår som väl förenlig med att minsta möjliga tvång ska användas för att uppnå det avsedda syftet samt att enskildas fri- och rättigheter ska begränsas i en så liten utsträckning som möjligt. Den framstår också som mer kostnadseffektiv än alternativ som innebär en mer generellt tillämplig regel. Brotten som träffas av presumtionen är undantagslöst särskilt allvarliga (jfr tabellerna nedan angående vilka brott som omfattas) och en utformning av presumtionen på det föreslagna sättet kommer inte i konflikt med proportionalitetsprincipen. Är det i något fall uppenbart att skäl till häktning saknas ska emellertid givetvis häktning inte ske, vilket gäller redan i dag. En prövning av häktningsskälen måste alltid göras i det enskilda fallet.

Den utformning vi föreslår medför att presumtionen träffar situationer där det i praktiken finns ett behov av den. För de typer av försök, förberedelse och stämpling som utvidgningen av presumtionen träffar är det motiverat att anta att det finns en flykt-, kollusions- eller recidivfara. Det finns alltså skäl att presumera att häktningsskäl finns i de aktuella fallen.

Vårt förslag medför att försök, förberedelse eller stämpling till de brott i brottsbalken som anges i tabell 13.4 omfattas av presumtionen för häktning.

56 Jfr prop. 1986/87:112 s. 34 och ”Den nya häktningsgrunden” p. 14.

Tabell 13.4 Brott i brottsbalken som omfattas av förslaget att utvidga

presumtionen till försök, förberedelse eller stämpling

Brott med ett minimistraff om fängelse i minst fyra år

Brott

Lagrum

Mord 3 kap. 1 §

Dråp 3 kap. 2 §

Synnerligen grov misshandel 3 kap. 6 § andra stycket Människorov 4 kap. 1 § första stycket Grov våldtäkt 6 kap. 1 § tredje stycket Grov våldtäkt mot barn 6 kap. 4 § tredje stycket Grovt rån 8 kap. 6 §

Grov mordbrand 13 kap. 2 §

Grov allmänfarlig ödeläggelse 13 kap. 3 § tredje stycket Spridande av gift eller smitta, grovt brott 13 kap. 7 § andra stycket Uppror 18 kap. 1 §

Väpnat hot mot laglig ordning 18 kap. 3 §

Högförräderi 19 kap. 1 §

Grovt spioneri 19 kap. 6 §

Landsförräderi 22 kap. 1 §

Även vissa brott i specialstraffrätten omfattas av presumtionen för häktning med vårt förslag. De brott vi har identifierat anges i tabell 13.5.

Tabell 13.5 Brott i specialstraffrätten som omfattas av förslaget att utvidga

presumtionen till försök, förberedelse eller stämpling

Brott med ett minimistraff om fängelse i minst fyra år

Brott

Lag

Lagrum

Terroristbrott Terroristbrottslag (2022:666) 4 § andra stycket Folkmord Lag (2014:406) om straff för vissa internationella brott

1 §

Brott mot mänskligheten Lag (2014:406) om straff för vissa internationella brott

2 §

Grov krigsförbrytelse Lag (2014:406) om straff för vissa internationella brott

11 §

Aggressionsbrott* Lag (2014:406) om straff för vissa internationella brott

11 a §

Bryter mot tillståndskrav uppsåtligen och anses grovt (explosiva varor)

Lag (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor

29 a §

första stycket

Brott

Lag

Lagrum

Bryter mot tillståndskrav uppsåtligen och anses synnerligen grovt (explosiva varor)

Lag (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor

29 a §

andra stycket

Synnerligen grov narkotikasmuggling

Lag (2000:1225) om straff för smuggling

6 § fjärde stycket

Grov vapensmuggling Lag (2000:1225) om straff för smuggling

6 a § tredje stycket

Synnerligen grov vapensmuggling

Lag (2000:1225) om straff för smuggling

6 a § fjärde stycket

Grov smuggling av explosiv vara

Lag (2000:1225) om straff för smuggling

6 b § tredje stycket

Synnerligen grov smuggling av explosiv vara

Lag (2000:1225) om straff för smuggling

6 b § fjärde stycket

Grovt vapenbrott Vapenlag (1996:67) 9 kap. 1 a §

första stycket

Synnerligen grovt vapenbrott Vapenlag (1996:67) 9 kap. 1 a §

andra stycket

Könsstympning (grovt) Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor

2 § tredje stycket

Synnerligen grovt narkotikabrott Narkotikastrafflag (1968:64) 3 § andra stycket

* Endast den som kan utöva kontroll eller styra över en stats politiska eller militära handlande kan dömas till ansvar för försök, förberedelse eller stämpling till aggressionsbrott, se 16 § andra stycket.

14. Följdändringar i den straffprocessuella lagstiftningen m.m.

14.1. Inledning och allmänna utgångspunkter

14.1.1. Behovet av följdändringar och en mer genomgripande översyn av de straffprocessuella reglerna

I utredningens uppdrag ingår att överväga och föreslå nödvändiga följdändringar. Våra förslag innebär att påföljdssystemet får en helt ny struktur med bl.a. nya regler för straffmätning, ändrade förutsättningar för val av påföljd och införandet av villkorligt fängelse. Flera straffprocessuella regler behöver därför med nödvändighet ändras. Av tids- och utrymmesskäl har vi inte haft möjlighet överväga mer genomgripande förändringar. Detta har inte heller ingått i vårt uppdrag.

Utgångspunkten för våra överväganden i denna del är att de förändringar som föreslås ska vara sådana att regleringen blir så enkel och lättillämpad som möjligt. Förslagen som lämnas bedömer vi vara fullständiga på så sätt att de möjliggör att våra materiella straffrättsliga förslag kan genomföras. Förslagens effekter i förhållande till de straffprocessuella reglerna skulle enligt vår mening dock behöva analyseras djupare. I vissa delar bedömer vi att de materiella straffrättsliga förslagen kan ge upphov till effekter som är av mycket stor praktisk betydelse. Exempelvis kan förslagen påtagligt begränsa möjligheterna att besluta om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning. Förslagen kan också innebära att färre mål kan avgöras utan huvudförhandling eller efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro. Vidare kan kravet på prövningstillstånd i hovrätten komma att i praktiken omfatta färre mål, om de straffskärpningar som vi föreslår leder till att en större andel av brottmålen resulterarar i en annan påföljd än

böter. För att undvika tillämpningsproblem och oönskade effekter anser vi att det med fördel bör genomföras en mer genomgripande översyn av de straffprocessuella reglerna, innan vårt påföljdssystem införs. I det sammanhanget behöver övervägas hur de straffprocessuella reglerna bör utformas bl.a. med beaktande av vad som är lämpligast från ett rättssäkerhetsperspektiv och utifrån vad som är rimligast utifrån processekonomiska synpunkter. Också andra faktorer som exempelvis hur reglerna påverkar brottsoffers intressen behöver beaktas. Vid en sådan översyn kan lämpligen även andra frågor än de som tas upp i detta kapitel behandlas. Exempelvis frågan i vilka fall det ska krävas prövningstillstånd i hovrätten (jfr Domstolsverkets hemställan till regeringen Utvidgat prövningstillstånd för brottmål i hovrätt DOV 2024/688).

14.1.2. Kapitlets disposition

I detta kapitel behandlas behovet av följdändringar. Kapitlet inleds med den straffprocessuella lagstiftningen. I avsnitt 14.2 behandlas behovet av ändringar i reglerna om gripande, anhållande och häktning. Därefter följer avsnitt om övriga processuella tvångsmedel (14.3), åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning (14.4), straffföreläggande (14.5) och förordnande av offentlig försvarare (14.6). I avsnitt 14.7–14.11 behandlas olika frågor som avser rättegången i brottmål och i avsnitt 14.12 övriga följdändringar i rättegångsbalken. Kapitlet innehåller också överväganden om behovet av ändringar i lagstiftningen om internationell straffverkställighet och reglerna om internationellt straffrättsligt samarbete (14.13). Avslutningsvis berörs behovet av följdändringar i vissa andra frågor, exempelvis reglerna för personutredning i brottmål, utvisning på grund av brott och de särskilda processuella reglerna för unga lagöverträdare (14.14).

14.2. Gripande, anhållande och häktning

14.2.1. Nuvarande reglering

I utredningens uppdrag ingår specifikt att överväga förändringar av presumtionsregeln för häktning. Utredningens förslag och överväganden i denna del återfinns i kapitel 13. Vid sidan av detta finns det skäl

att också belysa vilka följdverkningar de materiella straffrättsliga förslagen kan få på reglerna om häktning samt reglerna om gripande och anhållande.

Enligt 24 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken får den som är på sannolika skäl misstänkt för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller mer häktas, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han eller hon

1. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff,

2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens

utredning, eller

3. fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år och sex månader, ska enligt paragrafens andra stycke häktning ske om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas.

Enligt tredje stycket får häktning endast ske om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Bestämmelsen i tredje stycket är ett uttryck för att en proportionalitetsprincip ska tillämpas vid beslut om häktning. Det innebär att häktningsskälens tyngd i varje enskilt fall måste vägas mot det men som frihetsberövandet innebär för den enskilde. Om inte häktningsskälen är tillräckligt starka ska häktningsyrkandet avslås. Häktningsskälens styrka måste också relateras till längden på frihetsberövandet. Vilken påföljd som brottsligheten kan förväntas leda till vid en fällande dom har också betydelse vid bedömningen.

Av paragrafens fjärde stycke framgår att häktning inte får ske, om det kan antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter.

Häktning kan också beslutas med stöd av bestämmelserna i 24 kap.2 och 3 §§rättegångsbalken. 2 § möjliggör häktning av den som är på sannolika skäl misstänkt för brott i vissa situationer, oberoende av brottets beskaffenhet. Enligt 3 § kan även den som endast är skäligen misstänkt för brott häktas, om förutsättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda och det är av synnerlig vikt att den misstänkte tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet. 24 kap. 4 § innehåller bestämmelser som i vissa fall begränsar möjligheten till häktning och 24 kap. 4 a § innehåller tidsgränser för hur länge någon får vara häktad.

Bestämmelser om gripande och anhållande finns i 24 kap. 6 § respektive 7 §.

I 24 kap. 21 § rättegångsbalken anges förutsättningarna för att besluta att den som döms för brott ska vara häktad efter domen. Om den som är häktad döms för brottet ska rätten pröva om han eller hon ska kvarbli i häkte till dess att domen vinner laga kraft. Om den misstänkte inte är häktad vid tidpunkten för domen, får rätten besluta om häktning till dess att domen vinner laga kraft.

14.2.2. Överväganden och bedömning

Bedömning: Reglerna om förutsättningar för gripande, anhållande

och häktning i 24 kap. rättegångsbalken behöver inte ändras. Regleringen ger inte möjlighet att förordna att den som döms till villkorligt fängelse ska kvarbli i häkte efter domen.

Skälen för vår bedömning

Vi föreslår att det ska införas ett system med villkorligt fängelse och att de nuvarande icke frihetsberövande påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn ska utmönstras. Enligt förslaget ska systemet vara utformat på det sättet att domstolen, om straffvärdet är på fängelsenivå och det inte finns skäl att välja en annan påföljd än fängelse, ska döma ut ett fängelsestraff som under vissa förutsättningar kan förordnas vara villkorligt. Vid bedömningen ska hänsyn tas till brottslighetens straffvärde, art och den tilltalades tidigare brottslighet. Det finns vissa likheter med grunderna för hur domstolen i dag väljer mellan fängelse å ena sidan samt villkorlig dom och skyddstillsyn å andra sidan. I slutändan blir det fråga om en helhetsbedömning vid vilken domstolen har att avgöra om det finns förutsättningar för ett villkorligt fängelsestraff. I författningskommentaren lämnas vissa riktlinjer för bedömningen, exempelvis att det normalt inte är aktuellt med ett villkorligt fängelsestraff om straffvärdet uppgår till fängelse i ett år eller mer. I likhet med vad som är fallet i dag kommer det i vissa fall vara mer eller mindre uppenbart att det vid fällande dom blir fråga om en icke frihetsberövande påföljd.

Rättegångsbalkens regler utesluter inte att frihetsberövande sker även om det kan antas att det kommer att dömas ut en icke frihetsberövande påföljd. Vilken påföljd som är aktuell kan dock ha betydelse för bedömningen av om åtgärden är proportionerlig. Det är exempelvis inte ovanligt att den misstänkte frihetsberövas i ett initialt skede av förundersökningen om det föreligger stark kollusionsfara, även om det kan antas att påföljden vid fällande dom blir villkorlig dom eller skyddstillsyn. Detsamma kan gälla en utländsk medborgare om frihetsberövandet bedöms vara nödvändigt för att säkerställa lagföring.

I likhet med vad som gäller i dag bör det även i det system vi föreslår vara möjligt att frihetsberöva den misstänkte trots att det kan antas att det kommer att dömas ut en icke frihetsberövande påföljd, i form av villkorligt fängelse. Detta under förutsättning att något av de särskilda häktningsskälen föreligger och att åtgärden är proportionerlig.

Om det kan antas att det vid fällande dom kommer att dömas ut ett villkorligt fängelsestraff bör det i allmänhet krävas att skälen för häktning är starka för att åtgärden ska anses vara proportionerlig, särskilt för det fall frihetsberövande ska pågå under en inte helt kortvarig tid. Även den förväntade längden på det villkorliga fängelsestraffet är av betydelse vid denna bedömning. Detta eftersom strafflängden har betydelse för hur ingripande påföljden kommer att vara för den dömde. Strafflängden påverkar antalet timmar samhällstjänst som ska utföras och kan även påverka innehållet i tilläggssanktionen övervakning. Om straffet är sex månader eller mer innefattar övervakningssanktionen som regel helghemarrest.

Sammanfattningsvis är vår bedömning att de befintliga möjligheterna till gripande, anhållande och häktning bör kunna användas i ungefär samma utsträckning som i dag om vårt system med villkorligt fängelse införs. Reglerna kan tillämpas i sin nuvarande utformning även i förhållande till systemet med villkorligt fängelse. Införandet av ett sådant system innebär således inte att regleringen av förutsättningarna för gripande, anhållande eller häktning behöver ändras.

Utöver ett system med villkorligt fängelse lämnar vi också en rad andra förslag som sedda för sig och tillsammans kan förväntas innebära att fler och längre ovillkorliga fängelsestraff kommer att dömas ut. Vi bedömer att det kan få till följd att häktning i fler fall och under längre tidsperioder kan komma att bedömas vara proportionerligt. En annan följd av detta är, som utvecklas i kapitel 13, att presumtionen

för häktning blir tillämplig i fler fall. Inte heller dessa förhållanden medför att reglerna behöver ändras.

En fråga som bör lyftas särskilt är om det ska vara möjligt för en domstol att förordna att den som döms till villkorligt fängelse ska kvarbli i häkte till dess domen får laga kraft. Regleringen i 24 kap. 21 § rättegångsbalken innehåller inte något uttryckligt förbud mot att domstolen beslutar att den som döms till annat än ett ovillkorligt fängelsestraff ska vara häktad till dess att domen vinner laga kraft. I praxis anses dock utrymmet för häktning efter en dom där påföljden har bestämts till villkorlig dom eller skyddstillsyn i dag vara i princip obefintligt. Att så är fallet har kommit till uttryck genom uttalanden som gjordes av JO och JK i början av 1990-talet och som sedan bekräftats av regeringen i samband med införandet av möjligheten att besluta att den som döms till skyddstillsyn med föreskrift om kontraktsvård ska vara omhändertagen till dess vården ska inledas (prop. 1991/92:109 s. 15).

Om någon döms till villkorligt fängelse i det system som vi föreslår bedömer vi det som svårt att finna bärande skäl för att den dömde ska kvarbli i häkte till dess domen får laga kraft. En sådan tillämpning av reglerna framstår som svårförenlig med proportionalitetsprincipen. Vi anser därför att detta inte bör förekomma.

Om det påföljdssystem som vi föreslår införs förordar vi således att häktningsreglerna i detta avseende tillämpas på motsvarande sätt som i dag gäller för villkorlig dom och skyddstillsyn, vilket innebär att det inte ska vara möjligt att besluta att den dömde ska kvarbli i häkte efter domen om han eller hon döms till villkorligt fängelse.

Som alternativ till häktning vid flyktfara kan enligt 25 kap. 1 § rättegångsbalken i stället beslutas om reseförbud och anmälningsskyldighet, vid skälig misstanke om brott för vilket fängelse kan följa. Våra förslag bedöms inte ge upphov till något behov av ändringar i dessa regler.

14.3. Hemliga tvångsmedel m.m.

14.3.1. Nuvarande reglering

Som en grundläggande förutsättning för användningen av flera straffprocessuella tvångsmedel anges i rättegångsbalken att fängelse ingår i straffskalan. Detta gäller exempelvis för husrannsakan enligt 28 kap. 1 §, genomsökning på distans enligt 28 kap. 10 b §, kroppsvisitation

enligt 28 kap. 11 § och kroppsbesiktning enligt 28 kap. 12 §. Andra tvångsmedel är knutna till att det rör sig om misstanke om en viss typ av brott eller ett brott för vilket det är föreskrivet ett visst minimi- eller maximistraff. Detta gäller för de hemliga tvångsmedlen enligt 27 kap. 18 a, 18 b, 19 a, 19 b, 19 c, 20 b, 20 c, 20 d och 20 e §§. På senare år har det i vissa bestämmelser även införts straffvärdeventiler som innebär att användningen av de olika tvångsmedlen kan vara beroende av om brottet eller den samlade brottsligheten i det enskilda fallet kan antas ha ett visst straffvärde (se exempelvis 27 kap. 18 a § andra stycket 6, 9 11, 20, 21 och 22).

14.3.2. Överväganden och förslag

Förslag: Vissa ändringar genomförs i brottskatalogerna i 27 kap.

rättegångsbalken.

Bedömning: Reglerna behöver i övrigt inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

De processuella tvångsmedlen som behandlas i detta avsnitt är i allmänhet uppbyggda på det sättet att de är tillämpliga för brott som utifrån sin straffskala eller sitt straffvärde är av ett visst allvar. I bestämmelserna anges också vissa specifika brott, som inte uppfyller kraven i detta hänseende, där lagstiftaren ändå har ansett att tvångsmedlen ska vara tillgängliga, antingen generellt eller förutsatt att brottet kan antas ha ett visst straffvärde.

Som framgår av våra överväganden gällande översynen av straffskalorna anser vi inte att möjligheten att använda straffprocessuella tvångsmedel ska beaktas vid utformningen av straffskalorna (se avsnitt 7.6). I linje med detta ställningstagande anser vi inte att de ändringar som vi föreslår i straffskalorna och reglerna för straffmätning föranleder att det är nödvändigt att ändra de gränser som lagstiftaren tidigare satt upp för när olika tvångsmedel får användas. En omvärdering av dessa gränser anser vi inte heller ingår i vårt uppdrag.

Vår allmänna bedömning i denna del är därför att reglerna inte behöver ändras. I vissa fall kan de straffskaleändringar vi föreslår

dock medföra att några bestämmelser får en ologisk utformning om de inte ändras. Så är exempelvis fallet när det gäller 27 kap. 18 a § andra stycket 9. Enligt bestämmelsen får hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation användas vid en förundersökning om mened enligt 15 kap. 1 § första stycket brottsbalken, om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i tre månader. Vi föreslår i avsnitt 8.1.9 att minimistraffet för mened ska höjas till fängelse i sex månader. Mot denna bakgrund bör det i den aktuella bestämmelsen inte längre anges en straffvärdegräns för brottet. Vi lämnar ett förslag som innebär att detta korrigeras. Liknande förändringar är nödvändiga även på grund av ändringar i straffskalor för andra brott, exempelvis bedrägeri enligt 9 kap. 1 § brottsbalken och kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte enligt 6 kap. 10 a § brottsbalken.

14.4. Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

14.4.1. Nuvarande reglering

Åtalsunderlåtelse

Utgångspunkten i den svenska lagstiftningen är att åklagare har obligatorisk åtalsplikt. I 20 kap. 6 § rättegångsbalken anges att åklagare, om inte annat är stadgat, ska åtala för brott som hör under allmänt åtal. Åtalsplikten kan dock begränsas genom andra bestämmelser. Sådana begränsningar har gjorts exempelvis genom reglerna om åtalsunderlåtelse. Ett beslut om åtalsunderlåtelse har samma verkan som en dom, vilket bl.a. innebär att beslutet ska noteras i belastningsregistret.

Enligt 20 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken får åklagare besluta att underlåta åtal för brott under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts

1. om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd

än böter,

2. om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns

särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,

3. om den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för

detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet, eller

4. om psykiatrisk vård eller insatser enligt lagen (1993:387) om stöd

och service till vissa funktionshindrade kommer till stånd.

Enligt paragrafens andra stycke får åtal underlåtas även i andra fall om det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och det med hänsyn till omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.

Som framgått är det ett grundläggande krav för åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts. Om detta krav är uppfyllt får åtalsunderlåtelse meddelas om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter. Som framgått finns också möjlighet att besluta om åtalsunderlåtelse även i situationer där det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom, men i sådana fall krävs särskilda skäl. Detta omfattar också fall när det kan antas att den villkorliga domen ska förenas med böter.

Riksåklagaren har utformat riktlinjer för förundersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse (RåR 2021:1). Enligt riktlinjerna är utrymmet för att avstå från utredning och åtal i bötesfallen förhållandevis stort. En snävare tillämpning gäller för villkorlig domfallen. Det anges vidare att reglerna ska tillämpas aktivt men utan att i praktiken avkriminalisera gärningar eller behandla lika fall olika. I riktlinjerna tas också upp olika omständigheter som talar för eller mot åtalsunderlåtelse. Sådant som kan tala för åtalsunderlåtelse är exempelvis att brottet framstår som en engångsförseelse eller beror mer på okunskap och oförstånd än nonchalans och likgiltighet. Att det är fråga om återfall i brott eller brott som varit planerat eller riktat mot en skyddslös person är exempel på omständigheter som talar mot åtalsunderlåtelse. När det gäller specifikt fallen med villkorlig dom anges att prognosen avseende påföljden inte behöver vara helt säker och att kravet på särskilda skäl begränsar tillämpningsområdet till fall där en rättegång om saken framstår som onödig.

Möjligheten att enligt 20 kap. 7 § första stycket 3 rättegångsbalken besluta om åtalsunderlåtelse när en redan dömd person misstänkts också för annan brottslighet är den som används mest i praktiken. Bestämmelsen kan tillämpas i förhållande till såväl samtidiga brott, dvs. när flera misstankar mot samma person föreligger till samtidig prövning, som nyupptäckta och nya brott, dvs. misstanke om annat

brott begånget före domen respektive brott som begåtts efter en tidigare dom. Vid samtidiga brott och vid nyupptäckta brott anges i Riksåklagarens riktlinjer att det ofta finns utrymme för att begränsa en utredning så att den svarar mot två tredjedelar av den samlade brottslighetens straffvärde. Ytterligare begränsning kan ske vid komplex och svårutredd brottslighet. Om det är fråga om nya brott är däremot utrymmet enligt riktlinjerna väsentligt mindre.

Förundersökningsbegränsning

Till den obligatoriska åtalsplikten hör en korresponderande förundersökningsplikt. Enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken ska förundersökning inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. Förundersökning behöver dock inte inledas om det är uppenbart att brottet inte går att utreda.

I 23 kap. 4 § andra stycket anges att förundersökningen ska läggas ned om det inte längre finns anledning till dess fullföljande. Därutöver begränsas förundersökningsplikten av reglerna om förundersökningsbegränsning i 23 kap. 4 a §.

Enligt 23 kap. 4 a § första stycket 1 får åklagaren lägga ned en förundersökning, om han eller hon gör bedömningen att fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse och det dessutom kan antas att brottets straffvärde inte överstiger fängelse i tre månader (disproportionsfall). Vidare får en förundersökning enligt 23 kap. 4 a § första stycket 2 läggas ned om det kan antas att åtal för brottet inte kommer att ske till följd av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. rättegångsbalken eller om särskild åtalsprövning och inte något allmänt eller enskilt intresse därmed åsidosätts (åtalsunderlåtelsefall).

14.4.2. Överväganden och förslag

Förslag: 20 kap. 7 § första stycket 2 rättegångsbalken ändras så att

det blir möjligt att besluta om åtalsunderlåtelse om det kan antas att det skulle dömas ut ett villkorligt fängelsestraff utan tilläggssanktion eller med dagsböter som tilläggssanktion och det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse.

Bedömning: I övrigt behöver reglerna om åtalsunderlåtelse och

förundersökningsbegränsning inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Bestämmelserna om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning är som framgått delvis knutna till reglerna om påföljdsbestämning. Om villkorlig dom utmönstras ur påföljdssystemet är lagändringar därför nödvändiga, åtminstone i 20 kap. 7 § första stycket 2 rättegångsbalken. För att motverka att möjligheterna till åtalsunderlåtelse begränsas i förhållande till vad som gäller i dag bör det i vissa fall vara möjligt att besluta om åtalsunderlåtelse även när det kan antas att det skulle dömas ut ett villkorligt fängelsestraff. Stora delar av tillämpningsområdet för villkorlig dom i förening med dagsböter bedömer vi omfattas av tillämpningsområdet för villkorligt fängelse med dagsböter som tilläggssanktion. Av detta skäl anser vi att den aktuella bestämmelsen lämpligen ändras på det sättet att villkorligt fängelse med dagsböter som tilläggssanktion ersätter villkorlig dom. Även situationer där det villkorliga fängelsestraffet inte förenas med någon tillläggssanktion bör omfattas.

Vidare bedömer vi att flera av våra förslag kan påverka utrymmet för att tillämpa reglerna om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 3 rättegångsbalken. Vi lämnar bl.a. förslag om skärpta regler för straffmätning av flerfaldig brottslighet. En förändring med innebörden att varje enskilt brott får större betydelse för straffmätningen för med sig att möjligheterna att besluta om åtalsunderlåtelse med stöd av 20 kap. 7 § första stycket 3 minskar (jfr Flerbrottsutredningens bedömning i SOU 2023:1). Möjligheterna kan minska ytterligare med anledning av hur vårt system med villkorligt fängelse är utformat. I dagens påföljdssystem är det inte ovanligt att tillkommande brotts-

lighet, i form av brott med någon månads straffvärde, kan ha liten eller ingen betydelse för påföljdsvalet. Exempelvis kan det finnas situationer där en person kan dömas till skyddstillsyn oavsett om åtalet avser fem eller tio av stölderna som han eller hon misstänks för. I sådana fall skulle utredningen inte sällan kunna avgränsas till ett representativt urval av brotten. I det system med villkorligt fängelse som vi föreslår får de enskilda brotten större betydelse för påföljdsbestämningen. Detta exempelvis eftersom strafftiden alltid ska mätas ut och eftersom det utmätta straffet har betydelse både för valet av tilläggssanktion och för verkställighetsinnehållet, särskilt när straffvärdet är på en sådan nivå att det kan bli fråga om helghemarrest som en del i tilläggssanktionen övervakning. De nu beskrivna effekterna i förhållande till reglerna om åtalsunderlåtelse gäller även för förundersökningsbegränsning i de s.k. åtalsunderlåtelsefallen. Våra förslag kan också få effekter vad gäller möjligheterna att använda förundersökningsbegränsning i s.k. disproportionsfall, eftersom de innebär generella skärpningar av reglerna för straffmätning. Som en följd av detta kan straffvärdet för brott i fler fall än i dag komma att överstiga straffvärdegränsen på tre månader.

De redovisade effekterna av våra förslag innebär inte med nödvändighet att bestämmelserna om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning måste ändras. Reglerna skulle kunna kvarstå oförändrade, med följden att möjligheterna att tillämpa reglerna blir mindre än i dag.

Reglerna om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning möjliggör för de brottsutredande myndigheterna att prioritera och använda sina resurser på ett effektivt och rationellt sätt. Samtidigt kan möjligheterna att använda dessa verktyg, av bl.a. rättviseskäl och med hänsyn till brottsoffer, inte vara allt för vidsträckta. Förändringar av reglerna innefattar svåra överväganden där olika intressen måste vägas mot varandra. Till detta kommer att regelverket nyligen har setts över av Flerbrottsutredningen (SOU 2023:1), vars betänkande alltjämt bereds inom Regeringskansliet. Därtill har riksdagen riktat flera tillkännagivande till regeringen med innebörden att reglerna ska ses över (bet. 2018/19:JuU12 s. 46, bet. 2020/21:JuU25 s. 49 f. och bet. 2021/ 22:JuU24 s. 49). Det uttalade syftet med översynen ska enligt tillkännagivandena vara att begränsa reglernas tillämpning, så att fler brott kan utredas och klaras upp.

Med hänsyn till frågans komplexitet framstår det inte som lämpligt att vi i detta sammanhang, utan några närmare instruktioner från regeringen för hur olika intressen bör vägas mot varandra, föreslår mer genomgripande förändringar av reglerna. Detta anser vi inte heller ryms inom vårt uppdrag. Vi har därför stannat vid att inte lämna några ytterligare förslag i denna del.

Vi vill dock understryka att om det påföljdssystem som vi föreslår införs är det vår starka rekommendation till regeringen att se över regelverket om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning innan det nya påföljdssystemet tas i bruk. I annat fall finns det en överhängande risk för att våra förslag ger upphov till oönskade och besvärliga effekter, framför allt vad gäller myndigheternas möjlighet att använda sina resurser på ett effektivt sätt. Följden av detta kan bli att färre brott utreds och lagförs.

För lagöverträdare som vid tidpunkten för brottet var under 18 år gäller enligt 16–22 §§ lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) särskilda regler om straffvarning, vilket i praktiken är samma sak som åtalsunderlåtelse. Enligt vår bedömning ger de ändringar vi föreslår inte upphov till något behov av ändringar i dessa bestämmelser. Vi återkommer till frågan om eventuella ändringar i LUL i övrigt i avsnitt 14.14.3.

14.5. Strafföreläggande

14.5.1. Nuvarande reglering

Strafföreläggande innebär enligt 48 kap. 2 § rättegångsbalken att den misstänkte föreläggs ett bötesstraff eller vad åklagaren anser att brottet bör föranleda, som den misstänkte får godkänna omedelbart eller inom en viss tid. Ett strafföreläggande får också omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet samt förverkande, annan sådan särskild rättsverkan, särskild rättsverkan i form av avgift till brottsofferfonden och kostnad för olika typer av provtagning som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning av brottet.

Strafföreläggandet godkänns genom att den misstänkte undertecknar en förklaring att han erkänner gärningen och godtar det straff och den särskilda rättsverkan samt det enskilda anspråk som tagits upp i föreläggandet (48 kap. 9 § rättegångsbalken) eller – om strafföreläggandet avser böter – att han eller hon betalar det belopp som före-

läggandet avser till behörig myndighet (48 kap. 11 §). Härigenom avstår den misstänkte från domstolsprövning.

Förutsättningarna för strafföreläggande regleras i 48 kap. 4–5 a §§. Enligt 48 kap. 4 § första stycket får bötesstraff, dock inte normerade böter, föreläggas genom strafföreläggande, om böter ingår i straffskalan för brottet. Det anges också att bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff. Enligt 48 kap. 4 § andra stycket får villkorlig dom eller villkorlig dom i förening med böter föreläggas genom strafföreläggande om det är sannolikt att rätten skulle döma till sådan påföljd. År 2023 ändrades kravet från uppenbart till sannolikt. Villkorlig dom får inte föreläggas för brott som har begåtts av någon som inte fyllt 18 år eller om det finns anledning att förena den villkorliga domen med samhällstjänst. Paragrafens fjärde stycke infördes 2023 och innebär att det blev möjligt att förelägga ungdomstjänst i ett strafföreläggande. Det finns vidare vissa andra särskilda bestämmelser om strafföreläggande för unga lagöverträdare i 15 § LUL.

I 48 kap. 10 § rättegångsbalken finns bestämmelser om godkännande av strafföreläggande på förhand. Enligt paragrafen får ett straffföreläggande godkännas skriftligt på förhand av den misstänkte, dock inte om det avser villkorlig dom eller ungdomstjänst.

Ett godkänt strafföreläggande gäller enligt 48 kap. 3 § andra stycket som en lagakraftvunnen dom. Det innebär att strafföreläggandet inte kan överklagas. Däremot kan det angripas genom en klagan enligt 59 kap. 6 § rättegångsbalken. Den som vill klaga ska göra detta skriftligen till tingsrätten som kunnat ta upp åtal för brottet (59 kap. 7 §). Skrivelsen ska ha kommit in till tingsrätten inom ett år efter det att åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den misstänkte. Om föreläggandet inte avser någon annan brottspåföljd än villkorlig dom räknas tiden från prövotidens början.

14.5.2. Överväganden och förslag

Förslag: 48 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken ändras så att

det blir möjligt att förelägga villkorligt fängelse utan tilläggssanktion eller med dagsböter som tilläggssanktion i strafföreläggande om det är sannolikt att rätten skulle döma till en sådan påföljd. Vidare ändras 48 kap. 10 § samma balk så att ett sådant föreläg-

gande inte ska få godkännas på förhand av den misstänkte. Slutligen ändras 59 kap. 7 § rättegångsbalken på det sättet att om strafföreläggandet avser villkorligt fängelse utan tilläggssanktion ska tidsfristen för att klaga räknas från tiden för prövotidens början.

Bedömning: Reglerna behöver i övrigt inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Det är nödvändigt att genomföra förändringar i bestämmelserna om strafföreläggande eftersom vi föreslår att villkorlig dom utmönstras som påföljd. Om det system med villkorligt fängelse som vi föreslår införs behöver det övervägas om – och i så fall i vilken utsträckning – villkorligt fängelse ska kunna föreläggas i ett strafföreläggande. Det som kan tala mot är att villkorligt fängelse skulle kunna anses innefatta bedömningar som bör göras enbart av domstol och inte åklagare. Till skillnad från en villkorlig dom ska det villkorliga fängelsestraffet exempelvis mätas i längd. Strafflängden har betydelse för både verkställighetsinnehållet och vad som ska avtjänas i anstalt om beslutet om att straffet ska vara villkorligt upphävs. Även när strafföreläggande som innefattar villkorlig dom utfärdas måste dock åklagaren bedöma brottslighetens straffvärde, bl.a. för att avgöra antalet dagsböter som den villkorliga domen ska förenas med. Det vore därför inte något större avsteg från vad som gäller i dag att ett strafföreläggande kan inkludera ett villkorligt fängelsestraff. Av stor betydelse för lämpligheten i detta är att den misstänkte som invänder mot åklagarens bedömning alltid har möjlighet att bestrida strafföreläggandet för att få sin sak prövad av domstol.

I dag kan ett strafföreläggande avse böter och villkorlig dom eller dessa påföljder i förening. Möjligheten att utfärda strafföreläggande avseende villkorlig dom infördes 1997, i syfte att effektivisera domstolarna resursanvändning (prop. 1996/97:8). Så sent som 2023 utvidgades möjligheterna att utfärda strafföreläggande genom att den tidigare förutsättningen att det är uppenbart att rätten skulle bestämma påföljden till villkorlig dom ersattes av att det ska vara sannolikt (prop. 2021/22:279). Rättsutvecklingen har alltså gått mot att straffföreläggande ska meddelas i fler fall. Med beaktande även av detta så

anser vi sammantaget att det bör införas en möjlighet att förelägga villkorligt fängelse i ett strafföreläggande.

Utifrån hur vårt uppdrag är utformat – att vi ska föreslå nödvändiga följdändringar – anser vi inte att det kan komma i fråga att lämna förslag som innebär en påtaglig utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande. Som tidigare nämnts bedömer vi att tillämpningsområdet för villkorlig dom i förening med dagsböter till stor del innefattas i det avsedda tillämpningsområdet för villkorligt fängelse med dagsböter som tilläggssanktion. Mot denna bakgrund anser vi att en rimlig utformning av regleringen är att ett strafföreläggande får innefatta villkorligt fängelse med dagsböter som tilläggssanktion. Ett strafföreläggande bör också kunna avse villkorligt fängelse utan tilläggssanktion. Däremot bör det inte kunna avse andra tilläggssanktioner, eftersom det skulle innebära en tydlig utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande.

Det bör, i likhet med vad som gäller för villkorlig dom i dag, inte vara möjligt att på förhand godkänna ett strafföreläggande som innefattar villkorligt fängelse. Tidsfristen för att klaga på ett strafföreläggande enligt 59 kap. 7 § rättegångsbalken behöver anpassas till systemet med villkorligt fängelse. I de fall det rör sig om villkorligt fängelse med dagsböter som tilläggssanktion behövs ingen ändring. I dessa fall, precis som gäller i dag för villkorlig dom i förening med dagsböter, ska skrivelsen ha inkommit till tingsrätten inom ett år efter det att åtgärd för verkställighet av dagsböterna företogs hos den misstänkte. I de fall det är fråga om villkorligt fängelse utan tilläggssanktion bör tidsfristen räknas från prövotidens början, vilket motsvarar vad som gäller när påföljden enbart är villkorlig dom.

Utöver detta bedömer vi inte att våra förslag ger upphov till något behov av följdändringar i dessa bestämmelser. Vi vill dock i sammanhanget framhålla att de förslag som vi lämnar sammantaget innebär en generell höjning av repressionsnivån, vilket kan förväntas leda till att utrymmet för att använda strafföreläggande minskar.

14.6. Förordnande av offentlig försvarare

14.6.1. Nuvarande reglering

Enligt 21 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken får den som misstänks för brott biträdas av försvarare vid sin talans förberedande och utförande. Rätten att anlita en försvarare är ovillkorlig och gäller vid alla brott. En s.k. privat försvarare, vars arvode i första hand den misstänkte har att betala, utses enligt 21 kap. 3 § andra stycket av den misstänkte eller av den som har vårdnaden om honom eller henne.

Regleringen om rätten till offentlig försvarare finns i 21 kap. 3 a § rättegångsbalken. Enligt paragrafens första stycke ska offentlig försvarare förordnas åt den som är anhållen eller häktad om han eller hon begär det. På begäran ska också offentlig försvarare förordnas för den som är misstänkt för ett brott, för vilket det inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i sex månader. Offentlig försvarare ska enligt paragrafens andra stycke därutöver förordnas i ytterligare tre situationer:

1. om den misstänkte är i behov av försvarare med hänsyn till utred-

ningen om brottet,

2. om försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken

påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, eller

3. om det i övrigt föreligger särskilda skäl med hänsyn till den miss-

tänktes personliga förhållanden eller till vad målet rör.

För ungdomar som är misstänkta för brott gäller särskilda bestämmelser om offentlig försvarare. För en misstänkt som inte har fyllt 18 år ska en offentlig försvarare förordnas om det inte är uppenbart att han eller hon saknar behov av försvarare (se 24 § LUL). Det föreligger alltså en stark presumtion för att en försvarare ska förordnas för underåriga misstänkta.

I förarbetena anges att offentlig försvarare inte bör förordnas i de fall där man klart kan säga att den misstänkte inte har behov av det stöd som en offentlig försvarare kan ge. Vidare anförs att behovet av offentlig försvarare i många fall inte är lika starkt innan åtal har väckts som vid rättegången. En misstänkt kan t.ex. sakna behov av offentlig försvarare vid bagatellartade brott eller i mål där åtalsunderlåtelse

eller strafföreläggande torde komma att meddelas. Det är då i många fall fråga om erkända brott av inte alltför svår beskaffenhet.

14.6.2. Överväganden och förslag

Förslag: Regleringen i 21 kap. 3 a § andra stycket 2 rättegångs-

balken ändras på så sätt att försvarare ska förordnas om det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorligt fängelse utan tillläggssanktion eller med dagsböter som tilläggssanktion.

Bedömning: Reglerna behöver i övrigt inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Det påföljdssystem som vi föreslår bedömer vi inte innebär att det är nödvändigt att göra några större förändringar av reglerna om förordnande av offentliga försvarare. 21 kap. 3 a § första stycket rättegångsbalken behöver inte ändras. Det finns dock anledning att påpeka att en möjlig konsekvens av våra förslag är att offentlig försvarare kommer att förordnas i fler fall. Detta med anledning av att förslagen kan få till följd att fler häktas och eftersom vi föreslår skärpningar av vissa straffskalor där minimistraffet i dag understiger fängelse sex månader.

Enligt vår bedömning påverkar våra förslag inte heller tillämpningen av 21 kap. 3 a § andra stycket 1 och 3 eller 24 § LUL. Om villkorlig dom utmönstras som påföljd måste däremot 21 kap. 3 a § andra stycket 2, där det anges att försvarare ska förordnas om det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, ändras. Även i ett system med villkorligt fängelse bör utgångspunkten vara att en offentlig försvarare ska förordnas om det råder tveksamhet i påföljdsvalet. Den fråga som måste övervägas är i vilken utsträckning offentlig försvarare ska förordnas om det finns anledning att döma ut ett villkorligt fängelsestraff. Införandet av ett system med villkorliga fängelsestraff betyder enligt vår mening inte att det alltid bör förordnas en offentlig försvarare så fort det kan bli fråga om ett villkorligt fängelsestraff.

I dag ska en offentlig försvarare inte förordnas om den enda tveksamheten i påföljdsvalet är valet mellan dagsböter och villkorlig dom eller sådana påföljder i förening. I det system vi föreslår motsvaras detta till stor utsträckning av situationen att det är tveksamt om påföljden kan stanna vid dagsböter eller om det ska dömas ut ett villkorligt fängelsestraff med dagsböter som tilläggssanktion. Vårt förslag till påföljdssystem innehåller färre alternativ än dagens system och är mer förutsebart än detta. I flera situationer kommer det vara närmast uppenbart vilken påföljd, inklusive tilläggssanktion till villkorligt fängelse som ska dömas ut. Om straffvärdet understiger ett års fängelse och det inte är fråga om återfall eller artbrottslighet ska fängelsestraffet regelmässigt beslutas vara villkorligt och dagsböter väljas som tilläggssanktion. Är straffvärdet högre eller det är fråga om återfall eller artbrottslighet kan valet av tilläggssanktion vara mer komplicerat. Dock inte alltid. Om en tidigare ostraffad person som har ett pågående missbruk misstänks för grovt rattfylleri kan det framstå som tämligen klart att han eller hon vid fällande dom kommer att dömas till villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssanktion. Huruvida det finns en tveksamhet i valet av tilläggssanktion måste till syvende och sist alltid avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

Om den enda tveksamhet som finns i påföljdsvalet är om påföljden ska bestämmas till dagsböter eller villkorligt fängelse utan tilläggssanktion eller med dagsböter som tilläggssanktion bör inte detta utgöra ett skäl för att förordna en offentlig försvarare. En sådan reglering skulle utgöra en omotiverad utvidgning av rätten till offentlig försvarare jämfört med vad som gäller i dag. Vi föreslår därför en ändring i paragrafen för att i möjligaste mån bibehålla det nuvarande rättsläget.

Regleringen bör därför utformas på det sättet att offentlig försvarare ska förordnas om försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorligt fängelse utan tilläggssanktion eller med dagsböter som tilläggssanktion. Det innebär att om det finns en tveksamhet i påföljdsvalet – inklusive valet av tilläggssanktion till villkorligt fängelse – ska en offentlig försvarare förordnas, dock inte om tveksamheten endast består i valet mellan böter och villkorligt fängelse utan tilläggssanktion eller med dagsböter som tilläggssanktion.

14.7. Rättegången i brottmål – avgörande efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro

14.7.1. Nuvarande reglering

Huvudregeln i rättegångsbalken är att brottmål avgörs efter muntlig huvudförhandling, vid vilken den tilltalade ska vara personligen närvarande. Under de förutsättningar som anges i 46 kap. 15 a § rättegångsbalken får tingsrätten avgöra ett mål trots att den tilltalade har inställt sig till huvudförhandlingen endast genom ombud (dvs. inte är personligen närvarande) eller helt har uteblivit från förhandlingen. I dessa fall hålls huvudförhandlingen i den tilltalades utevaro.

Enligt 46 kap. 15 a § första stycket får målet avgöras efter en huvudförhandling i den tilltalades utevaro om saken kan utredas tillfredsställande och

1. det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fäng-

else i högst sex månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,

2. den tilltalade, sedan han eller hon har delgetts stämning, har

avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen, eller

3. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller

hennes närvaro därför inte är nödvändig.

Enligt paragrafens andra stycke får första stycket 1 tillämpas även när villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad, förutsatt att strafftiden sammantaget inte överstiger sex månader. I andra stycket anges också att ett beslut enligt 34 kap. 3 § brottsbalken ska likställas med de påföljder som anges i första stycket 1.

14.7.2. Överväganden och förslag

Förslag: Regleringen i 46 kap. 15 a § första stycket 1 rättegångs-

balken ändras så att villkorliga fängelsestraff får dömas ut efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro. Vidare ändras paragrafens andra stycke på det sättet att första stycket 1 – utöver att vara tillämplig vid förverkande av villkorligt medgiven frihet – också

ska gälla upphävande av ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt, under förutsättning att den sammanlagda strafftiden inte överstiger sex månader.

Bedömning: Reglerna behöver i övrigt inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Den grundläggande förutsättningen för att ett mål ska kunna avgöras efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro är att saken kan utredas tillfredställande. Detta bör gälla även fortsättningsvis och i denna del föranleder våra förslag inget behov av ändringar.

För att rätten ska få avgöra målet efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro måste en av tre situationer föreligga. I den första ska det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst sex månader, villkorlig dom, skyddstillsyn eller dessa påföljder i förening. Införandet av ett system med villkorligt fängelse jämte utmönstringen av villkorlig dom och skyddstillsyn ur påföljdssystemet innebär att regeln behöver ändras. Enligt vår mening bör bestämmelsen ändras så att de legala förutsättningarna för att avgöra mål efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro i möjligaste mån motsvarar det som gäller i dag. Som en följd av de straffskärpningar vi föreslår finns det dock en risk för att detta i praktiken innebär att färre mål kan avgöras i den tilltalades utevaro, vilket inte framstår som helt ändamålsenligt. En utvidgning av regelns tillämpningsområde är en fråga som vi bedömer kräver en djupare analys än vad som låter sig göras i detta sammanhang. Av detta skäl har vi stannat vid att inte föreslå någon utvidgning.

Liksom i dag bör det såldes vara möjligt att avgöra mål efter huvudförhandling i den tilltalade utevaro om påföljden ska bestämmas till böter eller ett ovillkorligt fängelsestraff på högst sex månader. Därutöver bör det enligt vår mening även vara möjligt att avgöra mål på detta sätt om det döms ut ett villkorligt fängelsestraff, oavsett strafflängd. Villkorligt fängelse i vårt system motsvarar villkorlig dom och skyddstillsyn i dagens system och det framstår därför som naturligt att villkorliga fängelsestraff, oavsett strafflängd, får dömas ut efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro.

Även delvis ovillkorliga fängelsestraff bör kunna dömas ut i den tilltalades utevaro. Detta i likhet med att det i dag är möjligt att i utevaro döma till skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken.

Även fortsättningsvis bör 46 kap. 15 a § första stycket 1 också få tillämpas vid förverkande av villkorligt medgiven frihet, förutsatt att den sammanlagda strafftiden inte överstiger sex månader. Detsamma bör enligt vår mening gälla då ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt upphävs.

När det gäller de två andra situationerna där rätten får avgöra målet efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro – om den tilltalade håller sig undan eller lider av en allvarlig psykisk störning – ger våra förslag inte upphov till något behov av ändringar.

Förutsättningarna för att hovrätten ska få avgöra ett mål i den tilltalades utevaro regleras i 51 kap. 21 § rättegångsbalken. Om det är den tilltalade som har överklagat följer av första stycket att överklagandet vid utevaro normalt förfaller och alltså inte tas upp till prövning. När åklagaren har överklagat är förutsättningarna för att avgöra målet i den tilltalades utevaro betydligt vidare än vad som gäller i tingsrätten, vilket framgår av paragrafens tredje fjärde stycke och praxis (se bilagan till ”Mordet vid busshållplatsen” NJA 2023 s. 29). Våra förslag medför inte att dessa regler behöver ändras.

14.8. Rättegången i brottmål – avgörande utan huvudförhandling

14.8.1. Nuvarande reglering

Under vissa förutsättningar får ett brottmål avgöras utan huvudförhandling, efter endast skriftlig handläggning. Bestämmelser om detta för tingsrätt respektive hovrätt finns i 45 kap. 10 a § och 51 kap. 13 §rättegångsbalken.

Av 45 kap. 10 a § första stycket framgår att tingsrätten utan huvudförhandling får

1. avgöra ett mål på annat sätt än genom dom,

2. meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket, och

3. meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till annan

påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet.

Innan ett mål avgörs med stöd av den tredje punkten ska den tilltalade informeras om att målet kan komma att avgöras utan huvudförhandling och om sin rätt till sådan förhandling. Parterna ska dessutom ges tillfälle att slutföra sin talan. Av paragrafens tredje stycke framgår att ett beslut enligt 34 kap. 3 § brottsbalken likställs med de påföljder som anges i första stycket 3, om det inte samtidigt finns anledning att förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff. Vidare framgår att det som sägs i första stycket 3 om villkorlig dom inte gäller villkorlig dom som förenas med föreskrift om samhällstjänst.

För hovrätten gäller enligt 51 kap. 13 § andra stycket att ett mål får avgöras utan huvudförhandling om saken kan utredas tillfredsställande och

1. åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån,

2. endast den tilltalade har överklagat och hans eller hennes ändrings-

yrkande godtas av motparten,

3. det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller döma

ut påföljd eller döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening,

4. parterna har begärt att målet ska avgöras utan huvudförhandling,

eller

5. ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvud-

förhandling, haft någon invändning mot detta.

Om en part har begärt huvudförhandling i fall som avses i andra stycket 1–3, ska enligt tredje stycket sådan hållas, om det inte är obehövligt. Av paragrafens fjärde stycke framgår att vite och ett beslut enligt 34 kap. 3 § brottsbalken likställs med de påföljder som anges i andra stycket 3, om det inte samtidigt finns anledning att förverka villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff. Vidare framgår att det som sägs i andra stycket 3 om villkorlig dom inte gäller villkorlig dom som förenas med föreskrift om samhällstjänst.

Enligt 55 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken gäller bestämmelserna för hovrätten även hos Högsta domstolen. Förutsättningarna för avgörande utan huvudförhandling i Högsta domstolen är dock något vidare.

14.8.2. Överväganden och förslag

Förslag: Regleringen i 45 kap. 10 a § första stycket 3 rättegångs-

balken ändras så att det blir möjligt för tingsrätt att utan huvudförhandling meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till en annan påföljd än böter eller villkorligt fängelse utan tilläggssanktion eller med dagsböter som tilläggssanktion, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet. Därtill utgår sista meningen i paragrafens tredje stycke.

Vidare ändras regleringen i 51 kap. 13 § andra stycket 3 rättegångsbalken så att det blir möjligt för hovrätt att utan huvudförhandling meddela dom om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller döma honom eller henne till påföljd eller döma till annan påföljd än böter eller fängelse, där fängelsestraffet uppgår till högst sex månader eller döms ut villkorligt. Även regleringen i paragrafens fjärde stycke ändras. Liksom i dag likställs vite och beslut enligt 34 kap. 3 § brottsbalken med de påföljder som anges i andra stycket 3. Detsamma gäller för förverkande av villkorligt medgiven frihet och ska också gälla för strafftid som ska avtjänas till följd av upphävande av ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt, under förutsättning att den sammanlagda strafftiden inte överstiger sex månader. Därutöver utgår styckets sista mening.

Bedömning: Reglerna behöver i övrigt inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Våra förslag innebär att det är nödvändigt att överväga en ny utformning av regleringen för tingsrätts möjlighet att avgöra mål utan huvudförhandling i de fall som avses i 45 kap. 10 a § första stycket 3

rättegångsbalken. Enligt denna bestämmelse får tingsrätten avgöra ett mål utan huvudförhandling i motsvarande situationer som åklagare får besluta om strafföreläggande enligt 48 kap. 4 § första stycket, givet att ingen av parterna begär förhandling eller att förhandling behövs med hänsyn till utredningen i målet. Vi anser att reglerna även fortsättningsvis bör följa varandra på detta sätt och av detta skäl bör tingsrätten ha möjlighet att utan huvudförhandling meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till en annan påföljd än böter eller villkorligt fängelse utan tilläggssanktion eller med dagsböter som tilläggssanktion. Därutöver bör sista meningen i 45 kap. 10 a § tredje stycket utgå, eftersom villkorlig dom i förening med samhällstjänst inte längre kommer att kunna dömas ut. En sannolik följd av de straffskärpningar som vi föreslår är att också utrymmet för att avgöra mål utan huvudförhandling minskar.

Hovrättens möjlighet att avgöra mål utan huvudförhandling enligt 51 kap. 13 § andra stycket 3 rättegångsbalken motsvarar i dag i huvudsak vad som gäller för tingsrätt enligt 45 kap. 10 a § första stycket 3. Därtill får hovrätt utan huvudförhandling frikänna den tilltalade och låta bli att döma till påföljd, dvs. förklara honom eller henne fri från påföljd på grund av allvarlig psykisk störning enligt nuvarande 30 kap. 6 § brottsbalken eller meddela påföljdseftergift enligt nuvarande 29 kap. 6 § brottsbalken. En grundläggande förutsättning för att hovrätten ska få avgöra målet utan huvudförhandling är att saken kan utredas tillfredsställande. Om part har begärt huvudförhandling ska sådan hållas om det inte är obehövligt.

Liksom i dag bör en grundläggande förutsättning för att målet ska kunna avgöras utan huvudförhandling vara att saken kan utredas tillfredställande. Det bör också, liksom i dag, vara en stark utgångspunkt att huvudförhandling ska hållas om part begärt det. När det gäller regleringen i övrigt har vi svårt att se att det finns bärande skäl som motiverar att hovrättens möjligheter att avgöra mål utan huvudförhandling ska vara i de närmaste lika begränsade som tingsrättens. Enligt vår mening vore en rimligare ordning att hovrätt får avgöra mål utan huvudförhandling i motsvarande situationer som det är möjligt för tingsrätten att avgöra ett mål efter huvudförhandling i den tilltalades utevaro. Vi föreslår därför att reglerna utformas med detta som utgångspunkt. En sådan utvidgning anser vi ryms inom vårt uppdrag och den är motiverad av framför allt processekonomiska skäl. Genom de grundläggande kraven – att saken ska kunna utredas till-

fredställande och att huvudförhandling som stark utgångspunkt ska hållas om part begär det – kan vi inte se att denna förändring skulle innebära någon märkbar försämring av rättssäkerheten. Av betydelse i sammanhanget är naturligtvis också att det handlar om en prövning i andra instans.

14.9. Rättegången i brottmål – dom i förenklad form

14.9.1. Nuvarande reglering

30 kap. rättegångsbalken innehåller bestämmelser om dom och beslut i brottmål. I 30 kap. 5 § regleras hur en dom ska utformas och vad den ska innefatta. Enligt paragrafens första stycke ska domen avfattas skriftligen och i skilda avdelningar ange

1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande,

2. parterna samt deras ombud eller biträden och den tilltalades för-

svarare,

3. domslutet,

4. parternas yrkanden och de omständigheter som dessa grundats

på samt, i förekommande fall, åklagarens förslag till påföljd enligt 45 kap. 4 § andra stycket, och

5. domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet.

Enligt andra stycket ska en högre rätts dom i den utsträckning det behövs innehålla en redogörelse för den lägre rättens dom. Om en part har rätt att överklaga domen, ska det enligt tredje stycket anges i domen vad han eller hon i så fall ska iaktta.

Bestämmelserna i 30 kap. 5 § kompletteras med regleringen om dom i förenklad form i 30 kap. 6 §. Enligt första stycket får domen utfärdas i förenklad form, om den tilltalade har erkänt gärningen och påföljden bestäms till annat än fängelse eller sluten ungdomsvård eller till fängelse i högst sex månader. Vidare får en dom där högre rätt fastställer lägre rätts dom också utfärdas i förenklad form. Bestämmelserna är fakultativa. Domstolen är alltså inte skyldig att utfärda dom i förenklad form, utan kan välja att göra det om förutsättningarna är uppfyllda.

14.9.2. Överväganden och förslag

Förslag: Regleringen i 30 kap. 6 § första stycket rättegångsbalken

ändras på så sätt att dom i förenklad form får utfärdas om den tilltalade har erkänt gärningen och 1. påföljden bestäms till annat än fängelse eller sluten ungdomsvård eller 2. påföljden bestäms till fängelse och fängelsestraffet uppgår till högst sex månader eller döms ut villkorligt.

Bedömning: Reglerna behöver i övrigt inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Möjligheten att utfärda dom i förenklad form är knuten till påföljdsvalet. Om regleringen i 30 kap. 6 § första stycket rättegångsbalken inte ändras kommer det innebära att möjligheterna att utfärda dom i förenklad form minskar. Enligt vår mening bör regleringen anpassas till det system med villkorligt fängelse som vi föreslår, så att tillämpningsområdet i möjligaste mån blir detsamma som i dag.

I dag får dom i förenklad form meddelas om den tilltalade har erkänt gärningen och påföljden bestäms till annat än fängelse eller sluten ungdomsvård eller till fängelse i högst sex månader. Så som vårt förslag är utformat innefattas de fall där villkorligt fängelse kommer att dömas ut i det nuvarande tillämpningsområdet för villkorlig dom och skyddstillsyn. Mot denna bakgrund framstår det som naturligt att det alltid ska vara möjligt att meddela dom i förenklad form om den avser villkorligt fängelse. Även delvis ovillkorliga fängelsestraff bör kunna dömas ut genom dom i förenklad form. Regleringen bör enligt vår mening därför utformas på så sätt att dom i förenklad form får utfärdas om den tilltalade har erkänt gärningen och 1. påföljden bestäms till annat än fängelse eller sluten ungdomsvård eller 2. påföljden bestäms till fängelse och fängelsestraffet uppgår till högst sex månader eller döms ut villkorligt.

14.10. Rättegången i brottmål – omröstningsregler

14.10.1. Nuvarande reglering

Sedan huvudförhandlingen genomförts ska rätten överlägga till dom. Om det framförs skiljaktiga meningar vid överläggningen ska, enligt 29 kap. 1 § rättegångsbalken, omröstning ske. Vid omröstningen ska ledamöterna ange sin mening i de frågor som rättegången avser. De närmare bestämmelserna om hur omröstningen ska gå till finns i 29 kap. 2 och 3 §§. Enligt 29 kap. 2 § andra stycket ska det röstas i ett sammanhang över frågor som avser ansvar. Om det kan påverka utgången i målet ska det dock röstas särskilt om

1. frågan om den tilltalade begått gärningen och hur denna i sådana

fall ska bedömas,

2. frågor om åtgärder, som inte avser påföljd men som har omedel-

bar betydelse för bestämmande av påföljd,

3. frågan om påföljd, utom såvitt gäller storleken av dagsbot, före-

skrifter, varning, övervakning, förlängning av prövotid eller verkställighet av påföljd,

4. återstående frågor som avser ansvar.

Om någon ledamot anser att den tilltalade ska överlämnas till särskild vård av annat slag än sluten ungdomsvård ska, enligt paragrafens tredje stycke, före omröstning enligt andra stycket 3 röstas särskilt angående denna mening. I 29 kap. 3 § regleras själva omröstningsförfarandet.

14.10.2. Överväganden och förslag

Förslag: Regleringen anpassas till systemet med villkorligt fängelse

vilket innebär att 29 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken ändras så att det ska röstas särskilt angående frågan om vilken tilläggssanktion ett villkorligt fängelsestraff ska förenas med.

Bedömning: Reglerna behöver i övrigt inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Införandet av det system med villkorligt fängelse som vi föreslår innebär att ändringar behöver göras i omröstningsreglerna, åtminstone i 29 kap. 2 § andra stycket 3 rättegångsbalken. Det vore möjligt att endast stryka några ord i paragrafen. Vi anser dock att det behöver övervägas mer noggrant om detta skulle innebära en ändamålsenlig och rationell ordning för omröstning i förhållande till villkorligt fängelse.

Så som regleringen i 29 kap. 2 § andra stycket 3 i dag är utformad ska det röstas i ett sammanhang över de flesta frågor som avser påföljd. Utan en mer genomgripande förändring av bestämmelsen skulle det om vårt påföljdssystem införs röstas samlat om fängelsestraffets längd, beslut om att det ska vara villkorligt och valet av tilläggssanktion. Det bör övervägas vilka konsekvenser detta får och om det leder till att omröstning sker i en lämplig ordning eller om det bör röstas särskilt om någon eller några frågor. Det är också viktigt att bestämmelserna utformas på ett sätt som innebär att det är tydligt hur omröstning ska ske och vilken mening som ska gälla efter omröstning.

Bestämmelserna om hur omröstningen ska gå till i 29 kap. 3 § rättegångsbalken bygger på att det i stor utsträckning är möjligt att avgöra hur olika påföljdsalternativ förhåller sig till varandra i ingripandegrad. Våra förslag innebär att fängelse, oavsett om straffet döms ut villkorligt eller ovillkorligt, är att anse som svårare än böter och att ovillkorligt fängelse är mer ingripande än villkorligt fängelse. Vidare är tilläggssanktionerna till villkorligt fängelse rangordnade på så sätt att dagsböter är minst ingripande samtidigt som samhällstjänst och övervakning i ingripandegrad är jämställda med varandra.

Skyldigheten att utföra tilläggssanktionen åläggs inte den dömde genom en föreskrift till det villkorliga fängelsestraffet, utan utgör en del av den utdömda påföljden. Genomförandet av tilläggssanktionen är ett villkor för att den dömde inte ska behöva avtjäna fängelsestraffet i anstalt. Om omröstning sker enligt den nuvarande regleringen skulle rättens ledamöter i ett sammanhang rösta över följande frågor:

1. Brottslighetens straffmätningsvärde.

2. När straffmätningsvärdet motsvarar fängelse på viss tid – om fängelsestraffet ska vara villkorligt.

3. Vilken tilläggssanktion det villkorliga fängelsestraffet ska förenas med.

4. Tilläggssanktionens omfattning, dvs. antalet dagsböter eller antalet timmar samhällstjänst.

Detta kan illustreras genom några exempel.

Exempel 1

  • Ordföranden anser att påföljden ska bestämmas till ovillkorligt fängelse tre månader.

Nämndeman A anser att påföljden ska bestämmas till villkorligt

fängelse tre månader med 120 dagsböter som tilläggssanktion.

Nämndemännen B och C anser att påföljden ska bestämmas till vill-

korligt fängelse fyra månader med 100 timmar samhällstjänst som tilläggssanktion.

Inget av alternativen har fått mer än hälften av rösterna. Hälften av ledamöterna har röstat för villkorligt fängelse med samhällstjänst, men det är inte den för den tilltalade lindrigaste påföljden. Det alternativet omfattar inte heller ordförandens röst. Därmed ska enligt 29 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken en sammanläggning göras av den röst som är ogynnsammast för den tilltalade, ordförandens, och de röster som är näst minst gynnsamma, de röster som lämnats av nämndemännen B och C. Därigenom uppstår majoritet för det alternativet och påföljden ska alltså bestämmas till villkorligt fängelse fyra månader med samhällstjänst som tilläggssanktion.

Exempel 2

  • Ordföranden anser att påföljden ska bestämmas till villkorligt fängelse fyra månader med 100 timmar samhällstjänst som tilläggssanktion.
  • Nämndeman A anser att påföljden ska bestämmas till ovillkorligt fängelse tre månader.
  • Nämndemännen B och C anser att påföljden ska bestämmas till villkorligt fängelse fyra månader med övervakning som tilläggssanktion.

Inget alternativ har fått mer än hälften av rösterna. Hälften av ledamöterna har röstat för villkorligt fängelse med övervakning. Med hänsyn till att övervakning och samhällstjänst är jämställda i ingripandegrad kan detta dock inte anses vara den för den tilltalade lindrigaste påföljden. Därmed ska enligt 29 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken

nämndeman A:s röst (som är mest ogynnsam för den tilltalade) läggas samman med de röster som är näst minst förmånliga för den tilltalade. Med hänsyn till att övervakning och samhällstjänst är jämställda i ingripandegrad är detta dock inte möjligt. Resultatet bör då bli att påföljden bestäms till villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssanktion, eftersom det alternativet har fått flest röster.

Då tilläggssanktionerna i vårt system inte utgör föreskrifter till det villkorliga fängelsestraffet blir de enligt den nuvarande regleringen inte föremål för särskild omröstning. Som illustras i exemplen innebär det att ett stort antal frågor vid påföljdsbestämningen ska röstas om samlat. Även om denna samlade omröstning många gånger kommer att leda till rimliga resultat framstår den enligt vår mening inte som helt ändamålsenlig eller träffsäker. Om en ledamot röstar för ett ovillkorligt fängelsestraff, men omröstningen leder till att det ska dömas ut ett villkorligt fängelsestraff, har den överröstade ledamoten inte någon möjlighet att påverka vare sig valet av tilläggssanktion eller tilläggssanktionens omfattning. Det gäller oavsett om ett villkorligt fängelsestraff med en viss tilläggssanktion fått mer än hälften av rösterna eller om det är en sammanläggning av röster som lett till att det alternativet ska gälla. Enligt vår uppfattning vore det bättre om reglerna utformades på ett sätt som innebär att det ska röstas särskilt över fler frågor. Det framstår som logiskt och rimligt att det genomförs separata omröstningar i frågan om fängelsestraffet ska vara villkorligt och i valet av tilläggssanktion.

Vi föreslår därför att reglerna ska utformas på det sättet att det först ska röstas i ett sammanhang om brottslighetens straffmätningsvärde samt – för det fall att straffmätningsvärdet motsvarar ett fängelsestraff – om fängelsestraffet ska vara villkorligt eller ovillkorligt. Om denna omröstning resulterar i att det ska dömas ut ett villkorligt fängelsestraff ska det därefter röstas särskilt i fråga om vilken tilläggssanktion det villkorliga fängelsestraffet ska förenas med och vilken omfattning tilläggssanktionen ska ha. Slutligen ska särskild omröstning ske i övriga frågor om påföljd som inte omfattats av tidigare omröstningar, exempelvis storleken på dagsboten, förverkande eller näringsförbud (enligt nuvarande 29 kap. 2 § andra stycket 4 rättegångsbalken). Detta kan åskådliggöras genom följande exempel.

Exempel 3

  • Ordföranden anser att påföljden ska bestämmas till fängelse fyra månader och att straffet inte ska vara villkorligt.
  • Nämndeman A anser att påföljden ska bestämmas till fängelse tre månader och att straffet ska vara villkorligt.
  • Nämndemännen B och C anser att påföljden ska bestämmas till fängelse fyra månader och att straffet ska vara villkorligt.

Inget av alternativen har fått mer än hälften av rösterna. Hälften av ledamöterna har röstat för villkorligt fängelse fyra månader, men det är inte det alternativ som innebär den lindrigaste påföljden. Det alternativet omfattar inte heller ordförandens röst. Därmed ska enligt 29 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken ordförandens röst (som är den mest ogynnsamma för den tilltalade) läggas samman med de röster som lämnats av nämndemännen B och C (som är näst minst förmånliga för den tilltalade). Då uppstår majoritet för det alternativet – dvs. villkorligt fängelse fyra månader. Därefter genomförs en särskild omröstning om valet av tilläggssanktion varvid utfallet exempelvis kan bli att:

Exempel 4

  • Ordföranden anser att 100 timmars samhällstjänst bör väljas som tilläggssanktion.
  • Nämndemännen A och B anser att övervakning bör väljas som tilläggssanktion.
  • Nämndeman C anser att 100 dagsböter bör väljas som tilläggssanktion.

Hälften av ledamöterna har röstat för övervakning som tilläggssanktion. Detta är dock inte den för den tilltalade lindrigaste påföljden. Det är inte heller möjligt att göra en sammanläggning av rösterna, eftersom samhällstjänst och övervakning är jämställda i ingripandegrad. Avgörande för frågan blir då vilket alternativ som fått flest röster. Därmed ska övervakning väljas som tilläggssanktion.

14.11. Rättegången i brottmål – förbudet mot reformatio in pejus

14.11.1. Nuvarande reglering

51 kap. 25 § rättegångsbalken innehåller bestämmelser om förbudet mot reformatio in pejus, dvs. förbudet mot ändring av påföljd till klagandens nackdel i högre instans.

Enligt huvudregeln i första meningen i paragrafens första stycke får hovrätten inte med anledning av den tilltalades överklagande eller av åklagarens överklagande till den tilltalades förmån döma till en påföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som tingsrätten dömt till. Enligt andra meningen i första stycket får hovrätten dock utan hinder av förbudet mot reformatio in pejus överlämna den tilltalade till särskild vård enligt 31 eller 32 kap. brottsbalken eller döma till annan påföljd om tingsrätten beslutat om sådan vård. Enligt paragrafens andra stycke ska sluten ungdomsvård dock jämställas med fängelse vid tillämpningen av första stycket.

Paragrafens tredje stycke innehåller tre undantag från förbudet mot reformatio in pejus. Förbudet gäller inte om

1. tingsrätten har förenat en villkorlig dom eller en skyddstillsyn med

en föreskrift som förutsätter samtycke och den tilltalade inte längre samtycker till föreskriften,

2. tingsrätten har bestämt påföljden till skyddstillsyn och den tilltalade

har misskött skyddstillsynen på ett sådant sätt att det finns förutsättningar enligt 28 kap. 8 § brottsbalken att undanröja den, eller

3. det kommer fram utredning som innebär att det enligt 58 kap. 3 §

första stycket 3 finns förutsättningar för resning i fråga om påföljd.

14.11.2. Överväganden och förslag

Förslag: Regleringen i 51 kap. 25 § rättegångsbalken ändras på så

sätt att undantagen i tredje stycket 1 och 2 utgår. Därutöver förtydligas det i andra stycket att sluten ungdomsvård ska jämställas med fängelse som inte är villkorligt.

Bedömning: Reglerna behöver i övrigt inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Förbudet mot reformatio in pejus ska gälla även i förhållande till vårt system med villkorligt fängelse. Förbudet innebär alltså i grunden att högre rätt inte får välja en mer ingripande påföljd, om domen endast överklagats av den tilltalade eller av åklagaren till förmån för den tilltalade. Den grundläggande principen så som den kommer till uttryck i 51 kap. 25 § rättegångsbalken fungerar enligt vår mening även i förhållande till det påföljdssystem vi föreslår. Bestämmelserna i paragrafen behöver dock tolkas med utgångspunkt i påföljdsalternativens inbördes rangordning.

Vårt system med villkorligt fängelse innebär att rangordningen mellan olika påföljdsalternativ blir tydligare än i dag. Detta kan få till följd att tillämpningen av förbudet mot reformatio in pejus förenklas.

Utifrån hur vårt påföljdssystem är utformat innebär förbudet mot reformatio in pejus att högre rätt inte får döma till ett ovillkorligt fängelsestraff, om lägre rätt har förordnat att straffet ska vara villkorligt. Detta eftersom ett ovillkorligt straff alltid är mer ingripande och såldes är högre rangordnat. Vidare bör förbudet mot reformatio in pejus innebära att domstolen är förhindrad att välja en mer ingripande tilläggssanktion. Tilläggssanktionerna är rangordnade på det sättet att dagsböter är lägre än samhällstjänst och övervakning och dessa två är jämställda med varandra. Av detta skäl utgör förbudet mot reformatio in pejus inget hinder mot att hovrätten byter tilläggssanktion från övervakning till samhällstjänst. Hovrätten får dock inte höja den utmätta strafflängden eller fastställa ett antal timmar samhällstjänst som överstiger den nivå som motsvarar strafflängden som tingsrätten mätt ut.

Även om vi föreslår att möjligheten att överlämna den dömde till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall ska tas bort så kvarstår möjligheten att överlämna den dömde till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. brottsbalken och att döma till någon av ungdomspåföljderna i 32 kap. brottsbalken. Mot denna bakgrund bör regleringen i andra meningen i 51 kap 25 § första stycket finnas kvar.

Med hänsyn till att villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras som påföljder uppkommer ett behov av förändringar i paragrafens tredje stycke. Den första punkten kan utgå eftersom vi föreslår att samhällstjänst inte längre ska kräva samtycke. Även andra punkten behöver ändras. Enligt den punkten gäller inte förbudet mot reformatio

in pejus när den som dömts till skyddstillsyn har misskött sig på ett sådant sätt att det vid tidpunkten för den högre instansens prövning finns förutsättningar för att undanröja påföljden. Med hänsyn till att verkställigheten av en skyddstillsyn som utgångspunkt ska inledas direkt efter domen är sådana situationer inte helt ovanliga. I vårt system är motsvarigheten till skyddstillsyn villkorligt fängelse med tilläggssanktionen övervakning. Enligt vårt förslag ska verkställigheten av tilläggssanktionerna som huvudregel påbörjas först när domen får laga kraft mot den dömde. Denna förändring innebär att behovet av en bestämmelse som motsvarar den i tredje stycket 2 framstår som mycket begränsat. Även denna bestämmelse kan därför enligt vår mening utgå. Vid sidan av detta bedömer vi inte att våra förslag ger upphov till något behov av ändringar i regleringen av förbudet mot reformatio in pejus.

14.12. Övriga följdändringar i rättegångsbalken

Förslag: Reglerna i 33 kap.6 a och 6 b §§rättegångsbalken anpassas

så att det blir möjligt att använda förenklad delgivning och tillgänglighetsdelgivning under vissa förutsättningar i mål om upphävande av ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt.

Bedömning: Reglerna behöver i övrigt inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Vid sidan av de ändringar i rättegångsbalken som avhandlats tidigare i kapitlet har vi också identifierat ett behov av ytterligare några ändringar, som mer har karaktären av rena följdändringar. 33 kap. 6 a och 6 b §§ innehåller bestämmelser om att förenklad delgivning och tillgänglighetsdelgivning under vissa förutsättningar får användas även i mål om undanröjande av villkorlig dom och skyddstillsyn. Eftersom dessa påföljder utmönstras behöver reglerna ändras. På motsvarande sätt som gäller i dag bör delgivningsformerna kunna användas i mål om upphävande av ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt.

14.13. Internationell straffverkställighet m.m.

14.13.1. Inledning

Införandet av ett system med villkorligt fängelse ger upphov till ett behov av följdändringar i lagstiftning kopplad till internationellt samarbete. Det handlar framför allt om reglerna som avser erkännande och verkställighet av påföljder. I detta avsnitt redovisar vi våra förslag och bedömningar i förhållande till respektive regelverk.

Vid sidan av det som framgår i detta avsnitt har vi också tittat på andra närliggande frågor. I dessa delar har vi inte identifierat något behov av ändringar eller att redovisa närmare överväganden. Det gäller exempelvis reglerna om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande .1 Eftersom förverkande är en särskild rättsverkan av brott och inte en straffrättslig påföljd ger inte införandet av vårt system med villkorligt fängelse upphov till något behov av ändringar. Låt vara att våra föreslagna skärpningar av straffskalorna kan medföra att möjligheterna att i Sverige verkställa utländska beslut om förverkande i någon mån ökar och att fler svenska förverkandebeslut kan verkställas utomlands .2Liknande effekter kan uppkomma också i förhållande till andra regelverk.

14.13.2. Lagen om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen

Förslag: Villkorligt fängelse ersätter villkorlig dom och skydds-

tillsyn i 1 kap. 4 § och 2 kap. 5 §. Hänvisningarna till brottsbalken i 3 kap. 12 och 13 §§ anpassas till systemet med villkorligt fängelse.

Bedömning: Reglerna behöver i övrigt inte ändras.

1 Lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. 2 Jfr bl.a. artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande och 3 kap. 11 a § lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Det straffrättsliga samarbetet inom EU bygger på principen om ömsesidigt erkännande av domar och beslut i brottmål. Utgångspunkten är att medlemsstaterna inte ska ifrågasätta varandras domar och beslut utan i stället direkt verkställa dem, trots eventuella olikheter i medlemsstaternas materiella och processuella regleringar. Den 27 november 2008 antog rådet rambeslut 2008/947/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder. Rambeslutet innehåller bestämmelser om när en medlemsstat får sända över en dom på frivårdspåföljd till en annan medlemsstat för att erkännas och verkställas där. Vidare finns bestämmelser om under vilka förutsättningar den mottagande medlemsstaten ska erkänna domen och verkställa påföljden. Rambeslutet innebär som utgångspunkt en skyldighet för den mottagande staten att erkänna och verkställa en annan stats dom. Det finns däremot ingen skyldighet för en medlemsstat att sända över en dom till en annan stat.

Rambeslutet har genomförts i svensk rätt genom lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen. Med en svensk dom på frivårdspåföljd avses en dom som meddelats av en svensk domstol, som har vunnit laga kraft och som avser påföljderna fängelse, i de fall den dömde villkorligt frigetts, villkorlig dom och skyddstillsyn (1 kap. 4 § första stycket). Det inkluderar också beslut om villkorlig frigivning och beslut som har meddelats med stöd av brottsbalken i samband med verkställigheten av en påföljd som avses i första stycket och som inte innebär att en villkorlig dom eller skyddstillsyn undanröjts eller att villkorligt medgiven frihet förklarats förverkad (1 kap. 4 § andra stycket). Införandet av ett system med villkorligt fängelse innebär att de nu redovisade bestämmelserna behöver ändras, enligt vår mening genom att villkorligt fängelse ersätter villkorlig dom och skyddstillsyn. I detta sammanhang är villkorligt fängelse alltså att betrakta som en frivårdspåföljd. Genom ändringen ska regleringen följaktligen tillämpas i förhållande till de som dömts till villkorligt fängelse eller är villkorligt frigivna.

Sedan en dom erkänts i en annan medlemsstat får Sverige i vissa fall meddela följdbeslut enligt 2 kap. 5 §. I sådana fall ska Kriminalvården, enligt andra stycket, överlämna ett ärende om följdbeslut som myndigheten inte själv är behörig att besluta om till antingen över-

vakningsnämnden, om domen avser fängelse i de fall den dömde villkorligt frigetts, eller åklagare, om domen avser villkorlig dom eller skyddstillsyn. Bestämmelsen behöver ändras. Enligt vår mening bör villkorligt fängelse ersätta villkorlig dom och skyddstillsyn.

När en utländsk dom på frivårdspåföljd ska verkställas i Sverige finns möjlighet för Kriminalvården att besluta om att skyldigheter enligt domen ska anpassas till svenska förhållanden (3 kap. 12 §). Detta ska ske om den skyldighet som den dömde ska iaktta enligt domen på frivårdspåföljd är oförenlig med de åligganden som följer av eller de möjligheter att meddela föreskrifter som finns i 26 kap. 11 och 14–17 §§ eller i 28 kap. 2 a § brottsbalken. Genom införandet av systemet med villkorligt fängelse ska samhällstjänst inte längre dömas ut som en särskild föreskrift till skyddstillsyn och villkorlig dom, utan samhällstjänst ska vara en tilläggssanktion till villkorligt fängelse. Mot denna bakgrund behöver hänvisningarna i bestämmelsen till brottsbalken justeras. Möjligheten att meddela föreskrifter i förhållande till den som avtjänar villkorligt fängelse ska inte regleras i brottsbalken, utan i den nya lagen om villkorligt fängelse. En hänvisning till relevanta bestämmelser i denna lag bör därför också föras in i paragrafen. Liknande förändringar behöver göras i 3 kap. 13 §, där det anges vilka regler som ska tillämpas vid verkställigheten, som också innehåller hänvisningar till paragrafer i brottsbalken.

14.13.3. Lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen

Förslag: I 1 kap. 4 § förtydligas att lagen ska tillämpas på svenska

domar som avser fängelsestraff som inte är villkorliga. Motsvarande förtydliganden görs också i 3 kap. 12 § där det regleras vilka regler som ska gälla vid anpassning av en utländsk påföljd och i 3 kap. 21 § som reglerar vad som ska gälla för verkställigheten i Sverige.

Bedömning: Reglerna behöver i övrigt inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Inom EU har det också utarbetats ett gemensamt regelverk för erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder. På motsvarande sätt som för frivårdspåföljderna har det antagits ett rambeslut som innehåller bestämmelser om när en medlemsstat får sända över en dom på frihetsberövande påföljd till en annan medlemsstat för att erkännas och verkställas där .3 I rambeslutet finns bl.a. bestämmelser om under vilka förutsättningar den mottagande medlemsstaten ska erkänna domen och verkställa påföljden. Rambeslutet har genomförts i svensk rätt genom lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen. Införandet av det system med villkorligt fängelse som vi föreslår ger inte upphov till något större behov av ändringar i lagen. Det behöver förtydligas i 1 kap. 4 § att det som avses är fängelse som inte är villkorligt. Vidare behövs några ytterligare ändringar. Förutsättningarna för att överföra en utländsk dom till Sverige regleras i 3 kap. I 12 § finns bestämmelser om anpassning av den utländska påföljden till svenska förhållanden. I paragrafens tredje stycke bör det förtydligas att en frihetsberövande påföljd endast får anpassas till fängelse som inte är villkorligt, sluten ungdomsvård eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Hur verkställigheten i Sverige ska gå till regleras i 21 § i samma kapitel, ett liknande förtydligande behöver göras där. Några ändringar i sak är inte avsedda.

Utöver detta anser vi inte att några andra förändringar i lagen är nödvändiga. Inte heller i 1 kap. 5 §, som innehåller en definition av vad som avses med en utländsk dom på frihetsberövande påföljd. Detta eftersom det i punkten 2 anges att det ska handla om fängelse eller

annan frihetsberövande åtgärd, vilket således redan i dag diskvalificerar

villkorliga fängelsestraff som dömts ut i en annan medlemsstat.

14.13.4. Lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen

Bedömning: Reglerna behöver inte ändras.

3 Rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen.

Skälen för vår bedömning

Det finns inom EU även ett regelverk för erkännande och verkställighet av bötesstraff. Detta är baserat på ett rambeslut som i svensk rätt har genomförts genom lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen .4I några paragrafer i lagen finns bestämmelser om förvandling av böter till fängelse. Enligt 2 kap. 3 § ska Kronofogdemyndigheten, om ett beslut om bötesstraff sänds över för verkställighet i en annan medlemsstat, inte tillåta att bötesstraffet förvandlas till fängelse eller annan påföljd i den andra medlemsstaten. Det anges också att bötesstraff som verkställs i Sverige efter beslut enligt lagen inte får förvandlas till fängelse (3 kap. 2 §). Enligt vår bedömning föranleder vårt system med villkorligt fängelse inget behov av ändringar i dessa bestämmelser. Detta eftersom vi inte föreslår några ändringar av reglerna om förvandling av böter, dessa ska även fortsättningsvis förvandlas till ett ovillkorligt fängelsestraff. Dessutom kan böter enligt svensk rätt inte förvandlas till någon annan påföljd än fängelse.

När dagsböter döms ut som tilläggssanktion till villkorligt fängelse är detta utifrån hur vårt system är uppbyggt att betrakta som en integrerad del av det villkorliga fängelsestraffet. Detta bör dock inte utgöra hinder mot att den del av domen som avser dagsböter kan sändas över för verkställighet i andra medlemsstater med stöd av lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen. Detta i likhet med vad som hittills har gällt när villkorlig dom eller skyddstillsyn förenas med böter (prop. 2014/15:138 s. 112).

14.13.5. Lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Förslag: Regleringen i lagen anpassas till systemet med villkorligt

fängelse. I 6 § förtydligas att det vid omvandling till fängelse inte får beslutas att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Vidare förtydligas i 8 och 9 §§ att möjligheten till överförande av fängelsestraff till en annan nordisk stat endast avser fängelsestraff som inte är villkorliga. Vad gäller övervakning i Sverige av den som blivit villkorligt dömd i en annan nordisk stat förtydligas i 12 § första stycket

4 Rådets rambeslut 2005/214/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande av bötesstraff.

att det under verkställigheten ska tillämpas vad som enligt svensk lag gäller för villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssanktion. I 14 § anges att om en påföljd som dömts ut villkorligt i en annan nordisk stat undanröjs ska domen anses som en dom på villkorligt fängelse. 15 § ändras på det sättet att den svenska domen ska behandlas som en dom på villkorligt fängelse när den undanröjs för att det ska dömas ut en gemensam påföljd som även omfattar andra brott. Avslutningsvis förtydligas i 16 § att beslut i en annan nordisk stat om att ett villkorligt fängelsestraff som dömts ut i Sverige inte längre ska vara villkorligt eller ska undanröjas eller verkställas i anstalt, ska gälla även här.

Bedömning: Reglerna behöver i övrigt inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Inom Norden kan domar och beslut i brottmål verkställas i ett annat nordiskt land med stöd av enhetlig lagstiftning i de nordiska staterna. De svenska reglerna finns i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

I 1–4 a §§ finns bestämmelser om verkställighet av bl.a. böter och viten. Dessa bestämmelser bedöms inte påverkas av våra förslag.

I 5–9 §§ finns bestämmelser om verkställighet av frihetsstraff, dvs. påföljder som innebär att den dömde berövas friheten, samt regler om tvångsmedel. I 5 § regleras när domar på frihetsberövande påföljder kan överflyttas för verkställighet i Sverige. Om en framställning om verkställighet i Sverige bifalls, ska enligt 6 § det utdömda straffet omvandlas till fängelse på lika lång tid. I 8 § regleras förutsättningarna för att en svensk dom på fängelse ska verkställas i de övriga nordiska länderna. 9 § innehåller bestämmelser om att det vid överförande dels ska föreskrivas villkor om att den som ska överföras till en annan nordisk stat inte får åtalas eller straffas för något annat brott som har begåtts före överförandet, dels inte får överlämnas eller utlämnas vidare till en stat utanför Norden. Om det system med villkorligt fängelse som vi föreslår införs är det nödvändigt att ändra i de nu redovisade bestämmelserna. I 6 § bör förtydligas att straffet ska omvandlas till fängelse

som inte är villkorligt. Vidare bör det i 8 och 9 §§ förtydligas att det som avses är fängelse som inte är villkorligt.

I 10–16 §§ finns bestämmelser om övervakning av villkorligt dömda m.m. Dessa bestämmelser reglerar möjligheten att flytta över verkställigheten av övervakningen av den som blivit dömd till en icke frihetsberövande påföljd. Vid överflyttning till Sverige ska enligt 12 § det som har bestämts i den andra staten om prövotid och övervakningstid gälla på samma sätt som om domen meddelats i Sverige. De föreskrifter som meddelats i anslutning till domen ska också gälla, om inte Kriminalvården beslutar något annat, och i övrigt ska det som gäller för skyddstillsyn tillämpas. Bestämmelsen behöver ändras för att anpassas till systemet med villkorligt fängelse, på det sättet att reglerna för villkorligt fängelse ska tillämpas i stället för reglerna för skyddstillsyn.

14 § möjliggör att en icke frihetsberövande påföljd som meddelats i ett annat nordiskt land får undanröjas i Sverige, även om övervakning inte har anordnats här, om den berörda personen ska dömas för annat brott som begåtts under prövotiden eller före dess början. I sådana fall ska den tidigare domen betraktas som en dom på skyddstillsyn. Paragrafen bör ändras på det sättet att om en påföljd som dömts ut villkorligt i en annan nordisk stat undanröjs ska den tidigare domen anses som en dom på villkorligt fängelse.

Enligt 15 § kan övervakning av den som i Sverige dömts till skyddstillsyn överflyttas. Även om det som kan flyttas över anges vara ”övervakning”, förekommer också att domar på skyddstillsyn som förenats med samhällstjänst i sin helhet flyttas över. I vårt system med villkorligt fängelse är övervakning och samhällstjänst två fristående tilläggssanktioner. Mot denna bakgrund bör möjligheten att flytta över verkställighet enligt 15 § avgränsas till villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssanktion. En följd av detta är att samhällstjänst till skillnad från i dag aldrig kommer att kunna överflyttas. Denna ordning framstår inte som helt ändamålsenligt. Att utvidga regleringen till att omfatta samhällstjänst som tilläggssanktion till villkorligt fängelse kräver dock en djupare analys än vad som låter sig göras i detta sammanhang. Det finns goda skäl att se över regleringen framöver.

Slutligen behöver även 16 § ändras. Enligt paragrafen ska ett beslut i en annan nordisk stat om undanröjande av en villkorlig dom eller skyddstillsyn som dömts ut i Sverige gälla också här. Regleringen behöver anpassas till systemet med villkorligt fängelse. Det bör i para-

grafen anges att ett beslut meddelat i en annan nordisk stat om att ett villkorligt fängelsestraff som dömts ut i Sverige inte längre ska vara villkorligt ska gälla även här. Eftersom det kan finnas skillnader i staternas regelverk för sådana beslut bör det anges att det även kan vara fråga om beslut om att straffet ska undanröjas eller annars verkställas i anstalt. Alla beslut som innebär att det villkorliga fängelsestraffet inte längre ska gälla bör omfattas.

14.13.6. Lagen om internationell verkställighet i brottmål

Förslag: Regleringen i lagen anpassas till systemet med villkorligt

fängelse. Det förtydligas i definitionen av en svensk dom på frihetsberövande påföljd i 1 kap. 4 § att en sådan ska avse fängelse som inte är villkorligt eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Liknande förtydliganden görs också i 3 kap. 11 och 20 §§.

Bedömning: Reglerna behöver i övrigt inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Vid sidan av det EU-rättsliga regelverket och det nordiska samarbetet finns bestämmelser om överförande av straffverkställighet i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL). Regeringen har nyligen beslutat om en proposition med förslag om en ny lag om internationell verkställighet i brottmål, som är avsedd att ersätta IVL (prop. 2024/2025:104). Vi har undersökt behovet av ändringar i den nya lagen.

Enligt 1 kap. 1 § innehåller lagen bestämmelser om internationellt samarbete om verkställighet av frihetsberövande påföljder, bötesstraff och beslut om förverkande. Lagen innehåller således bl.a. regler som möjliggör överförande av fängelsestraff till och från Sverige. Införandet av ett system med villkorligt fängelse innebär att det behöver klargöras i lagen att den ska tillämpas på fängelsestraff som inte är villkorliga, dvs. som utgör en frihetsberövande påföljd. Av detta skäl bör det i definitionen av en svensk dom på frihetsberövande påföljd i 1 kap. 4 § 1 förtydligas att med detta avses en dom på fängelse som inte är villkorligt eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård.

Förutsättningarna för att överföra en utländsk dom till Sverige regleras i 3 kap. I 11 § finns bestämmelser om anpassning av den utländska påföljden till svenska förhållanden. I paragrafens andra stycke bör det förtydligas att en frihetsberövande påföljd endast får anpassas till fängelse som inte är villkorligt, eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Hur verkställigheten i Sverige ska gå till regleras i 20 § i samma kapitel. Det bör där tydliggöras att det är reglerna för verkställighet av fängelse som inte är villkorligt eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård som ska tillämpas.

14.13.7. Lagen om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet

Förslag: 2 § ändras så att samarbetet enligt lagen ska omfatta vill-

korliga fängelsestraff. Även regleringen i 13 och 20 §§ anpassas till systemet med villkorligt fängelse.

Bedömning: Reglerna behöver i övrigt inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Även när det gäller frivårdspåföljderna finns ytterligare regler vid sidan av det EU-rättsliga regelverket och det nordiska samarbetet. Enligt 1 § första stycket ska lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet tillämpas i förhållande till stater som tillträtt övervakningskonventionen och andra stater med vilka Sverige ingått överenskommelse om sådant samarbete. Av paragrafens andra stycke framgår att regeringen om det finns synnerliga skäl också kan besluta om verkställighetssamarbete enligt regleringen i lagen i enskilda fall.

Av 2 § framgår att samarbetet enligt lagen avser verkställighet av frivårdspåföljder i Sverige och främmande stat. Enligt 2 § 2 a får verkställighet i främmande stat ske av svensk dom på skyddstillsyn. Införandet av ett system med villkorligt fängelse innebär att det är nödvändigt att ändra regleringen. I vårt system kommer innehållet i en skyddstillsyn primärt att motsvaras av villkorligt fängelse med övervakning som tilläggssanktion. Hittills har samhällstjänst varit möjligt

att besluta om som en föreskrift till villkorlig dom eller skyddstillsyn. Lagen om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet har inte ändrats efter att möjligheten att döma till samhällstjänst infördes. När lagen infördes var uppfattningen att övervakningskonventionen utgick från att det skulle kunna vara möjligt att överflytta all form av verkställighet i frihet, inklusive en villkorlig dom som likt den svenska vid sidan av prövotiden inte har något verkställighetsinnehåll (prop. 1978/79:3 s. 20–22). Med hänsyn till den villkorliga domens begränsande rättsverkningar och att överförande av verkställigheten skulle vara förenat med en viss administration landade dock departementschefen i att det inte borde vara möjligt att överflytta en sådan påföljd. Enligt vår mening finns det goda skäl för att möjliggöra överflyttning av villkorligt fängelse med samhällstjänst som tilläggssanktion. För enkelhetens skull anser vi att det bör föreskrivas att villkorligt fängelse får överflyttas, oavsett tilläggssanktion. Detta även om det framstår som osannolikt att det skulle begäras att villkorligt fängelse utan tilläggssanktion eller med dagsböter som tilläggssanktion förs över. Utifrån uttalandena i förarbetena bedömer vi att detta är tillåtet enligt övervakningskonventionen.

Lagen ger också möjlighet att överflytta verkställigheten av domar på fängelse, sedan den dömde frigivits villkorligt, till och från Sverige. I vårt system med villkorligt fängelse ska villkorlig frigivning endast ske vid verkställighet av ovillkorligt fängelsestraff. Mot denna bakgrund saknas anledning att ändra eller förtydliga exempelvis bestämmelsen i 2 § 2 b.

I 13 § anges att vissa regler i brottsbalken ska tillämpas under prövotiden. Innehållet i dessa regler, såvitt gäller verkställighet av ovillkorliga fängelsestraff, ändras inte genom våra förslag. För villkorligt fängelse kommer motsvarande reglering att finnas i lagen om villkorligt fängelse, varför en hänvisning till lagen behöver läggas till i paragrafen.

Förfarandet enligt lagen är uppbyggt på det sättet att en framställning om verkställighet ges in till Justitiedepartementet (7 §). Regeringen har sedan att pröva om framställningen ska avslås på vissa i lagen särskilt angivna avslagsgrunder. Om det är fråga om en framställning om fullständig verkställighet, dvs. att Sverige helt ska överta verkställigheten av domen, ska framställningen, om regeringen inte avslår den, överlämnas till riksåklagaren för handläggning. Därefter ska riksåklagaren ansöka hos rätten om prövning av framställningen. Om rätten bifaller framställningen ska den bestämma ny påföljd enligt svensk

lag för brott som avses i framställningen (18 §). Den nya påföljden får dock inte innebära att den dömde berövas friheten och inte heller bestämmas till enbart böter. De påföljder som därmed kan komma i fråga är i första hand skyddstillsyn eller villkorlig dom. I 20 § finns en särskild reglering för situationer då en villkorlig dom eller skyddstillsyn som dömts ut enligt 18 § undanröjs, som innebär att den dömde ska tillgodoräknas frihetsberövande i den främmande staten i den mån det är skäligt. Även dessa regler behöver anpassas till systemet med villkorligt fängelse. Det innebär enligt vår bedömning dock enbart att det är nödvändigt att ändra i 20 §, på det sättet att undanröjande av villkorlig dom och skyddstillsyn ersätts med att beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt upphävs.

Något som vi vill uppmärksamma är om 20 § över huvud taget behövs. Detta med hänsyn till att regleringen för tillgodoräknande av tid för frihetsberövande numera gäller även tid som frihetsberövad utomlands (se 2 § lagen [2018:1250] om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande). Vi har dock stannat vid att inte föreslå att paragrafen upphävs eftersom vi anser att frågan behöver analyseras djupare än vad som är möjligt i detta sammanhang.

14.13.8. Lagen om utlämning för brott

Förslag: Regleringen i 11 § utlämningslagen förtydligas så att det

framgår att utlämning inte får ske om den person som begärs utlämnad i Sverige ska undergå fängelse som inte är villkorligt eller annars omhändertas på anstalt.

Bedömning: Reglerna behöver i övrigt inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Förutsättningarna för utlämning för brott enligt 4 § utlämningslagen styrs av vilken straffskala som gäller för brottet i Sverige alternativt av den påföljd som dömts ut i den stat som ansöker om utlämning. De ändringar vi föreslår av straffskalorna har ingen direkt betydelse för tillämpningen av paragrafen. I övrigt påverkar våra förslag inte förutsättningarna för utlämning enligt 4 §. Däremot bedömer vi att regler-

ingen i 11 § första stycket påverkas av våra förslag. Enligt bestämmelsen får utlämning inte ske bl.a. om den person som begärs utlämnad ska undergå fängelse eller annars omhändertas på anstalt i Sverige. Eftersom begreppet fängelse enligt våra förslag ska omfatta såväl ovillkorligt fängelse som fängelse som dömts ut villkorligt, behöver det förtydligas att det som avses i paragrafen är fängelse som inte är villkorligt. Vi har övervägt om en liknande ändring behövs i 16 § tredje stycket sista meningen, som reglerar i vilken mån tvångsmedelsbeslut gäller när det föreligger hinder mot utlämning enligt 11 § första stycket. Vi har dock landat i att det inte är nödvändigt att ändra 16 §. Detta då den avgränsning som ska gälla enligt 11 §, till verkställighet av fängelse som inte är villkorligt, genom hänvisningen i 16 § får anses gälla även vid tillämpningen av denna paragraf. Vi har vid sidan av detta inte identifierat något behov av följdändringar i utlämningslagen.

14.13.9. Lagstiftning om överlämnande från Sverige enligt en arresteringsorder

Bedömning: Reglerna behöver inte ändras.

Skälen för vår bedömning

Det finns regelverk för överlämnande enligt en arresteringsorder inom EU och Norden. Detta regleras i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder och lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder. I samband med att Förenade kungariket lämnade EU avtalades om ett särskilt regelverk för överlämnande mellan Förenade kungariket och medlemsstaterna, vilket i flera avseenden motsvarar regelverket för europeisk arresteringsorder .5 Avtalet är direkt tillämpligt i varje stat och för svenskt vidkommande kompletteras avtalet av bestämmelserna i lagen (2021:709) med kompletterande bestämmelser

5 Avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan av den 30 december 2020. Avtalets giltiga och slutgiltiga version är publicerad i Europeiska unionens officiella tidning (EUT L 149, 30.4.21, s. 10). De delar av avtalet som är relevanta för detta sammanhang finns i prop. 2020/21:197 som bilaga 1.

om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket.

Förutsättningarna för överlämnande av en person inom ramen för de olika regelverken styrs bl.a. av straffskalan för brottet i den stat som begärt överlämnande eller vilken påföljd som dömts ut där (2 kap. 2 och 5 a §§ lagen om europeisk arresteringsorder, 2 kap. 2 § lagen om nordisk arresteringsorder samt artikel 599.1 i avtalet mellan EU och Förenade kungariket). De ändringar som vi föreslår exempelvis av straffskalorna och reglerna för straffmätning har ingen påverkan på möjligheterna att överlämna någon från Sverige enligt de nämnda reglerna, eftersom det styrs av lagstiftningen i den begärande medlemsstaten.

Inte heller förutsättningarna för att överföra verkställigheten av en frihetsberövande påföljd till Sverige i samband med att begäran om överlämnande enligt en arresteringsorder har avslagits påverkas av våra förslag. Ett sådant överförande får nämligen endast avse frihetsberövande påföljder (se 7 kap. lagen om europeisk arresteringsorder och 6 kap. lagen om nordisk arresteringsorder). Vi har inte heller i övrigt identifierat något behov av ändringar i lagstiftningen.

14.13.10. Övrigt internationellt rättsligt samarbete

Bedömning: Reglerna behöver inte ändras.

Skälen för vår bedömning

Vi har även gått igenom och övervägt behovet av ändringar i reglerna för internationellt straffrättsligt samarbete i övrigt. Som beskrivits i avsnitt 14.2 och 14.3 bedömer vi att möjligheterna att använda olika tvångsmedel kommer att öka till följd av de skärpningar vi föreslår av straffskalorna och av reglerna för straffmätning. Eftersom reglerna om internationellt rättsligt samarbete i brottmål i stor utsträckning är sammankopplad med den straffprocessuella lagstiftningen, kan detta också innebära att möjligheterna att använda processuella tvångsmedel efter begäran från utländska myndigheter ökar. I likhet med vad som anförts i de andra avsnitten, anser vi dock inte att detta är något som medför att reglerna behöver ändras.

Även i övrigt innehåller flera regelverk bestämmelser som knyter an till brottets straffskala. Så är fallet exempelvis enligt 3 kap. 7 § första stycket i lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder. Detsamma gäller enligt andra stycket i den enda paragrafen i lagen (1991:453) om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg. Inte heller dessa regler behöver ändras.

Det finns också i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål olika befogenheter som är kopplade till straffskalan för brottet, exempelvis enligt 4 kap. 20 §. Inte heller dessa regler bedömer vi behöver ändras med anledning av att våra förslag genomförs. I 4 kap. 29 a § föreskrivs att en frihetsberövad person som avtjänar ett fängelsestraff i Sverige enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, efter ansökan får överföras till den stat där fängelsestraffet har utdömts för att där inställa sig för en ny prövning av domen. Hänvisningen ska ersättas med en hänvisning till den nya lagen (2025:000) om internationell verkställighet i brottmål. Mot bakgrund av att det i den lagen finns en begränsning till fängelsestraff som inte är villkorliga, finner vi inte anledning att införa något sådant förtydligande i 4 kap. 29 a § i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

14.14. Övriga följdändringar

14.14.1. Personutredning i brottmål

Förslag: Villkorlig dom utgår ur 4 § i lagen om särskild person-

utredning i brottmål, m.m.

Bedömning: Reglerna behöver i övrigt, bortsett från den ändring

som föreslagits i avsnitt 6.14, inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. innehåller bestämmelser om när och hur en särskild personutredning ska inhämtas. En sådan utredning kan bl.a. användas som underlag för att avgöra påföljdsfrågan i målet. Reglerna är utformade för en generell tillämpning med sikte på påföljdsvalet och är således i princip inte

kopplade till några specifika påföljder. Utöver de ändringar i 1 § som vi föreslår i avsnitt 6.14 är det enligt vår bedömning enbart nödvändigt att göra en ytterligare ändring i lagen. Enligt 4 § andra stycket 4 upphör ett uppdrag som förtroendeman när dom meddelas varigenom den misstänkte döms till böter eller villkorlig dom. Eftersom påföljden utmönstras bör villkorlig dom utgå från den aktuella paragrafen.

14.14.2. Utvisning på grund av brott

Förslag: Regleringen i 8 a kap. 1 § utlänningslagen ändras på det

sättet att möjligheten för domstol att besluta om utvisning i samband med undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn utgår.

Bedömning: Reglerna behöver i övrigt inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Bestämmelser om utvisning på grund av brott finns i 8 a kap. utlänningslagen. Enligt 1 § får en utlänning utvisas ur Sverige, under vissa förutsättningar, om han eller hon döms till en strängare påföljd än böter eller om en domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömer till en annan påföljd. Med hänsyn till att påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras ur påföljdssystemet bör möjligheten att besluta om utvisning vid undanröjande av påföljderna utgå. Möjligheten att besluta om utvisning i sådana fall har funnits under mycket lång tid. När den infördes angavs att om domstolen i ett första skede ansett att en frivårdspåföljd bör väljas och denna utväg misslyckats borde det, åtminstone vid allvarlig brottslighet, också i ett senare skede vara möjligt att besluta om utvisning (se prop. 1954:41 s. 99). Såväl reglerna om utvisning på grund av brott som påföljdssystemet har sedan dess genomgått stora förändringar. Om påföljden inte kan stanna vid böter har valet av påföljd i dag ingen direkt betydelse för utvisningsfrågan. Mot denna bakgrund saknas det enligt vår mening anledning att införa en möjlighet för domstol att besluta om utvisning i samband med att den upphäver ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt. Om det hade varit motiverat

med utvisning hade det beslutats om utvisning när straffet dömdes ut. Utöver detta har vi inte identifierat att våra förslag ger upphov till något behov av ändringar i utlänningslagen.

Mot bakgrund av att vi föreslår skärpningar av reglerna om straffmätningen kan det dock konstateras att om förslagen genomförs kan det få till följd att utvisning aktualiseras i fler fall än i dag, eftersom de straffvärdegränser som finns i lagstiftningen, exempelvis i 1 § första stycket 2, i fler fall uppnås. Vi anser emellertid inte att det kan anses ingå i vårt uppdrag att omvärdera vilka straffvärdemässiga gränser eller andra förutsättningar som ska gälla för utvisning på grund av brott. Regeringen har tillsatt en utredning som bl.a. har i uppdrag att se över regelverket om utvisning på grund av brott (Ju 2024:08). Den utredningen ska redovisa sitt betänkande senast den 15 maj 2025, dvs. kort innan vi överlämnar vårt betänkande. Förslagen från den utredningen behöver i det fortsatta lagstiftningsarbetet samordnas med våra förslag.

14.14.3. Lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Bedömning: Våra förslag medför att lagändringar är nödvändiga.

Frågan om vilka lagändringar som ska göras bör hanteras tillsammans med andra förslag på detta område.

Skälen för vår bedömning

Det finns särskilda påföljder för unga lagöverträdare vilket regleras i 32 kap. brottsbalken. I våra direktiv anges uttryckligen att dessa bestämmelser inte ingår i vårt uppdrag. Regeringen har i stället gett en annan utredning i uppdrag att se över reglerna och föreslå skärpningar. Den utredningen är numera avslutad och dess arbete har resulterat i två betänkanden, Skärpta regler om ungdomsövervakning och straffreduk-

tion för unga (SOU 2024:39) och Straffbarhetsåldern (SOU 2025:11).

Förslagen har remitterats.

För unga lagöverträdare gäller även särskilda processrättsliga regler framför allt genom lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Vi har gått igenom lagen och kan konstatera att våra förslag innebär att lagändringar är nödvändiga. 27 § fjärde stycket

behöver ändras eftersom villkorlig dom nämns där. Våra förslag kan också påverka tillämpningen av andra bestämmelser, exempelvis kan fler brott behöva utredas enligt 31 § första stycket. I Ds 2025:4 föreslås en ny lag om unga lagöverträdare. Med hänsyn till det övriga lagstiftningsarbete som pågår på detta område anser vi inte att det är ändamålsenligt att vi lämnar lagförslag i denna del. De förändringar som behöver göras utifrån våra förslag bör i stället lämpligen tas upp och behandlas gemensamt med de övriga ändringar som görs i lagstiftningen.

14.14.4. Socialförsäkringsbalken

Förslag: 7 kap. 2 § anpassas till att samhällstjänst utgör en tilläggs-

sanktion till villkorligt fängelse. Bestämmelserna som tar sikte på skyddstillsyn med s.k. kontraktsvård i 102 kap. 20 § samt 106 kap. 19, 27 och 31 §§ utgår.

Bedömning: Reglerna behöver i övrigt inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

I Socialförsäkringsbalken finns bestämmelser som innehåller hänvisningar till den hittillsvarande regleringen för skyddstillsyn och villkorlig dom. Dessa bestämmelser behöver anpassas till systemet med villkorligt fängelse. 7 kap. 2 § innehåller bestämmelser om vem som är försäkrad för statligt personskydd. Skyddet omfattar bl.a. den som utför samhällstjänst. Paragrafen behöver anpassas till att samhällstjänst ska vara en tilläggssanktion till villkorligt fängelse. Med hänsyn till att möjligheten att döma till skyddstillsyn med s.k. kontraktsvård avskaffas behöver den sista strecksatsen i 102 kap. 20 § upphävas. Av samma skäl behöver liknande ändringar göras i 106 kap. 19, 27 och 31 §§.

14.14.5. Lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område

Förslag: I 5 kap. 2 § 2 ersätts villkorlig dom med villkorligt fängelse.

Bedömning: Reglerna behöver i övrigt inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Genom våra förslag utmönstras villkorlig dom som påföljd. Till följd av detta föreslår vi att reglerna om strafföreläggande ändras. I 5 kap. 2 § regleras att dna-registret får innehålla dna-profiler från prov som tagits med stöd av 28 kap. rättegångsbalken och som bl.a. avser personer som har godkänt ett strafföreläggande som avser villkorlig dom. Även denna bestämmelse behöver ändras.

14.14.6. Passlagen

Förslag: Bestämmelserna i 19 § anpassas till systemet med vill-

korligt fängelse. I första punkten förtydligas att passtillstånd krävs för den som avtjänar fängelsestraff som inte är villkorligt och i andra punkten ersätts skyddstillsyn med villkorligt fängelse.

Bedömning: Reglerna behöver i övrigt inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Enligt 19 § passlagen krävs passtillstånd för den som avtjänar fängelsestraff och inte är villkorligt frigiven, eller genomgår sluten ungdomsvård, utom när straffet eller vården är en månad eller kortare. Passtillstånd krävs också för den som står under övervakning efter dom på skyddstillsyn eller efter villkorlig frigivning. Reglerna behöver anpassas till systemet med villkorligt fängelse. I första punkten bör det förtydligas att det som avses är avtjänande av fängelsestraff som inte är villkorliga. I andra punkten behöver skyddstillsyn ersättas med villkorligt fängelse. Eftersom det i paragrafen anges att den dömde

ska stå under övervakning är tillståndskravet i praktiken avgränsat till fall då tilläggssanktionen är övervakning.

14.14.7. Lagen om belastningsregister

Förslag: Bestämmelserna i 3 och 17 §§ ändras och anpassas till

systemet med villkorligt fängelse. I 3 § 4 utgår hänvisningen till 46 § lagen om vård av missbrukare i vissa fall. I 17 § 1 förtydligas att det som avses är fängelsestraff som inte är villkorliga. Skyddstillsyn och villkorlig dom ersätts med villkorligt fängelse i 17 § 4. 17 § 7 utgår och hänvisningen till brottsbalken i 17 § 10 ändras som en följd av att bestämmelserna i paragrafen har flyttats.

Bedömning: Reglerna behöver i övrigt inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

I lagen om belastningsregister finns bestämmelser om behandlingen av personuppgifter i belastningsregistret. I 3 § regleras vilka uppgifter från domar och beslut som har meddelats i Sverige som ska föras in i registret. Det handlar i huvudsak om uppgifter om den som lagförts för brott. Införandet av ett system med villkorligt fängelse innebär att paragrafen behöver ändras och anpassas till det nya systemet. Det är självklart att även uppgifter om den som dömts till villkorligt fängelse ska ingå i belastningsregistret.

Bestämmelser om när uppgifter i registret ska gallras finns bl.a. i 17 §. Gallringstidens längd och från vilken tidpunkt den ska räknas varierar utifrån vilken påföljd som domen avser. Även i denna bestämmelse är det nödvändigt att göra ändringar om ett system med villkorligt fängelse införs. I första punkten bör det förtydligas att det som avses är fängelsestraff som inte är villkorliga. I fjärde punkten bör den reglering som i dag gäller för villkorlig dom och skyddstillsyn i stället gälla för villkorligt fängelse. Eftersom det inte längre ska vara möjligt att som påföljd överlämna den dömde till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall bör punkt sju utgå. Möjligheten att förklara någon fri från påföljd enligt nuvarande 30 kap.

6 § brottsbalken har flyttats, varför hänvisningen dit i tionde punkten behöver ändras.

14.14.8. Häkteslagen

Förslag: Bestämmelsen i 1 kap. 2 § ändras och anpassas till systemet med villkorligt fängelse.

Bedömning: Reglerna behöver i övrigt inte ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Enligt 1 kap. 2 § första stycket 5 häkteslagen gäller lagen bl.a. den som är omhändertagen enligt 28 kap. 11 § fjärde stycket brottsbalken i avvaktan på att ett beslut om undanröjande av skyddstillsyn får laga kraft. Införandet av vårt system med villkorligt fängelse innebär att bestämmelsen behöver ändras. I stället för undanröjande av skyddstillsyn kommer det i systemet med villkorligt fängelse att kunna bli fråga om att upphäva ett beslut om att ett fängelsestraff ska vara villkorligt. I likhet med vad som gäller i dag vid undanröjande av skyddstillsyn ska det i sådana fall vara möjligt att omhänderta den dömde och förordna att omhändertagandet ska gälla till dess beslutet får laga kraft. Även i dessa fall bör häkteslagens regler tillämpas.

14.14.9. Ytterligare lagändringar samt förordningsändringar behöver övervägas i det fortsatta lagstiftningsarbetet

Bedömning: Införandet av ett system med villkorligt fängelse

kan också innebära att andra lagar och ett flertal förordningar behöver ändras.

Skälen för vårt förslag och vår bedömning

Vi har i möjligaste mån försökt identifiera och föreslå ändringar i de lagar som behöver ändras till följd av våra förslag i de materiella straffrättsliga delarna. Det kan dock konstateras att införandet av ett

system med villkorligt fängelse – som innebär att påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras – ger upphov till ett mycket omfattande behov av följdändringar. Det kan därför inte uteslutas att vi har förbisett någon eller några lagar som skulle behöva ändras. Arbetet i denna del har försvårats av att det parallellt med vårt arbete pågår en rad andra lagstiftningsprojekt där det kan förväntas komma förslag på lagändringar eller ny lagstiftning som har kopplingar till våra förslag. Utöver att detta inneburit att arbetet i denna del varit svåröverblickbart medför det också att vi kan komma att lämna förslag som blir obsoleta eller behöver ändras eller kompletteras. Mot denna bakgrund har vi i vissa delar valt att inte lämna några ändringsförslag, även om det egentligen hade behövts. Exempelvis lämnar vi inga ändringsförslag i lagstiftningen om Kriminalvårdens personuppgiftsbehandling. Införandet av ett system med villkorligt fängelse skulle med nödvändighet innebära att denna lagstiftning behöver ändras, men eftersom det, enligt uppgift från Justitiedepartementet, pågår arbete med en lagrådsremiss utifrån förslagen i Ds 2023:21 som kan förväntas innebära stora förändringar i den befintliga lagstiftningen anser vi inte att det är ändamålsenligt eller resurseffektivt att vi utarbetar och lämnar förslag i denna del. Behovet av följdändringar får i stället omhändertas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Utöver lagändringar kommer införandet av ett system med villkorligt fängelse också att innebära att ett stort antal förordningar, bl.a. de som är kopplade till lagarna som vi föreslår ändringar i, behöver ändras. Av tids- och utrymmesskäl har vi inte haft möjlighet att i någon större utsträckning överväga förordningsändringar. Även detta är något som således behöver omhändertas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

DEL 7

Ikraftträdande,

övergångsbestämmelser

och konsekvenser

15. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

15.1. Ikraftträdande

Förslag: Bestämmelserna ska träda i kraft den 1 januari 2028.

15.1.1. Skälen för vårt förslag

En genomgripande reform av påföljdssystemet förutsätter att det vidtas ett flertal anpassningsåtgärder och utbildningsinsatser hos berörda myndigheter. Våra förslag läggs fram som en enhet – en reform – där vissa förslag bygger på att även andra delar genomförs. Det är därför vår uppfattning att samtliga förslag bör genomföras i ett sammanhang.

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft så snart som möjligt. Med beaktande av den tid som kan beräknas gå åt för remissförfarande, fortsatt beredning inom Regeringskansliet och riksdagsbehandling samt med viss hänsyn tagen till den tid som kommer att krävas för att Kriminalvården ska kunna möta det ökade behovet av anstaltsplatser som våra förslag kan förväntas leda till, bedömer vi att dagen för ikraftträdande kan bestämmas till den 1 januari 2028. Det bör dock framhållas att Kriminalvården har upplyst att det, med hänsyn till både lokal- och personalförsörjning, kan bli mycket svårt att nå upp till den platskapacitet som skulle komma att krävas. Kriminalvårdens möjligheter att möta platsbehovet torde i stor utsträckning bero på vilka andra förändringar av verkställighetslagstiftningen som genomförs parallellt med förslagen i detta betänkande. Därtill kommer det generella behovet av att anpassa det brotts- och återfallsförebyggande arbetet i samhället till den ökade repressionsnivån. Det ligger dock

inte inom ramen för vårt uppdrag att uttala oss om vilka överväganden som bör göras i detta hänseende. Vi har därför stannat för att föreslå den tidigaste tidpunkt för ikraftträdande som framstår som någorlunda realistisk under de för Kriminalvården – och endast Kriminalvården – mest gynnsamma förhållandena.

15.2. Övergångsbestämmelser

Förslag: De nya bestämmelserna om att rätten får besluta att ett

fängelsestraff på viss tid ska vara villkorligt och att ett villkorligt fängelsestraff får förenas med tilläggssanktioner ska tillämpas också på gärningar som begåtts före ikraftträdandet.

De upphävda bestämmelserna om verkställighet av skyddstillsyn och villkorlig dom ska tillämpas beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet. Även bestämmelserna om ny påföljdsbestämning efter tidigare dom ska tillämpas i sina äldre lydelser beträffande påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

De ändrade bestämmelserna i rättegångsbalken ska tillämpas också beträffande gärningar som har begåtts före ikraftträdandet. Dock ska 51 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken tillämpas i sin äldre lydelse om den överklagade domen har meddelats före ikraftträdandet. Även 59 kap. 7 § rättegångsbalken ska tillämpas i sin äldre lydelse såvitt avser strafförelägganden som utfärdats före ikraftträdandet. Härutöver ska vissa andra ändrade bestämmelser i rättegångsbalken tillämpas i sina äldre lydelser beträffande påföljder som har dömts ut före ikraftträdandet.

Vissa av de ändrade bestämmelserna i lagstiftningen om internationell straffverkställighet ska tillämpas i sina äldre lydelser beträffande påföljder som har dömts ut före ikraftträdandet.

Även vissa bestämmelser i andra författningar som ändras eller upphävs med anledning av införandet av ett system med villkorligt fängelse ska tillämpas i sina äldre lydelser beträffande påföljder som har dömts ut före ikraftträdandet.

Bedömning: Våra förslag i övrigt påkallar inte några särskilda över-

gångsbestämmelser.

15.2.1. Skälen för våra förslag och vår bedömning

Allmänt om behovet av övergångsbestämmelser till förslagen om straffskärpningar i brottsbalken och specialstraffrätten

Av 2 kap. 10 § regeringsformen framgår att det inte får dömas ut en svårare brottspåföljd för en gärning än vad som var föreskrivet när den begicks. En liknande bestämmelse finns i Europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), där det i artikel 7 första punkten andra meningen föreskrivs att det inte får mätas ut ett strängare straff än vad som var tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks. En motsvarande bestämmelse finns även i artikel 49.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (Europeiska unionens stadga). Den nu beskrivna principen har kommit till uttryck i 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (BrP). Enligt paragrafens andra stycke ska straff bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs, om inte den lag som gäller när domen meddelas leder till frihet från straff eller till lindrigare straff. Denna bestämmelse anses generellt tillämplig inom straffrätten om inte något annat har föreskrivits beträffande en viss författning. Vi gör därför bedömningen att det inte är nödvändigt med någon annan övergångsbestämmelse än regleringen i 5 § BrP såvitt avser våra förslag till straffskärpningar i brottsbalken och specialstraffrätten. Detsamma gäller för de nya reglerna om straffmätning, strafflindring och påföljdseftergift som vi föreslår.

Särskilt om behovet av övergångsbestämmelser avseende en skärpt syn på flerfaldig brottslighet

De förslag som vi nu lägger fram om en skärpt syn på flerfaldig brottslighet innebär dels att den gemensamma straffskala som gäller vid sådan brottslighet skärps, dels att det införs en särskild regel för straffvärdebedömningen som kommer att leda till strängare straff i förhållande till dagens praxis.

Förslagen kommer alltså medföra en mer ingripande straffrättslig reaktion än vad som hade blivit fallet enligt nu gällande reglering. Om samtliga de gärningar som är föremål för samtidig prövning har begåtts innan de föreslagna reglerna trätt i kraft uppstår inga särskilda svårig-

heter. Av regleringen i regeringsformen och BrP följer att straffet ska bestämmas enligt den lag som gällde när gärningarna begicks. De nya bestämmelserna ska inte tillämpas om de leder till mer ingripande resultat. Några särskilda övergångsbestämmelser om detta behövs inte.

Svårare kan det bli om de brott som föreligger till bedömning har begåtts dels före, dels efter, ikraftträdandet. Regleringen i regeringsformen och BrP är då tillämplig endast beträffande brott som begåtts före denna tidpunkt, samtidigt som det av såväl de gamla som de nya bestämmelserna följer att en gemensam påföljdsbestämning ska göras för den samlade brottsligheten. Frågan är om det bör utformas några särskilda övergångsbestämmelser med anvisningar om hur domstolen ska hantera en sådan situation.

När det gäller vilken straffskala som ska tillämpas är någon övergångsbestämmelse knappast nödvändig. Om brottet med det högsta maximistraffet har begåtts före ikraftträdandet konstrueras den gemensamma straffskalan, i enlighet med regleringen i regeringsformen och BrP, normalt med tillämpning av 26 kap. 2 § brottsbalken i sin äldre lydelse, medan motsatsen gäller om brottet med det högsta maximistraffet begicks efter denna tidpunkt.

Det är snarare vid tillämpningen av de bestämmelser som reglerar straffvärdebedömningen som saken kan bli komplicerad. Å ena sidan får de brott som begåtts före ikraftträdandet då inte värderas strängare än vad en tillämpning av den tidigare regleringen 29 kap. 1 § brottsbalken skulle ha medfört. Å andra sidan ska de brott som begåtts efter ikraftträdandet inte behandlas mildare på grund av att den tilltalade också har begått brott före denna tidpunkt. Straffvärdet för den samlade brottsligheten, i en situation där några av brotten har begåtts före och andra efter ikraftträdandet, bör bedömas på ett sådant sätt att båda dessa premisser iakttas. Att i en särskild övergångsbestämmelse ge närmare anvisningar om tillvägagångssättet för en sådan bedömning låter sig emellertid knappast göras. Någon särskild övergångsbestämmelse om detta bör därför inte införas.

Särskilt om behovet av övergångsbestämmelser såvitt avser ett system med villkorligt fängelse

Inledning

Ikraftträdandet av nya påföljdsalternativ och nya regler för påföljdsbestämningen aktualiserar frågor dels om den nya lagstiftningens tillämplighet på brott som har begåtts före ikraftträdandet, dels om verkställigheten av påföljder som dömts ut före detta ikraftträdande. När det gäller lagstiftningens tillämplighet på brott som har begåtts före ikraftträdandet måste – i enlighet med det som anförts ovan – 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen beaktas. Den bestämmelsen innebär bl.a. att ingen får dömas till straff eller annan påföljd för en gärning som inte var belagd med brottspåföljd när den företogs. Där anges också att påföljden för en gärning som var straffbelagd när den företogs, inte får vara svårare än vad som skulle följa av de straffbestämmelser som gällde vid gärningstillfället. Som framgått ovan finns bestämmelser av samma innebörd i artikel 7 i Europakonventionen och i artikel 49.1 i Europeiska unionens stadga. Det övergripande ändamålet med regleringen är att den som begår en handling ska ha möjlighet att förutse de straffrättsliga konsekvenserna av den .1

Enligt 5 § andra stycket BrP ska straffet bestämmas efter den lag som gällde när gärningen begicks, men om en annan lag gäller när domen meddelas ska dock den tillämpas om den leder till frihet från straff eller lindrigare straff. Denna bestämmelse anses generellt tillämplig inom straffrätten om inte något annat har föreskrivits beträffande en viss författning.

De nyss redovisade bestämmelserna avgör alltså om de gamla eller de nya reglerna ska tillämpas när det gäller reglerna för påföljdsbestämningen. De avgör även om domstolen efter ikraftträdandet ska döma ut en ny form av påföljd för brott som har begåtts före den nya lagens ikraftträdande.

Reglerna, och därmed även principerna som de ger uttryck för, har dock i tidigare lagstiftningsärenden inte ansetts omfatta verkställigheten av brottspåföljder .2EU-domstolen har i en dom den 3 april 2025 i mål C-743/24 poängterat att det i praktiken inte alltid är enkelt att skilja mellan en åtgärd som utgör ett straff och en åtgärd som avser

1 Se ”Kvinnofridskränkningen och straffskärpningen” NJA 2024 s. 117 p. 6–8. 2 Se SOU 2012:34, band 4, s. 46, se även prop. 1965:159 s. 36 ff., prop. 1987/88:120 s. 113 och prop. 1997/98:96 s. 172.

verkställigheten av ett straff. Det är därför nödvändigt att i varje enskilt fall se närmare på vad det utmätta eller tillämpliga straffet i verkligheten innebär, eller med andra ord slå fast vilken straffets inneboende beskaffen het är.3

Närmare om övergångsbestämmelser för brott som begåtts före ikraftträdandet men lagförs efter ikraftträdandet

Våra förslag att ersätta de nuvarande icke frihetsberövande påföljderna med en möjlighet att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt innebär en betydande förändring. De regler om påföljdsbestämning som vi föreslår avviker i väsentliga delar från vad som gäller i dag och innebär att domstolarna delvis kommer att ha andra faktorer att ta ställning till. För Kriminalvården innebär våra förslag också stora förändringar och i någon mån en annan inriktning av myndighetens arbete. I syfte att underlätta en övergång till det nya systemet bör det enligt vår mening i så liten omfattning som möjligt bli fråga om att under övergångsperioden hantera två påföljdssystem parallellt. Det anförda är särskilt angeläget eftersom ett dubbelt regelsystem annars kan komma att tillämpas under många års tid, vilket skulle göra systemet onödigt krångligt och öka risken för felaktigheter. De av oss föreslagna ändringarna bör därför få bredast möjliga tillämpning redan när de träder i kraft.

Det kommer att uppstå situationer där den tilltalade har begått brott dels före ikraftträdandet av det villkorliga fängelset, dels efteråt och där dom alltså meddelas efter det att ändringarna har trätt i kraft. I vissa fall kommer domstolen kunna konstatera att påföljden hade bestämts till fängelse (ovillkorligt) enligt en tillämpning av de regler som gällde vid tidpunkten för brottet men till villkorligt fängelse med tillämpning av de regler som gäller efter ikraftträdandet. Ett fängelsestraff som inte är villkorligt är att anse som ett svårare straff än ett villkorligt fängelsestraff. Av 5 § BrP följer då att det nya regelverket ska tillämpas på sådana brott som lagförs efter ikraftträdandet.

Det bör påpekas att domstolar under en övergångsperiod efter ikraftträdandet – med hänsyn till det som anförts ovan beträffande straffskärpningar – kommer att döma till villkorligt fängelse efter att ha tillämpat de regler för straffmätning som gällde före ikraftträdandet.

3 Se EU-domstolens dom den 3 april 2025 i mål C-743/24 [Alchaster II] p. 26.

För andra brott skulle påföljden enligt de regler som gällde vid brottstillfället ha bestämts till skyddstillsyn. Beroende på olika faktorer kunde skyddstillsynen ha kombinerats med exempelvis böter, samhällstjänst, kontraktsvård eller fängelse. Eftersom skyddstillsyn enligt vårt förslag utmönstras ur påföljdssystemet ska sådana brott föranleda villkorligt fängelse (och ibland ovillkorligt fängelse) enligt det nya systemet. Detsamma gäller sådana brott som skulle ha föranlett en villkorlig dom.

Det saknas av naturliga skäl en rangordning i lagstiftningen mellan skyddstillsyn och villkorlig dom i förhållande till villkorligt fängelse. Det går inte heller att generellt säga om det i praktiken – eller i verkligheten – skulle bli ett strängare eller lindrigare ingripande att döma den tilltalade till villkorligt fängelse. Att det i enskilda fall döms ut ett villkorligt fängelsestraff med en tilläggssanktion för ett brott som måhända hade lett till en skyddstillsyn eller en villkorlig dom om brottet lagförts före ikraftträdandet kommer enligt vår mening inte i konflikt med bestämmelserna i regeringsformen, Europakonventionen eller Europeiska unionens stadga, även om det i formell mening är fråga om en ny form av påföljd (jfr en annan form av verkställighet). Ytterst ankommer det emellertid på domstolen att i det enskilda fallet se till att påföljdsbestämningen inte står i strid med nyss nämnda bestämmelser. Mot den bakgrunden och med beaktande av de starka praktiska skäl som talar därför bör det föreskrivas i övergångsbestämmelserna att de nya bestämmelserna om möjligheten att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt ska vara tillämpliga även på brott som begåtts före ikraftträdandet. Det kan i sammanhanget noteras att Påföljdsutredningen kom till samma slutsats i sitt betänkande Nya påföljder (SOU 2012:34). Härigenom undviks att dubbla system, med bl.a. delvis olika sanktioner, behöver användas under relativt lång tid. Det kan dock finnas anledning att återkomma till behovet av övergångsbestämmelser i den fortsatta beredningen av våra förslag.

Någonting bör nämnas beträffande påföljden skyddstillsyn med föreskrift om särskild behandlingsplan (s.k. kontraktsvård), som saknar motsvarighet i det system vi föreslår. Som tidigare nämnts kommer de personer som enligt dagens reglering faller inom tillämpningsområdet för kontraktsvård i det nya systemet i stället dömas till fängelse som inte är villkorligt. Vård- och behandlingsbehovet kan då tillgodoses av Kriminalvården inom ramen för verkställigheten av fängelsestraffet bl.a. genom att den dömde beviljas s.k. vårdvistelse.

Ett fängelsestraff som inte är villkorligt får anses utgöra en mer ingripande påföljd än en ren skyddstillsyn, oavsett om det ovillkorliga fängelsestraffet skulle verkställas genom vårdvistelse. Beträffande kontraktsvård är rangordningen i förhållande till ett ovillkorligt fängelsestraff med en eventuell vårdvistelse emellertid inte lika självklar. Vi bedömer att varken bestämmelserna i regeringsformen, Europakonventionen eller Europeiska unionens stadga innebär att det är nödvändigt att ha någon särskild övergångsbestämmelse för kontraktsvårdsfallen. Till det kommer det ovan beskrivna intresset av att det i så liten omfattning som möjligt bör bli fråga om att hantera två påföljdssystem parallellt. Det bör följaktligen vara möjligt att döma ut ett ovillkorligt fängelsestraff för ett brott som kanske hade lett till en kontraktsvård om brottet hade lagförts före ikraftträdandet. En sådan ordning framstår som lämpligast även i de fall där det före domstillfället finns en behandlingsplan. Det nu anförda gör sig gällande också beträffande påföljden överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, som saknar motsvarighet i det system vi föreslår.

Det nya påföljdssystemet bör sammanfattningsvis i sin helhet göras tillämpligt på brott som begåtts före ikraftträdandet.

Närmare om övergångsbestämmelser för påföljder som dömts ut före ikraftträdandet men verkställs därefter

Dagens icke frihetsberövande påföljder verkställs under en viss angiven period. Skyddstillsyn har en prövotid på tre år och en övervakningstid på minst ett år. Om den dömde bryter mot vad som gäller för honom eller henne till följd av skyddstillsynsdomen får Kriminalvården, före prövotidens utgång, besluta om att föreskrifter eller andra villkor ändras eller besluta om nya föreskrifter. Om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot vad som gäller för honom eller henne kan åklagare föra talan om att skyddstillsynen ska undanröjas och ersättas av ett fängelsestraff.

Även en villkorlig dom är förenad med ett skötsamhetskrav. Om den dömde inte iakttar vad som åligger honom eller henne under den tvååriga prövotiden får domstolen meddela varning, meddela vissa föreskrifter eller undanröja den villkorliga domen och bestämma annan påföljd för brottet.

Om den som dömts till villkorlig dom eller skyddstillsyn begår annat brott innan den först utdömda påföljden är helt verkställd ska

domstolen enligt vad som anges i 34 kap. brottsbalken som huvudregel döma till ny påföljd för den tillkommande brottsligheten. Under vissa förutsättningar får domstolen i stället besluta att en tidigare utdömd villkorlig dom eller skyddstillsyn ska avse också den tillkommande brottsligheten eller undanröja en tidigare utdömd sådan påföljd och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten.

De bestämmelser som reglerar verkställigheten av skyddstillsyn och villkorlig dom upphävs enligt våra förslag till lagstiftningsreform. De påföljder som dömts ut före ett ikraftträdande av ett nytt system bör dock verkställas fullt ut enligt de regler som gällde när påföljden dömdes ut. Reglerna om bl.a. prövotid, verkställighet och reaktioner vid misskötsamhet bör därför tillämpas för påföljder som dömts ut före ikraftträdandet. Även reglerna i 34 kap. brottsbalken bör vara tillämpliga i sina äldre lydelser på påföljder som dömts ut före ikraftträdandet.

Övergångsbestämmelser till förslagen till ändringar i rättegångsbalken

När det gäller processrättsliga regler gäller allmänt att nya bestämmelser ska tillämpas genast efter ikraftträdandet. Det innebär att de ska tillämpas på varje processuell företeelse som inträffar efter det att regleringen har trätt i kraft. Någon annan ordning bör enligt vår mening inte gälla för den föreslagna ändringen av häktningspresumtionen i 24 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken. Därmed finns det enligt vår mening inte behov av några övergångsbestämmelser i den delen.

Vi kan inte heller se att det finns något som hindrar att bestämmelserna om åtalsunderlåtelse (20 kap. 7 §), offentlig försvarare (21 kap. 3 a §), omröstning (29 kap. 2 och 3 §§), dom i förenklad form (30 kap. 6 §), avgörande av mål utan huvudförhandling (45 kap. 10 a § och 51 kap. 13 §), avgörande av mål i utevaro (46 kap. 15 a §) samt strafföreläggande (48 kap. 2, 4 och 10 §§) i sina nya lydelser börjar tillämpas vid ikraftträdandet och att detta ska gälla även beträffande gärningar som har begåtts före ikraftträdandet. Tvärtom talar det förhållandet att vi har föreslagit att de nya bestämmelserna i brottsbalken om villkorligt fängelse ska tillämpas också på gärningar som har begåtts före ikraftträdandet för att bestämmelserna i rättegångsbalken börjar tillämpas direkt när de träder i kraft.

När det gäller ändringarna i 51 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken behövs det dock en övergångsbestämmelse. I bestämmelsens tredje stycke föreskrivs i dag att hovrätten trots förbudet mot reformatio in pejus får döma till en svårare eller mer ingripande påföljd om tingsrätten har förenat villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift som förutsätter samtycke och den dömde inte längre samtycker till föreskriften (punkten 1). I samma stycke anges även att hovrätten trots nyss nämnda förbud får döma till en svårare eller mer ingripande påföljd om tingsrätten bestämt påföljden till skyddstillsyn och den tilltalade har misskött skyddstillsynen på ett sådant sätt att det finns förutsättningar för att undanröja den (punkten 2). Vi föreslår att dessa två punkter ska tas bort. Även den ändringen i rättegångsbalken bör som utgångspunkt börja tillämpas direkt vid tidpunkten för ikraftträdandet. Det kan dock uppstå situationer där tingsrättens dom är meddelad innan de nya bestämmelserna har trätt i kraft och påföljden då bestämts antingen till skyddstillsyn som den tilltalade därefter misskött, eller till villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med en föreskrift som kräver den tilltalades samtycke och som denne senare inte samtycker till. I sådana situationer bör 51 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken i dess äldre lydelse kunna tillämpas vid överprövningen av tingsrättens dom. Det bör därför införas en särskild övergångsbestämmelse av den innebörden.

Även beträffande bestämmelsen i 59 kap. 7 § rättegångsbalken om klagan på strafföreläggande behövs det en övergångsbestämmelse för att reglera vad som ska gälla såvitt avser påföljder som har dömts ut innan den nya lagstiftningen har trätt i kraft. Strafförelägganden som har meddelats innan de förslag som lämnas i detta betänkande har trätt i kraft kan bl.a. avse villkorlig dom. Klagan på ett sådant strafföreläggande bör även efter det att ändringarna i 59 kap. 7 § har trätt i kraft ske i enlighet med de regler som gällde när strafföreläggandet utfärdades. Det bör därför föreskrivas i en övergångsbestämmelse att 59 kap. 7 § rättegångsbalken i dess äldre lydelse ska tillämpas såvitt avser strafförelägganden som utfärdats före ikraftträdandet.

Även vissa andra bestämmelser i rättegångsbalken, som ändras med anledning av införandet av ett system med villkorligt fängelse, behöver kunna tillämpas i sina äldre lydelser beträffande påföljder som har dömts ut före ikraftträdandet.

Övergångsbestämmelser till förslagen om ändringar i lagstiftningen om internationell straffverkställighet

Regleringen i lagstiftningen om internationell straffverkställighet avser verkställighet av utdömda påföljder. Som konstaterats i tidigare lagstiftningsärenden torde de principer som ligger till grund för 2 kap. 10 § regeringsformen och 5 § andra stycket BrP därmed inte gälla. Även när det gäller ändringarna i dessa lagar bör därför utgångspunkten vara att de ändrade bestämmelserna ska gälla direkt från dagen för ikraftträdandet.

En del av ändringarna i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet samt lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen avser dock bestämmelser som bl.a. reglerar verkställigheten av påföljder som dömts ut i Sverige. När det gäller vissa av dessa ändringar bör det därför föreskrivas att bestämmelserna i sina äldre lydelser ska tillämpas om påföljden har dömts ut före ikraftträdandet.

Övergångsbestämmelser till övriga följdändringar m.m.

Med anledning av införandet av ett system med villkorligt fängelse behöver vissa övriga följdändringar göras i andra författningar. Vissa av de bestämmelser som ändras i den lagstiftningen behöver vara tillämpliga i sina äldre lydelser på påföljder som har dömts ut före ikraftträdandet av det nya systemet med villkorligt fängelse. Detsamma gäller för bestämmelserna i förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder som upphävs och ersätts av förordningen (2028:000) om villkorligt fängelse och förordningen (2028:000) om övervakning efter villkorlig frigivning. Övergångsbestämmelser av den innebörden införs därför.

16. Konsekvenser

16.1. Inledning

En utredning ska enligt kommittéförordningen (1998:1474) redovisa vilka konsekvenser som förslagen i ett betänkande kan få i en rad olika avseenden. I förordningens 14 § föreskrivs att, om förslagen påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda, ska en beräkning av dessa konsekvenser redovisas i betänkandet. Om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt, ska dessa redovisas. När det gäller kostnadsökningar och intäktsminskningar för det allmänna ska utredaren föreslå en finansiering. Enligt 15 § förordningen ska vidare redovisas eventuella konsekvenser för den kommunala självstyrelsen. Detsamma gäller eventuella konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

Om ett betänkande innehåller förslag till nya eller ändrade regler, ska enligt 15 a § kommittéförordningen förslagens kostnadsmässiga och andra konsekvenser anges i betänkandet. Konsekvenserna ska anges på ett sätt som motsvarar de krav på innehållet i konsekvensutredningar som finns i 6 och 7 §§ förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning.

Den 6 maj 2024 trädde förordningen (2024:138) om konsekvensutredningar i kraft, samtidigt som förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning upphävdes. Den nya förordningen gäller dock inte för särskilda utredare som tillkallats före ikraftträdandet (se övergångsbestämmelserna p. 2 och 3). I stället gäller fortfarande 6 och 7 §§ i den upphävda förordningen för särskilda utredare

som har tillkallats före den 6 maj 2024 (se övergångsbestämmelserna p. 4).

Enligt 6 § ska en konsekvensutredning innehålla följande:

1. en beskrivning av problemet och vad man vill uppnå,

2. en beskrivning av vilka alternativa lösningar som finns för det man

vill uppnå och vilka effekterna blir om någon reglering inte kommer till stånd,

3. uppgifter om vilka som berörs av regleringen,

4. uppgifter om de bemyndiganden som myndighetens beslutande-

rätt grundar sig på,

5. uppgifter om vilka kostnadsmässiga och andra konsekvenser regler-

ingen medför och en jämförelse av konsekvenserna för de övervägda regleringsalternativen,

6. en bedömning av om regleringen överensstämmer med eller går

utöver de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till Europeiska unionen, och

7. en bedömning av om särskilda hänsyn behöver tas när det gäller

tidpunkten för ikraftträdande och om det finns behov av speciella informationsinsatser.

Vi bedömer att våra förslag inte får några effekter för företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt, varför 7 § inte berörs närmare.

I direktiven till vår utredning anges att vi – utöver de konsekvenser som ska analyseras och redovisas enligt 14–15 a §§kommittéförordningen – ska lägga särskild vikt vid effekterna för rättsväsendets olika myndigheter, t.ex. Kriminalvården. Om det finns flera alternativ ska våra ställningstaganden motiveras utifrån kostnadseffektivitet. Vi ska vidare redogöra för förslagens konsekvenser vad gäller förenligheten med grundläggande fri- och rättigheter enligt bl.a. regeringsformen och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) samt barnets rättigheter bl.a. utifrån FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Vi ska även beakta de önskvärda effekter som kommer till uttryck i relevanta tillkännagivanden från riksdagen. Slutligen anges att vi genomgående ska ha ett jämställd-

hets-, likabehandlings-, ungdoms- och barnrättsperspektiv i de analyser som görs.

Vi har löpande i betänkandet beskrivit de problem som vi identifierat, lämnat förslag på åtgärder samt presenterat alternativa lösningar. I relevanta delar innehåller våra överväganden även en bedömning av förslagens förenlighet med grundläggande fri- och rättigheter enligt bl.a. regeringsformen, Europakonventionen och barnkonventionen. Det som sagts där upprepas inte i detta kapitel.

Vårt uppdrag har varit mycket omfattande och vi har lämnat ett stort antal förslag till nya och ändrade regler. Förslagen hänger till stor del samman med varandra och det är därför enligt vår bedömning knappast möjligt att beskriva effekterna av att enskilda förslag inte genomförs.

Våra bedömningar och förslag beträffande tidpunkt för ikraftträdande och övergångsbestämmelser har redovisats i kapitel 15.

I det följande beskriver vi de ekonomiska konsekvenser som våra förslag kan tänkas innebära för staten. Därefter behandlar vi de övriga konsekvenser som ska redovisas enligt 15 a § kommittéförordningen.

16.2. Ekonomiska konsekvenser

Bedömning: Om våra förslag genomförs kommer de att medföra

ökade kostnader för Kriminalvården om sammanlagt drygt 16,3 miljarder kronor per år. Därtill kommer eventuella kostnadsökningar för Polismyndigheten om 915 miljoner kronor per år, för Åklagarmyndigheten om 140 miljoner kronor per år och för Ekobrottsmyndigheten om 57 miljoner kronor per år. Förslagen förväntas inte innebära större kostnadsökningar för domstolarna än vad som ryms inom befintliga anslag.

De föreslagna ändringarna kan inte genomföras utan att betydande ekonomiska tillskott tillförs Kriminalvården. Dessa tillskott bör finansieras inom ramen för de resurser som kan förväntas behöva tillföras myndigheten såsom en följd av andra reformer som påverkar myndighetens kostnader genom ökat behov av anstaltsplatser.

Om Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten ska kompenseras fullt ut för de eventuella överflyttningseffekter som kan uppstå till följd av våra förslag kommer kostnaderna för detta inte att rymmas inom befintliga anslag. Medel bör då tillskjutas myndigheterna.

16.2.1. Övergripande effekter av våra förslag och vissa ingångsvärden

Det finns anledning att inledningsvis betona att det är mycket svårt att beräkna de ekonomiska konsekvenserna av våra förslag. De omfattande förändringarna av påföljdssystemet som vi föreslår förutsätter för det första att det görs uppskattningar av hur överströmningarna kommer att ske från påföljderna i nuvarande system till påföljderna i det föreslagna systemet. Sådana uppskattningar kan inte göras med någon exakthet eftersom det är omöjligt att förutse hur ett helt nytt påföljdssystem kommer att tillämpas i alla olika situationer som kan förekomma, men framför allt eftersom vi dessutom föreslår genomgripande förändringar av straffmätningen. Vårt förslag innebärande att hela straffskalan ska komma till användning är inte begränsat till någon enskild brottstyp utan kommer i stället att träffa alla som döms för brott. Detsamma gäller våra förslag om skärpta straff för flerfaldig brottslighet. Bedömningen försvåras ytterligare av att andra omständigheter påverkar antalet utdömda påföljder, såsom brottsutvecklingen, de brottsutredande myndigheternas prioriteringar och resurstilldelningen till desamma samt domstolarnas tillämpning av de aktuella bestämmelserna.

Därutöver måste kostnaderna för de påföljder som finns i nuvarande påföljdssystem beräknas och kostnaderna för de föreslagna påföljderna uppskattas. Inte minst det sistnämnda är förenat med stora svårigheter, dels eftersom det i vart fall delvis rör sig om nya inslag som inte har någon motsvarighet i nuvarande påföljdssystem, dels eftersom det finns flera förslag som för närvarande bereds och som – för det fall de leder till lagstiftning – kommer att innebära förändringar som rör regler för verkställighet av fängelsestraff och villkorlig frigiv ning.1Det kan därför inte bli fråga om annat än grova

1 Se bl.a. Utredningen om påföljder, återfall och verkställighets betänkande (SOU 2024:48) samt Trygghetsberedningens betänkande (SOU 2024:54).

uppskattningar av förslagens ekonomiska konsekvenser och bedömningarna är oundvikligt förenade med flera och i vissa fall betydande osäkerhetsmoment. Vi återkommer till dessa i det följande.

Det måste också beaktas att de ändringar som vi föreslår kommer att börja tillämpas först om ett par år. Under den tiden kan mycket inträffa som påverkar kostnaderna för påföljdssystemet. På straffrättens område pågår ett kontinuerligt lagstiftningsarbete och även rättspraxis förändras över tiden. Nya gärningar kriminaliseras, rekvisiten för olika brott ändras, brott och brottstyper upp- respektive nedvärderas straffvärdemässigt och straffskalor justeras. Sådana förändringar leder till ändrad straffmätning och därmed också ändrade påföljdsval. Det finns också externa faktorer som påverkar systemet, inte minst hur brottslighetens omfattning och struktur utvecklas, hur myndigheterna inom rättsväsendet prioriterar samt vilka andra satsningar som genomförs för att minska brottsligheten. Det är naturligtvis inte möjligt för oss att förutse i vilken utsträckning och inom vilka områden förändringar av nu angivet slag kommer att ske.

Sammantaget kan konstateras att analysen av de ekonomiska konsekvenserna av våra förslag till stor del måste bygga på antaganden och uppskattningar. Den analys som vi har gjort kan därför inte ses som något annat än en mycket grov skattning av de kostnadsmässiga effekterna av ett genomförande av förslagen.

16.2.2. Kriminalvårdens kostnader

Bedömning: Om våra förslag genomförs kommer de att medföra

ökade kostnader för Kriminalvården. Dessa kan uppskattas till drygt 16,3 miljarder kronor per år.

Ett påföljdssystem med villkorligt fängelse

Meto d

2

Utdömda påföljder i nuvarande påföljdssystem

För att uppskatta de kostnadsmässiga konsekvenserna av att övergå från dagens påföljdssystem till det system med villkorligt fängelse som vi föreslår har vi sammanställt i hur stor utsträckning olika påföljder

2 Metoden är hämtad från Påföljdsutredningens betänkande (SOU 2012:34).

och påföljdskombinationer döms ut i nuvarande system. Om inget annat anges bygger uppgifterna på uppgifter från Kriminalvården, Polismyndigheten och Brottsförebyggande rådet (Brå) som utredningen erhållit.

I det påföljdssystem med villkorligt fängelse som vi föreslår ska påföljdens ingripandegrad bestämmas utifrån brottslighetens allvar. För att kunna göra en bedömning av överströmningarna från dagens påföljder till de påföljder som omfattas av det föreslagna systemet har vi brutit ner nuvarande påföljder i olika straffmätningsnivåer.

För att göra det möjligt att i någon mån bedöma brottslighetens straffmätningsvärde vid en ren villkorlig dom eller skyddstillsyn och vid villkorlig dom eller skyddstillsyn med böter har Brå tagit fram uppgifter om hur många av dem som döms till dessa påföljder som dömts för brott med ett minimistraff under sex månader, respektive ett minimistraff om sex månader eller mer.

Slutligen har Brå, för att vi ska kunna beakta återfall i brott, tagit fram olika uppgifter om i hur stor utsträckning de personer som dömts till olika påföljder tidigare har dömts för brott. Uppgifterna har omfattat antalet tidigare domar under en fyraårsperiod före den aktuella domen. Därutöver har viss hänsyn tagits till att även domar och straffförelägganden som meddelats under en något längre tid tillbaka kan komma att tillmätas betydelse om den tilltalade återfallit vid upprepade tillfällen.

Överströmningar till det föreslagna systemet

Efter sammanställning av uppgifterna om antalet dömda i dagens påföljdssystem har vi gjort uppskattningar av vilka påföljder som skulle ha dömts ut vid tillämpning av det påföljdssystem som vi föreslår, dvs. hur överströmningarna skulle bli från nuvarande påföljdssystem till det föreslagna systemet. För att få en mer rättvisande bild av den aktuella reformens konsekvenser har vi valt att i detta sammanhang beakta de uppskattade effekterna av vårt förslag innebärande att hela straffskalan ska komma till användning vid straffmätningen samt de föreslagna ändringarna av straffskalorna.

Kostnader för dagens påföljder respektive de påföljder som föreslås

Vi har med hjälp av uppgifter från Kriminalvården beräknat kostnaderna för påföljderna i det nuvarande påföljdssystemet. Därefter har vi beaktat kostnaderna för påföljderna i det föreslagna systemet. Vid denna uppskattning har vi utgått från kostnaderna för de inslag, bl.a. gränserna för intensivövervakning med elektronisk kontroll (IÖV) samt tidpunkten för villkorlig frigivning, som finns i dagens påföljdssystem.

Utdömda påföljder i nuvarande påföljdssystem

Den sammanställning över utdömda påföljder i nuvarande påföljdssystem som vi har tagit fram utvisar följande såvitt avser de påföljder som dömdes ut under åren 2022 till 2023.

Påföljder för vuxna lagöverträdare

  • I genomsnitt dömdes 11 756 personer per år till fängelse. Av dessa dömdes 7 597 personer, dvs. 65 procent, till fängelsestraff som var kortare än ett år. I genomsnitt cirka 45 procent av dem som dömdes till fängelsestraff som var kortare än ett år hade inte dömts till någon annan påföljd än böter under en fyraårsperiod före den aktuella domen.
  • I genomsnitt dömdes 220 personer per år till skyddstillsyn med fängelse. Ungefär 65 procent av dessa hade inte dömts till någon mer ingripande påföljd än böter under en fyraårsperiod före den aktuella domen.
  • I genomsnitt dömdes 8 735 personer per år till villkorlig dom.

I 7 625 fall (87 procent) förenades den villkorliga domen med dagsböter. I så gott som samtliga fall (97 procent) var minimistraffet i straffskalan för huvudbrottet lägre än fängelse i sex månader.

  • I genomsnitt dömdes 3 787 personer per år till en ren skyddstillsyn eller till skyddstillsyn förenad med dagsböter. I så gott som samtliga fall (i genomsnitt cirka 94 procent) var minimistraffet i straffskalan för huvudbrottet lägre än fängelse i sex månader. I genomsnitt hade cirka fem procent av de dömda personerna

dömts till en mer ingripande påföljd än böter vid tre eller fler tillfällen under en fyraårsperiod före den aktuella domen.

  • I genomsnitt dömdes 3 232 personer per år till villkorlig dom med samhällstjänst. Av dessa hade i genomsnitt 3 039 personer (94 procent) ett minimistraff i straffskalan för huvudbrottet som understeg sex månaders fängelse. I genomsnitt 193 personer hade ett minimistraff för huvudbrottet som var sex månader eller mer.
  • I genomsnitt dömdes 1 148 personer per år till skyddstillsyn med samhällstjänst. Av dessa hade i genomsnitt 1 026 personer (89 procent) ett minimistraff i straffskalan för huvudbrottet som understeg sex månaders fängelse. I genomsnitt 122 personer hade ett minimistraff för huvudbrottet som var sex månader eller mer.
  • I genomsnitt dömdes 396 personer per år till skyddstillsyn med föreskrift om kontraktsvård. Av dessa hade i genomsnitt 289 personer ett minimistraff i straffskalan för huvudbrottet som understeg sex månaders fängelse, respektive 107 personer ett minimistraff för huvudbrottet som var sex månader eller mer. I genomsnitt 50 procent av de som dömdes till skyddstillsyn med föreskrift om kontraktsvård hade dömts till någon mer ingripande påföljd än böter under en fyraårsperiod före den aktuella domen. I genomsnitt cirka 64 procent av de dömda hade minst en tingsrättsdom under en fyraårsperiod före den aktuella domen (cirka 45 procent hade mer än en tingsrättsdom under samma period).

Fördelningen mellan de som dömdes till fängelse eller någon frivårdspåföljd var alltså 40 respektive 60 procent under åren 2022 till 2023. Av de som dömdes till en frivårdspåföljd såg föredelningen ut enligt följande. – Knappt två procent dömdes till skyddstillsyn med fängelse. – Ungefär hälften dömdes till villkorlig dom med eller utan dags-

böter. – Drygt en femtedel dömdes till skyddstillsyn, med eller utan dags-

böter. – Knappt en femtedel dömdes till villkorlig dom med samhälls-

tjänst.

– Drygt fem procent dömdes till skyddstillsyn med samhällstjänst. – Drygt två procent dömdes till kontraktsvård.

Som framgått ovan har vi tagit vår utgångspunkt i de påföljder som dömdes ut under åren 2022 till 2023. Med hänsyn till de senaste årens utveckling på straffrättens område bedömer vi, som framgår nedan, att straffmassan numera är högre och att det följaktligen finns anledning att räkna med att det är fler personer som döms nu. Vi bedömer dock att fördelningen mellan de olika påföljderna är ungefär densamma.

Överströmningar från nuvarande system till det system som vi föreslår

Som redovisats ovan har vi gjort uppskattningar av vilka påföljder som skulle ha dömts ut om det påföljdssystem som vi föreslår hade tillämpats i dag, dvs. hur överströmningarna skulle bli från nuvarande påföljdssystem till det föreslagna systemet. Vi påminner om att vi – i syfte att ge en mer rättvisande bild av den aktuella reformens konsekvenser – har valt att i detta sammanhang beakta de uppskattade effekterna av vårt förslag innebärande att hela straffskalan ska komma till användning vid straffmätningen samt de föreslagna ändringarna av straffskalorna. Som tidigare angetts kan uppskattningar av överströmningar inte göras med någon exakthet, eftersom det knappast kan förutses hur ett nytt påföljdssystem kommer att tillämpas i alla olika situationer som kan förekomma. Vi har därför gjort bedömningen att det varken är lämpligt eller möjligt att i detalj redovisa utfallet av våra uppskattningar. Följande slutsatser kan dock dras av de analyser vi gjort.

  • Vi bedömer att ett genomförande av våra förslag kommer att innebära en minskning av tidigare ostraffade personer som med hänvisning till brottslighetens art döms till ovillkorliga fängelsestraff på upp till sex månader, förutsatt att den sexmånadersgräns vi förordar tillämpas tämligen strikt. Det bör dock noteras att fler fängelsestraff kommer att nå upp till sex månader – och följaktligen dömas ut ovillkorligt – med hänsyn framför allt till ett större utnyttjande av straffskalans spännvidd. Det bör också noteras att en stor mängd personer även fortsättningsvis kommer att dömas till ovillkorligt fängelse på kortare tid än sex månader på grund av att

det handlar om återfall i artbrott eller upprepade återfall i brott av annat slag. Liksom i dag kommer vidare de som döms för brott där straffvärdet uppgår till ett år eller mer normalt att dömas till ovillkorligt fängelse. Eftersom straffvärdet, till följd av ett större utnyttjande av straffskalans spännvidd, kommer att nå upp till denna nivå i fler fall än i dag, kommer det att leda till en ökning av antalet fängelsestraff. Sammanfattningsvis kan våra förslag således förväntas leda till en minskning av antalet fängelsestraff som understiger sex månader, men en ökning av antalet fängelsestraff som är sex månader eller längre. Sammantaget uppskattar vi att andelen ovillkorliga fängelsestraff av de utdömda påföljderna (som är strängare än böter) kommer att vara ungefär lika stor som andelen fängelsestraff i dag.

  • Villkorliga fängelsestraff för personer som inte tidigare dömts för brott ska, på liknande sätt som vid villkorlig dom i dag, förenas med dagsböter om det inte rör sig om artbrott. Vid en mycket grov uppskattning gör vi bedömningen att ungefär 20 procent av de som döms (till ett straff som är stängare än böter) kommer att dömas till villkorligt fängelse med dagsböter.
  • Villkorliga fängelsestraff för personer som tidigare dömts för brott eller som för första gången döms för artbrott där straffets längd är under sex månader ska förenas med samhällstjänst eller övervakning. Det får till följd att ett stort antal personer kommer att dömas till villkorligt fängelse med dessa tilläggssanktioner. Vi uppskattar att antalet personer som kommer att dömas till villkorligt fängelse med samhällstjänst kommer att bli något fler än de som i dag döms till villkorlig dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst, framför allt på grund av att vissa av de som i dag döms till kortare fängelsestraff på grund av brottslighetens art kommer att dömas till villkorligt fängelse med samhällstjänst i det nya systemet. Vid en mycket grov uppskattning gör vi bedömningen 15 procent av de som döms (till ett straff som är stängare än böter) varje år kommer att dömas till villkorligt fängelse med samhällstjänst. Vår bästa gissning är att samhällstjänstsanktionens genomsnittslängd kan uppskattas till sex månader.
  • Övervakning ska väljas som tilläggssanktion i situationer där samhällstjänst är olämpligt för den tilltalade, eller när övervakning bedöms som en lämpligare sanktion. Villkorligt fängelse med över-

vakning kan antas bli vanligare än en ren skyddstillsyn enligt dagens reglering, eftersom ett sådant straff ska kunna dömas ut även för artbrott om straffet understiger sex månader och det inte rör sig om återfall. Vid en mycket grov uppskattning gör vi bedömningen att ungefär en tredjedel av de som döms (till ett straff som är stängare än böter) varje år kommer att dömas till villkorligt fängelse med övervakning. Övervakningssanktionens längd kommer alltid att uppgå till minst tolv månader.

  • Vid en mycket grov uppskattning gör vi bedömningen att ungefär tre gånger så många per år som i dag döms till skyddstillsyn med fängelse kommer att dömas till delvis villkorligt fängelse och att det ovillkorliga fängelsestraffets längd i genomsnitt kommer att uppgå till tre månader. Dessa ingår i antagandena ovan. Någon villkorlig frigivning ska inte ske i dessa fall, men enligt våra förslag får den ovillkorliga delen verkställas genom IÖV om förutsättningarna för det är uppfyllda.
  • De som i dag döms till skyddstillsyn med kontraktsvård kommer i stället att dömas till ovillkorligt fängelse och ingår därför i antagandet avseende ovillkorligt fängelse ovan. Behandlingsbehovet kan då tillgodoses bl.a. genom att den dömde beviljas vårdvistelse.
  • Användningen av dagsböter som självständig påföljd påverkas endast marginellt av våra förslag.

Kostnaderna för påföljderna i nuvarande respektive föreslaget system

Vi har med hjälp av uppgifter från Kriminalvården beräknat kostnaderna för respektive påföljd i nuvarande påföljdssystem.

Vi har därefter uppskattat kostnaderna för respektive påföljd i det av oss föreslagna systemet. Vid denna uppskattning har vi utgått ifrån kostnaderna för de inslag som finns i nuvarande påföljdssystem.

Kostnader för de påföljder som ingår i nuvarande påföljdssystem

Kriminalvården har bistått utredningen med uppgifter om kostnaderna för de påföljder som ingår i nuvarande påföljdssystem enligt följande.

  • Kostnaden för en plats på kriminalvårdsanstalt är enligt Kriminalvårdens årsredovisning i dagsläget i genomsnitt cirka 3 900 kronor per dygn.
  • Kostnaden för verkställighet av fängelse med IÖV är cirka

1 259 kronor per dygn inklusive utrustning, kontroller och beredskap.

  • Kostnaden för skyddstillsyn är 209 kronor per dygn om inte klienten har vistelseförbud som kontrolleras med elektronisk övervakning. Då blir kostnaden i stället 521 kronor per dygn. Den genomsnittliga övervakningstiden vid skyddstillsyn har ökat kraftigt under senare år. Under 2023 var snittet 434 dagar och under 2024 var snittet 468 dagar. Sedan 2024 har det skett en markant höjning och under tiden maj–december 2024 var genomsnittstiden 531 dagar (knappt 1,5 år).
  • Kostnaden för skyddstillsyn med samhällstjänst är i genomsnitt

577 kronor per dygn. Detta inkluderar kontroller på plats en gång per vecka. Förutom kontrollerna beror skillnaden i förhållande till ren skyddstillsyn på bl.a. provtagning vid samhällstjänsten, ökad misskötsamhetshantering samt samverkan mellan övervakaren och samhällstjänsthandläggaren.

  • Kriminalvårdens kostnader för skyddstillsyn med kontraktsvård är i genomsnitt 953 kronor per dygn. En inte oväsentlig del av kontraktsvården (78 procent) genomförs dock i öppenvård och bekostas inte av Kriminalvården. Ofta inleds kontraktsvården med en kortare institutionsbehandling som sedan följs upp med behandling i öppenvård. Kostnaden för kontraktsvård med institutionsbehandling bedöms vara samma som kostnaden för vårdvistelseplacering, vilken enligt årsredovisningen för 2024 uppgick till 2 996 kronor per dygn.
  • Ren villkorlig dom innebär inte någon kostnad för samhället. Kostnaden för villkorlig dom med samhällstjänst är i genomsnitt 252 kronor per dygn om man räknar med kontroll på plats en gång per vecka.

Kostnader för de påföljder som ingår i det föreslagna påföljdssystemet

Vid uppskattningen av kostnaderna för de påföljder som ingår i det av oss föreslagna påföljdssystemet har vi så långt möjligt utgått från kostnaderna för de inslag som finns i dagens påföljdssystem. När det gäller det nya inslaget helghemarrest har Kriminalvården bistått oss med kostnadsberäkningar. Sammantaget uppskattar vi kostnaderna enligt följande.

  • Utifrån den rådande platsbristen inom Kriminalvården och den förväntade ökningen av intagna kommer det behöva tillskapas ett stort antal nya platser genom nybyggnation. Det går därför enligt Kriminalvården inte att utgå från den nuvarande kostnaden för en plats i anstalt, eftersom nya platser är väsentligt dyrare än platser i äldre fastigheter. Samtidigt har myndigheten upplyst att man arbetar med att sänka bemanningstätheten framöver för att klara personalförsörjningen och balansera ekonomin i en kraftigt utökad verksamhet. Sammantaget bedömer Kriminalvården att kostnaden för en plats i kriminalvårdsanstalt eller häkte framöver kommer att uppgå till i genomsnitt cirka 4 000 kronor per dygn.
  • Kostnaden för dömda som ställs under övervakning efter villkorlig frigivning är densamma som i nuvarande system, i genomsnitt cirka 390 kronor per dygn under den ettåriga övervakningstiden.
  • Villkorligt fängelse med dagsböter innebär inte någon kostnad.
  • Kostnaden för villkorligt fängelse med samhällstjänst kan uppskattas med utgångspunkt i kostnaderna för villkorlig dom med samhällstjänst. Eftersom en samhällstjänstsanktion i det system vi föreslår är förenad med ett krav på nykterhet, tillkommer vissa kostnader för provtagning. Dessa har beaktats i den sammantagna bedömningen.
  • Kostnaden för villkorligt fängelse med övervakning som inte innefattar helghemarrest kan uppskattas med utgångspunkt i kostnaderna för skyddstillsyn.
  • Kostnaden för helghemarrest kan uppskattas till ungefär samma kostnad som kostnaden för dagens IÖV. Även om helghemarrest endast ska pågå under en begränsad del av veckan, kan kostnaden för kontrollen av inslaget antas bli densamma under den period som helghemarresten pågår. Det ska dock anmärkas att Kriminalvården

inte kommer att ha några kostnader för nykterhetskontroller med anledning av helghemarrest, varför den faktiska kostnaden sannolikt kommer att vara något lägre.

Intäkt av dagsböter

Villkorligt fängelse med dagsböter

Under åren 2022 till 2023 dömdes i genomsnitt 11 412 personer per år till villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med dagsböter. Det genomsnittliga antalet dagsböter kan uppskattas till 60. Enligt uppgifter som vi inhämtat från Brå är det genomsnittliga dagsbotsbeloppet som döms ut 115 kronor. Verkställighetsgraden för domstolsböter är enligt uppgifter som utredningen erhållit från Polismyndigheten strax under 50 procent. Det innebär att den totala intäkten för dagsböter som döms ut tillsammans med villkorlig dom eller skyddstillsyn kan uppskattas till cirka 40 miljoner kronor per år.

Som framgått ovan bedömer vi att ungefär 20 procent av de som döms (till ett straff som är stängare än böter) kommer att dömas till villkorligt fängelse med dagsböter, vilket alltså är en mindre andel än de som i dag får villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med dagsböter. Enligt vad vi föreslår ska villkorligt fängelse kunna förenas med mellan 30 och 200 dagsböter. Vi uppskattar att det genomsnittliga antalet dagsböter kommer att öka med hänsyn till våra förslag om straffmätning och därför uppgå till omkring 100. Det genomsnittliga dagsbotsbeloppet och verkställighetsgraden bedömer vi kommer att vara oförändrad, vilket innebär att intäkten för dagsböter som döms ut som tilläggssanktion till villkorligt fängelse kan uppskattas till ungefär samma belopp som det som i nu gällande system döms ut tillsammans med villkorlig dom eller skyddstillsyn.

Kostnader vid beslut om verkställighet i anstalt efter upphävande

I det system som vi föreslår är utgångspunkten att den dömde alltid ska utföra den tilläggssanktion som ett villkorligt fängelsestraff förenas med. Om den dömde inte betalar dagsböter som tilläggssanktion ska böterna i vissa fall kunna undanröjas och det villkorliga fängelsestraffet i stället förenas med samhällstjänst eller övervakning. Om den

dömde inte fullgör sina skyldigheter till följd av samhällstjänst ska Kriminalvården kunna meddela den dömde en varning. Detsamma gäller vid brister i fullgörandet av en övervakningssanktion, om det anses otillräckligt med åtgärder som avser föreskrifter eller andra villkor. Om inte dessa åtgärder leder till resultat eller kan förväntas leda till resultat ska rätten upphäva beslutet om att fängelsestraffet ska vara villkorligt.

Det är mycket svårt att på förhand bedöma i vilken utsträckning det kommer att beslutas att fängelsestraff som ursprungligen döms ut villkorligt ska verkställas ovillkorligt. Det kan dock antas att antalet sådana beslut kommer att bli fler än beslut om undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn i dagens påföljdssystem. Vid en mycket grov uppskattning bedömer vi att omkring tio procent av de villkorliga fängelsestraff som döms ut kommer att behöva verkställas ovillkorligt.

Hur mycket högre kostnaden blir är beroende av hur lång tid den dömde ska verkställa ovillkorligt. Den frågan avgörs av flera olika faktorer. Den första är längden på det ursprungligen utdömda villkorliga fängelsestraffet. En annan faktor är hur mycket av tilläggssanktionen den dömde har fullgjort när beslutet om upphävande meddelas. I enlighet med det vi föreslår ska det vid bestämmandet av hur lång tid den dömde ska verkställa ovillkorligt göras en avräkning för fullgörande av tilläggssanktion.

Vidare innebär beslutet om upphävande att den dömde inte behöver fullgöra resterande del av tilläggssanktionen. Besparingen på grund av detta beror på vilken tilläggssanktion det är fråga om och hur stor del av sanktionen som kvarstår när beslutet om villkorlighet upphävs.

Enligt vår bedömning är det inte möjligt att göra några närmare antaganden om den genomsnittliga längden på de villkorliga fängelsestraff som kommer att behöva verkställas ovillkorligt eller hur stor del av tilläggssanktionen som den dömde inte kommer att behöva fullgöra. Vi kan därför endast konstatera att det kommer att uppstå kostnader för verkställighet i anstalt eller genom IÖV på grund av bristande fullgörande av tilläggssanktion till villkorligt fängelse, men att kostnaden inte kan uppskattas närmare innan systemet tillämpats under en tid.

Sammantagen bedömning

Sammantaget gör vi bedömningen att ett genomförande av ett system med villkorligt fängelse applicerat på vår straffreform varken kommer att innebära några större kostnadsökningar eller konstadsminskningar för Kriminalvården, sett till myndighetens totala budget. När vi summerar kostnaderna för de olika systemen utifrån våra antaganden om överströmningar hamnar vi på ungefär samma siffra, oavsett vilken straffmassa vi utgår ifrån.

Minskningen av kortare (ovillkorliga) fängelsestraff för tidigare ostraffade personer som vår föreslagna syn på artbrott medför kan emellertid i sig antas leda till att kostnaderna för Kriminalvården minskar påtagligt. Dock är det vår bedömning att antalet intagna ändå kommer att öka på grund av våra övriga förslag, varför övergången till ett system med villkorligt fängelse i slutändan bedöms vara kostnadsneutralt.

Det bör dock understrykas att införandet av ett system med villkorligt fängelse kommer att medföra en rad andra fördelar såsom förenklingar och kommunikativa vinster i form av en tydlig straffmätning angiven i fängelsetid, ökad transparens om vad som gäller vid återfall och annan misskötsamhet samt en harmonisering i förhållande till systemen i våra grannländer (se avsnitt 6.3). Systemet blir också betydligt mer kostnadseffektivt genom att (ovillkorligt) fängelse kan undvikas i vissa fall där våra förslag om straffskalehöjningar och en skärpt straffmätning annars skulle medföra att ett sådant straff skulle ha dömts ut, trots att brottsligheten och förhållandena i övrigt inte är så allvarliga att ett (ovillkorligt) fängelsestraff är motiverat. Det gäller i första hand kortare (ovillkorliga) fängelsestraff för tidigare ostraffade personer. Genom att ett sådant system införs undviker man alltså att nyss nämnda straffskärpningar leder till att antalet fängelseår och därmed kostnaderna ökar i ännu större utsträckning än vad som följer av våra bedömningar nedan.

Översynen av straffskalorna

Statistik från Kriminalvården

Våra förslag om skärpta straffskalor påverkar Kriminalvården genom att de strafftider som döms ut för de aktuella brotten kan förväntas öka. För att beräkna hur mycket strafftiderna kan komma att öka har vi utgått från kriminalstatistik som tillhandahållits av Kriminalvården. På så vis ingår fängelsedomar från såväl tingsrätt som hovrätt i underlaget. Vi har genom att utgå från kriminalstatistiken uppskattat att ett visst antal fängelsedomar kommer att meddelas varje år och vi har sedan multiplicerat antalet fängelsedomar med en uppskattad straffnivåhöjning per dom. När det gäller antalet domar har utgångspunkten för uppskattningen varit påbörjade verkställigheter år 2024.

För att beräkna hur många domar som kommer att meddelas varje år om våra förslag genomförs är utgångspunkten antalet fängelsedomar där de brott som är aktuella för straffskärpning är huvudbrottet. Det är för dessa domar som en förändrad straffskala kommer att få störst betydelse för strafflängden, eftersom det brottets straffvärde har störst betydelse vid straffmätningen.

Redovisningen av domar med fängelse som påföljd i kriminalstatistiken görs enligt huvudbrottsprincipen. I denna statistik kan det i och för sig förekomma att ett visst brott angetts som huvudbrott, trots att det finns ett annat brott i samma dom med en lika sträng straffskala. Vilket av dessa två brott som blir huvudbrott i statistiken avgörs slumpmässigt, medan domstolen vid beräkningen av ett gemensamt straffvärde tar sin utgångspunkt i straffvärdet för det brott som i det enskilda fallet är allvarligast. Det betyder att det kan finnas domar där brott som omfattas av våra förslag i realiteten utgör huvudbrott som inte redovisas som sådant i statistiken och vice versa. Detta utgör en osäkerhetsfaktor vid beräkningarna.

Eftersom våra förslag innebär skärpta straffnivåer kan det vidare – som tidigare nämnts – inte uteslutas att förslagen kommer att leda till såväl fler lagföringar som fler domar där de aktuella brotten utgör huvudbrott framöver. Det beror på att straffskalan för vissa brott höjs och de brotten därmed oftare blir huvudbrott, men också på att polis och åklagare kan komma att förändra sina prioriteringar efter en straffskärpning så att större insatser läggs på att lagföra sådana brott.

Våra förslag kommer också att leda till att utrymmet att välja icke frihetsberövande påföljder (läs villkorligt fängelse) minskar något och

att fler fängelsedomar (läs ovillkorligt fängelse) kommer att meddelas som en följd av att straffskalorna för brotten förändras. Det gäller särskilt i de fall minimistraffet höjs från sex månader till ett år. Hur mycket förslagen kommer att påverka antalet frivårdspåföljder är dock svårt att förutse utifrån tillgänglig statistik.

Det finns alltså vissa omständigheter som talar för att lagföringarna kan komma att öka i statistiken om våra förslag genomförs, jämfört med det antal som framgår av statistiken för närvarande. Eftersom våra beräkningar av kostnaderna med nödvändighet grundas på uppskattningar och då det, som utvecklats ovan, redan finns en relativt stor osäkerhet i den statistik som finns tillgänglig är det inte meningsfullt att närmare försöka uppskatta antalet tillkommande lagföringar. Vi har därför valt att använda det senaste årets kriminalstatistik för fängelsedomar där de aktuella brotten har utgjort huvudbrott som utgångspunkt för våra beräkningar, trots att uppskattningen kan förväntas vara i underkant av den faktiska kostnadsökningen. Finansieringen av Kriminalvården behöver därför löpande stämmas av för att myndigheten ska kunna möta den ökning av antalet intagna som reformerna kan väntas ge upphov till.

Straffnivåhöjning per dom i våra beräkningar

När det gäller hur stor ökning per fängelsedom man bör räkna med har vi använt oss av samma modell som Gängbrottsutredningen gjorde i betänkandet Skärpta straff för brott i kriminella nätverk (SOU 2021:68). Vi har därmed utgått från samma höjning av strafflängden som vi föreslår för minimistraffet för aktuell brottstyp. Denna utgångspunkt är en förenkling som inte fullt ut speglar vår uppfattning om hur straffnivåerna kommer att höjas i realiteten. I praktiken kan en dom avse ett stort antal brott av samma brottstyp. Även med beaktande av principerna för straffmätningen vid flerfaldig brottslighet får en höjning av minimistraffet i så fall betydligt större genomslag än om det handlar om en gärning.

Det bör också påpekas att de ökningar som nämns i detta avsnitt endast är en grund för beräkningarna i denna konsekvensanalys och inte bör ses som en rekommendation för hur den förändrade straffskalan ska tillämpas i enskilda fall. Givetvis kommer inte straffnivåerna storleksmässigt att påverkas på samma sätt för alla gärningar.

I flera fall har vi – förutom en höjning av straffminimum – även föreslagit en höjning av straffmaximum. Vad gäller brott av normalgraden bör skärpningen av straffskalan påverka mer högre upp i straffskalan än i dess botten och det förekommer också fler brott av relativt lindrig beskaffenhet än mer allvarliga gärningar. När det gäller brott av normalgraden har vi därför – med beaktande av våra förslag angående utnyttjande av straffskalans spännvidd – uppskattat ökningen till cirka två månader per fängelsed om.3När det gäller brott av svår, eller synnerligen svår, grad har vi uppskattat ökningen till sex månader.

I de fall vi endast föreslår en ändring av straffminimum för det grova brottet kan det antas att straffmätningen för brott av normalgraden kan komma att påverkas något av detta, även om straffmaximum är detsamma som tidigare. I dessa fall har vi uppskattat den genomsnittliga ökningen till cirka en månad per fängelsedom.

Vår beräkning av ökningen av antalet fängelseår

Med utgångspunkt från den beräkningsmodell vi beskrivit ovan applicerad på de föreslagna straffhöjningarna som framgår av kapitel 8 samt med hänsyn tagen till förslaget om utnyttjande av straffskalans spännvidd avseende just dessa brott (se avsnittet nedan) uppgår det totala antalet tillkommande fängelseår för de brott som är föremål för straffhöjningarna till cirka 720 år. Av dessa 720 år ska – med hänsyn till reglerna om villkorlig frigivning – två tredjedelar, dvs. 480 år, som utgångspunkt verkställas i anstalt. Med hänsyn till den ovan angivna dygnskostnaden – 4 000 kronor – beräknas den sammantagna merkostnaden för Kriminalvården när det gäller anstalt till följd av de förslag som avser skärpningar av straffskalor till 701 miljoner kronor per år (480 × 65 × 4 000 = 700 800 000). Det förtjänar att upprepas att beräkningen är förenad med flera osäkerhetsfaktorer, bl.a. i fråga om fängelsestraffens genomsnittslängd. Det sammanlagda beloppet kan bara ses som en indikation på vilka kostnader våra förslag i denna del kan tänkas medföra.

3 Jfr SOU 2014:7 Skärpta straff för vapenbrott s. 81 samt SOU 2021:68 Skärpta straff för brott i kriminella nätverk s. 459.

Utnyttjande av straffskalans spännvidd

Vi har, i enlighet med vad som anges i våra direktiv, lämnat förslag på nya regler för straffmätning som syftar till att skapa ett större utnyttjande av straffskalans spännvidd. Ändringarna omfattar samtliga brottstyper.

Ett genomförande av förslagen kommer att leda till längre fängelsestraff och därmed ökade kostnader för Kriminalvården. Hur stora kostnadsökningarna blir är beroende av flera olika faktorer. Som vi har anfört i tidigare avsnitt beror den sammantagna effekten av våra förslag på brottsutvecklingen och på hur domstolarna tillämpar lagstiftningen. Det är därför inte möjligt att på förhand bedöma exakt hur stora straffskärpningarna kommer att bli. Avsikten är att straffen ska höjas mer för de allra allvarligaste brotten än för de brott som är förhållandevis mindre allvarliga. Härtill kommer att de ekonomiska konsekvenserna av höjda straffnivåer för de mer allvarliga brotten uppstår först på längre sikt, i de allra allvarligaste fallen flera år efter det att lagstiftningen har trätt i kraft, eftersom de som döms för sådan brottslighet redan enligt nuvarande reglering avtjänar långa fängelsestraff och effekten av straffskärpningarna uppstår först i slutet av verkställigheten. Under denna tid kan det uppstå andra förändringar som påverkar kostnaderna för verkställigheten av fängelsestraff. Vid beräkningarna av hur mycket Kriminalvårdens kostnader kommer att öka till följd av förslagen utgår vi ifrån nuvarande förhållanden, men vi vill påpeka att beräkningarna kan påverkas av faktorer som i dag inte är möjliga att förutse.

Vid en mycket grov uppskattning kan våra förslag om att bättre utnyttja straffskalans spännvidd förväntas leda till en genomsnittlig höjning av straffnivåerna med ungefär en tredjedel. Det bör även i detta avseende understrykas att denna generella ökning endast är en grund för beräkningarna i denna konsekvensanalys och inte bör ses som en rekommendation för hur den nyanserade straffmätningen ska göras i enskilda fall. Utifrån de antaganden som nu har gjorts har vi med hjälp av uppgifter från Kriminalvården utgått från inflödet av verkställighetsår 2024, som var 12 802 år. Livstidsdömda personer ingår med 25 år. Den genomsnittliga strafftiden, efter hänsyn tagen till straffskaleöversynen, uppgår till 523,42 dagar. Straffmassan blir därmed 18 358 fängelseår (12 802 × 523,42/365 = 18 358). Denna straff-

massa har sedan ökats med en tredjedel, vilket ger 24 477 fängelseår. Differensen mellan dessa straffmassor är 6 119 fängelseår.

Av dessa drygt 6 100 år ska, med hänsyn till reglerna om villkorlig frigivning, två tredjedelar, dvs. cirka 4 080 år, som utgångspunkt verkställas i anstalt. Med hänsyn till den ovan angivna dygnskostnaden – 4 000 kronor – beräknas den sammantagna merkostnaden för Kriminalvården såvitt gäller anstalt till följd av de förslag som avser utnyttjande av straffskalans spännvidd till knappt 6 miljarder kronor per år (4 080 × 365 × 4 000 = 5 956 800 000).

Skärpta straff för flerfaldig brottslighet

Vår metod för bedömningen av förslagens effekter på strafftiderna och svårigheter vid bedöm ningen

4

Det förslag som vi har lagt fram påverkar Kriminalvården på så sätt att de strafftider som döms ut vid flerfaldig brottslighet kan förväntas öka kraftigt. För att bedöma hur stor denna ökning kan tänkas bli har vi gjort ett antal antaganden om hur den modell för straffmätning som vi har föreslagit faller ut jämförd med de modeller som vanligen tillämpas i dag. Vi har försökt laborera med straffvärden som framstår som realistiska, dvs. utifrån antaganden om vilka brottskombinationer som vanligtvis förekommer i praktiken vid flerbrottslighet av olika omfattning och på olika straffnivåer. Dessa antaganden har huvudsakligen varit erfarenhetsbaserade, men de har också gjorts med beaktande av de uppgifter gällande i vilken mån olika brottstyper tenderar att förekomma i flerbrottssammanhang som inhämtades av Flerbrottsutredningen och som alltjämt bedöms vara re levanta.5

Vid bedömningen har vi, oavsett underlag, tagit hänsyn till de skärpningar av maximistraffen i den gemensamma straffskalan samt till de övriga straffskärpningar som vi föreslagit. Vi har även beaktat våra förslag till nya regler för straffmätning som syftar till att skapa ett större utnyttjande av straffskalans spännvidd.

En svårighet som gör sig gällande vid jämförelser av detta slag är att våra ändringsförslag avser en bedömning som tidigare inte har varit särskilt reglerad i lag. De modeller för straffmätning av flerfaldig brottslighet som nu vanligen används är alltså inte bindande för domsto-

4 Metoden är hämtad från Flerbrottsutredningens betänkande (SOU 2023:1). 5 Se Sammanställning av statistikleverans, a. betänkande s. 453 f.

larna, och i praktiken förekommer inte helt sällan avvikelser från dem. Det gäller särskilt i sådana fall då prövningen avser ett stort antal brott, där modellerna kan framstå som mindre användbara eller straffvärdet ibland kan förhöjas på grund av att brottsligheten utövats systematiskt. Vilket straffvärde en given brottskombination skulle komma att åsättas i realiteten är alltså svårbedömt redan utifrån nuvarande straffmätningspraxis och starkt beroende av omständigheterna i det enskilda fallet.

Av det anförda följer att jämförelser av ovan angivet slag med nödvändighet blir starkt förenklade och därför aldrig kan bli fullt ut träffsäkra. De ger dock ett underlag för att i grova drag uttala sig om hur strafftiderna kan förväntas öka till följd av våra skärpningsförslag.

Utifrån de beskrivna jämförelserna står det klart att den procentuella ökningen av strafftiden varierar kraftigt beroende på vilka och hur många brott som prövningen avser. Effekten blir mer påtaglig om brotten innefattar ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person. Av stor betydelse är också brottens svårhet relativt varandra. Ökningen blir större i sådana fall där det rör sig om flera brott med likvärdiga straffvärden – i synnerhet när dessa i sig är höga – än när straffvärdena skiftar. Dessa resultat ligger förvisso i linje med vår avsikt eller är i vart fall förväntade. Icke desto mindre gör de varje prognos av skärpningens samlade effekter ytterst osäker. De uppskattningar som anges i det följande ska därför snarast ses som en indikation på hur mycket strafftiderna och de därmed sammanhängande kostnaderna kan förväntas öka till följd av våra förslag.

Strafftiderna kan i berörda fall förväntas öka med uppskattningsvis 60 respektive 40 procent

Med användning av den ovan beskrivna metoden har vi gjort en bedömning av den genomsnittliga procentuella ökningen av strafftiderna till följd av våra förslag beträffande reglerna om flerfaldig brottslighet. Som mest har vi, i enlighet med den höjning som vi föreslår av den gemensamma straffskalans maximum, räknat med att straffet kan sträcka sig till 18 års fängelse. Vid bedömningen har vi vidare utgått från följande.

– Nästan tre fjärdedelar av alla fängelsedomar som omfattar mer än

ett brott avser 2–5 brot t.6– Nästan 60 procent av alla utdömda fängelsestraff är sex månader

eller kortare .7– När brottsligheten inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa

eller trygghet till person förväntas en ökning i strafftid generellt sett inträda i och med det andra brottet oavsett straffnivå. – Beträffande annan brottslighet förväntas en ökning i strafftid gene-

rellt sett inträda i och med det fjärde brottet på låga straffnivåer (det allvarligaste brottet har ett straffvärde som motsvarar fängelse i högst sex månader), i och med det tredje brottet på medelhöga straffnivåer (det allvarligaste brottet har ett straffvärde som motsvarar fängelse i mer än sex månader men högst ett år och sex månader), och i och med det andra brottet på höga straffnivåer (det allvarligaste brottet har ett straffvärde som motsvarar fängelse i mer än ett år och sex månader). – Över lag förväntas ökningen i strafftid bli större när brotten är

många eller allvarliga.

Vid upprepade brott som innefattar ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person blir, som redan framgått, skärpningen väsentligt större än i andra fall eftersom huvudregeln är en sammanläggning av straffvärdena för de enskilda brotten. Exempelvis är det inte orealistiskt att tänka sig att straffvärdet för en serie våldtäkter kan komma att öka med mer än 100 procent.

Med utgångspunkt i dessa premisser framstår det som rimligt att räkna med att våra förslag sammantaget kan förväntas öka de utdömda strafftiderna med intervallet 50–60 procent avseende domar som innefattar upprepade angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person och med intervallet 30–40 procent avseende övrig flerfaldig brottslighet. Vi har valt att utgå från den övre delen av intervallet i våra beräkningar, men det är viktigt att poängtera att procentsatserna är avsedda att ge uttryck för ett genomsnitt och att ökningen således kan bli både större och mindre i det enskilda fallet.

6 Se a. betänkande, bilaga 4, tabell 4. 7 Se Brå, Tabell 430. Domslut med påföljd fängelse efter huvudbrott och fängelsetidens längd i månader, 2023.

Vår beräkning utifrån ökningen av antalet fängelseår

Med utgångspunkt i den beräkningsmodell vi beskrivit ovan applicerad på uppgifter vi fått från Kriminalvården om påbörjade verkställigheter med två eller fler brott mot liv och hälsa respektive övrig flerfaldig brottslighet, jämförd med den av Flerbrottsutredningen inhämtade statistiken från Brå, uppgår det totala antalet tillkommande fängelseår i denna del till cirka 5 531 år. Av dessa 5 531 år ska – med hänsyn till reglerna om villkorlig frigivning – två tredjedelar, dvs. 3 687 år, som utgångspunkt verkställas i anstalt. Med hänsyn till den ovan angivna dygnskostnaden för en intagen – 4 000 kronor – beräknas den sammantagna merkostnaden för Kriminalvården till följd av de förslag som avser skärpta straff för flerfaldig brottslighet när det gäller verkställighet i anstalt till cirka 5,4 miljarder kronor per år (3 687 × 365 × 4 000 = 5 383 020 000).

Skärpta straff för brott som har samband med kriminella nätverk

Den nya straffskärpningsbestämmelsen i 28 kap. 8 § brottsbalken är tillämplig på alla brott som ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Bestämmelsen är också tillämplig i annat fall, om brottet innefattat, eller skulle ha innefattat, användning av skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats, och brottet inneburit, eller skulle ha inneburit, 1) ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person, eller 2) en fara, som framkallats uppsåtligen, för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Den nya bestämmelsen ersätter nuvarande 29 kap. 2 a § brottsbalken och 29 kap. 2 § 6 samma balk i den del som avser brott som utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form.

I de fall den föreslagna bestämmelsen tillämpas kommer straffvärdet påverkas kraftigt, vilket sannolikt leder till att (ovillkorligt) fängelse kommer att väljas som påföljd i fler fall samt att fängelsestraffens längd ökar väsentligt, vilket i sin tur påverkar Kriminalvårdens kostnader. Denna kostnadsökning är svår att beräkna eftersom det inte finns någon statistik att lägga till grund för beräkningarna. Som framgår av kapitel 11 bör den föreslagna bestämmelsen generera väsentligt större höjningar av straffvärdet än vad som var aktuellt i

de hovrättsavgöranden som vi har berört i avsnitt 11.3.3, där skärpningen i det avseendet uppgick till mellan omkring en sjundedel och en tredjedel. Det gäller inte minst med tanke på att den nya bestämmelsen också kommer att omfatta brott på lägre straffnivåer än vad 29 kap. 2 a § brottsbalken har gjort. Vid en mycket grov uppskattning bedömer vi att den genomsnittliga straffökningen kommer att uppgå till ungefär två tredjedelar. Det bör även i detta avseende understrykas att denna genomsnittliga ökning endast är en grund för beräkningarna i denna konsekvensanalys och inte bör ses som en rekommendation för hur straffmätningen ska göras i enskilda fall.

För att kunna beräkna antalet tillkommande fängelseår har vi tagit vår utgångspunkt i rapporten Myndigheter i samverkan mot den orga-

niserade brottsligheten 2023. Av den framgår att antalet utdömda

fängelseår med koppling till den organiserade brottsligheten 2023 uppgick till 461 å r.8Det ska noteras att den siffran endast avser resultatet av specifika myndighetsinsatser som syftat till att bekämpa allvarlig och samhällshotande organiserad brottslighet i lokalsamhället med särskilt fokus på utsatta områden. Med hänsyn till de senaste årens utveckling (se kapitel 11, avsnitt 11.2.2) och upplysningar som utredningen erhållit från Polismyndigheten bedömer vi att motsvarande siffra för all brottslighet som har samband med kriminella nätverk skulle kunna uppskattas till minst sex gånger så många, dvs. knappt 3 000 år. Även om siffran bygger på en grov uppskattning framstår den inte som orimlig i relation till de sammanlagt 16 590 fängelseår som totalt dömdes ut år 2023. Att knappt 20 procent av dessa år skulle ha en koppling till den föreslagna bestämmelsens tillämpningsområde är nog snarare i underkant. Om vi alltså utgår från att den nu föreslagna bestämmelsen skulle tillämpas i de fallen skulle två tredjedelar av de 3 000, eller 2 000 fängelseår, tillkomma årligen. Till dessa ska läggas effekterna av vårt förslag avseende den nyanserade straffmätningen i allmänhet (en ökning med en tredjedel) och den flerfaldiga brottsligheten i synnerhet (en ökning i intervallet 30–60 procent i relevanta fall). Vid en försiktig bedömning uppskattar vi att ungefär hälften av domarna avser flerfaldig brottslighet. Därtill kan 29 kap. 2 § 6 brottsbalken ha tillämpats vid de utmätta straffvärdena, vilket mildrar effekten av vårt förslag något. Det totala antalet tillkommande fängelseår kan därför uppskattas till cirka 3 300 år. Av dessa 3 300 år ska – med hänsyn till reglerna om villkorlig frigivning – två tredjedelar, dvs.

8 Myndigheter i samverkan mot den organiserade brottsligheten 2023, s. 21.

2 200 år, som utgångspunkt verkställas i anstalt, vilket motsvarar en årlig merkostnad för Kriminalvården om cirka 3,2 miljarder kronor (2 200 × 365 × 4 000 = 3 212 000 000).

En minskad betydelse av billighetsskälen

Billighetsskälen beaktas vanligtvis på så sätt att fängelsestraffets längd sätts ner i förhållande till vad som skulle ha blivit följden om något sådant skäl inte förelegat. Vi föreslår nu att flera av billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken tas bort. Detta innebär att straffet kommer att bli längre för vissa av de dömda och, i ett fåtal fall, att ett ovillkorligt fängelsestraff kommer att dömas ut i stället för en icke frihetsberövande påföljd. Kriminalvårdens kostnader kommer därmed att öka.

Hur mycket och på vilket sätt förslagen kommer att påverka påföljderna går inte att förutse eftersom det ur kriminalstatistiken inte går att utläsa hur stor andel av de brottsdömda som får strafflindring på grund av förekomst av billighetsskäl. Sammantaget är det dock vår bedömning att det saknas anledning att räkna med någon betydande effekt på Kriminalvårdens kostnader. Den kostnad som uppstår bedöms inte vara större än att den ryms inom den totala kostnadsökningen för Kriminalvården.

En presumtion för häktning i fler fall

Våra förslag innebär att presumtionen för häktning ska dels utvidgas till att omfatta brotten grov kvinnofridskränkning, grov fridskränkning och hedersförtryck, dels vara tillämplig när misstanken avser försök, förberedelse eller stämpling till ett brott för vilket det inte är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse i fyra år.

Utöver att nya straffrättsliga åtgärder generellt sett kan få konsekvenser för Kriminalvården kan de innebära ytterligare kostnader för myndigheten i form av ett ökat antal häktesplatser om fler brott omfattas av presumtionsregeln. Som framgår av avsnitt 13.3.1 är det vår bestämda uppfattning att häktning så gott som alltid sker redan i dag avseende de aktuella brotten – när så begärs – eftersom dessa till sin karaktär är sådana att i vart fall kollusionsfara eller recidivfara ofta föreligger.

Att uppskatta tillkommande kostnader för Kriminalvården utifrån förslaget är med tillgänglig information mycket svårt. Endast tillkommande häktningar som också leder till ytterligare nya lagföringar med fängelsepåföljd och tillkommande häktningar som inte leder till fängelsepåföljd alternativt frikännande domar kommer att innebära ökade kostnader för Kriminalvården i form av ytterligare vårddygn. En stor andel av de som häktas döms sedan till ett fängelsestraff, varvid häktningstiden avräknas vid verkställigheten av straffet. Dygnskostnaden för en plats i häkte är visserligen något högre än kostnaden för en anstaltsplats, men vi bedömer ändå att den föreslagna ändrade presumtionen för häktning inte torde medföra några märkbara kostnadsökningar för Kriminalvården under förutsättning att det inte sker någon ökning beträffande antalet lagföringar.

Om antalet lagföringar för de aktuella brotten ökar till följd av att häktning sker i större utsträckning än tidigare kommer dock Kriminalvårdens kostnader att öka. Med hänsyn till syftet med häktningsinstitutet är det troligt att en sådan ökning kommer att ske. Att med någon form av säkerhet uppskatta storleken av en sådan eventuell ökning låter sig dock inte göras, men den potentiella ökningen behöver löpande stämmas av för att Kriminalvården ska kunna möta det ökade behov som reformen kan ge upphov till.

Påverkan på frivårdens kostnader

Våra förslag om straffskärpningar kommer också att få konsekvenser för frivårdens verksamhetsområde. Som framgått ovan har Kriminalvården kostnader även för tiden efter villkorlig frigivning genom att den villkorligt frigivne, om det anses påkallat, kan ställas under övervakning. År 2023 avslutades totalt 9 638 fängelseverkställigheter. 63 procent frigavs med övervakning och nio procent utan övervakning. 27 procent hade andra avslutsanledningar än villkorlig frigivning, vilket beror på att villkorlig frigivning inte sker från vissa straff, exempelvis de som är högst en månad eller dömts ut i kombination med skyddstillsyn (se 28 kap. 3 § brottsbalken). Övervakningen har dels en hjälp- och stödfunktion, dels en kontrollfunktion, och det är utifrån detta som prövningen av övervakningsbehovet ska ske. Det utdömda fängelsestraffets längd har alltså ingen avgörande betydelse för bedömningen, men generellt anses övervakning motiverad från

kontrollsynpunkt för personer dömda till längre fängelsestraff. Om fängelsestraffets längd för vissa brott ökar, kan det få den effekten att något fler personer därmed ställs under övervakning än tidigare. Längre fängelsestraff innebär i regel också en längre straffåterstod efter villkorlig frigivning och därmed längre möjlig övervakningstid i det enskilda fallet. Eftersom dessa effekter är mycket svåra att uppskatta har vi inte tagit med några ökade kostnader för övervakning i våra beräkningar. Det kan dock nämnas att uppskattningsvis medför varje extra klient inom frivården en tillkommande kostnad om cirka 7 000 kronor per månad.

Hur mycket och på vilket sätt förslagen om straffskärpningar kommer att påverka frivårdspåföljderna är svårt att förutse utifrån tillgänglig statistik. Sammantaget är det dock vår bedömning att det finns anledning att räkna med en inte obetydlig effekt på frivårdens kostnader. Vår bästa bedömning är – utifrån reformens effekter på antalet utdömda fängelseår och därav följande straffåterstod – att det kommer att röra sig om en kostnadsökning i storleksordningen 300 miljoner kronor.

Transporter

Våra förslag resulterar i totalt ungefär 16 000 tillkommande fängelseår per år, varav två tredjedelar, eller drygt 10 700 år, ska verkställas i anstalt eller genom IÖV. Kriminalvården har upplyst att det bör läggas till kostnader för inrikes transporter med ett schablonbelopp om 200 kronor per tillkommande vårddygn i anstalt eller häkte, vilket vid en kraftigt förenklad beräkning skulle ge en kostnad om drygt 781 miljoner kronor (10 700 × 365 × 200 = 781 100 000). Det bör noteras att de som kommer att verkställa genom IÖV räknats med i denna kostnad, varför den – även av det skälet – får betraktas vara i överkant.

När kan kostnaderna förväntas uppstå

Som framgår av avsnitt 15.1 förslår vi att lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2028. Ändringarna kommer dock inte att få återverkningar på Kriminalvårdens kostnader omedelbart från denna tidpunkt. Utöver den tid det tar att utreda och lagföra ett brott, måste

också tiden för avtjänande fram till den punkt då den dömde skulle ha frigetts om straffet bestämts enligt tidigare praxis beaktas. Såvitt avser korta fängelsestraff torde kostnaderna därmed uppstå tidigast ett år efter att den nya lagstiftningen trätt i kraft. I fråga om längre fängelsestraff kommer kostnadsökningen i form av ökat platsbehov och därmed ökade kostnader att inträda först längre fram, när det gäller de längsta straffen flera år efter ikraftträdandet.

Sammanfattningsvis kan konsekvenserna av förslagen i kostnadshänseende således bli märkbara något år efter ikraftträdandet, för att sedan successivt öka och få fullt genomslag först ett antal år efter denna tidpunkt.

Behovet av att beakta även andra straffskärpningar på aggregerad nivå

Beräkningen av antalet tillkommande vårddygn är, som redan framgått, i huvudsak baserad på statistik från 2024. Detta innebär att effekterna från nyligen genomförd lagstiftning, exempelvis rörande förändringar avseende slopad straffrabatt för unga myndiga vid allvarlig brottslighet (prop. 2021/22:17), en skärpt syn på våldtäkt och andra sexuella kränkningar (prop. 2021/22:231), skärpta straff för brott i kriminella nätverk (prop. 2022/23:53) och skärpta straff för bl.a. vapenbrott (prop. 2023/24:33), inte syns fullt ut i den statistiken. Inte heller har senare tids reformer avseende möjligheter att skjuta upp villkorlig frigivning (prop. 2020/21:18) respektive att förverka redan beviljad villkorligt medgiven frihet (prop. 2018/19:77) haft fullt utslag i 2024 års statistik. De beräkningar vi gjort innefattar därmed inte full hänsyn till de ovan angivna reformerna. I praktiken kommer alltså flera dömda att avtjäna mer än två tredjedelar av sitt straff. Till detta kan läggas att flera förslag till ytterligare straffskärpningar har lagts fram och kommer att läggas fram i närtid.

Flera av våra förslag till straffskärpningar är generella och påverkar således straffmätningen beträffande alla brottstyper. Därtill kan, som tidigare nämnts, ökade satsningar på polisen och nya eller utvidgade verktyg för att effektivisera utredningsförfarandet leda till fler lagföringar, vilket i sin tur kan förstärka effekterna av våra förslag.

I nuläget är det emellertid mycket svårt avgöra vilken den sammantagna effekten av de nämnda och av oss föreslagna åtgärderna kan tänkas bli, eftersom det än så länge saknas underlag för en sådan be-

dömning. I detta sammanhang vill vi därför endast understryka att de angivna konsekvenserna av våra förslag avser skärpningarnas effekt i förhållande till nuvarande strafftider och att det följaktligen finns anledning att räkna med att effekterna, och därmed kostnaderna, på aggregerad nivå kommer att bli betydligt större.

Sammantagen beräkning

Våra förslag resulterar i totalt cirka 16 000 tillkommande fängelseår per år, varav två tredjedelar, eller knappt 10 700 år, ska avtjänas i anstalt eller genom IÖV. Därtill ska läggas ökade kostnader för frivård och transporter. Som framgår av våra bedömningar ovan uppgår den totala kostnadsökningen alltså till drygt 16,3 miljarder kronor per år. Det ska återigen betonas att beräkningen bygger på relativt grova uppskattningar av konsekvenserna av våra förslag. Det är inte möjligt att med någon exakthet förutse hur straffnivån för olika brottstyper kan komma att påverkas eller hur många tillkommande lagföringar förslagen kan medföra. Det framräknade beloppet kan därför endast ses som en indikation på den sammanlagda effekten av våra förslag.

Tabell 16.1

Våra förslag Tillkommande kostnad (kronor)

Översynen av straffskalorna 700 800 000 Utnyttjande av straffskalans spännvidd 5 956 800 000 Skärpta straff för flerfaldig brottslighet 5 383 020 000 Skärpta straff för brott som har samband med kriminella nätverk 3 212 000 000 Frivård 300 000 000 Transporter 781 100 000

Totalt 16 333 720 000

16.2.3. Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och domstolarna

Bedömning: I den mån användningen av förundersökningsbegräns-

ning minskar till följd av våra förslag om skärpta straff för flerfaldig brottslighet kommer fler brott att utredas beträffande dem som redan är misstänkta eller tidigare har lagförts för andra brott. Detta kan leda till att resurserna för att utreda brottsmisstankar i andra ärenden minskar. Vill man kompensera för en sådan effekt måste Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten tillföras ytterligare resurser, vilket i så fall medför en kostnadsökning. Som mest kan en sådan kostnadsökning förväntas uppgå till 915 miljoner kronor för Polismyndigheten, 140 miljoner kronor för Åklagarmyndigheten och 57 miljoner kronor för Ekobrottsmyndigheten.

Ett påföljdssystem med villkorligt fängelse

Ett genomförande av våra förslag kommer i stor utsträckning att beröra rättsväsendets aktörer. Domare och åklagare kommer att få tillämpa ett nytt påföljdssystem, som i många delar skiljer sig från det system som finns i dag. Myndigheterna behöver genomföra utbildningsinsatser samt förändra IT- och metodstöd.

Vår uppfattning är dock att de initiala och övergående kostnader som förslagen i denna del innebär för Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och domstolarna inte kommer vara större än att de kan hanteras inom befintliga anslag.

Förslagen om skärpningar av straffskalor, utnyttjandet av straffskalans spännvidd, skärpta straff för brott som har samband med kriminella nätverk och en minskad betydelse av billighetsskälen

Det förhållandet att straffskalorna för flera brott skärps samt att vissa av de bestämmelser som styr straffmätningen utformas annorlunda än i dag innebär inte någon utvidgning av Polismyndighetens, Åklagarmyndighetens, Ekobrottsmyndighetens eller domstolarnas arbetsuppgifter. I denna del kan våra förslag således inte förväntas medföra några

ekonomiska konsekvenser för myndigheterna. Möjligen kan ett ökat antal utvisningar på grund av brott med hänsyn till skärpta straff medföra marginellt ökade kostnader för Polismyndigheten. När det gäller Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten bör förslaget om straffskärpning vid brott som har samband med kriminella nätverk snarare ha en kvalitativ än en kvantitativ påverkan på handläggningen av ärenden. Med detta avser vi att en straffskärpningsgrund företrädesvis kommer att påverka hur man genomför utredningsåtgärder och förhåller sig till den information som framkommer, men att förslagen inte nödvändigtvis medför att förundersökningarnas storlek ökar i sig.

När det gäller domstolarnas handläggning av de mål som berörs av de nämnda förslagen kan det krävas ytterligare förhandlingstid för att parterna ska kunna lägga fram utredning om relationerna mellan en eller flera tilltalade eller andra individer och personernas tillhörighet till olika grupperingar, våldskapital och bakgrunden till konflikter etc. för att kunna bevisa t.ex. att ett brott har ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Längre förhandlingstid innebär ett ökat resursbehov både för domstolarna och för Åklagarmyndigheten. Längre förhandlingstider medför även ökade kostnader för rättsliga biträden. Det är emellertid svårt att uppskatta i vilken mån dessa typer av mål verkligen kommer att fordra ytterligare förhandlingstid i domstolarna och vilken kostnad detta i så fall kan medföra för respektive berörd myndighet. Vid våra kontakter med Åklagarmyndigheten och Advokatsamfundet har operativa åklagare och advokater med uppdrag som offentliga försvarare dessutom uppgett att den för förslaget relevanta utredningen läggs fram redan i dag till styrkande av bl.a. motivbild och försvårande omständigheter och att förslagen således inte skulle medföra några större skillnader i det avseendet. Vi bedömer sammantaget att de eventuella kostnadsökningarna i denna del inte bör bli större än att de ryms inom de befintliga anslagen.

Skärpta straff för flerfaldig brottslighet

Våra förslag till skärpta straff för flerfaldig brottslighet påverkar i sig inte ärende- eller måltillströmningen till polis, åklagare och domstolar. Däremot inverkar de på de brottsutredande myndigheternas möjligheter att besluta om förundersökningsbegränsning i de s.k.

konkurrensfallen. Hur stor denna minskning kan tänkas bli är svårt att uppskatta. Förutom att de svårigheter som beskrivits ovan när det gäller att bedöma förslagens effekter på de utdömda strafftiderna gör sig gällande även vid en sådan uppskattning, tillkommer här det ytterligare osäkerhetsmomentet att reglerna om förundersökningsbegränsning ger ett relativt stort utrymme för lämplighetsbedömningar och att tillämpningen av dem till stor del är avhängig andra faktorer än de rent rättsliga. Till detta kommer att beslut om förundersökningsbegränsning inte kan överprövas av domstol, varför det saknas refererad praxis som beskriver tillämpningen. Varken Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten har sett det som möjligt att själva göra en bedömning av hur förslaget kan tänkas inverka på den framtida användningen av förundersökningsbegränsning.

Av den statistik som vi inhämtat från respektive myndighet framgår att antalet misstankar som avslutas genom förundersökningsbegränsning är ganska betydande om man ställer dem i relation till det antal brottsmisstankar som blir föremål för ett lagföringsbeslut. Således fattade polis och åklagare under år 2024 beslut om förundersökningsbegränsning i konkurrensfall med avseende på minst 65 292 brottsmisstankar. Polismyndighetens har dock – i stället för brottsmisstankar – redovisat avslutade ärenden, vilket innebär att antalet brottsmisstankar i realiteten är betydligt fler. Siffran 65 292, som alltså ska behandlas med försiktighet, ska ställas i relation till de 171 000 brottsmisstankar som blev föremål för åtal av åklagare inom Åklagarmyndigheten. Inom Ekobrottsmyndigheten avslutades samma år 19 884 brottsmisstankar med beslut om förundersökningsbegränsning i konkurrensfall samtidigt som endast 5 436 brottsmisstankar blev föremål för beslut om åtal.

Denna statistik talar för att om våra förslag till straffskärpningar skulle leda till en påtagligt minskad användning av förundersökningsbegränsning medför detta att ett relativt stort antal ytterligare brottsmisstankar ska utredas och, i den mån en fällande dom kan förutses, även bli föremål för åtal. Man ska dock hålla i minnet att även om en brottsmisstanke inte blir föremål för förundersökningsbegränsning är det inte givet att den utreds, åtminstone inte fullt ut. Flera andra avskrivningsgrunder kan aktualiseras, bl.a. att brott inte kan styrkas.

Bestämmelserna om förundersökningsbegränsning utgör ett viktigt instrument för att göra prioriteringar inom rättsväsendet så att utredningsresurserna används på ett ändamålsenligt sätt. Ett typ-

fall kan vara att om en gärningsperson har begått flera skattebrott, varav ett är svårutrett, kan det svårutredda brottet avslutas genom förundersökningsbegränsning för att utredningen beträffande de övriga brotten ska kunna slutföras inom rimlig tid. Ett viktigt syfte med bestämmelserna om förundersökningsbegränsning är också att säkerställa att det finns tillräckliga resurser för att utreda den grövre brottsligheten.

Även om rättsväsendet tillförs väsentligt ökade resurser kommer det inte vara möjligt att utreda alla registrerade brott. För överskådlig tid framöver kommer det därför finnas behov av att använda bestämmelserna om förundersökningsbegränsning för att göra erforderliga prioriteringar. Enligt vår bedömning finns stöd i den relativt allmänt hållna lagstiftningen om åtalsunderlåtelse, förundersökningsbegränsning och direktavskrivning för en tillämpning som i den övervägande delen av fallen överensstämmer med den nuvarande, även om våra förslag om skärpta straff för flerfaldig brottslighet genomförs.

I den mån användningen av förundersökningsbegränsning ändå minskar till följd av våra förslag om skärpta straff för flerfaldig brottslighet kommer fler brott att utredas beträffande dem som redan är misstänkta eller tidigare har lagförts för andra brott. Detta kan leda till att resurserna för att utreda brottsmisstankar i andra ärenden minskar .9 Det handlar alltså om en överflyttningseffekt där fler brottsmisstankar utreds mot samma person vilket leder till att färre misstänkta personer blir föremål för brottsutredning, förutsatt att den totala resursen för att utreda brott är oförändrad. Vill man kompensera för en sådan effekt måste Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten tillföras ytterligare resurser, vilket i så fall medför en kostnadsökning. Eftersom storleken av kostnadsökningen beror på hur de brottsutredande myndigheterna framledes kommer att tillämpa bestämmelserna är den svår att beräkna.

I avsnitt 16.2.2 har vi kommit fram till att antalet utdömda fängelseår begränsat till vårt förslag i denna del kan antas öka med 4 625, vilket ska jämföras med det totala antalet utdömda fängelseår 2023 som var 16 590. Påverkan av våra förslag uppgår därmed till 28 procent såvitt avser den rent straffskärpande effekten. Denna effekt är inte fullt jämförbar med den effekt som förslagen kan antas få när det gäller

9 Av avsnitt 14.4.2 framgår att det är vår starka rekommendation till regeringen att se över regelverket om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning innan det nya påföljdssystemet tas i bruk.

tillämpningen av bestämmelserna om förundersökningsbegränsning, men procentsatsen ger ändå en fingervisning om i vilken grad förslagen kan tänkas påverka tillämpningen av det straffprocessuella regelsystemet generellt. Mot bakgrund av vad vi har anfört om behovet av att även i framtiden använda bestämmelserna om förundersökningsbegränsning som ett instrument för prioritering finns dock anledning att utgå från att påverkan i det hänseendet blir väsentligt mindre. Därtill kommer att våra förslag förväntas få allra störst effekt om brotten innefattat ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person. För den typen av brottslighet är utrymmet för förundersökningsbegränsning enligt de grundläggande kraven i 20 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken ytterst begränsat. En rimlig uppskattning är därför att påverkansgraden uppgår till högst fem procent. För att beräkna den möjliga kostnadsökningen bör denna procentsats sättas i relation till nuvarande anslag till Åklagarmyndigheten respektive Ekobrottsmyndigheten samt till Polismyndighetens nuvarande kostnader för sin brottsutredande verksamhet. Kostnadsökningarna skulle därmed uppgå till 140 miljoner kronor för Åklagarmyndigheten, 57 miljoner kronor för Ekobrottsmyndigheten och 915 miljoner kronor för Polismyndigheten. Totalt skulle kostnadsökningen uppgå till 1,1 miljarder kronor .10Det ska understrykas att i denna kostnadsökning ligger en ambitionsökning såtillvida att ett i motsvarande mån ökat antal brottsmisstankar kommer att utredas och, i de fall tillräcklig bevisning föreligger, även bli föremål för åtal.

Följdkostnader för domstolarna och Kriminalvården

Om medel motsvarande de ovan angivna beloppen tillförs de brottsutredande myndigheterna leder det i sin tur till att domstolarnas kostnader kommer att öka genom att det kommer att krävas mer tid för handläggning, förhandling och domskrivning beträffande de brottsmisstankar som tillkommer i berörda mål. Även anslaget rättsliga biträden kommer att påverkas. I förlängningen kommer även Kriminalvårdens kostnader att öka, till följd av att de utdömda strafftiderna i dessa mål blir längre. Eftersom dessa kostnadsökningar är beroende av om – och i så fall i vilken utsträckning – man väljer att kompensera

10 Kostnaderna är beräknade utifrån Åklagarmyndighetens och Ekobrottsmyndighetens anslag för 2024 (se prop. 2024/25:1 Utgiftsområde 4, s. 3) respektive Polismyndighetens årsredovisning för 2023, s. 119 tabell 56.

för den överflyttningseffekt som beskrivits ovan, är det knappast meningsfullt att försöka ställa en prognos av hur stora dessa kan tänkas bli. En sådan bedömning bör hellre göras i ett bredare sammanhang, dvs. i samband med att man i övrigt bestämmer vilka medel som ska tillföras domstolarna och Kriminalvården till följd av ökade satsningar tidigare i rättskedjan.

En presumtion för häktning i fler fall

När det gäller förslaget om en förändrad häktningspresumtion bedömer vi att häktning sker redan i dag vid misstanke om de aktuella brotten eftersom dessa till sin karaktär är sådana att i vart fall kollusionsfara eller recidivfara ofta föreligger (se avsnitt 13.3.1). Vår uppfattning är att förslagen i denna del inte innebär några kostnader för Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och domstolarna.

Behovet av att beakta mindre kostnadskrävande reformer på aggregerad nivå

Även de förslag som inte kan antas leda till större kostnader än vad som ryms inom befintliga anslag till rättsväsendets olika delar bör dock beaktas på en aggregerad nivå vid övervägande av den långsiktiga finansieringen av Polismyndigheten, åklagarväsendet och domstolarna. Det finns annars en betydande risk att reformer som var och en för sig framstår som begränsade till sin omfattning sammantaget leder till en ökning av arbetsbördan på ett sätt som negativt påverkar möjligheterna att klara respektive uppdrag.

16.2.4. Kostnader för rättsväsendets övriga myndigheter

Den brottsskadeersättning som via Brottsoffermyndigheten betalas ut till brottsoffer kan – som en följd av fler anmälda brott och fler fällande domar – komma att öka om våra förslag genomförs. Brottsskadeersättning betalas ut av staten om en dömd gärningsperson inte kan betala det skadestånd som domstolen har dömt ut och det inte heller finns någon försäkring som täcker skadan. I många fall kan

Brottsoffermyndigheten ändå kräva tillbaka ersättningsbeloppet från gärningspersone n.11

16.2.5. Särskilt om ungdomspåföljder

Våra förslag om straffskärpningar och utvidgade eller nya straffskärpningsgrunder kan medföra ökade kostnader även för Statens institutionsstyrelse (SiS) och för landets kommuner, eftersom dessa aktörer ansvarar för verkställigheten av ungdomspåföljderna. Således ansvarar SiS för sluten ungdomsvård och kommunerna för de övriga påföljderna. Kriminalvården ansvarar i samverkan med socialtjänsten i den enskilda kommunen för påföljden ungdomsövervakning. Våra förslag innebär att straffmätningsvärdet för ett enskilt brott kommer att öka och att straffmätningsvärdet för flerfaldig brottslighet och brott som har samband med kriminella nätverk kommer att öka väsentligt. Detta kommer i sin tur att leda till att ungdomspåföljderna blir mer ingripande, t.ex. genom att antalet timmar ungdomstjänst för ett visst brott ökar eller att en längre tid sluten ungdomsvård döms ut i förhållande till i dag. Därtill kan fler personer komma att dömas till sluten ungdomsvård eftersom utrymmet att välja en annan särskild ungdomspåföljd minskar.

Kostnadsökningen är mycket svår att uppskatta och kan på sikt komma att påverkas av de förslag som har lämnats av Utredningen om frihetsberövande påföljder för unga (En översyn av regleringen om

frihetsberövande påföljder för unga, SOU 2023:44). Utredningen före-

slår att fängelse bör väljas som påföljd även för barn som döms till frihetsberövande påföljder och att ansvaret för verkställigheten därmed ska flyttas från SiS till Kriminalvården. Betänkandet bereds för närvarande i Regeringskansliet. I sammanhanget bör även de förslag som lämnats av Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare nämnas (Skärpta regler om ungdomsövervakning och straffreduk-

tion för unga, SOU 2024:39, samt Straffbarhetsåldern, SOU 2025:11).

De förändringar i påföljdsstrukturen som där föreslås skulle kunna medföra kostnadsminskningar för SiS i vissa avseenden. Även dessa

11 Under 2023 motsvarade regressintäkterna knappt 40 procent av den utgift som Brottsoffermyndigheten hade för den utbetalda brottsskadeersättningen, se Brottsoffermyndigheten, Årsredovisning 2023 s. 17.

betänkanden bereds för närvarande i Regeringskanslie t.12Vi har inte underlag för att göra några särskilda beräkningar i detta avseende. Vår uppfattning är dock att det inte kommer att uppstå några kostnadsökningar för SiS och kommunerna till följd av våra förslag som inte kan hanteras inom befintliga anslag.

16.2.6. Finansiering

Bedömning: De föreslagna ändringarna kan inte genomföras utan

att betydande ekonomiska tillskott tillförs Kriminalvården. Dessa tillskott bör finansieras inom ramen för de resurser som kan förväntas behöva tillföras myndigheten så som en följd av andra reformer som påverkar myndighetens kostnader genom ökat behov av anstaltsplatser.

Om Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten ska kompenseras fullt ut för de eventuella överflyttningseffekter som kan uppstå till följd av våra förslag kommer kostnaderna för detta inte att rymmas inom befintliga anslag. Medel bör då tillskjutas myndigheterna.

Förslagen kan inte finansieras genom Kriminalvårdens befintliga anslag

Som angetts inledningsvis ska en utredning som lämnar förslag som innebär kostnadsökningar eller intäktsminskningar för staten, kommuner eller regioner (tidigare landsting), föreslå en finansiering av förslagen.

Som framgår av vår redogörelse ovan beräknas våra förslag leda till ökade kostnader för Kriminalvården med omkring 16,3 miljarder kronor per år. Med hänsyn till beloppets storlek står det klart dels att de förändringar som vi föreslår inte kan finansieras inom ramen för befintliga anslag, dels att det inte är möjligt att finansiera förslagen genom att överföra medel till myndigheten från någon annan del av rättsväsendet. Om förslagen ska genomföras måste medel tillskjutas Kriminalvården från andra utgiftsområden.

12 Se även Utredningen om en reform av den statliga barn och ungdomsvården för en trygg och kvalitativ vård (S 2024:01) vars förslag enligt dir. 2024:13 ska redovisas den 25 april 2025.

När det gäller flera av våra förslag om straffhöjningar finns det anledning att beakta att ändringarna i första hand syftar till att höja straffnivåerna för brott som i de flesta fallen redan i dag föranleder förhållandevis långa fängelsestraff. De kostnader som förslagen för med sig kommer därför inte, som nämnts ovan, att uppstå förrän tidigast något år efter det att lagändringarna har trätt i kraft och får inte fullt genomslag förrän ett flertal år därefter. Samma resonemang kan föras gällande förslaget om skärpta straff för flerfaldig brottslighet; de straffskärpningar som förslaget kommer att leda till kan inte väntas få fullt genomslag förrän några år efter förslagets ikraftträdande. När det gäller förslaget om förändring av häktningspresumtionen bedömer vi dock att det kommer att få genomslag relativt snabbt efter att det har trätt i kraft. Häktning ska ju ske så snart någon är på sannolika skäl misstänkt för brottet och det inte är uppenbart att skäl för häktning saknas och till skillnad från förslagen som innebär straffskärpningar kan ändringen tillämpas även med avseende på brott som har begåtts före ikraftträdandet. Till skillnad från lagföringsbeslut kommer alltså vårt förslag om att en presumtion för häktning ska föreligga vid fler brott än tidigare få en direkt effekt vid tidpunkten för införandet. Kostnadsökningen för det förslaget bedömer vi dock vara ringa.

16.3. Konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet

Bedömning: Våra förslag kan i viss utsträckning förväntas få kon-

sekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet.

Skälen för vår bedömning

Ett av skälen bakom att straffa ett visst beteende är att påverka människor på ett sådant sätt att de inte begår brott, dvs. att det ska ha en allmänt brottsavhållande påverkan. Denna kan antas uppstå genom avskräckning och genom moralbildning eller moralförstärkning. Ett annat skäl för att bestraffa vissa handlingar som numera ofta framhålls är att den dömde därigenom förhindras att begå ytterligare brott, s.k. inkapacitering. Straffskärpningar som innefattar längre eller en

ökad användning av fängelsestraff antas på det sättet kunna leda till minskad brottslighet.

Huruvida strängare straff minskar brottslighet genom avskräckning är omdebatterat och svårt att undersöka empiriskt. Studier talar dock för att straffskärpningars avskräckande effekter på den samhälleliga nivån är begränsad. Likaså är effektiviteten av inkapacitering som brottsförebyggande åtgärd omstridd och beroende bl.a. av att de mest återfallsbenägna individerna kan identifieras och frihetsberövas (se avsnitt 4.6.2).

Det är således – som också framhållits i flera tidigare utredningar – mycket svårt att härleda ett samband mellan å ena sidan höjda straffnivåer och, å andra sidan, minskad brottslighet eller positiva konsekvenser för det brottsförebyggande arbe tet.13Det kan finnas en risk för att ett längre fängelsestraff, med dess nedbrytande effekter, i stället leder till att risken för återfall ökar. Eftersom vissa av våra straffskärpningsförslag slår särskilt hårt mot mycket brottsaktiva individer – beträffande vilka det är rimligt att förutsätta att återfallsbenägenheten är hög – finns dock visst fog för antagandet att inkapaciteringseffekter kan uppstå. Det kan inte heller uteslutas att de föreslagna straffskärpningarna får en viss avskräckande effekt. Förslaget gällande skärpta straff för flerfaldig brottslighet innebär t.ex. att tillkommande brott inte ges den avtagande betydelse för det samlade straffvärdet som de har i dag. I stället kommer varje nytt sådant brott att innebära en påtaglig risk för ytterligare betydande bestraffning. När det gäller sådan – och annan – brottslighet som föregås av planering och kalkylerat risktagande kan man därför tänka sig att skärpningarna verkar avhållande. Gärningar som är typiskt förekommande i kriminella nätverk framstår inte sällan som välorganiserade och planerade.

Det är emellertid inte möjligt att ha någon mer välgrundad uppfattning om i vilken utsträckning förslaget kan tänkas bidra till att minska antalet brott, särskilt som straffhotets eller straffets preventiva verkningar är beroende även av andra faktorer, såsom risken för upptäckt och lagföring. Som vi redogjort för i kapitel 7–12 utgår våra förslag till förändrade regler för straffmätning och straffskärpningar i första hand från proportionalitetsprincipen, dvs. att straffet ska svara mot brottslighetens allvar. Detta utesluter emellertid inte att straff-

13 Se bl.a. SOU 2008:85 s. 369 f., SOU 2014:18 s. 227, Ds 2019:1 s. 236, SOU 2021:35 s. 470 och SOU 2023:1 s. 416.

skärpningar också kan ha brottspreventiva effekter av de slag som angetts.

Våra förslag kan vidare påverka de prioriteringar som Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten gör inom sina respektive verksamheter, vilket i sin tur kan påverka brottsligheten på olika sätt. Förslagen kan också ge en signal till andra myndigheter och övriga aktörer i samhället att prioritera åtgärder som syftar till att förebygga och bekämpa t.ex. sådan brottslighet som är typisk för kriminella nätverk. Det är emellertid mycket svårt att ha någon mer grundad uppfattning om i vilken utsträckning våra förslag kommer att ha sådana effekter på det brottsförebyggande arbetet.

16.4. Konsekvenser för jämställdheten

Bedömning: I den mån de föreslagna lagändringarna får en pre-

ventiv effekt kan de även förväntas bidra till bättre förutsättningar att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män.

Skälen för vår bedömning

Det övergripande målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Ett delmål är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. I detta ligger också att kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. Ett annat delmål är att uppnå jämställd hälsa.

Som framgår av avsnitt 8.4.2, föreslår vi att maximistraffet för grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn höjs. Dessutom innebär våra förslag till skärpningar av den gemensamma straffskalan att straffmaximum höjs för bl.a. flerfaldiga våldtäkter och grova våldtäkter. Vid upprepade fall av det senare brottet kommer till och med fängelse på livstid kunna komma i fråga. Samtidigt kommer våra förslag beträffande den konkreta straffmätningen att leda till en höjd straffnivå över hela skalan för den som döms för brott som innefattar en allvarlig kränkning av brottsoffret, däribland allvarliga sexualbrott. De sistnämnda brotten drabbar i första hand kvinnor. I den mån de av oss föreslagna lagändringarna får en preventiv effekt kan de därför även förväntas bidra till att de ovan nämnda jämställdhetspolitiska delmålen

uppnås. I övrigt kan förslagen inte förväntas få någon inverkan på jämställdheten eller på något nämnvärt sätt leda till skilda konsekvenser för kvinnor och män.

16.5. Konsekvenser för barn

Bedömning: Våra förslag kan i viss utsträckning förväntas få kon-

sekvenser för barn.

Skälen för vår bedömning

Av artikel 3 i barnkonventionen framgår att det vid bl.a. lagstiftningsåtgärder i första hand ska beaktas vad som bedöms vara barnets bästa samt att konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder för att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd. Av artikel 37 följer att gripande, anhållande, häktning, fängslande eller annat frihetsberövande av ett barn får användas endast som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. I artikeln anges också bl.a. att varje frihetsberövat barn ska behandlas på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder samt att barnet särskilt ska hållas åtskilt från vuxna, om det inte bedöms vara till barnets bästa att inte göra detta. Dessutom ska ett frihetsberövat barn, utom i undantagsfall, ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom brevväxling och besök.

Skärpta straff får konsekvenser för de personer som misstänks, åtalas och döms för de aktuella brotten. Bland dessa personer kan det förekomma straffmyndiga barn. Det innebär att det kan bli vanligare att barn under 18 år häktas och/eller döms till en frihetsberövande påföljd. I sådana fall är det viktigt att barnets rätt enligt artikel 37 i barnkonventionen tillgodoses. För detta ändamål finns det allmänna bestämmelser i bl.a. lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och 30 kap. 5 § brottsbalken (ersätts av 32 kap. 5 § första stycket i vårt förslag).

Att personer som misstänks, åtalas och döms för brotten är vårdnadshavare för – eller i vart fall föräldrar till – barn är vanligt och något som påverkar barnen. Skärpta straff medför att dessa barn hålls åtskilda

från sina föräldrar längre tid, vilket kan antas påverka dem i större utsträckning.

Som framgår av avsnitt 8.4.2, föreslår vi att maximistraffet för grov våldtäkt mot barn höjs. Dessutom innebär våra förslag till skärpningar av den gemensamma straffskalan att straffmaximum höjs för bl.a. flerfaldiga våldtäkter och grova våldtäkter mot barn. Vid upprepade fall av det senare brottet kommer till och med fängelse på livstid kunna komma i fråga. Slutligen kommer våra förslag beträffande den konkreta straffmätningen att leda till en höjd straffnivå över hela skalan för den som döms för brott som innefattar en allvarlig kränkning av brottsoffret, däribland allvarliga sexualbrott och andra brott som drabbar barn. I den mån de av oss föreslagna lagändringarna får en preventiv effekt kan de därför även förväntas bidra till att tillförsäkra barn sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för deras välfärd.

16.6. Övriga konsekvenser som anges i kommittéförordningen

Bedömning: Våra förslag kommer inte att medföra några andra

konsekvenser av det slag som anges i 15 § kommittéförordningen.

Skälen för vår bedömning

Vi bedömer att våra förslag i övrigt inte får några sådana konsekvenser som anges i 15 § kommittéförordningen som ska redovisas i betänkandet, dvs. konsekvenser för den kommunala självstyrelsen, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

DEL 8

Förslag som inte följer

av utredningens ställningstaganden

17. Författningsförslag som inte följer av ställningstagandena

17.1. Inledning

Av kapitel 10, 11 respektive 13 framgår våra förslag såvitt avser skärpta straff för flerfaldig brottslighet och brott som har samband med kriminella nätverk samt att häktningspresumtionen ska gälla i fler fall. I dessa avseenden presenteras här alternativa författningsförslag.

I detta kapitel behandlas också frågor om ikraftträdande och behov av övergångsbestämmelser när det gäller de alternativa författningsförslagen. Därtill finns en författningskommentar till respektive förslag. Konsekvenserna av de alternativa förslagen behandlas i kapitel 18.

17.2. Alternativa författningsförslag

17.2.1. Alternativt förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 24 kap. 1 § rättegångsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 kap.

1 §1

Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i ett år

Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i ett år

1 Senaste lydelse 2023:256.

eller mer får häktas, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han eller hon

eller mer får häktas, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållanden eller någon annan omständighet finns risk för att han eller hon

1. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff,

2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning eller

2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning, eller

3. fortsätter sin brottsliga verksamhet. Om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år och sex månader, ska häktning ske, om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas.

Om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, ska häktning ske, om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas.

Häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Kan det antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter, får häktning inte ske.

17.2.2. Alternativt förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 8 och 10 §§ i det nya 28 kap. ska ha följande lydelse.

8 § Vid sidan av vad som i övrigt gäller för varje brottstyp ska det som synnerligen försvårande beaktas om brottet ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet.

Som synnerligen försvårande ska det också beaktas om brottet, i annat fall än som avses i första stycket, innefattat, eller skulle ha innefattat, användning av skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats, och brottet inneburit, eller skulle ha inneburit,

1. ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person, eller

2. en fara, som framkallats uppsåtligen, för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom.

I fall som avses i första stycket ska straffvärdet höjas till det dubbla, om det inte finns synnerliga skäl mot en sådan höjning.

I fall som avses i andra stycket ska straffvärdet höjas med upp till det dubbla.

10 § När straffvärdet för flera brott bedöms ska de tre allvarligaste brotten ges fullt genomslag. Om det därutöver förekommer brott som inneburit ett allvarligt angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person ska även dessa ges fullt genomslag. Till det sammanlagda straffvärdet för dessa brott ska läggas en del av straffvärdet för vart och ett av de övriga brotten.

Om det med hänsyn till sambandet mellan brotten eller annars finns särskilda skäl får den samlade brottslighetens straffvärde bedömas på annat sätt än vad som anges i första stycket.

17.3. Författningskommentar

17.3.1. Det alternativa förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

24 kap.

1 §

I paragrafen regleras de grundläggande förutsättningarna för häktning. Övervägandena finns i avsnitt 13.3.1.

Tillämpningsområdet för den s.k. häktningspresumtionen vid allvarliga brott i andra stycket utvidgas genom att det föreskrivna minimistraffet för sådana brott där presumtionen ska tillämpas sänks från ett år och sex månader till ett år. Paragrafen ändras också språkligt.

17.3.2. Det alternativa förslaget till lag om ändring i brottsbalken

28 kap.

8 §

Paragrafen innehåller en uttömmande uppräkning av omständigheter som, vid sidan av vad som i övrigt gäller för varje brottstyp, ska beaktas som synnerligen försvårande vid bedömningen av straffvärdet. Regleringen ersätter hittillsvarande 29 kap. 2 a § och 29 kap. 2 § 6 i den del som avser brott som utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form. Övervägandena finns i avsnitt 11.6.

Första stycket tar sikte på brott som har samband med kriminella

nätverk eller i övrigt utgör led i organiserad brottslighet. För att det stycket ska bli tillämpligt krävs att det aktuella brottet har ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Däremot krävs det inte att brottet i sig är av någon särskild svårhet. Även ett brott som kan framstå som bagatellartat omfattas alltså, om det ingått som ett led i verksamheten inom en sådan grupp av personer som avses i bestämmelsen. Begreppet grupp av per-

soner omfattar alla kriminella grupperingar, även sådana som är löst

sammansatta men innefattar minst två personer. Att det inom en sådan grupp ska förekomma en viss verksamhet förutsätter inte att personerna i gruppen är yrkeskriminella, utan det räcker att det inom gruppen förekommer brottslig aktivitet av allvarligt slag. Även planerade brott, som nått den punkt där gärningen är straffbar, kan ingå i verksamheten. Det behöver inte anges exakt vilket eller vilka brott som det rör sig om. Kravet på att brottsligheten som utövas inom gruppen ska vara allvarlig medför dock att viss konkretion krävs. Kravet tar sikte både på brottslighetens karaktär och hur den utförs. Brottsligheten kan t.ex. omfatta våldsbrott, narkotikabrott, vapenbrott, tillgreppsbrott, välfärdsbrott, bedrägerier och annan ekonomisk brottslighet. Det uppskattade straffvärdet får stor betydelse vid bedömningen av brottslighetens allvar. Som utgångspunkt bör det anses vara fråga om allvarlig brottslighet om ett samlat straffvärde kan bedömas nå upp till eller överstiga två år. I det ligger att de isolerade straffvärdena för flera brott kan understiga två år. Om en grupp av personer utövar brottslighet som avser t.ex. grova bedrägerier eller grova penningtvättsbrott kan alltså detta omfattas, även om brotten sedda var för

sig skulle bedömas ha straffvärden som ligger nära eller motsvarar minimistraffet för sådana brott. Eftersom det inte behöver anges exakt vilket eller vilka brott det rör sig om kan det inte krävas att domstolens bedömning i nämnda avseenden ska baseras på annat än uppskattningar. Det uppskattade straffvärdet är dessutom bara ett exempel på vad som kan tillmätas betydelse vid bedömningen av om det inom gruppen utövas allvarlig brottslighet. En samlad bedömning får göras utifrån vad som i det enskilda fallet är känt om den brottslighet som kan knytas till gruppen. Huruvida det aktuella brottet har ingått som

ett led i sådan verksamhet som avses i bestämmelsen får bedömas ut-

ifrån vad som är känt om det sammanhang i vilket brottet begåtts. Det krävs inte att den som utfört eller annars medverkat till brottet har en viss grupptillhörighet. Också gärningar utförda av någon utomstående för en grupps räkning omfattas. Även om den tilltalades eventuella tillhörighet till en viss grupp inte är avgörande för tillämpningen av straffskärpningsbestämmelsen kan sådana förhållanden ha betydelse ur bevissynpunkt. Således kan det i bevissammanhang bli aktuellt att beakta faktorer som gärningspersonens tidigare brottslighet, anknytning till kriminella nätverk eller tillhörighet till den kriminella miljön. Även ett brottsoffers tidigare agerande och anknytning till kriminella nätverk kan vara av relevans. Åklagaren har bevisbördan såväl för de faktiska förhållanden som ligger till grund för bedömningen att brottet ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet, som för att de nämnda förhållandena täcks av gärningspersonens uppsåt. För att åklagaren ska anses ha uppfyllt sin bevisbörda krävs det att han eller hon presenterar en utredning som uppfyller det krav på bevisningens styrka som i allmänhet gäller i brottmål. Det ska alltså vara ställt utom rimligt tvivel att omständigheterna, både i objektivt och subjektivt hänseende, är sådana att bestämmelsen är tillämplig.

Det andra stycket är subsidiärt till det första och omfattar vissa brott som avser skjutningar och sprängningar på allmän plats eller liknande platser, oavsett samband med kriminella nätverk. En första förutsättning för att det stycket ska bli tillämpligt är att brottet innefattat, eller skulle ha innefattat, användning av skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats. Innebörden av begreppet

skjutvapen är densamma som i 1 kap. 2 § vapenlagen (1996:67). Begrep-

pet sprängämne har samma betydelse som det har där det förekommer

i kvalifikationsgrunder för grova brott i brottsbalken, såsom de grova formerna av olaga tvång, olaga hot och utpressning. Således omfattas t.ex. handgranater och andra föremål som innehåller sprängämnen. Det som brukar avses med begreppet sprängningar kan även utföras genom något som i egentlig mening inte är att betrakta som ett sprängämne (t.ex. kraftig pyroteknik). Detta fångas upp genom begreppet

annat liknande ämne, vilket som utgångspunkt i vart fall omfattar

explosiva varor enligt 4 § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor. Begreppet användning av skjutvapen och sprängämnen m.m. innebär att brottet måste avse ett faktiskt bruk som medför att skjutvapnet avlossats eller sprängämnet exploderat eller att gärningspersonen försökt avlossa skjutvapnet eller få sprängämnet att explodera. Eftersom bestämmelsen även är tillämplig i fråga om brott som

skulle ha innefattat en sådan användning omfattas emellertid inte

endast fullbordade brott och försöksbrott, utan även förberedelse och stämpling till brott av det aktuella slaget. Att skjutvapen eller sprängämne på annat sätt än genom användning förekommer vid ett brott, t.ex. genom att visas upp eller omnämnas för att hota eller förstärka ett hot, omfattas däremot inte. Även rena innehav av skjutvapen och sprängämnen faller utanför regleringen i andra stycket. De platser som omfattas är allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats, med samma innebörd som dessa begrepp har i 9 kap. 1 a § 1 vapenlagen. Med allmän plats avses alltså plats, inom- eller utomhus, som är upplåten till eller frekventeras av allmänheten, t.ex. gata, torg, tunnelbanestation eller järnvägsstation. Om allmänheten har tillträde endast under vissa tider, är platsen allmän under denna tid men inte i övrigt. Även tåg, båtar, hotell, restauranger, affärslokaler, teatrar, biografer och liknande utgör allmänna platser i den mån och under den tid allmänheten har tillträde till dem. Med begreppet en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats avses en plats som inte utgör allmän plats men som regelmässigt fungerar som samlingsplats eller där det vid tillfället för brottet finns en folksamling. En annan plats där människor brukar samlas kan t.ex. vara en myndighets-, företags- eller föreningslokal eller ett skol- eller universitetsområde dit allmänheten inte har tillträde. Det krävs inte att människor är samlade på platsen vid tillfället för brottet, utan endast att människor regelmässigt samlas där. Om en plats normalt inte utgör en samlingsplats men det finns en folksamling där när brottet begås, är det i stället fråga om en annan plats där människor har samlats. Det

kan i princip vara fråga om vilken plats som helst som inte är allmän, t.ex. en skogsdunge som fungerar som tillfällig festplats. Brottet ska ha avsett användning på en plats av det angivna slaget. Det omfattar även t.ex. en skjutning från en sådan plats mot någon på en annan plats. Likaså inryms en skjutning från någon annan plats mot en person på en sådan plats som anges i bestämmelsen. Den som skjuter någon eller kastar en handgranat mot denne omfattas alltså, oavsett om det sker på, från eller mot t.ex. ett torg. På samma sätt omfattas gärningar som innefattat användning av skjutvapen eller sprängämnen och som utförts från, i eller mot fordon på sådana platser som avses i bestämmelsen. Tillämpningsområdet för det andra stycket är avgränsat till de brottstyper som räknas upp i punkterna 1 och 2.

Första punkten avser brott som inneburit, eller skulle ha inneburit,

ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Det handlar alltså om brott där gärningen har bestått i eller innefattat uppsåtlig allvarligare våldsanvändning, uppsåtligt allvarligare hot, eller med sådant våld eller hot jämställbart handlande, som är direkt riktat mot en annan person. Också medhjälp och anstiftan samt försök och andra osjälvständiga brottsformer omfattas. Det gäller även förberedelse och stämpling, vilket framgår av att punkten också anges omfatta brott som skulle ha inneburit ett angrepp av det aktuella slaget. Med

allvarligt angrepp avses att brottets straffvärde motsvarar fängelse i

sex månader eller mer. Exempel på sådana angrepp av särskild relevans i sammanhanget är mord och misshandel av allvarligare slag. Att begreppet allvarligt angrepp förutsätter ett uppsåtligt agerande utesluter inte att bestämmelsen kan tillämpas när ett uppsåtligt brott begåtts tillsammans med ett brott där oaktsamhet är tillräckligt för straffansvar. Det innebär att brott som vållande till annans död eller vållande till kroppskada kan omfattas, om döden eller skadan har orsakats genom uppsåtlig våldsanvändning.

Andra punkten avser brott som inneburit, eller skulle ha inneburit,

en fara, som framkallats uppsåtligen, för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Det innebär att brotten mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse kan omfattas av det andra stycket om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, men däremot inte t.ex. allmänfarlig vårdslöshet eller framkallande av fara för annan, om inte faran framkallats uppsåtligen. Bestämmelsen kan vara av särskild betydelse när det gäller allmänfarlig ödeläggelse genom sprängning. Även i det avseendet krävs det emellertid att brottet begåtts på allmän

plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats. En plats som bara är tillgänglig för en sluten krets av personer och som inte brukar användas som samlingsplats, t.ex. ett trapphus, utgör inte en sådan plats som avses, såvida inte människor har samlats där vid det aktuella tillfället. En sprängning i ett trapphus kan dock ändå omfattas om detonationen får effekter på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats, t.ex. genom att glas eller annat splitter slungas ut på gatan, om detta täcks av gärningspersonens uppsåt. När det däremot gäller sprängningar i rent privata miljöer får det i stället bedömas om paragrafen är tillämplig på grund av att brottet ingått som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet (första stycket). Eftersom den andra punkten även omfattar brott som skulle ha inneburit en fara av det aktuella slaget omfattas även försök, förberedelse och stämpling till sådana brott som avses där.

Enligt tredje stycket ska, i fall som avses i första stycket, straffvärdet höjas till det dubbla, om det inte finns synnerliga skäl mot en sådan höjning. Härigenom markeras att utgångspunkten är att straffvärdet för ett gängrelaterat brott ska fördubblas i förhållande till vad som skulle ha varit fallet om brottet inte varit gängrelaterat. Vad straffvärdet för ett motsvarande icke gängrelaterat brott skulle ha varit kan i och för sig vara svårt att avgöra, eftersom det i en annan situation än den som domstolen har att bedöma kan föreligga försvårande omständigheter av helt annat slag. Exempelvis kan en misshandel i nära relation inte användas som jämförelseunderlag vid en misshandel i gängmiljö, eftersom en misshandel av det förstnämnda slaget kan ha ett mycket högt straffvärde av helt andra skäl än som avses i den här aktuella regleringen. Vidare måste beaktas att den straffrättsliga principen om att s.k. dubbelräkning, eller dubbelbeaktande, inte ska ske – dvs. att försvårande omständigheter ska ges genomslag vid straffvärdebedömningen endast när dessa inte tillräckligt har beaktats genom rubriceringen av brottet, inklusive kvalificeringen av brottet till en viss grad – är tillämplig även i förhållande till den aktuella straffskärpningsbestämmelsen. Om exempelvis ett vapenbrott bedöms som grovt på grund av att vapnet har innehafts i en kriminell miljö och därför typiskt sett kunnat befaras komma till brottslig användning måste därför, för att inte dubbelbeaktande ska ske, jämförelsen i princip göras i förhållande till ett brott där vapnet inte har innehafts i en sådan miljö. Bestämmelsen innehåller också en ventil som ger dom-

stolen möjlighet att i vissa undantagsfall fastställa ett lägre straffvärde än vad som motsvarar en höjning till det dubbla, nämligen om det finns synnerliga skäl mot en sådan höjning. Synnerliga skäl mot en höjning till det dubbla kan föreligga exempelvis om den tilltalade, utan att gärningen är fri från ansvar enligt 24 kap. 4 § brottsbalken, har involverats i brottsligheten mot sin vilja och kan sägas ha handlat under tvång (jfr 23 kap. 5 § brottsbalken). Genom kravet på synnerliga skäl markeras att möjligheten att avvika från en dubblering ska användas restriktivt. En annan sak är att straffskalornas yttre begränsningar i vissa situationer kan omöjliggöra en dubblering (jfr 26 kap. 2 a §).

Enligt fjärde stycket ska, i fall som avses i andra stycket, straffvärdet höjas med upp till det dubbla. Genom att höjningen ska göras med

upp till det dubbla markeras att domstolen ska göra en bedömning i

det enskilda fallet av hur allvarligt det specifika brottet är. Vid den bedömningen kan de straffskärpande omständigheter som bestämmelsen i denna del avser ges varierande genomslag beroende på situationen. Gärningens allmänna farlighet, sett till risken för att utomstående ska komma till skada, kan tala för att straffvärdet ska fördubblas jämfört med vad som hade varit fallet om bestämmelsen inte varit tillämplig. Hur välbesökt den aktuella platsen varit vid brottstillfället och andra förhållanden som inverkar på faran för tredje man kan därför vara av särskild betydelse för bedömningen.

Om ett gemensamt straff ska mätas ut för flera brott som träffas av paragrafen tillämpas det tredje respektive fjärde stycket med avseende på det samlade straffvärdet för dessa brott (jfr 10 §).

10 §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i det nuvarande regelverket, reglerar bedömningen av straffvärdet vid flerfaldig brottslighet. Övervägandena finns i avsnitt 10.8.6.

I första stycket anges huvudregeln för hur straffvärdet för flera brott bedöms. Enligt första meningen ska de tre allvarligaste brotten då ges fullt genomslag. Detta innebär att vart och ett av dessa brott ska beaktas med det straffvärde som brottet skulle ha ansetts motsvara om det bedömts oberoende av övriga brott. De allvarligaste brotten är de brott som vid en sådan bedömning anses ha de högsta straffvärdena.

Av andra meningen framgår att även brott som inneburit ett allvarligt angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person ska ges fullt genomslag vid bedömningen. Om något av de tre allvarligaste brotten inneburit ett sådant angrepp ska detta beaktas fullt ut redan med stöd av den första meningen. Bestämmelsen avser därför endast det fallet att det därutöver förekommer brott av det angivna slaget.

Bestämmelsen tar sikte på samma typer av brott som de som avses i nuvarande 29 kap. 1 § andra stycket andra meningen. Således omfattar den brott där gärningen består i eller innefattar uppsåtlig allvarligare våldsanvändning, uppsåtligt allvarligare hot eller med sådant våld eller hot jämställbart handlande, direkt riktat mot en annan person. Med att våldet, hotet eller handlandet ska vara av allvarligare slag avses att straffvärdet motsvarar åtminstone sex månaders fängelse. Brott som typiskt sett riktar sig mot en mer obestämd krets av människor och där det för straffansvar för fullbordat brott är tillräckligt med en fara för denna krets omfattas inte. Detsamma gäller brott med det primära skyddsintresset att värna rikets styrelseskick och oberoende. Exempel på brott som innebär ett sådant angrepp som anges i bestämmelsen är grov misshandel och annan misshandel av allvarligare slag, människorov, olaga frihetsberövande, grov kvinnofridskränkning, grov fridskränkning, rån, grovt rån samt grövre fall av olaga tvång, olaga hot, utpressning, våld eller hot mot tjänsteman och övergrepp i rättssak. Vidare kan sexualbrott utgöra sådana angrepp. Också medhjälp och anstiftan samt försök och andra osjälvständiga brottsformer omfattas. Ytterst blir det dock en fråga för domstolen att i det enskilda fallet avgöra om en konkret gärning är sådan att det inneburit ett angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person. (Jfr prop. 2009/10:147 s. 14 f.)

Enligt huvudregeln i första stycket ska domstolen alltså lägga samman de isolerade straffvärdena för de tre allvarligaste brotten och eventuellt därutöver förekommande brott som inneburit ett allvarligt angrepp mot någons liv, hälsa eller trygghet till person. Till detta ska den sedan, enligt tredje meningen, lägga en del av straffvärdet för vart och ett av de övriga brotten. Hur stor denna andel bör vara preciseras inte i bestämmelsen, och det finns i och för sig inget som hindrar att andelen i någon mån tillåts avta. Som en allmän tumregel bör dock kunna gälla att varje tillkommande brott beaktas med hälften av sitt isolerade straffvärde.

Viktigt att understryka är att en tumregel av detta slag inte ska ses som annat än just en tumregel. Tillämpningen måste således alltid anpassas efter den aktuella situationen, varvid bl.a. brottslighetens skyddsintressen och karaktär samt brottens relativa svårhet och inbördes samband kan få betydelse. På liknande sätt som i dag måste domstolen också alltid försäkra sig om att slutresultatet står i rimlig proportion, inte bara till den brottslighet som är aktuell, utan också till straffnivåerna för andra typer av brott eller kombinationer av brott. Vid denna kontroll kan t.ex. de normala straffnivåerna för ett brott av högre grad eller ett närliggande brott av allvarligare slag användas som hållpunkter. Andra hållpunkter kan vara maximistraffet för det allvarligaste brottet eller maximistraffet för den i brottskombinationen mest frekvent förekommande brottstypen. En jämförelse av det sistnämnda slaget kan vara nödvändig när någon har begått ett enstaka brott med en mycket sträng straffskala och ett stort antal brott med en lindrigare straffskala. Har någon exempelvis gjort sig skyldig till ett olaga frihetsberövande, med ett straffvärde på ett års fängelse, och därutöver ett stort antal stölder av normalgraden, skulle – om de senare brotten vore tillräckligt många – formellt sett ett 18 år långt fängelsestraff kunna dömas ut till följd av den stränga straffskalan för frihetsbrottet. Eftersom stölderna i sig aldrig skulle ha kunnat föranleda ett strängare straff än fyra års fängelse bör det emellertid inte komma i fråga att döma ut ett strängare straff än fängelse i fem år i en sådan situation.

I andra stycket ges en möjlighet att göra undantag från huvudregeln i första stycket. Enligt denna bestämmelse får den samlade brottslighetens straffvärde såldes bedömas på annat sätt om det med hänsyn till sambandet mellan brotten eller annars finns särskilda skäl.

Ett samband mellan brotten bör framför allt kunna ge skäl att frångå huvudregeln när ett eller flera brott har ingått som ett led i ett annat, eller olika straffbud annars har överträtts inom ramen för ett och samma händelseförlopp. I sådana fall kan en viss del av brottsligheten många gånger konsumeras såsom subsidiär till eller medbestraffad med huvudbrottet. Men när domstolen dömer enligt två eller flera straffbud, måste beaktas att det kan finnas straffvärdepåverkande omständigheter som är gemensamma för brotten, och därför riskerar att få ett oproportionerligt stort genomslag, om det isolerade straffvärdet för de enskilda brotten bara läggs samman. I dessa fall kan ett lämpligare tillvägagångssätt i stället vara att mer direkt rikta in bedömningen mot

brottsligheten sedd som en helhet. I allmänhet bör det leda till att den samlade brottslighetens straffvärde blir lägre än vad en tillämpning av huvudregeln leder fram till.

Andra särskilda skäl kan föreligga när vart och ett av de brott som bedömningen avser har rubricerats som grovt på grund av att det ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller liknande. Det förhållandet att brottsligheten upprepats har då redan fått betydelse vid gradindelningen. Skulle det sedan även ges den betydelse vid bedömningen av straffvärdet som följer av huvudregeln, kan det leda till ett resultat som blir alltför högt i förhållande till den skada eller fara som brottsligheten inneburit. Att brottsligheten utövats systematiskt är visserligen en omständighet som bör tala i skärpande riktning när straffvärdet bedöms (jfr 7 § 6), men inte alltid i den utsträckning som en tillämpning av huvudregeln i dessa fall skulle innebära. Om brottslighetens omfattning har beaktats vid rubriceringen av brotten kan det således finnas anledning att bedöma det samlade straffvärdet på annat sätt.

Även i andra fall kan avsteg från huvudregeln vara motiverade för att tillgodose intresset av relativ proportionalitet. Det gäller inte minst i fråga om brottstyper såsom narkotikabrott, ekonomisk brottslighet och vissa typer av förmögenhetsbrott, där betydelsen av de kvantifierbara omständigheterna (mängden narkotika eller den ekonomiska skadan mätt i pengar) ges en avtagande betydelse vid värderingen av enstaka brott och där antalet brott ibland kan ha mindre betydelse för hur straffvärd brottsligheten är. För att undvika en omotiverad övervärdering av den samlade brottsligheten, kan det följaktligen finnas anledning att bedöma straffvärdet för denna på annat sätt i vissa av dessa fall. Även i fråga om andra brottstyper kan avsteg från huvudregeln vara motiverade för att tillgodose intresset av relativ proportionalitet. Kravet på särskilda skäl innebär dock att sådana avsteg inte mer regelmässigt kan komma i fråga. För att detta ska anses motiverat, bör krävas att en tillämpning av huvudregeln skulle leda till ett samlat straffvärde som står i påtaglig disproportion till straffnivåerna för andra typer av brott eller kombinationer av brott.

Enligt 26 kap. 2 § fjärde stycket kan fängelse på livstid dömas ut som gemensamt straff om flera av brotten har ett maximistraff som uppgår till fängelse i tolv år. Som framgår av kommentaren till den paragrafen ska detta förstås så att det i allmänhet bör krävas att minst

tre av brotten har ett sådant maximistraff, men att det inte är uteslutet att tillämpa bestämmelsen när detta endast gäller två av brotten. I övrigt är det bestämmelserna i förevarande paragraf som styr i vilka fall ett gemensamt livstidsstraff kan komma i fråga. Om en tillämpning av huvudregeln i första stycket leder fram till att straffvärdet inte bara slår i taket för fängelse på viss tid, utan också (i vart fall teoretiskt sett) passerar det, får domstolen överväga om ett livstidsstraff ska dömas ut. Straffet bör följaktligen inte bestämmas till livstids fängelse i varje fall och så fort taket för ett visstidsstraff passeras. Först om brottsligheten kan anses lika allvarlig som annan brottslighet där straffvärdet motsvarar fängelse på livstid bör ett sådant straff komma i fråga. Exempel på när så skulle kunna vara fallet är när den tilltalade har gjort sig skyldig till ett stort antal grova våldtäkter eller, utöver ett mindre antal sådana brott, en mängd andra allvarliga sexualbrott.

Det anförda ska inte förstås så att straffvärdet aldrig kan bedömas understiga straffmaximum för fängelse på viss tid när en tillämpning av huvudregeln skulle leda till att straffvärdet slog i eller passerade detta tak. Även i ett sådant fall kan det finnas särskilda skäl för att avvika från huvudregeln och således bedöma straffvärdet till en lägre nivå.

Paragrafen är tillämplig även när brottsligheten ligger på bötes-

nivå. Om det inte finns särskilda skäl för en annan bedömning ska

således de tre allvarligaste sådana brotten ges fullt genomslag och vart och ett av de övriga brotten beaktas med en viss del av sitt isolerade straffvärde. Även här bör den ovan angivna tumregeln normalt kunna användas. Det innebär att varje tillkommande brott efter det tredje, räknat i fallande svårhet, som utgångspunkt bör beaktas med 50 procent av det antal dagsböter som brottet skulle ha föranlett om det bedömts för sig. Om minst ett av brotten också har fängelse i straffskalan, kan ett fängelsestraff dömas ut om brottsligheten är jämförbar i svårhet med sådan brottslighet som normalt ligger på fängelsenivå. Liksom i andra fall får domstolen sedan pröva om straffet ska vara villkorligt eller inte.

17.4. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

När det gäller ikraftträdande och behovet av övergångsbestämmelser hänvisas till kapitel 15.

18. Konsekvenser av de förslag som utredningen inte står bakom

18.1. Inledning

Vi har i avsnitt 16.1 beskrivit vilka uppgifter ett betänkande måste innehålla när det gäller konsekvenserna av de förslag som en utredning presenterar.

I det följande redovisar vi konsekvenserna av de förslag som utredningen är ålagda att lämna men inte står bakom. Vår särredovisning avser de ekonomiska konsekvenserna, i övrigt hänvisar vi till det som framförts i kapitel 16.

18.2. Kriminalvårdens kostnader och finansiering av dessa

18.2.1. Skärpta straff för flerfaldig brottslighet

Bedömning: Förslaget om att de tre allvarligaste brotten ska ges

fullt genomslag när straffvärdet för flera brott beräknas innebära ökade kostnader för Kriminalvården om cirka 8,2 miljarder kronor per år.

Ett sådant förslag kan inte genomföras utan att ett motsvarande ekonomiskt tillskott tillförs Kriminalvården. Detta tillskott bör finansieras inom ramen för de resurser som kan förväntas behöva tillföras myndigheten så som en följd av andra reformer som påverkar myndighetens kostnader genom ökat behov av anstaltsplatser.

Skälen för vår bedömning

Vi är ålagda att föreslå en modell för straffmätning av flerfaldig brottslighet som innebär att de tre allvarligaste brotten räknas fullt ut och att det först därefter blir aktuellt med viss straffreduktion. Vi ska även föreslå ytterligare begränsningar av straffreduktionen vid allvarliga brott mot person. Förslaget finns i avsnitt 17.2.2.

Beträffande vår metod för bedömningen av förslagens effekter på strafftiderna och svårigheter vid bedömningen hänvisas till det som sagts i kapitel 16. Med utgångspunkt däri framstår det som rimligt att räkna med att nu aktuellt förslag sammantaget kan förväntas öka de utdömda strafftiderna med intervallet 40–50 procent avseende samtliga domar som innefattar flerfaldig brottslighet. Vi har valt att utgå från den högre delen av intervallet i våra beräkningar, men det ska poängteras att procentsatsen här, liksom beträffande det förslag vi står bakom, är avsedd att ge uttryck för ett genomsnitt och att ökningen således kan bli både större och mindre i det enskilda fallet.

Med utgångspunkt i den beräkningsmodell vi beskrivit ovan och i avsnitt 16.2.2 applicerad på uppgifter vi fått från Kriminalvården om påbörjade verkställigheter uppgår det totala antalet tillkommande fängelseår i denna del till 8 417 år. Av dessa 8 417 år ska – med hänsyn till reglerna om villkorlig frigivning – två tredjedelar, dvs. 5 611 år, som utgångspunkt verkställas i anstalt. Med hänsyn till den dygnskostnad för en intagen i anstalt som Kriminalvården förordar – 4 000 kronor – beräknas den sammantagna merkostnaden för Kriminalvården till följd av de förslag som avser skärpta straff för flerfaldig brottslighet som utredningen inte står bakom till cirka 8,2 miljarder kronor per år (5 611 × 365 × 4 000 = 8 192 060 000 ).1Förslaget är därmed cirka 2,8 miljarder kronor dyrare per år än det förslag som utredningen står bakom.

1 Siffran kan jämföras med konsekvensutredningen avseende utredningens förslag och merkostnaden 5,4 miljarder kronor per år.

18.2.2. Skärpta straff för brott som har samband med kriminella nätverk

Bedömning: Förslaget om att straffvärdet för brott som ingått

som ett led i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet ska höjas till det dubbla, om det inte finns synnerliga skäl mot en sådan höjning, beräknas innebära ökade kostnader för Kriminalvården om 4,8 miljarder kronor per år.

Ett sådant förslag kan inte genomföras utan att ett motsvarande ekonomiskt tillskott tillförs Kriminalvården. Detta tillskott bör finansieras inom ramen för de resurser som kan förväntas behöva tillföras myndigheten så som en följd av andra reformer som påverkar myndighetens kostnader genom ökat behov av anstaltsplatser.

Skälen för vår bedömning

Vi är ålagda att föreslå en straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på alla brott som har samband med kriminella nätverk och deras organiserade kriminella verksamhet. I direktiven anges att vid tillämpningen av den nya regleringen ska straffet motsvara det dubbla straff som annars skulle ha dömts ut, om inte tungt vägande skäl, såsom påtvingat deltagande i organiserad brottslighet, talar för en mindre ökning än det dubbla. Förslaget finns i avsnitt 17.2.2.

I de fall den bestämmelsen tillämpas kommer straffvärdet som utgångspunkt dubbleras, vilket sannolikt leder till att (ovillkorligt) fängelse kommer att väljas som påföljd i fler fall samt att fängelsestraffens längd ökar väsentligt, vilket i sin tur påverkar Kriminalvårdens kostnader. Som anförts i kapitel 16 är denna kostnadsökning svår att beräkna eftersom det inte finns någon statistik att lägga till grund för beräkningarna.

För att kunna beräkna antalet tillkommande fängelseår väljer vi – på samma sätt som i kapitel 16 – att ta vår utgångspunkt i rapporten

Myndigheter i samverkan mot den organiserade brottsligheten 2023. Av

den framgår att antalet utdömda fängelseår med koppling till den organiserade brottsligheten 2023 uppgick till 461 år. Som nämnts i kapitel 16 ska det noteras att den siffran endast avser resultatet av specifika myndighetsinsatser som syftat till att bekämpa allvarlig och

samhällshotande organiserad brottslighet i lokalsamhället med särskilt fokus på utsatta områden. Med hänsyn till de senaste årens utveckling (se avsnitt 11.2.2) och upplysningar som utredningen erhållit från Polismyndigheten bedömer vi att motsvarande siffra för all brottslighet som har samband med kriminella nätverk skulle kunna uppskattas till minst sex gånger så många, dvs. knappt 3 000 år. Även om siffran bygger på en grov uppskattning framstår den inte som orimlig i relation till de sammanlagt 16 590 fängelseår som totalt dömdes ut år 2023. Att knappt 20 procent av dessa år skulle ha en koppling till den föreslagna bestämmelsens tillämpningsområde är nog snarare i underkant. Om vi alltså utgår från att den nu föreslagna bestämmelsen skulle tilllämpas i de fallen skulle en dubblering göras och alltså 3 000 fängelseår tillkomma årligen. Till dessa ska läggas effekterna av vårt förslag avseende den nyanserade straffmätningen i allmänhet och den flerfaldiga brottsligheten i synnerhet (se ovan). Vid en försiktig bedömning uppskattar vi att ungefär hälften av domarna avser flerfaldig brottslighet. Därtill kan 29 kap. 2 § 6 brottsbalken ha tillämpats vid de utmätta straffvärdena, vilket mildrar effekten av vårt förslag något. Det totala antalet tillkommande fängelseår kan därför uppskattas till knappt 5 000 per år. Av dessa 5 000 år ska – med hänsyn till reglerna om villkorlig frigivning – två tredjedelar, dvs. knappt 3 300 år, som utgångspunkt verkställas i anstalt. Med hänsyn till den dygnskostnad för en intagen i anstalt som Kriminalvården förordar – 4 000 kronor – beräknas den sammantagna merkostnaden för Kriminalvården till följd av de förslag som avser skärpta straff för brott som har samband med kriminella nätverk som utredningen inte står bakom till drygt 4,8 miljarder kronor per år (3 300 × 365 × 4 000 = 4 818 000 000) .2Förslaget är därmed cirka 1,6 miljarder kronor dyrare per år än det förslag som utredningen står bakom.

2 Siffran kan jämföras med konsekvensutredningen avseende utredningens förslag och merkostnaden 3,2 miljarder kronor per år.

18.2.3. Häktningspresumtionen ska gälla i fler fall

Bedömning: Förslaget om att presumtionen för häktning ska

sänkas till brott med lägst ett års fängelse i straffskalan beräknas innebära ökade kostnader för Kriminalvården avseende fler transporter av frihetsberövade personer till och från domstolarna samt ett ökat behov av häktesplatser. Kostnaderna uppskattas till knappt 228 miljoner kronor.

Ett sådant förslag kan inte genomföras utan att ett motsvarande ekonomiskt tillskott tillförs Kriminalvården. Detta tillskott bör finansieras inom ramen för de resurser som kan förväntas behöva tillföras myndigheten så som en följd av andra reformer som påverkar myndighetens kostnader genom ökat behov av häktes- och anstaltsplatser.

Skälen för vår bedömning

Vi är ålagda att föreslå att gränsen för presumtionen för häktning ska sänkas till brott med lägst ett års fängelse i straffskalan. Förslaget finns i avsnitt 17.2.1.

När det gäller förslaget om en förändrad häktningspresumtion kan det antas att detta kommer att leda till att åklagarna och domstolarna får fler häktningsförhandlingar att hantera. De brott som berörs av förslaget om en förändrad häktningspresumtion framgår av avsnitt 13.3.1. Efter hänsyn tagen till våra förslag om höjningar av vissa minimistraff rör det sig sammanlagt om att häktningspresumtionen kommer att utvidgas till att omfatta ytterligare 44 brott. Det kommer att innebära kostnader för Kriminalvården i form av ett ökat antal häktesplatser om fler brott omfattas av presumtionsregeln. Vidare innebär fler häktningsförhandlingar och s.k. fristmål ökade kostnader för Kriminalvården i form av fler transporter av frihetsberövade personer till och från domstolarna.

Att uppskatta tillkommande kostnader för Kriminalvården utifrån förslaget är med tillgänglig information emellertid mycket svårt. Endast de tillkommande häktningar som också leder till ytterligare nya lagföringar med fängelsepåföljd och de tillkommande häktningar som inte leder till fängelsepåföljd alternativt frikännande domar kommer att innebära ökade kostnader för Kriminalvården i form av ytterlig-

are vårddygn. En stor andel av de som häktas döms sedan till ett fängelsestraff, varvid häktningstiden avräknas vid verkställigheten av straffet. Dygnskostnaden för en plats i häkte är dock högre än kostnaden för en anstaltsplats och uppgår till i genomsnitt 4 500 kronor. Därtill kommer att det redan i dag råder en akut brist på häktesplatser. En ökning av antalet häktade personer torde därför medföra såväl kostnadsökningar som praktiska utmaningar för Kriminalvården, även om det inte sker någon ökning beträffande antalet lagföringar. Mot den bakgrunden bedömer vi att ett genomförande av det alternativa förslaget riskerar att äventyra tidpunkten för ikraftträdandet av reformen.

Som framgår av avsnitt 18.3.2 nedan bedömer vi att det alternativa förslaget att sänka häktningspresumtionen medför en ökning om cirka 1 600 häktade mål, eller fristmål, per år. För enkelhetens skull utgår vi i den fortsatta bedömningen från att det är samma sak som 1 600 häktade personer. Det är emellertid bara de personer som avslutar sin häktning efter nedlagd förundersökning, frikännande dom eller dom till annan påföljd än ovillkorligt fängelse som medför en fullständig merkostnad för Kriminalvården. För de personer där häktningen övergår i verkställighet av ett ovillkorligt fängelsestraff är det i stället i kostnadsskillnaden mellan en häktesplats och en anstaltsplats som merkostnaden finns (i genomsnitt cirka 800 kronor). Att med någon säkerhet uppskatta dessa kostnader låter sig inte göras, men vår bästa gissning, baserad på en genomsnittlig häktningstid om tre månader och en lagföringsfrekvens om 80 procent, medför en merkostnad för Kriminalvården om cirka 222 miljoner kronor ((1 280 × 90 × 800 = 92 160 000) + (320 × 90 × 4 500 = 129 600 000) = 221 760 000).

Därtill kommer kostnader för transporter, som enligt en schablon som Kriminalvården tillhandahållit kan uppskattas till 200 kronor per vårddygn, vilket – med samma merkostnadsresonemang som ovan – ger en kostnad om cirka 5,8 miljoner kronor (320 × 90 × 200 = 5 760 000). Den uppskattade kostnadsökningen medför att förslaget inte kan genomföras utan att ett motsvarande ekonomiskt tillskott tillförs Kriminalvården. Detta tillskott bör finansieras inom ramen för de resurser som kan förväntas behöva tillföras myndigheten så som en följd av andra reformer som påverkar myndighetens kostnader genom ökat behov av häktes- och anstaltsplatser.

Om antalet lagföringar för de aktuella brotten ökar till följd av att häktning sker i större utsträckning än tidigare kommer Kriminal-

vårdens kostnader att öka ytterligare. Med hänsyn till syftet med häktningsinstitutet är det troligt att en sådan ökning kommer att ske. Att med någon form av säkerhet uppskatta storleken av denna ökning låter sig dock inte göras.

18.3. Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och domstolarna

18.3.1. Skärpta straff för flerfaldig brottslighet

Bedömning: Förslaget om att de tre allvarligaste brotten ska ges

fullt genomslag när straffvärdet för flera brott bedöms beräknas innebära ökade kostnader för Polismyndigheten om 1,83 miljarder kronor, för Åklagarmyndigheten om 280 miljoner kronor och för Ekobrottsmyndigheten om 114 miljoner kronor per år.

Ett sådant förslag kan inte genomföras utan att ett motsvarande ekonomiskt tillskott tillförs myndigheterna. Detta tillskott bör finansieras inom ramen för de resurser som kan förväntas behöva tillföras myndigheterna så som en följd av andra reformer som påverkar deras kostnader.

Skälen för vår bedömning

Som framgått ovan är vi ålagda att föreslå en modell för straffmätning av flerfaldig brottslighet som innebär att de tre allvarligaste brotten räknas fullt ut och att det först därefter blir aktuellt med viss straffreduktion. Vi ska även föreslå ytterligare begränsningar av straffreduktionen vid allvarliga brott mot person. Förslaget finns i avsnitt 17.2.2.

Liksom beträffande utredningens förslag till skärpta straff för flerfaldig brottslighet påverkar nu aktuellt förslag i sig inte ärende- eller måltillströmningen till polis, åklagare och domstolar. Däremot inverkar det i större utsträckning på de brottsutredande myndigheternas möjligheter att besluta om förundersökningsbegränsning i de s.k. konkurrensfallen. Beträffande svårigheterna att uppskatta denna minskning hänvisas till det som anförts i avsnitt 16.2.4.

I avsnitt 18.2.1 har vi kommit fram till att antalet utdömda fängelseår i denna del kan antas öka med 8 417, vilket ska jämföras med det

totala antalet utdömda fängelseår 2023 som var 16 590. Påverkan av våra förslag uppgår därmed till 40 procent såvitt avser den rent straffskärpande effekten. Denna effekt är inte fullt jämförbar med den effekt som förslagen kan antas få när det gäller tillämpningen av bestämmelserna om förundersökningsbegränsning, men procentsatsen ger ändå en fingervisning om i vilken grad förslagen kan tänkas påverka tillämpningen av det straffprocessuella regelsystemet generellt. Mot bakgrund av vad vi i kapitel 16 har anfört om behovet av att även i framtiden använda bestämmelserna om förundersökningsbegränsning som ett instrument för prioritering finns anledning att utgå från att påverkan i det hänseendet blir väsentligt större såvitt avser det förslag som utredningen inte står bakom. Detta gäller särskilt eftersom det nu aktuella förslaget har en lika stor effekt på alla typer av brott. En rimlig uppskattning är därför att påverkansgraden uppgår till det dubbla, eller tio procent. En så stor påverkan föranleder oss att påminna om vår starka rekommendation till regeringen att se över regelverket om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning innan det nya påföljdssystemet tas i bruk (se avsnitt 14.4.2). För att beräkna den möjliga kostnadsökningen bör denna procentsats sättas i relation till nuvarande anslag till Åklagarmyndigheten respektive Ekobrottsmyndigheten samt till Polismyndighetens nuvarande kostnader för sin brottsutredande verksamhet. Kostnadsökningarna skulle därmed uppgå till 280 miljoner kronor för Åklagarmyndigheten, 114 miljoner kronor för Ekobrottsmyndigheten och 1,83 miljarder kronor för Polismyndig heten.3Totalt skulle kostnadsökningen uppgå till drygt 2,2 miljarder kronor .4Förslaget är därmed cirka 1,1 miljarder kronor dyrare per år än den eventuella kostnadsökning som kan följa av utredningens förslag. Det ska understrykas att i denna kostnadsökning ligger en ambitionsökning såtillvida att ett i motsvarande mån ökat antal brottsmisstankar kommer att utredas och, i de fall tillräcklig bevisning föreligger, även bli föremål för åtal.

3 Siffrorna kan jämföras med konsekvensutredningen avseende utredningens förslag och de eventuella merkostnaderna 140 miljoner kronor för Åklagarmyndigheten, 57 miljoner kronor för Ekobrottsmyndigheten och 915 miljoner kronor för Polismyndigheten. 4 Kostnaderna är beräknade utifrån Åklagarmyndighetens och Ekobrottsmyndighetens anslag för 2024 (se prop. 2024/25:1 Utgiftsområde 4, s. 3) respektive Polismyndighetens årsredovisning för 2023, s. 119 tabell 56.

Följdkostnader för domstolarna och Kriminalvården

Om medel motsvarande de ovan angivna beloppen tillförs de brottsutredande myndigheterna leder det i sin tur till att domstolarnas kostnader kommer att öka genom att det kommer att krävas mer tid för handläggning, förhandling och domskrivning beträffande de brottsmisstankar som tillkommer i berörda mål. I förlängningen kommer även Kriminalvårdens kostnader att öka, till följd av att de utdömda strafftiderna i dessa mål blir längre. Eftersom dessa kostnadsökningar är beroende av om – och i så fall i vilken utsträckning – man väljer att kompensera för den överflyttningseffekt som beskrivits ovan, är det knappast meningsfullt att försöka ställa en prognos av hur stor dessa kan tänkas bli. En sådan bedömning bör hellre göras i ett bredare sammanhang, dvs. i samband med att man i övrigt bestämmer vilka medel som ska tillföras domstolarna och Kriminalvården till följd av ökade satsningar tidigare i rättskedjan.

18.3.2. Häktningspresumtionen ska gälla i fler fall

Bedömning: Förslaget om att presumtionen för häktning ska

sänkas till brott med lägst ett års fängelse i straffskalan beräknas leda till att statens kostnader för rättsliga biträden ökar med cirka 40 miljoner kronor per år samt att Sveriges Domstolars kostnader för handläggning av mål ökar med cirka 13 miljoner kronor per år.

Ett sådant förslag kan inte genomföras utan att ett motsvarande ekonomiskt tillskott tillförs anslaget rättsliga biträden samt Sveriges domstolar. Dessa tillskott bör finansieras genom ökade anslag motsvarande de angivna beloppen.

Skälen för vår bedömning

Vi är ålagda att föreslå att gränsen för presumtionen för häktning ska sänkas till brott med lägst ett års fängelse i straffskalan. Förslaget finns i avsnitt 17.2.1.

När det gäller förslaget om en förändrad häktningspresumtion kan det antas att detta kommer att leda till att åklagarna och domstolarna får fler häktningsförhandlingar och fler s.k. fristmål att hantera. Ett ökat antal fristmål riskerar att få till följd att handläggningen av andra

typer av mål nedprioriteras om inte myndigheterna tillförs ytterligare resurser.

Ett ökat antal mål med häktade kan också innebära ökade kostnader för domstolarna eftersom ett sådant mål beräknas kosta mer än ett brottmål som inte är av förturskaraktär. De brott som – med beaktande av våra förslag om en höjning av minimistraffet för vissa brott – berörs av förslaget om en förändrad häktningspresumtion framgår av tabell 13.2 och 13.3 i avsnitt 13.3.1. Antalet lagföringar för dessa brott uppgick enligt Brås statistik för 2023 till cirka 2 700. Det kan antas att det därtill kommer ytterligare ett antal fall där personer är på sannolika skäl misstänkta för sådan brottslighet, men där misstankarna inte leder fram till åtal. Häktning sker sannolikt till viss del redan i dag vid misstanke om de aktuella brotten eftersom några av brotten till sin karaktär är sådana att kollusionsfara ofta föreligger.

Handläggningen av ett mål som avser brott mot person har enligt uppgift från Domstolsverkets ekonomiavdelning en snittkostnad om 63 256 kronor i tingsrätt. Motsvarande siffra för förmögenhetsbrott är 10 658 kronor och för övriga brottmål 18 265 kronor. För ett förtursmål ökar kostnaden med 25 procent. Ett förtursmål som avser brott mot person kostar alltså 15 814 kronor mer än ett ”vanligt” brottmål medan motsvarande siffra för förmögenhetsbrott är 2 665 kronor och för övriga brottmål 4 567 kronor. Om man utgår ifrån att antalet häktade kommer att öka med 60 procent och här utgår från antalet lagföringar, innebär detta en ökning med drygt 1 600 förtursmål. Vid samma fördelning mellan brotten som i fråga om lagföringsbeslut innebär detta att cirka 30 procent utgörs av brott mot person, cirka 40 procent av förmögenhetsbrott och 30 procent av övriga brottmål. Vad gäller brotten mot person är vår uppfattning emellertid att en stor andel av de som träffas av den utvidgade presumtionen kan antas häktas redan med dagens regelverk, varför den siffran bör reduceras till cirka tio procent. Detta skulle medföra en årlig kostnadsökning om sammanlagt cirka 6,4 miljoner kronor. Det ska dock betonas att kostnadsökningen är baserad på en grov uppskattning avseende i vilken utsträckning antalet förtursmål i tingsrätt kan komma att öka till följd av en förändrad häktespresumtion.

Till detta kommer kostnaderna i hovrätt. Handläggningen av ett brottmål i hovrätt har enligt uppgift från Domstolsverkets ekonomiavdelning en snittkostnad om 55 261 kronor. För ett förtursmål ökar

kostnaden liksom i tingsrätt med 25 procent, eller 13 815 kronor. Med en uppskattad överklagandefrekvens om 30 procent skulle det innebära en kostnad om cirka 6,6 miljoner kronor. Den sammanlagda kostnadsökningen för domstolarna om cirka 13 miljoner kronor kan inte anses rymmas inom befintliga anslag.

Kostnader för rättsliga biträden

Att fler häktas medför ökade kostnader för staten för de som anlitas som offentliga försvarare. Det kan i och för sig antas att det i majoriteten av dessa ärenden ändå hade förordnats offentlig försvarare, men ett s.k. fristmål kräver mer arbete och orsakar mer tidsspillan och utlägg än ett fritt brottmål. Detta gäller i synnerhet eftersom rådande platsbrist på landets häkten föranleder att häktade personer ofta placeras i häkten på andra orter än de där den offentlige försvararen har sitt kontor. När det gäller kostnader för offentlig försvarare kan det uppskattas att det i de cirka 1 600 mål per år som blir förtursmål kommer att krävas mer arbete än tidigare. Ökningen av antalet arbetade timmar per sådant mål skulle kunna uppskattas till i genomsnitt 10. Utifrån den nu gällande timkostnadsnormen för rättsliga biträden om 1 586 kronor skulle det innebära en merkostnad för staten om drygt 25 miljoner kronor (1 600 × 10 × 1 586 = 25 376 000). För att ta hänsyn också till mål som överklagas till hovrätt bör göras ett tillägg med uppskattningsvis en fjärdedel av kostnaden beträffande förundersökningen och handläggningen i tingsrätt. Den sammanlagda kostnadsökningen per år blir då totalt knappt 32 miljoner kronor (25 376 000 × 1,25 = 31 720 000). Därtill kommer ökade kostnader för tidsspillan och utlägg, varför den totala kostnaden uppskattas till 40 miljoner kronor.

18.4. Sammantagen beräkning

Om de förslag som inte följer av ställningstagandena genomförs kommer de att medföra ökade kostnader för staten om sammanlagt drygt 15,5 miljarder kronor, vilket innebär en merkostnad i förhållande till utredningens förslag i dessa delar med drygt 6,9 miljarder kronor. Straffreformen skulle därmed kosta 23,2 miljarder kronor per år i stället för 16,3 miljarder kronor per år.

Tabell 18.1

De förslag utredningen inte står bakom

Tillkommande kostnad (kronor)

Utredningens förslag (kronor)

Skärpta straff för flerfaldig brottslighet 10 416 060 000 (5 383 020 000) Skärpta straff för brott som har samband med kriminella nätverk 4 818 000 000 (3 212 000 000) Häktningspresumtionen ska gälla i fler fall 280 520 000 0

Totalt 15 514 580 000 (8 595 020 000)

Särskilda yttranden

Särskilt yttrande av experterna Gustaf Almkvist, Bengt Ivarsson och Göran Nilsson

Vi kan inte överblicka konsekvenserna av utredningens förslag

Med jämna mellanrum tillsätts utredningar som har till uppgift att genomföra en större översyn av straffrätten, i synnerhet påföljdssystemet. Efter Straffrättskommitténs och Strafflagberedningens arbete på 1940- och 50-talen kom Fängelsestraffkommittén på 1980-talet, och därefter Straffsystemkommittén och Straffansvarsutredningen på 1990-talet. Påföljdsutredningen följde sedan i början av 2010-talet.

Straffreformutredningens direktiv har haft en bredd som gör det naturligt att sätta in utredningen i detta sammanhang. Utredningen skiljer sig dock från samtliga tidigare nämnda utredningar i två avseenden: dels är utredningens direktiv i princip uteslutande inriktade på repressionsökningar, dels har den tid som utredningen haft till sitt förfogande varit påfallande kort i relation till det utomordentligt omfattande uppdraget. I förlängningen kommer därmed antagligen förslagens genomslagskraft minskas av att de inte bärs upp av någon tydlig principiell eller teoretisk underbyggnad.

Vi har mellan oss betydande erfarenhet av utredningsarbete och kan konstatera att ingen utredning som vi har deltagit i har arbetat under liknande förutsättningar som denna. Som närmare utvecklas nedan är vi alltså kritiska till regeringens beslut att ge utredningen så lite tid. En oundviklig följd av tidsbristen har varit att utredningens arbete har varit starkt inriktat på lagtekniska frågor snarare än på principiella utgångspunkter för en större reform av påföljdssystemet. Det har också varit nödvändigt att bedriva arbetet i många parallella spår, med följden att det för oss inte har varit möjligt att bedöma om helheten är rimlig. Vi saknar med andra ord förutsättningar för att bedöma om utredningens förslag sammantaget är rimliga. Det gäller särskilt med

beaktande av att flera andra utredningar dessutom helt eller delvis har arbetat samtidigt med vår utredning och då med frågor som påverkar de samlade effekterna inte minst av de straffskärpningar som Straffreformutredningen föreslår. Den regering – och i förlängningen den lagstiftare – som överväger att genomföra förslagen måste alltså självständigt och utan underlag från någon utredning ta ansvar för att helheten är rimlig.

Med beaktande av de nämnda förutsättningarna anser vi att utredningens enskilda förslag håller hög lagteknisk kvalitet och skulle sedda var för sig i huvudsak kunna vara rimliga att införa. Exempelvis framstår det system med villkorligt fängelse som utredningen föreslagit som en välkommen förbättring av vårt påföljdssystem. Vi har därför stannat för att inte motsätta oss de konkreta förslag som lämnas av utredningen, även om vi givetvis har haft en del synpunkter i enskildheter. Se dock Bengt Ivarssons särskilda yttrande för egen del.

Vi vill framhålla att ingen av oss är någon principiell motståndare till repressionsökningar och i vissa delar anser vi att det finns goda skäl för en strängare syn. Våra respektive expertuppgifter har vi visserligen utfört utifrån delvis olika aspekter att beakta och vi har inte alltid varit ense i olika frågor. Vi förenas dock i uppfattningen att det krävs en bredare analys och diskussion i samhället om dels vilka effekter som utredningens förslag får, dels huruvida det verkligen är motiverat och önskvärt med de påtagliga repressionsökningar som förslagen sammantaget innebär. I sammanhanget måste de mycket betydande kostnaderna som förslagen kan förväntas medföra beaktas. Det bör också framhållas att direktiven fokuserat på vissa typer av brottslighet och brottslingar, i synnerhet organiserad brottslighet och allvarliga brott mot person. Även om vi instämmer i att det är helt nödvändigt med lagstiftningsåtgärder för att komma till rätta med det allvarliga läge som vi befinner oss i för närvarande, innebär förslagen att systemet för straffmätning i stor utsträckning utformas utifrån brottslighet av sådant slag. Numerärt utgör emellertid sådan brottslighet en mindre del av den brottslighet som rättsväsendet har att hantera. Merparten av brottsligheten förövas i stället i andra former eller av andra kategorier lagöverträdare än vad som i första hand ligger bakom utredningens förslag. Sålunda begås exempelvis en mycket stor del av brotten av personer som missbrukar narkotika, alkohol eller andra droger. Konsekvenserna för dem eller huruvida dessa konsekvenser är kriminalpolitiskt önskvärda har inte kunnat bedömas i någon större utsträckning.

Utredningen har haft alltför kort tid till sitt förfogande

Utredningen påbörjade sitt arbete under hösten 2023 och arbetet har gått in i sitt slutskede under vårvintern 2025. Utredningen har alltså haft ungefär ett och ett halvt år till sitt förfogande för en översyn av i princip hela det svenska påföljdssystemet och straffskalorna för de enskilda brotten. Ser man till det mycket omfattande uppdrag som utredningen har haft måste den givna tiden betecknas som orimligt kort. Bristen på tid har inneburit att utredningen har varit i det närmaste helt inriktad på att få fram lagtekniskt fungerande förslag som tillgodoser direktiven. Utrymmet för att diskutera principiella utgångspunkter, vad de olika förslagen kan tänkas få för effekter eller hur förslagen förhåller sig till varandra har varit klart begränsat. Det har också varit nödvändigt för utredningen att i ett tidigt skede bestämma inriktning i olika avseenden, och att därefter hålla fast vid den inriktningen. En djupare analys beträffande frågan om de föreslagna åtgärderna är ett effektivt sätt att bekämpa den organiserade brottsligheten har inte kunnat utföras inom de angivna tidsramarna.

Det är uppenbart att den givna utredningstiden inte har bestämts utifrån en realistisk bedömning av vad som skulle ha behövts för att genomföra uppdraget, utan utifrån ambitionen att kunna genomföra Tidöavtalet under mandatperioden. En sådan utveckling av utredningsväsendet är bekymmersam.

Expertuppdraget har varit utmanande

En avgörande förutsättning för att kunna genomföra uppdraget på den begränsade tid som har stått till förfogande har varit det mycket kvalificerade och hårt arbetande kansliet, som har bestått av fem sekreterare, varav en huvudsekreterare och kanslichef. Att utredningen har bemannats med så många sekreterare har emellertid inneburit att det inför varje expertmöte har distribuerats texter om olika frågor med en sammantagen textlängd som motsvarar ett genomsnittligt utredningsbetänkande och som kan bedömas motsvara vad en expert normalt får ut till tre eller fyra utredningssammanträden i en utredning som arbetar under mer realistiska förhållanden.

Det har varit en utmaning att som expert, vid sidan av ordinarie arbetsuppgifter, ta in allt material och dessutom göra en egen analys av förslagen. Många gånger har det varit oundvikligt att vi inte har hunnit

läsa allt, utan vi har behövt prioritera bland texterna. En naturlig konsekvens av den stora mängden frågor och de omfattande texterna har också varit att tiden har varit mycket knapp vid expertmötena, med begränsat utrymme för att diskutera förslagen på djupet. Dessa förhållanden har naturligtvis påverkat förutsättningarna att utföra uppdraget som expert på ett fullt tillfredsställande sätt.

Utredningen har fokuserat på lagtekniska, inte principiella frågor

Utredningens arbete har varit i det närmaste helt inriktat på att lagstiftningstekniskt tillgodose de politiska önskemål om en högre repressionsnivå som kommer till uttryck i direktiven. Även om utredningsbetänkandet tar upp frågor om exempelvis brottsofferperspektiv och samhällsskydd handlar dessa diskussioner i stor utsträckning om att konkretisera perspektiv som lyfts i direktiven, inte om någon egen förutsättningslös analys från utredningens sida. De konkreta lagförslagen kan inte heller sägas ha utformats utifrån någon djupare principiell diskussion eller analys i fråga om hur straffsystemet bör vara utformat. Utrymmet för att diskutera dessa frågor under arbetets gång i utredningen har också varit begränsat.

Vi vill understryka att varken utredaren eller utredningens kansli kan lastas för dessa problem. Dessa har utfört sitt uppdrag på ett utmärkt sätt inom de ramar som givits. Det har helt enkelt inte varit möjligt att hinna med principiella frågor i någon större utsträckning.

Särskilt yttrande av experten Bengt Ivarsson

Utöver vad som anförts i det gemensamma yttrandet med experterna Göran Nilsson och Gustaf Almkvist får jag för egen del anföra följande.

Av Straffreformutredningens direktiv framgår bland annat att utredaren ska föreslå ändringar som säkerställer en nyanserad och differentierad straffmätning. Det är svårt att se hur en nyansering kan åstadkommas genom att utredningens direktiv i övrigt enbart pekar i repressiv riktning. Lägg därtill att utredningen ska föreslå en utmönstring eller begränsning av billighetsskälen. Redan av direktiven följer att det i praktiken inte funnits någon möjlighet för utredningen att lämna ett nyanserat och proportionellt förslag till en ny och modern straffreform. Utredningens förslag blir i stället en repressiv straffreform.

Vid en genomgång av straffskalorna har det inte i ett enda fall skett en sänkning av minimi- eller maximistraffet. Här borde rimligtvis kunnat ske en nyansering genom att vissa straff sänktes. Till exempel borde minimistraffet för våldtäkt, i de fall som endast innefattar bristande frivillighet, sänkas till fängelse i ett år. Det har dock inte varit möjligt för utredningen att inom givna tidsramar och erhållna direktiv göra en sådan uppdelning av våldtäktsparagrafen som hade erfordrats.

Däremot har jag ingen erinran mot bestämmelser som leder till att hela straffskalan används i större omfattning än i dag. Det bidrar till en mer nyanserad bedömning. En förutsättning för att på ett bra sätt uppnå det är dock att det finns såväl försvårande som förmildrande omständigheter för domstolen att beakta. Om billighetsskälen reduceras i allt för stor omfattning blir detta inte möjligt.

Av direktiven framgår att utredningen ska föreslå en bestämmelse som kan ge dubbla straff för brott begångna samband med kriminella nätverk. En effekt av ett sådant förslag leder till att en gängmedlem som misshandlar en annan vältränad och stark gängmedlem döms dubbelt så hårt som om misshandeln i stället drabbat gärningsmannens svagare hustru. Relationsvåld nedgraderas med andra ord kraftigt i relation till gängrelaterad brottslighet. Det kan med styrka ifrågasättas om samhället ska se på mäns våld mot kvinnor på detta sätt.

Bortsett från gängbrottsligheten har den allmänna brottsligheten i samhället minskat. Det blir därför märkligt om det vid alla typer av brott skulle införas en bestämmelse som innebär att straffvärdet för de tre allvarligaste brotten ska räknas fullt ut. Vid en sund tillämpning

av asperationsprincipen ges utrymme för domstolarna att göra en proportionerlig och nyanserad straffmätning. En sådan bestämmelse kommer i mycket stor utsträckning drabba tilltalade utanför gängmiljön, personer med missbruksproblem som begår till exempel tillgreppsbrott. Det kan ifrågasättas i vilken omfattning det är rimligt.

Vad gäller påföljdskatalogen med villkorligt och ovillkorligt fängelse som bas finns det flera fördelar med en sådan ordning. Inte minst torde det leda till en ökad tydlighet. Jag har således ingen erinran i den delen.

Det huvudsakliga syftet med häktning är att bereda polisen möjlighet att utreda brott. Kollusionsfaran och flyktfaran är grunder för häktning som kommit till i detta syfte. Enbart recidivfara är en grund som beaktar annat än de brottsutredande omständigheterna. Att sänka nivån för häktningspresumtion generellt till ett år skulle rimligtvis tolkas som att polisen har en allt mer bristfällig förmåga att utreda brott. Så förhåller det sig inte. Polisen har de senaste åren tillförts betydande resurser som ökat den brottsutredande förmågan. Detta borde närmast tala för att höja nivån för häktningspresumtionen. Brott som grov kvinnofridskränkning häktas i dag regelmässigt trots att nivån för häktningspresumtion inte är uppnådd. Detta på grund av att det i princip alltid föreligger mycket stark kollusions- och recidivfara. Det saknas således helt skäl att sänka gränsen för presumtionsregelns tillämpning till ett år. Om fler brott ska leda till häktning är det i så fall bättre att göra på det sätt som föreslås av utredningen.

Det stora problemet med denna utredning är dock den allmänna repressionsökningen som sker utan att någon seriös analys gjorts avseende behov och effekter. Enligt de bedömningar som utredningen gjort torde den generella repressionsökningen bli 25–30 procent. I det enskilda fallet kan det dock bli ökningar med flera hundra procent i de fall flera av straffskärpningsbestämmelserna slår till. Proportionaliteten ställs på undantag. Som framgår av det yttrande som jag skrivit tillsammans med experterna Göran Nilsson och Gustaf Almkvist har det inte funnits tidsmässigt utrymme att analysera varken de effekter som utredningens egna förslag sammantaget kan leda till eller än mindre de effekter som utredningens förslag tillsammans med andra utredningars förslag kan förorsaka. Detta är en stor brist och som kan leda till allvarliga konsekvenser både för samhället och för enskilda när lagstiftningen träder i kraft och ska tillämpas. Jag förutsätter att detta är en kritik som kommer att komma även från Lagrådet.

Kommittédirektiv 2023:115

En översyn av straffskalorna samt ett reformerat och mer rättvist påföljdssystem

Beslut vid regeringssammanträde den 20 juli 2023

Sammanfattning

En särskild utredare ska göra en översyn av straffskalorna och reformera påföljdssystemet. Syftet med uppdraget är att straffskalorna på ett bättre sätt än i dag ska återspegla brottens allvar och att påföljderna som döms ut ska framstå som rimliga och rättvisa.

Utredaren ska bl.a.

  • genomföra en översyn av straffskalorna för de enskilda brotten och föreslå ändringar av de yttre begränsningarna för straffskalorna,
  • föreslå ändringar som säkerställer en nyanserad och differentierad straffmätning där försvårande omständigheter får större genomslag,
  • överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en modell för straffmätning av flerfaldig brottslighet som innebär att de tre allvarligaste brotten räknas fullt ut och att det först därefter blir aktuellt med straffreduktion,
  • överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på alla brott som har samband med kriminella nätverk,
  • överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar som innebär att billighetsskälen (29 kap. 5 § brottsbalken) utmönstras eller i vart fall ges en mer begränsad betydelse för påföljdsbestämningen,
  • föreslå ändringar av påföljderna och reglerna om val av påföljd,
  • föreslå ändringar som innebär att presumtionen för häktning vid allvarlig brottslighet ska gälla i fler fall, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Uppdraget ska redovisas senast den 31 juli 2025.

Bakgrund och en kort beskrivning av gällande rätt

Utformningen av straffskalor

Enligt definitionen i brottsbalken är brott en gärning för vilken straff är föreskrivet (1 kap. 1 §). Med straff avses böter och fängelse (1 kap. 3 §). I de enskilda straffstadgandena anger lagstiftaren vilket straff, i form av böter eller fängelse, som kan följa på brottet. Dessa kompletteras av generella bestämmelser som innebär att det i vissa situationer är möjligt att döma till ett lindrigare eller strängare straff än vad som framgår av straffskalan för brottet (exempelvis 26 kap. 2 och 3 §§ samt 29 kap. 3 och 5 §§).

Fängelse innebär frihetsberövande på viss tid eller på livstid. Straffskalor som innehåller fängelse på viss tid har alltid ett uttryckligen angivet maximistraff. Av straffskalan framgår även ett kortaste fängelsestraff som antingen är preciserat till en viss strafflängd eller annars utgörs av det allmänna fängelseminimum som är 14 dagars fängelse. Straffskalor som innehåller fängelse på viss tid kan även innehålla böter.

Ramarna för utformningen av straffskalor som innehåller fängelse på viss tid anges i 26 kap. 1 § brottsbalken. Där framgår att fängelse på viss tid inte får understiga 14 dagar och inte heller – förutom i vissa särskilda situationer, bl.a. vid flerfaldig brottslighet – får överstiga tio år. Sammanfattningsvis innebär det att straffskalor som innehåller fängelse på viss tid kan sträcka sig från fängelse i 14 dagar till tio år och att de även kan innehålla böter.

Straffskalor som innehåller fängelse på livstid är utformade på det sättet att de utöver fängelse på livstid ger utrymme för att döma ut ett tidsbegränsat fängelsestraff på upp till 18 år. Även dessa straffskalor innehåller ett minimistraff, som dock kan variera.

Varje grad av ett brott ska ses som en egen brottstyp med en egen straffskala. Eftersom straffmätningen enligt 29 kap. 1 § brottsbalken ska ta sin utgångspunkt i den tillämpliga straffskalan måste det först fastställas hur en gärning ska rubriceras, innan straffvärdebedömningen kan genomföras.

Gradindelningen och straffvärdebedömningen ska avgöras var för sig, i den ordningen, men frågorna ska inte prövas helt oberoende av varandra. Tvärtom har de ett nära samband. Som huvudregel bör därför ett brott av en högre allvarlighetsgrad ha ett högre straffvärde än ett brott av en lägre allvarlighetsgrad, även om straffskalorna överlappar varandra (NJA 2017 s. 531).

Påföljdssystemet

Påföljdssystemets utveckling och principer

När brottsbalken infördes 1965 byggde påföljdsregleringen i huvudsak på föreställningen om att straffets främsta syfte var att avhålla den dömde från att begå ytterligare brott (individualprevention). Återfall skulle motverkas genom behandling, avskräckning eller att den som har begått brott förhindras att begå brott på nytt (s.k. inkapacitering). Den individualpreventiva inriktning som över tid fick störst inflytande var den s.k. behandlingstanken. I grunden byggde behandlingstanken på idén att straff skulle ersättas med vård och behandling inriktad på orsakerna till att den dömde begått brott. Vid påföljdsbestämningen skulle därför stor hänsyn tas till hur återfall i brott på bästa sätt kunde motverkas. (För en mer utförlig redogörelse av utvecklingen fram till 1989 års påföljdsreform, se prop. 1987/88:120 avsnitt 2.)

Behandlingstanken kom med tiden att kritiseras då den ansågs ge upphov till brister i fråga om likabehandling och för att det inte ansågs möjligt att i enskilda fall ställa några säkra prognoser om återfallsrisk och återanpassning. Genom 1989 års påföljdsreform kom några av de grundläggande utgångspunkterna för påföljdsbestämningen att ändras. Påföljden skulle inte längre väljas genom en avvägning

mellan allmänpreventiva och individualpreventiva hänsyn i det enskilda fallet, utan i stället skulle brottets allvar – uttryckt som straffvärde – vara utgångspunkten för påföljdsbestämningen.

Vissa principer lyftes fram som centrala i det nya påföljdssystemet, nämligen principerna om proportionalitet, likabehandling och förutsebarhet. Enligt förarbetena behövde det i systemet dock även finnas utrymme för att ta hänsyn till olika individualpreventiva omständigheter (prop. 1987/88:120 s. 47–48). Sådana omständigheter skulle framför allt vara av betydelse för påföljdsvalet.

Under den tid som har förflutit sedan 1989 års påföljdsreform har ett kontinuerligt reformarbete skett. De förändringar som har genomförts har i allmänhet gjorts stötvis i enskilda delar av systemet. Det har gjorts ansatser till att se över de centrala delarna av påföljdssystemen. Förslagen från de utredningar som fått sådana uppdrag – Straffsystemkommittén som lämnade betänkandet Ett reformerat straffsystem (SOU 1995:91) och Påföljdsutredningen som lämnade betänkandet Nya påföljder (SOU 2012:34) – har dock inte genomförts annat än i begränsade delar. I grund och botten vilar därför dagens påföljdssystem fortfarande på de överordnade principer som låg till grund för 1989 års påföljdsreform.

Straffmätning

Av 29 kap. 1 § brottsbalken framgår att straff ska, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Om påföljden inte kan stanna vid böter mäts brottslighetens straffvärde till ett antal dagar, månader eller år i fängelse.

Vid sidan av straffvärdet får även andra förhållanden betydelse för straffmätningen. Hänsyn ska i skärpande riktning tas till återfall om detta förhållande inte beaktas genom påföljdsvalet eller i tillräcklig utsträckning genom förverkande av villkorligt medgiven frihet (29 kap. 4 § brottsbalken). I lindrande riktning ska det, i skälig omfattning, beaktas vissa s.k. billighetsskäl. Det är främst fråga om omständigheter som är hänförliga till den tilltalades person eller som har inträffat efter brottet (29 kap. 5 §). Det ska också beaktas om den tilltalade lämnat uppgifter av väsentlig betydelse för utredningen av

brottet eller för utredningen av någon annans brott (29 kap. 5 a §). Vid straffmätningen ska det, i lindrande riktning, vidare beaktas den tilltalades ungdom, om brottet begicks innan han eller hon fyllde 21 år (29 kap. 7 §).

Påföljder och valet av påföljd

Med påföljder avses böter, fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. Om brottsligheten är av sådant slag att påföljden inte kan stanna vid böter ska rätten med tillämpning av reglerna i 30 kap. brottsbalken välja en påföljd. Enligt 4 § är utgångspunkten att fängelse ska användas i sista hand och endast om det är motiverat med hänsyn till brottslighetens straffvärde, dess art eller den tilltalades tidigare brottslighet. Det kan beskrivas som att det råder en allmän presumtion mot fängelse som påföljd.

När brottslighetens straffvärde uppgår till ett års fängelse eller mer utgör straffvärdet skäl att bestämma påföljden till fängelse (prop. 1987/88:120 s. 100). För vissa brott har det av främst allmänpreventiva skäl däremot ansetts vara motiverat att påföljden bestäms till fängelse trots att brottslighetens straffvärde understiger ett års fängelse. I sådana fall utgör brottslighetens art skäl för fängelse. Exempel på brottstyper där brottslighetens art utgör ett mer eller mindre starkt skäl för fängelse är grovt rattfylleri, narkotikabrott, mened, övergrepp i rättssak och vissa former av misshandel. Utöver brottets straffvärde och art får det som skäl för fängelse beaktas att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

Efter att de olika skälen för fängelse bedömts var för sig ska en sammanvägning göras för att avgöra om det sammantaget finns skäl att bestämma påföljden till fängelse.

När någon vid samma tillfälle ska dömas för flera brott är utgångspunkten att en gemensam påföljd ska utdömas för brotten (30 kap. 3 § brottsbalken). I vissa undantagssituationer kan böter eller fängelse väljas som påföljd för ett eller flera brott samtidigt som en annan påföljd bestäms för brottsligheten i övrigt.

Ett fängelsestraff kan bestämmas till mellan 14 dagar och 18 år eller livstid. Straffet avtjänas i kriminalvårdsanstalt eller genom intensivövervakning med elektronisk kontroll (s.k. fotboja). Som alternativ till fängelse finns villkorlig dom och skyddstillsyn. En villkorlig

dom ska som huvudregel förenas med böter (30 kap. 8 § brottsbalken). En skyddstillsyn får förenas med böter eller med olika typer av föreskrifter om exempelvis deltagande i behandling eller återfallsförebyggande programverksamhet (28 kap. 6 §).

Om skälen för fängelse är starka ska påföljden normalt bestämmas till fängelse. Det kan då krävas särskilda skäl för att välja villkorlig dom eller skyddstillsyn i stället för fängelse. Särskilda skäl för en villkorlig dom eller skyddstillsyn kan vara att påföljden förenas med en föreskrift om samhällstjänst, lägst 40 och högst 240 timmar. Därutöver kan särskilda skäl för skyddstillsyn vara att den dömde genomgår behandling mot missbruk eller att det har skett en påtaglig förbättring av hans eller hennes personliga eller sociala situation. Dessutom kan en skyddstillsyn förenas med en särskild behandlingsplan (s.k. kontraktsvård) och ett fängelsestraff på mellan 14 dagar och tre månader.

För unga lagöverträdare, framför allt de som är under 18 år, finns särskilda påföljder i form av ungdomstjänst, ungdomsvård, ungdomsövervakning och sluten ungdomsvård.

Det finns även möjlighet för rätten att, om vissa förutsättningar är uppfyllda, överlämna den dömde till missbruksvård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. Vidare kan någon som döms för ett brott och som lider av en allvarlig psykisk störning överlämnas till rättspsykiatrisk vård, med eller utan särskild utskrivningsprövning, om vissa förutsättningar är uppfyllda.

Uppdraget att se över straffskalorna och reformera påföljdssystemet

Kriminalpolitiska utgångspunkter för uppdraget

Principerna om proportionalitet och ekvivalens är centrala i dagens påföljdssystem. Principerna innebär att svårare brott ska bestraffas strängare än lindriga brott och att lika allvarliga brott ska bestraffas lika strängt. Utgångspunkten för straffmätningen är därför brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Straffvärdet för ett brott är ett uttryck för hur allvarligt – relativt sett – brottet är jämfört med andra brott eller brottskombinationer. Värderingen av brottet eller brottsligheten i termer av straffvärde är således ett uttryck för just principerna om proportionalitet och ekvivalens. Utformningen av straffskalorna kan sägas vara ett uttryck för hur lagstiftaren värderar

olika brott i förhållande till varandra. Det ger också uttryck för hur lagstiftaren ser på straffnivåerna i allmänhet. Utöver att det ska vara möjligt att differentiera straffen mellan brott av olika allvarlighetsgrad innebär proportionalitetsprincipen i sig ingen begränsning vad gäller straffnivåerna.

De principiella utgångspunkterna proportionalitet och ekvivalens är sunda och bör fortsätta att vara grundläggande för det straffrättsliga systemet. I flera frågor har dock praxis utifrån dessa utvecklats på ett sätt som ger upphov till resultat som inte är rimliga och inte nödvändigtvis följer av principerna som sådana. Det gäller exempelvis straffmätningen av flerfaldig brottslighet, där tillkommande brottslighet relativt snabbt får liten eller ingen betydelse för påföljdsbestämningen.

Vissa aspekter av straffsystemet framstår i dag som uttryck för ett icke hållbart synsätt, exempelvis i fråga om föreställningen om straffets funktion. Dessutom har samhällsutvecklingen medfört allmänna förändringar i synen på olika brotts allvarlighetsgrad, liksom förändringar i fråga om uppfattningen om på vilken nivå straffen i allmänhet bör ligga. De förändringar som sker i samhället får även betydelse för hur olika intressen som är av betydelse för utformningen av straffsystemet bör vägas mot varandra. De senaste decennierna har viss mycket allvarlig brottslighet som exempelvis skjutningar och sprängningar ökat. Vissa aspekter av den bredare samhällsutvecklingen – exempelvis i form av ökad globalisering och digitalisering – har även inneburit nya möjligheter att begå brott. Det alltmer globaliserade samhället underlättar för företagens gränsöverskridande verksamhet, men även för den organiserade brottsligheten att exempelvis smuggla vapen och narkotika. Nya sårbarheter i samhället kan snabbt komma att utnyttjas av kriminella. Det har exempelvis visat sig i form av organiserade och systematiska brott mot välfärdssystemen. Det har genom digitaliseringen också blivit möjligt att begå bedrägerier riktade mot ett mycket stort antal brottsoffer. Vidare finns det åtskilliga exempel på gärningsmän som utnyttjar de digitala möjligheterna för att söka upp barn och utsätta dem för sexualbrott. Även mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem.

I det alltmer digitaliserade samhället genererar den organiserade brottsligheten stora intäkter genom bedrägerier och välfärdsbrottslighet i en omfattning som tidigare inte var möjlig. Digitaliseringen och globaliseringen har även inneburit att handeln med narkotika

kan skapa större intäkter än tidigare. Dessutom har tillgången till vapen ökat. Våldet i den kriminella gängmiljön har blivit allt grövre under 2000-talet. Antalet skjutningar och sprängningar har ökat avsevärt och många av dem har ägt rum på offentliga platser eller i flerfamiljshus. Att våldsamma konflikter i den kriminella miljön numera ofta utspelar sig i det offentliga rummet innebär att allt fler utomstående drabbas. Det grova våldet, och den organiserade brottslighet som detta våld är ett uttryck för, är i verklig mening systemhotande. Otillbörlig påverkan från den grova organiserade brottsligheten på samhällsinstitutioner – exempelvis politiska församlingar och offentlig förvaltning – samt en omfattande tystnadskultur och ovilja att vittna eller tala med polisen kan på sikt äventyra förutsättningarna för det svenska samhällsskicket.

När brottsligheten förändras och utvecklas måste även samhällets motåtgärder och reaktioner på brott utvecklas. Den straffrättsliga reaktionen på ett brott måste återspegla allvaret i brottsligheten.

Ett av kriminalpolitikens främsta syften är att förebygga brott. Som utgångspunkt bör det straffrättsliga regelverket därför vara utformat på det sätt som bäst tillgodoser detta syfte. När det gäller frågan om hur systemet bör utformas för att tillgodose det övergripande syftet får man inte bortse från att längre frihetsberövanden av brottslingar, i vart fall för vissa brottskategorier och brottsintensiva individer, i sig har brottsförebyggande effekt, eftersom den som avtjänar ett fängelsestraff förhindras från att begå brott i och mot det omgivande samhället. Straffet kan även verka avskräckande, vilket också är en brottsförebyggande effekt. Dessa samhällsskyddsaspekter behöver framöver beaktas i större utsträckning vid utformningen av straffsystemet som helhet.

Påföljdssystemet har hittills tagit sin utgångspunkt i gärningen och gärningspersonen. Hänsyn måste emellertid också tas exempelvis till brottsofferperspektivet, inte minst vad gäller straffnivåerna i allmänhet. Straff och påföljder måste framstå som rimliga reaktioner på brottet. Utöver att på olika sätt bidra till att motverka och förebygga brottslighet är den straffrättsliga reaktionen också ett uttryck för samhällets avståndstagande och klander. I detta avseende är straffskalornas utformning och reglerna för påföljdsbestämning centrala. För systemets trovärdighet och legitimitet är det viktigt att de straff som föreskrivs och döms ut uppfattas som rimliga med hänsyn till brottslighetens allvar. Av samma skäl är det också viktigt att straffen

och påföljderna, i längd och ingripandegrad, på ett rimligt sätt motsvarar brottsoffers berättigade förväntan på upprättelse.

Dagens straffskalor och regler för påföljdsbestämning har i alltför stor utsträckning utformats utifrån gärningspersonen. Detta kommer till uttryck till exempel genom att den allmänna regeln för påföljdsval innehåller en presumtion mot fängelse och att billighetsskäl ska beaktas vid påföljdsbestämningen. Bestämmande för utformandet av dessa regler har i hög grad varit humanitetsprincipen, som syftar till att straff ska användas med måttfullhet och försiktighet. Reglerna för påföljdsbestämning behöver dock vara utformade på ett sätt som utgör en rimlig avvägning mellan denna princip och andra intressen. Som exempel måste straffsystemet tydligt ge uttryck för att gärningspersonen klandras för brottet. I annat fall finns en uppenbar risk för att brottsoffer i stället för att känna upprättelse uppfattar straffprocessen som en ny kränkning. Den straffrättsliga reaktionen måste vara ett tydligt uttryck för att samhället tar brott på allvar och visa hur samhället värderar den skada eller kränkning som brottsoffret utsatts för. I sammanhanget måste man också beakta den grundläggande skyldighet som varje stat har att skydda sin befolkning mot brottslighet. Såväl brotten i sig som förhållandet att staten tillhandahåller ett otillräckligt skydd mot brottslighet kan utgöra kränkningar av de mänskliga rättigheterna så som de definieras i internationella dokument. Humanitetsprincipen måste också ses i ljuset av att inte bara gärningspersoner utan också brottsoffer och deras anhöriga har rätt till respekt för sin mänskliga värdighet.

Det är nödvändigt med en bred översyn av straffskalorna

Genom straffskalorna ger lagstiftaren uttryck för sin syn på allvaret i de olika brotten. Under det senaste dryga årtiondet har det genomförts ett stort antal förändringar av straffskalorna för olika brott. De skärpningar av enskilda straffskalor som har genomförts har varit motiverade. Förändringarna innebär dock att det även kan finnas anledning att justera straffskalor för andra brott. Det har vid olika tillfällen påtalats av remissinstanser att det finns ett behov av en mer övergripande och sammanhållen översyn av straffskalorna. Detta har också påpekats av Lagrådet vid flera tillfällen (se prop. 2021/22:231 s. 124–125 och prop. 2022/23:53 s. 196). Regeringen instämmer i

denna bedömning. Som Lagrådet framför i sina yttranden innebär tillvägagångssättet att gång efter annan höja straffskalorna för olika brott och motivera åtgärden i det enskilda fallet i praktiken att man aldrig kommer in på den mer övergripande frågan om hur olika brottstyper ska placeras ut på skalan från bötesminimum till det strängast möjliga fängelsestraffet, och därmed inte heller på frågan om var den allmänna repressionsnivån ska ligga, dvs. hur hårt brottslighet i allmänhet bör bestraffas.

Utredaren ska genomföra en sådan bred översyn av straffskalorna som efterfrågats av remissinstanser och Lagrådet. Även fortsättningsvis ska den grundläggande utgångspunkten vara att straffskalorna ska återspegla allvaret i brottsligheten.

Översynen ska genomföras utifrån de utgångspunkter som beskrivs under rubriken ”Kriminalpolitiska utgångspunkter för uppdraget”. Det innebär att fokus delvis flyttas från gärningspersonen till brottsoffret och hans eller hennes rätt till upprättelse. Det finns anledning att se allvarligare på till exempel vålds- och sexualbrott, i förhållande till annan brottslighet, än vad som är fallet i dag. Även andra brott som typiskt sett är kopplade till vålds- och sexualbrott, såsom olika typer av brott mot frihet och frid, behöver bedömas strängare. Behovet av en översyn gäller såväl uppsåtliga brott som brott som begås genom oaktsamhet.

Hänsyn ska tas till samhällsutvecklingen och hur denna påverkar synen på allvaret i olika brott. Exempelvis bör det beaktas att brottsligheten med koppling till kriminella nätverk blivit allt grövre och att den organiserade brottsligheten i dag utgör ett mycket allvarligt samhällsproblem. Det är fråga om brottslighet som sammantaget är systemhotande, vilket måste komma till uttryck i straffskalorna. Skärpningar har redan genomförts för vissa brott som är vanliga i kriminella nätverk (se exempelvis prop. 2022/23:53 och prop. 2021/22:186). Mot bakgrund av den allvarliga utvecklingen finns det skäl att överväga vilka ytterligare skärpningar som är befogade. Övervägandena bör avse såväl brott för vilka straffskalorna redan har skärpts som brott som inte har omfattats av tidigare skärpningar. Sammantaget måste översynen av straffskalorna, tillsammans med övriga förslag, innebära en mer påtaglig ökning av den allmänna repressionsnivån än vad som följt av de skärpningar av enskilda straffskalor som genomförts under det senaste dryga årtiondet.

Utredaren behöver inte redovisa överväganden för varje enskilt brott, men bör åtminstone redovisa uttryckliga överväganden när det gäller de mest centrala brotten i brottsbalken och specialstraffrätten.

Utifrån utgångspunkterna för uppdraget bör utredaren föreslå skärpningar av ett flertal straffskalor, inklusive straffskalor som redan i dag innehåller höga minimi- och maximistraff. Det längsta tidsbegränsade fängelsestraffet som i dag kan föreskrivas i en straffskala är tio år, eller 18 år om fängelse på livstid ingår i straffskalan. Det ska inte förekomma att brott av olika allvarlighetsgrad får samma straffmaximum. För att bibehålla en lämplig differentiering mellan straffskalorna för olika brott kommer det därför finnas anledning för utredaren att överväga ändringar av de yttre begränsningarna för straffskalornas utformning. En sådan förändring skulle innebära att det även blir nödvändigt att överväga hur långa tidsbegränsade straff som ska kunna föreskrivas för brott om straffskalan innehåller fängelse på livstid. Det blir då också nödvändigt att överväga om det ska krävas att den dömde avtjänar längre tid än tio år, innan det är möjligt att ansöka om omvandling av ett livstidsstraff, 3 § lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid.

Det ingår i utredarens uppdrag att föreslå förändringar av reglerna om straffmätning vid flerfaldig brottslighet. Uppdraget i den delen innebär att utredaren ska föreslå en ny modell för straffmätning vid flerfaldig brottslighet där varje tillkommande brott, jämfört med vad som gäller i dag, ska få större betydelse för den samlade brottslighetens straffvärde. En sådan förändring innebär att det kan finnas ett behov av att revidera den särskilda regleringen av straffskalan vid flerfaldig brottslighet (26 kap. 2 § brottsbalken), särskilt eftersom översynen av straffskalorna kan förväntas innebära en generell höjning av straffnivåerna. Även utredarens ställningstaganden i frågan om de yttre begränsningarna för straffskalorna har betydelse för vilka straff som bör kunna dömas ut vid flerfaldig brottslighet. Regleringen av straffskalan vid flerfaldig brottslighet måste vara utformad på ett sätt som säkerställer att den nya modellen för straffmätning får praktiskt genomslag. Som närmare utvecklas nedan bör det vara möjligt att vid flerfaldig brottslighet döma ut längre tidsbegränsade fängelsestraff än vad som är fallet i dag. Det finns också skäl att överväga om det för mycket allvarlig flerfaldig brottslighet ska vara möjligt att döma till livstids fängelse, även om det inte är föreskrivet för något av de enskilda brotten. Ett livstidsstraff framstår som befogat ex-

empelvis när någon ska dömas för ett mycket stort antal allvarliga vålds- eller sexualbrott. Sammantaget innebär detta att utgångspunkten för utredarens arbete i denna del bör vara en påtaglig skärpning av regleringen av straffskalan vid flerfaldig brottslighet.

När straffskalorna ses över bör utredaren också överväga i vilken utsträckning straffskalor för olika grader av gradindelade brott ska överlappa varandra. Som utgångspunkt bör överlappningen inte vara större än nödvändigt, vilket innebär att den nuvarande överlappningen för vissa brottstyper bör begränsas. Utredaren är oförhindrad att, om det bedöms vara lämpligt, lämna förslag som innebär att överlappningen helt avskaffas.

Utredaren ska därför

  • genomföra en översyn av straffskalorna för de enskilda brotten och föreslå de ändringar som bedöms som nödvändiga för att straffskalorna ska återspegla brottens allvar,
  • särskilt överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå skärpningar i straffskalor för vålds- och sexualbrott samt för brott som är vanliga i kriminella nätverk och brott som hotar rättsstatens och samhällets fundament,
  • överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar av de yttre begränsningarna för straffskalorna, inklusive straffskalan för flerfaldig brottslighet (26 kap. 2 § brottsbalken), i syfte att möjliggöra att längre fängelsestraff på viss tid än vad som är möjligt i dag ska kunna föreskrivas för ett brott, och att livstids fängelse ska kunna komma i fråga för vissa allvarliga fall av upprepade vålds- och sexualbrott,
  • överväga och föreslå begränsningar av, eller om det bedöms lämpligt avskaffande av, överlappningen i straffskalorna mellan olika grader av gradindelade brott,
  • överväga och föreslå de följdändringar som kan vara nödvändiga, exempelvis vad gäller regleringen om omvandling av fängelse på livstid, och
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Ett reformerat och mer rättvist påföljdssystem

De kriminalpolitiska utgångspunkter som ligger till grund för uppdraget innebär att påföljderna som döms ut på ett bättre sätt ska spegla allvaret i brotten. Det medför att en höjning av repressionsnivån behövs, vilket kommer till uttryck genom översynen av straffskalorna. Det innebär också att förändringar av påföljdssystemet är nödvändiga.

Utredaren ska därför

  • överväga och föreslå genomgripande förändringar av påföljdssystemet, vilket ska inbegripa ställningstaganden i de frågor som beskrivs mer utförligt i detta avsnitt, och
  • lägga fram de författningsförslag som övervägandena ger anledning till, inbegripet nödvändiga förändringar och följdändringar i andra författningar, exempelvis i den processrättsliga lagstiftningen och vad gäller det internationella straffrättsliga samarbetet.

Uppdraget inbegriper såväl en saklig som en språklig översyn av regleringen. Inget hindrar att frågor som behandlats i tidigare lagstiftningsärenden övervägs på nytt.

Utgångspunkter för straffvärdebedömningen

Straffvärdet ska fortfarande utgöra startpunkten för straffmätningen och påföljdsvalet. Bedömningen av straffvärdet ska även fortsättningsvis göras med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning och av den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. Det finns dock ett behov av en mer nyanserad och differentierad straffvärdebedömning där försvårande inslag får större genomslag.

I dag är grundregeln att straffmätningen tar sin utgångspunkt i den nedre delen av straffskalan. För att straffvärdet ska placeras högre upp krävs det i regel klart försvårande omständigheter. Följden av detta är att den övre delen av straffskalan sällan utnyttjas och att maximistraffet i princip aldrig döms ut. Det innebär att brott av olika allvarlighetsgrad inte sällan straffas nästan lika hårt. Därmed görs inte tillräcklig skillnad mellan brott av olika allvar. Av detta skäl är det nödvändigt med en påtaglig förändring som innebär att hela straffskalan

används och att det sker en mer nyanserad straffmätning där försvårande moment alltid tillmäts betydelse.

Utgångspunkten för straffmätningen bör vara att när minimikriterierna för ett brott är uppfyllda befinner man sig vid straffminimum i den tillämpliga straffskalan. Alla försvårande moment därutöver – såväl brottsinterna som sådana brottsexterna som anges i 29 kap.2 och 2 a §§brottsbalken – ska emellertid få genomslag vid straffvärdebedömningen. Det innebär att normalfallet av ett brott inte nödvändigtvis har ett straffvärde som ligger i den nedre delen av straffskalan. Tvärtom borde det för ett större antal brott förhålla sig så att den vanligaste gärningen av den aktuella brottstypen innefattar försvårande moment, och därmed bör brottet ha ett straffvärde som ligger högre upp i straffskalan. Så kan exempelvis vara fallet när det gäller brottet rån.

Enligt 29 kap. 1 § andra stycket andra meningen brottsbalken ska det vid straffvärdebedömningen särskilt beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Andra meningen infördes 2010 i syfte att åstadkomma en höjd straffnivå för brott mot person i förhållande till tidigare praxis. Det kan finnas ett behov av en analys av om tillägget av andra meningen fått den effekt som avsågs när bestämmelsen infördes.

Utredaren ska därför

  • överväga och föreslå ändringar som säkerställer en nyanserad och differentierad straffmätning där försvårande omständigheter får större genomslag, och
  • överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar som säkerställer att brott som innebär angrepp mot person och brott som ger upphov till personskador, exempelvis vålds- och sexualbrott, såväl uppsåtliga som oaktsamma, straffvärdemässigt värderas strängare än i dag.

I denna del innebär uppdraget att straffskalans spännvidd ska utnyttjas i betydligt större utsträckning än vad som är fallet i dag. Den övre halvan av straffskalan bör inte vara reserverad för enbart vissa särskilt allvarliga gärningar, utan straffvärdet bör även i andra fall kunna ligga i mitten eller den övre delen av straffskalan.

Vid flerfaldig brottslighet ska varje brott ha betydelse för straffvärdet

Med flerfaldig brottslighet avses att en person döms till ansvar för fler än ett brott. I Sverige, liksom i övriga nordiska länder, tillämpas vid flerfaldig brottslighet som huvudregel principen om gemensamt straff. Det innebär att rätten bestämmer en gemensam påföljd för brotten med utgångspunkt i den samlade brottslighetens straffvärde. Rätten ser alltså till brottsligheten som helhet när straffet bestäms.

Reglerna om straffmätning av flerfaldig brottslighet har under en längre tid varit föremål för politisk diskussion. Flerbrottsutredningen lämnade i sitt betänkande Skärpta straff för flerfaldig brottslighet (SOU 2023:1) förslag som ger uttryck för en skärpt syn på flerfaldig brottslighet. Betänkandet har remitterats och bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Regeringen anser att de förslag som lämnats av Flerbrottsutredningen utgör ett steg i rätt riktning. Enligt regeringen talar dock starka skäl, i linje med de kriminalpolitiska överväganden som redogjorts för under rubriken ”Kriminalpolitiska utgångspunkter för uppdraget”, för att en mer genomgripande förändring är nödvändig. Det är av stor vikt för brottsoffret och hans eller hennes känsla av upprättelse att varje enskilt brott får ett tydligt genomslag vid bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde. Detta är också viktigt för att påföljderna som döms ut ska uppfattas som rimliga och rättvisa.

Utredaren ska därför

  • överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en modell för straffmätning av flerfaldig brottslighet som innebär att de tre allvarligaste brotten räknas fullt ut och att det först därefter blir aktuellt med viss straffreduktion, och
  • överväga, och oavsett ställningstagande i sak, föreslå ytterligare begränsning av straffreduktionen vid allvarliga brott mot person.

Dubbla straff för brott som har samband med kriminella nätverk

Den 1 juli 2023 infördes en ny straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på våldsamma uppgörelser bland kriminella (29 kap. 2 a § brottsbalken). Regeringen har i den proposition som låg till grund för införandet av bestämmelsen gett uttryck för att ytterligare förändringar

kan vara nödvändiga för att säkerställa att straffen som döms ut för brott som begås i kriminella nätverk, eller i övrigt som ett led i organiserad brottslighet, återspeglar allvaret i den här typen av brottslighet (prop. 2022/23:53 s. 77).

Organiserad brottslighet och brott i kriminella nätverk utgör ett mycket stort samhällsproblem. Sådan brottslighet är särskilt allvarlig, vilket måste komma till uttryck i de straff som döms ut.

Utredaren ska därför

  • överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på alla brott som har samband med kriminella nätverk och deras organiserade kriminella verksamhet.

Vid tillämpningen av bestämmelsen ska straffet motsvara det dubbla straff som annars skulle ha dömts ut, om inte tungt vägande skäl, såsom påtvingat deltagande i organiserad brottslighet, talar för en mindre ökning än det dubbla (jfr den danska regleringen i 81 a–81 c §§ straffeloven). Detta kan åstadkommas genom att tillämpningsområdet för den befintliga bestämmelsen i brottsbalken utvidgas eller genom att det införs en ny kompletterande bestämmelse.

Billighetsskälen ska ha mindre betydelse för påföljdsbestämningen

Vid straffmätningen och påföljdsvalet ska vissa omständigheter hänförliga till den tilltalades person eller som har inträffat efter brottet (s.k. billighetsskäl) beaktas i lindrande riktning, 29 kap. 5 § brottsbalken. I förarbetena beskrivs det som att det vore orättfärdigt om det vid påföljdsbestämningen inte fanns utrymme för att beakta sådana omständigheter (prop. 1987/88:120 s. 47). Det kan handla om att brottet även får andra konsekvenser för den tilltalade, exempelvis uppsägning från arbetet, eller att verkställigheten av påföljden, exempelvis på grund av hög ålder eller sviktande hälsa, kan påverka den tilltalade särskilt hårt.

Att omständigheter hänförliga till den tilltalade beaktas vid påföljdsbestämningen är ett avsteg från den grundläggande principen att påföljden ska bestämmas utifrån brottets allvar. Det bör krävas starka skäl för att ett sådant avsteg ska vara motiverat. Vidare innebär reglerna att den tilltalades intressen delvis ges företräde framför andra intressen som exempelvis brottsoffrets möjlighet till upprättelse. Skadan

som orsakats brottsoffret blir inte mindre av att gärningspersonen förlorat sitt arbete. Att sådana hänsyn tas vid påföljdsbestämningen innebär en risk för att den påföljd som döms ut inte uppfattas som rimlig och rättvis utifrån samhällets och brottsoffrets perspektiv.

Utöver de traditionella billighetsskälen finns det enligt 29 kap. 5 a § brottsbalken möjlighet till strafflindring för en tilltalad som medverkar i utredningen av sin egen eller någon annans brottslighet. Dessa bestämmelser är huvudsakligen motiverade av effektivitetsskäl och skiljer sig därmed från billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken som framför allt motiveras av humanitetshänsyn (prop. 1987/88:120 s. 47, jfr även prop. 2014/15:37 s. 21 och 55 samt prop. 2021/22:186 s. 57). Syftet med bestämmelserna om strafflindring vid utredningsmedverkan är framför allt att förbättra möjligheterna att utreda allvarliga brott genom att skapa ett incitament för den som är tilltalad att lämna information av väsentlig betydelse för utredningen. För att möjligheterna att klara upp allvarlig brottslighet inte ska försämras bör bestämmelserna om strafflindring vid utredningsmedverkan vara kvar även i ett reformerat påföljdssystem.

Utredaren ska därför

  • överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar som innebär att billighetsskälen utmönstras eller i vart fall ges en mer begränsad betydelse för påföljdsbestämningen.

Nya påföljder och förändrade regler för val av påföljd

Enligt regeringens uppfattning har dagens system i allt för stor utsträckning utformats med hänsyn till gärningspersonens intressen. Detta behöver förändras. Det är inte rimligt att den grundläggande regeln för påföljdsvalet är utformad som en presumtion mot fängelse. Är brottet tillräckligt allvarligt bör påföljden bestämmas till fängelse, och den tilltalades personliga omständigheter bör endast i undantagsfall beaktas. Gärningspersonens intresse av att undvika ett fängelsestraff bör inte gå före brottsoffers rätt till upprättelse och intresset av att påföljden står i rimlig proportion till brottet.

Det kan av trovärdighetsskäl även fortsättningsvis finnas anledning att för vissa brottstyper, särskilt sådana som hotar grundläggande samhällsfunktioner som rättsväsendet, ingripa med en sträng påföljd även om det inte är motiverat av brottets straffvärde. Brottslighetens

art bör därför även fortsättningsvis ha betydelse för påföljdsvalet. Detsamma gäller beträffande återfall. Lagstiftningen måste ge tydligt uttryck för att återfall i annat än bagatellartad brottslighet ska påverka valet av påföljd.

Påföljdssystemet bör även fortsättningsvis innehålla alternativ till fängelse, för situationer då brottsligheten inte är så allvarlig att ett fängelsestraff är motiverat. Redan förhållandet att utgångspunkterna för påföljdsvalet ändras medför att ändringar av de befintliga påföljderna behövs, för att säkerställa att dessa är anpassade till de nya bestämmelserna om påföljdsval. Det kan exempelvis innebära att påföljderna behöver rangordnas i förhållande till varandra och graderas utifrån ingripandegrad. Det kan också innebära att de nuvarande påföljderna och möjligheterna att kombinera dessa med varandra och med olika föreskrifter behöver delas upp i flera olika påföljder. Exempelvis kan det finnas anledning att göra samhällstjänst till en självständig påföljd. Vidare kan det finnas ett behov av fler påföljdsalternativ, t.ex. hemarrest.

Påföljdssystemet kan vidareutvecklas utifrån de befintliga påföljderna eller som ett nytt system med en helt eller delvis ny uppsättning påföljder inom ramarna för de kriminalpolitiska utgångspunkter som redovisats under rubriken ”Kriminalpolitiska utgångspunkter för uppdraget” (jfr Påföljdsutredningens förslag i SOU 2012:34).

I framtidens påföljdssystem kan det oftare än i dag bli möjligt att använda en påföljd med vårdinriktning när någon döms för ringa narkotikabrott där gärningen har sin grund i beroendesjukdom.

Förslagen kan ge upphov till ett behov av att anpassa bestämmelserna i brottsbalken om ny påföljdsbestämning efter tidigare dom.

Utredaren ska därför

  • föreslå ändringar av påföljderna,
  • överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar av reglerna om påföljdsval där grundregeln ska vara att påföljden ska bestämmas utifrån brottets allvar i form av dess straffvärde, och
  • överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar som syftar till att möjligheten att ta hänsyn till den tilltalades personliga omständigheter vid påföljdsvalet ska begränsas – utrymme för sådana hänsyn kan också finnas i reglerna om hur påföljderna ska verkställas.

Vissa avgränsningar av deluppdraget att reformera påföljdssystemet

Uppdraget omfattar inte påföljdsregleringen för allvarligt psykiskt störda lagöverträdare. Utredaren är dock oförhindrad att föreslå de följdändringar som bedöms vara nödvändiga.

Uppdraget omfattar inte heller de särskilda påföljdsreglerna för unga lagöverträdare, som ses över av utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare (Ju 2023:13). Vidare omfattar uppdraget inte reglerna om villkorlig frigivning, straffskärpning för återfall eller de övriga frågor som ses över av Utredningen om ett förstärkt samhällsskydd och en minskad risk för återfall i brott (Ju 2022:10).

En presumtion för häktning ska gälla i fler fall

Häktning är inte sällan en förutsättning för att de brottsbekämpande myndigheterna effektivt ska kunna utreda och lagföra misstänkta för brott. Detta gäller särskilt när utredningen riskerar att förstöras om den misstänkte är på fri fot. Även risken för att den misstänkte fortsätter att begå brott eller undandrar sig lagföring eller straff kan göra att häktning är nödvändigt. Det är alltså viktigt att häktning kan användas när det finns behov av det. Detta gäller särskilt när brottsligheten är allvarlig.

Det finns en särskild regel om presumtion för häktning vid allvarliga brott (24 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken). Presumtionsregeln har länge gällt när det för brottet inte är förskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Presumtionsregeln innebär att den som är på sannolika skäl misstänkt för ett sådant brott bara ska släppas på fri fot om det är uppenbart att det saknas skäl till häktning.

Till följd av propositionen Skärpta straff för brott i kriminella nätverk beslutade riksdagen nyligen att sänka gränsen för presumtionsregeln, så att den tillämpas när misstanken avser ett brott med lägst ett år och sex månaders fängelse i straffskalan (prop. 2022/23:53, bet. 2022/23:JuU8 och rskr. 2022/23:179). Tillsammans med vissa straffskärpningar innebär sänkningen att presumtionsregeln framöver även täcker in allvarliga brott som rån, grov misshandel och grov utpressning. Detta är brott som är vanligt förekommande i kriminella nätverk, och genom att brotten omfattas av presumtionsregeln skapas bättre förutsättningar för de brottsbekämpande myndigheterna

att effektivt utreda och lagföra dessa. Lagändringarna trädde i kraft den 1 juli 2023.

Häktning är ett viktigt verktyg för att förhindra och klara upp allvarlig brottslighet, även när brottet inte har någon koppling till kriminella nätverk och inte omfattas av den utvidgade tillämpningen av presumtionsregeln. Det finns därför anledning att återkomma till presumtionsregelns utformning och tillämpningsområde, vilket också har aviserats i samband med de lagändringar som nyligen har gjorts (se prop. 2022/23:53 s. 131). När utredaren nu ska göra en bred översyn av straffskalorna är det ett lämpligt sammanhang att samtidigt överväga i vilka ytterligare fall presumtionsregeln, som är relaterad till ett brotts minimistraff, bör kunna tillämpas.

Det finns således skäl att analysera hur lagstiftningen kan ändras så att presumtionsregeln kan tillämpas även vid vissa andra allvarliga brott, där en mer regelmässig användning av häktning framstår som angeläget och motiverat. Inte minst behöver detta övervägas när det gäller mäns våld mot kvinnor. Samhället har ett ansvar för att skydda kvinnor från våld och andra kränkningar i nära relationer. Det ställs därför stora krav på att samhället och de brottsbekämpande myndigheterna kan agera och vidta nödvändiga och effektiva åtgärder i dessa fall. En utökad och mer regelmässig användning av häktning vid t.ex. grov kvinnofridskränkning, som i dag inte omfattas av presumtionsregeln, kan stärka skyddet för utsatta kvinnor genom att en våldsam man frihetsberövas snabbt och därigenom hålls borta från hemmet. Det kan också skapa bättre förutsättningar för att säkra bevisning så att lagföring kan säkerställas, vilket är viktigt för brottsoffrets upprättelse.

En presumtion för häktning i de aktuella fallen kan åstadkommas på olika sätt. Ett alternativ är att sänka gränsen för presumtionsregeln ytterligare. En sänkning som innebär att presumtionen tillämpas redan när misstanken avser ett brott med lägst ett års fängelse i straffskalan innebär att även grov kvinnofridskränkning, med nuvarande straffskala, omfattas av en presumtion för häktning. Tillämpningsområdet kan dock även utökas på andra sätt, som också gör det möjligt att undvika att presumtionsregeln träffar brott där en mer regelmässig användning av häktning inte framstår som en lika angelägen åtgärd. Exempelvis kan straffskärpningar i form av höjda minimistraff leda till att vissa specifika brott omfattas av presumtionsregeln. Med en sådan åtgärd markeras samtidigt brottets allvar, vilket är av särskild

vikt inte minst vid mäns våld mot kvinnor. Ett annat sätt att utöka tillämpningsområdet kan vara att med en uppräkning ange vilka ytterligare brott som bör omfattas av en presumtion för häktning.

Presumtionsregeln bör även fortsättningsvis endast kunna tillämpas vid misstanke om allvarlig brottslighet.

Utredaren ska därför

  • överväga och föreslå ändringar som innebär att presumtionen för häktning vid allvarlig brottslighet även ska gälla vid vissa andra allvarliga brott som t.ex. grov kvinnofridskränkning, antingen genom att sänka gränsen för tillämpning av presumtionsregeln till brott med lägst ett års fängelse i straffskalan eller på något annat sätt, och
  • oavsett ställningstagande lämna nödvändiga författningsförslag som möjliggör att gränsen för presumtionsregeln kan sänkas till brott med lägst ett års fängelse i straffskalan.

Konsekvensbeskrivningar

Utredaren ska lämna en uttömmande och heltäckande redogörelse för förslagens konsekvenser, såväl ekonomiska som övriga. Utöver vad som följer av 14–15 a §§kommittéförordningen (1998:1474) ska utredaren lägga särskild vikt vid effekterna för rättsväsendets olika myndigheter, t.ex. Kriminalvården. Om förslagen leder till kostnadsökningar för det allmänna, ska utredaren föreslå hur dessa ska finansieras. I konsekvensbeskrivningen ingår att analysera, beskriva och, när det är möjligt, kvantifiera de samhällsekonomiska effekterna av förslagen. Utredaren ska analysera de samhällsekonomiska effekterna i utredningsarbetets alla delar, från problembeskrivning och syfte till analys av alternativ och motiv till förslag. Konsekvensanalysen ska påbörjas så tidigt som möjligt. Utredaren ska motivera sina ställningstaganden även utifrån kostnadseffektivitet.

Utredaren ska redogöra för förslagens konsekvenser vad gäller förenligheten med grundläggande fri- och rättigheter enligt bl.a. regeringsformen och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) samt barnets rättigheter bl.a. utifrån FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). De önskvärda effekter som kommer

till uttryck i relevanta tillkännagivanden från riksdagen ska också tas i beaktande.

Utredaren ska särskilt uppmärksamma vilka förändrade krav som ett genomförande av förslagen innebär för berörda myndigheter.

Utredaren ska genomgående ha ett jämställdhets-, likabehandlings-, ungdoms- och barnrättsperspektiv i de analyser som görs.

Kontakter och redovisning av uppdraget

Utredaren ska i den utsträckning det behövs samråda med berörda myndigheter och organisationer. Utredaren ska vidare hålla sig informerad om sådant arbete inom Regeringskansliet som är relevant för uppdraget, till exempel beredningen av Preskriptionsutredningens betänkande SOU 2021:90.

Utredaren ska också hålla sig informerad om och, i den mån det bedöms vara nödvändigt och lämpligt, samråda med andra utredningar som kan vara relevanta för uppdraget. Av särskilt intresse är Utredningen om ett förstärkt samhällsskydd och en minskad risk för återfall i brott (Ju 2022:10), Utredningen om frihetsberövande påföljder för unga (Ju 2021:17) och Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare (Ju 2023:13).

Utredaren ska göra de internationella jämförelser som kan anses vara relevanta. De nordiska ländernas regleringar bör då särskilt uppmärksammas. I detta sammanhang ska utredaren undersöka och beskriva hur påföljdssystemet är utformat i några länder som är jämförbara med Sverige, däribland de nordiska länderna, Tyskland och Storbritannien.

Uppdraget ska redovisas senast den 31 juli 2025.

(Justitiedepartementet)

Kommittédirektiv 2023:181

Tilläggsdirektiv till Straffreformutredningen (Ju 2023:14)

Beslut vid regeringssammanträde den 21 december 2023

Förkortad tid för uppdraget

Regeringen beslutade den 20 juli 2023 kommittédirektiv om en översyn av straffskalorna samt ett reformerat och mer rättvist påföljdssystem (dir. 2023:115). Uppdraget skulle enligt direktiven redovisas senast den 31 juli 2025.

Utredningstiden förkortas. Uppdraget ska i stället redovisas redan den 30 maj 2025.

(Justitiedepartementet)

Exempel på utformningen av domslut när det beslutas att ett fängelsestraff ska vara villkorligt

Inledning

Som beskrivits i kapitel 6 ska rätten, i en dom på villkorligt fängelse, döma ut ett fängelsestraff av viss längd på vanligt sätt och samtidigt förordna att straffet ska vara villkorligt. Normalt sett ska den också förena straffet med en tilläggssanktion. Nedan följer ett antal exempel på hur man skulle kunna tänka sig att en dom på villkorligt fängelse kan utformas i olika fall.

Som också framgått av kapitel 6 ska rätten, när den dömer till fängelse som inte är villkorligt, i vissa fall kunna upphäva ett beslut om att ett tidigare utdömt fängelsestraff ska vara villkorligt. Även exempel på sådana domslut anges nedan.

Villkorligt fängelse med olika tilläggssanktioner

I exempel 1–3 nedan ges exempel på domar på villkorligt fängelse där straffet förenats med en tilläggssanktion i form av dagsböter, samhällstjänst respektive övervakning. I exempel 4 har straffet förenats med två tilläggssanktioner. Som framgår av exemplen bör den eller de tillläggssanktioner som valts anges i domslutet. Prövotidens längd och övrig information om straffets innebörd, däribland att beslutet om villkorlighet kan komma att upphävas vid återfall i brott under prövotiden eller vid brister i fullgörandet av en tilläggssanktion som straffet förenats med, skulle lämpligen kunna anges i en bilaga till domen.

Exempel 1 – villkorligt fängelse med dagsböter

DOMSLUT

Brott som den tilltalade döms för

Stöld (3 tillfällen), 2025-03-06 – 2025-04-07, 8 kap.1 § brottsbalken

Påföljd

1. Fängelse 6 månader

2. Straffet enligt punkten 1 ska vara villkorligt. Tilläggssanktion: 100 dagsböter om 50 kronor (5 000 kronor)

Exempel 2 – villkorligt fängelse med samhällstjänst

DOMSLUT

Brott som den tilltalade döms för

Misshandel, 2025-03-07, 3 kap. 5 § brottsbalken

Påföljd

1. Fängelse 3 månader

2. Straffet enligt punkten 1 ska vara villkorligt. Tilläggssanktion: Samhällstjänst 80 timmar

Exempel 3 a – villkorligt fängelse med övervakning

DOMSLUT

Brott som den tilltalade döms för

Grovt rattfylleri, 2025-03-07, 4 a § lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott

Påföljd

1. Fängelse 2 månader

2. Straffet enligt punkten 1 ska vara villkorligt. Tilläggssanktion: Övervakning

Exempel 3 b – villkorligt fängelse med övervakning samt förordnande enligt 27 kap. 3 § andra stycket brottsbalken

DOMSLUT

Brott som den tilltalade döms för

Grovt rattfylleri, 2025-03-07, 4 a § lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott

Påföljd

1. Fängelse 2 månader

2. Straffet enligt punkten 1 ska vara villkorligt. Tilläggssanktion: Övervakning Förordnande enligt 27 kap. 3 § andra stycket brottsbalken: – Den dömde ska stå under övervakning från dagen för denna dom.

Exempel 4 – villkorligt fängelse med två tilläggssanktioner

DOMSLUT

Brott som den tilltalade döms för

Grovt skattebrott, 2025-03-07, 4 § skattebrottslagen (1971:69)

Påföljd

1. Fängelse 1 år 6 månader

2. Straffet enligt punkten 1 ska vara villkorligt. Tilläggssanktioner:

Samhällstjänst 260 timmar Övervakning

Villkorligt fängelse utan tilläggssanktion

I exemplet nedan har domstolen avstått från att förena straffet med en tilläggssanktion. Som framgår av exemplet nedan bör det inte föranleda något särskilt förordnande i domslutet.

Exempel 5 – villkorligt fängelse utan tilläggssanktion

DOMSLUT

Brott som den tilltalade döms för

Narkotikabrott, 2025-03-08, 1 § första stycket 5 narkotikastrafflagen (1968:64)

Påföljd

1. Fängelse 4 månader

2. Straffet enligt punkten 1 ska vara villkorligt.

Delvis villkorligt fängelse

Exempel 6 a – delvis villkorligt fängelse

DOMSLUT

Brott som den tilltalade döms för

Grov skadegörelse, 2025-03-09, 12 kap. 3 § brottsbalken

Påföljd

1. Fängelse 1 år 6 månader

2. Straffet enligt punkten 1 ska till en tid av 1 år vara villkorligt. Tilläggssanktion: Övervakning

Exempel 6 b – delvis villkorligt fängelse med förordnande enligt 27 kap. 3 § andra stycket brottsbalken

DOMSLUT

Brott som den tilltalade döms för

Grov skadegörelse, 2025-03-09, 12 kap. 3 § brottsbalken

Påföljd

1. Fängelse 1 år 6 månader

2. Straffet enligt punkten 1 ska till en tid av 1 år vara villkorligt. Tilläggssanktion: Övervakning Förordnande enligt 27 kap. 3 § andra stycket brottsbalken: – Den dömde ska stå under övervakning från dagen för denna dom. – Straffet i den del som inte är villkorlig ska börja avtjänas trots att domen inte har fått laga kraft.

Ovillkorligt fängelse med beslut om upphävande

Exempel 7 – vanligt beslut om upphävande av villkorlighet

DOMSLUT

Brott som den tilltalade döms för

Grovt bedrägeri, 2025-03-10, 9 kap. 3 § brottsbalken

Påföljd

1. Fängelse 1 år 3 månader

2. Tidigare beslut om att fängelsestraffet (9 månader) i dom 2024-12-14, B 10751-24 ska vara villkorligt upphävs.

3. Från straffet i dom 2024-12-14, B 10751-24 ska 2 månader avräknas med anledning av vad som fullgjorts av en tilläggssanktion.

Exempel 8 – upphävande av beslut om att en del av ett fängelsestraff ska vara villkorligt

DOMSLUT

Brott som den tilltalade döms för

Rån, 2025-03-11, 8 kap. 5 § brottsbalken

Påföljd

1. Fängelse 2 år

2. Tidigare beslut om att del av fängelsestraffet (4 månader) i dom 2024-06-07, B 1051-24 ska vara villkorlig upphävs.

3. Från straffet i dom 2024-06-07, B 1051-24 ska 1 månad avräknas med anledning av vad som fullgjorts av en tilläggssanktion.

Exempel 9 – upphävande av flera beslut om villkorlighet

DOMSLUT

Brott som den tilltalade döms för

Grovt skattebrott, 2025-03-12, 4 § skattebrottslagen (1971:69)

Påföljd

1. Fängelse 4 år

2. Tidigare beslut om att fängelsestraffet (4 månader) i dom 2024-08-30, B 9902-24 ska vara villkorligt upphävs.

3. Tidigare beslut om att fängelsestraffet (6 månader) i dom 2024-11-06, B 10207-24 ska vara villkorligt upphävs.

4. Från straffet i dom 2024-08-30, B 9902-24 ska 3 månader avräknas med anledning av vad som fullgjorts av en tilläggssanktion.

5. Från straffet i dom 2024-11-06, B 10207-24 ska 1 månad avräknas med anledning av vad som fullgjorts av en tilläggssanktion.

Exempel 10 – förverkande av villkorligt medgiven frihet och beslut om upphävande av villkorlighet

DOMSLUT

Brott som den tilltalade döms för

Våldtäkt, 2025-03-13, 6 kap. 1 § brottsbalken

Påföljd

1. Fängelse 4 år

2. Hela den villkorligt medgivna friheten förverkas (dom 2024-05-03, B 7579-24).

3. Tidigare beslut om att fängelsestraffet (8 månader) i dom 2023-09-15, B 9582-23 ska vara villkorlig upphävs.

4. Från straffet i dom 2023-09-15, B 9582-23 ska 7 månader avräknas med anledning av vad som fullgjorts av en tilläggssanktion.