Prop. 2014/15:69

Ökade möjligheter att resa inom EU med nationellt identitetskort

1

Prop. 2014/15:69

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 5 mars 2015

Stefan Löfven

Anders Ygeman (Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslår regeringen ändringar som ger svenska medborgare möjlighet att resa till EU-medlemsstater utanför Schengenområdet utan pass, om de i stället medför ett nationellt identitetskort. Den som medför nationellt identitetskort ska vara skyldig att överlämna detta till behörig passkontrollant för kontroll av de biometriska uppgifter som finns lagrade i kortet och låta sig fotograferas i jämförelsesyfte.

Ändringarna syftar till att bättre anpassa lagen till EU:s direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, det s.k. rörlighetsdirektivet.

En mindre ändring görs också i syfte att anpassa lagen till EU:s förordning om en gemenskapskodex om gränspassage för personer, den s.k. gränskodexen.

Ändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2015.

Prop. 2014/15:69

2

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut ................................................................. 3 2 Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302) ........................... 4 3 Ärendet och dess beredning .............................................................. 6 4 Undantag från passkravet vid resor inom Schengenområdet ............ 7 4.1 Schengensamarbetet ........................................................... 7 4.2 EU:s gränskodex ................................................................ 8 4.3 Anpassning av undantaget från passkravet vid resor inom Schengenområdet till EU:s gränskodex .................... 9 5 Ökade möjligheter att resa med nationellt identitetskort ................. 10 5.1 Rörlighetsdirektivet och dess genomförande i svensk rätt .................................................................................... 10 5.2 Passlagens regler om ut- och inresa .................................. 11 5.3 Identitetskort i Sverige ..................................................... 11 5.4 Ändring av passlagens krav på att medföra pass .............. 12 6 Kontroll av identitetskort ................................................................ 15 6.1 Kontroll av pass ................................................................ 15 6.2 Biometri i nationella identitetskort ................................... 16 6.3 En möjlighet att kontrollera identitetskort ........................ 16 7 Konsekvenser .................................................................................. 19 8 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser .................................... 20 9 Författningskommentar ................................................................... 20 Bilaga 1 Rörlighetsdirektivet .......................................................... 23 Bilaga 2 Gränskodexen ................................................................... 37 Bilaga 3 Promemorians lagförslag .................................................. 69 Bilaga 4 Lagförslaget i utkast till lagrådsremiss ............................. 71 Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna ................................. 73 Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag ............................................ 75 Bilaga 7 Lagrådets yttrande ............................................................ 77 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 2015 ........... 78 Rättsdatablad........................................................................................... 79

3

Prop. 2014/15:69

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302).

Prop. 2014/15:69

4

2 Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302)

Härigenom föreskrivs att 5 och 5 a §§passlagen (1978:302) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

En svensk medborgare får inte resa ut ur riket utan att medföra giltigt pass.

Första stycket gäller inte

1. mönstrat sjöfolk på fartyg under tjänstgöring ombord på fartyget eller fiskare under yrkesutövning,

2. medlem av besättning på luftfartyg under tjänstgöring ombord på luftfartyget, om han eller hon har flygcertifikat eller därmed jämförlig handling,

3. den som är medborgare även i annat land än Sverige och som medför legitimationshandling, vilken gäller som pass, utfärdad av en myndighet i det landet,

3. den som är medborgare även i en annan stat än Sverige och som medför legitimationshandling som gäller som pass och är utfärdad av en myndighet i den staten,

4. den som reser till Schweiz eller till någon av de stater som har tillträtt eller anslutit sig till konventionen om tillämpning av

Schengenavtalet av den 14 juni 1985 eller som har slutit avtal om samarbete enligt konventionen med konventionsstaterna.

4. den som reser till någon av de stater mot vilka gränskontroll inte genomförs enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna), eller

5. den som reser till en annan stat inom Europeiska unionen än en sådan stat som avses i 4 och som medför ett giltigt identitetskort utfärdat av en passmyndighet.

En svensk medborgare ska vid inresa från annat land medföra giltigt pass. Detta gäller dock inte om det svenska medborgarskapet kan styrkas på annat sätt eller vid inresa från

En svensk medborgare ska vid inresa från en annan stat medföra giltigt pass. Detta gäller dock inte

1. en stat som har tillträtt eller anslutit sig till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985,

1. om det svenska medborgarskapet kan styrkas på annat sätt, exempelvis genom uppvisande av ett giltigt identitetskort utfärdat av

1 Senaste lydelse 2010:513.

5

Prop. 2014/15:69

en passmyndighet, eller

2. en stat som har slutit avtal om samarbete enligt konventionen med konventionsstaterna, eller

2. vid inresa från en stat mot vilken gränskontroll inte genomförs enligt kodexen om Schengengränserna.

3. Schweiz

5 a §2

Polismyndigheten ska övervaka att bestämmelserna i 5 § följs. Den som enligt 5 § ska medföra pass ska på begäran

1. överlämna passet till en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Kustbevakningen, Tullverket eller Migrationsverket,

1. överlämna passet till en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Kustbevakningen, Tullverket eller Migrationsverket, och

2. låta en befattningshavare enligt 1 ta passinnehavarens fingeravtryck och en bild i digitalt format av hans eller hennes ansikte för kontroll av att dessa motsvarar de fingeravtryck och den ansiktsbild som finns sparade i passet.

Den som enligt 5 § i stället medför ett identitetskort utfärdat av en passmyndighet ska på begäran

1. överlämna identitetskortet till en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Kustbevakningen, Tullverket eller Migrationsverket, och

2. låta en befattningshavare enligt 1 ta en bild i digitalt format av hans eller hennes ansikte för kontroll av att denna motsvarar den ansiktsbild som finns sparad i identitetskortet.

När en kontroll enligt andra stycket 2 har genomförts, ska fingeravtrycken och ansiktsbilden samt de biometriska data som då har tagits fram omedelbart förstöras.

När en kontroll enligt andra stycket 2 eller tredje stycket 2 har genomförts, ska fingeravtrycken och ansiktsbilden samt de biometriska data som då har tagits fram omedelbart förstöras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015.

2 Senaste lydelse 2014:584.

Prop. 2014/15:69

6

3 Ärendet och dess beredning

Europaparlamentet och rådet antog den 29 april 2004 direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (fortsättningsvis kallat rörlighetsdirektivet). Direktivet bifogas som bilaga 1.

Regeringen lade i februari 2006 fram förslag till lagändringar i syfte att genomföra rörlighetsdirektivet i svensk rätt. Ändringarna trädde i kraft den 30 april 2006. I samband med lagstiftningsärendet konstaterade regeringen att de då nytillkomna svenska reglerna om nationella identitetskort gav anledning att också se över reglerna om svenska medborgares skyldighet att inneha pass vid utresa och att man avsåg att återkomma till denna fråga i ett annat sammanhang (prop. 2005/06:77 s. 59).

Inom Regeringskansliet (Justitiedepartementet) utarbetades därefter promemorian Ändring i 5 § passlagen (1978:302) (dnr Ju2007/5409/L4). Lagförslaget i promemorian finns i bilaga 3. Promemorian remissbehandlades under 2007 men ledde då inte till lagstiftning. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2007/5409/L4).

Det svenska genomförandet av rörlighetsdirektivet och passlagens förenlighet med direktivet har ifrågasatts av Europeiska kommissionen (kommissionens informella ärenden 2006/4403 och 5149/13/JUST, Justitiedepartementets ärenden Ju2006/5620/L4 och Ju2013/4577/L4). Mot bakgrund av bl.a. kommissionens synpunkter bedömdes att det fanns anledning att gå vidare med den lagändring som föreslogs i den remitterade promemorian Ändring i 5 § passlagen (1978:302).

Inom Regeringskansliet (Justitiedepartementet) utarbetades därför ett utkast till lagrådsremiss med förslag även till en följdändring i passlagen med anledning av det tidigare remitterade förslaget samt ytterligare en ändring i passlagen i syfte att bättre anpassa lagen till Europaparlamentets och rådets förordning av den 15 mars 2006 (EG) nr 562/2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna). I författningstexten förkortas EU-förordningen kodexen om Schengengränserna, men i propositionen i övrigt kallas den fortsättningsvis gränskodexen. Gränskodexen bifogas som bilaga 2. Lagförslaget i utkastet till lagrådsremiss, som remitterades i särskild ordning, finns i bilaga 4. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2014/4374/L4).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 22 januari 2015 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådet lämnade förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. I förhållande till lagrådsremissen har vissa redaktionella och språkliga ändringar gjorts i lagtexten.

7

Prop. 2014/15:69

4 Undantag från passkravet vid resor inom Schengenområdet

4.1 Schengensamarbetet

Ett avtal om att successivt avveckla personkontrollerna vid de gemensamma gränserna och utveckla det polisiära och rättsliga samarbetet ingicks 1985 av Frankrike, Tyskland och Beneluxstaterna. Avtalet, som är ett separat mellanstatligt avtal utanför EU, ingicks i gränsorten Schengen i Luxemburg och benämns därför Schengenavtalet.

Schengenkonventionen, som är en tillämpningskonvention till Schengenavtalet, undertecknades därefter 1990. Konventionen innehåller de viktigaste reglerna för Schengensamarbetet och trädde i kraft i mars 1995 för sju av EU:s medlemsstater. Dessa var, förutom de som ursprungligen ingått Schengenavtalet, Spanien och Portugal. Därmed upphörde gränskontrollerna mellan dessa stater. I december 1996 anslöt sig Sverige, Finland och Danmark. Sverige deltar sedan den 25 mars 2001 fullt ut i samarbetet och upprätthåller alltså sedan dess ingen gränskontroll gentemot övriga Schengenstater.

Efter hand har EU:s regelverk bitvis ersatt Schengenregelverkets bestämmelser, och i samband med Amsterdamfördragets ikraftträdande den 1 maj 1999 införlivades Schengenregelverket med EU-rätten. Detta innebär att Schengensamarbetet sedan dess äger rum inom EU:s institutionella och rättsliga ramar och utvecklas genom beslut som fattas i rådet.

Att Schengenregelverket numera utgör en del av EU-regelverket innebär att alla stater som ansluter sig till EU samtidigt ansluter sig till Schengensamarbetet. Schengenregelverket är dock uppdelat i två kategorier. Kategori I innehåller bestämmelser som nya EU-medlemsstater måste tillämpa direkt vid EU-anslutningen. Kategori II omfattar bestämmelser som nya EU-medlemsstater får börja tillämpa först vid en senare tidpunkt som EU:s råd beslutar om i särskild ordning. Bestämmelserna i kategori I gäller t.ex. frågor om rättslig hjälp, narkotika och dataskydd, medan bestämmelserna i kategori II rör bl.a. viseringar, villkor för inresa och Schengens informationssystem, dvs. områden som är direkt kopplade till avskaffandet av personkontrollen vid de inre gränserna. Nya EUmedlemsstaters förmåga att uppfylla alla rättsliga, tekniska och praktiska krav vad gäller bestämmelserna i kategori II utvärderas i en särskild process, innan rådet kan besluta om att avskaffa kontrollen vid de inre gränserna mot dessa stater.

Bulgarien, Cypern, Kroatien och Rumänien har hittills tillämpat endast bestämmelserna i kategori I. De förbereder en tillämpning av kategori IIbestämmelserna. Utvärderingarna har dock inte slutförts och kontrollen vid de inre gränserna har därför ännu inte avskaffats.

Irland och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (fortsättningsvis kallat Förenade kungariket) har getts möjlighet att inte fullt ut delta i den del av EU-regelverket som reglerar bestämmelserna inom området frihet, säkerhet och rättvisa, inklusive Schengensamarbetet (se protokoll nr 19 om Schengenregelverket införlivat inom Europeiska unionens ramar fogat till Europeiska unionens fördrag). Förenade

Prop. 2014/15:69

8

kungariket har valt att tillämpa de delar av Schengenregelverket som berör det polisiära och rättsliga samarbetet. Även Irland har begärt att få delta i dessa delar av samarbetet, men har valt att inte tillämpa bestämmelserna. Att Irland och Förenade kungariket inte tillämpar Schengenregelverket fullt ut och därmed inte utgör en integrerad del av Schengenområdet innebär att de har rätt att kontrollera inresande personer. Båda dessa stater har således rätt att utföra gränskontroll med personkontroll trots att fri rörlighet för personer ska råda inom EU.

För närvarande deltar följaktligen 22 av EU:s 28 medlemsstater fullt ut i Schengensamarbetet och utgör en del av det s.k. Schengenområdet. Härutöver har Norge, Island, Schweiz och Liechtenstein anslutit sig till samarbetet och deltar också fullt ut i detta.

4.2 EU:s gränskodex

Schengenregelverket har sedermera delvis ersatts av gränskodexen, som antogs av Europaparlamentet och rådet 2006. Förordningen trädde i kraft den 13 oktober 2006. Gränskodexen är en EU-förordning och som sådan bindande och direkt tillämplig i varje EU-medlemsstat. Kodexen är en utveckling av Schengensamarbetet enligt Schengenavtalet och Schengenkonventionen och dess bestämmelser bygger i huvudsak på bestämmelserna i Schengenkonventionen och den gemensamma handbok för personers passage av de yttre gränserna som tagits fram inom Schengensamarbetet (EGT C 313, 16.12.2002, s. 97).

Genom gränskodexen har införts ett gemensamt regelverk för passage av yttre gränser. Genom gränskodexen ska också säkerställas att det inte förekommer någon gränskontroll av personer när de passerar inre gränser i enlighet med artikel 26 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Införandet av gränskodexen innebär dock ingen ändring i fråga om omfattningen av det område där gränskontroll vid de inre gränserna har avskaffats, dvs. Schengenområdet. Gränskodexen är således inte bindande för eller fullt ut tillämplig i Förenade kungariket och Irland (se skäl 27–28 i ingressen till gränskodexen). Dess regler om gränskontroll tillämpas ännu inte heller fullt ut i förhållande till Bulgarien, Cypern, Kroatien och Rumänien, men däremot i förhållande till Norge, Island, Schweiz och Liechtenstein, som ju utgör en integrerad del av Schengenområdet (se bl.a. skäl 23–26 i ingressen till gränskodexen).

9

Prop. 2014/15:69

4.3 Anpassning av undantaget från passkravet vid resor inom Schengenområdet till EU:s gränskodex

Regeringens förslag: Utformningen av passlagens undantag från kravet på att medföra pass vid resor inom Schengenområdet ändras.

Undantag ska gälla för den som reser till eller från någon av de stater mot vilka ingen gränskontroll genomförs med hänvisning till gränskodexen.

Promemorians förslag: Promemorian behandlar inte denna ändring i passlagen.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Den uttryckliga hänvisningen till Schengenområdet tas bort ur lagtexten i regeringens förslag.

Remissinstanserna: Den övervägande majoriteten remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändningar. Åklagarmyndigheten anför att det i paragrafen mer tydligt bör definieras vad som avses med

Schengenområdet.

Skälen för regeringens förslag: I 5 § första stycket passlagen föreskrivs att en svensk medborgare inte får resa ut ur riket utan att medföra giltigt pass. I andra stycket görs vissa undantag från denna skyldighet.

Bl.a. anges i punkten 4 att första stycket inte gäller den som reser till Schweiz eller någon av de stater som har tillträtt eller anslutit sig till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 eller som har slutit avtal om samarbete enligt konventionen med konventionsstaterna.

Den nämnda undantagsbestämmelsen, som infördes i 5 § passlagen år 2001, var en följd av Sveriges anslutning till Schengensamarbetet. Syftet med bestämmelsen var att avskaffa passkravet vid resa till stater i förhållande till vilka gränskontrollerna avskaffats med anledning av Schengensamarbetet (prop. 1999/2000:64 s. 54–55). Bestämmelsen har också kommit att tillämpas på så sätt att undantag från passkravet görs vid resor inom det s.k. Schengenområdet, alltså till de av EU:s medlemsstater som fullt ut deltar i Schengensamarbetet (dvs. tillämpar bestämmelserna i kategori II av Schengenregelverket) samt till Norge, Island, Schweiz och Liechtenstein.

Ikraftträdandet av gränskodexen innebär att Schengenkonventionens bestämmelser om gränspassage upphört att gälla och att frågan om gränskontroll inom Schengenområdet numera regleras av bestämmelserna i gränskodexen. Den nu gällande utformningen av undantaget från kravet på att medföra pass i 5 § andra stycket 4 är mot denna bakgrund missvisande och bör ändras.

I likhet med vad som gäller i dag bör undantag från kravet på att medföra pass göras för resor till de stater mot vilka gränskontrollen har avskaffats. Gränskodexens bestämmelser innebär att Schengenområdets inre gränser får passeras överallt utan att någon in- och utresekontroll genomförs (jfr artiklarna 1 och 20). Om det föreligger ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten eller ihållande och

Prop. 2014/15:69

10

allvarliga brister avseende kontrollen av de yttre gränserna får ett land dock i undantagsfall enligt artiklarna 23 och 26 i gränskodexen återinföra gränskontroll vid sina inre gränser. I de fall då gränskontrollen vid inre gräns återinförs bör kravet på att medföra pass som huvudregel upprätthållas.

Sammanfattningsvis bör undantaget från kravet på att medföra pass utformas att gälla för svensk medborgare som reser till någon av de stater mot vilka ingen gränskontroll genomförs med hänvisning till gränskodexens bestämmelser. Ändringen innebär i praktiken ingen skillnad mot vad som gäller i dag.

I det remitterade förslaget hade bestämmelsen utformats så att undantag ska gälla för den som reser till eller från någon av de stater inom

Schengenområdet mot vilka ingen gränskontroll genomförs med hänvisning till gränskodexen. Åklagarmyndigheten har anfört att det i paragrafen mer tydligt bör definieras vad som i lagrummet avses med

Schengenområdet. Regeringen konstaterar att hänvisningen till Schengenområdet som den uttrycktes i det remitterade förslaget är missvisande eftersom Schengenområdet syftar just på det område inom EU där gränskontrollen har avskaffats. På grund av det och då begreppet heller inte tillför något i sak till det föreslagna undantaget bör det tas bort ur lagtexten.

5 Ökade möjligheter att resa med nationellt identitetskort

5.1 Rörlighetsdirektivet och dess genomförande i svensk rätt

I rörlighetsdirektivet regleras unionsmedborgares rätt att resa in, vistas och stanna kvar i en annan medlemsstat. Direktivet är tillämpligt på alla unionsmedborgare som reser till eller uppehåller sig i en annan medlemsstat än den där de själva är medborgare och på de familjemedlemmar som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren.

Alla unionsmedborgare med giltigt identitetskort eller pass och deras familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat men som har giltigt pass, ska enligt direktivet ha rätt att lämna en medlemsstats territorium för att resa till en annan medlemsstat. Detta ska dock inte, sägs det, påverka tillämpningen av bestämmelserna för kontroll av resehandlingar vid de nationella gränserna. Nämnda personer får inte åläggas skyldighet att inneha utresevisering eller någon annan motsvarande formalitet (jfr artikel 4.1 och 4.2).

Medlemsstaterna ska i enlighet med sina lagar för sina egna medborgares räkning utfärda och förnya ett identitetskort eller pass som anger deras medborgarskap (jfr artikel 4.3). Passet ska vara giltigt åtminstone i alla medlemsstater och i stater som innehavaren måste fara igenom när denne reser mellan medlemsstaterna. Om det i en medlemsstats lag

11

Prop. 2014/15:69

saknas bestämmelser om utfärdande av identitetskort, ska passet gälla i minst fem år från utfärdandet eller förnyelsen (jfr artikel 4.4).

Rörlighetsdirektivet genomfördes i svensk rätt i huvudsak genom ändringar i utlänningslagen (2005:716) och utlänningsförordningen (2006:97) som trädde i kraft den 30 april 2006. Redan i detta lagstiftningsärende konstaterades att de då nytillkomna svenska reglerna om nationella identitetskort (se avsnitt 5.3 nedan) gav anledning att också se över reglerna om svenska medborgares skyldighet att inneha pass vid utresa. Regeringen uttalade att den avsåg att bereda frågan vidare och återkomma i ett annat sammanhang (prop. 2005/06:77 s. 59).

5.2 Passlagens regler om ut- och inresa

Så som anges ovan (se avsnitt 4.3) görs i 5 § andra stycket punkten 4 passlagen undantag från skyldigheten för svenska medborgare att medföra giltigt pass vid resa ut ur riket. Undantaget infördes som en följd av Sveriges anslutning till Schengensamarbetet och i syfte att avskaffa passkravet vid resa till stater i förhållande till vilka gränskontroll avskaffats.

Kontrollen vid de inre gränserna har ännu inte avskaffats i förhållande till medlemsstaterna Bulgarien, Cypern, Kroatien och Rumänien. Dessa stater kan därmed inte anses ha anslutit sig till Schengensamarbetet på ett sådant sätt att undantaget i 5 § andra stycket 4 passlagen är tillämpligt för den som reser till någon av dessa stater. Undantagsbestämmelsen gäller inte heller i förhållande till Irland och Förenade kungariket, som inte tillämpar Schengenregelverket fullt ut och därmed inte utgör en integrerad del av Schengenområdet (se avsnitt 4.1).

I 5 § tredje stycket passlagen anges att en svensk medborgare även vid inresa från annat land ska medföra giltigt pass om inte det svenska medborgarskapet kan styrkas på annat sätt.

Även vid inresa görs undantag från skyldigheten att medföra pass vid resa från stater i förhållande till vilka gränskontrollen avskaffats. Detta undantag gäller, motsvarande undantaget vid utresa, enbart för svenska medborgare som reser in till Sverige från stater som fullt ut deltar i Schengensamarbetet. Undantaget gäller således inte vid resor från Bulgarien, Cypern, Kroatien, Rumänien, Irland och Förenade kungariket.

5.3 Identitetskort i Sverige

Enligt förordningen (2005:661) om nationellt identitetskort som trädde i kraft i Sverige den 1 oktober 2005 blev det möjligt för svenska medborgare att hos en passmyndighet ansöka om och få utfärdat ett nationellt identitetskort. Ett nationellt identitetskort innehåller uppgift om medborgarskap och biometrisk information i form av en ansiktsbild, men till skillnad från pass innehåller kortet inte fingeravtryck. Identitetskorten infördes delvis i syfte att underlätta resandet inom det gränslösa Schengenområdet. Avsikten vid införandet var dock inte att identitets-

Prop. 2014/15:69

12

korten skulle användas som en resehandling, utan endast för att vid behov kunna styrka sitt svenska medborgarskap.

Utöver de nationella identitetskorten utfärdas i Sverige i dag vissa andra typer av identitetskort, bl.a. körkortet som utfärdas av Transportstyrelsen och s.k. SIS-märkta identitetskort som utfärdas framför allt av banker till kunder i banken. Skatteverket utfärdar sedan den 1 juni 2009 identitetskort för personer som är folkbokförda i Sverige i enlighet med förordningen (2009:284) om identitetskort för folkbokförda i Sverige. En avgörande skillnad mellan å ena sidan sådana identitetskort som utfärdas av Skatteverket, SIS-märkta identitetskort samt körkort och å andra sidan de nationella identitetskort som utfärdas av passmyndigheterna är att de sistnämnda innehåller uppgift om medborgarskap.

5.4 Ändring av passlagens krav på att medföra pass

Regeringens förslag: I passlagen införs ytterligare ett undantag från kravet på att medföra giltigt pass för svenska medborgare som reser ut från Sverige. Det nya undantaget ska gälla för den som reser till en stat inom EU som inte fullt ut deltar i Schengensamarbetet och som medför giltigt identitetskort utfärdat av en passmyndighet.

Vidare tydliggörs det faktum att det svenska medborgarskapet vid inresa kan styrkas genom att man visar upp ett giltigt identitetskort utfärdat av en passmyndighet.

Promemorians förslag överensstämmer när det gäller undantaget från passkravet vid utresa från Sverige med regeringens. I promemorian föreslås inte någon ändring av sättet att styrka svenskt medborgarskap vid inresa.

Remissinstanserna: Den övervägande majoriteten remissinstanser tillstyrker eller har inte något att invända mot promemorians förslag.

Kriminalvården anser dock att det är otillfredsställande att den föreslagna förändringen medför utökade möjligheter för vissa brottsmisstänkta och fängelsedömda att lämna landet. TULL-KUST har liknande invändningar.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Den övervägande majoriteten remissinstanser tillstyrker eller har inte något att invända mot förslaget i utkastet till lagrådsremiss. Kommerskollegium välkomnar en ändring av passlagen eftersom denna skulle gynna rätten till fri rörlighet för personer inom

EU. Även Kriminalvården anför att den inte har något att invända mot förslaget. Även om myndigheten bedömer att den föreslagna ändringen medför utökade möjligheter för vissa brottsmisstänkta och fängelsedömda att lämna landet för att undgå lagföring eller verkställighet, noterar den att alltfler stater efterhand har anslutit sig till Schengensamarbetet och att det dessutom finns möjlighet att återföra en person för lagföring eller verkställighet av straff genom utfärdande av en europeisk arresteringsorder. De nämnda farhågorna gör sig därför gällande i allt mindre grad. Myndigheten erinrar dock om den tidigare lämnade synpunkten att förordningen om nationella identitetskort bör harmoniseras med passlagen i fråga om hinder, återkallelse och tillstånd.

13

Prop. 2014/15:69

Åklagarmyndigheten instämmer i Kriminalvårdens synpunkt om harmonisering av regelverken. Även Socialstyrelsen och Rikspolisstyrelsen har liknande invändningar.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 4 § passlagen har svenska medborgare rätt att på ansökan erhålla pass. Ett svenskt pass är en resehandling som innehåller biometrisk information i form av innehavarens ansiktsbild och fingeravtryck. I passlagen finns bestämmelser om passhinder och återkallelse av pass för den som avtjänar fängelsestraff, genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Reglerna, i dess nuvarande utformning, infördes 2005 för att minska risken för att de aktuella personerna lämnar

Schengenområdet och därigenom undgår eller försvårar verkställighet. Återkallade pass registreras i Schengens informationssystem (SIS).

Passlagen ställer, som ovan har redovisats, krav på innehav av pass vid utresa till vissa stater. Enligt rörlighetsdirektivet ska alla unionsmedborgare med giltigt pass eller identitetskort ha rätt att lämna en medlemsstats territorium för att resa till en annan medlemsstat inom EU. Med identitetskort torde här avses ett identitetskort som utfärdas enbart för landets egna medborgare av behöriga myndigheter och utvisar medborgarskap, så som det svenska nationella identitetskortet. Det kan mot denna bakgrund möjligen hävdas att den nuvarande svenska regleringen står i strid med rörlighetsdirektivet. Kommerskollegium har i sitt remissvar anfört att passkravet vid resor till de EU-stater som inte fullt ut deltar i Schengensamarbetet kan anses tveksamt ur EU-rättslig synpunkt med hänsyn till ordalydelsen i rörlighetsdirektivet och i ljuset av EU:s övergripande regler om rätt till fri rörlighet för personer. Kommerskollegium pekar också på att det råder osäkerhet kring vad som gäller för svenska medborgare som vill resa inom EU och att bestämmelsen orsakar praktiska problem. Även om det inte är en självklar tolkning att den svenska regleringen står i strid med direktivet (se t.ex. Justitiekanslerns beslut 2011-07-21, dnr 4398-10-40) talar den osäkerhet som råder för att passlagen bör ändras.

Kommissionen har också under 2013 begärt klargöranden från Sverige angående passlagens förenlighet med rörlighetsdirektivet. Av kommissionens skrivelse i ärendet (kommissionens informella ärende 5149/13/JUST, Justitiedepartementets ärende Ju2013/4577/L4, jfr avsnitt 3) framgår att den mottagit ett flertal klagomål från svenska medborgare som nekats att resa ut från Sverige till en EU-medlemsstat som inte fullt ut deltar i Schengensamarbetet utan pass, men med nationellt identitetskort.

Det anförda talar sammanfattningsvis för att passlagen bör ändras så att svenska medborgare ges möjlighet att resa med nationellt identitetskort till samtliga EU:s medlemsstater. En sådan ändring skulle underlätta resandet för svenska medborgare inom hela EU.

Bestämmelserna om pass respektive nationella identitetskort skiljer sig åt när det gäller hinder och återkallelse av handlingarna. T.ex. gäller för den som avtjänar fängelsestraff, genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård hinder mot att få ett pass och passet kan också återkallas. Motsvarande bestämmelser saknas för nationella identitetskort. För barn under 18 år gäller ett krav på att uppvisa ett medgivande från vårdnadshavare för att få både ett pass och ett nationellt identitetskort.

Prop. 2014/15:69

14

Ett pass ska dock återkallas om barnets vårdnadshavare eller, om barnet vistas här i landet och står under vårdnad av båda föräldrarna, en av dem begär det och det inte finns synnerliga skäl mot en återkallelse. Motsvarande bestämmelser om återkallelse finns inte för nationella identitetskort. Mot denna bakgrund kan det göras gällande att den föreslagna ändringen medför utökade möjligheter för vissa brottsmisstänkta och fängelsedömda att lämna landet för att undgå lagföring eller verkställighet, för personer som vårdas i rättspsykiatrisk vård att lämna landet för att undgå verkställighet av vården och för en vårdnadshavare att lämna landet med gemensamma barn mot den andre vårdnadshavarens vilja.

Kriminalvården, som menar att de nu nämnda farhågorna gör sig gällande i allt mindre grad allt eftersom fler länder ansluter sig till

Schengensamarbetet och det också finns goda möjligheter att återföra en person för lagföring eller verkställighet av straff genom utfärdande av en europeisk arresteringsorder, har trots detta pekat på möjligheten att harmonisera bestämmelserna i passlagen och förordningen om nationellt identitetskort vad gäller frågor om hinder, återkallelse och tillstånd.

Åklagarmyndigheten, Socialstyrelsen och Rikspolisstyrelsen har framfört liknande synpunkter.

Redan i dag är det möjligt för den som har passhinder eller har fått sitt pass återkallat att med ett giltigt nationellt identitetskort resa från Sverige via en annan Schengenstat till stater inom EU som inte fullt ut deltar i Schengensamarbetet. Rörlighetsdirektivets genomförande medför nämligen att andra Schengenstater inte kräver uppvisande av pass vid resa till icke-Schengenstater inom EU. Kommerskollegium anför i sitt remissvar att en svensk begränsning av rätten att resa inom EU med identitetskort blir i stort sett verkningslös då detta är tillåtet i övriga Schengenstater och att det därmed är tveksamt om begränsningen uppnår det mål den är avsedd att uppnå. Inom hela EU finns det dessutom goda förutsättningar för att återföra och lagföra en person som avviker från verkställighet av ett frihetsberövande genom utfärdande av en europeisk arresteringsorder. När det gäller barn under 18 år finns det inom EU regler som möjliggör ett återlämnande av ett barn som olovligen förts bort eller kvarhållits i en annan medlemsstat (se t.ex. Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000, den s.k. Bryssel IIförordningen). Vidare är det så att det alltid krävs uppvisande av pass vid resa från en EU-medlemsstat till tredjeland, där risken för avvikande eller försvårande av verkställighet är betydligt större. Detta gäller oavsett om utresan sker från en Schengenstat eller en annan EU-medlemsstat.

Mot denna bakgrund bedöms att en möjlighet för svenska medborgare att resa inom hela EU med uppvisande av ett nationellt identitetskort inte skulle leda till några beaktansvärda negativa konsekvenser. Med hänsyn till de goda möjligheter som redogjorts för när det gäller att återföra personer som avviker från verkställighet av ett frihetsberövande samt bortförda barn inom hela EU bedöms det inte heller motiverat att i nuläget införa bestämmelser om hinder och återkallelse av nationella identitetskort. En sådan ordning skulle komplicera förfarandet vid utfärdandet av nationella identitetskort och försvåra möjligheten att

15

Prop. 2014/15:69

erhålla den enda identitetshandling utöver pass som kan användas för att styrka svenskt medborgarskap. Regeringen avser dock att följa utvecklingen i frågan.

Regeringens slutsats är att det bör införas ett nytt undantag från kravet på att medföra pass vid utresa från Sverige. Undantaget bör vara tillämpligt vid resa till de stater inom EU som inte deltar fullt ut i Schengensamarbetet. Som villkor för undantaget bör gälla att den enskilde medför ett giltigt nationellt identitetskort. Därmed får gränskontrollpersonalen möjlighet att kontrollera personens identitet och medborgarskap.

I konsekvens med förslaget att ett nationellt identitetskort ska kunna användas som resehandling i stället för pass vid utresa till någon av de stater inom EU som inte fullt ut deltar i Schengensamarbetet kan tyckas att motsvarande undantag bör införas vid inresa från samma stater. Något sådant uttryckligt undantag är emellertid inte behövligt. Detta eftersom svenska medborgare enligt grundlagen har en ovillkorlig rätt till inresa i Sverige, och skyldigheten att medföra pass därför inte gäller om det svenska medborgarskapet kan styrkas på annat sätt. Ett sätt att styrka sitt svenska medborgarskap kan vara att uppvisa ett nationellt identitetskort. Redan i dag gäller således att en svensk medborgare vid inresa, oavsett från vilken annan stat, kan styrka sitt svenska medborgarskap genom uppvisande av ett nationellt identitetskort. Regeringen anser att det finns anledning att tydliggöra detta faktum i lagtexten. Detta innebär dock inte någon ändring i tillämpningen av lagrummet.

6 Kontroll av identitetskort

6.1 Kontroll av pass

I 5 a § passlagen föreskrivs att den som är skyldig att medföra pass vid utresa också är skyldig att på begäran överlämna passet till en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Kustbevakningen, Tullverket eller Migrationsverket och låta denne befattningshavare ta passinnehavarens fingeravtryck och en bild i digitalt format av hans eller hennes ansikte för kontroll av att dessa motsvarar de fingeravtryck och den ansiktsbild som finns lagrade i passet. Bestämmelsen infördes genom en lagändring som trädde i kraft den 1 oktober 2005 (prop. 2004/05:119) i samband med att svenska pass försågs med biometriska uppgifter i syfte att höja säkerheten. Bestämmelsen ändrades till att även omfatta kontroll av fingeravtryck genom en lagändring som trädde i kraft den 28 juni 2009 (prop. 2008/09:132).

Den kontroll som sker kan vara en okulär jämförelse mellan passinnehavarens ansikte och passfotot, men kontroll kan också ske genom en datorstödd jämförelse av det biometriska underlag, såsom ansiktsbild och fingeravtryck, som finns lagrat i passet och vid kontrolltillfället taget digitalt foto eller lämnade fingeravtryck.

Av förarbetena framgår bl.a. att det ses som nödvändigt att en passkontrollant får passet överlämnat till sig för närmare granskning, inte

Prop. 2014/15:69

16

minst för att kunna upptäcka eventuella förfalskningar. Den skyldighet som tidigare förelåg att visa upp passet för att låta kontrollanten på avstånd titta på det återspeglade en delvis föråldrad syn på hur passkontroller genomförs och ansågs inte längre tillräcklig. Ett förtydligande framstod som än mer angeläget då biometriskt underlag för passinnehavaren infördes i passen, och därmed ett behov för passkontrollanten att förfoga över passet för att kunna läsa av den i passet lagrade informationen (prop. 2004/05:119 s. 26 ff.).

6.2 Biometri i nationella identitetskort

I likhet med pass är svenska nationella identitetskort försedda med biometriskt underlag i syfte att försvåra missbruk och förbättra säkerheten.

Den som ansöker om ett nationellt identitetskort är skyldig att i samband med ansökan låta passmyndigheten ta en bild i digitalt format av sökandens ansikte enligt 3 § andra stycket punkten 1 förordningen (2005:661) om nationellt identitetskort. Denna ansiktsbild får enligt 4 § samma förordning sparas i ett lagringsmedium i identitetskortet, vilket också görs i de identitetskort som i dag utfärdas av passmyndighet.

Eftersom avsikten vid införandet av de nationella identitetskorten inte var att de skulle användas som en resehandling, utan endast för att vid behov kunna styrka sitt svenska medborgarskap, finns i dag inga regler om kontroll av sådana identitetskort i samband med gränskontroll.

6.3 En möjlighet att kontrollera identitetskort

Regeringens förslag: I passlagen införs bestämmelser om att den som medför identitetskort utfärdat av en passmyndighet på begäran ska överlämna identitetskortet till behörig befattningshavare och låta denne ta en bild i digitalt format av identitetskortsinnehavarens ansikte för kontroll av att detta motsvarar den ansiktsbild som finns lagrad i identitetskortet. Ansiktsbilden och de biometriska data som tagits fram ska omedelbart förstöras när en sådan kontroll har genomförts.

Promemorians förslag: Promemorian behandlar inte frågan om införandet av bestämmelser om kontroll av medfört identitetskort.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Den övervägande majoriteten remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändningar. Datainspektionen konstaterar dock att lagstiftaren tydligt ska redovisa vilka avvägningar som gjorts vid proportionalitetsbedömningen i fråga om skyddet för enskildas personliga integritet gentemot det allmänna enligt 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen samt anför att det i utkastet till lagrådsremiss saknas en analys av hur principerna i EU:s direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter

17

Prop. 2014/15:69

(dataskyddsdirektivet) respektive personuppgiftslagen (1998:204) är beaktade.

Skälen för regeringens förslag: Enligt passlagen är, som framgår ovan, en enskild som medför pass vid ut- eller inresa till Sverige skyldig att på begäran överlämna passet till en passkontrollant samt att låta denne ta passinnehavarens fingeravtryck och en bild i digitalt format av hans eller hennes ansikte för kontroll av att dessa motsvarar de fingeravtryck och den ansiktsbild som finns lagrade i passet. I dag genomförs enbart en okulär jämförelse mellan passinnehavarens ansikte och passfotot vid kontrollen, och inte någon sådan datorstödd jämförelse av det biometriska underlag som finns lagrat i passet och vid kontrolltillfället taget digitalt foto eller lämnade fingeravtryck, som möjliggörs i lagen.

Den utrustning som krävs för en sådan datorstödd jämförelse saknas i dagsläget vid svenska gränskontrollstationer, och generellt kan sägas att de tekniska möjligheter som finns för att kontrollera att en person som uppvisar ett pass är densamma som den person som passet är utfärdat till i dag inte används optimalt, vare sig i Sverige eller i EU:s övriga medlemsstater.

Inom Justitiedepartementet pågår för närvarande ett arbete med att se över bl.a. passlagens bestämmelser i syfte att överväga åtgärder för att motverka missbruk av svenska pass. En utredare har haft i uppdrag att analysera omfattningen av och orsakerna till missbruket, att göra en internationell jämförelse samt att utifrån den bild som framträder föreslå effektiva åtgärder för att komma tillrätta med problematiken. En fråga som enligt uppdraget särskilt bör undersökas är om missbruket av svenska pass effektivt skulle kunna motverkas genom att utökade biometrikontroller utförs i Sverige i samband med inresa från tredjeland, eller om sådana kontroller för att bli verkningsfulla förutsätter samarbete på EU-nivå. Uppdraget redovisades den 2 mars 2015.

Som framgår ovan (se avsnitt 5.4) föreslås som ett villkor för undantag från passkravet vid resor till vissa medlemsstater att den enskilde medför ett giltigt nationellt identitetskort så att gränskontrollpersonal ges möjlighet att kontrollera personens identitet och medborgarskap. På samma sätt som vid en kontroll av medfört pass bör en närmare granskning och kontroll av medfört identitetskort i sådana fall kunna utföras av gränskontrollanten för att säkerställa identitetskortets äkthet och innehavarens identitet. För att kontrollanten ska kunna göra en jämförelse mellan identitetskortsinnehavaren och uppgifterna i identitetskortet, särskilt det lagrade biometriska underlaget, är det nödvändigt att han eller hon ges tillgång till identitetskortet och möjlighet att förfoga över detta. Vidare krävs för en jämförelse mellan den i kortet lagrade ansiktsbilden och identitetskortsinnehavarens ansiktsgeometri att gränskontrollanten tillåts ta en bild i digitalt format av innehavarens ansikte.

Även om det i dag inte utförs någon datorstödd kontroll av biometriskt underlag i resehandlingar bör regelverket ge stöd för samma typer av kontroller när det gäller identitetskort som gäller för pass. För den som medför ett nationellt identitetskort i enlighet med den ovan föreslagna ändringen i passlagen bör det därför också införas en skyldighet att i samband med gränskontroll överlämna identitetskortet till behörig befattningshavare och låta denne ta en bild i digitalt format av hans eller hennes ansikte.

Prop. 2014/15:69

18

Integritetsskydd

Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp. Med kroppsliga ingrepp avses främst våld mot människokroppen samt bl.a. läkarundersökningar och blodprovstagning. Vid utformningen av bestämmelserna om införande och kontroll av biometrisk information i svenska pass uttalades i förarbetena att fotografering av en passinnehavares ansikte enligt regeringens mening inte kan anses som ett sådant kroppsligt ingrepp som avses i 2 kap. 6 § regeringsformen (prop. 2004/05:119 s. 24 och s. 27). Regeringen gör i detta avseende samma bedömning i detta ärende. Regeringen anser inte heller att den föreslagna ordningen kan anses utgöra sådan övervakning eller kartläggning av en enskilds personliga förhållanden för vilket finns ett skydd i 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen. Regeringen delar därmed inte Datainspektionens bedömning att den föreslagna bestämmelsen träffas av regleringen i 2 kap 6 § regeringsformen.

Datainspektionen har i sitt remissvar även anfört att utkastet till lagrådsremiss, framför allt avseende den föreslagna kontrollmöjligheten av nationella identitetskort, saknar en analys av hur principerna i dataskyddsdirektivet respektive personuppgiftslagen är beaktade. Naturliga frågor att besvara i detta sammanhang är enligt inspektionen t.ex. vilken teknik som kommer att användas och vilken risk det finns för informationsläckage. Liknande synpunkter framfördes av inspektionen i lagstiftningsärendet om införande och kontroll av biometrisk information i svenska pass (prop. 2004/05:119). Regeringen uttalade då att åtgärder för biometrisk identifiering i de flesta fall innebär en sådan automatiserad behandling av personuppgifter som omfattas av dataskyddsdirektivet och den lagstiftning som i Sverige genomför detta, dvs. personuppgiftslagen. Behandlingen av personuppgifter i samband med utfärdande och kontroll av pass är inte särskilt reglerad i författning utan regleras av företrädesvis personuppgiftslagen (prop. 2004/05:119 s. 28). Detsamma gäller för utfärdande och kontroll av nationella identitetskort. Liksom i det tidigare lagstiftningsärendet bedömer regeringen att det inte finns behov av någon särskild reglering för den behandling av personuppgifter som sker vid den nu föreslagna kontrollåtgärden, utan att personuppgiftslagens bestämmelser om integritetsskydd vid behandling av personuppgifter är tillräckliga. I det tidigare lagstiftningsärendet, liksom i det nu aktuella förslaget, föreslås dessutom inskränkningar i möjligheten att behandla personuppgifter i förhållande till vad som annars skulle gälla. Den ansiktsbild som tas för datorstödd kontroll får enbart användas för detta ändamål. Det föreslås också att ansiktsbilden respektive dess biometriska data omedelbart ska förstöras efter kontrollen. Härigenom uppnås enligt regeringen ett allmänt sett gott integritetsskydd samtidigt som en säker verifiering av identiteten åstadkoms. Sammanfattningsvis bedömer regeringen att personuppgiftslagens regler tillsammans med de inskränkande bestämmelser som föreslås är förenliga med Sveriges internationella åtaganden i fråga om integritetsskydd.

Till detta kommer att den föreslagna ändringen i praktiken inte utgör något utökat integritetsintrång för den enskilde, utan tvärtom snarare en inskränkning. Den föreslagna ändringen innebär nämligen att den

19

Prop. 2014/15:69

enskilde vid en framtida gränskontroll då tekniska möjligheter för biometrikontroll finns på plats, istället för att överlämna sitt pass, lämna fingeravtryck och låta sitt ansikte fotograferas, kan välja att överlämna sitt nationella identitetskort och endast låta sitt ansikte fotograferas.

Datainspektionen har också efterlyst svar på frågor om vilken teknik som kommer att användas. Så som anförs ovan utförs i dagsläget inte någon biometrikontroll eftersom den utrustning som krävs saknas vid svenska gränskontrollstationer. Hur en framtida teknisk utrustning för biometrikontroll av pass och identitetskort närmare ska vara utformad är ännu osäkert. I grova drag torde dock kontrollen komma att ske på följande sätt. Den resande placerar sig i en fotostation som fotograferar ansiktet i digitalt format. Den digitala bilden används som referensmall vid en jämförelse med den ansiktsbild som sedan tidigare är sparad i passets lagringsmedium. Ett kontrollinstrument markerar om överensstämmelse föreligger eller inte (jfr prop. 2004/05:119 s. 26). Då den ansiktsbild som tas vid kontrollen eller de biometriska data som tas fram ur ansiktsbilden eller från ansiktsbilden i identitetskortet i samband med kontrollen omedelbart ska förstöras bör någon utrustning för att spara dessa data inte användas. Den tekniska lösning som sedermera tas fram för biometrikontroll förutsätts självklart vara säker likväl ur integritetssynpunkt som i andra hänseenden.

7 Konsekvenser

Regeringens bedömning: De kostnader som förslagen kan ge upphov till kan finansieras inom befintliga anslag.

Bedömningen i promemorian och utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i frågan. Förvaltningsrätten i Stockholm anför emellertid att förslaget på sikt skulle kunna leda till ett något ökat antal mål i förvaltningsdomstol eftersom fler ansökningar om nationella identitetskort kan föranleda fler avslag och därmed fler överklaganden till förvaltningsdomstol.

Skälen för regeringens bedömning: Den eventuella ökning av antalet mål i förvaltningsdomstol som ändringen skulle kunna ge upphov till måste anses försumbar. Förvaltningsrättens i Stockholm synpunkt ändrar därför inte regeringens bedömning att eventuella kostnadsökningar för förvaltningsdomstolarna och övriga berörda myndigheter kan finansieras inom befintliga anslag.

Prop. 2014/15:69

20

8 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2015. Regeringens bedömning: Några övergångsbestämmelser är inte nödvändiga.

Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens. I promemorian föreslås att författningsändringarna ska träda i kraft den 1 april 2008.

Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens. I utkastet föreslås att författningsändringarna ska träda i kraft den 1 april 2015.

Bedömningen i promemorian och utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt i dessa frågor.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: De lagändringar som föreslås kräver inte några särskilda anpassningar eller åtgärder som påverkar ikraftträdandet. Regeringen anser därför att lagändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt. Lagändringarna kräver inga övergångsbestämmelser.

9 Författningskommentar

Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302)

5 §

En svensk medborgare får inte resa ut ur riket utan att medföra giltigt pass. Första stycket gäller inte 1. mönstrat sjöfolk på fartyg under tjänstgöring ombord på fartyget eller fiskare under yrkesutövning, 2. medlem av besättning på luftfartyg under tjänstgöring ombord på luftfartyget, om han eller hon har flygcertifikat eller därmed jämförlig handling, 3. den som är medborgare även i en annan stat än Sverige och som medför legitimationshandling som gäller som pass och är utfärdad av en myndighet i den staten, 4. den som reser till någon av de stater mot vilka gränskontroll inte genomförs enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna), eller 5. den som reser till en annan stat inom Europeiska unionen än en sådan stat som avses i 4 och som medför ett giltigt identitetskort utfärdat av en passmyndighet.

En svensk medborgare ska vid inresa från en annan stat medföra giltigt pass. Detta gäller dock inte

21

Prop. 2014/15:69

1. om det svenska medborgarskapet kan styrkas på annat sätt, exempelvis genom uppvisande av ett giltigt identitetskort utfärdat av en passmyndighet, eller 2. vid inresa från en stat mot vilken gränskontroll inte genomförs enligt kodexen om Schengengränserna.

I paragrafen regleras skyldigheten för svenska medborgare att medföra giltigt pass vid resa till och från Sverige.

Utformningen av undantagen från passkravet vid resor inom Schengenområdet i andra stycket punkten 4 och tredje stycket punkten 2 anpassas genom ändringen till EU:s gränskodex. Undantag från passkravet ska gälla för den som reser till eller från någon av de stater mot vilka ingen gränskontroll genomförs med hänvisning till gränskodexen. Undantagen kommer att omfatta de EU-medlemsstater som fullt ut deltar i Schengensamarbetet samt Norge, Island, Schweiz och Liechtenstein. Detta innebär ingen ändring i sak i förhållande till i dag. Hänvisningen till gränskodexen innebär dock att kravet på att medföra pass som huvudregel ska upprätthållas i sådana fall då gränskontrollen vid inre gräns återinförs. Detta kan ske på grund av ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten eller ihållande och allvarliga brister avseende kontrollen av de yttre gränserna.

Genom att en ny punkt (5) läggs till i andra stycket införs ytterligare ett undantag från passkravet vid resa från Sverige. Det nya undantaget omfattar den som reser till sådana länder inom EU som inte fullt ut deltar i Schengensamarbetet. Dessa är i dag Cypern, Rumänien, Bulgarien, Kroatien, Förenade kungariket och Irland. För att passfrihet enligt den nya punkten ska gälla krävs att den resande medför ett giltigt identitetskort utfärdat av en passmyndighet. Passmyndighet är enligt 2 § passlagen inom riket Polismyndigheten och utom riket beskickning, lönat konsulat samt sådan olönad konsul som utrikesdepartementet bestämmer. Passmyndigheterna utfärdar de s.k. nationella identitetskorten (jfr förordningen [2005:661] om nationellt identitetskort). Det är alltså endast sådana kort som godtas i stället för pass. Identitetskort som de nämnda myndigheterna utfärdar i en annan egenskap än i deras egenskap som passmyndighet, t.ex. tjänstekort för anställda vid Polismyndigheten, omfattas inte av bestämmelsen.

Vidare tydliggörs i paragrafens tredje stycke punkten 1 det faktum att det svenska medborgarskapet vid inresa till Sverige kan styrkas genom att uppvisa ett giltigt nationellt identitetskort. Svenska medborgare har en ovillkorlig grundlagsstadgad rätt att resa in i landet (jfr 2 kap. 7 § första stycket regeringsformen). Passkravet gäller således inte vid inresa till Sverige om det svenska medborgarskapet kan styrkas på annat sätt. Ändringen innebär inte någon ändring i sak.

I övrigt har några mindre språkliga ändringar gjorts i paragrafens andra stycke punkten 3 och tredje stycke.

Prop. 2014/15:69

22

5 a §

Polismyndigheten ska övervaka att bestämmelserna i 5 § följs. Den som enligt 5 § ska medföra pass ska på begäran 1. överlämna passet till en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Kustbevakningen, Tullverket eller Migrationsverket, och 2. låta en befattningshavare enligt 1 ta passinnehavarens fingeravtryck och en bild i digitalt format av hans eller hennes ansikte för kontroll av att dessa motsvarar de fingeravtryck och den ansiktsbild som finns sparade i passet.

Den som enligt 5 § i stället medför ett identitetskort utfärdat av en passmyndighet ska på begäran 1. överlämna identitetskortet till en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Kustbevakningen, Tullverket eller Migrationsverket, och 2. låta en befattningshavare enligt 1 ta en bild i digitalt format av hans eller hennes ansikte för kontroll av att denna motsvarar den ansiktsbild som finns sparad i identitetskortet.

När en kontroll enligt andra stycket 2 eller tredje stycket 2 har genomförts, ska fingeravtrycken och ansiktsbilden samt de biometriska data som då har tagits fram omedelbart förstöras.

I paragrafen regleras skyldigheten att överlämna en resehandling till behörig gränskontrolltjänsteman för kontroll av de biometriska uppgifter som finns lagrade däri samt att lämna fingeravtryck och låta sig fotograferas i jämförelsesyfte.

Genom att ett nytt tredje stycke läggs till införs en sådan skyldighet, som tidigare kom till direkt uttryck enbart gällande pass, även då nationellt identitetskort medförs i samband med resa. Eftersom fingeravtryck inte lagras i de nationella identitetskorten, föreligger dock enbart skyldighet att låta sig fotograferas. På samma sätt som gäller vid kontroll av pass ska ansiktsbilden och de biometriska data som tagits fram omedelbart förstöras när kontrollen har genomförts.

Prop. 2014/15:69

Bilaga 1

23

Rättelse till Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/58/EG om unionsmedborgares och deras familje-

medlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av

förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG,

73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG

(Europeiska unionens officiella tidning L 158 av den 30 april 2004)

Direktiv 2004/58/EG skall vara som följer:

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2004/38/EG

av den 29 april 2004

om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom

medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande

av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG,

90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska

gemenskapen, särskilt artiklarna 12, 18, 40, 44 och 52 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (1),

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit-

téns yttrande (2),

med beaktande av Regionkommitténs yttrande (3),

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (4), och

av följande skäl:

(1)

Unionsmedborgarskapet ger varje unionsmedborgare en

primär, individuell rätt att fritt röra sig och uppehålla sig

inom medlemsstaternas territorium, med förbehåll för de

begränsningar och villkor som fastställs i fördraget och

genom de åtgärder som antas för att genomföra detta.

(2)

Fri rörlighet för personer är en av de grundläggande

friheterna på den inre marknaden, som omfattar ett

område utan inre gränser, där denna frihet säkerställs i

enlighet med bestämmelserna i fördraget.

(3)

Unionsmedborgarskap bör vara grundläggande status för

medborgarna i medlemsstaterna när de utövar sin rätt

att fritt röra sig och uppehålla sig. Det är därför

nödvändigt att kodifiera och se över existerande gemen-

skapsinstrument som var för sig behandlar såväl arbet-

stagare, egenanställda som studenter och andra inaktiva

personer för att förenkla och stärka rätten att fritt röra

sig och uppehålla sig för alla unionsmedborgare.

(4)

För att avhjälpa sektorsuppdelningen och den planlösa

hanteringen av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig

och för att göra det lättare att utöva denna rätt krävs en

gemensam rättsakt för att delvis ändra rådets förordning

(EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbets-

kraftens fria rörlighet inom gemenskapen (5) och för att

upphäva följande rättsakter: Rådets direktiv 68/360/EEG

av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner

för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för

medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer, (6)

rådets direktiv 73/148/EEG av den 21 maj 1973 om

avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning

inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i

fråga om etablering och tillhandahållande av tjänster, (7)

rådets direktiv 90/364/EEG av den 28 juni 1990 om rätt

till bosättning, (8) rådets direktiv 90/365/EEG av den 28

juni 1990 om rätt till bosättning för anställda och egna

företagare som inte längre är yrkesverksamma (9) och

rådets direktiv 93/96/EEG av den 29 oktober 1993 om

rätt till bosättning för studerande (10).

29.6.2004

L 229/35

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(1) EGT C 270 E, 25.9.2001, s. 150.

(2) EGT C 149, 21.6.2002, s. 46.

(3) EGT C 192, 12.8.2002, s. 17.

(4) Europaparlamentets yttrande av den 11 februari 2003 (EUT C 43 E,

19.2.2004, s. 42), rådets gemensamma ståndpunkt av den (EUT C

54 E, 2.3.2004, s. 12) och Europaparlamentets ståndpunkt av den

10 mars 2004 (ännu ej offentliggjort i EUT).

(5) EGT L 257, 19.10.1968, s. 2. Förordningen senast ändrad genom

förordning (EEG) nr 2434/92 (EGT L 245, 26.8.1992, s. 1).

(6) EGT L 257, 19.10.1968, s. 13. Direktivet senast ändrat genom

2003 års anslutningsakt.

(7) EGT L 172, 28.6.1973, s. 14.

(8) EGT L 180, 13.7.1990, s. 26.

(9) EGT L 180, 13.7.1990, s. 28.

(10) EGT L 317, 18.12.1993, s. 59.

24

Prop. 2014/15:69

Bilaga 1

(5)

För att varje unionsmedborgare skall kunna utöva sin

rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemssta-

ternas territorier på villkor som säkerställer de objektiva

villkoren frihet och värdighet bör även familje-

medlemmar beviljas denna rätt, oavsett medborgarskap.

För tillämpningen av detta direktiv bör definitionen av

”familjemedlem” utvidgas, så att den även omfattar regis-

trerade partner om den mottagande medlemsstaten

behandlar registrerade partnerskap som likvärdiga med

äktenskap.

(6)

För att bevara familjens enhet i vidare mening och med

förbehåll för förbudet mot diskriminering på grundval

av nationalitet, bör situationen för de personer som inte

omfattas av definitionen av familjemedlem enligt detta

direktiv och som därför inte har någon automatisk rätt

till inresa och uppehåll i den mottagande medlemsstaten

behandlas av den mottagande medlemsstaten på

grundval av dess nationella lagstiftning, så att den kan

besluta huruvida inresa och uppehåll ändå kan beviljas

sådana personer, varvid hänsyn skall tas till deras

anknytning till unionsmedborgaren och andra omstän-

digheter, t.ex. deras ekonomiska eller fysiska beroende-

förhållande till unionsmedborgaren.

(7)

De formaliteter som är förenade med unionsmedbor-

gares fria rörlighet inom medlemsstaternas territorier bör

fastställas tydligt, utan att det påverkar tillämpningen av

de bestämmelser som gäller för nationella gränskon-

troller.

(8)

För att underlätta den fria rörligheten för familje-

medlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat,

bör de som redan har fått ett uppehållsdokument

undantas från kravet på att erhålla inresevisering i den

mening som avses i rådets förordning (EG) nr 539/2001

av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen

över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha

visering när de passerar de yttre gränserna och av förtec-

kningen över de tredje länder vars medborgare är undan-

tagna från detta krav (1) eller, i förekommande fall,

tillämplig nationell lagstiftning.

(9)

Unionsmedborgare bör ha rätt att uppehålla sig i den

mottagande medlemsstaten i upp till tre månader utan

andra villkor eller formaliteter än att de innehar ett

giltigt identitetskort eller pass, med förbehåll för en mer

gynnsam behandling som tillämpas på arbetssökande i

enlighet med vad som erkänns av domstolens rätts-

praxis.

(10)

Personer som utövar sin rätt till fri rörlighet bör emel-

lertid inte bli en orimlig belastning för den mottagande

medlemsstatens sociala biståndssystem under den första

tiden av vistelsen. Därför bör unionsmedborgarnas och

deras familjemedlemmars uppehållsrätt under längre tid

än tre månader vara underkastad villkor.

(11)

Unionsmedborgarnas grundläggande och personliga rätt

att uppehålla sig i en annan medlemsstat följer direkt av

fördraget och är inte beroende av att ett uppehållstill-

stånd utfärdas.

(12)

För uppehållsperioder som överstiger tre månader bör

medlemsstaterna kunna kräva att unionsmedborgaren

registrerar sig hos behöriga myndigheter på bosätt-

ningsorten, vilket skall styrkas med ett bevis om registre-

ring som utfärdas i detta syfte.

(13)

Kravet på uppehållskort bör begränsas till unionsmed-

borgares familjemedlemmar som inte är medborgare i en

medlemsstat för uppehållsperioder som är längre än tre

månader.

(14)

De bevishandlingar som de behöriga myndigheterna

begär för att utfärda ett bevis om registrering eller ett

uppehållskort bör specificeras uttömmande för att

undvika olikheter i administrativ praxis eller skilda

tolkningar som blir till ett alltför stort hinder när unions-

medborgarna och deras familjemedlemmar skall utöva

sin uppehållsrätt.

(15)

Familjemedlemmarna bör omfattas av ett rättsligt skydd

för det fall att unionsmedborgaren avlider, skiljer sig,

gifter sig eller när ett registrerat partnerskap upplöses.

Med respekt för familjelivet och den mänskliga värdig-

heten samt för att under vissa förhållanden undvika

missbruk, bör åtgärder vidtas för att säkerställa att famil-

jemedlemmar som redan uppehåller sig inom den motta-

gande medlemsstatens territorium får behålla uppehålls-

rätten uteslutande på personlig grund.

(16)

Så länge de personer som omfattas av rätten till bosätt-

ning inte utgör en orimlig börda för den mottagande

medlemsstatens sociala biståndssystem bör de inte

utvisas. Därför får en utvisningsåtgärd inte vara en auto-

matisk följd av anlitandet av det sociala biståndssystemet.

Den mottagande medlemsstaten bör bedöma om det är

fråga om tillfälliga svårigheter och beakta bosättningens

längd, personens personliga omständigheter och stor-

leken på det bidrag som har beviljats, när de bedömer

huruvida personen ifråga blivit en orimlig börda för den

mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem och

bör utvisas. Under inga omständigheter får arbetstagare,

egenföretagare eller arbetssökande enligt domstolens

definition bli föremål för utvisning, utom av hänsyn till

allmän ordning eller säkerhet.

29.6.2004

L 229/36

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(1) EGT L 81, 21.3.2001, s. 1. Förordningen senast ändrad genom

förordning (EG) nr 453/2003 (EUT L 69, 13.3.2003, s. 10).

Prop. 2014/15:69

Bilaga 1

25

(17)

Permanent uppehållsrätt för unionsmedborgare som har

valt att bosätta sig varaktigt i en annan medlemsstat

skulle stärka känslan av ett gemensamt unionsmedbor-

garskap och är en nyckelfaktor för att främja social

sammanhållning, som är ett av gemenskapens grundläg-

gande mål. En permanent uppehållsrätt bör därför före-

skrivas för alla unionsmedborgare och deras familjeme-

dlemmar som har varit stadigvarande bosatta i den

mottagande medlemsstaten i enlighet med villkoren i

detta direktiv under fem års tid utan att bli utvisade.

(18)

För att utgöra ett verkligt instrument för integration i

den mottagande medlemsstat där unionsmedborgaren är

bosatt, bör den permanenta uppehållsrätten när den en

gång erhållits inte omfattas av villkor.

(19)

Vissa särskilda förmåner för unionsmedborgare som är

arbetstagare eller egenföretagare och deras familjeme-

dlemmar, vilka kan möjliggöra för dem att erhålla en

permanent uppehållsrätt innan de har varit bosatta i fem

år i den mottagande medlemsstaten, bör behållas,

eftersom de utgör förvärvade rättigheter enligt kommis-

sionens förordning (EEG) nr 1251/70 av den 29 juni

1970 om arbetstagares rätt att stanna kvar inom en

medlemsstats territorium efter att ha varit anställda

där (1) och rådets direktiv 75/34/EEG av den 17

december 1974 om rätten för medborgare i en

medlemsstat att stanna kvar inom en medlemsstats terri-

torium efter att där ha drivit egen rörelse (2).

(20)

Förbudet mot diskriminering på grundval av nationalitet

innebär att alla unionsmedborgare och deras familje-

medlemmar som med stöd av detta direktiv uppehåller

sig i en medlemsstat av den medlemsstaten bör behan-

dlas på samma sätt som dennas medborgare inom

områden som omfattas av fördraget, med förbehåll för

sådana särskilda bestämmelser som uttryckligen anges i

fördraget eller i sekundärlagstiftningen.

(21)

Det bör emellertid lämnas åt den mottagande medlems-

staten att bestämma om den skall bevilja socialt bistånd

under de tre första månaderna av uppehållet, eller för en

längre tid när det gäller arbetssökande, för andra unions-

medborgare än de som är arbetstagare eller egenföreta-

gare eller som bibehåller denna status eller deras familje-

medlemmar, eller bistånd till uppehälle för studier, inklu-

sive yrkesutbildning, innan rätten till permanent uppe-

håll erhållits till dessa personer.

(22)

Enligt fördraget kan rätten att fritt röra sig och uppehålla

sig begränsas av hänsyn till allmän ordning, säkerhet och

hälsa. För att säkerställa en snävare definition av de

omständigheter och rättssäkerhetsgarantier som avgör

om unionsmedborgare eller familjemedlemmar kan

nekas inresa eller utvisas, bör detta direktiv ersätta rådets

direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964 om sam-

ordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska

medborgares rörlighet och bosättning och som är berät-

tigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller

hälsa (3).

(23)

Utvisning av unionsmedborgare och deras familje-

medlemmar av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet

är en långtgående åtgärd, som allvarligt kan skada

personer som, efter att ha utnyttjat de rättigheter och

friheter som de erhåller genom fördraget, verkligen har

integrerats i den mottagande medlemsstaten. Räckvidden

för sådana åtgärder bör därför begränsas i enlighet med

proportionalitetsprincipen, för att ta hänsyn till i vilken

grad de berörda personerna har integrerats, hur länge de

har vistats i den mottagande medlemsstaten, till deras

ålder och hälsotillstånd, deras familjesituation och

ekonomiska situation och deras anknytning till

ursprungslandet.

(24)

Ju högre graden av unionsmedborgarnas och deras fa-

miljemedlemmars

integrering

i

den

mottagande

medlemsstaten är, desto högre bör följaktligen graden av

skydd mot utvisning vara. Endast i undantagsfall, av tvin-

gande hänsyn till den allmänna säkerheten, bör utvisning

användas mot personer som har varit bosatta under flera

år i den mottagande medlemsstaten, i synnerhet om de

är födda där och har bott där hela sitt liv. Likaså bör det

endast i undantagsfall vara tillåtet att utvisa underåriga,

eftersom förbindelsen med familjen bör skyddas, i

enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter av

den 20 november 1989.

(25)

Rättssäkerhetsgarantierna bör också specificeras i detalj

för att trygga en hög skyddsnivå för unionsmedbor-

garnas och deras familjemedlemmars rättigheter vid

vägrad inresa eller uppehåll i en annan medlemsstat,

samt för att upprätthålla principen om att myndighetsåt-

gärder vederbörligen måste motiveras.

(26)

Under alla omständigheter bör unionsmedborgare och

deras familjemedlemmar som vägras rätt till inresa eller

uppehåll i en annan medlemsstat ha möjlighet till

domstolsprövning av beslutet.

29.6.2004

L 229/37

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(1) EGT L 142, 30.6.1970, s. 24.

(2) EGT L 14, 20.1.1975, s. 10.

(3) EGT 56, 4.4.1964, s. 850. Direktivet senast ändrat genom direktiv

75/35/EEG (EGT L 14, 20.1.1975, s. 14).

26

Prop. 2014/15:69

Bilaga 1

(27)

I överensstämmelse med domstolens rättspraxis, för att

förbjuda att medlemsstaterna fattar beslut om förbud på

livstid att återvända till deras territorium för personer

som omfattas av detta direktiv, bör det bekräftas att

unionsmedborgare och deras familjemedlemmar som har

förbjudits att återvända till en medlemsstats territorium

har rätt att lämna in en ny ansökan efter en rimlig tid

och under alla omständigheter tre år efter det att det

slutgiltiga återreseförbudet verkställts.

(28)

För att skydda mot missbruk av rättigheter eller bedrä-

geri, särskilt skenäktenskap eller andra former av förhål-

landen som ingåtts endast i syfte att åtnjuta rätt att fritt

röra sig och uppehålla sig, bör medlemsstaterna ha rätt

att anta nödvändiga åtgärder.

(29)

Detta direktiv bör inte påverka mer gynnsamma natio-

nella bestämmelser.

(30)

I syfte att undersöka hur utövandet av rätten att fritt röra

sig och uppehålla sig skall kunna underlättas ytterligare,

bör kommissionen utarbeta en rapport för att utvärdera

möjligheten att lägga fram nödvändiga förslag i detta

syfte, särskilt avseende förlängning av uppehållsperioden

utan villkor.

(31)

Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläg-

gande rättigheterna och friheterna och med de principer

som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om

de grundläggande rättigheterna. I enlighet med stadgans

förbud mot diskriminering bör medlemsstaterna genom-

föra bestämmelserna i detta direktiv utan diskriminering

mellan förmånstagarna till detta direktiv, på sådana

grunder såsom kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt

ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller överty-

gelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till

nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder,

ålder eller sexuell läggning.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte

I detta direktiv fastställs

a) villkor för unionsmedborgares och deras familjemedlemmars

utövande av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom

medlemsstaternas territorium,

b) rätten att permanent uppehålla sig inom medlemsstaternas

territorium för unionsmedborgare och deras familje-

medlemmar,

c) begränsningar i rättigheterna i a och b av hänsyn till allmän

ordning, säkerhet och hälsa.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv används följande beteckningar med de bety-

delser som här anges:

1. unionsmedborgare: varje person som är medborgare i en

medlemsstat.

2. familjemedlem:

a) make eller maka,

b) den partner med vilken unionsmedborgaren har ingått

ett registrerat partnerskap på grundval av lagstiftningen i

en medlemsstat, om den mottagande medlemsstatens

lagstiftning behandlar registrerade partnerskap som

likvärdiga med äktenskap och i enlighet med villkoren i

relevant lagstiftning i den mottagande medlemsstaten,

c) släktingar i rakt nedstigande led som är under 21 år eller

är beroende för sin försörjning, även till maken eller

makan eller till sådan partner som avses i b,

d) de underhållsberättigade släktingar i rakt uppstigande

led, även till maken eller makan eller till sådan partner

som avses i b.

3. mottagande medlemsstat: den medlemsstat dit unionsmed-

borgaren reser för att utöva sin rätt att fritt röra sig eller

uppehålla sig.

Artikel 3

Förmånstagare

1.

Detta direktiv skall tillämpas på alla unionsmedborgare

som reser till eller uppehåller sig i en annan medlemsstat än

den de själva är medborgare i samt på de familjemedlemmar

enligt definitionen i artikel 2.2 som följer med eller ansluter sig

till unionsmedborgaren.

2.

Utan att det påverkar de berördas personliga rätt att fritt

röra sig eller uppehålla sig, och i överensstämmelse med natio-

nell lagstiftning, skall den mottagande medlemsstaten underlätta

inresa och uppehåll för följande personer:

a) Alla andra familjemedlemmar, oavsett medborgarskap, som

inte omfattas av definitionen i artikel 2.2, om de i det land

från vilket de har kommit är beroende av eller bor hos den

unionsmedborgare som har primär uppehållsrätt eller om

det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att unionsmedbor-

garen personligen tar hand om familjemedlemmen.

b) Den partner med vilken unionsmedborgaren har ett varak-

tigt vederbörligen bestyrkt förhållande.

Den mottagande medlemsstaten skall företa en noggrann

undersökning av de personliga förhållandena och motivera ett

eventuellt beslut att neka dessa personer inresa till eller att

uppehålla sig i den medlemsstaten.

29.6.2004

L 229/38

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2014/15:69

Bilaga 1

27

KAPITEL II

RÄTT TILL UT- OCH INRESA

Artikel 4

Rätt till utresa

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna

för kontroll av resehandlingar vid de nationella gränserna skall

alla unionsmedborgare med giltigt identitetskort eller pass och

deras familjemedlemmar, som inte är medborgare i en

medlemsstat, och som har giltigt pass, ha rätt att lämna en

medlemsstats territorium för att resa till en annan medlemsstat.

2.

Personer som avses i punkt 1 får inte åläggas skyldighet

att inneha utresevisering eller någon motsvarande formalitet.

3.

Medlemsstaterna skall i enlighet med sina lagar för sina

egna medborgares räkning utfärda och förnya ett identitetskort

eller pass som anger deras medborgarskap.

4.

Passet skall vara giltigt åtminstone i alla medlemsstater

och i länder som innehavaren måste fara igenom när denne

reser mellan medlemsstaterna. Om det i en medlemsstats lag

saknas bestämmelser om utfärdande av identitetskort, skall

passet gälla i minst fem år från utfärdandet eller förnyelsen.

Artikel 5

Rätt till inresa

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna

för kontroll av resehandlingar vid de nationella gränserna skall

medlemsstaterna tillåta unionsmedborgare att resa in på deras

territorium med ett giltigt identitetskort eller pass och tillåta

familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat

att resa in på deras territorium med ett giltigt pass.

Unionsmedborgare får inte åläggas skyldighet att inneha inrese-

visering eller någon motsvarande formalitet.

2.

Familjemedlemmar som inte är medborgare i en

medlemsstat skall endast åläggas skyldighet att ha visering i

enlighet med förordning (EG) nr 539/2001 eller i förekom-

mande fall med nationell lag. Enligt detta direktiv skall innehav

av giltigt uppehållskort enligt artikel 10 medföra undantag för

dessa familjemedlemmar från kravet på visering.

Medlemsstaterna skall ge dessa personer all den hjälp de

behöver för att få nödvändiga viseringar. Viseringarna skall

utfärdas gratis så snart som möjligt på grundval av ett

påskyndat förfarande.

3.

Den mottagande medlemsstaten får inte införa inrese-

eller utresestämpel i passen för familjemedlemmar som inte är

medborgare i en medlemsstat om de uppvisar det uppehållskort

som föreskrivs i artikel 10.

4.

Om en unionsmedborgare eller en familjemedlem till

denne, som inte är medborgare i en medlemsstat, inte har de

resehandlingar som krävs eller, i förekommande fall, nödvän-

diga viseringar, skall den berörda medlemsstaten, innan utvis-

ning får komma i fråga, ge dessa personer all rimlig möjlighet

att få eller få tillgång till de nödvändiga handlingarna inom

rimlig tid eller få bekräftat eller på annat sätt bevisat att de

omfattas av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig.

5.

Medlemsstaten får begära att den berörda personen

rapporterar sin närvaro inom dess territorium inom rimlig och

icke-diskriminerande tid. Om den berörda personen underlåter

att uppfylla detta krav får denne åläggas proportionerliga och

icke-diskriminerande sanktioner.

KAPITEL III

UPPEHÅLLSRÄTT

Artikel 6

Uppehållsrätt i högst tre månader

1.

Unionsmedborgare skall ha rätt att uppehålla sig på en

annan medlemsstats territorium i högst tre månader utan några

andra villkor eller formaliteter än kravet på att inneha ett giltigt

identitetskort eller pass.

2.

Bestämmelserna i punkt 1 skall också tillämpas på fa-

miljemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat,

som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren och

som innehar ett giltigt pass.

Artikel 7

Uppehållsrätt för längre tid än tre månader

1.

Varje unionsmedborgare skall ha rätt att uppehålla sig

inom en annan medlemsstats territorium under längre tid än

tre månader om den berörda personen

a) är anställd eller egenföretagare i den mottagande medlems-

staten, eller

b) för egen och sina familjemedlemmars räkning har till-

räckliga tillgångar för att inte bli en belastning för den

mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under

vistelsen, samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller

i den mottagande medlemsstaten, eller

29.6.2004

L 229/39

Europeiska unionens officiella tidning

SV

28

Prop. 2014/15:69

Bilaga 1

c) — är inskriven vid en privat eller statlig institution, som är

erkänd eller finansierad av den mottagande medlems-

staten på grundval av dess lagstiftning eller administra-

tiva praxis, med huvudsyftet att bedriva studier eller

genomgå en yrkesutbildning

— samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den

mottagande medlemsstaten samt avger en försäkran till

den behöriga nationella myndigheten, i form av en

förklaring eller på något annat valfritt likvärdigt sätt, om

att han har tillräckliga tillgångar för att kunna försörja

sig själv och familjen, så att de inte blir en belastning för

den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem

under deras vistelseperiod, eller

d) är familjemedlem som följer med eller ansluter sig till en

unionsmedborgare som uppfyller kraven i a, b eller c.

2.

Uppehållsrätten enligt punkt 1 skall även omfatta familje-

medlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat när de

följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren i den

mottagande medlemsstaten, förutsatt att unionsmedborgaren

uppfyller villkoren i punkt 1 a, 1 b eller 1 c.

3.

Vid tillämpningen av punkt 1 a skall en unionsmedbor-

gare som inte längre är arbetstagare eller egenföretagare behålla

sin ställning som arbetstagare eller egenföretagare i följande

fall:

a) Om personen har drabbats av tillfällig arbetsoförmåga på

grund av sjukdom eller olycksfall.

b) Om personen har drabbats av vederbörligen konstaterad

ofrivillig arbetslöshet efter mer än ett års anställning och har

anmält sig som arbetssökande vid en behörig arbetsför-

medling.

c) Om personen har drabbats av vederbörligen registrerad ofri-

villig arbetslöshet efter att ha fullgjort en anställning som

varit tidsbegränsad till mindre än ett år eller efter att ha

blivit ofrivilligt arbetslös under de första tolv månaderna

samt har anmält sig som arbetssökande till en behörig

arbetsförmedling. I detta fall skall ställningen som arbetsta-

gare kvarstå under minst sex månader.

d) Om personen inleder en yrkesutbildning. Om han eller hon

inte är ofrivilligt arbetslös skall ställningen som arbetstagare

kvarstå endast om yrkesutbildningen har ett samband med

den tidigare sysselsättningen.

4.

Med avvikelse från punkt 1 d och punkt 2 ovan skall

endast maken eller makan, den registrerade partner som avses i

artikel 2.2 b och underhållsberättigade barn ha uppehållsrätt

som familjemedlemmar till en unionsmedborgare som uppfyller

villkoren i 1 c. Artikel 3.2 skall tillämpas på hans eller hennes

släktingar i rakt uppstigande led samt på makes/makas eller

registrerade partners/underhållsberättigade släktingar i rakt

uppstigande led.

Artikel 8

Administrativa formaliteter för unionsmedborgare

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.5 får den

mottagande medlemsstaten ålägga unionsmedborgare att regis-

trera sig hos behöriga myndigheter vid uppehåll som överstiger

tre månader.

2.

Fristen för registrering får aldrig understiga tre månader

räknat från ankomstdagen. Ett bevis om registrering skall

utfärdas omedelbart, med uppgift om den registrerade perso-

nens namn och adress samt registreringsdatum. Om den

berörda personen underlåter att uppfylla registreringskravet får

denne åläggas proportionerliga och icke-diskriminerande sank-

tioner.

3.

Det enda krav medlemsstaterna får ställa för att utfärda

bevis om registrering är att

— de unionsmedborgare som avses i artikel 7.1 a skall kunna

visa upp ett giltigt identitetskort eller pass, en bekräftelse

från arbetsgivaren om anställning eller ett anställningsintyg

eller bevis på att de är egenföretagare.

— de unionsmedborgare som avses i artikel 7.1 b skall kunna

visa upp ett giltigt identitetskort eller pass och bevis på att

de uppfyller villkoren i den punkten.

— de unionsmedborgare som avses i artikel 7.1 c skall kunna

visa upp ett giltigt identitetskort eller pass, ett bevis på

registrering vid en erkänd institution och på att de omfattas

av en heltäckande sjukförsäkring samt den förklaring eller

dess motsvarighet som avses i artikel 7.1 c. Medlemssta-

terna får inte kräva att ett särskilt belopp anges i förkla-

ringen.

4.

Medlemsstaterna får inte fastställa något fast belopp som

de anser vara ”tillräckliga tillgångar”, utan de måste ta hänsyn

till den berörda personens personliga omständigheter. Detta

belopp får i varje fall inte överstiga den beloppsgräns under

vilket medborgare i den mottagande medlemsstaten är berätti-

gade till socialt bistånd, eller, om detta kriterium inte kan

tillämpas, minimipensionen i den mottagande medlemsstaten.

29.6.2004

L 229/40

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2014/15:69

Bilaga 1

29

5.

För att utfärda ett bevis om registrering till en unionsmed-

borgares familjemedlemmar som själva är unionsmedborgare

får medlemsstaterna begära att följande handlingar visas upp:

a) Ett giltigt identitetskort eller pass.

b) En handling som bestyrker familjeanknytning eller ett regis-

trerat partnerskap.

c) Vid behov, beviset om registrering för den unionsmedbor-

gare som de följer med eller ansluter sig till.

d) I de fall som avses i artikel 2.2 c och d, handlingar som

styrker att villkoren i den bestämmelsen är uppfyllda.

e) I de fall som avses i artikel 3.2 a, en handling som utfärdats

av den behöriga myndigheten i ursprungslandet eller i det

land från vilket personerna anländer och som styrker att de

är ekonomiskt beroende av unionsmedborgaren eller är

medlemmar av unionsmedborgarens hushåll, eller bevis på

att allvarliga hälsoskäl föreligger som absolut kräver att

unionsmedborgaren

ger

familjemedlemmen

personlig

omvårdnad.

f) I de fall som avses i artikel 3.2 b, bevis på att ett varaktigt

förhållande med unionsmedborgaren föreligger.

Artikel 9

Administrativa formaliteter för familjemedlemmar som

inte är medborgare i en medlemsstat

1.

Medlemsstaterna skall utfärda ett uppehållskort till

unionsmedborgares familjemedlemmar som inte är medborgare

i en medlemsstat, om det planerade uppehållet överstiger tre

månader.

2.

Fristen för att ansöka om uppehållskort får inte under-

stiga tre månader räknat från ankomstdagen.

3.

Om den berörde personen underlåter att ansöka om

uppehållskort får denne åläggas proportionerliga och icke-

diskriminerande sanktioner.

Artikel 10

Utfärdande av uppehållskort

1.

Uppehållsrätten för unionsmedborgares familjemed-

lemmar som inte är medborgare i en medlemsstat skall intygas

genom att en handling som kallas ”uppehållskort för en unions-

medborgares familjemedlem” utfärdas senast sex månader efter

det att ansökan lämnades in. Ett intyg om inlämnad ansökan

om uppehållskort skall utfärdas omedelbart.

2.

För utfärdande av ett uppehållskort skall medlemsstaterna

begära att följande handlingar visas upp.

a) Ett giltigt pass.

b) En handling som styrker familjeanknytning eller ett regis-

trerat partnerskap.

c) Beviset om registrering eller i avsaknad av ett registrerings-

system, ett annat bevis på att den unionsmedborgare som

de följer med eller ansluter sig till har hemvist i den motta-

gande medlemsstaten.

d) I de fall som avses i artikel 2.2 c och d, handlingar som

styrker att villkoren i de bestämmelserna är uppfyllda.

e) I de fall som avses i artikel 3.2 a, en handling som utfärdats

av den behöriga myndigheten i ursprungslandet eller i det

land från vilket personerna anländer som styrker att de är

ekonomiskt beroende av unionsmedborgaren eller ingår i

unionsmedborgarens hushåll, eller bevis på att allvarliga

hälsoskäl föreligger som absolut kräver att unionsmedbor-

garen ger familjemedlemmen personlig omvårdnad.

f) I de fall som avses under artikel 3.2 b, bevis på att det före-

ligger en varaktigt förhållande med unionsmedborgaren.

Artikel 11

Uppehållskortets giltighet

1.

Det uppehållskort som avses i artikel 10.1 skall gälla i

fem år från dagen för utfärdandet eller under den beräknade

tiden för unionsmedborgarens vistelse om denna inte överstiger

fem år.

2.

Uppehållskortets giltighet skall inte påverkas av tillfällig

frånvaro som inte överstiger sex månader per år eller av längre

frånvaro på grund av obligatorisk militärtjänst eller av en från-

varo på högst tolv på varandra följande månader av viktiga

skäl, t.ex. graviditet och förlossning, allvarlig sjukdom, studier

eller yrkesutbildning eller utstationering på grund av arbete i en

annan medlemsstat eller i tredje land.

Artikel 12

Bibehållen uppehållsrätt för familjemedlemmar om unions-

medborgaren avlider eller lämnar landet

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av andra stycket skall

unionsmedborgarens död eller avresa från den mottagande

medlemsstaten inte påverka uppehållsrätten för unionsmedbor-

garens familjemedlemmar som är medborgare i en medlems-

stat.

29.6.2004

L 229/41

Europeiska unionens officiella tidning

SV

30

Prop. 2014/15:69

Bilaga 1

Innan personerna i fråga kan få permanent uppehållsrätt skall

de uppfylla villkoren i artikel 7.1 a, 7.1 b, 7.1 c eller 7.1 d.

2.

Utan att det påverkar tillämpningen av andra stycket skall

unionsmedborgarens död inte leda till förlust av uppehållsrätten

för unionsmedborgarens familjemedlemmar som inte är

medborgare i en medlemsstat och som har varit bosatta i den

mottagande medlemsstaten som familjemedlemmar i minst ett

år före unionsmedborgarens frånfälle.

Innan personerna i fråga förvärvar permanent uppehållsrätt

skall det fortfarande vara ett krav för uppehållsrätt att de kan

visa att de är anställda eller egenföretagare eller att de har till-

räckliga tillgångar för sig själva och sina familjemedlemmar för

att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens

sociala biståndssystem under sin uppehållsperiod samt har en

heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande

medlemsstaten, eller är medlemmar i en familj som redan är

bildad i den mottagande medlemsstaten av en person som

uppfyller dessa villkor. ”Tillräckliga tillgångar” skall vara sådana

som anges i artikel 8.4.

Den uppehållsrätt som sådana familjemedlemmar har är uteslu-

tande på personlig grund.

3.

Unionsmedborgarens avresa från den mottagande

medlemsstaten eller unionsmedborgarens död skall inte

medföra förlust av uppehållsrätt för unionsmedborgarens barn

eller för den förälder som har den faktiska vårdnaden om

barnen, oavsett nationalitet, om barnen är bosatta i den motta-

gande medlemsstaten och inskrivna vid en utbildningsanstalt

för att bedriva studier där, förrän deras studier avslutats.

Artikel 13

Bibehållen uppehållsrätt för familjemedlemmar vid äkten-

skapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplös-

ning av registrerat partnerskap

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av andra stycket skall

unionsmedborgarens äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av

äktenskap eller upplösning av registrerat partnerskap som avses

i artikel 2.b inte påverka uppehållsrätten för unionsmedbor-

gares familjemedlemmar som är medborgare i en medlemsstat.

Innan personerna i fråga kan få permanent uppehållsrätt skall

de uppfylla kraven i artikel 7.1 a, 7.1 b, 7.1 c eller 7.1 d.

2.

Utan att det påverkar tillämpningen av andra stycket skall

äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplös-

ning av registrerat partnerskap som avses i artikel 2.b inte leda

till förlust av uppehållsrätten för unionsmedborgarens familje-

medlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat

a) om äktenskapet eller det registrerade partnerskap som avses

i artikel 2 b, när förfarandet för äktenskapsskillnad eller ogil-

tigförklaring av äktenskapet eller upplösning av det registre-

rade partnerskapet inleds, har varat i minst tre år, varav

minst ett år i den mottagande medlemsstaten, eller

b) om vårdnaden av unionsmedborgarens barn genom över-

enskommelse mellan makarna eller partnerna som avses i

artikel 2.b eller genom ett domstolsbeslut har överlåtits på

den make, maka eller partner som inte är medborgare i en

medlemsstat, eller

c) om detta är befogat med hänsyn till särskilt svåra omstän-

digheter t.ex. att ha varit utsatt för våld i hemmet medan

äktenskapet eller det registrerade partnerskapet bestod, eller

d) om den make, maka eller partner som avses i artikel 2.b,

som inte är medborgare i en medlemsstat, genom över-

enskommelse mellan makarna eller partnerna eller genom

ett domstolsbeslut har rätt till umgänge med ett underårigt

barn, förutsatt att domstolen har fastställt att denna umgän-

gesrätt måste ske i den mottagande medlemsstaten och

under så lång tid som krävs.

Innan personerna i fråga förvärvar permanent uppehållsrätt

skall det fortfarande vara ett krav för uppehållsrätten att de kan

visa att de är anställda eller egenföretagare eller har tillräckliga

tillgångar för sig själva och sina familjemedlemmar för att inte

bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala

biståndssystem under sin uppehållsperiod, samt har en hel-

täckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlems-

staten, eller att de är medlemmar i en familj som redan är

bildad i den mottagande medlemsstaten av en person som

uppfyller dessa krav. ”Tillräckliga tillgångar” skall vara sådana

som anges i artikel 8.4.

Den uppehållsrätt som sådana familjemedlemmar har är uteslu-

tande på personlig grund.

Artikel 14

Bibehållen uppehållsrätt

1.

Unionsmedborgare och deras familjemedlemmar skall ha

uppehållsrätt enligt artikel 6 så länge de inte blir en belastning

för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem.

2.

Unionsmedborgare och deras familjemedlemmar skall ha

uppehållsrätt enligt artiklarna 7, 12 och 13 så länge de

uppfyller villkoren i dessa artiklar.

29.6.2004

L 229/42

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2014/15:69

Bilaga 1

31

I särskilda fall då det finns rimliga tvivel på huruvida en unions-

medborgare eller dennes familjemedlemmar uppfyller kraven i

artiklarna 7, 12 och 13 får medlemsstaterna kontrollera att

dessa krav är uppfyllda. Denna kontroll skall inte genomföras

systematiskt.

3.

En utvisningsåtgärd skall inte vara den automatiska

följden av att unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar

har anlitat det sociala biståndssystemet i den mottagande

medlemsstaten.

4.

Genom undantag från punkterna 1 och 2 och utan att

det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i kapitel VI får

en utvisningsåtgärd under inga förhållanden vidtas mot unions-

medborgare eller deras familjemedlemmar

a) om unionsmedborgarna är anställda eller egenföretagare,

eller

b) om unionsmedborgarna har kommit till den mottagande

medlemsstatens territorium för att söka arbete. I detta fall

kan unionsmedborgarna och deras familjemedlemmar inte

utvisas så länge unionsmedborgarna kan styrka att de fortfa-

rande söker arbete och att de verkligen har möjlighet att få

anställning.

Artikel 15

Rättssäkerhetsgarantier

1.

Förfarandena i artiklarna 30 och 31 skall på motsvarande

sätt tillämpas på alla beslut som på andra grunder än allmän

ordning, säkerhet eller hälsa begränsar unionsmedborgares och

deras familjemedlemmars fria rörlighet.

2.

Att det pass eller identitetskort som användes för att resa

in i den mottagande medlemsstaten och som legat till grund för

utfärdande av bevis om registrering eller uppehållskort, har

upphört att gälla, får inte ligga till grund för utvisning från den

mottagande medlemsstaten.

3.

Den mottagande medlemsstaten får inte kombinera ett

beslut om utvisning enligt punkt 1 med ett återreseförbud.

KAPITEL IV

PERMANENT UPPEHÅLLSRÄTT

Avsnitt I

Berättigande

Artikel 16

Allmän regel för unionsmedborgare och deras familje-

medlemmar

1.

Unionsmedborgare som har uppehållit sig lagligt under

en fortlöpande period av fem år i den mottagande medlems-

staten skall ha permanent uppehållsrätt där. Denna rätt skall

inte vara underkastad villkoren i kapitel III.

2.

Bestämmelserna i punkt 1 skall också tillämpas på famil-

jemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat, men

som lagligt har uppehållit sig tillsammans med unionsmedbor-

garen i den mottagande medlemsstaten under en period av fem

på varandra följande år.

3.

Stadigvarande uppehåll skall inte påverkas av tillfällig

frånvaro som inte överstiger sammanlagt sex månader per år

eller av längre frånvaro på grund av obligatorisk militärtjänst

eller av en frånvaro på högst tolv på varandra följande månader

av viktiga skäl, t.ex. graviditet och förlossning, allvarlig

sjukdom, studier eller yrkesutbildning, eller utstationering på

grund av arbete i en annan medlemsstat eller i tredje land.

4.

När uppehållsrätt väl har förvärvats skall den endast

kunna gå förlorad genom bortovaro från den mottagande

medlemsstaten i mer än två på varandra följande år.

Artikel 17

Undantag för personer som inte längre arbetar i den

mottagande medlemsstaten och deras familjemedlemmar

1.

Genom undantag från artikel 16 skall följande personer

ges permanent uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten,

även om de inte har varit bosatta där under en fortlöpande

period av fem år:

a) Anställda eller egenföretagare som, när de upphör att arbeta,

har uppnått den ålder som enligt den mottagande medlems-

statens lag krävs för rätt till ålderspension eller anställda

som upphör att vara anställda i samband med förtidspensio-

nering, om de har arbetat och uppehållit sig i den medlems-

staten åtminstone under de tolv föregående månaderna och

fortlöpande har uppehållit sig i landet i minst tre år.

Om lagen i den mottagande medlemsstaten inte tillerkänner

vissa kategorier av egenföretagare rätt till ålderspension,

skall åldersvillkoret anses uppfyllt när personen i fråga har

uppnått en ålder av 60 år.

b) Anställda eller egenföretagare som fortlöpande har uppe-

hållit sig i den mottagande medlemsstaten i mer än två år

och slutar arbeta där som följd av permanent arbetsoför-

måga.

29.6.2004

L 229/43

Europeiska unionens officiella tidning

SV

32

Prop. 2014/15:69

Bilaga 1

Om denna oförmåga beror på en arbetsolycka eller yrkes-

sjukdom som berättigar personen i fråga till en förmån som

helt eller delvis utbetalas av en institution i den mottagande

medlemsstaten, skall inga krav ställas på uppehållets längd.

c) Anställda eller egenföretagare som efter tre års fortlöpande

anställning och uppehåll i den mottagande medlemsstaten

arbetar som anställda eller egenföretagare i en annan

medlemsstat men behåller sin bostad i den mottagande

medlemsstaten och återvänder dit i regel varje dag eller

åtminstone en gång i veckan.

För förvärv av de rättigheter som avses i a och b skall

anställningsperioder i den medlemsstat där den berörda

personen arbetar betraktas som om de tillbringats i den

mottagande medlemsstaten.

Perioder av ofrivillig arbetslöshet som vederbörligen registrerats

av en behörig arbetsförmedling eller perioder av ofrivilliga

avbrott i arbetet och frånvaro från eller upphörande av

verksamheten som beror på sjukdom eller olycksfall, skall anses

som yrkesverksamma perioder.

2.

Villkoren avseende uppehållets och anställningens längd i

punkt 1a och villkoret avseende uppehållets längd i punkt 1b

skall inte tillämpas om den anställdes eller egenföretagarens

make eller partner enligt artikel 2.2 b är medborgare i den

mottagande medlemsstaten eller har förlorat sitt medborgar-

skap i den medlemsstaten som en följd av äktenskapet med den

anställde eller egenföretagaren i fråga.

3.

Oavsett medborgarskap skall familjemedlemmar till en

anställd eller egenföretagare som uppehåller sig tillsammans

med denne i den mottagande medlemsstaten ha permanent

uppehållsrätt i den medlemsstaten om den anställde eller egen-

företagaren själv har förvärvat permanent uppehållsrätt i den

medlemsstaten med stöd av punkt 1.

4.

Om emellertid den anställde eller egenföretagaren avlider

medan han fortfarande är yrkesverksam, men innan han

förvärvat permanent uppehållsrätt i den mottagande medlems-

staten med stöd av punkt 1, skall dennes familjemedlemmar

som uppehåller sig tillsammans med denne i den mottagande

medlemsstaten dock ha permanent uppehållsrätt där, om

a) den anställde eller egenföretagaren vid sin död fortlöpande

uppehållit sig i den medlemsstaten i två år,

b) dödsfallet beror på en arbetsolycka eller en yrkessjukdom,

eller

c) den efterlevande maken har förlorat sitt medborgarskap i

den medlemsstaten som en följd av äktenskapet med den

anställde eller egenföretagaren i fråga.

Artikel 18

Förvärv av permanent uppehållsrätt för vissa familje-

medlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 17 skall unions-

medborgares familjemedlemmar som avses i artikel 12.2 och

artikel 13.2 som uppfyller villkoren däri förvärva permanent

uppehållsrätt efter lagligt uppehåll under fem på varandra

följande år i den mottagande medlemsstaten.

Avsnitt II

Administrativa formaliteter

Artikel 19

Intyg om permanent uppehållsrätt för unionsmedborgare

1.

Medlemsstaterna skall, efter att ha kontrollerat uppehållets

varaktighet, efter ansökan utfärda ett intyg om permanent

uppehållsrätt för unionsmedborgare som uppfyller villkoren för

permanent uppehållsrätt.

2.

Intyget om permanent uppehållsrätt skall utfärdas snarast

möjligt.

Artikel 20

Permanent uppehållskort för familjemedlemmar som inte

är medborgare i en medlemsstat

1.

Medlemsstaterna skall för familjemedlemmar som inte är

medborgare i en medlemsstat men som uppfyller villkoren för

permanent uppehållsrätt utfärda ett permanent uppehållskort

senast sex månader efter det att ansökan lämnades in. Det

permanenta uppehållskortet skall förnyas automatiskt vart

tionde år.

2.

Ansökan om permanent permanent uppehållskort skall

lämnas in innan det uppehållskortet löper ut. Om den berörde

personen underlåter att ansöka om permanent uppehållskort

får denne åläggas proportionerliga och icke-diskriminerande

sanktioner.

3.

Avbrott i uppehållet som inte överstiger två på varandra

följande år skall inte påverka uppehållskortets giltighet.

29.6.2004

L 229/44

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2014/15:69

Bilaga 1

33

Artikel 21

Stadigvarande uppehåll

Vid tillämpningen av detta direktiv får stadigvarande uppehåll

styrkas med varje bevismedel som godtas i den mottagande

medlemsstaten. Varje verkställt utvisningsbeslut mot den

berörda personen som verkställts i vederbörlig ordning skall

medföra att det stadigvarande uppehållet anses avbrutet.

KAPITEL V

GEMENSAMMA BESTÄMMELSER OM UPPEHÅLLSRÄTT OCH

PERMANENT UPPEHÅLLSRÄTT

Artikel 22

Territoriell räckvidd

Uppehållsrätt och permanent uppehållsrätt skall gälla inom den

mottagande medlemsstatens hela territorium. Medlemsstaterna

får begränsa den territoriella giltigheten för uppehållsrätt och

permanent uppehållsrätt endast om sådana begränsningar även

gäller medlemsstatens egna medborgare.

Artikel 23

Närstående rättigheter

Unionsmedborgares familjemedlemmar som har uppehållsrätt

eller permanent uppehållsrätt i en medlemsstat skall, oavsett

medborgarskap, ha rätt att ta anställning eller inleda

verksamhet som egenföretagare.

Artikel 24

Likabehandling

1.

Om inte annat följer av sådana specifika bestämmelser

som uttryckligen anges i fördraget och sekundärlagstiftningen

skall alla unionsmedborgare som enligt detta direktiv uppe-

håller sig i den mottagande medlemsstaten åtnjuta samma

behandling som den medlemsstatens egna medborgare inom de

områden som omfattas av fördraget. Även familjemedlemmar

som inte är medborgare i en medlemsstat, men som har uppe-

hållsrätt eller permanent uppehållsrätt, skall åtnjuta denna

rättighet.

2.

Genom undantag från punkt 1 skall den mottagande

medlemsstaten inte vara skyldig att bevilja socialt bistånd under

uppehållets första tre månader, eller i förekommande fall den

längre period som anges i artikel 14.4 b, och heller inte innan

permanent uppehållsrätt beviljats vara skyldig att bevilja

bistånd till uppehälle för studier inklusive yrkesutbildning i

form av studiebidrag eller studielån till andra personer än

anställda eller egenföretagare, personer som behåller sådan

ställning eller deras familjemedlemmar.

Artikel 25

Allmänna bestämmelser om uppehållsdokument

1.

Innehav av sådant bevis om registrering som avses i

artikel 8, av ett intyg om permanent uppehållsrätt, av ett intyg

om att ansökan om uppehållskort för familjemedlemmar har

lämnats in, av ett uppehållskort eller av ett permanent uppe-

hållskort, får under inga förhållanden göras till ett villkor för

att utöva en rättighet eller för att administrativa formaliteter

skall utföras, då innehav av rättigheter kan styrkas genom andra

bevismedel.

2.

De handlingar som anges i punkt 1 skall utfärdas gratis

eller mot betalning av ett belopp som inte överstiger de avgifter

som landets egna medborgare betalar för liknande handlingar.

Artikel 26

Kontroller

Medlemsstaterna får kontrollera att eventuella krav i nationell

lagstiftning på att utländska medborgare alltid skall medföra

bevis om registrering eller uppehållskort följs, förutsatt att de

ställer samma krav på sina egna medborgare i fråga om dessas

identitetskort. Medlemsstaterna får tillämpa samma sanktioner

för överträdelse av detta krav som de tillämpar på sina egna

medborgare för underlåtelse att medföra identitetskort.

KAPITEL VI

BEGRÄNSNINGAR I RÄTTEN TILL INRESA OCH UPPEHÅLL AV

HÄNSYN TILL ALLMÄN ORDNING, SÄKERHET ELLER HÄLSA

Artikel 27

Allmänna principer

1.

Med förbehåll för bestämmelserna i detta kapitel får

medlemsstaterna begränsa den fria rörligheten för unionsmed-

borgare och deras familjemedlemmar, oavsett medborgarskap,

av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Sådana

hänsyn får inte åberopas för att tjäna ekonomiska syften.

29.6.2004

L 229/45

Europeiska unionens officiella tidning

SV

34

Prop. 2014/15:69

Bilaga 1

2.

Åtgärder som vidtas med hänsyn till allmän ordning eller

säkerhet skall överensstämma med proportionalitetsprincipen

och uteslutande vara grundade på vederbörandes personliga

beteende. Tidigare straffdomar skall inte i sig utgöra skäl för

sådana åtgärder.

Den berörda personens personliga beteende måste utgöra ett

verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläg-

gande samhällsintresse. Motiveringar som inte beaktar omstän-

digheterna i det enskilda fallet eller som tar allmänpreventiva

hänsyn skall inte accepteras.

3.

För att bedöma huruvida den berörda personen är en fara

för allmän ordning eller allmän säkerhet får den mottagande

medlemsstaten vid utfärdandet av beviset om registrering, eller,

om registreringssystem saknas, senast tre månader efter den

berörda personens inresa på dess territorium eller från den

tidpunkt då personen rapporterar sin närvaro inom dess territo-

rium i enlighet med artikel 5.5 eller när uppehållskortet

utfärdas, om den bedömer det som absolut nödvändigt,

anmoda

ursprungsmedlemsstaten

och

eventuellt

andra

medlemsstater att lämna upplysningar om huruvida den

berörda personen tidigare har förekommit i polisens register.

Sådana förfrågningar får inte göras rutinmässigt. Den tillfrågade

medlemsstaten skall svara inom två månader.

4.

Den medlemsstat som har utfärdat passet eller identi-

tetskortet skall utan formaliteter åter ta emot dess innehavare

på sitt territorium om denne av hänsyn till allmän ordning,

säkerhet eller hälsa har utvisats från en annan medlemsstat,

även om handlingen inte längre är giltig eller innehavarens

medborgarskap är ifrågasatt.

Artikel 28

Skydd mot utvisning

1.

Innan den fattar ett beslut om utvisning av hänsyn till

allmän ordning eller säkerhet skall den mottagande medlems-

staten beakta sådana faktorer som längden av personens uppe-

håll inom dess territorium, personens ålder, hälsotillstånd,

familjesituation, ekonomiska situation, sociala och kulturella

integrering i den mottagande medlemsstaten och banden till

ursprungslandet.

2.

Den mottagande medlemsstaten får inte fatta beslut om

utvisning av unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar,

oavsett medborgarskap, som har permanent uppehållsrätt på

dess territorium, utom i de fall det föreligger ett allvarligt hot

mot allmän ordning eller säkerhet.

3.

Beslut om utvisning av unionsmedborgare får inte fattas,

utom om beslutet grundar sig på tvingande hänsyn till allmän

säkerhet såsom de definieras av medlemsstaterna, om de

a) har uppehållit sig i den mottagande medlemsstaten under de

tio föregående åren, eller

b) är underåriga, utom i de fall utvisningen är nödvändig för

barnets bästa enligt Förenta nationernas konvention om

barnets rättigheter av den 20 november 1989.

Artikel 29

Folkhälsa

1.

De enda sjukdomar som kan motivera åtgärder som

begränsar den fria rörligheten skall vara sjukdomar som kan

vara epidemiska enligt Världshälsoorganisationens gällande

bestämmelser samt andra smittsamma infektions- eller parasit-

sjukdomar om de i den mottagande medlemsstaten omfattas av

skyddsbestämmelser som gäller för de egna medborgarna.

2.

Sjukdomar som uppstår senare än tre månader efter

inresan får inte ligga till grund för utvisning.

3.

Om det finns starkt grundade skäl får en medlemsstat,

inom tre månader efter inresan, kräva att personer som

uppfyller villkoren för uppehållsrätt genomgår en kostnadsfri

hälsoundersökning för att fastställa att de inte lider av någon av

de sjukdomar som avses i punkt 1. Sådana hälsounder-

sökningar får inte göras rutinmässigt.

Artikel 30

Delgivning av beslut

1.

Varje beslut som fattas i enlighet med artikel 27.1 skall

skriftligen delges de berörda på sådant sätt att de kan förstå

beslutets innehåll och följder.

2.

De berörda skall ges exakt och fullständig information

om de hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa som

ligger till grund för ett beslut som gäller dem, såvida detta inte

strider mot statens säkerhetsintressen.

3.

Delgivningen skall innehålla uppgifter om till vilken

domstol eller administrativ myndighet den berörda personen

kan lämna in ett överklagande, tidsfristen för överklagande och,

i förekommande fall, hur lång tid som står till dennes förfo-

gande för att lämna medlemsstatens territorium. Utom i väl

bestyrkta brådskande fall, skall tidsfristen för att lämna territo-

riet vara minst en månad från datum för delgivningen.

29.6.2004

L 229/46

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2014/15:69

Bilaga 1

35

Artikel 31

Rättssäkerhetsgarantier

1.

De berörda personerna skall ha tillgång till domstolspröv-

ning och, i förekommande fall, till prövning av administrativ

myndighet, i den mottagande medlemsstaten för att överklaga

eller begära omprövning av beslut mot dem av hänsyn till

allmän ordning, säkerhet eller hälsa.

2.

Om överklagandet eller begäran om omprövning av

beslutet om utvisning åtföljs av en ansökan om ett interimi-

stiskt beslut om att verkställigheten av utvisningen skall skjutas

upp, får den faktiska utvisningen från territoriet inte ske förrän

det interimistiska beslutet har fattats, utom i de fall

— beslutet om utvisning grundas på ett tidigare rättsligt avgö-

rande, eller

— de berörda personerna tidigare har beviljats rättslig

prövning, eller

— beslutet om utvisning grundas på tvingande hänsyn till

allmän säkerhet enligt artikel 28.3.

3.

Domstolsprövningen skall göra det möjligt att granska

beslutets laglighet samt de fakta och omständigheter som ligger

till grund för den föreslagna åtgärden. Den skall även garantera

att beslutet inte är oproportionerligt, särskilt med hänsyn till

kraven i artikel 28.

4.

Medlemsstaterna får vägra den berörda personen tillträde

till sitt territorium fram till domstolsprövningen, men de får

inte hindra denne från att personligen försvara sig vid rätte-

gången, utom om dennes närvaro kan orsaka allvarligt hot mot

allmän ordning eller säkerhet eller när överklagandet eller

omprövningen gäller återreseförbud.

Artikel 32

Varaktigheten av ett återreseförbud

1.

Personer som beläggs med återreseförbud av hänsyn till

allmän ordning eller säkerhet får lämna in en ansökan om

upphävande av återreseförbudet efter en med hänsyn till

omständigheterna skälig frist, och i vart fall efter tre år från och

med verkställigheten av beslutet om det slutgiltiga återreseför-

budet, som lagligen fattats enligt gemenskapsrätten, genom att

åberopa bevisning som kan styrka att de faktiska omständig-

heter som låg till grund för beslutet om återreseförbud har

ändrats.

Den berörda medlemsstaten skall fatta ett beslut om denna

ansökan inom sex månader efter det att den lämnades in.

2.

De personer som avses i punkt 1 skall inte ha rätt till

inresa på den berörda medlemsstatens territorium under

prövningen av deras ansökan.

Artikel 33

Utvisning som påföljd eller särskild rättsverkan

1.

Den mottagande medlemsstaten får besluta om utvisning

som sanktion eller som särskild rättsverkan till ett frihetsberö-

vande endast om kraven i artiklarna 27, 28 och 29 är

uppfyllda.

2.

Om ett utvisningsbeslut i enlighet med punkt 1 verkställs

mer än två år efter det att beslutet fattades, skall medlemsstaten

kontrollera om den berörda personen fortfarande utgör ett

verkligt hot mot den allmänna ordningen eller säkerheten, och

bedöma om omständigheterna har ändrats sedan utvisningsbe-

slutet utfärdades.

KAPITEL VII

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 34

Tillhandahållande av information

Medlemsstaterna skall sprida information om unionsmedbor-

garnas och deras familjemedlemmars rättigheter och skyldig-

heter inom det område som omfattas av detta direktiv, i

synnerhet genom informationskampanjer via nationella och

lokala medier och andra kommunikationsmedel.

Artikel 35

Missbruk av rättigheter

Medlemsstaterna får vidta nödvändiga åtgärder för att neka,

avbryta eller dra tillbaka en rättighet enligt detta direktiv i

händelse av missbruk av rättigheter eller bedrägeri, till exempel

skenäktenskap. En sådan åtgärd skall vara proportionerlig och i

enlighet med de rättssäkerhetsgarantier som föreskrivs i artik-

larna 30 och 31.

29.6.2004

L 229/47

Europeiska unionens officiella tidning

SV

36

Prop. 2014/15:69

Bilaga 1

Artikel 36

Sanktioner

Medlemsstaterna skall fastställa bestämmelser om sanktioner

för överträdelser av nationella bestämmelser som antas

i enlighet med detta direktiv och vidta de åtgärder som krävs

för att de skall tillämpas. Sanktionerna skall vara effektiva och

proportionerliga. Medlemsstaterna skall anmäla dessa bestäm-

melser till kommissionen senast den 30 april 2006, och even-

tuella senare ändringar så snart som möjligt.

Artikel 37

Mer förmånliga nationella bestämmelser

Bestämmelserna i detta direktiv skall inte påverka lagar eller

andra författningar i medlemsstaterna som är mer förmånliga

för de personer som omfattas av detta direktiv.

Artikel 38

Upphävande

1.

Artiklarna 10 och 11 i förordning (EEG) nr 1612/68 skall

upphöra att gälla med verkan från och med den 30 april 2006.

2.

Direktiven

64/221/EEG,

68/360/EEG,

72/194/EEG,

73/148/EEG,

75/34/EEG,

75/35/EEG,

90/364/EEG,

90/365/EEG och 93/96/EEG skall upphöra att gälla med verkan

från och med 30 april 2006.

3.

Hänvisningar till de upphävda bestämmelserna och direk-

tiven skall anses som hänvisningar till detta direktiv.

Artikel 39

Rapportering

Kommissionen skall senast den 30 april 2008 till Europaparla-

mentet och rådet överlämna en rapport om tillämpningen av

detta direktiv tillsammans med eventuella förslag särskilt om

behovet av att förlänga den tidsperiod då unionsmedborgare

och deras familjemedlemmar får vistas inom den mottagande

medlemsstatens territorium utan villkor. Medlemsstaterna skall

lämna kommissionen de uppgifter som behövs för att utarbeta

denna rapport.

Artikel 40

Införlivande

1.

Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar

och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta

direktiv senast den 30 april 2008. De skall genast underrätta

kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla

en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan

hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur

hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

2.

Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten

till de bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom

det område som omfattas av detta direktiv tillsammans med en

tabell som visar hur bestämmelserna i detta direktiv motsvarar

de nationella bestämmelser som antagits.

Artikel 41

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i

Europeiska unionens officiella tidning

.

Artikel 42

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Strasbourg den 29 april 2004.

På Europaparlamentets vägnar

P. Cox

Ordförande

På rådets vägnar

M. McDOWELL

Ordförande

29.6.2004

L 229/48

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2014/14:69

Bilaga 2

37

I

(Rättsakter vilkas publicering är obligatorisk)

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 562/2006

av den 15 mars 2006

om en gemenskapskodex om gränspassage för personer

(kodex om Schengengränserna)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska

gemenskapen, särskilt artikel 62.1 och 62.2 a,

med beaktande av kommissionens förslag,

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (

1

), och

av följande skäl:

(1)

Antagandet av åtgärder i syfte att i överensstämmelse med

artikel 62.1 i fördraget säkerställa att det inte förekommer

någon gränskontroll av personer när de passerar inre grän-

ser ingår i unionens målsättning att upprätta ett område

utan inre gränser med fri rörlighet för personer i enlighet

med artikel 14 i fördraget.

(2)

I enlighet med artikel 61 i fördraget skall upprättandet av

ett område med fri rörlighet för personer åtföljas av andra

åtgärder. Den gemensamma politiken för passage av de

yttre gränserna i enlighet med artikel 62.2 i fördraget är ett

exempel på en sådan åtgärd.

(3)

Antagandet av gemensamma åtgärder som avser personers

passage av inre gränser och kontroll vid yttre gränser bör

avspegla bestämmelserna i Schengenregelverket, som har

införlivats inom Europeiska unionens ramar, särskilt till-

lämpliga bestämmelser i konventionen om tillämpning av

Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna

i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Fran-

ska republiken om det gradvisa avskaffandet av kontroller

vid de gemensamma gränserna (

2

) och den gemensamma

handboken (

3

).

(4)

När det gäller gränskontroll vid de yttre gränserna, är infö-

randet av ett gemensamt regelverk, bland annat genom en

konsolidering och utveckling av det befintliga regelverket

på området, ett av huvudinslagen i den gemensamma för-

valtningen av de yttre gränserna, såsom den definieras

i kommissionens meddelande ”En framtida integrerad för-

valtning av EU-medlemsstaternas yttre gränser” av

den 7 maj 2002. Detta mål ingår i den strategi för förvalt-

ning av EU-medlemsstaternas yttre gränser som godkän-

des av rådet den 13 juni 2002 och välkomnades av

Europeiska rådet vid dess möten i Sevilla den 21 och

22 juni 2002 och Thessaloniki den 19 och 20 juni 2003.

(5)

Fastställandet av en gemensam ordning för gränspassage

för personer varken ifrågasätter eller påverkar rätten till fri

rörlighet för unionsmedborgare och deras familjemedlem-

mar eller rättigheter som beviljats de tredjelandsmedbor-

gare

och

deras

familjemedlemmar

som

enligt

överenskommelser mellan gemenskapen och dess med-

lemsstater å ena sidan och dessa tredjeländer å andra sidan

åtnjuter

samma

rätt

till

fri

rörlighet

som

unionsmedborgare.

(6)

Gränskontroll är av intresse inte endast för de medlems-

stater vid vars yttre gränser den utförs utan för samtliga

medlemsstater som har avskaffat inre gränskontroll. Gräns-

kontrollen bör bidra till kampen mot olaglig invandring

och människohandel samt till förebyggande av alla typer

av hot mot medlemsstaternas inre säkerhet, allmänna ord-

ning, folkhälsa och internationella förbindelser.

(7)

In- och utresekontroller bör genomföras på ett sådant sätt

att mänsklig värdighet respekteras fullt ut. Gränskontroll

bör genomföras på ett professionellt och respektfullt sätt

och stå i proportion till de syften som eftersträvas.

(8)

Gränskontroll omfattar inte bara kontroll av personer vid

gränsövergångsställen och bevakning mellan dessa gräns-

övergångsställen utan även en analys av riskerna för den

inre säkerheten och analys av de hot som kan påverka de

yttre gränsernas säkerhet. Det är därför nödvändigt att fast-

ställa villkor, kriterier och regler för kontrollen vid gräns-

övergångsställena och för gränsövervakningen.

(1) Europaparlamentets yttrande av den 23 juni 2005 (ännu ej offentlig-

gjort i EUT) och rådets beslut av den 21 februari 2006.

(2) EGT L 239, 22.9.2000, s. 19. Konventionen senast ändrad genom

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1160/2005

(EUT L 191, 22.7.2005, s. 18).

(3) EGT C 313, 16.12.2002, s. 97. Gemensamma handboken senast änd-

rad genom rådets förordning (EG) nr 2133/2004 (EUT L 369,

16.12.2004, s. 5).

13.4.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 105/1

38

Prop. 2014/15:69

Bilaga 2

(9)

Det bör införas möjligheter att förenkla kontrollerna vid de

yttre gränserna vid exceptionella och oförutsebara omstän-

digheter för att undvika alltför lång väntetid vid gränserna.

Vid förenklade in- och utresekontroller föreligger det allt-

jämt en skyldighet att systematiskt stämpla tredjelands-

medborgares handlingar. Stämplingen gör det möjligt att

med visshet fastställa datum och plats för passerandet av

gränsen utan att i alla enskilda fall fastställa att alla erfor-

derliga åtgärder för kontroll av resehandlingar har

genomförts.

(10)

För att minska väntetiden för de personer som åtnjuter fri

rörlighet enligt gemenskapslagstiftningen bör man när

omständigheterna så tillåter inrätta skilda köer skyltade

med enhetliga beteckningar i samtliga medlemsstater, vid

gränsövergångsställena vid de yttre gränserna. Köerna bör

vara skilda vid internationella flygplatser. Där det bedöms

lämpligt och om lokala omständigheter gör det möjligt bör

medlemsstaterna överväga att inrätta skilda köer vid sjö-

och landgränsövergångsställen.

(11)

Medlemsstaterna bör se till att kontrollförfarandena vid de

yttre gränserna inte utgör ett betydande hinder för handeln

eller för socialt och kulturellt utbyte. De bör därför tillhan-

dahålla tillräckligt med personal och resurser.

(12)

Medlemsstaterna bör utse den eller de nationella myndig-

heter som enligt deras nationella lagstiftning ansvarar för

gränskontrollen. När flera olika myndigheter i samma

medlemsstat är ansvariga, bör de ha ett nära och kontinu-

erligt samarbete.

(13)

Det operativa samarbetet och biståndet mellan medlems-

staterna i fråga om gränskontroll bör förvaltas och sam-

ordnas av Europeiska byrån för förvaltningen av det

operativa samarbetet vid medlemsstaternas yttre gränser,

som inrättades genom förordning (EG) nr 2007/2004 (

1

).

(14)

Denna förordning påverkar inte kontroller som utförs

inom ramen för polisens allmänna befogenheter, de säker-

hetskontroller av personer som är identiska med sådana

som utförs för inrikesflyg, medlemsstaternas möjlighet att

undantagsvis utföra kontroller av bagage i enlighet med

rådets förordning (EEG) nr 3925/91 av den 19 decem-

ber 1991 om avskaffande av de kontroller och formalite-

ter som gäller för handbagage och incheckat bagage som

tillhör personer som reser med flyg inom gemenskapen,

samt för bagage som tillhör personer som reser med fartyg

inom gemenskapen (

2

) eller enskilda medlemsstaters lag-

stiftning om skyldigheten att bära på sig rese- och identi-

tetshandlingar eller att meddela myndigheterna närvaro på

den berörda medlemsstatens territorium.

(15)

Om allvarliga hot föreligger mot medlemsstaters allmänna

ordning eller inre säkerhet, bör dessa stater också ha möj-

lighet att tillfälligt återinföra gränskontroll vid sina inre

gränser. Det bör fastställas villkor och förfaranden för

detta, så att åtgärdens exceptionella karaktär och propor-

tionalitetsprincipen garanteras. Omfattningen och varak-

tigheten av allt tillfälligt återinförande av gränskontroll vid

de inre gränserna bör begränsas till vad som är absolut

nödvändigt för att reagera på det hotet.

(16)

Återinförandet av gränskontroll för personer vid de inre

gränserna bör förbli en exceptionell åtgärd inom ett

område med fri rörlighet för personer. Gränskontroll och

formaliteter som enbart grundas på själva gränspassagen

bör inte förekomma.

(17)

Det bör införas ett förfarande som gör det möjligt för kom-

missionen att anpassa vissa närmare föreskrifter för gräns-

kontroll. I sådana fall bör de åtgärder som krävs för att

genomföra denna förordning antas i enlighet med rådets

beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaran-

den som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens

genomförandebefogenheter (

3

).

(18)

Det bör även införas ett förfarande som gör det möjligt för

medlemsstaterna att anmäla ändringar av andra närmare

föreskrifter för gränskontroll till kommissionen.

(19)

Eftersom målet för förordningen, det vill säga inrättandet

av regler för gränspassage för personer inte i tillräcklig

utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför

bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen

vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i arti-

kel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen

i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som

är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(20)

Denna förordning respekterar de grundläggande rättighe-

ter och iakttar de principer som erkänns särskilt i Europe-

iska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Förordningen bör tillämpas med iakttagande av medlems-

staternas skyldigheter i fråga om internationellt skydd och

principen om ”non-refoulement”.

(21)

Genom undantag från artikel 299 i fördraget omfattar

denna förordning endast Frankrikes och Nederländernas

europeiska territorier. Den påverkar inte den särskilda ord-

ning som gäller för städerna Ceuta och Melilla, såsom fast-

ställs i avtalet om Spaniens anslutning till konventionen

om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni

1985 (

4

).

(1) Rådets förordning (EG) nr 2007/2004 av den 26 oktober 2004 om

inrättande av en europeisk byrå för förvaltningen av det operativa

samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser

(EUT L 349, 25.11.2004, s. 1).

(2) EGT L 374, 31.12.1991, s. 4. Förordningen ändrad genom Europa-

parlamentets och rådets förordning (EG) nr 1882/2003 (EUT L 284,

31.10.2003, s. 1).

(3) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

(4) EGT L 239, 22.9.2000, s. 69.

L 105/2

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.4.2006

Prop. 2014/14:69

Bilaga 2

39

(22)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till fördraget om

Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av

Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Dan-

marks ställning, deltar Danmark inte i antagandet av denna

förordning, som inte är bindande för eller tillämplig i Dan-

mark. Eftersom denna förordning bygger på Schengenre-

gelverket enligt bestämmelserna i avdelning IV i tredje

delen av fördraget om upprättandet av Europeiska gemen-

skapen, bör Danmark, i enlighet med artikel 5 i nämnda

protokoll, inom en tid av sex månader efter antagandet av

denna förordning besluta om huruvida landet skall genom-

föra förordningen i sin nationella lagstiftning.

(23)

När det gäller Island och Norge, utgör denna förordning, i

enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och

Republiken Island och Konungariket Norge om dessa

två staters associering till genomförandet, tillämpningen

och utvecklingen av Schengenregelverket (

1

), en utveckling

av bestämmelser i Schengenregelverket vilka omfattas av

det område som avses i artikel 1.A i rådets beslut

1999/437/EG (

2

) om vissa tillämpningsföreskrifter för

avtalet.

(24)

Det måste göras ett arrangemang för att företrädare för

Island och Norge skall kunna anslutas till arbetet i de kom-

mittéer som biträder kommissionen vid utövandet av dess

genomförandebefogenheter. Ett sådant arrangemang har

utformats i skriftväxlingen mellan Europeiska unionens råd

och Republiken Island och Konungariket Norge om de

kommittéer som bistår Europeiska kommissionen i ut-

övandet av dess verkställande befogenheter (

3

), vilken är

fogad till det ovan nämnda avtalet.

(25)

När det gäller Schweiz, utgör denna förordning, i enlighet

med avtalet mellan Europeiska unionen, Europe-

iska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om

Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet,

tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket,

en utveckling av bestämmelser i Schengenregelverket vilka

omfattas av det område som avses i artikel 1.A

i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 4.1 i rådets

beslut 2004/849/EG (

4

) och 2004/860/EG (

5

).

(26)

Det måste göras ett arrangemang för att företrädare för

Schweiz skall kunna anslutas till arbetet i de kommittéer

som biträder kommissionen vid utövandet av dess genom-

förandebefogenheter. Ett sådant arrangemang har utfor-

mats i skriftväxlingen mellan gemenskapen och Schweiz,

vilken bifogas ovannämnda avtal.

(27)

Förordningen innebär en utveckling av bestämmelser i

Schengenregelverket, i vilka Förenade kungariket inte del-

tar enligt rådets beslut 2000/365/EG av den 29 maj 2000

om en begäran från Förenade konungariket Storbritannien

och Nordirland om att få delta i vissa bestämmelser i

Schengenregelverket (

6

). Förenade kungariket deltar därför

inte i antagandet av denna förordning, som inte är bin-

dande för eller tillämplig i Förenade kungariket.

(28)

Förordningen innebär en utveckling av bestämmelser i

Schengenregelverket, i vilka Irland inte deltar enligt rådets

beslut 2002/192/EG av 28 februari 2002 om en begäran

från Irland om att få delta i vissa bestämmelser i Schengen-

regelverket (

7

). Irland deltar därför inte i antagandet av för-

ordningen, som inte är bindande för eller tillämplig i Irland.

(29)

Artikel 1 första meningen och artikel 5.4 a i avdelning III

samt de bestämmelser i avdelning II och dess bilagor i

denna förordning som hänvisar till Schengens informa-

tionssystem (SIS) utgör bestämmelser som bygger på

Schengenregelverket eller på annat sätt anknyter till det

enligt artikel 3.2 i 2003 års anslutningsakt.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

AVDELNING I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte och principer

Enligt denna förordning skall ingen gränskontroll ske av perso-

ner vid passage av de inre gränserna mellan Europeiska unionens

medlemsstater.

Genom förordningen införs regler för gränskontroll av personers

passage av EU-medlemsstaternas yttre gränser.

Artikel 2

Definitioner

I denna förordning används följande beteckningar med de bety-

delser som här anges:

1. inre gränser:

a) medlemsstaternas gemensamma landgränser, inklusive

flod- och insjögränser,

(1) EGT L 176, 10.7.1999, s. 36.

(2) EGT L 176, 10.7.1999, s. 31

(3) EGT L 176, 10.7.1999, s. 53.

(4) Rådets beslut 2004/849/EG av den 25 oktober 2004 om underteck-

nande på Europeiska unionens vägnar och provisorisk tillämpning av

vissa bestämmelser av avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska

gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsför-

bundets associering till genomförandet, tillämpningen och utveck-

lingen av Schengenregelverket (EUT L 368, 15.12.2004, s. 26).

(5) Rådets beslut 2004/860/EG av den 25 oktober 2004 om underteck-

nande på Europeiska gemenskapens vägnar och provisorisk tillämp-

ning av vissa bestämmelser av avtalet mellan Europeiska unionen,

Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schwei-

ziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och

utvecklingen av Schengenregelverket (EUT L 370, 17.12.2004, s. 78).

(6) EUT L 131, 1.6.2000, s. 43.

(7) EGT L 64, 7.3.2002, s. 20.

13.4.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 105/3

40

Prop. 2014/15:69

Bilaga 2

b) medlemsstaternas flygplatser för inrikesflyg,

c) medlemsstaternas kust-, flod- och insjöhamnar för regul-

jära färjeförbindelser.

2. yttre gränser: medlemsstaternas landgränser, inklusive flod-

och insjögränser, sjögränser samt flygplatser och flod-, kust-

och insjöhamnar, såvida de inte räknas som inre gränser.

3. inrikesflyg: all flygtrafik som uteslutande ankommer till eller

avgår från medlemsstaternas territorium utan landning i ett

tredjeland.

4. reguljära färjeförbindelser: alla färjeförbindelser där fartyg går i

trafik mellan samma två eller flera hamnar på medlemssta-

ternas territorium, utan anlöpning av hamnar utanför detta

territorium, där förbindelserna utgör transport av personer

och fordon enligt en offentliggjord tidtabell.

5. personer som åtnjuter fri rörlighet enligt gemenskapslagstiftningen:

a) unionsmedborgare, i den mening som avses i artikel 17.1

i fördraget, samt tredjelandsmedborgare vilka är familje-

medlemmar till en unionsmedborgare som utövar sin

rätt till fri rörlighet och vilka omfattas av Europaparla-

mentets och rådets direktiv 2004/38/EG (

1

) av

den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras

familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla

sig inom medlemsstaternas territorier,

b) tredjelandsmedborgare och deras familjemedlemmar,

oavsett nationalitet, som enligt överenskommelser mel-

lan gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan

och dessa tredjeländer å den andra åtnjuter samma rätt

till fri rörlighet som unionsmedborgare.

6. tredjelandsmedborgare: varje person som inte är unionsmed-

borgare i den mening som avses i artikel 17.1 i fördraget och

som inte omfattas av punkt 5 i denna artikel.

7. personer registrerade i syfte att nekas inresa: varje tredjelandsmed-

borgare som har registrerats i Schengens informationssystem

(SIS) enligt vad som föreskrivs i artikel 96 i konventionen om

tillämpning av Schengenavtalet och i det syfte som anges där.

8. gränsövergångsställe: varje gränsövergångsställe som de behö-

riga myndigheterna har godkänt för passage av de yttre

gränserna.

9. gränskontroll: verksamhet vid en gräns, i enlighet med och för

att uppnå målen i denna förordning, som utan hänsyn till

andra skäl enbart bedrivs som svar på en avsikt att passera

gränsen eller själva passagen av den och som består av in-

och utresekontroller och gränsövervakning.

10. in- och utresekontroller: kontroller vid gränsövergångsställen

för att säkerställa att personer, deras transportmedel och

föremål i deras besittning kan tillåtas att resa in i medlems-

staternas territorium eller att lämna det.

11. gränsövervakning: övervakning av gränser mellan gränsöver-

gångsställen och övervakning av gränsövergångsställen utan-

för de fasta tiderna för öppethållande för att hindra personer

från att kringgå in- och utresekontrollerna.

12. fördjupad kontroll: en ytterligare kontroll som kan genomföras

på en särskild plats ett stycke bort från den plats där alla per-

soner kontrolleras (primärkontroll).

13. gränskontrolltjänsteman: en offentlig tjänsteman som i enlig-

het med nationell lagstiftning tjänstgör vid ett gränsöver-

gångsställe eller längs gränsen eller i omedelbar närhet av en

sådan gräns och som enligt denna förordning och den natio-

nella lagstiftningen i varje medlemsstat utför gränskontroll.

14. transportör: varje fysisk eller juridisk person som bedriver

yrkesmässig persontrafik.

15. uppehållstillstånd:

a) alla uppehållstillstånd som utfärdats av medlemsstaterna

med den enhetliga utformning som föreskrivs i rådets

förordning (EG) nr 1030/2002 av den 13 juni 2002 om

en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för med-

borgare i tredjeland (

2

),

b) alla övriga handlingar som utfärdas av en medlemsstat

till tredjelandsmedborgare och som ger tillstånd till vis-

telse på eller förnyad inresa till dess territorium, med

undantag för tillfälliga tillstånd som utfärdas i avvaktan

på prövningen av en första ansökan om uppehållstill-

stånd enligt vad som avses i punkt a eller ansökan om

asyl.

16. kryssningsfartyg: ett fartyg som följer en given rutt enligt ett i

förväg upprättat program som innefattar ett program med

turistverksamhet i de olika hamnarna, varvid i princip inga

passagerare får embarkera eller debarkera under resan.

17. fritidsbåtstrafik: användning av fritidsbåtar för sport och

turism.

18. kustfiske: fiske som bedrivs med hjälp av fartyg som varje dag

eller inom 36 timmar återkommer till en hamn som är belä-

gen på en medlemsstats territorium utan att anlöpa någon

hamn som är belägen i ett tredjeland.

(1) EUT L 158, 30.4.2004, s. 77.

(2) EUT L 157, 15.6.2002, s. 1.

L 105/4

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.4.2006

Prop. 2014/14:69

Bilaga 2

41

19. hot mot folkhälsan: en sjukdom med epidemisk potential enligt

definitionen i Världshälsoorganisationens internationella häl-

sostadga och andra infektionssjukdomar eller smittsamma

parasitsjukdomar, om de omfattas av skyddsbestämmelser

som är tillämpliga på medlemsstaternas medborgare.

Artikel 3

Tillämpningsområde

Denna förordning skall tillämpas på varje person som passerar

medlemsstaternas inre eller yttre gränser, utan att det påverkar

a) rättigheterna för personer som åtnjuter fri rörlighet enligt

gemenskapslagstiftningen,

b) rättigheterna för flyktingar och personer som ansöker om

internationellt skydd, särskilt när det gäller principen om

”non-refoulement”.

AVDELNING II

YTTRE GRÄNSER

KAPITEL I

Passage av yttre gränser och inresevillkor

Artikel 4

Passage av yttre gränser

1.

De yttre gränserna får passeras endast vid gränsövergångs-

ställen och under fastställda öppethållandetider. Öppethållande-

tiderna skall tydligt anges vid gränsövergångsställen som inte är

öppna dygnet runt.

Medlemsstaterna skall till kommissionen anmäla förteckningen

över sina gränsövergångsställen i enlighet med artikel 34.

2.

Trots vad som sägs i punkt 1 får följande undantag göras

från skyldigheten att passera de yttre gränserna endast vid gräns-

övergångsställena och under de fastställda öppethållandetiderna:

a) För fritidsbåtstrafik eller kustfiske.

b) För sjömän som går i land och stannar inom området runt

den hamn som deras fartyg anlöper eller i närliggande

tätorter.

c) För personer eller grupper av personer, när det föreligger sär-

skilda behov, under förutsättning att de innehar de tillstånd

som krävs enligt nationell lagstiftning och det inte strider

mot medlemsstaternas allmänna ordning eller inre säkerhet.

d) För personer eller grupper av personer vid en oförutsedd

nödsituation.

3.

Utan att det påverkar undantagen i punkt 2 eller medlems-

staternas skyldigheter i fråga om internationellt skydd, skall med-

lemsstaterna införa sanktioner, i enlighet med sin nationella

lagstiftning, för passage utan tillstånd av de yttre gränserna utan-

för gränsövergångsställena och de fasta öppethållandetiderna.

Sanktionerna skall vara effektiva, proportionella och

avskräckande.

Artikel 5

Inresevillkor för tredjelandsmedborgare

1.

För vistelse som inte överstiger tre månader under en sex-

månadersperiod skall följande villkor gälla för inresa för

tredjelandsmedborgare:

a) De är innehavare av en eller flera giltiga resehandlingar som

tillåter passage av gränsen.

b) De innehar giltig visering, om sådan krävs enligt rådets för-

ordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om faststäl-

lande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är

skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna

och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare

är undantagna från detta krav (

1

), utom när de innehar ett gil-

tigt uppehållstillstånd.

c) De kan styrka syftet med och villkoren för den avsedda vis-

telsen och de har tillräckliga medel för sitt uppehälle för såväl

den planerade vistelsens längd som återresan till ursprungs-

landet eller transitresa till ett tredjeland som med säkerhet

tillåter inresa eller är i stånd att på laglig väg anskaffa sådana

medel.

d) De finns inte registrerade i SIS i syfte att nekas inresa.

e) De anses inte utgöra en risk för någon av medlemsstaternas

allmänna ordning, inre säkerhet, folkhälsa eller internatio-

nella förbindelser, särskilt när det inte finns någon registre-

ring i medlemsstaternas nationella dataregister som syftar till

att neka inresa av samma skäl.

2.

En icke uttömmande förteckning över verifikationer som

gränskontrolltjänstemannen får begära av tredjelandsmedborgare

för att kontrollera att villkoren i punkt 1 c är uppfyllda ingår i

bilaga I.

3.

Bedömningen av medlen för uppehället skall göras utifrån

syftet med vistelsen och dess längd samt med hänvisning till

genomsnittliga kostnader för kost och logi i den berörda

medlemsstaten/de berörda medlemsstaterna i lågbudgetinkvarte-

ring multiplicerade med antalet dagar för vistelsen.

(1) EGT L 81, 21.3.2001, s. 1. Förordningen senast ändrad genom för-

ordning (EG) nr 851/2005 (EGT L 141, 4.6.2005, s. 3).

13.4.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 105/5

42

Prop. 2014/15:69

Bilaga 2

De referensbelopp som fastställs av medlemsstaterna skall anmä-

las till kommissionen i enlighet med artikel 34.

Bedömningen av om det finns tillräckliga medel för uppehället får

bygga på tredjelandsmedborgarens innehav av kontanta medel,

resecheckar och kreditkort. Åtagandeförklaringar, om det före-

skrivs sådana i en medlemsstats nationella lagstiftning, och garan-

tibrev från värdfolk enligt nationell lagstiftning, om

tredjelandsmedborgaren bor hos en värd, kan även utgöra bevis

på att det finns tillräckliga medel för uppehället.

4.

Med undantag från punkt 1 gäller följande:

a) Tredjelandsmedborgare som inte uppfyller alla villkor i

punkt 1 men som innehar uppehållstillstånd eller visering för

förnyad inresa utfärdad av någon av medlemsstaterna eller,

om så erfordras, båda dessa handlingar, skall tillåtas inresa till

de övriga medlemsstaternas territorier i transiteringssyfte, så

att de kan nå den medlemsstat som har utfärdat uppehålls-

tillståndet eller viseringen för förnyad inresa, såvida inte deras

namn finns upptagna på den nationella spärrlistan i den med-

lemsstat vars yttre gränser de avser att passera och registre-

ringen åtföljs av instruktioner om att neka inresa eller

transitresa.

b) Tredjelandsmedborgare som uppfyller villkoren i punkt 1,

förutom led b, och som infinner sig vid gränsen, får beviljas

inresa till medlemsstaternas territorier, om en visering utfär-

das vid gränsen i enlighet med rådets förordning (EG)

nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdandet av

viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit (

1

).

De viseringar som utfärdas vid gränsen skall registreras i en

förteckning.

Om det inte är möjligt att placera en visering i resehand-

lingen, skall den undantagsvis placeras på ett separat blad

som förs in i resehandlingen. I sådana fall skall den enhetliga

modell för blad för påförande av visering som fastställs i

rådets förordning (EG) nr 333/2002 av den 18 februari 2002

om fastställande av en enhetlig modell för blad för påförande

av visering som utfärdas av medlemsstaterna för personer

som innehar resehandlingar som inte erkänns av den med-

lemsstat som utfärdar bladet (

2

) användas.

c) Tredjelandsmedborgare som inte uppfyller ett eller flera av

villkoren i punkt 1 får av en medlemsstat beviljas tillstånd

till inresa på dess territorium av humanitära skäl, av natio-

nellt intresse eller på grund av internationella förpliktelser.

Om den berörda tredjelandsmedborgaren är registrerad på

spärrlista enligt punkt 1 d, skall den medlemsstat som ger till-

stånd till inresan på sitt territorium informera övriga med-

lemsstater om detta.

KAPITEL II

Kontroll av yttre gränser och nekad inresa

Artikel 6

Genomförande av in- och utresekontroller

1.

Gränskontrolltjänstemän skall vid sin tjänsteutövning fullt

ut respektera människans värdighet.

Alla åtgärder som vidtas vid tjänsteutövningen skall stå i propor-

tion till de syften som eftersträvas genom sådana åtgärder.

2.

När gränskontrolltjänstemän utför in- och utresekontroller

får de inte diskriminera personer på grund av något av följande:

kön, ras eller etnisk tillhörighet, religion eller övertygelse, funk-

tionshinder, ålder eller sexuell läggning.

Artikel 7

In- och utresekontroll av personer

1.

Gränstrafiken vid de yttre gränserna skall underkastas kon-

troll av gränskontrolltjänstemän. Kontrollerna skall utföras i enlig-

het med detta kapitel.

Kontrollerna kan också omfatta transportmedel och föremål som

medförs av personer vid gränspassagen. Vid all kroppsvisitering

och genomsökning skall den berörda medlemsstatens nationella

lagstiftning tillämpas.

2.

Alla personer skall underkastas en minimikontroll för fast-

ställande av identiteten genom uppvisande av resehandlingar.

Denna minimikontroll skall bestå av en snabb och enkel kontroll,

vid behov med hjälp av tekniska anordningar och genom sök-

ning, i relevanta databaser, av information enbart om stulna, för-

skingrade, borttappade och ogiltigförklarade handlingar, av

giltigheten hos den resehandling som tillåter den rättmätige inne-

havaren gränspassage och av förekomsten av tecken på del- eller

helförfalskning.

Den minimikontroll som avses i första stycket skall

vara regel för personer som åtnjuter fri rörlighet enligt

gemenskapslagstiftningen.

Vid minimikontroller av personer som åtnjuter fri rörlighet enligt

gemenskapslagstiftningen får dock gränskontrolltjänstemän osy-

stematiskt göra sökningar i nationella och europeiska databaser

för att säkerställa att sådana personer inte utgör ett verkligt, aktu-

ellt och tillräckligt allvarligt hot mot den inre säkerheten, den all-

männa ordningen, medlemsstaternas internationella förbindelser

eller ett hot mot folkhälsan.

Resultatet av sådana sökningar får inte äventyra rätten för perso-

ner som åtnjuter fri rörlighet enligt gemenskapslagstiftningen att

resa in på den berörda medlemsstatens territorium i enlighet med

direktiv 2004/38/EG.

(1) EUT L 64, 7.3.2003, s. 1.

(2) EGT L 53, 23.2.2002, s. 4.

L 105/6

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.4.2006

Prop. 2014/14:69

Bilaga 2

43

3.

Vid inresa och utresa skall tredjelandsmedborgare underkas-

tas noggranna kontroller.

a) Den noggranna kontrollen vid inresa skall omfatta kontroll

av de villkor för inresa som fastställs i artikel 5.1 samt, i före-

kommande fall, av handlingar som ger tillstånd till vistelse

och utövande av yrkesverksamhet. Detta skall innefatta en

ingående undersökning av följande aspekter:

i)

Kontroll av att tredjelandsmedborgaren är i besittning av

en resehandling som gäller för gränsövergång, att den

inte har upphört att gälla och att handlingen i erforder-

liga fall åtföljs av den visering eller det uppehållstillstånd

som krävs.

ii) Ingående granskning av resehandlingen för att upptäcka

tecken på del- eller helförfalskning.

iii) Undersökning av inrese- och utresestämplarna i den

berörda tredjelandsmedborgarens resehandling, i syfte

att genom jämförelse av inrese- och utresedatum kon-

trollera att personen inte redan har överskridit den maxi-

malt tillåtna längden för vistelse på medlemsstaternas

territorium.

iv) Kontroll av den berörda tredjelandsmedborgarens

avrese- och bestämmelseort samt syftet med den plane-

rade vistelsen och, vid behov, kontroll av de handlingar

som styrker detta.

v) Kontroll av att den berörda tredjelandsmedborgaren har

tillräckliga medel för sitt uppehälle för den planerade vis-

telsens längd och syfte, för återresan till ursprungslandet

eller för transitresan till ett tredjeland till vilket han eller

hon tillåts inresa eller av att han eller hon är i stånd att

på laglig väg anskaffa sådana medel.

vi) Kontroll av att den berörda tredjelandsmedborgaren,

hans eller hennes transportmedel och de föremål som

han eller hon medför inte äventyrar allmän ordning, inre

säkerhet, folkhälsa eller internationella förbindelser i

någon av medlemsstaterna. Denna kontroll skall bland

annat omfatta direkt slagning på personer och, vid

behov, föremål som registrerats i SIS och i nationella

dataregister och de eventuella åtgärder som skall vidtas

till följd av en registrering.

b) Den noggranna kontrollen vid utresa skall omfatta följande:

i)

Kontroll av att tredjelandsmedborgaren är i besittning av

en giltig resehandling för gränsövergång.

ii) Kontroll av resehandlingen för att upptäcka tecken på

del- eller helförfalskning.

iii) Om möjligt, kontroll av att tredjelandsmedborgaren inte

anses vara ett hot mot allmän ordning, inre säkerhet eller

någon av medlemsstaternas internationella förbindelser.

c) Förutom kontrollerna i punkt b får den noggranna kontrol-

len vid utresa också omfatta följande:

i)

Kontroll av att personen innehar en giltig visering, om

detta krävs enligt förordning (EG) nr 539/2001, utom

när personen i fråga innehar ett giltigt uppehållstillstånd.

ii) Kontroll av att personen inte har överskridit den maxi-

malt tillåtna längden för vistelse på medlemsstaternas

territorium.

iii) Slagning på personer och föremål som registrerats i SIS

och i nationella dataregister.

4.

Om det finns möjligheter och om det begärs av tredjelands-

medborgaren skall de noggranna kontrollerna genomföras på ett

icke-offentligt område.

5.

Tredjelandsmedborgare som genomgår en noggrann fördju-

pad kontroll skall informeras om ändamålet med och förfarandet

för en sådan kontroll.

Denna information skall vara tillgänglig på unionens alla offici-

ella språk och på språket (språken) i det land eller de länder som

gränsar till den berörda medlemsstaten och skall ange att tredje-

landsmedborgaren får begära att få veta namnet eller tjänsteiden-

tifikationsnumret på de gränskontrolltjänstemän som utför den

noggranna fördjupade kontrollen samt namnet på gränsöver-

gångsstället och datum för gränspassagen.

6.

Kontroller av en person som åtnjuter fri rörlighet enligt

gemenskapslagstiftningen skall genomföras i enlighet med direk-

tiv 2004/38/EG.

7.

Närmare föreskrifter om den information som skall regist-

reras fastställs i bilaga II.

Artikel 8

Förenklade in- och utresekontroller

1.

In- och utresekontrollerna vid de yttre gränserna får förenk-

las vid exceptionella och oförutsedda omständigheter. Sådana

exceptionella och oförutsedda omständigheter skall anses före-

ligga, om oförutsebara händelser leder till en sådan trafikintensi-

tet att väntetiden vid gränsövergångsstället blir alltför lång och

alla resurser när det gäller personal, medel och organisation har

uttömts.

2.

Om in- och utresekontrollerna förenklas i enlighet med

punkt 1, skall inresekontroller i princip ges företräde framför

utresekontroller.

Beslutet om att förenkla kontrollerna skall fattas av den gränskon-

trolltjänsteman som är befäl vid gränsövergångsstället.

Denna förenkling av kontrollerna skall vara tillfällig, anpassas till

de omständigheter som gör den motiverad och genomföras

gradvis.

13.4.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 105/7

44

Prop. 2014/15:69

Bilaga 2

3.

Även vid förenklade kontroller skall gränskontrolltjänste-

mannen stämpla tredjelandsmedborgarnas resehandlingar både

vid inresa och utresa, i enlighet med artikel 10.

4.

Varje medlemsstat skall en gång om året överlämna en rap-

port om tillämpningen av denna artikel till Europaparlamentet

och kommissionen.

Artikel 9

Skilda köer och skyltning

1.

Medlemsstaterna skall inrätta skilda köer, särskilt vid

gränsövergångsställen vid luftgränser, för att utföra personkon-

troller, i enlighet med artikel 7. Dessa köer skall skiljas åt genom

skyltar som är utformade enligt bilaga III.

Medlemsstaterna får organisera skilda köer vid gränsövergångs-

ställena vid sjö- och landgränserna samt vid gränser mellan med-

lemsstater som inte tillämpar artikel 20 vid de gemensamma

gränserna. Skyltar som är utformade enligt bilaga III skall använ-

das om medlemsstaterna organiserar skilda köer vid dessa gränser.

Medlemsstaterna skall se till att dessa köer markeras med tydliga

skyltar, även när reglerna om användningen av skilda köer upp-

hävs i enlighet med punkt 4, för att garantera ett optimalt flöde

av personer som passerar gränsen.

2.

a) Personer som åtnjuter fri rörlighet enligt gemenskaps-

lagstiftningen får använda de köer som markeras med

skylten i del A i bilaga III. De får även använda de köer

som markeras med skylten i del B i bilaga III.

b) Alla övriga personer skall använda de köer som mar-

keras med skylten i del B i bilaga III.

Beteckningarna på skyltarna i punkterna a och b får visas på det

eller de språk som varje medlemsstat anser lämpligt.

3.

Vid gränsövergångsställena vid sjö- och landgränserna får

medlemsstaterna dela upp fordonstrafiken i skilda köer, för lätta

och tunga fordon och bussar, med användning av de skyltar som

visas i del C i bilaga III.

Medlemsstaterna får vid behov variera beteckningarna på dessa

skyltar mot bakgrund av lokala omständigheter.

4.

Om det råder tillfällig obalans i trafiken vid ett visst gräns-

övergångsställe, får de behöriga myndigheterna låta bli att til-

lämpa reglerna om användningen av skilda köer under den tid

som behövs för att återställa balansen.

5.

Anpassningen av befintliga skyltar till bestämmelserna i

punkterna 1, 2 och 3 skall vara klar senast den 31 maj 2009. När

medlemsstaterna ersätter befintliga skyltar eller sätter upp nya

före detta datum, skall de följa anvisningarna i dessa punkter.

Artikel 10

Stämpling av tredjelandsmedborgares resehandlingar

1.

Tredjelandsmedborgares resehandlingar skall systematiskt

stämplas vid in- och utresa. Inrese- eller utresestämpel skall sär-

skilt påföras följande handlingar:

a) Handlingar försedda med en giltig visering, vilka tillåter tred-

jelandsmedborgare att passera gränsen.

b) Handlingar som tillåter tredjelandsmedborgare som vid grän-

sen har fått en visering utfärdad av en medlemsstat att pas-

sera gränsen.

c) Handlingar som tillåter tredjelandsmedborgare som inte

omfattas av viseringskrav att passera gränsen.

2.

Inrese- eller utresestämpel skall påföras resehandlingar för

tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till en unions-

medborgare som omfattas av direktiv 2004/38/EG, men som inte

uppvisar det uppehållskort som anges i artikel 10 i det direktivet.

Inrese- eller utresestämpel skall påföras resehandlingar för

tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till tredjelands-

medborgare som åtnjuter fri rörlighet enligt gemenskapslagstift-

ningen, men som inte uppvisar det uppehållskort som anges i

artikel 10 i direktiv 2004/38/EG.

3.

Inrese- eller utresestämpel skall inte påföras

a) resehandlingar för statschefer eller dignitärer, vilkas ankomst

har meddelats i förväg via diplomatiska kanaler,

b) certifikat för piloter eller besättningsmedlemmar på flygplan,

c) resehandlingar för sjömän som vistas på en medlemsstats ter-

ritorium endast medan fartyget befinner sig i hamn och inom

den anlöpta hamnens område,

d) resehandlingar för besättningsmedlemmar och passagerare

på kryssningsfartyg som inte omfattas av in- och utresekon-

troller i enlighet med punkt 3.2.3 i bilaga VI,

e) handlingar som tillåter medborgare i Andorra, Monaco och

San Marino att passera gränsen.

L 105/8

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.4.2006

Prop. 2014/14:69

Bilaga 2

45

På begäran av en tredjelandsmedborgare får inrese- eller utrese-

stämpel undantagsvis slopas, om en sådan stämpel riskerar att

orsaka honom betydande problem. I sådana fall skall inresa eller

utresa registreras på ett separat blad med namn och passnummer.

Detta blad skall överlämnas till tredjelandsmedborgaren.

4.

Närmare föreskrifter om stämpling fastställs i bilaga IV.

5.

Tredjelandsmedborgare skall när så är möjligt informeras

om gränskontrolltjänstemannens skyldighet att stämpla deras

resehandlingar vid in- och utresa, även när kontrollerna är förenk-

lade i enlighet med artikel 8.

6.

Kommissionen skall senast i slutet av 2008 rapportera till

Europaparlamentet och rådet om hur bestämmelserna om stämp-

ling av resehandlingar fungerar.

Artikel 11

Presumtion om uppfyllande av villkoren för vistelsens

varaktighet

1.

Om en tredjelandsmedborgares resehandling saknar inrese-

stämpel har de behöriga nationella myndigheterna rätt att anta att

innehavaren inte uppfyller eller inte längre uppfyller de villkor för

vistelsens varaktighet som är tillämpliga i den berörda

medlemsstaten.

2.

Antagandet i punkt 1 får vederläggas genom att tredjelands-

medborgaren på något trovärdigt sätt, t.ex. genom färdbiljetter

eller handlingar som styrker att han eller hon vistats utanför med-

lemsstaternas territorium, visar att han eller hon har uppfyllt de

villkor som gäller för varaktigheten av en kortare vistelse.

I sådana fall gäller följande:

a) Om tredjelandsmedborgaren påträffas på territoriet i en med-

lemsstat som tillämpar Schengenregelverket fullt ut skall de

behöriga myndigheterna, i enlighet med nationell lag eller

praxis, ange i tredjelandsmedborgarens resehandling datum

och plats för personens passage av den yttre gränsen till en

av de medlemsstater som tillämpar Schengenavtalet fullt ut.

b) Om tredjelandsmedborgaren påträffas på territoriet i en med-

lemsstat för vilken det beslut som avses i artikel 3.2 i 2003

års anslutningsakt inte har antagits skall de behöriga myndig-

heterna, i enlighet med nationell lag och praxis, ange i tred-

jelandsmedborgarens resehandling datum och plats för hans

eller hennes passage av en sådan medlemsstats yttre gräns.

Förutom vad som anges i leden a och b får ett formulär som utfor-

mats i enlighet med bilaga VIII ges till tredjelandsmedborgaren.

Medlemsstaterna skall informera varandra samt kommissionen

och rådets generalsekretariat om sin nationella praxis beträffande

det som anges i denna artikel.

3.

Om det antagande som avses i punkt 1 inte vederläggs, får

tredjelandsmedborgaren avvisas av de behöriga myndigheterna

från den berörda medlemsstatens territorium.

Artikel 12

Gränsövervakning

1.

Det huvudsakliga syftet med gränsövervakningen är att för-

hindra obehörig gränspassage, att bekämpa gränsöverskridande

brottslighet och att vidta åtgärder mot personer som har passerat

gränsen på olagligt sätt.

2.

Gränskontrolltjänstemännen skall använda stationära eller

rörliga enheter för gränsövervakning.

Denna övervakning skall utföras på ett sådant sätt att den hindrar

och avskräcker personer från att kringgå kontrollerna vid

gränsövergångsställena.

3.

Övervakningen mellan gränsövergångsställena skall utföras

av gränskontrolltjänstemän vilkas antal och metoder skall anpas-

sas till befintliga eller förutsebara risker och hot. Den skall inne-

fatta täta och plötsliga ändringar av övervakningsperioderna, så

att det alltid innebär en risk för upptäckt att obehörigt passera

gränsen.

4.

Övervakningen skall utföras av stationära eller rörliga enhe-

ter som patrullerar eller posteras på platser som är kända för att

vara eller antas vara känsliga, eftersom syftet med övervakningen

är att gripa personer som olagligen passerar gränsen. Övervak-

ningen kan även utföras med tekniska hjälpmedel, inklusive elek-

troniska hjälpmedel.

5.

Ytterligare bestämmelser om övervakningen får antas i

enlighet med förfarandet i artikel 33.2.

Artikel 13

Nekad inresa

1.

En tredjelandsmedborgare som inte uppfyller samtliga inre-

sevillkor enligt artikel 5.1 och inte tillhör de kategorier av perso-

ner som anges i artikel 5.4 skall nekas inresa till medlemsstaternas

territorium. Detta skall inte påverka tillämpningen av de särskilda

bestämmelserna om rätt till asyl och internationellt skydd eller

utfärdandet av viseringar för längre vistelse.

2.

Inresa får endast nekas genom ett motiverat beslut med

uppgift om de exakta skälen för nekad inresa. Beslutet skall fattas

av den myndighet som är behörig enligt nationell lagstiftning. Det

skall få verkan omedelbart.

13.4.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 105/9

46

Prop. 2014/15:69

Bilaga 2

Det motiverade beslutet med uppgift om de exakta skälen för

nekad inresa skall lämnas i form av ett standardformulär som

utformats i enlighet med del B i bilaga V, ifyllt av den myndighet

som enligt nationell lagstiftning är behörig att neka inresa. Det

ifyllda standardformuläret skall överlämnas till den berörda tred-

jelandsmedborgaren, som skall bekräfta att han har mottagit

beslutet om nekad inresa genom detta formulär.

3.

Personer som nekats inresa skall ha rätt att överklaga. Över-

klagande skall ske i enlighet med nationell lagstiftning. Skriftlig

information skall också lämnas till tredjelandsmedborgaren om

kontaktpunkter som kan tillhandahålla information om företrä-

dare som är behöriga att agera på tredjelandsmedborgarens väg-

nar i enlighet med nationell lagstiftning.

Verkställigheten av beslutet om nekad inresa skall inte uppskjutas

på grund av att ett överklagandeförfarande har inletts.

Utan att det påverkar en eventuell kompensation som beviljas i

enlighet med nationell lag skall den berörda tredjelandsmedbor-

garen ha rätt att begära att den medlemsstat som nekat inresa kor-

rigerar den annullerade inresestämpeln, och eventuella andra

strykningar och tillägg som har gjorts, om det inom ramen för

överklagandeförfarandet konstateras att beslutet om nekad inresa

var ogrundat.

4.

Gränskontrolltjänstemännen skall se till att en tredjelands-

medborgare som har nekats inresa inte reser in till den berörda

medlemsstatens territorium.

5.

Medlemsstaterna skall samla in statistik om antalet perso-

ner som nekats inresa, skälen för nekad inresa, nationaliteten på

de personer som nekats inresa och vid vilken typ av gräns (land,

luft eller sjö) som de nekats inresa. Medlemsstaterna skall över-

sända denna statistik till kommissionen en gång om året. Kom-

missionen skall vartannat år offentliggöra en sammanställning av

den statistik som lämnats av medlemsstaterna.

6.

Närmare föreskrifter för nekad inresa finns i del A i bilaga V.

KAPITEL III

Personal och resurser för gränskontroll och samarbete mellan

medlemsstater

Artikel 14

Personal och resurser för gränskontroll

Medlemsstaterna skall sätta in lämplig personal i tillräckligt antal

och tillräckliga resurser för genomförandet av kontroll vid de yttre

gränserna i enlighet med artiklarna 6–13 för att säkerställa en

effektiv, hög och enhetlig nivå på kontrollen vid sina yttre gränser.

Artikel 15

Genomförande av kontroller

1.

Gränskontroller enligt artiklarna 6–13 skall utföras av

gränskontrolltjänstemän i enlighet med bestämmelserna i denna

förordning och med nationell lagstiftning.

Vid utförandet av denna gränskontroll skall den befogenhet att

inleda brottsutredningar som genom nationell lagstiftning tillde-

lats gränskontrolltjänstemän och som ligger utanför förordning-

ens tillämpningsområde inte påverkas.

Medlemsstaterna skall se till att gränskontrolltjänstemännen är

specialiserade och vederbörligen utbildade tjänstemän. Medlems-

staterna skall uppmuntra gränskontrolltjänstemän att lära sig

språk, särskilt de språk som de behöver för att utföra sina

arbetsuppgifter.

2.

Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna en för-

teckning över de nationella myndigheter som ansvarar för gräns-

kontrollen enligt deras nationella lagstiftning i enlighet med

artikel 34.

3.

För att åstadkomma en effektiv gränskontroll skall varje

medlemsstat se till att alla nationella myndigheter med ansvar för

gränskontroll har ett nära och kontinuerligt samarbete.

Artikel 16

Samarbete mellan medlemsstaterna

1.

Medlemsstaterna skall bistå varandra och ha ett nära och

kontinuerligt samarbete för genomförande av en effektiv gräns-

kontroll i enlighet med artiklarna 6–15. De skall utbyta all rele-

vant information.

2.

Det operativa samarbetet mellan medlemsstaterna om för-

valtningen av de yttre gränserna skall samordnas av Europeiska

byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid medlems-

staternas yttre gränser (nedan kallad ”byrån”), som inrättades

genom förordning (EG) nr 2007/2004.

3.

Utan att det påverkar byråns befogenheter får medlemssta-

terna fortsätta operativt samarbete med andra medlemsstater

och/eller tredjeländer vid de yttre gränserna, inklusive utbyte av

sambandsmän, om detta samarbete kompletterar byråns

verksamhet.

Medlemsstaterna skall avhålla sig från alla åtgärder som kan även-

tyra byråns arbete eller uppnåendet av dess mål.

Medlemsstaterna skall rapportera till byrån om det operativa sam-

arbete som avses i första stycket i denna punkt.

4.

Medlemsstaterna skall tillhandahålla utbildning om reglerna

för gränskontroll samt om grundläggande rättigheter. Härvid skall

hänsyn tas till de gemensamma utbildningsstandarder som fast-

ställts och vidareutvecklats av byrån.

L 105/10

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.4.2006

Prop. 2014/14:69

Bilaga 2

47

Artikel 17

Gemensam kontroll

1.

Medlemsstater som inte tillämpar artikel 20 på sina gemen-

samma landgränser får fram till tillämpningsdatumet för den arti-

keln gemensamt kontrollera dessa gemensamma gränser, och i så

fall får en person stoppas endast en gång för inrese- och utrese-

kontroller, utan att det påverkar medlemsstaternas individuella

ansvar enligt artiklarna 6–13.

Medlemsstaterna får i det syftet ingå bilaterala överenskommelser.

2.

Medlemsstaterna skall informera kommissionen om alla

överenskommelser som ingås i enlighet med punkt 1.

KAPITEL IV

Särskilda bestämmelser angående in- och utresekontroller

Artikel 18

Särskilda bestämmelser angående olika typer av gränser

och de olika transportmedel som används för passage av

de yttre gränserna

De särskilda bestämmelser som anges i bilaga VI skall tillämpas på

kontroller som utförs vid olika typer av gränser och på de

olika

transportmedel

som

används

för

passage

av

gränsövergångsställena.

Dessa särskilda bestämmelser får innehålla undantag från artik-

larna 5 och 7–13.

Artikel 19

Särskilda bestämmelser angående kontroller av vissa

personkategorier

1.

De särskilda bestämmelser som anges i bilaga VII skall till-

lämpas på kontroller av följande personkategorier:

a) Statschefer och medlemmar av deras delegationer.

b) Flygplanspiloter och andra besättningsmedlemmar.

c) Sjömän.

d) Innehavare av diplomatpass, officiella pass eller tjänstepass

och medlemmar av internationella organisationer.

e) Gränsarbetare.

f)

Underåriga.

Dessa särskilda bestämmelser får innehålla undantag från artik-

larna 5 och 7–13.

2.

Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om

utformningen av de identitetskort som utfärdas av deras utrikes-

ministerier till ackrediterade medlemmar av diplomatiska

beskickningar och konsulära representationer och deras familjer i

enlighet med artikel 34.

AVDELNING III

INRE GRÄNSER

KAPITEL I

Avskaffande av gränskontroll vid de inre gränserna

Artikel 20

Passage av inre gränser

De inre gränserna får passeras överallt utan att någon in- och utre-

sekontroll genomförs, oavsett personens nationalitet.

Artikel 21

Kontroller inom territoriet

Avskaffandet av gränskontroll vid de inre gränserna skall inte

påverka följande:

a) Utövandet av polisiära befogenheter av de behöriga myndig-

heterna i medlemsstaterna i enlighet med nationell lagstift-

ning, i den mån utövandet av dessa befogenheter inte har

samma verkan som in- och utresekontroller; detta gäller

också i gränsområden. Utövandet av polisiära befogenheter,

i den betydelse som avses i första meningen, får särskilt inte

anses motsvara in- och utresekontroller när de polisiära

åtgärderna

i)

inte syftar till gränskontroll,

ii) bygger på allmän polisinformation och poliserfarenhet

när det gäller eventuella hot mot den allmänna säkerhe-

ten och särskilt syftar till att bekämpa gränsöverskri-

dande brottslighet,

iii) utformas och utförs på ett sätt som klart skiljer sig från

systematiska personkontroller vid de yttre gränserna,

iv) utförs som stickprovskontroller.

b) Säkerhetskontroller av personer i hamnar eller på flygplatser

vilka utförs av behöriga myndigheter i enlighet med varje

medlemsstats lagstiftning, av hamn- eller flygplatsansvariga

eller transportörer, under förutsättning att dessa kontroller

även utförs på personer som reser inom en medlemsstat.

c) Möjligheten för en medlemsstat att i sin nationella lagstift-

ning föreskriva en skyldighet att inneha eller bära på sig

dokument och handlingar.

13.4.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 105/11

48

Prop. 2014/15:69

Bilaga 2

d) Tredjelandsmedborgares skyldighet att anmäla sin närvaro på

en medlemsstats territorium i enlighet med bestämmelserna

i artikel 22 i Schengenkonventionen.

Artikel 22

Undanröjande av hinder för trafiken vid

gränsövergångsställen på vägar vid de inre gränserna

Medlemsstaterna skall undanröja alla hinder för ett smidigt trafik-

flöde vid gränsövergångsställen på vägar vid de inre gränserna,

särskilt alla hastighetsbegränsningar som inte uteslutande grun-

das på trafiksäkerhetshänsyn.

Medlemsstaterna skall samtidigt vara beredda att tillhandahålla de

anordningar som behövs för kontroller om kontrollerna vid de

inre gränserna återinförs.

KAPITEL II

Tillfälligt återinförande av gränskontroll vid de inre

gränserna

Artikel 23

Tillfälligt återinförande av gränskontroll vid de inre

gränserna

1.

Om det föreligger ett allvarligt hot mot den allmänna ord-

ningen eller den inre säkerheten får en medlemsstat i undantags-

fall, under en period av högst 30 dagar eller så länge det allvarliga

hotet kan förväntas kvarstå om det föreligger under mer än 30

dagar, återinföra gränskontroll vid sina inre gränser, i enlighet

med förfarandet i artikel 24 eller i brådskande fall i enlighet med

förfarandet i artikel 25. Omfattningen och varaktigheten av det

tillfälliga återinförandet av gränskontroll vid de inre gränserna får

inte överskrida vad som är absolut nödvändigt för att bemöta det

allvarliga hotet.

2.

Om det allvarliga hotet mot den allmänna ordningen eller

den inre säkerheten kvarstår efter den period som anges i punkt 1

får medlemsstaten förlänga gränskontroll på samma grunder som

anges i punkt 1 och, med beaktande av nya omständigheter, i för-

nybara perioder på högst 30 dagar, i enlighet med förfarandet i

artikel 26.

Artikel 24

Förfarande i förutsebara fall

1.

Om en medlemsstat planerar att återinföra gränskontroll vid

de inre gränserna med stöd av artikel 23.1, skall den så snart som

möjligt meddela övriga medlemsstater och kommissionen detta

och lämna följande upplysningar så snart de är tillgängliga:

a) Skälen för det planerade återinförandet med en beskrivning

av de händelser som utgör ett allvarligt hot mot den allmänna

ordningen eller den inre säkerheten.

b) Omfattningen av det planerade återinförandet med angi-

vande av var gränskontroll skall återinföras.

c) Namnen på de godkända gränsövergångsställena.

d) Datum och varaktighet för det planerade återinförandet.

e) I förekommande fall de åtgärder som skall vidtas av övriga

medlemsstater.

2.

Kommissionen får avge ett yttrande efter meddelandet från

den berörda medlemsstaten och inför det samråd som avses i

punkt 3 utan att det påverkar tillämpningen av artikel 64.1

i fördraget.

3.

De upplysningar som avses i punkt 1 och det yttrande som

kommissionen får avge i enlighet med punkt 2 skall vara föremål

för samråd mellan den medlemsstat som planerar att återinföra

gränskontroll, övriga medlemsstater och kommissionen, med syf-

tet att, om så är lämpligt, organisera ömsesidigt samarbete mel-

lan medlemsstaterna och undersöka om åtgärderna står

i proportion till de händelser som ger upphov till återinförande av

gränskontroll och hoten mot allmän ordning eller inre säkerhet.

4.

Det samråd som avses i punkt 3 skall äga rum minst fem-

ton dagar före det datum då gränskontrollerna planeras att

återinföras.

Artikel 25

Förfarande i brådskande fall

1.

Om hänsyn till en medlemsstats allmänna ordning eller inre

säkerhet kräver att en brådskande åtgärd vidtas, får den berörda

medlemsstaten i undantagsfall och omedelbart återinföra gräns-

kontroll vid de inre gränserna.

2.

Den medlemsstat som återinför gränskontroll vid sina inre

gränser skall utan dröjsmål meddela övriga medlemsstater och

kommissionen detta samt lämna de upplysningar som avses i arti-

kel 24.1 och de skäl som rättfärdigar användningen av detta

förfarande.

Artikel 26

Förfarande för förlängning av gränskontroll vid de inre

gränserna

1.

Medlemsstaterna får endast förlänga gränskontroll vid de

inre gränserna i enlighet med bestämmelserna i artikel 23.2 efter

att ha underrättat övriga medlemsstater och kommissionen.

2.

Den medlemsstat som planerar att förlänga gränskontrol-

len skall förse övriga medlemsstater och kommissionen med all

relevant information om skälen för förlängningen av gränskon-

troll vid de inre gränserna. Bestämmelserna i artikel 24.2 skall

tillämpas.

L 105/12

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.4.2006

Prop. 2014/14:69

Bilaga 2

49

Artikel 27

Information till Europaparlamentet

Den berörda medlemsstaten eller, i förekommande fall, rådet skall

informera Europaparlamentet så snart som möjligt om de åtgär-

der som vidtagits med stöd av artiklarna 24, 25 och 26. Från och

med den tredje förlängningen i följd med stöd av artikel 26 skall

den berörda medlemsstaten, på begäran, rapportera till Europa-

parlamentet om behovet av gränskontroll vid de inre gränserna.

Artikel 28

Tillämpliga bestämmelser när gränskontroll vid de inre

gränserna återinförs

När gränskontroller vid de inre gränserna återinförs, skall de till-

lämpliga bestämmelserna i avdelning II gälla i tillämpliga delar.

Artikel 29

Rapport om återinförandet av gränskontroll vid de inre

gränserna

Den medlemsstat som har återinfört gränskontroll vid de inre

gränserna i enlighet med artikel 23 skall bekräfta vilken dag kon-

trollen upphävs och samtidigt eller kort därefter överlämna en

rapport om återinförandet av gränskontroll vid de inre gränserna

till Europaparlamentet, rådet och kommissionen, med en kort

beskrivning särskilt av kontrollernas funktion och effektiviteten i

återinförandet av gränskontroll.

Artikel 30

Information till allmänheten

Beslutet om att återinföra gränskontroll vid de inre gränserna skall

fattas på ett öppet sätt och allmänheten skall fullt ut informeras

om beslutet, om det inte föreligger tvingande säkerhetsskäl för att

inte göra detta.

Artikel 31

Sekretess

På begäran av den berörda medlemsstaten skall övriga medlems-

stater, Europaparlamentet och kommissionen respektera sekretes-

sen för de upplysningar som meddelas i samband med

återinförande och förlängning av gränskontroll samt den rapport

som upprättats i enlighet med artikel 29.

AVDELNING IV

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 32

Ändringar av bilagorna

Bilagorna III, IV och VIII skall ändras i enlighet med förfarandet i

artikel 33.2.

Artikel 33

Kommitté

1.

Kommissionen skall biträdas av en kommitté, nedan kallad

”kommittén”.

2.

När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 5 och 7 i

beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmel-

serna i artikel 8 i det beslutet och under förutsättning att de

genomförandeåtgärder som antas i enlighet med detta förfarande

inte ändrar de väsentliga bestämmelserna i denna förordning.

Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara tre

månader.

3.

Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.

4.

Utan att det påverkar tillämpningen av de genomförande-

åtgärder som redan har antagits skall bestämmelserna i denna för-

ordning om antagande av tekniska bestämmelser och beslut i

enlighet med förfarandet i punkt 2 upphöra att tillämpas fyra år

efter ikraftträdandet av denna förordning. På förslag från kommis-

sionen får Europaparlamentet och rådet förlänga tillämpningen av

de berörda bestämmelserna i enlighet med det förfarande som

fastställs i artikel 251 i fördraget och de skall därför se över dem

innan fyraårsperioden löper ut.

Artikel 34

Anmälningar

1.

Medlemsstaterna skall till kommissionen anmäla

a) förteckningen över uppehållstillstånd,

b) förteckningen över deras gränsövergångsställen,

c) de referensbelopp som krävs för passage av deras yttre grän-

ser och som fastställs årligen av de nationella myndigheterna,

d) förteckningen över nationella myndigheter som är ansvariga

för gränskontroll,

e) utformningen av de identitetskort som utfärdas av

utrikesministerierna.

2.

Kommissionen skall göra den information som anmälts i

enlighet med punkt 1 tillgänglig för medlemsstaterna och allmän-

heten genom offentliggörande i Europeiska unionens officiella tid-

ning, C-serien, och på andra lämpliga sätt.

Artikel 35

Lokal gränstrafik

Denna förordning skall inte påverka tillämpningen av gemen-

skapsbestämmelser om lokal gränstrafik och befintliga bilaterala

överenskommelser om lokal gränstrafik.

Artikel 36

Ceuta och Melilla

Bestämmelserna i denna förordning skall inte påverka de särskilda

bestämmelser som gäller för städerna Ceuta och Melilla, i enlig-

het med Konungariket Spaniens förklaring om städerna Ceuta och

Melilla i slutakten till avtalet om Konungariket Spaniens anslut-

ning till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den

14 juni 1985 (

1

).

(1) EGT L 239, 22.9.2000, s. 73.

13.4.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 105/13

50

Prop. 2014/15:69

Bilaga 2

Artikel 37

Medlemsstaternas meddelandeplikt

Senast den 26 oktober 2006 skall medlemsstaterna meddela kom-

missionen sina nationella bestämmelser rörande artikel 21 c

och 21 d, de påföljder som avses i artikel 4.3 och de bilaterala

överenskommelser som har ingåtts i enlighet med artikel 17.1. De

skall meddela eventuella senare ändringar av dessa bestämmelser

inom fem arbetsdagar.

Medlemsstaternas upplysningar skall offentliggöras i Europeiska

unionens officiella tidning, C-serien.

Artikel 38

Rapport om tillämpningen av avdelning III

Kommissionen skall senast den 13 oktober 2009 rapportera om

tillämpningen av avdelning III till Europaparlamentet och rådet.

Kommissionen skall fästa särskild uppmärksamhet vid de svårig-

heter som skulle kunna uppstå på grund av återinförande av

gränskontroll vid de inre gränserna. Den skall, när det är lämp-

ligt, lägga fram förslag som syftar till att åtgärda sådana

svårigheter.

Artikel 39

Upphävanden

1.

Artiklarna 2–8 i konventionen om tillämpning av

Schengenavtalet av den 14 juni 1985 skall upphöra att gälla från

och med den 13 oktober 2006.

2.

Följande skall upphöra att gälla den dag som avses i punkt 1:

a) Den gemensamma handboken med bilagor.

b) Verkställande kommitténs beslut av den 26 april 1994

(SCH/Com-ex (94) 1, rev. 2), 22 december 1994

(SCH/Com-ex (94) 17, rev. 4) och 20 december 1995

(SCH/Com-ex (95) 20, rev. 2).

c) Bilaga 7 till de gemensamma konsulära anvisningarna.

d) Rådets förordning (EG) nr 790/2001 av den 24 april 2001

om att förbehålla rådet genomförandebefogenheterna avse-

ende vissa detaljerade bestämmelser och praktiska förfaran-

den för genomförandet av in- och utresekontroller och

övervakning (

1

).

e) Rådets beslut 2004/581/EG av den 29 april 2004 om fast-

ställande av minimibeteckningar på skyltar vid gränsöver-

gångsställen vid de yttre gränserna (

2

).

f)

Rådets beslut 2004/574/EG av den 29 april 2004 om änd-

ring av den gemensamma handboken (

3

).

g) Rådets förordning (EG) nr 2133/2004 av den 13 december

2004 om skyldighet för medlemsstaternas behöriga myndig-

heter att systematiskt förse tredjelandsmedborgares resehand-

lingar med stämpel då medlemsstaternas yttre gränser

passeras och om ändring i detta syfte av konventionen om

tillämpning av Schengenavtalet och den gemensamma

handboken (

4

).

3.

Hänvisningar till strukna artiklar och upphävda rättsakter

skall tolkas som hänvisningar till den här förordningen.

Artikel 40

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den 13 oktober 2006. Artikel 34

träder dock i kraft dagen efter det att förordningen har offentlig-

gjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater i enlighet

med fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

Utfärdad i Strasbourg den 15 mars 2006.

På Europaparlamentets vägnar

J. BORRELL FONTELLES

Ordförande

På rådets vägar

H. WINKLER

Ordförande

(1) EGT L 116, 26.4.2001, s. 5. Förordningen ändrad genom beslut

2004/927/EG (EUT L 396, 31.12.2004, s. 45).

(2) EUT L 261, 6.8.2004, s. 119.

(3) EUT L 261, 6.8.2004, s. 36.

(4) EUT L 369, 16.12.2004, s. 5.

L 105/14

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.4.2006

Prop. 2014/14:69

Bilaga 2

51

BILAGA I

Verifikationer som styrker att villkoren för inresa är uppfyllda

De verifikationer som avses i artikel 5.2 kan bl.a. vara följande:

a)

Vid resor i arbetet:

i)

inbjudan från ett företag eller en myndighet att delta i samtal, konferenser eller i handels- eller industrievenemang

eller evenemang med anknytning till tjänsten,

ii)

andra handlingar som visar att det finns handelsförbindelser eller förbindelser med anknytning till tjänsten,

iii) inträdesbiljetter till mässor och kongresser, om man skall delta i någon.

b)

Vid resor i samband med studier eller annan typ av utbildning:

i)

inskrivningsbevis från en utbildningsanstalt som visar att man skall delta i teoretiska eller praktiska utbildnings-

och fortbildningskurser,

ii)

studentlegitimation eller intyg på deltagande i kurser.

c)

Vid turist- eller privatresor:

i)

verifikationer beträffande inkvarteringen,

— en inbjudan från värden vid privat inkvartering,

— en verifikation från hotellet eller pensionatet, eller ett annat lämpligt dokument med uppgift om den plane-

rade inkvarteringen,

ii)

verifikationer beträffande resvägen,

bekräftelse på att en organiserad resa beställts eller annat lämpligt dokument med uppgift om resplanerna,

iii) verifikationer beträffande returresan,

retur- eller rundtursbiljett.

d)

Vid resor som företas till politiska, vetenskapliga, kulturella, idrottsliga eller religiösa evenemang eller av andra skäl:

inbjudningar, inträdesbiljetter, anmälningar eller program, om möjligt med angivande av värdorganisationens namn

och vistelsens längd, eller något annat lämpligt dokument med uppgift om besökets syfte.

13.4.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 105/15

52

Prop. 2014/15:69

Bilaga 2

BILAGA II

Registrering av information

Vid alla gränsövergångsställen skall all tjänsteinformation och all annan information som är av särskild vikt registreras manu-

ellt eller elektroniskt. Den registrerade informationen skall inbegripa följande:

a)

Namn på den gränskontrolltjänsteman som är lokalt ansvarig för in- och utresekontrollen och på de övriga tjänste-

männen i varje arbetslag.

b)

Förenklade personkontroller i enlighet med artikel 8.

c)

Utfärdande vid gränsen av handlingar som ersätter pass och viseringar.

d)

Kvarhållande och klagomål (straffrättsliga och förvaltningsrättsliga överträdelser).

e)

Beslut om nekad inresa i enlighet med artikel 13 (skäl till nekandet och nationaliteter).

f)

Inrese- och utresestämplarnas säkerhetskoder, identiteten på de gränskontrolltjänstemän som tilldelas en viss stämpel

vid en viss tidpunkt eller under ett visst arbetsskift samt information om försvunna och stulna stämplar.

g)

Klagomål från personer som utsatts för kontroller.

h)

Övriga särskilt betydelsefulla polisiära eller rättsliga åtgärder.

i)

Särskilda händelser.

L 105/16

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.4.2006

Prop. 2014/14:69

Bilaga 2

53

BILAGA III

Utformning av skyltar för de olika köerna vid gränsövergångsställen

DEL A

(1)

(1) Ingen logotyp krävs för Norge och Island.

13.4.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 105/17

54

Prop. 2014/15:69

Bilaga 2

DEL B

L 105/18

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.4.2006

Prop. 2014/14:69

Bilaga 2

55

DEL C

(1)

(1)

(1)

(1) Ingen logotyp krävs för Norge och Island.

13.4.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 105/19

56

Prop. 2014/15:69

Bilaga 2

L 105/20

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.4.2006

Prop. 2014/14:69

Bilaga 2

57

BILAGA IV

Stämplingsföreskrifter

1.

Resehandlingar för tredjelandsmedborgare skall systematiskt stämplas vid in- och utresa i enlighet med artikel 10. När-

mare bestämmelser om dessa stämplar ges i verkställande kommitténs beslut SCH/COM-EX (94) 16 rev och SCH/Gem-

Handb (93) 15 (CONFIDENTIEL).

2.

Stämplarnas säkerhetskoder skall bytas ut regelbundet och minst en gång i månaden.

3.

När tredjelandsmedborgare som är underkastade viseringsskyldighet reser in och ut, skall stämpeln om möjligt sättas

så att den täcker viseringens kant utan att uppgifterna på viseringen eller de synliga säkerhetsdetaljerna på viserings-

märket blir oläsliga. Om flera stämplar måste påföras (till exempel vid en visering för flera inresor), skall detta göras på

den sida som är motsatt den på vilken viseringen sitter.

Om denna sida inte kan användas, skall stämpeln sättas på närmast följande sida. Den maskinläsbara zonen skall inte

stämplas.

4.

Medlemsstaterna skall utse nationella kontaktpunkter som ansvarar för utbyte av information om säkerhetskoderna i

de inrese- och utresestämplar som används vid gränsövergångsställena och underrätta de övriga medlemsstaterna,

rådets generalsekretariat och kommissionen om detta. Dessa kontaktpunkter skall så fort som möjligt ha tillgång

till information om de gemensamma inrese- och utresestämplar som används vid en medlemsstats yttre gränser, sär-

skilt information om

a)

vilket gränsövergångsställe som använder vilken stämpel,

b)

identiteten på den gränskontrolltjänsteman som tilldelas en viss stämpel vid en viss tidpunkt,

c)

säkerhetskoden för varje stämpel vid en viss tidpunkt.

Alla förfrågningar angående gemensamma inrese- och utresestämplar skall ske genom de ovannämnda nationella

kontaktpunkterna.

De nationella kontaktpunkterna skall dessutom genast underrätta de andra kontaktpunkterna, rådets generalsekretariat

och kommissionen om en ändring av kontaktpunkterna samt om försvunna och stulna stämplar.

13.4.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 105/21

58

Prop. 2014/15:69

Bilaga 2

BILAGA V

DEL A

Förfaranden för nekad inresa vid gränsen

1.

Vid nekad inresa skall den behöriga gränskontrolltjänstemannen förfara enligt följande:

a)

Fylla i det standardformulär för nekad inresa som återfinns i del B. Den berörda tredjelandsmedborgaren skall

underteckna formuläret och ges en kopia av det undertecknade formuläret. Om tredjelandsmedborgaren vägrar

att underteckna formuläret, skall gränskontrolltjänstemannen ange denna vägran på formuläret under

”Kommentarer”.

b)

Förse passet med en inresestämpel överkryssad med outplånligt svart bläck och på den motsatta högra sidan med

outplånligt bläck införa den bokstav eller de bokstäver som anger skälet eller skälen till nekandet (en förteckning

över dessa skäl finns i ovan nämnda standardformulär för nekad inresa).

c)

Underkänna viseringen genom att stämpla beteckningen ”UNDERKÄND” i de fall som anges i punkt 2. I sådana

fall skall det optiskt variabla kännetecknet på viseringsmärket, säkerhetsegenskapen ”latent bildeffekt” samt ordet

”visering” utplånas genom överkorsning för att förhindra senare missbruk. Gränskontrolltjänstemannen skall ome-

delbart underrätta sina centrala myndigheter om detta beslut.

d)

Notera varje nekad inresa i ett register eller i en förteckning med angivande av identitet och nationalitet för den

berörda tredjelandsmedborgaren, referenser till den handling som tillåter tredjelandsmedborgaren att passera grän-

sen samt skäl och datum för den nekade inresan.

2.

Viseringen skall underkännas i följande fall:

a)

Om innehavaren av viseringen är registrerad i SIS i syfte att nekas inresa, utom när han eller hon har en visering

eller visering för förnyad inresa som utfärdats av någon av medlemsstaterna och vill resa in av transitskäl för att

nå territoriet i den medlemsstat som utfärdat dokumentet.

b)

Om det finns tungt vägande skäl att anta att viseringen erhållits på bedrägligt sätt.

Om en tredjelandsmedborgare har underlåtit att vid gränsen lägga fram en eller flera av de verifikationer som avses i

artikel 5.2, skall detta dock inte automatiskt leda till ett beslut om att underkänna viseringen.

3.

Om en tredjelandsmedborgare som har nekats inresa har transporterats till gränsen av en transportör, skall den lokalt

ansvariga myndigheten

a)

beordra transportören att återigen ta ombord tredjelandsmedborgaren och utan dröjsmål transportera honom eller

henne till det tredjeland som han/hon transporterades från, till det tredjeland som utfärdade den handling som

tillåter gränspassage eller till något annat tredjeland som med säkerhet tillåter inresa, eller hitta sätt för vidarebe-

fordran, i enlighet med artikel 26 i Schengenkonventionen och med rådets direktiv 2001/51/EG av den 28 juni

2001 om komplettering av bestämmelserna i artikel 26 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av

den 14 juni 1985 (1),

b)

i väntan på vidarebefordran, under iakttagande av nationell lagstiftning och med hänsyn till lokala omständighe-

ter, vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att tredjelandsmedborgare som har nekats inresa reser in på olaglig

väg.

4.

Om det finns skäl både att neka en tredjelandsmedborgare inresa och att gripa honom eller henne, skall gränskontroll-

tjänstemannen ta kontakt med de ansvariga myndigheterna, så att beslut kan fattas om en åtgärd i enlighet med natio-

nell lag.

(1) EGT L 187, 10.7.2001, s. 45.

L 105/22

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.4.2006

Prop. 2014/14:69

Bilaga 2

59

DEL B

Standardformulär för nekad inresa vid gränsen

13.4.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 105/23

60

Prop. 2014/15:69

Bilaga 2

BILAGA VI

Särskilda bestämmelser angående olika typer av gränser och de olika transportmedel som används för passage

av de yttre gränserna

1.

Landgränser

1.1

Kontroll av vägtrafik

1.1.1 För att säkerställa effektiva personkontroller och samtidigt garantera en säker och jämn genomströmning av vägtra-

fiken skall trafiken vid gränsövergångsställena regleras på lämpligt sätt. Vid behov får medlemsstaterna ingå bilate-

rala avtal för att leda om och stänga av trafiken. De skall underrätta kommissionen om detta i enlighet med artikel 37.

1.1.2 Om medlemsstaterna anser det lämpligt och omständigheterna så tillåter, får de vid landgränserna inrätta skilda köer

vid vissa gränsövergångsställen i enlighet med artikel 9.

Medlemsstaternas behöriga myndigheter får när som helst avbryta användningen av skilda köer vid exceptionella

omständigheter och när trafiksituationen och infrastrukturens tillstånd kräver detta.

Medlemsstaterna får samarbeta med grannländerna om inrättandet av skilda köer vid gränsövergångsställena vid de

yttre gränserna.

1.1.3 Resenärer i fordon får i regel stanna kvar i dem under kontrollen. Personerna kan emellertid uppmanas att stiga ur

fordonet, om omständigheterna kräver detta. Om de lokala förhållandena tillåter det, skall noggranna kontroller utfö-

ras i utrymmen som är avsatta för detta ändamål. Med tanke på personalens säkerhet skall kontrollerna om möjligt

utföras av två gränskontrolltjänstemän.

1.2

Kontroll av järnvägstrafik

1.2.1 Både tågpassagerare och tågpersonal skall kontrolleras på tåg som passerar yttre gränser, även på godståg och tomma

tåg. Dessa kontroller skall utföras på ett av följande två sätt:

— På perrongen på den första station som tåget anländer till eller avgår från på en medlemsstats territorium.

— På tåget under resan.

Medlemsstaterna får ingå bilaterala avtal om hur dessa kontroller skall genomföras. De skall underrätta kommissio-

nen om detta i enlighet med artikel 37.

1.2.2 Med avvikelse från punkt 1.2.1 och för att underlätta persontrafiken med höghastighetståg får de medlemsstater

genom vilka dessa tåg från tredjeländer färdas, i samförstånd med de berörda tredjeländerna, också besluta att kon-

troller av passagerare i tåg från tredjeländer skall utföras på ett av följande sätt:

— På de stationer i tredjelandet där personerna stiger ombord.

— På de stationer inom medlemsstaternas territorium där personerna stiger av.

— Ombord på tåget på sträckan mellan stationerna inom medlemsstaternas territorium, under förutsättning att

passagerarna stannar ombord på tåget på den eller de närmast föregående stationerna.

1.2.3 Om höghastighetståg från tredjeländer som gör flera uppehåll på medlemsstaternas territorium och järnvägstrans-

portföretaget kan ta ombord passagerare enbart för den sträcka som återstår på medlemsstaternas territorium, skall

dessa passagerare underkastas inresekontroll antingen ombord på tåget eller på bestämmelsestationen, utom när kon-

troller har utförts i enlighet med punkt 1.2.1 eller punkt 1.2.2 första strecksatsen.

L 105/24

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.4.2006

Prop. 2014/14:69

Bilaga 2

61

Personer som önskar ta tåget uteslutande för den återstående resan på medlemsstaternas territorium skall före avre-

san klart och tydligt underrättas om att de kommer att underkastas inresekontroll under resan eller på

bestämmelsestationen.

1.2.4 Vid resor i motsatt riktning skall de personer som befinner sig på tåget underkastas utresekontroll på liknande sätt.

1.2.5 Gränskontrolltjänstemannen får beordra kontroll av hålrummen i vagnarna, vid behov med hjälp av tågmästaren, för

att kontrollera att personer eller föremål som omfattas av in- och utresekontroller inte är gömda där.

1.2.6 Om det finns skäl att anta att personer som har rapporterats eller misstänks för att ha begått brott eller tredjelands-

medborgare som avser att resa in på olagligt sätt gömmer sig på tåget, skall gränskontrolltjänstemannen, om han eller

hon inte kan ingripa enligt sina nationella bestämmelser, underrätta de medlemsstater till eller genom vilkas territo-

rium tåget färdas.

2.

Luftgränser

2.1

Förfaranden för kontroll på internationella flygplatser

2.1.1 Medlemsstaternas behöriga myndigheter skall se till att flygplatsoperatören vidtar de åtgärder som krävs för att fysiskt

skilja flöden av passagerare på inrikesflygningar från flöden av passagerare på andra flygningar. Lämplig infrastruk-

tur skall i detta syfte inrättas på alla internationella flygplatser.

2.1.2 Platsen där in- eller utresekontroller skall utföras skall fastställas på följande sätt:

a)

Från ett tredjeland ankommande flygpassagerare som fortsätter resan med inrikesflyg skall gå igenom inrese-

kontrollen på den flygplats till vilken flyget från tredjelandet ankommer. Passagerare på inrikesflyg som fort-

sätter resan med flyg till ett tredjeland (transferpassagerare) skall före utresan gå igenom utresekontrollen på den

flygplats från vilken utresan sker.

b)

För flyg från eller till ett tredjeland utan transferpassagerare och flyg med flera mellanlandningar på flygplatser

i medlemsstaterna utan byte av flygplan gäller följande:

i)

Passagerare på flyg från eller till ett tredjeland utan föregående eller efterföljande transfer på medlemssta-

ternas territorium skall underkastas en inresekontroll vid inreseflygplatsen och en utresekontroll på

utreseflygplatsen.

ii)

Passagerare på flyg från eller till ett tredjeland med flera mellanlandningar på medlemsstaternas territo-

rium utan byte av flygplan (transitpassagerare) och utan möjlighet för passagerare att stiga ombord för den

sträcka som är belägen på medlemsstaternas territorium skall underkastas en inresekontroll på ankomst-

flygplatsen och en utresekontroll på avreseflygplatsen.

iii) Om flygbolaget, på flyg som avgår från ett tredjeland med flera mellanlandningar på medlemsstaternas ter-

ritorium, kan ta ombord passagerare enbart för den återstående sträckan på detta territorium, skall dessa

passagerare underkastas en utresekontroll på avreseflygplatsen och en inresekontroll på

ankomstflygplatsen.

Kontroller av de passagerare som vid dessa mellanlandningar redan befinner sig ombord och inte har stigit

ombord på medlemsstaternas territorium skall utföras i enlighet med led b ii. Det omvända förfarandet skall

tillämpas på flygningar av denna kategori om bestämmelselandet är ett tredjeland.

2.1.3 In- och utresekontroller skall normalt inte utföras i flygplanet eller vid utgången, såvida inte detta är motiverat uti-

från en bedömning av riskerna för inre säkerhet och olaglig invandring. För att säkerställa att passagerarna kontrol-

leras i enlighet med artiklarna 6–13 på de flygplatser som har utsetts till gränsövergångsställen skall medlemsstaterna

se till att flygplatsmyndigheterna vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att leda passagerartrafiken till lokaler som

är reserverade för kontrollen.

Medlemsstaterna skall se till att flygplatsoperatören vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att hindra obehöriga

personer från att komma in på eller lämna de reserverade områdena, till exempel transitområdet. Kontroller skall nor-

malt inte göras i transitområdet, såvida inte detta är motiverat utifrån en bedömning av riskerna för inre säkerhet

och olaglig invandring; det får utföras kontroller i detta område i synnerhet av personer som är underkastade vise-

ring för flygplatstransitering för kontroll av att de verkligen innehar en sådan visering.

13.4.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 105/25

62

Prop. 2014/15:69

Bilaga 2

2.1.4 Om ett flygplan under flygning från ett tredjeland, på grund av force majeure eller vid överhängande fara eller enligt

instruktioner från myndigheterna, måste landa på en flygplats som inte är ett gränsövergångsställe, får detta flygplan

fortsätta sin flygning endast efter tillstånd från gränskontrollstjänstemännen och tullmyndigheterna. Detsamma skall

gälla om ett flygplan från ett tredjeland landar utan tillstånd. Artiklarna 6–13 skall under alla omständigheter tilläm-

pas på kontrollen av passagerarna på dessa flygplan.

2.2

Förfaranden för kontroll på sekundära flygplatser

2.2.1 Det skall säkerställas att personer kontrolleras i enlighet med artiklarna 6–13 även på flygplatser som inte har ställ-

ning som internationella flygplatser enligt relevant nationell lagstiftning (”sekundära flygplatser”) men har tillstånd

för flygningar från eller till tredjeländer.

2.2.2 Med avvikelse från punkt 2.1.1 får man på sekundära flygplatser avstå från att installera anläggningar för att fysiskt

skilja inrikespassagerare från passagerare på andra flyg, utan att detta påverkar bestämmelserna i Europaparlamen-

tets och rådets förordning (EG) nr 2320/2002 av den 16 december 2002 om införande av gemensamma skyddsreg-

ler för den civila luftfarten (1). Om trafikvolymen är låg, är det dessutom inte nödvändigt att gränskontrolltjänstemän

ständigt finns på plats, såvida det kan garanteras att nödvändig personal vid behov kan infinna sig inom lämplig tid.

2.2.3 Om det inte ständigt finns gränskontrolltjänstemän på plats på en sekundär flygplats, skall flygplatsföreståndaren i

tillräckligt god tid i förväg informera gränsövervakningen om ankomst och avgång för flygplan från eller till

tredjeländer.

2.3

Kontroll av personer i privatflyg

2.3.1 Vid privata flygningar från eller till tredjeländer skall befälhavaren före starten till gränskontrolltjänstemännen i desti-

nationsmedlemsstaten och, i förekommande fall, i den medlemsstat där den första inresan äger rum överlämna en

allmän deklaration, som bland annat skall innehålla en färdplan, i enlighet med bilaga 2 till konventionen angående

internationell civil luftfart, och uppgifter om passagerarnas identitet.

2.3.2 När privatflyg från ett tredjeland på väg till en medlemsstat mellanlandar på andra medlemsstaters territorium, skall

de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där inresan sker utföra inresekontroller och fästa en inresestämpel på

den allmänna deklaration som avses i punkt 2.3.1.

2.3.3 När det inte med säkerhet kan fastställas att en flygning endast sker från eller till medlemsstaternas territorium utan

mellanlandning på ett tredjelands territorium, skall de behöriga myndigheterna på flygplatserna göra en personkon-

troll i enlighet med punkterna 2.1 och 2.2.

2.3.4 Bestämmelser om inresa och utresa för segelflygplan, mycket lätta flygplan, helikoptrar och hantverksmässigt byggda

flygplan som endast kan tillryggalägga korta sträckor samt styrbara ballonger skall fastställas i nationell lagstiftning

och eventuellt genom bilaterala avtal.

3.

Sjögränser

3.1

Allmänna kontrollförfaranden för sjötrafik

3.1.1 Kontroller av fartyg skall utföras i ankomst- eller avresehamnen, ombord på fartyget eller på en därför avsedd plats

i omedelbar närhet av fartyget. I enlighet med de avtal som slutits om detta kan kontroller emellertid även utföras

under resan eller på ett tredjelands territorium vid fartygets ankomst eller avresa.

Syftet med kontrollen är att säkerställa att såväl besättning som passagerare uppfyller villkoren i artikel 5, utan att

det påverkar bestämmelserna i artikel 19.1 c.

3.1.2 Fartygets kapten eller i annat fall den fysiska eller juridiska person som företräder redaren i allt som rör redarens skyl-

digheter beträffande fartygets utrustning (skeppsmäklaren) skall upprätta en förteckning i två exemplar över besätt-

ningen och eventuella passagerare. Senast vid ankomsten till hamnen skall förteckningen eller förteckningarna

överlämnas till gränskontrolltjänstemännen. Om denna förteckning eller dessa förteckningar på grund av

force majeure inte kan överlämnas till gränskontrolltjänstemännen, skall en kopia sändas till det behöriga gräns-

övergångsstället eller till den behöriga sjöfartsmyndigheten, som utan dröjsmål skall vidarebefordra den till

gränsövervakningen.

3.1.3 Ett exemplar av de båda förteckningarna, vederbörligen undertecknat av en gränskontrollstjänsteman, skall återläm-

nas till fartygets kapten, som på begäran skall visa upp det i hamn.

(1) EGT L 355, 30.12.2002, s. 1. Förordningen ändrad genom förordning (EG) nr 849/2004 (EUT L 158, 30.4.2004, s. 1).

L 105/26

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.4.2006

Prop. 2014/14:69

Bilaga 2

63

3.1.4 Fartygets kapten eller i annat fall skeppsmäklaren skall utan dröjsmål till den behöriga myndigheten meddela varje

förändring i besättningens sammansättning eller antalet passagerare.

Kaptenen skall dessutom utan dröjsmål, och om möjligt redan innan fartyget anlöper hamn, anmäla till berörda myn-

digheter om det finns fripassagerare ombord. Fartygets kapten skall dock fortsätta att vara ansvarig för fripassagerarna.

3.1.5 Fartygets kapten skall i god tid och i enlighet med de bestämmelser som gäller i den berörda hamnen anmäla farty-

gets avresa till gränskontrolltjänstemännen; om dessa inte kan underrättas, skall kaptenen underrätta den behöriga

sjöfartsmyndigheten. Det andra exemplaret av den eller de i förväg upprättade och undertecknade förteckningarna

skall återlämnas till gränskontrolltjänstemännen eller sjöfartsmyndigheterna.

3.2

Särskilda kontrollförfaranden för vissa typer av sjöfart

K r y s s n i n g s f a r t y g

3.2.1 Kryssningsfartygets kapten eller i annat fall skeppsmäklaren skall till de behöriga gränskontrolltjänstemännen över-

sända uppgifter om kryssningsrutten och kryssningsprogrammet minst 24 timmar innan fartyget lämnar avgångs-

hamnen och före ankomsten till varje hamn på medlemsstaternas territorium.

3.2.2 Om ett kryssningsfartygs rutt uteslutande omfattar hamnar på medlemsstaternas territorium, skall med avvikelse från

artiklarna 4 och 7 inga in- och utresekontroller utföras och kryssningsfartyget får lägga till i hamnar som inte är

gränsövergångsställen.

På grundval av en bedömning av hoten mot den inre säkerheten och riskerna för olaglig invandring får det dock göras

kontroller av besättningen och passagerarna på dessa fartyg.

3.2.3 Om ett kryssningsfartygs rutt omfattar såväl hamnar inom medlemsstaternas territorium som hamnar i tredjeländer,

skall med avvikelse från artikel 7 in- och utresekontrollerna utföras enligt följande:

a)

När kryssningsfartyget kommer från en hamn i ett tredjeland och för första gången anlöper en hamn på en med-

lemsstats territorium, skall besättningen och passagerarna underkastas inresekontroller på grundval av de namn-

listor över besättning och passagerare som avses i punkt 3.2.4.

Passagerare som går i land skall underkastas inresekontroller i enlighet med artikel 7, om inte en bedömning av

hoten mot den inre säkerheten och riskerna för olaglig invandring visar att det inte föreligger något behov av

sådana kontroller.

b)

När kryssningsfartyget kommer från en hamn i ett tredjeland och åter anlöper en hamn på en medlemsstats ter-

ritorium, skall besättningen och passagerarna underkastas inresekontroll på grundval av de namnlistor över

besättning och passagerare som avses i punkt 3.2.4, i den mån dessa listor har ändrats sedan kryssningsfartyget

anlöpte föregående hamn på en medlemsstats territorium.

Passagerare som går i land skall underkastas inresekontroller i enlighet med artikel 7, om inte en bedömning av

hoten mot den inre säkerheten och riskerna för olaglig invandring visar att det inte föreligger något behov av

sådana kontroller.

c)

När ett kryssningsfartyg kommer från en hamn i en medlemsstat och anlöper en annan hamn i en medlemsstat,

skall passagerare som går i land underkastas inresekontroller i enlighet med artikel 7, om detta krävs enligt en

bedömning av hoten mot den inre säkerheten och riskerna för olaglig invandring.

d)

När ett kryssningsfartyg avgår från en hamn i en medlemsstat till en hamn i ett tredjeland, skall besättningen

och passagerarna underkastas utresekontroller på grundval av namnlistorna över besättning och passagerare.

Om detta krävs enligt en bedömning av hoten mot den inre säkerheten och riskerna för olaglig invandring, skall

passagerare som går ombord underkastas utresekontroller i enlighet med artikel 7.

13.4.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 105/27

64

Prop. 2014/15:69

Bilaga 2

e)

När ett kryssningsfartyg avgår från en hamn i en medlemsstat till en annan hamn i en medlemsstat, skall inga

utresekontroller utföras.

På grundval av en bedömning av hoten mot den inre säkerheten och riskerna för olaglig invandring kan det

emellertid utföras kontroller av besättningen och passagerarna på sådana fartyg.

3.2.4 Namnlistorna över besättning och passagerare skall inbegripa följande:

a)

För- och efternamn.

b)

Födelsedatum.

c)

Nationalitet.

d)

Typ av resehandling samt dess nummer och, i förekommande fall, viseringsnumret.

Kryssningsfartygets kapten eller i annat fall skeppsmäklaren skall till de behöriga gränskontrolltjänstemännen över-

sända namnlistorna minst 24 timmar före ankomsten till varje hamn på medlemsstaternas territorium eller, om resan

till en hamn varar mindre än 24 timmar, omedelbart efter det att ombordstigningen är klar i föregående hamn.

Namnlistan skall stämplas vid det första inresestället till medlemsstaternas territorium och därefter varje gång som

listan ändras. Hänsyn skall tas till namnlistan vid en bedömning av riskerna enligt punkt 3.2.3.

F r i t i d s b å t s t r a f i k

3.2.5 Med avvikelse från artiklarna 4 och 7 skall personer ombord på fritidsbåtar som kommer från eller avgår till en hamn

i en medlemsstat inte underkastas in- och utresekontroller och får gå in i en hamn som inte är ett gränsövergångsställe.

När det bedöms föreligga risk för olaglig invandring, och i synnerhet om ett tredjelands kust är belägen i omedelbar

närhet av den berörda medlemsstatens territorium, skall emellertid personkontroller och/eller en fysisk genomsök-

ning av fritidsbåten göras.

3.2.6 Med avvikelse från artikel 4 får en fritidsbåt som kommer från ett tredjeland undantagsvis gå in i en hamn som inte

är ett gränsövergångsställe. I sådana fall skall de ombordvarande underrätta hamnmyndigheterna för att få tillstånd

att gå in i denna hamn. Hamnmyndigheterna skall kontakta myndigheterna i den närmaste hamn som är ett gräns-

övergångsställe för att meddela båtens ankomst. Passagerardeklarationen skall göras genom att förteckningen över

de ombordvarande lämnas till hamnmyndigheterna. Denna förteckning skall vara tillgänglig för gränskontrolltjäns-

temännen senast vid ankomsten.

Om på grund av force majeure en fritidsbåt från ett tredjeland måste lägga till i en hamn som inte är ett gränsöver-

gångsställe, skall hamnmyndigheterna också kontakta myndigheterna i den närmaste hamn som är ett gränsöver-

gångsställe för att meddela båtens närvaro.

3.2.7 Ett dokument med alla tekniska uppgifter om båten och namnen på de ombordvarande skall lämnas in i samband

med kontrollen. En kopia av detta dokument skall överlämnas till myndigheterna i inrese- och utresehamnarna. Så

länge båten finns kvar på en medlemsstats territorialvatten skall ett exemplar av detta dokument finnas bland båtens

handlingar.

K u s t f i s k e

3.2.8 Med avvikelse från artiklarna 4 och 7 skall besättningen på kustfiskefartyg som varje dag eller inom 36 timmar åter-

vänder till registreringshamnen eller till någon annan hamn på medlemsstaternas territorium utan att lägga till i någon

hamn på ett tredjelands territorium inte underkastas någon systematisk kontroll. Bedömningen av riskerna för olag-

lig invandring, i synnerhet om ett tredjelands kust är belägen i omedelbar närhet av den berörda medlemsstatens ter-

ritorium, skall dock beaktas för fastställande av hur ofta kontroller bör utföras. Alltefter dessa risker skall

personkontroller och/eller en fysisk genomsökning av fartyget göras.

3.2.9 Besättningen ombord på kustfiskefartyg som inte är registrerade i en hamn på en medlemsstats territorium skall kon-

trolleras enligt bestämmelserna om sjömän.

Fartygets kapten skall anmäla varje ändring i besättningslistan och eventuell närvaro av passagerare till de berörda

myndigheterna.

L 105/28

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.4.2006

Prop. 2014/14:69

Bilaga 2

65

F ä r j e f ö r b i n d e l s e r

3.2.10 Passagerare på färjor som upprätthåller förbindelser med hamnar i tredjeländer skall underkastas kontroll. Följande

regler skall tillämpas:

a)

När så är möjligt skall medlemsstaterna inrätta skilda köer i enlighet med artikel 9.

b)

Passagerare till fots skall kontrolleras för sig.

c)

Kontroller av passagerare i personbilar skall utföras när de är vid fordonet.

d)

Passagerare på turistbussar skall behandlas på samma sätt som passagerare till fots. De skall lämna turistbussen

för kontrollerna.

e)

Kontroller av lastbilsförare och deras eventuella följeslagare skall utföras när de är vid fordonet. Denna kontroll

och kontrollen av de andra passagerarna skall i princip ske var för sig.

f)

För att kontrollerna skall utföras snabbt skall ett tillräckligt antal kontrollspärrar inrättas.

g)

De transportmedel som används av passagerarna, den eventuella lasten samt andra transporterade föremål skall

underkastas stickprovskontroll, framför allt för upptäckt av olagliga invandrare.

h)

Färjors besättningsmedlemmar skall behandlas på samma sätt som besättningsmedlemmarna på handelsfartyg.

4.

Sjöfart på inre vattenvägar

4.1

Med ”sjöfart på de inre vattenvägarna som medför passage av en yttre gräns” avses användning av alla typer av båtar

och flytande farkoster för yrkes- eller fritidsändamål på floder, kanaler och sjöar.

4.2

För båtar som används för yrkesändamål skall kaptenen och de personer som är anställda ombord och är upptagna

på besättningslistan och dessa personers familjemedlemmar, om de bor ombord, betraktas som besättningsmedlem-

mar eller likvärdiga.

4.3

De relevanta bestämmelserna i punkterna 3.1 och 3.2 skall också tillämpas på kontroller av sjöfart på de inre

vattenvägarna.

13.4.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 105/29

66

Prop. 2014/15:69

Bilaga 2

BILAGA VII

Särskilda regler för vissa personkategorier

1.

Statschefer

Med avvikelse från artikel 5 och artiklarna 7–13 får statschefer och de medlemmar av deras delegationer vilkas ankomst

och avresa officiellt har meddelats gränskontrolltjänstemännen genom diplomatiska kanaler inte underkastas in- och

utresekontroller.

2.

Flygplanspiloter och andra besättningsmedlemmar

2.1 Med avvikelse från artikel 5 kan innehavare av certifikat för piloter eller besättningsmedlemmar enligt bilaga 9 till kon-

ventionen om civil luftfart av den 7 december 1944 under utövande av sin tjänst och på grundval av dessa handlingar

a)

stiga ombord och stiga av på mellanlandnings- eller ankomstflygplatsen på en medlemsstats territorium,

b)

bege sig till den kommun på en medlemsstats territorium där mellanlandnings- eller ankomstflygplatsen ligger,

c)

med valfritt transportmedel bege sig till en flygplats belägen på en medlemsstats territorium för att stiga ombord

på ett flygplan som avgår från denna flygplats.

I alla övriga fall skall kraven i artikel 5.1 vara uppfyllda.

2.2 Bestämmelserna i artiklarna 6–13 skall tillämpas på kontroller av flygplansbesättningar. Flygplansbesättningar skall om

möjligt kontrolleras först. De skall kontrolleras antingen före passagerarna eller i särskilda lokaler som har avsatts för

detta ändamål. Med avvikelse från artikel 7 kan besättningar som den gränskontrollansvariga personalen känner till från

sin tjänsteutövning kontrolleras enbart genom stickprov.

3.

Sjömän

3.1 Med avvikelse från artiklarna 4 och 7 får medlemsstaterna tillåta sjömän som innehar identitetshandlingar för sjömän

utfärdade i enlighet med Genèvekonventionen av den 19 juni 2003 (nr 185), Londonkonventionen av den 9 april 1965

och relevant nationell lagstiftning att resa in på medlemsstaternas territorium genom att gå i land och stanna inom

området runt den hamn som deras fartyg anlöper eller i angränsande kommuner utan att anmäla sig vid ett gräns-

övergångsställe, under förutsättning att de är upptagna på sitt fartygs besättningslista, som tidigare har lämnats till de

behöriga myndigheterna för kontroll.

Alltefter bedömningen av hoten mot den inre säkerheten och risken för olaglig invandring skall sjömännen dock under-

kastas kontroll av gränskontrolltjänstemännen i enlighet med artikel 7 innan de går i land.

Om en sjöman utgör ett hot mot den allmänna ordningen, den inre säkerheten eller folkhälsan, kan han vägras till-

stånd att gå i land.

3.2 Sjömän som avser att vistas utanför tätorter i hamnens närhet skall uppfylla villkoren för inresa på medlemsstaternas

territorium i artikel 5.1.

4.

Innehavare av diplomatpass, officiella pass eller tjänstepass och medlemmar av internationella organisationer

4.1 Innehavare av diplomatpass, officiella pass eller tjänstepass, utfärdade av tredjeländer eller regeringar som är erkända

av medlemsstaterna samt innehavare av handlingar som har utfärdats av de internationella organisationer som anges i

punkt 4.4, vilka reser i tjänsten, kan i kraft av sina speciella privilegier eller immuniteter ges företräde framför andra

resenärer vid gränsövergångsställen, även om de, i förekommande fall, fortfarande är skyldiga att inneha visering.

Med avvikelse från artikel 5.1 c skall innehavare av sådana handlingar inte avkrävas bevis på att de har tillräckliga medel

för sitt uppehälle.

L 105/30

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.4.2006

Prop. 2014/14:69

Bilaga 2

67

4.2 Om en person som infinner sig vid den yttre gränsen åberopar privilegier, immuniteter och undantag, får gränskon-

trolltjänstemannen kräva att han eller hon företer bevis på sin status genom att uppvisa de relevanta handlingarna, sär-

skilt intyg utfärdade av den ackrediterande staten, ett diplomatpass eller annat. I tveksamma fall kan

gränskontrolltjänstemannen i brådskande fall vända sig direkt till utrikesministeriet.

4.3 Ackrediterade medlemmar av diplomatiska beskickningar och konsulära representationer och deras familjer får resa in

på medlemsstaternas territorium mot uppvisande av det kort som avses i artikel 19.2 och den handling som tillåter

dem att passera gränsen. Dessutom får med avvikelse från artikel 13 gränskontrolltjänstemännen inte neka innehavare

av diplomatpass, officiella pass eller tjänstepass inresa på medlemsstaternas territorium utan att först samråda med de

relevanta nationella myndigheterna. Detta skall även gälla då sådana personer har registrerats i SIS.

4.4 De handlingar som utfärdats av internationella organisationer i de syften som anges i punkt 4.1 är i synnerhet följande:

— Förenta nationernas laissez-passer, som utfärdas till personal vid Förenta nationerna och dess underordnade organ

enligt konventionen rörande privilegier och immunitet för Förenta nationernas fackorgan, som antogs av Förenta

nationernas generalförsamling i New York den 21 november 1947.

— Europeiska gemenskapens (EG) laissez-passer.

— Europeiska atomenergigemenskapens (Euratom) laissez-passer.

— Identitetshandling utfärdad av Europarådets generalsekreterare.

— Handlingar som utfärdas i enlighet med artikel III.2 i avtalet mellan parterna i Atlantpaktsorganisationen som avser

status för deras militära personal (militära ID-kort tillsammans med en reseorder, resefullmakt eller en enskild eller

kollektiv tjänsteorder) samt handlingar som utfärdas inom ramen för ett partnerskap för fred.

5.

Gränsarbetare

5.1 Förfarandena för kontroll av gränsarbetare omfattas av de allmänna bestämmelserna om gränskontroll, särskilt artik-

larna 7 och13.

5.2 Med avvikelse från artikel 7 skall personer som gränskontrolltjänstemännen känner väl genom att de ofta passerar grän-

sen vid samma gränsövergångsställe, och som efter en första kontroll varken har visat sig finnas registrerade i SIS eller i

något nationellt dataregister, endast underkastas stickprovskontroller för kontroll av att de har en giltig handling som

tillåter dem att gå över gränsen och uppfyller de nödvändiga inresevillkoren. Sådana personer skall då och då, utan för-

varning och med oregelbundna intervaller, underkastas en noggrann kontroll.

5.3 Bestämmelserna i punkt 5.2 får utvidgas till andra kategorier av personer som regelbundet passerar gränsen.

6.

Underåriga

6.1 Gränskontrolltjänstemännen skall vara särskilt uppmärksamma på underåriga, oavsett om de åtföljs av vuxna eller inte.

Underåriga som passerar en yttre gräns skall underkastas samma kontroller vid inresa och utresa som vuxna i enlighet

med denna förordning.

6.2 När underåriga åtföljs av vuxna, skall gränskontrolltjänstemännen kontrollera om den medföljande har föräldraansvar

för den underårige, särskilt i de fall då den underårige endast åtföljs av en vuxen och det finns en grundad anledning att

anta att den underårige olagligen har förts bort från den eller de personer som har det lagliga föräldraansvaret. I det

sistnämnda fallet skall gränskontrolltjänstemännen göra ytterligare utredningar i syfte att upptäcka eventuella inkon-

sekvenser eller motsägelser i den information som lämnats.

6.3 Om underåriga reser utan en medföljande vuxen, skall gränskontrolltjänstemännen genom en noggrann kontroll av

resehandlingar och verifikationer försäkra sig om att de underåriga inte lämnar territoriet mot de föräldraansvarigas

vilja.

13.4.2006

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 105/31

68

Prop. 2014/15:69

Bilaga 2

BILAGA VIII

L 105/32

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.4.2006

69

Prop. 2014/15:69 Bilaga 3

Promemorians lagförslag

Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302)

Härigenom föreskrivs att 5 § passlagen (1978:302) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

En svensk medborgare får inte resa ut ur riket utan att medföra giltigt pass.

Första stycket gäller inte

1. mönstrat sjöfolk på fartyg under tjänstgöring ombord på fartyget eller fiskare under yrkesutövning,

2. medlem av besättning på luftfartyg under tjänstgöring ombord på luftfartyget, om han eller hon har luftfartscertifikat eller därmed jämförlig handling,

3. den som är medborgare även i annat land än Sverige och som medför legitimationshandling, vilken gäller som pass, utfärdad av en myndighet i det landet,

4. den som reser till Schweiz eller till någon av de stater som har tillträtt eller anslutit sig till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 eller som har slutit avtal om samarbete enligt konventionen med konventionsstaterna.

4. den som reser till Schweiz eller till någon av de stater som har tillträtt eller anslutit sig till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 eller som har slutit avtal om samarbete enligt konventionen med konventionsstaterna, eller

5. den som reser till en annan stat inom Europeiska unionen än en sådan stat som avses i 4 och som medför ett giltigt identitetskort, utfärdat av en passmyndighet.

En svensk medborgare skall vid inresa från annat land medföra giltigt pass. Detta gäller dock inte om det svenska medborgarskapet kan styrkas på annat sätt eller vid inresa från

En svensk medborgare ska vid inresa från annat land medföra giltigt pass. Detta gäller dock inte om det svenska medborgarskapet kan styrkas på annat sätt eller vid inresa från

1. en stat som har tillträtt eller anslutit sig till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985,

2. en stat som har slutit avtal om samarbete enligt konventionen med konventionsstaterna, eller

3. Schweiz.

1 Senaste lydelse 2005:655.

Prop. 2014/15:69 Bilaga 3

70

Denna lag träder i kraft den 1 april 2008.

71

Prop. 2014/15:69 Bilaga 4

Lagförslaget i utkast till lagrådsremiss

Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302)

Härigenom föreskrivs att 5 och 5 a §§passlagen (1978:302) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

En svensk medborgare får inte resa ut ur riket utan att medföra giltigt pass.

Första stycket gäller inte

1. mönstrat sjöfolk på fartyg under tjänstgöring ombord på fartyget eller fiskare under yrkesutövning,

2. medlem av besättning på luftfartyg under tjänstgöring ombord på luftfartyget, om han eller hon har flygcertifikat eller därmed jämförlig handling,

3. den som är medborgare även i annat land än Sverige och som medför legitimationshandling, vilken gäller som pass, utfärdad av en myndighet i det landet,

4. den som reser till Schweiz eller till någon av de stater som har tillträtt eller anslutit sig till konventionen om tillämpning av

Schengenavtalet av den 14 juni 1985 eller som har slutit avtal om samarbete enligt konventionen med konventionsstaterna.

4. den som reser till någon av de stater inom Schengenområdet mot vilka ingen gränskontroll genomförs enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om

Schengengränserna), eller

5. den som reser till en annan stat inom Europeiska unionen än en sådan stat som avses i 4 och som medför ett giltigt identitetskort utfärdat av en passmyndighet.

En svensk medborgare ska vid inresa från annat land medföra giltigt pass. Detta gäller dock inte om det svenska medborgarskapet kan styrkas på annat sätt eller vid inresa från

En svensk medborgare ska vid inresa från annat land medföra giltigt pass. Detta gäller dock inte

1. en stat som har tillträtt eller anslutit sig till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985,

1. om det svenska medborgarskapet kan styrkas genom uppvisande av ett giltigt identitetskort utfärdat av en passmyndighet eller på annat sätt, eller

1 Senaste lydelse 2010:513.

Prop. 2014/15:69 Bilaga 4

72

2. en stat som har slutit avtal om samarbete enligt konventionen med konventionsstaterna, eller

2. vid inresa från en stat inom Schengenområdet mot vilken ingen gränskontroll görs enligt kodexen om Schengengränserna.

3. Schweiz

Lydelse enligt SFS 2014:584 Föreslagen lydelse

5 a §

Polismyndigheten ska övervaka att bestämmelserna i 5 § följs. Den som enligt 5 § ska medföra pass ska på begäran

1. överlämna passet till en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Kustbevakningen, Tullverket eller Migrationsverket,

1. överlämna passet till en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Kustbevakningen, Tullverket eller Migrationsverket, och

2. låta en befattningshavare enligt 1 ta passinnehavarens fingeravtryck och en bild i digitalt format av hans eller hennes ansikte för kontroll av att dessa motsvarar de fingeravtryck och den ansiktsbild som finns sparade i passet.

Den som enligt 5 § medför identitetskort utfärdat av en passmyndighet ska på begäran

1. överlämna identitetskortet till en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Kustbevakningen, Tullverket eller Migrationsverket, och

2. låta en befattningshavare enligt 1 ta en bild i digitalt format av hans eller hennes ansikte för kontroll av att denna motsvarar den ansiktsbild som finns sparad i identitetskortet.

När en kontroll enligt andra stycket 2 har genomförts, ska fingeravtrycken och ansiktsbilden samt de biometriska data som då har tagits fram omedelbart förstöras.

När en kontroll enligt andra stycket 2 eller tredje stycket 2 har genomförts, ska fingeravtrycken och ansiktsbilden samt de biometriska data som då har tagits fram omedelbart förstöras.

Denna lag träder i kraft den 1 april 2015.

73

Prop. 2014/15:69 Bilaga 5

Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss av promemorian Ändring i 5 § passlagen (1978:302) (dnr Ju2007/5409/L4) har yttranden inkommit från följande instanser:

1. Riksdagens ombudsmän

2. Justitiekanslern

3. Rikspolisstyrelsen

4. Säkerhetspolisen

5. Statens kriminaltekniska laboratorium

6. Kriminalvården

7. Kriminalvårdsnämnden

8. Brottsförebyggande rådet

9. Brottsoffermyndigheten 10. Migrationsverket 11. Kustbevakningen 12. Statens institutionsstyrelse 13. Tullverket 14. Sveriges advokatsamfund 15. Svenska polisförbundet 16. Tull-Kust

Efter remiss av utkast till lagrådsremiss Ökade möjligheter att resa inom EU utan pass har yttranden inkommit från följande instanser:

1. Riksdagens ombudsmän 17. Stockholms tingsrätt 18. Förvaltningsrätten i Stockholm 19. Justitiekanslern 20. Åklagarmyndigheten 21. Rikspolisstyrelsen 22. Säkerhetspolisen 23. Statens kriminaltekniska laboratorium 24. Kriminalvården 25. Brottsförebyggande rådet 26. Brottsoffermyndigheten 27. Migrationsverket 28. Datainspektionen 29. Kommerskollegium 30. Kustbevakningen 31. Socialstyrelsen 32. Statens institutionsstyrelse 33. Barnombudsmannen 34. Tullverket 35. Skatteverket 36. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor 37. Sveriges advokatsamfund 38. Sveriges Kommuner och Landsting

Prop. 2014/15:69 Bilaga 5

74

Svenska polisförbundet och Tull-Kust har beretts tillfälle att yttra sig men inte avhörts eller meddelat att man valt att inte besvara remissen.

75

Prop. 2014/15:69 Bilaga 6

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302)

Härigenom föreskrivs att 5 och 5 a §§passlagen (1978:302) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

En svensk medborgare får inte resa ut ur riket utan att medföra giltigt pass.

Första stycket gäller inte

1. mönstrat sjöfolk på fartyg under tjänstgöring ombord på fartyget eller fiskare under yrkesutövning,

2. medlem av besättning på luftfartyg under tjänstgöring ombord på luftfartyget, om han eller hon har flygcertifikat eller därmed jämförlig handling,

3. den som är medborgare även i annat land än Sverige och som medför legitimationshandling, vilken gäller som pass, utfärdad av en myndighet i det landet,

3. den som är medborgare även i en annan stat än Sverige och som medför legitimationshandling som gäller som pass och är utfärdad av en myndighet i den staten,

4. den som reser till Schweiz eller till någon av de stater som har tillträtt eller anslutit sig till konventionen om tillämpning av

Schengenavtalet av den 14 juni 1985 eller som har slutit avtal om samarbete enligt konventionen med konventionsstaterna.

4. den som reser till någon av de stater mot vilka gränskontroll inte genomförs enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna), eller

5. den som reser till en annan stat inom Europeiska unionen än en sådan stat som avses i 4 och som medför ett giltigt identitetskort utfärdat av en passmyndighet.

En svensk medborgare ska vid inresa från annat land medföra giltigt pass. Detta gäller dock inte om det svenska medborgarskapet kan styrkas på annat sätt eller vid inresa från

En svensk medborgare ska vid inresa från en annan stat medföra giltigt pass. Detta gäller dock inte

1. en stat som har tillträtt eller anslutit sig till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av

1. om det svenska medborgarskapet kan styrkas genom uppvisande av ett giltigt identitetskort

1 Senaste lydelse 2010:513.

Prop. 2014/15:69 Bilaga 6

76

den 14 juni 1985, utfärdat av en passmyndighet eller på annat sätt, eller

2. en stat som har slutit avtal om samarbete enligt konventionen med konventionsstaterna, eller

2. vid inresa från en stat mot vilken gränskontroll inte genomförs enligt kodexen om Schengengränserna.

3. Schweiz

5 a §2

Polismyndigheten ska övervaka att bestämmelserna i 5 § följs. Den som enligt 5 § ska medföra pass ska på begäran

1. överlämna passet till en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Kustbevakningen, Tullverket eller Migrationsverket,

1. överlämna passet till en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Kustbevakningen, Tullverket eller Migrationsverket, och

2. låta en befattningshavare enligt 1 ta passinnehavarens fingeravtryck och en bild i digitalt format av hans eller hennes ansikte för kontroll av att dessa motsvarar de fingeravtryck och den ansiktsbild som finns sparade i passet.

Den som enligt 5 § medför ett identitetskort utfärdat av en passmyndighet ska på begäran

1. överlämna identitetskortet till en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Kustbevakningen, Tullverket eller Migrationsverket, och

2. låta en befattningshavare enligt 1 ta en bild i digitalt format av hans eller hennes ansikte för kontroll av att denna motsvarar den ansiktsbild som finns sparad i identitetskortet.

När en kontroll enligt andra stycket 2 har genomförts, ska fingeravtrycken och ansiktsbilden samt de biometriska data som då har tagits fram omedelbart förstöras.

När en kontroll enligt andra stycket 2 eller tredje stycket 2 har genomförts, ska fingeravtrycken och ansiktsbilden samt de biometriska data som då har tagits fram omedelbart förstöras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015.

2 Senaste lydelse 2014:584.

77

Prop. 2014/15:69 Bilaga 7

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2015-01-28

Närvarande: F.d. justitierådet Lennart Hamberg samt justitieråden

Kristina Ståhl och Agneta Bäcklund.

Ökade möjligheter att resa inom EU med nationellt identitetskort

Enligt en lagrådsremiss den 22 januari 2015 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302).

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av departementssekreteraren Therése Berggren.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Prop. 2014/15:69

78

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 2015

Närvarande: Statsministern S Löfven, ordförande, och statsråden Å Romson, Y Johansson, M Johansson, K Persson, S-E Bucht, P Hultqvist, H Hellmark Knutsson, I Lövin, Å Regnér, M Andersson, A Ygeman, A Johansson, P Bolund, M Kaplan, A Bah Kuhnke, A Strandhäll, A Shekarabi, G Wikström, A Hadzialic

Föredragande: statsrådet A Ygeman

Regeringen beslutar proposition Ökade möjligheter att resa inom EU med nationellt identitetskort.

79

Prop. 2014/15:69

Rättsdatablad

Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande

Celexnummer för bakomliggande EUregler

Passlagen (1978:302)32004L0038 32006R0562