Prop. 2016/17:150

Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 16 mars 2017

Stefan Löfven

Morgan Johansson (Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslår regeringen ändringar i utlänningslagen (2005:716) med anledning av den omarbetade Dublinförordningen. Regeringen föreslår bl.a. att om Migrationsverkets eller Polismyndighetens beslut om överföring enligt Dublinförordningen överklagas och klaganden yrkar inhibition inom överklagandetiden, får beslutet om överföring inte verkställas innan en migrationsdomstol har prövat frågan om inhibition.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2017.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716).

2. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716)

dels att 12 kap. 13 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 12 kap. 9 a §, och närmast före 12 kap. 9 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

Verkställighet av ett beslut om överföring enligt Dublinförordningen

9 a §

Om en utlänning har överklagat ett beslut som Migrationsverket eller Polismyndigheten har fattat om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) (Dublinförordningen), och inom överklagandetiden har yrkat inhibition av beslutet, får beslutet inte verkställas innan en migrationsdomstol har prövat frågan om inhibition. Detta gäller endast första gången utlänningen yrkar inhibition. Ett beslut att avslå ett sådant yrkande om inhibition ska vara motiverat.

13 §1

Om det i andra fall finns särskilda skäl till det, får Migrationsverket besluta om inhibition.

Bestämmelser om inhibition finns också i 8 a, 16 a och 18– 20 §§.

Bestämmelser om inhibition finns också i 8 a, 9 a, 16 a, 18–19 a och 20 §§.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

1 Senaste lydelse 2016:1243.

3. Ärendet och dess beredning

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog den 26 juni 2013 förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning), i fortsättningen kallad ”den omarbetade Dublinförordningen”. Den omarbetade Dublinförordningen trädde i kraft den 19 juli 2013 och började tillämpas den 1 januari 2014. Som EU-förordning är den direkt tillämplig i EU:s medlemsstater. Vissa lagändringar som motiveras av den omarbetade Dublinförordningen har redan gjorts i svensk rätt (se SFS 2014:792, prop. 2013/14:197). Förordningen finns som bilaga 1.

Inom Justitiedepartementet har departementspromemorian Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen (Ds 2016:34) utarbetats. En sammanfattning av promemorian och promemorians lagförslag finns i bilaga 2 och bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning över remissvaren finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2016/06555/L7).

Propositionen innehåller regeringens överväganden och förslag för att ytterligare anpassa svensk rätt till den omarbetade Dublinförordningen.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 16 februari 2017 att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslaget. Lagrådsremissens lagförslag stämmer överens med propositionens. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

4. Dublinförordningens utveckling

4.1 2003 års Dublinförordningen

Som en del i arbetet med att skapa ett gemensamt asylsystem i EU antog rådet den 18 februari 2003 förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har lämnat in i någon medlemsstat, i fortsättningen kallad ”2003 års Dublinförordning”. Förordningen ersatte den s.k. Dublinkonventionen från 1990.

Syftet med 2003 års Dublinförordning var att på ett tydligt och praktiskt genomförbart sätt avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan som lämnats in av en tredjelandsmedborgare i någon medlemsstat. Förordningen skulle även garantera faktisk tillgång till förfarandena för fastställande av flyktingstatus utan att äventyra målet om att asylansökningar ska behandlas snabbt. En huvudprincip i förordningen var att en asylansökan ska prövas av en enda medlemsstat.

Förordningen innehöll därför kriterier för att avgöra vilken medlemsstat som ska vara ansvarig för prövningen av en asylansökan.

4.2. Den omarbetade Dublinförordningen

För att uppnå ökad harmonisering och likabehandling av flyktingar och alternativt skyddsbehövande har samtliga rättsakter inom det europeiska asylsystemet omförhandlats och omarbetade versioner har antagits. Den 26 juni 2013 antog Europaparlamentet och rådet

den omarbetade

Dublinförordningen1. Samtidigt upphävdes bl.a. 2003 års Dublinförordning.

Den omarbetade Dublinförordningen innehåller flera förändringar. Förordningen har ett vidgat tillämpningsområde och bl.a. har särskilda rättsäkerhetsgarantier för ensamkommande barn och bestämmelser om förvar och informationsutbyte mellan medlemsstater införts.

4.3. Pågående EU-arbete

Den 6 april 2016 kom EU-kommissionen med ett meddelande till Europaparlamentet och rådet för en reform av det gemensamma asylsystemet. Det övergripande syftet är att frångå ett system som på grund av sin utformning eller bristfällig tillämpning lägger ett oproportionerligt stort ansvar på vissa medlemsländer och främjar okontrollerade migrationsflöden. Man vill i stället övergå till ett rättvisare system som ger säkra och ordnade vägar till EU för tredjelandsmedborgare som är i behov av internationellt skydd.

Den 4 maj 2016 presenterade kommissionen en första uppsättning förslag för att reformera det gemensamma europeiska asylsystemet, bl.a. ett förslag till en ny omarbetad Dublinförordning som ska ersätta den omarbetade Dublinförordningen. Genom förslaget till en ny omarbetad Dublinförordning vill kommissionen etablera en omfördelningsmekanism. Förslaget syftar även till att förenkla och effektivisera handläggningen av Dublinärenden samt minska de sekundära förflyttningarna inom unionen. Förhandlingar om förslaget till ny omarbetad Dublinförordning har inletts mellan medlemsstaterna i rådet.

1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning)

5. Vilka ytterligare anpassningar krävs för att svensk rätt ska överensstämma med Dublinförordningen?

5.1. Verkställighet av ett beslut om överföring enligt Dublinförordningen

Regeringens förslag: Om en utlänning har överklagat ett beslut som

Migrationsverket eller Polismyndigheten har fattat om överföring enligt Dublinförordningen och inom överklagandetiden har yrkat inhibition av beslutet, får beslutet inte verkställas innan en migrationsdomstol har prövat frågan om inhibition. Detta gäller endast första gången utlänningen yrkar inhibition. Ett beslut att avslå ett yrkande om inhibition ska vara motiverat.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän (JO), Kammarrätten i

Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Malmö, Förvaltningsrätten i Luleå, Justitiekanslern, Domstolsverket, Polismyndigheten, Migrationsverket, Barnombudsmannen och Uppsala universitet tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Domstolsverket efterlyser ett förtydligande av innebörden av och skälet till den särskilt stadgade motiveringsskyldigheten i den nya paragrafen, med hänsyn till den generella motiveringsskyldigheten i 30 § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291). Barnombudsmannen understryker vikten av att informera de sökande, i synnerhet ensamkommande barn, om förfarandet. Uppsala universitet anser att det bör förtydligas att ett inhibitionsyrkande och den form i vilken detta ges uttryck ska tolkas generöst av Migrationsverket och domstolen. Sveriges advokatsamfund har i huvudsak inga invändningar mot förslaget men anser att det ska kompletteras med en möjlighet för sökanden att, för det fall att nya tidigare icke kända omständigheter framkommer, framställa yrkanden om inhibition med samma rättsliga följd (suspensiv verkan) även efter det att överklagandefristen har löpt ut eller om inhibitionsfrågan redan har prövats en gång. Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar och Svenska kyrkan anser att ett överklagande av ett beslut om överföring enligt Dublinförordningen bör tolkas som ett yrkande om inhibition samt att den som överklagar ska ha rätt att stanna kvar i väntan på resultatet av överklagandet.

Skälen för regeringens förslag: Ett beslut om överföring enligt

Dublinförordningen är omedelbart verkställbart. Till skillnad från 2003 års Dublinförordning reglerar den omarbetade Dublinförordningen rätten till ett effektivt rättsmedel. I artikel 27 anges bl.a. att det ska finnas en rätt till ett effektivt rättsmedel i form av överklagande eller omprövning i

domstol av de faktiska och rättsliga omständigheterna när det gäller beslut om överföring. För att säkerställa en sådan rätt ska medlemsstaterna föreskriva ett av tre alternativ för hur ett överklagande av ett beslut om överföring, eller en ansökan om omprövning, ska påverka verkställigheten av beslutet om överföring. Utgångspunkten i samtliga alternativ är att beslutet om överföring är verkställbart under överklagandetiden till dess att den berörda personen överklagar eller begär omprövning. I ett av alternativen krävs dessutom att den klagande begär inhibition för att beslutet om överföring inte ska få verkställas.

Olika alternativ för att säkerställa rätten till ett effektivt rättsmedel

Medlemsstaterna har tre alternativ att välja mellan.

a) Låta överklagandet eller ansökan om omprövning innebära att den berörda personen har rätt att stanna kvar i den berörda medlemsstaten i väntan på resultatet av överklagandet eller omprövningen.

b) Föreskriva att överföringen avbryts automatiskt och avbrytandet upphör efter en viss skälig tidsperiod, under vilken en domstol efter noggrann och minutiös kontroll av begäran ska ha beslutat huruvida suspensiv verkan med anledning av ett överklagande eller en begäran om omprövning ska beviljas.

c) Ge den berörda personen möjlighet att inom en skälig tidsperiod begära att en domstol avbryter verkställigheten av överföringsbeslutet i väntan på resultatet av överklagandet eller omprövningen. Medlemsstaterna ska säkerställa att det finns ett effektivt rättsmedel genom att avbryta verkställigheten av överföringen till dess att ett beslut har fattats om den första begäran om uppskov. Ett beslut om huruvida verkställigheten av överföringsbeslutet ska avbrytas ska fattas inom en skälig tidsperiod, och samtidigt medge en noggrann och minutiös kontroll av begäran om uppskov. Ett beslut om att inte avbryta verkställigheten av överföringsbeslutet ska vara motiverat.

I alternativ a) är det själva överklagandet eller ansökan om omprövning i sig som grundar en rätt att stanna kvar i den berörda medlemsstaten, i avvaktan på resultatet av överklagandet eller omprövningen.

Även alternativ b) innebär att ett överklagande eller en ansökan om omprövning i sig medför att beslutet om överföring inte får verkställas. Detta gäller dock endast under en skälig tidsperiod inom vilken en domstol ska göra en grundlig och noggrann kontroll av överklagandet eller begäran om omprövning och ta ställning till om överföringsbeslutet ska inhiberas.

Förutom att överklaga eller ansöka om omprövning krävs enligt alternativ c) att den klagande också yrkar inhibition för att överföringsbeslutet inte ska få verkställas. Yrkandet ska framställas inom en skälig tidsperiod. Om den klagande yrkar inhibition i rätt tid ska en domstol, inom en skälig tidsperiod, ta ställning till om överföringsbeslutet ska inhiberas.

Det ska krävas en begäran om inhibition (alternativ c)

Ett av målen med Dublinförordningen är att ansökningar om internationellt skydd ska kunna behandlas snabbt. Det är därför viktigt att överföringsbeslut kan verkställas så snart som möjligt. I de allra flesta fall är det Migrationsverket som fattar beslut om överföring i första instans. Polismyndigheten får emellertid i vissa fall också fatta sådana beslut, t.ex. om utlänningen inte har sökt asyl i Sverige. Både Polismyndighetens och Migrationsverkets beslut om överföring kan överklagas till en migrationsdomstol (1 kap. 9 § och 14 kap. 3 §utlänningslagen samt MIG 2016:4). Enligt nuvarande ordning kan ett överföringsbeslut verkställas även om det har överklagats. Detta gäller också om ett yrkande om inhibition har framställts, under förutsättning att Migrationsverket eller migrationsdomstolen ännu inte har beslutat om inhibition. Migrationsverket kan, enligt 1 kap. 9 § och 12 kap. 13 §utlänningslagen, vid ett överklagande självmant pröva om överföringsbeslutet ska inhiberas. När överklagandet har överlämnats till en migrationsdomstol har även domstolen en möjlighet att på eget initiativ inhibera beslutet enligt 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Alternativ a) innebär att ett överföringsbeslut som överklagas inte kan verkställas förrän en domstol har prövat överklagandet i sak medan alternativ b) och c) innebär att ett överföringsbeslut som har överklagats kan verkställas när en domstol har prövat frågan om inhibition. Det innebär att beslut kan verkställas snabbare med alternativ b) och c) än med alternativ a). Det som skiljer alternativ b) från alternativ c) är om inhibition ska prövas av domstolen ex officio (på eget initiativ) eller på begäran av den klagande.

Även om en migrationsdomstol kan besluta om inhibition ex officio görs en sådan prövning i de flesta fall efter yrkande av en part. Alternativ

c) är således mest likt regleringen i svensk rätt. Sedan Migrationsverket började tillämpa den omarbetade Dublinförordningen har verket också haft som utgångspunkt att använda sig av alternativ c).

Eftersom alternativ c) möjliggör en tidig verkställighet samtidigt som det är mest likt dagens system och i praktiken redan tillämpas gör regeringen bedömningen att alternativ c) är att föredra av de tre alternativen.

En utlänning ska alltså inom en skälig tidsperiod kunna begära att domstolen inhiberar överföringsbeslutet till dess att domstolen prövat överklagandet i sak. Det finns ingen definition av skälig tidsperiod i Dublinförordningen. För att på ett enkelt och praktiskt sätt kunna hantera överklaganden av överföringsbeslut bör tidsfristen att begära inhibition vara densamma som gäller för överklagande, det vill säga tre veckor från den dag klaganden fick del av beslutet. Att, som Sveriges advokatsamfund förespråkar, låta inhibitionsyrkanden som framställs efter överklagandetiden få suspensiv verkan skulle enligt regeringen motverka Dublinförordningens syfte och riskera att handläggningen av ansökningar om internationellt skydd försenas. En bestämmelse med innebörden att en begäran om inhibition ska göras inom överklagandetiden bör därför tas in i utlänningslagen.

I Migrationsverkets allmänna serviceskyldighet ingår att lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör verkets verksamhetsområde. Hjälpen ska lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Att lämna information om förfarandet får anses vara en sådan uppgift som typiskt sett ingår i en myndighets serviceskyldighet. Som Barnombudsmannen betonar är denna skyldighet vidsträckt när den enskilde är ett barn och innebär att barn, både barn i familj och ensamkommande barn, ska få information om förfarandet. Regeringen vill framhålla att denna skyldighet är vidsträckt även när den enskilde saknar ett offentligt biträde.

Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar och Svenska kyrkan anser att ett överklagande av ett beslut om överföring enligt

Dublinförordningen bör tolkas som ett yrkande om inhibition, och

Uppsala universitet efterfrågar ett förtydligande av att ett yrkande om inhibition bör tolkas generöst. Särskilt eftersom den som överklagar ett beslut om överföring enligt Dublinförordningen, och då vanligen också vill stanna i Sverige, ofta saknar ett offentligt biträde är det viktigt att i oklara fall undersöka vad klaganden avser med sitt överklagande. Detta följer redan av myndigheters och domstolars allmänna utredningsskyldighet och praxis. Att regelmässigt tolka ett överklagande som ett yrkande om inhibition skulle dock föra för långt.

Enligt artikel 27.3 c i Dublinförordningen ska ett beslut om att inte avbryta verkställigheten av ett överföringsbeslut vara motiverat. Som

Domstolsverket har påpekat finns en motiveringsskyldighet i 30 § andra stycket förvaltningsprocesslagen. Bestämmelsen gäller beslut som innebär att rätten skiljer mål ifrån sig. Någon motsvarande skyldighet att motivera inhibitionsbeslut finns emellertid inte i förvaltningsprocesslagen. Regeringen anser därför att det bör framgå av den nya bestämmelsen i utlänningslagen att ett beslut om att inte avbryta verkställigheten av ett överföringsbeslut enligt Dublinförordningen ska vara motiverat.

Om den klagande har framställt ett inhibitionsyrkande i rätt tid får överföringsbeslutet inte verkställas förrän domstolen, inom en skälig tidsperiod, har fattat ett beslut med anledning av detta yrkande. Inte heller i denna del framgår det av förordningen vad som avses med en skälig tidsperiod. Enligt vad som allmänt gäller inom förvaltningsprocessrätten bör domstolen, efter att ett yrkande om inhibition kommit in till domstolen, pröva inhibitionsfrågan skyndsamt (se bl.a. JO:s protokoll den 2 februari 2012 i ärende nr 5810-2011). Hur lång tid en domstol kan dröja med att pröva ett yrkande om inhibition utan att överskrida kravet på skyndsam behandling är en bedömningsfråga. Om målet innehåller ett omfattande material samt komplicerade och svårbedömda frågor, kan prövningen givetvis tillåtas dröja längre än om det t.ex. rör sig om mål eller ärenden av förhållandevis begränsad omfattning. Mål om överföring enligt Dublinförordningen är ofta av begränsad omfattning. Sådana mål ska dessutom i sin helhet handläggas skyndsamt. Det redan nu gällande skyndsamhetskravet i svensk rätt får anses tillräckligt för att uppfylla kraven i förordningen och det finns inte något skäl att fastställa en skälig tidsperiod inom vilken frågan om inhibition ska prövas.

Artikel 27 ger enligt sin lydelse inte rätt till överprövning i flera domstolsinstanser. Rätten att stanna kvar i landet i avvaktan på domstolens inhibitionsprövning gäller därför endast vid överklagande till den första domstolsinstansen och dessutom endast första gången den klagande yrkar inhibition under överklagandetiden. Om klaganden yrkar inhibition är utgångspunkten att detta yrkande ska prövas separat och med förtur, inte minst eftersom verkställigheten avbryts i och med ett inhibitionsyrkande. I syfte att främja en effektiv handläggning bör dock undantag kunna göras om det inte finns skäl att bifalla inhibitionsyrkandet och ett slutligt avgörande är mycket nära förestående, vilket görs redan i dag.

Andra inhibitionsyrkanden får hanteras inom ramen för förvaltningsprocesslagens bestämmelser. De får inte någon suspensiv verkan och innebär därför inte något hinder mot att verkställa beslutet i avvaktan på att domstolen prövar inhibitionsfrågan.

Hänvisningar till S5-1

5.2. Några fler anpassningar av svensk rätt krävs inte

Regeringens bedömning: Några fler författningsändringar med anledning av den omarbetade Dublinförordningen behövs inte.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon invändning mot bedömningen. Sveriges advokatsamfund anser dock att sökanden ska ges ökade möjligheter att få ett offentligt biträde vid förfaranden enligt

Dublinförordningen. Migrationsverket efterfrågar ett förtydligande av om även sådana beslut om inhibition som verket har fattat ex officio har den suspensiva verkan som avses i den omarbetade Dublinförordningen.

Skälen för regeringens bedömning: Bestämmelsen i artikel 28 som reglerar förvar skiljer sig i vissa delar från svensk rätt. Enligt principen om EU-rättens företräde ska en EU-förordning tillämpas framför svensk lag om den svenska lagen avviker från EU-förordningen. Detta innebär att t.ex. utlänningslagens bestämmelser om förvar inte ska tillämpas i mål eller ärenden om överföring enligt den omarbetade Dublinförordningen i den mån de avviker från förordningens bestämmelser (se även MIG 2015:5). Några författningsändringar bedöms inte vara nödvändiga i dessa delar.

I artikel 28 hänvisas till artiklarna 9–11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (omarbetning) (det omarbetade mottagandedirektivet). Artiklarna innehåller bestämmelser om förvar. Artikel 9 behandlar garantier för sökande som tas i förvar och innehåller bl.a. bestämmelser om vilken myndighet som ska fatta beslut om förvar, om rättslig prövning av sådana beslut och om rätt till offentligt biträde. Artikel 10 behandlar förhållanden för förvar och innehåller bl.a. bestämmelser om att förvarstagna som huvudregel ska placeras i särskilda förvarsanläggningar och om rätten att ta emot besök. I artikel 11, som behandlar förvar av

utsatta personer och sökande med särskilda mottagandebehov, finns bl.a. bestämmelser om att medlemsstaterna ska beakta barnets bästa och om inkvartering av ensamkommande barn och familjer. I svensk rätt finns bestämmelser om förvar i 10 och 11 kap. utlänningslagen och i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll. En förvarstagen kan i vissa fall placeras i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest och då gäller häkteslagen (2010:611) i tillämpliga delar. Bestämmelser om barnets bästa finns i 1 kap. 10 § utlänningslagen och bestämmelser om handläggningen av ärenden om förvar och överklagande av beslut om förvar finns i 10 kap. respektive i 14 kap.9 och 10 §§utlänningslagen. I 18 kap. 1 § utlänningslagen finns bestämmelser om rätt till offentligt biträde. Bestämmelserna i svensk rätt uppfyller kraven i artiklarna 9–11 i det omarbetade mottagandedirektivet. Några författningsändringar med anledning av hänvisningen i artikel 28 i den omarbetade Dublinförordningen behövs därför inte.

Dublinförordningen ställer inget krav på att kostnadsfritt rättsligt bistånd eller biträde beviljas i ärenden eller mål om överföring enligt Dublinförordningen. Regeringen anser därför, till skillnad från vad

Sveriges advokatsamfund föreslår, att reglerna om offentligt biträde inte behöver ses över inom ramen för den ytterligare anpassningen till

Dublinförordningen.

När det gäller verkan av sådana inhibitionsbeslut som Migrationsverket fattar ex officio med stöd av artikel 27.4 i den omarbetade Dublinförordningen, är den fråga som Migrationsverket belyser för närvarande föremål för EU-domstolens prövning i mål C-60/16. Målet gäller en begäran från Kammarrätten i Stockholm om förhandsavgörande i fråga om från vilken tidpunkt tidsfristen i artikel 28 om förvar ska beräknas då den asylsökande inte är förvarstagen. En av de frågor som kammarrätten ställer är om det har någon betydelse för beräkningen av tidsfristen om den asylsökande inte själv har begärt inhibition. Regeringen har i målet anfört att förordningen bör tolkas så att tillämpningen och beräkningen av sexveckorsfristen i artikel 28.3 tredje stycket inte påverkas av om det är den enskilde eller den behöriga myndigheten som har tagit initiativ till ett beslut om inhibition. Detta är en fråga för rättstillämpningen och ytterst EU-domstolen eftersom det handlar om en tolkning av en EU-förordning.

6. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2017.

Regeringens bedömning: Det behövs inte några övergångsbestämmelser.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har någon invändning mot förslaget eller bedömningen. Kammarrätten i Stockholm framför dock att tidpunkten för ikraftträdandet bör samordnas med ikraftträdandet av de förslag till ändringar i utlänningslagen som lämnas i departementspromemorian Åldersbedömning tidigare i asylprocessen (Ds 2016:37).

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Den omarbetade

Dublinförordningen trädde i kraft den 19 juli 2013 och började tillämpas av medlemsstaterna den 1 januari 2014. Både de nu föreslagna lagändringarna och de ändringar i utlänningslagen som föreslagits i departementspromemorian Åldersbedömning tidigare i asylprocessen (Ds 2016:37) och sedermera i propositionen Åldersbedömning tidigare i asylprocessen (prop. 2016/17:121) är ärenden som regeringen prioriterar och som bör träda i kraft så snart som möjligt. Regeringen anser inte att det har framkommit skäl som motiverar en ändring av den föreslagna ikraftträdandetidpunkten. Regeringen anser därför att lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 2017.

Regeringen bedömer att det inte behövs några övergångsbestämmelser.

7. Kostnader och andra konsekvenser

Regeringens bedömning: Eventuella kostnadsökningar ryms inom befintliga anslagsramar.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon invändning mot bedömningen. Svenska kyrkan efterlyser en mer utvecklad genusanalys och anser att förslaget bör kompletteras med en barnkonsekvensanalys.

Skälen för regeringens bedömning

Ekonomiska konsekvenser

Regeringens förslag innebär att ett överklagande får suspensiv verkan först när det kombineras med ett yrkande om inhibition under överklagandetiden. Det är i princip en kodifiering av rådande tillämpning av artikel 27 i den omarbetade Dublinförordningen. Eventuella kostnadsökningar skulle därför bli marginella och ryms inom befintliga anslag.

Konsekvenser för flickor och pojkar och för kvinnor och män

Betydligt fler pojkar och män söker asyl i Sverige än flickor och kvinnor, vilket får genomslag även när det gäller beslut om överföring enligt Dublinförordningen. Även om förslaget är könsneutralt utformat kommer därför fler pojkar och män än flickor och kvinnor att direkt beröras av förslaget. Trots det finns inte någon konflikt mellan förslaget och regeringens arbete för att uppnå de jämställdhetspolitiska målen.

Konsekvenser för barn

Enligt artikel 3 i Förenta nationernas konvention den 20 november 1989 om barnets rättigheter ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Vid beslut om åtgärder som rör barn kan konventionsstater behöva väga barnets bästa mot andra samhällsintressen. Att barnets bästa ska sättas i främsta rummet betyder dock att barnets intressen har hög prioritet och inte bara är ett bland flera överväganden.

Lagförslaget kommer att påverka barn, både de som befinner sig i Sverige med sina föräldrar eller andra vårdnadshavare och ensamkommande barn. Barn som omfattas av ett beslut som innebär att ett annat EU-land ska pröva barnets ansökan gynnas inte av att en överföringsprocess drar ut på tiden. Det är tvärtom viktigt ur ett barnperspektiv att ett sådant beslut kan genomföras så snabbt som möjligt samtidigt som behovet av ett rättssäkert förfarande tillgodoses. Regeringen bedömer att av de alternativ som ges i Dublinförordningen är alternativ c) det som bidrar till den kortaste väntan på överföring och därmed snabbast tillgång till de rättigheter som ges asylsökande i det land som ska pröva ansökan, samtidigt som behovet av ett rättssäkert förfarande tillgodoses. Regeringen bedömer att förslaget inte står i strid med principen om barnets bästa.

8. Författningskommentar

Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

12 kap.

Verkställighet av ett beslut om överföring enligt Dublinförordningen

9 a § Om en utlänning har överklagat ett beslut som Migrationsverket eller

12 kap.

Polismyndigheten har fattat om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) (Dublinförordningen), och inom överklagandetiden har yrkat inhibition av beslutet, får beslutet inte verkställas innan en migrationsdomstol har prövat frågan om inhibition. Detta gäller endast första gången utlänningen yrkar inhibition. Ett beslut att avslå ett sådant yrkande om inhibition ska vara motiverat.

Paragrafen, som är ny, reglerar när ett beslut om överföring enligt Dublinförordningen får verkställas. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.

Beslut om överföring enligt Dublinförordningen är omedelbart verkställbara. Av paragrafen följer dock att om en utlänning överklagar Migrationsverkets eller Polismyndighetens beslut om överföring enligt Dublinförordningen och yrkar inhibition inom överklagandetiden, ska

verkställigheten avbrytas till dess att en domstolsprövning av inhibitionsyrkandet har gjorts. Prövningen ska göras skyndsamt. Om domstolen inte meddelar inhibition kan beslutet åter verkställas. Ett sådant avslagsbeslut ska vara motiverat.

Rätten att stanna kvar i landet i avvaktan på domstolens inhibitionsprövning gäller endast första gången den klagande yrkar inhibition inom överklagandetiden. Ytterligare inhibitionsyrkanden får hanteras inom ramen för förvaltningsprocesslagens bestämmelser. De får inte någon suspensiv verkan och medför alltså inte något hinder mot att verkställa beslutet i avvaktan på att domstolen prövar inhibitionsfrågan.

Hänvisningen till Dublinförordningen avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, en s.k. dynamisk hänvisning.

13 § Om det i andra fall finns särskilda skäl till det, får Migrationsverket besluta om inhibition.

Bestämmelser om inhibition finns också i 8 a, 9 a, 16 a, 18–19 a och 20 §§.

Paragrafen innehåller bl.a. en bestämmelse om inhibition.

Ändringarna i andra stycket är följdändringar av att det införs en bestämmelse om inhibition i 9 a § och att 19 b §, som den 1 januari 2017 bytte beteckning från 19 a §, inte innehåller någon bestämmelse om inhibition (SFS 2016:1243).

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) nr 604/2013

av den 26 juni 2013

om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en

ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat

in i någon medlemsstat (omarbetning)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions­

sätt, särskilt artikel 78.2 e,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit­

téns yttrande ( 1 ),

med beaktande av Regionkommitténs yttrande ( 2 ),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 3 ), och

av följande skäl:

(1)

Ett

antal

väsentliga

ändringar

bör

göras

av

rådets

förord­

ning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om

kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlems­

stat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som

en medborgare i tredje land har gett in i någon medlems­

stat ( 4 ). Av tydlighetsskäl bör den förordningen omarbe­

tas.

(2)

En

gemensam

asylpolitik,

med

ett

gemensamt

europeiskt

asylsystem (Ceas), är en del av Europeiska unionens mål

att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och

rättvisa som är öppet för dem som av olika omständig­

heter tvingas söka skydd i unionen på laglig väg.

(3)

Europeiska

rådet

enades

vid

sitt

särskilda

möte

i

Tam­

merfors den 15 och 16 oktober 1999 om att arbeta för

att inrätta Ceas, grundat på en fullständig och allomfat­

tande tillämpning av Genèvekonventionen om flyktingars

rättsliga ställning av den 28 juli 1951 (nedan kallad

Genèvekonventionen), kompletterad genom New York-pro­

tokollet av den 31 januari 1967, och på så sätt säker­

ställa att ingen skickas tillbaka för att bli utsatt för för­

följelse, det vill säga att principen om non-refoulement

upprätthålls. Utan att det påverkar ansvarskriterierna i

denna förordning betraktas i detta avseende medlemssta­

terna, som alla iakttar principen om non-refoulement, som

säkra länder för tredjelandsmedborgare.

(4)

I

slutsatserna

från

Tammerfors

förklarades

också

att

Ceas

på kort sikt bör omfatta ett tydligt och praktiskt genom­

förbart sätt att fastställa vilken medlemsstat som är an­

svarig för att pröva en asylansökan.

(5)

En sådan metod bör bygga på objektiva kriterier, som är

rättvisa för både medlemsstaterna och de berörda perso­

nerna. Den bör särskilt göra det möjligt att snabbt fast­

ställa ansvarig medlemsstat, för att garantera faktisk till­

gång till förfarandena för beviljande av internationellt

skydd och inte äventyra målet att behandla ansökningar

om internationellt skydd snabbt.

(6)

Den

första

etappen

i

inrättandet

av

Ceas,

som

på

sikt

bör

leda till ett gemensamt förfarande och en gemensam

status i hela unionen för personer som beviljas interna­

tionellt skydd, har nu avslutats. I Haagprogrammet, som

antogs av Europeiska rådet den 4 november 2004, fast­

ställs målen på området för frihet, säkerhet och rättvisa

under perioden 2005–2010. I Haagprogrammet upp­

manades kommissionen att slutföra utvärderingen av

den första etappens rättsliga instrument och att för Eu­

ropaparlamentet och rådet lägga fram den andra etap­

pens instrument och åtgärder för att kunna anta dem

före 2010.

(7)

I

Stockholmsprogrammet

bekräftade

Europeiska

rådet

sitt

engagemang för målet att i enlighet med artikel 78 i

fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-

fördraget) senast 2012 upprätta ett gemensamt område

SV

29.6.2013

Europeiska

unionens

officiella tidning

L 180/31

( 1 ) EUT C 317, 23.12.2009, s. 115.

( 2) EUT C 79, 27.3.2010, s. 58.

( 3 ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 7 maj 2009 (EUT C 212 E,

5.8.2010, s. 370) och rådets ståndpunkt vid första behandlingen av

den 6 juni 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT). Europaparlamentets

ståndpunkt av den 10 juni 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT).

( 4 ) EUT L 50, 25.2.2003, s. 1.

Prop. 2016/17:150

Bilaga 1

Den omarbetade Dublinförordningen

17

för skydd och solidaritet för personer som beviljats in­

ternationellt skydd. Dessutom betonade det att Dublin­

systemet fortfarande utgör en grundsten när det gäller att

bygga upp Ceas, eftersom det tydligt fördelar ansvar mel­

lan medlemsstater för prövning av ansökningar om in­

ternationellt skydd.

(8)

Resurserna

vid

Europeiska

stödkontoret

för

asylfrågor

(nedan kallat stödkontoret), som inrättades genom Europa­

parlamentets och rådets förordning (EU) nr 439/2010 ( 1 ),

bör vara tillgängliga för att tillhandahålla lämpligt stöd

till de berörda myndigheterna i de medlemsstater som

ansvarar för att genomföra den här förordningen. Stöd­

kontoret bör särskilt tillhandahålla solidaritetsåtgärder,

såsom reserven för asylinsatser med asylstödgrupper,

för att bistå de medlemsstater som är utsatta för särskilt

tryck och där sökande av internationellt skydd (nedan

kallade sökande) inte har tillgång till adekvata standarder,

i synnerhet i fråga om mottagning och skydd.

(9)

Mot bakgrund av resultaten av de utvärderingar av den

första etappens instrument som genomförts, är det lämp­

ligt att i detta skede bekräfta de principer som ligger till

grund för förordning (EG) nr 343/2003 och samtidigt, på

grundval av gjorda erfarenheter, göra nödvändiga förbätt­

ringar för att öka effektiviteten i Dublinsystemet och i det

skydd som beviljas personer som ansöker om internatio­

nellt skydd enligt det systemet. Eftersom ett välfun­

gerande Dublinsystem är viktigt för Ceas bör dess prin­

ciper och funktion ses över när andra komponenter av

Ceas och unionens verktyg för solidaritet byggs upp. En

omfattande. kontroll av ändamålsenligheten bör föreskri­

vas i form av en evidensbaserad översyn av Dublinsyste­

mets rättsliga, ekonomiska och sociala effekter, inbegripet

dess inverkan på de grundläggande rättigheterna.

(10)

För

att

säkerställa

likabehandling

av

alla

personer

som

ansöker om eller åtnjuter internationellt skydd, och över­

ensstämmelse med det befintliga unionsregelverket på

asylområdet, särskilt Europaparlamentets och rådets di­

rektiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om nor­

mer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa perso­

ner ska anses berättigade till internationellt skydd för en

enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller

kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande

och för innehållet i det beviljade skyddet ( 2 ), omfattar till­

lämpningsområdet för denna förordning personer som

ansöker om subsidiärt skydd och personer som

uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skydds­

behövande.

(11)

Europaparlamentets

och

rådets

direktiv

2013/33/EU

av

den 26 juni 2013 om normer för mottagande av perso­

ner som ansöker om internationellt skydd ( 3 ) bör vara

tillämpligt på förfarandet för att fastställa ansvarig med­

lemsstat enligt denna förordning, om inte annat följer av

begränsningarna för tillämpningen av det direktivet.

(12)

Europaparlamentets

och

rådets

direktiv

2013/32/EU

av

den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att

bevilja och återkalla internationellt skydd ( 4 ) bör des­

sutom vara tillämpligt och utan att det påverkar tillämp­

ningen av bestämmelserna om rättssäkerhetsgarantier

som regleras enligt denna förordning, om inte annat

följer av begränsningarna för tillämpningen av det direk­

tivet.

(13)

I

enlighet

med

Förenta

nationernas

konvention

av

år

1989 om barnets rättigheter och Europeiska unionens

stadga om de grundläggande rättigheterna bör barnets

bästa komma i främsta rummet vid tillämpningen av

denna förordning. Vid bedömningen av barnets bästa

bör medlemsstaterna i synnerhet ta vederbörlig hänsyn

till den underåriges välbefinnande och sociala utveckling,

säkerhets- och trygghetshänsyn och den underåriges egna

synpunkter beroende på hans eller hennes ålder och

mognad, inklusive hans eller hennes bakgrund. Dessutom

bör det införas särskilda rättssäkerhetsgarantier för en­

samkommande barn på grund av deras särskilda sårbar­

het.

(14)

I

enlighet

med

Europeiska

konventionen

om

de

mänsk­

liga rättigheterna och de grundläggande friheterna och

med Europeiska unionens stadga om de grundläggande

rättigheterna bör respekten för familjelivet vara en fråga

av största vikt för medlemsstaterna vid tillämpningen av

denna förordning.

(15)

Om

en

och

samma

medlemsstat

gör

en

samlad

prövning

av ansökningar om internationellt skydd från medlem­

mar i samma familj kan det säkerställas att ansökning­

arna prövas grundligt, att de beslut som fattas i dessa

ärenden blir enhetliga och att medlemmar i samma familj

inte skiljs från varandra.

(16)

För

att

säkerställa

full

respekt

för

principen

om

familjens

enhet och hänsyn till barnets bästa, bör förekomsten av

ett beroendeförhållande mellan en sökande och dennes

barn, syskon eller förälder på grund av sökandens gra­

viditet eller moderskap, hälsotillstånd eller höga ålder

göras till ett bindande ansvarskriterium. Om sökanden

är ett ensamkommande barn bör även närvaron av en

familjemedlem eller en släkting som kan ta hand om

honom eller henne, på en annan medlemsstats territori­

um, göras till ett bindande ansvarskriterium.

SV

L 180/32

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

( 1 ) EUT L 132, 29.5.2010, s. 11.

( 2 ) EUT L 337, 20.12.2011, s. 9.

( 3 ) Se sidan 96 i detta nummer av EUT.

( 4) Se sidan 60 i detta nummer av EUT.

(17)

Varje

medlemsstat

bör

kunna

frångå

ansvarskriterierna,

särskilt om det föreligger humanitära eller ömmande skäl,

för att sammanföra familjemedlemmar, släktingar eller

andra närstående och pröva en ansökan om internatio­

nellt skydd som den staten har mottagit eller som läm­

nats in i en annan medlemsstat, även om de inte skulle

vara ansvariga för prövningen enligt de bindande kriteri­

erna i denna förordning.

(18)

En

personlig

intervju

med

sökanden

bör

hållas

för

att

underlätta fastställandet av vilken medlemsstat som är

ansvarig för prövningen av en ansökan om internationellt

skydd. Sökanden bör omedelbart efter det att ansökan

om internationellt skydd har lämnats in underrättas om

tillämpningen av denna förordning och om att intervjun i

syfte att underlätta arbetet med att fastställa ansvarig

medlemsstat även ger sökanden möjlighet att lämna in­

formation om familjemedlemmar, släktingar eller andra

närstående som befinner sig i medlemsstaterna, för att

underlätta den ansvariga medlemsstatens bedömnings­

process.

(19)

För

att

garantera

ett

effektivt

skydd

av

den

berörda

indi­

videns rättigheter är det viktigt att fastställa rättssäker­

hetsgarantier och rätten till ett effektivt rättsmedel i sam­

band med beslut om överföring till den ansvariga med­

lemsstaten, särskilt i enlighet med artikel 47 i Europeiska

unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. För

att säkerställa respekten för internationell rätt bör ett

effektivt rättsmedel för sådana beslut omfatta prövning

såväl av tillämpningen av denna förordning som av den

rättsliga och faktiska situationen i den medlemsstat till

vilken den sökande överförs.

(20)

Förvar

av

sökande

bör

följa

den

grundläggande

principen

att personer inte bör hållas i förvar enbart av det skälet

att de ansöker om internationellt skydd. Förvar bör pågå

en så kort tidsperiod som möjligt och följa nödvändig­

hets- och proportionalitetsprinciperna. Förvar av asylsö­

kande måste särskilt ske i enlighet med artikel 31 i Ge­

nèvekonventionen. De förfaranden som föreskrivs i

denna förordning med avseende på personer som hålls

i förvar bör, som en fråga av största vikt, tillämpas inom

kortaste möjliga tidsfrister. När det gäller de allmänna

garantier som reglerar förvar, samt villkoren för förvar,

bör medlemsstaterna i förekommande fall tillämpa be­

stämmelserna i direktiv 2013/33/EU också på personer

som hålls i förvar på grundval av denna förordning.

(21)

Brister

i,

eller

sammanbrott

av

asylsystem,

som

ett

sär­

skilt tryck på systemen ofta kan förvärra eller bidra till,

kan riskera den smidiga funktionen hos det system som

inrättats genom denna förordning, vilket kan medföra en

risk för kränkning av de rättigheter som sökande har

enligt unionsregelverket på asylområdet och Europeiska

unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt

andra internationella förpliktelser i fråga om mänskliga

rättigheter och flyktingars rättigheter.

(22)

En

process

för

tidig

varning,

beredskap

och

hantering

av

asylkriser som syftar till att förhindra att asylsystem för­

svagas eller bryter samman, i samband med vilken stöd­

kontoret spelar en central roll genom att utnyttja sina

befogenheter enligt förordning (EU) nr 439/2010, bör

inrättas i syfte att säkerställa ett solitt samarbete inom

ramen för den här förordningen och för att utveckla

ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna i fråga

om asylpolitik. Denna process bör säkerställa att unionen

så snabbt som möjligt varnas om farhågor för att det

system som inrättats genom denna förordning inte längre

kan fungera smidigt på grund av att en eller flera med­

lemsstaters asylsystem utsätts för särskilt tryck och/eller

på grund av brister i en eller flera medlemsstaters asyl­

system. En sådan process skulle göra det möjligt för

unionen att främja förebyggande åtgärder i ett tidigt

skede och att uppmärksamma sådana situationer politiskt

på ett lämpligt sätt. Solidaritet, som är en avgörande

komponent i Ceas, och ömsesidigt förtroende går hand

i hand. Genom att stärka detta förtroende kan processen

för tidig varning, beredskap och hantering av asylkriser

förbättra möjligheterna att rikta konkreta åtgärder för

verklig och konkret solidaritet till medlemsstaterna i syfte

att bistå de berörda medlemsstaterna i allmänhet och

sökandena i synnerhet. I enlighet med artikel 80 i EUF-

fördraget, där det föreskrivs att unionsakterna, när det är

nödvändigt, ska innehålla lämpliga åtgärder för tillämp­

ningen av principen om solidaritet, bör denna process

åtföljas av sådana åtgärder. Slutsatserna om en gemensam

ram för verklig och konkret solidaritet med medlemssta­

ter som är utsatta för särskilda påfrestningar på sina asyl­

system, även till följd av blandade migrationsströmmar,

vilka antogs av rådet den 8 mars 2012, är en ”verktygs­

låda” med existerande och potentiella nya åtgärder, som

bör beaktas i samband med mekanismen för tidig var­

ning, beredskap och krishantering.

(23)

Medlemsstaterna bör samarbeta med stödkontoret vid

insamlingen av information om medlemsstaternas för­

måga att hantera särskilt tryck på sina asyl- och mot­

tagningssystem, särskilt inom ramen för tillämpningen av

denna förordning. Stödkontoret bör regelbundet rappor­

tera om den information som samlats in i enlighet med

förordning (EU) nr 439/2010.

(24)

Enligt

kommissionens

förordning

(EG)

nr

1560/2003

( 1 )

får överföringar till den medlemsstat som är ansvarig för

prövning av en ansökan om internationellt skydd ge­

nomföras på frivillig grund, i form av kontrollerad avresa

eller med eskort. Medlemsstaterna bör främja frivillig

överföring genom att förse sökanden med adekvat infor­

mation och bör se till att kontrollerade avresor och av­

resor med eskort genomförs på ett humant sätt, i full

SV

29.6.2013

Europeiska

unionens

officiella tidning

L 180/33

( 1 ) EUT L 222, 5.9.2003, s. 3.

överensstämmelse med de berörda personernas grundläg­

gande rättigheter och mänskliga värdighet samt för barn­

ets bästa och med största möjliga beaktande av utveck­

lingen när det gäller relevant rättspraxis, särskilt beträf­

fande överföringar av humanitära skäl.

(25) Ett gradvist upprättande av ett område utan inre gränser,

där fri rörlighet för personer garanteras i enlighet med

EUF-fördraget, och införandet av en unionspolitik för

villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse,

med gemensamma insatser för att hantera de yttre grän­

serna, gör det nödvändigt att finna en jämvikt mellan

ansvarskriterierna i solidarisk anda.

(26) Europaparlamentets

och

rådets

direktiv

95/46/EG

av

den

24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med

avseende på behandling av personuppgifter och om det

fria flödet av sådana uppgifter ( 1 ) är tillämpligt på sådan

behandling av personuppgifter som utförs av medlems­

staterna i enlighet med denna förordning.

(27)

Utbytet

av

sökandes

personuppgifter,

inklusive

känsliga

uppgifter om hans eller hennes hälsotillstånd, före en

överföring kommer att säkerställa att de behöriga asyl­

myndigheterna kan ge de sökande adekvat stöd och sä­

kerställer kontinuitet i det skydd och de rättigheter som

tillkommer de sökande. Särskilda åtgärder bör vidtas för

att säkerställa skyddet av uppgifter om sökande som

befinner sig i denna situation, i enlighet med direktiv

95/46/EG.

(28) Det

går

att

underlätta

tillämpningen

av

denna

förordning

och göra den effektivare genom bilaterala överenskom­

melser mellan medlemsstaterna för att förbättra kom­

munikationen mellan behöriga myndigheter, korta ner

tidsfrister för förfaranden eller förenkla handläggningen

av framställningar om övertagande eller återtagande och

fastställa former för överföringar.

(29) Det

är

nödvändigt

att

säkerställa

överensstämmelse

mel­

lan bestämmelserna om ansvarig medlemsstat i förord­

ning (EG) nr 343/2003 och motsvarande bestämmelser i

den här förordningen. Man bör även se till att den här

förordningen överensstämmer med Europaparlamentets

och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni

2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fin­

geravtryck för en effektiv tillämpning av förordning

(EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att

avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva

en ansökan om internationellt skydd som en tredjelands­

medborgare eller en statslös person har lämnat in i nå­

gon medlemsstat och för när medlemsstaternas brotts­

bekämpande myndigheter begär jämförelser med Euro­

dacuppgifter för brottsbekämpande ändamål ( 2 ).

(30) Användningen

av

Eurodacsystemet,

som

inrättades

ge­

nom förordning (EU) nr 603/2013, bör underlätta till­

lämpningen av den här förordningen.

(31)

Användningen av informationssystemet

för viseringar,

som inrättades genom Europaparlamentets och rådets

förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om

informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet

mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för

kortare vistelse ( 3 ), särskilt genomförandet av artiklarna

21 och 22 i denna, bör underlätta tillämpningen av

den här förordningen.

(32)

I

fråga

om

behandlingen

av

personer

som

omfattas

av

tillämpningsområdet för denna förordning är medlems­

staterna bundna av sina förpliktelser enligt internationella

rättsliga instrument, inklusive relevant rättspraxis från

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

(33) För

att

säkerställa

enhetliga

villkor

för

genomförandet

av

den här förordningen bör kommissionen tilldelas genom­

förandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i

enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning

(EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om faststäl­

lande av allmänna regler och principer för medlemssta­

ternas kontroll av kommissionens utövande av sina ge­

nomförandebefogenheter ( 4 ).

(34)

Granskningsförfarandet

bör

användas

för

antagandet

av

en gemensam broschyr om Dublin/Eurodac, samt en sär­

skild broschyr för ensamkommande barn, ett standard­

formulär för utbyte av relevanta uppgifter om ensam­

kommande barn, enhetliga villkor för utbyte av uppgifter

om underåriga och personer i beroendeställning, enhet­

liga villkor för utarbetande och översändande av fram­

ställningar om övertagande och återtagande, två förteck­

ningar över relevanta delar av bevis och indicier, och

regelbunden revidering av dessa, en passersedel, enhetliga

villkor för uppgifter rörande överföringar, ett standard­

formulär för utbyte av uppgifter före en överföring, ett

gemensamt hälsointyg, enhetliga villkor och förfaranden

för utbyte av uppgifter om en persons hälsotillstånd före

en överföring och säkra elektroniska överföringskanaler

för översändande av framställningar.

SV

L 180/34

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

( 1 ) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.

( 2 ) Se sidan 1 i detta nummer av EUT.

( 3 ) EUT L 218, 13.8.2008, s. 60.

( 4 ) EUT L 55, 28.2.2011, s. 13.

(35)

För

att

fastställa

kompletterande

bestämmelser

bör

befo­

genheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-

fördraget delegeras till kommissionen vad gäller identifie­

ring av familjemedlemmar, syskon eller släktingar till ett

ensamkommande barn, kriterier för att fastställa före­

komsten av erkända familjeband, kriterier som ska beak­

tas vid bedömningen av en släktings förmåga att ta hand

om ett ensamkommande barn i de fall när familjemed­

lemmar, syskon eller släktingar vistas i mer än en med­

lemsstat, kriterier för att bedöma ett beroendeförhållande,

kriterier som ska beaktas vid bedömningen av en persons

förmåga att ta hand om en person i beroendeställning

och de uppgifter som ska beaktas vid bedömningen av en

oförmåga att resa under en betydande tid. När kommis­

sionen utövar sin befogenhet att anta delegerade akter

ska den inte överskrida räckvidden för barnets bästa

som fastställs i artikel 6.3 i denna förordning. Det är

av särskild betydelse att kommissionen genomför lämp­

liga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på

expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbetar

delegerade akter bör den se till att relevanta handlingar

översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och

att det sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(36) Vid tillämpningen av denna förordning, inklusive i sam­

band med förberedandet av delegerade akter bör kom­

missionen samråda med experter från bland annat alla

relevanta nationella myndigheter.

(37) Närmare bestämmelser för tillämpningen av förordning

(EG) nr 343/2003 har fastställts genom förordning (EG)

nr 1560/2003. Vissa av bestämmelserna i förordning

(EG) nr 1560/2003 bör införlivas med den här förord­

ningen, antingen av tydlighetsskäl eller därför att de kan

fylla ett allmänt syfte. Det är särkskilt viktigt för både

medlemsstaterna och de berörda sökandena att det finns

en allmän mekanism för att finna en lösning i fall där

medlemsstater har skilda uppfattningar om tillämpningen

av en bestämmelse i den här förordningen. Det är därför

motiverat att införliva den mekanism för lösning av tvis­

ter rörande den humanitära klausulen som föreskrivs i

förordning (EG) nr 1560/2003 i den här förordningen

och att utvidga dess tillämpningsområde till den här för­

ordningen i sin helhet.

(38)

En

effektiv

övervakning

av

genomförandet

av

denna

för­

ordning förutsätter att den utvärderas regelbundet.

(39)

Denna

förordning

respekterar

de

grundläggande

rättighe­

ter och iakttar de principer som erkänns särskilt i Euro­

peiska unionens stadga om de grundläggande rättigheter­

na. Förordningen syftar särskilt till att trygga full respekt

för den rätt till asyl som garanteras i artikel 18 i stadgan

och för de rättigheter som erkänns i artiklarna 1, 4, 7, 24

och 47 i stadgan. Denna förordning bör därför tillämpas

i enlighet med detta.

(40)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att införa

kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlems­

stat som är ansvarig för att pröva en ansökan om inter­

nationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en

statslös person har lämnat in i någon medlemsstat, inte i

tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna

och det därför, på grund av denna förordnings omfatt­

ning och verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå,

kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritets­

principen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen

(EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i

samma artikel går denna förordning inte utöver vad som

är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(41)

I

enlighet

med

artiklarna

3

och

4a.1

i

protokoll

nr

21

om Förenade kungarikets och Irlands ställning med av­

seende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fo­

gat till EU-fördraget och EUF-fördraget, har dessa med­

lemsstater meddelat att de önskar delta i antagandet och

tillämpningen av denna förordning.

(42) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om

Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-för­

draget, deltar Danmark inte i antagandet av denna för­

ordning, som inte är bindande för eller tillämplig på

Danmark.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

SYFTE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

Syfte

I denna förordning fastställs kriterier och mekanismer för att

fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en

ansökan om internationellt skydd som lämnats in i en av med­

lemsstaterna av en tredjelandsmedborgare eller en statslös per­

son (nedan kallad den ansvariga medlemsstaten).

Artikel 2

Definitioner

I denna förordning gäller följande definitioner:

a) tredjelandsmedborgare: varje person som inte är unionsmed­

borgare enligt artikel 20.1 i EUF-fördraget och som inte

heller är medborgare i en stat som deltar i denna förordning

genom ett avtal med Europeiska unionen.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/35

b) ansökan om internationellt skydd: en ansökan om internatio­

nellt skydd i den mening som avses i artikel 2 h i direktiv

2011/95/EU.

c) sökande: en tredjelandsmedborgare eller en statslös person

som har lämnat en ansökan om internationellt skydd som

ännu inte har slutligt avgjorts.

d) prövning av ansökan om internationellt skydd: alla de pröv­

ningsåtgärder, beslut eller avgöranden som ankommer på

de behöriga myndigheterna rörande en ansökan om inter­

nationellt skydd enligt direktiv 2013/32/EU och direktiv

2011/95/EU, med undantag för förfarandena för att fast­

ställa ansvarig medlemsstat i enlighet med denna förord­

ning.

e) återkallande av en ansökan om internationellt skydd: åtgärder

varigenom den sökande i enlighet med direktiv

2013/32/EU, uttryckligen eller underförstått, avbryter det

förfarande som inleddes i och med att han eller hon läm­

nade in sin ansökan om internationellt skydd.

f) person som beviljats

internationellt skydd: en tredjelandsmed­

borgare eller en statslös person som har beviljats interna­

tionellt skydd i den mening som avses i artikel 2 a i direktiv

2011/95/EU.

g) familjemedlemmar: följande familjemedlemmar till den sökan­

de, om dessa befinner sig på medlemsstaternas territorium

och under förutsättning att familjen existerade redan i ur­

sprungslandet:

— Sökandens make eller maka eller ogifta partner i ett

varaktigt förhållande, om lag eller praxis i den berörda

medlemsstaten behandlar ogifta par som jämställda med

gifta par i sin nationella rätt avseende tredjelandsmed­

borgare.

— Underåriga barn till sådana par som avses i första

strecksatsen eller till sökanden, förutsatt att de är ogifta

och oavsett om de är födda inom eller utom äktenska­

pet eller adopterade enligt nationell rätt.

— Om sökanden är underårig och ogift, fadern, modern

eller en annan vuxen som ansvarar för sökanden enligt

lag eller praxis i den medlemsstat där den vuxna befin­

ner sig.

— Om den person som beviljats internationellt skydd är

underårig och ogift, fadern, modern eller en annan

vuxen som ansvarar för denne antingen enligt lag eller

praxis i den medlemsstat där den person som beviljats

internationellt skydd befinner sig.

h) släkting: Sökandens vuxna faster/moster eller farbror/morb­

ror eller mor- eller farförälder, som befinner sig på en med­

lemsstats territorium, oavsett om sökanden är född inom

eller utom äktenskapet eller adopterad enligt nationell rätt.

i) underårig: en tredjelandsmedborgare eller en statslös person

under 18 år.

j) ensamkommande

barn: underårig som anländer till medlems­

staternas territorium utan att vara i sällskap med en vuxen

som enligt lag eller praxis i den berörda medlemsstaten

ansvarar för honom eller henne, så länge han eller hon

inte faktiskt tas om hand av en sådan vuxen; det gäller

även en underårig som lämnas utan medföljande vuxen

efter att ha anlänt till medlemsstaternas territorium.

k) företrädare: en person eller organisation som av behöriga

organ utsetts för att bistå och företräda ett ensamkom­

mande barn i förfarandena enligt denna förordning för att

tillgodose barnets bästa och att vid behov företräda barnet

rättsligt. Om en organisation utses till företrädare ska den

utse en person som ansvarig för att uppfylla företrädarens

ansvar för det ensamkommande barnet, i enlighet med

denna förordning.

l) uppehållstillstånd: varje tillstånd som utfärdas av myndighe­

terna i en medlemsstat och som berättigar en tredjelands­

medborgare eller en statslös person att vistas på dess terri­

torium, inklusive de dokument som styrker rätten att vistas

på territoriet inom ramen för tillfälligt skydd eller i väntan

på att den situation som förhindrar att ett avlägsnandebeslut

verkställs ska upphöra, med undantag för viseringar och

uppehållstillstånd som utfärdas under den tid som krävs

för att fastställa ansvarig medlemsstat enligt denna förord­

ning eller under prövningen av en ansökan om internatio­

nellt skydd eller en ansökan om uppehållstillstånd.

m) visering: tillstånd som utfärdas eller beslut som fattas av en

medlemsstat och som krävs för transitering genom eller

inresa för vistelse i den medlemsstaten eller flera medlems­

stater. Viseringarnas art fastställs enligt följande definitioner:

— visering för längre vistelse: tillstånd eller beslut som utfär­

das av en av medlemsstaterna i enlighet med nationell

rätt eller unionsrätten och som krävs för inresa för

vistelse i den medlemsstaten under längre tid än tre

månader.

SV

L 180/36

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

— visering för kortare vistelse: tillstånd som utfärdas eller

beslut som fattas av en medlemsstat för transitering

genom eller vistelse på en eller flera eller samtliga med­

lemsstaters territorium som inte varar längre än tre

månader under en sexmånadersperiod från dagen för

första inresa till medlemsstaternas territorium

— visering för flygplatstransitering: visering som är giltig för

transitering genom de internationella transitområdena

på en eller flera av medlemsstaternas flygplatser.

n) risk för avvikande: skäl i det enskilda fallet och grundade på

lagstadgade objektiva kriterier, att anta att en sökande, en

tredjelandsmedborgare eller en statslös person som är före­

mål för ett överföringsförfarande kan komma att avvika.

KAPITEL II

ALLMÄNNA PRINCIPER OCH GARANTIER

Artikel 3

Tillgång till förfarandet för prövning av en ansökan om

internationellt skydd

1. Medlemsstaterna

ska

pröva

varje

ansökan

om

internatio­

nellt skydd som lämnas in av en tredjelandsmedborgare eller en

statslös person som är tillämplig på någon av medlemsstaternas

territorium, inklusive vid gränsen eller i transitområden. Ansö­

kan ska prövas av en enda medlemsstat, som ska vara den

medlemsstat som enligt kriterierna i kapitel III fastställs som

ansvarig.

2. Om

ansvarig

medlemsstat

inte

kan

fastställas

på

grundval

av kriterierna i denna förordning inte kan fastställas, ska den

medlemsstat där ansökan om internationellt skydd först läm­

nades in ansvara för prövningen.

Om det är omöjligt att överföra en sökande till den medlems­

stat som ursprungligen utsetts som ansvarig på grund av att det

finns välgrundade skäl att anta att det finns systematiska brister

i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för sökande i den

medlemsstaten, vilket medför en risk för omänsklig eller för­

nedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska den medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa

ansvarig medlemsstat fortsätta att undersöka de kriterier som

anges i kapitel III för att fastställa huruvida en annan medlems­

stat kan utses som ansvarig.

Om överföringen i enlighet med denna punkt inte kan göras till

någon medlemsstat som utsetts på grundval av kriterierna i

kapitel III eller till den medlemsstat där ansökan först lämnades

in, ska den medlemsstat som genomför förfarandet för att fast­

ställa vilken medlemsstat som är ansvarig bli ansvarig medlems­

stat.

3. Varje

medlemsstat

behåller

möjligheten

att

skicka

en

sö­

kande till ett säkert tredjeland om inte annat följer av de be­

stämmelser och garantier som föreskrivs i direktiv 2013/32/EU.

Artikel 4

Rätt till information

1. Omedelbart

efter

det

att

en

ansökan

om

internationellt

skydd har lämnats in i den mening som avses i artikel 20.2 i

en medlemsstat ska dess behöriga myndigheter underrätta sö­

kanden om tillämpningen av denna förordning, särskilt om

a) syftena med denna förordning och konsekvenserna av att

lämna in en ny ansökan i en annan medlemsstat samt kon­

sekvenserna av att förflytta sig från en medlemsstat till en

annan under de skeden när den ansvariga medlemsstaten

enligt denna förordning fastställs och ansökan om interna­

tionellt skydd prövas,

b) kriterierna för fastställande av ansvarig medlemsstat, och

rangordningen mellan dessa kriterier, de olika stegen i för­

farandet, och deras varaktighet, samt att en ansökan om

internationellt skydd som har lämnats in i en medlemsstat

kan leda till att denna medlemsstat blir ansvarig enligt denna

förordning även om detta inte grundar sig på dessa kriterier,

c) den personliga intervjun enligt artikel 5 och möjligheten att

lämna information om närvaron av familjemedlemmar, släk­

tingar eller andra närstående i medlemsstaterna, inklusive på

vilket sätt sökanden kan lämna denna information,

d) möjligheten att överklaga eller begära omprövning av ett

beslut om överföring och, i tillämpliga fall, ansöka om av­

brytande av överföringen,

e) det faktum att medlemsstaternas behöriga myndigheter kan

komma att utbyta uppgifter om honom eller henne i det

enda syftet att tillämpa de skyldigheter som följer av denna

förordning,

f) rätten att få åtkomst till uppgifter som rör sökanden och att

begära att sådana uppgifter rättas om de är oriktiga eller

raderas om de är olagligen behandlade, samt förfarandena

för utövande av dessa rättigheter, inklusive kontaktuppgifter

till de myndigheter som avses i artikel 35 och till de natio­

nella tillsynsmyndigheter som är ansvariga att pröva frågor

om skydd av personuppgifter.

2. Den information som avses i punkt 1 ska tillhandahållas

sökanden skriftligt, på ett språk denne förstår eller rimligen kan

förväntas förstå. Medlemsstaterna ska använda sig av den ge­

mensamma broschyr som utarbetats för ändamålet i enlighet

med punkt 3.

Om det är nödvändigt för att sökanden ska kunna ta till sig

informationen, ska den även tillhandahållas muntligen, till ex­

empel i samband med den personliga intervju som avses i

artikel 5.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/37

3. Kommissionen

ska

genom

genomförandeakter

utarbeta

en

gemensam broschyr samt en särskild broschyr för ensamkom­

mande barn som innehåller åtminstone den information som

avses i punkt 1 i denna artikel. Denna gemensamma broschyr

ska även innehålla information om tillämpningen av förordning

(EU) nr 603/2013 och särskilt i vilket syfte en sökandes upp­

gifter kan komma att behandlas inom Eurodac. Den gemen­

samma broschyren ska utformas på ett sådant sätt att den

möjliggör för medlemsstaterna att komplettera den med ytterli­

gare medlemsstatsspecifik information. Dessa genomförandeak­

ter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som

avses i artikel 44.2 i denna förordning.

Artikel 5

Personlig intervju

1. I

syfte

att

underlätta

förfarandet

för

att

fastställa

ansvarig

medlemsstat ska den fastställande medlemsstaten genomföra en

personlig intervju med sökanden. Intervjun ska också ge sökan­

den möjlighet att ta till sig den information som denne till­

handahållits i enlighet med artikel 4.

2. Den

personliga

intervjun

behöver

inte

genomföras

om

a) sökanden har avvikit, eller

b) sökanden efter att ha mottagit den information som avses i

artikel 4 redan har tillhandahållit den information som är

relevant för att fastställa ansvarig medlemsstat på annat sätt.

Den medlemsstat som avstår från att genomföra intervjun

ska ge sökanden möjlighet att lägga fram all ytterligare infor­

mation som är relevant för att fastställandet av ansvarig

medlemsstat ska kunna utföras korrekt, innan beslut fattas

om att överföra sökanden till den ansvariga medlemsstaten i

enlighet med artikel 26.1.

3. Den

personliga

intervjun

ska

äga

rum

inom

skälig

tid

och,

under alla omständigheter, innan något beslut har fattats om att

överföra sökanden till den ansvariga medlemsstaten i enlighet

med artikel 26.1.

4. Den

personliga

intervjun

ska

genomföras

på

ett

språk

som

sökanden förstår eller rimligen kan förväntas förstå och på

vilket han eller hon kan kommunicera. Om så behövs ska med­

lemsstaterna anlita en tolk som kan säkerställa en fungerande

kommunikation mellan sökanden och den person som genom­

för den personliga intervjun.

5. Den

personliga

intervjun

ska

genomföras

under

förhållan­

den som säkerställer tillbörlig konfidentialitet. Den ska utföras

av en person som har behörighet enligt nationell rätt.

6. Den medlemsstat som genomför den personliga intervjun

ska göra en skriftlig sammanfattning som åtminstone ska inne­

hålla de viktigaste uppgifter som sökanden har lämnat vid inter­

vjun. Denna sammanfattning kan göras i form av en rapport

eller ett standardformulär. Medlemsstaten ska se till att sökan­

den och/eller den juridiska rådgivaren eller annan rådgivare som

företräder sökanden i god tid får tillgång till sammanfattningen.

Artikel 6

Skydd för underåriga

1. Barnets

bästa

ska

vara

en

fråga

av

största

vikt

för

med­

lemsstaterna vid alla förfaranden som föreskrivs i denna förord­

ning.

2. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

ensamkommande

barn

har

en företrädare som företräder och/eller bistår dem i samband

med alla förfaranden som föreskrivs i denna förordning. Före­

trädaren ska ha de kvalifikationer och den sakkunskap som

behövs för att säkerställa att barnets bästa beaktas under de

förfaranden som genomförs enligt denna förordning. Företräda­

ren ska ha tillgång till innehållet i de relevanta handlingarna i

sökandens akt, inklusive den särskilda broschyren för ensam­

kommande barn.

Denna punkt ska inte påverka tillämpningen av de relevanta

bestämmelserna i artikel 25 i direktiv 2013/32/EU.

3. Vid

bedömningen

av

barnets

bästa

ska

medlemsstaterna

samarbeta nära med varandra och särskilt ta vederbörlig hänsyn

till följande faktorer:

a) Möjligheterna till familjeåterförening.

b) Den underåriges välbefinnande och sociala utveckling.

c) Säkerhets- och trygghetshänsyn, särskilt om det finns en risk

för att den underårige är offer för människohandel.

d) Den underåriges egna synpunkter, beroende på hans eller

hennes ålder och mognad.

4. Vid

tillämpning

av

artikel

8

ska

den

medlemsstat

där

det

ensamkommande barnet lämnade in ansökan om internationellt

skydd så snart som möjligt vidta lämpliga åtgärder för att iden­

tifiera de familjemedlemmar, syskon eller släktingar till det en­

samkommande barnet som befinner sig på medlemsstaternas

territorium, samtidigt som man värnar om barnets bästa.

I detta syfte kan den medlemsstaten begära hjälp från interna­

tionella eller andra relevanta organisationer, och kan underlätta

den underåriges tillgång till sådana organisationers verksamhet

för att efterforska anhöriga.

Personalen vid de behöriga myndigheter som avses i artikel 35

och som handlägger framställningar rörande ensamkommande

barn ska ha fått och ska fortsätta få lämplig fortbildning om

underårigas särskilda behov.

SV

L 180/38

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

5. I syfte att underlätta lämpliga åtgärder för att identifiera

familjemedlemmar, syskon eller släktingar till ett ensamkom­

mande barn som bor på en annan medlemsstats territorium i

enlighet med punkt 4 i denna artikel ska kommissionen anta

genomförandeakter inklusive ett standardformulär för utbyte av

relevanta uppgifter mellan medlemsstaterna. Dessa genomföran­

deakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som

avses i artikel 44.2.

KAPITEL III

KRITERIER FÖR ATT FASTSTÄLLA ANSVARIG MEDLEMSSTAT

Artikel 7

Kriteriernas rangordning

1. Kriterierna

för

att

fastställa

ansvarig

medlemsstat

ska

till­

lämpas i den ordning de anges i detta kapitel.

2. Ansvarig medlemsstat i enlighet med kriterierna i detta

kapitel ska fastställas på grundval av situationen vid den tid­

punkt då sökanden först lämnade in sin ansökan om interna­

tionellt skydd i en medlemsstat.

3. Vid tillämpningen av kriterierna i artiklarna 8,10 och 16

ska medlemsstaterna beakta alla tillgängliga bevis angående när­

varon på en medlemsstats territorium av familjemedlemmar,

släktingar eller andra närstående till sökanden, på villkor att

dessa bevis läggs fram innan en annan medlemsstat samtycker

till att överta eller återta den berörda personen i enlighet med

artiklarna 22 respektive 25 och att sökandens tidigare ansök­

ningar om internationellt skydd ännu inte blivit föremål för ett

första beslut i sak.

Artikel 8

Underåriga

1. Om

sökanden

är

ett

ensamkommande

barn

ska

ansvarig

medlemsstat vara den där en familjemedlem eller ett syskon till

det ensamkommande barnet lagligen vistas, förutsatt att det är

för den underåriges bästa. Om den sökande är en gift underårig

vars make eller maka inte lagligen vistas på medlemsstaternas

territorium, ska ansvarig medlemsstat vara den medlemsstat där

fadern, modern eller en annan vuxen som enligt lag eller praxis

i den medlemsstaten ansvarar för den underårige eller syskon,

lagligen vistas.

2. Om

den

sökande

är

ett

ensamkommande

barn

och

har

en

släkting som vistas lagligt i en annan medlemsstat och det vid

en individuell prövning har fastställts att släktingen kan ta hand

om honom eller henne, ska den medlemsstaten sammanföra

den underårige med släktingen och vara ansvarig medlemsstat,

förutsatt att det är för den underåriges bästa.

3. Om

familjemedlemmar,

syskon

eller

släktingar

som

avses

i

punkterna 1 och 2 vistas i mer än en medlemsstat, ska ansvarig

medlemsstat fastställas på grundval av vad som är bäst för det

ensamkommande barnet.

4. I

frånvaro

av

en

familjemedlem,

ett

syskon

eller

en

släk­

ting som avses i punkterna 1 och 2 ska ansvarig medlemsstat

vara den där den underårige har lämnat in sin ansökan om

internationellt skydd förutsatt att det är för den underåriges

bästa.

5. Kommissionen

ska

ges

befogenhet

att

anta

delegerade

ak­

ter i enlighet med artikel 45 med avseende på identifiering av

familjemedlemmar, syskon eller släktingar till det ensamkom­

mande barnet, kriterier för att fastställa förekomsten av erkända

familjeband, kriterier för bedömningen av en släktings förmåga

att ta hand om det ensamkommande barnet, inklusive i de fall

när familjemedlemmar, syskon eller släktingar till det ensam­

kommande barnet vistas i mer än en medlemsstat. Kommissio­

nen ska vid utövandet av sina befogenheter att anta delegerade

akter inte överskrida räckvidden av barnets bästa enligt arti­

kel 6.3.

6. Kommissionen

ska

genom

genomförandeakter

fastställa

enhetliga villkor för samråd och utbyte av uppgifter mellan

medlemsstaterna. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet

med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Artikel 9

Familjemedlemmar som har beviljats internationellt skydd

Om en familjemedlem till sökanden, oberoende av om familjen

bildades redan i ursprungslandet, har beviljats rätt att i egenskap

av person som beviljats internationellt skydd vistas i en med­

lemsstat, ska den medlemsstaten ansvara för prövningen av

ansökan om internationellt skydd, om de berörda personerna

skriftligen uttryckt önskemål om detta.

Artikel 10

Familjemedlemmar som har ansökt om internationellt

skydd

Om en familjemedlem till sökanden befinner sig i en medlems­

stat och har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i

den medlemsstaten som ännu inte blivit föremål för ett första

beslut i sak, ska medlemsstaten i fråga ansvara för prövningen

av ansökan om internationellt skydd, om de berörda personerna

skriftligen uttryckt önskemål om detta.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/39

Artikel 11

Förfarande rörande familjer

Om flera familjemedlemmar och/eller underåriga ogifta syskon

lämnar in ansökningar om internationellt skydd samtidigt i

samma medlemsstat, eller vid olika tidpunkter som ligger så

nära varandra att förfarandena för att fastställa ansvarig med­

lemsstat kan genomföras samlat, och om tillämpningen av kri­

terierna i denna förordning skulle leda till att de separerades, ska

följande bestämmelser ligga till grund för att fastställa ansvarig

medlemsstat:

a) Den medlemsstat som genom kriterierna fastställs som an­

svarig för övertagande av flertalet familjemedlemmar och/el­

ler underåriga ogifta syskon ska ansvara för prövningen av

ansökningar om internationellt skydd från alla familjemed­

lemmar och/eller underåriga ogifta syskon.

b) I annat fall ska den medlemsstat som genom kriterierna

fastställs som ansvarig för prövningen av ansökan från den

äldste av dem ansvara för prövningen.

Artikel 12

Utfärdande av uppehållstillstånd eller viseringar

1. Om

sökanden

har

ett

giltigt

uppehållstillstånd,

ska

den

medlemsstat som utfärdat tillståndet ansvara för prövningen

av ansökan om internationellt skydd.

2. Om

sökanden

har

en

giltig

visering,

ska

den

medlemsstat

som utfärdat viseringen ansvara för prövningen av ansökan om

internationellt skydd, såvida inte viseringen har utfärdats på en

annan medlemsstats vägnar i enlighet med en sådan överens­

kommelse om representation som avses i artikel 8 i Europapar­

lamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den

13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om vise­

ringar ( 1 ). I så fall ska den representerade medlemsstaten ansvara

för prövningen av ansökan om internationellt skydd.

3. Om

sökanden

har

flera

giltiga

uppehållstillstånd

eller

vi­

seringar, utfärdade av olika medlemsstater, ska ansvaret för att

pröva ansökan om internationellt skydd tilldelas medlemssta­

terna i följande ordning:

a) Den medlemsstat som har utfärdat uppehållstillstånd med

längst giltighetstid eller, om tillstånden gäller för lika lång

tid, den medlemsstat som har utfärdat det uppehållstillstånd

som löper ut sist.

b) Den medlemsstat som har utfärdat den visering som löper ut

sist, om de olika viseringarna är av samma art.

c) Om viseringarna är av olika art, den medlemsstat som har

utfärdat viseringen med den längsta giltighetstiden eller, om

viseringarna gäller för lika lång tid, den medlemsstat som har

utfärdat den visering som löper ut sist.

4. Om

sökanden

endast

har

ett

eller

flera

uppehållstillstånd

som löpt ut inom den senaste tvåårsperioden eller en eller flera

viseringar som löpt ut inom den senaste sexmånadersperioden

och som gjort det möjligt för honom eller henne att resa in på

en medlemsstats territorium, ska punkterna 1, 2 och 3 vara

tillämpliga så länge som sökanden inte lämnar medlemsstater­

nas territorium.

Om sökanden har ett eller flera uppehållstillstånd som löpt ut

sedan mer än två år tillbaka eller en eller flera viseringar som

löpt ut sedan mer än sex månader tillbaka och som gjort det

möjligt för honom eller henne att resa in på en medlemsstats

territorium, och om han eller hon inte har lämnat medlems­

staternas territorium, ska den medlemsstat där ansökan om

internationellt skydd lämnas in vara ansvarig.

5. Om

ett

uppehållstillstånd

eller

en

visering

har

utfärdats

på

grundval av en fiktiv eller lånad identitet eller på grundval av

förfalskade, efterbildade eller ogiltiga handlingar, ska detta inte

hindra att den medlemsstat som utfärdat uppehållstillståndet

eller viseringen tilldelas prövningsansvaret. Den medlemsstaten

ska dock inte vara ansvarig om den kan visa att ett bedrägeri

har begåtts efter det att uppehållstillståndet eller viseringen ut­

färdades.

Artikel 13

Inresa och/eller vistelse

1. Om

det

har

fastställts,

på

grundval

av

sådana

bevis

eller

indicier som tas upp i de två förteckningar som avses i arti­

kel 22.3 i denna förordning, inklusive sådana uppgifter som

avses i förordning (EU) nr 603/2013, att en sökande utan till­

stånd har passerat gränsen till en medlemsstat landvägen, sjö­

vägen eller luftvägen från ett tredjeland, ska den medlemsstat

där inresan ägt rum ansvara för prövningen av ansökan om

internationellt skydd. Detta ansvar ska upphöra tolv månader

efter det att den otillåtna gränspassagen ägde rum.

2. När en medlemsstat inte kan eller inte längre kan hållas

ansvarig i enlighet med punkt 1 i denna artikel och om det har

fastställts, på grundval av sådana bevis eller indicier som tas upp

i de två förteckningar som nämns i artikel 22.3, att sökanden –

som har rest in på en medlemsstats territorium utan tillstånd

eller vars sätt att resa in inte kan fastställas – har vistats en

sammanhängande period på minst fem månader i en medlems­

stat innan ansökan om internationellt skydd lämnades in, ska

den medlemsstaten ansvara för prövningen av ansökan om in­

ternationellt skydd.

Om sökanden har vistats under tidsperioder på minst fem må­

nader i flera medlemsstater, ska den medlemsstat där han eller

hon senast vistats ansvara för prövningen av ansökan om in­

ternationellt skydd.

SV

L 180/40

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

( 1 ) EUT L 243, 15.9.2009, s. 1.

Artikel 14

Inresa efter upphävt viseringskrav

1. Om en tredjelandsmedborgare eller en statslös person re­

ser in på en medlemsstats territorium där han eller hon inte

behöver visering ska den medlemsstaten ansvara för prövningen

av dennes ansökan om internationellt skydd.

2. Principen

i

punkt

1

ska

inte

tillämpas

om

tredjelandsmed­

borgaren eller den statslösa personen lämnar in sin ansökan om

internationellt skydd i en annan medlemsstat där han eller hon

inte heller behöver visering för inresa till territoriet. I detta fall

ska den andra medlemsstaten ansvara för prövningen av ansö­

kan om internationellt skydd.

Artikel 15

Ansökan på det internationella transitområdet på en

flygplats

Om en ansökan om internationellt skydd görs av en tredjelands­

medborgare eller en statslös person på det internationella tran­

sitområdet på en flygplats i en medlemsstat ska den medlems­

staten ansvara för prövningen.

KAPITEL IV

PERSONER I BEROENDESTÄLLNING OCH DISKRETIONÄR

BEDÖMNING

Artikel 16

Personer i beroendeställning

1. Om

en

sökande

på

grund

av

graviditet,

ett

nyfött

barn,

svår sjukdom, allvarligt funktionshinder eller hög ålder är bero­

ende av hjälp från sitt barn, sitt syskon eller sin förälder som är

lagligen bosatt i en av medlemsstaterna, eller om ett barn, sys­

kon eller förälder som är lagligen bosatt i en av medlemssta­

terna är beroende av sökandens hjälp ska medlemsstaterna nor­

malt hålla samman eller sammanföra sökanden med det barnet,

syskonet eller den föräldern, förutsatt att familjebanden fanns i

ursprungslandet, att barnet, syskonet eller föräldern eller sökan­

den kan ta hand om personen i beroendeställning och de be­

rörda personerna skriftligen uttryckt önskemål om detta.

2. Om

det

barn,

det

syskon

eller

den

förälder

som

avses

i

punkt 1 är lagligen bosatt i en annan medlemsstat än den där

sökanden befinner sig, ska ansvarig medlemsstat vara den där

barnet, syskonet eller föräldern är lagligen bosatt, såvida inte

sökandens hälsotillstånd under en betydande tid hindrar honom

eller henne från att resa till den medlemsstaten. I sådant fall ska

ansvarig medlemsstat vara den där sökanden vistas. Den med­

lemsstaten ska inte omfattas av skyldigheten att föra barnet,

syskonet eller föräldern till sitt territorium.

3. Kommissionen

ska

ges

befogenhet

att

anta

delegerade

ak­

ter i enlighet med artikel 45 med avseende på de faktorer som

ska beaktas vid bedömningen av ett beroendeförhållande, krite­

rier för att fastställa förekomsten av erkända familjeband, de

kriterier som ska beaktas för att bedöma den berörda personens

förmåga att ta hand om personen i beroendeställning och de

faktorer som ska beaktas vid bedömningen av en oförmåga att

resa under en betydande tid.

4. Kommissionen

ska

genom

genomförandeakter

fastställa

enhetliga villkor för samråd och utbyte av uppgifter mellan

medlemsstaterna. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet

med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Artikel 17

Diskretionär bedömning

1. Genom

undantag

från

artikel

3.1

får

varje

medlemsstat

besluta att pröva en ansökan om internationellt skydd som

den har mottagit från en tredjelandsmedborgare eller en statslös

person, även om det inte föreligger någon sådan skyldighet

enligt de kriterier som anges i denna förordning.

Den medlemsstat som beslutar att pröva en ansökan om inter­

nationellt skydd enligt denna punkt ska bli ansvarig medlems­

stat och ska påta sig de skyldigheter som följer av detta ansvar. I

tillämpliga fall ska denna medlemsstat, genom det elektroniska

kommunikationsnätet ”DubliNet” som inrättats genom artikel 18

i förordning (EG) nr 1560/2003, underrätta den tidigare ansva­

riga medlemsstaten, den medlemsstat som genomför ett för­

farande för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig eller

den medlemsstat som har mottagit en framställan om över­

tagande eller återtagande.

Den medlemsstat som blir ansvarig enligt denna punkt ska

omedelbart ange detta i Eurodac i enlighet med förordning

(EU) nr 603/2013 genom att föra in det datum när beslutet

att pröva ansökan fattades.

2. Den

medlemsstat

i

vilken

en

ansökan

om

internationellt

skydd lämnas in och som genomför förfarandet för att fastställa

ansvarig medlemsstat, eller den ansvariga medlemsstaten, får när

som helst innan ett första beslut i sak har fattats anmoda en

annan medlemsstat att överta en sökande för att sammanföra

alla närstående av humanitära skäl, särskilt familjeskäl eller kul­

turellt betingade faktorer, även om den andra medlemsstaten

inte är ansvarig enligt kriterierna i artiklarna 8–11 och 16. De

berörda personerna måste lämna sitt samtycke skriftligen.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/41

Framställan om övertagande ska innehålla alla uppgifter som

den anmodande medlemsstaten har tillgång till, för att ge den

anmodade medlemsstaten möjlighet att bedöma situationen.

Den anmodade medlemsstaten ska utföra de kontroller som

behövs för att pröva de humanitära grunder som åberopas

och lämna svar till den anmodande medlemsstaten inom två

månader från det att framställan mottogs genom att använda

det elektroniska kommunikationsnätet ”DubliNet”, som inrättats

genom artikel 18 i förordning (EG) nr 1560/2003. Ett avslag på

framställan ska motiveras.

Om den anmodade medlemsstaten godtar denna framställan,

ska ansvaret för prövningen av ansökan överföras till den med­

lemsstaten.

KAPITEL V

DEN ANSVARIGA MEDLEMSSTATENS SKYLDIGHETER

Artikel 18

Den ansvariga medlemsstatens skyldigheter

1. Den

ansvariga

medlemsstaten

ska

vara

skyldig

att

a) på de villkor som anges i artiklarna 21, 22 och 29 överta en

sökande som har lämnat in en ansökan i en annan medlems­

stat,

b) på de villkor som anges i artiklarna 23, 24, 25 och 29 återta

en sökande vars ansökan är under prövning och som har

lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat eller som

befinner sig i en annan medlemsstat utan uppehållstillstånd,

c) på de villkor som anges i artiklarna 23, 24, 25 och 29 återta

en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som har

återkallat en ansökan under prövning och lämnat in en an­

sökan i en annan medlemsstat eller som befinner sig i en

annan medlemsstat utan uppehållstillstånd,

d) på de villkor som anges i artiklarna 23, 24, 25 och 29 återta

en tredjelandsmedborgare eller en statslös person vars ansö­

kan har avslagits och som har lämnat in en ansökan i en

annan medlemsstat eller som befinner sig i en annan med­

lemsstat utan uppehållstillstånd.

2. Den

ansvariga

medlemsstaten

ska

i

de

situationer

som

avses i punkt 1 a och b pröva eller slutföra prövningen av

den ansökan om internationellt skydd som den sökande

lämnat in.

I de fall som omfattas av punkt 1 c ska den ansvariga medlems­

staten, om den hade beslutat att avbryta prövningen av en

ansökan efter det att den dragits tillbaka av den sökande före

avgörande i sak i första instans, säkerställa att den sökande har

rätt att begära att prövningen av hans eller hennes ansökan

slutförs eller rätt att lämna in en ny ansökan om internationellt

skydd, som inte ska behandlas som en efterföljande ansökan

enligt direktiv 2013/32/EU. I dessa fall ska medlemsstaterna

säkerställa att prövningen av ansökan slutförs.

I de fall som omfattas av punkt 1 d ska den ansvariga medlems­

staten, om ansökan endast har avslagits i första instans, säker­

ställa att den berörda personen har eller har haft tillgång till ett

effektivt rättsmedel, i enlighet med artikel 46 i direktiv

2013/32/EU.

Artikel 19

Ansvarets upphörande

1. Om

en

medlemsstat

utfärdar

uppehållstillstånd

till

sökan­

den, ska de skyldigheter som anges i artikel 18.1 överföras till

den medlemsstaten.

2. De

skyldigheter

som

anges

i

artikel

18.1

ska

upphöra

om

den ansvariga medlemsstaten, när den anmodas att överta eller

återta en sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c

eller d, kan konstatera att den berörda personen har lämnat

medlemsstaternas territorium under minst tre månader, om

han eller hon inte har ett giltigt uppehållstillstånd som utfärdats

av den ansvariga medlemsstaten.

En ansökan som lämnas in efter en period av frånvaro som

avses i första stycket ska betraktas som en ny ansökan, som

ger upphov till ett nytt förfarande för fastställande av ansvarig

medlemsstat.

3. De

skyldigheter

som

anges

i

artikel

18.1

c

och

d

ska

upphöra om den ansvariga medlemsstaten, efter att ha blivit

anmodad att ta tillbaka en sökande eller annan person som

avses i artikel 18.1 c eller d, kan konstatera att den berörda

personen har lämnat medlemsstaternas territorium i enlighet

med ett beslut om återsändande eller ett avlägsnandebeslut

som medlemsstaten fattat efter det att ansökan återkallats eller

avslagits.

En ansökan som lämnas in efter det att ett avlägsnandebeslut

har verkställts ska betraktas som en ny ansökan, som ger upp­

hov till ett nytt förfarande för fastställande av ansvarig med­

lemsstat.

KAPITEL VI

FÖRFARANDEN FÖR ÖVERTAGANDE OCH ÅTERTAGANDE

AVDELNING I

Inledande av förfarandet

Artikel 20

Inledande av förfarandet

1. Förfarandet

för

att

fastställa

ansvarig

medlemsstat

ska

in­

ledas när en ansökan om internationellt skydd första gången

lämnas in i en medlemsstat.

SV

L 180/42

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

2. En

ansökan

om

internationellt

skydd

ska

anses

inlämnad

vid den tidpunkt då en formell ansökan från den sökande eller

en rapport från myndigheterna inkom till de behöriga myndig­

heterna i den berörda medlemsstaten. Om ansökan inte är

skriftlig, bör rapporten upprättas så snart som möjligt efter

avsiktsförklaringen.

3. Vid

tillämpningen

av

denna

förordning

ska

situationen

för

underåriga barn som medföljer sökanden och som uppfyller

definitionen av familjemedlemmar betraktas som oskiljaktig

från hans eller hennes familjemedlems situation och det ska

ankomma på den medlemsstat som är ansvarig för att pröva

den familjemedlemmens ansökan om internationellt skydd, även

om den underårige inte själv är en sökande, förutsatt att detta är

för den underåriges bästa. Barn som föds efter sökandens an­

komst till medlemsstaternas territorium ska behandlas på

samma sätt, utan att ett nytt förfarande för övertagande behöver

inledas.

4. Om en ansökan om internationellt skydd lämnas in till de

behöriga myndigheterna i en medlemsstat av en sökande som

befinner sig på en annan medlemsstats territorium, ska faststäl­

landet av ansvarig medlemsstat göras av den medlemsstat där

sökanden befinner sig. Den medlemsstat där sökanden befinner

sig ska utan dröjsmål underrättas av den medlemsstat som har

mottagit ansökan om internationellt skydd och ska därefter med

avseende på tillämpningen av denna förordning anses vara den

medlemsstat där ansökan om internationellt skydd lämnats in.

Sökanden ska skriftligen underrättas om denna ändring av den

medlemsstat som genomför förfarandet för att fastställa vilken

medlemsstat som är ansvarig och vilken dag den ägde rum.

5. En

sökande

som

befinner

sig

i

en

annan

medlemsstat

utan

uppehållstillstånd eller som där har lämnat in en ansökan om

internationellt skydd efter att ha återkallat sin första ansökan

som lämnats in i en annan medlemsstat under förfarandet för

fastställande av ansvarig medlemsstat, ska återtas av den med­

lemsstat där den ansökan om internationellt skydd först läm­

nades in, enligt villkoren i artiklarna 23, 24, 25 och 29, i syfte

att avsluta förfarandet för fastställande av ansvarig medlemsstat.

Denna skyldighet ska upphöra om den medlemsstat som anmo­

dats att slutföra förfarandet för fastställande av ansvarig med­

lemsstat kan konstatera att sökanden under tiden har lämnat

medlemsstaternas territorium under minst tre månader eller har

beviljats uppehållstillstånd i en annan medlemsstat.

En ansökan som lämnas in efter en sådan frånvaroperiod som

avses i andra stycket ska betraktas som en ny ansökan, som ger

upphov till ett nytt förfarande för fastställande av ansvarig med­

lemsstat.

AVDELNING II

Förfarande vid framställningar om övertagande

Artikel 21

Framställan om övertagande

1. Om

en

medlemsstat

som

har

mottagit

en

ansökan

om

internationellt skydd bedömer att en annan medlemsstat ska

ansvara för prövningen av denna ansökan, får den förstnämnda

medlemsstaten så snart som möjligt och i vart fall inom tre

månader från det att asylansökan lämnades in enligt artikel 20.2

anmoda den senare medlemsstaten att överta sökanden.

Utan hinder av första stycket ska framställan, vid en träff i

Eurodac på grundval av uppgifter som registrerats i enlighet

med artikel 14 i förordning (EU) nr 603/2013, göras inom

två månader från det att den träffen registrerades, i enlighet

med artikel 15.2 i den förordningen.

Om framställan om övertagande av en sökande inte görs inom

de tidsfrister som anges i första och andra styckena, ska den

medlemsstat där ansökan om internationellt skydd lämnades in

ansvara för prövningen.

2. Den

anmodande

medlemsstaten

får

begära

ett

brådskande

svar, om ansökan om internationellt skydd har lämnats in efter

vägrad inresa eller vistelse, efter anhållande på grund av vistelse

utan tillstånd eller efter delgivning eller verkställighet av avlägs­

nandebeslut.

I en sådan framställan ska grunderna till varför ett brådskande

svar är nödvändigt samt en svarsfrist anges. Svarsfristen ska vara

minst en vecka.

3. I

de

fall

som

avses

i

punkterna

1

och

2

ska

framställan

om en annan medlemsstats övertagande göras på ett standard­

formulär och ska omfatta bevis eller indicier i enlighet med de

två förteckningar som nämns i artikel 22.3 och/eller relevanta

uppgifter ur sökandens redogörelse, som krävs för att myndig­

heterna i den anmodade medlemsstaten ska kunna kontrollera

om den är ansvarig enligt kriterierna i denna förordning.

Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa enhet­

liga villkor för förberedelse och inlämning av framställningar

om övertagande. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet

med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Artikel 22

Svar på en framställan om övertagande

1. Den

anmodade

medlemsstaten

ska

utföra

de

kontroller

som behövs och fatta beslut om en framställan om övertagande

av en sökande inom två månader från det att framställan mot­

togs.

2. Under

förfarandet

för

att

fastställa

ansvarig

medlemsstat

ska bevis och indicier användas.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/43

3. Kommissionen

ska

genom

genomförandeakter

utarbeta

och regelbundet göra en översyn av två förteckningar, med

relevanta uppgifter om bevis och indicier enligt de kriterier

som anges i leden a och b i denna punkt. Dessa genomföran­

deakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som

avses i artikel 44.2.

a) Bevis

i) Här avses formella bevis som avgör ansvar enligt denna

förordning, så länge de inte vederläggs genom motbevis.

ii) Medlemsstaterna ska till den kommitté som avses i arti­

kel 44 lämna förlagor till de olika kategorierna av ad­

ministrativa dokument, i enlighet med den indelning som

fastställs i förteckningen över formella bevis.

b) Indicier

i) Här avses indikationer som, även om de kan motsägas, i

vissa fall kan vara tillräckliga, beroende på vilket bevi­

svärde de tillmäts.

ii) Deras bevisvärde, i förhållande till ansvaret för pröv­

ningen av ansökan om internationellt skydd ska bedömas

från fall till fall.

4. Beviskraven

bör

inte

gå

utöver

det

som

är

nödvändigt

för

att rätt kunna tillämpa denna förordning.

5.

Om det saknas formell bevisning, ska den anmodade med­

lemsstaten ta på sig ansvaret om det finns indicier som är

sammanhängande, kontrollerbara och tillräckligt detaljerade för

att ansvaret ska kunna fastställas.

6. Om

den

anmodande

medlemsstaten

har

begärt

ett

bråds­

kande svar, i enlighet med bestämmelserna i artikel 21.2, ska

den anmodade medlemsstaten göra allt den kan för att svara

inom den angivna fristen. I undantagsfall, där det kan visas att

prövningen av en framställan om övertagande är särskilt kom­

plicerad, får den anmodade medlemsstaten lämna svar efter det

att den begärda tidsgränsen har överskridits, men ska under alla

förhållanden svara inom en månad. I sådana situationer måste

den anmodade medlemsstaten meddela sitt beslut att uppskjuta

sitt svar till den anmodande medlemsstaten inom den ursprung­

ligen begärda tidsfristen.

7. Om

inget

svar

har

lämnats

inom

två

månader

enligt

punkt

1 respektive en månad enligt punkt 6, ska framställan anses

godtagen och medföra skyldighet att överta personen, vilket

innefattar en skyldighet att tillhandahålla lämpliga ankomstar­

rangemang.

AVDELNING III

Förfaranden vid framställningar om återtagande

Artikel 23

Framställan om återtagande om en ny ansökan har lämnats

in i den anmodande medlemsstaten

1. Om en medlemsstat som mottagit en ny ansökan om

internationellt skydd från en person som avses i artikel 18.1 b,

c eller d anser att en annan medlemsstat ska vara ansvarig enligt

artikel 20.5 och artikel 18.1 b, c eller d kan den anmoda den

andra medlemsstaten att återta den personen.

2. Framställan om återtagande ska göras så fort som möjligt

och senast inom två månader från det att en träff registrerades i

Eurodac, i enlighet med artikel 9.5 i förordning (EU) nr

603/2013.

Om framställan om återtagande grundar sig på andra bevis än

uppgifter som erhållits från Eurodacsystemet, ska den översän­

das till den anmodade medlemsstaten inom tre månader från

den dag då ansökan om internationellt skydd lämnades in i

enlighet med artikel 20.2.

3. Om

framställan

om

återtagande

inte

görs

inom

de

tids­

perioder som anges i punkt 2 ska ansvaret för prövningen av

ansökan om internationellt skydd åligga den medlemsstat där

den nya ansökan lämnades in.

4. Framställan

om

återtagande

ska

göras

på

ett

standardfor­

mulär och ska omfatta bevis eller indicier enligt beskrivningen i

de två förteckningar som framgår av artikel 22.3 och/eller re­

levanta uppgifter ur den berörda personens redogörelse så att

myndigheterna i den anmodade medlemsstaten ska kunna kont­

rollera om den är ansvarig enligt kriterierna i denna förordning.

Kommissionen ska genom genomförandeakter anta enhetliga

villkor för förberedelse och inlämning av framställningar om

återtagande. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet

med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Artikel 24

Framställan om återtagande om en ny ansökan inte har

lämnats in i den anmodande medlemsstaten

1. Om

en

medlemsstat

inom

vars

territorium

en

person

som

avses i artikel 18.1 b, c eller d vistas utan uppehållstillstånd och

där någon ny ansökan om internationellt skydd inte har läm­

nats in, anser att en annan medlemsstat ska ha ansvaret enligt

artikel 20.5 och artikel 18.1 b, c eller d kan den anmoda den

medlemsstaten att återta den personen.

2. Om en medlemsstat inom vars territorium en person vi­

stas utan uppehållstillstånd beslutar att göra en sökning i Euro­

dacsystemet i enlighet med artikel 17 i förordning (EU)

nr 603/2013 ska, genom undantag från artikel 6.2 i Europa­

parlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 decem­

ber 2008 om gemensamma normer och förfaranden för åter­

vändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i

SV

L 180/44

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

medlemsstaterna ( 1 ), framställan om återtagande av en person

som avses i artikel 18.1 b eller c i den här förordningen eller

en person som avses i artikel 18.1 d, vars ansökan om inter­

nationellt skydd inte har avslagits genom ett slutligt beslut,

göras så fort som möjligt och senast inom två månader från

det att en träff registrerades i Eurodac, enligt artikel 17.5 i

förordning (EU) nr 603/2013.

Om framställan om återtagande grundar sig på andra bevis än

uppgifter som erhållits från Eurodacsystemet, ska den översän­

das till den anmodade medlemsstaten inom tre månader från

den dag då den anmodande medlemsstaten blir medveten om

att den andra medlemsstaten kan vara ansvarig för personen i

fråga.

3. Om

framställan

om

återtagande

inte

görs

inom

de

tids­

perioder som anges i punkt 2 ska den medlemsstat inom vars

territorium den berörda personen vistas utan uppehållstillstånd

ge personen möjlighet att lämna in en ny ansökan.

4. Om

en

person

som

avses

i

artikel

18.1

d

i

denna

för­

ordning, vars ansökan om internationellt skydd har avslagits

genom ett slutligt beslut i en medlemsstat, befinner sig i en

annan medlemsstat utan uppehållstillstånd kan den andra med­

lemsstaten antingen anmoda den tidigare medlemsstaten att

återta personen i fråga eller genomföra ett återvändandeför­

farande i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv

2008/115/EG.

Om den senare medlemsstaten beslutar att anmoda den tidigare

medlemsstaten att återta personen i fråga ska direktiv

2008/115/EG inte tillämpas.

5. En

framställan

om

återtagande

av

den

person

som

avses

i

artikel 18.1 b, c eller d ska göras på ett standardformulär och

ska omfatta bevis eller indicier enligt beskrivningen i de två

förteckningar som framgår artikel 22.3 och/eller relevanta upp­

gifter ur den berörda personens redogörelse för att myndighe­

terna i den anmodade medlemsstaten ska kunna kontrollera

huruvida den är ansvarig på grundval av de kriterier som fast­

ställs i denna förordning.

Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa och re­

gelbundet göra en översyn av de två förteckningar i vilka rele­

vanta bevis eller indicier fastställs i enlighet med de kriterier

som fastställs i artikel 22.3 a och b och ska anta enhetliga

villkor för förberedelse och inlämning av framställningar om

återtagande. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet

med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Artikel 25

Svar på en framställan om återtagande

1. Den

anmodade

medlemsstaten

ska

utföra

nödvändiga

kontroller och meddela beslut om framställan att återta den

berörda personen så fort som möjligt och under inga omstän­

digheter senare än en månad från den dag då framställan mot­

togs. Om framställan grundar sig på uppgifter som erhållits från

Eurodacsystemet, ska den tidsfristen minskas till två veckor.

2. Underlåtenhet

att

agera

inom

den

frist

på

en

månad

re­

spektive två veckor som anges i punkt 1 ska anses som ett

godtagande av framställan och medföra skyldighet att återta

den berörda personen, vilket innefattar en skyldighet att ombe­

sörja lämpliga ankomstarrangemang.

AVDELNING IV

Rättssäkerhetsgarantier

Artikel 26

Meddelande av ett beslut om överföring

1. Om

den

anmodade

medlemsstaten

samtycker

till

att

överta eller återta en sökande eller annan person som avses i

artikel 18.1 c eller d ska den anmodande medlemsstaten med­

dela den berörda personen beslutet att överföra honom eller

henne till den ansvariga medlemsstaten och, i tillämpliga fall,

om beslutet att inte pröva hans eller hennes ansökan om in­

ternationellt skydd. Om den berörda personen företräds av en

juridisk eller annan rådgivare kan medlemsstaten välja att med­

dela beslutet till en sådan juridisk eller annan rådgivare i stället

för till den berörda personen och, i tillämpliga fall, underrätta

den berörda personen om beslutet.

2. Det

beslut

som

avses

i

punkt

1

ska

omfatta

information

om tillgängliga rättsmedel, vilket i tillämpliga fall inbegriper

rätten att ansöka om suspensiv verkan, och om de tidsfrister

som gäller för utnyttjande av sådana rättsmedel och för genom­

förandet av överföringen och ska vid behov innehålla infor­

mation om den plats och den dag på vilken den berörda per­

sonen ska infinna sig, om den personen beger sig till den an­

svariga medlemsstaten på egen hand.

Medlemsstaterna ska säkerställa att uppgifter om personer eller

enheter som kan tillhandahålla rättsligt bistånd till den berörda

personen lämnas till den berörda personen tillsammans med det

beslut som avses i punkt 1, om de uppgifterna inte redan har

tillhandahållits.

3. Om den berörda personen inte biträds eller företräds av

en juridisk eller annan rådgivare ska medlemsstaten informera

honom eller henne om de viktigaste delarna av beslutet, som

alltid ska omfatta information om tillgängliga rättsmedel och de

tidsfrister som gäller för utnyttjande av sådana rättsmedel på ett

språk som den berörda personen förstår eller rimligen kan för­

väntas förstå.

Artikel 27

Rättsmedel

1. En

sökande

eller

annan

person

som

avses

i

artikel

18.1

c

eller d ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel, i form av över­

klagande eller omprövning i domstol av de faktiska och rättsliga

omständigheterna när det gäller det beslut om överföring.

2. Medlemsstaterna

ska

föreskriva

en

skälig

tidsperiod

inom

vilken den berörda personen får utöva sin rätt till ett effektivt

rättsmedel enligt punkt 1.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/45

( 1 ) EUT L 348, 24.12.2008, s. 98.

3. Vad

gäller

överklagande

av

eller

ansökan

om

omprövning

av beslut om överföring ska medlemsstaterna i sin nationella

rätt föreskriva att

a) överklagandet eller omprövningen innebär att den berörda

personen ska ha rätt att stanna kvar i den berörda medlems­

staten i väntan på resultatet av överklagandet eller ompröv­

ningen,

b) överföringen avbryts automatiskt och avbrytandet upphör

efter en viss skälig tidsperiod, under vilken en domstol efter

noggrann och minutiös kontroll av begäran ska ha beslutat

huruvida suspensiv verkan med anledning av ett överkla­

gande eller en begäran om omprövning ska beviljas, eller

c) den berörda personen har möjlighet att inom en skälig tids­

period begära att en domstol avbryter verkställigheten av

överföringsbeslutet i väntan på resultatet av överklagandet

eller omprövningen. Medlemsstaterna ska säkerställa att det

finns ett effektivt rättsmedel genom att avbryta verkställig­

heten av överföringen till dess att ett beslut har fattats om

den första begäran om uppskov. Ett beslut om huruvida

verkställandet av överföringsbeslutet ska avbrytas ska fattas

inom en skälig tidsperiod, och samtidigt medge en noggrann

och minutiös kontroll av begäran om uppskov. Ett beslut

om att inte avbryta verkställigheten av överföringsbeslutet

ska vara motiverat.

4. Medlemsstaterna får föreskriva att de behöriga myndighe­

terna på eget initiativ får besluta att avbryta verkställigheten av

överföringsbeslutet i väntan på utfallet av överklagandet eller

omprövningen.

5. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

den

berörda

personen

har

tillgång till rättsligt bistånd samt, om så krävs, språkligt stöd.

6. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

rättsligt

bistånd

på

begäran

tillhandahålls kostnadsfritt om den berörda personen inte själv

kan stå för kostnaderna. Medlemsstaterna får föreskriva att en

sökande inte ska behandlas mer förmånligt i fråga om avgifter

och andra kostnader än medlemsstatens egna medborgare när

det gäller rättsligt bistånd.

Medlemsstaterna får, utan att tillgången till rättsligt bistånd be­

gränsas godtyckligt, föreskriva att kostnadsfritt rättsligt bistånd

och biträde inte ska beviljas om den behöriga myndigheten eller

en domstol anser att överklagandet eller omprövningen saknar

rimliga utsikter till framgång.

Om en myndighet som inte är en domstol beslutar att inte

bevilja kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde med hänvisning

till denna punkt ska medlemsstaterna sörja för rätten till ett

effektivt rättsmedel i domstol för att överklaga eller begära

omprövning av det beslutet.

Vid uppfyllande av kraven i denna punkt ska medlemsstaterna

se till att tillgången till rättsligt bistånd och biträde inte begrän­

sas godtyckligt och att sökandens tillgång till rättslig prövning

inte hindras.

Rättsligt bistånd ska åtminstone inbegripa sammanställning av

de handlingar som krävs inom ramen för förfarandet samt fö­

reträdande i domstol, och kan begränsas till tillgång till juridisk

eller annan rådgivare som anvisas särskilt i nationell rätt för att

bistå och företräda.

Förfaranden för tillgång till rättsligt bistånd ska fastställas i

nationell rätt.

AVDELNING V

Förvar inför en överföring

Artikel 28

Förvar

1. Medlemsstaterna

får

inte

hålla

en

person

i

förvar

enbart

av

det skälet att han eller hon är föremål för det förfarande som

fastställs genom denna förordning.

2. Om det finns en betydande risk för att en person avviker

får medlemsstaterna ta honom eller henne i förvar i syfte att

säkerställa överföringsförfarandena i enlighet med denna förord­

ning på grundval av en individuell bedömning och endast om

hållandet i förvar är proportionellt och andra, mindre ingri­

pande åtgärder inte kan tillämpas verkningsfullt.

3. Förvar bör pågå en så kort tidsperiod som möjligt och ska

inte pågå längre än vad som rimligen krävs för att med tillbörlig

aktsamhet fullgöra de nödvändiga administrativa förfarandena

till dess att överföringen enligt denna förordning har genom­

förts.

Om en person hålls i förvar enligt denna artikel ska en fram­

ställan om övertagande eller återtagande göras senast en månad

efter det att ansökan lämnades in. Den medlemsstat som ge­

nomför förfarandet i enlighet med denna förordning ska i så­

dant fall begära ett brådskande svar. Detta svar ska lämnas inom

två veckor från mottagandet av ansökan. Underlåtenhet att svara

inom två veckor ska anses som ett godtagande av framställan

och medföra skyldighet att överta eller återta personen, vilket

innefattar en skyldighet att ombesörja lämpliga ankomstarran­

gemang.

Om en person hålls i förvar enligt denna artikel ska över­

föringen av denna person från den anmodande medlemsstaten

till den ansvariga medlemsstaten verkställas så snart det är prak­

tiskt möjligt, och senast inom sex veckor från det att en annan

medlemsstats framställan om övertagande eller återtagande av

den berörda personen godtogs implicit eller explicit eller från

den tidpunkt då överklagandet eller omprövningen inte längre

har suspensiv verkan i enlighet med artikel 27.3.

SV

L 180/46

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Om den anmodande medlemsstaten inte respekterar tidsfris­

terna för att göra en framställan om övertagande eller återta­

gande eller om överföringen inte verkställs inom den tidsfrist på

sex veckor som avses i tredje stycket ska personen inte längre

hållas i förvar. Artiklarna 21, 23, 24 och 29 ska fortsätta att

gälla.

4. När

det

gäller

förhållanden

för

förvar,

och

tillämpliga

ga­

rantier för personer i förvar, i syfte att säkerställa överförings­

förfarandena till den ansvariga medlemsstaten, ska artiklarna 9,

10 och 11 i direktiv 2013/33/EU tillämpas.

AVDELNING VI

Överföringar

Artikel 29

Närmare bestämmelser och tidsfrister

1. Överföringen

av

sökanden

eller

en

annan

person

som

avses i artikel 18.1 c eller d från den anmodande medlemsstaten

till den ansvariga medlemsstaten ska verkställas i enlighet med

den anmodande medlemsstatens nationella rätt, efter samråd

mellan de berörda medlemsstaterna, så snart det är praktiskt

möjligt och senast inom sex månader efter det att framställan

från en annan medlemsstat om övertagande eller återtagande av

den berörda personen godtogs eller det slutliga beslutet i fråga

om överklagande eller omprövning med suspensiv verkan fatta­

des i enlighet med artikel 27.3.

Om överföringar till den ansvariga medlemsstaten sker genom

kontrollerad avresa eller avresa med eskort ska medlemsstaterna

se till att de genomförs på ett humant sätt och med full respekt

för de berörda personernas grundläggande rättigheter och

mänskliga värdighet.

Vid behov ska den anmodande medlemsstaten förse sökanden

med en passersedel. Kommissionen ska genom genomförande­

akter fastställa passersedelns utformning. Dessa genomförande­

akter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som

avses i artikel 44.2.

Den ansvariga medlemsstaten ska alltefter omständigheterna un­

derrätta den anmodande medlemsstaten om huruvida den be­

rörda personen kommit fram i god ordning eller inte har in­

funnit sig inom den fastställda tidsfristen.

2. Om

överföringen

inte

görs

inom

tidsfristen

på

sex

må­

nader ska den ansvariga medlemsstaten befrias från sin skyldig­

het att överta eller återta den berörda personen, varpå ansvaret

övergår på den anmodande medlemsstaten. Denna tidsfrist får

förlängas till högst ett år om överföringen inte kunnat utföras

på grund av att den berörda personen varit frihetsberövad, eller

till högst 18 månader om den berörda personen håller sig

undan.

3. Om

en

person

har

överförts

felaktigt,

eller

om

ett

beslut

om överföring upphävs efter överklagande eller omprövning

sedan överföringen har verkställts, ska den medlemsstat som

genomförde överföringen omedelbart ta tillbaka den berörda

personen.

4. Kommissionen

ska

genom

genomförandeakter

fastställa

enhetliga villkor för samråd och informationsutbyte mellan

medlemsstater, särskilt i fall av uppskjutna eller försenade över­

föringar, överföringar efter tyst godkännande eller i fall av över­

föringar av underåriga eller personer i beroendeställning samt

kontrollerade överföringar. Dessa genomförandeakter ska antas i

enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Artikel 30

Kostnader för överföring

1. Kostnaderna

för

överföring

till

den

ansvariga

medlemssta­

ten av en sökande eller annan person som avses i artikel 18.1 c

eller d ska bäras av den överförande medlemsstaten.

2. Om

den

berörda

personen

ska

sändas

tillbaka

till

en

med­

lemsstat, till följd av en felaktig överföring eller ett beslut om

överföring som upphävts efter överklagande eller omprövning

sedan överföringen har verkställts, ska den medlemsstat som

ursprungligen genomförde överföringen ansvara för kostnaderna

för att återföra den berörda personen till sitt territorium.

3. Personer

som

ska

överföras

i

enlighet

med

denna

förord­

ning ska inte bära kostnaderna för denna överföring.

Artikel 31

Utbyte av relevant information innan en överföring

genomförs

1. Den medlemsstat som genomför överföringen av en sö­

kande eller en annan person som avses i artikel 18.1 c eller d

ska meddela den ansvariga medlemsstaten personuppgifter om

den person som ska överföras som är adekvata, relevanta och

inte mer omfattande än vad som krävs, i det enda syftet att

säkerställa att de behöriga myndigheterna i enlighet med natio­

nell rätt i den ansvariga medlemsstaten är i stånd att tillhanda­

hålla den personen adekvat stöd, inbegripet sådan omedelbar

sjukvård som är nödvändig för att tillvarata personens vitala

intressen, och att säkerställa kontinuitet i det skydd och de

rättigheter som följer av denna förordning och andra relevanta

rättsinstrument om asyl. Dessa uppgifter ska överlämnas till den

ansvariga medlemsstaten inom en skälig tidsperiod innan ett

överförande genomförs för att säkerställa att dess behöriga

myndigheter i enlighet med nationell rätt har tillräckligt med

tid för att vidta nödvändiga åtgärder.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/47

2. Den

överförande

medlemsstaten

ska,

i

den

mån

sådana

uppgifter är tillgängliga för den behöriga myndigheten i enlighet

med nationell rätt, till den ansvariga medlemsstaten översända

alla uppgifter som har betydelse för att tillvarata de rättigheter

och omedelbara särskilda behov som den person som ska över­

föras har, särskilt följande:

a) De omedelbara åtgärder som den ansvariga medlemsstaten

måste vidta för att se till att de särskilda behoven hos den

person som ska överföras tillgodoses på lämpligt sätt, inklu­

sive eventuell omedelbart nödvändig sjukvård.

b) Kontaktuppgifter till familjemedlemmar, släktingar eller an­

dra närstående i den mottagande medlemsstaten, i tillämpliga

fall.

c) I fråga om underåriga, uppgifter om deras utbildning.

d) En bedömning av sökandens ålder.

3. Utbytet

av

uppgifter

enligt

denna

artikel

får

endast

ske

mellan de myndigheter som anmälts till kommissionen i enlig­

het med artikel 35 i denna förordning via det elektroniska

kommunikationsnätet DubliNet som inrättats genom artikel 18

i förordning (EG) nr 1560/2003. De utväxlade uppgifterna får

bara användas för de ändamål som anges i punkt 1 i den här

artikeln och får inte behandlas ytterligare.

4. I

syfte

att

underlätta

utbytet

av

uppgifter

mellan

medlems­

staterna ska kommissionen genom genomförandeakter upprätta

ett standardformulär för översändande av nödvändiga uppgifter

enligt denna artikel. Dessa genomförandeakter ska antas i enlig­

het med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

5. Bestämmelserna

i

artikel

34.8–34.12

är

tillämpliga

på

ut­

bytet av uppgifter i enlighet med den här artikeln.

Artikel 32

Utbyte av uppgifter om personers hälsotillstånd innan en

överföring genomförs

1. I

det

enda

syftet

att

tillhandahålla

läkarvård

eller

behand­

ling, särskilt när det gäller funktionshindrade, äldre personer,

gravida kvinnor, underåriga och personer som har varit utsatta

för tortyr, våldtäkt eller andra allvarliga former av psykiskt,

fysiskt och sexuellt våld, ska den överförande medlemsstaten, i

den mån sådana uppgifter är tillgängliga för den behöriga myn­

digheten i enlighet med nationell rätt, till den ansvariga med­

lemsstaten översända uppgifter om eventuella särskilda behov

hos den person som ska överföras, vilket i enskilda fall kan

inbegripa uppgifter om den personens fysiska och mentala häl­

sotillstånd. Uppgifterna ska överföras i ett gemensamt hälso­

intyg tillsammans med nödvändiga handlingar. Den ansvariga

medlemsstaten ska se till att dessa särskilda behov tillgodoses på

lämpligt sätt, särskilt genom att tillhandahålla nödvändig läkar­

vård.

Kommissionen ska genom genomförandeakter utarbeta det ge­

mensamma hälsointyget. Dessa genomförandeakter ska antas i

enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 44.2.

2. Den

överförande

medlemsstaten

får

endast

överföra

de

uppgifter som avses i punkt 1 till den ansvariga medlemsstaten

efter det att den sökande och/eller dennes företrädare uttryckli­

gen gett sitt samtycke till detta eller om det är nödvändigt för

att tillvarata den sökandes eller en annan persons vitala intres­

sen i sådana fall där vederbörande är fysiskt eller rättsligt oför­

mögen att ge sitt samtycke. Avsaknad av samtycke, vilket in­

begriper nekat samtycke ska inte utgöra något hinder för ge­

nomförande av överföringen.

3. Den

behandling

av

uppgifter

om

personers

hälsotillstånd

som avses i punkt 1 får endast utföras av hälso- och sjukvårds­

personal som enligt nationell rätt eller nationella regler som

fastställts av behöriga nationella organ omfattas av tystnadsplikt

inom hälso- och sjukvården, eller av andra personer som om­

fattas av motsvarande tystnadsplikt.

4. Utbytet

av

uppgifter

enligt

denna

artikel

får

endast

ske

mellan yrkesutbildad hälso- och sjukvårdspersonal eller andra

personer som anges i punkt 3. De utväxlade uppgifterna får

bara användas för de ändamål som anges i punkt 1 och får

inte behandlas ytterligare.

5. Kommissionen

ska

genom

genomförandeakter

anta

enhet­

liga villkor och praktiska arrangemang för utbyte av de upp­

gifter som avses i punkt 1 i denna artikel. Dessa genomföran­

deakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som

avses i artikel 44.2.

6. Bestämmelserna

i

artikel

34.8–34.12

är

tillämpliga

på

ut­

bytet av uppgifter i enlighet med den här artikeln.

Artikel 33

En mekanism för tidig varning, beredskap och

krishantering

1. Om

kommissionen,

i

synnerhet

på

grundval

av

uppgifter

som stödkontoret samlat in i enlighet med förordning (EU) nr

439/2010, slår fast att tillämpningen av den här förordningen

kan äventyras antingen till följd av att det finns en betydande

risk för stora påfrestningar på en medlemsstats asylsystem och/

eller på grund av funktionsproblem hos en medlemsstats asyl­

system, ska kommissionen i samarbete med stödkontoret ut­

färda rekommendationer till den medlemsstaten och uppmana

den att upprätta en förebyggande handlingsplan.

Den berörda medlemsstaten ska meddela rådet och kommissio­

nen huruvida den avser att upprätta en förebyggande handlings­

plan i syfte att åtgärda påfrestningarna på asylsystemet och/eller

asylsystemets funktionsproblem, och samtidigt skydda de

grundläggande rättigheterna för personer som ansöker om in­

ternationellt skydd.

En medlemsstat får efter egen bedömning och på eget initiativ

upprätta en förebyggande handlingsplan och senare revidera

denna. När en förebyggande handlingsplan upprättas kan med­

lemsstaten kan begära bistånd från kommissionen, andra med­

lemsstater, stödkontoret eller andra berörda unionsorgan.

SV

L 180/48

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

2. Om

en

förebyggande

handlingsplan

upprättas

ska

den

berörda medlemsstaten förelägga rådet och kommissionen pla­

nen och regelbundet rapportera till dem om dess genomföran­

de. Kommissionen ska också informera Europaparlamentet om

den förebyggande handlingsplanens viktigaste delar. Kommissio­

nen ska förelägga rådet och Europaparlamentet rapporter om

dess genomförande.

Den berörda medlemsstaten ska vidta alla lämpliga åtgärder för

att åtgärda de särskilda påfrestningarna på dess asylsystem eller

se till att identifierade problem åtgärdas innan läget förvärras.

Om den förebyggande handlingsplanen omfattar åtgärder som

syftar till att åtgärda särskilda påfrestningar på en medlemsstats

asylsystem som kan äventyra tillämpningen av denna förord­

ning ska kommissionen rådgöra med stödkontoret innan den

lägger fram rapporter för Europaparlamentet och rådet.

3. Om

kommissionen

på

grundval

av

stödkontorets

analys

slår fast att den förebyggande handlingsplanens genomförande

inte har avhjälpt de konstaterade bristerna eller om det finns en

allvarlig risk för att asylsituationen i den berörda medlemsstaten

ska utvecklas till en kris, som knappast kan avhjälpas genom en

förebyggande handlingsplan, kan kommissionen, i tillämpliga

fall i samarbete med stödkontoret, begära att den berörda med­

lemsstaten upprättar en krishanteringsplan och, vid behov, re­

viderar denna. Krishanteringsplanen ska under hela processen

säkerställa att unionens asylregler följs, särskilt när det gäller

grundläggande rättigheter för personer som ansöker om inter­

nationellt skydd.

Efter en begäran om att en krishanteringsplan ska upprättas ska

den berörda medlemsstaten i samarbete med kommissionen och

stödkontoret, och senast tre månader efter begäran utarbeta en

sådan plan.

Den berörda medlemsstaten ska lägga fram sin krishanterings­

plan och ska minst en gång var tredje månad rapportera om

dess genomförande till kommissionen och andra berörda aktö­

rer, t.ex. stödkontoret, i tillämpliga fall.

Kommissionen ska informera Europaparlamentet och rådet om

krishanteringsplanen, eventuella revideringar av denna samt dess

genomförande. I dessa rapporter ska den berörda medlemsstaten

inkludera uppgifter i syfte att övervaka att krishanteringsplanen

följs exempelvis i fråga om förfarandets längd, villkoren vid

förvar och mottagningskapaciteten i förhållande till inflödet av

sökande.

4. Rådet

ska

under

hela

den

process

för

tidig

varning,

bered­

skap och krishantering som fastställs i denna artikel noggrant

övervaka situationen och kan begära ytterligare information

samt ge politisk vägledning, särskilt när det gäller hur bråds­

kande och allvarlig situationen är och därmed huruvida en med­

lemsstat måste upprätta antingen en förberedande handlingsplan

eller, vid behov, en krishanteringsplan. Europaparlamentet och

rådet kan under hela processen diskutera och ge vägledning om

eventuella solidaritetsåtgärder, såsom de finner lämpligt.

KAPITEL VII

ADMINISTRATIVT SAMARBETE

Artikel 34

Utbyte av uppgifter

1. Varje medlemsstat ska till varje annan medlemsstat som

begär det vidarebefordra sådana personuppgifter om sökanden

som är lämpliga, relevanta och inte mer omfattande än vad som

krävs för att

a) fastställa ansvarig medlemsstat,

b) pröva ansökan om internationellt skydd,

c) uppfylla alla skyldigheter som följer av denna förordning.

2. De

uppgifter

som

avses

i

punkt

1

får

endast

avse

a) personuppgifter om sökanden och i förekommande fall hans

eller hennes familjemedlemmar, släktingar eller andra närs­

tående (fullständigt namn, i förekommande fall tidigare

namn, smeknamn eller pseudonymer, nuvarande och tidigare

medborgarskap samt födelsedatum och födelseort),

b) identitets- och resehandlingar (referenser, giltighetstid, datum

för utfärdande, utfärdande myndighet, plats för utfärdande

m.m.),

c) andra uppgifter som behövs för att fastställa sökandens iden­

titet, inklusive fingeravtryck i enlighet med förordning (EU)

nr 603/2013,

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/49

d) orter där sökanden uppehållit sig och resvägar,

e) uppehållstillstånd och viseringar som har utfärdats av en

medlemsstat,

f) platsen där ansökan lämnades in,

g) det datum en eventuell tidigare ansökan om internationellt

skydd inlämnades, det datum den aktuella ansökan inläm­

nades, hur långt handläggningen framskridit och innehållet i

ett eventuellt beslut.

3. Vidare

får

den

ansvariga

medlemsstaten,

om

det

skulle

krävas i samband med prövningen av ansökan om internatio­

nellt skydd, anmoda en annan medlemsstat att lämna ut de

uppgifter som sökanden åberopat till stöd för sin ansökan

och skälen för eventuella beslut som fattats rörande sökanden.

Den andra medlemsstaten får vägra att tillmötesgå denna fram­

ställan, om utlämnandet av uppgifterna skulle kunna äventyra

dess väsentliga intressen eller skyddet av den berörda personens

eller någon annans grundläggande fri- och rättigheter. Uppgif­

terna får endast lämnas ut om personen som ansöker om in­

ternationellt skydd skriftligen gett sitt samtycke till detta till den

anmodande medlemsstaten. I så fall måste den sökande känna

till vilka specifika uppgifter han eller hon har samtyckt till att

lämna ut.

4. En

framställan

om

uppgifter

ska

endast

översändas

i

sam­

band med enskild ansökan om internationellt skydd. Den ska

motiveras, och om den har till syfte att kontrollera om det

föreligger ett kriterium som kan medföra ansvar för den anmo­

dade medlemsstaten ska det i framställan uppges på vilka bevis,

inklusive relevant information från säkra källor om var och hur

sökande reser in på medlemsstaternas territorium, eller på vilken

särskild och kontrollerbar del i sökandens redogörelse framstäl­

lan grundar sig. Sådan information från säkra källor kan inte i

sig anses tillräcklig för att avgöra en medlemsstats ansvar och

behörighet enligt denna förordning, men den kan vara till hjälp

vid bedömningen av andra indikationer som har samband med

en enskild sökande.

5. Den

anmodade

medlemsstaten

ska

vara

skyldig

att

svara

inom fem veckor. Alla förseningar med att svara ska vederbör­

ligen motiveras. Bristande efterlevnad av tidsfristen på fem vec­

kor ska inte befria den anmodade medlemsstaten från skyldig­

heten att svara. Om de undersökningar som utförs av den

anmodade medlemsstat som inte har hållit fristen undanhåller

uppgifter som visar att den är ansvarig, kan den medlemsstaten

inte åberopa utgången av den tidsfrist som föreskrivs i artiklarna

21, 23 och 24 som skäl för att vägra att tillmötesgå en fram­

ställan om övertagande eller återtagande. I sådana fall ska tids­

fristerna i artiklarna 21, 23 och 24 för framställan om över­

tagande eller återtagande förlängas med lika lång tid som svaret

från den anmodade medlemsstaten är försenat.

6. Utbyte av uppgifter ska ske på begäran av en medlemsstat

och får bara äga rum mellan de myndigheter som har utsetts av

respektive medlemsstat; varje medlemsstat ska meddela kom­

missionen vilken myndighet som har utsetts i enlighet med

artikel 35.1.

7. De

utväxlade

uppgifterna

får

bara

användas

för

de

ända­

mål som anges i punkt 1. I varje medlemsstat får uppgifterna

beroende på sin art och den mottagande myndighetens befo­

genheter endast vidarebefordras till myndigheter och domstolar

som har till uppgift att

a) fastställa ansvarig medlemsstat,

b) pröva ansökan om internationellt skydd,

c) uppfylla alla skyldigheter som följer av denna förordning.

8. Den

medlemsstat

som

överför

uppgifter

ska

ansvara

för

att de är riktiga och aktuella. Om det framkommer att den har

överfört uppgifter som är felaktiga eller som inte borde ha

överförts, ska de mottagande medlemsstaterna underrättas om

det utan dröjsmål. De ska rätta eller radera dessa uppgifter.

9. Sökanden ska ha rätt att på begäran få ta del av de upp­

gifter om honom eller henne som behandlats.

Om sökanden konstaterar att uppgifterna har behandlats i strid

med denna förordning eller direktiv 95/46/EG, särskilt genom

att de är ofullständiga eller felaktiga, ska han eller hon ha rätt

att få dem rättade eller raderade.

Den myndighet som rättar eller raderar uppgifterna ska alltefter

omständigheterna underrätta den medlemsstat som har lämnat

eller mottagit uppgifterna.

Sökanden ska ha rätt att väcka talan eller klaga vid de behöriga

myndigheterna eller domstolarna i den medlemsstat som vägrat

sökanden rätt att få åtkomst till uppgifter som rör honom eller

henne eller rätt att få sådana uppgifter rättade eller raderade.

10. I

varje

berörd

medlemsstat

ska

överföringen

och

motta­

gandet av de utväxlade uppgifterna noteras i den berörda per­

sonens personakt och/eller i ett register.

11. De

utväxlade

uppgifterna

ska

inte

bevaras

längre

än

vad

som är nödvändigt för de ändamål som de har utväxlats för.

SV

L 180/50

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

12. Om

uppgifterna

inte

behandlas

automatiskt,

inte

ingår

i

eller inte kommer att ingå i ett register, ska varje medlemsstat

vidta lämpliga åtgärder för att genom effektiva kontroller se till

att denna artikel efterlevs.

Artikel 35

Behöriga myndigheter och resurser

1. Varje

medlemsstat

ska

utan

dröjsmål

underrätta

kommis­

sionen om vilka specifika myndigheter som är ansvariga för att

skyldigheterna enligt denna förordning och eventuella ändringar

av denna uppfylls. Medlemsstaterna ska se till att dessa myn­

digheter har de resurser som krävs för att utföra sitt arbete och i

synnerhet för att inom föreskrivna tidsfrister besvara framställ­

ningar om uppgifter och om övertagande och återtagande av

sökande.

2. Kommissionen

ska

offentliggöra

en

konsoliderad

förteck­

ning över de myndigheter som avses i punkt 1 i Europeiska

unionens officiella tidning. Om förteckningen ändras ska kommis­

sionen offentliggöra en uppdaterad konsoliderad förteckning en

gång per år.

3. De

myndigheter

som

avses

i

punkt

1

ska

erhålla

den

fortbildning som krävs för tillämpningen av denna förordning.

4. Kommissionen

ska

genom

genomförandeakter

upprätta

säkra elektroniska överföringskanaler mellan de myndigheter

som avses i punkt 1, på vilka framställningar, svar och all

skriftlig korrespondens översänds och som säkerställer att av­

sändarna automatiskt får ett elektroniskt mottagningsbevis.

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det gransk­

ningsförfarande som avses i artikel 44.2.

Artikel 36

Administrativa överenskommelser

1. Medlemsstaterna

får

sinsemellan

ingå

bilaterala

administ­

rativa överenskommelser om hur denna förordning ska tilläm­

pas i praktiken och därmed underlätta dess genomförande och

göra den effektivare. Dessa överenskommelser får avse

a) utbyte av sambandspersoner,

b) enklare förfaranden och kortare frister för översändande och

prövning av framställningar om övertagande eller återta­

gande av sökande.

2. Medlemsstaterna

får

också

bibehålla

de

administrativa

överenskommelser som ingåtts enligt förordning (EG)

nr 343/2003. I den mån sådana överenskommelser inte

överensstämmer med den här förordningen ska de berörda

medlemsstaterna ändra överenskommelserna för att undanröja

bristande överensstämmelse som konstaterats.

3. Innan

de

överenskommelser

som

avses

i

punkt

1

b

ingås

eller ändras ska de berörda medlemsstaterna samråda med kom­

missionen när det gäller överenskommelsens överensstämmelse

med denna förordning.

4. Om kommissionen finner att de överenskommelser som

avses i punkt 1 b inte överensstämmer med denna förordning,

ska den inom en skälig tidsperiod informera de berörda med­

lemsstaterna. Medlemsstaterna ska vida alla lämpliga åtgärder

för att ändra den berörda överenskommelsen inom skälig tid

för att undanröja bristande överensstämmelse som konstaterats.

5. Medlemsstaterna

ska

informera

kommissionen

om

alla

överenskommelser som avses i punkt 1, och om uppsägning

eller ändring av dem.

KAPITEL VIII

FÖRLIKNING

Artikel 37

Förlikning

1. Om

de

berörda

medlemsstaterna

inte

lyckas

lösa

en

tvist

rörande tillämpningen av denna förordning kan de tillgripa det

förlikningsförfarande som anges i punkt 2.

2. Förlikningsförfarandet inleds genom att en av de oeniga

medlemsstaterna vänder sig till ordföranden för den kommitté

som inrättats genom artikel 44. Genom att godta användandet

av förlikningsförfarande, förbinder sig de berörda medlemssta­

terna att ta största hänsyn till den lösning som föreslås.

Kommitténs ordförande ska utse tre ledamöter i kommittén

som företräder tre medlemsstater som inte är inblandade i sa­

ken. De tre ledamöterna ska ta del av parternas argument skrift­

ligt eller muntligt och ska efter överläggningar föreslå en lös­

ning inom en månad, i förekommande fall efter omröstning.

Förhandlingarna ska ledas av kommitténs ordförande eller den­

nes ersättare. Ordföranden kan ge uttryck för sin uppfattning,

men får inte delta i omröstningen.

Oavsett om parterna godtar eller förkastar den föreslagna lös­

ningen ska denna stå fast och inte kunna ändras.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/51

KAPITEL IX

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 38

Säkerhet och skydd för uppgifter

Medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att garan­

tera säkerheten för de personuppgifter som översänds, särskilt

för att undvika olaglig eller obehörig åtkomst, eller röjande,

ändring eller förlust av personuppgifter som behandlas.

Varje medlemsstat ska föreskriva att den eller de nationella till­

synsmyndigheter som utses enligt artikel 28.1 i direktiv

95/46/EG på ett oberoende sätt, i enlighet med dess nationella

rätt, ska övervaka att den berörda medlemsstatens behandling

av personuppgifter i enlighet med denna förordning är laglig.

Artikel 39

Tystnadsplikt

Medlemsstaterna ska se till att de myndigheter som avses i

artikel 35 är bundna av reglerna om tystnadsplikt enligt natio­

nell rätt beträffande uppgifter de får kännedom om genom sitt

arbete.

Artikel 40

Sanktioner

Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att

varje missbruk av uppgifter som behandlas i enlighet med

denna förordning medför sanktioner, däribland administrativa

sanktioner och/eller straffrättsliga påföljder i enlighet med na­

tionell rätt, som är effektiva, proportionella och avskräckande.

Artikel 41

Övergångsbestämmelser

Om asylansökan lämnats in efter det datum som avses i arti­

kel 49 andra stycket, ska omständigheter som kan göra en

medlemsstat ansvarig enligt bestämmelserna i denna förordning

beaktas även om de förelåg före detta datum, med undantag av

de händelser som avses i artikel 13.2.

Artikel 42

Beräkning av tidsfrister

Varje tidsfrist som föreskrivs i denna förordning ska beräknas

enligt följande:

a) När en frist uttryckt i dagar, veckor eller månader ska räknas

från den tidpunkt då en händelse inträffar eller en åtgärd

vidtas, inräknas inte i fristen den dag då händelsen inträffade

eller åtgärden vidtogs.

b) En frist uttryckt i veckor eller månader ska löpa ut vid

utgången av den dag i fristens sista vecka eller månad som

infaller på samma veckodag eller samma datum som den dag

då den händelse eller åtgärd från vilken fristen ska räknas

inträffade eller vidtogs. Om en frist är uttryckt i månader

och den dag då fristen skulle löpa ut inte förekommer i den

sista månaden, ska fristen löpa ut vid utgången av den må­

nadens sista dag.

c) Fristerna ska innefatta lördagar, söndagar och lagstadgade

helgdagar i de berörda medlemsstaterna.

Artikel 43

Territoriellt tillämpningsområde

Bestämmelserna i denna förordning ska vad beträffar Republi­

ken Frankrike endast tillämpas på dess europeiska territorium.

Artikel 44

Kommitté

1. Kommissionen

ska

biträdas

av

en

kommitté.

Denna

kom­

mitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förord­

ning (EU) nr 182/2011.

2. När

det

hänvisas

till

denna

punkt

ska

artikel

5

i

förord­

ning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

Om kommittén inte avger något yttrande, ska kommissionen

inte anta utkastet till genomförandeakt och artikel 5.4 tredje

stycket i förordning (EU) nr 182/2011 ska tillämpas.

Artikel 45

Utövande av delegering

1. Befogenheten

att

anta

delegerade

akter

ges

till

kommissio­

nen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2. Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 8.5

och 16.3 ska ges till kommissionen för en period av fem år från

och med dagen för denna förordnings ikraftträdande. Kommis­

sionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet

senast nio månader före utgången av femårsperioden. Delege­

ringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med

perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller

rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före

utgången av varje tidsperiod.

3. Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 8.5

och 16.3 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller

rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den

befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får

verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens

officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det

påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt

i kraft.

SV

L 180/52

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

4. Så

snart

kommissionen

antar

en

delegerad

akt

ska

den

samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5. En

delegerad

akt

som

antas

enligt

artiklarna

8.5

och

16.3

ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet

har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en pe­

riod av fyra månader från den dag då akten delgavs Europapar­

lamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet,

före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen

om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas

med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 46

Övervakning och utvärdering

Kommissionen ska senast den 21 juli 2016 rapportera till Eu­

ropaparlamentet och rådet om tillämpningen av denna förord­

ning och föreslå eventuella nödvändiga ändringar. Medlemssta­

terna ska senast sex månader innan den fristen löper ut lämna

kommissionen alla upplysningar som behövs för att utarbeta

rapporten.

Efter att ha lagt fram den rapport som avses i första stycket ska

kommissionen rapportera till Europaparlamentet och rådet om

tillämpningen av denna förordning samtidigt som rapporterna

om genomförandet av Eurodacsystemet enligt artikel 40 i för­

ordning (EU) nr 603/2013.

Artikel 47

Statistik

Enligt artikel 4.4 i Europaparlamentets och rådets förordning

(EG) nr 862/2007 av den 11 juli 2007 om gemenskapsstatistik

över migration och internationellt skydd ( 1 ) ska medlemssta­

terna tillhandahålla kommissionen (Eurostat) statistik om

tillämpningen av denna förordning och förordning (EG)

nr 1560/2003.

Artikel 48

Upphävande

Förordning (EG) nr 343/2003 ska upphöra att gälla.

Artiklarna 11.1, 13, 14 och 17 i förordning (EG) nr 1560/2003

ska upphöra att gälla.

Hänvisningar till den upphävda förordningen och de upphävda

artiklarna ska anses som hänvisningar till den här förordningen

och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga II.

Artikel 49

Ikraftträdande och tillämplighet

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att

den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Förordningen ska tillämpas på ansökningar om internationellt

skydd som lämnas in från och med den första dagen i den sjätte

månaden efter dess ikraftträdande och ska från och med den

dagen gälla alla framställningar om övertagande eller återta­

gande av sökande, oberoende av när ansökan gjordes. Vilken

medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om

internationellt skydd som lämnas in före detta datum ska av­

göras enligt kriterierna i förordning (EG) nr 343/2003.

Hänvisningar i denna förordning till förordning (EU) nr

603/2013, direktiv 2013/32/EU och direktiv 2013/33/EU ska

till den dag de börjar tillämpas tolkas som hänvisningar till

förordning (EG) nr 2725/2000 ( 2 ), direktiv 2003/9/EG ( 3 ) re­

spektive direktiv 2005/85/EG ( 4 ).

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet

med fördragen.

Utfärdad i Bryssel den 26 juni 2013.

På Europaparlamentets vägnar

M. SCHULZ

Ordförande

På rådets vägnar

A. SHATTER

Ordförande

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/53

( 1 ) EUT L 199, 31.7.2007, s. 23.

( 2 ) Rådets förordning (EG) nr 2725/2000 av den 11 december 2000

om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en

effektiv tillämpning av Dublinkonventionen (EUT L 316,

15.12.2000, s. 1).

( 3 ) Rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminor­

mer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (EUT L 31,

6.2.2003, s. 18).

( 4 ) Rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om minimi­

normer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkal­

lande av flyktingstatus (EUT L 326, 13.12.2005, s. 13).

BILAGA I

Förordningar som upphävs (som det hänvisas till i artikel 48)

Rådets förordning (EG) nr 343/2003

(EUT L 50, 25.2.2003, s. 1)

Kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 – endast artiklarna 11.1, 13, 14 och 17

(EUT L 222, 5.9.2003, s. 3)

SV

L 180/54

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

BILAGA II

Jämförelsetabell

Förordning (EG) nr 343/2003 Denna

förordning

Artikel 1 Artikel

1

Artikel 2 a Artikel

2

a

Artikel 2 b Upphävd

Artikel 2 c Artikel

2

b

Artikel 2 d Artikel

2

c

Artikel 2 e Artikel

2

d

Artikel 2 f Artikel

2

e

Artikel 2 g Artikel

2

f

— Artikel

2

h

— Artikel

2

i

Artikel 2 h Artikel

2

j

Artikel 2 i Artikel

2

g

— Artikel

2

k

Artikel 2 j och k Artikel

2

l

och

m

— Artikel

2

n

Artikel 3.1 Artikel

3.1

Artikel 3.2 Artikel

17.1

Artikel 3.3 Artikel

3.3

Artikel 3.4 Artikel

4.1

första

meningen

— Artikel

4.1

a–f

— Artikel

4.2

och

4.3

Artikel 4.1–4.5 Artikel

20.1–20.5

— Artikel

20.5

tredje

stycket

— Artikel

5

— Artikel

6

Artikel 5.1 Artikel

7.1

Artikel 5.2 Artikel

7.2

— Artikel

7.3

Artikel 6 första stycket Artikel

8.1

— Artikel

8.3

Artikel 6 andra stycket Artikel

8.4

Artikel 7 Artikel

9

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/55

Förordning (EG) nr 343/2003 Denna

förordning

Artikel 8 Artikel

10

Artikel 9 Artikel

12

Artikel 10 Artikel

13

Artikel 11 Artikel

14

Artikel 12 Artikel

15

— Artikel

16

Artikel 13 Artikel

3.2

Artikel 14 Artikel

11

Artikel 15.1 Artikel

17.2

första

stycket

Artikel 15.2 Artikel

16.1

Artikel 15.3 Artikel

8.2

Artikel 15.4 Artikel

17.2

fjärde

stycket

Artikel 15.5 Artiklarna

8.5,

8.6

och

16.2

Artikel 16.1 a Artikel

18.1

a

Artikel 16.1 b Artikel

18.2

Artikel 16.1 c Artikel

18.1

b

Artikel 16.1 d Artikel

18.1

c

Artikel 16.1 e Artikel

18.1

d

Artikel 16.2 Artikel

19.1

Artikel 16.3 Artikel

19.2

första

stycket

— Artikel

19.2

andra

stycket

Artikel 16.4 Artikel

19.3

— Artikel

19.3

andra

stycket

Artikel 17 Artikel

21

Artikel 18 Artikel

22

Artikel 19.1 Artikel

26.1

Artikel 19.2 Artikel

26.2

och

artikel

27.1

— Artikel

27.2–27.6

Artikel 19.3 Artikel

29.1

Artikel 19.4 Artikel

29.2

— Artikel

29.3

Artikel 19.5 Artikel

29.4

Artikel 20.1 första meningen Artikel

23.1

— Artikel

23.2

— Artikel

23.3

SV

L 180/56

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Förordning (EG) nr 343/2003 Denna

förordning

— Artikel

23.4

Artikel 20.1 a Artikel

23.5

första

stycket

— Artikel

24

Artikel 20.1 b Artikel

25.1

Artikel 20.1 c Artikel

25.2

Artikel 20.1 d Artikel

29.1

första

stycket

Artikel 20.1 e

Artikel 26.1 och 26.2, artikel 27.1, artikel 29.1 andra och

tredje styckena

Artikel 20.2 Artikel

29.2

Artikel 20.3 Artikel

23.5

andra

stycket

Artikel 20.4 Artikel

29.4

— Artikel

28

— Artikel

30

— Artikel

31

— Artikel

32

— Artikel

33

Artikel 21.1–21.9 Artikel

34.1–34.9

första

till

tredje

styckena

— Artikel

34.9

fjärde

stycket

Artikel 21.10–21.12 Artikel

34.10–34.12

Artikel 22.1 Artikel

35.1

— Artikel

35.2

— Artikel

35.3

Artikel 22.2 Artikel

35.4

Artikel 23 Artikel

36

— Artikel

37

— Artikel

40

Artikel 24.1

—

Artikel 24.2 Artikel

41

Artikel 24.3

—

Artikel 25.1 Artikel

42

Artikel 25.2

—

Artikel 26 Artikel

43

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/57

Förordning (EG) nr 343/2003 Denna

förordning

Artikel 27.1 och 27.2 Artikel

44.1

och

44.2

Artikel 27.3

—

— Artikel

45

Artikel 28 Artikel

46

— Artikel

47

— Artikel

48

Artikel 29 Artikel

49

Förordning (EG) nr 1560/2003 Denna

förordning

Artikel 11.1

—

Artikel 13.1 Artikel

17.2

första

stycket

Artikel 13.2 Artikel

17.2

andra

stycket

Artikel 13.3 Artikel

17.2

tredje

stycket

Artikel 13.4 Artikel

17.2

första

stycket

Artikel 14 Artikel

37

Artikel 17.1 Artiklarna

9,

10,

17.2

första

stycket

Artikel 17.2 Artikel

34.3

SV

L 180/58

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

UTTALANDE FRÅN RÅDET, EUROPAPARLAMENTET OCH KOMMISSIONEN

Rådet och Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, utan att det påverkar dess initiativrätt, överväga

att revidera artikel 8.4 i den omarbetade Dublinförordningen när domstolen har avgjort mål C-648/11, MA

m.fl. mot Secretary of State for the Home Department, dock senast inom de tidsfrister som anges i artikel 46

i Dublinförordningen. Därefter kommer Europaparlamentet och rådet att utöva sin lagstiftningsbehörighet

med beaktande av barnets bästa.

I god kompromissanda och för att säkra att förslaget antas direkt hörsammar kommissionen denna upp­

maning, men utgår ifrån att den endast gäller dessa särskilda omständigheter och inte kommer att skapa ett

prejudikat.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

180/59

Sammanfattning av departementspromemorian Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen (Ds 2016:34)

I promemorian föreslås en ändring i utlänningslagen (2005:716) med anledning av den omarbetade Dublinförordningen. Ändringen innebär att om Migrationsverkets eller Polismyndighetens beslut om överföring enligt Dublinförordningen överklagas och den klagande yrkar inhibition inom överklagandetiden, får beslutet om överföring inte verkställas innan en migrationsdomstol har prövat frågan om inhibition.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 2017.

Promemorians lagförslag

Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs att det i utlänningslagen (2005:716) ska införas en ny paragraf, 12 kap. 9 a §, och närmast före 12 kap. 9 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

Verkställighet av ett beslut om överföring enligt Dublinförordningen

9 a §

Om en utlänning har överklagat ett beslut av Migrationsverket eller Polismyndigheten om överföring enligt Dublinförordningen och inom överklagandetiden har yrkat inhibition av beslutet, får beslutet inte verkställas innan en migrationsdomstol har prövat frågan om inhibition. Detta gäller endast första gången utlänningen yrkar inhibition. Ett beslut att avslå ett yrkande om inhibition ska vara motiverat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttrande över departementspromemorian Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen (Ds 2016:34) avgetts av Riksdagens ombudsmän (JO), Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Malmö, Förvaltningsrätten i Luleå, Justitiekanslern, Domstolsverket, Polismyndigheten, Migrationsverket, Barnombudsmannen, Uppsala universitet (Juridiska fakulteten), Sveriges advokatsamfund och Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar.

Följande instanser har erbjudits att lämna yttrande men har avstått: Amnesty International – Svenska sektionen, Flyktinggruppernas Riksråd (FARR), UNHCR:s regionkontor för de baltiska och nordiska länderna, Rädda Barnen samt Svenska Röda Korset.

Därutöver har Svenska kyrkan kommit in med yttrande.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2017-02-22

Närvarande: F.d. justitieråden Severin Blomstrand och Annika

Brickman samt justitierådet Anita Saldén Enérus.

Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen

Enligt en lagrådsremiss den 16 februari 2017 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716).

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Johanna Fernlund.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 2017

Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Lövin, Y Johansson, M Johansson, Baylan, Bucht, Hultqvist, Andersson, Hellmark Knutsson, Ygeman, A Johansson, Bolund, Bah Kuhnke, Strandhäll, Shekarabi, Fridolin, Wikström, Eriksson, Linde, Skog, Ekström

Föredragande: statsrådet Morgan Johansson

Regeringen beslutar proposition 2016/17:150 Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen

Rättsdatablad

Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande

Celexnummer för bakomliggande EUregler

Utlänningslag (2005:716)

32013R0604