SOU 1922:10
Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling
IN SR
a r
an
9, Ke ok
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1922:10
SOCIALDEPARTEMENTET.
DESS HISTORISKA UTVECKLING
AV
ÅKE HOLMBÄCK
STOCKHOLM : 193292
=Y 2
kg
RN
ve
lg
4. Det högre skol- väsendet i utlandet (tr. 1921). Norstedt. 387. s. E. Betänkande och förslag till förändrade grunder för för- valtningen av kronans jordbruksdomiiner samt till nya AEA a bestämmelser för samma förvaltning. eggström. 106 8. JO. så ernas särskilda skyldigheter och rättigheter i för- hållande till staten. Av T. Nothin. Marcus. 246 8. Fi. Betänkande med förslag till livsmedelslag m. m. (tr. 1921). Almqvist & Wiksell. xij, 2958, SÅ / Bihang 1 till betänkande med förslag till livsmedels- lag m. m. Förslag till föreskrifter rörande undersök- ning av smör och margarin, ost och margarinost, ättika och vatten (tr. 1921). Almqvist & Wiksell. 52 s. S. Bihang 2 till betänkande med förslag till livsmedels- lag m. m. Biologiska och kemiska undersökningar och andra utredningar. Av H. Huss och T. Sandberg (tr. 1921). Almqvist & Wiksell. 101 s. S. Förslag till om- och tillbyggnad av Kungl. biblioteket: Handlingar 1918—1921 (tr. 1921). (4), 72 8.18. pl. E. Jordkommissionens betänkande. 1. med bestämmelser angående rätt att förvärva och be- sitta fast egendom. Thule. (6), 425 s. 4 kart. Jus Utredning och förslag rörande beredande av understöd åt änkor efter REN vid armén och marinen. Beck- man. 29 s, 1921 års Pensionskommittés betänkande, 1. Betänkande med förslag till författningar ang. dyrtidstilligg och pensionstillägg åt vissa pensionärer (tr. 1921). Hegg- ström. 83 s. Fi. Betänkande med förslag till förordning angående till- verkning och beskattning av maltdrycker m. m. Hegg: ström. 96.8: Fi. Betänkande 2, avgtvet av 1919 års sakkunniga för Chal- merska institutets omorganisation. Omorganisation av Chalmers tekniska instituts högre avdelning till teknisk högskola och dess lägre avdelning till tekniskt gymna- sium med tekniska fackskolor samt förslag till nybygg- nader för högskolan; ' Norstedt. ix, 122. s. 11 pl. E. Till herr statsrådet och chefen för k. finansdepartementet. [Utlåtande från sakkunniga för utredning ang: kontrollen över sockertillverkningen.] Marcus. 308, Fi. Betänkande och förslag angående officerskårens vid flottan rekrytering och utbildning m, m. 4. Antagning och utbildning "av befäl i flottans reserv. Beckman. 192.s. Fö.
IFS a
sättning åt innehavare av kommunala förtroendeupp- drag. Norstedt. 162 8. S.
17/
18. 19)
34,
3. Statistisk södogtökelas för utgående ersättningar åt
innebavare av förtroendeuppdrag inom primärkom- munerna. Norstedt. ij, 80 s. S. Förmögenhetsbrotten. Andra delen. Förberedande ut- kast till strafflag. Speciella delen. 4; Av J. C. W. Thyrén. Lund, Berling. vj, 217 s. Ju.
banan m. m. Beckman. ix, 315 s. 1 kart. K. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkan- den. 8. Utlåtande i valutafrågan. Marcus. 24 8. Fi. Underdånigt betänkande rörande lönereglering för be- fattningshavare vid lots- och fyrstaten m. m. Marcus, 71, 14 8. H. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkan- den. 9. Utlåtande ang. järnvägsfrakternas reglering. Tullberg. 46 s. Fi.
sala, Appelberg. (4), 35 s. E. Järnvägsstyrelsens skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 mars 1922 med yttrande över ostkustbanekommitténs be- tänkande. Beckman. (2), 36 s. K.
inrättandet av ett svenskt stats- VE Av OC, V. L. Charlier. Malmö, Röhr. (4), 109 s. . Lekmannaelementets civilprocessen i skilda länder. stedt, vij, 583 s. Ju. Betänkande och förslag rörande internering av farliga återfallsförbrytare. Lund, Berling. 115 s. Ju. Ostkustbanekommitténs promemoria med anledning av järnvägsstyrelsens yttrande den 9 mars 1922 över kom- RR betänkande den 3 februari 1922. Beckman. 23 8. e Betänkande angående statens övertagande i viss om- fattning av förädlingsverksamheten beträffande avkast- ningen från statens skogar. Centraltr. (10), 243 s. Jo,
användande och ställning inom Av G. Fahlerantz, Nor-
Skolkommissionens betänkande, 2; Historiska över- sikter och särskilda utredningar. Norstedt. 309 s. E. Utredning och förslag angående vården av blinda, Hiegg- ström. ix, 184 8. E: Järnvägsstyrelsens erinringar med anledning av ost- kustbanekommitténs promemoria av den 23 mars 1922. Beckman. 21s. K. Skolkommissionens betänkande. 3. Statistiska utred- ningar. Av E. Göransson, Norstedt. vj, 244 s. E. Skolkommissionens betinkande. 1:1—2. Grunder för en ny läroverksorganisation. Norstedt. xxvij, 803 s. E. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkan- den. 10. Utlåtande med förslag till förordning om åt- gärder Mu skydd mot så kallad valutadumping. Marcus. 135 8. -
Några iakttagelser från 1921 års riksdagsmannaval. Av BE. v. Heidenstam. Norstedt. 20 s. Ju. Byggnadsarbetarsakkunnigas betänkande; 2. Arbets- statistisk undersökning rörande husbyggnadsyverksam- heten i Sveriges städer och stadsliknande samhällen. Av B. Nyström. Norstedt. 208 s. S. Järnvägsstyrelsens: skrivelser till Kungl. Maj:t den 28 april 1922 med förslag till taxeändring samt den 5 maj 1922 med yttrande över tull- och traktatkommitténs ut- låtande m. m, Sv. Tr.-aktieb. 22 8. K. Klimatets inverkan på byggnader vid västkusten. Kungl. Byggnadsstyrelsens meddelande n:r 1. Marcus, 13 s. K. Betänkande med förslag till förändrad kyrklig indel- ning och organisation inom de till Kristianstads och
Anm.
Malmöhus län hörande delarna av Ena stift. Hegg: ström. 392 s. E. Tillägg till betänkande med förslag beträffande före rådsverksamheten vid marinen, Tullberg. vj, 92 s. Fö. Betänkande rörande fiskerinäringens främjande. - Hegg- ström. 95 s. Jo.
Utredning angående statsunderstöd för idrottens främ- jande. Tullberg. vj, 124 s. 1 kart. E. Patentlagstiftningskommitténs betänkande. till låg om rätt till tidnings eller tidskrifts titel m, m. Marcus. 54 s. H. ; Om Lappskattelandsinstitutet och dess historiska ut- SR Av e Holmbäck. Almqvist & Wiksell. 95 8.
SOCIALDEPARTEMENTET.
AV
ÅKE HOLMBÄCK
UPPSALA 1922 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B.
Tin KONUNGEN.
Till Eders Kungl. Maj:t får jag härmed i underdånighet överlämna den framställning av lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling, vars utarbetande uppdragits åt mig genom kungligt brev den 22 juni 1921. Till
grund för utredningen har jag — utom naturligen det källmaterial angående lapska förhållanden, som utgivits av trycket och av vilket jag särskilt vill nämna K. B. WiKLUuNnD och J. QviGstAD, Dokument angående flyttlapparna m. m., samt Isak FErimas, Handlingar och uppsatser angående finska lapp- marken och lapparne — kunnat lägga en omfattande samling av otryckta handlingar. Ett antal av dessa har jag sammanfört vid besök i arkiv i Stockholm, Uppsala, Luleå, Umeå och Östersund. Till den vida övervägande delen hava de emellertid redan tidigare bragts i dagen av professorn vid Uppsala universitet d:r K. B. WizLUunp, vilken vid de arkivundersökningar, han på offentligt uppdrag verkställt för belysande av frågan om de svenska nomadlapparnas fyttningar till Norge, även gjort anteckningar och låtit avskriva handlingar rörande lappskattelanden; av detta material, vilket i dess helhet ställts till mitt förfogande, är särskilt att nämna till 2,500 foliosidor uppgående avskrifter av protokoll vid underdomstolarna i Lapp- land under 1600-, 1700- och början av 1800-talen angående lappskatte- landen och nybyggesanläggningarna m. m. På grund av särskild föreskrift i det kungliga brev, genom vilket jag förordnats att verkställa nu före- liggande utredning, har professor WIiELUND även under dess utarbetande bistått mig med den utredning angående lappskattelandsindelningens upp- komst, vilken återfinnes å sid. 28 till 35, med rika upplysningar angående lapska förhållanden samt efter utredningens avslutande granskat arbetet ur filologisk, etnografisk och topografisk synpunkt. Efter denna granskning har professor WIKLUND benäget åtagit sig ansvaret för de uppgifter i nämnda hänseenden, vilka förekomma i utredningen.
I Handlingar och uppsatser angående finska lappmarken och lapparne III, sid. L, yttrar Isak FELLMAN på tal om C. G. B. Arrnir i Åbo 1769 utgivna Dissertatio Statum Politices et Religionis in Lapponia Pitensi pree- sentem delineatura, att det då sannolikt aldrig inträffat, att en lapp vädjat mot ett domstolsutslag, »emedan, såsom domaren sade, så måste det enligt lapparnes uppfattning vara». Visshet om huruvida denna uppfattning är riktig torde man ej kunna erhålla utan mycket vidlyftiga forskningar, som i detta fall av naturliga skäl icke kunnat förekomma, men sanno- likheten för åsiktens riktighet synes mycket stor. För denna utrednings del har härav blivit en följd, att den vid skildringen av rättsförhållandena till lappskattelanden icke kunnat bygga på en fast och enhetlig rättsskipning i överrätt, utan måst inskränka sig till den praxis, som förefinnes vid de särskilda underdomstolarna i Lappland. Vad rättspraxis emellertid förlorar i enhet, genom att den icke blir föremål för behandling av en och samma överrätt, det vinner den i ett annat hänseende: genom att den skapats ute i de bygder, vilka den omfattar, kommer den givetvis att vida mera troget återgiva förhållandena ute i de lapska orterna. Trots att jag icke haft till mitt förfogande avgöranden, fällda av domare i mera framskjuten ställ- ning, hoppas jag därför, att källmaterialet lett mig till en i huvudsak riktig syn på den rättsliga utvecklingen.
Uppsala i maj 1922.
Underdånigst
Åke Holmbäck.
Förkortningar m. m.
ABRAHAMSSON = P. ABRAHAMSSON, Swerikes Rijkes Lands-Lag — — — nu å nyo andra gången med Anmärckningar uplagd. Stockholm 1726. CARLSON — M. CARLSON, Bidrag till utredning af den värmländska afviltrings- frågan med särskild hänsyn till ämnets behandling i 1:a delen af jord- undersökningens betänkanden, till värmländska markägares tjänst samlade.
Stockholm 1915.
CHR. B;: = Byggningabalken av Kristoffers landslag. D. S. = Diplomatarium Suecanum I—V1I: 4, Stockholm 1829—1921.
EDMAN = C. G. EDMAN, Samling af kongl. bref och författningar angående storskiftes- och afvittringsverken i rikets norra län. Ny följd. Stockholm 1895. EKEBERG — BIRGER EKEBERG, Ett och annat om det svenska vattenregalet. Föredrag vid Kungl. Lantbruksakademiens sammankomst den 15 december 1913. (Jernkontorets vattenrättsutredning I.) Stockholm 1914. EKsTRÖM = C, R. EKSTRÖM, Samling af kongl. bref och författningar angående storskiftes- och afvittrings-verken samt krono-nybyggen i rikets norra län. Stockholm 1862. I. FELLMAN, Handlingar = ISAK FELLMAN, Handlingar och uppsatser angående finska lappmarken och lapparne, I—IV, Hälsingfors 1910—1915. J. FELLMAN, Anteckningar = JACOB FELLMAN, Anteckningar under min vistelse i lappmarken, I—IV, Hälsingfors 1906.
Fr. = Frostatingslagen. VAN DER HAGEN = Å. L. VAN DER HAGEN, Samling af kongl. bref och författ- ningar angående storskiftes- och afvittrings-verken samt krono-nybyggen i rikets norra län, ny följd. Stockholm 1872. K. A. = Kammararkivet. K. K. Akt. A. = Kammarkollegii aktuariekontors arkiv. K. K. Rg. A = Kammarkollegii registratorskontors arkiv. KUYLENSTIERNA — CARL W. U. KUYLENSTIERNA, Om rekognitionsskogar och under bruk skatteköpta hemman med särskild hänsyn till å desamma förbehållna enskilda rättigheter. Lund (Stockholm) 1916. MopEÉE = Utdrag utur alla ifrån den 4. Decemb. 1718. utkomne Publique Hand- lingar — — — I—XV (till 1794 års slut). Stockholm 1742—1829. Till en början utgiven av R. G. MOoDÉE. R. A. = Riksarkivet. SCHMEDEMAN = J. SCcHMEDEMAN, Kongl. Stadgar, Förordningar, Bref och Resolu- tioner, Ifrån Åhr 1528 intil 1701. Angående Justitie och Executions- Ährender — — — Stockholm 1706.
S. S: = Sandbergska samlingarna i Kammararkivet. STIERNMAN — ÅND. ÅNTON VON STIERNMAN, Samling utaf Kongl. Bref, Stadgar och Förordningar etc. angående Sweriges Rikes Commerce, Politie och Oeconomie — — I VI, Stockholm 1747—1775.; BTYFFE = C. G. STYFFE, Framställning af de så kallade Grundregalernas upp- komst och tillämpning i Sverige intill slutet af sextonde århundradet, med anledning af den uppdiktade berättelsen om ett riksdagsbeslut på Helgeandsholmen år 1282. Kongl. Vitterhets-, Historie- och Antiquitets- Akademiens Handlingar XXIV, Stockbolm 1864. Hänvisningarna avse ett separattryck med egen paginering. WIKLUND och QvViGSTAD — K. B. WIKLUND och J. QVIGSTAD, Dokument angående flyttlapparna m. m. (Renbeteskommissionen af 1907). I—II. Kristiania 1909.
De i arbetet åberopade domstolsprotokollen hava citerats efter original- domböckerna eller renovationerna allt efter det den avskrift, som varit mig tillgänglig, tagits från den ena eller den andra av dessa källor.
Där beträffande av Kungl. Maj:t eller konungens befallningshavande utfärdade kungörelser m. m. icke finnes angiven vare sig förvaringsplats eller samling, vari de äro tryckta, återfinnas de i Svensk författningssam- ling, resp. vederbörande länskungörelser.
Lappbyarna och lappskattelanden i de äldsta handlingarna. Lappskattelandsindelningen under 1600-talets senare hälft samt under 1700-talet.
Redan långt före början av vår tideräkning hade lapparna från norra Finland börjat tränga in å den skandinaviska halvön.! Det dröjer visser- ligen länge, innan samtidiga urkunder ge oss några mera omfattande upp- lysningar om dem, men när från och med mitten av 1500-talet de skriftliga källorna föda rikligare, kan man ur dessa hämta kunskap om de festa av lapparnas förhållanden, och de skattelängder och andra liknande handlingar, vilka utgöra huvudmassan av detta material, visa sig snart vara i förvånande grad givande för forskningen. Nå även i fråga om lapparnas rätt till jorden och om det sätt, på vilket densamma delades dem emellan.”
Två förhållanden framstå i detta avseende tydligt i dessa äldsta hand- lingar, och ett tredje förhållande låta de åtminstone skymta fram. Tydligt visa de, dels att Lappland redan under 1500-talet var indelat i särskilda lappmarker och att lapparna i de nordligare lappmarkerna i sin tur voro indelade i särskilda byar samt dels att i vissa sjöar — eller träsk, som den norrländska termen lyder — särskilda lappar idkade fiske och för detta fiske erlade skatt. Det förhållande, som i handlingarna blott skymtar fram, är att redan i mitten och slutet av 1500-talet särskilda lappar år från år med sedvanans rätt bruka särskilda områden å marken.
Lappmarkernas och byarnas namn voro vid mitten och slutet av 1500- talet i stor omfattning desamma som ännu i dag. Ursprungligen menades med lappmark det område, som utgjorde handelsdistrikt för den ena eller den andra samfälligheten av birkarlar, d. v. s. de köpmän, som fram till början av 1600-talet drevo handel med lapparna och uppburo skatt av dem. Då birkarlar bodde endast i Kemi, Torneå, Luleå och Piteå, erhåller man fyra efter dessa orter nämnda lappmarker, av vilka emellertid Kemi lapp- mark i sin helhet tillhör Finland och Torne lappmark genom 1751 års gränstraktat skiftades mellan Sverige och Norge, varefter den svenska lotten
! Se WIKLUND, De svenska nomadlapparnas flyttningar till Norge i äldre och nyare tid, sid. 1 ff.
? De här åsyftade handlingarna omfatta även förhållandena i nordligaste Norge och Finland; dessa förhållanden kunna emellertid i det följande icke bliva föremål för upp- märksamhet.
genom 1809 års fred delats mellan Sverige och Finland. Söder om Pite lappmark lågo vid denna tid Ume och Ångermanna lappmarker, vilka tro- ligen först sent förts in under lappmarksbegreppet.! Enligt Jöns Håkans- sons uppbörd och räkenskaper för 1553”, det första år, för vilket utförliga räkenskaper äro bevarade, funnos i den nuvarande delen av Torne lappmark byarna Rounala, Ingrittby (eljest vanligen kallad Suondavara), Tingevara och Södhra Lulakyla (vanligen kallad Seggevara, även någon gång Luleby),
byn, av vilka Laisbyn omfattade ett bälte mellan å ena sidan Norge och å andra sidan Ume och Angermanna lappmarker ända ned till Frostviken i Jämtland.” Även Ume lappmark finnes omnämnd i dessa räkenskaper, men mera ingående uppgifter lämnas ej från denna lappmark, tydligen enär Jakob Andersson i Grubbe haft den »uppå en årlig stadga». För Lule och Pite lappmarker givas både 1553 och senare år uppgifter, huru många av de särskilda byarnas medlemmar voro fjällappar, d. v. s. på sommaren flyt- tade till fjällen med sina renar, respektive skogs- eller »gran»-lappar, d. v. s. lappar, vilka året om uppehöllo sig i skogstrakterna. För Lule lappmark upptager Jakob Hanssons räkenskap för 1555 i Tuorponjaur 14 fjällappar
! Om lappmarkerna i äldre tid, se JoH. AX. ALMQUIST, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1528—1680. II:1, sid. 329 £.
? Västerbotten, 15538, nr 2, K. A. ? WIKLUND och QvViIGSTAD, II, sid. 234. Se även den uppgift från 1568 om skatt- skyldigheten för Hartkjölen, som lämnas i det följande sid. 10. Byarnas här angivna och i det följande till sid. 69 brukade namn äro normaliserade av professor WIKLUND. Av by- arna är Rounala troligen uppkallad efter den plats i närheten av Vittangi eller Saarikoski nuvarande fjällstuga vid Könkämäälven, 77 km. ovanför Karesuando kyrkoby, där fordom en kyrka med detta namn stått och ett tingsställe varit beläget. Suondavara är uppkallad efter berget Suantovaara sydost om sjön Suantojärvi inom nuvarande finska Enontekis soc- ken; ursprunget till namnet Ingrittby är obekant. Tingevara (Tingawieri m. m.) synes ha sitt namn efter något berg (lapska vare) eller någon kulle (lapska vierra) vid östra ändan av Torneträsk, där tecknet för byn förlägges på Burgi karta över Lappland 1611; nu har detta namn alldeles försvunnit. Seggevara (Siggevara m. m.) har möjligen sitt namn efter berget Sekkuvaara vid Sekkujoki, ett tillflöde till Vittangiälven; denna by ligger östligare än den förra, vilket förklarar dess andra namn Luleby, »Österbyn»; namnformen Södhra Lulakyla innehåller finskt kylä »by». Sirkesluokta (Sireslock ete.; numera Sirkas) har sitt namn efter en stor vik på södra sidan av stora Luleträsk. Suoksjokk (Soxiocko, Sjokksjokk m. m.) kallas så efter en å med samma namn, som faller ut i norra Luleälven något ovan- för de båda Luleälvarnas sammanflöde; kallas något senare även Nederbyn, i motsättning mot den ovanför densamma liggande Sirkesluokta. Tuorponjaur (Torpen Iår m. fl. former; numera Tuorpon) har sitt namn efter en liten sjö med samma namn norr om Randijaur i Jokkmokk. Jokkmokk (Iockemokk m. m.) betyder »Åkroken» och har tydligen sitt namn efter någon dylik lokalitet, vars läge dock är obekant; den låg kanske vid Jokkmokksmyren norr om Peske eller snarare vid Jokkmokkvare (med en stor myr Talvatisape, kartans Tal- vatesjegge något norr därom; om ordet talvatis se nedan s. 34) nordost om Sudok i sydöstra delen av Jokkmokks socken, i alla händelser knappast vid den nuvarande kyrkobyn, från vars närhet något dylikt namn ej är bekant. ZLuokta (Lochtes, Lochteå m. m.) betyder »viken»; varest den vik, som givit byn dess namn, var belägen, är emellertid obekant; på Bureei karta 1611 är tecknet för »Loctari» placerat på norra sidan om Storavan, men något dylikt namn är nu för tiden icke känt från dessa trakter. Byn Arvidsjaur (Arffues Ierff m. f.. former; den nuvarande namnformen har uppkommit genom sammanblandning med mansnamnet Arvid) är uppkallad efter en sjö med samma namn i närheten av nuvarande kyrkobyn. Semisjaur (Semisjerff m. fl.) har sitt namn efter sjön Sebnejaure söder om Udd- jaur. Laisbyn till slut är uppkallad antingen efter Laisälven eller sjön Stor-Laisan i Arje- plog eller kanske snarast efter den lilla sjön Laisan invid Tärna kyrka i dåvarande Ume lappmark; om detta sistnämnda byanamn se vidare nedan sid. 33, not 4.
och 14 skogslappar, i Sirkasluokta 16 fjällappar och 19 skogslappar, i Jokk- mokk 3 fjällappar och 22 skogslappar samt i Suoksjokk 2 fjällappar och 18 skogslappar!; för hela lappmarken utgör detta 35 fjällappar och 73 skogslappar. Nils Ingevaldssons räkenskaper för samma lappmark 1561 och 1562 upptaga 42, resp. 42 fjällappar och 63, resp. 74 granlappar.? För Pite lappmark upptager Jöns Håkanssons uppbörd för 1553 fjäll- och skogslappar till ungefär lika antal; samman av skogslapparnas skatteenheter var 47 !/2 och av fjällapparnas 50. Arvidsjaurs by bestod uteslutande av skogslappar; i Lais var summan av skatteenheterna från fjällapparna 31 '/2 och från skogs- lapparna 8'/2; i de två övriga byarna hade skogslapparna någon övervikt. Från dessa siffror göra de följande årens skattelängder icke några mera avsevärda avvikelser; så redovisar Jöns Nilssons räkenskap för Pite lapp- mark 1561? 53 fjällappar och 64 granlappar. Varje by torde ha gjort en- samrätt gällande till ett visst område å marken, eller i varje fall höll denna regel på att utbilda sig. Redan från 1600-talets början finnas nämligen uppgifter, enligt vilka en bys gränser bestämdes genom gammal hävd, och från följande två århundraden äro uppgifter på byagränser mycket talrika.”
Vilka träsk nyttjades av särskilda lappar till fiske, framgår beträffande de norra lappmarkerna redan av handlingar från 1550-talet. För Torne lappmark finnas i Jon Jönssons räkenskaper för 1559? förteckningar, som angiva, vilka särskilda lappar brukade särskilda uppräknade träsk. Beträf- fande Lule lappmark giver Jakob Hanssons räkenskap för 1559" en för- teckning å träsk mellan Lule socken och >»Västersjön>, d. v. s. Atlanten, vilka träsk lapparna »aldrig tillförne något av givit»; för varje träsk angives, vilka lappar fiskade däri samt huru mycket varje lapp betalade i skatt. Vad angår Pite lappmark, innehåller Jöns Nilssons räkenskap för 1558” en uppräkning av ett flertal träsk, som han hade i sin be- fallning 1558; för varje träsk anges dess avstånd från Bottniska viken, dess längd och bredd samt vad slags fisk den innehöll. Troligen var
+ Jakob Hanssons räkenskap av Lule lappmark 1555 (Norrlands lappmarker 1555, nr 4, K. A.) ger den »undervisning», att skatten utgick av varje fjällapp med 2 mårdar eller 1'/2 timmer gråverk (d. v. s. 60 ekorrar; 1 timmer = 40 stycken) eller 3 lod silver, av varje gift granlapp med 15 gråverk och av varje ogift granlapp med 10 gråverk. För- teckningarna å de särskilda lapparna upptaga emellertid utom ovannämnda skattesatser även »1 mård och 10 skinn>, »1 mård», »1 lod silver», »2 lod silver», »30 skinn», »5 skinn», »1 mård, 1'!/2 lod silver» samt »!/2 timmer skinn». Reduceras dessa siffror med ledning av undervisningen [1 mård = 30 skinn gråverk, 1 lod silver = 20 skinn ('/2 timmer), 2 lod sil- ver = 40 skinn = 1 mård 10 skinn] ser man, att skattelängderna utom helskatte fjällappar och helskatte (resp. ogifta, d. v. s. ?/s-skatte) granlappar räkna med ?/s-, !/2- och '/s-skatte fjällappar och ”!/s-skatte granlappar. I enlighet härmed äro de i texten givna siffrorna ut- räknade.
? Norrlands lappmarker, 1561, nr 18, och 1562, nr 13, K. A. Enligt 1553 års i det föregående nämnda räkenskap för Lule lappmark skulle i lappmarken funnits fjällappar blott i Tuorponjaurs by, där de skulle utgjorts av fem helskattemän och en halvskatteman ; skogslapparna i Tuorponjaur skulle samtidigt varit 13 helskattemän och 8 halvskattemän, och i hela Lule lappmark skulle — jag betecknar en helskattemans skatt med 1 och en halvskattemans med !/2 — summan av skatterna för skogslapparna varit 93. I belysningen av senare siffror förefalla emellertid icke dessa uppgifter trovärdiga.
? Norrlands lappmarker, 1561, nr 19, K. A. ? WIKLUND och QvViGSTAD II, sid. 235 m. fl. sidor, som lätt uppletas med tillhjälp av sakregistret till arbetet.
3 Norrlands lappmarker, 1559, nr 17, K. A. < Norrlands lappmarker, 1559, nr 18, K. A. 7 Norrlands lappmarker, 1558, nr 10, K. A.
denna träskförteckning avsedd att ligga till grund för någon skattlägg- ning, som ägde rum 1558 eller 1559, ty i samma fogdes räkenskap för året 1559, i vilken t. o. m. finnas två träskförteckningar, nämnes för ej mindre än 69 lappar, att de skatta för vissa särskilda, för varje lapp angivna träsk.! Enligt räkenskapen skulle denna fiskskatt utgå med andra belopp för 1560 än 1559, vilket visar, att lapparnas. fisken just då voro föremål för beskattningsmyndigheternas särskilda intresse. För de sydligare lappmarkerna finnas ej samtida bevarade förteckningar, men särskilt av en handling från år 1602 är tydligt, att även där särskilda lappar brukade särskilda träsk. >»Efter hans furstliga nådes hertig Karls befallning», säges det i handlingen”, »är rannsakat med Ume och Ångermanna lappar, så vitt man nu i hastigheten haver kunnat göra — —>; såsom resultat av dessa rannsakningar anger handlingen en förteckning på lappar med bl. a. upp- gift å det antal träsk, de besutto.?
Uppgifter, att särskilda lappar år ifrån år brukade samma trakter, finnas tidigast från ett landskap, där av lätt förklarliga skäl de svenska källorna före mitten av 1600-talet eljest iakttaga hart när fullständig tyst- nad, nämligen Jämtland. I Klement Månssons och Henrik Nilssons räken- skap för Jämtlands och Ångermanlands lappmarker för 1568" nämnes, att de två lappar, som enligt räkenskapen i fråga betalat skatt, erlagt viss del av denna, enär de brukade »Harckara»>fjället (Hartkjölen), som enligt rä- kenskapen sköte in uppå Ångermanland (d. v. s. Laisbyns område i Ånger- manna lappmark) och varför lappfogden i Pite därför tidigare av dem bru- kade uppbära skatt.” Några årtionden senare berättar lappfogden Olof Burman i en 1591 upprättad förteckning å lapparna i Pite lappmark, att Anders Nilsson i Semisjaur brukade »Heste brinken», med de fjäll, där- omkring lågo, »och heter ett fjäll Skade Niönn>, att Tomas Nilsson i Laisby brukade ett fjäll »Canglijd och Moofjäll» >»utom baggernes hemman vid sjön» och att Torkel Nilsson i samma by brukade »Sznasen» fjäll, »som ligger inemot Throndhjem».” I den i det föregående nämnda förteck- ningen från år 1602 å lapparna i Ume och Ångermanlands lappmarker uppräknas under namnet Nils Tomsson icke blott, som beträffande andra lappar, hans renar och träsk, utan även »skog 2 mil på alla sidor».
Jag har blott vågat säga, att i de handlingar från 1500- och 1600- talen, jag berört — och i de handlingar från samma tider, vilka ytterligare kunna uppletas och av vilka jag i det följande skall komma att nämna några" — det skymtar fram, att lappar år från år med sedvanans makt sutto å samma ställen. Från mitten och mot slutet av 1600-talet fram till
! Norrlands lappmarker, 1559, nr 16, K. A. ? Norrlands lappmarker, 1602, nris 8 och 9, K. A. > Se för här berörda frågor utom uppgifterna i dessa och andra i K. A:s lappmarks- handlingar befintliga träskförteckningar även de uppgifter beträffande fiskeförhållandena i lappmarkerna från slutet av 1500-talet, vilka finnas i Danica, Gränshandlingar, Lappland mot Norge 1563, 1581—1603, R. A. och som delvis avtryckts i WIKLUND och QVIGSTAD, II, sid. 231—2385.
2 Norrlands lappmarker, 1568, nr 8, K. A. Räkenskap finnes även för år 1569 (Norr- lands lappmarker, 1569, nr 3, K. A.), men denna innehåller ej något av självständig vikt i förhållande till 1568 års räkenskap. 5 Om dessa lappar se NORDLANDER, Lapparnes ålder i södra Norrland, och samma författare, Några notiser om »Jemptelandz Lappemark» (i Svenska fornminnesföreningens tidskrift X, sid. 216 ff. och XI, sid. 327 ff.
$ WIKLUND och QVIGSTAD, II, sid. 231. 7 I det följande sid. 26, not 1.
nutiden träder oss emellertid till mötes ett urkundsmaterial, av vilket man med större visshet kan sluta sig till, huruvida å varje tid de vidder, å vilka lapparna vistades, voro gemensamma för större samfund av lappar eller om de skiftats mellan särskilda personer. De urkunder, som giva dessa upp- lysningar, äro i huvudsak jordeböckerna, och dessa innehålla material från alla de trakter inom det nuvarande Sverige, som då fast beboddes av lap- par — alltså från landskapet Lappland samt från delar av Jämtland och Härjedalen. Söder om Härjedalen, i Dalarna, ha lappar länge funnits — redan DAHLBERG angiver detta, då han å planschen över Hedemora i Svecia antiqua et hodierna tecknat lappar med renar! — men fastare fot torde de först sent hava fattat i detta landskap.” Dalarnas jordeböcker upptaga nämligen ej några trakter, upplåtna åt lappar, och det är först genom ett kungligt brev av den 19 augusti 1881?, som en lapp erhåller tillstånd att för sig och sina renar nyttja ett område å Fuludalens kronopark i Särna socken. Först vid behandlingen av den moderna svenska rätten återkommer jag därför till förhållandena i Dalarna.”
De första förberedelserna till upprättandet av en jordebok över Lapp- land sattes i verket av landshövdingen i Västerbotten Johan Graan. Vid årsskiftet 1669—1670 anställde han själv undersökningar beträffande jord- förhållandena i Ume lappmark, och den 15 januari 1670? påbjöd han, att i andra lappmarker skulle anställas liknande rannsakningar. Vi äga i behåll resultaten av landshövding Graans egna undersökningar samt av undersök- ningar i de nordligaste lappmarkerna. Resultaten av de förra föreligga i ett utkast till jordebok”; daterat Lycksele den 10 januari 1670. »Såsom hela vida lappmarken är delt uti visse byar» — säger handlingen i fråga —, »vilka fuller namn i förre tider givne äre, men om det land, som var och en lapp besitter, med dess särskilde fiskevatten haver man aldrig haft veten- skap om, eller i några jordeböcker tillförene finnes; alltså haver herr lands- hövdingen välborne Johan Graan varande nyligen uti Ume lappmark, dit de andra byar, Granbyn, Lais eller Ran och Vapsten, voro församlade, efterfrågat och rannsakat om vars och ens land och fiskevatten uti samma byar belägne och låtit göra en förteckning, som följer». Uppgifterna i Jordeboksutkastet fullständigas av en karta och en därtill hörande beskriv- ning, vilka sommaren 1671 upprättades över Umbyns och Granbyns mark- områden." Resultaten av undersökningarna inom lappmarkernas nordligaste
!' I Med Dalälven från källorna till havet, I Storån, sid. 14, säger KARL-ERIK FORSS- LUND: »Dalarna tycks ha hyst fjällfolk i århundraden — Linné talar om lappkojor i Äppelbo, bröderna Gahn om lappläger och renhjordar i Gagnef och Ål, sägnen om lappar i St. Skedvi, Nås och Svärdsjö, där »lappgravar» funnits, men alla dessas historia är ännu oskriven».
> I nyssnämnda arbete fortsätter FORSSLUND: »Åv den första säkert kända stammen, invandrad på 1700-talet, finnas inga kvar här, de miste renarna och det gick på allt sätt utför med dem; deras sista ättlingar leva nu som bofasta i Tännäs i Härjedalen. Så kom om- kring 1850 Pål Zakris från Jämtland, men även av hans avkomma finnes endast en liten rest kvar här i byn».
? Finansdepartementets registratur. R. A. + I det följande sid. 72. > Se i det följande sid. 12, not 1, anförda handling, ingressen. ” Utkastet finnes i Topographica, Lappmarken II, R. A. Det är tryckt hos WIKLUND och QVIGSTAD, II, sid. 237—240.
” Kartan i Riksarkivets kartsamling; den tillhörande beskrivningen i Topographica, Lappmarken I, R. A. Gränserna för de särskilda lapparnas områden hava uppenbarligen till stora delar angivits efter hörsägner och äro därför ofta felaktigt inlagda å kartan. Med tillhjälp av en modern karta jämte ortsuppgifterna i den beskrivning, som hör till 1671 års
delar föreligga i Lappmarkens dombok för 1671!; denna innehåller under- sökningar, i vad dessa berört områden inom det nuvarande Sverige, från Rounala och Suondavara.
Graans planer på upprättande av en jordebok över Lappland kommo emellertid aldrig över förberedelsens skede; först ett kvartsekel senare kom hans uppslag till verkligt utförande. I slutet av 1680-talet fann landshöv- dingen i Västerbottens län Gotthard Strick, att lappskatten, som dittills utgjorts i fera titlar — årliga räntan, tionden, haxepalkan och lagmans- räntan — och som, i varje fall på vissa tider, bestått dels av en skatt för nyttjande av fiske i floder och sjöar — alltså en grundskatt — samt dels en personlig skatt eller en blandning av personlig skatt och förmögen- hetsskatt”, var alltför ringa och dessutom synnerligen ojämn.” På förslag av Strick skedde därför en ansenlig förhöjning av lapparnas skatt, som för framtiden skulle beräknas i proportion till antalet av varje lapps inneha- vande renar." Skatten tyckes likväl hava blivit alltför hög, ty det uppstod hos lapparna >»en stor lamentation, varandes till att befrukta» — säger lag- man Jakob Bure, som inberättade lapparnas oro till Kungl. Maj:t — »att de därav torde taga tillfälle att flytta och rymma över till de främmande lappmarker»?, och, vad kanske ansågs värre, skatten kunde icke indrivas.? Kungl. Maj:t förordnade då den 21 december 1692, efter förslag av kammar- kollegium, Stricks efterträdare i landshövdingeämbetet greve Gustav Douglas samt lagman Bure att i samråd med bl. a. häradshövdingarna, prästerskapet och lappfogdarna verkställa undersökningar, bl. a. genom sammanträden med lapparna, över dessas skatteförhållanden och sedermera inkomma med betän- kande och >riktige projekter, huru med uppbörden härefter skall förhållas»." Tyvärr äga vi inga meddelanden om de undersökningar, som verkställdes av Douglas och Bure, och vi hava om de grundsatser, enligt vilka de lade de särskilda lapparna till skatt, blott underrättelse genom ett yttrande av Bure i kammarkollegium den 20 maj 1695.” Till en början avsågo Douglas
karta, är det emellertid möjligt att noggrant rekonstruera de verkliga gränserna. Om Graans resa till Lappmarkerna 1669—1670 samt om upprättandet av kartan över Umbyn och Grambyn, se framställningen hos B. BogTHIUS, Lappar och nybyggare i äldre tid, Arkiv för norrländsk hembygdsforskning, 1919, sid. 62—64. Det av BoErTHIUS citerade odaterade brevet år 1670 från Graan till Kungl. Maj:t är tryckt i Handlingar rörande Skandinaviens historia, del XXXI, sid. 309 ff. och i I. FELLMAN, Handlingar I, nr 3.
!I bandet Gävleborgs län R. A. I hithörande delar till större delen tryckt i WIK- LUND och QVIGSTAD, II, sid. 241—242.
> För frågan om de lapska skatternas utveckling fram mot år 1695, se I. FELLMAN, Handlingar, IV, sid. XI—XC, samt bilagorna därtill, särskilt nris 114 och 117. Det här omnämnda förhållandet, att en del av skatten utgjorde ersättning för nyttjande av fiske i floder, framgår fullt tydligt av de handlingar, som nämnts i det föregående sid. 9 f.
? Se härom uppgift i C. Tranas den 20 juni 1691 daterade promemoria till kammar- kollegium, tryckt i I. FELLMAN, Handlingar, IV, nr 114.
" Se uppgifter härom bl. a. i Kungl. Maj:ts brev till kammarkollegium den 1 juli 1692 angående lappmarkernas beskattning samt i kammarkollegii underdåniga betänkande den 3 oktober 1692 angående samma ämne, båda tryckta i I. FELLMAN, Handlingar, nris 116 och 117.
> Nyssnämnda kungliga brev den 1 juli 1692. < Se härom uppgifter av Bure i kammarkollegii protokoll den 20 maj 1695, tryckt i I. FELLMANN, Handlingar, IV, nr 126.
7 Instruktionen tryckt i I. FELLMAN, Handlingar IV, nr 120. Om ärendets tidigare behandling se ibidem, bilagorna 116, 117, 118 och 119. ? Yttrandet i I. FELLMAN, Handlingar, IV, nr 126.
och . Bure, att lapparna borde skattläggas envar efter arealen av den jord; å vilken han satt. I en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse, som de båda förrättningsmännen ingåvo redan innan de verkställt undersök- ningar i orterna, förklarade sig Douglas och Bure »vara, till Eders Maj:ts nådigste gottfinnande, sinnade vid detta ärendet att så mycket som görligt är taga grunden till skattläggningen av den mark, som var och en lapp kan hava till renbete, fiskeri och djurfång»." I sitt slutliga yttrande till- Kungl. Maj:t nöjde sig emellertid förrättningsmännen med att angiva vissa summor, för vilka de särskilda byarna borde skattläggas, oavsett huru många lappar funnos inom byn”, och denna grundsats blev även av Kungl. Maj:t godtagen samt lagd till grund för föreskrifterna om lappskatt i den instruktion för lappfogdarna, som Kungl. Maj:t den 8 juli 1695 utfärdade.? På grund härav kan man ej fastslå, om förrätt- ningsmännen vid skattläggningarna lagt principen, att skatten borde rätta sig efter den jord, lappen nyttjade, till grund för sitt arbete. Troligt är emellertid, att de gjort det på många ställen och kanske överallt, där de ansågo det möjligt. Mot att grundsatsen ifråga blev av avgörande betydelse kan ej göras gällande, att den avvisades av Kungl. Maj:t i ett brev den 16 september 1693 till Douglas och Bure”, ty vad Kungl. Maj:t avvisade var blott, att principen skulle fastslås redan innan arbetet med skattläggningen tagit sin början, alltså innan man kände förhållandena i de särskilda lappmarkerna. För att grundsatsen kom i vidsträckt till- lämpning tala åter två omständigheter. Enligt Bures nyssnämnda ytt- rande i kammarkollegium hade vid skattläggningen spelat roll, om lapparna hade åker, och år 1695 upprättades en jordebok över Lappland”, vari beträffande stora delar av lappmarkerna för varje lapp i byn upptogs ett land, för vilket skatten utgjordes. Trots att denna skatt icke var en jordskatt av samma natur som skatterna av hemman — skatten skulle ju icke år från år vara densamma, såsom kronans räntor av jord i det övriga Sverige till stor del redan blivit och överallt höllo på att bliva, och den utgjordes i vissa trakter av lappmarkerna som en personlig skatt? — kom alltså Graans- gamla förslag om upprättande av en jordebok över Lappland att verkställas. Jordeboken upprättades i två i huvudsak likalydande exemplar, vilka naturligtvis gå tillbaka till en gemensam källa. Det ena avsändes till kammarkollegium, fastställdes därstädes den 7 maj 1698 och översändes till orten med brev av samma dag, men synes sedermera ej
! Skrivelsen tryckt i I. FELLMAN, Handlingar, IV, nr 121. ? Landshövding Douglas och lagman Bure ingåvo den 25 mars 1695 (enligt uppgift i Kungl. Maj:ts brev den 8 juli 1695 till Douglas och Bure) en relation över sitt arbete, vilken I. FELLMAN (Handlingar IV, sid. 300) och andra förgäves efterforskat och vilken ej heller jag lyckats återfinna. Att emellertid det som sagts i texten utgjort förrättningsmännens förslag framgår av protokollen vid behandlingen av relationen inom kammarkollegium, dit den remitterades (protokollen i I. FELLMAN, Handlingar IV, nr 126; jfr även protokollet för den 22 juni 1695 i K. A.; däremot saknas i vederbörande samlingar i K. K. Rg. A. och R. A. det underdåniga utlåtandet) samt av Kungl. Maj:ts svar den 8 juli 1695 å relationen i fråga (tryckt i I. FELLMAN, Anteckningar, III, sid. 598).
? Tryckt i I. FELLMAN, Handlingar, IV, nr 128. | Tryckt i I. FELLMAN, Handlingar, IV, nr 124; se även nris 122 och 123.
> Jordeböcker angivas såsom upprättade i $ 8 av instruktionen för lappfogdarna den 8 juli 1695. $ I det följande sid. 18.
kommit att spela någon roll.! Det andra stannade i orten”, där det lades till grund för uttaxeringen samt för nya jordeböcker ända fram mot nutiden.”
De jordeböcker, som finnas från Jämtland och Härjedalen, hava ej samma intressanta förhistoria eller karaktär som jordeböckerna från Lapp- land. De äro ej skattelängder över i princip blott lappar, utan hava fullt samma natur som jordeböckerna i övriga delar av Sverige; i jordeböckerna i fråga hava lapparna blott en blygsam plats vid sidan av bönderna, vilka utgjorde landskapets huvudbefolkning. De äldsta jordeböckerna från Jämt- land äro äldre än de jordeböcker, vilka upprättades av Graan och Douglas. Då Jämtland genom Brömsebrofreden fördes över till Sverige, fanns »ingen viss» jordebok, men 1646 lyckades de svenska myndigheterna upprätta en sådan”, och trots att de norska skattlängderna åtminstone icke efter 1600 torde ha upptagit lappar?, ger redan denna jordebok värdefulla underrättelser om de trakter, i vilka lapparna ägde sina hemvist — uppgifter, som fullständigas av de följande jordeböckerna, vilka man till ej ringa del äger i behåll. Vad beträffar Härjedalen, är det först mot mitten av 1700-talet, som spar- samma upplysningar i jordeböckerna, vilka då redan länge funnits i land- skapet, ge upplysning om lapparna. Den skatt, lapparna enligt jordeböckerna erlade, var uppenbarligen en jordskatt; detta visas bl. a. av att skatten sättes i paritet med jordskatterna i jordeboken, indelas på lön, att skatt — d. v. s. det land, från vilket skatt utgick — i sin helhet eller till viss del i jordeboken förklaras »öde> o. s. v. samt kanske främst av att i 1718 års jämtländska jordebok i stället för namnen på de lappar, som lades till skatt, insatts namnen på de fjäll, för vilka skatten utgjordes.”
Jordeböckerna giva upplysning om jordfördelningen, därigenom att för
! Denna jordebok synes vara förkommen, men en avskrift finnes bilagd kammarkollegii skrivelse den 19 december 1760 till Kungl. Maj:t (finnes i bunten Direktionen över Lapp- markens ecklesiastikverk till Kungl. Maj:t 1739—1769, R. A.; avskriften är delvis tryckt och till andra delar refererad i I. FELLMAN, Handlingar, IV, nr 127). Att kammarkollegium den 7 maj 1698 fastställt jordeboken i fråga framgår av en anteckning å jordeboken; kollegii eget protokoll för dagen i fråga synes vara förkommet. Avskrift av ett brev av samma dag från kammarkollegium till landshövding Gustav Douglas finnes i kammarkollegii skrivelser till orterna, K. K. Rg. A.; enligt brevet i fråga översänder kollegium till lands- hövdingen »en av Collegio upprättad(!) och underskriven jordebok, varefter räntorna av lapp- - allmogen i de därutinnan specificerade lappmarker för år 1695 och allt framgent upphbäras».
? Det finnes i Västerbottens hövdingdömes avkortningsbok, 1695, sid. 609 och 641, K. A. Den del, som omfattar Åsele, Ume och Pite lappmarker, är undertecknad den 25 februari 1695, alltså i tiden innan instruktionen för lappfogdarna fastställts av Kungl. Maj:t, den del, som omfattar Lule och Torne lappmarker, den 14 september 1696.
3 Dessa sistberörda jordeböcker äro nu, särskilt vad angår förra hälften av 1700-talet, till icke ringa del förkomma; i K. K. Akt. A. förvaras emellertid en jordebok för 1750, vilken även upptager lappmarkerna. Sedan genom kungliga brevet den 10 januari 1752 lappmarksräntan förpantats till Lappmarkens ecklesiastikverk, avlämnades räkenskaperna till nämnda myndighet ända fram till 1884, och i ecklesiastikverkets i K. K. Akt. A. förvarade räkenskaper har man därför att söka uppgifter och jordeböcker från denna period. Om lapparna finnas emellertid uppgifter även i de allmänna jordeböcker, som förvaras i K. K. Akt. A. från början av 1800-talet, samt därefter även i senare jordeböcker fram mot nutiden. : Enligt uppgift i brev från guvernören och landshövdingen Carl Sparre till kammar- kollegium; å brevet har kollegium meddelat resolution den 3 september 1668 sirovet med åtecknad resolutionsdag finnes i transumerad avskrift i 8. S. yy 24162, K.: A.). > De norska skattelängderna mellan åren 1600 och 1645 förvaras i svenska R. AA | Jag har genomgått årgångar från skilda perioder.
$ Se i det följande sid. 23. |
ett stort antal lappar står angiven en ortsuppgift, förenad med lappens namn genom de i detta hänseende med säkerhet likbetydande prepositio- nerna för och i, t. ex. >»Arvid Persson för Lamsjölandet, Peter Svensson för Ormsjö, Nils Klemetsson i Östermalgamoj, Anders Thomsson i Mansjön».! För den ort, till vilken denna uppgift hänvisar, ansågs lappen alltså er- lägga skatt, och i varje fall ansågs han till densamma, ensam eller i för- ening med andra lappar, hava viss besittning. Tydligt är emellertid, att vid dylika uppgifter alltid finnes en betydande felkälla och att dei ett vik- tigt hänseende icke ge någon kunskap. Därför att ortsuppgift icke står ut- satt vid namnet på en lapp, är naturligen icke säkert, att lappen verkligen icke haft ett område under sin besittning: skattläggningsmännen ha kanske icke känt till området i fråga, t. ex. på grund av att lappen dolt det för att undvika skatt; blott då positiv uppgift lämnas på att en viss lapp saknar land, har man större trygghet att erhålla säker uppgift. Jordeböc- kerna kunna emellertid i nu angivna hänseende kompletteras med uppgifter särskilt från domböckerna, i vilka finnas angivna områden, som innehades av enskilda lappar, men ej kommit in i jordeböckerna. Därför att ortsuppgift står utsatt vid en lapps namn är naturligen heller icke säkert, att det om- råde, han brukat, varit av betydligare omfång än namnet direkt angiver; namnet kan lika gärna beteckna ett viste bland flera andra som ett vid- sträckt område. Om gränser för de av särskilda lappar brukade landen erhåller man emellertid kännedom särskilt genom uppgifter i domböcker och länsstyrelsernas resolutionskoncept från 1800-talet.
Må det tillåtas att som utgångspunkt för den följande framställningen visa upp, huru inom Lappland, Jämtland och Härjedalen jordfördelningen lapparna emellan gestaltar sig vid slutet av det sjuttonde seklet samt under det adertonde! Till grundval för denna skildring lägger jag naturligtvis jordeböckerna; bredvid dessa ämnar jag använda uppgifter i domböcker och de upplysningar, vilka bevarade handlingar i övrigt kunna giva.
Det utmärkande draget för jordfördelningen är det förhållande, som tidigare blott skymtat fram i handlingarna, nämligen att av de områden, vilka de särskilda byarna besutto, enskilda lappar brukade särskilda delar med ensamrätt. Denna fördelning av områden har genomförts med så stor konsekvens, att det i själva verket blott är ett fåtal trakter, där icke åtminstone spår av fördelning av områdena mellan särskilda lappar kunna skönjas. Egentligen är detta fallet blott i del fjälltrakter, varest, som skall visas i det följande, enligt jordeböckerna medlemmarna av vissa byar flytta fram och åter, samt i vissa skogstrakter i Forne lappmark. Beträffande skogs- trakter utom Torne lappmark, vilka beboddes av lappar, synes det i huvudsak blott vara på ett ställe — det i det följande omnämnda landet Lagesrygg — som man finner den sydsvenska allmänningen representerad”; eljest äro vidderna i deras helhet skiftade lapparna emellan.
I Norrbotten och Västerbotten kallas de särskilda lapparnas områden mestadels »lappskatteland»?, »lapparnas land», i Jämtland och Härjedalen gå de under beteckningarna »lappskattefjäll», »lapparnas skattefjäll»; såsom en gemensam beteckning för de av enskilda lappar nyttjade områdena, vare
! Att de båda beteckningarna äro synonyma framgår bl. a. av en jämförelse mellan 1670 års jordbruksutkast och 1695 års jordeböcker beträffande Ume Lappmark.
? Jfr HÖLPHERS, Ångermanland, Västerås 1780, sid. 323, om lappar »på den allmänning nu är tildömd Ångermanland».
? Om detta ord, se det följande sid. 26.
sig dessa voro belägna i Lappland eller i Jämtland och Härjedalen, använ- der jag i det följande termen »lappskatteland». Lappskattelanden voro i olika trakter av olika slag. Skogslapparnas land användes av dem hela året om. Fjällapparnas land åter voro dels sommarland uppe i fjällen, antingen å nuvarande svenska eller nuvarande norska sidan, dels också vår- och höst- land, på vilka lapparna sutto under flyttningarna mellan de egentliga fjällen och det stora skogslandet. Uteslutet var ej, att en och samma fjällapp kunde hava både sommarland och vår- och höstland, men särskilda vinter- land torde de i regeln icke ha haft, utan åtminstone i de mellersta och södra lappmarkerna begagnade de sig om vintern — mot lega och kanske även utan lega — av skogslapparnas land.!
Före genomgången av de särskilda längderna å lappar måste observeras, att bland lapparna även kunde finnas en eller annan nybyggare, som i skattehänseende intog samma ställning som lapparna och därför inryckts i längderna.
Lappmarkerna voro år 1695 i huvudsak desamma, som de varit på 1550-talet och som de ännu i dag äro. Blott en förändring av större vikt är att märka. Laisbyns gamla område har under tiden skiftats så, att en del stannat under Pite lappmark, en del kommit under Ume lappmark? och en del under Ångermanna lappmark, vilken 1695 och senare benämnes Åsele lappmark. Pite lappmark har därigenom förlorat den egendomliga geografiska form, den tidigast haft; Ume och Åsele lappmarker åter hava kommit att sträcka sig från kustlandet ända upp mot Norge.
De fyra lappbyar i Torne lappmark, vilkas områden ännu helt eller delvis tillhöra Sverige och som i det föregående angivits hava existerat re- dan under 1500-talet, funnos 1695 fortfarande kvar under samma namn. Rounala och Suondavara lågo i Enontekis socken, alltså längst i norr, Tingevara och Seggevara i Jukkasjärvi socken söder därom. Det protokoll, som innehåller 1671 års undersökningar rörande Rounala och Suondavara, har liksom tidigare skattelängder nöjt sig med att för varje lapp angiva de sjöar, i vilka han fiskar, och nämner ingenting om den jord, å vilken han betar sina renar. Enligt protokollet hade Rounala fem träsk, vilka brukades av vissa namngivna lappar (ett av dessa träsk även »stundom av flera, som lust hava där att fiska») och det femte av byn gemensamt. Enligt samma protokoll hade Suondavara elva träsk, vilka jämte Karissoua älv brukades av vissa angivna lappar; dessutom låg under byn sjön Pallajärfwi, »som brukas av några bönder ifrån Övertorneå och därföre lantskatten prestera». Av 1695 års jordebok upptager det exemplar, som stadfästes av kammar- kollegium, icke ortsuppgifter för lapparna i Rounala by — vars medlemmar i jordeboken angivas vara fjällappar — men väl för lapparna i de tre öv- riga byarna. För Suondavara finnas 12 ortsuppgifter för samtliga byns 17 lappar — en ortsuppgift är gemensam för tre lappar, tre ortsuppgifter äro gemensamma för vardera två lappar, de övriga åtta ortsuppgifterna äro knutna till blott en lapp var.” För Tingevara lappar äro ortsuppgifterna
' Det enda ställe, å vilket fjällappars vinterland nämnas i de handlingar, som utgöra grundvalen för detta arbete, är i 1751 års gränstraktat, första kodicillen, där flera gånger sådana land nämnas. Sannolikt är emellertid, att för Sveriges del i regel vår- och höstland avses. Traktaten är tryckt i Sverges traktater med främmande magter, VIII, 2, sid. 586 ff.
? 1607 överflyttades Laisbyn till Ume Lappmark, med vilken då ångermannalapparna äro förenade; se WIKLUND och QVIGSTAD, II, sid. 229.
? Ortsuppgifterna för Suondavara äro följande: Ringwoma, Kallotjarfwi, Tullingsando,
blott 4, av vilka 3 äro knutna till respektive 32, 31 och 10 lappar, under det att den sista av de fyra: ortsuppgifterna blott föres till :en lapp! För Seggevara givas ej mindre än 31 ortsuppgifter, av vilka visserligen fyra äro gemensamma för 6 till 10 lappar var, men varje särskild av de övriga ortsuppgifterna finnes blott vid en, två eller tre lappar.” I domböckerna från 1700-talet förekomma beträffande de fyra byarna i Torne lappmark här och där uppgifter, att lappar innehade särskilda land? — detta även för Rounala — men dessa uppgifter äro blott sparsamma, och det exemplar av jordeboken; som stannade i orten, samt alla de jordeböcker, för vilka nyssnämnda jorde- boksexemplar varit källan, sakna alldeles ortsuppgifter för: de särskilda lap- parna. Då dessutom ortsuppgifterna i det exemplar av jordeboken, som fastställts av kammarkollegium, stundom omfatta stora trakter" och stundom äro gemensamma för lappar i olika byar?, torde man äga rätt att ställa sig tveksam, huruvida annat än för ett fåtal fall verkliga skatteland under 1700-talet existerat i Torne: lappmark. : Där ej ortsuppgifterna syfta på vid- sträckta områden, som voro gemensamma för ett större antal lappar, torde de: i flertalet fall under 1700-talet betecknat blott de ungefärliga områden, lapparna brukade.” - Beträffande Enontekis: säger dess häradsrätt den 18 februari 1792, att i denna lappmärk lappallmogen icke ägde några enskilt tillhöriga betestrakter.”- I en skildring av fjällapparna i finska Enontekis under 1800-talets första årtionden säger J.: Fellman: »Det heter väl, att var lappby
Djupjärfwi, Enottackjärf, Kallodojärf, Sundajärfwi, Pellojärfwi, Hedwiwoma, Lajno, Kariswoma, Siukowoma.
! Ortsuppgifterna för Tingevara äro följande: Tallma, Sariwoma, Rautiswoma, Kajtoma; namnen skrivna på många olika sätt. Så
> Ortsuppgifterna för Seggevara äro följande: Sutawoma, Råautiswoma, Lajnjo, Sacka- woma, Kallisjerfwi, Peraskasswara, Wiacka, Nittiniara, Kurackawoma, Uhlat Wittenarautonemo, Luspajerfwi, Rajtsworo, Wietrajs, Katisoma, Wiattongessoma, Nittinefwa, Taborsberg (nybygge), Kallaswoma, Wiattajerfwa, Pirtiswoma, Wiittingewoma, Pilliwoma, Wioddarwoma, Kajtome, Luspatejnae, Wittange, Rittiswoma, Pittetesmaswoma, Kuttiswoma, Santisjärfwi, Wiittang- järf. Dessa namn skrivas på många olika sätt och äro liksom de övriga ortnamnen i dennå källa starkt korrumperade; även av de här upptagna skrivformerna torde flera i själva verket avse en och samma lokalitet.
> Så nämnas för Rounala i protokollet vid tinget i Enontekis den 24 till 29 januari 1734, att Tomas Nilsson beviljades Alawuoma vid Rounala kyrka (Norrbottens läns renove- rade - domböcker nr 17, 1734, R. A.), i protokollet vid tinget i Enontekis den 24 till 28 januari 1732 skattelandet Fastedalen »vid västra sjökanten» (alltså i Norgel) (Norrbottens läns renoverade domböcker nr 14, 1732, R. A.), i protokollet vid tinget i Enontekis den 25 till 29 januari 1737 landet Råfwalacktj (Norrbottens läns renoverade domböcker nr 20, 1737, R. A.), för Suondavara i protokollet vid häradstinget i Torne lappmark den 9 februari 1701, att Lars Andersson Markatt hade ett skatteland (Lappmarkens domböcker nr 1, R. A.), i protokollet vid häradstinget i Enontekis den 7 februari 1707, att Mickel Persson Asa och Henrik Persson Asa hade ett skatteland (Lappmarkens domböcker nr 2, R. A.), i protokollet vid' häradstinget i Enontekis den 16 till 17 februari 1711 Sondaja- woumas skatteland (Lappmarkens domböcker nr 2; R. A.), för Tingevara i protokollet vid härads- tinget i Jukkasjärvi den 13 till 20 januari 1732 landet Käpnewara fjäll (Norrbottens läns renoverade domböcker; nr 14, 1732, R. A.); för Seggevara i protokollet vid häradstinget i Jukkasjärvi den 31 januari 1705 skattelandet Rajswara (Lappmarkens domböcker nr 1, R. A).
2 I de ortsuppgifter, som lämnas för Tingevara (sid. 17, not 1), kan man avläsa grun- derna för den delning av Tingevara i smärre byar (se sid. 66), som sedermera ägt rum.
> Jämför sid. 17, not 1 och 2. $ Till stöd för denna förmodan kan jag åberopa, att jag vid genomgång: av ett flertal från olika årtionden valda årgångar av Lappmarks ecklesiastikverks räkenskåper (i K. K. Akt. A.) från 1773 till 1834 samt ävenledes från olika årtionden valda årgångar av landskontorets i Norrbottens läns resolutionskoncept rörande lappskatteland under 1800-talet ej funnit något land. :omnämnt i Torne lappmark (koncepten i länsstyrelsens arkiv, Luleå).
7 Norrbottens läns renoverade domböcker, nr 89, 1792, R. A.
har sitt eget område och varje skattelapp sitt särskilda skattland." Men inga råmärken äro utsatta, och de festa varken vilja eller ens kunna respektera sådana, i anseende till renarnas vana att stryka fritt omkring. Även här flytta lapparna därför efter behag från den ena trakten till den andra, :och på sommaren till Norge.? I fråga om Jukkasjärvi säger Jakob Turdfjäll:- »Lapparna hava av ålder åtminstone till någon del haft vissa skattland, men nu nyttjas landet, utan avseende därpå, samfällt på det sitt, att var och en i byn efter tillfälle och bekvämlighet flyttar uppföre eller nedåt, varvid de väl gemenligen hålla sig inom det landstreck eller byatrakt; vartill han hörer, dock äro de ej nogräknade, om de ock gå in på annan bys trakt».:? Att lappskatten i Torne lappmark eller i varje fall i Enontekis, även om den i många fall ålagts efter (troligen på hörsägner grundad) upp- skattning av landets värde, därför snart måste komma att uppfattas som en personlig skatt, är tydligt.
I Lule lappmark voro byarna år 1695 desamma som på 1550-talet med undantag av att från byn Sirkesluokta utbrutits byn Kaitumjaur. För de flesta av lapparna i dessa byar finnas ortsuppgifter i 1695 års jordebok, av vilka för denna och följande lappmarker båda exemplaren äro lika. Under Kaitumjaur finnes ortsuppgift för 37 lappar, under det att dylik icke finnes för 8 lappar (beträffande två lappar säges direkt, att land saknas)", under Suoksjokk finnes ortsuppgift för: 29 lappar, under det att 3 lappar icke hava dylik beteckning”, under Sirkesluokta finnes orts- uppgift för 25 lappar,. under det att ortnamn icke finnas vid 18 lappar (även här här säges direkt om två av dessa lappar, att de sakna land)", under Jokkmokk angivas ortnamn vid 11 lappar och saknas ortnamn vid en. lapp." Av de, ortsuppgifter, jordeböckerna lämna, tillhöra i regel varje särskild blott en lapp. Den enda by, för vars lappar ortsuppgifter alldeles saknas, är Tuorponjaur, men av domböckerna framgår, att land, å vilka sutto enskilda lappar, funnits i byn, och de jordeböcker, som finnas bevarade från 1700-talets slut och från 1800-talets början, upptaga även ortsuppgifter för lappar i Tuorponjaurs by.? Å andra sidan är emellertid
! Jfr för detta uttalande av J. FELLMAN, att i kronofogden Anders Hackzellsi mitten av 1700-talet författade beskrivning över Torne och Kemi lappmarker (tryckt i J. FELLMAN, Handlingar, I, nr 2) nämnes om Tingevara, Seggevara och Rounala, att de äga 111, resp. 88 och 45 »lappland eller skattelappar».
? J. FELLMAN, Anteckningar, III, sid. 514 f. 2 WIKLUND och QvVIGSTAD II, sid 264. + Ortsuppgifterna för Kaitumjaur äro: Jokaswalda, Koudelus, Kajtomjaur, Nimitz kietz, Sockas, Hiertawarj, Rosipota, Koudeliswarj, Kiellijaur, Pirkawarj, Piriaigzwarj, Koriawarj, Waisawarj, Neskitt, Kiebbija, Poitiswarj, Nuriowara, Paurowara, Rautouwara, Sittajaur, Kobe- jäck, Satajaur, Sangopolda, Moratiorfwou, Terett, Hwtawarj.
5 Ortsuppgifterna för Suoksjokk äro: Sedowolm, Weitull, Kaippwoie, Lurawares, Ladniwarj, Saibmo, Rawiwarj, Koskajaur, Warg träsk, Skeldajaur, Purdajaur, Rafwiwara, Paijemiswarj, Kedajaur, Koippis warj, Puelojaur, Teetkawarj, Melkojaur, Meosele, Wollerem, Jutzajaur, Satajerf, Samajerf, Ruteojuit, Nowiaware, Norowarj, Purckenjaur, Nattejaur. " Ortsuppgifterna för Sirkesluokta äro: Kaulawarj, Ultiwis, Kaisimir, :Sornkowan, Waisawarj, Littagwarj, Lautawarj, Allaikwarj, Kaisimero, Kalawack, Ackawara, Waesa, Nuta- warie, Nuniswarj, Kahlaword, Matoiwj, Kietkiett, Pordwarj, Nijmiswarj, Kohlaward. 7 Ortsuppgifterna för Jokkmokk äro följande: Pieurijaur, Siobbedewanu och Kregge, Randjaur, Karadz Älfwan, Karegg, Naustelljaur, Nellckerun, Metojaur. 2 1774 års jordebok upptager för Tuorponjaur 3 skatteland, å vilka för varje land blott upptagits en lapp till skatt. Landen äro Wallen, Allack och Hurri 17938 års jordebok har 9 skatteland, av: vilka ett hade två åbor och de övriga en åbo var. Landen äro: Kalla- modo, Tidia Tioldepealde, Kidsåifwa, Lammimenobna, Sianda, Pafwa, Tjoldo och Sunrra. 1818 års jordebok upptager blott två skatteland, av vilka vardera har blott en åbo.. Landen
tydligt, att i Tuorponjaurs by indelningen i lappskatteland icke ägde skärpa. År 1745 berättade nämligen några lappar från Tuorponjaur för de svenska ingenjörer, som voro sysselsatta med förarbeten till gränsbestämningen mel- lan Sverige och Norge, att gränsen mellan Tuorponjaur och Sirkesluokta, alltså den by, i vilken enligt 1695 års jordebok näst Tuorponjaur största anparten lappar icke stå upptagna för skatteland, ginge över vissa orter, »ehuru likväl de bägge dessa byar tillhörige skattelappar ligga mest om varandra, såsom goda vänner».!
I Pite lappmark finnas 1695 ej mindre än sex lappbyar. Tre av dem stå kvar sedan 1550-talet: Semisjaur; Luokta och Arvidsjaur. Tre nya namn hava kommit till: Arjeplog, Norrvästerbyn och Södervästerbyn. Av dessa är Arjeplog utbruten ur Semisjaur och omfattar endast skogslappar. Norr- västerbyn och Södervästerbyn omfatta endast fjällappar och äro även de utbrutna ur den gamla Semisjaurbyn, den förra dock kanske även till en del ur Luokta.? I Arvidsjaur och Arjeplog finnas i 1695 års jordebok orts-
äro: Stadgat och Saggat Luspen (jordeböckerna i Lappmarks ecklesiastikverks handlingar, KÖRS ARUSSN
Av namnen å skatteland i domböckerna märkas: Natanjarka, (protokollet vid härads- tinget i Lule lappmark den 9 februari 1699, Lappmarkens domböcker, nr 1, R. A.), Stålafwan (protokollet vid tinget i Jokkmokk den 1 till 5 februari 1715, nr 14, Västerbottens läns re- noverade domböcker, nr 15, 1713—16. R. A.), Ryggträsket (protokollet vid tinget i Jokkmokk den 11 till 16 februari 1723, Lappmarkens domböcker, nr 3, 1721—28, R. A.), Portivår (pro- tokollet vid tinget i Jokkmokk den 10 till 13 februari 1725, Lappmarkens domböcker, nr 3, 1721—28, R. A.; de nu nämnda landen kallas uttryckligen skatteland samt innehavas tyd- ligen av särskilda lappar i byn, med undantag av Ryggträsket, som möjligen är gemensamt för hela byn), Darrejaur och Påfwejaur (protokollet vid tinget i Jokkmokk den 7 februari 1726, Lappmarkens domböcker nr 3, 1721—28, R. A.), Tiofssi och Skaiti (protokollet vid tinget i Jokkmokk den 10 februari 17383, Västerbottens läns renoverade domböcker, nr 24, 1733, R. A.), Nortas Piehli (protokollen vid tingen i Jokkmokk den 14 februari 1737 och den 18 februari 1746, Västerbottens läns renoverade domböcker nr 27 och 32, 17387 samt 1746—47, R. A.; de nu nämnda landen innehavas tydligen av särskilda lappar i byn, men kallas ej uttryckligen skatteland) m. fl.
! WIKLUND och QvVIGSTAD II, sid. 17, jfr sid. 18. ? Då serien Norrlands lappmarker i K. A. med år 1620 upphör, hava varken Arjeplog, Norrvästerbyn eller Södervästerbyn börjat uppträda i de svenska räkenskaperna. Då lap- parna åter visa sig i mantalslängderna, ha skatteförhållandena i Pite lappmark på grund av upptagandet av Nasafjälls silvergruva undergått väsentliga modifikationer och blivit ganska svåröverskådliga. Norrvästerby- och Södervästerbylapparna komma först till synes. I man- talslängden för Pite lappmark i 1636 års verifikationsbok för Västerbottens län (K. A.) stå under Semisjaur först namnen på 45 lappar och: därefter följande anteckning: »efterskrivne bo på västra sidan och skola för sin skatt föra ved till bruket», så namnen på 25 lappar och därefter följande anteckning: »efterskrivne bo på östra sidan, skole ock för sin skatt föra ved till bruket», och till slut namnen på 10 lappar. 'Tiondelängden för byn samma år (i Västerbottens verifikationsbok, 1636, K. A.) upptager blott 40 namn utan vidare anteck- ningar. I mandatet den 24 september 1640 angående kyrkor m. m. i Pite lappmark (PoIGNANT, Samling av författningar angående de så kallade lappmarksfriheterna, sid. 13) talas om »bruks- och gruvefolket samt så många av västerlapparne, som till våra församlingar för detta lytt hava»): 1644 års mantalslängd för Pite lappmark (Västerbottens jordebok 1644, K. A.) fin- nes en mantalslängd på de lappar, som ligga i väst om fjällryggen, vilka hava levererat ved till" gruvan för sin skatt; dessa lappar, till antalet 51, bilda nu en särskild by, Västerbyn. I 1649 års mantalslängd (Västerbottens jordebok 1649, K. A.) är denna by delad i Norr- västerbyn och Södervästerbyn, vilken sistnämnda även en längre tid förekommer i mantals- längderna för Ume lappmark (i Västerbottens jordeböcker, K. A.).
I nyssnämnda 1644 års mantalslängd finnes även en anteckning av följande lydelse: »desse efterskrivne lappar äro förordnade till hållappar emellan bruket och landsbygden»; därefter följer en uppräkning av namn å lappar under rubrikerna »Pitehållet», »Waxnäshål- let», »Arjeploghållet» och »Storbodhållet>. I 1650 års mantalslängd (Västerbottens läns jordebok 1650, K. A.) är Pite lappmark indelad i två avdelningar, Arvidsjaur och Arjeplog,
uppgifter för samtliga lappar — 35, resp. 23 —; det övervägande flertalet av de särskilda ortsuppgifterna äro ej gemensamma för flera lappar.!,” 'Be- träffande de övriga byarna angiva jordeböckerna ortsuppgifter i större om- fattning blott för Luokta; där betecknas 16 lappar såsom hemmahörande å viss ort; för en lapp saknas' ortsuppgift, och en: bor hos: sin far? (I Norrvästerbyn finnes ortsuppgift angiven blott för en lapp", under det att om övriga 31 lappar säges, att land saknas och att de flytta kring: om fjällen. Semisjaur och BSödervästerbyn -— 30, resp. 18 lappar — sakna ortsuppgifter. Av uppgifter i domböckerna är emellertid tydligt, att här och där särskilda lappar haft land, varest jordeböckerna ej anföra ortsupp- gift, och att dessa alltså här ej lämna en fullt säker handledning: För Semisjaur finnes i domböckerna ett stort antal land anförda; för Norr- och Södervästerbyn angiva domböckerna även land, om ock ej så många.” . Be- träffande Norr- och Södervästerbyn är emellertid å andra sidan tydligt, att i varje fall icke alla lappar ägde land: så berättades vid tinget i Arjeplog den 28 januari 1721, att Södervästerbylapparna ej ägde skattland på denna sidan fjällryggen”, samt vid tinget i Arjeplog den 27 januari 1749, att 16 lappmän av Södervästerbyn och 4 lappmän av Norrvästerbyn saknade land och måste lega i Sverige." Till ersättning för sin avsaknad av land hade Södervästerbyn emellertid det allmänningsland Lagesrygg eller Laggesrito, som jag redan tidigare omnämnt, 17/2 mil långt och 1 mil brett och beläget norr om Hornavan; om betesrätten å detta land utkämpades ett flertal strider inför domstol lapparna emellan.”
till. vilken sistnämnda höra Norrvästerbyn, Södervästerbyn och Semisjaur; jämte Arjeplog som en huvuddel av lappmarken förekommer dessutom fortfarande Arjeploghållet. Senare uppträder Arjeplog som vanligt byanamn; så är fallet i: 1657 och 1659 års mantalslängder (i Västerbottens läns jordeböcker för respektive år, K. A.).
! Ortsuppgifterna för Arvidsjaur äro: Killwojaur, Lobdmjaur, Kautojaur, Waudmjaur, Autsockjaur, Leewattmn, Mosksele, Surajaur, Maussjaur, Lere wattn, Kietzjaur, Hormträsk, Sirbträsk, Lautar, Präskjaur, Långträsk, Lappträsk, Seijajaur, Niallejaur, Paktzjaur, Kåtasehle, Karnikjaur, Worbjaur, Kintzjaur, Kickajaur, Beckertjaur, Låinejaur, Järfwajaur, Kitzjaur, Pijt Elfwen.
? Ortsuppgifterna för Arjeplog äro: Jutzjaur, Udjaur, Storbodland, Kiorfwitzjock, Storre afwan, Steensund, Laisälfwen, Nafwrijaur, Sebujaur, Rachtkiolla, Puchtijaur, Kranoijaur; Napis locht, Krabmajaur, Mullajaur, Ribbackloch, Siouka.
? Ortsuppgifterna för Luokta äro: Mattjaur, Soddjaur, Mankiejaur, Ekilikiejaur, Risso- warj, Rappinjaur, Saddejaur, Kamksiajaur, Kiebnalocht, Risawarj, Loppajaur.
t Ortsuppgiften för Norrvästerbyn är: Södersaulo. 5 Så nämnas för Semisjaur i protokollet vid häradstinget i Arjeplog den 16 januari 1706 skattelandet Raudort (Lappmarkens domböcker, nr 2, R. A.), i protokollet vid häradstinget i Arjeplog den 17 januari 1706 skattelandet Kiällisträsk, som då uppläts åt en lapp: från Södervästerbyn (Lappmarkens domböcker, nr 2, R. A.), i protokollet vid häradstinget i Arjeplog den 11 januari 1709 skattelandet Panunjangj (Lappmarkens domböcker, nr 2, R. As), i proto- kollet vid häradstinget i Arjeplog den 25 januari 1729 skattelandet Karrades (Lappmarkens domböcker ur 4, 1729—34, R. A.) m. fl., för Norrvästerbyn i protokollet vid häradstinget i Arjeplog den 15 januari 1707 skattelandet Mausjaur (Lappmarkens domböcker, nr 2, R. A.), i protokollet vid tinget i Arjeplog den 27 januari 1709 fjällandet Kiska och Snattja (Väster- bottens läns renoverade dombok nr 65, 1790, R. A.), för Södervästerbyn i protokollet vid häradstinget i Arjeplog den 27 januari 1739 Laisowagg (Västerbottens renoverade domböcker nr 28, 1738—39, R. A.), i protokollet vid tinget i Arjeplog den 3 februari 1756 beteslandet Taistiwebne (Västerbottens läns renoverade domböcker, nr 37, 1756—57, R. A.).
$ Lappmarkens domböcker nr 3, R. A. ” Västerbottens läns renoverade domböcker nr 33, 1748—49, R. A. Se om Söderväster- byn även WIKLUND och QVIGSTAD, II, sid. 15.
? Se om Lagesrygg protokollen för t. ex. tingen i Arjeplog den 30 januari 1730 (Lapp- markens domböcker, nr 4, 1729—234, R.: A.), den 28 januari 1735 (Västerbottens läns reno-
I Lule och Pite lappmarker' beteckna jordeböckernas uppgifter om ort efter viss lapps namn med säkerhet, att lappen har ett skatteland; de an- giva alltså ej blott som i norr ett för ett större antal lappar gemensamt område: eller en mera obestämd trakt. Att ortsuppgifterna angiva särskilda land "framgår e contrario utan vidare av jordeböckerna 'själva, då de för vissa lappar eller vissa lappbyar anse sig böra uttryckligen framhålla, att land saknas. ' Det framgår vidare av de talrika gränsbestämningarna för de särskilda områden, som brukades av lappar; särskilt påträffas sådana gräns- bestämningar under 1800-talet i samband med de inrymningar å lappskatte- land, vilka då gjordes från länsstyrelsens sida.! Enligt en uppgift från 1700-talet skulle t. o. m. råmärken finnas mellan landen. Vid de under- sökningar om den svensk-norska gränsens rätta läge, som den norske major Schnitler detta år höll i gränstrakterna, vittnade lappen »Jon Pedersen» från Pite lappmark, att de svenska lapparnes skatteland »hver i ser, er ved ordentlig Marke-Gang, ligesom Beonder-Gaarder i Norge, tilforn afdeelt og den Eenes Landz Strekning fra den Andens ved visse Raa-Merker adskildt».”
I Ume lappmark finnas 1695 fyra lappbyar: Ranbyn, Granbyn, Umbyn och Vapsten. Samtliga dessa byar hava uppkommit genom att Laisbyn, som överförts hit från Pite lappmark, sönderfallit i smärre byar, i vilka de skogslappar upptagits, vilkas områden tidigare ensamt utgjort Ume lapp- mark. ' Såsom framgått av vad redan i det föregående anförts, har man för teckningen av -jordförhållandena i Ume lappmark att utom jordeböcker och domböcker taga hänsyn till 1670 års jordeboksutkast samt 1671 års karta med därtill hörande beskrivning. I allmänhet råder stor överensstämmelse mellan 1670 års förteckning, kartan med beskrivningen därtill (vilka två sistnämnda ju dock endast upptaga Umbyn och Granbyn, enär förrättnings- männen ej givit sig längre in mot fjällen, där Vapsten och Ranbyn hade sina områden) samt 1695 års jordebok, en överensstämmelse, som nog för- klaras av att 1670 års förteckning legat till grund för kartan samt möj- ligen båda för 1695 års jordebok. Enligt alla tre handlingarna är det tydligt, att de ortsuppgifter, som utsättas vid de särskilda lapparna, avse verkliga skatteland. I 1670 års förteckning nämnes för de särskilda lap- parna, att »hans land heter Blekfjäll», »hans land heter Ulvfjäll» o. s. v.
1671 års karta finnas t. o. m. gränserna utsatta för skattelanden i två av byarna. Mera anmärkningsvärda olikheter mellan 1670 års förteckning och 16935 års jordeböcker finnas blott i två hänseenden. Det ena rör skatte- ländens namn. År 1670 äro de i huvudsak benämnda efter fjäll; år 1695 hava de' ej sällan i stället uppkallats efter de sjöar, i vilka de särskilda lapparna ägde fiskerätt. Det andra rör Ranbyn: dess skatteland upptagas i:1670: års förteckning, av vilken framgår, att de till väsentlig del lågo på norska sidan, men de finnas ej upptagna i 1695 års jordeböcker, som vid
verade domböcker, nr 25, 1734—35, R. A.), den 29 januari 1737 (Västerbottens läns reno- verade domböcker, nr 27, 1737, R. A.), den 24 januari 1759 (Västerbottens läns renoverade domböcker, nr 38, 1758—59, R. A). Utom beträffande Lagesrygg förekommer även på ett par ställen i domböckerna namnet allmänningsland, men då i beteckningen ödesland. Se härom protokollet för tinget i Arjeplog den 31 januari 1786 (Västerbottens läns renoverade domböcker nr 61, 1786, R. A.) samt protokollen för tingen i Jokkmokk den 11 februari 1784 och den 9 februari 1785 (Norrbottens läns renoverade domböcker, 1784 och 1785, R. A;). Se även bil. I.
'"8e Landskontorets resolutionskoncept, Luleå länsstyrelses arkiv. ? WIKLUND och QVIGSTAD, I, sid. 130.
namnet å en lapp äger följande anteckning, vilken avses att äga giltighet även för ytterligare 18 lappar: »har intet något visst land, utan flyttar av och an på fjällen så väl som alla hans grannar>.
Då 1695 års jordebok för den följande utvecklingen är den viktigaste handlingen . och då det är denna, som lagts till grund för hela framställ- ningen i det föregående, tager jag den även här till utgångspunkt, ehuru 1670 års förteckning, vilken upptager icke blott skattelandens namn, utan även fiskesjöar i de särskilda landen, är utförligare- och mera detaljerad. Om de flesta av lapparna i Ranbyn är redan talat; för de två övriga lapparna i byn angivas särskilda skatteland.!: Granbyn ägde 27 skatteland; åtskilliga lappar voro inrymda på gemensamma land, och om tre lappar säges, att de vistades hos sin far, respektive svärfar.” Umbyn ägde 14 skatteland, av vilka dock ett land brukades av fyra lappar och ett annat av två. En lapp synes hava saknat land, då sådant ej angives, och om en lapplänsman står blott angivet, att han brukar Juktälven — den enda ortsuppgift i Ume lappmark, som ej synes hänföra sig till ett verkligt skatteland,; utan till ett mera obestämt område.? Vapsten hade 18 skatteland; beträffande tre:lappar antecknas, att de icke hade land, utan bodde hos sin far eller svärfar; eljest funnos i regel ej land, å vilka mer än en lapp var inrymd"; ”?
I Åsele lappmark upptaga 1695 års jordeböcker blott en by, Åsele by, vilken uppstått genom sammanslagning av Ångermannalapparna och den del av Laisbyn, som kommit att tillhöra Åsele lappmark. Att ortsupp- gifterna i 1695 års jordeböcker vid de särskilda lapparnas namn avse verk- liga skatteland är säkert — detta framgår på några ställen direkt av landens benämning: Saltsjölandet, Lomsjölandet, Siksjöland. I sin Iter Lapponicum anger Linné, att skattelanden voro 3 å 5 mil i diameter.” Åsele by inne- håller enligt 1695 års jordebok ej mindre än 39 land, av vilka en del lågo i fjällen; två lappar sakna alldeles land; i regel fanns blott :en lapp på varje land.”
Gränserna kring de särskilda landen i Ume lappmark äro, som redan
! Ortsuppgifterna för Ranbyn äro: Altzwattn, Rijfiähl. > Ortsuppgifterna för Granbyn äro: Bärgfiähl, Skiuthsiön, Jucht, Tärn träsk, Jolksiöö, Kitzträsk, Kuhlträsk, Sodzjaur och Slichfiähl, Sandwijk, Rodnalocht och Ketzwijk, Ohl sehle, Åhm fiäbl, Kutz träsk, Rammalocht, Jllesniölis eller Wättnrest, Hammars fiähl, Pertzjaur, Sudzjaur, Osele, Siuhtsele och Skerfträsk, Sotz träsk, Karkåhn, Jllesniölis och Sandsele, Krutjaur, Kradsele, Karko, Bläckfiähl.
> Ortsuppgifterna för Umbyn äro: Juchtälfwen, Pausille, Stuttningz land, Steenfiäbl, Wörensele, Twäreträsk, Ahlträsk, Bauträsk, Kaskelochtj, Örträsk, Karjdjaur, Barselle, Turträsk, Uhmeå låssmin, Öreträsk.
+ Ortsuppgifterna för Vapsten äro: Rådwattn, Famwattn och Brottfiäbl, Torawattn, Stor Uhmeå, Färpfiäbl och Bäcksiöö, Oxfiähl och Tranwattn, Gredfiähl, Stollfiähl, Färpfiähl, Wäst Uhmeå, Gråfiähl, Kolksiö och Wije fiäbl, Gres fiähl, Gruttfiähl och Unkersiöö, Lapp- fiähl, Rijfiäbl och Kerissiöö, Kiutträsk och Tärnfiähl, Lais träsk och Tärnfiähl.
> Gränserna för Umbyn och Granbyn angivas 1671 vid kartarbetet; tryckta WIKLUND och QvIGSTAD II, 430—32. Ett flertal topografiska underrättelser från 1730- och 1740-talen om. Vapsten och Ranbyn hos WIKLUND och QVIGSTAD, I, sid. 65—389, II, sid. 4—16 m. fl.
$ Se skrifter af CARL VON LINNÉ, utgifna af Kungl. Svenska Vetenskapsakademien, V, Iter lapponicum, andra upplagan, sid. 49.
« 7 Ortsuppgifterna för Åsele by äro: Saltsiöö landet, Lamssiö landet, Sijksiöö land, Armsiöö, Wolmsiöö, BSimsiöö, Bääksiön, Afwa träsk, Wistträsk, Ormsiöö, Lögd träsk, Långsiöö, Nästansiöö, Jerfsiöö, Algssiön, ”Tåhsiön, Achsiön, Marsiön, Kiekträsk, Wästra Malgomarj, Kiäder träsk, Woimsiöö, Ormsiöö, Rijsträsk, Lånaträsk, Alsträsk, Måhlträsk, Östermalgamoj, Öster bärge fiäbl, Gramsiöö, Allsilla, Kicksiöö, Kiältsiöö, Långwattn, Rautz- wattn, Mansiön, Afwaträsk, Gapsehle.
har sagts, till en del angivna så tidigt som å 1671 års karta. Liksom i Lule och Pite lappmarker hava emellertid gränserna i Ume och Åsele lapp- marker till stor del fastslagits först på 1700- och 1800-talen genom utslag av domstolar och resolutioner av länsstyrelsen. Slutligen har länsstyrelsen i Västerbottens län år 1913 utgivit en samling avgöranden rörande skatte- landens gränser.!
Beträffande Jämtland och Härjedalen äro två viktiga förhållanden att observera: - Någon lappmark i samma betydelse som i norr har aldrig funnits i dessa landskap.” Någon byindelning lapparna emellan har icke heller funnits före den moderna tiden, utan varje lapp förekommer för sig i handlin- garna utan att tillhöra annat samfund än den socken, vari han skrives. För Jämtland upptagas i 1646 års jordebok? lappar till skatt blott för socknarna Kall, Offerdal och Hammardal, vilka ligga vid gränsen mot Norge, men för dessa socknar ställas de: till skatt i jämbredd med bönder — för Kall uppräknar jordeboken två lappar, för Offerdal tio och för Hammardal sex — och även om för de flesta lappar blott nämnas deras namn, giver «dock jordeboken vid handen, att i Kall en lapp skattade för Särf och Sule fjäll och en annan lapp för Drundrijs och Hattoms fjället, att i Offerdal en lapp : vistades å Stenfjäll och att av lapparna »på Hammardals fiäll>, som de benämnas, en skattade för >sitt> fjäll. Granskar man de jämt- ländska jordeböckerna under det följande halvseklet, giva de i stort samma upplysningar som den jordebok, vilken bär årtalet 1646. I 1662 års jordebok" — för att taga ett exempel — äro de enda förändringar av större vikt, att Hammardals lappar förts över till Ströms socken samt att i Kall ytterligare en lapp har förts till skatt, nämligen för »Tefuerdahls och Flattron» fjäll.? 1717 måste emellertid en ny skattläggning hava ägt rum, ty i 1718 års jordebok upptagas högre skattebelopp; därjämte äro, som redan i annat sammanhang har framhållits, lapparnas namn försvunna, och jordeboken upptager i stället de fjäll, som lappar besutto. - För Kall upptagas Seris och -Flatrum fjäll; Tranrjs och Hittings fjäll samt Tafwerdals och Bumer fjället, för Offerdal angivas Ansichtefjället, Grubbdalzfjället, Steenfjället, Ållderfjäll, Säsiöfjället och Kåhlåsfjäll, och för Ström uppräknas Härkiäls- fjäll; -Muhrfjället,, Wjnklömpfjäll, Gåxsiöfjäll, Ornäs, Klömptwattn och Millerstskoug.”? Samtidigt synas lapparna ha trängt framåt mot bygden. På ting i Oviken den 21 mars 1717" uppläts nämligen »Tåssåbs fiäll» till en lappiman »till dén nyttning med bete och skjutande, som det avgiver,
' Se Konungens befallningshavandes i Västerbottens län kungörelse den 31 december 1913.
>? I Förslag till förordning angående de svenska lapparne och de bofaste i Sverige, 1883, sid. 50, hävdas, att till de jämtländska lappmarkerna skulle räknas vissa områden, å vilka jämlikt kungliga brevet den 27 november 1792 m. fl. stadganden nybyggen skattlagts enligt den för Västerbottens lappmarker antagna metod. Såsom Konungens befallningshavande i Jämtlands län i dess yttrande den 17 november 1883 över förslaget (tryckt som bilaga till prop. hr 2 vid 1886 års riksdag) gjort gällande, synes emellertid ett dylikt betraktelsesätt ej vara riktigt.
? Av mig använt exemplar i K. A. + Den jordebok, jag använt, finnes i K. A. 5 Uttrycket »Sarijs och Cronones fiäll», som i 1662 års jordebok förekommer i stället för det äldre Särf och Sule fjäll, är uppenbart korrumperat.
$ Den jordebok, jag använt, finnes i Uppsala landsarkiv. 7 Jämtlands läns renoverade domböcker, nr 18, 1717, R. A. Ifrågavarande paragrafs nummer är 22;
och det emot årlig taxa eller skatt — --».' Under återstoden av 1700- talet samt under 1800-talet äro förhållandena därefter i stort desamma. I vissa fall skattläggas nya trakter, å vilka lapparna fattat fot. Så finnes t. ex. i jordeböckerna för 1752 och följande år under Ovikens socken upp- taget även -Hundshög fjäll”, och i 1761 års jordebok finnes antecknat för Kalls socken, att Blåskallfjället upptagits till lappränta efter hög resolution den: 8' mars: 1759. I andra fall uteslutas ur jordeboken trakter, som blivit öde och å vilka icke vid arrendeauktion gjorts anbud. Så är enligt 1805 års jordebok händelsen med: Härckel fjäll i Ströms socken, vilket uteslutits ur jordeboken på grund av en resolution den 3 maj 1803; verifikationsboken upplyser, att vid anställde arrendeauktioner anbud icke ha gjorts? — i själva verket låg fjället i Norge och icke i Sverige.
Enligt anteckning i Härjedalens jordeböcker skulle en häradsattest av den 9 december 1720 utvisa, att lappmannen Jon Andersson åtagit sig att utgöra ränta å visst belopp i fredliga tider för Staar och Helagsfjällen, vilken ränta även i jordeböckerna upptages", men som också är den enda lappränta, vilken kommit in i dessa. Att lapparna emellertid redan långt före denna tidpunkt fattat fot i Härjedalen är tydligt. Den troligen första svenska handling, som ger upplysningar om lapparna i Härjedalen, är ungefär samtidig med den äldsta jämtländska jordeboken; det är ett brev av den 30 oktober 1646 från landshövdingen över Gästrikland, Helsingland och Härjedalen Ivar Nilsson. På grund av klagomål från: allmogen i Härje- dalen, att lapparna, som bodde: kring på fjällen och där hade sitt hemvist, drogo ut över deras »legde rå och förordnade fjällmark» in på böndernas skogar, befallde landshövdingen lapparna att draga av böndernas skogar och där icke hava det ringaste hemvist, »utan skole» de »bliva på de fjäll och skogar, som dem tillordnade äre».? Varest lapparnes tillordnade trakter voro belägna, ger emellertid brevet tyvärr icke kunskap om. Av ett flertal handlingar : framgår även, att lapparna trängt vidare än till Staar och Helagsfjällen. Så hade de redan tidigt slagit sig ned å fjälltrakterna : vid Mittådalen. År 1786 klagar en lappkvinna över intrång å lapparnas områden från de bofastes sida och nämner därvid, att hennes förfäder under fyra generationer suttit i Mittådalen; skäl att betvivla hennes uppgift finnes icke.” De bofaste och särskilt ägarne till Ljusnedals bruk, vilka påstodo, att lapparna begagnade de allmänningstrakter, som 1688 av kronan upplåtits till: bruket; :synas aldrig hava godkänt lapparnas vistande i trakter eller deras vidare framträngande till andra orter. Långvariga processer mot lapparna fördes, men även om bruksägarna och den övriga bofasta befolk- ningen fingo bistånd av myndigheterna, lyckades de ej fördriva lapparna, ty dessa upprepa ständigt sina ansökningar om betesrätt och om 'skydd för
! Fjället ifråga kom emellertid icke att upptagas förrän i 1730: års jordebok: och då på grund av en skrivelse av den 7 juni 1731 från landshövdingen till orten. Se jordeboken för 1730 (Uppsala landsarkiv) samt landskontorets koncept för nyss anförda dag (ibidem):
? Jordeböckerna finnas i K. A. 3 Jordeboken i K. K. Akt. A.; verifikationsboken i K. A. t Se under Hede socken i t. ex. 1742 års jordebok, K. A. Häradsattesten skall enligt uppgift i jordeboken i fråga finnas i 1721 års dokumentbok, men denna har på grund av omändringsarbeten i K. A. ej varit för mig tillgänglig.
>? Brevet finnes i Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademiens i R. A. deponerade Ppappersbrevsamlingar.
" Handlingarna om detta klagomål äro ur åtskilliga synpunkter av intresse; de finnas i Topographica, Lappmarken, II, R. A.
intrång. De trängde t. o. m. ännu längre.! År 1783 hade lapparna i varje fall slagit sig ned å Tännäs, Råndalens och Funäsdalens byaskogar, ty då utverkades av landshövdingen en befallning, varigenom lapparna ålades att begiva sig åter till lappmarken.”
Att skattefjällen i Jämtland och Härjedalen beteckna verkliga, av de särskilda lapparna brukade områden och icke mera vaga trakter eller blott speciella visten är tydligt redan av den struktur, jordfördelningen i all- mänhet ägde i Jämtland. Lapparnas områden voro ej sammanhängande som i norr; de voro åtskilda i flera: :.mindre områden genom stora skogar, till vilka bönder hade besittningsrätt och som dessa noga skyddade mot intrång. Skattefjällens gränser ha under 1800-talet blivit noggrant be- stämda, och rfågångar ha dragits kring fjällen; de avgöranden, som därvid ägt rum, får jag emellertid tillfälle att behandla i det följande vid skild- ringen av avvittringarnes historia, i vad denna berör skattefjällen i Jämtland.
! Om processerna tande Mittådalen se bl. a. handlingar, citerade i Konungens be- fallningshavandes i Jämtlands län resolution den 28 december 1812. Ännu den 15 oktober 1829 avslog Konungens befallningshavande ansökningar från lappar att få till bete för deras rendjur begagna Mittådalen, Ljungdalen m. fl. fjäll samt Sarffjället, Hemvållarna och Kraft Ruke, :enär »anledning — — — är att förmoda, att dessa trakter lyda under gamla skatte- hemman eller Ljusnedals bruk», Resolutionerna i landskontorets resolutionsböcker, Jämtlands länsstyrelses arkiv.
? Uti handlingarna till Kungl. Maj:ts brev den 31 december 1888 angående upplåtelse av Särna norra kronopark och annan därtill gränsande mark åt lappar inom Jämtlands län (R: A.) finnes en avskrift av ett brev, utfärdat av landshövdingen i Gävle och daterat Sveg den 28 december 1783. I brevet omtalar landshövdingeämbetet, att Särna socknemän, un- derstödde av Kungl. Maj:ts Befallningshavande i Kopparbergs län, hos ämbetet klagat över att lappar, som nedsatt sig i Funäsdalen och Tännäs byar i Härjedalen, tillfogat dem olä- genheter. Med anledning härav förordnar landshövdingeämbetet, att, då lapparne jämlikt särskilda uppräknade kungl. förordningar (i det följande sid. 54, not 5) ej ägde vistas utom lappmarkerna, de lappar, som olovligen nedsatte sig i Funäsdalens, Råndalens och Tännäs byars skogar, genast skulle därifrån avflytta och begiva sig till »den rätta lappmarken».
TI
Lappskattelandsindelningens ursprung.
Vid bedömandet av den indelning i av särskilda lappar brukade sär- skilda land, vilken jag nyss har tecknat, är det till en början ett spörsmål, som bör besvaras. Varifrån har landindelningen kommit, och när utmejslades den? Vid besvarandet av denna fråga kommer jag emellertid icke att taga hänsyn till : förhållandena i Jämtland och Härjedalen, utan blott till de i landskapet Lappland rådande. I Jämtland och Härjedalen är indelningen i skattefjäll i varje fall av yngre datum, och delvis har den givit sig själv, då i dessa landskap bönder och lappar möttes och om varandra intogo mar- ker, till vilka ej tidigare ockupant förmådde göra rätt gällande. Det är därför blott för Lappland, där vidderna, långt sedan landindelningen tillkom, beboddes endast av lappar, som det blir av intresse att undersöka landin- delningens ursprung. Med ledning av de handlingar, som stått till min disposition, kan man emellertid blott våga med säkerhet påstå, att landin- delningen i Lappland redan vid mitten av 1600-talet vunnit styrka; dom- böckernas uppgifter göra detta tydligt, och de visa även, att domstolarna i Lappland respekterade och skyddade den indelning i av särskilda lappar brukade land, som förefanns.! Önskar man gå längre tillbaka, äger man i de handlingar, jag haft att utnyttja, ej annat material än det, som nämnts 1 det föregående — alltså de urkunder från mitten och slutet av 1500-talet, i vilka det skymtar fram, att särskilda lappar brukade särskilda land. Om landindelningen då var en nyhet eller om den förde tillbaka på gamla för- hållanden, visa ej dessa uppgifter; för att få ett svar på denna fråga får man alltså gå fram på andra vägar.
Redan i mitten av 1600-talet kallas det land, en lapp hade i besitt- | ning, för skatteland”, och den rätt, lappen ägde till landet, ansågs alltså | stå i samband med den skatt, han erlade. "Trots att lappskatten icke var en jordskatt”, är det även möjligt, att kronans skattepolitik kan ha varit
! Vid ting i Arvidsjaur den 27 januari 1649 klagade Olof Larsson i Luokta, att Anders Anundsson gjorde intrång på hans fjäll Kiedibergh, och förbjöds Anders Anundsson att göra Olof Larsson intrång på hans fjäll och ägor (Gävleborgs läns renoverade domböcker, nr 2, 1649—50, R. A.). Den 20 januari 1653 konfirmerades en lapp på Siksjölandet i Åsele lappmark (Södra Ångermanlands dombok, 1649—56, R. A.). Den 5 januari 1658 besvärade sig en lapp i Åsele, att västlappar slagit björn och vildrenar på hans skatteland (Gävleborgs läns renoverade domböcker, nr 7, 1658, R. A.).
> Se föregående not. >? Då det i det föregående sid. 10 nämnda räkenskapen för Jämtland från 1558 säges, att två lappar betalade skatt till Sverige, enär de brukade Hartkjölen, visar detta icke något samband mellan rätten till landet och skatten, enär uppgiften torde vara insatt blott för att giva ett geografiskt motiv för att lapparna betalade skatt till Sverige.
en medverkande orsak till. att indelningen i land vunnit den stadga, den erhållit. . Ordet skatteland kan ha sitt ursprung från att kronans myndig- heter låtit småningom eller vid något tillfälle stadfästa och skärpa landin- delningen för att : därigenom skapa mera ordnade förhållanden i lappmar- kerna; en fördelaktig återverkan måste detta naturligen få på utgörandet av skatten, och då i det övriga Sverige skattesystemets kärna bestod av jordskatter, var det naturligt, att skatten även i Lappland skulle börja upp- fattas som en ersättning för nyttjande av land. Att kronans myndigheter i varje fall erhållit i uppdrag att söka ordna jordförhållandena i Lappland framgår direkt av en befallning beträffande lapparnas skatt, som den 4 mars 1602 gavs av Karl IX.! Enligt denna befallning skulle uppskrivas, >huru många träsk, strömmar. och sjöar, som äro uti varje lappmark, och vem dem härtilldags brukat haver, namn ifrån namn; sedan skall man hålla man- talet tillhopa med träsk och sjöar och dela dem in på mantalet, så att en icke slår flera träsk och sjöar under sig, än han bruka kan, och när nu lappmarken är så rättvisligen ibland mantalet utdelt, därtill skall förordnas beskedliga män, såsom där utan våld och välde bland lapparna utdela. Då skola de skatta förnämnda träsk och sjöar, såsom härefter följer. Och skall ingen lapp vara lov givet att fara marken omkring, som de härtilldags gjort hava, utan var bygge och bo, där han varder förordnad och där bruke träsk, skog och mark, som Gud giver bästa nåden till.> Troligen är det denna befallning, som utgjort anledningen till de undersökningar rörande förhållandena i Ume lappmark, jag tidigare berört, men beträffande dess verkställande i orten har tyvärr icke kommit andra säkra underrättelser till nutiden än dessa.
Med att det angivits såsom sannolikt, att kronans ämbetsmän med- verkat vid utformningen av landindelningen, är emellertid icke dennas ur- sprung visat. Det kan — å priori talat — vara möjligt, att kronans äm- betsmän verkligen infört landindelningen i Lappland, men det kan också vara möjligt, att den införts av birkarlarna, eller att den skapats efter nor- ska förebilder. Den kan till slut också vara av rent lapskt ursprung, och sannolikheten synes tala för, att detta sistnämnda svar på frågan är det / riktiga. Det torde väl kunna betecknas som en allmän rättshistorisk regel, i; Alt: på intet område utländska rättssedvänjor ha svårare att göra sig gäl- lande än just beträffande jorden; på detta område äro de rättsförhållanden, ett folk skapat åt sig självt, som mest oböjliga och konservativa. Det kan icke. heller anses troligt, att de svenska fogdarna eller deras företrädare birkarlarna skulle ha kunnat ägt den styrka, att de vare sig med makt eller genom annan påverkan kunnat omgestalta lapparnas rättsförhållanden långt borta i obygderna, vilka de själva sällan eller aldrig besökte — man märke, att när kronan så sent som år 1695, då lapparnas förhållanden blivit vida mera överskådliga än förr och då svensk jurisdiktion och svenska fogdar funnits i Lappland under långa tider, genom landshövdingen greve Douglas och; lagman Bure skulle upprätta en förteckning över lapparnas markinne- hav, förrättningsmännen för några byar icke lyckades ens förteckna skatte- landen. . Annu mindre: sannolikt synes det vara, att eventuella norska före- bilder kunnat äga den styrka, att de förmått lapparna att långt ned mot det svenska kustlandet och fjärran från Norge omgestalta de faktiska för- hållandena beträffande de marker, å vilka de vistades. Vad skulle ett sådant
" Tryckt efter riksregistraturet i Samling af urkunder rörande Finlands historia, I (utg. av J. E. WAARANEN), sid. 276. Även i FELLMAN, Handlingar, IV, nr 56.
omgestaltande betyda? I huvudsak att norrmännen förmått lapparna att bryta de gamla byalagen och den enskilda lappen att i stället för att söka de platser, varå han för varje tillfälle bäst kunde beta sina renar, år från år återvända till samma nejder, vare sig de fortfarande erbjödo gott bete eller icke. Ett dylikt inflytande är hart när otänkbart.
Med en till visshet gränsande sannolikhet kan mån därför antaga, att landindelningen är av lapskt ursprung. Ganska avgörande bevis för riktig- heten av denna slutsats torde också lämnas av de resultat, som professor Wiklund på språklig och etnologisk väg nått och varom han för denna utredning meddelat följande:
»Man plägar ofta hålla före, att den mest kärälltditsllela och typiska formen för lapparnas ekonomiska liv är den i vissa svenska, norska och finska lappmarker förekommande, på renskötsel grundade Belnomadistten med ofta återkommande vandringar från den ena betestrakten till den andra och utan större inslag av fiske och jakt eller andra näringskällor. Denna form av nomadliv kan emellertid ingalunda betraktas som särskilt gammal bland lapparna, utan torde i stället representera ett ganska sent utveck- lingsstadium. Man behöver blott gå från de i tältkåtor boende fjällapparna till de svenska skogslappar, som ännu i större omfattning bevara fädrens levnadssätt, eller ännu bättre till de skogslappar, som skildras av Petrus
ligen andra förhållanden, nämligen framför allt renarnas frihet under som- maren, färre flyttningar, längre uppehåll på ett och samma ställe och ett vida starkare betonande av fisket som förvärvskälla än hos de fjällappar, vi betrakta som typiska. Det har ofta framhållits och får väl betraktas som ett faktum, att dessa skogslappars liv är eller var lagt efter betydligt ursprungligare linjer än fjällapparnas. ; Man kan 4.0. m. med skäl beteckna det som halvnomadism i motsättning mot fjällapparnas helnomadism. En stor del av 'de ryska lapparna föra slutligen ännu i dag ett levnadssätt, som tydligen är av ålderdomligare art än alla andra nu förefintliga former av lapskt liv. Där kan man då också i fråga om de rättsregler, som ut- vecklats på dess grund, med skäl vänta sig finna många värdefulla relikter från gamla tider.
De flesta bland de folk, som tala finsk-ugriska språk, ha nu för länge sedan blivit åkerbrukare. Primitivare former av levnadssätt, baserade på fiske, jakt och eventuellt renskötsel, finner mån nu endast i nordväst hos lapparna och i nordost hos de i nordvästra Sibirien boende, med varandra nära besläktade vogulerna och ostjakerna. Då dessa livsformer på bägge hållen utvecklats under i det hela likartade naturförhållanden, har man säkerligen rätt att även om ett direkt sammanhang icke stricte kan bevisas, med varandra jämföra de rättsregler i fråga om ägande- eller nyttjanderätt till land och vatten, som utvecklats hos å ena sidan lapparna och å andra sidan vogulerna och ostjakerna. Möjligt är i själva verket, att dessa sistnämnda bägge folk, vilka med all säkerhet kommit till sina nuvarande nordliga bonings- orter från sydligare och av naturen mera gynnade trakter, i sitt nya hem sammansmält med en tidigare urbefolkning av arktiskt kynne. Om denna urbefolkning haft något antropologiskt samband med läpparna, är visserligen ännu omöjligt att avgöra, men även om så ej varit fallet, hår man dock säkerligen rätt att antaga ett visst kulturellt samband dem emellan. Anmär- kas må i detta sammanhang, att lapparna endast i språkligt avseende höra
till de finsk-ugriska folken, ej i antropologiskt; de ha säkerligen först något årtusende före Kristi födelse antagit sitt nuvarande : finsk-ugriska språk.
Ostjakerna och vogulerna bo i och äro fördelade på vissa byar, med mer eller mindre stark koncentrering till ett bestämt centrum, och enligt tillgängliga källor! äger varje dylik by ett från grannarna medelst naturliga gränser, foder, sjöar, uddar o. dyl., avskilt område. 1 forna tider utgjorde dessa byar var för: sig. en liten stat med sin vid centralpunkten belägna »stad», omgiven av jordvallar; invånarna i varje dylik stat torde ha bestått av medlemmarna av en, två eller flera släkter, bland vilka en gammal furste- släkt dominerade. Varje släkt har för närvarande rätt till ett bestämt geo- grafiskt område, vanligen en bestämd flodbassäng, där främmande släkters medlemmar icke kunna bedriva fiske och jakt eller ens hugga träd utan särskild tillåtelse; fiskevatten kunna utarrenderas mot formligt kontrakt: Endast bland de längst mot öster boende Vach-ostjakerna äro jaktområdena icke delade: mellan de olika släkterna, men även dessa ostjaker ha dock bestämda, vid fiskeplatser belägna centra, från vilka deras jaktfärder utgå och till vilka de återvända. Man kunde vid första ögonkastet vara benägen att uppfatta förhållandena bland dessa Vach-ostjaker såsom ursprungligare och ålderdomligare än de bland de västligare ostjakerna rådande, men det synes: dock snarare troligt, att de i stället äro sekundära och uppkomna därigenom att folket spritt sig till mycket vidsträckta, förut obebodda öde- marker, där varje familj eller släkt på sina jaktfärder kunde ströva omkring som den själv ville utan att behöva trängas med andra. Om uppdelningen av släktens område mellan de olika familjerna — där en sådan uppdelning var nödig — föreligga inga närmare upplysningar, ej heller äger man till- räcklig kännedom . om de efter årstidernas växlingar skeende flyttningarna mellan olika fångstplatser. Dessa flyttningar ha emellertid i många trakter tydligen: blivit i stor utsträckning störda genom främmande inflytelser. Vid floden Jugan, där förhållandena i detta avseende förefalla vara mycket ålder- domliga, finnes en fast vinterby, där (alla?) familjer samlas och tillbringa den strängaste vintern, boende i jordkojor och stugor, varjämte det tycks finnas särskilda vår-, sommar- och hösttrakter, olika för de olika familjerna. Om ägande- eller nyttjanderätten till marken i och för renskötsel saknas utförligare och klarare underrättelser, men detta torde för nu föreliggande fråga icke vara av större betydelse, enär ostjakernas och vogulernas ren- skötsel säkerligen är av ganska sent datum och kommen till dem från samojederna.
Liknande förhållanden, frånsett statsbildningen och furstesläkterna, torde : man få antaga i fråga om den period av lapparnas forntid, då ren- skötseln ännu icke nått någon nämnvärd utveckling, utan inskränkte sig till. hållande av ett ringa antal renar som transportdjur. I och med ren- skötselns fortskridande utveckling måste de nomadiska flyttningarna bli mera omfattande ' och beröra allt vidsträcktare trakter, särskilt sedan man även börjat tämja fjällrenar, vilka vanligen göra mycket längre vandringar än skogsrenarna. I samband härmed måste också frågan om ägande- eller nyttjanderätten till fjällen bli av större betydelse. Hittills hade fjällen
" U; T. SrrReELnIvs, Uber das jagdrecht bei einigen finnisch-ugrischen völkern i Mém. de. la Soc. Finno-Ougrienne XXXV, nr 14, Helsingfors 1914; A. A. DUNIN-GORKAVITSCH, Tobolskij sjever TIII, ss. 61, 66 f., Tobolsk 1911; 8. PATKANOV, Die Irtysch-Ostjaken I, 8. :57, St. Petersburg 1897; K. F. KARJALAINEN i Maailmanhistoria III, s. 382 ff., Helsing- fors 1920. .
blott varit jaktmarker, nu blevo de också betesmarker och fingo däri- genom ännu större värde än förut."
Den äldsta bevarade formen av lapskt liv träffar man för närvarande hos vissa ryska lappar, särskilt de mellan den stora Imandra-sjön och gränsen mot Finland boende 's. k. skolterna, om vilkas rättsförhållanden man finner en mängd pålitliga och varandra bekräftande och kompletterande upplysningar i ryska och finska källor.” Dessa skolter kunna betecknas som halvnomadiserande fiskare med jakt och renskötsel som binäringar. Fyra gånger om året byta de boningsplats. TI slutet av april lämna de vinter- vistet och draga sig med sina renar till vårvistet, var och en familj till sin sjö. Här försiggår kalvningen, varefter renarna släppas i frihet för sommaren. När sjöarna vid midsommartiden blivit isfria, flyttar man från vårvistet till det ej långt därifrån belägna sommarvistet, där man sedan, ivrigt fiskande, vistas under den egentliga sommaren. Endast här och vid vintervistet har man ordentligare bostäder; eljes bor man i mera provisoriska kojor. Mot slutet av augusti eller i början av september flyttar man så till höstvistet och dess sjöar i närheten av de stora lavhedarna, och till grannskapet av höstvistet samlar man därefter före eller efter brunsttiden renarna, vilka under sommaren gått i frihet på fjällen och i skogarna. Man ägnar emel- lertid endast körrenarna någon noggrannare eftersyn; de övriga vallas blott, då det är varg, och man nöjer sig eljes med att se efter dem då och då, med ett par veckors mellanrum. I början av januari drar man sig slut- ligen jämte renhjorden tillbaka till vintervistet, lappbyns eller »pogostens» egentliga huvudort, där man sedermera lever i frid och ro vintern över på de förråd, man samlat under sommaren, och varifrån man avlägsnar sig ( endast för handelsresor eller fraktfärder. Efter vintervistet har lappbyn | eller pogosten sitt namn, och där bo alla till byn hörande familjer tätt | samlade; de olika vår-, sommar- och höstvistena åter begagnas i allmänhet blott av en eller ett fåtal familjer. Under vistelsen vid vintervistet beta renarna på lavmarkerna i dess närhet, men kunna stundom också avlägsna sig till flera mils avstånd därifrån. När lavmarkerna i vintervistets grann- skap efter en del års förlopp blivit slutbetade och på samma gång den till bränsle lämpliga torrveden i skogen börjar ta slut, flyttas hela vintervistet med dess byggnader till något orört ställe ej alltför långt borta.
Varje pogost har sedan århundraden tillbaka ett bestämt, vidsträckt område till sin uteslutande disposition för fiske, jakt och renskötsel m. m. Gränserna dem emellan gå över fjäll och berg eller utmed vattendrag och kunna på sina ställen betecknas av märkligare stenar och dylikt. De till en pogosts område hörande fiskevattnen, skogarna, ängarna och dalarna, men icke bergstrakterna äro vidare på samma sätt delade mellan de olika släkterna inom pogosten; bergstrakterna åter utgöra hela pogostens gemen- samma egendom. Den andel i pogostens område en släkt innehar står till dess uteslutande disposition och går i arv inom släkten. Om släkten förökas så starkt, att dess område blir för trångt, kunna med hela pogostens tillå-
! Om den forna jakträtten hos lapparna se SIRELIVS' ovannämnda arbete och däri citerad litteratur samt VÄINÖ VOIONMAA, Suomen karjalaisen heimon historia, s. 79 ff., Helsingfors 1915. :
? N. CHARUZIN, Russkie lopari, ss. 105 ff., 116, 243 ff., 395 ff., 470 f., Moskva 1890; A.J. JEFIMENKO, Juriditsecheskie obytschai loparej, korelov i samojedov Archangelskoj gubernii i Zapiski Imp. Russk. Geogr. Obschtschvestva po otdjel. etnografii VIII, 2, ss. 15, 37 ff., 41, 43 f., 65 ff. St. Pbg 1878; S. PAULAHARJU, Kolttain mailta, ss. 42—50, 67, 86 f., 165 ff., Hfors 1921.
telsé några medlemmar av densamma överflyttas till någon annan släkts område.
Varje släkts område är på samma sätt fördelat mellan de olika fa- miljerna inom släkten, och dessa familjeområden äro de respektive familjernas tillhörighet och gå i arv inom dem: Om ett sådant område blir för litet för en av familjerna, kan med samtliga släktmedlemmars samtycke något fiskevatten tagas från en annan familjs område, eller också låter man fa- miljerna byta områden. I nödfall kan, som nämnt, en familj överflyttas till en annan släkts område. Angar utarrenderas ofta till boskapsägande ryssar; likaså pläga fiskevatten, i synnerhet laxfisken, arrenderas ' bort.
I fråga om notvarpen vid havsstränderna och i flodmynningarna vid havet följes vid fördelningen en helt annan princip, som synes vara av främmande ursprung, nämligen lottdragning. Varje pogost äger vissa sådana notvarp, vilka tid efter annan fördelas i ett antal lika stora lotter, lika många som de manliga medlemmarna av pogosten. Genom lottdragning bestämmes sedan, vilken lott var och en medlem under närmaste vår skall begagna. Nästa vår övertar han nästa lott, och när alla män i pogosten på så sätt efter några års förlopp gått igenom alla till pogosten hörande fiskelotter, sker ny sammanräkning av de vid denna tidpunkt förefintliga manliga medlemmarna, ny uppdelning av notvarpen på lotter och ny lott- dragning.
Efter giftermålet sätter en son vanligen upp eget hushåll och flyttar från sina föräldrar. I vinterbyn kan han nog bo i samma stuga som för- äldrarna, men ute vid fiskevattnen bygger han sin egen koja någonstädes inom familjens område. Endast för det fall, att blott en son finnes, stannar denne hos föräldrarna till deras död. Efter faderns död dela de gifta sönerna hans renhjord och fångstmarker, så att t. ex. en son tar sommarvistet, en annan höstvistet och en tredje vårvistet, varefter de efter överenskommelse bygga sig nya kojor vid sjöarna. Döttrarna få ingen del i markerna och fiskevattnen, utan blott hemgift. Endast om inga söner finnas, få döttrarna och deras män ärva och dela faderns marker.
I de angränsande delarna av Finland, d. v. s. den forna Kemi lapp- mark, rådde i äldre tider ungefär samma förhållanden som bland de ryska läpparna.! Huvudnäringarna voro även här fiske och jakt, och renskötseln var blott en binäring; renarna höllos samlade endast på vintern och gingo i frihet på sommaren. De olika byarnas områden voro noga avgränsade mot varandra, och man fick endast mot erläggande av avgift, vanligen hälften av bytet, driva fiske och jakt utanför sin egen bys område. Fisket i havet, d. v. s. vid norska Ishavskusten, var likväl gemensamt för alla. Fiskevattnen inom en by voro delade mellan byns familjer; vissa fiskevatten voro likväl gemensamma för hela byn. Gemensam för hela byn var också den stora vildrensjakten på fjällen, vilken började på våren efter påsk (alltså på skarsnön; efter en annan uppgift började den mitt i vintern); vildrens- jakt på hösten bedrevs åter av var och en för sig. Till den stora vildrens- jakten begav sig en man från vart hus, och bytet delades, så att var och en fick lika lott. Likaså var bäverfänget gemensamt för hela byn, på så
! Källor: G. WAHLENBERG, Geogr. och ekonom. beskrifn. öfver Kemi lappmark, Sthlm 1804, ss. 43, 65; J. FELLMAN, Anteckn. under min vistelse i Lappmarken, Hfors 1906, I, ss. 368, 371; III, ss. 337 f., 343, 488 f., ete.; IV, ss. 60, 251; I. FELLMAN, Handl. och upps. ang. Finska Lappmarken och lapparne I, ss. 48 ff., 55 ff., 64 f., 101 f., 185, 240, 242, 310, Htors: 19107 IIT88: EXTILLXV f3 1912;
sätt att jägaren själv fick behålla köttet, men bävergället och skinnen, alltså den dyrbaraste delen av djuren, delades på hela byns invånare.
Från Jul till Marie bebådelsedag (25 mars) bodde man i fasta bostäder vid en: för hela byn gemensam samlingsplats, där då också marknad och ting: hölls. På sommaren åter bodde var och en vid sina. fiskevatten ochi sina skogar efter vars och ens arvslott. Från Enare meddelas, att lapparna hade ett, två eller tre olika vintervisten på sådana ställen i skogen, där det fanns: lav för deras fåtaliga renar och tallbark till mjöl åt dem själva, samt fera sommarvisten, överhuvudtaget lika många som fiskevattnen; i somliga sjöar fiskade man på våren, i andra på hösten; på sommaren fiskade man även 1 Ishavet; dessa uppgifter hänföra sig säkerligen till något senare och mera utvecklade förhållanden än de förut skildrade.
I norr gränsa Enarelapparna till de på numera norsk grund boende grekiskkatolska lapparna i Neiden på Varangerfjordens : södra : sida. Till språk och skick stå Neidenlapparna sina rysklapska grannar nära och torde ha levat efter ungefär samma rättssedvänjor som: dessa. . De:bodde sålunda under vintern vid insjöar nära gränsen mot Enare, flyttade i april nedtill havskusten och när laxfisket började, till Neidenfjorden. Senare på sommaren bodde de vid Neiden kyrkoplats och togo slutligen vid vinterns inbrott reda på sina fåtaliga. renar, vilka gått i frihet sedan våren, samt flyttade upp till vintervistet igen.!
I den forna Torne lappmark träffar man. på vattendelarens södra sida stora skogstrakter av samma karaktär som de till Kemi lappmark hörande samt uppe på vattendelaren och norr om densamma mycket mera vidsträckta och karakteristiska fjälltrakter än i Kemi lappmark. Först i dessa trakter kunde lapparna under sin långsamt fortskridande invandring på den skandi- naviska halvön få tillfälle att differentiera sig i de två tämligen skarpt skilda huvuddelar, i vilka de svenska lapparna :sönderfalla, nämligen skogs- lappar och fjällappar,. Förut hade lapparna i det stora hela stannat i skogen hela året om, levat huvudsakligen på fiske och jakt och haft renar blott som transportdjur. Nu kunde de börja att för en större eller mindre del av året flytta upp till fjälls, där de nu icke mera :betraktade renarna; blott som jaktföremål, utan också begagnade sig av deras hjordinstinkter för att under sitt välde lägga större eller mindre hopar av dem, spara dem för kommande tider och icke genast döda så många man kunde komma över. Så torde de »tama» fjällappshjordarna först hava uppkommit; man: må icke förblanda dessa »tamrenar» med de särskilt timjda och till lassdragning dresserade renar, som även de äldsta, enligt min terminologi halvnomadiska lapparna torde ha besuttit.
Samma observation kan man för övrigt, med ringa avvikelse, göra även bland samojederna i Sibirien. I de trakter, där dessa hela året om stanna i skogen, förbli de i huvudsak halvnomadiska fiskare eller jägare, men där de för kortare eller längre tid av året flytta ut på den trädlösa tundran, bli de småningom helnomader, som till slut t. o. m. kunna stanna på tundran hela året om. Till stor del sammanhänger denna uppdelning i halvnomader och helnomader med de: renars levnadsvanor, av vilka folket i fråga hämtar sin näring. MSkogsrenen gör icke sina exploatörer till hel- nomader, utan låter dem helt eller i det väsentliga stå kvar på den halv- nomadiska fiskarens och jägarens ståndpunkt, medan fjällrenen gör dem
!' J. FELLMAN, Anteckningar IV, sid. 235.
till helnomader. Man kunde då säga, att de halvnomader, för vilka fjäll- renen blott blir föremål för jakt och ej för något slags skötsel, bli en mellanform mellan bägge. /
Om de forna skogslapparnas ägorättsförhållanden och rättssedvänjor i Torne lappmark vet man föga. Man har emellertid säkerligen skäl att förmoda, att dessa förhållanden redan tidigt blivit störda och på många- handa sätt förändrade genom påtryckningen av de i kustlandet boende finnarna, vilka bemäktigade sig en mängd fiskevatten långt uppe i skogs- lapparnas gamla trakter! och redan långt före år 1584 vid Muonioälven skjutit upp gränsen mellan böndernas och lapparnas mark till 68:de bredd- graden.” Om de sydligare svenska skogslapparna se nedan sid. 41, not 3.
Av namnen på de äldsta svenska lappbyarna torde man slutligen också kunna draga vissa slutsatser rörande det levnadssätt dessa lappar förde. En granskning av dessa namn, anförda ovan sid. 8, not 3, ger nämligen vid handen, att samtliga dessa byar, såvitt man kan se, äro uppkallade efter vissa lokaliteter och ej efter personer, andeväsen eller djur, vilka man ansett som stamfäder för den ena eller andra horden eller stammen.” Ett enda namn, Ingrittby, är oklart, men detta namn var dock blott eventuellt; och sammanhang med det nordiska kvinnonamnet Ingrid förefaller osanno- likt, enär detta knappast skulle ha fått den formen vid inlån till lapska; kvinnornas ställning var för övrigt i forntiden sådan hos lapparna, att en hel by knappast skulle ha kunnat uppkallas efter en kvinna. De tvänne andra eventuella, jämte andra namn förekommande benämningarna, Luleby och Nederbyn, äro »motsättningsnamn» av lättförklarlig och vanlig typ.
I de fall, då en närmare identifiering eller åtminstone tydning av nam- nen är möjlig, visa sig vederbörande lokaliteter ha varit föga omfångsrika; de ha bestått av en å, men ej av en älv, de ha utgjorts av en krök på en å, en mindre sjö, en vik, ett rätt obetydligt berg, kanske t. o. m. en kulle, men icke av en större landsträcka, ett vidsträcktare område." Man ledes då till det antagandet, att byarna ej ha sitt namn efter hela det vidsträckta område, det landskap, som tillhörde byn, utan efter den lokalitet, där byns gamla centralpunkt var belägen, liksom än i dag är förhållandet i ryska lappmarken. Men detta förutsätter då ett levnadssätt av ungefär samma
! WIKLUND och QVIGSTAD, II, ss. 225 ff., 232 f., 241 f. ? WIKLUND i Le Monde Oriental V, s. 109, Uppsala 1911. > Därmed må icke förnekas möjligheten eller kanske t. o. m. sannolikheten av att dessa äldsta lappbyar från början blott omfattat en släkt vardera och sålunda gått tillbaka på en gemensam stamfader. Spår härav synas föreligga i uppgifterna om äktenskapets in- gående i forna tider, men saken är ännu icke närmare utredd och är i alla händelser icke relevant för den nu föreliggande frågan.
4 Det är av detta skäl man snarast skulle vilja hänföra Laisbyns namn till den lilla sjön Laisan vid Tärna kyrka oeh icke till den över tre mil långa (men likvisst mycket smala) Stor-Laisan eller till Laisälven; om byn emellertid har sitt namn efter någon av de bägge senare lokaliteterna, så betyder väl detta snarast, att den är av relativt sent datum. XKarak- teristiskt är också, att när Laisbyn sönderfaller i flera byar, åtminstone tre av dessa ny- bildningar få namn icke efter mindre omfångsrika lokaliteter, utan efter hela älvdalar: Um- byn efter Umeälven, (den nya Laisbyn eller) Ranbyn efter Ranens och Vapsten efter Vefsens älvdal på västra sidan om vattendelaren; den fjärde, Granbyn, har sitt namn efter hela skogslandet och kan således möjligen uppfattas som ett motsättningsnamn. På samma sätt får Kaitomjaur sitt namn efter tvänne betydande, sammanlagt mer än tre mil långa fjäll- sjöar i nuv. Gällivare socken. Namngivningsprincipen har således blivit en annan än förut. Det bör emellertid härvid också uttryckligen framhållas, att man även i gammal tid i de finska och ryska lappmarkerna finner vissa byar med namn efter mycket vidsträckta lokali- teter, så bl. a. och särskilt Enare by, som benämnes efter det stora Enare träsk.
art som de ryska lapparnas, d. v. s. en lång vintervila vid ett för hela byn gemensamt vinterviste och spridning över hela området under de övriga årstiderna, ty endast på detta sätt kan vintervistet bli en för uppkallelse av hela byn lämpad, verklig centralpunkt, där marknad och ting hållas och dit en gång kyrkan förlägges.
Ett direkt vittnesbörd om dylika vintervistens existens finner man i förekomsten av ett ord talvatis, talvatas, dalvedis såsom appellativ i vissa svensklapska dialekter. I Lindahls och Öhrlings lapska lexikon (1780), s. 457 översättes ordet talwatas, talwates med »locus ubi nundinge instituuntur, marknads-plats» och talwates pådd med »tempus quo nundinge existunt et mercatura, marknadstid>. Arvidsjaurs kyrkoby heter enligt traktens lapska dialekt Dalvedis och Jokkmokks kyrkoby Talvatis. Även vid Tanaälven på gränsen mellan Norge och Finland ligger en plats Dalvadas, där fordom en by, marknads- och begravningsplats funnits och om vilken J. Fellman! säger: »Att här hållits marknad, bekräftas af sjelfva namnet. Ty såväl i Enare, som i ryska lappmarken, heter marknadsplats allt ännu Tallas, Tal- vadas; och Tallas goadek kallas bostäderna på vintermarknadsplatser.> Fullt korrekt är likväl icke denna sistnämnda uppgift, vad ordets form angår, och den bör jämföras med docent Frans Äimäs meddelande i Virittäjä 1902, 8. 33 £: »Enligt traditionen ha alla Enarebor i forna tider, 'för många hundra år sedan', på vintern bott i kåtor och alla tillsammans i närheten av kyrkan. Dessa kåtor kallades talvaskoadih. Benämningen hade för ännu omkring trettio år sedan varit i alldeles allmänt bruk som namn på kyrko- platsen, ehuru det där icke på långa tider vidare funnits någon enda vinter- kåta.» I tillgängliga källor om de ryska lapparnas språk är icke något ord talvadas 1. dyl. belagt, men helt säkert finnes det eller har det funnits även där i den ena eller andra formen. Det är slutligen uppenbart, att ordet, vilken betydelse det än nu för tiden i de olika dialekterna kan ha antagit, hänger samman med det lapska talve, dalvve ete. »vinter» och så- lunda torde ha betytt »vinteruppehållsort, vinterviste». Och att detta vin- | terviste var av mera permanent, central art även i de svenska lappmarkerna, | framgår oförtydbart av den betydelseutveckling, ordet där genomgått. Till | vintervistena gick också birkarlarnas, fogdarnas och prästernas väg, då de på vintern besökte sina lappmarker.
Om man således både för de ryska lapparna och de svenska lapparna i äldre tider kan fastslå den viktiga överensstämmelsen, att de särskilda byarna för vintern samlas, resp. samlades till för hela byn gemensamma visten, är det tydligt, att den uppdelning av byarnas områden i särskilda land, som träffas både hos lapparna och hos de bägge förut nämnda västsibiriska folken, bör ha sin rot i likartade förhållanden. Den lapska landindelningen bör ha uppstått på inhemsk grund och vara urgammal. Att den åtminstone i vissa trakter icke blev helt genomförd för fjällens vidkommande, utan blott för skogslandet, härrör nog till en del av de svårigheter, som vid ogynnsam väder- lek göra sig gällande i fjälltrakterna vid hjordarnas bevakning och alltför lätt låta renarna sprida sig över grannarnas marker. Man måste dock här förmodligen också ha i sikte den från de ryska lappmarkerna kända och ovan anförda . seden att icke dela fjällen mellan byns invånare, utan låta dem vara en för hela byn gemensam allmänning. Denna princip är tydligen en reminiscens från jägarstadiet och grundar sig på det för hela byn gemen-
? Anteckningar IIl, ss. 247, 676.
samma, kollektivt bedrivna vildrensfänget. Huru åter denna sistnämnda princip i sin tur uppkommit, behöver icke här utredas. Minnet av densamma kan och bör emellertid, understött av naturförhållandena, hava länge levat kvar även under den utvecklade rennomadismens tid. På samma sätt levde också de forna jägarnas sorglösa midvintervila i det gemensamma vinter- vistet, understödd av naturförhållandena, i så måtto kvar även efter det gemensamma vintervistets upphörande, att fjällapparna, såsom Samuel Rheen säger i sin relation om Lulelapparnas liv 1671 (Svenska Landsmålen XVII, 1, s. 17), merendels vistades på ett rum ifrån juletid och till vårfrudagen (25 mars), d. v. s. under den djupa och lösa snöns tid, då renarnas bevakning är mindre besvärlig. I många trakter lever denna ordning kvar än i dag.
Ett studium av denna utredning gör det rätt tydligt, efter vilka linjer rättsutvecklingen i fråga om de svenska lapparnas rätt till sina marker i stort sett bör ha gått under äldre tider. Då lapparna såsom halvnomadi- serande fiskare och jägare och begynnande renskötare anträdde sin vand- ring in över den skandinaviska halvön, fortforo de olika sammanslutningarna eller, såsom vi på svenska kalla dem, »byarna» att såsom förut för vintern slå sig ned vid lämpliga vintervisten, vilkas vidsträckta omnejd man be- gagnade till jakt, fiske och primitiv renskötsel. Liksom hos de flesta övriga jägare- och fiskarefolk utbildade sig därvid också mer eller mindre noggrant bestämda gränser mellan de olika byarnas marker och fiskevatten. Byns mark begagnades till en del kollektivt av alla dess invånare, och särskilt uppfattades de trakter, i vilka det mest vinstgivande vildrensfänget bedrevs, såsom en för hela byn gemensam allmänning. Viktigt är härvid att obser- vera, att dessa sistnämnda marker i Kemi lappmark utgjordes av fjälltrakter, och något liknande torde väl i äldsta tid ha varit fallet även i de delar av den skandinaviska halvön i egentlig mening, till: vilka lapparna då hunnit. Skogsmarkerna åter och de inom dessa belägna fiskevattnen blevo fördelade mellan de olika familjerna inom byn och föremål för mera individuell nytt- janderätt. Denna sistnämnda princip torde lapparna likaledes ha haft med sig vid sin invandring till Skandinavien.
Längst i norr, i Torne lappmark, blev utvecklingen i det stora hela kvarstående på detta stadium, i det att landindelningen där var rådande bland skogslapparna, men i allmänhet icke bland fjällapparna. I mån som fjällapparnas renskötsel utvecklades i dessa trakter, blev det av lokala skäl — åtminstone i vissa delar av Torne lappmark voro de fjäll, som kunde användas till sommarbete, ganska trånga — mer och mer svårt för dem att uppehålla och respektera någon indelning i särskilda land, och än mindre kunde en dylik indelning här ytterligare utvecklas. I Lule lappmark däre- mot fortskred landindelningen i fjällen längre; likaså i vissa delar av Pite lappmark; skogstrakterna i dessa lappmarker synas ha varit ganska full- ständigt uppdelade i land. I Ume lappmark och ännu sydligare trakter kul- minerar slutligen landindelningen i fjällen (jfr framställningen ovan sid. 21 ff.), liksom den naturligtvis alltjämt förekommer i skogen; till en del beror väl detta därpå, att lapparna först i relativt sen tid, då landindelningsprin- cipen i något nordligare trakter redan hunnit stadga sig även för fjällens vidkommande, tagit dessa sydliga trakter i besittning, men till en del beror det nog också på lokala förhållanden, i det att skogsdalarna här i söder stäcka sig mycket längre upp i fjällen än i norr — på många ställen över- skrida de +t. o. m. vattendelaren och nuv. riksgränsen — varigenom indel- ningen av fjällen i särskilda land lättare kunde vinna insteg och upprätthållas.»
Efter behandlingen av frågorna om lappskattelandsindelningens upp- komst har jag att övergå till, huru rättsutvecklingen rörande lappskattelan- den ägt rum. Denna rättsutveckling sönderfaller i tre skeden: från den äldsta kända tidpunkten till då kronans rätt över Lappland gör sig gäl- lande, från sistnämnda tidpunkt till avvittringarna, från avvittringarna till nutiden.
III.
Rättsutvecklingen beträffande lappskattelanden, innan kro- nans äganderätt över de stora vidderna gjorde sig gällande.
I de trakter av det nuvarande Sverige, till vilka lapparna kommit före nybyggare av germansk börd, härskade de naturligen ursprungligen enväl- digt; ingen gjorde dem rätten stridig. När sedan svenskarna sträckte ut sitt välde över lapparnas trakter — med vilket det fall är jämställt, att lapparna trängde in i trakter, i vilka svenskar tidigare sutto — bliva för- hållandena andra. Det är då två rättsåskådningar, den lapska å ena, den svenska (och i Jämtland och Härjedalen den norska) å andra sidan, som tävla. Då den svenska och norska rättens uppfattning blev den lapska rättens övermäktig, är det deras regler, som äro att tillämpa. Den norska rättens åskådning rörande de stora vidderna är fullständigt klar: de ägas av kronan. I Sverige går även utvecklingen fram mot detta mål, men det nås först i slutet av 1600-talet, sedan man under långa tider ägt vittnes- börd om äldre förhållanden. Då den äldre svenska och den äldre norska rätten på detta sätt stå på olika grundvalar, anknyter jag skildringen av den äldre norska rättsutvecklingen först till den punkt av teckningen av den svenska rätten, då den sistnämnda övergår till att anse lappmarkerna som kronans egendom. Till en början riktar jag alltså uppmärksamheten blott å förhållandena i Lappland.
Den svenska rättens ursprungliga ståndpunkt rörande rättsförhållandena till de stora vidderna i Lappland lyser fram i tre brev av jämförelsevis tidigt datum. Två av dessa äro från 1300-talets förra hälft. Magnus Erikssons förmyndarstyrelse stadgade i ett påbud — tyvärr är dess lydelse icke bevarad — att landet till Uleträsk och Uleälv i Finland skulle stå öppet för alla.! I ett brev av den 16 mars 1340? stadfäster Magnus Eriksson det förstnämnda brevet, vilket nu direkt angives handla om »den landsände vårt rikes, som vid Hälsingland och Ångermanland liggandes äre, benämnd Lappmark». Det tredje brevet är från Gustav Vasa. Den 12 mars 1544?
' Se D. 8. IV, sid. 8, 73 och 435, som omnämna påbudet. ? Se D. 8. IV, sid. 700. Om tolkningen av nu nämnda fyra brev i D. 8. IV, se HOLM- BÄCK, Studier över de svenska allmänningarnas historia, I, sid. 31—34.
>? Gustav Vasas registratur XVI, sid. 121. Gustav Vasas bekanta brev av den 20 april 1542 (Gustav Vasas registratur XIV, sid. 40) torde ieke avsett att gälla förhållandena i lappmarkerna. Brevet riktar sig till menige man i Gästrikland, Hälsingland, Ångermanland och Medelpad, och under Ångermanland låg ju, som hörs av namnet, »Ångermanna» lapp- mark, men av brevet är tydligt, att det rör konflikter mellan bönder och nybyggare. — Om det i brevet förefintliga uttrycket »sådana äger, som obygde ligge, höre Gud, oss och Sveriges Krone till, och ingen annan», se i det följande sid. 45.
förbjuder konungen birkarlarna att hindra, att hemman tagas upp av öde- marken, och lapparna hade icke desto mindre att söka och fara omkring efter vilddjur, »efter Gud dess lov skogar och vildmarker räcka väl till i den landsänden». Den princip, som hävdas i dessa handlingar, är fullständigt tydlig: lappmarkerna borde stå öppna för alla. Breven visa ej, att kronan gjorde anspråk på äganderätten till de lappländska vidderna, men den under- kände tydligen de anspråk på ensamrätt i Lappland, som framställdes av andra — vare sig av birkarlarna, stödda på lapparnas rätt, eller av lap- parna själva.
Med att kronan ansåg Lappland som res nullius och i följd därav höll före, att nybyggare där kunde slå sig ner, är emellertid icke sagt, att icke enligt dess uppfattning till särskilda områden i Lappland kunde finnas ägande- eller så stark nyttjanderätt, att nybyggesanläggningar eller andra ingrepp däri utan ägarens, resp. nyttjanderättshavarens tillstånd vore uteslutna, och naturligtvis i ännu mindre grad, att de lokala myndigheterna, som ägde vida mera ingående kännedom om de verkliga lapska förhållan- dena än konungen, i dess vidaste omfång genomförde grundsatsen om Lapp- land som ingens tillhörighet. Frågan om den rätt, innehavaren av ett lapp skatteland ägde till detta, är alltså icke i någon mån löst med de uttalan- den, vilka förekomma i de nämnda kungliga breven. Man måste gå till handlingar, som mera direkt syfta på lapparnas rättsförhållanden. Där- vid har man att till en början taga hänsyn till några mera allmänna ut- talanden från 1500- och 1600-talen. I ett brev den 10 juli 1584" berättar Johan III, »att våre undersåtare lapparne uti Suondavara by uti Torneå lappmark hava uti underdånighet klageligen givit tillkänna, att våre under- såtare bönderna uti Torneå socken och andra göra dem förfång på deras ägor, som ligga inom deras rå Songamotka benämnd uti lappmarken, och ödmjukligen begärat, att de förnämnde sine ägor, som deras gamla och ur- minnes hävd är, obehindrat och fritt för alle, njuta, bruka och behålla måge», samt säger sedan, att han »för rättvisones skull nådeligen unt och efterlåtit, — — — att förenämnde lappar som bo uti Suondavara by och inga andra måge och skole njuta, bruka, fika och fara de ägor, som ligga inom förbe- rörde Songamotka rå uti lappmarken, såsom förberört är». I ett brev av den 14 juni 1602 tager Karl IX invånarna i Kemi lappmark i sitt hägn för att därigenom skydda deras fisken.? TI ett brev av den 22 juli 1638” gav landshövdingen Melcher Werenstedt den föreställningen till Kemiträsks bönder att ej förfördela lapparna i anseende till skog eller fiskevatten, och i en dom av år 1669 förordnade häradsrätten i Kemi, att kåtorna för en nybyggare skulle förstöras, om förhållandet vore, som lapparna sade, att nybyggaren satt sig ned på lapparnas ägor och mark."
De anförda uttalandena uttömma i huvudsak, vad man vet om konflikter mellan lappar och bofasta före den tid, då kronans äganderätt över Lapp- land tränger in. Uttalandena ifråga äro emellertid ej heller avgörande; de visa blott, att lapparna icke stått rättslösa, då de velat skydda sina land mot bönderna, men de visa ej, vilken rätt lappen hade till detta. En uppfatt-
! Tryckt i WIKLUND, Dokument rörande flyttlapparna, sid. 3. ? Se brevet i J. FELLMAN, Anteckningar III, sid. 539 (bil. 6). Om det sätt, på vilket myndigheterna skyddade lapparnas fisken, se a. a. sid. 120 ff. med bilagor.
? Föreställningen i J. FELLMAN, Anteckningar, III, sid. 533 (bil. 3). t J. FELLMAN, Anteckningar, III, sid. 549 (bil. 16; referat i en dom den 4 mars 1672 vid Sodankylä vinterting).
ning härom erhåller man emellertid genom att taga kännedom om den rätt, som finnes till lappskattelanden lapparna emellan under den epok, jag be- handlar.
Vid en skildring av rättsförhållandena till lappskattelanden mellan lap- parna inbördes under tidigare skeden skulle man egentligen hava att börja med frågan, vilken rätt lapparna själva inlade i landen. Denna rättsupp- fattning är emellertid omöjlig att med visshet konstatera, liksom man i allmänhet så gott som ingenting vet om den rättsskipning, lapparna själva i gamla tider utövade vid sina »kåtating», oaktat dessa på ett och annat håll fortforo ända in på 1800-talet." Säkert är väl emellertid, att lappar- nas rättsuppfattning redan mycket tidigt måste ha rönt intryck av gran- narnas, ty redan århundraden, innan de skriftliga källorna börja uppträda, hade rätt skipats bland lapparna av birkarlar och svenska fogdar. Dess- utom påbjöd Karl IX direkt, då han tillsatte domare i lappmarken, att rätt där skulle skipas efter Sveriges rikes lag.” Utgångspunkten för un- dersökningen måste sålunda bliva svenska myndigheters, särskilt svenska domstolars, uttalanden. Huvudvikten vid studiet av dessa måste naturligtvis läggas på domstolshandlingarna från 1600-talet — för äldre tid finnas icke domstolshandlingar rörande Lappland — men även uttalanden från 1700- talet eller från ännu senare tid äger man taga till hjälp, i den mån dessa återspegla förhållanden, som med säkerhet rått även under 1600-talet.
Utan värde äro emellertid icke de svenska domstolarnas uttalanden för konstaterandet av vad ansågs vara rätt bland lapparna själva. En sak är nämligen att beakta. Det fanns icke någon skriftlig lag rörande jord- förhållandena i lappmarkerna, i följd varav domstolarna — helst i dessa sutto lappar bland nämdemännen? — naturligen i mångt och kanske i det mesta rättade sig efter lapska sedvänjor, vilka såsom landssed ägde gällande kraft." Det är kanske överhuvud taget ej för djärvt att antaga, att under hela den period, som löper fram till den, då kronans rätt över Lappland gör sig gällande, karakteriseras av att gamla lapska sedvänjor härska be- träffande jorden.
För de norra lappmarkerna träffar man på några ställen i domböckerna rätt till fiske oberoende av rätt till särskilt landområde. Där behandlades fiskena tydligen som annan privat fast egendom: fiskena ärvdes och såldes samt uppbjödos å tingen.” De exempel, handlingarna giva, härröra alla från 1600-talets slut. Från 1700-talet finnas de överhuvud taget ej mer. Då äro lappskattelanden den enda art fast egendom, till vilka lapparna göra rätt gällande.
Under sin besittningstid till lappskatteland hade, enligt vad domstols- protokollen utvisa, lappen — i förhållande till andra lappar — en stark
1.1. FELLMAN, Handlingar III, sid. XI. ? Se om den tidigare rättsvården i Lappland I. FELLMAN, Handlingar III, sid. XI— LXXII.
? Om lappar i nämnden se I. FELLMAN, Handlingar III, sid. LVI—LX. + Se I. FELLMAN, Handlingar III, sid. LXV. > Vid ting i Enontekis den 16 februari 1671 lät Måns Mårtensson i Muonioniska andra gången uppbjuda halvparten av »fiskerien i Karrissouan»> och dess underliggande träsk (I. FELLMAN, Handlingar III, nr 16). Vid ting å samma ort den 30 januari 1682 lät Nils Pedersson Carista uppbjuda sin andel och havande rättighet uti ett träsk »Idwijärfwi»> (I. FELL- MAN, Handlingar, III, nr 36). Vid ting i Jokkmokk i februari 1692 delades tre fiskevatten efter 1 kap. ärvdabalken landslagen mellan två lappar (Västerbottens läns renoverade dom- böcker nr 3, 1692, R. A., jfr även Lappmarkens domböcker nr 1, R. A., för häradstinget i Luleå lappmark den 26 januari 1705).
rätt till landet. Endast han hade rätt att bruka det; ville annan lapp i ett eller annat hänseende nyttja landet, vilket ju ofta var fallet beträffande fjällapparna om vintern, fick det ske blott efter godvillig överenskommelse med landets innehavare, vilken ofta betingade sig lega.! Endast ett undan- tag synes hava funnits från denna regel: lappar fingo under flyttningarna ett eller annat dygn vistas på främmande skatteland.? Önskade en lapp överlåta sitt land till annan lapp, eller hade lapp avlidit och önskade hans arvingar nyttja landet, visar det sig emellertid, att lapparnas: rätt till lapp- skattelanden icke var fast. Såväl då lapp erhöll lappskatteland, som tidigare saknat innehavare, som då lappskatteland övergick från en lapp till annan, synes nämligen en grundsats varit genomgående: den rätt, vilken den nye innehavaren erhöll till sitt land, berodde på upplåtelse från domstols sida. Domstol upplät land, som fallit i ödesmål” eller blivit skattevrak”; dess bekräftelse både söktes och gavs, då lapp ville fortfarande innehava det land, å vilket hans far eller svärfar suttit”, eller då rätten till land gått i köp mellan lappar.” Å andra sidan visar sig emellertid, att domstolen ej
! Se WIKLUND och QVIGSTAD I, sid. 12, 18, 28, 32, 34, 56, 129 m. fl. II, sid. 8,15, 254 m. fl.
? Protokollen häröver äro ganska talrika. Typiskt är protokollet vid häradstinget i Arjeplog i Pite lappmark den 4 februari 1710 (Lappmarkens domböcker, nr 2, R. A.), enligt vilket vissa lappar i Södervästerbyn erhöllo rätt att flytta genom vissa land, som hörde till lappar i Semisjaur.
? Domböckerna upptaga talrika fall, då lapp sättes å land, som råkat i ödesmål. Se t. ex. protokollen för tingen i Arvidsjaur den 30 januari 1655 (Gävleborgs läns renoverade domböcker, nr 4, 1655, R. A.; bilaga I), i Åsele den 3 januari 1679 (Gävleborgs läns reno- verade domböcker, nr 27, 1679, R. A.), i Ume lappmark den 5 januari 1709 (Lappmarkens domböcker, nr 2, R. A.), i Arvidsjaur den 20 januari 1733 (Västerbottens läns renoverade domböcker, nr 24, 1733, R. A.) m. fl.
t Fallen, då domstol sätter lapp å annan lapps land, enär den sistnämnde ej kunnat betala skatten, äro talrika. Se protokollen för tingen i Åsele den 3 januari 1664 (Södra Ångermanlands dombok 1660—068, R. A.; bilaga I), i Ume lappmark den 11 januari 1665 (Gävleborgs läns renoverade domböcker, nr 14, 1665, R. A.), i Åsele den 3 januari 1690 (Södra Ångermanlands domböcker 1690—93, R. A.). Om de vanliga skattevraksbestämmelserna iakttogos — som bekant stadgade dessa, att jord skulle hemfalla till kronan, först om skatten icke erlagts på 3 år — låter sig ej avgöra, men att döma bl. a. av protokollet vid ting i Lule lappmark den 29 januari 1659 (Gävleborgs läns renoverade domböcker, nr 8, 1659, R. A.) synes detta åtminstone stundom varit fallet. Å tinget förklarades nämligen, att, om någon lapp hölle sig undan och ej betalade sin skatt i tre års tid, hans land och ägor skulle kännas under kronan och en annan lapp sättas å dem.
5 Se t. ex. protokollen för tinget i Koutokeino den 6 februari 1660 (Gävleborgs läns renoverade domböcker, nr 9, 1660, R. A., kärande en lapp från Rounala), i Arjeplog den 3 februari 1664 (Gävleborgs läns renoverade domböcker, nr 13, R. A.), i Lycksele den 10 ja- nuari 1683 (Västernorrlands läns renoverade domböcker nr 4, 1683, R. A.; bilaga I) och i Lycksele den 12—14 januari 1686 (Västernorrlands läns renoverade domböcker, nr 7, 1686; R: A.): Huru förhållandena ställde sig, då flera voro arvingar, utvisa tyvärr icke domböckerna med tydlighet. Att två bröder ansågos böra dela landet, utvisas av protokollet vid tinget i Arvidsjaur den 27 januari 1756 (Västerbottens läns renoverade dombok, nr 37, 1756, R. A.) samt av protokollet vid ting i Arvidsjaur den 26 januari 1764 (Västerbottens läns renoverade domböcker, nr 41, 1764—65, R. A.). Lika regel beträffande två syskonbarn i protokollet vid tinget i Arvidsjaur den 13 februari 1675 (Gävleborgs läns renoverade domböcker, nr 23, 1675, R. A.; bilaga ID). Se emellertid även, vad säges i det följande sid. 41 med not 3. 5 Se t. ex. protokollet för tinget i Åsele den 3 januari 1690 (Västernorrlands läns renoverade domböcker, nr 12, 1690, R. A.). :
Att land gick i köp var relativt ovanligt — landens värde var väl ej stort, och skogslapparna sutto väl i regel kvar på sina land. Exempel förekomma dock både för äldre
ägde fullt fritt utdela land; den var bunden särskilt av arvsrättens regler. Om domstol upplåtit ett land till oskyld, och den, som var skyld, sedermera instämde sin talan till domstolen, fick den förra vika.!
I vilken utveckling äro dessa regler del? Att domstolar utdela land, som var i ödesmål eller fallit till skattevrak, innebär ingenting förvånande. Den rätten kunna domstolarna t. o. m. ha ärvt efter gamla lapska domstolar, ty att lapparna under dessas tid tillåtit fritt besittningstagande av land, som fallit i ödesmål, är väl föga sannolikt. Men det ursprungliga förhållandet mellan de båda reglerna, att en lapp genom arv eller köp kan erhålla ett skatteland och att han anses behöva domstolens stadfästelse därå, är icke fullt lika klart. Har domstol ursprungligen fritt utdelat landen och hava köpe- och arvsreglerna vuxit upp senare och inskränkt domstolens rätt? Ha arvs- och köpereglerna funnits av ålder, och är den kontrollerande myndighet, domstolen äger genom att inrymning anses behövas, av yngre datum? För min del skulle jag vilja hålla för troligt, att vid övergång av land från t. ex. far till son arvsrätten är primär och domstolarnas med- verkan sekundär. Denna uppfattning bestyrkes av den betoning, att arvs- rätt till skatteland förefinnes, som ges av en del uttalanden av författare från 1600-talet. Så anför Johannes Torneus i sin berättelse om lappmar- kerna 1672 bl. a. följande om arvskifte bland Torne och Kemi lappar”: »Fasta ägor såsom äro träsk eller annat fiskeri och land, byta de intet (d. v. s. skifta de icke), utan den son eller dotter, som icke begiver sig till Norge eller någon annan by och lappmark eller eljest till att vräkas här och där i landet, utan bliver i sin faders vistmark, densamma brukar ock sin faders ägor. Annars, om det ligger öde, får väl en annan rätt till samma ort».” Den i detta uttalande förefintliga intressanta underrättelsen,
och nyare tid; se t. ex. protokollen för tinget i Jukkasjärvi den 30 januari 1685 (Väster- norrlands läns renoverade domböcker, nr 6, 1685, R. A.), för tinget i Jukkasjärvi den 27 januari 1686 (Västernorrlands läns renoverade domböcker, nr 7, 1686, R. A.), för tinget i Jokkmokk den 9 februari 1835 (Norrbottens läns renoverade domböcker, nr 228, 1835, R. A.) m. fl. Se även de i det följande sid. 43, not 1 nämnda protokollen.
! Se protokollet för tinget i Åsele den 2 januari 1689. Under en lapps omyndighet hade det land, hans avlidne far besuttit, av befallningsmannen överlämnats till annan lapp. Då den förstnämnda blir myndig, får han på käromål igen sitt land. Vid upplåtelsen har tydligen avsetts vara ett tyst förbehåll, att densamma blott skulle gälla omyndighetstiden (Västernorrlands läns renoverade domböcker, nr 11, 1689, R. A.).
? Svenska Landsmålen XVII, 3, s. 47. Om den för hela byn gemensamma vildrens- jakten s. 56 f.; om individuell rätt till fågelfångstplatser s. 60.
? Liknande uppgifter lämnas från Lule lappmark 1671 av Samuel Rheen, Svenska landsmålen, XVII, 1, s. 14. Från Pite lappmark berättar Olaus Graan 1672 bl. a. följande (Svenska landsmålen XVII, 2, sid. 33): »Den fasta egendom, som de kalla land, det är fjäll, skogar och dess underliggande fiskevatten, sådant skiftas aldrig emellan bröder och syskon, utan de räkna det som sina land, som deras fäder och förfäder åbott hava till evärdeliga tider, och det sker både på mannens och hustruns sida. Därföre kallar lappen det sin hustrus land, det hennes föräldrar och förfäder brukat hava, och räknar var och en noga sitt land, som ock inbördes undertiden av dem både köpes och säljes. När nu den eller den släkten dör sin kos eller rymmer sina land, kommer strax en annan av samma familia, som kämnes vid samma land och gör därför skatt och annan rättighet.» Härtill anmärker en samtida, anonym hand, vilken tydligen är väl informerad: »Uti somliga byar, såsom Åsele by, Umeå by, Arvidsjaur, Arjeplog och några flera byar, haver var och en lapp vissa rå- märken omkring sitt land eller fiskevatten, vilket syskonen gemenligen för ringa värde av varandra inlösa, så att sällan flera än en lapp besitter och skattar för ett land; men de andra byars land äro så om vartannat blandade, att lapparna själva icke kunna sig väl därmed utreda.» Dessa »andra byar» äro tydligen fjällappbyar i de trakter, anmärkaren kämner till. Sid. 35 säger Graan dessutom om lappskattelanden bl. a., att man vid arv-
att den lapska seden icke i allmänhet lät ett land delas på flera arvingar, kanske i sin mån förklarar, varför det uppstått bruk att hos domstol an- hålla om inrymning: den lapska arvsrätt, som gjorde sig gällande, avvek från arvsrätten för övrigt i riket, och för arvingen gjorde sig därför ett särskilt behov gällande av en annan titel till landet än den, han erhållit genom arvet. När seden att söka domstols bekräftelse på arv ock köp av skatteland kan hava uppkommit — om detta ägde rum under de svenska domstolarnas tid eller om dessa ärvt ifrågavarande sed från de lapska domstolarna — låter sig lika litet som övriga hithörande spörsmål med säkerhet avgöra, men så mycket torde med säkerhet kunna sägas, att bruket att ansöka hos domstol eller administrativ myndighet om titel till land måste hava vunnit särskild spridning, sedan den nomadiserande renskötseln vunnit större insteg. Då befolkningen i lapptrakterna nu till stor del blivit flyttande, måste ödesmålen tilltaga, vilket ger domstolarna ökat inflytande. För skogslapparna måste även behov av en lätt bevislig påtaglig titel som skydd mot inträngande fjällappar inställa sig.
Trots att arvsrätten troligen är primär i förhållande till seden att domstol gav inrymning i land, är det emellertid en sak, som tillvaron av sistnämnda sed visar upp: även om tidigare hos lapparna funnits den före- ställningen, att de ägde sina skatteland, och även om denna uppfattning i några spridda uttalanden t. o. m. kommit till uttryck hos svenska dom- stolar', måste på grund av inrymningarna denna uppfattning redan på 1600-talet börja svikta. Då domstolarna gåvo inrymningar i lappskatteland, som ärvts, måste lätt den åsikten göra sig gällande, att själva rätten till lappskattelandet berodde på domstolens inrymning och ej på arvet. Någon verklig äganderätt torde då domstolarna ej ansett sig ha förlänat, utan högst livstids nyttjanderätt med företrädesrätt för arvingen att även erhålla dylik rätt. Att detta även var domstolarnas uppfattning bestyrkes på ett avgörande sätt av vissa andra förhållanden. Om lapparna hade äganderätt till lappskattelanden, borde lapparnas rätt till dessa vara fast egendom; voro åter lappskattelanden fast egendom i lapparnas hand, borde de vara föremål för uppbud, bördsrätt och laga fasta och detta ej blott vid av- yttring, utan även då landen blevo skattevrak eller eljest blevo öde.? Spår av uppbud förefinnas även från 1600-talen i domböckerna, och även eljest gör sig bördsrätt då gällande.? Blott i två från 1730- och 1740-talen
skifte skiftar den lösa egendomen, »men det fasta eller landen åbo bröder och systrar, bröders och systrars barn, och alla de, som någon arvsrätt hava till land eller vatten, den ena efter den andra och så länge en av släkten är mäktig sin bördsrätt hugna och försvara». Jfr också vad Nicolaus Lundius säger angående förhållandena i Lule lappmark c:a 1674—79, ibidem XVII, 5, sid. 37.
1! Se t. ex. protokollet för tinget i Jukkasjärvi den 26 januari 1688 (Västernorrlands läns renoverade domböcker, nr 9, 1688, R. A.), i vilket ett av Jacob Burman med nämnd den 12 februari 1618 utfärdat dombrev på det sätt refereras, att genom brevet i fråga landen (träsken?) Kedendajerwi och Paraka Swuan skulle förklaras vara »lapparnas egendom», protokollet för tinget i Jukkasjärvi den 12 februari 1691 (Västerbottens läns renoverade domböcker, nr 2, 1691, R. A.), i vilket den tvist, varom föregående protokoll handlar, på det sätt avgöres, att vissa personer förbjudas göra intrång å en lapps »tillhörige träsk samt skog och mark», samt protokollet för tinget i Arvidsjaur den 21 januari 1786 (Västerbottens läns renoverade domböcker, nr 61, 1786, R. A.), vari uttalas, att lapp visat sig vara »ägare av» halva delen av ett land.
? För detta se ABRAHAMSSON, sid. 151—152.
? 8e protokollen för tinget i Arjeplog den 3 februari 1658 (Gävleborgs läns renoverade domböcker, ur 7, R. A.), i Ume lappmark den 11 januari 1664 (Gävleborgs läns renoverade domböcker, nr 13, 1664, R. A.), i Arjeplog den 10 februari 1665 (Gävleborgs läns renoverade
härstammande fall leda emellertid uppbuden till fasta å lappskatteland,' och dessa fastebrev synas framkallat protest från kronomyndigheternas sida.” I övriga fall leda ej uppbuden till fasta; de synas helt enkelt avstanna.
Icke ens under 1600-talet, då lappskattelandsinstitutet var vida fastare än under senare tid blivit fallet, ha alltså domstolarna godtagit lapparnas äganderätt till lappskattelanden. Några ingrepp å lapparnas land skedde ej — nybyggesanläggningarna hade ej ännu börjat på allvar — men något hinder för kronan att låta kolonister upptaga nybyggen å lapparnas om- råden torde ej hava funnits. Ett uttalande i denna riktning har även fällts under 1600-talet av en person, vars kunskap om lapparnas förhållanden är oomtvistlig. Av det memorial, med vilket landshövding Graan till konungen ingav bl. a. den upprättade kartan över Ume lappmark”, framgår såsom Graans åsikt, att nybyggare skulle kunna slå sig ned å lappskattelanden utan hinder av att lappar vore antecknade såsom ägare till landen.”
Icke heller under senare tider har ett godtagande av en lapparnas äganderätt till lappskattelanden ägt rum, utan tvärtom har lapparnas rätt till dem förminskats. Nu tillkomma nämligen två inslag i utvecklingen, som ytterligare sänka lapparnas rätt och överhuvud taget omöjliggöra varje utveckling mot en äganderätt för lapparna till lappskattelanden. Det ena har jag redan nämnt: kronan tillade sig äganderätt till de lapska vidderna. Det andra är, att kronan nu med verkligt stark hand hävdar regeln, att lappmarkerna skulle stå öppna för odlare. I samband med att dessa mo- ment föras in i framställningen har jag åter att behandla rättsförhållandena i Jämtland och Härjedalen.
domböcker, nr 14, 1665, R. A., i Enontekis den 16 februari 1671 (Gävleborgs läns renoverade domböcker, nr 19, 1671, R. A.), i Lycksele den 3 januari 1695 (Västerbottens läns renoverade domböcker, nr 6, 1695, R. A.), i Arvidsjaur den 15 februari 1676 (Gävleborgs läns renoverade domböcker, nr 24, 1676, R. A.) m. fl.
! Se protokollen för tingen i Jukkasjärvi den 15—22 januari 1739 och den 15—22 januari 1740 (Norrbottens läns renoverade domböcker mnr 22 och 23, 1739, resp. 1740, R. A.). Protokollet för tinget den 15—22 januari 1739, i vilket nämndemannen Hinrik Hindersson ges fasta å lappskattelandet Kifwiwuomo, utsäger bl. a. följande: »— — all- denstund därmed lagligen befanns vara förfarit, så att detta lappskatteland vid trenne häradsting klanderlöst blivit honom tillhanda uppbudit — — —, varigenom numera laga stånd påföljt; fördenskull blev ock den i så måtto ansökte fastan beviljad samt i förmågo av det 4 kap. jordabalken nämndeman Hinrik Hindersson för berättigad förklarad, att — för sig, sin hustru, barn och arvingar få äga, nyttja och besitta ofta bemälte lappskatteland Kifwiwuomo med hus och jord, åker och äng, skog och mark, fiske och fiskevatten, som antingen nu därunder ligga och lyda eller framdeles lagligen tillvinnas kunna»,
> Jämlikt protokollet för tinget i Jukkasjärvi den 13—20 januari 1741 (Norrbottens läns renoverade domböcker, nr 24, 1741, R. A.), hade kronobefallningsmannen Anders Hackzell inlagt protest emot att första uppbud fick äga rum för en lapp å någon mark och fisketräsk, som han köpt av annan lapp. Troligen har denna protest avsett ett hävdande av kronans rätt till området gent emot de privaträttsliga anspråken från lapparnas sida.
? I det föregående sid. 11—12. " Memorialet refererat av BoETHIUS, a. a. sid. 64: »Särskilt framhålles (i memorialet) — säger BobrTHIUS — att den omständigheten, att särskilda lappar äro angivna som ägare till de olika lappskattelanden, ej utgjorde hinder för att andra åbor kunde få slå sig ned där»,
IV.
Rättsutvecklingen beträffande lappskattelanden från det kronans äganderätt till de stora vidderna gjorde sig gäl- lande fram till avvittringarna.
Den norska grundsatsen om konungens vidsträckta makt över vidderna, å vars historiska rötter jag icke här har att ingå, har funnit uttryck både i Gulatings- och i Frostatingslagen. I detta sammanhang äro blott stad- gandena i Frostatingslagen av vikt, enär Jämtland och Härjedalen lydde under dess regler. »Konungen> — säger Frostatingslagen! — »äger röja allmänning var han vill. — — — Om någon sår i allmänning och icke legt av konungens ombudsman, då äger konungen både korn och det hö, som är slaget.> Å annat ställe ger Frostatingslagen? om tvist beträffande jord, som röjts på allmänning, regler, som framhäva konungens rätt: »Om konun- gens tjänsteman eller hans utsände man tilltalar någon, att han brukar jord, som röjts på allmänning utan konungens lov, och om brukaren sva- rar så: denna jord var röjd för tre konungar sedan, av vilka ingen var kortare i landet än tio vintrar, och om konungens tjänsteman eller hans utsände man tvivlar på detta, då skall han hava rätt till vittnesmål, som — — — sagts, att man skall hava i tvist mellan allmänning och enskild jord». Dessa regler upptagas så gott som utan ändring i Magnus Laga- bötes landslag? och förblevo gällande för Jämtland och Härjedalen ända tills svensk rätt infördes i dessa.landskap. Att även för rättsuppfattningen i landskapen obyggda vidder redan under medeltiden framstodo såsom konungens mark, framgår bl. a. av ett brev av den 21 februari 1351", vari gränsen angives mellan Mörsil, Undersåker och Åre samt »konungsall- männingen> (ett ord, vilket liksom sammansättningen >»kronans allmän- ningar» ej sällan träffas i norska medeltidshandlingar?) i söder och väster samt Alsens socken i norr. På grund av dessa regler torde man med viss- het kunna säga, att de fjäll, lapparna i Jämtland och Härjedalen besutto, redan mycket tidigt och sannolikt långt innan lapparna togo dem i bruk, räknades till konungens marker. Det är därför ej egendomligt, att i härads-
Fr. XIV, 8. BE AVI Nyere landslov, VII, 61 och 62. D. 8. VI; sid;-279: > Se Diplomatarium norvegicum TI: 1, sid. 249 (den 22 februari 1349), IT: 2, sid. 851 (den 28 september 1545), III: 2, sid. 515 och 636 (23 september 1432 och den 22 mars(?) 1466), IV: 1, sid. 145 (den 1 oktober 1322).
1 2 3 4
rätternas protokoll upprepade gånger talas om att lapparna »böxla>» (lega fjäll av kronan.! Den omständigheten att, enligt vad särskilt jordeböckerna utvisa, landen även i Jämtland gå i arv från far till son, upphäver lika litet detta förhållande, som den regeln, att kronehemman gå i arv inom kronobondens släkt, upphäver hemmanens karaktär av krono. Förhållandet i fråga upphäves ej heller av att skattefjällen tagas in i jordeböckerna; i dessa stå ju även räntor av rena kronojordar, och där stå bl. a. räntorna från avradslanden, vilka mot skatteläggning 1666 och följande år upplätos åt bönder, men vilkas fortfarande karaktär av kronans jordar ej kan dragas i tvivel.” Blott en handling, som kommit för mina ögon, antyder en star- kare rätt för lapparna. Den 26 november 1716 dömer Hammerdals härads- rätt”, att ett skattefjäll ej skall falla in under giftorätt, i följd varav häradsrätten måste anse, att rätten till landet var fast egendom. Några slutsatser från en dylik enstaka handling äger man emellertid naturligen icke rätt att draga.
Den första urkund, som skulle kunna med något fog anföras till stöd för en begynnande uppfattning, att även i Sverige inom dess gränser före 1645 konungen och kronan ägde de stora norrländska vidderna, är Gustav Vasas brev den 20 april 1542 till menige man i Gestrikland, Hälsingland, Ångermanland och Medelpad", vari konungen som bekant fäller det ut- talandet, att »sådana ägor, som obygde ligge, höre Gud, oss och Sveriges krone till och ingen annan». En närmare granskning av detta brev ger emellertid vid handen, att konungen icke avsett att tillägga kronan några privaträttsliga rättigheter till de stora vidderna inom de fyra landskap, till vilkas innevånare det är riktat; redan av att konungen nämner Gud som en av dem, vilka äga de stora vidderna, framgår, att han blott vill för- klara, att dessa ej stodo i någon enskilds ägo, ej att de stodo i kronans.” Konungens avsikt har blott varit att hålla dessa öppna för odlare, enär det missbruk insmugit sig, att bygdelagen ville tillägna sig »fyra eller fem mil eller tilläventyrs mera in på skogarna». Något mera än ord blev i varje fall icke Gustav Vasas uttalande — till nutiden har ej kommit någon underrättelse, att han försöker hävda någon verklig äganderätt till-de norr- ländska vidderna — och mer än ord blevo nog ej heller det från Norge hämtade, för den svenska rättten nya begrepp »konungens och kronans allmänningar», vilket finnes i flera av hans brev.” Ett bevis på, att i varje
! Så t. ex. omtalas i protokollet över laga hösttinget i Undersåkers tingslag den 2—5 november 1700 (Jämtlands läns renoverade domböcker, nr 3, 1700, R. A.), att en lapp 1656 böxlat Täfwerdahls och Handölsrisfjällen av häradsfogden Jacob Christopherson. Böxling omtalas även t. ex. i protokollet för laga hösttinget i samma tingslag den 22 oktober 1716 (Jämtlands läns renoverade domböcker 1716, nr 17, R. A.).
"> > Se t. ex. 8 36 av resolutionen den 29 juni 1752 på allmogens besvär, MODÉE, V, sid. 3226.
2 8 12 av protokollet vid ordinarie laga tinget med Hammerdals tingslag den 26 november 1716 (Jämtlands läns renoverade domböcker, nr 17, 1716, R. A.).
t Gustav Vasas registratur XIV, sid. 40. Detta brev torde vara identiskt med det s. k. plakatet till Nordlanden 1599, se KUYLENSTIERNA, sid. 26, noten.
5 Såsom av framställningen i det föregående är tydligt, ansluter jag mig beträffande tolkningen av brevet den 20 april 1542 till KUYLENSTIERNA, sid. 26—27. < Se en uppräkning av sådana uttalanden i STYFFE, sid. 19—20. Begreppet konungs- allmänning sprider sig emellertid även till bygderna. I Jöns Håkanssons uppbörd och räken- skap av Västerbotten 1553 (Västerbotten, 1553, nr 2, K. A.) finnes t. ex. en uppräkning för socknar i Norrbotten och Västerbotten av träsk, »som ligga i konungsallmänning» (resp. »som äre belägne i kronones allmänning»).
fall vid mitten av 1600-talet den kungliga äganderätten till de stora vidderna i norr ej hunnit göra sig gällande, äro 1647 och 1664 års skogsordningar. I $ 9! av dessa förordningar nämnas de stora skogarna i »Väster Nor- landen, Dalarna, Bärgslagerna och Värmland?» — Lappland nämnes ej — men något uttalande om vilken äger dem fälles ej, och närmast skulle ordalydelsen av här ifrågavarande stadgande angiva »landet eller häradet> som ägare.”
Uppfattningen, att de stora norrländska vidderna voro ingens till- hörighet, får emellertid avgjort vika genom påbudet angående skogarna den 19 december 1683." Karl XI förnyar däri Gustav Vasas brev den 20 april 1542, men gör det på ett sätt, att det ej kan råda något tvivel, att icke de stora norrländska skogarna skulle tillböra kronan. >»Vi Karl», säger konungen, »görom veterligt, att såsom ifrån gamla tider här i riket ett stort missbruk är inriktat på de orter, där stora och vidlyftiga skogar finnas, såsom i Värmland, Gästrikland, Dalarna, Norrland, Finland och ferstädes> — man märke, huru mycket vidare område detta påbud avser än det, som omfattas av 1542 års brev — »att de bygdelag, som hava deras ägor antingen uti eller bredvid sådana skogar belägne, vilja sig därav stora trakter, ja ofta till några mil tillägna, vartill de dock varken rätt eller skäl hava; alltså haver glorvyrdig i åminnelse konung Gustav den förste i dess regementstid anno 1542 nådigt erfunnit häröver ett plakat och påbud att författa och publicera låta, förklarandes, att alla sådana ägor, som således obygde ligga, fjärran från ägoskillnaden och bygdelagerna, höra överheten och Sveriges krono» — man märke, huru konungen om- skriver motsvarande uttryck i Gustav Vasas brev —> till och ingen annan — — — alltså hava vi för en stor nytta och nödvändighet eraktat, härmed att förnya den för detta över sådana skogar välfattade förordningen. Be- fallandes härmed våre guvernörer, landshövdingar och betjänte i lands- orterna, att de — — — sedan de efter var bys och gårds egenskap och beskaffenhet hava prövat vars och ens rågång eller, där den felas, tillagt var och en så stort utrymme och så mycken skog, som finnes skäligt och till fullsatte hemman nödigt, då skola de den övriga därifrån skilja och avvittra, såsom den där oss och ingen annan tillhörer — — —: Varandes ofelbart vår och kronones rätta och enskilte egendom allt vad av slika stora skogar ligger obrukat och allt vad som icke med gode skäl kan full- tygas höra någon gård, by, socken eller härad till.> Huru starkt grundsatsen, att de stora vidderna tillhöra kronan, i tiden efter utfärdandet av 1683 års påbud gör sig gällande, framgår bl. a. av en jämförelse mellan 8 9 av 1647 och 1664 skogsordningar samt $& 12 av skogsordningen den 12 december 1734”, för vilken uppenbarligen 8 9 i nyssnämnda skogsordningar legat till grund, men som i motsats till denna paragraf erhållit en lydelse, av vilken konungens och kronans äganderätt till de stora norrländska vidderna med tydlighet framgår. I $ 12 av 1734 års skogsordning säges: »Vad de stora skogar och ödemarker beträffar, vilka utom bygdelagen äro belägne och Kungl. Maj:t och Kronan tillhöra, såsom uti Västernorrlanden, Dalarna och Värmland, så förordnes — — — ——-,
! Skogsordningen den 22 mars 1647, $ 9; skogsordningen den 29 augusti 1664, $ 9, SCHMEDEMAN, sid. 251 resp. 347.
? Tbidem. ? SCHMEDEMAN, sid. 857.
+ Om påbudets förarbeten se CARLSON, sid. 16—18 och KUYLENSTIERNA, sid. 37—39, > Skogsordningen 8 12, MoDÉE II, sid. 1123.
Det framgår av hela läggningen av 1683 års påbud om skogarna, att det ej har för ögonen annat än förhållandena i de trakter, i vilka bofasta bodde; blott mellan dessas ägor och kronans skulle rågångar uppgås, och sin närmaste praktiska betydelse borde påbudet få genom att till områdena närmast den odlade jorden begränsa de enskildes skogsinnehav, som dessa själva ansågo sträcka sig över vidderna.! Å förhållandena i de trakter, där lapparna hade sina hemvist, tager påbudet icke sikte, men enligt sin orda- lydelse måste det gälla även i dessa, och det är helt naturligt, att det även för dessa trakter måste få den största betydelse. Fe Jämtland och Härje- dalen måste 1683 års påbud om skogarna föra ti en gamla noörs bestämmelsen om konungens rätt över de stora STR behalles vid hv och ökas i styrka. För Lappland måste den tydligen medföra, att varje möjlighet att åt lapparna söka hävda en äganderätt till lappskattelanden blev utesluten. Då icke ens de bofasta, som obestritt hade äganderätt till sina hemman, kunde mot konungens rätt skydda de trakter, de ansågo som sina, är det naturligen uteslutet, att lapparna, vilkas äganderätt till lapp- skattelanden aldrig varit allmänt erkänd och som brukade sina land blott till renbete, fiske och jakt — detta mångenstädes blott vissa delar av året — skulle kunna trots den kungliga rätten få äganderätt till lappskattelanden. Lappland blev, med undantag av de skattehemman, som därstädes funnos, konungens och kronans land. Långsamt men säkert tvingar denna upp- fattning sig fram. Den går den vanliga vägen, då det gäller nya kamerala teorier: från centrum ut till de förvaltande myndigheterna i bygderna, vilka hade att tillse kronans rätt, för att till slut även bemäktiga sig domstolarna.
År 1696 var frågan om Lapplands natur i kameralt hänseende före i kammarkollegium, och då framstår det intressanta förhållandet, att lands- hövding Gustav Douglas, som ju ingående sysslat med lapska förhållanden och varit en av de män, som verkställt 1695 års skatteläggningar, anser lapparna hava nyttjande- men ej ägande rätt till lappmarkerna, vilka enligt hans uppfattning voro kronans allmänningar. Lappfogden Reenhorn hade ansökt att få idka pärlfiskeri i Karats älv i Lule lappmark »såsom andre proprietarii, emedan lapparne för deras fattigdom skull uppdragit honom skatterättigheter till de distrikten, som älven hörer under». Samtidigt hade sådant tillstånd även begärts av pärlinspektoren Stigman. TI ett brey rörande denna angelägenhet till landshövding Gustav Douglas, vilken ärendet tidigare blivit tillställt för avgivande av utlåtande, men vars svarsbrev icke synes vara i behåll, refererar kammarkollegium Douglas' uppfattning sålunda, att »herr landshövdingen berättar, att själva äganderätten» av Karats land och älv >»varken kan tilläggas den ene eller den andre, så vida lappmarkerna synas böra konsidereras som Kungl. Maj:ts och kronans allmänningar, dem var och en lapp påtagit sig att nyttja inom vissa distrikter emot en årlig skatt», i följd varav kollegiet lämnade till landshövdingen »att
! Som ett bevis på, huru långt byarnas anspråk sträckte sig, kan nämnas, att vid ett sammanträde den 14 och 15 december 1747 med landssekreteraren, landskamreraren, härads- hövdingar m. fl. i Västerbottens län till följe av ett kungligt brev den 2 maj 1747 angående »behörigt projekts författande av en» till länet »lämplig skogsordning» det antecknades, att »inga trakter eller parker på landsbygden veterligen finnas, som ännu bevisligen kunna sägas vara allmänningar — — — utan all utmark nu av privatis till byaskogar nyttjas SEELE (I en volym med påskriften >Landshövdingen i Västerbotten till K. M:t 6 juni 1753, an- gående LARS QVISTS förrättning om rågången emellan lappmarken och bebyggda landet». Topographica, Lappmarken I, R. A.).
däruti disponera, som han för Kungl. Maj:ts intresse prövar bäst och tjän- ligast vara».! Åsikten om lappmarkernas natur av kronans blev naturligen snart rotfäst hos kammarkollegium, men efter Douglas' död visar sig tvärtom tvekan hos länsstyrelsen i Västerbotten. Tydliga upplysningar om såväl kollegiets som landshövdingens i Västerbotten ställning erhålla vi genom ett protokoll i kammarkollegium från år 1726, vilket även berör pärlfiskena. Genom ett plakat den 20 september 1723” hade förordnats, att pärlfiskeriet skulle upphöra att som dittills vara regalt, »dock de strömmar undantagne, vilka Kungl. Maj:t och kronan enskilt tillhöra». Några pärlor tillfördes emellertid icke kronan från kronoströmmarna, vilket den 20 juli 1726? »före- ställdes» landshövdingen i Västerbottens län Grundel. Landshövdingen svarade i huvudsak, att han saknade kännedom om orsakerna härtill, men ledde därefter samtalet in på frågan, huruvida de lappländska strömmarna verkligen vore kronans egendom. Den debatt, som därefter följde, är så belysande för både kollegiets och landshövdingens uppfattning, att riktigast torde. vara att citera protokollets ord:
»Dessutom förfrågade sig hr landshövdingen, huru vida strömmarne i Lappland bör konsidereras för krono, där dock lapparne över allt där omkring äga jorden eller stranden under skatterätt? Kongl. kollegium höllt före, att dessa lappar, fast än de betala en viss skatt, vilken är allena personell, så är dock marken krono, hälst intet visas kan på vad sätt de en sådan skatterätt ackvirerat [orig.: rekvirerat). Hr landshövdingen för- mente, att om det just ej kan kallas skatte, på sätt som andre krono skatte, så ha dock lapparne ifrån urminnes tider och långt förr än de gåvo sig under Sveriges protektion, haft sin avskilte mark och ägor, varav de i alla tider varit proprietarii, och skulle därföre denne mark fast mera böra vara frälse, och lämnade hr landshövdingen att häröver undersöka.»?
Hos de lokala domstolarna har ännu 1739 uppfattningen om kronans rätt till lappskattelanden icke på allvar brutit igenom. Från detta år fin- nas två intressanta mål om lappskatteland. I den ena rättegången utta- lade häradsrätten i Lycksele — den 9 januari 1739 — att »emedan landet (å vilket de träsk lågo, varom rättegången handlade) förmodligen är krono» och ingen kronobetjänt vore förordnad att iakttaga kronans rätt, härads- rätten icke kunde upptaga målet, förrän sådant försiggått.? I den andra rättegången blev frågan om den rättsliga naturen av lappskattelanden in- gående debatterad. I Kuusamo tingslag — alltså i en del av lappmarkerna, som ej. tillhör det nutida Sverige — hade försäljning till oskyld skett av ett hemman, som upptagits å ett lappskatteland. Säljarens fränder hade instämt köparen med yrkande om rätt att lösa hemmanet i börd; lapp- skattelanden, argumentera de, vore skatte och därför vore även hemman, upptagna på landen, av skattenatur. Köparen svarar, att lappskattelanden tvärtom vore krono och att i följd därav även hemman, upptagna å dem,
! För det föregående se kammarkollegii protokoll den 21- februari 1696, K. A., samt dess brev till Douglas och till Stigman av samma dag, i kollegiets brev till orterna, KK Ki Rg.-Av
? MOoDÉE, I, sid. 389. > Kammarkollegii protokoll, K. K. Rg. A. + Kammarkollegii protokoll den 21 februari 1691 och den 20 juli 1726 äro redan citerade i EKEBERG, sid. 28. I här närliggande frågor se även EKEBERG, sid. 23 ff. med där anförda handlingar.
5 Västerbottens läns renoverade domböcker, nr 28, 1738—39, R. A.
vore av samma natur. Säljarens fränder vinna i häradsrätten; i lagmans- rätten, där vidlyftig bevisning föres å båda sidor och där köparen biträdes av särskilt av landshövdingeämbetet i Umeå förordnat ombud, som hade att iakttaga kronans rätt, är tvekan så stor, att man ej vågar avgöra må- let, utan, då detta den 14 juli 1739 hade behandlats, fattar beslut att di- rekt förfråga sig hos konungen, »huruvida lapplanden med de därå upp- arbetade boställen eller nybyggen, så kallade hemmanskap, få anses för skatte och följaktligen undergivne bördsrättigheter — — —».! Huruvida verkligen lagmansrätten insände målet till Kungl. Maj:ts prövning, har jag ej haft möjlighet att utforska, men sannolikt synes detta ej blivit fallet.” Landshövdingeämbetet gjorde det emellertid. I skrivelse den 8 augusti 1739”, med vilken ämbetet insänder handlingar i målet, angav ämbetet ut- präglat sin ståndpunkt: lappskattelanden voro krono, de hemman, som upp- tagits på landen, voro alltså även av krono natur. Kungl. Maj:t remitte- rade ärendet till kammarkollegium, som emellertid troligen aldrig gav nå- got utlåtande." Förmodligen har kollegii föredragande tjänsteman ansett ärendets avgörande möta särskilda svårigheter och därför dröjt med dess behandling, tills det slutligen bortglömts. Någon kunglig resolution över det intressanta spörsmål, vilket genom landshövdingeämbetet i Umeå under- ställts Kungl. Maj:t, torde därför aldrig kommit till stånd.
Har så emellertid varit fallet, måste resolutionen hava innehållit, att. lappskattelanden voro krono, ty det kan ej sättas i fråga, att icke den riktning, som ansåg lappskattelanden för krono, vann seger. Man ser det bl. a. på att ärenden angående inrymning å lappskatteland alltmera avgjort föras över från de allmänna domstolarna till Konungens befallningshavande, som ägde uppsikt och domsrätt över kronojord.? Ännu vid laga vinter- tinget i Jokkmokk den 12 februari 1799 gav domstol inrymning i ett lapp- skatteland"”, men redan i skrivelse den 6 juli 1792 till en av kronobefall-
! Framställningen byggd på protokollet för Västerbottens lagmansrätt den 14 juli 1739, 8 9 (Lagmansrätts domböcker för 1739, nr 73, R. A.). Observera vid studiet av proto- kollet särskilt den lösning, häradsrätten söker giva åt frågan.
? I Justitierevisionens diarium 1739 (R. A.) finnes i varje fall icke förfrågningen. ? Skrivelsen finnes tryckt hos J. FELLMAN, Handlingar I, sid. 181. + Att ärendet inkommit till kammarkollegium framgår av dess protokoll den 12 no- vember 1739, K. K. Rg. A.; enligt detta protokoll remitterades det till utlåtande av kamre- raren Piper. Den enda källa, vari man kan efterforska ärendets vidare öden, är kollegii protokoll, K. K. Rg. A.; diarier och andra handlingar från kollegii tredje provinskontor, var- under ärendet hörde, finnas nämligen ej längre. Registret till dessa protokoll har jag ge- nomgått för åren 1739, 1740, 1741, 1742 och 1743 utan att finna ärendet avgjort.
> Om landshövdingens befogenheter över kronojord, se landshövdingeinstruktionerna den 28 januari 1687, punkt 23, STYFFE, Samling af instructioner — — — vid landt-rege- ringen, sid. 316, samt landshövdingeinstruktionen den 4 november 1734, 8 40, MODÉE II, sid. 1097. Inrymningar, verkställda av förvaltande myndigheter i lappskatteland, förefinnas redan från 1600- och början av 1700-talet. Å tinget i Åsele den 2 januari 1689 uppvisades en inrymning, som utfärdats av befallningsmannen Otto i december 1681 (Södra Ångerman- lands dombok 1685—389, R. A.). Å tinget i Arjeplog den 16 till 19 januari 1717 uppvisade en lapp en den 18 januari 1717 av befallningsmannen Häggström utfärdad inrymning, vil- ken intogs i protokollet och alltså ännu är i avskrift bevarad. I inrymningsbrevet ifråga ger befallningsmannen på grund av sin instruktion lappen rätt att bruka landet, så länge han betalade utlagorna för detta (Västerbottens läns renoverade domböcker, nr 16, 1717— 20, R. A.; bilaga II.) Vid tinget i Jokkmokk den 8 februari 1721 uppvisade en lapp en av befallningsmannen Häggström den 9 februari 1717 utfärdad inrymning (Lappmarkens dom- böcker, nr 3, R. A.). Se även det exempel från Jämtland, som angivits i det föregående sid. 45, not 1.
? Norrbottens läns renoverade domböcker, nr 103, 1799, R. A.
4 — 22120 Lappskattelandsinstitutet.
ningsmännen hade landshövdingeämbetet i Umeå med åberopande av gäl- lande häradsfogdeinstruktion förklarat, att befallningsmannen skulle, »då så- dana inom lappmarken varande lappland — — — alla äro krono>», meddela inrymningar i landen och sedermera underställa dem Konungens befallnings- havande.!
Att de obebyggda delarna av Lappland kommo att anses som kronans område och icke längre som res nullius skulle icke utan vidare behövt be- tyda, att lapparnas rätt skulle minskas i fasthet; möjligt hade varit, att kronans rätt till de stora vidderna blott blivit en teoretisk lärosats, under det att de äldre rättsförhållandena stått kvar som förut eller de enskildes rätt t. o. m. ökats — man erinre sig, att den svenska kronobonden under hela 1700-talet alltjämt fick en säkrare ställning till den jord, han legde av kronan, och att han Fill slut genom 8-9 av. kungliga förordningen den 21 februari 1789 tillförsäkrades ärftlig besittningsrätt till det hemman, hån brukade; man erinre sig även, för att taga en rätt nära liggande pa- rallell till lappskattelanden, att de jämtländska avradslanden redan genom de avradsbrev, som utfärdades efter 1666 års skatteläggningar, tillförsäkra- des åt sina innehavare och dessas arvingar, utan att skatterna finge höjas.” Men en dylik utveckling gjorde sig ej gällande beträffande lappskattelan- den, utan grundsatsen om kronans äganderätt till obebyggd mark i Lappland sänkte ytterligare lapparnas rätt till dessa. Att detta blev händelsen be- rodde främst på det andra moment i utvecklingen, vilket nu gjorde sig gäl- lande: på att kronans politik beträffande nybyggens upptagande å de stora vidderna i norr nu präglas av helt annan kraft än förr och även leder till att en ström av svenska och delvis finska kolonister söker sig upp mot norden.
Brytningen mellan gammalt och nytt beträffande kronans kolonisa- tionspolitik markeras av två förordningar av Karl XI. Den ena är ett privilegium, utfärdat i Göteborg den 9 augusti 1673 för dem, som uti lapp- marken upptaga åtskilliga slags metallbruk; genom detta privilegium”, vil- ket ytterligare stadfästes i & 6 av kungliga förordningen den 27 augusti 1723 angående de friheter, vilka de hava att njuta, som — — några metall — — streck — — uppfinna”, gavs under vissa villkor frihet och bergsfrälse åt bruksförvaltare och bergsmän »icke allena på de hemman och ägor, var- uppå själva bruken inrättade och uppbyggde äro, utan jämväl ock på de vid bruken näst omliggande hemman, torp och lägenheter, så vida de av nyo upptagna bliva». Den andra förordningen, som tillkommit på initiativ av landshövding Johan Graan, är det i Lapplands historia epokbildande plakatet angående lappmarkernas bebyggande, daterat Kalmar slott den 27 september 1673”; genom denna författning, vars principer sedermera upp- togos i Kungl. Maj:ts förnyade plakat den 3 september 1695 om lappmar-
! Avskrift av brevet i Västerbottens läns renoverade domböcker, nr 68, 1793, R. A. Bilaga V. Häradsfogdeinstruktionen av den 9 oktober 1688 hos STYFFE, s. 49, not 5 nämnda arbete, sid. 42.
> Vidlyftiga handlingar om avradslandens skattläggning 1666 i Jämtlands länsstyrel- ses arkiv. Försäkringarna, att avradslanden skulle få bibehållas, upprepades i kungörelse den 4 april 1770 (MoDÉE, IX, sid. 353).
? Privilegiet tryckt i STIERNMAN, IV, sid. 26—33. För dess förarbeten se SONDÉN, Bröderna Momma-Reenstierna (Historisk tidskrift 1911, sid. 143—180), sid. 164—168, samt B. BoETHIUS, a. a.
2 MoDÉE, I, sid. 357. ET 5 Tryckt bl. a. i STIERNMAN, IV, sid. 33—35. Om förarbetena se BOoETHIUS, a. ä., sid. 64—65.
kernas bebyggande m. m.! samt ytterligare stadfästes i reglementet den 24 november 1749 för dem, som antingen redan bygga och bo i Lappland, eller ock hädanefter, till landets uppbrukande därstädes, sig nedsätta vilja, gavs åt nybyggarna i Lappland skattefrihet under femton år, efter vilken tid de i skattehänseende skulle sättas i jämnbredd med lapparna.!
De nyss berörda förordningarna av 1673 samt de bestämmelser, i vilka dessa stadfästas, nöja sig med att skänka bergsmän och nybyggare i lapp- markerna viss frihet från skatt; de upptaga ej till diskussion problemet, under vilka förutsättningar ett nybygge finge anläggas. Att ej tillstånd av den lappman, å vars land det tilltänkta nybygget vore beläget, skulle vara behövligt torde av den tidigare framställningen vara tydligt, men i lag- stiftning och rättsskipning gives icke svar på frågan under de första decen- nierna, sedan 1673 års författningar utfärdades. De ytterligt talrika proto- kollen från domstolarna, i vilka nybyggesanläggningar behandlades, antingen tiga i detta spörsmål eller ock visa de, att vederbörande lapp givit sitt samtycke till, att nybyggare finge slå sig ned på hans marker, enär han ansåge sig trots nybygget hava tillräckligt bete för sina djur och tillräck- ligt med fiske. Anledningen härtill torde utan tvivel ligga i att myndig- heterna skyddade lapparnas intressen, så att mellan lappen och den, som sökte rätt till nybyggesanläggning, en konflikt aldrig drevs till dess spets. Sedan den, som sökt rätt till nybyggesanläggning, ingivit ansökan härom till Konungens befallningshavande, remitterades av befallningshavanden an- sökan för yttrande till rätten, vilken i sin tur utsatte saken till syn på stället av länsman och nämndemän. Vid denna syn hade givetvis lappen alltid tillfälle att göra sina synpunkter gällande. Led lappen blott ej in- trång på sina renbetesmarker och sina fisken, så protesterade han ej mot nybygget; trodde sig lappen åter lida men genom nybygget, ansåg nybyg- garen det mera lämpligt att sluta avtal med lappen om tvistens biläggande än att börja en rättegång, varigenom han fick lappen till sin fiende." Vid mitten av 1700-talet träder emellertid med tydlighet i dagen den uppfatt- ning i huvudspörsmålet, vilken man hyste. Skulle lappens rätt till ren-
"Tryckt bl. a. i J. FELLMAN, Anteckningar, III, sid. 134 ff. Se för plakatets för-
historia J. FELLMAN, Handlingar IV, sid. 299—300.
+ Tryckt i MOoDEÉE, IV, sid. 2901— 2907.
> Om de friheter, som "blivit förlänade åt lappmarkshemman, se bl. a. R. SlUNDELIN], Om de svenska lappmarksprivilegierna, Stockholm 1873, samt PoIGNANT, Samling af författ- ningar angående de så kallade lappmarksfriheterna, Stockholm 1872.
+ I domböckerna finnas många bevis för riktigheten av dessa påståenden. Beträffande det senare av dessa må följande anföras. Vid ting i Lycksele den 15 januari 1742 anmäldes ett syneprotokoll beträffande nybyggesanläggning, varvid landägaren »protesterade i högsta måtto emot detta nybygges anrättande, föregivande, att om» sökanden »vunne sin åstundan, lede han fast större brist på mulbeten sommar och höst, i synnerhet vid Altarlidan». Från sökande sidan svarades, att, »om han får opåtalt nyttja Rusklidan till mulbete, ville han avhålla sin boskap från Altarlidan», varmed lappen förklarade sig nöjd, och »ty aktade rätten mindre betänkligt vara att föreslå 15 års frihet till detta nybygges uppodlande» (Västerbottens läns renoverade domböcker, nr 30, 1742, R. A.). Vid ting i Arvidsjaur den 15 januari 1768 hade innehavaren av det lappskatteland, å vilket nybygge begärdes till an- läggning, ej vidare att påminna »än det må nybyggaren förpliktas så vårda och instänga sina höhässjor, att ej lappens renar kunna å dem skada göra, eller, om skada i brist av stängsel ske skulle, att då» landägaren »må för skadeersättning lämnas opåtald». Nybyg- garen lovade att på allt möjligt sätt freda sina höhässjor och överenskomma med lappen (Västerbottens läns renoverade domböcker, nr 43, 1768, R. A.). Vid ting i Arvidsjaur den 26 januari 1770 slöts ett detaljerat avtal mellan lappar och blivande nybyggare om fiskerätt (Västerbottens läns renoverade domböcker, nr 45, 1770, R. A.).
bete, fiske o. d. verkligen lida intrång genom ett nybygge, får det ej an- läggas. I $ 2 av 1749 års lappmarksreglemente förordnas, att innan till- stånd till nybyggesanläggning gavs det alltid skulle undersökas, huruvida den tilltänkta uppodlingen lände någon annan till förfång; däri måste även lappens rätt inbegripas. I $ 10 av den instruktion för kronofogdarna i lappmarken, som utfärdades den 5 augusti 1760, ges en tydligare regel: där stadgas, att ingen lappman finge drivas ifrån renbetet på mosshedar och berg, »som endast för dess renar, men icke för nybyggares kreatur tjänlige äro».! Den 10 januari 1751 avstyrkte Lycksele häradsrätt en an- sökan om nybyggesanläggning på grund av att lappar mot den gjorda an- sökan gjort gällande, att deras renbete och fiske skulle komma att lida genom att ansökan bifölles.” Å andra sidan kunde emellertid lappen icke hindra, att nybygge anlades å hans land, om han ej kunde visa, att han verkligen bleve lidande genom nybygget. I en dom den 21 februari 1754 uttalar sig Gällivare tingsrätt i detta spörsmål. Genom särskilda privile- gier hade Kungl. Maj:t givit vissa personer ensamrätt att företaga upp- odlingar inom särskilda områden av ödemarkerna”, och på grund av ett sådant privilegium gjorde ägaren till Meldersteins bruk vid häradsrätten gällande, att lappen Nils Pissi skulle avhålla sig från ett visst land, enär han hindrade nybyggens anläggande och f. ö. tillhörde främmande socken. Sedan det visats, att lappens förfäder bott å landet, avslogs bruksägarens ansökan, men häradsrätten fogade därtill följande ord: »kunnande dock Nils Pissi ej på något sätt hindra nybyggens inrättande på merberörda land>.
Principen blir alltså, sitt lappen äger å sitt land till sina renar och för sitt uppehälle nyttja bete, fiske o. s. v. men ej har den rätt till detta, att han kan hindra anläggande av nybyggen, när ej hans rätt till renbete, fiske 0. .s. v. led intrång. Principen om kronans rätt att förfoga över lappskatte- landen drevs emellertid vidare: med tiden kom man att anse, att lappen borde vika, ej blott då det gällde nybyggare, utan även när myndigheterna ansåge lämpligt att — utan att skada hans renbetesrätt, rätt till fiske o. s. v. — använda viss del av landet till annat ändamål. I en dom den 18 januari 1783 tillåter Gällivare häradsrätt inneharen av Gällivare prästbord att i lag med lappen Olof Olsson Pissi trots dennes protest nyttja fisket uti alla träsk och fiskeställen, som lågo under dennes lappskatteland, enär prästbordet lede brist på nödigt husbehovsfiske och lappmannen ägde »större och ym- nigare fisktillfällen än andre lappar i samma by, som utgöra långt större utskylder».? Den 28 januari 1772 ger Arjeplogs häradsrätt en lapp från Södervästerbyn, som saknade land, rätt att beta sina renar söder om Horn- avan å BSemisjaurs byamäns land, ehuru ingen ville upplåta honom något
! Tryckt bl. a. i I. FELLMAN, Handlingar, I, sid. 198 ff. ? Västerbottens läns renoverade domböcker, nr 34, 1750—51, R. A. 3 Om dessa privilegier se kammarkollegii underdåniga betänkande den 20 december 1864 angående väckt fråga om undersökning av de för jord och skogar inom Norrbottens län utfärdade privilegier (tryckt bland kommittébetänkandena i 1873 års riksdagstryck i en volym med titeln Underdåniga betänkanden angående stockfångst m. fl. privilegier i Norr- och Vesterbottens län).
+ Se protokollet för Gällivare häradsrätt den 21 februari 1754, Norrbottens läns reno- verade domböcker, nr 35, 1752—57, R. A.
5 Protokollet för tinget i Gällivare den 18 januari 1783, Norrbottens läns renoverade domböcker, nr 70, 1783, R. A.
53 landstycke till nyttjande»." Den omförmälda rättssatsen gör tydligen lap- parnas rätt till sina land ytterligt prekär.
Ehuru nybyggesanläggningarna aldrig varit avsedda att ske på lappar- nas bekostnad och trots att lapparnas intressen skyddats av domstolarna, hava nybyggena medfört, att lapparna småningom mistat stora delar av lappskattelanden, och även att övriga delar sökte nybyggarna ofta göra rätt gällande.” I 8 8 av 1749 års lappmarksreglemente bestämdes visserligen, att nybyggare ej finge idka jakt inom en halv mil från deras hemvist, »som lappallmogen, vilken till en del för slikt skattar, nogsamt medhinner att fånga och skjuta allt det vilt, som under namn av dyrare skinnvaror kom- mer», men denna bestämmelse överträddes ofta.” Det har blott varit lapparna till föga båtnad i denna utveckling, att i nyssnämnda $ 10 av instruktionen för kronofogdarna i lappmarken stadgats, att, då lappskatteland anslagits till nybygge, dess skatt skulle avdragas från den summa, lappbyn som helhet skulle utgöra.”
Ett annat bevis för att rätten till lappskattelanden alltmera sjunker är att arvsrätten till landen på 1800-talet uttryckligen underkännes i det län, där lappskattelanden alltid varit svagast utbildade, i Norrbottens län, som 1810 avskilts från Västerbottens län. Då de obebyggda delarna av Lappland kommo att anses som kronans land, ägde landslagen bestämmelser, att in- taga å allmänningsjord blev föremål för evärdelig besittningsrätt å den in- tagandes sida, under det att äganderätten till själva jorden stannade hos allmänningens ägare.” Dessa regler skulle tydligen utmärkt väl kunna ana- logiseras å lappskattelanden, och häradsrätten i Åsele har även i en dom år 1689 vågat göra det.” Lagbuden i fråga upptogos emellertid icke i 1734 års lag. Då ju arvsrätt till lappskattelanden aldrig genom någon förord- ning givits lapparna och då man ej tillämpade reglerna rörande evärdelig besittningsrätt å kronohemman, blev det i stället naturligt, att lapparnas arvsrätt, så svagt som den tidigare var utbildad, måste sättas i fråga. Lik-
! Se protokollet för tinget i Arjeplog den 28 januari 1772 (Västerbottens läns reno- verade domböcker, nr 47, 1772, R. A.). Den rättssats, från vilken denna dom utgår, före- finnes beträffande skattejord ofta i 1700-talets doktrin och kan uttryckas så, att man icke skattade för vad man ägde, utan tvärtom in regula conversa ägde vad man skattade för; några representativa uttalanden om denna rättssats hos EKEBERG, sid. 33, noten. Omförd till kronojord bör grundsatsen givetvis medföra, att kronan ägde fortfarande disponera över vad kronobonde eller annan besittare icke skattade för.
? Se t. ex. redan ett uttalande av en lapp vid tinget i Åsele den 4 januari 1746, Västernorrlands läns renoverade domböcker, nr 64, 1746, R. A. Enligt G. VON DUBEN, Om Lappland och lapparne, sid. 462 skulle funnits i Åsele lappmark år 1695 2, år 1748 17 och år 1801 234 nybyggen, i Ume lappmark år 1695 2, år 1748 26 och år 1801 190 nybyggen, i Pite lappmark år 1695 0, år 1748 2 och år 1801 62 nybyggen, i Lule lappmark år 1695 0, år 1748 18 och år 1801 144 nybyggen samt i Torne lappmark år 1695 7, år 1748 31 och år 1801 137 nybyggen.
? Vid ting i lappmarkerna t. ex. under 1790-talet förekomma en mängd mål om in- trång å land och fiske på lappskattelanden.
+ Denna bestämmelse upprepades i resolutionen den 17 augusti 1762 på allmogens allmänna besvär, 8 84 (MoDÉE VII, sid. 5377). — I den ovan sid. 52 omförmälda domen av år 1783 från Gällivare häradsrätt ålades prästbordet att för nyttjande av lappens fisken be- tala halva lappskatten. Den grundsats, som funnit uttryck i $ 10 av 1760 års instruktion för kronofogdarna, har därvid tydligen kommit till användning
5 Chr. B. XXIX (särskilt in fine) och XXXI. " 8e protokollet för laga vintertinget i Åsele den 2 januari 1689 (Södra Ångerman- lands domböcker 1685—389, R. A.), »ty dömde rätten» — visst land åt viss lapp — »att nyttja, bruka och behålla, så länge han kan för det land kronan sin rättighet göra efter det 29 och al kap. BB: L. Lo» :
som å andra ställen är det även här tydligt, att domstol tvekar, men att Konungens befallningshavande underkänner lapparnas anspråk. I en dom den 21 februari 1824 prövar Jokkmokks häradsrätt! skäligt förklara viss lapp, >om lappskatteland gå i arv», berättigad till andel i ett uppgivet land, men Konungens befallningshavande i Norrbottens län, till vilken saken hän- skjutes, låter i resolution den 22 augusti 1827 saken få annan utgång, enär »renbetesland inom lappmarkerna i allmänhet icke äro att anse såsom någon enskilds uteslutande tillhörighet eller såsom sådan egendom, som i grund av arvskap eller efter avhandlingar enskilde personer emellan kunna med ägande- rätt förvärvas — — ».? I en dom den 2 mars 1836 av Gällivare tingsrätt underkännes därefter arvsrätten även av domstol.”
Bilden av lapparnas sjunkande rätt kan fullständigas med flera drag, hämtade från andra områden. I 1751 års traktat om gränsen mellan Sverige och Norge måste man giva regler om en skogstrakt, som svenska bönder ägde, men som genom gränsdragningen fallit inom Norges område, samt om lappskatteland, vilka en och samma lapp hade inom båda rikena. Den köpeskilling, de svenska bönderna givit för skogsområdet, skulle till dem återställas, men det ena av de båda lappskattelanden skulle frångå inne- havarna, utan att därvid ens talas om ersättning.” Redan av ålder hava lapparna underlegat starka inskränkningar i sin rätt att vistas utom lapp- markerna”; nu stadgas i $ 6 av 1760 års instruktion för kronofogdarna i lappmarken, att lapp tillåtes flytta från en lappmark till en annan blott om han hade någon, som i den lappmark, varifrån han flyttade, skulle kunna svara för hans innehavda land och skatt. Genom detta stadgande kunde lappen eventuellt ej tillträda ett land, han eljest skulle kunnat få.
Goda vittnesbörd om, huru långt den nu tecknade utvecklingen skridit fram i förra hälften av 1800-talet, giva de resolutioner angående inrymning i lappskatteland, som då utfärdas av länsstyrelserna. Tyvärr har jag ej er- hållit kännedom om dylika resolutioner från Jämtlands län, varför jag kan grunda framställningen blott på handlingar från de två övriga län, vilka kunna komma i fråga. Fullt i enlighet med den utveckling, som visats i det föregående, är den rätt, de särskilda lapparna hava över landen, större i Västerbottens län än i Norrbottens län. I Västerbottens län fordrade Konungens befallningshavande för meddelande av inrymning, att sökanden genom arv — de allmänna arvs- och delningsreglerna synas hava tillämpats — eller på annat sätt erhållit rätt till landet. Gavs inrymning, gällde denna, »så vitt ej andras rätt förnärmades»> samt så länge sökanden för ägande renkreatur därav var i behov.” I Norrbottens län framträder na-
! Protokollet för laga vintertinget med Jokkmokks tingslag den 21 februari 1824 $ 34 (Västerbottens läns renoverade domböcker nr 177, R. A.).
? 1827 års resolutionskoncept, Norrbottens läns landskontor, Luleå, utslaget bilaga IX. 3 Protokollet för vintertinget i Gällivare den 2 mars 1836 8 43 (Norrbottens läns re- noverade domböcker nr 231, 1836, R. A.).
+ Traktaten citerad i det föregående sid. 16, not 1. Bestämmelsen om skogstrakten i den där angivna urkundspublikationen, sid. 589—590, bestämmelsen om lappskattelanden i trak- tatens första bihang, $& 5.
> Se t. ex. Kungl. Maj:ts plakat den 9 maj 1671 angående lapparnas flyttande från deras hemvister (årstrycket), resolutionen den 22 oktober 1723 på prästerskapets besvär & 2 (MODÉE I, sid. 530), förordningen den 1 december 1748, varefter lapparna med deras kvinnor och barn i Västerbotten och därtill lydande lappmarker hava sig att rätta, när de utom lapp- markerna sig uppehålla vilja (MOoDÉE IV, sid. 2806), resolutionen den 19 januari 1757 på städernas allmänna besvär vid sist överståndne riksdag, 8 20 (MOoDÉE VI, sid. 4540.)
? Se t. ex. Konungens befallningshavandes i Västerbottens län resolution den 29 juni 1839, vari Konungens befallningshavande avslår ansökan om införsel i ett lappskatteland,
turligtvis icke arvsrätten till lappskattelanden i inrymningsbreven. Förfa- ringssättet vid meddelandet av inrymning å lappskatteland var något tyngre än i Västerbotten, i det att ofta remiss ägde rum till häradsrätten, varefter beviljandet av inrymning grundades på att klander icke hade anförts — vilket givetvis för många fall betydde, att arvsrätt ändock faktiskt gjorde sig gällande, enär utomstående lappar ej torde klandrat den rätt, en lapps arvingar ansågos hava till hans land. På 1820-talet gav länsstyrelsen in- rymningar att gälla mot att lappen deltoge i byaskatten och så länge ve- derbörande lapp vore för sina renkreatur i behov av landet; bleve så icke längre förhållandet, skulle landet givas åt annan.! På 1840-talet har läns- styrelsen övergått till för lapparna vida mindre fördelaktiga grundsatser: då gavs besittningsrätt till landen blott tillsvidare och med skyldighet för lapp att avstå landet, därest hemmansregleringen i lappmarken sådant skulle påfordra eller landet nyttigare kunna för kronan användas än skett genom att landet upplåtits åt lappen.” I båda länen omfattade tydligen den rätt, lappen genom inrymmningsbrevet fick till landet, blott renbetet; vad beträffar Västerbottens län, utsäges detta direkt av länsstyrelsen i ett till kammar- kollegium ställt utlåtande av den 10 mars 1868.?
I mitten av 1800-talet komma nya moment in i rättsutvecklingen. Kronans äganderätt över obygderna står fortfarande fast, men lapparnas ställning sänkes ej längre, utan blir i stället föremål för höjning. Dessa moment föra lapparnas rätt fram till dess moderna gestalt.
enär sökanden ej styrkt, »att han genom arv eller på annat lagligt sätt blivit innehavare av större eller mindre del av ifrågavarande land», den 29 maj 1840 (bilaga XII), den 4 januari 1845 (bilaga XIIT), den 12 april 1858, den 20 december 1865 (bilaga XIV) m. fl. Resolutio- nerna i Resolutionskoncept från Umeå landskontor, Umeå länsstyrelses arkiv. "Se t. ex. tre av Konungens befallningshavandes i Norrbottens län resolutioner den 22 augusti 1827, Resolutionskoncept, Luleå länsstyrelses arkiv. En av dessa resolutioner bilaga IX.
? 8e t. ex. Konungens befalfningshavandes i Norrbottens län resolutioner den 30 april 1842, den 23 januari 1843 (bilaga X), den 16 juli 1844 m. fl. Resolutionskoncept, Luleå läns styrelses arkiv.
3? I akten till kungliga brevet den 11 juni 1868 angående dispositionen av skogen å Rutfjället, Finansdepartementets registratur, R. A.
NV.
Rättsutvecklingen beträffande lappskattelanden från av- vitltringarnas början till nutiden.
Under de tidsskeden, jag hittills behandlat, har huvudintresset be- träffande lapparnas rätt till jorden knutit sig till deras rätt till lappskatte- landen; dessa fyllde ju större delen av det lapska territoriet, och de rättig- heter, lapparna ägde till detta, kunna, utom beträffande Torne lappmark, i huvudsak sägas bäras upp av lapparnas rätt till lappskattelanden. Från 1840-talet, då man vidtager de första av de åtgärder, genom vilka lappar- nas rätt får sin nuvarande gestalt, blir förhållandet småningom ett annat. Dessa åtgärder äro tre: avvittringarna, uppdragandet av odlingsgränsen inom Västerbottens och Norrbottens lappmarker samt införandet av lagarna den 4 juni 1886 och den 1 juli 1898 — den sistnämnda en omarbetning av den förra — om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. I huvudsak är det två av de spörsmål, dessa åtgärder söka lösa, vilka i detta sammanhang äga intresse: frågan om omfånget av de marker, till vilka lap- parna skulle äga rätt, samt frågan, huru denna rätt skulle skiftas mellan de särskilda lapparna. Vid lösandet av dessa spörsmål, beträffande vilka bestämmelserna äro så blandade om varandra, att de ej kunna vid behand- lingen alldeles särskiljas, kom huvudvikten rörande lapparnas rätt att små- ningom vila å andra förhållanden än å lappskattelanden och dessa att i väsent- lig mån skjutas åt sidan. Vid behandlingen av frågan om omfånget av de marker, till vilka lapparna skulle äga rätt, kom den gamla indelningen vis- serligen att i Jämtland på grund av de exceptionella förhållanden, som därstädes rådde, till en tid stärkas och att i Västerbotten kvarstå oföränd- rad, men i Norrbotten försvann den som officiellt erkänt institut. Vid be- handlingen av frågan, huru lapparnas rätt till marken skulle skiftas lap- parna emellan, kommo lappskattelanden att i alla tre länen antingen för- svinna eller ock ännu mera försvagas.
Frågan om omfånget av de marker, å vilka lapparna skulle äga rätt att vistas — en fråga, vars tyngdpunkt faller inom avvittringsstadgarnas område —, kom först under behandling. Avvittringarnas historia är ännu oskriven; några allmänna data måste därför förutskickas. Av de tre nu- varande län, vilka för denna framställning äro av vikt, skedde avvittringen först i Jämtlands. Den påbjöds i Jämtland genom resolutionen på all- mogens besvär den 29 juni 1752, $ 36.! Ett kungligt förordnande om av-.
1 MOoDÉE V, sid. 3226.
vittringsrätt i Jämtland utfärdades därpå, vilken domstol jämlikt en sär- skild resolution av landshövdingeämbetet i Gävle den 19 juni 1755! skulle till grund för sitt arbete lägga den avvittringsinstruktion, som den 2 oktober 1742 av Kungl. Maj:t fastställts för Ångermanland”; den 15 mars 1770 utfärdades därefter en särskild instruktion för avvittringsrätten i Jämtland?, vilken instruktion den 12 december 1780 ersattes av en annan.' År 1786 inställdes avvittringen och fick därefter vila under ett tredjedels sekel, men genom en stadga den 8 december 1820, som åtföljdes av en samma dag publicerad instruktion? för avvittringsrätten, satte man åter av- vittringarna i gång och genom ett kungligt brev av den 10 februari 1824 angående avvittringen i Härjedalen” utsträcktes avvittringsverket även till detta landskap. Det fortgick därefter under ett femtiotal år, tills det bragtes till avslutning. För avvittringsrätten i Västerbottens län utfärdades en instruktion den 23 maj 1780", vilken med tiden kom att följas av en avvitt- ringsstadga med datum den 10 februari 1824 för Västernorrlands, Väster- bottens och Norrbottens län.? Denna stadga torde emellertid ej omfattat lappmarkerna”, och i varje fall kom den — ehuru projekterad att gälla för dessa — ej i tillämpning, enär Kungl. Maj:t på grund av bristande medel genom brev av den 26 mars 1831" uppsköt frågan om avvittring därstädes. År 1841 upptogs den på nytt och överläts då åt en kommitté, vars arbeten resulterade i en den 13 december 1850 utfärdad förordning om avvittring i Lule lappmark. Ej heller denna sattes emellertid i verket, och ett nytt kungligt brev av den 28 december 1861, vilket troligen föramn- letts av en år 1860 av landshövdingen i Norrbotten P. H. Widmark till Kungl. Maj:t ingiven, av trycket utgiven berättelse om Norrbottens län!!, satte åter hela frågan på framtiden. Till slut utfärdades emellertid den ännu gällande stadgan den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, efter vars bestämmelser avvittringen för- siggått.
Avvittringarna avsågo enligt författningarna från 1800-talet, vilka här ute- slutande äro av vikt, som bekant huvudsakligen »att skilja kronans marker från enskildes ägor» och »att av kronans marker tillägga svaga hemman fyllnad i de- ras behov» (1820 års avvittringsstadga för Jämtland $ 1, 1824 års avvittrings- stadga för Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län $ 1), att »be- stämma och utbryta de i lappmarken varande byars hemman och kronotorps områden — — —> (1850 års avvittringsstadga för Lule lappmark 8 1), att tilldela »nödiga områden» »från kronans marker» såväl åt »de i lappmarken
! Enligt uppgift i Skogsavvittringsrättens i Jämtland protokoll den 29 juli 1755, Jämtlands läns landskonutors arkiv, Östersund.
? Se om denna instruktion inrikes civilexpeditionens registratur samt rådsprotokollet (båda i R. A.) samt kungliga brev till kammarkollegium (K. K. Rg. A.), allt för den 2 ok- tolber 1742. Vad beträffar förarbetena, se kammarkollegii utlåtande 10 juli 1736, Under- dåmiga utlåtanden, K. K. Rg. A.
2 MoDEÉE IX, sid. 275. 4 MoDÉE XII, sid. 106. 5 EKSTRÖM, sid. 13 och 19. $ EKSTRÖM, sid. 31. 7 MoDÉE XII, sid. 50. ? EKSTRÖM, sid. 54. ? Se uttalande i denna riktning i prop. nr 4 vid 1873 års riksdag. !0 EKSTRÖM, sid. 71. 1 P, H. WIDMARK, Underdånig berättelse, innefattande ekonomiska och statistiska upplysningar om Norrbottens län, samlade under embetsresor 1859, Stockholm 1860.
förut varande, icke behörigen avvittrade hemman och nybyggen» som ock åt »de nybyggen, vilka kunna vid avvittringen i laga ordning tillkomma» (1873 års stadga för avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lapp- marker S 1). Utan vidare är det klart, att, då EDETS rätt hade karak- gällande” 6 ej vid : Berts borde utläggas såsom en tredje, med aln och de bofastas marker jämställd kategori; lapparnas områden måste falla in antingen under kronans eller under de bofastas ägor. Tydligt är även, att icke något starkare intresse fordrade, att man vid dessa förrättningar tog ställning till spörsmålet, till vilka av kronans marker lapparnas rätt skulle sträcka sig; om några av dessa marker skulle undantagas från lap- parnas områden, var ett spörsmål, som kunde lösas å ett senare stadium och därför ej vid avvittringen behövde komma i betraktande. Däremot var det både för hemmansägare och bönder av den största vikt, vilken ställning man skulle taga till frågan, å vilka enskildes marker lapparnas rätt skulle bestå. Förr hade ej annat än i undantagsfall gått fasta gränser i skog och mark mellan de hemman, som anlagts i lapptrakterna, och kronans marker. Nybyggaren kunde då ej gärna hindra lappen att begagna skogen i närheten av hans hemman, ty den skada, som orsakades, skedde ju å mark, som var gemensam med kronan — man märke även, att i $ 8 av 1749 års lappmarksreglemente nybyggaren förbjöds att utsträcka sin jakt efter vilt utom en halv mil från sitt hemvist, men att å andra sidan icke gavs honom en ensamrätt till trakterna inom en halvmils avstånd. Men hade en gång fasta gränser skapats för utmarken till hemman och byar i lapptrakterna, utan att lapparnas rätt att vistas å denna utmark samtidigt betryggats, kunde nybyggarens ställning till lapparna bliva en annan: då lapparna därefter nyttjade mark, som otvetydigt var nybyggarens, var detta att betrakta som ett tydligt intrång, mot vilket hemmansägarna måste reagera. En avvittring, vid vilken icke toges hänsyn till lapparnas rätt att bruka nybyggarnas i lapptrakterna skogsmarker, måste därför, samtidigt som den förbättrade böndernas ställning, föra till att de nackdelar, lapparna hade haft av kolonisationen i lapptrakterna, ytterligare väsentligen skärptes. — I Jämtland och Härjedalen präglas avvittringarna av samma önskan att gynna kolonisationen, som kännetecknat den svenska lagstiftningen ända sedan 1600-talet; i kungliga breven den 10 februari 1824, den 14 juni 1826 och den 26 mars 1831! talas om nybyggen och fäbodlägenheter i fjälltrak- terna, dit alltså nybyggena sträckt sig och där de fingo rättigheter. Lap- parna eller deras rätt synes åter varken under de långa förhandlingar, som präglade 1700-talets avvittringsarbete?, eller under det första årtiondet av avvittringen under 1800-talet ens kommit under betraktande. Vad anled- ningen kan hava varit härtill låter sig icke avgöra — kanske ansåg man, att lapparna för framtiden blott skulle hava rätt å de områden, som för- blevo under kronan — men säkert är, att lapparnas intressen därigenom kunde löpa större fara än i något annat landskap. De områden i lapp- trakterna, som för kronan skulle bliva kvar, sedan nybyggena fått sin skog, voro nämligen i Jämtland och Härjedalen mycket små och alldeles otill- räckliga för lapparna; hemmanen kommo även att dela kronans marker i lapptrakterna i smärre områden och därigenom göra dem mindre lämpliga
1! I EKSRTÖM, sid. 31, 39 och 41. ? Handlingarna rörande dessa avvittringar å Jämtlands läns landskontor, Östersund.
för renskötsel. Vid början av 1830-talet synas emellertid lapparna själva blivit varse, att deras intressen genom avvittringen sattes i fara, ty i sam- band med föredragningen den 26 mars 1831 hos Kungl. Maj:t av en skri- velse den 3 november 1829 från riksdagen angående avvittringsverket inom Lule lappmark m. m.! — en skrivelse av vilken det framgår, att enligt riksdagens mening vid avvittringarna särskilda vinterstamhåll borde beredas lapparna — föredrogs även en framställning från fjällordningsmannen i Jämtland Jon Andersson, däri han å lappallmogens vägnar anhöll, att lapp: allmogen måtte tillåtas att begagna de trakter, deras förfäder innehaft, emot den avradsränta årligen, som kunde prövas skälig. Till svar härå yttrade Kungl. Maj:t i ett brev av samma datum som föredragningsdagen”, att av- vittringsstadgan för länet skulle i sådant hänseende lända till efterrättelse, »beroende på framtida prövning i sammanhang med avvittringen i detta län, om för lapparnas vinterstamhåll några särskilda trakter må avsättas och dem enskilt till begagnande förbehållas». Samma begäran upprepades senare av fjällallmogen i Undersåkers socken”, och i ett brev av den 20 april 1841 till kammarkollegium” meddelade slutligen Kungl. Maj:t före- skrifter, vilka påbjödo, att lapparnas rätt skulle iakttagas. I brevet stad- gade Kungl. Maj:t, att varje så kallat skattefjäll skulle till gränserna av- mätas och nödiga betesmarker i vederbörandes närvaro givas lapparna av tillstötande kronomarker, därvid sorgfälligt skulle tillses, att, så vitt möj- ligt, nödig skog till bränsle icke saknades. Årliga räntan för de sålunda utstakade fjälltrakterna skulle därefter av Konungens befallningshavande stadfästas; fisket skulle inom »lapparnas sålunda avrösade betesmarker» åt- följa betesrätten emot ränta, som av Konungens befallningshavande skulle bestämmas. Nybyggen finge till slut icke upplåtas i fjälltrakterna förrän lapparnas betesmarker blivit behörigen utstakade och i varje fall icke tidi- gare än i samband med denna förrättning.
1841 års brev betecknar en svängning av kronans politik rörande vid- derna i norr. Brevet åsyftar icke, att gränserna mellan kronans och en- sskildes områden för framtiden skulle dragas annorlunda än enligt tidigare rätt; kärnpunkten är i stället, att nybyggesanläggningar å vissa av kronans områden skulle vara förbjudna, och brevet står därför blott i lösligt sam- band med huvudföremålet för avvittringarna. Att anläggning av nybyggen skulle vara förbjuden i lapptrakterna ligger redan i brevets stadgande, att nybyggen icke skulle få upplåtas i fjälltrakterna, förrän lapparnas betes- marker blivit behörigen utstakade; naturligen måste bakom denna be- stämmelse finnas den mening, att nybyggen ej heller i framtiden skulle få anläggas inom renbetesfjällens utstakade områden. Genom 1841 års brev frångår alltså kronan grundsatsen att gynna kolonisationen i lapptrakterna och söker i stället att genom bestämmelser mot kolonisationen skydda lap- parnas rätt. I detta hänseende kommer 1841 års brev att följas av en rad bestämmelser med samma syfte; vill man karakterisera lagstiftningen från den tidpunkt, då brevet utfärdades, måste det ske så, att lapparnas rätt höjes. Det visar sig i Jämtlands län redan vid den fortsatta behandlingen av spörsmålet, till vilka marker lapparnas rätt skulle sträcka sig.
! Expeditionsutskottets skrivelseförslag vid 1828—30 års riksdag, nr 215. >? Brevet i EKSTRÖM, sid. 71. > Enligt uppgift i brevet den 20 april 1841. ! Brevet i EKSTRÖM, sid. 52.
När 1841 års brev utfärdades, hade avvittringen fortskridit så långt, att skattefjällen både för sommar- och vinterbetet redan blivit för små; lapparnas områden måste därför vidgas. Beträffande frågan om lapparnas rätt till vinterbete, som avgjordes först, kommo skilda uppfattningar att göra sig gällande om innebörden av de bestämmelser, som givits 1841. Enligt en uppfattning avsågo de förrättningar, som ägde rum på grundval av 1841 års brev, att på ett uttömmande sätt angiva, å vilka marker lap- parna ägde vistas med sina renar; ville de överskrida dessa marker, måste de hava tillstånd av de jordägare — enskilde eller kronan, — på vilkas marker de slogo sig ner. Enligt en annan uppfattning avsåg 1841 års brev blott att bestämma de trakter, inom vilka lapparna sommartiden hade rätt att vistas; spörsmålet, var de ägde betesrätt på vintern, vore ej av brevet berört, och i detta hänseende borde därför fortfarande gälla de rättsregler, som tidigare rått. Vid de förhandlingar, som föregingo utfärdandet av 1886 års renbeteslag, bröto sig dessa meningar mycket starkt mot varandra. Den kommitté, som utarbetade förslag till ifrågavarande lag, ställde sig på den ståndpunkten, att 1841 års kungl. brev blott avsåge fastställandet av vissa gränser för lapparnas sommarbete, under det att deras vinterbete från långa tider ägt rum och jämlikt sedvanerätt fortfarande borde få äga rum även å annan kronans mark än skattefjällen och å enskildes ägor.! Betän- kandet var emellertid följt av en reservation, som med visst undantag underkände den av kommitterade antagna sedvanerätten för lapparna till vinterbete utom skattefjällens mark”, och vid den fortsatta behandlingen hävdade landshövdingeämbetet i Jämtlands län samt fyra av de sju justitie- råd, vilka deltogo i lagförslagets granskning inom högsta domstolen, att jordäganderätten inom Jämtland vore lika fast som i övriga trakter av Sverige och att på avvittrade hemman den påstådda sedvanerätten ej exis- terade.? Vilken uppfattning var den från historisk synpunkt riktiga är icke nödvändigt att i detta sammanhang söka avgöra; det är tillräckligt att påpeka, att den mening, som hävdades av kommitténs majoritet, vann seger, i det att den lades till grund för bestämmelserna i & 1 av 1886 års ren- beteslag samt sedermera hållits uppe i $ 1 av 1898 års renbeteslag. I denna paragraf stadgas, att lapparna i Jämtlands län äro berättigade att hela året uppehålla sig å renbetesfjällen — ett ord, varunder innefattats skattefjällen samt de marker, med vilka dessa utökats — samt utan avtal med veder- börande jordägare under oktober till april eller, vid ovanliga väderleks- förhållanden, även tidigare om hösten eller senare om våren å de trakter utom renbetesfjällen, de av gammal sedvana besökt.
Den rätt till sommarbete, som genom avvittringarna berövats lapparna, kunde man ej på lagtolkningens väg giva dem åter, och en lagstiftning kunde i detta hänseende knappast komma till stånd. I stället har ett fer- tal av de hemman, som för lapparna lågo mest olägligt, inköpts från de bofaste och genom ett kungligt brev den 22 maj 1891 upplåtits åt lapparna.
1! 8e Förslag till förordning angående de svenska lapparne och de bofaste i Sverige samt till förordning angående renmärken, afgifna af den därtill af Kongl. Maj:t förordnade komité (1883), sid. 67—71.
” Reservation av herr Will. Farup, se kommittébetänkandet, sid. 127 ff. ? Se Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Jämtlands län utlåtande den 17 november 1883 över nyssnämnda förslag (tryckt som bilaga till prop. nr 2 till 1886 års riksdag) samt yttranden till högsta domstolens protokoll den 21 november 1884 av justitieråden Olive- erona, Lindhagen, "Östergren och Glimstedt (tryckta i prop. nr 2 till 1886 års riksdag).
1841 års brev sattes på 1840-, 1850- och 1860-talen i verket, men tyvärr äro handlingarna rörande de förrättningar, genom vilka detta ägde rum, till stor del förkomna; så t. ex. giva de bevarade handlingarna icke kunskap, huru stora de gamla skattefjällen voro och huru mycket av »tillstötande krono- marker» disponerades för lapparnas behov.! Å de avsatta områdena sattes genom särskilda resolutioner av Konungens befallningshavande ränta i en- lighet med bestämmelserna i 1841 års brev, och därefter meddelades särskilda lappar inrymningsbrev till de olika fjällen. Då lapparna i regel icke från äldre tid bevarat några skriftliga handlingar rörande de personer, vilka ägde rätt till de särskilda skattefjällen, anställdes undersökningar i orterna om den tradition beträffande tidigare innehavare, vilken där förefanns. Sedan man lyckats uppspåra den tidigaste av de kända innehavarna, gjorde man en arvstavla ned till de då levande lapparna och gav inrymning åt dem, som på grund av arvstavlan kunde anses vara berättigade. HBSärdeles in- tressant är att iakttaga, att Konungens befallningshavande, vid meddelande av inrymning åt den, till vilken fjällinnehavare överlåtit sin rätt, anser sig böra citera och tillämpa $ 4 av kammarkollegii kungörelse den 29 februari 1808. Då denna kungörelse ger stadganden om arvsföljden m. m till den evärdeliga besittningsrätt, som kronohemmansåbor jämlikt kungliga förordningen den 21 februari 1789 ägde till de kronohemman, de brukade, är det tydligt, att enligt uppfattningen hos Konungens befallningshavande fjällen borde såvitt möjligt i enlighet med kungörelsens stadganden gå i arvsföljd i innehavarnas släkter.”
1841 års brev avser icke att på något sätt ändra den rätt, med vilken lapparna sutto å skattefjällen; denna rätt bör därför anses fortfarande vara en nyttjanderätt och fjällen vara kronans ägendom. Lapparnas rätt till skattefjällen kallas i brevet uttryckligen en betesrätt, med vilken rätt förenas en befogenhet till fiske samt troligen även rätt till skog till husbehov. På grund härav synes man icke vara berättigad att anse lapparnas nytt- janderätt till skattefjällen som total, d. v. s. omfatta rätt att nyttja dem och deras avkastning i principiellt alla hänseenden, utan den bör anses som partiell, det vill i detta fall säga anses inskränkt till en renbetes- och fiske- rätt samt en rätt till skog till husbehov; av naturliga skäl måste även en jakträtt anses tillhöra lapparna. I de resolutioner om inrymning å skatte- fjäll, vilka Konungens befallningshavande under 1840- och 1850-talen ut- färdar, är det emellertid visserligen tydligt, att Konungens befallningshavande ej ville upplåta lapparna någon äganderätt, utan blott en besittningsrätt — skäl därför är redan det i det föregående omförmälda jämställande med kronohemman, som äger rum — men något uttalande om att denna besitt- ningsrätt blott skulle vara partiell göres icke, och i slutet på 1860-talet fäller Konungens befallningshavande till och med ett yttrande, som anger, att Konungens befallningshavande som en möjlighet ifrågasätter äganderätt för lapparna till skattefjällen. I ett memorial den 24 januari 1868 för- mälde skogsstyrelsen, att stadganden angående dispositionsrätt å renbetes- fjällen i Jämlands län icke förekomme i annan mån än att, genom före-
= ! De kvarvarande avvittringshandlingarna finnas å Jämtlands läns lantmäterikontor, Östersund.
” Huru inrymningarna verkställdes framgår av ett studium av bilagorna. De hand- lingar, varigenom Konungens befallningshavande fördelar fjällen mellan de särskilda lapparna, finnas bevarade i serien »Resolutionsböcker vid Jämtlands landskontor», Jämtlands läns lanskontor, Östersund, och äro med Bbjälp av diarierna mycket lätta att finna.
skriften i 1841 års brev, att skog till bränsle åt lapparna icke finge saknas, vore antytt, att någon avverkning till avsalu för lapparnas räkning icke vore avsedd, samt hemställde, att avverkning finge äga rum för kronans räkning från Rutfjället i Härjedalen. I yttrande över denna skrivelse sade Konungens befallningshavande: »Härvid framträder oavvisligen den viktiga frågan om eganderätten till dessa områden. Följer den med besittnings- tagandet av ledigt land, är lappens rätt ostridig, ingen historia går så långt tillbaka i tiden, att ju lappen därtillförene innehade icke allenast fjällen, utan stora sträckor av tillgränsande områden, vilka likväl sedermera och mäst i senare tider blivit honom fråntagna, så att icke ens de egentliga fjällen lämnats honom övrige, — — —',» / Kronans befogenhet att driva av- verkning å skattefjällen syntes emellertid fullt otvetydig för Konungens befallningshavande i Norrbottens och Västerbottens län samt för kammar- kollegium, vilka jämte Konungens befallningshavande i Jämlands län avgåvo yttrande i frågan, och Kungl. Maj:t, som redan i utslag av den 23 januari 1866 hade tagit ståndpunkt till lapparnas rätt å renbetesfjällen såtillvida, att Kungl. Maj:t, i enlighet med skogsstyrelsens uttalade uppfattning, av- slagit en lapps begäran om att få driva avverkning till avsalu å sitt fjäll”, meddelar även den 11 juni 1869 tillstånd till avverkning å Rutfjället. Med detta brev anser Konungens befallningshavande tydligen frågan om lapparnas rätt vara avgjord, ty i de resolutioner, vilka den därefter med- delar å ansökningar om inrymning i renbetesfjäll, börjar den förändra den form, enligt vilken fjällen upplåtas. Tidigare hade Konungens befallnings- havande inrymt vederbörande lapp i viss andel av besittningsrätten till det fjäll, vars fördelning var i fråga.” Nu meddelas inrymningarna så, att det framgår, att rätten att bruka fjället är en rätt till fiske och renboskaps- bete”, och något senare har t. o. m. insatts i inrymningsbrev, att lappen blott till eget behov och följaktligen icke till avsalu ägde taga skog inom fjällets område.” Sin ståndpunkt i principfrågan har Konungens befall- ningshavande slutligen uttryckt i en resolution av den 19 juli 1886. I denna resolution, som tillkommit som ett av förarbetena till införande av 1886 års renbeteslag, utsäger Konungens befallningshavande:
» Till Konungens befallningshavandes kunskap har kommit, att åt- skilliga av de lappar, som av Konungens befallningshavande fått inrym- ningsbrev å fjälltrakter inom de i Jämlands län vid avvittringen för ren- skötsel avsatta land, av dessa åt dem upplåtna trakter utarrenderat dels åt lappar rätt till renbete och dels åt bofaste rätt till bete, slåtter, jakt och fiske. Då de av Konungens befallningshavande utfärdade inrymnings- brev icke berättiga till någon annan och vidsträcktare disposition av fjället, än att den lapp, som fått inrymningen, får mot erläggande av den stadgade avgiften ostörd av andra för sig och sin familj där åtnjuta rätt till bete och skogsfång för renskötseln samt till fiske, så äro alla avtal, som med lappar träffats om dispositionsrätt för ena eller andra ändamålet till större eller mindre områden ävensom till jakt eller fiske inom fjällen, ogiltiga.»
Den utveckling mot att stärka och vidga lapparnas rätt, som trätt i
! Resolutionskoncept den 16 april 1868, Jämtlands läns landskontor, Östersund. ? Se kungliga brevet den 23 januari 1866 om upplåtelse av skogsavverkningsrätt å Hundshögs och Tåssås renbetesfjäll, finansdepartementets registratur, R. A.
? Be t. ex. bil. XVI—XIX. " Se t. ex. Konungens befallningshavandes resolution den 2 december 1871, Jämtlands
läns landskontor, Östersund. 2180 t.ex. pil: XX,
dagen i Jämtland och Härjedalen vid behandlingen av frågan om omfånget av de marker, till vilka lapparna skulle hava rätt, visar sig även i Väster- bottens och Norrbottens län, då samma spörsmål där kommer till lösning: främst sker detta genom att liksom i Jämtland områden bestämmas, å vilka nybyggen ej skulle få anläggas. Redan vid avvittringarna tager man emellertid delvis upp även spörsmålet, huru lapparnas marker skulle skiftas mellan de särskilda lapparna samt vari lapparnas rätt bestod, och därvid visar utvecklingen nya drag. Den nomadiserande renskötseln var nu tyd- ligen fjällapparnas ojämförligt viktigaste näring. De bestämmelser, som givas rörande lapparnas rätt, komma därför ännu mera utpräglat än i Jämt- land att taga sikte i huvudsak blott på fjällapparnas rätt till bete för sina renar; jakten och fisket hava i stadgandena, där de behandlas av dessa, sjunkit ned till blott binäringar till renskötseln, och skogslapparnas in- tressen tillgodoses icke alls eller föga. Då lagstiftningen sålunda börjat att uteslutande fästa vikt vid fjällapparnas förhållanden, var det, om man ut- går från förhållandena i norr, helt naturligt, att lappskattelandsindelningen skulle få vika för en kollektiv brukningsrätt.
Hänsyn till lapparnas intressen tog man redan i stadgan den 13 december 1850 för avvittring och skattläggning i Lule lappmark. I$5 av nämnda stadga gavs den med 1841 års brev överensstämmande bestäm- melsen, att vissa landssträckor eller trakter skulle tillsvidare fredas från nybyggesanläggningar och lämnas öppna till betesland åt renboskapen, »börande vid detta förslags uppgörande i övervägande tagas, i vad mån marken må vara mer eller mindre behövlig för renboskapen eller mer eller mindre tjänlig till nybyggesanläggningar». I 8 6 stadgades, att lappallmogen inom dessa trakter skulle äga begagna mulbetesmarken samfällt, »dock att, där uteslutande rätt till vissa sådana betestrakters begagnande härtill är av Kungl. Maj:ts befallningshavande åt enskilda personer upplåten, denna ute- slutande rätt må fortfara intill betestrakternas nuvarande innehavares av- gång, varefter den bör upphöra, därest ej annorlunda är i därom utfärdade resolutioner stadgat», och i 8 7 förordnades, att även å andra kronans odisponerade marker än de, vilka skulle fredas från nybyggesanläggningar, lapparna skulle äga rätt att beta sina renhjordar, ehuru dessa trakter fort- farande skulle kunna upplåtas till nybyggare.
Lika litet som övriga delar av avvittringsstadgan för Lule lappmark blevo de nu angivna bestämmelserna utförda i praxis. Men redan innan avvittringarna verkligen jämlikt 1873 års avvittringsstadt ägt rum, blevo de båda grundsatserna, att vissa områden borde skyddas mot nybygges- anläggning och att betesmarkerna skulle vara gemensamma lapparna emellan, genomförda eller beslutade. Den senare grundsatsen genomfördes först, men kom blott att omfatta Norrbottens län. På grund av stadgandena i S 6 av 1850 års avvittringsstadga börjar nämligen Konungens befallnings- havande i detta län småningom under 1860-talet vägra att utfärda nya inrym- ningsresolutioner å lappskatteland i Lule lappmark, och denna princip ut- sträckes till även Pite lappmark.! Genom dessa åtgärder hade inom länet
! Å lappskatteland i Lule lappmark ges inrymningsbrev genom resolutioner den 9 november 1852, den 30 december 1852 m. fl. Ännu den 23 april 1862 meddelades inrym- ning i land i lappmarken (bil. XD. Den 14 juni samma år avslås emellertid inrymning med hänvisning bl. a. till $ 6 av 1850 års avvittringsstadga, och så är fallet även den 12 augusti 1862. Å lappskatteland i Pite lappmark givas inrymningsbrev genom resolutioner, t. ex. den 14 mars 1851, den 4 augusti 1851, den 2 april 1852, den 8 september 1852, den 11
hela institutet satts på avskrivning. Grundsatsen, att vissa delar av Lapp- marken borde vara undantagna från upplåtande åt nybyggare, vann en ny seger genom ett kungligt brev den 13 december 1867.! TI stället för den tidigare föreskriften, att vissa områden, som tydligen skulle kunna ligga 1mellan trakter, vilka borde upplåtas åt nybyggare, skulle bibehållas åt apparna, stadgade man nu, att lappmarkerna borde genom en gräns, dragen från söder mot norr, delas i två delar, av vilka den ena — naturligen den del, som gränsade mot Norge, — borde vara förbjuden för nybyggesanläggare, under det att den andra borde stå dem öppen. I brevet bestämdes nämligen, att en provisorisk gräns skulle uppgås mellan fjällbygden och andra delar av lappmarken samt att ovan denna gräns tills vidare icke några nybyggen skulle få anläggas och att på grund av åsidosatt byggnads- eller odlings- skyldighet åbolediga nybyggen i stället skulle återgå till kronojord och landet upplåtas åt renbete. Sedan denna gräns delvis varit föremål för bestämmelser i åtskilliga brev”, stadgades till slut definitivt i 1873 års avvittringsstadga, 8 1, att en gräns skulle uppgås mellan det område, som vore föremål för odling, och den mark, där nybyggesanläggningar icke vidare skulle tillåtas. Gränsen har även sedermera fastslagits i sin helhet genom en serie kungliga brev.?
Bestämmelserna om odlingsgränsen i 8 1 av 1873 års avvittringsstadga avse blott att stadga, att nybyggen i princip ej skulle få finnas norr och väster om gränsen i fråga; de avse ej att till områdena ovan gränsen in- skränka lapparnas betesrätt och ej heller med nödvändighet, att lapparna
november 1852, den 4 april 1854, den 19 april 1854, den 17 november 1855, den 8 november 1861 m. fl. Motsatt princip har gjort sig gällande i resolutioner den 3 augusti (2 resolu- tioner), den 8 augusti och den 14 december 1863 m. fl. Resolutionerna i Resolutionskoncept, Luleå landskontors arkiv, Luleå.
! Hos "VAN DER HAGEN, sid. 63. 2? Se VAN DER HAGEN, sid. 67, 70, 97, 98.
? Gränsens läggning från norr till söder framgår av kungliga brev 20 juni 1890 (två sträckor), 23 september 1886, 18 april 1884 och 20 juni 1890. Samtliga hos EDMAN. Principen, att nybyggen ej skulle få finnas norr och väster om odlingsgränsen, har man ej i allt kunnat upprätthålla. Givetvis kunde man ej avskaffa de nybyggen, som lågo norr och väster om gränsen, då denna bestämdes, utan dessa nybyggen hava fastmera blivit avvittrade jämlikt ett kungligt brev av den 18 november 1892 (EDMAN, sid. 106) i allt väsentligt efter samma grunder som nybyggen nedom odlingsgränsen. På grund av de all- männa regler om upplåtelse av odlingslägenheter å kronoparker i vissa län, som förefinnas i kungliga breven den 29 maj 1891, den 27 maj 1904 och den 18 juni 1909, har, då dessa brev ej stadga undantag för upplåtelser ovan odlingsgränsen, upplåtelser ägt rum (se redo- görelse härför av landshövdingen O. von Sydow och domänstyrelsen i kungl. prop. nr 96 till 1915 års riksdag), en praxis, som emellertid genom kungliga brevet den 3 juni 1915 inskränkts till sin väsentliga del. I ett hänseende har emellertid denna praxis sedermera lagfästs: genom övergångsbestämmelserna till lagen den 19 juni 1917 angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, vilken lag sedermera genom lag den 12 mars 1920 har förnyats, kunna lappar ej blott å krono- jord inom lappmarkerna, utan även å de jämtländska renbetesfjällen efter kungligt beprövande få upptaga odling och boningshus. Jämlikt $ 4 av kungl. kungörelsen den 5 juni 1909, inne- fattande ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, har man under viss förutsättning t. o. m. givit de lägenheter, som utan till- stånd upptagits ovan odlingsgränsen eller för vilka föreskriven byggnads- eller odlingsskyldighet icke fullgjorts (de s. k. inhysingslägenheterna) rätt till husbehovsskog, och i & 5 av samma kungörelse stadgas, att områden vid avvittringarna skola avsättas ovan odlingsgränsen för att eventuellt i en framtid användas till lappar, som helt eller huvudsakligen övergivit nomadlivet — upplåtelser, som emellertid ännu icke ägt rum. Till slut har man naturligtvis icke kunnat taga hänsyn till odlingsgränsen vid grundandet och utvidgandet av de stora industrisamhällen — Gällivare, Kiruna o. 8. v. — som ligga ovan denna.
ovan gränsen skulle hava oinskränkt betesrätt på enskildes skogsmarker. Särskilda regler i 1873 års avvittringsstadga träffa för lapparna fördelaktiga avgöranden härom. All skogsmark av krononatur inom lappmarkerna nedom odlingsgränsen uppläts genom dessa bestämmelser åt lapparna att hela året brukas. Vad angår enskildes områden, torde den grundläggande synpunkten varit, att lappmarkshemmanen aldrig genom någon förordning fått skogsrätt sig tillförsäkrad — man märker detta redan på det avvikande sätt, med vil- ket 1873 års avvittringsstadga karaktäriserar avvittringarnas föremål i mot- sats till övriga avvittringsstadgar! — och man ansåg sig därför i $ 8” av avvittringsstadgan, jämte det man gav andra regler, varigenom hemmans- ägarna hindrades i det fulla nyttjandet av sin skog, kunna stadga, att lap- parna skulle äga begagna enskildes skogsmark till bete for renhjordarna samt skogen å marken ifråga till husbehov. På enskildes områden ovan odlingsgränsen skulle denna rätt gälla hela året, men nedom odlingsgränsen blott vintertid, varvid dock stadgades, att renbetesland, som kunna finnas inom den blivande gränsen för de till odling tjänliga delarna av lappmar- ken, finge fortfarande därtill användas, såvitt för lapparnas behov av ren- bete så erfordrades.
Nu nämnda regler om å vilka områden inom Västerbottens och Norr- bottens län lapparna skulle hava rätt till renbete äro i princip fortfarande gällande. Med blott ett fåtal ändringar upprepas stadgandena i 8 1 av 1886 och 1898 års renbeteslagar. Lapparnas rätt att vintertiden vistas med sina renar nedom odlingsgränsen bestämdes till oktober—april, där ej ovanliga väderleksförhållanden motiverade annan tid. Den sedvanerätt för lapparna att vintertiden vistas nedom sina egentliga stamhåll, varom beträf- fande Jämtlands län rådde strid, göres även gällande för kusttrakterna nedom Västerbottens och Norrbottens lappmarker och i 1886 och 1898 års ren- beteslagar föreskrevs, att lapparna under oktober—april skulle äga att, utan ersättning till vederbörande jordägare, med sina renar besöka de trakter de av gammalt uppsökt. Den rätt att inom lappmarkerna nedom odlings- gränsen vistas å enskildes skogsägor sommartiden, som i 1873 års avvittrings- stadga medgavs å gamla renbetesland, inskränktes enligt 1886 års lag till det fall, att områdena i fråga vid avvittringen avsatts till renbetesland, men utvidgades 1898 åter till de områden, som vid avvittringen avsatts som eller eljest av ålder varit renbetesland”; i samband därmed gåvos regler, som i Konungens hand lade befogenhet att frigöra visst område från egen- skap att vara renbetesland.
En granskning av de bestämmelser rörande avvittringen i Västerbot- tens och Norrbottens län, för vilka jag redogjort, visar, att lappskatte- landsindelningen ej kunde komma att spela större roll vid bestämmelsernas utförande i verkligheten. Ovan odlingsgränsen, där lapparna skulle äga att använda utmark både å kronans och enskildes ägor, var det tydligen onödigt att taga hänsyn till lappskattelanden. Hänsyn till lappskattelanden har man också blott tagit såtillvida, att inom Karesuando (det gamla Enon- tekis) och Jukkasjärvi socknar belägna »lappskatteland> — det gäller här
! I det föregående sid. 57—58. ? För motiveringen av denna paragraf se kungl. propositionen nr 4 till 1873 års riksdag.
> Vad beträffar avvittringsreglerna, gåvos en del för lapparna förmånliga bestämmelser, vilka dock ej i detta sammanhang äro av intresse, i lagen den 5 juni 1909 angående marks avstående för nomadlapparnas behov vid avvittring ovan odlingsgränsen.
icke lappskatteland i egentlig mening, utan hela byområdena för Köngämä, Lainiovuoma, Rommavuoma, Suondavara, Kalasvuoma, Rautasvuoma, Saari- vuoma och Talma lappbyar, vilka byar med undantag av Suondavara upp- kommit ur byarna Rounala, Tingevara och Seggevara — i avvittringsutsla- gen förklaras icke hava undergått avvittring, respektive på grund av sin natur ej hava kunnat göra detta.! För områdena nedom odlingsgränsen kunde det ur rättssäkerhetens intresse varit av värde att bestämma, vilka områden vore att betrakta som renbetesland, men som bestämmelserna om dessa avfattats i avvittringsstadgan, voro avvittringsmyndigheterna ej för- pliktade därtill. I vissa delar av Gällivare, Jokkmokks och Arjeplogs sock- nar avsattes områden såsom renbetesland; inom övriga socknar antingen nöjde man sig med att utsäga, att de renbetesland, som kunde förefinnas inom socknens område, finge fortfarande därtill användas (så är fallet i Arvidsjaur samt i de delar av Gällivare, Jokkmokk och Arjeplogs socknar, som ej angivits som renbetesland), eller ock förbigick man spörsmålet (så är fallet i Malå och Sorsele).”> Genom föreskriften i 1886 års renbeteslag, att nedom odlingsgränsen blott de områden i enskild ägo skulle vara ren- betesland även om sommaren, vilka avsatts till renbetesland vid avvittring- arna, höll lapparnas rätt på att minskas genom den ringa uppmärksamhet, som avvittringsmyndigheterna ägnat renbeteslanden, men sedan nyssnämnda bestämmelse 1898 åter ändrats, spelar förhållandet ej längre någon roll. Frågan, huru lapparnas rätt till marken skulle skiftas de särskilda lapparna emellan, kom på allvar under behandling vid förarbetena till 1886 års renbeteslag, och utförliga bestämmelser givas både i denna och i 1898 års renbeteslag. Aven här är det blott fjällapparnas levnadssätt, icke skogs- lapparnas, till vilket i lagarna och i förarbetena till dessa tages någon egentlig hänsyn, och — utgående från förhållandena i norr — ansåg man därför en kollektiv brukning av betesmarkerna böra genomföras. De kom- mitterade, som utarbetat förslaget till 1886 års renbeteslag, fälla i sitt betänkande några uttalanden, som med fullständig tydlighet visa, huru man uppfattade frågan om lappskattelandsindelningen och dess bibehål- lande eller avskaffande. De framhålla till en början, att enligt den äldre ordningen lapparna haft betesmarkerna under kollektivt bruk samt att lap- parna av myndigheterna kunnat förflyttas från en lappby till en annan, men att denna ordning i vissa trakter av lappmarkerna ersatts av en
annan, enligt vilken de särskilda lapparna fått var sitt skatteland — en uppfattning av utvecklingens gång, vilken som synes: icke torde vara all- deles riktig — samt fortsätta därefter om de trakter, å vilka skulle finnas de förhållanden, vilka de kommitterade beteckna som yngre: »Åtskilliga land innehavas på grund av inrymning utav lappar, som därå beta ett vida mindre antal renar än som efter områdenas naturliga tillgångar där skulle kunna framfödas, medan å andra betet är ytterst knappt för de därstädes inrymda lapparnas hjordar. Alltså trängsel och brist å ett håll, överflödigt utrymme å ett annat. Och missförhållanden av dylik art skulle, därest för framtiden de angivna nyare pgrundsatserna vidhölles, kunna alltmera tilltaga. Å de trakter däremot, där de gamla förhållandena :bibe-
1! Se avvittringsutslagen den 30 december 1896 och den 29 december 1915, Norrbot- tens länsstyrelses arkiv, Luleå.
> 8e redogörelsen i Förslag till lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige — — — — afgifna af den därtill utaf Kongl. Maj:t den 1 april 1895 förordnade komité, sid. 45—46.
hållit sig oförändrade och där också myndigheterna funnit sig oförhindrade att mellan de särskilda byarna vidtaga jämkningar i lapparnas antal, har ställningen varit vida bättre. Fördenskull erfordras enligt kommitterades mening en återgång till vad i gamla tider gällt>.? I enlighet med dessa grundsatser föreskrevs i 8 5 av 1886 års renbeteslag blott, att de »för lapparna avsatta land och sådana områden i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som genom avvittring eller annan åtgärd för lapparna särskilt bibehållas» — ett uttryck, under vilket med säkerhet är att förstå de områden, i vilka lapparna jämväl under annan tid än oktober—april skulle äga uppehålla sig? — skulle delas i lappbyar; däremot gåvos icke regler, att de särskilda lappbyarnas mark i sin tur skulle skiftas på de lappar, som hörde till byn.
Enligt lagstiftarens önskan skulle genom de grundsatser, som alltså införts i den svenska rätten, lappskattelandsindelningen upphöra. Vare sig man granskar de regler, som av kommitterade föreslagits, eller den, som inflöto i 1886 års renbeteslag, kan man emellertid finna ett stadgande om att betesrätten inom de särskilda lappbyarna måste vara kollektiv, ett stad- gande alltså, som förbjuder en uppdelning av markerna i en by mellan de särskilda lapparna. Troligen på grund härav var det i de två län, varest lappskattelanden fortfarande funnos som ett i Konungens befallningsha- vande erkänt institut, blott i Jämtlands län, där de vid tillämpningen av 1886 års renbeteslag försvunno, under det att i Västerbottens län lappskattelan- den fortfarande kommo att finnas kvar. Lapparna göra hos länsstyrelsen ansökningar om inrymningar såsom förut, och länsstyrelsen meddelar sådana såsom förut, varvid arvsrätten till lappskattelanden fortfarande spelar roll. Den enda skillnaden är, att man nu ger inrymningarna mera provisorisk natur; de skulle gälla, intilldess annorlunda om dispositionen av samma renbetesland kunde bliva förordnat. Den sista inrymningen meddelades så sent som den 23 juni 1897.” Först den 10 december 1897 fann Konungens befallningshavande med hänsyn till föreskrifterna i lagen angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige den 4 juni 1886 viss gjord ansökan om införsel av lappskatteland icke kunna bifallas.”
När Konungens befallningshavande i Västerbottens län meddelade detta avslag på ansökan om inrymning i lappskatteland, hade emellertid hos myn- digheterna uppfattningen om lappskattelandsinstitutet redan förändrats. Vid ett sammanträde i Stockholm den 2 mars 1896 mellan den av Kungl. Maj:t den 1 april 1895 förordnade kommittén och lappfogdarna”? yttrade lappfogden i Västerbottens län Burman och förre lappfogden i Jämtlands län Suwe, »att en fördelning av sommarbetet inom en lappby borde ovillkor- ligen ske, antingen lapparna kunde därom komma överens eller icke. Burman anmärkte härom särskilt, att det nog bleve svårt att få en dylik indelning till stånd på lapparnas eget initiativ, emedan de förmögnare lapparna, som gärna ville överflytta vårdnaden av sina renar på de fattiga lapparna, av sådan anledning hade intresse av att betesmarkerna i byn vore för alla
' Ovan sid. 60, not 1 angivna betänkande, sid. 73. ” Om tolkningen av uttrycket i fråga se protokollet i högsta domstolen den 21 no- vember 1884 (i kungl. prop. nr 2 vid 1886 års riksdag; här avsedda ställe å sid. 13—15) jämte andra förarbeten till 1886 års renbeteslag.
? Landskontorets resolutionsböcker, Umeå. Inrymningen bilaga XV.
+ Tbidem. 3 Protokollet tryckt som bilaga till kommitténs betänkande. Här avsedda yttrandena sid. 10—11:
lapparna gemensam». Lappfogden i Norrbottens län anförde däremot be- träffande Gällivare, Jukkasjärvi och Enontekis socknar — de södra lapp- markssocknarna i Norrbottens län nämnde han ej — »att en sådan fördel- ning av sommarbetet icke vore av något behov påkallad och att indelningen därför icke borde påtvingas lapparna, utan att de själva därom gjorde fram- ställning». Efter förslag av kommittén! innehåller 1898 års renbeteslag bestämmelser i den riktning, Burman och Suwe önskat. Lagen bibehåller bestämmelsen, att de trakter, där lapparna äga uppehålla sig varje tid av året, skola indelas i lappbyar, samt föreskriver, att i de byordningar, vilka jämlikt bestämmelse i lagens $ 9 skola utfärdas, även skulle kunna finnas regler om fördelning av sommarbetet inom lappbyn eller ordnandet i övrigt av betesrättens utövning.
Med redogörelsen för de nu nämnda reglerna har jag gått igenom samtliga de bestämmelser om lappskatteland, som i lagstiftningsväg hava utfärdats. Det återstår mig att, för att visa, i vad mån lappskattelands- indelningen fortfarande lever kvar, gå igenom de stadganden om byindel- ning och byordningar, som utfärdats i de särskilda län, inom vilka lappar finnas, samt i ett par punkter, där det är nödvändigt, diskutera de nu gäl- lande rättsreglernas innebörd.
! Kommitténs motiv, sid. 39.
Ven
Den nuvarande indelningen i lappbyar! och lappskatteland. Några spörsmål beträffande lappskattelandens nuvarande juridiska innebörd.
I Norrbottens län fattade Konungens befallningshavande redan år 1887 — den 20 september och den 15 november — två beslut, genom vilka by- indelningen klarlades. I huvudsak fastställdes äldre förhållanden. I Torne lappmark blevo byarna inom Enontekis socken Lainiovuoma, Könkämä, Rommavuoma och Suontavaara och inom Jukkasjärvi socken Kaalasvuoma, Rautasvuoma, Saarivuoma och Talma. Inom Lule lappmark blevo byarna inom Gällivare socken Norrbyn, Söderbyn och Mellanbyn, vilka uppstått ur Kaitumjaur, och inom Jokkmokks socken Tuorpen, Sirkas, Jokkmokk och Sjokksjokk. I Pite lappmark blevo byarna inom Arjeplogs socken Arjeplog, Semisjaur, Njarg eller Sörvästerbyn, Mahasvuoma eller Norrvästerbyn och Luokta samt inom Arvidsjaurs socken Mausjaur, Västra Kikkejaur och Malmesjaur. Sedermera ha byarna i Enontekis genom Konungens befall- ningshavandes kungörelse den 24 februari 1903 sammanslagits till ett bya- lag, Karesuando byalag, byarna i Jokkmokk genom samma kungörelse sam- manslagits till två byalag, Sirkas och 'Tuorpen, och byarna i Arvidsjaur genom Konungens befallningshavandes kungörelse den 31 maj 1917 omdelats så, att byarna blivit fyra, nämligen Mausjaur, Östra Kikkejaur, Västra Kikkejaur och Malmesjaur. På grundval av dessa indelningar hava utfärdats byord- ningar för samtliga lappbyar med undantag av de i Arvidsjaur, nämligen för Karesuando byalag och för byarna inom Jukkasjärvi och Gällivare den 7 december 1904 (delvis ändrade den 25 juni 1913 och den 17 april 1917) samt för byarna inom Jokkmokks och Arjeplogs socknar den 7 november 1904. 'Byordningarna för byarna i Enontekis, Jukkasjärvi och Gällivare stadga, att betesmarkerna både sommar och vintertid skola vara gemensamma, och innehålla överhuvudtaget icke stadganden, som hänföra sig till de gamla skattelanden. Huru främmande en snäv indelning av marken överhuvud står för lapparna i Enontekis med deras utpräglade fjäll- och nomadliv, framgår bl. a. av att anledningen till sammanslagningen av byarna i socknen var en från lapparna därom framställd begäran, som stöddes på det för- hållandet, att det var omöjligt att vid vandringarna iakttaga de små byarnas
!I denna avdelning använder jag icke såsom tidigare (se sid. 8, not 3) de av profes- sor Wiklund normaliserade namnen å de särskilda lappbyarna, utan de namn, som officiellt fastslagits i vederbörande kungörelser.
gränser." Byordningarna för Jokkmokks och Arjeplogs socknar innehålla däremot helt andra och mycket intressanta bestämmelser. I ingendera av dessa byordningar har man stadgat, att sommarbetet principiellt skall vara uppdelat, och i byordningen för Arjeplog stadgas tvärtom, att sommarbetet skall stå alla socknens lappar öppet för gemensamt bruk, men båda byord- ningarna giva dock regler om betesland, brukade av särskilda lappar. I by- ordningen för Sirkas och Tuorpen finner man följande stadganden: »Lapp må ej utan ordningsmans tillstånd och vederbörande lappars medgivande lämna sitt sedvanliga betesland och intränga på annan lapps av gammalt
begagnade betesområde, vid vite — — —.» »Lapp äge ej heller vid fytt- ningar utan innehavarens medgivande rätt till bete å annans intagna betes- land under längre tid än ett dygn, vid påföljd — — —.»> I byordningen för byalagen i Arjeplogs socken ges följande regel: »Lapp, som kan hålla sina renar å sitt gamla skatteland, vare fredad från allt intrång därå av andra lappar, vid vite — — —>». De anförda stadgandena giva vid handen, att lappskattelandsindelningen fortfarande lever kvar i Pite lappmark, trots att på ett halvsekel Konungens befallningshavande icke meddelat inrym- ningar i lappskatteland.”
Lappskatten utgöres fortfarande i Norrbottens län; den uppgår till 501 kronor 57 öre pr år och debiteras i slutsummor för varje särskild lappby.”
I motsats mot i Norrbottens län har Konungens befallningshavande i Västerbottens län icke givit utförliga bestämmelser om byindelning bland länets lappar. Genom en kungörelse den 24 januari 1895 har emellertid Konungens befallningshavande delat Vilhelmina lappby, som utgör den gamla Åsele by, i två hälfter, och genom en kungörelse den 27 april 1898 har Konungens befallningshavande bestämt gränserna för Ranbyn, Granbyn, Umbyn och Vapsten. De särskilda lappbyarna äro nu i Lycksele — den gamla Ume — lappmark Umbyn, Ranbyn, Granbyn, Vapsten och Malå, av vilka den sistnämnda från början utgjort en del av Arvidsjaurs socken, men 1852 utbrutits till en särskild kapellförsamling och 1869 överförts från Pite till Lycksele lappmark”, samt i Åsele lappmark Vilhelmina norra och Vil- helmina södra lappbyar. Arbetet på byordningar för dessa lappbyar upptogs redan 1898 av lappfogden Burman. Då det ju var Burman, som vid sam- manträdet i Stockholm den 2 mars 1896 väckte förslag om införande av fördelning av sommarbetet, var det blott att vänta, att i hans förslag till lappbyordningar hänsyn skulle tagas till lappskattelanden. Så blev även förhållandet, och sin syn på denna indelning utvecklade Burman på följamde sätt i motiven till de förslag till byordningar, han utarbetat:
» Renbetesfjällen inom Västerbottens län hava från urminnes tider varit bland lapparna fördelade i skatteland, som efter av vederbörande länsmän med biträdande nämnd förrättade syner blivit av Konungens befallnings-
1 8e protokoll, hållet vid sammanträde med Enontekis sockens lappallmoge i Kiare- suando den 9 april 1899 i akterna bland Konungens befallningshavandes i Norrbottens län den 6 december 1904 avgjorda mål, Luleå länsstyrelses arkiv.
” Ännu den 25 september 1920 har Konungens befallningshavande i Norrbottens län avslagit ansökan om inrymning å lappskatteland. (Utslags- och resolutionskoncept vid lamds- kontoret, Länsstyrelsens arkiv, Luleå.)
? Enligt skrivelse den 4 februari 1922 från länsstyrelsen samt bifogat utdrag ur 1:876 års jordeböcker.
? Om Malå se WIKLUND, Etnografiska anteckningar från skogslapparna i Malå (i »Västerbotten», Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1921).
hivande till sina gränser bestämda och däri samma myndighet meddelat inmissioner på grund av gjorda ansökningar. Skattelandet har sedan gått iarv från far till son, så länge de varit nomader. Å denna sålunda fär- derneärvda torva har lappen inrättat allt efter sitt behov samt för detta ärdamål uppfört rengårdar, timrade visthus och kojor av resvirke. Ju mera arbete han under årens lopp därvid nedlagt, desto kärare har den blivit henom, och »äganderätten> till skattelandet har numera så djuptinträngt i
hins medvetande, att det skulle ytterligare nedtrycka hans håg för ren- skötseln och därigenom menligt inverka på nomadlivets framtida bestånd, on man nu vid betets fördelning sökte fråntaga honom denna förmenta »iganderätt». Smärre ingrepp i den torde dock icke kunna undvikas vid friga om att bereda de lappar, som för närvarande äro utan land, rätt till bete, men då den gamla skattelandsindelningen i övrigt synes lämplig, har jag med tanke på ovan anförda förhållanden icke tvekat att föreslå den- samma till grund för den blivande fördelningen av betet inom byn.»'t
På grund av vad Burman i samråd med lapparna föreslagit, utfärdades 4 och 8 juli samt den 10 oktober 1899 tre lappbyordningar, för Åsele, Lycksele och Malå, vilka byordningar alla börja med en förteckning på det land, varje lapp skulle få. Den 9 april 1906 utfärdades ny byordning, om- fattande hela lappmarken inom länet; efter besvär, som avgjordes genom kungligt brev 11 juni 1909, ändrades denna i vissa hänseenden genom beslut av 24 juli 1909. Den 23 mars 1914 har till slut utfärdats ny byordning för lapparna inom Västerbottens län, i vilken namnen på lappskattelanden - uteslutits; man har i stället hänvisat till en särskild förteckning över lapp- skattelanden och över innehavarna av dessa, vilken förteckning den 15 april 1914 kungjorts.
Ett studium av namnen å lappskattelanden i 1914 års förteckning gör det tydligt, att i stort sett de lappskatteland, som funnits 1695, ännu äro kvar. Lappskattelandens antal äro inom Malå 4, inom Ranbyn 10, inom Granbyn 7, inom Umbyn 14, inom Vapsten 7, inom Vilhelmina norra lappby 11 och inom Vilhelmina södra lappby 10. Av dessa lappskatteland hava 24 en åbo, 17 två åbor, 11 tre åbor, 10 fyra åbor och 1 sju åbor vardera.”
Aven i Västerbottens län utgår lappskatten fortfarande. Till och med 1919 infördes i uppbördsböckerna lappskattelanden på samma sätt, som varit övligt ända sedan 1600-talet, men från och med år 1920 har man nöjt sig med att angiva blott summor för de särskilda byarna. Delvis har emeller- tid skatten avskrivits; jordbrukare, som erhållit hemman på lappskatteland
! Burmans motiv till lappbyordningar äro daterade den 25 november 1898 och finnas i akten till Konungens befallningshavandes beslut den 8 juli 1899 om lappbyordning, Umeå landskontor, Umeå.
? En lapps »sterbhus» och en lapps »barn» räknade som en åbo; en lapp och hans hustru räknade som två åbor, då hustruns namn är utsatt. Namnen å lappskattelanden äro inom Malå lappby: Gransele, Keppijaur och Lajnejaur, Släppejaur, Aha och Vuorbejaur; inom Grans lappby: Ammarfjäll, Björkfjäll, Bertijaur, Bertfjäll, Gertsjaur, Narofjäll, Slikt- fjäll; inom Rans lappby: Alsträsk, Dalksjö, Dårrisvare, Gillisnuole, Juktfjäll, Källbäck, Tärnfjäll, Ribbevardo, Tjulträsk, Lajvertfjäll; inom Umbyns lappby: Bångfjäll, Erik-Måns Blajken, Stor Blajken samt Gurkfjäll och Nuolpfjäll, Lubben, S. Stångberg, Långfjäll och N, Stångberg, Ryfjäll, Risfjäll och Mjölkfjäll, Saxnäs, S. Brandfjäll, Stalofjäll och Norra Teng- vattnet, Väritsfjäll och Gillisfjäll, Viritoppfjäll, S. Tengvattnet; inom Vapstens lappby: Arf- fjäll, V. Gardfjäll, Ö. Gardfjäll, Löffjäll, Virifjäll, Risfjäll, S. Storfjäll; inom Vilhelmina norra lappby: Borkavare, Daunefjäll, Gardfjäll, Kiddejaur, Viknäslandet, Klippfjäll, Kittelfjäll, Ljusfjäll, Marsfjäll, V. Vardofjäll, Ö. Vardofjäll; inom Vilhelmina södra lappby: V. Arksjö-
landet, Ö. Arksjölandet, Brunsfjäll och Östra Kultsjölandet, V. Fjällfjäll, Ö. Fjällfjäll; V. Kultsjölandet, V. Malgomaj, Ö. Malgomaj, Satsfjäll, Västertåsjö.
och vilka jämlikt de äldre bestämmelserna skulle deltaga i lappskatten, hava på ansökan befriats från denna.! Lappskatten uppgår i länet för år 1921 till 129 kronor 49 öre.?
I Jämtlands län, varest enligt särskilt förordnande i 1886 års ren- beteslag de i denna förefintliga bestämmelserna trädde i kraft först den 1 januari 1889, indelades lapparna i byar genom Konungens befallningsha- vandes kungörelser den 23 januari och den 20 mars 1889. Lappbyarnas antal blevo nio. Åtta av dessa — Oviksfjällens, Åre, Kalls, Offerdals, Hotagens, Frostvikens, Storsjö och Tännäs lappbyar — omfattade de 28 skattefjäll i Jämtland och Härjedalen, som tidigare funnits, med undantag av Blåskallfjället i Åre och BSerffjället i Hede, vilka blott -användes till vinterbete och alltså ej borde ingå i lappbyindelning. Den nionde byn var Idre lappby i Dalarna; genom kungliga brevet den 31 december 1888 — se numera även kungliga brevet den 7 april 1899? — hade nämligen åt do- mänstyrelsen givits i uppdrag att åt lapparna upplåta vissa områden i Särna, vilka dock skulle ingå i lappbyindelningen i Jämtlands län. Den samman- slagning av betesområden, som ägde rum genom ersättande av indelningen i skattefjäll med indelningen i lappbyar, synes emellertid i länet varit för vittgående. Genom Konungens befallningshavandes kungörelse den 14 juni 1915 följdes nämligen den äldre lappbyindelningen av en ny indelning i 14 lappbyar — Frostvikens norra, Frostvikens mellersta, Frostvikens södra, Hotagens, Offerdals östra, Offerdals västra, Kalls, Tåssåsens, Anarisets, Tranris, Handölsdalens, Mittådalens, Tännäs och Idre lappbyar — i följd varav, då Idre lappbys område fortfarande faller helt inom Dalarna och då Blåskall- och Serffjällen fortfarande äro undantagna från lappbyindelningen, i medeltal två skattefjäll kommo på var lappby. Byordningarna i länet, av vilka den nu gällande, som omfattar samtliga lappbyar, är av den 8 april 1909, indela visserligen icke sommarbetet inom de särskilda byarna mellan särskilda lappar, men i sin 8 1 möjliggör 1909 års byordning en dylik in- delning efter överenskommelse lapparna emellan, och nu betas även hjorden inom fera av lappbyarna i två avdelningar.”
Lappskatten utgår icke längre i Jämtlands län. Någon ändring i dess utgörande skedde visserligen ej genom besluten 1885 och 1892 om avskriv- ning av grundskatterna, men då i Jämtlands län lappskatten otvivelaktigt var av jordskattenatur, kunde den ej gärna fortfarande utgå, sedan fjällen upplåtits till lapparnas gemensamma begagnande. Med anförande av detta skäl avskrev även Konungens befallningshavande skatten genom ett utslag av 1894, vilket stadfästes av kammarkollegium, där flera lappar besvärade sig, enär de ansågo sig skola hava större rätt till landen, om räntorna icke avskrevos.? Även räntorna från de särskilda fisken, som funnos å renbetes-
' Genom Kungl. Maj:ts utslag den 4 september 1891 avskrevs den del av skatten av Dorotea lappskatteland, som åvilade byarna Granås, Lavsjö, Avaträsk. Västerormsjö, Arksjö och Lajksjö. Skatten sänktes därför från kronor 11:50 med kronor 7:75 till kronor 3: 75.
> Enligt brev från länsstyrelsen den 14 februari 1922; uppgiften har av länsstyrelsen grundats å Lappmarks fögderis jordebok 1921.
? Finansdepartementets registratur, R. A. + Enligt upplysning av lappfogden Abraham Staaff. NES frågan kammarkollegii utslag den 13 november 1894 (Kollegii brev till orterna K. K. Rg. A.). Överklagande ägde rum hos Kungl. Maj:t, men Kungl. Maj:t förklarade sig av formella skäl ej ingå i prövning av målet (utslag den 3 maj 1895, finansdepartementets registratur, R. A.; handlingarna ligga på datum 9 april 1895 hos kammarkollegium i K. K. Akt. A.).
fjällen i Jämtland, hava av enahanda skäl avskrivits och avförts ur jorde- boken.'
Den föregående framställningen har fört till det resultat, att lapp- skattelanden jämlikt uttryckliga stadganden i gällande lag och i utfärdade byordningar ännu såtillvida äro av rättslig betydelse, som jämlikt 1898 års renbeteslag egenskapen av lappskatteland å ett av enskild ägt område, be- läget nedom odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens lappmarker, giver lapparna rätt att därstädes å skogsmarken beta sina renar även som- martiden och som jämlikt byordningarna för lappbyarna i Jokkmokks och Arjeplogs socknar och för lappbyarna i Västerbottens län vissa trakters egenskap av lappskatteland giva vissa lappar rätt att, med andra lappars uteslutande, nyttja landen i fråga. Vilken närmare karaktär har emellertid den rätt, som innehaves av de kvarstående lappskattelandens brukare? HLös- ningen av detta spörsmål synes mig ligga fullständigt klar och kunna an- givas med ett fåtal ord.
Frågan måste till en början besvaras så, att varje skäl saknas för att innehavare av lappskatteland skulle kunna till detta äga mera utsträckt nyttjanderätt än lapparna i gemen till lappmarkerna. Någon äganderätt till lappskattelanden för lappens räkning kan naturligen så mycket mindre ifråga- sättas, som någon äganderätt aldrig gjorts gällande.
Huru de renskötande lapparnas rätt till lappskattelanden är beskaffad framgår av ett studium av 1898 års renbeteslag. Vad angår varaktigheten av renskötande lapps rätt till lappskatteland, måste direkt eller analogiskt gälla reglerna i $$ 8 och 9 av 1898 års renbeteslag: på grund av Konun- gens befallningshavandes förordnande kan lapp överflyttas till annan lappby och därigenom förlora sitt lappskatteland; genom ändring i byordningen kan förordnas, att lapp skall överflyttas från ett lappskatteland till annat, att fera lappar skola inrymmas på lappskatteland, tidigare innehaft av ett färre antal lappar o. s. v. Varje arvsrätt och överhuvudtaget varje rätt för lapparna att under viss tid innehava lappskatteland är därför att betrakta som upphävd. Renskötande lapp, som är innehavare av lappskatteland, äger där uppehålla sig hela året, där använda sig av land och vatten för un- derhåll för sig och renarna till eget behov samt där idka jakt och fiske enligt de regler därom, som i allmänhet äro gällande (1898 års renbeteslag SS 1, 3 och 30, den sistnämnda i dess lydelse enligt lagen den 19 juni 1917). Dessa rättigheter stå lappen enskilt till; andra lappar äga högst att å lappskattelandet beta sina renar en dag eller så” vid flyttningarna, och hemmansägarna äga efter avvittringen icke ens i det fall, att de på sig fått överflyttad lapplandets skatt, nyttja mulbete å landet utom sina hemmans gränser.” Hinder torde likväl icke förefinnas för lapp att i enlighet med den gamla rätten lega bort sin rätt till annan lapp, då renbeteslagens för- ” bud för lapparna att överlåta rätt å lapptrakterna tydligen avser blott över-
! Se Kammarkollegii utslag den 15 maj 1900 och den 4 februari 1902 (kollegii brev till orterna, K. K. Rg. A.).
? Jfr byordningen för lapparna i Västerbottens län 8 4. ? Se Kungl. Maj:ts utslag den 4 september 1891, omnämnt i det föregående sid. 72, not 1, på underdåniga besvär av P. J. Nbnsson i Västerormsjö m. fl. ang. uteslutande ur jordeboken av räntan för vissa lappskatteland i Dorotea socken av Västerbottens län (finans- departementets registratur, R. A.).
låtande till annan än lapp. Rätt att till annan än lapp upplåta bete, slåtter, jakt eller fiske samt, i den mån detta är tillåtet, inägor tillhör även å lapp- skatteland Konungens befallningshavande, där ej lappskattelandet är enskild egendom, då den måste tillhöra ägaren, men då renbeteslagen för upplåtelse av bete och slåtter fordrar samtycke av »de lappar, vilka äga rätt att å om- rådet uppehålla sig med sina renar» (1898 års renbeteslag & 31), torde däri ligga icke blott att byn, till vilket området jämte byns övriga mark har givits, utan även lappskattelandets innehavare givit sitt samtycke till upplåtelsen.
1898 års renbeteslag — liksom dess föregångare av 1886 — saknar regler om rättsförhållanden beträffande andra lappar än de renskötande. De lappar, vilka i stället för att idka renskötsel ägna sig åt fiske och jakt, kunna emellertid icke på grund av nyssnämnda inskränkning av renbetes- lagstiftningens regler anses stå rättslösa; för bestämmandet av deras rätts- ställning måste man tillämpa äldre rätt samt i främsta rummet analogier från renbeteslagarna, vilka i huvudsak avsågo, icke att skapa nya rättsför- hållanden, utan att sammanfatta vad tidigare gällt. I princip torde väl de icke renskötande lapparnas rättigheter sträcka sig lika långt som de renskötandes; liksom dessa torde de äga nyttja skogen samt bruka jakt och fiske, allt med de restriktioner, som stadgats för de renskötande lapparna. Den rätt, en icke renskötande lapp har till lappskatteland, framgår utan vidare av detta. Fråga kan emellertid vara, om de icke renskötande lapparna hava rätt till skogstäkt, jakt och fiske icke blott å kronans marker, utan även å de enskilda ägor, där de renskötande lapparna äga dylik rätt. För frågan om lapparnas rätt till lappskattelanden i Västerbottens och Norr- bottens län är tydligen svaret på detta spörsmål av vikt, enär där enskildes ägor kunna hava karaktär av lappskatteland.
Svaret på spörsmålet torde böra gå i den riktning, att icke renskö- tande lappar sakna rätt å enskildes ägor. Då 8 8 av 1873 års avvittrings- stadga direkt tagit ståndpunkt till lapparnas rätt, kan ej gärna, såsom fallet varit beträffande renskötande lappars rätt till bete för sina renar utom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker och utom de jämtländska renbetesfjällen, någon rätt för icke renskötande lappar att vistas å enskildas ägor göras gällande på grund av en bakomliggande sedvanerätt, utan svaret på frågan måste sökas direkt i reglerna i 1873 års avvittringsstadga. Dennas stadganden, att lapparna »även efter avvittringen» skola »vara såsom hittills berättigade att för renhjordarna begagna bete å all skogsmark inom lapp- markernas nuvarande område — — — ävensom äga att, i den mån för betesrättens utövande är nödigt, till hushållsbehov använda skogen» samt att »renbetesland, som kunna finnas inom den blivande gränsen för de till odling tjänliga delarna av lappmarken, må såvitt för lapparnas behov av renbete erfordras, fortfarande därtill användas», innebära inskränkningar av äganderätten; de böra därför tolkas restriktivt. De giva lapparna blott en renbetesrätt; de kunna därför icke anses giva de icke renskötande lapparna en rätt till jakt och fiske, helst en dylik rätt är av vida mera ingripande, så att säga vida mera intensiv natur, än av de renskötande lapparna i sam- band med renskötseln idkad jakt och fiske, som alltid för dem måste bliva binäring. Då varken i renbeteslagarna eller genom annan lagstiftning senare uttryckligen givits de icke renskötande lapparna denna rätt, torde den ej heller kunna sägas finnas.
Bilaga I.
Uppgifter i domstolsprotokoll från 1600-talet om inrymning i lappskatteland.
Ting 1 Arvidsjaur den 30 januari 1655.
Hans Jacobsson wid kyrkian besuerede sig för Rätten att han war en åldderstegen man och sitter i wägen att emot taga all gestning, begärandes dersrföre få bruka sig til nytto någott ödes land, af någon allmenning, och efftfter som befans ett land i Södrebyn be:dh Kookträsket huilket vthi 20 åhrars tijdh hafuer legat öde och obrukat icke heller ähr det effter giordt någigon Cronones uthlaga, huarföre blef be:te Hans Jacobson effterlåtit be:te lanmdl euärdeligen bruka för sig och sine effterkomande och effter samma lanmdl ligger Hans Jacobsson mycket oläjligt alt så blef honom efferlåtit borbrtibyta samme land med Lars Larsson och igen bekomma halfue Arfuis Jerfrfiui.
[Renoverad dombok för Gävleborgs län, nr 4, 1655, R. AJ
Ting i Åsele den 3 januari 1664.
ningngg, att komma till Åsehla skattplass och dher sina uthlagor ährläggia: Ty y sattes Påul Clemmethson uthj samma landh och dher effter åhrligen skatiattt giöra.
[Södra Ångermanlands dombok, 1660—068, R. A.]
Ting i Arvidsjaur den 20 februari 1665.
Nillss Larsson i Arfwidz Järfui, begiärte få bruka något landh, och efftefteer som bewijstes det han hade sitt Mödernes arfweland inne hooss Anderss Ståttåttt, Alltså beslötz det Nills Larssonn schal brucha halfparttenn vti landet medledih Stått Anderss.
[Renoverad dombok för Gävleborgs län, nor 14, 1665, R. Al
76 Ting i Arvidsjaur den 13 februari 1675.
Clemet Matsson kiärade till Bengdt Larsson om någet land sem hennes [!] moder böhr hafwa någet arf uthj samma landh effter Bengdt Lers hustru och Clement Matz hustru ähre Syskone barn, och lijcka ärfwande till samma landh. Hwarföre blef besluthet det Clemet Matsson på sin hustrus wägnar bruckar i landet effter sin quotam lijecka som Bengdt Larssam.
[Renoverad dombok för Gävleborgs län, nr 23, 1675, R. A.
Ting i Lycksele den 10 januari 1685.
Vardt slutit och samtyckt att Mårthen Joensson i Wapsn, hädaneffter tillträder, nyttiar och brukar sin framledne Faders Joen Henrichssons landh och fiskiewattn som bäst han kan och gitter, skolandes theremoot ehrläggia och prestera åhrlighe uthlagor till Kongl. Maij:tt och Cronan, effter rådh och lägenheet.
[Västernorrlands läns renoverade domböcker, nr 4, 1683, R. A.]
Bilaga II.
Transumt av protokoll, fört vid vintertinget i Arjeplog den 16 till 19 januari 1717, innehållande en av kronobefallningsman den 18 januari 1717 utfärdad inrymning i lappskatteland.
8:0.
Sedan uppwiste Pehr Olsson i Arieplog Befallningzman Wäl:de Petter Häggströms skrifft, af den 18 Jan. innewarande åhr så lydande Såssom Peder Olsson i Arieplog har emottagit Påhl Olssons land i samma by, och således dess land blifwit ledigt: Fördenskull effter begiäran och i under- dånigst följe af min i Nåder meddelte instruction, tillåtes Erich Pedersson att tillträda bemelte Peder Olssons skattlandh och dett samma oqwald få bruka, så länge han till Kongl:e Maijtt och Cronan betalar dhe utlagor som årligen derföre belöper, warandes denne Erich Persson utj 1717 års upp- bördzbook för berörde land inskrifwen och Resolverades att wederbörande allmoge warder härmedelst åtwarnader att intet giöra Erich Persson här i Arieplog något intrång uppå dett land som som han för Rätten åtagit sig att giöra hans Kongl:e May:tt och Cronan skatt före, hwarutinnan han och till följe af Kongl:e Maijtz förordningar allernådigste warder här medelst IDUN CEC PA CLÖT Vissa Ser Ar EE (EN fe ae EE ten bye He Ba Or
[Västerbottens läns renoverade domböcker, nr 16, 1717—20, R. A.]
Bilaga III.
Belut, givet den 11 februari 1727 av häradsrätten i Jokkmokk, med inrymning i visst lappskatteland.
28
Skattlandet som Bröderne Anders Larsson och Anund Larsson i Torpenjaur nu bebor och skattar före, hwilcket des aflidne farbroder i lårglige tijder bebodt, utan någons åtahl och intrång, och derföre begiärar desse lappar fastebref på sitt nu tillsamman bebodde land, som är Stenberg eller Kirckewabhl, Jercknack eller Isfiähl och Kajsse fiäll som ligger i öster söder och något af Kaske fill, som är slutet af deras land, och et träsk som är Wariejaur: och som ingen i gamle tider medan deras farbroder derpå bebodt tillfogat honom någet intrång eller meen, Fördenskull blifwer Anders Larsson och Amund Larsson i Torppenjaur uti deras land här med stadfäst, at de dertill skall wara berättigat i sin och sine effterkommandes tider, at beboo samma land utan någons åtal och intrång, när de skatten derföre erhlägger.
[Lappmarkens domböcker, nr 3, 1721—28, R. A.J
Bilaga IV.
Beslut, givet den 27 januari 1756 av häradsrätten i Arvidsjaur, med inrymning i visst lappskatteland.
S. D. Althenstund nämden intygade att lapplandet Malmajauri, hwilket afledne Mats Larssons Enka hustru Elsa innehafwer är af then widd och utrymme att 2:ne Lappmän sig therå riktigt begå kunna; förthenskull och emedan ungsprintaren Siul Larsson nu anhölt om inrymme theri, hälst thess och bemälte Mats Larssons afledne fader förr haft samma land; ty bör ock Siul Larsson jemte bemälte Hustru Elsa nyttja landet til hälften för hwarthera, tå han ock kommer att utgiöra halfwa skatten.
[Västerbottens läns renoverade domböcker, nr 37, 1756—57, R. A.]
Bilaga V.
Skrivelse av den 6 juli 1792 från Konungens befallningshavande i Väster- bottens län till befallningsmannen Fredrik Esaias Hasselhoun med anmodan att utfärda inrymningar å lappskatteland.
Ankom den 4 aug. 1792 och d. 7 utfärdat allmänn kundgjörelse til samtelige Länsmännen.
Ädle och Välbetrodde Herr Oeconomige Directeur och Krono Befall- ningsman Fredrich Esaias Hasselhoun — Som tid efter annan erfarits huru- ledes emellan Lappallmogen, en myckenhet twister och Rättegångar ej sällan förefalla om nyttjorättigheten til the lappland dem bemälte allmoge emot utgjörande skatt och ränta innehafwa, men samma twister synas säkrast och bäst kunna dels förekommas, dels i behörig ordning afhjelpas, då war och en Skattdragande af Lappallmogen bibehålles wid den mulbetesmark, fiskesjöar och öfrige fiskelägenheter, som dess innehafwande lappland af ålder tillydt, utan at en eller annan lämnes tilfälle, at sig något af samma lapplands tilhörigheter på hwad sätt som hälst til beständigt nyttjande underslå emot innehafwarens wilja och samtycke; Altså och då sådane innom Lappmarken warande lappland med öfriga lägenheter, alla äro Krono, så har jag til winnande af nyssberörde ändamål och mera ordning härmed skolat hafwa Oeconomig Directeuren och Krono Befallningsman anbefalt, at i likhet med hwad Härads-Fogde Instruction förmår meddela wederbörande skattdragande Lappmänn innom Fögderiet immissioner och införssel til deras innehaf7zande land, deruti samma lands gränser och läge, fisksjöar och fer tilhörigheter i korthet utnämnas och utsättas skola, til utrönande hwaraf, härom här förut bör i angränsandes af Lappällmogen, Krono- och Bya Länsmänns närwaro noga efterforskas och undersökas, hwad lapplandet tilhör, eller efter gammalt bruk och med rätta tilhöra bör, hwilka immis- sioner alla sedermera skola til min stadfästelses erhållande och framtida säkerhet för innehafwarne, hit insändas, så wäl som sådant wid ombyte af Aboer ock gjöras bör, i synnerhet då när flere af barnen komma at blifwa innehafware af Föräldrarnes land: Likaledes när så hända kunde, at någons innehafwande lappland, blir för hans sedermera tilwäxte större rikedom på renkreatur för "honom otilräckeligt och han genom aftal och öfwerens- kommelse med närmare eller fjärmare grannar fått deras tilstånd at nyttja någon del af. deras land, som de för det närwarande kunna umbära, äger Herr Oeconomige Directeuren och Krono Befallningsman at gifwa den, som sig ett sådant landstycke på detta sätt tilwunnit, derå immission, til min widare stadfästelse, som emedlertid, tils omständigheterne med den enas eller andras behof af land sig åter kunna förändra, och så länge de be- tingade wilkor fullgjöras, kommer at gälla och til efterrättelse tjena, och i alla fall den, som utan lof och tilstånd sig å den andras land intränger, eller detsamma åwärkar, at blifwa answarig för den plikt, som Domaren i Orten skjälig och laglig finner, då åkärande härom gjöres — Widare och
som enligt Härads Fogde Instructionen Krono Befallningsman i Fögderiet äger at tils widare och Konungens Befallningshafwandes stadfästelse lämna wederbörande Krono nybyggens Åboer införssel uti besittningen af de ny- byggen, som de tilträde, så ock på det någon annan onödig omwäg, wid sådane tilfällen samt twistigheter sedermera om de skjedde uplåtelserne af besittningen hädanefter måga kunna undwikas, aldenstund Krono Befall- ningsman närmast kan wara i tilstånd at om samma uplåtelsers af besitt- ningen rättighet sig underrättad gjöra, så hafwer Herr Oeconomige Direc- teuren och Krono Befallningsman ock at wid ombyten af Aboer på Krono Nybyggen innom Fögderiet, som hädanefter ske, sådant iakttaga och berörde tils widare utgifne immissioner til stadfästelses erhållande hit ingifwa; dock där twist är om besittningen, kommer sådant at på sätt wanligt är i sin ordning här afgjöres, Hwilket alt Herr Oeconomizeg Directeuren och Krono Befallningsman hafwer at til så wäl nybyggares som LappAllmogens efter- rättelse i Fögderiet låta kundgjöra. Herr Oeconomig&eg Directeuren och Krono Befallningsmannen Befalles Gud Alsmägtig — Västerbottns Lands Contoir i Ume d. 6:te Julii 1792.
J. G. af DONNER. Joh. J. Öhrling.
[Av avskrift i protokoll, fört vid häradstinget i Jokkmokk den 14 februari 1793, Västerbottens läns renoverade domböcker, nr 68, R. A.
Bilaga VTI.
Inrymning i visst lappskatteland, utfärdad den 2 februari 1793 av kronobefallningsmannen Fredrik Esaias Hasselhoun och stadfästad den 9 augusti samma år av Konungens befallningshavande i Västerbottens län.
Sedan Lapp-Allmogen i anledning af Konungens Höga Befallnings- hafwandes i Länet aflåtne skrifwelse under den 6:te Julii 1792, blifwit underrättadt om nödwändigheten, at, til förekommande af en myckenhet twister och rättegångar, hwilka tid efter annan upkommit om nyttjorättig- heten til de af dem emot utgjörande skatt och ränta innehafwande lapp- land, de hädanefter böra förse sig med Härads Fogdens Immissioner derå, hwilka sedan komma af Högbemälte Konungens Befallningshafwande at stadfästas; Så har skattelappen Anders Pålsson Rika ifrån Norrwästerbyn af Arjeplougs Lappmark. hos mig anhållit, at uti dess nu til hälften med Pål Pålsson Rika innehafwande skogslandet Katsack och Röberget samt Fjell Landet Laijero, som Anders Pålsson ensamt nyttjar, lagligen inrymd warda: Och emedan wid den uti angränsande LappAllmogens, Krono- och ByaLänsmännens närwaro, hållne undersökning, det befinnes, at berörde skogsland Katsack med Rödberget, hwars gränser ej nog tilförliteligen kunnat
— upgifwas, men skal ungefärligen innehålla tre mil i längden och en half mil i bredden, uppå hwilket Land å wästra sidan Sartajaur fiskesjö ligger, samt FjellLandet Laijero, skal wara en half mil långt och lika bredt, hälften af detta Land ligger på Swenska och andra hälften på den Norska sidan, warandes bäcken Sartajocki skillnad emellan Pål Pålsson och Johan Anunds- son, efter hwilken den först nämnde innehafwer den wästra och Johan Anundsson den östra sidan, hwilket alt sökandens förfäder af ålder inne- haft; Fördenskull och til följe af ofwanåberopade Högbemiälte Konungens Befallningshafwandes skrifwelse, warder han Anders Pålsson, såsom laglig innehafware uti berörde land inrymd, hwaruti således ej någon annan wid laga bot får uti en eller annor måtto gjöra honom intrång, eller nyttja någon del deraf, utan egarens lof och samtycke. Och bör denne Immission til påteknad stadfästelse hos Konungens Höga Befallningshafwande i Lähnet inlemnas. Arjeplog den 2:dra februarii 1792.
F:; Es: Hasselhoun. Resolution.
Förutgående af Oeconomize Directeuren och Krono Befallningsman i Orten Adle och Waälbetrodde H: Fredric Esaias Hasselhoun utfärdade in- terims Immission, til följe hwaraf Anders Pålsson Rika ifrån Norrwästerbyn och Arjeplougs Lappmark finnes wara i stöd af förut innehafd nyttjorätt härtil inrymd uti nyttjandet af skogslandet Kaddsak och Roupsok eller Rödberget, i lag med sin Broder Pål Pålsson Rika, och Anders Pålsson särskildt uti nyttjorätten til fjell-landet Lairo, pröfwar jag skjäligt at härmed gilla och stadfästa, kommandes han altså at hädanefter och framgent derwid bibehållas, emot Skattens och utskyldernas utgjörande, samt å Skatt- längden eller Jordeboken för samma land at anskrifwas, börandes ingen å berörde land gjöra honom intrång, wid laga bot för åwärkan; Det weder- börande til efterrättelse länder. Waästerbottns Lands Contoir i Ume den 9:de augusti 1793.
JG. af DONNER, Joh. J. Öhrling.
[Av avskrift i protokollet vid vintertinget i Arjeplog den 30 januari 1794, Västerbottens läns renoverade domböcker, nr 69, 1794, R. A. Vid nyssnämnda ting gjorde annan lapp än de, som genom inrymningsbrevet erhållit rätt, gällande, att brevet stode i strid med tidigare utslag av rätten samt att före brevets utfärdande någon verklig undersökning av rättsförhållandena till landet icke ägt rum. På grund av den bevisning, som fördes, inrymde domstolen kärande lappen provisoriskt i landet samt underställde Konungens befallnings- havande frågan, om åtal mot Hasselhoun skulle äga rum. Då brevet, vilket trots dessa förhållanden är belysande för innehållet av förvaltningsmyndig- heternas under slutet av 1700-talet meddelade inrymningar, kanske är det enda i sin art, som finnes bevarat, har det ansetts böra införas här.]
Beslut, givet den 12 februari 1799 av häradsrätten i Jokkmokk, med in- rymning i visst lappskatteland.
8 12.
S. D. Likmätigt stemning sökte Lappmannen Thomas Anundsson Koljock ifrån Sirkas, Lappmännen Lars Pålsson Sittjes och Anders Ersson Simjers derstädes förpliktande, at inrymma Käranden landet Ubba hwilket åter Lars Pålsson Sittje, som genstemnt Käranden för intrång å sagde land Ubba samt Sepir bestridde, förmenandens ingen kunna tränga honom ifrån Ubba, som jemte landet Sebmelbuolta, enligt nu företedt Domboks Utdrag af den 6:te Februarii 1772 fanns wara skrifwit under Swaranden Lars Pålsson BSittje och dess Faderbroder Lappmannen Jon Larsson; men emedan det inhämtades, at den sidstnämnde såsom aldeles af sig kommen längst för detta öfwergifwit Ubba och Sebmelbuolta, samt at Lars Pålsson Sittje, såsom nu mera fattig, kan, likmätiogt Nämndemannen Hindrik Olofs- sons intygan altförwäl bärga sig med blotta landet Sebmelbuolta; Altså förordnades, at Käranden Thomas Anundsson Koljock, hwilken för sin stora renmagt är i saknad af tilräckeligt renbetes land, får sig emot skattens och andre utskylders utgjörande uplåtit landet Ubba, tillika med den obe- tydelige landudden Sepir i rät linea ifrån Niemabäcken twärt öfwer landet til Sepir bäcken; hwilket Parterne föreständigades.
[Norrbottens läns renoverade domböcker, nr 103, 1799, R. A. Se även protokollet för tinget i Jokkmokk den 14 februari 1800, Norrbottens läns reno- verade domböcker, nr 108, 1800, R. A. Detta protokoll är emellertid ej av den vikt, att det ansetts böra här avtryckas.]
Bilaga VIII.
Ansökan av lapp, som enligt bilaga VII erhållit domstols inrymning i lappskatteland, om Konungens befallningshavandes i Västerbottens län resolution därå, jämte Konungens befallningshavandes den 17 augusti 1800 i anledning av denna ansökan meddelade beslut.
Högwälborne Herr Baron, Landshöfdinge och Riddare af Kongl. Maj:ts Swärds Orden!
För att wara så mycket säkrare, om en rolig besittning af, samt nytt- jande-rätt till tjärulandet Ubba benämnt, hwilket likmätigt närlagde twänne Härads Rätts domboks Utdrager den 12:te Februarii förledit och 14:de Feb- roarii detta år, ur anförde skäl, blifwit mig, jemte den obetydliga land- sträckan BSepir kallad, till sommar-renbete uplåtit wågar om Eders Höga Nådes Höggunstiga stadfästelse och Immission derå jag allerödmjukast an- hålla. Och har äran med djupaste wördnad till Stoftet framhärda.
82 Högwälborne Herr Baron, Landshöfdingens och Riddarens Underdi- nigste Ödmjukaste tjenare Thomas Amundsson Kuljock i Sirkas och Jock- mocks Socken Luleå Lappmark genom Salomon J. Tufberg; Corporal i Sec: Majorens Compagnie.
Resolution.
Wid de renbetesland, som sökanden, efter Jockmocks Lofl. Tings-Rätts Domboks utdrager den 12:e Febr: 1799 och 14de Febr: detta år innehafwer, will jag, så widt Författningarne medgifwa, hafwa honom tryggad, emot alt intrång af androm, eho den wara må, och det så länge han den wanliga skatten, årligen, i rättan tid, betalar.
Vesterbottens Lands-Contoir i Umeå den 17de Aug. 1800.
P: A: STROMBERG Gao. Walter.
[Av avskrift i protokoll, fört vid ting i Jokkmokk den 19 februari 1841, Norrbottens läns renoverade domböcker, nr 260, R. A.]
Bilaga IX.
Utslag, givet den 22 augusti 1827 av Konungens befallningshavande i Norrbottens län, angående besittningsrätten till visst lappskatteland.
Konungens Befallningshafvandes uti Norr- bottens Höfdingedöme Utslag uppå Nämndeman- nen Mickel Thomasson Koljocks i Jockmocks Lappmarks församling ansökning, att Rehnbetes- landen Äkas och Kollack, hvilka en längre tid varit av honom ensam begagnade, måtte jemväl framgent få under hans nyttjande förblifva och det av Lappmannen Jowa Ämmasson Spik, vid Härads rätten i orten under den 21:a Februarii 1824 väckte arfsanspråk på delagtighet deri, i följd deraf förkastas; hvaröfver bemälde Spik blifvit hörd och sig förklarat; Gifvit Piteå, å Landscontoiret den 22 Augusti 1827.
Af Parternes växlade skrifter och företedde handlingar har Jag in- hämtat: att efter det Jowa Ammasson Spik till Tinget tagit stämning å Nämndemannen Mickael Thomasson Koljock i yrkande om dennes förplik- tande att till käranden afträda hälften af berörde 2:ne Rehnbetesland, hade Koljock genstämt käranden Spik under påstående att vid desse Rehnbetes- land ensamt varda bibehållen, i anledning hvaraf och sedan upplyst blifvit, att Rehnbeteslandet Kollack innehafvits utaf aflidne Nämndemannen Amund Michelsson i lifstiden och att Mickel Thomasson Koljock vore son till Tho-
mas Amundsson, hvilken varit Kärande Spiks hustrus Broder, Härads Rätten, genom Beslut berörde dag den 21:a Februarii 1824, förklarat: att som käranden Spiks: Hustru vore dotter till Amund Michelsson, hvilken jemte sonen Thomas Amundsson innehaft Lapplanden Äkas och Kollack, altså och då kärandens hustrus fader icke kunde anses hafva egt mer än hälften i berörde land, pröfvade Häradsrätten för dess del skäligt förklara det kä- randen för dess hustru, om Lappskatteland ginge i arf, icke kunde berättigas till: större lott derutinnan efter landsrätt än till en tredjedel af hvad dess aflidne .svärfader deri egt, eller en sjettedel i hvardera Lappskattelandet, hvilket dock Härads rätten till Konungens Befallningshafvandes vidare om- pröfvande hemställt.
Detta med hvad mera Parterne i målet anfört, har Jag i öfvervägande tagit; Och som Rehnbetesland inom Lappmarkerne i allmänhet icke äro att anse såsom någon enskilds uteslutande tillhörighet, eller såsom sådan Egen- dom, 'som i grund af arfskap eller efter afhandlingar enskildte Personer emellan, kunna med eganderätt förvärfvas och icke eller äro annorlunda skattlaggde, än att för hvarje Lappby betalas den från ålder bestämde af- giften, hvilken enligt Kronofogde Instruktionen af den 3:e Augst. 1760 emellan byagrannarne efter hvars och ens tillstånd och välmåga jemkas och fördelas; Alltså och då häraf följer, att Rehnbetesland som fordna inne- hafvaren antingen öfvergivit, eller till ändamålet icke behöfver, bör af den, som deraf finnes i mästa behof och antingen förut är byagranne, eller kan inom byn behörigen flyttas och derstädes anses äga utrymme, få emottagas och till bete för ägande Rehnhjord begagnas, samt dertill kommer, att ifrågavarande Betestrakter varit en längre tid af sökanden Nämndemannen Koljock, efter dess aflidne fader, som dem förut innehaft, begagnade, och icke visadt är, hvarken, att Spik egenteligen anses höra till det byalag, hvarinom samma trakter förekomma eller af desse Rehnbetesland oumgänge- ligen är i behof; — pröfvar Jag så väl med afseende därå, att de som hitintils med laglig rättighet begagnat visse anviste Betestrakter icke obe- hörigen trängas, som och i betraktande deraf, att sådane, som af Rehnbete äro oumgängligen i behof icke derifrån utestängas, Skäligt härigenom för- klara sökanden Koljock berättigad, att, så vidt han för sina Rehnkreatur af nu omtvistade Betestrakter är i behof, desamma, utan afseende å Spiks yrkade delagtighet deri, ensam begagna och innehafva, emot det han i mån deraf och efter hans tillstånd i öfrigt i byaskatten deltager; Hvaremot och 1 händelse Koljock icke behöfver desse trakter helt och hållet begagna, en sådan del deraf bör till den, som deraf är i behof och inom byalaget kan lempeligen flyttas, hvaribland företrädesvis förklaranden Spik, derest han det behöfver, upplåtas hvarom vederbörande kronofogde, eller i hans ställe när så nödigt finnes, Lapplänsmännen, vid uppkommande frågor, åligger att emellan vederbörande Rehnhjordsägare samvetsgrant skilja och anvisa en hvar den plats han efter Rehnkreaturens myckenhet eger begagna, i och Ihvarmed det af Spik hos Häradsrätten enligt hvad förberört är väckte arfs- anspråk således kommer att förfalla.
Besvärshänvisning till Kongl. Kammarcollegium inori fyra månader.
År och dag, som ofvan E. SPARRE.
A. Bm.
[1827 års resolutionskoncept, Norrbottens läns landskontor, Luleå.]
Utslag, givet den 23 januari 1843 av Konungens befallningshavande i Norrbottens län, med inrymning i lappskatteland.
Utslag
uppå f. d. Nämndemannen i Släppejaur Olof Jonssons hit ingifne ansökning om Syn - till be- stämmandet af gränsorne å hans innehafvande Lappskatteland Släppejaur i Arvidsjaurs Socken; i anledning hwaraf Krono Länsmannen E. G. Hdin genom Resolution af den 19 Julii 1841 blifwit förordnad, att den äskade Synen i laga ordning werkställa; hwarefter, sedan berörde Syn den 15:e derpå följande September försiggått, derwid Lapp Enkan Christina Nilsdotter, som efter sin aflidne man innehaft nyttjorätten till hälften af berörde Lappskatteland, med dertill hörande fiske, förbehållit sig att blifwa vid nämnde förmån bibehållen; och sedan bemälde Enka wid Syne Instrumentets granskning inför Härads Rätten i Orten fortsatt sitt yrkande, hafwa Sökanden Olof Jonsson och Enkan jemte insändande af Syne Instrumentet och Härads Rättens utlåtande, samt Olof Jonssons skriftliga afsägelse å halfwa Lapp- skattelandet, förenat sig om anhållan om Immis- sion till hälften hwardera uti merberörde Lapp- skatteland. Gifwit å Lands Contoret i Piteå Stad den 23 Jan. 1843.
Jag har tagit detta ärende i öfwerwägande och som det wid Syne- tillfället wäckte och sedermera inför Härads Rätten af Enkan Christina Nilsdotter fortsatte påstående om rättighet till hälften af berörde Lapp- skatteland, blifwit genom i afskrift bifogade öfwerenskommelse af den 25 Junii sistl. år bilagd, ty och då intet widare klander emot upplåtelsen före- kommit, pröfwar jag skäligt härigenom fastställa Sökanderne Olof Jonsson och Enkan Christina Nilsdotter i besittningen till hälften hwardera af Släppe- jaurs Lappskatteland i Arwidsjaurs Lappmark inom de gränsor efterskrefne Syne Instrument innehåller, med förbehåll af andras tilläfwentyrs egande bättre rätt och med skyldighet att deltaga i byaskatten; dock bör Lapp- skattelandet i händelse det samma wid en blifwande hemmans reglering i Lappmarken skulle kunna till nyttigare ändamål anwändas af innehafwaren då afträdas.
Af detta utslag bör en bestyrkt afskrift aflemnas till Kronofogden i Orten för behörig antekning.
Den härmed missnöjde etc. (KL) År och dag som ofwan
v. HEDENBERG. | Halleen.
[1843 års utslags-, och resolutionskoncept, Luleå landskontor, Luleå.]
Bilaga XI.
Utslag, givet den 23 april 1862 av Konungens befallningshavande i Norr- bottens län, med inrymning i visst lappskatteland.
Gör veterligt
2) Jova Andersson Jovik, i egenskap af ende sonen till förre inne- hafvaren af Renbeteslandet vid bergen Abbakis, Talpot och Kardivaari i Jockmocks Lappmark, om immission uti berörde renbetesland anhållit;
Altså, och i betraktande deråf ——' EZ Oo — Oo —- oo —
2) att Sökanden styrkt sig vara ende sonen till förre innehafvaren Anders Johansson Kelatis, hvars åtkomst blifvit behörigen styrkt, pröfvar Kongl oM. Bflid:e skäligt härigenom === == = RR ER
2) tillåta Jova Andersson Jovik att, med förbehåll af andras bättre rätt, ifrågavarande Renbetesland med dertill hörande lägenheter tillsvidare intaga och begagna, dock med vilkor af delaktighet i byaskatten samt med skyldighet att landet afträda, derest vid blifvande hemmans reglering inom Lappmarken så skulle påfordras. Skolande vederbörande Kronofogde genom Sökandens försorg skyndsammeligen erhålla del af detta Immissionsbref, för behörig anteckning och efterrättelse.
Luleå af Landskontoret den 23 April 1862.
S. P. BERGMAN. B. A. Ekström.
[1862 års utslags- och resolutionskoncept, Luleå landskontor, Luleå.]
Bilaga XII.
«
Utslag, givet den 29 maj 1840 av Konungens befallningshavande i Väster- bottens län, med inrymning i visst lappskatteland.
Landshöfdinge-Embetets i Wästerbottens Län Utslag, uppå Lappmannen Sjul Sjulsson Siverts ansökning, om Införsel uti sydöstra delen af Ammarfjells Lappskatteland i Sorsele socken, som honom i arf tillfallit efter dess fader aflidne Lappmannen Nils Jonsson; Gifvit å Lands-Con- toret i Umeå den 29 Maji 1840.
Alldenstund af de ingifna handlingarne inhemtas, att Lappska Nämnde- mannen Nils Jonsson i Gran till år 1834 då han aflidit varit innehafvare af Lappskattelandet Ammarfjell, samt att hans mågar sökanden Sjul Sjuls son och Lars Sjulsson, ifrån och med år 1835 begagnat landet för hvilke; de ock erlagt åbelöpande skatt; fördenskull och då, enligt Konungens Be fallningshafvandes Utslag af den 29 Junii nästlidet år, sydöstra delen af samma land, vid skedd fördelning tillfallit sökanden, pröfvar Landshöfdinge Embetet skäligt, att så vidt andras rätt derigenom icke förnärmas, bevilja honom BSjul Sjulsson Sivert Införsel uti sydöstra delen af Ammarfjells Lapp- skatteland, att i öfrigt gälla så länge han för egande Renkreatur deraf är i behof, och skatten ordentligen erlägger: Skolandes detta Utslag vid nästa Upbördsstämma i Lycksele Lappmark, för Krono Fogden upvisas.
År och dag, som ofvan. Under Herr Landshöfdingens frånvaro vid Riksdagen.
På Landshöfdinge-Embetets vägnar:
MaAGNUS VILHELM ÖYGNZAUS. P. LUNDMARK.
[1840 års resolutionsbok, Umeå landskontor, Umeå.]
Bilaga XIII.
Utslag, givet den 4 januari 1845 av Konungens befallningshavande i Västerbottens län, med inrymning i visst lappskatteland.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Väs- terbottens MHöfdingedöme Utslag, uppå Lapp- mannen Lars Påhlssons i Brattfjell och Åsele Lappmark ansökning, om Införsel uti Lappskatte- landet Blockfjell eller östra Malgomaji, beläget mellan Dorothea och Wilhelmina kyrkor, och af ungefärligen 2"!/2 mils längd och 2 mils bredd, hvilket, enligt ett af Krono Länsmannen Eric Holmström utgifvet samt på Krono Länsmännen Grönlunds och Rehns utsago grundadt bevis, på fere års tid icke varit af någon till Renbete begagnadt; hvaröfver, sedan Herr Krono Fogden Per Forssell, uti infordradt utlåtande uplyste, att Nybyggarne Eric Ericsson och Arvid Ericsson i sednare åren betalt belöpande Lappskatten för ifrågavarande land, och att sökanden eger Ren-
hjord, bemälde Eric Ericsson och nu mera aflidne Arvid Eriessons son Nils Arvidsson blifvit hörde och sig förklarat; Gifvit å Lands Contoret i Umeå den 4 Januarii 1845.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har tagit detta mål uti öfvervä- gande: Och alldenstund förklaranden Eric Ericsson medgifvit, att sökanden må öfvertaga den på södra sidan om Malgomaij-Sjön liggande del af Lapp- skattelandet Blockfjell eller östra Malgomaji, som förklaranden innehaft, samt förklaranden, som skall hafva erhållit Införsel uti den del af landet, som dess fader Arvid Ericsson i lifstiden innehaft, förmält sig icke hafva något mot sökandens anhållan, så vidt den rörer Eric Ericssons rätt, något att påminna, hälst bete är tillräckligt; fördenskull pröfvar Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skäligt, att, under förbehåll af andras nu okända bättre rätt, härmed bevilja Sökanden Lars Påhlsson Införsel uti den del af ifråga- varande Renbetesland, som ligger på södra sidan om Malgomaij-Sjön, att gälla i öfrigt, så länge han för egande Renhjorden deraf är i behof samt skatten ordentligen erlägger: Börandes detta Utslag, genom sökandens för- sorg, vid nästa Upbördsstämma i Åsele Lappmark för Krono Fogden upvisas.
År och dag, som ofvan.
G. MONTGOMERY.
P. Lundmark.
[1845 års resolutionsbok, Umeå landskontor, Umeå.]
Bilaga XIV.
Utslag, givet den 20 december 1865 av Konungens befallningshavande i Västerbottens län, med inrymning i lappskatteland.
Konungens Befallningshafvandes i Vester- bottens län utslag uppå Lappmannen Anders Larssons i Stor Jukta gjorda ansökning om fort- farande dispositionsrätt till det uti ett ansök- ningen bilagdt syneprotokoll af den 19:de juni 1861 omförmälda lapplandet Nedre Juktan eller Juktån, i anledning hvaraf vederbörande krono- länsman uti resolution den 6 april detta år blifvit förordnad ej mindre att af sökanden infordra och hit insända en uti ofvanberörde protokoll uppgifven afhandling af den 29 November 1851, hvarigenom sökanden skall hafva förvärfvat sig ifrågavarande
lappskatteland af lappmannen Anders Gustaf Jonsson, än ock att meddela yttrande i afseende på sökandens frejd och behof af renbetesland samt i öfrigt afgifva det utlåtande ärendet kunde påkalla; och har, till följd deraf, kronoläns- mannen J. E. Öhberg uti skrifvelse den 13:de dennes meddelat, dels att ofvanberörde afhand- ling den 29 november 1851 skall hafva förkom- mit och icke kunnat tillrättaskaffas, dels att sö- kanden utan anmärkning begagnat lapplandet sedan år 1851, dels att han för sin renhjord är i behof af renbetesland, dels ock att sökanden gjort sig känd för en redbar vandel. Gifvet å landskontoret i Umeå den 20 december 1865.
Ar och dag som ofvan.
E. V. ALMQVIST. B. Ljungberg.
Bilaga XV.
Landshöfdinge-Embetets i Westerbottens län utslag uppå en af hustru Kristina Josefina Lars- dotter och hennes man Lars Thomasson Laula härstädes skriftligen gjord ansökning om införsel uti hälften af lappskattelandet Gajdockdalen eller Gajdockfjell i Vilhelmina socken, deraf Lars- dotters fader: Lars Josson i lifstiden varit inne- hafvare. Gifvet Umeå i Landskontoret den 23 Juni 1897.
ene
Landshöfdinge-Embetet har tagit detta ärende i öfvervägande; Och alldenstund Kristina Josefina Larsdotter medelst behörigt prestbevis styrkt sig vara äldsta dottern till förbemälde Lars Jonsson, hvilken icke efterlemnat någon son och som genom Landshöfdinge-Embetets utslag den 31 December 1847 erhållit införsel uti ifrågavarande lappskatteland, alltså och då såväl Larsdotter som hennes man Lars Thomasson Laula enligt förenämnda prest- bevis åtnjuta medborgerligt förtroende, pröfvar Landshöfdinge-Embetet skäligt bevilja sökandena Kristina Josefina Larsdotter och hennes man bemälde Lars Thomasson Laula införsel uti den af ofvannämnde Lars Jonsson i lifstiden innehafda andel af ifrågavarande renbetesland, under villkor att annans möjligen egande bättre rätt derigenom icke förnärmas samt intill dess om dispositionen av samma renbetesland annorlunda kan blifva förordnadt.
År och dag som ofvan. På Landshöfdinge-Embetets vägnar:
OLOF ÅKERRÉN. B.: LJUNGBERG.
[1897 års utslagskoncept, Umeå landskontor, Umeå.
Bilaga XVI.
Utslag, givet den 21 maj 1855 av Konungens befallningshavande i Jämt- lands län, angående besittningsrätten till visst renbetesfjäll.
Landshöfdinge Embetets i Jemtlands Län Utslag angående besittningsrätt till Renbetes- fjellet Mur Fjellet inom Fölinge Socken; Gifvet Östersund i LandsContoret den 21 Maj 1855.
Sedan Landshöfdinge Embetet genom Utslag den 16 November näst- lidet år, efter föregången afvittring, skattlagt den del af Lappmarken inom Fölinge Socken, som fått namn af Murfjellet eller Herkulesfjellet, till en årlig ränta af Ett £8 10 marker smör samt derinom belägne fiskevattnen: En tredjedel af Stensjön: halfva Rörvattnet: Laborgsvattnet: Laborgsvattsån: Skalfjellstjernen: Klumpvattnet och Fjellmansvattnet till 1 Riksdaler 15 skillingar 5 rundstycken Banco, har, då ansökning om besittningsrätt till Fjellet inkommit endast af 1:0) Jon Mårtensson, 2:0) Karin Persdotter genom hennes fader Per Olofsson den äldre, och 3:0) Per Olofsson den yngre, men ovist kunde vara om icke flere till fjellet kunde ega rätt, Landshöfdinge Embetet förordnat Krono Länsmannen inom Fölinge och Ströms Lappmarker, P. Holm att, vid utsättande sammanträde inom fjellet, i samråd med Lap- parne uppgöra förslag till fjellets fördelning emellan dem, hvilkas rätt an-
tingen medgåfves eller kunde styrkas; Och har ett sådant sammanträde egt rum den 4 nästlidne April, hvarvid, i saknad af. handlingar, genom Lap- parnes sammanstämmande berättelser det blifvit upplyst: att den förste innehafvaren af fjellet som med full visshet vore känd hetat Olof Persson, och haft tvänne barn, sonen Per Olsson, fader till sökanden Karin Pers- dotter, och dottern Maria, gift med Per Larsson, hvilka haft sex barn: sonen Jöns Persson, gift med Johan Thomassons i Gåxsjöfjellet dotter Mar- gareta och genom henne delegare i nämnda fjell, hvilken andel deras barn Per, Maria och Sigrid genom serskildt utslag denna dag fått sig tillerkänd; sonen Olof Persson, som haft tvänne söner Mårten Olofsson och sökanden Per Olofsson den yngre: sonen Lars Persson, fader till sökanden Per Lars- son: Dottern Maria, gift med Torkel Persson i Stenfjellet i Offerdals Socken; dottern Sigrid, enka efter Jonas Olofsson; och dottern Elisabeth, gift med Olof Mårtensson i Winklumpsfjellet.
Sedan Mårten Olofsson, som i följd af släktskap på mödernet gjort anspråk på andel i Winklumpsfjellet inom denna Socken, till Olof Mårtensson afstått denna andel, i ersättning derföre betingat sig den del i Murfjellet som kunde blifva Olof Mårtensson och hans hustru Elisabeth Persdotter tillerkänd, hafva pretendenterne, under uppgift att Per Olofsson den äldre för många år tillbaka åt sin svåger Per Larsson öfverlåtit sin anpart, bestridt all verkan af en sedermera emellan Per Olofsson och sökanden Jon Mår- tensson slutad afhandling om samma anpart, likasom ock att, af samma skäl, något afseende borde fästas å Karin Persdotters anspråk, samt före- slagit att Murfjellet måtte emellan Jöns Persson, Mårten Olofsson, Per Olofsson, Per Larsson och Enkan Sigrid Persdotter lika fördelas, men an- sågo likväl, att, derest aftalet emellan Per Olofsson den äldre och Per Larsson icke kunde tillerkännas förbindande kraft, Karin Persdotter framför Jon Mårtensson borde erhålla del i fjellet.
Detta allt med hvad mera de växlade skrifterna innehålla har Lands- höfdinge Embetet tagit i noga öfvervägande, och som de på köp grundade anspråk måste stå tillbaka för de hvilka hvila på släktskap i rätt nedstigande led med afträdaren, kan Jon Mårtensson icke tillerkännas någon del af fjellet på grund af ett emellan honom och Olof Persson den 20 Marti 1845 afslutadt köp, utan varder hans ansökning om en sådan delaktighet lemnad utan vidare afseende; och af samma skäl ogillas ock de anspråk på andelar i fjellet, som Jöns Persson, Mårten Olofsson, Per Olofsson den yngre, Per Larsson och Sigrid Persdotter velat grunda på ofvan omförmälda emellan Per Olofsson den äldre och Per Larsson i lifstiden slutadt aftal, såsom följd hvaraf Karin Persdotter vid andel i fjellet bibehålles.
I afseende på fördelningen af Murfjellet pröfvar Landshöfdinge Embetet skäligt stadga det skall Jöns Persson erhålla en sjettedel, Mårten Olofsson en sjettedel, Per Olofsson den yngre en sjettedel, Per Larsson en sjettedel, Sigrid Persdotter en sjettedel och Karin Persdotter en sjettedel, andras tilläfventyrs bättre eller lika rätt likväl oförkränkt, i förhållande till hvilka andelar de skola i utgörande af renbetesräntan taga del, men räntan af fiskevattnen erlägges af dem gemensamt, kommande, så framt laga hinder icke möter, för dem att å de sålunda erhållne andelarne utfärdas inrymnings-
bref, sedan den tid förflutit inom hvilken, enligt nu utgående kungörelse, klander häremot kan ega rum.
(Den missnöjde etc. i Kam. Coll. inom 4 månader.) På Landshöfdinge Embetets vägnar:
J. THOMÉEL. CARL H. EKBERG.
[Ur resolutionsböcker vid Jämtlands läns landskontor, Östersund.]
Bilaga XVII.
Beslut, givet den 7 november 1859 av Konungens befallningshavande i Jämtlands län, med definitiv inrymning i andel i det renbetesfjäll, som angivits i föregående bilaga.
DE
Landshöfdinge Embetet i Jemtlands län, gör veterligt att alldenstund Lappen Per Olsson den yngre genom Landshöfdinge Embetets utslag den 21 Maji 1855 blifvit vilkorligt tillagd en sjettedel af Renbetesfjellet Mur- fjell i Fölinge Socken af Liths Tingslag, skattlagdt den 16 November 1854, och något klander af denna upplåtelse icke anmäldts inom den tid som i sådant afseende är vorden bestämd uti en förstnämnde dag utfärdad samt den 10, 17 och 24 nästderpåföljde juni uti Fölinge, Hotagens, Frostvikens, Alanäsets och Ströms Församlingars kyrkor uppläst kungörelse; Fördenskull varder han Lappen Per Olsson den yngre härigenom slutligt inrymd uti besittningsrätten till En Sjettedel af Murfjellet; Och skall det åligga honom att den del af fjellets räntor som på hans anpart sig belöper i rättan tid utgöra.
Östersund i LandsContoret den 7 November 1859.
På Landshöfdinge Embetets vägnar: C. H. ExBERG. P. G. RIsSLER.
[Ur resolutionsböcker vid Jämtlands läns landskontor, Östersund.]
Bilaga X VVTIII.
Beslut, givet den 14 september 1858 av Konungens befallningshawaande i Jämtlands län, med villkorlig inrymning i andel i visst renbetesfjfjäll.
Konungens Befallningshafvandes i Jdemt- lands Län Utslag i anledning af en utaf Lapppen Thomas Thomasson gjord anhållan, att, på &rrund af härefteråt afskrefne afhandling, få på = sig öfverflyttad besittningsrätten till fem tjugufijeerde- delar af Klumpvattnets Renbetesfjell inom IFrrost- vikens kapell församling af Hammerdals Tingsslag; Gifvet i Östersund i LandsContoret den 14- fSep- tember 1858:
Af vid ansökningen fogade handlingar inhämtas, att Pål Zacariassson, som den 25 augusi 1848 erhållit besittningsrätt till fem tjugufjerdedelaar af Klumpvattnets Renbetesfjell, skattlagdt den 20 Oktober 1847 till 2 Lissppund smör och 2 Riksdaler 8 skillingar banco penningar, förmedels ofvan tåbe- ropade afhandling af den 1 Mars innevarande år till sökanden upmpblåtit samma besittningsrätt emot 60 Riksdaler Riksmynt; Och som Påhl ZzZaca- riassons åtkomst sålunda är lagligen styrkt, och sökanden, som är välfräijddad, för fullgörande af de med innehafvandet af fjellet förknippade åligganoden aflemnat borgen ingången af åboarna Olof Olofsson och Eric Olofsiscon i Gärdnäset, pröfvar med stöd af 4 punkten i Kongl. KammarCollegii KKun- görelse den 29 Februari 1808 Konungens Befallningshafvande skäligt; vil- korligt uppdraga besittningsrätten till Fem Tjugufjerdedelar af Kllunmp- vattensfjellet åt Thomas Thomasson; kommandes, sedan den tid förffluutit, inom hvilken, enligt nu utgående kungörelse, klander emot detta ombytéte af innehafvare af fjellet kan ega rum, för sökanden att utfärdas vanligtt in- rymningsbref så framt laga hinder icke möter.
(Den missnöjde etc. Kam. Collegium inom 4 månader.)
J. ÅA. DAHLSTRÖM.
C. H. Ekberg.
[Ur resolutionsböcker vid Jämtlands läns landskontor, Östersund.]
Bilaga XIX.
Besblut, givet den 31 augusti 1860 av Konungens befallningshavande i Jämnttlands län, med definitiv inrymning i den andel i renbetesfjäll, som angivits i föregående bilaga. |
Konungens Befallningshafvande i Jemtlands Län gör veterligt: Att allddemstund Lappen Thomas Thomasson genom Konungens Befallningshaf- vanddes utslag den 14 September 1858 blifvit villkorligt tillförsäkrad bruk- ninggsrätten å fem tjugufjerdedelar af Klumpvattnets Renbetesfjell inom Froywstivikens Socken, och något klander deremot icke är vordet anmäldt inom den i ttid som i sådant afseende bestämdts uti Konungens Befallningshafvandes samnma dag utfärdade samt den 7 November och 12 December samma år uti IFrostvikens, Ströms, Alanäsets, Fölinge och Hotagens församlingars kyrkkor upplästa kungörelse; Fördenskull och med stöd af 4:de punkten uti Konne&l. KammarCollegii kungörelse den 29 Februari 1808, varder han, Thomas Thopmasson härigenom slutligt inrymd uti besittningsrätten till besagde Fem Tjugogmfjerdedelar af Klumpvattensfjellet.
Östersund i LandsContoret den 31 Augusti 1860.
A. G:son BENNICH. C. H. Ekberg.
[Ur resolutionsböcker vid Jämtlands läns landskontor, Östersund.]
Bilaga XX.
Besklut, givet den 18 oktober 1886, av Konungens befallningshavande i Jämtlands län, med inrymning i andel i visst renbetesfjäll.
Konungens Befallningshafvande i Jemtlands Län gör veterligt: Att som2 lappmannen Mårten 'Torkelsson genom resolution 7 Juli 1879 fått på sig töfverflyttad besittningsrätten till den delen i Ansätt och BStenfjellets renbbetesfjell i Offerdals socken och härad, hvilken besittningsrätt Kjerstina Pålssdlotter innehaft och på Mårten Torkelsson öfverlåtit, samt något klander af ssamma öfverlåtelse icke är vordet anmält inom den. tid som i sådant afseeemde . finnes bestämd uti Konungens Befallningshafvandes den 12 Juli 18799 utfärdade samt den 3 Augusti och 21 September samma år uti de till häraadet hörande församlingars kyrkor upplästa kungörelse; Fördenskull och medd stöd af Kongl. Kammar Collegii på Kongl. Brefvet den 5 Februari 18088 grundade kungörelse af den 29 i samma månad, aktar Konungens Befaallningshafvande skäligt honom Mårten Torkelsson härmed inrymma uti
besittningsrätten till den delen af Ansätt och Stenfjellet som Kjerstiinav Pålsdotter enligt Konungens Befallningshafvandes utslag den 14 Septemlberr 1852 innehaft, med åligganden:
att i behörig tid och ordning afbörda sig den delen af räntan scom,, enligt sistberörde utslag, på ifrågavarande del af fjellet belöper,
att endast för renboskapsskötsel åbeta betet inom fjellet och att endast till eget behof och följaktligen icke till afsalu taga slkogr inom fjellets område.
Bryter Mårten Torkelsson emot någon af dessa bestämmelser, skall ham derigenom hafva besittningsrätten förverkat.
Östersund i LandsContoret den 18 October 1886.
G. ASPLUND. Carl H. Ekberg.
[Ur resolutionsböcker vid Jämtlands läns landskontor, Östersund.]
Innehållsförteckning.
I. Lappbyarna och lappskattelanden i i de äldsta handlingarna. Tappat
landsindelningen under 1600-talets senare hälft samt under 1700-talet
II. Lappskattelandsindelningens ursprung .
III. Rättsutvecklingen beträffande läpp kattelläden. innan krönaue ägande: rätt över de stora vidderna gjorde sig gällande IW. Rättsutvecklingen beträffande lappskattelanden från det Froals desde rätt till de stora vidderna gjorde sig gällande fram till avvittringarna
W. Rättsutvecklingen beträffande SEA från NS början till nutiden LG
VWI. Den nuvarande indelningen: i Flappbyar och lappskatteland, . Några spörsmål beträffande lappskattelandens nuvarande juridiska innebörd
Bilagor .
69 75
Systematisk
förteckning.
Siffrorna imomm Ikladammer
Allmän lagstiftning. Rättskipning. Fångvård.
Förbered, utkast till strafflag. -Förmögenhetsbrotten. 2. (17) Lekmannaelementets användande inom civilprocessen. (25) Betänkande rörande internering av återfallsförbrytare. (26)
Statsförfattning. Allmäll statsförvaltning.
1921 års pensionskommittés betänkande. 1. (10) Några iakttagelser från 1921 års riksdagsmannaval. [1]
Kommunalförvaltning. Städernas: (ERNER och rättigheter i förhållande till
staten. Kommunalförfattningssakkunnigas betinkande. 3: (15) Bi-
laga till d:o. (16)
Statens och kommunernas finansväsen.
Betänkande angående tillverkning och beskattning av malt- drycker. (11) Utlåtande angående kontrollen över sockertillverkningen. (13) Tull- o. traktatkommitténs utredningar o. betänkanden. 8. Valutafrågan. (19) 9. Järnvägsfrakternas reglering. (21) 10. Åtgärder till skydd mot s. k. valutadumping. (34) Utredning angående ett svenskt statslotteri. (24)
Politi.
Socialpolitik.
Utredning och förslag angående vården av blinda, (30) Byggnadsarbetarsakkunnigas betänkande. 2. Arbetsstatistisk undersökning rörande husbyggnadsverksamheten. [2].
Hälso- och sjukvård.
Allmänt näringsväsen.
Betänkande med förslag till livsmedelslag. (4) till d:o. (5) Bihang 2 till d:o. (6) Patentlagstiftningskommitténs betänkande, 7. Förslag till lag om rätt till tidnings eller tidskrifts titel m. m. [9]
Bihang 1
Fast egendom. Jordbruk med binäringar.
Betänkande angående förvaltningen av kronans jordbruks- > Addminer. (2) Jordkommissionens betänkande. 1. Förslag till lag ang. rätt att förvärva och besitta fast egendom. (8) Betänkande rörande fiskerinäringens främjande. [7]
Om Lappskattelandsinstitutet. [10]
Uppsala 1922.
Vattenväsen. Skogsbruk. : Bergsibrrulk. .
Betänkande ang. statens övertagande av föridlingagswerbrksam-
heten betr, avkastningen från statens skogar. | (28) Industri. Klimatets inverkan på byggnader vid västkustem. [4]
Handel och sjöfart,
Betänkande rör. lönereglering vid lots- och fyrstitaten. a. (20)
Kommunikationsväsen.
nd kö - Betänkande om ostkustbanan. (18)
Järnvägsstyrelsens yttrande över d:o. (23) Ostkustbanekommitténs promemoria med anl. styrelsens yttrande. (27) - Jirnvägsstyrelsens erinringar med anl. av ostkustitbanehekom- mitténs promemoria. (31) Järnvägsstyrelsens skrivelser till Kungl. Maj:t deren 28 8 april och 5 maj 1922. [3]
avv järnvYnvägs-
Bank-, kredit- och penningväsemn. . Försäkringsväsen.
Undervisningsväsen. odling i övrigt.
Skolkommissionens betänkande. 1: ny läroverksorganisation. (38) 2. m. m. (29) 3. Statistiska utredningar. högre skolväsendet i utlandet. (1) Förslag till om- och tillbyggnad av Kungl. bibliotdeket. &. (7) Betänkande ang. Chalmerska institutets omorganiisatitiom. (12) Ortnamnen i Värmlands län. 7; (22) Betänkande med förslag till förändrad kyrklig inideblning g och organisation i Skåne. [5] Utredning ang. statsunderstöd för idrottens främnjaande, > [8]
Kyrkoväsen. Anndligig
1—2. Grumdeer förör en Historiska ööversilsikter (32) ) 4 Det
Försvarsväsen.
Utredning rörande understöd åt änkor efter manaskap » vid armén och marinen. (9) Betänkande angående officerskårens vid flottan rekkryteriering och utbildning. (14) Tillägg till bet. betr. förrådsverksamheten vid msarinnem. [6]
Utrikes ärenden. Internationell rättt.