Samerätt och samiskt språk : slutbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

:sGMERäTT

*OCH :SGMISKT

sPRåK

,Slutbetänkande av .samerá ttsutredningen

A8

Statens offentliga utredningar

üâláä 1990:91 E?

Justitiedepartementet

Samerätt och

samiskt

språk

slutbetänkande av

samerättsutredningen

Stockholm 1990

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, som också på uppdrag av regeringskansliets förvaltningskontor ombesörjer remissutsändningar av dessa publikationer.

Adress: Allmänna Förlaget

Kundtjänst

106 47 Stockholm

Tel 08/7 39 96 30

Telefax: 08f/39 95 48

Publikationema kan också köpas i Informationsbokhandeln, Malmtorgsgatan 5, Stockholm.

GRAPHIC SYSTEMS AB ISBN 91-38-10680-9 Göteborg 1990 ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Samerättsutredningen tillkallades av chefen för justitiedepartemen-

tet i maj 1983 efter bemyndigande av regeringen i september 1982. I maj 1986 överlämnade utredningen delbetänkandet (SOU 1986:36) Samernas folkrättsliga ställning och i juni 1989 huvudbetänkandet (SOU 1989:41) Samerätt och sameting. I oktober 1990 utgavs underlagsrapporten (SOU 1990:84) Sprákbyte och sprákbevarande.

Utredningen får härmed överlämna sitt slutbetänkande (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt språk.

I arbetet med slutbetänkandet har som ledamöter deltagit hyresrådet och chefen för hyresnämnden och arrendenämnden i Stockholm Hans-Åke Wängberg, ordförande, f .d. riksdagsledamoten Karl-Erik Häll samt riksdagsledamöterna Martin Olsson och Åke

Selberg.

Som sakkunniga har deltagit förbundsjuristen Jörgen Bohlin,

f il.kand. Susanna Kuoljok-Angéus, sektionschef en Lars-Nila Lasko, renägaren Nikolaus Stenberg, rektorn Per Mikael Utsi, förbundsordföranden Ingwar Åhrén och renägaren Tage Östergren.

Som experter har deltagit departementsrádet Marianne Eliason, docenten Kenneth Hyltenstam, chef juristen Tore Ljungkvist, hovrättsassessorn Bjarne Örnstedt, rádmannen Robert Östberg och skriftställaren Hans-Erik Östlund.

Kammarrättsassessorn Lennart Börjesson har varit sekreterare.

Till betänkandet har fogats särskilda yttranden av Jörgen Bohlin, Nikolaus Stenberg, Per Mikael Utsi och Ingwar Åhrén gemensamt samt av Susanna Kuoljok-Angéus och Lars-Nila Lasko gemensamt.

Utredningens uppdrag är härmed slutfört.

Stockholm i november 1990.

Hans-Åke Wängberg

Karl-Erik Häll Martin Olsson Åke Selberg

/Lennart Börjesson

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9

Coahkkáigeassu . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21 Summary

Författningsförslag

1. Förslag till lag om rätt att använda samiska vid

vissa statliga m.m . . . . . . . . . . . . 29

myndigheter

2. Förslag till lag om försöksverksamhet avseende

användande av samiska vid kommunala förvaltnings-

m.m . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30

myndigheter

3. Förslag till lag om ändring i samelagen (l99l:O0). . . 31 4. Förslag till lag om ändring i rennäringslagen

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33

(1971:437)

I Várt uppdrag och vårt arbete . . . . . . . . . . . . 39

II Det samiska språkets ställning . . . . . . . . . . . . 45

2 Det samiska språket . . . . . . . . . . . . . . . . . 45 2.1 Samiskan ett finsk-ugriskt språk . . . . . . . . . . . 45 2.2 Samiska språk och dialekter . . . . . . . . . . . . . 48 2.3 Ett språk rikt på ord och nyanser . . . . . . . . . . 49 2.4 Framväxten av ett samiskt skriftspråk . . . . . . . . 52 2.5 Det fortsatta språkarbetet i samisk regi . . . . . . . . 54 2.6 Hur många talar samiska? . . . . . . . . . . . . . . 56

3 Det samiska språket i det svenska samhället . . . . . 65 3.1 Samiskan i rättsväsendet och förvaltningen . . . . . . 65

3.1.1 En historisk återblick . . . . . . . . . . . . 65

3.1.2 Gällande bestämmelser om tolkning och

översättning . . . . . . . . . . . . . . . . . 68 3.2 Samiskan i utbildningen . . . . . . . . . . . . . . . 72

3.2.1 En historisk återblick . . . . . . . . . . . . 72

3.2.2 Utbildning för barn och ungdomar . . . . . 78

3.2.3 Utbildning för vuxna . . . . . . . . . . . . 81 3.3 Samiskan i media 82

3.3.1 Tidningar och tidskrifter . . . . . . . . . . 82

6¶Innehållsförteckning sou 1990:91

3.3.2 Radio och television . . . . . . . . . . . . 83 3.4 Samisk litteratur m.m . . . . . . . . . . . . . . . . . 84 3.5 Samiska ortnamn på kartor m.m. . . . . . . . . . . 86 3.6 Samiskt språkmaterial i arkiv m.m. . . . . . . . . . 88

Sprâkfrágan i ett internationellt perspektiv . . . . . . 91 Samiska uttalanden om språkets ställning . . . . . . 91 Några konventioner av betydelse för de samiska språkrättigheterna . . . . . . . . . . . . . . . . . . 92 4.2.1 UNESCO-konventionen angáende

diskriminering i utbildningen . . . . . . . . 92

4.2.2 FN:s konvention om medborgerliga och

politiska rättigheter . . . . . . . . . . . . . 93 4.2.3 FN:s konvention om barnets rättigheter . . . 94 4.2.4 ILO-konventionen om urbefolkningarnas

rättigheter . . . . . . . . . . . . . . . . . 94 4.3 Annat språkrättsligt arbete inom FN:s ram . . . . . . 95

4.3.1¶FNzs arbetsgrupp för urbefolkningsfrågor. . 95

4.3.2 Geneve-konferensen . . . . . . . . . . . . 95 4.3.3 FN:s resolution om ortnamn . . . . . . . . 96 4.4 Minoritetsspråkfrågorna i det europeiska samarbetet 96 4.4.1 Språkarbetet i Europarådet . . . . . . . . . 96 4.4.2 Språkarbetet i EG . . . . . . . . . . . . . 97 4.4.3 Konferensen om säkerhet och samarbete i

Europa (ESK) . . . . . . . . . . . . . . . 98 4.5 Den nordiska språkkonventionen . . . . . . . . . . 98 4.6 Förslagen till samisk språklagstiftning i Norge och Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 99 4.6.1 Norge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 99 4.6.2 Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 100

Sprákbyte och sprákbevarande . . . . . . . . . . . . 103 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 103 Exempel på språkbyte och språkbevarande . . . . . . 104 5.2.1 Språkbyte: East Sutherland gaeliska. . . . . 105 5.2.2 Språkbevarande: katalanska . . . . . . . . . 106 Faktorer som påverkar språkbyte och språkbevarande 108 5.3.1 Några utgångspunkter . . . . . . . . . . . 108 5.3.2 Faktorer på samhällsnivå . . . . . . . . . . 1l0 5.3.3 Faktorer på gruppnivå . . . . . . . . . . . 118 5.3.4 Faktorer på individnivå . . . . . . . . . . 129 5.3.5 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . 132 5.4 En samhällsutveckling som gynnar bevarandet av samiskan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 134

Samekulturutredningen och resultatet av dess arbete 141 6.1 för arbetet . . . . . . . . . . . . 141

Utgångspunkterna

6.2 Resultatet av utredningsarbetet . . . . . . . . . . . 142 6.2.1 Anslaget till samisk kultur m.m. . . . . . . 142 6.2.2 Utbildningsfrågorna . . . . . . . . . . . . 143

7 och förslag beträffande samiskan . . . 149

överväganden

7.1 Våra utgångspunkter . . . . . . . . . . . . . . . . 149 7.2 Språkbyte och språkbevarande, några reflexioner . . 151 7.3 Samiskans status bör stärkas . . . . . . . . . . . . . 154 7.4 Samiska bör kunna användas vid kontakter med vissa myndigheter . . . . . . . . . . . . . . . . . . 155 7.5 Vilka myndigheter bör omfattas av regleringen? . . . 157 7.5.1 Några utgångspunkter . . . . . . . . . . . 158

7.5.2¶De statliga myndigheterna . . . . . . . . . 159

7.5.3 De kommunala myndigheterna . . . . . . . 161

7.6¶De språkliga rättigheterna . . . . . . . . . . . . . . 162

7.6.1 Vem bör få använda samiska? . . . . . . . 162 7.6.2 De samiska dialekterna . . . . . . . . . . . 163 7.6.3 Rättigheternas innehåll . . . . . . . . . . . 163 7.7 Vem skall stå för kostnaderna? . . . . . . . . . . . 167 7.8 Statliga myndigheters skyldigheter att översätta föreskrifter m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 167 7.9 Tolkning och översättning . . . . . . . . . . . . . . 168 7.9.1 Behovet av tolkar . . . . . . . . . . . . . . 168 7.9.2 Behovet av översättare . . . . . . . . . . . 170 7.10 En samisk språknämnd m.m . . . . . . . . . . . . . . 173 7.11 Rätten till undervisning i samiska . . . . . . . . . . 174

III Fiskesamerna och andra utövare av traditionella samiska näringar utanför samebyn . . . . . . . . . 177

8.1 En kortfattad bakgrundsbeskrivning . . . . . . . . . 178 8.2 Huvuddragen rätt . . . . . . . . . . . . . 181 i gällande 8.3 Vem är fiskesame? . . . . . . . . . . . . . . . . . 182 8.4 Kan man säga något om fiskesamers rättigheter?. . . 184 8.5 överväganden och förslag . . . . . . . . . . . . . . 188 8.5.1 Fiskesamernas ställning bör stärkas . . . . . 188 8.5.2 Att öppna samebyarna fordrar omfattande . . . . . . . . . . . . . . . . 190

lagändringar

8.5.3 Avgiftsfria livstidsupplåtelser ger endast

förbättringar . . . . . . . . . . 191 marginella

8.5.4 Fiskerättigheter m.m utan samebymedlem-

skap är det bästa alternativet . . . . . . . . 192

Innehållsförteckning

8.5.5 Förslaget lite mera i detalj . . . . . . . . . 193

8.5.6 Något om slöjdande samer . . . . . . . . . 195 8.6 Några avslutande synpunkter . . . . . . . . . . . . 196

IV Samerna, ett nordiskt folk . . . . . . . . . . . . . 197

9.1 Nordiskt samarbete och nordiska organ . . . . . . . 198

9.1.1 Nordiska samerådet . . . . . . . . . . . . . 198

9.1.2 Nordiskt samiskt institut . . . . . . . . . . 199

9.1.3 Nordiska samarbetsorganet för samespörsmål

och renskötselfrágor . . . . . . . . . . . . 200

9.1.4 Samarbetet mellan de nordiska samerätts-

utredningarna . . . . . . . . . . . . . . . 201 9.2 Samisk representation i Nordiska rådet . . . . . . . 204 9.3 En nordisk samekonvention . . . . . . . . . . . . . 207

9.3.1 1751 års kodicill . . . . . . . . . . . . . . 207

9.3.2 En ny nordisk samekonvention . . . . . . . 207 9.4 En nordisk sameombudsman . . . . . . . . . . . . . 209 9.5 Ett nordiskt samordningsorgan . . . . . . . . . . . . 210 9.6 Ett nordiskt sameting . . . . . . . . . . . . . . . . 211 9.7 Några sammanfattande synpunkter . . . . . . . . . . 212

V Kostnaderna och finansieringen . . . . . . . . . . . 215

10.1 Språkreformen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 215

10.1.l De statliga myndigheterna . . . . . . . . . 215

10.l.2 Den kommunala försöksverksamheten. . . . 216

10.l.3 Utbildning m.m . . . . . . . . . . . . . . . 217

10.1.4 Finansieringen . . . . . . . . . . . . . . . 218 10.2 Övriga förslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 218

VI Författningskommentarer . . . . . . . . . . . . . . 221

Särskilda yttranden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 239

Bilagor Bilaga 1 Direktiven . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 245 Bilaga 2 Rapport 1988-10-07 om samarbetet mellan same-

rättsutredningarna i Norge, Sverige och Finland 257

SAMMANFATTNING

Betänkandets innehåll

I betänkandet läggs fram förslag som syftar till att stärka det samiska språkets ställning i första hand genom ökad användning av Samiskan i olika officiella sammanhang.

Vi föreslår bl.a. att samiska skall kunna användas vid kontakter med vissa På det statliga området gäller det myn-

myndigheter.

digheter som särskilt arbetar med samefrågor, såsom rennäringsadministrationen. På det kommunala området föreslår vi en

försöksverksamhet. I en eller flera för-

statsbidragsfinansierad

sökskommuner skall enligt förslaget samiska få användas vid

kontakter med de kommunala förvaltningsmyndigheterna.

Betänkandet innehåller också förslag om ändringar i rennäringslagen vilka i första hand syftar till att ge de s.k. fiskesamerna bättre möjligheter att bedriva fiske och ge dem en större trygghet

i sin näringsutövning.

Vi redovisar i betänkandet också vår syn på några frågor som rör samernas ställning som ett folk i Norden.

Det samiska språkets ställning

Några bakgrundsfakta

Samiskan tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen. Det samiska språkområdet sträcker sig från Kopparbergs län och de nordliga delarna av Hedmarks i Norge i en 15 - 30 mil bred zon

fylke

norrut och österut genom nordligaste Finland och till de östligaste delarna av Kolahalvön. Inom området förekommer olika samiska dialekter.

Man vet inte hur många personer som talar samiska. Vanligen brukar man dock räkna med att ungefär två tredjedelar av den totala samiska befolkningen eller ca 35 000 personer är samisktalande.

I Sverige finns det uppskattningsvis 15 000 - 20 000 samer, varav ca 3 000 tillhör den renskötande gruppen. Man kan inte heller med säkerhet säga hur många som talar samiska i Sverige. De undersökningar som finns att tillgå tyder på att antalet samisktalande i Sverige uppgår till omkring 9 000.

De samisktalande i Sverige behärskar genomgående även svenska, i vissa områden också finska. Endast i undantagsfall krävs hjälp av tolk vid kontakt med myndigheter.

I en rapport (SOU 1990:84) Språkbyte och språkbevarande som på vårt uppdrag utarbetats av språkforskarna Kenneth Hyltenstam och Christopher Stroud dras slutsatsen att de svenska samerna befinner sig i ett långt framskridet språkbyte från samiska till svenska.

Riksdagen har nyligen beslutat att anslå medel till en grundläggande studie av det samiska språkets situation.

Vára överväganden

Den samiska kulturen och därmed det samiska språket är en del av Sveriges kulturarv. Det är därför en nationell angelägenhet att värna det samiska språket och se till att det ges möjligheter att utvecklas.

Självfallet ligger det i samernas egna händer om det samiska språket skall kunna fortleva. Det torde emellertid vara alldeles klart att det inte går att säkra samiskans framtid utan samhällets stöd och aktiva åtgärder.

I den nyssnämnda rapporten stryks under att möjligheten att bevara samiskan är beroende av samhällsutvecklingen i stort. Man kan inte rädda språket enbart genom begränsade insatser riktade

mot språket självt. Den regionalpolitiska utvecklingen i Norrlands

inland och samernas möjligheter till ökat självbestämmande är ett per faktorer som påverkar samernas förutsättningar att bevara sitt språk.

En annan viktig förutsättning för att samiskan skall förbli levande är enligt rapporten att det är möjligt att använda det samiska språket i officiella sammanhang. Att tillskapa en sådan möjlighet har vi bedömt vara den åtgärd som det ligger närmast till hands att vidta från statens sida. Det nödvändiga instrumentet för att

sou 1990;91 Sammanfattning ll

åstadkomma detta är en särskild samisk språklagstiftning. I betänkandet lämnar vi därför förslag till en sådan lagstiftning.

Utbildningsfrågorna är naturligtvis också viktiga. De har dock

nyligen behandlats vid den översyn av den samiska kulturens fortbestånd och utveckling som gjorts av en särskild utredare och redovisas i rapporten 1989:38) Samien kultuvre - Same kultuvra

(Ds

- Samisk kultur. Vi tar därför inte upp utbildningsfrågorna.

Det främsta syftet med den av oss föreslagna språkref ormen är att stärka det samiska språkets status, men också att öka dess bruksvärde genom att göra det användbart även utanför den rent samiska miljön. Reformen är sålunda främst motiverad av språkpolitiska överväganden, dvs. den syftar till att stärka språket som sådant.

Det finns emellertid också vad man skulle kunna kalla för språkrättsliga bevekelsegrunder för lagstiftning på detta område. Vi har i våra tidigare betänkanden konstaterat att folkrätten har betydelse för det samiska språkets ställning. Såväl inom Europarådet som inom EG arbetar man för närvarande med minoritetsspråkfrågor med högt ställda ambitioner.

I Norge och Finland är också frågan om det samiska språkets ställning i officiella sammanhang aktuell. Både den norska och den finländska regeringen har i år lagt fram propositioner om samisk språklagstiftning. Lagförslagen innehåller bestämmelser om bl.a. bruket av samiska vid myndigheterna.

Várt förslag

Vi föreslår att samiska skall få användas vid kontakt med vissa

statliga myndigheter som arbetar-med samefrågor. De myndigheter det gäller är rennäringsadministrationen regionalt och centralt,

dvs. länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

samt lantbruksstyrelsen i deras befattning med rennäringsfrågor och andra ärenden enligt rennäringslagen. Styrelsen för same-

fonden och sameskolstyrelsen omfattas också av förslaget. Vid det av oss i ett tidigare betänkande föreslagna sametinget föreslås samiska och svenska bli jämställda språk.

För att undersöka om det är lämpligt att lagstifta om rätt att använda samiska vid kontakt med de kommunala myndigheterna inom det samiska kärnområdet föreslås att en femårig försöksverk-

Sammanfattning

samhet får bedrivas i en eller flera kommuner. statsbidrag skall utgå till verksamheten.

Rätten att använda samiska vid de statliga och kommunala myndigheterna skall enligt förslaget omfatta såväl muntliga som skriftliga kontakter. Möjligheten att använda samiska vid muntliga kontakter begränsas emellertid av praktiska skäl till samisktalandes besök på myndighetens kontor och till telefonsamtal. Myndigheterna föreslås få bestämma särskilda tider för besök och telefonsamtal.

Har samiska använts i ett ärende skall enligt vårt förslag myn-

beslut avfattas även på samiska. Har exempelvis i ett

dighetens

byggnadslovsärende i en försökskommun ansökan gjorts på samiska har byggnadsnämnden att avfatta sitt beslut i ärendet inte bara på svenska utan också på samiska.

Vi föreslår även att statliga myndigheters föreskrifter, allmänna råd och information i övrigt som huvudsakligen riktar sig till samer skall översättas till samiska. Det kan gälla t.ex. riksskatte-

verkets föreskrifter om rennäringens beskattning.

I betänkandet föreslås vidare en lagfäst rätt för samer att erhálla en grundläggande undervisning i sitt språk. Förslaget avser samer som inte erhållit sådan undervisning i sameskola eller genom

hemspråksundervisning.

Det är en långsiktig målsättning att kommunikationen på samiska mellan den enskilde och myndigheten skall kunna ske utan hjälp av tolk. I det kortare tidsperspektivet leder emellertid förslagen till ett ökat behov av samiska tolkar.

Vi föreslår att det i varje försökskommun inrättas en särskild tjänst som tolk. I övrigt får externa tolkar anlitas i den mån myndigheterna inte med den egna personalen klarar tolkfrågan. Sametinget föreslås få en central roll vid förmedlingen av tolkuppdrag.

På sametinget läggs också uppgiften att leda det samiska språkarbetet. Vi föreslår därför att ytterligare en tjänst, utöver de vi

tidigare föreslagit, inrättas vid tinget.

Den samiska institutionen vid universitetet i Umeå föreslås tillföras ytterligare en lektorstjänst för att man skall kunna klara

sou 199091 Sammanfattning 13

de uppgifter som institutionen står inför vad gäller utbildning av tolkar m.m.

Språkreformen föreslås finansieras genom omprioriteringar inom utbildnings- och kulturanslagen i statsbudgeten.

Fiskesamerna

De rättigheter som enligt rennäringslagen tillkommer samerna kollektivt har i lagen fått den sammanfattande beteckningen renskötselrätt. I renskötselrätten ingår bl.a. rätt till renbete, jakt, fiske och visst skogsfång. Endast den som är medlem i en sameby har rätt att utöva dessa rättigheter. Medlem kan bara den bli som avser att ägna sig åt renskötsel.

En samebymedlem får jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där. Denna jakt- och fiskerätt, som är

underkastad de begränsningar som följer av jakt- och fiskelag-

stiftningen, gäller på såväl statlig som privat mark. Rätten omfattar även jakt och fiske till avsalu.

Jakt och fiske bedrivs emellertid näringsmässigt även av samer som står utanför samebyarna. För att kunna jaga och fiska inom byns område har dessa samer, om de inte kan grunda sin rätt på innehav av fastighet, bestämmelser i arrendekontrakt eller liknande, att hos lantbruksnämnden ansöka om upplåtelse av jakt och fiske. Det rör sig i dessa fall om en mer begränsad rätt än den som följer av renskötselrätten.

Till de s.k. fiskesamerna brukar räknas sådana samer som inte är medlemmar i någon sameby men som är beroende av fisket inom renskötselområdet för sin försörjning. Gruppen anses bestå av färre än 100 personer.

Av såväl rättsliga som sociala och näringsmässiga skäl är det motiverat att genom lagstiftning förbättra fiskesamernas möjligheter att bedriva fiske och ge dem en större trygghet i sin näringsutövning.

Vi föreslår att rennäringslagen ändras så att även fiskesamerna kan få utöva den fiskerätt som i dag endast samebymedlemmar har rätt att utöva. Rätten att fiska omfattar enligt förslaget samtliga sjöar på kronomark som samebyn har fiskerätt i, med de inskränk-

ningar som kan gälla för fiskande bymedlemmar. Enligt förslaget får en fiskesame också uppföra en fiskekoja när det behövs för hans näringsutövning samt ta virke och vedbrand till en sådan

koja.

Det är inte, annat än i rena undantagsfall, möjligt att i de områden det här är fråga om uteslutande försörja sig på f iske. Det tillskott till hushållet som jakten ger är ofta en förutsättning för besättningen i området. Vårt förslag innefattar därför också rätten till jakt. Även i detta avseende föreslås fiskesamernas rättigheter på kronomark motsvara samebymedlemmarnas.

Det ankommer enligt förslaget på länsstyrelsen att efter ansökan pröva om tillstånd bör ges. Vid tillståndsprövningen skall även samebyns och dess medlemmars behov vägas in i bedömningen. Andra jakt- och f iskeintressen i området skall också beaktas.

Många sameslöjdare står utanför samebyarna och saknar därmed

enligt rennäringslagen rätt att ta slöjdvirke. Vi föreslår att

yrkesmässigt verksamma slöjdande samer av länsstyrelsen skall kunna få tillstånd att för eget behov ta slöjdvirke på kronomark inom de delar av betesområdet som hör till lappmarkerna eller

renbetesfjällen.

Våra förslag om ändring i rennäringslagen bedöms kunna genom-

föras utan några personalförstärkningar vid de berörda myndigheterna. Förslagen bedöms inte heller medföra några beaktansvärda ekonomiska konsekvenser för andra enskilda intressen.

De nordiska frågorna

I betänkandet redovisar vi vår syn på några frågor som rör samernas ställning som ett folk i Norden. Det gäller frågan om samiskt medlemskap i Nordiska rådet, behovet av en nordisk samekonvention och en nordisk sameombudsman samt frågan om ett nordiskt samordningsorgan i samefrågor. Vi tar också upp spörsmålet om ett nordiskt sameting. Våra uppfattningar i dessa hänseenden överensstämmer med de som ordf örandena i samerättsutredningarna i Norge, Sverige och Finland gett uttryck åt i en rapport som överlämnades till Nordiska ministerrådet år 1988. Vad gäller frågan om samiskt medlemskap i Nordiska rådet, har utredningen redovisat sin uppfattning i en promemoria som utarbetats inom ramen för samarbetet mellan de nordiska same-

rättsutredningarna och som överlämnats till utredningarnas resp. uppdragsgivare år 1987.

ÖOAHKKÃIGEASSU

Årvalusa sisdoallu

Årvalusas buktojit ovdan evttohusat maid ulbmil lea nannet sámegiela árwu vuosttaielliin nu láhkái ahte giella eanet go ovdal geawahuwo almmolaå oktavuodain.

Mii cvttohit earret ieiáid ahte galggalii leat vejolaå geavahit sámegiela

muhton eiseválddiid oktavuodain. Stáhta bealis dát guoská eiseválddiide geat barget sámi áååiiguin, nugo boazodoalu hálddáhusain. Suohkaniid bealde mii evttohit gcahéöalandoaimma gos stáhtta goköá goluid. Ovtta

dahje guovlti geahééalansuohkaniin galgá, cvttohusa mielde, Sámegiela sáhttit geavahit oktavuodain suohkana hálddáhuseiseválddiiguin.

Årvalus sisdoallá maiddái evttohusaid ricvdadit boazodoallolága vuosttaiettiin nu láhkái ahte nu gohöéon guollesámit oaöéule buorebut vejolaå-

vuodaid bivdit guliid ja ahtc sidjiide addo stuorit oadjebaâvuohta

doaimmahit ealáhusasel.

Årvalusas mii éilgct oainnumct muhton áåäiin mat gusket sámiid dássái Davviriikalaå álbmogin.

Sámegiela dássi

Moadde duogáfdiedu

Sámegiella gullá suoma- urgalaä giellajovkui. Sápmelaä giellaguovlu vuolgá ruotabcalde Kopparbergga leanas ja norggabealde Hedmarka fylkka dawegeaiis, guovlu lea 15- 30 beanatgullama govdat davás ja lulás gitta davimus Supmii ja lulimus Guoládatnjárgga geahöái. Guovlu sis-doallá

ieågudet suopmaniid.

Ii lcat diehtu man olus ságastit sámegiela. Dábálaéåat láve sulastahttit ahte

guokte goalmmátoassi sámi álbmogis, dahjc 35 000 olbmo lcat sámegielagat.

Ruotas ellet nuo 15 O()0 - 20 000 sámi, 3 0()0 sis elle! boazobarggus. Ii [eat

vejolaå dadjat gallis ruotabealde ságastit Sámegiela. Dutkamuåat mat lcat

gávdnomis öujuhit goit ahte lohku geat sámástit Ruotas leat sullii 9 000.

Coahkkáigeasszt

Ruotas máhttet maiddái ruotagiela, muhton guovlluin nai

Sámegielagat

Oalle hárwuid lea dárbu dulkanveahkkái eiseválddiid

suomagiela.

oktavuodain.

Cvielggadeamis (SOU 1990:84, Giellamolsasupmi ja giellaseailluheapmi) mii min gohööumis lea ráhkaduwon gielladutkkiin Kenneth Hyltenstamis

Slroudis gávnnahuwo ahte ruotabeal sámit leat joavdán

ja Christopher guhkás giela molsasumis, sámegielas ruotagillii.

Riikabeaivi lea mearridan rudaid maiguin dahkko vudolaå

gieskat juolludit

dutkamus sámegiela dili birra.

Min meroåtallamat

Sámiid kultuvra dainna maiddái lea oassi Ruota kultuvra-

ja Sámegiella

árbbis. Danin lea sisriikalas ovddasvástádus suodjalit sámegiela ja geahååat bearrái ahte dasa addojuwojit vejolasvuodal ovdánit.

Lea sámiid duohken doallat fuola das ahte Sámegiella seilo

diedusge

boahttevasáigái. Muhto lea goitge vissis ahte ii leat vejolas seailluhit

sámegiela servodaga áktiivalas doaimmaid ja doarjagiid haga.

Namuhuwon Öielggadeamis deattuhuvvo ahte vejolaävuodat seailluhit

lea das got oppa servodat ovdána. Ii leat vejolaå gádjut

sámegiela gitta

dusse dainna ahte addit gáriies ábuid sámegillii. Guovlopolitihkalas

giela

Dawiruota siseatnamiin ja sámiid vejolasvuodat iesmearri-

ovdaneapmi

leat ássit mat váikkuhit sámiid vejolasvuodaide doalahit giellaset

deapmái

eallin.

Nubbe deatálas eaktu dasa ahte Sámegiella galgá bissut ealli giellan lea

mielde dat ahte lea almmolas

éielggadeami vejolas geavahit sámegiela

oktavuodain. Dákkár fálaldaga ráhkadeapmi lea min oainnus dakkár áåsi mii stáhta bealis lea öadahit. Dárbbaslas ncawu dása lea sierra

lagamus

sámi Årvalusas mii danin buktit evttohusa dákkár lága

giellaláhka. vuoddudeapmái.

leat maiddái deatálaööat. Muhto dat leat

Oahpáhusgaialdagat diedusge

dárkkisteamis mii dahkkui sierra guorahallis guhte

gieskat giedahallojuwon

sámekultuvrra seailloheami ja ovdáneami (Ds 1989:38, Samien

éilgii

kultuvre - Sáme kultuvra - Samisk kultur). Danin mii eat giedahala

oahpáhusássiid.

Vuosttas ulbmil dáinna giellarievdademiin lea nannel sámegiela árvodási,

muhto maiddái lasihit giela geavahanárwu go addojit vejolaåvuodat

maiddái olggobealde sámi birrasa. Leat vuostta-iettiin

geavahisgoahtit giela

árwostallamat mat buktet ákkaid dan rievda-deapmái,

giellapolitihkalas

man ulbmil namalassii lea nannet oppa sámegiela.

sou 1990:91 Coahkkáigeassu 17

maiddái maid sáhttá gohöodit giellarievttalaå ákkat láhka-

Gávdnojit

éállimiidda dán oktavuodas. Mii leat, ovdalaå árwoåtallamiin, gávnnahan ahte álbmotriekti váikkuha árvodássái. Sihke Europarádis ja

sámegiela ON:as barget dál unnitloguid giellaáåäiiguin stuora áigumuåaiguin.

Suomas lea árvodássi almmolaå okta-

Norggas ja gaialdat sámegiela

vuodain Norgga- Suomabeale ráddehusat leaba dán jagi

áigeguovdil. ja

buktán ovdan evttohusaid sámi giellaláhkii. Láhkaevttohusat sisdollet earret

iciáid njuolggádusaid sámegiela gcavaheamis eiscválddüguin.

Min evttohus

Evttohit ahte oaüut geavahit oktavuodain muhton

sámegiela galgá

Dat eiseválddit geaidda dát

eiseválddiiguin geat barget sámeáäåiiguin.

leat boazodoalu hálddáhusat, namalassin

guoská guovllulaä ja guovddáä

leanastivrrat Jämtlandda, Västerbottena ja Norrbottena leanain ja eanandoallostivra doaimmastis boazodollui ja ieiá áääiin boazo-

guoskivaööat

mielde. Evttohus maiddái sámefoandda stivrii ja sáme-

doallolága guoská

skuvlastivrii. Sámedikkis, man mii leat evttohan vuodduduwot, evttohit ruota- árwoåtallot seamma dásis.

ja sámegiela

Guorahallan dihte, livööii dohkálaå êálihit lágaide rievtti geavahit

jus

suohkaniid sámi evttohuwo vida-

sámegiela eiscválddiiguin guovlluin,

ovtta dahje moatti

jahkásaä stáhtagoasttiduwon geahööalandoaibma

suohkaniin.

Riekti stáhtalaå suohkanlaä eiseválddiid okta-

geavahit sámegiela dahje sihke njálmmálaä ja öálálaå oktavuodaide. Vejolaävuohta vuodaiguin guoská geavahit sámegiela njálmmálaöéat gáriiiduwo praktihka-lañöat sámegielat

eiseválddi éállingottis. Eiseválddit

guossastallamis dahje telefonságastallamis

danin oaüut mearridit sierra áiggiid guossástallamiidda dahje

evttohuwojit telefonságastallamiidda.

Jus lea áäåis min evttohusa mielde eise-

Sámegiella gcavahuwon galgá

válddi mearrádus Jus ovdamearkka dihte hukvnn-

öállojuwot sámegillii. lohpi lea geahööalansuohkanis ohccon sámegillii galgá huksenlávdegoddi

diedihit mearrádusas, ii duåäe ruotagillii, muhto maiddái sámegillii.

Mii evttohit maiddái ahte eiseválddiid almmolaå rádit ja

njuolggádusat,

ieiá diedut mat vuosttaiettiin gusket sámiide galget jorgaluvvot sámegillii. Dát sáhtále ovdamearkka dihte leat válde vearrodoaimmáhaga njuolggádusat boazodoalu vearohuhttimis.

Årvalusas evttohuwo viidáseabbot öállon riekti sámiide oaüut

lágaide

Evttohus daidda sámiide geat eai

vuoddooahpáhusa sámegielas. guoská

leat oüon dakkár oahpahusa sámeskuvllain dahje goahtegielaoahpahusa bokte.

Guhkit áiggi ulbmil lea ahte dieduid lonohallan sámegillii ovttaskas olbmo ja eiscválddi gaskkas galgá sáhttit öadahit dulkkaid haga. Lagamus áiggiid dát evttohusat goit dagahit ahte lcat lassedárbbut dulkkaide.

sápmelaå

Mii evttohit ahte juohke geahööalansuohkanii bálkáhuwo sierra

virge-

olmmoä dulkan. Dalle go eiseválddit ieiaset návööáiguin eai birgc öadahit dulkomiid bálkáhuvvojit olggobeale dulkkat dárbbuid mielde. Evttohuwo

ahte sámediggái biddjo guovddáå bargun geahöéat bearrái dulkon-dárbbuid gokéama.

Sámediggi oaiiu maiddái bargun jodihit sápmelaä giellabarggu. Danin

evttohit ahte Vela okta virgi, earret daid maid ovdal leat evttohan, vuodduduwo diggái.

Sámi ossodahkii Umájá Univcrsitehtas cvttohuwo vela okta nu

lektorvirgi ahle sáhttel Öadahit daid bargguid mat ossodagas vurdojuwojit dulkonoahpahusa addimis j n a.

Giellaricvdadeapmi cvttolruwo ruhtaduwot nu láhkái ahte stáhta-budjehta

oahpáhus- ja kultuvrajuolludeamit geavahuwojit iciá láhkái.

Guollesámit

Rievttit mat boazodoallolága miclde gullet sámiide oktasaéöat lcal

lágain

namahuwon boazodoalloricktin. Boazodoalloriektái earrct ieiáid

gullet

riekti bohccuid guohtumii, bivdimii, guolásteapmi ja muhton muddui muoraid váldin. Odne lea duååe êearu miellahtuin rickti dáid

gcavahit

rivttiid. Duååe dat guhtc áigu bargat bohccuiguin sáhttá beassat miellahttun.

Öearu miellahttu oaiåu bivdit eatnamiin mat

ja guolástit gullet guohtuneatnamiidda boazoguohtunduoddariin dahjc lappmarkenis dan áiggj jagis goas boazodoallu oaiiu jodihuwot doppe. Dát bivdin- ja guolástan-riekti,

masa gullct dat gáriiihusat mat leat éállon bivdin-

ja guolástan-lágain, gullá

sihke ovttaskas olbmo ja stáhta eatnamiidda. Riektái gullá maiddái

vuoigatvuohta bivdil ja guolástit vuovdima dihte.

Muhlo bivdin ja guolásteapmi jodihuwo maiddái sámiin gcat leat olggobealde öcaruid. Dal sámit gcat bivdct ja guolástit öearu eatnamiin leat, jus sii eai sáhte Öujuhit sis lea rickti eananoamásteapmái, ceggen sierra

láiggohansoahpámuåaid dahje dan sullásaä soahpámuåaid ja fertejit eanandoallolávdcgottis ohcal lobi bivdui ja guolásteapmái. Dáin okta-

vuodain lea sáhká veaháå gáriiiduwon riekti öuvvo boazo-

go dat mii doaluriewti.

Nu gohööun guollesámiide daddjojit gullot dakkár sápmelaöéat geat eai

leat miellahtut éearus dehje öearuin, muhto geain ealáhus lea guolá-

sou 1990:91 Coahkkáigeassu 19

steapmi boazodoalloguovlluin. J áhkehahtti lea ahte dán jovkui gullet unnit go 100 olbmo.

Sihkc rievttálaå, sosialalaä ja ealáhuslaä ákkaid dihte lea dárbu ahte

lágaid boktc buoridit guollesámiid vejolaåvuodaid jodihit guolástcami addit ja sidjiide nannoset oadjebaåvuoda ealáhusasct.

Mii evttohit ahte boazodoalloláhka ricvdaduwo nu láhkái ahte maiddái

guollesámil oüot jodihit guolástanrievttiset mii odne duääe gullá öearuid

miellahtuidc. Guolástanriekti goköá evttohusa mielde visot jávrriid stáhta

catnamiin gos öearuin lea guolástanriekti, dáinguin gárüidusaiguin mat

gullet guolásteaddji micllahttui Öearus. Evttohusa mielde oaüu guollcsápmi cegget guolástandáluia ealáhusas dárbbu mielde ja öohkkct ávdnasiid ja boaldinmuoraid dakkár orohahkii.

Dáin guovlluin ii leat vejolaä, earret soames hárve báikkis, ealihit ieias duåäefal guolástemiin. Lasáhusaid maid bivdu buktá báikái lea dávjá deatálaå eaktun orrumii dan guovllus. Min evttohus danin maiddái sisdoallá rievtti bivdui. Maiddái dán oktavuodas evttohuwojit guollesámiid rievttit stáhta eatnamiin äaddat seamma árwosaüan miel-

go öearuid lahtuid ricvttit.

Evttohusa mielde gullá leanastivrii maqgá ohcamuåa gcahööalit jus lohpi galgá addot. Lobi addima árvvoätallamis galget maiddái öearu ja öcaru miellahtuid dárbbut váldojuwot vuhtii. Ieiá bealit ghovllu bivdimis ja

guolásteamis galget maiddái váldojuwot vuhtii.

Olus sámi duojáriin doibmet olggobealde öearuid ja váillahit dan dihte boazodoallolága mielde rievtti váldit ávdnasiid duddjomii. Mii evttohit ahte sápmelaå ámmátduojárat galget sáhttit leanastivrras oaüut rievtti dárbbuset mielde vieiiat ávdnasiid stáhta catnamiin dain guovlluin

boazoguohtuneatnamiin mat gullet lappmarkenii dahje boazoguohtun-

duoddariidda.

Rievdadusat maid evttohit boazodoallolágas vurdojuwojit sáhttit dahkkot bargoveaga lasiheami haga ieågudet ciseválddis. Ii vurdojuwo ahte cvttohusat buvttále beroåtanveara lassigoluid ieiá ovttaskas beliide.

Davviriikalaå gaialdagat

Årvalusas buktit ovdan oainnumct mottiin áäåiin mat gusket sápme-laéöaid

dillái álbmogin Davviriikkain. Dása gullá gaialdat sápmelaä

miellahttovuohta Davviriikkaid ráddái, dárbu davviriikalaä soahpamuååii ja dawiriikalaä sámeovddasteaddji ja gaialdat davviriikalaå heive-hallanásahus sámcáååiin. Mii namuhit maiddái gaialdaga davviriikalaä sámcdikki birra. Min oainnut dáin oktavuodain leat seammalágánat go ságádoallit sámi vuoigatvuodaguorahallamiin Suomas ja Ruotas leat buktán ovdán

Norggas,

öielggadeamis mii geigejuwui Davviriikalaä ministarráddái 1988.

SUMMARY

Content of the report

This contains proposals designed to strengthen the position

report of the Same language, primarily by making more use of it in various official connections.

other things we recommend that the use of Same be made Among

in contact with certain authorities. In the national

possible

sector this applies for authorities particularly government concerned with Same affairs, such as the reindeer herding administration. In the local government sector we recommend a State-funded experimental scheme whereby, in one or more selected municipalities, the use of Same will be permitted in dealings with the municipal administrative authorities.

The report also includes recommendations concerning amendments to the Reindeer Herding Act, aimed above all at the improvement of opportunities for the so-called Fishing Same and

fishing

them greater security in their economic activity.

giving

In this we also present our views on a number of

report

to the status of the Same as a people in the questions relating Nordic area.

The status of the Same language

Some background facts

to the Finnish-Ugric family of languages. The region Same belongs in which it is spoken extends from the County of Kopparberg and the northern parts of Hedmarks County in Norway across a zone 150 - 300 km wide northwards and eastwards through the far north of Finland and the eastern-most parts of the Kola Peninsula. A variety of Same dialects are encountered within this region.

The number of Same speakers is not known but it is commonly assumed to be roughly two-thirds of the total Same populationthat is about 35,000.

22 Summary

There are estimated to be between 15,000 and 20,000 Same in Sweden, some 3,000 of whom belong to the reindeer-herding group. Nor is it possible to say with certanity how many in Sweden are Same speakers. The available survey reports

suggest that the number in Sweden could be about 9,000.

Same speakers in Sweden invariably have a command of Swedish as well, and in certain regions they also speak Finnish. Only in exceptional cases do they require the assistance of an interpreter in their dealings with authorities.

In a report (SOU 1990:84) Språkbyte och sprákbevarande compiled on our behalf by philologists Kenneth Hyltenstam and Christer Stroud, the conclusion is drawn that Swedens Same have reached an advanced stage in a process of switching from the Same to the

Swedish language.

Recently the Riksdag (parliament) voted funds for a basic study of the situation of the Same language.

Our del iberations

Same culture, which includes the Same language, is part of Swedens cultural heritage. This makes it a matter of national concern to preserve the Same language and to ensure that it has

an opportunity of developing.

The survival of the Same of course, is in the hands of

language,

the Same themselves. It seems perfectly clear, however, that the future of the Same connot be guaranteed without

language

support and active measures at national level.

The above mentioned report stresses that the possibilities of preserving the Same language hinges on social development in general. The language cannot be saved solely means of limited

by

measures focusing on the language itself. Regional development in the inland of Norrland and the availability of greater autonomy to the Same are among the factors the of the

affecting prospects

Same for preserving their

language.

The report refers to the possibility of the Same

using language

for official purposes as another important prerequisite of its survival as a living language. We believe the creation of such a possibility to be the most immediate recourse of national policy.

sou 1990:91 23

Summary

The instrumet necessary to this end is special legislation on the Same language, and our report therefore includes draft statutory provisions of this kind.

Educational questions, of course, are also important, but these were recently considered in the review undertaken by a special investigator of the survival and development of the Same cuture (Ds 1989:38, Samien kultuvre - Sáme kultuvra - Samisk kultur). Educational questions have, therefore, not been raised in the present report.

The prime purpose of the language reform which we propose is to strengthen the status of the Same language, but also to enhance its practical value by also making it serviceable outside the purely Same environment. The reform, then, is mainly prompted by considerations of language policy; that is, it is aimed at strengthening the language as such.

But there are also what might be termed juridico-linguistic considerations in favour of legislation in this field. In our earlier reports we have observed the important bearing of international law on the status of the Same language. Within both the Council of Europe and the European Comminity, lof ty aspirations are now being actively pursued with respect to minority languages.

The official status of the Same language is a current issue in Norway and Finland. This year the governments of both countries

have introduced legislation on the Same language. Their legislative

proposals include provisions on the use of the Same language in the national administration.

Our recommendations

We recommend that the use of Same be allowed in with

dealings

certain national authorities concerned with Same affairs, the

viz

Jämtland, Västerbotten and Norrbotten County Administrative Boards and the National Board of Agriculture with regard to reindeer-herding questions and other matters coming within the purview of the Reindeer Herding Act. Our recommendations also apply to the Same Fund and the Same Education Authority. We recommend that Same and Swedish be given parity of status in the

Sameting (parliament) proposed by us previously.

Summary

the advisability of passing legislation on the right

T0 investigate to use the Same when with local authorities in

language dealing the Same heartlands, we recommend that a f ive-year statef unded experimental scheme be allowed to operate in one or more municipalities.

We recommend that the to use Same in dealings with

right

national and municipal authorities be made applicable to both verbal proceedings and correspondence. For practical reasons,

the of Same in verbal proceedings is

however, possibility using

restricted to visits to local government of f ices by Same speakers and to telephone communication. We recommend that the authorities be allowed to fix regular hours for visits and telephone calls.

If the Same has been used in a particular transaction,

language

then we recommend that the official decision should also be in Same. If, for example, a building permit application in an experimental municipality has been submitted in Same, then the municipal committee should deliver its decision in Same as

building

well as in Swedish.

We also recommend a stipulation that regulations, general

recommendations and other information issued by national authorities and addressed to Same be translated into the Same

primarily

This for example, to regulations issued by language. may apply, the National Tax Board on the taxation of reindeer herding.

Our also recommends statutory entitlement of Same to

report basic instruction in their language. This recommendation applies to Same who have not received such instruction in a Same school or in the form of home language (mother tongue) instruction.

The aim is for communication in Same between the

long-term individual and the public authority to be possible without the aid of an interpreter. In the shorter term, however, our recommendations imply a greater need for Same interpreters.

We recommend the establishment in every municipality taking part

in the proposed experimental scheme, of a special interpreting

In addition, the engagement of external interpreters should post. be allowed insofar as the authorities themselves do not have

resources to cope with interpreting requirements. It is personnel

that the be allotted a central role in the

proposed Sameting distribution of interpreting assignments.

Summary 25

The Sameting should also be put in charge of practical policy work relating to the Same language, and we therefore recommend the establishment of one more personnel equivalent, in addition to that proposed earlier, at the Sameting.

It is recommended that the Department of Same studies at the University of Umeå be allotted an additional lectureship to cope with the tasks it in connection with the training of

facing

interpreters etc.

It is recommended that the language reform be f inanced through a revision of priorities for the education and cultural affairs allocations in the national budget.

The Fishing Same

The rights accruing collectively to the Same under the Reindeer

Act have in that Act been collectively designated rein-

Herding

deer rights. Among other things those rights include the

herding to reindeer grazing, hunting, fishing and certain logging right

These rights may only be exercised by members of Same

rights.

villages, and membership is reserved for those intending to go in for reindeer herding.

A member of a Same village may hunt and fish on outlying lands within those parts of the villages grazing area which belong to the reindeer mountain pastures or to the Lappmarks, when reindeer herding is permitted there. This right of hunting and fishing which is subject to the restrictions imposed by hunting and

legislation, applies on both State-owned and private land.

fishing

It also includes hunting and fishing for commercial purposes.

Hunting and fishing, however, are also professionally persued by Same who do not belong to the Same villages. To be able to hunt and fish within territory, these Same, unless they can

village

base their on tenure of real estate, terms of a leasehold or

rights

suchlike, have to apply to the county agricultural board for the

conveyance of hunting and fishing rights. Thus the rights enjoyed

in these cases are more restricted than those emanating from the right of reindeer herding.

The Same are taking to include Same who are not

Fishing

members of any Same village but who are dependent for their

26 Summary

livelihood on fishing within the reindeer herding area. This group is believed to number less than 100 persons.

For both juridical, social and economic reasons, there is cause for legislation to improve opportunities for the Same to

Fishing

engage in fishing and to improve their economic

security.

We recommend that the Reindeer Herding Act be amended so that the Fishing Same can also exercise the fishing wich at

rights

present are reserved for members of Same villages. The of

right

fishing thus proposed applies to all lakes on Crown lands in which a Same village has fishing rights, subject to the restrictions which may apply to fishing members of the village. We propose that a Fishing Same should also be allowed to erect a hut when

fishing

needed for his economic activity and that he should be allowed to take timber and f irewood for it.

It is not possible, other than in purely exceptional cases, to gain a complete livelihood from fishing in the areas concerned here. The addition to the household economy derived from is

hunting

often a precondition of settlement in the area. For this reason our purposals also include hunting rights. In this respect too, we recommend that the rights of the Same on Crown lands

Fishing

should correspond to those enjoyed by members of Same

villages.

We recommend that the County Administrative Board be empowered to decide, on application being made, whether a permit should be awarded. The assessment of permit applications must also include consideration of the needs of the Same village and its members. Other hunting and fishing interests in the area must also be taken into consideration.

Many Same craft practitioners are non-members of Same villages and are therefore denied the right, under the Reindeer Herding Act, to take wood for their craf t. We recommend that the Country Administrative Board be anabled to grant permission to professional Same craf t practitioners to take timber for their own craf t activities on Crown lands in those parts of the area

grazing

belonging to the Lappmarks or to the mountain reindeer pastures;

We believe that the amendments we thus propose to the Reindeer Herding Act can be introduced without any augmentation of personnel strength within the authorities concerned. Nor is it anticipated that our recommendations will have any notable economic consequences for other private interests.

Summary

Nordic questions

In our report we present our views on a number of questions relating to the status of the Same as a people in the Nordic area. Those questions comprise the question of Same membership of the Nordic Council, the need for a Nordic Same Convention and a Nordic Same Ombudsman, and the question of a Nordic coordinating body for Same affairs. We also raise the question of a Nordic Sameting. Our views on these matters concur with those expressed by the chairmen of the Same Rights Commissions in Norway, Sweden and Finland in a report presented to the Nordic Council of Ministers in 1988.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

l. Förslag till Lag om rätt att använda samiska vid vissa statliga myndigheter m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

Enskilda har enligt denna lag rätt att använda samiska vid l § kontakt med 1. lantbruksstyrelsen i rennäringsfrågor, i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län 2. länsstyrelserna i ärenden rennäringslagen (1971:437) och i rennäringsfrågor

enligt i övrigt,

3. styrelsen för samefonden och 4. sameskolstyrelsen. får föreskriva att andra myndigheter skall omfattas

Regeringen

av föreskrifterna i denna lag. Om rätten att använda samiska vid kontakt med Sametinget finns bestämmelser i 2 kap. 9 § samelagen (l99l:O0).

2 § Rätten att använda samiska avser såväl muntlig som skriftlig kontakt med Myndigheten får bestämma särskilda

myndigheten.

tider för samisktalandes besök och telefonsamtal.

Har en eller annan part använt samiska i 3 § sökande, klagande ett ärende skall myndighetens beslut avfattas även på samiska. bör i använda samiska vid kontakt med en

Myndigheten övrigt

samisktalande när det är lämpligt med hänsyn till ärendets eller frågans art och förhållandena vid myndigheten.

4 § myndigheters föreskrifter, allmänna råd och informa-

Statliga

tion i som huvudsakligen riktar sig till samer skall över-

övrigt

sättas till samiska.

De kostnader som en haft för att översätta en

5 § myndighet

handling från samiska till svenska kan återkrävas helt skriftlig eller delvis av den som in handlingen, om denna är alltför gett vidlyftig eller av ringa betydelse.

Denna lag träder i kraft den l januari 1992.

2. Förslag till Lag om försöksverksamhet avseende användande av samiska vid

kommunala förvaltningsmyndigheter m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

l § I denna lag finns föreskrifter om försöksverksamhet avseende användande av samiska vid kommunala

förvaltningsmyndigheter.

2 § En kommun får besluta att den skall bedriva försöksverksamhet enligt denna lag. Beslutet skall fastställas av

regeringen.

3 § l en f örsökskommun får enskilda använda samiska vid kontakt

med de kommunala förvaltningsmyndigheterna.

Kommunfullmäktige får dock besluta att viss nämnd eller visst område i kommunen skall undantas från försöksverksamheten.

4 § Rätten att använda samiska avser såväl som

muntlig skriftlig

kontakt med myndigheten. Myndigheten får bestämma särskilda tider för samisktalandes besök och telefonsamtal.

5 § Har sökande, klagande eller annan part använt samiska i ett ärende skall myndighetens beslut avfattas även på samiska. Myndigheten bör i övrigt använda samiska vid kontakt med samisktalande när det är med till ärendets eller

lämpligt hänsyn

f rågans art och förhållandena vid

myndigheten.

6 § För kostnaderna för försöksverksamheten utgår

statsbidrag

enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Denna lag träder i kraft den l januari 1992 och till gäller utgången av år 1997.

Författningsförslag

3. Förslag till Lag om ändring i samelagen (1991:00)

Härigenom föreskrivs i fråga om samelagen (l99l:00) dels att l kap. 3 och 4 §§ skall betecknas l kap. 4 respektive

5§)

dels att 2 kap. l och 6 §§ skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, l kap. 3 § och 2 kap. 9 §, av följande lydelse.

Nuvarande Iydelsel Föreslagen lydelse

Samerna har rätt till undervisning i sitt språk. För

undervisningen i samiska i

grundskolan, gymnasieskolan och andra motsvarande

skolformer gäller före-

skrifterna i skollagen

(1985:1100).

Om rätten att använda samiska i officiella sammanhang finns bestämmelser i lagen (1991100) om rätt att använda samiska vid vissa statliga myndigheter m.m. och i denna lag.

2 kap. l § Sametinget skall verka för Sametinget skall verka för att samiskt kultur- och att samiskt kultur- och samfundsliv bevaras och samfundsliv bevaras och utvecklas. Till sametingets utvecklas. Till sametingets uppgifter hör att uppgif ter hör att l. besluta om fördelningen l. besluta om fördelningen av statens bidrag och av av statens bidrag och av medel ur samefonden till medel ur samefonden till

1 Enligt SOU 1989:41.

32 F (irfattnirz gs_ förs/a g

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

samisk kultur och samiska samisk kultur och samiska samt av andra organisationer samt av andra

organisationer

medel som ställs till samernas medel som ställs till samernas gemensamma förfogande, gemensamma förfogande, 2. medverka i samhälls- 2. medverka i samhällsoch bevaka att planeringen och bevaka att planeringen samiska behov tillgodoses samiska behov tillgodoses samt särskilt tillse att ren- samt särskilt tillse att renintressen beaktas näringens intressen beaktas

näringens

vid av mark och vid utnyttjande av mark och

utnyttjande

vatten, vatten, 3. leda det samiska

sprâkarbetet.

3. informera om samiska 4. informera om samiska förhållanden och samernas förhållanden och samernas ställning i samhället, ställning i samhället, 4. ta initiativ till verksam- 5. ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder heter och föreslå åtgärder som samisk kultur som främjar samisk kultur främjar samt samt 5. samverka med andra 6. samverka med andra och samhälls- myndigheter och samhälls-

myndigheter

och yttra sig i frågor organ och yttra sig i frågor organ som rör samiska intressen. som rör samiska intressen.

6§

skall tillsätta Sametinget skall tillsätta

Sametinget

en central valnämnd som en central valnämnd som skall ansvara för valet till skall ansvara för valet till bestämmel- sametinget enligt bestämmel-

Sametinget enligt

serna i 3 kap. serna i 3 kap. och en samisk spráknämnd som skall ansvara för sametingets arbete enligt 1 § 3. kan därutöver tillsätta de nämnder som i övrigt

Sametinget behövs för beredning, förvaltning och verkställighet.

9§

Sametingets språk är samiska och svenska.

4. Förslag till Lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)

Härigenom föreskrivs i fråga om rennäringslagen (1971:437):

dels att 17, 22, 25, 31, 32 och 95 §§ skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 25 a §, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Behövs virke till anläggning Behövs virke till anläggeller byggnad som avses i 16 ning eller byggnad som avses § första eller andra stycket, i 16 § första eller andra f âr skog avverkas på de delar stycket, får skog avverkas på av betesområdet som hör till de delar av betesområdet som lappmarkerna eller ren- hör till lappmarkerna eller

betesfjällen. Inom samma renbetesfjällen. Inom samma

delar av betesområdet får delar av betesområdet får medlem i sambyn för eget den som är medlem i sambyn behov taga bränsle och slöjd- för eget behov ta bränsle och

virke. slöjdvirke. Länsstyrelsen får medge att

en same som inte är medlem

i någon sameby för eget

behov fâr ta slöjdvirke pá

kronomark inom den del av

en samebys betesområde som

avses i första stycket. om

han yrkesmässigt ägnar sig

dt samisk slö jd.

Växande barrträd får av- Växande barrträd får avverkas endast efter anvisning verkas endast efter anvisning av markens ägare eller av markens ägare eller brukare, om ej denne brukare, om inte denne medger annat. medger annat.

På sådan mark utanför På sådan mark utanför lappmarkerna och renbetes- lappmarkerna och ren-

som hör till betesfjällen som hör till en

fjällen samebys

betesområde får byn eller samebys betesområde får byn medlem i byn för ändamål eller medlem i byn för ända-

Lagen omtryckt 1985:919.

Nuvarande lydelse Föreslagen I ydelse

som anges i första stycket mål som anges i första taga endast torra träd, stycket ta endast torra träd, vindfällen, skogsavfall, tall- vindfällen, skogsavfall, talloch grantjur eller, för och grantjur eller, för tillfälligt behov, på utmark tillfälligt behov, på utmark växande lövträd. växande lövträd.

22§ Regeringen eller myndighet Regeringen eller myndighet

som regeringen bestämmer som regeringen bestämmer kan för viss tid förbjuda kan för viss tid förbjuda avverkning enligt l7 eller 18 avverkning enligt 17, 18 § av växande tall, gran eller eller 25 a § av växande tall, björk, om det behövs för att gran eller björk, om det bevara skogen eller för behövs för att bevara skogen skogens återväxt. eller för skogens återväxt.

25§

Medlem i sameby får jaga Den som är medlem i en och fiska på utmark inom de sameby får jaga och fiska på delar av byns betesområde utmark inom de delar av byns som hör till renbetesfjällen betesområde som hör till eller lappmarkerna, när renbetesfjällen eller lapprenskötsel är tillåten där. markerna, när renskötsel är

tillåten där (samebyns jaktoch fiskeomrâde). Första stycket äger Om en medlem i en sameby

motsvarande tillämpning pá tillfälligt uppehåller sig

medlem i sameby som inom en annan samebys tillfälligt uppehåller sig inom betesområde för renskiljning annan samebys betesområde eller annat ändamål som har för renskiljning eller annat samband med renarnas ändamål som har samband skötsel. får han jaga och med renarnas skötsel. Han fiska för sitt uppehälle inom får dock jaga och [iska den samebyns jakt- och endast för sitt uppehälle. fiskeomráde.

Uppehåller sig björn, varg, Uppehåller sig björn, varg,

järv eller lo bevisligen i järv eller lo bevisligen i

trakten får jakt efter sådant trakten får jakt efter sådant djur företagas på mark som djur företas på mark som anges i första stycket inom anges i första stycket inom

Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

annan samebys betesområde, en annan samebys betesi den man regeringen eller område, i den mån regeringen myndighet, som regeringen eller myndighet, som bestämmer, tillåter det. regeringen bestämmer, tillåter det.

25a§ Länsstyrelsen får medge att

en same som inte är medlem i någon sameby. men som är

stadigvarande bosatt inom en

samebys jakt- och fiskeområde. får jaga och fiska på kronomark inom omrâdet, om det med hänsyn till hans utkomstmöjligheter där och

omständigheterna i övrigt

framstår som skäligt. Länsstyrelsen skall därvid beakta vad samebyn beslutat med stöd av 35 § andra

stycket?

Länsstyrelsens beslut får även innefatta rätt att

uppföra fiskekoja.

Behövs virke till en sådan byggnad, får skog avverkas på kronomark inom samebyns jakt- och fiskeomráde. Inom samma område fâr bränsle tas för uppvärmning av byggnaden.

Avverkning fâr ske endast efter anvisning av markägaren. För avverkad skog behöver ersättning inte lämnas.

3 Hänvisningen till 35 § andra stycket avser föreslagen lydelse

enligt prop. 1990/91:4.

Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3l§

eller medlem i En sameby eller en

Sameby sameby får ej upplåta enskild same får inte upplåta

som ingår i rättighet som ingår i rättighet renskötselråtten. renskötselråtten.

får dock åt den En sameby får dock åt den

Sameby som har varit medlem i byn som har varit medlem i byn upplåta rätt att utan avgift upplåta rått att utan avgift till sitt husbehov och till sitt husbehov jaga och

jaga

fiska omrâde enligt fiska inom byns jakt- och

på byns

25 §. fiskeomráde.

32§

På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen får nytt-

upplåtas endast om upplåtelsen kan ske utan avsevärd janderätt olägenhet för renskötseln.

Avser upplåtelsen rätt till Avser upplåtelsen rätt till jakt eller fiske, krävs jakt eller fiske, krävs dessutom att upplåtelsen är dessutom att upplåtelsen är

med god jaktvård förenlig med god jaktvård förenlig eller fiskevård och kan ske eller fiskevård och kan ske utan besvärande i utan besvärande intrång i

intrång rätten till eller fiske rätten till jakt eller fiske

jakt

25 Upplåtelse av enligt 25 eller 25 a §.

enligt §.

hela fisket i visst vatten får Upplåtelse av hela fisket i ske endast om samebyn visst vatten får ske endast

det. om samebyn medger det. medger

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

95§

medlem i Till böter döms den som

Bryter sameby

eller av oaktsam- uppsåtligen eller av oaktsam-

uppsåtligen

het mot 17 - 20 § eller mot het föreskrift som meddelats med I. bryter mot 17 - 20 §, 25 stöd av 22 § eller lämnar han a § tredje eller fjärde

eller av oaktsam- stycket eller mot föreskrift

uppsåtligen

het vid som meddelats med stöd av

oriktig uppgift

renräkning eller vid upp- 22 §, rättande av renlängd dömes 2. lämnar oriktig uppgift till är vid renräkning eller vid

böter, om ej gärningen belagd med straff i brotts- upprättande av renlängd. balken. Till ansvar enligt denna

döms inte om

paragraf

gärningen är belagd med

straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

1 VÅRT UPPDRAG OCH VÅRT ARBETE

Samerättsutredningen påbörjade sitt arbete hösten 1983. Utred-

ningens primära uppgift är enligt direktiven (dir. 1982:71 och

tilläggsdir. 1983:10, se bil. l) att klarlägga vilka särskilda behov som kan härledas till samernas ställning som urbefolkning. Resultatet av denna genomgång bör enligt direktiven vara utgångspunkt för utredningens övriga undersökningar och övervägan-

den. Utredningens övriga huvuduppgifter anges vara att utreda

möjligheterna att stärka samernas rättsliga ställning i frågor som rör rennäringen, att överväga behovet av ett samiskt organ som kan företräda samerna i olika sammanhang och att föreslå insatser för att bevara och utveckla det samiska språket.

Folkrätten har kommit att tillmätas en allt större betydelse sáväl nationellt som internationellt när det gäller arbetet med att förbättra urbefolkningars och s.k. inhemska minoriteters ställning. I delbetänkandet (SOU 1986:36) Samernas folkrättsliga ställning redogör vi kortfattat för folkrätten, såvitt den kan ha betydelse för samerna. I det betänkandet presenteras inte några förslag, men de överväganden som redovisas i det har utgjort väsentliga utgångspunkter i vårt fortsatta arbete.

I f olkrättsbetänkandet hävdar vi att Sverige på folkrättslig grund har förpliktelser gentemot samerna på olika sätt. Dessa förpliktelser medför bl.a. att Sverige måste sörja för att nödvändiga resurser tryggas för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling. Detta måste tas hänsyn till i såväl lagstiftning som rättstillämpning. Det måste också beaktas av myndigheter, både centralt

och regionalt.

I vårt huvudbetänkande (SOU 1989:41) Samerätt och sameting behandlas främst renskötselns rättsliga ställning vad gäller rätt till mark och vatten samt frågan om ett folkvalt samiskt organ, ett sameting, bör inrättas. Andra frågor som tas upp i det betänkandet är behovet av en särskild samelagstiftning och ett grundlagsstadgande om samerna.

I huvudbetänkandet anges vilka skrivelser m.m. som regeringen överlämnat till samerättsutredningen. Där redovisas också vilka remissvar som utredningen har avgett.

40 Vårt och vårt arbete

uppdrag

De båda betänkandena har remissbehandlats i ett sammanhang. Inom justitiedepartementet har isamband med beredningen av våra

förslag gjorts en systematisk sammanställning av remissyttrandena,

som redovisas i promemorian (Ds 1989:72) Remissyttranden över samerättsutredningens betänkanden SOU 1986:36 och SOU 1989:41.

Regeringen har i juni 1990 i prop. 1990/91:4 om ändring i rennäringslagen (1971:437) m.m. och prop. l990/91:3 om skogsbruket i

f jällnära skogar tagit ställning till utredningens förslag vad gäller renskötselns rättsliga ställning. Övriga frågor som utredningen

tagit upp i huvudbetänkandet, såsom inrättande av ett sameting, bereds fortfarande i regeringskansliet.

I detta betänkande tar vi främst upp frågan om det samiska språkets ställning. Vi lägger också fram förslag som syftar till att förbättra den s.k. fiskesamiska gruppens förhållanden. Avslutningsvis redovisar vi några synpunkter vad gäller samernas framtid som ett folk i Norden.

I våra överväganden och förslag utgår vi, när så är motiverat, från författningsförslagen i de nyss nämnda propositionerna och där någon proposition ännu inte föreligger från utredningens

författningsförslag i huvudbetänkandet.

När det gäller uppdraget att föreslå insatser för att bevara och utveckla det samiska språket sägs i direktiven att utredningen bör utreda möjligheterna att stärka det samiska språkets ställning genom ökad användning av samiskan i olika officiella sammanhang. I samband därmed bör även behovet av utökad tolkservice på samiska undersökas. Enligt direktiven bör vi också i övrigt överväga vad som kan göras för att stärka det samiska språkets ställning.

Kapitel 2 innehåller huvudsakligen en beskrivning av det samiska språket som sådant. Inledningsvis redogörs för språkets ursprung (2.1), de olika dialekterna (2.2) och språkets struktur (23). Därefter skildrar vi hur det samiska skriftspråket vuxit fram (2,4) och hur samerna arbetar med att utveckla sitt språk (2.5). Avslutningsvis redovisas vad som är känt om kunskaperna i samiska bland samerna i Sverige (2.6).

I kapitel 3 redovisas en del bakgrundsfakta. Vi redogör för samiskan i rättsväsendet och förvaltningen (3.1) och tar upp samernas rätt till undervisning i sitt språk (3.2). Dessutom beskrivs översiktligt några sektorer i det svenska samhällslivet där samis-

Vårt uppdrag och värt arbete 41

kan bryter in, såsom media (3.3) och litteratur m.m. (3.4). Samiska ortnamn på kartor och vägskyltar tas också upp (3.5).

I arbetet med att ta fram material till de deskriptiva kapitlen om det samiska språket m.m. har, förutom de sakkunniga i utredningen, fil. dr Elina Helander, Nordiskt samiskt institut, bidragit med värdefulla sakuppgif ter.

med våra förslag är i första hand att stärka det samiska

Syftet

sådant att öka dess bruksvärde och status. Det språket som genom är med andra ord språkets behov av stöd som är det centrala, inte de enskilda samernas. Det ligger sålunda främst språkpolitiska överväganden bakom förslagen.

Det finns emellertid också ett språkrättsligt perspektiv på saken. Vi har i våra tidigare betänkanden konstaterat att folkrätten har betydelse för det samiska språkets ställning. Såväl inom Europarådet som inom EG arbetar man för närvarande med minoritetsspråkfrågor med högt ställda ambitioner. Även i Norge och Finland är frågan om samiskans ställning i officiella sammanhang aktuell. Både den norska och den finländska regeringen har nyligen lagt fram till samisk språklagstiftning. Vi tar upp det inter-

förslag nationella perspektivet på språkfrågan i kapitel 4.

För att få vissa frågeställningar kring det samiska språkets framtid belysta har docenten Kenneth Hyltenstam anlitats. Hyltenstam, som är verksam vid Centrum för tvåspråkighetsforsk-

vid Stockholms universitet, har tillsammans med fil. kand.

ning

Christopher Stroud, också han verksam vid centret, sammanställt

Språkbyte och språkbevarande i ett internationellt rapporten perspektiv med särskilt beaktande av situationen för samiskan i

I rapporten, som vi gett ut särskilt (SOU 1990:84),

Sverige.

redogör författarna för de faktorer som bidrar till att ett minoritetsspråk antingen bevaras eller överges till förmån för ett konkurrerande språk. Dessutom görs en bedömning av de svenska samernas möjligheter att bevara sitt språk. Rapporten sammanfattas i kapitel 5.

En särskild utredare har nyligen inom utbildningsdepartementet

en översyn av den samiska kulturens fortbestånd och

gjort

och därvid tagit upp frågor som rör det samiska

utveckling

språkets framtid. Utredarens förslag har presenterats i rapporten

1989:38) Saemien kultuvre - Sáme kultuvra - Samisk kultur.

(Ds

Utredningsmannen har sett det som sin uppgift att söka säkra det samiska språkets ställning som kulturstöd och kulturkommunika-

42 Vårt uppdrag och vårt arbete

tionsmedel. Förslaget syftar alltså till att det skall bli fler möjligheter att möta samiskt språk, talat, skrivet eller förmedlat genom ljud- och bildmedier. I rapporten tas upp frågor som rör det ekonomiska stödet till samisk kultur och

utbildning. Möjligheten att erbjuda samiska alternativ i utbildningssystemets olika

stadier belyses ingående. Riksdagen har vid behandling av budgetpropositionen 1990 tagit ställning till huvuddelen av förslagen. I kapitel 6 redogörs för samekulturutredningen och resultatet av dess arbete.

Vårt arbete i språkfrågan kan sägas huvudsakligen ha inriktats på att utreda möjligheterna att genom lagstiftning säkra samiska språkrättigheter. Det gäller i första hand rätten att använda samiska vid kontakter med myndigheter. Denna

arbetsfördelning mellan samerättsutredningen och har samekulturutredningen

överenskommits vid samråd mellan de båda utredningarna.

Vi tar således i våra överväganden och förslag inte upp frågor som direkt rör utbildnings- och kulturområdet. Däremot redovisar vi, som nyss nämnts, i de deskriptiva avsnitten vilka insatser som

- eller avstått från att -

lagstiftaren tidigare gjort göra inom

dessa områden. Syftet med det är att belysa bakgrunden till det samiska språkets situation i dag.

Våra överväganden och förslag i språkdelen finns i kapitel 7.

Vi har för att diskutera våra samiskans

tankegångar kring

ställning i officiella sammanhang sammanträf fat med företrädare för Kiruna och Gällivare kommuner. Underhandskontakter har

ägt rum med representanter för rennäringsadministrationen, centralt och regionalt liksom med ledamöter i och

sameskolstyrelsen

styrelsen för samefonden.

Information om det språkrättsliga arbetet i Norge och Finland har till största delen erhållits genom det informella samarbetet mellan samerättsutredningarna i Norge, Sverige och Finland. Vi har vidare hållits underrättade om det pågående arbetet med minoritetsspråkfrågor i Europarådet.

Som inledningsvis angetts har vi funnit det angeläget att i detta betänkande ta upp fiskesamernas förhållanden, trots att vi inte uttryckligen getts det uppdraget. Vi menar dock att dessa spörsmål ligger i linje med den övergripande målsättningen för vårt arbete. Bakgrunden till att vi ägnat oss åt saken är i korthet följande.

Värt uppdrag och vårt arbete 43

Vid sidan av renskötsel är jakt och fiske samt samisk slöjd de traditionella samiska näringarna. Rätt att med stöd av ren-

näringslagen begagna annans mark för jakt, fiske och skogsfång

har endast den som är medlem i en sameby. De nämnda näringarna bedrivs emellertid inte enbart av samer som är medlemmar i samebyar, utan även av samer som står utanför byarna. En särskilt utsatt grupp i detta sammanhang är f iskesamerna. Med f iskesamer avses här samer som inte är medlemmar i någon sameby, men helt eller delvis är beroende av att fiska inom renskötselområdet för

sin försörjning.

Frågan vilka särskilda rättigheter en enskild fiskesame kan ha i dessa sammanhang år endast domstol behörig att avgöra. Däremot kan man genom lagstiftning ge f iskesamerna bättre möjligheter att bedriva fiske och ge dem en större trygghet i sin näringsutövning. En sådan reform kan motiveras av såväl rättsliga som sociala och

näringsmässiga skäl.

Redovisningen av vår syn på de f iskesamiska spörsmålen och våra

förslag härvidlag finns i kapitel 8.

Det år få områden där det är så befogat att gå från ord till handling när det gäller nordiskt samarbete som det samepolitiska. Redan i huvudbetänkandet redogjorde vi något för det f ruktbara samarbetet mellan de nordiska samerättsutredningarna och nämnde några andra områden där ett aktivt samarbete pågår i samefrågor.

De tre samerättsutredningarna har till sina resp. uppdragsgivare

överlämnat en gemensamt utformad promemoria om vår uppfattning om samiskt medlemskap i Nordiska rådet. Frågan har varit föremål för ingående överväganden inom ramen för samarbetet. Samerättsutredningarnas ordförande har under hösten 1988 i en rapport till Nordiska ministerrådet gemensamt redovisat vissa andra frågeställningar som varit föremål för överväganden inom ramen _ för samarbetet. Det gäller frågan om det behövs en nordisk samekonvention och en nordisk sameombudsman samt frågan om ett nordiskt samordningsorgan i samefrågor. Dessutom behandlas spörsmålet om ett nordiskt sameting. Rapporten är bilagd detta betänkande (bil. 2).

I kapitel 9 redovisar vi bl.a. sammanfattningsvis de uppfattningar vi gett uttryck åt i den nyssnämnda rapporten och promemorian.

I kapitel 10 redogör vi för kostnaderna för förslagen och hur de bör finansieras.

44 Vårt och vårt arbete

uppdrag

Det bör erinras om att flera frågor av samerättslig karaktär återstår att lösa även sedan samerättsutredningen har avslutat sitt arbete. Vi vill här i första hand peka på frågan om samebyarna och deras framtida verksamhet. Tanken att bredda samebyarnas verksamhetsfält och därmed öppna byarna för nya medlemmar har

funnits bland samerna En sådan reform fordrar en

länge själva.

av de nuvarande bestämmelserna i rennärings-

grundlig översyn

lagen med beaktande av såväl näringsmässiga som föreningsrättsliga aspekter.

2 DET SAMISKA SPRÅKET

Detta innehåller en beskrivning av det

kapitel huvudsakligen

samiska språket som sådant. Inledningsvis redogörs för språkets

de olika dialekterna och språkets struktur. Därefter ursprung, skildrar vi hur det samiska skriftspråket har vuxit fram och hur samerna arbetar med att utveckla sitt språk. Avslutningsvis redovisas vad som är känt om kunskaperna i samiska bland samerna i Sverige.

2.1 Samiskan ett finsk-ugriskt språk

Det samiska språkområdet sträcker sig från Kopparbergs län och de delarna av Hedmarks fylke i Norge i en 15 - 30 mil

nordliga

bred zon norrut och österut genom nordligaste Finland och till de östligaste delarna av Kolahalvön (se fig. l).

Man vet inte hur många personer som talar samiska. Vanligen brukar man dock räkna med att ungefär två tredjedelar av den totala samiska befolkningen eller ca 35 000 personer år samisktalande.

Det samiska språket tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen (se fig.

är således besläktad med finskan och de andra 2). Samiskan östersjöfinska språken, trots att samer och finnar antropologiskt sett inte anses närstående. De finsk-ugriska språken utgör den västra grenen av den uraliska språkätten. De samojediska språken bildar den andra grenen av uraliskan, som från en ursprunglig form 4 000 år före vår tideräknings början utvecklade sig

omkring

till det som i språkvetenskapen kallas för urfinskugriskan.

förde via en finsk-permisk språkform (från vilken Utvecklingen

och votjakiskan härrör) över de volgafinska språken

syrjänskan

(förgrenade till och mordvinskan) till den tidiga

tjeremissiskan

urfinskan (l 500 - 1 000 f.Kr.).

500 f.Kr. - Ur den tidiga urfinskan har den sena urfinskan (l 0)

000 f.Kr. - vuxit fram. Den sena och ursamiskan (l 700 e.Kr.) urfinskan gav upphov till de östersjöfinska språken såsom finskan, estniskan och karelskan, medan ursamiskan utvecklade sig till de

som vi finner väsentligt hade de olika

språkvarieteter i dag. I allt

språkvarieteterna hunnit utveckla sig före 700-talet. Av de första

Det samiska språket

skriftliga källorna från 1500 och l600-talen tydligt att

framgår

dialektindelningen då var den som vi känner i dag.

vi _. r

\ “\.

\ L P \,

-_\\\\* s o \

\\ U xw,

v. \ 1 / \\ I S S /I f i I 9 I, | , u ü z | r l , s r FINLAND \z J*

NORGE

Q SVERlGE

59/6” Färkormingar :

ö = .. Östsamiska

N = nordsamiska L = lulesamiska - Centralsamiska P = pitesamiska 0 km U = umesamjska Sydsamiska Skalal:7500000 5 = Svdsâmiska - i vidaste

utom umesamiska bemärkelse

Figur 1. Det samiska sprâkomrádet. Elina Helander, Om

Efter

tresprákighet. Umeå 1984.

Ytterligare en utvecklingslinje från urfinsk-ugriskan

bör nämnas, nämligen den som förde fram till ett ugriskt språk från vilket bl.a.

ungerskan härrör. De finsk-ugriska språken, med i ungerskan sydost och samiskan i nordväst, bildar således av en lång kedja

sou 199091 Det samiska språket 47

besläktade språk, som beräknas ha en 6 OOO-árig gemensam historia.

Denna teori om det samiska språkets historia och släktskap är den mest vedertagna bland de finsk-ugriska sprákforskarna. Den brukar benämnas stamträdsteorin.

finska, karelska vepsiska votiskagstniska, Iiviska den sena urfinskan 1000 f. Kr. - 0 ursamiska mordvgnska 1000 f. Kr. - 700 e. Kr.

tjeremissiska votjakiska

den tidiga urfinskan 1500 - 1000 f. Kr. syrjänska det volgafinska urostjakiska språket 2000 - 1500 f. Kr. vog ska det det finsk-permiska ursprå- Obugriska ket 3000 - 2000 f. Kr. ursprâket

det ugriska urspråket 3000 - 1000 f. Kr.

det uraliska ursamojediska urspråket - 40001. Kr. ursamojediska

Figur 2: De uraliska sprákens stamträd. Efter Mikko Korhonen, Johdatus Iapin kielen historiaan, Helsingfors 1981 (beteckningarna översatta till svenska).

I samiskan finns gamla baltiska och germanska lánord. En del lån kan vidare härledas till urnordiskan. Samiskan innehåller också en del slaviska lánord. Den nära kontakten med finsk har

befolkning

48 Det samiska språket

ständigt påverkat språket, men samiskan har i nordliga trakter även influerat de omgivande språken. I modern tid har huvudsakligen via norskan, svenskan och finskan en del tekniska termer och internationella ord och uttryck inlemmats i samiskan.

2.2 Samiska språk och dialekter

Det samiska språket kan indelas i tre språkområden, nämligen östsamiska, centralsamiska och sydsamiska (se fig. l).

Östsamiskan omfattar enaresamiska, skoltsamiska, kildinsamiska och tersamiska. Enaresamiska talas runt Enare träsk i norra Finland. Skoltsamiska förekommer i områden i nordöstra Finland och östligaste Finnmark samt i Sovjetunionen öster om gränsen till Norge och Finland. Kildinsamiska och tersamiska talas på Kolahalvön.

Centralsamiskan kan delas in i nordsamiska, lulesamiska och

arjeplogssamiska (även kallad pitesamiska).

Nordsamiskans traditionella utbredningsområde omfattar för Sveriges del den del av Norrbottens län som ligger norr om Kaitumälven, dvs. huvudsakligen Kiruna kommun och de omräden i Norge och Finland nordväst, norr och nordost därom som

av norska ishavskusten. I Finland talas nordsamiska i begränsas den del av sameomrádet som inte omfattas av den östsamiska dialektgruppen.

Nordsamiska talas även längre söderut. I Sverige är det bl.a. en

av de av nordsamer som ägde rum i

följd tvångsförflyttningar

början av detta århundrade.

Lulesamiska talas från Kaitumälven i norr till Piteälven i söder inom Gällivare och Jokkmokks kommuner. l Norge är den lulesamiska dialekten koncentrerad till Tysfjord, Hamarøy och Sørfold i Nordlands fylke.

Det arjeplogssamiska språkområdet omfattar större delen av

kommun och i någon mån norra delen av Arvidsjaurs

Arjeplogs

kommun. I Norge talas språkvarieteten av ett fåtal personer inom Nordlands fylke från Rana till Fauske.

Det sydsamiska språkområdet, till vilket förutom egentlig sydsamiska även umesamiskan räknas, sträcker sig från den sydligaste

Det samiska 49

språket

delen av Arjeplogs kommun söderut till Idre i Dalarna och Hedmarks fylke i Norge. Gränsen mellan umesamiskan och sydsamiskan följer i huvudsak Umeälvens sträckning.

Inom de samiska dialektområdena förekommer givetvis liksom i andra språk underdialekter. Exempelvis talas karesuandosamiska

inom samebyarna Könkämä och Lainiovuoma, jukkasjärvisamiska

inom samebyarna Saarivuoma, Talma, Rautasvuoma och Laevas och gällivaresamiska inom samebyarna Norrkaitum, Mellanbyn och Sörkaitum. Umesamiskan i norra Tärna, Sorsele, Arvidsjaur och Malå och sydligaste delen av Arjeplog förenar på ett speciellt sätt

nordliga och sydliga drag.

Mellan de samiska dialekterna finns det inga absoluta gränser. Inom hela sameområdet gäller att granndialekter ömsesidigt kan förstås. Skillnaderna mellan dialekter som geografiskt ligger långt ifrån varandra kan däremot vara mycket stora. Den skarpaste gränsen mellan de tre nämnda språkområdena går mellan östsamiskan och centralsamiskan i Finland. Förhållandet mellan nordsamiska och lulesamiska har liknats vid förhållandet mellan svenska och norska. Skillnaden mellan nordsamiska och sydsamiska brukar däremot enkelt uttryckt sägas vara ungefär lika stor som skillnaden mellan svenska och isländska.

2.3 Ett språk rikt pá ord och nyanser

Samiskan är av naturliga skäl starkt präglad av samernas traditionella levnadssätt nära naturen och framför allt av rennäringen. Den har en mängd ord och uttryck som rör förhållandet mellan renen, människan och naturen som saknas i det svenska språket. Exempelvis innehåller samiskan en rikedom på topografiska benämningar. Välbekant för de flesta är samiskans mångfald när det gäller ord för snöns olika konsistens beroende pá väderlek och árstidernas växlingar.

Samiskans ljudsystem kännetecknas bl.a. av att det är rikt på diftonger och triftonger. Sådana vokaler saknas i de inhemska orden i standardsvenskan men finns kvar i en del dialekter, t.ex. gotländskan och jämtskan. Vokalen a finns i två varianter som är betydelseskiljande, exempelvis betyder mannu gång, färd och mánnu måne, månad.

Vad gäller grammatiken bör bl.a. nämnas de många kasusformerna. I t.ex.nordsamiskan finns sju kasus: nominativ, genitiv, ackusativ,

50 Det samiska språket sou 1990;9|

illativ, lokativ, komitativ och essiv. Substantivet guolli f isk böjs

på följande sätt.

§ingularis Plgrglis

nominativ guolli fisk(-en) guolit fiskar(-na) genitiv guoli fiskens guliid fiskarnas

ackusativ guoli fisk(-en) guliid fiskar(-na)

illativ guollái till fisken guliide till fiskarna lokativ guolis ur fisken guliin ur fiskarna komitativ guliin med fisken guliiguin med fiskarna essiv guollin såsom fisk guolliu såsom fiskar

En jämförelse mellan de olika kasusformerna visar att förutom böjningsändelserna varierar konsonanterna mellan första och andra stavelsen (i det här fallet mellan l och Il). Detta år en variant av den s.k. stadieväxlingen. Stadieväxling, som alltså berör de s.k. stamkonsonanterna (mellan udda och jämn stavelse), måste tillämpas både när ordet har eller saknar böjningsändelse. Därför kan den som lär sig samiska tycka att språket är komplicerat. Å andra sidan finns få undantag från de grammatiska reglerna, vilket underlättar språkets inlärning.

Något som också underlättar inlärningen år att det inte finns någon böjning efter genus. För svenskans han och hon finns bara ett personligt pronomen son. Samiskan skiljer inte heller på obestämd och bestämd form med olika ändelser. Däremot böjs verb och personliga pronomen förutom i singualaris och pluralis även i dualis (tvåtal). Även i isländskan finns rester kvar av dualis, som fanns i det nordiska fornspråket.

Verben har i nordsamiskan nio olika former i indikativ presens. Som exempel kan visas hur verbet borrat äta böjs i presens.

mon boran jag åter don borat du äter son /dat borrá han (hon) /den (det) åter moai borre vi två äter doai borrabeahtti ni två äter soai borraba de två äter mii borrat vi äter dii borrabehtet ni äter sii borret de åter

Det samiska 51

språket

Samiskan har tre modusformer förutom indikativ impera-

nämligen

tiv, konditionalis och potentialis. Med hänsyn till dessa

kategorier

får ett samiskt verb närmare 50 olika former.

Svenskans den/(det) där uttrycks med olika ord i samiskan för att precisera avstånd från talaren. Dat är det neutrala abstrakta uttrycket. Dát uttrycker det som är nära den talande, diet det som är nära den tilltalade, duot det som är längre bort, och dot det som är längst bort. Vill man uttrycka något som är mycket långt borta uttalar man o i dot extra långt.

Det vanliga i svenskan är att ad jektiv kompareras men i samiskan kan ibland också substantiv kompareras. Ordet gáddi strand med komparativändelsens -t (gáttit) får betydelsen närmare stranden och med superlativändelsens -mus (gáttimus) närmast stranden.

Samiskan är rik på avledningsändelser. Både substantiv och verb kan få nya former genom avledningar. Med ett enda ord, avlett från ett grundord, kan samiskan förmedla det som i svenskan ibland måste uttryckas med flera ord. Av det nämnda

tidigare

verbet borrat äta kan bildas t.ex. borralit äta lite eller i all hast, borastit äta fort, boradit äta i lugn och ro, borrát eller borragoahtit börja äta, borrot bli uppäten eller biten, borahaddat ge mat flera gånger eller till flera, borrahahttit ha till att äta, borahallat bli biten eller uppäten (med obehag), borohuvvat bli småtärande, mista matlusten.

Sinnesuttryck kan också med hjälp av avledningsändelserna

framställas på ett konkret och mycket livfullt sätt. Om en turist skidar i fjällen i en knallröd anorak mot av den vita

bakgrunden

snön kan man peka på honom och konstatera på samiska: Doppe dat ruoksá där står han och lyser röd, egentligen där rödar han. Kommer turisten plötsligt till synes efter att ha varit

skymd bakom en kulle, kan detta faktum betecknas med dat

doppe

ruovssiha plötsligt lysa till rött, ungefär där rodnar han fram. Åker samma röda turist hit och dit på fjällsluttningen i närheten säger man att han ruovssilda, dvs. han rödar flera gånger på olika ställen. Om turisten slutligen befinner sig så borta att

långt

han nätt och jämt syns då och då när han skidar fram och tillbaka, så kan det omtalas med verbavledningen ruovssildallá f limrar till rött flera på stort avstånd.1

gånger

Exemplet från Nils Erik Hansegård, Samernas språk, 1976

(ortografin dock enligt samisk språknämnd 1984).

52 Det samiska språket

2.4 Framväxten av ett samiskt skriftspråk

Samernas kultur har, liksom alla andra kulturer, präglats av de

under vilka den utvecklats. I den samiska kulturen med

betingelser

jakt och fiske och sedermera rennäring som huvudnäringar har de

nödvändiga kunskaperna och färdigheterna muntligt förmedlats

från generation till generation inom familjen och bygemenskapen. Något egentligt behov av ett skriftspråk har därför inte förelegat.

Det äldsta kända skrivna materialet på samiska är en lista på 95 0rd och uttryck som den brittiske s jökaptenen Stephen Borroughs upptecknade år 1557 vid en vistelse bland samerna på Kolahalvön.

De första böckerna på samiska utkom år 1619 som ett led i missionssträvandena bland samerna. Det var en ABC-bok med katekes och en mässbok. Böckerna var dock språkligt sett av dålig kvalité. Dessa böcker liksom den år 1633 utgivna lilla katekesen bär prägel av nordlig sydsamiska, närmast umesamiska. År 1638 trycktes en svensk-samisk ABC-bok på en spräkform som närmast kan hänföras till Lule lappmark. Den svenska kyrkohandboken översattes till samiska år 1648 under namnet Manuale Lapponicum. Vid översättningsarbetet hade man vinnlagt sig om att försöka skapa ett gemensamt samiskt skriftspråk med element från skilda områden, men basen i det språket var den varietet av centralsamiskan som vi i dag kallar tornesamiska. Försöket slog emellertid inte väl ut. Vid senare utgivningar av kyrkohandboken och andra kyrkliga böcker höll man sig därför till sydligare dialekter.

För att bl.a. leda kyrkans och skolans arbete i lappmarkerna inrättades år 1739 Direktionen för Lappmarkens Ecklesiastikverk. Direktionen kom snart att intressera sig för att reglera det samiska språket. En översättning av nya testamentet till samiska krävde också överväganden vid val av ett lämpligt skriftspråk. Den samiska kyrkoherden Lars Rangius hade redan år 1715 gett ut ett provtryck ur sin översättning av nya testamentet, men det blev

aldrig publicerat på grund av oenighet om ortografin.

Uppdraget att översätta nya testamentet gick i stället till kyrkoherden och skolmästaren Pehr Fjellström. Han hade studerat skillnaderna mellan de olika samiska dialekterna i syfte att skapa ett samiskt skriftspråk. Det av Fjellström ledda språkarbetet gav samiskan en skriftspråksform som i huvudsak bygger på de nordligaste sydsamiska dialekterna. Denna skriftspråksform kunde användas så långt norrut som i Arjeplog och Gällivare. Fjellström

Det samiska 53

språket

gav på denna skrif tspråksf orm ut en svensk-samisk ordbok och en

grammatik.

Vid språkkonferenser åren 1743 och 1744, som tillkommit på lappmarksdirektionens initiativ, enades man om att bruka en språkf orm som hade sin utgångspunkt i Fjellströms arbete. Denna språkform har senare kallats för det sydlapska bokspráket. Grunden var de samiska variteter, som talades i ume- och

arjeplogssamiskt område.

Höjdpunkterna i översättningsarbetet på det sydlapska bokspråket

var Fjellströms översättning av det nya testamentet år 1755, Erik Lindahls och Johan samisk-latin-svenska ordbok, Lexicon

Öhrlings

Lapponicum, från år 1780 och översättningen av bibeln i dess helhet år 1811. ordbok har än i betydelse.

Lindahl-Öhrlings dag

I Norge utgavs år 1748 en nordsamisk grammatik. Den följdes av en ordbok år 1756. Katekesen och en ABC-bok översättes åren 1767 - 1768. Med början år 1768 utkom en stor samisk-latin-dansk ordbok. Dessa arbeten kom att utgöra grunden till det s.k. norsksamiska skriftspráket.

Den danske språkforskaren Rasmus Rask utarbetade år 1832 en samisk språklära. Rask införde speciella samiska skrivtecken. Dittills hade man använt svenska eller dansk-norska bokstavskombinationer för språkliga ljud i samiskan som det svenska och dansk-norska alfabetet inte hade bokstäver för.

Under de följande decennierna infördes genom prästen Nils Vibe Stockfleth ytterligare bokstäver i det samiska alfabetet. På Rasks och Stockfleths grundsatser arbetade professorn Jens Andreas Friis vidare och hans ortografiska system har överlevt till våra dagar genom tryckningen av hela bibeln, som utgavs på nordsamiska år 1895.

På svensk sida fick efter hand det sydlapska bokspråket vika tillbaka för en nordsamisk skriftspråksnorm. Med år 1839

början

utgav den laestadianska rörelsens grundare, Lars Levi Laestadius, flera originalverk på samiska. Laestadius byggde sitt skriftspråk på lulesamiskan. Detta skriftspråk kom att, något oegentligt, benämnas det nordlapska boksprâket. Laestadius skriftspråk förstods i norr bättre än tidigare samiska skriftspråk. Det kallas ibland också för kåtalapska.

54 Det samiska språket

Genom K B Wiklunds utgivningar i 1900-talets början skapades ett rent lulesamiskt skriftspråk. översättningen av nya testamentet kom år 1903. Wiklund utgav år 1901 sin standardlärobok i lulesamiska Lärobok i lapska språket.

En fonologisk ortografi för nordsamiska skapades av professorn

Konrad Nielsen. Han utgav Laerobok i lappisk i tre band åren 1926 - 1929 och den klassiska Lappisk ordbok med professorn Asbjørn Nesheim som medförfattare åren 1932 - 1962.

I tidskriften Sápmelas, som kom ut med sitt första nummer år 1934, kom en särskild finsk ortograf i för nordsamiska att användas. Den hade utvecklats av professorn Paavo Ravila och var olik både Friissystem och Konrad Nielsens system.

Det fanns sålunda vid denna tid tre olika ortografier för nordsamiskan. Alla byggde dock på samma språkliga underlag, nämligen nordsamiskans östliga dialekter.

I samråd mellan sakkunniga från norsk, svensk och finländsk sida skapades en ny gemensam ortografi för nordsamiskan, det s.k. Bergsland/Ruongsystemet som från åren 1950 - 1951 togs i bruki Sverige och Norge. Även lulesamiskan kom under en kort tid att skrivas med detta system med några få modifikationer.

Arbetet med sydsamiskan fortsatte en tid efter bibelöversättningen år 1811. Under 1800-talets senare hälft utkom bl.a. psalmböcker. Under första delen av 1900-talet förekom dock ingen utgivning på sydsamiska. På initiativ från sydsamerna själva utgav Knut Bergsland och Gustav Hasselbrink år 1957 textsamlingen Sámien lukkeme-gärjá. Textsamlingen skrevs efter i stort sett samma

ortografiska principer som gällde för nordsamiskan.

2.5 Det fortsatta språkarbetet i samisk regi

När arbetet med att förbättra läromedlen på samiska kom i gång på 1950-talet blev det angeläget att söka utveckla den samiska terminologin. Det gällde att skapa ord och uttryck som passade det moderna samhällets krav. Nordiska samerådet (se avsnitt 9.1.1) tillsatte därför en terminologikommitté. växte behovet av

Samtidigt

en gemensam nordsamisk ortograf i sig allt starkare. Vid samekonferensen i Gällivare år 1971 tillsattes en arbetsgrupp för det samiska språket. Vid den följande samekonferensen i Snåsa år 1974

sou 1990:91 Det samiska språket 55

organiserades arbetsgruppen om till en permanent samisk spráknämnd.

Språknämnden kom att bestå av två företrädare för sydsamiskan, två för lulesamiskan, tre för nordsamiskan samt en vardera för skoltsamiskan och enaresamiskan. Sverige, Norge och Finland fick lika stor representation i nämnden.

Vid samekonferensen i Snåsa fastslogs följande om den samiska språknämndens mandat. Samiska språknämnden år det organ som från samekonferensen har den högsta myndighet i frågor som berör det samiska språket. språknämnden skall verkställa och föreslå sådana åtgärder till fromma för det samiska språkets vård, som den finner nödvändiga. Sedan år 1974 år Nordiskt samiskt instituts sektion för språk och kultur språknåmndens sekretariat. En presentation av Nordiskt samiskt institut finns i avsnitt 9.1.2.

Den samiska språknämnden är representerad i styrelsen för det av Nordiska ministerrådet upprättade nordiska språksekretariatet. Pâ så sätt är språknämnden också delaktig i det officiella spráksamarbetet i Norden.

språknämnden har tagit upp många olika frågor inom samisk språkvård. Arbetet med den samiska ortograf in har emellertid stått i centrum.

språknämnden godkände år 1976 en sydsamisk ortografi, som utvecklats av Knut Bergsland och Ella Holm Bull. Bergslands Sydsamisk grammatikk som utkom år 1982 är baserad på denna ortografi. Arbetet med en gemensam nordsamisk ortografi påbörjades år 1973. Ett förslag till en sådan ortografi lade språknämnden fram vid 1978 års samekonferens i Arjeplog som antog

Ortografin har därefter år 1984 justerats i viss mån.

förslaget.

En för Norge och Sverige gemensam lulesamisk ortograf i antogs av samekonferensen år 1983 i Utsjoki.

För att skriva lulesamiska och sydsamiska behöver man i dag endast använda de bokstäver som ingår i det latinska alfabetet. Det nordsamiska skriftspråket skiljer sig från de övriga så till vida att det är ett s.k. fonematiskt skriftspråk, dvs. varje ljud motsvaras av ett tecken. Tj-ljudet skrivs därför på det sätt som är utmärkande för vissa slaviska språk, dvs. ö (preaspirerat) och i, och sj-ljudet s. De ljud som motsvarar engelskans th betecknas med d (tonande) och f (tonlöst). Ng-ljudet betecknas med

n.

56 Det samiska språket

De gemensamma samiska ortografierna har medfört att

utveckling-

en av läromedel fått ny fart och att den skönlitterära produktionen har ökat, särskilt på nordsamiska.

Arbetet med att utveckla den samiska har lett till att

terminologin

språknämnden utarbetat listor med nya ord. Tillsammans med Nordiskt samiskt institut har nämnden tagit initiativ till ett större terminologiprojekt. Detta arbete, som ännu inte är avslutat, avser för svensk del lulesamisk ordforskning.

Samisk språknämnd har vidare initierat och genomfört en tolkutbildning i samarbete med Nordiskt samiskt institut. En annan viktig funktion som nämnden till har är att ge råd i språkfrågor samiska medier m.fl. Språknämnden har vidare i engagerat sig arbetet med de samiska ortnamnen och medverkat till att utarbeta en språktest i samiska.

2.6 Hur många talar samiska?

Man kan inte med säkerhet säga hur samer det finns i

många

Sverige i dag, var de är bosatta eller i vilken omfattning de talar samiska.

Vid 1945 års folkräkning redovisades antalet samer till ca 10 000, varav ungefär 200, eller endast två vara bosatta procent, angavs utanför Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Antalet samisktalande bedömdes vara 5 000.

omkring

Såväl 1957 års nomadskoleutredning som 1964 års

rennäringssak-

kunniga lät utföra demografiska av den renskötan-

undersökningar

de befolkningen i Sverige. En mer omfattande studie

demografisk

av hela den samiska folkgruppen gjordes emellertid inte förrän ett stycke in på 1970-talet då sameutredningen 1975:99) lät (SOU pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå utföra en befolkningsstudie över såväl de renskötande som de icke renskötande samerna.

Som utgångspunkt för registreringen av i underbefolkningen

sökningen användes renlängderna för åren 1965 - 1971 komplet-

terade med data från församlingsböckerna. Uppgifterna avsåg

förhållandena vid årsskiftet 1971/72. skulle

Enligt undersökningen

de renskötande samernas antal uppgå till 2 749 personer och de icke renskötandes till 12 930, dvs. totalt 15 679 Den personer. använda metodiken för att få fram de icke renskötande samernas

Det samiska språket 57

antal ansågs emellertid ha gett ett för lågt tal för den gruppen. I rapporten uppskattades därför den totala samiska befolkningen i landet till ca 17 000 personer.

Av den renskötande befolkningen beräknades i runda tal 2 000 bo i Norrbottens län, 300 i Västerbottens län och 400 i Jämtlands län. Det största antalet icke renskötande samer, nära 6 100, fanns enligt utredningens beräkningar i Norrbottens län. I Västerbottens län ansågs finnas ungefär 2 100 och i Jämtlands län drygt 900 icke

renskötande samer.

Utredningen konstaterade sålunda b1.a. följande. I Norrbottens län fanns det drygt 8 000 samer. Mer än hälften av landets samebef olkning bodde alltså där. Det totala antalet samer i Västerbottens län uppgick till ungefär 2 500 och i Jämtlands län till drygt l 300. Ungefär 3 800 samer, dvs. ca 25 procent, bodde sålunda vid årsskiftet 1971/72 utanför de tre nordligaste länen.

En jämförelse mellan uppgifterna från 1945 års folkräkning och sameutredningen ger vid handen att det skett en omfattande utflyttning av samer från de tre nordligaste länen under efterkrigstiden. Eftersom även samerna varit delaktiga i den betydande f olkomf lyttning som skett inom de nordligaste länen f rån inlandskommunerna till kustkommunerna kan man räkna med att utflyttningen från vad som traditionellt anses vara det samiska kärnområdet varit omfattande.

Det har inte bedömts vara möjligt att göra en framskrivning av

den samiska befolkningens demografi utifrån de uppgifter som

redovisades av sameutredningen. Om man emellertid räknar med en årlig naturlig folkökning på ca 6 promille, skulle man, med

utgångspunkt i sameutredningens uppgifter, år 2000 i Sverige ha en

samisk befolkning på ungefär 20 000 personer. Det kan vidare på goda grunder antas att utflyttningen av samer från det samiska kärnområdet till den norrländska kustbygden och övriga Sverige har fortsatt under de nära två decennier som förflutit sedan

sameutredningens undersökningar.

Som nämnts bedömde man vid 1945 års folkräkning att det fanns omkring 5 000 samisktalande i Sverige. Därefter har flera utredningar försökt att beräkna hur omfattande kunskaperna i samiska är. Med utgångspunkt i 1945 års folkräkning gjorde 1957 års

nomadskoleutredning ett försök till uppskattning och kom fram

till att drygt 4 000 samer kunde tala samiska.

58 Det samiska språket

Sameutredningen lät pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå göra en mer kvalificerad vetenskaplig undersökning av språkkunskaperna. Vid denna undersökning försökte man bl.a. kartlägga samernas förmåga att förstå, tala, läsa och skriva samiska. Det bör betonas att det inte rörde sig om något språktest

utan undersökningen byggde på de intervjuades egen skattning av

sina språkkunskaper. Resultaten redovisas till viss del i de

tabellerna l - 5. För en av

följande fullständig presentation

undersökningsresultaten hänvisas till SOU 1975:100 s. 324 f.

Tabell l visar i vilken utsträckning samiska förstås av renskötande resp. icke renskötande samer. Den renskötande gruppen uppvisade en klart större andel som förstod samiska än den icke renskötande gruppen. Det framgår också av tabellen att kvinnorna uppgav sig förstå samiska i större omfattning än männen.

Tabell 1 Förståelse av samiska. Procentuell fördelning efter kön

Källa: Sameutredningen

Även de renskötande samernas att tala samiska var

färdigheter

enligt undersökningen större än de icke renskötandes. Också i detta avseende var kvinnornas färdigheter bättre än männens. Det framgår vidare att andelen som inte alls kunde tala språket var klart större än andelen som inte alls förstod det (tabell 2).

Det samiska språket 59 Tabell 2 Kunskaper i att tala samiska. Procentuell fördelning efter kön

Källa: Sameutredningen

Läskunskaperna var enligt undersökningen mycket bristfälliga.

Ungef är hälften av den renskötande gruppen och ca 70 procent av den icke renskötande gruppen kunde över huvud taget inte läsa sitt eget språk (tabell 3). Tabell 3 Läskunskaper i samiska. Procentuell fördelning efter kön

Läser Läser Läser Läser

Källa: Sameutredningen

Enligt undersökningen var det endast ett fåtal samer som kunde

skriva samiska utan svårigheter (tabell 4).

60 Det samiska språket

Tabell 4 Skrivkunskaper i samiska. Procentuell efter kön

fördelning

Skriver Skriver Skriver Skriver

Källa: Sameutredningen

Av undersökningen framkom vidare att det fanns ett samband mellan barnens kunskaper och föräldrarnas. Hade föräldrarna

dåliga

kunskaper i samiska, kunde barnen i regel inte samiska alls. Ungefär hälften av de barn som hade renskötande föräldrar kunde samiska, medan endast tio procent av de icke renskötande samernas barn kunde samiska. Av de icke renskötande sydsamerna i undersökningen var det som hade barn som kunde samiska.

ingen

Barnens kunskaper i samiska redovisas i tabell 5.

Tabell 5 Barnens kunskaper i samiska. Procentuell

fördelning

Alla barn Några barn Inga barn

90,5

Källa: Sameutredningen

Intresset för att lära sig samiska var dock stort enligt undersökningen. Ungefär hälften av de tillfrågade var intresserade av en kurs i samiska. Intresset för att barnen skulle lära samiska var

sig

störst hos den renskötande gruppen. 90 av de

Ungefär procent

sou 1990:91 Det samiska språket 61

renskötande samerna ville att deras barn skulle lära sig samiska. Motsvarande procentsats för den icke renskötande gruppen var 74. Det kan noteras att undersökningen ägde rum innan hemspråks-

reformen hade genomförts. Utredningens uppgifter talar för att de

samiska föräldrarna hade stora förhoppningar på den reformen.

Av undersökningen framgick vidare att kunskaperna i samiska språket var störst inom det nordsamiska dialektområdet samt att samerna i fjälltrakterna hade bättre kunskaper än de som bodde i skogslandet eller i kustlandet.

Det har inte gjorts någon totalundersökning av färdigheterna i

samiska sedan sameutredningens undersökning. Några mindre studier har dock gjorts. Två av dem skall nämnas här. Båda avser emellertid områden där det samiska språket står mindre starkt.

År 1977 genomfördes en intervjuundersökning bland samer inom

Jämtland och Härjedalen på svensk sida och Nord- och Sør- Trøndelag på norsk sida (Ingegerd Blind Jåma, Samiskt vuxenutbildningsprojekt i det sydsamiska projektomrádet). Undersökningen avsåg bl.a. färdigheterna i sydsamiska. Det deltog 95 personer i undersökningen. Ungefär hälften av dem tillhörde den renskötande befolkningen.

Drygt två tredjedelar uppgav att de förstod samiska. En fjärdedel svarade att de förstod samiska något medan fem procent sade att de inte förstod samiska alls.

Drygt hälften menade att de behärskade samiska muntligt och drygt en tredjedel ansåg att de kunde tala samiska något. Tolv procent uppgav att de inte alls talade samiska.

Ungefär var femte intervjuad hävdade att han kunde läsa samiska. l runda tal hälften ansåg att de kunde läsa samiska något. Var fjärde tillfrågad sade att han inte alls kunde läsa samiska.

Mindre än tio procent gjorde gällande att de kunde skriva samiska. Knappt 30 procent menade att de kunde skriva samiska något. Närmare 60 procent uppgav att de inte alls kunde skriva samiska.

I Nordiskt samiskt instituts regi gjordes år 1979 en undersökning om samerna i Stockholm och deras kulturella behov (Inga Britt Blind, Samer i Stockholm, 1979). Enligt undersökningen ansåg sig 45 procent av stockholmssamerna kunna tala samiska. 20 procent

62 Det samiska språket sou 1990:91

menade att de kunde tala samiska något, medan 35 procent uppgav att de inte alls talade samiska.

Hur förhållandena utvecklats sedan 1970-talet kan man bara spekulera i. Det behöver inte nödvändigtvis vara på det viset att språkkunskaperna blivit sämre bland samerna. Den allt större etniska medvetenheten bland samerna under de senaste decennierna har medfört att många föräldrar mer aktivt engagerar sig i sina barns samiska språkutveckling. Möjligheterna att få stöd i det arbetet har också Ökat efter hemspråksreformen.

Olavi Korhonen, som är professor i samiska vid universitetet i Umeå, har uppskattat att det finns ca 9 000 samisktalande personer i Sverige (Korhonen, Samiskans ställning i Sverige. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Konferenser ll, Stockholm 1984).

En fingervisning om språkkunskaperna i dag ger uppgifterna om grundskoleelevernas hemspråk. Enligt statistiska centralbyrån (SCB) hade under läsåret 1987/88 426 elever i grundskolan och sameskolan samiska som hemspråk. Antalet samebarn i grundskoleåldern

har enligt ett beräkningssätt (samekulturutredningen, Ds 1989:38 s.

109) uppskattats till minst 1 500. En annan beräkningsmetod (Henning Johansson, protokoll från SSR:s landsmöte 1978, s. 41- 57) har lett till slutsatsen att det år 1978 fanns minst 2 500 samiska elever i grundskoleåldern. Antar man att det i dag finns 2 000 samebarn i grundskoleåldern skulle i runda tal vart femte samebarn ha samiska som modersmål.

Det kan emellertid finnas anledning att sätta frågetecken för uppgiften om antalet elever med samiska som hemspråk. Det finns fog för att anta att elever i skolor utanför det samiska kärnområdet - där det i flertalet fall inte få till stånd

går att någon hemspråksundervisning i samiska - inte alltid anger att de har samiska som hemspråk. Det kan därför vara skäl att uppskatta antalet samisktalande barn i grundskolan och sameskolan till i vart fall 500. Med den beräkningsgrunden skulle - om antalet samebarn

antas vara 2 000 - vart samebarn ha i grundskoleåldern fjärde samiska som modersmål.

Avslutningsvis något om språkanvändningsmönstret. Elina Helander har gjort en undersökning av språkvalet hos samerna i Övre Soppero (Om tresprákighet, Umeå 1984). Helander beskriver i vilka samtalssituationer som den samiska befolkningen i Övre Sopporo väljer samiska, svenska resp. finska.

Det samiska språket 63

Resultaten visar att samiskan oftast kommer till användning inom familjen och inom bekantskapskretsen samt i samband med religionsutövning. I mera offentligt bruk och vid tillfälliga språkkontakter väljs i första hand svenska. Helanders undersökning visar också tydligt att yngre samer använder svenska oftare än äldre samer i samtliga samtalssituationer. Det framgår också att renskötare använder samiska oftare ån andra yrkesutövare. Däremot visade sig samernas utbildning inte spela någon roll för deras benägenhet att tala samiska.

Behovet av en grundläggande studie av det samiska språkets situation påtalades i samekulturutredningens betänkande (Ds 1989:38). Riksdagen har beslutat att anvisa medel för det ändamålet (prop. l989/90:90, KrU 23, rskr. 334)

3 DET SAMISKA SPRÅKET I DET SVENSKA

SAMHÄLLET

I detta kapitel redovisas en del bakgrundsfakta vad gäller användningen av samiska i det svenska samhället. Vi redogör för vad som i dag gäller beträffande tolkning och översättning vid myndigheterna och i vilken utsträckning samer har rätt till undervisning i sitt språk. Dessutom beskrivs översiktligt några sektorer i det svenska samhällslivet där samiskan bryter in, såsom etermedia och litteratur. Samiska ortnamn pä kartor m.m. tas också upp. För att få perspektiv på samiskans ställning i Sverige i dag görs historiska återblickar inom rättsväsendet och förvaltningen samt på skolans område.

3.1 Samiskan i rättsväsendet och förvaltningen

3.1.1 En historisk återblick

Den samiska domsmakten

I det gamla samesamhället låg den dömande makten hos sita-tinget. Hur denna urgamla samiska rättsordning såg ut vet man dock i dag ingenting om eftersom skriftligt källmaterial saknas. Däremot finns det skriftliga belägg för att en rent samisk domsmakt fortsatt att existera parallellt med den svenska rättsordningen, som började vinna insteg i lappmarken under l300-talet. Samerna tycks nämligen i betydande utsträckning ha använt sig av egna domstolar för att lösa tvister sinsemellan. Huruvida dessa domstolar representerar gammal samisk rättskipning eller om de haft förebilder i det svenska rättsväsendet har inte kunnat klarläggas.

I början av 1600-talet organiserade sig lappbyarna i byalag med eget bystyre. Sådant bystyre med älderman, byordning och domsrätt var redan på 1500-talet i bruk också på andra háll i Sverige. I 1734 árs lag föreskrevs att dessa byrätter fr.o.m. ár 1742 och de s.k. lapprätterna fr.o.m. ár 1752 var laga specialdomstolar. Anledningen till att lapprätternas ställning pä detta sätt angavs i lagen torde vara att deras officiella karaktär bekräftades i den s.k. lappkodicillen, dvs. bihanget till gränstraktaten år 1751 mellan Sverige (med riksdelen Finland) och Danmark-Norge. Lapp-

66 Samiskan i samhället

rätterna, som var samisksprákiga, var i verksamhet i Sverige till in på 1800-talet och upplöstes formellt i och med att den gemensamma lagstiftningen år 1883 avlöste kodicillen.

Den svenska rättsordningen och förvaltningen

Att svensk lag gällde i lappmarken gentemot s.k. birkarlar och nybyggare fastslogs i en dom redan år 1328. Lappmarkerna anslöts dock officiellt till den svenska rättsordningen genom ett kungligt brev år 1340 och kom hårigenom att lyda under Hälsingelagen och tillhöra Hälsinglands fögderi och Upplands domsaga. Av en dom vid

Piteå lagmansrätt år 1424 framgår det uttryckligen att hälsingefog-

dens jurisdiktion omfattade även samerna. Först under Vasakungar-

na förverkligades emellertid fogdarnas rättskipning i lappmarken.

Det är dock osäkert om deras resor någonsin utsträcktes till lappmarkens mest avlägsna delar.

Rättskällorna för den dömande verksamheten i lappmarken var Kristoffers landslag av år 1442 som utkom av trycket år 1608 och var den första officiellt gällande riksomfattande lagen i Sverige. Domstolarna skulle dessutom döma efter gällande landslag, vilket för lappmarkens del betydde den år 1609 tryckta Hälsingelagen. Förutom skriven lag skulle man tillämpa Iandssed. Det betonades i fogdarnas fullmakter. Landssedens betydelse som komplement till den skrivna lagen framhölls speciellt i Olaus Petris domarregler från början av 1500-talet.

Av källmaterial från denna tid framgår att fogden dömde med hjälp av samiska nämndemän. I början av 1600-ta1et fanns det i allmänhet sex s.k. borgare och sex samer i nämnderna. Borgarrepresentationen försvann emellertid så småningom och i slutet av 1600-talet bestod nämnderna i allmänhet uteslutande av samer. Detta inslag av samiska nämndemän fanns alltså kvar när man i mitten på 1600-talet regelmässigt hade börjat hålla ting i lappmarken under ledning av egentliga domare. l en stor del av lappmarken var nämnderna ännu pá 1700-talet helt samiska.

Redan år 1611 hade Norrland och lappmarkerna frán

avskiljts

Upplands domsaga, men först år 1697 kom rättskipningen i lappmarken att få en organisation som motsvarade den som gällde för landet i övrigt. Man fick häradsrätter som första instans och Piteå lagmansrätt blev då andra instans. Den högsta domstolen var Svea hovrätt som grundats år 1614.

Samiskan i samhället 67

Inom lappmarken utgjorde varje lappby ett hölls en

tingslag. Ting

gång om året, ofta för en eller flera byar. Som åklagare verkade byns länsman eller lappfogden, beroende på ärendets art.

Tingsspråket var svenska, men det fanns alltid en samisk tolk närvarande vid förhandlingarna. Samerna lade sålunda fram sina ärenden inför rätten på samiska. Missionären Petrus Laestadius som redan i början av 1800-talet kom att engagera i om

sig frågan

samiskans ställning vid kontakter med

myndigheterna var mycket

kritisk till dåtidens tolkväsende. Han skriver i av 1830-

början

talet:

Först år 1723 blef det förordnadt att inga andra skulle befordras till församlingarna i Lappmarken än de som kunde Lappska språket. I afseende på de civila tjänstemännen har

sådant aldrig blivit föreskrifvit, det bedrövliga tolkväsendet

står der ännu qvar, onekligen till stor mehn. Man må nu vara huru hemma som helst i tvenne språk så blir en extemporerad

öfversättning, isynnerhet der 0rd och begrepp i det ena språket

icke hafva någon motsvarighet i det andra, ganska ömkelig, ofta oredig, någon gång alldeles förvillande. Man f öreställe

sig ett vidlyf tigt utslag i den särdeles besynnerliga juridiska stilen,

med dess stundom arkslånga meningar, som av domaren skall af kunnas och af tolken på stående fot öfversåttas. Äfven för den kunnigaste och mest bildade menniska måste deraf stundom blifva en ren galimathias, ty ho kan ana den

hiskeliga mening-

ens slut? Och när man saknar ord att tolka verbotim hvad utväg skall man då taga? Man föreställa sig en brott-

kinkig

målsransakning, der domaren genom de subtilaste anledningar

måste leta sig fram, och får endast en summarisk, ofullständig,

kanske icke ens rätt uppfattad tolkning af hvad den

lagförde

säger.

Laestadius ansåg att domarna i lappmarken borde samiska.

kunna

Endast en domare hade dittills varit samiskspråkig. Aven kronolänsmännen borde enligt hans uppfattning vara samisktalande.

Några krav på kunskaper i samiska kom emellertid inte att uppställas. Till dags dato har sådana krav på språkkunskaper för tjänstemän och befattningshavare i lappmarken endast funnits inom kyrkans och undervisningens områden (se avsnitt 3.2.1). Vad gäller den kyrkliga verksamheten bör påpekas att det för närvarande finns två kyrkoherdetjänster inrättade för samerna i Sverige. Kunskaper i samiska krävs för båda tjänsterna.

Samiskan i samhället sou 1990:91

Inte under tidsperiod sedan den svenska staten grep in i någon i lappmarken har det funnits någon rätt för samer rättskipningen som behärskar svenska att använda sitt modersmål inför domsolar och andra myndigheter - om man undantar lapprätterna.

3.1.2 Gällande bestämmelser om tolkning och översättning

Det finns inte någon lagbestämmelse som uttryckligen anger att svenska är det officiella språket i vårt land. Att svenska är det användas vid svenska myndigheter framgår dock av språk som skall 8 § förvaltningslagen, 5 kap. 6 § och 33 kap. 9 § rättegångsbalken samt 50 § förvaltningsprocesslagen.

en konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och

Enligt

1982:93) har nordiska medborgare rätt att vid behov Norge (SÖ använda sitt språk - svenska, danska, finska, isländska eller eget norska - vid kontakter med myndigheter och andra offentliga i ett annat nordiskt land (se vidare avsnitt 4.5). organ

F örvaltrzingslagen

bör en myndighet när den har att Enligt 8 § förvaltningslagen med någon som inte behärskar svenska eller som är allvarligt göra hörselskadad eller talskadad vid behov anlita tolk.

Regeln gäller såväl statliga som kommunala förvaltningsmyndigheter dock 32 § FL). Däremot omfattas inte t.ex. kommunala

(jfr

och stiftelser av den. Regeln är tillämplig vid handläggning bolag av alla av ärenden hos myndigheterna och sålunda inte slag inskränkt till ärenden som rör myndighetsutövning mot enskild.

tolk används för att beteckna både den som tolkar Begreppet från ett språk till ett annat och den som gör en

muntligen skriftlig översättning av en handling.

8 § skall myndigheten i varje enskilt fall bedöma om det

Enligt

verkligen behövs en tolk. Skall någon höras muntligen av mynbör regelmässigt en tolk anlitas, om den som skall höras

digheten

inte behärskar svenska. Det gäller även om det inte rör sig om ett formellt förhör inför myndigheten men ändock är fråga om

myndighetsutövning mot enskild.

Samiskan i samhället 69

Bland omständigheter som bör avgöra om myndigheten i övrigt

skall anlita en tolk brukar nämnas ärendets beskaffenhet, dess vikt för den enskilde och det språk som det gäller. Om en part med ett ovanligt modersmål behärskar t.ex. engelska eller franska, bör det i en del fall vara möjligt för myndigheten att handlägga ärendet utan att anlita tolk på partens eget språk.

När det är fråga om översättning av handlingar som är avfattade på ett främmande språk tas hänsyn till ärendets beskaffenhet, omfattningen och karaktären av det material som lämnats in och kostnaden för översättning sedd i förhållande till ärendets vikt för den som lagt fram materialet (prop. 1971:30 s. 382).

Även när det gäller översättning av handlingar bör särskild vikt tillmätas behovet av översättning i ärenden där det är fråga om ingripanden mot enskild. I ärenden av kommersiell natur kan det däremot ofta vara naturligt att den enskilde själv svarar för att de ingivna handlingarna översätts till svenska (se JO 1978/79 s. 78).

Anser myndigheten att den inte bör stå för översättningskostnaden

bör myndigheten förelägga parten att själv se till att handlingen översätts. En handling som kommer in till en myndighet får alltså inte avvisas enbart av det skälet att den är avfattad pä ett främmande språk. Underlåter parten att följa föreläggandet att översätta kan handlingen lämnas utan avseende eller

handlingen

partens talan avvisas. Vilken åtgärd som blir aktuell beror pá omständigheterna i det enskilda fallet.

Vad som har sagts om översättning av inkommande handlingar gäller i tillämpliga delar översättning av beslut eller andra meddelanden som myndigheten skall tillställa den enskilde.

Rättegángsbalkerz

För processen i de allmänna domstolarna gäller enligt 5 kap. 6 § rättegångsbalken att tolk får anlitas att biträda rätten, om part, vittne eller annan som skall höras inför rätten inte är mäktig svenska språket.

Enligt ordalydelsen gäller föreskriften endast när någon skall höras inför rätten. Paragrafen anses emellertid analogt tillämplig under förundersökning i brottmål. Den anses vidare ge utrymme för att anlita tolk även när det är fråga om mera informella kontakter

70 Samiskan i samhället

mellan rätten och en person som inte behärskar svenska språket. (prop. 1973:30 s. 70). Stadgandet ger även domstolen att

möjlighet

engagera en tolk för att muntligen för en part översätta en dom, som meddelats genom att hållas kansli tillgänglig på rättens (prop. 1986/87:89 s. 140).

Enligt 33 kap. 9 § rättegångsbalken får domstolen vid behov låta översätta handlingar som kommer in till eller skickas ut från rätten. Det går inte att generellt ange i vilken som

omfattning

översättning bör ske genom rättens försorg. Av betydelse är målets eller ärendets karaktär, partens i processen, ställning de praktiska

möjligheterna att erhålla en översättning och omfatthandlingens

ning och betydelse för målet (prop. 1973:30 s. 72).

Är det frågan om att översätta en dom bör domstolen ta reda på vilka andra parten har att få domen t.ex.

möjligheter översatt,

genom släktingar eller en invandrarbyrå. Först om parten inte på annat sätt kan få domen översatt bör rätten låta översätta den (prop. 1986/87:89 s. 143 och 170).

F örvaltningsprocesslagen

För förvaltningsprocessens del finns reglerna om tolk och översättare i 50 § Den bestämmelsen

förvaltningsprocesslagen. har, om

än språkligt annorlunda i allt samma sak-

utformad, väsentligt

innehåll som den redovisade föreskrif ten i 8 §

förvaltningslagen.

Allmän tolk

Sedan gammalt har vid vissa norrländska domstolar inom områden med finsktalande ett behov av

befolkning förelegat stadigvarande

tolk för tolkning i finska språket. Vissa har varit personer förordnade att mot stadgad ersättning biträda rätten med sådan tolkning. Sådana till domstolen fast knutna allmänna tolkar skall enligt förordningen (1984:140) om allmän tolk finnas vid Haparanda och Gällivare tingsrätter för tolkning i finska språket.

Kostnader

I samtliga fall där det allmänna förordnar en tolk eller

ombesörjer

en Översättning skall kostnaderna för stanna uppdraget pá staten.

Samiskan i samhället 71

Överklagande

Mot en domstols eller annan myndighets beslut i fråga om förordnande av tolk får talan inte föras särskilt. Den frågan kan alltså endast prövas om själva sakfrågan överklagas till högre instans. Det framgår av 49 kap. 4 § rättegångsbalken och 34 § förvaltningsprocesslagen. Frågan berörs inte i förvaltningslagen utan denna inskränkning i möjligheten att överklaga beslut under förfarandet anses vila på allmänna förvaltningsrättsliga grunder (jfr RÅ 1976:83).

Auktorisation av tolkar och translatorer

Det är viktigt att de personer som används för tolknings- och

översättningsuppgifter vid domstolar och andra myndigheter har

hög kompetens. Det finns dock inget krav att de skall vara auktoriserade. I stor omfattning anlitas emellertid tolkar som är godkända som rättstolkar.

Kommerskollegium prövar frågor om auktorisation av tolkar och översättare. En översättare som är auktoriserad kallas auktoriserad translator. För att en tolk eller en översättare skall kunna bli auktoriserad fordras bl.a. att han eller hon har genomgått av kommerskollegium föreskrivna kunskapsprov eller fullgjort utbild ning vid det till Stockholms universitet knutna tolk- och översättarinstitutet. En auktoriserad tolk eller translator kan efter särskild prövning få bevis om kompetens som rättstolk eller sjukvårdstolk. Vilka tolkar som har denna kompetens framgår av de förteckningar över godkända tolkar som ges ut av kommers-

kollegium.

Det finns inte någon auktoriserad tolk eller translator i samiska. Något kunskapsprov för sådan auktorisation har, då behov härav inte ansetts föreligga, inte utarbetats ännu.

Sammanfattning

Svenska skall användas vid domstolar och andra myndigheter i vårt land. Det gäller vid såväl muntliga som skriftliga kontakter mellan enskilda och myndigheter.

Om någon inte behärskar svenska får enligt de nämnda bestämmelserna i förvaltningslagen, rättegångsbalken och förvaltningspro-

72 Samiskan i samhället

cesslagen myndigheten anlita tolk eller översättare, under förutsättning att en sådan behövs i ärendet. Denna ordning är motiverad av rättssäkerhetsskäl och inget annat. Det finns sålunda inte några språkrättsliga eller språkpolitiska bevekelsegrunder bakom

den gällande lagstiftningen.

En uttrycklig rätt att vid behov använda sitt eget språk vid kontakter med svenska myndigheter endast nordiska medbor-

har

gare som talar danska, finska, isländska eller norska. Dessa rättigheter regleras i den nordiska språkkonventionen, SÖ 1982:93 (se vidare avsnitt 4.5).

Den som är samisktalande får sålunda endast använda sitt språk inför svenska myndigheter, om han inte behärskar svenska språket och tolk behövs i ärendet. Det samiska språket är alltså, trots att det är ett inhemskt språk, i officiella sammanhang jämställt med de icke-nordiska främmande språken.

3.2 Samiskan i utbildningen

3.2.1 En historisk återblick

Detta avsnitt bygger i väsentliga delar på uppgifter ur Israel Ruongs uppsats Historisk återblick rörande samerna. Uppsatsen återfinns i bilagedelen (SOU 1975:100) till sameutredningens betänkande. För en mer ingående redovisning av den samiska utbildningshistorien hänvisas till Erik Nordbergs bok Den svenska lappskolan. Rolf Sjölin har i Samer och samefrågor i svensk politik, 1981, skildrat samernas inflytande - eller snarare samernas brist på inflytande - i de politiska processer som genom åren format den svenska utbildningspolitiken gentemot samerna.

De första ansatserna till ett samiskt skolväsende uppstod ur kyrkans missionsintresse under medeltiden och samverkade efter hand med strävanden av fiskalisk eller maktpolitisk art från statsmakternas sida.

År 1606, under Karl IX:s regenttid, inleddes ett försök att utbilda samepojkar till präster i Uppsala. Syftet var att dessa ynglingar efter avslutad utbildning skulle återvända till lappmarken. 16 ynglingar valdes ut och fördes med tvång till Uppsala. De flesta rymde under vägen, men sju kom fram. Ingen av dem torde emellertid ha blivit präst.

Samiskan i samhället 73

Som tidigare nämnts utkom år 1619 de första böckerna på samiska, en ABC-bok med katekes och en mässbok. Böckernas upphovsman

Nicolaus Andreae hade åtagit sig att undervisa

kyrkoherden

samebarn i att läsa samiska, svenska och latin. Han blev för detta generöst understödd av Gustav II Adolf. Inte heller detta försök att skola samebarn blev emellertid särskilt lyckat.

Stor betydelse för samernas skolbildning fick däremot den Skytteanska Iappskolan i Lycksele. Verksamheten inleddes år 1632. Skolans ,viktigaste uppgift var att utbilda blivande präster. Skolarbetet begränsades till en början till läsning av en ABC-bok och en katekes, men utvidgades efter hand med räkning och skrivning. Vid 1600-talets slut studerades även latin och grekiska av de elever som ämnade övergå till gymnasium. Staten stod för kost och logi under utbildningen. Som ett resultat av skolans verksamhet skrevs 14 samiska studenter in vid Uppsala universitet mellan åren 1633 och 1722.

De under början av 1700-talet ledde till

pietistiska strömningarna

ett ökat intresse för missionsverksamhet bland samerna. År 1723 utfärdades en om lappländarnes f litigare undervisning i

förordning

kristendom och skolors inrättande där i orten. I förordningen föreskrevs bl.a. att det skulle anläggas en skola vid varje huvudkyrka i lappmarken. Det innebar att sju sådana s.k. lappskolor skulle anläggas. Vid skolorna skulle samebarnen undervisas i kristendom på sitt modersmål. Om de hade lust skulle de också få lära sig svenska. ABC-böcker och katekeser skulle tryckas på båda språken.

Det f öreskrevs vidare i den nyssnämnda förordningen att prästerna skulle flitigt resa omkring bland samerna och följa dem på deras flyttningar. Till lappmarkspräster skulle antas endast sådana som behärskade samiska.

Undervisningen i lappskolorna kom i gång först på l730-talen allt eftersom de planerade skolorna blev fårdigställda. År 1739 fick kyrko- och skolväsendet i lappmarken en central ledning genom att Direktionen för Lappmarkens Ecklesiastikverk inrättades.

Det bör poängteras att lappskolorna inte var stängda för nybyggarnas barn. Den första instruktionen för lappskolorna gav läraren rätt att ut nybyggarbarn som kunde både svenska och

välja

samiska. Med hjälp av dem skulle läraren kunna förkovra sig i samiska, om han inte behärskade det språket.

74 Samiskan i samhället

Lappskolorna omfattades emellertid inte med större en-

någon

tusiasm av samerna. Att det f örhöll så är inte

sig anmärkningsvärt.

Det var ett hårdhänt möte mellan två kulturer som kom att orsaka splittring inom familjerna. Ungdomarna hölls i internat vid skolorna under hela den tvååriga Skolorna

utbildningstiden. låg

oftast mycket långt från deras hem och föräldrar

många gjorde

direkt motstånd mot att lämna sina barn till skolorna.

Först var det endast pojkar som var elever vid men skolorna, efter något årtionde kom också flickor att många genomgå lappskolan. Åldern på eleverna varierade. Den nedre åldersgränsen var tolv år och det var inte ovanligt att även vuxna samer i gick lappskolan. Kristendomskunskap och läsning dominerade i undervisningen. Eleverna skulle övas att låsa både på svenska och samiska så att de skulle kunna studera katekesen och annan religiös litteratur. Någon undervisning i att skriva och räkna förekom knappast i lappskolorna under 1700-talet.

Lappskolorna och Skytteanska skolan nådde emellertid endast en liten del av de samiska ungdomarna. Det inrättades sju lappskolor och vanligen var det sex elever vid skola. Det var således

varje

långt ifrån tal om någon omfattande allmän bland

folkupplysning

samerna. Man räknade emellertid med att skolorna indirekt skulle tjäna detta syfte genom att de utbildade samerna vid återkomsten till hemorten skulle dela med av sina Skolorna sig kunskaper. skulle därför kunna betraktas som en enkel form av lärarutbildning.

Den pedagogiska verksamhet som de utbildade samerna utövade i lappmarkerna uppmuntrades genom kontanta belöningar. Det var alltså ett Denna ersattes

slags premieundervisning. undervisning

emellertid efter några årtionden av en fastare med

organisation

ambulerande lärare, s.k. kateketer. De ambulerande kateketskolorna bestod ända till 1913 års skolreform.

Vid 1800-talets början fanns det fasta i

lappskolor Karesuando, Jukkasjärvi, Gällivare, Jokkmokk, Arjeplog, Lycksele och Föllinge.

Kateketernas antal torde vid denna tid inte ha ett

överstigit

femtontal.

Under l800-talets första decennier den tanken slå rot

började

bland de beslutande organen att fasta skolor lockade bort samebarnen från nomadlivet och renskötseln. År 1818 förordnades därför att lappskolorna efter hand skulle dras in och kateketerna, då högst 27 till antalet, skulle stå för hela av

undervisningen

Samiskan i samhället 75

samebarnen. Omorganisationen utsattes emellertid för häftig kritik. En av de mera framträdande kritikerna var den tidigare nämnda missionären Petrus Laestadius, som var oroad över samiskans vikande ställning i lappmarken.

Sedan år 1723 hade prästerna i lappmarken varit skyldiga att kunna samiska. Med den tilltagande svensktalande nybyggarbefolkningen kom emellertid intresset för samiskan att avta. Bestämmelsen om kunskaper i samiska kom därför att på olika sätt

kringgås.

Laestadius ger för övrigt i sin Journal år 1832 intressanta upplysningar om samiskans ställning i lappmarken. Man får veta att i Jokkmokk, Kvikkjokk och Gällivare talas samiska i vardagslag af både Lapp som Svensk. I Arjeplog är förhållandet nästan detsamma, men svenskarna där talar dock sinsemellan enbart svenska. Men de, som uppväxt i Arvidsjaur, Sorsele och Stensele, äro ej att lita på i detta fall, ty redan här är Svenskarnes antal större än Lapparnes, och de förras språk har öfverhand öfver de sednares.

Kritiken mot utbildningspolitiken ledde år 1846 till en

omdaning.

De fasta skolorna fick en renässans och kateketskolorna avskaffades i princip.

Det gjordes skillnad mellan å ena sidan de församlingar i vilka samiskan talades av flertalet invånare och å andra sidan församlingar i vilka svenskan eller f inskan dominerade. l de förra skulle undervisningen få ske på samiska i fasta lappskolor. Därför bibehölls lappskolorna i Jokkmokk och Gällivare, som inte hunnit nedläggas medan Arjeplog återfick sin skola. Dessutom bibehölls den Skytteanska skolan i Lycksele, trots att samiskan inte var dominerande där. I övriga lappmarksförsamlingar skulle samernas barn undervisas på svenska på samma sätt som svenska barn. I Jukkasjärvi och Karesuando bedrevs dock undervisningen på f inska. Samebarnen skulle genom kyrkoherdens försorg inackorderas hos

välkända och pålitliga hemmansägare eller nybyggare.

I lappskolan fick vid denna tid endast barn med samiska föräldrar intas. Undervisningstiden utsträcktes till fem eller sex år med tre månaders f erier om året. Från flera håll gjordes efterhand gällande att lappskolorna borde öppnas även för den kringboende ickesamiska befolkningens barn. År 1877 ändrades reglementet så att sådana barn under vissa villkor skulle kunna få gå i lappskola. Dessutom f öreskrevs att undervisningen i den mån barnen lärde

sig

76 Samiskan i samhället sou 1990:91

att förstå svenska, skulle ske även på detta språk. Samtidigt återinfördes de ambulerande kateketskolorna för de barn som inte kunde beredas undervisning i lappskolan eller folkskolan.

Kring mitten av 1800-talet grundades på enskilt initiativ ett antal skolanläggningar av det år 1835 bildade Svenska missionssällskapet. Dessa s.k. missionsskolor var i grunden vanliga folkskolor med intilliggande barnhem. År 1895 infördes ytterligare en skolform genom särskilda vinterkurser på tio veckor i Karesuando och Jukkasjärvi. Det lapska skolväsendet bringades vid denna tid i närmare överensstämmelse med f olkskolestadgan och lappskolorna kom därför fortsättningsvis att benämnas lappfolkskolor.

I början av 1900-talet fanns det sålunda fem olika skolformer för samebarnen, nämligen lappfolkskolor, allmänna f olkskolor, kateketskolor, missionsskolor och de nyssnämnda vinterkurserna.

I samtliga skolformer skedde undervisningen på svenska med undantag av skolorna i Karesuando och Jukkasjärvi där finska var undervisningsspråk. Fann man att det var nödvändigt fick emellertid undervisningen vid skolorna till en början bedrivas på samiska.

Under denna tid började alltmer den tanken göra sig gällande att de fasta skolorna var olämpliga för de nomadiserande samernas barn, eftersom det fanns en risk att de skulle avvänjas från nomadlivet. Enligt denna uppfattning skulle samerna råka i största fattigdom och elände om de övergick till ett bofast liv. Denna åsikt att lapp skall vara lapp blev efter hand en princip som i allt väsentligt kom att styra statens politik under 1910- och 1920talen.

Principen kom till uttryck i 1913 års nomadskolereform. Den innebar bl.a. att nomadiserande samers barn de tre första åren skulle gå i kateketskolor, som följde med samerna under flyttningarna. De vandrande skolorna, senare kallade vistesskolor, inrättades i ett stort antal i hela det samiska bosättningsomrádet. Verksamheten pågick under 26 - 28 veckor per år, då lärarna samlade samebarnen i olika omgångar till undervisning i olika visten.

Lappfolkskolorna skulle ersättas med fasta skolor efter samma mönster som de s.k. vinterkurserna. De nya lappfolkskolorna skulle ge fortsatt undervisning för de barn som gått i vistesskolor och i viss mán också ge nybörjarundervisning för de barn som av någon anledning inte hade gått i vistesskola. Även vid dessa skolor

sou 1990:91 Samiskan i samhället 77

skulle kursen vara men läsåret avsevärt kortare: minst 3

treårig,

och 4 1/2 månader. I anslutning till de fasta skolorna högst hushållskåtor, där samebarnen skulle bo under skoltiden byggdes för att inte vänjas vid att bo i hus.

Den fick stark kritik, bl.a. vid samernas första nya skolreformen landsmöte i Östersund år 1918. Redan i mitten av 1920-talet blev det dock att undervisningen bedrevs i de fasta skolorna.

vanligare

År 1938 man lägga ned vistesskolorna. Under 1940-talet

började

och elevhem. Dessa kom senare att

byggdes nya skolbyggnader

sameskolorna. l början av 1950-talet fanns det hysa de nuvarande inte längre några vistesskolor kvar. Med början år 1938 utökades lästiden vid de fasta skolorna och vid vistesskolorna. Den kom så småningom att omfatta ungefär 35 veckor. Det var dock möjligt att förkorta den tiden.

År 1957 uppdrogs åt den s.k. nomadskoleutredningen att bl.a.

vilka ändringar i nomadundervisningens innehåll och

överväga som kunde anses påkallade med hänsyn till de organisation strukturella förändringarna inom den samiska befolkningsgruppen och skolväsendets utveckling.

kom fram till att det tidigare angivna motivet för

Utredningen

nomadskolorna - att f nomadiserande levnadssätt

jällsamernas

skolform - inte I stället krävde en särskild längre gällde. redovisade man motiv för att en särskild skolform skulle nya finnas kvar för samebarnen. Främst anfördes psykologiska och skäl med tanke på samernas kulturella och nationella

pedagogiska

situation.

betänkande låg till grund för riksdagens beslut år

Utredningens

1962 om vissa förändringar i nomadskolans organisation och omfattning. Samerna fick välja om de skulle låta sina barn gå i nomadskolan eller i den allmänna skolan. Undervisningen i nomadskolan kom i omfattning och innehåll att jämställas med den undervisningen. Den allmänna skolplikten utökades också

reguljära

för samebarnen till nio år, varav de första sex åren kunde fullgöras i nomadskolan.

I den av skolöverstyrelsen år 1969 antagna läroplanen för underav samernas barn (Lgr 69 ll: Same) heter det:

visningen

Med hänsyn till samebarnens speciella språkliga situation, framför allt under de tidiga skolåren, måste man inom grundskolans ram erbjuda en undervisning som, såväl i fråga om

78 Samiskan i samhället

innehåll som metodisk är särskilt för

uppläggning, anpassad

dessa barn. De bör beredas att använda sitt

möjlighet samiska

modersmål i avsikt att och utveckla en

grundlägga positiv

inställning för samiska (samespråket) och samisk kultur.

Undervisningen i samiska fick omfatta högst två veckotimmar i varje årskurs och ämnet var i

obligatoriskt. Undervisningen

samekulturen skulle avse en om

ӌldersanpassad orientering

samernas kultur, historia och och i andra

religion undervisningen

ämnen skulle anknytas och anpassas till i samiska

undervisningen

och om samekulturen.

Sammanfattningsvis kan sägas att den svenska utbildningspolitiken

gentemot samerna huvudsakligen har kännetecknats av en strävan att assimilera samerna i det svenska samhället och den svenska kulturen. Tidvis har dock politiken drivits mot en ren segregation. Nomadskolereformen år 1913 är ett exempel på detta. Det är först under 1950-talet som ett pluralistiskt synsätt börjat framträda i

utbildningspolitiken.

I de följande avsnitten för vad som redogörs gäller i dag för samebarns och sameungdomars

undervisning.

3.2.2 Utbildning för barn och ungdomar

Förskolan

I och med att barnomsorgen byggts ut under 1970- och 1980-talen har en möjlighet öppnats att samiska barn och erbjuda Språkstöd språkträning relativt tidigt. År 1986 började ett försök med samisk förskola i Kiruna och Gällivare kommuner. Verksamheten har numera permanentats. I Arjeplog däremot har den samiska för-

skoleverksamheten i

upphört efter tre års försök. Krav på samisk 1 förskola i Jokkmokk har framförts i flera år. Kommunen har år 1990 beslutat att starta en samisk vid en

avdelning förskola.

Tidigare har man bedrivit ambulerande samisk förskoleverksamhet i tre tätorter inom kommunen.

Vid de samiska förskolorna talas samiska. Svenskan används endast

som hjälpspräk.

Enligt förordningen ( 1988:266) om statsbidrag till hemspråksträning

i förskolan utgår för närvarande till kommunerna för

statsbidrag

sou 1990:91 Samiskan i samhället 79

hemspråksstöd till barn i daghem, kommunala familjedaghem eller

deltidsgrupper. Statsbidrag utgår för varje barn som får hem-

språksstöd minst fyra timmar i veckan. Om det finns särskilda skäl får socialstyrelsen medge att bidrag också utgår när hemspråksstödet omfattar kortare tid. Bidraget minskas då i motsvarande mån.

Hemspråksstöd har bl.a. utgått till förskoleverksamhet i Funäsdalen, Ammarnäs, Tärna, Jokkmokk, Porjus, Vuollerim, Övre Soppero och Karesuando samt i Stockholm.

Sameskolan

Riksdagen beslutade år 1962 att det skall finnas två likvärdiga

utbildningsalternativ för samerna, så länge de själva önskar detta,

nämligen sameskola och kommunal grundskola. Utbildningen i sameskolan skall enligt 8 kap. l § skollagen (1985:1100) ha en samisk inriktning men i övrigt vara densamma som utbildningen i grundskolan. Sameskolorna leds av sameskolstyrelsen som finns i Jokkmokk.

För närvarande finns det sameskolor i Karesuando, Lannavaara, Gällivare, Jokkmokk och Tärnaby. I Kiruna anordnas sameskola på försök. Sameskolan omfattar årskurserna l - 6. Högstadium saknas alltså. Under läsåret 1989/90 gick 124 elever i sameskola. Elevantalet för läsåret 1990/91 beräknas till 144.

Sameskolan står öppen för barn vars föräldrar räknar sig som samer. Om det finns särskilda skäl får i sameskolan intas även andra än samiska barn.

Vid sameskolan undervisas på svenska och samiska. Ämnet samiska förekommer i samtliga årskurser. Sameskolstyrelsen har utarbetat en särskild ramtimplan för sameskolorna. Enligt denna skall barn som har samiska som förstaspråk erhålla sex till åtta timmars undervisning i samiska per vecka på lågstadiet och fyra timmar i veckan på mellanstadiet. Barn som har samiska som andraspråk skall ha undervisning i samiska under två till fyra veckotimmar på lågstadiet och fyra veckotimmar på mellanstadiet. Den timplan som gäller för barn med samiska som f örstaspråk tillämpas i sameskolorna i Karesuando och Jokkmokk (för några barn på lågstadiet). I dessa båda skolor undervisas på samiska även i andra ämnen. I övriga sameskolor sker undervisningen på svenska.

80 Samiskan i samhället sou 1990:91

Den integrerade sameundervisningen

S.k. integrerad sameundervisning anordnades för läsåret 1988/89 på

låg- och mellanstadierna i Härjedalens, Krokoms, Åre, Strömsunds, Storumans, och Arjeplogs kommuner. Vid grundskolan i Strömsund och Gällivare anordnas en integrerad samisk undervisning på högstadiet. Det är möjligt att integrerad sameundervisning på högstadiet kommer att anordnas på fler orter i landet.

Den integrerade undervisningen innebär att sameeleverna är inskrivna i den kommunala grundskolan, men att de under vissa veckotimmar får någon form av samisk undervisning i bl.a.

orienteringsåmnen och slöjd samt att de får hemspråksundervisning

i samiska. 1 övrigt följer barnen klassens undervisning. Under läsåret 1989/90 deltog 52 elever i den integrerade sameundervisningen.

Hemspråksundervisningen

Sedan riksdagen år 1976 beslutade att ge invandrarbarn och andra barn som tillhör språkliga minoriteter rätt till hemspråksundervisning har samebarnen kunnat få undervisning i samiska inom ramen för grundskolan och gymnasieskolan.

Läsåret 1987/88 uppgav 426 elever i grundskolan att de hade samiska som hemspråk. Av dessa deltog 285 i någon form av hemspråksundervisning. Detta läsår var sameskolornas elevantal 133 och antalet elever i den integrerade samiska undervisningen i grundskolan 71. Därutöver erhöll alltså 81 grundskoleelever

hemspråksundervisning i samiska. Av gymnasieeleverna uppgav 31

samiska som hemspråk och 16 av dem deltog i hemspråksunder-

visningen under läsåret 1987/88.

Hemspråksundervisningen syftar till att eleverna skall behålla och utveckla kunskaperna i sitt hemspråk. Några krav på kunskaper i hemspråket för att få rätt till hemspråksundervisning uppställs inte. Elevens och föräldrarnas önskemål är avgörande.

Det bör noteras att av de 426 elever i grundskolan som angav samiska som sitt hemspråk en tredjedel, eller 148 elever, deltog i undervisningen i svenska som andraspråk. Av dessa ansågs 141 ha sådana brister i sina färdigheter i svenska att behov av stödunder-

visning förelåg. En av de 31 eleverna i gymnasieskolan med

samiska som hemspråk erhöll stödundervisning i svenska.

Samiskan i samhället 81

3.2.3 Utbildning för vuxna

Samernas folkhögskola

År 1942 inrättades det en särskild folkhögskola i Sorsele för samer. Skolan är sedan år 1945 förlagd till Jokkmokk. Folkhögskolan skapades av Svenska missionssållskapet. Numera leds den dock av en stiftelse med Svenska Samernas Riksförbund (SSR), Riksorganisationen Same Åtnam (RSÄ) och Jokkmokks kommun som huvudmän.

Sedan år 1968 är Samernas folkhögskola öppen även för ickesamer. Skolan tar emot elever inte bara från Sverige utan också från Norge och Finland. Undervisningen bedrivs på svenska och samiska. Skolan har för närvarande en allmän linje, en sameslöjdslinje och en ekologilinje. Dessutom finns kortare kurser i samiska, renskötsel, slöjd m.m. Skolan bedriver även distansunder-

visning.

Universitet och högskolor

År 1975 etablerades en avdelning för samiska vid Umeå universitet. Samma år inrättades en professur i ämnet. År 1989 bröts avdelningen för samiska ut ur institutionen för finska och samiska för att bilda en särskild institution. Vid institutionen finns utöver professuren två högskolelektorat, ett med språklig inriktning och ett i samisk kultur. Institutionen har för närvarande två doktorander. En forskare har disputerat där. Ett visst samarbete pågår med Nordiskt samiskt institut och med universiteten i Tromsö och Uleåborg.

Under åren 1975 - 1987 genomgick ca 60 studenter ZO-poängskurser i samiska. Ungefär 20 studenter har klarat av sina 40-

poängsstudier och sex har studerat på 60-poängsnivå.

Undervisningen är inriktad på att möta samiska önskemål om utbildning i olika språkvarieteter och att tillgodose rekrytering till forskarutbildningen. Kurser ges i nordsamiska, lulesamiska och sydsamiska. Distansundervisning har bedrivits i bl.a Arjeplog, Arvidsjaur, Jokkmokk, Luleå, Gällivare, Kiruna och Stockholm.

Vid universitetet i Umeå ges med början hösten 1990 på grundskollärarlinjen för årskurserna 4 - 9 en variant för samisktalande

82 Samiskan i samhället

studerande på två specialiseringar, nämligen den för svenska och hemspråk samt den för praktiskt-estetiska ämnen.

Även vid högskolan i Luleå förekommer samiska i

undervisningen.

På den nya grundskollärarlinjen år tolv reser-

antagningsplatser

verade f ör studerande med samisk eller tornedalsk

kulturbakgrund.

I de samiska elevernas utbildning ingår kurser i samiska. Liknande regler-gäller för förskollärarlinjen vid högskolan.

Vid Uppsala universitet kan samiska studeras vid den

finsk-ugriska

institutionen. Innevarande läsår, 1990/91, bedriver ett tiotal studenter studier i samiska. Två doktorander fullgör sin forskarutbildning i samiska vid institutionen.

Övrig vuxenutbildning

Flera studieförbund arrangerar kurser i ibland i samarbete

samiska,

med sameföreningen på orten. har

Utbildningsradion genom

kurserna Davvin (samiska som främmande språk) och Sámás (modersmálskurs) nått en stor publik.

3.3 Samiskan i media

3.3.1 Tidningar och tidskrifter

Redan år 1905 utkom den första samiska Lapparnas

tidningen Egen

Tidning. Den utkom emellertid endast med några få nummer. Fr.o.m. år 1905 utgavs även tidskriften Låkkåmus Samita

(Läsning

för samer). Utgivningen av den upphörde efter två år.

tidningen

En annan tidig samisk tidning med i var Varien

spridning Sverige Sardnie (Fjällets budskap).

Samefolkets Egen Tidning utkom med sitt första nummer år 1919. Sedan år 1961 kallas tidningen enbart Samefolket.

Numera ägs Samefolket av en stiftelse i vilken SSR och RSÄ

ingår.

Anslag till utgivningen erhålls via samefonden.

huvudsakligen

Tidningen, som har sin redaktion i Östersund, utkommer en gång i månaden. En övergång till fjortondagarsutgivning diskuteras.

Textmaterialet i tidningen är huvudsakligen på svenska. En del artiklar är dock skrivna på samiska. Samefolket tar upp alla slags

sou 1990:91 Samiskan i samhället 83

frågor som rör samer. Eftersom tidningen är organ för såväl SSR

som RSÄ intar organisationsfrågorna en framskjuten plats i det

redaktionella materialet. Näringsfrågorna, framför allt rennäringens problem, år ett annat centralt ämne. Stor uppmärksamhet ägnas

också utbildningsspörsmål och språkfrågor.

Sáminuorra, Svenska samers riksungdomsförbund, ger ut en tidning med fyra nummer årligen. Tidningen trycks på svenska med vissa inslag på samiska.

Med viss spridning i Sverige ges i Norge ut de helt samiska Sámi Aigi (Samisk Tid) och Nuortanastte (Nordstjärnan). I Finland utges

den också helt samiskspråkliga Sápmelas. Norska Ságat (Nyheter) är helt norskspråkig.

3.3.2 Radio och television

Sveriges Radio inledde programverksamheten för den samiska befolkningen under l950-talet. Programmen var då särskilt inriktade mot den renskötande befolkningen. Efterhand producera-

des även nyhetsprogram och kulturprogam. Regelbundna sändningar

på samiska med fasta programtider kom till stånd år 1966.

Enligt statens avtal med programföretagen inom Sveriges Radio-

koncernen skall företagen i sin programverksamhet ta särskild hänsyn till språkliga och etniska minoriteter.

Sedan mars 1989 bedrivs inom koncernen en försöksverksamhet som innebär att programverksamheten på nordsamiska inom Radio Norrbotten och riksradions luleådistrikt har samordnats under en redaktionell ledning vid sameradion i Kiruna. Sameradion gör program för såväl riksradion som lokalradion.

Riksradion sänder för närvarande nyheter på samiska 10 minuter

- samsänds med Norsk

dagligen måndag fredag. Programmen

rikskringkasting och Finlands rundradio. Dessutom sänds 10 minuter med samisk musik. Riksradion sänder vidare en gång i veckan det nyhetsbaserade magasinprogrammet Sámi Ságat- Samenytt. Programmet, som är 30 minuter långt, sänds på svenska. Lika långt är det barn- och veckomagasin som sänds på samiska varje tisdag. Slutligen sänder riksradion varje vecka ett halv-

timmeslångt magasinprogram, Sámi Bodda (Sáme Båddå/Saemien

Boelke), på omväxlande nordsamiska, lulesamiska och sydsamiska.

84 Samiskan i samhället

Lokalradion sänder Radio Norrbotten en timme i veckan på

genom nordsamiska. Programmen produceras av sameredaktionen i Kiruna. Radio Västerbotten sänder en halvtimme i veckan på sydsamiska. Veckoprogram på sydsamiska produceras också av Radio Jämtland. Sändningstiden är 25 minuter. De sydsamiska programmen produceras i lokalradions lokaler i Östersund, Arvidsjaur och Storuman. Det sänds inga särskilda program på lulesamiska.

Utbildningsradion sänder de tidigare nämnda samiska språkkurserna Davvin 1 - 4 (samiska som främmande språk) och Sámás (modersmålskurs).

Televisions programproduktion på samiska uppgår till ca Sveriges sex sändningstimmar per år. Programmen produceras av en särskild sameredaktion som hör till Luleådistriktet.

3.4 Samisk litteratur m.m.

Den samiskspråkiga litteraturen omfattar nu uppskattningsvis 700 titlar, företrädesvis av karaktär. Under senare år domi-

religiös

nerar dock läromedelsutgivningen. Samerna började framträda som skönlitterära författare i början av vårt sekel. Dessförinnan

litteraturen på samiska huvudsakligen av översättningar utgjordes

av icke-samiska författares verk. Flertalet samiska författare har gett ut sina verk på svenska.

I detta avsnitt presenteras kort några betydande samiska författare som skrivit på sitt modersmål. Den som vill ha en utförlig översikt av den samiska litteraturen kan finna den i Lars Thomassons uppsats Litteratur av samer och om samer, som ingår i bilagedelen (SOU 1975:100) till sameutredningens betänkande. l Norge har år 1989 utkommit en samisk bibliografi, Sámi Bibliografia.

Pionjären för den samiskskrivna litteraturen i Sverige blev Johan Turi som år 1910 ut Muittalus sámiid birra (Berättelse om

gav samerna). Boken, som skrevs på nordsamiska, kom ut samma år också i dansk och har sedermera översatts inte bara

översättning

till svenska utan också till engelska, tyska, franska, finska och

I boken berättar Turi om de renskötande samernas

ungerska.

strapatsrika liv. Boken har också karaktären av en samisk kamp skrift. Turi gav år 1931 ut ännu en bok, Från fjället, på samiska och svenska.

Samiskan i samhället 85

På lulesamiska utkom år 1937 Anta Piraks Jåhttee saamee viessoom (En nomad och hans liv). Boken år en självbiografi och den hade

dikterats för jokkmokksprästen och språkforskaren Harald

Grundström, som först gav ut den i svensk översättning år 1933.

Nils Nilsson Skums stora bildverk Same sita, Lappbyn publicerades år 1938. Boken har såväl samisk som svensk text.

Den mest uppmärksammade av senare tiders samiskskrivande diktare i Sverige är Paulus Utsi. År 1974 kom han ut med diktsamlingen Giela giela (Snara språket). Postumt utgavs Giela gielain (Snara med språket) med hustrun Inger Utsi som medförf attare. Liksom Turi tillhörde Utsi den grupp av nordsamer som

söderut i lappmarken. Han beskriver i en starkt

tvångsförflyttats

koncentrerad lyrik hotet mot den traditionella samiska kulturen.

Ellen Sylvia Blind skriver främst religiösa dikter. Hennes första bok Åccalat gå dån (Saknar- du) kom ut år 1975.

Under de senaste åren har Nils Aslak Valkeapää från Finland varit den samiska författare som rönt störst uppmärksamhet i Sverige. Valkeapää debuterade på samiska med diktsamlingen Gidaijat

(Ljusa vårnätter). Hans kanske mest kända verk är

Öuowgadat

Ruoktu Váimmus (Vidderna inom mig), som kom ut år 1985.

Den första roman som skrevs på samiska på svensk sida var Lars Matto Tuoljas Tjaktjalasta, som kom ut år 1987. Dessförinnan hade dock flera samiska romaner hunnit publiceras i Norge och Finland.

Sedan år 1979 finns ett samiskt f örf attarf örbund, Sámi Girjecálliid Searvi. Förbundets ändamål är att främja litteratur på samiska, befordra skapandet och utgivningen av samisk litteratur och stimulera översättning av samisk litteratur till majoritetsspråken.

I Jokkmokk finns det samiska bokförlaget Sámi Girjjit, som startade sin verksamhet år 1983. Det norska samiska förlaget Dat har en filial i Arjeplogs kommun.

Det berättandet har intagit en central plats i samiskt

muntliga kulturliv. I J. Qvigstads samling Lappiske eventyr og sagn (1927-

l929) finns nära 600 samiska sagor och sägner nedtecknade på samiska och översatta till norska.

Ett alldeles särskilt slag av samiskt berättande år det som hör ihop med samernas sång, den s.k. jojkningen. Sång och dikt är i

86 Samiskan i samhället

jojkningen inte klart åtskilda utan bildar komponenter i ett slags dikt-sång eller sång-dikt. I jojkningen är den emotionella laddningen i texten stark. Den stegras genom upprepningar och omtagningar i varierande ordf öl jder. Närbetydande 0rd används mer eller mindre medvetet för att tillföra känsloglidningar och associationer. Jo jkandet har därför inslag av improvisation.

Redan i Johannes Schefferus Lapponia från år 1673 finns jo jkdikter nedtecknade. Klassiska jojkdiktare är den tidigare nämnda Johan Turi och Mattias Andersson. Sveriges Radios förlag gav år 1969 ut boken Jojk-Yoik tillsammans med sju LP-skivor med jo jkdikter. En samling traditionella jo jkdikter har getts ut av Nils Jernsletten under titeln Dajahusat.

I Sverige kom organiserad samisk teater i gång först år 1971 då teatergruppen Dálvadis inledde sin verksamhet i Jokkmokk. Gruppen har numera sitt säte i Karesuando. Bland gruppens

föreställningar kan nämnas Dálvveniego (Vinterdrömmar), 1982-

1983, Öuovgga öiehka (8 minuter från solen), 1987 och Beaivi Åhman, 1988, för övrigt skriven av Nils Aslak Valkeapää.

Inom filmkonsten kan nämnas Nils Gaups långfilm Vägvisaren från år 1987 och Paul Anders Simmas TV-film Bortom natt och dag som premiärvisades året därpå.

3.5 Samiska ortnamn på kartor m.m.

Det samiska språket är synligt genom de samiska namnen på i första hand fjäll, vattendrag o.d. Rent samiska namn förekommer

dock huvudsakligen endast i f jällområdena. I de östligare skogs-

bygderna har de samiska namnen i allmänhet översatts helt eller delvis till finska eller svenska eller bytts ut mot finska eller svenska namn. Det är vanligt att ortnamnen innehåller element f rån olika språk. Försvenskade samiska namn förekommer ofta.

Det finns inte någon författning som reglerar den offentliga ortnamnsverksamheten eller stavningen av ortnamn på allmänna kartor, vägskyltar etc. Inom den statliga ortnamnsverksamheten är

beslutsbefogenheterna spridda på flera olika myndigheter. Statens

lantmäteriverk (LMV) intar dock en särställning som samordnande myndighet. Enligt lantmäteriinstruktionen (1974:336) har LMV att fastställa ortnamn i den mån den befogenheten inte tillkommer någon annan myndighet. Ortnamnsarkivet i Uppsala och andra ortnamnsarkiv (se avsnitt 3.6) skall beredas tillfälle att yttra sig.

Samiskan i samhället 87

LMV bedriver också en omfattande ortnamnsverksamhet genom framställningen av de allmänna kartorna. De namnformer som återfinns på de allmänna kartorna bör användas i alla offentliga sammanhang, t.ex. på vägverkets vägmärken, i postadresser samt i skrivelser från myndigheter och kommunala organ (prop. l984/85:l00 bil. 10 s. 471).

Frågan om de samiska ortnamens stavning aktualiserades i början av 1960-talet då den nya topografiska kartläggningen hade nått fram till f jälltrakterna. Man beslutade då att tillämpa den traditionella s.k. Lule-lapska stavningen, med vissa modifikationer. Grundtankarna bakom de stavningsprinciper som fastställdes kan sägas vara två. Dels skulle ett och samma ortografiska system för samiska ortnamn användas över hela Sverige, dels skulle kartan kunna läsas av en genomsnittlig svensk utan kunskaper i samiska.

Frågan om de samiska ortnamnen aktualiserades på nytt år 1979 under förberedelserna inför en beslutad partiell revidering av de topograf iska f jällkartbladen. Den ortograf i f ör nordsamiskt område som hade kommit till stånd år 1978 hade då börjat användas i skolböcker i Norge, Sverige och Finland. FN:s rekommendation från år 1972 om ortnamn (se avsnitt 4.3.3) ingick också bland de nya förutsättningar som förelåg. Denna rekommendation innebar bl.a. att frågan om återgivandet av samiska ortnamn borde lösas på ett samnordiskt sätt i Norge, Sverige och Finland.

Lantmäteriverket fattade i mars 1980 ett principbeslut att i samband med en partiell revidering av de topograf iska kartbladen över fjällområdena också revidera de samiska ortnamnen och införa den nya ortograf in på nordsamiskt område. Nya f ältuppteckningar skulle göras för att minska namnglesheten i vissa områden och rätta placeringen av felplacerade namn.

Beslutet om den nya ortografin rör endast naturnamn. Redan etablerade och i många fall f örsvenskade eller f örf inskade samiska bebyggelsenamn, t.ex. Jokkmokk och Kiruna, berörs inte av beslutet. Ortnamn, som ofta förekommer i turistbroschyrer, vetenskaplig litteratur m.m., skall skrivas med både gammal och ny

ortografi.

Det område som berörs av beslutet om ny ortografi sträcker sig från Treriksröset i norr till trakterna av Stora Lulevatten i söder.

I de principer för ortnamnsverksamheten som chefen för utbildningsdepartementet redovisat sägs bl.a. följande om ortnamn i

88 Samiskan i samhället

flerspråkiga områden (prop. 1984/85:l00 bil. 10 s. 474 - 475). De samiska ortnamnen är i likhet med de svenska namnen bärare av en levande kultur och kulturhistoria. En för att de

förutsättning

skall kunna leva vidare är att de i så stor utsträckning som möjligt används jämsides i officiella sammanhang, t.ex. på kartor och vägskyltar. En annan utgångspunkt är att riksdagen har slagit fast att samerna utgör en etnisk minoritet i som i

Sverige,

egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en

särskild ställning både gentemot majoritetsbefolkningen och andra

minoritetsgrupper i det svenska samhället. Vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste man därför ge utrymme även åt andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper. Departementschef en erinrade vidare om FN:s resolution år 1972 om behandling av ortnamn i minoritetsspråksområden och fortsatte:

Mot denna bakgrund anser att stor måste tas till de

jag hänsyn

samiska och finska minoriteterna i norra vid faststäl-

Sverige

landet av namn på kartor och i samband med m.m.

vägskyltning

Som jag tidigare anfört bör de av LMV fastställda kartnamnen vara normerande. Med hänsyn till vad anfört om jag nyss språkets betydelse som kulturbärare anser jag att ortnamn i flerspråkiga områden skall återges på de språk som talas i området. Även det av minoriteterna tillämpade skrivsättet bör användas.

Enligt min mening bör hänsynen till minoriterna innebära att i de områden där samiska namn finns bör dessa

ursprungliga

användas och återges med adekvat samisk ortografi. Samma synsätt bör användas i fråga om de finska ortnamnen i Tornedalen. Jag utgår vidare ifrån att de ortnamnsförteckningar som kan komma att utges efter ortnamnsrådets inititativ på lämpligt sätt kommer att anpassas till de olika samiska skrivsätten.

3.6 Samiskt språkmaterial i arkiv m.m.

De arkiv som ingår i myndigheten dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv (DOVA) har till uppgift att samla in, bevara, bearbeta och ge ut material om bl.a. dialekter, ortnamn och folkminnen. Dialekt-, ortnamns- och f olkminnesarkivet i Umeá (DAUM) har det övergripande ansvaret för DOVA-arkivens verksamhet i Norrbottens och Västerbottens län. Samiska

samlingar

i form av skriftligt material, fonogram och finns

videogram

sou 1990:91 Samiskan i samhället 89

förutom i DAUM även i dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala (ULMA) och ortnamnsarkivet i Uppsala. En samisk arkivarietjänst finns inrättad vid DAUM.

Mindre samlingar av språkligt material finns i museer, t.ex. i Ajtte Svenskt fjäll- och samemuseum.

4 SPRÅKFRÅGAN I ETT INTERNATIONELLT

PERSPEKTIV

Det finns språkliga minoriteter i nära nog alla världens stater. De språkliga minoriteternas ställning har därför kommit att ägnas stor uppmärksamhet i det internationella samarbetet staterna emellan och i de mellanfolkliga organen.

Vi har i våra tidigare betänkanden konstaterat att folkrätten har betydelse för det samiska språkets ställning. Inom en snar framtid kan de europeiska samarbets- och integrationssträvandena leda till överenskommelser som kan få än större betydelse för de samiska

språkrättigheterna.

I detta kapitel redogör vi för huvuddragen i de konventioner, internationella överenskommelser och uttalanden av

mellanfolkliga

organ som främst är av intresse i språkrättssammanhang. Vi tar också upp den nordiska språkkonventionen och de förslag till

samisk språklagstiftning som nyligen lagts fram i Norge och

Finland. Inledningsvis redovisar vi några samiska uttalanden om språkets ställning. Våra egna bedömningar av vilka slutsatser man bör dra av det redovisade materialet finns i kap. 7.

4.1 Samiska uttalanden om språkets ställning

De samiska organisationerna har sedan tid tillbaka oroats

lång

över samiskans framtid. Under de senaste decennierna har det samiska språkarbetet intensifierats, särskilt på det nordiska planet.

Vid den nordiska samekonferensen i Gällivare år 1971 en

föreslogs

gemensam språklag för samerna i de nordiska länderna. Lagen skulle innehålla bl.a. föreskrifter om användande av samiskan vid domstolar och andra myndigheter. Konferensen tillsatte en samnordisk samisk språknämnd som fick till att bereda ett

uppgift lagförslag.

Frågan om en nordisk samisk språklag togs ånyo upp vid samekonferensen år 1974 i Snåsa. Det konstaterades då att en

språklag

som är gemensam för samerna i alla de nordiska länderna måste komma till stånd för att samerna skall uppnå

språklig jämlikhet.

92 Internationellt perspektiv

Den vid 1971 års konferens tillsatta språknämnden kom emellertid så småningom till den slutsatsen att det inte var realistiskt att få till stånd en enhetlig nordisk språklag för samerna. Beredningen av ärendet på samnordisk nivå upphörde därför år 1976.

l det samepolitiska program som antogs vid 1980 års samekonferens i Tromsö och som reviderades vid samekonferensen i Åre år 1986 krävs att samiskan ges offentlig status och används inom den offentliga förvaltningen och servicen i sameområdet. I programmet föreslås att det i varje land stiftas en språklag för samerna, i vilken bl.a. fastslås de kommuner där samerna är i majoritet och där samiskan är ett officiellt språk. I språklagen skulle också anges hur myndigheternas språkbruk skall ordnas, vilka språkkrav som skall ställas på tjänstemän inom förvaltningen samt vilka språkliga rättigheter som samerna har i områden där de är i minoritet.

De samiska riksorganisationerna i Sverige har vid flera tillfällen ställt anspråk på att samiskan får en officiell ställning i Sverige. Vid SSR:s landsmöte år 1980 krävdes att samerna skall tillförsäkras möjlighet att använda sitt modersmål i kontakter med myndigheter. Tre år senare uttalade landsmötet i en resolution att det samiska språket skall erkännas som officiellt språk. Det betonas i resolutionen att ett sådant erkännande skulle innebära att språkets praktiska användbarhet i storsamhållet blir en realitet. Detta skulle i sin tur medföra ett ökat intresse att lära sig språket.

RSÄ har vid flera tillfällen fordrat att lagstiftningsåtgärder vidtas så att det samiska språket skall kunna användas fullt ut i det samiska området. Detta krav finns också inskrivet i organisationens målsättnings- och handlingsprogram, som antogs vid landsmötet i Lycksele år 1984.

4.2 Några konventioner av betydelse för de samiska språk-

rättigheterna

4.2.1 UNESCO- konventionen angående diskriminering i utbild-

ningen

UNESCO antog år 1960 en konvention mot diskriminering i utbildningen. Sverige anslöt sig till konventionen år 1967. I konventionen förbjuds diskriminering i utbildningen på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion m.m.

Internationellt perspektiv 93

Det är emellertid enligt konventionen tillåtet att inrätta undervisningssystem och läroanstalter på religiösa eller språkliga grunder, om deltagandet är frivilligt och undervisningen håller fastställda studiekrav. I konventionen anges att det är väsentligt att respektera föräldrars frihet att välja sådan alternativ undervisning för sina barn.

Det är vidare, enligt artikel 5 moment l p. c:

väsentligt att tillerkänna medlemmar av nationella minoriteter rätt att bedriva egen undervisningsverksamhet, innefattande upprätthållande av skolor samt, beroende på varje stats användning av eller undervisning i deras

undervisningspolitik,

eget språk, förutsatt emellertid l. att denna rätt inte utövas på ett sätt, som hindrar medlemmarna av dessa minoriteter från att förstå kulturen och språket hos samhället som helhet eller från att delta i dess verksamhet, eller som sätter den nationella suveräniteten i fara, 2. att undervisningens nivå inte är lägre än den allmänna nivån som fastställts eller godkänts av vederbörande

myndigheter; samt

3. att sådan skolgång är frivillig.

Enligt samma artikels moment 2 förbinder sig staterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa tillämpningen av de principer som uppställts i det redovisade momentet.

4.2.2 FN:s konvention om medborgerliga och

politiska rättigheter

Artikel 27 i FN:s konvention år 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter, som ratificerats av Sverige, innehåller en regel om skydd för minoriteters rätt till sitt språk. Artikeln lyder:

I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter skall de som tillhör sådana minoriteter ej förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.

Av förarbetena till artikeln framgår att de minoritetsgrupper som har uppkommit genom de stora folkomflyttningarna på 1900-talet

94 Internationellt perspektiv

inte omfattas av artikelns skyddsbestämmelser. Det är således bara ett fátal av vårt lands minoriteter, däribland samerna, som kan åberopa artikeln.

Artikel 27 har i folkrätten tolkats så att den ställer krav på positiv särbehandling av de minoriteter som omfattas av den. Stater som har sådana minoriteter uppfyller följaktligen inte sina förpliktelser enligt artikeln genom att endast sörja för att medborgarna behandlas lika, utan staterna måste vidta särskilda åtgärder för att värna minoritetsspråken.

4.2.3 FN:s konvention om barnets rättigheter

FNzs generalförsamling antog i november 1989 en konvention om barnets rättigheter. Sverige har ratificerat konventionen. Konventionen inneháller bestämmelser som är avsedda att tillförsäkra barn grundläggande rättigheter och att bereda barn skydd mot övergrepp och utnyttjande. Genom konventionen upprättas en kommitté som ges behörighet att granska konventionens efterlevnad.

Det är i första hand artiklarna 29 och 30 i konventionen som är av särskilt intresse när det gäller de samiska barnens rättigheter.

I artikel 29 anges bl.a. att barnets utbildning skall syfta till att utveckla respekt för barnets egen kulturella identitet, eget språk och egna värden.

Artikel 30 har sin förebild i den nyssnämnda artikel 27 i FNkonventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Artikeln lyder:

I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga

minoriteter eller personer som tillhör en urbefolkning skall ett

barn som tillhör en sådan minoritet eller urbefolkning inte

förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av sin

grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin

egen religion eller att använda sitt eget språk.

4.2.4 ILO-konventionen om urbefolkningarnas rättigheter

ILO:s urbefolkningskonvention från år 1957 har reviderats är 1989. Den reviderade konventionen syftar, till skillnad från den tidigare, till att förhindra en ofrivillig assimillering av urbefolkningarna.

Internationellt perspektiv 95

Urbefolkningarnas strävanden att få utöva kontroll över bl.a. sina egna institutioner, sitt eget samfundsliv och sin ekonomiska utveckling erkänns. Det gäller också deras rätt att bevara och utveckla sin identitet, sitt språk och sin religion inom ramen för de stater där de bor.

Konventionen innehåller särskilda bestämmelser om språkliga rättigheter. Enligt artikel 28 punkt 3 skall atgärder vidtas för att

bevara och främja utvecklingen och användningen av urbefolkning-

arnas egna språk.

Den svenska regeringen har ännu inte (oktober 1990) tagit ställning till om den reviderade ILO-konventionen bör ratificeras.

4.3 Annat sprákrättsligt arbete inom FN:s ram

4.3.1 FN:s arbetsgrupp för urbefolkningsfrágor

I FN behandlas urbefolkningsfrågor i en särskild arbetsgrupp knuten till underkommissionen för förebyggande av diskriminering. Arbetsgruppen skall redovisa erfarenheter vad gäller utveckling och skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för

urbefolkningar.

Arbetsgruppen har av FN:s ekonomiska och sociala råd fått i uppdrag att skapa en universell deklaration om urbefolkningarnas rättigheter. Deklarationen skall innehålla regler om bl.a. urbefolkningarnas rätt att använda det egna språket.

Ett utkast till deklaration föreligger. Enligt utkastet skulle i deklarationen slås fast urbefolkningarnas rätt att använda sitt språk vid kontakter med domstolar och andra myndigheter. De olika länderna, däribland Sverige, har fått tillfälle att lämna synpunkter på utkastet. Mycket arbete återstår dock och det är ännu för tidigt att uttala sig om när deklarationen kommer att kunna antas av generalförsamlingen. Det torde dröja flera år ännu.

4.3.2 Genéve-konferenserna

Vid FN:s världskonferenser för att bekämpa rasism och rasdiskriminering i Geneve åren 1978 och 1983 antogs princip-

förklaringar och handlingsprogram rörande urbefolkningarnas

96 Internationellt perspektiv sou 1990:91

rättigheter. I principförklaringarna vid båda konferenserna sägs att man godkänner urbefolkningarnas rätt att upprätthålla sina traditionella ekonomiska och kulturella strukturer, vilket bl.a. inbegriper rätten till det egna språket.

I handlingsprogrammen från konferenserna uttalas att staterna

skall erkänna och respektera urbefolkningarnas grundläggande

rättigheter, såsom rätten att upprätthålla och använda sitt eget

språk, där det är möjligt, inom förvaltningen och utbildningen.

4.3.3 FN:s resolution om ortnamn

Värnet om språkliga minoriteters ortnamn kan också sågas vara en del av det språkrättsliga arbetet.

Frågan om Standardisering av ortnamn togs upp i FN-sammanhang första gången år 1953. initiativtagare var FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC). Först år 1967 kom den första större konferensen om ortnamnsfrågor att hållas i Geneve. Vid konferensen enades man om ett antal rekommendationer. Vad gäller flerspråkiga områden sades att de nationella myndigheterna rekommenderades att fastställa ortnamn i vart och ett av de officiella språken, ange likställdhet eller eventuell prioritering mellan språken och publicera dessa officiellt erkända namn.

En andra konferens hölls i London år 1972 (Second United Nations conference on the Standardization of Geographical Names). Konferensen rekommenderade bl.a. gemensam ortografi för minoritetsspråk som talas i flera länder, t.ex. samiska. Enligt rekommendationen skulle denna ortografi användas i staternas officiella kartverk.

4.4 Minoritetsspråkfrågorna i det europeiska samarbetet

4.4.1 Språkarbetet i Europarådet

Europarådet har under många år, i första hand genom sin kulturkommitté, ägnat minoritetsspråkens situation stor uppmärksamhet.

Europarådets rådgivande församling har i en rekommendation år 1977 (nr 814) uttalat att kulturella olikheter är en oersättlig

Internationellt 97

perspektiv

tillgång i Europa och att detta motiverar att aktiva åtgärder vidtas för att bevara de språkliga minoriteterna.

En parlamentarisk arbetsgrupp inom Europarådet har utarbetat ett utkast till en resolution (nr 192) om minoritetsspråk i Europa. Resolutionsutkastet, som godkänts av ministerkommittén i maj 1989, ligger till grund för det arbete som för närvarande bedrivs av en av Europarådet tillsatt expertkommitté i syfte att få fram

en charter om minoritetsspråk.

Enligt det nämnda resolutionsutkastet (artikel 7) skall staterna inom de områden där det finns minoriteter se till att

språkliga minoritetsspråken används av förvaltningsmyndigheterna eller att

dessa, eller i vart fall de tjänstemän vid myndigheterna som kommer i kontakt med enskilda, använder av minoritetsspråket

sig

när den enskilde brukat det språket när han vänt sig till myndigheten. Kan denna regel inte tillämpas till följd av minoritetsspråkets särskilda situation skall staten tillse att minoritetsspråket i vart fall kan brukas vid kontakt med myndigheterna.

skriftlig

Utkastet innehåller därutöver särskilda föreskrifter om bl.a. språkanvändningen vid domstolar och offentliga serviceinstitutioner inom den språkliga minoritetens område, såsom sjukhus, ålderdomshem etc. Andra föreskrifter avser översättning av författningstexter och rätten att använda minoritetsspråket i kommunala och regionala politiska församlingar.

I utkastet till resolution finns dessutom föreskrifter om utbildning på och i minoritetsspråket för såväl barn som vuxna (artikel 6).

Sammanfattningsvis kan sägas att förslaget är mycket långtgående när det gäller att ange olika språkliga rättigheter. Samtidigt bör det emellertid poängteras att de i artikeln angivna åtgärderna har att vidtas endast så långt det är skäligen möjligt (as far as

reasonably possible). Detta är naturligtvis en inskränkning som

gör det möjligt för stater att biträda en eventuell resolution utan att därför vara beredda att fullt ut inlemma dess föreskrifter i den

nationella lagstiftningen.

4.4.2 Sprákarbetet i EG

Av i runda tal 320 invånare inom EG:s medlemsstater har

miljoner

närmare 50 miljoner ett minoritetsspråk som modersmål. Minori-

98 Internationellt

perspektiv

inom har därför blivit ett

tetsspråkens ställning gemenskapen

angeläget spörsmål i EG-arbetet.

Europaparlamentet har antagit flera resolutioner som har behandlat inom medlemsstaterna. Den senaste är minoritetsspråkens ställning den s.k. som antogs av Europaparlamentet år

Kuijpersresolutionen

1987. I resolutionen rekommenderas medlemsstaterna bl.a. att för att vidtas så att minoritetsspråk kan

sörja lagstiftningsåtgärder användas vid lokala och regionala myndigheter och förvaltnings-

organ.

EG-kommissionen finansierar den verksamhet som bedrivs av The Bureau for Lesser Used Languages. Detta organ, som European etablerades år 1982, arbetar för att befästa och utveckla minoritetsspråk och minoritetskulturer inom EG. Organet har kartlagt inom EG:s medlemsstater. Det har minoritetsspråkens ställning också konferenser och seminarier kring minoritets-

organiserat språksfrågor.

4.4.3 Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK)

Frågan om minoritetsspråkens ställning togs upp i slutdokumentet från ESK-konferensen i Wien år 1989. Enligt avsnitt 59 förpliktar de avtalsslutande staterna bl.a. att säkerställa att personer som

sig

tillhör nationella minoriteter inom sina områden kan upprätthålla och utveckla alla element i sin egen kultur, däri inbegripet det egna språket.

Vid mötet i Köpenhamn våren 1990 ägnades en stor del av tiden åt minoriteternas Det fattades dock inga beslut i dessa

ställning.

I förberedelsearbetet inför ESK-toppmötet i Paris hösten

frågor.

1990 kommer dock frågan om minoriteternas ställning upp ånyo, liksom ett schweiziskt förslag om att anordna en särskild ESKkonferens om minoritetsfrågor.

4.5¶Den nordiska sprákkonventionen

Konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om nordiska rätt att använda sitt eget språk i ett medborgares annat nordiskt land (SÖ 1982:93) ratificerades av den svenska

regeringen år 1981.

Internationellt 99

perspektiv

De språk som omfattas av konventionen är svenska, danska,

finska,

isländska och norska.

Genom konventionen ges nordiska medborgare rätt att vid behov använda sitt eget språk vid kontakter med myndigheter och andra offentliga organ i ett annat nordiskt land. omfattar

Regleringen

såväl domstolar som statliga och kommunala

förvaltningsmyndigheter.

Rätten avser både muntlig och skriftlig kontakt

med myndigheterna, dock inte telefonkontakt.

Kostnaderna för tolkning och översättning ersätts av allmänna

medel. Kostnaden för översättning av en kan

skriftlig handling

emellertid helt eller delvis återkrävas av den som gett in handlingen, om denna är av vidlyftig beskaffenhet eller av ringa betydelse eller om eljest särskilda skäl föreligger.

Enligt konventionen skall värdlandet vidare främja översättning och distribution av anvisningar, broschyrer, blanketter e.d. som kan underlätta kontakten mellan den enskilde och det allmänna.

4.6 Förslagen till samisk spráklagstiftning i Norge och Finland

4.6.1 Norge

Den norska regeringen har i en proposition i mars 1990 (Ot. prp.nr

60) föreslagit ändringar i samelagen avseende samiska språkrättig-

heter. Lagförslaget bygger i väsentliga delar på samekulturutvalgets förslag i betänkandet (NOU 1985:14) Samisk kultur og

utdanning. Huvuddragen i regeringens förslag, vad gäller samiskans

ställning som officiellt språk, är följande.

l. Inom det samiska kärnområdet (kommunerna Kautokeino,

Karasjok, Nesseby, Porsanger och Tana) har var och en rätt att

använda sig av samiska vid muntliga och skriftliga kontakter med lokala-, regionala och statliga myndigheter. Myndigheterna är i sin tur skyldiga att svara på samiska. Från regleringen undantas muntliga kontakter med tjänstemän utanför myn-

digheternas kontor. Vid vissa regionala myndigheter avser

rätten endast skriftliga kontakter.

100 Internationelltperspektiv sou 1990:91

2. Inom rättsväsendet i det samiska kämområdet gäller särskilda

regler om språkanvändningen. Skriftligt processmaterial som ges

in till en domstol får vara avfattat på samiska. Var och en har rätt att tala samiska inför domstolen. Rättens ordförande får på parts begäran besluta att samiska skall vara f örhandlingsspráket i en process. I sådana fall kan även beslutas att protokollet skall föras på samiska. Vid polis- och åklagarmyndigheterna

bl.a. att var och en har rätt att tala samiska vid förhör gäller

på. myndighetens kontor.

3. Inom och socialsektorn gäller att den som vill

sjukvárds-

använda samiska för att tillvarata sina intressen vid kontakt med lokala och regionala sjukvårds- och socialinstitutioner inom kärnomrádet har rätt att bli bemött på samiska.

4. Var och en har rätt till personlig själavård på samiska inom den norska kyrkans församlingar i kärnområdet.

5. En kommun kan besluta att samiska skall vara likställt med norska i den kommunala förvaltningen.

6. En vid en lokal eller regional myndighet inom det

tjänsteman

samiska kärnområdet har rätt att på betald arbetstid lära sig samiska, om myndigheten behöver tillföras sådan kunskap.

7. Allmänna meddelanden och kungörelser som särskilt riktar sig till inom det samiska kärnområdet skall avfattas

befolkningen

på såväl samiska som norska.

8. Författningar av särskild betydelse för den samiska befolkningen skall översättas till samiska.

I Norge har vidare antagits en ny ortnamnslag (Lov om

nyligen

stadnamn, se Ot. prp. nr 66, 1988-89). Lagen innehåller även bestämmelser om samiska ortnamn, inte bara vad gäller sättet att skriva namnen utan också vad gäller användningen av dem. Har en ort både ett norskt och ett samiskt namn skall båda namnen användas i officiella sammanhang. Det innebär bl.a. tvåspråkiga vägskyltar.

4.6.2 Finland

Den finländska regeringen har den 5 oktober 1990 till riksdagen lagt fram en proposition med förslag till lag om användning av

Internationellt perspektiv 101

samiska hos myndigheter. Till grund för denna proposition ligger ett förslag till samisk språklag som år 1983 presenterades av delegationen för sameärenden. Propositionen innehåller, något förenklat, bl.a. följande:

l. Inom samernas hembygdsomráde (Enontekis, Enare och Utsjoki

kommuner samt Lapplands renbeteslags område i Sodankylä kommun) har den som är same, liksom samisk organisation e.d., rätt att använda samiska vid muntliga eller skriftliga kontakter med domstolar. statliga och kommunala myndigheter samt kyrkliga organ, vilkas jurisdiktionsomráden eller motsvarande omfattar samernas hembygdsområde helt eller delvis.

Det allmännas företrädare i sådana processer eller ärenden skall använda samiska, om sameparten begär det och om tjänstemännen är skyldig att kunna samiska.

Beslut som meddelats av domstol eller annan myndighet som avses i l skall översättas till samiska, om sameparten begär det.

. Tjänstemän inom de nämnda myndigheterna har rätt att få tjänstledighet med lön för att skaffa sig sådana kunskaper i samiska som behövs för att kunna sköta arbetsuppgifterna.

Ledamöter i statliga förvaltningsorgan inom samernas hembygdsomräde har rätt att använda samiska vid förvaltningsorganens sammanträden.

Sådana myndigheter, vars verksamhet enbart riktar sig till den samiska befolkningen, kan använda också samiska som inre ämbetssprák.

Är samernas andel av befolkningen i en kommun större än en tredjedel skall kommunen använda också samiska som inre ämbetsspräk.

För vissa centrala statliga myndigheter, bl.a. konsument-

ombudsmannen, justitiekanslern, justitieombudsmannen och folkpensionsanstalten, gäller de föreskrifter om användning av

samiska som i l - 3. Samma domstolar och

anges gäller förvaltningsmyndigheter som i egenskap av besvärsinstans behandlar ärenden som handlagts vid myndigheter som anges i l.

102 Internationellt perspektiv

9. Anslag, meddelanden, kungörelser etc. som utfärdas av en sådan myndighet som anges i l och 8 för invånarna i samernas hembygdsomráde skall utfärdas också på samiska.

Vid övriga statliga myndigheter skall anslag, meddelanden, kungörelser etc. utfärdas på samiska, om de uttryckligen gäller samebefolkningen eller om det annars finns särskilda skäl för detta.

10. Lagförslag och statliga betänkanden skall utges också pá

samiska, om de uttryckligen gäller samebefolkningen eller om

det annars finns särskilda skäl för detta.

sou 1990:91 103

5 SPRÅKBYTE OCH SPRÅKBEVARANDE

5.1 Inledning

För att kunna bedöma vad som bör göras för att stärka det samiska språkets ställning behöver man känna till vilka faktorer som påverkar ett minoritetsspråks ställning. Man behöver också kunskap om vilka generella faktorer som påverkar en minoritet att bevara sitt språk och överföra det till kommande generationer.

För att få dessa frågor belysta har docenten Kenneth Hyltenstam anlitats. Hyltenstam, som är verksam vid Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet, har tillsammans med fil.kand. Christopher Stroud, också han verksam vid centret, presenterat rapporten Språkbyte och språkbevarande i. ett internationellt perspektiv med särskilt beaktande av situationen för samiskan i Sverige. I rapporten redogör författarna för de faktorer som bidrar till att ett minoritetsspråk antingen bevaras eller överges till förmån för ett konkurrerande språk. Rapporten har getts ut särskilt (SOU 1990:84).

I detta avsnitt redovisas en sammanfattning av rapporten. Sammanfattningen har gjorts av utredningens sekretariat i samråd med författarna. Därvid har ambitionen varit att ge en förhållandevis omfattande redovisning av de faktorer som enligt författarna påverkar ett minoritetsspråks framtid. Det har medfört att en del avsnitt i stort sett tagits med i sin helhet. Andra avsnitt med mer speciellt språkvetenskapligt innehåll har helt uteslutits.

Det bör påpekas att Hyltenstams och Strouds text även har redigerats i så måtto att en del vetenskapliga termer har ersatts med mer vardagliga ord och uttryck. Syftet härmed är att göra texten mer lättillgänglig för en bredare läsekrets. Därvid kan vissa nyanser i framställningen måhända gå förlorade för den språkvetenskapligt insatte läsaren. Denne hänvisas därför till originaltexten i SOU 1990:84, där även källhänvisningar och litteraturförteckning återfinns.

Det bör för tydlighetens skull påpekas att de värderingar och slutsatser som redovisas i sammanfattningen är författarnas. I avsnitt 7.1 lämnar utredningen några synpunkter och reflektioner som knyter an till en del av de tankar som framförs i rapporten.

I det följande redovisas först exempel på två situationer där folkgrupper har övergett resp. bevarat ett minoritetsspråk. Därefter redogörs för de faktorer som anses påverka om en minoritet skall behålla sitt språk eller överge det för majoritetsspråket. Det görs också en bedömning av huruvida samerna i Sverige befinner sig i en språkbytesprocess och av hur långt framskriden denna process i så fall är. skissas en

Avslutningsvis

samhällsutveckling som skulle gynna bevarandet av samiskan i Sverige. Först dock något om begreppen språkbyte och språkbevarande.

Världen över lever befolkningsgrupper med skilda språk sida vid sida. I många fall skiljs sådana grupper åt genom att de bor i olika stater. Men det är långt ifrån det vanligaste. Ofta innefattar en och samma stat mer än en folkgrupp och en och samma folkgrupp kan vara uppdelad mellan olika stater.

I sådana kontakter mellan olika språk kan en befolkningsgruppofta över flera - helt till att använda en

generationer gå över annan grupps språk. Man talar då om att ett språkbyte har skett. Fortsätter befolkningsgruppen att använda sitt eget språk, trots att vissa betingelser för språkbyte kan finnas, talar man om ett språkbevarande.

Språkbyte är i ett globalt och historiskt perspektiv en mycket utbredd företeelse. Språk har så långt tillbaka som vi kan överskåda övergetts och försvunnit. Språkbyte sker där det råder en maktobalans mellan befolkningsgrupper. Den dominerade gruppen övergår till att tala den dominerande gruppens språk. Avgörande är således i och för sig inte hur stora befolkningsgruppema är. Fenomenen språkbevarande och språkbyte kan därför endast förstås mot bakgrund av de politiska, ekonomiska, sociala och socialpsykologiska villkor som gäller för en etnisk grupp.

5.2 Exempel på språkbyte och språkbevarande

I detta avsnitt redovisas två exempel ur verkligheten för att belysa vad som kan leda till att en språklig minoritet överger sitt språk och vad som kan hjälpa den att bevara det.

språkbevarande

5.2.1 Språkbyte: East Sutherland gaeliska

Ett exempel på ett sprákbyte, som i dag är i det närmaste fullbordat, gäller en variant av skotsk gaeliska i East Sutherland.

Bakgrunden till språkbytet är följande.

Engelskan fick tidigt en stark ställning i Skottland. I de skotska högländerna var man dock länge relativt opåverkad av det engelska

inflytandet.

I början av 1900-talet skedde en massiv inflyttning av engelsktalande fárskötare till ett område längst i norr på det skotska fastlandet, Sutherland. Samtidigt deporterades stora delar av den

ursprungliga jordbrukarbefolkningen till en kustremsa i öster, det

s.k. East Sutherland, där de blev hänvisade till att slå sig på fiske.

Trots att denna befolkningsgrupp kom att placeras i ett område där skotsk gaeliska redan talades, blev den isolerad från den övriga befolkningen. Det hade två orsaker. Dels talade inflyttarna en annorlunda dialekt av gaeliska, dels kom de av sin nya omgivning att bli betraktade som en socialt underlägsen grupp. Så småningom utvecklades deras gaeliska dialekt, som kom att kallas East Sutherland gaeliska (ESG), till att i de omgivande befolkningsgruppernas medvetande bli ett tecken på låg social status, eller som man ibland saken -

uttrycker språket stigmatiserades.

På grund av den isolering som gruppen utsattes för kom gaeliskan i East Sutherland att bevaras längre än i omgivande gaelisktalande grupper, vilka under 1800-talet alltmer inlemmades i den engelska ekonomiska strukturen. Visserligen lärde sig även många medlemmar av fiskarbefolkningen engelska, bl.a. genom att all skolunder-

visning, med undantag för vissa tillfälliga inslag av gaeliska,

bedrevs på engelska. Gaeliskan användes emellertid alltjämt för all kommunikation inom den egna gruppen. Även om dialekten var ett tecken på låg social status stod den som symbol för lojalitet med den egna gruppen. Detta innebar bl.a. att de som talade dialekten inte strävade efter att lägga sig till med en mer prestigefylld dialekt.Det lyckades inte heller att i undervisningen få dem att ändra sitt språk mot standardgaeliska.

När fiskerinäringen under årtiondena efter första världskriget råkade i svårigheter tvingades emellertid ESG-talarna alltmer in i den engelsktalande majoritetens ekonomiska struktur. Samtidigt ökade inflyttningen av engelsktalande. Eftersom de inte kände till

Språkbyte

förhållandena på platsen intog de en mindre avvisande hållning

gentemot fiskarbefolkningen. Detta möjliggjorde en större social

rörlighet. ESG-talare kom att uppträda i nya yrken, äktenskap ingicks med engelsktalande etc. Det medförde att ESG som ju var symbol för en lägre social status övergavs till förmån för engelskan i allt större utsträckning. Gaeliskan begränsades till hemmet och så småningom talade föräldrarna inte längre språket med sina barn, även om de använde det med jämnåriga och äldre. Den yngre generationen fick således i bästa fall endast en passiv kunskap i gaeliska. Mot början av 1960-talet fanns det endast enstaka äldre gaelisktalande personer i området.

Språkbytesprocessen påskyndades också av att ESG är en gaelisk dialekt som ligger långt if rån det gaeliska skriftspråket. Talarna av ESG har alltid själva anammat attityden att deras dialekt är en sämre variant av gaeliska och därför mindre värd att bevara.

Sammanfattningsvis kan man ge följande tolkning av de strukturella förutsättningarna som låg bakom först det jämförelsevis

långvariga språkbevarandet och sedan det ganska plötsliga språkbytet. Huvudanledningen till att ESG bevarades under århundraden synes vara att dess talare aktivt hölls utanför de ekonomiska

strukturer som omfattade de omgivande befolkningsgrupperna. Man kan tala om en påtvingad segregation. Detta förhållningssätt

hos den omgivande befolkningen tog sig bl.a. uttryck i att ESG blev stigmatiserat, dvs. det blev en symbol för talarnas sociala underlägsenhet. När trycket från omgivningen lättade, samtidigt som fiskerinäringen inte längre kunde försörja befolkningen, blev den sociala rörligheten för ESG-talarna större. Detta ledde till att gruppens stigmatiserade språk övergavs i en ovanligt snabb språkbytesprocess.

Denna tolkning av skälen till gruppens språkbevarande och

språkbyte tar hänsyn till de ekonomiska, sociala och socialpsyko-

logiska sammanhang som gruppen ingått i under olika historiska

Det alltså inte att enbart utifrån ett studium av

betingelser. gär

situation under mitten av 1900-talet, då språkbytet i gruppens praktiken skedde, förstå eller ge en rättvisande bild av språkbytesprocessen.

5.2.2 Språkbevarande: katalanska

På den iberiska halvön utvecklades under medeltiden vulgärlatinet till flera språk, nämligen kastiljanska - som utanför den spansk-

och 107

Språkbyte språkbevarande

talande världen ofta kallas spanska rätt och slätt - katalanska, galiciska och portugisiska. Av dessa kan i dag galiciska och katalanska betraktas som minoritetsspråk. Förutom dessa språk förekommer även baskiska som minoritetsspråk i området.

Katalanskans ställning har under århundradena växlat kraftigt. Från att på 1300-talet i det s.k. Medelhavsimperiet ha varit ett språk med bred användning i kulturella och litterära sammanhang, blev katalanskan ett förtryckt språk under 1700- och 1800-talen.

Under slutet av 1800-talet fanns i Katalonien starka nationalistiska strömningar med krav på självstyre. Bakgrunden till detta kan antas vara den i jämförelse med övriga Spanien kraftfulla ekonomiska expansion som provinsen då genomgick. De nationalistiska stråvandena ledde under 1900-talet till två s jälvständighetsperioder, dels 1914 - dels 1931 - 1939. Under dessa var

1925, perioder

katalanskan ett officiellt språk i Katalonien, dessutom standardiserades och moderniserades språket.

Under Francoregimen blev dock det språkliga förtrycket mer

omfattande än någonsin tidigare. Katalanskan förbjöds i skolorna och i andra officiella sammanhang. År 1975, efter Francos död, tillerkändes emellertid katalanskan åter officiell status i Katalonien - tillsammans med kastiljanskan. Samma status erhöll baskiskan och galiciskan i sina resp. områden.

Arbetet med att stärka katalanskans ställning har sedan år 1975 varit intensivt. Ett språkpolitiskt organ har skapats som bl.a.

svarar för undervisning av förvaltningspersonal i katalanska.

Katalanskan används i parlamentariska sammanhang och kulturell verksamhet på katalanska stöds.

Katalanska är numera ett obligatoriskt ämne i alla utbildningsformer i Katalonien (universiteten undantagna) med minst tre veckotimmar. Dessutom är det obligatoriskt att ge undervisning på katalanska i åtminstone ett ämne. Alla lärare som undervisar eller skall undervisa i grundskola eller gymnasium måste genomgå ett språkprov i katalanska. Den obligatoriska undervisningen i kastiljanska är numera begränsad till tre veckotimmar. Skolorna får dessutom, om det rent praktiskt går att ordna, anordna undervisningen helt eller delvis på katalanska enligt föräldrarnas och lärarnas önskemål. Bestämmelserna innebär att katalanska numera har en starkare ställning än kastiljanska i skolorna i Katalonien.

År 1975 användes katalanskan som Undervisningsspråk i endast 3 % av skolorna men läsåret 1983-84 hade 70 % av skolorna i Katalonien katalanska som undervisningsspråk. Antalet lärare i de katalanska skolorna som talar katalanska har ökat från 52 % åren 1977 - 1978 till 80 % år 1984.

Att denna positiva utveckling för katalanskan varit möjlig beror både på förändringar i den politiska situationen och på de historiska förhållanden som gäller för katalanskan. Man kan peka på tre faktorer som vid olika tidpunkter kan ha samverkat och bidragit till språkbevarandet. För det första har den katalansktalande gruppen varit förhållandevis stor, 6 - 8 miljoner, och geografiskt sammanhållen i ett naturligt avgränsat område. För det andra uppstod redan under 1800-talet en stark nationalistisk strömning i Katalonien, som ökade den etniska medvetenheten och bidrog till en positiv självkänsla hos den katalanska minoriteten. För det tredje låg Katalonien före andra delar av Spanien när det gällde ekonomisk och industriell utveckling under 1900-talet. I detta sammanhang är det viktigt att framhålla att denna utveckling i stor utsträckning kontrollerades av katalansktalande.

5.3 Faktorer som påverkar språkbyte och språkbevarande

5.3.1 Några utgångspunkter

I detta avsnitt ges en bild av vilka samhälleliga och socialpsykologiska faktorer som bidrar till att ett minoritetsspråk bevaras i en situation där ett språkbyte skulle vara möjligt, och å andra sidan, vilka faktorer som bidrar till att ett språkbyte sker. Framställningen leder fram till en bedömning av huruvida den samiska minoriteten i Sverige är inne i en språkbytesprocess och på vilket sätt detta i så fall tar sig uttryck.

Några precisa förutsägelser om ett visst minoritetsspråks framtid är inte möjliga att göra. Även om man kan göra rimliga bedömningar för den närmaste framtiden kan så många förhållanden ha ändrats redan efter några år att förutsättningarna då är helt

annorlunda än när förutsägelserna gjordes.

Det saknas många uppgifter om de aktuella förhållandena bland den samiska befolkningen. Exempelvis finns det inte några exakta

statistiska uppgifter om befolkningsgruppens demografi. Det saknas

också detaljerade och jämförande beskrivningar om de skilda

livsvillkoren för olika samiska grupper. Den betydande heterogeniteten inom gruppen gör att de skilda samiska dialekterna lever i olika miljöer. Det gör generella omdömen om samiskans framtid vanskliga.

Genomgången av de faktorer som påverkar språkbyte och språkbevarande kommer i den fortsatta framställningen att struktureras i relation till en modell med tre skilda nivåer:

a. Faktorer pá samhällsivá. Här diskuteras de politiska, ekono-

miska, kulturella och utbildningsmässiga förhållanden som

karaktäriserar det samhälle som minoriteten lever i och som

bestämmer minoritetens ställning i detta samhälle. Faktorerna gäller således särskilt relationen mellan majoritet och minoritet.

b. Faktorer pâ gruppnivá. Här behandlas specifika karaktäristika

som gäller för minoritetsgruppen.

c. Faktorer pâ individnivâ. Här tas upp faktorer som gäller familj

och närmiljö samt socialpsykologiska faktorer.

I tabell 6 visas en skattning av i vilken riktning de olika faktorerna påverkar de svenska samernas möjligheter att bevara sitt språk. Plus och minustecken används för att markera positiv resp. negativ påverkan. Efter tabellen ges för varje faktor en motivering för val av tecken.

Tabell6 Bedömning av språkbevarande/språkbyte bland

svenska samer

Snrákbevarande FAKTORER PÅ SAMHÄLLSNIVÅ

Politiskt-legala förhållanden +/- Majoritetssamhällets ideologi +

-

Språklagstiftning

-

Implementering

Ekonomiska förhållanden -

-

Industrialisering-urbanisering

-

Majoritetsnäringar

Kommunikationer - Arbetsmarknad -

Sociokulturella normer -

-

Utbildning

FAKTORER PÅ GRUPPNIVÅ

i -

Demograf

Storlek - Kärnomráde -

-

Migration

-

Åldersfördelning

-

Könsfördelning

-

Äktenskapsmönster

- Spráksyn

-

Tváspråkighet

-

Sprákbehärskning

-

Heterogenitet/homogenitet

-

Utbildning

- Kyrka

- Språkval socialisation -

5.3.2 Faktorer pá samhällsnivå

Politiskt-legala förhållanden

Det typiska förhållandet mellan en majoritet och en minoritet inom en stat är att den politiska och legala makten helt eller nästan helt ligger hos majoriteten. Majoriteten kan använda sina maktbe-

sprâkbevarande

fogenheter på en skala från fullständigt förtryck av minoritetens kulturella särart till särlagstiftning till skydd för minoriteten. I samhällen där minoriteten genomgår eller genomgått ett språkbyte har i något skede rått en obalans i politisk och legal makt till minoritetens nackdel.

Den samiska befolkningen i Sverige har haft små möjligheter att

utöva inflytande i frågor som är avgörande för dess kultur. Den lagstiftning som bestämmer betingelserna för samernas liv har i stor utsträckning skapats utan deras medverkan.

Man kan uttrycka förhållandet så att samerna - särskilt tidigareinte spelat någon betydande roll på den svenska politiska arenan. En bidragande orsak till detta var att de nomadiserande samerna inte hade rösträtt förrän år l9ll. Samiska frågor ägnades inte heller något partipolitiskt intresse. I den mån samefrågor kom upp i riksdagen var det ett resultat av enskilda ledamöters engagemang.

1900-talet har inneburit en utveckling längs olika linjer. Å ena sidan har det samiska inflytandet över de egna förhållandena ökat genom att gruppen själv har utvecklat en fastare organisation med

åtföljande ökning av politiskt inflytande och ett större etniskt s jälvmedvetande. Å andra sidan har lagstiftning och rättsskipning i stor utsträckning följt samma linje som under tidigare århundraden

och begränsat möjligheterna för de samiska livsformerna i samband

med utbyggnad av gruvdrift, vattenkraftsbyggen, skogsbruk och

turism.

l tabell 6 har de nuvarande politiskt-legala förhållandena betecknats som faktorer i språkbevarandet med både plus- och minustecken. Bakgrunden till minustecknet är att den samiska befolkningens livsvillkor inte har bestämts av dem själva utan dikterats av den svenska majoritetens ofta motsatta intressen. Detta förhållande kvarstår i dag. Trots det ökade inflytande som representanter för samerna i Sverige numera har, är deras politiskt-legala makt fortfarande underordnad majoritetens, vilket är en negativ faktor för språkbevarandet. En process pågår emellertid i vilken det samiska politiska inflytandet ökar inom väsentliga områden. Det kan man inte bortse ifrån när den framtida situationen för språket bedöms. Det är denna utveckling som motiverar plustecknet. Skapandet av ett sameting vore en åtgärd av väsentlig betydelse i denna process.

M a joritetssamhällets ideologi

En majoritets uttalade hållning gentemot minoriteten, som den är formulerad i författningar och andra beslut av politiska organ, har givetvis omedelbara konsekvenser för minoritetens språkbevarande resp. språkbyte.

Ett språk som inte får användas offentligt i vardaglig kommunikation, i tryck eller inom utbildning blir kringskuret och så småningom omöjligt att bruka i vissa sfärer. Språket blir ofta stämplat som mindre fint. Det betraktas som efterblivet och okultiverat av majoritetsmedlemmarna. En sådan uppfattning färgar ofta av sig på minoritetsmedlemmarnas egen uppfattning om sitt språk, man brukar säga att språket blir stigmatiserat.

En mer generös hållning mot minoriteten, å andra sidan, innebär i allmänhet inte bara tillåtelse att använda minoritetsspråket utan

också resurser som i någon utsträckning möjliggör dess användning

i litteratur och medier samt i utbildningssammanhang.

Den målsättning som fastslagits i riktlinjerna för den svenska minoritetspolitiken innebär bl.a. att minoritetsmedlemmarna ska försäkras möjligheter att bevara och utveckla sin språkliga och kulturella särart. Till skillnad från andra minoriteter i Sverige är samerna en s.k. urbefolkning. Det Öppnar vägen för speciella arrangemang vad gäller stöd åt näringar, kultur och språk.

Det plustecken som i tabell 6 angetts för majoritetssamhällets ideologi motiveras av den nuvarande uttalat pluralistiska inställ-

ningen i minoritetsfrågor. Denna inställning torde vara av

avgörande betydelse för att särskilda åtgärder som gynnar den samiska befolkningen och därmed bevarandet av det samiska språket skall komma till stånd.

Spráklagstiftrzing

En pluralistisk politik leder i allmänhet till språklagstiftning som reglerar minoritetens språkliga rättigheter. Denna lagstiftning kan

vara mer eller mindre långtgående.

En språklagstiftning kan bygga på olika principer och ge mer eller mindre långtgående rättigheter. En territoriellt baserad språklagstiftning finner man i Kanada, vad gäller vissa fransktalande områden. Individuellt baserad språklagstiftning finns bl.a. i

och 113

Sprâkbyte språkbevarande

Belgien, där rättighet att använda franska resp. f lamländska vid myndighetskontakter inte begränsas till vissa områden.

En mycket utvecklad språklagstiftning finns i Finland. Både f insktalande och svensktalande har rätt att vid domstolar och andra myndigheter använda sitt modersmål. Lagar och förordningar skall vara avfattade på båda språken. Om de f insktalande eller de svensktalande i en kommun utgör minst 8 % eller 3 000 personer skall kommunen räknas som tvåspråkig och vara skyldig att ge all samhällsservice på båda språken.

Det är uppenbart att en språklagstiftning kan ha en mycket stor betydelse för en minoritets möjligheter att bevara sitt språk genom att ge skydd och ekonomiska resurser för språkbevarandet. Det är emellertid klart att effektiviteten vad gäller språkbevarandet i stor utsträckning beror på hur lagen utformas. Det är t.ex. stor skillnad på om språkrättigheter ges till en nationell minoritet endast om den i det aktuella området utgör befolkningsflertalet eller om den, som i Finland, endast behöver uppgå till en liten andel av områdets befolkning.

Den samiska befolkningen i Sverige åtnjuter endast ett begränsat skydd för sitt språk i lagstiftningen. Liksom andra etniska minoriteter har samerna stöd för sitt språk med avseende på dess användning i skolan och i medierna samt i bestämmelser som reglerar tolkservice. Samerna har emellertid inte någon särskild rätt att använda sitt språk i officiella sammanhang. Samer kan alltså inte kräva att bli bemötta av t.ex. kommunala tjänstemän eller sjukvårdspersonal på det egna språket. De kan inte heller kräva att få myndigheters beslut avfattade på samiska.

Språkrättigheter av detta slag är betydelsefulla inte bara för att den samisktalande helt skall förstå och bli förstådd. Än viktigare just i den samiska situationen, där enspråkighet i samiska i stort sett inte förekommer, är det symbol- och statusvärde som sådana rättigheter skulle ha. Att självklart kunna använda sitt språk i ett brett spektrum av situationer stärker språkets status och individernas självkänsla. Faktorn spårklagstiftning har mot denna bakgrund markerats med ett minustecken i tabell 6.

Svårigheter vid genomförandet av sprákrättsreformer

Problem i samband med det praktiska genomförandet av politiska

beslut är ofta en förklaring till att effekterna av åtgärder för att bevara ett språk inte blir de avsedda.

Ett exempel bland utgör den lagstadgade rätten till

många hemspråksundervisning. Hemspråksundervisningens omfattning

står i konflikt med den uttalade målsättningen att bevara hemspråket. Undervisningen har i dag mer en funktion av tvåspråkigt övergångsprogram. Det förhållandet att bestämmelserna för

hemspråksundervisning inte har åtföljts av tydliga och realistiska

om innehåll, uppläggning och lärarkompetens bidrar

anvisningar

ytterligare till att avsikterna med reformen inte har kunnat

förverkligas.

Detta exempel ger en bakgrund till minustecknet i tabell 6. Även om det finns goda förutsättningar för språk- och kulturbevarande

åtgärder i samhällets minoritetspolitik, uppvisar det praktiska

genomförandet av politiken stora brister.

Ekonomiska faktorer

råder i allmänhet en obalans i ekonomisk I språkbytesprocesser standard mellan en minoritet och en majoritet till minoritetens nackdel. är till en högre materiell

Majoritetsspråket nyckeln

levnadsstandard för minoritetsmedlemmarna. I situationer där en minoritet framgångsrikt bevarar sitt eget språk finner man inte denna ekonomiska obalans mellan minoritet och majoritet. Förhållandena kan t.o.m. vara omvända. Ett belysande exempel finns i Spanien där de katalanska och baskiska minoriteterna utgör de ekonomiskt starkaste grupperna i landet.

Den svenska politiken gentemot samerna har under århundradenas lopp haft direkta och påtagliga konsekvenser för gruppens ekonomiska situation. Alltsedan svenska intressen började göra sig

i de områden som traditionellt har befolkats av samerna,

gällande

finner man exempel på hur majoritetens politiska och

otaliga

lagstiftande makt har medfört att de ekonomiska villkoren för minoriteten har kringskurits.

industrialiseringen och urbaniseringen i de samiska områdena i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet har haft stor betydelse för områdets befolkningssammansättning och samernas

och 115

Språkbyte språkbevarande

sysselsättningsmönster. Ma joritetsnäringarna, dvs. gruvindustrin,

skogsbruket och vattenkraftsutbyggnaden, har inneburit en

koncentrerad etablering av majoritetsbosättning och förbättrade

kommunikationer mellan landets centrala delar och Norrlandslänen. Detta har underlättat för ma joritetssamhället att få inflytande över områdena.

Utvecklingen har också fört med sig fortsatta intrång i utrymmet för rennåringen. Å andra sidan har rennäringen i kontakt med

majoritetssamhällets ekonomi genomgått en rationalisering både

organisatoriskt och teknologiskt. Detta har medfört ett mindre

behov av arbetskraft. Näringslivsutvecklingen och den regionala

strukturomvandlingen har alltmer inneburit att Norrlands inland generellt framstår som ett område med hög arbetslöshet, avfolkning och frånvaro av nyetableringar. Arbetsmarknaden för den samiska befolkningen har alltså krymt. De f riställda samerna har i stor utsträckning flyttat till städer och samhällen i landet i övrigt. Bristen på arbetstillfällen i anslutning till rennäringen har varit särskilt kännbar för kvinnorna.

Under detta århundrade har också utbyggnaden av majoritetens samhällsinstitutioner i det samiska bosättningsområdet haft en liknande effekt på samernas språkliga förhållanden som näringsetableringarna. Samerna har fått vänja sig vid att svenska krävs vid alla samhällskontakter utanför den egna gruppen.

Minustecknen i tabell 6 för såväl de ekonomiska faktorerna sammantagna som för var och en av dem beror på de indirekta men avgörande effekter som dessa förhållanden har på språkbevarandet. De ekonomiska villkoren har ett direkt inflytande på minoritetens demografi. Genom uppbrytning av minoritetens kärnområde på grund av majoritetsbosättning och ökade kommunikationer samt genom utflyttning av stora andelar av minori-

tetsbefolkningen har förutsättningarna för ett allsidigt bruk av det

samiska språket starkt begränsats. Dessutom har kopplingen av svenskan till ekonomiska möjligheter och kontakter med myndigheter inneburit en motsvarande statussånkning av samiskan.

Sociokulturella normer

I ett möte mellan två befolkningsgrupper inträffar det ofta att den dominerande gruppens kulturella värderingar tar överhanden i det

offentliga livet, medan minoritetens kulturspecifika drag hänvisas

till hemmet och för minoriteten särskilda sf ärer av livet. En typisk

116 och

Språkbyte språkbevarande

effekt i detta sammanhang är att minoritetsmedlemmar inte ens sinsemellan talar sitt modersmål i sammanhang där majoritetsmedlemmar är närvarande. Det är majoriteten som sätter normen och minoriteten anammar inte sällan majoritetens värderingar och gör dem till sina egna.

Den etniska under 1960- och l970-talen har dock

nyväckelsen

till att drag har gjorts mer synliga inom

bidragit kulturspecifika

minoritetskulturer. Gentemot majoriteten har bl.a. språket många blivit en för etniciteten. För språkbevarandet är de kultu-

symbol

rella synlighet en viktig faktor. Om språket döljs, blir

särdragens med de situationer och områden inom vilka det

nödvändighet

används alltför för att det ska bibehålla sin fulla vigör.

begränsade

I flera länder har man i tvåspråkiga områden gatuskyltar och andra anslag på båda språken. Detta är viktigt bl.a. för

offentliga

att göra existensen av tvåspråkighet i området synlig och påmind

även för majoritetsmedlemmarna.

Det samiska har i stor utsträckning varit osynligt i det svenska samhället. Majoritetens dominans i fråga om sociokulturella normer, dvs vad för sorts beteenden, uppfattningar och symboler som är har under århundradena kommit att

offentligt gångbara,

undantränga samiska normer. Det gäller klädedräkt, matvanor, uppfostran, religiösa seder, musik, muntliga och skriftliga berättartraditioner, världssyn och livsfilosofi.

dominans kommer särskilt tydligt till uttryck i

Majoritetens

språkliga kontakter mellan samer och svenskar. Språket som väljs i sådana sammanhang blir givetvis svenska på grund av att det bara är den samiska parten som är tvåspråkig.

Ett exempel på hur samer själva undertrycker bruket av sitt språk

Helanders avhandling Om trespråkighet, Umeå 1984, där ges i Elina det visas att många samer väljer att inte tala samiska sinsemellan när de vistas i större tätorter.

Från samiskt håll påpekas att upplevelsen av stigmatisering

under l900-talet varit stark och kanske delvis fortfarande

tidigare

är det. Det finns flera faktorer som kan ha bidragit till en negativ

självbild bland samer, förutom majoritetens ignorerande hållning

gentemot samiska särkulturella uttryck. Bl.a. kan man peka på sekelskiftets och det tidiga 1900-talets rasbiologiska ideologier.

och 117

Språkbyte språkbevarande

Minustecknet i tabell 6 för sociokulturella normer beror på att ma joritetens förhållningssätt fortfarande år så dominerande att det för den samiska minoriteten i detta konkurrensläge år svårt att hävda sin egen särart.

Utbildning

I en del länder bortser man helt från att det finns minoritetsmedlemmar i skolväsendet. Minoritetsbarnen får då följa samma undervisning som ges för majoritetsbarnen både med avseende på innehållet i undervisningen och det språk som undervisningen förmedlas på. I sådana fall får minoritetsbarnen sig till livs en

undervisning som skapats för majoritetens behov.

I samhällen som i sin lagstiftning har beaktat minoritetens särskilda utbildningsbehov får minoritetsbarnen en skolundervisning som delvis utgår från minoritetens målsättning. Detta betyder att undervisningen i viss utsträckning innehåller stoff som är specifikt för den egna kulturen och att den till viss del bedrivs på minoritetsspråket.

En minoritets möjlighet att hävda sina utbildningspolitiska

intressen hänger nära samman med minoritetens ekonomiska och politiska styrka, men också med statens ideologi.

Det är värt att påpeka att utbildningssektorn inte ensam och isolerat förmår bära ett språkbevarande. Den är en integrerad del av samhället och i mycket en spegling av detta. Det är därför uppenbart att en samverkan mellan utbildningsinsatser och insatser inom andra områden av samhället år nödvändig.

I avsnitt 3.2 finns en förhållandevis omfattande redovisning av

samiskans ställning i utbildningsvåsendet.

Undervisningen i och på samiska inom sameskolan brottas med betydande problem. Vissa problem sammanhänger med den samiska språksituationen såsom dialektsplittringen, de skilda ortograf iska

principerna och de nyligen genomförda råttskrivningsreformerna.

Detta har konsekvenser bl.a. för låromedelsframstållningen. Andra

problem gäller rekryteringen, utbildningen och f ortbildningen av

lärare. Många av de samisktalande lärarna har ingen eller begränsad utbildning i samiska och för undervisning på samiska. Skolformen når dessutom inte så många samiska barn. Endast 5 % av de ca 2 500 samebarnen går i sameskolan. En av flera anledningar till

Språkbyte

detta kan vara att sameskolornas geografiska placering medför stora avstånd för många samiska barn.

Hemspråksundervisningen inom grundskolans ram år troligen alltför

för att ge någon påtaglig effekt på språkbevarandet för

begränsad

flertalet av barnen. Även inom hemspråksundervisningen finns brister vad gäller lärare och tillgång till goda läromedel.

Sammanfattningsvis kan man såga att utbildningsformerna för

samiska barn fram till vår tid inte varit något instrument för språkbevarande. Samiskans roll i undervisningen har visserligen ibland varit men inslaget av samiska har alltid varit ett

betydande,

led i förmedlingen av svensk religion, svensk kultur och svenskt språk. De samiska barnens modersmålsutveckling har således getts bristande stöd.

Anmårkningsvårt år att det inte förekommer utbildning på gymnasienivå på samiska. Inte heller förekommer annan högskole-

utbildning på samiska än den som gäller samiskt språk.

Minustecknet för faktorn utbildning i tabell 6 motiveras av att

utbildningsformerna för samer inte i någon påtaglig utsträckning

medverkar till att bevara samiskan. För det första år inslaget av

i och på samiska tidsmässigt alltför begränsat. För

undervisning

det andra når undervisningen alltför få samiska barn och för det

saknas tillräckliga personella och ekonomiska resurser för

tredje

att framställa läromedel och för att utbilda lärare. De samiska

intresseorganisationerna har genom sameskolstyrelsen inflytande

över sameskolan, men det år diskutabelt i vilken utsträckning

sameskolstyrelsen kan påverka utbildningssituationen för samiska

barn i stort genom agerande på central och lokal nivå.

5.3.3 Faktorer på gruppnivå

De förhållanden som bestäms av relationerna mellan den samiska minoriteten och det svenska samhället år av stor betydelse bl.a. för hur minoriteten definierar sig själv, vilka institutioner och typ av intern organisation som förekommer och gruppens demografiska kännetecken. Sådana interna förhållanden hos minoritetentillsammans med drag som år specifika för minoritetskulturen oberoende av förhållandet till - i sin tur

majoriteten påverkar

möjligheterna att bevara språket.

M inoritetens demogra f i

Ett stort antal minoritetsmedlemmar i en koncentrerad och

avgränsad bosättning med en balanserad åldersfördelning gynnar

språkbevarandet. Ett geografiskt område, ett s.k. kårnområde, inom vilket den språkliga minoriteten år i majoritet och där det är självklart att minoritetsspråket används år betydelsefullt. Om detta

område är naturligt geografiskt avgränsat år också förutsättningarna större för språkbevarandet.

Ekonomiska strukturomvandlingar leder ofta till att minoritetsmedlemmar flyttar till större tätorter utanför eller inom sitt kårnområde. l dessa orter kan det då finnas grupper av minoritetsmedlemmar som bildar kolonier. Dessa grupper anses av en del forskare viktiga i språkbevarandet eftersom minoritetsspråket ofta omhuldas speciellt i dem.

När man talar om demografiska förhållanden är det också viktigt att peka på äktenskapsmönstret inom minoriteten. Betydelsefullt är minoritetens inställning till giftermål med personer utanför den egna etniska gruppen. Äktenskap inom gruppen gynnar givetvis språkbevarandet. Till följd av statusförhållandet mellan majoriteten och minoriteten år det nästan alltid endast den som tillhör minoriteten som år tvåspråkig. Ma joritetsspråket blir därför oftast f amil jespråket och minoritetsspråket får en mindre plats i barnens uppfostran. Har minoriteten ett starkt språkligt kårnområde kan emellertid bedömningen bli en annan.

En majoritetsmedlem som bosätter sig i ett sådant område måste

för sitt dagliga kommunikationsbehov tillägna sig minoritetsspråket

i någon utsträckning. Ett annat undantag år ingif ta ma joritetsmedlemmar som av lojalitetsskäl väljer att lära sig och sedan använda

minoritetsspråket.

De ekonomiska och näringsmässiga förändringar som beskrivits i tidigare avsnitt har väsentligt påverkat den samiska minoritetens demografi, inte minst under l900-talet. Samernas bosättningsområdehar under flera århundraden brutits upp genom att svenska

nybyggare bosatt sig där och genom att majoritetsnäringar

etablerats. Dessutom har kommunikationerna med landets centrala delar förbättrats. Effekten av detta har blivit bl.a. att den samiska gruppens andel av befolkningen år mindre än den annars skulle ha varit och att antalet samer som håller fast vid den kulturella identiteten har minskat.

Bristen på arbetstillfällen i samiska näringar och åtföljande utflyttning har lett till att ålders- och könsfördelningen inom den samiska gruppen har blivit sned. Den sneda könsfördelningen har i sin tur inneburit att förhållandevis färre äktenskap ingås bland samer än bland övriga svenskar, att äktenskap ingås i senare ålder och att nativiteten blir lägre. Ett ökat antal äktenskap över etniska gränser hänger också ihop med denna process. Denna utveckling har en negativ effekt när det gäller att förmedla det samiska språket till nya generationer.

Att samer under de senaste decennierna i så stor utsträckning

flyttat till storstadsregionerna i södra Sverige är mer negativt än

f lyttningen till tätorter i det samiska området, såsom Kiruna. En samisk befolkningskoncentration i samhällen som Kiruna kan tvärtom vara positivt för språkbevarandet.

Minustecknet för de demografiska förhållandena motiveras av att den samiska demografiska profilen som den har utvecklats sedan 1960-talet drar undan grunden för en rik och naturlig användning av samiskan. Särskilt försvåras förmedlingen av språket till nästa

generation.

M inoritetens sprákfärhâllanden

Samiskan saknar det stöd som minoritetsspråk i vissa länder har genom en speciell språklagstiftning. De svenska samerna har inte rätt att använda sitt språk vid kontakter med myndigheter. Sprákrättigheter av detta slag är betydelsefulla inte bara för att den samisktalande helt skall förstå och bli förstådd. Än viktigare just i den samiska situationen är det symbol- och statusvärde som

sådana språkrättigheter skulle ha. Faktorn språkrättigheter har

med denna bakgrund markerats med ett minustecken.

Samiskan är inte, som Lex. svenskan i Finland eller katalanskan i Spanien ett av landets officiella språk. Ett minoritetsspråk som har status av officiellt språk har större chanser att bevaras än ett som inte har en sådan ställning. Denna faktor ger alltså ett minustecken i tabell 6 för samiskan.

Språket är inte heller officiellt språk i något annat land. Detta innebär att samiskan inte kan få det utbredda stöd som sådana språk har genom att det då föreligger möjligheter att få litteratur, språkhandböcker, medier etc. från utlandet. Även här får vi alltså ett minustecken för samiskan.

och 121

Språkbyte språkbevarande

Samerna finns förutom i Sverige också i Finland, Norge och Sovjetunionen. Denna splittring pá flera nationer kan historiskt antas ha utgjort en nackdel för den totala samiska

befolkningen

med ogynnsamma följder för språkbevarandet. Den samiska befolkningen har måst hävda sina intressen gentemot flera länders administrationer och varit utsatt för dessas skilda Sett

åtgärder.

ur de svenska samernas synvinkel i dagens läge, kan förhållandet emellertid också tänkas vara till fördel för språkbevarandet. Förekomsten av samiska befolkningar i Norge och Finland, vars framsteg i språkpolitiska sammanhang kan åberopas av den svenska gruppen, kan vara en styrka. Dessutom är det positivt att

tidningar, litteratur, radioprogram etc. som produceras i de andra

länderna lika väl kan konsumeras här. Det förhållandet att de nordiska länderna i viss utsträckning samråder i samiska

frågor motverkar också splittringens negativa sidor.

Att det angetts både plus- och minustecken vid den aktuella faktorn är avsett att spegla att den är för den samiska

negativ

minoriteten som helhet, men i dagens läge för de svenska samerna åtminstone i vissa hänseenden positiv.

De dialektala skillnaderna inom det samiska språkområdet är avsevärda. Dialektsplittringen är ett av de stora problemen när det gäller språkbevarandet. Eftersom skillnaderna mellan de olika dialekterna är stor är det inte möjligt att använda samma skriftspråk. Därmed måste de resurser splittras som används för

språkstandardisering, språkmodernisering, publikationer etc.

Med minustecknet i tabell 6 har markerats att den samiska dialektsplittringen är en negativ faktor i strävandena mot språkbevarande. Det är sannolikt så att de olika samiska dialekterna har helt olika förutsättningar att bevaras.

Ett stort arbete har de senaste årtiondena lagts ner på standardi-

sering och modernisering av samiskan. I standardiseringsarbetet har

inrättandet av den samiska språknämnden stor betydelse.

Utvecklandet av ett gemensamt samiskt standardspråk är en svår fråga för det interna samiska språkpolitiska arbetet. Ett

gemensamt standardspråk skulle emellertid vara av stor både

betydelse,

symboliskt för den samiska nationen och för ökad

ömsesidig

förståelse på samiska mellan alla samer.

Plustecknet för faktorn Standardisering och modernisering motiveras av att det arbete som för närvarande sker i detta sammanhang är av stor betydelse för språkbevarandet. Att det också angetts ett minustecken beror på att den ömsesidiga begripligheten mellan de olika dialekterna i skrift minskar genom att olika typer av utvecklas. Ortografierna år inte bara olika på

Standardisering

grund av att dialekterna skiljer sig åt, utan de bygger också på

olika ortograf iska principer.

I situationer där vissa talare har kommit att behärska minoritetsspråket i begränsad omfattning kan spráksynen inom gruppen göra att det hos de talare som fortfarande har ett utvecklat språk uppstår till vad de uppfattar som ett dåligt

negativa attityder språk. Sådana negativa attityder kan motverka språkbevarandet

att hämma användningen av minoritetsspråket hos de talare genom som mest skulle behöva en rikare möjlighet att bruka det. Det är troligt att denna faktor spelar en roll i det samiska sammanhanget. T.ex. har det påståtts att skribenter undviker att uttrycka sig på samiska i brända av tidigare kritik för att inte ha

publikationer,

klarat av att uttrycka sig felfritt på språket. Även denna faktor får alltså ett minustecken.

kan beskrivas i termer av grad och typ av En språkbytesprocess bland minoritetens medlemmar. En grov karakteristik

tvåspråkighet

av den samiska minoriteten skulle innebära att i stort sett samisktalande kan beskrivas som tvåspråkiga, medan de

samtliga

inom endast behärskar svenska. Yngre talare

enspråkiga gruppen

som har nämnts, svenska i fler sammanhang än använder, tidigare äldre. Det finns också många situationer i vilka än det ena än det andra språket används. Sammantaget tyder dessa fakta på en till svenska som snarare är långt framskriden

pågående övergång

än i ett initialskede. Även om de här nämnda förhållandena ur en är en effekt av språkbytesprocessen, är de samtidigt starkt aspekt bidragande till ett fortsatt språkbyte. Den språkanvändningsnorm den aktuella utgör blir riktningsgivande för hur

tvåspråkigheten

kommande generationer behandlar sina två språk. Ett minustecken

för faktorn tvåspråkighet blir därför naturligt.

sammanhängande med den typ av tvåspråkighet som samerna

är en behärskning av minoritetsspráket. Här uppvisar avtagande hänvisas till intervjuundersökningar (se avsnitt sameutredningens

Det är en faktor för språkbevarandet att

2.6). självfallet negativ

förlusten av talare i flera samiska dialekter är så betydande. Därav minustecknet i tabell 6.

och 123

Språkbyte språkbevarande

Heterogenitet/homogenitet inom minoriteten

sammanhållning, gemensam målsättning och gemensam livsf ilosof i inom minoriteten kan ha en avgörande positiv inverkan på språkbevarandet. Däremot kan heterogenitet vad gäller arbete,

social skiktning och religion få negativa konsekvenser.

Den samiska minoriteten är långt ifrån homogen till sin sammansättning. Även om det finns frågor som hela befolkningen kan samlas kring, kan man konstatera att intressegemenskapen och samhörighetskänslan i andra avseenden kan vara begränsad till en mindre grupp. Heterogeniteten manifesteras genom ett stort antal

renskötare - nordsamer - lulesamer

grupperingar: icke-renskötare,

- - -

pitesamer sydsamer, kvarboende utflyttade, medlemmar i olika samiska organisationer etc.

Den stora graden av heterogenitet som förekommer inom den svenska samiska gruppen - liksom den uppdelning av den totala

samiska befolkningen som betingas av nationsgränserna - har

troligen en negativ effekt på bevarandet av samiskan.

Heterogeniteten är emellertid inte en faktor som alltid är negativ för språkbevarandet. I dagens moderna samhälle behöver en minoritet en viss grad av heterogenitet. Kautokeino kommun i Norge, i vilken de samiska invånarna utgör en majoritet av befolkningen (ca 80 %) och där samiska därför används i alla skilda offentliga och privata sammanhang, är ett exempel på hur heterogenitet kan ge upphov till ett allsidigt bruk av samiskan.

Minustecknet för faktorn heterogenitet/homogenitet är betingar av

att det för närvarande bland de svenska samerna varken existerar

de demografiska förutsättningar eller den grad av autonomi som

gör att heterogeniteten blir en tillgång för språkbevarandet.

Näringar

En minoritets näringsfång har betydelse för frågan om minoriteten skall bevara sitt språk eller övergå till majoritetsspråket. Detta har att göra med att en för minoriteten typisk näring inte bara är en inkomstkälla utan också speglar gruppens sociala förhållanden. Inom en sådan näring utvecklas särskilda ord och uttryck. Den som

inlemmas i näringsgemenskapen blir delaktig i gruppens värdering-

ar, kultur och språk. Radikala förändringar i näringens villkor

124 Språkbyte och språkbevarande sou 199091

påverkar därför i allmänhet minoritetens sätt att använda sitt språk.

Det har i olika undersökningar visats att samiskan har bevarats bättre bland den renskötande befolkningen än bland samer som inte sysslar med traditionella samiska näringar. Att det finns såväl plus- som minustecken i tabellen för faktorn näringar motiveras av att samer finns representerade i både traditionella samiska näringar som stödjer bevarandet av samiskan och andra näringar som snarare kan sägas ha motsatt effekt.

Samiska språkets fortbestånd år inte principiellt beroende av en fortsatt stark koppling till rennäringen. Samiskan kan givetvis liksom alla andra språk anpassas till nya verkligheter. I praktiken är det dock så att om rennäringen blir mindre betydelsefull för samerna, utan att samiska används i andra vardagliga sammanhang, försvåras språkbevarandet.

Typ av etnicitet

Skilda typer av etnicitet kan antas ha olika konsekvenser för språkbevarandet. En minoritet som karaktäriseras av att etniciteten och det beteendet inom gruppen tas för givna anses

kulturspecifika

inte förmå bevara sitt språk i kontakten med en dominerande kultur, särskilt om denna kultur tillåter eller önskar att minoriteten assimileras. En etnisk grupp som har analyserat sin egen ekonomiska, sociala och kulturella situation i samhället och med olika medel bedriver en maktkamp mot majoriteten torde inte heller i sig förmå bära ett språkbevarande. Språkbytet torde

själv

emellertid ske långsammare. Störst möjlighet att slå vakt om sitt språk synes grupper ha som strävar mot viss grad av självbestämmande.

Historiskt har den samiska minoriteten inte i någon väsentlig utsträckning samlat kunna tillvarata sina intressen pâ etniska

grundvalar. Först på 1900-talet har det organisationsarbete på

allvar kommit i som till att ena och stärka den

gång syftat

samiska identiteten utifrån gemensamma etniska kännetecken. Särskilt från mitten av l900-talet, då det politiskt agerande Svenska Samernas Riksförbund (SSR) bildades, skapades en grund för den fortsatta utvecklingen mot etniskt självmedvetande. Under 1970- och l980-talen har samerna i likhet med etniska minoriteter i ett flertal länder med motsvarande samhällstyp upplevt en period av etnisk nyväckelse. Detta har skett under en tid då det svenska

och 125

Språkbyte språkbevarande

samhället har utvecklat en kulturpluralistisk ideologi och därmed gynnat en strävan mot större grad av egeninflytande och jämlikhet för olika grupper. samhällsutvecklingen har sålunda skapat en möjlighet för politiskt agerande på grundval av etnicitet, vilket samerna har kunnat utnyttja.

Det har hävdats att grupper som strävar efter och skapar egna sociala och kulturella institutioner och som således siktar mot en viss grad av autonomi har störst möjligheter att bevara sitt språk. Sådana grupper kräver alltså inte endast samma behandling som andra medborgare i majoritetssamhället, utan vill ha till stånd en särlagstiftning som ger utrymme för de egna livsformerna. Tillämpat på samernas strävanden kan man konstatera att denna beskrivning stämmer förhållandevis väl. Samerna är engagerade i

organisationsformer och rörelser som har målsättningen att skapa

egna institutioner och skaffa sig inflytande i administrativa organ som behandlar frågor av samiskt intresse. Vidare arbetar de svenska samerna i nordiska och internationella organisationer för minoriteter som har en sådan målsättning.

Plustecknet för etnicitet ska ses mot denna bakgrund. Att ett minustecken också anges beror på att det är oklart i vilken utsträckning som politiska strävanden hos en elit inom den samiska minoriteten är representativa för gruppen som helhet. Det kan dock tänkas att elitens agerande så småningom kommer att ge utdelning i en mer allmänt omfattad etnisk självmedvetenhet, som då skulle vara en betydelsefull faktor för språkbevarandet.

Intern organisation

Det är betydelsefullt för språkbevarandet om minoriteten inom sig är organiserad. En organisation är ett stöd för den inre sammanhållningen och ger en plattform för gemensamma mål t.ex. vad gäller språkfrågor. Till detta kommer att minoritetens meningsyttringar kan få bättre gehör om de formuleras av en organisation.

1900-talet har, som tidigare antytts, inneburit en successiv utveckling av samiska organisationer såsom SSR och Riksorganisationen Same Åtnam (RSÅ) samt ungdomsorganisationen Sáminuorra. Dessutom finns det ett stort antal lokala sameföreningar. Till den samiska organisationsbilden hör även samebyarna.

De nordiska samekonferenserna och Nordiska samerådet (se avsnitt 9.1) har haft en utomordentligt stor betydelse för många av de

stora projekt som har genomförts vad gäller samiskt näringsliv,

språk och kultur. De har initierat och haft starkt inflytande bl.a. på tillkomsten av Nordiskt samiskt institut och Samiska språknämnden.

Särskilda yrkes- eller intressegrupper har bildat föreningar på senare år. Det finns t.ex. ett samiskt lårarförbund som år en gren av en samnordisk förening för samiska lårare samt en samisk f orskarsammanslutning som tillvaratar samiska forskares och forskarstuderandes intressen.

Som framgår av denna beskrivning har samerna en hög grad av

intern organisation, vilket möjliggör ett inflytande i många frågor

av samiskt intresse. Plustecknet på denna punkt år ett uttryck för vikten av detta inflytande för språkbevarandet.

Institutioner

En stark inre organisation hos minoriteten gör det också möjligt att utveckla egna institutioner. Det kan gälla egna skolor, kyrkor, kulturinstitutioner etc., men också institutioner som år direkt inriktade på språkplanering och språkvård. Om det år möjligt för en minoritet att driva sådana institutioner beror givetvis i hög grad på hur majoriteten ställer sig ideologiskt och ekonomiskt och vilken grad av självbestämmande som minoriteten därigenom har. Det är självklart att institutioner som skapats och drivs av minoriteten själv har en mycket stor betydelse för språkbevarandet.

Vi har redan berört den samiska skolsituationen i stort. Viktigt är att observera att det för utbildning av samiska barn inte finns några institutioner som är utformade av samerna själva och som fungerar helt på deras egna villkor. Sameskolan, över vilken samerna har ett visst inflytande genom sameskolstyrelsen, når få elever och har bara ett begränsat inslag av samiskt språk och samiskt kulturstoff. Samernas folkhögskola i Jokkmokk tycks tidigare mera ha verkat utifrån samernas egna förutsättningar och utbildningsbehov. Detta har inneburit att den fungerat som en språk- och kulturbevarande institution. Fram till år 1968 tog skolan endast emot samiska elever. Skolan anordnar numera kurser som är av mer allmän karaktär. Som tidigare har berörts finns det ingen institution för högre utbildning som bygger på en samisk bas.

Minustecknet för utbildning grundar sig på att det inte finns några samiska institutioner som har en avgörande betydelse för att förmedla samisk kultur och samiskt språk till kommande generationer.

Samerna har inga egna religiösa institutioner. Vissa religiösa riktningar är dock särskilt starkt representerade bland samerna. Tidigare var det främst laestadianismen men numera också den s.k. korskyrkan som är en gren av Örebromissionen. Laestadianismen kan antas ha haft en viss språkbevarande betydelse, bl.a. genom att även samiskan användes som bönemötesspråk. Korskyrkan å andra sidan genomför sina gudstjänster på svenska. Den kan tänkas snarare vara en faktor som gynnar språkbytesprocessen.

Minustecknet för faktorn kyrka i tabellen beror således på att samerna inte har någon egentlig egen kyrka samt att laestadianismen, som i viss utsträckning fyllt en egen kyrkas plats, nu anses

vara på tillbakagång.

På forsknings- och kulturomrádet finns egna samiska institutioner dels det tidigare nämnda Nordiskt samiskt institut, dels det svenska fjäll- och samemuseet Ajtte i Jokkmokk.

Plustecknet för forsknings- och kulturinstitutioner sammanfattar det förhållandet att den senaste tidens utveckling på området varit starkt expansiv och har stor betydelse för språkbevarandet.

Samerna har som nämnts egna institutioner för sprdkplanering och sprâkvárd, i första hand Samisk språknämnd (se avsnitt 2.5). Det finns också särskilda språknämnder för de olika dialekterna.

Tecknen för språkplanerings- och språkvårdsinstitutioner är både

plus och minus. Plustecknet står för de för språkbevarandet betydelsefulla inslag som existensen av Samisk språknämnd och de enskilda språknämnderna utgör. Minustecknet motiveras av att det finns alltför små resurser för att ta itu med alla de uppgifter som ett språkstandardiseringsarbete i full skala skulle kräva.

Medier

Medierna spelar en självklar roll i språkbevarandet. Utöver den funktion som medierna normalt har i ett samhälle, kan de i ett minoritetssammanhang bli ett viktigt verktyg för etnisk mobilisering. Medier på ett minoritetsspråk har emellertid alltid att

konkurrera med medier på majoritetsspråket. Eftersom de ekonomiska resurserna ofta är starkt begränsade blir utbudet på minoritetsspråket inte så omfattande och många gånger mindre attraktivt.

Egna samiska tidningar har funnits sedan början av 1900-talet, och radiosändningar på samiska startade på l950-talet. I avsnitt 3.3 finns en närmare beskrivning av de samiska medierna i Sverige.

Utbudet av medier är bredare i Norge och Finland. Bl.a. förekommer barn- och ungdomsprogram på samiska i Norge. Även tidskrifter och tidningar publiceras där i större utsträckning på samiska. Detta utbud är naturligtvis delvis tillgängligt också för

samer i Sverige.

Plustecknet för medier betingas av att det numera förekommer ett ganska stort utbud som innehåller samiskt stoff och som riktar sig till en samisk publik. Minustecknet är motiverat av det förhållandet att majoritetsspråket, svenska, spelar en så framträdande roll i medierna. Särskilt bristen på ett varierat samiskt utbud för barn är en negativ faktor i förmedlingen av språket till kommande

generationer.

Kulturyttringar

Till kulturyttringar hänförs en mycket bred kategori av företeelser. Förutom litteratur, musik, bildkonst och hantverk även muntliga berättartraditioner, högtidsseder, marknader, folkfester etc. Inom en minoritet kan det finnas särskilda språkliga former

som är knutna till befolkningsgruppens kulturyttringar. De bidrar till variations- och nyansrikedomen i språkanvändningen. Dessutom har kulturyttringarna givetvis betydelse som etnisk symbol och

medverkar därmed till den kulturella och språkliga särarten.

Det är först under l900-talet, och då särskilt under de senaste två decennierna, som den samiska kulturen kommit till uttryck i litteratur och teater. Visserligen har det förekommit litteratur på samiska så tidigt som på 1600-talet, men fram till detta sekel har merparten av litteraturen rört kristliga ämnen och inte varit uttryck för vare sig samisk kultur eller ursprunglig religion. Under senare tid har ett flertal betydande samiska prosaister och diktare framträtt i Sverige, teatergrupper har etablerats som uppför samiska stycken på såväl nord- som lule- och sydsamiska. Det förekommer också en livlig översättningsverksamhet till och från

och 129

Språkbyte sprâkbevarande

samiska. Det finns också ett samiskt bok- och

musikförlag.

Jojklitteraturen och den muntliga berättartraditionen är numera också rikt representerad i den samiska kulturskatten.

Den nya etniska medvetenheten har inneburit en ökad känsla hos samerna för de särkulturella uttrycken. Förutom de senaste årtiondernas förändringar vad gäller kulturuttryck i både vid och snäv bemärkelse är det arbete som bedrivs på samnordisk nivå av vikt också för den samiska kulturen i

Sverige.

Den livliga aktivitet som förekommer på det kulturella området har motiverat ett plustecken i tabell 6 för

kulturyttringar.

5.3.4 Faktorer på individnivå

Hittills har de samhälleliga ramarna för språkbyte och språkbevarande behandlats dels utifrån förhållanden på nationell nivå, dels utif rån förhållanden inom minoritetsgruppen. Men språkbytet resp. språkbevarandet genomförs konkret av de enskilda medlemmarna av en minoritet. Utvecklingen beror på vilka språkval de gör i det vardagliga livet. Språkvalet är dock inte oberoende av hur förhållandena på samhällsnivå gestaltar sig för den enskilde. Tvärtom är det dessa förhållanden som bestämmer hur individerna uppfattar och värderar de båda språken och kulturerna.

Det finns två intressanta aspekter att lägga på sambandet mellan samhällsförhållandena och individens beteende. Den första gäller vilka mönster som kan skönjas i människornas språkval och vad som förklarar dessa mönster. Den andra aspekten är att individens

språkliga handlande inte är fullständigt bestämt av de Övergripande

samhällsfaktorerna. Det finns utrymme för individuella val.

En språkbytesprocess får sitt tydligaste uttryck när föräldrar

väljer majoritetsspråket framför minoritetsspråket vid uppfostran

.av sina barn. Att minoritetsspråket inte förs vidare till nästa

generation är själva kärnan i språkbytesprocessen.

S pákval

Vilket språk individerna i två- eller flerspråkiga områden väljer att yttra sig på beror i första hand på samtalssituationen. Men språkvalet kan också bero på faktorer som talarens förhållande till samtalsämnet eller samtalspartnern och syftet med samtalet. Yngre

och

130 Språkbyte språkbevarande

individer använder oftare majoritetsspråket ån äldre. En annan som framkommit i många är att kvinnor i

tendens, undersökningar,

än män använder majoritetsspråket. Det är

högre utsträckning

att också helt individuella språkval förekommer. givet

om språkval bland samerna i Sverige är mycket Kunskaperna Den enda undersökning av dessa förhållanden som

begränsade.

en ort, Övre Soppero, inom den nordsamiska

föreligger gäller

där samiskan kan antas stå starkast (Helander, Om tre-

region

Umeå 1984). Allt talar för att denna undersökning språkighet, skulle kunna vara representativ också för andra liknande orter, där samiskan ett levande i närmiljön. På andra orter

utgör inslag

får man dock förutsätta att för samiskan är mer utrymmet begränsat.

Helanders visar att det finns ett samspel mellan flera

undersökning

olika faktorer som är för såsom talarnas ålder

viktiga språkvalet,

och deras bekantskap med varandra, vad samtalet

yrkestillhörighet,

rör och var det äger rum samt språkets etniska symbolvärde. använder samer svenska i större utsträckning än Generellt yngre äldre. Renskötare väljer samiska oftare än andra yrkeskategorier. Inom favoriseras användningen av familjen och i vänskapskretsen liksom i sammanhang. I officiella sammanhang

samiska, religiösa

däremot svenska. Med bekanta talar man svenska.

väljs tillfälliga

Befinner man blir valet också ofta svenska. sig utanför närmiljön Det gäller även när man kommunicerar med någon i bekantskapskretsen. Det är främst samerna som på så sätt visar de yngre större att vikt vid åhörarens språk än sam-

benägenhet lägga

vid Resultaten av undersökningen visar talspartnerns språkval. också att bland de samerna ofta valde samiska. några yngre Helanders av detta förhållande är att språkvalet i de

tolkning

fallen motiverades av en etnisk medvetenhet.

Sammanfattningsvis kan man säga att samiska är närmiljöns språk medan svenska används i alla sammanhang utanför denna.

Minustecknet för språkval av att samiskan till sin

betingas

funktion i människornas vardag är starkt kringskuren. Eftersom de där språket kan användas naturligt för många samer sammanhang är få, får språket i stor utsträckning stå tillbaka för svenskaman kan alltid vara säker på att svenskan fungerar medan valet

ju

av samiska kan vara problematiskt.

och 131

Språkbyte språkbevarande

F örmedlingen av språket mellan generationerna

Samtidigt med att ett barn lår sig sitt språk tillägnar det sig också de kulturella normer, kunskaper och värderingar som råder i omgivningen. Att det finns ett mycket nära samband mellan språk-

och kulturinlärning visas av många språkantropologiska studier.

När man talar om språkinlärning tänker man kanske i första hand på familjen och relationen mellan föräldrar och barn. Barnet påverkas emellertid i sin språkliga utveckling också av andra vuxna och andra barn. Jämnåriga spelar särskilt under vissa

utvecklingsskeden en mycket stor roll. Skolan utövar en betydande

påverkan på barnets språk.

Eftersom många minoritetssituationer karaktäriseras av tvåspråkig-

het får man räkna med att en förälder i vissa endast

familjer

behärskar majoritetsspråket. I dessa fall är det naturligt att familjen använder majoritetsspråket som sitt gemensamma kommunikationsmedel. Om en sådan familj väljer att även förmedla minoritetsspråket till barnet, kräver detta en mycket stor målmedvetenhet hos föräldrarna. Att en sådan tvåspråkig utveckling i ett

minoritetsspråk och ett ma joritetsspråk sida vid sida är möjlig med goda resultat framgår av en undersökning av språkbehärskning hos

samiska barn från olika språkmiljöer (se Hyltenstam & Svonni,

Forskning om förstaspråksbehärskning hos samiska barn, Stockholm 1990).

Sameutredningens undersökningar av språksituationen för ren-

skötande och icke renskötande samer som publicerades år 1975 visar att samiska förmedlas till den

yngre generationen i mycket begränsad utsträckning. Bland den renskötande befolkningen uppgav hälften i en intervjuundersökning att inget av deras barn kunde samiska, medan motsvarande andel bland den icke renskötande befolkningen var så stor som 90 %. Anledningen till att så få barn kunde samiska var inte föräldrarnas negativa attityder gentemot samiska språkkunskaper. De allra flesta ville att deras barn skulle kunna samiska. Drygt en tredjedel av de icke renskötande föräldrarna med barn utan kunskaper i samiska ville att barnen skulle få lära sig språket i skolan, men bara 1,3 % av dessa föräldrar kunde uppge att deras barn fick sådan undervisning. Inte mindre än 40 % var tveksamma till samiskundervisning i skolan. Motsvarande siffror bland renskötare med barn som inte kunde samiska var 7,4 % resp. 20 %.

Språkbyte

Det är uppenbart att språket i många fall inte förs vidare inom

trots att den uttalade attityden gentemot kunskaper i

familjen,

samiska är positiv. Det förhållandet att en stor andel av de tillfrågade, särskilt bland de icke renskötande, var tveksamma till skolans roll som språkförmedlare står i kontrast till att det absoluta flertalet ansåg att samiskt stoff skulle ges större utrymme

i grundskolans undervisning. En tolkning av detta skulle kunna

vara att de kostnader det skulle innebära att tillägna sig samiska inte anses stå i proportion till den vinst det skulle innebära för individen att behärska språket.

Minustecknet för socialisation behöver knappast kommenteras. Det är uppenbart att i nuläget är mycket dåliga för

förutsättningarna

att de samiska familjerna ska uppvisa den målmedvetenhet, vilja och styrka som krävs för att förmedla ett hårt trängt minoritetsspråk till sina barn.

5.3.5¶Sammanfattning

Den konstellation av plus- och minustecken i tabell 6 som har framkommit vid bedömningen av den samiska situationen innehåller mönster. Det finns en klar linje av minustecken från

tydliga

ekonomiska faktorer på samhällsnivån över demografiska förhållanden inom gruppen till språkvals- och socialisationsmönstren på individnivå. Vidare finns ett klart beroendeförhållande mellan dessa faktorer på så sätt att de ekonomiska förhållandena har konsekvenser för de demografiska som i sin tur påverkar individens språkliga beteende. Minustecknet för typ av tvåspråkighet har likaså ett samband med de ekonomiska och demografiska faktorerna.

Det ser alltså ut som om de ekonomiska faktorerna djupast sett ligger bakom språkbytet från samiska till svenska. Det förhållandet att samhällets ekonomi inverkat så negativt på den samiska kulturen är emellertid i sin tur en effekt av den brist på politisk makt som kännetecknat den samiska minoriteten historiskt. Om man hade sett på faktorn politiskt-legala förhållanden för 50 år sedan, hade den faktorn bedömts med ett klart minustecken, inte som i dagens läge med såväl plus som minus.

De kvarvarande klara minustecknen i tabell 6 gäller dels utbildning, dels den status och det utrymme minoritetsspråket ges inom samhället i stort. Att utbildningssituationen fram till våra dagar varit ogynnsam för samerna hänger samman med gruppens brist på

politiskt inflytande. Att samiskan inte har någon som helst officiell status och att språkrättigheter saknas har samma bakgrund.

De plustecken som förekommer i tabellen grupperar sig dels kring faktorer på samhällsnivå som ligger på eller nära ideologiplanet, dels kring faktorer på gruppnivå som är beroende av eller sammanhängande med minoritetens egna ansträngningar och aktiviteter. Man kan i detta sammanhang notera att plustecknet för politiskt-legala förhållanden också kan ses som ett resultat av gruppens egna agerande. Plustecknet står ju för samernas ökade inflytande på centrala beslut som gäller samiska frågor.

Intressant nog står flera av plustecknen för en gynnsam utveckling som uppnåtts på samnordisk nivå. Vidare gäller den positiva utvecklingen främst aktiviteter och praktiskt arbete kring kultur-,

forsknings- och språkvårdsfrågor. I jämförelse med detta är det

värt att lägga märke till att utbildningssidan, där beroendet av

majoritetssamhällets lagstiftning och resurser är mer påtagliga,

fortfarande betingar ett minustecken.

Resultatet av genomgången ger en mycket typisk bild av ett minoritetsspråk som befinner sig i en långt framskriden språkbytesprocess. Den historiska utvecklingen sedd ur politiska,

ekonomiska, sociala, socialpsykologiska och utbildningsmässiga

aspekter är parallell med den som i större eller mindre utsträck-

ning gällt för språkliga minoriteter i övriga europeiska länder. De

samhälleliga f aktorernas effekt på individernas språkliga beteende, vilket innefattar typ av tvåspråkighet och behärskning av minoritetsspråket, uppvisar också likheter med andra hotade minoritetsspråk.

De politisk-ideologiska förhållanden som gjort sig gällande under de senaste två decennierna i Sverige med större acceptans av minoriteternas kulturella särart samt den nya etniska medvetenheten hos den samiska minoriteten överensstämmer med utvecklingen världen över. Det är denna utveckling som i den samiska situationen står för de positiva dragen vad gäller möjligheterna för språkbevarande. Dess effekter på lägre sikt beror emellertid på om det nuvarande ideologiska klimatet får ta sig konkreta uttryck i en samhällsutveckling i vilken samiskan fyller en funktion i ett nyanserat och brett spektrum av användningsområden.

5.4 En samhällsutveckling som gynnar bevarandet av samiskan

Möjligheterna att bevara samiskan är beroende av samhällsutvecklingen i stort. Språkbevarandet kan inte åstadkommas endast genom begränsade insatser riktade mot språket självt.

Framställningen i föregående avsnitt har visat att det är förhållanden på både samhällsnivå, gruppnivå och individnivå som avgör om samiskan skall kunna bevaras. Därför måste målsättningen för stödåtgärder vara att man utifrån den samiska minoritetens ekologi strävar mot att skapa förutsättningar för språkbevarandet på flera olika fronter. Enkelt uttryckt är det frågan om att vända alla minustecken i tabell 6 till plustecken.

Diskussionen i det följande behandlar kortfattat hur en för det samiska språket gynnsam samhällsutveckling skulle kunna te sig. Det bör påpekas att denna riktningsavgivelse inte ska uppfattas som ett förslag till omedelbara konkreta åtgärder som samhället skulle kunna vidta. Som sådant skulle det av många bedömas som helt utan verklighetsförankring. Det kan emellertid vara viktigt att vid en diskussion om konkreta åtgärder utgå från en idealbild och ställa sig frågan vad som är möjligt att utföra på kort sikt, vad som kan göras längre fram och vad som inte kan påverkas på något direkt sätt med samhälleliga stödåtgärder.

Utvecklingen på den politiskt-legala nivån borde gå i riktning mot

ökad grad av autonomi för den samiska minoriteten. Ett samiskt självstyre skulle givetvis vara det mest gynnsamma för språkets fortbestånd, men detta uppfattas av olika skål inte som den bästa lösningen ens av samerna själva. Det har i vart fall inte framförts några tydliga sådana krav. Det är rimligare att tänka sig en viss grad av självbestämmande inom det svenska politiska systemet. Beslutanderätt i samiska angelägenheter skulle då på alla nivåer överlåtas till helt samiska organ. Som påpekas tidigare är det

föreslagna sametinget ett steg i denna riktning.

En sådan grad av autonomi skulle ge samerna oinskränkt inflytande över rennäringen, den samiska utbildningen och samisk kultur. Samordning och samråd skulle dock behöva ske med ickesamiska

myndigheter.

En utveckling mot ökad grad av självstyre för samerna skulle

kräva en pluralistisk inställning hos majoritetsbefolkningen. Den

fick dra mer långtgående konsekvenser av den ideologiska inriktning som det svenska samhället bekänner sig till. Konkret skulle

detta ta sig uttryck i att en särlagstiftning skapades som gav de strukturella förutsättningarna för samernas fortsatta materiella och kulturella välfärd.

För att en sådan politik ska kunna sättas i verket år det nödvän-

digt med upplysningsverksamhet bland majoritetsbefolkningen,

bl.a. för att påverka vissa negativa attityder mot samerna. Om den övriga svenska befolkningen inte skulle ha någon förståelse för särbestämmelserna för samerna, skulle det vara svårt att i praktiken genomföra denna politik. Ett sätt att sprida kunskap om samernas villkor bland majoritetsbefolkningen vore att stoff om samerna blev ett reguljärt inslag i skolornas historie- och samhällsundervisning. Speciellt starkt skulle detta inslag behöva vara i de samiska bosättningsområdena, men det borde inta en central

roll i all skolundervisning.

Ett viktigt steg som torde vara helt nödvändigt om man vill stödja bevarandet av samiskan är en lagstiftning som ökar språkets status och samtidigt utgör en skyddsmekanism gentemot svenskan. En sådan språklagstiftning kan vara mer eller mindre långtgående. Samiskan skulle kunna ges status av regionalt officiellt språk jämsides med svenskan i stil med katalanskan i Spanien. Inom det

samiska bosättningsområdet skulle den samiska befolkningen ha

rätt att använda samiska vid kontakter med myndigheter, inom sjukvården osv. Det skulle innebära att samhället fick ställa krav på kunskaper i samiska hos den personal som år anställd vid myndigheterna. Även tryckta dokument och broschyrer som myndigheterna tillhandahåller skulle finnas på samiska. Språk-

rättigheter av detta slag har nyligen föreslagits i Norge och

Finland.

Synliga tecken på samiskans status, som t.ex. samiska namn på kartor och vägskyltar. är också av stort symboliskt värde för den samiska minoriteten.

Ett annat viktigt område som också kräver särlagstiftning är skola och utbildning. På alla nivåer från förskolan och uppåt borde det finnas ett helt samiskt alternativ snarare än enbart svenska skolformer som tar in samiskt stoff i undervisningen. Det kan utifrån dagens situation synas svårt att få till stånd en samisk utbildning med tanke på det lilla antalet elever som skulle komma i fråga. Inom ramen för en i övrigt gynnsam samisk samhällsutveckling skulle emellertid behovet av och med all säkerhet intresset för skolgång på samiska öka. Reella och lättillgängliga

alternativ för samisk skolutbildning skulle kunna påverka föräldrarnas intresse för att lära sina barn samiska.

Även i en för det samiska språket mer gynnsam framtid får man tänka sig att det finns samiska barn som får sin skolutbildning i de vanliga svenska skolorna. Svenska skolor i det samiska området behöver därför lärare och annan personal som behärskar samiska. Kunskaper i samiska borde vara en merit eller ännu hellre ett krav vid anställning av skolpersonal.

Vad gäller högskoleutbildningen skulle man kunna tänka sig två vägar. Den ena vore att införa en samisk kvot i vissa utbildningar t.ex. vid de medicinska fakulteterna, tandläkarhögskolorna och socialhögskolorna. Detta skulle medföra att samisk kompetens tillförsäkrades i yrkesfunktioner där kunskaper i samiska skulle krävas enligt en språklagstiftning. Dessutom skulle det utgöra en stimulans för samisktalande ungdomar att satsa på sådana

utbildningar.

Det andra alternativet skulle vara en särskild samisk högskola. En sådan diskuteras redan på samnordisk basis, där en lokalisering till det nordsamiska kärnområdet i Norge är naturlig. En högskola i Sverige, t.ex. i Kiruna, skulle vara betydelsefull för de svenska samerna. En sådan skola skulle vara ett komplement till en samisk högskola i Norge, så att rekryteringsbasen kunde bli hela det samiska området. Organisatoriskt kan man tänka sig olika lösningar. En lösning skulle vara att samverka med en nyetablerad svensk högskola i samma region, som skulle kunna fånga upp de decentraliserade utbildningar som redan nu ges i Kiruna. En sådan dubbel högskola skulle kunna få gynnsamma regionalpolitiska konsekvenser för såväl samer som icke-samer.

Utöver dessa utbildningsformer skulle det behövas vuxenutbildning

som omfattar språkkurser, kurser om samisk kultur och kurser om etnicitet och sprákbevarande. En viktig informationsuppgift utanför den direkta utbildningssektorn skulle vara att upplysa samiska föräldrar om vikten av att förmedla språket till barnen.

Eftersom ekonomiska och demografiska faktorer är intimt sammankopplade med varandra, kommer åtgärder inom det ekonomiska området att ha återverkningar på minoritetens demograf i. En för det samiska språket gynnsam ekonomisk utveckling skulle gå ut på att skapa utkomstmöjligheter för fler samer inom det samiska bosättningsomrddet. Samerna skulle därigenom stanna kvar i den miljö där språket kan användas i större utsträckning än som nu är

språkbevarande

fallet. Dessutom skulle nya arbetstillfällen locka en del av de samer som nu bor i storstäderna att återvända till hemregionen.

För detta krävs samhällets ekonomiska stöd. Stödet borde i första hand riktas mot de traditionella samiska näringarna och mot verksamheter som baseras på nya idéer om hur de traditionella samiska kunskaperna om hantverk, natur och renskötsel skulle kunna utnyttjas arbetskraftsintensivt och ekonomiskt bärkraf tigt. Näringslivet i övrigt satsar emellertid för närvarande inte på

i Norrlands inland - inte ens med de olika

nyetableringar slags

stimulans som nu erbjuds såsom sänkta arbetsgivaravgifter. Samhällets stöd måste därför bli kraftigare för att en nyetablering av företag skall komma till stånd.

Även om etableringar av majoritetsnäringar tidigare påverkat

samiskan på ett negativt sätt är förhållandet inte det samma i dag. Om tätorterna i det samiska området i större utsträckning hade kunnat erbjuda arbetstillfällen för samer under de senaste årtiondena, hade förmodligen inte så många samer flyttat till södra Sverige. I stället hade man kunnat få ett större inslag av samisk befolkning i tätorterna i inre Norrland. Att majoritetsnäringar i balanserad omfattning nyetableras i området gynnar därför bevarandet av det samiska språket.

Över huvud taget synes ma joritetssamhällets regionalpolitik vara av

mycket stor betydelse. Man kan spekulera över vilken betydelse skillnaden mellan Sverige och Norge vad gäller centralisering/ decentralisering har haft för samernas olika situation i de två länderna. I detta sammanhang kan man t.ex. peka på vikten av att

statliga och regionala myndigheter lokaliseras i området.

De demografiska följderna av en gynnsam ekonomisk utveckling

skulle bestå i en tätare befolkningskoncentration. Bättre utkomstmöjligheter inom det samiska området skulle skapa en bas för en allsidig användning av det samiska språket och påverka äktenskapsmönster, f amil jebildning etc. Etablering av nya samiska verksamheter utanför renskötseln och det traditionella hantverket skulle kunna fånga upp de samer som annars skulle tvingas att flytta. Det skulle även leda till att språket kunde expandera i nya sf ärer. Detta skulle komma att innebära en modernare prägel på språket och ge det en högre status och ett större nyttovärde.

När det gäller stöd för den regionala utvecklingen bör det noga utredas exakt var stödet bör sättas in för att maximal effekt skall uppnås. Principiellt borde satsningarna i första hand avse områden

138 Språkbyte och språkbevarande sou 1990:91

eller orter med ett så stort inslag av samisk befolkning som möjligt, där språket fortfarande används till vardags, där det finns en stark samisk organisation och där det finns samiska institutioner. Att språket ska vara så livskraftigt som möjligt redan i utgångsläget pekar på det nordsamiska området och orter som Karesuando, Soppero och Kiruna. Förekomsten av samiska institutioner talar för Jokkmokk (sameskolstyrelsen, Svenskt fjälloch samemuseum, Samernas folkhögskola), som dock ligger inom det lulesamiska området. Kiruna är intressant också av det skälet att det skulle kunna bli ett urbant centrum för ett samiskt kärnområde i Sverige.

När det gäller att utveckla det samiska språket som sådant är det givetvis endast samerna själva som konkret kan bestämma över och genomföra detta arbete. Emellertid krävs det stora resurser för att effektivt kunna standardisera och modernisera språket eller de enskilda dialekterna. Detta arbete är av avgörande vikt för att samiskan ska kunna användas smidigt i officiella sammanhang och

i undervisningen.

Utöver detta år, som tidigare påpekats, ett standardiserat språk en viktig symbol för en språkgemenskap. I ett längre tidsperspektiv och inom ett allsidigt fungerande samiskt samhälle blir förmodligen utvecklandet av ett gemensamt standardspråk föremål för diskussion. Antingen skulle standardspråket baseras på en viss dialekt, där i så fall nordsamiskan skulle vara den naturliga kandidaten, eller så skulle ett helt nytt samiskt standardspråk utarbetas med drag ur alla de samiska dialekterna. Vilket alternativ man än skulle välja, skulle det bli svårt att få alla samer att acceptera ett standardspråk. Om nordsamiskan valdes som bas, skulle lojaliteten med hela den samiska gruppen hos samer som talar någon av de övriga dialekterna sättas på ett hårt prov. Ett dialektoberoende samiskt standardspråk skulle kräva stora informations- och

för att bli accepterat och allmänt behärskat. En

utbildningsinsatser

helt annan på frågan om standardspråk skulle vara att

lösning

satsa på mer än ett standardiserat samiskt språk.

En positiv utveckling av det samiska samhället är beroende av större om de samiska livsvillkoren. Därför skulle den

kunskaper

samiska forskningen behöva utvecklas inom alla områden.

Ett framtida stöd åt samiska kulturaktiviteter är också ett

behov. Särskilt angeläget år det att utveckla ett mer

självklart

varierat utbud av samiska radio- och TV-program samt av samiska

och tidskrifter, i för barn och ungdom. Detta

tidningar synnerhet

kräver betydande resurser eftersom utbudet kvalitetsmässigt måste kunna konkurrera med utbudet i majoritetens medier.

Sammanfattningsvis måste den framtida utvecklingen för att stödja

ett samiskt språkbevarande gå vidare på inslagna vågar med direkt stöd åt språk och kulturaktiviteter samt åt samiska organisationer. Det är dock tveksamt huruvida ett sådant stöd ensamt kan hejda en språkbytesprocess, om det inte kombineras med mer över-

gripande åtgärder av ekonomisk, regionalpolitisk och politiskt-legal

karaktär, som syftar till att göra språket gångbart för det stora flertalet av den samiska befolkningen.

6 SAMEKULTURUTREDNINGEN OCH RESULTATET

AV DESS ARBETE

Sedan samerättsutredningen påbörjat sitt arbete med språkfrågan

gavs en särskild utredare (fortsättningsvis även kallad samekulturutredningen) uppdraget att inom utbildningsdepartementet göra en översyn av den samiska kulturens fortbestånd och utveckling. l utredningsarbetet kom det samiska språkets framtid i fokus och bl.a. utbildningsfrågorna kom att ägnas stor uppmärksamhet. Förutsättningarna för samerättsutredningens fortsatta arbete med språkfrågan kom därför att i viss mån ändras.

I detta kapitel redovisas kortfattat samekulturutredningens uppdrag, slutsatser och förslag såvitt gäller det samiska språket. Dessutom redogörs för de åtgärder riksdag och regering hittills

vidtagit i anledning av utredningens förslag.

6.1 Utgångspunkterna för arbetet

Mot bakgrund av de erfarenheter som arbetet med samefrágor inom

regeringskansliet gett utarbetade utbildningsdepartementet en

promemoria (PM 1987- 10- l 5) med titeln Översyn av den samiska kulturens fortbestånd och utveckling. De organ och intressen som

ingar i regeringskansliets arbetsgrupp för samefrågor hade

diskuterat och bidragit till utformningen av promemorian.

I promemorian angavs att en särskild utredare borde tillkallas för att analysera den samiska kulturens förutsättningar, förändringsfaktorer och utvecklingsmöjligheter. Utredaren skulle särskilt ta fasta på frågor om det samiska språket, konsthantverket och de

kulturella uttrycksformerna i övrigt. Även utbildningsfrågor borde

observeras. Åt utredaren uppdrogs att Överväg?) möjliga och nödvändiga förändringar och föreslå konkreta åtgärder. I promemorian erinrades om samerättsutredningens uppdrag att föreslå insatser för att bevara och utveckla det samiska språket. Utredningsmannen förordnades även som expert i samerättsutredningen.

Utredningsmannen fann att den promemoria som låg till grund för hans arbete sköt fram språket som den viktigaste kulturbärande faktorn. Utredningsmannen ansåg därför att hans förslag inom olika sakområden måste ha som övergripande mål att stödja det samiska språkets fortlevnad och utveckling.

Av det sagda framgår att samekulturutredningens och samerättsutredningens uppdrag i viss mån kom att överlappa varandra. Det var därför angeläget för de båda utredningarna att komma överens om en arbetsfördelning sinsemellan för att undvika ineffektivt dubbelarbete. Eftersom utredningsmannen som nyss nämnts förordnats som expert i samerättsutredningen fanns det goda förutsättningar för ett fruktbart samarbete mellan utredningarna.

I Saemien kultuvre -

utredningsmannens rapport (Ds 1989:38)

Sáme kultuvra - Samisk kultur beskrivs den

arbetsfördelning mellan samerättsutredningen och samekulturutredningen som

överenskommits vid mellan de båda utredningarna. I

_samråd

rapporten sägs att utredningsmannens uppgift måste vara att söka säkra språkets ställning som kulturstöd och kulturkommunikationsmedel. Samerättsutredningens arbete å andra sidan skulle främst inriktas på att stärka det samiska språkets ställning genom att föreslå regler som ger samer rätt att använda sitt språk i officiella sammanhang, såsom vid kontakter med myndigheter. Utbildningsfrågorna kom att inta en central ställning i utredningsmannens arbete. I rapporten belyses ingående möjligheten att erbjuda samiska alternativ i utbildningssystemets olika stadier.

6.2 Resultatet av utredningsarbetet

6.2.1 Anslaget till samisk kultur m.m.

Utredningsmannen tog regeringens och riksdagens ställningstagan-

den i anledning av sameutredningens arbete som utgångspunkt och i rapporten analyseras utvecklingen av anslag och med dem förknippade åtgärder. För att nå fram till tankar om åtgärdernas lämplighet och förändringars önskvärdhet ställs de vidtagna åtgärderna mot behov och förändringar i det samiska samhället.

I rapporten anges att bristen på kunskap om den reella språksituationen har varit besvärande och att det därför inte har varit

möjligt att lägga fram några förslag till åtgärder som är helt adekvata för att stödja språkutbildning och övrigt stöd för

språkutvecklingen i olika språk- och dialektområden. Utredaren föreslog därför att i samband med 1990 års forskningspolitiska proposition medel skulle avsättas för en grundläggande studie av det samiska språkets situation samt samernas bosättnings- och

yrkesmönster. Så har också skett och riksdagen har beslutat att anvisa medel för ändamålet (prop. 1989/90:90, KrU 23, rskr 334).

Vid en analys av utvecklingen av anslagen till samiska ändamål under den gångna tioårsperioden noterade utredaren att det var uppenbart att en fortskridande urholkning hade skett och att anslagens realvärde borde áterställas.

I rapporten konstateras att de olika stödformerna för samisk kultur är svåröverskådliga. Utredningsmannen föreslog därför att anslaget Bidrag till samisk kultur skulle förstärkas kraftigt så att det skulle kunna fungera som huvudkälla för kulturstödet. Dessutom föreslogs att det samiska inflytandet skulle bli starkare ide organ som förmedlar kulturstödet. Utredningsmannen betonade vidare behovet av ett förbättrat nordiskt samarbete på detta område.

Riksdagen har vid behandling av 1990 års budgetproposition

beslutat att i enlighet med utredningsförslaget öka anslaget till samisk kultur med 2,5 milj. kr utöver sedvanlig prisomräkning, vilket innebär i det närmaste en fördubbling. Medlen skall fördelas av samefondens kulturdelegation, som har samisk majoritet.

[budgetpropositionen (Bil. 10. s. 90) anger departementschefen att medlen bör i första hand ge möjlighet att stödja olika projekt, framför allt sådana projekt som kan stärka det samiska språket. Det understryks att anslagsförändringarna inte lyfter bort något ansvar från de myndigheter som disponerar anslag som kan användas till stöd också för samisk kultur.

Vad gäller ett stärkt samiskt inflytande i de organ som förmedlar kulturstödet fann departementschefen att ett ställningstagande borde avvaktas tills frågan om inrättande av ett sameting skulle behandlas. Beträffande de samnordiska frågorna uttalade departementschefen att initiativ bör tas till överläggningar med Finland och Norge i syfte att få till stånd en bättre samordning kring samefrågorna.

6.2.2¶Utbildningsfrágorna

I rapporten belyses som tidigare nämnts ingående möjligheten att erbjuda samiska alternativ i utbildningssystemets olika stadier.

Vad gäller ,förskolan framhöll utredningsmannen det angelägna i att samiska bam kar erbjudas träning i samiska inom barnomsorgens ramar. Han konstaterade också att de tekniska förutsättningarna finns för hemsp-åksstöd i förskolan. Att det inte alltid kommer till stånd anses främst bero på svårigheter att rekrytera samiskspråkig pers0nal.Ansvaret för barnomsorgsverksamheten ligger på kommuner-na. För att stimulera kommuner att anordna samisk barnomsorg föreslogs att ett Stimulansbidrag till samisk förskola skulle utgå under en treårsperiod. Under denna tid skulle medel också utgå för en f örskolekonsulent. Den totala årliga kostnaden beräknades till 1,4 milj. kr. Medel skulle kunna avsättas för ändamålet genom omprioriteringar inom barnomsorgsanslaget i statsbudgeten.

Utredningsmannen framhöll att sameskolan kämpar med betydande problem. Ett problem år det språkpedagogiska. De samiska dialekterna är på grund av befolkningsomflyttningarna överlagrade varandra. Undervisningen vid en del sameskolor måste därför ske på två språkvarianter, nordsamiska och lulesamiska eller nord- och sydsamiska. De samisktalande barnen utgör dessutom en minoritet bland eleverna i sameskolorna. Undervisningen måste således anpassas till flera olika färdighetsnivåer.

I rapporten berörs det låga elevantalet. Varje skola har i genomsnitt drygt 25 elever fördelade på sex årskurser. Avstånd och

kommunikationssvårigheter gör att den kommunala grundskolan

blir ett socialt mer acceptabelt alternativ. En konsekvens av detta är att antalet elevhemsboende samebarn är marginellt. Sameskolorna har emellertid god täckning i närområdet. Av de samebarn som bor inom skolskjutsavstånd går över 90 procent i sameskola.

Utredningsmannen konstaterade att det har visat sig möta

betydande svårigheter att anordna högstadieundervisning inom

sameskolan. Antagligen, framhöll han, är den enda realistiska lösningen för årskurserna 7 - 9 integrerad samisk undervisning inom den kommunala grundskolan.

Vad gäller sameskolornas framtid angav utredningsmannen att han tror att samesamhället förr eller senare kommer att ställas inför ett val om sameskolan skall kunna hållas vid liv för ett minskande antal elever eller om man skall utveckla den integrerade modellen och därmed nå flera barn.

Bristen på behöriga lärare är ett problem inom sameskolan. För att kunna behålla de lärare som saknar full formell kompetens bör

man, enligt rapporten, kunna ge en behörighetsförklaring eller anordna behörighetsgivande kurser, exempelvis i distansform.

Fortbildningsnåmnden i norra regionen föreslogs tillföras de medel som är nödvändiga för att kunna erbjuda en fungerande utbildning

för sameskolans lärare. Det understryks också att nämnden uppmärksammar hemspråkslärarnas behov.

Utredningsmannen pekade på möjligheten att stärka sameskolan på sydsamiskt område genom att utvidga de kontakter som redan finns mellan sameskolan i Tärnaby och Hattfjelldals sameskole i

Nordlands fylke. Han föreslog att utbildningsdepartementet skulle

ta initiativ till att utreda förutsättningar och former för en gemensam svensk-norsk sameskoleenhet på sydsamiskt område.

För att förbättra läromedelssituationen föreslogs att det nordiska samarbetet inom detta område effektiviseras och att läromedel på samiska som införs från ett annat nordiskt land befrias från svensk mervärdeskatt.

Föredragande statsrådet anförde i budgetpropositionen att statsmakternas beslut år 1962 alltjämt bör vara utgångspunkten för samhällets insatser på skolområdet, nämligen att det så länge samerna själva önskar det skall finns två likvärdiga utbildningsmöjligheter för samerna, sameskola och kommunal grundskola. Riksdagen beslutade att anvisa 19 558 000 kr till

sameskolorna, inkl. den integrerade sameundervisningen. Det

innebar en ökning av anslaget med i runda tal 2 milj. kr jämfört

med föregående år.

I det beslutade anslagsbeloppet ingick kompensation för mervärdeskatten på importerade samiska läromedel. Statsrådet utgick från att skolöverstyrelsen och statens institut för läromedel även fortsättningsvis skulle stödja arbetet med att ta fram goda läromedel. Han ansåg vidare i likhet med utredaren att läromedelssituationen skulle kunna förbättras genom ett effektivare samarbete mellan de nordiska länderna. Enligt föredragancdens mening

bör det vara en angelägen uppgift för sameskclstyrrellsen att ta

initiativ till ett sådant samarbete.

I propositionen ägnas sameskolans problem med att .anställa och behålla behöriga lärare särskild uppmärksamhet. Förredragande statsrådet säger sig dela utredarens ståndpunkt att högskolan i Luleå bör ges ett ansvar för att anordna behörighetsgivande kurser för obehöriga lärare. Sådana kurser skulle kunra amordnas i distansform. Statsrådet sade sig utgå från att högskolan i

Sundsvall/ Härnösand prövar möjligheten till liknande insatser på

sydsamiskt område.

Statsrådet ansåg vidare i likhet med utredaren, att fortbildningsnämnden i Umeå bör ges ett speciellt ansvar för fortbildning av sameskolans lärare. Detta skulle beaktas vid fördelningen av medel

mellan de olika fortbildningsnämnderna.

Statsrådet delade utredarens uppfattning att möjligheterna till samarbete och gemensamt resursutnyttjande mellan sameskolan i Tärnaby och Hattfjelldals sameskole i Nordlands fylke bör utredas. Det bör hans mening ankomma på sameskolstyrelsen att ta

enligt

initiativ till detta.

Vad gymnasieskolan erinrade utredningsmannen om de gäller möjligheter som generellt står till buds för en samisk utbildnings-

väg i denna skolform att anordna hemspråksundervisning eller att

inrätta samiska som C-språk (nybörjarspråk) i gymnasieskolan.

Det senare har planerats på ett par orter, men inte förverkligats.

Utredningsmannen föreslog att en samisk väg genom gymnasie-

skolan skulle inrättas enligt de regler som gäller vid gymnasie-

skolor för Specialidrott, s.k. idrottsgymnasier. Ett avtal skulle

träffas mellan sameskolstyrelsen och en eller flera kommuner om utformningen av samealternativet. Eleverna skulle byta ut fem veckotimmar i varje årskurs mot samiska ämnen. De samiska ungdomarna skulle med denna lösning inte behöva gå samma linje i gymnasiet, utan individuella intressen och studieinriktningar skulle kunna tillgodoses. Utrymmet för undervisning i samiska ämnen skulle kunna utökas genom att man, utöver de fem veckotimmarna per årskurs, utnyttjade utrymmet för C-språk (nybörjarspråk) eller

B-språk (fortsättningsspråk) för undervisning i samiska på de

linjer där dessa språk förekommer.

Föredragande statsrådet var positiv till den modell för en samisk

gymnasieskola som utredningsmannen anvisat. I propositionen

påpekas att en liknande modell övervägs för en betydligt större del av gymnasieskolan. När det finns en samlad remissbild av denna och en rad andra frågor om gymnasieskolans framtida

organisation, bör även frågan om en samisk utbildningsväg prövas

ansåg statsrådet.

Beträffande Samernas folkhögskola sägs i rapporten att det vid

sidan av utbildningspolitiska skål finns starka kulturpolitiska skäl

för att låta verksamheten fortsätta i folkhögskolans form. Med

Samekulturutredningen

tanke på den positiva av samerna som staten

särbehandling ålagt

sig finns det därför starka skål att en särskild statsöverväga

bidragsordning för Samernas folkhögskola om stats-

de generella

bidragsbeståmmelserna skulle visa sig ha negativa konsekvenser för

verksamheten. Ett ställningstagande i frågan bör dock, menade

utredningsmannen, avvaktas till dess folkhögskoleutredningens förslag föreligger. Föredragande statsrådet delade denna bedöm-

ning.

Vad gäller högre utbildning och forskning föreslog utredningsman-

nen att ett högskolelektorat i samisk kultur skulle inrättas vid universitetet i Umeå. I rapporten konstateras vidare att det är angeläget att, när utrymme kan skapas för detta, tillföra institutionen för samiska ytterligare ett lektorat med på

inriktning

andra språkvarianter ån nordsamiska och på samisk åmnesdidaktik

och pedagogiskt utvecklingsarbete.

I rapporten berörs det nordiska samarbetet når det gäller samisk

forskning och högskoleutbildning. Utredningsmannen konstaterade

att det uppenbarligen finns för olika när det

öppningar lösningar gäller den grundläggande högskoleutbildningen. Beträffande

forskning och utvecklingsarbete angav han att det förefaller naturligt att välja en modell där Nordiskt samiskt institut är ett samordnande centrum för verksamhet som drivs i olika finska,

norska och svenska forskningsinstitutioner.

Departementschefen erinrade i propositionen om att en tjänst som högskolelektor i samisk kultur inråttats vid universitetet i Umeå våren 1989. Han utgick från att universitetet inom ramen för de ytterligare medel som skulle komma att tillföras universitetet enligt budgeten skulle få möjlighet att stå för de fortsatta kostnaderna för tjänsten. Det påpekas i propositionen att universitetet får bedöma när det finns att utveckla

möjlighet ytterligare

avdelningen för samiska.

I propositionen noteras att det varit svårt att rekrytera elever till

utbildningsvarianter med samiska inom grundskollårarutbildningen

vid universitetet i Umeå och vid högskolan i Luleå. Universitetsoch högskoleämbetet (UHÄ) räknar dock med att det kommer att finnas särskilda medel för informationsinsatser. UHÄ har i sitt remissyttrande angett att man har för avsikt att avsätta medel för den befattningsutbildning för lårarutbildarna som nämns i rapporten.

148 Samekulturutredningen

nämns vidare att UHÄ för att öka andelen samiska

I propositionen

av betydelse för det samiska

studerande på utbildningslinjer

kommer att särskilda insatser för att informera kulturlivet göra om den till individuell prövning som följer av

samerna möjlighet

om tillträde till högskolan som träder i de nya bestämmelserna kraft från budgetåret 1991/92.

att utveckla det nordiska samarbetet när det gäller

Möjligheterna

och bör enligt statsrådet anstå

samisk forskning högskoleutbildning

den nu utvärderingen av Nordiskt samiskt till dess pågående

institut föreligger.

konstateras att samevärldens möjligheter att utnyttja I rapporten etermedierna är Utredaren föreslog därför att f râgan

begränsade.

för samiska sändningar tas upp när avtalet om vidgat utrymme och Radio AB omförhandlas år 1992. mellan staten Sveriges statsrådet i budgetpropositionen att hans

Föredragande angav

i denna kommer att redovisas i ett senare ställningstagande fråga

sammanhang.

7 ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG BETRÄFFANDE

SAMISKAN

7.1 Våra utgångspunkter

Ett folks språk är dess mest betydelsefulla kulturella särdrag.

Språket ger uttryck åt folkets levnadsbetingelser, värderingar,

synsätt och traditioner. Varje språk kan sägas vara ett alldeles speciellt sätt att meddela och analysera omvärlden på; ett särskilt sätt att känna och tänka och uttrycka sina känslor och tankar. Det är detta som gör varje språk unikt.

Den samiska kulturen och därmed det samiska språket är en del av

kulturarv. Det är därför en nationell angelägenhet att

Sveriges

värna det samiska språket och se till att det ges möjligheter att utvecklas.

Under århundraden har den samiska kulturen på olika sätt varit utsatt för ett tryck mot konformitet med den svenska majoritetskulturen. Tidvis har dock rent segregativa inslag funnits i den svenska samepolitiken. Det är först under de senaste decennierna som politiken kommit att kännetecknas av ett mera pluralistiskt synsätt.

Det samiska språket har som en följd av myndigheternas agerande,

exempelvis på utbildningsområdet, och samhällsutvecklingen i stort

kommit att utsättas för mycket stora påfrestningar. Den stora dialektspridningen har bidragit till att samiskan varit särskilt sårbar.

Det samiska språket har trots allt klarat påfrestningarna och är alltjämt ett levande språk. Det är dock oomtvistat att det sedan en tid pågår en språkbytesprocess bland samerna i Sverige. Det samiska språket används i allt mindre omfattning. Hur långt denna process nu har framskridit har inte dokumenterats. Det finns helt enkelt aktuella undersökningar som belyser den

inga

samiska befolkningens kunskaper i det samiska språket. Resultaten

av de undersökningar som utfördes av sameutredningen i början av

1970-talet (se avsnitt 2.6) ger dock en, om än grov, bild av samiskans ställning i dag.

Docenten Kenneth Hyltenstam och f il.kand. Christopher Stroud har, som redovisats i kapitel 5, i en rapport SOU (l990:84) Språkbyte

150 Samiskan - och

överväganden förslag sou 199091

och språkbevarande, sammanställt ett kunskapsunderlag för samerättsutredningen i syfte att belysa de faktorer som bidrar till att ett minoritetsspråk antingen bevaras eller överges till förmån för ett konkurrerande språk. Hyltenstam och Stroud har i rapporten gjort en skattning av de faktorer som påverkar de svenska samernas möjligheter att bevara sitt språk. De har dårav dragit slutsatsen att de svenska samerna befinner sig i en långt fram-

skriden språkbytesprocess.

I rapporten sågs att det år ett komplicerat samspel mellan en rad faktorer på olika nivåer som avgör om en språklig minoritet kommer att bevara sitt språk eller om den kommer att gå över till majoritetsspråket. Författarna konstaterar att det ser ut som om de politiskt-ekonomiska faktorerna d jupast sett ligger bakom språkbytet från samiska till svenska. De ekonomiska betingelserna har inverket på den samiska befolkningens vilket i sin

demograf i,

tur har påverkat individens språkliga beteende.

Självfallet ligger det i samernas egna händer om det samiska språket skall kunna fortleva och utvecklas. Det torde emellertid vara alldeles klart att det inte går att förhindra eller ens

fördröja

den pågående språkbytesprocessen utan samhällets stöd och aktiva åtgärder.

Som framgår av redovisningen i avsnitt 4.1 har samiska organisationer, på såväl det nordiska som det nationella planet, vid upprepade tillfällen tagit upp frågan om en särskild samisk språklagstiftning för att bl.a. värna samiskans framtid.

Vi har fått till uppgift att föreslå insatser för att bevara och utveckla det samiska språket. I direktiven (se bilaga l) sågs att vi därvid bör utreda möjligheterna att stärka det samiska språkets ställning genom ökad användning av samiskan i olika officiella sammanhang. I samband därmed bör även behovet av utökad tolkservice på samiska undersökas. Slutligen sägs i direktiven att vi också i övrigt bör överväga vad som kan göras för att stärka det samiska språkets ställning.

En särskild utredare har nyligen gjort en översyn av den samiska kulturens f ortbestånd och utveckling. Förslagen har presenterats i rapporten (Ds 1989:38) Saemien kultuvre - Sáme kultuvra - Samisk kultur. Huvuddragen i rapporten har redovisats i kapitel 6. Där har beskrivits den arbetsfördelning mellan

samerättsutredningen

och utredningsmannen som överenskommits i samråd. I utredningsmannens rapport tas upp frågor som rör stödet till samisk

Samiskan - och 151

överväganden förslag

kultur och utbildning. Särskild uppmärksamhet ägnas spörsmålet om samiska alternativ på alla stadier i utbildningssystemet. Vi tar därför i detta betänkande inte upp frågor som direkt rör utbildnings- och kulturområdet.

7.2 Språkbyte och språkbevnrande, några reflexioner

I detta avsnitt redovisar vi några reflexioner med anledning av de synpunkter som framförs i Hyltenstams och Strouds nyss nämnda rapport om Språkbyte och språkbevarande (se kap. 5).

Som understryks i rapporten är möjligheterna att bevara samiskan beroende av samhällsutvecklingen i stort. Man kan alltså inte åstadkomma ett bevarande av språket enbart genom begränsade insatser riktade mot språket självt.

Det framhålls att en utveckling mot ökad grad av självstyre år viktig för att en minoritet skall kunna bevara och utveckla sitt språk. De samiska organisationerna i Sverige kräver inte någon fullständig autonomi för det samiska folket. Däremot har de sedan lång tid tillbaka f ordrat ökat självbestämmande över sin kulturella och därmed i viss mån näringsmåssiga utveckling. Det är därför, som anges i rapporten, angeläget att det av oss föreslagna sametinget förverkligas och att det ges de befogenheter som vårt förslag anger. Det bör erinras om att de befogenheter som enligt vårt förslag skall läggas på sametinget i ett initialskede, efter hand bör kunna utökas.

Ett annat viktigt steg, som enligt rapporten torde vara helt nödvändigt om man vill bevara samiskan, är att anta en särskild

samisk språklagstiftning. Det främsta syftet med en sådan lagstift-

ning är att stärka det samiska språkets status, men också att öka dess bruksvärde genom att göra det användbart även utanför den rent samiska miljön. I våra fortsatta överväganden och förslag i detta kapitel kommer vi främst att ägna oss åt frågan om en

särskild samisk språklagstiftning.

Samiska språkrättigheter erinrar också om det samiska språkets närvaro i vårt samhälle och därmed synliggörs den samiska kulturen. Ett annat sätt att med förhållandevis små medel göra det samiska språket synligt är att se till att samiska ortnamn m.m. anges på kartor, vägskyltar etc. Vi har i avsnitt 3.5 redogjort för det arbete som bedrivs i Sverige på detta område. Vad gäller lantmäteriverkets arbete med samiska ortnamn m.m. på de allmänna

152 Samiskan - och sou 1990;91

överväganden förslag

kartverken torde kunna sägas att det präglas av högt ställda ambitioner. De f jällkartblad som hittills fårdigställts har också visat ett gott resultat, som i allt väsentligt tillfredsstållt samernas önskemål. Det är angeläget att detta arbete även fortsättningsvis ges tillräckliga ekonomiska och personella resurser.

Ett annat område som enligt rapporten också kräver

viktigt särlagstiftning är utbildningsområdet. Författarna anser att det på

alla nivåer, från förskolan och uppåt, borde finnas ett helt samiskt alternativ snarare än enbart svenska skolformer som tar in samiskt stoff i undervisningen. Samtidigt år de medvetna om att det av praktiska skäl i dag skulle vara svårt att få till stånd en sådan

samisk utbildningsväg.

Ett av de största hindren i det samiska språkarbetet år att så få samer kan skriva sitt modersmål. Att tala samiska lär sig samiska barn som växer upp i samiska miljöer med en levande språkkultur, liksom svenska barn som växer upp i en svensk miljö lär sig tala svenska. Men konsten att läsa och skriva sitt språk tillägnar man

i skolan. Att i dag ett förhållandevis ringa antal samer kan

sig

läsa sitt modersmål och än färre skriva det är en direkt konsekvens av den undervisningen i samiska. Här krävs

bristfälliga

kraftfulla insatser från samhällets sida för att färdigheterna i att läsa och skriva samiska skall bli bättre.

Som tidigare angetts tar vi emellertid inte upp utbildningsfrågormed undantag för frågan om rätt till en grundläggande utbildning i samiska för alla samer (se avsnitt 7.1 l). Utbildningsfrågorna har som nämnts behandlats av samekulturutredningen (se kap. 6). Vi vill erinra om utredningsmannens förslag om bl.a. Stimulansbidrag till samisk förskola och en ny studieväg genom gymnasieskolan samt förstärkning av högskolans resurser. l rapporten pekas också på möjligheten att tillskapa en gemensam svensk-norsk same-

skolenhet på sydsamiskt område. Når det gäller utbildningsfrågorna

vill vi också erinra om den befogenhet som kommunerna i dag har att själva besluta om samisk undervisning.

och Stroud gör den bedömningen att det är de

Hyltenstam

ekonomiska faktorerna som djupast sett synes ligga bakom samernas från samiska till svenska. De ekonomiska

språkbyte förhållandena får arbetsmarknadsmässiga och demografiska följd-

vilka i sin tur påverkar individernas språkval.

verkningar,

En som skapar vidgade utkomstmöjligheter i regionalpolitik

Norrlands inland, där flertalet samer år bosatta är således av stor

Samiskan - och 153

överväganden förslag

vikt för att samerna skall kunna behålla och utveckla sitt språk.

av regionalpolitisk karaktär kan naturligtvis inte sättas i

Åtgärder

verket utan att det görs en ingående analys av deras konsekvenser för samhället i stort, där olika intressen måste vägas mot varandra. Det ligger utanför vårt uppdrag att gå in på sådana

rörande samhällsutvecklingen i Norrövergripande bedömningar

lands inland. Vi ser det dock angeläget att man i beredningen av kommande regionalpolitiska beslut beaktar även dessa minoritetspolitiska aspekter. Det finns i detta sammanhang anledning att peka på det initiativ som samerna själva tagit för att stimulera näringsverksamheten inom samebyarna. Man har sett detta som ett led i vad man brukar kalla ett samiskt samhällsbyggande (jfr SSR:s landsmöte 1990, res. B). Som angetts redan i det inledande kapitlet är det angeläget att rennäringslagens bestämmelser i aktuella hänseenden ses över i syfte att möjliggöra en breddning av samebyarnas näringsverksamhet. En sådan reform skulle tveklöst gynna inte bara bevarandet utan också utvecklingen av samiskan.

Hyltenstam och Stroud konstaterar vidare i sin rapport att en positiv utveckling av det samiska samhället är beroende av större kunskaper om de samiska livsvillkoren. Den samiska forskningen behöver därför utvecklas inom alla områden. Detta förhållande har uppmärksammats i den tidigare nämnda rapporten om samisk kultur. Utredningsmannen föreslog bl.a. att medel skulle avsättas i 1990

års forskningspolitiska proposition i syfte att nå ett bättre

kunskapsunderlag beträffande det samiska språkets situation samt samernas bosättnings- och yrkesmönster. Så har också skett.

I rapporten Språkbyte och språkbevarande betonar författarna avslutningsvis att framtida stöd åt samiska kulturaktiviteter också är ett behov för att samiskan skall kunna bevaras. Det

självklart

sägs vara särskilt angeläget att utveckla ett mer varierat utbud av samiska radio- och TV-program samt samiska tidningar och

tidskrifter, i synnerhet för barn och ungdom.

I samekulturutredningens rapport behandlas även mediefrågorna. Utredningsmannen föreslog att frågan om vidgat utrymme för

samiska sändningar tas upp när avtalet mellan staten och Sveriges Radio AB skall omförhandlas år 1992.

Sammanfattningsvis torde kunna sågas att de förslag som lagts

fram i samekulturutredningens rapport och de förslag som vi

lägger fram i detta betänkande avser åtgärder som inte rimligen förmår att isolerat hejda samernas språkbyte. De bör dock

154 Samiskan - och

överväganden förslag

tillsammans med ekonomiska och regionalpolitiska åtgärder kunna bryta den negativa trenden.

7.3 Samiskans status bör stärkas

Ett minoritetsspråks möjligheter att överleva och utvecklas kan sägas bero dels på vilket bruksvärde språket har, dels på dess status. Så länge samiskan endast kan användas i rent samiska miljöer, i hemmet och i renskogen, kan den inte utvecklas på det sätt som är nödvändigt för att språket skall kunna växa av egen kraft.

Ett språk som inte bara kan användas vid kommunikation inom den egna gruppen utan också kan nyttjas vid myndighetskontakter får inte endast höjd status utan även ett höjt bruksvärde för dem som talar språket. Den omständigheten att ett språk blir officiellt i den meningen att det kan användas vid kontakt med olika myndigheter innebär dessutom att dessa myndigheter, och därigenom samhället, tvingas ta en mer aktiv del i minoritetens arbete med att utveckla sitt språk och anpassa det till nya krav.

En lagstiftning som gör det möjligt att använda samiskan i officiella sammanhang är därför av stor betydelse i flera avseenden för att främja det samiska folkets strävanden att bevara och utveckla sitt språk.

Det är sålunda i första hand språkpolitiska överväganden som motiverar en samisk språklagstiftning. Med språkpolitiska överväganden menas att de insatser som bör göras för det samiska språket syftar till att stärka språket som sådant. Lite tillspetsat kan det uttryckas så att det är språkets behov av stöd som är det centrala, inte de enskilda samernas behov eftersom de flesta samer som nämnts behärskar svenska. Samtidigt bör det dock framhållas att för ett inte ringa antal samer, främst äldre, med bristfälliga kunskaper i svenska en samisk språklagstiftning kan komma att innebära att de i större utsträckning än hittills kan ta till vara sina rättigheter och få del av samhällets service. Att det även finns språkrättsliga bevekelsegrunder för lagstiftning på detta område framgår av redovisningen i kapitel 4 av det språkrättsliga arbetet i internationella sammanhang. Vi knyter an till dessa aspekter på frågan i nästa avsnitt.

Det bör understrykas att det långsiktiga språkpolitiska målet för samerna är tvåspråkighet. I samernas kultursituation är tvåspråkig-

Samiskan -

överväganden och förslag 155

het betydelsefullt för att samerna skall kunna behålla sin samiska identitet och samtidigt kunna verka i det svenska samhället. Det är angeläget att påpeka att våra förslag på intet sätt till

syftar

att begränsa samernas behärskning av svenska.

7.4 Samiska bör kunna användas vid kontakter med vissa

myndigheter

Vi föreslår en samisk språklagstiftning som gör det

möjligt

att använda samiska i vissa officiella

sammanhang.

Som framgått av den tidigare redovisningen åtnjuter det samiska

språket, i huvudsak till följd av artikel 27 i 1966 års FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, ett visst folkrättsligt skydd. Vilka krav på åtgärder som kan ställas med stöd av artikel 27 är dock vanskligt att uttala om. En ofta framförd

sig

uppfattning är att samhällets åtgärder skall ha en sådan omfattning att man uppnår en rimlig grad av resultatlikhet mellan minoritetens kulturutveckling och det övriga samhällets. Det

går

inte att generellt ange vilka åtgärder i form av etc.

lagstiftning

som detta kan komma att kräva. Det folkrättsliga skyddet torde dock inte vara så starkt att det medför en skyldighet för

Sverige

att genom lagstiftning se till att samiska kan användas i officiella

sammanhang. Det bör dock understrykas att de folkrättsliga

reglerna som de bl.a. kommer till uttryck i artikel 27 i 1966 års konvention endast anger en miniminivå som inte får underskridas av de stater som har anslutit sig till konventionen. Den svenska samepolitiken bör rimligen ha en målsättning som med marginal överskrider den internationella minimistandarden.

Lagstiftning som gör det möjligt att använda samiska i vissa officiella sammanhang ligger väl i linje med det arbete som för närvarande bedrivs för att stärka minoritetsspråken i Europa. I flera europeiska stater har ett starkt

minoritetsspråken rättslig

skydd. Enligt en rapport f rån Europarådets kulturkommitté har 36 minoritetsspråk i Europa någon form av officiellt erkännande. Det arbete som i dag pågår inom olika europeiska organ för att stärka

minoritetsspråkens ställning präglas av högt ställda ambitioner (se

avsnitt 4.4). En parlamentarisk arbetsgrupp inom Europarådet har utarbetat ett utkast till en resolution (nr 192) om minoritetsspråk

156 Samiskan - och

överväganden förslag

i Europa. Resolutionsutkastet, som godkänts av ministerkommittén, innehåller vad gäller rätten att använda

långtgående förslag vid EGzs Europaparlament har minoritsspråk myndighetskontakter.

resolutioner som rekommenderar medlemsstaterna att vidta

antagit

så att minoritetsspråk kan användas vid olika

lagstiftningsåtgärder myndigheter.

är dock att komma att flertalet minoritetsspråk i

Det viktigt ihåg

till skillnad f rån samiskan i Sverige, används av flertalet Europa, invånare inom det område där språket förekommer. Det förhållandet innebär att det är lättare att få till stånd en vanligen Förutsättningarna att rent administrativt leva

språklagstiftning.

till en sådan är också bättre. Inte sällan är ett

upp lagstiftning

sådant språk i ett angränsande land. Å andra

språk majoritetens

är det särskilt att stärka minoritetsspråk i de fall sidan angeläget språket inte talas av folkflertalet i någon stat.

Av stor när som rör det samiska

betydelse lagstiftningsåtgärder

folket är givetvis förhållandena i våra grannländer Norge övervägs Finland. Både den norska och finländska regeringen har i år och

lagt fram propositioner om samisk språklagstiftning. Lagförslagen

bestämmelser om bl.a. bruket av samiska vid myninnehåller digheterna (se avsnitt 4.6).

En för vårt utredningsarbete har varit att viktig utgångspunkt finna i samnordisk anda. Det gäller kanske i

söka lösningar

särskilt i Även om det finns olikheter som

hög grad språkfrågan.

motiverar att den utformningen av en samisk språk-

praktiska

måste åt länderna emellan, finns det inga

lagstiftning skilja sig

till att samerna i till skillnad från samerna i bärande skäl Sverige och Finland inte skulle komma att omfattas av lagstiftning Norge

om samiska språkrättigheter.

har uttalat (prop. l976/77:80, KrU 43, rskr 289) Riksdagen tidigare att samerna i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild bland de etniska minoriteterna i Sverige.

ställning

Denna innebär riksdagen att man vid syn på samerna enligt av samhällets stöd till samekulturen måste ge

utbyggnaden

även åt andra bedömningar än de som kan göras beträfutrymme fande i det svenska samhället. Genom övriga minoritetsgrupper uttalande kan sågas ha lagts till den samiska

riksdagens grunden

som vi anser bör komma till stånd.

språklagstiftning

l detta kan det erinras om att den typ av särsammanhang som finns för samer, t.ex. rennäringslagen och

lagstiftning

Samiskan - och 157

överväganden förslag

skollagens bestämmelser om samiska barns skolgång, lett till att samer, till skillnad från andra minoritetsgrupper i Sverige, såsom tornedalingarna, kan sägas ha särskilda myndigheter som så gott som uteslutande ägnar sig åt frågor som rör dem i egenskap av etnisk minoritet. Att det finns sådana myndigheter har naturligtvis en särskild betydelse när man behandlar frågan om rätt att använda minoritetsspråk vid myndighetskontakter.

Som tidigare har sagts är det angeläget att försöka finna lösningar i samnordisk anda. Det är därför naturligt att ha det norska och det finländska förslaget i blickfånget när man skall försöka skapa en svensk språklagsmodell. Dessa båda förslag är ju dessutom ganska lika varandra. Samtidigt är det emellertid, som påpekats, viktigt att hålla i minnet att det finns skillnader mellan Sverige och de båda andra länderna som måste beaktas.

Den viktigaste skillnaden är att det i kommunerna i det samiska kärnområdet i Norge och Finland finns en större andel samisktalande bland befolkningen än i motsvarande område i Sverige. I båda våra grannländer finns kommuner där de samisktalande är i majoritet. I Sverige, som visserligen har större kommuner, torde det inte finnas någon kommun där andelen samisktalande överstiger tio procent av befolkningen. I enstaka församlingar är dock andelen samisktalande betydligt större. I Sverige är alltså samerna en förhållandevis liten minoritet också inom sitt eget bosättningsoch språkområde. Detta är omständigheter som talar för att varken det norska eller det finländska förslaget utan modifieringar kan tjäna som förlaga åt den samiska språklagstiftningen i Sverige.

7.5 Vilka myndigheter bör omfattas av regleringen?

Vi föreslår att samiska skall få användas vid kontakt med

vissa statliga myndigheter som arbetar med samefrágor. Det gäller rennäringsadministrationen regionalt och centralt,

styrelsen för samefonden och sameskolstyrelsen. Vid det av oss föreslagna sametinget föreslås samiska och svenska bli

jämställda språk.

På det kommunala området föreslår vi en försöksverksamhet till vilken det skall utgå statsbidrag. l en eller flera försökskommuner skall enligt förslaget samiska få användas vid kontakt med de kommunala förvaltningsmyndigheterna.

158 Samiskan överväganden och sou 199091

förslag

7.5.1 Några utgångspunkter

Vid bedömningen av vilka myndigheter som bör omfattas av lagstiftningen bör man som nyss sagts beakta att samerna även inom det samiska kärnområdet är en förhållandevis liten minoriet. Det är därför vår uppfattning att rätten att använda samiska vid kontakt med myndigheter inte kan avse alla i vårt

myndigheter

land, eller ens alla myndigheter inom det samiska kårnområdet. En avvägning måste göras mellan språkpolitiska synpunkter och praktiska hänsyn.

Sådana praktiska hänsyn kan vara kravet på snabbhet i handläggningen och tillgången på kvalificerade tolkar. Särskilt den osäkerhet som råder vad gäller tillgången på kompetenta översättare manar till en viss försiktighet när man skall ta till hur

ställning

många myndigheter som i ett inledningsskede bör omfattas av regleringen. Starka skäl talar för att reformarbetet bör bedrivas stegvis. Det första steget bör omfatta ett förhållandevis begränsat antal myndigheter företrädesvis inom det samiska

bosättnings-

omrâdet. Efter hand som erfarenheter vinns och kompetens byggs

upp bör fler myndigheter omfattas av språklagstiftningen.

Vilka myndigheter som bör komma i fråga för i detta

regleringen

initialskede bör avgöras efter en av i vilka bedömning sammanhang det framstår som angelågnast att tala samiska vid en

myndighets-

kontakt.

Som tidigare har sagts (se avsnitt 3.1.2) finns det inte någon absolut skyldighet för en myndighet som får in en skrivelse på samiska att låta översätta den. Å andra sidan år i

myndigheten

och för sig oförhindrad att se till att skrivelsen översätts.

I vilken utsträckning detta sker att få i dag har det inte gått någon klar bild av. De uppgifter som vi har fått del av talar för att det är förhållandevis sällsynt att samiska används vid

skriftliga

kontakter med myndigheter. Samiskan år i första hand ett talat språk. Endast några få procent av samerna torde besitta sådana färdigheter i att skriva samiska att de skulle kunna avfatta en skrivelse till en myndighet på sitt eget språk (se avsnitt 2.6).

Vi anser oss kunna utgå ifrån att de som inte kommer

myndigheter

att omfattas av vårt förslag till intar

språklagstiftning en generös

hållning när det gäller att låta översätta inlagor på samiska. Vad gäller myndigheter inom det samiska kårnområdet bör så långt det

rimligen är möjligt sådana översättningar göras (jfr avsnitt 4.4.1).

Samiskan -

överväganden och förslag 159

Det är även av vikt att inom det samiska kärn-

myndigheterna

området vid anställning av personal beaktar värdet av kunskaper i samiska. Det gäller inte bara f utan även

örvaltningsmyndigheterna

i än högre grad sjukvården och

äldreomsorgen.

7.5.2¶De statliga myndigheterna

De statliga myndigheter som det för samer i första hand ter

sig

naturligt att tala samiska med är naturligtvis de som

myndigheter

handhar angelägenheter som särskilt rör den samiska intressesfären.

Den myndighet som har mest påfallande samisk prägel är det av oss föreslagna Sametinget. Såsom ett folkvalt samiskt med organ

myndighetsfunktioner bör Sametinget vara tvåspråkigt. Samiskan

bör alltså jämställas med svenskan.

De myndigheter som därnäst kommer i åtanke för en

lagreglering

är de myndigheter och organ som utgör rennäringsadministrationen.

Inom rennäringsadministrationen ägnar man uteslutande åt sig

spörsmål som på ett eller annat sätt rör samer. Dessutom är samiskan som bruksspråk när det gäller renskötseln vida

överlägset

svenskan. Rennäringsadministrationen bör därför också omfattas av

regleringen.

Från den l juli 1991 kommer den

regionala rennäringsadministra-

tionen i sin helhet att ingå i

länsstyrelserna. Lagstiftningen

kommer därmed på det regionala planet att omfatta

rennärings-

administrationerna vid länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län med därtill hörande organ.På det centrala planet kommer lantbruksstyrelsen och dess styrelse den

jämte särskilda rennäringsenheten och det rådgivande ren-

organet nämnden att omfattas av regleringen.

Vad gäller lantbruksstyrelsen och länsstyrelserna bör de samiska

språkrättigheterna begränsas till myndigheternas befattning med rennäringsfrågor och andra ärenden enligt rennäringsförfattningar-

na. Till rennäringsfrágor bör sålunda i detta också

sammanhang räknas Lex. upplåtelsefrågor enligt 32 § rennäringslagen.

Sameskolstyrelsen och styrelsen för same/anden är andra myndigheter som uteslutande är inriktade på den samiska intressesfären. Också dessa myndigheter bör bli föremål för den samiska

språklagstiftningen.

160 Samiskan - och

överväganden förslag

Däremot bör av såväl principiella som praktiska skäl regeringens

handhavande med samefrágor, det kan gälla rennäringen eller

annat, hållas utanför den nu aktuella lagstiftningen.

De nämnda myndigheterna kan sägas vara de enda som handlägger som uteslutande rör samiska spörsmål. Därutöver finns det ärenden en rad myndigheter eller organ som de flesta samer, naturligtvis liksom flertalet andra kommer i kontakt med. Det kan personer, gälla t.ex. skattemyndigheterna och de allmänna försäkringskassorna. Dessa är emellertid att hänföra till den grupp av offentliga som i ett initialskede inte är lämpliga för en lagstiftning på organ eftersom de präglas av en masshantering av ärenden språkområdet, med ett av datorisering. Tills vidare bör de

betydande inslag

därför inte omfattas av regleringen.

Vad domstolarna är problemet ett annat. Här kommer gäller särskilt i förgrunden. Visserligen kan det rättssäkerhetsaspekterna hävdas att även den som på ett godtagbart sätt behärskar svenska bättre att i en process om har förutsättningar göra sig gällande han fár använda sitt modersmål. Samtidigt riskerar man emellertid alltid att vid förlora nyanser i en utsaga e.d.

översättningar

Särskilt krav måste ställas på tolkning i domstol. Onekligen höga är domstolarna viktiga myndigheter med avseende pá lagstiftmen tungt vägande skäl kan anföras

ningens språkpolitiska syfte,

mot att nu inlemma dem i lagförslaget. Med tanke på i första hand de svårigheter som en lagstiftning av nu aktuellt

praktiska

kan komma att möta i ett initialskede vad gäller främst slag tolkar anser vi det inte vara rättstillgången på kvalificerade motiverat att rubba den ordning som nu gäller om

politiskt sprákanvändningen vid domstolarna.

föreslår vi alltså att den samiska språk-

Sammanfattningsvis

på det statliga området skall omfatta Sametinget,

lagstiftningen

lantbruksstyrelsen i rennäringsfrågor, länsstyrelserna i Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län i ärenden enligt rennäringslagen och i i övrigt samt styrelsen för samefonden och

rennäringsfrágor sameskolstyrelsen.

Det kan, som antytts, efter en tid visa sig att ytterligare statliga bör omfattas av Av det skälet bör det i

myndigheter regleringen.

föreskrivas att regeringen själv har rätt att utvidga spráklagen kretsen av myndigheter, om så bedöms lämpligt.

Föreskrifterna om spräkanvändningen vid de statliga myndigheterna

Samiskan -

överväganden och förslag 161

bör meddelas i en särskild lag. Språkbruket vid bör

Sametinget dock regleras i den av oss samelagen.

föreslagna

7.5.3 De kommunala myndigheterna

Den viktigaste basen för samekulturen är samernas inre kärnområden där samernas traditioner fortfarande är starka och samiskan är i dagligt bruk. Hur samiskans framtid kommer att gestalta sig beror i hög grad på hur språket utvecklas inom dessa områden. Ges samerna möjligheter att använda sitt språk vid kontakter med de lokala myndigheterna inom de språkliga kärnområdena får språket genom dess ökade status och höjda bruksvärde en stärkt förankring i dessa områden.

Som tidigare har angetts (se avsnitt 2.6) finns det säkra

inga

uppgifter om de samisktalandes antal eller om deras bosättning.

Detta manar till särskild försiktighet när lagstiftningsåtgärder

övervägs rörande språkanvändningen i kommunerna. Det är angeläget att få en bättre bild av förhållandena innan en permanent lagstiftning övervägs.

För att undersöka om det är lämpligt att om rätt att

lagstifta

använda samiska vid kontakter med de kommunala

myndigheterna

inom det samiska kärnområdet bör därför försöksverksamhet få bedrivas i en eller flera kommuner inom detta område. Försöket

bör pågå under en femårsperiod.

Försöksverksamheten bör begränsas till de kommunala förvaltningsmyndigheterna. Den kommer därför inte att omfatta kommunfullmäktige och de kommunala organ som är organiserade i

privaträttslig form som bolag, föreningar, samfälligheter och

stiftelser.

Av i första hand administrativa skäl bör en försökskommun ha rätt att besluta att viss nämnd eller visst område i kommunen skall undantas från försöksverksamheten. Detta bör kunna ske utan att ändamålet med försöksverksamheten förfelas. l författningskommentaren till 2 § lagförslaget anges några fall där det kan vara motiverat att ett sådant beslut om undantag från försöksverksamheten fattas.

Eftersom ansvaret för samekulturen är en nationell

angelägenhet

bör det vara en absolut förutsättning för försöksverksamheten att kostnaderna betalas med statsbidrag.

162 Samiskan - och

överväganden förslag

kan försöksverksamhet endast bli aktuell i kommuner

Självfallet

som ställer sig positiva till att medverka i en sådan verksamhet. Vi har vid underhandskontakter med företrädare för Gällivare och Kiruna kommuner fått besked om att dessa kommuner år intresserade av att delta i försöksverksamheten. I Kiruna och Gällivare kommuner torde samiskan stå som starkast. De båda kommunerna är också med avseende på de samiska dialekterna tämligen homogena. Även i övrigt synes de båda kommunerna uppfylla de krav som man från samhälleliga och från samiska utgångspunkter bör kunna ställa på kommuner som skall delta i försöksverksamheten.

Försöksverksamheten bör regleras i en särskild lag.

7.6 De språkliga rättigheterna

Vi föreslår att enskilda skall ha rätt att använda samiska

vid de angivna statliga och kommunala myndigheterna vid såväl muntliga som skriftliga kontakter. Av praktiska skäl

föreslås dock vissa begränsningar i möjligheten att använda samiska vid muntliga kontakter.

Har samiska använts i ett ärende skall enligt förslaget myndighetens beslut avfattas även på samiska.

7.6.1 Vem bör få använda samiska?

Det bakomliggande syftet med förslaget till samisk språklag är, som tidigare sagts, i första hand språkpolitiskt. Ett språk som kan användas vid kontakter med myndigheter får en höjd status och ett ökat bruksvärde. Det saknar därför mening att se till att endast de som är av samisk börd utnyttjar språkrättigheterna. Det är heller inte rimligt att ålägga myndigheterna att pröva vederbörandes etnicitet. Skulle till äventyrs någon samisktalande ickesame använda sig av möjligheten att bruka samiska vid myndighetskontakter bör han vara oförhindrad att göra det.

Rätten att bruka samiska bör inte begränsas till enskilda fysiska personer. Samebyar, sameföreningar och samiska organisationer i

Samiskan - och 163

överväganden förslag

övrigt bör också vid sina myndighetskontakter få bruka samiska. Däremot talar principiella skål mot att såsom

myndigheter,

Sametinget och sameskolstyrelsen, sinsemellan skulle kunna bruka enbart samiska vid formella kontakter.

Det bör inte införas någon uttrycklig föreskrift om att samiska endast får användas när talan förs i egen sak. Det ligger i sakens natur att samiska endast kommer att förekomma vid myndigheterna i de fall huvudmannen år av samisk börd eller samisktalande.

7.6.2 De samiska dialekterna

Samiskan innefattar flera olika dialekter (se avsnitt 2.2). I

Sverige talas nordsamiska, lulesamiska, arjeplogssamiska (eller

pitesamiska), umesamiska och sydsamiska. Nordsamiska är den

vanligaste dialekten.

I den samiska debatten har från och till gjorts gällande att man bör satsa resurserna på en stark samisk dialekt. I dessa sammanhang har nordsamiskan oftast nämnts. Det har också funnits ambitioner från samiskt håll att genom språkarbete skapa ett gemensamt standardspråk eller i vart fall verka för att skillnaderna mellan dialekterna minskar.

Enligt vår mening är frågan om de samiska dialekternas inbördes förhållanden i det språkpolitiska arbetet uteslutande en angelägenhet för samerna själva. Lagstiftaren bör därför endast på gemensamt samiskt initiativ ändra de förutsättningar som nu gäller för de olika dialekterna. Något sådant initiativ har inte

tagits.

Rätten att använda samiska vid de angivna myndigheterna bör avse samtliga dialekter. En lokal eller regional myndighet bör dock kunna utgå från att tolkservicen skall inriktas på den samiska dialekt som år dominerande inom regionen. Beredskap för

tolkning

på nordsamiska kan dock behöva finnas vid myndigheter som ligger utanför det traditionella nordsamiska språkområdet. För de centrala myndigheterna torde det främst bli fråga om tolkning på nordsamiska eftersom det är den vanligaste dialekten.

7.6.3¶Rättigheternas innehåll

Vid det av oss föreslagna sametinget bör som

tidigare sagts

samiska och svenska bli jämställda språk. Detta innebär bl.a. följande. Samiska får användas inom Sametinget, dvs. i full-

Samiskan - och

164 överväganden förslag

styrelsen och övriga nämnder. Dessutom får

mäktigeförsamlingen,

samiska användas i sametingets kansli. Den som kontaktar sameeller skriftligen har rätt att använda samiska

tinget muntligen

både i formella ärenden och vid mer informella kontakter med Den som att bruka samiska i sina kontakter

myndigheten. väljer

med skall också bli bemött av myndigheten på samiska.

tinget

Att samiska och svenska blir jämställda språk vid Sametinget innebär inte att de båda måste användas parallellt i den språken meningen att handlingar som upprättas på svenska måste översättas till samiska och vice versa. Det bör ankomma på Sametinget självt att besluta om språkanvändningen inom de ramar som lagstiftoch de grundprinciperna ger. Det bör

ningen förvaltningsrättsliga

understrykas att Sametinget självt inte kan åberopa den samiska för att vid kontakter med andra myndigheter

språklagstiftningen

som omfattas av språkreformen få använda samiska.

Beträffande övriga som omfattas av lagförslagen, såväl

myndigheter

statliga som kommunala, bör gälla att de samiska språkrättigheterna får ett och samma innehåll vid samtliga myndigheter.

Samiskan är bland breda samegrupper i första hand ett talat språk. undersökningar av färdigheterna i samiska (se

Sameutredningens

avsnitt 2.6) ger vid handen att i början av 1970-talet grovt räknat hälften av samerna inte alls kunde läsa samiska. Det framgår vidare att endast några få procent ansåg sig ha sådana färdigheter i att skriva samiska att man kan räkna med att de skulle kunna avfatta en skrivelse till en myndighet på samiska.

Man torde kunna utgå ifrån att förmågan att skriva samiska sett är störst bland de förhållandevis yngre och välutbil-

generellt

dade samerna. Denna grupp samer torde också ha de bästa kunskaperna i svenska. De samer som har det största behovet av att av kommunikationsskäl kunna använda sig av samiska vid kontakter med myndigheter skulle alltså i stor utsträckning vara hänvisade till muntliga kontakter. Det bör i detta sammanhang därför att det enligt förvaltningslagen är möjligt att påpekas ett ärende vid en myndighet vid personligt besök på

anhängiggöra myndighetens kontor.

bör vara att samiska skall kunna användas vid alla Utgångspunkten kontakter med de dvs. både i formella

angivna myndigheterna,

ärenden och vid mer informella kontakter såsom vid rådgivning etc. Det innebär att bör omfatta såväl muntliga som

regleringen kontakter med myndigheterna. Muntliga kontakter skriftliga

Samiskan - 165

Övurvägzwwdeu och förslag

inkluderar också telefonkontakter, som ju - särskilt med hänsyn till de långa avstånden inom sameområdet - är det vanligaste sättet att kommunicera med myndigheterna i mer informella sammanhang.

Av praktiska skål måste undantag göras från den angivna huvudregeln i några avseenden. Endast ett fåtal av tjänstemännen vid de aktuella myndigheterna är samisktalande. Några myndigheter som omfattas av regleringen saknar för närvarande samisktalande personal. Det är inte rimligt att dessa myndigheter skall ha ständig beredskap med tolk för samisktalandes besök eller telefonsamtal. Myndigheterna bör därför ges möjlighet att bestämma särskilda tider för detta ändamål. Det är viktigt att besöks- och telefontiderna inte blir snålt tilltagna eller förläggs till tidpunkter som medför att samer avstår från möjligheten att använda sitt språk vid kontakt med myndigheterna.

Många gånger tas kontakterna mellan samisktalande och för-

valtningens tjänstemän i samband med tjänsteresor. Det gäller i särskilt hög grad inom den regionala rennäringsadministrationen.

Även i den kommunala förvaltningen är det vanligt att tjänstemän träffar enskilda utanför kontoret. Socialtjänsten är ett exempel. Det är dock inte möjligt att låta en samisk tolk medfölja varje tjänsteman som inte är samisktalande vid dennes resor utanför kansliorten eller vid hembesök eller dylikt. Det är därför nödvändigt att begränsa rätten att använda samiska vid muntliga kontakter till samisktalandes besök på myndighetens kontor och till telefonsamtal. Självfallet bör en myndighet så långt det är möjligt planera verksamheten så att samisktalande personal kan tilldelas arbetsuppgifter där deras språkkunskaper kan användas på bästa sätt.

Den som kontaktar en myndighet i en angelägenhet vill naturligtvis ha ett klart besked i saken så fort som möjligt. Man får därför räkna med att samer som behärskar svenska kommer att känna tveksamhet inför att använda en samisk tolk vid samtal med

myndigheternas tjänstemän. Att använda samiska vid muntliga

kontakter med myndigheterna blir säkerligen för många samer ett verkligt alternativ endast i de fall tjänstemännen är samisktalande. Det är angeläget att de berörda myndigheterna beaktar detta när tjänstemän skall nyanställas. Att sådana hänsyn tas i ett anställningsärende är förenligt med gällande föreskrifter på området.

Ges samerna rätt att använda sitt språk vid kontakt med vissa myndigheter, bör dessa myndigheter åläggas särskilda förpliktelser

166 Samiskan - och

överväganden förslag

vad gäller språkanvändningen. Målsättningen bör givetvis vara att

myndigheterna skall svara på samiska om samiska använts i ärendet. Detta bör också gälla vid alla muntliga kontakter. I de fall en samisktalande utnyttjar sin rätt att tala samiska vid kontakt med en myndighet skall självfallet den tilltalade tjänstemannen svara på samiska eller låta tolken översätta svaret.

När det gäller skriftliga kontakter har vi däremot inte bedömt det vara realistiskt att nu föreskriva en absolut skyldighet för myndigheten att använda samiska. En sådan skyldighet bör endast föreligga såvitt gäller slutliga beslut av myndigheten. Beslut under handläggningen behöver inte sällan fattas och expedieras skyndsamt. Endast undantagsvis torde en myndighet klara att avfatta ett sådant beslut utan att använda externa översättare. För myndighetens beslut under själva förfarandet, liksom myndighetens besked i rådgivningsfrågor etc., bör dock föreskrivas en rekommendation om att samiska bör användas. Det får ankomma på den berörda myndigheten att utifrån en lämplighetsavvägning bedöma när samiska bör användas. Vid denna avvägning bör i första hand hänsyn tas till ärendets eller frågans art och förhållandena vid

myndigheten vad gäller arbetsbelastning och tillgång till samisk-

språkig personal.

Inte sällan tar en myndighet på eget initiativ upp ett ärende och ibland kan ett ärende initieras av en annan myndighet eller företrädare för det allmänna. Också andra enskilda kan naturligtivs anhängiggöra ärenden. Har i sådana fall den som använder samiska

i ärendet ställning som part, bör myndigheten vara förpliktigad

att avfatta beslutet också på samiska.

I detta sammanhang bör understrykas betydelsen av att de berörda

myndigheterna vinnlägger sig om att handläggningen av ärenden

där samiska används inte drar ut på tiden. Det är naturligtvis svårt att undvika en viss tidsutdräkt för det merarbete som översättningen medför. Syftet med reformen kan emellertid f örf elas om samisktalande avstår från att använda sig av språklagstiftningen av det skälet att handläggningen tar alltför lång tid. Målsättningen för de berörda myndigheterna bör därför vara att ett ärende där samiska används i normalfallet skall kunna avgöras inom den tidsram som gällt om svenska brukats i ärendet.

Av förvaltningslagen följer att beslutet också måste avfattas på svenska. För att några komplikationer inte skall uppstå vad gäller utgångspunkt för beräkning av besvärstid m.m. är det viktigt att den svenskspråkiga och den samiskspråkiga versionen av beslutet

Samiskan - och

överväganden förslag 167

expedieras samtidigt och skickas till adressaten i ett och samma kuvert.

Sametinget bör få en särskild roll när det gäller att följa

tillämpningen av språklagstiftningen. Det gäller i synnerhet den

kommunala f örsöksverksamheten. Sametingets roll i detta sammanhang, liksom dess funktion när det gäller tolkservicen till berörda myndigheter, behandlas i avsnitten 7.9 och 7.10. I de avsnitten tas

också upp övriga frågeställningar vad gäller tolkningen, särskilt de

praktiska modaliteterna.

7.7 Vem skall stå för kostnaderna?

Grundprincipen bör vara att kostnaden för tolkning och översättning enligt lagen betalas av allmänna medel. I undantagsfall kan omständigheterna emellertid vara sådana att det inte år rimligt att det allmänna står för översättningskostnaden, i vart fall inte i dess helhet. Är en ingiven handling alltför till sitt

vidlyf tig

innehåll bör kostnaden för att översätta den undantagsvis kunna återkrävas helt eller delvis av den som gett in handlingen. Samma sak bör gälla när en ingiven handling har ingen eller ringa betydelse för ärendets handläggning. En sådan bestämmelse, som

har sin motsvarighet i den nordiska språkkonventionen, syftar till

att undvika att myndigheterna belastas med att översätta ovidkommande skrivelser. Det bör betonas att möjligheten att återkräva kostnaden bör användas med stor återhållsamhet. Enligt vår bedömning bör möjligheten till återkrav inte omfatta de kommunala myndigheterna eftersom det här rör sig endast om en försöksverksamhet.

7.8¶Statliga myndigheters skyldigheter att översätta

föreskrifter m.m.

Vi föreslår att statliga myndigheters föreskrifter, allmänna

råd och information i övrigt som huvudsakligen riktar sig till samer skall översättas till samiska.

En rad föreskrifter och allmänna råd som utfärdas av statliga myndigheter riktar sig huvudsakligen till samer. Det gäller även

168 Samiskan - och

överväganden förslag

annan information såsom broschyrer och inf ormationsskrif ter, men också blanketter.

I linje med vad som tidigare sagts om betydelsen av statushöjande

åtgärder för att stärka samiskans ställning är det befogat att sådana föreskrifter m.m. översätts till samiska. Om de centrala statliga myndigheterna åläggs detta bereds de tillfälle att ta en aktiv del i samernas strävanden att utveckla sitt språk. En sådan ordning skulle därför vara av väsentlig betydelse i det språkpolitiska arbetet. Vi föreslår att språklagstiftningen kompletteras med en bestämmelse som ålägger de statliga myndigheterna en

sådan översättningsplikt.

Bestämmelsen bör avse alla statliga myndigheter och inte endast dem som i övrigt omfattas av språklagstiftningen. Sålunda bör t.ex. riksskatteverkets föreskrifter o.d. som rör rennäringens beskattning översättas till samiska med stöd av lagen.

7.9 Tolkning och översättning

Vi föreslår att det i varje försökskommun inrättas en särskild tjänst som tolk. l övrigt får externa tolkar anlitas i den mån myndigheterna inte med den egna personalen klarar

tolkfrågan. Det av oss föreslagna sametinget föreslås få en

central roll vid förmedlingen av tolkuppdrag.

7.9.1 Behovet av tolkar

Som tidigare har angetts är det en långsiktig målsättning att den muntliga kommunikationen på samiska mellan den enskilde och myndigheterna skall kunna ske utan hjälp av tolk. I det kortare tidsperspektivet leder emellertid förslagen till samisk språklagstiftning till ett ökat behov av samiska tolkar. I viss utsträck-

ning kan dock tolkbehovet tillgodoses inom myndigheterna.

Sametinget torde bland den egna personalen ha tillräckliga resurser för att möta kravet på kunskaper i samiska språket. Vid enstaka tillfällen torde det dock kunna bli aktuellt att förstärka myndigheten i språkhänseende. Exempelvis vid f ullmäktigeförsamlingens

Samiskan - och

överväganden förslag 169

sammanträden då åtgärder bör vidtas för att simultantolkning skall kunna ske.

För att få en bild av vilka möjligheter det finns för den regionala

rennäringsadminstrationen att klara språklagstiftningens krav utan

att anlita externa tolkar har vi genomfört en enkätundersökning vid dessa myndigheter. Av svaren, som avgavs kring årsskiftet

1989/90, framgår bl.a. följande. Inom den regionala rennärings-

administrationen finns det nio tjänstemän som är samisktalande. Vid rennäringsenheten vid länsstyrelsen i Norrbottens län finns en handläggare som talar nordsamiska och en som talar lulesamiska.

Vid lokalkontoren år fyra tjänstemän samisktalande; två talar

nordsamiska, en pitesamiska och en lulesamiska. Rennäringsenheten vid lantbruksnämnden i Västerbottens lån har en nordsamisktalande och en sydsamisktalande tjänsteman. Vid lokalkontoret i Dikanäs

finns en tjänsteman som talar sydsamiska. Vid rennäringsenheten

vid lantbruksnåmnden i Jämtlands lån finns det däremot ingen samisktalande personal. I varje rennäringsdelegation ingår minst en samisktalande ledamot. Vid länsstyrelsernas rättsenheter finns såvitt vi känner till, inte någon samisktalande personal.

Övriga statliga myndigheter som omfattas av förslaget, förutom

sameskolstyrelsen, saknar samisktalande. I de kommunala förvaltningarna i Kiruna och Gällivare kommuner uppskattas antalet samisktalande kommunalanställda till ett tiotal i vardera kommunen. Denna uppgift är dock mycket osäker.

Man torde kunna dra den slutsatsen att tolkbehovet vid rennäringsadministrationen i Norrbottens län på det stora hela taget kan tillgodoses med den personal som finns vid myndigheten, under förutsättning att tolkservicen kan samordnas. Samma bedömning

torde man också kunna göra vad gäller rennäringsadministrationen

i Västerbottens län. Rennäringsadministrationen i Jämtlands län behöver anlita sydsamisk tolk. Vid all kontakt på samiska med lantbruksstyrelsen och styrelsen för samefonden kommer det att fordras biträde av tolk.

Vad gäller den kommunala försöksverksamheten år tolkbehovet svårare att uppskatta. Det beror inte bara på att tolkbehovet naturligtvis i hög grad kommer an på vilken eller vilka kommuner som blir försökskommuner, utan också på att det är vanskligt att bilda sig en uppfattning om i vilken omfattning den samisktalande personalen kan användas för tolkuppgif ter. Mycket talar för att en försökskommun bör anställa en särskild samisk tolk. Denne bör kunna tjänstgöra efter ett bestämt schema på de olika kommunala

170 Samiskan - och

överväganden förslag

En sådan tolk skulle även kunna användas för

förvaltningarna. visst översättningsarbete.

Som har sagts bör av praktiska och ekonomiska skäl

tidigare

kunna besluta om särskilda tider för samisktalandes

myndigheterna

besök och telefonsamtal. För lantbruksstyrelsen och styrelsen för samefonden torde komma att gälla att det i stort sett uteslutande blir fråga om telefonkontakter. Även vid de övriga myndigheterna torde telefonsamtal bli det vanligaste sättet att muntligen kontakta

myndigheten.

För inom det samiska kärnområdet kan det vara

några myndigheter

att förlägga besökstiderna och telefontiderna till samma

praktiskt

klockslag. Det naturligtvis främst sådana myndigheter som

gäller

inte har egen tolkkapacitet och där man inte förväntar sig

någon

att besöken och telefonsamtalen skall bli så omfattande. I annat fall bör besöks- och telefontiderna förläggas i anslutning till varandra så att tolken utnyttjas på bästa sätt.

För lantbruksstyrelsen och styrelsen för samefonden bör tolkningen ombesörjas telefonledes, t.ex. i form av ett gruppsamtal. Tolkning via telefon kan naturligtvis också bli aktuell för andra myn-

digheter.

7.9.2 Behovet av översättare

Även vad skriftlig kommunikation på samiska mellan den

gäller enskilde och bör den långsiktiga målsättningen vara myndigheterna

att den bör kunna ske utan hjälp av externa översättare. I dag kan dock endast en liten del av den samiska befolkningen skriva samiska (se avsnitt 2.6). Man kan mot bakgrund härav inte räkna med att det annat än i undantagsfall finns tjänstemän inom de aktuella myndigheterna som är beredda att ta på sig uppgiften att

från samiska till svenska och vice

göra skriftliga översättningar

versa.

Det finns även en rättssäkerhetsaspekt på detta. De skriftliga

som ges in till en myndighet avser vanligen de formella

handlingar

kontakterna med myndigheten. Ofta är det ett krav att en skriftlig

in till Exempelvis föreskrivs det i

handling ges myndigheten.

förvaltningslagen (23 §) att ett beslut skall överklagas skriftligt.

Det är naturligtvis mycket betydelsefullt att en besvärsskrivelse, som utgör själva grunden för överprövningen, blir korrekt ju

översatt.

Samiskan - och 171

överväganden förslag

Uppgiften att avfatta myndighetens beslut på samiska är särskilt viktig och grannlaga. Samma sak gäller förstås av

översättning

myndigheters föreskrifter m.m. Dessa uppgifter bör i första hand anförtros s.k. translatorer som har auktoriserats av kommerskollegium.

För närvarande finns det inte auktoriserad translator för

någon

det samiska språket. För att kunna bli auktoriserad skall en översättare bl.a. ha fullgjort de kunskapsprov som föreskrivs av

kommerskollegium. Några sådana kunskapsprov har inte utarbetats

för samiskan. Det bör bli en viktig för att i

uppgift sametinget

samråd med i första hand institutionen för samiska vid universitet i Umeå och berörda myndigheter se till att ett sådant kunskapsprov kan tas fram.

Det är svårt att skapa sig en om i vilken

uppfattning utsträckning

samiska kommer att användas vid skriftliga kontakter med myndigheter. En utgångspunkt för en kan vara

uppskattning

uppgifterna i sameutredningen om samernas i att skriva

färdigheter

samiska. Som tidigare har angetts dessa på att i

tyder uppgifter

runda tal fem procent av samerna har sådana i

skrivkunskaper

samiska att man kan utgå från att de skulle att in överväga ge skrivelser till myndigheter på samiska. Det är att

troligt långt

ifrån alla dessa skulle komma att utnyttja att bruka

möjligheten

sitt språk vid skriftliga kontakter med Å andra

myndigheterna.

sidan måste man ta med i att en del samer som

beräkningen

själva inte fullt ut behärskar det samiska skulle

skriftspråket

vända sig till någon som gör det för att få hjälp med att avfatta sin inlaga på samiska. Det kan därför vara att anta

rimligt

omkring fem procent av samerna skulle använda av

sig möjligheten

att skriva på samiska till Till det kommer att

myndigheterna.

samebyarna och de samiska organisationerna torde i förhållandevis större utsträckning än enskilda samer komma att sin rätt

utnyttja

att använda samiska inför Detta skulle

myndigheterna. sammantaget

kunna leda till antagandet att samiska skulle komma att användas vid skriftliga kontakter med i tio

myndigheterna ungefär procent

av de ärenden där det finns en samisk part.

Inom rennäringsadministrationen ca 12 000 ärenden handläggs per

år. I ungefär 10 000 ärenden finns det en samisk Man skulle part. alltså kunna uppskatta antalet ärenden där har att

myndigheterna

översätta skrivelser från samiska och avfatta beslut på samiska till omkring l 000 per år. Denna är dock av lätt insedda

uppskattning

skäl mycket osäker.

172 Samiskan - och

överväganden förslag

Den stora merparten av ärendena inom rennäringsadministrationen avser frågor om upplåtelse av mark, jakt eller fiske. Besluten i dessa ärenden avfattas i flertalet fall på förtryckta blanketter med

standardiserade beslutsmotiveringar. Sedan dessa beslutsmotivering-

ar översatts till de olika samiska dialekterna torde det endast i

föreligga behov av hjälp med att översätta besluten

undantagsfall

till samiska.

I sameskolstyrelsen och styrelsen för samefonden synes det endast vid enstaka tillfällen bli aktuellt att avfatta beslut på samiska.

Behovet av Översättare är allra svårast att beräkna när det gäller den kommunala försöksverksamheten. Som tidigare har sagts beror det bl.a. på att behovet i hög grad kommer an på vilken eller vilka kommuner som blir försökskommuner.

För att få en bild av vilka översättningsinsatser som kan behövas kan Kiruna kommun tas som exempel. Enligt sameutredningen var är 1973 drygt 2 500 samer bosatta inom Kiruna kommun. Kommunen hade då en befolkning på ca 31 000 personer. Ungefär åtta procent av kommuninvånarna var alltså samer. Man kan hålla för

att samernas andel av den vuxna befolkningen är lika stor

troligt

rimligt att anta att samer förekommer som i dag. Det är vidare parter i förvaltningsärenden i den utsträckning som motsvarar deras andel av befolkningen i kommunen. Tidigare har vi räknat med att fem procent av samerna skulle använda sig av rätten att skriva på samiska till myndigheterna. Man skulle alltså kunna utgå från att knappt var tvåhundrade kirunabo eller i runda tal 150 personer skulle använda sig av rätten att bruka samiska vid

kontakter med de kommunala myndigheterna. Endast en

skriftliga

mindre del av dessa samer torde ha anledning att under ett år

kontakta någon kommunal myndighet. Vid en genomgång

skriftligen

av kommunens diarium för år 1989 visade det sig att samiska släktnamn förekommit i partsställning i drygt 300 ärenden det året. Naturligtvis finns det fler samer än de samiska släktnamnen anger.

ger dock en fingervisning om att det är rimligt att anta

Uppgiften

att enskilda samer endast i några tiotal ärenden om året kommer att skriva på samiska till de kommunala f örvaltningsmyndigheterna. Till detta kommer så skrivelser på samiska från samebyar och samiska Enligt vår mening finns det grundad

organisationer.

anledning att uppskatta att handlingar avfattade på samiska kommer att ges in i ett 50-tal ärenden om året i Kiruna kommun.

Som tidigare har sagts synes det vara lämpligt att i försökskommunerna anställa särskild personal för att fullgöra tolknings- och

Samiskan - och 173

överväganden förslag

översättningsuppgifter. I en försökskommun torde det vara tillräckligt med en heltidsanställd tolk för att klara det arbetet. Skulle tidvis behov uppstå av ytterligare tolk- eller översätt-

ningsinsatser bör det lösas via sametingets tolkförmedling.

7.10 En samisk språknämnd m.m.

Vi föreslår att det av oss föreslagna Sametinget får det

ansvaret för det samiska språkarbetet. En

övergripande

särskild samisk språknämnd föreslas inrättas vid tinget jämte en tjänst som språkkonsulent. Institutionen för samiska vid universitetet i Umeå föreslås tillföras ytterligare ett lektorat.

De uppgifter som läggs på olika myndigheter enligt förslagen till

samisk språklagstiftning medför att myndigheterna måste ha

tillgång till sakkunskap i det samiska språket för att kunna

fullgöra sina uppgifter.

Som tidigare har sagts räknar vi med att myndigheterna i viss utsträckning kan klara tolkningsuppgif terna med den personal man redan har. Försökskommunerna torde dock få anställa särskild personal. I övrigt får myndigheterna använda sig av arvoderade tolkar och översättare. Vissa tolkningsuppdrag kan avse tolkning per telefon.

För att tolknings- och översättningsverksamheten skall kunna

fungera smidigt fordras att den på något sätt samordnas. Förslagen till språklagstiftning innebär vidare ett behov av auktoritativa

uttalanden i språkvårdsfrågor. Enligt vår bedömning bör sametinget

få det övergripande ansvaret i dessa avseenden och en särskild samisk språknämnd bör inrättas vid tinget.

Det bör särskilt ankomma på språknämnden att ansvara för språkvården i fråga om de samiska dialekter som talas i Sverige och därvid ge råd och anvisningar i språkvårdsfrågor. Det bör vidare åligga nämnden att åt myndigheter anvisa tolkar och översättare. Sametingets insatser härvidlag blir särskilt viktiga när tolk- och översättarorganisationen skall byggas upp. En annan

174 Samiskan - och

överväganden förslag

viktig uppgift bör bli att följa tillämpningen av språklagstiftningen. I övrigt bör nämnden själv bestämma sin Verksamhetsinriktning.

Nämndens sekretariat i sametingets kansli bör kunna bereda merparten av nämndens ärenden. Nämnden bör dock kunna knyta till sig särskild expertis på språkområdet. De nya uppgifter som

läggs på Sametinget fordrar att ytterligare en tjänst inrättas vid

tmget.

Självfallet bör språknämndens arbete ligga i linje med det arbete som bedrivs av den samiska språknämnden vid Nordiska samerådet (se avsnitt 2.5). Ett givande samarbete med Nordiskt samiskt institut och samiska _språkvårdsorgan i Norge och Finland kan f örutsättas, liksom med institutionen för samiska vid universitetet i Umeå och den f insk-ugriska institutionen vid Uppsala universitet. Det bör ankomma på parterna själva att finna lämpliga former för ett sådant samarbete.

l detta sammanhang bör det anmärkas att av tolkar

utbildningen

och översättare kommer att medföra att ytterligare läggs

uppgifter

på i första hand institutionen för samiska vid universitetet i Umeå. Vidare behövs institutionens sakkunskap för att utarbeta ordlistor 0.d. för de olika myndigheter som omfattas av språkreformen. För att klara den ytterligare arbetsbelastning som våra förslag kommer att medföra för institutionen bör den tillföras

ytterligare ett lektorat. I det något längre tidsperspektivet bör det

övervägas att avsätta medel för att utarbeta lexikala hjälpmedel.

7.11 Rätten till undervisning i samiska

Vi föreslår att det i den av oss föreslagna samelagen föreskrivs en rätt för samer att erhålla en grundläggande undervisning i sitt språk. Förslaget avser samer som inte erhållit en sådan undervisning i sameskola eller genom

hemspråksundervisning.

Från språkpolitiska utgångspunkter är det angeläget att det i lag slås fast att samerna har rätt till undervisning i sitt språk. Såväl det norska som det finländska förslaget till samisk språklagstif tning innehåller sådana bestämmelser. Även i det internationella

Samiskan - och 175

överväganden förslag

samarbetet i språkfrågor och i de mellanfolkliga organen ges rätten till undervisning i minoritetsspråken stor uppmärksamhet. I den tidigare nämnda resolutionen om minoritetsspråk i Europa som håller på att utarbetas inom Europarådet tas rätten till undervisning i det egna språket upp. Samma sak gäller den av EG:s Europaparlament antagna Kuijpersresolutionen från år 1987.

I avsnitt 3.2.2 har lämnats en redogörelse för rätten till undervis-

ning i samiska i den grundläggande utbildningen i Sverige. Den

som under senare år varit elev i en sameskola och den som fått del av hemspråksundervisningen i samiska kan sägas genom

samhällets försorg ha fått en grundläggande undervisning i

samiska.

Formellt sett har alla samebarn rått till denna undervisning. Av praktiska skål, såsom lång resväg till närmaste sameskola och brist på hemspråkslärare, kan emellertid i realiteten inte alla samebarn komma i åtnjutande av undervisningen. Dessa barn, liksom de samebarn vars föräldrar valt att inte låta sina barn delta i undervisningen i samiska, kommer att sakna en grundläggande utbildning i sitt språk. En lagstadgad rätt för dessa barn att i vuxen ålder få tillgång till sådan undervisning är motiverad. Det samma gäller givetvis alla de i dag vuxna samer som aldrig haft tillfälle till eller beretts någon undervisning i samiska. Vi föreslår att en sådan rätt till undervisning i samiska skrivs in i samelagen.

För närvarande finns det grundkurser i samiska för vuxna vid Samernas folkhögskola i Jokkmokk. Kursverksamhet i folkhögskolans regi finns också på andra orter. Många sameföreningar arrangerar kurser i samiska. Även inom studieförbunden ordnas grundläggande kurser i det samiska språket. Till detta kommer den

distansundervisning i samiska som nybörjarspråk som bedrivs av

universitetet i Umeå. För korrespondensstudier finns de s.k. Davvin- och Sámáskurserna (se avsnitt 3.2.3). kan

Sammantaget

sägas att det finns ett tämligen rikt kursutbud för den som vill skaffa sig en grundläggande utbildning i nordsamiska. Däremot saknas i praktiken möjligheter till motsvarande undervisning i

lule- och sydsamiska. Möjligheten att här finna förutsättningar och

former för ett svenskt-norskt samarbete bör utredas. Av värde vore om läromedelsproducenterna övervägde att med tanke på rådande spridning över stora geografiska avstånd producera läromedel som kan distribueras via TV och video.

En lagstadgad rätt till undervisning i samiska bör innebära att kostnadsfritt få genomgå en grundutbildning i samiska på en nivå

176 Samiskan - och

överväganden förslag

som motsvarar Davvin- och Sámáskurserna. Den enskilde bör själv få om han vill använda sig av dessa brevkurser eller om han

välja

vill delta i motsvarande undervisning vid Samernas folkhögskola eller annan kursverksamhet.

De nuvarande för vuxenstudiestöd är inte utformade på

reglerna

ett sådant sätt att en same som avser att genomgå en grund-

utbildning i sitt modersmål kan komma i åtnjutande av

läggande

studiestöd. Vi menar att starka skäl talar för att man bör överväga att införa en ordning som gör det möjligt att erhålla någon form av vuxenstudiestöd.

har tillkallat en särskild utredare (utredningen om

Regeringen

vuxnas att finansiera studier, dir. 1990:2) som fått i

möjligheter

uppdrag att se över det nuvarande studiesociala systemet och därvid bl.a. uppmärksamma regelsystemen för särskilt vuxenstudiestöd och korttidsstudiestöd. Svenska samernas riksförbund har i en skrivelse till regeringen begärt att utredaren får tilläggsdirektiv i syfte att överväga och föreslå korttidsstudiestöd för samer som genomgår en grundutbildning i samiska.

Mot denna anser vi att det inte finns anledning för

bakgrund

att ytterligare överväga denna fråga. Vi

samerättsutredningen

utgår från att den behandlas i regeringskansliet när den särskilde utredarens och vårt arbete är avslutat.

sou 1990:91 177

8 FISKESAMERNA OCH ANDRA UTÖVARE AV

TRADITIONELLA SAMISKA NÄRINGAR UTANFÖR SAMEBYN

Vid sidan om renskötsel är jakt och fiske samt samisk slöjd de traditionella samiska näringarna. Endast samer som är medlemmar i samebyar har rätt att jaga, fiska och ta slöjdvirke med stöd av rennäringslagens bestämmelser. Jakt, fiske och slöjd bedrivs emellertid näringsmässigt inte enbart av samer som är bymedlemmar, utan även av samer som står utanför byarna. I detta kapitel tas några spörsmål upp som rör de rättsliga förutsättningarna för

dessa samers näringsverksamhet.

Det bör understrykas att det inte är fråga om att utreda de icke renskötande samernas rättigheter till mark och vatten i civilrättsligt hänseende. Frågan om vilka särskilda rättigheter som enskilda samer kan ha i detta avseende är endast domstol behörig att avgöra. Däremot kan det, som framgår av den fortsatta

framställningen, finnas anledning att överväga åtgärder som ger

personer av samisk härkomst som lever och verkar inom det samiska kärnområdet, men som står utanför samebyarna, bättre möjligheter att kunna försörja sig på dessa traditionella samiska

näringar och känna en trygghet i sin näringsutövning.

En i detta sammanhang särskilt utsatt samisk grupp utgörs av de s.k. fiskesamerna, av vilka flertalet bor kring Stora Lulevatten. Dessa samers rättsliga situation kom för många i dagen först i samband med regleringarna av Suorvasjöarna och tillskapandet av Suorvamagasinet i Luleälven. Företrädare för f iskesamerna har vid upprepade tillfällen gjort samerättsutredningen och dess företrädare uppmärksamma på f iskesamernas situation. Representanter för utredningen har flera gånger sammanträffat med företrädare för den fiskesamiska gruppen.

För att något belysa de rättsliga betingelserna för samiskt fiske lämnas inledningsvis en kortfattad historisk bakgrundsbeskrivning.

Därefter redogör vi för huvuddragen i gällande rätt. I det tredje avsnittet försöker vi definiera den fiskesamiska gruppen och beskriva vilka olika rättsliga grunder som dagens fiskesamer kan ha för sitt fiske. Avslutningsvis redovisar vi våra överväganden

och förslag.

178 Fiskesamerna

8.1¶En kortfattad bakgrundsbeskrivning

Den samiska historien är i stora delar outforskad och i många omstridd. Inte sällan står uppfattning mot uppfattning när stycken det gäller det historiska förloppet och dess orsaker. Nya forskvederlägger ibland teorier. Till detta kommer att

ningsrön gamla

det gånger är vanskligt att dra generella slutsatser av de många forskningsresultat som har redovisats. Bristen på skriftligt källmaterial är en bidragande orsak till att stora delar av den samiska historien är i dunkel. Syftet med detta avsnitt är

höljd

endast att med stöd av litteraturen redovisa några huvuddrag i historien för att till dagens situation för den ge en bakgrund f iskesamiska gruppen. Det bör understrykas att våra överväganden inte är beroende av att den korta historiska återblick och förslag som vi redovisar är invändningsfri.

Samernas var jakt och fiske. Tidigt, i vart

ursprungliga näringar

fall redan på 800-talet, använde samerna emellertid renar som och Renar tämdes också för att användas som

drag- lastdjur.

lockdjur vid jakt på vildren.

En ekonomi baserad på tamrenskötsel förefaller inte ha vuxit fram förrän på 1500-talet. Jakt och fiske torde emellertid ha i Lappland varit de dominerande också under denna tid. Den

näringarna

renskötsel som det då vara fråga om var av mer stationärt slag och bedrevs, i vart fall i vissa områden, inom ett för varje familj område, som vanligen omfattade omkring en

avgränsat geografiskt

kvadratmil. Denna i grunden gamla samiska indelning av marken blev på många ställen en del av den svenska rättsordningen allteftersom den vann insteg i lappmarken och kom då att ligga till grund för de s.k. lappskattelanden, för vilka samerna betalade skatt.

kom, i vart fall från mitten av 1600-talet, att

Myndigheterna

erkänna att den som brukade ett lappskatteland för i huvudsak renbete, jakt och fiske hade ensamrätt till det. Lappskattelanden ärvdes och de kunde överlåtas. Varje ny innehavare inrymdes på beslut av domstol. För att komma i åtlappskattelandet genom av skydd för sitt lappskatteland måste

njutande rättsordningens

emellertid som nämnts innehavaren betala skatt till kronan.

noterades bl.a. för varje sjö vilka samer som I uppbördslängden där bedrev fiske. Denna s.k. träskförteckning låg till grund för kronans av f iskeskatt. I de norra lappmarkerna förekom rätt uttag till fiske oberoende av rätt till särskilt landområde. Denna

Fiskesamerna 179

f iskerätt kunde i vart fall under 1600-talets senare del ärvas och

försäljas.

Under 1600-talet tvingades renskötande samer ut i en nomadiserande tillvaro för att klara sin försörjning. De statliga ingreppen i lappmarken under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet, i första hand genom en ändrad beskattning, bidrog sannolikt till

och särskilda överenskom l

denna utveckling. Genom köp, giftermål

melser kom de olika renskötargrupperna att utnyttja kedjor av lappskatteland från skogslandet till fjällen för att få en kontinuerlig betning under året. Vid början av 1700-talet anses den s.k. f jällrenskötseln ha varit fullt utvecklad.

Långt ifrån alla samer blev emellertid nomader. En del blev kvar på sina lappskatteland, där de fortsatte med jakt, fiske och renskötsel av mer stationärt slag.

Gradvis ökade statens intresse att stimulera jordbrukskolonisationen i norr. Den uppfattningen blev alltmer gällande att lappskattelanden var kronans jord och arvsrätten till lappskattelanden började underkännas. Skattelappen ansågs endast äga rätt till renbete, och fiske på sitt land. Han kunde därför inte hindra

jakt

att nybyggen togs upp på lappskattelandet, om han inte kunde visa att han led intrång i betes- eller fiskerätten. Till detta kommer att han fick skattefrihet om nybyggen togs upp.

Statens politik mot samerna försämrade möjligheterna för de samer som fanns kvar på skattelanden att få en rimlig utkomst. Detta bidrog till att allt fler samer skaffade sig nybyggen, ibland på sina gamla lappskatteland. Därigenom kom de att bli en del av den nybyggande bofasta befolkningen i lappmarken. Den rättsliga grunden för deras fiske kom att ändras till följd härav.

Under senare hälften av 1800-talet upphörde länsstyrelsen med att medge inrymning på skattelanden. Detta sammanhängde med den

s.k. avvittringen och hemmansregleringen i lappmarken.

Staten att bönderna i kust- och skogslandet skulle odla sin

ansåg

jord och inte spilla tid på jakt och fiske. Man kom alltså att

verka för en specialisering av näringslivet. I detta syfte bestämdes

år 1751 en gräns mellan lappmarken och kustlandet, den s.k. lappmarksgränsen. Denna gräns kom emellertid inte att respekteras. I samband med drog man år 1873 därför upp en

avvittringen

liknande gräns den s.k. odlingsgränsen, väster om lappmarksgrän-

sen. Odlingsgränsen var ursprungligen tänkt att skilja samernas

180 Fiskesamerna sou 1990:91

renskötselområden i väst från jordbruksomrádena i öst. Men jordbruket fortsatte att utbreda sig västerut. Jordbrukets utbredning ledde till ofrånkomliga konflikter mellan nybyggare och renskötande samer. År 1882 tillsattes därför en lagkommitté med uppgiften att finna former för att få slut på dessa konflikter.

Kommitténs arbete resulterade så småningom i renbeteslagen år 1886. Enligt lagen ägde alla lappar rätt att bedriva renskötsel. De renskötande samerna tillförsäkrades också rätt till jakt och fiske på åretruntmarkerna och på vinterbetesmarkerna under den tid de ägde rätt att uppehålla sig där med sina renar. Alla samer kunde alltså bedriva renskötsel, med egna eller andras renar, och därigenom komma i åtnjutande av jakt- och fiskerätten.

De icke renskötande samernas rättigheter och skyldigheter synes

inte ha kommit att regleras i lagen. Syftet med lagstiftningen var

ju inte att reglera rättsförhållandet mellan olika etniska grupper utan att lösa konflikter mellan nomader och bofasta.

Föreskrifterna i 1886 års lag togs i sak oförändrade upp i 1898 års renbeteslag.

En stor del av de icke renskötande samerna kom att leva i social misär - och bostadslösa. Deras förhållanden

egendomslösa uppmärksammades i riksdagen kring sekelskiftet. Först år 1917 fattade riksdagen beslut som gjorde det möjligt för en icke renskötande same att efter tillstånd inom lappmarkerna och renbetesfjällen uppföra boningshus och ladugård på kronomark. Även fortsättningsvis kom de icke renskötande samernas situation att i riksdagen behandlas närmast som en fattigvårdsfrága och inte som en

rättighetsf råga.

År 1928 antog riksdagen en ny renbeteslag. Enligt lagen ägde varje lapp som tillhörde en lappby rätt att bl.a. jaga och fiska inom byns betesområde när renskötsel var tillåten där. Åt same som inte ingick i lappbyn, liksom åt den övriga befolkningen, kunde rätten att jaga och fiska upplåtas. Genom lagen utestängdes alltså den same som inte var medlem i lappbyn från rätten att utöva renskötsel och därigenom från rätten att jaga och fiska med stöd av lagen.

Den nu gällande rennäringslagen från år 1971 bygger i nu aktuella hänseenden i allt väsentligt på 1928 års lag.

Fiskesamerna 181

8.2 Huvuddragen i gällande rätt

De som enligt rennåringslagen tillkommer samerna

rättigheter

kollektivt har i lagen fått den sammanfattande beteckningen renskötselrått. Renskötselrätten beskrivs som en rätt för samer att

mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. I begagna rätten ingår bl.a. renbete, jakt, fiske och visst skogsfång.

Renskötselrätten som sådan medför emellertid ingen rätt att bedriva renskötsel eller utöva övriga i renskötselrätten ingående

Det fordras medlemskap i en sameby för att få göra

rättigheter.

det. Medlem i en sameby kan endast den bli som avser att ägna

åt renskötsel. Det är samebyn som beslutar vem som får vara

sig

medlem. Byns beslut kan överklagas till länsstyrelsen.

Den som år medlem i samebyn får jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där. Denna jakt- och f iskerätt, som är underkastad de begränsningar som följer av jaktoch f gäller på såväl statlig som privat mark.

iskelagstiftningen,

En sameby kan undanta visst område från medlemmarnas användning för eller fiske om det behövs av hänsyn till vilt- eller

jakt

f iskevården eller av annat särskilt skäl. Jakten och fisket får ske även till avsalu. En samebymedlem har dessutom rätt att jaga och fiska för husbehov när han tillfälligt uppehåller sig inom en annan samebys betesområde, om han vistas där med anledning av renarnas skötsel. Samerna har inte ensamrätt till jakten och fisket.

har enligt jakt- och f iskelagstif tningen den jakt- och

Markägaren f iskerätt som följer med äganderätten till marken.

Varken samebyn eller medlem i byn får upplåta jakt- eller f iskerätt. Samebyn kan dock till en tidigare medlem upplåta rätten att jaga och fiska till husbehov.

Det är lantbruksnämden som beslutar om upplåtelse av jakt- och f iskerätt på statens marker ovanför odlingsgränsen och på

En förutsättning för en sådan upplåtelse är att den

renbetesfjällen.

kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Vidare fordras att upplåtelsen är med och fiskevård och kan

förenlig god jakt-

ske utan besvärande intrång i samernas rätt till jakt och fiske.

terna för tillfaller till hälften samefonden och

Upplåtelseavgif jakt

till hälften Vad upplåtelseavgifterna för fiske

samebyn. gäller

tillfaller tre fjärdedelar samefonden och en fjärdedel samebyn.

182 Fiskesamerna

Upplåtelse bör i första hand ske till fiskesamer, f

jällägenhets-

arrendatorer och andra med motsvarande till

anknytning fjäll-

området. Upplåtelse till f iskesamer som är beroende av fisket för

sin försörjning bör vara avgiftsfri.

Nedanför odlingsgränsen förvaltas statens mark av domänverket. För domänverkets upplåtelser gäller inte de nyssnämnda restriktionerna av hänsyn till rennäringen. Upplåtelseavgif terna behålls av domänverket.

8.3 Vem är fiskesame?

I förarbetena till (prop. 1971:51 s. 170) sägs att

rennäringslagen

med f iskesamer avses sådana samer som inte tillhör den renskötande befolkningsgruppen men som är beroende av fisket inom renskötselområdet för sin försörjning. Till f iskesamer enligt denna definition torde inte räknas f iskande samer som är medlemmar i sameby men inte är verksamma i renskötseln. Dessa samer får ändå anses tillhöra den renskötande befolkningsgruppen. I den fortsatta framställningen utgår vi från denna definition.

Fiskesamerna kan delas in i tre grupper beroende på vilken den synliga rättsliga grunden för deras fiske är.

Till den första gruppen kan hänföras f iskande samer som utövar sitt fiske med stöd av enskild fiskerätt. Den enskilda f iskerätten kan grunda sig på innehav av fastighet med f iskerätt, bestämmelser i arrendekontrakt rörande f jällägenhet eller liknande.

Den andra gruppen utgörs av samer som fiskar med stöd av upplåtelse av lantbruksnämnden enligt rennäringslagen. Sådan upplåtelse till fiskesamer är, som nämnts, vanligtvis

avgiftsfri

(prop. 1971:51 s. 170).

Till den tredje gruppen slutligen kan hänföras fiskesamer som varken har sådan enskild f iskerätt som de som tillhör den första gruppen har och inte heller har fått någon fiskerätt upplåten åt sig. Till denna kategori torde endast höra fiskesamer som inte ansökt om upplåtelse av fiske. Därmed är inte sagt att upplåtelse alltid medges åt fiskesamer i de vatten de vill f iska.

Som närmare beskrivs i nästf öl jande avsnitt (8.4) innebär emellertid inte nödvändigtvis den omständigheten att en f iskesame inte

Fiskesamerna 183

kan åberopa medlemskap i sameby, enskild fiskerätt eller fiskerättsupplåtelse att han saknar rättslig grund för sitt fiske.

Enligt en undersökning som sameutredningen lät utföra fanns i Norrbottens län kring år 1970 totalt ca 250 personer som utövade avsalufiske. Av dessa var omkring 165 medlemmar i någon sameby. Ett 70-tal utövade fisket med stöd av enskild eller uppláten fiskerätt. Enligt undersökningen skulle det återstå 14 samiska fiskare som inte hade fiskerätt på grund av lag eller avtal (SOU 1975:99 s. 228 - 229).

Fiskande samefamiljer kan, i vart fall rent teoretiskt, tänkas härleda sitt näringsursprung till något av följande tidsskeden i den samiska historien.

l. Jakt och fiske var de ursprungliga samiska näringarna. En del

familjer kan ha fortsatt med dessa näringar och aldrig kommit att ägna sig åt renskötsel.

2. Den ursprungliga tamrenskötseln var mer stationär till sin natur

och bedrevs tillsammans med jakt och fiske inom lappskatte-

landen. Samefamiljer med gynnsamma fiskebetingelser kan ha

valt att inte basera sin ekonomi på renskötsel och därför inte

kommit att tillhöra de nomadiserande renskötargrupperna.

3. Många samer tog upp nybyggen i lappmarken. De kom därmed i

praktiken att lämna den samiska gemenskapen. För en del av

dem kan fisket ha varit en väsentlig inkomstkälla.

4. Förr var det vanligt att renskötande samer som förlorat sina

renar, inte längre orkade med flyttningarna med renhjorden

eller av ekonomiska skäl lämnade renskötseln bosatte sig vid

någon fiskrik sjö och försörjde sig på fiske.

5. l928-års renbeteslag innebar att samer som lämnat renskötseln

kom att hamna utanför lappbyn och därmed utanför fiske-

rättigheterna enligt lagen. Sådana samer som bodde kvar i

lappmarken kan ha kommit att försörja sig på bl.a. fiske.

6. Tvångsförflyttningarna av samer under I900-talets början

medförde att en del renskötande samer kom att ställas utanför lappbyn. Fiske kan för en del av dem ha blivit en väsentlig försörjningskälla.

184 Fiskesamerna

Det kan sålunda konstateras att fiskesamerna sett i ett rättshistoriskt perspektiv inte är någon homogen grupp. Enskilda familjer kan tänkas härleda sitt näringsursprung till olika skeden av den samiska historien. Detta kan ha betydelse när man skall bedöma vilken rättslig grund som kan finnas för deras fiske.

8.4 Kan man säga något om fiskesamers rättigheter?

Enligt rennäringslagenl är renskötselrätten en kollektiv rätt som tillkommer alla samer i Sverige. Renskötselrätten är uttömmande reglerad i rennäringslagen (NJA 1981 s. 243 - 244). Även fiskesamerna är bärare av de till renskötselrätten hörande fiskerättigheterna, men får då de står utanför samebyarna inte utöva dessa rättigheter.

Det torde i grunden vara de nomadiserande samernas kollektiva rätt till mark och vatten som lagstiftaren ger uttryck åt i begreppet renskötselrätt. Kan samer då ha särskilda rättigheterenskilda eller kollektiva - i lappmarken och på renbetesfjällen på annan grund än renskötselrätten? Frågan har inte ägnats någon större uppmärksamhet i den rättsvetenskapliga litteraturen. Att sådana rättigheter kan finnas synes dock inte ha förnekats. Tvärtom verkar de författare som tar upp spörsmålet utgå från att sådana rättigheter existerar. Enligt Holmbäck (SOU 1922:10 s. 74) torde de icke renskötande samerna på statens mark ha samma rätt till fiske som de renskötande samerna. Holmbäck utvecklar sitt resonemang på följande sätt.

1898 års - liksom dess av 1886-

renbeteslag föregångare

saknar regler om rättsförhållanden beträffande andra lappar än

de renskötande. De lappar, vilka i stället för att idka renskötsel ägna sig åt fiske och jakt, kunna emellertid icke på grund

av nyssnämnda inskränkning av renbeteslagstiftningens regler

anses stå rättslösa; för bestämmandet av deras rättsställning måste man tillämpa äldre rätt samt i främsta rummet analogier från renbeteslagarna, vilka i huvudsak avsågo, icke att skapa nya rättsförhållanden, utan att sammanfatta vad tidigare gällt. I princip torde väl de icke renskötande lapparnas rättigheter sträcka sig lika långt som de renskötandes; liksom dessa torde

de äga nyttja skogen samt bruka jakt och fiske, allt med de

restriktioner, som stadgats för de renskötande lapparna. Den

Framställningen bygger härvidlag på prop. 1990/91:4.

Fiskesamerna 185

rätt, en icke renskötande lapp har till lappskatteland, framgår utan vidare av detta. Fråga kan emellertid vara, om de icke renskötande lapparna hava rätt till skogstäkt, jakt och fiske icke blott å kronans marker, utan även å de enskilda ägor, där de renskötande lapparna äga dylik rätt. För frågan om lapparnas rätt till lappskattelanden i Västerbottens och Norrbottens län är tydligen svaret på detta spörsmål av vikt, enär där enskildas ägor kunna hava karaktär av lappskatteland.

Svaret på spörsmålet torde böra gå i den riktning, att icke renskötande lappar sakna rått å enskildes ägor. Då § 8 av 1873 års avvittringsstadga direkt tagit ståndpunkt till lapparnas rätt, kan ej gärna, såsom fallet varit beträffande renskötande lappars rätt till bete för sina renar utom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker och utom de jämtländska renbetesfjällen, någon rätt för icke renskötande lappar att vistas å enskildas ägor göras gällande på grund av en bakomliggande sedvanerätt, utan svaret på frågan måste sökas direkt i reglerna i 1873 års avvittringsstadga. Dennas stadganden, att lapparna även efter avvittringen” skola vara såsom hittills berättigade att för renhjordarna begagna bete å all skogsmark inom lappmarkernas nuvarande område - - - ävensom äga att, i den mån för betesrättens utövande är nödigt, till hushållsbehov använda skogen samt att renbetesland, som kunna finnas inom den blivande gränsen för de till odling tjänliga delarna av lappmarken, må såvitt för lapparnas behov av renbete erfordras, fortfarande därtill användas, innebära inskränkningar av äganderätten; de böra därför tolkas restriktivt. De giva lapparna blott en renbetesrätt; de kunna därför icke anses giva de icke renskötande lapparna en rätt till jakt och fiske, helst en dylik rätt är av vida mera ingripande, så att säga vida mer intensiv natur, än av de renskötande lapparna i samband med renskötseln idkad jakt och fiske, som alltid för dem måste bliva binäring. Då varken i renbeteslagarna eller genom annan

lagstiftning senare uttryckligen givits de icke renskötande

lapparna denna rätt torde den ej heller kunna sägas finnas.

I 1981 s. 233 - berörde

skattefjällsdomen (NJA 235) högsta domstolen frågan vilka befogenheter samerna hade på skattefjällen

innan renbeteslagstiftningen grep in. Domstolen konstaterar att man här möter uppenbara svårigheter och fortsätter:

En säker utgångspunkt synes emellertid vara att kärnan i befogenheterna utgjordes av det som fortfarande är grundvalen

186 Fiskesamerna sou 1990:91

för samernas näringsfång på fjällen: renbete, jakt, fiske och visst skogsfång. Det var fråga om rättigheter som från början vilat på urminnes hävd och under tidernas lopp fått ändrat innehåll i anslutning till att samernas näringsutövning utvecklats och tagit delvis nya former. Tyngdpunkten hade ursprungligen legat på jakt och fiske men hade sedan förskjutits så att den, särskilt efter samernas övergång till helnomadisering, låg på renskötseln. Så småningom hade också statliga regleringar och myndigheternas praxis kommit att inverka på rättigheternas innehåll. Av särskilt intresse är den praxis som hade utvecklat

sig i fråga om inrymning av samer på skattefjällen.

I det föregående har konstaterats, att samer på skattefjällen

1645 hade en starkt skyddad bruksrätt som i vart fall

omkring

torde ha omfattat rätt till renbete, fiske och jakt samt skogsfång till husbehov. Det har också ansetts bekräftat, att detsamma alltjämt gällde 1789 och att rätten till renbete, jakt och fiske då var skyddad mot intrång av enskilda. Även efter nybyggesanläggningarnas och avvittringens tid var rättsläget för samerna väsentligen oförändrat.

De befogenheter som samerna efter denna utveckling hade vid tillkomsten av 1886 års lag kan alltså sammantagna sägas ha utgjort en stark skyddad bruksrätt av speciellt slag.

Av stor betydelse med hänsyn till samernas levnadsförhållanden på skattefjällen var jakten och fisket. låt vara att de på 1800talet kunde betraktas som binäringar till rensköt-

väsentligen

seln. Det närmare innehållet i Samernas rättigheter till jakt och fiske synes inte ha varit alldeles klart. l 1883 års betänkande anfördes härom följande. På de trakter där lappar vistats hade de av ålder utövat jakt och fiske. Deras befogenhet härtill hade inom lagstiftningen varit snarare förutsatt än uttryckligen erkänd. Kommittén ansåg därför att omfånget av denna befogenhet enligt gällande rätt var obestämt och behövde närmare anges.

Frågan om fiskesamernas rättigheter synes inte ha ställts på sin spets i något avgörande av högsta domstolen. l de processer som

gällt fördelning av vattenregleringsmedel har fiskesameparten,

såvitt vi känner till, inte fört sin talan utifrån rättshistoriska utgångspunkter, innebärande att enskilda fiskesamer eller grupper av fiskesamer på grund av urminnes hävd skulla ha särskilda rättigheter (se t.ex. vattenöverdomstolens beslut 1987-02-19, SÖV

Fiskesamerna 187

4). De avgöranden som finns av vattenöverdomstolen torde därför enligt vår bedömning knappast ge någon vägledning när det gäller att söka fastslå hur domstolarna ser på fiskesamernas i

rättigheter

nu aktuella avseenden.

Rättsläget torde som vi ser saken kunna sammanfattas så att det i vart fall inte kan uteslutas att åtminstone en del av de samer som idag bedriver yrkesmässigt fiske inom renskötselområdet och som inte är medlemmar i någon sameby kan ha särskilda fiskerättigheter som på grund av urminnes hävd tillkommer dem såsom fiskande samer. I den fortsatta kallas sådana

framställningen fiskerättigheter för särskilda samiska fiskerättigheter, för att

skilja dem från de fiskerättigheter som grundar sig på renskötselrätten.

Som tidigare har sagts kan enskilda tänkas

fiskesamefamiljer

härleda sitt näringsursprung till olika skeden av den samiska historien. Därmed kan också dagens fiskesamer ha som

rättigheter

vilar på olika grunder. En del kanske kan härleda till

sitt ursprung renskötande samer, andra till nybyggande samer och somliga måhända till vad som kan kallas ursprungliga fiskesamer. Att fiskesamernas eventuella rättigheter kan vila på olika

grunder torde innebära att de även kan vara olika till sitt innehåll.

Det finns dock inte anledning att i detta spekulera i

sammanhang arten och omfattningen av dessa eventuella samiska fiskerättigheter. Våra överväganden och förslag grundar sig inte pá sådana rättsliga bedömningar. Däremot kan, som vi ser saken, det rättshistoriska perspektivet på fiskesamernas situation ha betydelse när man skall bedöma om det är motiverat med en reform på detta område.

188 Fiskesamerna sou 1990:91

8.5 överväganden och förslag

Vi föreslår att länsstyrelsen får medge att en same som inte är medlem i en sameby men som är stadigvarande bosatt inom en samebys jakt- och fiskeomráde skall få jaga och fiska på statens marker inom området, om det med hänsyn till hans där och omständigheterna i

utkomstmöjligheter

övrigt framstår som skäligt.

Enligt förslaget får ett sådant beslut även innefatta rätt att uppföra fiskekoja samt rätt att ta virke och vedbrand till en

sådan koja.

Vi föreslår även att länsstyrelsen får medge en yrkesmässigt verksam slöjdande same att för eget behov ta slöjdvirke på statens marker inom de delar av betesomrádet som hör till lappmarkerna eller renbetesfjällen.

8.5.1 Fiskesamernas ställning bör stärkas

Frågan vilka särskilda rättigheter en enskild fiskesame kan ha är, som inledningsvis konstaterades, endast domstol behörig att avgöra. Det är med andra 0rd inte möjligt att genom lagstiftning uttömmande reglera fiskesamernas rättigheter. Däremot kan man genom ändringar i rennäringslagen ge fiskesamerna bättre möjligheter att bedriva fiske och en större trygghet i sin näringsutövning. En sådan reform skulle förbättra förutsättningarna för samer att bo kvar i fjällomrádena och där kunna försörja sig pá traditionella samiska Den skulle också leda till ett stärkande av den

näringar.

samiska i området. Reformen är därför motiverad av

samhörigheten

sociala och näringsmässiga skäl.

Det starkaste skälet för att ändra den nuvarande ordningen, att endast samebymedlemmar har rätt att utöva den samiska fiskerätten, ger emellertid enligt vår mening det rättshistoriska

Fiskesamer har sedan urminnes tider levt och verkat

perspektivet.

inom det samiska kärnområdet och försörjt sig på traditionella samiska näringar. Denna grupp samer har emellertid sedan lagstiftaren reglera utövandet av samernäs rättigheter till mark

börjat

och vatten kommit att hamna utanför dessa rättigheter och därmed också i viss mån utanför den samiska gemenskapen.

Fiskesamema 189

Det finns tre lösningar att välja mellan när man avser att stärka den f iskesamiska gruppens ställning. Samtliga innebär att man på ett eller annat sätt reglerar utövandet av renskötselrätten, eftersom det här endast kan bli fråga om fiske som en del av den samerna tillkommande renskötselrätten”. Det kan alltså, som flera gånger påpekats, inte bli fråga om att lagfåsta utövandet av eventuella särskilda samiska f iskerättigheter utanför renskötselrätten.

Det första alternativet innebär att man i viss utsträckning öppnar samebyarna för f iskesamerna, det andra att man skapar en ordning med avgiftsfria livstidsupplåtselser för dem och det tredje att man gör det möjligt för samer som inte är medlemmar i någon sameby att utöva rättigheter som ingår i renskötselrätten.

I ref ormarbetet ställs man inför flera problem. Det grundläggande problemet sammanhänger med att tillgången på fisk är begränsad. En lagändring som leder till att fiskesamernas andel av fisket ökar får rimligen till följd att utrymmet för fiske minskar i motsvarande mån för andra fiskare - i första hand samebymedlemmar eller icke-samer som fått fiskerätt upplåten åt sig. Det finns risk att det till synes begränsade utrymmet för fiske kan innebära vissa svårigheter när det gäller att få förståelse för förslag om stärkta positioner för f iskesamerna bland såväl samebymedlemmar som bland yrkesfiskare och f ritidsf iskare som inte är av samisk börd. Det är emellertid viktigt att hålla i minnet att den grupp som vi talar om är liten till antalet, troligen färre än 100 personer. Därtill kommer att dessa samer redan bedriver fiske inom samebyns område, om än blott i vissa vatten. Det bör i detta sammanhang dessutom erinras om att regeringen nyligen (se prop. l990/9l:4) gett uttryck åt bedömningen att upplåtelse av rätt till jakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på

renbetesfjällen bör kunna ske i betydligt större omfattning än

hittills. Den reduktion av fisket för andra grupper som det kan bli fråga om bör mot denna bakgrund inte överdrivas. Å andra sidan kan man notera att f iskesamerna synes finnas inom ett fåtal samebyars områden. Det är i första hand Sörkaitum och Sirkas.

Utgångspunkten för utredningens resonemang i avsnitt 8.5

är rennäringslagens ändrade lydelse enligt prop. l990/9l:4.

l

z

190 Fiskesamerna

8.5.2 Att öppna samebyarna fordrar omfattande lagändringar

Som tidigare sagts är det enligt rennäringslagen endast samer som avser att bedriva renskötsel som får antas till medlemmar i en sameby. Regleringen i lagen av medlemmarnas rättigheter och

skyldigheter har sin utgångspunkt i detta förhållande. Väljer man

en ordning med öppnare samebyar ställs man därför inför uppgiften att bestämma vilka rättigheter och skyldigheter som samebymedlemsskapet skall medföra för f iskesamerna.

Vad gäller näringsrältigheterna synes det inte vara några svårare bedömningar. Det torde stå alldeles klart att de med själva renskötseln förknippade rättigheterna måste undantas.

Det blir däremot en grannlaga uppgift att reglera fiskesamernas föreningsrättigheter. Det beror främst på systemet med viktade röster på bystämman.

Vad gäller rösträtten skiljer rennäringslagen mellan två med-

lemskategorier, nämligen renskötande medlemmar och övriga

medlemmar (som upphört med renskötsel). Det är endast de renskötande medlemmarna som har rätt att rösta i alla frågor som avhandlas på bystämman. Vid val av ordförande och revisor har dock samtliga medlemmar en röst. Detsamma gäller frågan om ansvarsfrihet för styrelsen. I övrigt är rösträtten i samebyn grundad på renantalet. Regeln om graderade röstetal motiveras i förarbetena till rennäringslagen med att inflytandet bör stå i proportion till vars och ens skyldigheter att bidra till byns kostnader. Eftersom ansvaret för kostnaderna står i relation till renantalet har därför de som har fler renar ett större

röstinflytande.

Fiskesamernas föreningsrättigheter skulle få ansluta till deras näringsrättigheter. Sålunda skulle de inte ha rösträtt i ren-

skötselfrågor men i fiskefrågor och rimligen även i vissa andra

sammanhang. Men hur tungt skulle en fiskesames röst väga? Skulle han ha l röst eller 10 eller 20? Det blir alltså fråga om mycket

vanskliga avvägningar i lagstiftningshänseende.

Till f öreningsrättigheterna i vid bemärkelse kan också räknas medlemmarnas rättigheter i ekonomiskt avseende. Frågan om rätten till del i de medel som tillfaller samebyn som ersättning för skada på renskötselrätten är central i detta sammanhang. Avgörande för hur den frågan borde lösas är om de f iskesamer som blir medlemmar i samebyarna skall anses vara utövare av renskötselrätten.

sou 1990:91 Fiskesamema 191

Genom det begränsade samebymedlemskapet skulle utan tvekan fiskesamerna bli berättigade att delvis utöva renskötselrätten. Rimligen borde de då också bli delaktiga i den ekonomiska kompensation till samebyn som svarar mot den skada som rör den del av renskötselrätten som de är delaktiga i. Fiskesamer som blir bymedlemmar skulle alltså t.ex. få del i ersättningen från kraftbolag som reglerar vattendrag inom samebyn.

Även när det gäller att ange vilka skyldigheter f iskesamerna skulle ha som samebymedlemmar stöter man på svårigheter. En rimlig utgångspunkt torde emellertid vara att fiskesamerna inte borde bära de skyldigheter som är förknippade med själva renskötseln. Lagtekniskt är det dock ganska komplicerat att tillskapa denna undantagsreglering. Detta gäller i lika hög grad de ekonomiska förpliktelserna. Också i det avseendet skulle särreglering med motsvarande begränsningar i ansvaret behövas.

I dag gäller enligt 12 § rennäringslagen att en sameby under

särskilda i paragrafen angivna omständigheter får vidga kretsen av

renskötande medlemmar. Väl js en ordning med öppnare samebyar för fiskesamer bör det ankomma på samebyn själv att ta ställning till om en fiskesame som begär det skall antas som medlem.

Sammanfattningsvis kan sägas att det är möjligt att tillskapa en ordning med öppnare samebyar för fiskesamerna i syfte att

därigenom stärka deras rättsliga ställning och trygga deras

näringsutövning. Lagtekniskt blir det emellertid komplicerat eftersom man i lagen uttömmande måste reglera fiskesamernas rättigheter och skyldigheter i samebyn i alla hänseenden inte bara de rent näringsmässiga. De största svårigheterna torde vara knutna till de föreningsrättsliga frågorna, särskilt de spörsmål som hänger samman med systemet med viktade röster på bystämman. Tämligen

omfattande ingrepp i rennäringslagen torde bli nödvändiga för att

fiskesamernas ställning i samebyn skall kunna regleras på ett tillfredsställande sätt. Övervägande skäl talar därför mot att välja detta alternativ för att stärka fiskesamernas ställning.

8.5.3¶Avgiftsfria livstidsupplåtelser ger endast marginella

förbättringar

En ordning med avgiftsfria livstidsupplåtelser av fiskerättigheter är

naturligtvis rent lagtekniskt mycket enklare att åstadkomma. Det fordras endast några mindre justeringar och tillägg i rennäringslagen.

192 Fiskesamerna

En sådan torde emellertid i praktiken inte tillföra

lagreglering

f iskesamerna något som de inte redan har. Enligt uppgifter från företrädare för lantbruksnämnderna i de aktuella länen upplåts - i vart fall i de regelmässigt fiske åt fiskesamer utan avgift större Detta har också förutsätts i förarbetena till

sjöarna.

(prop. 1971:51 s. 170). Att permanenta denna

rennäringslagen genom lagstiftning skulle visserligen kunna sägas upplåtelseordning

innebära av en för f iskesamernas framtida närings-

något garanti

underlag, men åtgärden skulle inte medföra något egentligt stärkande av f iskesamernas ställning. Vi anser därför att

rättsliga

livstidsupplåtelser inte är ett bra alternativ.

avgiftsfria

8.5.4¶Fiskerättigheter m.m. utan samebymedlemskap är det bästa

alternativet

Det alternativet att genom lagstiftning finna en praktisk

tredje

på f iskesamernas problem bygger på att kretsen av samer

lösning

som får utöva som är knutna till renskötselrätten

rättigheter

utökas. Detta alternativ är enligt vår bedömning att föredra eftersom det innebär ett faktiskt stärkande av den f iskesamiska gruppens ställning samtidigt som det kan förverkligas genom

förhållandevis begränsade ingrepp i lagstiftningen.

Som har angetts sägs i rennäringslagen att renskötsel-

tidigare

rätten är en kollektiv rätt som tillkommer alla samer i Sverige, men rätten att utöva den är förbehållen den som är medlem i en Denna av den personkrets som får bedriva

sameby. begränsning rennäring och utöva de till denna näring hörande birättigheterna

såsom och fiske har tillkommit av näringsmässiga skäl. Den

jakt

som i dag går mellan samer som får utöva renskötsel-

skiljelinje

rätten och samer som inte tilläts att göra det är inte en gäng för alla Den krets av samer som får utöva renskötselrätten

dragen.

kan alltså utökas genom lagstiftning. Det finns inte heller nägra hinder mot att utövandet av renskötselrätten så

rättsliga reglera

att det för en viss samer till vissa i renskötsel-

grupp begränsas rätten ingående rättigheter.

för reformarbetet bör enligt vår mening vara att En utgångspunkt en fiskesame som medges rätt att utöva en i renskötselrätten rättighet skall ges möjlighet att bedriva sin näring på ingående samma sätt som han skulle kunna ha gjort om han hade varit

Fiskesamerna 193

medlem i samebyn. Av praktiska skäl bör dock en

inskränkning

göras: Utövandet av rättigheten bör begränsas till kronomark. En sådan begränsning saknar i själva verket praktisk för

betydelse

den enskilde samen när det gäller fisket. Nära nog vatten

samtliga

i den aktuella områdena är inom kronomark. Genom att

belägna

hålla de enskilda fastighetsägarna utanför undviks

regleringen

emellertid en polarisering av motstående intressen i f jällomrädena.

Rätten att fiska bör således omfatta pá kronomark

samtliga sjöar

som samebyn har fiskerätt i. Enligt 35 § andra stycket rennäringslagen får en sameby undanta visst område från medlemmarnas begagnande för jakt eller fiske, om det behövs av hänsyn till jakt- eller fiskevården eller av andra särskilda skäl. Ett sådant beslut bör även göras tillämpligt för fiskesamer.

Förutsättningarna för att bedriva fiske inom samebyns område bör även i övrigt vara desamma som för den som är medlem i samebyn. En fiskesame bör därför ges möjlighet att uppföra fiskekoja när det behövs för hans Han bör också få ta virke

näringsutövning.

och vedbrand till en sådan koja.

Det är inte, annat än i rena undantagsfall, att i de

möjligt

områden det här är fråga om uteslutande försörja på f iske. Det

sig

tillskott till hushållet som jakten ger är ofta en förutsättning för bosättningen i området. En reglering av f iskesamernas utövande av renskötselrâtten bör därför även innefatta rätten till Även i

jakt.

detta avseendet bör arten och omfattningen av fiskesamernas

rättigheter motsvara samebymedlemmarnas. Det bör i detta

sammanhang noteras att det allt övervägande flertalet av de samer som skulle komma i fråga för jakträttigheter i dag har form

någon

av jakträtt upplåten åt

sig.

8.5.5 Förslaget lite mera i

detalj

För att regleringen skall kunna begränsas till den fiskesamiska gruppen bör i lagtexten anges vissa kriterier som måste vara uppfyllda för att jakt- och fiskerätt skall kunna medges.

Eftersom det rör sig om en reglering av renskötselrätten kan endast den som etniskt kan definieras som same komma i

fråga.

Det samebegrepp som här blir aktuellt är det som i gäller

övrigt

enligt rennäringslagen. Det får inte förväxlas med den definition av same som finns i den föreslagna samelagen för att avgränsa den samiska valmanskåren till sametinget.

194 Fiskesamerna

Endast de som i dag bedriver fiske inom samebyns område och är beroende av att kunna det för sin försörjning bör kunna göra komma i av rättigheterna. Det är, som nyss nämnts,

åtnjutande

knappast möjligt att helt försörja sig på fisket. Det avgörande bör i stället vara att inkomsterna från fisket kommit att utgöra en förutsättning för personens försörjning på orten. nödvändig Därmed bör även begränsas till de samer som är

regleringen

bosatta inom samebyns jakt- och f iskeområde, dvs.

stadigvarande

det område som anges i 25 § första stycket rennäringslagen.

Eftersom tillgången på fisk och vilt är begränsad bör det inte vara att rätt att fiska och inom samebyns område alltid skall

givet jaga

de tre angivna kraven på etnicitet, bosättges den som uppfyller Samebyns och dess medlemmars behov

ning och näringsverksamhet.

bör också Viss hänsyn bör även kunna tas vägas in i bedömningen. till andra och fiskeintressenter i området. Prövningen bör

jakt-

därför även innefatta en allmän skälighetsbedömning där också de nämnda intressena bör beaktas.

till 25 a § rennäringslagen belyses de I författningskommentaren olika kriterierna mer ingående.

Vad vem som skall vilka som skall få utöva gäller frågan pröva och fiskerätten bör först slås fast att en sådan prövning

jakt-

omfattar Det är således inte, som frågan om

myndighetsutövning.

medlemskap i sameby, någon föreningsf råga. Prövningen bör därför inte läggas på samebyn. Enligt vår mening är det lämpligt att den som framdeles kommer att handha upplåtelse-

myndighet

även handlägger dessa ärenden. övervägande skäl talar

frågorna

därför för att prövningen bör läggas på länsstyrelsen.

bör samebyn höras i ärendet. Dess yttrande bör väga

Självfallet

tungt vid länsstyrelsens bedömning.

Det främsta med reformen är att ge samer som bor inom en

syftet

och fiskeområde och är beroende av att där kunna samebys jaktfiska och jaga möjlighet att, i vart fall delvis, försörja sig på dessa trots att de inte är medlemmar i samebyn. Detta

näringar,

ändamål skulle kunna förfelas om den som flyttade från området fick behålla sina fiske- och Länsstyrelsens beslut

jakträttigheter.

bör därför gälla tills vidare och kunna upphävas av länsstyrelsen för tillståndet inte lägre är uppfyllda. Även när förutsättningarna ett sådant beslut bör naturligtvis kunna överklagas. Den som blivit av med sitt tillstånd, t.ex. i samband med att han flyttat från

Fiskesamerna 195

samebyns område, bör efter ansökan kunna få ett nytt tillstånd när förutsättningarna härför åter är uppfyllda.

Det upplåtelseförbud som enligt 31 § rennäringslagen gäller för en sameby eller för den som är medlem i en sameby bör avse även den som utan att vara medlem i byn fått medgivande att fiska och jaga inom byns område.

Enligt 35 § andra stycket får en sameby förbjuda medlemmarna att jaga och fiska inom viss del av byns område, om det behövs av hänsyn till jakt- eller fiskevården eller av andra särskilda skäl. Ett sådant beslut bör genom länsstyrelsens försorg även kunna göras gällande mot den same som erhållit jakt- och fiskerätt.

Vad som föreskrivs om bötesstraff i 95 § rennäringslagen bör också i tillämpliga delar gälla sådan same.

8.5.6 Något om slöjdande samer

I detta sammanhang bör även de slö jdande samernas rättigheter tas upp. 17 § får den som är medlem i en

Enligt rennäringslagen

sameby för eget behov ta slöjdvirke på de delar av samebyns betesområde som hör till lappmarkerna eller renbetesfjällen. Denna rätt är också ett utflöde av renskötselrätten.

Många sameslöjdare står utanför samebyarna och saknar därmed enligt rennäringslagen rätt att på statens mark ta slöjdvirke. Det har framhållits att ingen sameslöjdare förvägras att på statens mark ta slö jdvirke för eget behov. Vi menar dock att den nuvarande ordningen inte är tillfredsställande. Dessa sameslöjdare bör med stöd av lag kunna ta sitt virke, särskilt som konkurrensen om slö kan komma att skärpas. Vi föreslår därför att det i

jdråvaran rennäringslagen anges att yrkesmässigt verksamma slö jdande samer

kan få tillstånd att för eget behov ta slöjdvirke på kronomark inom de delar av betesområdet som hör till lappmarkerna eller

att få tillstånd bör även omfatta

renbetesfjällen. Möjligheten

som är bosatta utanför detta område, men i varje

sameslöjdare

enskilt fall vara knuten till en viss samebys område.

Liksom vad gäller jakt- och f iskerättigheterna bör tillståndsprövningen handhas av länsstyrelsen.

196 Fiskesamerna

8.6 Några avslutande synpunkter

Våra förslag syftar till att ge personer av samisk härkomst som står utanför samebyarna, men lever och verkar inom det samiska kärnområdet bättre möjligheter att, helt eller delvis, kunna försörja sig på traditionella samiska näringar och känna en

trygghet i sin näringsutövning. Därmed har naturligtvis inte de

problem som sammanhänger med samisk näringsverksamhet inom det samiska kärnområdet lösts. Det fordrar åtgärder av ett helt annat slag.

Rennäringsgruppen har i sin rapport (lantbruksstyrelsen 1989:4)

tagit upp frågan om breddad sysselsättning för medlemmarna i samebyarna. Gruppen är inne på tanken att samebyn skall få ägna sig åt annat än renskötsel och räknar upp en rad verksamheter som skulle kunna bedrivas inom samebyns hägn. Det betonas att en sådan ordning bl.a. fordrar att rösträttsreglerna och reglerna om rätten att anta medlemmar i samebyn ses över. Rennäringsgruppen

slutsats är att frågan om utvidgad samebyverksamhet bör utredas

ytterligare med beaktande bl.a. av de föreningsrättsliga konsekvenserna.

Tanken att bredda samebyarnas verksamhetsfält och därmed öppna byarna för nya medlemmar har länge funnits bland samerna själva. Man har sett detta som ett led i vad man brukar kalla ett samiskt samhällsbyggande (jfr. SSR:s landsmöte 1990, res.B).

Mycket talar för att de nuvarande bestämmelserna om samebyarna

i både näringsrättsligt och föreningsrättsligt hänseende är otidsenliga och hämmar utvecklingen inom byarna. Vi delar uppfattningen

att hela samebyproblematiken bör ses över. Vid en sådan översyn bör särskilt uppmärksamhet ägnas de samer som i dag står utanför samebyarna.

9 SAMERNA, ETT NORDISKT FOLK

Utredningen har i sitt huvudbetånkande (SOU 1989:41 s. 1.09) redovisat sin syn på samerna som ett nordiskt folk. Det konstateras där att det finns anledning att betrakta samerna som ett folk trots att de är spridda över fyra länder, Norge, Sverige, Finland och Sovjetunionen och anpassat sig till förhållandena i de olika länderna. De har i många avseende lyckats behålla sin egen kultur, sitt språk och sina näringar. Samernas möjligheter att bestå som ett folk försvåras emellertid på olika sått av att de lever i olika länder.

Det råder emellertid ingen tvekan om att samerna för att kunna fortleva som ett folk i Norden behöver stödjas i olika avseenden av de stater där de lever. De nordiska staterna har också var för sig i olika sammanhang förklarat att de tar sitt ansvar för den samiska minoriteten. Däremot har det gemensamma ansvaret varit mindre klart uttryckt.

Inom de nordiska staterna finns så mycket av gemensamma

värderingar, så stor intressegemenskap och ett så utvecklat

samarbete att det emellertid bör finnas förutsättningar för ett samordnat nordiskt ansvarstagande som möjliggör för samerna att, trots riksgränserna, kunna fortleva som ett nordiskt folk med ett gemensamt kulturliv.

Samerättsutredningarna i Norge, Sverige och Finland har inom

ramen för det samarbete som utredningarna bedrivit gemensamt utformat en promemoria om vår uppfattning om samiskt medlemsskap i Nordiska rådet, vilken överlämnats till utredningarnas resp. uppdragsgivare. Vidare har ordförandena i de tre utredningarna hösten 1988 i en rapport till Nordiska ministerrådet gemensamt redovisat vissa andra frågeställningar som varit föremål för överväganden inom ramen för samarbetet mellan utredningarna. Det gäller frågan om det behövs en nordisk samekonvention och en nordisk sameombudsman. Dessutom behandlas spörsmålen om ett nordiskt samordningsorgan och ett nordiskt sameting. Rapporten, till vilken promemorian om samiskt medlemsskap i Nordiska rådet är fogad som bilaga, är i sin helhet bilagd detta betänkande (se bil. 2).

198 Samerna, ett nordiskt folk

I detta kapitel redovisar vi sammanfattningsvis de uppfattningar vi gett uttryck åt den nyssnämnda rapporten och promemorian. Inledningsvis ger vi i kapitlet exempel på nordiskt samarbete inom ämnesområden som berör samerna. Dessutom beskrivs några i detta sammanhang betydelsefulla nordiska organ.

9.1 Nordiskt samarbete och nordiska organ

9.1.1 Nordiska samerådet

Det har alltid varit naturligt för samerna att samarbeta på det nordiska planet. Det organiserade samarbetet har alltmer kommit att knytas till Nordiska samerådet och Nordiska samekonferenserna, som numera äger rum vart tredje år.

Den första nordiska konferensen i samiska kultur- och näringsfrågor anordnades år 1953 i Jokkmokk. Vid konferensen beslutades att tillsätta en kommitté med uppgift att utarbeta ett förslag till ett gemensamt nordiskt råd för sameangelägenheter. Kommittén fick även uppdraget att, till dess rådet hade bildats, svara för att det nordiska samarbetet fortsatte och att en ny konferens anordnades. En sådan konferens kom att hållas tre år senare i Karasjok då det Nordiska samerådet bildades som ett organ för samarbete i samefrågor mellan Norge, Sverige och Finland.

Nordiska samerådet är de nordiska samernas gemensamma organ. Enligt stadgarna är rådets syfte att tillvarata samernas intressen som privatpersoner och folk, stärka samernas samhörighet och att arbeta för att samerna också i framtiden erkänns och behandlas som ett folk, vars ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter skall säkras genom varje lands lagstiftning.

Samerådet består av tolv samiska ledamöter från Norge, Sverige och Finland, fyra från varje land. Ledamöterna väljs vid den nordiska samekonferensen, som anordnas vart tredje år. De beslutande delegationerna vid samekonferensen utgörs av samiska representanter från Norge, Sverige och Finland. Varje delegation består av 20 deltagare. Den norska delegationen väljs av Norske Samers Riksforbund och Norske Reindriftssamers Landsforbund, den svenska av Svenska Samernas Riksförbund och Riksorganisationen Same Ätnam och den finländska av sameparlamentet. Varje lands ledamöter utgör en nationell sektion i rådet.

Samerna, ett nordiskt folk 199

Rådet utser nämnder och arbetsgrupper, som bereder frågor som avhandlas Den samiska språknämnden är ett på samekonferensen. permanent organ som är knutet till samerådet. Nämndens organisation och arbete har tidigare redovisats (se avsnitt 2.5).

Samekonferensen är beslutande organ och fastställer riktlinjerna för samerådets arbete. Konferensens beslut presenteras i form av resolutioner. Samerådets sekretariat finns i Utsjoki, Finland. Medel för samerådets administrativa kostnader beviljas av Nordiska ministerrådet. För samerådets nationella sektioner utgår bidrag från resp. land.

Nordiska samerådet har genom åren engagerat sig i en rad frågor för det samiska folket. Vid samekonferensen i Åre år av betydelse 1986 antogs ett samepolitiskt program. Där tas bl.a. upp frågor om rätt till land och vatten, samiskt språk och

självbestämmande,

samisk kultur samt samernas internationella rättigheter och Nordiska samerådet är sedan år 1977 anslutet till

skyldigheter.

of - Världsrådet för WCIP (World Council Indigenous People

urbefolkningar).

9.1.2 Nordiskt samiskt institut

Tanken på att skapa ett för alla samer i de tre nordiska länderna gemensamt organ till stöd för samisk kultur och samiskt språk går tillbaka i tiden. Genom anordnandet av nordiska samelångt konferenser och genom tillkomsten av det nordiska samerådet skapades till gemensamma överläggningar rörande

möjligheter

olika samefrågor över gränserna.

Det var inom dessa samarbetsorgan som frågan om ett nordiskt samiskt institut väcktes och närmare utvecklades. Men det var först sedan Nordiska rådet år 1968 rekommenderat regeringarna i Norge, Finland och Sverige att vidta åtgärder för att inrätta ett nordiskt sameinstitut samt utreda dess verksamhet och placering som frågan fick större aktualitet.

Nordiska ministerrådet beslutade i mars 1972 att ett nordiskt sameinstitut skulle inrättas och året därpå fastställdes dess statuter.

Nordiskt samiskt institut har till uppgift att tjäna den samiska i de nordiska länderna i syfte att förbättra befolk-

befolkningen

200 Samerna, ett nordiskt folk sou 199091

ningens ställning socialt, kulturellt, rättsligt och ekonomiskt bl.a. genom att

- förståelse skapa för, befästa och vidareutveckla samiskt språk och kulturliv, byggt på samiska traditioner och

värderingar,

- arbeta med

näringsfrågor, ekonomiska och rättsliga frågor samt miljöfrågor,

- arbeta med

utbildningsfrågor, undervisning och information.

Institutet skall göra inom olika områden. Det skall

utredningar

vidare ha viss konsulent- och Det skall

rådgivningsverksamhet.

samarbeta med universitet, högskolor och andra institutioner.

Nordiskt samiskt institut är förlagt till Kautokeino i Norge. Institutet leds av en styrelse och en institutschef. består

Styrelsen

av tolv ledamöter med suppleanter, vilka utnämns av Nordiska ministerrådet. Fem av ledamöterna utnämns efter av

förslag regeringarna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige och

övriga sju efter förslag av Nordiska samekonferensen.

Institutet har tre sektioner, en för och rätts-

näringsliv, miljö

frågor, en för samiska språket och kulturen samt en för

utbildning

och information.

Verksamheten finansieras medel från

huvudsakligen genom

Nordiska ministerrådet. En utvärdering av institutets verksamhet har nyligen gjorts och redovisats i rapporten av

Evaluering

Nordiskt samiskt institut. Frågan om institutets fortsatta verksamhet övervägs för närvarande.

9.1.3 Nordiska för och ren-

samarbetsorganet samespörsmål skötselfrågor

Redan i mitten av 1950-talet väcktes förslag i Nordiska rådet om en ökad samverkan mellan regeringarna och i Norge, Sverige Finland på renskötselns område. föranledde två rekom-

Förslaget

mendationer om sådan samverkan. I två särskilda till

tilläggsförslag

dessa rekommendationer fördes tankarna på ett gemensamt nordiskt organ för samefrågor fram. behandlades i

Förslagen

juridiska utskottet år 1962. Utskottet konstaterade att något egentligt nordiskt samarbete inte kommit till stånd på det officiella planet med avseende på samefrågor i allmänhet och inte heller

Samerna, ett nordiskt 201

folk

vad gäller de mera speciella renskötselspörsmålen. Utskottet fann det angeläget att ett permanent samarbetsorgan kom till stånd mellan regeringarna med behörighet att avhandla alla slag av same- och renskötselspörsmål. Samarbetsorganet skulle ha en rådgivande funktion med syftet att samordna och finna praktiska lösningar på för de tre länderna gemensamma samefrågor. På det officiella planet erfordrades en motsvarighet till Nordiska samerådet. Utskottet föreslog därför Nordiska rådet att rekommendera regeringarna att tillsätta ett sådant samarbetsorgan. Nordiska rådet biföll utskottets förslag och första möte hölls i

samarbetsorganets Helsingfors år 1965.

De tre ländernas delegationer i samarbetsorganet har vardera fem ledamöter, varav två samer. Samtliga ledamöter utses av regeringarna. Samarbetsorganet har ett kulturutskott och ett rennäringsutskott. Utskotten sammanträder ett par gånger om året. Härutöver har samarbetsorganet årligen ett plenarsammanträde. Samarbetsorganets beslut har formen av rekommendationer till regeringarna. Varje år avges en berättelse till Nordiska rådet.

Samarbetsorganet har bl.a. tagit upp frågor som rör renforskningen

och rennäringens lönsamhet. På kultursidan är sameskolorna, sameslöjden och den samiska språkvården några av de områden som man har ägnat sig åt.

För närvarande övervägs om skall förändras till

samarbetsorganet

sin struktur och bli ett renodlat Detta

regeringsorgan. regerings-

organ skulle möta en av Nordiska samerådet utsedd delegation för att överlägga i nordiska samefrågor. Initiativet till

förändringen

kommer från Nordiska samerådet.

9.1.4 Samarbetet mellan de nordiska

samerättsutredningarna

Under slutet av 1970-talet aktualiserades av olika skäl samepolitiska frågeställningar i Norge, och Finland. Detta fick till

Sverige följd att utredningar om samernas ställning i rättsliga och

kulturella avseenden tillsattes. Intresset fokuserades inte minst på

folkrättsliga aspekter.

Det norska samerettsutvalget, som tillsattes år 1980, skall

enligt

sina direktiv klarlägga frågor som rör rätten till naturresurserna i traditionella samiska bosättningsområden. har också

I uppdraget ingått att utreda frågan om en särskild grundlagsbestämmelse rörande samernas rättsliga ställning och frågan om ett samiskt

202 Samema, ett nordiskt

folk

folkvalt organ. l utvalget ingår bl.a. historisk och juridisk expertis och flera samiska representanter.

Samerettsutvalgets första betänkande (NOU 1984:18) Om samenes som i 1984, innehåller bl.a. en grundlig

rettsstilling, avgavs juni

av samernas i f olkrättsligt hänseende.

genomgång ställning

Betänkandet innehåller förslag om en grundlagsändring och om en särskild samiska förhållanden (sameloven). I sameloven lag om finns bl.a. bestämmelser om ett sameting. På grundval av förslagen beslutade år 1987 att inrätta ett sameting och år 1988

Stortinget att anta en i Sametinget påbörjade sin sameparagraf grundlagen.

verksamhet år 1989.

arbetar nu med om rätten till mark och Samerettsutvalget frågor vatten i de traditionella samiska bosättningsområdena. Utvalget kommer närmast att en redogörelse om rätten till mark

färdigställa

och vatten i Finnmark. Utvalget kommer därefter att gå vidare med övriga delar av det samiska bosättningsområdet i Norge.

som till att stärka det samiska språkets ställning i Förslag syftar officiella har utarbetats av samekulturutvalget i sammanhang betänkandena Samisk kultur og utdanning och

(NOU 1985:14)

1987:34) Samisk kultur og utdanning. De enkelte sektorer. (NOU till för en i maj 1990 till

Administrasjon. Förslagen ligger grund

Stortinget avgiven proposition (se avsnitt 4.6.1).

i Finland inrättades år 1960 och består av Samedelegationen i Lapplands län jämte åtta ledamöter, av vilka fyra

landshövdingen

samerna och Delegationen har

representerar fyra regeringskansliet.

bl.a. till att bereda samefrågor inom regeringskansliet.

uppgift

har inrättat en sektion med uppdrag att utreda

Samedelegationen

vilka som bör tillförsäkras samerna vad gäller naturtill-

rättigheter

som staten förfogar över. Sektionen, som alltså brukar gångar kallas samerättsutredningen, beslöt våren 1982 att närmare undersöka huruvida man i rättshistoriska källor kan finna grund för till land och vatten som samerna gör anspråk de rättigheter

Den finländska samerättsutredningen skall också granska

på.

samernas rättsliga ställning i belysning av de internationella

normer som är bindande för Finland. Till den finländska

rättsliga

är och samisk expertis knuten.

samerättsutredningen juridisk

rekommenderade Nordiska rådet I en rekommendation (nr 24/1976) Nordiska ministerrådet att utarbeta ett gemensamt program för att och bevara miljön i de samiska kärnområdena. I programskydda met skulle utredning av frågan om rättslig ingå bl.a. en samnordisk

Samerna, ett nordiskt folk 203

reglering av användningen av naturresurserna i de samiska områdena. Utredningen skulle syfta till att fastställa omfånget av

samernas rättigheter.

Sedan de tre samerättsutredningarna tillsatts fann Nordiska ministerrådet emellertid det mer ändamålsenligt att ett samarbete

kom till stand mellan utredningarna än att ytterligare en utredning

tillsattes. Ministerrådet utfärdade därför vissa riktlinjer för ett närmare samarbete.

Ett nära samarbete har också kommit till stånd. Flertalet förslag som lagts fram av utredningarna har diskuterats vid de möten som två gånger årligen har hållits med representanter för utredningarna. I vissa fall har diskussionerna varit ganska ingående, i andra mer översiktliga. Vi har lyckats komma fram till en gemensam

grundsyn i många viktiga samefrågor. Utredningarnas övervägan-

den och förslag kan alltså till stora delar sägas bygga på en gemensam nordisk grundsyn.

De mer övergripande frågorna om samernas ställning som ett folk

i Norden i dag och i framtiden har i olika sammanhang behandlats

i samarbetet mellan samerättsutredningarna.

Som inledningsvis angetts i detta kapitel har de tre samerättsutredningarna till sina resp. uppdragsgivare överlämnat en gemensamt utformad promemoria om vår uppfattning om samiskt medlemskap i Nordiska rådet. Frågan har varit föremål för ingående överväganden inom ramen för samarbetet. Vidare har ordf örandena i de tre samerättsutredningarna, som också nämnts, hösten 1988 i en rapport till Nordiska ministerrådet gemensamt redovisat vissa andra frågeställningar som varit föremål för överväganden inom ramen för samarbetet.

Flera frågor om samernas rättsliga ställning i Norden kommer att kvarstå även sedan de tre nationella samerättsutredningarna har avslutat sitt arbete. En del kan endast lösas inom ramen för ett gemensamt nordiskt utredningsarbete.

I de följande avsnitten redovisar vi sammanfattningsvis de uppfattningar som kommit till uttryck i den nyssnämnda rapporten och promemorian. Det gäller frågan om samiskt medlemskap i Nordiska rådet, behovet av en nordisk samekonvention och en nordisk sameombudsman samt frågan om ett nordiskt samordningsorgan liksom spörsmålet om ett nordiskt sameting. Vi delar de synpunkter som redovisas i sammanfattningen.

204 Samerna, ett nordiskt folk

9.2 Samisk representation i Nordiska rådet

Nordiska rådet är ett organ för samarbete mellan de nordiska parlamenten och de nordiska ländernas regeringar i frågor av gemensamt intresse. Det är inget beslutande organ utan avger endast rekommendationer till regeringarna.

Medlemmar av Nordiska rådet är valda parlamentariker, 16 från vardera av Danmark, Finland, Norge och Sverige samt 5 från Island. Dessutom ingår i rådet representanter för dessa länders regeringar. De representanterna har dock inte rösträtt. Sedan år 1984 är även Färöarna, Grönland och Åland företrädda i rådet med vardera tvá delegater, vilka räknas in i resp. nationalstats delegation.

Nordiska samerådet har sedan år 1966 arbetat för att få till stånd någon form av samisk representation i Nordiska rådet. Den åttonde nordiska samekonferensen i Snåsa år 1974 uttalade krav på fullvärdigt medlemsskap för samerna i rådet. Detta krav har Nordiska rådet hittills avvisat. Sedan år 1984 har emellertid en representant från Nordiska samerådet fått delta som observatör vid Nordiska rådets sammanträden.

Nordiska samerådet bad år l983 de nordiska samerättsutredningarna att ta upp frågan om samisk representation i Nordiska rådet. Utredningarna har, som tidigare nämnts, till sina resp. uppdragsgivare överlämnat en gemensamt utformad promemoria om vår uppfattning om samisk medlemskap i Nordiska rådet. Våra synpunkter kan sammanfattas enligt följande (jfr bil. 2):

När Nordiska rådet bildades var det uteslutande tänkt som ett organ för samarbete mellan de självständiga nordiska staterna. Senare har emellertid som nämnts Färöarna, Grönland och Åland fått representation i rådet. Detta har enligt vår mening ändrat Nordiska rådets karaktär i riktning mot att bli ett samarbetsorgan mera för Nordens folk än för dess stater. Det är denna utveckling som enligt vår mening aktualiserar spörsmålet om att ge samerna plats i Nordiska rådet.

Det centrala argumentet för att samerna bör vara representerade i Nordiska rådet är att samerna är ett av Nordens folk och att de har en lika stark historisk hemortsrätt i Norden som något annat nordiskt folk. Av de nordiska folken är det i dag endast samerna som inte är representerade i Nordiska rådet, trots att det samiska folket utifrån sin historiska och språkliga gemenskap och sin

ett nordisk! Samerna, folk 205

känsla av samhörighet över kan vara

nationsgränserna sägas det

mest nordiska av folken i Norden.

Det har anförts både rättsliga, praktiska och politiska argument för ståndpunkten att samerna inte bör vara i rådet. representerade Särskilt vikt har lagts vid att samerna inte intar författnågon ningsmässig särställning i de länder som har en samisk

befolkning.

Inget av de argument som anförts mot en samisk representation i Nordiska rådet är emellertid vår särskilt

enligt bedömning tungt

vägande.

Det torde vara helt klart att det inte finns

folkrättsligt något som

hindrar att ge samerna en officiell i det ställning nordiska samarbetet så länge de endast erhåller utan att rättigheter samtidigt åläggas några skyldigheter. Här kan paralleller dras med Färöarna, Grönland och Åland.

Det tyngst vägande skälet för att inte bereda samerna i plats Nordiska rådet har som nämnts vara att samerna - till angetts skillnad från färöingar, och - inte har

grönlänningar alänningar

någon författningsmässig särställning i resp. land. Sedan folkvalda samiska organ har etablerats i Finland och Norge och, såvitt nu kan bedömas, inom en snar framtid även kommer att införas i Sverige, kan det sättas i fråga om detta fortfarande argument håller. Det bör även erinras om att en

författningsmässig särställ-

ning inte är någon nödvändig för en samisk

förutsättning repre-

sentation i Nordiska rådet. De nordiska staterna är suveräna att bedöma vem som skall vara med i rådet.

Ett samiskt deltagande i Nordiska rådet kommer att resa en del praktiska frågor. Flertalet av dessa kan lösas på samma sätt som gjorts när Färöarna, Grönland och Åland blev i representerade rådet. Att samerna är bosatta inom flera nordiska stater motiverar naturligtvis särskilda lösningar i vissa avseenden.

Några av de viktigaste som reses i samband med

frågorna samisk

representation är hur många företrädare samerna skall ha i rådet, vilket förhållande dessa skall ha till staternas delegationer, bland vilket lands samiska medborgare skall representanterna väljas och vem som skall välja dem.

Rent praktiskt sett skulle det vara enklast om samerna

naturligtvis

erhöll tre delegater i Nordiska en för land. rådet, varje Starka skäl talar emellertid för att man använder det mönster som gäller

206 ett nordiskt Samerna, folk

för de tre områdenas representation. Det skulle självstyrande innebära att två samiska delegater utsågs, och att de ingick i staternas delegationer.

Om de samiska skall räknas med i de nationella delegaterna bör det tillskapas en ordning som anger vilket delegationerna, lands som de samiska delegaterna skall väljas frán. Det medborgare framstår som naturligt att fördela de två samiska mandaten så att de inte är besatta med samer från samma land. Närmast

samtidigt

till hands är kanske väljs i tur och ordning från att delegaterna de tre aktuella staterna. Eftersom val av delegater till Nordiska rådet sker år innebär det under en treårsperiod att en varje två på följande år utses bland samerna i samma

delegat varandra

land under det att man det tredje året inte utser någon från det landet. Alternativt kan man tänka sig att en av delegaterna alltid bland samerna i Norge eftersom de flesta samerna är bosatta

väljs

under det att den andra delegaten väljs vartannat âr frán där, Sverige resp. Finland.

Vad vem som skall de samiska delegaterna är gäller frågan välja det vår att föredra om detta kunde göras av ett

enligt mening

nordiskt folkvalt samiskt Man kan här tänka sig ett organ. nordiskt sameting som ett organ valt av de nationella folkvalda samiska organen i varje land.

En alternativ skulle kunna vara att Nordiska samerådet

lösning

anförtros uppgiften. Eftersom det organet har en begränsad representativitet är det emellertid en mindre tillfredsställande

ordning.

Vidare måste man ta ställning till om de samiska delegaterna skall bland medlemmarna av det organ som utser dem eller

väljas

om också andra samer kan utses som delegater. Närmast till hands att gå på det förstnämnda alternativet, vilket också

ligger

överensstämmer med vad som gäller för övriga parlamentarikerdelegater.

kan sägas att Samernas långvariga bosätt-

Sammanfattningsvis

i Norden och den omständigheten att samekulturen

ningshistoria

endast finns i Norden, motiverar att samerna i detta sammanhang behandlas annat sätt än de etniska minoriteterna i

på övriga

Norden. Det finns dessutom anledning att erinra om den ökade internationella förståelsen för urbefolkningarnas situation, vilket bl.a. har kommit till uttryck iden nyligen reviderade lLO-konventionen om urbefolkningar.

sou 1990:91 Samerna, ett nordiskt 207

folk

9.3 En nordisk samekonvention

9.3.1 1751 års kodicill

Riksgränsen mellan Sverige och Norge som fastställdes år 1751 kom att skära rakt igenom de områden som samerna av ålder nyttjat. De nomadiserande samernas sommarland kom att ligga i Norge, medan deras vinterland låg i Sverige/Finland. De båda staterna kände sig därför förpliktade att träffa särskilda överenskommelser för att trygga samernas möjligheter att i princip oberoende av riksgränsen leva och utöva sin näring på samma sätt som skett av ålder. Dessa överenskommelser intogs i en särskild bilaga till gränstraktaten som brukar kallas lappkodicillen.

En närmare redogörelse för lappkodicillen har intagits i vårt delbetänkande Samernas folkrättsliga ställning (SOU 1986:36 s. 74).

Lappkodicillen är i första hand ett folkrättsligt dokument som reglerar frågor om medborgarskap, rätt till land och vatten, neutralitet i krig, intern förvaltning och rättsordning med egna domstolar. Staterna har i kodicillen gått långt i att sätta egna nationella intressen tillbaka till förmån för samerna och deras näringsutövning. Samerna fäster stort avseende vid lappkodicillen som ibland kallas samernas Magna Charta.

Numera har lappkodicillen i allt väsentligt förlorat sin omedelbara rättsliga aktualitet. Renbetesfrâgorna, som upptar huvuddelen av kodicillen, regleras genom en särskild renbeteskonvention mellan Norge och Sverige. De bestämmelser i kodicillen som i övrigt behandlar samernas ställning har däremot aldrig fått några moderna efterföljare. De särskilda domstolarna upphörde exempelvis att fungera i början av 1800-talet utan att några motsvarande organ inrättades.

9.3.2 En ny nordisk samekonvention

Det gemensamma ansvar för samerna som de nordiska staterna pátog sig genom kodicillen år 1751 har inte upphört, men det är i dag inte preciserat i klara rättsliga förpliktelser. Det kan därför finnas behov av en ny nordisk samekonvention.

208 Samerna, ett nordiskt folk

En ny samekonvention bör inte ersätta 1751 års kodicill med sitt särskilda symbolvärde för samerna. En nordisk samekonvention kunde i stället ge uttryck för vår tids uppfattning om vilket skydd som tillkommer samerna enligt allmänna folkrättsliga regler och eventuellt förstärka detta.

De krav som ställs på staterna enligt den allmänna folkrätten är mycket allmänt hållna och svåra att tillämpa i konkreta fall. Med en ny konvention skulle det folkrättsliga skyddet kunna preciseras. Det skulle vara av värde för såväl de nordiska staterna som samerna om de f olkrättsliga reglerna gjordes mer direkt tillämpliga på de särskilda samiska frågeställningarna. Även för det internationella arbetet med urbefolknings- och minoritetsfrägor skulle en nordisk konvention i ämnet vara av stort värde.

De nordiska länderna har sedan länge arbetat med att inom en rad områden söka harmonisera de nationella författningarna. I detta sammanhang kan man särskilt peka på samarbetsavtalen år 1971 mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, 1974 års mil jökonvention mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige samt den tidigare nämnda nordiska språkkonventionen från år 1981 (se avsnitt 4.5). Erfarenheterna från detta arbete bör utgöra en god grund för arbetet med en ny samekonvention.

De nordiska staternas gemensamma ansvar för den samiska kulturen och deras folkrättsliga skyldighet att positivt särbehandla samerna skulle kunna komma till uttryck i konventionen. Staterna skulle kunna förplikta sig att ekonomiskt och på annat sätt stödja samerna i deras ansträngningar att bevara sin kultur och leva vidare som ett folk i Norden. De skulle också kunna åta sig att så långt möjligt samordna sina insatser.

Markens och vattnets betydelse som bas för samiska näringar borde markeras. Konventionen skulle kunna innehålla bestämmelser om skydd mot långtgående exploateringar av naturresurserna.

Staternas skyldigheter att medverka till att det samiska språket bevaras och ges möjligheter att utvecklas kunde också vara angeläget att understryka. Samordningen av staternas insatser är ju särskilt viktig i detta sammanhang.

Genom konventionen skulle ett särskilt kontrollorgan kunna inrättas. De internationella konventionerna om skydd för mänskliga rättigheter och minoritetsskydd innehåller i allmänhet föreskrifter om sådana organ. FN:s människorättskommitté och Europadomstolen

l

I

i

l

l

I

_, _, m

Samerna, ett nordiskt folk 209

är exempel på kontrollorgan knutna till internationella konventioner.

Som framgår av den fortsatta framställningen finns skäl att även överväga att i konventionen reglera en nordisk sameombudsmannainstitution och ett nordiskt sameting.

9.4 En nordisk sameombudsman

I såväl Sverige som Norge och Finland finns ombudsmannainstitutioner som medborgarna kan vända sig till för att bl.a. få besked om hur man i enskilda ärenden skall kunna ta till vara sin rätt. I Sverige finns en särskild ombudsman mot etnisk diskriminering.

I den samiska debatten har frán och till frågan om en nordisk sameombudsman dykt upp. För närvarande finns det inte någon nordisk ombudsman inrättad för nágot ändamål. Nordiska rådets presidiesekretariat har dock år 1986 framfört tanken på en nordisk ombudsmannainstitution med uppgift att bevaka att de nordiska avtalen inom olika samhällssektorer tillämpas i praktiken.

Det torde knappast vara möjligt att ge en nordisk sameombudsman ställning av tillsynsmyndighet i vedertagen bemärkelse över förvaltningen i de tre länderna. En sådan ordning skulle komma i konflikt med grundläggande konstitutionella principer i resp. land. Vi menar emellertid att en nordisk sameombudsman trots detta skulle kunna spela en viktig roll. Ombudsmannen skulle genom

överläggningar med statliga och kommunala myndigheter, företag

och organisationer samt genom opinionsbildning, information och pá annat sätt kunna främja det samiska folkets ställning i Norden. Ombudsmannen skulle alltså ha till uppgift att föra samefrågorna framåt och att söka förebygga missförhållanden och konflikter pá grund av bristande kunskaper om samiska förhållanden. Han skulle

kunna hos regeringarna väcka förslag om lagändringar och lämna

underlag för andra politiska beslut. Ombudsmannen skulle också kunna ta emot klagomål frán enskilda och genom kontakter med myndigheter etc. bidra till att lösa frågorna.

Inrättandet av en nordisk sameombudsman är inte beroende av att en nordisk samekonvention kommer till stånd. Det ligger dock närmast till hands att införa ombudsmannainstitutionen genom en konvention.

210 Samerna, ett nordiskt folk

9.5 Ett nordiskt samordningsorgan

Många samefrágor är som tidigare påpekats av nordisk karaktär och därför väl lämpade för nordiskt samarbete. l samarbetet mellan de nordiska samerättsutredningarna har vi även sett klara fördelar med att ur ett nordiskt perspektiv behandla frågor som i första hand kanske uppfattas som rent nationella. Vår erfarenhet är att man hårigenom kan få samiska frågor belysta utifrån nya infallsvinklar med djupare analyser och ofta bättre förslag till

lösningar som följd.

Samarbetet har lett till tidsvinster i samerättsutredningarnas arbete och till att flera förslag utformats så att de harmoniserar. Vid sidan av sådana effektivitetsvinster har samarbetet lett till vissa gemensamma ståndpunkter som kan ligga till grund för en gemensam nordisk samepolitik. En förutsättning för ett väl fungerande nordiskt samarbete är dock att insatserna för samerna är väl samordnade på det nationella planet - inom regeringskanslierna och övrig administration.

Som tidigare har redovisats finns samarbete i samefrágor etablerat inom flera områden. Ett exempel är det fasta utskottet, dvs. det organ för rennäringsfrågor som inrättades genom 1972 års renbetetskonvention mellan Norge och Sverige.

Under várt arbete har vi emellertid uppmärksammat att projekt och utredningar bedrivs rent nationellt trots att förutsättningar för nordiskt samarbete torde föreligga. Vi har också att

iakttagit

utredningar bedrivs parallellt i de nordiska länderna utan att samarbete kommer till stånd.

Det norska samekulturutvalget har i sitt första betänkande (NOU 1985:14) Samisk kultur og utdanning, avsnitt 4.3.3, konstaterat att det är naturligt att de nordiska samarbetstraditionerna på detta område utvecklas. Vi delar denna uppfattning.

En nordisk samekonvention är inte en förutsättning för ett närmare nordiskt samarbete. Ett sådant samarbete borde ändå vara naturligt när olika samefrágor aktualiseras. Detta förutsätter att pågående och planerade projekt och utredningar är kända på olika nivåer inom de tre länderna.

I första hand bör ett närmare samarbete komma till stånd mellan de departement och ministerier i de olika länderna som handhar samefrágor. Nackdelen med denna form av samarbete är emellertid

i

l

l

sou 1990:91 Samerna, ett nordiskt 211

folk

att den - om problemet inte uppmärksammas kan utesluta samerna från samarbetet. l vissa frågor kan det därför finnas behov av ett mellanstatligt organ där samerna är representerade.

Ett annat sätt att söka lösa samarbetsproblemet kan vara att förstärka det nordiska samarbetsorganet för samespörsmál och renskötselfrágor. Organet fyller i dag, såvitt vi kunnat bedöma, inte helt den viktiga funktion som var avsedd när organet inrättades. Om organet tillfördes erforderliga resurser bl.a. i form av ett kansli torde goda finnas för att kunna klara

förutsättningar manga av samordnings- och samarbetsfrágorna. Som tidigare

nämnts övervägs för närvarande samarbetsorganets framtida struktur och funktion.

En annan tänkbar är givetvis att de tre

utveckling regerings-

kanslierna samarbetade direkt med ett representativt folkvalt organ på nordisk nivå, kanske ett nordiskt sameting.

Sammanfattningsvis kan sägas att en ökad samordning och ett ökat samarbete över nationsgränserna kommer att leda till en mer enhetlig nordisk samepolitik samtidigt som effektivitetsvinster erhålls.

9.6 Ett nordiskt sameting

Nordiska samerádet (se avsnitt 9.1.1) har enligt sina stadgar till uppgift att tillvarata samernas intressen - ekonomiska, sociala och kulturella - ett med samernas pá respektive medborgarskap

förenligt sätt.

Samekonferensen och Nordiska samerádets ställning som övergripande organ försvagas av att delegaterna frán svensk och norsk sida utses av organisationer och inte av folkvalda församlingar. Alla samiska organisationer är för övrigt inte representerade. När sameting etablerats i samtliga tre länder torde man kunna räkna med att samtliga delegationer till samekonferensen utses av folkvalda samiska organ. Samerna får då en indirekt folkvald samekonferens - ett nordiskt - som kan utse det

sameting

Nordiska samerádet.

Även andra organisationsförändringar kan komma i givetvis fråga.

Ledamöterna i ett eventuellt nordiskt sameting skulle ju kunna utses i direkta val i samband med valen till sametingen. Möjligheterna att förändra organisationsbilden kommer säkert att

ett nordisk! 212 Samerna, folk

diskuteras bland samerna och vi vill betona att denna fråga

naturligtvis ytterst år en samisk angelägenhet.

Även från de nordiska staternas sida torde det finnas ett intresse får ett folkvalt nordiskt organ. Staterna kan ju för att samerna av ett mer utvecklat samarbete i samefrågor komma att till följd behöva en representativ motpart på den samiska sidan. l anslutning om även ett nordiskt sameting skall inrättas härtill bör övervägas en samekonvention. En sådan ordning skulle onekligen ge genom en starkare och mer officiell ställning. De samiska syntinget är också i detta sammanhang av avgörande betydelse. punkterna

9.7 Några sammanfattande synpunkter

Vi oss kunna konstatera att det finns goda möjligheter att tycker nordisk i centrala samepolitiska frågor. Det borde skapa enighet nordiska initiativ. Få därför finnas förutsättningar för gemensamma områden torde vara så väl lämpade för nordiskt samarbete som det Problemen är varandra mycket lika i Norge, Sverige samepolitiska. Nordiska i olika avseenden borde vara mer och Finland. satsningar ekonomiska än nationella projekt. Att det finns effektiva och strukturella skillnader mellan närings- och kulturadministration, m.m. i de tre länderna, kan knappast vara ett bidragssystem avgörande hinder för gemensamma satsningar.

finns också områden där ett aktivt samarbete pågår och det Det finns stora projekt. Nordiskt samiskt institut är ett gemensamma Men på centrala områden, t.ex. vad gäller språkexempel på detta. litteraturstöd m.m., finns och skolfrágor, rennäring, sameslöjd, mindre av nordiskt samarbete än vad man kan ha anledning att

förvänta.

är tiden för ett samnordiskt initiativ i

Enligt vår mening mogen

att låta samerna få del i den nordiska som ett

syfte gemenskapen

nordiskt folk. Ett gemensamt nordiskt utredningsarbete, förslagsvis under Nordiska rådets huvudmannaskap, anser vi bör komma till stånd. Den rapport som ordförandena i de tre nationella samerättsöverlämnat till Nordiska ministerrådet hösten 1988 utredningarna bör kunna som för direktiven för det arbetet. tjäna underlag om samisk i Nordiska rådet är dock enligt

Frågan representation

tillräckligt beredd för att kunna behandlas i rådet vår bedömning med ett för samerna gynnsamt resultat.

sou 199091 Samerna, ett nordiskt folk 213

Vi vill avslutningsvis göra följande reflektion. De nationella

arbete har rönt stort intresse i många

samerättsutredningarnas

länder med inhemska minoriteter och urbefolkningar. De

egna nordiska staterna har ett gott anseende när det gäller att försvara och stärka mänskliga Det sätt pa vilket de nordiska

rättigheter.

staterna behandlar den samiska minoriteten kan därför bli av

för andra staters vilja och förmåga att söka lösa egna betydelse minoritetsfrágor.

sou 1990:91 215

10 KOSTNADERNA OCH FINANSIERINGEN

10.1 Sprákreformen

Vára förslag pá detta område leder till kostnader för det allmänna, främst för tolkning och översättning till och från samiska vid de statliga och kommunala myndigheter som berörs av reformen. Förslagen kommer också att medföra vissa kostnader för utbildning

och för personalförstärkningar vid några myndigheter.

l0.l.l De statliga myndigheterna

I avsnitt 7.9 har vi uppskattat antalet ärenden inom rennâringsadministrationen där myndigheter kommer att fä översätta skrivelser frán samiska och avfatta beslut på samiska till omkring l 000 per år. Merparten av dessa ärenden torde komma att handläggas vid länsstyrelsen i Norrbottens län, ett mindre antal vid länsstyrelsen i Västerbottens län och endast enstaka vid länsstyrelsen i Jämtlands län.

Det allt övervägande flertalet av ärendena rör frågor där beslut avfattas på förtryckta beslutsblanketter, inte sällan genom en kryssmarkering. Det innebär att en stor del av översättningsarbetet kommer att bestå i att översätta dessa blanketter till samiska. Initialkostnaderna kan därför bli förhållandevis höga, för att därefter sjunka till en betydligt lägre nivå. Arbetet med att översätta blanketter och förtryckta eller standardiserade beslutsmotiveringar får utföras av särskilda översättare utanför myn-

digheterna.

Vid länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län torde de muntliga kontakterna pá samiska med allmänheten klaras med befintlig personal. Samma bedömning kan i viss män också göras när det gäller att översätta inkommande skrivelser. I Jämtlands län torde dock kontakterna på samiska uteslutande få ske med hjälp av särskilda tolkar. Samma bedömning gäller lantbruksstyrelsen.

Det är givetvis vanskligt att uppskatta kostnaderna för tolkning och översättning inom rennäringsadministrationen. Vár bedömning är att kostnaderna kan beräknas till 300 000 kr för det första

216 Kostnaderna och finansieringen

året, för att därefter komma att uppgå till i runda tal två tredjedelar av det beloppet.

Styrelsen för samefonden handlägger årligen ca 30 ärenden. Styrelsen behöver biträde med all översättning till och från samiska som kan förekomma vid myndigheten. Vi uppskattar den årliga kostnaden till 20 000 kr. Vid framräkningen av detta belopp har vi utgått från att de uppgifter som i dag ligger pá samefondens kulturdelegation förs över till det av oss föreslagna

sametinget.

I allt väsentligt torde kontakter med sameskolstyrelsen på samiska kunna ske utan att särskild tolk eller översättare behöver anlitas.

Enligt vårt förslag får sametinget till uppgift att leda det samiska språkarbetet, huvudsakligen genom den samiska språknämnden vid

tinget. Sametinget skall också kunna anvisa myndigheter lämpliga

tolkar och översättare. De uppgifter som läggs på Sametinget

fordrar att ytterligare en person, utöver de vi tidigare föreslagit,

anställs vid dess kansli. Den årliga lönekostnaden, inkl. lönekostnadspåslag, kan beräknas till 280 000 kr. Med ytterligare administrativa kostnader och kostnaderna f ör språknämndens sammanträden m.m. kan den årliga kostnaden uppskattas till 400 000 kr.

Vi föreslår att statliga myndigheters föreskrifter, allmänna råd och information i övrigt som huvudsakligen riktar sig till samer skall översättas till samiska. Även vad gäller denna verksamhet kan kostnaderna komma att variera ganska kraftigt över åren. En rimlig årskostnad att kalkylera med är enligt vår bedömning 50 000 kr.

För de statliga myndigheterna skulle sålunda den totala kostnaden för reformen uppgå till 770 000 kr för det första året och

670 000 kr för de efterföljande.

l0.l.2 Den kommunala försöksverksamheten

Kostnaderna för den kommunala försöksverksamheten är naturligtvis beroende av hur många kommuner som kommer att delta i verksamheten. Dessutom påverkas kostnaderna av vilka kommuner som blir försökskommuner. Enkelt uttryckt kan man säga att ju fler samiska dialekter det finns i kommunen desto högre blir kostnaderna.

Kostnaderna och finansieringen 217 SOU 1990-91

Vid beräkningen av kostnaderna för försöksverksamheten utgår vi från att försöksverksamhet kommer att bedrivas i två kommuner. Det är rimligt att anta att i första hand Kiruna och Gällivare kommer att bli aktuella för försöksverksamheten.

I avsnitt 7.9 har vi försökt att av vilken

ge en bild omfattning

som tolk- och översättarverksamheten skulle få i Kiruna kommun om våra förslag förverkligas. Vi har därvid kommit till slutsatsen att det skulle vara tillräckligt med en heltidsanställd tolk för att klara uppgiften. Skulle tidvis behov uppstå av tolk-

ytterligare

eller översättarinsatser bör det kunna via

tillgodoses sametingets tolkförmedling. Det är enligt vår bedömning rimligt att uppskatta

kostnaden för sådana extrainsatser till 100 000 kr för det första året, för att därefter halveras. Den årliga lönekostnaden, inkl. lönekostnadspáslag, för en fast anställd tolk kan beräknas till 280 000 kr. Till detta kommer vissa administrations- och informationskostnader. Den totala kostnaden för det första årets försöksverksamhet anser vi kan beräknas till 450 000 kr.

Det är rimligt att utgå från att kostnaden för försöksverksamhet i Gällivare kommun skulle uppgå till samma belopp. Totalt skulle sålunda kostnaden för den kommande försöksverksamheten uppgå till 900 000 kr för det första året och 800 000 kr för de efterföljande, om Kiruna och Gällivare blir försökskommuner.

10.1 .3 Utbildning m.m.

Utbildningen av tolkar och översättare torde komma att medföra kostnader för i första hand institutionen för samiska vid universitetet i Umeå. De medel som behövs för detta ändamål bör belasta det anslag som finansierar tolk- och översättarinstitutets verksamhet. Detsamma gäller kostnaderna för att ta fram ordlistor o.d. för de berörda myndigheterna. Några ytterligare medel behöver alltså inte avsättas för dessa ändamål. För att klara den

ytterligare arbetsbelastning som våra förslag kommer att medföra för institutionen, har vi föreslagit att den tillförs ytterligare ett lektorat. Finansieringen av detta bör kunna klaras om-

genom prioritering inom universitetets anslag.

Vårt förslag att alla samer som inte fått en

grundläggande utbildning i samiska skall ha rätt att kostnadsfritt få en sådan utbildning leder givetvis till vissa kostnader för det allmänna.

218 Kostnaderna och finansieringen

Själva kurskostnaden inkl. läromedel torde obetydligt överstiga 100 kr per kursdeltagare. Vi bedömer det inte vara sannolikt att den årliga kostnaden kommer att överstiga 20 000 kr. Som angetts i avsnitt 7.ll utreds för närvarande frågan om vuxenstudiestöd. Vi redovisar därför inga kostnadsberäkningar i den delen.

l0.l.4 Finansieringen

Kostnaderna kan budgetmåssigt delas upp i två grupper, statsbidrag

och förstärkning av vissa myndigheters förvaltningsanslag. Till den

förra gruppen hör bidraget till den kommunala försöksverksamheten. Till den senare medel som skall tillföras statliga myndigheter, i första hand de tre länsstyrelserna.

Våra förslag om samisk språklagstiftning syftar ytterst till att

värna den samiska kulturens framtid i Sverige. Det ligger enligt vår bedömning därför närmast till hands att, i den mån finansiering inte angetts i föregående avsnitt, finansiera reformen ur anslag som syftar till att med kulturpolitiska insatser stärka gruppers eller regioners utveckling och identitet. De alternativ som

då ligger närmast till hands är utbildningsdepartementets anslag

Bidrag till samisk kultur eller industridepartementets anslag Särskilda regionalpolitiska strukturátgärder m.m. Skulle det förra aktualiseras bör det tillföras ytterligare medel ut treårsprogrammet för ökade kulturinsatser. Det senare anslaget kan aktualiseras, eftersom det bl.a. är avsett att möjliggöra kulturinsatser till stöd för den regionala utvecklingen i de tre nordligaste länen. Det målet synes väl kunna motsvara ambitionen i vara förslag.

10.2 Övriga förslag

Våra förslag om ändringar i rennäringslagen leder till att läns-

styrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län kommer att få pröva ansökningar om i första hand tillstånd för samer som inte är samebymedlemmar att få utöva den jakt- och fiskrätt som ingår i samernas renskötselrätt. Vi har uppskattat att mindre än 100 personer kommer att kunna få sådant tillstånd. Vidare kan man räkna med att antalet ansökningar från dessa personer om jakt- och fiskerättsupplátelser enligt 32 §rennäringslagen kommer att minska. Reformen torde därför kunna genomföras utan några

personalförstärkningar.

Kostnaderna och 219

finansieringen

Förslagen bedöms inte heller medföra nâgra beaktansvärda ekonomiska konsekvenser för andra enskilda intressen. Det bör erinras om att länsstyrelsen vid av om tillstånd skall

prövning ges

har att även beakta samebyns och dess medlemmars behov. Viss hänsyn avses också kunna tas till andra jakt- och fiskeintressenter i området.

FÖRFATTNINGSKOMMENTARER

1. Förslaget till lag om rätt att använda samiska vid vissa

statliga myndigheter m.m.

1 § Enskilda har enligt denna lag rätt att använda samiska vid

kontakt med

1. lantbruksstyrelsen i rennäringsfrágor,

2. länsstyrelserna i Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens

län i ärenden enligt rennäringslagen (1971:437) och i ren-

närings/râgor i övrigt,

3. styrelsen för samefonden och

4. sameskolstyrelsen.

Regeringen får föreskriva att andra myndigheter skall

omfattas av föreskrifterna i denna lag.

Om rätten att använda samiska vid kontakt med Sametinget

finns bestämmelser i 2 kap. 9 § samelagen (199I:00).

Enligt paragrafens första stycke får samiska användas vid kontakt

med vissa uppräknade statliga myndigheter.

Rätten att använda samiska vid kontakt med lantbruksstyrelsen

avser endast rennäringsfrágor. Till rennäringsfrágor hör i detta

sammanhang inte bara frågor som i snäv bemärkelse rör själva renskötseln utan även frågor om upplåtelse enligt 32 § ren-

näringslagen och frågor som rör markförvaltningen ovan

odlingsgränsen.

Riksdagen har beslutat (BoU l989/90:4 och 9, rskr. 89). att länsstyrelserna den l juli 1991 skall omorganiseras. De nya länsstyrelsernas ansvarsområden skall omfatta också de verksamheter som i dag bedrivs av bl.a. lantbruksnämnderna. Sedan den l juli 1986 pågår för övrigt i Norrbottens län en försöksverksamhet med en sådan samordnad länsförvaltning. Från den l juli l99l kommer alltså de nya länsstyrelserna att ansvara för den regionala rennäringsadministrationen i dess helhet också i Jämtlands och Västerbottens län.

Vid de tre nämnda länsstyrelserna kommer således att handläggas dels rennäringsfrágor enligt den nyss nämnda definitionen, dvs. ärenden som i dag (om man undantar Norrbottens län) handläggs

vid lantbruksnämnderna, dels ärenden som redan i dag enligt rennäringslagen skall handläggas vid länsstyrelsen. Det gäller bl.a. ärenden om medlemskap i sameby (ll §), tvángsslakt av renar (71 §), förordnande av syssloman (72 §), registrering av renmärke (74 §) och överklagande av beslut av bystämma (97 §). Rätten att använda samiska vid de tre angivna länsstyrelserna omfattar bl.a. samtliga dessa ärenden.

Det bör understrykas att rätten att använda samiska vid de tre länsstyrelserna också innefattar de lokalkontor som är knutna till rennäringsadministrationen vid länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län.

Överklagas ett beslut i ett ärende vid de nämnda länsstyrelserna i vilket samiska har fått användas, fár samiska användas i den högre instansen om beslutet skall överklagas till lantbruksstyrelsen som ju omfattas av regleringen. Skall ärendet överklagas till kammarrätten eller regeringen fár däremot samiska inte användas i den högre instansen. Eftersom skrivelsen med överklagandet enligt 23 § förvaltningsprocesslagen skall ges in till den myndighet som har meddelat beslutet fár emellertid själva överklagandeskriften även i dessa fall vara avfattad på samiska. Det samma gäller vid överklagande av beslut som meddelats av sameskolstyrelsen. [detta fall blir det sålunda en uppgift för beslutsmyndigheten att se till att skrivelsen med överklagandet blir översatt till svenska.

Det samiska språket innefattar flera olika dialekter (se avsnitt 2.2). I Sverige talas nordsamiska, lulesamiska, arjeplogssamiska (även kallad pitesamiska), umesamiska och sydsamiska. Nordsamiska är den vanligast förekommande dialekten. Rätten att använda samiska vid de angivna myndigheterna avser samtliga dialekter. En regional myndighet bör dock kunna utgå från att tolkservicen skall inriktas pá den samiska dialekt som är dominerande inom regionen. Beredskap för tolkning på nordsamiska kan dock behöva finnas vid myndigheter som ligger utanför det traditionella nordsamiska sprakomrädet. För de centrala myndigheterna torde det främst bli fråga om tolkning pá nordsamiska.

Rätten att använda samiska tillkommer enskilda. Det innebär att inte bara enskilda personer, utan också t.ex. samebyar, sameföreningar och samiska organisationer i övrigt äger rätt att använda samiska vid kontakt med de aktuella myndigheterna. Däremot kan inte myndigheter vid kontakt med varandra bruka samiska med stöd av paragrafen. Något krav pä att den som skall fä använda samiska skall vara same uppställs inte.

Författningskommentarer

Enligt andra stycket får regeringen föreskriva att andra statliga myndigheter än de som räknas upp i första stycket skall omfattas av lagens föreskrifter. Det kan gälla både etablerade myndigheter och nya.

I tredje stycket erinras om de mer långtgående föreskrifter om användande av samiska vid sametinget som finns i till

förslaget lag

om ändring i samelagen.

2 § Rätten att använda samiska avser såväl som muntlig skriftlig kontakt med myndigheten. Myndigheten fâr bestämma särskilda tider för samisktalandes besök och telefonsamtal.

Rätten att använda samiska avser såväl som

muntlig skriftlig

kontakt med myndigheten. Rätten är inte till formella

begränsad

ärenden, utan omfattar också t.ex. rádfrågning och begäran om information.

Den skriftliga kontakten kan avse en ansökan eller ett överklagande som ges in på samiska. Det kan också röra ett sig om skriftligt yttrande på samiska till myndigheten.

Muntliga kontakter kan bli aktuella inte bara besök vid personliga vid myndigheterna, utan också vid telefonsamtal. l paragrafen föreskrivs därför att myndigheterna får bestämma särskilda tider för samisktalandes besök och telefonsamtal. Detta innebär bl.a. att rätten att använda samiska vid kontakter kan komma att

muntliga

begränsas till myndigheternas kontor. Att så sker torde i många fall vara en förutsättning för att skall ha

myndigheterna möjlighet

att fullgöra sina skyldigheter vad gäller tolkservicen.

I Jämtlands län är antalet samisktalande så begränsat att det synes lämpligt att länsstyrelsen där i varje särskilt fall träffar överenskommelse med den samisktalande om tid för besök. l Norrbottens och Västerbottens län bör dock fasta tider för samisktalande besök och telefonsamtal beslutas av l Norrbottens län är

myndigheten.

det rimligt att tolkservice på samiska i vart ges vid länsstyrelsen fall en dag i veckan.

SOU 199():91

224 Författningskommentarer

en sökande. klagande eller annan part använt samiska 3 § Har i ett ärende skall myndighetens beslut avfattas även pa

samiska. bör använda samiska vid kontakt med

Myndigheten i övrigt

när det är lämpligt med hänsyn till ärendets en samisktalande

eller art och förhållandena vid myndigheten.

frágans

när de i l myndigheterna är I paragrafen anges § uppräknade

att använda samiska och när de bör göra det.

skyldiga

skall en avfatta beslutet i ett Enligt första stycket myndighet ärende också om samiska har använts av en sökande, på samiska, annan För att man skall kunna säga att klagande eller part. samiska har använts fordras att en part i de i ärendet avgörande har sin rätt att använda samiska. Det hänseendena utnyttjat alltså krav att parten vid samtliga kontakter uppställs inget pä i ärendet brukat det samiska språket. Har ett

med myndigheten

ärende initierats en framställning eller ansökan på samiska genom att översätta beslutet till

är myndigheten regelmässigt skyldig

samiska. Samma sak om en part skriftligen har yttrat sig på

gäller

samiska i ett ärende som anhängiggjorts av annan.

att inte ställer upp något krav

Det bör påpekas förvaltningslagen

skall skriftligen. Således kan den

pá att ärenden anhängiggöras

sin sak vid personligt besök vid mynsom så önskar framlägga kontor. Det är inte ovanligt att ett ärende anhängiggörs dighetens nedtecknar de uppgifter som den enskilde genom att tjänstemännen vid besöket en härför avsedd blankett som därefter lämnar på undertecknas av den enskilde.

beslut varigenom ärendet avgörs som mäste Det är enbart slutliga till samiska. Beslut under förfarandet omfattas översättas själva inte av föreskriften. Detsamma gäller myndighetens besked sålunda

etc. Dock av rekommendationen iandra i rádgivningsfrågor följer

i den som är lämplig bör använ-

stycket att samiska utsträckning

das också. i dessa fall.

avfattas samiska dialekt som sameparten har Beslutet skall på den använt i ärendet.

att den svenska och den samiska versionen av Det bör noteras Det är alltsa inte möjligt att beslutet skall expedieras samtidigt. det avfattade beslutet och därefter låta först expediera pä svenska översätta det till samiska.

sou 199mm Författningskommentarer 225

Andra stycket innehåller en rekommendation till

de i l § angivna myndigheterna att använda samiska i större än vad som

omfattning

följer av första stycket.

Rekommendationen avser inte bara formella ärenden utan också rådgivning etc. Det kan röra sig om såväl skriftlig som

muntlig

kommunikation.

Frågan om när en myndighet bör använda samiska får bedömas utifrån en lämplighetsavvägning där hänsyn skall tas till ärendets eller frågans art och förhållandena vid myndigheten. gånger

Många

kan användande av samiska i ett ärende leda till att handläggningen drar ut på tiden. Finns det inte någon samisktalande tjänsteman som kan handlägga ärendet bör vara

naturligtvis myndigheten

återhållsam med att bruka samiska i ärenden av förhållandevis brådskande natur.

I 2 § föreskrivs att samiska får användas vid muntliga kontakter med de i l § angivna myndigheterna. Det ligger i sakens natur att det inte får bli fråga om en envägskommunikation på samiska. Det som myndigheten har att säga vid den kontakten skall

muntliga

naturligtvis förmedlas på samiska till den som valt att använda samiska vid kontakt med myndigheten.

Endast i undantagsfall torde det komma i att låta översätta

fråga

handlingar som getts in av en annan myndighet till samiska.

4 § Statliga myndigheters föreskrifter. allmänna råa och

information i övrigt som huvudsakligen riktar sig till samer

skall översättas till samiska.

Bestämmelsen avser alla statliga myndigheter och inte endast de som räknas upp i l §. De myndigheter som har att befatta med

sig rennäringsspörsmål, sásom lantbruksstyrelsen, kan kanske oftast

komma att tillämpa bestämmelsen, men även riksskatteverkets föreskrifter o.d. som rör rennäringens beskattning omfattas av den.

Med övrig information avses broschyrer och informationsskrifter men också blanketter.

Det avgörande för om paragrafen skall tillämpas är om den aktuella informationen m.m. huvudsakligen riktar sig till samer. En

myndighet som ger ut en informationsbroschyr om samer eller

samiska förhållanden i syfte att öka kunskapen i dessa hänseenden

226 Författningskommentarer

bland allmänheten är sålunda inte skyldig att översätta broschyren till samiska. I en del fall kan det bli aktuellt att endast delvis Översätta innehållet i en föreskrift etc.

Det ankommer på resp. myndighet att besluta i vilka fall översätt-

bör ske. Det är lämpligt att myndigheten härvid samráder med

ning

sametinget.

Bestämmelsen tar i första hand sikte på nya föreskrifter m.m. l viss utsträckning bör dock även äldre material översättas. Det

sådana föreskrifter m.m. som kan beräknas komma att gälla

gäller

flera år framöver. Det uppställs inte något krav på att den samiska versionen skall föreligga samtidigt med den svenska. Det är emellertid angeläget att myndigheterna vinnlägger sig om att så snart som möjligt se till att en Översättning görs.

Att skall ske till samiska innebär inte att översätt-

översättning

skall till samtliga samiska dialekter. l princip har ning göras skyldigheten att översätta fullgjorts om översättning görs till en samisk dialekt. Om inte särskilda skäl talar för annat bör översättning göras till nordsamiska. När det gäller för samerna särskilt viktiga föreskrifter av mer bestående slag bör dock översättning göras till fler samiska dialekter.

5 § De kostnader som en myndighet haft för att översätta en

skriftlig handling från samiska till svenska kan (iterkrävas helt

eller delvis av den som gett in handlingen. om denna är allt/ör vidlyftig eller av ringa betydelse.

Kostnaden för tolkning och översättning enligt lagen skall enligt huvudregeln betalas av allmänna medel. Detta framgår mot-

sättningsvis av paragrafen.

I kan dock omständigheterna vara sådana att det

undantagsfall

inte är rimligt att det allmänna står för översättningskostnaden, i vart fall inte i dess helhet. Är en ingiven handling alltför

till sitt innehåll kan enligt paragrafen kostnaden för att

vidlyftig

Översätta den återkrävas helt eller delvis av den som gett in handlingen. Samma sak gäller när en ingiven handling har ingen eller ringa betydelse för ärendets handläggning.

Det bör understrykas att möjligheten att áterkräva kostnaden för

bör användas med stor återhållsamhet. Frågan om

översättning

återkrav bör aktualiseras endast i de fall den enskilde rimligen

SOU 1990591 Författningskommentarer 227

bort inse att det material han gett in i ärendet varit alltför vidlyf tigt eller haft ingen eller ringa betydelse i ärendet.

2. Förslaget till lag om försöksverksamhet avseende användande av samiska vid kommunala m.m.

förvaltningsmyndigheter

1 § I denna lag finns om föreskrifter försöksverksamhet avseende användande av samiska vid kommunala

förvaltnings-

myndigheter.

Av 8 § förvaltningslagen framgår motsättningsvis att svenska är det språk som skall användas vid de kommunala I

myndigheterna.

förevarande paragraf anges att även samiska får användas vid kommunala f örvaltningsmyndigheter inom de ramar som anges i de följande paragraferna.

Försöksverksamheten f år endast omfatta primärkommuner.

2 § En kommun fâr besluta att den skall bedriva försöksverksamhet enligt denna lag. Beslutet skall fastställas av regeringen.

Av paragrafen framgår att det primärt är kommunen som

själv

beslutar om den skall medverka i försöksverksamheten. Kommunens beslut måste dock fastställas av regeringen. Detta hänger samman med att försöksverksamheten 6 § skall finansieras

enligt

med statsbidrag. Lämpligen begär kommunen fastställelse av sitt beslut i samband med ansökan om statsbidrag.

3 § l en försökskommun får enskilda använda samiska vid

kontakt med de kommunala förvaltnitzgsmyndigheterna.

Kommunfullmäktige fâr dock besluta att viss rtämnd eller visst omrâde i kommunen skall undantas frân försöksverksamheteiz.

Enligt huvudregeln i första stycket får samiska användas vid kontakt med förvaltningsmyndigheterna i försökskommunerna. Kommunala förvaltningsmyndigheter är kommunstyrelsen samt övriga nämnder och styrelser med tillhörande förvaltningar, t.ex. byggnadsnämnd, miljö- och hälsoskyddsnämnd, socialnämnd och skolstyrelse. Föreskriften omfattar sålunda inte kommunfullmäktige och de kommunala organ som är i form,

organiserade privaträttslig

som bolag, föreningar, eller stiftelser.

samfälligheter

Författningskommentarer

Det är den kommunala myndighetens förvaltning och inte dess inre verksamhet som avses med regleringen. En ledamot eller suppleant av en kommunal nämnd eller styrelse kan därför inte med stöd av bestämmelsen kräva att få tala samiska vid nämndens eller styrelsens sammanträden.

Rätten att använda samiska är inte begränsad till formella ärenden vid utan omfattar också t.ex. rådfrågning och

myndigheten,

begäran om information.

Rätten att använda samiska tillkommer enskilda (jfr specialmotiveringen till l § förslaget till lag om rätt att använda samiska

vid vissa statliga myndigheter).

Det samiska språket innefattar flera olika dialekter. Rätten att använda samiska enligt lagen avser i första hand den dialekt som är dominerande inom den aktuella kommunen. De kommuner som får delta i försöksverksamheten bör därför ha en tämligen enhetlig sprákbild.

Kommunfullmäktige får enligt andra stycket besluta om vissa begränsningar i försöksverksamheten.

Det kan finnas skäl att utesluta viss nämnd från försöksverksamheten av effektivitetsskäl eller av kostnadsskäl. Gäller det mindre nämnder eller styrelser eller sådana med ett mycket snävt verksamhetsfält kan det framstå som obefogat att hälla tolkberedskap för samisktalande. Begränsningar i detta avseende bör dock endast komma i fråga för s.k. fakultativa eller icke obligatoriska nämnder eller styrelser. Begränsningar i försöksverksamhetens omfattning bör i de angivna fallen kunna göras utan förfång för de samiska intressena.

Vissa geografiska begränsningar av försöksverksamheten kan också vara motiverade. Exempelvis kan det övervägas att från försöksverksamheten undanta en kommundel inom vilken en annan samisk dialekt talas än den som dominerar i övriga delar av kommunen.

4 § Rätten att använda samiska avser såväl muntlig som

skriftlig kontakt med myndigheten. Myndigheten fär bestämma särskilda tider för samisktalandes besök och telefonsamtal.

Enligt paragrafen får samiska användas vid såväl skriftlig som

muntlig kontakt med myndigheten. Med muntlig kontakt avses

också telefonsamtal. Anser myndigheten att det behövs får särskilda tider bestämmas för samisktalandes besök och telefonsamtal. Att myndigheten ges denna befogenhet innebär att den kan begränsa de muntliga kontakterna på samiska till myndighetens kontor. Detta kan många gånger bli nödvändigt av praktiska skäl. Tillgången på samisktalande personal vid myndigheten har naturligtvis betydelse för bedömningen om sådana särskilda besöks- och telefontider bör beslutas. Myndigheten bör vara uppmärksam på att tidpunkterna för besök och telefonsamtal inte förläggs så att de samisktalande avstår f rån att använda sitt språk vid kontakter med

myndigheten.

5 § Har sökande, klagande eller annan part använt samiska i

ett ärende skall myndighetens beslut avfattas även pâ samiska.

Myndigheten bör i övrigt använda samiska vid kontakt med

samisktalande när det är lämpligt med hänsyn till ärendets eller

frägans art och förhållandena vid myndigheten.

Paragrafen motsvarar 3 § förslaget till lag om rätt att använda samiska vid vissa statliga myndigheter m.m. Vi hänvisar till

specialmotiveringen till denna paragraf.

6 § För kostnaderna för försöksverksamheten utgår statsbidrag enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Det är i första hand ett nationellt ansvar att värna om den samiska kulturen. Enligt paragrafen skall därför den kommunala f örsöksverksamheten bekostas av statsmedel.

3. Förslaget till lag om ändring l samelagen (1991:00)

Med samelagen avses här det förslag till sådan lag som vi presenterat i betänkandet (SOU 1989:41) Samerått och sameting.

l kap.

3 § Samerna har rätt till undervisning i sitt språk. För

undervisningen i samiska i grundskolan, gymnasieskolan och

andra motsvarande skol former gäller föreskrifterna i skollagen (1985:1100).

Om rätten att använda samiska i officiella sammanhang finns

bestämmelser i lagen ( 1991:00) om rätt att använda samiska vid

vissa statliga myndigheter m.m. och i denna lag.

I det första stycket slås fast att samerna har rätt till undervisning i sitt språk. För elever i grundskolan, gymnasieskolan och andra motsvarande skolformer år rätten till undervisning i samiska

tillgodosedd genom den undervisning som erbjuds inom dessa

skolformer.

Den som erhållit undervisning i samiska i sameskolan eller genom hemspråksundervisningen i den kommunala grundskolan kan alltså inte med stöd av bestämmelsen i detta stycke kräva ytterligare undervisning i sitt språk. Bestämmelsen avser de samer som inte fått sådan undervisning. I den allmänna motiveringen (se avsnitt 7.1 l) redovisas hur undervisningen lämpligen bör arrangeras.

Undervisningen skall vara kostnadsfri.

Rätten till undervisning tillkommer enligt paragrafen samerna. Det är emellertid inte avsikten att den som arrangerar en kurs i samiska skall göra några ingående bedömningar av en kursanmålds etnicitet. Endast om det klart framgår att den som avser att genomgå kursen inte år att anse som same bör kursavgif t debiteras honom.

I andra stycket anges var bestämmelser finns om rätt att använda samiska i officiella sammanhang. Förutom i de båda författningar som anges i stycket finns föreskrifter om användande av samiska i förslaget till lag om försöksverksamhet avseende användande av samiska vid kommunala förvaltningsmyndigheter m.m. Eftersom det rör sig om en försöksverksamhet har någon hänvisning till den lagen inte gjorts.

SOU 19909; Författningskommentarer 231

2 kap.

1 § Sametinget skall verka för att samiskt kultur- och sam-

fundsliv bevaras och utvecklas. Till sametingets uppgifter hör

att

l. besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel ur

samefonden till samisk kultur och samiska organisationer samt

av andra medel som ställs till samernas gemensamma för-

fogande,

2. medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska

behov tillgodoses samt särskilt tillse att rennåringens intressen

beaktas vid utnyttjande av mark och vatten,

det samiska sprâkarbetet.

_ 3. leda

4. informera om samiska förhållanden och samernas ställning

i samhället,

5. ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som

främjar samisk kultur samt

6. samverka med andra myndigheter och samhällsorgan och

yttra sig i fragor som rör samiska intressen.

I paragraf en redovisas sametingets uppgifter. Ändringen innebär att en ny punkt 3 har tillagts. I den punkten anges att det hör till sametingets uppgifter att leda det samiska språkarbetet.

I paragrafen sägs inte på vilket sätt Sametinget skall fullgöra uppgiften. Enligt den föreslagna ändringen av 6 § skall Sametinget

tillsätta en särskild samisk spraknämnd som skall ansvara för sprákarbetet.

6 § Sametinget skall tillsätta en central valnämnd som skall ansvara för valet till sametinget enligt bestämmelserna i 3 kap. och en samisk spráknämnd som skall ansvara för sametingets arbete enligt 1 § 3.

Sametinget kan därutöver tillsätta de nämnder som i övrigt

behövs för beredning, förvaltning och verkställighet.

Enligt tillägget i paragrafen blir det obligatoriskt för sametinget

att tillsätta en spráknämnd. Det ankommer pá sametinget och språknämnden att själva bestämma på vilket sätt verksamheten skall bedrivas och vad den skall ha för inriktning. Som angetts i den allmänna motiveringen (se avsnitt 7.10) synes det vara naturligt att ett samarbete etableras med i första hand den samiska spráknämnd som är knuten till Nordiska samerádet.

232 sou 1990:91

Författningskommentarer

9 § Sametingets språk är samiska och svenska.

är samiska och svenska jämställda språk i

Enligt paragrafen sametinget.

Föreskriften avser såväl f ullmäktigef örsamlingen som nämnder och

styrelser med tillhörande förvaltning. En ledamot av Sametinget

eller någon av dess nämnder eller styrelser har sålunda rätt att använda samiska eller svenska vid sammanträdena.

Eftersom samiska är jämställt med svenska i Sametinget får var och en som så önskar i alla kontakter med Sametinget, skriftliga eller använda samiska. Av paragrafen följer dessutom att

muntliga,

den som att bruka samiska i sina kontakter med tinget

väljer

också skall bli bemött av myndigheten på samiska.

Rätten att använda samiska i Sametinget och vid kontakter med tinget omfattar samtliga i Sverige förekommande samiska dialekter. i Som i avsnitt 7.6.3 ankommer det på Sametinget självt att

angetts

besluta om språkanvändningen inom de ramar som lagstiftningen och de förvaltningsrättliga grundprinciperna ger.

4. Förslaget till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437).

Det bör påpekas att de förslag till ändringar i rennäringslagen som vi lägger fram kan från lagtekniska utgångspunkter medföra behov

av följdändringar och tillägg till andra paragrafer i lagen utöver

de som presenteras här. Om det blir nödvändigt och i så fall hur

beror på vilken utformning lagen får efter riksdagsbehandlingen av

prop. l990/9l:4.

17 Behövs virke till anläggning eller byggnad som avses i

§

16 § första eller andra stycket, får skog avverkas på de delar

av betesområdet som hör till lappmarkerna eller renbetesfjällen.

Inom samma delar av betesområdet får den som är medlem i

sambyn för eget behov ta bränsle och slöjdvirke.

medge att en same som inte är medlem i

Länsstyrelsen får

sameby eget behov får ta slö jdvirke pá kronomark någon för inom den del av en samebys betesomráde som avses i första stycket. om han yrkesmässigt ägnar sig dt samisk slöjd.

Växande barrträd får avverkas endast efter anvisning av

markens ägare eller brukare, om inte denne medger annat.

På sådan mark utanför lappmarkerna och renbetesfjällen som

hör till en samebys betesområde får byn eller medlem i byn för

ändamål som anges i första stycket ta endast torra träd,

vindfällen, skogsavfall, mil-- och grantjur eller, för tillfälligt behov, på utmark viixazx-:çte lövträd.

Ett andra stycke har tillkommit. Enligt stycket får länsstyrelsen medge att en same som inte är medlem i någon sameby får ta slöjdvirke för eget behov. Ett sådant tillstånd får endast omfatta kronomark inom de delar av en samebys område som hör till lappmarkerna eller renbetesfjällen.

Tillstånd får ges till den som yrkesmässigt ägnar sig åt samisk slö jd. För att kravet på yrkesmässighet skall vara uppfyllt fordras att sökanden helt eller delvis försörjer sig eller avser att försörja

sig på slöjdandet.

Något krav på bosättning inom en samebys område ställs inte upp. Tillstånd att ta slö jdvirke kan således även ges den som bor utanför renskötselområdet. Länsstyrelsens beslut måste emellertid avse en viss angiven samebys område. l ansökan bör därför anges den sameby som sökanden har starkast anknytning till.

Många slöjdare ägnar sig åt s.k. kombinationsnäringar. För en del

av dem kan förutsättningar finnas att erhålla jakt- och fiskerättigheter enligt 25 a §.

I övrigt hänvisas till den allmänna och till författ-

motiveringen ningskommentaren till 25 a §.

22 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer

kan för viss tid förbjuda avverkning enligt 17, 18 eller 25 a §

av växande tall, gran eller björk, om det behövs för att bevara

skogen eller för skogens återväxt.

Paragrafen innehåller en bestämmelse som gör det möjligt för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att för viss tid meddela förbud mot avverkning för skogsfång. Enligt den

föreslagna ändringen kan ett sådant förbud även avse avverkning

för virke och vedfång till fiskekoja (se 25 a §). Att

avverknings-

förbud också kan gälla rätt att ta slöjdvirke det

enligt föreslagna

andra stycket till l7 § framgår av förevarande i dess nu

paragraf

gällande lydelse.

Författningskommentarer

25 Den som är medlem i en sameby får jaga och fiska på

§ utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där (samebyns jakt- och fiskeonzrâde).

Om en medlem i en sameby tillfälligt uppehåller sig inom en annan samebys betesområde för renskiljning eller annat ändamål som har samband med renarnas skötsel, fâr han jaga och fiska för sitt uppehälle inom den samebyns jakt- och fiskeomräde.

Uppehåller sig björn, varg, järv eller lo bevisligen i trakten får jakt efter sådant djur företas på mark som anges i första stycket inom en annan samebys betesområde, i den mån

eller som regeringen bestämmer, tillåter

regeringen myndighet,

det.

I har begreppet samebyns jakt- och fiskeområde förts

paragrafen

in för att öka överskádligheten och underlätta när hänvisningar skall Det är således inte fråga om någon ändring i sak.

göras. Begreppet har inte heller att göra med om områdena är upplåtna eller inte. Ändringarna i övrigt är av redaktionell eller språklig art.

25 a § Länsstyrelsen får medge att en same som inte är medlem i någon sameby. men som är .stadigvarande bosatt inom en samebys jakt- och fiskeomráde. färjaga och fiska pá kronontark inom omrâdet. om det med hänsvn till hans utkomst-

där och onzstärtdigheterrza i övrigt framstår som

möjligheter

skäligt. Länsstyrelsen skall därvid beakta vad samebyn beslutat med stöd av 35 § andra stycket.

Länsstyrelsens beslut fär även innefatta rätt att uppföra

fiskeko ja.

Behövs virke till en sådan byggnad. fâr skog avverkas pä kronomark inom samebyns jakt- och f iskeomrâde. Inom samma omrâde fâr bränsle tas för uppvärmning av byggnaden.

Avverknirtg fär ske endast efter anvisning av markägaren. För avverkad skog behöver ersättning inte lämnas.

Genom denna nya paragraf öppnas en möjlighet för länsstyrelsen att att i första hand de s.k. fiskesamerna får utöva de medge jakt- och fiskerättigheter som i dag endast samebymedlemmarna får utöva. Dock undantas privatägda fastigheter från regleringen.

För att och fiskerätt skall kunna erhållas fordras enligt

jakt-

första stycket att sökanden är same och stadigvarande bosatt inom samebyns och fiskeområde. Därutöver krävs att omstän-

jakt-

Författningskommentarer

digheterna är sådana att det framstår som skäligt att han får del av den jakt- och fiskerätt som fâr utövas av samebyns medlemmar.

Vad gäller kravet på samisk etnicitet bör påpekas att det inte är fråga om att tillämpa den samedefinition som finns i l kap. 4 §

samelagen. Här gäller snarare sedvanliga härstamningskriterier. Som

angetts i den allmänna motiveringen bör länsstyrelsen inhämta yttrande från den berörda samebyn innan ett ärende avgörs. Gör samebyn inga invändningar rörande sökandens etnicitet, bör länsstyrelsen kunna utgå ifrån att sökanden uppfyller det uppställda kravet. Om däremot invändningar görs, bör länsstyrelsen komplettera utredningen med ett yttrande från det av oss föreslagna sametinget.

Det är den faktiska besättningen som skall ligga till grund för bedömningen av kravet på stadigvarande bosättning inom samebyns jakt- och fiskeomrâde. Är sökanden bosatt på flera orter skall han i överensstämmelse med bestämmelserna i folkbokföringslagen (1967:198) anses bosatt på den ort där han har sitt egentliga hemvist. Den aktuella uppgiften i kyrkobokföringen bör äga vitsord, såvida inte sökanden kan visa att den uppgiften är

felaktig.

Samebyns jakt- och fiskeområde avser endast utmark. Det bosättningskrav som anges i paragrafen är därför att förstå så att sökanden skall vara bosatt inom vad som skulle kunna betecknas som utmarksområdet. Bosättning inom utmarksområdet anses föreligga om vederbörande är bosatt i ett hus med tomtmark inom utmarksområdet, dock utesluter bosättning i tätort jakt- och fiske-

rättigheter enligt paragrafen.

Vid den skälighetsbedömttitzg som länsstyrelsen har att göra skall särskilt beaktas vilka utkomstmöjligheter som sökanden har på orten. Tillstånd bör medges i de fall han för sin försörjning är beroende av att kunna fiska och jaga inom samebyns jakt- och fiskeomrâde. Det innebär inte att han måste uteslutande leva på fiske och jakt. Fisket och jakten skall dock vara av sådan betydelse för hans och hans familjs ekonomi att man kan säga att

dessa näringar kommit att utgöra en förutsättning för familjens

försörjning på orten. Det är sökandens sak att lägga fram utredning om dessa förhållanden.

Vid bör även förhållandena i samebyn

skälighetsbedömningen

beaktas. Ar näringsunderlaget i en sameby för bymedlemmarnas

Författningskomznentarer

fiske och knappt, kan det motivera en återhållsam tillämpning

jakt av paragrafen.

Ett tillstånd gäller tills vidare. Länsstyrelsen har

enligt paragrafen

att återkalla tillståndet när förutsättningar för tillstånd inte exempelvis om personen i fråga bosätter sig

längre föreligger,

utanför området.

l990/9l:4) sägs att en sameby får I 35 § andra stycket (enl. prop. medlemmarna att jaga eller fiska inom ett visst område,

förbjuda

om det behövs till eller fiskevården eller av andra av hänsyn jaktsärskilda skäl. Har samebyn fattat ett sådant beslut skall länsstyrelsen, enligt sista meningen i första stycket av förevarande beakta detta i sitt tillståndsbeslut. Föreskriften innebär

paragraf,

vidare att länsstyrelsen när en sameby fattat beslut om att undanta visst område från jakt- eller fiske har att i överensstämmelse härmed tidigare meddelade tillstånd.

justera

andra stycket får länsstyrelsen medge att den som erhållit

Enligt

och fiskerätt enligt första stycket får uppföra fiskekoja på

jakt-

kronomark inom och fiskeområde. Ett sådant samebyns jaktbör ges när en f iskekoja behövs för att yrkesmässigt

medgivande

bedriva fiske. Det i sakens natur att länsstyrelsen efter

ligger

ansökan kan komplettera ett tidigare beslut om jakt- och f iskerätt med ett särskilt beslut om rätt att uppföra fiskekoja.

Om de som ställs för och fiskerätt inte

förutsättningar upp jakt-

är upphör rätten att ha fiskekojan inom samebyns

längre uppfyllda,

jakt- och fiskeområde.

I rätten att ta virke och vedfång. Det

tredje stycket regleras

föreskrivs att virke som behövs för att uppföra en fiskekoja får tas genom att skog avverkas på kronomark inom samebyns jaktoch fiskeområde. Inom samma område får bränsle tas för upp-

värmning av kojan.

Att avverkning får ske endast efter anvisning av markägaren (i domänverkets och att ersättning inte

praktiken revirförvaltare)

behöver lämnas för avverkad skog anges i fjärde stycket.

I samma och skyldigheter vid utövande av

övrigt gäller rättigheter

och fiske inom området för den som erhållit tillstånd enligt

jakt

som för en samebymedlem. Även vad avser samhällets paragrafen stöd till fisket gäller samma regler för de båda grupperna.

Forfattningskommentarer

31 § En sameby eller en enskild same får inte upplåta

rättighet som ingår i renskötselrätten.

En sameby får dock åt den som har varit medlem i byn

upplåta rätt att utan avgift till sitt husbehov jaga och fiska

inom byns jakt- och fiskeomrâde.

I överensstämmelse med vad som gäller för en sameby eller för den som är medlem i en sameby föreskrivs i paragrafen ett förbud för den same som erhållit ett medgivande enligt 17 § andra stycket eller 25 a § mot att upplåta rättigheter som ingår i renskötselråtten.

32 § På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt upplåtas endast om upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln.

Avser upplåtelsen rätt till jakt eller fiske, krävs dessutom att

upplåtelsen är förenlig med god jaktvård eller fiskevård och kan ske utan besvärande intrång i rätten till jakt eller fiske enligt 25 eller 25 a §. Upplåtelse av hela fisket i visst vatten får ske endast om samebyn medger det.

I andra stycket föreskrivs att lantbruksnämnden vid prövning av en ansökan om upplåtelse av jakt eller fiske på kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen även har att beakta att upplåtelsen inte medför besvärande intrång i den rätt som tillkommer den same som enligt 25 a § erhållit medgivande att få jaga och fiska i området.

95 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot 17 - 20 §, 25 a § tredje eller fjärde stycket eller mot föreskrift som meddelats med stöd av 22 §,

2. lämnar oriktig uppgift vid renräkning eller vid upprättande av renlängd.

Till ansvar enligt denna paragraf döms inte om gärningen är

belagd med straff i brottsbalken.

I paragrafen, som innehåller ansvarsbestämmelser, föreskrivs bl.a. bötesstraff för medlem i sameby som tar virke utan att beakta bestämmelserna i 17 - 20 §§. Genom tillägget föreskrivs även bötesstraff för den som tar virke i strid mot bestämmelserna i den

föreslagna 25 a §.

Författningskommentarer

I övrigt har paragrafen redigerats för att bli mer överskådlig.

sou 1990:91 239

SÄRSKILDA YTTRANDEN

Av sakkunniga Jörgen Bohlin, Nikolaus Stenberg. Per Mikael Utsi och lngwar Ãhrérz

Jakt- och fiskerätten och upplåtelse av rätten

Utredningen redovisar att den samiska jakt- och fiskerätten på statens marker är omtvistad och att samerna inte har ensamrätt till jakten och fisket då markägaren har den rätt som med

följer

äganderätten till marken.

Varken samebyn eller medlem i byn får upplåta jakt- eller fiskerätt. Samebyn kan dock till en tidigare medlem upplåta rätten att jaga och fiska till husbehov (kap. 8.2).

Vidare anför utredningen att uppgiften att pröva om rätt att

jaga

och fiska pä kronomark inom samebyns jakt- och fiskeområde omfattar myndighetsutövning. Det är således inte, som om

frågan

medlemsskap i sameby, någon f öreningsf råga. Det är att

lämpligast

den myndighet, som kommer att handha upplåtelsefrágorna även handlägger ärenden om upplåtelse till fiskesamer. Övervägande skäl talar därför för att prövningen bör läggas på länsstyrelsen (kap. 8.5.5).

Vi vill anföra:

Den samiska jakt- och fiskerätten är det äldsta elementet i samernas rätt till land och vatten och jakten och fisket utgör fortfarande en avsevärd del av samernas näringsunderlag och försörjningsunderlag. Den rätt vi samer besitter är fastställd och den kan inte tas ifrån oss. Vissa myndigheters hävdande att staten har del i jakt- och fiskerätten i sameområdet saknar civilrättslig grund.

När det gäller upplåtelser av bl.a. jakt och fiske på åretruntmarkerna bör den självklara utgångspunkten vara att det är vi samer som skall svara för upplåtelsen, naturligtvis med beaktande av att upplåtelsen är förenlig med god jakt- och fiskevärd.

Särskilda

240 yttranden

att upplåts-äger m: jakt och fiske till Det faller sig därför naturligt fiskesamer eller bör avgöras av samebyn och inte samer, andra, bara få bli föremål för ett yttrande från samebyn till länsstyrel-

sen.

och upplåtelser över huvud taget får När det gäller andra personer vi hänvisa till de krav som landsmötet beslutade vid remissbehand-

av betänkandet Samerätt och sameting (SOU 1989:41).

lingen

l det anförs bl.a. följande.

yttrandet

av samisk ratt mat-ne. :Fa av oss själva och inte Upplåtelser icke-samisk såvida vi inte hos myndigheten

av någon myndighet.

besitter rätten Det maste vara det givna utgångsläget. att avgöra. att VlSS8 principiella skäl talar för Utredningen gör också gällande att samerna bör handha upplåtelsefrågor som rör rensjälva och den kronomark ovan odlingsgränsen som står

betesfjällen

under statens omedelbara disposition. Men trots detta ställningsvill inte över beslutanderätten till oss tagande utredningen lägga samer. stannar vid förslaget att yttrande i vissa fall Utredningen skall inhämtas f rån sametinget när upplåtelsefrågor avgörs.

Vi vill därför hemställa om att det förslag beträffande rensammansättning som lämnats i det särskilda

näringsdelegationens

av riksförbundets sakkunniga blir genomfört.

yttrandet

innebär detta att det är samebyn som skall besluta Sammantaget när det och fiske för samer. För upplátelser åt andra gäller jakt förordar vi att sådana tills vidare beslutas av rennåringsdelegaatt samerna - vi tidigare tionen under förutsättningen på sätt

- erhåller majoritet i delegationen. föreslagit

Särskilt om av skogssamebyarnas åretruntmarker

upplåtelser

anför (kap. att nedanför odlingsgränsen förvaltas

Utredningen 8.2)

statens mark av domänverket. Vid upplåtelse av mark behöver - i motsats till vad som är en förutsättning vid domänverket av mark ovan - inte ta hänsyn till att

upplåtelse odlingsgränsen

skall ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln och upplåtelsen att den kan ske utan besvärande intrång i samernas rätt till jakt och fiske. Upplåtelseavgiften behålls dessutom av domänverket.

Vi har i vårt särskilda yttrande i betänkandet Samerätt och 1989:41) påtalat att mot bakgrund av den analys

sameting (SOU

sou 1990:91 Särskilda yttranden 241

utredningen gjort av den samiska rätten finns det skäl att förändra rådande missförhållanden så att åretruntmarkerna nedanför odlingsgränsen i lag ställs i paritet med åretruntmarkerna ovanför -

odlingsgränsen (s. 349 350).

Vi ansåg dessutom att frågan var att den borde bli så angelägen föremål för särskilda överväganden inom i

regeringskansliet

samband med utarbetande av propositionen i av utred-

anledning ningens framlagda förslag.

Till utredningen har en skrivelse undertecknad av

samtliga

skogssamebyar överlämnats i vilken deras rättsfrågor tas upp med krav att utredningen i slutbetänkandet

ger förslag på förändring

av missförhållandena.

Vi måste emellertid konstatera att det varken i

regeringens

proposition eller i utredningens slutbetänkande lämnats några

förslag.

Vi finner detta synnerligen ammärkningsvärt.

Vårt krav blir därför att frågan om domänverkets upplåtelser av mark nedanför odlingsgränsen blir föremål för särskilda överväganden i samband med utarbetande av propositionen. Frågan har sådant djup att den inte kan fuskas bort.

Det fortsatta reformarbetet

I resolutionen A beslutad av Samernas landsmöte år 1989 utgörande

remissyttrande över samerättsutredningens huvudbetänkande anförs

att utredningens då lämnade förslag inte är att se som

något

avslutat verk i förhållande till det reformbehov som

föreligger.

Detsamma kan anföras även efter utredningens nu lämnade slutbetänkande. Sålunda konstaterar utredningen att ett angeläget reformarbete är att ta upp frågor om ett fortsatt samiskt samhällsbyggande med utgångspunkt i en breddning av basen för samisk näringsverksamhet utgående från samebyn.

I den framställning från Svenska Samernas Riksförbund som (SSR) är utgångspunkten för tillsättande av anförs

samerättsutredningen

att samerna är beredda att tillsammans med

majoritetsbefolkningen

lägga fast de rättsliga och andra grunder, som är nödvändiga för f ormandet av den framtida statliga samepolitiken. Detta

erbjudande

kravstår samtidigt som det får konstateras att i

regeringen

242 Särskilda sou 1990:91

yttranden

efter samerättsutredningen inte tagit fasta på

framlagda förslag detta Vi väntar således fortfarande på ett handfast

erbjudande.

för en från regeringens sida innefattande

uttryck politisk vilja främst ett ställningstagande till en särskild grundlagsbeståmmelse

och en samelag samt införandet av ett folkvalt samiskt organ- Sametinget. Framlagda förslag i propositionerna 1990/91:3 resp. l990/9l:4 utgör måhända på ett principiellt plan viktiga framsteg, men är de förslag som lämnas i propositionen med

samtidigt

till ändringar i rennåringslagen en återgång till en tidigare förslag

renskötsel. Såvitt förhållandet till stor-

myndighetsstyrd gäller skogsbruket är förslagen mer av detaljer än ett ställningstagande

till en helhet för vinterbetesmarkerna lämnas

genom att skyddet utanför och att det inte ens föreskrivs ett samråd för markanvändningen inom detta område.

får vi återge det som avslutar den nämnda lands-

Avslutningsvis

mötesresolutionen:

Ett realiserande av de olika - med

framlagda utredningsförslagen

landsmötet beslutat - och ett beaktande av det skapar en grund ramverk för det fortsatta reformarbetet med utgångspunkt i de särskilda behov som kan härledas till samernas ställning som folk och som urbefolkning i sitt eget land - Sápmi.

Särskilda 243

yttranden

Av sakkunniga Susanna och Lars-Nila Lasko

Kuoljok-Angéus

Det samiska språket intar en i samisk kultur på det

särställning

sättet att språket utgör en av de viktigaste faktorerna för den samiska kulturens överlevnad. Det är därför att

betydelsefullt

särskilt stora insatser görs för samiskan. har lagt

Utredningen

flera förslag som vi till fullo instämmer i. Med till

hänsyn

samiskans betydelse för den samiska kulturen och de facto att samiskan utgör det ursprungliga språk som talas i sameområdet ser vi utredningens förslag som ett steg i mot att samiskan

riktning

får status som officiellt språk i sameområdet likställt med det svenska språket.

Samiskt fiske utgör en av de äldsta samiska näringarna. Fiskesamerna har blivit en av de ekonomiskt och rättsligt mest missgynnande samegrupperna genom renbetes- och rennäringslagarna, samt genom administrativ myndighetsutövning från svenska staten. De otrygga rättsförhållandena för fiskesamerna måste

tillrättaläggas. Utredningen ger också förslag till nödvändiga

insatser för att stärka fiskesamernas rättsliga situation. Utöver utredningens förslag bör en allmän översyn göras beträffande f iskesamernas ekonomiska och sociala situation.

Sameslöjden är en samisk näring. Sameslöjden bör därför rättsligt jämställas med de övriga samiska näringarna. Utredningen har lagt förslag om rätt att ta slöjdvirke för sameslöjdare. Vi hade dock sett att utredningen behandlat och lagt förslag om sameslöjdarnas

hela rättssituation inkl. rätt till jakt och fiske samt andra

birättigheter. De av samerättsutredningen föreslagna åtgärderna

bör således vid en proposition sammanställas med

sameorganisatio-

nernas egen sameslöjdsutrednings förslag så att en samlad proposition om sameslöjden kommer till stånd.

BILAGA l

Kommittédirektiv

gg

w

Dir 1982:71 Vissa frågor om Samernas ställning i Sverige

Dir 1982:71

Beslut vid regeringssammantrade 1982-09-02.

Chefen för Justitiedepartementet. statsrådet Petri. anför.

Inledning

Sedan gammalt har samerna sitt hemland i de norra delarna av Sverige. Norge och Finland samt angränsande delar av Sovjetunionen. Som ett folk med egen historia. eget sprak och egen kultur utgör de en ursprunglig etnisk minoritet i Sverige.

Den samiska befolkningen i Sverige utgör enligt sameutredningen (SOU 1975:99 och 100) ca 15 000 personer. .›\v dessa lever ca 2 500 av renskötsel. Antalet renskötande samer minskade med 20 c mellan aren 1958 och 1972 och har under den senaste tioarsperioden minskat ytterligare. Om utvecklingen fortsätter i samma takt. kommer de renskötande samerna år 2 000 att omfatta endast 1500 personer.

Den övriga samiska befolkningen ar inte ekonomiskt beroende av renskötseln. En hel del samer är sysselsatta i andra naringar. Lex. fiske och slöjd. .Även för dessa har rennaringen indirekt en ekonomisk betydelse. Av de icke renskötande samerna ar ca 3 3 bosatta i de tre nordligaste länen.

Rennáringen i Sverige är en ursprunglig samisk naring. Den är av avgörande betydelse för att den samiska kulturen och den samiska befolkningens särart skall kunna bibehallas.

Fram till ar 1971 reglerades rennaringen av lagen t 1928:309) om de svenska lapparnas ratt till renbete i Sverige. den s.k. renbeteslagen. Lagen tillerkande länsstyrelserna och den särskilda administrationen för rennäringen. lappvasendet. vittgaende befogenheter betraffande renskötseln. Samerna saknade i åtskilliga fall ratt att själva bestämma iiven i fragor som rörde deras inbördes förhallanden. De av länsstprelserna utfärdade bvordningarna innehöll ett flertal föreskrifter enligt vilka länsstyrelsen eller lappvasendets tjänsteman hade att besluta aven om lappbvarnas inre angelägenheter.

1971 ars rennaringslag (1971:437) innebar i detta hänseende en ändring

246 1 sou 1990:91

Bilaga

mot vad som hade gällt tidigare. Ett av huvudsyftena bakom lagen var

att i största möjliga utsträckning överlåta åt samerna själva att nämligen bestämma om renskötselns organisation och om sina egna ekonomiska

Den ordningen. med tyngdpunkten förlagd till angelägenheter. gamla myndighetsavgöranden. avlöstes av en ordning som innebär att rennäringens utövare skall vara organiserade i s.k. samebyar. Den lokala administrationen ankommer enligt rennäringslagen på samebyn som inom vissa ramar själv bestämmer hur renskötseln skall utövas. Samebyns styrelse tillvaratar medlemmarnas intressen och företräder medlemmarna gente-

gemensamma mot myndigheter och andra utomstående. Medlemmarnas rätt att delta i handhavandet av samebyns angelägenheter utövas på bystämma. Organisationen bygger på samverkan mellan de renskötande medlemmarna i byn.

Alla samebyar är anslutna till Svenska Samernas Riksförbund (SSR). SSR bildades från föreningssträvandena bland

år 1950 och leder sitt ursprung samerna vid sekelskiftet. SSR:s ändamål är att tillvarata och främja de svenska samernas ekonomiska. sociala. rättsliga. administrativa och kulturella intressen. Särskild hänsyn skall därvid tas till renskötselns och dess binäringars fortbestánd och sunda utveckling. Valda ombud för samebyarna och sameföreningarna samlas till ordinarie landsmöte en gång om året.

En annan betydande sameorganisation är Same Ätnam. Same Ätnam. som bildades år 1945. har som mål att tillvarata och befrämja de samiska intressena i kulturellt. religiöst. socialt och ekonomiskt hänseende samt att medverka i samarbetet urbefolkningar emellan. Medlemskapi Same Ätnam

och sammanslutningar som enskilda kan vinnas av såväl samiska föreningar samer.

finns också lokala sameföreningar som främst är

Vid sidan av samebyarna inriktade som inte har omedelbar anknytning till

på samiska kulturfrågor

De arbetar för att stärka gemenskapen mellan samer. rennäringsfrågorna. främja det samiska språkets ställning och utveckla sameslöjden m.m. Sá gott som samtliga av dessa föreningar är anslutna till SSR. Många av föreningarna är också anslutna till Same Ätnam. SSR och Same Åtnam står bakom den stiftelse som ger ut tidningen Sjamefolket samt den stiftelse som driver

De samiska ungdomarna är organiserade i före- Samernas Folkhögskola.

Härutöver finns det en del mindre. regionala samiska ningen Saminourra.

På det nordiska planet är samerna organiserade i sammanslutningar. Nordiska samerådet och internationellt i Världsrådet för ursprungsbefolk-

- World Council of Indigenous Peoples - WCIP. ningar

är renskötselrätten i Sverige förbehållen samerna. I

Enligt rennäringslagen renskötselrätten ingår även rätt till fiske och jakt samt visst skogsfâng m.m. Renskötsel får bedrivas hela året i Norrbottens och Västerbottens läns

ovanför odlingsgränsen. Dessutom får renskötsel bedrivas lappmarker nedanför denna gräns på mark som tillhör staten (kronomark) och

l

l

i

l

, _

sou 1990:91 Bilaga 1 247

renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren. sommaren eller hösten. dvs. på vissa marker som utnyttjas av skogsrenskötseln. Vidare får renskötsel hela äret bedrivas pa renbetesfjällen i Jämtland och inom vissa andra områden i Jämtlands och Kopparbergs län. Den l oktober - den 31

bedrivas också pá de s.k. sedvanerättsmarkerna utanför april far renskötsel dessa områden (3 ä).

Regeringen kan förordna om upphävande av renskötselrätten för visst markomräde. bl.a. när området behövs för ändamal som avses i 2 kap. expropriationslagen (1972:719) eller för annat ändamål av väsentlig betydelse frän allmän synpunkt.

Inom de områden där renskötsel får bedrivas hela året får enligt rennäringslagen markanvändningen inte ändras pá sätt som medför avsevärd olägenhet för rennäringen (30 §). Bestämmelsen hindrar dock inte att mark används i enlighet med fastställd stadsplan eller bvggnadsplan eller för företag vars tillátlighet skall prövas i särskild ordning. Något motsvarande skydd finns inte för de marker där renskötsel far bedrivas endast vintertid. Vidare gäller enligt rennäringslagen förbud bl.a. mot att stänga av flvttningsvägar för renar och mot att hindra renar från att beta inom områden där renskötsel är tillåten (94 ä).

Rennäringslagens förbud mot ändrad markanvändning gäller således inte inom områden med fastställd stadsplan eller bvggnadsplan och hindrar inte heller att mark används för företag vars tillätlighet har prövats i särskild ordning. Regler om stads- och bvggnadsplaner finns i första hand i bvggnadslagen (1947:385). .\1ed prövning i särskild ordning avses prövning enligt sådan lagstiftning som vattenlagen (1918:523). naturvårdslagen (1964:822). miljöskvddslagen (1969:387). väglagen (1971:948). expropriationslagen (1972:719). gruvlagen (1974:342) och lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter. Den här avsedda lagstiftningen förutsätter normalt att en intresseavvägning görs mellan den tilltänkta markanvändningen och olika allmänna intressen. Till de allmänna intressena hör bl.a. rennäringens intressen. Motsvarande intresseavvägning maste göras vid prövning av byggnadslov för glesbebvggelse.

Jag vill i detta sammanhang erinra om tvisten om de s.k. skattefjällen i norra Jämtland. Tvisten. som slutligen avgjordes av högsta domstolen år 1981 (NJA I 1981 s. 1). rörde dels möjligheten att i äldre tider förvärva äganderätt till herrelös mark genom att bruka den för renbete. jakt och fiske. dels de rättsliga grunderna för uppkomst av äganderätt för staten till fjällmarkerna. dels huruvida samerna -för det fall att staten bedömdes vara ägare till skattefjällen - kunde anses ha rättigheter till dem utöver vad rennäringslagen föreskrev och dels huruvida vissa regler i den lagen stred mot diskrimineringsförbudet i 3 kap. 15 § regeringsformen. Ctgángen av tvisten innebar bl.a. att samerna inte ansågs ha äganderätt till de ifrågavarande

248 Bilaga 1 sou 1990:91

skattefjällen och inte heller i övrigt ansågs ha någon rätt till dem utöver vad som följer av rennäringslagen.

Förutom renskötseln har de samiska språk- och skolfrågorna intagit en central platsi diskussionen om den samiska kulturens möjligheter att fortleva i Sverige. Samiskan räknas till de finsk-ugriska språken och omfattar n0rd-. lule- och sydsamiska. Nordsamiskan har den största spridningen såväl inom det nordiska sameområdet som inom den svenska delen. Samerna i Norden har numera ett gemensamt skriftspråk. Statligt stöd utgår sedan l977 till hemspråksträning i bl.a. samiska. Vidare finns en professur i samiska i Umeå. Det samiska språket har emellertid inte ställning som officiellt språk i någon form i Sverige och det omfattas inte av den av Sverige år 1982 ratificerade nordiska språkkonventionen.

Insatser för samerna under senare år

Frågan om mera genomgripande åtgärder för samerna behandlades i riksdagen så sent som år 1977. Riksdagen godkände då de riktlinjer som förordades i propositionen 1976/77:80 om insatser för samerna. I den propositionen. som byggde på sameutredningens betänkande. betonades bl.a. att samerna utgör en etnisk minoritet i Sverige. som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning både gentemot majoritetsbefolkningen och andra minoritetsgrupper. Vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste man ge utrymme även åt andra bedömningar än dem som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska samhället. Det framhölls att det ligger ett särskilt ansvar i att stödja samiska organisationer och institutioner och i att hävda ett samiskt näringsunderlag. framför allt inom rennäringen. för att den samiska kulturen över huvud taget skall kunna bestå.

Med anledning av propositionen beslutade riksdagen om stöd av olika slag bl.a. till samiska näringar. samisk kulturell verksamhet och samernas organisationer.

En förutsättning för att man skall kunna uppfylla de mål som statsmakterna har ställt upp för rennäringens fortbestånd är att man skapar trygga sociala förhållanden för rennäringsutövarna och ökar näringens lönsamhet. År 1979 tillkallades därför efter regeringens bemyndigande en särskild utredare (Jo 1979:08) för att utreda rennäringens ekonomiska förhållanden. Ett framträdande syfte med utredningen är att pröva olika förslag i syfte att skapa förutsättningar för att de som är sysselsatta inom rennäringen skall få en ekonomisk och social standard som är jämförbar med vad som erbjuds inom andra näringar och som kan ge trygghet i arbetet. År 1980 tillkallades ytterligare två ledamöter. Utredningens uppdrag utvidgades också till att omfatta en närmare kartläggning av de olika biologiska och ekonomisk-

sou 1990:91 1 249

Bilaga

administrativa faktorer som bestammer renskötselns och lönutformning samhet. Utredningen har antagit namnet rennäringskommittén. För att samordna de statliga insatserna för samerna och för att följa utvecklingen fortlöpande finns sedan ar 1977 i regeringskansliet en permanent arbetsgrupp (U 1977: 10) för samefragor. Arbetsgruppen är knuten till utbildningsdepartementet med utbildningsministern som ordförande. Till ärenden som har tagits upp av arbetsgruppen hör bl.a. frågan om sameskolans ledning och administration (Ds L 1978:5). Ärendet har fört fram till ett riksdagsbeslut är 1980 om en särskild samisk skolstvrelse och en egen skolledning för sameskolorna. har En annan uppgift for arbetsgruppen varit att stimulera ökade kontakter mellan kommunerna och samerna. En inom kommundepartementet utarbetad (Ds Kn 1979:8) som rapport innehåller en redogörelse för nuvarande förhållanden inom samekommunerna och med rekommendationer om kommunala kan samradsorgan utgöra underlag för diskussioner mellan kommunerna och samerna, Pa sikt ar målet att de specifikt samiska intressena skall komma till uttryck i all kommunal planering och verksamhet (markanvandning. näringsfragor. kulturell och social service etc). Ett tredje större arende som arbetsgruppen har tagit upp galler skogsrenskotselns problem. som har behandlats i en nyligen avslutad utredning (Ds L 1981:10) .

Framställningar från samerna m.m.

Fragan om samernas stallning har under är 1981 aktualiserats genom två framställningar till regeringen fran SSR och Same Atnam. SSR uttalar onskemal om att man inför föreskrifter som ger samerna medbestämmanderatt i vissa lagstiftningsfragor. Vidare vill man att samerna beträffande vissa fragor skall ges mojlighet till medintlvtande på beslut inom förvaltningen. SSR anser det ocksa angelaget med garantier för att befästa och utveckla det samiska spráket. Sammantaget hävdar SSR att man maste få till stånd en helhetssyn pa samerna som ett folk med en egen kultur och ett eget näringsliv och att det maste införas en samlad - en lagstiftning samelag. Same .Ätnam skall tillsätta som skall vill att regeringen en utredning överväga vilka möjligheter det finns att inrätta ett s.k. samiskt parlament i Sverige. Under den allmänna motionstiden i ar har en tlerpartimotion (mot. 1981/8221638) väckts i vilken hemställs att riksdagen beslutar begära att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att se över samernas hela situation och i samband med detta även undersöka möjligheterna att inrätta ett sameparlament. Motionen har ännu inte behandlats av riksdagen. Vad gäller Same Åtnams framställning kan erinras om att det i Finland

1 sou 1990:91

250 Bilaga

för sameärenden. som är underställd regeringens kansli finns en delegation benämnd har 20 medlemmar som (ibland sameparlament). Delegationen Dess uppgift är att bevaka utses genom val bland samebefolkningen. samernas intressen genom att ta initiativ. göra framställningar. avge utlåtanden har dock inte m.m. i frågor som angår samerna. Delegationen Vidare kan erinras om att den norska några egentliga maktbefogenheter. - samerettsutvalget - som har till regeringen nyligen har tillsatt en utredning att utreda frågan rörande den samiska befolkningens rättsliga uppgift skall bl.a. ställning när det gäller rätten till mark och vatten. Utredningen också undersöka om det finns behov av ett representativt organ för samerna i

Norge.

En särskild kommitté bör tillsättas

har under senare tid följts med uppmärk- Frågan om samernas situation Olika insatser till stöd för samerna har också samhet av statsmakterna. framställningarna finns det gjorts. Mot bakgrund av de nyss redovisade emellertid enligt min mening anledning att nu överväga vissa ytterligare att stärka samernas också erinra om åtgärder för ställning. Jag vill regeringsformens föreskrift (l kap. 2 §) att etniska minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas (se även om medborgerliga och politiska rättigheter från år 1966. FNzs konvention med parlamentarisk sammanart. 27). Jag föreslår alltså att en kommitté sättning tillsätts för att överväga dessa frågor. bör vara att utreda möjligheterna att stärka Kommitténs huvuduppgifter samernas rättsliga ställning ifrâgorsotrz rör rennäringen . att överväga behovet och att av ett samiskt organ som kan företräda samerna i olika sammanhang föreslå insatser för att bevara och utveckla det samiska språket. Jag vill här framhålla att varken ett ev. nytt organ eller något annat samiskt befogenheter. Lex. medbestämorgan bör tilläggas några konstitutionella manderätt i lagstiftningsfrågor. En sådan ordning skulle komma i strid med de principer som regeringsformen bygger på. lnte heller bör någon ordning införas. med vetorätt för samiska organ vad gäller förvaltningsbeslut

Rennäringsfrågor

finns det. Vad först gäller samernas ställning i frågor som rör rennäringen har sagt. inte någon obegränsad rätt för som framgår av vad jag tidigare att bedriva renskötsel. I vissa fall får de renskötande samernas samerna intressen stå tillbaka för andra intressen. och de markanvändningskonñikter som kan Rennäringens markanspråk och andra verksamheter inom renskötselområdet uppstå mellan renskötseln

sou 1990:91 Bilaga 1 251

har kartlagts i den fysiska riksplaneringen. För en närmare beskrivning av dessa konflikter och av hur bl.a. gruvdrift. vattenkraftutbyggnad. turism och skogsbruk påverkar förutsättningarna för att bedriva renskötsel vill jag hänvisa till rapporten Hushållning med mark och vatten 2 (SOU 1979:55 s. 107 ff). Rennäringen omfattas vidare av den fysiska riksplaneringens s.k. verksamhetsanknutna riktlinjer. som anger hur olika markanvändningsintressen av betydelse från rikssynpunkt bör beaktas i den fysiska planeringen och vid ställningstaganden till enskilda tillståndsfrágor.

Enligt riktlinjerna för rennäringen och övriga areella näringar (prop. 1972:111) skall all möjlig hänsyn tas till dessa naringars krav vid planering och tillstándsprövning. De areella näringarna måste dock ta hänsyn till andra intressen. bl.a. behovet av goda rekreationsmiljöer och vetenskapliga intressen. I samband med behandlingen av propositionen uttalade riksdagen (CU 1972:35. rskr 348) att fritidsbebvggelsens intressen borde vika för de areella näringarnas klarlagda behov. I den nämnda propositionen anförs vidare att utvecklingen inom fjällomrádet. med bl.a. en ökad turism. bör styras i en sådan riktning att samiska intressen inte skadas och helst på ett sådant sätt att samerna själva får del i utvecklingens positiva sidor. I promemorian som har bifogats regeringens beslut med anledning av program- och planeringsskedena i den fysiska riksplaneringen (prop. 1975/7621. bil. l och prop. 197879213. bill) framhålls att planeringen vad beträffar rennäringen skall utgå från den rätt att utöva renskötsel som läggs fast i rennäringslagen (1971:437) och att samråd med berörda samebyar bör ske i ett tidigt skede av planeringen.

Frågan om en lagreglering av riktlinjerna för rennäringen och övriga riktlinjer i den fysiska riksplaneringen övervägs f.n. i regeringslzansliet.

En grundläggande förutsättning för rennäringens fortlevnad är givetvis att samernas rätt enligt rennäringslagen och riktlinjerna i övrigt för rennäringen beaktas vid markanvändning av olika slag. Jag vill i detta sammanhang erinra om att Nordiska rådet i rekommendationer tiil regeringarna

har tagit upp frågan om stöd till samerna. Rådet har bl.a. uppmanat regeringarna att stödja samernas ansträngningar att bevara sin ställning som etnisk grupp (rek. 5/1972). Rådet har vidare rekommenderat Nordiska ministerrådet att utarbeta ett program för att skydda och bevara miljön i de samiska kärnområdena. omfattande bLa. användningen av naturresurserna i de samiska områdena och samordning av regionalpolitiska åtgärder som stöd för samernas näringar (rek. 3411974). Med anledning av den sistnämnda rekommendationen har ministerrådet kallat till ett seminarium i Kautokeino hösten 1982 om frågor som rör samerna.

Som en utgångspunkt för kommitténs överväganden bör kommittén redovisa de förutsättningar som i dag gäller för rennäringen. särskilt i fråga om de lagregler och andra föreskrifter som rör rennäringen på olika sätt. l

252 1 sou 1990:91

Bilaga

detta avseende bör kommittén särskilt samrada med rennaringskommittén.

En väsentlig uppgift för kommittén bör vara att undersöka i vilken utsträckning rennaringens intressen har fatt träda tillbaka för andra samhällsintressen vid markanvändning av olika slag och i vilken utsträckning hänsyn har tagits till den samlade effekten för rennaringen av olika exploateringar. Hur utfaller med andra 0rd intresseavvagningen mellan a ena sidan rennaringens intressen och a andra sidan andra samhallsintressen? Det iir dock inte meningen att kommittén i detali skall undersöka alla beslut om markanvändning som mer eller mindre rör renskötseln. Avsikten är att kommittén skall göra en översiktlig genomgang av sadana beslut i markanvandningsfragor som ar av sarskild betydelse for rennaringen. Vid den kartläggning som kommittén behöver göra bor den beakta vad renniiringskommitten kan komma fram till i sin utredning.

Mot bakgrund av sin undersökning bör kommittén överväga om det finns behov av att ståirka skyddet för rennaringen och i sa fall i vilken utstrackning en förstärkning kan ske. Om komrnitten kommer till slutsatsen att skyddet for rennäringen bör utvidgas. bör kommittén föresla nodvandiga författningsandringar.

En annan uppgift för kommittén bör vara att göra en genomgang av olika författningar som har anknytning till renskötseln för att undersöka i vilken utsträckning det finns regler om att samiska sammanslutningar skall eller bör höras innan beslut fattas som rör rennäringen. Om kommittén anser att det finns behov av kompletterande bestämmelser. bör den lägga fram förslag till författningsändringar.

Behövs ett nytt samiskt organ?

Som tidigare har sagts har samerna redan i dag starka organisationer. som för den samiska minoritetens talan såväl pa riksplanet som i det lokala vardagsarbetet. Dessa organisationer har skapats av samerna själva. Det är naturligt att samernas intressen i första hand bevakas av organisationer som de själva har bildat. Eftersom det i dag inte finns något centralt organ som kan godtas av hela den samiska folkgruppen bör kommittén överväga om det finns behov av att inrätta ett gemensamt samiskt organ som kan företräda samerna i olika sammanhang. Om kommittén kommer fram till att ett sådant organ bör inrättas, bör den också övewäga vilka uppgifter och vilken sammansättning som det bör ha.

sou 1990:91 1 253

Bilaga

Insatser för att bevara och utveckla det samiska språket.

Kommittén bör även utreda möjligheterna att stärka det samiska språkets ställning genom ökad användning av samiskan i olika officiella sammanhang. I samband därmed bör även behovet av utokad tolkservice på samiska undersökas. Kommittén bör ocksa i övrigt överväga vad som kan göras för att stärka det samiska språkets ställning. varvid kommittén bör samrada med invandrarpolitiska kommittén (A 1980:04).

Utredningsarbetet

Utredningsarbetet bör bedrivas i nära samarbete med de samiska intresseorganisationerna. Kommittén bör vidare uppmärksamma vad man i Finland och Norge har gjort eller planerar att göra för att starka samernas ställning. Kommittén bör också. som jag tidigare har påpekat samråda med rennäringskommittén och med invandrarpolitiska kommittén. Kommittén bör beakta direktiven den 13 mars 1980 (Dir. 1980:20) till

samtliga kommittéer och särskilda utredare angáende finansiering av reformer.

Hemställan

Wed hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för justitiedepartementet

att tillkalla en kommitté med högst tre ledamöter med uppdrag att utreda vissa frågor om samernas stallning i Sverige.

att utse en av ledamöterna att vara ordförande.

att besluta om sakkunniga. experter. sekreterare och annat biträde ät kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna för kommittén skall belasta andra liuvudtitelns kommit-

téanslag.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens overvaganden och bifaller hans hemstállan.

(Justitiedepartementet)

Kommittédirektiv @§

&

Dir. 1983:10

till kommittén med uppgift att utreda

Tilläggsdirektiv

vissa om samernas i

frågor ställning Sverige

Dir. 1983:10

Beslut vid regeringssammanträde 1983-02-03.

Chefen för justitiedepartementet. statsrådet Rainer. anför. Den dåvarande regeringen bemyndigade den 2 september 1982 chefen för

justltiedepartementet att tillkalla en kommitté med högst tre ledamöter för att utreda vissa frågor om Samernas ställning i Sverige. Kommittén har ännu inte tillkallats.

Enligt direktiven (Dir. 1982:71) bör kommitténs huvuduppgifter vara att utreda möjligheterna att stärka samernas rättsliga ställning i frågor som rör rennäringen. att överväga behovet av ett samiskt organ som kan företräda samerna i olika sammanhang och att föreslå insatser för att bevara och utveckla det samiska språket.

Även enligt min mening är det angeläget att man från statsmakternas sida tar initiativ till en utredning av frågor som rör samernas situation och att man överväger åtgärder för att stärka deras ställning i olika avseenden. Jag ansluter mig därför till uppfattningen att en kommitté bör tillsättas för att utreda sådana frågor.

En utredning av samernas situation är motiverad i första hand av den särskilda ställning som samerna har i det svenska samhället. Samerna utgör en etnisk minoritet och tillhör. i motsats till andra sådana minoriteter. den ursprungliga befolkningen i sitt eget land.

Enligt min mening är det naturligt att en utredning av samernas situation i första hand tar sikte på sådana frågor som har samband med samernas särställning i det svenska samhället. Det bör därför vara en primär uppgift för kommittén att klarlägga vilka särskilda behov som kan härledas till samernas ställning som urbefolkning. Det resultat som kommittén kommer fram till vid denna grundläggande genomgång bör utgöra utgångspunkten för kommitténs övriga undersökningar och överväganden.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att frågor rörande urbefolkningar som är i minoritet i sitt eget land under senare år har uppmärksammats internationellt i olika sammanhang. bl. a. inom FN.

sou 1990:91 1 255

Bilaga

Redan år 1957 antog Internationella arbetsorganisationens (ILO) allmänna konferens en konvention (nr 107) om urbefolkningars rättigheter (se prop. 1958:46). Konventionen innehåller bestämmelser som är avsedda att skydda sådana folkgrupper och att underlätta deras integration i sina resp. länder. Konventionen har ratificerats bara av ett fåtal länder. Till dem hör inte något av de nordiska länderna.

Vidare har FN:s kommission för främjande av mänskliga år

rättigheter 1982 bemyndigat underkommissionen för förebyggande av diskriminering och för skydd av minoriteter att tillsätta en arbetsgrupp som skall granska urbefolkningars rättigheter. Arbetsgruppen har tillsatts och påbörjat sitt arbete.

Frågor om urbefolkningar diskuteras också inom ramen för det nordiska samarbetet av en särskild ämbetsmannagrupp, som brukar sammanträda ett par gånger om året.

När det gäller kommitténs övriga uppgifter delar jag uppfattningen att kommitténs arbete bör inriktas på de tre grupper av frågor som nämns i direktiven, dvs. behov av att stärka skyddet för rennäringen, frågan om ett nytt samiskt organ och insatser för det samiska språket. Även när det gäller de närmare riktlinjerna för utredningsarbetet ansluter jag mig till vad som har anförts i direktiven.

Kommittén bör, såvitt gäller frågan om insatser för det samiska språket, samråda med språk- och kulturarvsutredningen (U 1981:04).

Om kommittén under arbetets gång skulle finna att det föreligger behov av att utreda även andra frågor som rör samernas situation och som har anknytning till dem som omfattas av direktiven, bör kommittén anmäla detta till regeringen för prövning av frågan om eventuella tilläggsdirektiv.

Slutligen vill jag framhålla att det är angeläget att de frågor som kommittén skall utreda blir belysta så snart som möjligt. Kommittén bör därför arbeta med sikte på att avsluta sitt arbete inom två år.

Jag hemställer att regeringen beslutar om tilläggsdirektiv till kommittén i enlighet med vad jag har anfört nu.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Justitiedepartementet)

BILAGA 2

RAPPORT

OM SAMARBETET MELLAN SAMERÄTTSUTREDNINGARNA

I NORGE, SVERIGE OCH FINLAND

SOU 1990191 2 Till Nordiska ministerrådet

Undertecknade representanter för det norska samerettsutvalget, den svenska samerättsutredningen och den finska samerättsutredningen överlämnar härmed en rapport om utredningarnas samarbete. Oslo, Stockholm och Helsingfors den 7 oktober 1988 Tor Falch Hans-Åke Wängberg Pekka Aikio Stein Owe Tore Ljungkvist Heikki J. Hyvärinen

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

l . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 263 Inledning. l.1 Samene, et nordiskt folk . . . . . . . . . . . . . . . 263 1.2 Samerättsutredningarna i Norge, Sverige och Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 265 1.3 Nordiska rådets rekommendation nr 24/1974 och Nordiska ministerrådets riktlinjer . . . . . . . . 267 1.4 av samarbetet . . . . . . . . . . . . 270

Redovisningen

2 Huvud i samarbetet . . . . . . . . . . . . . 271 frågorna 2.1 Samernas . . . . . . . . . . . 271

folkrättsliga ställning

2.2 Reindriftssamenes rettigheter til land och vann 275 2.2.1 Innledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . 275 2.2.2 Hvem som har rett til å drive med rein . 275 2.2.3 Innholdet i . . . . . . . 276

reindriftsrettighetene

2.2.4 Reindriftsrettighetenes vern . . . . . . . . . . 278 2.2.5 grunnlag . . . . . . . . . . . . 279

Rettighetenes

2.3 Folkvalda samiska organ . . . . . . . . . . . . . . . 281 2.4 Samisk representasjon i Nordisk råd . . . . . . . . . 282

3 Fortsatt samarbete rörande Samernas ställning iNorden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 284 3.1 En nordisk samekonvention . . . . . . . . . . . . . 285 3.1.1 . . . . . . . . . . . . . . . . 285

Lappekodisillen

3.1.2 En ny nordisk samekonvention . . . . . . . . 286 3.2 En nordisk sameombudsman . . . . . . . . . . . . . 288 3.3 Ett samordningsorgan m.m. . . . . . . . . . . . . . 289 3.4 Ett nordiskt sameting . . . . . . . . . . . . . . . . 291 3.5 En ny rekommendation . . . . . . . . . . . . . . . 292

Bilaga

Samisk i Nordisk råd . . . . . . . . . . . 295

representasjon

sou 1990:91 Bilaga 2 263

l INLEDNING

1.1 Samene, et nordisk folk

Samene levde i Norden f gir de návzerende nordiske statene voktste frem.

Den nordnorske høvdingen Ottar fortalte i 890-årene til kong Alfred i England om samene i de nordre delene av Skandinavia og på Kolahalvøya. Historieskrivere fra SOO-tallet, Jordanes og Prokopios, berettet om skridfinner og finner i Skandinavia, mens Tacitus i år 98 e. Kr. (Germania. 46). tenkte seg at f innene bodde i Ostersjøområdet. Samisk historie kan bare skimtes i disse

skriftlige kildene. Men forhåpentlig kan møysommelig arbeid i

arkeologi, språkhistorie og stedsnavnsforskning med tiden gi et noe klarere bilde av samisk bosetting i Norden før riksdannelsene.

Hos Tacitus, Germania 46 og i Historia Norwegix, omtales samene

som fenni (latin) eller finnar (norrønt, f .eks. Heimskringla, Egil

Skallagrimssons saga). I norsk språkbruk har finner siden middelalderen vart vanlig of f isiell og folkelig benevnelse, men man skilte gjerne mellom sjdfinner og fjellfinner. I svensk språkbruk ble betegnelsen lappar vanlig alt i middelalderen for å atskille samene fra finlendere (i Norge har man tradisjonelt kalt finske innvandrere for kvener). I norsk-svenske sammenhenger talte man helst om lappar. Herfra kommer det internasjonale folkenavnet (laps, lapons, Lappen). Selv kaller dette folket seg for samer (sámit).

Alt før rikssamlings- og kristningstiden (hundreárene omkring

1000) oppholdt samene seg stort sett i de samme områdene som i dag, selv om det ikke er definitivt arkeologisk klarlagt hvor langt sør det fantes samiske boplasser i Norge og Sverige i eldre tid. Derimot synes det klarlagt at samernes bosettingsomráde i Finland strakte seg vesentlig lenger mot sør enn deres návaerende hembygdsomráde.

Riksbyggingen i Norge, Sverige og Novgorod (seinere Russland) medførte at samene enten kom til å. høre under ett rike i alle henseender, eller at de skattemessig hørte under to eller endog tre riker. Samene i de svensk-norske fellesdistrikter (Kautokeino, Karasjok, Utsjoki) betalte skatt til Danmark-Norge og til Sverige

264 Bilaga 2 sou 1990:91

inntil 1751, samene i Neiden, Pasvik og Petsamo betalte skatt til Danmark-Norge og til Russland inntil 1826, og i Enare betalte samene skatt til alle tre riker inntil 1751 og til Sverige og Russland inntil 1809.

Derimot var verdslig og geistlig jurisdiksjon udelt. Svenske prester og dommere virket i de svensk-norske f ellesdistrikter. Samene i de norsk-russiske fellesdistrikter tilhørte den ortodokse (greskkatolske) kirke.

Det var grensedragningene som til sist avgjorde samenes statstil-

hørighet. Samene i Kautokeino, Karasjok (Avjovarre) og i Utsjoki

vest for Tana ble norske statsborgere ved grensetraktaten av 1751. Den statsborgerlige tilhørighet for samene i de norsk-russiske fellesdistrikter ble avgjort ved grensekonvensjonen av 1826.

Hverken samerettsutredningene i Norge, Sverige eller Finland, eller andre, har foretatt noen sammenlignende utredning av samenes rettshistoriske stilling i Norden. Vi vil gi uttrykk for at en slik utredning ville vaare av stor interesse. Betydningen av rettshistorisk forskning kan illustreras av den bruk högsta domstolen i

Sverige gjorde av slikt materiale i den k jente Skattefjälls-dommen

(jfr. Nytt Juridiskt Arkiv 1981 s. l).

Samernas traditionella levnadssätt präglas av ett liv nåra naturen.

De viktigaste näringarna har varit jakt och fångst, fiske och

renskötsel. På vissa håll har man också bedrivit boskapsskötsel och jordbruk. I dag finns samer i många andra typer av näringar. De har också i betydande grad lämnat de traditionella samiska

bosättningsområdena.

Trots att de traditionella samiska bosättningsområdena numera är uppdelade mellan fyra länder, Norge, Sverige, Finland och Sovjetunionen och samerna varit tvungna att anpassa sig till förhållandena i de olika länderna, finns det skäl för att betrakta dem som ett folk. De har i många avseenden lyckats behålla sina traditionella kännemärken vad gäller kultur, språk och näringar.

Det råder ingen tvekan om att samerna för att kunna fortleva som ett folk i Norden har behov av stöd i olika avseenden från de stater där de lever. De nordiska staterna har också var för sig i olika sammanhang förklarat att de tar sitt ansvar för den samiska minoriteten. Däremot har det gemensamma ansvaret varit mindre klart uttryckt.

sou 1990:91 2 265

Bilaga

Samernas möjligheter att bestå som ett folk försvåras på olika sätt av att de lever i olika länder. Inom de nordiska staterna finns så mycket av gemensamma värderingar, så stor intressegemenskap och ett så utvecklat samarbete att det emellertid bör finnas f örutsättningar för ett samordnat nordiskt ansvarstagande som möjliggör för samerna att, trots riksgränserna, kunna fortleva som ett nordiskt folk med ett gemensamt kulturliv.

1.2¶Samerättsutredningarna l Norge, Sverige och Finland

Under slutet av 1970-talet aktualiserades av olika skäl samepolitiska frågeställningar i de tre länderna. Detta fick till att

följd utredningar om samernas ställning i rättsliga och kulturella

avseenden tillsattes. Intresset fokuserades inte minst på folkrättsliga aspekter.

Norge Det norska samerättsutvalget, som tillsattes av regeringen år 1980, skall enligt direktiven klarlägga frågor rörande rätten till naturresurserna i traditionella samiska bosättningsområden. I uppdraget har också ingått att utreda frågan om en särskild grundlagsbestämmelse rörande samerna och frågan om ett samiskt folkvalt organ.

I utvalget ingår representanter för samerna, näringsintressen och olika offentliga organ, förutom historisk och expertis.

juridisk

sekretariatet har i allmänhet bestått av två heltidsarbetande sekreterare knutna till justitiedepartementet.

Det första betänkandet (NOU 1984:18) Om samenes

rettsstilling,

som avgavs i juni 1984, innehåller bl.a. en grundlig genomgång av

samernas rättsliga ställning i folkrättsligt avseende (jfr vidare

nedan avsnitt 3.1). Betänkandet innehåller förslag om en grundlagsändring och om en särskild lag om samiska förhållanden

(samelov). I lagförslaget finns först och främst förslag till

bestämmelser om ett sameting. På grundval av förslagen har Stortinget antagit dels en samelov (lov av 12 juni 1987 nr. 56) och därigenom beslutat att inrätta ett sameting, dels en ny grundlagsbestämmelse om den samiska folkgruppen i Norge (den 21 april

1988).

Samerettsutvalget arbetar nu med frågor om rätten till mark och vatten i de traditionella samiska bosättningsområdena. Arbetet bedrivs delvis i mindre arbetsgrupper. Ett flertal har

sakkunniga

tillkallats för att utreda särskilda frågor och lämna underlag för

2 sou 1990:91

266 Bilaga

utvalgets överväganden. Utvalget kommer närmast att färdigställa en redogörelse om rätten till mark och vatten i Finnmark. kommer därefter att göra en motsvarande redogörelse för Utvalget övriga delar av det samiska bosättningsområdet i Norge.

Den svenska samerättsutredningen tillsattes år 1983. Sverige direktiven är det en primär uppgift för utredningen att

Enligt

vilka särskilda behov som kan härledas till samernas klarlägga ställning som urbefolkning. Arbetet skall i övrigt inriktas på tre av frågor, nämligen behovet av att stärka samernas grupper

i fragor som rör rennäringen, frågan om ett rättsliga ställning

folkvalt samiskt organ och insatser för det samiska språket.

bl.a. riksdagsledamöter, samiska sakkunniga och [utredningen ingår

En särskild språkexpert är också knuten till

juridisk expertis.

sekretariatet består för närvarande av två heltids-

utredningen. arbetande jurister knutna till justitiedepartementet.

År utredningen betänkandet (SOU 1986:36) Samernas 1986 avgav folkrättsliga ställning. Utredningen kommer i sitt nästa betänkande att bl.a. behandla frågor om ett samiskt folkvalt organ, skyddet för rennäringen och en grundlagsbestämmelse rörande samernas Språkfrågan och vissa andra frågor kommer att behandlas

ställning.

i ett slutbetänkande.

En för samerättsutredningens bedömningar och viktig utgångspunkt

samernas rättsliga ställning vad gäller ren-

förslag angående

är högsta domstolens dom i det tidigare nämnda skatte-

näringen

f Genom domen har bl.a. klarlagts att samernas rätt att

jällsmålet.

bedriva renskötsel är en starkt skyddad bruksrätt, i vissa avseenden jämförbar med äganderätt.

Finland Samedelegationen i Finland inrättades år 1960 och består av landshövdingen i Lapplands län jämte tio ledamöter av vilka samerna och fem ministerierna. Delegationen är fem representerar ett expertorgan som bl.a. har till uppgift att bereda samefrågor inom regeringen. Det lyder för närvarande under inrikesministeriet.

har efter uppdrag från statsrådets kansli år 1978

Samedelegationen

inrättat en sektion med uppdrag att utreda vilka rättigheter som bör tillförsäkras samerna beträffande naturtillgångar, som staten över, samt att ge förslag till nödvändiga bestämmelser om

förfogar

dessa och om hur de skall administreras. Sektionen

rättigheter

består för närvarande av tre ledamöter, varav två representerar Till sektionen, som i detta sammanhang räknas sameparlamentet.

sou 1990:91 2 267

Bilaga

som den finska samerättsutredningen, är knuten.

juridisk expertis

sekretariatet består för närvarande av en deltidsanställd

jurist.

Sektionen beslöt under våren 1982 att utreda huruvida man i rättshistoriska källor kan finna grund för de till land

rättigheter

och vatten, som samerna gör anspråk på, och vilka dessa grunder i så fall är. Man skall också samernas i granska rättsskydd belysning av de internationella rättsliga normer som är bindande för Finland.

Arbetet är för närvarande inriktat på att olika överväga möj-

ligheter att ge rättighetsbärarna inom samernas hembygdsområden

ett med staten delat inflytande över

markanvändningen.

Som framgått av ovanstående är de tre

utredningarnas arbetsupp-

gifter inte identiska. Den svenska har t.ex. till

utredningen

skillnad från de övriga att behandla men skall

språkfrågor,

däremot inte gå in på någon historisk av rätten till mark analys och vatten. I Norge och Finland har och

språk- kulturfrågor

behandlats av särskilda utredningar. I Finland har samekulturkommissionen avgett betänkandet Saamelaiskulttuuri-

(l985:66)

toimikunnan mietintö. I Norge har

samekulturutvalget nyligen

avslutat sitt arbete genom att avge sitt betänkande

tredje (NOU

1987:34) Samisk kultur og utdaning. l finns för

Sverige övrigt

också en särskild utredare av samiska knuten till

kulturfrågor utbildningsdepartementet. Det bör i också nämnas sammanhanget

att man inom de norska och finska arbetar

regeringskanslierna med

förslag rörande samiska språkfrågor, i Finland av ett på grundval förslag som utarbetats av sameparlamentet.

1.3 Nordiska rådets rekommendation och Nordiska nr 24/1974 ministerrådets riktlinjer

Nordiska rådets rekommendation en samnr 24/1974 angående nordisk insats för skydd av i de samiska kärnområdena har

miljön följande lydelse:

Nordiska rådet rekommenderar Nordiska ministerrådet att utarbeta ett gemensamt program för att och bevara

skydda

miljön i de samiska kärnområdena, bestående av

268 Bilaga 2

utredning av frågan om rättslig reglering av . en samnordisk av naturresurserna i de samiska områdena, användningen till att för framtiden och så snart detta år möjligt

syftande

åstadkomma ett fastställande av omfånget av samernas

rättigheter,

. samordna de åtgärder som stöd för samer-

regionalpolitiska

nas näringar, samt

nordiskt som belyser den

3. ett samordnat forskningsprojekt

samiska befolkningens situation.

som rekommenderas i punkt l Någon sådan samnordisk utredning kommit till stånd. Efter ett seminarium i Kautokeino år har inte

ministerrådet emellertid följande riktlinjer om sam-

1982 antog arbetet mellan de tre nationella samerättsutredningarna:

l. af en kontaktmandsordning. Hvert af udvalgene

Etablering

en der kan kontaktes for oplysninger udpeger person, nationale samiske forhold samt forhold i tilknytangående til den nationale udredning, herunder oplysninger om ning

kildemateriale oplysninger om organisaog faglitteratur,

toriske forhold m.m. Nordisk Samisk Institutt udpeger

ligeledes en sådan kontaktperson.

holder løbende hinanden underrettet om det . Udvalgene

bl.a. udveksling af nationale udredningsarbejde, gennem

af sluttede eller dele heraf, eventuelle årsmeldinger rapporter materiale i der kan vaere af

samt tilgazngeligt øvrigt,

intresse for de andre udvalg.

. Såvidt anmodning om mundtlig orientemuligt bør et udvalgs vedr. et andet udvalgs arbejde generelt eller behandring lingen af et afgraenset spørsmål imødekommes.

kan efter behov afholde faellesmøder, evt. alene Udvalgene med deltagelse af udvalgenes formaand og sekretaerer.

eller dele heraf samt eventuell årsmeldinger, der . Rapporter udveksles 2 tilstilles endvidere Nordisk Sameråds jfr. punkt Nordisk Samisk Institutt, Nordiska samarbetssekretariat, och renskötselfrågor samt Nordisk organet för samespörsmål Ministerråds sekretariat. Disse institutioner skal på sin side orienteret om forhold eller materiale, som holde udvalgene kan vaare af intresse for de pågående udredninger.

sou 1990:91 Bilaga 2 269

6. Andre nationale eller nordiske udvalg, der udfører udred-

ningsvirksomhed på tilgraensende områder kan benytte den under punkt l nevnte kontaktmandsordning.

Vid det ovannämnda seminariet framkom önskemål om att rekommendationen 24/1974 skulle ersättas med en eller flera rekommendationer med mer konkret innehåll och mer framåtsyftande.

Under Nordiska rådets session våren 1983 uppkom frågan om en tidsplan för samarbetet. Dåvarande justitieminister Rainer från Sverige som talade för ministerrådet yttrade sig i frågan och ansåg att det vore svårt och olyckligt att fastställa en gemensam tidsplan. Rainer sade vidare:

Meningen med de av ministerrådet fastställa riktlinjerna är att skapa ett fastare grundlag för kontakten mellan de tre utredningarna genom en ordning för ömsesidig information, som kan bidra till att utredningarna alltid är orienterade om varandras arbete och att kunskap som inhämtas i samband med utredningsarbetet kan ställas till gemensam disposition. Utöver detta har det också skapats möjligheter för erfarenhetsutbyte genom gemensamma möten m.m.

I anledning av information från ministerrådet uttalade juridiska utskottet i februari 1984 bl.a.:

Juridisk udvalg finder fortsat, at der er behov for mere konkrete langtsigtende initiativer og er bekymret over, at sådanne initiativer - som det nuvaarende nationale utredningsarbejde er tilrettelagt - må forventes ikke at kunne tages i løbet af kort tid.

Juridisk utvalg vil i samarbejde med Nordisk Ministerråd strabe mod, at tidsrummet for fremsaattelse af nye forslag på det sameretlige område forkortes mest muligt. Det er et meget svaret felt at nå fazlles resultater på, men utvalget naerer aengstelse for, at det i de enkelte lande kan give anledning til store problemer, hvis man lader det ligge uløst alt for laenge.

Senare har utskottet vid de direkta kontakterna med utredningarna uttalat sin tillfredsställelse med det pågående samarbetet.

1.4 Redovisningen av samarbetet

[september 1983 träffades företrädare för samerättsutredningarna i samband med Nordiska rådets juridiska utskotts sammanträde i Köpenhamn, varvid frågan om ett samarbete mellan utredningarna togs upp. Förutsättningarna för ett samarbete diskuterades också vid ett sammanträde i Oslo senare under hösten 1983.

Representanter för samerättsutredningarna har häref ter träffats i Helsingfors februari 1984, Kautokeino oktober 1984, Ivalo april 1985, Jokkmokk oktober 1985, Röros oktober 1986, Enontekiö april 1987, Jukkasjärvi november 1987 och Karasjok april 1988. Vid sammanträdena har gemensamma frågeställningar diskuterats, information om förhållandena i de olika länderna lämnats och material utbytts. Vid sidan härav har särskilda sammanträden, brev- och telefonkontakter hållits mellan sekreterarna i utredningarna.

Vid Helsingf orssammanträdet sammanträf f ade utredningsrepresentanterna med den dåvarande finske justitieministern Taxell som framhöll betydelsen av ett nordiskt samarbete i samefrågor. Han ansåg att man i varje fall på längre sikt borde sträva mot en

gemensam nordisk samelagstiftning.

Befattningshavare vid Nordiska ministerrådet har deltagit vid några sammankomster. Ministerrådet har dessutom kontinuerligt hållits informerat om verksamheten och rådet har i sin tur informerat Nordiska rådets juridiska utskott. Vid ett par tillfällen har utskottet också informerats direkt av utredningarna.

Samarbetet mellan utredningarna rörde under de första sammanträffandena i huvudsak samernas folkrättsliga ställning. Genom det intensiva f olkrättsliga arbetet i ett tidigt skede i samerettsutvalget kunde de norska representanterna bidra med mycket underlag till diskussionerna. Frågan om ett representativt samiskt organ har bl.a. diskuterats i samband med ett gemensamt studiebesök som utredningarna gjorde i det finska sameparlamentet i Ivalo.

En viktig fråga i samarbetet har varit renskötselrätten. Diskussionerna har främst rört gällande rätt i de tre länderna.

Samernas förhållande till Nordiska rådet har behandlats ingående. Upprinnelsen härtill är en särskild begäran från Nordiska samerådet. Utredningarna har också från andra utgångspunkter funnit

sou 1990:91 2 271

Bilaga

det angeläget att skapa ett underlag för ett framtida

ställnings-

tagande till ett samiskt deltagande i Nordiska rådet.

I arbetet med den rapport vi nu framlägger har deltagit represen-

tanter för de tre utredningarna. Utredningarna har kontinuerligt

informerats om arbetet, men har inte i detalj till de tagit ställning synpunkter och bedömningar som redovisas i rapporten. Vi har därför valt att endast låta ordförande och sekreterare i de tre

utredningarna vara ansvariga för rapporten.

Vi har inte haft till uppgift att föreslå konkreta

åtgärder på ett

nordiskt plan. Vi tror dock att våra studier i vissa för

jämförande

samerna betydelsefulla ämnen är av allmänt intresse. Vi redovisar därför de huvudfrågor som aktualiserats i samarbetet i avsnitt 2.

l vårt samarbete har vi också diskuterat hur samernas i

ställning

Norden kan komma att utvecklas. I avsnitt vi för vissa 3 redogör synpunkter och skisserar vissa tänkbara utvecklingslinjer.

Vi anser att vi haft ett värdefullt av de utbyte gemensamma sammankomsterna. I flera avseenden har samarbetet visat sig bli av större värde än man kanske haft anledning att förvänta med

sig

hänsyn till skillnader i direktiv, av arbetet etc.

uppläggning

mellan utredningarna. Det bör nämnas att samarbetet mellan utredningarna ej är slutfört genom att denna rapport överlämnas, utan kommer att fortsätta så länge arbetet inom de nationella

utredningarna pågår.

2 HUVUDFRÅGORNA I SAMARBETET

2.1¶Samernas folkrättsliga ställning

Frågor om samernas folkrättsliga ställning har vid ett flertal tillfällen diskuterats vid sammankomsterna mellan representanterna

för samerättsutredningarna. De

undersökningar och överväganden som en arbetsgrupp utsedd av samerettsutvalget redovisat i utvalgets första betänkande har därvid varit utgångspunkten. Diskussionerna mellan representanterna för har lett

utredningarna

fram till gemensamma ståndpunkter i viktiga avseenden.

I FN-konventionen 1966 om medborgerliga och politiska

rättigheter

finns den centrala bestämmelsen i folkrätten om skydd för etniska

2 sou 1990:91

272 Bilaga

artikel på engelska och i minoriteter, 27, som har följande lydelse svensk översättning:

In those States in which ethnic, religious or linguistic to such minorities shall not minorities exist, persons belonging in community with the other members of be denied the right, their to their own culture, to profess and practise group, enjoy their own religion, or to use their own language.

I de stater där det finns etniska, religiösa eller språliga minoriteter skall de som tillhör sådana minoriteter ej förvägras att i med andra medlemmar av sin grupp ha

rätten gemenskap

att bekänna till och utöva sin egen sitt eget kulturliv, sig religion eller att använda sitt eget språk.

tvekan om att samerna i Norden omfattas av Det är ingen bestämmelsen. Samerna är en sådan etnisk minoritet som det talas i artikel 27. var artikeln endast avsedd att

om Ursprungligen

minoriteterna mot assimilering. Den har emellertid senare skydda tolkats så att den staterna en plikt att vidta positiva ålägger inhemska minoriteter som samerna, t.ex. åtgärder gentemot ekonomiska så att minoriteterna inte bara teoretiskt utan bidrag, också i praktiken kan ha sitt eget kulturliv.

Vad som skall räknas som kultur i detta sammanhang är en Starka skäl talar för att kultur skall tolkas i vid viktig fråga. även de materiella förutsättningarna för mening och anses omfatta Artikel 27 skulle innebära ett skydd för

kulturen. därigenom

traditionella samiska sådana som utgör en väsentlig del i näringar, den samiska kulturtraditionen.

vidare vår bedömning en grund för Bestämmelsen ger enligt minoriteter att anspråk på en viss grad av självbestämgöra

form av självbestämmande torde

manderätt i kulturfrågor. Någon vara en förutsättning för att minoriteterna

nämligen grundläggande

kunna utöva sina och sin framtid samt

skall rättigheter påverka

för att bibehålla och utveckla sin etniska identitet och sin kultur.

I det dels avsnitt l.6.l2 Noen hovedpunkter ur

följande återges

Om Samenes Rettsstilling, dels ett betänkandet (NOU 1984:18) avsnitt ur betänkandet (SOU 1986:36) Samernas folkrättsliga

ställning.

sou 1990:91 2 273

Bilaga

Ur Samenes Rettsstilling (s. 23):

Norske statsmyndigheter vil handle i samsvar med en bred

internasjonal rettsutvikling hvis de i større grad gir szerlige

rettsgarantier for den samiske folkegruppen.

Den norske stat er til å företa

folkerettslig forpliktet positive

sacrtiltak (positiv overfor norske samer i den

diskriminering)

grad dette er nødvendig for at samisk kultur skal bli videreført her i landet.

De beste grunner taler for at denne plikt overfor samisk kultur ikke bare g jelder de ideelle men det

kulturytringer, også

materielle kulturgrunnlag. Det vil si at den norske stat har plikt til å la tradisjonelle samiske ha

naeringsveier tilstrekkelig

naturgrunnlag og økonomisk grunnlag til at samisk kultur kan

bli videreført.

Grunnlaget for disse er dels menneskeretts-

rettssetninger

konvensjonen om politiske og sivile rettigheter av 1966 artikkel 27 og dels det omfattende rettsmaterialet om urbefolkninger.

Den meget omdiskuterte ILO-konvensjonen om urbefolkninger

av 1957 har en begrenset i denne betydning sammenheng.

Det er ikke påvist at noen norske rettsregler strider mot f olkeretten innenfor det området som undersøkelsen omfatter. Men det er ikke tilstrekkelig å konstatere at de enkelte norske rettsregler ikke er folkerettsstridige. Det at

er også nødvendig

summen av vedtak fra norske side gir den

statsmyndigheters

samiske folkegruppen mulighet til å sikre sin kultur. og utvikle Hvorvidt det ytes tilstrekkelig fra side i så

myndighetenes

henseende, kan bare konstateres over tid.

Den norske stat har plikt til å sørge for at de

folkrettslige

regler blir gjennomført av de norske De norske

myndigheter.

domstoler har i sin praksis i stor grad tatt folkerettslige regler i betraktning sammen med de norske Det er rettsregler. sannsynlig, men ikke sikkert, at våre domstoler vil de

gi

folkerettslige regler på dette området fortrinnet i en eventuell konflikt med norske rettsregler.

Norge har tidligere, sarlig i vaert i sterk

mellomkrigstiden,

utakt med en internasjonal rettsutvikling til vern om minoritetskulturer. Dette har medført at den samiske kultur i dag er mindre utbredt og mer sårbar enn tilfelle hadde vart om vårt

274 2

Bilaga

land den hadde de retningslinjer som ble trukket

gang fulgt

Folkeforbundet om minorieteter. Denna fortid gjør opp innenfor det at norske myndigheter nå medvirker aktivt til

sazrlig viktig

at norske samer får dyrke, det vil si sikre og utvikle, sin

kultur, slik det uttales i menneskerettskonvensjonen om egen sivile og politiske rettigheter.

Det norska justitiedepartementet har anslutit sig till utvalgets

tolkning av artikel 27 (Ot prp nr 33, 1986-87), så även

principiella

Stortingets justiskomite (Innst. O.nr 79 för 1986-87).

Ur Samernas folkrättsliga ställning (s. 16) vill vi citera följande:

Den svenska officiella inställningen till samerna strider inte mot Sveriges folkrättsliga åtaganden såvitt vi kan bedöma på det material som vi redovisar i betänkandet. Det måste emellertid understrykas att det inte går att bestämma exakt vilka krav som folkrätten uppställer t.ex. när det gäller skydd för minoriteter. Orsaken härtill är att folkrätten ständigt är under utveckling. Härtill kommer att folkrätten, i vart fall vad gäller de s.k. människorättskonventionerna, enligt vedertagen

är föremål för en mera dynamisk tolkningsmetod än som

praxis

är brukligt för den nationella rätten. Skyddet av urbefolkningar aktualiseras nu i olika internationella sammanhang och den

pågående utvecklingen av urbefolkningsrätten måste givetvis

med uppmärksamhet från svensk sida. De förslag som vi

följas

senare kommer att redovisa kommer att grundas bl.a. pá

folkrätt i vad den avser skydd för urbefolkningar och gällande minoriteter. Den samtida folkrättens innehåll, enligt de olika konventioner till vilka Sverige gett sin anslutning, får en särskild för Sverige när den sammanställs med de

betydelse

förpliktelser Sverige erkänt sig ha gentemot samerna alltsedan tillkomsten av 1751 års kodicill.

Sammanfattningsvis hävdar vi att Sverige på folkrättslig grund har förpliktelser samerna på olika sätt. Sverige måste

gentemot avstå från sådana ingrepp i naturen att de naturliga förutsätt-

för rennäringens fortbestånd äventyras. Sverige mäste ningarna vidare för att nödvändiga resurser tryggas för den

sörja

samiska kulturens fortlevnad och utveckling. Det sagda kräver beaktande i såväl lagstiftning som rättstillämpning. Det måste beaktas inom förvaltning och administration, centralt och

regionalt.

sou 1990:91 Bilaga 2 275

Även f rån den finska samerättsutredningens sida har man förklarat att man kan ställa sig bakom ovanstående bedömningar och uttalanden.

2.2 Reindriftssamenes rettigheter til land og vann

2.2.1¶Innledning

På et relativt tidlig stadium i samarbeidet bestemte vi oss for á f oreta en sammenligning av reindriftssamenes rettigheter i Norge, Sverige og Finland. Det ble utarbeidet tre notater som belyser stillingen i hvert av landene.

Da vi hadde de generelle regler i hvert land for øyet, og altså ikke mulige spesielle rettsdannelser, tog vi utgangspunkt i reindriftslovgivningen. Ogsá annet rettslig materiale ble imidlertid trukket inn.

Under drøftelsene kom man også inn på spørsmálet om hva som er det rettslige grunnlaget for reindriftens rettigheter.

2.2.2 Hvem som har rett til á drive med rein

Både etter norsk og svensk lov er hovedregeln at retten til å drive med rein er f orbeholdt medlemmer av reindriftssamefamilier, jfr. reindriftsloven (l. 9.6.1978 nr. 49) § 3, l.ledd og rennäringslagen (l. 1971:437) § l, l.ledd. Også de øvrige regler i norsk og svensk rett om hvem som har rett til å utøve reindrift, er meget like.

Etter finsk rett har imidlertid ikke reindriftssamene noen tilsvarende satrrett til å utøve denne naeringen. Retten tilkommer enhver finsk borger som er bosatt innenfor det s.k. renskötselområdet (se straks nedenfor), jfr. renskötsellagen (l. 1948/444) § l. Dette er kanskje den viktigeste forskjell i reindriftssamenens

rettslige stilling i de tre land.

Dagens förhållanden i Finland har sin bakgrund i 1695 års

skattläggning. I denna bestämde Sverige beskattningen och den

kamerala indelningen i de lappbyar, som hörde till Sverige. Dessa byar var ytterligare indelade i lappeland (skatteland, arveland)

som enskilda familjer använde för sina näringar. Indelningen gällde

276 2 sou 1990:91

Bilaga

både i jordeboken och terrängen. Lapparnas näring var renskötsel,

och fiske s.k. lappmannanäring. En person antecknades inte i

jakt

lappländska jordeböcker såsom lapp på grund av sin etniska härkomst (same, svensk, finne) utan just på grund av kamerala och

fastighetsrättsliga förhållanden.

Det kan tilføyes at inntil reindriftsloven av 1978 hadde alle norske statsborgere bosatt i reinsogn i Finnmark fylke rett til å drive med rein (jfr. lov om reindriften av 12.5.1933 § 84 b).

2.2.3 Innholdet i reindriftsrettighetene

Den som har rett til å drive med rein har et sett av rettigheter som er mer eller mindre nødvendige forutsetninger for reindriften. Disse skal beskrives enkeltvis i det f ølgende. Først må

rettigheter

det imidlertid sies noe om i hvilke områder reindriften kan

foregå, dvs. i hvilke områder rettighetene gjelder.

I finsk og svensk rett kalles dette området for renskötselomrádet, mens det i Norge omtales som reinbeiteomrádene. I Finland dekker dette området nesten hele Lapplands län og deler av Uleåborgs län (rsl. § l). Reinbeitesområdene i Norge dekker det alt vesentlige av Finnmark, Troms, Nordland og Nord-Trøndelag fylker, samt deler av Sør-Trøndelag og Hedmark (jfr. rdl § 2). I Sverige omfatter renskötselområdet stort sett hele Norrbottens, Västerbottens og Jämtlands län, samt deler av Kopparbergs og Västernorrlands län (jfr. rnl. § 3).

er delt inn i renbeteslag i

Renskötselområdet/reinbeiteområdene

Finland (rsl. § 5), reinbeitedistrikter i Norge (rdl. § 2) og samebyer i Sverige (rnl. § 6).

l Finland utøves reindriften innenfor renbeteslagets grenser hele året, mens det både i Sverige og Norge finnes regler om bruk av ulike områder til ulike tider av året. I Sverige er det tillatt å drive året rundt i betydelige deler av renskötselområdet, mens man bare kan bruke de resterende deler i vinterhalvåret. I Norge har man en hovedinndeling av distriktene i sommer- og vinterdistrikter, og hver reineier tilhører et distrikt av hver type.

Den sentrale i reindriften er retten til å bruke mark til

rettighet

reinbeite. Denne rett er uttrykkelig nevnt både i norsk og svensk rett, jfr. rdl.§ ll (jfr § 9 nr. 2) og rnl.§ l5. Dette er i overensstemmelse med det generelle system i reindriftslovgivningen i disse

sou 1990:91 2 277

Bilaga

land, der reindriftens rettigheter regnes opp i loven. I Finland er systemet et annet. Med visse unntak spesifiseres ikke

rettighetene.

Man kan si alt som hører till utøvelsen av reindrift er tillattherunder selvfølgelig beite - med mindre det positive

foreligger

begrensninger i loven, jfr. rsl. § 2 l.ledd.

En annen sentral rettighet som hjemles i den norske og svenske loven, er retten till å flytte med rein, jfr. rdl. 4 og rnl. § 10 nr. § 23. Flyttingene mellom sommer- og vinterbeitene går både i Norge og Sverige tildels over lange avstander, mens man i Finland

driver mer stasjonaart.

Retten til ulike typer anlegg omfatter slikt som rett til á sette opp arbeids- og sperregjerder og slakteanlegg. Etter den finske loven må man alltid ha tillåtelse til å sette opp ulike

gjerder på

statens grunn, og sperregjerder må ikke uten

tvingende grunn

oppføres innenfor renbeteslaget, jfr. rsl. § 37. Etter den norske loven trenger man tillåtelse til oppføring som skal bli av anlegg stående ut over en sesong, jfr. rdl. § 12. I er det ikke

Sverige

nødvendig med noen tillatelse, men varige anlegg skal oppføres på det sted som anvises av markens eier, jfr. rnl. § 16, l. og 3.ledd.

Etter rdl. § 10 nr. l og rnl. § 16, 2.ledd har reindriftssamene i Norge og Sverige rett til å oppføre mindre bygninger til bruk i driften. Det dreiser sig her om slikt som

gjeterhytter,

gammer/kåter, boder og stillinger.

Reindriftsutøverne har i alle tre land en relativt omfattende rett til å ta trevirke. I Finland er denne retten i rsl.

hjemlet § 38, i

Sverige først og fremst i rnl. § 17 og i Norge i rdl. § l3. Bestemmelsene gir alle rett til å ta ved til eget behov, gamme/ kårematerialer og materialer til andre mindre kan

bygninger. I Norge

man også ta virke til redskaper, enkelte - etter en

anlegg og

uttalelse i lovens forarbeider - emner til samisk (duodji). Det

sløyd

er imidlertid i Sverige vi finner den mest vidtgående retten til å ta trevirke. Her kan man i tillegg ta materialer til

gjeterhytte (§

17) og - innenfor et mer område begrenset også til familiebolig (§ 18). Dessuten er det adgang til á felle friske bartrwr (etter anvisning). I Finland er retten begrenset til tørre traer eller annet dårlig virke, mens man i Norge kan hugge friske løvtraer (men allså ikke bartraer), dersom det ikke finnes virke

mindreverdig på

stedet.

Den finske renskötsellagen har spesielle bestemmelser om

ingen

jakt og fiske. Reindriftsutøverne har den rett andre fast bosatte i

278 2

Bilaga

renskötselområdet har til å jage på statens grunn i hjemkommunen, jfr. (l. 1962/290) § 3, 2.ledd. Finland fikk ny fiskelov i

jaktlagen

1982, men den gamle loven (l. 1951/503) gjelder stadig i Enare, Enontekiö kommuner (de sentrale samiske områder). I

og Utsjoki

disse kommuner kan fast bosatte personer som bl.a. driver s.k. naturnäringer, få en saarskilt rett til å drive fiske i statens vann. Reindritsutøverne faller innenfor denne gruppen.

I Norge har reindriftssamene, i forbindelse med lovlig utøvelse av reindrift, rett til å drive jakt og fiske på ulike typer statsgrunn innenfor det reinbeitedistrikt der driften foregår, jfr. rdl. § 14. Man er underlagt de samme begrensninger og vilkår som gjelder for folk som er fast bosatt i området, men slipper å betale leie eller løse jakt eller fiskekort.

I Sverige kan ethvert medlem av samebyn jakte eller fiske på de deler av byens utmarksområder som hører til de s.k. renbetesfjällen eller lappmarkerna, til de tider av året da det er tillatt å drive med rein der, jfr. rnl. § 25. De vanlige jakt- og fiskeregler g jelder også for reindriftssamene.

Lantbruksnämnden kan under visse betingelser gi også andre adgang til å drive jakt eller fiske på området, jfr. rnl. § 32. I § 34 bestemmes det at den avgift som i så fall normalt skal betales, skal tilfalle den aktuelle sameby og det s.k. samefondet etter en naermere fordelnignsnøkkel. Som det vil ha fremgått, har reindriftssamene i Finland og Norge ingen tilsvarende rett.

2.2.4¶Reindrifsrettighetenes vern

I den finske rennåringslagen finnes det ingen bestemmelse som verner retten til å utøve reindrift mot inngrep. Tvert imot inneholder den en hjemmel for Statsrådet til medlertidig å forby reindrift innenfor et renbeteslag, jfr. § 14. Heller ikke jakt- og f iskelovgivningen verner utøverne av disse aktiviteter mot å miste sine rettigheter. Som vi skal komme tilbake til under neste punkt, er det imidlertid et spørsmål om ikke alle disse rettigheter må sies å ha et sivilrettslig grunnlag. I så fall vil de nyte godt av

ekspropriasjonsvernet i § 6 i den finske regeringsformen.

I den norske reindriftsloven finnes det enkelte bestemmelser som gir et visst vern for retten til å utøve reindrift, se § 15 og § l0 nr. 4, 2.ledd. Fra 1968 er det imidlertid gjennom Høyesteretts praksis utviklet et generalt erstatningsvern for reindriftens

sou 1990:91 Bilaga 2 279

rettigheter. Ved inngrep av en viss betydning erstattes nå slikt som tap av beite eller fiske eller merarbeid som følge av forstyrrelser i reindriftsområdet.

Den svenske rennäringslagen bestemmer i § 30 som et utgangspunkt at den som eier eller bruker mark i de området der det kan drives reindrift hele året, ikke kan endre utnyttelsen av marken på en måte som vil medføre vesentlig ulempe for reindrif ten. Det g jøres imidlertid flere unntak fra dette vernet, bl.a. for tiltak som har ekspropriasjonshjemmel og for utnyttelse i medhold av vedtatt

by- eller byggnadsplan.

Den samme begrensning gjelder uten slike unntak når det er tale om å stifte bruksrettigheter på visse typer statsgrunn og på de s.k. renbetesfjällen, jfr. § 32. Dersom slik bruksrett stiftes, skal det enten betales erstatning fra staten eller avgift av brukeren.

I § 26 har den svenske rennäringslagen en ekspropriasjonsbestem-

melse som dels henviser til den alminnelige ekspropriasjonslov og

dels gir selvstendig hjemmel for inngrep i reindriftsretten.

Inngrepene skal erstattes etter § 28. Det finnes også enkelte

regler i spesiallovgivningen som uttrykkelig gir rendriftssamene krav på erstatning ved ingrep i deres rettigheter.

I tillegg til det vern reindriftssamenes rettigheter har etter den nasjonale rett, er det naerliggende å anta att reindriftssamene også kan påberope sig et folkerettslig vern etter art. 27 i FNkonvensjonen om sivile og politiske rettigheter fra 1966. (Jfr. om denne bestemmelse pkt. 2.1) Artikkel 27 sier bl.a. at en etnisk minoritet ikke skal berøves retten til å dyrke sin kultur. Det må antas att kultur-begrepet her må forstås så vidt at det også omfatter (bl.a.) reindriftssamenes materielle kultur, dvs. deres naering. I så fall vil naturgrunnlaget for reindriftsnaaringen vare omfattet av vernet i art. 17.

2.2.5 Rettighetenes grunnlag

Den sentrale problemstilling i våre drøftelser om reindriftsrettighetenes grunnlag har vaert hvorvidt rendriftens generelle rettigheter bare hviler på lovgivningen i det enkelte land, eller om de i tillegg har selvstendig rettslig grunnlag som er eldre enn loven.

I proposisjonen til den norske reindriftsloven (Ot.pr0p. nr. 9 for 1976-77) uttales det (s. 42) at den nye loven - på samme måte som lovene av 1933 og 1883 - bygger på at retten til å utøve reindrift i reinbeitesdistrikt er fastlagt på uttømmende måte i loven, slik at retten har det innhold og omfang som loven til enhver tid bestemmer. Det kan vazre noe oklart hvordan dette skal förstås, men proposisjonens mening er antakelig at reindriftsretten ikke har noe annet rettslig grunnlag enn loven selv.

I Finland uttalte imidlertid den komite som f orberedte renskötsellagen av 1948, at retten til å drive med rein i renskötselområdet bygger på urmines hävd (alders tids bruk). Om f iskeretten til den ickebesuttna befolkning (dvs. de uten egen jord) i Enare, Enontekiö og Utsjoki kommuner, som for størstedelens vedkommende er samer, har Riksdagens grundlagsutskott uttalt at den

minst kan sammenlignes med rettigheter som bygger på hevd

(utlåtande 1978/7 s. 2).

Av betydelig intresse i denne sammenheng er dommen i den sákalte Skattefjälls-saken som högsta domstolen i Sverige avsa i 1981 (jfr. Nytt Juridiskt Arkiv 1981 s. l). Hovedspørsmålet i saken var om bestemte samebyer i Jämtland hadde ervervet eiendomsrett til disse fjellomrádene, subsidizert om de aktuelle reindriftssamer

hadde rettigheter ut over de som følger av rennäringslagen.

Det kan vaare grunn til á nevne at högsta domstolen innledningsvis presiserte at saken først og fremst hadde en sivilrettslig karakter og at den skulle bedømmes etter vanlige (sivi1)rettslige regler.

Når det gjelder spørsmålet om eiendomsrett, uttalte högsta domstolen at svensk rett på l600-tallet var slik at det var mulig for samene å erverve eiendomsrett - eller egentlig like bra rett som datidens hadde - ved å bruke

bönder (skattemannarett)

herreløs mark til reinbeite, jakt og fiske. Det kan vare grunn til å fremheve at det altså er en nomadisk bruk som ble ansett å kunne

få slike rettsvirkninger.

I dette konkrete tilfelle kom imidlertid högsta domstolen til at betingelsene for erverv av eindomsrett ikke var oppfylt. De fátallige samer som da holdt til i de aktuelle fjellene, brukte ikke marken tilstrekkelig intensivt og eksklusivt. Det var vanskelig á konstatere faste grenser for bruksområdene, og man kunne ikke pávise noe kollektiv som kunne anses som baerer av en slik eiendomsrett gjennom tidene.

sou 1990:91 2 281

Bilaga

Derimot ble det i dommen slått fast at reindriftssamene

gjennom

meget langvarigt bruk av de aktuelle områder hadde etablert rettigheter til reinbeite, jakt, fiske og hugst. Denne rett ble av högsta domstolen karakterisert som en bruksrett, en

sivilrettslig

rett som etter den svenske 18 er erstat-

regeringsformens § ningsrettslig vernet mot inngrep.

Skattefjälls-dommen gjelder direkte bare en bestemt del av det svenske reindriftsområdet, men den må få en videre

langt betyd-

ning. For det første kan det tenkes at en av rendrifts-

bedømning

samers bruk av andre områder ut fra de kriterier som er nedfelt i dommen, må lede til at det her er etablert en eiendomsrett til marken. Om ikke det er tilfelle, vil det lett ha dannet seg ulike rettigheter g jennom alders tids bruk (urminnes håvd).

Skattefjålls-

dommen dreide sig ikke om av men

etablering spesialrettigheter,

om rettserverv gjennom slikke former for bruk som enhver reindriftssame har utøvd.

I av dette nordiske materialet lys og også enkelte norske holdepunkter, bl.a. i Høyersteretts praksis - er uttalelsen i Ot. prp. nr. 9 neppe dekkende, dersom er at reindriftens

meningen

rettigheter ikke har noe annet enn loven. Etter

rettslig grunnlag

vårt syn bør reindriftslovgivningen i Norge, og Finland

Sverige

betraktes som en reguleringslovgivning. Den konstituerer ikke de sentrale reindriftsrettighetene, men regulerer dem måte på samme som andre lover regulerer andre av

rettigheter opprinnelig

karakter, f .eks. eiendomsretten.

2.3 Folkvalda samiska organ

Inom samarbetet mellan har om behovet av

utredningarna frågan

folkvalda samiska organ varit en återkommande Förutsättpunkt. ningarna för diskussionen när samarbetet var att det i

påbörjades

Finland fanns ett sameparlament, att den norska stod

utredningen

i begrepp att föreslå inrättandet av ett samt att

sameting frågan

så småningom skulle diskuteras inom den svenska Det

utredningen.

norska Stortinget har nu beslutat inrätta ett och den

sameting

svenska utredningen kommer i full att föreslå ett sådant i

enighet Sverige.

Erfarenheterna f rån det hittills enda verksamma samiska folkvalda organet, det finska sameparlamentet, har varit en viktig utgångspunkt för diskussionerna inom den svenska utredningen. Den brist på resurser och inflytande som sameparlamentet lidit av ställdes

282 2 sou 1990:91

Bilaga

mot mer demokratiska behov av representativa

grundläggande

organ för det samiska folket.

Vår kan kortfattat sågas vara att folkvalda samiska

uppfattning

i de tre länderna knappast kan undvaras. För att de

församlingar

folkvalda församlingarna skall kunna fungera på det sätt som förutsätts krävs dock att de tilldelas erforderliga ekonomiska och personella resurser.

Tillskapandet av folkvalda samiska församlingar bör ses som ett led i en aktiv och positiv minoritetspolitik från staternas sida, en

där samiskt kultur- och samfundsliv uppvärderas och ges

politik

att utvecklas. Som minoritet har samerna generellt sett

möjlighet möjligheter att inom den befintliga representativa begränsade

demokratins ram påverka sin egen situation. Genom de folkvalda församlingarna får samerna en bas där de kan utforma en egen

kulturpolitik inriktad på en fortsatt samisk kulturutveckling.

Med tillskapande av samiska folkvalda församlingar tillgodoses också ett staternas behov att få en representativ samisk uppfattning klarlagd i olika frågor och erhålla en samtalspartner.

Det sagda gäller också i ett nordiskt perspektiv. Samernas

som ett nordiskt folk förutsätter måhända ett nordiskt

ställning

sameting (jfr vidare avsnitt 3.3).

2.4 Samisk representasjon i Nordiskt råd

I mai 1983 mottok de nordiske samerettsutredninger et likelydende brev fra Nordisk sameråd, der man ber utredningene ta opp spørmålet om samisk representasjon i Nordiskt råd.

Nordiskt sameråd har siden 1966 arbeidet for å få till stand en slik De uformelle kontakter mellom Nordisk råd

representasjon.

och Nordisk sameråd er blitt bygget ut. Fra 1984 har en representant for Nordisk sameråd vart invitert til å overvaere Nordiskt råds og man har også ved andre anledninger hatt

förhandlingar,

samtaler om ulike spørsmål. Men så langt har man ikke villet gi samene noen formell representasjon i Rådet.

Vi vil her kort rede for i en utredning om

gjøre argumentasjonen

spørsmålet som er blitt utarbeidet i kontaktmøtenes regi. Dokumentet som sarskilt vedlegg til denne repport, og man vil

følger der finne en mer utførlig drøftelse av spørsmålene (sidehenvis-

sou 1990:91 Bilaga 2 283

ninger gis i parentes). Det inneholder desuten en oversikt over Nordisk råds behandling av de medlemsforslag som er blitt fremsatt om former for samisk i Rådet -

representasjon (s. 5 l4).

Utredningen er blitt oversendt til våre respektive oppdragsgivere.

Da Norsik råd ble dannet, var det utelukkende tenkt som et organ for samarbeid mellom de selvstendige nordiske stater. Senere har imidlertid f ørst Farøyene og Åland, og deretter også Grønland, fått representatsjon i Rådet. Dette har endret Nordisk råds karaktär i retning av å bli et samarbeidsorgan for Nordens folk, og ikke bare for regionens stater. Det er denne utvikling som etter vår mening aktualiserer spørsmålet om å gi samene representasjon i Nordiskt råd.

Det sentrale argument for at samene bør bli representert i Nordiskt råd, er etter vår mening nettopp at også samene er et av Nordens folk (s. l4). Det samiske folk har bebodd de nordlige områder av Norden siden før nasjonalstatene ble dannet, og har således en historisk h jemstavnsrett i Norden som er like sterk som de øvrige nordiske folks. Samene har en egen historie og en egen kultur som, i varierende grad, omfatter slik som språk, naeringsveier, håndverk, klesdrakt, kunst, religion, rettsoppfatninger og sosial organisering. Av de nordiske folk er det i dag bare samene som ikke er representert i Nordiskt råd, dette folket som ut fra sitt historiske og språklige fellesskap og sin følelse av samhørighet over landegrensene, kan sies å vatre det mest nordiske av dem alle.

Det har vart anført både rettslige, praktiske og politiske argumenter mot å gi samene en representasjon i Nordiskt råd. Etter vårt skjønn er imidlertid ingen av disse argumentene szerlig tungtveiende.

Det må vare på det rene at det folkerettslig ikke er noe til hinder for å gi samene en formalisert plass i det nordiske samarbeidet, så lenge de bare tilstås rettigheter uten samtidig å pålegges plikter

- (s. 15 16).

Man har anført mot en samisk representasjon at samene ikke har

noen forfatningsmessig saerstilling i de respektive nasjonalstater.

Med egne representative organer - Sameparlament i Finland,

i - Sameting i Norge, og etterhvert antakelig også Sverige og saarskilte grunnlovsbestemmelser, slik man foreløpig har fått i Norge, kan det reises spørsmål om dette argumentet stadig er gyldig. Uansett må det vare på det rene at en forfatningsmessig

284 Bilaga 2 sou 1990:91

szerstilling ikke er noen nødvendig forutsetning for en samisk representasjon i Nordiskt råd. De nordiske statene har fullt ut

over hvem de vil ha med i Rådet herredømme (s. 16 17).

En samisk deltakelse i Nordiskt rád vil reise en del praktiske spørsmål, men mange av disse lar seg løse vad å ta utgangspunkt i de ordninger som er etablert for Faarøyene, Grønland og Åland (s. 17 - 20). Vi vil anta at samene, i likhet med disse områdene, bør få to representanter i Rådet og at representantene regnes til delegasjonen fra det land der de er statsborgere. Så lenge det ikke er etablert et felles representativt organ for alle samer i Norden, bør valget av representantene antakelig foretas av de representative samiske organer som man i relativt mer fremtid må regne med vil finnes i alle tre land. Det synes ikke vzere avgjørende praktiske hindringer i veien for en samisk representasjon i Nordiskt råd.

At Nordiskt råd opprinnelig var et samarbeidsorgan for suverene stater, begrunner ikke i seg selv at Rådet fortsatt bare skal ha denne karakter, noe det i praksis heller ikke har etter at Faerøyene, Grønland og Åland kom med (s. 20). Det vil neppe svekke Rådets stilling og innflytelse om også samene kommer med i dette nordiske samarbeidet - Det finnes klare kriterier

(s. 20 21). og gode grunner for å behandle samene anderledes enn Nordens

øvrige minoriteter, nemlig samenes meget langvarige bosettnings-

historie i Norden og det forhold at samekulturen ikke finnes andre steder - Samene kan ikke

(s. 21 22). sies å få en dobbeltrepresentasjon dersom de får egne representanter i Nordiskt råd (s. 22 - skal ikke samene som

23). Disse delegater representere vanlige borgere av vedkommende stat, men nettopp som samer, med de sarlige synspunkter og problemer samene har som minoritet.

Uten at det uttrykkelig trekkes noen konklusjon i utredningen, fremgår det altså av drøftelsen at forholdene burde ligge til rette for en eller ennen form for samisk representasjon i Nordiskt råd.

3 FORTSATT SAMARBETE RÖRANDE SAMERNAS

STÃLLNING I NORDEN

De mer övergripande frågorna om samernas ställning som ett folk

i Norden i dag och i framtiden har i olika sammanhang behandlats i samarbetet mellan samerättsutredningarna. På en punkt, samisk representation i Nordiska rådet, har vi lämnat en mer konkret

redovisning av våra överväganden (2.4) Utan att framlägga några

sou 1990:91 Bilaga 2 285

förslag vill vi pá ytterligare några punkter belysa samiska

fråge-

ställningar i ett nordiskt perspektiv.

Våra resonemang i det följande om en samekonvention och om samordningsorgan m.m. bygger på att de aktuella nordiska länderna är beredda att erkänna sig ha ett gemensamt ansvar för det samiska folket.

3.1 En nordisk samekonvention

3.1.1 Lappekodisillen

Grensen mellom Norge og Sverige ble trukket

i 1751, for en meget stor del gjennom samiske bosettingsområder. De nordiske statene, Sverige med Finland på den ene siden og Danmark/Norge på den andre, innså at den nye grensen kunne få negative konsekvenser for samene, i første rekke for flyttsamene En

(reindriftsamene). särskilt regulering av deres rettigheter var derfor nødvengig. Det

skjedde gjennom en egen del av traktatverket, den såkalte Lappekodisillen. Her behandles saerlig samenes rett til å flytte over den nye riksgrensen med sine rein for å nå sine respektive sommer- og vinterbeiteland. I den forbindelse ble det også gitt saerskilte regler for utflytting, for nøytral stilling i krig, for lappelensmenn og for egne domstoler i første instans. For innbyggerne i Utsjoki ble det gitt sazrskilt rett til frie handelsforbindelser over på norsk side. Embetsmennene i hvert av rikene ble pålagt á se til at samer fra naboriket ble behandlet i samsvar med Lappekodisillen.

Såvidt man nå kan bedømme det, bidro til at samene

disse reglene - tross riksgrensen - kunne fortsette å leve som et folk. Det kan sies at i Lappekodisillen har statene i noen utstrekning satt til side sine egne nasjonale interesser til fordel for samene og deres

naeringsutøvning.

Numera har 1751 års kodicill i allt väsentligt förlorat sin omedelbara rättsliga aktualitet. Renbetesfrågorna, som upptar huvuddelen av kodicillen, regleras genom en särskild renbeteskonvention mellan Norge och Sverige. De bestämmelser i kodicillen som i Övrigt behandlar samernas ställning har däremot aldrig fått några moderna efterföljare. De särskilda domstolarna upphörde

exempel-

286 2 sou 1990:91

Bilaga

vis att fungera i början av 1800-talet utan att några motsvarande organ inrättades. De negativa effekterna för det samiska folket av att de levde i olika länder blev under årens lopp allt större.

3.1.2 En ny nordisk samekonvention

De bestämmelser om skydd för den samiska minoriteten som infördes i kodicillen har fått ett viktigt symbolvärde. Det gemensamma ansvar för samerna som de nordiska staterna påtog sig genom kodicillen år 1751 har inte upphört, men det är i dag icke preciserat i klara rättsliga förpliktelser. Det kan därför finnas behov av en ny samekonvention.

nordisk

En ny samekonvention bör inte ersätta 1751 års kodicill med sitt särskilda symbolvärde för samerna. Kodicillen benämns ibland samernas Magna Carta. En nordisk samekonvention kunde ge uttryck för vårt tids uppfattning om vilket skydd som tillkommer samerna enligt allmänna folkrättsliga regler och eventuellt förstärka detta.

De krav som ställs på staterna enligt den allmänna folkrätten är mycket allmänt hållna och svåra att tillämpa i konkreta fall. Med en ny konvention skulle det folkrättsliga skyddet kunna preciseras. Det skulle av lätt insedda skäl kunna finnas ett värde för såväl staterna som samerna om de folkrättsliga reglerna gjordes mer direkt tillämpliga på de särskilda samiska frågeställningarna. Även för det internationella arbetet med urbefolknings- och minoritetsfrågor skulle en nordisk konvention i ämnet troligen vara av stort värde.

Vi vill i sammanhanget erinra om det norska samekulturutvalgets uttalande i betänkandet (NOU 1987:34) Samisk kultur og utdanning, s. 155:

At Norge, Sverige och Finland gjennom artikkel 27 i kon-

vensjonen om sivile og politiske rettigheter har et saerlig

ansvar for at samene skal ha muligheter til å utøve sin kultur,

taler sterkt for at landene bør bestrebe seg på å samordne sin

samepolitikk.

Detta bör enligt samekulturutvalget reflekteras i ett nordiskt avtalsverk. Utvalget fortsätter:

sou 1990:91 Bilaga 2 287

Flere forhold taler dessuten for at de nordiske land bør ta

sikte på å få til en konkret traktatfesting av samiske kultur-

rettigheter i Norden. De nordiske land har institusjonalisert et

politisk og rettslig samarbeid gjennom Nordisk råd. De har

g jennom lang tid arbeidet med harmonisering av landenes

lovverk på en rekke felter, og dermed bidratt til hva man kan

kalle en regional f olkerettsdannelse på visse områder. Eksempler på dette er f. eks. samarbeidsavtalen mellom Danmark, Finland, Island, Norge og Sverige av 13.02.1971, miljøvernkonvensjonen

mellom Danmark, Finland, Norge og Sverige av 19.02.1974 og

språkkonvensjonen mellom Danmark, Finland, Island, Norge og

Sverige av 17. juni 1981. De nordiske landene har således en

del erfaringer med bindende samarbeidsavtaler. Disse erfaringer vil kunne f orenkle arbeidet med å utarbeide nødvendige avtaler om samespørsmål.

Enligt vår mening skulle t.ex. följande frågor kunna behandlas i konventionen:

Staternas ansvar

Staternas gemensamma ansvar för den samiska kulturen och

folkrättsliga skyldighet till positiv särbehandling kan komma till

uttryck i konventionen i en övergripande bestämmelse. Staterna kan i denna åta sig att ekonomiskt och på annat sätt stödja samerna i deras ansträngningar att bevara sin kultur och leva vidare som ett folk i Norden. Bestämmelsen kan också innehålla ett åtagande att så långt möjligt samordna staternas insatser.

Samernas näringsliv

Markens och vattnets betydelse som bas för samiska näringar bör understrykas. Konventionen kan också innehålla bestämmelser om skydd mot långtgående exploateringar av naturresurserna.

Språk och kultur

Det samiska språkets betydelse kan understrykas i en konvention liksom staternas skyldigheter att medverka till att det bevaras för framtiden. Samordningen av staternas insatser är särskilt viktig

vad gäller kulturfrågor.

Konzrollorgan

Genom konventionen skulle ett särskilt kontrollorgan kunna inrättas. De internationella konventionerna om skydd för mänskliga rättigheter och minoritetsskydd innehåller i allmänhet regler om kontrollorgan. Minoritetsgrupper som samerna och även enskilda samer har genom dessa konventioner erhållit en rätt att föra fram klagomål till kontrollorganen, t.ex. till FN:s människorättskommitté och Europadomstolen. Möjligheterna för befintliga organ att göra korrekta bedömningar av samiska förhållanden och av staternas förpliktelser gentemot samerna är givetvis begränsade. Det kan alltså vara till fördel för såväl samerna som de nordiska staterna att ett särskilt kontrollorgan inrättas.

3.2 En nordisk sameombudsman

Samerna i Norge, Sverige och Finland har som övriga medborgare i de tre länderna möjlighet att vända sig till justitieombudsmannen i resp. land och i vissa fall till de särskilda ombudsmän som inrättats för speciella frågor, i Sverige t.ex. jämställdhetsombudsmannen, konsumentombudsmannen och ombudsmannen mot etnisk diskriminering. Tanken bakom denna senare typ av ombudsmän är att det finns ett behov av ett organ som genom särskilda insatser skall kunna ta itu med en viktig samhällsfråga. Ombudsmannen kan därvid ha till uppgift att dels ge de personer som vänder sig till honom råd och information om hur den enskilde kan tillvarata sin rätt, dels genom generella förslag och åtgärder söka främja de intressen han har till uppgift att bevaka.

Vi har diskuterat frågan huruvida det finns behov av en ombudsman som på ett nordiskt plan skulle kunna bevaka samernas ställning i Norge, Sverige och Finland. Vi är medvetna om att det i dag inte finns någon nordisk ombudsman inrättad för något ändamål, men vi har noterat att Nordiska rådets presidiesekretariat framfört tanken på en nordisk ombudsmannainstitution med uppgift att bevaka att de nordiska avtalen inom olika samhällssektorer tillämpas i praktiken (jfr Nordisk kontakt nr 17/86 s. 13).

En nordisk ombudsman för samefrågor skulle i flera avseenden kunna spela en viktig roll. Ombudsmannen skulle genom överläggningar med statliga och kommunala myndigheter, företag och

organisationer samt genom opinionsbildning, information och på

annat sätt kunna främja det samiska folkets ställning i Norden. Ombudsmannen skulle alltså ha till uppgift att driva på utveckling-

sou 1990:91 2 289

Bilaga

en och att söka förebygga missförhållanden och konflikter på grund av bristande kunskaper om samiska förhållanden. Han skulle kunna hos regeringarna väcka förslag om lagändringar och lämna underlag för andra politiska beslut. Ombudsmannen skulle också kunna ta emot klagomål från enskilda och genom kontakter med myndigheter etc. söka lösa frågan. Det torde däremot knappast vara möjligt att ge ombudsmannen av i

ställning tillsynsmyndighet

vedertagen bemärkelse över förvaltningen i de tre länderna med hänsyn till de kompetenskonflikter detta skulle medföra.

Inrättandet av en nordisk sameombudsman behöver givetvis inte kopplas till en nordisk samekonvention. Det torde dock inte möta något hinder att ombudsmannainstitutionen införs en genom konvention.

3.3¶Ett samordningsorgan m.m.

Som framgått av denna rapport är av nordisk

många samefrågor

karaktär och därför väl lämpade för nordiskt samarbete. Vi har i samarbetet mellan samerättsutredningarna även sett klara fördelar med att ur ett nordiskt perspektiv behandla som i första

frågor

hand kanske uppfattas som rent nationella. Vår erfarenhet är att man härigenom kan få samiska frågor belysta utifrån nya infallsvinklar med djupare analyser och ofta bättre till

förslag lösningar som följd.

Samarbetet har lett till tidsvinster i

samerättsutredningarnas

arbete och till att flera förslag utformats så att de harmoniserar. Vid sidan av sådana effektivitetsvinster har samarbetet lett till vissa gemensamma ståndpunkter som i flera avseenden borde kunna vara utgångspunkt för en gemensam nordisk

samepolitik.

Vi vill erinra om behovet av att insatserna för samerna är väl samordnade på det nationella planet. Icke minst effektivitetsskäl talar för detta. En enhetlig av inom

behandling samefrågor

regeringskanslierna och övrig administration torde vara en förutsättning för ett väl fungerande nordiskt samarbete.

Samarbete i samefrågor finns etablerat inom flera områden. Ett exempel är det fasta utskottet, dvs. det organ för rennäringsfrågor som inrättades genom 1972 års renbeteskonvention mellan Norge

och Sverige.

290 2

Bilaga

Under vårt arbete har vi emellertid uppmärksammat att projekt och utredningar bedrivs rent nationellt, trots att förutsättningar för nordiskt samarbete torde föreligga. Vi har också iakttagit att utredningar bedrivs parallellt i de nordiska länderna utan att samarbete kommer till stånd.

Frågor om samarbete har bl.a. tagits upp av det norska samekulturutvalget. I sitt första betänkande (NOU 1985:14) Samisk kultur og utdanning, avsnitt 4.3.3, redovisar utvalget ett antal nordiska projekt. I sin slutsats (s. 142) finner utvalget naturligt att de nordiska samarbetstraditionerna på detta område utvecklas. Vi delar denna uppfattning. Samarbete behövs inte minst inom det kulturpolitiska området.

Vi anser inte att en nordisk samekonvention är en förutsättning för ett närmare nordiskt samarbete. Ett sådant samarbete borde ändå vara när olika samefrågor aktualiseras. Detta

naturligt

förutsätter att pågående och planerade projekt och utredningar är kända på olika nivåer inom de tre länderna.

I första hand bör dylika informationsfrågor lösas genom ett närmare samarbete mellan de departement och ministerier i de olika länderna som handhar samefrågor. Nackdelen med denna form av samarbete är emellertid att den - om problemet inte uppmärksammas - kan utesluta samerna från samarbetet. I vissa frågor kan det därför finnas behov av ett mellanstatligt organ där samerna är representerade.

Ett annat sätt att söka lösa samarbetsproblemet kan vara att förstärka det nordiska samarbetsorganet för samespörsmål och renskötselfrågor. Organet fyller i dag, såvitt vi kunnat bedöma, ej helt den viktiga funktion som var avsedd när organet inrättades. Om organet tillfördes erforderliga resurser i form av ett kansli och kanske reformerades vad gäller sammansättning, borde det emellertid kunna klara många av samordnings- och samarbetsfrågorna. Vi har emellertid inte haft möjlighet att närmare studera dessa frågor.

En annan tänkbar utveckling är givetvis att de tre regeringskanslierna samarbetade direkt med ett representativt folkvalt organ på nordisk nivå, kanske ett nordiskt sameting.

En ökad och ett Ökat samarbete vad gäller olika

samordning

samefrågor kommer enligt vår uppfattning att leda till en mer

sou 1990:91 2 291

Bilaga

enhetlig nordisk samepolitik samtidigt som effektivitetsvinster erhålls.

3.4 Ett nordiskt sameting

De svenska riksorganisationerna, Svenska samernas riksförbund (SSR) och riksorganisationen Same Ätnam (RSÄ), de norska riksorganisationerna Norske samers riksförbund (NSR) och Norske reindriftsamers landsforbund (NRL) samt det finska sameparlamentet utser de tre delegationerna till den vart tredje år återkommande nordiska samekonferensen. Vid samekonferensen de

väljs

tolv ledamöter som skall i Nordiska samerådet.

ingå

Nordiska samerádet har enligt sina stadgar till uppgift att tillvarata samernas intressen -

ekonomiska, sociala och kulturella - på ett med samernas resp. medborgarskap sätt. Nordiska

förenligt

samerådet har sitt sekretariat i Utsjoki i Finland.

Samekonferensens och Nordiska samerådets ställning som övergripande organ försvagas av att delegaterna från svensk och norsk sida utses av organisationer och ej av folkvalda Alla

församlingar.

samiska organisationer är för övrigt inte representerade. När ett sameting börjat arbete i Norge och om ett sådant också kommer till stånd i Sverige, ändras förutsättningarna. Man torde då kunna räkna med att delegationerna till samekonferensen utses av sametingen. Samerna skulle i så fall få en indirekt folkvald samekonferens - ett nordiskt - som kan utse det

sameting Nordiska samerådet.

Även andra kan

organisationsförändringar givetvis if rågakomma.

Ledamöterna i ett eventuellt nordiskt skulle kunna

sameting ju

utses i direkta val i samband med valen till Sametinget i Norge och Sverige och till sameparlamentet i Finland. att

Möjligheterna

förändra organisationsbilden kommer säkert att diskuteras bland samerna och vi vill betona att denna fråga ytterst är

naturligtvis

en samisk angelägenhet.

En fråga är om det kan föreligga något intresse från de nordiska staternas sida att samerna har ett starkare nordiskt organ. De nordiska staterna kan till följd av ett mer utvecklat samarbete i samefrågor (jfr ovan) komma att behöva en motpart på den samiska sidan, ett representativt organ för samerna i Norden. I anslutning härtill kan också ställas frågan om även ett nordiskt sameting skall inrättas genom en samekonvention eftersom detta

292 2 sou 1990:91

Bilaga

kunna ge tinget en starkare och mer officiell ställning.

skulle

Aven denna fråga beror ytterst av vad samerna själva önskar.

3.5 En ny rekommendation

Vi har ovan för Nordiska rådets rekommendation nr

redogjort

De tre huvudpunkterna i rekommendationen är kortfattat att 24/74. ministerrådet bör tillsätta en samnordisk utredning för att

fastställa omfattningen av samernas rättigheter, att de regional-

skall samordnas samt att ministerrådet bör politiska åtgärderna

ett forskningsprojekt för att belysa samernas situation.

genomföra

Vi vill i detta sammanhang uttala oss om rekommendationen endast såvitt gäller den samnordiska utredningen.

Behovet av att tillsätta en nordisk samerättsutredning för att fastställa av samernas rättigheter kan på sätt och vis

omfånget

ha minskat genom tillsättandet av de tre nationella samesägas

rättsutredningarna. Genom samarbetet mellan utredningarna enligt

Nordiska ministerrådets riktlinjer från år 1982 (ovan punkt 1.3) har punkt l i rekommendationen delvis förverkligats, måhända ej

sätt som ursprungligen var tänkt men tills vidare kanske på det på ett lika ändamålsenligt sätt.

Som vi redogjort för kommer emellertid många frågor om samernas rättsliga ställning i Norden att kvarstå även sedan de tre utredningarna avslutat sitt arbete. Flera av dessa frågor, t.ex. angående samiskt medlemskap i Nordiska rådet, behovet och utformningen av en nordisk samekonvention och behovet av en nordisk sameombudsman, torde endast kunna lösas inom ramen för ett gemen-

samt nordiskt utredningsarbete.

Vi fortsätter alltså det nordiska samarbetet mellan samerättsutred-

i Norge, Sverige och Finland till dess det nationella

ningarna

slutförts. På grund härav bör riktlinjerna inte

utredningsarbetet

upphävas nu. Vi vill dock framhålla behovet av en samnordisk utredningsinsats enligt vad som ovan sagts. En ny rekommendation kan därför bli erforderlig.

Vi vill reflektion. De nationella

avslutsningsvis göra följande

samerättsutredningarnas arbete har rönt stort intresse i många länder med inhemska minoriteter och urbefolkningar. De

egna nordiska staterna har ett gott anseende när det gäller att försvara och stärka rättigheter. Det sätt på vilket de nordiska

mänskliga

sou 1990:91 Bilaga 2 293

staterna behandlar den samiska minoriteten kan därför bli av betydelse för andra staters vilja och förmåga att söka lösa egna minoritetsfrågor.

sou 1990:91 Bilaga 2 295

Vedlegg

SAMISK REPRESENTASJON I NORDISK RÅD

1 Innledning

Nordisk sameråd har siden 1966 arbeidet for å få i stand en form for samisk representasjon i Nordisk råd. De uformelle kontakter mellom Nordisk råd och Nordisk sameråd er blitt bygget ut. Fra år 1984 har en representant for Nordisk sameråd vaert invitert til á overvaere Nordisk råds forhandlinger, og man har også ved andre anledninger hatt samtaler om ulike spørsmål. At Nordisk råd har vaert opptatt av samiske saker, har også kommet til uttrykk gjennom Rådets rekommandasjoner, ikke minst nr. 24/1974 om beskyttelse og bevaring av naturmiljøet i de samiske kjernområdene. Men så langt har man ikke villet gi samene noen formell representasjon i Rådet.

I brev av 2.5.83 til de nordiske samerettsutredninger/utvalg ber Nordisk sameråd om at disse tar opp spørsmålet om samisk representasjon i Nordisk råd.

Siden 1984 har det jevnlig vaert avholdt kontaktmøter mellom

representanter for utredningene/utvalgene. Bakgrunnen for disse

møtene er bl.a. følgende retningslinjer for samarbeidet mellom utredninge/utvalgene som i 1982 ble fastsatt av Nordisk minister-

råd (samarbeidsministrene):

l. Etablering af en kontaktmandsordning. Hvert af udvalgene

udpeger en person, der kan kontaktes for oplysninger angående nationale samiske forhold samt forhold i tilknytning til den nationale udredning, herunder oplysninger om

kildemateriale og faglitteratur, oplysninger om organisa-

toriske forhold m.m. Nordisk Samisk Institutt udpeger ligeledes en sådan kontaktperson.

2. Udvalgene holder løbende hinanden underrettet om det

nationale udredningsarbejde, bl.a. gennem udveksling af

afsluttede rapporter eller dele heraf, eventuelle årsmeldinger samt tilgaengeligt materiale i øvrigt, der kan vare af interesse for de andre udvalg.

296 Bilaga 2 sou 1990:91

3. Såvidt muligt bør et udvalgs anmodning om mundtlig

orientering vedr. et andet utvalgs arbejde generelt eller

behandlingen af et afgraenset spørgsmál imødekommes.

4. Udvalgene kan efter behov afholde fallesmøder, evt. alene

med deltagelse af udvalgenes formatnd og sekretaerer.

5. Rapporter eller dele heraf samt eventuelle årsmeldinger, der

udveksles jfr. punkt 2 tilstilles endvidere Nordisk Samisk

Institutt, Nordiska samarbetsorganet för samespörsmål och

renskötselfrågor samt Nordisk Ministerråds sekretariat. Disse

institutioner skal på sin side holde udvalgene orienteret om

forhold eller materiale, som kan vaare af interesse for de

pågående udredninger.

6. Andre nationale nordiske udvalg, der udfører utrednings-

virkesomhed på tilgransende områder kan benytte den under

pkt. l nevnte kontaktmandsordning.

Spørsmålet om samisk representasjon i Nordisk råd ble etterhvert tatt opp til diskusjon på kontaktmøtene. I oktober 1986 vedtok man å sette ned en arbeidsgruppe som skulle utarbeide utkast til en mulig felles uttalelse fra de nordiske utredninger/udvalg. Det er dette utkast, med visse endringer, som herved legges frem for

utredningen/utvalget i de enkelte land.

Vi vil allerede her nevne et forhold av grunnleggende betydning for at vi tar opp denne saken. Da Nordisk råd ble dannet var det uteslukkende tenkt som et organ for samarbeid mellom de selvstendige nordiske stater. Senere har imidlertid først Fazrøyene og Åland, og deretter også Grønland, fått representasjon i Rådet. Dette har endret Nordisk råds karakter i retning av å bli et

samarbeidsorgan for Nordens folk, og ikke bare for regionens

stater. Det er denne utvikling som aktualiserer spørsmålet om å gi samene representasjon i Nordisk råd.

Før vi går inn i drøftelsen av om samene bør gis en formell representasjon i Rådet, vil det bli gitt en oversikt over de initiativer som har vaert tatt når det gjelder en slik representasjon. En mer utførlig fremstilling finnes i NOU 1984:18, Om samenes rettsstilling, s. 397 - 402. Aller først vil vi imidlertid gi noen faktiske opplysninger om det samiske folk.

sou 1990:91 Bilaga 2 297

2 Det samiske folk

Samene er først og fremst bosatt i de deler av Norge,

nordlige

Sverige og Finland. De tradisjonelle bosettingsområder i Norge og Sverige strekker seg imidlertid så langt sør som til henholdsvis Engerdal i Nord-Hedemark og Idre i Dalarna. Dessuten har mange samer bosatt seg i de øvrige deler av disse tre nordiske ikke land, minst i de større byene. Det finnes også et mindre antall samer i

de nord-vestlige deler av Sovjetunionen.

Det er vanskelig å anslå det totale antall samer. Dette at skyldes

man mangler pålitelige folketellingstall, men vil

også at antallet avhenge av hvilken definisjon man anvender. Det har vzert

vanlig

å si at det finnes omkring 40.000 samer i Norge, i underkant av 20.000 i Sverige og rundt 5.000 i Finland. Den etniske

bevisstgjør-

ing som nå synes å varre i gang, ikke minst i i kyststrøkene Norge, kan komme til å medføre at man må justere disse anslagene oppover.

Innenfor det samiske folk finnes det mindre grupper som språklig og i øvrig kulturell henseende avviker mer eller mindre fra den dominerende nord-samiske gruppe. Dette lulesamer er i Norge og sørsamer, i Sverige i tillegg pitesamer, mens man i Finland har en skoltesamisk gruppe.

Den samiske naaringstilpasning er

i dag meget variert. Tradisjonelt har samene drevet jordbruk,

sjøfiske, reindrift, innlandsfiske,

fångst og annen utnyttelse av utmarksressursene, of te i kombinasjon med hverandre. Samene har en sterk til

stadig tilknytning

denne typen naeringer, men i dagens samfunn finner vi samer i alle slags yrken.

Til tross for sin tildels spredte visse kulturelle

bosetting og

variasjoner, er det på det rene at samene må anses som et folk. Det er langt mer som binder de ulike enn samegrupper sammen, det som adskiller dem fra hverandre. Samene betrakter seg da også selv som et folk.

Vi vil for ordens skyld nevne at når vi i dette dokument omtaler samene som et folk, er dette i forstand. Det

samfunnsvitenskapelig

innebzerer ikke at samene også i forstand må betrak-

folkerettslig

tes som et folk, f.eks. i forhold til den felles art. l i FNs menneskerettighetskonvensjoner fra 1966, som omhandler folkenes rett til selvbestemmelse.

298 Bilaga 2 sou 1990:91

3 Tidligere initativer

l 1966 rettet Nordisk sameråd en henvendelse til Nordisk råds

presidium med begjaering om at presidiet undersøkte mulighetene

for en representasjon for samerådet i Nordisk råd.

Den nordiske samekonferansen i Håtta i 1966 fulgte opp

sjette

spørsmålet med følgende resulusjon (jfr. NU 1969:6 s. 15):

Samekonferensen önskar att samerna i Norden genom Nordiska samerådet blir representerade i Nordiska rådet och uppdrar åt samerådet att vidtaga erforderliga åtgärder härför.

Samme år ble medlemsforslag f remsatt i Nordisk råd av

følgende

Eric Carlsson, Nils Jacobsen, Olavi Lahtela, Tuure representantene Samuelsberg (jfr. Nordisk råds forhandlinger 1970 s. Salo og Harald 648 - 649):

Nordiska rådet rekommenderar regeringarna att i samråd med Nordiska rådets överväga de former, i vilka observatörsorgan status (uthevet her) i Nordiska rådet kan tillerkännas samerna.

annet med at samene - Medlemsforslaget ble blant begrunnet på samme måte som befolkningene på Faerøyene og Åland, som nylig var blitt innrømmet deltakelse i Nordisk råd - utgjør en egen

befolkningsgruppe med eget bosettingsområde, egen nasjonalitet,

eget språk og egen kultur (jfr. forhandlingene s. 102).

Medlemsforslaget ble behandlet av Nordisk råds juridiske utvalg på flera s. 652). Utvalget innhentet

møter i 1968-69 (jfr. forhandlinge

en remissuttalelse fra den nordiske organisasjonskomiteen,

også

som var blitt nedsatt i 1967 av statsministrene og presidiet i

den såkalte Fagerholmskomiteen. Flertallet i organisa-

fellesskap, stilte til medlemsforslaget. Komiteen

sjonskomiteen seg negativt

mente dels at samenes interesse i å få fremføre sine

berettigede

i Nordisk råd allerede var tilgodosett, dels at prinsynspunkter sipielle hensyn talte mot å gi saerskilte folkegrupper en spesiell status i Rådet. Med hensyn til det siste anførte flertallet i blant annet følgende (jfr. forhandlingene s.

organisasjonskomiteen

650-651):

är Nordiska rådet organ för samråd Enligt l § av rådsstadgan mellan Danmarks folketing, Finlands riksdag, Islands alting, och Sveriges riksdag samt dessa länders

Norges storting

i spörsmål som avser samverkan mellan dessa länder

regeringar

sou 1990:91 Bilaga 2 299

eller några av dem. Rådet är sålunda endast ett samarbetsorgan för suveräna staters folkrepresentationer och

regeringar. Fråga

har visserligen uppkommit om en eventuell representation egen i rådet för Färöarna och Åland. Det rör i dessa fall om

sig

områden med ett betydande mått av självstyrelse, och det avgörande som så småningom kommer att träffas rörande Färöarna och Ålands representation i rådet är därför inte

prejudicerande för frågan om samernas ställning i rådet.

Enligt organisationskommitténs mening bör man principiellt hålla fast vid att rådet år ett samarbetsorgan för

självständiga

stater. Det skulle vara ägnat att rådets och

försvaga ställning

att minska dess inflytande, om olika utan

folkgrupper någon författningsmåssig särställning inom sina egna länder erhöll en

egen representation i rådet.

Det ble også gitt uttrykk for enkelte andre ved å

betenkeligheter

gi samene observatørstatus i Nordisk råd. Dersom

medlemsforslaget

ble vedtatt, måtte man regne med at krav om tilsvarende status kunne bli fremmet av andre grupper. flertallet i

Og organisasjonskomiteen fortsatte:

I de nordiska länderna förekommer andra etniska,

språkliga

eller nationalpolitiska minoriteter som från här

ifrågavarande

synpunkter kan jämföras med samerna. Det kan knappast komma i fråga att tillerkänna alla dessa i grupper representantskap Nordiska rådet. Det är vidare knappast att fastställa

möjligt några objektiva kriterier, som bör gälla för att en folkgrupp

skall tillerkännas eller förvägras särskild status i rådet.

Flertallet i Nordisk råds juridiske utvalg sluttet til flerseg

tallssynet i organisasjonskomiteen uttalte blant annet og (jfr. forhandlingene s. 654):

Man laagger szerlig vazkt på, at den samiske

befolkningsgruppe

som helhed ikke intager nogen i

forfatningsmassig seerstilling

Norden, og at dette heller ikke er tilfaeldet inden for de lande, der har samisk befolkning.

Flertallet i det juridiske utvalg frarådet på denne at bakgrunn samene ble gitt observatørstatus i Nordisk råd, men fremhevet i stedet at representanter for samene innenf or de bestående rammer i videst mulig omf ang burde til å delta i rådets arbeid.

gis adgang

I tråd med dette f remmet f lertallet til rekomman-

følgende forslag das jon:

Nordisk råd anbefaler regeringerne i Finland, Norge og Sverige

at bevare og i takt med en yderligere intensivering af det

nordiske samarbejde at udvide de bestående muligheder for samerne for at udtale sig i sager, der saerlig har interesse for

denne befolkningsgruppe.

Saken kom opp til behandling på Nordisk råds 18. sesjon i 1970 (jfr. forhandlingene s. 231 flg.). I debatten ble dels fremhevet de

mot samisk observatørstatus som f lertallet både i

betenkeligheter

organisasjonskomiteen og det juridiske utvalg hadde lagt til grunn. Dels ble disse betenkeligheter forsøkt imøtegått. I den forbindelse ble bl.a. følgende fremholdt (av representanten Eric Carlsson):

Man har framhållit att det finns flera minoritetsgrupper som

skulle kunna resa krav på representation. Till detta vill jag

bara säga, att ingen grupp har samma ställning som samerna. Denna ursprungsbefolkning på den inre delen av Nordkalottens fjällkedja, alltifrån Røros i Norge och Idre i Sverige i söder till Ishavet i norr, har bedrivit sin näring över landgränserna. Det är här fråga om en form av nordisk samverkan som torde sakna motsvarighet inom någon annan folkgrupp i Norden.

Den szerskilt forfatningsrettslige begrunnelse for ikke å gi samene observatørstatus i Nordisk råd ble bl.a. imøtegått på f ølgende måte (av representanten Tuure Salo):

Den juridiska motiveringen, att samerna inte ur rättsynpunkt står i något slags särställning i Norden, är faktiskt riktig. Men den duger inte för att förkasta detta medlemsförslag. Det faktum, att majoriteterna inte beviljat Nordkalottens ursprungliga invånare den särställning som de skulle behöva för att

kunna bevara sin nationalitet och sin kultur, är tvärtom en

ytterligare orsak till att förslaget borde godkännas.

Ved voteringen ble det nevnte forslag til rekommandasjon fra

flertallet i det juridiske utvalg vedtatt (rekommandasjon nr. 17/1970).

Spørsmálet om samenes forhold til Nordisk råd ble på nytt tatt opp fra samisk side på den åttende nordiske samekonferanse i Snåsa i 1974, denne gangen i form av et krav om fullverdig medlemskap i rådet for en samisk representant. Konferansen avga følgende uttalelse om det samiska folkets status i Norden (jfr. Nordisk sameråd 1975 s. 15):

Konferensen anser det för nödvändigt att de nordiska länderna

gemensamt och vart för sig erkänner samefolket och dess

behov. Därför föreslår konferansen - att Nordiska

speciella

rådet godkände som fullmyndig medlem en samisk representant,

som samekonferensen utnämnde.

Dette samiske initiativ ble i 1975 fulgt opp med et medlemsforslag i Nordisk råd - fremsatt av representantene Tønnes Madsson Andenazs, Mauno Forsman og Per Olof Sundman - om å anbefale de nordiske lands regjeringer á utrede spørsmálet om på hvilken máte talsmenn for den samiske befolkning kan gis representasjon i Nordisk råd (jfr. Nordisk råds forhandlinger 1976 s. 576-677).

Igjen gjorde det seg gjeldende ulike oppfatninger i Nordisk räds

juridisk utvalg (jfr. forhandlingene s. 578 flg). Et flertall henviste til den forrige behandling av saken og mente at det i de år som var gått siden organisasjonskomiteen avga sin uttalelse (i 1969), ikke var fremkommet noe som kunne endre flertallets vurdering. Man mente derfor at Rådet ikke burde foreta seg noe i anledning av det fremsatte medlemsforslag.

Mindretallet gikk på sin side inn for det tidligere forslag fra 1968 om á gi samene en observatørstatus i rådet. Som grunnlag for en omvurdering av rådets tidligere innstilling til spørsmálet pekte dette mindretallet blant annet på den utvikling som hadde foregátt i retning av en stadig økende følelse av etnisk samhørighet blant samene og vilje til å bevare og utvikle den samiske kultur.

Saken kom opp til behandling på Nordisk räds 24. sesjon i 1976, og nok en gang ble samisk representasjon i rådet avvist (jfr. forhandlingene s. 287 flg.). Talsmenn for flertallet henviste til de samme argumenter som ble anført i 1970.

Kravet om samisk representasjon i Nordisk råd ble fornyet pá den ll. nordiske samekonferanse 16 - 19 juni 1980 i Tromsø med vedtakelsen av fogende formulering i det samepolitiske program (jfr. Nordisk samerád 1980 s. 13):

Den samiske folkegruppen skal opptas som medlem av Nordisk råd.

I umiddelbar tilknytning til vedtakelsen av det samepolitiske program ble det for tredje gang fremmet et medlemsforslag overfor Nordisk råd om samisk deltakelse i rådet. Forslaget, som ble

302 Bilaga 2 sou 1990:91

fremsatt av den f arøyske representanten Erlendur Patursson, hadde følgende ordlyd (jfr. Nordisk råds förhandlinger 1983 s. 406):

I samenes nasjonale grunnforutsetninger uttales, at samene er

ett folk, at statenes grenser ikke skal bryte deres folks fellesskap, at samene har deres egen historie, deres egne tradisjoner, deres egen kultur og deres eget språk.

Under henvisning hertil vil det vaare naturlig og berettiget at

samenes ønske om å bli medlem av Nordisk råd etterkommes, og

det rekommanderes derfor, at det foretas slike endringer i

avtalen om Nordisk råd, at samene får egen selvstendig

representasjon i rådet.

Realitetsbehandlingen av forslaget ble imidlertid stilt i bero i påvente av en avklaring med hensyn til Farøyenes, Grønlands og Ålands representasjon i Rådet, som på detta tidspunkt var under

utredning.

Den komite som var blitt nedsatt for å utrede spørsmálet, avga sin innstilling i september 1982 (NU 1982:6).

Under sitt arbeid hadde komiteen hatt møter med representanter for Fazrøyene, Grønland og Åland, som alle ga uttrykk for et

ønske om å oppnå selvstendig representasjon i Rådet, uavhengig av

henholdsvis den danske og den finske delegasjonen. Med hensyn til dette spørsmålet kom komiteens flertall til at (jfr. NU 1982:6 s. 8):

Färöarna, Grönland och Åland inte kan ges full likställighet med de fem suveräna staterna i det nordiska samarbetet. Deras önskemål om representation kan enligt kommittén

självständig

således inte tillgodoses. har härvidlag anslutit sig Majoriteten

till den princip som inom Nordiska rådet i tidigare diskussioner om självständig representation har uttryckts med att det nordiska samarbetet på det politiska planet bör försigå mellan

suveräna staters folkförsamlingar och regeringar”.

Komiteen var imidlertid enig om at Fzerøyene, Grønland og Åland på grunn av sitt relativt vidtgående selvstyre inte bara kan utan även bör ges en särställning inom ramen för det nordiska samarbetet. Foruten at de tre områder hver burde kunne utpeke to representanter fra sine parlarmentariske selvstyreorganer til de respektive nas jonale parlamentarikerdelegasjoner til Nordisk råd, foreslo komiteen forskjellige andre tiltak for å styrke områdenes deltakelse i det nordiske samarbeid.

sou 1990:91 Bilaga 2 303

Komiteens utredning ble behandlet av Nordisk råds juridisk utvalg, og saken ble deretter tatt opp på Rådets 3l. sesjon i 1983. Rådet traff vedtak i tråd med komiteens forslag (jfr. Nordisk råds förhandlinger 1983 s. 216 flg.).

Behandlingen av medlemsforslaget om samisk representasjon ble

gjenopptatt etter at utredningen om Fanøyenes, Grønlands og Ålands stilling var avgitt. Rådets juridiske utvalg foreslo enstemmig at man ikke burde foreta seg noe i anledning av medlemsforslaget og uttalte i sin innstilling (Nordisk råds forhandlinger 1983 s. 408-409):

Juridisk udvalg er fortsat af den grundlaággende og principielle opfattelse at Nordisk råds karakter af et samarbejdsorgan

mellem suverame staters folkeforsamlinger og regeringer bør

fastholdes, og at et brud med dette princip ville kunne afsvaekke rådets stilling og mindske dets indflydelse, sáfremt

forskellige folkegrupper uden nogen forfatningsmaessig saerstil-

ling kunne opnå egen representation i rådet.

Utvalget uttalte videre at dette ikke var ensbetydende med at den samiske befolkning ikke skulle ha mulighet for å komme til orde i Nordisk råd under behandlingen av saken som saerlig vedrører den samiske befolkning i Norden. Tvert om anså juridisk utvalg det for saardeles viktig at den samiske befolkning, liksom andre mindretallsgrupper i Norden, får den best tenkelige adgang til å ivareta sine spesielle interesser i saker som szerlig angår dem. Disse muligheter kan imidlertid ytterligere forbedres, og utvalget mente at oppmerksomheten i saerlig grad bør vaere rettet mot dette.

Utvalgets innstilling ble fremlagt på Nordisk råds 31. sesjon i 1983. Under behandlingen ble det (av representanten Guttorm Hansen) bl.a. uttalt (jfr. forhandlingene s. 229-230):

Det medlemsforslag som foreligger om egen selvstendig repre-

sentasjon for det samiske folket i Nordisk råd, er foreslått

avskrevet av juridisk utvalg ien enstemmig innstilling. Det vil

sikkert veere fristende for enkelte å legge dette ut som en

diskriminerende handling overfor samene i Norden. Men

beslutningen bygger på det samme grunnlag som avvisningen av

selvstendig representasjon for de selvstyrte områder. Samar-

beidet er bygd på et samarbeid mellom suverene stater og må

holdes innenfor denne ramme. l tilfellet samene er det dessuten

som kjent en etnisk minoritet det her er tale om, som lever i

304 2 sou 1990:91

Bilaga

tre av de nordiske land, og som har statsborgerlige rettigheter i disse land og deltar i de politiske styreorganer i de enkelte land på med landets øvrige borgere. Det vil dessuten ikke

linje

vaare mulig á skape en selvstendig representasjon fra samene på

en tilfredsstillende måte verken når det gjelder samenes egne organisasjoner i dag, eller innenfor Nordisk råds arbeidsordning og regler.

Innstillingen fra det juridiske utvalg ble vedtatt av Nordisk råd med stort flertall.

4 Egen samisk representasjon i Nordisk råd

Det sentrale argument for at samene bør bli representert i Nordisk råd, er at også samene er et av Nordens folk. Det samiske folk har bebodd de nordlige områder av Norden siden før nasjonalstatene ble dannet, og har således en historisk hjemstavnsrett i Norden som er like sterk som de øvrige nordiske folks. Samene har en egen historie og en egen kultur som, i varierende grad, omfatter slikt som språk, naringsveier, håndverk, klesdrakt, kunst,

religion, rettsoppfatninger og sosial organisering. Av de nordiske

folk er det i dag bare samene som ikke er representert i Nordisk råd, dette folket som ut fra sitt historiske og sprâklige fellesskap og sin følelse av samhørighet over landegrensene, kan sies å vaare det mest nordiske av dem alle.

Helt siden Nordisk råd ble opprettet, har Rådet jevnlig behandlet samiske spørsmål. Først i de senere år har man hatt en representant for samene - det folk disse spørsmålene først og fremst angår - tilstede under som invitert observatør.

drøftelsene, og da bare Ved å gi samene en formalisert og utvidet representasjon i Nordisk råd vil man unngå å snakke over hodet på dem, samtidig som man sikrer en organisert tilgang på relevante opplysninger om samiske forhold.

Det kan nevnes at en representasjon i dette overstatlige organ må antas å ha speciell verdi for samene, på grunn av deres bosetting på tvers av riksgrensene mellom Norge, Sverige og Finland. Samene oppfatter seg som nevnt som et internordisk folk.

Som vi har sett, har det imidlertid fremkommet ulike innvendinger mot at samene bør få en szerskilt representasjon i Nordisk råd. Det kan også reises spørsmål om det overhodet er mulig á gi dem

en slik representasjon.

sou 1990:91 2 305

Bilaga

4.1 Det første spørsmál som må stilles, er om det finnes folke-

rettslige hindringer for en samisk representasjon i Nordisk råd.

I f orbindelse med diskus joner om Faerøyenes, Grønlands og Ålands representasjon i Rådet på begynnelsen av l980-tallet, ble det avgitt en folkerettslig betenkning (se NU 1982:6 s. 75-76). Denne bygger langt på vei på en tidligere betenkning som ble avgitt den gang Fasrøyene og Åland fikk sin første form for representasjon (se NR 1970 s. 1622 flg.). En sentral problemstilling her er om minoritetsgrupper er satrskilte f olkerettssub jekter. Dette anses som

en forutsetning for at de kan opptre selvstendig i internasjonal

sammenheng, blant annet ha eget medlemskap i internasjonale

organisasjoner. Man kommer til at minoritetsgrupper ikke er

f olkerettssub jekter, og altså ikke kan vatre selvstendige medlemmer

i internasjonale organisas joner.

Hvem som er folkerettssubjekter vil avhenge av hvordan man definerer dette begrepet. Enkelte vil utelukkende ta med subjekter som kan påta seg internasjonale forpliktelser, dvs. selvstyrende samfunn. Andre vil imidlertid også inkludere dem som bare har

rettigheter etter folkerettsreglene, f.eks. individer, organisasjoner

eller minoritetsgrupper. Da samene ikke har noen form for selvstyre, vil de bare kunne vzere folkerettssubjekter dersom man legger denne siste definisjonen til grunn.

Den begrepsmessige klassifisering er imidlertid egentlig uten

interesse i vår sammenheng. Vi tar det for gitt at en representasjon for samene i Nordisk råd bare ville gi dem rettigheter (rett til å møte, tale, fremme forslag, delta i embetsmannsgrupper 0.1.). Slike folkerettslige rettigheter kan det samiske folk - eventuelt den samiske folkegruppe innenfor den enkelte stat - få uten hensyn til om man dermed vil definera det/den som folkeretts-

subjekt. Det er altså ingen nødvendig forutsetning for å oppnå en

representasjon i Nordisk råd (som bare gir rettigheter) at det

samiske folk anses som folkerettssubjekt, slik de folkerettslige

utredningene synes å mene.

Det kan nevnes at man i utredningen fra 1982 påpekar at det er uvanlig at minoritetsgrupper eller ikke-suverene områder deltar i

internasjonale organisasjoner/organer. Det er riktig at slik

deltakelse i dag ikke er saerlig utbredt, men dette faktum er ingen hindring for å la samene få delta i Nordisk råd. Akkurat i dette internasjonale samarbeidet er det jo dessuten fra før deltakere av lignende type.

2 sou 1990:91

Bilaga

4.2 Det har vaart anført som et argument mot samisk representasjon i Nordisk råd, at samene ikke har noen forfatningsmessig szerstilling i de land hvor de bor.

Det kan i denne f orbindelse vaare noe uklart hva man mener med f orf atningsmessig saârstilling. I Finland har man et eget Sameparlament valgt av og blant samene. G jennom vedtakelsen av sameloven i 1987 er det bestemt at det skal opprettes et representativt Sameting i Norge, og også i Sverige vil et lignende organ sannsynligvis bli foreslått. Den rettslige sarstilling blir forsterket om det også tas inn saarbestemmelser i grunnlovene om den samiske folkegruppe, slik det nå er gjort i Norge.

Det ser imidlertid ut til at man med uttrykket, forfatningsmessig sazrstilling slik dette har varrt benyttet i debatten, sikter til en form for selvstyre. Da de eksisterende eller foreslåtte representative organer bare har eller foreslås å få i det vesentlige rådgivende myndighet, kan samene ikke sies å ha eller vaare i ferd med å oppnå en forfatningsmessig saerstilling i denne forstand, i alle fall

ikke foreløpig.

Argumentasjonen kan neppe forstås slik at en forfatningsmessig

sarstilling anses som en nddvendig forutsetning for å innlemme samene i det nordiske samarbeidet, da det må vare på det rene at de nordiske stater selv fullt ut har herredømme over hvem de vil ha med i sitt nordiske råd.

4.3 En tredje hindring som har vaart nevnt, er de praktiske

en selvstendig samisk representasjon i Nordisk råd vanskeligheter

vil by på, både i forhold til samenes organisasjoner og Rådets arbeidsordning og regler.

Når det gjelder praktiske enkeltheter forbundet med samisk representasjon, kan man delvis bruke ordningen for Faerøyene, Grønland og Åland som mønster. (Jfr. narmere om denne i NU 1982:6 kap. 5.) Man må imidlertid ta i betrakning at samene, i motsetning til befolkningen i de tre selvstyrte områdene, er bosatt innenfor flere nordiske stater.

Noen hovedspørsmål som oppstår i forbindelse med en samisk

er hvor mange representanter samene skal ha i

representasjon,

Rådet, hvilket forhold disse representanter skal ha til statenes delegasjoner, blant hvilke lands samiske statsborgere representantene skal velges, og hvem som skal velge dem.

sou 1990:91 2 307

Bilaga

Man kunne unngå en del praktiske problemer dersom samene fikk - i Nordisk tre parlamentariker representanter råd, en for hvert av de nordiske land hvor de bor. Både deres antall og de selvstyrte områders representasjon tilsier vel imidlertid at de isteden får to representanter.

Disse to representanter kunne ses som uavhengige av

delegasjonen

til det land hvor Men er det vel mer de er statsborgere. igjen naarliggende å f ølge mønsteret for de selvstyrte omráders representasjon, dvs. regne de samiske representanter med til nasjonalstatens delegasjon.

Når de samiske representanter regnes med til de

nasjonale

delegasjoner, bør man ha et fast system for hvilke lands statsborgere de skal velges fra. Det vil vel vaere å fordele de

naturlig

to samiske representanter slik at de ikke av samme er borgere nasjonalstat. Man kan da saerlig tenke seg to modeller. Den mest naerliggende er kanskje at representantene etter tur velges blant samiske statsborgere av de tre aktuelle stater. Da valg av representanter til Nordisk råd skjer hvert år, vil dette gi en treárssyklus hvor en av representantene i to påfølgende år skal velges blant samene i det samme land, mens man det året ikke

tredje

velger noen samisk representant fra dette landet. En alternativ modell er at en av representantene alltid skal velges blant samene i Norge, siden flertallet av samene bor i dette landet, mens den andre representanten annethvert år kommer fra Sverige og Finland.

En samisk representasjon hvor representantene ikke hvert år velges blant det/de samme lands statsborgere, og hvor de samiske representanter skal regnes til de nasjonale delegasjoner, vil medføre at antallet ikke-samiske representanter i de aktuelle nasjonale delegasjoner vil variere etter som det et bestemt år velges en samisk representant blant vedkommende lands statsborgere eller ei. Man måtte ellers la det totale antall representanter i delegasjonen variere.

Når det gjelder hvem som skal velge representantene, ville et ideelle etter vår mening vaare om disse kunne utpekes av et internordisk representativt samisk organ. Man kunne her tenke seg et nordisk sameparlament som en overbygning over de representative organer vi forutsetter at vil finnes i alle de tre nordiske stater i relativ mer fremtid. I påvente av et slikt internordisk