SOU 1928:5

Betänkande med förslag till stadsbyggnadslag och författningar, som därmed hava samband

Statsrådet och chefen för justitiedepartementet tillkallade på grund härav den 11 februari 1925 undertecknade Ehrenborg, Hasselquist och Wistrand att biträda inom departementet vid behandling av nämnda fråga och utsåg under- tecknad Ehrenborg att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete,

Med stöd av nådigt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 12 juni 1925 till- kallade statsrådet och chefen för justitiedepartementet därefter den 15 i sam- ma månad undertecknade Lilljekvist, Stenfors och Westholm att med de förut utsedda sakkunniga deltaga i behandlingen, samtliga av frågan angående den lämpligaste uppdelningen på olika lagar och författningar av de rörande stads- plan, tomtindelning och bebyggande inom städer och stadsliknande samhällen erforderliga bestämmelserna, Lilljekvist och Stenfors därjämte av frågan an- gående erforderliga åtgärder för förekommande av olämpligt bebyggande vid begynnande samhällsbildning samt Westholm jämväl av den del av de sakkun- nigas uppdrag, som avser bestämmelser motsvarande sådana, som äro upptag— na i byggnadsstadgan för rikets städer.

Genom beslut den 12 februari 1926 förordnade Kungl. Maj:t Lilljekvist och Stenfors att deltaga i behandling av övriga till ifrågavarande lagstiftnings— ärende hörande frågor.

De sakkunniga hava genom särskilda nådiga remisser nedannämnda dagar anbefallts avgiva underdåniga utlåtanden:

1) den 3 juni 1925 med anledning av skrivelse från häradshövdingen Nils Edling angående användande av ägoutbyte för genomförande av tomtindelning;

2) den 18 juni 1925 med lanledning av skrivelse från stadsfullmäktige i Göteborg med hemställan att Kungl. Maj :t täcktes låta utarbeta förslag till lagstiftning angående skyldighet för jordägare att bidraga till kostnaderna för gator och ledningar;

3) den 11 november 1926 med anledning av skrivelser från Stockholms och Göteborgs hembiträdesföreningar om föreskrifter till förhindrande av fara vid fönsterputsning;

4) den 16 maj 1927 med anledning av hemställan av kommunalfullmäktige i Huddinge om viss utsträckt tillämpning av bestämmelserna i 1 kap. 17 % lagen om fastighetsbildning i stad;

5) den 23 maj 1927 med anledning av hemställan från majoren Carl J. Insulander att Kungl. Maj:t täcktes taga under omprövning, Vilka åtgärder lämpligen kunde vara påkallade för att en lagstiftning om upprättande och genomförande av s. k. regionplaner måtte komma till stånd;

6) den 28 september 1927 med anledning av framställning av Svenska Be— tongföreningen om intagande i förslaget till byggnadsstadga av bestämmelser rörande arbetsledares kompetens vid byggnadsverk i betong;

7) den 12 november 1927 med anledning av ett av särskilda sakkunniga den 31 januari 1923 avgivet förslag till mätningsförordning för rikets städer; samt

8) den 5 december 1927 med anledning av skrivelse från Fritz W. Berger, Nils Gellerstedt; Albert Lilienberg .och H. _G. Torulf angående ändrat förfa— rande vid granskning av stadsplaneförslag m. m. '

Därjämte hava till de sakkunniga överlämnats framställningar från

1) Svenska bleck- och plåtslagareförbundet angående åtgärder till skydd vid snöskottning;

2) Föreningen Sveriges stadsarkitekter angående stadsarkitekternas tjänste— och avlöningsförhållanden ; och

3) Kommunala Centralbyrån angående vissa spörsmål beträffande tolknin- gen av fastighetsbildningslagens bestämmelser rörande ställande av säkerhet för gatumarksersättning och gatas upplåtande till allmänt begagnande.

Sedan de sakkunniga erhållit bemyndigande att överväga i vad mån inom området för de sakkunnigas uppdrag funnes lagstiftningsfrågor, som kunde på— kalla en lösning före slutförandet av de sakkunnigas uppdrag i övrigt, hava de sakkunniga med skrivelser den 24 oktober 1925 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet överlämnat dels förslag till lag om gatuhållningsskyl- dighet i stad dels ock förslag till lag om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring och förslag till lag om tillägg till 5 kap. av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad. Förslagen ledde till framläggande för 1926 års riksdag av de av de sakkunniga i det följande närmare berörda pro— positionerna nr 209 (sid. 280) och nr 210 (sid. 138).

Efter att hava avslutat sitt arbete få de sakkunniga härmed vördsamt över- lämna av motiv åtföljda förslag till:

1) stadsbyggnadslag;

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av stadsbyggnads- lagen;

3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet;

4) lag om ändrad lydelse av 5 % i lagen den 18 juni 1926 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning av jord å landet;

5) lag om ändrad lydelse av 4 och 14 %% i lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter å landet;

6) lag om ändrad lydelse av 6 % 3 mom. och 9 % i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom;

7) lag om ändrad lydelse av 37 % 5 mom. och 57 å i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom;

8) lag om ändrad lydelse av 3 % i lagen den 14 juni 1907 om servitut; 9) lag om ändrad lydelse av 121 % utsökningslagen; 10) lag om ändrad lydelse av 6 % i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat— och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för in- teckningar i stamfastigheten ;

11) lag om ändrad lydelse av 7 % i lagen den 30 september 1904 om sam— äganderätt;

12) lag om ändrad lydelse av 18 % i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område;

13) lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;

14) lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1926 om enskilda vagar ;

15) lag om ändrad lydelse av % 80 mom. 1 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet;

16) lag om ändrad lydelse av 1 % i lagen den 13 juni 1919 om kommunal- förbund;

17) lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 %% i lagen den 27 juni 1902, inne— fattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar; samt

18) lag om ändrad lydelse av 2 % 11:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Genom de sakkunnigas betänkande torde ovannämnda remisser och fram- ställningar, även där desamma ej upptagits till särskild behandling, få anses besvarade.

Särskilda yttranden av undertecknade Hasselquist och Lilljekvist bifogas.

Stockholm den 27 februari 1928. MICHAEL EHRENBORG.

NILS HASSELQUIST. FREDR. LILLJEKVIST. EDVIN STENFORS. SIGURD WESTHOLM. W. HILARION WISTRAND.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till

stadsbyggnadslag.

1 KAP.

Om lagens ändamål och de huvudsakliga medlen för detsammas ernaende.

1 %. Områdes uppdelning, iordningställande och bebyggande såsom led i begyn- nande eller fortgående nybildning eller fortsatt utveckling av stad eller stads- liknande samhälle ( stadsbyggande) skall ske enligt denna lag.

2 %.

För ordnande av stadsbyggandet ifråga om anläggningar för huvudtrafik eller anordnande av särskilda trafikområden eller i fråga om huvudfördelning av områden i övrigt för olika stadsbyggnadsändamål skall uppgöras en allmän plan (generalplan).

I den mån så prövas erforderligt, må i generalplanen upptagas huvudanlägg- ningar för avlopp, vattentillförsel och elektrisk starkström.

3 %.

För ordnande av stadsbyggandet beträffande fördelning av områden för bygg— nadskvarter och huvudsakligen till dessa kvarter hörande gator, torg och andra dylika områden samt parkområden liksom ock beträffande samma områdens närmare anordning för sitt ändamål skall finnas stadsplan.

4 %. Med avseende å sättet för områdes användning för stadsbyggnadsändamål skola meddelas särskilda bestämmelser (stadsbyggnadsbestämmelser).

5 %. Där så finnes erforderligt, må till grund för uppgörande av generalplan eller ' stadsplan upprättas en för varandra angränsande städer, köpingar, municipal- samhällen och landskommuner gemensam schematisk huvudplan ( regionplan).

10 6 %.

För ordnande av stadsbyggandet med avseende å byggnadskvarterens upp- delning i fastigheter skall finnas tomtindelning.

7 %

De närmare föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, som, utöver vad 1 denna lag eller gällande stadsbyggnadsbestämmelser eller eljest i vederbörlig ordning meddelade bestämmelser stadgats, äro erforderli— ga, skola meddelas i för varje särskild ort utfärdad förordning ( byggnads- ordning).

2 KAP.

Om generalplan i stad.

1 %.

Generalplan skall, där ej i särskilt fall förhållandena föranleda viss inskränk- ning, omfatta hela det område, inom vilket stadsbyggande äger rum eller är att inom överskådlig framtid förvänta (stadsbyggnadsområde).

Sammanfaller icke stadsbyggnadsområdets yttergräns med stadsgränsen, skall generalplanen likväl utsträckas till denna ifråga om huvudtrafikleder eller andra anläggningar, vilka skola stå i sammanhang med sådana utanför stads- gränsen.

I generalplanen må även upptagas områden, vilka finnas tillsvidare icke böra bliva föremål för stadsbyggande eller vilka äro för sådant ändamål varaktigt olämpliga.

2 %.

1 mom. Generalplan skall angiva gränserna för planens giltighetsområde samt för de områden för olika stadsbyggnadsändamål, vilka i planen upptagas, såsom

a) områden för genomgående väg- och gatutrafik jämte tillhörande broar och tunnlar ( huvudtrafikområden ) ,

b) områden för särskilda trafikändamål, såsom järnvägar, förortsbanor, vat- tenleder, hamnområden och flygplatser ( särskilda trafikområden),

c) områden till skydd för anläggningar av allmän art eller skydd mot sådana anordningar, som kunna medföra allmän fara (skyddsområden),

d) skogs- och andra naturparker samt anläggningar av motsvarande art (naturområden) ,

e) platser för sport, idrott eller andra dylika ändamål ( idrottsområden),

f) koloniträdgårdar och andra smärre trädgårdar (koloniområden),

g) områden för bergsbruk,

h) områden för vattenkraftsanläggningar, vattenledningsverk och dylikt (områden för vattenverk ) ,

i) andra industriområden än ovan nämnts (industriområden),

j) områden för handelsträdgårdar,

k) bostadsområden, l) områden för offentliga bgggnadsanläggningar,

m) begravningsplatser,

n) reservområden för framtida stadsbyggnadsändamål (markreseroat), och o) vattenområden, som ej ingå i annat i generalplanen upptaget område ( rat- tenområden ) .

Genom stadsbyggnadsbestämmelser skola meddelas de närmare föreskrifter, som erfordras angående områdenas användning för ovannämnda huvudändamål.

2 mom. Genom stadsbyggnadsbestämmelser må beträffande visst i general- plan upptaget område, som i 1 % tredje stycket avses, stadgas, att detsamma icke eller endast under visst villkor får för stadsbyggnadsändamål användas.

I fråga om område, som nu är nämnt, liksom ock område avsett som mark- reservat må genom stadsbyggnadsbestämmelser kunna föreskrivas, att området skall avsättas för annat med hänsyn till dess dittillsvarande brukande lämpligt ändamål, såsom för lantbruk, skogsbruk, grustag, fyllning eller dylikt.

3 mom. Till generalplan skola, utöver vad ovan stadgats, höra i samman— hang med planen eljest erforderliga stadsbyggnadsbestämmelser.

23%.

Vid uppgörande av generalplan skall tillbörlig hänsyn tagas till förefint- liga natur-, orts— och äganderättsförhållanden och grannområdenas planering samt tillses, att möjlighet beredes till det utnyttjande av området, som ur all- männa synpunkter kan anses mest lämpligt. Härvid skall iakttagas bland annat,

att natur- och idrottsområden samt andra för vila och förströelse avsedda områden bliva rikligt tilltagna, särskilt vid mera sammanträngt bebyggande;

att större områden för industri och dylikt avskiljas från bostadsområden me- delst naturområden eller annan huvudsakligen obebyggd mark;

att i brandskyddssyfte stadsbyggnadsområdet uppdelas medelst genomgå- ende från byggnader fria markbälten;

att anordningen av huvudtrafikområden och särskilda trafikområden så sker, att goda förbindelser erhållas mellan stadens olika delar inbördes, liksom ock mellan trafikområdena samt, i den mån så erfordras, mellan staden och angrän- sande områden;

att områden huvudsakligen avsedda för bebyggande erhålla ur sundhetssyn— punkt lämpligt läge, även med tanke därpå att deras förseende med vatten- och avloppsledningar icke blir förenat med onödiga svårigheter;

att bostadsområdena så anordnas, att kostnaderna för åstadkommande av _ goda bostäder bliva så, låga som möjligt och att bebyggandet ej blir mera sam- manträngt eller högre än med hänsyn till de lokala förhållandena uppenbarli— gen kan anses lämpligt och skäligt; samt

att samtliga områden för olika stadsbyggnadsändamål enhetligt och orga- niskt samordnas för uppnående av ett stadsbyggande, som erbjuder sundhet, be- kVämlighet och säkerhet, liksom också trevnad och tilltalande utseende med

tanke å stadens utveckling ej blott inom den närmaste tiden utan även inom en mera avlägsen framtid.

4 %. Har regionplan blivit fastställd, skall planen i tillämpliga delar läggas till grund vid uppgörande av generalplan.

5%.

Förslag till generalplan jämte därtill hörande stadsbyggnadsbestämmelser skall utarbetas av sakkunnig person.

Förslaget skall avfattas å karta i skala, ej understigande 1 : 47,000. Det ungefärliga höjdläget för huvudtrafikled skall, där lutningen väsentli- gen ändras, angivas å generalplanekartan eller å särskild profilritning.

Generalplanekarta skall åtföljas av karta över terrängen, visande den före- slagna planens anbringande på området, sådant detta befinnes med vägar, ägo- gränser, byggnader och vatten, dock att sådan karta icke erfordras, där nu omförmälda uppgifter kunna införas på generalplanekartan utan att dennas tydlighet lider därav.

Till generalplanekartan skall vidare fogas beskrivning över generalplaneför- slaget, vilken beskrivning jämväl skall innehålla erforderlig motivering.

6 %.

Vid uppgörande av generalplan skall tillfälle beredas de myndigheter eller styrelser, till vilkas allmänna förvaltningsområde höra anläggningar, vilka avses att i generalplan upptagas, att muntligen eller skriftligen förhandla angå— ende anläggningarnas lämpligaste ordnande. Tillfälle till dylika förhandlingar skall även beredas ägare av markområde, vilket avses att i generalplanen upptagas för användning, som väsentligen avviker från det ändamål, vartill området förut huvudsakligen brukats.

Sedan förslag till generalplan blivit uppgjort, skall detsamma genom bygg— nadsnämndens försorg hållas för allmänheten tillgängligt under viss bestämd tid, minst en månad efter det kungörelse därom utfärdats på sätt i följande stycke föreskrives, och må inom nämnda tid anmärkningar mot förslaget till byggnadsnämnden avlämnas. Finnes förslaget vara av väsentlig betydelse för annan stad, skall denna beredas skälig tid att yttra sig över förslaget.

Kungörelse om förslagets offentliga utställande skall i god tid införas i den eller de tidningar, där kommunala meddelanden för staden införas.

Föranleda anmärkningar eller yttranden, varom i andra stycket sägs, till . väsentlig ändring i förslaget, skall detsamma under minst åtta dagar ånyo offentligen utställas efter kungörelse därom såsom i tredje stycket föreskrives.

I fall av sådan jämkning i generalplan, som i 9 % omförmäles, må, därest ägare av mark, som av jämkningen beröres, skriftligen godkänt jämkningen, det offentliga utställandet inskränkas till åtta dagar, efter kungörelse därom såsom i tredje stycket sägs.

Byggnadsnämnden har att, sedan tid för avlämnande av anmärkningar och

yttranden slutligt tilländagått, överlämna förslaget jämte inkomna anmärk— ningar och yttranden, i den mån de ej föranlett ändring i förslaget, samt eget utlåtande till stadsfullmäktige.

7å.

1 mom. Generalplan antages av stadsfullmäktige. Stadsfullmäktiges beslut vare dock ej gällande, innan det blivit av Konungen fastställt.

Finnes generalplan, varå. fastställelse begärts, i viss del vara av beskaffen- het att ej kunna oförändrad fastställas, må i den del planen undantagas från fastställelse.

2 mom. Omfattar generalplan även område, som är upptageti gällande stads— plan, och avviker generalplanen från stadsplanen på sådant sätt att generalpla- nen icke kan genomföras med mindre ändring skett i gällande stadsplan, må generalplanen i denna del icke fastställas, med mindre beslut om sådan stads— planeändring blivit av stadsfullmäktige fattat och beslutet underställts Konun- gens prövning.

S%.

Sedan generalplan fastställts, skall genom byggnadsnämndens försorg kun— görelse om fastställelsen, så fort ske kan, införas i tidning, som i 6 % sägs, samt planen senast inom sex månader efter fastställelsen med därtill hörande handlingar, i bestyrkt kopia och avskrift, insändas till byggnadsstyrelsen och Konungens befallningshavande i länet.

9 %.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat gälle i tillämpliga delar ock ändring i generalplan, dock att beslut om jämkning i generalplan, som icke berör pla- nens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande, må av Konungens befallningshavande fastställas.

10 %.

Kräves för tillgodoseende av den allmänna samfärdselns eller sundhetens for— dringar eller för bevarande av befintliga skönhetsvården eller eljest för skyd- dande av natur— eller kulturminnesmärken eller överhuvudtaget för säkerstäl- lande av en ändamålsenlig utveckling av stadsbyggandet, att generalplan upp- rättas, men vägra stadsfullmäktige att uppgöra sådan plan eller varder sådan plan icke inom skälig tid antagen och underställd Konungens prövning eller prövas av stadsfullmäktige antagen plan icke kunna av Konungen fastställas, äge Konungen förelägga stadsfullmäktige Viss tid, inom vilken erforderlig ge- neralplan jämte erforderliga stadsbyggnadsbestämmelser skall av stadsfull— mäktige vara antagen.

Ställa sig stadsfullmäktige ej föreläggandet till efterrättelse, äge Konungen efter stadsmyndigheternas och markägarnas hörande låta uppgöra och fastställa generalplan med därtill hörande stadsbyggnadsbestämmelser. .

Kostnad för upprättande av generalplan och stadsbyggnadsbestämmelser, varom nu stadgats, skall gäldas av staden.

Stadgande i denna lag, som hänför sig till tidpunkten för generalplans anta— gande, skall beträffande generalplan, som här ovan sägs, i stället gälla tidpunk— ten för planens fastställande.

Vad ovan sagts skall under motsvarande förhållanden i tillämpliga delar även gälla ändring i gällande generalplan eller därtill hörande stadsbyggnads— bestämmelser.

3 KAP. Om genomförande av generalplan i stad.

lå.

Har generalplan blivit av stadsfullmäktige antagen, må Konungens befall— ningshavande på framställning av staden meddela förbud mot uppförande av ny- byggnad eller mot skogsavverkning inom det område, planen omfattar, med mindre Konungens befallningshavande i särskilt fall, när skäl därför finnas, därtill giver lov. Sådant förbud vare gällande, intill dess generalplan varder fastställd, dock ej längre än ett år från den dag stadsfullmäktiges beslut vunnit laga kraft, så framt icke Konungen finner skäl föreligga att förlänga sagda tid intill högst två år från nämnda dag.

Vad nu är sagt om generalplan skall ock gälla ändring av sådan plan. I fall, varom i 2 kap. 10 % sägs, äge Konungen meddela förbud mot uppfö- rande av nybyggnad eller mot skogsavverkning inom visst område, som finnes bliva berört av plan eller stadsbyggnadsbestämmelser, varom fråga är, dock må i särskilt fall, då skäl därtill äro, Konungens befallningshavande meddela tillstånd till åtgärd, varom nu sagts.

2 %.

Sedan generalplan blivit fastställd, må uppförande av nybyggnad å de i pla- nen upptagna huvudtrafikområdena ej medgivas.

Beträffande i generalplan upptagna områden, vilkas bestämda användning förutsätter ett bevarande av å området växande skog, såsom vissa slags skydds— områden, naturområden eller markreservat, skall gälla, att växande träd ej må fällas i större utsträckning än som överensstämmer med det fastställda ända— målet.

Inom andra områden än i första stycket omförmälas må endast medgivas uppförande av sådan nybyggnad, som står i överensstämmelse med den huvud- sakliga användning, vartill området blivit i generalplanen bestämt.

35.

På framställning av stad må Konungen förordna, att i generalplan upp— taget, i 2 kap. 2 % 1 mom. under a—f, h eller l—o omförmält område, som av

staden avses att iordningställas för sitt ändamål, ävensom mark, som erford- ras för i generalplan upptagna anläggningar, som i 1 kap. 2 % andra stycket omförmälas, när de skola av staden utföras, må av staden lösas.

4 %. _

Där enligt generalplan eller därtill hörande stadsbyggnadsbestämmelser förbud mot nybyggnad eller sådan inskränkning i fråga om marks bebyggande, att densamma huvudsakligen blir avsedd för annan användning än bebyggande, varder gällande beträffande så stor del av i generalplan upptagen fastighet, att därav ej återstår del, som kan självständigt bebyggas, vare staden, med iaktta- gande av vad i tredje stycket stadgas, skyldig att beträffande det område, för- budet eller inskränkningen avser, till ägaren utgiva ersättning för den skada han därigenom kan lida. Mark, varom nu sagts, äge staden till sig lösa, därest staden så äskar, och vare staden på begäran av markägaren därtill pliktig, se- dan tio år förflutit från det skyldighet att utgiva skadestånd för staden inträtt.

Lag samma vare, där fastighet visserligen kan oaktat förbud eller inskränk- ning, som i första stycket omförmäles, bebyggas i enlighet med gällande stads- byggnadsbestämmelser, men icke i sådan utsträckning som svarar mot fastig- hetens storlek, läge och övriga förhållanden.

I fall, som i första och andra styckena avses, skall med stadens skadestånds- eller lösenplikt anstå, så länge fastigheten kan utan ägarens uppenbara för- närmande av honom utnyttjas för annat ändamål än bebyggande. Vid be— dömande härav skall hänsyn tagas till fastighetens ägoområde, sådant det var, då generalplanen antogs, med sådana därefter inträdda förändringar, som för- anletts därav, att del av ägoområdet blivit av staden inlöst eller till staden överlåten eller enligt generalplanen till bebyggande eller eljest utnyttjad. Hän- syn skall ock tagas till möjligheten att utnyttja fastigheten i sammanhang med annan därmed sambrukad mark.

Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga om område, som i 2 % andra stycket sägs.

5 %.

I generalplan upptaget huvu'dtrafikområde skall staden iordningställa och åtminstone i det skick, som för allmän landsväg är stadgat, till allmänt be- gagnande upplåta, i den mån så finnes för den allmänna samfärdseln nödigt.

Bildar huvudtrafikområde tillsammans med invidliggande gata ett i sidoled sammanhängande trafikområde och är huvudtrafikområdets upplåtande för all— mänt begagnande ännu icke för den allmänna samfärdseln nödigt, skall det- samma, i den mån gatan skall för allmänt begagnande upplåtas, tills vidare iordningställas på sätt av magistraten godkännes.

6 %. Allmän väg, som ingår i huvudtrafikområde enligt gällande generalplan, skall till staden avstås utan ersättning, när staden iordningställer området på sätt i 5 % stadgas.

Ingår amnän väg i annat i generalplanen upptaget område än nu är sagt, skall vägen utan ersättning avstås till staden, där staden på annat sätt till- godoser det trafikbehov, vägen avser att fylla.

75.

Är beslut fattat om ändring i generalplan eller därtill hörande stadsbygg- nadsbestämmelser av beskaffenhet att inverka till förminskande av stadens skyl- dighet att lösa mark och varder beslutet inom sex månader efter det skyldigheten slutligen förklarats föreligga för fastställelse ingivet, skall på yrkande av staden inlösandet ej fullbordas, med mindre sig visar, att ändring, som ovan sagts, ej varder fastställd.

8 %. Utom i de fall ovan i detta kapitel stadgas är stad icke pliktig ersätta skada, som uppstår i följd av generalplans fastställande eller genomförande.

4. KAP.

Om bidrag till kostnaderna för genomförande av generalplan i stad så ock om viss underhållsskyldighct.

1 %.

Uppstår beträffande vissa fastigheter avsevärd ökning i värdet genom att staden för det bestämda ändamålet iordningställer eller väsentligen förbättrar i generalplanen upptaget huvudtrafikområde eller särskilt trafikområde, natur— eller idrottsområde eller huvudanläggning för avlopp, vattentillförsel eller elektrisk starkström, äge staden att av ägare till sådana fastigheter uttaga bi- drag till täckande av kostnadema för anordningen, i den män och på det sätt nedan sägs.

' 2 %.

Fastighetsägarnas sammanlagda bidrag må ej överstiga hälften av kost- naden för den anmdning, som föranleder bidrags utgående. Ej heller får viss fastighets bidrag sättas till belopp, som visas överstiga hälften av den värde— stegring, som genom anordningen kan anses hava tillförts fastigheten.

Bidrag må ej utkrävas för anordning, som, då denna lag träder i kraft, är slutligen utförd.

3 %.

Väckes fråga om upptagande av bidrag och finna stadsfullmäktige förslaget böra komma under närmare prövning, skall genom kommunal myndighets för- sorg verkställas utredning om det kommunala företag, till vilket sådant bi- drag ifrågasättes, och kostnaden för detsamma, ävensom om vidden och be- lägenheten av den mark, vars värde anseskomma att till följd av företaget ökas, om storleken av samma värdeökning samt om annat, som för. ett allsidigt

bedömande av bidragsskyldigheten kan vara erforderligt. Vid utredningen, där- vid vederbörande fastighetsägare skola lämnas tillfälle att bevaka sin rätt, skall ock uppgöras fullständigt förslag angående beloppet av de bidrag, som anses böra utgå, och om tiden och sättet för deras utgörande. Utredningen och förslaget skola därefter för granskning tillhandahållas stadens invånare under minst en månad efter det därom utfärdad kungörelse blivit införd i tid- ning, som i 2 kap. 6 % sägs, börande denna kungörelse jämväl innehålla anvis- ning å den kommunala myndighet, dit erinringar mot förslaget kunna inom samma tid ingivas. Sedan den tid tilländagått samt förslaget undergått den ytterligare bearbetning, vartill inkomna erinringar eller andra förhållanden givit anledning, och, därest väsentligare ändring därvid skett, blivit i förut angiven ordning under minst åtta dagar ånyo utställt, må ärendet till avgö- rande företagas.

4 %. Beslut om upptagande, av bidrag skall underställas Konungens prövning. Finner Konungen beslutet vara med hänsyn till stadens förhållanden lämpligt samt med rättvisa och billighet överensstämmande, äge Konungen fastställa beslutet till efterrättelse.

5 %.

I den mån icke annat bestämmes i den ordning, som i 3 och 4 %% stadgas, gälle i avseende å debitering, upphörd och indrivning av bidrag vad om kom— munal utskyld i allmänhet är i lag eller författning stadgat.

Där erläggande av bidrag vid viss tidpunkt skulle för fastighetsägare inne— bära onödig hårdhet, må stadsfullmäktige medgiva fastighetsägaren anstånd därmed. 6 %. För underhåll av område eller anläggning, varom i 1 % sägs, vare staden ansvarig.

Ingår allmän väg i huvudtrafikområde enligt gällande generalplan, skall i den mån området skall upplåtas till allmänt begagnande underhållet av vägen övertagas av staden.

Väckes i stad fråga om meddelande av bestämmelse om skyldighet för fastig- hetsägare att lämna bidrag till kostnaderna för underhåll av huvudtrafik- område och finna stadsfullmäktige att frågan bör komma under närmare om— prövning, skall beträffande ärendets vidare behandling och avgörande vad i 14 kap. 6 % första, andra, fjärde och femte styckena samt 7 % stadgas äga motsvarande tillämpning.

Med underhåll av område eller anläggning förstås områdets eller anlägg- ningens vidmakthållande i med hänsyn till ändamålet behörigt skick efter dess iordningställande på sätt i denna lag stadgas eller eljest vederbörligen be- stämts.

18 5 KAP.

Om stadsPlan i stad.

1 %.

1 mom. Stadsplan skall angiva gränserna för planens giltighetsområde samt för de särskilda områden därinom, vilka varda för följande huvudsakliga an- vändning upptagna, nämligen:

a) byggnadskvarter, med däri ingående mark för olika ändamål, däribland platser för allmänna byggnader ( kvartersmark),

b) gator, torg och andra dylika områden, huvudsakligen avsedda för sam- färdseln till och från de vidliggande fastigheterna. eller eljest för den allmänna rörelsen (gatumark),

c) parker, allmänna planteringar, lekplatser och andra dylika områden, vilka väsentligen tillgodose de särskilda bostadsområdenas eget behov ( parkom- råden), samt

d) vattenområden, som äga betydelse huvudsakligen för de under a)—c) an- givna områden och ej däri ingå.

2 mom. Till stadsplan skola höra erforderliga stadsbyggnadsbestämmelser. 3 mom-. Stadsplan skall upptaga höjdlägen i nödig omfattning. 4 mom. Skola underjordiska avloppsledningar anordnas, skall till stads- planen höra plan utvisande huvudsakliga anordningen av dylika ledningar (av- loppsplan). "Har huvudledning för avlopp i generalplan upptagits, skall den- samma i avloppsplanen särskilt utmärkas.

I annat fall än i föregående stycke sägs skall i stadsplanen utvisas, att möj- lighet beretts till anordnande av nöjaktigt avlopp.

2 %.

Vid uppgörande av stadsplan skall i tillämpliga delar iakttagas vad i 2 kap. 3 % är beträffande generalplan stadgat. Dessutom skall särskilt iakttagas,

att mark för olika. byggnadsändamål, såsom för bostäder av olika slag, af- färer, industrier och upplag, avsättes, där med hänsyn till läge, terräng och andra omständigheter det finnes lämpligast;

att byggnadskvarteren till storlek och form anordnas efter det sätt för be- byggandet, som för desamma avses, så att en ändamålsenlig tomtindelning möjliggöres; .

att gator givas sådan riktning, lutning och anordning i övrigt, att de icke blott tillfredsställa trafikens fordringar, stå i nödig anslutning till angrän- sande områdens eller orters planläggning och bereda möjlighet till goda dager- och nivåförhållanden inom kvarteren och skydd mot förhärskande vindar, även- som till anordnande av erforderligt avlopp, utan även tillgodose kravet å ett tilltalande utseende;

att avståndet mellan byggnader å ömse sidor om gata i allmänhet icke göres mindre än 12 meter; _

att torg och andra dylika platser anordnas i tillräcklig utsträckning i olika delar av staden;

att parkområden anordnas, där de med hänsyn till bebyggandet anses ur sund— hets- eller trevnadssynpunkt erforderliga;

att platser för offentliga byggnader, söm äro eller antagas bliva erforder- liga, 1 stadsplanen anordnas på sådant sätt att byggnaderna bliva lämpligt be- lägna och väl inordnade 1 stadsbilden;

att skönhetssinnets fordringar även eljest tillgodoses och berättigade anspråk på reda, omväxling och trevnad bliva 1 stadsplanen tillfredsställda;

att historiskt och estetiskt värdefulla byggnader och stadsbilder eller sådana platser, som på grund av belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållan- den äro särskilt tilltalande eller som innehålla fasta fornlämningar, i möjligaste måtto skyddas och bevaras och icke utan synnerligen tvingande skål förstöras eller skadas,

att tillbörligt avseende fästes vid bestående äganderättsförhållanden beträf- fande marken och att' även eljest hänsyn tages till olika inverkande omständig— heter i syfte att underlätta stadsplanens genomförande, i den mån så kan ske utan eftersättande av fordringarna å en god stadsplan; samt

att i övrigt ett lämpligt utnyttjande av det i stadsplanen ingående området främjas.

3 %.

Har stad eller stadsdel till väsentlig del avbrunnit eller eljest blivit för- störd, skola stadsfullmäktige ofördröjligen upptaga till behandling fråga om upprättande av ny eller ändrad stadsplan för området. Varder beslut fattat, att sådan plan icke skall upprättas, skall anmälan om beslutet" göras hos Konungen.

4 %. Har regionplan eller generalplan blivit fastställd, skall sådan plan i tillämp- liga delar läggas till grund vid upprättande av stadsplan. Visar sig därvid ändring i eller utvidgning av generalplan erforderlig, må sådan ändring ske i samband med stadsplanens uppgörande.

Finnes ej generalplan, skall, där så erfordras, sådan upprättas i samband med stadsplanens upprättande.

5 %.

1 mom. Förslag till stadsplan jämte därtill hörande stadsbyggnadsbestäm- melser skall utarbetas av sakkunnig person.

2 mom. Förslag till stadsplan skall avfattas å karta i skala, som ej får understiga 1: 2,000.

Å stadsplanekartan må jämväl upptagas till generalplan hörande områden, i den mån de äga sammanhang med stadsplanen eller skola i samband med stadsplanen upptagas i generalplan eller ändras.

Stadsplanekarta skall åtföljas av karta, utvisande dels ägogränser och så- dana förhållanden, byggnader och andra föremål, som äro av betydelse för planläggningen, dels planförslagets anbringande å området, dels bok, där så finnes lämpligt, huru området är avsett att med tillämpande av plan och be-

stämmelser bebyggas, dock med iakttagande att vad nu är sagt må utvisas å särskilda kartor liksom också att, där stadsplanekartan kan, utan att dess tyd- lighet därav lider, åskådliggöra vad med nu nämnda karta åsyftas, särskild sådan karta icke erfordras.

Till stadsplanekartan skall vidare fogas beskrivning över stadsplaneförsla— get, vilken beskrivning jämväl skall innehålla erforderlig motivering.

6 %;

Sedan förslag, varom i 5 % stadgas, blivit uppgjort, skall förslaget offent- ligen utställas på motsvarande sätt, som beträffande generalplan är i 2 kap. 6 % andra och tredje styckena föreskrivet.

Ägare av mark inom område, som av förslaget beröres, skola därjämte, där de äro kända och mom riket boende, underrättas antingen genom särskilda kallelsebrev, vilka byggnadsnämnden skall till dem med posten under rekom- mendation avsända sist tre veckor före utgången av den i kungörelsen utsatta tid, under vilken förslaget hålles för allmänheten tillgängligt, eller ock eljest bevisligen sist tre veckor före utgången av sagda tid. Gränsar området till annan stad, skall i enahanda ordning kallelse tillställas sådan stad.

I övrigt skola beträffande behandlingen av förslaget bestämmelserna i 2 kap. 6 % fjärde—sjätte styckena äga motsvarande tillämpning, dock med iaktta- gande av att i fall, som i fjärde stycket sägs, skall, därest vidtagen ändring berör annan markägare, denne minst åtta dagar före utgången av den i kungö- relsen utsatta tid underrättas på sätt i andra stycket här ovan föreskrives.

75.

Vad i,? kap. 7 % 1 mom., 8 och 9 %% stadgats beträffande generalplan skall äga motsvarande tillämpning å stadsplan.

8%.

Vad i 2 kap. 10 % stadgas beträffande generalplan med därtill hörande stadsbyggnadsbestämmelser skall äga motsvarande tillämpning å. stadsplan jämte till densamma hörande stadsbyggnadsbestämmelser.

6 KAP.

Om stadsbyggnadsbeståmmelser för stad. '_L %.

Där enligt vad ovan är stadgat till viss plan skola höra erforderliga stads— byggnadsbestämmelser, skola sådana uppgöras och meddelas i den omfattning och i den ordning, som i detta kap. sägs.

2 %.

Till generalplan hörande stadsbyggnadsbestämmelser skola meddela föreskrif- ter väsentligen endast rörande grunddragen av bebyggandet, dock må beträf- fande i planen upptaget område, vilket huvudsakligen är avsett för annat ändamål än bebyggande men varå byggnader likväl få i viss utsträckning uppföras, stadsbyggnadsbestämmelserna även meddela erforderliga närmare föreskrifter rörande dylika byggnader.

Till stadsplan hörande stadsbyggnadsbestämmelser skola meddela de när- mare stadganden angående områdes användning, som finnas erforderliga, sär— skilt i fråga om byggnadskvarteren.

'3 %.

Finnes någon del av stadsbyggnadsområdet icke upptaget i gällande ge- neralplan eller stadsplan, skola stadsbyggnadsbestämmelser skyndsamt bringas i tillämpning beträffande sådan del.

Stadsbyggnadsbestämmelser, varom nu nämnts, skola meddela för giltighets— området allmänt tillämpliga föreskrifter med avseende å områdets användning för bebyggande (allmänna stadsbyggnadsbestämmelser).

Vägra stadsfullmäktige att uppgöra förslag till sådana bestämmelser eller varder icke inom skälig tid sådant förslag för fastställelse ingivet eller är ingivet förslag av beskaffenhet att ej kunna fastställas, må Konungen, efter stadsmyndigheternas hörande och ärendets offentliga utställande på sätt förev skrivet är, fastställa dylika stadsbyggnadsbestämmelser.

4 %.

I stadsbyggnadsbestämmelser må intagas de stadganden i olika avseenden, vilka finnas erforderliga för reglering av områdes användning för bebyggande, såsom i fråga om uppförande av byggnader endast av visst slag, antal bygg- nader, som få å tomt eller motsvarande byggnadsplats (tomtplats) uppföras, samt angående byggnadsmaterial, fasadgestaltning och byggnadskonturer, an— gående gårdsplan, byggnads läge och omfång å tomt, byggnadshöjd och vånings— antal samt antal lägenheter, som få i byggnad inredas, angående byggnads— linjer och byggnadsgränser samt angående förbud mot eller förbehåll för be- byggande av viss del av kvarter eller annan mark, angående anordnande av ge- nomfartsöppning över för bebyggande avsedd kvartersmark, angående skyldig- het att anordna och underhålla plantering å tomtmark, som ej är avsedd till be— byggande, samt angående stängsels beskaffenhet.

5 %.

Vid uppgörande av stadsbyggnadsbestämmelser skall .vad i 2 kap. 3 % är beträffande generalplan och vad i 5 kap. 2 % är i fråga om stadsplan stadgat i tillämpliga delar gälla. I övrigt skall bland annat iakttagas:

att plan för koloniområde skall underställas byggnadsnämndens prövning och att byggnad inom koloniområde icke i regel må upptaga större yta än

20 kvadratmeter eller uppföras till större höjd än 2.6 meter och icke må inredas till vinterbostad;

att byggnad av trä, som avses skola inrymma bonings- eller arbetsrum, icke må uppföras med flera än två våningar, dock må undantagsvis därjämte vinden inredas i viss utsträckning, likväl beträffande boningshus ej till större del än som motsvarar en tredjedel av undervarande vånings golvyta, eller ock, där så med hänsyn till särskilda förhållanden prövas erforderligt och lämpligt, anord— nas en bottenvåning av sten;

att, där generalplan eller stadsplan icke finnes fastställd, boningshus i re— gel icke få uppföras med flera än två våningar;

att, där inom område finnas byggnader, vilka kunna antagas bliva för en avsevärd framtid bestående, det vidare bebyggandet så vitt möjligt så ordnas, att enstaka byggnader eller byggnadsgrupper icke komma att störande bryta mot omgivningen i fråga om byggnadshöjd, bebyggandets täthet eller bygg- nadernas art i övrigt;

att byggnader icke må uppföras till större höjd eller till större omfång i förhållande till tomten eller tomtplatsen än som svarar mot stadens allmän- na utveckling och verkliga behov, under nödigt hänsynstagande till ortens traditioner, byggnadsområdets belägenhet inom staden, till gatu- eller väg- bredden, till markens beskaffenhet och till avloppsförhållandena och under särskilt iakttagande att, där fråga är om förut bebyggd stadsdel, sådana anord- ningar vidtagas, som äro ägnade att förbättra byggnadsförhållandena inom kvarteren så långt ske kan utan ma'rkägarens uppenbara förnärmande;

att, där byggnader bliva" till läge och höjd bestämda, goda dagerförhållanden inom kvarteren säkerställas och möjlighet i största utsträckning beredes till inredande i byggnaderna av lägenheter med genomgående luftväxling och dub— belsidig belysning samt att bebyggandet så anordnas, att svårighet icke på grund av byggnadernas läge eller höjd uppkommer för släckande av eldsvåda.

6 %

Genom stadsbyggnadsbestämmelser må stadgas, att, där ett framtida behov av ökat utrymme för samfärdseln" är att förvänta, visst område utefter huvud- trafikområ'deeller väg eller gata skall lämnas obebyggt eller endast få under särskildv— förutsättning 7 bebyggas .

_. ._ 7 & I fråga om utställande, antagande och fastställande av stadsbyggnadsbestäm- 'melser, i den mån ej särskild föreskrift 1 nämnda avseende förut 1 denna lag meddelats, skall, där bestämmelserna höra till generalplan eller stadsplan, gälla vad om utställande, antagande och fastställande av sådan plan är stadgat. I annat fall skall 1 tillämpliga delar gälla vad om utställande, antagande och ' fastställande av generalplan ä'fr stadgat

I fraga om ändring av stadsbyggnadsbestämmelser skall 1 motsvarande mån gälla vad 1 första Och andra styckena sägs, dock må beslut om ändring, som i icke innefattar väsentlig aVvikelsefrån vad som förut varit gällande, av Ko— : nungens. befallningshavande fastställas.

. 8 %. Vad i 3 kap. 1 % är stadgat om förbud mot nybyggnad skall äga mot- svarande tillämpning beträffande allmänna stadsbyggnadsbestämmelsei.

9 %.

Att genom stadsbyggnadsbestämmelse visst område helt eller med visst för- behåll undantagits från bebyggande utgör ej hinder för att å området i den utsträckning, varom i byggnadsordning må stadgas, anordna utsprång å bygg- nad, där sådant betingas av arkitektoniska skäl.

Har genom stadsbyggnadsbestämmelse stadgats förbud mot eller förbehåll vid bebyggande av viss mark, mä Konungen, när skäl därtill äro, för särskilt fall medgiva undantag från sådant förbud.

7 KAP. Om kommunalt samarbete för antagande och genomförande av general- plan eller stadsplan så och om regionplan.

1 %.

Finner stad, att för stadens vidkommande generalplan eller stadsplan bör antagas och genomföras i samband med antagande eller genomförande av ge- neralplan eller stadsplan för angränsande städer, köpingar, municipalsamhäl— len eller landskommuner, ingive till Konungens befallningshavande ansökan om bildande av kommunalförbund. Konungens befallningshavande äge ock, då anledning därtill föreligger, upptaga fråga om bildande av kommunalförbund för ändamål, som nu är sagt.

Konungens befallningshavande har att, efter utredning, som i lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund sägs, enligt i nämnda lag angivna grunder pröva huruvida kommunalförbund kan komma till stånd. .

Beträffande antagande eller genomförande av generalplan eller stadsplan för de till kommunalförbundet anslutna samhällena eller kommunerna skall enligt förbundsordningen förbundsdirektionen hava den befogenhet med eller utan inskränkning, som enligt denna lag vidkommande generalplan eller stadsplan tillkommer stadsfullmäktige, och skall vad i övrigt i denna lag stadgats om ge— neralplan eller stadsplan äga motsvarande tillämpning.

Väghållningsdistrikt å landet må ock vara medlem av kommunalförbund, som nu sagts.

2 %.

Vad enligt 1 % gäller i fråga om antagande och fastställande av generalplan, som där avses, skall även gälla i fråga om sådan schematisk plan beträffande markens användning och framdragande av huvudtrafikleder, vilken finnes böra . läggas till grund för uppgörande av generalplan eller stadsplan för de sär- skilda samhällenas eller kommunernas områden (regionplan).

Förslag till regionplan skall utarbetas av sakkunnig person samt avfattas å karta upprättad i så stor skala, att därav tydligen framgår den huvudsakliga fördelningen av marken för olika ändamål samt den huvudsakliga sträckningen av de huvudtrafikleder, som äro eller väntas bliva behövliga för mer än en kommun.

8 KAP.

Om tomtindelning i stad.

1%.

Tomtindelning av byggnadskvarter, vilket förut ej varit föremål för sådan in- delning eller beträffande vilket i följd av ändring av stadsplan eller stads- byggnadsbestämmelse förut gällande indelning funnits böra ändras, skall ske, när ägare av sådan mark det begär eller byggnadsnämnden finner så nödigt.

2 %.

Skall stadsplan ändras beträffande kvarter, som undergått tomtindelning, skall ändringen i stadsplanen angivas omfatta endast den del av kvarteret, be- träffande vilken i följd av stadsplaneändringen tomtindelningen finnes böra ändras.

Vad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning, när stadsbyggnadsbe- stämmelse beträffande kvarter ändras.

3 %.

Är gällande tomtindelning ej överensstämmande med bestående äganderätts- förhållanden eller har kvarter helt och hållet eller till betydande del avbrun- nit eller finnes ändring av befintlig tomtindelning eljest för ett ändamålsenligt bebyggande nödig, skall fråga om ändring i tomtindelningen företagas, när ägare av mark inom kvarteret det begär eller byggnadsnämnden så finner nödigt.

Ej må i andra fall, än nu är sagt, gällande tomtindelning ändras, med mindre ägarna till de tomter, som av ändringen beröras, därom äro ense och ändringen finnes för ett ändamålsenligt bebyggande lämplig.

4 %.

Indelande i tomter av kvarter eller sådan kvartersdel, varom i 2 % sägs, bör ske i ett sammanhang, dock må, när skäl därtill äro, tomtindelning före- tagas för allenast del därav, där lämplig tomtindelning för återstoden icke däri- genom hindras eller försvåras.

5%.

Vid tomtindelning skall tillses, att varje tomt får gräns mot gata, torg eller annat dylikt för allmän samfärdsel avsett område samt att tomterna erhålla

sådan form och storlek, att de med iakttagande av gällande föreskrifter kunna ändamålsenligt utnyttjas. Inom kvarter, där enligt stadsbyggnadsbestämmelse genomfartsöppning över för bebyggande avsedd kvartersmark må anordnas för att bereda tomt utfart, må dock utan hinder av vad i första punkten stadgas tomt utläggas utan gräns mot område, som i nämnda punkt sägs.

Tomts gränser skola, där så lämpligen kan ske, göras raka och bilda räta vinklar mot varandra. Fordra stadsplanen, höjdförhållandena eller markens beskaffenhet i övrigt en annan anordning hämtinnan, förfares därefter. Vid tomtindelning bör skälig hänsyn jämväl tagas till bestående äganderättsför- hållanden samt av markens ägare framställda önskemål.

Gå.

Tomtindelning skall vara inlagd å karta, upprättad av stadsmätningsman, i så stor skala, att den tydligt utvisar varje tomtområde, som ingår i den indel- ning, med dess gränser och belägenhet i förhållande till den bestående fastighets- indelningen och till i gällande generalplan eller stadsplan upptaget område, som berör eller gränsar till tomtområdet. Kartan skall även utvisa å marken befintliga byggnader och andra anläggningar. Till kartan skall höra beskriv- ning, angivande för varje tomtområde dess storlek, så ock, såvitt ske kan, där i tomten skall ingå mark, som hör till olika fastigheter, storleken av en var av de delar, varav tomten skall bildas. För varje i tomtindelning ingående fastig- het eller annat område skall, där fastighetsregister är för staden upplagt, dess beteckning i fastighetsregistret angivas å kartan eller i beskrivningen.

7å.

N är skäl därtill äro, må tomtindelning företagas i samband med antagande eller ändring av stadsplan. I annat fall skall beträffande tomtindelning gälla vad i 8—10 %% stadgas.

Så.

Då förslag till tomtindelning uppgjorts, låte byggnadsnämnden genom brev, som med posten under rekommendation avsändas, eller eljest bevisligen under- rätta samtliga ägare av mark, som skall ingå i indelningen, samt drätselkam- maren, att förslaget finnes hos nämnden tillgängligt under viss bestämd tid, minst 14 dagar efter det breven blivit till posten inlämnade eller delgivning ägt rum, och att anmärkning mot förslaget må till nämnden inom samma tid avlämnas. Är markägare ej boende inom riket eller är hans vistelseort okänd, utfärde nämnden kungörelse med tillkännagivande, att förslaget under viss tid, minst en månad, efter det kungörelsen blivit i tidning, som i 2 kap. 6 % sägs, införd, hålles tillgängligt för ändamål, som nyss sagts. Sedan den av nämnden utsatta tid gått till ända, äge nämnden företaga ärendet till avgö- rande.

Då markägaren samt drätselkammaren därtill lämna medgivande, må nämn- den utan förfarande, som här ovan sagts, fatta beslut om tomtindelning.

26 9 %.

Sedan byggnadsnämnden fattat beslut om tomtindelning, har nämnden att med överlämnande av inkomna anmärkningar och yttranden underställa ärendet Konungens befallningshavandes prövning.

Finnes tomtindelning, varå fastställelse begärts, i viss del vara av beskaf- fenhet att ej kunna oförändrad fastställas, må, där så lämpligen kan ske, i den del tomtindelningen uteslutas från fastställelsen.

Beslut om fastställelse å tomtindelning skall av Konungens befallningsha— vande överlämnas till magistraten för att tillika med det beslut rörande tomt— eller registerbetecknin'g, som i anledning av tomtindelningen kan varda med- delat av magistraten, delgivas magistraten och den, som för fastighetsregistret.

1.0 %.

Konceptakt rörande ärende, som i detta kapitel avses, skall förvaras under byggnadsnämndens värd.

11 %.

Kostnaden för tomtindelning skall gäldas av staden, dock skall dylik kost- nad beträffande område, för vilket Konungen meddelat förordnande enligt 14 kap. 13 %, gäldas av markägaren.

9 KAP.

Om generalplans, stadsplans och tomtindelnings inverkan på fastighets- indelningen.

lå.

Fastställelse av generalplan eller stadsplan rubbar icke förhandenvarande fastighetsindelning.

Tomt bildas genom tomtindelning, där vid tomtindelningen tomtens område motsvarar förut befintlig fastighet.

Kommer genom sammanläggning av tomtområdes särskilda delar eller genom ägoutbyte eller genom klyvning tomts område att motsvara genom förrättnin- gen uppkommen fastighet, skall tomten anses bildad genom förrättningen.

Tomt bildas, där den skall bestå av mark, som skall avskiljas från en och samma fastighet, genom tomtbestämning.

10 KAP.

Om förbud i vissa fall mot nybyggnad och viss annan åtgärd inom stadSplanelagt område i stad. .

1 %. A gatumark och parkområde må nybyggnad ej företagas. ' Nybyggnad må ”ej företagas å mark, som genom stadsbyggnadsbestämmelse angives vara, innan vissa åtgärder vidtagits, från sundhetssynpunkt eller eljest

till bebyggande mindre tjänlig, med mindre sådana åtgärder i nämnda avse— ende blivit vidtagna, som av Konungens befallningshavande godkännas.

Är beslut fattat om antagande av stadsplan för förut ej stadsplanelagt om— råde eller av stadsbyggnadsbestämmelser eller om ändring i gällande stadsplan eller stadsbyggnadsbestämmelser, må, innan frågan om beslutets fastställande blivit prövad, nybyggnad ej företagas inom område, som beslutet avser. För— bud, varom nu sagts, upphöre att gälla, där stadsfullmäktige ej inom ett år från den dag beslutet vunnit laga kraft underställt detsamma Konungens pröv- ning, och skall förbudet likväl ej äga giltighet mera än tre år från nämnda dag, där ej Konungen på grund av särskilda omständigheter förordnar om viss längre giltighetstid. Konungens befallningshavande må i särskilt fall, när skäl därtill äro, giva tillstånd till utförande av nybyggnad, varom nu är fråga.

Är fråga väckt om antagande eller ändring av stadsplan eller stadsbygg- nadsbestämmelser, äge Konungens befallningshavande att på framställning av staden meddela förbud att inom område, varom fråga är, verkställa nybygg- nad, med mindre Konungens befallningshavande för särskilt fall, när skäl därför finnas, därtill giver lov. Sådant förbud gälle intill dess stadsfullmäk— tige fattat beslut i frågan, dock ej längre än ett år, där ej Konungens befall- ningshavande på grund av särskilda omständigheter bestämmer viss längre tid," vilken dock ej må överstiga två år.

I fall, varom i 5 kap. 8 % sägs, skola bestämmelserna i 3 kap. 1 % sista stycket äga motsvarande tillämpning.

2 %.

Nybyggnad må ej företagas inom byggnadskvarter ä mark, som ej blivit till tomt indelad eller beträffande vilken i följd av ändring av stadsplan eller stadsbyggnadsbestämmelse förut gällande tomtindelning funnits böra ändras, innan tomtindelning blivit fastställd. Ej heller må, där på grund av 8 kap. 3 % fråga om ny tomtindelning för område blivit väckt, nybyggnad inom om— rådet företagas, innan frågan blivit slutligen prövad. Konungens befallnings— havande äge dock i särskilt fall, när skäl därtill äro, giva tillstånd till bygg— nadsföretag, varom nu är sagt.

Dylikt tillstånd må likväl ej meddelas, där ej säkerhet, som i 14 kap. 9 eller 14 % sägs, blivit ställd.

35.

A område, varav enligt gällande tomtindelning tomt skall bildas, må, innan så skett, nybyggnad ej företagas. '

Nybyggnad må ej ske utöver gällande tomtgräns.

4 %. Vad i 1 % är stadgat utgör ej hinder för att å gatumark eller parkområde dels vidtaga anordningar och uppföra mindre byggnader, som avse att tillgodose

den allmänna trevnaden, dels i den utsträckning, varom i byggnadsordning må stadgas, anordna utsprång å byggnad, där sådant betingas av arkitektoni— ska skäl.

5 %.

Har byggnadslov enligt 17 kap. 1 % meddelats, skall senare under den tid dylikt tillstånd gäller inträffande omständighet ej föranleda tillämpning av ovan i 1—3 %% stadgade förbud mot nybyggnad.

Sedan beträffande byggnad, som avses i 17 kap. 10 %, Konungen eller bygg- nadsstyrelsen godkänt ritningar, skall därefter inträffande omständighet ej föranleda tillämpning av ovan omförmälda byggnadsförbud.

6 %.

Sedan stadsplan fastställts, må inom i planen upptagen gatumark icke utan byggnadsnämndens särskilda tillstånd marken schaktas djupare än som er- fordras för åstadkommande av i stadsplan bestämd gatuhöjd eller fyllas upp till större höjd. Ej heller må utan sådant tillstånd angränsande mark så ut— schaktas eller utfyllas, att gatans utläggande i fastställt höjdläge avsevärt försvåras.

Vad i första stycket stadgas skall i tillämpliga delar även gälla i stadsplan upptaget parkområde, dock med iakttagande av att vad där sagts om gatuhöjd skall gälla den inom parkområdet bestämda markhöjden. Är parkområde helt eller delvis skogbeväxt och skall det begagnas såsom skogspark, får avverk- ning av skogen ej ske i större utsträckning än som överensstämmer med det. fastställda ändamålet. Inom annat parkområde må träd ej fällas utan bygg- nadsnämndens särskilda medgivande.

Är stadsplan fastställd för område, som huvudsakligen är avsett för sådant bebyggande, att markens naturliga förhållanden i synnerlig mån inverka å den med stadsplanen avsedda stadsbilden, får schaktning, fyllning, avverkning eller annat arbete av beskaffenhet att väsentligen skada stadsbilden eller trevnaden inom området icke vidtagas. Byggnadsnämnden äger dock att i fall, då vad nu är stadgat skulle mer än skäligt betunga markägare, medgiva det undan- tag, som av förhållandena påkallas.

Är beslut fattat om antagande av stadsplan, skall 1 % tredje stycket i nu ifrågavarande avseende äga motsvarande tillämpning, dock att byggnadsnämn- den må i särskilt fall, när skäl därtill äro, giva tillstånd till åtgärd, varom fråga är.

11 KAP.

Om vad i vissa fall bör iakttagas, då i stad byggnad uppförts utöver tomtgräns.

'1. %. Uppföres inom område, för vilket tomtindelning är gällande, byggnad i läge, som för densamma blivit i vederbörlig ordning bestämt, men visar sig sedan, att byggnaden skjuter in på grannens tomt, vare, därest byggnadens nedrivan—

de eller ändring skulle medföra märklig kostnad eller olägenhet för ägaren, denne ej skyldig att avträda den intagna marken, förrän byggnaden nedrives eller avbrinner. För det intrång, granne lider av byggnaden, njute denne er- sättning, där han icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen.

Lag samma vare om byggnad, som skjuter in på gatumark eller parkområde eller i generalplan upptaget område, dock att ersättning för intrång ej skall utgå, där marken tillhör staden.

Vad i 3 kap. 2 % samt 10 kap. 1 och 3 %% är stadgat utgör ej hinder för att å den del av byggnaden, som skjuter in å gatumark, parkområde, i generalplan upptaget område eller grannes tomt, vidtaga ändring, som är att hänföra till nybyggnad, där, vad angår gatumark, parkområde eller huvudtrafikområde, staden eller, vad angår annan mark, markens ägare därtill samtyckt.

2 %.

Har före den 1 januari 1900 byggnad uppförts inom planlagt område, så att den skjuter över gränsen till grannes tomt eller gatumark eller parkområde, vare lag som i 1 % sägs, såvida icke visas kan, att inkräktningen tillkommit. med avsikt och, där byggnaden övergått till ny ägare, att denne vid förvär- vandet vetat, att inkräktning skett och varit avsiktlig.

3 %. Vadi 1 och 2 %% är stadgat gäller icke om trappa, som skjuter in å gatumark eller parkområde. Konungens befallningshavande må på ansökan av byggnadens ägare med- giva denne att hava trappa, varom nu sagts, under viss tid eller tillsvidare kvarstående å gatumark eller parkområde.

12 KAP.

Om marks avstående och inlösande inom stadsplanelagt område i stad samt om skadestånd.

1 %.

I stadsplan upptagen gatumark, parkområde och vattenområde äge staden till sig lösa, när staden det äskar.

Lag samma vare ock beträffande rätt att för allmän samfärdsel anordna ge— nomfartsöppning över för bebyggande avsedd kvartersmark, när dylik anord- ning blivit i stadsbyggnadsbestämmelse upptagen.

Ages vid tiden för stadsplans antagande däri upptagen plats för allmän byggnad icke av staden och har icke områdets ägare utfäst sig att utnyttja området för dess avsedda ändamål, vare beträffande området lag som i första stycket sägs. I den ordning, som om stadsplans antagande finnes stadgad, må dock bestämmas att annan än staden skall äga lösa område, varom nu sagts.

2 %. Allmän väg, som ingår i område, intaget i stadsplan, skall till staden avstås utan ersättning.

Lag samma vare beträffande i gatumark eller parkområde ingående enskild väg, som till samfällt bruk för två eller flera fastigheter upplåtits eller till underhåll indelats enligt lagen den 29 juni 1926 om enskilda vägar eller mot- svarande bestämmelse i äldre lag eller som avsatts eller annorledes utlagts vid klyvning enligt 28 kap., laga skifte, hemmansklyvning, ägostyckning eller av- styckning, eller mark, som vid avstyckning enligt plan, som i 23 kap. 7 % den— na lag eller i 19 kap. 1 % i lagen om delning av jord å landet eller motsvarande bestämmelser i äldre lag omförmäles, undantagits såsom vägar eller andra om- råden för den allmänna samfärdseln eller rörelsen eller såsom parkområden samt för sådant ändamål upplåtits.

Äro inom mark, varom i denna % sägs, avloppsledningar anordnade, till vilka angränsande fastigheter äga rätt till anslutning utan särskild avgift, skola led- ningarna utan ersättning avstås till staden i den ordning som för marken är stadgat.

Annan i marken befintlig ledning än nu sagts vare staden berättigad att till sig lösa.

3 %.

I gatumark eller parkområde ingående mark, som vid försäljning från en markägares fasta egendom av särskilda för bebyggande avsedda områden, en- ligt vad som framgår av upplåtelse eller eljest, undantagits för att användas såsom väg eller gata för nämnda områden, äge staden rätt att iordningställa och begagna för allmän samfärdsel och framdragande av ledningar. Vad nu stad- gats skall dock ej gälla, där marken, då fråga om antagande av stadsplanen hos stadsfullmäktige väcktes, eller i fråga om äldre stadsplan, då denna lag utfärdas, tagits i anspråk för annat ändamål. Skall för vägens begagnande utgå avgäld eller annan sådan förmån, vare staden, sedan staden tagit mar- ken i besittning, därför ansvarig. '

Beträffande i gatumark eller parkområde ingående, i annan ordning än förut nämnts upplåten enskild väg vare, såvitt avser den tid upplåtelsen är gällande, lag som i första stycket sägs.

Den rätt, som enligt vad ovan ärsagt tillkommer staden, gälle även mot senare ägare av vägmarken.

4 %.

I gatumark ingående väg, som i 2 % sägs, ävensom väg, som i 3 % omför- mäles, äge staden icke utan vederbörande rättsägares medgivande taga i be- sittning, förrän marken skall tagas i anspråk för sitt ändamål.

I den mån väg, som i 2 % sägs, ej ingår i gatumark, äge staden ej taga den i besittning, så länge densamma är för samfärdseln erforderlig.

5 %. Skola enligt fastställd stadsplan gator och byggnadskvarter inom visst, hu- vudsakligen bebyggt område anordnas i väsentlig avvikelse från det befintliga bebyggandet, äger Konungen förordna, att staden utöver den mark, vartill

staden eljest har lösningsrätt, skall äga lösa i byggnadskvarter ingående mark, vars lämpliga användning i enlighet med stadsplanen ej i annat fall kan anses tryggad

Lag samma vare, där stadsplan fastställts över huvudsakligen obebyggd mark och för tryggande av stadens utveckling finnes nödigt, att område, som ingår i byggnadskvarter, av staden förvärvas.

I fall, som i första stycket sägs, må Konungen jämväl medgiva stad att allenast lösa å marken befintlig byggnad för nedrivning.

6 %.

Äro, sedan tomtindelning blivit fastställd, särskilda delar av område, varav enligt gällande tomtindelning tomt skall bildas, i olika ägares hand, vare äga- re av sådan tomtdel berättigad att till sig lösa återstoden av området, anhän- giggöre dock sin talan inom ett år från denna lags ikraftträdande eller, där tomtindelningen skett senare, från densammas fastställande, vid äventyr om talan anhängiggöres senare att, där vid anhängiggörandet av staden förd talan om inlösen av tomtområdet eller ägoutbyte, som berör området, är på prövning beroende, inlösen ej må fullbordas med mindre det visar sig, att stadens talan eller ägoutbytet ej föranleder områdets förenande i en ägares hand. Äro flera, .som vilja lösa, äge den företräde, vars tomtdel vid uppskattning, varom nedan i 32 kap. förmäles, åsättes största värdet. Varda tomtdelarna åsatta lika värden, have den, som först anhängiggjort talan eller i rättegången framställt yrkande att 'få lösa, företräde därtill. Äger staden del i tomtområdet, have staden företräde att lösa framför övriga delägare i området. Sedan staden på grund av stadgandena i 32 kap. 10 % framställt yrkande om inlösen av tomtom— rådet eller del därav, må efter av delägare i tomtområdet förd talan inlösen av övriga delägares andel däri ej fullbordas med mindre det visar sig, att tomtom— rådet eller del därav ej varder av staden i följd av samma yrkande inlöst.

Brister den, som berättigats lösa, i erläggande av löseskillingen, vare ägare av annan tomtdel berättigad lösa efter det åsatta värdet, därhan inom nittio dagar, efter det löseskillingen skolat erläggas, därom hos rätten eller domaren gör anmälan och styrker, att han hos Konungens befallningshavande nedsatt den på återstoden av tomtområdet belöpande löseskillingen. Äro i ty fall flera, som vilja lösa, bestämmes företrädet dem emellan efter ovan stadgade grunder.

7 %.

Äro, sedan ett år förflutit från denna lags ikraftträdande eller, där tomt- indelningen skett senare, från densammas fastställande, särskilda delar av om- råde, varav enligt gällande tomtindelning tomt skall bildas, i olika ägares hand, vare staden berättigad lösa tomtområdet; dock att, där vid anhängiggörandet av stadens anspråk av delägare i tomtområdet förd talan om inlösen av åter— stoden av tomtområdet eller ägoutbyte, som berör området, är på prövning be- roende, stadens inlösen, där staden ej äger del i området, ej må fullbordas med mindre det visar sig, att nämnda talan eller ägoutbytet ej föranleder till om- rådets förenande i en ägares hand.

8 %. Ägare av tomt, som i 8 kap. 5 % första stycket andra punkten omförmäles,

är berättigad att lösa rätt att över angränsande tomt hava genomfartsöppning, som i nämnda punkt sägs.

9 %.

Varder enligt stadsplan eller därtill hörande stadsbyggnadsbestämmelser förbud mot nybyggnad å gatumark, parkområde eller tomtdel, som i 6 % sägs, eller inskränkning i rätten att utnyttja för allmän byggnad avsedd plats eller vattenområde gällande beträffande så stor del av i stadsplan upptagen fastighet, att därav ej återstår område, som kan bilda hel tomt, vare, med iakt— tagande av vad i tredje stycket stadgas, staden eller annan, som på sätt i 1 % tredje stycket sägs berättigats lösa, pliktig utöva dem tillkommande lösnings- rätt.

Lag samma vare, där visserligen av fastigheten återstår område, som kan bilda en eller flera hela tomter, men detta område ej medger bebyggande i sådan utsträckning, som svarar mot fastighetens storlek, läge och övriga för— hållanden.

I fall, som i första och andra styckena avses, skall med lösenplikten anstå, så länge fastigheten kan utan ägarens uppenbara förnärmande av ho— nom utnyttjas för annat ändamål än bebyggande. Vid bedömande härav skall hänsyn tagas till fastighetens ägoområde, sådant det var, då stadsplanen av stadsfullmäktige antogs, med sådana därefter inträdda förändringar, som för- anletts därav, att del av ägoområdet blivit av staden eller annan inlöst eller till staden överlåten eller enligt stadsplanen till bebyggande eller eljest ut— nyttjad. Hänsyn skall ock tagas till möjligheten att utnyttja fastigheten i sammanhang med annan därmed sambrukad mark.

Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning å skogbeväxt område, beträffande vilket rätten till avverkning blivit på sätt i 10 kap. 6 % andra stycket stadgas begränsad.

10 %.

Är beslut fattat om ändring i stadsplan, stadsbyggnadsbestämmelser eller tomtindelning av beskaffenhet att inverka å i 1, 2 och 6—9 %% stadgad skyldig— het att avstå eller inlösa mark eller i marken nedlagd ledning eller särskild rätt beträffande marken och varder beslutet inom sex månader efter det skyl— digheten slutligen förklarats föreligga för fastställelse ingivet, skall, därest den, för vilken skyldigheten att avstå eller inlösa marken, ledningen eller rätten föreligger, det yrkar, avståendet eller inlösandet ej fullbordas med mindre sig vi- sar, att ändringen ej varder fastställd.

11 %.

Är fastighet belägen invid område, som enligt stadsplan upptages såsom gatu- mark eller parkområde, och varder vid ändring av stadsplanen området helt el— ler delvis avsett för annat ändamål än förut varit bestämt eller varder för om-

rådet eller del därav annat höjdläge fastställt, vare staden pliktig ersätta den skada, som i följd härav uppkommer för ägare av fastigheten eller byggnad därå eller för den, som har nyttjanderätt till fastigheten eller byggnad dårå, eller för innehavare av servitut, som å fastigheten vilar.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande invid allmän väg eller i generalplan upptaget, för allmänt begagnande upplåtet hu- vudtrafikområde belägen fastighet, där vägen eller huvudtrafikområdet intages i stadsplan antingen såsom annat än gata, torg eller annat dylikt för allmän samfärdsel avsett område eller med ändrat höjdläge.

Utom i de fall i denna % stadgas är stad icke pliktig att ersätta skada, som uppstår i följd av stadsplans fastställande eller genomförande.

13 KAP.

Om anordnande av vissa utfartsvägar inom stadsplanelagt område i stad samt om upplåtande till allmänt begagnande av i stadsplan upptagen gatumark och parkområde.

1 %.

Bebygges mark inom byggnadskvarter, innan gata vid densamma blivit, på sätt nedan sägs, upplåten till allmänt begagnande, skall därifrån anordnas ut- fertsväg och nödigt avlopp.

Utfartsväg, varom nu sagts, må ej så förläggas eller iordningställas att stadsplanens genomförande därigenom försvåras.

2 %.

Anordnande av utfartsväg och avlopp, varom i 1 % förmäles, ankommer på fastighetens ägare; dock vare staden, i den mån den äger erforderlig obebyggd mark, som enligt generalplan eller stadsplan är för alhnän samfärdsel avsedd, pliktig att utan ersättning ställa densamma till förfogande.

3 %. Varder vid stadsplans genomförande bebyggd fastighets utfartsväg av sta— den igenlagd, vare staden, där annat ej åsämjes, skyldig anordna ny utfartsväg för fastigheten.

4 %.

Gata eller gatudel skall upplåtas till allmänt begagnande kvarter efter kvar- ter från förut upplåten gata eller i generalplan upptaget, för allmänt begagnan- de upplåtet huvudtrafikområde eller från allmän väg, i den mån inom varje särskilt kvarter tomter med en sammanlagd längd utmed gatan av minst hälf- ten av hela kvarterets längd utmed densamma finnas bebyggda i överensstäm- melse med gällande stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser, dock att redan dessförinnan, därest inom kvarteret tomter i följd från förut upplåten gata eller huvudtrafikområde eller allmän väg äro på sätt ovan sagts bebyggda, gatan skall upplåtas framför dessa särskilda tomter.

Å torg eller annan dylik allmän plats skall marken utefter de vidliggande kvarteren till erforderlig bredd upplåta-s till allmänt begagnande såsom gata i den ordning, varom i första stycket sägs. I sin helhet skall torg eller an— nan plats, som nu nämnts, upplåtas till allmänt begagnande, då tomter med en sammanlagd längd av minst hälften av de därvid befintliga tomtlinjer äro i överensstämmelse med gällande stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser be- byggda.

Då redan befintlig gata, torg eller annan dylik allmän plats skall vidgas, skall vad förut i denna paragraf stadgas ej äga tillämpning, utan skall ny del upplåtas för allmänt begagnande i den mån tomt invid densamma blivit i en- lighet med gällande stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser bebyggd.

På framställning av staden äge Konungens befallningshavande medgiva, att gata, som skall upplåtas till allmänt begagnande enligt bestämmelserna i för- sta—tredje styckena, må tillsvidare eller under viss tid upplåtas till mindre bredd än i stadsplanen angives, där trafikens och sundhetens krav prövas kun— na det oaktat under tiden behörigen tillgodoses och ej heller vanprydnad där- igenom uppstår. .Vad nu är sagt skall äga motsvarande tillämpning i fråga. om' gatas upplåtande i annat höjdläge än i stadsplanen finnes fastställt.

öå.

1 mom. Därest, innan gata skall enligt 4 % upplåtas till allmänt begagnande, ägare av mark inom byggnadskvarter gentemot staden åtager sig att över— taga eller förskjuta samtliga kostnader för gatans upplåtande till allmänt begagnande eller nedläggande av avloppsledning i gatan med anslutning till befintlig gata eller avloppsledning samt för uppfyllande av denna förpliktelse ställer nöjaktig säkerhet hos den stadens myndighet, som av stadsfullmäktige bestämmes, vare staden skyldig att anlägga gatan eller avloppsledningen.

Är sådan säkerhet ställd, äger staden att därur göra sig betald ändå mar- ken övergått i annan ägares hand.

Från ställande av säkerhet, som nu sagts, vare kronan fri. 2 mm. Förskjuten kostnad för anläggning av gata eller avloppsledning vare markägaren, då skyldighet för staden enligt 4 % skulle inträtt att upplåta gatan till allmänt begagnande, berättigad återbekomma, i den mån viss del av kostnaden skall slutligen stanna å annan än markägaren.

Bä.

Då gata eller gatudel upplåtes till allmänt begagnande, skall den vara pla- nerad i fastställt höjdläge samt i övrigt så iordningställd att den motsvarar trafikens och sundhetens fordringar. Den skall vara försedd med beläggning efter behovet och ortens sed, ävensom gångbanor, där trafiken det kräver, samt rännstenar eller annan anordning för vattnets avrinnande.

Skall i gatan finnas underjordisk avloppsledning, skall sådan vid gatans upp- låtande till allmänt begagnande vara anordnad i huvudsaklig överensstäm- melse med till stadsplanen hörande avloppsplan.

Plantering eller annan särskild anordning, varmed gata skall enligt stads— planen vara försedd, skall så vitt möjligt anbringas i samband med gatans iordningställande men eljest så snart ske kan efter dess upplåtande.

Vad nu är stadgat om gata skall gälla även annan gatumark.

På därom gjord framställning äger magistraten bevilja anstånd tillsvidare eller under viss tid med gatas förseende med slutlig beläggning ävensom med anordnande av underjordisk avloppsledning enligt fastställd plan, där trafikens och sundhetens fordringar ändock bliva under tiden behörigen tillgodosedda.

75.

Har markägare vid försäljning av särskilda för bebyggande avsedda områ- den gentemot köpare förbundit sig att iordningställa väg, gata eller avloppsled— ning och ingår sådan väg, gata eller ledning i gatumark enligt gällande stads— plan, må staden, i den mån gatan skall upplåtas för allmänt begagnande, göra. gällande den rätt områdenas köpare uti ifrågavarande avseende äga. Staden äge ock, där den det vill, själv utföra iordningställandet med rätt att av markäga- ren erhålla skälig ersättning. Uppstår tvist om ersättningens belopp eller sät- tet för dess utgående, skall frågan underställas Konungens befallningshavande, som har att i ärendet träffa det avgörande, som prövas skäligt och rättvist.

Där annat ej avtalats, skall markägarens skyldighet att iordningställa väg, gata eller avloppsledning, varom nu sagts, anses innefatta ett iordningställande i sådant skick att fordringarna uti 6 % ej obehörigen åsidosättas.

S%.

För gatumarks iordningställande och upplåtande för allmänt begagnande jämlikt 4 och 6 %% vare staden ansvarig.

95.

Park eller allmän plantering skall av stad upplåtas till allmänt begagnande, så snart staden förvärvat området för densamma, dock senast då tomter med en sammanlagd längd av minst hälften av de invid området eller de utmed detsamma liggande gator befintliga tomtlinjer äro bebyggda i överensstäm- melse med gällande stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser.

10 %.

Går gräns mellan stad och annan stad i gatas längdriktning och finnes ut- efter gatan uti den angränsande staden en i gällande stadsplan på sådant sätt upptagen gata, att gatorna bilda ett för allmän samfärdsel gemensamt avsett område, skall vad i detta kap. stadgats i fråga om tidpunkten och sättet för gatas iordningställande och upplåtande för allmänt begagnande tillämpas lika för båda gatorna, i den mån icke Konungens befallningshavande lämnar medgivande, varom i 4 % sista stycket sägs.

14 KAP. Om bidrag till stads gatukostnad.

1 %.

Ägare av i gällande stadsplan ingående fastighet, som får bebyggas, skall hava skyldighet, i den mån nedan stadgas, att lämna stad bidrag till kostna- den för gatas upplåtande till allmänt begagnande ( gatukostnadsbidrag)_

Till gatukostnad må räknas beträffande av staden före stadsplanens an- tagande förvärvad, i stadsplanen såsom gata upptagen mark dess värde och beträffande annan såsom gata upptagen mark stadens utgifter för förvärv av densamma jämte vad därå finnes med avdrag av vad detsamma efter avlägs- nande inbringar, ävensom beträffande all såsom gata upptagen mark sta- dens kostnader för verkställande av erforderliga mätningsförrättningar, för avlägsnande av före stadsplanens antagande uppförda byggnader, stängsel el- ler andra hindrande anläggningar samt för gatans första iordningställande på sätt 13 kap. 6 % stadgar.

2 %.

Fastighetsägare, som av staden förvärvat tomt efter stadsplanens antagande, vare fri från skyldighet att utgiva gatukostnadsbidrag.

Annan fastighetsägare än i första stycket sägs skall icke hava skyldighet att lämna större bidrag än som svarar mot värdet av mark till gata jämte viss del av övriga gatukostnader, vilken del ej må bestämmas till mera än hälf- ten, där ej Konungen på grund av särskilda omständigheter för visst fall fastställer högre bidragsskyldighet.

Därest i gata ingår väg eller avloppsledning, som tillfallit staden utan lö- sen, skall vid beräknande av gatukostnaden skäligt avdrag härför göras. Vad nu är stadgat skall även gälla, där i gata, som ändras eller vidgas, ingår del av förut befintlig gata eller där i byggnadskvarter inom fördelningsområde, som i 5 sägs, ingår allmän väg, som tillfallit staden utan lösen.

Har till staden utan lösen överlåtits i stadsplan såsom gata upptagen mark, skall hänsyn härtill tagas vid bestämmande av fastighetsägarnas gatukost- nadsbidrag. Ävenledes skall hänsyn tagas till huruvida på grund av överens- kommelse eller eljest fastighetens ägare eller föregående ägare av densamma mot vederlag vunnit befrielse från deltagande i gatukostnad eller viss del därav.

Skall enligt stadgandet i 13 kap. 6 % andra stycket underjordisk avlopps- ledning finnas i gata anordnad, må å fastighetsägare icke läggas kostnad, som betingas av att ledningen skall användas för avlopp från annat område än gatan och vidliggande torg eller annan dylik allmän plats eller parkom— råde samt fastigheter vid gatan, vilka få bebyggas.

Ej må i något fall fastighetsägare åläggas gatukostnadsbidrag, som' visas stå i uppenbart missförhållande till den fördel han har av gatuanläggningen.

Så.

På framställning av stad äge Konungen bestämma, att gatukostnadsbidrag, varom ovan sagts, skall till staden utgivas, samt besluta om storleken av fa- stighetsägarnas andel i förhållande till staden i gatukostnaden.

Framställning, som nu nämnts, skall åtföljas av karta, utvisande den fast— ställda eller föreslagna stadsplanen, med särskilt utmärkande av gata som av- ses. Föreslås andelsförhållandet mellan stad och fastighetsägare olika för skil- da gator, skola dessa gator i samma mån å kartan utmärkas olika.

Beträffande framställning, som i denna paragraf sägs, skall gälla vad om be- handling av förslag till stadsplan är i 5 kap. 6 % stadgat.

4 %.

Vid bestämmande av fastighetsägarnas skyldighet att till staden utgiva ga- tukostnadsbidrag skall skälig hänsyn tagas till vad i staden i detta avseende redan kan vara gällande.

Skyldighet för fastighetsägare att utgiva gatukostnadsbidrag må ej avse arbete, som var fullbordat vid den tidpunkt, då fråga hos stadsfullmäktige väcktes om ingivande av framställning enligt 3 %.

Beträffande de särskilda stadsplaneområdena skall vid bestämmande av stor- leken av fastighetsägarnas andel i gatukostnaden avseende fästas vid det bygg- nadssätt, som enligt gällande stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser skall å fastigheterna tillämpas, särskilt i syfte att hindra att smärre bostadslägen- heter vid öppnare och lägre byggnadssätt varda väsentligen hårdare belastade. i. fråga om gatukostnad än vid tätare och högre byggnadssätt.

Vid bestämmande av fastighetsägarnas andel i annan gatukostnad än vär- det av mark till gata må sådan andel antingen enbart sättas i förhållande till hela denna gatukostnad eller också sålunda avgränsas, att Vissa kostnader skola av fastighetsägarna ersättas, såsom kostnaderna för gatas planering eller för— seende med beläggning.

5 %.

Den å fastighetsägarna belöpande andelen i gatukostnad skall beträffan— de en eller flera gator sammanräknas och fördelas dem emellan efter den nytta fastigheterna kunna beräknas få av gatuanläggningen.

Vid bestämmande av jämförelsetal för fördelning mellan fastigheterna av gatukostnaden skall sålunda beträffande fastigheter, som äro belägna omedel- bart invid den gata, varom fråga är, hänsyn tagas till längden av fastighe— ternas gränser utmed gatan och i övrigt till fastigheternas storlek samt den omfattning och det sätt, varå de enligt stadsplan och stadsbyggnadsbestämmel- ser må bebyggas och utnyttjas.

Äro fastigheternas taxeringsvärden i huvudsaklig överensstämmelse med de— ras saluvärden vid tidpunkten för kostnadsfördelningen, må dessa taxerings- värden, där så prövas förenligt med rättvisa och billighet, utgöra jämförelse- tal för fördelningen.

Vad ovan stadgas må icke utgöra hinder för att till grund för beräknande av sammanlagda gatukostn'aden läggas på tidigare erfarenhet stödda beräknin- gar av vad gata under likartade förhållanden betingar i anläggning.

Visar sig efter gatans iordningställande, att verkliga kostnaderna samman— räknade avsevärt understiga vad vid fördelningen beräknats, skall jämkning :ske i de kostnadsbelopp, som skola av fastighetsägarna var för sig erläggas. 'Överstiga verkliga kostnaderna de beräknade, må detta icke föranleda rubbning i vad för fastighetsägarna blivit bestämt, så framt icke särskilda förhållanden föreligga, i vilket fall frågan skall underställas Konungens befallningshavan- des prövning.

Vid bestämmande av omfattningen av det gatuområde, beträffande vilket fördelningen av gatukostnadsbidragen skall ske, skall så vitt möjligt tillses, att detsamma utgör ett sammanhängande och i förhållande till gatunätet i öv- rigt självständigt område, såsom mellan huvudtrafikgator eller parkområden, ävensom att med hänsyn till upplåtelsevillkor och övriga omständigheter lik- artade förhållanden i möjligaste mån äro för handen inom området.

6 s.

Skall skyldighet att utgiva gatukostnadsbidrag mellan fastighetsägare för- delas, låte stadsfullmäktige genom särskild nämnd verkställa utredning i ären- det och uppgöra det förslag, vartill utredningen må föranleda.

Nämnd, varom nu sagts, skall bestå av tre personer. En av dessa skall utses av Konungens befallningshavande, en av stadsfullmäktige samt en av magi- straten bland stadens fastighetsägare. För varje ledamot skall i samma ord- ning utses en ersättare. Nämnden må tillsättas antingen för varje gång för- delning av gatukostnadsbidrag skall ske eller, om så finnes lämpligt, för visst eller vissa år, dock högst fyra år i sänder.

Utredningen och förslaget skola innehålla: karta utvisande gällande stadsplan i den del, som av fördelningen beröres, med angivande av det gatuområde, som avses, samt, där olika andelsförhållan- den mellan staden och fastighetsägarna blivit bestämda för skilda gator, med utmärkande härav;

karta i skala minst 1: 1000, omfattande såväl det ifrågavarande gatuom— rådet som de av fördelningen berörda byggnadskvarteren med den tomtindel- ning, som inom desamma kan vara fastställd eller som anses böra ifråga- sättas;

beskrivning över beskaffenheten av de arbeten, bidraget avser, med angivan- de av storleken av däri ingående avloppsledningar;

fullständig uppgift å kostnaderna för gatas upplåtande till allmänt begag- nande enligt vad bestämt är;

förteckning över de byggnadskvarter, vilka beröras av förslaget, de tomter, som inom kvarteren bildats eller enligt gällande tomtindelning skola bildas, eller de fastigheter i övrigt, som må av förslaget beröras, samt uppgift angå- ende längden av nämnda kvarters, tomters och övriga fastigheters linjer mot gatuområdet och deras ytinnehåll ävensom angående huru kvarteren, tomterna

och fastigheterna i övrigt äro bebyggda samt beträffande de rörande kvarteren meddelade stadsbyggnadsbestämmelser ; samt

förslag upptagande det belopp, som skall fördelas mellan fastighetsägarna, samt grunderna för denna fördelning och de belopp, som enligt desamma skola ankomma å varje fastighet.

Sedan magistraten avgivit yttrande över förslaget, skola samtliga ärendet rörande handlingar hållas för granskning tillgängliga under minst en månad efter det kungörelse härom blivit införd i tidning, som i 2 kap. 6 % sägs. Efter det den tid tilländagått och förslaget undergått den ytterligare bearbetning, vartill anledning må hava förekommit, och, därest väsentligare ändring där— vid skett, blivit i förut angiven ordning under minst åtta dagar ånyo utställt, äga stadsfullmäktige att med tillämpning av ovan stadgade grunder besluta i ärendet.

Kostnad för fördelning av gatukostnadsbidrag skall gäldas av staden.

7 %.

Sedan stadsfullmäktige fattat beslut om gatukostnadsbidragets fördelning mellan fastighetsägarna, skall beslutet underställas Konungens befallningsha- vandes prövning. Finner Konungens befallningshavande beslutet vara för sta- dens förhållanden lämpligt samt överensstämma med rättvisa och billighet, äge Konungens befallningshavande fastställa beslutet till efterrättelse.

8 %.

Gatukostnadsbidrag skall, sedan den eller de gator, bidraget avser, blivit till allmänt begagnande upplåtna, av fastighetsägare utgivas vid anfordran, om å fastighet, som utgör tomt eller huvudsakligen kan bilda tomt, finnes eller är under uppförande byggnad, dock, om byggnaden uppförts eller på— börjats innan stadsplanen fastställdes, endast för det fall att fastigheten av gatuanläggningen har väsentligen den vid kostnadsfördelningen beräknade nytta, men, därest dylik byggnad ej finnes eller är under uppförande, då nybyggnad skall få. fastighet, som nyss sagts, uppföras.

Upplåtas den eller de gator, gatukostnadsbidraget avser, ej till hela sin vid kostnadsfördelningen medräknade sträckning eller till mindre bredd eller i annat höjdläge än i stadsplanen angives, skall för fastighet, som ändock vinner nöjaktig anslutning till stadens för allmänt begagnande upplåtna gatunät, kost- nadsbidrag utgå för den del av gatan eller gatorna, som blivit till allmänt be- gagnande upplåten. Vad nu sagts skall i motsvarande mån gälla bidrag till kostnad för gata, beträffande vilken magistraten lämnat medgivande, som i 13 kap. 6 % omförmäles. '

9 %.

Vill tomtägare bygga, innan den eller de gator, beträffande vilka tomtäga- ren ålagts gatukostnadsbidrag, blivit till allmänt begagnande upplåtna, eller innan bidrag till gatukostnad blivit till beloppet fastställt, eller skall ägare av mark inom byggnadskvarter efter erhållet tillstånd bygga, innan tomt bil-

dats, vare han pliktig att för bidraget ställa nöjaktig säkerhet hos den stadens myndighet, som av stadsfullmäktige bestämmes.

Enahanda förpliktelse åvilar ägare till fastighet, som kan uppdelas i flera hela tomter, innan tomtindelning må ske.

'Är sådan säkerhet ställd, äge staden att därur göra sig betalt, ändå att fa- stigheten övergått i annan ägares hand. Från ställande av säkerhet, som nu är sagd, vare kronan fri.

10 %.

Vinner fastighet anslutning till i gata anlagd underjordisk avloppsledning innan enligt vad i 8 % stadgas skyldighet inträtt att utgiva gatukostnadsbi- drag, skall fastighetens ägare äga skyldighet att till staden utgiva den del av gatukostnadsbidraget, som belöper å avloppsledningen. Vinnes anslutning till sådan ledning, innan gatukostnadsbidrag blivit till beloppet fastställt, skall vad i 9 % stadgats äga motsvarande tillämpning.

11 %.

Varda stadsplan, stadsbyggnadsbestämmelser eller tomtindelning i väsent— lig mån ändrade, eller gata på sådant sätt förbättrad, att invidliggande fastig- heter därav hava uppenbar nytta, må fråga upptagas om fattande av nytt eller jämkning av tidigare beslut rörande skyldigheten att utgiva kostnadsbidrag.

12 %.

Vad ovan i detta kap. är stadgat om gata skall även gälla annan gatumark ävensom i stadsplan upptaget parkområde.

13 &.

Var område, för vilket stadsplan finnes fastställd eller beträffande vilket stadsplan ingivits till Konungen för fastställelse, i en och samme ägares hand, när fråga hos stadsfullmäktige väcktes i förstnämnda fall om framställning, som i denna paragraf avses, och i sistnämnda fall om antagande av stads— planen, må Konungen, där sådant finnes kunna ske med hänsyn till områdets storlek, form och beskaffenhet, efter framställning därom enligt föreskrif- terna uti 3 %, förordna, att områdets ägare skall, därest han vill för stads- byggande utnyttja området, i nedan angivna utsträckning till staden utan ersättning överlåta gatumark och parkområden, som i stadsplanen upptagits, på. sådant sätt och vid sådan tid iordningställda, att staden kan utan kostnad upplåta desamma för allmänt begagnande enligt stadgandena i 13 kap. 4 och 6 %%.

LV ill staden själv iordningställa sagda gatumark och parkområden på sätt nu är sagt, skall markägaren i stället hava skyldighet att till staden utan ersätt— ning överlåta marken fri från byggnader, stängsel eller andra hindrande anläggningar samt hava skyldighet att i mån av markens iordningställande återgälda staden, vad staden därför må hava behörigen utgivit.

Är området huvudsakligen avsett att bebyggas med fristående boningshus med ej flera än två våningar, må markägaren ej åläggas att till staden utan er- sättning överlåta mera än en fjärdedel av områdets hela areal. Medgiva stadsplanen och stadsbyggnadsbestämmelserna ett tätare och högre byggnads— sätt än nu sagts, må markägaren åläggas att överlåta större del av områdets areal än sålunda angivits,- dock högst hälften.

Finnes med iakttagande av i föregående stycke angivna grunder skäligt och rättvist, att markägaren till staden utan ersättning avstår mera än i området ingående gatumark och parkområden, må Konungen förordna, att markägaren jämväl skall i den utsträckning Konungen bestämmer utan ersättning avstå mark till platser för allmänna byggnader inom området.

Mark, som enligt vad ovan stadgats skall till staden avstås, må ej vara be- svärad av fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån, varför fast egen- dom på grund av inteckning eller eljest häftar, ej heller av sådan nyttjande- eller servitutsrätt, att markens användande för avsett ändamål därigenom av- sevärt hindras.

Har förordnande, varom nu sagts, meddelats och finnes förändring däri vara av synnerliga skäl påkallad, må Konungen därom förordna efter ty skäligt prövas.

14 %.

Innan tomtindelning sker inom område, som i 13 % omförmäles, vare mark- ägaren, därest stadsfullmäktige ej annat medgivit, pliktig att hos den stadens myndighet, som av stadsfullmäktige bestämmes, ställa nöjaktig säkerhet för de förpliktelser, som jämlikt samma paragraf pålagts honom.

Är sådan säkerhet ställd, äge staden att därur göra sig betald, ändå att mar- ken övergått i annan ägares hand.

Från ställande av säkerhet, som nu är sagd, vare kronan fri.

15 %.

Skall fastighetsägare ställa säkerhet för gatukostnadsbidrag och visar sig i särskilt fall, att sådant skulle för ägaren bliva oskäligt betungande, böra stadsfullmäktige medgiva den lindring däri, som av omständigheterna på- kallas.

Där erläggande av gatukostnadsbidrag vid viss tidpunkt skulle för fastig- hetsägare innebära onödig hårdhet, må stadsfullmäktige medgiva fastighets- ägaren anstånd därmed.

16 %.

Går gräns mellan stad och annan stad i gatas längdriktning och hava stä- derna till gatans anläggning bidragit i väsentligen annat förhållande än det, i vilket de av gatan hava nytta, vare den stad, som förhållandevis mest bidragit, berättigad att av den andra staden erhålla ersättning för vad förstnämnda stad mera än i förhållande till sin nytta utgivit.

Ersättning som nu sagts skall på ansökan av stad bestämmas av Konungens befallningshavande. Uppkomma sedermera ändrade förhållanden, må Konun- gens befallningshavande på begäran av stad fastställa den fördelning, som kan anses skälig.

15 KAP. Om gatuunderhåll i stad.

1 %.

Angående skyldighet att besörja och bekosta underhåll av gata skall gälla. vad för varje stad varit av ålder vanligt eller blivit särskilt bestämt eller kan varda i den ordning i detta kap. stadgas föreskrivet.

I den mån sedvana eller föreskrift, som nu sagts, ej till annat föranleder, vile förpliktelsen i nämnda hänseende å staden.

2 %.

Väckes i stad fråga om meddelande av nya eller ändrade bestämmelser om skyldighet för fastighetsägarna att helt eller delvis besörja eller bekosta underhåll av gata, skall vad i 14 kap. 6 % första, andra, fjärde och femte styc- kena samt 7 % stadgas äga motsvarande tillämpning.

3 %. Med underhåll av gata förstås gatans vidmakthållande i med hänsyn till ändamålet behörigt skick efter dess iordningställande på sätt i denna lag stad- gas eller eljest vederbörligen bestämts.

4 %. Vad i detta kap. stadgas om gata skall även gälla annan gatumark och parkområde ävensom i gatumark eller parkområde anordnad underjordisk avloppsledning.

16 KAP. Om byggnadsordning för stad.

1 %.

Den byggnadsordning, som för varje stad skall finnas, skall upptaga de föreskrifter, som utöver vad i denna lag eller gällande stadsbyggnadsbestäm- melser eller eljest i vederbörlig ordning meddelade bestämmelser stadgats, äro erforderliga för ordnande av stadens byggnadsväsen samt byggandet inom och utom stadsbyggnadsområdet.

I byggnadsordning må för överträdelse av dess stadganden föreskrivas böter från och med tjugufem till och med femtusen kronor.

2 %.

Byggnadsordning antages av stadsfullmäktige, efter byggnadsnämndens hö- rande, men vare ej gällande med mindre den blivit av Konungens befallnings- havande fastställd.

Huru fastställande av byggnadsordning i visst fall skall ske, därom stadgas i 4 % i lagen angående vad iakttagas skall med avseende å införande av stads— byggnadslagen.

Då byggnadsordning fastställts, skall den av Konungens befallningshavande på stadens bekostnad ofördröjligen införas i länskungörelserna, därav tre exemplar skola insändas till vardera av kommunikationsdepartementet och byggnadsstyrelsen samt ett exemplar till vardera av justitiekanslern och justitieombudsmannen. Det åligger magistraten att skyndsamt besörja, att kungörelse om fastställelsen införes i tidning, som i 2 kap. 6 % sägs, och att exemplar av byggnadsordningen finnas inom staden att tillgå för köpare.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i fråga om ändring i el- ler tillägg till byggnadsordning.

17 KAP.

Närmare föreskrifter med avseende & byggnadsverksamhetens ordnande inom stadsbyggnadsområde i stad.

1 %.

I stad må å område, som är upptaget i gällande generalplan eller stadsplan eller beträffande vilket allmänna stadsbyggnadsbestämmelser äro gällande, nybyggnad ej företagas utan byggnadsnämndens lov.

I byggnadsordning skola bestämmelser meddelas rörande sådana byggnads- åtgärder eller andra åtgärder berörande byggnad eller fastighet, till vilkas ut— förande byggnadsnämndens tillstånd skall sökas, ändock att de icke äro att hänföra till nybyggnad. Däruti må jämte annat inbegripas lokals tagande i bruk för ändamål, som kräver särskild hänsyn till sundhetens, hållfasthetens eller eldsäkerhetens fordringar, utbyte av takbeläggningsmaterial å byggnad, byggnads avfärgning eller andra åtgärder berörande byggnads yttre liksom ock olika slag av skyltning, i den mån byggnadens utseende eller stadsbilden därav påverkas, fastighetens inhägnande, anläggning eller ändring inom fastighet av ledning för hushålls- eller spillvatten, gas, elektricitet och liknande ändamål, samt rivnings-, schaktnings- och sprängningsarbeten.

Ansökan om tillstånd som ovan sägs skall åtföljas av erforderliga ritningar, upprättade av sakkunnig person, utvisande det tillämnade företaget och så utförda, som i byggnadsordningen närmare bestämmes. Ritningarna skola ingivas i två exemplar, av vilka det ena skall förvaras av byggnadsnämnden och vara lämpligt för arkivering, och skall till ritningarna höra erforderlig beskrivning. Då fråga är om nybyggnad och eljest, då för prövning av an- sökan så finnes nödigt, skall till ansökningen jämväl fogas karta över fastig— heten och plan över dess bebyggande så beskaffade, som i byggnadsordningen

skall angivas, samt erforderligt bevis eller intyg ej mindre om sökandens be- hörighet att utföra arbetet än även att på fastigheten belöpande gatukostnads- bidrag guldits eller säkerhet därför ställts.

I byggnadsordning må föreskrivas, att, därest ritningarna äro upprättade av ledamot i byggnadsnämnden eller av någon hos nämnden i byggnadsärenden föredragande tjänsteman, ärende som avser uppförande av nybyggnad skall underställas Konungens befallningshavandes prövning.

Vad i tredje stycket är stadgat angående ansökan om tillstånd till nybygg— nad skall även gälla, när ansökan om sådant tillstånd skall prövas av Konun- gens befallningshavande.

2 %.

Finner byggnadsnämnden vid prövning av ansökan om byggnadslov anled- ning att väcka fråga om ändring eller utvidgning av generalplan eller stads— plan eller ändring i stadsbyggnadsbestämmelser eller i tomtindelning av be— skaffenhet att dess åstadkommande skulle väsentligt försvåras genom bygg— nadsföretaget, skall nämnden skyndsamt verkställa på nämnden ankommande åtgärd för denna frågas behandling och må nämnden låta med ansökningens prövning anstå till dess vederbörligt beslut i frågan fattats, dock högst sex månader från det ansökningen ingavs.

3 %.

Då byggnadsnämnden prövar ansökan om tillstånd att utföra nybyggnad, skall nämnden förvissa sig om att byggnadsföretaget överensstämmer med gällande generalplans, stadsplans eller stadsbyggnadsbestämmelsers fordringar och med övriga bestämmelser, som enligt denna lag eller byggnadsordningen eller eljest äro gällande för detsamma. Vid sådan prövning skall bland annat tillses,

att byggnaden är konstruktivt tillfredsställande och erbjuder tillräckligt skydd mot fukt och kyla;

att byggnadens yttre fyller berättigade anspråk på smak och prydlighet så- väl i och för sig som med hänsyn till belägenhet och förhållande till närliggande byggnader;

att de byggnadsformer och material, som äro för trakten säregna eller av ålder brukliga och som kunna bidraga till att förläna staden god helhetsverkan, i möjligaste mån komma till användning;

att byggnaden med hänsyn till sitt ändamål får sunt läge och mot sundhetens fordringar svarande inredning;

att byggnaden såväl ifråga om belägenhet som yttre och inre anordningar erbjuder skälig trygghet mot eldfara;

att bygg naden ej förlägges så, att den onödigtvis förorsakar men för grann- tomter eller försvårar deras bebyggande på lämpligt sätt; samt

att förändring av byggnad sker i överensstämmelse med vad för nybyggnad är stadgat och så, att husets hållfasthet ej äventyras eller dess utseende otill— börligt skadas, samt att, då anledning därtill finnes, lämpliga åtgärder i sam-

band med förändringen vidtagas såväl till ernående av förbättringar i hygie- niskt avseende som för åstadkommande av ökad trygghet mot eldfara.

Tillstånd att utföra nybyggnad å tomt, vars förhandenvarande bebyggande avviker från gällande stadsbyggnadsbestämmelser, må av byggnadsnämnden, där så finnes för genomförande av kvarterets avsedda bebyggande eller för stadsbildens skyddande nödigt, göras beroende av att byggnad, som ej över- ensstämmer med bestämmelserna, borttages eller ändras eller eljest förhanden- varande olägenheter avhjälpas.

Tillstånd till nybyggnad, som avses skola inrymma bonings- eller arbets- rum, må, där så av förhållandena påkallas, göras beroende av att erforderlig torrläggning av marken vidtages, innan byggnaden uppföres eller tages i bruk för avsett ändamål.

4%.

De sundhetsföreskrifter i fråga om byggnaders uppförande eller inredande, vilka äro i hälsovårdsstadgan eller med stöd av denna utfärdade nya eller ytterligare föreskrifter meddelade, skola av byggnadsnämnden vid pröv- ning av fråga om byggnadslov iakttagas, liksom ock de föreskrifter angående brandskydd och andra säkerhetsanordningar av byggnadsteknisk art, som i särskilda författningar äro meddelade för byggnader eller lägenheter med vissa ändamål.

5%.

Är i allmän författning meddelad föreskrift, varigenom byggnads uppfö- rande eller användande för visst ändamål är gjort beroende på prövning av annan myndighet än byggnadsnämnden, skall, utöver vad ovan är stadgat an- gående byggnadslov, sådan föreskrift lända till efterrättelse. Där så lämpligen kan ske, bör sagda prövning avbidas, innan frågan om byggnadslov avgöres.

6 %.

Då byggnadsnämnden lämnar tillstånd att uppföra nybyggnad, skall nämn- den tillkännagiva dels gatans fastställda höjdläge invid fastigheten och huru högt i överensstämmelse härmed byggnadens fotmur bör läggas, dels ock be- fintlig avloppslednings djup under gatan och huru högt biledning för vattnets bortförande från fastigheten bör i gräns mot gatan läggas. Byggnadsnämn- den har att, där så erfordras, från annan myndighet skyndsamt införskaffa uppgifter härom.

I övrigt skall byggnadsnämnden vid meddelande av byggnadslov lämna de närmare föreskrifter, som vid byggnadsarbetets utförande böra lända till efter- rättelse.

7 %. Byggnadsnämnden skall vaka däröver, att byggnad av historisk eller konst- närlig betydelse icke förvanskas. och att byggnader, som uppföras i grannska- pet av sådan byggnad, på lämpligt sätt ansluta sig till eller underordna sig densamma.

Finner byggnadsnämnden åtgärd, vartill tillstånd blivit sökt, giva anledning ' till farhåga i berörda hänseende, här byggnadsnämnden att, innan ärendet av— göres, inhämta byggnadsstyrelsens yttrande.

Där fasta fornlämningar finnas, skall byggnadsnämnden tillse, att dessa ' vid byggnadsföretag så vitt möjligt lämnas orörda.

8 %.

För byggnad av tillfällig beskaffenhet, som uppföres av staden för dess eget behov eller av annan på av staden för viss kortare tid upplåten mark, må i byggnadsordning stadgas den lindring i fråga om gällande bestämmelser, som kan anses påkallad, där ej vanprydnad eller annan olägenhet därav för— anledes.

9%.

Byggnadslov vare giltigt endast under viss tid, varom i byggnadsordning närmare skall stadgas.

10 %.

Byggnadsnämndens tillstånd till byggnadsföretag erfordras icke för allmän byggnad, vartill ritningar skola enligt gällande författningar prövas av Ko— nungen eller byggnadsstyrelsen eller genom styrelsen granskas för annan myn- dighet; dock bör, då sådant byggnadsärende underställes Konungens eller bygg- nadsstyrelsens prövning, utlåtande av byggnadsnämnden åtfölja handlingarna. Innan byggnadsföretaget påbörjas, skall anmälan om detsamma, åtföljd av karta, som i 1 % sägs, ävensom byggnadsritningar lämpliga för arkivering in- givas till byggnadsnämnden att där förvaras.

Sedan anmälan om byggnadsföretaget ingivits, skall nämnden skyndsamt meddela sådana uppgifter, som i 6 % första stycket omförmälas.

11 %.

I byggnadsordning skola bestämmelser meddelas rörande de besiktningar, som byggnadsnämnden skall verkställa under byggnadsarbetes gång i och för dess övervakande och sedan byggnaden blivit fullbordad för utrönande av byggnadens och lokalernas lämplighet att tagas i bruk för avsett ändamål, börande då byggnadsföretaget avser bonings- eller arbetsrum lämpligt sam- arbete med hälsovårdsnämnden därvid åvägabringas.

12 %.

På framställning av staden äge Konungens befallningshavande att utfärda taxa för avgifter, som de byggande skola erlägga för erhållande av byggnads- lov, för ritningsgranskning, för besiktningar och för andra förrättningar, som byggnadsnämnden enligt gällande bestämmelser har att verkställa.

13 %. Med byggnads höjd förstås dess medelhöjd till och med taklisten eller, där sådan ej finnes, till yttertakets skärning med fasadlivet. För byggnad vid

gata räknas hushöjden från gatan, för gårdsbyggnad räknas hushöjden från gården; dock att, om lokal anordnas under gård och gårdsplanet lägges högre än gatan, hushöjden skall räknas från gatan. För fritt liggande byggnad inne å tomt räknas hushöjden från markens medelnivå utefter den av byggnaden upptagna platsens konturlinjer.

Lägges källare i byggnad på sådan höjd, att golvet i närmast däröver va- rande våning blir beläget mer än 1.5 meter ovan angränsande markyta, räk- nas källaren såsom våning, såvida ej byggnadsnämnden med hänsyn till ter- rängförhållandena finner undantag härifrån böra medgivas.

Uppföres byggnad med största antal våningar, som för densamma är med— givet, må bonings- eller arbetsrum ej inredas å vinden, såvitt ej medgivande därtill finnes särskilt stadgat.

14 %.

Med boningsrum förstås varje i bostadslägenhet ingående eller eljest för bostadsändamål avsett rum. Såsom boningsrum räknas jämväl kök, som till— hör bostadslägenhet eller som användes till bostad.

Med arbetsrum förstås övriga lokaler, där människor för fortlöpande arbete vistas. '

15 %.

Uppdelning av bostadslägenhet till två eller flera sådana eller sammanslag- ning av bostadslägenheter må ej företagas utan byggnadsnämndens lov.

Ej heller må lägenhet, som enligt fastställd ritning är avsedd för annat ändamål än till bostad, tagas i bruk för bostadsändamål, utan att byggnads- nämnden därtill lämnat tillstånd.

16 %.

I boningsrum skall golvet läggas minst 30 centimeter högre än angränsan- de markens yta inom ett avstånd från rummet, som prövas erforderligt och som i varje fall skall vara så stort, att ytterväggen kan på tillfre'dsställande sätt utifrån isoleras och att hinder icke uppstår för isoleringens vidmakt- hållande. Lägges boningsrum i gräns mot grannes fastighet, där marken ligger högre än boningsrummets golv, vare grannen skyldig att, såvitt byggnad å hans fastighet icke finnes uppförd invid tomtgränsen, tåla det intrång på hans område, som därigenom kan vållas.

I arbetsrum må golvet förläggas lägre än angränsande markens yta, såvida lokalen väl isoleras mot fukt och kyla, dock ej lägre än att tillräcklig dager- belysning i densamma kan erhållas.

17 %.

Bonings- och- arbetsrum skola vara försedda med lämplig luftväxlingsan— ordning, varom i byggnadsordning närmare må stadgas.

I byggnadsordning skola jämväl meddelas bestämmelser rörande skyddsåt- gärder mot kyla och fukt i bonings- och arbetsrum särskilt i fråga om deras avskiljande från källare eller från undervarande marken.

Bonings- och arbetsrum skola givas en höjd av minst 2.70 meter; dock att i byggnadsordning må kunna stadgas, att under förbehåll, som däruti skola angivas, rumshöjden må nedgå till 2.50 meter och att på byggnadsnämndens prövning må bero, huruvida i enstaka rum inom bostadslägenhet eller arbets- lokal eller eljest i särskilda fall höjden må vara mindre, likväl ej under 2.10 meter,

18 %.

Vad i hälsovårdsstadgan föreskrives om boningsrums dagerbelysning, luft- växling, uppvärmning och skydd mot fuktighet, dess storlek och beskaffenhet i övrigt skall i tillämpliga delar gälla jämväl om arbetsrum, varvid hänsyn skall tagas till arten av den verksamhet, för vilken lokalen är avsedd.

19 %.

Uppföres byggnad i gräns mot grannes fastighet, skall grundmuren i grän- sen nedföras till vanligt källardjup, ändock att källare i byggnaden ej ifråga- kommer. Där grannar annorlunda överenskomma, må byggnadsnämnden här- ifrån medgiva undantag.

Nödgas någon gå djupare med sin grundmur, än grannes grundmur sig sträcker, böra grundläggning och för densamma erforderlig grävning eller sprängning verkställas med största försiktighet och sistnämnda mur väl under- stödjas, så att därå befintlig byggnad ej lider skada.

20 %.

Byggnad, som uppföres i gräns mot grannfastighet eller beträffande trähus på mindre avstånd därifrån än 4.5 meter, skall avskiljas från denna fastighet medelst brandmur av sådan beskaffenhet, som i byggnadsordning skall an— givas.

I byggnadsordning må bestämmelser intagas om rätt att, där särskilda för- hållanden det påkalla, hava gemensam brandmur för byggnader, uppförda å till varandra gränsande fastigheter.

Då särskilda skäl föreligga och grannar därom överenskomma, må bygg- nadsnämnden kunna medgiva, att fönster eller dörr anbringas i brandmur, med villkor att betryggande anordningar vidtagas för öppningarnas brandsäkra av- stängande i händelse av eldsvåda. Byggnadsnämnden må, då grannar därom enas, medgiva anstånd med sådana skyddsanordningars vidtagande, såvitt eld- faran icke därigenom avsevärt ökas.

För minskande av fara för elds spridning i boningshus av trä eller med bot- tenvåning av sten och övriga våningar av trä samt i byggnad för industriellt ändamål liksom i större vindsutrymme må i byggnadsordning föreskrivas, i vad mån byggnad eller utrymme skall avdelas med väggar av eldsäkert ma- terial. Därjämte må bestämmelser meddelas om takets och vindens brandsäkra skiljande från byggnaden i övrigt samt föreskrivas i vad mån bjälklag skall utföras av eldsäkert material.

21 %.

Byggnad får ej täckas med lätt antändligt ämne, utan skall till taktäckning användas material, som prövas i avseende å eldfara tryggande. I byggnads- ordning skola meddelas närmare föreskrifter härutinnan, varvid hänsyn bör tagas till gällande bestämmelser i fråga om byggnaders höjd och inbördes avstånd samt övriga ortliga förhållanden.

22 %.

Skorstenar och eldstäder, såväl stadigvarande som tillfälliga, med därtill hörande rökrör skola på betryggande sätt skiljas från trävirke och annat i byggnaden ingående, lätt antändligt material. Erforderliga bestämmelser här- utinnan så väl som i fråga om impipor och luftkanaler skola meddelas i bygg- nadsordning.

23 %.

Byggnad skall hava utgångar, förstugor och trappor i erforderligt antal och lämplig storlek samt med nöjaktig dagerbelysning och så belägna, att de vid eldfara bereda största möjliga trygghet för de i byggnaden varande per- soner. Detta stadgande gäller i synnerhet i fråga om byggnader, som upp- taga lokaler, avsedda att samtidigt inrymma ett större antal människor, så- som kyrkor, skolhus, sjukhus, hotell samt teatrar och därmed jämförliga nöjes- lokaler, fabriker och större affärslokaler; och skola i dylika byggnader dör- rarna göras utåtgående, där ej andra betryggande åtgärder vidtagas.

Vid anläggande av hissar skola nödiga anordningar vidtagas till tryggan- de mot elds uppkomst och spridning.

24 %.

I byggnadsordning skola intagas de bestämmelser, som utöver de i denna "lag eller eljest meddelade finnas erforderliga i avseende å byggnads uppfö- rande och inredande till förekommande av eldsvåda, varvid särskilda föreskrif- ter böra lämnas angående försiktighetsåtgårder vid eldfarliga inrättningar.

Därjämte må i byggnadsordning meddelas förbud mot att inom stadsplane- lagt område eller viss del därav uppföra byggnad av trä.

25 %.

Byggnad skall så underhållas, att brandsäkerheten icke äventyras eller hälsofara, osnygghet eller vanprydnad uppkommer. Kan bristfällig byggnad medföra fara för människor eller egendom och kan den ej nöjaktigt iståndsättas, förelägge byggnadsnämnden ägaren att inom viss tid helt eller delvis nedriva densamma.

26 %.

I byggnadsordning skola införas föreskrifter angående de försiktighetsmått, som till förekommande av skada å person eller egendom böra iakttagas vid 4—270874

byggnadsarbete särskilt med hänsyn till för arbetet nödiga ställningar, till- fälliga uppvärmningsanordningar med mera i syfte att desamma anordnas och underhållas på betryggande sätt-.

Likaså skola i byggnadsordning intagas bestämmelser rörande anordningar

å byggnad, vilka avse att bereda arbetare skydd vid verkställande av under- hållsarbeten och dylikt.

27 %.

I byggnadsordning må stadgas, att ledning och tillsyn av mera krävande byggnadsarbete skola handhavas av byggmästare, som genom intyg från yr- kesskola eller på annat i byggnadsordning angivet sätt styrkt sig äga erfor- derlig skicklighet i yrket. För sådant byggnadsarbete, vars ledning kräver speciell utbildning eller erfarenhet, må i byggnadsordning därjämte stadgas, att ledningen skall utövas av därtill kompetent person.

Byggnadsnämnd äger att, då synnerliga skäl därtill äro, för visst fall eller viss tid fråntaga arbetsledare rätt att utöva ledning av byggnadsarbete ista- den.

28 %.

Vad i detta kapitel är stadgat utgör icke hinder att i byggnadsordning in- föra de mera skärpta bestämmelser, vilka anses böra meddelas i de avseenden, varom samma kapitel handlar.

18 KAP. Om byggande i stad utom stadsbyggnadsomradet.

1 %.

Ä område i stad, beträffande vilket icke finnas gällande generalplan, stads- plan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser, må nybyggnad ej företagas utan tillstånd av byggnadsnämnden.

Ansökan om tillstånd, som nu nämnts, skall åtföljas av erforderliga rit- ningar, utvisande det tillämnade byggnadsföretaget, jämte fastighetskarta och plan över byggnadens läge i förhållande till såväl fastighetsgräns och väg som befintliga byggnader, vilka äro avsedda att kvarstå, samt erforderligt bevis eller intyg om sökandens behörighet att utföra arbetet. Närmare be- stämmelser angående beskaffenheten av ritningar, plan och handlingar, varom nu sagts, skola meddelas i byggnadsordningen.

2 %. Byggnad må icke uppföras till större höjd än 7.5 meter. Ej heller må bygg- nad uppföras närmare gräns mot väg eller grannfastighet än 6 meter eller, där den ej sammanbygges med annan å ägoområdet belägen byggnad, när-

mare denna än 12 meter. Boningshus må ej byggas med flera än två vå- ningar, vindsvåning dåri inbegripen.

Tomtplats, som avses för bebyggande med boningshus, må icke givas mindre areal än 1,500 kvadratmeter.

Påkalla förhållandena att undantag göres från vad i första och andra styc- kena stadgats, må erforderliga undantagsbestämmelser intagas i byggnadsord- ningen, varjämte Konungens befallningshavande äger att i särskilt fall på ansökan därom medgiva sådant undantag.

3 %.

.Vad i 17 kap. 3—27 %% är stadgat skall i tillämpliga delar även gälla beträffande område, varom i detta kap. förmäles. I byggnadsordning må dock intagas de undantagsbestämmelser, som på grund av ortsförhållandena eller eljest finnas nödvändiga.

4 %. I byggnadsordning må stadgas undantag helt eller i vissa avseenden från föreskrifterna i detta kap. beträffande till jordbruksfastighet hörande ekonomi- byggnad eller annan dylik byggnad eller byggnad av ringa storlek.

5 %. Vad i 17 kap. 28 % stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande i detta kapitel avsett område.

19 KAP. Om byggnadsnämnd i stad.

1 %.

I stad skall finnas byggnadsnämnd, vilken det åligger att övervaka efter- levnaden av denna lag, stadens byggnadsordning och övriga i staden gällande författningar angående stadsbyggnadsväsendet samt fullgöra vad enligt be— rörda författningar på nämnden ankommer ävensom i övrigt handhava de uppgifter, som i laga ordning åt nämnden överlämnas. I enlighet härmed har nämnden bland annat:

att upptaga och avgöra de ärenden, som skola av nämnden bedömas enligt nyssnämnda författningar, och över ärendena föra löpande förteckning;

att verkställa tomtindelning, då sådan skall äga rum; att övervaka efterlevnaden av gällande nybyggnadsförbud och tillse, att byggnadsarbete eller annan åtgärd icke företages utan nämndens tillstånd, där sådant erfordras;

att tillse, att byggnadsarbeten och andra åtgärder, vartill nämnden givit lov, verkställas i enlighet med fastställda ritningar och gällande föreskrifter och i övrigt på ett tillfredsställande sätt ; '

att i fall av förseelse hos vederbörande åklagare göra anmälan till åtal eller ock förordna om åtals anställande, på sätt i 32 kap. 22 % andra mom. sägs, eller, där påföljd för underlåtenhet att ställa sig nämndens föreskrifter till efterrättelse icke finnes bestämd, göra sig hörsammad genom föreläggande av vite eller, om så finnes lämpligare, äventyr att erforderlig åtgärd verkställes genom nämndens försorg på den tredskandes bekostnad;

att med uppmärksamhet följa såväl byggnadsverksamheten som den samhäl— leliga utvecklingen i allmänhet i staden och dess omgivning samt, då på grund av framställning från markägare eller eljest anledning därtill förekommer, till prövning upptaga fråga om antagande eller ändring av generalplan, stadsplan eller stadsbyggnadsbestämmelser, om tillägg till eller ändring i byggnads- ordningen, om vidtagande av förbättring i tomtindelning, ävensom att i all- mänhet söka främja en för orten gagnelig utveckling av dess bebyggande och hos vederbörande myndigheter väcka de förslag och göra de framställningar, som finnas nödiga;

att låta upprätta karta över staden, på vilken ej mindre de särskilda tom- terna och övriga fastigheterna med därå befintliga byggnader skola upptagas än även varje nybyggnad, som ej är att anse såsom tillfällig, skall till sina gränser utmärkas, så snart den blivit uppförd, varjämte med särskild färg eller på annat lämpligt sätt skall angivas det material, som för byggnadens uppförande huvudsakligen blivit använt; skolande, när byggnad rivits eller nedbrunnit, kartan i enlighet därmed ändras; »

att vid utövande av den tillsyn över fastighetsbildningen och mätningsväsen- det i staden, som åligger byggnadsnämnden, i synnerhet övervaka, att tomt- bestämningar behörigen verkställas och att vid avstyckningar och andra jord- delningsförrättningar gällande bestämmelser med hänsyn till generalplan, stadsplan, stadsbyggnadsbestämmelser eller tomtindelning varda behörigen iakttagna; samt

att i fråga om förvaring av kartor och handlingar rörande generalplan, stads- plan, tomtindelning, tomtbestämning, avstyckning och arealavmätning så ock kartor och handlingar rörande andra mätningsförrättningar, som angå ägo- gränser eller gränser utstakade enligt bestämmelserna i denna lag, ställa sig till efterrättelse vad därom är särskilt stadgat och att väl värda de kartor, ritningar och handlingar, som skola genom nämndens försorg upprättas eller av nämnden förvaras.

Innan stadsfullmäktige avgöra ärende, som enligt vad ovan sagts eller eljest faller under byggnadsnämndens prövning, skall, såvida ej nämnden själv väckt förslaget, dess yttrande inhämtas. Vid underställande av stadsfullmäktiges beslut i sådan fråga skall det av nämnden avgivna yttrandet åtfölja hand- lingarna.

2%.

Byggnadsnämnden skall bestå av fem ledamöter. För ledamöterna skola ock finnas ersättare. Av ledamöterna väljas av magistraten två jämte ersättare för dem; sko-

lande dessa ledamöter och deras ersättare, såvitt möjligt, vara lagfarna. Övriga ledamöter och ersättare väljas av stadsfullmäktige. Till en ledamot och hans ersättare, vilka skola inom nämnden särskilt tillvarataga bostads- hygieniska krav och så vitt möjligt vara läkare, har hälsovårdsnämnden att avgiva förslag, och skall inom byggnadsnämnden jämväl finnas företrädd såväl byggnadsteknisk sakkunskap som god insikt i hembygdsvård.

Uppdraget att vara ledamot av byggnadsnämnden gäller för fyra år; dock att första gången stadsfullmäktige enligt denna lag företaga val av ledamöter genom lottning bestämmes, vilken eller vilka av dessa skola utträda ur nämn- den redan vid slutet av andra året. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, anställes fyllnadsval; och skall den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som för den avgångne återstått.

Vad sålunda stadgats för ledamot gälle även i fråga om ersättare. Vid förfall för ledamot, som utsetts av magistraten eller på förslag av hälso- vårdsnämnden, skall den för honom utsedde ersättaren inkallas. Vid förfall för ledamot, som utsetts av stadsfullmäktige, inkallas eljest ersättare efter den ordning, som blivit vid valet bestämd.

Ledamot eller ersättare i byggnadsnämnd kan ej den vara, som icke upp- nått tjugufem års ålder, ej heller:

a) den, som icke råder över sig och sitt gods;

b) den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpå— följd, varom sist förmäles, eller den, som är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd;

0) den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan. Hustru vare ej på grund därav, att äldre giftermålsbalken är tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, obehörig att utöva uppdrag, varom nu är fråga.

Ledamot eller ersättare i byggnadsnämnden må kunna avsäga sig upp- draget:

a) om han icke är boende inom staden eller dess område;

b) om han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att fullgöra uppdraget;

c) om han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot i nämnden är i tur att därifrån avgå;

d) om han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av den väljande myndigheten godkännes.

Väljes kvinna till ledamot eller ersättare i byggnadsnämnd, må hon när som helst avsäga sig uppdraget.

3 %. Byggnadsnämnden utser inom sig ordförande för ett år i sänder. Är ord- föranden hindrad att bevista sammanträde, utses ordförande för tillfället. Byggnadsnämnden sammanträder minst en gång i månaden samt däremellan

så ofta omständigheterna det påkalla. Sammanträde skall ock äga rum, då Konungens befallningshavande, magistraten eller länsarkitekten det påkallar.

Ärende må ej av byggnadsnämnden företagas till avgörande, där ej minst tre ledamöter eller ersättare äro tillstädes samt, för det fall att de närvarande äro allenast tre, dessa tillika äro om beslutet ense.

Vid val inom nämnden sker omröstning med slutna sedlar, där så begäres, och skilje lotten mellan dem, som erhållit lika antal röster. I övrigt verkställes omröstning öppet, och blive den mening gällande, varom de flesta rösterna sig förena. Äro, vid öppen omröstning, rösterna på vardera sidan lika många, gälle den mening, som biträdes av ordföranden.

Vid nämndens sammanträde skall föras protokoll, vars riktighet granskas senast vid nästa ordinarie sammanträde; ägande nämnden att, där sådant av behovet påkallas, uppdraga åt en eller flera av sina ledamöter att verkställa denna granskning.

Stadsarkitekt så ock annan tjänsteman, åt vilken uppdragits att till före- dragning hos nämnden bereda inkommande ärende, skall vara tillstädes vid nämndens sammanträden med rättighet att i överläggningarna men ej i besluten deltaga och att, där han det begär, få sin mening till protokollet antecknad.

Länsarkitekt ävensom vederbörande förste provinsialläkare, provinsial- och extra provinsialläkare samt stadsläkare och brandchef äga likaledes att vara närvarande vid byggnadsnämndens sammanträden och i överläggningarna men ej i besluten deltaga, ävensom att, där de så önska, få sin mening till protokollet antecknad.

Nämnden skall på lämpligt sätt göra kunnigt varest och på vilka tider till nämnden ställda ansökningar eller andra handlingar mottagas.

4%.

Byggnadsnämnden skall till sitt biträde hava stadsarkitekt. Stadsarkitekt antages av stadsfullmäktige på förslag av byggnadsnämnden, sedan magistraten avgivit yttrande över förslaget.

Behörighet till befattning såsom stadsarkitekt tillkommer den, som avlagt fullständig examen från tekniska högskolans fackskola för husbyggnadskonst eller från motsvarande avdelning vid Chalmers tekniska institut samt dessutom styrkt sig äga praktisk erfarenhet inom byggnadsfacket och inom området för byggnadsnämndens administrativa verksamhet.

Konungen må på därom gjord ansökan, när skäl därtill äro, medgiva att såsom stadsarkitekt anställes viss person, som ej avlagt examen, som nyss sagts, där Konungen likväl efter byggnadsstyrelsens hörande prövar befatt- ningen kunna honom anförtros.

I byggnadsordning må intagas närmare föreskrifter rörande anställandet av stadsarkitekt, ävensom angående vad som till hans uppdrag hörer och under vilka omständigheter han må från befattningen entledigas.

Frågor, huruvida ledamot av byggnadsnämnden må åtnjuta arvode och om dylikt arvodes storlek, så ock om vilka tjänstebefattningar skola finnas hos

nämnden förutom stadsarkitekt, om avlönande av tjänstebefattningarnas inne- havare samt om nämndens övriga utgifter, avgöras av stadsfullmäktige.

Där ej i byggnadsordning eller eljest annorlunda bestämmes, äge byggnads- nämnden att antaga hos nämnden anställda befattningshavare ävensom att ent- lediga av nämnden antagen tjänsteman.

5 %.

I byggnadsordning må meddelas bestämmelser om byggnadsnämnds be— fogenhet att i förekommande fall tillkalla sakkunniga ävensom om vad i övrigt finnes nödigt för betryggande av att vid behandling av ärenden av olika art nödig sakkunskap må finnas för nämnden tillgänglig. '

6 %.

Finnes för någon stad med hänsyn till omfattningen av byggnadsnämndens arbetsuppgift eller eljest sådant påkallat, må Konungen på framställning av staden fastställa andra grunder för byggnadsnämndens sammansättning och arbetssätt än de i detta kapitel stadgade.

20 KAP. Om stadsliknande samhällen på. landet.

1 %.

Vad i 2—19 kap. är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för köping.

Lag samma vare ifråga om annat samhälle på landet, för vilket vid denna. lags ikraftträdande 1 kap. i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad gäller.

Äro varken generalplan, stadsplan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmel- ser gällande beträffande stadsbyggnadsområde inom köping eller annat sam- hälle, som ovan sägs, må nybyggnad icke företagas inom samhället med mindre Konungens befallningshavande för särskilt fall, när skäl därför finnas, giver lov därtill.

Finner Konungen vid fastställande av plan eller bestämmelser, som nyss sagts, att förhållanden, varom i 2 kap. 10 %, 5 kap. 8 % eller 6 kap. 3 % stad— gas, föreligga beträffande viss del av stadsbyggnadsområdet, må Konungen förordna, att vad i tredje stycket föreskrives om förbud mot nybyggnad skall i fråga om sagda del fortfarande äga tillämpning.

2%.

Konungen äge förordna, att vad i 2—19 kap. är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för område å landet, som inrymmer hamnplats, fisk- läge, järnvägsstationssamhälle eller annan tätare befolkad ort. Konungens be-

fallningshavande åligger att, när omständigheterna sådant förordnande påkalla, efter vederbörandes hörande, med anmälan därom till Konungen inkomma.

Då fråga uppkommer om förordnande, som ovan sägs, äge Konungens be— fallningshavande, där generalplan, stadsplan eller allmänna stadsbyggnadsbe- stämmelser icke finnas fastställda, för viss tid, dock ej längre än till dess Konungens beslut i fråga om förordnandet meddelats, utfärda förbud att inom område, varom fråga är, verkställa nybyggnad, med mindre Konungens befall- ningshavande för särskilt fall, när skäl därtill äro, giver lov därtill.

Vad i 1 % tredje och fjärde styckena stadgas skall äga motsvarande till— lämpning beträffande område, för vilket förordnande meddelats enligt första stycket.

3%.

Har samhälle på grund av stadgandeti 9 % sista stycket av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet utan kostnad för Väghållningsdistrikt tillhandahållit detsamma för allmän väg avsedd mark. som" ingår i huvudtrafikområde enligt gällande generalplan eller i gatumark enligt gällande stadsplan, vare samhället utan hinder därav att vägen ej genom dess försorg eller på dess bekostnad blivit byggd berättigat att i den utsträck- ning och i den ordning, som i denna lag är stadgat i fråga om bidrag till ge- neralplans genomförande eller beträffande gatukostnadsbidrag, av fastighets- ägare uttaga bidrag för värdet av den i generalplanen eller stadsplanen in— gående vägmärken.

4 %.

Finnes vad i denna lag är stadgat för stad angående iordningställande och upplåtande för allmänt begagnande av i generalplan upptaget huvudtrafik— område eller i stadsplan upptagen gata, torg eller annan dylik plats eller parkområde, vara alltför betungande för samhälle, som i detta kapitel avses, äge Konungen därutinnan medgiva den lindring, som med hänsyn till förhål— landena inom samhället må prövas nödig.

Sådant medgivande må lämnas antingen tillsvidare eller för viss tid samt gälla antingen det planlagda området i dess helhet eller viss del därav.

5 %.

I samhälle, som i detta kapitel avses, skall byggnadsnämnd, där ej Konungen för visst fall annorlunda förordnat, ej hava den i 19 kap. 1 % byggnads- nämnd i stad tillerkända rätt att göra sig hörsammad genom föreläggande av vite eller äventyr att åtgärd verkställes på tredskandes bekostnad, utan bör nämnden, där sådant föreläggande finnes i särskilt fall erforderligt, därom göra anmälan hos Konungens befallningshavande.

6 %. Vadi 19 kap. 4 % första—fjärde styckena stadgas skall ej äga tillämpning å samhälle, som i detta kapitel avses.

Finner Konungens befallningshavande, att erforderlig sakkunskap ej finnes för byggnadsnämnd tillgänglig särskilt i fråga om granskning av byggnads- ritningar, må Konungens befallningshavande förordna, att nämnden skall hava att underställa dylik fråga prövning av länsarkitekt eller annan lämplig per- son, som Konungens befallningshavande kan därtill förordna.

7%.

Finnes tillämpning av vad i 2—19 kap. är stadgat för stad till följd av ändrade förhållanden icke vidare böra upprätthållas för samhälle, som i 1 % andra stycket eller 2 % avses, äge Konungen förordna, att sådan tillämpning skall upphöra, ävensom meddela de bestämmelser, som i anledning av dylikt förordnande kunna erfordras.

8 %.

Förordnas att samhälle, som i detta kapitel avses, skall tillhöra stad, skall vad inom området är jämlikt bestämmelserna i detta kap. gällande fortfarande i tillämpliga delar lända till efterrättelse, i den mån icke ändring i vederbörlig ordning sker eller Konungen annorlunda förordnar.

21 KAP.

Om generalplan, stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser för vissa områden på landet.

1 %.

Har inom visst område på landet, vilket icke utgör samhälle, varom i 20 kap. stadgas, stadsbyggande uppstått eller är sådant att förvänta, äge Konungen förordna, att generalplan skall för området upprättas.

Vad nu är sagt skall äga motsvarande tillämpning i fråga om stadsplan, där det visar sig, att ett tillfredsställande ordnande av stadsbyggandet ej kan så— kerställas med mindre stadsplan varder upprättad.

Kan förväntas, att avsevärd tid kommer att förflyta, innan generalplan eller stadsplan varder för hela det område, varom ovan sagts, fastställd, äge Konungen förordna, att allmänna stadsbyggnadsbestämmelser skola för om- rådet eller del därav tillämpas.

Konungens befallningshavande åligger att, när omständigheterna påkalla förordnande, varom ovan sagts, med anmälan därom till Konungen inkomma; och skall i ty fall vad i 20 kap. 2 % andra stycket finnes stadgat äga motsva— rande tillämpning. Framställning om dylikt förordnande må även göras av kommun eller ägare av mark inom det område, förordnandet avses skola gälla.

2 %. Är förordnande, varom i 1 % första eller andra stycket stadgas, meddelat för visst område och har inom två år därefter plan, som förordnandet avser, icke i vederbörlig ordning ingivits för fastställelse eller har Konungen, sedan sagda

tid förlupit, vägrat fastställelse å sålunda ingiven plan, må Konungens befall- ningshavande ombesörja upprättande av förslag till dylik plan jämte därtill hörande stadsbyggnadsbestämmelser och underställa densamma Konungens prövning.

Även i andra fall än ovan nämnts må Konungens befallningshavande upp- taga fråga om att ombesörja upprättande av generalplan eller stadsplan för område, som i 1 % omförmäles, dock må i dylika fall sådant ombesörjande, därest kostnader för statsverket skulle därav föranledas, icke ske med mindre Konungen därtill lämnat bemyndigande.

Ägare av mark inom område, beträffande vilket generalplan eller stadsplan, på sätt i denna paragraf stadgas, blivit upprättad, må förpliktas att helt eller delvis, då han upplåter mark för bebyggande enligt fastställd sådan plan, återgälda statsverket kostnaderna för planens upprättande. Har markägaren begärt plan, varom nu sagts, vare han pliktig att för ändamålet förskjuta det belopp, som Konungens befallningshavande kan finna skäligt.

Tillhöra inom område, varom i nästföregående stycke sägs, olika delar skilda markägare, skola kostnaderna dem emellan fördelas på sätt Konungens befall- ningshavande prövar rättvist.

3 %.

Vill kommun, markägare eller annan, att generalplan eller stadsplan skall fastställas eller stadsbyggnadsbestämmelser meddelas för område å landet, beträffande vilket Konungen meddelat förordnande enligt 1 %, ingive till Konungens befallningshavande framställning därom åtföljd av förslag till dy- lik plan eller dylika bestämmelser.

Innan förslag till generalplan eller stadsplan eller stadsbyggnadsbestämmel- ser varder upptaget till prövning i och för fastställelse, skall där ej annat jämlikt 5 % är bestämt, förslaget genom Konungens befallningshavandes för- sorg offentligen utställas på motsvarande sätt som beträffande dylik plan eller dylika bestämmelser för stad är stadgat.

4 %.

När fråga uppkommer om upprättande av generalplan eller stadsplan inom område, beträffande vilket Konungen meddelat förordnande enligt 1 %, äge Ko- nungens befallningshavande för Viss tid ej överstigande tre år meddela förbud att inom område, varom fråga är, verkställa nybyggnad med mindre Konungens befallningshavande för särskilt fall, när skäl därför finnes, giver lov därtill.

5 %.

Är område, varom i 1 % sägs, beläget inom en och samma kommun, och är dess utveckling av allmän betydelse för kommunen, äge Konungen förordna, att kommunen skall hava de befogenheter och skyldigheter, som" samhälle, varom i 20 kap. sägs, har beträffande generalplan eller stadsplan. Lag samma vare, där kommun beträffande annat därinom beläget område vill påtaga sig befogenheter och skyldigheter, varom nu sagts.

Vill kommun beträffande annat inom densamma beläget område, än i första stycket första punkten sägs, icke påtaga sig nämnda befogenheter och skyldig— , heter, må Konungen förordna, att dessa skola helt eller delvis tillkomma myn- dighet, om vars tillsättande Konungen äger att efter kommunens hörande be— stämma.

Är området beläget inom två eller flera kommuner, må Konungen i de avse- enden, varom i denna paragraf är fråga, meddela det förordnande, som med hänsyn till omständigheterna finnes bäst ägnat att tillgodose områdets enhet- liga utveckling.

6 %.

Där i fall, som i 5 % andra och tredje styckena omförmälas, för bestridande av kostnaderna för generalplans eller stadsplans upprättande eller genomfö- rande erforderliga penningmedel icke kunna på annat sätt beredas, äge Ko- nungen förordna, att kostnaderna för upprättande av dylik plan med därtill hörande stadsbyggnadsbestämmelser skola av statsmedel gäldas, liksom också kostnaderna för andra åtgärder, vilka icke utan äventyrande av områdets sunda utveckling kunna underlåtas eller uppskjutas.

Har särskild myndighet, varom i 5 % stadgas, tillerkänts befogenhet att av fastighetsägare uttaga bidrag till generalplans genomförande eller gatukost— nadsbidrag, skall denna myndighet, i den ordning, som Konungen må bestäm- ma, hava att återgälda statsverket de kostnader, som må hava av statsverket guldits för anordning, vartill dylikt bidrag skall utgå.

7 %.

1 mom. De närmare föreskrifter, som utöver i detta kapitel eller eljest i vederbörlig ordning meddelade bestämmelser finnas erforderliga för byggnads— väsendets ordnande inom område, som i 1 % omförmäles, må Konungen, efter kommunens hörande, meddela i byggnadsordning.

2 mom. För utövande av allmän tillsyn över stadsbyggandet inom området samt för övervakande av, att gällande plan, stadsbyggnadsbestämmelser och övriga för området gällande föreskrifter varda iakttagna, skall i den ordning och på det sätt, som i byggnadsordningen må bestämmas, utses byggnads— nämnd, beståendc av fem eller tre ledamöter med ersättare för dem, eller, där så ej finnes lämpligen kunna ske, särskild byggnadsinspektör.

Markägare, som av gällande plan har fördel, må förpliktas att helt eller delvis, efter ty Konungens befallningshavande prövar skäligt, återgälda kost- nad för byggnadsinspektörs anställande.

8 %.

För område, som i 1 % omförmäles, må Konungens befallningshavande ut- färda taxa, som i 17 kap. 12 % sägs, ändock att byggnadsnämnd ej finnes. Framställning om fastställelse av sådan taxa må göras av kommun eller mark- ägare.

Vad i 20 kap. 3—7 %% är stadgat skall äga motsvarande tillämpning be- träffande område, varom i 1 % sägs.

60 9 %. Beträffande plan eller bestämmelser, varom i 1 % sägs, skall, i den mån ej i detta kapitel eller genom av Konungen enligt 5 % meddelat förordnande annor- lunda bestämmes, gälla vad i denna lag stadgats om sådan plan eller sådana bestämmelser, med iakttagande likväl, att Konungens befallningshavande må, där generalplan är gällande, fastställa förslag till sådan stadsplan, som utöver generalplanen erfordras, jämte till stadsplanen hörande stadsbyggnadsbestäm— melser, så framt förslaget icke i avsevärd mån innebär rätt att inom kvarter uppföra sammanhängande huvudbyggnader eller byggnader av mer än två våningars höjd.

10 %.

Förordnas, att område, varom i 1 % förmäles, skall tillhöra stad eller köping, eller meddelas beträffande sådant område förordnande, som i 20 kap. 2 % sägs, skall vad i 20 kap. 8 % är stadgat äga motsvarande tillämpning.

22 KAP.

Om bestämmande av område, som enligt fastställd tomtindelning skall bilda tomt (tomtbestämning), så ock om gränsbestämning och avmätning.

1 %. I den ordning i detta kap. stadgas må område, som enligt fastställd tomt— indelning skall bilda tomt, bestämmas.

2 %. Tomtbestämning skall företagas, då tomtområdets ägare eller, där särskilda delar av området äro i olika ägares hand, någon av delägarna därom gör skriftlig ansökan hos byggnadsnämnden.

3 %.

Tomtbestämning skall verkställas av i stadens tjänst anställd mätningsman eller, där sådan ej finnes, av till sådan befattning behörig person, som på för- slag av byggnadsnämnden förordnas av Konungens befallningshavande att tills vidare i staden tjänstgöra såsom mätningsman. Finnes uppdraget ej kunna anförtros föreslagen person, förordne Konungens befallningshavande som skä— ligt prövas.

Behörighet till befattning såsom stadsmätningsman tillkommer den, som avlagt lantmäteriexamen eller ”fullständig examen från tekniska högskolans fackskola för väg- och vattenbyggnad eller från motsvarande avdelning vid Chalmers tekniska institut samt dessutom styrkt sig äga praktisk duglighet på stadsmätningsväsendets område.

Konungen må på därom gjord ansökning medgiva person, som ej avlagt exa- men, som nyss sagts, behörighet såsom stadsmätningsman.

61 4 5.

Sedan förrättningsmannen från byggnadsnämnden erhållit meddelande att tomtområde skall bestämmas, har han att skyndsamt företaga förrättningen och, såvitt ske kan, i ett sammanhang bringa den till slut.

5 %.

För förrättningsmannen gälle de i 2 kap. 9 % i lagen om delning av jord å landet stadgade jäv.

Är förrättningsman av jäv hindrad företaga förrättning, anmäle förhållandet ofördröjligen hos byggnadsnämnden, som, där ej annan efter ty i 3 % sägs be- hörig förrättningsman är att tillgå, har att hos Konungens befallningshavande utverka förordnande för särskild förrättningsman.

6 %.

Förrättningsmannen åligger att om förrättningen och tiden därför minst åtta dagar förut bevisligen underrätta såväl ägare av det tomtområde, förrättningen avser, som ägare av angränsande mark, vilkas rätt må vara beroende av för- rättningen. Kan ägare eller dess ombud ej med kallelse träffas, har förrätt- ningsmannen att ombesörja kallelses införande i tidning, som i 2 kap. 6 % sägs, minst åtta dagar före förrättningen. Sedan förrättning sålunda blivit kun- gjord, må densamma icke uppehållas av sakägares utevaro.

I kallelse till förrättning, varom nu är fråga, skall sakägare anmanas att vid sammanträdet förete sina åtkomsthandlingar jämte de kartor och handlin- gar, som i övrigt må vara att tillgå och kunna lända till upplysning i ärendet.

Förrättningsmannen har därjämte att om tiden för förrättningen underrätta byggnadsnämnden och drätselkammaren.

Där fastighetsregister är för staden upplagt, skall förrättningsmannen före förrättningens företagande angående tomtområdet anskaffa utdrag ur tomt- bildningslängden.

7 %.

Angående behandling av frågan om jäv mot förrättningsman skall vad i 3 kap. 8 % och 9 % första, andra och fjärde styckena i lagen om delning av jord å landet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Är sakägare missnöjd med beslut, varigenom jäv mot förrättningsman ogil- lats, har han att inom tjugu dagar från det beslutet avkunnades till ägodel- ningsdomaren ingiva sina besvär eller ock på eget äventyr avsända dem med posten så tidigt, att de före sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren tillhanda. '

Klagan må ej föras över ägodelningsdomarens beslut i fråga om jäv mot förrättningsman.

8 %. Förrättningsmannen äge utan särskilt lov erhålla tillträde till fastigheter och byggnader samt övergå ägor i vad det befinnes erforderligt för förrättningen.

Det åligger förrättningsmannen att tillse det skada å egendom så vitt möjligt undvikes. .

Förrättningsmannen äge anbringa de särskilda signaler eller märken, som prö— vas nödiga; inhämte dock därtill polismyndighetens tillstånd, så vitt anledning förekommer att dylika signaler eller märken kunna vålla hinder eller olägenhet för samfärdseln.

9 %.

Förrättningsmannen skall föra protokoll över allt som förekommer vid för— rättningen.

Protokollet skall innehålla uppgift om tiden, då förrättningen blivit verk- ställd, anledningen till densamma, ägares och övriga sakägares namn, huru kal— lelse till förrättningen ägt rum och vilka av sakägarna tillstädeskommit även- som om tomtområdets läge, storlek och beskaffenhet samt egenskap av fritt eller ofritt.

Där det tomtområde, förrättningen avser, hör till olika fastigheter, skall i protokollet antecknas storleken av vart och ett av de områden, av vilka tom— ten skall bildas. I protokollet skola noga anmärkas alla företedda åtkomst— handlingar jämte de kartor och handlingar, som i övrigt tjäna till upplysning i ärendet.

I protokollet skall vidare antecknas vad som förekommer vid behandling av frågan om gränserna för tomtområdet och tomtområdets särskilda delar. Göres på sätt i 11 % sägs avvikelse från sträckningen av tomtområdets gränser enligt gällande tomtindelning, skall sådant i protokollet antecknas.

Utdrag av tomtbildningslängd, som efter ty i 6 % sägs anskaffats, skall bi— läggas protokollet.

10 %.

Förrättningsmannen undersöke å marken rätta sträckningen av tomtområdets gränser enligt därför gällande kartor och handlingar, under nödigt hänsyns— tagande till omständigheter, som kunna inverka på riktigheten av sådan kartas visning, samt göre sig underrättad, huruvida närvarande sakägare förklara om- rådets gränser ostridiga eller, om så ej sker, vilka anmärkningar framställas mot desamma, så ock huruvida gränserna hävdas i överensstämmelse med se— nast upprättade karta eller, om skiljaktighet i sådant hänseende föreligger, om- fattningen härav.

Förrättningsmannen give därefter utlåtande om rätta sträckningen av tomt— områdets gränser.

11 %.

När skäl därtill äro, må förrättningsmannen vid bestämmande av gräns för tomtområdet, som icke tillika utgör gräns för i gällande generalplan eller stads- plan upptaget område, med byggnadsnämndens och sakägares medgivande göra avvikelse av mindre omfattning och betydelse från gränsens sträckning enligt gällande tomtindelning, där avvikelsen uppenbarligen finnes ej påverka genomförandet av en lämplig tomtindelning inom kvarteret.

12 %.

Vad i 10 % stadgas skall ock gälla om bestämmande av gränserna för de sär- skilda fastigheter eller fastighetsdelar, varav tomtområdet kan bestå, dock att sådant bestämmande ej skall äga rum, där det ej påfordras å någondera sidan eller av förrättningsmannen aktas nödigt.

13 %.

Vid förrättningen skall, där så kan ske, tillses, att tomtområdet, till dess gata därinvid varder upplåten till allmänt begagnande, kommer att äga rätt till nö- dig väg.

14 %.

Vid förrättningen skall över tomtområdet upprättas karta i skala, som i all- mänhet ej må understiga 1: 400. Kartan skall utvisa ej blott själva tomtom— rådet med dess gränser, utan ock dess läge i förhållande till i generalplan upp- taget område eller i stadsplan ingående gatumark eller parkområde samt an- gränsande tomter eller tomtområden.

Där tomtområdet omfattar delar av skilda fastigheter eller områden, skola gränserna för dessa delar noggrant utvisas å kartan.

Å kartan skall tecknas beskrivning, som i varje fall skall innehålla upp- gift om gränsmärkenas beskaffenhet samt om tomtområdets och dess särskilda delars ytinnehåll och längden av områdets sidor. Kan beskrivningen ej lämp— ligen tecknas å kartan, må denna i stället åtföljas av särskild beskrivning, upp— rättad på sätt nu är sagt.

15 %.

Tomtområdets gränser skola på tydligt och varaktigt sätt utmärkas å mar- ken; dock att vad nu sagts icke skall äga tillämpning, där gräns är på ett tydligt och varaktigt sätt utmärkt, ej heller där gräns är överbyggd eller av annan anledning icke åtkomlig.

16 %.

Sedan förrättningsmannen avgivit utlåtande angående rätta sträckningen av tomtområdets gränser samt, i fall som i 12 % sågs, av gränserna för tomtområ— dets särskilda delar, förklare förrättningsmannen å sammanträde med sak— ägarna förrättningen i vad den avser gränsbestämning avslutad; meddele ock, att den, som är missnöjd med utlåtandet, har att vid talans förlust inom tjugu dagar till ägodelningsdomaren ingiva sina till ägodelningsrätten ställda besvär eller ock på eget äventyr avsända dem med posten så tidigt, att de före sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren tillhanda.

Inom fjorton dagar efter förrättningens avslutande skall protokoll över den— samma jämte karta utlämnas till sakägare, som därom vid förrättningen fram— ställt begäran.

Sedan utlåtandet genom vederbörande sakägares skriftliga godkännande eller eljest vunnit laga kraft, eller, där klander blivit instämt, tvisten blivit slutligen avgjord, teckne förrättningsmannen på framställning av sakägare bevis härom

å karta, som till denne utlämnats; skolande därförinnan, därest de av förrätt- ningsmannen bestämda gränserna blivit ändrade, genom dennes försorg kartan bringas till överensstämmelse med de slutligen bestämda gränslinjerna. För- rättningsmannen har ock att, därest i enlighet med vad i 9 kap. 1 % stadgas genom tomtbestämningen tomten bildas, därom ofördröjligen underrätta den, som för fastighetsregistret, där sådant finnes för staden upplagt.

17 %.

Genom tomtbestämning avstyckas tomtområdet eller tomtområdets särskilda delar från den eller de fastigheter tomtområdet eller dess delar förut tillhört.

18 %.

Kostnad för tomtbestämning skall gäldas av tomtområdets ägare.

19 %.

1 mom. Vad detta kapitel innehåller om bestämmande av tomtområdes grän- ser i sammanhang med tomtbestämning skall i tillämpliga delar gälla, då frå— ga eljest uppkommer om bestämmande av tomts gränser.

2 mom. Vad i 1 mom. stadgas om bestämmande av tomtområdes gränser skall, där fråga ej är om gränsbestämning i sammanhang med laga skifte, även äga tillämpning å annan ägogräns, som icke tillika utgör gräns mellan skilda förvaltningsområden.

3 mom. Bestämmande av ägogräns, som tillika utgör gräns mellan olika f&valtningsområden, skall verkställas på sätt i lagen om delning av jord å lan- det är stadgat, med iakttagande därav att Konungens befallningshavande för- ordnar förrättningsman.

4 mom. Om bestämmande av gräns i. sammanhang med laga skifte stadgas i 29 kap. 20 %.

Konceptakt rörande ärende, som i detta kapitel avses, skall förvaras under byggnadsnämndens vård.

21 %.

Bestämmelserna i detta kapitel skola även gälla för samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, samt för om- råde, för vilket Konungen förordnat jämlikt 21 kap. 1 %, att generalplan eller stadsplan skall upprättas eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser tillämpas, eller jämlikt 1 kap. 42 % av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse, att stadsplan skall upprättas eller att särskilda föreskrifter skola iakttagas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande.

Finnes för område som nyss sagts ej byggnadsnämnd, skall vad i detta ka- pitel stadgats beträffande byggnadsnämnd äga motsvarande tillämpning å myn- dighet, som kan hava förordnats att fullgöra vad byggnadsnämnd eljest åligger.

Föres för ort, som nu sagts, jordregister, skall vad i 16 % sista stycket sista punkten stadgas tillämpas å överlantmätaren.

22 %.

Vidkommande handläggning av mål, som i detta kapitel avses, inför ägo- delningsrätten eller ägodelningsdomaren ävensom talan mot ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens beslut skall vad i 21 kap. 8, 10—13, 15, 16, 29—40, 50—57 %% av lagen om delning av jord å landet föreskrives äga motsvarande tillämpning; dock att vad där stadgats om lantmätare skall hava avseende å stadsmätningsman.

Rätt att överklaga sådant beslut tillkommer ock byggnadsnämnd eller annan myndighet, varom i 21 % andra stycket sägs.

Myndighet, varom nu sagts, skall utan dröjsmål erhålla del av beslutet.

23 %.

På begäran av stad eller annat samhälle eller ort å landet, där bestämmelser- na i detta kapitel äro gällande, eller av ägare må avmätning av område äga Med avseende å förrättning, som nu sagts, skola i tillämpliga delar gälla be- stämmelserna i 3 och 8 %%.

23 KAP.

Om avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning.

1 %.

Från fastighet må i den ordning och under de villkor i detta kapitel omför- mälas visst till gränserna bestämt område, som icke ingår i tomtindelning, avskiljas genom avstyckning för att utgöra fastighet för sig eller samman- läggas med annan fastighet, dock att, där område, som nu sagts, är avsett att sammanläggas med annan fastighet, för avstyckningen tillika erfordras, att sådan sammanläggning efter vad därom stadgas i 25 kap. må äga rum.

2 %. Avstyckning företages efter skriftlig ansökan av fastighetens ägare hos byggnadsnämnden. I fall, då område, som skall avstyckas, blivit till annan överlåtet, äge ock han göra framställning, som nu sagts.

3%.

Avstyckning skall, där förrättningsmannen eller delägare finner sådant er- forderligt, verkställas med biträde av gode män.

Bestämmes under förråttningens gång, att gode män skola tillkallas, må det ej verka rubbning av åtgärd, som vidtagits dessförinnan. . 5—27nx74

4%.

Vad i 3—5 %%, 6 % första och andra styckena samt 7 och 8 %% i föregående kapitel stadgats skall äga motsvarande tillämpning å avstyckning.

F örrättningsmannen har dessutom att kalla gode män, där sådana skola bi- träda vid förrättningen, och skall vad i föregående kap. stadgats om jäv mot förrättningsman jämväl gälla jäv mot gode männen.

Om tid och ställe för förrättningen skall förrättningsmannen minst åtta da- gar förut underrätta byggnadsnämnden.

Huru gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen, skall be- stämmas, därom gälle vadi 22 kap. 19 % 2 och 3 mom. är föreskrivet. Sådant bestämmande skall ej äga rum, där det ej påfordras å någondera sidan eller av förrättningsmannen aktas nödigt. Avstyckningsförrättningen må ej avslutas förrän den förrättning, varvid gränsfrågan behandlats, blivit genom laga kraft ägande beslut fastställd.

5%.

Förrättningsmannen åligge att föra protokoll över allt som förekommer vid förrättningen.

Protokollet skall innehålla uppgift om tiden, då förrättningen blivit verk- ställd, anledningen till densamma samt sakägarnas namn, huru kallelse till för- rättningen ägt rum och vilka av sakägarna tillstädeskommit liksom ock om karta och övriga handlingar, vilka läggas till grund för förrättningen.

Har det avstyckade området blivit till annan överlåtet, skall den därom upprättade avhandling införas i protokollet eller i styrkt avskrift biläggas detta. I protokollet skall tydligen angivas, vilken fastighet efter avstyckningen är att anse såsom stamfastighet. Är område, som skall avstyckas, avsett att sammanläggas med annan fastighet, skall sådant i protokollet särskilt angivas.

6 %.

Avstyckning inom område, för vilket finnes fastställd stadsplan, må endast avse genomförande av stadsplanen; dock vare i fråga om stadsplaneområde, beträffande vilket stadsplanens genomförande kan antagas dröja avsevärd tid, avstyckning, som ej avser bildande av smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller sker i annat liknande syfte, medgiven, där stadsplanens genomförande eller kvarterens lämpliga indelning i tomter ej därigenom försvåras. "

Ej må inom område, för vilket finnas fastställda generalplan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser, avstyckning så verkställas, att generalplanens ge— nomförande därigenom försvåras eller tillämpningen av sådana bestämmelser motverkas.

7%.

1 mom.. Avstyckning i ett sammanhang av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller

i annat liknande syfte må inom område, för vilket stadsplan ej finnes fastställd, ske allenast i enlighet med av Konungens befallningshavande godkänd plan över erforderliga vägar och andra områden för den allmänna samfärdseln eller rörelsen samt platser för allmänna byggnader ävensom parker och andra dy- lika områden. Lag samma vare, där eljest avstyckning ifrågakommer inom område, där större byggnadsverksamhet råder eller till följd av den omfatt— ning, vari upplåtelser redan skett, eller av annan anledning är att förvänta.

Vid uppgörande av styckningsplan skall iakttagas, att lägenheter för ända- mål, varom i första stycket sägs, erhålla ur sundhetssynpunkt lämpligt läge samt att, i den mån så prövas erforderligt, möjlighet beredes till anordnande av ledningar för avlopp, för tillförsel av vatten och för elektrisk ström.

Är styckningsplan till större eller mindre del grundad på viss fastighets- indelning, skall den indelning å planen utvisas och underställas Konungens befallningshavandes prövning.

Är generalplan gällande för område, varom i denna paragraf stadgas, skall densamma läggas till grund vid uppgörande av styckningsplan. Äro allmän— na stadsbyggnadsbestämmelser gällande inom området, må styckningsplan icke så uppgöras att tillämpningen av bestämmelserna motverkas.

,? mom. Finner byggnadsnämnd, att beträffande visst område, för vilket stadsplan ej finnes fastställd, förhållande, varom i 1 mom. första stycket sägs, är för handen, utan att sådan plan, som där omförmäles, blivit av Konungens befallningshavande godkänd, göre om förhållandet anmälan hos Konungens befallningshavande; och. må i ty fall avstyckning inom samma område ej före— tagas eller fortsättas, därest ej Konungens befallningshavande därtill lämnar tillstånd. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då mätningsman i avstyckningsärende, som till honom överlämnas, finner sådant fall föreligga, varom i första punkten sägs.

Finner Konungens befallningshavande vid prövning av styckningsplan, att på sätt i 2 kap. 10 % eller 5 kap. 8 % sägs generalplan eller stadsplan bör upprättas, må Konungens befallningshavande anmäla förhållandet hos stads— fullmäktige eller, där omständigheterna därtill föranleda, Konungen; och låte Konungens befallningshavande med ärendets avgörande anstå till dess sig visar huruvida fråga om generalplans eller stadsplans upprättande varder upptagen.

3 mom. På ansökan av markägare må Konungens befallningshavande om- besörja upprättande av styckningsplan, därest markägaren förskjuter det kost— nadsbelopp, som Konungens befallningshavande finner skäligt. Är område, för vilket styckningsplan bör i ett sammanhang upprättas, i flera ägares hand, må Konungens befallningshavande på framställning av en av dem låta upprätta plan för området, därest kostnaden på sätt i första punkten sägs förskjutes. Konungens befallningshavande må förplikta övriga markägare att i den om- fattning, som prövas skälig med hänsyn till 'den nytta de erhålla av planen, återgälda sökanden av honom förskjutna kostnader.

1:- mom. Ägare av fastighet, beträffande vilken plan, varom nu är fråga, bli- vit fastställd, vare där annat ej avtalats skyldig att, i den mån enligt planen försäljning och bebyggande av ägolott sker. svara för att för ägolotten behöv-

lig väg varder på ett nöjaktigt sätt anlagd ävensom för att, i den mån så er— fordras, avlopp från ägolotten anordnas.

Så.

Avstyckning inom område, för vilket finnes av Konungens befallningsha- vande godkänd plan, varom i 7 å sägs, må ej ske i strid mot samma plan eller så verkställas, att områdets lämpliga indelning i fastigheter därigenom för- svåras, dock må ej den omständigheten, att dylik plan blivit av Konungens be- fallningshavande godkänd, utgöra hinder för att vid avstyckningens verkstäl- lande företagas mindre jämkningar iplanen, vilka icke stå i strid emot de all- männa förutsättningarna för avstyckning enligt denna lag.

95.

Avstyckning må ej i något fall så verkställas, att markens ändamålsenliga bebyggande därigenom försvåras.

10 %.

Avstyckning skall så verkställas, att såväl stamfastigheten som det område, som skall avstyckas, kommer att äga rätt till nödiga vägar. Har vid avstyck- ning mark undantagits för anläggning av ny väg eller förbättring av redan be— fintlig väg för det avstyckade områdets behov, skall vid förrättningen anmär- kas vem skyldigheten att bekosta vägens anläggning påvilar ävensom, där skyl— digheten påvilar stamfastighetens ägare, inom vad tid denne åtagit sig att ut— föra vägarbetet.

Å fastighet, som beröres av förrättningen, må till förmån för annan sådan fastighet läggas besvär eller last, såsom angående väg, vattenställe, vattens led- ning eller uppdämning, ledning för överförande av kraft, hämtning av sten, sand eller vatten, torv-, ler-, grus- eller tångtäkt, flottning, landningsplats för båtar eller dylikt.

Kan väg för område, som skall avstyckas, ej annorledes lämpligen beredas, må området, i den män för nämnda ändamål erfordras, vid avstyckningen till- läggas rätt till delaktighet i område, som vid mätningsförrättning avsatts för gemensamt behov.

11 "5.

Har överlåtelse av det område, som skall avstyckas, icke ägt rum, bestämme fastighetens ägare, med iakttagande av vad i detta kapitel är föreskrivet, huru avstyckningen skall verkställas.

Kunna, då fastigheten äges av flera gemensamt, dessa ej förena sig om sättet för avstyckningens verkställande, eller finner förrättningsmannen eller, där han biträdes av gode män, förrättningsmännen vad av fastighetens ägare blivit bestämt vara stridande mot föreskrifterna i detta kapitel, varde beslut meddelat, att avstyckningen ej kan äga rum.

69 12 %.

Har det område, som skall avstyckas, blivit till annan överlåtet, ländc den därom upprättade avhandling till efterrättelse.

Träffa sakägarna utöver vad avhandlingen innehåller överenskommelse i ämne, som angår förrättningen, såsom att servitut till förmån för en av av- styckningen berörd fastighet skall läggas å annan sådan fastighet eller med avstyckat område följa rätt till delaktighet i område, som vid mätningsförrätt- ning avsatts för gemensamt behov, skall därom upprättas skriftlig förening, som skall underskrivas av sakägarna och bestyrkas av gode männen eller, 'där sådana ej biträda vid förrättningen, av förrättningsmannen samt biläggas pro— tokollet.

Uppkommer mellan sakägarna tvist om den rätt, som enligt avhandlingen eller träffad förening tillkommer en var av dem, skall frågan underställas ägo- delningsrättens prövning, och vile emellertid förrättningen.

Förekommer ej sådan tvist eller har den blivit avgjord genom laga kraft ägande beslut, undersöke förrättningsmannen eller, där han biträdes av gode män, förrättningsmännen, huruvida vad av sakägarna kan vara avtalat eller be- stämt eller vad berörda beslut innehåller utgör hinder för avstycknings verk- ställande i enlighet med föreskrifterna i detta kapitel, samt meddele, där sådant hinder finnes föreligga, beslut att avstyckningen icke kan äga rum.

13 %. Vad i 10—12 %% stadgats skall ej äga tillämpning vid avstyckning, som avser att genomföra fastighetsindelning enligt stadsplan, utan skall vid sådan avstyckning stadsplanen läggas till grund för avstyckningsförrättningen.

14 %.

Nld avstyckning skall karta upprättas över det avstyckade området i skala ej understigande 1: 1000. Kartan skall utvisa ej blott det avstyckade området med dess gränser utan ock områdets läge i förhållande till gatumark eller annat angränsande stadsplaneområde eller i generalplan upptaget område. Där ej sak— ägare påyrkar upprättande av fullständig karta, skall avstyckningskarta upp— taga allenast det avstyckade området jämte sådana fasta punkter och mät— ningsuppgifter, att det avstyckade områdets läge blir fullt bestämt. Förrätt- ningsmannen teckne ock å kartan fullständig beskrivning med hänvisning till varje å kartan upptaget område jämte uppgift i vad mån servitut till för- mån för en av avstyckningen berörd fastighet lagts å annan sådan fastighet eller med avstyckat område följer rätt till delaktighet i område, som vid mät- ningsförrättning avsatts för gemensamt behov. Kan beskrivningen ej lämp- ligen införas å avstyckningskartan, har förrättningsmannen att upprätta sär- skild beskrivning, huru avstyckningen blivit verkställd.

15 %. Förrättningsmannen skall å marken utstaka samt tydligt och varaktigt ut- märka skillnadslinjerna mellan stamfastigheten och det avstyckade området;

dock att vad nu sagts icke skall äga tillämpning, där gräns är på ett tyd- ligt och varaktigt sätt utmärkt, ej heller där gräns är överbyggd eller av annan anledning icke åtkomlig. Förrättningsmannen ska-ll därjämte upprät— ta fullständig och noggrann beskrivning över gränserna och utsatta gräns- märken. Beskrivningen teeknas å kartan eller införes i särskild handling, allt efter som i varje fall prövas lämpligt.

Har vid förrättningen gräns bestämts på sätt i 4 % sista stycket sägs, må be- skrivningen av sådan gräns tecknas å kartan, där det finnes lämpligt.

16 %. Stanna förrättningsmannen och gode männen i stridiga meningar, då de skola meddela beslut eller utlåtande, gånge efter vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle förrättningsmannens.

17 %.

Kostnaderna för avstyckningsförrättning skola gäldas av sökanden. Äro flera, som hava del i förrättningen, skola kostnaderna fördelas i enlighet med vad härutinnan mellan sakägarna överenskommits eller, där sådan överenskom— melse ej träffats, efter vad i varje fall av förrättningsmannen eller, där gode män deltagit, förrättningsmännen prövas skäligt.

18 %.

Sedan skillnadslinjerna mellan stamfastigheten och det avstyckade området ävensom övriga gränser, som vid avstyckningen må hava bestämts, blivit ut- stakade och utmärkta samt alla till förrättningen hörande frågor i övrigt blivit avgjorda, skall förrättningsmannen å sammanträde med vederbörande sakägare till sökanden eller annan, som utses av sakägarna, utgiva ett exemplar av samtliga förrättningshandlingar emot bevis, som bilägges konceptakten, ävensom tillkännagiva att förrättningen är avslutad.

Sakägare, som vill fullfölja talan emot förrättningen, har att inom tjugu dagar från dess avslutande till Konungens befallningshavande ingiva sina besvär eller ock på eget äventyr avsända dem dit med posten så tidigt, att de före sagda tids utgång komma Konungens befallningshavande tillhanda; och skall underrättelse härom av förrättningsmannen meddelas sakägarna å det sammanträde, varvid förrättningen förklaras avslutad.

Konungens befallningshavande skall i samband med besvärens avgörande pröva förrättningen till alla delar, även om anmärkning blott i viss del fram- ställts mot förrättningen.

Inom samma tid har förrättningsmannen, evad besvär anförts eller icke, att överlämna koneeptakten till Konungens befallningshavande.

Vad sålunda stadgats i fråga om klagan över verkställd avstyckning gälle ock i fall, då, på sätt i 11 eller 12 % sägs, beslut meddelats att avstyckning icke kan äga rum; dock att i sådant fall det skall åligga Konungens befall— ningshavande, där besvär anförts, att infordra förrättningshandlingarna från förrättningsmannen.

Då tid för klagan över verkställd avstyckning gått till ända utan att förrätt- ningen klandrats, har Konungens befallningshavande att, i fall hinder enligt detta kapitel ej möter, meddela fastställelse å avstyckningen ävensom, såvida framställning därom gjorts, åsätta det avstyckade området särskilt namn.

Innan ärendet av Konungens befallningshavande avgöres, skall, där vid förrättningen sådant påyrkats eller Konungens befallningshavande eljest så prövar nödigt, yttrande inhämtas från byggnadsnämnden.

Är fråga om avstyckning av mark för sammanläggning enligt 25 kap. med annan fastighet, må Konungens befallningshavande meddela fastställelse å av- styckningen allenast under villkor, att förordnande gives om sammanläggnin- gen enligt vad därom är särskilt stadgat.

Angående meddelad fastställelse skall bevis tecknas å konceptkartan. Förrättningsmannen vare skyldig att inom trettio dagar från det beslut om fastställelse av förrättningen vunnit laga kraft eller däremot förd talan genom laga kraft ägande beslut ogillats emot stadgad lösen till vederbörande sakägare utlämna ett exemplar av kartan, och teckne förrättningsmannen dårå avskrift av beviset om fastställelsen.

Genom fastställelse å avstyckningen tillkommer ej ägaren vidsträcktare rätt att förfoga över fastigheten än vad lag och författning eljest medgiva.

20 %.

Har avstyckningen vid förrättningens avslutande blivit av samtliga sakägare medelst påskrift å protokollet godkänd, överlämne förrättningsmannen kon- ceptakten snarast möjligt till Konungens befallningshavande, som äger att, utan att avvakta besvärstidens utgång men med iakttagande av vad 19 % in- nehåller angående byggnadsnämndens hörande, företaga förrättningen till fastställelse. '

21 %.

Häftar fastighet, varifrån avstyckning ägt rum i enlighet med bestämmel— serna i detta kapitel, för tionde, ränta eller annan sådan avgäld eller eljest för allmänna utskylder och besvär, i vilkas utgörande det avstyckade området icke omedelbart deltager, eller för lån, som av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dylika medel för avlösning av frälseränta, eller eljest för belopp, varför säkerhet på annan grund än in- teckning åtnjutes, skall i fråga om det avstyckade områdets ansvar för sådant åliggande vad i 37 % 3 mom. av förordningen angående inteckning i fast egen- dom är stadgat om avsöndrad lägenhets ansvar för intecknad gäld äga mot- svarande tillämpning, dock ej där stamfastigheten och det avstyckade området ännu äro i samme ägares hand.

22 %. Vad ovan sägs beträffande avstyckning från viss fastighet skall i tillämpliga delar gälla i fråga om avstyckning från mark, som ej ingår i fastighetsin- delning.

23 %.

Då fastställelse meddelats å avstyckning, skall Konungens befallningsha- vande ofördröjligen därom underrätta den, som för fastighetsregistret, där sådant finnes för staden upplagt.

24 %.

Konceptakt rörande avstyckning skall förvaras under byggnadsnämndens värd.

25 %.

Beträffande stad, där magistrat finnes, skall vad i 18—20 och 23 %% stadgas beträffande Konungens befallningshavande, såvitt angår avstyckning inom om- råde, för vilket styckningsplan blivit av Konungens befallningshavande god— känd, äga tillämpning å magistraten.

26 %.

Avstyckning må ej äga rum eller fastställas inom område, där enligt be- stämmelserna i 20 kap. 1 eller 2 % eller på grund av förbud, meddelade enligt bestämmelserna i 3 kap. 1 %, 6 kap. 8 %, 20 kap. 2 % eller 21 kap. 1 eller 4 %, nybyggnad ej må företagas.

Lag samma vare beträffande förut ej stadsplanelagt område, där enligt be- stämmelserna i 10 kap. 1 % tredje stycket eller på grund av förbud. med— delade enligt bestämmelserna i fjärde och femte styckena av sistnämnda %, nybyggnad ej må företagas.

Från förbud mot avstyckning enligt föregående stycken i denna % äge Ko— nungens befallningshavande i särskilt fall, när skäl därtill äro, medgiva un- dantag.

Föreligger för visst område styckningsförbud, må, där ej särskilda förhål— landen till annat föranleda, styckningsplan ej för området fastställas.

27 %.

Bestämmelserna i detta kapitel skola även gälla för samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, samt för område, för vilket Konungen förordnat jämlikt 21 kap. 1 %, att generalplan eller stadsplan skall upprättas eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser till- lämpas, eller jämlikt 1 kap. 42 % av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbild— ning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse, att stadsplan skall upprättas eller att särskilda föreskrifter skola iakttagas med avseende å byggnadsverk- samhetens ordnande.

Finnes för område, som ovan sagts, ej byggnadsnämnd, skall vad i detta ka— pitel stadgats beträffande byggnadsnämnd äga motsvarande tillämpning å myndighet, som kan hava förordnats att fullgöra vad byggnadsnämnd eljest åligger.

Föres för ort, som nu sagts, jordregister, skall vad i 23 % stadgas tillämpas å överlantmätaren.

28 %.

Över beslut, som jämlikt detta kapitel meddelats av Konungens befallnings- havande eller magistrat, må besvär anföras i den ordning, som för överklagan- de av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Rätt att överklaga sådant beslut tillkommer ock byggnadsnämnd eller an- nan myndighet, varom i 27 å andra stycket sägs.

Myndighet, varom nu sagts, skall utan dröjsmål erhålla del av beslutet.

24 KAP.

Om sammanläggning av områden, som enligt fastställd tomtindelning skola bilda tomt.

15.

Skall enligt fastställd tomtindelning tomt bildas av område, varav särskilda delar höra till olika fastigheter eller olika områden, som ej ingå i fastighets— indelning, och har förrättning enligt 22 kap. för bestämmande av tomtområdet ägt rum, mä sammanläggning av tomtområdets särskilda delar medgivas i den ordning, som i detta kapitel sägs.

2 %.

Ansökning om sammanläggning, som i 1 % sägs, göres hos ägodelningsdoma- ren av ägaren till tomtområdet. Sökanden har att ingiva bevis, att tomtindel- ningen vunnit laga kraft, samt karta med protokoll rörande bestämmande av tomtområdet enligt föreskrifterna i 22 kap.

Företes ej bevis och karta med protokoll, som nu sagts, varde ansökningen avslagen.

Lag samma vare, där i lagfartsprotokollet finnes antecknat, att klander bli- vit instälnt å fång till område, varom fråga är, eller rätten därtill eljest fin- nes tvistig eller sådant område är utmätt eller beslut meddelat om dess för- säljning i den ordning, som om utmätt fast egendom är stadgad.

3 %.

Sammanläggning enligt bestämmelserna i detta kapitel må ej medgivas utan så är att sökanden vunnit lagfart å tomtområdets särskilda delar; dock att, där fastighet förvärvats genom fång, varmed på grund av äldre lag sökanden ej varit skyldig lagfara, lagfart å fastigheten ej är erforderlig, där sökandens åtkomst annorledes styrkes. Ej heller må sammanläggning ske, utan så är att icke mera än en av tomtområdets delar är besvärad av beviljad eller sökt inteckning eller ock, där flera av områdets delar äro sålunda besvärade, icke någon av dem häftar för andra inteckningar än sådana, som äro i samma inbördes ordning gällande jämväl i en var av de andra, dock vare den om- ständigheten att i en av tomtområdets delar tillika må finnas inteckning med sämre rätt ej hinder för sammanläggningen, så framt innehavare av sådan in-

teckning medgivit sammanläggningen; och skall vad nu sagts om inteckning tillämpas jämväl beträffande fordran eller annan rättighet, som avses i 11 kap. 2 % jordabalken.

Är särskild del av tomtområdet föremål för återköpsrätt, må sammanläggning ej i något fall äga rum utan medgivande av återköpsrättens innehavare.

4 %.

Finner ägodelningsdomaren laga hinder mot bifall till ansökningen icke möta, meddele han förordnande om sammanläggningen, men hänskjute eljest ärendet till ägodelningsrättens prövning.

Talan mot ägodelningsdomarens eller ägodelningsrättens beslut fullföljes hos Konungen genom besvär, vilka åtföljda av protokollen i ärendet skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från beslutets dag, denna oräknad.

Har klaganden underlåtit att till ägodelningsdomaren inkomma med protov koll i ärendet, förelägge ägodelningsdomaren klaganden viss tid att inkom- ma därmed, vid äventyr att, där det ej är hos Konungen tillgängligt, då målet företages till avgörande, klaganden skall hava förlorat sin talan.

Sedan besvär inkommit och, därest föreläggande givits, tiden därför till- ändagått, skall ägodelningsdomaren insända handlingarna i målet till Konun- gens nedre justitierevision.

5 %.

Varder ansökning om sammanläggning av tomtområdets särskilda delar bi- fallen, och är i en eller flera av dem beviljad inteckning, som icke gäller i den eller de andra, skall inteckningen därefter gälla i hela tomten. Varder efter sammanläggningen, men på grund av tidigare rätt till särskild del av tomtområdet, varmed annan del sammanlagts, ansökan om inteckning gjord eller fullföljd, skall den inteckning, där ansökningen bifalles, fastställas att gälla i hela tomten.

6 %.

Bifalles ansökning om sammanläggning av särskilda delar av tomtområde enligt bestämmelserna i detta kapitel, och häftar någon av dem för tionde, ränta eller annan sådan avgäld eller eljest för allmänna utskylder och besvär eller för lån, som av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dylika medel för avlösning av f rälseränta, eller eljest för belopp, varför säkerhet på annan grund än inteckning åtnjutes, svare den ny— bildade fastigheten för vad sålunda ålegat den däri ingående delen.

7%.

Har någon av tomtområdets särskilda delar andel i samfällighet eller i annan särskild rättighet eller förmån, som ej tillkommer tomtområdets övriga delar. medför sammanläggningen ej för den nybildade fastigheten vidsträck- tare rätt därutinnan än som förut tillkommit den särskilda delen därav.

8 %.

Om ansökning, som i detta kapitel sägs, så ock om beslutet däröver skall anteckning göras i lagfartsprotokollet. »

Skall enligt vad i 5 % sägs inteckning gälla jämväl i annan del av tomtom- rådet än den, vari den beviljats, skall anteckning därom göras i intecknings- protokollet.

Beslut, varigenom ansökning, som i detta kapitel avses, blivit bifallen, skall av ägodelningsdomaren kungöras byggnadsnämnden.

Där fastighetsregister är för staden upplagt, skall den som för samma re— gister jämväl underrättas om beslut, som nu sagts.

9 %.

Vad i detta kapitel är stadgat för stad skall även gälla för ert å landet, varest finnes tomtindelning såsom i stad.

Finnes för ort, som nu sagts, ej byggnadsnämnd, skall vad i detta kapitel stadgats beträffande byggnadsnämnd äga motsvarande tillämpning å myndig- het, som kan hava förordnats att fullgöra vad byggnadsnämnd eljest åligger.

Föres för ort, som nu sagts, jordregister, skall vad i 8 % sista stycket stadgats tillämpas å överlantmätaren.

25 KAP.

Om sammanläggning av stadsägor och av vissa andra fastigheter.

1 %.

I stad och samhälle ä landet, för vilket föres fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, må stadsägor, vilka var för sig bestå av ett el- ler flera områden, där de äro i samma ägares hand, efter ty här nedan sägs sammanläggas till en fastighet.

Sammanläggning enligt bestämmelserna i detta kapitel vare dock icke till- låten, om fastigheterna icke innehavas med samma rätt eller om de höra till skilda förvaltningsområden ; ej heller där till den nybildade fastigheten skulle höra större antal områden än som hör till någon av de fastigheter, om vilkas sammanläggning är fråga, eller områdenas användande enligt gällande gene- ralplan, stadsplan eller stadsbyggnadsbestämmelser eller, där sådana ej fin— nas, områdenas ändamålsenliga utnyttjande i övrigt ej genom sammanlägg— ningen främjas. Ej må område, som ingår i tomtindelning, ingå i samman— läggning enligt detta kapitel, såvitt ej tomtindelningens genomförande genom sammanläggningen främjas.

2 %. Medgivande till sammanläggning, som i 1 % sägs, sökes hos ägodelningsdo- maren; och ingive sökanden därvid utdrag av fastighetsregistret, upptagande de fastigheter, varom fråga är.

Bestämmelserna i 24 kap. 2 % tredje stycket och 3 % i fråga om villkoren för sammanläggning, varom där är fråga, skola äga motsvarande tillämpning beträffande sammanläggning, varom i detta kapitel stadgas.

Är fråga om sammanläggning med fastighet av område, som för ändamålet skall avstyckas från annan fastighet, skall, såvitt angår det område, vill- koret om lagfart för sökanden gälla beträffande den fastighet, varifrån av- styckningen skall ske, eller, där området överlåtits för sammanläggning med sökanden tillhörig fastighet, i stället för beviljad lagfart fordras att sö— kanden om lagfart å det område gjort ansökan, vilken förklarats vilande i avbidan på avstyckningens fastställande. Besväras sådant område av inteck- ning, vare det ej i något fall hinder för sammanläggning, där inteckningsha- varen för inteckningens dödande i vad angår sagda område avlämnat inteck— ningshandlingen till domstolen eller domaren i orten eller ock till landsfogde, stadsfiskal eller landsfiskal.

Förordnande om sammanläggning må ej meddelas, förrän avstyckningen blivit genom laga kraft ägande beslut fastställd på sätt i 23 kap. 19 % tredje stycket sägs.

3 %.

Häftar fastighet, varom fråga är, för frälseränta eller för lån, som av all- männa medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dy- lika medel för avlösning av frälseränta eller för ersättning, varom förmäles i lagen om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning, eller för avgäld från till skatte för- sålt halländskt kyrkohemman, och vilar ej ansvar för samma ränta, lån, för— skott, ersättning eller avgäld jämväl. å de övriga fastigheterna, må samman— läggning ej äga rum, så framt ej den, som på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 % jordabalken i någon av sistnämnda fastigheter äger säkerhet för fordran eller annan rättighet, medgivit sammanläggningen.

4 %.

Vad som stadgats i 24 kap. 4—8 %% skall äga motsvarande tillämpning å sam- manläggning enligt detta kapitel.

Innan ärendet avgöres, skall, där sådant påyrkats eller ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten så prövar nödigt, yttrande inhämtas från byggnads- nämnden.

Rätt att överklaga förordnande om sammanläggning tillkommer ock bygg- nadsnämnden, som därav utan dröjsmål skall erhålla del.

5 %.

Vad i detta kapitel är stadgat skall ock äga motsvarande tillämpning för samhälle å landet, för vilket ej föres fastighetsregister såsom för stad, samt för område, för vilket Konungen förordnat jämlikt 21 kap. 1 %, att generalplan eller stadsplan skall upprättas eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser till- lämpas, eller jämlikt 1 kap. 42 % av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbild— ning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse, att stadsplan skall upprättas

eller att särskilda föreskrifter skola iakttagas med avseende å byggnadsverk- samhetens ordnande, och skall härvid iakttagas:

1. Fastigheter må ej sammanläggas till en fastighet, där ej fall som i 1—3 %% i lagen om sammanläggning av fastigheter å landet sägs föreligger eller där någon av fastigheterna utgör tomt.

2. Vid ansökningen skall sökanden foga utdrag av jordeboken samt utdrag av jordregistret rörande däri upptagen fastighet ävensom av stadsmätnings- man upprättad karta över fastigheterna, utvisande fastigheternas gränser och läge i förhållande till varandra, jämte till kartan hörande beskrivning.

3. Finnes för område, som ovan sagts, ej byggnadsnämnd, skall vad i detta kapitel stadgats beträffande byggnadsnämnd äga motsvarande tillämpning å myndighet, som kan hava förordnats att fullgöra vad byggnadsnämnd eljest åligger.

4. Om beslut, varigenom ansökan om sammanläggning blivit bifallen, skall ägodelningsdomaren underrätta överlantmätaren.

26 KAP.

Om utstakning.

1 %.

Bestämmande och utmärkande av gräns för område, som är i fastställd gene- ralplan eller stadsplan upptaget, må verkställas såsom särskild förrättning utan sammanhang med avstyckning eller annan jorddelningsförrättning ( utstakm'ng ) .

Utstakning skall äga rum, då ägare av mark, som beröres av gräns, varom fråga är, därom gör skriftlig ansökan hos byggnadsnämnden eller nämnden, utan att sådan ansökan skett, finner utstakningen nödig.

2 %. Vad i 22 kap. 3—5, 7 och 8 %% är stadgat skall äga motsvarade tillämpning ifråga om utstakning.

3 %.

Utstakning må verkställas i den ordning och på det sätt nedan sägs, därest ägare av mark, som beröres av den gränssträcka, varom fråga är, samt, där gränssträckan utgör gräns mot allmänt område, av stadens förvaltande myndig- het utsett ombud infinna sig till förrättningen eller förrättningsmannen minst åtta dagar förut antingen bevisligen kallat dem till förrättningen eller, där de ej kunnat med kallelse träffas, ombesörjt kallelsens införande i tidning, som i 2 kap. 6 % sägs.

Förrättningsmannen har därjämte att om tiden för förrättningen underrätta byggnadsnämnden.

4 %. F örrättningsmannen åligger att föra protokoll över allt, som förekommer vid förrättningen.

Protokollet skall innehålla uppgift om tiden, då förrättningen blivit verk— ställd, anledningen till densamma samt markägares och övriga sakägares namn, huru kallelse till förrättningen ägt rum och vilka av sakägarna tillstädes- kommit liksom ock om karta och övriga handlingar, vilka läggas till grund för förrättningen.

5 %. Vid utstakningsförrättningen undersöke förrättningsmannen gränsens sträck- ning å marken enligt fastställd karta och därtill hörande handlingar, under nö— digt hänsynstagande till omständigheter, som kunna inverka på riktigheten av kartans visning.

6 %.

.V id utstakningsförrättning skall sträckningen av gräns, varom fråga är, tyd- ligt angivas å karta i skala, som ej må understiga 1:1000. Till kartan skall höra beskrivning, som skall innehålla uppgift om gränsmärkenas beskaffen- het.

Karta, varom nu nämnts, erfordras dock icke, där genom fasta mätningsupp- gifter eller på annat sätt gränsens sträckning ändock kan tydligt och varaktigt angivas i beskrivningen eller annan särskild handling.

7 %.

Utstakad gräns skall på tydligt och varaktigt sätt utmärkas å marken, dock att vad nu sagts icke skall äga tillämpning, där gränsen ändock är på ett tyd- ligt och varaktigt sätt utmärkt eller gränsen är överbyggd eller av annan an- ledning icke åtkomlig.

8 %.

Sedan förrättningsmannen avgivit utlåtande angående rätta sträckningen av gräns, varom fråga är, förklare förrättningsmannen å sammanträde med sak- ägarna förrättningen avslutad; meddele ock, att den, som är missnöjd med ut— låtandet, har att vid talans förlust inom tjugu dagar därefter ingiva besvär till Konungens befallningshavande eller ock på eget äventyr avsända dem dit med posten så tidigt, att de före sagda tids utgång komma Konungens be- fallningshavande tillhanda.

Inom fjorton dagar efter förrättningens avslutande skall protokoll över den- samma jämte karta, där sådan skall finnas, utlämnas till sakägare, som därom vid förrättningen framställt begäran.

Sedan utlåtandet genom vederbörande sakägares skriftliga godkännande el- ler eljest vunnit laga kraft eller, där besvär anförts, dessa blivit slutligen av- gjorda, teckne förrättningsmannen på framställning av sakägare bevis härom å karta eller handling, som till honom utlämnats ; skolande dessförinnan, där— est av förrättningsmannen bestämd gräns blivit ändrad, genom dennes försorg kartan eller, där sådan ej finnes, vederbörande handling bringas till överens— stämmelse med den slutligen bestämda gränsen.

9 %.

Kostnad för utstakning skall gäldas av sökanden, dock att annan mark- ägare, som har omedelbar nytta av utstakningen, må åläggas att i den omfatt- ning, som med hänsyn härtill prövas skälig, bidraga till kostnaden.

10 %.

Vad i detta kapitel är stadgat om utstakning av gräns för område, som är i fastställd generalplan eller stadsplan upptaget, skall i tillämpliga delar även gälla beträffande utstakning av i sådan plan fastställd höjduppgift.

11 %.

Konceptakt rörande ärende, som i detta kapitel avses, skall förvaras under byggnadsnämndens vård.

12 %.

Vad i detta kapitel föreskrives för stad skall ock gälla för samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, samt för område, för vilket jämlikt 21 kap. generalplan eller stadsplan eller jämlikt 1 kap. 42 % av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad eller motsva- rande äldre bestämmelse stadsplan blivit fastställd.

Finnes ej byggnadsnämnd, skall vad i detta kapitel stadgats beträffande byggnadsnämnd äga motsvarande tillämpning å myndighet, som kan hava för— ordnats att fullgöra vad byggnadsnämnd eljest åligger.

13 %.

Över beslut, som jämlikt detta kapitel meddelas av Konungens befallnings- havande, må besvär anföras i den ordning, som för överklagande av förval— tande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Rätt att överklaga sådant beslut tillkommer ock byggnadsnämnd eller an— nan myndighet, varom i 12 % andra stycket sägs.

Myndighet, varom nu sagts, skall utan dröjsmål erhålla del av beslutet.

27 KAP. Om ägoutbyte.

1%.

Är bestående fastighetsindelning ej överensstämmande med gällande general- plan, stadsplan eller tomtindelning, men kan sådan överensstämmelse främjas genom utbyte av ägoområden, då skall sådant ägoutbyte utan hinder av att därigenom rubbning sker i förrättning, som fastställts eller eljest är lagligen gällande, verkställas 1 så stor omfattning, som är nödigt och kan ske utan för- fång för delägare å någondera sidan.

Lag samma vare, där väsentligt men vid utnyttjande av fastighet uppstår därigenom att gräns kring fastigheten går i bukter eller brytningar eller fastig- heten har äga inom annan fastighets rågång eller inom fastigheten finnes an- nan fastighet tillhörig eller för gemensamt behov undantagen äga eller där eljest beträffande fastighets utnyttjande föreligger särskild olägenhet samt nämnda men eller olägenhet kan utan åsidosättande av vad i 23 kap. 6, 8 och 9 %% stadgas avhjälpas eller väsentligen undanröjas genom utbyte av ägo- områden.

Område, som ingår i tomtindelning, må ej i annat fall än i första stycket sägs ingå i ägoutbyte. I ägoutbyte må endast ingå ägoområde, som är obe- byggt eller allenast bebyggt med byggnad av ringa värde.

2 %. Ägoutbyte må äga rum" jämväl på det sätt att vederlag för ägoområde, som lägges från en fastighet till annan, tages från andra fastigheter, vilka genom ägoutbytet beredas gottgörelse för den jord, som frångått dem. Ägoutbyte må verkställas utan hinder därav att det innebär överflyttande av en fastighets hela ägovälde.

3%.

De ägoområden, som jämlikt 1 % utbytas mot varandra, skola efter uppskatt- ning i penningar vara väsentligen lika mycket värda.

Uppgår skillnaden i värde mellan ägor, som finnas lämpligen böra utbytas mot varandra, till i fall, som omförmäles'i 1 % första stycket, en fjärdedel och i fall, som i samma % andra stycket sägs, en tiondel av värdet av fastighet eller för flera ägolotter samfällt område, varifrån ägovidd med det högre vär— det är avsedd att tagas, må ägoområdena dock utbytas mot varandra och vederlag för vad å ena sidan brister lämnas i penningar, där det prövas kunna ske utan någon delägares förfång.

Där byggnad, plantering eller annan sådan anläggning genom ägoutbytet frångår fastighet, skall därå sättas särskilt värde, som ej inräknas i mark- värdet.

Frångår anläggning, varom nu sagts, genom ägoutbytet fastighet, skall där ej annorledes åsämjes ersättning därför gäldas av ägaren av den fastighet, som tillägges anläggningen.

4%.

Kan bekvämare ägoanordning vinnas genom utbyte av ägoområden i andra fall än de, som omförmälas i 1 %, och träffa samtliga delägare å ömse sidor därom förening, eller äro ägoområden, vilkas utbytande ifrågasättes, i en äga— res hand, då må sådant utbyte, på sätt i 1 och 2 %% sägs, äga rum, där ej 'där— igenom åsidosättes vad i 23 kap. 6, 8 och 9 %% stadgas och de till utbyte ifrågasatta ägoområdena hava väsentligen lika uppskattningsinnehåll.

Hör ägoområde, som sådant utbyte avser, till fastighet, som på grund av in- teckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet, må utbytet icke

ske med mindre innehavare av sådan fordran eller rättighet lämnar medgivande därtill eller det är uppenbart, att utbytet icke kan lända honom till skada.

5 %.

Ägoutbyte företages efter skriftlig ansökan av fastighets ägare hos bygg— nadsnämnden och skall därvid vad i 22 kap. 3—5 %%, 6 % första och andra styckena, 7 och 8 %% samt 23 kap. 3 %, 4 % andra—fjärde styckena, 5, 14—17 och 22 %% stadgas äga motsvarande tillämpning.

6 %. Stad vare ock berättigad påkalla eller fullfölja ägoutbyte som i 1 % första stycket sägs, oavsett att den ej äger därav berörd fastighet, och äge stad att, för att dylikt ägoutbyte må kunna genomföras, ikläda sig förpliktelse att utgiva gottgörelse till delägare, som genom ägoutbytet eljest skulle lida förfång.

7 %.

I fråga om sättet för erläggande och fördelning av ersättningsbelopp, som jämlikt 3 % må tillkomma fastighets ägare, skall vad i lagen om expropriation stadgas angående expropriationsersättnings erläggande och fördelning äga motsvarande tillämpning.

8 %.

Sedan gränserna blivit utstakade och utmärkta och tiden för ägoområdenas tillträde bestämd samt alla till förrättningen hörande frågor i övrigt blivit av- gjorda, skall förrättningsmannen å sammanträde med vederbörande delägare till sökanden eller annan, som utses av delägarna, utgiva ett exemplar av samt— liga förrättningshandlingar emot bevis, som bilägges konceptakten, ävensom tillkännagiva att förrättningen är avslutad.

Delägare, som vill fullfölja talan mot förrättningen, har att inom tjugu da— gar från dess avslutande till ägodelningsdomaren ingiva sina till ägodelnings— rätten ställda besvär eller ock på eget äventyr avsända dem med posten så tidigt, att de före sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren tillhanda, och skall underrättelse härom av förrättningsmannen meddelas delägarna å det samman- träde, varvid förrättningen förklaras avslutad.

I övrigt skall vad i 23 kap. 18 % tredje—femte styckena stadgats äga mot- svarande tillämpning, dock att vad där sagts om Konungens befallningshavan- de skall hava avseende å beträffande stadgandet i tredje stycket ägodelnings- rätten och beträffande stadgandena i fjärde och femte styckena ägodelnings- domaren.

9 %.

Då tid till klagan över verkställt ägoutbyte gått till ända utan att förrätt- ningen klandrats, har ägodelningsdomaren, där anledning ej förekommer» till annat än att förrättningen är lagligen beskaffad, meddela fastställelse å för- 6—270874

rättningen, men hänskjute eljest frågan till ägodelningsrätten samt utsätte, så snart lämpligen kan ske, tid och ort för målets handläggning.

Innan ärendet av ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten avgöres, skall, där vid förrättningen sådant påyrkats eller ägodelningsdomaren eller ägodel- ningsrätten eljest så prövar nödigt, yttrande inhämtas från byggnadsnämnden.

Vad i 23 kap. 19 % fjärde—sjätte styckena, 20, 23 och 24 %% stadgas skall äga motsvarande tillämpning, dock att vad där sagts om Konungens befall- ningshavande skall hava avseende å ägodelningsdomaren eller ägodelnings- rätten.

10 %.

Ägoutbyte må ej mot delägares bestridande företagas eller fastställas beträf- fande område, som jämte annan ägare tillhörig fastighet eller fastighetsdel skall ingå i tomt, innan ett år förflutit från denna lags ikraftträdande eller, där tomtindelningen skett senare, från densammas fastställande eller innan det visat sig, huruvida angående inlösen av området förd talan, som anhängiggjorts inom nämnda tid av ett år eller var oavgjord, när ansökan om ägoutbytet gjor- des, föranleder områdets förenande i en ägares hand.

11 %.

' Vad i detta kapitel stadgas skall icke gälla, där fråga är om utbyte av ägor, som höra till skilda förvaltningsområden, utan skall i ty fall tillämpas vad i lagen om delning av jord å landet är stadgat, med iakttagande därav att Ko- nungens befallningshavande förordnar förrättningsman.

Om ägoutbyte i sammanhang med laga skifte stadgas i 29 kap.

12 %.

Bestämmelserna i detta kapitel skola ock gälla för samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, samt för område, för vilket Konungen förordnat jämlikt 21 kap. 1 %, att stadsplan eller general- plan skall upprättas eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser tillämpas, eller jämlikt 1 kap. 42 % av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse, att stadsplan skall upprättas eller särskilda föreskrifter iakttagas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande.

Finnes för område, som nyss sagts, ej byggnadsnämnd, skall vad i detta ka— pitel stadgats beträffande byggnadsnämnd äga motsvarande tillämpning å myndighet, som kan hava förordnats att fullgöra vad byggnadsnämnd eljest åligger. '

F öres för ort, som nu sagts, jordregister, skall ägodelningsdomaren om fast- ställelse av ägoutbyte underrätta överlantmätaren.

13 %.

. Vad i 22 kap. 22 % stadgas skall äga motsvarande tillämpning 5. mål, som i detta kapitel avses.

28 KAP.

Om klyvning av fastighet inom område, för vilket generalplan, stads- plan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser äro gällande.

1 %.

Klyvning av fastighet inom område, för vilket generalplan, stadsplan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser äro gällande, avser utbrytande av kvotde- lar av fastighet eller av område, som vid mätningsförrättning undantagits för delägarnas gemensamma behov eller lämnats oskiftat, och företages efter skrift- lig ansökan av delägare hos byggnadsnämnden.

Vid förrättningen skall vad i 22 kap. 3—5 %%, 6 % första och andra styckena, 7 och 8 %% samt 23 kap. 3 %, 4 % andra—fjärde styckena, 5, 14—17 och22 %% stadgas äga motsvarande tillämpning.

2 %.

De särskilda delarna av fastighet, som skall klyvas, skola med huvudsaklig hänsyn till det ändamål, vartill de enligt generalplan, stadsplan eller stadsbygg- nadsbestämmelser äro avsedda, uppskattas 1 penningar.

Byggnad, plantering eller annan sådan anläggning skall åsättas särskilt värde.

3 %.

I generalplan upptaget huvudtrafikområde och i stadsplan upptagen gatu- mark eller parkområde skola, där särskilda skäl ej till annat föranleda, un- dantagas från klyvning. '

I övrigt må vid klyvning undantag göras, där delägarna därom äro ense och förrättningsmannen prövar, att undantaget må ske, eller förrättningsmannen finner nödigt, att visst undantag göres.

För de i 23 kap. 10 % andra stycket angivna ändamål må servitut till för- män för en vid förrättningen utlagd ägolott läggas å annan sådan ägolott, dock allenast i den mån servitutet avser ett behov, som måste tillgodoses för att för- rättningen skall kunna utföras utan delägares förfång, samt servitutet ej län- der till avsevärt men för den fastighet, varå det lägges.

Vid förrättningen skall tillses, att varje ägolott kommer att äga rätt till nödig väg.

4 %.

Delägarna i fastigheten skola av densamma tillskiftas område, som så nära som möjligt i värde motsvarar den andel de i fastigheten äga, och skall i öv- rigt iakttagas, att vid uppdragande av skiljelinjerna mellan områdena huvud- sakligt avseende fästes vid generalplanen eller vid stadsplanen och dårå grun- dad tomtindelning samt att klyvningen i övrigt verkställes sålunda att general— planens eller stadsplanens och tomtindelningens genomförande i möjligaste måtto underlättas.

Vid utläggande av ägolott må ej bestämmelserna i 23 kap. 6, 8 och 9 %% åsidosättas.

Delägare må, där så prövas lämpligt, erhålla sina ägor i gemensam ägolott. Kan klyvning enligt bestämmelserna i detta kapitel ej ske, meddele förrätt- ningsmannen eller, där han biträdes av gode män, förrättningsmännen därom beslut.

5 %.

Delägare, som tillskiftas större del av fastigheten än han däri äger andel, skall för överskottet utgiva ersättning till övriga delägare i fastigheten.

Lag samma vare där å delägare tillskiftad mark finnes byggnad, plantering eller annan sådan anläggning, som i värde överstiger å delägaren belöpande an- del i fastighetens anläggningar.

Ej må klyvning så verkställas att den länder delägare till förfång. I fråga om sättet för erläggande och fördelning av ersättningsbelopp, varom nu sagts, skall vad i lagen om expropriation stadgas angående expropriations- ersättnings erläggande och fördelning äga motsvarande tillämpning.

6 %.

Är klyvning sökt och upplyses, att enligt domstols förordnande den fastig- het, ansökningen avser, skall utbjudas till försäljning för delägarnas samfällda räkning, skall med klyvningen anstå, till dess det visat sig, huruvida försälj- ning kommer till stånd.

' 7 %.

Vad i 27 kap. 8 och 9 %% stadgas skall äga motsvarande tillämpning vid för- rättning enligt detta kapitel.

Finnes för område, varå detta kapitel äger tillämpning, ej byggnadsnämnd, skall vad i detta kapitel stadgats beträffande byggnadsnämnd äga motsva- rande tillämpning å myndighet, som kan hava förordnats att fullgöra vad" byggnadsnämnd eljest åligger. F öres för område, som nu sagts, jordregister, skall ägodelningsdomaren om fastställelse av klyvning underrätta överlantmätaren.

8 %. Bestämmelserna i 22 kap. 22 % skola äga motsvarande tillämpning å mål, som i detta kapitel avses.

29 KAP. Om laga skifte.

1 %.

I stad må laga skifte äga rum allenast för att inom område, för vilket gene- ralplan, stadsplan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser ej äro gällande, utbryta kvotdelar av fastighet eller av område, som vid mätningsförrättning undantagits för delägares gemensamma behov eller lämnats oskiftat, och skola därvid, där ej i denna lag annorlunda stadgas, gällande bestämmelser om laga skifte av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Konungen må, där särskillda omständigheter sådant föranleda, medgiva om- delning av redan skiftad stadsjord, och äger Konungen i sammanhang där- med bestämma skifteslagets omfång ävensom meddela de föreskrifter i övrigt beträffande skiftet, som må finnas erforderliga.

2%.

Förordnande att verkställa laga skifte å stadsjord skall av Konungens be— fallningshavande meddelas :i stadens tjänst anställd mätningsman, där denne är lantmätare, så ock, ändoclk att han icke är lantmätare, där samtliga delägare i jorden i ansökningen om skiftet föreslagit honom till förrättningsman.

3 %.

Innan laga skifte å stadsjiord företages, skall förrättningsmannen om tid och ställe för första sammanträdet minst åtta dagar förut underrätta byggnads- nämnden.

4 %.

Utan hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts i den ordning, som i 3 kap. 1 % av lagen om delning av jord å landet sägs, må laga skifte å stadsjord företagas, där sanntliga delägare infinna sig eller av förrättnings- mannen blivit minst åtta da1gar förut bevisligen kallade till förrättningen samt fråga ej är om bestämmandle av gräns mot fastighet, som ej ingår i förrätt- ningen.

5 %.

Laga skifte å stadsjord må verkställas utan biträde av gode män, så Vitt icke är fråga om gränsbestämning, som i 4 % sägs, eller om ägoutbyte mellan stadsjord och jord å landet eller ock förrättningsmannen eller delägare finner biträde av gode män erforderligt.

Bestämmes under förrättmingens gång att gode män skola tillkallas, må. det ej verka rubbning av åtgärdl, som vidtagits därförinnan.

Gå.

Vid gradering av stadsjmrd skall hänsyn jämväl tagas till ägas användbar- het till byggnads-, upplags— eller hamnplats, torvtäkt, sten- eller mineralbrott, 'grus- eller lertäkt eller dylikt, som ej står i samband med ägans tjänlighet för jordbruk.

7%.

Äro angående delning av stadsjord i donationsbrev eller eljest särskilda fö— reskrifter meddelade, lände de till efterrättelse.

8 %. Laga skifte må ej äga rum å fastighet eller område av läge och beskaffenhet att företrädesvis ägna sig till byggnadsplats.

86 9 %. Besväras fastighet eller område av servitut, bestående av rättighet till skogs- fång och mulbete eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av fastig- hetens ägare servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes medföra nytta och kunna ske utan någons förfång. Rätt att erhålla utbrytning tillkomme ock ägaren av den fastighet, till vars förmån sådant servitut gäller, där det visas att servitutet äventyras.

I avseende å förrättning, som i första stycket omförmäles, äge vad i 20 kap. 6 och 9 %% av lagen om delning av jord å landet stadgas motsvarande till- lämpning.

10 %.

Innan förrättning, som avses i detta kapitel, fastställes, skall, där vid för— rättningen sådant påyrkats eller ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaren eljest så prövar nödigt, yttrande i ärendet inhämtas från byggnadsnämnden.

Beslut, varigenom fastställelse meddelats, må överklagas av byggnads— nämnden, som därav utan dröjsmål skall erhålla del.

11 %.

Ett exemplar av akt rörande förrättning, som avses i detta kapitel, skall av förrättningsmannen kostnadsfritt överlämnas till byggnadsnämnden att förva- ras under dess värd.

12 %.

Vad i detta kapitel stadgas för stad, skall ock gälla för samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, samt för om- råde, för vilket Konungen förordnat jämlikt 21 kap. 1 %, att generalplan eller stadsplan skall upprättas eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser tillämpas, eller jämlikt 1 kap. 42 % av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse, att stadsplan skall upprättas eller särskilda föreskrifter iakttagas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande.

Finnes för område, som nyss sagts, ej byggnadsnämnd, skall vad i detta ka— pitel stadgats beträffande byggnadsnämnd äga motsvarande tillämpning- å myndighet, som kan hava förordnats att fullgöra vad byggnadsnämnd eljest åligger.

30 KAP.

Om registrering av fastighet åvilande skyldighet att utgiva vissa kostnadsbidrag.

lå.

Dei fråga om fastigheter inom stad ägarna åliggande förpliktelser att till sta- den utgiva ersättning enligt 4 eller 14 kap. i denna lag skola för varje stad re- gistreras.

Registret skall så föras att för varje fastighet, som förpliktelse i nu ifråga— varande avseende åvilar, framgår det belopp, till vilket ersättningen blivit'be'i stämd, jämte den omfattning, i vilken ersättningen blivit erlagd, samt de tid- punkter, å vilka ogulden del av ersättningen skall erläggas, ävensom de övriga bestämmelser, som kunna vara angående ersättningen och dess gäldande med- delade.

25.

Magistraten förordnar på framställning av staden lämplig person att föra register, varom i 1 % sägs. Den närmare tillsynen över registerarbetet åligger magistraten.

Den, som för registret, skall hava skyldighet att utfärda bevis angående vad registret beträffande viss fastighet innehåller.

3 %. Finner stad eller enskild sakägare anledning till erinran mot registret eller eljest mot åtgärd av registerföraren, anmäle förhållandet hos magistraten, som i ärendet förordnar efter ty skäligt prövas.

4 %. Registrets uppläggande och förande skall bekostas av staden.

55.

Närmare föreskrifter angående uppläggandet och förandet av register, varom i detta kap. sägs, meddelas av Konungen.

Gå.

Bestämmelserna i detta kapitel skola ock gälla samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, samt för område, för vilket jämlikt 21 kap. generalplan eller stadsplan blivit fastställd.

31 KAP.

Om fastighetsregister.

lå.

För varje stad skall finnas ett fastighetsregister, bestående för tomterna av tomtbok och för övriga fastigheter inom staden (stadsägor) av stadsägobok.

Till fastighetsregistret skola föras tre bihang, benämnda bihang A, bihang" B, och bihang C, nämligen: .

tomtbildningslängd (bihang A), upptagande de tomter, vilka skola bildas, men beträffande vilka så ännu ej skett,

förteckning (bihang B) över. områden, som vid mätningsförrättning undan— tagits för delägares gemensamma behov eller vid dylik förrättning lämnats

oskiftade, så vitt ej sådant område skiftats mellan delägarna eller 1 sin helhet avstyckats, samt

förteckning (bihang C) över vägar, gator, torg och andra för allmän sam- färdsel avsedda områden samt parker och allmänna planteringar, ävensom så— dana vattenområden, som ej veterligen höra till en eller flera fastigheter en— skilt.

Tomtboken skall hava sådan uppställning, att den jämväl innehåller upp- gifter om beslut, innefattande fastställelse å eller ändring i stadsplan eller tomtindelning eller stadsbyggnadsbestämmelser eller motsvarande av Konun- gen jämlikt äldre lag meddelade byggnadsbestämmelser, ävensom om andra byggnadsbestämmelser, så vitt de icke äro föremål för inteckning efter vad om servitut är stadgat samt magistraten meddelat föreskrift om deras anmär- kande. Äro enligt generalplan med därtill hörande stadsbyggnadsbestämmel— ser eller enligt allmänna stadsbyggnadsbestämmelser föreskrifter meddelade angående användning av område, som ej ingår i stadsplan, eller har Konungen jämlikt äldre lag fastställt särskilda föreskrifter med avseende å byggnads- verksamhetens ordnande å sådant område, skall beslutet anmärkas i stadsägo- boken eller bihang B vid de fastigheter eller områden beslutet angår.

Föreskrift, som, efter vad ovan sägs, meddelas av magistrat, må lämnas antingen med avseende å visst slag av beslut eller för särskilt fall.

2 %. Alla fastigheter och områden, som upptagas i fastighetsregistret, skola med undantag av sådana icke utbrutna andelar i samfälligheter, som avses i 3 % sista stycket, jänwäl vara avfattade å en till registret hörande registerkarta.

3 %.

Med tomt förstås så väl av ålder bestående och enligt äldre lag i tomtbok införd tomt som ock tomt, som enligt denna lag införes i tomtboken.

Nybildad tomt skall, så snart den bildats, införas i tomtboken. I tomtboken skall införas område, som enligt gällande tomtindelning skall ut- göra tomt, där området blivit enligt bestämmelserna i 2 kap. av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad föremål för mätning samt. i fall området utgjorts av mark från flera särskilda fastigheter, rättens medgivande enligt 3 kap. av samma lag lämnats till i nämnda kapitel omförmäld åtgärd.

Tomt, som till följd av upphörande av eller ändring i stadsplan uteslutits ur tomtindelning, skall avföras ur tomtboken.

Lag samma vare angående del av tomt, sedan delen från tomten utbrutits. Andel för viss fastighet i samfäld mark varde, ändå att andelen ej är utbru- ten ur samfälligheten, vid registrering behandlad såsom stadsäga, så framt lag- fart beviljats å upplåtelse av andelen eller andelen på grund av mantalsfördel- ning eller annan dylik förättning ansetts såsom särskild fastighet.

4 %. Konungens befallningshavande förordnar på framställning av staden register- förare.

Med Konungens medgivande må flera städer förena sig om registerförare. Där stad till registerförare föreslagit i dess tjänst anställd mätningsman eller ledamot av magistraten, varde han därtill förordnad. Har annan person före- slagits, pröve Konungens befallningshavande, om registerföringen kan åt honom anförtros.

Föres fastighetsregistret av annan än i ägornätning kunnig person, vare sta- den skyldig bereda registerföraren tekniskt biträde vid de göromål, där sådant erfordras.

5 %. Till upprättande av registerkarta förordnar Konungens befallningshavande person, behörig att innehava befattning såsom mätningsman i stad; skolande därvid vad i 4 % sägs itillämpliga delar gälla.

6 %.

Registerkarta skall så vitt möjligt upprättas med ledning av förut befint- ligt kartmaterial.

Där ej staden eller enskild sakägare vill bekosta nymätning, skall för register— karta sådan mätning äga rum endast så. vitt karta helt och hållet saknas eller, vad angår område, som är uppdelat i flera tomtområden eller andra fastigheter, erforderlig ledning, ändå att karta över området i dess helhet finnes att tillgå, icke kan med lägre kostnad erhållas beträffande tomtområde av tomtindel- ningshandlingar samt i fråga om annan fastighet av vederbörande fångeshand- lingar. Område, för vilket karta saknas, må dock utan att nymätning sker avfattas å registerkartan, där det kan ske utan fara för osäkerhet eller oreda.

Nymätning för upprättande av registerkarta skall ske efter grafisk metod, där ej staden eller vederbörande sakägare vill bekosta mätning efter sifferme- toden.

7%.

Registerkarta må ej upprättas i mindre skala än att läget av de särskilda fastigheterna jämte deras beteckning kan dårå tydligt utmärkas, men i övrigt skall i fråga om bestämmandet av skalan avseende företrädesvis fästas därå, att kostnaden för kartan må kunna nedbringas så mycket omständigheterna med— giva; och må registerkarta kunna upprättas i olika skala för skilda delar av staden, där det prövas lämpligt; dock att det område, som ingår i tomtindelning, skall i sin helhet avfattas i samma skala, så vitt ej särskilda omständigheter annat föranleda.

8 %.

Förrättning för registerkartas upprättande må ej uppehållas av tvist om ägande- eller besittningsrätt, utan varde i avbidan på tvistens utgång vederbö- rande områden upptagna i enlighet med innehavet vid tiden för förrättningen, dock att område, varav tomt skall bildas, alltid skall å registerkartan upptagas såsom en enhet, ändå att särskilda delar ”därav äro i olika ägares hand.

95.

I samband med registerkartans upprättande skall förrättningsmannen upp- göra förslag till stadsägoområdets indelning i särskilda stadsägor, vilket för- slag underställes magistratens prövning.

, Vid fastighetsindelningens bestämmande skall såsom stadsäga anses område, som vid mätningsförrättning utlagts såsom särskild fastighet eller som eljest i ägarens hand må anses såsom särskild fastighet, så ock varje stadsägoområde i övrigt; skolande förty, där område, varom nu är fråga, tillhör flera, de där var för sig äga viss å marken bestämd ägovidd, eller där viss ägovidd av dylikt om- råde är särskilt intecknad eller eljest särskilt häftar för fordran eller annan rät- tighet, varje sådan del anses såsom en stadsäga.

Där flera områden enligt handlingarna vid mätningsförrättning höra till sam- ma fastighet eller eljest av ålder ansetts tillhopa utgöra en fastighet, skola dessa områden upptagas såsom en stadsäga, så vitt de äro i en ägares hand och icke äro särskilt intecknade eller eljest särskilt häfta för fordran eller annan rät- tighet.

Områden, hörande till järnväg, å vilken lagfart i särskild ordning beviljats eller som tillhör .staten, skola utgöra en stadsäga, även om de ligga åtskilda å marken.

Områden, som innehavas, det ena med äganderätt och det andra med ständig besittningsrätt, eller av skilda ägare upplåtits under sådan besittningsrätt, må icke, även om de ligga intill varandra samt äro i en innehavares hand, utgöra en stadsäga.

Har kronan, staden, allmän inrättning eller stiftelse, innan fastighetsindelnin- gen blivit bestämd, gjort framställning att något densamma. tillhörigt område uppdelas i flera stadsägor, må delning ske i enlighet med den framställning, där ej området upplåtits under ständig besittningsrätt eller hör till järnväg.

10 %.

I fastighetsregistret upptages såsom en enhet:

1) varje tomt; 2) varje fastighet, som vid den fastighetsindelning, varom förmäles i 9 %, be- stämts skola utgöra särskild stadsäga, härunder inbegripen jämväl sådan andel för viss fastighet i samfälld mark, som vid registrering skall behandlas såsom stadsäga ;

3) område, som vid fastighetsindelningen sammanförts med annat område till en stadsäga men sedermera i sin helhet utbrutits eller avstyckats för att bilda en stadsäga för sig;

4) varje stadsäga, som uppkommer genom sammanläggning av stadsägoenhet eller del därav med annan stadsägoenhet eller del därav; .

5) varje område, som enligt 3 % fjärde eller femte stycket avförts ur tomt- boken eller iett sammanhang avstyckats från flera stadsägoenheter, för vilka 'det varit samfällt, eller blivit avfört ur bihang C, såvida ej området skall sam-

manläggas med förut registrerad enhet eller, i först nämnda två fall, skall ut— läggas till gata eller dylikt;

6) varje ej förut såsom enhet registrerat område, det där förvärvats för järn- väg, å vilken lagfart i särskild ordning beviljats eller som tillhör staten, utan så är att annat till samma järnväg hörande område redan finnes såsom en enhet upptaget i stadsägoboken;

7) för tomt efter fastighetsregistrets första uppläggande utbruten andel i sam- fälld mark.

Där område, som under 5) eller 7) avses, vid tiden för dess införande i fastig- hetsregistret tillhör flera, som var för sig äga viss å marken bestämd lott, skall dock varje lott anses såsom en enhet, och skall vad sålunda stadgats äga mot— svarande tillämpning, där viss ägovidd av område, som nu sagts, vid tiden för införandet i fastighetsregistret är särskilt intecknad eller eljest särskilt häftar , för fordran eller annan rättighet.

11 %.

Fastighet skall upptagas i fastighetsregistret under särskild registerbeteck- ning. Sådan beteckning åsättes av magistraten.

12 %.

Sedan fastighetsregistret blivit upplagt, har registerföraren att skyndsamt hos den i 14 % omförmälda kommission, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, Konungens befallningshavande och magistraten därom göra anmälan.

Magistraten kungöre ofördröjligen anmälan i allmänna tidningarna samt i den eller de ortstidningar, vari kommunala meddelanden för staden intagas.

13 %.

Förändringar i fastighetsindelning och registerbeteckningar skola införas i fastighetsregistret och utmärkas å registerkartan.

14 %.

Arbetet med fastighetsregistrets första uppläggande skall stå under överin- seende av en kommission, benämnd fastighetsregisterkommissionen, bestående av tre personer, vilka utses av Konungen. Kommisionen har särskilt att över- vaka, att ej arbetet med registerkartans upprättande och registrets upplåggande fördröjes.

Kommissionen har ock att övervaka registrets förande, intill dess överinse- endet över registret övertages av annan myndighet.

Sedan arbetet med registrets uppläggande blivit i huvudsak avslutat för rikets städer ävensom övriga samhällen, för vilka fastighetsregister upplägges efter de för stad meddelade bestämmelser, skall överinseendet från kommissionen över- tagas av byggnadsstyrelsen. . Den närmare tillsynen å arbetet åligger för Varje stad dess magistrat.

15 %.

Vad om magistrat i detta kapitel sägs gälle i Stockholm för överståthållar— ämbetet och för stad, som lyder under landsrätt, för Konungens befallningsha- vande, som äger att erhålla nödigt bistånd av stadsstyrelsen.

16 %.

Närmare föreskrifter angående uppläggandet och förandet av fastighetsre- gistret meddelas av Konungen.

1.7 5.

Vad i detta kapitel stadgas angående stad, som lyder under landsrätt, skall, där Konungen därom förordnar, äga motsvarande tillämpning i avseende å sam- hälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakt— tagas.

I fall, då kostnaden för fastighetsregistrets första uppläggande helt bestrides av statsmedel, äge Konungens befallningshavande, utan iakttagande av före— skrifterna i 4 %, utse förrättningsman för upprättande av registerkarta.

För samhälle å landet vare överlantmätaren registerförare, så framt ej sam— hället förklarat sig vilja bekosta registerföringen.

Sedan fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser upplagts för samhälle, skall, där så ej förut skett, fastighet eller område, som ingår i samhället, uteslutas ur jordeboken. För åtgärdens vidtagande har registerfö- raren att göra anmälan hos Konungens befallningshavande. Uteslutande ur jordeboken verkar ej rubbning beträffande fastighet tillkommande rättigheter och förmåner eller fastighet påvilande utskylder, besvär och dylikt.

18 %.

Anser samhälle eller enskild sakägare sin rätt vara förnärmad genom beslut, som jämlikt detta kapitel meddelats av magistraten, Konungens befallnings- havande eller fastighetsregisterkommissionen, äge däröver anföra besvär i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks be- slut är bestämd.

Över kommissionens beslut föres klagan hos Konungen. Finner någon anledning till erinran i fråga om åtgärd av registerföraren, göre anmälan däromhos den myndighet, som har den närmare tillsynen å registret.

19 %.

I stad ävensom i köping, som utgör egen kommun och för vilken fastighets- register skall föras enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall fastighets- registret uppläggas och föras på samhällets bekostnad.

Till de med registrets första uppläggande förbundna kostnader må dock så— dant samhälle efter ty särskilt förordnas erhålla bidrag av statsmedel.

Stad, som lyder under landsrätt, ävensom köping, som nyss sagts, skall ej svara för kostnad för uppgifter, vilka för registret lämnas av 'den, som för fastighetsboken, eller av vederbörande häradsskrivare eller landskontor.

Är överlantmätaren registerförare för köping, som utgör egen kommun, skall registerföringen ske på statsverkets bekostnad.

20 %.

Har för socken eller annat större område, som lagts till stad, före överflytt— ningen upprättats fastighetsregister efter de för landsbygden gällande före- skrifter, må med Konungens medgivande fastighetsregister för området i enlig— het med samma föreskrifter fortfarande föras av överlantmätaren under viss, av Konungen tillika bestämd tid, dock ej över tio år från det överflyttningen ägde rum, och skall av Konungen på grund av motsvarande stadgande i äldre lag lämnat medgivande jämväl efter denna lags ikraftträdande lända till efter— rättelse.

32 KAP.

Allmänna föreskrifter.

1 %.

Skall mark avstås eller lösas enligt denna lag eller skola ledningar avstås eller lösas enligt 12 kap. 2 % eller byggnad lösas enligt 12 kap. 5 % sista stycket eller skall rätt, som i 12 kap. 1 % andra stycket eller 8 % samma: kap. omförmäles, lösas, skall vad nedan i 2—13 %% stadgas jämte bestäm- melserna i 2, 3 och 13—22 %%, 23 % andra—femte styckena, 24—37 åå, 38 % första och tredje styckena, 39, 41—45, 47—67 och 71—74 %% i lagen om expropriation i den mån samma bestämmelser ej strida mot vad i denna lag stadgas lända till efterrättelse.

.Vid expropriation enligt 3 kap. 3 % och 12 kap. 5 % skola 4 och 5 %% lagen om expropriation samt vid expropriation enligt 3 kap. 3 % eller 12 kap. 1 % första stycket 78 och 79 %% i sistnämnda lag äga motsvarande tillämpning.

2 %.

Beträffande fastighet, som må lösas, må ock inlösen ske av särskild rätt, som med avseende å fastigheten gäller.

Fastighet eller särskild rätt till fastighet må lösas ändock att den tillkommer kronan.

3 %. ,

För fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskilling, motsvarande fa— stighetens värde. Exproprieras en del av fastighet och lider återstoden skada eller intrång på grund av expropriationen, skall ersättning därför gäldas. Upp- kommer eljest på grund av expropriationen skada för ägaren, skall ock sådan skada ersättas.

Är den exproprierande på grund av åtagande eller av annan anledning pliktig vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande av skada eller intrång, var- de expropriationsersättningen därefter jämkad. Innebär sådant åtagande utfä- stelse av servitut till förmån för fastighetsdel, som ej exproprieras, och sker ej

expropriationen för kronans, stadens, samhällets eller kommunens räkning, må, om fastighetsdelens ägare det yrkar, hänsyn icke tagas till utfästelsen, utan att den gjorts i sådan form, att inteckning för servitut kan meddelas. Expropriationsersättning skall bestämmas i penningar att utgå på en gång.

4 %.

Vid bestämmande av ersättning för fastighet, som exproprieras, må hänsyn icke tagas till den förändring i värdet därå, som uppstår allenast till följd av generalplanens eller stadsplanens fastställande eller genomförande.

Vad nu sagts äger ej tillämpning vid expropriation enligt 11 kap. eller 12 kap. 6 eller 7 % eller enligt 9 % samma kap. av del av tomtområde, varav sär- skilda delar äro i olika ägares hand.

5 %. Exproprieras en del av enifastighet och föranleder expropriationen nytta för återstående delen av fastigheten, skall expropriationsersättning gäldas endast i den mån den överstiger nyttan.

6 %.

Finnes å gatumark eller parkområde byggnad, stängsel eller plantering eller annat, som till marken hör och lösas skall, bör särskilt värde sättas å själva mar- ken, och skola, där ej all mark, som uppskattas, prövas hava lika värde, de sär- skilda värdena utsättas.

7%.

Vid bestämmande av expropriationsersättning för i 12 kap. 3 % omförmäld mark skall hänsyn tagas till stadens, samhällets eller kommunens rätt att för samfärdsel utnyttja marken. Ej må kostnad, som staden, samhället eller kom- munen nedlagt å vägens iordningställande, föranleda förhöjning av ersättnings- beloppet. '

8 %.

Har efter generalplanens eller stadsplanens antagande kostnad nedlagts å fastigheten i uppenbar avsikt att höja expropriationsersättningen, må genom sådan kostnad åstadkommen förökning av fastighetens värde icke tagas i be— räkning vid ersättningens bestämmande.

95.

Vad i 3—8 %% stadgas om fastighet äge motsvarande tillämpning beträffande särskild rätt till fastighet, som avstås på grund av expropriation.

10 %.

_Där enligt denna lag skall av stad, samhälle eller kommun lösas en del av fastighet och ersättning för skada och intrång å en återstående del skulle uppgå till två tredjedelar av den delens värde, eller särskild rätt till fastighet och ersättningen skulle motsvara två tredjedelar av värdet å fastigheten, äge

staden, samhället eller kommunen lösa det område, som lider sådant men eller utgör föremål för rättigheten. Kostnaden för åtgärd, som i 3 % andra stycket avses, varde inräknad i ersättning, som nu är sagd. Området skall värderas av expropriationsnämnd, varefter rätten har att giva besked, huruvida området må lösas, och skall vad i 54 % första stycket andra punkten i lagen om expro- priation stadgas äga motsvarande tillämpning.

Jämväl i annat fall än i första stycket sägs äge stad, samhälle eller kommun att i samband med lösen av del av fastighet lösa tomtdel, som kan av fastig- heten återstå.

Vad ovan i denna % stadgas skall ej äga tillämpning vid expropriation enligt 12 kap. 6 eller 7 % eller enligt 9 % samma kap. av del av tomtområde, varav särskilda delar äro i olika ägares hand.

11 %.

Ersättning för skada, som i 3 % första stycket sista punkten sägs, skall be- stämmas av rätten.

Vad i detta kap. och lagen om expropriation stadgas beträffande expropria- tionsersättning skall ock äga tillämpning å ersättning för skada, varom nu sagts.

12 å. .

Konungens befallningshavande skall för en tid av tre kalenderår till ordfö- rande i nämnder för expropriation inom länet enligt denna lag utse en i prak— tiska värv förfaren och med förhållandena i städerna och samhällena inom länet Väl förtrogen man ävensom förordna ersättare för denne. För Stockholms stad skola ordförande och ersättare enligt vad nu är sagt utses av överståt— — hållarämbetet.

13 5.

I övrigt skola följande särskilda bestämmelser iakttagas:

1. Till förfång för innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar, må ej löseskilling för fastighet eller, om endast en del av fastigheten expro- prieras, ersättning för skada och intrång å den återstående delen och ej heller ersättning för upplåtelse av särskild rätt till fastigheten sättas lägre än till värdet, även om ägaren mindre begärt, och äge förty ej rätten i fall som nu sagts på den grund, att ersättning bestämts till högre belopp än 'den till ersätt- ningen berättigade i målet yrkat, jämka ersättningen, utan meddele besked, som i 45 % sista stycket i lagen om expropriation stadgas, och vare lag, som i nämnda stycke sägs. .

2. Vad i 50 % första stycket i lagen om expropriation stadgas angående ex- propriationsrättens förverkande utgöre ej, där expropriationsrätt omedelbart följer av bestämmelse i denna lag, hinder för den expropriationsberättigade att anhängiggöra ny talan om inlösen av marken.

3. Har ägare av del i tomtområde anhängiggjort talan om lösen av åter— stoden av området, vare ägare av annan del i området, som vill lösa, berättigad att utan ny stämning föra talan därom i rättegången. I dylikt mål skola vid val av nämnd de ledamöter av nämnden, som skola väljas av parterna, utses av

alla delägarna i området gemensamt eller, om de ej kunna om valet enas, av rätten, och skall nämnden uppskatta samtliga de delar av området, som äro i olika delägares hand, och å envar sådan del sätta särskilt värde.

4. I fall, somi 3 kap. 4 % och 12 kap. 9 % avses, må ansökan om stämning jämväl göras av markens ägare, och äge i ty fall vad i 52 % lagen om expropria- tion stadgas motsvarande tillämpning.

5. Uppkommer i mål angående inlösen av mark enligt denna lag tvist om rätt eller plikt att lösa den mark, varom fråga är, "döme rätten därom, och skall därefter, där ej fall som i 6 punkten sägs föreligger, nämnd tillsättas. Emot sådant rättens beslut må talan särskilt fullföljas i den ordning, som för talan mot slutligt utslag är stadgad, och vile emellertid rättegången i övrigt. Kom- mer i mål, som nu är sagt, lösen ej till stånd, gälle om parts skyldighet att ersätta kostnad för rättegången vad i allmän lag är därom stadgat.

6. Skall mark eller ledning enligt denna lag avstås utan ersättning, då skall nämnd ej sättas, och vare, sedan rättens utslag vunnit laga kraft, så ansett som hade expropriationsersättning å behörig ort nedsatts.

14 %. Förbud mot nybyggnadsföretag eller annan åtgärd enligt 3 kap. 1 och 2 åå, 6 kap.. 8 %, 10 kap. 1—3 och 6 åå, 20 kap. 1 och 2 %% samt 21 kap. 1 och 4 %% skola genom byggnadsnämndens eller byggnadsinspektörens försorg offentlig- göras genom kungörelse i församlingens kyrka och införande i tidning, som i 2 kap. 6 % sägs.

15 %.

Skall enligt generalplan eller stadsplan samfärdselled anordnas till eller ge- nom trafikområde eller säkerhetsområde, och kunna staden, samhället eller kommunen och den, som förfogar över området, ej enas om de åtgärder, som i anledning därav böra vidtagas, eller om gäldande av kostnaden därför, äge Konungen därom förordna.

16 %.

Har i gata anordnats underjordisk avloppsledning, vare ägare av fastig- het vid gatan, där han fullgör vad i 14 kap. 10 % stadgas, berättigad att för avloppet från fastigheten erhålla anslutning till sådan avloppsledning.

Är i gata nedlagd staden, samhället eller kommunen tillhörig ledning, som är avsedd att inom fastigheterna vid gatan tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft, vare ägare av fastighet vid gatan berättigad att på de i staden, samhället eller kommunen för sådan gata i allmänhet gällande villkor erhålla förbindelse med sådan ledning.

17 %. Vad i denna lag sägs om ägare av mark eller tomt skall ock gälla om 'den, som innehar mark eller tomt under sådan besittningsrätt, som enligt lag är att- hänföra till fast egendom.

18 %.

Till nybyggnad är att hänföra ej blott uppförande av helt ny byggnad utan även till—, på- eller ombyggnad av befintlig byggnad, dess inredande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden förut varit an- vänd, så ock andra förändringar i avseende å byggnads inredning av den ge- nomgripande beskaffenhet att de kunna anses jämförliga med ombyggnad. Därest sådan förändring av befintlig byggnad, varom ovan nämnts, är såväl i och för sig som i förening med annat arbete av enahanda beskaffenhet, som må hava å byggnaden utförts under de närmast föregående två åren, av ringa om— fattning i förhållande till byggnadens värde, skall å dylik förändring icke till- lämpas vad i 3, 10, 13 och 14 kap. finnes stadgat om nybyggnad.

19 %. Byggnadsmark, som icke tagits i anspråk för bebyggande, skall av inneha- varen hållas i vårdat skick.

Byggnadsnämnden äge förelägga innehavaren att inhägna sådan mark, där så prövas nödigt.

20 %.

Byggherre, som själv vill utöva ledning av byggnadsarbete och är därtill be- hörig, enligt vad i 17 kap. 27 % sägs, vare ansvarig för arbetets utförande.

Byggherre, som uppdrager ledningen åt annan person, skall före arbetets bör— jan till byggnadsnämnden eller byggnadsinspektören avlämna skriftlig förkla— ring av arbetsledaren, att han under ansvarsförpliktelse åtager sig uppdraget. Därest sådan byggherre vid arbetets utförande sätter sig mot iakttagande av bestämmelserna i denna lag eller gällande byggnadsordning eller vad i övrigt kan vara angående arbetets utförande föreskrivet, har arbetsledaren att hos byggnadsnämnden eller byggnadsinspektören skriftligen anmäla förhållandet; och stånde därefter byggherren själv det ansvar, hans berörda förfarande kan medföra.

21 %.

1 mom. Vidtager någon åtgärd, varom i denna lag eller byggnadsordning förmäles, utan att hava erhållit byggnadsnämndens eller byggnadsinspektörens tillstånd, där sådant erfordras, eller underlåter han att ställa sig till efterrät— telse vad i byggnadsordningen eljest kan vara stadgat för rätt att vidtaga dylik åtgärd, eller underlåter någon att vid utförande av arbete följa fastställda rit- ningar eller av byggnadsnämnden eller byggnadsinspektören meddelade före- skrifter, böte från och med tjugufem till och med femtusen kronor och vare dessutom skyldig att undanrödja eller ändra det utförda, om byggnadsnämnden eller byggnadsinspektören finner nödigt sådant förordna.

F örlägges byggnad i annat höjdläge-än det å vederbörlig karta för nybygg- nad eller genom byggnadsnämndens eller byggnadsinspektörens försorg å mar- ken utmärkta, stånde ägaren själv den skada, som vid framtida ändring av ga- tans höjdläge kan följa av berörda förfarande.

2 mom. Företages nybyggnad eller annan åtgärd i strid mot förbud, som meddelats i eller på grund av föreskrift i denna lag, vare straff, som i 1 mom. sägs. Överexekutor äge därjämte till rättelse i vad olagligen skett meddela handräckning; och gälle därom enahanda bestämmelser, som för det i 191 & ut— sökningslagen avsedda fall äro stadgade.

Ansökan om handräckning, som här avses, må göras av allmän åklagare eller av byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör. Är ansökan gjord av all- män åklagare eller byggnadsinspektör, och äskar utmätningsmannen, att kost- nad för förrättningen skall förskjutas, må det ske av allmänna medel.

3 mom. Till böter enligt denna lag eller byggnadsordning må icke dömas, om å förseelsen följer straff enligt allmän lag.

4 mom. Böter, som nu sagts, så ock vite, som på grund av föreläggande en- ligt denna lag eller byggnadsordning ådömas, tillfalle det samhälle eller den kommun, där förseelsen ägt rum.

5 mom. Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller vite, som här av- ses, skola dc förvandlas enligt allmän lag.

22 %.

1 mom-. Förseelse mot denna lag eller mot byggnadsordning åtalas hos polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare, eller, där sådan icke finnes, vid allmän domstol. I fråga om klagan över domstols eller poliskammares beslut gälle vad i allmänhet är angående besvär i brottmål för- ordnat.

2 mom. Förseelse åtalas av allmän åklagare; ägande byggnadsnämnden Ock att för särskilt fall förordna åklagare.

23 %.

1 mom. Över byggnadsnämnds eller byggnadsinspektörs enligt denna lag eller gällande byggnadsordning meddelade beslut må besvär anföras hos Ko- nungens befallningshavande inom trettio dagar efter det klaganden av beslutet erhållit del.

Protokoll över byggnadsnämnds eller byggnadsinspektörs beslut i ärende angående tomtindelning skall, där beslutet icke blivit av drätselkammare eller motsvarande myndighet godkänt, inom fjorton dagar efter det beslutet fattats tillställas myndigheten, som äger att för bevakande av stadens, samhällets el- ler kommunens rätt överklaga beslutet; och vare för staden, samhället eller kom- munen tid för klagan räknad från det delgivning sålunda skett.

Vad i andra stycket stadgas skall i tillämpliga delar även gälla ägare av mark, vilken ingår i indelningen, där byggnadsnämndens eller byggnadsin— spektörens beslut icke blivit av honom godkänt. Är markägare ej boende inom riket eller är hans vistelseort okänd, skall han av beslutet anses hava erhållit del, när byggnadsnämnden eller byggnadsinspektören därom infört kungörelse i tidning, som i 2 kap. 6 % sägs. .

2 mom. Över beslut, som Konungens befallningshavande meddelat på bc- svär över byggnadsnämnds eller byggnadsinspektörs beslut eller eljest på grund

av denna lag eller gällande byggnadsordning, må besvär anföras hos Konungen inom tid, som i allmänhet är lbestämd för överklagande av förvaltande myndig— heters och ämbetsverks beslutt.

24 %.

1 mom. Den allmänna uppisikten över stadsbyggnadsväsendet jämte det där- till hörande mätningsväsendiet och fastighetsregistret tillkommer byggnads- styrelsen, som äger att i hithörande ämnen meddela erforderliga föreskrifter, modeller, formulär, råd och anvisningar.

;? mom. Konungens befalllningshavande har att, var inom sitt län, öva till- syn över stadsbyggnadsväsemdet i vad på Konungens befallningshavande en- ligt denna lag ankommer; och åligger det Konungens befallningshavande i så- dant avseende bland annat:

att övervaka, att denna lag, gällande generalplaner, stadsplaner, stadsbygg- nadsbestämmelser och byggmadsordningar samt övriga föreskrifter angående stadsbyggnadsväsendet noggrant efterlevas;

att tillse, att stad och samlhälle eller annat område på landet i mån av behov förses med generalplan, stadlsplan, stadsbyggnadsbestämmelser och byggnads- ordning av lämplig beskaffemhet;

att tillse, att byggnadsnämnden byggnadsinspektörer och andra lokala myn- digheter, som med plan- 00111 byggnadsväsendet hava. befattning, med nit och omsorg fullgöra sina åligga-Inden; samt

att göra de framställningar och förslag till föreskrifter eller åtgärder. var— till förhållandena giva anledning.

Konungens befallningshavande skall till sitt biträde hava länsarkitekt. dock att vad sålunda stadgats ej har avseende å överståthållarämbetet.

25 5.

Inom varje stad skall finnas ett efter behovet avpassat antal gode män, minst två. Valda för en tid av sex år av stadsfullmäktige. Avgår god man under den tid, för vilken han utsetts, mnställes fyllnadsval; och skall den sålunda valde tjänstgöra den tid, som för (den avgångne återstått.

lnnan god man inträder i tjänstgöring, skall han inför Konungens befall- ningshavande eller domstol eller inför domaren eller ägodelningsdomaren av— lägga den i 2 kap. 8 % i lagen om delning av jord å landet stadgade ed.

Magistraten åligger att, då tid, för vilken god man utsetts, går till ända eller god man eljest avgår eller behov av ökat antal gode män yppar sig, föranstalta om val ävensom att lämna uppgift å de valda gode männen till vederbörande lantmätare och stadsmätning-sman samt, i fråga om stad, som lyder under lands- rätt, till ägodelningsdomaren.

26 %.

Rådhusrätt, där sådan finnes, vare ägodelningsrätt i stad. Den lagfarne ledamot i rådhusrätten, som därtill utses, skall vara ägodel— ningsdomare. Äro flera avdelningar av rådhusrätten, skall ägodelningsdoma- ren alltid vara ledamot av avdelning, vid vilken jorddelningsmålen skola upp- tagas.

I annan stad än nu sagts består ägodelningsrätten av ägodelningsdomaren i den domsaga, vartill staden hörer, jämte tre ägodelningsnämndemän. Ägodelningsnämndemännen, som böra vara allmänt betrodda och med ortens förhållanden väl förtrogna män, skola vara valbara till nämndemansbefattning vid häradsrätt i domsagan samt ej hava uppnått sextiofem års ålder. Ägodelningsnämndemän utses för sex år, till ett antal av sex för varje dom- saga. Avgår ägodelningsnämndeman under tjänstgöringstiden, skall val avse återstående del av samma tid. Val äger rum inför ägodelningsdomaren. Valet verkställes genom valmän, som på föranstaltande av ägodelningsdo- maren utses av stadsfullmäktige i de till domsagan hörande städerna. För stad med 500 invånare och därunder utses 1 valman » » över 500 t. o.m. 1,500 invånare 2 valmän » 1,500 w 3,000 .. 3,000 » 4,500 » o. s. v. efter samma beräkning för överskjutande folkmängd. Ersättare utses till samma antal som valmän. Beträffande val av ägodelningsnämndemän skall i övrigt vad i 21 kap. 4 % av lagen om delning av jord å landet finnes stadgat äga tillämpning. Vad i 21 kap. 5—7 och 9 %% av lagen om delning av jord å landet stadgas om ägodelningsnämndeman för jorddelningsmål å landet skall äga motsvarande tillämpning beträffande ägodelningsnämndeman för jorddelningsmål i stad.

GDL

.p—

27 %.

Vad i 25 och 26 %% stadgats skall ock gälla samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, samt för område, för vilket Konungen förordnat jämlikt 21 kap. 1 %, att generalplan eller stads- plan skall upprättas eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser tillämpas, eller jämlikt 1 kap. 42 % av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse, att stadsplan skall upprättas eller sär- skilda föreskrifter iakttagas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande.

28 %.

De åligganden, vilka enligt denna lag tillkomma magistraten, skola tillhöra i Stockholm överståthållarämbetet, i stad, där magistrat ej finnes, den för sta- den särskilt tillsatta styrelse och i samhälle eller kommun på landet dess kom— munal- eller municipalnämnd; dock att i Stockholm magistraten enligt 19 kap. 2 % utser ledamöter och ersättare i byggnadsnämnd och avgiver i 4 % av samma kap. omförmält yttrande. Vad enligt 3 kap. 5 %, 8 kap. 9 % och 13 kap. 6 %, samt 30 kap. 2 och 3 %% åligger magistraten ankommer i stad, där magistrat ej finnes, och i samhälle eller kommun på landet på Konungens befallningshavan- de. Magistratens åliggande enligt 16 kap. 2 % skall i stad, samhälle eller kom- mun, som sist omförmälts, ankomma på byggnadsnämnden eller byggnads- inspektören.

I stad, där stadsfullmäktige ej finnas, skall allmän rådstuga och i sam- hälle eller kommun på landet, som avses i 21 kap. 5 % första stycket, den myndighet, som utövar samhällets eller kommunens beslutanderätt, äga den be- fogenhet, som enligt denna lag tillkommer stadsfullmäktige. .Val av gode män enligt 25 å och av valmän enligt 26 % för område å landet, varom i 27 % sägs, skall förrättas å kommunalstämma av de inom området mantalsskrivna, i kom— munens allmänna angelägenheter röstberättigade.

Vad i denna lag sägs om drätselkammare skall för samhälle, där drätsel- kammare ej finnes, gälla den myndighet, åt vilken blivit uppdraget att hand- lägga ärenden av det slag, varom fråga är.

29 %.

För samhälle eller område på landet, varom i 21 kap. 5 % första stycket sägs, skall vid tillämpning av denna lag iakttagas:

att de två ledamöter och ersättare i byggnadsnämnden, vilka enligt 19 kap. 2 % skola utses av magistraten, skola utses av Konungens befallningshavande, som dock, där enligt vad i 21 kap. 7 5 2 mom. sägs antalet ledamöter är tre, utser en av dem jämte ersättare för denne, börande de av Konungens befall- ningshavande utsedda ledamöterna och ersättarna, såvitt möjligt, vara lag— farna; , ' -. _;

att, därest inom samhälle icke finnes hälsovårdsnämnd, det förslag å leda— mot och ersättare i byggnadsnämnden, vilket enligt 19 kap. 2 % skall avgivas av hälsovårdsnämnden, i stället skall uppgöras av samhällets beslutande myn- dighet; samt

att, där byggnadsnämnd består av tre ledamöter, ärende ej må företagas till avgörande, där ej de tre ledamöterna eller ersättare för dem äro tillstädes.

30 %.

De närmare föreskrifter, som erfordras i fråga om tillämpningen av denna lag, meddelar Konungen.

F ö r s 1 a g till Lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av stadsbyggnadslagen.

1 %. Den nu antagna stadsbyggnadslagen skall jämte vad här nedan stadgas träda i kraft den 1 januari 193 Byggnadsnämder och byggnadsinspektörer skola enligt bestämmelserna i stadsbyggnadslagen utses så tidigt, att de nämnda dag kunna träda i utövning av sina åligganden.

Byggnadsordning, avsedd att träda i kraft nämnda. dag, må jämväl dess— förinnan antagas och fastställas.

Val av gode män och ägodelningsnämndemän så ock de åtgärder, som eljest erfordras för inrättande enligt den nya lagen av ägodelningsrätt i stad, där rådhusrätt finnes, må efter ty Konungen bestämmer kunna äga rum innan den nya lagen i övrigt trätt i kraft.

Vad i lag eller särskild författning är emot stadsbyggnadslagen stridande skall efter sagda lags ikraftträdande upphöra att gälla.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum. som ersatts med bestämmelse i stadsbyggnadslagen, skall sådan bestämmelse i stäl- let tillämpas.

2 %.

Stadsplan eller tomtindelning, som av ålder består eller före stadsbyggnads— lagens ikraftträdande blivit fastställd, skall fortfarande lända till efterrättelse, intill dess ändring däri göres i den ordning, som i sagda lag stadgas.

Vad nu är sagt om stadsplan och tomtindelning skall i tillämpliga delar även gälla särskilda bestämmelser med avseende å sättet för byggnadskvarterens användande, å vilka bestämmelser efter stadsbyggnadslagens ikraftträdande skall tillämpas vad i stadsbyggnadslagen stadgas angående stadsbyggnadsbe- stämmelser.

3 %.

Hava för byggnadskvarter erforderliga bestämmelser angående kvarterens utnyttjande ej blivit av Konungen fastställda, skall förslag till sådana bestäm— melser så snart ske kan uppgöras och senast inom fem år sedan stadsbyggnads- lagen trätt i kraft hava i vederbörlig ordning underställts Konungens pröv— ning.

Hava för visst område stadsbyggnadsbestämmelser icke på sätt nu sagts och inom sålunda stadgad tid blivit underställda Konungens prövning, må inom området nybyggnad icke företagas eller tomtbestämning verkställas förr— än sådana bestämmelser för området fastställts, dock må Konungens befall— ningshavande, då synnerliga skäl därtill äro, i särskilt fall medgiva tillstånd till nybyggnads uppförande eller tomtbestämnings verkställande.

Är område helt eller till större delen på ett bestående sätt bebyggt, må Konungen kunna medgiva anstånd med stadsbyggnadsbestämmelsers upprät— tande utöver tid, som ovan sagts.

4 %.

Så snart ske kan efter stadsbyggnadslagens utfärdande-och senast inom ett år efter dess ikraftträdande skall förslag till ny byggnadsordning, i enlighet med sagda lag och med iakttagande av vad i denna lag stadgas, hava upprät- tats och underställts Konungens prövning beträffande stad ävensom samhälle eller område å landet, där byggnadsordning jämlikt stadsbyggnadslagen skall finnas.

Har förslag till ny byggnadsordning icke inom ovan nämnd tid under- ställts Konungens prövning, må Konungen, efter att hava berett vederbörande myndigheter eller sakägare ttillfälle att avgiva yttrande, fastställa byggnads- ordning.

5 %.

Hava icke för visst områdle på sätt i 3 % sägs stadsbyggnadsbestämmelser blivit fastställda, skola i byggnadsordningen i särskilt kapitel intagas före- skrifter, som svara mot de sttadsbyggnadsbestämmelser, som skola för området finnas.

Vid upprättande av föreskrifter i byggnadsordning, om vilka nu stadgats, skall i tillämpliga delar gällza vad uti 6 kap. stadsbyggnadslagen är angående stadsbyggnadsbestämmelsers innehåll stadgat.

I den mån stadsbyggnadsbestämmelser sedermera varda fastställda, skola motsvarande föreskrifter i byggnadsordningen upphöra att gälla.

6 %.

Intill dess ny byggnadsordning varder fastställd, skall förut gällande bygg- nadsordning alltjämt gälla, liksom också byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 i den mån i byggnadsordningen och byggnadsstadgan med» delade föreskrifter icke strida mot bestämmelserna i stadsbyggnadslagen, med iakttagande likväl, att, där i byggnadsordningen eller byggnadsstadgan före— skrifter finnas, vilka icke stå i överensstämmelse med vad i 6 kap. 5 % stads- byggnadslagen är beträffandle stadsbyggnadsbestämmelser stadgat, skall fråga om lov till byggnadsföretag, varå dylika föreskrifter äro tillämpliga, under- ställas Konungens befallninggshavandes prövning.

7 5.

Är. då stadsbyggnadslagen träder i kraft, talan anhängiggjord angående lösen av mark eller annan ersättning, varom i sagda lag förmäles, skall den talan bedömas enligt samma lag. Enligt 1 kap. 18 % lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad förd talan om skyldighet för stad eller samhälle att läsa särskilda delar av tcnntområde, som äro i olika ägares hand, skall, där vid lagens ikraftträdande inl ösningen ej blivit fullbordad, förklaras vilande och må därefter ej bifallas, där Ttomtdelarna, då ett år förflutit från lagens ikraft- trädande. blivit förenade i en ägares hand, eller där vid sistnämnda tidpunkt anhängig, av delägare i tomtten förd talan senare därtill föranleder. Lag sam- ma vare beträffande av stad eller samhälle enligt nämnda lagrum förd talan om inlösen av delar av sådant tomtområde, där ej staden eller samhället äger del i tomtområdet.

8 %. Beträffande stadsplan, som vid tiden för stadsbyggnadslagens ikraftträ— dande är gällande, skall i fråga om fastighetsägares skyldighet att utgiva er- sättning för gatumark och bidrag till gatas anläggning och förseende.,med

avloppsledning lända till efterrättelse vad förut varit gällande, dock äge stad eller samhälle, där fråga ej är om gata, som vid stadsbyggnadslagens ikraft- trädande upplåtits eller skolat enligt 1 kap. 34 å i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad upplåtas till allmänt begagnande, eller om avlopps- ledning, som vid sagda lags ikraftträdande redan var anlagd, i den ordning stadsbyggnadslagen stadgar väcka fråga om tillämpning av bestämmelserna i 14 kap. stadsbyggnadslagen om gatukostnadsbidrag; och bör i ty fall vid bestämmande av sådant bidrag skälig hänsyn tagas till omfattningen av den skyldighet, som i nu ifrågavarande avseende tidigare påvilat fastighetsägarna.

95.

Är bestämmelse meddelad eller av ålder gällande angående skyldighet för fastighetsägare i stad eller samhälle att besörja gatas anläggning, skall, se- dan stadsbyggnadslagen trätt i kraft, samma bestämmelse ej äga tillämpning utan så är att vid nämnda tidpunkt skyldighet i nu ifrågavarande avseende redan inträtt.

10 %.

Har, före stadsbyggnadslagens ikraftträdande, ansökan ingivits om bygg- nadslov eller annat tillstånd enligt byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874, skall den ansökan bedömas enligt sistnämnda stadga.

11 %.

Har beslut fattats om antagande av stadsplan för förut ej planlagt område eller ändring i gällande stadsplan för visst område och är på grund härav vid stadsbyggnadslagens ikraftträdande nybyggnadsförbud jämlikt 1 kap. 7 % andra stycket i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad gällande för område, varom nu sagts, skall förbudet fortfarande äga tillämpning, dock ej längre än om beslutet fattats den dag stadsbyggnadslagen träder i kraft.

Är, då stadsbyggnadslagen träder i kraft, jämlikt 1 kap. 7 % tredje styc- ket i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad meddelat nybyggnads- förbud gällande, skall detsamma fortfara att lända till efterrättelse.

12 %.

Har jämlikt 1 kap. 42 % sista stycket eller 46 % i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad eller motsvarande bestämmelse i äldre lag Konungen förordnat, att särskilda föreskrifter skola tillämpas med avseende å bygg- nadsverksamhetens ordnande inom visst område, skola föreskrifterna fortfa- rande lända till efterrättelse, och skall beträffande desamma i tillämpliga delar gälla vad i stadsbyggnadslagen stadgas om allmänna stadsbyggnadsbestäm- melser.

13 %.

Vad i 21 kap. stadsbyggnadslagen stadgas skall äga motsvarande tillämp- ning beträffande område, för vilket Konungen enligt 1 kap. 42 % av lagen den

12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse förordnat, att stadsplan skall upprättas, eller jämlikt samma stadganden fast- ställt stadsplan.

14 %.

Tomtmätning och jorddelningsförrättning, vilka påbörjas, innan stadsbygg— nadslagen trätt i kraft, skola bedömas enligt äldre lag. Lag samma. vare om ansökan om sammanläggning av fastigheter, där ansökan gjorts före stads— byggnadslagens ikraftträdande eller tomtmätning rörande de områden, som skola utgöra tomt, ägt rum.

15 %.

Vad i 23 kap. 7 % 4 mom. i stadsbyggnadslagen stadgas skall icke äga till- lämpning å ägolott, som försålts före stadsbyggnadslagens ikraftträdande.

Förslag till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å. landet.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 24 % och 8 kap. 7 % i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skola upphöra att gälla samt att 2 kap. G %, 3 kap. 2 och 4 %$, 8 kap. 6 %, 13 kap. 23 %, 19 kap. 1, 5, 10, 13 och 18 %%, 20 kap. 10 %, 21 kap. 3, 42, 52 och 58 %% i nämnda lag skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 KAP.

65.

För varje kommun skall finnas ett efter behovet avpassat antal gode män, minst två och, där ej Konungens befallningshavande lämnat tillstånd till högre antal, högst sex. Den, som utses till god man, skall vara i lanthushållning kunnig, boende inom kommunen och valbar till nämndeman samt må ej hava uppnått sextiofem års ålder. God man utses för sex år. Valet förrättas å kom- munalstämma av de i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade, som äga eller innehava jordbruksfastighet inom område, där ej stadsbyggnadsla— gens bestämmelser angående delning av jord äga tillämpning; och tillkomme varje i valet deltagande en röst.

KAP. CO

2 %.

Finner lantmätaren laga skifte angå fastighet, som står under allmän myn— dighets vård och inseende, skall han i god tid insända underrättelse om skiftet till Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten är belägen; och åligger det befallningshavanden att förordna allmänt ombud eller, där sådant förordnande bör meddelas av annan myndighet, ofördröjligen överlämna un- derrättelsen till denna myndighet.

Vederbörande myndighet meddele lantmätaren underrättelse om förordnandet, och åligge det lantmätaren att, därest underrättelsen om skiftet icke innehållit; uppgift om tid och ställe för första sammanträdet, därom genom tjänsteskrivelse underrätta ombudet snarast möjligt och, där så ske kan, minst fjorton dagar före sammanträdet.

4å.

Kommer ej lantmätaren tillstädes å den för sammanträde utsatta tid och in— finner han sig ej heller inom tre timmar därefter, då må de, som tillstädeskom- mit, åtskiljas. Får lantmätaren laga förfall, underrätte han så fort ske kan alla vederbörande därom.

Hur lantmätaren ej, medan de tillstädeskomna voro samlade, låtit tillkänna— giva tid för nytt sammanträde, skall han i god tid genom tjänsteskrivelser kalla samtliga delägare och innehavare av servitut till sammanträdet; och skall han tillika i god tid till gode män och allmänna ombud avlåta kallelse genom tjänsteskrivelser.

Utebliver god man från sammanträde eller eljest under förrättningen, låte lantmätaren i stället kalla annan god man av de närmast boende.

Utebliver sakägare från lagligen kungjord förrättning, vare det ej hinder för förrättningens företagande; dock att, om sökanden, utan att hava anmält laga förfall, utebliver från första sammanträdet och icke någon sakägare på- yrkar förrättningens företagande, ansökningen om skiftet anses återkallad och ersätte sökanden alla i ärendet uppkomna kostnader.

8 KAP. 6 %.

Uppstår fråga om utbyte av ägor, som höra till skilda socknar eller andra förvaltningsområden, och är någon av ägorna bebyggd, eller innebär ägout- bytet överflyttande av en fastighets hela ägovälde från ett förvaltningsområde till annat sådant område, åligge det lantmätaren att därom göra anmälan hos Konungens befallningshavande i länet, som har att underställa Konungens prövning, huruvida och under vilka villkor utbytet må äga rum; och vare frågan om ägoutbytet vilande till dess Konungen meddelat beslut i ärendet.

13 KAP. 23 %.

Ingå i skifte ägor, hörande till skilda socknar eller andra förvaltningsom- råden, Och innebär planen för skiftesläggningen överflyttande av äga från ett förvaltningsområde till annat sådant område, skall vad i 8 kap. 6 & är stadgat angående ägoutbyte äga motsvarande tillämpning.

19 KAP. 1 %. 1 mom. Från fastighet må i den ordning och under de villkor i detta kapitel omförmälas viss till gränserna bestämd ägovidd avskiljas genom avstyckning för att utgöra en fastighet för sig eller sammanläggas med annan fastighet, dock att, där ägovidd, som nu sagts, är avsedd att sammanläggas med annan fastighet, för avstyckningen tillika erfordras, att sådan sammanläggning efter vad därom är särskilt stadgat må äga rum. 2 mom. Avstyckning i ett sammanhang av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte må ske allenast i enlighet med av Konungens befallnings- havande godkänd plan över erforderliga vägar och andra områden för den allmänna samfärdseln eller rörelsen samt platser för allmänna byggnader även- som parker och andra dylika områden. Lag samma vare, där eljest avstyck- ning ifrågakommer å ort, där större byggnadsverksamhet råder eller till följd av den omfattning, vari upplåtelser redan skett, eller av annan anledning är att förvänta. Vid uppgörande av styckningsplan skall iakttagas, att lägenheter för ända- mål. varom i första stycket sägs, erhålla ur sundhetssynpunkt lämpligt läge samt att. i den mån så prövas erforderligt, möjlighet beredes till anordnande av ledningar för avlopp, för tillförsel av vatten och för elektrisk ström. Är styckningsplan till större eller mindre del grundad på viss fastighets- indelning, skall den indelning ä planen utvisas och underställas Konungens befallningshavandes prövning. 3 mom. Finner Konungens befallningshavande, att inom visst område större byggnadsverksamhet råder eller är att förvänta, äger Konungens befallnings- haVande förordna, att avstyckning ej må ske annorledes än i enlighet med plan, varom ovan sagts. Därest lantmätare, som skall verkställa avstyckning, finner, att förhållande, varom i föregående stycke sagts, är för handen utan att vederbörlig plan blivit av Konungens befallningshavande godkänd, göre han om förhållandet an- mälan hos Konungens befallningshavande ; och vile förrättningen i avbidan på ärendets avgörande.

Finner Konungens befallningshavande vid prövning av styckningsplan, att generalplan eller stadsplan bör upprättas, göre därom enligt 21 kap. 1 % sista stycket stadsbyggnadslagen anmälan hos Konungen och läte med ärendets av— görande anstå till dess Konungen i anledning av samma anmälan meddelat beslut.

4 mom. På ansökan av markägare må Konungens befallningshavande om- besörja upprättande av styckningsplan, därest markägaren förskjuter det kost- nadsbelopp, som Konungens befallningshavande finner skäligt. Är område, för vilket styckningsplan bör i ett sammanhang upprättas, i flera ägares hand, må Konungens befallningshavande på framställning av en av dem låta upp- rätta plan för området, därest kostnaden på sätt i första punkten sägs förskju- tes. Konungens befallningshavande må förplikta övriga markägare att i den omfattning, som prövas skälig med hänsyn till den nytta de erhålla av planen, återgälda sökanden av honom förskjutna kostnader.

5 mom. Ägare av fastighet, beträffande vilken plan, varom nu är fråga, blivit fastställd, vare där annat ej avtalats skyldig att, i den mån enligt planen försäljning och bebyggande av ägolott sker, svara för att för ägolotten behövlig väg varder på ett nöjaktigt sätt anlagd ävensom för att, i den mån så er- fordras, avlopp från ägolotten anordnas.

5 %. De för laga skifte i 2, 3, 6 och 7 kap. samt 18 kap. 3 % första stycket medde— lade föreskrifter skola vid avstyckning i tillämpliga delar lända .till efterrät- telse, såvitt icke i detta kapitel är annorlunda stadgat.

10 %.

Bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrätt— ningen, skall vid förrättningen ej äga rum, där det ej påfordras å någondera sidan eller av lantmätaren aktas nödigt.

Är fråga om avstyckning inom område, för vilket finnes av Konungens be- fallningshavande godkänd styckningsplan, och sker i sammanhang med av— styckningsförrättningen bestämmande av sådan gräns, som avses i första styc— ket av denna paragraf, må avstyckningsförrättningen ej avslutas förrän den förrättning, varvid gränsfrågan behandlas, blivit genom laga kraft ägande beslut fastställd.

13 %.

Avstyckning inom område, för vilket finnes av Konungens befallningshavan- de godkänd styckningsplan, må ej ske i strid mot samma plan eller så verk- ställas, att områdets lämpliga indelning i fastigheter därigenom försvåras.

18 %.

I fråga om utlåtande, som i detta kapitel avses, skall vad i 4 kap. 8 % första och tredje styckena föreskrives äga motsvarande tillämpning.

Ej må den omständigheten att styckningsplan blivit av Konungens befall- ningshavande godkänd utgöra hinder att vid meddelande av tillstånd till av- styckningen medgiva mindre jämkningar i nämnda plan, vilka icke stå i strid emot de allmänna förutsättningarna för avstyckning. Påyrkas jämkning i styckningsplanen utöver vad nu är sagt, varde beslut meddelat, att avstyck— ningen ej kan äga rum.

Utan hinder därav att tillstånd meddelats till avstycknings utförande en- ligt viss plan, må vid avstyckningens verkställande företagas mindre jämk— ningar i planen av beskaffenhet, varom i andra stycket första punkten här- ovan sägs. Påyrkas jämkning därutöver, varde beslut meddelat, att frågan om avstyckning förfallit.

20 KAP. 10 %. På begäran av den, som äger eller under fideikommissrätt eller ständig besitt- ningsrätt innehar jord, må. Konungens befallningshavande förordna lantmätare eller annan person, behörig att innehava befattning såsom mätningsman i stad, att verkställa avmätning av jorden. Med avseende å förrättning, som i denna paragraf avses, skola bestämmel- serna i 2 kap. 11 å och 6 kap. 3 % äga tillämpning.

21 KAP. 3 %. Agodelningsnämndemän utses för sex år, till ett antal av sex i domsaga, som består av allenast ett tingslag, och tre för varje tingslag i övriga domsagor. Ävgår ägodelningsnämndeman under tjänstgöringstiden, skall val avse åter- stående del av samma tid. Val äger rum å tingsstället inför häradsrätten. Valet verkställes genom valmän, som på föranstaltande a_v ägodelningsdoma— ren utses å kommunalstämma av de i kommunens allmänna angelägenheter röst- berättigade, som äga eller innehava jordbruksfastighet inom område, där ej stadsbyggnadslagens bestämmelser angående delning av jord äga tillämpning. Vid utseende av valmän äge varje i valet deltagande en röst. För kommun med 1000 invånare och därunder utses 1 valman,

» » över 1,000 t. o. m. 3,000 invånare 2 valmän. » » » 3,000 » 6,000 » 3 » » ?> » 6,000 >> 9,000 » 4 »

o. s. v. efter samma beräkning för överskjutande folkmängd.

För varje kommun utses suppleanter till lika antal som valmän. Höra delar av kommun till skilda tingslag, utses för vardera delen valmän och suppleanter för det tingslag den tillhör.

110 42 %. Då talan fullföljts mot avslutad jorddelningsförrättning, varom i 41 % för- mäles, skall ägodelningsrätten i sammanhang med besvärens avgörande pröva förrättningen till alla delar, även om anmärkning blott i viss del framställts mot förrättningen.

Avser mot förrättningen fullföljd talan allenast fråga om beloppet eller fördelningen av förrättningskostnader, skall prövning av förrättningen före- tagas för sig i den ordning, varom i 43 % stadgas.

Finnes i förrättningen fel av beskaffenhet att inverka på förrättningen i dess helhet. skall förrättningen undanröjas. Hava fel förelupit, vilka inverka allenast på vissa åtgärder under förrättningen, har ägodelningsrätten att. med undanröjande av dessa åtgärder, meddela erforderliga föreskrifter för åstad- kommande av rättelse. Finnes förrättningen lagligen beskaffad, meddele ägo- delningsrätten fastställelse å förrättningen.

Är fråga om avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet, må fastställelse ej meddelas, med mindre tillika. gives förordnande om sam— manläggningen.

52 %.

Har, efter det besvär anförts i anledning av avslutad jorddelningsförrättning, ägodelningsrätten meddelat fastställelse å förrättningen, må den, vilkens be— svär genom ägodelningsrättens utslag lämnats utan bifall, fullfölja talan mot utslaget. deck allenast i den mån honom därigenom emot gått.

58 %.

I mål om avstyckning inom område, för vilket finnes av Konungens befall— ningshavande godkänd styckningsplan, skall vad enligt denna lag ankommer på ägodelningsrätt och ägodelningsdomare utom såvitt angår bestämmande av fastighetsgräns i samband med avstyckningen samt tvist, varom i 19 kap. 15 % sägs, så ock överlantmätares befattning med fastställelseprövning fullgöras av Konungens befallningshavande.

Är någon missnöjd med beslut angående bestämmande av fastighetsgräns i samband med avstyckning, varom i denna paragraf är fråga, skall beträffande fullföljd av talan mot sådant beslut vad i 19 % första stycket stadgas äga till- lämpning; och gälle om fastställelse av sådan gränsförrättning vad förut i den— na lag är bestämt.

Är fråga om avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastig- het, må Konungens befallningshavande meddela fastställelse å avstyckningen allenast under villkor, att förordnande gives om sammanläggningen enligt vad därom är särskilt stadgat.

Beträffande klagan över Konungens befallningshavandes beslut i mål. varom i denna paragraf sägs, gälle i tillämpliga delar vad i 50—53 %% i detta kapitel stadgas. Klagan föres genom besvär i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Denna lag träder i kraft den dag, då stadsbyggnadslagen träder i kraft; dock att vad i 19 kap. 1 % 5 mom. stadgas icke skall äga tillämpning å ägolott, som försålts före lagens ikraftträdande.

F ö r s 1 a g till

Lag om ändrad lydelse av 5 % i lagen den 18 juni 1926 om vad iaktta- gas skall i avseende & införande av lagen om delning av jord & landet.

Härigenom förordnas, att 5 % i lagen den 18 juni 1926 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning av jord å landet skall er- hålla följande ändrade lydelse:

Beträffande samhälle. där den för städerna gällande ordning för bebyggan— de skall iakttagas, och område, för vilket Konungen förordnat jämlikt 21 kap. 1 % stadsbyggnadslagen. att generalplan eller stadsplan skall upprättas eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser tillämpas, eller jämlikt 1 kap. 42 % av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse. att stadsplan skall upprättas eller att särskilda föreskrifter sko- la iakttagas med avseende & byggnadsverksamhetens ordnande, skall den nya lagen äga tillämpning allenast i den mån stadsbyggnadslagen därom meddelar föreskrift.

Denna lag träder i kraft den dag, då stadsbyggnadslagen träder i kraft.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 4 och 14 55 i lagen den lSjuni 1926 om sam- manläggning av fastigheter & landet.

Härigenom förordnas, att 4 och 14 %% i lagen den 18 juni 1926 om samman- läggning av fastigheter & landet skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 %.

Sammanläggning enligt denna lag må ej äga rum inom samhälle å landet, där-den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, eller inom område, för vilket Konungen förordnat jämlikt 21 kap. 1 % stadsbygg- nadslagen, att generalplan eller stadsplan skall upprättas eller allmänna stads- byggnadsbestämmelser tillämpas, eller jämlikt 1 kap. 42 % av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse, att _

stadsplan skall upprättas eller särskilda föreskrifter iakttagas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande.

14 %.

Ej må, fastigheter sammanläggas, med mindre sökanden å dem erhållit lag— fart; dock att, där någon av fastigheterna förvärvats genom fång, varmed på. grund av äldre lag ägaren ej varit skyldig lagfara, lagfart å den fastighet ej är erforderlig, där sökandens åtkomst annorledes styrkes. Ej heller mä sam— manläggning ske, utan så är att icke mera än en av fastigheterna är besvärad av beviljad eller sökt inteckning eller ock, där flera av fastigheterna äro så- lunda besvärade, icke någon av dem häftar för andra inteckningar än sådana, som äro i samma inbördes ordning gällande jämväl i envar av de andra, dock vare den omständigheten, att i en av fastigheterna tillika finnes inteckning med sämre rätt, ej hinder mot sammanläggningen, så framt innehavare av så- dan inteckning medgivit sammanläggningen; skolande vad nu sagts om inteck- ning tillämpasijämväl beträffande fordran eller annan rättighet, som avses i 11 kap. 2 % jordabalken.

Är fråga om sammanläggning med fastighet av ägovidd, som för ändamålet skall avstyckas från annan fastighet, skall, såvitt angår den ägovidd, vad ovan sägs om lagfart gälla beträffande den fastighet, varifrån avstyckningen skall ske eller, där ägovidden överlåtits för sammanläggning med sökanden tillhö— rig fastighet, i stället för beviljad lagfart fordras att sökanden om lagfart å den ägovidd gjort ansökan, vilken förklarats vilande i avbidan pä avstycknin- gens fastställande. Besväras sådan ägovidd av inteckning, vare det ej i nå.— got fall hinder för sammanläggning, där inteckningshavaren för inteckningens dödande i vad angår sagda ägovidd avlämnat inteckningshandlingen till dom— stolen eller domaren i orten eller ock till landsfogde eller landsfiskal.

Denna lag träder i kraft den dag, då. stadsbyggnadslagen träder i kraft.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 6 % 3 mom. och 9 % i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart & fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 6 % 3 mom. och 9 % i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart ä fång till fast egendom skola erhålla följande ändrade lydelse:

6%.

3 mom. Har ägare av fastighet därav till annan överlåtit visst till gränser- na bestämt område, må lagfart å fånget ej beviljas förr än fastställelse med-

delats å lantmäteri- eller mätningsförrättning, varigenom det överlåtna områ— det utbrutits, eller, där talan mot beslutet om fastställelse må. föras, beslutet vunnit laga kraft eller däremot förd talan ogillats.

9 %.

Den, som söker lagfart å gård eller tomt i stad, vare pliktig visa, i vilket kvarter och vid vilka gator tomten är belägen samt tomtens ytinnehåll och längden av dess särskilda sidor.

Sedan tomtbestämning ägt rum, må lagfart å särskild del av tomtområdet ej beviljas annan än den, som förut har eller samtidigt erhåller lagfart å åter— stående delar av tomtområdet.

Vad nu är stadgat om stad skall ock gälla om ort ä landet, varest finnes tomtindelning såsom i stad.

Denna lag träder i kraft den dag, då. stadsbyggnadslagen träder i kraft.

Vad i 6 % 3 mom. stadgats utgör ej hinder för meddelande av lagfart å tomtområde, som förut särskilt lagfarits eller beträffande vilket tomtmätning enligt 2 kap. i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildningi stad ägt rum.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 37 % 5 mom. och 57 % i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 37 % 5 mom. och 57 % i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande ändrade lydelse:

37 %.

5 mom. Va (1 enligt 3 och 4 mom. gäller om avsöndrad lägenhet skall ock gälla om Område, som avstyckats till särskild fastighet enligt 19 kap. av lagen om del- ning av jord å landet eller enligt 23 kap. av stadsbyggnadslagen, dock icke där stam fastigheten och det avstyckade området ännu äro i samme ägares hand.

57 %. _ . Vad här ovan om servitut är sagt avser icke servitut, som uppkommer vid laga skifte eller ägostyckning eller vid avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning, eller vid klyvning enligt 28 kap. stadsbyggnadslagen.

Denna lag träder i kraft den dag, då. stadsbyggnadslagen träder i kraft.

F ö r s 1 a g till Lag om ändrad lydelse av 3 5 i lagen den 14 juni 1907 om servitut.

Härigenom förordnas, att 3 % i lagen den 14 juni 1907 om servitut skall er- hålla följande ändrade lydelse:

Vad i 1 kap. 3—6 %% i lagen om nyttjanderätt till fast egendom är stadgat i fråga om nyttjanderätt skall beträffande servitut äga motsvarande tillämp- ning; dock att vad där stadgas angående verkan av överlåtelse av fastigheten eller av dess försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer eller av åter- köp enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom icke skall äga tillämpning å servitut, som uppkommit vid laga skifte eller ägostyckning eller vid avstyck- ning av område, som ej ingår i tomtindelning, eller vid klyvning enligt 28 kap. stadsbyggnadslagen, ej heller å servitut, som tillkommit före den 1 januari 1876.

Denna lag träder i kraft 'den dag, då stadsbyggnadslagen träder i kraft.

F ö r s 1 a g till Lag om ändrad lydelse av 121 5 utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att sista stycket av 121 & utsökningslagen skall er- hålla följande ändrade lydelse:

Har från egendom, däri inteckning beviljats, lägenhet avsöndrats eller om- råde enligt 19 kap. av lagen om delning av jord å landet eller 23 kap. av stads- byggnadslagen avstyckats till Särskild fastighet, och ansvarar lägenheten eller det avstyckade området för den inteckning allenast på. sätt i 3 mom. av 37 % i förordningen angående inteckning i fast egendom sägs, må inteckningen ej för- anleda försäljning av den avsöndrade lägenheten eller det avstyckade området, utan så är att vid utropet av stamfastigheten den därför bjudna köpeskillingen funnits icke förslå till fulla gäldandet av inteckningshavarens fordran och icke lägenhetens eller det avstyckade områdets ägare genast erlägger vad däri brister.

Denna lag träder i kraft den dag, då stadsbyggnadslagen träder i kraft.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 6 5 i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och bätsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten.

Härigenom förordnas, att 6 5 i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vad i denna lag är föreskrivet om avsöndrad lägenhet skall äga motsvaran- de tillämpning beträffande område, som avstyckats till särskild fastighet en— ligt 19 kap. i lagen om delning av jord å landet eller enligt 23 kap. i stads- byggnadslagen, dock icke där stamfastigheten och det avstyckade området ännu äro i samme ägares hand.

Denna lag träder i kraft den dag, då stadsbyggnadslagen träder i kraft.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 7 % i lagen den 30 september 1904 om sam- äganderätt.

Härigenom förordnas, att 7 % i lagen den 30 september 1904 om samägande- rätt skall erhålla följande ändrade lydelse:

"Är samfälld fastighet sådan, att tillämpning av föreskrifterna om laga skifte eller klyvning enligt 28 kap. stadsbyggnadslagen kan ifrågakomma, och har delägare i fastigheten gjort ansökan om fastighetens försäljning; vill annan del- ägare att gemenskapen skall upplösas genom laga skifte eller klyvning, give det tillkänna, innan ansökningen varder av första domstol avgjord. Upplyses, att laga skifte eller klyvning blivit i laga ordning sökt, låte rätten frågan om försäljning vila, till dess sig visat, huruvida på den ansökan laga skifte eller klyvning kommer till stånd; är ej ansökan om laga skifte eller klyvning gjord, give rätten nödig tid därtill. Kommer någon i högre rätt och visar, att laga skifte eller klyvning blivit sökt, må fastigheten ändock gå till försälj- ning, evad skiftet eller klyvningen kommer till stånd eller icke.

Denna lag träder i kraft den dag, då stadsbyggnadslagen träder i kraft.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 18 % i lagen den 18 juni 1925 om rätti vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Härigenom förordnas, att femte och sjätte styckena av 18 % i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nytt— janderätt upplåtet område skola erhålla följande ändrade lydelse:

Är fråga om stad eller samhälle å landet, där den för städerna gällande ord— ning för bebyggande skall iakttagas, eller område, för vilket Konungen för- ordnat jämlikt 21 kap. 1 % stadsbyggnadslagen, att generalplan eller stadsplan skall upprättas eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser tillämpas, eller jämlikt 1 kap. 42 % av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse, att stadsplan skall upprättas eller att särskilda föreskrifter skola iakttagas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, skall fastställelse meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 23 kap. 6, 8—10 och 15 %% i stadsbyggnadslagen är stadgat. Meddelas fastställelse, skall, såvitt framställning därom gjorts, det avstyckade området åsättas särskilt namn.

Är fråga om annat område än i nästföregående stycke sägs, skall faststäl- lelse meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 19 kap. 2 %, 3 % första stycket, 12 % första och tredje styckena, 13 % samt 20 % i lagen om delning av jord å landet är stadgat.

Denna lag träder i kraft den dag, då stadsbyggnadslagen träder i kraft. Förrättning, vilken påbörjats, innan denna lag trätt i kraft, skall dock be- dömas efter äldre lag.

F ö r s 1 a g till Lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 3—5 och 9 %% i lagen den 23 oktober 1891 an- gående väghållningsbesvärets utgörande på landet skola erhålla följande änd- rade lydelse:

3%.

Allmän väg skall läggas där den tarvas och var den jämnast och genast göras kan.

Skall väg anläggas över område, för vilket finnes generalplan eller stads- plan, skall iakttagas, att vägen så lägges att planens genomförande därige- nom främjas.

4%.

Uppstår fråga om anläggning av allmän väg; då skall ansökning därom gö— ras hos Konungens befallningshavande, som låter höra samtliga dem, som äro skyldiga att deltaga i vägens byggande och dess underhåll; varefter, och se- dan landsfiskalen avgivit yttrande, Konungens befallningshavande meddelar beslut i frågan. '

I enahanda ordning avgöras frågor om indragning av allmän väg, omlägg- ning av backig eller eljest för rörelsen obekväm allmän väg samt förändring av redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg.

5 %.

I fråga om byggande och underhåll av allmän väg, bro och färja utgör varje härad en gemensamhet för sig.

Är vid den tid, då denna lag träder i kraft, härad delat i två eller flera väg- hållningsdistrikt eller äro två eller flera härad eller delar därav då förenade till ett distrikt, må därvid förbliva.

Delning av härad i särskilda Väghållningsdistrikt eller förening av härad eller delar därav till ett sådant distrikt må, så vitt icke därom förordnats i den ordning 82 % stadgar, ske endast i sammanhang med vägdelning på sätt ne— dan sägs. Oberoende av vägdelning äger dock Konungens befallningshavande efter vederbörandes hörande förordna om förening av Väghållningsdistrikt med annat Väghållningsdistrikt eller del därav, därest vägunderhåll icke inom mer än ett av områdena utföres av därtill jämlikt 7 % förpliktade väghållare. Ko- nungens befallningshavande har att i samband med sådant förordnande med- dela de övergångsbestämmelser, som kunna finnas erforderliga, och må där— vid föreskrivas, att vägfyrk inom område, som förenats med annat till ett väghållningsdistrikt, skall till fullgörande av området åliggande ersättnings- skyldighet påföras vägskatt utöver vad eljest utdebiteras inom distriktet. ,

Vad sålunda om väghållningsbesvärets fördelning på särskilda distrikt är stadgat innefattar ej hinder för tillämpning av de särskilda grunder, som en— ligt 7 kap. stadsbyggnadslagen må vara gällande för fördelning mellan med— lemmar i kommunalförbund, som i nämnda kapitel sägs, av skyldighet att del- taga i byggande och underhåll av trafikled, eller för att kommuner eller lands— ting lämna bidrag till byggande av allmän väg, bro eller färja.

9. %.

Inom samhälle på landet, där den för städerna gällande ordning för bebyg— gande skall iakttagas, åligger det samhället och inom område, för vilket Ko= nungen jämlikt 21 kap. stadsbyggnadslagen förordnat, att generalplan eller stadsplan skall upprättas, och meddelat vederbörande kommun de befogenhe- ter och skyldigheter, varom i 5 % första stycket i nämnda kapitel" förmäles,

kommunen att för väghållningsdistriktets räkning bygga och underhålla all- män väg eller bro, i den mån vägen eller bron på grund av nämnda lag skall vara upplåten för allmänt begagnande såsom gata. För denna väghållning njute samhället eller kommunen ersättning ur vägkassan såsom nedan sägs, dock ej med högre belopp än det vartill kostnaden för väghållningens utföran- de efter samfärdselns behov skäligen kan skattas. Samhället eller kommunen äge ock för distriktets räkning, mot enahanda ersättning, i vidare mån än nyss sagts ombesörja väghållningen inom samhället eller område, som nyss sagts.

Ersättning för byggande av allmän väg eller bro skall utbetalas i mån av byggnadsarbetets utförande. Uppstår tvist om beloppet eller om sättet för dess erläggande, skall den avgöras av tre gode män, av vilka en utses av Konungens befallningshavande, en av vägstyrelsen och en av samhället eller kommunen. Vägrar part att utse god man och har sådant ej fullgjorts inom fjorton dagar efter bevislig tillsägelse, skall domhavanden i orten, på anmälan, utse god man för den tredskande. Emot gode männens beslut må klagan ej föras.

Ersättning för vägunderhåll skall årligen erläggas med belopp, som i brist på överenskommelse fastställes i den ordning nyss sagts. Sådan fastställelse skalf gälla för en tid av tio år. Har sådan fastställelse skett och övertages under nämnda tid enskild trafikled inom samhället eller område, varom ovan sägs, till allmänt underhåll eller bygges ny allmän väg eller bro eller över— tager samhället eller kommunen till underhåll väg eller bro, som förut under- hållits av de väghållningsskyldiga, skall den ersättning för ökning i vägunder- håll, som må tillkomma samhället eller kommunen, i händelse av tvist, i ena- handa ordning särskilt fastställas för återstående delen av löpande tioårsperiod. Indrages under nämnda tid allmän väg eller bro, för vars hållande ersättning fastställts, skall ersättningsbeloppet i enahanda ordning jämkas. Inträda un- der löpande tioårsperiod väsentligen förändrade förhållanden i avseende å väg— underhåll, må Konungens befallningshavande förordna, att ny fastställelse av ersättningen skall äga rum.

Mark, som ingår i huvudtrafikområde enligt gällande generalplan eller i gatumark enligt gällande stadsplan och som erfordras för byggande av väg inom samhälle eller område, varom ovan sagts, skall av samhället eller komma nen tillhandahållas utan kostnad för väghållningsdistriktet, evad vägen bygges av samhället eller kommunen eller distriktet.

Denna lag träder i kraft den dag, då stadsbyggnadslagen träder i kraft.

F ö r s 1 & g till Lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1926 om enskilda - vägar.

Härigenom'förordnas, att 9, 14, 24, 26 och 45 %% i lagen den 29 juni 1926 om! enskilda'vägar skola erhålla följande ändrade lydelse:

95.

Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med min- sta intrång och olägenhet för annan.

V äg må ej så byggas, att genomförande av generalplan eller stadsplan för- svåras eller att tillämpningen av allmänna stadsbyggnadsbestämmelser mot- verkas eller att eljest markens ändamålsenliga bebyggande äventyras.

Väg skall underhållas så, som dess ändamål fordrar. Till väg räknas ä ömse sidor diken, i den mån sådana tarvas. Ej må någon betungas med byggande eller underhåll av väg till större bredd än 1 meter, oberäknat diken, med mindre tvingande skäl för en större vägbredd prövas föreligga.

14 %.

Till företagande av förrättning enligt denna lag skall länsstyrelsen på ansök- ning förordna lantmätare eller annan person, åt vilken uppdraget finnes kunna anförtros.

För förrättning, som avser stad eller samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, eller område, för vilket Konun- gen förordnat jämlikt 21 kap. 1 % stadsbyggnadslagen, att generalplan eller stadsplan skall upprättas eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser tillämpas, eller jämlikt 1 kap. 42 % av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse, att stadsplan skall upprättas eller att sär- skilda föreskrifter skola iakttagas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, skall till förrättningsman företrädesvis förordnas för staden, samhäl- let eller området anställd mätningsman.

I ansökningen bör fullständigt uppgivas ärendets omfattning och beskaffen- liet, de fastigheter, saken förmenas angå, samt vederbörande ägares och inne- havares namn och hemvist. Har sökanden föreslagit någon till förrättnings— man, och finnes ej förslaget godkänt av övriga uppgivna sakägare, förelägge länsstyrelsen dem genom kungörelse, som uppläses i kyrkan för den eller de församlingar, där nämnda fastigheter äro belägna, att inom viss tid, vid förlust av rättighet att över förslaget höras, inkomma med yttrande, huruvida de hava något att erinra emot den föreslagne. Därest förrättningen avser stad eller sådant samhälle eller område å landet, som i andra stycket sägs, skall dock kun— görelse ej ske, med mindre länsstyrelsen finner skäl föreligga för inhämtande av övriga sakägares yttrande. Yppas ej stridighet, varde den föreslagne för- ordnad, där annat ej föranledes av stadgandet i andra stycket samt den föreslag- ne i övrigt finnes lämplig och laga hinder ej möter; i motsatt fall, ävensom då icke någon blivit föreslagen, förordne länsstyrelsen som skäligt prövas.

Om förordnandet skall underrättelse av länsstyrelsen meddelas länets lant— mäterikontor eller, därest förrättningsakten jämlikt 26 % skall redovisas till byggnadsnämnd, denna nämnd.

120 24' %.

Är sakägare missnöjd med förrättning, skall han, vid talans förlust inom nittio dagar efter förrättningens avslutande, instämma samtliga övriga sakägare till domstol.

Äro svarandena flera än tio, skall i avseende å stämningens delgivning vad i 11 kap. 12 och 25 %% rättegångsbalken stadgas om stämning är helt byalag äga motsvarande tillämpning.

Avser förrättningen stad eller sådant samhälle eller område å landet, som i 14 % andra stycket sägs, tillkommer rätt att instämma klandertalan jämväl byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör.

26 %.

När stämning, varom i 24 % förmäles, är utfärdad, skall å landet domaren och i stad rättens ordförande därom genast underrätta förrättningsmannen, vilken har att till domstolen insända förrättningsprotokollet och övriga förrättningen rörande handlingar jämte karta, där sådan upprättats. Förrättningsmannen vare ock pliktig, där domstolen så prövar nödigt, att inställa sig vid rätten för att i målet höras. Gottgörelse åt förrättningsmannen för sådan inställelse skall förskjutas av den part, som klandrat förrättningen; och pröve domstolen i slutliga utslaget, huruvida kostnad, som någon sålunda förpliktas att gälda, skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part.

Efter målets slutliga handläggning skall, därest ärendet icke återförvisas till förrättningsmannen, förrättningsakten jämte avskrift av i målet meddelat utslag från rätten översändas till länets lantmäterikontor eller, om vägen varom fråga är eller största delen därav är belägen inom stad eller sådant samhälle eller område, som i 14 % andra stycket sägs, till byggnadsnämnden eller bygg- nadsinspektören för att där förvaras; och skall tillika avskrift av utslaget ge- nom rättens försorg tillställas förrättningsmannen. Varder ärendet återförvisat till förrättningsmannen, skall förrättningsakten jämte avskrift av i målet med- delat utslag från rätten översändas till denne; och vare förrättningsmannen skyldig att omedelbart om ärendets återförvisande underrätta den myndighet, till vilken förrättningsakten sedermera skall redovisas.

Föres ej talan mot förrättningen, åligge förrättningsmannen att inom ett år efter dess avslutande insända förrättningsakten till den myndighet, hos vil- ken, efter vad i andra stycket sägs, akten skall förvaras.

Huru förrättningsman må genom vite tillhållas att fullgöra honom äliggande skyldighet att redovisa förrättningsakt, därom förordnar Konungen.

45 %.

Beträffande stadsplanelagt område inom stad eller sådant samhälle eller område, som i 14 % andra stycket sägs, skall denna lag ej äga tillämpning i an- nan mån än väg erfordras för möjliggörande av områdets bebyggande enligt stadsplanen, och må väg över område, varom nu sagts, ej utläggas & annan mark än den som enligt stadsplanen är avsedd till gatumark.

I den mån vägmärken varder såsom- gata till allmänt begagnande upplåten, skall förpliktelse, som "enligt" denna lag åvilat fastighetsägare beträffande samma vägmark, ej längre äga tillämpning.

Denna lag träder 1 kraft den dag, då stadsbyggnadslagen träder 1 kraft.

F ö r s 1 n g

till

Lag om ändrad lydelse av % 80 mom. 1 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att % 80 mom. 1. första stycket i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet skall hava följande ändrade ly— (lelse:

Har Kungl. Maj:t förordnat, att ordningsstadgan och brandstadgan för rikets städer samt vad i stadsbyggnadslagen och hälsovårdsstadgan föreskrives om stad skola lända till efterrättelse för område å landet, som ej utgör egen kom— mun, vare det område att anse såsom ett särskilt samhälle (municipalsamhälle), vars medlemmar äga att, oberoende av kommunen i övrigt, själva vårda sådana för samhället gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, som avses i nämnda författningar eller föranledas av dessas tillämpning inom samhället; och gälle i avseende härå om municipalsamhälle i tillämpliga delar vad i denna förordning är om kommun stadgat, med iakttagande därav att, i stället för kommunalstämma, kommunalfullmäktige och kommunalnämnd, motsvarande myndigheter inom municipalsamhälle skola benämnas municipalstämma, munici- palfullmäktige och municipalnämnd, samt att, där municipalsamhälle ej utgör särskilt valdistrikt, municipalfullmäktige skola utses ä municipalstämma, där- vid stämmans ordförande och två av stämman utsedda personer tjänstgöra så- som valförrättare.

Denna lag träder i kraft den dag, då stadsbyggnadslagen träder i kraft.

F ö r s 1 3 g till Lag Om ändrad lydelse av 1 % i lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund.

Härigenom förordnas, att 1 % 1 lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund skall erhålla följande ändrade lydelse.

För handhavande av kommunal förvaltningsuppgift må. städer, landskommu- ner, köpingar och municipalsamhällen sammansluta sig till kommunalförbund i den ordning, denna lag stadgar. Fattigvåtdssamhälle, som utgöres av flera kommuner, är i fråga om rätt att ingå. i kommunalförbund likställt med kom- mun.

Sammanslutning för ändamål, som nyss är sagt, må ock kunna ske mellan landstingskommuner samt mellan landstingskommun och stad.

_Väghållningsdistrikt å landet må ock vara medlem i kommunalförbund för ändamål, som i 7 kap. stadsbyggnadslagen sägs.

Denna lag träder i kraft den dag, då. stadsbyggnadslagen träder i kraft.

F ö r s 1 a g till Lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 55 i lagen den 27 juni 1902, inne- fattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

' Härigenom förordnas, att 1, 2 och 3 %% i lagen den 27 juni 1902, innefat— tande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skola i nedan intagna delar hava följande ändrade lydelse:

1 %.

Har, för någon _____ upplåtas. Menighet vare dock, där ej annat genom stadsbyggnadsbestämmelser är be— stämt, ej pliktig att inom område, för vilket finnes stadsplan, eller inom fast— ställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket ej finnes stads-

plan, framdragas ————— användas. Skall enligt ————— tillämpas. 2 %. Vill någon ————— medgivit. Skall inom område, för vilket icke finnes stadsplan, ledning framdragas —— —— —— _ _ användas. Tillstånd ————— nyttjas. Har Konungen —————— medgivit. Har ansökning ————— föreskriver. .Var, som ————— utsatt. 3 %. Ansökan om rätt ————— ; dock att, där ledningen skall framdragas inom område, för vilket finnes stadsplan, förteckning ————— ned—

läggas.

Finnes ej _ — — — —— erfordras. .Vad i denna — — —— —— — järnvägsområde.

Denna lag träder i kraft den dag, då. stadsbyggnadslagen träder i kraft.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 2 % 11:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 % llzo) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall erhålla följande ändrade lydelse:

11:e) mål om avgäld från avsöndrad lägenhet, om fördelning av mantal eller utskylder mellan stamfastighet och avsöndrad lägenhet;

mål om avstyckning enligt 23 kap. i stadsbyggnadslagen ; mål om avstyckning enligt lagen om delning av jord å landet inom 0111- råde, för vilket finnes av Konungens befallningshavande godkänd stycknings— plan;

mål om utstakning enligt 26 kap. i stadsbyggnadslagen ; . mål, huruvida fastighet är av beskaffenhet att den må förvärvas av bolag eller förening;

mål om undantag från tillämpningen av de om vissa jordbruksarrenden enligt lag gällande särskilda bestämmelser;

mål om rätt att för visst ändamål taga i anspråk brukningsdel, med av— seende varå lagen angående uppsikt å vissa jordbruk äger tillämpning, eller att bortföra eller lämna utan underhåll byggnad är sådan brukningsdel;

mål om naturminnesmärkens fredande.

Denna lag träder i kraft den dag, då stadsbyggnadslagen träder i kraft.

MOTIVERING

Allmän motivering.

En fullständig redogörelse för den äldre svenska rättsutvecklingen i fråga. om stadsplane- och byggnadsväsendet fram till byggnadsstadgan för rikets städer av den 8 maj 1874 har lämnats av den kommitté, som, enligt därom av Kungl. Maj:t år 1884 meddelat uppdrag, den 24 augusti 1885 avgav under- dånigt betänkande och förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning m. m. (1884 års stadsplanelagskommitté). Till denna redogörelse (se sid. 18— 38 i nämnda betänkande) torde de sakkunniga här få hänvisa.

1884 års kommittés förslag resulterade som känt icke i någon lagstiftning i vidare mån än att på grundval därav tillkom lagen den 26 maj 1899 om vad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad uppförts utöver tomtgräns. Ej heller i övrigt vidtogs på detta område någon ny lagstiftningsåtgärd, förrän den 31 augusti 1907 utfärdades lagen angående stadsplan och tomtindelning, i väsentlig grad grundad på det förslag, som den 19 mars 1904 avgavs av en år 1903 tillsatt kommitté (1903 års stadsplanelagskommitté).

Genom denna lag erhöll rikets stadsplaneväsen i huvudsak det civilrättsliga underlag, som det dittills i det väsentliga måst undvara. Detta underlag har i stort sett bibehållits oförändrat till närvarande tid. Den förändring, som låg däri att lagen ersattes av 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad av den 12 maj 1917, var av väsentligen formell natur. För de sakliga ändringar, som tid efter annan vidtagits, kommer redogörelse att lämnas å de särskilda punkter som beröras av samma ändringar.

Genom 1907 års lagstiftning skedde dock ej någon fullt uttömmande genom- arbetning av det föreliggande lagstiftningsområdet, i det att nämligen det med stadsplaneväsendet nära sammanhängande byggnadsväsendet ej berördes av de sålunda vidtagna lagstiftningsåtgärderna. 1903 års kommitté avgav visser- ligen ctt förslag till de ändringar i byggnadsstadgan för rikets städer, som kommittén ansåg bliva en följd av dess förslag i övrigt. Vid lagens utfär— dande vidtogos emellertid icke några ändringar i nämnda stadga, ehuru sådana redan ur formell synpunkt skulle varit erforderliga för att åvägabringa över- ensstämmelse mellan stadga och lag. Detta torde sammanhänga med att frå- gan om revision av byggnadsstadgan vid samma tidpunkt i annan ordning upptogs till behandling. Genom beslut den 5 juli 1907 tillsatte Kungl. Maj:t nämligen en kommitté med uppdrag att verkställa en dylik revision. Denna byggnadsstadgekommitté avgav utlåtande den 20 mars 1909, innefattande för- slag till »byggnadsstadga för riket». Över detta förslag yttrade sig bl. a. överintendentsäm-betet, vars utlåtande, dagtecknat den 17 mars 1914, utmyn- nade i ett fullständigt förslag till byggnadsstadga, samt bostadskommissionen, vars den 4 december 1919 avgivna betänkande i ämnet likaledes innefattade ett fullständigt förslag i sådant hänseende.

Innan frågan om en ny byggnadsstadga vunnit lösning, hade emellertid frå- ga uppkommit om en mera genomgripande revision även av den nyligen till— komna stadsplanelagstiftningen. Genom beslut den 15 december 1916 upp- drogs åt en kommitté att verkställa revision av gällande bestämmelser angå-

Ämnets allmänna disposition

ende stadsplan och tomtindelning. Till denna kommitté (1916 års stads- planelagskommitté ) överlämnades sedermera att avgiva yttrande jämväl i anled- ning av bostadskommissionens betänkande med förslag till byggnadsstadga i vad det ägde sammanhang med frågan om revision av gällande bestäm- melser om stadsplan och tomtindelning. Kommitténs betänkande avgavs den 15 december 1920 och innefattade, förutom förslag till vissa följdförfattningar, förslag dels till »stadsplanelag» och dels till byggnadsstadga i vissa delar.

Över detta betänkande ävensom över bostadskommissionens ovannämnda bc- tänkande avgåvos utlåtanden av ett stort antal myndigheter, vilka utlåtanden blivit genom justitiedepartementets försorg i sammandrag befordrade till trycket. (Statens offentliga utredningar 1923: 46.)

Då statsrådet och chefen för justitiedepartementet den 6 februari 1925 hem- ställde om Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla tre sakkunniga inom de- partementet för behandling av frågan om revision av gällande lagstiftning om stadsplan och tomtindelning samt av övriga därmed sammanhängande bestäm- melser, framhöll departementschefen, att de sakkunniga borde hava att på grundvalen av sålunda redan verkställda förarbeten inkomma med förslag i ämnet. Den allmänna uppfattningen torde nämligen hava varit att hithöran—

de frågor förelågo i ett så färdigberett skick, att det egentligen endast åter— stod att sammanfatta och samarbeta 1916 års stadsplanelagskommittés och bo- stadskommissionens förslag samt överarbeta dem i den omfattning, vartill de avgivna yttrandena kunde föranleda. De sakkunniga hade emellertid icke länge sysslat med uppdraget, innan det stod klart för dem, att omarbetningen måste göras mera omfattande. Icke nog med att redan i de avgivna utlåtan— dena funnos uppslag till mera genomgripande avvikelser från kommittéförsla— get, vilka krävde den mest ingående undersökning. Även i övrigt fingo de sakkunniga bestämda anledningar att överväga behovet av sådana avvikelser i åtskilliga frågor av väsentlig vikt. Utom de skäl härtill, som närmast kunnat hämtas av under de senaste åren i vårt land tillkommen eller å bane varande ny lagstiftning å områden, närbesläktade med det här föreliggande, funnos ta- lande motiv i den starka utveckling stadsbyggandet och därmed sammanhän- gande företeelser, såsom trafik- och gatuväsendet, på senare tid undergått så- väl i vårt land som i utlandet, samt i de lagstiftningsåtgärder, som i främman- de länder av denna anledning dels nyligen vidtagits och dels stå på dagordnin— gen. Den utökning av de sakkunnigas antal, vari detta förhållande tog 'sig uttryck, har motsvarats av en mycket omfattande och tidsödande omarbetning av de till de sakkunnigas överarbetandc överlämnade förslagen.

Redan angående den allmänna dispositionen av det ämne, som är föremål för de sakkunnigas uppdrag, hava de sakkunniga funnit anledning att överväga en annan anordning än den av 1916 års kommitté föreslagna.

Lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning, vilken lag till sitt huvudsakliga innehåll sedan upptagits såsom 1 kap. i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad, avsåg bl. a. att till civillagens område över- flytta en del av den administrativa lagstiftningen om städers och stadsliknandc samhällens bebyggande. _

Redan vid förarbetena till förstnämnda lag uppstod tvekan om huru områ- dena för administrativ författning och civillag borde avgränsas. Sålunda ytt- rade justitierådet Carlson vid lagförslagets granskning i högsta domstolen:

Utom de stadganden, som angå ordningen för stadsplans och tomtindelnings upp— görande, jordägarens skyldighet att iakttaga stadsplanen och tomtindelningen samt

”påföljden av underlåtenhet därav, torde i civillagen böra upptagas de grunder, enligt

vilka stadsplan och tomtindelning skola inrättas, de inskränkningar i rätten att bygga å tomt, jordägaren är underkastad, och påföljden för åsidosättande av före-

skrifterna i sistnämnda avseende. Åt den administrativa lagstiftningen eller beslut av ortsmyndigheterna måste naturligtvis överlämnas att meddela detaljbestämmelser i vissa avseenden och inom vissa, gränser. Under förutsättning att åt lagen gives den vidsträcktare omfattning, som nu föreslagits, torde titeln böra ändras till bygg- nadslag.

Sedan Kungl. Maj:t genom proposition nr 6 förelagt 1916 års riksdag bl. a. förslag till lag med vissa bestämmelser angående avstyckning och sammanlägg- ning av jordområden i stad, vilket förslag upptog stadganden i huvudsak mot- svarande dem som nu återfinnas i 3, 4 och 5 kap. i fastighetsbildningslagen, anmälde riksdagen i skrivelse den 8 april 1916 (nr 67), att propositionen ej kunnat av riksdagen bifallas, samt yttrade därvid tillika, att det syntes böra övervägas, huruvida icke den starka söndersplittring kunde undvikas, som råd- de vidkommande författningsbestämmelser om städers och stadssamhällens jord- och tomtväsen och som skulle ytterligare ökas, om de för riksdagen då framlag— da lagförslagen godkändes. Avsevärda fördelar i reda och ordning syntes riks: dagen skola uppstå, om allt vad som rörde nämnda förhållanden och ej vore rena tillämplighetsstadganden kunde sammanföras i en författning, omfattande lagen om stadsplan och tomtindelning, därmed sammanhängande viktigare delar av byggnadsstadgan —— vilken näppeligen längre borde i sin helhet tillkomma utan riksdagens medverkan — samt de författningsförslag, som den riksdagen då förelagda propositionen upptoge i ämnet, sådana de vid förnyade utrednin— gar skulle sakligt föreligga samt med viss närmare angiven utvidgning. Huru- vida därtill ytterligare borde komma de bestämmelser, som prövades erforder- liga för skifte av jord i stad, lämnades öppet.

Vad sålunda anförts hava de sakkunniga funnit äga full giltighet. Den av 1916 års kommitté gjorda uppdelningen mellan stadsplanelag och byggnads- stadga hava de sakkunniga funnit mindre lämplig därutinnan att åtskilliga stad— ganden, vilka__borde tillagts lags natur, funnit sin plats i förslaget till bygg- nadssta dga. Over huvud taget måste en dylik uppdelning alltid visa sig vansk- lig att genomföra. Genom ett sammanförande av de viktigare bestämmelserna i byggnadsstadgan med de i stadsplanelagsförslaget upptagna stadgandena skulle vinnas större reda och översiktlighet, varjämte de genom ämnets uppdel- ning på lag och stadga föranledda upprepningarna skulle kunna undvikas.

Den nya tidens allt mer skärpta fordringar på bostadsväsendet och strä- vandet att göra stadgandena så uttömmande som möjligt och giva regler för varje tänkbart fall hava föranlett att ovannämnda byggnadsstadgeförslag bli- vit synnerligen detaljerade. Åtskilliga av de i 1916 års stadsplanelagskommit— tés förslag till byggnadsstadga och i de delar av bostadskommissionens för— slag till dylik stadga, till vilka 1916 års kommitté hänvisat, förekommande detaljstadganden, särskilt sådana av byggnadsteknisk art, lämpa sig uppen— barligen icke att inbegripas i lagen, då därigenom en möjlighet till ändring under enkla och snabba former uteslötes. Vid detta förhållande skulle man kunna förutsätta att det likväl skulle visa sig nödvändigt att antaga en särskild byggnadsstadga och sålunda bibehålla den på ifrågavarande lagstiftningsom- råde nu föreliggande dualismen.

De sakkunniga anse emellertid icke, att detta skall visa sig erforderligt. I sakens natur ligger nämligen, att det skall visa sig svårt, ja omöjligt att avfatta en byggnadsstadga som så väl lämpar sig för rikets största städer som för dess minsta municipalsamhällen. Det riktiga synes de sakkunniga vara, att för byggnadsväsendet erforderliga detaljföreskrifter icke intagas i en för rikets städer och stadsliknande samhällen gemensamt gällande byggnadsstadga utan i för de särskilda orterna gällande byggnadsordningar. Härigenom vinnes större möjlighet att taga hänsyn till var orts särskilda förhållanden och göres det

9—270874

möjligt att utesluta åtskilliga för orten i fråga ej behövliga eller lämpliga stad- ganden. Därjämte måste det anses som en fördel, att de för ortens byggnads- väsen gällande föreskrifterna endast äro att söka i lagen och ortens särskilda byggnadsordning Och ej därjämte äro att finna i en för alla rikets städer och stadsliknande samhällen gällande byggnadsstadga. Dessa fördelar måste an— ses väl uppväga den olägenhet, som kan anses ligga däri att vissa stadganden, Vilka eljest kunde inbegripas i en för städerna och de stadsliknande samhälle- na gällande byggnadsstadga, måste upprepas i för åtskilliga orter gällande byggnadsordningar. Den ökade stelhet, som i viss män kan anses bliva en följd av att vissa nuvarande stadgebestämmelser få lags karaktär, torde kunna åt- minstone delvis avhjälpas genom att i lagen tillägga Kungl. Maj:t eller even- tuellt annan myndighet en viss befogenhet att efter diskretionär prövning med- giva avvikelser från lagens föreskrifter. Redan med den avgränsning, lagen nu har, lärer det stundom visat sig önskvärt, att man hade haft tillgång till dylika möjligheter.

De sakkunniga anse sålunda, att från stadgan till själva lagen böra över— föras bestämmelser angående de grunder, enligt vilka stadsplan bör upprättas, angående byggnadslov, byggnadsnämnd och påföljd av underlåtenhet att iakt— taga meddelade föreskrifter m. m. Beträffande själva byggandet, i den mån detsamma ej på sätt i det följande närmare angives bör regleras genom stads- byggnadsbestämmelser, får lagen meddela föreskrifter, av beskaffenhet att kun— na allmänt tillämpas, under det att föreskrifter lämpade för varje ort för sig meddelas i för orten i den ordning i lagen närmare bör angivas utfärdad bygg- nadsordning.

Det av de sakkunniga sålunda förordade systemet förutsätter, att i sam- band med den nya lagstiftningens tillkomst de för de särskilda orterna gäl- lande byggnadsordningama revideras. För att systemet skall visa sig lämp- ligt fordras emellertid att icke såsom nu på Konungens befallningshavande var inom sitt län ankommer att fastställa de nya byggnadsordningarna för orterna inom länet, då härigenom ej tillräckligt garanteras att vid prövningen av byggnadsordningarna enhetliga principer vinna tillämpning, utan bör fast- ställandet uppdragas åt en centralmyndighet för hela riket. På grund av den stora vikt, de första efter den nya lagstiftningens tillkomst utfärdade bygg- nadsordningarna enligt de sakkunnigas förslag skulle erhålla, hava de sak— kunniga ansett sig böra förorda, att det första fastställandet av byggnads- ordningarna överlämnas till Kungl. Maj:t. För att ytterligare trygga till- lämpningen av likartade stadganden för likartade förhållanden, böra mönster- byggnadsordningar utarbetas för olika typer av rikets städer och stadsliknande samhällen.

På sätt förut nämnts hava de i lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning innefattande stadgandena numera blivit i huvudsakligen oför— ändrat skick upptagna under 1 kap. i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbild— ning i stad.

I sitt betänkande har 1916 års kommitté föreslagit, att stadgandena om stadsplan och tomtindelning åter skulle utbrytas ur fastighetsbildningslagen så- som en särskild lag, benämnd stadsplanelag, samt att i fastighetsbildningslagen beträffande stadsplan och tomtindelning endast skulle införas ett stadgande om deras inverkan på fastighetsindelningen, i huvudsak motsvarande det stad- gande, som därefter genom lag den 13 maj 1921 under 6 a % blivit infört i 1 kap. i fastighetsbildningslagen. Till motivering härav anförde stadsplane- lagskommittén i sitt betänkande (sid. 87—88):

Att, såsom genom fastighetsbildningslagen numera skett, i en författning sam- manföra vad som ur fastighetssynpunkt gäller angående stads fastigheter och deras

redovisning d. v. s. om jordförrättningar av olika slag, såsom gränsbestämningar, av- styckningar, laga skiften och sammanläggningar, samt om fastighetsregistret, fin- ner kommittén lika lämpligt som rationellt. I en sådan lag hava även de bestäm- melser sin naturliga plats, som reglera verkningarna av stadsplan och tomtindelning på fastighetsindelningen. Men däremot kan kommittén icke följa riksdagen, då den uttalat sig för att i samma lag även böra inryckas stadgandena om stadsplan och tomtindelning och dessas verkningar i fråga om stads bebyggande och den plan- , lagda markens utnyttjande i övrigt. Dessa stadganden röra sig å ett helt annat rättsområde än det, som innefattar fastigheternas bildande och registrerande.

Den av kommittén sålunda företagna uppdelningen har varit föremål för olika omdömen i de över kommitténs förslag avgivna yttrandena. Under det att sålunda fastighetsregisterkommissionen (s. 37) och Konungens befall- ningshavande i Stockholms län (s. 21) yttra sig emot uppdelningen, hava byggnadsstyrelsen (s. 39) och vattenfallsstyrelsen (s. 38) förordat densamma.

De sakkunniga anse väl, att skäl kunna anföras för båda de sålunda anförda meningarna, men finna dock för bibehållande av stadgandena i en gemensam lag tala, att därigenom instituten stadsplan och tomtindelning, vilka utöva ett genomgripande inflytande å fastighetsbildningen i stad —— ett inflytande, vilket de sakkunniga föreslå skola i visst avseende modifieras —— bliva reg- lerade genom samma lag som de institut, som hava fastighetsbildande verkan.

Om de sakkunniga sålunda i fråga om lagens allmänna uppställning mera ansluta sig till nu gällande lag än till 1916 års kommittés förslag, så hava de sakkunniga dock icke känt sig tilltalade av att bibehålla den nuvarande lagens benämning. Uttrycket »lag om fastighetsbildning i stad» innebär redan nu en viss oegentlighet, då åtskilliga av de nu i lagens 1 kap. inbegripna stad- gandena i själva verket ej hava något med fastighetsbildningen att göra. Denna oegentlighet skulle bliva ännu mera framträdande, om i enlighet med de sak- kunnigas förslag skola till lagen överföras vissa bestämmelser, som nu hava sin plats i byggnadsstadgan för rikets städer. Härtill kommer att bestänmingen »i stad» står mindre väl tillsammans med den omständigheten att lagen jämväl i ganska betydande omfattning meddelar bestämmelser rörande landsbygds- områden. Sådan de sakkunniga tänkt sig den föreslagna lagen, skall den- samma meddela stadganden angående områdes uppdelning, iordningställande och bebyggande såsom led i begynnande eller fortgående nybildning eller fort- satt utveckling av stad eller stadsliknande samhälle. För de verksamhetsfor- mer, som sålunda skola utgöra föremål för lagens reglering, hava de sakkun- niga använt den gemensamma benämningen »stadsbyggande», och såsom rubrik till lagen har i anslutning härtill valts ordet »stadsbyggnadslag». Vid första påseendet kan det synas som om denna term väl antydde lagens egenskap att reglera byggandet i egentlig mening, men däremot i mindre mån de övriga ämnen, som de sakkunniga här ovan angivit. De sakkunniga hava emellertid med detta ord icke så mycket syftat å ett byggande i egentlig bemärkelse, som fast mera på detta ords överflyttade betydelse av ett uppbyggande i allmän- het, vare sig av ett byggnadsverk eller av en mera abstrakt företeelse. Det byggande, som här åsyftas, är alltså uppbyggandet av en stad eller ett stads- liknande samhälle, och i detta ingå såsom moment såväl husbyggandet som även planläggning och uppdelning av marken för byggnadsändamål. För övrigt finna de sakkunniga även sambandet mellan fastighetsbildning och be- byggande i stad i regel vara så praktiskt betydelsefullt, att detsamma gärna. bör komma till uttryck redan i lagens benämning. Liksom nämligen planen ju utgör det fasta underlaget för fastighetsbildningen, så bildar den sist- nämnda i sin tur grundvalen för bebyggandet, och detta på ett helt annat sätt än på landsbygden, vars mera rymliga förhållanden ofta möjliggöra ett

Reg kring av stads ytter- områden samt ar områden (2 lands- bygden.

Stads ytter- områden.

bebyggande, som i ringa eller ingen grad utgör någon avspegling av en under— liggande fastighetsbildning. Nästan all fastighetsbildning i stad och stads- liknande samhälle kan ock sägas hava till slutmål fastigheternas bebyggande, vilket för dessa fastigheter framstår såsom det centralaste och viktigaste. För den av de sakkunniga valda beteckningen finnas jämväl utländska förebilder.

Med anledning av den omfattning, de sakkunniga på sätt förut nämnts givit lagen, har givetvis dess allmänna uppställning och indelning måst i avsevärd grad ändras.

En framskjuten plats bland de ämnen, som föranlett de sakkunniga att före- slå avvikelser från 1916 års kommittés förslag, intager frågan om åtgärder för reglering av städernas ytterområden samt av områden å landet.

Det allmännas reglerande ingripande å byggnadsverksamheten sträcker sig enligt 1874 års byggnadsstadga endast till stad eller därmed jämförligt sam- hälle och omfattar strängt taget ej ens stadens hela område, utan endast den del därav, som anses mogen att intagas i den egentliga stadsplanen. Huru— vida dessförinnan en annan ordning gällde, torde ej vara fullt klart; säkert är, att nämnda stadga såväl för egen del som med avseende å byggnadsord— ningarna ansetts vara att så förstå, att dessa författningars tillämplighet ej sträckte sig utom det planlagda området. För ernående av en reglering inom övriga delar av staden fanns sålunda intet annat medel än att dit utsträcka stadsplanen.

Aven i byggnadsstadgan pekades dock på möjligheten att behov av en reglering kunde föreligga även åt landsbygden. Stadgan anvisade dock i så— dant syfte ingen annan utväg än att å sådant område,-där dylikt behov yp- pades, tillämpa enahanda förfaringssätt som i stad. Aven inom samhälle å landet gällde således att, även om förordnande meddelats, att byggnadsstad- gans föreskrifter om stad skulle vara tillämpliga å dess område, någon till- lämpning av de materiella bestämmelserna i stadgan ej inträdde förrän stads- plan blivit fastställd, och då endast för det område, denna stadsplan omfattade, samt att detsamma gällde för den byggnadsordning för orten, som tilläventyrs blivit fastställd. Byggnadsstadgans föreskrifter kunde för övrigt icke alls brin- gas i tillämpning med mindre orten i fråga erhållit större sammanträngd befolk- ning. Dessförinnan kunde alltså något ingripande över huvud icke ske.

De reformkrav, som på stadsplane- och byggnadsväsendets område tidigast gjorde sig hörda efter byggnadsstadgans framträdande och som utkristallisera- des i 1884 års stadsplanelagskommittés förslag, togo väsentligen sikte å andra sidor av problemet; även de rörde sig inom det egentliga planområdet. Endast i en vid nämnda förslag fogad reservation (av J. G. Richert) uttalades vissa önskemål om nya bestämmelser för städernas anläggning och bebyggande, gäl- lande ej allenast inom fastställda stadsplaner utan för allt sammanträngt be- byggande, inom eller utom städernas gränser. Först efter 1900-talets ingång började frågan om städernas ytterområden samt om områden å landsbygden tilldraga sig allmännare uppmärksamhet.

I 1904 års kommittéförslag funnos i 13 % intagna stadganden av innehåll, att, där så lämpligt funnes, samhälle ägde, innan fullständig stadsplan för om- råde upprättades, låta uppgöra plan över de huvudgator, som vore avsedda att framdragas över området; att ansökan om fastställelse av dylik plan skulle göras hos Konungen; samt att, sedan fastställelse vunnits, samhället vore be- rättigat och, om jordägaren så äskade, förpliktat att genast lösa den för pla- nens genomförande erforderliga mark.

Till motivering av stadgandet anförde 1903 års kommitté: Då ett områdes öppnande för bebyggande väl är att förvänta men icke omedelbart förestående, kan det ofta finnas lämpligt att, innan stadsplanen för området behö-

ver uppgöras, låta upprätta plan för de huvudgator, som äro avsedda att framdra- gas över området, och förvärva den till dem erforderliga mark. Områdets ordnan- de för bebyggande kan sedermera försiggå efter hand och själva stadsplanen upp- i göras enligt de åsikter och behov, som då förefinnas. Kommitterade hava därför tillagt vederbörande samhälle rätt att låta uppgöra plan över dylika huvudgator och erhålla fastställelse därå.

Stadgandet erhöll emellertid i 1907 års stadsplanelag (11 å) den lydelse det nu har i 17 % av 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad. Detsamma åter- finnes i 22 % av 1916 års kommittés förslag utan annan saklig ändring än att stadgandet utsträckts att äga tillämpning jämväl å kronojord.

Vid behandlingen i riksdagen av 1907 års förslag till stadsplanelag väcktes motioner (F. K. nr 48, A. K. nr 194) med hemställan, att Kungl. Maj:t genom lagen måtte tilläggas befogenhet att meddela föreskrifter angående bebyggande av närmaste område omkring stad, köping eller annat område, som avsågs i lag- förslaget. Till stöd för motionerna anfördes:

Enligt vad erfarenheten givit vid handen, kunna betydande olägenheter uppkom- ma därav, att vederbörande myndigheters befogenhet att ingripa i fråga om bygg- nadsverksamhetens ordnande är inskränkt allenast till planlagt område. I omedelbar närhet av detta vidtager ofta ett planlöst bebyggande, som ur hälsovårds— och brand- synpunkt medför stor fara för samhället. Nu är det visserligen sant, att samhället kan föranstalta om stadsplanens utsträckande, men dels dröjer det någon tid, innan stadsplanen hinner upprättas och antagas, och dels blir följden härav endast den, att den okontrollerade byggnadsverksamheten flyttas utanför det nya planlagda området. För övrigt kan man ej i det oändliga utsträcka stadsplanen, utan att nå- got verkligt behov därav föreligger, allenast för att förekomma ett olämpligt be- byggande av vissa områden.

Den lämpligaste utvägen att undvika de påpekade olägenheterna synes oss vara, att Konungens ingripande för byggnadsverksamhetens reglerande utsträckes att om- fatta jämväl en viss rayon utanför det planlagda området, inom vilken vissa för ett ordnat bebyggande oundgängligen nödiga grundläggande bestämmelser skulle vinna tillämpning. Då denna rayon torde böra fastställas särskilt för varje samhälle efter dess behov, lär omfattningen därav icke kunna i lagen närmare angivas.

På grund av motionerna tillades ett andra stycke till stadsplanelagens 41 %, vilken paragraf motsvarar 1 kap. 46 % i lagen om fastighetsbildning i stad.

Beträffande områden å landet, som icke ingå i samhällen, angav ej heller 1907 års lag annan regleringsmöjlighet, än att (jämlikt 37 %, numera 1 kap. 42 å i fastighetsbildningslagen) stadsplan kunde fastställas för område, där större byggnadsverksamhet vore att förvänta.

Enligt 1916 års kommittés förslag (7 %) skall användandet av stads icke plan— lagda område i den omfattning, som prövas erforderlig, regleras genom utom— plansbestämmelser, åstadkomna i den'ordning som om stadsplan är stadgad. I 70 % i kommitténs förslag till byggnadsstadga finnes närmare angivet vad kom- mittén tänkt sig att dessa bestämmelser lämpligen borde omfatta. De skulle sålunda ej blott fastställa markens användning för visst ändamål, såsom för bostäder eller industriella anläggningar o. d., utan även storlek och beskaf— fenhet av byggnadsplats för bostadsbyggnad, byggnads läge å sådan bygg- nadsplats och gårdsytas storlek, byggnadssätt och byggnadshöjd, avstånd mellan byggnad och väg, åtgärder till förekommande av brandfara samt vad i övrigt kunde vara erforderligt till främjande av ett lämpligt och gott bebyggande.

Kommittén anför till motiverande härav (sid. 134—135):

Förslaget innebär till en början, att de grundläggande föreskrifter om användan- det av område utom stadsplan, vilka må finnas erforderliga, skola beslutas och fast-

Omräden ä landet.

1916 års stadsplane- ”98" kommitté.

ställas i samma ordning som stadsplan. Grunden härtill är den, att de inskränknin- gar i jordägarens rätt att för byggnadsändamål förfoga över sin jord, som otvi- velaktigt ligga i byggnadsföreskrifter av den art, varom här är fråga, enligt kom- mitténs mening kräva ett civilrättsligt underlag liknande det, som är berett stads- planehestämmelserna inom det planlagda området. Först i denna ordning synes med oomtvistlig befogenhet och nödig effektivitet kunna givas vissa erforderliga be- stämmelser, såsom om rätten att utnyttja byggnadsmark allenast för visst slag av byggnader, om viss minimistorlek å byggnadstomt, om plikt att lämna viss del därav obebyggd och dylikt. Förslaget innebär vidare att, där för någon del av det icke planlagda området föreligger behov av vidsträcktare och längre gående före- skrifter angående markens användning för byggnadsändamål, än som åtminstone från början varit avsett med stadgandet i 1 kap. 46 & sista stycket fastighetsbildningsla- gen, sådana föreskrifter ock skola kunna givas genom utomplansbestämmelser. Kom— mittén håller alltså före, att i denna ordning bör kunna på bindande sätt föreskri- vas exempelvis att viss del av det icke planlagda området skall användas väsentli- gen till byggnader för industriella ändamål, en annan del väsentligen för bostads- hus och dylikt. Härigenom så att säga tillrättalägges området utom stadsplanen för en lämplig indelning, då utvecklingen så fortskridit, att stadsplan där behöver an- ordnas.

Däremot hava utomplansbestämmelserna intet att göra med jordens indelning i trafikleder och mark, som skall användas för byggnad eller annat ändamål. Det är ej avsett, att utomplansbestämmelser skola kunna användas för åstadkommande av någon slags stomme till blivande stadsplan eller till provisorisk indelning i liknande syfte. Vill staden exempelvis reservera mark för vissa trafikleder, som beräknas bliva för framtiden erforderliga, har staden att använda sig av den utväg till ut- läggande av huvudgator, som anvisas i 22 5 förslaget till stadsplanelag. Jordens in- delning inom område, för vilket utomplansbestämmelser gälla, skall alltså försig- gå i den ordning, som om icke planlagt område i allmänhet är stadgat, d. v. s. genom avstyckning eller eventuellt laga skifte. Så länge ett tätare bebyggande ej är att påräkna, lärer ock detta sätt att låta den enskilde i väsentliga delar bestämma om vägar samt fastigheternas läge och omfattning vara det med förhållandena bäst över- ensstämmande. Vad som däremot kan och bör regleras genom utomplansbestämmel- serna är användningen av de sålunda förefintliga eller tillkommande fastigheterna. Skulle anledning vara att antaga, att ett tätare bebyggande inom området utom stadsplanen är att förvänta, bör enligt kommitténs mening för dylikt område upp- göras stadsplan, och hänvisas i fråga härom till kommitténs förslag till ändrad ly- delse av 5 kap. 8 % fastighetsbildningslagen och vad kommittén anfört i motive- ringen till denna paragraf.

I kommitténs förslag till sistnämnda paragrafs lydelse upptages, att av- styckning, som finnes åsyfta jorddelning för ett tätare bebyggande, icke må verkställas, innan stadsplan för området blivit fastställd. Motsvarande stad— gande upptager kommitténs förslag beträffande ägostyckning och jordavsönd— ring i förslag till ändrad lydelse av 2 % i lagen den 12 maj 1917 om tillägg till lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordav— söndring.) Såsom motivering till styckningsförbudet anför kommittén (sid. 83 m. fl. :

Beträffande stads icke planlagda område anser kommittén, att utvidgad möjlighet bör beredas till reglering av dess bebyggande. Därvid håller kommittén till en bör- jan före, att, så snart ett tätare bebyggande är att förvänta inom någon del av det icke planlagda området, stadsplan bör uppgöras för sådan del. I detta syfte är i fastighetsbildningslagen infört stadgande därom, att avstyckning, som finnes åsyfta jorddelning för ett tätare bebyggande, icke må fastställas, innan stadsplan blivit för sådan mark fastställd. Kommitténs förslag i denna del har påverkats jämväl därav,

att kommittén hyser den betänkligheten, att byggnadsnämnden för bedömande av dylika avstyckningar skall finna nödigt att under hand uppgöra någon slags styck- ningsplan, efter vilken ärendet sedan bedömes. En dylik plan kan knappast bliva annat än ett preliminärt utkast till stadsplan och måste, om styckningen i enlighet därmed verkställts, i väsentliga delar bliva prejudicerande för den stadsplan, som sedermera kan ifrågakomma. Det instämmer icke med stadsplanelagens anda och mening, att åtskilliga av de synpunkter, som böra vara grundläggande för stadsplanen, . skola undandragas beaktande i den ordning, som är stadgad för åstadkommande av stadsplan. Kommittén har ock i fråga om område å landet, där ett tätare bebyggande är att förvänta, utgått från att jorddelning för sådant bebyggande ej skall medgivas, innan stadsplan eller byggnadsplan för området upprättats, och i jorddelningsför- fattningarna för landsbygden föreslagit därtill syftande bestämmelser.

Beträffande områden å landet föreslog kommittén i 66 till 73 %% av förslaget till stadsplanelag en viss utbyggnad av vad i 1 kap. 42 % fastighetsbildnings— lagen är stadgat angående plan för område, där tätare bebyggande är att emotse men förhållandena icke föranleda bildande av municipalsamhälle, även- som införande i byggnadsstadgan av bestämmelser för område, intaget i så- dan plan, av kommittén benämnd byggnadsplan. I övrigt föreslog kommittén härutinnan i huvudsak ej annan åtgärd än att, såsom nyss nämnts, jorddel- ning, åsyftande ett tätare bebyggande, ej finge äga rum utan fastställelse av sådan byggnadsplan.

Bostadskommissionen, vars byggnadsstadgeförslag avgavs omkring ett år Bostadskam— före 1916 års kommittés betänkande, har 1 förevarande fråga framlagt ett i "”$—”o"?" ' viss mån anno1lunda beskaffat program, än det av kommittén uppgjorda. Kommissionen förutsatte, att vid stadsplanelagens revision en målmedveten strävan skulle göra. sig gällande för att minska kommunernas ekonomiska upp- offringar för stadsplans genomförande och i övrigt underlätta deras stadsplane- arbete. Icke desto mindre betvivlade kommissionen möjligheten av att fort- sättningsvis låta stadsplans förefintlighet vara i så hög grad avgörande för det allmännas kontroll över byggnadsväsendet som hittills varit fallet. Denna ståndpunkt innebure ingalunda något underskattande av stadsplanens bety- delse för åstadkommande av ett gott bebyggande. Tvärtom sade sig kommis- sionen för sin del vara övertygad om att resultat, som motsvarade de högst ställda fordringar, endast kunde ernås med anlitånde av stadsplanen såsom hjälpmedel. Men det syntes kommissionen sannolikt, att bemödandena att nedblinga kommunernas utgifter för stadsplaneändamål och att förkorta, för- enkla och förbilliga proceduren med själva det tekniska. utarbetandet och det legala fastställandet av stadsplan, på grund av dessa frågors oerhört svåra beskaffenhet, icke 1 en nära framtid skulle komma att krönas med framgån- gar, som berättigade ett ensidigt fasthållande av stadsplanen såsom förutsätt- nmg för varje mera effektivt ingripande mot misstag och urartningar inom stadsbyggnadsväsendet. Skedde detta, befarade kommissionen, att de missför- hållanden, som nu allmänt påtalats, i stort sett skulle fortfara och särskilt att de uppväxande samhällsbildningarna, under den för deras byggnadsmässiga gestaltning måhända avgörande tiden, alltjämt komme att vara i saknad av varje offentlig efter-syn och vägledning. . Bostadskommissionens förslag till byggnadsstadga upptager under 79 % be— stämmelse därom, att, där anledning finnes att antaga, att område i stad, kö— ping eller municipalsamhälle utan fastställd stadsplan skall upplåtas för större byggnadsverksamhet, byggnadsnämnden skall söka åstadkomma, att såväl mar- kens styckning som ock dess bebyggande sker efter en av nämnden godkänd, enhetlig byggnadsplan. Vid planens uppgörande skola de för stadsplan stad- gade allmänna grunder i tillämpliga delar tjäna till ledning. I SS 80—85

Yttranden.

Lagändring 1924.

De saka kunniga .

föreslår kommissionen vissa närmare föreskrifter angående byggnadsverksam- hetens ordnande utom stadsplan. I förslagets 1 % 2 mom. upptages ett stad— gande att, därest för annan ort behov uppkommer av föreskrifter för bebyg- gande och stadsplan icke finnes böra upprättas för densamma, Konungen skall äga för hel kommun eller del därav förordna, att nu omförmälda stadganden i %% 79—85 där skola äga tillämpning.

I de över 1916 års kommittés betänkande avgivna yttrandena hava anmärk— ningar framställts mot kommitténs förslag angående stadsplan resp. bygg— nadsplan såsom villkor för jorddelning, som åsyftar tätare bebyggande, sär- skilt av Svenska stadsförbundets styrelse och byggnadsstyrelsen (s. 29 och 30). Sålunda anför den förstnämnda:

Det för styrelsen avgörande vid valet mellan de olika metoder, som föreslagits av 1916 års kommitté och bostadskommissionen, vore den större hänsyn, sistnämnda sakkunniga tagit till faktiskt förefintliga arbetsresurser och organisatoriska för- hållanden inom stadsplaneväsendet i vårt land. Redan nu klagades med fog över, hur svårt det vore för samhällen, som icke själva hade tjänstemän med stadsplane- teknisk fackutbildning, att få stadsplanearbeten utförda inom skälig tid. Kretsen av konsulterande arkitekter eller ingenjörer, åt vilka dylika ärenden med fullt för- troende kunde lämnas, vore förvånande snäv. Att ett samhälle nödgades vänta flera år på ett första förslag till stadsplan hörde ingalunda till ovanligheterna. Hur det under sådana förhållanden skulle bliva möjligt att i rätt tid hinna anskaffa ens förslag till alla de stadsplaner eller byggnadsplaner, som årligen måste uppgöras, i händelse tillvaron av dylika planer på allvar skulle gälla såsom förutsättning för jord- delning i och för ett tätare bebyggande, vore ett spörsmål, som säkerligen icke löstes av sig självt. Men även om den av stadsplanelagskommittén uttalade förmodan, att med lagstiftningens omläggning i föreslagen riktning inom kort skulle uppstå en helt" ny klass av väl kvalificerade fackmän, skulle vara riktig, så återstode att ordna den statliga prövningen av stadsplaneärenden på ett sätt, som tillgodosåge skäliga fordringar med avseende å snabbhet och enkelhet i formerna. Denna fråga på- kallade enligt styrelsens mening särskilt beaktande.

Genom ett år 1924 tillagt fjärde stycke i 1 kap. 42 å i fastighetsbildnings- lagen har Konungen erhållit befogenhet att förordna, att särskilda föreskrif- ter skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande jämväl beträffande område å landet där större byggnadsverksamhet är att förvänta.

De sakkunniga hava icke kunnat finna att den äldre lagstiftning, vilken 1916 års kommitté vid uppgörandet av sitt förslag i huvudsak följt, erbjuder tillräckliga möjligheter för stad att verka reglerande å utvecklingen å den del av stadens område, där ej stadsplan finnes. Utomplansbestämmelserna äro näm- ligen, såsom nämnda kommitté uttryckligen framhåller, ej avsedda att hava nå— got att göra med jordens indelning i trafikleder och i mark, som skall användas för byggnad eller annat ändamål, och den möjlighet, som 1 kap. 17 % fastig- hetsbildningslagen, motsvarande 22 å i kommitténs förslag, erbjuder staden att utverka rätt att få expropriera mark, framdeles behövlig för huvudgator, kan ej anses tillfyllestgörande. Det måste nämligen ställa sig otillfredsstäl— lande att staden ej skall hava annan möjlighet att trygga markens reserverande för trafikbehovet än att omedelbart tillgripa användande av expropriationsin— stitutet. Genom användandet av detta skiljes marken från den fastighet, till vilken den förut hört, ofta långt tidigare än som varit av behovet påkallat, och givet är att staden får gälda det onödigt stora intrång fastighetens ägare så- lunda lidit genom att till honom utgiva en högre expropriationsersättning än som eljest varit påkallad. Den nuvarande lagen och 1916 års kommittés för— slag innebära enligt de sakkunnigas mening i detta avseende en mindre god lös- ning än 1904 års kommittéförslag. De sakkunniga anse nämligen, att, såsom skett i sistnämnda kommittéförslag, frågan bör ordnas såsom en planfräga.

Härigenom kan marken reserveras för sitt ändamål utan att behöva exproprie— ras förrän den därför skall tagas i anspråk.

Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid stadens reglerande inflytande beträffande det område, varom nu är fråga, ej inskränka sig till befogenhet att genom planbestämmelser reservera mark till huvudtrafikleder. Jämväl i öv— rigt kan det visa sig av behovet påkallat att genom planbestämmelser fastställa att viss mark skall användas för särskilt ändamål. 1916 års kommitté har även ansett föreskrifter erforderliga att viss del av det icke planlagda området skall användas väsentligen till byggnader för industriella ändamål, en annan del väsentligen för bostadshus och dylikt, men funnit, att föreskrifter av dylik art borde meddelas såsom utomplansbestämmelser. Då emellertid vissa före- skrifter böra givas en lokalt begränsad tillämpning, är det enligt de sak- kunnigas mening riktigare att fatta dem såsom planbestämmelser.

För den plan, om vars införande i lagstiftningen de sakkunniga sålunda hem- ställa, föreslå de benämningen generalplan.

På dessa grunder föreslå de sakkunniga i lagförslagets 1 kap. 2 %, att för ord- nande av stadsbyggandet i fråga om anläggningar för huvudtrafik eller anord- nande av särskilda trafikområden eller i fråga om huvudfördelning av områden i övrigt för olika stadsbyggnadsändamål skall uppgöras en allmän plan (ge- neralplan). _

Rörande vad för generalplans uppgörande, prövning och fastställande skall . iakttagas meddelas närmare föreskrifter i 2 kap_ av de sakkunnigas lagförslag. För dessa föreskrifters innebörd lämnas närmare redogörelse i den speciella motiveringen, där ock kommer att mera utförligt klarläggas och motiveras den bestämning, de sakkunniga ansett böra givas åt begreppen generalplan och stadsplan, vilket senare begrepp synts de sakkunniga böra givas en i viss mån annan innebörd än enligt nu gällande rätt. (Se även bil. I—III, sid. 436—443.)

Såväl det nya generalplaneinstitutet som det egentliga stadsplaneinstitutet föreslå de sakkunniga skola kunna tillämpas även å landsbygdsområden, där samhällsbildning ännu icke kommit till stånd. Härigenom ersättas alltså reg- lerna i den nuvarande 1 kap. 42 % första och andra stycket i fastighetsbild— ningslagen. De sakkunnigas förslag skiljer sig från kommitténs särskilt där- utinnan, att de sakkunniga vilja under vissa förhållanden tillägga den kom- mun, inom vilken området är beläget, befogenhet och förpliktelser beträffande den plan, som skall upprättas.

Genom de nu angivna anordningarna är emellertid behovet av reglering av stadsbyggandet såväl i stad som på landet icke fyllt. För dess ytterligare till- godoseende föreslå de sakkunniga, att ej blott generalplan och stadsplan, utan även vissa områden, belägna utanför de planlagda, skola kunna förses med stads- byggnadsbestämmelser. Dessa äro alltså avsedda att ersätta såväl de nuva- rande särskilda bestämmelserna i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande som ock de föreskrifter, som nu kunna meddelas enligt 1 kap. 46 å andra stycket i fastighetsbildningslagen för stads och stadsliknande sam- hälles icke planlagda område och enligt 42 % fjärde stycket i samma kapitel för område å landet.

Sistnämnda föreskrifter innehålla emellertid för närvarande ej blott bestäm- melser av egentlig stadsbyggnadsnatur, utan även regler av teknisk och admi- nistrativ beskaffenhet. Till den del detta senare är förhållandet skola enligt de sakkunnigas förslag motsvarande bestämmelser meddelas i för orten utfärdad byggnadsordning. Även i det hänseendet avviker alltså de sakkunnigas för- slag från gällande författningar, att byggnadsordningarna frigöras från sitt beroende av stadsplanen. Att byggnadsordningarna även inom planlagt om— råde i stad eller stadsliknande samhälle bibehålla sin betydelse, i viss mån t. o. m. i förstärkt form, följer av vad ovan (sid. 130) yttrats.

nadsbestäm-

Närmare

Även efter införande av det föreslagna generalplaneinstitutet erfordras emel-

7'89167'm9 av lertid möjligheter att inom de områden, som i stora drag ordnas genom gene-

" fastighets- bildningen utanför

= ralplanen, mera i detalj verka reglerande på fastighetsbildningen och därigenom på bebyggandet.

stads lanen De sakkunniga hava icke vågat stanna vid 1916 års kommittés åsikt att (styr ning.? p lanar).

-stadsplan (respektive byggnadsplan) bör vara det enda medel, som bör stå myndigheterna till buds i sådant hänseende. På grund av de mycket stora fordringar, som måste ställas på den moderna stadsplanen, och den där- av följande tidsutdräkten för dess genomförande, kan densamma ej an- ses vara ett tillräckligt smidigt och lätthanterligt medel för att lämpa sig i alla fall där ett ingripande av myndigheterna i nu ifrågavarande hänseende kan anses påkallat. För att kunna göras tillräckligt effek- tivt är nämligen ett ingripande erforderligt på ett nog så tidigt stadium av samhällsutvecklingen långt innan de ekonomiska förutsättningarna för upprät— tande av stadsplan (resp. byggnadsplan) kunna antagas vara för handen. Ett stadgande sådant som det av nämnda kommitté föreslagna torde därför, tvärt- emot vad kommittén åsyftat, medföra den påföljden att, då myndigheterna ej ansåge sig kunna i det till prövning föreliggande fallet på grund av de därmed förenade konsekvenserna fordra stadsplan, jorddelningen i många fall finge fritt fortgå, fastän ett ingripande, om detta kunnat ske i mindre betungande form, väl skulle anses påkallat. Väl är kommitténs antagande att en styck- ningsplan i väsentliga delar kommer att bliva prejudicerande för den stadsplan. som sedan kan ifrågakomma, riktigt, men att märka är att detta med lika skäl kan sägas bliva fallet med en markägares långt mera okontrollerat skedda uppdelning av sin fastighet till byggnadstomter. Jämväl måste det anses vara av vikt att den plan, som skall tjäna till ledning vid det spirande samhällsbil- dandet, ej göres så fast och svår att ändra som stadsplanen, utan att möjligheten att vid behov i densamma företaga ändring hålles öppen. Detta kan lättare åstadkommas vid en styckningsplan, då för densammas fastställande och änd- rarliiie åran stadgas enklare former än de för stadsplan (resp. byggnadsplan) ga an e.

Den mening, de sakkunniga sålunda hysa i frågan, hava föranlett de sakkun- niga att, efter det lånsarkitekten E. Stenfors hos chefen för justitiedepartemen- tet gjort en framställning i ämnet, utarbeta och till chefen för justitiedeparte— mentet den 24 oktober 1925 ingiva förslag till lagstiftning i ämnet. De sakkun— nigas förslag föranledde framläggandet för 1926 års riksdag av propositionen nr 210 med förslag till lag om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordav— söndring samt till lag om tillägg till 5 kap. av fastighetsbildningslagen. Pro- positionen blev av riksdagen antagen, och hava lagar i ämnet utfärdats den 18 juni 1926 att träda i kraft den 26 i samma månad. Enligt lagen om villkor i vis- sa fall för ägostyckning och jordavsöndring må ägostyckning eller jordavsönd- ring för avskiljande i ett sammanhang av ett flertal smärre lägenheter för bo- stadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte inom område, som icke är lagt under stadsplan, äga rum el- ler fastställas allenast i enlighet med av Konungens befallningshavande godkänd plan för områdets ordnande, och skall detsamma gälla, där eljest ägostyckning eller jordavsöndring ifrågakommer å ort, där större byggnadsverksamhet råder eller till följd av den omfattning, Vari upplåtelse redan skett, eller av annan anledning är att förvänta. Vid uppgörande av plan, varOm nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet beredes till anordnande ej mindre av lämpliga trafik- leder och öppna platser inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och för avlopp. Enligt lagens 2 % äger Konungens be- fallningshavande, där Konungens befallningshavande finner, att inom visst

område större byggnadsverksamhet råder eller är att förvänta, förordna, att ägostyckning eller jordavsöndring ej må äga rum eller fastställas annorledes än i enlighet med plan, som förut sagts, och har lantmätare, som förordnats att verkställa ägostyckning eller som skall få karta avfatta område, vilket skall avsöndras, att, där han finner, att förhållande, varom nyss sagts, är för han— den utan att vederbörlig plan blivit av Konungens befallningshavande godkänd, om förhållandet göra anmälan hos Konungens befallningshavande, i vilket fall förrättningen skall vila i avvaktan på ärendets avgörande. I den vid 1926 års riksdag antagna lagen angående delning av jord å landet, som sedermera trätt i kraft den 1 januari 1928, infördes beträffande avstyckning, som numera trätt i stället för ägostyckning och jordavsöndring, motsvarande regler, dock att möjlighet till förordnande, som ovan sagts, ej bibehållits. Genom lagen om tillägg till 5 kap. i fastighetsbildningslagen hava beträffande stad och samhälle å landet, för vilket, skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, införts i huvudsak enahanda bestämmelser. Plan skall godkännas i Stockholm av överståthållarämbetet, i annan stad med ma— gistrat av denna och eljest av Konungens befallningshavande. Övervakandet att plan, där så skall ske, upprättas har lagts å byggnadsnämnden och förrätt— ningsman i avstyckningsärende, som till honom överlämnas.

De sålunda antagna stadgandena anse de sakkunniga med endast vissa mo- difikationer böra bibehållas. Officiell kontroll bör sålunda äga rum, att för ej stadsplanelagt område, där större byggnadsverksamhet råder eller är att för— vänta, styckningsplan upprättas, och bör påföljden för underlåtenhet vara att jorddelning ej må äga rum. Stadsplan bör däremot icke på enahanda sätt fram- tvingas. Givet är emellertid att på ett visst stadium i utvecklingen stycknings- plan ej kan anses utgöra tillräckligt stöd för bebyggandets och därmed för- knippade rättsförhållandens ordnande, utan att för dessa syftemåls ernående stadsplan bör fastställas. Att, på sätt i kritiken av 1916 års kommittés be- tänkande förutsatts, giva någon närmare vägledning beträffande när ett så- dant utvecklingsstadium bör anses hava inträtt, torde på grund av de skilda förhållandena å olika platser i riket vara svårt och torde så mycket mindre vara erforderligt som enligt de sakkunnigas förslag förutsättningarnas för- handenvaro eller icke har mindre betydelse än enligt kommitténs förslag, då enligt de sakkunnigas förslag styckningsplan i gränsfallen i varje fall måste antagas hava blivit upprättad. Detta förhållande föranleder jämväl att av- görandet huruvida stadsplan bör upprättas eller ej i regel kan överlämnas till vederbörande stad eller samhälle eller eventuellt enskild markägare och att endast i rena undantagsfall något ingripande från statsmyndigheternas sida kan behöva ifrågakommer.

1916 års kommittés förslag innehåller lika litet som den nuvarande lag- stiftningen några bestämmelser, som möjliggöra att i ett sammanhang få an- tagna och fastställda reglerande planbestämmelser för ett större område, till— hörigt flera olika kommuner. Utvecklingen under de senaste decennierna har emellertid låtit allt starkare framträda behovet att i ett sammanhang reglera dylika större områden. Den enskilda stadskommunen framstår nu i långt mindre grad än i äldre tider såsom en begränsad enhet. Kommunikationsmed— lens allt starkare utveckling har medfört, att gränserna för områden, som stå" under inflytande av en gemensam utveckling, allt mera vidgats. Runt omkring de större städerna utvecklas förortssamhällen, och jämväl i övrigt kunna gemen— samma utvecklingsfaktorer verka bestämmande på framåtskridandet inom om- råden, som sträcka sig långt utöver gränserna för de enskilda kommunerna.

I de stora kulturstaterna, där utvecklingen av de stora städerna och samhäl- lena skett i en ännu raskare takt än i vårt land, hava dessa förhållanden under

Kommu- nalt sam- arbete för planlägg-

ning.

Regionp la— ner.

de senare åren påkallat myndigheternas uppmärksamhet, och i åtskilliga län- ders lagstiftning hava införts bestämmelser, avsedda att giva myndigheterna möjlighet att ingripa reglerande å utbyggandet av områden, som, på sätt nu nämnts, stå under inflytande av en gemensam utvecklingslag. Uppenbart är nämligen, att endast under förutsättning, att myndigheterna hava maktmedel till sitt förfogande att i god tid förutbestämma och efter en med hänsyn till olika behov avvägd plan leda utvecklingen, denna i längden kommer att inom utvecklingsområdet fortskrida på det sätt och i den riktning som ur samhällelig synpunkt är önskligt. Sker nämligen icke utvecklingen efter en gemensam på förhand uppgjord plan, utan utlämnas utvecklingen att enbart bestämmas efter de olika privatekonomiska intressen, som inom området söka att ensidigt i största möjliga utsträckning tillgodose sina egna syften, kan det icke undvikas att resultatet härav kommer att bliva, att byggandet kommer att ske planlöst utan enhetlig tanke och att utvecklingen ledes in på banor, som ur hygienisk, ekono— misk och samhällelig synpunkt skola visa sig skadliga.

Aven om utvecklingen av stadssamhällena i vårt land ej "skett lika raskt som i de stora kulturländerna, har likväl jämväl hos oss under det senaste decenniet med dess allt hastigare samhällsutveckling behov framträtt att giva myndig- heterna möjlighet att efter en enhetlig plan reglera utvecklingen inom ett större till flera olika kommuner hörande område, där gemensamma ekonomiska krafter verka bestämmande på framåtskridandet. Ett behov av dylik art har särskilt starkt gjort sig gällande beträffande de områden, för vilka de större städerna utgöra centra. Den nu förefintliga bristen på en plan för utvecklingen inom dessa områden har redan nu verkat därhän att utbyggandet på många punkter ej skett tillräckligt planmässigt och med erforderligt förutseende, och ställes ej till myndigheternas förfogande medel att efter en enhetlig plan verka bestäm— mande på utvecklingen, komma med säkerhet vid ett fortsatt utbyggande de skadliga inverkningarna av avsaknaden av en sådan plan härför att med allt större styrka göra sig gällande.

Vid dessa förhållanden hava de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att man genom lagstiftning i ämnet söker lösa nu berörda fråga genom att myndigheter- na erhålla möjlighet att efter en enhetlig plan reglera utbyggandet av ett ut— vecklingsområde, sträckande sig över flera kommuner. De sakkunniga hava ansett, att, i den mån ej samarbete för ändamålet kan ernås genom fria för- handlingar mellan de olika kommunala enheterna, lagen om kommunalförbund erbjuder möjlighet att lösa frågan på så sätt att de kommuner, som helt eller delvis ingå i utvecklingsområdet, böra beredas möjlighet att för områdets pla— nerande ingå kommunalförbund. I likhet med vad som eljest gäller om kom- munalförbund hava de sakkunniga ansett att ej heller till kommunalförbund av nu föreslagen art bör förutsättas annat än frivillig anslutning av kommun. De sakkunniga anse sig nämligen hava anledning att kunna hoppas, att kom— mun, vars område är på nu avsett sätt berört, ej skall vägra att för frågans lösning ingå i kommunalförbund. Givet är också att en frivillig anslutning till kommunalförbundet för en god lösning av frågan är av huvudsaklig bety- delse. Skulle det emellertid vid tillämpning av den av de sakkunniga fö- reslagna lagstiftningen visa sig, att de av de sakkunniga sålunda hysta förhoppningarna ej bliva infriade, bör det enligt de sakkunnigas mening tagas under övervägande, om och i så fall under vad former kommuns anslutning tvångsvis till kommunalförbund med uppgift av nu föreslagen art bör ordnas.

Med kommun hava de sakkunniga i förevarande avseende likställt municipal- samhälle, ävensom Väghållningsdistrikt å landet.

Det samarbete, som för vinnande av gemensam planläggning erfordras, kan exempelvis taga den formen, att de intresserade kommunerna eller delägarne i övrigt i kommunalförbundet ena sig om utseendet av den generalplan resp.

stadsplan, som för var och en av dem bör komma till stånd. Mera praktiskt torde dock ofta vara att endast antaga en gemensam schematisk huvudplan, som sedermera lägges till grund för uppgörande av delplanerna för de särskilda kommunernas områden. De sakkunniga hava ansett lämpligt, att ordningen och villkoren för antagande av en sådan plan närmare regleras i lagen.

För plan av nu ifrågasatt art föreslå de sakkunniga benämningen region- plan.

1916 års fastighetsregisterkommission, vars förslag ligger till grund för la- Piaéitighds- gen om fastighetsbildning i stad, yttrade i sitt betänkande: mygg?” Med avseende ä fastighetsindelningen inom städerna kan skiljas mellan tomter Nuuamyjdc och andra fastigheter eller, såsom dessa benämnas i det föreliggande lagförslaget, lagstiftning. stadsägor. Man kan ock beträffande stadsområdet skilja mellan planlagt och icke planlagt område. Denna indelning saknar dock i och för sig betydelse för fastig- hetsbildningen, om man bortser från det fall att enligt fastställd ändring i stads- plan område skall från tomt avskiljas. Eljest sker genom fastställelse å ny eller ändring i äldre stadsplan icke någon fastighetsbildning. Kvarteret t. ex. är icke någon fastighet för sig, så vida ej detsamma skulle av en händelse motsvara en be- stående fastighet eller förklaras utgöra tomt, och kvarterets egenskap av fastighet har följaktligen i ett sådant fall intet samband med fastställelsen å stadsplanen. Tomtindelning är av ålder bestående eller fastställd. Med av ålder bestående tomtindelning förstås en tomtindelning, som funnits före tillkomsten av byggnads- stadgan för rikets städer (1874), om däri ingående områden alltjämt behandlas så- som tomter, samt tomtindelningen icke, såsom understundom ägt rum, fastställts av Konungen eller, efter vad nedan sägs, får behandlas såsom fastställd av Konungen. Med av ålder bestående tomtindelning jämförligt är väl ock det förhållande, att utan vederbörlig fastställelse tomter sammanförts till en fastighet eller tomt styckats och de särskilda delarna sedan var för sig behandlats såsom tomter. Däremot torde så- dana tomter, som genom enskild åtgärd bildats inom planlagt område, efter det stads- plan fastställts, icke, även om de i vissa avseenden behandlats som tomter, kunna räk- nas såsom tomter i lagens mening innan fastställelse å indelningen i vederbörlig ordning meddelats. Enligt såväl 1874 års byggnadsstadga som 1907 års lag om stadsplan och tomt- indelning kan fastställelse av tomtindelning ske dels av Konungen efter beslut av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga, dels ock av Ko- nungens befallningshavande efter beslut av byggnadsnämnden. Det senare är hu- vudregeln. Att tomtindelning fastställes av Konungen i samband med stadsplanens fastställande är ett undantagsförhållande; och det är givet att, där numera skulle inträffa, att tomtindelning uppritas på den stadsplanekarta, som ingives till Ko— nungen, denna indelning ej kan anses bliva fastställd av Konungen allenast genom stadsplanens fastställande, utan förutsättas härför ett särskilt beslut av Konungen. Så synes däremot saken ej hava uppfattats före utfärdandet av 1874 års byggnads- stadga, utan torde man då i allmänhet hava gått ut ifrån, att å stadsplanekartan in- lagd tomtindelning vore att anse såsom fastställd i och med stadsplanens fast- ställande, även utan sådant speciellt beslut av Konungen; och denna uppfattning torde i ganska stor utsträckning hava gjort sig gällande ännu lång tid efter bygg- nadsstadgans utfärdande. Där en sådan uppfattning sedan längre tid gällt, torde tomtindelningen böra betraktas såsom i vederbörlig ordning fastställd. För bildande av tomt i stad är det enda delningsinstitut, som kan förekomma, det i stadsplanelagen och byggnadsstadgan för rikets städer föreskrivna, och tomt kan ej heller undergå förändring i annan ordning än nämnda författningar och lagen an— gående förändring av tomts område eller motsvarande nya föreskrifter bestämma. Givet är sålunda, att tomt ej kan delas efter de grunder skiftesstadgan föreskriver

och att å tomt ej heller äro tillämpliga de om hemmansklyvning, ägostyckning, jord- avsöndring och ägoutbyte meddelade föreskrifter.

Då tomtindelning alltid måste bliva ett viktigt bevismedel för utrönande av tomt- gränser och då tomtindelningen är av fastighetsbildande verkan, bör givetvis tomt- indelningen inläggas å karta och beskrivas på sådant sätt, att av kartan med be- skrivningen kunna hämtas så noggranna upplysningar som möjligt angående alla sådana förhållanden, som hava betydelse för ett rättsligt bestämmande av tomter och av områden, som skola bilda tomt. Behovet av en karta av nu ifrågavarande beskaf- fenhet har ock i annat lagstiftningsärende betonats. Uti det förslag till byggnads- stadga för riket, som överintendentsämbetet framlagt, har nämligen i 5 18 intagits den föreskriften, att förslag till tomtindelning skall utläggas å karta i skala ej understigande 1:400 med angivande av tomternas ytinnehåll samt mått å deras gränslinjer, att kartan därjämte skall upptaga alla inom området varande ägogrän- ser och beteckningar på äldre administrativa jordenheter, som beröras av förslaget, samt att den skall åtföljas av beskrivning. Såsom motiv för förslaget har överin- tendentsämbetet anfört: På grund av vunnen erfarenhet hade ämbetet ansett ett par bestämmelser rörande de handlingar, som tillhörde förslag till tomtindelning, böra inflyta. Det kunde vara sant att, då numera tomtindelning utgjorde villkor för tillstånd till nybyggnad inom kvarter, det mången gång kunde finnas besvär- ligt och kostsamt att inom nybildade kvarter för åstadkommande av tomtindelning nödgas utföra fullständig mätning av alla tomter i kvarteret, men ett sådant för- farande syntes dock medföra så stora fördelar, att ämbetet ansett sig böra påyrka införande av detsamma.

1916 års kommitté upptog i sitt förslag under 1 kap. av lagen om fastighetsbildning i stad bestämmelser om stadsplans, tomtindelnings och om— läggnings inverkan å fastighetsindelningen.

Bestämmelserna blevo, så vitt angår stadsplans och tomtindelnings inverkan å fastighetsindelningen, genom lag den 13 maj 1921 i huvudsakligen oförändrat skick intagna såsom 6a % i 1 kap. fastighetsbildningslagen och framhöll de— partementschefen vid lagförslagets framläggande för riksdagen, att detsamma endast avsåge att uttryckligen stadga vad som finge anses vara gällande rätt.

1916 års kommitté anförde såsom motivering till sitt förslag (sid. 299 0. ff.) : Såsom redan i inledningen blivit omförmält, anser kommittén, att den i nuva- rande 1 kap. fastighetsbildningslagen inryckta lagstiftningen angående stadsplane- väsendet bör utbrytas till en särskild stadsplanelag, och att i sagda kapitel böra upp- tagas allenast de stadganden, som angiva stadsplanens och tomtindelningens inver- kan å fastighetsindelningen, sådan denna inverkan enligt andra stadganden i fa- stighetsbildningslagen bör antagas vara.

I detta avseende hör till en början utsägas, att fastställande av stadsplan över ett visst jordområde icke i och för sig verkar rubbning i den fastighetsindelning, som då består inom samma jordområde. En där befintlig fastighet av vad slag den vara må — tomt, stadsäga, hemmansdel, lägenhet — fortfar, även sedan stadsplan lagts över densamma och oavsett om delar därav enligt stadsplanen skola användas till olika ändamål, såsom till gatumark, tomtmark o. s. v., att bestå såsom samma fa- stighetsenhet som förut och kan såsom sådan alltjämt säljas, lagfaras och inteck— nas. Först i den mån stadsplanen genomföres bringas fastighetsindelningen genom andra legala, av stadsplanen oberoende åtgärder i överensstämmelse med stadspla- nen. Om del av en fastighet är utlagd till gatumark, varder denna del rättsligt frånskild fastigheten först därigenom, att den exproprieras till staden eller avstyc- kas från fastigheten, i enlighet med därom särskilt meddelade bestämmelser. Om del av fastigheten är utlagd till byggnadskvarter, avskiljes denna del från fastig-

heten genom tomtindelning och de åtgärder i övrigt, som erfordras för att bereda tomtindelningen rättslig giltighet, varom mera nedan.

I fråga om fastighet, som i rättslig mening är tomt, har dock fastställelse av stadsplan i Vissa fall samma verkan som avstyckning. Om till följd av ändring i stadsplanen del av tomt skall utgå ur tomtindelning, exempelvis för att ingå i gatu- mark, och lagfart därefter sökes särskilt å tomtdelen, erfordras för tomtdelens legala avskiljande från tomten i övrigt ej annan åtgärd än den, som ägt rum genom fast- ställelsen av ändring i stadsplanen. Detsamma gäller även för det fall, att tomt— delen skall utan föregången lagfart avföras ur tomtboken, såsom ske kan, då tomt— delen skall ingå i gatumark och staden förut är ägare till hela tomten. Förhållan- det i dessa hänseenden är motsatt, om del av stadsäga, skall enligt stadsplanen från- gå stadsägan för att exempelvis ingå i gatumark. I ty fall måste alltid stadsägo- delen i vanlig ordning avstyckas, innan lagfart därå kan erhållas eller den får in- föras i Bihang 0. (se härom 6 % 3 mom. i kungl. förordningen den 16 juni 1875 ang. lagfart å fång till fast egendom, 2 kap. 13 & sista stycket samt 19 å sista stycket för- ordningen om fastighetsregister för stad ävensom anvisning till formulär 7 (Bi- hang C) till sistnämnda förordning). Att fastställelse å stadsplanen i fråga om av- skiljande av tomtdel i ovan angivna fall tillagts samma verkan som avstyckning, torde sammanhänga därmed, att enligt 5 kap. 1 % fastighetsbildningslagen avstyck- ning ej är medgiven å mark, som ingår i tomtindelning.

Kommittén anser, att åt fastighetsbildningslagens innehåll i nu angivna hän- seende bör givas uttryck i 1 kap. 1 % (motsvarande 6 a 5 1 mom. i nu gällande lag), och har därför där infört den bestämmelsen, att, om enligt stadsplan del av tomt skall uteslutas ur tomtindelning, tomtdelen, då lagfart därå sökes eller tomtdelen skall utan föregången lagfart avföras ur tomtboken, är att anse som avstyckad från tomten genom fastställelsen å stadsplanen. Denna bestämmelse är då så att förstå, att ändringen i fastighetsindelningen visserligen icke är genomförd genom fastställelsen å stadsplanen, men att särskild legal åtgärd för tomtdelens avskiljande från tomten i övrigt icke erfordras, då lagfart sökes å tomtdelen eller den skall av- föras ur tomtboken.

Enligt kommitténs förslag till stadsplanelag, som därutinnan instämmer med gäl- lande lag, sker byggnadskvarters indelning till bebyggande genom tomtindelning, verkställd i administrativ ordning. Vid denna tomtindelning skall hänsyn tagas för— nämligast till lämpligaste sättet att utnyttja kvartersmarken till bebyggande och en- dast i andra hand till möjligen förhandenvarande ägogränser inom kvarteret. En- dast sällan lärer det inträffa, att tomt kommer att helt sammanfalla med en förut— varande fastighet. Vanligen lärer den komma att bestå av del av sådan fastighet el- ler dclar av flera olika fastigheter. En administrativt bildad tomt är därför ej hel- ler färdig i och med fastställelsen å tomtindelningen, därtill måste även komma vis- sa åtgärder, olika för olika fall, varigenom tomten göres till den rättsliga enhet, som den enligt stadsplanelagen och fastighetsbildningslagen skall vara. Om dessa åtgår-' der lämnas föreskrifter i 3 och 7 kap. Först sedan tomten blivit införd i tomtboken efter ty i 7 kap. 3 % sägs, eller, där enligt 3 kap. rättens medgivande till tomtbild- ningen erfordras, sådant medgivande blivit lämnat, är den att anse som tomt i rätts- lig mening. Uttrycklig föreskrift härom har ansetts böra inflyta i 1 kap. 2 & (mot-- svarande 6 a 5 2 mom. i nu gällande lag).

Såsom under 2 & anförts har tomtindelning en allenast villkorlig fastighetsbildande verkan. Skulle av någon anledning tomtindelningen ej fullföljas genom vidtagande av de åtgärder, som krävas för att den administrativt bildade tomten erhåller ställ- ningen som rättsligt bestående tomt, är tomtindelningen utan all verkan och den för- utvarande fastighetsindelningen kvarstår orubbad. Men tomtindelningens fastig- hetsbildande verkan inträder, då de åtgärder vidtagas, som leda till att tomten får rättslig giltighet. Om någon förvärvar mark, som enligt tomtindelningen utgör tomt eller del av tomt, så lärer enligt 6 5 3 mom. kungl. förordningen den 16 junl

De sa]:-

kunniga.

1875 ang. lagfart särskild åtgärd ej vara nödig för markens avstyckande från den el- ler de fastigheter, som marken förut tillhört. Tomtindelningen har då samma ver— Kan som avstyckning. Detsamma synes enligt 7 kap. 3 % fastighetsbildningslagen gälla, om ägare av en fastighet, varav en del utlagts till tomt, vill låta införa denna , tomt i tomtboken. Denna lagens ståndpunkt är givetvis beroende av det förut om— förmälta, i 5 kap. 1 % fastighetsbildningslagen inryckta förbudet mot avstyckning av mark inom område, som ingår i tomtindelning.

Kommittén håller före, att åt fastighetsbildningslagens innebörd i dessa hän— seenden bör givas ett uttryck i det föreslagna nya första kapitlet 3 ?; (motsvarande 6 a , ä 3 mom. i nu gällande lag).

I 2 kap. av lagen om fastighetsbildning i stad finnas intagna bestämmelser avsedda att reglera huru gränserna för tomt skola på ett i privaträttsligt av- seende bindande sätt bestämmas.

De sakkunniga hava funnit den nu gällande ordningen för fastighetsbild— ning i stad ej i allo tillfredsställande. Beträffande tomt är enligt nu gällan- de lag tomtindelningen av fastighetsbildande verkan, vilken dock endast är vill- korlig och först framträder sedan vissa ytterligare åtgärder vidtagits. Tomt- mätningen, som ej enligt nu gällande lag tillagts någon fastighetsbildande ver- kan, innefattar ett rättsligt fastslående av tomtens gränser. Förhållandet mellan tomtindelning och tomtmätning har i praxis blivit på olika sätt tilläm— pat. Under det att sålunda i vissa fall tomtindelning och tomtmätning i reali» teten företagas i ett sammanhang och endast, särskilt på grund av fastighets— bildningslagens föreskrift i 2 kap. 1 % att tomtmätning ej må äga rum innan fastställelsen å tomtindelningen äger laga kraft, redovisas såsom två skilda för- rättningar, förekomma jämväl fall då tomtindelningen företages mera. summa— riskt och huvudvikten lägges å tomtmätningen. I förstnämnda fall framstår det såsom en brist att på grund av lagens föreskrifter vad som utrönts och åt- gjorts i en förrättning måste redovisas såsom två förrättningar. Göres däremot såsom i sistnämnda fall gränsbestämningen vid tomtindelningen mera summa- riskt uppkomma olägenheter av annan art. Tomtindelningskartan blir då ofta otillförlitlig och kan det då vid utstakning av tomter finnas ogörligt att å marken erhålla samma mått å tomtsidor och vinklar, som finnas angivna å tomtindelningskartan. Man får då försöka komma till rätta på bästa sätt och utstaka tomten i så nära anslutning till tomtindelningskartan, som förhål— landena medgiva. I dessa fall blir det alltså, trots lagens föreskrifter, i själva verket tomtmätningen, som erhåller fastighetsbildande verkan. Tomtindelnin- geus fastighetsbildande verkan blir alltså i dessa fall endast en fiktion. Den fastighetsbildande verkan, som nu gällande lag tillägger stadsplanen såsom sådan, måste jämväl ofta bliva rent fiktiv, då stadsplanen i de flesta fall ej är upprättad i tillräckligt stor skala och grundad på tillräckligt noggrant mät- ningsmaterial för att kunna lämna säker ledning för bestämmande av i stads- planen upptagna gränsers läge. Stadsplans och ofta nog jämväl tomtindel- nings fastighetsbildande verkan är alltså huvudsakligen en fiktion och enligt de sakkunnigas åsikt bör fastighetsbildande verkan tilläggas i stället för stadsplanen och tomtindelningen mätningsförrättning, vid vilken man söker ge- nomföra fastighetsindelning enligt stadsplanen eller tomtindelningen. Härige- nom kan enligt de sakkunnigas mening ernås icke blott att den rättsliga inne- börden av stadsplan och tomtindelning kommer att framstå som mera klar utan även vissa praktiska fördelar vid fastighetsindelningens genomförande.

Enligt de sakkunnigas förslag skall sålunda fastställelse av generalplan, stadsplan eller tomtindelning ej rubba förhandenvarande fastighetsindelning utom i det undantagsfall att vid tomtindelning området för en tomt kommer att sammanfalla med en förutvarande fastighet. Beträffande tomt erhåller

bestämmande av område, som enligt fastställd tomtindelning skall bilda tomt (tomtbestämning) dylik verkan. Vid tomtbestämning skall på sätt i 22 kap. av de sakkunnigas lagförslag närmare angives tomtindelningen tjäna såsom norm. Tomt bildas genom tomtbestämning dock att, där tomt skall bestå av mark, som hör till särskilda fastigheter, därjämte fordras sammanläggning av tomtens särskilda delar. Understundom kan tomt bildas genom ägoutbyte eller klyvning. Sedan tomt bildats skall den införas i tomtboken.

Ej heller generalplan eller stadsplan tillägges, såsom nämnts, enligt de sak- kunnigas förslag fastighetsbildande verkan. Bestämmande och utmärkande av gräns för område, som är i fastställd generalplan eller stadsplan upptaget, kan verkställas såsom särskild förrättning utan sammanhang med avstyck- ning eller annan jorddelningsförrättning (utstakning). Vid utstakningen skall generalplanen eller stadsplanen utgöra norm. Genom utstakningen fast- slås gränsens sträckning på ett rättsligen bindande sätt. Har utstakning ej mellankommit, fastställes sträckningen av gräns som nu sagts genom avstyck- ning. .

I likhet. med 1916 års kommittés förslag innehåller de sakkunnigas bestäm- Skyldigheten melser om skyldighet för fastighetsägare att bidraga till kostnaderna för gatas att utgiva upplåtande till allmänt begagnande. De av de sakkunniga föreslagna bestäm- ”häftig-ii:- melserna skilja sig emellertid i åtskilliga avseenden från av kommittén före- m_ ,,,._ ” slagna. Sålunda skall bland annat enligt de sakkunnigas förslag skyldigheten för fastighetsägarna att bidraga till gatumarkskostnad oeh övriga gatukost- nader ordnas efter enhetliga grunder samt mellan fastighetsägarna inom ett på visst sätt bestämt fördelningsområde efter huvudsakligen fastigheternas utnyttjningsbarhet fördelas, varjämte enligt de sakkunnigas förslag från äga— re till större områden inom stadsplan, vilka kunna uppdelas och exploateras, skall utgå ersättning till gatukostnad efter vissa andra grunder, avsedda att låta ersättningen utgå dels tidigare och dels med högre belopp än fallet är när bidrag skall utgivas av de enskilda tomtägarna.

De sakkunnigas förslag innehåller därjämte bestämmelser om skyldighet för fastighetsägare att i visst fall bidraga till kostnaderna för generalplans genom— förance.

I de sakkunnigas förslag upptagas bestämmelser angående gatuunderhåll, Underhålls- vilka i huvudsak överensstämma med motsvarande bestämmelser i 1916 års Skyldighet kommittés förslag. m” ""

Därjämte innehåller de sakkunnigas förslag bestämmelser angående under— håll av i generalplan ingående huvudtrafikområde m. 111.

De sakkunniga hava däremot ej funnit anledning att såsom skett i 1916 års kommittés förslag upptaga bestämmelser angående vem gatas renhållning skall åligga. Denna fråga anse nämligen de sakkunniga icke tillhöra stadsbyggnads— lagstiftningen. Den utländska lagstiftning i ämnet, som varit för de sakkun- niga tillgänglig, behandlar ej heller denna fråga.

Den i förhållande till nu gällande lag ändrade ståndpunkt de sakkunniga in- Grå-mm för taga beträffande tomtindelningens fastighetsbildande verkan har nödvändig- jorddel- gjort ett omarbetande av 2 och 3 kap. i fastighetsbildningslagen. Tillkomsten ”ivgålagms av lagen om delning av jord på landet har föranlett omarbetande av 4 och 5 053253;le kap. i fastighetsbildningslagen, vartill beträffande bestämmelserna i sist- " ' nämnda kap, kommit, att desamma för säkerställande av ett ändamålsenligt stadsbyggande i olika avseenden måst överarbetas.

5 kap. och i huvudsak 6 kap. i fastighetsbildningslagen gälla utom i stad beträffande samhälle å landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt 10—270874

Ägoutbyte.

de för stad meddelade bestämmelser. Orsaken härtill är, att den ledande syn— punkten vid tillkomsten av fastighetsbildningslagen var att skapa ett under— lag för fastighetsbokföringen i städerna.

För samhälle, för vilket ej föres fastighetsregister för stad och beträffande vilket ej heller förordnande meddelas om förande av sådant register, skall nu landsbygdens jorddelningslagstiftning tillämpas. Att denna lagstiftnings gil- tighetsgräns sålunda sträcker sig in över stadsbyggnadsområdet gör, att lag- stiftningen får upptaga åtskilliga "stadganden angående hänsynstagande till stadsbyggnadssynpunkter och därigenom onödigt belastas. Ur stadsbyggnads- väsendets synpunkt bör enligt de sakkunnigas åsikt det avgörande huru- vida städernas eller landsbygdens jorddelningslagstiftning skall tillämpas för viss ort ej vara huruvida för densamma meddelats förordnande om förande av fastighetsregister för stad eller ej utan huruvida orten enligt av Kungl. Maj:t meddelat förordnande är att hänföra till stadsbyggnadsort eller ej. All annan avgränsning mellan lagstiftningarnas giltighetsområden blir godtycklig och irrationell. På dessa grunder hava de sakkunniga föreslagit en utvidgning av giltighetsområdet för städernas jorddelningslagstiftning sålunda, att den- samma skall även gälla för samhälle å landet, där den för städerna gäl— lande ordning för bebyggande skall iakttagas, samt för område, för vilket Konungen förordnat jämlikt 21 kap. 1 % i förslaget till stadsbyggnadslag, att generalplan eller stadsplan skall upprättas eller allmänna stadsbyggnads- bestämmelser tillämpas, eller jämlikt 1 kap. 42 % av fastighetsbildningslagen eller motsvarande äldre bestämmelse, att stadsplan skall upprättas eller att säåskilåa bestämmelser skola iakttagas med avseende å byggnadsverksamhetens or nan e.

1916 års kommitté upptog i 34—44 %% i sitt förslag till stadsplanelag bestäm- melser om omläggning av fastighet för genomförande av stadsplan eller tomt— indelning.

Enligt 1916 års kommittés förslag skulle, där bestående fastighetsindelning icke vore överensstämmande med stadsplanen eller med tomtindelningen, men sådan överensstämmelse kunde åstadkommas därigenom, att fastighet helt eller delvis förlades i annat läge, fastighetens ägare vara pliktig tåla, att sådan om- läggning skedde, där fastigheten vore obebyggd eller allenast byggnad, som vore av ringa värde, genom omläggningen frånginge fastigheten. Vid omlägg- ning skulle den mark, som anvisades till fastigheten, vara efter uppskatt- ning lika mycket värd samt till läge och beskaffenhet väsentligen lika god som mark, varav fastigheten förut bestått; dock att underskott eller, om äga- ren därtill samtyckte, överskott, som ej överstege en tiondel av den ursprung- liga fastighetens värde, finge ersättas i penningar. Där byggnad, plantering eller annan sådan anläggning genom omläggning frånginge fastigheten, skulle därå sättas särskilt värde, som ej skulle inräknas i markvärdet. Tomt finge ej vid omläggning tilldelas annat läge än inom byggnadskvarter enligt stads— planen. Omläggning av fastighet finge sökas endast av staden, som hade att tillhandahålla den nya mark, som vid omläggning skulle tagas i anspråk för fastigheten, ävensom gälda ersättning för byggnad m. in., som frånginge fa- stigheten. Innan ansökan om omläggning gjordes, skulle förslag till omlägg— ningen jämte därav föranledda värdesättningar upprättas av förrättningsman för tomtmätning med biträde av två godemän. Ansökningen åtföljd av försla— get skulle ingivas till rätten, som hade att utfärda stämning å fastighetens ägare och andra sakägare, på sätt och i den ordning, som för expropriationsmål stadgades; och skulle vad i lagen om expropriation stadgades om målets för— beredande handläggning vid domstol jämväl i övrigt i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Uppkomme tvist om i förslaget upptaget värde, skulle vär-

det bestämmas av nämnd utsedd i den ordning, som om expropriationsnämnd stadgades. Sedan. parterna slutligen utfört sin talan, skulle rätten pröva, om omläggning kunde enligt vad förut angivits medgivas och skulle i ty fall fast- ställa omläggningen, där ej annans rätt därigenom uppenbarligen förnärmades.

1916 års kommitté anförde till motivering av sitt förslag i denna del (sid. 212 o. ff.):

Stadsplanen och tomtindelningen kunna enligt nu gällande lagstiftning genom expropriationsåtgärdcr realiseras utan avseende å förutvarande fastighetsindelning.

Emellertid äro ofta förhållandena sådana, att en närmare överensstämmelse mel- lan fastighetsindelningen och stadsplanen borde kunna utan någons förnärmande åstadkommas med'vida enklare medel och utan de kostnader och den formella om- gång, som följer med ny fastighetsbildning enligt nyss angivna grunder. Om exem- pelvis en fastighet genom stadsplanen sönderskäres så, att vissa delar skola bliva gatu- mark andra delar ingå i byggnadskvarter såsom tomter eller delar av tomter, men tillfälle gives att åt samma fastighet, helt eller till erforderlig del, anvisa annan mark, som till läge och värde motsvarar den, varav fastigheten består, så borde en dylik förflyttning av fastigheten från ett läge till ett annat kunna i alla parters välförstådda intresse äga rum. Eller om ett i stadsplan upptaget byggnadskvarter, som ännu är obebyggt, till följd av ändring i stadsplanen behöver vridas i annat läge —-— antag från läge i norr-söder till läge i nordost-sydväst — så skulle i många fall tomterna i det gamla läget kunna direkt utbytas mot motsvarande tomter i det nya läget utan den procedur med inlösen av tomtdelar och dessas förenande med andra tomtdelar, som nu måste äga rum för åstadkommande av en dylik regle— ring.

Understundom antaga svårigheterna för åstadkommande av en ny fastighetsbild- ning, som instämmer med stadsplanen, mycket stora proportioner. Så är förhål- landet, då en äldre stadsplan, som överensstämmer med fastighetsindelningen, måste, på grund av ändrade trafikförhållanden eller av annan viktig anledning, för ett be- tydande område helt förändras. Så är även förhållandet, då ett område indelats till bebyggande genom vederbörande markägares egna åtgöranden och med anlitande av legala former, som förläna denna indelning stor fasthet, exempelvis ägostyckning, samt det sedermera visar sig nödvändigt att lägga området under en stadsplan, som är i väsentliga delar inkongruent med fastighetsindelningen. Därest de av kommit- tén föreslagna ändringarna i jorddelningsförfattningarna vinna godkännande, torde visserligen sådana fall som det sistnämnda för framtiden förhindras; de fall av dy— lik beskaffenhet, som redan föreligga inom stadsplanesamhällena på landet och stä- dernas inkorporerade områden, äro emellertid synnerligen talrika. I många av dem företer den nya stadsplanen en sådan mängd av skärningar av förutvarande sam- färdselleder och byggnadstomter, att ett helt nät av ägofigurer i gatumark och tomt— mark måste göras till föremål för inlösen, om stadsplanen skall kunna genomföras.

Såsom exempel på ett fall av sistnämnda art kan hänvisas till ett numera med Göteborg införlivat område av Lundby socken.

För ett fall sådant som Lundbyfallet skulle visserligen den önskade stadsplanens genomförande kunna väsentligen underlättas därigenom, att större eller mindre an- tal av de nu befintliga små fastigheterna sammanlades till en eller ett fåtal större fastigheter enligt stadgandena i 4 kap. fastighetsbildningslagen. Därigenom bleve den äldre indelningen annulerad och skulle ej vidare vålla svårighet för ny indel- ning efter lämpligare plan. 1914 års fastighetsregisterkommission, som framlade förslag till lagstiftning om sammanläggning av fastighet, synes även hava åsyftat denna verkan. Kommissionen uttalar nämligen den mening, att det vore synnerligen önskvärt att inom stadsplanelagt men ännu ej tomtindelat område kunna i en hand samla och till en fastighet sammanlägga större områden. Härigenom kunde vid en. blivande tomtindelning högst väsentliga lindringar vinnas i såväl arbete som kost- nader, en mängd gränsbestämningar mellan rättsligen bestående fastigheter undvi-

kas, tomtindelningen behövde ej till men för dess lämplighet, i samma mån som el- .jest måhända blivit fallet, bestämmas med hänsyn till ägogränser, och en hel del eljest svårlösta konflikter mellan fastighetsägarna inbördes eller mellan dem och samhället kunde undvikas.

De betingelser, som ur rättslig synpunkt måst uppställas för medgivande till dy- lik sammanläggning, äro emellertid särskilt beträffande inteckningar, varav fastig- heterna kunna vara besvärade, av den omfattande och hindrande art, att de endast sällan lära vara för handen. Ett anlitande av sammanläggningsinstitutet för un- derlättande av stadsplans genomförande torde alltså endast i undantagsfall kunna ifrågakomma.

Även genomförande av tomtindelning möter beaktansvärda svårigheter, då inom ett byggnadskvarter tomtgränserna ej överensstämma med förutvarande fastighets— gränser. Tomtindelningen är liksom stadsplanen allenast en administrativ åtgärd, som i och för sig ej inverkar på förutvarande fastighetsindelning eller på ägande— rätts- eller inteckningsförhållandena. För dess genomförande, så att de administra- tivt bildade tomterna även bliva särskilda var för sig rättsligt bestående fastigheter, erfordras vissa i 3 och 7 kap. fastighetsbildningslagen närmare angivna legala åt— gärder. Består tomten av delar, som tagits från olika fastigheter, skola dessa sam- manföras i en hand och de å dem vilande inteckningarna lösgöras från samman— hanget med andra fastigheter och ytterligare åtgärder vidtagas, för att ej tomtens olika delar skola vara på olika sätt graverade.

Emellertid förekomma understundom fall, då en reglering av tomtens rättsliga förhållanden skulle kunna försiggå på vida enklare sätt. Om efter fastställd tomt— indelning tomtgränserna skära av tomtindelningen berörda fastigheters gränser på sådant sätt, att dessa senare skulle kunna bringas i överensstämmelse med tomtgrän- serna genom utbyte av mark efter de grunder, som tillämpas vid ägoutbyte, så skulle för tomtindelningens rättsliga genomförande ej erfordras annan åtgärd än en" legal omflyttning av fastigheterna med därå vilande gravationer till ett nytt med tomt- indelningen instämmande läge å marken.

I över 1916 års kommittés förslag avgivet yttrande anför fastighetsregister- kommissionen:

Ett omläggningsförfarande kunde byggas antingen på ägoutbytes- eller lagaskiftes- förfarandet. Härvid skulle erinras, att ett ägoutbyte i sig mycket väl kunde avse omflyttning av en fastighets hela ägovälde (jfr förslaget till delning av jord å landet). Det av kommittén framlagda förslaget måste till huvudsaklig del anses vara byggt på ägoutbytesprincipen, men syntes såsom sådant blivit mera komplicerat än som vore nödvändigt. Emellertid syntes efter motiven förfarandet understundom kunna till sin reella innebörd bliva ett laga skifte, ehuru det icke vore fullt klart, huru tillämpningen av de särskilda lagstadgandena för ett sådant fall skulle tillgå. :Enligt kommissionens mening skulle stadgandena vinna i enkelhet, om ägoutbytes- eller lagaskiftesprincipen rent komme till tillämpning. Komme den senare till an- vändning, bleve skifteslagets omfång lika med det gamla och nya området samman— tagna. En hävdeförteckning finge uppgöras för det hela och ur delningsmassan finge var och en ut efter hävden, med jämkning i penningar inom skäliga gränser. 'Omläggningen borde ej utan vidare hava verkan av tomtindelning. Denna borde prö- vas för sig. Omläggningen borde fastställas av magistraten såsom ägodelningsrätt.

Vissa frågor måste, hur man än byggde ett omläggningsförfarande, i sammanhang därmed lösas. Så t. ex., hur förhölle det sig med skyldigheten att utgiva gatu- markslösen, om en tomt flyttades från gata, med avseende å vilken sådan ej funnes, till gata, beträffande vilken sådan förpliktelse funnes, eller tvärt om, eller om tomt flyttades från mellantomt till hörntomt? Det föreliggande förslaget besvarade icke denna och andra liknande spörsmål, t. ex. fasadrätt, rätt att bygga med större antal våningar etc. Skulle alla sådana förhållanden iakttagas vid värderingen och hur

skulle då denna ske? Kommissionen befarade, att denna fråga vore så invecklad och förslagets praktiska verkan så oberäknelig, att man måste ställa sig tveksam mot deSs upphöjande till lag. I detta sammanhang ville kommissionen framhålla, att omläggning — om den skulle bibehållas i lagen _ borde göras oberoende av att sta- den tillhandahölle mark till densamma. Denna bestämmelse syntes kunna ställa hinder i vägen för institutets användbarhet i månget fall, där det eljest skulle vara synnerligen fördelaktigt att kunna tillämpa detsamma, såsom då mindre om- råden av två närliggande, enskilda tillhöriga tomter skulle från den ena tomten läggas till den andra. Här vore ett vanligt ägoutbyte för övrigt den väg, som enk- last förde till målet, och så torde vara händelsen i de allra flesta fall, där det prak— tiskt sett komme i fråga att använda det föreslagna omläggningsförfarandet.

Lantmäteristyrelsen anför i yttrande över 1916 års kommittés förslag: Behovet av ett omläggningsförfarande gjorde sig enligt lantmäteristyrelsens upp- fattning gällande ieke endast där fastighetsindelningen skett med anlitande av ägo- stycknings- och jordavsöndringsförfarandet och där (såsom i Lundbyfallet) någon stadsplan icke funnes, utan även i ett stort antal fall, där stadsplan tidigare fast- ställts beträffande område, som ännu endast i ringa utsträckning tagits i anspråk för bebyggande. Dessa planer vore nämligen ofta sådana, att väsentlig omgestalt— ning av desamma vore erforderlig. Emellertid vore styrelsen icke övertygad, att' frågan uti föreliggande förslag fått en lösning, som motsvarade behovet.

Kommittén syntes hava velat undvika, att omläggningsförfarandet bleve anordnat i likhet med laga skifte, och det materiella skäl, som härvid framhållits, vore hän- synen till gatumarken, som, därest förebilden hämtades från skiftesförfarandet, kom- me att uttagas ur samfälligheten såsom undantag av oskifto, varav följden skulle bliva, att den enligt stadsplanen erforderliga gatumarken komme att utgå av samt— liga i skiftet ingående fastigheter efter delningsgrunden, i den mån densamma icke täcktes av i skiftet ingående trafikleder. Enligt kommitténs mening stode emellerf tid ett sådant sätt att bereda gatumark i avgjord strid med de principer, efter vilka gatumarkcn skulle anskaffas enligt gällande lag, som ålade samhället att tillhandaå hålla denna.

Emot vad kommittén sålunda erinrat tilläte sig lantmäteristyrelsen anföra föl—. jande. Enligt 37 å i förslaget till stadsplanelag ålåge det samhället att tillhanda- hålla den nya mark, som vid omläggningen skulle tagas i anspråk för den fastighet, som vore föremål för omläggning. Enligt styrelsens mening torde man lika lätt kunna ordna saken så, att samhället tillhandahölle den mark utöver i skiftet ingå-. ende trafikleder, som erfordrades till gatumark. I likhet med kommittén förutsatt-e styrelsen, att samhället hade en del mark inom det område, där omläggning skulle ske. Visade sig tillgången härav för knapp, torde samhället först böra söka att undanröja denna brist. Åtskilliga möjligheter stode säkerligen i regel öppna till befrämjande av detta syfte. Om härefter omläggningen utfördes på det sätt, att undantag av oskifto ej gjordes och att samhället tillades i främsta rummet gatumark och i övrigt mark, som samhället hade behov av för andra ändamål, torde hinder ej möta att utforma omläggningsinstitutet närmare i överensstämmelse med skiftesför- farandet, och ville det synas som om man genom beträdande av denna väg skulle, på enklare sätt och i större omfattning kunna fylla behovet av omläggning än vad- fallet vore med föreliggande förslag.

I det förslag till lag om delning av jord å landet, som genom proposition före- lades 1926 års riksdag, fanns i 8 kap. 6 % intagen en bestämmelse däri i överens- stämmelse med dittills gällande lag stadgades, att område, som inginge i tomt— indelning, ej finge ingå i ägoutbyte enligt lagen. '

I motioner vid nämnda riksdag yrkades den ändring i paragrafen, att ägoutf _ byte måtte få ske även inom tomtindelat område, varvid dock tomtgräns eJ' skulle få till sitt läge ändras.

Dc sak- kunniga.

Till utveckling härav anfördes i motionerna: Förbudet emot ägoutbyte inom tomtindelat område torde hava tillkommit på grund av stadgandet i 6 kapitlet 10 5 av lagen om fastighetsbildning i stad. Då i sistnämnda lagrum stadgades, att stadsjord, som inginge i tomtindelning, ej finge ingå i laga skifte, hade man tydligen ansett, att även ägoutbyte, vare sig det ägde rum i samband med laga skifte eller ej, borde vara förbjudet å tomtindelat område. Huruvida en sådan tolkning stode i överensstämmelse med lagstiftarnas mening, torde kunna ifrågasättas. Inom stadsplanelagt område gällde ju den allmänna re— geln, att nybyggnad ej finge företagas, innan tomtindelning blivit rättsligen genom- förd, vartill bland annat fordrades, att all mark inom tomten kommit i en ägares hand. Särskilt då stadsplanen blivit utlagd över ett område, som förut varit före— mål för långt gående jorddelning, vore det ytterst vanligt att för gemensamt behov undantagen vägmark o. d. inginge i byggnadskvarter. Vore vidare förhållandena sådana, som t. ex. inom Brännkyrka i Stockholm och Lundby i Göteborg, att i vissa fall delägarna i den för gemensamt behov undantagna marken Vore så många, att det praktiskt taget vore ogörligt att förvärva dylik mark annorledes än genom ex- propriation, hade den enskilde markägaren, för vilken expropriationsförfarandet ej stode till buds, icke möjlighet att för bebyggande utnyttja en tomt, i vilken inginge sådan för gemensamt behov undantagen mark, såvida ej samhället trädde emellan. Funnes möjlighet att verkställa ägoutbyte så, att dylik mark kunde förläggas till gata eller andra allmänna platser, skulle den största svårigheten för tomtregleringens genomförande bortfalla. För städer och stadsliknande samhällen vore det således av största vikt, att ägoutbyte finge ske även inom tomtindelat område. Man skulle kunna invända, att dylikt ägoutbyte borde ske, innan tomtindelning verkställts. Men dels funnes redan nu tomtindelning fastställd för en massa oreglerade kvarter, och dels skulle tomtindelning efter stadsplans fastställande ske, så snart markägaren inom kvarter det begärde. Någon möjlighet att uppskjuta begärd tomtindelning, till dess lämpliga ägoutbyten verkställts, torde med nuvarande lagstiftning ej förefinnas, och knappast lärer heller skäl föreligga att skapa sådan möjlighet.

Första särskilda utskottet, som hade att behandla propositionen med förslag till lag om delning av jord å landet, fann med hänsyn till vad motionärerna an— fört förslaget i ifrågavarande avseende tarva ändring och har 8 kap. 6 % i lagen om delning av jord å landet i enlighet med utskottets hemställan erhållit den lydelse, att område, som ingår i tomtindelning, ej må ingå i ägoutbyte enligt la- gen i vidare mån ån såvitt tomtindelningens genomförande därigenom befrämjas.

Den sålunda företagna ändringen är avsedd att äga tillämpning jämväl å stad och samhälle å. landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

Det av 1916 års kommitté framlagda förslaget till omläggning är till hu- vudsaklig del byggt på ägoutbytesprineipen. Sedan lagen om delning av jord å landet trätt i kraft får emellertid på sätt ovan framhållits ägoutbyte jämväl ske inom område, som ingår i tomtindelning, såvitt tomtindelningens genomförande därigenom befrämjas. Härigenom har enligt de sakkunnigas mening en utväg vunnits att på ett bättre och lämpligare sätt ernå vad 1916 års kommitté ve- lat Vinna genom sitt förslag till omläggning. Därvid år att märka, att enligt 8 kap. 2 % andra stycket i lagen om delning av jord å landet ägoutbyte må verk— ställas utan hinder därav att det innebär överflyttande av en fastighets hela ägovälde. Utvägen att göra ägoutbyte står därjämte jämväl öppen för en en— skild tomtägare, vilket måste anses innebära en avgjord fördel framför kom- mitténs förslag, enligt vilket endast staden skulle äga begära omläggning. De sakkunniga hava emellertid ansett, att beträffande ägoutbyte inom stadsbygg- nadsområdet vissa särbestämmelser äro erforderliga. De sakkunniga hava där- för så.vitt rörer stad, samhälle eller område å landet, där stadsbyggande förekom-

mer, utbrutit bestämmelserna om ägoutbyte ur jorddelningslagen och upptagit dem såsom ett särskilt kap., nämligen 27 kap., i förslaget till stadsbyggnads- lag. I motiveringen till nämnda kap. redogöres för berörda särbestämmelser. De sakkunniga, som anse att vissa fördelar skulle vara att Vinna genom ett omläggningsförfarande enligt skiftesprincipen anordnat på i huvudsak det sätt lantmäteristyrelsen i sitt yttrande över 1916 års kommittés förslag skisserat. hava övervägt införandet av en lagstiftning efter sådan princip. Då emellertid de sakkunniga ansett. att erfarenhet först borde vinnas i vad utsträckning före- fintliga brister i jorddelningen kunna avhjälpas. genom användande av ägoutby- te, hava de sakkunniga ej ansett sig böra framlägga något förslag till en på dylikt sätt anordnad omläggning.

6 kap. i fastighetsbildningslagen avser bland annat utbrytande av kvotdelar K&M?" av av fastighet eller av område, som vid mätningsförrättning undantagits för del- &%%'-(Qx ägarnas gemensamma behov eller lämnats oskiftat. Beträffande det sätt på råde, för vilket dylik förrättning skall ske hänvisar 6 kap. i fastighetsbildningslagen till vilket gene- gällando bestämmelser om laga skifte av jord å landet. De sakkunniga anse l'alPlfmv emellertid, att en tillämpning av jorddelningslagens bestämmelser kan vara clåågägxgw lämplig vid utbrytande av kvotdelar endast inom område där agrara förhållan— na stads- den äro rådande. Ar så ej fallet, bör klyvning varom nu sagts ske efter andra byggnads- rättsregler än de i jorddelningslagen upptagna. beStä'Vimel' På grund härav hava de sakkunniga i förslaget till stadsbyggnadslag uppta- farlig,, git ett särskilt kapitel, 28, angående klyvning av fastighet inom område, för vil- g " ket generalplan, stadsplan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser äro gäl- lande.

För att de i fråga om fastigheter inom stad ägarna åliggande förpliktelser Om'f'egistrc' att till staden utgiva ersättning enligt 4 och 14 kap. i förslaget till stads— jär-59%; byggnadslag måtte kunna i såväl stadens som fastighetsägarnas intresse lätt åvilande utrönas, hava de sakkunniga i 30 kap. i förslaget intagit bestämmelser därom skyldighet att dessa förpliktelser skola på i kapitlet närmare angivet sätt registreras. åläggs! nadsbidrag.

Beträffande värdesättning av mark inom stadsbyggnadsområdet föreligga Särskilda enligt de sakkunnigas åsikt så säregna förhållanden, att regler, avvikande från bestämmecll- de vid annan expropriation meddelade, böra tillämpas inom stadsbyggnads— segacgafzbc området. Dessa särregler hava de sakkunniga intagit i de första paragraferna e 121-ot),- i 32 kap. av förslaget till stadsbyggnadslag.

Speciell motivering.

Förslag till stadsbyggnadslag.

Inledningsvis må här angivas de grunder, efter vilka lagförslaget upp— ställts.

1 kap., som avhandlar lagens ändamål och de huvudsakliga medlen för dess ernående, är gemensamt för stad och land.

1 2—19 kap. meddelas föreskrifter, gällande endast beträffande stad, om de olika planer, som kunna ifrågakomma för stadsbyggandets reglering, om tomt- indelning samt om de bestämmelser (stadsbyggnadsbestämmelser och bygg— nadsordningar), som kunna meddelas för närmare reglering av stadsbyggandet inom städerna, vidare erforderliga regler om planernas genomförande och om planernas och tomtindelningens inverkan & fastighetsbildningen samt vissa all- männa föreskrifter om byggandet i stad och tillsynen dårå.

I 20 kap. göras lagens i 2 19 kap. meddelade stadganden om stad tillämp- liga ä stadsliknande samhällen (? landet. dock med vissa inskränkningar. Gve— nom 21 kap. möjliggöres en utsträckning av 2——19 kapitlens tillämpning även till vissa områden (2 landet, som icke utgöra samhällen.

I 22—29 kap. meddelas regler om fastighetsbildni-ngen. I vad mån dessa. kapitel äro tillämpliga jämväl å stadsliknande samhällen eller andra områden å. landet, har i vart och ett av kapitlen särskilt angivits.

30 och 31 kap. avhandla vissa registreringsspöjrsmål. 30 kap. registrering av skyldighet att utgiva vissa kostnadsbidrag och 31 kap. fastighetsregistret. Aven dessa kapitel hava genom uttryckligt stadgande fått sin tillämplighet i viss mån utsträckt till stadsliknande samhällen och områden på landet.

Slutligen meddelas i 32 kap. vissa allmänna föreskrifter, bland annat angå— ende expropriation, varjämte hit hänvisats vissa regler av organisatorisk art.

De övergångsbestämmelser, som ansetts påkallade, hava på grund av sin om- fattning hänvisats till en särskild promulgationslag.

1 KAP.

Om lagens ändamål och de huvudsakliga medlen för detsammas ernående.

De sakkunniga hava ansett lämpligt att i ett inledande kapitel meddela vissa definitioner å de viktigaste av de begrepp, med vilka lagen rör sig. En så omfångsrik lag som den nu föreslagna, som dessutom rör sig med en ganska betydande mångfald av skilda begrepp, måste enligt de sakkunnigas mening erbjuda läsaren en möjlighet att i ett sammanhang för sig klargöra innebörden

åtminstone i de viktigaste av de termer, vilka lagen använder, och detta i all synnerhet i de fall. då den föreslagna lagen vill dels något jämka innebör— den i redan hävdvunna begrepp, dels ock införa nya sådana, som, om de också. under senare tid börjat så. att säga skapa sig själva i det allmänna föreställ- ningssättet, dock ännu icke där vunnit sådan stadga, att deras innebörd kan sägas stå klar för det allmänna medvetandet.

lå.

I förevarande paragraf angives lagens ändamål, vilket är att reglera vad de sakkunniga, såsom förut sagts, velat benämna »stadsbyggandet», nämligen områdes uppdelning, iordningställande och bebyggande såsom led i begynnande eller fortgående nybildning eller fortsatt utveckling av stad eller stadslik- nande samhälle.

Till undvikande av missförstånd må här betonas, att, då här talas om ny- bildning av »stad eller stadsliknande samhälle», detta icke får fattas såsom innebärande någon motsägelse mot den disposition av lagen, varför i det före— gående redogjorts. I 21 kap. avhandlas visserligen vissa områden. vilka var- ken ingå i stad eller stadsliknande samhälle. Då i 1 kap. användes uttrycket »nybildning», hava de sakkunniga emellertid däri velat innefatta även de fall, om vilka 21 kap. handlar. Till ytterligare klargörande härav hava de sakkunniga angivit, att till stadsbyggande räknas även begynnande nybildning av samhälle som här avses.

De verksamhetsformer, lagen avser att reglera, skola dock alla hava det gemensamt, att de syfta till nybildning eller fortsatt utveckling av ett samhälle av sådan beskaffenhet, att detsamma väsentligt skiljer sig från den rena lands- bygden. Att på ett fullt rationellt sätt uppdraga den gräns, vid vilken lands- bygden upphör och stadsliknande förhållanden taga vid. är givetvis i många fall ett mycket vanskligt företag. Nybildningen av ett stadsliknande sam- hälle kan strängt taget anses taga sin början redan vid den första tendensen att år en ort ansamla ett antal byggnader, som icke uteslutande hava till syfte att betjäna & orten eventuellt bedrivet jordbruk. I vissa fall kan det. gryende samhället t. o. m. spåras än tidigare, nämligen i en jorddelning som syftar till att bereda tomtplatser för ett avsett samhällsbildande. Enbart en dylik jord- delning har emellertid ej utan vidare ansetts utgöra tillräcklig grund för att anse en nybildning av ett stadsliknande samhälle föreligga. Det kan ju på ett så tidigt stadium lätteligen tänkas att omständigheter inträffa, ägnade att omintetgöra den avsedda samhällsbildningen, Först då ett bebyggande till- kommit åtminstone i en viss ej alltför sporadisk omfattning lärer man med fog kunna anse en samhällsbildning verkligen hava påbörjats. Av detta skäl hava de sakkunniga ansett den föreslagna lagen icke höra i sig upptaga de erforderliga stadgandena om den jorddelning, som å den rena landsbygden förekommer såsom underlag för framtida större byggnadsverksamhet, utan funnit dithörande stadganden fortfarande liksom nu böra hava sin plats i lagen om delning av jord å. landet. Har emellertid bebyggandet inom ett lands- bygdsområde, som äger allmänna förutsättningar för samhällsutveckling, på- börjats och visar bebyggandet tendens att vidare fortgå, torde däri få anses ligga ett tillräckligt skäl att konstatera, att ett stadsbyggande uppkommit. I sådant fall liksom där ett stadsbyggande ännu icke uppstått, men uppenbar- ligen är att förvänta, kunna bestämmelser om byggnadsverksamheten inom om— rådet meddelas enligt stadsbyggnadslagen. Sedan så skett, hava de sakkun— niga ansett omrädet även i avseende ä jorddelningen och kontrollen över denna böra bringas under stadsbyggnadslagens domvärjo. Den motsägelse, som en-

ligt nu gällande lag ligger i att jorddelningsreglerna för landet tillämpas även å område, där särskilda föreskrifter enligt 1 kap. 42 % fjärde stycket i fastig- hetsbildningslagen gälla, hava de sakkunniga alltså ansett böra undanröjas.

?g.

Olilca planer Enligt byggnadsstadgan skulle för varje stad finnas plan för stadens ord- ;” Stf??? nande och bebyggande. Denna plan skulle omfatta såväl byggnadskvarter som yggan e ' gator, torg och andra allmänna platser. Denna definition bibehölls oförändrad i 1907 års lag angående stadsplan och tomtindelning och har därifrån vidare övergått till nu gällande lag om fastighetsbildning i stad. Någon uttrycklig förklaring att denna plan skulle benämnas »stadsplan» återfinnes varken i byggnadsstadgan eller i nämnda lagar, men detta ord har i alla dessa författ— ningar satts såsom rubrik å den avdelning, som avhandlar den nämnda planen, och i fortsättningen av de därom meddelade stadgandena användes om denna plan benämningen stadsplan.

För de områden å landet, å vilka byggnadsstadgans föreskrifter om stad med stöd av dess 50 % gjordes tillämpliga, använde man i praxis länge benäm— ningen >>regleringsplan>>, detta tydligen för att markera att dessa samhällen dock icke vore städer i egentlig mening och att deras planer alltså ej borde benämnas stadsplaner. Efter ikraftträdandet av lagen angående stadsplan och tomtindelning, vilken ju såväl inom dessa samhällen som t. o. m. inom de i dess 37 % avsedda områden utan samhällskaraktär tillämpade uttrycket stadsplan, har denna tidigare iakttagna distinktion i planernas benämning upp- hört, och samtliga planer för städer, samhällen och andra områden, i den mån dessa planer grunda sig å stadgandena i nämnda lag, resp. fastighetsbildnings— lagen, benämnas nu med det gemensamma namnet stadsplan,

Stadsplanens innehåll angavs, såsom ovan nämnts, sålunda, att den skulle omfatta såväl byggnadskvarter som gator, torg och andra allmänna platser. Några andra kategorier av mark i stadsplanen känner lagen fortfarande icke. I 1916 års stadsplanelagskommittés betänkande (sid. 95—106) har påvisats, att den sålunda gjorda uppräkningen måste anses alltför snäv med hänsyn till det faktiskt förefintliga beståndet av olika marktyper inom de delar av stä— dernas områden, som på grund av sin belägenhet äro i behov av planlägg— ning. Vad först angår parker och planteringar, hava dessa, säger kommittén. utan större svårighet kunnat inpassas under de allmänna platserna. Beträf- fande de områden, som i kommitténs utredning sammanfattats under beteck- ningarna idrottsplats, trafikområde, säkerhetsområde och begravningsplats, hava, framhåller kommittén, den nuvarande stadsplanelagstiftningens ringa differentieringsmöjligheter gjort, att antingen den utväg tillgripits. att om- rådena uteslutits ur stadsplanen, eftersom' deras intagande i densamma skulle vålla svårigheter för deras rationella utnyttjande, såsom skett särskilt beträf- fande järnvägsområden och även hamnområden, eller ock områdena visserligen intagits i plan, men utan att påföljden därav varit klar, såsom exempelvis i fråga om begravningsplats, eller under missvisande beteckning, såsom i fråga om vissa säkerhetsområden.

Kommittén uttalade, att dessa särskilda områden borde, lika väl som bygg— nadskvarter och gatumark, intagas i stadsplanen, där deras belägenhet därtill gåve anledning. Villkoret för att fordran härpå skulle kunna uppställas måste emellertid, säger kommittén, vara, att beträffande dem sådana särskilda laga regler göras tillgängliga, som för dem äro lämpliga, således delvis andra reg- ler än som gälla för byggnadskvarter och gatumark. De särskilda regler, som kommittén i sådant avseende funnit erforderliga, innefattades i huvud—

sak i 17 % av dess förslag till stadsplanelag och 12 % av dess förslag till byggnadsstadga. Förstnämnda stadgande medgav en rätt för Konungen att för en tid av högst två år från det stadsplanen fastställdes meddela nybygg- nadsförbud för område, som enligt stadsplanen är avsett till idrottsplats, trafik- område, säkerhetsområde eller begravningsplats, men ej blivit för sitt ända— mål taget i bruk. Sedan området tagits i bruk för sitt ändamål, finge där icke utan tillstånd av Konungen företagas annan nybyggnad än som med områdets användande för sitt ändamål hade samband. Enligt kommitténs för— slag till byggnadsstadga, 12 %, finge såsom idrottsplats, trafikområde, säker- hetsområde eller begravningsplats i stadsplan intagas dels område, som an- vändes för sådant ändamål, och dels område, som vore avsett att framdeles därför tagas i anspråk. Vidare föreskrevs, att, om område, som nu sagts, icke användes för sitt ändamål, när området intoges i stadsplan, stadsplanen borde jämväl upptaga planläggning av området att tillämpas, intill dess det- samma bleve för sitt ändamål taget i anspråk, alltså ett slags alternativ plan— läggming.

Aven de sakkunniga hålla före, att det nuvarande stadsplanebegreppet, så— dant det i lagstiftningen utformats, icke tillräckligt tillgodoser det behov av differentiering, som en behörig planreglering av ett nutida stadssamhälle fram- kallar. De sakkunniga anse ock, att, så länge man, i likhet med kommittén, endast hade att röra sig med en enda plantyp, nämligen den i detalj gående planen, den enda tillfredsställande lösningen var den av kommittén angivna. Men därest man, i likhet med vad de sakkunniga på sätt förut nämnts ansett nödigt, räknar med ett utsträckande av planläggningens uppgifter till långt vidsträcktare områden än förut varit ifrågasatt, områden, som delvis ännu på länge icke äro mogna för detaljerad planläggning, kommer även frågan om ovannämnda från lagens synpunkt nya marktypers inordnande i planen i ett i viss mån annat läge, och de sakkunniga hava därför ansett sig skyldiga att vid sitt ståndpunktstagande till denna fråga pröva, huruvida icke även andra ut— vägar, än den av kommittén föreslagna, erbjöde sig för frågans lösning, och detta så mycket hellre, som de sakkunniga måst hysa synnerlig tvekan om lämpligheten av det utav kommittén föreslagna, på de ovan omnämnda alterna— tivplanerna byggda systemet för reglering av de med den vidgade planlägg- ningen förenade rättsliga spörsmålen.

De sakkunniga hava härvid icke kunnat undgå att beakta, att, även om genom omständigheternas tvång den nuvarande stadsplanen kommit att få en tillämpning, som sprängt dess i lagen angivna ram, planen dock fortfarande enligt lagen icke är annat än en plan för ett områdes uppdelning i byggnads- kvarter samt gator, torg och andra allmänna platser, ävensom att alla de rätts- regler, med vilka stadsplanen enligt gällande lag är försedd, peka på och passa för endast en plan av denna mera begränsade räckvidd. Väl är det sant, att stadsplanebegreppet i praxis fått en vidare innebörd, men man kan dock enligt de sakkunnigas åsikt icke underlåta att räkna med det legala stadsplanebe— greppet såsom en realitet vid sidan av det genom praxis utformade.

Då man går att söka fylla det ökade behov av planläggning av stads om- råde, som utvecklingen fört med sig, möter man emellertid först den frågan, huruvida man icke även i denna situation skulle kunna fortsätta på den av 1916 års kommitté anvisade vägen och alltså söka lösningen i endast en utvidg- ning av det gamla stadsplanebegreppet. Det skulle förvisso icke vara logiskt otänkbart att låta stadsplanens omfattning utsträckas därhän, att i densamma komme att ingå icke blott en detaljreglering av vissa stadsområden, utan även den mera schematiska planering, som kräves för stadsbyggandets ordnande mera i stora drag.

De sakkunniga hava emellertid för sin del ansett, att föga eller intet vore att vinna genom att stadsplanebegreppet utsträcktes på. nu angivet sätt. F ör- utom det att ett så konstruerat stadsplanebegrepp icke komme att stämma överens med vare sig det nuvarande legala eller det i praxis utbildade stads— planebegreppet, skulle ett dylikt så att säga urvattnande av stadsplanebegreppet icke leda till målet, om detta vore att därigenom undgå en uppdelning i två skilda planbegrepp. Ty, även om det enligt de sakkunnigas mening måste fast- hållas, att planläggningen av en stad, djupast sett, är en enda enhetlig företeelse, så är dock skillnaden mellan den i detalj utformade och den endast i stora drag uppdragna planen lika obestridligt en realitet, med vilken man måste räkna, så— väl rent tekniskt sett som i avseende å de administrativa och rättsliga verk- ningarna av planregleringen. Resultatet av ett sammanförande av dessa skilda. planformer under benämningen stadsplan eller under vilken som helst gemen— sam benämning bleve förvisso endast att för vardera av dem måste upp- finnas en underbeteckning, vilket alltså i själva verket skulle innebära, att man tillskapat tre olika planbegrepp, då man trott sig kunna nöja sig med ett enda.

I ett avseende måste emellertid enligt de sakkunnigas-mening även den mera schematiska planläggningen i någon mån bära den nuvarande stadsplanens drag. I den allmänna diskussionen om den eftertraktade större planen torde man ofta hava tänkt sig den såsom endast en mera skissartad utredning angå- ende de sannolika framtida behoven av mark för olika ändamål. De sak- kunniga hava dock vid närmare skärskådande av de behov, det här gäller att fylla, icke ansett sig kunna stanna vid en dylik plantyp. Skälet härtill har förnämligast varit det, att det för de sakkunniga framstått som en tvingande nödvändighet att förse även denna nya planform med vissa ej oväsentliga rätts— verkningar, och härför förutsättes tydligen en reglering, som äger en bety— dande grad av teknisk skärpa och rättslig stabilitet. Det äri detta hänse- ende de sakkunniga förmena att den nya planformen bör erhålla en med stads- planen i viss mån analog karaktär.

Vid närmare undersökning av de rättsliga och tekniska krav, som böra uppställas å de olika planregleringarna, hava de sakkunniga emellertid funnit, att en tillfredsställande avgränsning mellan de två olika plantyperna i själva verket icke vinnes genom att utgå från det stadsplanebegrepp, som uppdrogs av 1916 års kommitté, och därefter så att säga utanför detta konstruera det nya begreppet, som sålunda skulle omfatta, korteligen uttryckt, den plan- läggning, som icke sker genom denna stadsplan. En sådan skiljelinje är till en början icke tillfredsställande från rättslig synpunkt. Vid en närmare granskning av de olika områdestyper, till vilka vid en planreglering måste tagas hänsyn, visar det sig nämligen snart, att områden av vissa typer städse bibehålla sin rättsliga karaktär, oberoende av huruvida de hänföras till en plantyp av den ena eller andra beskaffenheten eller överhuvud icke ingå i någon plan. Vid sådant förhållande skulle det i allt fall från denna synpunkt verka föga rationellt, om man läte dylikt område så att säga skifta klädnad och övergå från den ena planformen till den andra, blott därför att i den trakt, där detta område vore beläget, behov av en närmare reglering i vissa hänse- enden yppade sig. Det kunde möjligen försvaras, om detta behov av närmare reglering verkligen avsåge just detta område, varom är fråga. Men frånsett att en närliggande regleringsåtgärd givetvis kan tänkas medföra ett behov av någon mindre justering av det ifrågavarande, förut reglerade områdets grän- ser, har detta område i det stora hela icke behov av att indragas i de nya regle-' ringsåtgärderna. Även rent tekniskt sett måste de i den större planen intagna områdena ofta anses allt framgent bibehålla sin förutvarande karaktär. Un— dantag från denna regel utgöra endast just de områden, som enligt det gamla

legala stadsplanebegreppet ingå i en stadsplan, nämligen de områden, som vid detaljplanerin gen skola ingå i byggnadskvarter, gator, torg och andra allmänna platser, och detta beträffande sistnämnda tre kategorier allenast i den mån de icke redan i den större planen varit för trafik- eller annat allmänt ändamål upptagna.

De sålunda gjorda iakttagelserna hava lett de sakkunniga till att söka finna en annan uppdelning mellan de olika plantyperna än den, som skulle följa av ett byggande på det i praxis utformade och sedermera i 1916 års kommittés förslag upptagna och vidare utvecklade stadsplanebegreppet. De sakkunniga hava därvid för sin del funnit att större reda och klarhet vinnes genom att ansluta skiljelinjen i huvudsak till den sakliga gräns, som framkommer genom hänsynstagande till det stadsplanebegrepp, som den nuvarande lagstiftningen synbarligen bygger på och utgått från, (1. v. s. vad de sakkunniga här ovan kallat det legala stadsplanebegreppet. Om man giver stadsplanen väsentligen det innehåll, som följer av detta planbegrepp, komma att till den större planen — av skäl. som nedan (sid. 158) beröras, av de sakkunniga benämnd general- plan —— hänföras alla de områdestyper, som icke höra till stadsplanen, sådan den nu i lagen bestämts, d. v. s. i första hand de, som av kommittén i nyss angivna sammanhang uppräknats, men även vissa andra, som vid en modern planläggning tilldraga sig uppmärksamhet. Vid en detaljundersökning av de olika områdestyper, som härvid kunna komma i fråga, hava de sakkunniga kommit till följande resultat.

En generalplan framstår för det allmänna medvetandet i första hand såsom ett medel att reservera mark för vissa samhällsbehov av mera allmän art. I detta hänseende komma närmast i betraktande sådana huvudtrafikleder, som avse att betjäna den större trafikens behov, samt park-, idrotts- och odlings- områden av större omfattning, vidare områden för särskilda trafikbehov, såsom järnvägar, hamnar och flygplatser, säkerhetsområden och begravningsplatser, allt i den mån de icke äro av så ringa omfattning, att deras upptagande i gene— ralplanen av denna anledning icke kommer i fråga. Av liknande natur äro ock- så områden, som kunna avsättas för tillgodogörande av befintliga naturtill— gångar av större mått. Men generalplanen har också enligt moderna begrepp till uppgift att för särskilda huvudändamål fördela de områden, som i en framtid. då en detaljreglering av dem kommer till stånd, skola bliva föremål för indelning i byggnadskvarter, gator och torg samt allmänna platser. De huvudändamål, som härvid kunna komma i fråga, äro väsentligen tre: bostads- byggande, industrianläggningar och offentliga byggnadsanläggningar.

Då sedermera en stadsplan skall komma till stånd, blir dess uppgift väsent- ligen att omhändertaga de områden, som i generalplanen avsatts för sistnämnda ändamål. Övriga områden i generalplanen tarva icke någon dylik detaljregle- ring, i vidare mån än att, såsom redan ovan påpekats, det kan visa sig nödigt att jämka deras gränser för vinnande av lämplig anslutning mellan de olika planelementen. Detta förändrar dock i ingen mån deras karaktär av general- planeområden, icke arten av den rättsliga reglering, som med avseende å dem erfordraS, och icke heller deras tekniska natur att i huvudsak tillgodose sam— hällsbehov av mera allmän art.

De sakkunniga hava alltså funnit dessa områden av sist antydda art icke i anledning av stadsplaneläggningen behöva eller böra förändra sin karaktär, utan anse dessa områden böra fortfarande kvarligga i generalplanen utan att sammanblandas med stadsplanen. Men även de områden, som enligt generalpla- nen avsatts t. ex. till bostadsområden, bibehålla denna sin natur även efter det de erhållit den detaljreglering, som stadsplanen innebär. Såsom en konsekvens härav hava de sakkunniga ansett ett områdes stadsplaneläggande icke böra medföra att detsamma avföres ur den generalplan, som det förut må hava

tillhört, utan bör detsamma lämpligen kvarligga i generalplanen såsom ett område, som förutom generalplaneregleringen erhållit en detaljerad stadsplane- reglering.

I förevarande paragraf meddelar lagförslaget den grundläggande defini— tionen å det nya planinstitutet. Av denna framgår, att ifrågavarande plan väsentligen avser en huvudfördelning av områden inom staden för olika stads— byggnadsändamål. Närmare redogörelse för de olika områdestyper, de sak— kunniga tänkt sig skola kunna ingå i en sådan plan, kommer att lämnas under 2 kap. I förevarande paragraf hava endast angivits de väsentligaste känne- tecken, som utmärka denna plan.

För en plan av denna beskaffenhet hava de sakkunniga, såsom förut nämnts, föreslagit benämningen generalplan. De sakkunniga hava övervägt olika för- slag till benämningar å denna nya plan. Det föreliggande preussiska för- slaget till »Städtebaugesetz» använder för en plan av liknande beskaffenhet namnet >>Fläehenaufteilungsplan». En svensk ordbildning av motsvarande art skulle bättre än ordet generalplan uttrycka planens innebörd, men skulle på grund av sin längd mindre väl lämpa sig att komma till användning. Ordet »dispositionsplan», som även föreslagits, delar med ordet generalplan det felet att egentligen icke alls angiva, att planen avser uppdelning av mark för olika ändamål. Då de sakkunniga stannat vid benämningen generalplan, har detta väsentligen skett av den anledningen att denna benämning redan kommit att i det allmänna språkbruket här i landet beteckna en plan av ungefärligen den syft- ning, som utmärker den av de sakkunniga föreslagna planen. Det uttrycker i allt fall, att en för planen utmärkande egenskap är dess mera generella art i motsats till den i detalj utarbetade planen.

I andra stycket av paragrafen har angivits, att i generalplanen må, i den mån så prövas erforderligt, upptagas huvudanläggningar för avlopp, vatten- tillförsel och elektrisk starkström. Att dessa särskilt nämnts har föranletts av att dylika anläggningar ofta icke upptaga något särskilt område och därför eljest kunde synas icke tillhöra de uppgifter generalplanen har att tillgodose. De hava emellertid ansetts vara av den synnerliga vikt för stadsbyggandet, att deras införlivande med generalplanen därför synts motiverat. I 4 kap. har jämväl ansetts böra beredas möjlighet för stad att för sådan anläggning, där den upptagits i generalplan, uttaga bidrag av fastighetsägare.

Huvudregeln i första stycket är enligt sin lydelse kategorisk. Av den om- ständigheten, att generalplanen skall avse >>ordnande av stadsbyggandet», kan dock slutas en betydelsefull inskränkning i dess räckvidd. Givetvis är gene- ralplanen i första hand avsedd att komma till användning i sådana fall, då ett ordnande av stadsbyggandet efter större linjer verkligen erfordras, alltså i hu- vudsak i de större samhällena eller i dem, som äro stadda i rask utveckling. Det gives emellertid ett avsevärt antal samhällen med svag eller ingen ökning av invånarantalet, i vissa fall t. o. m. minskning. För dessa stagnerande sam- hällen anse de sakkunniga, att generalplan stundom bör kunna nndvaras, där icke av andra mera utomliggande anledningar sådan är påkallad, exempelvis för tryggande av en viktig infartsled. Det har ifrågasatts att i detta hän- seende stadga en viss minimigräns, beräknad efter samhällets invånarantal eller efter dess genomsnittliga tillväxt under viss tid eller ock efter båda dessa grunder. De sakkunniga hava emellertid ej velat stadga någon sådan allmän inskränkning, men hava i stället genom avfattningen av 2 kap. 1 % velat bereda

en utväg att medgiva undantag från den i princip stadgade skyldigheten att upprätta generalplan.

Ett ytterligare skäl att icke göra de nya reglerna alltför rigorösa, hava de sakkunniga ansett ligga i önskvärdheten av att övergången till en tillämpning av den nya lagstiftningen icke må bliva förenad med svårigheter för de städer och andra samhällen, som redan fått sin planläggning tillskuren efter den nu i praxis tillämpade stadsplanetypen. Har ett samhälle redan blivit för- sett med en stadsplan, som inom det gamla planläggningsinstitutets ram måst tillgodose samtliga de växlande behoven av områdestyper och jämväl i övrigt anpassat sina förhållanden efter nu gällande regler, är det till en början klart, att samhället icke onödigtvis bör påtvingas nya planläggningsformer, förrän samhället självt känner behov av att tillgodogöra sig de fördelar, varmed en tillämpning därav kan vara för samhället förenad. Men därjämte kan det må- hända stundom tänkas, att icke blott ett kvarstående av den gamla stadsplane- läggningen för det område, densamma redan vid den nya lagens ikraftträdande omfattar, är eller ter sig för samhället av ett visst värde, utan att det jämväl kan för samhället vara en fördel att åtminstone till en viss tid och i en viss om- fattning låta även utväxandet av planområdet ske med iakttagande av det re- dan inarbetade systemet. Lagens avfattning lägger emellertid icke hinder i Vä- gen för en sådan tillämpning. Liksom det med nu gällande lag låter sig göra att inom de i lagen givna kategorierna inpressa —— låt vara icke utan vissa olägen- heter — även områden av väsentligt annan karaktär än den, för vilken dessa kategorier egentligen äro avsedda, så är en motsvarande anordning även enligt de sakkunnigas förslag, visserligen icke att rekommendera, men dock möjlig att genomföra. Delvis just för möjliggörande härav är det, som de sakkunni— ga i sin beskrivning av de områdestyper, som kunna ingå i stadsplan, givit kvartersbegreppet en så vid omfattning, att i kvartersmarken angives ingå icke blott byggnadsmark i egentlig mening, utan överhuvud mark för olika ända- mål. Lika väl som ett byggnadskvarter enligt nu gällande praxis anses kun- na omfatta exempelvis en begravningsplats, ett särskilt trafikområde eller dylikt, lika väl bör så kunna ske enligt lagförslagets principer, förutsatt att icke de prövande myndigheterna finna olägenheter från plansynpunkt eller eljest därmed vara förenade.

Vid sådant förhållande skulle man kunna ifrågasätta, att jämväl stadsplane- begreppet enligt den nya lagen borde uttryckligen utbyggas till att omfatta icke blott i huvudsak den gamla lagens kategorier, utan även alla de övriga oli— ka marktyper, som enligt de sakkunnigas såväl som enligt 1916 års kommit— tés förslag äro att räkna med från planläggningssynpunkt. Om de sakkunni- ga ieke kunnat ansluta sig till ett sådant tillvägagångssätt, är det av det skä— let, att de sakkunniga ingalunda vilja erkänna det ovan angivna planlägg- ningsförfarandet såsom något normalt dylikt. Då de sakkunniga till general- planebegreppet hänfört vissa specifika marktyper, till vilka motsvarighet icke uttryckligen angivits förefinnas inom stadsplanebegreppet, har, såsom av det förut anförda torde framgå, skälet därtill varit det, att dessa marktyper med hänsyn till sin tekniska art och sitt behov av rättslig reglering intaga en sär— ställning, som enligt de sakkunnigas mening gör dem mindre lämpade att hän- föras till den detaljreglerade planen och i allt fall gör ett sådant hänförande obehövligt. Med en sådan uppfattning hava de sakkunniga icke för sin del ansett sig kunna föreslå en reformering av stadsplanebegreppet, som skulle helt strida mot denna uppfattning. Såsom en övergångsföreteelse må den nu gängse planläggningsmetoden bibehållas, där praktiska skäl och framför allt hänsy- nen till redan befintlig planläggning göra en. sådan utväg önsklig, men för ett fullt tillämpande av de rättsregler, medelst Vilka de sakkunniga, med använ- dande av generalplaneinstitutet, velat söka lösningen av de många svåra spörs—

mål, som sedan länge framträtt i diskussionen om möjligheterna till en stads— planering efter större linjer, måste de sakkunniga förutsätta en full tillämp— ning av detta generalplaneinstitut såsom sådant. Så länge alltså en ort icke själv känner behov av en sådan planläggning efter större linjer och framför allt icke önskar vinna de fördelar, som de av de sakkunniga föreslagna rättsreg- lerna därom äro avsedda att bereda, så länge må, inom de gränser de prövande myndigheterna, med beaktande givetvis även av mera allmänna synpunkter, finna lämpligt, en viss rörelsefrihet vara medgiven, men om olägenheter skulle visa sig antingen för staden själv eller från mera allmän synpunkt, torde i förra fallet staden själv och i senare fallet de med tillsynen å stadsplaneväsen— det betrodda myndigheterna icke böra underlåta att verka för en övergång till det nya systemet. -

3%.

1 denna paragraf angives stadsplanens uppgift., sådan de sakkunniga tänkt sig densamma. De sakkunniga hava redan förut angivit, att stadsplanen en- ligt deras principiella. uppfattning icke behöver eller bör upptaga andra om— råden än sådana, som verkligen äro i behov av en detaljreglering för beredande av lämpliga byggaarla/fastigheter, samt att de övriga områdena böra lämnas åt generalplanen. Att de sakkunniga därvid icke avsett att göra något ingrepp på redan bestående stadsplaner, har redan nämnts, liksom ock att det även i framtiden kan tänkas, att ingen mera avsevärd olägenhet uppkommer av att i ett byggnadskvarter inbegripa områden, avsedda för andra ändamål än be— byggande. Frånsett dessa undantagsfall bör dock det väsentliga för stads- planen vara, att däri upptagna områden upptagits på grund av den betydelse, de från mera lokala synpunkter äga, och alltså icke för att trygga några stads- byggnadsändamål av mera utpräglat allmängiltig art, samt att, beträffande särskilt byggnadskvarteren, de områden, som utläggas som sådana, hava till huvudsakligt ändamål att bereda tomter för bebyggelsen. En närmare karak— täristik av de i stadsplanen ingående områdestyperna följer i 5 kap.

Stadsplanens huvudsakliga verkan, jämfört med generalplanen, blir således, tekniskt sett, att inom områden, där sådant finnes påkallat. få fram en kvart tersindclning såsom underlag för fastighetsbildningen. Denna tekniska upp- gift kan emellertid till en viss grad lösas även av den förut omnämnda sty/ck- ningsplanmr. Stadsplanens företräde framstår emellertid även på det tekniska området klart, så snart fråga blir om ett mera sammanträngt och högre bygg- nadssätt än det för ytterområden karaktäristiska, framkallande krav på ett vi- da mera ingående och konstnärligt betonat studium av fastighetsbildning och bebyggelse, än som å styckningsplanens' stadium kan förutsättas. Ett kanske ännu väsentligare försteg äger stadsplanen emellertid på det rättsliga området, i det att —— trots de försök, de sakkunniga, såsom nedan skall närmare utveck— las, gjort att skapa möjligheter till ett visst tryggande av trafikleder m. m. å styckningsplaneområdena —— de medel till rättsligt tillfredsställande detalj- reglering, som stå till buds, dock i det väsentliga. måste förbliva stadsplanen förbehållna.

Var gränsen går mellan dessa bägge plantypers verksamhetsområden, har icke i lagförslaget uttryckligen utsagts. Först då genom bristen på stadsplan allvarligare olägenheter i vissa hänseenden kunna befaras, har åt Kungl. Maj :t inrymts en befogenhet att ingripa för att framtvinga sådan plan. De sakkun— niga hålla emellertid före, att med de medel för stadsplaners genomförande, som i lagförslaget anvisats, det för framtiden i allmänhet bör mer än nu bliva ett gemensamt intresse för stad och markägare att i god tid erhålla stadspla- ner för de områden, där bebyggelsen tenderar att skjuta fart, och att de anled-

ningar till tvistigheter i detta hänseende, för vilkas skull 1916 års stadsplane- lagskommitté, från sin synpunkt med allt fog, föreslog bestämmelser i 6 % av sitt förslag till stadsplanelag, i framtiden skola kunna utan särskilda åtgärder undvikas. På de, såsom de sakkunniga förutsatt, samtliga med länsarkitekter försedda länsstyrelserna ankommer givetvis att med uppmärksamhet följa styckningsåtgärderna och vid förefintlig anledning söka göra sitt inflytande gällande för att framkalla stadsplaneläggning, med den yttersta möjligheten att, såsom nyss nämnts, påkalla Kungl. Maj :ts ingripande för avvärjande av hotande missförhållanden.

l1916 års kommitté hade såsom förut antytts i sitt förslag upptagit en enk- lare form av planer för områden å landet, benämnda byggnadsplaner, men till sin verkningskrets och i själva verket även rätt mycket i sak ungefär motsva- rande gällande lags stadsplaner enligt 1 kap. 42 å i fastighetsbildningslagen. Huru välbetänkt det än må vara att för en sådan plan välja. ett namn, som icke kan befaras verka psykologiskt ogynnsamt på landsbefolkningen genom att framkalla föreställningen om en strängare reglering än nöden kräver, hava de sakkunniga dock, inför nödvändigheten att ändock skapa och röra sig med vissa nya planbegrepp, ansett sig böra återgå till gällande lags metod att be— nämna även dessa planer stadsplaner, dock utan att därför avstå från att åt dem förläna erforderliga särbestämmelser.

4å.

Nuvarande stadsplanelagstiftning företer en mångfald skiftande typer av NNI'UGTWIE föreskrifter. som med stöd av olika paragrafer i 1 kap. fastighetsbildnings- lagåtfftnmg' lagen kunna bringas i tillämpning för ordnande av bebyggelsen inom olika områden.

1) Enligt 1 kap. 2 % kunna särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande meddelas för områden, intagna i stadsplan för stad och stadsliknande samhälle.

2) Enligt 1 kap. 42 % andra stycket kunna sådana särskilda bestämmelser jämväl meddelas för områden, intagna i stadsplan för område å landet, som icke ingår i samhälle.

3) Enligt 1 kap. 46 å andra stycket kunna särskilda föreskrifter meddelas med aVSeende å byggnadsverksamhetens ordnande inom sådan del av stads eller stadsliknande samhälles område, som ej finnes upptagen i gällande stadsplan.

4) Enligt 1 kap. 42 % fjärde stycket kunna sådana särskilda föreskrifter, som under 3) nämnts, meddelas för område å landet, där större byggnadsverk— samhet är att förvänta, men för vilket stadsplan finnes tillsvidare icke böra upprättas.

5) Enligt 1 kap. 46 % första stycket kunna meddelas närmare föreskrifter >>i fråga om stadsplans och tomtindelnings uppgörande, om byggnadsnämnds sammansättning och åligganden samt om bebyggande av stad, köping och annat område, som i detta kapitel avses».

Av dessa bestämmelser och föreskrifter kunna de under 1) och 2) omför- mälda, sådana de enligt praxis utformats, sägas vara av stadsbyggnadsnatur i inskränkt bemärkelse, d. v. s. de avse att reglera bebyggelsen och, i den mån så anses kunna ske, användningen i övrigt såsom led i själva stadsbildens upp- byggande, med avseende å tomtstorlek, hushöjd, våningsantal m. rn. dylikt. De under 3) och 4) upptagna innefatta delvis bestämmelser av sådan egentlig stadsbyggnadsnatur, men delvis också föreskrifter av teknisk och administra- tiv art. Under 5) innefattas först och främst byggnadsstadgan för rikets städer samt de därpå grundade byggnadsordningarna, men enligt praxis också vissa s. k. byggnadsordningar, som av Kungl. Maj:t utfärdats för stadsplane— 11—270874

1916 års stadsplane- lagskom- mitté.

De sak- kunniga.

områden å landet, som avses i 1 kap. 42 % andra stycket, samt under senaste tid även för områden, för vilka Kungl. Maj:t enligt 1 kap. 42 % första stycket förordnat, att stadsplan skall upprättas, utan att dock stadsplan ännu kommit till stånd (å dylika områden anses nämligen 1 kap. 42 % fjärde stycket icke vara tillämpligt). Även de under 5) avsedda föreskrifter innehålla i regel en blandning av föreskrifter av åt ena sidan egentlig stadsbyggnadsnatur och å andra sidan tekniskt och administrativt innehåll. Undantag utgöres av de 5. k. byggnadsordningarna för stadsplaneområden å landet, vilka man sökt så vitt möjligt inskränka till de tekniska och administrativa föreskrifterna.

1916 års stadsplanelagskommitté bibehöll i stort sett detta system och ut— vecklade det i viss mån ytterligare, genom att införa särskilda benämningar för vissa av de olika typerna. Bestämmelserna under punkt 1) benämnde kom— mittén >>stadsplanebestämmelser», bestämmelserna under punkt 2) »byggnads- planebestämmelser» och bestämmelserna under punkt 3) >>utomplansbestä1n- melser». I samtliga dessa fall, jämväl i fallet 3), torde kommittén hava hit velat hänföra endast regler av vad som benämnts egentlig stadsbyggnadsnatur, medan tekniska och administrativa frågor skulle lösas genom byggnadsstadga och byggnadsordningar, detta även för byggnadsplaneområden å landet. Dock hade stadga och byggnadsordningar enligt kommitténs förslag ej helt renod— lats från regler av egentlig stadsbyggnadsnatur. '

De under punkt 4) omförmälda föreskrifterna hava möjliggjorts genom lag- ändrång, tillkommen 1924 och således senare än kommitténs behandling av ären et.

Den av kommittén sålunda gjorda uppdelningen av bestämmelserna torde sammanhänga med att kommittén med styrka hävdade det nära sambandet mel— lan en plan och de till densamma hörande bestämmelserna. Sålunda anförde kommittén beträffande sin uppfattning av stadsplanebegreppet:

Såsom kommittén fattar stadsplanebegreppet, torde stadsplan närmast böra beteck— nas såsom sammanfattningen av de i därom särskilt stadgad ordning fastställda regler angående ordnandet och bebyggandet av stadens i planen innefattade område (s. 92). Med kommitténs synpunkt på stadsplanen består stadsplanen just av ett system av särskilda bestämmelser angående stadsplaneområdets användande. Vissa av dessa förhållanden avse förhållanden, som tydligast åskådliggöras genom använ— dande av en karta såsom hjälpmedel, såsom gränserna för byggnadskvarter, gator med mera, men beträffande ingen av dem utgör kartan någonting i och för sig ound- gängligt. Att göra någon skillnad mellan å ena sidan de bestämmelser, som angiva gränserna för kvarter och gator, och å andra sidan de övriga är, såsom kommittén ser saken, principiellt sett icke mera rimligt än att begränsa sistnämnda bestäm— melser till att avse allenast sättet för byggnadskvarterens användande.

Såsom en konsekvens av denna sin uppfattning innefattade kommittén i be— nämningen stadsplan resp. byggnadsplan icke blott den å karta upprättade pla- nen, utan ock de till planen hörande bestämmelserna. Det var därför natur- ligt, att kommittén åt dessa bestämmelser, när de skulle särskilt omnämnas, ville giva ett namn, som direkt tydde på detta samband.

De sakkunniga dela helt och hållet kommitténs uppfattning, att ett nära samband existerar mellan plankarta och bestämmelser, såtillvida som den förra oftast icke kan ses fristående från de senare. Men de sakkunniga hava icke heller kunnat bortse ifrån den likartade beskaffenhet, som utmärker såväl dessa till plan hörande bestämmelser inbördes som ock dessa bestämmelser å ena och de av kommittén såsom utomplansbestämmelser betecknade å andra sidan; och, kan det nu tilläggas, detsamma gäller de föreskrifter av egentlig stadsbyggnadsnatur, som numera kunna meddelas enligt 1 kap. 42 % fjärde

stycket i fastighetsbildningslagen. Vare sig bestämmelserna hänföra sig till en plan eller ej, är för dem gemensamt, att de syfta till en reglering av moment av betydelse för själva stadsbilden, detta i motsats till de tekniska och admini- strativa bestämmelserna, som mera kunna sägas avse verkställigheten av den skedda regleringen. Genom den utveckling, som efter slutförandet av kom- mitténs arbete ägt rum, kunna för övrigt även de s. k. utomplansbestämmel— serna och bestämmelserna enligt 1 kap. 42 % fjärde stycket komma att de facto spela samma roll som planbestämmelser, i det att de kunna, om ej for- mellt, så dock reellt, hänföra sig till en s. k. styckningsplan.

De sakkunniga hava av antydda skäl stannat vid att under en gemensam benämning söka sammanföra alla sådana bestämmelser av egentlig stadsbygg- nadsnatmz Mellan dessa, av de sakkunniga benämnda stadsbyggnadsbestäm- melser, och de egentliga byggnadsordningarna —— varom mera nedan — hava de sakkunniga däremot velat uppdraga en, så vitt möjligt, skarpt genomförd gränslinje, sålunda att till de senare hänföras meranämnda föreskrifter av teknisk Och administrativ art, vilka, såsom mera innefattande ordnings— och organisationsregler, kunna betecknas såsom varande av egentlig byggnadsord- ningsuatm'. Denna renodling av byggnadsordningarna stämmer visserligen ej med dessas karaktär, sådan den fattades i byggnadsstadgan, men efter tillkom- sten av vad de sakkunniga vilja benämna stadsbyggnadsbestämmelser finnas enligt de sakkunnigas mening från redans Och ordningens synpunkt goda skäl att sålunda begränsa byggnadsordningarnas verksamhetssfär.

Av det nu sagda följer såsom en praktisk konsekvens, att även byggnads- ordningarnas, liksom stadsbyggnadsbestämmelsernas räckvidd kommer att ut- vidgas till varje område, där från stadsbyggnadssynpunkt behov yppas av en reglering i de hänseenden dessa författningstyper enligt de sakkunnigas för- slag hava att var för sig tillgodose.

I anslutning till vad sålunda anförts hava de sakkunniga i förevarande pa- ragraf allenast angivit, att särskilda bestämmelser, sådana som här benämnts stadsbyggnadsbestämmelser, skola meddelas, med avseende å sättet för områdes användning för stadsbyggnadsändamål. Närmare regler i ämnet innefattas i 6 kap. av lagförslaget.

5 %.

Beträffande här omförmälda regionplan hänvisas till vad därom yttras dels i den allmänna motiveringen och dels i den speciella motiveringen till 7 kap.

Den valda benämningen å denna interkommunala huvudplan utgör ett lån från utlandet, varest särskilt i England denna benämning vunnit burskap såsom avseende en plan med uppgift just att ordna bebyggelsen inom ett område, sträc— kande sig över mer än en kommunal förvaltningsenhet.

6 %.

Såsom ett av de huvudsakliga medlen för stadsbyggandets ordnande är jäm- väl tomtindelningen att betrakta. Dess uppgift är att utgöra en plan för kvar- terens uppdelning i byggnadsfastigheter. Angående dess närmare utformning, se dels den allmänna motiveringen och dels den speciella motiveringen till 8 kap.

7 %. .

I fråga om byggnadsordningarnas uppgift och den närmare utformningen av reglerna därom hänvisas — förutom till vad redan yttrats i den allmänna moti— veringen samt ovan under 4 % i förevarande kapitel —- till den speciella moti— veringen till 16 kap., vilket handlar om byggnadsordning i stad och äger till— lämpning även å stadsliknande samhällen, samt 21 kap. 7 % beträffande-andra områden å landet. (Angående viss härifrån avvikande anordning under över—. gångstiden se promulgationslagsförslaget 5 %.)

2 KAP. Om generalplan i stad.

I detta kapitel meddelas de närmare föreskrifter, som erfordras beträffande generalplans beskaffenhet och innehåll. Kapitlet avser enligt sin lydelse gene- ralplan för stad, men bliver på grund av hänvisningen i 20 kap. tillämpligt även å stadsliknande samhälle på landet och enligt 21 kap. jämväl, ehuru med vissa inskränkningar, för andra områden på landet, där stadsbyggande uppstått eller är att förvänta.

lå.

I denna paragraf hava de sakkunniga inrymt grundregeln om vilket område som bör i generalplan intagas. Detta område skall enligt huvudregeln omfatta. hela det område, inom vilket stadsbyggande äger rum eller är att inom över— skådlig framtid förvänta. För detta område hava de sakkunniga, såsom förut nämnts, ansett lämpligen kunna användas beteckningen »stadsbyggnadsområ- de». Att detta uttryck alltså kommer att i förekommande fall beteckna jämväl områden å landet bör icke vara ägnat att framkalla större betänkligheter än att motsvarande förhållande äger rum beträffande ordet stadsplan.

Nämnda grundregel inrymmes i paragrafens första stycke. Däri medgives emellertid undantag för den händelse i särskilt fall förhållandena föranleda viss inskränkning. Härunder falla uppenbarligen i första hand sådana fall, som nyss berördes i den speciella motiveringen till 1 kap. 2 %, nämligen då för viss stad upprättande av generalplan överhuvud ej kan anses erforderligt, och vi— dare sådana fall, då för viss del av stadsbyggnadsområdet anledning till undan— tag föreligger, såsom exempelvis där godkänd styckningsplan finnes och denna tillika med för området gällande stadsbyggnadsbestämmelser (sådana skola nämligen enligt 6 kap. 3 % i sådant fall åvägabringas) tillsvidare finnes vara tillfyllest såsom regulator å utvecklingen.

I andra stycket av 1 % stadgas, att generalplan i visst fall skall utsträckas utöver stadsbyggnadsområdets gränser, nämligen i fråga om huvudtrafikleder eller andra anläggningar, vilka skola stå i sammanhang med sådana utanför stadsgränsen. Det är alltså här i viss mån ett regionplaneintresse det gäller att tillgodose. Att detta icke är något för generalplanebegreppet främmande, utan fastmer väl stämmer med dess förhållande till regionplanen, framgår av den närmare bestämning de sakkunniga givit åt sistnämnda plan. Man kan i själva verket ifrågasätta, om icke det i förevarande stycke utsagda följer redan av den : i 1 kap. 2 % givna definitionen å generalplan. Emellertid torde bestämmelsen hava sin betydelse särskilt för sådana fall, då någon regionplan ännu ej kom- mit till stånd, men det i allt fall är tydligt, att t. ex. ett samhälles behov av ut- fartsled över ett angränsande samhälle måste tillgodoses, utan att emellertid något motsvarande behov av trafikled på denna punkt ännu för sistnämnda samhälles del gjort sig kännbart.

Tredje stycket slutligen berör det fall, då ett område, beläget utanför stads- byggnadsområdet, likväl må upptagas i generalplanen. Det må påpekas, att det- ta stadgande i själva verket har en ganska betydelsefull innebörd. Det möjlig— gör nämligen för stad att genom ett områdes beteckning i generalplanen för— hindra dess användning för stadsbyggande, vare sig därför att sådant överhuvud icke anses böra ske på grund av områdets olämplighet för sådant ändamål eller därför att det i det allmännas intresse är önskvärt att stadsbyggandet inom området tillsvidare uppskjutes.

Frågan om varaktigt eller temporärt olämpliga områdens uteslutande från be- byggande genom stadsplanen såsom medel har tidigare varit föremål för ingåen— de utredning. Med föranledande av vad i sådant hänseende förekommit har 1916 års kommitté i 1 % sista stycket av sitt förslag till stadsplanelag upp— tagit bestämmelse därom att, därest byggnadskvarter helt eller delvis från sund- hetssynpunkt är till bebyggande mindre tjänligt, sådant skall i stadsplanen an- givas. Påföljden av ett dylikt upptagande är enligt kommitténs förslag till stadsplanelag 13 % e) att förbud mot nybyggnad gäller, intill dess hindret un— danröjts.

I över stadsplanekommitténs betänkande avgivet yttrande har Svenska tek- nologföreningen anfört, att ett byggnadskvarters större eller mindre tjänlighet till bebyggande givetvis avhängde av en mängd olika faktorer vid sidan av den rent hygieniska, och yrkade föreningen förty, att stadgandet måtte utvid- gas att omfatta även de andra fall, som här avsåges, exempelvis genom att i lagtexten efter orden >>från sundhetssynpunkt» inskötes orden >>eller eljest».

De sakkunniga finna lika. med kommittén, att ett stadgande i ämnet bör i la— gen upptagas, ävensom att detsamma även bör äga tillämpning å områden, som ur annan synpunkt än den hygieniska äro för stadsbyggande olämpliga. Un— der det kommittén icke hade någon annan möjlighet än att infoga den före- slagna åtgärden såsom ett moment i stadsplanen, står för de sakkunniga valet öppet mellan stadsplanen och generalplanen. De sakkunniga hava härvidlag an- sett denna fråga i likhet med ett flertal andra, som avse det mera allmänna, för- beredande ordnandet och fördelandet av marken för olika ändamål av för det egentliga bebyggandet mera främmande art, böra betraktas såsom en angelä- genhet, varmed stadsplanen i regel icke har att taga befattning, utan som bör regleras huvudsakligen genom generalplanen och dithörande stadsbyggnads— bestämmelser.

Inom de sakkunniga har vidare med styrka framhållits, att det stundom kan vara till synnerlig olägenhet för en stad att icke kunna genom uttryckligt förfo— gande i sammanhang med stadsområdets planläggning reservera mark för bli— vande stadsbyggnadsändamål, som ännu ej kunna förutses, utan måhända nöd- gas i planen upptaga sådan mark för ett ändamål, vartill den under inga för- hållanden kommer att nyttjas, blott för att därigenom hindra, att därå sker ett bebyggande, som skulle omöjliggöra dess framtida användning för annat ända- mål, som kan behöva tillgodoses, men vilket ännu ej kan med tillräcklig visshet förutses.

De sakkunniga hava icke kunnat undgå att fästa ett betydande avseende vid dessa önskemål. Att ett visst behov att reservera mark för ännu okända ända— mål gjort sig gällande torde kunna slutas redan därav att det i stadsplaner, till- komna före 1907 års stadsplanelag, allt emellanåt förekom, att ett område i stadsplanen upptogs under beteckningen >>reserverat område». Vilken rättsver— kan ett sådant beteckningssätt medförde kan vara föremål för delade meningar, och detta torde vara skälet till att efter stadsplanelagens tillkomst ett dylikt förfarande icke lärer hava av de granskande myndigheterna godkänts. Behovet av reservationer av dylik art torde sedermera i stället hava tillgodosetts på det andra ovan antydda sättet, nämligen genom att förse området med en skäligen fingerad ändamålsbestämning, exempelvis genom att utlägga det såsom allmän plats under den tysta förutsättningen att, om från markägarens sida skulle re— sas krav på inlösen av området, planen måste i hast omarbetas för undgående av en sådan ingalunda avsedd lösenplikt. Att denna metod ej heller är till— fredsställande torde ligga i öppen dag. Men då behovet synes uppenbart, torde dess tillfredsställande då ej kunna ske på annat rationellt sätt än genom att en möjlighet beredes att under fullt öppna former verkligen reservera ett område för framtida, ännu ej närmare bestämd användning.

Yttrande-n.

Det sålunda avsedda syftet kan möjligen i vissa fall uppnås genom till- lämpning av nu förevarande bestämmelse i |1 & tredje stycket. Då emeller— tid denna bestämmelse huvudsakligen åsyftar det andra förut omnämnda fal- let, nämligen då ett område är för stadsbyggande olämpligt, har det ansetts lämpligast, att genom uttrycklig bestämmelse i 2 % erkänna >>markreservat» lik- världigt med övriga i generalplan ingående områden för stadsbyggnadsända— ma .

Klart är dock, att de sakkunniga icke kunnat föreslå en dylik befogenhet för stad utan att genom några motsvarande föreskrifter söka trygga vederbörande markägares rätt. I detta hänseende hava de sakkunniga här liksom i andra lik—- nande fall, då generalplanen resp. de dithörande stadsbyggnadsbestämmelserna vålla betydande inskränkning i rätten att utnyttja marken för bebyggande, ålagt staden skyldighet dels att utgiva visst skadestånd och dels att efter viss tid lösa marken. För innebörden av dessa bestämmelser kommer närmare redo— görelse att lämnas under 3 kap. 4 %.

Av stadgandena i 2 kap. 1 % framgår tydligt vad redan ovan framhållits eller att generalplanen icke är av beskaffenhet att utesluta stadsplanen, utan att, då för en del av ett generalplanelagt område stadsplan åkommer, generalplanen lik- väl alltjämt består eller i allt fall kan bestå såsom ett underlag för regleringen, fullständigad genom stadsplanen och själv i mån av behov fullständigande den- na. I annat sammanhang hava de sakkunniga sökt närmare belysa innebörden i4glgtta förhållande i dess praktiska konsekvenser (se bil. I—III sid. 436—— 4 !) .

Hinder föreligger uppenbarligen icke att för område, för vilket generalplan gäller, få godkänd sådan styckningsplan, som i 23 kap. 7 % av de sakkunnigas förslag sägs, såvitt avser område, som enligt generalplanen skall användas för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller annat liknande syfte. Man har emellertid uppenbarligen härvid att tillse, att styckningsplanen ej kommer i strid med generalplanens föreskrifter utan i stäl- let är ägnad att befordra desammas genomförande. Mark till trafikleder bör alltså enligt styckningsplanen undantagas sålunda att, sedan trafiklederna an- ordnats, genom desamma lämplig anknytning kan vinnas till generalplanens huvudtrafikleder. En erinran om den hänsyn, som sålunda bör tagas till gene— ralplanen, har intagits i 1 mom. sista stycket av samma paragraf.

25.

I 1 mom. angives närmare generalplanens innehåll. Den skall angiva grän- serna för planens giltighetsområde samt för de områden för olika stadsbygg- nadsändamål, vilka i planen upptagas. I paragrafen hava de sakkunniga där— jämte ansett sig böra närmare exemplifiera de olika ändamål, som i generalplan må upptagas för däri ingående områdes användning.

1916 års stadsplanelagskommitté upptog i 7 % i sitt förslag till stadsplanelag, Vilken % behandlar utomplansbestämmelser och i visst avseende motsvarar före- varande % i de sakkunnigas förslag, ej någon specifikation å de olika ändamål,, för vilka enligt utomplansbestämmelser område skulle kunna. användas.

I yttrande över stadsplanelagskommitténs betänkande anförde fastighetsre- gisterkommissionen :

Stadgandet i 7 5 om utomplansbestämmelser gåve en stad möjlighet att bestämma nära nog vad som helst beträffande markens användning. Stadgandet vore icke in- skränkt till direktiv i byggnadshänseende, utan kunde omfatta helt andra saker, exempelvis att beträffande mark långt ut från stadens centrum reglera, vilka lantliga näringsgrenar som finge förekomma å olika områden. Visst område kunde bestäm-

mas endast få användas för skogsbruk, plantskola eller endast för tillväxt av torv— mosse och visst område endast för potatisland. Nära nog vilka servitut som helst kunde påläggas markområden i städernas utkanter. En så generell bestämmelse syntes vara skadlig. Skulle en bestämmelse om utomplansbestämmelser nödvändigt införas, borde den precisera i vilka hänseenden bestämmelser skulle kunna påläggas. Särskilda utomplansbestämmelser borde kunna meddelas, avseende mark för försälj— ning till ägolotter för bebyggande etc., för industriändamål, för trädgårdsodling, drivbänkar, orangeribyggnader, sommarbostadsvillor, kolonilotter eller för uppdel- ning i småbruk etc. Vilka utomplansbestämmelser som kunde meddelas i ett vart av dessa och andra fall borde i lagen angivas. Men att för markägaren inskränka rätten till att använda marken huru mycket som helst kunde ej anses riktigt. Till och med att föreskriva, att å vissa områden icke finge finnas annat än industri- byggnader vore att inkräkta för djupt i den enskildes äganderätt. Dessutom syntes ej säkert, att en markägare kunde få ersättning för den förlust, som han kunde lida av en sådan bestämmelse. Förmodligen hade han ej rätt till ersättning, och vore så förhållandet, syntes det ofrånkomligt att lagen noga angåve, vilka inskränkningar han måste tåla. En ordentlig utredning måste därför åstadkommas om vilka slag av utomplansbestämmelser, som i olika fall kunde förekomma, och om de särskilda bestämmelsernas närmare innehåll. För närvarande funnes i 46 ä 1 kap. fastig- hetsbildningslagen en motsvarighet till kommitténs nu ifrågavarande förslag, dock endast beträffande byggnadsverksamhetens ordnande, och även dessa bestämmelser torde hava varit alltför generellt avfattade.

Överståthållarämbetet anförde i yttrande över stadsplanelagskommitténs för— slag i denna del:

I stadsplanelagens 7 % vore intagna stadganden rörande utfärdande av »stadsplane- bestämmelser». De vore avsedda att motsvara 2 stycket av 46 5 i fastighetsbildnings- lagen. Under det att i sistnämnda lagrum talades om föreskrifter »med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande», talades det i det föreliggande förslaget om be- stämmelser »angående användande av stadsområde utom stadsplanen». Angående båda dessa uttryck torde kunna med fog anmärkas, att de vore synnerligen vaga och gåve tillfälle till vittgående lagtillämpning. Det vore tydligt, att det för en stad skulle vara mycket frestande att söka åstadkomma dylika bestämmelser. De bunde vederbörande markägare att iakttaga vissa föreskrifter utan att ikläda staden några förpliktelser. Försök i sådant avseende hade redan med nu gällande stadgande gjorts, och det torde kunna ifrågasättas om de blivit till fullo avvärjda. Kommittén hade tänkt sig, att med den nya bestämmelsen skulle kunna på bindande sätt före- skrivas exempelvis att viss del av det icke planlagda området skulle användas väsent- ligen till byggnader för industriella ändamål, en annan del väsentligen för bostads— hus och dylikt. Det vore sålunda här fråga om föreskrifter, som i hög grad in- skränkte den enskildes förfoganderätt över sin egendom utan att giva honom några motsvarande fördelar. Man syntes vara berättigad att fordra, att om en stad på— yrkade dylika inskränkningar, så finge den samtidigt påtaga sig de förpliktelser, som fastställande av stadsplan medförde. Samma fordringar torde få ställas på staden, om utfärdande av dylika bestämmelser beslutades på yrkande av markägaren eller, såsom av överståthållarämbetet föreslagits böra kunna äga rum i fråga om stadsplan, av det allmänna. Då således enligt överståthållarämbetets mening berörda bestäm- melser borde vara fullt likställda med stadsplanestadganden, hemställdes, att hela 7 % måtte utgå.

I vad dessa anmärkningar rikta sig mot den i stadsplanelagskommitténs för- slag förefintliga bristen på närmare specifikation av de olika användningssätt, för Vilka marken enligt generalplan kan avses, hava de sakkunniga i viss ut- sträckning sökt tillgodose de uttalade önskemålen.

De sak- kunniga.

Vidkommande anmärkningarna i övrigt kunna de sakkunniga endast delvis anse dem befogade. Skola vid utbyggandet av stadssamhällena och särskilt de större städerna väsentliga olägenheter i hygieniskt och samhälleligt hänseende kunna undvikas, måste friheten att efter eget gottfinnande bygga å utomplans- områdena begränsas. Givet är att vid bestämmande av omfattningen och arten av dessa begränsningar det allmänna intresset bör vara det enda rättesnöret och ej exempelvis något stadens privatekonomiska intresse, men tillräcklig garanti härför anse de sakkunniga vara vunnen därigenom att det tillkommer Kungl. Maj :t att pröva av stad antagen generalplan och om densamma ej finnes till— fredsställande vägra att fastställa densamma. De sakkunniga kunna ej heller finna, att en markägare principiellt sett kan anses lida någon skada av beskaf- fenhet att kunna för honom grunda rätt till ersättning, därest med hänsyn till det allmänna bästa hans rätt att nyttja honom tillhörig jord begränsas till ut— vinnande av jordens naturliga avkastning vid jord- eller skogsbruk, för det fall att jorden ej förut blivit på annat sätt använd, och ej heller kan sådan skada anses tillfogad honom därigenom att hans rätt att bygga å dylik jord inskränkes med hänsyn till byggnadens ändamål, byggnadshöjden, den del av tomt, som må bebyggas, eller dylikt. Väl hava på grund därav, att den hittills- varande lagstiftningen i relativt liten utsträckning inskränkt byggnadsfrihe- ten, jämväl rent agrara områden i närheten av stadssamhällena ofta uppvär- derats med hänsyn till en antagen framtida användning såsom byggnadsmark, och kan i ty fall billigheten kräva att mindre inskränkningar än som ur all— män synpunkt eljest varit befogat läggas å byggnadsfriheten, men i den mån en på de enligt de sakkunnigas mening riktiga principerna grundad lagstift— ning under någon tid fått påverka den allmänna uppfattningen, kan enligt de sakkunnigas åsikt hinder ej anses möta att tillämpa de principer med avseen— de å byggnadsfrihetens begränsande, som de sakkunniga anse ur det allmän— nas synpunkt påkallade. Därest dessutom å den, som vill exploatera mark för byggnadsändamål, lägges förpliktelse att i viss utsträckning återgälda staden dess kostnader för anläggande av vägar och gator samt anordnande av av- loppsledningar, kommer en beträffande annan mark stadgad begränsning av byggnadsfriheten att jämväl för den enskilde framstå såsom mindre obillig.

Med det sålunda sagda hava de sakkunniga emellertid icke velat förneka. vare sig att för generalplans tillkomst bör stadgas en procedur, som tryggar varje markägares befogade anspråk på att i ärendet få tillfälle att föra sin ta— lan, eller att stads befogenhet att med statsmakternas hjälp pålägga markägar- na så väsentliga inskränkningar i rätten att utnyttja sin mark måste i vissa fall kompenseras genom en stadens skyldighet att lämna vederlag. I båda dessa hänSeenden hänvisa de sakkunniga till den följande framställningen.

En jämförelse mellan 1916 års kommittés förslag och de sakkunnigas förslag i fråga om det föreslagna generalplaneinstitutet måste emellertid uppenbarli- gen bliva haltande, därest icke därvid hänsyn tages icke blott till det sätt, var— på kommittén behandlat frågan om de s. k. utomplansbestämmelserna, utan jämväl till det sätt, på vilket kommittén bestämt sitt stadsplanebegrepp. Från detta måste nämligen med den anordning, de sakkunniga tänkt sig, flera av de väsentligaste momenten i generalplaneinstitutet hämtas.

Kommittén ansåg med allt fog, att den nuvarande lagen, som känner allenast två slag av områden inom stadsplan, nämligen å ena sidan byggnadskvarter och å andra sidan gator, torg och andra allmänna platser (gatumark), därigenom på ett från modernare synpunkt mindre tillfredsställande sätt inskränkt plan- begreppets innehåll. Härav hade med tiden blivit en följd, att å ena sidan så— som gatumark måste redovisas sådana från gatubegreppet i själva verket vitt skilda marktyper som parker och planteringar och att å andra sidan till bygg- nadskvarter måste hänföras all mark, som var avsedd att i någon utsträckning

få bebyggas, även om dess användning var fullständigt främmande för bygg— nadsmarkens syfte, såsom t. ex. idrottsplatser, järnvägsområden, begravnings- platser och dylikt, ja t. o. m. mark, som icke skulle bebyggas, men som dock icke kunde utläggas till allmän plats med hänsyn till den med en sådan disposi- tion förknippade lösenrätten resp. lösenskyldigheten för staden.

Kommittén hade också i sitt förslag väsentligt utökat uppräkningen å de oli- ! ka arter av mark, som stadsplanen kan redovisa. Utom byggnadskvarter samt ga- tumark. varunder kommittén inbegrep gator, torg, parker och andra för allmän samfärdsel avsedda områden, upptog kommittén områden, avsedda för lekar, friluftsbad, idrottsövningar och dylika ändamål (idrottsplatser); områden, av— sedda för särskilda trafikändamål, såsom järnvägsområden, vattenled, hamn- områden och flygplatser (trafikområden); områden, avsedda för anläggningar, som medföra fara av allmän art, såsom elektriska starkströmsledningar (säker- hetsområden); vidare begravningsplatser samt slutligen vattenområden. Här- med ansåg kommittén sig hava uttömmande angivit de olika områden en stads- plan kunde omfatta.

Detta kommitténs förslag innebar tvivelsutan ett steg i rätt riktning. Men även frånsett att detsamma bibehåller den nuvarande lagens mindre tilltalande sammanblandning av parker och gatumark, hava de sakkunniga icke ansett sig kunna stanna vid den sålunda angivna lösningen.

Till en början hava de sakkunniga funnit, att, huru omfattande en dylik upp- räkning än må göras, den ändock icke lärer kunna göras fullt uttömmande, då utvecklingen i framtiden såsom hittills kan komma att framkalla behov av mark för nya ändamål, som svårligen eller ej alls låta sig inpassas i de en gång givna kategorierna, och därför betraktat densamma allenast såsom en exempli- fikation. I detta avseende ansluta sig de sakkunniga till önskemål, som fram- kommit i åtskilliga av de avgivna yttrandena över kommitténs förslag. Men även med en sådan begränsning av uppräkningens syfte hava de sakkunniga anslett densamma, såvitt generalplanen angår, både kunna och höra i viss mån utö ras.

Till en början återfinnas i de sakkunnigas förslag rörande generalplans inne- håll samtliga de olika områdestyper som 1916 års kommitté upptog, därvid gatumarken dock uppdelats i naturområden och områden, avsedda för allmän trafik och allmän rörelse i övrigt. En uppdelning har även skett av be- greppet byggnadskvarter såtillvida att i fråga om generalplanen skilts mellan industriområden, bostadsområden och områden för offentliga byggnadsanlägg— ningar.

Vid prövningen av frågan, huruvida i uppräkningen ytterligare marktyper borde upptagas, hava de sakkunniga funnit en intressant förebild i ett för preus- siska lantdagen framlagt förslag till stadsbyggnadslag. I detta förslag upp— tages beträffande de planer (Flächenaufteilungspläne), som motsvara general— och regionplaner, att desamma må särskilja planteringsområden ( Grun- flächen). trafikområden, bergsbruksområden, industriområden och bostadsområ- den. Enligt förslaget höra till planteringsområden bl. a. områden, som skola användas till lantbruk, skogsodling eller yrkesmässig trädgårdsodling (Nutz- griinflächen), områden för koloniträdgårdar, park- eller trädgårdsanläggnin- gar, ävensom övriga områden, som äro nödvändiga för folkhälsan och såsom viloplatser samt lek- och sportplatser.

Med utgångspunkt väsentligen från detta förslag hava de sakkunniga i sin uppräkning upptagit följande nya marktyper, nämligen: koloniträdgårdar och andra smärre trädgårdar (koloniområden), områden för bergsbruk, handelsträd- gårdar samt lantbruk och skogsbruk, de sistnämnda dock inrymda i den av de sakkunniga förut omnämnda gruppen markreservat och områden som icke läm- på sig för stadsbyggnadsändamål.

Såsom särskild punkt hava de sakkunniga dessutom ansett sig böra upptaga områden för vattenverk.

Beträffande den ordningsföljd, de sakkunniga valt vid den nu behandlade uppräkningen, kan denna givetvis göras till föremål för olika meningar. Ehuru den av de sakkunniga föreslagna generalplanen — liksom motsvarande plan enligt det preussiska förslaget utgör en plan för uppdelningen av mark- ytorna inom stadsbyggnadsområdet, hava de sakkunniga dock följt en annan uppställning än nämnda förslag. Först omnämnas, liksom i 1 kap. 2 %, huvud- trafikområden och särskilda trafikområden, vilka bilda planens stomme, och därefter de i nämnda paragraf ej närmare specificerade områdena. Bland des- sa nämnas först skyddsområdena. Härefter följa de stora områden, som i varje sådan plan måste reserveras såom »lungor» för att mellan de blivande bebyggelsecentra inspränga grönska, luft och ljus. Därefter följa de områden, som hava till specifik uppgift att fylla behovet av byggnadsmark för olika ändamål, samt de markområden, som, utan att direkt kunna inbegripas häri. likväl tjäna det närliggande syftet att bereda utrymme för handel och närin— gar. Härefter upptagas begravningsplatserna, därpå de 5. k. markreserva- ten, såsom representerande den ännu ovissa faktorn i avseende å ändamålsbe- stämningen, och slutligen vattenområdena, i den mån de icke ingå i förut an— givna områden.

De sakkunniga vilja nu närmare redogöra för de olika områdestyperna och deras särställning i olika hänseenden, därvid de sakkunniga följa samma ord- ning som lagtexten.

a) Områden för genomgående Våg- och gatutrafik jämte tillhörande broar och tunnlar (huvudtrafikområden).

Häri ingå moment, hämtade från 1916 års kommittés förslag till stadspla- nelag 1 % b). Vad här avses är emellertid, såsom av ordalagen framgår, endast de områden, som skola tillgodose den genomgående väg- och gatutrafikens krav. Det är väsentligen dessa huvudtrafikleder, som bilda den stomme, om- kring vilken sedermera utväxa smärre gatu- och vägförbindelser, avsedda för den lokala trafikens behov. .

Det var uteslutande behovet av dylika huvudleder, som ursprungligen väckte tankar på och intresse för ett planerande i stort. Därur framkom 1904 års förslag angående plan över huvudgator samt det rudiment därav, som kvar- står i nuvarande lagstiftning samt i 1916 års kommittés förslag.

Stundom betingas dessa leders läge av så att säga genomgående trafik av första ordningen, d. v. s. sådan, vars stråkväg måste dragas tämligen oberoende av huru samhället kommer att växa däromkring. Så är väl oftast fallet med samhällen i vardandets stadium. Men såväl där som framförallt i redan be— fintliga samhällen måste även dessa viktiga leders läge ofta bli resultat av en samverkan mellan de skilda faktorerna. Än mer gäller detta de huvudleder av mera sekundär betydelse, som inom samhället skola förbinda dess skilda de- lar med varandra. Dessa leders läge är givetvis väsentligen betingat av den markdisposition i avseende å samhällsområdets användning för bebyggande, som kommer att ligga till grund för befolkningens dagliga förflyttningar mel- lan samhällets skilda delar, mellan bostäder, arbetsplatser och affärscentra.

Inom stadsplanelagt område motsvaras dessa huvudtrafikleder av gator, torg och andra dylika områden, huvudsakligen avsedda för samfärdseln till och från de vidliggande fastigheterna eller eljest för den allmänna rörelsen. Gränsen mellan denna gatumark enligt stadsplan och generalplanens huvudtrafikleder kan uppenbarligen i många fall vara svår att draga. Bredden på gatorna kan stundom, men icke alltid tjäna till ledning. En bred esplanad kan tjäna ett rent lokalt behov av utrymme och trevnad, medan en stark genomgående tra-

fikström kan vara hänvisad att söka sig fram genom en relativt smal led. Tra— fikförhållandenas utveckling torde emellertid just i fall som det sistnämnda komma att allt mer och mer framtvinga en särbehandling av en sådan genom- gående trafikled. Liksom en järnvägs- eller en spårvägslinje för snabbare tra- fik måste framgå så vitt möjligt ostörd av annan trafik, så tendera de stora lederna för genomgående motortrafik alltmer till att kräva självständigt ut- rymme, och detta icke blott å ytterområdena utan kanske än mer i samhällets centrum. I utlandet, där problemet om motortrafikens ledande torde hava till— spetsats än mer än här, lära flerstädes förslag hava dryftats om anordnande av särskilda »rännor» för genomgående automobiltrafik. För de angränsande fastigheterna är däremot en dylik trafikled uppenbarligen av väsentligt mind- re värde än en vanlig gata. Såsom utfartsväg för dem kan den, om saken stäl- les på sin spets, kanske användas lika litet som en spårvägslinje, som framgår ä egen banvall. Särskilda gatuområden för betjänande av angränsande kvar- ter måste kanske anläggas vid huvudledens sidor. Stundom kanske omstän- digheterna föranleda, att denna led framdrages i helt annat —— högre eller lägre —— plan än som lämpar sig för de angränsande kvarterens tillfartsvägar. Aven om så extrema förhållanden icke föreligga, är det dock tydligt att en trafik- led med en ständigt fortlöpande stark ström av genomgående gatu- eller väg- trafik kräver alldeles särskilda anordningar för att icke belägenheten vid sidan därav skall bliva till skada och hinder för de angränsande fastigheterna och att närmast dessa fastigheter områden kunna behöva avskiljas, fredade för den genomgående trafiken och avsedda för den lokala trafiken till och från fastig- eterna.

Behovet av en sådan differentiering upphör icke genom att efter general— planen stadsplanen framkommer. Fastmer blir detta behov därvid än mer framträdande. Aven om man väljer den utvägen att inom det centrala området låta stadsplanen helt övertaga planläggningen med generalplanens uteslutande, kvarstår behovet av att i planen klart fasthålla och angiva huvuddelens sträck- ning. Detta icke blott med hänsyn till de särskilda tekniska krav i ovan an— givna hänseenden samt i fråga om gatubeläggning och andra anordningar, som kunna föranledas av trafikens beskaffenhet och omfattning, utan jämväl för att planens grundläggande huvuddrag må klart framstå för dem som hava att därmed taga befattning. En särbehandling av dessa leder kräves även, och icke minst, från rättslig synpunkt.

För vinnande av en sådan differentiering har det då ifrågasatts, att dessa leder visserligen skulle, då tiden för åstadkommande av stadsplan för angrän— sande områden är inne, intagas i denna, men förses med särskild beteckning, ut- visande deras egenskap av generalplaneleder eller i allt fall innebärande att om dem skulle gälla vad för generalplaneleder är stadgat. De sakkunniga ha- va emellertid, såsom förut nämnts, ansett klarhet och reda befordras bättre ge- nom att även på detta senare stadium låta dessa leder behålla sin egenskap av moment i generalplanen, men icke i stadsplanen.

Detta utesluter givetvis ej, att särskilt i en del gränsfall skälen för den ena eller andra utvägen kunna väga ungefär lika tungt. De sakkunniga hava ej avsett annat än att i sådana fall en rätt betydande valfrihet kan få göra sig gällande. Än mera gäller detta naturligtvis vid utbyggandet eller ändrandet av redan befintliga stadsplaner. Den av de sakkunniga förut betonade sam- hörigheten mellan de båda plantyperna gör att en även mycket lång övergångs— tid i detta hänseende icke synes behöva medföra några olägenheter.

Den farhåga, som skulle kunna yppas, att samhällena av den anledning, att markägarnes bidragsskyldighet beträffande generalplanen givits snävare maxi- mibegränsning än beträffande stadsplanen, skulle visa sig obenägna att annat än i nödfall utlägga några generalplaneleder, synes icke behöva tillmätas större

betydelse, i betraktande av att eventuella missbruk i detta hänseende utan svå— righet kunna rättas av Kungl. Maj:t, som enligt de sakkunnigas förslag skulle äga att även för stadsplaneområdet inom den givna maximigränsen bestämma markägarnas bidragsandel.

Den möjlighet att anordna trafikleder, som här genom generalplanen bere- des, kommer tydligen delvis att tjäna samma syfte, som nu kan vinnas ge— nom anordnande av allmän väg. Detta har ock antytts i förevarande punkt, som talar om områden för genomgående väg- och gatutrafik. Härigenom yppas möjligheter till en viss kollision mellan stadgandena om generalplan och om allmänna vägar. Någon nämnvärd olägenhet härav, såvitt angår stad, torde dock ej vara att befara. Redan nu äger stundom ett motsvarande för— hållande rum, i det att områden, avsedda för blivande huvudgator, kanske med samma fog skulle kunna exproprieras för allmän väg. Att en viss val— frihet för staden härigenom inträder, torde icke behöva möta någon erinran. Då staden i allt fall är den, som, låt vara under Konungens befallningshavan— des inseende, har även vägsystemet i sin hand, kunna några verkliga kollisions— fall knappast behöva befaras.

Svårare är frågan beträffande samhällen eller andra områden, som ännu kvarstå i landsbygdens Väghållningsdistrikt. För undvikande av svårigheterna i detta hänseende hava de sakkunniga föreslagit införande i 3 % av lagen an- gående väghållningsbesvärets utgörande på landet av bestämmelse därom att. om väg skall anläggas över område, för vilket finnes generalplan, vägen skall läggas så att planens genomförande därigenom främjas. Likaså hava de sak— kunniga föreslagit att de stadganden, som år 1927 infördes i väglagen för reglerande av de rättsliga, särskilt de ekonomiska mellanhavandena mellan stadsliknande samhällen och väghållningsdistrikten, vad stadsplanen angår, skola i viss mån gälla även för generalplanelagt område, därvid beträffande område, som icke utgör samhälle, vederbörande kommun, därest den har ett sam- hälles befogenheter och skyldigheter beträffande planen, inträder såsom part i sådant samhälles ställe.

Bland de till liuvudtrafikområdena hörande anordningarna hava de sakkun— niga särskilt omnämnt broar och tunnlar.

Vad angår broarna, äro dessa redan föremål för behandling i den allmänna väglagen. I stadsplanelagstiftningen däremot återfinner man icke något stad- gande därom. Tunnlar omnämnas varken i väg- eller stadsplanelagstiftningen. Såväl i ena som i andra hänseendet torde man hava ansett både broar och tunn— lar såsom naturliga tillbehör ingå i respektive trafikanläggningar. Beträf- fande stadsplanerna torde detta förhållande dock hava inneburit, att fast- ställelse av stadsplan icke ansetts kunna innefatta något tvång för en stad att genomföra en där upptagen broanläggning, men att å andra sidan någon skyldighet för markägare att ersätta kostnad för mark resp. vattenområde, som erfordrades till anordnande av bron, icke heller förelegat. Däremot torde med fastställelsen få anses hava följt rätt resp. skyldighet för stad att lösa detta område samt byggnadsförbud därå. Beträffande tunnel lärer man med nu— varande stadsplanelagstiftning hava ansett en dylik överhuvud icke kunna er- hålla någon sanktion genom en stadsplan, förutom den betydelse den må äga såsom en tyst förutsättning för vissa trafikleders sträckning.

Särskilda svårigheter kunna givetvis följa av bro— eller tunnelbyggnader i sådana fall, då behovet därav är framkallat genom att olika trafikleder korsa varandra. Fråga uppkommer då framför allt om huru kostnaderna för anord— ningen skola bestridas. Denna fråga, som ju gäller varje sådan korsning, även om den icke sker medelst tunnel eller bro, har beaktats i 1916 års kom— mittés förslag till stadsplanelag, vars 76 % innehåller det stadgande, att, därest enligt stadsplan samfärdselled skall anordnas till eller genom trafikområde

eller säkerhetsområde och staden och den, som förfogar över området, ej kun- na enas om de åtgärder, som i anledning därav böra vidtagas, eller om gäl— dande av kostnader därför, Konungen äger därom förordna.

Huruvida kommittén ansett broar och tunnlar kunna inräknas i den gatu- kostnad, till vilken bidrag kunna uttagas av markägare, synes icke fullt klart. Med det system för dessa bidrags beräknande, som kommittén valt, synes bäst överensstämma, att kommittén ej avsett, att bidragen skulle kunna gälla så— dana anordningar.

De sakkunniga, som upptagit en mot 76 % i kommitténs förslag till stads— planelag svarande föreskrift i 32 kap. 15 % av förevarande lagförslag med till- lämpning därav jämväl å generalplan, hava emellertid ansett berörda trafik- anordningars behov av beaktande icke därigenom vara tillräckligt tillgodosett. Med det system för reglering av planernas genomförande och markägarnas skyldighet att bidraga därtill, som de sakkunniga förorda, framstår det såsom en naturlig sak, att broar och tunnlar (frånsett då de ovannämnda fallen av korsning med annat trafikområde) falla under samma regler som annan gatu- anläggning, och detta i avseende å såväl stads rättigheter. som dess skyldig- heter. Beträffande generalplanen framgår detta av stadgandet i nu förevarande punkt, jämfört med 3 kap. 5 % och 4 kap. 1 %. De närmare regler, som erfordras för en bros eller en tunnels inordnande i planen, få meddelas genom stads- byggnadsbestämmelser.

b) Områden för särskilda trafikändamål, såsom järnvägar, förortsbanor, vat- tenleder, hamnområden och flygplatser (särskilda trafikområden).

Motsvarar 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag 1 % d), med det tillägg att här infogats jämväl förortsbanor, vilket icke torde innebära någon ändring i sak.

Vattenleder och hamnområden utgöra områdestyper, som båda tangera vat- tenområdena. Beträffande hamnområde torde sådant dock ofta kunna inskrän- kas till att innefatta endast själva landområdet, varvid alltså återstoden kan upptagas såsom vattenområde. En vattenled måste väl däremot innefatta, för— utom hithörande anläggningar på land, även själva vattnet. Såsom förut an- givits avse de sakkunniga emellertid ej annat än att vattenområde i princip må kunna ingå i olika områdestyper oavsett deras användning.

Att nu uppräknade trafikområdcn i princip hänvisats till generalplanen, bör här liksom i andra fall ej hindra att smärre partier därav ingå i stadsplan. Att här ej särskilt omnämnts spårvägar, beror på att dessa givetvis överhuvud ej kunna betraktas såsom särskilda trafikområden i annat fall än då spårvägs- driften verkligen kräver särskilt område och ej spåren helt enkelt framgå i en vanlig gata. En spårväg å egen banvall däremot torde utan svårighet kunna inordnas under denna punkt.

0) Områden för skydd för anläggningar av allmän art eller skydd mot så- dana anläggningar, som kunna medföra allmän fara (skyddsområden).

Motsvarar förslaget till stadsplanelag 1 % e), med den ändring att de sak- kunniga här beaktat ej blott anläggningar, som medföra fara, mot vilken skydd kräves, utan även anläggningar, som själva kräva skydd, t. ex. en sjö som levererar vatten till ett vattenledningsverk och därför måste skyddas mot föroreningar.

(l) Skogs— och andra naturparker samt anläggningar av motsvarande art (naturområden) .

Se 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag 1 % b). De sakkunniga hava, såsom förut nämnts, ansett det angeläget att skilja

mellan å ena sidan gatumark och å andra sidan sådana allmänna platser, som hava sin betydelse icke såsom trafikområden utan genom sin vegetation eller eljest genom sin naturbeskaffenhet.

Bland de sistnämnda torde utan större svårighet en viss gradskillnad kunna göras, i syfte att åt generalplanen förbehålla dem, som företrädesvis hava betydelse för planläggningen i stort, medan i stadsplanen intagas de smärre områden, som företrädesvis avse att erbjuda grönska, vila och rekreation för de särskilda bostadsområdenas eget behov. Där en generalplaneläggning före- gått stadsplaneläggningen, torde till stadsplanen väsentligen böra hänföras så— dana områden av denna art, som äro belägna inom de i generalplanen till om- råden för bostäder avsatta delarna. Men även eljest torde en lämplig uppdel- ning icke vara svår att åstadkomma.

För att i någon mån låta skillnaden framträda även i benämningen hava de sakkunniga å ifrågavarande områden i generalplanen använt ordet >>naturom- råden», medan det vid stadsplaneläggning redan välkända begreppet >>park- områden» fortfarande reserverats för stadsplanen.

Till tryggande särskilt av att inom dylika naturområden skogen, där den är avsedd att bevaras, icke efter generalplanens fastställande skövlas, finnas bestämmelser meddelade i 3 kap. 2 %.

Från dessa naturområden äro att skilja områden, som avsättas för skogs- bruk enligt 2 kap. 2 % 2 mom. Dessa senare äro icke avsedda att utgöra fullt självständiga planelement, utan falla antingen under sådana, som prövas icke lämpligen kunna brukas för stadsbyggnadsändamål, eller under de s. k. mark— reservaten för framtida ändamål. I sistnämnda fall är alltså skogsbruket en mera temporär användning. I intetdera fallet hava de sakkunniga emellertid kunnat anse skogsbruket såsom något egentligt stadsbyggnadsändamål, vil- ket däremot skogens bevarande å naturområdena enligt generalplanen måste anses vara.

e) Platser för sport, idrott eller andra dylika ändamål ( idrottsområden). Motsvarar i huvudsak förslaget till stadsplanelag 1 % c). Även här hava de sakkunniga tänkt sig en gradskillnad mellan dylika om- råden av betydelse för planeringen i stora drag och dem som äga mera lokal betydelse. Skillnaden torde komma att framträda ungefär på motsvarande sätt som nämnts under punkt a) beträffande där avsedda områden. I fråga om stadsplaneområdena hava de sakkunniga, med hänsyn till att de platser av denna art, som äro att hänföra till dessa områden, oftast torde förläggas i samband med parkområden och eljest mestadels själva torde vara försedda med någon plantering, ansett sig kunna sammanföra lekplatser och därmed jäm- förliga områden med parkerna under den gemensamma benämningen >>park- områden».

f) Koloniträdgårdar och andra smärre trädgårdar (koloniområden). Även koloniträdgårdarna hava i ovannämnda preussiska lagförslag varit föremål för behandling. Från på detta område erfarna personer i vårt eget land hava de sakkunniga erfarit, att även här inom intresserade kretsar råder en livlig önskan att koloniträdgårdsrörelsen, om vars stora sociala betydelse ju knappast mer än en mening råder, måtte genom lämplig lagstiftningsåtgärd i detta sammanhang erhålla ett stöd för sin utveckling i gynnsam riktning.

Liksom vid det preussiska förslagets behandling mycket delade meningar lära hava gjort sig gällande i fråga om lämpligheten och möjligheten att med stadsplanen såsom medel söka verka för koloniområdenas reserverande för sitt avsedda ändamål, så hava även de sakkunniga härom känt en viss tvekan. En anledning härtill ligger redan däri att vårt svenska koloniträdgårdsbegrepp,

sådant det praktiskt utformats, dels överhuvud utvecklats i något olika rikt- ning i olika delar av landet och dels i viss mån skiljer sig från det begrepp, med vilket man i Tyskland mest torde räkna. I stora delar av Sverige torde med föreställningen om ett koloniområde förknippas tanken på icke blott en mindre trädgård utan även en därå befintlig byggnad. tillräcklig att under som— maren bereda bostad åt ägaren och hans familj. I Tyskland åter liksom även i Danmark och så även i sydligare delar av vårt eget land torde frågan om beboeligheten ofta mera komma i bakgrunden. På sina håll i nämnda utländ— ska länder torde uppförande av byggnad å koloniområden rent av vara genom resp. upplåtelsekontrakt förbjudet.

Mot en så drakonisk regel skulle givetvis det allmänna rättsmedvetandet här i landet uppresa sig. Den skulle väl ock direkt motverka det sociala syftet med koloniträdgårdsrörelsen här i landet, sådant detta i praktiken kommit att framstå, nämligen att åt de stora folklager, vilka endast med stor svårighet skulle kunna förskaffa sig tillgång till en mera avlägset belägen sommarbo— stad, bereda tillfälle till dylik i den omedelbara närheten av det samhälle, där de hava sitt hem och sin verksamhet. Tillåtes alltså bebyggande av koloni- lotter, står man emellertid inför den faran — som ingalunda saknat aktualitet i vårt land _ att det behjärtansvärda syftet förfelas och att man finner sig hava skapat en ny möjlighet till kåkstadsbildning i samma stund man in- satt alla krafter på kåkstadsbildningens bekämpande. Alldeles särskilt hotar denna fara, om, såsom just i huvudstadens närhet varit fallet, tendenser yppas att förvandla sommarbostäderna å koloniområdena till vinterbostäder, och det- ta ej endast å enskilda personer eller sammanslutningar tillhöriga marker utan jämväl å stadens mark.

De sakkunniga hava icke ansett sig kunna anvisa någon säker väg till lösan-' det av det svåra spörsmålet om koloniområdenas bevarande för sitt avsedda ändamål. De sakkunniga hava dock hoppats, att ett visst, ej värdelöst stöd skall kunna givas rörelsen genom att begreppet koloniområden i lagen erkännes så- som ett betydelsefullt moment i generalplaneläggningen av ett samhälle. Ge- nom att detta begrepp upptages i lagens uppräkning av de marktyper, som kunna upptagas i en generalplan, torde vinnas ökat intresse för att, såsom ju dock även utan en sådan åtgärd skulle kunna ske, förse dessa områden med lämpligt avpassade stadsbyggnadsbestämmelser, ägnade att, i den mån det överhuvud befinnes möjligt, förebygga missbruk av kolonirörelsens idé. I 6 kap. 5 % hava de sakkunniga föreslagit vissa direktiv att gälla vid utarbetan- de av stadsbyggnadsbestämmelser för koloniområden. Den utväg, som därvid i första rummet erbjuder sig, är att fastslå ett visst lågt maximum för bygg- nads ytinnehåll. Sättes detta maximum alltför lågt, motverkas dock därige- nom möjligheten att använda byggnaden såsom en verklig sommarbostad, utan att man dock därför kan vara viss att hava förebyggt dess beboende på vin- tern. Erfarenheten lärer hava visat, att även kolonistugor med ett så synner- ligen ringa ytinnehåll som 6 kvadratmeter undantagsvis blivit utnyttjade även såsom vinterbostad. I vad mån de, delvis rätt drastiska, utvägar, som eljest föreslagits för motverkande av koloniområdenas beboende vintertiden, kunna vara ägnade att befordra detta syfte utan att samtidigt minska rörelsens popu- laritet, därom våga de sakkunniga icke göra något närmare uttalande.

Såsom regel torde det icke komma i fråga att utlägga koloniområde å annan än staden själv tillhörig- mark. Hinder föreligger dock givetvis ej att en en- skild person eller sammanslutning på begäran får ett sitt område i stadsplanen intaget i sådan egenskap. Härvid torde dock svårigheterna att förebygga missbruk vara ännu större än då det gäller stads egen mark, då man här stun- dom kan befaras möta ett förstucket syfte att under sken av koloniupplåtelser bereda sig möjlighet till styckande av ett område i mindre tomter än eljest är

tillåtet och sedermera försälja dessa för verkligt bostadsändamål samt där— 1genom kanske ur området utvinna mera ekonomiskt utbyte än eljest skulle varit möjligt. En särskilt uppmärksam kontroll torde därför i sådana fall böra utövas från stadens sida. _ Att mot en enskild markägares vilja framtvinga ett intagande av hans mark 1 generalplan såsom koloniområde lärer icke kunna ifrågakomma under andra förutsättningar än att antingen detta område befinnes vara så olämpligt för vanligt bebyggande eller därmed likvärdig användning, att det enda lämpliga alternativet vore ett förbjudande av all byggnadsverksamhet å området, eller ock staden utfäster sig att för ändamålet inlösa området. Att betunga en enskild mot hans vilja med det bestyr, varmed en dylik användning av hans mark vore förenad, skulle förmodligen te sig som ett alltför starkt ingrepp för att kunna vara tillfyllest gottgjort genom de eljest stadgade metoderna för beredande av kompensation åt markägare för det ingrepp planen kan innebära.

Till koloniområden hava här hänförts ej blott koloniträdgårdar i egentlig ' mening utan jämväl andra smärre trädgårdar. Härmed åsyftas bland annat sådana fall, då smärre trädgårdar beretts utrymme i mera omedelbar närhet till själva bostäderna. Med benämningen >>koloniträdgård» i egentlig mening torde nämligen förbindas föreställningen om ett visst större avstånd från själva bostaden. Utan hinder härav hava de sakkunniga ansett sig å båda dessa slag avdträdgårdar kunna tillämpa den sammanfattande benämningen >>koloniom- ra en».

Huruvida, såsom för de sakkunniga framkastats, koloniområden stundom skulle kunna med fördel kombineras med parkanläggningar, är en fråga som får lösas i den praktiska tillämpningen. De sakkunniga hålla emellertid före att den trevnad, som kolonisterna söka i sina trädgårdar, ofta skulle kunna lida intrång genom att promenerande i större antal sökte sig till deras närhet. Vis— serligen lära trafiklederna inom koloniområdena i regel ej vara avstängda för allmänheten, utan torde i detta hänseende betraktas såsom ett slags smärre bostadsgator, men sakens natur gör att någon livligare trafik genom områdena annat än till och från själva lotterna i regel icke kommer i fråga. Där någon gång större trafik skulle hota att taga sig väg genom ett sådant område, lärer man snart nog vidtaga åtgärder för dess bortledande.

En med koloniområdena analog företeelse äro de områden för s. k. sport- stugor, som under senare tid alltmer börjat växa upp i storstadens närhet. Det har ifrågasatts att även för dem vidtaga en reglering liknande den som nu föreslagits för koloniområden. De sakkunniga hava emellertid icke funnit till- räckliga skäl för en sådan åtgärd. De allmänna möjligheterna för bebyggan- dets reglering få här vara tillfyllest. Områdena i fråga hava åtminstone ännu icke visat tendens att antaga en så särpräglad karaktär, att ett särskilt redovi- sande av dem i lagen synts de sakkunniga motiverat.

Genom att upptaga begreppet koloniområde i generalplanen hava de sak- kunniga givetvis ej velat förhindra, att ett sådant område av mindre mått in— tagas i stadsplan. Detta får emellertid då ske genom att området utgöres av eller ingår i byggnadskvarter, vilket då måste förses med för ändamålet läm- pade stadsbyggnadsbestämmelser.

g) Områden för bergsbruk.

h) Områden för vattenkraftsanläggningar, vattenledningsverk och dylikt (områden för vattenverk).

Vad angår områdena för bergsbruk och vattenverk hava de icke ansetts kun- na utan vidare innefattas i industriområdena, med vilka de eljest hava mycket gemensamt. Med industriområde torde man emellertid i det allmänna språk—

bruket närmast avse områden för uppförande av fabriksbyggnader i motsats till områden för bostadsbyggnader och dylikt och icke områden där, såsom här, det väsentligen utmärkande är det skeende tillgodogörandet av på platsen be- fintliga naturkrafter eller naturtillgångar. En motsvarande utskiftning av begreppen återfinnes i det föreliggande förslaget till preussisk stadsbyggnads- ag.

Beträffande särskilt områdena för vattenverken — varmed de sakkunniga här velat förstå i huvudsak vattenkraftsanläggningar och vattenledningsverk —— förete dessa på grund av angivna omständigheter i regel en särskild typ, som skiljer dem jämväl från vattenleder och andra egentliga vattenområden. Ett vattenverk kan omfatta ett vidsträckt system av kanal- och dammbyggna— der, som tjänar just det föreliggande speciella ändamålet. De sakkunniga hava därför ansett ett upptagande av dessa områden under särskild rubrik innebära en praktisk åtgärd, som ej bör möta betänkligheter.

Till områden för bergsbruk räkna de sakkunniga även kolgruvor.

Punkterna i) andra industriområden än ovan nämnts (industriområden), j) områden för handels-trädgårdar, k) bostadsområden och l) områden för offent— liga byggnadsanläggningar torde icke tarva särskild förklaring. Med undan— tag av handelsträdgårdarna, som stundom torde kunna allt framgent bibehål- las i generalplanen, äro dessa områden avsedda att i sinom tid bliva föremål för stadsplanereglering och att därvid dels ingå i byggnadskvarter, dels i gatumark och dels i de smärre parkområden, som då kunna behöva avsättas inom desamma.

m) Begravningsplatser.

Se 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag 1 % f) samt vad kommittén till stöd för sitt förslag i denna del anfört.

Såsom kommittén erinrar, fanns i 1874 års hälsovårdsstadga förbud mot att i stadsplan intaga område, avsett till begravningsplats. Detta förbud är visser- ligen numera genom 1919 års hälsovårdsstadga upphävt, men önskan att skilja begravningsplatserna från det i egentlig mening stadsplanelagda området ut- göri sin mån en yttring av samma tendens. de sakkunniga tro sig kunna spåra i 1874 års byggnadsstadga, nämligen att avse stadsplanen i huvudsak endast för den detaljreglering, som erfordras för ett områdes bebyggande, och då de sakkunniga nu vilja införa ett nytt planbegrepp, avsett för den större regle- ringen, faller det sig därför naturligt att dit hänföra begravningsplatserna och således i princip utsöndra dem från stadsplaneområdet. Såsom redan ovan (sid. 159) framhållits, kräver emellertid denna princip enligt de sakkunnigas- mening ieke ett strängt fasthållande i mera bagatellartade fall, utan bör det i sådana fall icke anses uteslutet, att även en begravningsplats inlägges i ett byggnadskvarter eller i en park.

Angående punkten n) markreservat hänvisas till vad ovan under 1 % i detta kapitel yttrats (se sid. 165).

o) Vattenområden, som ej ingå i annat i generalplanen upptaget område ( vattenområden ) .

Bland de uppräknade särskilda områdena hava de sakkunniga liksom 1916 års kommitté upptagit vattenområden. Beträffande dessa anför kommittén:

Alldeles oavsett, huruvida fråga är om hamnområde, synes det vara i stadsplane- avseende av vikt, att förhållandet mellan land och vatten upprätthålles. Gränsar stadsplaneområdet. till vatten, vare sig hav, insjö eller flod, bör i stadsplanen fixeras en gränsskillnad mellan land och vatten. Och i vidare mån än denna gräns medgiver

må ändring av de rådande förhållandena ej äga rum annorledes än efter fastställande avändring i stadsplan. Utfyllnad utöver den i stadsplanen angivna gränsen må så- ledes ej ske förrän planen ändrats; ej heller må utan dylik ändring exempelvis an- läggas en ö i vattenområde, som innefattas i stadsplanen. Detsamma gäller upp- förandet i vatten av bryggor eller andra fasta byggnadsverk. Det är för tillgodo- seende härav som kommittén ansett, att i lagen bör stadgas, att stadsplan skall till sina gränser angiva, bland annat, även vattenområde.

Vad kommittén sålunda anfört kunna de sakkunniga ej i alla delar gilla. Väl är det riktigt, att det, oavsett hamnområde och vattenled, där sådant alltid bör ske, kan vara i stadsplaneavseende av vikt, att den gräns som i stadsplanehän— seende finnes vara den riktigaste fixeras antingen till den vid stadsplanens an- tagande befintliga eller någon annan. Där så är fallet bör det område, som vid stadsplanens genomförande avses vara täckt av vatten, upptagas såsom vatten- område. Fall kunna emellertid tänkas förekomma, där stadsplaneområde grän- sar till vatten utan att någon gränsskillnad ovillkorligen behöver bestämmas mellan land och vatten, t. ex. i vissa fall när ett stadsplaneområdes perifera de- lar gränsa till en långgrund havskust. Upptages ett område i stadsplan så- som vattenområde, kan det ej heller anses riktigt att därav skulle följa någon begränsning i den markägaren tillkommande rätten att under de förutsättningar vattenlagen uppdrager utnyttja vattenområdet t. ex. genom att å detsamma göra utfyllningar, vid det förhållande att markägaren, såvitt av kommitténs betänkande framgår, ej för denna begränsning i sin rätt skulle vara berättigad att av staden erhålla ersättning. Ett områdes upptagande i stadsplan såsom vattenområde bör däremot tilläggas den betydelse att staden för att kunna ge— nomföra eller trygga den vattengräns, som vid stadsplanens antagande prövats vara den ur stadsplaneavseende mest önskvärda, erhåller rätt att genom expro- priation förvärva vattenområdet.

Det sagda avser närmast vattenområden i stadsplan, men äger tillämpning även å sådana områden i generalplan. Bestämmelse om den med generalplan sammanhängande rätten till expropriation av vattenområde har intagits i för- slaget till stadsbyggnadslag i 3 kap. 3 %.

Att vissa vattenområden kunna ingå även under andra rubriker i de sak— kunnigas uppräkning, särskilt i vattenleder och områden för vattenverk, men även i alla andra arter av områden, hava de sakkunniga ansett sig böra särskilt påpeka. Begreppet vattenområde i de sakkunnigas uppräkning omfattar Så- ledes endast sådana vattenområden, som icke ingå i någon av de andra kate— gorierna.

I sista stycket av 1 mom. samt i 2 och 3 mom. angives närmare sambandet mellan generalplanen och stadsbyggnadsbestämmelserna.

Genom generalplanen har, såsom ovan nämnts, angivits gränserna för de områden för olika stadsbyggnadsändamål, vilka i planen upptagas. Härige- nom är en ändamålsbestämning gjord, som emellertid i huvudsak icke i och för sig är av omedelbart tvingande beskaffenhet såsom varande alltför vag för att ensam kunna läggas till grund för ett rättsligt avgörande. Den kräver alltså i regel en komplettering för att kunna rätt fylla sitt syfte att verkligen framtvinga ett användande för det angivna ändamålet eller i allt fall förhindra ett—användande, som i högre grad strider mot detta. I vissa av de viktigaste fallen har detta komplement givits redan i lagen. Så är fallet i följande hän— seenden.

I fråga om huvudtrafikområden (punkt a) stadgas i 3 kap. 2 % första styc- ket, att uppförande av nybyggnad å sådant område ej må medgivas. Vidare stadgas i samma kapitels 5 %, att stad skall i visst angivet skick upplåta sådant område till allmänt begagnande.

I fråga om samtliga övriga användningsområdcn stadgas i 3 kap. 2 % tredje stycket, att annan nybyggnad ej må medgivas än som står i överensstämmelse med den huvudsakliga användning, vartill området blivit i generalplanen be- stämt.

I samma paragrafs andra stycke meddelas föreskrift att i vissa fall växande träd ej må fällas i större utsträckning än som överensstämmer med det fast-_ ställda ändamålet. Så är förhållandet med vissa slags skyddsområden, natur- områden eller markreservat, vilkas bestämda användning förutsätter ett beva— rande av å området växande skog.

I övriga hänseenden däremot, där för tillgodoseende av generalplanens syfte fordras närmare bestämmande av rättsföljderna därav, skall detta bestämman- de ske genom stadsbyggnadsbestämmelser. Enligt 2 kap. 2 % 1 mom. sista stycket skola genom stadsbyggnadsbestämmelser meddelas de närmare före- skrifter, som erfordras angående de i generalplanen upptagna områdenas an— vändning för sina respektive huvudändamål. Närmast till hands ligger här att tänka på bostadsområdena. Har ett område i generalplanen avsatts till bo- stadsområde, är det i regel nödvändigt att därutöver meddela stadganden an- gående den närmare beskaffenheten av de bostadsbyggnader, som få uppföras å. området. Föreskrifter angående byggandet å generalplaneområdet, även till den del det ej ingår i stadsplan, kunna enligt de sakkunnigas förslag meddelas även genom byggnadsordning, men de sakkunniga hava, såsom förut sagts, av— sett, att för framtiden icke, såsom hittills i stor utsträckning varit fallet, bör ifrågakomma någon konkurrens mellan byggnadsordning och bestämmelser av plannatur, utan att byggnadsordningen i princip bör i fråga om byggandet in- skränka sig till att meddela föreskrifter av mera teknisk art, vartill icke kunna räknas sådana föreskrifter som direkt reglera den ekonomiska innebörden av det å ett visst område tillåtna utnyttjandet. Sådana tillhör det endast stads- byggnadsbestämmelserna att giva. Vidare kan t. ex. för vattenområde behö— va meddelas föreskrift om dess utnyttjande på ett från stadsbyggandets syn— punkt lämpligt sätt. Exemplen kunna mångfaldigas.

Beträffande 2 mom. må hänvisas till vad ovan därom anförts. 3 mom. slutligen stadgar en allmän skyldighet att i samband med general- plan meddela de stadsbyggnadsbestämmelser, som kunna anses erforderliga, alltså även om de icke direkt avse områdes användning för dess i planen an- givna huvudändamål eller hava den innebörd, som avses i 2 mom.

3 %. De sakkunniga hava i förevarande % sökt angiva de allmänna grunder, som böra följas vid upprättande av generalplan för ett område.

11%.

Att, såsom i denna paragraf stadgas, regionplan, där sådan blivit fast- ställd, skall i tillämpliga delar läggas till grund vid uppgörande av general- plan, följer strängt taget redan av den i 1 kap. givna definitionen å region- plan, men har dock ansetts höra till undvikande av misstolkning här utsägas.

5 %.

Med anledning av den synnerliga vikten, att förslag till generalplan jämte därtill hörande stadsbyggnadsbestämmelser varder upprättat med insikt och omdöme, hava de sakkunniga här uppställt fordran att förslaget skall vara upprättat av sakkunnig person. Motsvarande fordran återkommer i 5 kap. 5 % beträffande stadsplan samt i 7 kap. 2 % beträffande regionplan.

Förevarande % innehåller vidare bestämmelser angående generalplanekarta jämte därtill hörande beskrivning över generalplaneförslaget. Till förebild för bestämmelserna har tjänat de i 14 % av 1916 års kommittés förslag till bygg— nadsstadga intagna stadgandena om stadsplanekarta. På grund därav att ge- neralplan ofta kommer att omfatta ett större område än stadsplan samt med hän- syn därtill att ett exakt angivande av gränser ej har fullt samma betydelse be— träffande generalplan som i fråga om stadsplan, hava de sakkunniga ansett, att i vissa avseenden mindre fordringar kunna ställas å generalplanekarta än ä stadsplanekarta. Sålunda hava de sakkunniga ansett sig böra medgiva. att generalplan avfattas å karta i mindre skala än stadsplan. I förevarande % före- skrives sålunda, att förslag till generalplan skall avfattas å karta i skala. ej understigande 1: 4000. Detta oaktat torde en generalplanekarta stundom kom- ma att bliva så omfattande, att den måste delas i flera blad. I sådana fall är det givetvis att förorda, att en sammanställningskarta i ännu mindre skala . upprättas.

Fordringarna å angivande av höjdlägen och å karta över terrängen få givet- vis ej ställas alltför högt. Endast i mera ömtåliga fall torde fordran å en mera fullständig avvägning och anbringande av nivåkurvor böra uppställas.

Angående betydelsen av den beskrivning, som skall åtfölja kartan, må här erinras, att enligt hittills som regel tillämpad praxis fastställelse å en stads— plan ej ansetts innebära ett fastställande av alla de moment, som ingå i be— skrivningen. Till grund för fastställandet plågar i regel åberopas endast kar- tan. Betydelsen härav visar sig särskilt i sådana fall, då planförslaget under ärendets behandling blivit ändrat. Skulle även beskrivningen ligga till grund för fastställandet, skulle även denna uppenbarligen få ändras till överensstäm— melse med kartan i dess ändrade skick. Så plågar dock ofta ej ske, utan fast- ställelse meddelas vanligen å kartan allena. Såvitt de sakkunniga kunna fin— na, är icke någon olägenhet förenad med den praxis, som härutinnan utbildat sig, om nämligen kartan ensam för sig lämnar tillräcklig ledning för tolkning av planens innebörd. Fastmer är det alltid till nackdel att vid tolkningen vara hänvisad till två olika källor, då ju därigenom en viss fara kan tänkas upp— komma, att dessa i någon punkt kunna giva mot varandra stridande resultat, därvid då genast uppkommer spörsmålet om vilkendera av dem som bör äga vitsord. Det torde emellertid vara önskvärt, att de prövande myndigheterna i detta avseende tydligt angiva grunden för fastställelsen i varje särskilt fall. så att icke missförstånd må uppkomma om vad fastställelsen i visst fall inne ar.

Gå.

I paragrafen finnes angiven den ordning, i vilken stadens invånare böra be— redas tillfälle att yttra sig över förslag till generalplan.

Med hänsyn till generalplanens art att angiva de stora dragen av en stads utveckling för en längre framtid, har det synts de sakkunniga lämpligt att icke lämna åt stadens fria skön att vid förslagets uppgörande handla på egen hand. För staden själv bör det vara till enbart gagn att redan på ett förberedande stadium få anledning att om dess utformning förhandla med de myndigheter eller styrelser, till vilkas allmänna förvaltningsområde höra anläggningar, av— sedda att upptagas i planen. Härigenom undvikas givetvis åtskilliga upp— skov, som eljest kunna bliva nödvändiga på grund av anmärkningar, som fram- . komma först vid förslagets granskning. Av samma skäl har föreslagits, att tillfälle till dylika förhandlingar skall beredas ägare av markområde, vilket är avsett att i generalplanen upptagas för användning, som väsentligen avvi- ker från det ändamål, vartill området förut huvudsakligen brukats.

Vad sålunda föreslagits torde endast överensstämma med den praxis, som

väl redan beträffande stadsplaner plägat följas inom varje välordnad kommu- nalförvaltning. Det kunde väl ock ifrågasättas att fortfarande såsom hittills lämna denna sak åt städernas fria skön. Bortsett från att bestämmelsen kom- mer att äga tillämpning även å de mindre samhällena, har emellertid erfaren— heten visat, att det ofta är lättare att på ett tidigt stadium, innan ännu ett de— finitivt förslag föreligger, avlägsna felaktigheter eller anledningar till miss— nöje än att bortarbeta sådana ur ett redan färdigt förslag, för vars utarbetande kanske redan betydande summor nedlagts. Genom att stadga dylika förhand- lingar såsom obligatoriska i fråga om förslag till generalplan hava de sakkun— niga dessutom velat vinna den fördelen, att vid sedermera skeende utställande av förslaget särskilda kallelsebrev till sakägarna kunna undvaras. Det torde emellertid få förutsättas, att enbart den omständigheten, att en stad försum- mat att före förslagets uppgörande förhandla med någon viss intressent, icke torde kunna föranleda till att förslaget icke kan fastställas, om det nämligen icke kan antagas att någon därigenom lidit förfång, I ett eventuellt bråd- skande fall torde stad alltså kunna genom ett snabbt upprättat förslag till generalplan nå fram till ett beslut om antagande av sådan plan utan avvaktan å sådana förhandlingar. vilka i det föreliggande fallet kanske skulle bereda en markägare tillfälle till mindre lojala förfoganden och dymedelst vålla obot- lig skada. Och har väl beslut fattats om planens antagande, inträder enligt 3 kap. 1 % möjlighet att hos Konungens befallningshavande utverka temporärt byggnadsförbud, om sådant skulle erfordras för avvärjande av dylika förfo— gan en.

Sedan förslag till generalplan uppgjorts, skall detsamma hållas tillgängligt för granskning under viss tid, minst en månad. Med hänsyn till den ofta be— tydande omfattningen av det område, som beröres av generalplanen, ävensom till den föreslagna förberedande proceduren har det icke ansetts nödigt att, såsom beträffande förslag till stadsplan, stadga skyldighet att genom särskilda kallelsebrev underrätta kända sakägare om förslaget till generalplan. Det har ansetts tillfyllest att föreskriva kungörande i den eller de tidningar, där kom— munala meddelanden för staden pläga införas. Endast om förslaget finnes vara av väsentlig betydelse för annan stad (vartill enligt hänvisning i 20 kap. 1 % även är att räkna stadsliknande samhälle), skall denna beredas skälig tid att yttra sig över förslaget. Anmärkas må att sådan stad dessutom enligt för- sta stycket i paragrafen lärer böra inbjudas till de förberedande förhandlin— garna.

För det fall att efter utställandet väsentlig ändring göres på grund av gjord anmärkning ävensom i fråga om mindre jämkning i fastställd plan, när jämk- ningen godkänts av markägare, föreslås en väsentligt förkortad utställningstid.

Huruvida genom den sålunda stadgade proceduren verklig säkerhet vinnes för att förslaget kommer till alla intresserades kännedom, kan ju emellanåt vara ovisst. I regel torde man väl dock kunna utgå från att de, som på ett mera kännbart sätt beröras av planen, hava haft tillfälle att hävda sina an- språk redan vid de förberedande förhandlingarna. Vad vid dessa förekommit bör givetvis icke undanhållas de prövande myndigheterna vid deras granskning av planen. Skulle i något fall en markägare hava lidit men genom att han ej haft tillfälle att yttra sig över förslag till generalplan och kan det där- jämte påvisas, att staden åsidosatt sin skyldighet att kalla honom till den för— beredande överläggningen, synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke fog fin- nes för ny prövning av ärendet, såvitt hans rätt rörer.

7 %. 1 mom. i paragrafen meddelar föreskrifter om generalplans antagande och fastställande. I 2 % första stycket och 4 % av 1916 års kommittés förslag till

stadsplanelag "finnas beträffande stadsplan upptagna stadganden av samma innehåll. De sakkunniga hava ansett, att i de avseenden, varom här är fråga, samma föreskrifter böra givas beträffande generalplan som rörande stadsplan.

Paragrafens andra mom. behandlar sådana kollisionsfall, som kunna följa av att generalplan och stadsplan kunna omfatta samma område. Det kan till följd därav hända, att t. ex. en till generalplanen hörande huvudtrafikled, som skall framdragas genom ett stadsplanelagt område, kommer att skära detta på sådant sätt att där befintliga gatuleder, även till den del de icke direkt be- röras av förstnämnda led, icke kunna bibehållas i sitt gamla skick. Det torde väl kunna antagas att de prövande myndigheterna icke underlåta att ägna en sådan sak en noggrann undersökning även utan uttryckligt stadgande därom. Att märka är för övrigt, att följdändringar kunna erfordras lika väl såsom följd av en ändring i stadsplanen, som inverkar på annan del av stadsplanen. Men då erfarenheten visar, att det ej sällan 'är förenat med svårighet för dessa myndigheter att utan tydligt stöd i lag uppställa bestämd fordran å vidtagande av dylika följdändringar, hava de sakkunniga, med hänsyn till den stora vikten av att mera varaktiga skiljaktigheter mellan generalplan och stadsplan undvikas, ansett fordran å dylika följdändringars vidtagande böra i lagen uppställas såsom ett oeftergivligt villkor för fastställelsen.

8 %.

I denna % föreskrives, att sedan generalplan fastställts, skall genom bygg- nadsnämndens förslag kungörelse om fastställelsen, så fort ske kan, införas i tidning, som i 2 kap. 6 % av förslaget sägs, samt planen senast inom sex må- nader med därtill hörande handlingar, i bestyrkt kopia och avskrift, insändas till byggnadsstyrelsen och Konungens befallningshavande i länet.

1916 års kommitté har i 16 % av sitt förslag till byggnadsstadga intagit ett stadgande, avsett att tillämpas å stadsplan och i övrigt av i huvudsak sam— ma innebörd som det av de sakkunniga i förevarande % föreslagna, med undan— tag av att däri intet nämndes om kopia för Konungens befallningshavandes räkning. De sakkunniga, som anse, att i nu ifrågavarande avseende samma föreskrifter böra gälla beträffande generalplan som i fråga om stadsplan, hava i förevarande % i Övrigt endast i så måtto avvikit från kommitténs förslag, att för planens insändande stadgats en maximitid av sex månader samt att i för- tydligande syfte utsatts, att insända kopior och avskrifter skola vara bestyrkta. De sålunda gjorda ändringarna, med undantag av förslaget om kopia till Ko- nungens befallningshavande, hava föranletts av erinringar, som i yttrande över åommiåttäns betänkande av byggnadsstyrelsen gjorts mot kommitténs förslag i

enna e.

59%.

Paragrafen har så vitt rör stadsplan sin motsvarighet i 5 % av 1916 års kom- mittés förslag till stadsplanelag. De sakkunniga anse, att i det avseende, varom i paragrafen är fråga, samma stadganden böra gälla beträffande gene- ralplan som i fråga om stadsplan.

10 %.

I den mån lagstiftningen i det allmännas intresse ingriper allt mera ordnande och reglerande å den enskilde jordägarens rätt att bygga å sin mark och så- lunda i vissa fall enskilda intressen få vika för det allmännas bästa, kommer med allt större skärpa att framträda nödvändigheten att frågan om hur bygg— nadsverksamheten skall ordnas göres till föremål för en fullt opartisk pröv-

ning. Även om därför prövningen i första hand kan läggas å stadens kommu- nala myndigheter, då det kan antagas, att dessa i de allra flesta fall komma att på ett tillfredsställande sätt fullgöra denna uppgift, skulle det dock enligt de sakkunnigas mening ej vara tillrådligt att härutinnan tillägga de kom— munala myndigheterna en monopolställning. Med hänsyn till de stora privat— ekonomiska intressen en stadskommun ofta äger i fråga om sättet och ord- ningen för stadens utbyggande, skulle det, om kommunen tillades en dylik » monopolställning, i vissa fall ej kunna undvikas att vid frågornas avgörande stadens enskilda intresse skulle kunna komma att spela in.

Det sagda gäller i lika mån stadsplan som generalplan och har, såvitt stads- planen angår, varit föremål för beaktande av 1916 års stadsplanelagskommitté, som i 6 % av sitt förslag till stadsplanelag föreslog bestämmelser, åsyftande att beträffande stadsplanen rubba stads monopolställning.

Kommittén anförde såsom motivering till sitt förslag:

Samhällets monopol på rätten att antaga stadsplan kan för visso innebära en frestelse för samhället att med begagnande därav söka förmå jordägare, som är i be- hov av att få sitt område planlagt, att till gengäld därför göra större eftergifter till samhällets förmån än som i lagstiftningen förutsättes eller eljest är rimligt. Ganska säkert torde vara, att exempel på dylikt missbruk av stadsplanemonopolet icke sak— nas. Enligt kommitténs förslag till stadsplanelag 1 5 är stad ålagt såsom en kom- munal förpliktelse att för del av stadens område, som ej är i stadsplan intagen, uppgöra stadsplan, i den mån stadens utveckling det påkallar. Emellertid är det staden själv, som bedömer, när behov av ökat utrymme föreligger, och på vad sätt ett sådant behov kan och bör tillgodoses. Det supplerande eller korrigerande ingripande från offentlig myndighets sida, som kan förekomma, kan, såsom framhållits, inga- lunda alltid vara tillfyllest. Förhållandena kunna då understundom vara sådana, att ett verkligen föreliggande behov av utvecklingsmöjligheter och, i sammanhang därmed, verkligt befogade jordägarintressen icke behörigen tillgodoses. Stadens representation kan av kommunalpolitiska eller ekonomiska skäl vilja leda bebyggan- det åt ett Visst håll, medan den naturliga utvecklingen strävar åt ett annat. I rå— digheten över stadsplanen har representationen ett lätt tillgängligt medel att emot samhällets verkliga intresse genomföra sitt politiska. Och även om representationen icke ställer sig direkt avvisande mot en utvidgning av stadsplanen i önskad och naturlig riktning, kan den, såsom ovan antytts, uppställa sådana villkor för sitt medgivande, som de enskilda jordägarna icke skäligen kunna underkasta sig. I syfte att förekomma ett dylikt missbruk av den staden tillagda rådigheten över stadsplanen har kommittén funnit nödigt att öppna möjlighet för jordägare att oberoende av sta- dens medgivande erhålla stadsplan fastställd å honom tillhörig mark.

Det i 6 % i sistnämnda lagförslag intagna stadgandet därom att Konungen skulle i visst fall äga fastställa stadsplan, som ej blivit av stadsfullmäktige antagen, har varit föremål för vitt olika omdömen från de myndigheters sida, som över kommitténs betänkande avgivit yttrande. Sålunda anför Svenska stadsförbundets styrelse härutinnan:

Kommittén hade icke velat eller kunnat angiva ett enda fall, där från samhällets sida skulle visats ovillighet mot att tillmötesgå markägares i övrigt befogade fram- ställning att på de i förslaget angivna villkor erhålla stadsplan över sitt område, och styrelsen hölle före, att dylik ovillighet från samhällenas sida ej förelåge. Vanligt vore däremot, enligt styrelsens förmenande, att en markägare väl ville komma i åt- njutande av de förmåner, stadsplans läggande över hans område medförde, men be- stämt vägrade att prestera ens tillnärmelsevis de insatser, samhället även enligt kom— mitténs mening hade rätt att fordra.

_ Efter att hava relaterat ett fall, där enligt styrelsens åsikt kronan funnit med sma markägareintressen förenligt att gentemot kommun intaga en ståndpunkt,

1916 års- kommitté.

Yttranden.

som illa överensstämde med de förutsättningar, från vilka kommittén vid sin behandling av hithörande ämnen utgått, fortsätter styrelsen:

Det skulle icke möta svårigheter att anföra många flera exempel på stadsplane- frågor, som strandat eller i oskälig grad fördröjts till följd av bristande tillmötes- gående från markägarens sida, varemot, styrelsen veterligt, det ingenstädes inträffat, att vederbörande kommun rest hinder av i kommittébetänkandet antydd art emot stadsplans utsträckande över enskild tillhörig miark. De ifrågasatta särskilda in- skränkningarna i städernas rätt att pröva och avgöra, på vad sätt deras stadsplaner skulle vara beskaffade, torde alltså ej erfordras ur den av kommittén anförda syn- punkten, och något annat giltigt skäl att beskära denna rätt torde ej heller finnas. Därmed skulle ingalunda de övervakande statsmyndigheterna ställas utan tvångs- medel gentemot en kommun, som läte komma sig till last försumlighet eller lik- giltighet vid fullgörandet av sina skyldigheter enligt övriga bestämmelser i nyss- nämnda paragraf. För rättelses åvägabringande funnes alltid den väg, som envisades i första stycket av 1 5, ett stadgande, vars föreslagna lydelse enligt motiveringen valts just för att åt de offentliga myndigheterna skulle givas en, även formellt, oomtvistlig rätt att med lämpliga medel, i sista hand genom ett formligt föreläg- gande, påverka samhällena att iakttaga de dem ålagda förpliktelser med avseende å stadsplans utsträckande.

Fastighetsdirektören i Göteborg anför i över kommitténs betänkande avgivet yttrande:

Stadgandet att Kungl. Maj:t kunde, därest stad efter framställning av jord- ägare vägrade upprätta stadsplan för honom tillhörigt område, fastställa stadsplan för sådant område skulle sannolikt komma att verka stimulerande på den enskilda spekulationen i byggnadsmark, något som ur samhällets synpunkt måste anses långt ifrån önskvärt. Härtill komme, att staden genom ett dylikt stadgande förlorade led- ningen av stadens utveckling, vilken i stället lades i Kungl. Maj:ts hand. Det vore knappast att antaga, att Kungl. Maj:t skulle hava lika stora förutsättningar att på ett riktigt sätt bedöma hithörande frågor som stadens myndigheter. Uteslutet vore därför icke, att stadgandet kunde komma att verka störande och förryckande på stadens utveckling och därigenom icke blott skada en stads ekonomiska liv i all— mänhet, utan även medföra större utgifter än eljest vore behövligt för åtskilliga kommunala inrättningar, såsom polisbevakning, belysning, skolväsen, eldsläcknings— väsen m. m. Å andra sidan torde man knappast hava anledning antaga, att ett ute— slutande ur lagstiftningen av förberörda stadgande skulle vara ägnat att i någon nämnvärd mån skada jordägarnas berättigade intresse. Härvid kunde visserligen olika meningar göra sig gällande, huru långt detta intresse giuge, men, så vitt fa— stighetsdirektören kunde finna, torde man knappast kunna anse, att det vore ett be- rättigat intresse för en jordägare att få för bebyggande utnyttja sin jord, då det samhälle, vars tillvaro huvudsakligen gjort det möjligt för jordägaren att på sådant sätt utnyttja jorden, funne bebyggandet medföra olägenhet för sig. I varje fall kunde stadgandets uteslutning icke gärna medföra någon förlust för de ursprung- liga jordägarna, d. v. s. dem, som begagnat jorden för jordbruksändamål, utan det vore, så vitt fastighetsdirektören kunna finna, endast sådana jordägare, som för- värvat jorden i spekulationssyfte, vilka kunde tänkas bliva lidande på att stadgandet ej upptoges i lagen. Men härvid finge man ihågkomma, att den rättighet för jord— ägarna, varom här vore fråga, icke nu funnes i lagen och att man således ej genom stadgandets uteslutning på något sätt rubbade de förutsättningar, under vilka jorden blivit inköpt. I kommitténs motivering hade även uttalats vissa farhågor för att staden skulle begagna sin makt i fråga om stadsplanens utsträckning till att avpressa jordägarna oskäliga ersättningar. Denna farhåga torde vara överdriven. Därest det vore så, att ett områdes läggande under stadsplan verkligen vore behövligt för sta-

dens utveckling, torde stadens intresse av att också få stadsplan uppgjord över området vara tillräckligt stort för att staden icke skulle våga driva sina anspråk gent emot jordägaren till det orimliga.

I andra över kommitténs betänkande avgivna yttranden har vitsordats, att fall inträffat, då städernas dittillsvarande monopol att avgöra huruvida stads— plan skulle utsträckas över visst område blivit missbrukat, samt givits exem- pel å dylika fall, varför behov förklarats föreligga av ett stadgande av den innebörd, som det av kommittén i nu ifrågavarande avseende föreslagna.

De sakkunniga äro väl i tillfälle att vitsorda, att den monopolställning i nu ifrågavarande hänseende, som enligt den nu gällande lagstiftningen tillkommer städerna. i allmänhet ej blivit av städerna missbrukad genom att stad för stads- plans utsträckande över visst område av markägare fordrat vederlag, som ej kan anses hava stått i rimligt förhållande till den fördel markägaren genom stadsplanens utsträckande erhållit. Enligt vad som är för de sakkunniga be- kant hava dock fall förekommit, där stad på dylikt sätt missbrukat den monopolställning, städerna för närvarande hava, och det lärer, om lagstift- ningen på nu ifrågavarande område bibehölles oförändrad, ej kunna förväntas annat än att missbmk av monopolställningen jämväl i framtiden komme att äga rum i åtskilliga fall. Vad nu sagts behöver ej innebära, att stad för stadsplans utsträckande över viss markägares område av denne fordrat veder- lag, som för staden framstått såsom oskäligt. Men i sakens natur ligger, att vitt skilda meningar kunna göras gällande angående vilken ersättning som är skälig för stadsplans utsträckning över visst område. Den nu gällande lag- stiftningen ger den ene parten vid överenskommelsen, staden, maktbefogenhet att med för den andra parten, markägaren, praktiskt sett bindande verkan göra denna skälighetsprövning utan att markägaren har någon möjlighet att vädja till högre instans. Ett sådant sakernas tillstånd kan icke anses tillfredsstäl- lande.

Med nu gällande lagstiftning har dock städernas strävan att med stöd av stadsplanemonopolet bereda sig större bidrag till kostnaderna för stadsplans genom förande, än som enbart med stöd av lagens stadganden kunnat ske, enligt de sakkunnigas mening ej kunnat frånkännas ett visst berättigande, därest man nämligen med de sakkunniga finner nuvarande stadganden i detta hän— seende icke i fullt skälig utsträckning tillgodose städernas intressen. Helt annat bliver förhållandet, om de sakkunnigas förslag till nya regler om mark- ägares bidragsskyldighet kommer till genomförande. Genom dessa regler beredes stad möjlighet att i varje särskilt fall, vare sig fråga är om general- plan eller om stadsplan, efter Kungl. Maj:ts prövning uttaga skäligt mark- ägarebidrag. Efter en sådan reform bortfaller enligt de sakkunnigas mening varje fog för ett utnyttjande från stads sida av en eventuell monopolställning i avseende å planläggningen av dess område i syfte att bereda sig större för- måner från markägares sida än lagen medgiver. De sakkunniga hysa även den förhoppningen, att dessa nya regler skola även för städerna te sig såsom tillräckliga medel att åvägabringa ett rättvist avgörande av bidragsfrågan och att någon anledning för dem att avtalsvis söka bereda sig högre bidrag icke vidare skall föreligga.

De sakkunniga hava av nu anförda skäl icke kunnat beträffande stadsplane- monopolet lämna nu gällande lags ståndpunkt orubbad. I detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla, att nämnda ståndpunkt intagits av vår lag— stiftning endast från tillkomsten av 1907 års stadsplanelag. Tidigare ansågs Klungl. Maj:t äga befogenhet att göra jämkningar i av städerna antagna stads- p aner. '

I visst avseende har emellertid frågan enligt de sakkunnigas förslag kom-

De sak- kunmga

mit i ett annat läge än enligt kommitténs förslag, i det att de sakkunniga i motsats till kommittén icke velat fordra stadsplan såsom villkor för jordstyck- ning, som åsyftar tätare bebyggande. Mot en sådan fordran måste förvisso nödvändigtvis svara en viss rätt för markägaren att erhålla den fordrade stads— planen, men med det system, de sakkunniga valt, har i varje fall detta skäl bortfallit.

Frågan om stadsplans åstadkommande är dock ej blott en sak mellan staden och markägarna, utan äger betydelse jämväl från mera allmän synpunkt. 1916) års kommitté anför härom i anslutning till sitt förslag följande (sid. 90 o. . :

Föreskriften i 1 %, att >>i den mån stadens utveckling det påkallar, skall för del av stadens område, som ej är i stadsplan intagen, stadsplan uppgöras», åstadkommer emellertid, att det dock icke är staden ensam, som har att avgöra, när och i vilken mån stadsplanen skall utsträckas. Sant är, att stadsplanen bör principiellt vara en kommunal angelägenhet; kommittén åsyftar, såsom nämnts, icke ett upphävande av denna princip. Ej minst med hänsyn till de betydande konsekvenser för samhällets finanser samt ekonomiska och sociala utveckling, som stadsplanen för med sig, är det enligt kommitténs mening väl befogat, att samhället, såvitt möjligt, får självt träffa avgörande i sådan fråga. Men om det fastslås, att stadsplanens bringande i överensstämmelse med utvecklingen skall åligga staden såsom en kommunal förplik- telse, lärer det å andra sidan vara naturligt, att nödig säkerhet beredes för att denna förpliktelse verkligen kommer att fullgöras. Den ovan citerade föreskriften i 1 S' bör enligt kommitténs åsikt icke anses hava betydelse endast såsom en maning åt de kommunala myndigheterna; den lärer dessutom åt de offentliga myndigheter, som hava att övervaka stadsplaneväsendet, Kungl. Maj:t, Konungens befallningshavande och byggnadsstyrelsen, giva en, även formellt, oomtvistlig rätt att med lämpliga me- del påverka samhälle, som ådagalägger försumlighet och likgiltighet med hänsyn till utsträckandet av stadsplanen. Denna påverkan torde kunna i sista hand erhålla karaktär av ett av Kungl. Maj:t eller Konungens befallningshavande meddelat form- ligt föreläggande för staden att vidtaga nödiga åtgärder för bringande av stadspla- nen till bättre överensstämmelse med utvecklingen.

I byggnadsrådet F. Lilljekvists av byggnadsstyrelsen åberopade yttrande (Sammandrag av yttranden sid. 49) ifrågasättes, huruvida icke det av kom- mittén gjorda uttalandet om föreskriftens tolkning borde komma tydligt till synes, exempelvis genom ett tillägg av innehåll att, därest samhälle ådaga- lägger försumlighet med hänsyn till stadsplans utsträckning, Kungl. Maj:t ägde efter hemställan från Konungens befallningshavande och byggnadsstyrel- sen meddela föreläggande om utsträckning av planen i anslutning till förefint- ligt behov. '

De sakkunniga anse lika med 1916 års kommitté, att, oavsett eventuella in- tressekonflikter mellan samhälle och markägare, ett allmänt intresse kräver en viss tillsyn över städernas sätt att omhänderhava sina planläggningsarbeten, och detta ej blott, såsom för närvarande, i avseende å granskning av inkomman- de planförslag, utan jämväl i avseende å eventuella underlåtenhetssynder. I likhet med vad i ovannämnda yttrande framhållits finna de sakkunniga det däremot önskvärt, att statsmyndigheternas befogenhet i berörda hänseende var- der i lagen noga preciserad. De sakkunniga finna sig nämligen icke av vad kommittén härutinnan anfört fullt övertygade om att dessa myndigheter utan uttryckligt stadgande skulle kunna anses äga någon sådan befogenhet, som kommittén förutsätter, att meddela kommunala myndigheter förelägganden i angivna hänseende. I allt fall synes det av kommitténs framställning i ämnet icke klart framgå, vilka medel kommittén tänkt' sig skola tillgripas, därest ett samhälle vägrar ställa sig ett sålunda givet föreläggande till efterrättelse.

De sakkunniga hava alltså ansett sig böra föreslå intagande i lagen av ut- tryckliga föreskrifter i ämnet. De återfinnas beträffande generalplan i 2 kap. 10 å och bliva beträffande stadsplan tillämpliga genom hänvisning i 5 kap. 8 %. Beträffande s. k. allmänna stadsbyggnadsbestämmelser meddelas stadgande i 6 kap. 3 %.

De sakkunniga hava ansett ifrågavarande tillsynsbefogenhet icke böra läg- gas i annans hand än Konungens. Givet är dock, att den närmaste tillsynen kommer att ankomma å Konungens befallningshavande och länsarkitekt, even- tuellt byggnadsstyrelsen, varjämte det ju kan tänkas, att även enskild mark- ägare bringar sådan fråga under Konungens prövning. Aven med de garantier för en allsidig prövning, som frågans hänskjutande till Konungen innebär, hava de sakkunniga dock ej ansett rätten till ingripande böra vara ovillkorlig. Det måste enligt de sakkunnigas mening fasthållas, att det ingripande, som här av— ses, icke är avsett att äga rum i andra fall än då detsamma verkligen erfordras för säkerställande av en ändamålsenlig utveckling av stadsbyggandet. Kan det- ta säkerställande tillsvidare ske på andra linjer, kan ett behov av planläggning icke anses föreligga av sådan styrka, att detsamma bör föranleda ett intrång i stadens eljest principiellt erkända rätt att själv fatta beslut om sina plan- frågors lösning. Såsom särskilt typiska exempel på, hurusom en ändamåls— enlig utveckling av stadsbyggande kan komma i fara genom bristen på plan, hava de sakkunniga i lagtexten omnämnt sådana fall, då saknaden av plan äventyrar den allmänna samfärdselns eller sundhetens fordringar eller befint- liga skönhetsvärden eller skyddet av natur- och kulturminnesmärken.

1916 års kommittés förslag avsåg endast åvägabringande av ny stadsplan, men däremot icke ändring i redan fastställd sådan. Den monopolställning med avseende å stadsplanen, som städerna enligt nu gällande lagstiftning intaga, innebär emellertid icke blott att städerna kunna vägra att ut- sträcka stadsplanen över förut icke stadsplanelagd del av stadens område, utan även att städerna kunna motsätta sig begärd ändring i redan antagen stadsplan. Enligt vad till de sakkunnigas kännedom kommit har det i åt- skilliga fall inträffat, att samhälle missbrukat sin monopolställning genom att vägra vidtaga en av behovet påkallad ändring i redan fastställd stads- plan eller genom att för att företaga dylik ändring uppställa oskäliga be- tingelser. Faran för missbruk kommer givetvis att ökas på grund av den vidgning av planläggningsverksamhetens räckvidd, vartill lagstiftningen syf- tar. Antages en generalplan eller stadsplan med till densamma hörande stads- byggnadsbestämmelser för ett område, beträffande vilket kan antagas att lång tid kommer att förflyta innan det kommer att tagas i anspråk för bebyggande, kan det ofta ställa sig svårt för Kungl. Maj:t att t. ex. med säkerhet bedöma huruvida en antagen stadsbyggnadsbestämmelse skall visa sig lämplig, då be- byggandet kommer att ske, och i många fall skall det visa sig att så ej är förhållandet. Med hänsyn till den ofta långa tid, som förflyter från general- plans eller stadsplans fastställande, till dess området skall tagas i anspråk för bebyggande enligt planen, kunna jämväl i övrigt många omständigheter inträffa av beskaffenhet att planen ej skulle hava blivit av Kungl. Maj :t fastställd i den form, som skett, om vid tidpunkten för fastställandet om- ständigheterna redan förelegat eller deras inträffande kunnat av Kungl. Maj:t förutses. Det förhållandet, att, sedan stadsplan av Kungl. Maj:t fastställts, K—ungl. Maj :t enligt nu gällande lagstiftning är, vad än därefter inträffar av beskaffenhet att inverka på stadsplanen, berövad all möjlighet att, därest stadsmyndigheterna det ej vilja, få densamma ändrad, gör i många fall Kungl. Maj:ts prövning av stadsplanefrågor synnerligen vansklig. De sak- kunniga, som på skäl, varför ovan redogjorts, ansett, att städernas nuvaran— de monopolställning beträffande utsträckande av stadsplan till förut ej

stadsplanelagd del av stadens område ej bör bibehållas, hava på nu angivna grunder funnit, att städernas monopolställning så vitt den innefattar befogenhet att motsätta sig ändringar i förut antagen stadsplan jämväl bör upphöra. Det- samma bör då ock gälla generalplan. De sakkunniga hava därför i sista stycket av nu förevarande paragraf infört ett stadgande av innehåll, att före- skrifterna om ingripande för åstadkommande av ny plan (vare sig general- eller stadsplan) skola i tillämpliga delar gälla även ändring i gällande plan.

I avseende å proceduren vid utövandet av Konungens ifrågavarande tillsyns- befogenhet har, frånsett att något särskilt stadgande om initiativrätten icke ansetts påkallat, de sakkunnigas förslag utformats väsentligen likartat med 1916 års kommittés förslag i 6 % i dess förslag till stadsplanelag. Det för- utsättes, att sedan frågan i någon form väckts —— de sakkunniga hava i detta hänseende, såsom förut nämnts, tänkt sig möjligheten av initiativ från läns- styrelse, länsarkitekt, byggnadsstyrelsen eller markägare —— stadsfullmäk— tige antingen vägra uppgöra plan, varom fråga är, eller ock utan direkt vägran dock underlåta att inom skälig tid antaga och underställa Konungens pröv- ning sådan plan. En viss avvikelse från kommitténs förslag ligger däri, att med nu angivna fall likställts det, då. plan visserligen antagits och underställts, men icke finnes kunna fastställas. Bland annat i syfte att undvika de svårig- heter, som, efter vad i vissa yttranden över kommittéförslaget påvisats, kunde följa av att varken genom lagen eller på annat sätt fixerades någon viss tid för staden att vidtaga på denna ankommande åtgärder i ämnet, hava de sakkunniga ansett Konungens ingripande icke omedelbart böra avse faststäl— lande av plan resp. ändring däri, utan ansett Konungen först böra förelägga staden viss tid för åtgärdernas vidtagande. Först om detta föreläggande ej leder till resultat, inträder för Konungen en rätt att låta uppgöra och fast- ställa plan resp. ändring. I anslutning till hemställan från vissa hörda myn- digheter hava de sakkunniga tillagt föreskrift, att dessförinnan stadsmyn— digheterna och markägarna skola i ärendet höras. Kommitténs förslag torde, ehuru någon motsvarande föreskrift ej återfinnes däri, dock hava enahanda innebörd.

Enligt kommitténs förslag i 6 % skulle skälig kostnad för uppgörande av stadsplan, som av markägare påkallades, av markägaren gäldas och, där så fordrades, av honom förskjutas. Med den blick på ämnet, som de sakkun- niga haft, har för dem saknats skäl att föreslå någon liknande bestämmelse. Det ingripande, som de sakkunniga tänkt sig, skall avse rättande av en för— summelse, vartill stad gjort sig skyldig, och skäl saknas då att här mer än eljest befria staden från skyldigheten att vidkännas den av åtgärden föran- ledda kostnaden. För undvikande av tvekan har dock uttrycklig föreskrift härom infogats i paragrafens tredje stycke.

I övrigt hava de sakkunniga, i motsats mot kommittén, icke föreslagit några särregler om de ekonomiska Och rättsliga verkningarna av plan, tillkommen i denna ordning. Med den lösning, de sakkunniga tänkt sig i fråga om dylika verkningar av planens fastställande i allmänhet, bortfaller nämligen behovet , av dylika särregler.

På ett flertal ställen i lagförslaget finnas bestämmelser som hänföra sig till antagande av plan. I förevarande fall kommer ju något antagande icke till stånd. Det har därför här stadgats, att föreskrift, hänförande sig till anta-

gandet, i stället skall anses gälla fastställandet. — Vissa fall finnas, där en '

rättsföljd hänför sig endast till tiden mellan antagande och fastställande. Att dylika stadganden i fall, som här avses, bliva verkningslösa, har ej ansetts behöva i lagen särskilt utsägas.

3 KAP.

Om genomförande av generalplan i stad.

I 3 och 4 kapitlen meddelas föreskrifter om de rättsliga och ekonomiska verkningarna av en fastställd generalplan. Det har nämligen enligt de sak- kunnigas mening varit nödvändigt att konstruera dessa verkningar väsentligen annorlunda än verkningarna av stadsplanen.

För 1916 års kommittés förslag till rättslig reglering av spörsmålet om reserverande av mark för vissa särskilda trafikändamål m. in. genom s. k. alternativplaner, har ovan (sid. 155) redogjorts.

I 1916 års kommittés förslag (70 % byggnadsstadgan) upptages att genom utomplansbestämmelser kan föreskrivas, att det område bestämmelserna avse eller del därav skall utnyttjas till bebyggande väsentligen för visst ändamål, såsom för bostäder och industriella anläggningar.

Angående den allmänna innebörden av utomplansbestämmelserna anför kom- mitten:

Att anordningar av nu antydd art skulle innebära ett obehörigt och allt för långt gående ingrepp i jordägarens rätt över sin jord, kan kommittén icke finna. Lika väl som lagstiftningen funnit den moderna stadsbildningen kräva dylika bestäm- melser för mark inom det planlagda området, lika väl lärer omsikten om den fram- tida utvecklingen motivera sådant beträffande stadens mark utom stadsplanen.

Emellertid ligger det i sakens natur, att utomplansbestämmelser av nu antytt vid- gat innehåll böra givas allenast med mycken varsamhet och då synnerliga skäl där- till föreligga. Staden bjuder icke för området utom stadsplan de fördelar i fråga om upplåtelse av gata och inlösen av mark med mera, som inom stadsplan komma den enskilde jordägaren tillgodo. Det synes därför ganska skäligt, att ett mera kännbart band å jordägarens förfoganderätt över sin mark utom stadsplanen icke pålägges honom, utan att han i andra hänseenden kan av utomplansbestämmelserna påräkna åtminstone någon kompenserande fördel. Hänsynen till den enskilde jord- ägarens rätt kräver därför, att åt honom anvisas en så fördelaktig ställning som möj— ligt vid behandlingen av uppkommen fråga om utomplansbestämmelser för hans mark, och har jämväl ur denna synpunkt dylik frågas behandling i samma ordning som stadsplanefråga ansetts lämplig.

Enligt det preussiska förslaget till stadsbyggnadslag skulle den »Flächen- aufteilungsplan», för vars innebörd förut redogjorts, medföra vissa betydande inskränkningar i byggnads- och nyttjandefriheten. För dessa inskränkningar iil' ägaren enligt lagförslaget ej berättigad till ersättning.

Enligt motiveringen till det preussiska lagförslaget har detsamma grundats på insikten om önskvärdheten av att storstäderna omslutas av gröna ytor och att uppkomsten av allt för stora sammanhängande byggnadsområden för- hindras. Ett omrädes omvärderande från agrart område till tomtområde bör vara beroende av kommunens avgörande utan att därvid skall följa någon skyl- dighet för kommunen att lösa området.

Enligt de sakkunnigas åsikt vilar den preussiska lagstiftningen på riktiga principer. Det kan nämligen ej i och för sig anses påkallat att anse ägande- rätten till ett område, som hittills använts för jordbruk eller trädgårdsskötsel, inbegripa rätt att exploatera området såsom tomtmark, då detta icke ur sam- hällelig synpunkt är önskligt. Stadsplanelagstiftningen har redan gått i rikt- ning att inskränka ägarens frihet att obegränsat bebygga sin mark, och de sakkunniga anse, att steget i princip bör tagas fullt ut så att, där samhälleliga synpunkter det fordra, markägaren bör hindras att för annat ändamål än det

varför marken tidigare nyttjas bebygga densamma, utan att han därigenom anses hava lidit skada av natur att böra av kommunen ersättas. Givet är också att en storstad vid sin utveckling förr eller senare kommer fram till den punkt i ut— vecklingen, då det ur samhällelig synpunkt måste anses synnerligen önskligt att ej hushavet utan andra avbrott än gator, torg och allmänna platser vidare utbre- der sig, utan då det måste anses vara av ett synnerligt behov påkallat att större gröna områden lämnas oinkräktade av byggnadsverksamheten. Detta kan endast genomföras genom planbestämmelser, men skall med dylika planbestämmelser följa skyldighet för kommunen att lösa den av bestämmelserna berörda marken efter tomtpris, kunna tydligen dylika bestämmelser aldrig genomföras. Oaktat de sakkunniga alltså anse det principiellt riktigt, att genom planbestämmelser ägare beträffande område, som förut använts för jordbruk, trädgårdsskötsel. skogsbruk eller dylikt, må kunna förbjudas att använda området för annat ändamål utan någon rätt att för denna inskränkning i förfoganderätten erhålla ersättning av kommunen, anse likväl de sakkunniga, att en sådan princip en- dast med stor försiktighet kan i praktiken genomföras utan att den enskilde jord— ägarens rätt därigenom kränkes. Därav att principen ej tidigare kommit till ut- tryck i vår lagstiftning har nämligen följt att i närheten av de större städerna jämväl sådana områden, som endast agrart utnyttjats, blivit uppvärderade med hänsyn till en antagen framtida exploatering såsom tomtmark och det kan då ej anses billigt, att en ägare, som tilläventyrs med hänsyn till nu nämnda för- hållanden förvärvat marken för en köpeskilling överstigande dess värde, när den användes såsom jordbruk, skulle kunna förmenas att för annat ändamål ut- nyttja marken. I den mån emellertid under påverkan av lagstiftningens grund- satser agrart utnyttjad mark ej längre på dylikt sätt med hänsyn till förmodad framtida exploatering uppvärderas, synes emellertid enligt de sakkunnigas me? ning förutsättningarna hava inträtt, att i generalplaner intaga områden med föreskrift att desamma ej må utnyttjas för annat än agrart ändamål. Enligt de sakkunnigas åsikt bör man söka påskynda möjligheten att tillämpa de enligt de sakkunnigas mening i nu ifrågavarande avseende riktiga princi- perna genom att i den mån så ej tidigare skett vid taxering av jordbruksfastighet ej taga hänsyn till endast på lösa antaganden grundade förmodanden att fa- stigllazeten framdeles skall kunna komma att bliva exploaterad såsom byggnads- mar .

Den sålunda angivna principen har dock icke kunnat undantagslöst genom— föras. Sedan förhållandena nått den punkt, då fastighet icke längre kan utan ägarens uppenbara förnärmande av honom utnyttjas för annat ändamål än bebyggande, måste enligt de sakkunnigas mening en viss lösnings- eller ersätt- ningsskyldighet för staden inträda.

Om de sakkunniga sålunda måste inrymma en viss rätt för sådan enskild markägare, som av generalplan lider uppenbar skada, att av staden hållas ekonomiskt skadeslös för det av generalplanen vållade ingreppet, så hava de sakkunniga å andra sidan icke ansett obilligt, att sådana markägare, som i stället av generalplanens genomförande draga en väsentlig fördel, åläggas att i viss omfattning bidraga till därmed förenade kostnader.

På nu anförda principer äro bestämmelserna i 3 och 4 kapitlen grundade. Här nedan redogöres först för de särskilda paragraferna i 3 kap.

lå.

D'e sakkunniga hava ansett, att, likasom redan nu är fallet beträffande stads— plan, ett provisoriskt förbud mot nybyggnad erfordras för tiden efter det generalplan resp, ändring däri av stadsfullmäktige antagits, men innan be- slutet hunnit bliva fastställt. Att, såsom' nu för stadsplan är fallet. göra

detta förbud automatiskt inträdande hava de sakkunniga dock icke ansett er- forderligt. Det torde nämligen ej sällan kunna inträffa, att på grund av föreliggande omständigheter, exempelvis på grund av redan förut i behörig ordning träffade avgöranden eller avtal, något ens temporärt hinder för bygg— nadsverksamheten inom området med ty åtföljande tvång att för vinnande av dispens anlita Konungens befallningshavande icke behöver tillgripas, och i sådana fall är det givetvis från alla synpunkter bäst om förbudet kan und— varas.

Generalplanens särart och vikten av att skydda där befintlig skog mot en hastigt vidtagen skövling under denna övergångstid har föranlett att med förbud mot nybyggnad likställts förbud mot skogsavverkning under denna tid.

Förbud, som här avses, tillkommer genom beslut av Konungens befallnings- havande efter därom av staden gjord framställning. Förbudet gäller dock-ej längre än ett år från det stadsfullmäktiges beslut vunnit laga kraft. Yppas behov att förlänga denna tid, tillkommer beslutanderätten därom ej Konungens befallningshavande utan Kungl. Maj:t. I varje fall skall förbud upphöra att gälla senast två år från beslutets ikraftträdande. Skulle under löpande för- budstid generalplanen fastställas, upphör förbudet, och inträda då i stället de förbud, som i 2 % angivas. 2 %.

Här meddelas de förut omnämnda bestämmelserna om de verkningar i av- seende å den enskilde markägarens rätt att disponera sin mark, som direkt enligt lagen skulle följa av generalplanens fastställande.

De områden, om vilka det enligt andra stycket kan bliva fråga, äro i första hand sådana naturområden, som i 2 kap. 2 % omnämnas. Beträffande skydds- områden och markreservat torde i regel fordras särskild stadsbyggnadsbestäm- melse, då dessas ändamål i och för sig sällan torde innebära något för frågan om skogens bevarande avgörande. Lämpligt är naturligtvis också att de stads- byggnadsbestämmelser, som må komma till stånd, giva mera detaljerade regler för den omfattning, i vilken skogen skall bevaras. Finnas icke sådana regler givna, torde, där fråga ej är om naturområden, om skogens skötsel få anses gälla vad därom stadgas i gällande skogsvårdslagstiftning. Med tillämpning av dess regler skulle emellertid stundom kunna ske en avverkning av ganska ingripande omfång. Vida längre gående inskränkning av avverkningsrätten måste därför stundom förutsättas, för att icke det avsedda ändamålet må för— felas. Att markägaren skall i skälig omfattning hållas skadeslös för det in- trång, han härigenom lider i sin förfoganderätt till marken, framgår av 4 % sista stycket.

Mot nybyggnadsförbuden i första och tredje styckena svara likaledes regler i 4 % om den omfattning, i vilken staden får lämna motprestation för de stadgade inskränkningarna. 3 %.

Denna och närmast följande paragraf angiva den omfattning, i vilken de sakkunniga ansett nödigt att vid generalplan knyta rätt resp. skyldighet för stad att lösa i generalplan upptaget område.

Genom den så att säga renodling av stadsplanen, som följer av de sakkun- nigas förslag att till generalplanen överflytta alla sådana områdestyper, som mera väsentligt till sin användning avvika från vad en stadsplan enligt nu gällande lag skall innehålla, nämligen byggnadskvarter samt gator och torg och andra allmänna platser, hava de. sakkunniga beträffande stadsplanen kun- nat i huvudsak hålla sig till ett system, likartat med det nu gällande. Så mycket mera nödvändigt har det emellertid då visat sig att för generalplanen

taga i övervägande huruvida ej ett annat system måste utfinnas. I stads- planen har man fortfarande såsom hittills att räkna med områden som an- tingen icke alls få bebyggas på grund av sin användning för allmänt ända- mål, eller ock få bebyggas på ett slutgiltigt bestämt sätt. I förra fallet måste marken i princip lösas av staden, i senare fallet åter förutsättes, att den an— vändning, som bestämts, är den med hänsyn till förhandenvarande förhål- landen slutgiltigt lämpliga, och ägaren får då finna sig i att utan särskilt ve- derlag underkasta sig de inskränkningar, som därav må följa. Den större möj- lighet, han förut må hava haft att utnyttja marken, bör enligt de sakkun- nigas mening betraktas endast såsom en faktisk frihet, men icke såsom en rätt, vid vilken han under alla förhållanden kan göra anspråk på att varda bibehållen. Genom den slutgiltiga planläggning, som stadsplanen innebär, fri- göres marken för detta slutgiltiga utnyttjande, och därigenom inkopplas också alla de skyldigheter i fråga om områdets ordnande för sitt ändamål, som staden har att fullgöra.

Annorlunda ställer sig förhållandet å generalplaneområdet, innan det blivit föremål för stadsplaneläggning. Frånsett den begränsade skyldigheten att en- ligt 5 % i förevarande kapitel nödtorftigt ordna i generalplanen upptaget hu- vudtrafikområde _ en skyldighet, som i många fall icke torde giva mark- ägarna mer än de redan med stöd av gällande väglagstiftning skulle kunna ernå — medför generalplanen för markägarna endast inskränkningar utan några omedelbara fördelar.

andra sidan kan skada för markägaren tydligen uppkomma även genom inskränkningar, som beröra mark, som måhända icke alls är avsedd att komma i stadens hand, utan skall utnyttjas genom enskilds eller annan myndighets försorg. I dessa fall synes det icke vara billigt att pålägga staden ovillkorlig lösningsskyldighet till marken.

Slutligen kan det inträffa att stad, som är intresserad av att på ett förut- seende sätt ordna för sin framtida utveckling, själv kan hysa önskan att för— värva ett område av sistnämnda slag för att antingen själv ombestyra dess utnyttjande för ändamålet eller förmedla dess överlåtande till ett lämpligt företag.

Av dessa skäl har det synts nödigt att dels kombinera lösensskyldigheten såsom medel att hålla den enskilde markägaren skadeslös med en viss skyl— dighet och rätt för staden att i stället betala skadestånd för det intrång, som genom planen förorsakas, dels ock medgiva stad en ganska utsträckt lösens- rätt till områden, som i generalplanen upptagits såsom avsedda för ändamål av mera allmänt intresse. Genom det system. de sakkunniga här valt, hava de sakkunniga hoppats kunna undgå det, enligt deras mening, med mindre lyckliga konsekvenser förenade systemet med alternativ planläggning enligt 1916 års kommittés förslag, för vilket ovan (sid. 155) redogjorts.

I 3 % avhandlas uteslutande stadens lösningsrätt. En viss sådan följer omedelbart av lagens stadgande i 4 %, varom mera nedan. Även i de fall, då denna legala lösningsrätt icke kommer i tillämpning, kan enligt det ovan sagda ett befogat intresse föreligga för stad att vinna rätt till inlösen. Med anledning härav har det ansetts lämpligast att tillägga Kungl. Maj:t en gan- ska vidsträckt befogenhet att medgiva stad sådan lösensrätt. De sakkun- niga hava ansett, att detta bör kunna ske i de fall. som i 2 kap. 2 % 1 mom. uppräknas i punkterna a)—f ), h) samt l)—o), d. v. s. i fråga om alla särskilt uppräknade marktyper med undantag av områden för bergsbruk, industri- områden, områden för handelsträdgårdar och bostadsområden. Såsom förut påpekats är den i nämnda mom. gjorda uppräkningen ej avsedd att vara ut-

tömmande. Så vidsträckt som den sålunda redan föreslagna lösning-smöjlig— heten är, hava de sakkunniga dock ej ansett nödigt att upptaga någon möj- lighet till dess ytterligare utvidgning till andra typer av mark, som tilläventyrs komma att förefinnas inom generalplaneområdena, i vidare mån än såvitt angår mark för sådana anläggningar, som i 1 kap. 2 % andra stycket omtalas.

Vad i 3 % stadgas är alltså en ej oväsentlig utvidgning av den allmänna expropriationsrätten. Dess frändskap med denna framgår än starkare vid en närmare granskning av de olika ändamål, för vilka expropriation här skulle kunna medgivas. Ett flertal av dessa äro tvivelsutan av den art att expropria- tion för tillgodoseende därav skulle kunna medgivas redan enligt nu gällande lagstiftning, därvid konkurrens kan tänkas såväl med den allmänna expro- priationslagen som med vattenlagen och den särskilda lagstiftningen om elek— triska anläggningar. Det kunde därför måhända med fog sättas i fråga, om ej denna utvidgning borde ske genom ändring i exempelvis den allmänna ex- propriationslagen.

Emellertid hava de sakkunniga för sin del ansett en sådan lösning icke vara lämplig. Den allmänna expropriationslagen tänker sig en tämligen snar an— vändning av området för det avsedda ändamålet och fastslår därför en viss rätt för markägaren att, om detta ej inom viss tid effektuerats, lösa marken åter. Denna konstruktion av lösningsrätten passar ej för det nu föreliggande fallet. Vidare torde av den allmänna expropriationslagens hela syftning följa att en ansökan om expropriation enligt densamma måste underkastas en mycket ingående prövning i syfte att expropriationens nödvändighet och det avsedda ändamålets betydelse måtte klart fastslås. Här återigen torde situationen i regel bli den, att sedan ett område blivit i generalplan upptaget för något av de ändamål, varom här är fråga, någon ytterligare utredning om ändamålet icke erfordras, ofta ej heller om nödvändigheten av expropriationen. Slutligen sy- nas de i 32 kap. av förslaget till stadsbyggnadslag uppställda särskilda reglerna rörande i synnerhet expropriationsvärderingen böra erhålla tillämp— ning jämväl vid expropriation inom generalplaneområdet.

Alla dessa omständigheter tillsammantagna hänvisa på att frågan lämpligast löses genom den föreliggande speciallagstiftningen. Till denna lösnings för— del talar ock det ändamål som sammanbinder alla de här ifrågakommande fallen; det är nämligen icke det särskilda tekniska utnyttjandet som här är det väsentliga, utan stadsbyggnadsändamålet, områdets roll såsom led i hela stadsbyggnadsområdets ordnande.

De konkurrensfall, som med en sådan lösning icke kunna undgås, torde kunna lösas enligt vanliga tolkningsregler. Förut har påpekats, att det redan nu icke lärer varaexempellöst att ett visst expropriationsfall kan hänföras till mer än en av de gällande expropriationslagarna. En stad, som önskar förvärva ett område utom stadsplanen för trafikändamål, torde kunna begagna sig antingen av den allmänna expropriationslagens stadganden om expropria— tion för allmän väg eller av fastighetsbildningslagens regler om förvärv av mark för huvudgata, som framdeles kan bliva erforderlig. Vid förvärv av mark för hamnändamål inom stads planlagda område torde en konkurrens kunna tänkas mellan tre olika lagstiftningsområden, nämligen den allmänna epr'Opriationslagen, vattenlagen och fastighetsbildningslagens regler om lösen av gatumark. Så länge icke den allmänna expropriationslagen anvisar en generell lösning av dylika fall, torde något behov att från stadsbyggnads- lagens synpunkt angiva någon lösning icke föreligga. Något hinder från dess synpunkt torde icke kunna skönjas att å dylika fall tillämpa den praxis, som synes rimlig, nämligen att en viss faktisk valfrihet tillkommer den expro- priationssökande sålunda, att, där denne grundat sin talan å viss uppgiven lagstiftning, denna kommer att ligga till grund för målets behandling. där—

est den myndighet, som den grundläggande prövningen tillkommer -— Kungl.- Maj:t eller domstol —— finner förutsättningarna för denna lagstiftnings till- lämpning föreligga, oavsett att det genom invändning från motparten eller eljest kan sättas i fråga, huruvida icke å fallet jämväl annan lagstiftning kan tillämpas.

Vad ovan sagts om den lindrigare ändamålsprövning, som skulle erfordras beträffande ett i generalplan upptaget område, får uppenbarligen icke så förstås, att stadens rätt att förvärva ett dylikt område skulle vara utan vidare klar blott på den grund att området i planen upptagits för sådant ändamål som här avses. För att förebygga en sådan tolkning har till en början uttryckligen angivits att staden skall hava för avsikt att iordningställa området för dess ändamål. Gäller det ett i huvudsak obebyggt eller eljest relativt outnyttjat område, torde saken väl i allmänhet ställa sig ganska enkel: i regel är det från allmän synpunkt av gagn att en stad själv tager hand om ett dylikt om— råde på ett tidigt stadium och därigenom får möjlighet att på ett mera plan- mässigt sätt, än genom dess blotta upptagande i planen kan ske, positivt verka för dess inordnande i utvecklingen. Annorlunda ställer sig saken, om fråga är om ett område, där en värdefull anläggning av det slag, general- planen å denna plats avser, redan finnes. I sådant fall bör naturligtvis staden icke berättigas att mot ägarens protest lösa till sig området. Detta anse de sakkunniga följa redan av den nyssnämnda allmänna förutsättningen. att sta- den skall ämna iordningställa området. Däri ligger, att detsamma icke redan är iordningställt. Beträffande sådana områden, som äga ett särskilt värde genom dårå befintlig naturtillgång, såsom ett strömområde, som i generalpla— nen avsatts såsom >>område för vattenverk», torde det, därest icke ägaren med- giver expropriationen, för expropriationsrättens medgivande böra förutsättas, att staden kan ytterligare åberopa något sådant ändamål, som den allmänna expropriationslagen fordrar.

En fråga, som redan nuvarande lagstiftning föranleder, men som icke där finnes genom någon uttrycklig föreskrift löst, är den, huruvida den omstän- digheten, att ett område en gång genom expropriation förvärvats för visst ändamål, hindrar att detsamma genom ett nytt i vederbörlig ordning meddelat beslut göres till föremål för expropriation för annat ändamål eller överhuvud underkastas ny expropriation. I princip torde det hava ansetts, att något hinder för en sådan ny expropriation icke föreligger, därest sakliga förutsätt- ningar därför kunna påvisas. I ett fall har emellertid bestämt hinder i praxis ansetts möta, nämligen då ett område enligt fastställd stadsplan av stad för- värvats för gatumark, så länge icke dess egenskap av sådan mark genom ändring i stadsplanen upphävts. Detsamma torde för övrigt gälla all mark, som enligt stadsplan ingår i gata och befinner sig i vederbörande stads ägo. De sakkunniga vilja här uttryckligen betona, att det icke är deras avs1kt att en expropriation, som med stöd av nu förevarande lagrum medgivits och seder- mera kommit till utförande, skall föranleda att det område, varom fråga är, därigenom skulle för framtiden vara undandraget annat förfogande i expro- priationsväg, om detta kräves av ett tillräckligt betydande allmänt intresse, som icke strider mot områdets i planen angivna ändamål eller i motsatt fall rent av besitter sådan vikt att en ändring i planen är påkallad och 1 nödfall mot samhällets vilja kan åvägabringas enligt 2 kap. 10 %.

Angående formerna för den expropriation, som enligt detta lagrum skall äga rum, se 32 kap.

4 %.

Paragrafens huvudsyfte är att åt en markägare, som genom generalplan lider betydande inskränkning i förfoganderätten till sm mark. bereda ratt

till skäligt vederlag. Av förut antydda skäl hava de sakkunniga icke ansett frågan kunna lösas enbart genom anlitande av den hävdvunna utvägen att bereda lösensskyldighet. utan hava ansett nödigt att medgiva en viss skade- ståndsrätt. Eljest skulle följderna utan tvivel vara för städerna så betun- gande, att hela generalplaneinstitutets tillämpning kunde sättas i fara. Den skadeståndsrätt, som här ges, inträder dels i det fall, att en viss fastighet beröres av generalplanen på sådant sätt att, sedan därifrån dragits den del, som drabbas av i generalplanen stadgat nybyggnadsförbud eller bestämmelse om i huvudsak annat användningssätt än bebyggande, återstoden icke kan självständigt bebyggas, dels ock då den sålunda återstående delen visserligen kan bebyggas i enlighet med för samma del gällande stadsbyggnadsbestäm- melser, men detta bebyggande icke är av sådan utsträckning som svarar mot fastighetens storlek, läge och övriga förhållanden. Skadeståndet skall emel- lertid avse endast det område, förbudet eller inskränkningen avser, och alltså icke den del som ligger utom densamma, även om sistnämnda del såsom nyss sagts ej kan självständigt bebyggas.

Skadeståndsskyldighet för staden inträder dock ej så länge fastigheten kan utan ägarens uppenbara förnärmande av honom utnyttjas för annat ändamål än bebyggande. Vid bedömande härav skall hänsyn tagas till fastighetens ägoområde, sådant det var, då generalplanen antogs, med sådana därefter inträdda förändringar, som föranletts därav, att del av ägoområdet blivit av staden inlöst eller till staden överlåten eller enligt generalplanen till bebyg- gande eller eljest utnyttjad. Hänsyn skall ock tagas till möjligheten att utnyttja fastigheten i sammanhang med annan därmed sambrukad mark.

Har emellertid skadeståndsskyldighet för staden inträtt, och hava därefter tio år förflutit, hava de sakkunniga ansett markägaren icke skäligen böra vara skyldig att längre åtnöja sig med endast skadestånd. Staden är då på yrkande av markägaren skyldig att lösa den mark, varom fråga är, d. v. 5. det område förbudet eller inskränkningen avser.

I stället för att utgiva skadestånd, som här avses, har det dock ansetts böra tillkomma staden en valfrihet att, om den hellre önskar, inlösa marken. Denna rätt är dock givetvis beroende på om ägaren verkligen gör anspråk på skadestånd. Avstår han frivilligt från den rätt, han i sådant avseende kunde äga, kan staden icke på detta stadgande grunda någon rätt att från— hända honom marken.

Av sista stycket i paragrafen följer, att nu angivna regler om inlösen och skadestånd gälla även om sådant område, å vilket finnes växande skog, vars utnyttjande är underkastat viss inskränkning till följd av generalplanen.

Skall enligt denna paragraf inlösen av mark äga rum, följer av 32 kap. att reglerna om expropriation skola i huvudsak äga tillämpning. I fråga om bestämmande av skadestånd åter hava de sakkunniga ej ansett någon hänws— ning till expropriationslagen böra ske, enär de sakkunniga ansett dylik fråga böra behandlas i vanlig domstolsväg.

åå.

Gällande lags bestämmelse om rätt för stad att lösa mark för huvudgator utom stadsplanen är icke förknippad med någon som helst skyldighet för staden att upplåta denna mark för allmän samfärdsel. Skulle för sådan mark yppas ett allmänt behov av dess upplåtande till trafikändamål, finnes för att framtvinga detta intet annat lagligt medel än att anlita de vanhga reg- lerna om allmän väg. Stad torde nämligen i detta som i andra fall kunna genom beslut av Konungens befallningshavande förpliktas att anordna sådan väg inom sitt icke planlagda område. Denna lösning är dock mlndre till-

fredsställande. och då fråga varit om rätt för stad att för huvudgata expro— priera mark, som ingått i en förut allmänt begagnad väg, har före avgöran— det ansetts böra tillses, att staden icke komme att efter förvärvet av mar- ken avstänga densamma för den trafik, som förut betjänats av densamma. *Aven denna utväg är givetvis mindre tillfredsställande, frånsett att frågan lätt kan komma att förbises vid ärendets handläggning.

I varje fall hava de sakkunniga ansett att, efter det den föreslagna lagen infört dessa huvudtrafikleder såsom integrerande moment i en plan för stads- byggandets ordnande, det icke kan undgås att åtminstone i detta hänseende giva denna plan en verklig positiv innebörd genom att ålägga stad skyldighet att iordningställa och till allmänt begagnande upplåta dylikt område, i den mån så finnes för den allmänna samfärdseln nödigt. Beträffande sättet för områdets ordnande synes dock ej behöva ställas samma krav som beträffande gata, utan torde det vara tillfyllest att det sättes i det skick, som för allmän landsväg är stadgat. Att märka är. att denna 'skyldighet avser att omfatta jämväl dessa vägars förseende med sådana anordningar som broar och tunnlar. Att staden för anläggningar, som i denna paragraf avses, kan i viss utsträck- ning av markägare uttaga bidrag till kostnaderna därför, följer av 4 kap.

I andra stycket behandlas ett specialfall, då i generalplanen upptagen hu- vudtrafikled skall i viss mån iordningställas, oaktat den ännu icke är för den allmänna samfärdseln nödig. Det kan nämligen förekomma, att detta trafik- område på ena eller båda sidorna flankeras av gata, avsedd att betjäna den lokala trafikens behov. Om då förutsättningarna för sådan gatas upplåtande inträtt, innan ännu huvudtrafikområdet i och för sig behöver tagas i anspråk för sitt ändamål, skulle för gatutrafiken olägenheter kunna uppstå av att det angränsande huvudtrafikområdet låge fullständigt oordnat, måhända av- stängt från gatan genom stängsel, som t. o. m. hindrade passage över det- samma. Stad torde visserligen icke i ett sådant fall underlåta att av egen drift vidtaga åtgärd för avhjälpande av ett sådant missförhållande, men till undvikande av tvister härom har det dock ansetts lämpligast att även i detta fall stadga en formlig skyldighet för staden att iordningställa området, dock i detta fall icke i samma fullgoda skick, som i huvudfallet förutsättes, utan endast provisoriskt. på sätt av magistraten godkännes.

6 %.

I första stycket upptagna stadgande synes endast vara en naturlig konse- kvens av den staden i föregående paragraf ålagda skyldigheten att upplåta väg, som här avses. Lämpligast har dock ansetts att låta med inträdet av sta- dens rätt att taga området i anspråk anstå, till dess staden iordningställer området.

Tillgodoser stad på annat sätt det trafikbehov, en allmän väg avser att fylla. har det synts skäligt att vägen, även om den ingår i annati generalplanen upp— taget område än huvudtrafikområde, till staden avstås utan ersättning. Be— stämmelse härom har intagits i andra stycket av denna paragraf.

7 %.

Den skyldighet att lösa mark, varom i 4 % sägs, kan under ogynnsamma förhållanden ställa sig för staden ganska betungande. Närmast av detta skäl hava de sakkunniga ansett staden böra beredas en viss möjlighet att ge- nom ändring i generalplanen undgå denna skyldighet. stadgandet härom, som inrymts i denna paragraf, medför att, därest stad slutligt förklarats äga sådan skyldighet, staden kan genom att inom sex månader därefter till ve-

e

derbörande myndighet ingiva ansökan om fastställelse a ändring i planen av

beskaffenhet att inverka å skyldighetens omfattning bereda sig anstånd med skyldighetens fullgörande. .Visar sig sedan att ändringen varder fastställd, förfaller stadens skyldighet. i den mån den efter ändringen icke vidare skulle föreligga. Regeln gäller naturligtvis även om ändring, som tillkommit i annat syfte, om dess verkan å planen fyller den förutsättning som ovan angivits.

8 %.

I 4 % av detta kapitel äro angivna vissa fall, i vilka staden är gentemot. mark— ägare ersättningsskyldig för skada, uppkommen i följd av generalplans fast- ställande och genomförande. Staden bör eljest ej vara ersättningsskyldig för dylik skada. Uttrycklig bestämmelse därom har upptagits i denna paragraf.

4 KAP.

Om bidrag till kostnaderna för genomförande av generalplan i stad så ock om viss underhållsskyldighet.

I 14 kap, meddelas föreskrifter om den omfattning och den ordning, i vilken markägare inom stadsplanelagt område i stad enligt de sakkunnigas mening bör bidraga till stadens kostnader för gatas anläggning. I motiveringen till nämnda kapitel hava de sakkunniga framlagt en redogörelse för vissa tidigare framkomna förslag till ändrad reglering av markägares skyldighet att bidraga till sådana kostnader samt för de skäl, som enligt de sakkunnigas åsikt göra det befogat att denna markägares skyldighet ej oväsentligt utvidgas i förhål- lande till vad för närvarande är i lag bestämt.

Analoga spörsmål uppkomma emellertid å det område, som är föremål för generalplaneläggning. Även där kan det synas skäligt, att staden i vissa fall beredes möjlighet att uttaga bidrag till kostnaden för planens genomförande. Ehuru problemet, i vad det berör generalplan, givetvis är för svensk lagstift- ning nytt, torde dock även för bedömande därav den i motiveringen till 14 kap. meddelade historiska redogörelsen äga intresse, varför de sakkunniga även här tillåta sig åberopa nämnda redogörelse.

Såsom därav framgår, har förslag till lagstiftning om speciell bidragsskyl— dighet till kommunala anordningar framlagts av kommittén för kommande nybildningar i dess år 1917 avgivna betänkande, varefter frågan, såvitt angår stadsplan behandlats av 1916 års stadsplanelagskommitté.

I här förevarande sammanhang vilja de sakkunniga emellertid omförmäla jämväl ett annat förslag till lagstiftning angående speciell bidragsskyldighet till Vissa kommunala anordningar, av vilket de sakkunniga haft tillfälle att taga del och som synts de sakkunniga äga särskilt intresse för bedömandet av frågan om stads rätt att uttaga bidrag till kostnader för genomförande av generalplan. Detta förslag, avseende lagstiftning om »bettermentsbidrag», med Vilken term efter engelsk förebild avses speciella bidrag till kommunala anordningar med värdestegrande inverkan, har utarbetats av förutvarande pre- sidenten A. Petersson, vilken såsom ordförande ledde arbetet såväl inom kom— mittén för kommunala nybildningar som sedermera inom 1916 års stadsplane— lagskommitté, och utgör i viss mån en utbyggnad av förstnämnda kommittés förslag i ämnet.

I en till nämnda förslag hörande promemoria, däri redogöres bl. a. för dessa kommittéers ä sid. 277 o. ff. i förevarande betänkande omförmälda förslag till lagstiftning om speciell bidragsskyldighet, anföres därefter följande:

>>Även om stadsplanelagskommitténs ovan omförmälda förslag skulle i en eller an— nan form vinna godkännande, är emellertid frågan om kommuns rätt att för en viss kommunal anordning uttaga speciella bidrag av dem, som av samma anordning hava särskild fördel, löst allenast för ett visst begränsat område, nämligen i fråga om ägares av tomt inom stadsplanelagt område skyldighet att bidraga till anläggning av gata och kloakledning och till gatas underhåll och renhållning. Men det finnes otvivelaktigt många andra fall, då en liknande anordning skulle vara lämplig och önskvärd. En kommun kan vilja utföra andra allmänt gagneliga arbeten än gator och kloaker inom stadsplanelagt område, arbeten som kunna föranleda värdestegring å mark, som därav beröres, och för vilkas utförande bidrag från samma mark skulle kunna utkrävas med samma fog som av tomtägare för gator och kloaker. Särskilt gäller dett-a om" varjehanda kommunikationsanstalter, vilka i regel föranleda, att där- av berörda jordområden kunna bättre än förut utnyttjas och till följd därav stiga i värde. Det kan till och med inträffa, att jordägarna själva uppskatta den värdesteg- ring, som deras mark skulle beredas genom ett dylikt företag, så högt- att de äro villiga att direkt ikläda sig vissa uppoffringar för företagets åvägabringande. Men under nuvarande förhållanden finnes ingen annan form för åvägabringandet av en dylik bidragsskyldighet än det rent privata åtagandet, och denna form är naturligtvis synnerligen olämplig, då fråga är om ett större antal jordägare, av vilka en eller annan kan anse lämpligt att undandraga sig deltagande i bördan, och kan för övrigt ej utan kostsamma och dyrbara anordningar (inteckningar o. d.) göras bindande även för senare jordägare. Det lider därför intet tvivel, att en utsträckning av kommuns rätt att upptaga bettermentsbidrag är högeligen önskvärd.

Den är även av aktuellt behov påkallad. Gång efter annan hör man klagomål över att lagstiftningen icke öppnar utväg att på ett förståndigt sätt finansiera kommunala arbeten genom att täcka någon del av kostnaden genom speciella bidrag av dem, som i första hand och omedelbart draga nytta därav.»

Efter det såsom belägg för behovet av en snar lagstiftning åt detta område anförts vissa åtgärder, som vidtagits för att av jordägarna å Lidingön på fri— villighetens väg uttaga bidrag till kostnaden för den numera fullbordade bro— byggnaden mellan Lidingön och Stockholm, framhållas vidare, hurusom brist- fälligheten i ett dylikt sätt att åstadkomma bidragsskyldighet till ett kommu- nalt företag ligger i öppen dag samt att, om en lag funnes, som möjliggjorde ett uttagande av bettermentsbidrag, saken skulle vara enkelt och lätt ordnad, säkerligen till alla parters belåtenhet.

Sedan härefter anmärkts bl. a., att endast den värdestegring, som framträder så att säga som speciell biprodukt till ett kommunalt företag, bör kunna bliva objekt för bettermentsbidrag, anföres vidare följande:

»Såsom kommunala företag av värdestegrande verkan av nu ifrågavarande art äro i främsta rummet att räkna kommunikationsanstalter, såsom väg, bro, spårväg, järn- väg 0. d. Understundom kunna även anläggningar för annan allmän samfärdsel medföra liknande verkan, såsom hamn, brygga, upplagsplats 0. (1. Någon gång kan även vattenavledningsföretag giva anledning till ökat jordvärde. Däremot torde andra kommunala företag än sådana som avse trafikleder eller annan samfärdsel eller vattenavledning knappast kunna i detta sammanhang komma i betraktande. — —— _ Det synes alltså som borde rätten att uttaga bettermentsavgift inskränkas att gälla alle- nast för kommunala företag, som i en eller annan form avse att förbättra samfärd- seln. Därvid bör emellertid undantag göras för gata och kloakledning inom stads planlagda område, därom särskild lagstiftning finnes eller kan i annat sammanhang förväntas.

Vad angår de beskattningsföremäl, av vilka bettermentsbidrag skäligen kunna ut- krävas, synas dessa böra inskränkas till jord, därå värdestegring inträtt eller kan beräknas inträda. Endast i fråga om jord torde en värdestegring, som kan läggas

till grund för bidragsskyldighet, kunna med någon större grad av träffsäkerhet be- räknas.»

I anslutning till det anförda har i ett utkast till lag i ämnet föreslagits, att, där kommun låter öppna eller väsentligen utvidga trafikled, såsom väg, bro, spårväg, järnväg eller dylikt, eller anlägga eller väsentligen utvidga hamn, lastageplats, brygga eller annan för allmän samfädsel avsedd inrättning, eller avlopp eller kloakledning, och denna anordning föranleder att viss eller vissa fastigheters värde i avsevärd mån ökas, kommunen äger i viss angiven ord- ning av ägare till dylik fastighet uttaga särskilt bidrag till täckande av kost- naden för anordningen. Från den föreslagna lagens tillämpning har dock, så— som förut antytts, undantagits kostnader för genomförande av stadsplan.

Företag av det slag, som i sistnämnda lagutkast omförmälas, skulle enligt de sakkunnigas förslag ofta förekomma, då det gäller att genomföra general- plan. och detta under förutsättningar, som i allt väsentligt överensstämma med dem. som uppställts i samma lagutkast. Beträffande genomförande av stads- plan, där förhållandena torde ställa sig mera likartade från fall till fall, hava de sakkunniga liksom 1916 års kommitté funnit det möjligt och lämpligt att redan i lagen något närmare utforma bidragsskyldighetens omfattning. I fråga om generalplanens genomförande däremot hava de sakkunniga funnit de i lag- utkastet givna mera allmänna reglerna vara lämpligare, dels med hänsyn till svårigheten att förutse förhållandena i varje särskilt fall, vilka här torde kunna skifta i vida högre grad än beträffande stadsplan, och dels med hänsyn till det ofta mindre direkta sambandet mellan de anordningar av väsentligt skiftande art, om vilka här är fråga, samt en eventuell värdestegring å vissa fastigheter. Däremot hava de sakkunniga, likaledes i enlighet med författaren till nämnda lagutkast, funnit bidragsskyldigheten i fall av här förevarande art böra vida skarpare begränsas än beträffande stadsplan.

På nu angivna grunder vilar de sakkunnigas förslag i förevarande kapitel. För de detaljstadganden, de sakkunniga ansett sig böra föreslå, redogöres när- mare här nedan.

lå.

Här angivas de olika till generalplan hörande anordningar, till vilkas be— kostande enligt de sakkunnigas mening bidrag bör kunna utgå.

De sakkunniga hava här först och främst upptagit huvudtrafikområden och särskilda trafikområden. Dessa uttryck torde täcka alla de inrättningar för allmän samfärdsel, som avses i ovannämnda lagutkast angående betterments- bidrag. Lika med nämnda utkast upptaga de sakkunniga även avloppsanord- ningar, dock att, då ju i generalplan enligt de sakkunnigas förslag skola kunna upptagas endast huvudanläggningar för avlopp, bidragsrätten begränsats till dessa. Därutöver kan naturligtvis i bidrag för huvudtrafikområde komma att inräknas bidrag till sådan avloppsanordning, med vilken området måste vara försett för att kunna anses upplåtet i det skick, som för allmän landsväg är stadgat (se 3 kap. 5 5). Men om stad i övrigt vill uttaga bidrag till avlopp, måste stadsplan åvägabringas och bidraget utgå enligt 14 kap.

Såsom föremål för kostnadsbidrag hava de sakkunniga, utöver vad i lag- -utkastet skett, upptagit natur- och idrottsområden samt huvudanläggningar för vattentillförsel och elektrisk starkström. Beträffande naturområdena, mot- svara ju dessa parkområdena i stadsplan, likasom huvudtrafikområdena mot— svara gatorna, och analogien beträffande de senare synes skäligen böra ut- sträckas till de förra, även om medgivas må, att värdestegring ä viss fastighet på grund av att i generalplanen reserverats ett naturområde sällan torde in- träffa. Idrottsområdena hava medtagits på grund av sin stundom nära fränd-

skap med naturområden och parker. Vad angår huvudanläggningar för vatten— tillförsel och elektrisk starkström, falla dessa visserligen under kategorien affärsdrivande verk, beträffande vilka av lagutkastats författare framhållits, att de, i den mån de ej böra belasta den allmänna budgeten, lämpligen böra finansieras genom förbrukningsavgifter. Då emellertid en dylik huvudanlägg- nings tillkomst väl stundom kan vara av väsentlig betydelse för en markägares möjligheter att exploatera honom tillhörig jord, synes det rimligt att åtmin- stone möjligheten till bidrags uttagande även i detta fall hålles öppen.

Villkor för uttagande av bidrag är i samtliga fallen att staden iordning— ställer eller väsentligen förbättrar anordning, som här avses.

Grunden till bidragsskyldigheten är i samtliga fallen densamma, nämligen den nytta, fastigheterna måste anses äga av den anordning, varom fråga är. I fråga om gatukostnadsbidrag inom stadsplanelagt område har denna fördel ansetts vara så regelmässig, att den kunnat förutsättas såsom given. Det har allenast gjorts det förbehåll att viss fastighetsägare åliggande bidrag till viss gatuanläggning ej må stå i uppenbart missförhållande till den fördel han har av anläggningen. Beträffande de bidrag, som må kunna uttagas för anlägg- ningar grundade å generalplanen, är denna fördel icke lika given. General— planen omspänner ju i allmänhet ett vida större och mera heterogent område, och de fördelar, en sådan anläggning kan för enskilda fastigheter medföra, måste ofta komma att på ett högst nyckfullt sätt fördela sig på de olika av planen berörda fastigheterna. För vissa fastigheter kan en sådan anläggning, exempelvis en huvudväg, medföra en högst betydande värdestegring, medan fördelen för andra fastigheter företer en sjunkande skala för att i ett stort antal fall knappast vara påvisbar. Att uttaga någon andel av alla dessa många små värdestegringsbelopp har synts de sakkunniga icke böra komma i fråga. Här liksom beträffande gatuanläggning inom stadsplanelagt område, och med kanske ännu större fog, kan det sägas att anläggningen såsom utgörande ett led i stadens utveckling alltid måste antagas vara till fördel jämväl för staden i dess helhet och att det alltså är skäligt att icke gå för hårdhänt fram vid uttagande av bidrag av de enskilda markägarne.

Såsom förutsättning för uttagande av bidrag. varom här är fråga, hava de sakkunniga i anslutning härtill uppställt att för viss fastighet uppstår avse- värd ökning i. värdet. Härmed hava från bidragsberäkningen avskurits de många små värdestegringarna varom ovan talats. Förslaget överensstämmer i detta hänseende med ovannämnda lagutkast.

De sakkunniga hava emellertid ej ansett den föreslagna bidragsskyldigheten böra hava obligatorisk natur. Här ännu mer än i fråga om gatukostnadsbidra- gen torde ytterst skiftande förhållanden kunna föreligga å olika platser, och det bör därför överlämnas åt staden själv att avgöra, huruvida och i vad mån en tillämpning av bestämmelserna är för dess del önskvärd, varjämte den slutliga prövningen av stadens beslut i ärendet synts böra tillkomma Kungl. Maj:t. Härom se 3 och 4 %% i förevarande kapitel.

2%.

'Aven om en fastighet genom en anläggning, varom här är fråga, åtnjuter en så väsentlig värdestegring, att densamma överhuvud kommer i betraktande i och för uttagande av bidrag, vore det både obilligt och oklokt att av denna värdestegring indraga till staden en så stor andel, att det, som återstår för fastighetsägaren, ter sig såsom föga värt. Det gagn, en stad för sin allmänna utveckling kan vänta av sina dyrbara anläggningar, ökas dock högst väsent- hgt genom den stimulerande inverkan å den enskilda företagsamheten, som åtgärden kan medföra, och utsikten till vinster för denna, även i vad gäller

fastighetsmarknaden, innebär i detta hänseende en icke betydelselös cggelse. Om det stadgas att alltid minst hälften av den värdeökning, som för viss fa- stighet uppstår, skall stanna hos dess ägare, torde en rättvis avvägning få anses gjord. En förebild till en dylik hälftendelning finnes i engelsk lagstift- ning om uttagande av bidrag till gatukostnader. Ovannämnda lagutkast upp- tager samma begränsning.

De sakkunniga hava emellertid ansett ännu en begränsning vara skälig. Av förut angivna skäl, nämligen att en anläggning, varom här är fråga, alltid i första hand är till nytta för kommunen i dess helhet, synes det städse böra tillses, att en skälig andel av kostnaden stannar å staden. Även härvid erbjuder sig, i brist på annan påvisbart rättvis fördelningsgrund, en hälftendelning så- som den mest tillfredsställande utvägen.

Med hänsyn till att bidrag, som här föreslås, innebär en nyhet i förhållande till nu gällande lag hava de sakkunniga, i anslutning till ovannämnda lagut- kast, ansett nödvändigt att från stadganden—as tillämpning undantaga anord— ning, som vid den nya lagens ikraftträdande var slutligen utförd.

3%.

Här innehållas de regler, som ansetts erforderliga angående formerna för åvägabringande av ett kommunalt beslut angående sådan bidragsskyldighet, varom nu är fråga. Såsom förebild till ett dylikt förfarande har kommunala nybildningskommittén hänvisat till 59 å i förordningen om kommunalstyrelse i stad. De sakkunniga hava i allt väsentligt följt det av nämnda kommitté sålunda avgivna förslaget, som jämväl överensstämmer med ovannämnda lag- utkast.

4 %.

Den prövning av frågan om påläggande av bidragsskyldighet till kostnad för generalplan, som i varje särskilt fall måste ske, bör, såsom ovan framhållits, icke med slutligt bindande verkan tillkomma staden själv. En överprövning måste med hänsyn till sakens djupt ingripande innebörd ovillkorligen äga rum. I likhet med kommunala nybildningskommittén samt ovannämnda lagutkast föreslå de sakkunniga, att denna prövning lägges i Kungl. Maj:ts hand.

Kungl. Maj:t har därvid att pröva ej endast beslutets formella överens— stämmelse med lagen, utan ock huruvida detsamma är med hänsyn till stadens förhållanden lämpligt och överensstämmande med rättvisa och billighet,

5 %.

_ Då här i själva verket är fråga om en art av kommunal beskattning, böra om debitering, uppbörd och indrivning av sådana bidrag gälla vad i sådant hänse- ende är stadgat om kommunalutskylder i allmänhet. Hinder bör dock ej möta att efter förhållandena i varje särskilt fall pröva, om annan ordning i något av dessa hänseenden är att föredraga. Exempelvis kan det befinnas lämpligt att i stället konstruera bidraget såsom en vanlig skuldfordran, som betalas antingen på en gång eller i vissa terminer. Härom kan då beslut fattas i sam- band med själva huvudbeslutet, och i samma ordning som för detta är stadgad. Bestämmelser av denna innebörd hava föreslagits i förevarande paragraf. _

I likhet med vad i 14 kap. 15 % andra stycket skett har här ansetts böra medgivas en möjlighet till anstånd med bidrags erläggande.

Sedan beslut meddelats om bidrags uttagande, kunna förhållandena tänkas undergå sådana ändringar, att ett åter-bärande därav kunde synas rimligt och

skäligt. Ehuru särskilt stadgande därom ej upptagits i förslaget, förutsätta de sakkunniga dock att möjlighet till ny prövning i sådant fall icke skall an- ses utesluten. .

6 %.

Här meddelas föreskrifter rörande underhåll av område eller anläggning, varom i 1 % sägs.

Frågan om underhållsskyldigheten har, såvitt angår gatumark och park— område inom stadsplanelagt område, gjorts till föremål för reglering i 15 kap. av detta lagförslag. Den redogörelse för tidigare regler i ämnet, som under 15 kap. lämnats, få de sakkunniga här åberopa.

Såsom därav framgår, har 1916 års stadsplanelagskommitté i 59 % av sitt förslag till stadsplanelag upptagit föreskrifter om underhåll, liksom även om renhållning av områden av sistnämnda art och därvid såsom grundregel före— slagit, att dessa skyldigheter skola åligga staden, i den mån ej annat varit i vederbörlig ordning bestämt eller av ålder varit vanligt, varjämte medgivits möjlighet till meddelande av nya eller ändrade bestämmelser i samma ordning som föreslagits för bestämmande av gatukostnadsbidrag. Dessa regler hava de sakkunniga i huvudsak upptagit, såvitt underhållet angår.

Motsvarande stadganden föreslå de sakkunniga beträffande icke blott huvud- trafikområden enligt generalplan, utan även beträffande övriga områden som i . 4 kap. avses, dock att förbehållet om tidigare gällande regler av annan art här ansetts kunna bortfalla. Stadgandet avser givetvis endast sådana områden eller anläggningar, som överhuvud iordningställts av staden.

Såsom ett tillägg har ansetts böra stadgas, att, om allmän väg ingår i huvud- trafikområde, underhållet av vägen skall övertagas av staden i den mån om- rådet skall upplåtas till allmänt begagnande, detta givetvis där icke underhållet av vägen redan förut vilar å staden. . Angående formen för meddelande av avvikande regler om underhåll, som i 4 kap. 6 % avses, har ansetts böra gälla icke vad i 3 och 4 %% stadgas om bidrag till anläggningen, utan samma regler som enligt 14 kap. 6 och 7 %% gälla för gatukostnadsbidrag. Det har nämligen ansetts lämpligt att frågan kan av— göras av Kungl. Maj:ts befallningshavande i stället för av Kungl. Maj :t varvid dock fog ansetts förefinnas att kräva den mera omständliga förbehandling, som i 14 kap. 6 % sägs.

I sista stycket av 4 kap. 6 % meddelas en definition å vad med underhåll förstås, motsvarande 15 kap. 4 %.

5 KAP. Om stadsplan i stad.

De sakkunniga hava förut sökt angiva den skillnad, som föreligger mellan 'de sakkunnigas förslag i fråga om stadsplanebegreppet och 1916 års kom- mittés förslag i samma ämne, ävensom den åtskillnad de sakkunniga vilja göra mellan stadsplanens och generalplanens begrepp. Vad i övriga avseenden kan vara att märka i fråga om dessa instituts utformning vilja de sakkunniga här nedan söka angiva. 1 %. Den i 1 mom. gjorda uppräkningen av områden för olika ändamål, som kunna förekomma i stadsplan, nämligen kvartersmark, gatumark, parkområden och vissa vattenområden, är, i motsats till vad fallet är med stadgandet om general- planen i 2 kap. 2 %, avsedd att vara uttömmande. Av stadgandets formulering

framgår dock, att även andra ingredienser i stadsplanen, än de som enligt van— ligt språkbruk innefattas i nämnda begrepp, kunna tänkas förekomma, nämli— gen i sådant fall, då ett område av annan art anses kunna ingå i byggnads- kvarter. Förutsättningen härför är uppenbarligen, att området är avsett för ett mera lokalt behov eller är av så ringa utsträckning att dess intagande i kvarter ej vållar någon olägenhet. Ett område för smärre trädgårdar åt invå- narna i ett visst stadsplaneområde torde exempelvis kunna ingå i kvartersmar— ken, likaså ett mera oväsentligt skyddsområde kring en elektrisk ledning. Vi- dare är att märka, att stadgandet endast avser att områdenas huvudsakliga än— damål skall vara det i varje särskilt fall angivna. Även inom exempelvis ett gatu- eller parkområde bör alltså möjlighet förefinnas att i mindre utsträck— ning tillgodose andra ändamål, nämligen om områdets huvudsakliga användning ej därigenom rubbas. .Vid 1 kap. 2 % hava de sakkunniga därjämte angivit, att det i vissa fall kan finnas lämpligt att vid uppgörande av stadsplan göra eftergift med hänsyn till den omfattning, stadsplanebegreppet enligt nu till— lämpad praxis erhållit.

Under punkten a) har såsom kvartersmark sammanförts byggnadskvarter med däri ingående mark för olika ändamål, däribland platser för allmänna byggnader. Häri innefattas alltså väsentligen vad i 2 kap. 2 % upptagits under mom. 1 punkterna i), industriområden, k), bostadsområden, och 1), om- råden för offentliga byggnadsanläggningar. Såsom nyss angivits möter dock ej hinder att hit hänföra även mindre områden av något avvikande art, för- utsatt att deras betydelse är mera lokalt betonad.

Att platser för allmänna byggnader här särskilt upptagits har, förutom i strävan att vinna en viss parallellism till bestämmelsen om generalplan, sin grund i en önskan att tydligt utmärka, att ej blott vid uppgörande av general- plan. utan ock vid upprättande av stadsplan samhällets behov av platser för dylikt ändamål bör behörigen uppmärksammas. .

Under b), gatumark, upptagas gator, torg och andra dylika områden, hu— vudsakligen avsedda för samfärdseln till och från de vidliggande fastigheterna eller eljest för den allmänna rörelsen. Av en sammanställning med 2 kap. 2 % framgår, att torg, avsedda att tillgodose behovet av försäljningsutrymme, icke synts de sakkunniga vara att hänföra till generalplanemark, utan till stads— planens gebit. Annat blir givetvis förhållandet med ett torg, som uppenbar- ligen mera har karaktär av trafikplats. Huruvida en sådan plats närmast hör hemma i general- eller stadsplan beror av, huruvida den företrädesvis avser att betjäna den genomgående eller den mera lokala trafiken.

I punkt c) har såsom parkområden upptagits mark, som i 2 kap. 2 % ingå i 1 mom. d) och e). Att de sakkunniga ej här, såsom skett beträffande motsva— rande områden i generalplan, skilt parker och lekplatser åt, har sin grund i en önskan att de egentliga idrottsområdena icke måtte intagas i stadsplanerna, utan ligga kvar i generalplanen. Genom den valda formuleringen antydes, att lekplatser böra ingå i stadsplanen endast då de äro av den ringa omfattning att de kunna med fog anses såsom ett appendix till en park eller plantering.

Beträffande såväl punkt b) som e) gäller, såsom ovan antytts, att hinder ej möter att här inbegripa även områden av någon annan art än de uttryckligen nämnda, under förutsättning att därigenom ej göres våld på beteckningen för områdets huvudsakliga användning.

Angående punkt d), vattenområden, hänvisas till vad under 2 kap. yttrats om dylika områden.

I 2 mom. stadgas att även till stadsplan, liksom till generalplan, skola höra erforderliga stadsbyggnadsbestämmelser. Någon närmare specifikation av de avseenden, i vilka dylika erfordras, har dock här ej ansetts nödig utöver vad i detta hänseende finnes i 6 kap. stadgat.

Liksom 1916 års kommitté anse de sakkunniga, att i stadsplan skola anges höjdlägen ej endast, såsom nu, å gatumark, utan å all mark, där sådant synes nödigt. Anmärkas må att den valda formuleringen, som överensstämmer med nämnda kommittés, innebär ett slopande av nuvarande lags obligatoriska regel om höjdlägen beträffande gatumark. Häri se de sakkunniga dock ej någon olägenhet, då det möjligen kan tänkas att ett fastställande av en viss gatas sträckning kan behöva ske utan att något avgörande ännu kan träffas om pro- filen. Är icke ett sådant undantagsfall för handen, böra de prövande myndig- heterna självfallet tillse, att gatuprofiler ej saknas.

I 1916 års kommittés förslag till byggnadsstadga upptogs i 14 % femte styc- ket 3) den regeln, att stadsplanekarta skulle åtföljas av utredning angående förefintliga möjligheter för vattnets avledande, och i 18 % föreskrift att, sedan stadsplan fastställts, plan för avledande av vatten och flytande orenlighet från såväl gator och andra allmänna platser som byggnadsmark och andra områden (avloppsplan) skulle av stadsfullmäktige antagas till efterrättelse (jfr gällan- de byggnadsstadga % 22 mom. 1).

I avgivet yttrande över förslaget framhöll Svenska kommunaltekniska för- eningen, att redan i samband med stadsplans utarbetande för ett område en fullständig avloppsplan för detsamma borde uppgöras och åtfölja stadsplane- ärendet till Kungl. Maj:t. Svenska teknologföreningen anförde i samma ämne, att, om man ock ej ansåge nödigt att stadga att fullständig avloppsplan skulle redan vid stadsplanens uppgörande föreligga, syntes dock stadsplanekartan böra åtföljas av sådan utredning angående sättet för vattnets avledande, som erfordrades för stadsplaneförslagets prövning.

De sakkunniga hava funnit de synpunkter, föreningarna sålunda framhållit, vara värda beaktande. Så snart inom ett- stadsplaneområde underjordiska av- loppsledningar skola anordnas, torde en avloppsplan svårligen kunna undvaras vid ärendets prövning. I annat fall däremot torde man kunna stanna vid en fordran att i stadsplanen utvisas, att möjlighet beretts till anordnande av nöj— aktigt avlopp.

ifrågavarande avloppsplan synas emellertid ej böra ställas alltför stora fordringar beträffande precision. Endast den huvudsakliga anordningen av ledningarna torde behöva angivas. Särskilt torde alltför höga anspråk på an— givande av exakta dimensioner kunna vålla större kostnader för'beräkningar- nas utförande än vad som kan anses motsvara gagnet därav. Härför lära näm- ligen tarvas mycket ingående undersökningar av bebyggelseförhållandena inom området, sådana de väntas komma att gestalta sig. Endast approximativa siffror torde här vara av nöden, därest överhuvud dimensioneringen behöver an- givas.

Om' ett stadsplaneförslag åtföljes av en dylik avloppsplan, kan det ifråga— sättas, huruvida den bör anses inbegripen i den fastställelse, som må åkomma ' stadsplanen. De sakkunniga hava icke avsett, att så skall vara fallet i vidare mån än att ändringar däri icke få av stad vidtagas, som rubba de förutsätt- ningar, under vilka stadsplanen må anses hava fastställts. Däremot bör sta- den hava fria händer att sedermera göra mindre avvikelser, som icke inverka menligt på stadsplanens genomförande. Anmärkas må emellertid, att frågan kommer i ett något annat läge, om den fastställda avloppsplanen kommit att ligga till grund för en kostnadsfördelning enligt 14 kap. I sådant fall bör staden givetvis ej äga rätt att exempelvis utan markägares medgivande ned- lägga ledning av mindre dimension än den i avloppsplanen angivna.

I förevarande momlent stadgas vidare, att om i generalplanen upptagits en huvudledning för avlopp, densamma skall i avloppsplanen särskilt utmärkas, detta endast i syfte att för de prövande myndigheterna underlätta förslagets granskning.

2 %.

Paragrafen angiver vissa allmänna grunder, som böra iakttagas vid stads— planens uppgörande. Tillika med 2 kap. 3 %, som meddelar föreskrifter i lik— nande ämne beträffande generalplan, men på grund av hänvisningen i denna paragraf avser jämväl stadsplan. motsvarar stadgandet i huvudsak 1916 års stadsplanelagskommittés förslag till byggnadsstadga 9 och 10 %% samt 11 % 1 mom., dock med vissa ändringar och tillägg, huvudsakligen av formell natur.

3%.

1 26 % av 1916 års kommittés förslag till byggnadsstadga föreslås skyldig— het för byggnadsnämnd att, om kvarter helt och hållet eller till betydande del avbrunnit, före meddelande av byggnadslov inom kvarteret undersöka bl. a. om anledning förefinnes att vidtaga åtgärd för ändring i stadsplanen. I bo- stadskommissionens förslag till byggnadsstadga förefunnos vida mera detal— jerade regler om förfarandet i sådant fall.

De sakkunniga hava ansett frågan vara av så stor vikt att en bestämmelse i ämnet icke bör saknas i själva lagen. Denna bestämmelse synes ej endast böra avse eldsolyeka, utan all förstörelse av större mått, som kan övergå stad eller stadsdel. I sådant fall stadgar förslaget, att stadsfullmäktige ofördröj- ligen skola upptaga frågan om ändrad stadsplan till prövning. För att före— bygga att saken varder förbisedd har dessutom uttalats, att, om stadsfullmäk— tige besluta, att ändring icke skall ske, anmälan om beslutet skall göras hos Konungen. Enligt 8 % i detta kapitel torde Konungen kunna i trängande fall ingripa i anledning av en sådan anmälan. — Att byggnadsnämnd även enligt de sakkunnigas förslag äger en viss befogenhet att låta en sådan situation, som här avses, inverka å prövningen av en föreliggande ansökan om byggnadslov, följer av 17 kap. 2 % i de sakkunnigas förslag.

4%.

Självklart är att, om regionplan eller generalplan är gällande, denna bör läggas till grund för stadsplanens upprättande, under förutsättning att den är lämplig. Finnes generalplan däremot vara i behov av ändring eller utvidgning, har det emellertid ansetts vara av vikt att här påpeka, att sådan åtgärd må ske i samband med stadsplanens uppgörande, likaså uppgörande av ny general- plan, därest sådan ieke finnes. Genom denna föreskrift markeras ytterligare det nära samband mellan generalplan och stadsplan, som de sakkunniga förut betonat. 5 %.

Beträffande 1 mom. hänvisas till vad som anförts vid 2 kap. 5 5. 2 mom. motsvarar i huvudsak 14 % första och fjärde styckena samt femte stycket 1) och 2) i 1916 års kommittés förslag till byggnadsstadga.

Kommittén anförde i motiveringen till sitt förslag: De närmare föreskrifter angående kartans teknisk-a anordning, som tilläventyrs kunna finnas erforderliga, synas lämpligen kunna utfärdas av byggnadsstyrelsen i kraft av den tillsynsmyndighet, som i 97 5 av kommitténs förslag till byggnadsstad- ga blivit åt styrelsen uppdragen.

I över kommitténs betänkande avgivet yttrande anförde fastighetsregister— kommissionen:

Kommissionen ville framhålla vikten av att bestämmelser bleve meddelade, som säkerställde att till grund för stadsplanen lades ett tillfredsställande kartmaterial. Kommissionen hade under den pågående fastighetsregistreringen flerfaldiga gånger konstaterat omöjlighet att med ledning av stadsplanekartan avgöra, om och hur en

1916 års stadsplane— lagskom— mi tte.

Yttranden.

- De sak— kunniga.

viss fastighet berördes av den fastställda stadsplanen. Enligt föreskrift i såväl gäl— lande lag, som förslaget skulle ägare av mark, som berördes av planläggning, höras över förslaget; och redan denna föreskrifts riktiga tillämpning syntes kommissionen förutsätta, att ett riktigt kartmaterial över det område, som skulle planläggas, förelåge. Och än vidare motiverades efter kommissionens åsikt detta krav av bestäm- melserna i 1 kap. 8 a 5 1 mom. andra stycket och 5 kap. 8 5 m. fl. stadganden i fastighetsbildningslagen, vilka uppenbarligen förutsatte, att stadsplanen vilade på ett gott kartmaterial.

Med hänsyn till ett uttalande i motiven till 14 & byggnadsstadgeförslaget tilläte sig kommissionen som sin mening anföra, att närmare föreskrifter angående stads- planekartas tekniska anordning borde meddelas av Kungl. Maj:t, då härvid även andra intressen än dem byggnadsstyrelsen hade att företräda, borde få vinna infly— tande.

Enligt kommissionens mening vore föreskrifterna om stadsplanekartas beskaffenhet av den vikt, att det kunde starkt ifrågasättas, om icke desamma borde meddelas i själva lagen. Det kunde icke undvikas, att i en lag av förevarande beskaffenhet, Lika- som i lagar om jorddelning och expropriation, måste meddelas en hel del bestäm— melser av mer eller mindre instruktionellt innehåll. Att så skedde påkallades av hänsyn till så väl kostnadsfrågan som skyddandet av enskild rått.

Lantmäteristyrelsen anförde i över kommitténs betänkande avgivet yttrande:

Det ville synas, som om stadsplanelagskommittén icke tillräckligt beaktat bety- delsen av ett tillfredsställande mätningstekniskt material såsom grundval för stads- planer och tomtindelningar. Kommittén utginge ifrån, att intet av innehållet i dess förslag till stadsplanelag hade direkt med fastighetsbildningen att göra, och fastslogs, att stadsplanen såsom utgörande sammanfattningen av de i särskild ordning antagna reglerna angående stadens ordnande och bebyggande bestode just av ett system av särskilda bestämmelser angående stadsplaneområdets användande, samt framhölle, att vissa av dessa bestämmelser avsåge förhållanden, som tydligast åskådliggjordes genom användande av en karta som hjälpmedel, såsom gränserna för byggnadskvarter, gator m. ur., men att beträffande ingen av dem kartan enligt kommitténs mening utgjorde någonting i och för sig oundgängligt.

I överensstämmelse med denna uppfattning stode, att varken i förslaget till stads- planelag eller i förslagen till byggnadsstadga upptagits några bestämmelser angående beskaffenheten i tekniskt avseende av stadsplane—, terräng- och tomtkartor'eller an- gående kompetens för upprättande av dylika kartor, förutom att uti 22 å i kom- mitténs förslag till byggnadsstadga återfunnes bestämmelsen i 1 kap. 6 % fastighets- bildningslagen att tomtindelning, varå fastställelse sökes, skall vara inlagd å karta upprättad av förrättningsman för tomtmätning i så stor skala, att den tydligt utvisar varje tomt, som ingår i den indelning, med dess gränser och belägenhet i förhållande till de tomter och andra områden, vilka gränsa till tomten.

Hittills hade emellertid ofta inträffat, att till grund för stadsplan lagts ett otill- fredsställande kartmaterial och att till följd härav stora svårigheter mött, när det gällt att på marken utstaka och utmärka planen. Det vore givetvis angeläget, att dylika missförhållanden förebyggdes.

På grund av vad sålunda anförts hölle lantmäteristyrelsen före, att föreliggande förslag icke borde bringas i tillämpning, såvitt icke bestämmelser meddelades om att stadsplan och tomtindelning skulle grundas på ett tillfredsställande mätningstekniskt underlag.

De sakkunniga anse yrkandet, att stadsplan skall grundas på ett tillfreds— ställande mätningstekniskt underlag, värt beaktande. "Stadsplanerna hava hit- tills ofta brustit härutinnan och hava härigenom svårigheter uppkommit, när det gällt att å marken utstaka planen. Enligt de sakkunnigas förslag har väl icke stadsplan i något fall tillagts fastighetsbildande verkan utan har

dylik verkan förbehållits mätningsförrättning, som avser stadsplanens genom- förande. Då stadsplanen emellertid enligt de sakkunnigas förslag skall tjäna såsom norm för hur fastighetsindelningen skall genomföras, är det emellertid i allt fall av stor vikt, att stadsplanen grundar sig å ett så gott mätningstek- niskt underlag att det, när den skall genomföras, visar sig möjligt att konsta- tera läget av de gränslinjer stadsplanen avsett skola uppdragas. I den norska lagstiftningen i ämnet av år 1924 stadgas beträffande stadsplan, som i fastig- hetsbildande avseende i den norska lagen tillägges samma betydelse som i de sakkunnigas förslag, att densamma skall utmärkas å karta, utförd på grund- val av ett polygonnät knutet till fasta trigonometriska punkter i anslutning till rikstrianguleringen, där sådan föreligger.

Då frågan emellertid synes stå i samband med frågan om ordnande av mätningsväsendet för rikets städer och därför lämpligast torde lösas genom den mätningsstadga för städerna, som snart torde vara att motse, hava de sakkun- niga ej ansett sig böra i förevarande förslag upptaga något stadgande i ämnet.

På grund av den förut av de sakkunniga betonade samhörigheten mellan stadsplan och generalplan torde det ofta befinnas lämpligt att de utmärkas å gemensam karta. Bestämmelse härom har införts i 2 mom. andra stycket.

Gå.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 1.5 % första, andra och tredje styckena i 1916 års kommittés förslag till byggnadsstadga.

I 15 % första stycket av kommitténs förslag till byggnadsstadga upptages, att förslaget skall hållas för allmänheten tillgängligt under viss bestämd tid, minst en månad, efter införandet av kungörelse därom, ävensom att viss tid därutöver, minst åtta dagar, skulle utsättas, inom vilken anmärkningar mot förslaget finge till byggnadsnämnden avlämnas.

I åtskilliga av de över kommitténs betänkande avgivna yttranden anmär— kes, att det lämpligaste vore att handlingarna funnes tillgängliga under hela anmärkningstiden (s. 243 och 244). De sakkunniga anse denna anmärk- ning befogad och föreslå alltså, att förslaget skall finnas för allmänheten till- gängligt under hela anmärkningstiden. Någon förlängning av den i 1916 års kommittés förslag upptagna minimitiden, en månad, hava de sakkunniga i an- ledning av den av de sakkunniga gjorda ändringen ej ansett erforderlig.

Kommitténs förslag upptog, att om inom stadsplaneområdet funnes mark. som tillhörde kronan eller enskilt trafikföretag och somi förslaget inta- gits såsom trafikonrråde, handlingarna skulle i erforderliga delar av bygg- nadsnämnden tillställas den, som hade att företräda kronan eller det enskilda trafikföretaget, med skyldighet för denne att inom av nämnden angiven tid, minst en månad efter handlingarnas delfående, till nämnden inkomma med ytt- rande över förslaget.

I över kommitténs betänkande avgivet yttrande har järnvägsstyrelsen hemställt, att minimitiden för kronan eller enskilt företag att efter hand- lingarnas delfående avgiva yttrande över förslag skulle avsevärt förlängas och att samma förfarande för yttrandes inhämtande skulle användas icke blott när i stadsplaneområde inginge trafik— eller säkerhetsområde utan jämväl när dylikt område funnes intill eller i närheten av stadsplaneområdet. _

Enligt de sakkunnigas förslag skall i princip trafikområde ej ingå i stads- plan. 1 följd härav och då de sakkunniga med hänsyn till vikten att stadsplane- ärenden bliva snabbt avgjorda ej ansett någon särskild yttrandetid för trafik— företag böra ifrågakomma i det fall att trafikområde endast gränsar intill eller finnes i närheten av stadsplaneområde, hava de sakkunniga ej i sitt för— slag upptagit någon bestämmelse motsvarande sist återgivna av kommittén upptagna.

7 %.

Genom paragrafen hänvisas beträffande stadsplan till de 1 2 kap. 7% 1 inom. ., 8 och 9 %% 1 förslaget intagna bestämmelserna om generalplan.

Såvitt angår stadsplan överensstämmer 2 kap. 7 % 1 inom. med 2 % första stycket i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag, 2 kap. 8 % med 16 å i kommitténs förslag till byggnadsstadga med den ändring, varför redogörelse lämnats i den speciella motiveringen till 2 kap. 8 %, samt 2 kap. 9 & i huvudsak med 5 % i kommitténs förslag till stadsplanelag.

8å.

! Genom här skedd hänvisning göres innehållet i 2 kap. 10 %, avhandlande de fall, då Kungl. Maj :t äger ingripa för åvägabringande av generalplan, till- lämpligt även å stadsplan. Beträffande stadgandets innebörd och dess för- hållande till 1916 års kommittés förslag hänvisas till den speciella motiverin- gen till 2 kap. 10 %

G KAP.

Om stadsbyggnadsbestämmelser för stad,

Detta kapitel är helt nytt i förhållande till 1916 års kommittés förslag. Med hänsyn till att de sakkunniga icke kunnat fullt ansluta sig till nämnda" komlmittés konstruktion av motsvarande bestämmelser såsom en integrerande del av stadsplanen, utan velat anordna stadsbyggnadsbestämmelserna såsom ett med planen visserligen intimt förknippat, men dock självständigt vid dess sida stående institut, som dessutom icke sammanhör med endast ett planinstitut, utan kan tillhöra såväl generalplanen som stadsplanen och som slutligen i Vissa fall sträcker sitt verksamhetsområde utöver plangränsen, hava de sak— kunniga ej ansett det kunna annat än befordra reda och överskådlighet att i ett kapitel sammanföra de särskilda regler, som synts påkallade för att åt detta institut förläna dess erforderliga självständiga ställning. Begreppet, sådant det av de sakkunniga utformats, innebär, skulle man kunna säga, en samman- fattning av alla de olika typer av bestämmelser, som enligt nu gällande rätt kunna meddelas angående byggandet inom vissa områden, i stad och stads— liknande samhälle såväl som på. landet, till den del de nämligen icke innefatta rent tekniska eller administrativa föreskrifter, i vilket fall de enligt de sak- kunniga skola hänföras till byggnadsordningarna. De bestämmelser, som så- lunda motsvaras av de nya stadsbyggnadsbestämmelserna, äro följande:

1) till stadsplan hörande särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande enligt 1 kap. 2 % och 42 % andra stycket i lagen om fastighetsbildning 1 stad;

2) särskilda föreskrifter med avseende a by ggnadsveiksamhetens ordnande inom stads och stadsliknande samhälles icke planlagda område enligt 46 å andra stycket i samma kapitel;

3) särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom område å landet enligt 42 % fjärde stycket i samma kapitel.

lå.

Denna paragraf avhandlar sådana stadsbyggnadsbestämmelser, som samman— höra med general- eller stadsplan. Såsom den angiver, avser kapitlet väsent—

ligen att meddela föreskrifter om den omfattning och den ordning, i vilken bestämmelser av här avsett slag skola tillkomma.

2 %.

Här meddelas grundreglerna angående den omfattning, vari till general- eller stadsplan hörande stadsbyggnadsbestämmelser skola meddelas.

Angående generalplanens stadsbyggnadsbestämmelser stadgas i första styc- ket, att dessa skola meddela föreskrifter väsentligen endast rörande grund— dragen av bebyggandet. Endast i ett fall förutsättes att därigenom regel— mässigt må meddelas även närmare föreskrifter, nämligen då fråga är om område, vilket huvudsakligen är avsett för annat ändamål än bebyggande men varå byggnader likväl få i viss utsträckning uppföras. Skälet till denna upp- delning är givetvis det, att beträffande sistnämnda områden några närmare föreskrifter icke komma att i annan ordning meddelas, enär desamma i regel icke komma att upptagas i stadsplanen, medan de egentliga bebyggelseområdena i sinom tid böra komma att inflyta i stadsplanen och därvid bliva försedda med de erforderliga närmare föreskrifterna.

Att så skall ske stadgas i andra stycket, särskilt såvitt angår byggnads— kvarteren. ,

Att med närmare föreskrifter här ej avses de tekniska och administrativa bestämmelserna, torde framgå av vad de sakkunniga under 1 kap. anfört.

De sakkunniga vilja här begagna tillfället att framhålla, att de icke varit blinda för att det för det allmänna språkbruket möjligen kunde tett sig för— delaktigare att använda skilda benämningar för de stadsbyggnadsbestämmel- ser, som höra till generalplan, och dem, som höra till stadsplan. Från lag— textens synpunkt har det emellertid tett sig som en given fördel att få i möj- ligaste mån så att säga skära dessa bestämmelser över en kam, detta med hänsyn framför allt till den ringa skiftningen i dessa bestämmelsers rättsverk- ningar i de olika fallen. De sakkunniga kunna emellertid ej finna någon olä- genhet följa av att i dagligt tal om dessa två bestämmelsetyper användas be- nämningarna >>generalplanebestämmelsem och >>stadsplanebestämmelser».

3%.

Här behandlas den tredje typen av stadsbyggnadsbestämmelser, nämligen 'de s. k. »allmänna stadsbyggnadsbestämmelserna>>. Dessa avse sådan del av stadsbyggnadsområdet, som icke finnes upptagen i general- eller stadsplan, och skola, såsom tidigare framhållits, meddela mera allmängiltiga föreskrifter med avseende å detta områdes användning för bebyggande.

Då dessa bestämmelser inom sitt tillämpningsområde ersätta bristen på plan, har här ansetts nödigt att giva en regel, parallell med stadgandena i 2 kap. 10 % coh 5 kap. 8 %, angående rätt för Kungl. Maj :t att vid försummelse från stads sida att åvägabringa dylika bestämmelser fastställa sådana'av eget ini- tiativ, ehuru efter stadsmyndigheternas hörande och ärendets utställande.

4 %.

1916 års kommitté upptog icke i lagtexten några som helst detaljföreskrifter angående stadsplanebestämmelsernas innehåll, och anförde kommittén såsom motivering härför, att kommittén hölle för lämpligast, att den prövande myn- digheten granskade fall till fall, obundna av dylika föreskrifter. Vid så- dan granskning måste uppenbarligen tagas hänsyn av mångahanda slag, ej minst viktigt och nödvändigt vore att vid varje tillfälle samvetsgrant väga det _ allmänna och det enskilda intresset mot varandra (s. 109). I 11 % av sitt 14—270874

förslag till byggnadsstadga upptog kommittén dock vissa direktiv i detta av- ' seende. -

I över kommitténs betänkande avgivet yttrande har fastighetsregisterkom— missionen anmärkt, att den i kommitténs förslag till stadsplanelag upptagna be- stämmelsen, att stadsplanen skulle meddela de ytterligare bestämmelser, som funnos erforderliga angående användande av i stadsplan ingående område, vore allt för vid (5. 47). '-

De sakkunniga dela till fullo kommitténs åsikt att genom lämpligen av- fattade stadsplanebestämmelser betydande resultat kan uppnås i fråga om ett lämpligt och tilltalande stadsbyggande samt att den prövande myndig— heten bör hava stor frihet vid avgörande av huru dessa föreskrifter böra för visst stadsplaneområde utformas. Vid detta förhållande är det ej möjligt att i lagen uttömmande angiva det innehåll, som stadsplanebestämmelser i alla tänkbara fall kunna hava. Detta hindrar emellertid ej att de sakkunniga anse ej mindre att i lagen bör intagas en exemplifikation å stadsplanebestämmel- sernas innehåll för att därigenom klargöra institutets syftemål och i någon mån angiva dess innebörd och yttre konturer, än även att i samband därmed vissa direktiv böra meddelas av mera positiv natur. '

Nämnda exemplifikation återfinnes i förevarande paragraf, varefter i 5 % här nedan intagits de positiva direktiv, de sakkunniga ansett nödiga.

5 %.

De allmänna direktiv angående utformandet av stadsbyggnadsbestämmelser- na, som, på sätt ovan under 4 % omnämnts, innefattas i nu förevarande para- graf, innebära först och främst en hänvisning till de föreskrifter, som i 2 kap. 3 % och 5 kap. 2 % äro meddelade beträffande generalplan och stadsplan. An- gående dessa hänvisas till den speciella motiveringen till nämnda paragrafer. Dessutom hava emellertid vissa tillägg ansetts erforderliga. I vissa delar, men ej i alla, äga dessa tillägg motsvarighet i 1916 års kommittés förslag.

Första att-satsen innefattar en nyhet. De sakkunniga hava här sökt an— giva åtminstone de allra mest uppenbara av de krav, som enligt de sakkunni- gas mening måste ställas på bebyggandet inom ett koloniområde, för att det- samma icke skall förfela sitt syfte, varjämte såsom en ytterligare garanti fordrats byggnadsnämndens godkännande av en plan över området, i den mån 'det ej ingår i stadsplan (jämför ovan sid. 174 o. ff.).

Andra att-satsen är jämväl nytillkommen. Det har synts de sakkunniga nödvändigt att i lagen äga en föreskrift,'som hindrar uppförande av bonings— hus av trä i mer än två våningar jämte undantagsvis högst till en tredjedel inredd vind. Detsamma bör gälla hus, inrymmande arbetslokaler, dock att beträffande dylika hus angående vindsinredningens omfattning ej bör uppstäl— las något maximum. Då grunden till bestämmelsen är en önskan om skydd mot eldfara, har dock ansetts, att undantagsvis, när sådant på grund av sär— skilda förhållanden prövas erforderligt och lämpligt, hinder ej bör resas mot den i vissa delar av landet rätt vanliga byggnadstyp, som representeras av de s. k. landshövdingehusen, d. v. s. hus som utgöras av två våningar av trä på en bottenvåning av sten. Bestämmelsen motsvarar i viss mån, ehuru i modi- fierad form, 58 % i bostadskommissionens förslag till byggnadsstadga.

Tredje att—satsen motsvaras i viss mån av 75 % i 1916 års kommittés för- slag till byggnadsstadga, i vad där stipulerats, att vid prövning av ansökan om byggnadslov inom område, för vilket utomplansbestämmelser icke gällde, byggnadsnämnden hade att tillse bl. a. att byggnadens höjd ej överskrede 7 ;5 meter — en hushöjd, som kommittén för övrigt angav såsom regelmässig norm även för utomplansbestämmelserna.

Ny är i viss mån bestämmelsen i fjärde att—satsen i paragrafen. Den stöder sig delvis på ett yttrande av byggnadsrådet F. Lilljekvist (se Sammandra- get sid. 305). I detta yttrande, som närmast avsåg skapande av vissa över— gångsbestämmelser i avvaktan å genomförandet av den nya lage-ns regler i fråga om stadsplanebestämmelser och byggnadsordning, föreslogs, att under en viss övergångstid skulle beträffande byggnads höjd och våningsantal gälla: att byggnad ej finge uppföras med större våningsantal än som inom kvarteret huvudsakligen kommit till användning och som kunde anses utgöra ett riktigt uttryck för de ortliga normala förhållandena, vadan enstaka byggnader, som inom kvarter uppförts till större höjd, därvid ej finge tagas som norm; att byggnadslov ej finge meddelas, därest det föreslagna bebyggandet störande avveke från det byggnadssätt, som inom kvarteret i övrigt vore förhärskande; samt att byggnadsnämnd särskilt skulle äga tillse, att icke vanprydande brand- gavlar uppkomme mot grannes tomt. — »

De sakkunniga hava funnit de principer, som här uttalats, kunna med någon omformulering utgöra en tjänlig grundval även för de framtida stadsbygg— nadsbestämmelser-nas utformning. Att de därigenom även komma att i samma form öva inverkan å prövningen av ansökningar om byggnadslov under ovan- nämnda övergångstid, följer av de sakkunnigas förslag till promulgationslag, 6 &. Femte att-satsen motsvaras delvis av vissa punkter i 1916 års kommittés förslag till byggnadsstadga 9 %. Såsom ett nytt önskemål har ansetts förtjäna upptagas, att i fråga om förut bebyggd stadsdel förbättringar böra efter- strävas, så långt ske kan utan markägarens uppenbara förnärmande.

Sjätte att—satsen motsvarar i huvudsak 11 % 2 mom. andra stycket i kom- mitténs förslag till byggnadsstadga.

Gå.

Då en gata inlägges i stadsplanen, förekommer det ju ofta, att den trafik, gatan kommer att betjäna, icke på lång tid kommer att uppgå till vad som slutligen måste beräknas. Det skulle emellertid vara föga förenligt med klok ekonomi att omedelbart utlägga till gata så stor bredd som möjligen i en av- lägsen framtid kan bliva erforderlig. Ännu mindre vålberäknat vore det dock att endast uttaga den för tillfället erforderliga gatubredden och lämna den övriga marken till bebyggande för att om ett antal år, då gatan måste vidgas, nödgas för stora kostnader inköpa dessa byggnader för nedrivning. En utväg ur denna svårighet har i stor utsträckning sökts genom anlitande av metoden att utmed gatan utlägga förgårdar, som måste lämnas obebyggda och alltså i en framtid kunna tagas i anspråk för gatuvidgning utan att åsamka staden några kostnader annat än för marklösen.

Detta syfte med en bestämmelse om förgårds anordnande har emellertid icke av nuvarande praxis erkänts som fullt legitimt. I ett analogt fall har rege- ringsrätten förklarat stads åtgärd att i en stadsplan med byggnadsförbud be- lägga ett område i tydlig avsikt att hava detsamma reserverat för en blivande gata icke överensstämma med syftet med särskilda bestämmelser i avseende å Sättet för byggnadskvarterens användande och förty icke kunna godkännas. Härtill kommer att det i allt fall ej torde vara möjligt att utmed en gata upp— taga förgårdar till större bredd än vad som anses motsvara vanlig skälig för— gårdsbredd, d. v. s. föga över sex meter.

De sakkunniga anse det emellertid vara av stor vikt, att möjligheten för stad att utmed en gatuled reservera mark för blivande vidgning av gatan icke alltför snävt begränsas. Om för detta ändamål allenast en vanlig förgårdsbredd läg- ges ut, och denna vid en blivande vidgning tages i anspråk för gatan, finner

man dessutom som regel kvarteret då bebyggt ända ut till denna förgårds gräns, medan det ofta kunnat vara önskvärt att äga tillgång till en förgård även utanför den nya gatugränsen. Den enda utvägen för staden att på ett fullt betryggande sätt lösa frågan skulle då vara att redan från början själv förvärvahela den erforderliga gatubredden, men tillsvidare utlägga till gata endast en smalare remsa därav. Härigenom ådrages emellertid staden under mellantiden kostnader för områdets ordnande, vilka icke motsvaras av någon nämnvärd fördel. Bättre är då i regel att marken lämnas kvar i den enskildes hand. För denne kan dispositionen av marken under mellantiden vara av stort trevnads- och även nyttighetsvärde, även om han måste förhindras att bebygga detsamma annat än möjligen i mera begränsad omfattning Och på provisoriskt sätt.

De sakkunniga hava ansett, att lagen, hellre än att på en omväg söka möj- liggöra en lösning av frågan, bör direkt taga sikte på en lösning därav, och detta i den riktning som nyss angivits. Detta har i förevarande paragraf fö- reslagits kunna ske genom tillämpning av stadsbyggnadsbestämmelser. Huru långt en sådan bestämmelse mot markägarens eventuella protest må kunna gå, bör bliva föremål för prövning i varje särskilt fall, därvid skälig hänsyn måste tagas till den olägenhet anordningen kan medföra för honom. De sakkunniga hålla dock före, att ofta nog en sådan anordning icke skall för markägaren te sig som någon obillighet, även om fråga blir om större bredder än de vanliga förgårdarnas. Skulle i visst fall en sådan anordning ej anses kunna fast- ställas, återstår för staden alltid möjligheten att så att säga köpa sig mark— ägarens medgivande genom exempelvis erläggande av något mindre skadestånd i form av en årlig avgift _ som väl i regel ej behövde ställa sig alltför be- tungande — eller på annat sätt. De sakkunniga hava i allt fall ansett det vara av värde att få grundsatsen om marks reserverande på detta sätt för blivande gatuvidgning erkänd i lagen.

7 ' %.

Här meddelas stadganden om ordningen "för stadsbyggnadsbestämmelsernas tillkomst. Där bestämmelserna höra till viss plan, följa de i detta hänseende samma regler som denna plan, i annat fall reglerna om generalplan.

Angående formen för tillkomsten av de utav 1916 års kommitté föreslagna utomplansbestämmelserna, vilka —— efter det generalplaneområdet här gjorts till föremål för särbehandling —— närmast motsvaras av de utav de sakkun- niga föreslagna allmänna stadsbyggnadsbestämmelserna, anförde Svenska kom- munaltekniska föreningens kommitterade i över 1916 års kommittés betänkande avgivet yttrande:

Endast i det fall, att utomplansbestämmelserna skulle avse markens användning för visst ändamål och sålunda kunde betyda ett mer än annars betydande ingrepp i markägarens förfoganderätt över sin mark, funne kommitterade ett verkligt be- hov föreligga att få dessa bestämmelser civilrättsligt fastslagna.

Kommitterade ville emellertid ej motsätta sig utsträckandet av utomplansbestäm- melsers användande även för övriga av kommittén ifrågasatta föreskrifter, men förutsatte, att byggnadsstadgan skulle inrymma möjlighet att på administrativ väg eller genom bestämmelser i byggnadsordning få tillämpa det enklare förfaringssätt, som enligt nuvarande författningar med stor fördel kunde komma till användning.

Detta anförande av föreningens kommitterade har föreningen, som i övrigt biträtt detsamma, förklarat sig vilja så modifiera, att i byggnadsstadgan med— gåves att på administrativ väg —— sålunda utan att underställa frågan Ko- nungens prövning —— få utomplansbestämmelser fastställda genom Konungens befallningshavande. ' :

Svenska Teknologföreningen anför om 1916 års kommittés förslag i den- na del:

Det förefölle som om dessa bestämmelser, strängt tillämpade, skulle i vissa fall ställa större krav på omständlighet i förfarandet än vad sakens beskaffenhet påford- rade. Väl kunde stundom, såsom då fråga vore om förbud mot visst områdes ut- nyttjande för visst bestämt ändamål, en dylik omständlighet vara motiverad, men i många fall ville det synas som om markägarnas rätt skulle kunna behörigen till— varatagas med tillämpande av ett mindre tungrott tillvägagångssätt. Det finge i detta sammanhang erinras, att genom bestämmelser i en byggnadsordning kunde läggas fullt lika tryckande band på den enskildes förfoganderätt över sin mark utan att det därför ansetts nödigt att bereda denne tillfälle att yttra sig över sådana bestämmelser. Föreningen ansåge därför, att utomplansbestämmelser fortfarande borde kunna åstadkommas på ett enklare sätt. Möjligen kunde föreskrifterna härom helt utgå ur lagen och överföras till stadga eller byggnadsordning. Härigenom skulle man jämväl undgå den svårighet, som låge däri att reglerna om byggande utom stadsplan komme att återfinnas dels i stadgan och byggnadsordningen och dels i utomplansbestämmelserna. Visserligen skulle man härigenom gå miste om den strängare proceduren även i de fall, då denna enligt vad ovan sagts kunde vara be- hövlig. Det torde emellertid kunna antagas, att i dessa fall — alltså då fråga upp— stode om att exempelvis förbjuda ett områdes utnyttjande för visst ändamål —— om- rådets utveckling måste anses hava fortskridit så långt, att dess upptagande i stads— planen icke längre kunde uppskjutas.

Stockholms stads byggnadsnämnd anför om 1916 års kommittés förslag till utomplansbestämmelser :

Beträffande det ifrågasatta förfarandet vid meddelande av s. k. utomplansbestäm- melser anslöte sig nämnden till den av stadsarkitekten uttalade och av stadsingenjö- ren i huvudsak delade uppfattningen, att erforderliga föreskrifter rörande bebyg- gandet av städernas icke planlagda områden borde meddelas i byggnadsordningarna, varigenom bl. a. erbjödes en lättare och bekvämare form för bestämmelsernas fast- ställande och ändrande.

Beträffande tillkomsten av generalplan och därtill hörande stadsbyggnads- bestämmelser hava de sakkunniga, såsom förut sagts, icke ansett nödigt att stadga fullt samma omständliga procedur som beträffande stadsplan, i det att fordran å särskilda kallelsebrev till markägarne icke där upprätthållits utan ersatts av en viss förberedande förhandling med de markägare, som på mera kännbart sätt beröras av generalplanen.

De allmänna stadsbyggnadsbestämmelserna, d. v. 5. de, som angå i plan ej upptagen del av stadsbyggnadsområdet, avse ju i motsats till planbestämmel— serna icke att skapa någon differentiering inom sitt giltighetsområde, utan hava tvärtorn angivits böra vara allmänt gällande inom detta område. Med hänsyn till den av de sakkunniga uppdragna skillnaden mellan bestämmelser av stads- byggnadsnatur och av byggnadsordningsnatur, vilken från de sakkunnigas synpunkt gör det mindre lämpligt att, såsom i ovannämnda yttranden ifråga- satts, i byggnadsordning intaga även bestämmelser av stadsbyggnadsnatur, varda emellertid även de allmänna stadsbyggnadsbestämmelserna för framti- den renodlade från alla tekniska regler, från vilka dispens ju ofta kan tänkas behövlig, och inskränkta till sådana mera väsentliga ämnen, i vilka dispens i allmänhet icke bör få äga rum annat än i den begränsade omfattning, som av- ses med stadgandet i 9 % andra stycket i förevarande kapitel. De sakkunni- ga hava av nu angivna skäl icke tvekat att i fråga om de allmänna stadsbygg- nadsbestämmelserna fordra samma procedur som för generalplan.

Sista stycket av 7 % avser att i fråga om ändring i stadsbyggnadsbestäm- melser föreskriva samma procedur som för åvägabringande av nya sådana.

S%.

Även då allmänna stadsbyggnadsbestämmelser blivit av stadsfullmäktige antagna eller väsentlig ändring i sådana beslutad. äger Konungens befallnings- havande meddela förbud mot nybyggnad å området på sätt i 3 kap. 1 % sägs. dock med iakttagande av däri stadgad tidsbegränsning, men med motsvarande rätt för Konungen att medgiva förlängning.

53%.

Till paragrafen finnes ej motsvarighet i de vid 1916 års betänkande fogade lagförslagen.

En vanlig byggnadsbestämmelse är den. varigenom förbud stadgas att bygga å visst område av tomt (s. k. prickat område) eller beträffande bebyg- gandet därav göres visst förbehåll. Lämpligt är givetvis att detta byggnads— förbud lika litet som förbudet att bygga å gatumark lägger ett absolut hinder för att utöver byggnadslinjen anordna sådana utsprång som portomfattningar och dylikt. Vid detta förhållande och då utvägen att söka få ändring i en stadsbyggnadsbestämmelse, som ej innehåller rätt att utöver prickat område anordna utsprång. skulle medföra alltför stor omgång, hava de sakkunniga ansett, att beträffande prickat område samt annat område, som ovan nämnts, borde beredas viss möjlighet till dispens från gällande förbud mot eller förbe- håll i fråga om bebyggandet.

Ett generellt sådant undantag har ansetts kunna givas genom byggnadsord- ning —i fråga om utsprång, som av arkitektoniska skäl erfordras. Beträffande gatumark—ihar—ett generellt undantag i detta hänseende medgivits i lagen (se 10 kap. 4 €). I andra fall'har Konungens samtycke in casu ansetts erforder— ligt. Uppenbart är, att denna Konungens dispensrätt är avsedd att anlitas en- dast i verkligt trängande fall. Måhända bör så i regel ej heller ske utan hö— rande av ej allenast byggnadsnämnd utan jämväl stadsfullmäktige.

7 KAP.

Om kommunalt samarbete för antagande och genomförande av general- plan eller stadsplan så ock om regionplan.

I den allmänna motiveringen har anmärkts, att de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att man genom lagstiftningen bereder möjlighet att efter en en— hetlig plan reglera utbyggandet av ett utvecklingsområde, sträckande sig över flera kommuner, ävensom att detta bör kunna ske antingen genom ett gemen- samt utformande lav generalplan eller stadsplan för vederbörande kommuner eller genom" antagande av en schematisk huvudplan, av de sakkunniga be- nämnd regionplan, avsedd att läggas till grund för generalplan eller stadsplan för de särskilda kommunernas områden. 'I båda fallen har det erforderliga samarbetet mellan de intresserade parterna lämpligen ansetts kunna ske genom att för ändamålet anordna ett kommunalförbund.

Ifrågavarande anordningar avhandlas närmare i förevarande kapitel, vilket i 1 % behandlar kommunalförbund för antagande och genomförande av general— plan eller stadsplan gemensamt för flera kommuners områden samt i 2 % för— bund för åstadkommande av regionplan.

15.

Såsom redan i den allmänna motiveringen antytts, hava de sakkunniga tänkt sig att ett kommunalförbund av här ifrågavarande art skall kunna avse såväl generalplaneläggning som stadsplaneläggning av de olika deltagande kommu— nala enheternas områden. Kommunalförbundets uppgift synes därvid böra kunna avse ej blott gemensamt åvägabringande av generalplan resp. stadsplan utan även gemensamt genomförande av sådana planer. Det torde nämligen kunna tänkas fall, då ett dylikt gemensamt genomförande kan vara ägnat att befordra ett rättvist avvägande av bördorna, såsom då en huvudtrafikled genom en kommun i hög grad betjänar trafiken från en annan kommun och den senare därför skäligen bör på något sätt bidraga till dess bekostande.

Såsom möjliga delägare i sådant kommunalförbund hava de sakkunniga givetvis i första hand tänkt sig samhällen av alla de typer, som enligt lagförslaget skola kunna handhava stadsbyggnadsfrågor, således städer, köpin- gar, municipalsamhällen och landskommuner. Med hänsyn till det intresse planläggningen av huvudtrafiklederna inom ett visst område, som helt eller delvis ingår i Väghållningsdistrikt å landet, kan hava för de Väghållnings— skyldiga inom distriktet i denna deras egenskap, och de insatser i form av kost— nadsbidrag eller naturaprestationer, som därför stundom böra kunna påräknas för ledernas genomförande, hava de sakkunniga ansett, att såsom medlem i kommunalförbund, som här avses, må kunna inträda även sådant Väghållnings— distrikt.

Fråga om bildande av kommunalförbund för nu ifrågavarande ändamål må enligt förevarande paragraf väckas av intresserad stad ävensom av Ko- nungens befallningshavande. På grund av hänvisning i 20 kap. 1 % tillkommer samma rätt köping eller municipalsamhälle, som där avses, och på grund av 21 kap. 5 % första stycket jämväl kommun å landet, där Konungen meddelat förordnande enligt nämnda stycke. Väghållningsdistrikt å landet har samma befogenhet enligt sista stycket av förevarande paragraf, jämförd med lagen om kommunalförbund. " '

Någon tvångsanslutning till kommunalförbund för ändamål, varom nu är fråga, förutsättes icke, utan kommer icke något kommunalförbund till stånd med mindre samhällena ena sig om antagande av förbundsordning samt Konun- gens befallningshavande på sätt i 17 %'i lagen den 13 juni 1919 om kommunal- förbund stadgas vid prövning av alla på frågan inverkande omständigheter finner, att samhällenas sammanslutning i enlighet med den sålunda antagna förbundsordningen skulle främja samhällenas utveckling. För sådant ändamål måste det förutsättas, att förbundsordningen överlämnar åt förbundsdirektio- nen att helt eller åtminstone delvis utöva den befogenhet, som enligt lagen tillkommer stadsfullmäktige i det ämne, förbundets verksamhet skall avse, vare sig nu denna verksamhet rörer generalplan eller stadsplan och vare sig den Omfattar planens antagande eller dess genomförande.

2 %.

Enligt första stycket i paragrafen skall vad enligt 1 % gälleri fråga om an- tagande och fastställande av generalplan, som där avses, även gälla i fråga om regionplan, varmed enligt stadgandets lydelse avses sådan schematisk plan beträffande markens användning och framdragande av huvudtrafikleder, vil- ken finnes böra läggas till grund för uppgörande av generalplan eller stads- plan för de särskilda samhällenas eller kommunernas områden. '

I fråga om karta överregionplan har ej ansetts nödigt att uppställa fordran å viss bestämd minimiskala, utan synes det tillfyllest att fordra sådan skala,

1916 års stadsplane- lagskom- mitté.

Yttrande n.

De sak- kunniga.

att därav tydligt framgår den huvudsakliga fördelningen av marken för olika ändamål samt den huvudsakliga sträckningen av de huvudtrafikleder, som äro eller väntas bliva behövliga för mer än en kommun. I övrigt skall vad enligt 1 % i förevarande kapitel gäller om antagande och fastställande av gemensam generalplan äga motsvarande tillämpning å regionplan, dock att särskilda för- handlingar med eller kallelse till markägare ej ansetts behöva fordras, då ju sådana åtgärder alltid måste komma till stånd innan regionplanen sedermera så att säga omsättes i generalplaner eller stadsplaner. Även i övrigt följer av stadgandet en viss modifikation i 1 %:ns regler, i det att förbundsdirektionen alltid måste genom förbundsordningen tillerkännas den befogenhet, som över- huvud skall förefinnas i fråga om antagande av regionplan, då ju stadsfull- mäktige icke äro avsedda att taga någon befattning med dylika frågor. Där— emot blir genomförandet av regionplanen alltid en de särskilda delägarnas en- skilda angelägenhet, enär detta genomförande ju skall ske genom generalpla— ner eller stadsplaner för deras områden. Enligt 2 kap. 4 % och 5 kap. 4 % äro de dock därvid i hög grad bundna av regionplanen. Å Kungl. Maj :t ankommer givetvis att vid prövning av general- eller stadsplaner tillse, att behörig hän- syn tagits till gällande regionplan.

8 KAP.

Om tomtindelning i stad.

1 %. I 9 % av 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag finnes stadgat, att tomtindelning inom byggnadskvarter av mark, vilken förut ej varit föremål för sådan indelning, skall ske, när ägare av sådan mark det begär.

Svenska kommunaltekniska föreningen anför i yttrande över kommitténs betänkande:

Föreskriften, att tomtindelning av mark, som förut ej varit föremål för sådan in- delning, endast finge ske när ägare av sådan mark det begärde, vilken föreskrift överensstämde med nu gällande lag, hade haft till följd, att vederbörande markägare- i stor utsträckning använde sig av Konungens befallningshavande medgiven rätt att, oaktat tomtindelning ej blivit verkställd, bevilja tillstånd till nybyggnad. inom sådant kvarter. Detta förhållande kunde medför-a, att hela kvarter bleve bebyggda utan tomtindelning, varigenom stads rätt att erhålla ersättning för gatumark och gatas anläggning m. ni. kunde äventyras, och i varje fall kunde tidpunkten för er- sättningens utgivande bliva oskäligt framflyttad. Det syntes därför rimligt, att byggnadsnämnden även i sådant fall skulle äga påkalla tomtindelning. Föreningen föresloge därför följande lydelse av paragrafen: >>Tomtindelning —— —— —— det begär eller byggnadsnämnden så nödigt finner.»

Enahanda erinran mot kommitténs förslag har gjorts i åtskilliga andra av de över detsamma avgivna yttrandena.

De sakkunniga anse väl, att det av föreningen påpekade missförhållandet i stor utsträckning blir avhjälpt genom av de sakkunniga beträffande lagstift— ningen i övrigt framlagda ändringsförslag. För att ytterligare trygga miss- förhållandets avhjälpande hava de sakkunniga emellertid ansett sig höra till— mötesgå det av föreningen framställda kravet, och hava de sakkunniga förty i förevarande % av sitt förslag upptagit, att tomtindelning av mark, varom där är fråga, skall ske, utom när ägare av sådan mark det begär, när byggnads- nämnden finner så nödigt.

Beträffande anledningen till i övrigt förefintlig skillnad mellan kommitténs och de sakkunnigas förslag hänvisas till vad under nästföljande % anföres.

2 %.

Enligt 1 kap. 8 % i lagen om fastighetsbildning i stad, jämförd med 4 % iNu gällande samma kapitel, må, när enligt fastställd stadsplan mark skall läggas till bygg- lag. nadskvarter eller därifrån avskiljas, nybyggnad inom kvarteret ej företagas, innan tomtindelning blivit verkställd.

1907 års lag angående stadsplan och tomtindelning innehöll i (i % samma stad- gande. , 1;

Vid granskning inom högsta domstolen av förslaget till sistnämnda lag hemställdes om sådan modifikation av nybyggnadsförbudet, att det ej skulle omfatta tomter, som uppenbarligen icke kunde komma att beröras av ifråga- satt ändring i befintlig tomtindelning.

Departementschefen anförde till motivering av att den föreslagna modifi- kationen ej företogs i lagförslaget, att i allmänhet visshet angående vilka tom- ter, som berördes av ändringen i tomtindelningen, först kunde vinnas genom den nya tomtindelningen.

Enligt 10 å i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag skall, då en- 1916 års ligt stadsplan mark skall läggas till byggnadskvarter eller därifrån avskiljas, Stad-"'aine- fråga om ändring i tomtindelningen företagas, när ägare av mark inom kvar- ligg-'"';” teret det begär eller byggnadsnämnden så finner nödigt. Nybyggnad må en- ' ligt 13 % f) i 1916 års kommittés förslag ej företagas inom tomtindelat bygg- nadskvarter, då fråga om. ändring i tomtindelning blivit jämlikt 10 % väckt, innan frågan slutligen prövats. Enligt 26 % i kommitténs förslag till byggnadsstadga har byggnadsnämnden, innan byggnadslov meddelas för tomt inom kvarter, vars gräns undergått ändring, att, där ej förut så skett, under- söka, huruvida anledning förefinnes till ändring i tomtindelningen och, där så är fallet, skyndsamt verkställa sådan ändring.

1916 års kommitté anförde till motivering av sitt förslag (sid. 151):

Genom rätten att taga initiativ till tomtindelning, då enligt stadsplan mark skall läggas till byggnadskvarter eller därifrån avskiljas, har åt byggnadsnämnden beretts möjlighet att, när helst det allmännas intresse så fordrar, upptaga till omprövning frågan om ordnande av tomtgränserna inom ett byggnadskvarter, vars gränser änd- rats, och i förslaget till vissa delar av byggnadsstadga (26 5) har kommittén inryekt en föreskrift, att byggnadsnämnden, innan byggnadslov meddelas för tomt inom kvarter, vars gräns undergått ändring, har att undersöka, huruvida anledning före- finnes till ändring i tomtindelningen, och, därest så är fallet, skyndsamt verkställa sådan ändring. Vid sådant förhållande saknas anledning att framtvinga ett den en- skilde markägarens ingripande för revision av en tomtindelning, med vilken han själv är fullt nöjd. Om hans tomt är oberörd av ändringen i kvarterets gränser och varken annan markägare inom kvarteret eller byggnadsnämnden finner anledning mot honom väcka talan om ändring i hans tomtgränser, bör han vara berättigad att. utan vidare omgång få bygga å sin tomt.

Nu gällande lags ståndpunkt att stadga byggnadsförbud, då enligt stads- FramstälL plan mark skall läggas till byggnadskvarter eller därifrån avskiljas, intill ”inga? från dess ny tomtindelning blivit fastställd, har vållat åtskillig olägenhet, och från $$$;ng fastighetsägarehåll har lagen i denna del vid åtskilliga tillfällen gjorts till g,,mgar_ föremål för kritik. Vid kongress i september 1912 av representanter för åt- skilliga fastighetsägareföreningar antogs en därefter till Kungl. Maj :t över— lämnad resolution, innefattande framställning om revision av 1907 års stads-

planelag, med särskilt framhålla-nde av de olägenheter, som kunde vållas av

De sak- kunniga.

bestämmelserna i, bland andra, G %. I fråga om dessa olägenheter och de åt— . gärder, som för deras undanröjande borde vidtagas, hänvisades till ett vid kongressen hållet föredrag, däri föredragshållaren anfört, bland annat, att vid tillämpning i särskilt fall av stadgandet i 6 % den tolkning gjort sig gäl- lande, att tomtindelning ovillkorligen skulle äga rum inom byggnadskvarter, från vilket mark frånskilts till gata, innan nybyggnad inom kvarteret finge äga rum, och att tidpunkten för sådan tomtindelning skulle vara, när ägare av mark inom kvarteret det begärde. Om då ingen ägare av mark inom kvar- teret begärde ny tomtindelning, vore kvarteret blockerat för allt vad till ny- byggnad vore att hänföra. Aven i andra fall hade förutnämnda paragrafer lagt hinder i vägen för nybyggnad och föranlett vägrat byggnadslov. För att undanröja dylika hinder behövdes en bestämmelse, att det ålåge samhälle att så snart ske kan låta verkställa de tomtregleringar, som bleve erforderliga därigenom, att mark skall tagas från eller läggas till ett kvarter. I sådant fall borde byggnadsnämnd taga initiativ. Därmed vore ock undanröjd den olägenhet, som kunde vållas därav, att den nya tomtindelning, som skall äga rum, bleve undanskjuten till dess någon ägare av mark inom kvarteret det be- gärde. Aven borde den tidsutdräkt, som kan åsamkas en byggande genom tomtregleringsåtgärder och dylikt, på något sätt begränsas genom lag, och . borde tidsutdräkten aldrig få sättas längre än maximitiden för byggnadsför-

bud inom större avbränt område, således i intet fall längre än sex månader. -— Vid en sommaren 1914 hållen kongress med representanter för Sveriges fastig- hetsägareföreningar beslöts ny framställning till Konungen _av i huvudsak samma syfte, och gjordes sådan framställning i underdånig skrivelse av den 2 februari 1915, varefter styrelsen för Sveriges fastighetsägareförbund i un- derdånig skrivelse av den 2 januari 1917 fäst uppmärksamheten på vikten av att vid pågående revision av stadsplanelagen de synpunkter bleve beaktade, som vid olika tillfällen framhållits från fastighetsägarnas och bostadsbyggan- dets representanter, och i sådant avseende erinrat om de jämlikt fastighets- ägarekongressemas beslut av åren 1912 och 1914 hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar. J ämväl senare hava framställningar i enahanda syfte gjorts.

De sakkunniga dela 1916 års kommittés uppfattning, att nu gällande lag- stiftning icke på ett tillfredsställande sätt löst nu förevarande fråga och att alltså lagstiftningen i ämnet bör ändras. Den av kommittén föreslagna lös- ningen synes emellertid icke tillfredsställande, då jämväl enligt densamma företagande av nybyggnad å sådan tomt inom kvarteret, som uppenbarligen ej beröres av ifrågasatt ändring av tomtindelningen, under viss tid kan bliva förhindrad. 'Ar ändringen av kvarterets gränser sådan att därav föranledes ändring av tomtindelningen beträffande viss del av kvarteret och har fråga därom väckts, kan väl byggnadsnämnden i många fall begränsa frågan om ändrad tomtindelning att avse endast viss del av kvarteret, men i åtskilliga fall kan säkerligen så ej ske, och då lärer byggnadsnämnden mot den uttryck- liga ordalydelsen i 13 % f) av kommitténs förslag ej kunna, så länge frågan är på prövning beroende, meddela byggnadslov för tomt inom kvarteret, även om tomten ligger inom sådan del av kvarteret, som uppenbarligen ej beröres av den ifrågasatta ändringen i tomtindelningen. Det sålunda föreliggande hindret för byggande å tomt, som ej bör beröras av tomtindelningsändringen, skulle väl i vanliga fall ej bliva av lång varaktighet, men fall kunna dock uppstå då t. ex. i följd av uppkommen tvist hur tomtindelningsändringen bör genomföras byggnadsförbudet kan komma att bestå avsevärd tid. Vid dessa förhållanden hava de sakkunniga ansett sig böra söka lösa frågan på sådant sätt att det redan i samband med stadsplaneändringen avgöres' beträffande vilken del av kvarteret tomtindelningen i följd av stadsplaneändringen bör rubbas.

De sakkunniga hava därför i förevarande % intagit bestämmelse därom att,

därest stadsplan skall ändras beträffande kvarter, som undergått tomtindel— ning, ändringen i stadsplan skall angivas omfatta endast den del av kvarteret, beträffande vilken i följd av stadsplaneändringen tomtindelningen finnes böra ändras. Detsamma skall gälla, när stadsbyggnadsbestämmelse beträffande kvarter ändras.

Sedan stadsplaneändringen fastställts, är tomtindelningen beträffande den del av kvarteret, som angivits inbegripen i stadsplaneåndringen, att anse så— som ej längre gällande och de sakkunniga hava förty i sitt förslag i 8 kap. 1 % likställt sådan del av kvarter med mark inom byggnadskvarter, som ej förut varit föremål för tomtindelning. Inom den övriga delen av kvarteret skall den gamla tomtindelningen fortfarande anses gällande.

Uppenbart är att en stadsplaneändring beträffande ett kvarter kan vara så genomgripande att gällande tomtindelning bör ändras beträffande hela kvar- teret.

3%.

Paragrafen motsvarar 10 % i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag. Utom därutinnan att av skäl varför. i föregående % redogöres paragrafen ej behandlar de fall att enligt stadsplan mark skall läggas till byggnadskvar- ter eller därifrån avskiljas eller att ändring fastställts i stadsplanebestäm— melse för kvarter, skiljer sig, förevarande paragraf från 10 å i kommitténs för— slag i så måtto att bland de fall, då fråga om ändring i tomtindelning skall företagas, angives —— utom de av kommittén i övrigt upptagna fall _ att änd— ring av befintlig tomtindelning eljest finnes för ett ändamålsenligt bebyggande nödig.

I över kommitténs betänkande avgivet yttrande anförde Svenska kommunal- tekniska föreningen: . .

Bestämmelsen i andra» stycket av denna paragraf, att befintlig tomtindelning ej må, annat än i vissa i paragrafens första stycke angivna fall, ändras, med mindre ägarna till de tomter, som av ändringen beröras, därom äro ense och ändringen fin— nes för ett ändamålsenligt bebyggande lämplig, lade i markägares hand att, även om ett ändamålsenligt bebyggande det fordrade, förhindra därför lämplig ändring av tomtindelningen. Vid många tillfällen krävde dock ett ändamålsenligt bebyggande, att byggnadsnämnden kunde 'påfordra ändring av tomtindelning, även om tomt"- ägarna ej voro därom ense. Ett dylikt ingrepp i den enskilda äganderätten funne föreningen fullt försvarbart, särskilt med tanke på de nya bestämmelser om lösen av tomtdelar, som kommittén föreslagit. Föreningen föresloge alltså följande tillägg i paragrafens första stycke:

Skall -—— — — betydande del avbrunnit »eller finnes ändring av befintlig tomt- indelning för ett ändamålsenligt bebyggande erforderlig», skall fråga om —— —— 5— nödigt finner.

I yttrande över kommitténs betänkande har Svenska .teknologföreningen gjort i huvudsak enahanda hemställan. '

Vad sålunda anförts finna de sakkunniga vara värt beaktande. Då ett'än- damålsenligt bebyggande av staden ej blott är ett intresse för den enskilde tomtägaren utan jämväl ett allmänt intresse, synes ej den omständigheten, att 'en olämplig tomtindelning. vunnit fastställelse, böra för all framtid förhindra möjligheten till ett ändamålsenligt bebyggande, endast därför att kanske en enda ägare av tomt inom kvarteret sätter sig emot ändring i tomtindelningen. Anmärkas kan, att genom den nytillkomna lagen om delning av jord ållandet möjligheterna för omskifte av förut laga skiftad jord väsentligen ökats.""På dessa grunder hava de sakkunniga bland de fall då ny tomtindelning må före-

1916 års stadsplane- lagskom- mitté

Yttranden.

De tak— kunniga.

tagas upptagit, att ändring av befintlig tomtindelning eljest finnes för ett än- damålsenligt bebyggande nödig. 4 %.

Paragrafen motsvarar 11 % i 1916 års kommittés förslag till stadsplane- lag, dock har avfattningen med hänsyn till bestämmelsen i 2 % i detta kapitel av de sakkunnigas förslag blivit på så sätt ändrad att i det avseende, som är i fråga i paragrafen, med kvarter likställts sådan kvartersdel, beträffande vilken i följd av stadsplaneändring förut gällande tomtindelning funnits böra ändras.

& %.

Första stycket första punkten motsvarar 19 % 1 1110111. i 1916 års kommittés förslag till byggnadsstadga, dock att, med hänsyn till att, såsom i några yttranden över kommitténs betänkande påpekats, omständigheterna stundom föranledde behov av tomter för annat ändamål än bebyggande, i punkten ej såsom i kommitténs förslag stadgats, att vid tomtindelning skall jämte annat tillses, att tomterna erhålla sådan form och storlek, att de med iakttagande av gällande föreskrifter kunna ändamålsenligt bebyggas, utan att de erhålla sådan form och storlek att de kunna ändamålsenligt utnyttjas.

Första stycket andra punkten har ej någon motsvarighet i kommitténs för- slag. Understundom kan det visa sig lämpligt, att viss del av kvarters inre utnyttjas för annat ändamål än bostadsändamål. Det kan då vara ändamåls— enligt att av sådan kvartersdel bilda särskild tomt. Då för dylik tomt ofta nog behov ej föreligger av gräns mot gata eller för allmän samfärdsel avsett område utan det är tillräckligt, att tomten erhåller rätt till genomfart över utanför liggande tomt i kvarteret, hava de sakkunniga genom bestämmelsen i förevarande punkt velat öppna möjlighet för att förhållandena kunna ordnas i enlighet med vad ändamålsenligheten kräver. Att ägare av tomt, som till- lagts rätt att hava genomfartsöppning, äger befogenhet att lösa dylik rätt stadgas i 12 kap. 8 % i förslaget till stadsbyggnadslag. Enligt 12 kap. 1 % andra stycket äger jämväl staden sådan lösningsrätt. _— Ehuru en anordning sådan som den nu angivna stundom kan visa sig praktisk, är den dock å andra sidan förenad med vissa olägenheter, som göra det önskvärt att den möjlighet, som sålunda beretts, ej användes annat än då verkligt behov därav föreligger.

Andra stycket motsvarar 19 % 2 mom. i 1916 års kommittés förslag till bygg- nadsstadga.

Gå. .

Denna paragraf motsvarar 22 å i 1916 års kommittés förslag till byggnads- stadga, vilken sistnämnda % överensstämmer med 1 kap. 6 % i lagen om fastig- hetsbildning i stad.

Med hänsyn därtill att enligt de sakkunnigas förslag tomtindelning ej till— lagts fastighetsbildande verkan samt förty å tomtindelningskarta och beskriv— ning till densamma upptagna måttuppgifter ännu mindre än enligt nu gäl— lande rätt kunna komma att erhålla konstitutiv betydelse, har paragrafen så omredigerats, att dylika måttuppgifter ej obligatoriskt behöva upptagas.

Såsom behörig att upprätta tomtindelningskarta upptager gällande lag, lik- som kommitténs förslag, förrättningsman för tomtmätning. Såsom under 22 kap. närmare omförmäles, hava de sakkunniga velat i stället för denna be- nämning tillämpa uttrycket stadsmätningsman, och har förty detta uttryck använts jämväl i nu förevarande lagrum.

Med tomtområde avses i förslaget område, som enligt gällande tomtindelning skall bilda tomt. -

7%.

Nuvarande lag om fastighetsbildning i stad innehåller det stadgande, att, om stadsplan är till större eller mindre grad grundad på viss tomtindelning, som därmed står i omedelbart samband, eller om särskilda bestämmelser i av- seende ä sättet för byggnadskvarterens användande äro beroende av viss tomt- indelning, denna skall i sammanhang med stadsplanen eller med de särskilda bestämmelserna underställas Konungens prövning, varemot det i andra fall tillkommer stadens byggnadsnämnd att handlägga frågor om kvarters inde- lande i byggnadstomter, dock att nämndens beslut ej skall vara gällande, in- nan det blivit av Konungens befallningshavande fastställt.

0

1916 års stadsplanelagskommitté anför a sid. 139: Kommittén är av den mening, att vad som är stadgat därom, att tomtindelning i vissa fall skall behandlas och prövas i samma ordning som stadsplan, bör utgå. Bestämmelsen har praktiskt visat sig obehövlig. Under senare tid har prövats och fastställts en mångfald av stadsplaner, som innehållit vitt gående bestämmelser an— gående sättet för byggnadsmarkens användande _ villakvarter, industritomter, för— gårdar, öppna och planterade gårdsutrymmen o. s. v. — utan att det funnits be- hövligt att i sammanhang därmed fastställa tomtindelning. Nästan varje modern stadsplan kan sägas vara grundad på vissa typer av tomtindelning, beroende av det användningssätt, som är avsett att fästas vid marken, utan att därav föranledes samtidigt bestämmande av tomtindelningen. Om tomtindelning fastställes av Kungl. Maj:t i sammanhang med stadsplan, medför detta alltid den olägenhet, att änd- ring i samma tomtindelning icke kan åstadkommas annorlunda än i den ordning, som för ändring i stadsplan är stadgad. Vid stadsplanens uppgörande och pröv- ning bör naturligtvis tillses, att de utlagda byggnadskvarteren kunna tomtindelas på ett sådant sätt, som instämmer med vad som gäller ifråga om kvarterets be- byggande, men längre finnes ingen anledning att i det skedet gå. Det kan ur flera synpunkter vara önskvärt, att den definitiva tomtindelningen får anstå, in— till dess marken skall utnyttjas enligt stadsplanen.

Kommittén föreslår alltså, att byggnadskvarters indelande i tomter skall under alla förhållanden tillkomma stadens byggnadsnämnd.

De sakkunniga vilja icke förneka riktigheten av den utav de sakkunniga gjorda iakttagelsen, att tomtindelningar, även då. de stått i ett mycket intimt samband med stadsplanen, utan olägenhet kunnat få sin fastställelse först å ett senare stadium och genom annan myndighet, än den som fastställt stads- planen. Har detta kunnat ske redan under nuvarande förhållanden, torde ri- skerna därav bliva ännu mindre i framtiden, då,, såsom de sakkunniga förut- sätta, Värje Konungens befallningshavande blir försedd med länsarkitekt. Emellertid torde det heller icke kunna förnekas, att det, om ej ofta så. dock nå- gon gång, kan tänkas vara grundad anledning för de prövande myndigheterna att isamband med underställandet av en stadsplan påfordra att jämväl tomtin- delningen samtidigt ingives för att i samband med planen erhålla sin slutliga utformning. Så synes framför allt kunna vara händelsen i sådana fall, då ett och samma kvarter av någon anledning måste i olika delar bliva föremål för olika byggnadssätt, såsom då ena delen avlkvarteret avses för öppet och den andra för slutet byggnadsätt. Även om det i senare års praxis icke förekom- mit, att från de prövande myndigheternas sida sådana krav rests med stöd av gällande lag, torde dock fall ej hava saknats, då. ett sådant krav skulle hava framställtS, därest man ej på grund av omständigheterna i det särskilda fallet ansett sig hava tillräcklig garanti, för att en lämplig tomtindelning ändock skulle komma till stånd. Men då det icke är uteslutet, att fall kunna inträffa, då sådan garanti icke i erforderlig mån anses föreligga, anse de sakkunniga

1916 års ko mmitté.

De sak- kunniga.

det icke vara vare sig nödigt eller lämpligt att nu utan vidare avhända sig den säkerhetsventil, som ligger i gällande lags stadgande i berörda avseende. Det kan för övrigt tänkas, att redan stadsfullmäktige vid sin prövning av en stads— plan finna önskvärt att kunna i samband därmed fastslå den indelning i tom—. ter, som skall dårå grundas, och å. vilken de ju eljest icke få tillfälle att öva något inflytande. Erfarenheten från den nuvarande lagens tillämpning torde innebära full garanti för att den sålunda givna befogenheten icke kommer. att missbrukas vare sig av stadsfullmäktige eller av de prövande myndigheterna. I anslutning till det anförda hava de sakkunniga i förevarande paragraf föreslagit det stadgande, att, när skäl därtill äro, tomtindelning må företagas i samband med antagande eller ändring av stadsplan. Eljest gäller i detta hänseende vad i 8—10 %% stadgas. '

8 %. . Paragrafen motsvarar 21 % i 1916 års kommittés förslag till byggnadsstad- ga, dock hava de sakkunniga i enlighet med vad som hemställts i åtskilliga yttranden över kommitténs betänkande i sitt förslag, upptagit möjlighet att på annat bevisligt sätt än genom rekommenderat brev underrätta, markägarna samt förkortat den tid, under vilken förslaget skall hållas tillgängligt, från av kommittén föreslagna 3 veckor till 14 dagar och ej upptagit någon särskild tid för anmärkningars ingivande utöver den tid,. under vilken förslaget skall hållas tillgängligt. —' . _ - 9 %. .

Första stycket motsvarar i huvudsak 12 & sista stycket i 1916iårs kommit- tés förslag till stadsplanelag. .

Andra stycket innebär däremot en nyhet i förhållande till såväl kommitténs förslag som gällande lag. Kommittén anför (sid. 145):

I avseende på omfattningen av Konungens befallningshavandes prövningsrätt delar kommittén den hittills gällande uppfattningen, att Konungens befallnings- havande har att oförändrat fastställa eller ock avslå nämndens förslag och således icke äger utan nämndens och sakägarnas medgivande däri göra ändring. Uttryck— ligt stadgande härom har emellertid icke ansetts erforderligt.

De sakkunniga hava icke något att erinra mot den sålunda uttalade uppfatt- ningen, i vad den innebär att positiv ändring i ett ingivet tomtindelningsföp slag icke må. av Konungens befallningshavande vidtagas. Den av kommittén åberopade, hittills gällande uppfattningen torde emellertid innebära jämväl att förslaget icke må av Konungens befallningshavande delas sålunda att al— lenast viss del blir föremål för fastställelse. Endast i den mån byggnads- nämnden därom gör uttrycklig framställning, torde enligt gällande rätt nå- gon del av ett tomtindelningsförslag kunna undantagas från fastställelse. Av samma skäl som beträffande förslag till generalplan och stadsplan har det dock synts de sakkunniga önskvärt att en möjlighet funnes för Konungens befallningshavande att utan den omgång, som kan föranledas av att framställ- ning från byggnadsnämnden måste avvaktas, meddela fastställelse allenast å viss del av förslaget, ehuru viss annan del icke finnes kunna oförändrad fast- ställas. Härom har stadgats i 9 % andra stycket.

Tredje stycket i förevarande % motsvarar 23 % första stycket i 1916 års kommittés förslag till byggnadsstadga.

10 %.

De sakkunniga hava ansett sig böra under förevarande % upptaga uttryck-: ligt stadgande därom att konceptakt rörande ärende, som i detta kapitel avses,

skall förvaras under byggnadsnämndens vård, till vilket stadgande någon di— rekt motsvarighet cj finnes i 1916 års kommittés förslag.

11 %.

Mot 1916 års stadsplanelagskommittés förslag har från vissa håll anmärkts, att bland de föreslagna bestämmelserna om tomtindelning saknades föreskrift huru kostnaden för tomtindelning skulle gäldas. Sålunda har fastighetsre- gisterkommissionen anfört, att kommissionen, som kunde från sitt verksam— hetsfält vitsorda, att saknaden av föreskrifter härom vore till verklig olä- genhet, funne det önskvärt att bestämmelser härom komme att i lagen inflyta.

Gällande rätts ståndpunkt torde vara, att kostnaden för tomtindelning skall gäldas av staden. I brist på uttryckligt stadgande därom hava emellertid i åtskilliga städer kostnaderna för tomtindelning blivit fördelade på tomtägar- na. Då enligt de sakkunnigas förslag tomtindelning ej längre har fastighets— bildande verkan, torde så mycket mindre skäl finnas för att kostnaden för tomtindelning skall i allmänhet drabba tomtägarna, och de sakkunniga hava därför i paragrafen uttryckligen stadgat, att staden i regel skall stå kost- naden.

Undantag har dock gjorts för det fall som i 14 kap. 13 % sägs, nämligen då visst mera väsentligt stadsplaneområde är i en ägares hand och Konungen på grund därav förpliktar honom att i större utsträckning än vanligt bära kost— naden för planens genomförande. I sådant fall har markägaren ansetts böra bära även kostnaden för tomtindelning.

9 KAP.

Om generalplans, stadsplans och tomtindelnings inverkan på fastighets- indelningen.

lå.

Såsom av den allmänna motiveringen framgår skall enligt de sakkunnigas förslag i princip fastställelse av generalplan, stadsplan och tomtindelning icke rubba förhandenvarande fastighetsindelning. Vid detta förhållande kommer tomtindelningen endast i ett fall att verka tomtbildande, nämligen, när ett tomt- område motsvarar en förut befintlig fastighet. Såsom regel kommer enligt de sakkunnigas förslag tomt att bildas genom tomtbestämning samt, där tomt skall bestå av mark, som hör till särskilda fastigheter, genom sammanläggning av tomtområdets särskilda delar. Tomt kan emellertid i vissa fall efter det tomtindelningen skett bildas utan att tomtbestämning behöver ske. Så är förhållandet om genom ägoutbyte eller genom klyvning bildas en fastighet, vars område alldeles motsvarar det område, varav en tomt skall bildas.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har förevarande paragraf bli— vit avfattad.

10 KAP.

Om förbud i vissa fall mot nybyggnad och viss annan åtgärd inom stadsplanelagt område i stad.

1916 års kommitté har i 13 % av sitt förslag till stadsplanelag med från- gående av nu gällande lags uppställning uppräknat olika hinder för nybygg-

nads företagande, och har kommittén såsom skäl härtill framhållit, att större överskådlighet och reda vunnes genom bestämmelsernas sammanförande på. ett ställe.

De sakkunniga äro ej övertygade om den av kommittén valda uppställ— ningens företräde framför motsvarande bestämmelsers avfattning i nu gäl— lande lag. Genom den av kommittén gjorda anordningen utbrytas de särskilda förhuden ur sitt sammanhang med andra förbud eller lagstiftningen i övrigt. Ej heller är den av kommittén gjorda uppräkningen uttömmande. Den om- ständigheten att å visst område ej kan tillämpas något av vad 13 % utsäger i mom. a)—k) innebär icke att nybyggnad å området får företagas. På grund härav hava de sakkunniga avfattat lagtexten i detta kap. i större anslutning till vad som skett i nu gällande lag än vad som är fallet med kommittén.

lå.

Första stycket överensstämmer med 13 % b) i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag.

Andra stycket av förevarande % motsvarar 13 % o) i förslaget till stadsplane- lag, dock att, då mark kan vara även ur annan än hygienisk synpunkt till be- byggande mindre tjänlig, i de sakkunnigas förslag förutsättes, att föreskrift kan meddelas, att, innan byggnad må företagas, jämväl hinder, som möter ur sådan synpunkt, först skall undanröjas. Detta förbuds räckvidd blir emeller- tid enligt de sakkunnigas förslag mindre än enligt kommitténs. Förhindrande av bebyggande av för dylikt ändamål olämpligt område skall på sätt de sak— kunniga i motiveringen till 2 kap. framhållit som regel ske genom områdets upptagande i generalplan. Fall kunna emellertid förekomma, då det är lämp- ligt att vid upprättande av stadsplan däri intaga område, vilket först sedan vissa åtgärder vidtagits bör bebyggas.

Tredje stycket motsvarar 13 % a) och 15 % första stycket första undersatsen i förslaget till stadsplanelag. De sakkunniga hava emellertid ansett sig böra begränsa byggnadsförbudets giltighetstid. Detta har skett dels så att stads- planebeslut ej mera än ett år från det beslutet vunnit laga kraft medför bygg- nadsförbud, där ej beslutet underställes Konungens prövning, dels ock så att, även om dylik underställning skett, beslutet ej föranleder byggnadsförbud mera än tre år, där ej Konungen på grund av särskilda omständigheter förordnar om viss längre giltighetstid. Den i 1916 års kommittés förslag upptagna förut- sättningen för meddelande av dispens eller att nybyggnaden prövas vara för- enlig med den stadsplan, varom fråga är, hava de sakkunniga, som i likhet med vad som skett i nu gällande lag i intet fall ansett sig böra i lagtexten angiva förutsättningarna för dispens, ej upptagit, men innebär detta givetvis ej någon avvikelse i sak från kommitténs ståndpunkt.

Fjärde stycket av förevarande % motsvarar 18 % i förslaget till stadsplane- lag. Enligt 1916 års kommittés förslag skulle förbud gälla högst ett år, dock att vid behov av förlängning av sagda tid Konungens befallningshavande skulle äga medgiva sådan, men skulle beslutet härom underställas Konungens prövning.

Med hänsyn till önskvärdheten att ej belasta Kungl. Maj :t med avgöranden. vilka synas kunna anförtros underordnade myndigheter, hava de sakkunniga i sitt förslag tillagt Konungens befallningshavande befogenhet att förlänga ti— den eller att från början meddela förbud under längre tid. I samband därmed hava emellertid de sakkunniga till två år begränsat den tid, under vilken förbud av nu ifrågavarande slag högst må gälla.

När Kungl. Maj:t finner skäl ingripa för åstadkommande av stadsplan, bör Kungl. Maj :t liksom i motsvarande fall beträffande generalplan äga möjliga

het hindra att, intill dess stadsplanen fastställes, olämpliga åtgärder vidtagas. Stadgande härom har införts i sista stycket av förevarande paragraf.

2%.

Första punkten motsvarar 13 % d) i 1916 års kommittés förslag till stads- planelag. Skillnaden mellan de båda förslagen beror på att de sakkunniga av skäl och på sätt varför förut redogjorts ansett sig böra intaga en annan stånd- , punkt än 1916 års kommitté beträffande stadsplaneändrings inverkan å tomt- ' indelningen inom de byggnadskvarter, stadsplaneändringen berör.

Andra punkten av förevarande % motsvarar 13 % f) i förslaget till stads— planelag.

Tredje punkten motsvarar 15 % första stycket andra undersatsen i förslaget till stadsplanelag.

Sista stycket av förevarande % motsvarar delvis 15 % andra stycket i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag. De sakkunniga hava emellertid ansett att Konungens befallningshavande vid beviljande av dispens enligt denna paragraf alltid bör tillse att säkerhet vederbörligen ställts för den skyldighet att utgiva gatukostnadsbidrag, som kan åligga fastighetsägaren, och hava de sakkun— niga i överensstämmelse härmed avfattat detta stycke.

3%.

Första stycket av förevarande % motsvarar med den jämkning, som blivit er- forderlig med hänsyn till de sakkunnigas uppfattning angående tomtindelnings fastighetsbildande verkan, 13 % g) och k) i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag, dock att de sakkunniga ej upptagit det stadgande om möjlighet till dispens kommitténs förslag innehåller.

Någon motsvarighet till detta dispensstadgande finnes ej i nu gällande lag. Såsom motivering till detsamma anförde 1916 års kommitté: 1916 fiT-'i

Från fackmannahåll har en lindring av förbudet att bygga å tomt, varav sär- Mmmm?" skilda delar äro i olika ägares hand, ansetts önskvärd. Det uppgives, att åtminstone inom ett samhälle det nu gällande ovillkorliga byggnadsförbudet, sammanställt med samhällets ekonomiska oförmåga att lösa ett flertal tomtområden och svårigheterna —— de formella lika väl som de reella — att i en hand sammanföra tomtdelar, vållat fullständig stagnation i byggnadsverksamheten inom samhällets centrala del, medan en lindring i byggnadsförbudet, som medgåve, att åtminstone en relativt stor tomt- del finge under vissa förhållanden självständigt bebyggas, skulle möjliggöra ett rätt så avsevärt bebyggande av nämnda område. Liknande förhållanden torde även vara att räkna med å andra platser, särskilt å områden, där ett mindre sammanträngt byggnadssätt skall komma till användning. Till detta kommer, att en lindring i nu ifrågavarande byggnadsförbud otvivelaktigt vore önskvärd i syfte att minska den inlösningsplikt till tomtmark, som kommittén funnit böra staden åläggas. Vid övervägande av denna fråga har kommittén till en början funnit ett generellt med- givande att bebygga tomtdel av viss storlek eller beskaffenhet ej kunna lämnas. Ett dylikt bebyggande skulle i vissa fall på ett så avsevärt sätt förrycka stadsplanen och stadsbilden, att det ej bör tillåtas. Sådant skulle inträffa, om exempelvis vid änd- ring i stadsplanen en jordremsa utmed en gata, där sammanträngt bebyggande skall tillämpas, tillagts en angränsande tomt, och den äldre tomtdelen därefter bebyggdes för sig. Men i andra fall kunna förhållandena vara sådana, att bebyggande av en tomtdel knappast bör med skäl förvägras, såsom då tomtdelen är av den storlek, att den lämpligen kan för sig bebyggas, och bebyggandet ej kan medföra väsentlig olägenhet för stadsplanens genomförande. Dylika fall lära ej sällan kunna uppvisas i stadsdelar, där fristående eller eljest ett glesare bebyggande förekommer. Kom-

Yttranden.

De sak- kunniga.

1916 års kommitté.

mittén har därför stannat vid att visserligen såsom regel stadga, att å del av tomt, varav annan del är i annan ägares hand, ej får nybyggas, men tillika föreskriva, att Konungens befallningshavande äger efter prövning för särskilt fall medgiva dispens från detta nybyggnadsförbud, då någon väsentlig olägenhet därav ej är att förvänta. De synpunkter, som Konungens befallningshavande har att anlägga vid prövningen av en dispensansökan av ifrågavarande art, hava ansetts böra upptagas i 15 å i sam- lf)and med övriga till Konungens befallningshavandes avgörande hörande dispens- ragor.

I åtskilliga av de yttranden, som avgivits över 1916 års kommittés betän- ande, har yrkats, att någon dispens ej måtte medgivas från nu ifrågavarande byggnadsförbud.

De sakkunniga hava jämväl funnit, att tillräckliga skäl ej visats för att be— träffande nu ifrågavarande byggnadsförbud medgiva möjlighet till dispens. Möjligen hade så kunnat vara förhållandet, om kommitténs förslag stått på samma ståndpunkt som nu gällande lag därutinnan att det ej medgivit ägare av del i område, varav enligt gällande tomtindelning tomt skall bildas men varav annan del äges av annan ägare, rätt att lösa återstående delar av tomt- området, men sedan kommittén i sitt förslag, vilket de sakkunniga i denna del ansett sig böra följa, tillagt sådan ägare dylik lösningsrätt, torde några tillräckligt starkt vägande skäl ej kunna anföras för att medgiva sådan ägare möjlighet att dispensvägen erhålla rätt att bygga. Dispens skulle väl ej heller i regel kunna beviljas under annan förutsättning än att de skilda delarna av området vore av den storlek, att de var för sig lämpade sig för bebyggande, eller att de delar av området, som ej därför lämpade sig, kunde ägna sig att bliva sammanlagda med angränsande tomt eller tomter, men i ty fall vore dispens från nu ifrågavarande byggnadsförbud ej den rätta utvägen, utan vore denna att finna i att tomtindelningen ändrades.

Sista stycket av förevarande % motsvarar 13 % e) i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag.

Genom lagändring år 1922 har i 1 kap. 9 % fastighetsbildningslagen för visst fall stadgats byggnadsförbud, där tomt ej blivit införd i tomtboken. Med hänsyn till de ändrade bestämmelser angående när tomt skall i tomtboken införas, de sakkunniga upptagit i 31. kap. 3 % förslaget till stadsbyggnadslag, hava de sakkunniga ej i förslaget bibehållit detta byggnadsförbud.

41%.

I 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag fanns såsom 14 % införd en bestämmelse därom att Konungen ägde att genom bestämmelse i allmän för- fattning eller för särskilt fall medgiva undantag från förbudet att bygga å. gatumark.

Såsom motivering anförde kommittén:

Det har påvisats, att förbudets enligt nu gällande lag indispensabla karaktär understundom visat sig utgöra hinder för anordningar, som ur arkitektonisk syn— punkt eller för vinnande av en estetiskt tilltalande stadsbild skulle varit önskvärda och som kunnat vidtagas utan något som helst hinder för trafiken, såsom arkitektur med pelare, vilka i någon mån springa ut över tomtlinjen, burspråk eller annan deko- rativ utbyggnad över marken, ävensom för vissa ur annan synpunkt önskvärda an— ordningar under jordytan o. s. v. Härtill kommer, att en dispens från förbudet till fromma för såväl markägaren som staden bör kunna i åtskilliga fall givas utan att i nämnvärd grad försvåra stadsplanens framtida genomförande. Om stadsplan lägges över agrart område, som i avbidan på stadens utveckling tillsvidare utnyttjas för jordbruk, kan det utan tvivel vara ganska önskvärt, att erforderliga nya eller änd-

rade ekonomibyggnader få uppföras, även om de skulle beröra i stadsplanen utlagd gatumark. Eller om en stadsplaneändring innebär, att en gata avskär en tomt på det sätt, att ett hus kommer att ligga delvis å gatumark, måste det framstå som rimligt, att tomtägaren ej helt utestänges från möjligheten att å huset verkställa större reparation eller ändring, som kan vara nödig för husets skäliga utnyttjande under tiden intill dess gatan utlägges. I nu angivna och liknande fall kan stadens lösningsplikt, sådan den enligt kommitténs förslag skulle vara, genom en dylik at- gärd tilläventyrs undanskjutas under avsevärd tid, och vad staden därigenom vinner vida överstiga den möjligen ökade kostnaden för gatumarkens inlösande, då sadant en gång kommer att äga rum. Avdessa skäl har kommittén ansett undantag fran byggnadsförbudet böra kunna medgivas och i 14 å av förslaget inryckt befogenhet för Konungen att i allmän författning eller för särskilt fall meddela sådant url-—

dantag.

I enlighet med vad i åtskilliga över 1916 års kommittés förslag avgivna yttranden anförts anse de sakkunniga det lämpligast, att i själva lagen an- givas de fall i vilka eftergift från förbudet att bygga å gatumark må kunna medgivas. Dylik eftergift har synts de sakkunniga böra äga rum i fråga om att dels vidtaga anordningar och uppföra mindre byggnader, som avse att tillgodose den allmänna trevnaden, dels i den utsträckning, varom i byggnads- ordning må stadgas, anordna utsprång å byggnad, där sådant betingas av arkitektoniska skäl. I enlighet härmed har förevarande & avfattats.

I övriga i 1916 års kommittés motivering anförda fall torde eftergift ej böra medgivas, då härav i många fall skulle föranledas, att det belopp staden vid inlösen av gatumark finge utgiva skulle förhöjas. Med den ändrade om— fattning, stadens lösningsplikt enligt de sakkunnigas förslag erhållit, skulle ej heller en eftergift i dessa fall som regel få den betydelse kommittén ansett ligga däri att tidpunkten för fullgörandet av stadens lösningsplikt undanskötes.

I 20 % i förslaget till stadsplanelag har 1916 års kommitté infört en be— stämmelse därom att med avseende å byggnadsförbuden såsom nybyggnad ej vore att anse byggnad av tillfällig beskaffenhet, avsedd att kvarstå under förhållandevis kort tid, ej heller mindre anordning för prydnad eller annat än— damål, såsom brunn, monument, kiosk, bekvämlighetsinrättning.

Med hänsyn till den av de sakkunniga i nu förevarande % upptagna bestäm— melsen hava de sakkunniga ansett, såvitt angår gatumark, syftet med det av kommittén föreslagna stadgandet ernått. Beträffande annan mark hava de sakkunniga ansett, att såvitt angår mark underkastad nybyggnadsförbud ej särskilda bestämmelser böra uppställas beträffande byggnad av tillfällig be— skaffenhet. Däremot hava i 17 kap. 8 % för visst annat fall upptagits regler om sådan byggnad.

ad ovan sagts om gatumark gäller ock parkområden, vilka områden enligt 1916 års kommittés terminologi ingå i gatumark.

55.

Paragrafen har ej någon motsvarighet i de vid 1916 års kommittés betän- kande fogade lagförslagen.

1904 års kommittéförslag innehöll beträffande byggnadsförbud bl. a. att inom området för "stadsplan nybyggnad ej finge ske utan byggnadsnämndens lov, att, om ändring av stadsplanen av samhället beslutats men icke vunnit god- kännande, skulle med prövningen av anmält byggnadsföretag, som berördes av ändringen, anstå till dess frågan om ändringen blivit slutligen avgjord. att. om stadsplan för visst område vore av samhället antagen, men fastställelse därå ännu icke meddelad, skulle, innan byggnadsföretag därinom finge företagas,

De sa!:- kunniga.

1904 års kommitté- förslag.

Det rem it— terade för- slaget.—

De sak— kunniga-.

tillstånd sökas hos byggnadsnämnden; och finge med prövningen av företaget anstå till dess slutligt beslut om stadsplanen fattats (6 g), samt att tillstånd till utförande av byggnadsföretag inom kvarter ej finge meddelas, med mindre sökanden visade, att det område, varå byggnaden vore avsedd att uppföras, ut- gjorde en i överensstämmelse med gällande tomtindelningsplan bildad bygg— nadstomt, ävensom där så erfordrades styrkte, att byggnadsnämnden givit till- stånd till tomtens bildande och att hinder för verkställighet av nämndens beslut ej enligt 23 å i 1904 års kommittéförslag mött (26 5).

1904 års kommittéförslag synes alltså vila på den förutsättningen att å ett meddelat byggnadslov senare inträffande omständighet ej borde inverka. men att byggnadsnämnd på visst sätt hade att taga hänsyn till sådan omständighet dif avgörande av frågan om efter dess inträffande byggnadslov kunde med-

e as.

I det förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning, som 1905 remit- terades till högsta domstolens yttrande, hade, i samband därmed att ur lagtex- ten fått utgå föreskriften att inom området för stadsplan nybyggnad ej finge ske utan byggnadsnämndens lov, stadgandena om nybyggnadsförbuden på så sätt omformulerats, att lagtexten kommit att lyda att under viss närmare an- given förutsättning nybyggnad ej finge företagas och ej såsom i kommittéför— slaget att under samma förutsättning tillstånd till nybyggnad ej finge med- givas.

Av departementschefens yttrande före förslagets remitterande framgår icke att med den sålunda företagna omredigeringen varit avsett att under viss förut-

sättning förtaga giltigheten av redan meddelat byggnadslov.

Det remitterade förslagets lydelse har därefter övergått först i lagen den 31 fugusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning och därefter i nu gällande ag.

Enligt vad för de sakkunniga är bekant har emellertid icke i Stockholm lagen i ifrågavarande avseende tolkats efter sin ordalydelse, utan har det ansetts, att redan meddelat byggnadslov varit gällande, oavsett huruvida, innan byggnaden blivit uppförd, omständighet inträffat av beskaffenhet att inverka på möjlig- heten att erhålla byggnadslov.

För en dylik lagtillämpning torde ock starka skäl tala. Har efter givet bygg- nadslov en byggnad börjat uppföras, skulle det verka obilligt, om den därefter inträffande omständigheten att fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan eller om ny tomtindelning för det område, inom vilket byggnaden uppföres, skulle föranleda byggnadsarbetets avbrytande och kanske dess in- ställande för all framtid. Saken kan väl i någon mån sägas vara en annan om byggnad, till vars uppförande lov tidigare givits, ännu ej börjat uppföras, när fråga, varom nyss sagts, Väckes, men är det att märka, att byggherren kan hava för byggnadens uppförande ingått avtal och träffat dispositioner i övrigt på sådant sätt att ett förbud för honom att igångsätta byggnadsarbetet skulle medföra betydande ekonomiska förluster. En så sträng tillämpning av byggnadsförbuden som den, vartill nu gällande lagtexts ordalydelse kunde giva anledning, synes alltså ej rimligen kunna fordras utan att den byggherre, som till byggnadsarbete erhållit byggnadsnämndens lov, innan fråga, varom nu sagts, blivit väckt, kunde av staden erhålla ersättning för den skada han lider därigenom att byggnadsarbetet ej finge i den ordning avsett varit påbör- jas eller fullbordas. Då emellertid skyldighet för stad att i ty fall gälda ska— deersättning skulle för staden ofta nog komma att ställa sig synnerligen be- tungande, hava de sakkunniga ansett, att denna utväg ej bör väljas, utan hava de i stället i förevarande % föreslagit, att, därest byggnadslov meddelats, senare under den tid dylikt tillstånd gäller inträffande omständighet ej skall föran- leda tillämpning avi 1—3 %% i detta kapitel stadgade förbud mot nybyggnad.

Då beträffande byggnad, vartill ritningar prövas av Konungen eller bygg— nadsstyrelsen, tillstånd av byggnadsnämnden ej fordras, hava de sakkunniga beträffande dylik byggnad föreslagit, att, sedan Konungen eller byggnads— styrelsen godkänt ritningarna, därefter inträffande omständighet ej skall för- anleda tillämpning av förenämnda förbud mot nybyggnad."

Att däremot med prövning av ansökan om byggnadslov ansetts böra i viss utsträckning anstå i avbidan å behandling av efter ansökningens ingivande väckt fråga om ändring i stadsplan m. m., framgår av 17 kap. 2 % i föreva- rande lagförslag.

65.

Ändamålet med nybyggnadsförbuden är att förhindra vidtagande av åt- gärd, som kommer att försvåra ett framtida genomförande av stadsplanen. Men jämväl andra åtgärder än uppförande av nybyggnad kunna i nu ifråga- varande avseende verka försvårande. Så är särskilt förhållandet om marken schaktas djupare eller fylles upp till större höjd än som svarar mot den i stads- planen fastställda. Nu gällande lag lägger ej hinder i vägen för vidtagande av dylika åtgärder. Från olika håll har såvitt angår gatumark framhållits de olägenheter bristen på lagstiftning i ämnet vållat, i det att, utan hänsyn till huru förhållandena skulle ställa sig vid stadsplanens genomförande, nedschakt- ning eller fyllning å gatumark vidtagits utan att åtgärderna varit betingade av några särskilt framträdande intressen. De sakkunniga hava förty ansett sig böra uppställa förbud mot nedschaktning eller fyllning å gatumark, om åtgärderna ej verka för åstadkommande av fastställd gatuhöjd. Förbudet, som de sakkunniga ej ansett behöva uppvägas av någon tidigare än eljest inträdan- de lösningsplikt för staden, hava de sakkunniga ej gjort ovillkorligt utan uppe tagit rätt. för byggnadsnämnd att giva tillstånd till åtgärd av ifrågavarande slag. Vid ansökan om dylikt tillstånd bör byggnadsnämnden mot markägarens berättigade intressen väga den olägenhet, åtgärden skulle vålla, när stadsplae nens genomförande ifrågakommer. '

Vad sålunda stadgas om gatumark hava de sakkunniga utsträckt att beträfe fande till gatumark gränsande mark gälla sådan nedschaktning eller utfyll— ning, att gatans utläggande i fastställt höjdläge avsevärt försvåras.

J ämväl beträffande parkområde hava de sakkunniga ansett skäl föreligga att förbjuda nedschaktning och utfyllning, som ej verka för åstadkommande av den inom parkområdet bestämda markhöjden.

Beträffande parkområde är det emellertid dessutom av vikt att i avvaktan på stadsplanens genomförande det å området befintliga skogsbeståndet skyd- das. Det kan nämligen ej anses tillfredsställande, att ett skogsbestånd, som kanske just föranlett att området i stadsplan upptagits till park, skall få, innan stadsplanen hunnit genomföras, avverkas. Vår gällande skogsvårdslag- stiftning, som givetvis måste betrakta problemet ur andra synpunkter, är icke ägnad att lägga hinder i vägen för en dylik ur stadsplanesynpunkt ej önsk— lig avverkning. '

På dessa skäl hava de sakkunniga i andra stycket av förevarande paragraf intagit bestämmelse därom att, därest parkområde, som skall begagnas såsom skogspark, är helt eller delvis skogbeväxt, avverkning av skogen ej får ske i större utsträckning än som överensstämmer med det fastställda ändamålet även— som att inom annat parkområde träd ej må fällas utan byggnadsnämndens sär— skilda medgivande.

Den inskränkning, markägaren sålunda underkastas beträffande sin rätt att utnyttja skogsmarken, hava de sakkunniga ansett böra uppvägas av att markägaren erhåller rätt att under de i 12 kap. 9 % angivna förutsättningar" på- fordra att staden inlöser marken. Förebild till stadgande av denna innebörd

finnes i lagen om skyddsskogar. Angående den staden sålunda ålagda lös— ningsplikten hava de sakkunniga infört bestämmelse i sistnämnda paragrafs sista stycke.

Om än beträffande kvartersmark förhållandena i regel äro sådana att markägares befogenheter i förut nämnda avseende ej böra begränsas, förekom- ma dock fall, där beträffande område, som huvudsakligen är avsett för be- byggande, ett sådant bebyggande enligt stadsplanen förutsatts att markens naturliga förhållanden i synnerlig mån inverka å den med stadsplanen av— sedda stadsbilden. Är en stadsdel avsedd till villaområde, kan det sålunda vara synnerligen angeläget att å området befintlig skog icke utan urskiljning avverkas. Om stadsplanen utgår ifrån att vissa byggnadskvarter skola kom- ma att ligga å en bergshöjd, är det ägnat att verka synnerligen menligt å stadsbilden, om bergshöjden före stadsplanens genomförande nedspränges. På enahanda sätt kan det förhålla sig i många andra fall. För att dylika icke önskliga åtgärder måtte kunna hindras, hava de sakkunniga mot desamma in— fört förbud i förevarande paragrafs näst sista stycke.

De sakkunniga hava icke ansett, att den markägaren sålunda pålagda in- skränkningen i förfoganderätt bör uppvägas av någon staden pålagd lösnings— plikt. Inskränkningen måste nämligen, då den underlättar för markägaren att utnyttja kvartersmark enligt stadsplanen, jämväl anses verka i hans in- tresse. För att inskränkningen emellertid ej måtte i visst fall komma att be- tunga markägaren mer än skäligt hava de sakkunniga upptagit stadgande där- om att byggnadsnämnden i ty fall må medgiva det undantag, som av för- hållandena påkallas.

Det måste anses vara av vikt, att nu omnämnda inskränkningar i förfogande- rätten inträda redan så snart stadsplanen blivit antagen, då markägare eljest skulle kunna på ett olämpligt sätt utnyttja den mellantid, som förflyter från stadsplanens antagande till dess fastställande. De sakkunniga hava därför i förevarande paragrafs sista stycke infört bestämmelse därom att, därest be- slut är fattat om antagande av stadsplan, 1 % tredje stycket skall i nu ifråga- varande avseende äga motsvarande tillämpning.

I nämnda stycke upptagen dispensrätt har emellertid, med hänsyn därtill att efter stadsplanens fastställande i förevarande paragraf upptagen dispens- rätt tillkommer byggnadsnämnd, ansett böra tilläggas icke såsom i 1 % tredje stycket Konungens befallningshavande utan byggnadsnämnd.

11 KAP.

Om vad i vissa fall bör iakttagas, då i stad byggnad uppförts utöver tomtgräns.

1—3 55.

1884 års Sedan styrelsen för Stockholms fastighetsägareförening, efter uppdrag av Stadsplane- föreningen, hos Kungl. Maj:t gjort framställning om utsträckt tillämpning av "%$???” förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets avstående för ' allmänt behov till sådana fall, där byggnad i stad utan svek eller vållande av ägaren till större eller mindre del insköte på angränsande tomt, anbefallde Kungl. Maj :t den 19 maj 1885 1884 års stadsplanelagskommitté att däröver avgiva utlåtande och utarbeta det förslag till lagbestämmelser i ämnet, som kunde anses av behovet påkallat. 1884 års kommitté framlade med anledning härav samtidigt med förslaget

till lag angående stadsplan och tomtindelning ett förslag till lag om vad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad uppförts utöver tomtgräns.

Lagförslaget skilde mellan det fall. att byggnaden uppfördes efter det den föreslagna lagen skulle träda i kraft och det fall, att byggnaden uppförts dess— förinnan. I förstnämnda fall gällde enligt 1 % i förslaget såsom villkor för ägaren att få hava byggnaden kvarstående, tills den nedreves eller avbrunne, att byggnaden uppförts i läge, som för densamma i föreskriven ordning utstakats.

Såsom motiv till stadgandet anförde 1884 års kommitté: Iakttoge tomtägare allt vad på honom ankomme för att på lagligt sätt uppföra sin byggnad, men råkade han i följd av felaktig utstakning, som det icke berott. på honom att rätta, intränga med byggnaden å gata eller annans tomt, fordrade billig- heten, att tomtägaren på något sätt skyddades från de oberäkneligt stora förluster, som kunde bliva en följd därav, att han skulle tvingas avröja det honom ovetande och mot hans vilja inkräktade området ; och syntes dessutom tomtägarens ovillkorliga skyldighet att uppföra byggnad i anvisat läge böra för honom medföra någon mot- svarande rättighet.

Enligt 2 % av det av 1884 års kommitté framlagda förslaget skulle i fall byggnaden uppförts, förr än den föreslagna lagen kunde komma att träda i kraft, ägaren hava rätt att hava byggnaden kvar tills den nedreves eller av- brunne, så vitt icke visas kunde, att inkräktningen tillkommit med avsikt och att byggnadens ägare därom hade vetskap.

1884 års kommitté anförde såsom motiv till detta stadgande: Hade, innan denna lag trädde i kraft, oftast sedan äldre tider tillbakå en byggnad blivit uppförd så, att den sträckte sig utöver tomtgränsen, kunde det i många fall vara för ägaren alldeles omöjligt bevisa, huru detta förhållande uppkommit, varemot omständigheterna gåve grundad anledning till det antagande, att han, även om in- kräktningen en gång tillkommit med avsikt, därom saknade vetskap. Vore ägaren således i god tro, vore obilligt undandraga honom förmånen att få bibehålla bygg- naden oförändrad, till dess densamma avbrunne eller nedreves, enär ju även i detta fall olägenheten för honom att nödgas ändra byggnaden måste vida överväga det men, som genom intrånget förorsakades.

Lag i det ämne det av 1884 års kommitté framlagda förslaget avsåg utfär— dades den 26 maj 1899. Till sina huvudprinciper överensstämde lagen med kommittéförslaget. Lagen upphävdes genom fastighetsbildningslagen, som emellertid i 1 kap. 10—13 % upptog lagens stadganden i sak oförändrade.

'Lagberedningen har i den del av sitt förslag till jordabalk, som handlar om rättsförhållandet mellan grannar, upptagit den lagstiftning, varom här är fråga, såsom avseende ett till grannskapsrätten hörande ämne. Beredningen har härvid ej funnit anledning att föreslå någon ändring i 1899 års lag, men har utsträckt den att gälla utanför planlagt område. Lagens begränsning till att avse allenast planlagt område hade, —— anför beredningen -— då grannskaps— förhållandet såsom sådant av beredningen upptagits till reglering, synts icke .böra bibehållas. Denna begränsning hade sin grund uteslutande i de omstän- digheter, under vilka lagen tillkom. Om än i det fall, då fråga ej vore om planlagt område, det förhållande icke kunde föreligga, att fastighetsägaren varit pliktig bygga i en av myndighet bestämd linje, torde dock även här billig- hetsskäl tala för att han under vissa förutsättningar finge tillgodonjuta för- månen att ej behöva rubba byggnaden därför, att den skjuter över gränsen. Dessa förutsättningar borde i huvudsak vara desamma, som enligt 1899 års lag gällde i fråga om byggnad, som uppförts innan lagen trädde i kraft. Kravet på den goda tron syntes emellertid böra i viss mån skärpas. Om än det icke kunde visas att inkräktningen skett med avsikt, men den, som sålunda byggde,

Lagstift- ning iämnct.

Lagbered- 'nm gen.

1916 års kommitté.

De sa k- kunniga.

måste anses hava handlat med grov vårdslöshet, borde ifrågavarande rättighet icke tillerkännas honom. Och även en senare innehavare av fastigheten borde vara utesluten från samma förmån, därest han ägde kännedom därom, att sådan vårdslöshet låge hans företrädare till last.

1916 års kommittés förslag i ämnet innefattas i 74 å i kommitténs förslag till stadsplanelag.

Kommittén anförde beträffande sitt förslag i denna del (sid. 292) : Då lagberedningens förslag i nu ifrågavarande del ännu icke blivit upphöjt till lag, lärer lagstiftning i ämnet, såvitt angår planlagt område, fortfarande böra in- rymmas i stadsplanelagen. Vad angår denna lagstiftnings innehåll har kommittén upptagit till övervägande frågan, huruvida det må vara nödigt och lämpligt att fort- farande upprätthålla den skillnad, som nu göres i fråga om byggnad, som uppförts före och efter den 1 januari 1900, eller om icke mera enhetliga bestämmelser skulle kunna givas, oavsett när byggnaden uppförts. Därvid är visserligen att uppmärk- samma, att senare tids föreskrifter om tomtmätning och om byggnadslov ävensom om byggnadsnämnds skyldighet att övervaka byggnads uppförande göra det vida lättare än i äldre tider att konstatera förhållandena vid en byggnads uppförande och om gällande föreskrifter därvid iakttagits. Men på många håll, särskilt inom en del mindre samhällen på landet, lära förhållandena i ifrågavarande hänseende ännu vara så outvecklade, att det understundom kan bliva svårt nog att tillförlitligt visa, att en byggnad uppförts i läge, som för densamma blivit i vederbörlig ordning bestämt. Under alla förhållanden kan det ej sällan bliva vanskligt nog att efter en längre tids förlopp — en tid, som ju kan uppgå till ett halft eller ett helt sekel — komma tillrätta med de olika momenten i en dylik bevisning. Kommittén har därför funnit önskvärt, att rätten att hava byggnad, som skjuter över tomtgräns. kvarstående till dess den nedrives eller avbrinner, även om byggnaden uppförts efter den 1 januari 1900, göres beroende av samma förutsättningar, som nu gälla i fråga om byggnad, uppförd före nämnda tidpunkt. Någon oskälig inskränkning i ägarens till den in- kräktade marken rätt lärer ett sådant stadgande icke kunna anses innefatta, i vilket avseende må erinras, att lagberedningen ansett ett dylikt stadgande böra meddelas beträffande icke planlagt område, oavsett när byggnaden uppfördes. Vid dessa för- hållanden har kommittén funnit sig böra stanna därvid, att ägare till byggnad, som inkräktar å annans tomt, må hava densamma kvarstående till dess den nedrives eller avbrinner, där han i aVSeende å inkräktningen varit i god tro, då byggnaden uppfördes eller av honom förvärvades. Kommittén har funnit sig böra biträda lag- beredningens förslag om att kravet på den goda tron i så måtto skärpes, att den inkräktade marken sk-all återställas till sin rätta ägare, ej blott då inkräktningen skett med avsikt, utan även om den, som byggde över tomtgränsen, måste anses hava handlat med grov vårdslöshet. Detsamma gäller en senare ägare av fastigheten, där han vid förvärvet ägt kännedom därom, att inkräktningen varit avsiktlig eller att sådan vårdslöshet, som nyss nämnts, ligger hans företrädare till last.

De sakkunniga hava icke ansett sig böra biträda kommitténs mening om grunderna för en lagstiftning i nu ifrågavarande hänseende. Enligt nu gäl- lande lagstiftning är ägare av före den 1 januari 1900 utöver tomtgräns upp- förd byggnad berättigad hava densamma kvar, tills den nedrives eller avbrin- ner, såvida icke visas kan, att inkräktningen tillkommit med avsikt och, där byggnaden övergått till ny ägare, att denne vid förvärvandet vetat, att in— kräktning skett och varit avsiktlig. Enligt kommitténs förslag skulle för rät- ten att hava byggnaden kvar i detta fall ytterligare fordras att den, som upp- fört byggnaden, icke vid inkräktningen handlat med grov vårdslöshet. Oavsett huruvida den av kommittén på denna punkt föreslagna skärpningen i och för sig är befogad, måste det alltid framstå såsom betänkligt att utan särskilt tungt vägande skäl rubba rättsförhållanden, som blivit genom tidigare lagstift-

ning reglerade. Den som förvärvat tomt, varå utöver tomtgräns före den 1 ja— nuari 1900 uppförts byggnad, och vid förvärvandet övertygat sig om att in- kräktningen skett under sådana förhållanden att enligt vid den tidpunkten gäl- lande lagstiftning rätt för tomtens ägare föreligger att hava byggnaden kvar- stående, bör icke genom ändrad lagstiftning berövas denna rätt, även om grun- den för den gällande lagstiftningen ej skulle finnas vara fullt tillfredsställande. Beträffande byggnad uppförd utöver tomtgräns efter den 1 januari 1900 göra sig visserligen icke liknande betänkligheter gällande mot att följa 1916 års kommittés förslag, då detta icke i denna del innebär någon skärpning av vill- koren för rätten att hava byggnad kvarstående, men hava enligt de sakkunni- gas åsikt tillräckliga skäl ej visats för att i denna del ändra lagstiftningen. Genom mätningsväsendets förbättring torde den i nu gällande lagstiftning för- utsatta bevisningen, att byggnad uppförts i läge, som för densamma blivit i vederbörlig ordning bestämt, i framtiden bliva alltmera underlättad. På dessa skäl anse de sakkunniga, att rätten att hava kvar byggnad, uppförd utöver tomtgräns, bör fortfarande byggas på samma principer som de, på vilka nu gällande lagstiftning vilar.

I 1 % andra stycket hava de sakkunniga med gatumark och parkområde, vilka motsvara gatumark enligt kommitténs terminologi, likställt i generalplan upp- taget område, enär eljest efter jämförelse med nu gällande stadsplanebegrepp sådant det i praxis blivit utformat en försämring i tomtägares rätt skulle upp- komma. Det fall, i vilket ersättning för intrång ej skall utgå, har i anledning härav omformulerats att gälla, då marken tillhör staden.

Villkoret för rätt att vidtaga till nybyggnad hänförlig ändring å byggnad varom nu är fråga har i de sakkunnigas förslag i 1 % sista stycket erhållit samma innebörd som motsvarande stadgande givits i 74 % tredje stycket av 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag, dock med viss av ändringen i paragrafens andra stycke föranledd jämkning.

Enligt 1 kap. 12 % fastighetsbildningslagen, vilket stadgande 1916 års kom- mitté i 74 % sista stycket av förslaget till stadsplanelag upptagit, skall, om enligt domstols utslag eller parternas åsämjande jord skall lösas eller ersättning för intrång utgå därför att byggnad skjuter över tomtgräns, där— vid i tillämpliga delar gälla vad i lagen om expropriation är stadgat. Så vitt angår lösen av jord motsvaras detta stadgande av 32 kap. 1 % i förslaget till stadsbyggnadslag. Ersättning för intrång anse de sakkunniga däremot böra bestämmas av domstol, varför motsvarighet till stadgandet i denna del ej återfinnes i de sakkunnigas förslag.

Enligt nu gällande lagstiftning har rätten att hava byggnad kvar ej avse— ende Så trappa, som skjuter över gatulinjen (1 kap. 13 % fastighetsbildnings- agen .

Motsvarande bestämmelse har av 1916 års kommitté upptagits i 74 % an- dra stycket av förslaget till stadsplanelag.

I åtskilliga av de över kommitténs betänkande avgivna yttrandena har framhållits, att stadgandet, att rätten att hava kvar byggnad, som sköte över gatulinjen, ej hade avseende å trappa, vore alltför strängt, då dylika trappors bibehållande kunde av historiska och estetiska skäl vara önskvärt samt de i regel ej i avsevärd mån hindrade trafiken (s. 182).

De sålunda framförda synpunkterna hava de sakkunniga ansett vara värda beaktande. De ofta särskilt i mindre städer å äldre byggnader förekommande yttertrapporna äro ägnade att framhäva dessa byggnaders särskilda karaktär och att förläna åt gatubilden en i estetiskt avseende tilltalande prägel. Å ga- tor, där trafiken ej är mera livlig, lägga ej heller dylika trappor nämnvärda hinder i vägen för densamma. Ett avvägande av de estetiska synpunkterna mot trafikens fordringar måste emellertid ske från fall till fall. De sakkunniga

1916 års kommit/o'.

hava därför i 3 % sista stycket föreslagit, att Konungens befallningshavande skall äga att på ansökan av byggnadens ägare medgiva denne att hava trappa, varom nu sagts, kvarstående å gatumark eller parkområde under viss tid eller tillsvidare.

12 KAP.

Om marks avstående och inlösande inom stadsplanelagt område i stad samt om skadestånd.

1 %.

Det i första "stycket upptagna stadgandet, att staden, när staden det äskar, äger till sig lösa gatumark och parkområde, motsvarar bestämmelsen i 21 % av 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag. ' För skälen till stadens i samma stycke av 1 % upptagna lösningsrätt till vat- tenområde hänvisas till motiveringen till 2 kap. 2 % och 5 kap. 1 % av förslaget till stadsbyggnadslag.

I andra stycket av 1 % hava de sakkunniga upptagit föreskrift därom att när i stadsbyggnadsbestämmelser upptagits, att genomfartsöppning för allmän samfärdsel skall anordnas över för bebyggande avsedd kvartersmark, staden skall äga lösa rätten att göra dylik anordning.

I 1916 års kommittés förslag till byggnadsstadga finnes stadgat i 11 % 6 mom., att, därest å mark inom kvarter, som i stadsplanen upptagits såsom avsedd för allmän byggnad, icke sådan byggnad finnes vid tiden för stadspla- nens antagande, planen jämväl bör upptaga bestämmelser angående markens användande, därest den icke varder för dylikt bebyggande utnyttjad.

I kommitténs förslag till stadsplanelag 16 % stadgas därjämte att Konun— gen må för plats för allmän byggnad, som icke blivit för sitt ändamål tagen i bruk, intill dess så sker, meddela förbud mot nybyggnad, dock högst under två år efter det stadsplanen fastställdes.

Såsom motivering till dessa stadganden anförde kommittén: Lägges stadsplanebestämmelse, varigenom byggnadskvarter upptages såsom avsett för allmän byggnad, på mark, som icke redan är tagen i bruk för sitt ändamål el- ler som icke äges av kommunen, kan det, om icke lagstiftningen tillika anvisar nå— gon utväg till lättnad för ägaren, lätteligen inträffa, att spänningen mellan ägarens befogade anspråk att få tillgodogöra sig sin egendom och stadsplanens ändamåls- bestämning blir för stor. En utväg vore att ålägga staden såsom skyldighet att i så— dana fall inlösa marken, när ägaren det begär. En dylik anordning medför emeller- tid å andra sidan så uppenbara olägenheter, att kommittén funnit den icke böra ifrågakomma. Kommittén föreslår i stället, att beträffande för allmän byggnad av- sedd mark, som ännu icke är försedd med sådan byggnad och som tillhör annan än kommunen, i stadsplanen skall meddelas befogenhet för markens ägare att använda den för annat ändamål, för den händelse den icke varder för sitt egentliga ändamål utnyttjad. I detta syfte har i 11 ä 6 mom. av kommitténs förslag till vissa delar av byggnadsstadga upptagits den föreskrift, att, när å mark inom byggnadskvarter, som i stadsplanen upptages såsom avsedd för allmän byggnad, sådan byggnad icke finnes vid tiden för planens antagande, planen bör, där marken tillhör annan än staden, jämväl upptaga bestämmelser angående markens användande, därest den icke var- der för dylikt bebyggande utnyttjad. Tillika och såsom motvikt till den jämkning av hänsyn till den enskildes intresse, som sålunda föreslås, har kommittén emellertid ansett nödigt, att lagstiftningen bereder det allmänna intresset viss lättnad i dess möjligheter att göra sig gällande. Intresset av att de för offentliga ändamål av- sedda byggnadsplatserna verkligen komma till användning härför är så stort, att

dylik lättnad synes väl motiverad. Kommittén upptager således i 16 % stadsplane- lagen ett stadgande, enligt vilket tillfälle beredes att, då mark inom byggnadskvar- ter, som enligt stadsplanen är avsedd för allmän byggnad, ej blivit för sådant ända- mål tagen i bruk, hos Konungen utverka nybyggnadsförbud å marken för viss tid, högst två år från det stadsplanen fastställdes. Härigenom erhålles rådrum för över- vägande av de olika utvägarna att säkerställa markens användande för sitt i första hand avsedda ändamål, utan risk att åtkomsten till marken under tiden varder för- hindrad eller försvårad genom dess bebyggande för privat ändamål. Kan den, för vars räkning allmän byggnad å marken bör uppföras, icke under hand förvärva marken, har han att enligt expropriationslagen påkalla dess exproprierande. För stadens del torde, därest det ändamål, för vilket marken är avsedd, skall av staden tillgodoses, den omständigheten, att marken i stadsplanen upptagits såsom avsedd för allmän byggnad, vara skäl nog att motivera expropriationsansökningen; gransk- ningen av områdets behövlighet och lämplighet för ändamålet har skett redan i stads— planeärendet.

Den utväg 1916 års kommitté valt för att lösa de svårigheter nu föreva- De sal.-— rande spörsmål erbjuda synes ej de sakkunniga tillfredsställande. Erinringar tuning”. däremot hava ock i de avgivna yttrandena framkommit. Att upprätta alter- nativa planer att komma till användning under den förutsättning att nu ifrå- gavarande områden ej komme att användas för det ändamål, varför de i första hand vore avsedda, har synts de sakkunniga kunna innebära betydande risk [för ett förfelande av hela planläggningens syfte. Redan i annat sammanhang (sid. 155) hava de sakkunniga yttrat betänkligheter häremot, såvitt angår kom- mitténs analoga förslag beträffande idrottsplatser, särskilda trafikområden och dylikt. Dessa betänkligheter gälla måhända i än högre grad beträffande områden för allmän byggnad. De allmänna byggnadernas placering inom stadsplanen inverkar i hög grad på stadsplanens hela utformning, och den- na placering bör vara vald så att nämnda byggnader komma att verka höjande å hela stadsbilden. Om staden kunde genom underlåtenhet att inlösa den enligt stadsplanen för allmänna byggnader avsedda marken föranleda att den bleve för annat ändamål begagnad, bleve följden ofta nog, den att hela stadsplanen förvanskades. För den, som uppgjorde stadsplanen, blir det därför med sannolikhet i många fall omöjligt att uppgöra de alternativa stadsplanerna på sådant sätt att båda kunna anses tillfredsställande. Såvitt framgår av den utländska lagstiftning, som varit för de sakkunniga tillgänglig, har ej heller i något land den av kommittén förordade utvägen valts.

De sakkunniga hava vid uppgörandet av sitt förslag utgått från att i fråga om plats för allmän byggnad alternativ plan lika litet som beträffande övriga i stadsplan ingående områden bör upprättas.

Enligt nu gällande lag skall stadsplan ej omfatta annat än byggnadskvarter ävensom gator, torg och andra allmänna platser. Beträffande gator, torg och andra allmänna platser har staden genom 1 kap. 14 % fastighetsbildningslagen tillagts expropriationsrätt utan särskild därom gjord ansökan. 1903 års kom- mitté. som i sitt förslag upptog ett motsvarande stadgande, anförde angående detsamma:

Då kommitterade icke funnit sig kunna inrymma de lagbestämmelser, kommitte— rade haft att utarbeta, inom expropriationsförordningen, hava kommitterade ansett det riktigast, att ur denna förordning utbryta föreskrifterna om expropriation av mark för stadsplans genomförande och i den nya lagen införa härutinnan erforder- liga stadganden.

De sakkunniga anse i motsats till 1916 års kommitté, att plats för allmän byggnad bör i expropriationsavseende behandlas på samma sätt som enligt nu

Gällande lagstiftning.

1916 å rs kommitté.

Yttrande

gällande lagstiftning är fallet med gatumark eller att rätt till expropriation anses följa därav att stadsplanen blivit fastställd. Det motsatta av kom- mittén förordade tillvägagångssättet, eller att särskild expropriationsansökan skulle erfordras trots den av Kungl. Maj :t i samband med stadsplanens fast- ställande verkställda prövningen, leder i princip till en onödig dubbelprövning. Det principiellt riktigaste torde därjämte vara att inom stadsplanelagt område utesluta direkt tillämpning av expropriationslagen och i stället låta de krav på tvångsförvärv av inom nämnda område belägen mark, som kunna väckas, av- göras i samband med fastställande av stadsplan för området eller av ändring i dylik plan. Härigenom undvikas sådana konfliktfall mellan expropriations- ooh stadsplanelagstiftningen, som finnas omförmälda i ett över 1916 års kom- mittés betänkande avgivet yttrande (5. 47).

Upptages alltså i stadsplan plats för allmän byggnad och har icke områdets ägare utfäst sig att utnyttja området för dess avsedda ändamål, bör alltså i sam- band med stadsplans antagande och fastställande avgöras, huruvida staden bör tilläggas rätt att förvärva området eller om denna rätt bör tillerkännas annan. Har lösningsrätt ej uttryckligen tillagts annan, bör densamma anses tillkomma staden. Bestämmelse härom har intagits i sista stycket av 1 %.

Enligt 9 % i förevarande kapitel av förslaget till stadsbyggnadslag har sta- den eller annan, som tillagts rätt att tvångsförvärva område, ålagts skyldighet att under de i 9 % närmare angivna omständigheter inlösa området. De sak- kunnigas förslag kan väl i nu ifrågavarande avseende synas för staden eller annan, som har att företräda ändamål av nu avsedd beskaffenhet, mera betun- gande än 1916 års kommittés förslag att lösa frågan. Att märka är emel— lertid, att de sakkunniga i sitt förslag dels i 9 % av förevarande kapitel bestämt lösningsplikten på i viss mån annat sätt än vad skett i förslaget till stads- planelag, dels ock i 32 kap. 4 % givit tydligare och för den exproprierande mindre betungande föreskrifter angående grunderna för expropriationsersätt— nings bestämmande än som skett i sistnämnda förslag.

2 och 3 %%.

Enligt nu gällande lagstiftning skall allmän väg, som enligt fastställd stads- plan ingår i gatumark, tillfalla staden utan ersättning.

I det år 1905 till högsta domstolen för yttrande remitterade förslaget fanns en bestämmelse av enahanda innehåll. Vid lagförslagets granskning i högsta domstolen yttrade justitierådet Carlson:

Förslaget innehåller icke några bestämmelser om äganderätten till marken till så- dana delar av allmänna vägar, som enligt stadsplanen fallit inom kvarteren och i följd därav blivit igenlagda. Då vägarna ersättas av gator, synes mig av den i lag- förslaget stadgade skyldighet för tomtägare att ersätta mark, som åtgår till gata, följa att vägde], varom nu är fråga, bör tillfalla jordägarna å ömse sidor om vägde— len till hälften vardera, dock så att, om vägens bredd skulle överstiga 18 meter, över- skottet i mitten av vägen tillkommer staden.

1916 års kommittés förslag överensstämmer i nu ifrågavarande hänseende med nu gällande lagstiftning. ;

I över nämnda förslag avgivet yttrande anförde Svenska kommunaltekniska ' föreningen:

I stor utsträckning torde det förhållandet råda, att staden svarade för vägunder— håll m. m. å de allmänna vägar, som till äventyrs funnes inom stadsområdet. Att bestämt avgöra, vem som vore ägare till dylik väg, torde däremot ofta vara förenat med stora svårigheter, ja i många fall ogörligt. I och med att allmän väg inginge i stadsplan, komme den antingen att bibehålla sin natur av kommunikationsled eller

ock att ingå i byggnadskvarter eller annat i stadsplanen upptaget område. För den händelse allmän väg inginge i gata, tillfölle vägen utan ersättning staden. Om åter— igen vägen hade en sådan sträckning, att den helt eller delvis ej kunde eller borde ingå i gata, bleve staden ej utan särskilt förvärv ägare till vägmärken. Med hän- syn till att stadsplanen givetvis måste vara så uppgjord, att dess gator på ett lämp- ligt sätt kunde övertaga den trafik, som eljest skulle framgått å vägen, syntes det ej mer än rättvist att staden gratis erhölle även övriga delar av allmän väg, som in- ginge i stadsplanen.

De sakkunniga dela den uppfattning, kommunaltekniska föreningen sålunda gjort gällande, och hava i överensstämmelse härmed avfattat 2 % första stycket. De sakkunniga anse emellertid att, sedan allmän väg, som ingår i byggnads- kvarter, utan ersättning tillfallit staden, därav bör föranledas inskränkning av den staden eljest tillkommande rätt att av tomtägarna utfå ersättning för gatumark. Bestämmelse härom har influtit i 14 kap. 2 % av de sakkunnigas förslag till stadsbyggnadslag.

2 % andra stycket och 3 % avse att reglera stadens rätt till enskild väg, som ingår i gatumark eller parkområde.

I det år 1904 framlagda förslaget till lag angående stadsplan och tomtindel- ning upptogs i 3 5 en bestämmelse av innehåll, att, därest till allmänt begag- nande upplåten väg eller plats inginge i område, som erfordrades för de i stads- plan upptagna gator, torg och andra allmänna platser, skulle vägen eller plat— sen utan ersättning avstås till samhället, när samhället det begärde—. Såsom motivering härför anförde 1903 års kommitté (sid. 75) :”

Om till allmänt begagnande redan upplåten väg eller plats inginge i område, som skulle avstås till gata eller allmän plats, syntes ersättning därför icke böra utgå. I fråga om allmän väg eller sådan, som uttagits av oskifto, torde detta utan vidare vara klart, men även om marken tillhörde enskild, tillfogades honom icke någon orätt genom ett sådant stadgande, som naturligen icke avsåge ett mera tillfälligt upplå— tande utan ett stadigvarande begagnande under längre tid. Den enskilde finge ju begagna marken på samma sätt som förut, och underhållsskyldigheten överflyttades på samhället eller annan vederbörande. I de flesta fall torde dessutom, där ej jord- ägaren redan förut vid tomtförsäljning tillgodoräknat sig ersättning jämväl för väg— marken, fastställandet av stadsplan bereda honom möjlighet att genom försäljning av tomter erhålla gottgörelse även för vägmärken. Saknaden i gällande lagstiftning av bestämmelser i antydd riktning hade åtminstone i ett fall, som kommit till kommitte- rades kännedom, medfört att, efter det en jordägare sålt tomter med rätt till fri ut— fartsväg utmed av honom anlagda gator, det samhälle, som sedermera bildats å områ— det, för att bliva i tillfälle använda gatorna till samhällets behov nödgats att med ett högst avsevärt belopp inlösa dem från jordägaren.

Chefen för justitiedepartementet yttrade år 1905 vid det då uppgjorda försla- gets remitterande till högsta domstolen:

Enligt kommitterades förslag skulle ersättning icke utgå för väg eller plats, som upplåtits för allmänt begagnande. I flera av de avgivna utlåtandena hade emeller— tid uttalats betänkligheter emot ett så vidsträckt stadgande. Särskilt hade anmärkts, att därunder icke borde inbegripas väg, som varit tillgänglig utan att rättighet där- till funnits, ej heller väg, som upplåtits före lagens ikraftträdande, eller för vars upp— låtande jordägaren ej varit i tillfälle förskaffa sig ersättning genom försäljning av tomter eller på annat sätt. Dessa betänkligheter torde äga sitt berättigande, och då därtill komme, att svårighet mången gång torde möta att rätt uppdraga gränserna mellan ett tillfälligt begagnande och ett stadigvarande upplåtande hade stadgandet ansetts böra omfatta allenast allmän väg, varemot i en senare paragraf införts före- skrift för expropriationsnämnd att, där mark av ägaren upplåtits till enskild ut-

Dr salv- lnm 71 lga.

1903 års ko m m i tté.

Chefen för justitia departemen- tet 1905.

Nu gällande Ing.

Imation vid 1909 års riksdag.

fartsväg eller allmänt begagnande, vid ersättningens bestämmande hänsyn skulle ta— gas till sådant förhållande. Genom ett stadgande med så inskränkt räckvidd, som därtill lämnade nämnden tillfälle att beakta omständigheterna i varje särskilt fall, torde icke någon jordägares rätt trädas för när.

Förslaget i denna del godkändes av 1907 års riksdag. Först i 1907 års stadsplanelag i dess 20 % och därefter i 1 kap. 26 % av fastighetsbildningslagen har influtit stadgande därom att, därest ägare av mark, som inginge i gatu- mark eller i framdeles behövlig huvudgata utom det planlagda området, enligt särskilt avtal upplåtit marken till enskild utfartsväg eller till allmänt begag- nande, vid bestämmande av expropriationsersättning för marken hänsyn skulle tagas till sådant förhållande.

Fråga om ändring av lagstiftningen å nu ifrågavarande område väcktes ge- :åom en vid 1909 års riksdag gjord motion (A. K. nr 17). I motionen heter et:

Ett stort antal samhällen bildades i närheten av industriella arbetsplatser eller större städer såsom förstadssamhällen. Ofta låge de på mark, som tillhörde bruket, villastadsbolaget eller godsägaren. I den mån samhället och dess förvaltningsupp- gifter växte, bleve gatufrågan ett brännande spörsmål. Den ursprunglige markägaren hade ej samma intresse av gatornas underhåll, sedan tomtmarken blivit såld till det uppspirande samhällets fastighetsägare. Däremot bleve det ett livsvillkor för dessa och samhällets övriga invånare att få gatorna i fullt trafikabelt skick, varför man slutligen” önskade få gatuväsendet helt överlåtet på kommunen. Genom lag vore dessutom för småsamhällena stadgat åliggande att ordna gatuväsendet. Då uppstode frågan, huru gatumarken skulle kunna förvärvas utan att samhällets ekonomi bleve hårt betungad, när det samtidigt skulle bestrida de nya utgifterna för gatuunderhål- let. Tillhörde marken tomtägaren eller utgjorde den allmän väg, vore frågan lätt- löst. Annorlunda ställde sig saken däremot, om den ursprunglige jordägaren upp- gjort plan för bebyggandet och sålt tomtmarken, men i sin ägo behållit all den mark, som bildade gator och allmänna platser, vilka upplåtits för allmänt begagnande. Exempel på dylikt eller likartat förhållande erbjöde många samhällen. Bland dem kunde nämnas: Oxelösund, Bjuv, Boden, Hagalund, Lilla Alby, Norrköpings norra förstad, Stocksund, Åtvidaberg, Djupviken, Saltsjöbaden, Nordmalings kyrkostad, Nya Huvudsta, Flen, Solhem, Borgs villastad och andra. Då samhället gjorde fram- ställning om att få övertaga gatumarken, hände det, att ägaren begärde en ersättning, som det ekonomiskt svaga samhället ej ansåge sig kunna betala, eller också att så- dana villkor för markens överlämnande uppställdes, som ansåges hindcrliga för sam- hällets fria utveckling. Flera exempel härpå kunde anföras. Som det för samhälle- na vore nödvändigt att få äganderätt till gatumarken, måste de under dessa för- hållanden använda expropriationsförfarandet. Visserligen hade ett samhälle rätt att söka anstånd med stadsplans genomförande för viss del av sitt område, men det kun- de förväntas, att expropriationslösen bleve större, ju längre man dröjde. Då expro- priation tillgrepes i ett fall sådant som det, varom nu vore fråga, vore % 20 i stads- planelagen tillämplig. Med ledning av paragrafens svävande och svårtolkade uttryck ' skulle en eventuellt tillsatt nämnd, vars beslut ej kunde överklagas, bestämma ex- propriationslösen. Som denna bestämdes efter vad jord eller lägenhet av lika be- skaffenhet och godhet i orten högst gällde, kunde man förutse, att lösen i förelig- gande fall ej sattes lägre än gängse tomtpris och aldrig under markägarens inköps- priser. 20 % bleve sålunda till mindre lättnad för samhället, än man från början av- sett. Det kunde emellertid ifrågasättas, om det vore riktigt, att gatumark av här nämnt slag skulle, sedan stadsplan för området blivit av Kungl. Maj :t fastställd, be- höva av samhället exproprieras, då jordägaren förut tagit vinst av tomtförsäljningen, som ej kunnat försiggå, om gatumark ej på något sätt planerats. När samhället över- toge gatuunderhållet, och jordägaren därigenom sluppe en betydlig utgift, som eljest

ålegat honom, borde detta få anses motsvara en förräntning av markvärdet. Enligt motionärens åsikt borde således den mark, som 20 % åsyftade, utan ersättning avstås till samhället. Sedan det numera visat sig, att hela denna fråga under den pågående samhällsbildningen fått betydligt större räckvidd, än man från början tänkt sig, bor- de 1904 års kommitterades förslag upptagas till omprövning. Om småsamhällena re— dan från början skulle kunna vidtaga de kostsamma sanitära åtgärder, som en för- bättring av hälsovårdsförhållandena krävde, vore det även av vikt att söka befria sam- hällena från ekonomiska bördor, som de rätteligen ej skulle tyngas av. Med anled- ning härav hemstålldes, att riksdagen för sin del ville besluta, att 9 5 i lagen angå— ende stadsplan och tomtindelning måtte få följande ändrade lydelse: Allmän väg, som enligt fastställd stadsplan ingår i gatumark, tillfalle staden utan ersättning. Lag samma vare med mark, som avses i 8 eller 11 å och enligt särskilt avtal upp- låtits till enskild utfartsväg eller till allmänt begagnande. Därjämte hemställdes i motionen, att 20 å i ovannämnda lag måtte ur lagen utgå.

I motionen uppgavs därjämte, till styrkande av i densamma gjorda påståen- den, huru förhållandena i åtskilliga angivna samhällen gestaltat sig.

Lagutskottet anförde i utlåtande i anledning av motionen (nr 28): Mot ifrågavarande förslag ville utskottet till en början erinra, att detsamma läm- nade obeaktade de svårigheter, som vid äganderättens övergång skulle kunna uppstå med aVSeende å den upplåtna markens avskiljande från stamhemmanet samt den därav beroende frågan om möjligheten av relaxering av till äventyrs å densamma vilande inteckningar. Begreppet enskild utfartsväg hade därjämte icke synts ut- skottet för det ändamål, varom här vore fråga, tillräckligt bestämt, varjämte i fråga

om skyldigheten för jordägare att avstå mark, som här avsåges, sådan skyldighet väl ej, såsom motionärens förslag skulle kunna giva anledning antaga, borde inträda, om den åsyftade upplåtelsen avsett endast viss tid. Ett godtagande av motionärens förslag skulle vidare påkalla ändringar jämväl i andra delar av ifrågavarande lag. Redan av nu anförda skäl hade utskottet icke kunnat förorda motionärens förslag. För övrigt syntes särskilt för de av honom uppgivna fallen en sådan lagändring, som den föreslagna, ej bliva verksam, då den väl ej borde givas tillämpning med avseende å upplåtelser, som skett före lagändringens ikraftträdande. I många fall förekom— mes helt visst sådana olägenheter, som de av motionären omtalade, genom förtänk- samhet från samhällenas eller deras invånares sida. Att i övrigt beträffande de av motionären omförmälda förhållanden bilda sig något bestämt omdöme, torde knap- past låta sig göra, innan erfarenheten angående verkningarna av ifrågavarande lag, som i förevarande delar trätt i kraft den 1 januari 1908, hunnit något mera stadgas. På grund av vad utskottet sålunda anfört, hemställde utskottet, att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I, en av åtta utskottsledamöter avgiven reservation anfördes: Det vore otvivelaktigt, att de samhällen, som i motionen avsåges, vore i stort behov av all den lättnad i kostnaderna för deras organisation, som kunde beredas. Utom det att de inom de kommuner, till vilka de hörde, vore skyldiga att skatta i likhet med kommunens övriga medlemmar, hade därutöver dess invånare, vilka därtill i regel vore att räkna till de jämförelsevis mindre bemedlade klasserna, att ensamma draga alla utgifter, som påkallades för ordnandet av samhällenas byggnads- och brandväsen, hälsovårdsförhållanden m. 111. Enligt gällande stadsplanelag vore tomt- ägaren skyldig att ersätta samhället värdet av gatumarken utmed tomten intill ga- tans mitt. Men jordägaren, som sålt tomtmarken oftast, för att ej säga alltid, med stor vinst, och i vilkens intresse det måste ligga att få marken indelad i tomter och gator, hade i avseende å upplåtande av gatumark ingen skyldighet, icke ens i av- seende på den mark, som han redan —— kanske just för att få tomten avyttrad — upplåtit till väg, och för vilken han alltså avstått från att njuta direkt inkomst.

Lagut— skottet 1909.

Reservation i lagut skottet 1909.

1909 års riksdag.

Även denna mark bleve samhället skyldigt att lösa -— om ej överenskommelse kunde' träffas — medelst expropriation. Detta syntes vara en oberättigad hårdhet mot samhället och dess invånare till förmån för jordägaren, varav han icke ur någon syn- punkt borde vara i behov. Antingen hade han redan blivit eller bleve han i tillfälle att genom försäljning av tomter uttaga även det värde och mera, som kunde ligga i den till väg upplåtna marken. Vid sådant förhållande syntes stadsplanelagskommit— téns av motionären upptagna förslag äga, av både billighets- och rättfärdighetshän- syn, fullt fog. De invändningar i sak, som däremot på sin tid framställdes av veder- börande departementschef vid stadsplanelagens framläggande och nu av utskottet huvudsakligen upprepades, syntes icke böra hava vidare betydelse. Också hade Sven- ska stadsförbundets representantförsamling vid sammanträde den 9 mars 1909 ut- talat sig för en lagstiftning i motionens syfte. Då emellertid ett införande av det föreslagna stadgandet i den gällande stadsplanelagen, på sätt utskottet anmärkte, icke torde låta sig göra utan att tillse, i vad mån ändringar i andra delar av lagen där— igenom påkallades, samt lagbudets omfattning och formulering även torde böra tagas i närmare övervägande, vilket torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att undersöka, hemställde utskottets minoritet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t täcktes verkställa utredning, i vilken omfattning sådana samhällen, som avsåges i lagen angående stadsplan och tomtindelning, kunde berät- tigas att utan ersättning komma i besittning av gatumark, som utgjordes av enskild väg, som upplåtits till allmänt begagnande eller såsom utfartsväg, samt för riksdagen framlägga förslag till ändring i nämnda lag i berörda hänseende.

Första kammaren biföll utskottets utlåtande med 66 röster mot 37, vilka tillföllo ett under debatten framställt yrkande, att kammaren skulle avslå ut- skottets hemställan och bifalla den vid utlåtandet fogade reservationen med den ändring, att näst efter orden »utan ersättning» insattes orden »eller på mindre betungande villkor än enligt nu gällande bestämmelser kan bliva fallet».

Andra kammaren biföll utan votering reservationen. I en den 26 augusti 1909 av styrelsen för Svenska stadsförbundet till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse anförde styrelsen:

Den lösningsplikt, som genom stadsplanelagen ålagts samhällena, torde komma att bliva mycket betungande och tedde sig dessutom för vederbörande samhälle ej sällan såsom i hög grad obillig. Den mark, som samhället genom lagens föreskrifter kunde bliva nödgad att lösa, har nämligen ofta i förväg av ägaren upplåtits till allmänt begagnande för tillfredsställande såväl av samfärdselns behov som för nedläggande av vatten- och avloppsledningar m. m. Vanligen hade så skett, då gatumarkens ägare själv vore den ursprunglige ägaren till angränsande tomterna, vid vilkas försäljning oftast de nödiga vägarna enligt särskilt avtal upplåtits till allmänt begagnande. Vä- garnas anläggning och upplåtande utgjorde tydligen i dylika fall förutsättningen för tomternas försäljning och ett vinstbringande utnyttjande av jorden såsom bygg— nadsmark. Kostnaderna härför måste alltså av vederbörande ägare läggas till de allmänna utgifter, han hade att vidkännas för sin affär. I allmänhet torde detta också vara fallet, i det att tomtpriset ökas med ett mot vägkostnaderna svarande be- lopp. Att marken endast upplåtits med nyttjanderätt och icke med full äganderätt, kunde stundom — frånsett det fall, att vid de första upplåtelserna något samhälle ännu icke kommit till stånd, på vilket gatumarken kunnat överlåtas -— bero på, att jordägaren icke ansett det unga samhället nog bärkraftigt att övertaga förvaltningen av de allmänna trafiklederna. Före stadsplanelagens ikraftträdande medförde emel- lertid detta icke så allvarliga olägenheter, då samhällets plikt att lösa gatumarken endast sällan och huvudsakligen för att förhindra ett bebyggande i strid med fast— ställd regleringsplan behövde komma till utförande. Risken för ett dylikt bebyg— gande vore naturligtvis icke så stor, då gatumarkens ägare borde hava det största intresset av ett noggrant iakttagande av regleringsplaner, som han måhända själv

uppgjort i syfte att försälja byggnadsmark. I och med antagande av stadsplanelagen, som genom skärpta bestämmelser avsåge att tvinga såväl samhället som den enskilde jordägaren att noggrannare än förut iakttaga fastställd stadsplan, torde emellertid samhällets lösningsplikt komma att få en helt annan och större betydelse. Det syn- tes då böra tagas i övervägande, om ej sådan gatumark, som här avsåges, borde av ägaren avstås utan någon särskild ersättning från samhällets sida. Såsom ovan framhållits, hade ju jordägaren i de flesta fall skaffat sig ersättning för de kost— nader, han haft att vidkännas för vägarna, genom en förhöjning av det ursprung- liga tomtpriset. När gatumarken hade upplåtits till allmänt begagnande, så hade den också för ägaren förlorat sitt värde. Vid den förberedande undersökning, som styrelsen låtit verkställa, hade icke något fall blivit bekant, då jordägaren för be- gagnande av dylik mark av vidkommande tomtägare fordrat en årlig avgift utöver den ersättning för vägarnas underhåll, som han tilläventyrs vid tomtförsäljningen kunde hava tillförsäkrat sig. Lika litet som han sålunda av marken ifråga åtnjuter en årlig inkomst, lika litet hade den för honom något som helst framtidsvärde, då med hänsyn till de rättsförhållanden, som vid upplåtelsetillfället voro rådande, nå- gon senare försäljning knappast kunde tänkas komma ifråga. Genom stadsplane- lagens ikraftträdande ändrades emellertid detta förhållande. Jordägaren skulle till samhället avstå den upplåtna gatumarken, men hade rätt att härför utfå ersättning. Denna mark fick sålunda plötsligen ett värde, som den förut icke haft, och som i de allra flesta fall måste anses som en opåräknad och omotiverad skänk till jord- ägaren. Den grundtanke, på vilken 1904 års kommittéförslag vilade, och som i lagen angående stadsplan och tomtindelning orubbad bibehållits, nämligen att samhället borde vara ägare till all gatumark, erhölle sin rätta belysning och motvikt i samma förslags stadgande, att ersättning ej skulle utgå för avstående av till allmänt begag- nande upplåten mark. Vid borttagande av denna bestämmelse torde sammanhanget mellan dessa båda stadganden icke behörigen hava iakttagits. För åtskilliga yngre samhällen, där vid lagens ikraftträdande ännu stora delar av den upplåtna gatu- marken vore i enskild ägo, hade på grund härav stora ekonomiska svårigheter in— trätt. Vad anginge invändningen, att skyldighet att utan ersättning avstå mark på ett obilligt sätt kunde drabba jordägare, som visserligen upplåtit gatumark, men icke varit i tillfälle skaffa sig ersättning genom tomtförsäljningar, så torde ett dy- likt förhållande lätteligen kunna undvikas genom stadgande, att upplåten gatumark i enskild ägo skulle avstås till samhället endast i den mån, som bebyggandet utmed gatan fortskrider, och samhällets ansvar för gatas upplåtande i behörigt skick så- lunda inträdde. Vad anginge den framhållna svårigheten vid en eventuell relaxe- ring av ifrågavarande mark tilläventyrs graverande inteckningar, så torde, på sätt vid frågans behandling i riksdagen yttrats, vid belåningen av dylika inteckningar vanligen ingen hänsyn tagas till den säkerhet, gatumarken möjligen kunde erbjuda. Visserligen hade vid den förberedande undersökning, som styrelsen låtit verkställa, även exempel framhållits på att gatumarken ansetts såsom säkerhet för intecknings- reversen. Vid en blivande lagstiftning torde emellertid inteckningshavarens rätt lätt kunna behörigen beaktas. Att såsom av utskottet påyrkats hänsyn jämväl bor- de tagas till att upplåtelsen tilläventyrs skett endast för viss tid, torde däremot vara överflödigt, då, såvitt styrelsen för det dåvarande kände, upplåtelse av gatumark på viss tid av naturliga skäl icke förekomme. De olägenheter, som av lagens nu- varande stadganden framkallats, hade icke heller, i motsats till vad utskottet fram- hållit, kunnat avhjälpas genom förtänksamhet från samhällenas och tomtägarnas sida. Ofta hade nämligen dylika upplåtelser skett, redan innan samhällena ifråga bildats eller stadsplan blivit fastställd. Och även om så icke vore fallet, vore det svårt att föreställa sig, på vad sätt samhällena skulle utan betungande uppoffringar kunna tillförsäkra sig äganderätten till de gator, som av en jordägare upplåtes i samband med tomtförsäljningar. Vad åter tomtägarna anginge, så kunde visserligen 'fall tänkas, då vid köp av respektive tomter vederbörande försäljare kunde förmås

.Motion vid 1910 års riksdag.

Lagut— skottet 1910.

att jämväl överlåta äganderätten till angränsande gatudelar, men därmed torde icke mycket vara vunnet för samhällets räkning. Såsom skäl mot lagändringen hade framförts, att lagen redan nu stadgade, att vid bestämmande av ersättning för mark. som enligt särskilt avtal upplåtits till enskild utfartsväg eller till allmänt begagnan— de, hänsyn skulle tagas till sådant förhållande. Häremot torde böra erinras, att tolkningen av förevarande bestämmelse vore överlåten åt expropriationsnämnderna, vilka hade en naturlig benägenhet att vid uppskattning av gatumark följa de vär- den, som vid försäljning och eljest åsatts närliggande tomter. Om man därjämte toge i betraktande, att bestämmelsen förutsatte ett synnerligen omsorgsfullt utfö- rande av samhällets talan, vartill de nödiga krafterna av naturliga skäl endast sällan funnes att tillgå i småsamhällena, så torde dess effektivitet på goda grunder kunna dragas i tvivelsmål. I varje fall komme jordägaren med säkerhet alltid att genom- driva, att han finge ersättning för vad vägarna kostat honom i inköp och anlägg- ning. Härigenom hade möjligheterna för spekulation i gatumark underlättats på ett sätt, som säkerligen icke varit lagstiftarnas avsikt. Styrelsen ville sålunda som sin bestämda mening framhålla, att bestämmelserna i 20 % av lagen angående stads- plan och tomtindelning ur det allmännas synpunkt vore fullkomligt otillräckliga, då någon ersättning för gatumark, som av ägaren för alltid upplåtits till allmänt be— gagnande och sålunda icke lämnade honom någon vinst, alls icke borde ifrågakomma. De berättigade intressen, som genom ett så generellt stadgande, som det av kom- mitterade föreslagna, kunde trädas för nära, torde behörigen kunna tillgodoses, utan att därför, som nu vore fallet, samhället oskäligen betungades. I detta samman- hang torde måhända kommitterades förslag, att till domstols prövning må hänskju- tas frågan, om upplåtelse för alltid eller endast på viss tid förelåge, böra tagas un— der övervägande. Därjämte ville styrelsen kraftigt framhålla vikten av, att en dylik lagändring så snart som möjligt komme till stånd. Såsom av motionären framhål— lits befunne sig redan nu flera av de mindre samhällena på grund av lagens stad- ganden i verkligt nödläge. De ytterligare erfarenheter, som man med hänsyn till den relativt korta tid, lagstiftningen varit gällande, tilläventyrs ansåge sig böra avvakta, komme med all säkerhet endast att bekräfta styrelsens framställning och sålunda för åtskilliga små samhällen innebära realiserandet av en betungande lös- ningsplikt, vilken en senare lagstiftning vore ur stånd att förmildra. Endast genom en snar ändring kunde deras läge i viss mån förbättras. I de fall, där den ursprung- liga jordägaren ännu hade kvar gatumarken, syntes av skäl, som ovan framhållits, icke hänsyn till hans intressen böra förhindra, att en dylik lagstiftning förlänades återverkande kraft och även gällde sådan mark, som upplåtits före lagstiftningen ifråga, och det förefölle styrelsen icke omöjligt, att därvid kunde tagas sådan hänsyn till senare jordägares och inteckningshavares rätt, att även ur deras synpunkt lag- stiftningens återverkande kraft icke tedde sig som en obillighet. Med hänsyn härtill hemställde styrelsen, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, i vilken utsträckning sådana samhällen, där lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning vore tillämplig, kunde utan ersättning eller på mindre betungande villkor än enligt gällande bestämmelser med full äganderätt komma i besittning av gatumark, som upplåtits till allmänt begagnande, och om möjligt för nästkommande års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Vid 1910 års riksdag väcktes frågan ånyo av samme motionär (A. K. nr 31) och gjordes på. i huvudsak de skäl styrelsen för Svenska stadsförbundet i ovanberörda skrivelse anfört hemställan, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om verkställande av i skrivelsen omförmäld utred- mng.

1910 års lagutskott yttrade i sitt utlåtande (nr 11):

Det syntes icke vara tvivel underkastat, att bördan för samhällena av deras inlösningsplikt enligt stadsplanelagen visat sig oskäligt stor, och att den med 20 %

i samma lag avsedda lindringen ifråga om ersättningsbeloppet icke kunde hos ex- propriationsmyndigheterna vinna erforderligt beaktande. En lagändring 1 av motionären påyrkat syfte syntes alltså av behovet påkallad. Huruvida den förmån- ligare ställning, som sålunda i ifrågavarande hänseende syntes böra beredas sam- hällena, lämpligen borde inträda endast då fråga vore om en inom stadsplanen belägen mark eller även vid fråga om förvärv av sådan mark utom densamma, som skulle till staden avstås till framdeles erforderlig huvudgata, syntes utskottet tvivel- aktigt och torde böra besvaras först efter en blivande undersökning. Av en sådan komme även att framgå, huru de av lagutskottet vid föregående års riksdag fram— hållna svårigheterna med avseende å utförandet av den ifrågavarande lagstiftningen kunde undanröjas. Vad särskilt anginge frågan om inteckningar, som kunde vila å mark, varom fråga vore, ansåge sig utskottet böra framhålla, att genom den ifråga- satta lagstiftningen naturligen ej vore avsett att göra något ingrepp i intecknings- havares rätt eller i tredje mans övriga bestående rättigheter med aVSeende å marken. Utskottet hemställde alltså om skrivelse med anhållan om utredning, i vilken ut- sträckning sådana samhällen, där lagen om stadsplan och tomtindelning den 31 au- gusti 1907 vore tillämplig, kunde utan ersättning till vederbörande ägare eller på mindre betungande villkor än enligt gällande bestämmelser förvärva gatumark, som upplåtits för allmänt begagnande.

Fem utskottsledamöter reserverade sig och anförde: Reserva.- Viktigt vore, att den rätt, som i enlighet med gällande lag kunde tillkomma jord- tioner i lag- ägare, vilken upplåtit marken till allmänt begagnande, icke med ett enda penndrag utskottet tillintetgjordes. Det vore för staten av större vikt, att rättssäkerheten bevarades 1910' oförkränkt, än att, låt vara betydande, olägenheter, som för kommuner eller enskilda kunde hava uppstått på grund av hittills gällande lagstiftnings ofullkomlighet, undanröjdes. Att utan vidare upphäva bestående privata rättigheter kunde endast i yttersta nödfall och på grund av ett överväldigande statsintresse försvaras. Ett dylikt statsintresse kunde icke ens ifrågasättas föreligga i förevarande fall. Med stöd härav hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa förnyad utredning angående de villkor, på vilka sådana samhällen, där lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindel- ning vore gällande, skulle kunna förvärva gatumark, som upplåtits till allmänt begagnande.

I en av två utskottsledamöter avgiven reservation anfördes: Då det ej borde få ifrågakomma, att den tillstyrkta lagstiftningen ordnades så att den kunde på omvägar göras kraftlös genom åtgärder att i sådant syfte låta in- teckna gatumarken, syntes det icke böra, på sätt utskottet hemställt, göras särskilt förbehåll, varigenom inbjudes just till ett sådant kringgående. Av detta skäl yrk'ades, att av utskottets motivering sista punkten och av utskottets hemställan orden »till vederbörande jordägare» måtte utgå.

Riksdagens båda kamrar biföllo utan votering utskottets hemställan (skri— 1910 än velse nr 31). . ”mat!!!» 'ver Svenska stadsförbundets och riksdagens ifrågavarande framställning Yttranden. hava yttranden avgivits av överståthållarämbetet och Konungens befallnings- havande i länen. I dessa yttranden har i allmänhet tillstyrkts en lagändring i den riktning, som i berörda. framställning angivits. Dock har tillika fram— hållits, att vägmärken understundom för ägaren hade ett visst värde eller för honom medförde någon fördel, och skulle för sådan händelse ägarens berätti- gade intressen trädas för nära., om han skulle nödgas avstå marken utan någon som helst ersättning. Vidare har i yttrandena erinrats om angelägenheten av, att vid den ifrågasatta lagändringen tredje mans rätt bleve vederbörligen be- aktad.

1915 års 1916 års kommitté anförde i sitt betänkande angående förevarande fråga kommitté. (sid. 170 o. ff.):

Vid övervägande av ifrågavarande spörsmål har kommittén funnit kravet på ändring i gällande lag vara fullt befogat. Erfarenheten har otvetydigt ådagalagt, att nuvarande bestämmelser i tillämpningen lett till en inlösningsplikt för samhälle- na, som i många fall måste anses oskälig och som ingalunda varit avsedd, samt att det regulativ, som uppställts i syfte att hålla löseskillingens belopp inom skäliga gränser, icke medfört åsyftad verkan. Vad angår det innehåll, som bör givas åt en ny lag- stiftning i ämnet, vill kommittén till en början anmärka, att det enligt kommitténs 'mening varder mycket svårt att åstadkomma lagbestämmelser, som i samhällets ägo överför gatumark av ifrågavarande slag. Vad 1909 års lagutskott härutinnan an- fört förtjänar förvisso allt beaktande. Om man utgår därifrån att — såsom ock 1910 års lagutskott uttalat — ingrepp ej bör ske i inteckningshavares rätt eller i tredje mans övriga bestående rättigheter med avseende å vägmarken, så måste något sätt anvisas för uttagande av dessa rättigheter ur marken vid dess övergång till samhället. Antagligen skulle detta nödvändiggöra ett expropriationsförfarande för uppskattning av markvärdet med rätt för inteckningshavaren eller annan tredje man att ur det uppskattade markvärdet av samhället utbekomma vad honom kunde lagligen tillkomma. Därefter skulle återstå att reglera förhållandet till markens ägare. Även om man därvid ansåge sig kunna frånkänna honom all rätt till ersätt— hing för marken —— således även för det värde, som marken med därå vilande väg— servitut någon gång kan äga _— så måste i allt fall frågorna om markens avsönd- ring från den fastighet, till vilken den hör, och om relaxering av tilläventyrs dårå vilande inteckningar lösas. Att detta skulle erfordra ganska invecklade lagbestäm- melser, lärer utan vidare vara uppenbart. Men till allt detta kommer, att ifråga- varande vägupplåtelser i många fall äro av den obestämda och svävande art, att de ej skulle kunna användas såsom lagligt underlag för ett efter ovan antydda linjer ordnat förfarande. Ett säkerligen mycket betydande antal vägupplåtelser komme på sådan grund att ej kunna indragas under lagstiftningen, och fara är, att densamma därigenom komme att förlora betydligt i rent praktiskt värde. Kommittén har där— för ansett sig böra söka en annan lösning av spörsmålet ifråga.

Kommittén föreslår i detta avseende, att samhälle, som ligger under stadsplan och som till följd därav har förpliktelse att sörja för trafiklederna inom samhället, i lag tillerkännes rätt att för samfärdsel utnyttja enskild väg, som ingår i gatumark. En sådan samhället tillagd nyttjanderätt skulle innefatta rätt att iordningställa och begagna vägmärken för allmän samfärdsel och att däri nedlägga ledningar, och skulle denna rätt, en gång inträdd, gälla även mot senare ägare av marken så ock — med visst undantag, varom mera nedan — mot innehavare av inteckning däri eller annan sakrättsägare samt bestå så länge över huvud upplåtelsen till väg består. Däremot skulle i övrigt intet intrång göras i markägares, inteckningshavares eller annan sakrättsägares rätt, utan skulle de äga att tillgodogöra sig det Värde, som marken med nämnda därå vilande last kan äga. Genom en dylik anordning skulle enligt kommitténs förmenande samhällets behov av att för trafikändamål tillgodogöra sig vägmarken bliva på ett nöjaktigt sätt tillgodosett utan att, på sätt nedan närmare utvecklas, markägarens rätt kan anses därigenom trädas för nära.

Vad angår den omfattning, i vilken enskilda vägar kunna och böra indragas under en lagstiftning av angivet innehåll, är kommittén av den mening, att — såsom även i 1910 års riksdagsskrivelse torde vara avsett -— helt enskilda utfartsvägar böra lämnas åsido. Om en fastighet har en uteslutande för dess behov avsedd utfartsväg utlagd över annans mark, exempelvis med servitutsrätt, så torde denna väg rätt- visligen böra anses såsom en fastighetens enskilda tillhörighet, jämställd med ut— fartsvägen över eget område. Endast sådan väg synes därför skäligen böra komma i betraktande, som, ehuru enskild, dock är avsedd för bruk av flera intressenter och sålunda i viss mån upplåten till allmänt begagnande. Såsom ett lämpligt kriterium

i detta hänseende torde kunna uppställas, att vägen är upplåten till samfällt bruk för två eller flera fastigheter.

Även med denna begränsning finnas ett stort antal enskilda vägar, som med fullt skäl synas böra dragas in under lagen. Därvid må i främsta rummet nämnas väg, som till samfällt bruk för två eller flera fastigheter upplåtits eller till under— håll indelats enligt lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar å landet. Om nämligen väg blivit enligt bestämmelserna i nämnda lag upplåten eller till underhåll indelad, är därigenom på ett bestående sätt mot såväl markägare som inteckningshavare och annan sakrättsägare fastslaget, att vägmarken skall till trafikändamål användas. Visserligen kan frågan om markens användning återupptagas, då sådana förändrade förhållanden inträtt, som på frågan i synnerlig mån inverka, men har vägen blivit inlagd i stadsplan såsom gatumark, lärer nämnda förutsättning icke vidare vara att räkna med. Under sådana förhållanden lärer en överflyttning å samhället av rätten att för trafikändamål fortfarande använda vägen icke kunna förnärma någons rätt, snarare måste intressenterna i vägen hava fördel av att befrias från underhålls- skyldigheten. Visserligen kan vägmärken, då den iordningställes såsom gata, bliva för samfärdseln tagen i anspråk mera fullständigt än tillförene, så att exempelvis foder eller bete, som ägaren förut kunnat tillgodogöra sig å vägmarken, för honom går förlorat, men någon rätt till ersättning lärer ej kunna grundas därå, då marken endast användes till det ändamål, som med densamma avsetts, och detta ändamål givetvis kan kräva ett fullständigare utnyttjande av marken å en senare tid än å en föregående. Frånsett detta har marken med dårå vilande vägservitut för ägaren samma värde som förut, understundom till och med större, då han har utsikt att, när tomtindelning en gång genomförts och samhället önskar, för att mot tomtägare göra gällande sin rätt till ersättning för gatumark, förvärva äganderätten till vägmar— ken, för denna erhålla en viss, låt vara mindre gottgörelse, som han under andra förhållanden ej kunnat påräkna.

Är vid vägens upplåtande åt markägaren förbehållen rätt till årlig avgäld eller annan sådan förmån, bör givetvis samhällets övertagande av nyttjanderätten till väg-marken medföra en överflyttning å samhället av förpliktelsen att ansvara för att avgälden eller förmånen fortfarande kommer markägaren tillgodo. Däremot kan någon ersättning till förutvarande vägintressenter uppenbarligen icke ifrågakomma, vadan sådan gottgörelse för vägupplåtelsen, som de kunna hava utgjort i form av skadestånd på en gång eller annat dylikt vederlag, uppenbarligen icke bör i en eller annan form åvälvas samhället.

Vad nu sagts om väg, som blivit enligt 1907 års lag om enskilda vägar på landet upplåten eller till underhåll indelad, gäller väsentligen även beträffande vägar, som avsatts av oskifto eller såsom servitut utlagts vid laga skifte, hemmansklyvning, ägostyckning eller avstyckning. -Även för dessa vägar är marken på ett bestående, mot ägare och inteckningshavare gällande sätt avsatt för trafikändamål. Är väg- marken avsatt av oskifto, äga givetvis samtliga skiftesdelägare att begagna densamma, och i regel är förhållandet enahanda, om vägen anordnas såsom servitut. Under så- dana förhållanden bör samhället kunna utan någons förnärmande tilläggas rätt att på ovan angivet sätt tillgodogöra sig våg av ifrågavarande slag, då den ingår i gatumark enligt stadsplan. Skulle undantagsvis väg vara utlagd uteslutande för en viss fastighets enskilda räkning, bör av förut angivet skäl sådan väg ej inbegripas under den föreslagna bestämmelsen.

Därest 71 å i kommitténs förslag till stadsplanelag vinner godkännande, kommer en jordägare, över vars mark lagts byggnadsplan, att under vissa förutsättningar bliva pliktig att för samfärdsel upplåta honom tillhörig mark, som enligt bygg- nadsplanen är för sådant ändamål avsedd. En i. denna ordning tillkommen väg synes, om stadsplan sedermera fastställes över området, närmast vara att likställa med andra under offentlig myndighets kontroll tillkomna vägar, och bör därför in- rymmas under samma bestämmelse som dessa.

Återstår därefter frågan om sådana enskilda vägar, som tillkommit genom enskild upplåtelse utan offentlig myndighets medverkan. Av särskild vikt i detta hänseende äro sådana trafikleder, som av enskild jordägare anordnats i sammanhang med upp- delning av visst jordområde för bebyggande. Såsom ovan nämnts har svårigheten att komma till rätta med dessa trafikleder inom nybildade samhällen givit anledning till starka och berättigade klagomål. De former och villkor, under vilka mark där ställts till förfogande för trafiken, hava varit växlande och olika för olika samhällen. Vanligen torde jordägaren hava i sin ägo behållit den för samfärdsel avsedda marken men på ett eller annat sätt till tomtägarna upplåtit nyttjanderätt till densamma. Stundom har i köpekontrakten angående byggnadsmark inryckte uttryckligt för- behåll därom och detta förbehåll någon gång till och med skyddats genom inteck- ning. I andra fall synes rätten att utnyttja vägmarken hava betraktats såsom en självfallen förutsättning för markköpet och ej omnämnts i köpehandlingarna eller allenast indirekt där antytts, exempelvis genom förbehåll, att säljaren fritager sig från skyldighet att bekosta gatumarkens iordningställande eller dylikt. Ej sällan torde förhållandet med den för samfärdsel avsedda marken vara rättsligt sett så oklart, att det först genom rättegång kan avgöras, huruvida en verklig upplåtelse föreligger eller allenast ett tillsvidare-utnyttjande utan rättslig grund. Där uttryck- lig upplåtelse av mark för samfärdsel föreligger, torde denna oftast formellt hava skett till köparna av byggnadsmark —— icke till samhället, som i många fall då icke ens funnits till. Då samhälle sedermera bildats, har samhället saknat befogenhet att ingripa för trafikledernas iordningställande, innan det exproprierat gatumar- ken. I särskilt fall har ett samhälle försökt att åt sig bereda dylik befogenhet genom att taga överlåtelse av den tomtägarna i dylikt avseende tillkommande rätt, men har detta anspråk avvisats. (Kungl. Maj:ts dom den 24 nov. 1908. N. J. A. 1908 Not A. 443.) Under sådana förhållanden hava senare ägare av den till samfärdsel använda marken, inteckningshavare eller annan ägare av rätt i marken kunnat omintetgöra en förut skedd upplåtelse eller framtvinga höga ersättningar för dess fortbestånd.

Kommittén håller före, att nu omförmälta vägar kunna indragas under liknande bestämmelse som de enskilda vägar, vilka tillkommit under offentlig myndighets medverkan, dock under förutsättning att en verklig upplåtelse skall föreligga, i nödfall konstaterad genom rättegång, och att samma upplåtelse skall vara mot ägaren gällande å den tid, då stadsplanen av stadsfullmäktige antogs. Om så är fallet, sker markägaren ingen orätt därigenom, att samhället övertaget omsorgen om och ansvaret för vägens öppenhållande som trafikled. Detsamma gäller även beträffande senare markägare så ock innehavare av inteckning eller annan sakrätt i marken, som ej har bättre rätt än upplåtelsen. Om nämligen samhällets rätt att under vissa för- hållanden övertaga nyttjanderätt till vägmarken varder i lag fastslagen och göres beroende av ett för allmän kunskap så lätt tillgängligt faktum som stadsplans anta- gande, kan med fog krävas, att vid senare transaktioner angående marken hänsyn tages till ett sådant förhållande, och att, om så ej sker, den, som avhandlat angående mar- ken, får själv vidkännas följderna av sin underlåtenhet.

En våg av nu omförmälta slag kan understundom vara upplåten på viss begränsad tid, så att marken efter den tidens utgång återgår till ägarens fria förfogande. Detta bör emellertid ej hindra att samhället, om det så finner lämpligt, får på angivet sätt tillgodogöra sig vägmarken för trafikändamål under den tid, upplåtelsen äger bestånd. Vid dess slut kan samhället under alla förhållanden begagna sig av sin rätt att lösa marken och därigenom trygga trafikledens fortvaro.

Såsom förut nämnts innefattar kommitténs förslag, att den nyttjanderätt till .enskild väg, som under viss förutsättning skall tillkomma samhället, även skall gälla mot senare markägare och innehavare av inteckning eller annan sakrätt i marken samt bestå utan annan tidsbegränsning än den, som kan föranledas därav att vägen upplåtits allenast för viss tid. Emellertid måste undantag göras för innehavare

av inteckning eller annan sakrätt i marken, som har bättre rätt än vägupplåtelsen. En sådan sakrättsägare bör vara. vid sin rätt bibehållen. Fallet kan emellertid in— träffa allenast ifråga om sådan väg, som upplåtits genom enskilt avtal; och skulle det vid exekutiv försäljning av den fastighet, som vägmarken tillhör, visa sig att samma avtal ej kan äga bestånd, återstår alltid för samhället utvägen att inlösa marken.

Samhällets rätt att, när det så äskar, till sig lösa enskild väg, som ingår i gatu- mark enligt stadsplan, kvarstår under alla förhållanden orubbad. Ofta torde ock sådan inlösen förr eller senare komma till stånd. Den i förevarande paragraf samhället tillagda rätt till vägmarkens utnyttjande innefattar i så fall icke an- nat än ett undanskjutande av samhällets markinlösen på obestämd tid. Vill samhället, sedan tomtindelning skett, tillgodogöra sig ersättning för gatumark av tomtägarna, måste samhället dessförinnan förvärva äganderätten till gatumarken. Vid sådan inlösen bör emellertid hänsyn tagas till markens förhandenvarande an- vändning och att den icke kan av ägaren fritt disponeras. De av samhället för vägmarkens iordningställande därå nedlagda kostnader likasom samhällets rätt till markens användning för trafikändamål böra alltså räknas samhället till godo vid löseskillingens bestämmande, så att endast vad marken därutöver kan vara värd ersättes sakrättsägarna. Vad angår å vägmarkens iordningställande nedlagda kost- nader har denna grundsats redan vunnit erkännande i lagskipningen. (Kungl. Maj:ts utslag den 8 nov. 1912. N. J. A. 1912 sid. 486.) Endast i det fall, att den ursprung- liga vägrätten, som utgör grunden för samhällets nyttjanderätt, måste vika för en bättre rätt ägande inteckning eller annan sakrätt, får uppskattningsgrunden bliva en annan. Ersättningsbeloppet bör då bestämmas efter markens värde utan hänsyn till den belastning, som rätten att utnyttja marken för trafikändamål innebär. Detta dock väl att märka allenast såvitt ersättningsbeloppet är av betydelse för inteck- nings— eller sakrättsägaren. Markägaren har intet befogat anspråk på att i detta fall mer än i andra få ersättning för marken efter annat värde än det den kan hava såsom belastad med vägservitut. Uttryckligt stadgande i detta hänseende har kom— mittén infört i 33 å tredje punkten av förslaget, och torde det vara att förvänta, att samma stadgande, infört i den ram, som den av kommittén i övrigt föreslagna lagstiftningen innefattar, skall visa sig mera effektivt än motsvarande stadgande i gällande lag. Särskilt lärer möjligheten för samhället att, där ej intecknings- havares rätt mellankommer, fortfarande åtnöjas med nyttjanderätt till vägmarken i detta hänseende vara av ganska kraftig verkan.

I några av de över 1916 års kommittés betänkande avgivna yttrandena, däribland det av Svenska stadsförbundet avgivna, har framhållits, att frågan genom kommitténs förslag erhållit en god och tillfredsställande lösning. Sven- ska. kommunaltekniska föreningen däremot anförde:

Stadgandena i förevarande % syntes ej hava givits den omfattning, som i många fall torde vara av behovet påkallad. Sålunda förekommei mycket stor utsträckning sådan fastighetsbildning, där mark i sammanhang med ren avstyckning enligt någon sorts plan uppenbarligen avsöndrats och avsetts för Vägmark att betjäna vidliggande lägenheter som utfartsväg. Vägområdet hade givits avstyckningsnummer ofta i lik- het med bredvidliggande lägenheter, men äganderätten till detsamma bibehölles i en ägares hand och vid försäljningen av lägenheterna skedde oftast ingen upplåtelse av vägmarken till begagnande av köparen. Sådan Vägmark kunde alltså ej anses hava den karaktär att vara upplåten till »samfällt bruk för två eller flera fastig- heter», som 25 % fordrade för att vägen finge av staden disponeras för gatuändamål. Det torde därför vara fullt skäligt, att paragrafen kompletterades med en bestäm- melse av ungefär följande lydelse: »Till enskild väg enligt denna paragraf räknas sådan stadsäga eller annorledes avstyckat område, som vid sitt bildande uppenbar- ligen varit avsett till utfartsväg för övriga därinvid belägna stadsägor eller lägen-

Yttranden.

De sal.-- kunniga.

heter, ändock området ej uttryckligen är upplåtet till samfällt bruk för två eller flera fastigheter.»

I vad sålunda yrkats hava flertalet av de myndigheter, som yttrat sig över förslaget i nu ifrågavarande del, instämt.

En oundgänglig förutsättning för att en jordägare skall kunna få. från ett jordområde i någon större omfattning tomter försålda för byggnadsändamål är givetvis att han i viss utsträckning tillser, att möjlighet gives att ordna sam— färdseln mellan tomterna inbördes och mellan det till upplåtande avsedda om- rådet i dess helhet och omkringliggande orter. Jordägaren kan därför icke inom nämnda område försälja all mark, utan viss del av marken måste alltid undantagas för tillgodoseende av trafikbehovet. I den mån den mark, som sålunda måste av jordägaren undantagas från försäljning för att tjäna väg- ändamål, förut lämnat jordägaren avkastning, är det uppenbart, att han vid försäljning av tomtmarken håller sig skadeslös för den mistade avkastningen genom att höja det betingade priset för tomtmarken. Ersättning för att väg- marken sålunda blivit improduktiv och alltså för jordägaren värdelös får han alltså därigenom att i samband därmed värdet av de invid vägmarken belägna, för byggnadstomter avsedda jordlotterna höjes. Områdets värde kommer så- lunda att koncentreras i den del av området, som är avsett till byggnadstomter. Sedan på ömse sidor om vägmarken byggnadstomter blivit försålda och be- byggda samt vägmarken tagits i bruk för sitt ändamål, framstår vägmarken jämväl 1 yttre hänseende såsom oanvändbar för annat ändamål och alltså såsom i och för sig betraktad improduktiv och värdelös. De försök, som av ägare av dylik Vägmark gjorts, att för densamma uppkonstruera ett högt värde, oftast under direkt hänvisning till värdet av invidliggande tomtmark, måste alltså anses vila på oriktiga förutsättningar, och vid dessa försök förbises mer ' eller mindre avsiktligt, att det jämförelsevis höga värdet å. tomtmarken delvis

tillskapats just därigenom att undantag av Vägmark gjorts.

På dessa. grunder hava de sakkunniga i nu förevarande fråga kommit till annat resultat än 1916 års kommitté, dels sålunda att enligt de sakkunnigas förslag mark, som på ett otvetydigt sätt avsatts för att stadigvarande användas för vägändamål, ansetts böra tillfalla staden utan lösen, dels ock sålunda att olmfånget av annan vägmark, beträffande vilken staden tillagts viss befogenhet, ö ats.

I 2 % andra stycket angivas de fall, då enskild Vägmark utan lösen skall tillfalla staden. Detta är enligt stadgandet förhållandet med i gatumark eller parkområde ingående enskild väg, som till samfällt bruk för två eller flera. fastigheter upplåtits eller till underhåll indelats enligt lagen den 29 juni 1926 om enskilda vägar eller motsvarande bestämmelse i äldre lag eller som avsatts eller annorledes utlagts vid klyvning enligt 28 kap., laga skifte, hemmansklyv- ning, ägostyckning eller avstyckning, eller mark, som vid avstyckning enligt plan, som i 23 kap. 7 % stadsbyggnadslagen elleri 19 kap. 1 % jorddelningslagen eller motsvarande bestämmelser i äldre lag omförmäles, undantagits såsom vä— gar eller andra områden för den allmänna samfärdseln eller rörelsen eller så- som parkområden samt för sådant ändamål upplåtits. I dessa fall anse näm- ligen de sakkunniga, att markens stadigvarande användning för vägändamål eller liknande ändamål kommit till sådant uttryck att någon skyldighet för staden att för marken utgiva lösen ej behöver ifrågasättas. Är vägmarken be- svärad av inteckningar, äger staden, där annat ej åsämjes, att expropriations- Vägen få dem lossade från vägmarken, så att de till hela sitt belopp komma. att besvära återstående del av fastigheten.

Finnes 1 vägmarken nedlagda ledningar, som staden kan hava framtida an- vändning för, bör staden vara berättigad att övertaga desamma. Är fråga om

avloppsledningar, till vilka angränsande fastigheter äga rätt till anslutning utan särskild avgift, böra ledningarna utan ersättning avstås till staden, ty un- der denna förutsättning måste det antagas, att markexploatören vid försälj- ning av de angränsande fastigheterna gjort sig betald även för kostnaden för i avloppsledning. I enlighet 'härmed är tredje stycket i 2 % avfattat. Vid be- ? stämmande av fastighetsägarnas gatukostnadsbidrag skall enligt 14 kap. 2 % hänsyn tagas till att avloppsledning sålunda tillfaller staden utan lösen.

För övriga ledningar bör staden vara skyldig att utgiva lösen. Stadgande * härom har intagits i de sakkunnigas förslag 2 % sista stycket. Lösenbeloppet skall bestämmas enligt föreskrifterna i 32 kap.

Angående stadens rätt beträffande annan Vägmark finnes stadgat i 3 % i de sakkunnigas förslag jämförd med 32 kap. 7 %. I fråga om denna Vägmark hava de sakkunniga i princip liksom 1916 års kommitté tillagt staden endast nyttjanderätt. De sakkunnigas förslag skiljer sig emellertid från kommitténs bland annat dels därutinnan att de sakkunniga utsträckt stads nyttjanderätt till vissa av kommittén ej upptagna fall, dels därutinnan att de sakkunniga lämnat andra föreskrifter beträffande bestämmande av löseskilling för sådan Vägmark än kommittén.

När tomtmark försäljes, händer det understundom, att köparen genom ut- trycklig bestämmelse i köpekontraktet tillförsäkras rätt att nyttja vägmarken. På sätt som framgår av 1916 års kommittés betänkande och som ytterligare understrukits i de över detsamma avgivna yttrandena, inträffar det i andra fall att dylik rätt ej omnämnes i köpehandlingarna, tydligen på den grund att rätten att utnyttja vägmarken betraktats såsom en självfallen förutsättning för köpet av tomtmarken. Enligt de sakkunnigas uppfattning kan icke, såsom i 1916 års kommittés förslag skett, någon väsentlig skillnad göras mellan det fall att förbehåll om rätt att nyttja vägmarken gjorts eller att så ej skett. Förutsättning för försäljning av tomtmarken har uppenbarligen, på sätt kom— mittén jämväl anmärkt, varit att dylik nyttjanderätt till vägmarken skulle föreligga. En lagstiftning, som endast toge hänsyn till de fall, då uttryckligt förbehåll skett, skulle endast lösa nu föreliggande fråga delvis, då redan nu de fall, då förbehåll om nyttjanderätt till vägmarken ej blivit uttryckligen upp- taget i köpehandlingarna, ej äro sällsynta samt desamma efter genomförande av en lagstiftning, som i överensstämmelse med kommitténs förslag gjorde skill- nad mellan om förbehåll skett eller ej, kunde antagas bliva än vanligare. Grun- den för lagstiftningen bör sålunda enligt de sakkunnigas mening ej vara, att förbehåll om nyttjanderätten till vägmarken skett, utan att vid tomtmarks- försåljningen Vägmarkens undantagande för trafikbehovet varit förutsatt och att dylikt undantagande sedan jämväl skett.

Enligt 1 kap. 26 å i fastighetsbildningslagen skall, därest ägare av mark, som i fastställd stadsplan upptagits såsom gatumark, enligt särskilt avtal upp- låtit marken till enskild utfartsväg eller till allmänt begagnande, vid expropria- tionsersättningens bestämmande hänsyn tagas till sådant förhållande. 1916 års kommitté upptager, så vitt avser enskild väg, som upplåtits till samfällt bruk för två eller flera fastigheter, motsvarande regel i 33 % tredje punkten av förslaget till stadsplanelag, men gör det tillägget att, därest innehavare av inteckning eller annan sakrätt i marken med bättre rätt än den upplåtelse, på grund av vilken marken användes såsom väg, ur sålunda bestämd ersätt- ning ej kan utbekomma vad honom enligt lag tillkommer, ersättningen skall, så vitt på hans rätt inverkar, bestämmas utan hänsyn till sagda nyttjande- rätt. I överensstämmelse härmed stadgas jämväl i 25 % av kommitténs förslag till stadsplanelag, att, om vägmarken är besvärad av inteckning eller annan

sakrätt med bättre rätt än vägupplåtelsen, innehavare av sådan sakrätt skall vara vid sin rätt bibehållen.

De sakkunniga kunna icke finna, att fog finnes för det av 1916 års kom— mitté sålunda 1 33 % tredje punkten gjorda tillägget till nu gällande lags be- stämmelser samt för det ovan återgivna, i samband med detta tillägg stående stadgandet i 25 %. Enligt de sakkunnigas mening bör vid uppskattning av vägmarken hänsyn tagas till de faktiska förhållandena i det föreliggande fallet. Har Viss mark blivit vid försäljning av intill densamma belägna tomtområden undantagen för vägändamål och användes den för dylikt ändamål, är den i och för sig improduktiv och värdelös. Härtill bör enligt de sakkunnigas uppfatt— ning hänsyn tagas vid vägmarkens uppskattning, alldeles oavsett om markens användning till vägändamål grundar sig på ett uttryckligt förbehåll eller en- dast ett tyst sådant. En inteckningshavare kan ej heller anses hava någon rätt att, så vitt på hans rätt inverkar, få marken uppskattad utan hänsyn till dessa faktiska förhållanden. Och genom en dylik uppskattningsgrund lär ej inteckningshavaren lida någon skada. Har hans inteckning fastställts före fastighetens exploaterande för byggnadsändamål, måste han varit i tillfälle att av de vid tomtförsäljningarna inflytande köpeskillingarna erhålla täckning för vad honom bör tillkomma. I den händelse åter inteckningen fastställts först ef- ter fastighetens exploaterande, har inteckningshavaren måst inse, att fastighe- ten, så vitt densamma bestått av för vägändamål undantagen och begagnad mark, ej ägnat sig att utgöra säkerhet för hans intecknade fordran. Ovanberörda av 1916 års kommitté gjorda tillägg angående hänsynstagande till intecknings- havares rätt torde i själva verket i det fall, som oftast föreligger och beträf- fande vilket behov av lagstiftning är särskilt starkt, nämligen att den förbehåll- na vägrätten ej är intecknad, vara ägnat att ofta nog göra de av kommittén föreslagna stadgandena illusoriska. I detta fall har nämligen en inteckning fastställd hur sent som helst bättre rätt än vägupplåtelsen och för en ägare av sådan vägmark, som den varom nu är fråga, erbjuder sig, om han vill i vinst- syfte utnyttja densamma, den möjligheten att låta inteckna vägmarken och se- dan exekutivt försälja densamma. De myndigheter, som uttalat såsom sitt omdöme om de av 1916 års kommitté i nu ifrågavarande avseende föreslagna bestämmelserna, att de utgjorde en god och tillfredsställande lösning av frå- gan, torde ej tillräckligt hava beaktat den möjlighet till kringgående bestäm- melserna sålunda lämna öppen. På dessa grunder hava de sakkunniga låtit ur sitt förslag utgå ovannämnda i kommitténs förslag intagna bestämmelser angå- ende inteckningshavares och annan sakrättsinnehavares rätt.

Första punkten av 3 % har blivit formulerad i enlighet med vad förut anförts, och har stadens rätt med avseende å vägmarken blivit uttryckt på i viss mån annat sätt än som skett i 1916 års kommittés förslag för att angiva att i stads rätt jämväl ingår befogenhet att å marken anordna luftledningar.

Med avseende å bestämmelsens återverkande kraft hava de sakkunniga ansett att sådan bör vara utesluten, där marken, då fråga om antagande av stadspla- nen hos stadsfullmäktige väcktes, eller i fråga om äldre stadsplan, då denna lag utfärdas, tagits i anspråk för annat än vägändamål.

I överensstämmelse med 1916 års kommittés förslag hava de sakkunniga i 3 % första stycket sista punkten intagit stadgande därom att, om för vägens begagnande skall utgå avgäld eller annan sådan förmån, staden, sedan staden tagit marken i besittning, skall vara därför ansvarig.

Har i annan ordning än förut nämnts enskild väg upplåtits, bör, såvitt avser den tid upplåtelsen är gällande, staden äga rätt att på sätt förut nämnts nyttja marken. Bestämmelse härom har intagits i 3 % andra stycket.

Sista stycket av 3 % i de sakkunnigas förslag överensstämmer med 25 % sista stycket första punkten av 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag.

Paragrafens första stycke motsvarar 26 % i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag.

Andra stycket i paragrafen har bland annat tillkommit därför att de sakkun- niga i 2 % första stycket utsträckt de fall, i vilka allmän väg skall utan lösen tillfalla stad, till att omfatta jämväl de fall, då vägen ingår i kvartersmark. I dessa fall kan det ej anses skäligt att staden får taga vägen i besittning, så länge densamma är för samfärdseln erforderlig, vilket väl i regel är fallet in- till dess ny väg eller gata blivit upplåten. De sakkunniga hava ansett, att det- samma bör gälla om vägen ingår i parkområde, detta i motsats till 1916 års kommitté, som inräknade parkområde i gatumark. I överensstämmelse här- med är andra stycket i förevarande paragraf formulerat.

5 %.

Paragrafens första stycke motsvarar 27 % första stycket i 1916 års kom- mittés förslag till stadsplanelag. Meningen med stadgandet är på sätt kom- mittén jämväl anfört att möjliggöra för staden att i ett sammanhang verk— ställa omreglering av en äldre, oredig och från hygienisk eller andra synpunk- ter olämpligt bebyggd stadsdel. Stycket har blivit av de sakkunniga omfor— mulerat i syfte att tydligare skall framgå, att grundförutsättningen för stad- gandets tillämpning ej så mycket är det befintliga bebyggandets art utan fast— mer den omfattning, i vilken genom den nya stadsplanen avvikelse skett från det befintliga bebyggandet, samt att därjämte måste utrönas huruvida stadens för- värvande av området fordras för att dess lämpliga användning i enlighet med stadsplanen skall anses tryggad.

Andra stycket av förevarande paragraf motsvarar 27 % andra stycket i för- slaget till stadsplanelag.

I över 27 å i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag avgivet yttrande anförde Svenska teknologföreningen:

Förslaget upptoge här i första stycket den utväg, gällande lag anvisade för ord— nande av sådana områden, som vore trångt eller olämpligt bebyggda. Denna utväg bestode däri, att staden löste till sig dessa områden för att kunna underkasta de- samma den nödiga omregleringen och upprensningen. Fråga hade emellertid väckts, huruvida ej städerna borde tillförsäkras någon utväg att ordna dylika förhållanden utan anlitande av den kostsamma Och därför ofta oframkomliga expropriations— vägen. Det hade framhållits, att en sådan utväg skulle kunna vinnas genom att staden, utan att behöva lösa marken, sattes i tillfälle att mot ersättning till mark- ägaren låta bortriva viss byggnad, som stode hindrande i vägen för en behövlig rensning av ett kvarters inre. Härigenom skulle givetvis den direkta utgiften kunna väsentligt nedbringas. Å andra sidan skulle ju en dylik åtgärd åsamka veder- börande stad en utgift utan direkt uppskattbar valuta, och det kunde väl därför ifrågastittas, huruvida samhällena skulle befinnas villiga att anlita denna utväg, därest nu densamma skulle genom den nya lagen erbjudas dem. Då emellertid un- dantagsfall kunde tänkas, då en sådan lagstiftning kunde bliva till verklig nytta, hade föreningen icke velat underlåta att bringa förslaget på tal för eventuellt be- aktande vid lagens slutliga utformning.

Vad föreningen sålunda anfört hava de sakkunniga ansett vara värt beak- tande, och hava de sakkunniga förty iakttagit detsamma vid formulerandet av tredje stycket av förevarande paragraf.

6 %. De tre första punkterna i paragrafens första stycke motsvarar första styc- keti 29 % av förslaget till stadsplanelag, dock att i första punkten 1ntag1ts stad—

1911; (_a-s kommzttä.

ganden till avgörande av företrädet mellan lösningsanspråk och ägoutbyte. Fjärde och femte punkterna i första stycket äga ej motsvarighet i förslaget till stadsplanelag. De vila på den förutsättning att enskild tomtdelägare ej bör medgivas expropriationsrätt gentemot staden, om förutsättningar likväl finnas för att de olika områden, som skola bilda tomten, bliva förenade i en ägares hand. Av principiella skäl synes det nämligen de sakkunniga knappast tillråd- ligt att medgiva enskild person expropriationsrätt mot staden, då stadsplanens och tomtindelningens genomförande jämväl det oaktat kan vinnas. Därtill kom- mer, att om enskild person, som äger del i tcmtområde, tillades expropriations- rätt gentemot staden såsom ägare av annan del av tomtmarken, staden därigenom skulle kunna bliva berövad den rätt att taga initiativet till stadsplans genom- förande, som staden enligt nu gällande lag äger och enligt de sakkunnigas mening bör i princip bibehålla. En enskild ägare av del av tomtområde skulle nämligen i vissa fall kunna genom att från staden expropriera och taga i be— sittning annan del av tomtområdet, som enligt äldre stadsplan vore upptagen såsom gata och fortfarande därtill användes, tvinga staden att tidigare än staden eljest avsett iordningställa gatumark enligt den nya stadsplanen. De sakkunniga hava därför i fjärde punkten av förevarande paragrafs första stycke upptagit ett stadgande därom, att, om staden äger del av tomtområde, staden skall hava företräde att lösa framför övriga delägare i tomtområdet.

Enligt stadgandet äger staden, även om den i tomtområdet äger en mindre del, företräde att lösa framför de personer, som i tomtområdet äga del med större värde. Staden skall emellertid enligt förslaget vara skyldig att såsom de enskilda tomtägarna göra sin lösningsrätt gällande, och vill staden ej lösa, kani den ej hindra enskild delägare att utöva sin lösningsrätt jämväl gentemot sta en.

Stadgandet i sista punkten av första stycket avser att under den tid frågan är svävande, huruvida staden genom expropriationsutvidgning enligt 32 kap. 10 % kan komma att bliva delägare i tomtområdet, hindra att enskild ägare av tomtdel genom expropriation av återstoden av tomtområdet omöjliggör för staden att fullfölja yrkandet om expropriationsutvidgning.

Andra stycket i förevarande paragraf överensstämmer med andra stycket i 29 % av förslaget till stadsplanelag. I de sakkunnigas förslag har emellertid, enär rätten ej alltid sitter, tillagts, att där avsedd anmälan jämväl må göras hos domaren.

75.

I 30 % av 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag stadgas, att, därest ej inom ett år efter tomtindelnings fastställande ägare av del i tomt anhängig- gjort talan om inlösen av återstoden av tomten eller dylik talan ej föranlett tomtens förenande i en ägares hand, staden skall vara berättigad att lösa tom— ten, varjämte tillagts i 84 % 3 punkten, att, därest talan vore, då lagen trädde i kraft, anhängiggjord angående lösen av mark enligt äldre lag, skulle den talan bedömas enligt samma lag, och i sistnämnda % 4 punkten, att, därest delar av tomt vore, då lagen trädde i kraft, i olika ägares hand, skulle i fråga om sta- dens rätt att enligt 30 % lösa tomten så anses, som om tomtindelningen blivit fastställd vid lagens ikraftträdande.

Enligt dessa bestämmelser skulle alltså delägare i tomtområde, oavsett det fall att vid lagens ikraftträdande talan om stadens inlösen av område är anhän— gig, äga företräde framför staden att lösa detsamma, därest sådan delägare inom ett år efter tomtindelnings fastställande eller vid äldre tomtindelning inom ett år efter lagens ikraftträdande instämde och fullföljde talan om lösen av återstoden av området, men skulle staden, därest talan ej på dylikt sätt instämts och fullföljts, äga företräde framför delägarna att lösa området.

1916 års kommitté anförde till motivering av sitt förslag (sid. 185) :

Staden bör tilläggas en självständig rätt att lösa till sig en mellan olika ägare splittrad tomt. Tomtindelningens genomförande är ett allmänt intresse, som staden bör hava medel att tillgodose. En sådan lösningsrätt är ock i gällande lag staden tillagd och i förslaget bibehållen. Den bör dock stå efter den på delägarskap i tomten grundade lösningsrätten, och en viss lämplig frist bör därför tilläggas del- ägare för att bestämma sig, om han vill inskrida. I sådant syfte föreslår kommittén, att stadens lösningsrätt till tomten skall inträda, om ej ägare av del i tomten inom ett år efter tomtindelningens fastställande anhängiggjort talan om inlösen av åter— stoden av tomten eller sådan talan ej föranlett tomtens förenande i en hand. Del- ägares rätt att inlösa återstoden av tomten är emellertid gent emot övriga delägare ej inskränkt till viss tid. Så länge tomt är delad på flera händer, kan den i nu angivna ordning sammanföras. En delägare, som ej begagnat sig av ovan angivna frist, kan alltså även efter dess utgång anhängiggöra inlösningstalan, men det kan då inträffa, att han nödgas vika för stadens anspråk på att lösa tomten.

De sakkunniga dela 1916 års kommittés uppfattning, att stadens lösnings- rätt, där staden ej äger del i tomtområdet, bör stå efter den på delägareskap i tomtområdet grundade lösningsrätten. Denna princip synes emellertid icke hava blivit genom kommitténs förslag i möjligaste måtto genomförd. En- ligt de sakkunnigas mening bör en delägare i området, även om han icke be- gagnat sig av den i kommitténs betänkande angivna fristen av ett år, äga företräde framför staden att lösa de särskilda delarna av området, där han före staden anhängiggjort talan därom och staden ej äger del i tomtområdet. Med talan om inlösen bör enligt de sakkunnigas mening likställas ägoutbyte. Har däremot staden efter fristens utgång före delägare i området anhängiggjort talan, synes staden böra äga företräde att lösa. Det förfarande för expropria- tionens utförande, som skall följas, när delägare i tomten anhängiggjort talan om inlösen av återstående delar av området, kan nämligen ej vinna tillämp- ning, när staden för talan om inlösen av området. Därjämte har det synts de sakkunniga, att vid lagens ikraftträdande förd talan om rätt eller plikt för staden att lösa särskilda delar av tomtområde ej bör slutligen prövas, förrän det under ovannämnda frist visat sig, om delägare i tomtområdet vill begagna sig av den lösningsrätt denna lag tillägger honom. Med hänsyn till denna ståndpunkt hava de sakkunniga omarbetat ovan återgivna delar av 1916 års kommittés förslag på sätt som framgår av förevarande % och 7 % i för— 1slaget till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av stadsbyggnads- agen.

8 %. Förevarande % äger ej motsvarighet i 1916 års kommittés förslag. Angå- ende de skäl, som föranlett de sakkunniga att upptaga paragrafen, hänvisas till vad som anförts i den speciella motiveringen vid 8 kap. 5 %.

9 %.

I 31 och 32 %% av 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag finnas upptagna bestämmelser angående de förutsättningar, under vilka staden är pliktig lösa fastighet eller fastighetsdel, som ingår under stadsplan eller tomt— indelning.

Enligt bestämmelserna är staden skyldig lösa sådan fastighet eller fastig- ' hetsdel, när den icke kan i följd av förbuden mot nybyggnad å gatumark eller tomt, varav särskilda delar äro i olika ägares hand, av ägaren tillsvidare på) : skäligt sätt utnyttjas. Vid bedömande av stadens inlösningsplikt skall enligt

Ihrsak- kunniga.

1916 års konun-ittc'.

1916 års kommittés förslag hänsyn tagas till fastighetens ägoområde. sådant det var, då stadsplanen av stadsfullmäktige antogs, med sådana därefter in- trädda förändringar, som föranletts därav, att del av ägoområdet blivit såsom gatumark av staden inlöst eller av ägaren till staden överlåten eller såsom tomt— mark inlöst av staden eller av delägare i tomt eller utnyttjad till bebyggande enligt stadsplanen vare sig av ägaren själv eller annan, till vilken han överlåtit tomtmark. Såsom mark, som kan av ägaren på skäligt sätt utnyttjas, är enligt förslaget att anse gatumark framför tomt till den omfattning, i Vilken skyl- dighet för tomtägaren föreligger att utgiva ersättning för gatumark, så ock gatumark eller tomtdel, som till följd av sitt läge eller sitt sammanhang med ' fastigheten i övrigt eller med annan ägaren tillhörig mark eller eljest kan utan ägarens uppenbara förnärmande tillsvidare utnyttjas för annat ändamål än be— byggande. Enligt bestämmelse i 31 % av kommitténs förslag skall staden ej vara pliktig lösa fastighet eller fastighetsdel. innan tillstånd till nybyggnad å densamma funnits ej kunna beviljas, där det beträffande tomt, varav sär- skilda delar vore i olika ägares hand, ej vore uppenbart att sådant tillstånd ej kan beviljas.

Efter att hava redogjort för nu gällande lags bestämmelser i frågan om stads lösningsplikt anförde 1916 års kommitté i sitt betänkande (sid. 202 o. ff.):

Frågan, huru stads inlösningsplikt rätteligen bör bestämmas, är en av de svåraste inom stadsplanelagstiftningen. Väsentligen beror detta därav, att svaret ej står att härleda ur enbart rättsliga grunder, utan måste bestämmas av vad som kan i detta hänseende finnas skäligt och billigt. Då stadsplan och tomtindelning läggas över en fastighet, medför detta för jordägaren såväl olägenheter som fördelar, de förra beroende därav, att marken ej får bebyggas med samma frihet som förut, för- delarna härflytande ur det högre värde, byggnadsmarken får såsom tomtmark inom stadsplanelagt område. Det gäller då att finna en anordning, som rimligt och skäligt avväger olägenheter och fördelar, så att jordägaren visserligen icke får dragas med olägenheter utan motsvarande fördelar men ej heller tillskyndas oförtjänt vinst på samhällets bekostnad.

Att gällande lags bestämmelser härutinnan äro otillfredsställande, synes kom— mittén ovedersägligt. Vad angår gatumark verka de, såsom föreliggande rätts- fall utvisa, ojämnt och nyckfullt, ena gången givande fastighetsägaren en till synes oförtjänt fördel, andra gången åläggande honom bördor, som knappast kunna anses skäliga. Härtill kommer att, om gällande bestämmelser i denna del skulle med el- ler utan vidare utbyggnad bibehållas, ett flertal olika frågor måste — såsom de i ovan berörda rättsfall uttalade olika meningar giva vid handen — legislativt lö— sas, för vilka frågor allmängiltiga rationella bestämmelser svårligen kunna givas. I fråga om inlösen av tomtdel torde gällande bestämmelser vara för staden alltför hårda. Så länge tomtdelen kan utan förfång för ägaren utnyttjas på annat sätt än för bebyggande, bör ägaren knappast hava giltigt anspråk på att staden skall inlösa den. Kommittén har alltså sökt finna ett annat uppslag för reglering av stadens inlösningsplikt och därjämte ett sådant, som medgiver tillämpning av en- hetliga grunder beträffande såväl gatumark som tomtmark.

Därvid anser kommittén lagstiftningen böra utgå därifrån, att av de inskränk— ningar i ägares rätt att förfoga över sin jord, som följa av stadsplan och tomt— indelning, allenast förbuden mot nybyggnad å gatumark och å tomtdel skola kunna grundlägga inlösningsplikt för staden. Ägares förfoganderätt över sin jord kan vara begränsad genom åtskilliga andra byggnadsförbud och i än högre grad genom de stadsplanebestämmelser, som tilläventyrs reglera markens användning, men de ' olägenheter, som härav följa, få anses kompenserade genom de fördelar stadsplanen, resp. tomtindelningen medför, så att någon inlösningsplikt ej kan därav följa. Så är enligt gällande lag fallet, och någon anledning att frångå denna ståndpunkt föreligger icke.

Men även förbuden mot nybyggnad å gatumark och å tomtdel böra icke i och för sig och omedelbart föranleda plikt för staden att lösa mark. Även om stadsplan och tomtindelning läggas över en fastighet, kan ägaren i regel under längre eller kortare tid utan hinder av byggnadsförbuden tillgodogöra sig fastigheten på samma sätt som förut eller på annat sätt, som i skälig grad tillgodoser hans ekonomiska intresse. Så länge så kan ske, finnes ingen anledning att ålägga staden plikt att lösa. Stadens lösningsplikt skall skydda jordägaren mot direkt förlust till följd av byggnadsförbuden, icke bilda underlag för spekulation i stadsjord.

I den mån stadens utveckling fortskrider genom byggnadsverksamhetens utsträck— ning till nya områden, utläggning av nya gator, inlösen och bebyggande av tomt- delar 0. s. v. inträda emellertid nya förhållanden, som kunna inverka på möjlig- heten att utnyttja en fastighet. Om en del av fastigheten tages i anspråk för stadsplans eller tomtindelnings genomförande, kan detta utgöra hinder för åter- stående delens användning såsom förut och nödvändiggöra en omläggning av sättet för dess utnyttjande. Därvid kan det befinnas, att del av fastigheten, som ej får bebyggas, till följd härav varder för ägaren relativt onyttig, och staden bör då vara pliktig inlösa sådan mark.

Vad nu sagts väsentligen med tanke på så kallad rå mark, som lägges under stadsplan, synes äga giltighet även vid ändring i redan befintlig stadsplan eller tomtindelning. Om en gata ändras, så att bebyggd tomt sönderskäres, kan ägaren i regel av fastigheten draga samma nytta som förut, intill dess stadsplaneändringen faktiskt genomföras. Men om han för fastighetens utnyttjande behöver t. ex. vid- taga en ändring eller tillbyggnad, som är att anse som nybyggnad, och hindras häri genom nybyggnadsförbudet, kan han lida sådant men, att staden tilläventyrs bör vara pliktig att lösa.

I allmänhet torde det vara antagligt, att stadens inlösningsplikt ej skall behöva inträda, förrän del av en fastighet faktiskt tages i anspråk för stadsplans eller tomtindelnings genomförande, d. v. s. då del av fastigheten såsom gatumark över- går i stadens ägo eller såsom tomtmark inlöses av granne och förenas med hans tomt eller utnyttjas till självständigt bebyggande enligt stadsplanen. Detta kan emellertid icke uppställas såsom allmängiltig regel. Otvivelaktigt förekomma fall, då redan stadsplanens eller tomtindelningens befintlighet jämte därmed samman— hängande byggnadsförbud kunna hindra en fastighets behöriga utnyttjande. Om en för jordbruksändamål använd fastighet, som helt eller delvis inlagts i gatumark, för sitt fortsatta utnyttjande behöver nya ekonomibyggnader, eller om trång tomt, som är belägen mellan två andra trånga tomter, blivit genom ändring i tomtindel- ningen uppdelad på dessa senare, eller om husen å en genom ändring i stadsplan styckad tomt kräva reparation eller ändring, som är att hänföra till nybyggnad, samt i ena eller andra fallet gällande byggnadsförbud lägger hinder i vägen för en åtgärd, som är nödig för fastighetens fortsatta utnyttjande på ekonomiskt rimligt sätt, kan det otvivelaktigt med fog ifrågasättas, att staden skall lösa.

Kommittén håller alltså före, att stadens plikt att lösa mark bör göras beroende av en för varje särskilt fall verkställd prövning, huruvida den mark, om vars inlösen påstående framställes, tillsvidare kan av ägaren på skäligt sätt utnyttjas annorlunda än till bebyggande. Besvaras denna fråga nekande, bör staden vara pliktig lösa; utfaller svaret jakande, får ägaren tillsvidare åtnöjas med att utnyttja sin mark utan att bygga där. I sistnämnda fall får avvisandet av lösningsanspråket givetvis icke betraktas som definitivt. När förhållandena ändrats, äger han åter upptaga detsamma, och intet hinder möter för bifall därtill, om nya förhållanden därtill föranleda.

Vid en sådan prövning bör uppenbarligen utgångspunkten vara en fastighets ägoområde, sådant det var, då stadsplanen antogs av stadsfullmäktige. Den, som sedermera köper exempelvis ett i gatumark ingående stycke av fastigheten, bör icke rimligtvis kunna göra anspråk på, att staden skall lösa denna mark, därest säljaren,

om han haft marken kvar, kunnat utnyttja den i sammanhang med övriga delar av fastigheten och sålunda icke ägt påfordra dess inlösen. En annan utgångspunkt för prövningen skulle lämna fältet öppet för allehanda illojala spekulationer i sta- dens lösningsskyldighet. Men däremot bör hänsyn tagas till sådana förändringar i ägoområdet, som faktiskt innebära ett genomförande, helt eller delvis, av stads— planen, resp. tomtindelningen. Hit anser kommittén böra räknas: om gatumark inlösts av staden eller av ägaren överlåtits å staden, eller om tomtmark inlösts av staden eller av delägare i tomt eller utnyttjats till bebyggande enligt stadsplanen vare sig av ägaren själv eller av annan, till vilken han överlåtit tomtmark. Genom en sådan åtgärd har marken skilts från samhörigheten med fastigheten och använts för ändamål, som med stadsplanen avses. Frågan om stadens plikt att lösa bör då vara beroende av, huruvida återstoden av fastigheten kan av ägaren fortfarande skäligen utnyttjas. Finnes så vara fallet undanskjutes lösningsskyldigheten ytter- ligare, till dess nya åtgärder, som innefatta ett vidare genomförande av stadsplanen, resp. tomtindelningen, vidtagits. Till sist kommer dock den tidpunkt, då av fastigheten återstår allenast smärre eller spridda delar, som ägaren ej kan ekono- miskt rimligt göra sig tillgodo, och staden bör då vara pliktig lösa sådana delar. Med bestämningen att fastighet eller del av fastighet skall kunna trots byggnads- förbuden av ägaren >>på skäligt sätt utnyttjas» avser kommittén att uttala, att marken ifråga skall kunna, utan att nybyggnad därå sker, användas på ett sådant sätt, som ur ekonomisk synpunkt icke står i uppenbart missförhållande till markens värde. Endast för ett visst, dock ingalunda oviktigt fall kan en bestämd hänvisning därutinnan lämnas, nämligen i fråga om gatumark framför tomt till den omfatt- ning, som i 49 5 av förslaget aVSes. Värdet av denna gatumark skall vid nybyggnad å tomten ersättas staden, och ett ekonomiskt rimligt sätt för denna marks använd- ning måste då vara att överlämna densamma till staden, varigenom nämnda ersätt— ningsskyldighet försvinner och gatumarkens värde i stället ingår i tomtens värde. Men i övrigt måste möjligheten av markens utnyttjande på ett ekonomiskt rimligt sätt bedömas efter förhållandena i varje särskilt fall och med hänsyn tagen till mar- kens läge och beskaffenhet — om den ligger isolerad, omgiven av andras tomter eller tomtdelar, eller sammanhänger med annan ägaren tillhörig mark och kan utnyttjas i sammanhang med denna, om den lämpar sig till upplagsplats, trädgårds- skötsel, jordbruk eller annat dylikt. Allenast den omständighet, att ägaren till- äventyrs skulle kunna göra vinst genom markens bebyggande, bör i ifrågavarande hänseende ej tilläggas avgörande betydelse. Visar undersökningen, att marken kan få annan användning, som ej står i uppenbart missförhållande till dess värde, fin- nes icke tillräcklig anledning ålägga staden lösningsplikt.

Där tvist uppkommer om mark, som ägaren fordrar att staden skall lösa, tills- vidare kan av ägaren på skäligt sätt utnyttjas eller ej, bör enligt kommitténs mening avgörandet tilkomma domstol. Endast därigenom kan en allsidig utredning ge- nom verklig partsförhandling under kontroll komma till stånd. Naturligtvis skul- le en sådan tvist kunna hänskjutas till särskild rättegång, så att expropriations- förfarandet toge sin början först sedan laga kraftägande utslag angående stadens skyldighet att lösa förelåge. Men ur praktisk synpunkt och till förekommande av dubbla rättsförhandlingar anser kommittén lämpligare att avgörandet av en dylik tvistefråga förlägges till expropriationsmålet och där prövas innan nämnd sättes.

Om stads plikt att lösa mark ordnas efter de av kommittén sålunda föreslagna grunder lärer vad gällande lag (1 kap. 32 och 33 55 fastighetsbildningslagen) inne— håller om anstånd med genomförande av stadsplan och tomtindelning eller med stadens skyldighet att lösa gatumark, som är bebyggd, eller bebyggd tomtdel kunna ur en ny lag helt utgå. Enligt kommitténs förslag kommer i allmänhet stadens lösningsplikt icke att inträda, innan stadens utveckling fortskridit så långt, att till följd just därav vissa markområden blivit för ägaren relativt onyttiga. Att då medgiva ytterligare uppskov med deras inlösande synes icke överensstämma

med ägarens berättigade intressen, liksom det ej heller lärer vara av något verkligt stadens behov påkallat.

Kommittén vill i detta sammanhang anmärka, att svårigheter av olika art alltid måste uppstå, då en bestående fastighet sönderstyckas genom stadsplan och tomt- indelning eller ändring däri. Kommittén har emellertid sökt ställa till förfogande olika medel, genom vilka _— rätt använda —— svårigheterna böra kunna i flertalet fall avvecklas på ett för såväl staden som markägaren nöjaktigt sätt. Till sådana medel räknar kommittén det föreslagna nya omläggningsinstitutet, som öppnar möj- lighet att få en sönderstyckad och efter de nya förhållandena svårreglerad fastighet förflyttad till annat läge på marken, samt den rätt till inlösen av tomtdel, som blivit delägare i tomt tillagd. Emellertid måste i första hand uppmärksamheten inriktas å att större svårigheter av nu antydd art icke tillskapas, än som av förhål- landena oundgängligen påkallas. Härutinnan har den, som uppgör förslaget till stadsplan eller tomtindelning, en'stor uppgift att fylla. Det lider intet tvivel, att vid uppgörande av dylika förslag mycket kan göras i syfte att få stadsplanen, resp. tomtindelningen att i största möjliga grad överensstämma med bestående förhål- landen och att undvika olämpliga och svårreglerade sönderstyckningar av fastig- heter. Underlåtenheten att beakta detta har otvivelaktigt i många fall varit den yttersta orsaken till de ofta hörda klagomålen över stadens tyngande inlösningsplikt och den enskilde markägarens hänsynslösa behandling.

Vidare vill kommittén såsom sin mening uttala, att större anspråk än hittills skäligen kunna och höra ställas å de enskilda markägarnas eget ingripande för undanrödjande av de olägenheter, som en ny eller ändrad tomtindelning kan med- föra. Kommitténs förslag lämnar dem ock tillfälle härtill. Redan vid tomtindel- ningens verkställande bör markägaren med stöd av de bestämmelser, som angående tomtindelning lämnas i kommitténs förslag till vissa delar av byggnadsstadga, kunna effektivt bevaka sitt intresse och förekomma, att styckningar verkställas, som lända honom till men och som kunna undvikas. Där inkongruens mellan tomtgräns och äganderättsgräns ej kan undvikas, bör det ofta nog med fog kunna krävas, att markägare begagna sig av den för delägare i tomt stadgade lösningsrätten i stället för att å staden söka övervälta tungan av regleringens genomförande. Är han i dylika fall icke nöjd med att fortfarande utnyttja sin fastighet såsom förut utan vill tillgodogöra sig de fördelar, som följa av stadsplanen eller tomtindelningen, bör det ankomma på honom själv att därom draga försorg. Även ur denna syn- punkt synes en omläggning av stadens inlösningsplikt i den riktning, kommittén föreslagit, vara av goda skäl påkallad.

De sakkunniga dela 1916 års kommittés åsikt att nu gällande lags be- stämmelser rörande de fall, i vilka staden har skyldighet lösa i stadsplanen in- gående Inark, icke äro tillfredsställande. Liksom kommittén hålla de sak- kunniga före, att plikten att lösa mark, jämte av annat, bör göras beroende av en för varje särskilt fall verkställd prövning, huruvida den mark, om vars inlösen påstående framställes, tillsvidare kan trots gällande byggnadsförbud utnyttjas utan ägarens uppenbara förnärmande. Likaledes äro de sakkunniga ense med kommittén därutinnan, att vid en sådan prövning utgångspunkten bör vara fastighetens ägoområde, sådant det var, då stadsplanen antogs av stadsfullmäktige, med hänsyn dock tagen till sådana förändringar i ägoom- rådet, som faktiskt innebära ett genomförande, helt eller delvis, av stads- planen, resp. tomtindelningen. Hänsyn bör också, tagas till möjligheten att utnyttja fastigheten i sammanhang med annan därmed sambrukad mark.

De sakkunniga anse emellertid icke, att lösningsplikt bör inträda endast därför att område på grund av byggnadsförbud eller inskränkning av bygg- nadsrätten ej längre kan av ägaren på skäligt sätt utnyttjas. Andra delar av samma fastighet kunna nämligen hava enligt stadsplanen fått så vinstgivande utnyttjande att hindret beträffande förenämnda område därav mer än väl 17—270874

De sak- kunniga.

uppväges. På sådant vägande av nackdel mot fördel är stadgandet i 1 kap. 14 å andra stycket fastighetsbildningslagen grundat. Enligt detta stad- gande inträder beträffande gatumark lösningsplikt för stad, när efter gatu- markens frånskiljande ägaren ej har kvar hel byggnadstomt invid gatumar- ken. Aven om såsom förut anförts detta stadgande ej erhållit en tillfredsstäl- lande utformning, synes detsamma likväl vila på en i princip riktig grundsats, nämligen den att markägare, som har fördel av stadsplanen, bör vara skyldig att tåla av stadsplanen uppkommande mindre men. Frågan huruvida stads- planen lämnar markägare tillfälle till ett tillräckligt vinstgivande utnyttjande bör emellertid bedömas på annat sätt än nu gällande lag gör det. Gäller ny- byggnadsförbud beträffande så stor del av i stadsplan upptagen fastighet att därav ej återstår område, som kan bilda hel tomt, kunna de utnyttjningsmöj- ligheter stadsplanen ger ej anses tillräckliga a_tt uppväga eventuellt uppkom— mande men. Så kan, oavsett att av fastigheten återstår område, som kan bilda en eller flera tomter, ej heller anses fallet, där tomten eller tomterna ej medge bebyggande i sådan utsträckning, som svarar mot fastighetens storlek, läge och övriga förhållanden. Vid bedömande av, vilket bebyggande som kan anses svara mot förhållandena, kan ledning hämtas från den prövning, som skall ske enligt 14 kap. 13 %.

För avgörande huruvida område kan bilda hel tomt anse de sakkunniga att, i motsats till vad som är förhållandet enligt nu gällande rätt, tomtindelning ej bör anses oundgängligen erforderlig. Förhållandena kunna nämligen ofta vara så uppenbara att de mycket väl kunna bedömas utan att tomtindelning ägt rum. För att bedöma, huruvida stadsplanen medger viss fastighet tillräcklig ut- nyttjning för att eventuellt uppkommande men skall kunna anses uppvägt, bör hänsyn tagas till fastighetens ägoområde vid stadsplanens fastställande. Hu— ruvida ägoområdet därefter undergått några förändringar blir för bedömandet utan betydelse.

Med byggnadsförbuds verkan i nu ifrågavarande avseende hava de sakkun- niga ansett sig böra likställa. den inskränkning, som kan gälla i rätten att ut— nyttja för allmän byggnad avsedd plats eller vattenområde. Lösningsplikten kan beträffande plats för allmän byggnad understundom åligga i stället för staden viss annan institution, som enligt stadsplanen berättigats lösa området; dock att, där sådan ej finnes, staden har lösningsplikt.

Enligt 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag 30 % jämförd med 84 % fjärde punkten, vilka stadganden i de sakkunnigas förslag motsvaras av 12 kap. 7 % i förslaget till stadsbyggnadslag, inträder ej omedelbart 'rätt för staden att lösa tomtområde, varav särskilda delar äro i olika ägares hand. Del- ägarna i området hava nämligen erhållit en viss frist att gentemot varandra utöva lösningsrätt. Uppenbart är att under denna frist staden ej under några förhållanden bör förpliktas lösa området. På grund härav har i första stycket av förevarande % såsom Villkor för lösningsplikt upptagits, att lösningsrätt tillkommer den lösningspliktige.

Bestämmelser, motsvarande de, som i 1916 års kommittés förslag uppta— gits i 32 % av förslaget till stadsplanelag, återfinnas ej i de sakkunnigas för- slag. Sistnämnda förslag upptager nämligen ej någon rätt till dispens beträf- fande förbudet att bygga å tomtområde, varav särskilda delar äro i olika ägares hand, eller någon rätt att i vidare mån än i 10 kap. 4- % stadgas bygga å gatu- mark. _

De sakkunniga hava av grunder, som angivits i 10 kap. 6 % andra stycket, ut— sträckt stadens lösningsplikt att jämväl avse skogbeväxt område, beträffande vilket rätten till avverkning blivit på sätt i nämnda lagrum stadgas begrän- sad. Bestämmelsen härom har intagits i sista stycket av förevarande paragraf.

10 %.

Till paragrafen finnes ej motsvarighet i 1916 års kommittés förslag. Para- grafen motsvaras beträffande generalplan av stadgandet i 3 kap. 7 %. Paragra- fen innehåller, att, därest beslut är fattat om ändring i stadsplan, stadsbygg- , nadsbestämmelser eller tomtindelning av beskaffenhet att inverka å i 12 kap. 1,

2 och 6——9 %% stadgad skyldighet att avstå eller inlösa mark eller i marken l nedlagd ledning eller särskild rätt beträffande marken och beslutet inom sex

månader efter det skyldigheten slutligen förklarats föreligga blir för fast- ställelse ingivet. så skall därest den, för vilken skyldigheten att avstå eller inlösa marken, ledningen eller rätten föreligger, det yrkar, avståendet eller inlösandet ej fullbordas med mindre sig visar, att ändringen ej varder fast- ställd.

Ett stadgande i detta syfte torde i fråga om stadsplaneområdet få anses så mycket nödvändigare som de sakkunnigas förslag, i likhet med 1916 års kom- mittés, ej såsom nu gällande lag giver staden möjlighet att erhålla anstånd med genomförande av stadsplan eller tomtindelning.

11 %.

I det 1904 avgivna förslaget till lag angående stadsplan och tomtindelning upptogs under 11 % ett stadgande av innehåll, att då enligt stadsplan en för allmänt begagnande upplåten gata till hela sin bredd eller en del därav skulle igenläggas och i följd härav tomt bleve i saknad av utfartsväg eller eljest otjänlig till bebyggande, samhället vore skyldigt att lösa tomten innan gatan finge igenläggas. Där enligt fastställd ändring i stadsplan en å denna upp— tagen men ännu icke för allmänt begagnande upplåten gata till hela sin bredd eller någon del därav uteslötes ur planen, skulle samhället vara skyldigt lösa tomt invid gatan, som i följd av ändringen bleve i saknad av utfartsväg eller otjänlig till bebyggande, dock endast såvida byggnadsföretag å tomten efter er- hållet tillstånd påbörjats, före det samhället fattat beslut om ändringen, eller ock tomten förvärvats, sedan planen blivit gällande men före beslutet om änd- ringen. Orsakades eljest skada, därigenom att gata till hela sin bredd eller någon del därav igenlades eller uteslötes ur stadsplanen, skulle samhället där- för utgiva ersättning.

Såsom motivering härtill anförde 1903 års kommitté (sid. 84):

Det inträffar ej sällan, särskilt i äldre stadsdelar, att en förbättrad reglering ej låter sig åstadkommas, med mindre en gata till hela sin bredd eller en del därav igenlägges och större eller mindre del av gatumarken lägges till byggnadskvarter. Särskilt rättning av en gata medför ofta, att en del av gatan igenlägges. För genom- förande av en sådan reglering har samhället hittills saknat varje annat medel än överenskommelse, enär expropriationsförordningen ej är i dylikt fall tillämplig och vederbörande tomtägare, såsom det i flera på administrativ väg meddelade prejudi— kat förklarats, äga rätt att, till dess annorlunda kan varda med dem överenskommet, förbliva i åtnjutande vid sina tomter av gata till hittills varande bredd enligt förut gällande stadsplan. Då det emellertid enligt kommitterades förmenande är av stor vikt, att möjlighet till genomförande av stadsplan även i denna del beredes samhäl— let, hava de härför erforderliga föreskrifter upptagits i denna %, i sammanhang var- med införts bestämmelser för det fall, att i följd av ändring i stadsplan en ännu icke för allmänt begagnande upplåten gata uteslutes ur planen. Om i följd av gatas igenläggning tomt blir i saknad av utfartsväg eller eljest otjänlig till bebyggande, kan ägaren ej vara belåten med att behålla densamma, vadan samhället måste träda emellan och lösa tomten. Där en ännu ej för allmänt begagnande upplåten gata skall uteslutas ur planen, äro förhållandena i viss mån annorlunda. Om den per— son, som vid den ursprungliga planens fastställande var ägare till marken, även in—

1904 års förslag.

Det remit— terade förslaget.

Gällande lagstiftning.

1916 års kommitté.

De sak- kunniga.

nehar densamma, då ändringen företages, tillfogas honom ju därigenom icke någon orätt: hans mark är densamma som förut. Att han under någon tid haft rättighet att använda marken på visst sätt bör ej grundlägga någon skyldighet för samhället att utgiva ersättning, för det han går miste om denna möjlighet. Har han åter be— gagnat sig av sin rätt och efter gjord anmälan å honom tillhörig tomt påbörjat bygg— nadsföretag, eller har tomt efter den ursprungliga planens fastställande övergått till annan ägare, synes med avseende å sådana tomter samhället härvidlag hava enahan- da lösningsskyldighet som vid igenläggande av redan upplåten gata, detta dock na— turligen endast under den förutsättning, att påbörjandet av byggnadsföretaget eller förvärvandet av tomten skett före det beslut om ändringen av samhället fattats. Skulle ägoområde i sin helhet hava ombytt ägare efter fastställande av stadsplan därå men före beslut om ändring kan denna omständighet ej för samhället medföra skyldighet att lösa i området ingående tomt men väl förpliktelse att ersätta skada, därest den nye ägaren kan visa, att sådan genom ändringen tillskyndats honom. Även om tomt får behålla utfartsväg åt gata,.kan genom här behandlade åtgöranden från samhällets sida skada tillskyndas tomtens ägare. Om gata endast till en del av sin bredd igenlägges, torde den igenlagda delen väl i de flesta fall komma att sam- manläggas med vidliggande tomt och ägaren således hava utfartsväg över återsto- den, men den omständigheten, att gata blir smalare, kan i hög grad minska värdet av tomten. Om en hörntomt mister fasad, som igenlägges eller uteslutes ur pla— nen, förlorar den därigenom betydligt i värde. Tillträdet till tomt kan på många- handa sätt försvåras, varjämte även andra än tomtägare kunna av en gatans igen— läggning lida förluster. I dessa och andra dylika fall är samhället naturligtvis skyl- digt giva ersättning för liden skada; och kommitterade vilja härtill, i anslutning till vad ovan yttrats, endast bemärka, att, då en för allmänt begagnande ännu icke upplåten gata uteslutes ur stadsplan och den, som vid planens fastställande var ägare av marken, även vid ändringens beslutande innehar den utan att under mel- lantiden hava vidtagit någon åtgärd för markens användande i enlighet med planen, sådan ägare enligt kommitterades uppfattning icke genom ändringen lider någon förlust av beskaffenhet att höra honom av samhället ersättas.

Enligt det till högsta domstolen remitterade förslaget var skadeståndsskyl- digheten ej begränsad till vissa angivna fall, utan skulle det åligga staden att i allmänhet ersätta skada, som uppkom genom stadsplans eller tomtindelnings genomförande.

Inom högsta domstolen anmärktes, att ersättningsskyldigheten för skada, som uppstode i följd av stadsplans eller tomtindelnings genomförande, borde begränsas och noga utmärkas.

Denna anmärkning vann beaktande. I 25 % av 1907 års lag angående stads- plan och tomtindelning, som oförändrad ingått som 1 kap. 30 å i lagen om fastighetsbildning i stad, upptogs stadgande därom att staden skall vara pliktig ersätta skada, som för ägare av invid liggande mark eller för den, som har nyttjanderätt till marken eller byggnad dårå, eller för innehavare av servitut, som å marken vilar, uppstår därigenom att vid genomförande av fastställd stadsplan allmän väg, gata, torg eller annan allmän plats varder helt eller del- vis igenlagd eller gata, torg eller annan allmän plats varder till sitt höjdläge ändrad.

1916 års kommitté upptog motsvarande stadgande under 60 å i förslaget till stadsplanelag. Lagrummet hade av kommittén i viss mån omredigerats. Enligt vad kommittén i sin motivering framhöll avsågs ej härmed att göra nå- gon ändring i sak. _

De sakkunniga anse, att nu gällande lag därutinnan vilar på riktlg grund- val att den begränsar de fall, i vilka stad är skyldig att ersätta skada, som utan samband med avträdande av mark uppkommer på grund av stadsplanen.

Emellertid anse de sakkunniga, att det sätt, på vilket i nu gällande lag denna begränsning verkställts, ej i allo är fullt lämpligt.

Det första fallet, i vilket nu gällande lag stadgar skadeståndsskyldighet, är såsom förut nämnts att allmän väg, gata, torg eller annan allmän plats vid genomförande av fastställd stadsplan helt eller delvis igenlägges. Härmed torde åsyftas att för allmänt begagnande upplåten allmän plats faktiskt ta- ges i anspråk för annat ändamål. I 1904 års förslag till stadsplanelagstift- ning upptogs rätt till skadestånd ej blott då gata igenlades utan även då den uteslötes ur stadsplanen. Enligt de sakkunnigas mening bygger 1904 års för- slag härutinnan på en riktig grundsats. Även om såsom regel någon skada ej torde uppkomma för invidliggande markägare, med mindre redan utlagd gata igenlägges, torde dock fall förekomma då skada uppstår redan till följd därav att gata uteslutes ur stadsplanen. Detta gäller så mycket mera som tomtägare i regel måste bebygga sin tomt, innan han erhåller laglig rätt att ]” å gata utmed tomten utlagd. Tomtägaren bör då kunna förlita sig på att, om staden genom ändring av stadsplanen undgår skyldighet att utlägga ga- tan, tomtägaren skall äga rätt att av staden erhålla skadestånd.

Nu gällande lag medger vidare fastighetsägare rätt att av staden utbekomma skadestånd, då skada uppstår genom att gata, torg eller annan allmän plats varder till sitt höjdläge ändrad. Härmed torde avses, att den allmänna plat— sens höjdläge faktiskt ändras, ej att för densamma genom ny stadsplan var- der fastställd en ändrad gatuprofil. Skada kan emållertid uppstå redan innan den gamla gatans höjdläge faktiskt ändras. Är den gamla gatan förut be- byggd, blir tomtägare, om han vill ombygga i enlighet med den äldre gatu- profilen uppförd byggnad, skyldig att, även om gatan ännu ej blivit utlagd i enlighet med den nya gatuprofilen, rätta sig efter denna.

De sakkunnigas förslag överensstämmer med nu gällande lag därutinnan att de sakkunniga anse, att skadestånd endast bör tillkomma ägare eller nytt— janderätts- eller servitutshavare till invid gatumark belägen fastighet eller byggnad därå.

Beträffande frågan, huruvida i visst fall skada skall anses föreligga eller ej, gilla de sakkunniga i huvudsak vad i 1904 års betänkande därom anförts, och vilja de sakkunniga särskilt understryka, att, då en för allmänt begag- nande ännu icke upplåten gata uteslutes ur stadsplan och den, som vid pla- nens fastställande var ägare av marken, även vid ändringens beslutande inne- har den utan att under mellantiden hava vidtagit någon åtgärd för markens användande i enlighet med planen, sådan ägare icke genom ändringen lider någon förlust av beskaffenhet att höra honom av staden ersättas. De sak— kunniga vilja tillägga, att detsamma många gånger torde gälla även om marken under mellantiden bytt ägare.

I enlighet med vad sålunda anförts hava de sakkunniga avfattat första stycket av förevarande paragraf.

Enligt andra stycket av paragrafen skall bland annat vad i första stycket stadgats äga motsvarande tillämpning beträffande invid allmän väg belägen fastighet, där vägen intages i stadsplan antingen så som annat än gata, torg ialler annat dylikt för allmän samfärdsel avsett område eller med ändrat höjd- age.

I nu gällande lag likställes allmän väg med gata, när vägen varder igen— lagd, men ej där den varder till sitt höjdläge ändrad. De sakkunniga anse, att skäl icke föreligga att bibehålla denna differentiering utan att allmän väg bör i det avseende, varom nu är fråga, i alla fall likställas med gata.

Vad sålunda stadgats om allmän väg, hava de sakkunniga av naturliga skäl ansett jämväl böra gälla beträffande i generalplan upptaget, för allmänt be- gagnande upplåtet huvudtrafikområde.

I paragrafens sista stycke hava de sakkunniga upptagit uttryckligt stad- gande därom att stad icke är pliktig att ersätta skada, som eljest uppstår i följd av stadsplans fastställande eller genomförande. Detsamma är i huvud— sak fallet enligt nu gällande lag, fastän densamma ej innehåller uttryckligt stadgande därom. Viss skada av ifrågavarande beskaffenhet föranleder på sätt i 12 kap. 9 % stadgas skyldighet för staden att lösa området. Att skada, som uppkommer på grund av expropriation, ersättes, därom stadgas i 32 kap.

Med skada, som uppstår i följd av stadsplans genomförande, förstås skada, som följer av genomförandet i och för sig, men uppenbarligen icke skada, som vid genomförandet uppstår på grund av omständighet, som ej sammanhänger med stadsplanen, t. ex. genom ras, sprängningsolycka eller dylikt.

Enligt 1 kap. 31 % i lagen om fastighetsbildning i stad skall tvist, huruvida skadestånd bör utgå, prövas av rätten, varemot skadeståndets belopp i brist på åsämjande bestämmes av expropriationsnämnd. Stadgandet överensstämmer med 1904 års förslag, där bestämmelsen att tvist huruvida skadestånd borde utgå skulle prövas av rätten motiverades av tvistefrågornas ofta invecklade beskaffenhet.

De sakkunniga dela till fullo den sålunda uttalade uppfattningen att före— varande tvistefrågor ofta äro av invecklad beskaffenhet. Detsamma gäller emellertid enligt de sakkunnigas mening jämväl om bestämmande av skade- ståndets belopp, då härför ofta fordras stor urskiljning för att ej med förhål- lande, varå skadeståndsrätt kan grundas, sammanblanda förhållande, i fråga om vilket så ej är fallet. De sakkunniga hava därför ansett att jämväl be- stämmandet av skadeståndets belopp bör tillkomma rätten, i följd varav de sakkunniga ej i sitt förslag upptagit någon bestämmelse motsvarande 1 kap. 31 å i fastighetsbildningslagen.

13 KAP.

Om anordnande av vissa. utfartsvägar inom stadsplanelagt områdei stad samt om upplåtande till allmänt begagnande av istadsplanen upp- tagen gatumark och parkområde.

1 %.

Paragrafens första stycke överensstämmer med 45 å i 1916 års kommit— tés förslag till stadsplanelag utom därutinnan att kommitténs förslag rör be- byggande av tomt, under det att de sakkunnigas förslag avser bebyggande av mark inom byggnadskvarter. De sakkunniga anse nämligen, att i nu ifråga- varande avseende samma regel bör gälla, när efter dispens mark inom byggnads- kvarter bebygges som när tomt bebygges.

I andra stycket av paragrafen hava de sakkunniga infört bestämmelse där- om att utfartsväg, varom nu sagts, ej må så förläggas eller iordningställas att stadsplanens genomförande därigenom försvåras. Bestämmelsen vilar på den allmänna principen att beträffande alla åtgärder, som vidtagas inom stads- planeområdet, bör tillses att genom desamma ej genomförandet av stadsplanen motverkas.

2 %.

I likhet med vad som skett i 48 % första stycket av förslaget till stadsplane- lag har i förevarande paragraf upptagits, att anordnande av utfartsväg och avlopp, varom i 1 % förmäles, ankommer på fastighetens ägare.

Därjämte har i paragrafen, utan att motsvarighet därtill finnes i förslaget till stadsplanelag, upptagits bestämmelse därom att staden, i den mån den äger

erforderlig obebyggd mark, som enligt generalplan eller stadsplan är för allmän samfärdsel avsedd, är pliktig att utan ersättning ställa densamma till förfo— gande för ändamål, varom nu är fråga.

Stadgandet vilar på grundsatsen att staden, redan innan skyldighet för staden inträtt att upplåta gata till allmänt begagnande, bör bidraga till att i den mån bebyggelsen fortskrider de bebyggda fastigheterna erhålla ut- fartsväg och avlopp och att staden i sådant syfte bör ställa till förfogande er— forderlig mark, som enligt generalplan eller stadsplan är för allmän samfärdsel avsedd, i den mån staden äger marken och den ej är bebyggd. Då staden dels, när den vill, kan expropriera gatumark och dels genom de sakkunnigas förslag i stor utsträckning tillerkänts rätt att utan ersättning förvärva vägmark, kan den staden sålunda pålagda skyldigheten ej anses obillig.

3%.

I förevarande paragraf hava de sakkunniga upptagit stadgande därom att, därest vid stadsplans genomförande bebyggd fastighets utfartsväg varder av staden igenlagd, staden skall, där annat ej åsämjes, hava skyldighet att an- ordna ny utfartsväg för fastigheten. Någon motsvarighet till stadgandet fin— nes varken i nu gällande lag eller i 1916 års kommittés förslag till stads- planelag.

Förutsättning för tillämpning av stadgandet är att fastighet, som är be- byggd och har laglig rätt till viss utfartsväg, får denna vid stadsplans ge- nomförande av staden igenlagd. Utfartsvägen kan alltså utgöra antingen sådan väg, som omförmäles i 12 kap. 2 % och som staden äger utan ersättning erhålla, eller i 12 kap. 3 % omförmäld väg, som staden erhållit rätt att på visst sätt utnyttja och att förvärva mot en löseskilling, vid vars bestämmande hänsyn härtill skall tagas. Med hänsyn till dessa bestämmelser synes det ej mer än skäligt, att, om utfartsväg varder för bebyggd fastighet av staden igen- lagd, staden ålägges skyldighet att, om den ej på annat sätt överenskommer med fastighetsägaren, anordna ny utfartsväg för fastigheten.

4 %.

Beträffande ny gatas upplåtande till allmänt begagnande innehöll det år 1885 än 1885 avgivna förslaget i 7 %, att, om inom planlagt område tomt efter tomt förelag— bebyggdes i oavbruten följd, räknat från befintlig gata, skulle för varje tomt, när densamma blivit bebyggd, vidliggande hälft av gatan upplåtas till allmänt begagnande, dock att, om gatan vore mer än 18 meter bred, föreskrif- ten skulle gälla allenast för en bredd av 9 meter. Hade bebyggandet, räk- nat från befintlig gata, skett annorledes än tomt efter tomt, skulle, när minst halva antalet tomter efter någondera sidan inom ett kvarter blivit bebyggda, vidliggande hälft av gatan till angiven bredd upplåtas till allmänt begagnan- de, därest gatumarken hölles samhället tillhanda, på sätt i förslaget närma- re angavs.

I motiven anfördes, att det utan tvivel vore ett önskemål att städer och andra med dem jämförliga platser bebyggdes i en viss ordning, så att säga inifrån och utåt. Att tomts bebyggande skulle betinga endast halva gatans upplå- tande framför densamma, och att, då gatan hade större bredd än som enligt gällande bestämmelser kunde anses vara den normala eller 18 meter, upplåtan— det skulle avse allenast 9 meter, betingades av angelägenheten av att den ifrågavarande skyldigheten icke gjordes mera betungande än som vore ound- gängligen nödigt.

1904 års förslag upptog bestämmelse i nu ifrågavarande avseende i 16 %, 1994 års enligt vilken skyldigheten att upplåta ny gata inträdde i den mån bebyggan- famlag'

1916 års kommitté.

De sak-

kunniga.

det vid densamma fortskrede kvarter efter kvarter, räknat från förut till all- mänt bebyggande upplåten gata, så att hus funnos vid den ifrågavarande gatu— delen uppförda till en sammanlagd längd av minst tredjedelen av de vid sam- ma gatudel å bägge sidor befintliga tomtlinjer. Enligt motiven skulle, därest hus vore uppförda blott vid ena sidan, erfordras, under förutsättning att kvar- teren vore lika stora, en sammanlagd längd av minst två tredjedelar av tomt— linjerna vid denna sida. Upptoge stadsplanen byggnadskvarter blott vid ena sidan av gatan, erfordrades endast att hus vore därå uppförda till en längd av en tredjedel av tomtlinjerna vid denna sida. Gatan skulle vid upplåtandet utläggas till hela sin bredd, vilket motiverades därmed, att byggnadsverksam- heten i de flesta fall torde utvecklas någorlunda samtidigt vid båda sidor av gatan och att det för tomtägaren, särskilt då han inrett sin fastighet till bo- stads- eller affärslägenheter, vore av stor betydelse att gatan i dess helhet ut— lades. Samhällets och övriga vederbörandes intressen syntes tillräckligt skyd- dade genom föreskriften, att man vid bedömande av skyldigheten att öppna gata alltid hade att utgå från förut bebyggd gata.

I det förslag, som förelades 1907 års riksdag, var bestämmelsen angående gatas upplåtande med någon jämkning av samma lydelse som i 1904 års för- slag. Förslaget antogs av riksdagen och ingick i 1907 års stadsplanelag, var- ifrån den sedermera överförts till fastighetsbildningslagen såsom 1 kap. 34 %. Enligt nu gällande lag skall alltså ny gata i behörigt skick upplåtas för all— mänt begagnande i den mån bebyggandet kvarter efter kvarter fortskrider från förut upplåten gata, med iakttagande att varje särskild gatudel skall upp- låtas, då tomter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de vid gatudelen befintliga tomtlinjer blivit bebyggda.

1916 års kommitté har utan saklig ändring upptagit nu gällande lags be- stämmelser såsom 46 % första stycket i förslaget till stadsplanelag.

Nu gällande lags bestämmelser hava givit anledning till tvekan vid avgö- rande av frågan huruvida skyldighet för stad inträtt att upplåta gata till all- mänt begagnande, för det fall kvarteren ej på ömse sidor om gatan äro lika långa. Lagens bestämmelser och lagförslagens motiv till desamma lämna i ty fall ingen ledning för avgörande av frågan hur bebyggandet på ömse sidor om gatan skall sammanräknas för avgörande av frågan om stadens skyldig- het att utlägga gatan inträtt eller ej. Det vore jämväl knappast möjligt att för lösande av detta spörsmål uppställa en regel, som i alla fall kunde till- lämpas, så växlande som gatunätet i olika stadsplaner kan vara uppdra- get. Vid detta förhållande hava de sakkunniga stannat vid att för avgörande av frågan, huruvida stads skyldighet i nu ifrågavarande avseende inträtt, så— som 1885 års förslag räkna endast med bebyggande vid en sida av gatan, ett för— faringssätt som jämväl med hänsyn därtill att ofta nog områdena på ömse si- dor om en gata ägas av olika markexploatörer synes vara att ur rättvisans synpunkt förorda.

Jämväl med avseende å huru omfattande bebyggande bör fordras för att stadens skyldighet skall inträda anse sig de sakkunniga kunna förorda i hu- vudsak 1885 års förslag, som såsom förut nämnts fordrar, att minst halva antalet tomter efter någondera sidan av gatan inom ett kvarter blivit bebygg- da, dock att de sakkunniga anse att avgörande vikt ej bör fästas vid de be— byggda tomternas antal utan vid deras sammanlagda längd utmed gatan, som bör uppgå till minst hälften av hela kvarterets längd utmed densamma.

Också i ett annat avseende anse de sakkunniga, att 1885 års förslag bör läggas till grund för lagstiftning i ämnet, nämligen med avseende å gatas ut- läggande framför tomter, som blivit i oavbruten följd bebyggda. År kvar- teret, inom vilket tomterna äro belägna, långt, måste det nämligen anses obilligt, att tomternas ägare kanske lång tid skola få vänta på gatas utläggande, oak-

tat bebyggelse skett i oavbruten följd från förut befintlig bebyggelse. För skyldighetens inträdande synes det emellertid ej böra fordras, såsom synes hava skett i 1885 års förslag, att tomterna bebyggas tomt efter tomt, sålunda att den i förhållande till förut upplåten gata närmaste tomten bebygges först, därefter den närmaste tomten o. s. v., utan bör, sedan t. ex. de båda när- maste tomterna blivit bebyggda, gatan framför dem upplåtas, även om den fjärmaste bebyggts först och den närmaste sist.

I motsats till 1885 års förslag avser de sakkunnigas förslag skyldighet att upplåta gatan till hela dess bredd, och få de sakkunniga såsom skäl härför åberopa vad, såsom ovan återgivits, anförts i 1904 års förslag angående denna fråga, med framhållande tillika av den Konungens befallningshavande till- kommande rätt att giva anstånd med gatas upplåtande till full bredd.

Nu gällande lag liksom förslagen i ämnet hava såsom villkor för att skyl- dighet att upplåta ny gata skall inträda upptagit att bebyggelsen sker från förut upplåten gata. Med hänsyn till denna formulering har spörsmålet fram- ställts, när skyldigheten skall inträda, då stadsplan fastställts för ett sam- hälle, som förut saknat stadsplan och där det sålunda icke kan vara fråga om förefintligheten av gator i stadsplanerättslig mening. En tillämpning strängt efter ordalagen skulle leda till, att det aldrig för ett dylikt samhälle skulle uppkomma skyldighet att iordningställa gatorna för deras ändamål. Aven om en dylik tolkning såsom ej av lagstiftaren avsedd ej skulle vara riktig, hava de sakkunniga likväl ansett, att möjligheten till en dylik tolkning bör undanröjas. De sakkunniga hava. därför såsom utgångspunkt för bebyg-— gelsen angivit ej blott förut upplåten gata utan även i generalplan upptaget, för allmänt begagnande upplåtet huvudtrafikområde och allmän väg.

Den nu gällande lagens avfattning har givit anledning till tvekan, huruvida till stöd för yrkande att få gata upplåten jämväl skulle kunna åberopas be- byggande, som skett före stadsplanens fastställande. De sakkunniga, som anse, att så bör få ske, hava sökt giva förevarande paragrafs första stycke en avfattning, ägnad att undanröja denna tvekan.

Enligt 1916 års förslag till stadsplanelag skola tomter, för att deras be- byggande skall kunna åberopas såsom grund för gatas upplåtande, vara be- byggda i enlighet med stadsplanen. De sakkunniga anse denna fordran be- rättigad. Det kan nämligen ej vara skäligt, att vilket bebyggande som helst skall kunna föranleda gatas upplåtande. I enlighet härmed hava de sakkun- niga i sitt förslag upptagit, att tomterna skola vara bebyggda i överensstäm- melse med gällande stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser, vilket uttryck efter de sakkunnigas ändrade terminologi överensstämmer med det av kommit- tén använda uttrycket.

Med avseende å torg och annan dylik allmän plats stadgas i nu gällande lag Nu gällande i 1 kap. 34 å andra stycket fastighetsbildningslagen, att marken till en bredd av 18 meter från tomtlinjerna skall med hänsyn till upplåtandet till allmänt begagnande betraktas såsom gata, ävensom att platsen skall i sin helhet upp- låtas, dä tomter med en sammanlagd längd utmed densamma av minst två tredjedelar av de därvid befintliga tomtlinjer blivit bebyggda.

1916 års kommitté har utan saklig ändring intagit stadgande härom i 46 å andra stycket av sitt förslag till stadsplanelag.

De sakkunnigas förslag i denna del skiljer sig från nu gällande lag och 1916 års kommittés förslag först därutinnan att de sakkunniga ej i sitt för— slag angivit till vilken bredd området närmast tomtlinjerna skall räknas såsom gata. Enligt de sakkunnigas förmenande bör någon generell regel i denna fråga ej uppställas utan frågan avgöras i varje särskilt fall för sig med hänsyn till anslutande gators bredd, samfärdselns fordringar m. m.

lag.

1916 års kommitté.

De sak— kunniga.

Vidare skiljer sig de sakkunnigas förslag därutinnan från nu gällande rätt och 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag, att de sakkunniga, i över— ensstämmelse med den ståndpunkt de sakkunniga, såsom vid första stycket an- givits, intagit beträffande gatas upplåtande, till minst 1/2 i stället för minst 2/3 av de vid den allmänna platsen befintliga tomtlinjer bestämt sammanlagda längden av tomter, som skola vara i överensstämmelse med stadsplan och stads- byggnadsbestämmelser bebyggda för att skyldighet för stad skall inträda att upplåta den allmänna platsen.

Tredje stycket i förevarande paragraf överensstämmer med 1 kap. 34 % tredje stycket i "fastighetsbildningslagen och 46 % tredje stycket i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag, dock att de sakkunniga med vidgning av gata likställt vidgning av torg eller annan dylik allmän plats, vilket emel- lertid, då nu gällande lag och kommittén med gata likställa torgs och annan allmän plats” närmast tomtlinjerna belägna del, ej lärer innebära någon ändring 1 sa .

Sista stycket första punkten av förevarande paragraf överensstämmer med 46 % sista stycket av 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag, dock att de sakkunniga såsom ytterligare förutsättning för att gatas upplåtande till mindre bredd må medgivas uppställt, att vanprydnad ej därigenom uppstår.

I sista stycket sista punkten hava de sakkunniga intagit stadgande därom att Konungens befallningshavande under enahanda förutsättningar, som de förut i stycket upptagna, må medgiva gatas upplåtande i annat höjdläge än i stadsplanen finnes fastställt. Fall kunna nämligen förekomma, då en dylik provisorisk anordning kan hava fog för sig.

åå.

Den nu gällande lagstiftningen avser, såsom förut nämnts, liksom förut i ämnet framkomna förslag, att främja ett regelbundet fortskridande av bygg- nadsverksamheten inifrån och utåt. Så länge fastighetsägarna endast i vissa städer och samhällen hava sig ålagt att, oavsett skyldigheten att i viss ut- sträckning återgälda staden värdet av gatumark, bidraga till kostnaderna för gatas anläggning, är ej heller rimligt, att lagstiftningen intager någon annan ståndpunkt. Ty det skulle vara uppenbart orimligt att ålägga staden skyldig- het att utsträcka gatunätet till ett på långt avstånd från det tidigare bebyg- gelseområdet beläget stadsplaneområde, som bleve i enlighet med stadsplanen bebyggt, utan att staden hade möjlighet att av markägarna uttaga bidrag till de med gatuarbetet förenade avsevärda kostnaderna. Sedan markägarna, så— som genom de sakkunnigas förslag sker, åläggas att i väsentlig mån bidraga till stadens gatukostnad, komma förhållandena att i viss mån ställa sig olika. Hava nämligen markägarna i alla fall skyldighet att lämna staden gatukost- nadsbidrag, komma de ofta nog att finna med sin fördel förenligt att själva bekosta gatunätets utsträckande till även på visst avstånd från de förut be- byggda och med gator försedda kvarteren belägna stadsplaneområden. Vilja markägarna gentemot staden åtaga sig att svara för kostnaderna för gatornas ntdragande till ett område, vars bebyggande icke skulle enligt huvudregeln i 4 % föranleda skyldighet för staden att dit framdraga gatorna, synes från sta- dens synpunkt ej något vara att erinra mot att staden, sedan den erhållit sä- kerhet för att få sina kostnader täckta, ålägges att utdraga gatorna. Om mark- ägarna nämligen äro villiga att ikläda sig en så omfattande förpliktelse, lärer det nämligen ej kunna antagas annat än att starka ekonomiska intressen tala för "bebyggandet av det område, till vilket de vilja hava gatunätet framdraget, och har ett område blivit intageti stadsplan, kan dess utnyttjande till stadsbyg-

gande enligt densamma ej anses strida mot stadens intressen, blott ej staden därigenom ålägges större ekonomiska förpliktelser än eljest skolat vara fallet. I utländsk lagstiftning finnes jämväl förebild till stadganden av innebörd att markägare, som påtaga sig kostnaden, berättigas att genom stadens försorg få gata framdragen till område, till vilket staden ej eljest varit skyldig att ut- sträcka gatunätet. Vad nu sagts om gata anse de sakkunniga jämväl böra äga tillämpning å avloppsledning.

På dessa skäl hava de sakkunniga i 1 mom. första stycket av förevarande paragraf intagit stadgande därom att, därest, innan gata skall enligt 4 5 upp— låtas till allmänt begagnande, ägare av mark inom byggnadskvarter gentemot staden åtager sig att övertaga eller förskjuta samtliga kostnader för gatans upplåtande till allmänt begagnande eller nedläggande av avloppsledning i ga- tan med anslutning till befintlig gata eller avloppsledning samt för uppfyllan- de av denna förpliktelse ställer nöjaktig säkerhet hos den stadens myndighet, som av stadsfullmäktige bestämmes, staden skall vara skyldig att anlägga gatan eller avloppsledningen.

Stadgandena i andra och tredje styckena av första momentet om verkan å ställd säkerhet av ombyte i äganderätten och om kronans befrielse från att ställa säkerhet överensstämma med de bestämmelser, som 1916 års kommitté för ett analogt fall intagit i förslaget till stadsplanelag 52 % första stycket andra punkten och andra stycket.

Har markägare förskjutit kostnad för anläggning av gata eller avloppsled- ning, bör staden, sedan bebyggelsen så fortskridit att staden enligt 4 % skulle varit skyldig att upplåta gatan till allmänt begagnande, vara skyldig att för— dela kostnaden på tomtägarna. Den del av kostnaden, som vid denna fördel- ning befinnes böra slutligen stanna å annan än markägaren, bör staden där— efter vara skyldig att återgälda denne. Stadgande härom har intagits i '2 mom. av förevarande paragraf.

Gå.

Första,—fjärde styckena i förevarande paragraf motsvara 47 % i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag, från vilken paragraf förevarande 'para- graf dock i följande avseenden skiljer sig.

De sakkunniga hava ansett nödigt att i paragrafen uttryckligen utsäga, att gata eller gatudel, då den upplåtes till allmänt begagnande, skall vara så iordningställd, att den motsvarar trafikens och sundhetens fordringar, även- som att (len, där trafiken det kräver, skall vara försedd med gångbanor.

I stället för den av 1916 års kommitté använda termen kloakledning hava de sakkunniga ansett sig höra i likhet med hälsovårdsstadgan begagna uttryc- ket underjordisk avloppsledning. Uttrycket kloakledning, som torde hava av kommittén valts i anslutning till vattenlagen, betecknar för övrigt enligt nämn— da lags terminologi ej endast täckt ledning utan även öppen sådan (se vatten- lagen 8 kap. 2 5).

Då det lämpligaste måste anses vara, att plantering eller särskild anord- ning, varmed gata skall enligt stadsplanen vara försedd, anbringas i samband med gatans iordningställande, hava de sakkunniga i paragrafens tredje stycke utsagt, att så om möjligt bör ske.

I paragrafens sista stycke hava de sakkunniga intagit föreskrift därom att magistraten må på därom gjord framställning bevilja anstånd tillsvidare eller under viss tid med gatas förseende med slutlig beläggning ävensom med an— ordnande av underjordisk avloppsledning enligt fastställd plan, där trafikens och sundhetens fordringar ändock bliva under tiden behörigen tillgodosedda.

Någon motsvarighet till detta stadgande finnes icke i de av 1916 års kom- . mitté avgivna lagförslagen. De sakkunniga anse emellertid, att, liksom det_ kan vara påkallat att låta stad, innan den utveckling, som kan påräknas vid stadsplanens fullständiga utbyggande, ännu inträtt, upplåta gata till mindre än fastställd bredd, det kan vara av omständigheterna väl motiverat att låta stad i avvaktan på utvecklingens fortskridande förse gata med enklare be— läggning än den slutligen bör hava samt dröja med anordnande av underjordisk avloppsledning, detta dock givetvis under den förutsättning att trafikens och sundhetens fordringar ändock bliva behörigen tillgodosedda. Sådant anstånd här efter omständigheterna beviljas tillsvidare eller under viss tid. Beviljandet av dylika anstånd hava de sakkunniga ansett böra ankomma på magistraten, vilken måste anses vara bäst i tillfälle att utan omgång pröva, huruvida fram- ställning om anstånd äger fog för sig eller ej.

7%.

När en markexploatör från sitt exploateringsområde försäljer tomtplatser för bebyggande, förekommer det ofta, att han gentemot köparna förbinder sig att iordningställa väg, gata eller avloppsledning, som kan erfordras för tomtplatserna. Det är givet, att exploatör genom att av köparna betinga sig en förhöjd köpeskilling håller sig skadeslös för utgifterna för den utfästelse han sålunda gjort. lntages ett dylikt exploateringsområde i stadsplan och äro de av markexploatören försålda tomter, som blivit bebyggda, ej alltför spritt belägna, kommer därefter gentemot tomtägarna skyldigheten att iordningstäl- la gata och avloppsledning, i den mån sådant ej blivit gjort, att vila å staden eller samhället, med rätt dock för staden eller samhället att av tomtägarna ut- taga bidrag till kostnaden för iordningställandet. På dylikt sätt skulle emel- lertid tomtägarna få bidraga till en åtgärd, för vilken de redan vid sina köp fått till markexploatören erlägga betalning. Den rättvisaste lösningen av frå- gan skulle därför ernås, om tomtägarna vände sig mot den försumlige mark- exploatören och finge honom att sålunda utföra sitt åtagande. Emellertid kan det ofta visa sig svårt att på denna väg komma till något resultat. Den' nödiga sammanslutningen mellan tomtägarna skall nämligen ofta visa sig svår att ernå. Ej heller skall det alltid visa sig lämpligt, att markexploatören handhar arbetet med att iordningställa gatan eller avloppsledningen. Det måste emel- lertid anses vara icke blott ett tomtägarnas enskilda intresse, att markexploa- tören ej undandrar sig sina skyldigheter, utan ett allmänt intresse, enär eljest lätt äventyras exploateringsområdets iordningställande i behörigt skick.

På grund härav hava de sakkunniga i förevarande paragraf berättigat sam- hället att gentemot markexploatören göra gällande den rätt, tomtområdenas kö- pare i nu ifrågavarande avseende äga, med rätt för samhället, där samhället det vill, att själv utföra arbetet och för detsamma uttaga skälig ersättning av markexploatören. I händelse av tvist mellan samhället och markexploatören om dylik ersättnings belopp eller sättet för dess utgående hava de sakkunniga ansett, att Konungens befattningshavande bör tilläggas befogenhet att efter övervägande av på saken inverkande omständigheter träffa det avgörande, som prövas skäligt och rättvist.

Ofta nog innehålla icke avtal av nu ifrågavarande slag mellan markexploatör och tomtköpare några uttryckliga bestämmelser om i vilket skick väg, gata eller avloppsledning skall av markexploatören iordningställas. I sådana fall synes det de sakkunniga skäligt, att det presumeras, att iordningställandet skall ske så att fordringarna i 6 % ej obehörigen åsidosättas. Bestämmelse härom hava de sakkunniga infört i paragrafens sista stycke.

8 %.

Paragrafen motsvarar 48 å andra stycket i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag.

I tredje stycket av sistnämnda paragraf hade 1916 års kommitté intagit stadgande därom att Konungens befallningshavande skulle äga att, därest förpliktelse att iordningställa utfartsväg, avlopp eller gata icke behörigen full— gjordes, förordna om den åtgärd, som kunde finnas erforderlig för avhjälpande * av befintlig brist.

Enligt nu gällande lag har emellertid prövning av anspråk gentemot stad att iordningställa gata ansetts ankomma på domstol. De sakkunniga hava icke funnit skäl att härutinnan frångå nuvarande lags ståndpunkt. För pröv- ning av dylikt gentemot stad väckt anspråk torde ofta behöva förcbringas sådan utredning att domstol bäst lämpar sig för upptagande av densamma. Detsamma synes ock i huvudsak gälla beträffande anspråk på iordningstäl- lande av väg eller avlopp. De sakkunniga hava förty icke i sitt förslag upp- tagit någon bestämmelse motsvarande den av kommittén föreslagna.

9 %.

1916 års kommitté, som räknar park till gatumark, låter för park i de avseenden, varom i detta kapitel är fråga, samma regler gälla som beträffande gatumark.

De sakkunniga hava ansett sig böra uppställa särskild regel i nu ifråga- varande avseende beträffande park eller allmän plantering. Med hänsyn till önskvärdheten av att park eller allmän plantering så snart ske kan upplåtes till allmänt begagnande, hava de sakkunniga i förslaget infört bestämmelse därom att detta bör ske så snart staden förvärvat området, dock senast då tomter med en sammanlagd längd av minst hälften av de invid området eller utmed detsamma liggande gator befintliga tomtlinjer äro bebyggda i överens— stämmelse med gällande stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser.

10 %.

Gränsa olika samhällens stadsplaneområden intill varandra, ett förhållan- de som särskilt i trakter med stark förortsbildning ej sällan inträffar, bör gata, park eller plantering läggas i gränsen. Lägges gata i gränsen, inträf- far detofta, att de båda å de särskilda stadsplaneområdena upptagna gatorna ej bliva_tilltagna med sådan bredd att de var för sig kunna motsvara trafikens fordringar, utan har man vid stadsplanernas uppgörande avsett, att gatorna skola bilda ett för allmän samfärdsel gemensamt avsett område. När be- byggelsen i ett av samhällena når fram till gränsen, så att tidpunkten inträtt för utläggande av den å samhällets område befintliga gränsgatan, bör i det- ta fall tydligen jämväl det andra samhällets gränsgata upplåtas för all- mänt begagnande, i den mån trafiken ej kan med mindre behörigen tillgodoses. Samma regler böra alltså tillämpas med avseende å upplåtande av båda gator- na, där Konungens befallningshavande ej finner sig kunna medgiva gatans upp- låtande till mindre bredd. Bestämmelse härom har av de sakkunniga införts i förevarande paragraf.

Sistnämnda samhälle bör hava att ombesörja anläggandet av sin gränsgata, med rätt dock att därför i den mån gränsgatan ej är erforderlig för tillgodo- seende av trafiken inom samhället erhålla ersättning av förstnämnda sam- äälle. Bestämmelse härom har av de sakkunniga upptagits i förslagets 14 ap. 16 %.

Gatumarks- kostnad. 1885 års för- slag

1904 års för— slag.

14 KAP.

Om bidrag till stads gatukostnad.

Beträffande gällande lags bestämmelseri fråga om skyldighet för fastighets- ägare i stad att ersätta staden dess kostnader för gatas anläggning är att skilja mellan själva markkostnaden och övriga kostnader för gatas iordning- ställande.

I fråga om markkostnaden finnas i nu gällande lag upptagna bestämmelser, under det att fastighetsägarnas skyldighet att ersätta övriga kostnader ej regleras genom lagen utan genom lokala stadganden.

Beträffande själva markkostnaden innehöll 1885 års förslag i 8 och följande %%, att tomtägare skulle vara skyldig att utan ersättning å samhället överlåta äganderätten till mark för halva gatan utmed tomten, dock ej till större bredd än 9 meter. För ägare av tomt i hörnet av två nya gator skulle denna skyl- dighet omfatta jämväl den del av vidliggande gatukors, som inneslötes av angivna gatumarks utdragna gränslinjer. Inginge farväg i område, som skulle till gata upplåtas, skulle ägare av tomt å vardera sidan vara skyldig att, på sätt förut sagts, överlåta hälften av det för gatan i övrigt behövliga området, dock ej till större bredd än 9 meter. Gatumarken skulle, då den av- träddes, lämnas fri från byggnader och inteckningar. Tillhörde gatumarken samhället eller skulle den lösas, hade tomtägaren att utgiva ersättning efter värdering av en särskild nämnd. Medförde vidgning av gata rätt att vid gatan uppföra högre byggnad, än förut varit tillåtet, skulle den, som ägde tomt å någondera sidan om gatan, vara skyldig att, då han ville begagna sig av denna rätt, ersätta samhället högst en fjärdedel av värdet å den mark, som fordrades för gatans vidgning intill 18 meter framför hans tomt. Innan tomtägaren fullgjort sina förpliktelser i nu ifrågavarande avseenden eller därför ställt godkänd säkerhet, finge tillstånd ej meddelas tomtägaren att bygga å tomten.

1904 års förslag (19 % 0. f.) viladei huvudsak på samma grundsatser. Agare av tomt vid gata skulle vara skyldig att ersätta samhället värdet av gatumarken utmed tomten intill gatans mitt, dock ej till större bredd än 9 meter. Hade gatumark utan lösen av annan än vederbörande tomtägare upplåtits åt sam- hället, skulle ägare av tomt å vardera sidan utgiva gottgörelse för hälften av det för gatan i övrigt erforderliga området till en bredd av högst '9 meter. Hade ägare av tomt vid någondera sidan utan lösen överlåtit gatumark till sam— hället, skulle ersättningsskyldigheten för ägare av den tomt i mån därav järn- kas. Vore tomt belägen i hörnet av två gator, skulle ersättningsskyldighet tillika innefatta den del av gatukorset, som inneslötes av den nyss angivna gatum'arkens utdragna gränslinjer. Hade tomt förvärvats från samhället, skulle ägare av den tomt vara fri från ersättningsskyldighet. Den ersättning för gatumark, tomtägare hade att utgiva, skulle av byggnadsnämnden särskilt för varje tomt uträknas, efter de belopp. samhället utgivit för gatumarken, utan hänsyn till kostnad, som kunde hava blivit använd för markens planerande och ordnande till gata. Ej finge i värdet av gatumarken inräknas värdet av bygg- nad, stängsel eller plantering. Tomtägare, som icke åtnöjdes med det sålunda satta ersättningsbeloppet, ägde få värdet av gatumarken uppskattat av ex- propriationsnämnd. Ersättningen skulle av denna bestämmas efter markens värde vid uppskattningen, m'en finge ej sättas högre än samhällets kostnad för markens förvärvande. Ersättning för gatumark skulle av tomtägare utgivas, då gatan upplåtits till allmänt begagnande samt tomten blivit bebyggd. Er- sättning, som då ej vore till beloppet fastställd, skulle erläggas senast tre

månader efter det sådant skett. Intill dess nu stadgad betalningsskyldighet blivit fullgjord, kunde tomtägare, där samhället det yrkade, av rätten förbjudas att hava utgång från tomten åt gatan. Tomtägare vore ej berättigad att be— bygga tomt åt gata, som blivit till allmänt begagnande upplåten, innan han , ställt säkerhet för ersättningens utgivande. Beträffande ersättningsskyldighet, när gata vidgades, innehöll 1904 års förslag bestämmelser av enahanda inne— börd som 1885 års förslag. 1 I motiveringen till 1904 års förslag anfördes bland annat (sid. 91):

För den händelse samhället självt- är ägare jämväl till tomtmarken, skulle det uppenbarligen leda till onödig omgång, om samhället först sålde tomten och där- efter av tomtägaren uttoge ersättning för gatumarken. Ersättningsbeloppet bör i stället tagas i beräkning vid fastställande av köpeskillingen för tomten. Kommit- terade hava därför föreslagit, att, där tomt förvärvats från samhället, ägaren till den tomt skall vara fri från här stadgad ersättningsskyldighet.

Kommitterade hava haft under övervägande, huruvida icke den tomtägare på- lagda skyldighet att ersätta mark, för att icke verka alltför betungande, borde på något sätt begränsas, exempelvis till en tredjedel eller en fjärdedel av själva tomt- arealen, men då en dylik begränsning blir i viss mån godtycklig och dessutom enligt kommitterades uppfattning tomtägarens fördel av gatuanläggning alltid åtminstone uppväger den honom pålagda ersättningsskyldigheten, hav-a kommitterade avstått från tanken härpå.

Det förslag, som efter överarbetning av 1904 års förslag remitterades till Det remitte- högsta domstolen, innehöll 1 nu ifrågavarande delar 1 huvudsak enahanda be- rade for— stämmelser som förstnämnda förslag. De väsentligaste avvikelserna voro följande. Ersättning skulle 1 intet fall utgå för mark, som före lagens ikraft- trädande av stad förvärvats. Bestämmelsen att, om tomt förvärvats från sam- hälle, ägare av den tomt skulle vara fri från ersättningsskyldighet, uteslöts. Ej heller upptogs den ifrågasatta rätten för samhället att till säkerhet för er— sättnings utbekommande utverka förbud för tomtägaren att hava utgång åt ga- tan, utan intogs i stället ett stadgande om att icke i något fall nybyggnad finge å tomt uppföras, innan tomtägaren för ersättningens utgivande ställt säkerhet, som av byggnadsnämnden godkändes.

Vid förslagets granskning inom högsta domstolen anmärktes mot stadgandet, att crsättningsbeloppet skulle bestämmas med hänsyn till markens värde vid dess förvärvande av samhället, följande:

Om staden till äventyrs redan många årtionden innan stadsplanen ens var på- tänkt förvärvat mark, som enligt stadsplanen skall ingå i gata, blir ersättnings- skyldigheten mycket ojämnt fördelad emellan tomtägarna, om ägare av tomt invid Sådan mark får ersätta endast markens värde vid denna tid, under det att ägare av annan tomt måste ersätta gatumark efter långt högre prisstegring. Det kunde anses billigt, att, om staden förvärvat gatumarken mera än t. ex. 10 år innan förslaget till stadsplanen framlades till granskning, staden vore berättigad till er- sättning för gatumarken efter det pris, som var gällande vid sistnämnda tid.

Anmärkning framställdes inom högsta domstolen jämväl mot bestämmelsen om att ersättning i intet fall skulle utgå för mark, som före lagens ikraftträ- dande förvärvats av staden.

Med anledning av dessa båda anmärkningar var den proposition, som före- lades 1907 års riksdag, jämkad. Stadgandena i denna del undergingo i riks- dagen endast några mindre ändringar.

Nu gällande lag, som oförändrade upptagit bestämmelserna från 1907 års lag innehåller 1 dessa delar 1 huvudsak följande.

Ägare av tomt vid gata, som efter den 1 januari 1908 upplåtes för allmänt

s l.aget

1910' års kommitté.

Skyldigheten att iordning— ställa gata.

begagnande, är skyldig ersätta staden värdet av gatumarken utmed tomten intill gatans mitt, dock ej till större bredd än 9 meter. Har tomtägare utan lösen överlåtit gatumark till staden, är han fri från skyldighet att ersätta den mark. Ingår allmän väg i gatumarken, skall tomtägare utgiva gottgörelse för hälften av den för gatans utläggning därutöver erforderliga mark till en bredd av högst 9 meter. Är tomt belägen vid gatukors, omfattar ersättnings- skyldigheten tillika den del av gatukorset, som inneslutes av den nyss angivna gatumarkens utdragna gränslinjer. Bestämmelserna skola med avseende å torg eller annan allmän plats tillämpas så, att marken till en bredd av 18 meter från tomtlinjen betraktas såsom gata. Ersättning skall, i händelse av tvist mellan parterna, bestämmas av expropriationsnämnd, som därvid har att efter de för uppskattning av gatumark, som till staden avstås, stadgade grunder uppskatta värdet av själva marken vid tiden för ersättningens utgivande utan hänsyn till kostnad, som staden må hava vidkänts för markens planerande och ordnande. Ersättningen skall av tomtägare utgivas, då efter stadsplans fast- ställande nybyggnad blivit å tomten uppförd, dock ej innan gatan upplåtits för allmänt begagnande. Nybyggnad må ej företagas, innan tomtägaren hos byggnadsnämnden för ersättningens utgivande ställt säkerhet, som av nämnden godkännes, dock att kronan är fri från ställande av dylik säkerhet. Angående tomtägares ersättningsskyldighet, då gata framför hans tomt vidgas, vilken ersättningsskyldighet bestämts på samma sätt som i förenämnda lagförslag, gälla i fråga om ersättningens bestämmande och utgivande analoga bestäm- melser med de ovan återgivna för ny gata gällande.

1916 års kommittés förslag i denna del. som återfinnes i 49—53 %% i för— slaget till stadsplanelag, överensstämmer i huvudsak med nu gällande lag. De viktigaste skiljaktigheterna äro följande.

I stället för bestämmelsen att tomtägare skall gälda värdet av gatumarken intill gatans mitt, dock ej till större bredd än 9 meter, innehåller kommitténs förslag i 49 %, att tomtägaren skall gälda hälften av värdet av den mark, som erfordras för gatans utläggning framför hans tomt till högst 18 meters bredd. Kommittén har i förhållande till nu gällande lag infört det tillägg, att tomt- ägare skall vara fri från ersättningsskyldighet i det fall, att staden, efter det gatumarken blivit i stadsplan upptagen såsom sådan, varit samtidigt ägare av både gatumarken och tomten. Gatumark skall enligt 1916 års kommittés förslag av expropriationsnämnden uppskattas efter värdet ej vid tiden för er— sättningens utgivande utan vid tiden för ersättningens bestämmande, genom vilken ändring kommittén velat öppna möjlighet för staden att reglera tomt- ägarnas ersättningsskyldighet för gatumark å tid, då sådant kan vara lämp- ligt, samt på en gång och i ett sairmanhang för en viss gata eller viss del där— av, oavsett om gatan då är upplåten för allmänt begagnande och tomterna invid densamma bebyggda eller ej. Beträffande tidpunkten för ersättningens gäldande stadgas i kommitténs förslag, att ersättningen skall utgivas vid an- fordran, om å tomten finnes byggnad, som uppförts efter det stadsplanen fast- ställdes, men i annat fall, då nybyggnad skall å tomten uppföras. Kommittén har vidare i sitt förslag upptagit stadgande därom att, om ersättning för gatu- marksersättning blivit ställd, staden därur äger att göra sig betalt, ändå att tomten övergått i annan ägares hand. Vidare innehåller kommitténs förslag 1_olikhet mot nu gällande lag, att om, där ersättning för gatumark skall utgå, t1llstånd till nybyggnad meddelats, utan att sådan ersättning guldits eller ?ääerhet därför blivit ställd, stadens rätt till sådan ersättning skall vara för-

a en.

Såsom förut nämnts innehåller vår nu gällande lagstiftning, i motsats till vad som är fallet beträffande gatumarksersättning, ej några regler angående fastighetsägarnas skyldighet att återgälda stad kostnaderna för gatas iord-

ningställande, utan hänvisar härutinnan endast till vad för varje stad kan vara gällande.

Skyldigheten att anlägga gata har av gammalt i Sverige liksom i andra länder ansetts såsom ett fastigheterna åvilande onus, vilket det ålegat vederbö- rande ägare att var utanför sin tomt fullgöra. Föreskrifter av dylik inne- l börd finnas i Bjärköarätten, i Magnus Erikssons stadslag ochi den av Gustav II

Adolf år 1618 konfirmerade stadslagen. Dessa allmänna stadganden synas lhava kompletterats genom förordningar av lokal karaktär, varibland särskilt * märkes kungl. plakatet den 28 april 1649 om gatuläggningen och renlighet i

Stockholm. I detta förpliktas tomtägare att låta lägga halva gatan på sin sida, så långt tomten räcker. I 1734 års lag saknas föreskrifter om gatas anläggning. I byggningabalkens 29 kapitel, som har till rubrik >>om husbygg— nad i städerna», hänvisas härutinnan endast till vad därom är särskilt stadgat. Lagstiftarens mening synes hava varit, att om byggandet i städerna och om deras gator föreskrifter skulle intagas i en särskild byggnadsstadga, vartill förslag även blivit inom lagkommissionen utarbetat. Detta förslags 3 kapitel handlade om gators, torgs, broars och andra platsers upptagande och ren- hållande. Enligt förslaget skulle alla, som i staden ägde hus, gårdar och tomter, vara skyldiga att var framför sin tomt fylla, jämna och stenlägga gata till halva dess bredd. Då emellertid utfärdandet av den sålunda i la- gen förutsatta byggnadsstadgan fördröjdes, hava bestämmelser angående ga- tors anläggning givits för varje stad för sig och ofta därvid influtit i veder— börande byggnadsordningar. Vid tiden för de nya kommunallagarnas utarbe- tande torde gatuhållningen i de flesta städer hava åvilat fastigheterna, ehuru visserligen under olika former. I flertalet städer torde den gamla regeln, att gata skulle läggas av var husägare för sig, men torg och allmänna platser av staden, fortfarande tillämpats jämväl i den mening, att det ålåg varje hus- ägare att själv låta ombesörja erforderliga arbeten. Här och där hade emel- lertid denna naturaprestationsskyldighet förvandlats till en avgiftsskyldighet, varå understundom fastställelse skett genom Kungl. brev eller resolutioner. Även andra beskattningsföremål än fastigheter togos ibland i anspråk för be- stridande av kostnaderna för gatuväsendet.

Före 1862 års kommunallagstiftning hade de kommunala rättigheterna i stad väsentligen varit förbehållna det burskapsägande borgerskapet, liksom detta även i huvudsak hade att svara för de kommunala utgifterna. Genom de nya kommunallagarna blev denna åtskillnad mellan olika klasser av stadsinvånare i princip borttagen. Likställigheten blev dock ej fullt genomförd. Sålunda blev #. med hänsyn till den av kommunallagstiftningskommittén fram- hållna _vådan av att utan noggrann kännedom om varje stads ekonomi- ska och finansiella ordningar stadga nya regler av allmänt bindande na- tur —— i 58 å i förordningen om kommunalstyrelse i stad (nuvarande 58 % 2 mom.) föreskrivet, att då i lag eller allmän författning vore stadgat, att viss utskyld skulle utgå efter annan än den i kommunalförordningen angivna all— männa grund eller att vissa från skattskyldighet till staden eljest befriade in- vånare skulle till fyllande av särskilda behov bidraga, skulle till efterrättelse gälla vad i ty fall vore förordnat. Under denna bestämmelse föll, utom andra utlagor, jämväl fastighetsägarna åliggande skyldighet att lägga gata.

Den sålunda i förordningen om kommunalstyrelse i stad stadgade avvikelsen från likställighetsgrundsatsen föranledde en motion vid 1862—1863 års riksdag, vari föreslogs att, till åstadkommande av alla röstberättigade invånares likstäl— lighet i kommunala rättigheter och skyldigheter, de i lag och författningar giv- na stadganden och förpliktelser för vissa klasser av städernas invånare, borgare eller fastighetsägare, att såsom medlemmar av kommunen fullgöra allmänna ! skyldigheter måtte varda förändrade därhän, att åliggandet komme att gälla 18—270874

Historik.

stad i stället för viss klass eller vissa klasser av stadsinvånarna, och för den skull vissa uppgivna ändringar vidtagas i omförmälda förordning. Med an- ledning av motionen avläto rikets ständer en skrivelse, vari ständerna fram- höllo, att ständerna funno en förändring i nämnda förordning nödvändig för vinnande av det syftemål, ständerna ansett böra eftersträvas, nämligen alla stadsmedlemmars likställighet i fråga om kommunala rättigheter och skyldig— heter, varjämte ständerna, då ständerna ej vore i tillfälle utreda härför be- hövliga åtgärder, helst förslag i dylikt hänseende ej förelåge från kommittev rade för utarbetande av förslag till nya kommunalförfattningar, anhöllo, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för att, i vidsträcktare mån än dittills låtit sig göra, den i förordningen om kommunalstyrelse i stad nedlagda grund- sats om likställighet emellan kommunens alla medlemmar i avseende å kom- munala rättigheter och skyldigheter måtte kunna genomföras. Med ständer- nas skrivelse torde hava åsyftats, att Kungl. Maj:ts skulle efter utredning av frågan framlägga en därpå grundad proposition. Med anledning av skri- velsen utfärdade Kungl. Maj :t emellertid ett cirkulär den 10 juli 1863, vari- genom förordnades, att överståthållarämbetet och Konungens befallnings- havande i länen skulle, där icke redan överenskommelse blivit träffad om sådan likställighet emellan kommunens alla medlemmar i avseende å kom— munala rättigheter och skyldigheter, som rikets ständer avsett, höra veder- börande, huruvida de självmant ville om en dylik likställighet sig förena. Härvid skulle i städer med stadsfullmäktige yttranden infordras särskilt från dessa och särskilt från stadens borgerskap samt i städer, där kommunens be- slutanderätt utövades vid allmän rådstuga, borgerskapet lämnas tillfälle att särskilt uttala sig i ämnet, om någon vid den allmänna rådstugan sådant på- kallade. Handlingarna i varje ärende skulle, åtföljda av magistratens och Konungens befallningshavandes utlåtande, underställas Kungl. Maj:ts pröv- ning.

Med anledning av detta cirkulär träffades under åren 1863—1866 i fler- talet städer s.k. Hkställighetsöverenskommelser. Vid dessa överenskommelser, som närmast åsyftade utjämning av de burskaps— och icke burskapsägande samhällsmedlemmarnas rättigheter och skyldigheter, upptogs understundom även frågan om de fastighetsägarna såsom sådana åliggande särskilda bördor i fråga om gatuhållningen. Sålunda förekomma likställighetsöverenskom— melser, i vilka uttryckligen förklaras, att de med fastigheterna förenade onera och avgifter eller vissa av dem skulle för framtiden utgöras på allmän be- kostnad, under det att å andra sidan i en och annan av dessa överenskommel- ser de med fastigheterna förenade onera och avgifter eller vissa särskilda upp- räknade sådana uttryckligen undantogos från den likställighet. som var av- sedd att genomföras, och om desamma föreskrevs, att de skulle utgöras på sätt förut varit sed. I allmänhet voro emellertid likställighetsöverenskommel- serna avfattade i synnerligen allmänt hållna ordalag. Såframt icke redan vid likställighetsöverenskommelsernas ingående reservationer framkommo mot lik— ställighetens utsträckande jämväl till fastighetsonera, i vilka fall Kungl. Maj:t förklarade dessa fortfarande vara oberörda av vederbörande överenskommelse, yppades fördenskull snart vid deras tillämpning tvivelsmål angående deras verkliga innebörd. I en mängd fall har Kungl. Maj :t i utslag i besvärsmål sedermera ställt sig på den ståndpunkten, att så snart vederbörande likställig- hetsöverenskommelse icke uttryckligen innehåller, att de med hus, tomter och jordar förenade särskilda fastighetsonera och avgifter skola av stadens samt- liga medlemmar utgöras, skola dessa fortfarande utgå efter förut gällande grunder, till dess annorlunda kan varda i behörig ordning beslutat. I senare prejudikat har därjämte den omständigheten, att fastighetsonera allt fortfa— rande under en följd av år utgjorts efter samma grunder som före likställig-

hetsöverenskommelsens ingående, ansetts grunda presumtion för att någon änd- ring i samma grunder icke ägt rum genom överenskommelsen i fråga. Det sak- nas dock icke rättsfall, i vilka Kungl. Maj :t ansett sig berättigad att av i likställighetsöverenskommelserna använda ordalag eller omständigheterna vid deras ingående sluta till, att den införda likställigheten jämväl medfört upp- hävande av fastigheterna åliggande särskilda skyldigheter. Jämväl i dessa fall har någon gång hänsyn tagits till under en följd av år tillämpad praxis.

Enär de tidigare ingångna likställighetsöverenskommelserna sålunda tämli- gen allmänt ansågos innebära införandet av likställighet allenast mellan bor- gare och icke-borgare, befanns det snart nödigt att åvägabringa reglering av fastigheterna särskilt åliggande onera och avgifter. I detta syfte ingingos likställighetsöverenskommelser mellan fastighetsägarna å ena sidan samt stads- fullmäktige, respektive allmänna rådstugan såsom representanter för icke— fastighetsägare å andra sidan. Den likställighet, som avsetts att införas genom dessa överenskommelser, har varit av växlande omfattning. Vissa likställig- hetsöverenskommelser hava sålunda huvudsakligen haft till syfte att åstad— komma större enhetlighet i fastighetsbeskattningen, utan att någon egentlig rubbning av fastigheternas utskyldsbörda varit avsedd, vilket tagit sig uttryck däri att fastighetsskatterna mångenstädes givits en permanent karaktär. Ofta hava dock i samband med dylik reglering verkliga lindringar i fastighetsägar- nas onera ägt rum. Andra överenskommelser hava däremot åsyftat bere- dande av fullkomlig likställighet genom avlösning eller amortering av fastig- heterna åliggande naturaprestationer och avgifter. I allmänhet har det ansetts billigt, att fastighetsägarna i någon form fått vidkännas vederlag för avlyf- tade onera.

Då sedermera frågan om särskild stadsplanelagstiftning upptogs till behand- ling, blev frågan om skyldigheten att anlägga gata föremål för övervägande. 1884 års stadsplanelagskommitterade funno sig emellertid böra avstå från all tanke på att föreslå allmänna bestämmelser i detta ämne och intogo i stället i sitt lagförslag den bestämmelsen, att angående sättet för ordnande och anlägg— ning av gata ävensom skyldigheten att ombesörja och bekosta gatas anlägg- ning och underhåll skulle gälla vad för varje samhälle vore eller bleve sär- skilt stadgat. I enlighet med denna av 1904 års stadsplanelagsförslag biträdda ståndpunkt intogs i lagen angående stadsplan och tomtindelning den 31 augusti 1907 ett stadgande, att angående sättet för ordnande och anläggning av gata och skyldigheten att ombesörja och bekosta gatas underhåll skulle gälla vad för varje stad vore föreskrivet. Denna bestämmelse har oförändrad influtit i 1 kap. 35 å andra stycket i lagen om fastighetsbildning i stad. ?

Skyldigheten att anlägga gata är alltså såsom av det föregående framgår Gällande be- lokalt reglerad. Såsom en allmän översikt hur härutinnan är ordnat kan an- Himmel-98"- föras följande:

I sextiosju städer, däribland Stockholm och Göteborg, bestridas samtliga kostnader för gatas anläggning av staden. I nitton städer (Borgholm, Hudiks- vall, Härnösand, Hässleholm, Karlskrona, Kungälv, Köping, Lidköping, Nässjö, Sala, Skara, Skövde, Strängnäs, Strömstad, Sölvesborg, Trälleborg, Växjö, Ystad och Örebro) har staden skyldighet att anlägga gata, men tomtägarna äro pliktiga deltaga i vissa anläggningskostnader. I Falun skall vid anläggning av ny gata eller gatudel på överenskommelse bero, i vad män och till vilket belopp fastighetsägarna skola deltaga i anläggningskostnaderna. Enahanda bestäm- melser gälla i Ängelholm såvitt avser nya i stadsplanen intagna områden. I elva städer (Eskilstuna, Haparanda, Laholm, Lund, Malmö, Motala, Oskarshamn, Torshälla, Vadstena, Varberg och Vaxholm) skall gatas anläggning bekostas av tomtägarna. I Djursholm bekostar ett för samhällets anläggning bildat bolag gatornas anläggning. '

Skyldigheten att bekosta avlop psled-

ning.

Rc f ormkrav.

De rättsgrunder, på vilka bestämmelserna om gatuväsendet i de olika stä- derna Vila, äro av skiftande art, såsom likställighetsöverenskommelser, bygg- nadsordningar eller andra kommunala stadgar, beslut om införlivningar, be- ilutdav allmän rådstuga eller stadsfullmäktige, understundom allenast gammal

av .

I fråga om anläggning av gata i köpingar och municipalsamhällen förekom- ma jämväl växlande förhållanden. I flertalet av de samhällen, för vilka an- vändbara uppgifter kunnat erhållas, synes anläggning av gata bekostas av samhället. Bestämda föreskrifter härom finnas dock endast i ett fåtal samhäl- len, vanligen i respektive byggnadsordningar. Understundom hava tomtägarna v1ssa mindre förpliktelser i fråga om gatuhållet, såsom beträffande ränn- stenar o. d. I några samhällen skall anläggning av gata bekostas av tomt— ägarna.

Denna översikt grundar sig på en av Kommunala Centralbyrån år 1915 verk- ställd utredning. Beträffande de städer och samhällen, som sedermera tillkom- mit, hava de sakkunniga icke haft tillgång till upplysningar i frågan.

Jämväl med avseende å avloppsledningar saknas reglerande bestämmelser i gällande lag. Förhållandena med avseende å dem äro dock mindre invecklade än beträffande gatas anläggning. I övervägande antalet städer och samhällen gäller, att huvudledningar i gata bekostas av staden eller samhället. Orter fin- nas dock, där kostnaden helt eller delvis uttages av tomtägarna. I Malmö bekostas sålunda ledningarna av fastighetsägarna, enär den dem åliggande skyldigheten att iordningställa gata anses innefatta jämväl däri nedlagd av- loppsledning. I Vadstena bekostas huvudledningarna genom uttaxering å tomt- ägarna. I Hälsingborg och Huvudsta uttagas särskilda kloakavgifter av fa- stighetsägarna såsom bidrag till täckande av kostnaden för huvudledningarna. I Gävle kräves för anslutning till stadens kloaknät, att tomtägare bekostar vissa gatuanläggningsarbeten. Vad angår biledningar från tomtgränsen till huvudledningen i gatan, synes flertalet städer och samhällen bekosta även dessa, dock att understundom kostnaden skall drabba tomtägaren, om vissa särskilda förhållanden föreligga, såsom om ledningen överstiger viss maximi- längd, om ledningen skall indragas å tomt, som icke ligger vid gata, väg eller allmän plats, i vilken huvudledning finnes nedlagd, om biledningen måste hava större dimensioner än vanligt o. s. v. I en mängd städer och samhällen skola emellertid biledningarna bekostas helt av tomtägarna.

Vad beträffar stadsfullmäktiges befogenhet att genom beslut ålägga fastig— hetsägarna nya eller ökade förpliktelser i avseende å gatuhållningen, synes rättspraxis hava intagit den ståndpunkten, att stadsfullmäktige ej äga dylik befogenhet. (Beträffande nybildat samhälle _ municipalsamhälle —— jämför dock Regeringsrättens årsbok 1916 ref. 8.)

De skiftande förhållandena på gatuväsendets område hava framkallat krav på. ett mera enhetligt ordnande av hithörande angelägenheter. I skrivelse den 21 mars 1908 anhöll Svenska kommunaltekniska föreningen, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning angående de grunder, efter vilka utvidgning av kommunernas väg-, gatu- och ledningsnät såväl inom som utom det plan— lagda området borde ske. I denna skrivelse anfördes, bland annat, att genom 1907 års stadsplanelag visserligen ordnats frågan om lösen av gatumark, men att däremot gatas anläggande och kostnaden härför lämnats oreglerade. De skulle behandlas så som i dessa fall gällde för varje stad. I detta avseende borde dock en principiellt lika behandling råda över hela landet. Avsevärda svårigheter torde ej heller möta att i princip ordna kostnadsfördelningen lika för alla samhällens Ännu mindre hade i stadsplanelagen beaktats frågan om ledningars framdragande i gatorna. Dessa omnämndes ej i lagen, icke ens avloppsledningar, vilkas anläggande dock måste anses tillhöra en gatas iord—

ningställande. I detta fall vore dock kostnadsfrågan betydligt svårare än angående gatans anläggning. Det kunde ifrågasättas att uppgöra kostnadsför- slag för ett helt område och sedan uppdela kostnaden efter viss lämplig grund. Härvid framträdde dock ännu kraftigare än vid själva gatuplanets anordnan- de nödvändigheten för samhället att träda emellan såsom central ordnan- . de myndighet med eventuell rätt att till viss gräns från tomtägarna gottgöra * sig för nedlagda kostnader för avloppsnätet, vilket dock liksom vid gatuar- betet nödvändiggjorde ett lagligt bestämmande av den myndighet, som hade att & fastställa planerna för avloppets ordnande. Först härigenom kunde ernås en enhetlig princip, efter vilken alla städer hade att rätta sig.

Över denna framställning avgavs den 19 december 1908 yttrande av ordfö- randen i den då arbetande byggnadsstadgekommittén hovrättsrådet friherre Henrik Wrede, i vilket yttrande framhölls: Bestämmelser i omförmälta hän- seende vore synnerligen välbehövliga. I fråga om gäldandet av kostnaderna för gatornas anläggning borde den princip läggas till grund, att tomtägare skulle vara skyldig skaffa sig nödig utfartsväg från sin tomt, och borde i över- ensstämmelse härmed tomtägare vara pliktig gälda vad som åtginge för gatu- markens försättande i sådant skick, att den verkligen kunde begagnas såsom utfartsväg. Ville samhället ordna en gata på ett dyrbarare sätt, borde sam- hället svara för de ökade kostnaderna. Samhället borde även svara för schakt- nings- och fyllnadsarbeten, som enligt fastställd gatuprofil kunde erfordras, då dylika arbeten i de allra flesta fall torde nödvändiggöras av det sam- hälleliga kravet att på lämpligaste sätt inrangera den nya gatan i det redan befintliga gatunätet. Beträffande avloppsledningar erinrades om, att vid tiden för byggnadsstadgans tillkomst regn- och spillvatten avleddes från tomten och gatan genom rännstenar. Underjordiska ledningar funnes vid denna tid endast i Stockholm och möjligen någon annan större stad. Först långt senare hade underjordiska ledningar kommit till någon allmännare användning. Då en tomtägare måste vara pliktig sörja för ej blott att regn- och spillvatten avleddes från hans egen tomt utan även att ovanför liggande tomter erhölle så- dant avlopp förbi hans tomt. syntes kostnaden för rännstenars anbringande böra drabba tomtägaren. Om samhället ur hygienens och prydlighetens synpunkt ville hava underjordisk ledning, medförde sådant knappast någon förpliktelse för tomtägaren att ersätta därav vållade kostnader. Dylika åtgärder vore vid- tagna i samhällets intresse och borde av samhället bekostas.

Vidare hava yttranden i ärendet avgivits av bland andra Svenska stadsför- bundets styrelse, som anförde: Styrelsen, som i frågans outredda läge ej ville närmare ingå på grunderna för lagstiftningen, ansåge dock, att beträffande tomtägares skyldighet att deltaga i gatukostnaden ej enbart gatans egenskap att vara utfartsväg för tomt borde vara bestämmande, utan jämväl det förhållandet, att fastighetsvärdet i icke oväsentlig mån påverkades av det skick, vari gatan befunne sig. Vad rörledningsnätet anginge borde delvis andra principer kom- ma till uttryck än när det gällde gatorna, då avlopp och i viss mån även vat- tenledning väsentligen hade allmänna sanitära ändamål.

Det första försöket till formulering av positiva lagstadganden i ämnet gjor- Kommitté/n des av kommittén för avgivande av förslag till lagstiftning angående kommu- för kommu— nala nybildningar, vilken kommitté i sitt den 12 december 1917 avgivna betän- nala "Wild" kande bland annat framlade ett förslag till lag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning m. m. i vissa samhällen. Detta förslag var visserligen i främsta rummet avsett att bilda ett komplement till det av samma kommitté framlagda förslaget till lag om kommunal rote, men hade givits en avfattning, * som åt detsamma förlänade en betydligt vidsträcktare räckvidd. Syftet här- med var, att detsamma skulle kunna tjäna som' legalt underlag för en reglering

ningar.

1916 års kommitté.

av gatuväsendet i allmänhet i städer och stadsliknande samhällen, där de nu- varande förhållandena funnos kräva en sådan reglering.

Enligt detta lagförslag skulle i samhälle, där 1 kap. i lagen om fastighets- bildning i stad ävensom ordningsstadgan och brandstadgan för rikets städer samt vad i hälsovårdsstadgan för riket föreskrives om stad eller någon av dessa författningar vore gällande, kunna _ där tillämpning av sådan författning därtill föranledde och i övrigt med hänsyn till samhällets förhållanden prö- vades lämpligt samt med rättvisa och billighet överensstämmande — för an- läggning, underhåll och belysning av gator, vägar och andra allmänna platser, tillhandahållande av vatten samt avledande av vatten och annan allmän ren- hållning uttagas särskilt bidrag av de samhällets medlemmar, som" för fastig- het eller rörelse av anordningen hade särskild fördel. Sådant bidrag skulle utgå efter den grund, som prövades skälig med hänsyn till ändamålet med den kommunala anordning, varom fråga vore, och den särskilda förlel, som därav kunde komma fastighet eller rörelse till godo. För behandling av uppkommen fråga om dylik särskild bidragsskyldighet föreslogs ett förfarande, analogt med det i 59 % i förordningen om kommunalstyrelse i stad föreskrivna, med tillägg att förslaget jämte den därom verkställda utredningen skulle under viss tid för granskning tillhandahållas samhällets medlemmar. Beslut om införande av särskild bidragsskyldighet skulle ej vara gällande, innan det blivit av Ko- nungen fastställt. _ De båda lagförslagen angående kommunal rote och angående särskild bi- dragsskyldighet blevo emellertid icke framlagda för riksdagen i sammanhang med övriga av kommunala nybildningskommittén avgivna förslag, och anfördes av chefen för civildepartementet såsom skäl för att sistnämnda förslag ej fram- lades de betänkligheter, som förelåge mot att framlägga detta förslag för sig utan kännedom om de förslag, som kunde bliva resultatet av pågående bear- betning av förslaget till kommunalskattelag.

1916 års kommitté har i sitt betänkande i 54—56 och 59 %% av förslaget till stadsplanelag upptagit bestämmelser angående skyldighet för tomtägare att bidraga till gatas anläggning och kloakledning ävensom angående tomt- ägares skyldighet i fråga om gatas underhåll och renhållning. Kommittén har i nämnda %% ej upptagit några allmänna bestämmelser angående gatuhållnings fullgörande utan allenast föreslagit, att efter verkställd utredning ett förslag skulle uppgöras, vilket skulle angiva grunder för beräkningen av den kostnad, som skulle påföras tomtägarna, och för dess fördelning dem emellan ävensom tid och ordning för ersättningens utgörande. Stadsfullmäktige ägde därefter besluta i ärendet. Lades genom beslutet på tomtägarna skyldighet, som dem ti- digare icke ålegat, skulle detsamma underställas Konungens prövning. Prövade Konungen beslutet vara för samhällets förhållanden lämpligt samt motsvara skäliga krav på rättvisa och billighet, ägde Konungen fastställa beslutet till efterrättelse. Anläggning av torg, park eller annat dylikt för allmän sam— färdsel avsett område, till den del det icke vore att anse såsom gata, skulle bekostas av staden. Beträffande anläggning av gata skulle ägare av tomt vid gata, som vid tiden för beslutet ännu icke upplåtits till allmänt begagnande, kunna genom beslutet åläggas att helt eller delvis bekosta anläggning av gatan. Därvid skulle iakttagas, dels att tomtägarna icke finge belastas med kostnad för gatas anläggning till större bredd än aderton meter, ej heller med kostnad, som utan motsvarande fördel för vidliggande tomts bebyggande föranleddes därav, att gatans höjdläge skulle i väsentlig mån avvika från markens natur— liga höjdläge, dels ock att, om tomter funnes endast på ena sidan av gatan, allenast hälften av kostnaden finge upptagas till fördelning dem emellan. Be- träffande skyldighet att bekosta kloakledning skulle gälla enahanda bestäm— melser som angående skyldigheten att bekosta anläggning av gata och skulle

dessutom iakttagas, att bestämmelse, varigenom å tomtägarna lades skyldighet, som dem tidigare icke ålegat, ej finge meddelas beträffande kloakledning, som vid tiden för stadsfullmäktiges beslut redan var anlagd, att tomtägarna icke finge belastas med större andel av kostnaden för kloaknätet än som kunde anses belöpa å avloppet från tomterna, jämfört med avloppet från gatumark jämte annat avlopp, som tilläventyrs skulle genom kloakledningen tillgodoses, att tomtägarnas bidrag till kloaknätet skulle fördelas på samtliga de tomter, vilkas behov av avlopp genom detsamma tillgodosåges, efter den grund, som funnes rättvis och billig, samt att, där höjdförhållandena föranledde, att särskilda kloaknät borde anordnas för olika delar av staden, uppskattning och fördelning av kostnaden borde verkställas särskilt för varje sådant kloaknät.

1916 års kommitté anförde beträffande det av kommittén framlagda för- slaget (sid. 262 0. f.):_

Kommittén hade haft under övervägande att i lag uppställa vissa allmänna be- stämmelser angående gatuhållets utgörande, vilka emellertid endast skulle hava karaktären av normalregler, från vilka avvikelser kunde ske i den mån bestående förhållanden eller andra omständigheter sådant föranledde. Kommittén hade emel- lertid utom i en punkt funnit sig böra avstå från denna tanke. Endast i fråga om torg eller annan dylik allmän plats, i den mån den ej vore att anse såsom gata, syntes den princip, att samhället skulle draga försorg om dess anläggning och un- derhåll vara så allmänt antagen och tillämpad, att den kunde lagfästas. Beträffande åter gata framför tomt hade ur de förhandenvarande förhållandena ej kunnat ut- dragas några mera allmänna grunder, som kunde anses hava vunnit den anslutning, att de borde tillerkännas normerande betydelse. Därtill komme, att dylika normal- bestämmelser knappast skulle kunna vinna omedelbar tillämpning annat än för nya städer eller stadsdelar och att det även för sådana, särskilt samhällen på landet, där stadsplanelagen finge tillämpning, ej sällan kunde finnas önskvärt och lämpligt att ordna gatuhållningen på annat sätt. För övrigt syntes det kommittén ganska rim— ligt, att en angelägenhet av den eminent lokala natur som gatuhållet finge såsom hittills ordnas lokalt efter de särskilda orternas behov och förhållanden. Kommittén hade alltså velat bibehålla denna gatuhållets karaktär av lokal angelägenhet, som ordnas Särskilt för varje samhälle. Om så skedde, framträdde med så mycket större styrka behovet av att i lag giva regler för det sätt, varå dylika angelägenheter skulle inom samhällena behandlas och avgöras, och om den statliga kontroll, som skulle krävas, innan beslutet finge tillämpas. Sådana regler hade kommittén inryckt i förslaget och hade därvid det förfarande, som funnes utstakat i 5 59 av förordningen om kommunalstyrelse i stad, ansetts vara, med viss av ifrågavarande ärendens natur föranledd utbyggnad, lämpligt att användas. Med hänsyn till den stora betydelse, som besluten kunde äga för tomtägare och andra, som därav berördes, hade pröv- ningen av dem ansetts böra hänskjutas till Konungen. Gatuhållningsskyldigheten vore i grund och botten en beskattningsfråga. Så hade den behandlats i det av kommunala nybildningskommittén framlagda förslaget till särskild skattelag. Det kunde därför ifrågasättas, om bestämmelser i detta ämne hade sin rätta plats i stads- planelagen. Då emellertid gatuhållet av ålder utgjorts in natura såsom ett tomterna åliggande onus och understundom fortfarande så utgjordes, samt skyldigheten att bekosta gatuhållet för övrigt stode i mycket nära sammanhang med andra gatuväsen- det rörande, i stadsplanelagen behandlade ämnen, funne kommittén'det vara lika naturligt som lämpligt att nämnda skyldighet även där reglerades. Ett särskilt skäl att i detta sammanhang upptaga ämnet förelåge däruti, att omförmälda förslag till kommunal rote och det i sammanhang därmed stående förslaget till lag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning m. m. i vissa samhällen icke blivit av Kungl. Maj:t för riksdagen framlagda, under det att behovet av legala bestämmelser angå- ende ordnandet av städernas gatuhållning vore trängande.

Proposition i ämnet vid 1926” års riksdag.

Sedan de sakkunniga erhållit i bemyndigande att överväga, i vad mån inom - området för de sakkunnigas uppdrag funnes fråga av beskaffenhet att höra lösas före slutbehandlingen av de sakkunnigas uppdrag i övrigt, hava de sak- kunniga med skrivelse den 24 oktober 1925 till chefen för justitiedepartementet . överlämnat ett förslag till lag om gatuhållningsskyldighet i stad.

Förslaget anslöt sig i huvudsak till de regler, som upptagits i 1916 års kom— : mittés förslag till stadsplanelag. '

Sedan yttrande över detta de sakkunnigas förslag inhämtats av olika. myn— digheter, utarbetades på grundval av detsamma till 1926 års riksdag en pro- position nr 209 med förslag till lag om åläggande av skyldighet för ägare av fastighet i stad att utgiva ersättning för anläggning av gata och kloakled- ning så ock att i visst fall upplåta mark till gata.

Det vid propositionen fogade lagförslagets båda första paragrafer överens- stämde i huvudsak med de sakkunnigas förenämnda förslag. Såsom 3 % i lag- förslaget hade intagits bestämmelse därom att Konungen vid fastställande av stadsplan finge, där sådant funnes kunna ske med hänsyn till storlek, form och beskaffenhet av område, som, när fråga om antagande av stadspla- nen hos stadsfullmäktige väcktes, var i en och samme ägares hand, på fram- ställning av stadsfullmäktige förordna, att områdets ägare skulle, innan tomt- indelning finge äga rum, hava att till staden utan ersättning avstå mark till gator, torg och andra allmänna platser intill högst en tredjedel av områdets hela areal ävensom att till staden utgiva ersättning för anläggning av gata, torg eller annan allmän plats å mark, som skulle avstås, samt för anordnande av täckt kloakledning, som där skulle finnas, eller å ogulden del av dylik ersättning lämna förbindelse och för densamma ställa nöjaktig säkerhet. Från ställande av säkerhet, varom nu sagts, skulle kronan vara fri. I det av Ko- nungen meddelade förordnandet skulle angivas gränserna för den mark, som skulle avstås, ävensom grunderna för bestämmandet och gäldandet av ersätt- ning, som nu sagts. Mark, som avstodes, finge ej vara besvärad av fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån, varför fast egendom på grund av inteckning eller eljest häftade, ej heller av sådan nyttjande- eller servitutsrätt att markens användande för avsett ändamål därigenom hindrades. Hade för- ordnande, varom nu sagts, meddelats och funnes förändring däri vara av syn- nerliga skäl påkallad, ägde Konungen därom förordna efter ty skäligt prövades.

Såsom motivering till förenämnda stadgande anfördes i propositionen:

Såväl stadsplanelagskommitténs som de sakkunnigas förslag, så vitt de avse frågan om skyldighet för fastighetsägare att bidraga till anläggning av gata och anbrin- gande i densamma av täckt kloakledning, överensstämma därutinnan att de lägga bi- dragsskyldigheten på ägare av tomt. Förslagen avse sålunda, att bidragsskyldighe— ten skall kunna bestämmas och utkrävas först sedan tomtindelning ägt rum. På sätt som framhållits i några av de avgivna yttrandena, synes det emellertid vara av vikt, att ersättningsskyldigheten kan bestämmas på ett så tidigt stadium som möjligt, så att, där fråga är om styckande av ett större område till bostadslägenheter, ersätt- ningsskyldigheten kan åläggas den ursprunglige jordägaren. Är vid stadsplans fast- ställande ett större däri ingående markområde i samme ägares hand, är det vidare lämpligt att redan i det sammanhanget föreskriva angående markägarens skyldighet att avstå gatumark. På dessa grunder har i lagförslagets 3 % införts en bestäm- melse av innehåll, att Konungen må på framställning av stadsfullmäktige vid fast- ställande av stadsplan beträffande visst i samme ägares hand varande område på ägaren, såsom villkor för att tomtindelning skall få ske, lägga vissa i paragrafen närmare angivna förpliktelser under förutsättning, att området är till sin storlek, form och beskaffenhet sådant, att detta finnes kunna ske. För att förekomma för- sök att kringgå lagens bestämmelser stadgas, att frågan, huruvida området är i

samma ägares hand, skall bedömas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt, då fråga Om antagande av stadsplanen hos stadsfullmäktige väcktes.

De sakliga bestämmelserna i paragrafen överensstämma i huvudsak med de be— stämmelser stadsplanelagskommittén i sitt förslag till stadsplanelag föreslagit rörande de skyldigheter, som skulle åligga markägare, som mot stadsfullmäktiges önskan er- hållit stadsplan fastställd å honom tillhörigt markområde. Sådant område skulle »ej utan stadsfullmäktiges medgivande få tomtindelas (12 å), innan gatumark inom området fri från inteckning till staden blivit avstådd utan ersättning intill en tredje- del av områdets hela areal (23 5) samt markägaren till staden gäldat ersättning för : anläggning av gata, torg, park eller annat för allmän samfärdsel avsett område, vartill mark skulle av honom upplåtas, ävensom kloakledning, som skulle där finnas, eller därför ställt säkerhet. Ersättningen skulle till staden utgivas i den mån arbetena bleve utförda. Ur ställd säkerhet skulle staden äga göra sig betalt, ändå att marken övergått i annan ägares hand. Från ställande av säkerhet skulle kronan vara fri (58 å).

I det framlagda lagförslaget har 1/3 av hela områdets areal bestämts såsom maximi- gräns för den mark, som skall avstås, samt stadgats, att Konungen vid förordnandets meddelande skall angiva gränserna för nämnda mark. Då markägaren i nu avsedda fall, i motsats till vad som är förhållandet i det i stadsplanelagskommitténs förslag avsedda fallet, ej behöver hava själv begärt stadsplanen, har det ansetts skäligt, att Konungen må kunna, beroende på omständigheterna i det särskilda fallet, nedsätta markägarens skyldighet att. avstå gatumark till mindre än 1/3 av det stadsplanelagda områdets areal. Uppenbarligen bör emellertid den mark, som skall avstås, ej under- stiga det i 1 kap. 36 5 i lagen om fastighetsbildning i stad angivna gatumarksområde, varför gatumarksersättning av tomtägare skall utgivas. Då det icke kan anses bil— ligt, att en enstaka exploatör kan åläggas att till staden utgiva bidrag till anlägg- ning av gata och kloakledning, om bidragsskyldighet ej i övrigt finnes för fastig- hetsägarna i staden, eller att utgiva bidrag efter mera betungande grunder än dem som eljest gälla, har i andra stycket i paragrafen införts ett stadgande, som för- hindrar en dylik tillämpning av lagen. Konungen skall i det meddelade förordnan— det angiva grunderna för bestämmandet och gäldandet av ersättning för gatas an- läggning och för-seende med täckt kloakledning.

Det i stadsplanelagskommitténs förslag upptagna villkoret att mark, som skall avstås, skall vara fri från inteckning har i paragrafens fjärde stycke omformulerats. Å ena sidan bör nämligen hänsyn tagas jämväl till fordran och rätt, som i fastig- heten gälla utan inteckning, och å andra sidan bör endast sådan nyttjande- eller servitutsrätt, som avsevärt hindrar markens användande för avsett ändamål, tagas i betraktande.

Då det måste förutsättas, att understundom fall komma att inträffa, i vilka på grund av ändrade omständigheter synnerliga skäl påkalla ändring i av Konungen meddelat förordnande, har i femte stycket upptagits föreskrift, som åt Konungen in- rymmer befogenhet att i ty fall förordna efter vad som prövas skäligt.

Såsom 4 % i det för 1926 års riksdag framlagda förslaget hade införts be- stämmelse därom att, därest efter lagens ikraftträdande ägare av fastighet i stad utfäst sig att i ordning eller efter grunder, som för honom vore mera betungande än dem, vilka enligt lagen blivit för staden fastställda eller eljest vore gällande, till staden avstå mark till gator, torg eller andra allmänna plat— ser eller till staden utgiva ersättning för anläggning av gata, torg eller annan allmän plats eller för anordnande av täckt kloakledning, sådan utfästelse i den mån den sålunda vore för fastighetsägaren mera betungande ej finge göras gällande, och skulle fastighetsägaren vara berättigad utbekomma ersättning för vad han på grund av utfästelsen avstått eller utgivit utöver vad honom ' eljest ålegat. Detsamma skulle gälla, där efter lagens ikraftträdande ägare

av fastighet i stad eljest i anledning av stadsplans fastställande utfäste sig att avstå mark eller besörja arbete eller utgiva penningar eller annat utan mot-, svarande vederlag.

Såsom det huvudsakligaste skälet för upptagande av detta stadgande an- fördes i motiveringen till propositionen, att staden ej skulle kunna genom att gentemot en enskild fastighetsägare utnyttja sin maktställning med avseende å antagande av stadsplan av denne tilltvinga sig större vederlag för stads— plans utläggande å hans fastighet än fastighetsägaren eljest varit skyldig ut- giva. . Lagförslaget avsåg att gälla utom beträffande stad samhälle 5. landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas. ,

I anledning av propositionen yttrade första lagutskottet i sitt utlåtande , nr 29:

Utskottet finner det visserligen vara i sin ordning, att en ägare av ett område,

' vilket genom utläggande av stadsplan och dennas genomförande stiger i värde, på

De sakkun- niga.

ett eller annat sätt bidrager till täckande av de kostnader-, som härför påkallas. Men även om man är ense härom, måste de lämpligaste utvägarna för vinnande av detta mål noga undersökas och jämföras med varandra. Det föreligger nu ett den 15 december 1920 avgivet betänkande med förslag till stadsplanelag m. m., över vilket olika myndigheter blivit hörda. Det är då givetvis ett önskemål, att man icke såsom nu föreslagits skall upptaga till bedömande vissa punkter i detta lag— stiftningsärende, lösryckta ur sitt sammanhang. Även om en lagstiftning på ifrå- gavarande område skulle vara erforderlig, har utskottet icke blivit övertygat om att en sådan skyndsamhet är av nöden, som påkallar den av departementschefen nu ifrågasatta utbrytningen från det föreliggande ämnet i sin helhet.

Utskottet hemställde förty, att propositionen måtte av riksdagen lämnas utan bifall.

Utskottets hemställan blev efter uteslutande av motiveringen av riksdagens båda kamrar bifallen.

Att för flertalet av rikets städer möjlighet ej föreligger att av fastighets— ägarna uttaga ersättning för kostnaderna för gatas iordningställande är enligt de sakkunnigas förmenande en av de största bristerna på stadsplane- lagstiftningens område. Bristen har under de senaste åren med deras tack vare samfärdselmedlens förbättring allt snabbare fortskridande förortsbildning gjort sig med allt större styrka gällande. Väl äga städerna ofta nog möj- lighet att på överenskommelsens väg av markägarna erhålla bidrag till kost- naderna för gatas iordningställande, då nämligen arbetets utförande ofta för markägare medför en ekonomisk vinst, som överskrider kostnaderna för arbetet. Men understundom föreligga fall då städerna ej hava möjlighet att på frivillighetens väg erhålla bidrag till kostnaderna för visst gatuarbete. I dylika fall hava städerna ofta nog dragit sig för att vidkännas kostna- derna för gatas iordningställande. För att undgå att där frivillig överens- kommelse ej kan träffas bliva allt för mycket ekonomiskt betungade hava städerna ej heller velat antaga stadsplan för områden, beträffande vilka dy- lik möjlighet ej förelegat. Då bebyggande av sådana områden ofta nog dock ej kunnat förhindras, har följden blivit, att bebyggandet fått ske utan den reg- lerande verkan stadsplan är ägnad att medföra. Resultatet har blivit att sålunda uppkomna samhällsbildningar med avseende å sundhet, reda och ändamålsenlighet lämnat mycket övrigt att önska. Särskilt för Stockholms och Göteborgs vidkommande hava olägenheterna av bristen på bestämmelser i ämnet starkt framträtt. *

De sakkunniga dela 19] 6 års kommittés åsikt att frågan bör lösas i samband med nu förevarande lagstiftning, helst frågan sedd såsom en beskattningsfråga

ej blivit upptagen till behandling i samband med revisionen av vår lagstiftning på detta område. Den bidragsskyldighet, som man vill ålägga fastighetsägarna i nu ifrågavarande avseende, erbjuder jämväl särdrag, som göra dess behandling i samband med stadsplanelagstiftningen lämplig. Denna utväg har också valts ' av såväl tysk, engelsk som norsk lagstiftning i ämnet.

Beträffande det sätt, på vilket lagstiftningen på detta område bör ord— nas, hiva de sakkunniga efter att hava övervägt frågan i sammanhang med lag- stiftningen i övrigt emellertid på många punkter funnit sig böra föreslå annan slutgiltig lösning än 1916 års kommitté.

De sakkunniga anse sålunda, att all kostnad en stad haft för att kunna upplåta en gata till allmänt begagnande måste betraktas i princip enhetligt. Om kostnaden består i löseskilling för själva gatumarken, skadestånd i sam- band med expropriation för densamma, kostnad för förvärv av å gatumark befintliga byggnader, kostnad för nedrivning av dylika byggnader, kost— nad för gatans schaktning eller förseende med beläggning och avloppsledning o. s. v., bör enligt de sakkunnigas mening ej föranleda att kostnaderna be— traktas såsom artskilda. Den ena såväl som den andra utgiften har för sta- den ställt sig lika oundviklig för att staden skall hava kunnat upplåta gatan till allmänt begagnande. I utländsk rätt är det jämväl det vanligaste att stadens utgifter för gatans upplåtande betraktas på ett dylikt enhetligt sätt. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid ej den omständigheten, att man principiellt likställer de olika slagen av utgifter, så att fastighetsägarna ej utan vidare äro befriade från att deltaga i vissa av dem, omöjliggöra att man mellan de olika utgiftsposterna uppställer en gradskillnad, där det med hänsyn till förut gällande rättsregler och ortslig sedvänja kan anses påkallat.

Nu gällande lag vilar beträffande skyldigheten för tomtägare att utgiva gatumarksersättning på den principen, att ersättningsskyldigheten skall avse visst gatuområde framför tomten, och på samma princip vilade beträffande tomtägares skyldighet att bidraga till gatas iordningställande det lagför- slag, som förelades 1926 års riksdag. De sakkunniga hava emellertid ansett sig böra frångå denna princip. Såsom i åtskilliga yttranden över lagför- slag i ämnet blivit framhållet leder principen i tillämpningen lätt till orätt- visor. Det kommer att bero på rena tillfälligheter, om upplåtandet till all- mänt begagnande av gatusträekningen framför en tomt drager större kost- nad än framför angränsande tomt. De sakkunniga anse därför, att den del av den totala gatukostnaden, som inom visst stadsplaneområde bör falla på fastighetsägarna, bör emellan dem fördelas.

Nuvarande lags regel beträffande gatumarksersättningen, som 1916 års kommitté jämväl accepterat för kostnaden för gatas iordningställande, eller att fastighetsägarnas skyldighet begränsas till en 18 meter bred gata, hava de sakkunniga ej ansett sig böra bibehålla. Enligt de sakkunnigas för-. slag skall befrielse för ägare av angränsande fastigheter från att deltaga i kost- naden för en utmed deras fastigheter löpande bredare huvudtrafikled vinnas därigenom att liuvudtrafikleden upptages såsom sådan i generalplan, var- efter skyldigheten att bidraga till dess anläggning blir att bedöma efter de i 4 kap. stadgade grunder. Med hänsyn härtill och då det ej heller efter de sakkunnigas förslag får samma betydelse som förut om en gata, som ej upp- tagits till någon del såsom huvudtrafikled enligt generalplan, får större bredd än 18 meter, då kostnaden för gatans upplåtande ej behöver falla på de in- vid liggande tomterna utan kan slås ut på ett större fördelningsområde, hava de sakkunniga ansett sig kunna låta regeln om fastighetsägarnas ersätt- ningsskyldighets begränsning till viss högsta gatubredd utgå ur lagförslaget. Sistnämnda skäl har jämväl'föranlett de sakkunnige att icke i sitt förslag upptaga någon bestämmelse motsvarande den av 1916 års kommitté i 55 % av

kostnad, som utan motsvarande fördel för vidliggande tomts bebyggande för— anledes därav, att gatans höjdläge skall i väsentlig mån avvika från markens förslaget till stadsplanelag upptagna, att fastighetsägarna ej må belastas med 1 naturliga höjdläge. Såsom nedan skall angivas möter ej hinder att vid kost— * nadens fördelning likväl taga hänsyn till sådana förhållanden.

Med gator likställa de sakkunniga torg, som icke är hänförligt till huvud— trafikområde, samt annan dylik allmän plats och parkområde. Ej heller be— träffande dessa upptager de sakkunnigas förslag några bestämmelser om uppdragande av gränslinjer för fastighetsägarnas bidragsskyldighet.

Den ståndpunkt, de sakkunniga sålunda i olikhet med 1916 års kommitté intagit, har föranlett de sakkunniga att, i motsats till vad som skett i kom- mitténs förslag till stadsplanelag, behandla fastighetsägarnas skyldighet att bidraga till gatumarkskostnad och deras skyldighet att i övrigt bidraga. till gatas upplåtande i ett sammanhang.

Nu gällande lag upptar skyldighet att utgiva gatumarksersättning endast för tomtägare. Dylik ersättning och annan gatukostnad skall jämväl enligt 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag endast påvila tomtägare. De sakkunniga hava ansett sig böra frångå den sålunda intagna ståndpunkten. Särskilt i municipalsamhällena har bebyggande utan föregående tomtbildning ägt rum i långt större utsträckning än man vid stadsplanelagens utarbetande och antagande föreställt sig, delvis på grund därav att användning av tomt- bildningsinstitutet vart förenat med viss tidsutdräkt och ej heller i övrigt läm- pat sig för fastighetsbildningen i mindre samhällen. Även om genom de sak— kunnigas förslag dessa olägenheter kunna bliva i viss mån avhjälpta, anse de sakkunniga likväl icke att man bör uppehålla fordran på tomtbildning för er- sättningsskyldighet i nu ifrågavarande avseende utan hålla före att man här- utinnan bör med tomtägare likställa ägare av fastighet, som huvudsakligen kan bilda tomt.

De sakkunniga dela den uppfattning, som kommit till uttryck i 3 % i det för 1926 års riksdag framlagda lagförslaget eller att det måste anses lämp- ligt, att den del av gatukostnaden, som skall fördelas å tomtmarken, blir fast- ställd och uttagen på ett så tidigt stadium av markens exploatering som mojligt. Uttagas kostnaderna först sedan marken blivit sönderstyekad i bygg— nadstomter och dessa skola bebyggas, framstår ofta nog för ägarna av dy- lika byggnadstomter stadens krav på bidrag till kostnaderna för gatumarks förvärvande och iordningställande såsom obilligt, då vid bestämmande av pri- set för byggnadstomterna vid dessas förvärvande från den ursprunglige mark— exploatören alltför liten hänsyn av köparna fästs vid ovannämnda framtida skyldighet att bidraga till gatumarkens förvärvande och iordningställande, utan ofta nog till grund för prisberäkningen lagts priset å tomter inom annan stadsdel med lika gynnsamt läge, fastän i denna stadsdel gatunätet redan blivit utlagt. Därtill kommer, att, då tomtägarnas bidrag till gatumarks förvär— vande och iordningställande på grund av billighetshänsyn ej kan föreskrivas skola gäldas förrän i samband med tomtens bebyggande samt staden förty ofta nödgas under avsevärd tid förränta det för gatumarks förvärvande och iordningställande nedlagda kapitalet, staden kan därigenom i ekonomiskt av- seende bliva ganska betungad.

Fastän det sålunda i princip är riktigt, att bidraget till gatumarks förvär- vande och iordningställande bestämmes och uttages på ett så tidigt stadium som möjligt och att bestämmandet sker redan i samband med stadsplans an— tagande för det ifrågavarande området, låter sig denna princip ej alltid till- lämpas. Principen låter sig nämligen endast med fördel genomföras, när av det under stadsplan lagda området ett mera avsevärt och till sin form och beskaffenhet därför lämpat område är i en och samme ägares hand. Ar där-

emot redan vid stadsplans antagande marken söndersplittrad i mindre ägo- lotter i olika ägares hand, låter sig ej saken praktiskt sett genomföras. För att detta skall kunna ske, lärer det vara erforderligt, att ett markområde motsvarande åtminstone ett byggnadskvarter är i en ägares hand. Vid bedö— ' mande av huruvida principen bör komma i tillämpning bör emellertid hän- syn ej enbart fästas vid storleken av de markområden, som äro i olika ägares hand, utan även till dessa områdens form och beskaffenhet i övrigt. Är ett l områdes form långsträckt eller gå dess gränser i stora bukter och krökningar, låter sig grundsatsen ofta ej praktiskt sett genomföras, fastän så kunnat ske beträffande markområden med mindre ytvidd. Understundom kan ock om- rådets beskaffenhet i övrigt göra att det framstår såsom mindre lämpligt att låta. principen komma till tillämpning. Området kan t. ex. vara berg- bundet eller så vattendränkt, att det kan visa sig svårt att på förhand beräkna kostnaden för iordningställandet av den enligt stadsplanen å området upptagna gatumarken.

Beträffande själva förfaringssättet skiljer sig de sakkunnigas förslag så— lunda från 1916 års kommittés, att enligt de sakkunnigas förslag det skall tillkomma Konungen att bestämma att gatukostnadsbidrag skall till staden utgivas samt besluta om storleken av fastighetsägarnas andel i förhållande till staden i gatukostnad. men däremot Konungens befallningshavande att pröva av stadsfullmäktige fattat beslut om gatukostnadsbidragets fördelning mellan fastighetsägarna. Förstnämnda frågor hava nämligen enligt de sakkunnigas mening så stor principiell betydelse och vikten av ett enhetligt avgörande av desamma är så stor, att prövningen ej synes böra anförtros åt lokal myndighet- Frågan om gatukostnadsbidragets fördelning mellan fastighetsägarna är där— emot huvudsakligen en tillämpningsfråga, för vars avgörande kännedom om de lokala förhållandena kan vara av betydelse, varför frågans avgörande an- setts böra tillkomma Konungens befallningshavande.

De sakkunniga hava ej ansett sig böra i förslaget upptaga någon bestäm- melse, vilken på sätt var fallet med 4 % i det för 1926 års riksdag fram— lagda lagförslaget binder stadens avtalsfrihet med enskild fastighetsägare med avseende å gatukostnadsbidrag. Huvudskälet för stadgandets upptagan- de i sistnämnda lagförslag, eller att staden, om stadgandet ej funnes, skulle kunnat gentemot fastighetsägare missbruka sin maktställning med avseende å stadsplanens utsträckande till att för stadsplaneläggande av fastighetsägarens område uppställa oskäliga villkor i fråga om fastighetsägarens bidragsskyl- dighet, måste anses hava bortfallit genom den ståndpunkt de sakkunnigas för- slag intager med avseende å städernas stadsplanemonopol.

Ej heller hava de sakkunniga, såsom beträffande gatumarksersättning skett i 53 % av 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag, upptagit något stad- gande att stadens rätt till ersättning skulle vara förfallen, då tillstånd till nybyggnad meddelats utan att ersättningen guldits eller säkerhet därför ställts.

Kommitténs upptagande av bestämmelsen hade såsom kommittén yttrar skett i tomtägarens intresse att ersättningsfrågan ej skulle hållas öppen.

Såsom i yttranden avgivna över kommitténs förslag framhållits skulle emel— lertid säkerligen bestämmelsen ofta verka menligt för tomtägaren genom att hindra stadens myndigheter att laga efter lägenheten och fästa avseende vid det ifrågasatta byggnadsföretagets beskaffenhet och skäligheten av betalnings— anstånd. I fastighetsägarnas intresse hava de sakkunniga i stället infört i 30 kap. föreskrift om registrering av fastighet åvilande skyldighet att ut- giva kostnadsbidrag.

286 1 %.

Såsom av paragrafen framgår benämna de sakkunniga den kostnad för gatas ' upplåtande till allmänt begagnande, för vilken stad enligt lagförslaget berät- tigas till bidrag av fastighetsägarna, gatukostnad.

Till gatukostnad hänföra de sakkunniga såsom förut angivits i princip all erforderlig kostnad för gatans upplåtande till allmänt begagnande. För er- nående av enhetliga beräkningsgrunder hava de sakkunniga i paragrafens » andra stycke angivit hur gatukostnad skall beräknas. Har mark till gata av sta- den förvärvats efter stadsplanens antagande, är till gatukostnad i första hand att hänföra stadens utgifter för förvärv av densamma jämte vad därå finnes med avdrag av vad detsamma efter avlägsnande från marken inbringar. Därest staden nämligen förvärvat gatumarken efter stadsplanens antagande och för- värvet alltså får antagas hava skett med hänsyn till markens framtida iordning- ställande för sitt ändamål, synes det nämligen ej riktigt att därefter taga hänsyn till några prisfluktuationer med avseende å markvärdet. Detta överensstämmer jämväl med den ovan återgivna, vid granskning av förslaget till lag angående stadsplan och tomtindelning inom högsta domstolen fram- ställda anmärkning, som föranledde frångående av principen att gatumarks- ersättning skulle utgå efter det värde, till vilket själva marken vid dess för- värvande åt staden blivit beräknad. I nämnda anmärkning ifrågasattes nämli- gen ieke principens riktighet för det fall att staden efter stadsplanens anta- gande förvärvat marken.

I stadens utgifter för förvärv efter stadsplanens antagande av mark till gata inräknas, i den händelse att gatumarken blivit av staden exproprierad, ej blott löseskillingen för mark samt ersättning för skada eller intrång på grund av expropriationen för återstående del av fastigheten utan även ersättning för eljest på grund av expropriationen för ägaren uppkommen skada. För stadens förvärv av gatumarken hava alla dessa utgifter varit lika nödvändiga, och det synes på sätt de sakkunniga förut anfört förty icke riktigt att mellan utgifts- posterna göra en principiell skillnad. En dylik ståndpunkt intaga ock olika utländska lagstiftningar i ämnet.

Den ståndpunkt, de sakkunniga sålunda intagit, har jämväl föranlett, att de sakkunniga, då staden efter stadsplanens antagande förvärvat gatumarken, anse staden berättigad att räkna med kostnaderna för förvärvet ej blott av själva gatumarken utan jämväl vad därå finnes. Staden har nämligen varit nöd- sakad att förvärva jämväl detta. Kan vad å marken finnes, sedan det blivit därifrån bortfört, inbringa något, bör avdrag därför ske.

Till gatukostnad räknas icke ränta å stadens utgifter för förvärv av gatu— marken. Ofta nog uppvägas nämligen stadens ränteutgifter å det utlagda ka— pitalet av avkastning, som staden kunnat, innan gatumarken blivit iordning- ställd för sitt ändamål, bereda sig av densamma, och, även där så ej skulle vara fallet, synas fastighetsägarna ej böra belastas med ränteutgifterna, då nämli- gen lpå staden själv helt ankommit att välja tidpunkten för förvärv av gatu- mar en.

Har staden före stadsplanens antagande förvärvat mark till gata, kan man på sätt av förenämnda inom högsta domstolen framställda anmärkning fram— går ej rimligtvis räkna med stadens utgifter för förvärv av densamma. Mar- ken kan nämligen vara förvärvad för årtionden sedan, långt innan gatans upptagande i stadsplan varit påtänkt. Det riktigaste synes vara att, då mar- ken förvärvats före stadsplanens antagande, räkna med dess värde, när gatu— kostnadsbidraget skall, för att fördelas mellan fastighetsägarna, till sitt belopp bestämmas. Att beträffande mark, som sålunda tidigare innehafts av staden, räkna med värdet av därå befintliga byggnader m. m. synes ej de sakkun- niga skäligt. För stadsplanens genomförande lärer staden nämligen såsom

regel kunna välja en tidpunkt, då värdet av de å gatumarken befintliga bygg- maderma m. in. så nedgått att man skäligen kan underlåta att taga detsamma lmed i beräkning.

Till gatukostnad anse de sakkunniga vidare böra beträffande all såsom gata upptagen mark, antingen den förvärvats av staden före eller efter stadsplans antagande, räknas kostnaden för verkställande av erforderliga mätningsförrätt- ningar-, för avlägsnande från marken av före stadsplanens antagande uppförda byggnaader, stängsel eller andra hindrande anläggningar samt för gatans första iordningställande på sätt i 13 kap. 6 % stadgas.

Mcdl erforderliga mätningsförrättningar avse de sakkunniga mätningsförrätt- ningar-, som stå i samband med markens upplåtande till gata, antingen mätnin- garna avsett bestämmande av gatas läge i planet eller dess höjdläge. Uppen- barligven bör till gatukostnad ej räknas kostnaden för avlägsnande av anlägg- ning, som blivit uppförd efter stadsplanens antagande. Då i gatukostnad ej ingår kostnad för gatas underhåll, skall i gatukostnad endast inräknas kostna- den för gatans första iordningställande på sätt 13 kap. 6 % stadgar, vilket uj hindrar, att detta iordningställande, särskilt om anstånd med detsammas ut- förande i visst avseende beviljas, kan ske i flera olika omgångar.

2 %.

I förevarande paragraf upptagas vissa allmänna inskränkningar i fastig- hetsägares skyldighet att utgiva gatukostnadsbidrag.

I första stycket av förevarande paragraf hava de sakkunniga i huvudsaklig överensstämmelse med ett av 1916 års kommitté i 49 % sista stycket av för- slaget till stadsplanelag gjort tillägg upptagit bestämmelse därom att fastig- hetsägare, som av staden förvärvat tomt efter stadsplanens antagande, skall vara fri från skyldighet att utgiva gatukostnadsbidrag. Bestämmelsen står nämligen i överensstämmelse med den grundsats, varå de sakkunnigas förslag jämväl i övrigt vilar, att av fastighet utgående gatukostnadsbidrag skall så snart ske kan beräknas.

I andra stycket av paragrafen stadgas, att annan fastighetsägare än i för— sta stycket sägs icke skall hava skyldighet att lämna större bidrag än som svarar mot värdet av gatumarken jämte viss del av övriga gatukostnader, vilken del ej må bestämmas till mera än hälften, där ej Konungen på grund av särskilda omständigheter för visst fall fastställer högre bidragsskyldighet.

Såsom av stycket framgår förutsättes att en del av gatukostnaden stannar å staden. När gatukostnadsbidraget först kan uttagas i samband med tom- ternas bebyggande, synes detta skäligt. En gatuanläggning såsom utgörande ett led 1 stadens utveckling måste alltid antagas vara till fördel för staden i dess helhet, och det kan förty ej anses obilligt, att en del av gatukostnaden stannar å staden och uttages av skattemedel, detta så mycket mer som enligt de sakkunnigas förslag i gatukostnad inräknas åtskilliga utgifter, vilka fastighetsägarna enligt tidigare förslag i ämnet ej skolat deltaga i. Huru stor del av gatukostnad som skall stanna å staden skall efter i 4 % angivna grunder bestämmas av Konungen. I förevarande paragraf förutsättes i ordi— nära fall, att fastighetsägarnas bidragsskyldighet ej må överstiga hela värdet av gatumarken jämte hälften av övriga gatukostnader. Konungen må alltså fastställa lägre bidragsskyldighet, så ock, när särskilda omständigheter där— till föranleda, högre beträffande övriga gatukostnader. Det är med hänsyn till nu gällande lags bestämmelser, de sakkunniga ansett sig böra i förslaget upp- taga, att i normala fall hela värdet av gatumarken skall ersättas av fastighets- ägarna. Härigenom möjliggöres nämligen för stad, som funnit nu gällande lags bestämmelser väl avpassade efter i staden rådande förhållanden, att i huvudsak jämväl efter stadsbyggnadslagens ikraftträdande tillämpa motsvarande be—

stämmelser. Med markens värde förstås, när den inköpts av staden efter stads- planens antagande, såsom av 1 % framgår vad av fastighetens inköpspris belö— per å själva marken.

Tredje stycket av paragrafen innehåller, att därest i gata ingår väg eller avloppsledning, som tillfallit staden utan lösen, eller därest i gata, som ändras eller vidgas, ingår del av förut befintlig gata, vid beräknande av gatukost- * naden skäligt avdrag härför skall göras, ävensom att detsamma skall gälla, där i kvartersmark ingår allmän väg, som tillfallit staden utan lösen.

De grunder, varå bestämmelsen angående i kvartersmark ingående allmän väg vilar, hava angivits i motiveringen till 12 kap. 2 %. I övrigt står bestäm- melsen i överensstämmelse med de allmänna grundprinciper, som kommit till uttryck såväl i nu gällande lag och 1916 års kommittés förslag till stadsplane— lag som i de sakkunnigas förslag.

I 49 % sista stycket av 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag stadgas, att, därest gatumark framför tomt av ägare till tomtmarken utan lösen över- låtits till staden, ersättning för den gatumark icke skall utgå. Bestämmelsen, som jämväl återfinnes i nu gällande lag, motsvaras av stadgandet i fjärde styc- ket första punkten av förevarande paragraf i de sakkunnigas förslag av innehåll att, därest till staden utan lösen överlåtits gatumark, hänsyn härtill skall tagas vid bestämmande av fastighetsägarnas gatukostnadsbidrag. De sakkunniga hava alltså ej bibehållitnvillkoret att gatumarken skall hava till staden över— låtits av tomtägaren. Aven om gatumarken överlåtits till staden av mark- exploatören, sedan han genomfört exploaterandet av området, synes nämligen detsamma böra gälla som om överlåtelsen skett av tomtägaren.

Enligt fjärde stycket andra punkten av förevarande paragraf skall vid be- stämmande av gatukostnadsbidrag hänsyn tagas till huruvida på grund av överenskommelse eller eljest fastighetens ägare eller föregående ägare till den- samma mot vederlag vunnit befrielse från deltagande i gatukostnad eller viss del därav.

De sakkunniga hava med ovan återgivna bestämmelse åsyftat de förut om— nämnda likställighetsöverenskommelserna.

De sakkunniga anse, att då så starka samhälleliga skäl som är fallet tala för annat likställighetsöverenskommelserna, även där de avse att för framtiden befria tomtägarna från dem åliggande gatuhållningsskyldighet, ej böra över— huvud taget hindra att genom ny lagstiftning i ämnet fastighetsägarna åläg- gas att utgiva gatukostnadsbidrag. Å andra sidan anse de sakkunniga det ej billigt, att likställighetsöverenskommelserna frånkännas varje verkan. Väl kan billigheten ej anses kränkt därigenom att fastighet, från vilken vederlag ge— nom gatuskatt eller annat aldrig utgått för den genom likställighetsöverens— kommelsen skedda befrielsen från gatuhållningsskyldighet, utan någon hänsyn till likställighetsöverenskommelsen påläggas gatukostnadsbidrag i den omfatt- ning ur andra synpunkter kan anses skäligt, men detsamma kan ej sägas vara fallet beträffande fastighet, från vilken vederlag i en eller annan form utgått. Det kan emellertid ej anses obilligt att dylik fastighet i viss minskad omfatt- ning ålägges utgiva gatukostnadsbidrag. Fordringarna på gatuläggning hava nämligen efter likställighetsöverenskommelsernas ingående ofta väsentligen stegrats. Vad som då förstods med gatuläggning är ej detsamma, som nu__ford- ras för att gatan _skall anses kunna upplåtas till allmänt begagnande. Agare av fastigheter, från vilka vederlag utgivits, synas med hänsyn till det motsatta samhälleliga intresset ej kunna av en ny lagstiftning kräva annat än att den ej rubbar likställighetsöverenskommelsen, så vitt fastighetsägarna därigenom vunnit befrielse från gatuläggning fattad med hänsyn till vad däri närmast ansågs ingå vid överenskommelsens tillkomst, men däremot synes hinder ej böra möta att genom den nya lagstiftningen ålägga fastighetsägarna att bidra-

ga tilll den gatukostnad, som betingas därav att fordringarna på gatuanlägg- ningan sedan likställighetsöverenskommelsens träffande stegrats. Vid bestäm— mande: av storleken av fastighetsägarnas andel i gatukostnaden i förhållande till staden synes alltså Konungen böra taga ovan angivna hänsyn till likstäl- , lighetsöverenskommelserna. : Skuille vederlaget till staden enligt likställighetsöverenskommelse, såsom stundom varit fallet, hava utgått icke genom gatuskatt utan genom överlåtelse av vissa tillgångar, har man att taga hänsyn till vilka fastighetsägare vid överlåtelsen ägde andel i dessa tillgångar, så att de nuvarande ägarna av sam- ma fastigheter ej må påläggas gatukostnadsbidrag i annan mån än under tiden fordringarna på gatuläggning stigit.

Hair genom likställighetsöverenskommelse mot visst vederlag fastighets— ägare befriats endast från viss del av kostnaderna för gatas iordningställande, bör därå analogt tillämpas vad förut sagts angående en total befrielse från kostnaderna.

Vidi likställighetsöverenskommelse, varigenom fastighetsägarnas gatuhåll- ningsskyldighet avlösts utan att särskilt vederlag därför utgått, synes vid ny lagstiftning i ämnet avseende ej behöva fästas.

I fall, då likställighetsöverenskommelserna ej avsett att befria fastighets- ägarna från skyldigheten att bidraga till gatas anläggning, utan endast att reglera sättet för utgörandet av fastighetsägarnas prestationer i nu ifrågava- rande avseende, synas de ej böra lägga hinder i vägen för att på grundval av den nya lagstiftningen i ämnet fastighetsägarnas bidragsskyldighet ordnas på det sätt som för orten kan finnas lämpligast.

I näst sista stycket av förevarande paragraf hava de sakkunniga infört ett stadgande, avsett att förhindra att å fastighetsägarna lägges kostnad, som betingas av att underjordisk avloppsledning skall användas för avlopp från annat område än gatan och vidliggande torg eller annan dylik allmän plats eller parkområde samt fastigheter vid gatan, vilka få bebyggas.

Enligt 56 % i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag fingo ej tomt- ägarna belastas med större andel av kostnaden för kloaknätet än som kunde anses belöpa å avloppet från tomterna, jämfört med avloppet från gatumark åämte annat avlopp, som tilläventyrs skulle genom kloakledningen tillgo-

oses.

I motsats härtill inräkna de sakkunniga i gatukostnad kostnaden för av— lopp från intill tomterna liggande gatumark och parkområde. Detta överens— stämmer med yrkande, som framställts i åtskilliga av de över lagförslag i ämnet angivna yttrandena. Att de sakkunniga sålunda bestämt avloppsområ- det större än 1916 års kommitté uppväges därav att de sakkunniga som normalt andelstal för fastighetsägare i kostnaden för avloppsledning fastslagit hälften.

I gatukostnad är ej att inräkna kostnaderna för anordnande inom fastighet av avloppsledning eller för anordnande av förbindelseledning mellan avlopps- ledningar inom fastigheten och den till gatan hörande avloppsledningen, utan böra dessa kostnader, där annat ej finnes bestämt, gäldas av var fastighets— ägare för sig.

Den grund, varå lagstiftningen angående fastighetsägarnas gatukostnads- bidrag vilar, är den att staden genom gatans upplåtande till allmänt begag— nande föranleder en värdestegring å de vid gatan belägna fastigheterna, i följd varav det ej är obilligt att fastighetsägarna bidraga till stadens kostnader för ett arbete, som för dem föranleder fördel. Förutsättningen för skyldighet att ut- giva gatukostnadsbidrag bör alltså vara av anläggningen vunnen fördel. De sakkunniga hava emellertid, i motsats till vad som skett i 4 kap. beträffande generalplan, här ej ansett sig böra, såsom i engelska lagstiftningen skett, göra gatukostnadsbidraget proportionellt mot av gatuanläggningen vunnen fördel

utan hava ansett, att detsamma bör såsom t. ex. sker i norsk och tysk lagstift- ning till sitt belopp bestämmas efter andra grunder. En fastighetsägare bör'» emellertid i den mån han kan visa, att för honom ifrågasatt gatukostnadsbi- drag står i uppenbart missförhållande till den fördel han har av den ifrågava- rande gatuanläggningen, vinna nedsättning i bidraget, oavsett att det blivit efter lagens grunder på ett riktigt sätt beräknat. Bestämmelse härom har in- tagits i sista stycket av förevarande paragraf.

3 %.

Denna paragraf innehåller stadgande därom att Konungen på framställ— ning av stad äger bestämma, att gatukostnadsbidrag skall till staden utgi- vas, ävensom besluta om storleken av fastighetsägarnas andel i förhållande till staden 1 gatukostnaden. Paragrafen innehåller därjämte föreskrift angå- ende huru framställningen skall vara beskaffad och huru sakägarna över densamma skola höras, vilket, även i det fall att framställning ej göres i samband med hemställån om fastställande av stadsplan för ifrågavarande område, förutsättes skola ske i den för behandling av förslag till stadsplan stadgade ordning.

Beträffande efter lagens ikraftträdande tillkommande stadsplaner synes det regelmässiga böra bliva att fråga, som här avses, behandlas jämsides med stadsplanefrågan i övrigt och att framställning enligt denna paragraf sker samtidigt med stadsplanens underställande. Framställningen bör då hos Kungl. Maj:t jämväl behandlas och avgöras i sammanhang med stadsplanens behand- ling och fastställande.

4 %.

Paragrafen innehåller bestämmelserna om vad som är att iakttaga vid be- stämmande av fastighetsägarnas skyldighet att till staden utgiva gatukost- nadsbidrag.

Enligt första stycket skall härvid hänsyn tagas till vad i staden i ifrågava- rande avseende redan kan vara gällande. De sakkunniga anse nämligen, att, om bidragsskyldighet redan förut varit i staden ordnad på ett sätt som väl läm- pat sig för stadens förhållanden, utan vägande skäl avvikelse härifrån ej bör goras.

Bestämmelsen i andra stycket, att skyldighet för fastighetsägare att utgiva gatukostnadsbidrag ej må avse arbete, som var fullbordat vid den tidpunkt, då fråga hos stadsfullmäktige väcktes om ingivande av framställning enligt 3 %, överensstämmer med föreskrift i det för 1926 års riksdag genom proposition nr 209 framlagda förslaget. Arbete är att fatta kollektivt och hinder är allt- så ej att framställning kan avse särskilda arbetsprestationer utförda före frå- gans väckande, blott de ingå såsom led i senare fullbordat arbetsföretag.

Kungl. Maj :t bör vid bestämmande av storleken av fastighetsägarnas andel i gatukostnaden beträffande särskilda stadsplaneområden fästa avseende vid det byggnadssätt, som enligt gällande stadsplan eller stadsbyggnadsbestäm- melser skall å fastigheterna tillämpas. Äro fastigheterna avsedda att med slutet byggnadssätt intensivt utnyttjas, kan värdestegringen a desamma, sedan : stadsplaneområdets gatunät blivit iordningställt, ofta bliva i förhållaride till gatukostnaden så stor att det kan vara skäligt att relativt högt bestämma fa- stigheternas andelstal i gatukostnaden. För ett lågt bebyggt villastadsområde kan däremot värdestegringen bliva relativt ringa i förhållande till gatukost- naden, varför ett relativt lågt andelstal bör bestämmas. I detta avseende synes det de sakkunniga särskilt angeläget, att smärre bostadslägenheter vid öppnare och lägre byggnadssätt ej bliva väsentligen hårdare belastade i fråga om gatu-

kostnxad än vid mera sammanträngt och högre byggnadssätt. Det synes näm- ligen de sakkunniga av sociala skäl angeläget, att lagstiftningen ej verkar ogynmsamt för tillkomsten av smärre bostadslägenheter med öppet lågt bygg- nadssätt.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts är tredje stycket i förevarande paragraf avfattat.

Enligt nu gällande ortliga bestämmelser är i vissa städer tomtägarnas skyl— * dighet att deltaga i gatukostnad så ordnad att dem åligger att i dess helhet bekosta visst arbete såsom t. ex. stensättning av gatan eller viss del av gatan. För att ej dylik sedvänja, där den har fog för sig, skall behöva brytas, stadgas i sista stycket av paragrafen, att fastighetsägarnas andel i annan gatukostnad än värdet av gatumarken må så avgränsas, att vissa kostnader skola av fastig— hetsä garna ersättas, såsom kostnaderna för gatas planering eller förseende med beläggning.

åå.

Paragrafen anger de allmänna grunderna för gatukostnadsbidragets fördel- ning mellan fastighetsägarna inbördes.

Fördelningsgrunden är enligt första stycket den beräknade nyttan av gatu- anläggning. Vid beräkning av nyttan skall enligt andra stycket hänsyn tagas till längden utmed gatumarken av de fastigheter, som gränsa till denna, och i övrigt till fastigheternas storlek samt den omfattning och det sätt. varå de en— ligt stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser må bebyggas och utnyttjas.

Understundom kunna enligt de sakkunnigas mening taxeringsvärdena finnas lämpliga såsom fördelningsgrund, och anse de sakkunniga, att i ty fall hinder ej bör vara för att i dylikt avseende använda taxeringsvärdena, varom därför stadgande intagits i paragrafens tredje stycke.

Då det i vissa fall endast skulle leda till onödig kostnad och omgång att i detalj uträkna gatukostnad och en överslagsberäkning av densamma skulle visa sig fullt tillfredsställande samt möjliggöra, att kostnadsfördelning sker, innan gatuarbetet utförts, har i fjärde stycket införts bestämmelse att till grund för beräknande av gatukostnaden må läggas på tidigare erfarenhet stödda beräkningar vad gata under likartade förhållanden betingar i anläggning.

Om de verkliga kostnaderna visa sig avsevärt understiga de beräknade, ford- rar billigheten, att bidragsbeloppen till fastighetsägarnas förmån jämkas. För- hållandet ställer sig ej fullt på samma sätt, om de verkliga kostnaderna över- stiga de beräknade. Fastighetsägarna böra nämligen såsom regel vara befriade från att gatukostnadsbidrag å dem eftertaxeras, helst de själva ej härtill bära skulden. Särskilda förhållanden kunna emellertid föreligga, som göra ett an— nat anörande skäligt, så att det ej kan anses, att fastighetsägarna i sin rätt att förlita sig på den en gång gjorda kostnadsfördelningen bliva trädda för nära. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid denna fråga underställas Konungens befallningshavandes prövning. I enlighet med vad sålunda anförts hava de sakkunniga avfattat näst sista stycket av förevarande paragraf.

I sista stycket av paragrafen angives hur fördelningsområdet bör avgränsas. Det bör utgöra ett sammanhängande och i förhållande till gatunätet i övrigt självständigt område, såsom mellan huvudtrafikgator eller parkområden. Där- jämte bör inom området med hänsyn till upplåtelsevillkor och övriga omstän— digheter likartade förhållanden i möjligaste mån vara för handen.

6 %. _För att utredningen om förslaget angående fastighetsägarnas gatukostnads- b1drag må bliva gjord fullt opartiskt, hava de sakkunniga, såsom framgår av

första stycket av förevarande paragraf, ansett, att utredningen och förslaget böra göras av en särskild nämnd. Enligt andra stycket av paragrafen skall nämnden bestå av tre personer, en utsedd av Konungens befallningshavande, en av stadsfullmäktige och en av magistraten bland stadens fastighetsägare, jämte ersättare för ledamöterna. Nämnden må tillsättas antingen för varje gång fördelning av gatukostnadsbidrag skall ske eller, om så finnes lämpligt, för visst eller vissa år, dock högst fyra år i sänder. Enligt i vissa städer gällande likställighetsöverenskommelser har fastställande av tomternas gatu- hållskostnader i och för bestämmande av deras framtida gatuskatt uppdragits åt nämnder, utsedda på i huvudsak enahanda sätt som det av de sakkunniga föreslagna.

Tredje stycket av förevarande paragraf innehåller detaljerade bestämmelser angående vad utredningen och förslaget skola innehålla.

Paragrafens näst sista stycke, som anger huru förslaget ytterligare skall behandlas, innan stadsfullmäktige fatta beslut i ärendet, överensstämmer i huvudsak med 55 % andra stycket av 1916 års kommittés förslag till stads— planelag.

I paragrafens sista stycke hava de sakkunniga infört bestämmelse därom att kostnad för fördelning av gatukostnadsbidrag skall gäldas av staden.

7%.

Paragrafen handlar om Konungens befallningshavandes prövning av stads- fullmäktiges beslut i ärendet och överensstämmer med 55 % sista stycket av 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag, dock med den skillnaden att enligt sistnämnda förslag däri omförmäld prövning tillkom Konungen.

8 %.

Paragrafen, som anger när gatumarksersättning skall utgivas, motsvarar 51 å i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag, vilken sistnämnda para- graf dock endast avsåg gatumarksersättning. Från kommitténs förslag skiljer sig de sakkunnigas i övrigt huvudsakligen i följande avseenden.

De sakkunnigas förslag likställer av skäl, för vilka redogjorts i den inledande motiveringen till kapitlet, med tomtägare ägare av fastighet, som huvudsak- ligen kan bilda tomt.

Enligt de sakkunnigas förslag skall kostnadsbidrag ej blott utgå för fastig- het, som bebyggts efter det stadsplanen fastställts. Har före stadsplanens fast- ställande å fastighet uppförts byggnad, bör, där fastigheten av gatuanläggnin- gen väsentligen har den vid kostnadsfördelningen beräknade nytta, bidrag för fastigheten utgivas. Då byggnaden kan komma att bestå i avsevärd tid, skulle det eljest kunna dröja länge, innan staden för fastigheten erhölle bidrag.

I paragrafens andra stycke, som ej äger någon motsvarighet i 1916 års kom— mittés förslag, har intagits stadgande därom att, därest den eller de gator, gatukostnadsbidraget avser, ej upplåtas till hela sin vid kostnadsfördelnin- gen medräknade sträckning eller till mindre bredd eller i annat höjdläge än i stadsplanen angives, för fastighet, som ändock vinner nöjaktig anslutning till stadens för allmänt begagnande upplåtna gatunät, skall utgå kostnadsbidrag för den del av gatan eller gatorna, som blivit till allmänt begagnande upp- låten, ävensom därom att vad nu sagts skall i motsvarande mån gälla bidrag till kostnad för gata, beträffande vilken magistraten lämnat medgivande, som i 13 kap. 6 % omförmäles.

Stadgandet är" liksom det stadgande i första stycket, varför nyss redogjorts, föranlett av önskvärdheten av att staden skall kunna, så snart stadens gatuan-' läggning för fastighet föranlett nytta, från fastigheten utfå kostnadsbidrag.

53%.

Paragrafens första stycke motsvarar 52 % första stycket första punkten i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag, dock att enligt de sakkunnigas förslag skyldighet att ställa säkerhet jämväl ålagts ägare av mark inom bygg- nadskvarter, som, innan tomt bildats, skall efter erhållet tillstånd bygga. Konungens befallningshavande har alltså, såsom framgår av 10 kap. 2 % sista stycket, i detta fall att tillse, att fastighetsägaren ställt säkerhet av nu ifrå— gavarande slag.

I paragrafens andra stycke, som saknar motsvarighet i 1916 års kommittés förslag, hava de sakkunniga upptagit bestämmelse därom att ägare till fastighet, som kan uppdelas i flera tomter, skall hava skyldighet att ställa säkerhet för gatukostnadsbidrag, innan tomtindelning må ske. Stadgandet har föranletts därav att de sakkunniga ansett det önskvärt, att frågan om gatukostnadsbidrag skall bliva på ett så tidigt stadium som möjligt reglerad och att alltså frågan redan bör mellan säljaren och köparen ordnas, när ägaren av en större fastighet frånsäljer ett område, som skall bilda tomt. Det måste nämligen anses såsom en fördel, att skyldigheten att utgiva gatukostnadsbidrag redan vid detta köp beaktas, så att vid köpeskillingens bestämmande hänsyn till skyldigheten i full utsträckning tages. I annat fall händer det lätt, att köparen sluter köpet utan att beakta den skyldighet i nu ifrågavarande avseende, som kommer att vila å honom.

De båda sista styckena i paragrafen motsvara 52 % första stycket sista punk— ten och sista stycket i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag.

10 %.

Om anslutning till underjordisk avloppsledning vinnes, innan skyldighet in- trätt att utgiva gatukostnadsbidrag, bör den del av bidraget, som belöper å av- loppsledningen, utgivas eller, om det ej bestämts, säkerhet därför ställas.

Bestämmelse därom hava de sakkunniga intagit i förevarande paragraf.

11%

Fastighetsbildningslagen upptageri 1 kap. 39 % ett dit från 34 å i 1907 års lag om stadsplan och tomtindelning överfört stadgande att, om gata skall vid— gas och vidgningen medför, efter ty därom är av Konungen stadgat, rätt att vid gatan uppföra högre byggnad än förut tillåtits, den som äger tomt vid någondera sidan av gatan skall vara skyldig ersätta staden en fjärdedel av värdet å den mark, som fordras för gatans vidgning intill 18 meter framför hans tomt.

Stadgandet har oförändrat upptagits i 49 % andra stycket av 1916 års kom- mittés förslag till stadsplanelag.

De sakkunniga hava däremot ej upptagit stadgandet, då de sakkunniga näm- ligen icke förutsätta upptagandet i stadsbyggnadslagstiftningen av någon be— stämmelse, som utan vidare medför rätt för tomtägare att vid vidgad gata bygga högre än förut varit fallet. Byggnadshöjden skall nämligen enligt de sakkunnigas förslag regleras genom stadsbyggnadsbestämmelser. Den grund- tanke, varå stadgandet i nu gällande lag vilar, synes emellertid de sakkunniga riktig. Andras beträffande område, som beröres av verkställd kostnadsfördel- ning, stadsbyggnadsbestämmelserna sålunda att högre byggnadssätt eller över— huvud taget ett mera intensivt utnyttjande av tomterna tillåtes, bör därav kun— na, om förhållandena i övrigt därtill giva anledning, för tomtägarna föranledas högre gatukostnadsbidragsskyldighet än förut varit fallet. Det motsatta för— hållandet kan bliva fallet, om stadsbyggnadsbestämmeslerna så ändras att ett

mindre intensivt utnyttjande än förut medgives. Ändringar i själva stadspla- nen kunna ävenledes vara så ingripande att desamma böra föranleda fattande av nytt eller jämkning av tidigare beslut rörande skyldigheten att utgiva kost- nadsbidrag. Om genom ändrad tomtindelning fastighetsindelningen inom ett kvarter blir väsentligen en annan än förut, bör en verkställd kostnadsfördel- ning sålunda rubbas att gatukostnadsbidraget fördelas i stället för å de gamla å de nya tomterna. Det låter sig emellertid icke göra att för alla de skiftande fall, som kunna förekomma, bestämma huru rubbning eller jämkning av tidi- gare kostnadsfördelningsbeslut bör ske. Dylik rubbning eller jämkning bör tydligen också få ske, om gata blir på sådant sätt förbättrad, att fastigheterna därav hava uppenbar nytta.

I enlighet med vad sålunda framhållits hava de sakkunniga i förevarande paragraf infört bestämmelse därom att om stadsplan, stadsbyggnadsbestäm— melser eller tomtindelning i väsentlig mån ändras eller gata på sådant sätt förbättras, att invidliggande fastigheter därav hava uppenbar nytta, fråga må upptagas om fattande av nytt eller jämkning av tidigare beslut rörande skyl— digheten att utgiva kostnadsbidrag.

12 %.

I paragrafen hava de sakkunniga infört bestämmelse därom att vad ovan i detta kap. är stadgat om gata även skall gälla annan gatumark ävensom 1 stadsplan upptaget parkområde.

13 %.

Paragrafen motsvarar 3 % i det för 1926 års riksdag genom proposition nr 209 framlagda förslaget till lag om åläggande av skyldighet för ägare av fastighet i stad att utgiva ersättning för anläggning av gata och kloakledning så ock att i visst fall upplåta mark till gata.

Första stycket motsvarar första stycket i 3 % av det för riksdagen fram- lagda förslaget med i huvudsak följande skiljaktigheter.

I de sakkunnigas förslag upptages bestämmelse därom att, om förutsättnin— gar i övrigt äro för handen, Konungen må meddela förordnande varom nu är fråga jämväl för område, för vilket stadsplan redan blivit fastställd, blott om- rådet, när fråga om framställning om förordnande Väckes, är i en och samme ägares hand. De sakkunniga anse det nämligen av betydelse, att på dylikt säåt bestämmelserna i paragrafen kunna få tillämpning å äldre stadsplaneom— ra en.

De sakkunnigas förslag upptager icke en tredjedel av hela området såsom maximiareal för gatumark och parkområden, som skola avstås, utan bestämmes i tredje stycket av de sakkunnigas förslag maximiarealen efter vissa andra grunder, för vilka vid nämnda stycke skall redogöras. I de sakkunnigas förslag förutsättes i motsats till i det för riksdagen framlagda förslaget, att staden kan låta markägaren själv iordningställa marken och förse den med avlopps— ledning. Enligt de sakkunnigas mening bör det, ehuru i regel staden själv bör ombesörja gatas anläggning, kunna i ett fall som detta, där det kan röra sig om en större exploatör med goda förutsättningar för arbetets utförande, över- lämnas åt staden att avgöra om arbetet kan anförtros markägaren.

Enligt de sakkunnigas förslag skola de markägaren pålagda åläggandena ut- föras å sådan tid att staden kan, när skyldighet enligt 13 kap. 4 % därtill in- trätt för staden, i behörigt skick upplåta marken till allmänt begagnande. De sakkunniga anse nämligen regeln i det för riksdagen framlagda förslaget, att marken skall avstås, innan tomtindelning äger rum, med rätt för staden att se-

dan när som helst på markägarens bekostnad anlägga gatorna, allt för betun- gande för markägaren.

Andra stycket i de sakkunnigas förslag innehåller förut omnämnda bestäm- melse att staden, om den vill, äger själv iordningställa gatumark och parkom— tråde, i vilket fall markägaren skall till staden överlämna marken fri från hindrande anläggningar.

På sätt förut framhållits hava de sakkunniga i tredje stycket av förevarande paragraf frångått bestämmelsen i 3 % av det för 1926 års riksdag framlagda förslaget om en tredjedel av hela området såsom maximiareal av vad mark— ägaren skulle vara skyldig att utan ersättning avstå till staden. Bestämmel- sen om en tredjedel såsom maximiareal i sistnämnda förslag grundade sig på bestämmelsen i 23 % av 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag, att mark- ägare, som på eget initiativ erhöll stadsplan, skulle vara skyldig till staden avstå gatumark intill en tredjedel av områdets hela areal.

Såsom motivering till den sålunda föreslagna maximiarealen anförde 1916 års kommitté i sitt betänkande (sid. 164):

En god grund för bestämmande av måttet å den mark, som skall staden tillhanda— hållas, finnes ock att tillgå i den vunna erfarenheten, att en tillfredsställande stads- plan merendels bör kunna uppgöras med användande av en tredjedel av det plan- lagda området till gatumark. Om alltså markägaren förklaras pliktig att för ifrå- gavarande ändamål upplåta intill en tredjedelav områdets hela areal, synes stadens stadsplaneintresse tillräckligt tillgodoses.

Någon gång torde det kunna inträffa, att vid uppgörande av stadsplan över om- råde, varom nu är fråga, staden, som ju skall äga ett mycket väsentligt inflytande å stadsplanens beskaffenhet, kan vilja utlägga gatumark inom området till större vidd än den sålunda angivna. Sådant kan föranledas av områdets belägenhet i för- hållande till andra stadsdelar, redan befintliga eller framdeles uppkommande, och tillgången inom sådana å behövliga torg, parker eller andra allmänna platser. En dylik ökning av gatumarkens areal bör då ej vara utesluten, men skall ske på de vanliga betingelserna, d. v. s. staden varder pliktig att i vanlig ordning till sig lösa den gatumark, som överskjuter en tredjedel av områdets hela areal.

De sakkunniga äro väl ense med 19'16 års kommitté därom att utläggande av en tredjedel av det planlagda området såsom gatumark och parkområde i genomsnitt kan anses tillräckligt för ernående av en tillfredsställande plan. Såsom av en vid de sakkunnigas betänkande fogad utredning (se sid. 444) fram- går, växlar emellertid behovet av gatumark och parkområden högst väsentligt med hänsyn till det för stadsplaneområdet avsedda byggnadssättet. Vid visst byggnadssätt är alltså en tredjedels utläggande till gator, torg och parker otill- räckligt, vid annat byggnadssätt är det däremot onödigt mycket. Det synes därför de sakkunniga mera rationellt att ej efter en genomsnittsberäkning be- stämma en generell maximiareal för gatumark och parkområden, utan att låta maximiarealen växla och i det särskilda fallet av Konungen bestämmas efter det för stadsplaneområdet bestämda byggnadssättet. Såsom yttergränser för maximiarealen anse de sakkunniga sig böra föreslå en fjärdedel och hälften av områdets hela areal.

I enlighet härmed hava de sakkunniga i tredje stycket av förevarande para— graf intagit bestämmelse därom att, därest området huvudsakligen är avsett att bebyggas med fristående boningshus med ej flera än två våningar, mark- ägaren ej må åläggas att till staden utan ersättning överlåta mera än en fjärde— del av områdets hela areal, ävensom att, om stadsplanen och stadsbyggnadsbe- stämmelserna medgiva ett tätare och högre byggnadssätt än nu sagts, mark- 3 ägaren kan åläggas att överlåta större del av områdets areal, dock högst hälften. I vissa fall kan det inträffa, att för ett stadsplaneområde behövs en i för-

hållande till den vinst, som bör kunna påräknas vid exploaterande av detsam— ma, jämförelsevis ringa areal gatumark och parkområden. Det synes då skä- ligt, att markägaren, på sätt påyrkats i åtskilliga över 1916 års kommittés för- slag avgivna yttranden, utöver gatumark och parkområden får avstå mark till platser för allmänna byggnader inom området. Bestämmelse härom hava de sakkunniga intagit i fjärde stycket av denna paragraf.

Paragrafens båda sista stycken överensstämma med fjärde och femte stycke- na av 3 % i det för 1926 års riksdag framlagda förslaget.

14 %.

Bestämmelserna i paragrafen hava sin motsvarighet i vissa bestämmelser i 3 % första stycket av det för 1926 års riksdag framlagda lagförslaget.

15 %.

För att skyldigheten att ställa säkerhet för eller utgiva gatukostnadsbidrag ej måtte bliva för fastighetsägarna alltför betungande och sålunda verka hind- rande å byggnadsverksamheten och hela stadens utveckling, hava de sakkun— niga i förevarande paragraf infört bestämmelse därom att stadsfullmäktige må i visst fall, då fullgörande av skyldigheten i något av nämnda båda avseenden visar sig onödigt betungande, medgiva lindring i skyldigheten att ställa säker— het eller anstånd med kostnadsbidragets utgivande.

16 %.

I 13 kap. 10 % av de sakkunnigas förslag till stadsbyggnadslag finnes stad- gat huru mellan städer löpande'gränsgata, som bildar ett för allmän samfärd- sel gemensamt avsett område, skall upplåtas till allmänt begagnande.

I förevarande paragraf bestämmes huru de ekonomiska förhållandena skola ordnas beträffande sådan gränsgata, därvid här liksom 1 13 kap. 10 % förut- sättes, att gränsen går i gatans längdriktning. Huru gränsgatan lägges i förhållande till gränsen beror givetvis på många olika förhållanden. Ofta nog kan gränsgata komma att läggas så att den till sin huvudsakligaste del ligger å den ena stadens område. Det vore i ty fall obilligt, om denna stad skulle få bära den huvudsakligaste delen av kostnaden för gatans anläggning, oavsett att den andra staden hade samma eller kanske större nytta av gränsgatan.

På grund härav hava de sakkunniga i denna paragraf upptagit stadgande därom att, om städerna till gatans anläggning bidragit i väsentligen annat för- hållande än det i vilket de av gatan hava nytta, den stad, som förhållandevis mest bidragit, skall vara berättigad att av den andra staden erhålla ersättning för vad förstnämnda stad mera än i förhållande till sin nytta utgivit.

Enligt paragrafens andra stycke skall ersättningen på ansökan av stad be- , stämmas av Konungens befallningshavande, som, om sedermera ändrade för— hållanden uppkomma, må fastställa ny fördelning, som kan anses skälig.

15 KAP. Om gatuunderhäll i stad. Fastighetsägarnas skyldighet att deltaga i gatuunderhållet i stad har i regel varit ordnad i samband med deras skyldighet att bekosta gatas anläggning. Den i föregående kapitel lämnade redogörelsen för den ordning, i vilken sist-

nämnda skyldighet ordnats, äger därför i huvudsak tillämpning jämväl å fa- stighetsägarnas gatuunderhållsskyldighet.

För närvarande är alltså sistnämnda skyldighet liksom skyldigheten för fastighetsägarna att bidraga till kostnaderna för gatas anläggning lokalt reg- ' lerad och beroende på vad för varje stad är särskilt stadgat eller eljest gällande.

I flertalet städer åligger nu underhåll av gata staden. I femton städer åligger emellertid underhållet helt tomtägarna, under det att de i nio andra städer hava att deltaga i vissa underhållskostnader. I några städer utgiva tomtägarna gatuskatt, vari jämväl ingår ersättning för gatuunderhållet.

Gatuunderhållet åligger i det stora flertalet köpingar och andra stadslik- nande samhällen samhällena, men samhällen finnas dock där underhållet be- kostas av tomtägarna.

Avloppsledningar underhållas i övervägande antalet städer och andra sam— hällen av samhällena själva.

De yrkanden, som framkommit i fråga om ökande av fastighetsägarnas bi- dragsskyldighet, hava som regel endast avsett kostnaderna för gatas anläg- gande men ej för dess underhåll.

Beträffande gatas underhåll anförde 1916 års kommitté i sitt betänkande (sid. 269 0. f.):

Gällande lag innehåller allenast den bestämmelse, att angående skyldigheten att bekosta gatas underhåll skall gälla vad för varje stad är föreskrivet, och att detta skall äga tillämpning jämväl beträffande torg eller annan dylik allmän plats (fastig- hetsbildningslagen 1 kap. 35 å andra stycket).

Kommittén håller före, att beträffande gatas underhåll bör gälla väsentligen det- samma som om gatas anläggning. Det bör alltså lokalt regleras, därvid bestående förhållanden respekteras, så länge ej synnerliga skäl till ändring däri föreligga. Krävas åter nya eller ändrade bestämmelser, böra dessa åstadkommas i den ordning, som är stadgad för behandling av frågor angående gatuanläggning. Att sådana nya eller ändrade bestämmelser skola kunna avse underhåll av gata, som redan är till begagnande upplåten, lärer utan vidare följa därav, att fråga är om en alltjämt utgående prestation till gatuväsendet.

Om i lag upptages bestämmelse att torg, park eller dylik allmän plats skall an- läggas av staden, synes ett motsvarande stadgande beträffande sådana platsers underhåll jämväl böra givas. Kommittén har infört ett sådant i första stycket av förevarande paragraf.

I övrigt innehåller denna paragraf allenast bestämmelser, motsvarande dem, som givits angående gatas anläggning.

Sedan de sakkunniga med skrivelse den 24 oktober 1925 till chefen för ju- stiticdepartementet överlämnat förslag till lag om gatuhållningsskyldighet i stad, vilket förslag jämväl innefattade bestämmelser om skyldighet för fa- stighetsägare att besörja och bekosta underhåll av gata, i huvudsak överens- stämmande med dem som innefattas i 1916 års kommittés förslag, yttrade kam, marrätten i däröver avgivet yttrande, att, även om det kunde befinnas förenligt med ett skattesystem, sådant som kammarrätten förordade detsamma, att tomt— ägare under vissa förutsättningar finge bidraga till en engångskostnad för anläggning av gata eller anläggning av täckt kloakledning, med hänsyn till att anläggningen omedelbart medförde ett ökat värde å fastigheten, syntes det däremot icke överensstämma med skattesystemet att, såsom lagförslaget stad— gade, en procedur infördes, varigenom tomtägarna kunde åläggas skyldighet att besörja eller bekosta underhåll av gata i samhälle, där denna skyldighet icke hittills ålegat dem. För det fall att skyldighet att besörja eller bekosta underhåll av gata på grund av sedvana eller särskild föreskrift nu förelåge, och beslut fattades om ändring härutinnan, syntes lämpligt föreskriva, att

1916 års kommitté.

Kammar- rätten.

De sa./:— kunniga.

beslutet i likhet med vissa i kommunalförordningarna angivna beslut skulle underställas Konungens befallningshavandes prövning.

De bestämmelser, som innefattas i 1 och 2 %% av detta kapitel, överensstäm- ma i huvudsak med de av 1916 års kommitté i 59 % av förslaget till stadsplane- lag förordade. De sakkunnigas förslag innefattar av skäl, för vilka i den allmänna motiveringen redogjorts, endast underhåll men ej renhållning av gata. Då i de sakkunnigas förslag ej finnas några särbestämmelser angående an- läggning av torg och parkområden, hava de sakkunniga ej heller beträffande dessas underhåll ansett sig böra meddela några särskilda bestämmelser. Enligt de sakkunnigas förslag skall fastställelse av nya eller ändrade bestämmelser ej ankomma, såsom enligt 1916 års kommittés förslag, å Konungen utan å Konungens befallningshavande.

Att de sakkunniga i sitt förslag upptagit dessa bestämmelser innebär icke att de sakkunniga vilja förorda, att i de städer, där gatuunderhållet nu åvilar staden, detsamma överflyttas å fastighetsägarna. De sakkunniga dela nämli- gen kammarrättens ovan återgivna uppfattning att, i den mån fastighetsägar- na anses böra mer än andra bidraga till gatuunderhållet, detta lämpligen ord- nas på den allmänna beskattningens väg. I princip synes sålunda icke fastig- hetsägare i stad, där gatuunderhållet nu åvilar staden, böra åläggas att be— sörja eller bekosta detsamma. Åligger emellertid enligt gällande bestämmelser gatuunderhållet i stad fastighetsägarna, kan det bliva behövligt att träffa nya bestämmelser därom. Detta hava de sakkunniga ansett böra ske i den i 2 % av detta kapitel angivna ordning.

Den i 3 % givna definitionen å gatas underhåll överensstämmer med den i 4 kap. 6 % sista stycket givna å underhållet av område eller anläggning, som där avses.

Enligt 4 % i detta kapitel skall vad i kapitlet stadgats om gata även gälla annan gatumark och parkområde ävensom i gatumark eller parkområde an— ordnad underjordisk avloppsledning.

Såsom av det förut anförda framgår hava de sakkunniga icke velat genom bestämmelsen uttala, att underhåll av torg eller park eller av i dessa och ga— torna nedlagda avloppsledningar bör överflyttas å fastighetsägarna.

16 KAP. Om byggnadsordning för stad.

1 och 2 %%.

Före tillkomsten av 1874 års byggnadsstadga reglerades städernas bebyg- gande huvudsakligen genom bestämmelser i byggnadsordningar, där sådana funnos för vissa städer av Kungl. Maj:t utfärdade. Byggnadsstadgan övertog i vissa avseenden den uppgift, som tillhört de gamla byggnadsordningarna, och efter tillkomsten av stadsplanelagen och sedermera lagen om fastighetsbild- ning i stad har byggnadsordningarnas uppgift ytterligare begränsats. Nu föreliggande förslag till stadsbyggnadslag innesluter såväl byggnadsstadgans som fastighetsbildningslagens ämnesområden, och i den mån stadsbyggnadsla- gen innefattar sådana nya eller ändrade bestämmelser, som beröra området för byggnadsordningarnas uppgift, påverkas givetvis dessa författningar till sitt innehåll. Utvecklingen har gått i den riktning, att de grundläggande reglerna för bebyggandet alltmer avskilts från byggnadsordningarna och att dessa fått sig anvisat området för verkställigheten och den tekniska kontrollen.

Redan byggnadsstadgan uppdrog vissa gränser för städernas befogenhet att genom bestämmelser i byggnadsordningarna fritt förfoga över stadsområdets

. de vinna på att frigöras från alltför lokalt betonade synpunkter.

ebyggande, men inom dessa särskilt för mindre städer frikostigt tillmätta ränser gällde dock denna befogenhet, och byggnadsordningarna kommo där— för 1 allmänhet att utöva, och de utöva alltjämt, ett mycket stort inflytande på stadsbyggandet. Genom stadsplanelagen åvägabragtes emellertid helt nya me- del för åstadkommande av grundläggande regler för bebyggandet, i det att ge- ,nom särskilda bestämmelser med avseende på byggnadstomternas användande möjliggjordes en från alla generella föreskrifter i byggnadsstadga eller bygg- nadsordning frigjord individuell reglering. Detta institut, sedermera utbyggt i fastighetsbildningslagen, berör dock icke annat än så att säga lokalt byggnads— ordningarnas befogenhet, vilken alltjämt i full utsträckning består i fråga om de stadsområden, där särskilda byggnadsbestämmelser icke kommit till använd- ning. Stadsbyggnadslagen sådan den nu föreslagits följer den sålunda be- trädda vägen och kräver att allt område inom städerna, där stadsbyggande ifrågakommer, till sitt bebyggande göres beroende av särskilda stadsbyggnads- bestämmelser, och därmed är byggnadsordningarnas uppgift såsom grund- val för stadsbyggandet slutförd. nämligen i den mån stadsbyggnadslagens be- stämmelser i full omfattning vinna tillämpning, och deras befogenhet begrän— sad till andra här ovan antydda uppgifter. Dessa uppgifter äro dock inga- lunda oväsentliga, ty genom de ökade krav, som en alltmer utvecklad byggnads— lagstiftning och byggnadsteknik ställa på ledning och kontroll av byggnads- verksamheten i städerna, skärpas också fordringarna på de lokala författnin- gar, som skola innefatta reglerna härför. Det är påtagligt att efter förelig- gande lagförslags fastställande de nu gällande byggnadsordningarna icke längre bleve användbara, utan att nya sådana omedelbart måste utfärdas.

Förevarande kap. innefattar föreskrift om att byggnadsordning skall finnas för varje stad, regler för dess antagande och fastställande samt föreskrift om vissa åtgärder i samband därmed. Endast därutinnan skilja sig dessa bestäm- melser, åtminstone skenbart, väsentligt från såväl 1916 års kommittés förslag som bostadskommissionens, att fastställelsen liksom nu är fallet sker genom Konungens befallningshavande, under det 1916 års kommitté tillagt byggnads- styrelsen denna befogenhet och bostadskommissionen förbehållit densamma Kungl. Maj. t.

I den allmänna delen av bostadskommissionens motivering redogöres utför- ligt för kommissionens ställning till denna fråga. Efter en skarp vidräkning med befallningshavandenas oförmåga att handhava de uppgifter beträffande fastighetsbildnings-, stadsplane- och byggnadsväsendet, som tillkomma befall- ningshavandena såsom statligt tillsynsorgan framhåller kommissionen värdet av den då nya, ännu ej prövade länsarkitektsinstitutionen och vikten av dess ut- byggande på ett sätt, som gjorde det möjligt för befallningshavandena att fylla denna sin uppgift. Men, anser kommissionen, även om den fullständiga bristen Pa byggnadssakkunnig arbetskraft hos Konungens befallningshavande får förutsättas bliva avhjälpt genom länsarkitektsinstitutionens införande och vi- dare utbildning, kan dock därmed en sådan organisation av befallningshavan- dena icke sägas hava uppnåtts, att de lämpligen böra bibehålla befogenheten att pröva Och fastställa byggnadsordningar. Kommissionen finner nämligen läns- arkitekternas enligt dess mening måhända viktigaste funktion, nämligen att i rådgivande egenskap biträda ortsmyndigheterna framför allt i ärenden angå- ende stadsplan och byggnadsordning, knappast förenlig med uppgiften att inom länsstyrelsen närmast svara för granskningen av byggnadsordningarna. En sådan dubbelställning kunde enligt kommissionens mening-_ innebära viss risk för ensidighet och doktrinarism vid prövningen, vilken senare endast kun-

Det har synts de sakkunniga, som om bostadskommissionen något överdrivit dessa. farhågor och som om de befarade olägenheterna vida övervägdes av den

fördel, som en närmare kännedom om ortens förhållanden väl får anses inne- bära. Vad som emellertid för kommissionen synes hava utgjort det tyngst vägande skälet att påyrka byggnadsordningarnas fastställande av Kungl. Maj:t är den omständigheten, att byggnadsordningarnatänktes fortfarande komma att inrymma bestämmelser av för bebyggandet grundläggande, art. Kommissionen har nämligen ansett det lämpligt, att byggnadsordningarnas ämnesområde åtminstone fakultativt vidgades därhän, att detsamma jäm- väl komme att innefatta en del sådana frågor, som dittills vanligen ansetts böra regleras genom byggnadsbestämmelser. Såsom ovan anförts är de sak- kunnigas uppfattning av byggnadsordningarnas framtida uppgift en annan, och därmed bortfaller det viktigaste skälet att frångå nuvarande ordning för dessa kommunala författningars fastställande.

Emellertid ha de sakkunniga ansett ett viktigt skäl tala för att denna form för fastställelsen icke må vinna omedelbar tillämpning, utan att fastställelsen av de nya byggnadsordningar, som vid lagens ikraftträdande eller senast ett år därefter skola föreligga och alltså lämpligen böra granskas i ett samman- hang, måtte ske av Kungl. Maj:t. Det är nämligen otvivelaktigt av stor vikt, att de lokala författningarna från början erhålla en i förhållande till den nya lagen såväl materiellt som formellt riktig avfattning och att en önsk- värd enhetlighet icke brytes av andra än sakliga skäl. För vinnande av största säkerhet i sådant avseende synes en första prövning och fastställelse av Kungl. Maj:t önskvärd. Däremot torde det icke vara nödvändigt eller lämpligt att belasta Kungl. Maj:t med granskning av de ändringar och till— lägg, som otvivelaktigt komma att framdeles vidtagas i byggnadsordningar- na, utan torde denna uppgift med fördel kunna överlåtas på Konungens befall- ningshavande. Länsarkitekten torde nämligen vara särskilt väl skickad att bedöma verkningarna av byggnadsordningarnas bestämmelser och avgöra, huru- vida fog finnes att vidtaga den ändring, varom vederbörande samhälle inom hans tillsynsområde må hava framställt yrkande.

17 KAP.

Närmare föreskrifter med avseende å. byggnadsverksamhetens ordnande inom stadsbyggnadsomrade i stad.

Vad byggnadsstadgan för rikets städer innehåller rörande stadsplan och tomtindelning har redan genom tidigare lagstiftning på dessa områden i allt väsentligt upphört att gälla, men dess betydelse såsom rättesnöre för bygg- nadskontrollen kvarstår alltjämt, och tomternas utnyttjande i fråga om hus- höjd, våningsantal och gårdsstorlek regleras alltjämt genom byggnadsstadgan, i den mån icke byggnadsordningarna inom den givna ramen fört regleringen vidare eller bådas uppgift i dessa avseenden övertagits av särskilda, på stads— planelagstiftningen grundade bestämmelser. Då dylika grundläggande be- stämmelser enligt de sakkunnigas förslag skola såsom stadsbyggnadsbestäm- melser genomföras å allt område, där ett stadsbyggande ifrågakommer, finnes alltsåi stadsbyggnadslagen ingen plats för sådana, men givetvis föreligger för byggnadsverksamheten ett behov av allmängiltiga regler tillämpliga utan av— seende på, huruvida tomternas bebyggande enligt stadsbyggnadsbestämmelser- na ordnats på ena eller andra sättet. Regler erfordras sålunda, som uppdraga gränserna för vad som faller under byggnadsnämndens prövning, föreskrifter om tillvägagångssättet för erhållande av byggnadslov, om vad som skall iakt- tagas vid prövning av ansökningar, om de fordringar, som ur olika synpunkter

böra ställas på byggnader och lokaler av skilda slag etc. Det är klart, att vid överflyttande av dylika bestämmelser från byggnadsstadgan till lagen en viss varsamhet är av nöden med hänsyn till den mera oryggliga innebörd de där- igenom erhålla, oeh bestämmelserna i detta kap. hava därför i rätt stor ut- 1sträckning givits formen av direktiv för vad byggnadsordningarna böra inne— hålla i dessa avseenden.

1 %.

I första stycket stadgas, att nybyggnad icke utan byggnadsnämndens med- givande får företagas inom område, där generalplan, stadsplan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser äro gällande. Beträffande annat område i stad gäller enligt 18 kap. 1 % samma regel.

Genom den i lagförslagets 32 kap. 18 % givna förklaringen av, vad som i visst sammanhang är att hänföra till nybyggnad, har den oegentlighet, som i. detta avseende vidlådde 1920 års kommittéförslag, blivit avlägsnad och ny- byggnadsbegreppet alltså här gjorts tillämpligt i full omfattning utan den be— gränsning, som generellt ingick i kommitténs från den i samband med stads- planelagen utfärdade Kungl. kungörelsen den 18 januari 1908 hämtade defini- tionen, men som enligt de sakkunnigas mening har sitt berättigande endast där arten av en byggnadsåtgärd bör bedömas efter dess ekonomiska betyden- het, däremot icke i detta sammanhang, där endast åtgärdens tekniska art och omfattning bör vara avgörande.

Rörande sådana byggnadsåtgärder eller andra åtgärder berörande byggnad eller fastighet, som böra underställas byggnadsnämndens prövning, ehuru de icke äro att hänföra till nybyggnad, varom stadgas i andra stycket, hava de sakkunniga i huvudsak följt och i någon mån kompletterat 1916 års kommittés och bostadskommissionens förslag, varvid dock, i olikhet mot vad som i dessa förslag ifrågasatts, åt vederbörande samhällen helt överlåtits att bestämma, i vilken utsträckning i byggnadsordning må meddelas de föreskrifter, som med hänsyn till de ortliga förhållandena kunna anses påkallade. Yrkanden, som synts de sakkunniga värda beaktande, hava nämligen framställts i sådan rikt- ning rörande vissa punkter, och då enligt förslaget till stadsbyggnadslag såsom ovan anförts nybyggnadsbegreppet här givits större omfattning än i 1916 års kommittés förslag, utgör detta ytterligare ett skäl att icke alltför mycket i detalj lagstadga om vad som därutöver obligatoriskt skall indragas under byggnadsnämndens kontroll.

Den i nyssnämnda kommittéförslag såväl som i bostadskommissionens stadge- förslag uppställda regeln, att byggnad eller del därav icke utan byggnadsnämn- dens tillstånd får användas till väsentligen annat ändamål än det, vartill den förut varit använd eller som finnes angivet å fastställd ritning, torde i varje fall vara allt för långt gående, och hava de sakkunniga ansett lämpligare att såsom exempel på, vad byggnadsordningarna böra inbegripa under byggnads- nämndens kontroll, här angiva lokals tagande i bruk för ändamål, som kräver särskild hänsyn till sundhetens, hållfasthetens eller eldsäkerhetens fordringar. Det viktigaste syftemålet med den av stadgeförslagen uppställda regeln, vilket därför torde böra tillgodoses med ett stadgande i lagen om obligatorisk kontroll, gäller otvivelaktigt boningsrum, och hava de sakkunniga därom infört särskilt stadgande i 15 %, till vilken också hänförts den ävenledes viktiga bestämmelsen 1rlörande uppdelning av bostadslägenhet och sammanslagning av bostadslägen- eter.

Av Vikt för säkerställande av god helhetsverkan vid bebyggandet är använ- , dande av likartat taktäckningsmaterial inom ett område eller vid en gata eller plats, och en byggnadsåtgärd, som i sådant avseende inverkar på helhetsbilden, bör därför underkastas byggnadsnämndens prövning, liksom nämnden bör äga

möjlighet att förhindra byggnaders olämpliga avfärgning och för stads störande skyltning.

I tredje och fjärde styckena hava ett par bestämmelser infogats, son återfinnas i något av förslagen till byggnadsstadga, men som synts dt kunniga äga sådan betydelse, att de böra givas plats i lagen.

Det är ett nogsamt känt och ofta påtalat förhållande, att byggnadsf— ieke blott på landsbygden utan jämväl i städerna och i de uppväxande hällena planeras och utföras enligt ritningar uppgjorda av personer, so lösandet av sådana uppgifter salma alla förutsättningar. Den skada.. sor igenom vållas icke blott i fråga om trevnad och yttre utseende utan även ( miskt, kan knappast överskattas. Erfarenheten visar, att den byggande ifrån alltid besitter förmåga att själv bedöma värdet av en byggnadsri han förlitar sig i regel på den person, åt vilken han anförtrott uppdrag utföra densamma, och på den prövande myndighetens omdöme. Förhåli är emellertid, att den prövande myndigheten, byggnadsnämnden, icke allt sitter erforderlig kompetens för en effektiv ritningsgranskning, och äve så är fallet möter det för byggnadsnämnden mycket stora svårigheter att ma tillrätta med personer, som sakna den nödiga sakkunskapen för att i r omsätta de direktiv, som nämnden kan lämna. Det måste därför vara et tigt önskemål, att byggnadsnämnden tillerkännes befogenhet att tillbala ett ritningsförslag, som tydligt röjer förslagsställarens inkompetens. Ett satt förhållande kan icke vara till gagn vare sig för de byggande elli det allmänna, och tiden synes mogen för en ändring i nuvarande förhål Det torde icke finnas anledning förmoda, att byggnadsnämnderna skola bruka en sådan befogenhet — helt visst kommer den endast i trängande fr tillämpas _ men en bestämmelse i lagen, att ritningar, som skola läggz grund för byggnadsföretag och alltså prövas av byggnadsnämnden, skola upprättade av sakkunnig person, synes ägnad att skärpa ej mindre de bygg uppmärksamhet än även byggnadsnämndens ansvarskänsla och står i god ensstämmelse med de krav på ökad sakkunskap hos nämnden för gransf av byggnadsritningar, som de sakkunniga i lagförslagets 19 kap. framfö förevarande % har alltså ett stadgande av nyssnämnda innebörd inrymts. stadgande synes de sakkunniga äga samma fog som den likaledes i lagför: uppställda fordran på sakkunskap i fråga om upprättande av förslag till ralplan och stadsplan, varom stadgats i 2 kap. 5 & och 5 kap. 5 %.

Det andra här åsyftade stadgandet gäller likaledes tillkomsten av bygg ritningar och innebär rätt att i byggnadsordning föreskriva att, om ritnin, äro uppgjorda av ledamot av eller viss tjänsteman hos byggnadsnämnden, de prövas av Konungens befallningshavande. Anledningen till att de sa niga funnit sig böra föreslå ett stadgande av sådan innebörd ligger i öpper I vida större utsträckning än som torde vara allmänt känt förekomme ledamöter i byggnadsnämnderna syssla med uppgörande av byggnadsritni som skola prövas av nämnden. Det vare därmed ingalunda sagt, att vet rande avsiktligt missbruka sin ställning, men uppenbart är, att nämndens ning därvid lätt obehörigen påverkas. I de fall, där ledamoten ifråga be nödig sakkunskap för sin verksamhet som byggnadsritare, torde förhåll sällan ge anledning till klander, men om så ej är fallet —— och därpå f talrika exempel —— måste förfarandet betecknas såsom mindre lämpligt. ma är förhållandet, då nämndens i byggnadsfrågor föredragande tjänst går allmänheten tillhanda med uppgörande av byggnadsritningar. Därv dock att märka, att tjänstemannen ifråga, såvitt han äger utbildning i l nadsfacket, understundom är den ende eller åtminstone en av de få sakkm på orten, som de byggande med fullt förtroende kunna anlita. Hans an ning hos byggnadsnämnden kan icke avlönas så, att han helt kan avstå

egen ]praktik, och detta vore ej heller ur det allmännas synpunkt önskvärt. Sam- hället kan icke draga full fördel av hans sakkunskap, om han avstänges från privat, verksamhet därstädes, och hans uppdrag hos nämnden ger honom icke full sysselsättning. Om detta förhållande stundom redan nu inträffar, måste Ä det bfi än vanligare, därest byggnadsnämnderna framdeles, såsom de sakkun-

niga .föreslagit, komma att utrustas med sakkunniga biträden i långt större omfattning än nu är fallet. Visserligen deltager tjänstemannen icke i nämndens beslut., men givet är, att hans ställning lätt vållar svårighet vid nämndens granskning av ritningar. I de större städerna är det visserligen regel, att den föredragande i byggnadsfrågor, stadsarkitekten, genom sin instruktion är för- hindrad att såsom arkitekt taga privat befattning med byggnadsfrågor, som falla under nämndens prövning, men av nyss anförda skäl är ett sådant förbud icke lämpligt eller ens möjligt att upprätthålla i mindre samhällen.

Den anordning, som de sakkunniga här föreslagit och som det ankommer på vederbörande samhälle att, i den mån så finnes lämpligt, genom stadgande i byggnadsordningen införa, nämligen att ansökan angående byggnadsföretag, vartill ritningarna uppgjorts av person, som har att taga befattning med ären- dets behandling 1 byggnadsnämnden, skall underställas Konungens befallnings- havandes prövning, synes på tillfredsställande sätt lösa det ömtåliga spörs- målet. Förutsättningen är dock på denna som på många andra punkter 1 lag- förslaget, att Konungens befallningshavande har tillgång till sakkunnigt biträde d. v. s. länsarkitekt, så att för en byggnadsfråga i varje fall kan påräknas saklig prövning. Givet är också, att förfarandet icke bör gälla oväsentliga byggnadsföretag utan endast nybyggnader.

Med hänsyn till att Konungens befallningshavande ofta har att pröva bygg- nadsfrågor, torde en erinran erfordras därom, att samma fordringar ställas på ansökningshandlingarna i sådant fall som eljest. Sista stycket innefattar ett stadgande härom.

2 %.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 34 % 1 mom. i bostadskommissionens för— slag och tillförsäkrar byggnadsnämnden rätt att i fall av behov ingripa för vinnande av ändring i generalplane-, stadsplane- eller tomtindelningshänseende eller eljest i villkoren för en tomts bebyggande, även om fråga om nybyggnad å en tomt redan föreligger till avgörande. Förutsättningen för att ett resultat skall kunna vinnas, oaktat byggnadsfrågan redan blivit aktuell, är att med denna frågas behandling får anstå tills beslut hunnit fattas om den ifrågasatta änd- ringen, och det ligger därför vikt uppå, att byggnadsnämnden skyndsamt vid- tager de åtgärder, som på den ankommer, för att tomtägaren icke obehörigen skall hindras eller fördröjas 1 sina planer på tomtens bebyggande. Även 1916 års kommitté har 1 26 % av sitt byggnadsstadgeförslag upptagit ett stadgande i samma syfte, ehuru av mera begränsad innebörd, och 1 nu gällande byggnads- stadga har bestämmelsen sin motsvarighet i 39 %. En tidsbegränsning för anståndet med byggnadsfrågans avgörande torde dock vara behövlig 1 likhet med vad överintendentsämbetets och tidigare stadgeförslag innehålla, och torde en tid av sex månader vara tillräcklig även för det fall att en mera omfattande förändring 1 stadsplan eller generalplan skulle finnas behövlig. Föreskriften om Skyndsam behandling torde utgöra en garanti för att hela denna tid icke skall komma att tagas i anspråk annat än just 1 sådana fall.

3 %.

Mot de av 1916 års kommitté i anslutning till tidigare stadgeförslag for— mulerade direktiv för byggnadsnämndens granskning av ansökningar rörande nybyggnad hava inga vägande anmärkningar framställts, och kommitténs

formulering har även synts de sakkunniga höra i allt Väsentligt bibehållas; ' Ett par tillägg hava dock gjorts.

Det torde icke sakna betydelse att byggnadsnämndens uppmärksamhet riktas ' på angelägenheten av att i samband med ändrings- eller nybyggnadsföretag så vitt möjligt få gamla missförhållanden undanröjda och att nämnden därutinnan tillerkännes en befogenhet, som går utöver vad som torde kunna härledas ur nu gällande författningar, men som dock synes fullt motiverad med hänsyn till vikten av att befintliga missförhållanden icke genom nya byggnadsåtgärder för längre tid framåt göras bestående. De sakkunniga föreslå sålunda, att ett tillstånd att utföra nybyggnad å en fastighet, vars förhandenvarande bebyg- gande avviker från gällande stadsbyggnadsbestämmelser, må kunna göras be- roende av att en å fastigheten befintlig byggnad, som ej överensstämmer med dessa bestämmelser, borttages eller ändras eller eljest rådande olämpliga för- hållanden avhjälpas, om detta finnes erforderligt för genomförande av kvar- terets i stadsplanen avsedda bebyggande eller med hänsyn till stadsbilden. Det kunde eljest sättas i fråga, huruvida icke beträffande en tomt, för vilken stads- byggnadsbestämmelser blivit fastställda och som av gammalt är bebyggd på helt annat sätt, än som enligt dessa varit möjligt, bebyggandet i alla avseenden borde bringas i överensstämmelse med stadsbyggnadsbestämmelserna, så snart tillstånd lämnades att inom fastigheten företaga nybyggnad, men då en sådan fordran av praktiska skäl icke lärer kunna upprätthållas, ha de sakkunniga dock på ovan angivet sätt velat skapa ett medel att påskynda ett förverkligande av det med stadsbyggnadsbestämmelserna avsedda bebyggandet.

I ett sista stycke har föreskrivits, att erforderlig torrläggning av marken skall äga rum, innan byggnad inrymmande bonings— eller arbetsrum uppföres eller tages i bruk för sitt ändamål, och att möjligheten av att vidtaga sådan åtgärd skall undersökas, innan byggnadslov meddelas. Skulle hinder före— ligga, bör nämligen ett sådant förhållande utgöra skäl att vägra det begärda tillståndet.

4 och 5 %%.

Dessa %% innefatta i huvudsak vad som återfinnes i 29, 30 och 32 %% i 1920 års kommittéförslag till byggnadsstadga rörande byggnadsnämndens skyl- dighet att vid prövning av byggnadsfrågor iakttaga vad som beträffande sundhet och brandskydd m. m. finnes stadgat 1 särskilda författningar samt om nämndens skyldighet atti vissa fall inhämta andra myndigheters yttrande.

Kommitténs förslag innefattar liksom bostadskommissionens anvisning till byggnadsnämnden att, om ärende angående byggnadslov är av beskaffenhet att från brandteknisk synpunkt påkalla särskild uppmärksamhet, yttrande av den kommunala brandmyndigheten bör inhämtas, innan ärendet av byggnads- nämnden avgöres. Det synes som om detta förfarande hör till de inre an- gelägenheter, som må regleras genom bestämmelser i byggnadsordningen eller i varje fall på annat sätt än genom stadgande i lag.

6 %.

Här införda stadganden överensstämma i sak med de i senare delen av nu gällande byggnadsstadgas 39 % förefintliga rörande byggnadsnämndens skyldig- het att lämna den byggande vissa upplysningar om gatas rätta höjdläge, be- fintliga ledningar m.m. och torde icke böra saknas 1 lagen liksom ej heller ett allmänt stadgande, att 1 övrigt erforderliga föreskrifter för arbetets utförande skola meddelas den byggande.

7 %

1916 års kommitté har genom föreskrift 1 31 % av sitt byggnadsstadgeför— slag velat inskärpa vikten av att byggnadsnämnden söker skydda befintliga

kulturvärden, såväl då det gäller bevarandet av historiskt eller konstnärligt värdefulla byggnader från förvanskning, som då fråga uppstår om byggnads— företag i deras närhet. Det medel, som därvid anvisas, nämligen att uppskjuta frågans avgörande i avvaktan på byggnadsstyrelsens yttrande, är visserligen 'föga effektivt men torde dock icke sakna allt värde. De sakkunniga hava ; i varje fall ansett att stadgandet, som har sin motsvarighet även i äldre bygg- nadsstadgeförslag, kan förtjäna införas i lagen. Därtill har fogats en erinran om att uppmärksamhet bör ägnas åt att fasta fornlämningar icke genom bygg- nadsföretag förstöras.

Så.

Gällande byggnadsstadga innefattar inga bestämmelser om byggnader av tillfällig art. Samtliga förslag till ny byggnadsstadga hava dock sökt fylla denna brist genom att inrymma befogenhet för vederbörande samhällen att för sådana byggnader i byggnadsordningarna medgiva lindring i eljest gällande bestämmelser. En fara ligger dock alltid däruti, att dylika byggnader lätt övergå till att bliva permanenta eller i varje fall längre kvarstående än som är förenligt med god ordning, sundhet eller eldsäkerhet. 1916 års kommitté har i 30 % av sitt förslag till byggnadsstadga följt tidigare stadgeförslag och genom bestämmelse, att tillstånd att hava sådan byggnad kvarstående en- dast skall gälla viss angiven tid, sökt råda bot för denna olägenhet, men det har synts de sakkunniga alltför ovisst, huruvida ändamålet därigenom kan uppnås. En viss trygghet i sådant avseende bör dock kunna vinnas, 0111 un— dantagsbestämmelsen förbehålles byggnader, som uppföras av staden för dess eget behov eller av annan på av staden för viss kortare tid upplåten mark, och stadgandet i förevarande % har alltså givits sådan innebörd.

9 %. Bestämmandet av tiden för ett byggnadslovs giltighet hava de sakkunniga ansett böra helt överlåtas på byggnadsordningarna.

10 %.

Beträffande byggnadsföretag, som avse allmänna byggnader, till vilka rit— ningarna prövas av Konungen, så ock andra byggnadsföretag för statens räkning, varom 1916 års kommitté i 39 å i förslaget till byggnadsstadga in— fört vissa bestämmelser, hava de sakkunniga intagit en i förhållande till så- väl detta som övriga stadgeförslag och nu gällande byggnadsstadga något avvikande ståndpunkt. De sakkunniga hava nämligen ansett att befrielse från skyldighet att hos vederbörande byggnadsnämnd begära byggnadslov bör gälla icke blott i fråga om allmän byggnad, vartill ritningar enligt gällande författ- ningar prövas av Konungen, utan även i det fall att ritningarna till sådan bygg- nad prövas av byggnadsstyrelsen eller genom styrelsen granskas för annan myndighet.

Med den ställning till landets byggnadsväsen, som byggnadsstyrelsen in- tager, (mh i betraktande av den befattning, som styrelsen har att taga särskilt med stadsplanefrågor, torde det vara ställt utom allt tvivel icke blott att rit- ningarna till dylika byggnader underkastas fullt sakkunnig granskning utan även att all hänsyn tages till de ortliga förhållandena och till de erinringar i detta avseende, som kunna framställas av vederbörande byggnadsnämnd, vars yttrande enligt den föreslagna bestämmelsen bör åtfölja handlingarna, då dy- likt årende underställes Konungens eller byggnadsstyrelsens prövning.

Däremot föreligger enligt de sakkunnigas mening icke samma anledning till avvikelse från det allmänna förfarandet, då fråga är om sådant byggnadsföre-

tag för statens räkning, vartill ritningarna icke prövas av Konungen eller bygg nadsstyrelsen, och några avgörande skäl att undandraga dessa byggnadsföre tag samhällenas befogenhet att utöva kontroll över byggnadsverksamheten tord icke förefinnas. Vad härutinnan anförts i anledning av 1916 års kommitté förslag, som dock under vissa förhållanden utesluter även dessa från den ortliga kontrollen, synes icke ägnat att häva de betänkligheter, som från samhällena sida måste resas mot ett åsidosättande av deras allmänna befogenhet i fråg: om byggnadskontrollen. De sakkunniga hava därför icke ansett sig böra upp taga det av 1916 års kommitté men däremot icke av bostadskommissionen gjord: undantaget för dylika byggnadsföretag.

Ett allmänt önskemål torde vara att i byggnadsnämndernas arkiv icke mått saknas ritningar till de allmänna byggnader som uppföras inom samhället, var för ett stadgande som tillgodoser detta önskemål infogats.

11 %.

Nu gällande byggnadsstadga uppställer ingen uttrycklig fordran på att bygg nadsnämnden skall verkställa vissa besiktningar under ett byggnadsarbetes ut förande och sedan det slutförts, men givetvis förutsättes ett sådant förfarande Att därom i lagen införa detaljerade bestämmelser torde visserligen icke vara lämpligt, men en anvisning om att byggnadsordningarna skola lämna erfor derliga föreskrifter härutinnan torde dock vara på sin plats. Sådana före skrifter ingå alltid i städernas byggnadsordningar och utgöra ett gott stöd fö: byggnadsnämndens kontroll över det tekniska utförandet och även en borger för att nämnden icke försummar sitt åliggande i detta avseende. Med hänsyi till de sanitära intressen, som böra bevakas särskilt i fråga om bonings- ocl arbetsrum, är det önskligt att samarbete med hälsovårdsnämnden ordnas, var för en anvisning härom införts.

12 %.

Såsom ett verksamt medel att nedbringa stadens omkostnader för kontroller över byggnadsverksamheten plåga vissa avgifter påläggas de byggande fö: erhållande av byggnadslov och för de förrättningar, som på grund av bestäm melser i byggnadsordningen eller eljest föranledas av ett byggnadsföretag. Er viss osäkerhet har gjort sig gällande i fråga om fastställelsen av de taxor, son därvid böra läggas till grund för avgifterna, och det synes lämpligt, att stads byggnadslagen därutinnan meddelar besked och att Konungens befallningsha vande uttryckligen tillerkännes befogenhet i sådant avseende.

13 och 14 %%.

I dessa %% dels angives beräkningssättet för byggnads höjd och våningsantal dels redogöres för vad som är att anse såsom boningsrum och såsom arbetsrum I allt väsentligt ansluta sig de sakkunnigas förslag till bostadskommissionens dock att icke hall uttryckligen likställes med boningsrum, då det icke torde vara möjligt och ej heller behövligt att upprätthålla en ovillkorlig fordran på direkt dager i ett sådant utrymme. Definitionerna överensstämma eljest i stor' med de av bostadskommissionen formulerade eller ur tidigare stadgeförslag hämtade, som återfinnas i 51, 60 och 63 åå i kommissionens förslag.

I frågan, huruvida inredande av bonings- eller arbetsrum å vinden skall för anleda att vinden inräknas i våningsantalet, skiljer sig dock de sakkunniga: förslag från bostadskommissionens. Enligt nu gällande byggnadsstadga räk nas vinden såsom våning, såvitt där finnes boningsrum eller rum med eldstad Då byggnadsstadgan endast angiver ett maximum av fem våningar i bonings hus, inträder enligt denna hinder mot vindsinredning endast för det fall, at' boningshus uppföres med fem våningar. Endast i den män i byggnadsordning

eller eljest det tillåtna våningsantalet blivit satt lägre än fem, blir förbudet mot vindsinredning tillämpligt även å lägre hus. Bostadskommissionen har i detta avseende föreslagit rätt komplicerade föreskrifter tillhörande reglerna för de , olika slag av byggnadssätt, som ingå i kommissionens stadgeförslag. Sålunda ' skall vid »sammanträngt» byggnadssätt inredd vind inräknas i våningsantalet utom vid envåningshus, vid >>radstående» byggnadssätt får 1/3 av vinden inredas om hus uppföres med två våningar, och om hus innehåller tre våningar kunna endast gavelrum ifrågakomma. Endast vid >>fristående byggnadssätt», där en— ligt stadgeförslaget hus med högst två våningar förekomma, medgives vinds- inredning utan inskränkning. Därtill komma vissa detaljföieskrifter rörande vindsgolvets läge. Dylika bestämmelser lämpa sig uppenbarligen icke för in- förande i lagen, som för övrigt enligt nu föreliggande förslag icke följt den av bostadskommissionen anvisade i och för sig nog så svårframkomliga vägen att uppställa allmängiltiga, detaljerade regler för olika slag av byggnadssätt.

Då enligt de sakkunnigas förslag reglerna för bebyggandet i fråga om bygg- nadernas höjd och antal våningar äro avsedda att givas i stadsbyggnadsbestäm— melser anpassade efter lokala förhållanden, följer därav att strängt taget intet behov föreligger av generella bestämmelser i lag eller byggnadsordning vare sig i fråga om källare eller vind. Dock torde det vara ägnat att förenkla stads— byggnadsbestämmelsernas innehåll, om vissa allmängiltiga regler innefattas i lagen. Villkoret för att källare icke skall inräknas i våningsantalet, nämligen att den ej lägges för högt i förhållande till marken, är en sådan numera såsom byggnadsbestämmelse ofta förekommande regel. Förutsättningen för att vin- den ieke skall räknas som våning är enligt byggnadsstadgan, att den icke in- redes för bostads eller dylikt ändamål, och även denna regel bör vara allmän— giltig ehuruväl icke 1 dess nuvarande form. Rätten till vindsinredning plågar ofta avgöras genom byggnadsbestämmelser, där sådana förekomma, men i många fall händer dock att vinden ej omnämnes, då byggnadsstadgans bestäm- melser härutinnan anses tillfyllest, och redan av den anledningen är ett bibehål- lande i någon form av denna bestämmelse nödvändig. Bestämmelsens avfatt— ning. som gör rätten till vindsinredning beroende av, huruvida Vinden i ena el- ler andra fallet skall inräknas i våningsantalet, är dock såtillvida mindre till- fredsställande, som den bidrager till att göra innebörden av begreppet våning rätt svävande. Då de sakkunniga därför ersatt byggnadsstadgans bestämmel- se med ett förbud mot vindsinredning i hus, som uppföres med det för detsamma medgwna största antal våningar, nämligen såvitt ej särskilt tillstånd till vinds- inredning finnes stadgat, har avsikten därmed icke varit att föregripa ett av- görande_från fall till fall rörande rätten till vindsinredning utan endast att undanröja anledningen till den osäkerhet, som eljest i många fall kunde uppkom- ma TÖTallde rätta innebörden av bestämmelser av våningsantalet.

I 6 kap. 5 % hava de sakkunniga givit direktiv för i vilken omfattning genom stadxbyggnadsbestämmelser i vissa fall vindsinredning må medgivas.

15 %.

I denna paragraf stadgas dels förbud mot uppdelning av bostadslägenhet och sammanläggning av bostadslägenheter utan byggnadsnämndens medgivande, dels att lägenhet, som enligt fastställd ritning är avsedd för annat ändamål än till lostad, icke utan byggnadsnämndens tillstånd får användas för bostadsän- damål. Motsvarande bestämmelser ingå även i bostadskommissionens stadgeför- slag: 29 & 1 mom., dock i något vidsträcktare omfattning. I lagen synes ej böra krävas byggnadsnämndens tillstånd till ändrad användning av lokal, för såvit ej fraga är om dess användning såsom bostad. Givetvis kan en ändrad an- väncning även i andra fall föranleda, att byggnadsnämndens tillstånd bör sö—

kas, och i 1 % i detta kap. har befogenhet inrymts för staden att härutinnan . lämna närmare föreskrifter i byggnadsordning.

16 %.

Rörande golvets minsta tillåtna höjd i boningsrum ovan marken hava de sak- kunniga bibehållit gällande byggnadsstadgas föreskrift om 30 cm. och kom- pletterat detta stadgande med en bestämmelse, som gör det möjligt att upprätt- hålla kravet även i det fall, att boningsrummets yttervägg gränsar till annan tomt. Svåra olägenheter uppkomma nämligen ofta särskilt i sluttande ter— räng, där marken å en tomt ligger högre än golvet i boningsrum inom grann— huset och därigenom förorsakar fukt i detta, ett missförhållande, som icke kan avhjälpas med mindre behövliga skyddsåtgärder vidtagas innc å den högre lig— gande tomten. Det vill synas rimligt, att ägaren av sistnämnda tomt må vara skyldig att finna sig i det intrång å hans område, som därigenom kan förorsakas.

Bostadskommissionen har i 65 å i sitt stadgeförslag beträffande tillåtna läget av golvet i boningsrum i förhållande till marken påyrkat en förhöjning av nu gällande mått med 10 cm. En sådan åtgärd har synts de sakkunniga icke tillräckligt motiverad då det gäller ett lagstadgat minimimått, alldenstund även nu gällande, av gammalt vedertagna mått, därest tillbörliga isoleringsan- ordningar vidtagas, visat sig vara tillfyllest. Vidare kräves i nämnda %, att golvets sålunda angivna höjdläge skall räknas ovan markytan intill ett avstånd från golvets ytterkant av 3 meter, en fordran, som dock synes böra inskränkas till vad som för varje fall prövas erforderligt.

Angående golvets läge i arbetsrum föreslår bostadskommissionen olika regler för ny stadsdel och för gammal. Dessa begrepp ingå icke i stadsbyggna dslagen och i varje fall hava de sakkunniga ansett, att enhetliga normer höra gälla. Att därvid utgå från det av bostadskommissionen för ny stad uppställda hu- vudstadgandet, att golvet i arbetsrum ej får läggas lägre än angränsande mark— yta, torde icke vara möjligt, och ej heller synas de för gammal stadsdel avsed— da undantagsbestämmelserna lämpliga att ingå i lagen. Tillfredsställer loka— len höga fordringar med avseende på isolering mot fukt och kyla och kan till— fredsställande dagerbelysning 1 densamma erhållas, torde de hygieniska krav. som böra uppställas i lagen, få anses fyllda.

17 och 18 %%.

De rätt detaljerade föreskrifter rörande beskaffenheten av bonings- och ar— betsrum i hygieniskt avseende, som återfinnas i bostadskommissionens förslag, hava de sakkunniga icke i allmänhet ansett böra givas plats i lagen utan hän— visat till byggnadsordningarna. I fråga om rumshöjden hava givetvis dylika föreskrifter dock upptagits, och ansluta sig dessa nära till de av bostadskommis— sionen angivna måtten och till vad som nu enligt byggnadsstadgans 32 % gäller. Den väsentligaste avvikelsen från nu gällande regler är, att arbetslokaler i det- ta avseende jämställas med boningsrum och att jämväl i övrigt de i hälsovårds— stadgan inrymda föreskrifter för boningsrum i tillämpliga delar förklaras gäl- la även för arbetsrum. Det är att märka, att hälsovårdsstadgan av år 1919 i fråga om boningsrums beskaffenhet inrymmer vida mer detaljerade föreskrif— ter än den tidigare och att ett stadgande om dessa föreskrifters giltighet även för arbetslokaler utgör en icke oväsentlig skärpning. Flera av de i bostads— kommissionens förslag uppställda hygieniska fordringar hava i hälsovårds- stadgans 8 % på fullt tillfredsställande sätt blivit tillgodosedda, och vad som därutöver 1 kommissionens förslag kräves synes icke vara ägnat att givas form av lagstadgande.

19 %.

Bristen på föreskrifter rörande vad den byggande, som uppför hus i gräns , mot annan tomt, bör iakttaga i fråga om grundens nedförande under marken, för i att icke utsätta sitt hus för skada vid ett framtida bebyggande av grannens tomt eller vålla denne oskäliga svårigheter och kostnader, har ofta gjort sig kännbar. Genom bestämmelser i byggnadsordning har man visserligen stun- dom sökt råda någon bot, men då. knappast någon skiljaktighet råder i fråga om behovet att reglera dessa förhållanden, torde ett lagstadgande vara på sin plats. Det synes rimligt, att en byggnad utan allt för stora kostnader och risker må kunna förses med källare även invid gräns mot granntomt och att den byggande i sådant avseende icke onödigtvis försvårar granntomtens framtida bebyggande liksom ock att viss skyldighet blir i lag stadgad angående försik- tighetsåtgärder från den byggandes sida gentemot grannens egendom.

20 %.

Bland föreskrifter, som i lag eller författning plåga meddelas rörande brandskyddet, torde sådana, som avse brandmur i tomtgräns, vara de vikti— gaste. Att i lagen bestämma ett minimimått för brandmurs tjocklek torde dock ej vara lämpligt med hänsyn till den olika motståndsförmågan mot elds in— verkan hos olika slag av nya eldsäkra material, som alltjämt föras i markna- den. Ej heller i övrigt synes det lämpligt att i lagen upptaga detaljerade före- skrifter i detta ämne i den utsträckning, som bostadskommissionens stadgeför- slag innefattar. Rätt att i byggnadsordning medgiva användande av gemen- sam brandmur, som visserligen icke i regel bör ifrågakomma, torde dock böra inrymmas med hänsyn särskilt till den ekonomiska fördelen härav under vissa lokala förhållanden. Mera långt gående undantagsbestämmelser rörande be- frielse från skyldighet att uppföra brandmur torde lämpligen, där skäl före— ligga, meddelas såsom stadsbyggnadsbestämmelser. En annan brandskydds— åtgärd av den vikt, att den torde böra omnämnas i lagen, 0111 än endast såsom en anvisning för byggnadsordningarna, är byggnaders och i all synnerhet stör— re vindsutrymmens uppdelande i brandsäkra sektioner. Detsamma gäller an— vändande av brandbotten och brandsäkra bjälklag.

21—24 %%.

I dessa %% inbegripas de brandskyddsföreskrifter, som utöver de i näst före- gående å upptagna ansetts böra ingå i lagen, jämte en erinran om att ytterligare bestämmelser erfordras i byggnadsordningen. Föreskrifterna hava i allmänhet givit.—: fönnen av direktiv för de mera detaljerade bestämmelser av byggnads- teknisk art, som förutsättas skola inrymmas i byggnadsordningarna, delvis även i andra särskilda författningar. Flertalet av de här upptagna bestäm- melser och anvisningar hava sin motsvarighet i nu gällande byggnadsstadga.

25 %.

I olikhet mot vad fallet är i nu gällande byggnadsstadga hava i förslagen till ny stadga intagits bestämmelser rörande byggnads underhåll till förhindrande av uppkommande brand— eller hälsofara, osnygghet och vanprydnad. De sak- kunniga hava ansett, att stadgande härom bör införas i lagen, och i förevarande % upptagit ett sådant.

26 %.

Ej heller denna % har någon egentlig motsvarighet i nu gällande byggnads-' stadga, men ett stadgande i lagen, att byggnadsordningarna skola meddela nö-

diga föreskrifter angående försiktighetsåtgärder vid byggnadsarbete (ch el— jest vid arbeten, som beröra en byggnad, synes dock erforderlig. Här i sådant avseende meddelade bestämmelser återfinnas, ehuru i något omständligare form, i bostadskommissionens stadgeförslag i dess 43 %.

Framställning med yrkande om sådana bestämmelser har gjorts dels av Sven- ska bleck- och plåtslagareförbundet, vilken framställning överlämnats till de sakkunniga från kommunikationsdepartementet, dels av Göteborgs och Stock— holms hembiträdesföreningar, åsyftande den förra framställningen skydcsföre- skrifter vid takarbeten, de senare föreskrifter till undanröjande av vis;a an- ledningar till olycksfall vid rengöring av högt belägna fönster.

De sakkunniga, som funnit några detaljföreskrifter i dessa avseendei icke lämpligen kunna meddelas i stadsbyggnadslagen, hava ansett, att dessa spörs- mål böra tagas i övervägande vid utarbetande av byggnadSUrdnin gar för olika samhällen dels på den grund att ortsförhållandena kunna föranleda Vitt skilda behov, dels emedan byggnadstekniska detaljer, varom här torde vara fråga, i allmänhet höra hemma i de lokala författningarna.

27 %.

Redan nu gällande byggnadsstadga tillförsäkrar vederbörande samhällen rätt att för visst angivet slag av byggnadsarbete, för uppförande av stenhus av mer än en vånings höjd eller under vilket källare skall anläggas, i byggnadsordning fordra arbetsledare med viss föreskriven kompetens. Byggnadsteknikeis ut- veckling och de allt större kraven på sakkunnig arbetsledning, som därigenom uppkomma, göra ett stadgande i lagen om rätt att i byggnadsordning :nföra bestämmelser i sådant avseende erforderligt. Byggnadsstadgans nyss återgiv- na formulering är dock knappast fullt tidsenlig, och utöver detta stadgande torde ännu ett vara behövligt, varigenom byggnadsnämnden uttryckligei till- erkännes någon befogenhet att fråntaga arbetsledare, som visat sig försumlig el— ler eljest uppenbart olämplig, rätten att inneha ledning av byggnadsarbete. En sådan befogenhet tillägges också byggnadsnämnden enligt bostadskomnissio- nens stadgeförslag i 42 % och ingår jämväl i förevarande %. Därjämte hava de sakkunniga, särskilt med tanke på svårare betongkonstruktioner, ansett, att byggnadsnämnderna böra genom bestämmelse i byggnadsordning berättigas att för sådant arbete, som kräver speciell utbildning, fordra, att ledningen skall handhavas av därtill kompetent person. De sakkunniga hava därvid beaktat en av Svenska Betongföreningen gjord, till dem överlämnad underdånig fram- ställning i ämnet.

28 %.

Förevarande kap. motsvarar i stort sett byggnadsstadgans 3 kap., och samma omständigheter, som föranlett att i sistnämnda kap. intagits ett bemyndigande för städerna att i byggnadsordningen införa mera skärpta bestämmelser i de ämnen varom sagda kapitel i byggnadsstadgan handlar, föreligga jämväl här, varför ett liknande stadgande intagits i förevarande kapitels sista %.

18 KAP. Om byggande i stad utom stadsbyggnadsområdet.

De områden, varom här är fråga, utgöras av all den mark inom stadsområ- det, där ett användande för stadsbyggnadsändamål icke ifrågakommer eller inom överskådlig tid är att förvänta, alltså rent lantliga områden. Att även på städernas icke planlagda områden kontroll över byggnadsverksamheten är

'ehövlig har erkänts av såväl 1916 års kommitté som bostadskommissionen, ilka båda i sina byggnadsstadgeförslag inrymt regler härför. De sakkunniga ava i fråga om byggnadskontrollen utanför det planlagda området så tillvida gått något mera i detalj än byggnadsstadgeförslagen, som en viss åtskillnad gjorts mellan område, där stadsbyggande förekommer eller kan förväntas, vilket dock i regel skall upptagas i stadsplan eller generalplan, och sådant område, varom här är fråga. I förra fallet skola allmänna stadsbyggnadsbestämmelser gälla, i senare fallet skola vissa i detta kap. angivna regler gälla, närmast motsvarande de av bostadskommissionen för icke planlagt område föreslagna. Dessa regler skilja sig föga från vad som torde komma att innefattas i allmänna stadsbyggnadsbestämmelser, för såvitt dessa avse bostadsbyggande, men det kan dock ej bortses från att en viss åtskillnad råder mellan ett bebyggande av stadsprägel, om än lågt och glest, och ett rent lantligt sådant, och det torde måhända finnas fog för att denna omständighet vid behov må kunna taga sig uttryck i reglerna för bebyggandet.

Vikten av att byggnadsverksamheten inom stadssamhällena blir ställd under obligatorisk kontroll icke blott där stadsplan finnes fastställd utan jämväl i övrigt har under senare år med dess utpräglade tendens till ett spritt bostads- byggande i de tättbyggda samhällenas grannskap blivit allt mer uppenbar och erkänd. Redan vid stadsplanelagens tillkomst bereddes en möjlighet för stä- derna att utsträcka byggnadskontrollen utöver stadsplanegränsen genom sär- skilda av Kungl. Maj:t fastställda föreskrifter med avseende på byggnads- verksamhetens ordnande å sådant område, och åtskilliga städer hava också använt sig av denna befogenhet. Dock råder ännu såsom regel det förhållan— de, att stadssamhällena åtnöja sig med att kontrollera byggnadsverksamheten inom det område, som är belagt med stadsplan, medan bebyggandet därutanför lämnas utan all tillsyn.

En anledning härtill torde vara bristfälligheten hos de organ, av vilka sam-' hällena betjäna sig för utövande av byggnadskontrollen. Byggnadsnämndema förfoga nämligen i regel icke över tillräckliga arbetskrafter för en mera ut- sträckt byggnadskontroll, och även där sådant hinder ej möter saknas ofta förståelse för, att även och icke minst en i huvudsak lantlig bebyggelse är i behov av tillsyn. Följderna härav visa sig alltjämt i ett oreglerat bebyggande på städernas ytterområden med all den skada och vantrevnad, som därav upp- kommer; och även om så tillvida en förbättring inträtt, att ett planlöst ut- styckande av marken för bostadsändamål icke vidare sker, innebär detta inga— lunda någon garanti för ett tillfredsställande bebyggande. Det får nämligen icke förglömmas, att jorddelningen och alla åtgärder, som därmed kunna äga samband, dock endast äro förberedelser till bebyggandet, som alltid förblir det slutliga och egentliga målet. Att förberedelserna ske med omsorg och insikt är högeligen angeläget. men icke mindre angeläget torde vara, att själva det slutliga resultatet tillfredsställer berättigade anspråk, och för samhällena måste därför vara av största vikt, att ytterområdenas bebyggande sker under upprätthållande av god bostadsstandard och på ett sätt, som icke förstör ut— seendet och trevnaden i de tättbyggdare delarnas grannskap.

En bidragande orsak till stadssamhällenas obenägenhet att utsträcka kontrol- len utanför det planlagda området ligger nog också däruti, att byggnadskon- trollens uppgift allt för ofta missuppfattas så tillvida att den inskränkes till ett förhindrande av lagöverträdelser och i någon mån även tekniska felaktig— heter. Däremot förbises ofta, man kan beträffande de mindre samhällena gott säga i regel, den väsentliga sida av uppgiften, som ovan antytts och som gäl— ler upprätthållande av god bostadsstandard och god byggnadskultur. Bort- ser den kontrollerande myndigheten från denna uppgift eller saknar den för- måga att fylla den, då måste kontrollen förefalla skäligen obehövlig på om-

råden med ett glest och lågt bebyggande, där anledning sällan finnes att beivra ett överskridande av de vanliga bestämmelsernas rymliga gränser och , där det tekniska förfarandet i allmänhet är av enklaste slag. Erfarenheten ger dock vid handen, att just på städernas ytterområden påträffas synnerligen ofta dåliga bostadsförhållanden förorsakade icke så mycket av ett tekniskt undermåligt utförande som av ett oförståndigt och okultiverat planerande av . byggnaderna, d. v. s. av brister, som med största lätthet och utan ökade bygg— nadskostnader kunnat undanröjas genom en sakkunnig granskning av ritnin— garna. Kan den prövande myndigheten icke prestera en sådan, då är dess kontrollerande uppgift i allmänhet och särskilt på de lantliga områdena skäli- gen inskränkt. l De sakkunniga hava emellertid ansett att ett sådant tillstånd icke bör fort— fara oeh därför i annat sammanhang föreslagit åtgärder, som avse att göra det möjligt för stadssamhällenas byggnadsnämnder att upprätthålla icke blott. en primitiv teknisk kontroll över byggnadsverksamheten utan en kontroll, som i möjligaste mån tryggar en sund utveckling inom samhällena på byggnads- och bostadskulturens område. Under sådana förhållanden saknas givetvis varje anledning att från denna kontroll undandraga vissa delar av samhälle— nas områden, de delar där bebyggandet eljest lätt antager allt utom önsk— värda former, och där en kontroll är i hög grad önskvärd, som icke såsom sitt huvudsakliga syfte sätter förhindrande av lagöverträdelser utan fast mer inom ramen av de ofta blygsamma resurserna söker utvinna bästa möjliga resul— tat, sett ur de synpunkter, som från det allmännas sida särskilt böra anläggas på byggnadsverksamheten och främst bostadsbyggandet. De sakkunniga vilja i sådant avseende hänvisa till den av bostadskommissionen förebragta utred— ningen angående bostadsförhållandena kring stadssamhällena och till det krav _på ökad kontroll. som av kommissionen hävdas. och vilja tillika betona, att. om denna kontroll skall nå sitt slutliga mål, den icke får stanna vid de förbere— dande åtgärderna utan fullföljas tills målet är uppnått d. v. s. till dess områ— dena tagits i bruk för sitt ändamål med byggnader och bostäder väl uppförda och praktiskt och ekonomiskt inredda.

lå.

Här stadgas, liksom i näst föregående kap. för stadsbyggnadsområde, att nybyggnad ej får företagas utan tillstånd av byggnadsnämnden. Däremot inrymmes beträffande här ifrågavarande områden icke befogenhet att under byggnadsnämndens kontroll indraga byggnadsåtgärder, som icke äro att hänföra till nybyggnad, eller andra åtgärder beträffande byggnad eller fastighet, all— denstund knappast något behov härav torde föreligga. Dessutom lämnas upp- gifter angående erforderliga ansökningshandlingar.

25.

I denna % innefattas de regler, som avse att karakterisera bebyggandet så— som rent lantligt. De Viktigaste torde vara, att boningshus ej får innehålla mer än två våningar, vindsvåning inräknad. och att tomtplats, avsedd för bostads- byggande, icke må göras mindre än 1,500 kvm. Då på områden, varom här är fråga, inga sådana sanitära anordningar, som tillhöra ett stadsbyggande, äro att påräkna. torde den begränsning av byggnadstätheten, som följer av sist- nämnda fordran, vara behövlig. En möjlighet till undantag från denna och övriga här upptagna regler hålles dock öppen dels genom rätt till stadgande härom i byggnadsordning, dels genom dispens, som Konungens befallningsha- vande äger meddela.

3%.

Någon anledning att på dessa områden icke upprätthålla samma fordringar som eeljest ifråga om byggnadernas och bostädernas beskaffenhet finnes påtag— ligen ej, men ortsförhållandena kunna möjligen i något avseende ge anledning till någon förenkling. Bestämmelserna i denna % äro ett uttryck för denna uppfattning.

4%.

Borstadskommissionen har i sitt stadgeförslag inrymt viss lättnad för ekono- mibygggnad å jordbruksfastighet och i allmänhet för mindre byggnad, som ej är avsedd till bostad, dock endast i fråga om ansökningshandlingarnas beskaffen— het. De sakkunniga hava ansett, att byggnadsordningarna må kunna. även i övrigt undantaga sådana byggnadsföretag från tillämpning av de allmänna reg- lerna...

5 %.

Den befogenhet som i nästföregående kapitel inrymts för stad att i bygg- nadsordningen skärpa de i nämnda kap. för dess stadsbyggnadsområde medde— lade bestämmelser bör äga motsvarande tillämpning även beträffande vad i förevarande kap. stadgas för de lantliga områdena. Ett stadgande därom har införts i denna %.

19 KAP. Om byggnadsnämnd i stad.

lå.

Den redogörelse för byggnadsnämndens åligganden, som innefattas i denna %, överensstämmer väsentligen med den av 1916 års kommitté givna.

Vad kommittén föreslagit rörande byggnadsnämndens skyldighet att föra register över de förpliktelser att till staden utgiva ersättning för gatumark, gatas anläggning och kloakledning, som kunna åvila fastighetsägare, har dock uteslutits som en följd av vad i detta ämne eljest innefattas i förslaget till stadsbyggnadslag (30 kap.). Yrkande härpå har också från flera håll fram- kommit. Ett annat yrkande, som framförts i detta sammanhang, gäller behovet av ökade maktmedel för byggnadsnämnden, då svårighet eljest möter för nämn- den att skyndsamt göra sig åtlydd. Genom bland annat ett i jämförelse med vad som nu gäller enligt 16 kap. 1 % och 32 kap. 21 % i de sakkunnigas förslag högst väsentligt ökat maximibelopp för böter torde bristen få anses helt av- hjälpt. Till redogörelsen för byggnadsnämndens åligganden har fogats ett stadgande, som avser att trygga nämndens inflytande på sådana ärenden, som falla under nämndens prövning men som skola avgöras av stadsfullmäktige.

2%.

Angående antalet ledamöter i byggnadsnämnden har 1916 års kommitté i sitt stadgeförslag lämnat valfrihet mellan fem och sju ledamöter, medan nu gäl- lande byggnadsstadga anger fem eller tre. Den föreslagna ökningen av mi— nimiantalet sammanhänger med de krav på särskild sakkunskap i vissa frågor hos ledamöterna, som kommittén uppställt; den höjda maximigränsen för leda— motsantalet däremot torde sammanhänga med den i 7 % av nyssnämnda stadge- förslag från tidigare stadgeförslag upptagna tanken på byggnadsnämndens eventuella fördelning på två avdelningar. Då de sakkunniga ansett, att ett

eventuellt behov i sådant avseende bättre tillgodoses på sätt i 6 % stadgas genom en Konungen tillagd befogenhet att på framställning av vederbörande samhälle fastställa det antal ledamöter och den arbetsfördelning, som för varje fall kan påfordras, torde det ej vara nödigt eller lämpligt att såsom regel räkna. med flera än fem ledamöter i byggnadsnämnden. Detta antal, som nu allmän: före- kommer i städernas byggnadsnämnder, torde hava visat sig tillfyllest, varför det bör kunna fixeras i stället för att såsom 1916 års kommitté föreslagit sättas såsom ett minimum.

I fråga om nämndens sammansättning avviker de sakkunnigas förslagi viss mån från tidigare sådana. Bostadskommissionens och 1916 års kommittés för- slag överensstämma däruti att av magistraten skall utses endast en ledamot, medan nu gällande byggnadsstadga föreskriver två. Avsikten synes vara att därigenom bereda ökat utrymme åt sakkunskapen på andra områden särskilt det byggnadstekniska. De sakkunniga anse emellertid, att den uppgift som tillkommer byggnadsnämnden väl kräver den juridiska och administrativa sak— kunskap och erfarenhet, som kan påräknas genom magistratens val av två le— damöter. För den tekniska sakkunskapen synes i varje fall tillräckligt utrym- me lämnat, i all synnerhet om nämnden såsom sig bör tillförsäkras byggnads- sakkunnigt biträde på sätt i detta kapitels 4 % föreslås. 1916 års kommitté hade föreslagit, att en byggnadstekniskt sakkunnig ledamot skulle utses av nämndens övriga ledamöter, en anordning som dock icke vunnit odelat bifall och som de sakkunniga icke kunnat biträda. Ej heller ha de sakkunniga helt kunnat ansluta sig till förslaget att en ledamot skall utses av hälsovårdsnämnden. En lämpligare anordning synes vara, att stadsfullmäktige bibehålla sin rätt att utse ledamöterna, men att hälsovårdsnämnden avgiver förslag till den ledamot och hans ersättare, som hava att inom byggnadsnämnden tillvarataga bostads- hygieniska krav. Skillnaden mellan de båda förfaringssätten torde vara av mera formell än saklig innebörd, i synnerhet som kravet på att därvid läkare i främsta rummet skola ifrågakomma icke uppgivits. I övrigt har såsom di- rektiv för ledamotsvalet angivits fordran på byggnadsteknisk sakkunskap och på god insikt i hembygdsvård, det senare såsom en erinran om byggnadsnämn- dens uppgift såsom vårdare av samhällets skönhets— och trevnadsvärden.

3%.

I fråga om reglerna för byggnadsnämndens arbetssätt hava de sakkunniga i allt väsentligt följt 1916 års kommittéförslag. Något åläggande för bygg- nadsnämnden, i olikhet mot vad nu är fallet, att jämte ordförande även utse vice ordförande har dock ej ansetts tillräckligt motiverat. Från flera håll har anmärkning framställts mot de bestämmelser i de föreliggande byggnads- stadgeförslagen, varigenom befogenhet tillerkännes dels vissa myndigheter jämte länsarkitekt att påkalla sammanträde med byggnadsnämnden, dels vissa utomstående tjänstemän att närvara vid nämndens sammanträden. De sak— kunniga hava ansett stadgandena vara av ringa Vikt och de framställda anmärk- ningarna ej av beskaffenhet att föranleda deras uteslutande ur lagen, dock att något särskilt stadgande om rätt för stadsfullmäktige att påkalla byggnads- nämndens sammanträde icke synts böra ifrågakomma.

4%.

Varken bostadskommissionen eller 1916 års kommitté ifrågasätta ett åläg- gande för städerna att utrusta byggnadsnämnderna med sakkunnigt biträde i byggnads- och stadsplanefrågor. Att något krav i sådant avseende icke ingår i nu gällande mer än femtio år gamla byggnadsstadga kan icke förvåna, och

tt det. ej heller framställts i de sist framkomna redan åtskilliga år gamla tadgefs'örslagen är även förklarligt, men utvecklingen har numera bragt den- a fråga i sådant läge, att ett vidhållande av samma ståndpunkt i nu förelig- gande llagförslag knappast vore försvarbart.

Byggnadsverksamheten är numera en av städernas viktigaste angelägenheter och kräver en tillsyn och omvårdnad, som icke med fördel kan upprätthållas av en llekmannanämnd utan tillgång till fackutbildat biträde. Detta förhål- lande lblir alltmer påtagligt, i den mån sambandet mellan bebyggandet och stadsplianen stärkes, och i den riktningen strävar lagstiftningen sedan länge. Nu föreliggande lagförslag innebär en stark förskjutning i sådan riktning och ökar i väsentlig grad kravet på sakkunskap vid ledning av städernas bygg— nads- onch stadsplaneväsen. Förutsättningarna för ett rationellt tillgodoseende av städlernas behov i sådant avseende äro också helt andra nu än för endast ett eller annat årtionde tillbaka. De utbildade fackmännens antal har betydligt ökats och framförallt hava de förbättrade kommunikationerna gjort det möj- ligt att; i vida högre grad än förr utnyttja den tillgängliga arbetskraften. Det låter siig nu ganska väl göra att med anlitande av samma biträde nöjaktigt upprätthålla byggnadskontrollen inom icke allt för avlägset från varandra be- lägna (orter, och därigenom öppnas också möjlighet för städerna att utan be- tungande utgifter förskaffa sig den erforderliga hjälpen för handhavandet av sina stzadsplane- och byggnadsfrågor och för kontrollen över den privata bygg- nadsve2rksamheten.

Dock; skall det ingalunda förnekas, att för de samhällen, där erforderlig fack- mannalhjälp för närvarande icke är ställd till byggnadsnämnden förfogande, ett förordnande härom måste i åtskilliga fall medföra viss ekonomisk uppoffring, som kan synas icke önskvärd eller nödvändig, och de sakkunniga underskatta ingalunda vikten av att städerna icke oskäligt betungas med utgifter för admi— nistrativa ändamål. Vissa omständigheter förutom den redan påpekade ha emellertid synts ägnade att bringa detta spörsmål i ett relativt gynnsamt läge. Sålunda bör ihågkommas, att städerna äro i tillfälle att till egen ekonomisk för— del i i—cke ringa grad utnyttja den praktiska sakkunskapen och erfarenheten hos dessa befattningshavare helt vid sidan av deras anställning som rådgivare åt byggnadsnämnden. Det har t. o. m. gjorts gällande, att städerna i vissa fall därvid gått något längre än vad som kan anses tillbörligt, men även inom gränserna av det tillbörliga torde härutinnan åtskilligt vara att vinna för stä— derna. Vidare är att märka, att dessa befattningshavare såsom praktiskt verk— samma fackmän i regel äro i tillfälle att genom egen praktik inom eller utom staden förskaffa sig ett behövligt tillskott till sina förmåner såsom tjänstemän. De sakkunniga hava i 17 kap. 1 % infört ett stadgande, som bl. a. avser att möj- liggöra för samhällena att, där så finnes lämpligt, undanröja de betänkligheter, som eljest kunna resas mot att en byggnadsnämndens tjänsteman idkar privat arkitektverksamhet inom samhället, genom att ställa denna hans verksamhet under Konungens befallningshavandes kontroll. Slutligen bör erinras om, att städerna äga möjlighet att i icke ringa grad skaffa medel till täckande av om- kostnaderna för byggnadskontrollen genom att i en eller annan form, såsom av- gifter för erhållande av byggnadslov eller för ritningsgranskning, besiktningar ' och andra förrättningar, överföra dessa omkostnader på de byggande. Förhål- landet är, att de svenska städerna icke i samma grad, som sker i vissa andra län— der, där det stundom göres gällande att byggnadsverksamheten helt bör bära omkostnaderna för den nödiga kontrollen, utnyttja de möjligheter, som därut— innan yppas. , De sakkunniga hava därför icke kunnat tillmäta de ekonomiska svårighe— *terna avgörande betydelse och hava alltså ej tvekat att uppställa kravet på att städernas byggnadsnämnder skola hava sakkunnigt biträde, stadsarkitekt,

varom i förevarande % stadgas liksom ock om sättet för anställande av sådan ; tjänsteman. *,

Både bostadskommissionen och 1916 års kommitté räkna givetvis med att 3 städerna i stor utsträckning skola skaffa sig stadsarkitekt eller motsvarande : tjänsteman och båda stadgeförslagen innefatta också regler för hans tillsät- tande. Gemensamt för båda är, att inga kompetensfordringar uppställas, utan att prövningen av de sökandes kompetens helt överlåtes åt byggnadsstyrelsen. Det synes dock riktigare och mera överensstämmande med vedertaget bruk inom såväl den statliga som den kommunala förvaltningen, att avgångsbetyg från vederbörlig läroanstalt jämte styrkt praktisk erfarenhet få gälla såsom vitsordad sakkunskap utan särskild kompetensförklaring av central myndig— het. De sakkunniga förutsätta emellertid, att sålunda styrkt kompetens inga— lunda alltid kan påräknas hos de sökande till här ifrågavarande befattningar. och där så ej är fallet torde det vara av stort värde, att de sökandes lämplig- het för befattningen underkastas byggnadsstyrelsens prövning, varefter Ko- nungen må giva dispens från kompetensvillkoren.

Angående själva valet och den myndighet, som har att företaga detta, hava skilda meningar uttalats. Dels har gjorts gällande, att byggnadsnämnden så— som varande den myndighet, vars intresse närmast beröres av valet. vore bäst skickad att förrätta detsamma, dels har ansetts, att valet bör överlåtas åt stads- fullmäktige. De sakkunniga, som väl beaktat byggnadsnämndernas anspråk på inflytande över valet, hava dock ansett, att detta inflytande nöjaktigt sä- kerställes, om nämnden har att upprätta förslaget och om magistraten beredes tillfälle att avgiva yttrande över detsamma, innan stadsfullmäktige företaga valet. Närmare föreskrifter om anställande av stadsarkitekt och om hans ålig— ganden må intagas i byggnadsordningen.

De sakkunniga, som fått till sig överlämnad en av föreningen Sveriges stadsarkitekter till Konungen ställd underdånig skrivelse i detta ämne, hava funnit däruti gjorda uttalanden beaktansvärda och Väl ägnade att stödja det nu framlagda förslaget till ordnande av byggnadskontrollen i städerna.

5 %. Denna % överensstämmer med 7 % 5 mom. i 1916 års kommittés förslag till byggnadsstadga. 6 %.

Under 2 % härovan har redan redogjorts för motiven till det i förevarande % införda stadgandet. Särskilt med tanke på den starka utvecklingen av stads— planeväsendet torde det vara lämpligt att hålla en möjlighet öppen för städerna att vidtaga en uppdelning av byggnadsnämndens arbetsuppgifter och för sådant fall även kunna öka antalet ledamöter i nämnden utöver det eljest stadgade.

20 KAP.

Om stadsliknande samhällen på landet.

_ Kapitlet motsvarar till sitt ämnesområde i huvudsak nuvarande 1 kap. 41 % 1 lagen om fastighetsbildning i stad jämfört med % 50 i byggnadsstadgan för rikets städer. Vissa avvikelser i sak och form hava föranletts förutom av de allmänna synpunkter, de sakkunniga lagt till grund för sin behandling av

stadsbyggnadsväsendet, dels av de synpunkter, som hävdats av 1916 års kom- mitté, och dels av hänsyn till de från och med den 1 januari 1928 ikraftträdda ändringarna i den allmänna väglagen.

1 %. Första och andra styckena motsvara första stycket i 1 kap. 41 % i fastighets- bildningslagen, därvid dock hänvisningen till förordnande, som enligt före den 1 januari 1908 gällande föreskrifter meddelats om tillämpning av bygg— ! nadsstadgan för rikets städer, måst utbytas mot hänvisning till de föreskrif- ter, på grund av vilka nämnda kapitel i fastighetsbildningslagen är gällande, då den nya lagen träder i kraft. Anmärkas må, att hänvisningen till 2—19 kap. lider vissa inskränkningar till följd av innehållet i vissa följande %% i förevarande kapitel.

Fastighetsbildningslagen innehåller icke något uttryckligt stadgande om, huru förfaras skall med de områden å landet, för vilka Konungen jämlikt 36 å i lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning för- ordnat, att samma. lag skulle äga motsvarande tillämpning. Av sakens natur har dock ansetts följa. att även å dessa samhällen 1 kap. i fastighetsbildnings- lagen skall tillämpas. Med anledning härav hava de sakkunniga ansett sig kunna utgå från denna tolkning och hava därför ansett dessa samhällen utan vidare int,)egripna ibland dem, för vilka 1 kap. i fastighetsbildningslagen gäl- ler vid den nya lagens ikraftträdande. Beträffande de samhällen. där för- ordnandet grundades 51 byggnadsstadgan, följer saken utan vidare av första stycket i 1 kap. 41 & fastighetsbildningslagen. _ De sakkunnigas förslag över— ensstämmer i detta avseende med 62 å i 1916 års kommittés förslag.

Tredje stycket överensstämmer i huvudsak med kommitténs förslag i 62 % tredje stycket. Detta förslag i sin tur anslöt sig till gällande lag med viss modifikation i fråga om verkan av utav Konungen meddelad förklaring att beträffande visst område skall anses förefinnas av ålder bestående stadsplan. De sakkunniga hava icke ansett anledning föreligga att bibehålla möjligheten att meddela dylika förklaringar för samhällen, som här avses. Något egent- ligt behov av desamma har nämligen ej visat sig föreligga. I övrigt hänvisas till vad angående utav ålder bestående stadsplaner anföres vid 2 % i promul- gationslagen.

De sakkunniga hava även i ett annat avseende avvikit såväl från gällande lag som från kommittéförslaget. För närvarande finnes formellt den möjligheten, att för ett municipalsamhälle, som är underkastat 1 kap. i fastighetsbildnings— lagen. men för vilket icke finnes stadsplan, likväl kunna fastställas särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande enligt 46 % andra stycket i nämnda kapitel, och detta antingen för samhällets hela område eller allenast för någon del därav. Detta medför emellertid icke, att bygg— nadsförbudet förfaller ens för det område, som dessa föreskrifter avse, vilket förhållande givetvis föranlett, att möjligheten att erhålla dylika föreskrifter i detta fall alldeles icke begagnats, då ju de byggande likväl skolat vara under- kastade nödvändigheten att för varje särskilt fall vända sig till länsstyrelsen för att utverka dispens från byggnadsförbudet. Motsvarande anordning gällde för de av kommittén föreslagna utomplansbestämmelserna.

De sakkunniga hava däremot ansett, att byggnadsförbudet bör förfalla icke blott om stadsplan blivit fastställd för någon del av samhällets område, utan jämväl om allenast generalplan eller t. o. m. endast allmänna stadsbyggnads- bestämmelser tillkommit för någon del därav, och byggnadsfriheten bör då avse icke endast det område, för vilket sådan fastställelse meddelats, utan jämväl återstoden av samhällets område.

Emellertid synes en möjlighet för Konungen att meddela uttryckligt bygg nadsförbud böra finnas, nämligen då enligt 2 kap. 10 %, 5 ”kap. 8 % eller 6 kap 3 % skäl föreligga för ett Konungens ingripande för åstadkommande av pla eller bestämmelser inom visst område. I sådant fall bör Konungen i avvak tan å resultat av ingripandet kunna genom byggnadsförbud å området hindr att ingripandet genom mellankommande byggnadsåtgärder göres illusoriskt

2 %.

Första stycket motsvarar andra stycket i 1 kap. 41 % i fastighetsbildnings- lagen, givetvis med uteslutande av hänvisningen till byggnadsstadgan. I 1916 års kommittés betänkande, 63 %, har föreslagits utbyte av det nuvarand- uttrycket >>ort med större sammanträngd befolkning» mot >>tätare befolka ort», varigenom, såsom kommittén påpekar, bestämmelsen ock fått en någo större räckvidd än enligt gällande lag. Kommittén har även verkställt en annan, ehuru av kommittén icke i motiveringen redovisad ändring, nämligen den, att i stället för nuvarande lags uttryck »hamnplats, fiskläge eller annan ort med större sammanträngd befolkning» använts uttrycket >>område ä lan- det, som inrymmer hamnplats, fiskläge eller annan tätare befolkad ort». Häri ligger i själva verket en sanktion av den rådande praxis att vid medde- lande av förordnande om tillämpning av ifrågavarande bestämmelser icke be- gränsa deras räckvidd till det område, som kan sägas vara tätare befolkat, utan under förordnandet inbegripa jämväl ett icke alltför snävt tilltaget om- råde därutöver.

I yttrande över kommitténs förslag anförde medicinalstyrelsen, med anmär- kande att såsom exempel å tätare befolkade orter här nämndes hamnplatser och fisklägen, att här syntes kunna tillfogas någon inne i landet belägen ort, t. ex. järnvägsstationssamhälle eller dylikt. De sakkunniga hava ansett detta lämpligt och hava i bestämmelsen tillfogat ordet »järnvägsstationssamhälle».

I likhet med kommittén hava de sakkunniga i anslutning till sitt förslag i detta lagrum föreslagit ändring i % 80 i förordningen om kommunalstyrelse på landet.

På de skäl, som av 1916 års kommitté anfördes, hava de sakkunniga i andra stycket i förevarande paragraf i stadsbyggnadslagen upptagit ett med kom- mitténs analogt konstruerat byggnadsförbud att genom beslut av länsstyrelsen kunna för viss tid bringas i tillämpning för område, för vilket fråga upp- kommit om förordnande som i denna paragraf avses. De sakkunniga hava allenast kompletterat kommitténs förslag med föreskrift, att förbud ej ifråga— kommer då plan eller bestämmelser förut finnas samt att förbudet skall gälla endast till dess Kungl. Maj:ts beslut i frågan meddelats. Har detta gått i positiv riktning, inträder enligt paragrafens sista stycke automatiskt förbud enligt nästföregående paragraf, och har Kungl. Maj:t icke funnit förord- nande påkallat, saknas ju skäl att upprätthålla förbudet. Förbud, som här avses, är dispensabelt.

I kommittéförslaget angives, att förbudet skall genom länsstyrelsens för- sorg på visst sätt offentliggöras. De sakkunniga hava i 32 kap. 14 % infört en mera generell föreskrift om dylikt offentliggörande'av beslut om byggnads- och därmed besläktade förbud, som i förslaget avses.

Sista stycket innehåller den nyss åberopade bestämmelsen om automatiskt byggnadsförbud såsom påföljd av förordnandet. Dessutom har genom hän- visning till 1 % fjärde stycket beretts en möjlighet för Konungen att under där angivna förutsättningar meddela byggnadsförbud inom viss del av sam- hällsområdet.

3 %.

Genom lag den 27 juni 1927 hava vissa ändringar skett i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. Dessa ändringar åsyfta bl. a. att på ett mera tillfredsställande sätt reglera mellanhavandena mellan väghåll— ningsdistrikten och de samhällen å landet, för vilka 1 kap. i fastighetsbild- ningslagen äger motsvarande tillämpning. Fråga om dessas fullständiga be- friande från deltagande i väghållningen å landet har sedan åtskilliga år varit väckt. Den ifrågavarande lagstiftningen avser att åtminstone i så måtto tillmötesgå dessa krav, att nämnda samhällen berättigats till viss ersättning ur vägkassan för vägarbeten, som samhället utför, men som i själva verket innebära ett lättande av väghållningsdistriktets bördor. I samband därmed hava även regler getts i fråga om ordningen för utförande av sådana väg- arbeten, som sammanfalla med gatuarbeten inom dylikt samhälle. Väg inom samhället skall nämligen byggas och underhållas av detta, i den mån vägen tillika skall vara upplåten till allmänt begagnande såsom gata. Samhället fanses emellertid göra detta för väghållningsdistriktets räkning och äger på grund därav ur vägkassan bekomma ersättning därför. Samhället kan ock för distriktets räkning åtaga sig ytterligare väghållning inom sitt område, alltså dels beträffande väg, ingående i gatumark, som ännu ej behöver vara upplåten såsom gata, och dels beträffande annan väg. I den mån vägen emel- lertid ingår i gatumark, vare sig nu skyldigheten för samhället att upplåta den såsom gata inträtt eller ej, åligger det samhället att tillhandahålla väg- marken utan kostnad för vägdistriktet, evad vägen bygges av samhället eller av distriktet.

De av de sakkunniga föreslagna reglerna för samhälles rätt att uttaga gatu- kostnadsbidrag av vederbörande markägare i samhället äro givetvis avfattade under den förutsättningen att samhället självt har anlagt gatan. Detta är det normala fallet och det, som från teknisk synpunkt i regel torde vara det enda tillfredsställande, så länge man har att göra endast med samhället å ena sidan och å den andra vederbörande markägare. I förevarande fall stäl- ler sig saken uppenbarligen helt annorlunda, i det att vederbörande samhällen av den typ, varom här är fråga, ofta torde vara rätt svagt rustade att utföra några större och mera krävande vägarbeten, medan åter Vägdistrikten, särskilt vissa av dem, i fråga om sakkunskap och teknisk utrustning för dylika arbeten torde stå på en mycket hög nivå. De sakkunniga hava därför icke någon an— ledning att ifrågasätta någon inskränkning 1 den sålunda lagfästa rätten för samhälle att undandraga sig det tekniska utförandet av vägarbete i förelig- gande fall. Även i fråga om vägarbetens bekostande synes den givna lös- ningm innebära ett steg i rätt riktning. För att i f,all som nu avses samhälle icke .nå gå förlustigt rätten till gatukostnadsbidrag, för den händelse dess be- fattning med anläggning eller bekostande av viss gata sålunda kommit att inskränka sig till ett tillhandahållande av marken åt vägdistriktet, hava de sakkunniga ansett ett uttryckligt stadgande påkallat, som berättigar sam- hälle: att även i detta fall i vanlig ordning av fastighetsägare uttaga bidrag för '»ärdet av ifrågavarande Vägmark. Härom handlar nu förevarande para- graf, den tredje i kapitlet.

& sakkunniga hava i ett särskilt förslag till ändring i vissa delar av väg- lager föreslagit, att samma regler, som sålunda gälla beträffande förhållandet mellan samhälle och vägdistrikt 1 fråga om stadsplan, måtte utsträckas att gälla även om väg, som ingår i huvudtrafikområde enligt gällande general- Plan. Även 1 detta fall bör enligt de sakkunnigas mening om kostnadsfördel— ningen i förhållande till samhällets egna fastighetsägare gälla motsvarande regel som nu föreslagits beträffande gatukostnadsbidrag enligt stadsplan.

4 %.

Paragrafen motsvarar 64 % i 1916 års kommittés förslag till stadsplanen lag, dock med den ändring att de sakkunniga ej upptagit kommitténs stad-13 gande om möjlighet till lindring vare sig i förbudet mot nybyggnad inom icke * tomtindelad kvartersmark, detta beroende på att en dylik lindring, särskilti med de av de sakkunniga föreslagna ändrade bestämmelserna om tomtindelnings genomförande, ej synts påkallad, eller i förbudet mot nybyggnad å del av tomt, varav annan del är i annan ägares hand, i fråga om vilket förbud de sakkun— niga överhuvud ej vilja medgiva möjlighet till dispens (jfr under 10 kap. 3 %). Kvar står alltså endast möjligheten till lättnad i reglerna om upplåtande av gata. Denna lättnad hava de sakkunniga ansett böra utsträckas att gälla även ' i generalplan upptaget huvudtrafikområde. Med gata synes dessutom i före- varande avseende böra likställas även torg eller annan dylik plats och parkom- råde. Slutligen hava de sakkunniga ansett det böra uttryckligen angivas, att den ifrågavarande lättnaden må kunna avse såväl iordningställandet som upp— låtandet av berörda områden.

5,5.

Vid fastställande av huvudgrunder för tillämpningen av byggnadsstadgan för rikets städer för köping eller municipalsamhälle plågar Kungl. Maj:t före- skriva, att samhällets byggnadsnämnd icke skall äga den byggnadsnämnd i stad tillerkända rätt att genom föreläggande av vite göra sig hörsammad. Den- na regel synes lämpligen höra i lagen fastslås, därvid densamma bör göras tillämplig även å den av de sakkunniga alternativt föreslagna rätten för bygg— nadsnämnd att förelägga det äventyr, att Viss åtgärd verkställes på den tred— skandes bekostnad.

Då emellertid fall kunna tänkas, då även i dylika samhällen behov av före— läggande, varom nu sagts, föreligger, hava de sakkunniga föreslagit en rätt för samhällets byggnadsnämnd att i dylika fall hänvända sig till Konungens befallningshavande, som då äger meddela erforderligt föreläggande.

6 %.

I den speciella motiveringen till stadgandena i 19 kap. hava de sakkunniga närmare redogjort för de synpunkter, de sakkunniga ansett böra tillmätas betydelse i fråga om ordnandet av byggnadskontrollen i städerna. De sak— kunniga hava därvid framhållit nödvändigheten att utrusta byggnadsnämn- derna i städerna med sakkunnigt biträde. I anslutning till de synpunkter de sakkunniga därvid framhållit hava de sakkunniga i 4 % av nämnda ka— pitel föreslagit, att byggnadsnämnd i stad skall till sitt biträde hava stads- arkitekt. Därjämte hava vissa kompetensfordringar uppställts i fråga om behörighet till befattning såsom stadsarkitekt i stad. Reglerna om stads— arkitekts anställande och om behörighet till sådant uppdrag innefattas i 19 kap. 4 % första—fjärde styckena.

De skäl, som föranlett de sakkunniga att i fråga om stad föreslå obliigato— riskt tillsättande av stadsarkitekt, hava i allt väsentligt sin tillämpning även å andra samhällen än städer, vilkas plan- och byggnadsväsen skall ordnas såsom i stad. Behovet av sakkunnigt bistånd åt byggnadsnämnderna är i genomsnitt taget icke mindre, utan snarare större inom stadsliknande sam— hälle å landet än i stad, varest med större sannolikhet än å landet bör kunna påräknas möjlighet att inom själva nämnden bereda. tillgång till erforiderlig sakkunskap, om än medgivas må. att särskilt i större städer kunna mppstå spörsmål av vida svårare art än som förekomma vare sig inom de mindre

städerna eller i landsortssamhällena. Visserligen måste i ett mindre samhälle möjligheten att skaffa full sysselsättning åt en sådan tjänsteman vara be- tydligt mindre än i ett större samhälle, men denna svårighet motväges, så- som de sakkunniga i motiveringen till 19 kap. 4 % framhållit, i väsentlig grad *av de förbättrade kommunikationerna, som möjliggöra ett anlitande av en och samma person såsom sakkunnigt biträde inom flera varandra närbelägna sam- hällen.

Om någon avgörande olikhet låter sig påvisas i fråga om befogenheten av en fordran å sakkunnigt biträde åt byggnadsnämnderna i stad och på landet, torde denna uteslutande vara att finna på det ekonomiska området. Då ett samhälle å landet begynner sin tillvaro, måste det förvisso te sig såsom ett viktigt önskemål icke blott för samhället självt utan ock för det allmänna, att detsamma icke såsom omedelbar följd av samhällsbildningen varder be- lastat med alltför stora nya utgifter. Betydelsen härav är icke blott den, att sådana samhällen icke må råka i ekonomiska svårigheter, innan deras kom— munala liv stabiliserat sig tillräckligt för att dessa må kunna bemästras, utan jämväl den att en alltför stor initialbelastning lätt kan verka avskräckande från samhällsbildning och alltså föranleda att sådan måste bringas till stånd under intensivt motstånd från befolkningens sida, vilket icke är ägnat att be- fordra trevnaden och arbetsglädjen i ett nybildat samhälle och dessutom ofta kan föranleda, att samhällsbildning uppskjutes vida längre än med hänsyn till behovet av tillsyn varit önskvärt. Ett gott resultat befordras ofta bättre genom en viss, om än- något bristfällig kontroll, som kommer till stånd utan alltför långt dröjsmål, än genom en kontroll, som visserligen är mera effektiv, men som kanske alltför länge låtit vänta på sig.

De sakkunniga hava i betraktande av nu berörda synpunkter icke ansett sig kunna för de lantliga samhällenas del uppställa generell fordran å sak- kunnigt biträde åt byggnadsnämnderna. I anslutning till denna uppfattning har i 6 % förklarats, att vad i 19 kap. 4 % första—fjärde styckena stadgas icke skall äga tillämpning å sådant samhälle.

Emellertid anse de sakkunniga, att lagstiftningen icke kan helt lämna åsido frågan om beredande av sakkunskap vid byggnadsnämndernas å landet ar- bete. De sakkunniga hava tänkt sig, att länsstyrelserna böra öva tillsyn å det sätt. varpå arbetet inom dessa nämnder bedrives, och, därest erforderlig sakkunskap ej synes vara för byggnadsnämnd tillgänglig särskilt i fråga om granskning av byggnadsritningar, ingripa för att söka åstadkomma rät- telse. Ett sådant ingripande har synts böra ske i den formen att länsstyrelsen förordnar. att byggnadsnämnden skall hava att underställa dylik fråga pröv- ning av länsarkitekt eller annan lämplig person. som länsstyrelsen kan där- till förordna. En dylik anordning måste givetvis, även den, föranleda vissa kostnader för vederbörande samhälle, men dessa kunna väl i regel hållas å en lägre nivå än om samhället skulle för ändamålet anställa en särskild person. —— Att stadgandets räckvidd begränsats till att särskilt avse granskning av bygg- nadsritningar, har sin grund i att samhällen av denna typ i fråga om planar- beten ofta pläga och även i regel lämpligen böra anlita någon utomstående person, då ju för deras del icke i detta hänseende kan väntas föreligga något så stadigvarande behov av arbetskraft som beträffande en större samhälls- bildning.

Finner länsstyrelse behov av åtgärd, varom nu nämnts, föreligga och kan i det föreliggande fallet uppdraget icke lämpligen påläggas vederbörande läns- arkitekt, torde det vara lämpligt, att länsstyrelsen i sitt personval så vitt möjligt Söker upprätthålla samma fordran å sakkunskapens dokumenterande, som för stad föreskrivits. De sakkunniga hava dock ej ansett ovillkorlig ford— ran därå böra uppställas, då det ju kan vara önskvärt för ett dylikt sam-

hälle att kunna begagna sig av en å orten tillgänglig lämplig person, även om i denne icke skulle fylla nämnda fordringar, en anordning, varigenom ;u kost- naderna tilläventyrs stundom kunna hållas lägre än om examinerad person från annan ort måste anlitas.

7 %.

Denna paragraf motsvarar 65 å i 1916 års kommittés stadsplanelagsför- slag, med det tillägg att, då Konungen meddelar förordnande om upphörande av tillämpning av 2—19 kapitlen inom område å landet, därvid även böra meddelas de bestämmelser, som i anledning av dylikt förordnande kunna er- fordras. 8 %. l

Paragrafen är ny i förhållande till 1916 års kommittés förslag. Ej heller i gällande stadsplanelagstiftning finnes någon motsvarighet till densamma.

Den måste däremot ses i samband med 11 % i lagen den 13 juni 1319 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning. En- ligt detta lagrum skola, om inom kommun, som beröres av ändring i kommu- nal indelning, gälla särskilda kommunala stadgar, dessa även efter änlringen i tillämpliga delar vara gällande inom samma område som förut, där ej i sammanhang med beslutet om ändringen eller sedermera i laga ordning annor- ledes förordnas.

Kommittén för kommunala nybildningar, på vars förslag detta stadgande är grundat, framhöll (sid. 171 e. ff.) till stöd därför, bland annat, att vid ändringar i rikets indelning i olika hänseenden den fråga ofta nog måste uppstå, huruvida eller i vad mån den skedda ändringen borde anses utöva inverkan på giltighetsomridet för lagar, stadgar eller andra författningar, vilka icke vore avsedda för riket i dess hel- het, men gällde inom område, som av ändringen berördes. Att medelst en allmän- giltig formel angiva lösningar av dessa frågor ansåg kommittén icke möjligt. Sär— skilt framhöll kommittén, att stadsplanelagstiftningen syntes kunna i åtskilliga hän- seenden giva anledning till olika meningar angående verkningarna av kommunal indelningsändring. Vidkommande vad kommittén benämnde de i eminent mening kommunala stadgarna, d. v. s. de av kommunerna själva (om ock under offentlig myndighets tillsyn) stiftade förordningarna, ansåg kommittén det möjligt att ge— nom generellt stadgande anvisa en lösning av de uppkommande frågorna utan att våda skulle uppstå för olämpliga konsekvenser därav. I enlighet härmed har ock det nyss återgivna stadgandet i lagen avfattats. Vad däremot anginge de stadgor eller andra föreskrifter med lokal giltighet, vilka icke vore av i egentlig mening kommunal natur, syntes det kommittén icke vara nödigt eller ens möjligt att meddela särskilda bestämmelser angående de kommunala indelningsändringarnas inflytande på dem. Stadgandenas tillämplighet reglerades av deras eget innehåll eller eventuellt genom Kungl. Maj:ts förordnande. I sista hand måste det över— låtas åt rättsskipningen att, där tvist uppstode av här ifrågavarande art, slita den- samma. Under sådana omständigheter, anförde kommittén, måste det givetvis vara av stor betydelse, att vid den utredning, som skulle föregå kommunal indel- ningsändring, noggrann uppmärksamhet ägnades åt samtliga de spörsmål av före— varande beskaffenhet, vilka till följd av den kommunala ändringen kunde uppstå, samt att förslag till ordnandet av förhållandena därvid uppgjordes och underställ- des Kungl. Maj:ts prövning.

Nuvarande stadsplanelagstiftning har, såsom ovan nämnts, icke löst den föreliggande frågan. Beträffande byggnadsordning, som gäller inom ett sam— hälle, innan detsamma införlivas med stad, är emellertid frågan löst genom 1'1 % i ovannämnda lag den 13 juni 1919. Denna byggnadsordning skall alltså fortfarande gälla, intill dess sedermera beslut fattas om ändring däri, vilket beslut väl i regel går ut på dess ersättande med stadens egen byggnadsordning,

eventuellt med någon anpassning efter de särskilda förhållanden, som må vara rådande inom det förutvarande samhället. Såsom kommittén framhåller, följer av den gamla byggnadsordningens fortfarande giltighet i sådant fall likväl icke * att jämväl de bestämmelser i densamma, som avhandla byggnadsnämnden och dess funktioner, skola fortfarande gälla. En sådan situation skulle, anmärker kommittén, vara stridande mot lagstiftningens grundsatser. Det är den inför- livande stadens byggnadsnämnd, som skall handhava tillämpandet av båda byggnadsordningarna, intill dess desamma blivit vederbörligen reviderade och sammanförda i en enda förordning. Detta följer, påpekar kommittén, av de i lagrummet inflikade orden »i tillämpliga delar».

Förhållanden, analoga med dem, som föranlett kommittén för kommunala nybildningar att beträffande egentliga kommunala stadgar föreslå en sådan övergångsanordning, som 11 % i lagen den 13 juni 1919 innehåller, komma enligt de sakkunnigas förslag att uppstå i fråga om de särbestämmelser, som i själva stadsbyggnadslagen, närmare bestämt i förevarande kapitel, medde— las angående köpingar och municipalsamhällen. Så t. ex. kan enligt 4 % Konungen för dylikt samhälle medgiva viss lindring i stadgandena om rätts- verkningar av general— eller stadsplan. Vidare äger Konungens befallnings- havande enligt 2 % meddela byggnadsförbud för viss del av sådant samhälles område. I dessa och andra liknande fall hava de sakkunniga ansett, att vad sålunda föreskrivits fortfarande skall bestå, till dess ändring i vederbörlig ordning sker eller Konungen annorlunda förordnar. Det är detta de sakkun— niga velat framhäva genom förevarande stadgande i 20 kap. 8 %. En analog stipulation har av 1916 års stadsplanelagskommitté i 73 % av förslaget till stadsplanelag föreslagits beträffande byggnadsplaneområde, som förordnats skola tillhöra stad eller köping eller förordnats skola bilda municipalsamhälle.

Av stadgandet i 8 % följer ock, vad dock även dessförutan torde vara klart, nämligen att för samhälle fastställda planer och stadsbyggnadsbestämmelser fortfarande gälla efter införlivningen med stad.

Med tillägget >>i tillämpliga delar» hava de sakkunniga ock i likhet med kommittén för kommunala nybildningar velat säga, att av stadgandet ej få dragas slutsatser, stridande mot lagstiftningens grundsatser. Så bör t. ex. detsamma icke rimligtvis få tolkas så, att den införlivande stadens stads- arkitekt på grund av 6 % i 20 kap. icke skulle äga biträda stadens byggnads- nämnd vid prövning av ärenden, som angå det införlivade samhällets område, förrän uttrycklig föreskrift därom meddelats i den ordning 8 % stadgar.

Det nu sagda har närmast syftat å det fall, att samhälle å landet inför- livas med redan förofintlig stad. Ordalydelsen i 8 % är emellertid avsedd att täcka Jämväl det fall att samhället övergår till att självt utgöra stad.

Stadgandet avser uppenbarligen ej att hindra, att i samband med inkorpo- Terinken eller stadsbildningen annat uttryckligt bestämmande sker. Fastmer hava de sakkunniga därmed i själva verket avsett just vad kommittén för kommunala nybildningar på sätt ovan nämnts förordat, nämligen att vid ut- redning angående dylik indelningsändring hithörande förhållanden noga upp- märkaammas och göras till föremål för reglering.

21 KAP.

Om generalplan, stadst och stadsbyggnadsbestämmelser för vissa områden på landet. Data kapitel avhandlar de åtgärder, som kunna vidtagas för ordnande av stads>yggandet inom sådana områden å landet, som icke äro mogna för den egentliga samhällsbildningen enligt 20 kap.

Frågan om sådana åtgärder har under hela den tid, som förflutit sedan frå— gan om en stadsplanelagstiftning efter moderna riktlinjer blivit aktuell, eller ända sedan början av 1900-talet, varit föremål för det mest intensiva åver- vägande, och olika uppslag till frågans lösning hava framkommit. "1916 års ; kommitté meddelari sitt betänkande (sid. 276 o. ff.) en översikt över frågans historiska utveckling under nämnda tid, till vilken de sakkunniga tillåta sig hänvisa.

Såsom däri framhålles har den lagstiftning på detta område, som tillkom genom 1907 års lag angående stadsplan och tomtindelning, icke medfört åsyf- tad verkan. Denna innehålles i 1 kap. 42 och 43 %% i lagen om fastighets- bildning i stad (förut 37 och 38 %% i lagen angående stadsplan och tomtindel- ; ning). Dess syfte är .att, då större byggnadsverksamhet är att förvänta inom område å landet, en reglering av denna skall ske genom en plan, i tekniskt hänseende likartad med den vanliga stadsplanen för stad eller stadsliknande samhälle, men till sina rättsverkningar olika denna framför allt däri, att, då den icke medför någon samhällsbildning, något genomförande av planen i egentlig mening icke kunnat komma i fråga, utan densamma, åtminstone i sin ursprungliga form, väsentligen endast kommit att verka såsom en ren för- budsåtgärd, åsyftande att förhindra uppförande av byggnader å sådana om- råden, som enligt planen avsetts till gatumark.

Under lagens första år fick densamma också knappast annan användning än att genom förordnande om upprättande av stadsplan för ett rätt stort an- tal dylika områden byggnadsförbud inom dessa kom till stånd. Däremot fram- kommo i regel icke några planer såsom resultat därav, tydligen beroende på dels brister i organisatoriskt avseende och dels brist på möjlighet att åväga- bringa samarbete för plans åstadkommande.

Såsom ett första försök till ytterligare utbyggande av institutet framkom vid 1916 års riksdag från Kungl. Maj:ts sida förslag om att även för plan som här avses skulle kunna fastställas särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande. Detta förslag blev av riksdagen bifallet. Först därigenom började en tid av något livligare tillämpning av bestämmelsen. För att avhjälpa bristen på en organisation för tillsyn å byg— gandet inom ett dylikt stadsplaneområde begynte man kort efter nämnda lag- ändrings ikraftträdande att med stöd av 1 kap. 46 % första stycket i fastighets- bildningslagen söka ordna en lokal tillsynsmyndighet och giva denna vissa regler av mera teknisk art till ledning i dess verksamhet.

Det var emellertid fortfarande klart, att institutet, sådant det med ledning av lagen kunnat utformas i praxis, icke gav de möjligheter som krävdes för ett behörigt reglerande av byggnadsverksamheten å landsbygden. Genom de skedda utbyggnaderna av institutet hade detsamma visserligen nått en större fulländning såsom stadsplan betraktat, men därigenom hade, kan man säga, möjligheterna att inkoppla dess tillämpning på ett tillräckligt tidigt stadium i viss mån försvagats. En stadsplan med tillhörande särskilda bestämmelser och föreskrifter, som nu sagts, står i själva verket så nära en samhällsbild— ning, som gärna är möjligt utan kommunal grundval. Men därav följer, att samma redskap mindre lämpar sig såsom ett snabbt och smidigt verkande va- pen för ingripande mot en hotande kåkstadsbildning. För detta ändamål har man då endast haft att lita till det byggnadsförbud, som lagen anvisat så— som en förberedelse till stadsplanens tillkomst, men detta förbud har icke kunnat beredas den övervakning, som krävdes för att däråt förläna verklig effektivitet, och ha1 därför blivit väsentligen endast ett slag 1 luften. Även sedan stadsplan kommit till, hava svårigheter vppat sig, särskilt till följd av att någon ersättning måst beredas åt de personer, som skolat utöva tillsynen å byggandet inom stadsplaneområdet.

Frågan blev ock föremål för fortsatt grundligt övervägande såväl inom bo- stadskommissionen som hos 1916 års kommitté. Kommissionen stannade för sin del vid att föreslå en möjlighet att, såsom kommissionen yttrar, undan- röja de olägenheter, som enligt vad kommissionen påvisat äro förbundna med byggnadskontrollens begränsning till område med fastställd stadsplan. Kom— missionen föreslog därför att denna begränsning skulle upphävas, och detta genom en anordning av samma innebörd, som kommissionen föreslog skulle tillämpas i städerna, nämligen genom att i byggnadsstadgan upptoges be— stämmelser om sättet för ordnande av byggnadsverksamheten inom icke plan— lagt område, vilka bestämmelser, såvitt anginge stad, skulle gälla obligato- riskt, men beträffande område å landet först efter ett av Kungl. Maj:t därom meddelat förordnande.

Kommissionen framhöll, att mot denna anordning kunde anmärkas, att den byggnadskontroll, som ej hade stöd av en verklig plan för bebyggandet, icke kunde bliva tillräckligt effektiv. Kommissionen medgav i viss mån riktig- heten av en sådan anmärkning och uttalade jämväl för egen del, att behov av en lämplig, sammanhängande plan för bebyggandet redan tidigt förefun- nes, men stannade dock i sitt förslag vid att söka genom godvillig påverkan förmå de byggande att följa en av den lokala byggnadsmyndigheten god— känd plan. Ett måhända ännu effektivare medel för sitt arbete i denna rikt— ning skulle, fortsätter kommissionen, denna myndighet äga, därest jämväl för den egentliga landsbygden ordnad kontroll över fastighetsbildningen infördes efter i huvudsak de riktlinjer, som av'Svenska kommunaltekniska föreningen angivits i en av densamma den 22 december 1916 gjord framställning, gående i huvudsak ut därpå, att vederbörande myndigheter skulle äga rätt att avslå ansökningar om jordstyckning, där denna prövades avse stomme för samhälls- bildande och visade sig vara stadsplanetekniskt otillfredsställande.

1916 års stadsplanelagskommitté fullföljde den sålunda sist angivna linjen Sålunda, att kommittén föreslog, att ägostyckning eller jordavsöndring, som funnes åsyfta markens delning för ett tätare bebyggande, ej skulle få fast- ställas, med mindre stadsplan eller å landet en förenklad stadsplan, av kom— mittén benämnd byggnadsplan, blivit fastställd. Kommittén, som tydligen hoppades, att genom den avsedda enklare beskaffenheten av denna plan den— samma skulle lämpa sig för tillämpning å ett ganska tidigt stadium, föreslog däremot icke för landsbygden någon möjlighet att allenast tillämpa särskilda byggnadsföreskrifter utan sammanhang med plan, så som kommissionen tänkt sig saken.

Under den gångna tiden hava i dessa frågor förhållandena tillspetsat sig på ett sådant sätt, att statsmakterna icke kunnat undanskjuta frågans lösning i avvaktan å den slutliga lagstiftningen angående stadsplaneväsendet. Såsom redan inledningsvis nämnts, hava ändringar i lagstiftningen också vidtagits i dessa punkter.

De första av dessa ändringar skedde genom lag den 23 maj 1924. Däri- genom infördes i 1 kap. 42 å i fastighetsbildningslagen ett fjärde stycke, enligt vilket Kungl. Maj:t äger förordna om tillämpning av särskilda före- skrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom område å lan- det, som här avses. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet i detta ärende framhöll föredragande departementschefen, att dylika föreskrifter icke säl- lan torde komma ganska nära sådan byggnadsplan, som omförmäles i 1916 års kommittés förslag. Emellertid synes lagrummet, sådant det är avfattat, icke åsyfta att överhuvud bereda möjlighet till åvägabringande av någon plan annat än på. godvillighetens väg, Och det har heller ej i praxis så tillämpats. Med stöd av detsamma hava däremot i ett stort antal fall meddelats föreskrif- ter för bebyggandet inom landsbygdsområden, vilka föreskrifter nära anslu—

tit sig till vad som redan tidigare varit vanligt beträffande stads icke plan- lagda område. För tillsynen å byggnadsföreskrifternas efterlevnadl har man | därvid i regel tillskapat en byggnadsnämnd av i huvudsak kommunal karaktär, ; i det att dess flesta ledamöter skola utses av kommunalstämma resp. kommu— nalfullmäktige. Liksom de motsvarande föreskrifterna för stads iicke plan- lagda område innefatta dock dessa föreskrifter för landsbygdsområde icke blott bestämmelser av teknisk och administrativ art, utan ock vad de sakkunniga nu hava betecknat såsom stadsbyggnadsbestämmelser.

Härmed har man i själva verket genomfört det program, som uppdrogs av bostadskommissionen, ehuru formen därför blivit en annan än kommissionen förutsatte. Såsom kommissionen förutsåg, har det emellertid befunnits att dessa föreskrifter enbart icke äro tillfyllestgörande för att ens på. detta ti- diga stadium trygga en tillfredsställande utveckling av stadsbyggandet. Det fordras utan tvivel därjämte en viss kontroll å att jorddelningen inom om- rådet sker på ett planmässigt sätt, tagande skälig hänsyn till behovet att reservera mark för icke blott de nya fastigheternas egna utfartsleder -— skyldighet härtill finnes åtminstone till formen föreskriven, ehuru även denna är skäligen otillräcklig ur verklig plansynpunkt —— utan även för större trafikleder och vissa andra allmänna ändamål. Man har visserligen i före- skrifterna för de särskilda områdena sökt bota denna brist genom att ålägga den lokala byggnadsnämnden att söka enligt bostadskommissionens idé verka för att en viss plan på godvillighetensyäg åstadkommes, men detta medel är, såsom även bostadskommissionen insåg, föga verksamt.

I syfte att avhjälpa denna brist ingingo de sakkunniga till Kungl. Maj:t med förslag, gående ut på att i jorddelningslagstiftningen skulle stipuleras förbud för styckning utan en viss på förhand prövad plan. där styckningen åsyftade en samhällsbildning. Lagstiftning i denna anda har ock sedermera kommit till stånd, först mera provisoriskt genom lagen den 18 juni 1926 och nu- mera genom den nya lagen om delning av jord å landet. Likartade föreskrif- ter infördes samtidigt med förstnämnda lag för stads icke planlagda område.

Detta nya institut, de s. k. styckningsplanerna, för vilkas närmare inne- börd de sakkunniga på annat ställe närmare redogjort, har visat sig fylla ett behov i så hög grad, att de sakkunniga icke hava anledning att ifrågasätta deras ersättande med någon annan anordning. De sakkunniga kunna alltså icke reflektera på att i stället för denna metod förorda exempelvis 1916 års kommittés förslag om stadsplan resp. byggnadsplan såsom villkor för ett tätare bebyggande under alla förhållanden. .

Även i övrigt hava de sakkunniga funnit den nuvarande lagstiftningen om tillsyn å byggnadsverksamheten å landsbygden, sådan den föreligger efter genomförandet av 1924 års lagändring, vara i huvudsak tillfredsställande. Särskilt vilja de sakkunniga framhålla värdet av den kombination. som nu kan åstadkommas genom att för ett landsbygdsområde dels fastställas före- skrifter enligt 1 kap. 42 % fjärde stycket i fastighetsbildningslagen och dels upprättas sådan styckningsplan. som nyss nämnts.

Vad som fortfarande brister i möjligheterna att å landsbygden åstadkomma en fullt tillfredsställande planläggning ligger väsentligen inom området för det större planerandet samt för det ekonomiska säkerställandet av dels den byggnadskontroll, som redan från början måste inkopplas, och dels det å plat- sen en gång uppkommande samhällets rätt och intresse.

Beträffande förstnämnda fråga hava de sakkunniga föreslagit, att det av dem föreslagna generalplaneinstitutet skall vinna tillämpning även å lands— bygden. I fråga om byggnadskontrollen och de kostnader, som denna för- orsakar, hava de sakkunniga ansett, att man kan gå vidare på den redan in— slagna vägen att i viss utsträckning engagera vederbörande kommun i om-

orgen jämväl om ett dylikt stadsbyggnadsområde, dock med vissa del- is redan av 1916 års kommitté antydda möjligheter att dels i viss mån åt— tminstone förskottsvis anlita statsmedel, dels ock i sinom tid övervältra kost— naden eller skälig del därav å vederbörande markägare. Beträffande slutligen förberedelserna till planens ekonomiska genomförande i det blivande samhäl- lets intresse hava de sakkunniga likaså i viss mån tänkt sig frågan löst genom kommunens mellankomst. Aven i denna punkt hava de sakkunniga funnit värdefulla uppslag hos bostadskommissionen och i den av kommissionen åbe- ropade framställningen från Svenska kommunaltekniska föreningen, ävensom i de avgivna utlåtandena över de remitterade förslagen.

Huru de sålunda angivna riktlinjerna i olika avseenden tillämpats, vilja de sakkunniga i det följande söka närmare klargöra.

1 %.

Gällande lags stadgande, att för visst område å landet, där större bygg- nadsverksamhet är att förvänta, Konungen må förordna, att stadsplan skall upprättas, motsvaras i de sakkunnigas förslag av första och andra styckena i förevarande paragraf, enligt vilka i motsvarande fall kan förordnas i första hand om upprättande av generalplan och i andra hand om upprättande av stadsplan. Förutsättningen är i båda fallen, att inom området stadsbyggande uppstått eller är att förvänta. Härmed hava de sakkunniga dock ej avsett någon avvikelse från nu gällande lag. För förordnande om upprättande av stadsplan tillkommer den förutsättningen, att det visar sig att ett tillfredsstäl— lande ordnande av stadsbyggandet ej med mindre kan säkerställas.

Under nuvarande förhållanden har det ofta visat sig draga avsevärd tid, innan efter ett förordnande om stadsplan sådan verkligen kommer till stånd. Redan nu har man ansett det mindre tillfredsställande att under denna mel- lantid endast hava att lita till ett, såsom erfarenheten visar, ofta ineffektivt byggnadsförbud, och man har därför i praxis sökt komplettera detta förbud med en tillämpning av föreskrifter, analoga med de i 1 kap. 42 % fjärde stycket fastighetsbildningslagen åsyftade, därvid föreskrifternas giltighet måst stödjas på 46 % första stycket i samma kap.

För att under tiden innan plan hinner upprättas, byggnadsverksamheten ej må kunna fortgå oordnat, hava de sakkunniga i tredje stycket av förevarande paragraf upptagit rätt för Kungl. Maj:t att förordna, att allmänna stadsbygg- nadsbrstämmelser av samma art, som förut i 6 kap. 3 % omtalats, skola till- lämpas för område, för vilket förordnande enligt första eller andra stycket i denna paragraf meddelats, eller eventuellt för del därav, om dröjsmålet kan antages avse endast sådan del.

Nuvarande bestämmelse, att framställning om förordnande om stadsplan må göras av länsstyrelsen eller områdets ägare, avser givetvis ej att avskära Kungl. Maj :t från rätten att på annans framställning eller av eget initiativ upptaga och avgöra dylik fråga, utan innebär blott en fingervisning åt de sålunda omnämnda, att ett initiativ från dem i förekommande fall förväntas. Vad särskilt angår länsstyrelsen är ju dess behöriga tillsyn å dylika fall en förutsättning för att bestämmelsen skall kunna erhålla avsedd tillämpning. De sakkunniga hava bibehållit denna anvisning, beträffande länsstyrelsen för- stärkt till ett uttryckligt åläggande att i förekommande fall göra anmälan till Kingl. Maj:t. De sakkunniga hava ansett, att i dylikt fall länssstyrelsen bör äga motsvarande rätt att meddela byggnadsförbud som i det i 20 kap. 2 % ardra stycket omförmälda fall. Förbudet gäller högst till dess Konungens beslut meddelats. Angående rätt för länsstyrelsen att därefter meddela bygg— nadsförbud stadgas i 4 %. —— För att betona det intresse, kommunen enligt

de sakkunnigas intentioner bör äga i ett behörigt ordnande av byggnadsverk- samheten inom dess område i dylika fall, hava de sakkunniga jämte markäga— ren även upptagit kommunen såsom ägande göra framställning i detta syfte.,

*Med det system de sakkunniga valt, vilket alltså möjliggör att för område å landet, som här avses, få reglering till stånd även i annan ordning än genom plan, nämligen genom allmänna stadsbyggnadsbestämmelser, hava de sakkun- niga ej känt något behov att för den plan, som enligt detta lagrum må komma till stånd för område av denna art, i likhet med kommittén uppställa lindrigare fordringar än för generalplan eller stadsplan i allmänhet. Att de sakkunniga däremot för dylik plan, liksom för samhälle å landet, tänka sig i viss mån lindrigare rättsverkningar, följer av hänvisning i 8 %.

2å.

I likhet med 1916 års kommitté, som föreslog att länsstyrelse skulle i vissa fall kunna ombesörja uppgörande av byggnadsplan, hava de sakkunniga i förevarande paragraf föreslagit dels att, där förslag till plan, som förordnan- det avser, icke inom två år efter förordnandets meddelande ingivits för fast- ställelse eller, om ingivet, blivit vägrat fastställelse, länsstyrelsen må ombe— sörja upprättande av förslag till plan jämte därtill hörande stadsbyggnadsbe— stämmelser, dels ock att länsstyrelsen även i andra fall må ombesörja dylikt förslag, därvid dock, i fall därav skulle följa kostnader för statsverket, förut- sättes särskilt bemyndigande av Konungen. Angående skyldighet för mark- ägare att direkt återgälda statsverkets kostnad för sådan plan och i visst fall förskottera sådan kostnad, hava de sakkunniga i huvudsak följt kommitténs förslag. Huru i vissa andra fall skall förfaras med kostnaderna för planen följer av 6 % i förevarande kapitel.

Angående skälen till nu angivna anordning må hänvisas till kommitténs motivering för sitt förslag (sid. 282—3). Lika med kommittén förutsätta de sakkunniga, att medel för ändamålet ställas till länsstyrelsernas förfogande genom anslag å riksstaten.

3%.

Paragrafen avser att framhålla, att behandlingen av dylika ärenden, därest ej annat är enligt 5 % förordnat, tillkommer länsstyrelsen, som bör tillse, att alla erforderliga förberedelser äro vidtagna, innan ärendet underställes Kungl. Maj:ts prövning. Att för övrigt i visst fall länsstyrelsen är den myndighet, som meddelar fastställelsen, följer av 9 & i förevarande kapitel.

De sakkunniga hava, delvis i anslutning till av Svenska teknologföreningen gjord erinran, ansett det böra angivas, att den som önskar plan fastställd eller bestämmelser meddelade bör själv upprätta och ingiva förslag till plan eller bestämmelser, varom fråga är.

ztå.

Paragrafen äger i viss mån sin motsvarighet i 68 å i 1916 års kommittés förslag. Enligt detta förslag skulle länsstyrelsen äga meddela byggnadsför- bud, som där avsågs, utan någon av lagen stadgad tidsbegränsning. AV Svenska teknologföreningen anmärktes, att för undvikande av olägenheter för markägarna förbudets giltighet syntes böra inskränkas till högst ett år, dock med rätt för Kungl. Maj:t att, där synnerliga skäl förelåge, medgiva för- budets prolongering. De sakkunniga hava likaledes ansett en viss tidsbe- gränsning lämplig, men hava dock ansett denna icke behöva eller böra sättas

lägre än tre år. Inom denna tidrymd torde emellertid åt länsstyrelsen väl kunna, anförtros att pröva behovet av förbudet, utan att alltså något hän- skjutande till Kungl. Maj :t behöver ske.

Angående offentliggörande av förbudet se 32 kap. 14 %.

5 %.

Denna paragraf är ny. Den innefattar ett försök från de sakkunnigas sida att komma till rätta med det svåra, men betydelsefulla problemet om vinnande av garanti för att en plan, resp. bestämmelser, för område å landet, som icke utgör samhälle, ändock må i behörig ordning kunna genomföras.

1916 års kommitté sökte genom en annan anordning tillgodose detta önske- mål. Den föreslog nämligen i 71 % av förslaget till stadsplanelag, att om, sedan byggnadsplan blivit fastställd, nybyggnad ägt rum inom det i planen intagna området, mark, som till följd av nybyggnaden erfordrades för sam— färdseln inom området och enligt planen vore därför avsedd, skulle till begag— nande för ändamålet utan ersättning upplåtas, i den mån marken vore obebyggd och vid byggnadsplancns fastställande tillhörde den fastighet, därå byggnaden uppförts eller varifrån plats till byggnaden upplåtits, eller ock hade samme ägare som sistberörda fastighet. Detta innebar alltså ett försök att lösa frågan utan anlitande av någon övervakande eller i ekonomiskt eller rättsligt av— seende medverkande myndighet såsom förmedlare.

De sakkunniga, som själva valt en dylik utväg i fråga om tryggandet av tillgången till den mark, som enligt styckningsplan avsättes till dylika ända- mål, hava emellertid, då fråga är om en verklig plan eller om tillämpning av bestämmelser av stadsbyggnadsnatur, funnit det böra undersökas, om det icke vore möjligt att på något lokalt organ lägga ansvaret för ett dylikt om— rådes utrustning med stadsbyggnadsmässigt sett erforderliga anordningar. De sakkunniga hava redan hos bostadskommissionen, i anslutning till Svenska kommunaltekniska föreningen, funnit uttalade önskemål om anlitande av kommunen eller annan juridisk person att övertaga Vägmark inom plan- områden för att sedermera överlåta marken till ett blivande samhälle. Liknande önskemål hava framställts av Svenska teknologföreningen. Bostads- kommissionen har överhuvud ställt sig sympatisk till tanken på landskom- munerna såsom organ för befattningen med byggnadsväsendet, i de fall då behov därav yppas, men samhälle ännu ej föreligger, ja t. o. m. med avskaf— fande av inom kommunen redan befintligt samhälle. Det har synts de sak- kunniga ligga nära till hands att överväga, huruvida ej i nu förevarande fall ett anlitande av landskommunernas medverkan skulle vara lämpligt.

För eh dylik anordning finnas åtskilliga förebilder. Såsom kommissionen i annat sammanhang påpekar, äro de flesta moderna tyska byggnadslagar gäl- lande för landet i dess helhet. Därav blir en följd att även de lantliga kom_ munerna i lika grad som de stadsmässiga hava att taga befattning med sitt byggnadsväsen. Från vårt eget land finnas analoga fall i hälsovårds— och brandskyddslagstiftningen. Från att väsentligen hava betraktats som en stä- dernas ensak hava de i dessa författningar behandlade spörsmål alltmera kom- mit att framstå såsom i huvudsak gemensamma för stad och land, och om- sorgen om deras efterlevnad har i huvudsak kommit att betraktas såsom en kommunal angelägenhet även å landet.

I den mån en stadsbyggnadsmässig reglering å landsbygden kommer i fråga och i den mån icke omständigheterna föranleda att för dess genomförande samhällsbildning äger rum, hava även de sakkunniga måst finna det ligga närmast till hands att åt landskommunen anförtro bestyret och ansvaret be- träffande denna reglerings genomförande. Ett steg i denna riktning har, så—

som förut nämnts, redan av praxis tagits genom att söka kommunernas med— verkan till landsbygdsområdenas förseende med organ för utövande av till- synen enligt sådana föreskrifter, som meddelas med stöd av 1 kap. 42 % fjärde stycket i fastighetsbildningslagen.

De sakkunniga hava såsom resultat av sina överväganden funnit sig över- tygade, att den bästa lösningen av hithörande problem vinnes genom att i stör— sta möjliga mån intressera kommunerna även å landet för de stadsbyggnads- mässiga frågor, som beröra deras områden.

I anslutning till denna sin uppfattning hava de sakkunniga i förevarande paragraf intagit det stadgandet. att om område, varom i detta kapitel är fråga, är beläget inom en och samma kommun — i annat fall gäller enligt paragrafens sista stycke en särregel — och områdets utveckling är av allmän betydelse för kommunen, Konungen skall äga förordna, att kommunen skall hava de be- fogenheter och skyldigheter, som samhälle, varom i 20 kap. sägs, har beträf— fande generalplan eller stadsplan. Har området icke sådan allmän betydelse för kommunen, men vill kommunen ändock påtaga sig nämnda ansvarsställning, kan sådant förordnande likaledes meddelas.

Vill kommunen i sistnämnda fall icke påtaga sig uppdraget, må Konungen förordna om tillsättande av annan myndighet att övertaga samma uppdrag, vil- ket i detta fall må kunna inskränkas till allenast viss del av ovannämnda be- fogenheter och skyldigheter. Organiserandet av en dylik myndighet, varom de sakkunniga ansett Konungen böra kunna, dock efter kommunens hörande, fritt förfoga, hava de sakkunniga för egen del tänkt sig ofta kunna ske på det sätt, att exempelvis inom ett visst villastadsområde en å platsen bildad fastighetsägareförening själv eller gemensamt med någon kommunal eller stat— lig myndighet utväljer en styrelse eller nämnd, som skall äga att utöva det avsedda uppdraget, gärna under kontroll av kommunala eller statliga organ. Att sådan myndighet bör kunna tillerkännas befogenhet att av fastighetsägare uttaga bidrag till generalplans genomförande eller gatukostnadsbidrag, har särskilt uttalats i 6 %. Även andra befogenheter av liknande vikt, såsom att i egenskap av ägare omhändertaga gatumarken, hava de sakkunniga tänkt sig kunna läggas i denna myndighets hand. Eventuella begränsningar i dess be- fogenhet torde få bero på de lokala förhållandena.

I sista stycket av paragrafen meddelas ovannämnda särregel för det fall att området tillhör två eller flera kommuner. Konungen har då att ännu mera självständigt förordna efter som skäligt prövas., Är området likväl till större delen beläget inom en kommun, torde det exempelvis kunna befinnas lämpligt att åt denna kommun anförtro omsorgen om hela området i förevarande av- seende. I vissa fall torde här kunna tänkas bildande av kommunalförbund.

Gå.

Har kommun ålagts ansvaret för stadsbyggnadsväsendet inom någon sin del, är det självfallet att kommunen Också har att på samma sätt som en stad sörja för erforderliga åtgärder för anskaffande av förslag till den plan, som avses med förordnandet. I övriga fall måste på annat sätt beredas medel till dylika åtgärder. De sakkunniga hava då tänkt sig att statsverket i sådant fall får träda emellan och gälda erforderligt belopp, vare sig för upprättande av gene- ralplan eller stadsplan eller dess genomförande eller för andra åtgärder, vilka icke utan äventyrande av områdets sunda utveckling kunna underlåtas eller uppskjutas.

Har särskild myndighet enligt 5 % tillsatts att omhänderhava områdets stadsbyggnadsfrågor, skall denna myndighet, om den tillerkänts befogenhet

tt av markägare uttaga bidrag till kostnad för genomförande av plan, i den rdning, Konungen bestämmer, återgälda statsverkets kostnader för sådan an- rdning. Detta bör då ske i full utsträckning. '

I andra fall får kostnad, som här avses, stanna å statsverket, därest icke å sätt i 2 % sägs markägare kan förpliktas att direkt till statsverket åter- igälda kostnaden.

Angående behovet av anslag för bestridande av länsstyrelsernas utgifter av här ifrågavarande art gäller vad som anförts under 2 % här ovan.

7%.

1916 års kommitté hade i sitt förslag till byggnadsstadga intagit en avdel- ning om byggnadsplaneområdena. Utom de bestämmelser angående bebyg- gandet av sådant område, som denna del av stadgan innehöll, föreskrevs där att för området kunde fastställas en särskild byggnadsordning. Motsvarande föreskrift hava de sakkunniga upptagit i 1 mom. av förevarande paragraf.

I 2 inom. föreskrives tillsättande av en tillsynsmyndighet för området. Så— dan myndighet skall utgöras antingen av byggnadsnämnd eller, där sådan ej lämpligen kan utses, av en särskilt utsedd person. Kommittén föreslog endast sistnämnda utväg, vilken, då kommitténs förslag avgavs, var den enda som praktiskt prövats i dylika fall. Med hänsyn till vissa med denna utväg för- bundna svårigheter hava de sakkunniga emellertid funnit tillsättandet av en nämnd för ändamålet ofta kunna vara att föredraga. Dels undvikas därige— nom lättare de kostnadssvårigheter, med vilka en kontrollanordning å dylikt område ofta är förenad, då ledamotskap i nämnden torde få betraktas som ett kommunalt förtroendeuppdrag, dels Väckes stundom lättare kommunens in- tresse för kontrolluppgiften, om den beredes tillfälle att genom utsedda för- troendemän medverka vid dess utövande, dels slutligen vinnes genom en myn— dighet, bcstående av flera ledamöter, lättare en viss kontinuitet i behandling av ärendena. Till nämndledamöter kunna ock som regel förvärvas å platsen bosatta personer, medan en personlig övervakare, å vars kvalifikationer oftast måste ställas större krav, ej sällan måste sökas från annan ort.

För den föreslagne övervakaren hade kommittén begagnat benämningen >>byggnadsfiskal». I anledning av framställda anmärkningar hava de sakkun- niga utbytt denna term mot ordet »byggnadsinspektör», vilket redan vunnit en viss burskap i praxis.

Av stadgandet i 9 % följer, att byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör, som här avses, har samma befogenhet och åligganden som byggnadsnämnd i stag, frånsett den inskränkning, som följer av hänvisning i 8 % till 20 kap. 5 . I sista stycket av paragrafen hava de sakkunniga upptagit den av kommittén föreslagna regeln om skyldighet för markägare, som har fördel av planen, att efter länsstyrelsens prövning helt eller delvis återgälda kostnaden för ifråga- varande tjänstemans anställande.

Bä.

Enligt denna paragraf skall för område, som i detta kapitel avses, vad i 20 kap. 3—7 %% är stadgat äga motsvarande tillämpning. Beträffande inne— ? börden härav torde ej behöva påpekas annat än att tillämpningen av 20 kap. 3 % sammanhänger med att de sakkunniga föreslå en ändring i väglagen i syfte ? att vad nu i dess 9 % stadgas om samhälles förhållande till vägdistriktet må bliva gällande även för sådant område, varom i 5 % första stycket av före- varande kapitel är fråga.

Hänvisningen till 20 kap. 4 % avser att å här ifrågavarande områden till-| lämpa de lindringar, som kunna bringas att gälla för stadsliknande samhälle åf landet i avseende å stadsplans eller generalplans genomförande.

Inskränkningen enligt 20 kap. 5 % i byggnadsnämnds befogenhet bör uppen— barligen jämväl hava avseende å område, varom i förevarande kapitel är fråga.

De undantag, som meddelas i 20 kap. 6 %, sammanhänga, såvitt angår lands- bygdsområde, med de särföreskrifter, som i 21 kap. 7 % finnas meddelade an- gående byggnadstillsynen inom sådant område.

20 kap. 7 % slutligen innefattar, såvitt angår landsbygdsområde, en före— skrift, som i kommitténs förslag torde få anses hava följt av bestämmelserna om ändring i byggnadsplan. Kommittén tänkte sig nämligen ej ett formligt förordnande om sådan plans upprättande. För de sakkunniga, som föreslå sådant förordnande, synes det för undvikande av ovisshet lämpligast att äga en uttrycklig föreskrift, som berättigar Kungl. Maj:t att i fall av behov vid— taga åtgärder för upphävande av förordnandet.

9 %.

Genom denna paragraf markeras ytterligare att plan, som i 21 kap. avses, icke är av annan natur än annan plan, med i huvudsak samma rättsverkningar som denna, därest ej annat förordnats. Därjämte meddelas här den förut om— nämnda bestämmelsen, som ger länsstyrelsen rätt att, i fall generalplan redan finnes fastställd, med viss inskränkning fastställa stadsplan.

10 %.

Motsvarar 73 å i 1916 års kommittés förslag. Den sakliga innebörden är dock något annan, i det att kommittén avsåg, att byggnadsplanen skulle även efter samhällsbildningen fortfarande gälla såsom byggnadsplan, till dess den ersattes av en stadsplan i egentlig mening, varemot de sakkunniga avse, att planerna skola betraktas såsom vanliga planer för stads område, endast att de inskränkningar, med vilka de förut varit förenade, ansetts icke böra auto- matiskt upphöra, utan först efter uttryckligt beslut av Kungl. Maj:t. De sak- kunniga förutsätta dock, att sådant beslut i allmänhet skall givas.

22 KAP.

Om bestämmande av område, som enligt fastställd tomtindelning skall bilda tomt (tomtbestämning), så ock om gränsbestämning och avmätninv.

1 %.

Enligt paragrafen förutsättes, att tomtbestämning må äga rum, sedan tomt— indelningen blivit fastställd. Genom ett 1921 tillagt andra stycke i 2 kap. 1 % fastighetsbildningslagen gäller nu, att mätning av tomt, som ingår i fast— ställd tomtindelning, ej må äga rum med mindre fastställelsen å tomtindelnin- gen äger laga kraft. Lagändringen motiverades med att tomtmätningen inne- fattade ett rättsligt fastslående av tomtens gränser. Då emellertid tomtindel— ningen ej enligt de sakkunnigas förslag har samma innebörd, som enligt nu gällande lag, och avvaktande av att fastställelsen å tomtindelning skall vinna laga kraft ofta leder till tidsutdräkt, hava de sakkunniga, så vitt rör tomtbe- stämning, ej ansett sig böra bibehålla detta villkor. Skulle en tomtindelning

anledning av skett överklagande upphävas, blir uppenbarligen jämväl en ärå grundad tomtbestämning utan laga verkan.

2%.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 1 % första stycket fastighetsbildningslagen, dock att de sakkunniga med hänsyn till tomtbestämningens tomtbildande ver- kan uteslutit den i sistnämnda stycke byggnadsnämnden tillagda befogenhet att begära förrättning. Byggnadsnämnden har i stället genom bestämmelser— na i 26 kap. i förslaget erhållit befogenhet att få kvarterens gränser bestämda.

3 %.

Denna paragraf motsvarar 2 kap. 2 % fastighetsbildningslagen. I de sakkunnigas förslag skiljes ej såsom i nu gällande lag i 2 kap. 2 % och 5 kap. 2 % fastighetsbildningslagen mellan av Konungens befallningshavande meddelade förordnanden att tillsvidare i staden tjänstgöra såsom förrättnings— man för tomtmätning och att tillsvidare förrätta avstyckningar i staden, utan hava de sakkunniga, då tomtbestämning och avstyckning synas väsentligen böra kräva samma förutsättningar, föreslagit, att det av Konungens befall- ningshavande meddelade förordnandet skall gälla att tills vidare i staden tjänst- göra såsom mätningsman.

De sakkunniga hava ansett, att såsom kompetensvillkor bör uppställas, att praktisk duglighet visas på stadsmätningsväsendets område, vilket de sakkun- niga ansett böra gälla jämväl den, som avlagt lantmäteriexamen.

4, 5 och 6 %%.

Paragraferna motsvara respektive 3, 4 och 5 %% i 2 kap. fastighetsbildnings- lagen.

I 6 % har upptagits bestämmelse därom att förrättningsmannen har att om tiden för förrättningen underrätta byggnadsnämnden och drätselkammaren. Att dylika kallelser ansetts böra utfärdas beror på, vidkommande byggnads- nämnden, att fråga kan uppkomma om mindre jämkning i tomtindelningen, och vidkommande drätselkammaren, att stadens intresse kan beröras av för— rättningen.

7 %.

Angående jäv mot förrättningsman innehåller 2 kap. fastighetsbildningsla- gen ej annan föreskrift än den i 4 % andra stycket, motsvarande 22 kap. 5 % andra stycket i förslaget till stadsbyggnadslag. Någon bestämmelse hur för— faras skall om sakägare anser förrättningsman jävig och denne är av annan mening, finnes alltså ej. Fastighetsbildningslagens innebörd i detta avseende lär emellertid vara, att sakägaren kan i samband med instämmande av klan— der mot tomtmätningsförrättning påkalla domstolens prövning av jävsfrågan.

De sakkunniga hava emellertid ansett, att jävsfråga bör behandlas i huvud- saklig överensstämmelse med vad som är fallet i ägodelningsmål och hava där- för i förslaget upptagit förevarande paragraf.

Första stycket i paragrafen hänvisar till 3 kap. 8 % och 9 % första, andra och fjärde styckena i jorddelningslagen. Hänvisning till 9 % tredje stycket har synts obehövlig, då redan av detta kap. 5 % andra stycket framgår hur förrättningsmannen har att förfara, om han finner jävsanmärkning lagligen grundad.

Paragrafens andra stycke överensstämmer med 21 kap. 18 % jorddelnings-

lagen jämförd med 14 % i samma kapitel, dock att besvärstiden ansetts kunna avkortas till 20 dagar.

Tredje stycket överensstämmer med stadgande i 21 kap. 50 % jorddelnings— lagen.

8 %. Paragrafen motsvarar 2 kap. 6 % fastighetsbildningslagen.

9%.

Denna paragraf motsvarar 2 kap. 7 % fastighetsbildningslagen. I sista punkten av förevarande paragrafs fjärde stycke har införts bestämmelse därom att, därest på sätt i 11 % sägs avvikelse göres från sträckningen av tomtom— rådlsts gränser enligt gällande tomtindelning, sådant skall i protokollet an— tec nas.

10 %.

Det är tomtindelningen och däröver upprättad karta som skall tjäna såsom norm vid bestämmande av tomtområdets gränser. Gränsar tomtområdet till område, som är i fastställd generalplan eller stadsplan upptaget, kan gränsen för detta område vara bestämd genom utstakning enligt 26 kap. och skall då utstakningen lända till efterrättelse beträffande gräns, som utstakningen av- sett. J ämväl i övrigt kunna områdets gränser vara förut bestämda och skall då denna bestämning lända till efterrättelse.

I förevarande paragraf har därjämte från 2 kap. 7 % fastighetsbildnings- lagen intagits bestämmelse om huru vid bestämmande av,området skall förfa— ras, och hava de sakkunniga dessutom i paragrafen intagit föreskrift motsva— rande den i 2 kap. 10 % fastighetsbildningslagen upptagna, att förrättnings— mannen skall giva utlåtande om rätta sträckningen av tomtområdets gränser.

11 %.

För att undvika onödig kostnad och tidsutdräkt är det såsom i det föregå— ende framhållits erforderligt, att tomtindelningen göres mera summarisk och att till tomtbestämningen uppskjutes att avgöra förekommande oklarheter. Det blir vid detta förhållande nödvändigt, att förrättningsmannen vid tomtbestäm— ningen ej ensidigt fäster avseende vid tomtindelningskartans visning utan till— ser från vad grundförutsättningar tomtindelningen utgått. Har tomtindelnin- gen beträffande viss gränssträcka uppenbarligen avsett att följa viss ägogräns, bör den omständigheten att vid tomtbestämningen utrönes, att ägogränsen ej går fullt så som vid tomtindelningen antagits, ej utgöra hinder för att vid tomt— bestämningen följa ägogränsen, om tomtindelningen ej härigenom blir olämp- lig. Någon rubbning bör vid tomtbestämning givetvis ej få ske av gräns för i gällande generalplan eller stadsplan upptaget område. Det är också tydligt att avvikelser, som äro mera omfattande eller utan att vara detta äro ägnade att påverka genomförandet av en lämplig tomtindelning inom kvarteret, ej i denna ordning må ske. På grund härav hava de sakkunniga i förevarande pa— ragraf upptagit stadgande därom att förrättningsman vid bestämmande av an— nan gräns för tomtområdet än nyss sagts må med byggnadsnämndens och sak— ägares medgivande göra avvikelse av mindre omfattning och betydelse från gränsens sträckning enligt gällande tomtindelning, där avvikelsen uppenbar- ligen finnes ej påverka genomförandet av en lämplig tomtindelning inom kvar- teret.

Till denna paragraf finnes ej motsvarighet i 2 kap. fastighetsbildningslagen. I cirkulär den 23 augusti 1923 har lantmäteristyrelsen för rikets lantmätare framhållit angelägenheten av att antecknandet i protokollet över tomtmätning av de särskilda områden, av vilka tomt administrativt bildats, föreginges av en fullständig utredning rörande samma områden och av dessas upptagande å tomtkartan. Skulle därvid tvist yppas angående rätta sträckningen inom tom- ten av gräns för sådant område, borde bestämmande av denna gräns äga rum, innan tomtmätningen avslutades. Med hänsyn till den betydelse tomtkartan i förevarande fall på grund av bestämmelsen i 3 kap. 2 % första stycket i lagen om fastighetsbildning i stad ägde för tomtens rättsliga bildande kunde näm- ligen enligt lantmäteristyrelsens mening en tomtmätningsförrättning icke an- ses lagenligt behandlad med mindre vad ovan framhållits iakttagits vid för- rättningens handläggning.

På grund av vad i detta cirkulär anförts anse dc sakkunniga, att uttryckliga bestämmelser böra givas huru gräns inom tomtområde bör bestämmas. I lik- het med vad som stadgats i 5 kap. 5 % fastighetsbildningslagcn och 19 kap. 10 % jorddelningslagen har sådant bestämmande ej ansetts böra äga rum. där det ej påfordras å någondera sidan eller av förrättningsmannen aktas nödigt.

Beträffande de sakliga grunderna för gränsbestämmande hava de sakkun- niga ansett sig kunna hänvisa till bestämmelserna i 10 %.

13 %.

Paragrafen saknar motsvarighet i nu gällande lag. Då det emellertid ofta kan dröja avsevärd tid, innan gata invid tomtområdet varder upplåten till all- mänt begagnande, bör enligt de sakkunnigas mening vid tomtbestämning, där så ske kan, tillses, att tomtområdet, till dess gata upplåtes, kommer att äga rätt till nödig väg. Bristen på bestämmelse härutinnan i nu gällande lag har varit en av orsakerna till att man för bildande av byggnadsplatser inom sär- skilt samhällena på landet valt icke tomtindelnings— utan avstyckningsinstitu— tet. I den mån staden invid tomtområdet äger mark, som enligt generalplan eller stadsplan är för allmän samfärdsel avsedd och som är obebyggd, behöver, på grund av stadgandet i 13 kap. 2 % i förslaget, tomtområdet ej på annat sätt tillerkännas rätt till väg.

14 %.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 8 % fastighetsbildningslagen. Med hänsyn till de särskilt å områden på landet förekommande stora tomter— na hava de sakkunniga ansett, att undantagsvis möjlighet bör givas att upp— rätta karta över tomtområde i mindre skala än 1: 400.

De i andra och tredje styckena av paragrafen införda bestämmelserna, att karta och beskrivning skall utvisa ej blott tomtområdets ytinnehåll och läng- den av dess särskilda sidor utan även dess särskilda delars ytinnehåll torde, såsom framgår av det vid detta kapitels 12 % återgivna cirkuläret från lant- mäteristyrelsen, ej i sak innefatta någon nyhet i förhållande till vad som nu tillämpas.

Hinder föreligger uppenbarligen icke, att ett tomtområde bestämmes omfatta en förut befintlig fastighet t. ex. ett avstyckat område.

15 %.

Denna paragraf motsvarar 2 kap. 9 % fastighetsbildn'ingslagen, dock att de sakkunniga låtit ur sitt förslag utgå de i sistnämnda % givna exemplen på ett

tydligt och varaktigt utmärkande av gräns, då gräns jämväl kan på annat sätt än i exemplen synes åsyftat tydligt och varaktigt utmärkas genom bestäm— mande i förhållande till inmätta fixpunkter.

16 %.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 10 % fastighetsbildningslagen. I anledning av att 12 % i kapitlet tillagts, hava de sakkunniga i förevarande paragraf upptagit att, där gränsbestämning inom tomtområdet ifrågakommer, utlåtande angående tomtområdets särskilda delars gränser skall vara avgivet, innan förrättningen förklaras avslutad. , j

Enligt de sakkunnigas förslag skall rådhusrätten vara ägodelningsrätt i stä- der med magistrat. I likhet med vad som är förhållandet enligt jorddelnings- lagen bör prövning av gränsfrågor ankomma på ägodelningsrätten. I enlig- het härmed hava de sakkunniga i denna paragraf upptagit, att den som är missnöjd med utlåtandet har att besvära sig hos ägodelningsrätten. Besvärs- tiden hava de sakkunniga ansett kunna sättas till tjugu dagar. I överens- stämmelse med stadgandet i 21 kap. 14 % jorddelningslagen har klagande medgivits rätt att insända sina besvär med posten.

Någon särskild fastställelseprövning hava de sakkunniga, i överensstämmelse med vad som är fallet vid tomtmätning, ansett ej behöva ifrågakomma vid tomtbestämning.

För det fall att tomtbestämningen är tomtbildande bör förrättningsmannen underrätta registerföraren. Föreskrift härom har intagits i paragrafens sista stycke sista punkten.

!

t

17 %.

I paragrafen har intagits bestämmelser därom att tomtområdet eller dess sär- skilda delar genom tomtbestämningen avstyckas från den eller de fastigheter de förut tillhört. Såsom av 9 kap. 1 % i förslaget framgår, fordras för tomtens bildning, där tomtområdet består av särskilda delar från olika fastigheter, sam- manläggning av dessa delar.

18 %. Paragrafen motsvarar 2 kap. 11 % fastighetsbildningslagen. 19 %. Paragrafens första mom. överensstämmer med 2 kap. 13 % fastighetsbild- ningslagen.

I skrivelse den 7 februari 1924 anförde lantmäteristyrelsen bland annat: Vid gränsbestämning inom stad samt inom sådana samhällen å landet, för vilka fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser skall föras, tillämpas enligt nu gällande lag tvenne olika förfaringssätt. Sålunda sker bestämning av tomtgräns i enlighet med föreskrifterna i 2 kap. av lagen om fastighetsbildning i stad den 12 maj 1917, under det att annan gräns (stadsägogräns) skall bestämmas på det sätt skiftesstadgan angiver rörande rågång. De viktigaste och för sam— hällena mest betydelsefulla skiljaktigheterna i förfaringssättet vid de båda slagen av gränsbestämningar torde vara, dels att vid gränsbestämning enligt 2 kap. fastig- hetsbildningslagen såväl tiden för kallelses utfärdande till förrättningen (8 dagar) som för klander av förrättningen (30 dagar) är betydligt kortare än vid rågångs- bestämning dels att gode män icke skola biträda vid förrättningen. Den tids— utdräkt, som kungörelsetiden och avvaktan av klagotidens utgång medför, kan dess- utom nedbringas därigenom, att, om samtliga sakägare vid förrättningen omedel- bart skriftligen godkänna det av förrättningsmannen avgivna utlåtandet angående

ränser'nas sträckning, detta omedelbart vinner laga kraft. En gränsbestämning v här ifrågavarande slag kan därför eventuellt vara slutligt gällande inom 8—14 agar, från det förrättningen begärts, under det att en rågångsbestämning enligt skiftesstadgans föreskrifter i allmänhet torde draga minst tre månader. Såväl genom minskande av tidsutdräkten för förrättningen som genom minskade kost- ånader, då gode män ej biträda vid densamma, medför givetvis det enklare förfa- ringssättet vid gränsbestämningen en väsentlig fördel för den enskilde ur ekono— lmisk synpunkt. Någon anledning antaga, att ur rättssäkerhetens synpunkt de enk- lare formerna skulle i nu berörda fall vara mindre betryggande, torde knappast föreligga.

Med hänsyn till de fördelar för såväl samhällena som enskilda av ett enkelt gräns— bestämmingsförfarande samt på grund av önskvärdheten att gränsbestämningar i största möjliga utsträckning komma till utförande, då tvekan förefinnes om viss gräns eller då gräns tidigare icke undergått laga bestämning, har fråga uppstått, huruvida icke tiden vore inne för en utvidgning av tillämpligheten av 2 kap. fa— stighetsbildningslagen till även andra gränser än tomtgräns.

Redan år 1919 gjordes en viss utsträckning i fråga om tillämpningen av 2 kap. fastighetsbildningslagen genom den lag, som trädde i kraft den 1 juli samma år om ändrad lydelse av 6 kap. 11 å i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad. Enligt denna ändring, som införts såsom 2 mom. i nämnda paragraf, äger Konungen medgiva, att inom visst område, som är uppdelat i ett flertal fastig- heter, gränsbestämning må äga rum med tillämpning av föreskrifterna i 2 kap. Framställning rörande dylikt medgivande hava hittills gjorts från 26 städer och andra samhällen. Med hänsyn till svårigheten att på ett lämpligt sätt begränsa de områden, inom vilka dylik gränsbestämning må äga rum, har medgivande utom i ett par fall lämnats för ifrågavarande samhälles hela område, dock att bestäm- mande av gräns, som tillika utgör gräns mellan samhällets område och omgivande landsbygd, endast får ske enligt skiftesstadgans föreskrifter.

Med hänsyn till önskemålet att inom samhällena kunna snabbt erhålla förrätt- ningar verkställda, då ofta icke obetydliga ekonomiska intressen för den enskilde förefinnas att hastigt kunna utnyttja ett förvärvat område för byggnadsändamål, lärer en förenkling i gränsbestämningarnas utförande vara den enda framkomliga vägen för vinnande av en förbättring i ovanberörda avseende. Lantmäteristyrelsen finner det därför önskvärt, att en utsträckning av tillämpningen av 2 kap. fastig— hetsbildningslagen att gälla även annan gräns än tomtgräns inom samhälle, där fastighetsregister skall föras, kommer till stånd och att erforderliga ändringar i lagen om fastighetsbildning i stad härför vidtagas.

På grund härav föreslog lantmäteristyrelsen, att till 2 kap. 13 % fastig— hetsbildningslagen måtte läggas två nya mom. av följande lydelse:

2 mom. Vad i 1 mom. stadgas angående tomtgräns skall även äga tillämpning ä annan gräns, som icke tillika utgör gräns mellan stadsjord och jord å landet, så framt icke sakägare påfordrar, att sådan gräns skall bestämmas på sätt nedan i 3 mom. för särskilt fall är stadgat.

3 mom. Bestämmande av gräns, som tillika utgör gräns mellan stadsjord och jord å landet, skall verkställas på sätt om rågång vid laga skifte av jord är landet är stadgat.

Vad lantmäteristyrelsen sålunda anfört hava de sakkunniga i huvudsak fun— nit äga full giltighet, och hava icke genöm den nya jorddelningslagens till- ! komst förhållandena i nu ifrågavarande avseende i något väsentligt avseende 1 undergått ändring. De sakkunniga hava därför till förevarande paragraf tillagt två mom., * andra och tredje, som i huvudsak överensstämma med de av lantmäteristyrelsen w föreslagna. Skiljaktigheterna äro följande.

Enligt lantmäteristyrelsens förslag skulle sakägaren kunna påfordra, att! gräns bestämdes på sätt om rågång vid skifte av jord å landet är stadgat, och anförde lantmäteristyrelsen såsom skäl härför att, då i städerna ofta inginge betydande områden av ren landsbygd samt bestämmande av gräns å lands-' bygden städse skett enligt skiftesstadgans föreskrifter, bestämmelsen syntes motiverad med hänsyn till landsbefolkningens rättsuppfattning.

De sakkunniga hava icke ansett tillräckliga skäl föreligga att sålunda låta sakägare välja mellan de olika förfaringssätten. En dylik valfrihet torde ej böra medgivas, med mindre synnerligen starka grunder kunna anföras för den- ?airlima, och detta synes ej de sakkunniga vara förhållandet i nu förevarande

& .

Då i 26 kap. av förslaget till stadsbyggnadslag upptages huru vissa gränser skola bestämmas, hava de sakkunniga begränsat stadgandet att avse gräns som är ägogräns.

De sakkunniga hava ansett, att förutsättningen för tillämpligheten av 3 mom. bör givas en mera allmän avfattning, så att densamma kommer att vara, att gränsen tillika utgör gräns mellan skilda förvaltningsområden, och bör det i ty fall enligt de sakkunnigas mening ankomma på Konungens befallnings- havande att förordna förrättningsman.

Slutligen hava de sakkunniga såsom framgår av det till paragrafen lagda 4 mom. ansett, att jorddelningslagens föreskrifter böra tillämpas vid gräns— bestämning i sammanhang med laga skifte. Att märka är emellertid, att enligt de sakkunnigas förslag tillämplighetsområdet för laga skifte inskränkte.

20 %. Paragrafen motsvarar 14 å i 2 kap. fastighetsbildningslagen.

21 %.

Såsom de sakkunniga i den allmänna motiveringen angivit anse de sakkun- niga, att de för städerna gällande bestämmelserna beträffande delning av jord böra utsträckas till att äga tillämplighet inom alla stadsbyggnadsorter. En— ligt vad som framgår av den vid 23 kap. 4 5 av förslaget till stadsbyggnadslag återgivna motionen är detta på många håll ett önskemål. De sakkunniga anse. att endast på sådant sätt tillräcklig reda kan ernås vid utformandet av å ena sidan städernas å andra sidan landsbygdens jorddelningslagstiftning.

I enlighet härmed hava de sakkunniga i denna paragraf föreskrivit, att be— stämmelserna i detta kapitel, i likhet med vad i princip är förhållandet med de följande kapitlena, skola även gälla för samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, samt för område, för vilket Konungen förordnat jämlikt 21 kap. 1 %, att stadsplan eller general- plan skall upprättas eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser tillämpas, el- ler jämlikt 1 kap. 42 % fastighetsbildningslagen eller motsvarande äldre be— stämmelse, att stadsplan skall upprättas eller att särskilda föreskrifter skola iakttagas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande. Med ett sam— manfattande namn kunna städerna och nu nämnda samhällen och områden kal— las stadsbyggnadsortcr.

En förutsättning för tillämpning av stadgandet är att i motsats till vad hit- tills skett nämnda samhällen och områden, även om för desamma ej föres fa- stighetsregister såsom för stad, avskiljas från omgivande landsbygd.

De sakkunniga förutsätta, att jämväl för område på landet, som nyss sagts, skall förordnas särskild mätningsman och vara utsedd byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör.

22 %.

Vidlkommande ägodelningsrätts och ägodelningsdomares handläggning av mål enligt detta kapitel samt talan mot deras beslut hänvisas i förevarande paragraf till åtskilliga paragrafer i 21 kap. jorddelningslagen, vilka de sak- kunniga ansett jämväl i förevarande fall böra äga tillämpning.

23 %.

I förevarande paragraf hava de sakkunniga upptagit bestämmelser om av- , mätning motsvarande de i 20 kap. 10 % jorddelningslagen upptagna.

23 KAP. Om avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning.

I 5 kap. 2 % näst sista stycket i fastighetsbildningslagen hänvisas till åtskil- liga lagrum i jorddelningslagen. Många av dessa lagrum hava emellertid ingen eller ringa betydelse vid avstyckning. De sakkunniga hava därför, ge- nom hänvisning eller införande i detta kapitels text, av lagrummen gjort 51 avstyckning tillämpliga endast de lagrum, som vid avstyckning synas vara av betydelse.

1 %. Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 19 kap. 1 % första stycket jord— delningslagen. De sakkunniga anse, att jämväl inom stadsbyggnadsorterna om- råde må. avstyckas för att sammanläggas med annan fastighet.

2 %. Denna paragraf motsvarar 5 kap. 2 % andra stycket fastighetsbildningslagen:

3 %. Paragrafen motsvarar 5 kap. 4 % fastighetsbildningslagen efter jämkning i huvudsaklig överensstämmelse med 19 kap. 8 % jorddelningslagen.

4 5.

I paragrafens första stycke hänvisas till åtskilliga paragrafer i 22 kap. Av dessa paragrafer motsvara 22 kap. 3 % efter jämkning, för vilken vid nämnda lagrum redogjorts, 5 kap. 2 % första stycket fastighetsbildningslagen; 22 kap. 4 % 5 kap. 2 % tredje stycket fastighetsbildningslagen; 22 kap. 5 % första stycket hänvisning i-5 kap. 2 % näst sista stycket fastighetsbildnings— lagen till 2 kap. 9 % jorddelningslagen och 22 kap. 5 % andra stycket 5 kap. 2 % sista stycket fastighetsbildningslagen.

22 kap. 6 % första och andra styckena, vartill förevarande paragraf jämväl hänvisar, motsvarar 3 kap. 1 % jorddelningslagen, till vilket lagrum 5 kap. 2 % näst sista stycket fastighetsbildningslagen hänvisar, och 5 kap. 3 % samma lag. De sakkunniga hava såsom i motiveringen till förra kapitlet angivits an- sett, att jämväl för det fall att fråga är om bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i förbättringen, en kallelsetid av åtta dagar är till— rac- ig.

22 kap. 7 %, till vilken denna paragraf hänvisar, handlar om behandling av jävsfrågan.

22 kap. 8 %, vartill förevarande paragraf hänvisar, motsvarar 2 kap. 11 % jorddelningslagen, vilken enligt 5 kap. 2 % näst sista stycket fastighetsbildnings- * lagen äger tillämpning vid avstyckning. r

Paragrafens andra stycke motsvarar i 5 kap. 2 % näst sista stycket gjord hän- visning till föreskrifter i 2 och 3 kap. jorddelningslagen.

Tredje stycket överensstämmer med 5 kap. 2 % fjärde stycket fastighets- bildningslagen.

Fjärde stycket motsvaras av 5 kap. 5 % fastighetsbildningslagen. Sistnämnda lagrum erhöll den lydelse det nu har i samband med antagandet av jorddelningslagen.

I motioner vid 1926 års riksdag tillkomna i anledning av den proposition, varigenom förslag till sistnämnda lag förelagts riksdagen, anfördes bland an- nat:

Kungl. Maj:ts proposition innefattar jämväl förslag till väsentliga ändringar i lagen om fastighetsbildning i stad. Visserligen äro ändringar i och tillägg till fastighetsbildningslagen från städernas synpunkt önskvärda i mer än ett hänse— ende, men städernas önskemål skulle genom nu föreslagna ändringar ingalunda bliva uppfyllda utan snarare ryckta ännu mera fjärran. Vad städerna i första hand sträva efter i fråga om jorddelning är, att de måtte i berörda avseende erhålla en särlagstiftning utan sammanblandning med landsbygdens jorddelningslagen De samhällen å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, böra i fråga om jorddelning inordnas under samma lagstiftning som städerna, såsom redan skett i fråga om dylika samhällen, för vilka föras fastig- hetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelserna.

De ändringar i fastighetsbildningslagen, som skulle erfordras för att ernå ovan" framhållna önskemål, kunna och böra ej vidtagas, förrän de av Kungl. Maj:t till- kallade stadsplanelagssakkunniga genomfört sitt nu pågående arbete med revision av stadsplanelagstiftningen. I annat fall riskerar man att föregripa de sakkunni- gas utredning till förfång för städernas och de stadsliknande samhällenas intressen. Om sålunda tidpunkten för införandet av rent sakliga ändringar i fastighetsbild— ningslagen ej ännu är inne, synas ändringarna i sagda lag böra inskränkas till sådana formella jämkningar, som kunna bliva en oundgänglig följd av antagandet av den nu föreslagna jorddelningslagen.

Med anledning härav anförde första särskilda utskottet vid 1926 års riksdag:

Mot motionärernas uppfattning att i fastighetsbildningslagen nu icke böra vid- tagas sådana ändringar, som kunna anses föregripa den pågående utredningen om stadsplanelagstiftningen, synes intet vara att erinra och förordar utskottet, att i förslaget göres sådana ändringar, som betingas av motionärernas yrkanden.

Enligt gällande bestämmelser i lagen om fastighetsbildning i stad tillkommer magistraten prövning av avstyckning. Vad i sådant hänseende ankommer på ma— gistrat skall för Stockholm fullgöras av Överståthållarämbetet och för stad, som lyder under landsrätt, ävensom för samhälle å landet, där lagen äger tillämpning, av Konungens befallningshavande. I fråga om laga skifte skola, där ej annat föreskriveS, bestämmelserna om laga skifte av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Magistrat, där sådan finnes, är ägodelningsrätt i stad.

Uti förslaget hava bestämmelserna om prövning av jorddelningsförrättning å lan- det ansetts böra äga motsvarande tillämpning i fråga om förrättning i stad eller samhälle, som nyss nämnts. Med hänsyn särskilt till de rena domstolsfunktioner,

som sålunda skulle tilläggas den prövande myndigheten, har det ansetts böra till— kommer rådstuvurätt och icke magistrat att vara ägodelningsrätt i stad.

Ett bifall härtill skulle bland annat medföra, att magistrat bibehålles såsom ägodelningsrätt i städer, där magistrat finnes. Härav föranledes emellertid för sådana städer särskilda bestämmelser beträffande handläggningen av vissa i sam- manhang med delning uppkommande privaträttsliga tvister och frågor rörande be- ' stämmande av gränser. Vad angår tvisterna synes annat förfarande icke böra ske än att vederbörande hänvisas att utföra sin talan vid domstol samt förrättningen förklaras vilande i vad den är beroende av målets utgång. Beträffande åter rå- gångsifrågor synas två utvägar möjliga: antingen att låta skiftesstadgans bestäm- melser om rågång fortfarande gälla för dessa städer eller ock att utforma sär- skilda bestämmelser för gränsförrättning i städerna. Sistnämnda utväg har utskot— tet icke ansett böra ifrågakomma, då ju även detta skulle innebära ett föregripande av den pågående utredningen och alltså strida mot motionärernas syften. Vid så- dant förhållande har för utskottet icke återstått annat än att anlita den först angivna utvägen.

Beträffande städer under landsrätt och sådana samhällen, varom här är fråga, torde hinder ej möta för att i ovannämnda hänseenden låta den nya lagens be- stämmelser gälla.

Utskottets ändringsförslag äro utformade i överensstämmelse med ovan antydda principer.

De sakkunniga hava genom bestämmelserna i 22 kap. 19 % 2 och 3 mom. reg- lerat behandlingen av gränsfrågor. Enligt de sakkunnigas förslag skall räd- husrätten i stad med magistrat vara ägodelningsrätt och bör vid detta förhål- lande, i enlighet med vad som är förhållandet enligt jorddelningslagen, gräns— frågors avgörande ankomma på. ägodelningsrätten. Då enligt de sakkunnigas förslag besvärs- och fastställelsemyndighet beträffande avstyckningar är Ko- nungens befallningshavande och i Vissa fall magistraten, böra gränsfrågorna behandlas för sig, varom föreskrift intagits i förevarande paragrafs sista punkt.

'5' %. Paragrafen överensstämmer med 5 kap. 7 % fastighetsbildningslagen, dock att bestämmelserna blivit, i enlighet med de för tomtbestämning gällande, i Vissa avseenden kompletterade, varjämte tillagts, att i protokollet skall angivas

i fall område, som skall avstyckas, är avsett att sammanläggas med annan fastlghet.

S%.

Enligt 5 kap. 8 % första stycket fastighetsbildningslagen må. avstyckning inom område, för vilket finnes fastställd stadsplan, ej så verkställas, att stads— planens genomförande eller kvarterens lämpliga indelning i tomter därigenom försvåras.

_Stadgandet har ej i tillämpningen visat sig ägnat att förhindra avstyck— ningar, vars lämplighet ur stadsbyggnadssynpunkt varit tvivelaktig. Rätt mycket har nämligen fordrats innan man ansett, att en viss avstyckning för- svårat stadsplanens genomförande eller kvarterens lämpliga indelning i tom- ter. Hinder har ej ansetts föreligga att vid avstyckning uppdraga andra gränser än kvartersgränserna.

De sakkunniga anse emellertid, att strängare regler än de nu gällande måste uppställas beträffande avstyckning inom stadsplanelagt område. Särskilt med hänsyn till de förpliktelser, som lagförslaget med avseende å stadsplanens genomförande pålägger större markägare, är det ej tillrådligt att för fram- tiden tillåta ett planlöst sönderstyckande av stadsplanelagt område. Såsom

huvudregel bör fastslås, att inom stadsplanelagt område avstyckning endast; må avse genomförande av stadsplanen, vilket i huvudsak innebär att gällande ; kvartersgränser komma att utgöra avstyckningsgränser. I varje fall är det icke lämpligt, att avstyckning, som avser bildande av smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar el- ler sker i annat liknande syfte, sker på annat sätt. Ar det emellertid fråga om avstyckning för annat ändamål och kan det vidare antagas, att stadsplanens genomförande kan dröja avsevärd tid, synes det ej billigt att förhindra av- styckning, därför att den ej avser genomförande av stadsplanen, men bör då givetvis tillses, att stadsplanens genomförande eller kvarterens lämpliga in- delning i tomter ej genom avstyckningen försvåras.

I enlighet med vad sålunda anförts hava de sakkunniga avfattat första stycket av förevarande paragraf.

Andra stycket av paragrafen motsvarar, så vitt rör allmänna stadsbygg— nadsbestämmelser, 5 kap. 8 % andra stycket fastighetsbildningslagen. Där- jämte har i stycket tillagts, att genom avstyckning generalplans genomförande ej må försvåras.

7 %.

1 mom. i paragrafen motsvarar 5 kap. Sa % första och andra styckena fastighetsbildningslagen.

Denna paragraf i fastighetsbildningslagen tillkom efter proposition nr 210 vid 1926 års riksdag. Enligt det propositionen bilagda förslaget skulle planen vara en plan för fastighetsbildningen inom det till avskiljande ifrågasatta området. '

I det samtidigt för 1926 års riksdag framlagda förslaget till lag om delning av jord å landet hade i 19 kap. 1 % intagits bestämmelser huvudsakligen lika- lydande med dem som föreslogos införda i 5 kap. fastighetsbildningslagen. Angående 19 kap. 1 % i förslaget till lag om delning av jord å landet anförde första särskilda utskottet:

I kostnadshänseende lärer det kunna uppstå svårigheter vid uppgörande av sådan plan, varom i 19 kap. 1 % stadgas. Dylik plan bör för att fylla sitt ändamål om- fatta hela det område, där större byggnadsverksamhet råder eller är att förvänta. Är detta område helt och hållet beläget inom den fastighet, från vilken avstyckning är avsedd att äga rum, torde väl kostnaderna för planen böra anses såsom annan förrättningskostnad. Förhåller det sig åter så, att i området ingå flera fastigheter, tillhöriga olika personer, synes det obilligt, att den jordägare, som först styckar sin jord, skall vidkännas hela kostnaden för planens upprättande. Emellertid lärer denna fråga, som ej synes hava varit föremål för övervägande, icke böra lösas i sammanhang med föreliggande lagstiftning utan göras till föremål för särskild utredning.

Utskottet har intet att erinra emot själva principen, att i fall, varom i 19 kap. 1 % sägs, plan för avstyckningarna bör upprättas.

Det torde icke vara lämpligt, att avstyckningsplan i detalj angiver, huru fastig- hetsbildningen skall äga rum, utan bör den allenast utgöra en ersättning för stads- plan. Det bör stå öppet för markägaren att vid områdets uppdelning i tomter i största möjliga mån tillmötesgå eventuella köpares önskningar; i följd härav bör ändring ske i 19 kap. 1 5. För att emellertid förebygga, att det planlagda området styckas på olämpligt sätt, bör i 19 kap. 13 % stadgande införas av innehåll, att avstyckning ej må ske i strid emot samma plan eller så verkställas, att områdets lämpliga indelning i fastigheter därigenom försvåras.

Vad utskottet hemställt i- denna del bifölls av riksdagen och fingo sålunda 5 kap. 8 a % fastighetsbildningslagen och 19 kap. 1 % jorddelningslagen den lydelse de nu hava.

De szakkunniga dela utskottets uppfattning, att en planläggning för att fylla itt ändamål bör omfatta hela det område, där större byggnadsverksamhet rå- er eller är att förvänta. På sätt utskottet påpekat. möter emellertid, om detta mråde är i flera olika ägares hand, svårighet att lösa kostnadsfrågan. När den förste av ägarna för att exploatera sitt område vill hava styckningsplan fastställd, bör vid dess uppgörande hänsyn tagas till att lämplig anslutning minnes till grannområdena men härigenom kunna kostnader uppkomma, som det kan vara obilligt att låta den förste markägaren betala. Den svårighet, som här föreligger, anse de sakkunniga i vissa fall kan lösas sålunda att gene- ralplan antages för hela det område, där byggnadsverksamhet råder eller är att förvänta, och att genom denna plan de olika grannområdenas anslutning till varandra i planavseende regleras. I många fall skulle emellertid upp- rättande av generalplan draga för stor kostnad och taga för lång tid i an- språk för att utgöra en praktisk utväg. För dessa fall hava de sakkunniga på sätt. som anföres vid 3 mom. av denna paragraf ansett sig böra föreslå en annan utväg.

Utskottet ansåg på sätt förut angivits det icke lämpligt, att styckningsplan i detalj angåve, hur fastighetsbildningen skulle äga rum, utan borde den alle- nast utgöra en ersättning för stadsplan.

Även om vad utskottet sålunda anföit ofta nog är riktigt, anse de sakkun- niga likväl, att på samma sätt som vid stadsplan fall kunna förekomma då styckningsplan till större eller mindre del är grundad på viss fastighetsindel- ning, så att denna indelnings genomförande är mer eller mindre ett villkor för planens lämplighet, och bör 1 ty fall indelningen prövas samtidigt med planen. Detta har föranlett de sakkunniga att tillägga tredje stycket i 1 mom.

Bestämmelserna angående planens innehåll hava av de sakkunniga i viss mån omredigerats för att det väsentliga 1 planen måtte mer än fallet är i nu gällande _lag framhävas, varjämte de sakkunniga upptagit, att planen jämväl skall angiva platser för allmänna byggnader och att vid dess uppgörande skall iakttagas, att lägenheterna erhålla ett ur sundhetssynpunkt lämpligt läge. I fjärde stycket av momentet utsäges därjämte —— utom att såsom förut nämnts generalplan, där sådan finnes, skall läggas till grund för styckningsplans upp- rättande —- att styckningsplan icke må så uppgöras att tillämpningen av all- männa stadsbyggnadsbestämmelser motverkas.

Det ankommer nu i Stockholm på överståthållarämbetet, i övriga städer med magistrat å magistraten och i övriga orter å Konungens befallningsha- vande att pröva styckningsplan.

För att erhålla en så sakkunnig prövning som möjligt hava de sakkunniga föreslagit, att prövningen skall ankomma å Konungens befallningshavande. Konungens befallningshavande skall nämligen enligt vad de sakkunniga för- utsätta i alla län till biträde hava länsarkitekt. Det måste därför antagas, att Konungens befallningshavande skall vara mest skickad för prövningen och kunna verkställa densamma efter enhetliga grunder.

I 2 mem. av paragrafen överensstämmer första stycket med sista stycket i 5 kap. 8 a _å fastighetsbildningslagen, under det att andra stycket ej äger motsvarighet 1 nu gällande lagstiftning.

Andra stycket innehåller bestämmelse därom att, om Konungens befallnings- havande vid prövning av styckningsplan finner, att på sätt i 2 kap. 10 % eller 5 kap. 8 % sägs generalplan eller stadsplan bör upprättas, Konungens befall— ningshavande har att anmäla förhållandet hos stadsfullmäktige eller, där om- ; ständigheterna därtill föranleda, Konungen, ävensom att Konungens befall- ' ningshavande skall låta med ärendets avgörande anstå till dess sig visar huru- vida fråga om generalplans eller stadsplans upprättande varder upptagen.

Äro förhållandena sådana som i 2 kap. 10 % eller 5 kap. 8 % sägs, är det på sätt de sakkunniga vid nämnda paragrafer anfört påkallat, att generalplang eller stadsplan tillkommer. Det kan förty ej vara lämpligt, att innan fråganj därom upptagits en styckningsplan, som kanske kan lägga hinder i vägen» för generalplanens eller stadsplanens genomförande, fastställes. Konungens befallningshavande bör förty taga initiativ till att frågan upptages och under tiden låta styckningsplaneärendet Vila.

I 3 mom, av förevarande paragraf hava de sakkunniga upptagit bestäm- melser därom att Konungens befallningshavande på ansökan av markägare må ombesörja upprättande av styckningsplan, därest markägaren förskjuter det kostnadsbelopp, som Konungens befallningshavande finner skäligt. Därjämte hava de sakkunniga i detta mom. sökt lösa den vid 1 mom. i paragrafen om- nämnda svårigheten att ordna kostnadsfrågan, när det område, där större byggnadsverksamhet råder eller är att förvänta, är i flera olika ägares hand. De sakkunniga hava ansett, att i detta fall en av markägarna mot förskjutande av kostnaderna som förut sagts, bör kunna få genom Konungens befallnings- havandes försorg styckningsplan uppgjord för hela området. Konungens be- fallningshavande må sedan förplikta övriga markägare att i den omfattning, som prövas skälig med häsyn till den nytta de erhålla av planen, återgälda sökanden av honom förskjutna kostnader. Ett dylikt förpliktande behöver uppenbarligen ej alltid ske i samband med styckningsplanens fastställande, utan kan, då omständigheterna det påkalla, ske, då den markägare, förpliktan- det avser, börjar enligt planen uppdela och exploatera sitt område.

I sista mom. av förevarande paragraf hava de sakkunniga infört en be- stämmelse av innebörd att, om försäljning och bebyggande sker efter styck- ningsplan, det skall vara presumtion för att skyldigheten att anlägga behövlig Väg på nöjaktigt sätt och att, i den mån så erfordras, anordna avlopp skall an- komma på stamfastighetens ägare. Det är uppenbart, att köpare av ägolott i detta fall, även om ej något uttryckligt säges, utgår från att skyldigheten skall i nu ifrågavarande avseende vila på säljaren. Att köparen handlar un- der denna förutsättning måste också vara för säljaren bekant. Man kan där- för uppställa den fordran att, om säljaren undantagsvis ej skulle vilja påtaga sig skyldighet i nu nämnda avseende, säljaren skall vid avtalet uttryckligen underrätta köparen härom, så att köparen ej sluter köpet under en felaktig förutsättning.

8 %.

Paragrafen har ej motsvarighet i fastighetsbildningslagen, men beträffande styckningsplan för landsbygdsområden återfinnas bestämmelserna i paragra- fen i 19 kap. 113 % sista stycket och 18 å andra stycket jorddelningslagen. Då bestämmelserna enligt de sakkunnigas mening böra få allmän tillämpning. _hava de sakkunniga så vitt rör styckningsplanen inom stadsbyggnadsorterna infört dem i förevarande paragraf.

9å.

Paragrafen överensstämmer med 5 kap. 8 % tredje stycket fastighetsbild- ningslagen.

10 %.

Första stycket första punkten i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 6 % första stycket fastighetsbildningslagen.

Andra punkten av första stycket i förevarande paragraf äger ej motsvarighet i fastighetsbildningslagen. Bestämmelsen har tillkommit för att gentemot säl- jaren trygga tomtköparens rätt. Såsom redan vid 7 % i detta kapitel framhål- lits, utgår köparen nämligen, på grund av vad han vet i sådana avseenden vara vanligt, från att säljaren har att bekosta anläggning av väg, även om 3 säljaren ej uttryckligen utfäst sig därtill. Det har därför synts de sakkunni- ga angeläget att på ett så tidigt stadium som möjligt, när rättelse ännu kan vara att ernå, emellan säljaren och köparen oklara förutsättningar för köpet bliva utredda. I detta avseende är det ej nog, att säljaren medger, att skyldig- heten att anlägga väg påvilar honom, det bör Också utrönas inom vad tid an- läggningen skall ske.

Förevarande paragrafs andra stycke motsvarar 5 kap. 6 % andra stycket fastighetsbildningslagen, dock att hänvisningen till landsbygdens jorddelnings- lagstiftning ersatts med en uppräkning av de servitut av olika slag, som må. vid avstyckning tillkomma.

Tredje stycket i förevarande paragraf överensstämmer med 5 kap, 6 % tredje stycket fastighetsbildningslagen.

11 och 12 %%.

Paragraferna motsvara respektive 9 och 10 %% i 5 kap. fastighetsbildnings- lagen, dock att de sakkunniga i 12 %:s tredje stycke, med hänsyn därtill att enligt de sakkunnigas förslag rådhusrätten, där sådan finnes, är ägodelnings- rätt i stad, föreslagit, att där avsedd fråga i alla fall skall underställas ägo- delningsrättens prövning.

13 %.

I paragrafen har intagits stadgande därom att vad i 10—12 %% stadgats ej skall äga tillämpning vid avstyckning, som avser att genomföra fastighets- indelning enligt stadsplan, utan skall vid sådan avstyckning stadsplanen läg- gas till grund för avstyckningsförrättningen.

14 %.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 11 % fastighetsbildningslagen. De sakkunniga hava ansett sig böra fastställa avstyckningskartas skala till minst 1: 1000.

15 %.

Denna paragraf motsvarar 5 kap. 12 % fastighetsbildningslagen; dock att de sakkunniga ansett, att beträffande avstyckning samma undantag beträf- fande utmärkande av gräns borde gälla som beträffande tomtbestämning enligt 22 kap. 15 % i förslaget.

16 %. Paragrafen motsvarar 18 kap. 3 % första stycket jorddelningslagen, till vil- ket lagrum 5 kap. 2 % femte stycket fastighetsbildningslagen hänvisar. . 17 %. Denna paragraf motsvarar 19 kap. 27 % jorddelningslagen, till vilket lagrum sistnämnda stycke i fastighetsbildningslagen hänvisar. 18 %.

Paragrafen överensstämmer utom med avseende å tredje stycket, som tillagts. med 5 kap. 13 % fastighetsbildningslagen utom därutinnan att de sakkunnigas

förslag såsom besvärsmyndighet upptaget ej magistraten utan Konungens be- fallningshavande, dock att såsom av 25 % av förslaget framgår detta ej gäller beträffande avstyckning inom område, för vilket styckningsplan blivit av Ko- nungens befallningshavande godkänd.

De sakkunniga hava ansett det vara angeläget att beträffande de för stads- byggandets gestaltning nog så viktiga avstyckningarna kontroll för länet i sin helhet samlas hos Konungens befallningshavande, som de sakkunniga förut— sätta skall i alla rikets län såsom biträde i stadsbyggnadsärenden hava läns- arkitekt till sitt förfogande. Endast på detta sätt kan trygghet vinnas, att avstyckningar ej få ske på ett ur stadsbyggnadssynpunkt olämpligt sätt. Där styckningsplan finnes av Konungens befallningshavande fastställd, är emel— lertid ej något att erinra emot att magistrat blir besvärs- och fastställelse» myndighet. Härigenom vinnes ock i dessa de vanligaste fallen möjlighet till snabbare behandling av ärendena.

Enligt tredje stycket i paragrafen skall i enlighet med vad som stadgas i jorddelningslagen förrättning vid besvärsprövningen allsidigt granskas.

19 %.

Paragrafen motsvarar med den avvikelse varför i föregående paragraf redo— gjorts 5 kap. 14 % fastighetsbildningslagen, dock att förevarande paragrafs tredje stycke ej äger någon motsvarighet i fastighetsbildningslagen. Stycket har föranletts av att såsom vid 1 % i kapitlet angivits avstyckning jämväl får ske för sammanläggningsändamål.

20—24 %%.

Paragraferna motsvara respektive 15—19 %% i 5 kap. fastighetsbildnings— lagen.

25 %.

Beträffande grunderna för upptagande av denna paragraf hänvisas till vad som anförts vid 18 % i detta kapitel.

26 %.

I en den 24 oktober 1925 till chefen för justitiedepartementet ingiven skri- velse anförde de sakkunniga:

En av de mest trängande uppgifter för lagstiftningen om stadsplan och därmed i samband stående frågor är att söka förhindra uppkommandet av tätare be- byggda platser beträffande vilka skäliga anspråk i fråga om sundhet, ordning och utrymme ej blivit tillgodosedda. De vägar, som erbjuda sig för lagstiftningen för att nå detta syftemål, bestå i huvudsak av ett reglerande antingen av själva byggnadsverksamheten eller ock av den jorddelning, som ligger till grund för bebyggandet. Särskilt vad angår bestämmelserna om jorddelningen synes den nu- varande lagstiftningen förete vissa brister, vilka för att olämpliga samhällsbild- ningar må kunna förhindras så snart som möjligt böra avhjälpas.

I avvaktan på stadsplans fastställande gälla enligt 1 kap. 7 % i lagen om fastig- hetsbildning i stad för städer och samhällen, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, förbud mot nybyggnad dels då beslut fattats om antagande av stadsplan för förut ej planlagt område, dels ock då fråga väckts om stadsplans utsträckande över visst område, varvid dock är att märka, att i sist- nämnda fall förbud endast gäller efter förordnande av Konungens befallningsha- vande under en tid av högst sex månader. Enligt 42 % i nämnda kap. gäller i ena- handa syfte förbud mot nybyggnad, då Konungen beträffande visst område å landet

förordnat, att stadsplan skall upprättas. De sålunda gällande förbuden hava i orter, där en livligare samhällsbiidning försiggår och särskilt där denna har karak- tären av förortsbildning, i stor omfattning överträtts och har i dylika fall bygg- nadsföretagen, delvis på grund av att erforderliga krafter ej stå till myndigheternas förfogande i och för byggnadsverksamhetens övervakande, oftast först kommit till myndigheternas kännedom, sedan de fortskridit så långt, att det i nämnda lag, i deSs 1 kap. 44 %, såsom enda utväg anvisade medlet att beivra förbudets överträ- dande, nämligen att söka handräckning för byggnadens borttagande, ej skäligen kunnat tillgripas. I följd härav hava överträdelser av nu ifrågavarande bygg- nadsförbud ofta blivit begångna utan att någon påföljd inträtt. Att överträdelser av förbuden ägt rum i så stor omfattning som skett har emellertid jämväl varit beroende på, att i lagstiftningen angående jorddelningen ej kunnat hämtas till— räckligt stöd för att göra nybyggnadsförbuden effektiva. I de fall, då nu nämnda förbud äga tillämpning, finnes i lagstiftningen intet hinder för att jorddelning får fortgå och gäller för densamma ej annan inskränkning än att den icke må ske på sådant sätt, att markens ändamålsenliga bebyggande försvåras. Bestämmelser här— om äro intagna beträffande avstyckning i 5 kap. 8 % av lagen om fastighetsbildning i stad, beträffande ägostyckning i lagen den 12 maj 1917 om tillägg till lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring samt beträffande jordavsönd- ring i 21 % av sistnämnda lag. Dessa bestämmelser hava icke visat sig kunna i tillräcklig grad verka för att under den tid, stadsplan på sätt ovan nämnts avvak- tas, en olämplig jorddelning icke genomföres, utan har det tvärtom under nämnda tid i stor utsträckning inträffat att jorddelningar genomförts, som ur stadsplane- synpunkt visat sig i hög grad menliga. Vad särskilt beträffar de områden på lan- det, beträffande vilka Konungen förordnat, att stadsplan skall upprättas, har den relativt stora friheten för den enskilde markexploatören att få jorddelningen genom- förd så som han funnit för gott samt möjligheten för köparna av de avsöndrade tomterna att antingen, sedan jorddelning i alla fall skett, på grund av billighets- skäl erhålla dispens från gällande byggnadsförbud eller ock utan dylik dispens med trotsande av förbud bebygga tomterna, verkat därhän, att någon orsak ej förelegat för markexploatören att söka få stadsplan genomförd, då han likväl i trots av stadsplaneförordnandet kunnat i stort sett såsom förut verkställa försäljning av tomtmark. På dessa grunder anse de sakkunniga, att beträffande område, för vilket nu nämnda förbud mot nybyggnad gälla, jämväl bör införas förbud mot jord- delning under samma betingelser i övrigt, som för nybyggnadsförbuden äro gällande.

Vid skrivelsen hade de sakkunniga fogat lagföl'Shlg i ämnet ävensom för- slag till lagstiftning rörande styckningsplaner.

På grundval av de sakkunnigas förslag i sistnämnda del utarbetades de ge- nom proposition nr 210 1926 års riksdag förelagdalagförslagen angående styckningsplaner. Vid dessa lagförslags remitterande till lagrådet anförde che- fen för justitiedepartementet beträffande de sakkunningas lagförslag i först- nämnda delar:

I de sakkunnigas förslag finnas i förslaget till lag om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring under 1 % och i förslaget om tillägg till 5 kap. av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad under 8 a % 1 mom. upptagna bestämmelser, avsedda att göra enligt 7 och 42 %% i 1 kap. av nämnda lag gällande förbud mot nybyggnad mera effektiva. Av utredningen torde väl framgå, att nu nämnda byggnadsförbud ofta överträdas. Emellertid lärer genomförandet av de lagförslag, som nu komma att framläggas, väsentligen avhjälpa även de missför- hållanden, som föranlett framläggandet av de sakkunnigas förslag i denna del. Vid sådant förhållande synes tillräcklig anledning ej förefinnas att framlägga förslag i ämnet före genomförandet av stadsplanelagstiftningen i deSs helhet. Vid det fortsatta arbetet med avseende å stadsplanelagstiftningens revision synas i ett

sammanhang böra övervägas de olika utvägar, som erbjuda sig att göra nu ifråga- varande byggnadsförbud mera effektiva.

De sakkunniga anse fortfarande, att det lämpligaste sättet att göra enligt stadsbyggnadslagstiftningen gällande nybyggnadsförbud effektiva är att till desamma knyta förbud mot jorddelning.

De sakkunniga hava därför i förevarande paragraf upptagit bestämmelser därom att avstyckning ej må äga rum eller fastställas inom områden, där enligt bestämmelserna i 20 kap. 1 5 eller 2 % eller på grund av förbud meddelade en— ligt bestämmelserna i 3 kap. 1 %, 6 kap. 8 %, 20 kap. 2 % eller 21 kap. '1 eller 4 % nybyggnad ej må företagas, ävensom att detsamma skall gälla beträffande förut ej stadsplanelagt område, där enligt bestämmelserna i 10 kap. 1 % tredje stycket eller på grund av förbud meddelade enligt bestämmelserna i fjärde och femte styckena av sistnämnda paragraf nybyggnad ej må företagas.

Enligt tredje stycket av förevarande paragraf äger Konungens befallnings- havandei särskilt fall, när skäl därtill äro, medgiva dispens från stycknings- förbud, varom förut i paragrafen stadgats.

Då det uppenbarligen ej i regel är lämpligt, att beträffande område, för vilket styckningsförbud räder, styckningsplan fastställes, hava de sakkunniga i sista stycket av förevarande paragraf infört bestämmelse att styckningsplan för dylikt område ej må fastställas, från vilket förbud dock, när särskilda förhållanden därtill föranleda, må dispenseras.

27 %.

Beträffande grunderna för denna paragraf hänvisas till vad som anförts vid 22 kap. 21 %.

I sista stycket av paragrafen har intagits bestämmelse om att beträffande avstyckning inom ort, för vilken föres jordregister, överlantmätaren skall under- rättas.

28 %. Paragrafen motsvarar 5 kap. 22 % fastighetsbildningslagen.

24 KAP.

Om sammanläggning av områden, som enligt fastställd tomtindelning skola bilda tomt.

De jämkningar, som i förhållande till 3 kap. fastighetsbildningslagen vid— tagits i kapitlets rubrik och paragrafernas avfattning, bero i huvudsak på den ändrade betydelse tomtindelningen enligt de sakkunnigas förslag på. sätt närmare angivits i den allmänna motiveringen tillagts.

1 %. Paragrafen motsvarar 3 kap. 1 % fastighetsbildningslagen, dock att i före- varande paragraf tillagts, att tomtbestämning skall hava ägt rum.

25.

Denna paragraf överensstämmer med 3 kap. 2 % fastighetsbildningslagen. De sakkunniga, enligt vilkas förslag rådhusrätten, där sådan finnes, är

ägodelningsrätt i stad och särskild ledamot av rådhusrätten ägodelningsdomare, hava emellertid ansett, att i enlighet med vad som gäller för landsbygden sam- manläggning bör ankomma på ägodelningsdomaren eventuellt ägodelningsrät- ten. lDå för tomtbestämning ej fordras, att tomtindelningen vunnit laga kraft, har här uppställts fordran på att bevis därom skall vid ansökan om samman- ,läggning företes.

3 %. Paragrafen motsvarar 3 kap. 3 % fastighetsbildningslagen.

4 %. I paragrafen hava de sakkunniga infört en bestämmelse, motsvarande den i 15 % i lagen om sammanläggning av fastigheter å landet, att ägodelnings— domaren må bifalla ansökan om sammanläggning men eljest hänskjuta frågan till ägodelningsrättens prövning. Därjämte meddelas föreskrifter, jämväl överensstämmande med dem i sistnämnda lag, hur beslut i sammanläggnings- ärende skall överklagas.

5—8 %%. Paragraferna motsvara respektive 4—7 %% i .3 kap. fastighetsbildningslagen.

9 %.

Paragrafens första stycke överensstämmer med 3 kap. 9 % fastighetsbild- ningslagen.

Andra stycket innehåller, att, därest för ort, som i första stycket sägs, bygg— nadsnämnd ej finnes, vad i kapitlet stadgats om byggnadsnämnd skall gälla niyndighet, som kan hava förordnats att fullgöra vad byggnadsnämnd eljest a igger.

I tredje stycket av förevarande paragraf har införts bestämmelse därom att överlantmätaren skall underrättas om sammanläggning av tomt inom område, för vilket föres jordregister.

25 KAP.

Om sammanläggning av stadsägor och av vissa andra fastigheter.

lå.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 1 % fastighetsbildningslagen med följande skilj- aktigheter.

För undvikande av misstolkning hava de sakkunniga formulerat villkoret för sammanläggning så att fastigheterna skola vara i samma ägares hand och ej i en ägares hand. Aro fastigheterna i samma ägares hand, d. v. s. innehaves, en var av fastigheterna av samma ägare i samma andelsförhållande, bör givetvis den omständigheten att ägarna äro flera ej utgöra hinder för sammanläggning.

Hlnder mot sammanläggning hava de sakkunniga ansett föreligga, om fastig- heterna tillhöra skilda förvaltningsområden, ej blott om de tillhöra skilda för— samlingar.

Såsom hinder för sammanläggniug hava de sakkunniga tillagt, att områdenas användande enligt gällande generalplan, stadsplan eller stadsbyggnadsbestäm- melser eller, där sådana ej finnas, områdenas ändamålsenliga utnyttjande i övrigt ej genom sammanläggningen främjas. Så kan nämligen undantagsvis

vara fallet, fastän såsom regel fastigheters sammanläggning inom stadsbygg- nadsområdet ur stadsbyggnadssynpunkt är gagnelig. ,

Enligt 4 kap. 1 % andra stycket andra punkten fastighetsbildningslagen måi ej stadsägoområde, som ingår i tomtindelning, ingå i sammanläggning enligt 4 kap. På grund av den ställning tomtindelningen enligt nu gällande rätts- system intager synes ock detta naturligt. De sakkunniga hava emellertid, med sin ändrade uppfattning rörande vilken betydelse tomtindelningen bör tilläggas, ansett, att nämnda stadgande ej bör bibehållas oförändrat. Såsom skäl för införande i lagstiftningen av sammanläggning av stadsägor anfördes just att härigenom kunde vid tomtindelning högst väsentliga lindringar vinnas i såväl arbete som kostnader, en mängd gränsbestämningar kunde undvikas, tomtin- delningen behövde ej, till men för dess lämplighet, i samma mån som måhända eljest blivit fallet bestämmas med hänsyn till ägogränser och en hel del svår- lösta konflikter kunde förekommas. Enligt de sakkunnigas mening gäller emellertid det anförda lika fullt om tomtindelning gått före stadsägosamman- läggningen som om tomtindelningen följer efter. Det viktiga beträffande om- råde, som undergått tomtindelning, är icke, att det av andra rättsinstitut läm- nas så oberört som möjligt, utan att de andra rättsinstituten underordna sig tomtindelningen. På denna grund har redan ägoutbyte utsträckts att få omfatta område, som ingår i tomtindelning, såvitt tomtindelningens genomförande där— igenom befrämjas.

I enlighet härmed hava de sakkunniga i sista punkten av förevarande para— graf upptagit, att område, som ingår i tomtindelning, ej må ingå i samman- läggning enligt detta kapitel, såvitt ej tomtindelningens genomförande genom sammanläggningen främjas.

!

2 %.

Paragrafens två första stycken motsvara bestämmelser i 4 kap. 2 % fastighets— bildningslagen, dock att på grunder, varför vid förra kapitlet redogjorts, ägo- delningsdomaren (eventuellt ägodelningsrätten) gjorts till prövningsmyndig- het i stället för allmän domstol.

De båda sista styckena i paragrafen hava införts i följd av att de sakkunniga såsom vid 23 kap. 1 % angivits velat medgiva avstyckning i sammanläggnings- syfte. Styckena motsvaras av 14 % sista stycket och för visst fall av 15 & tredje stycket sista punkten i lagen om sammanläggning av fastigheter å landet.

3 %.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 3 % fastighetsbildningslagen, dock att i para- grafen i likhet med vad som skett i 8 % av lagen om sammanläggning av fastig- heter på landet med i paragrafen upptagen avgäld m. m. likställts ersättning. varom förmäles i lagen om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning.

4 %.

Första stycket motsvarar hänvisningar i 4 kap. 2 % andra stycket fastighets— bildningslagen, dock att förevarande paragraf jämväl innefattar hänvisning till 24 kap. 4 % angående ägodelningsdomares eventuellt ägodelningsrätts hand- läggning av sammanläggningsärende.

På grund av den betydelse sammanläggning enligt detta kapitel kan hava för stadsbyggnadsväsendet, hava i sista styckena av paragrafen intagits be- stämmelser om inhämtande av byggnadsnämnds yttrande och om rätt för bygg- nadsnämnd att överklaga förordnande om sammanläggning. '

5 %. Beträffande samhälle, för vilket ej föres fastighetsregister såsom för stad,

ävensom beträffande stadsbyggnadsorter, som ej äro samhällen, hava beträf- - fande sammanläggning av fastigheter vissa särregler ansetts nödvändiga. & Sammanläggning har sålunda ansetts ej böra medgivas annat än i de i 1—3 %% * i lagen om sammanläggning av fastigheter å landet angivna fall. Därjämte har i 2 punkten i paragrafen upptagits föreskrift om vilka handlingar sökande har att förete, i 3 punkten bestämmelse om kapitlets tillämpning å myndighet, som kan hava förordnats att fullgöra vad byggnadsnämnd åligger, samt i 4 punkten intagits stadgande att överlantmätaren skall underrättas om samman- läggningen.

26 KAP.

Om utstakning.

Det kan ofta visa sig av behovet påkallat att utan samband med avstyckning eller annan jorddelningsförrättning gräns för område, som är i fastställd ge- neralplan eller stadsplan upptaget, blir bestämd och utmärkt. På dylikt sätt kan i ett sammanhang prövas, där något skiftande tolkningar av generalplanen eller stadsplanen i förhållande till terrängen äro möjliga, vilken av dessa som kan anses bäst överensstämma med den avsikt man haft vid planens uppgörande eller fastställande och sålunda undvikas, att vid olika styckningsförrättningar planen ej tolkas efter fullt med varandra överensstämmande principer. De sakkunniga hava därför i detta kapitel upptagit bestämmelser angående sär- skild förrättning för bestämmande och utmärkande av gräns för område, som upptagits i generalplan eller stadsplan. Dylik förrättning skall enligt de sak- kunnigas förslag benämnas utstakning.

Har utstakning ägt rum, skall densamma givetvis läggas till grund för där- efter skeende tomtbestämningar, avstyckningar och andra jorddelningsförrätt- nlngar.

1 %.

Paragrafen anger utom definitionen å utstakning, att dylik förrättning skall äga rum, då ägare av mark, som beröres av gräns, varom fråga är, därom gör skriftlig ansökan hos byggnadsnämnden eller nämnden, utan att sådan ansökan skett, finner utstakningen nödig.

2 %.

Enligt i paragrafen gjorda hänvisningar till tomtbestämningskapitlet skall vad om tomtbestämning stadgas angående förrättningsmannens person, tiden inom vilken han skall bringa förrättningen till slut, behandling av fråga om jäv mot förrättningsman och förrättningsmans rätt att erhålla tillträde till förrätt- ningsområdet och där anbringa signaler och märken, äga motsvarande tillämp- ning vid utstakning.

3 %.

Paragrafen anger huru kallelse skall ske till utstakningsförrättning för att förrättningen skall få företagas. På grund av det intresse förrättningens rik- tiga utförande har för stadsbyggandet skall byggnadsnämnden underrättas om tiden för förrättningen.

4 %. .

!

Paragrafen innehåller bestämmelser om huru förrättningsmannen skall föra ; protokoll över utstakningsförrättning.

5 %.

Till grund för förrättningen har förrättningsmannen att lägga den ifråga— varande generalplane- eller stadsplanekartan med därtill hörande handlingar under nödigt hänsynstagande till omständigheter, som kunna inverka på rik- tigheten av kartans visning. Med dessa utgångspunkter har förrättningsman- nen att söka å marken komma till den sträckning av ifrågavarande gränslinje, som vid planens uppgörande och fastställande varit avsedd. Har planen förut lagts till grund för tomtbestämnings-, avstycknings- eller utstakningsförrätt— ningar, måste nödigt avseende fästas vid det sätt, på vilket planen härvid blivit tillämpad.

6 %.

Paragrafen anger i vilken skala, 1: 1000, karta över utstakningsförrättning minst skall upprättas, ävensom att till kartan skall höra beskrivning med upp— gift om gränsmärkenas beskaffenhet.

Kan genom fasta mätningsuppgifter eller på annat sätt gränsens sträckning utan karta tydligt och varaktigt angivas i beskrivningen eller annan särskild handling, blir det ej nödvändigt, att karta upprättas, utan må dylikt sätt att angiva gränsen enbart användas. Bestämmelse härom har intagits i sista styc- ket av förevarande paragraf.

7 %. De i paragrafen intagna bestämmelserna om gränsens utmärkande å marken överensstämma med de beträffande tomtbestämning och avstyckning i respek- tive 22 kap. 15 å och 23 kap. 15 % meddelade.

8 %.

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående förrättningens avslutande och sättet för densammas överklagande. Bestämmelserna överensstämma i hu- vudsak med de i 22 kap. 16 % beträffande tomtbestämning meddelade. Då emellertid vid utstakning ej är fråga om ägogränser, hava de sakkunniga ansett, att beträffande utstakning ej såsom i fråga om tomtbestämning ägodelningsrätt bör vara besvärsinstans utan Konungens befallningshavande.

9 %

Beträffande förrättningskostnad har såsom huvudregel uppställts, att den skall gäldas av sökanden. Häri har dock, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som enligt 17 kap. 1 % fjärde stycket jorddelningslagen stadgats angående rågrannes deltagande i förrättningskostnad, gjorts den modifikationen att an- nan markägare, som har omedelbar nytta av utstakningen, må åläggas att i den omfattning, som med hänsyn härtill prövas skälig, bidraga till kostnaden.

10 %.

Då det 1 flera olika avseenden kan vara av betydelse att få 1 generalplan eller stadsplan fastställd höjduppgift bestämd och utmärkt, hava de sak- kunniga 1 förevarande paragraf infört bestämmelse därom att vad 1 detta kap. är stadgat om utstakning av gräns i tillämpliga delar även skall gälla utstak- ning av dylik höjduppgift.

Bestämmelsen i denna paragraf motsvarar vad beträffande konceptakt i tomt- estämnings- och avstyckningsärende föreskrivits i respektive 22 kap. 20 å och 23 kap. 24 %.

27 KAP. Om ägoutbyte.

På skäl, varför redogjorts i den allmänna motiveringen, hava de sakkun- niga icke i sitt förslag upptagit det av 1916 års kommitté förordade om- läggningsinstitutet utan hava de sakkunniga i stället ansett, att ägoutbytet, som i samband med jorddelningslagens ikraftträdande blivit tillämpligt jäm— väl å område, som ingår i tomtindelning, bör fullständigas och utformas på sådant sätt att det blir ägnat att tillämpas jämväl inom stadsbyggnads- orterna. Härigenom anse de sakkunniga, att fullt ut allt vad som kunnat ernås genom införande i enlighet med 1916 års kommittés förslag av omlägg- ning kan vinnas.

I jorddelningslagen har ägoutbyte i sammanhang med laga skifte betraktats såsom det fall, vilket i första hand borde regleras, under det att ägoutbyte såsom särskild jorddelningsförrättning ordnas först i andra hand. Då be- träffande stadsbyggnadsorterna ägoutbytet, särskilt med den utvidgning det enligt de sakkunnigas förslag erhållit, äger långt större betydelse såsom själv— ständigt institut än såsom hjälpinstitut vid laga skifte, har i de sakkunnigas förslag självständigt ägoutbyte i första hand lagbestämts.

1 %.

Förutsättningarna i paragrafens första stycke motsvara förutsättningarna för omläggning enligt 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag 34 %.

Enligt de sakkunnigas förslag skall såsom är fallet i 8 kap. 6 % jorddel- ningslagen villkoret för att ägoutbytet må företagas vara att överensstäm- melse med generalplan, stadsplan eller tomtindelning främjas, icke såsom en— ligt kommitténs förslag är fallet, att sådan överensstämmelse åstadkommes. Detta står i samband med kommitténs och de sakkunnigas olika sätt att be- handla ämnet. Enligt kommitténs förslag skall var fastighet såsom en en- het för sig omläggas, d. v. s. förflyttas till nytt läge, vilket visserligen kan delvis sammanfalla med det gamla läget, men detta är i varje fall en till- fällig och oväsentlig omständighet. Villkoret för en dylik omläggning bör ju givetvis, såsom kommittén också ansett, vara, att fastigheten i sitt nya läge överensstämmer med stadsplanen och tomtindelningen.

Enligt de sakkunnigas förslag däremot kunna såsom närmare framgår av detta kapitels 2 % första stycke flera fastigheter i ett sammanhang tagas in i ägoutbyte. Syftet med ägoutbytet bör givetvis vara att nå så nära över- ensstämmelse med fastighetsindelningen som möjligt, men att fullständig över— ensstämmelse ej kan ernås bör ej hindra ägoutbytets företagande. Rör det sig om ägoutbyte t. ex. mellan två större fastigheter, var och en av beskaf- fenhet att kunna sönderdelas i flera tomter, är det uppenbarligen tillräckligt att fastigheterna på de sidor de hava gemensam gräns komma att beträffande gränsens sträckning överensstämma med stadsplanen och tomtindelningen.

Därav att enligt de sakkunnigas förslag gränsregleringen skall ske ge- nom ägoutbyte och icke genom omläggning, följer vidare, att enligt de sak— kunnigas förslag, i motsats till 1916 års kommittés, regeln är, att den huvud- 23—270874

sakligaste delen av fastighet, som ingår i ägoutbyte, kommer att kvarligga i sitt gamla läge. Väl kan enligt 2 % andra stycket i detta kap. en fastig- hets hela ägovälde genom ägoutbyte överflyttas, men detta blir dock ej regel utan är ett undantagsfall.

Vid ägoutbyte enligt detta kap. har förrättningsmannen uppenbarligen att ofta nog utgå från helt andra förutsättningar än vad som är fallet vid ägo- utbyte enligt jorddelningslagen. Går gränsen mellan två fastigheter, ägnade att' exploateras i flera tomter, rak på sådant sätt att den skär tvärs över kvarter och tomtområden, är det intet hinder att genom ägoutbyte utlägga gränsen i bukter och brytningar, om dessa följa den blivande fastighetsindel- ningen. Det som bör vara bestämmande för sättet för ägoutbytes verkstäl— lande är uppenbarligen den användning, som fastigheten enligt generalplan, stadsplan, stadsbyggnadsbestämmelser eller tomtindelning är avsedd för.

I andra stycket av paragrafen äro angivna de fall, i vilka ägoutbyte må ensidigt genomdrivas utan att ägoutbytet direkt avser att främja fastighets— indelningens överensstämmelse med generalplan, stadsplan eller tomtindelning. Förutsättning för att ägoutbyte skall få ske är, utöver vad som är förhål- landet enligt 8 kap. jorddelningslagen, att icke genom ägoutbytet åsidosättas de normer för jorddelningen, som äro upptagna i 23 kap. 6, 8 och 9 %%. Vid ägoutbytet har förrättningsmannen uppenbarligen att tillse, att de i ägoutbytet ingående fastigheternas utnyttjande underlättas, och härvid har förrättnings— mannen icke att ensidigt taga hänsyn till den användning fastigheterna vid förrättningen ha, utan jämväl till fastigheternas framtida utnyttjande enligt generalplan eller stadsplan.

I andra stycket nämnas först de hinder i fastighets utnyttjande, som uppstå därigenom, att gräns kring fastighet går i bukter eller brytningar eller fastig- heten har äga inom annan fastighets rågång eller inom fastigheten finnes annan fastighet tillhörig eller för gemensamt behov undantagen äga. De så- lunda angivna olägenheterna äro jämväl i jorddelningslagen upptagna såsom skäl till ägoutbyte i 8 kap. 1 % första och andra styckena och 20 kap. 1 % andra stycket samma lag.

Vidare angives i andra stycket av förevarande paragraf såsom skäl för ägo- utbyte, att eljest beträffande fastighets utnyttjande föreligger väsentlig olä- genhet. Härmed förstås bland annat de omständigheter, varå syftas i 8 kap. ]. % tredje stycket jorddelningslagen. Inom stadsbyggnadsorterna kan emel— lertid jämväl på grund av många andra omständigheter så väsentligt men uppkomma i fastighets utnyttjande, att rätt att påfordra ägoutbyte därpå kan grundas.

Tredje stycket första punkten motsvarar 8 kap. 6 % jorddelningslagen. Andra punkten i tredje stycket överensstämmer med 34 % i 1916 års kommittés 'för- slag till stadsplanelag. Kommittén framhåller, att en å fastigheten förefintlig byggnad av sådan beskaffenhet som exempelvis lusthus, skjul, mindre uthus och dylikt ej bör hindra förrättningen. '

2 %.

Paragrafens första stycke motsvarar 8 kap. 1 % fjärde stycket jorddelnings— lagen. Enligt nämnda stycke i jorddelningslagen må ägoutbyte jämväl äga rum på det sätt att vederlag för äga, som lägges från ett skifteslag till annat, tages från ett tredje skifteslag, samt gottgörelse beredes detta av jord hö— rande till det skifteslag, till vilket förstnämnda äga lägges.

De sakkunniga hava ansett sig böra föreslå, att jämväl flera än tre fastig- heter må kunna intagas i ägoutbyte. Avser ägoutbytet att reglera tomt-' gränserna inom ett kvarter, blir det ofta nödvändigt att i ägoutbyte intaga alla

astigheter med jord inom kvarteret och dessa fastigheters antal kan i många 'all överstiga tre.

Andra stycket i denna paragraf överensstämmer med 8 kap. 1 % näst sista stycket jorddelningslagen.

3 %.

Bestämmelsen i första stycket av paragrafen att ägoområden, som utbytas mot varandra, skola efter uppskattning i penningar vara väsentligen lika mycket värda överensstämmer med 35 % i 1916 års kommittés förslag till stads— planelag.

Enligt 8 kap. 2 % första stycket jorddelningslagen skola ägor, som utbytas mot varandra, hava lika uppskattningsinnehåll efter gradering. De sakkun— niga anse emellertid, att det inom stadsbyggnadsorterna ofta nog ej lämpar sig att uppskatta marken efter gradering, då nämligen vid uppskattningen hänsyn måste tagas till många andra värdebildande faktorer än markens na- turliga beskaffenhet. Finnes generalplan eller stadsplan, bör hänsyn tagas till den utnyttjning marken enligt planen skall få ävensom till de kostnads— bidrag, som enligt 4 och 14 kap. kunna åvila eller komma att åvila marken.

Andra stycket i förevarande paragraf anger i vad utsträckning i förhål— lande till värdet av den fastighet, varifrån ägovidd av högre värde är av- sedd att tagas, ersättning må lämnas i penningar. Enligt stycket skall i det fall, som åsyftas i 1 % första stycket, en fjärdedel och i det fall, som omförmäles i andra stycket av samma paragraf, en tiondel av nämnda fastig— hets värde högst få utgå i penningar. I 8 kap. 2 % andra stycket jorddel- ningslagen bestämmes penningeandelen till högst två procent av nämnda fastig- hets värde. Enligt 1916 års kommittés förslag i 34 % må underskott eller, om ägaren därtill samtycker, överskott, som ej överstiger en tiondel av den ursprungliga fastighetens värde, ersättas i penningar.

De sakkunniga hava alltså ansett, att betydligt större del än 1916 års kom— mitté föreslagit eller enligt jorddelningslagen gäller må ersättas i penningar. Då fråga är om ägoutbyte enligt 1 % första stycket för ernående av över- ensstämmelse med generalplan, stadsplan eller tomtindelning, har detta synts naturligt, då genom ägoutbytet undvikes en expropriation, som ofta eljest bli- vit av nöden, i vilket fall alltså eventuellt hela fastighetens värde ersatts i penningar. Men jämväl då ägoutbyte skall ske enligt 1 % andra stycket. har det synts de sakkunniga naturligt att höja i förhållande till jorddelningslagen den omfattning, i vilken ersättning må lämnas i penningar. Med hänsyn där- till att fastigheterna inom stadsbyggnadsorterna ofta äro små, skulle eljest ägoutbyte hindras i många fall där dess genomförande varit önskligt.

Förutsättning för mellangift i penningar är emellertid att den kan verk- ställas utan att lända delägare till förfång. Delägare må förty ej mot be- stridande förpliktas att utgiva mellangift i penningar, där det ej finnes up- penbart att utgivandet ej för honom kan medföra olägenhet.

Genom bestämmelserna i 7 % angående ersättningsbeloppens fördelning är det sörjt för att icke genom utgående av mellangift inteckningshavare kan komma att lida skada.

De båda sista styckena i förevarande paragraf äga sin motsvarighet i 35 % andra stycket och 37 % andra stycket i 1916 års kommittés förslag till stads— planelag. Värdet av byggnader med mera bör ej inräknas i markvärdet, ty fastigheterna böra bytas mot varandra med hänsyn till sitt värde i obebyggt skick. Då de byggnader, varom här kan vara fråga, på grund av stadgandet i 1 % sista stycket ej kunna hava annat än ringa värde, anse de sakkunniga i likhet med 1916 års kommitté, att där ej annat åsämjes, byggnad bör få stå kvar med skyldighet för den som tillägges densamma, att därför utgiva

ersättning. Den ersättning han har att utgiva bör bestämmas efter den nytta hans fastlghet 1 sitt skick efter ägoutbytet har av byggnaden.

4 %. Paragrafen motsvarar 8 kap. 4 % jorddelningslagen, dock att såsom förut- sättning för ägoutbyte tillagts, att genom detsamma ej skall åsidosättas vad i 23 kap. 6, 8 och 9 %% stadgas.

5 %.

I paragrafen angives, att å ägoutbyte skall äga tillämpning vad som stad- gats angående tomtbestämning om förrättningsmannens person, den tid inom vilken förrättningen skall bringas till slut, jäv mot förrättningsmannen, kal- lelse till förrättningen, förrättningsmannens rätt att erhålla tillträde till fastig- heterna och där anbringa signaler och märken samt angående avstyckning om biträde av godemän och deras kallande och jäv mot dem, om kallelse av byggnadsnämnd och behandling av gränsbestämningsfrågor, om protokoll, karta, skillnadslinjernas utstakning, omröstning till beslut och förrättningskost- nad samt om bestämmelsernas tillämplighet å mark, som ej ingår i fastighets- indelning.

6 %.

Enligt denna paragraf äger stad, oavsett att staden ej äger av ägoutbytet berörd fastighet, påkalla eller fullfölja ägoutbyte för åstadkommande av större överensstämmelse med generalplan, stadsplan eller tomtindelning och äger stad, för att dylikt ägoutbyte må kunna genomföras, ikläda sig förpliktelse att lfitgiva gottgörelse till delägare, som genom ägoutbytet eljest skulle lida för-

ang.

1916 års kommittés förslag till omläggning upptog, att omläggning endast finge sökas av staden.

De sakkunnigas förslag innebär, att ägoutbyte må sökas av enskild delägare, men att staden, då fråga är om ägoutbyte enligt 1 % första stycket för åstad- kommande av större överensstämmelse med generalplan, stadsplan eller tomt- indelning, må träda in. Detta kan tillgå så att staden tager initiativet till ägoutbytet och genomdriver detsamma mot delägarnas önskan. Agoutbytets verkställande är ju nämligen i stadens intresse på den grund att ett bibe— hållande av den förutvarande med generalplan, stadsplan eller tomtindelning ej överensstämmande fastighetsindelningen kan föranleda ersättnings- och lösningsskyldighet för staden. Staden kan vidare fullfölja ett ägoutbyte av nu ifrågavarande slag som delägarna vilja frånträda. För att få ägoutbyte till stånd kan staden ikläda sig förpliktelse att utgiva gottgörelse till delägare, som genom ägoutbytet skulle lida förfång. Den möjligheten föreligger näm- ligen att ägoutbytet, innan generalplan, stadsplan eller tomtindelning blir slutligen genomförd, kan ställa förhållandena ogynnsamt för delägarna. Ge- nom ägoutbytet kan en byggnad, som för den fastighet, på vars gamla ägo- område den legat, haft ett visst värde, komma att med ägoområdet övergå till en annan fastighet, för vilken byggnaden ej alls har samma värde. I ett sådant eller liknande fall kan då staden, om den ej gjort det tidigare, inträda för att ägoutbytet ej på dylik grund skall gå om intet.

7 %. . Paragrafen överensstämmer med 42 % i 1916 års kommittés förslag till _stads- planelag och har tillkommit för att ej genom de stora mellangifter 1 pen— ningar som enligt 3 % medgivas inteckningshavares rätt skall bliva trädd för nära.

8 och 9 %%.

Sedan gränserna blivit utstakade och utmärkta och tiden för ägoområdenas tillträde bestämd samt alla övriga frågor avgjorda, skall förrättningen förl- klaras avslutad och besvärshänvisning givas till ägodelningsrätten. Besvärs- tiden hava de sakkunniga ansett sig kunna begränsa till tjugu dagar. Fast- ställelsemyndighet är ägodelningsdomaren respektive ägodelningsrätten. An— gåendeunderrättelse till registerföraren och konceptaktens förvaring gälla sam- ma bestämmelser som vid avstyckning.

10 %.

I denna paragraf avgöres företrädet mellan ägoutbyte och talan om lösen av tomtdel. De sakkunniga hava ansett, att dylik talan bör hava företräde under det i 12 kap. 6 % angivna respitåret och om den väckts under respitåret även därefter, tills det blivit avgjort, om den leder till tomtområdets inlö— sande. I övriga fall skall det enligt de sakkunnigas mening bero på huruvida talan, som nu sagts, eller fråga om ägoutbyte först Väckes. Ar när ansökan om ägoutbyte göres, dylik talan oavgjord, får ägoutbytet stå tillbaka, så vitt det ej visar sig, att nämnda talan ej föranleder områdets förenande i en ägares hand. Att talan är oavgjord inbegriper jämväl det fall att talan bifallits men att, när ansökan om ägoutbytet göres, löseskillingen ännu ej blivit ned— satt, enär tiden därför ej utgått. Man har då att avvakta huruvida nedsättning sker eller ej._

11 %.

I förevarande paragraf har i likhet med vad som i 22 kap. 19 % skett be- träffande gränsbestämning stadgats, att där fråga är om utbyte av ägor, som höra till skilda förvaltningsområden, jorddelningslagens bestämmelser skola tillämpas, liksom ock vid ägoutbyte i sammanhang med laga skifte.

28 KAP.

Om klyvning av fastighet inom område, för vilket generalplan, stads- plan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser äro gällande.

Redan vid förarbetena till fastighetsbildningslagen uttalades det önskemålet, att delning av stadsjord måtte ordnas fristående från jorddelningslagstiftningen i övrigt. 1916 års fastighetsregisterkommission anförde härom: 1916 års

Även för städernas del föreligger behov av tillgång till ett jorddelningsinstitut rigisif'gflfdiå- för jorddelning efter kvotdelar, om ock med hänsyn till städernas säregna jord— mission. förhållanden sådan delning mindre ofta ifrågakommit och efter utfärdandet av bestämmelser angående avstyckning och sammanläggning av jordområden i stad kan förmodas ännu mindre komma att få tillämpning. Att helt utesluta städer och med dem jämförliga orter från skifteslagstiftningens tillämpning är icke möj— ligt utan att samtidigt infördes en mängd detaljerade föreskrifter i avseende -å

delning av stadsjord, såsom om gradering, om gränsbestämning, om undantag av mark för gemensamt behov med mera. Då något större behov av särskilda före— skrifter på området icke torde föreligga samt man i varje fall synes böra avvakta erfarenhet angående avstyckningsinstitutets användning och användbarhet, innan åtgärder, utöver de nu föreslagna, till åstadkommande av särskild lagstiftning för städerna ifrågaSättas, hava de härutinnan uttalade önskemålen funnits icke nu

De. sak— kunniga.

böra helt tillmötesgås. I detta sammanhang må ock erinras därom, att under se nare tid flera gånger förekommit, att hela socknar införlivats med stad. Vi uppdelning av de inom dessa socknar befintliga jordbruksfastigheter böra natur ligen i huvudsak gälla samma regler som för delning av jordbruksfastigheter i all- mänhet.

De sakkunniga dela kommitténs åsikt, att beträffande inom stad belägna jordbruksfastigheter, som kanske ligga långt utanför stadsbyggnadsområdet, " huvudsak böra gälla samma regler som för delning av jordbruksfastigheter i. allmänhet. Enligt nu gällande lagstiftning får emellertid landsbygdens skif- teslagstiftning tillämpas långt utöver denna gräns. Till och med område, som ingår i stadsplan, får skiftas i enlighet med bestämmelserna i nämnda lag— stiftning under villkor endast att ägolott ej så utlägges, att stadsplanens ge— nomförande därigenom försvåras. Detta villkor har emellertid icke hindrat, att vid skifte inom stadsplanelagt område stadsbyggnadssynpunkterna blivit i mycket ringa grad beaktade. Detta är också helt naturligt, då de i landsbyg- dens jorddelningslagstiftning intagna bestämmelserna ej alls äro ägnade att tillämpas inom områden, där stadsbyggnadssynpunkter böra beaktas. Vid det— ta förhållande anse de sakkunniga, att bestämmelserna ej böra framdeles få äga tillämplighet inom område, för vilket generalplan, stadsplan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser äro gällande.

Inom område, som nu sagts, kan det emellertid i vissa fall vara av påtag- ligt intresse för delägare i fastighet att denna uppdelas. Råder oenighet mel- lan delägarna, finnes, om klyvning ej medgives, i sista hand intet annat sätt att komma ur svårigheterna än att för delägarnas gemensamma räkning sälja fastigheten enligt lagen om samäganderätt. Denna utväg kan emellertid lätt för vissa av delägarna ställa sig mindre gynnsam. På grund härav anse de sakkunniga, att möjlighet till klyvning av fastighet belägen inom område, som nu sagts, bör givas, dock att uppenbarligen klyvning ej må ske, då den— samma ur stadsbyggnadssynpunkt ställer sig olämplig.

1 %.

De fastigheter, som må klyvas bestämmas på samma sätt som i fastighets- bildningslagen sker i 6 kap. 1 %. Att märka är dock, att klyvning i motsats till vad som stadgats i nämnda kapitel må ske, fast område ingår i tomtindel- ning. Det viktiga är nämligen icke att beträffande dylikt område klyvning uteslutes utan att klyvningen underordnar sig tomtindelningen.

Beträffande formerna för förrättningens handläggning m. m. anse de sak- kunniga, såsom framgår av hänvisningarna i andra stycket av denna paragraf, att samma bestämmelser böra gälla som de vilka enligt 27 kap. 5 % äro tillämp- liga vid ägöutbyte. %

, 2 .

Då vid markens värdering dess naturliga beskaffenhet ej är den huvudsak- ligast avgörande faktorn, hava de sakkunniga ansett, att markens uppskattning ej bör ske efter gradering utan att den bör direkt värderas i penningar. Vid värderingen bör enligt de sakkunnigas åsikt huvudsaklig hänsyn tagas till det ändamål, vartill marken enligt generalplan, stadsplan eller stadsbyggnads- bestämmelser är avsedd.

I enlighet med vad förslaget upptager vid ägoutbyte, skall jämväl vid klyv- ning å byggnad, plantering eller annan sådan anläggning sättas särskilt värde.

3 %. ' I generalplan upptaget huvudtrafikområde och i stadsplan upptagen gatu- mark eller parkområde bör som regel undantagas från klyvning. Marken får

ej bebyggas och i det fall att generalplanens eller stadsplanens genomförande eller områdets exploaterande är nära förestående, har marken ej något själv- ständigt värde. Då det emellertid understundom vid en klyvningsförrättning kan vara uppenbart, att det kommer att dröja avsevärd tid innan generalplanen eller stadsplanen kan bliva genomförd, och det kan vara olämpligt att under hela denna tid bibehålla området såsom gemensamt, har i första stycket av föreva- rande paragraf stadgats, att, där särskilda skäl tala för att område, som nu sagts, klyves, så må ske.

Ur stadsb3 ggnadssynpunkt har det ej något särskilt intresse att allt vad till fastigheten hörer uppdelas. Äro delägarna eniga om visst undantag, bör ej hinder uppställas för att det göres, d'ar förrättningsmannen finner, att det ej in- verkar på förrättningens genomförande i övrigt. Undantag bör jämväl ske där förrättningsmannen finner detta nödigt.

Beträffande möjlighet att bilda servitut överensstämmer förevarande para— graf i huvudsak med bestämmelserna i jorddelningslagen.

I sista stycket av paragrafen upptages, att vid förrättningen skall tillses, att varje ägolott kommer att äga rätt till nödig väg.

4 %.

Vad som är av huvudsaklig betydelse vid klyvning är uppenbarligen icke, att delägarna erhålla ägolotter som så nära som möjligt svara mot den andel de äga i fastigheten, utan att fastigheten ej så delas att skada ur stadsbyggnads- synpunkt uppkommer.

I denna paragraf stadgas därför, att vid klyvning huvudsakligt avseende skall fästas vid generalplanen eller vid stadsplanen och därå grundad tomtin— delning och att vidare skall iakttagas, att klyvning så verkställes att general- planens eller stadsplanens och tomtindelningens genomförande i möjligaste måtto underlättas. Först i andra hand är att tillse, att delägare tillskiftad ägolott så långt som möjligt motsvarar hans andel i fastigheten.

Vid utläggande av ägolott bör vidare tillses, att bestämmelserna i 23 kap. 6, 8 och 9 %% ej åsidosättas.

Understundom kunna förhållandena vara sådana, att en klyvning, varigenom var delägare tillägges särskild ägolott, ej låter sig genomföra. I detta fall eller, när delägare eljest själva begära det, må dem tillskiftas gemensam ägo- lott.f Bestämmelse härom har intagits i tredje stycket av förevarande para— gra .

I vissa fall kan det visa sig, att klyvning ej kan verkställas utan att an- tingen stadsbyggnadsintresset trädes för nära eller delägare lider förfång. I ty fall skall såsom av sista stycket av denna paragraf framgår meddelas, att förrättningen ej kan äga rum.

5 %.

Enligt de båda första styckena 1 denna paragraf skall delägare, som i mark eller anläggningar å densamma tillskiftas mera än å hans lott belöper, för överskottet utgiva ersättning i penningar. Någon övre gräns för penningtill- skottets storlek har ej blivit satt. Uppenbart är, att delägare mot bestridande ej bör förpliktas att utgiva mellangift 1 penningar, om det ej är tydligt, att detsamma ej kan lända honom till förfång.

Tredje stycket i paragrafen innehåller uttrycklig bestämmelse därom att klyvning ej må så verkställas att den länder delägare till förfång.

För att mellangifterna 1 penningar ej skola lända inteckningshavarna till men, hava i sista stycket av förevarande paragraf intagits bestämmelser om er-

sättningsbeloppens erläggande och fördelning motsvarande de i 27 kap. 7 & av förslaget beträffande ägoutbyte meddelade.

6 %.

De sakkunniga anse, att klyvning bör äga samma inflytande å frågan om samfälld fastighets försäljning för delägarnes gemensamma räkning som laga skifte. I förevarande paragraf hava de sakkunniga förty intagit bestämmelse, i nämnda avseende motsvarande den som vidkommande laga skifte meddelats i 1 kap. 22 % jorddelningslagen.

7 %. Beträffande förrättnings avslutande, besvärs- och fastställelsemyndighet m. m.'hava de sakkunniga ansett, att detsamma bör gälla beträffande klyvning, som ifråga om ägoutbyte.

29 KAP. Om laga skifte. 1 %. Paragrafen överensstämmer med 6 kap. 1 % fastighetsbildningslagen utom därutinnan att de sakkunniga av skäl, som anförts under 28 kap., ej gjort detta kapitels bestämmelser tillämpliga inom område, för Vilket generalplan, stads- plan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser äro gällande.

2 %.

Denna paragraf överensstämmer med 6 kap. 2 % fastighetsbildningslagen utom därutinnan att de sakkunniga i förevarande paragraf insatt uttrycklig bestämmelse därom att förordnande att verkställa laga skifte skall meddelas av Konungens befallningshavande. Detta synes ock vara fastighetsbildnings— lagens egentliga innebörd, fastän efter jorddelningslagens ikraftträdande stad— gandet härutinnan ej är fullt tydligt.

"3%.

Paragrafen överensstämmer med 6 kap. 3 % fastighetsbildningslagen.

4 5. _

Denna paragraf motsvarar 6 kap. 5 % första stycket fastighetsbildningslagen. A_ngående skälen för att sista styckena i nämnda paragraf i fastighetsbild- nlmgslagen uteslutits hänvisas till vad som anförts vid 23 kap. 4 % i lagför— s aget.

5, 6 och 7 %%.

Paragraferna överensstämma med respektive 6, 7 och 9 %% i 6 kap. fastighets- bildningslagen.

8 %. Paragrafen motsvarar 6 kap. 10 å andra punkten fastighetsbildningslagen.

9 %. Paragrafen motsvarar 6 kap. 11 % 1 mom. andra och tredje styckena fa- st1ghetsbildningslagen. 10 %.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 13 % fastighetsbildningslagen med viss jämk- ning, föranledd av att enligt de sakkunnigas förslag jämväl i stad med råd- husrätt särskild ägodelningsdomare skall förordnas att taga befattning med jorddelningsmålen.

11 %. Paragrafen motsvarar 6 kap. 14 % fastighetsbildningslagen.

30 KAP.

Om registrering av fastighet åvilande skyldighet att utgiva vissa kost- nadsbidrag.

1916 års kommitté upptog i 4 % av sitt förslag till byggnadsstadga bestäm- melser därom att byggnadsnämnden hade skyldighet att registrera de i fråga om fastigheter inom stadens planlagda område ägarna åliggande förpliktel— ser att till staden utgiva ersättning för gatumark, gatas anläggning eller kloakledning ; och att nämnden, såvitt möjligt, borde för sådant ändamål föra längd över stadens samtliga i byggnadskvarter ingående fastigheter, i vilken för varje fastighet jämväl skulle antecknas övriga för fastigheten i fråga om dess utnyttjande gällande villkor och bestämmelser, som ej äro intagna i tomt- boken eller stadsägoboken eller bihang B, beslut, som nämnden fattat rörande fastigheten, ävensom annat dylikt, som för fastighetens bebyggande kunde vara av särskild betydelse, nämnden obetaget att i längden införa jämväl sådana upplysningar, som äro intagna i tomtboken eller stadsägoboken eller bihang B.

Såsom )motivering till detta stadgande anförde 1916 års kommitté (sid. 323 o. ff. :

Enligt kommitténs förslag till stadsplanelag är tomtägare under viss'a omstän- digheter pliktig att till staden gälda ersättning för gatumark, gatas anläggning och kloakledning. Det åligger, på sätt föreskrives i byggnadsstadgeförslagets 25 %, bygg— nadsnämnden att vid prövning av ansökan om byggnadslov tillse, att tomtägaren fullgjort sina skyldigheter därutinnan. Här föreslås nu, att det skall åligga bygg— nadsnämnden att registrera dessa tomtägarnas förpliktelser. En förutsättning här- för är givetvis, att anordningar v1dtagas, varigenom vederbörande kommunala myndigheter (drätselkammaren eller kloakverkets styrelse) erhålla till åliggande att tillhandagå byggnadsnämnden med erforderliga upplysningar; huru inom de särskilda samhällena detta samarbete mellan kommunalmyndigheterna skall ord- nas, synes ej böra i allmän författning regleras.

Såsom redan framhållits, bör ett register med dylika upplysningar angående de särskilda fastigheterna bliva till gagn ej endast för staden själv utan ock för de en— skilda, som hava att skaffa med fastigheterna. Detsamma gäller ifråga om många- handa andra förhållanden rörande fastigheterna. Säkert skulle det vara till myc- ket gagn, om hos byggnadsnämnden funnes en längd, upptagande ej endast an- teckning angående nu berörda, tomtägarna åvilande förpliktelser utan ock åtskil- ligt annat, varom för närvarande upplysning merendels icke finnes att tillgå på lätt tillgängligt sått.

1916 års kommitté.

De i 7 kap. fastighetsbildningslagen angivna böcker och förteckningar, som ut- göra fastighetsregistret, innehålla viktiga upplysningar av olika slag angående fa- stigheterna, men dessa upplysningar äro icke uttömmande.

Tomtboken skall enligt l ä i nämnda 7 kap. fastighetsbildningslagen innehålla upplysning om beslut, innefattande fastställelse å eller ändring i stadsplan eller tomtindelning och om område är att hänföra till gammal eller ny stadsdel. I dessa hänseenden kunna alltså erforderliga uppgifter angående viss tomt erhållas ur tomtboken.

Enligt samma lagrum med den av kommittén föreslagna ändrade lydelsen skall tomtboken vidare innehålla uppgifter om i stadsplanen ingående stadsplanebestäm— melser eller motsvarande av Konungen jämlikt äldre lag meddelade byggnadsbe- stämmelser ävensom om andra byggnadsbestämmelser, såvitt de icke äro föremål för inteckning efter vad om servitut är stadgat samt magistraten meddelat föreskrift om deras anmärkande ; och kan dylik föreskrift av magistraten meddelas med av- seende å visst slag av beslut eller för särskilt fall. I fråga om villkor och bestäm- melser angående sättet för tomts utnyttjande är alltså att räkna med, att tomt— boken icke innehåller allt vad en myndighet eller intresserad part kan behöva kän- na angående tomten. Servitut å tomten kommer icke in i tomtboken, och vissa »byggnadsbestämmelser» allenast i det fall, att magistraten föreskrivit sådant.

Vad angår stadsäga eller område, som skall intagas i bihang B (område, som vid mätningsförrättnlng undantagits för delägares gemensamma behov eller lämnats oskiftat), skall enligt 7 kap. 1 % fastighetsbildningslagen enligt den av kommittén föreslagna lydelsen beslut om utomplansbestämmelser eller av Konungen jämlikt äldre lag fastställda särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande å område, som ej är upptaget i stadsplan, antecknas i stadsägoboken eller bihang B. Vad enligt dylikt beslut gäller i fråga om Viss marks utnyttjande lärer alltså vara att inhämta av nämnda bok eller bihang. Om sådan mark sedermera intages i stadsplanen, komma i regel de sålunda om markens utnyttjande givna be— stämmelserna att ersättas med stadsplanebestämmelser.

Understundom lärer byggnadsnämnden kunna ifråga om utnyttjande av fastig- het av ena eller andra slaget meddela beslut, som kan vara av vikt att känna vid framtida dispositioner angående samma fastighet. Angående anteckning av dylikt beslut finnes för närvarande ingen föreskrift.

I avsikt att, till nytta för såväl byggnadsnämnden och andra myndigheter som en- skilda rättsägare, till ett ställe sammanföra alla sådana uppgifter angående de för bebyggande avsedda fastigheterna inom det planlagda området, vilka icke innehållas i de längder, som för närvarande enligt lag skola föras, d. v. s. domstolens fastig- hetsböcker samt fastighetsregistret med dess bihang, föreslår kommittén, att det ej endast skall, såsom ovan nämnts, åligga byggnadsnämnden att registrera tomtägar- nas förpliktelser angående ersättning för gatumark, gatas anläggning och kloak- ledning utan ock att byggnadsnämnden skall, såvitt möjligt, upplägga och föra en längd över samtliga i byggnadskvarter ingående fastigheter inom det planlagda om— rådet, i vilken nämnda registrering skall verkställas samt därjämte göras anteck- ning om andra i förslaget omförmälda förhållanden.

Genom orden »såvitt möjligt» har angivits, att förandet av fastighetslängd av nu nämnda omfattande beskaffenhet icke är obligatoriskt, utan i viss mån be— roende på nämndens eget beprövande ; skulle med hänsyn till tillgången å tid och arbetskraft längdens förande finnas vara för betungande, må nämnden således låta det stanna vid att allenast registrera tomtägarnas förpliktelser angående ersättning för gatumark, gatas anläggning och kloakledning.

Å andra sidan bör, på sätt i förslaget uttalas, nämnden, därest så finnes önsk- ligt, vara oförhindrad att utvidga sin fastighetslängd till att omfatta även sådana upplysningar, som stå att vinna ur fastighetsregistret. Sker så, kommer nämnden att hava till sitt förfogande en längd, ur vilken kan hämtas upplysning om alla

sådana förhållanden, som äro av betydelse i fråga om de däri upptagna fastigheter- nas utnyttjande.

Vad angår fastigheterna utom det planlagda området har kommittén icke funnit tillräcklig anledning att ifrågasätta uppläggande av dylik längd.

De sakkunniga hava funnit vad 1916 års kommitté sålunda föreslagit vara värt beaktande. Då enligt den av de sakkunniga föreslagna lagstiftningen fa— stighetsägarna i avsevärd omfattning påläggas förpliktelser, som nu ej påvila dem, är det uppenbarligen i fastighetsomsättningens och fastighetskreditens intresse att officiell uppgift kan erhållas angående omfattningen av de förplik— telser, som åvila viss fastighet. De sakkunniga anse emellertid, att det icke bör såsom obligatoriskt föreskrivas att registret skall föras av byggnadsnämnden. I åtskilliga av de över kommitténs förslag avgivna yttrandena gjordes gällan— de, att ett särskilt register för det ändamål kommittén föreslagit icke borde uppläggas utan att de uppgifter, registret enligt kommitténs förslag skulle 111- nehålla, i stället borde införas 1 fastighetsregistret. Även om de sakkunniga anse att något dylikt ej bör generellt föreskrivas bland annat därför att fastig- hetsregistret, som för de mindre orterna föres av överlantmätaren, ej finnes på orten tillgängligt, hava de sakkunniga dock velat öppna den möjligheten att registret skall där så finnes lämpligt föras av den som för fastighetsregistret.

På grund härav skall enligt de sakkunnigas förslag magistraten på fram- ställning av staden förordna lämplig person att föra registret.

lå.

Enligt denna paragraf skall registret innehålla fullständiga uppgifter om de förpliktelser, som kunna åvila fastighetsägarna att till staden utgiva ersätt— ning enligt 4 och 14 kap. i lagförslaget. Registret bör alltså även upptaga be- talningsterminerna för bidragen och de övriga bestämmelser, som kunna vara angående ersättningen och dess gäldande meddelade.

De sakkunniga hava icke följt 1916 års kommittés förslag i vad det inne- fattar bestämmelser därom att registret såvitt möjligt jämväl skulle upptaga övriga för fastigheten i fråga om dess utnyttjande gällande villkor ävensom beslut, som byggnadsnämnden fattat rörande fastigheten, samt annat dylikt, som för fastighetens bebyggande kan vara av särskild betydelse. Det synes nämligen lämpligare att dessa uppgifter, i den mån de äro av större betydelse för fastigheten och dess värde, införas i fastighetsregistret.

2 och 3 %%.

Magistraten skall såsom förut nämnts enligt de sakkunnigas förslag utse registerförare. Det skall enligt vad av 2 % framgår jämväl ankomma på magi- straten att hava den närmare tillsynen över registerarbetet och skall magistrat enligt 3 % pröva erinringar, som staden eller enskild sakägare kan finna skäl framställa mot registret eller registerföraren. Föreskrifterna härutinnan hava tillkommit för att man skall hava garanti för att registret blir på noggrant sätt fört. Enligt 2 % andra stycket skall nämligen registerföraren hava att utfärda bevis angående vad registret beträffande viss fastighet innehåller och det är uppenbarligen av vikt, att dylika bevis bliva tillförlitliga.

4 och 5 åå.

I paragraferna föreskrives, att registrets uppläggande och förande skall be— kostas av staden samt Konungen meddela närmare föreskrifter om uppläg- gandet och förandet av register.

De sak- kunniga.

1914 års förslag.

Fastighets- rcgystprkom- mrs-manen.

31 KAP.

Om fastighetsregister.

De sakkunnigas förslag i denna del överensstämmer i huvudsak med nu gäl— lande lag. Endast beträffande 3, 10 och 14 %, som motsvara 7 kap. 5, 10 ooh 14 %% fastighetsbildningslagen, föreligger någon väsentlig avvikelse.

Enligt 7 kap. 3 % fastighetsbildningslagen i dess ursprungliga. lydelse skulle med införande i tomtboken av nybildad tomt anstå 1:o där tomten tillkommit genom åtgärd, vartill enligt 3 kap. fastighetsbildningslagen rättens medgivande skulle sökas, till dess sådant medgivande lämnats, samt 2:0 i annat fall, till dess tomtens ägare gjort framställning om tomtens införande i tomtboken. In- till dess införande i tomtboken äger rum, redovisas tomten i ett bihang till ro- gistret, tomtbildningslängden.

Beträffande anledningen till att fastighetsägaren i det under 2zo upptagna fallet ägde själv välja tidpunkten för tomtens registrering anfördes i motiven till 1914 års förslag till förordning angående fastighetsregister i stad, från vil— ket förslag föreskriften härstammar:

Vid ny tomtindelning inom ett kvarter kan det tänkas, att en nybildad tomt kom— mer att ligga helt och hållet inom gränserna för en äldre tomt, utan att återstoden av den äldre tomten är avsedd att med annat område sammanläggas till en tomt. Förändringen, till vilken rättens medgivande icke erfordras, utgör icke i och för sig något hinder för ägaren av det område, varav den äldre tomten består, att inteckna detta som en enhet, och, om det säljes, kan det likaledes vid lagfart behandlas såsom en enhet. I ett sådant fall har omföring i fastighetsregistret icke synts böra äga rum, med mindre vederbörande fastighetsägare därom gjort framställning. Ena— handa anordning har träffats för det med nämnda fall likartade att en fastighet — vare sig tomt eller stadsäga. —— uppdelats i flera tomter. Att förändringens infö— rande i fastighetsregistret kommer att bero på framställning av jordägaren har synts lämpligt även av den grund, att uppdelningen i flera fastigheter, särskilt om den såsom tillbörligt är iakttages även i fastighetsboken, kan för honom medföra ökade kostnader för vissa expeditioner.

Genom en är 1922 i 1 kap. 9 % fastighetsbildningslagen införd bestämmelse, att nybyggnad å tomt icke är tillåten, med mindre tomten är införd i tomt-

oken, är sörjt för att jordägaren under viss förutsättning är nödsakad att göra framställning om tomtens behöriga registrering.

I skrivelse den 15 november 1924 anförde fastighetsregisterkommissionen bland annat följande:

Nyssnämnda uttalande i motiven till 1914 års förslag till fastighetsregisterför- ordning synes icke äga giltighet för det fall, att nybildad tomt motsvaras av om- råde, som vid tiden för tomtindelningens fastställande redan utgör fastighet för sig, (1. v. 5. då genom tomtindelnings fastställande hel stadsäga övergår till tomt. I dylikt fall föreligger för ägaren knappast något berättigat intresse att själv få välja tidpunkten för den nybildade tomtens införande i tomtboken. Då det ur fastighetsredovisningssynpunkt uppenbarligen är önskvärt, att nybildad tomt så snart ske kan varder i boken införd, synes det kunna sättas i fråga huruvida icke, då förhållande, varom nu är sagt, föreligger, den nybildade tomten omedelbart bör införas i tomtboken utan att framställning från fastighetsägarens sida avvaktas. Fastighetsregisterkommissionen har berett förrättningsmän för upprättande av re- gisterkarta samt förare av fastighetsregistret i städerna och med stad i registre- ringshänseende likställda samhällen tillfälle att yttra sig i förevarande fråga, och har i de avgivna yttrandena önskvärdheten av ändring för ovan avsedda fall av gäl-

lande föreskrifter så gott som enhälligt vitsordats. Kommissionen har i anledning härav trott sig böra hos Kungl. Maj :t i underdånighet hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder för att ändrade bestämmelser om införande i tomtbok av nybildad tomt måtte, så vitt angår här ovan omförmälda fall, snarast möjligt komma till stånd.

I Vissa av de avgivna yttrandena har ifrågasatts, att för införingen i tomtboken skulle erfordras att tomtkarta upprättats. Kommissionen har emellertid icke ansett sig böra föreslå uppställande av sådan fordran. Det är ju icke här fråga om nya gränser, utan endast om de gränser, som gälla för stadsägan, och det synes vara tillfyllest att tomtkartan föreligger vid sökande av lagfart och byggnadslov.

Efter proposition till 1927 års riksdag gjordes till 7 kap. 3 % fastighetsbild- ningslagen det tillägg att nybildad tomt, som motsvarar stadsäga, skall införas i tomtboken.

Med den betydelse de sakkunniga tillagt tomtindelningen bildas tomt, oavsett De SPL" nu senast omnämnda fall, att tomtens område vid tomtindelningen motsvarar kunniga. förut befintlig fastighet, genom tomtbestämning, sammanläggning, ägoutbyte eller klyvning på sätt i 9 kap. 1 % av förslaget närmare angives. Vid detta förhållande har det synts de sakkunniga lämpligt att tomt, så snart den bildats, införes i tomtboken. I enlighet härmed hava de sakkunniga avfattat andra stycket i 3 %.

Enligt de sakkunnigas förslag förstås enligt första stycket av samma para— graf med tomt sålunda i tomtbok införd tomt ävensom av ålder bestående och enligt äldre lag i tomtbok införd tomt.

Huru enligt de sakkunnigas förslag förhållandena skola ordnas under över- gångstiden framgår av tredje stycket i 3 % jämfört med 14 % i lagen om vad iakttagas skall i avseende å införande av stadsbyggnadslagen.

Av 3 % tredje stycket framgår, att i tomtboken skall införas område, som enligt gällande tomtindelning skall utgöra tomt, där området blivit enligt be- stämmelserna i 2 kap. fastighetsbildningslagen föremål för mätning samt, i fall området utgjorts av mark från flera fastigheter, rättens medgivande en- ligt13 kap. av samma lag lämnats till sammanläggning enligt nämnda ka- pite .

Har tomtmätning enligt fastighetsbildningslagen skett, bör det nämligen ej ifrågakomma att fordra tomtbestämning beträffande samma tomt, då detta en— dast skulle innebära en onödig dubbelförrättning.

Ar tomten ej av ålder bestående eller förut införd i tomtboken och har den ej heller varit föremål för tomtmätning, bör den emellertid även om tomtindel- ningen skett före stadsbyggnadslagens ikraftträdande ej införas i tomtbo- ken förrän tomtbestämning ägt rum.

_Av 14 å i förslaget till promul'gationslag framgår emellertid, att tomtmät- ning, sem påbörjats, innan stadsbyggnadslagen trätt i kraft, skall bedömas efter äldre lag ävensom att enligt äldre lag må sammanläggas särskilda delar av tomt, där de enligt äldre lag varit föremål för tomtmätning.

I fjärde och femte styckena av 3 % hava de sakkunniga infört bestämmelser om när tomt skall avföras ur tomtboken. Bestämmelserna överensstämma med 13 % tredje stycket i förordningen med närmare föreskrifter om fastighetsre- gister i stad, dock att enligt de sakkunnigas förslag, då enligt detsamma tomtj indelning ej har avstyckande verkan, beträffande tomtdel tillagts fordran på. utbrytning», I följd härav harjämkning jämväl företagits i 10 % 5).

Angående den i 14 % införda bestämmelsen om byggnadsstyrelsens överta- gande av överinseendet över fastighetsregistret hänvisas till vad de sakkunniga anfört under rubriken »Den statliga uppsikten över stadsbyggnadsväsendet» (Sid. 411 0. f.). '

Övriga väsentliga skiljaktigheter mellan detta kapitel och 7 kap. fastighets— bildningslagen 'äro orsakade därav att begreppet tomt enligt de sakkunnigas förslag ej har samma innebörd som enligt gällande lag samt därav att bygg- nadsbestämmelser och särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverk- samhetens ordnande motsvaras enligt förslaget till stadsbyggnadslag av till generalplan eller stadsplan hörande stadsbyggnadsbestämmelser eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser.

Av den ändrade innebörd tomtbegreppet i förhållande till nu gällande lag tillagts enligt de sakkunnigas förslag föranledas ändringar i bland annat för- ordningen angående jordregister och förordningen med närmare föreskrifter om . fastighetsregister för stad. I dessa delar hava de sakkunniga emellertid ej an- sett sig böra framlägga ändringsförslag.

32 KAP. Allmänna föreskrifter.

1—13 åå.

Såsom av den allmänna motiveringen framgår anse de sakkunniga, att i fråga om marks inom stadsbyggnadsområde värdesättning så säregna förhål- landen föreligga, att regler, som avvika från de vid expropriation av annan mark meddelade, böra inom stadsbyggnadsområdet tillämpas. Dessa särreg- ler hava de sakkunniga intagit i 1—13 %% i detta kap.

1 %.

Paragrafens första stycke anger de fall, i vilka särbestämmelserna skola till- lämpas, och hänvisar till de paragrafer i expropriationslagen, vilka de sakkun- niga anse böra, därest de ej strida mot vad uttryckligen stadgats beträffande expropriation inom stadsbyggnadsområdet, vid avstående eller lösande av mark, ledning, byggnad eller särskild rätt tillämpas.

Från tillämpning hava de sakkunniga undantagit 1 % första stycket expro- priationslagen om expropriationsrätts beviljande, enär dylik rätt inom stads- byggnadsområdet dels i vissa fall enligt 3 kap. 4 % och 12 kap. stadsbyggnads- lagen följer redan av generalplanen eller stadsplanen, dels i de i 3 kap. 3 % och 12 kap. 5 % omnämnda fall må av Konungen enligt dessa lagrum beviljas.

1 % andra stycket expropriationslagen, som ock uteslutits från tillämpning, motsvaras av 2 % första stycket av detta kap. med viss jämkning, för vilken i det följande vid nämnda stycke redogöres.

4 och 5 %% expropriationslagen hava såsom vid jämförelse med förevarande — paragrafs andra stycke framgår uteslutits från tillämpning utom i fråga om expropriation enligt 3 kap. 3 % och 12 kap. 5 %, enär endast i dessa fall rätt till expropriation behöver särskilt beviljas.

Stadgandet i 6 % expropriationslagen därom att expropriationsrätt ej må från innehavaren övergå på annan, utan att Konungen det medgiver, äger ej heller tillämpning inom stadsbyggnadsområdet. Huru i det fall, som omförmäles i 12 kap. 6 %, expropriationsrätt kan å annan övergå, därom stadgas i sista styc— ket av samma paragraf. I övriga fall må såsom av förslaget till stadsbygg- nadslag framgår expropriationsrätten över huvud taget ej övergå å annan.

I stället för reglerna i 7—11 %% expropriationslagen om expropriationser- sättning hava de sakkunniga i 3—9 %% i detta kap. meddelat särskilda bestäm— melser.

Beträffande utvidgning aV' expropriation, varom 12 % expropriationslagen handlar, hava de sakkunniga en särbestämmelse i 10 å i detta kap., i följd varav 12 % expropriationslagen och 40 och 46 %% samma lag, som hänvisa till 12 %, ej skola tillämpas vid expropriation enligt stadsbyggnadslagen.

De sakkunniga anse såsom av 12 å i detta kap. framgår, att för expropriation enligt stadsbyggnadslagen särskild ordförande bör utses. I följd härav hava de sakkunniga undantagit 23 % första stycket expropriationslagen från till- lämpning.

38 å andra stycket expropriationslagen har med hänsyn till däri förekom- mande bestämmelse om grundval för ersättningens bestämmande ej gjorts till- lämpligt å. expropriation enligt stadsbyggnadslagen utan har i stället ett mot- svarande stadgande upptagits i 13 % 1 punkten av detta kap.

68—70 %% expropriationslagen hava i överensstämmelse med fastighetsbild- ningslagens 1 kap. 29 %, vars stadgande 1916 års kommitté upptagit i 33 % 8 punkten i förslaget i stadsplanelag, ej gjorts tillämpliga vid expropriation enligt stadsbyggnadslagen.

Enligt 33 % 1 punkten i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag skola bestämmelserna i 78 och 79 %% expropriationslagen om rätt att taga marken i be- sittning, sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats och säkerhet ställts, gälla beträffande expropriation av mark till huvudgata och gatumark. I hu- vudsaklig överensstämmelse härmed hava de sakkunniga såsom framgår av andra stycket i förevarande paragraf gjort nämnda bestämmelser i expropria- tionslagen tillämpliga vid expropriation enligt 3 kap. 3 % eller 12 kap. 1 % första stycket stadsbyggnadslagen.

2 %.

Enligt 1866 års expropriationsförordning ansågos icke de rättigheter med av- seende å fastighet, som tillkomme annan än dess ägare, kunna, frånsett vissa undantagsfall där sådant uttryckligen stadgats, utgöra självständigt föremål för expropriation. Nu gällande expropriationslag medger emellertid enligt 1 % sista stycket dylik expropriation utom då rätten tillkommer kronan. Huru- vida därigenom möjligheten till expropriation enligt stadsplanelagstiftningen utvidgades synes ej fullt klart. F astighetsbildningslagen, som tillkom samti- digt som expropriationslagen och i sig upptog den tidigare lagen angående stadsplan och tomtindelning-, talar i likhet med sistnämnda lag endast om av— stående och inlösande av mark men hänvisar å andra sidan till expropriations- lagens bestämmelser.

Det har synts de sakkunniga angeläget, att stadsbyggnadslagen ger ett fullt klart uttryck åt att särskild rättighet beträffande fastighet kan enligt lagen expmprieräs, då expropriationsrätt föreligger till fastigheten. Det kan näm- ligen för stad hava stort intresse att få t. ex. gatumark, som ägaren frivilligt överlämnat, eller mark, som enligt 12 kap. 2 % skall tillfalla staden utan lösen, fri från besvärande rättigheter. I enlighet härmed har första punkten i föreva— rande paragraf avfattats.

Enligt expropriationslagen är fastighet eller särskild rätt till fastighet ej föremål för expropriation, om den tillhör kronan. I 14 och 18 %% i 1 kap. av fastighetsbildningslagen medgives väl expropriation till kronomark, som er- fordras till gata eller utgör tomtdel, men enligt 16 och 17 %% i samma kap. får ej kronomark exproprieras, när kvarter är olämpligt bebyggt eller huvudgata behöver utläggas. _ 1916 års kommitté har utsträckt expropriationsrätten i fråga om kronomark jämväl till dessa båda fall och såsom skäl härför anfört (sid. 121):

Gällande lagstiftning.

De sak- kunniga.

Gäl lan de lagstiftning.

1916 års kommitté.

De sak- kunniga.

Lagutskottet 1913.

Departe- men-ts- chefen.

De sak— kunniga.

Kronojord bör 1 stadsplanelagstiftningen i allt väsentligt likställas med jorl, som tillhör enskild man, menighet eller inrättning. Sagda lagstiftning avser att ordnal de privaträttsliga förhållandena mellan stad och ägare av mark inom stadens om- råde i frågor, som röra stadens planläggande och bebyggande. I dessa hänseenden är det utan betydelse, om marken tillhör kronan eller enskild man, menighet eller inrättning. Endast i det fall, att ett särskilt allmänt intresse bjuder att åt kronan beredes en särställning, bör så ske. Likställighetsprincipen är i gällande lag god- känd i fråga om stadsplan, gatumark och tomtdel och bör i andra fall ej utan vä- gande skäl frångås. I anslutning till denna mening har ock kommittén i sitt för- slag genomfört likställighet mellan kronojord och annan jord utom i de särskilt an— givna fall, där ur allmän synpunkt skäl förelegat att frångå sagda princip.

Vad 1916 års kommitté sålunda anfört överensstämmer med de sakkunni- gas uppfattning och hava de sakkunniga i enlighet härmed avfattat andra styc- ket av förevarande paragraf.

3 och 4 åå.

Löseskillingen för mark, som exproprieras, skall enligt 3 5 första stycket första punkten motsvara markens värde. Det lagförslag, varå nu gällande ex- propriationslag grundas, hade enahanda innebörd, men vid frågans behandling i riksdagen år 1913 gav lagutskottet motsvarande stadgande (7 % expropria- tionslagen) den lydelse, att löseskilling vid expropriation skulle motsvara fa— stighetens ialla värde, och anförde lagutskottet till stöd härför:

Då expropriationen ovedersägligen utgör ett synnerligen stort ingrepp i dens för- foganderätt över sin egendom, som därav drabbas, och då onekligen en viss fara före- ligger, att de bestämmelser, som intagits i förslaget i syfte att trygga mot för hög uppskattning, kunna verka i motsatt riktning, har utskottet funnit angeläget att i förevarande paragraf gives ett klart uttryck ät förslagets innebörd i fråga om er- sättningens belopp och förty i denna paragraf uttalat, att full ersättning skall utgå till jordägaren för vad han nödgas avstå och för den skada han lider.

Vid lagförslagets remiss till lagrådet 1916 yttrade departementschefen be- tänkligheter mot den ändrade lydelsen, i det att den kunde leda till att expro- priationsersättning bestämdes högre än som vore åsyftat, men i förhoppning om att stadgandets rätta innebörd komme att beaktas vid tillämpningen ville de- partementschefen ej motsätta sig att det avfattades på föreslaget sätt.

Så vitt rör expropriationer inom stadsplanelagt område hava de betänklig- heter departementschefen yttrat mot ifrågavarande stadgandes formulering 1 expropriationslagen visat sig nog så välgrundade. Erfarenheten har visat, att expropriationsnämnder, säkerligen med huvudsakligt stöd av denna bestämmel- ses avfattning, bestämt ersättning för mark, som stad för stadsplans genomfö— rande måst förvärva, till belopp, vilka ställt sig synnerligen gynnsamma för dem, från vilka expropriation skett. Dä därtill kommer, att mark inom planlagt område i hög grad är föremål för markspekulation och att förty för densamma betalas priser, vid vilkas bestämmande hänsyn tages ej så mycket till markens nuvarande användning som till ett framtida vinstgivande utnyttjande av den- samma, måste det anses så mycket mera olämpligt att beträffande expropriation av mark inom dylikt område särskilti lagen intaga stadgande till tryggande av att ersättningen ej må sättas för låg. Stadgandet har säkerligen i många fall verkat därhän att expropriationsnämnd ansett sig höra till grund för värde- ringen lägga det högsta pris, som vid försäljning av mark i närheten av den mark, som skall exproprieras, kunnat ernås, och detta jämväl utan att i till- räcklig grad beakta de särskilda faktorer, som kunnat verka höjande å den till grund för markvärderingen gjorda prissättningen. På dessa grunder ha-

va de sakkunniga ansett det vara synnerligen angeläget, att nu ifrågavarande stadgande erhåller en lydelse överensstämmande med den, motsvarande stad- gande vid förarbetena till expropriationslagen hade.

De sakkunniga hava icke i lagtexten lämnat saklig ledning för hur marks värde bör bestämmas i vidare mån än att de sakkunniga i 4 % intagit stadgan— , de därom, att vid bestämmande av ersättning för mark, som exproprieras, hän— ' syn ej må, där ej fråga är om expropriation enligt 11 kap., 12 kap. 6 eller 7 % el- ler enligt 9 % samma kap. av del av tomtområde, varav särskilda delar äro i olika ägares hand, tagas till den förändring i värdet därå, som uppstår allenast till följd av generalplanens eller stadsplanens fastställande eller genomförande.

De sakkunniga vilja först lämna en redogörelse för huru motsvarande stad- gande i tidigare lagstiftning varit avfattat.

21 % i 1907 års stadsplanelag lydde:

Vid bestämmande av ersättning, som skall utgå enligt 8 eller 10' %1 må hänsyn icke tagas till den ökning i värde, som allenast i följd av stadsplanens fastställande eller genomförande uppstår för den mark, varom fråga är.

Till motivering av motsvarande stadgande (14 %) i sitt förslag anförde 1903 års kommitté (sid. 86 0. f.):

Den i 13 % av expropriationsförordningen förefintliga bestämmelsen, att jord eller lägenhet, som avstås, skall uppskattas efter vad jord eller lägenhet av lika beskaf- fenhet och godhet i orten högst gäller, hade särskilt vid expropriationer för genom- förande av stadsplaner medfört, att lösen bestämts icke med ledning av markens värde före planens fastställande utan efter den ökning i värde, som uppkommit just i och med fastställandet. Med andra ord: den av samhället vidtagna åtgärd att utlägga stadsplan, t. ex. över en åker, hade haft till påföljd, att betalning för den till gata erforderliga åkerjorden fått erläggas efter dess värde såsom tomtmark.

8 % i lagen den 12 maj 1917 om expropriation lyder:

Vid bestämmande av löseskillingen för fastighet, som exproprieras, må hänsyn icke tagas till sådan förändring i värdet därå, som uppstår allenast till följd av expro- priationsrättens beviljande eller det avsedda ändamålets genomförande.

Vid granskning av förslag till expropriationslagen hade lagrådet erinrat, att bestämmelsen i 21 % stadsplanelagen bleve med hänsyn till ovanintagna stad— gande i expropriationslagen överflödig. Den kunde ock bliva i någon mån miss- visande. Därjämte erinrades, att enligt förslaget till expropriationslag förut- säges möjligheten jämväl av värdeminskning.

Lagen om fastighetsbildning i stad hänvisar bl. a. till 8 % expropriationsla- gen. För övrigt innehåller den ej någon motsvarighet till 21 % i 1907 års stads— planelag.

Det av 1916 års kommitté avgivna förslaget i dess 33 % överensstämmer i nu angivna hänseende med fastighetsbildningslagen.

I yttrande över kommitténs förslag anför drätselkammaren i Hälsingborg: I enlighet med 21 % i stadsplanelagen hade Åstorps municipalsamhälle år 1914 förvärvat gatumark till ett pris av 50 öre per kvm., under det att omedelbart an- gränsande mark försålts till tomter för fyra kronor per kvm. Vid efter tillkomsten av fastighetsbildningslagen i Hälsingborg skedda expropriationer hade det visat sig, att expropriationsnämnderna kommit till helt andra resultat än man med stöd av motiveringen till ovannämnda 21 % (som lagstiftaren avsett skola uppgå i ex— propriationslagens 8 %) kunnat vänta. Trots de mest auktoritativa stöd hade drätsel- kammaren icke kunnat förhindra, att ersättning för gatumark, där dylik emot

1 14 oclrlö %% i fastighetsbildningelagen. 24—270874

1907 års stads—plane- la g.

1903 års kommitté.

Empropria- tionslagen.

Fastighets- bildnings- lagen. 1916 års kommitté.

Yttranden.

De sak- kunniga.

regeln av staden icke kunnat förvärvas genom s. k. gåvobrev, utgått efter tomtpriser. Då dylika avgöranden från expropriationsnämndernas sida måste tillskrivas lagens otydlighet, ansåge drätselkammaren det för städerna ekonomiskt sett vara av stor vikt, att, när nu stadsplanelagstiftningen revideras, klara och tydliga grunder för värdering av gatumark infördes, vilket lämpligen skulle kunna ske i lagförslagets 33 %, där redan nu en speciell bestämmelse i dylikt hänseende vore föreslagen.

Mellan stadsplanelagen och fastighetsbildningslagen föreligger i varje fall den skillnaden att, under det att enligt den sistnämnda, på grund av däri intag- na hänvisning till expropriationslagen, vid bestämmande av löseskillingen hän- syn icke skall tagas till minskning i värde, som uppstår allenast till följd av expropriationsrättens beviljande eller det avsedda ändamålets genomförande, något dylikt ej gällde enligt stadsplanelagen. Enligt såväl stadsplanelagen som fastighetsbildningslagen skall vid bestämmande av löseskillingen hinsyn ej tagas till viss ökning i värde å den exproprierade fastigheten. Den tärde- ökning, varifrån sålunda skall bortses, är enligt stadsplanelagen den, son. upp- står allenast i följd av stadsplanens fastställande och genomförande, och enligt fastighetsbildningslagen den, som uppstår allenast i följd av expropriations- rättens beviljande eller det avsedda ändamålets genomförande. Lagstiftaren synes ej hava ansett, att de olika definitionerna å värdeökningen innebure någon saklig skillnad. Enligt de sakkunnigas mening kan dock ifrågasättas huruvida de båda uttrycken tolkade efter ordalydelsen kunna anses innebära detsamma. Det av stadsplanelagen använda uttrycket åsyftar såsom ock av förarbetena till lagen framgår den värdeökning stadsplanen i sin helhet medför. Det ut— tryck, fastighetsbildningslagen genom hänvisning till expropriationslagen hän— för sig till, torde, då beträffande gatumark expropriationsrätt ej för lösande enligt fastighetsbildningslagen behöver beviljas, närmast ordalydelsen böra tol- kas såsom den värdeökning, som uppstår därigenom att den mark, om vars lö- sande är fråga, varder utlagd för sitt ändamål d. v. s. såsom gata. Enligt den- na tolkning skulle alltså enligt fastighetsbildningslagen ej fästas avseende vid den värdeökning, stadsplanen som helhet medför, utan vid den värdeökning, stadsplanen i den del, lösningsanspråket avser, medför. Då. stadsplanelagen måste anses hava givit klarare uttryck åt vad som måste anses vara lagstifta- rens mening samt på sätt som framgår av drätselkammarens i Hälsingborg ytt- rande fastighetsbildningslagen givit anledning till misstolkning, hava de sak- kunniga ansett sig böra under förevarande 4 % intaga ett stadgande överens— stämmande med det, stadsplanelagen innehöll i sin 21 %, utom därutinnan att efter expropriationslagens förebild med värdeökning likställts värdeminskning samt att stadgandet utsträckts att äga tillämpning å all expropriation enligt stadsbyggnadslagen utom expropriation enligt 11 kap., 12 kap. 6 eller 7 % eller enligt 9 % samma kap. av del av tomtområde, varav särskilda delar äro i olika ägares hand.

Bestämmelsen i 4 % innebär, att vid bestämmande av ersättning för mark, då fråga ej är om expropriation enligt 11 kap., 12 kap. 6 eller 7 % eller enligt 9 % samma kap. av del av tomtområde, varav särskilda delar äro i olika ägares hand, hänsyn ej får tagas till den användning mark enligt gällande generalplan eller stadsplan skall erhålla. Att å visst stadsplaneområde får uppföras femvå- ningshus och å visst annat tvåvåningshus utgör icke någon anledning till att gatumark inom de båda områdena värderas olika.

Det grundläggande vid expropriationsersättningens bestämmande måste vara den användning mark vid expropriationen har och den avkastning, som marken därvid giver. Men hänsyn bör jämväl tagas till annan användning, som marken, utan att stadsplan fastställes, inom ramen av gällande stadsbyggnadsbestämmel-

ser kan erhålla, därest denna användning med säkerhet hade, om stadsplan ej mellankommit, kunnat beräknas genomförd inom rimlig tid, så att en verklig förhöjning av markens försäljningsvärde på dylik grund redan inträtt. Skall mark värderas med hänsyn till ett dylikt med säkerhet förutsebart framtida användningssätt, är det emellertid att märka, att noggrann hänsyn måste tagas till alla de kostnaderi olika avseenden, som måste nedläggas å mark, innan den kan lämpa sig för det förändrade användningssättet, ty underlåtenhet här- utinnan leder till uppenbart oriktiga uppskattningsresultat. Markens värde torde sålunda motsvara det pris en försiktig och redbar person, utan att taga hänsyn till markens användning i en blivande stadsplan, skulle hava efter övervägande av samtliga övriga på markens utnyttjningsbarhet influerande omständigheter velat vid frivillig försäljning från oskyld person betala för densamma.

Vid värdesättningar kan väl en viss ledning hämtas från de priser, som er- hållits vid försäljning av mark belägen i närheten av den ifrågavarande. Det måste emellertid framhållas, att redan med hänsyn till de många rent person- liga anledningar, som kunna influera å en prissättning, härvid stor försik— tighet måste iakttagas. Därtill kommer att noga måste tillses, att den mark, varmed jämförelse sker, skall vara till läge och utnyttjningsbarhct av Väsent- ligen lika beskaffenhet och att densamma skall vara i samma mån iordningställd för sitt avsedda ändamål. Detta bedömande ställer sig beträffande mark inom stadsplan betydligt vanskligare än eljest, på grund varav denna uppskattnings- grund så vitt rör stadsplaneområden ej såsom hittills ofta varit fallet kan användas schablonmässigt utan tarvar noggranna överväganden.

I åtskillig utländsk lagstiftning hänvisas såsom uppskattningsgrund för mark vid expropriation till markens taxeringsvärde. Givet är också, att en fa- stighets taxeringsvärde kan lämna en god grund för bedömande av fastighetens värde. Att märka är emellertid, att i vårt land tillräcklig garanti ej finnes för att en fastighetsägare ej kan få sin fastighet upptaxerad över värdet, en utväg, som han i förväntan på en kommande expropriation ofta nog redan nu använder sig av och som han ännu mindre skulle lämna obegagnad, om lagstift- ningen uttryckligen upptog taxeringsvärdet såsom värderingsgrund.

Taxeringsmyndigheterna själva söka ofta nog nu ur skattesynpunkter upp- taxera jorden i närheten av de utvecklingskraftiga städerna, fastän jorden ännu ej användes på annat sätt än förut, på den grund att jorden antages under en närliggande framtid skola bliva föremål för stadsbyggande. När dylika upp- taxeringar ske okritiskt, föranleda de ofta mest skada genom att tvinga jorden, som ej i sin nuvarande användning ger avkastning motsvarande det åsatta taxe- ringsvärdet, ut i fastighetsspekulationsmarknaden på ett för tidigt stadium. Härigenom kan också vållas ett uppdyrkande av de löseskillingar staden vid expropriation får utgiva.

Vid expropriation enligt 11 kap., 12 kap. 6 eller 7 % eller enligt 9 % samma kapitel av del av tomtområde, varav särskilda delar äro i olika ägares hand, skall enligt 4 % andra stycket vad som stadgas i samma % första stycket ej äga tillämpning utan får i ty fall hänsyn tagas till planens värdereglerande ver- kan. Det motsatta skulle nämligen innebära ett opåkallat gynnande av den exproprierande, i det att denne efter markförvärvet har tillfälle att tillgodo- göra sig stadsplanens värdestegrande verkan. Vid expropriation enligt 12 kap. 5 & anse de sakkunniga ej, att detsamma bör gälla, då stadens ingripande här är betingat av ett allmänt intresse och har till förutsättning att ägarna ej kunna utnyttja byggnadskvarter enligt stadsplanen.

Givetvis är det endast den gällande generalplanen eller stadsplanen, till vilken enligt 4 % hänsyn ej må tagas. Innebär denna en ändring av en förut gällande plan, må avseende fästas vid denna sistnämnda plans inverkan på värdet.

Ewpropria- tionslags- kommittén.

Lagrådet 1912.

De sak— kunniga.

I andra punkten av första stycket i förevarande 3 % upptages rätt till ersättning, när en del av fastighet exproprieras och återstoden lider skada eller intrång av expropriationen. I expropriationslagen upptages därjämte bestäm- melse om rätt till ersättning för skada eller intrång genom den exproprierade delens användande.

Expropriationslagskommittén anförde såsom motivering härtill: Gottgörelse skall lämnas jämväl för skada, som genom den exproprierade delens användande kan uppkomma å återstoden av egendomen. Här tillerkännes alltså ersättning för skada föranledd av det företag, för vilket expropriationen sker. Dylik skada kan nämligen i detta fall stå i direkt sammanhang med expropriationen, och, såsom det valda uttryckssättet torde angiva, ersättes skadan endast, när sådant sammanhang finnes. Så är händelsen, då skadan icke alls eller i motsvarande om- , fattning skulle hava drabbat egendomen, om den ej utgjort föremål för expropria— tion. Begäres t. ex. vid expropriation för järnväg skadestånd för eldfara, skakning eller andra förutsedda olägenheter av den blivande järnvägsdriften, skall enligt för- slaget ersättning utgå i den mån dessa olägenheter för egendomen uppstå eller förökas av den anledning att järnvägsanläggningen framdrages över det expropri- erade området och härigenom kommer närmare särskilt egendomens åbyggnader än eljest bleve fallet. Inträffar däremot skada genom företagets drift oberoende av expropriationen, finnes intet skäl att giva den egendom, varav en del exproprieras, en bättre ställning än annan egendom. Huruvida en sådan skada skall ersättas, är en fråga, som icke tillhör expropriationsmålet utan beror av eljest gällande regler om skyldighet att gälda skadestånd för olägenheter, som man genom bruk av sin egendom vållar annans egendom.

Vid lagförslagets granskning 1912 i lagrådet framhölls, att det vore önskligt att åt den mening, förslaget enligt kommitténs motivering hade, kunde givas ett uttryck, varigenom meningen framträdde på ett mera klart och åskådligt sätt.

De sakkunniga dela lagrådets mening att ifrågavarande stadgande icke i expropriationslagen fått ett tillräckligt klart uttryck. Ej heller synes det de sakkunniga riktigt, att åtminstone vad stadsbyggnadsområdet angår bestämma denna skada i samband med expropriationen. Markägare, från vilken icke ex- proprieras, kan genom företaget lida lika stor eller större skada utan att dock möjlighet beretts honom att få skadan på expropriationsvägen ersatt. Beträf- fande expropriation inom stadsbyggnadsområdet synes dessutom riktigast att låta stadgandena i 3 kap. 4 % och 12 kap. 11 & helt avgöra i vilka fall och på vad sätt skada av nu förevarande slag skall ersättas.

Enligt de sakkunnigas förslag är likaväl som enligt nu gällande lag och 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag att skilja mellan skada, som upp- kommer på grnnd av expropriation d. v. s. på grund av markens förvärvande av den exproprierande, och skada, som utan samband med förvärvande av mark uppkommer i följd av stadsplans genomförande. Förstnämnda skada skall bestämmas i den för expropriationsmål stadgade ordning, under det att skada av sistnämnda beskaffenhet, för vilken stads ersättningsskyldighet på sätt 12 kap. 11 % utvisar blivit begränsad. skall bestämmas av rätten. Vid särskil- jande av skada av det ena eller det andra slaget är följande att beakta. En stadsplan jämte därtill hörande stadsbyggnadsbestämmelser verkar för den en- skilde fastighetsägaren dels i och för sig tvingande dels ock endast tvingande i förening med andra rättsfakta. En i och för sig tvingande verkan har stads— plan med därtill hörande stadsbyggnadsbestämmelser med avseende å rätten att efter fastställandet för stadsbyggnadsändamål utnyttja området. I fråga om rätten att fortsätta att använda området såsom förut och att hava förut upp-

förda byggnaders kvar, oavsett att de strida mot gällande stadsplan och stads- byggnadsbestämmelser, hava dessa icke omedelbart någon tvingande verkan. Men har staden genom expropriation förvärvat den mark, varå en de] av bygg- nad är belägen, äger staden nedriva byggnadsdelen, varigenom skada för åter- stående delen av fastigheten kan uppkomma. Denna skada uppkommer alltså på giund av expropriationen.

Fastighetsägaren är däremot ej i samband med expropriation av t. ex. gatu- mark berättigad till ersättning för det stadsplanen för området skulle vara i ett eller annat avseende olämplig t. ex. genom att tomterna hava olämpliga eller i oriktigt väderstreck lagda fasadlinjer eller genom att byggnadskvarteren gjorts för små, ty detta följer redan av själva stadsplanen, oavsett att stadsplanens verkningar först giva sig påtagligt till känna, sedan staden efter expropria- tion av gatunätet anlägger gatorna.

Beträffande sina anspråk på ersättning för skada eller intrång genom ex- propriation kan alltså fastighetsägaren ej stödja sig på olämpligheten av den stadsplan, i vars genomförande expropriationen är ett led, utan han måste i stället visa, att han genom expropriationen lider skada och intrång i sitt då- varande utnyttjande av fastigheten, i det att efter expropriationen återstoden av fastigheten får minskad användbarhet. Den skada en återstående del av en fastighet med hänsyn till sin dåvarande användning lider genom expropria- tionen är emellertid ofta nog ej så stor som den till synes förefaller, på den grund att skadan endast är av övergående art. I de flesta fall hade det dock för ägaren ställt sig förmånligast att rätt snart söka utnyttja sin mark enligt den gällande stadsplanen, i vars genomförande expropriationen endast är ett led. Vid skadans värdering måste givetvis hänsyn tagas till att den är av övergående natur.

3 % första stycket sista punkten i förevarande kapitel motsvarar 7 % första stycket s1sta punkten i expropriationslagen. _ Till motlvering av detta stadgande anförde expropriationslagskommittén:

Om en handelsrörelse idkas å en fastighet, kan denna i anledning därav hava särskild ekonomisk betydelse. I den mån sådant beror därpå, att fastigheten är lämpligare för dylik rörelse än andra fastigheter i trakten, är detta en fastigheten tillkommande egenskap, som kan vara av vikt även i annan ägares hand och alltså bör inverka på löseskillingen. Men ligger betydelsen endast däri, att ägaren kan genom flyttning förlora en kundkrets, som vant sig vid honom personligen, berör denna fråga icke fastighetsvärdet. Ägaren lider då genom expropriationen en person- lig skada, som enligt förslaget visserligen bör ersättas men icke genom förhöjning av löseskillingen. Att sådan skillnad iakttages är av vikt med hänsyn till möjligen befintliga fnrdringsägare. Inteckningshavarna hava företräde till löseskillingen men kunna icke med fog begära, att denna rätt utsträckes till ett värde, som endast tillfällig1 är förbundet med fastigheten.

Då ersättning enligt förslaget tillerkännes ägaren för sådan ej särskilt angiven skada, som förorsakas genom expropriation, avses härmed dels skada av sist om- förmälda beskaffenhet dels all annan av expropriationen föranledd personlig skada t. ex. för flyttning eller förlust genom avbrott i rörelse. Skada, som ägaren person- ligen kan komma att lida genom det företag, för vilket expropriationen sker, tages däremot icke i betraktande.

Skada av nu ifrågavarande beskaffenhet ställer sig åtminstone så vitt rör den art, som först omnämnts i kommitténs motiveling, synnerligen vansklig att uppskatta. I vad mån en affärsman genom en på grund av expropriation nöd— vändiggjord flyttning kan komma att förlora en kundkrets måste nämligen ofta vara svårt att avgöra. Att bedömandet enligt expropriationslagen skall

appropria- tionslags- kommittén.

De sak- kunniga.

Expo—.a ria- tiqns a—gs— kommittén.

göras av expropriationsnämnd beror säkerligen huvudsakligast på att skade- ståndet skall bestämmas i samband med expropriationen. Ty den perscnliga skada, varom nu är fråga, är av den art att det med hänsyn härtill ställer sig naturligast att. låta domstol bedöma densamma. Att låta frågans bedömande ankomma på domstol skulle väl i åtskilliga fall komma att verka fördröiande på expropriationsmålets avgörande. Detta uppväges emellertid i viss mår. där- av att staden i de fall, som för staden hava den största betydelsen, enligt 1 % andra stycket tillagts rätt att, sedan expropriationsmålet instämts och saker- het ställts, taga marken i besittning.

Vid övervägande härav hava de sakkunniga stannat för den uppfattning att skadestånd, varom nu är fråga, bör bestämmas av rätten. Stadgande härom har intagits i 11 _S av förevarande kapitel. Sedan nämnden meddelat sin upp— skattning och målet, så vitt rör personlig skada, blivit slutbehandlat, skall rät— ten i ett sammanhang meddela utslag i målet.

Enligt 11 % andra stycket skall vad i expropriationslagen stadgas beträf— fande expropriationsersättning ock äga tillämpning å ersättning för personlig skada, som blivit av rätten bestämd. Den ersättning, som skall enligt 48 % expropriationslagen nedsättas, skall alltså vara hela det i rättens utslag upp- tagna ersättningsbeloppet.

3 % andra och tredje styckena överensstämma med 7 % andra och tredje styc- kena expropliationslagen utom därutinnan att de sakkunniga enligt andra styc— ket med utfästelse av kronan likställt utfästelse av staden. samhället eller kom— munen.

5 &.

Paragrafen motsvarar 9 % expropriationslagen, dock att, under det att 9 % låter expropriationsnytta endast avräknas å expropriationsskada, förevarande paragraf avräknar expropriationsnyttan å hela expropriationsersättningen. Därjämte likställer 9 % i motsats till förevarande paragraf vad som föranledes i nytta eller skada av den exproprierade delens användande med vad som för— anledes av expropriationen.

Expropriationslagskommittén anförde såsom motivering av det sedermera i expropriationslagen intagna stadgandet:

En fråga, som i utländsk lagstiftning och rättsvetenskap tillhör de mest omtvi— stade och även hos oss vid olika tillfällen varit under behandling utan att, i avse- ende å expropriation i allmänhet, föranleda någon lagstiftningsåtgärd, är den, huru- vida och i vad mån avdrag från ersättningen för en exproprierad fastighetsdel bör få göras på grund av värdestegring å den återstående delen. Kommitténs förslag innebär icke något försök att i större omfattning lösa denna fråga. Visserligen förefaller det, när man betraktar förhållandet endast mellan den exproprierando och den, från vilken exproprieras, i och för sig riktigt, att, om den senare vinner någon fördel genom det tillämnade företaget, han icke har grundat anspråk på er- sättning för mer än det belopp, varmed den skada han lider överstiger berörda vinst. Summan av den förlust expropriationen tillskyndar honom framträder ju i själva verket icke innan vinsten avdragits från skadan. Men saken får ett annat utseende, så snart man fäster uppmärksamhet vid, att kanske många, från vilka intet expro- prieras, i samma eller till och med större omfattning erhålla fördel av företaget och skulle få åtnjuta denna utan minskning, då de icke hade att fordra någon expropriationsersättning, från vilken avdrag kunde göras. För att man med full rättvisa skall kunna låta dem, från vilka exproprieras, på ifrågavarande sätt — ge- nom minskning i den ersättning vartill de eljest vore berättigade — bidraga till kostnaden för ett företag, som berett dem fördel, fordras, såsom städse framhållits vid denna frågas tidigare behandling, att även övriga personer, som njuta fördel av företaget, skola vara skyldiga att i motsvarande mån bidraga till detsamma

Sedd från denna synpunkt erhåller frågan en mycket större räckvidd. Spörsmå- let om avdrag från expropriationsersättningen kommer då att delvis ingå i och i sin helhet nära sammanhänga med det stora beskattningsproblem, som rör sig kring tanken att låta vissa slag av allmänna företag betalas av dem, som hava omedel- bart gagn av desamma, en grundsats, vars vidsträcktare tillämpning av många till- mätes stor betydelse för särskilt det kommunala skatteväsendet. I överensstäm- melse med principen, att de som njuta samma fördel skola lämna lika bidrag har 31 % av lagen om stadsplan och tomtindelning (1 kap. 36 % fastighetsbildningslagen) för där aVsedda fall reglerat frågan om det allmännas rätt till andel i den värde- stegring, som skapas genom ett allmännyttigt företag, och därmed även löst den kanske mest brådskande delen av spörsmålet om jordägares skyldighet att under- kasta sig avdrag från expropriationsersättningen för värdestegring å återstående mark. Att avgöra i vad mån samma princip bör vinna tillämpning vid andra före— tag, med vilka expropriationsrätt kan förenas, torde knappast falla inom nu före- varande lagstiftningsarbetes ram. I varje händelse vore det säkerligen oklokt att upptaga denna angelägenhet till behandling utan att avvakta den sannolikt snart förestående prövningen av mera omfattande reformförslag i förberörda riktning.

På sätt de sakkunniga vid 3 och 4 %% anfört avser de sakkunnigas förslag, att icke vid expropriation skall utgå ersättning för den skada, återstående fastighetsdel lider genom den exproprierade delens användande för expropria- tionsföretaget. Denna skada bör såvitt angår stadsbyggnadsområdet bedömas i annan ordning, varom såsom förut anförts närmare stadgas i 3 kap. 4 % och 12 kap. 11 %. I analogi härmed anse de sakkunniga, att vid expropriation av nu ifrågavarande slag ej skall tagas hänsyn till nytta föranledd av den expro— prierade delens användning för expropriationsändamålet. Huru beträffande stadsbyggnadsområdet hänsyn skall tagas till sådan nytta behandlas nämligen utförligt i 4 Och 14 kap. av förslaget till stadsbyggnadslag. Däremot bör vid expropriationen avseende fästas vid den nytta, som själva expropriationen, d. v. s. äganderättsövergången i och för sig, vid expropriation av en del av en fastighet föranleder för den återstående delen. Nytta av ifrågavarande slag torde endast undantagsvis hava någon större omfattning. Att räkna hit torde emellertid vara t. ex. minskad hägnadsskyldighet. Någon liknande nytta har icke fastighet, från vilken ej exproprieras. De av expropriationslagskommittén yttrade betänkligheterna att avräkna nyttan å hela expropriationsersättningen torde förty ej gälla nytta av nu ifrågavarande slag.

I enlighet härmed är förevarande paragraf så avfattad att nytta, som ge- nom själva expropriationen av en del av en fastighet föranledes för återstä- ende delen av fastigheten, skall avräknas å hela expropriationsersättningen, däri enligt 11 % i detta kap. även inräknas av rätten bestämd ersättning för personlig skada.

6 %.

Paragrafen överensstämmer med 33 % 2 punkten i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag. 7 %.

Ifrågavarande paragraf överensstämmer med 33 % 3 punkten första och tred- je undersatserna i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag. Beträffande skälen för att de sakkunniga uteslutit andra undersatsen av samma punkt hänvisas till vad som anförts vid 12 kap. 3 %.

8 %. Paragrafen överensstämmer med 10 % expropriationslagen, dock att i föreva- rande paragraf den tidpunkt, efter vilken icke med inverkan å expropria—

De sak- kunniga.

1866 års expropria- tionsför- ordning.

1907 åra stadsplane-

lag.

Nu gällande expropria- tionslag.

Eacpropria- tionslags- kommittén.

tionsersättningen kostnad i värdestegrande syfte kan nedläggas å fastigheten, bestämts icke såsom i expropriationslagen till när fråga om expropriation bli- vit väckt utan till när generalplan eller stadsplan blivit antagen.

9%.

Denna paragraf överensstämmer med 11 % i expropriationsförordningen.

10 %.

Enligt 14 % i 1866 års expropriationsförordning ägde markägaren, om vid expropriation av en del av en fastighet återstoden bleve för ägaren eller inne— havaren onyttig eller synnerligt men uppkom i nyttjanderätten av densamma, fordra att hela fastigheten löstes.

Detta stadgande var enligt 18 % i 1907 års stadsplanelag ej tillämpligt vid expropriation inom stadsplaneområdet, enär såsom i motiven till sistnämnda paragraf framhölls expropriationslagens berörda stadgande icke överensstäm- de med de grunder, som i förslaget till stadsplanelag ansetts böra vinna till- lärnpning i fråga om rätt och plikt att lösa mark.

Den äldre expropriationslagens stadgande har ingått i huvudsakligen oför— ändrat skick i 12 % första stycket av nu gällande expropriationslag. Därjämte har såsom andra stycke i samma paragraf tillagts ett stadgande av innehåll att, om vid expropriation av en del av en fastighet ersättning för skada eller in- trång å en återstående del skulle uppgå till två tredjedelar av den delens vär- de, eller ersättning vid upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt till fa- stighet skulle motsvara två tredjedelar av värdet av fastigheten, den exproprie- rande äger lösa det område, som lider sådant men eller utgör föremål för rät— tigheten. Kostnaden för åtgärd, som i 7 % andra stycket (3 % andra stycket i detta kap.) avses, skall inräknas i ersättning, som nu sagts.

Expropriationslagskommittén anförde såsom motivering till sistnämnda stad— gande:

Gällande expropriationsförordning lämnar ej någon rätt för den exproprierande att fordra utvidgning av expropriationen, och även i flertalet utländska lagar sak- nas bestämmelser i denna riktning. Vid expropriation av en fastighetsdel kan dock förekomma att för återstodens försättande i det skick, att den kan med fördel bru- kas ensam för sig, kräves en kostnad, som blir oskäligt betungande för den expro- prierande. Det lär ej saknas exempel på att ersättning för skada å den återstående delen uppgått till belopp motsvarande full lösen för densamma. I sådana fall är jordägaren naturligtvis berättigad att fordra att även denna del skall lösas, men vill han det icke, äger han behålla nämnda del och begära skadestånd. Detta före— faller knappast billigt mot den exproprierande och jämväl från mera allmän syn- punkt är det olämpligt att fastighetsdelarna skiljas, om den därav föranledda kost- naden för iståndsättande av den återstående fastigheten blir alltför stor i förhål- lande till dennas värde. Man finner stundom den mening uttalad, att oskäligt hög ersättning för skada å en återstående fastighetsdel icke borde ifrågakomma, enär en jordägare, som icke begagnade den i dylika fall honom tillkommande rättig- heten att fordra utvidgning av expropriationen, därmed skulle hava förklarat sig villig att åtnöjas med en gottgörelse, som stode i rimligt förhållande till den åter- stående delens värde. Om denna grundsats över huvud får anses riktig, torde den dock ingalunda vara så självklar, att en lösningsrätt för den exproprierande därför skulle vara obehövlig. Då det gäller att utan jordägarens medgivande utsträcka expropriationen till ett område, som ej är erforderligt för expropriationsändamålet, synes emellertid särskild försiktighet vara av nöden, för att ej jordägarens rätt skall äventyras. Det torde därför icke vara tillräckligt att, liksom då jordägaren begär utvidgning av expropriationen, låta det bero på myndighets prövning i varje

arskilt fall, huruvida tillräcklig anledning till dylik åtgärd finnes eller icke, utan ynas förutsättningarna för expropriationens utsträckande böra bestämmas i lag. ommittén föreställer sig, att så snart ersättningen för skada å viss egendom upp— går till två tredjedelar av egendomens värde, sådant fall kan anses vara för han- den, att lösningsrätt bör tillkomma den exproprierande. Tydligt är att det endast bör kunna bliva fråga om helt små områden, företrädesvis sådana som t. ex. vid en järnvägsanläggning blivit avskurna från huvudegendomen och för brukbarhet skul- le kräva hägnad, grindar, vägbroar o. d. Även utvidgning, som nu är nämnd, kan bliva behövlig ej blott på den grund att en del av en fastighet exproprieras utan även därför att ersättning för upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt icke skulle komma att stå i rimligt förhållande till fastighetens värde.

Vid granskning inom lagrådet av förslaget till expropriationslag yttrade lagrådet, att följdriktigheten syntes fordra, att jämväl 10 % andra stycket sattes ur tillämpning inom det område stadsplanen omfattar.

I enlighet härmed formulerades 1 kap. 24 % i fastighetsbildningslagen. De sakkunniga anse, att beträffande stadsbyggnadsområdet någon tillämp— ning av 12 % första stycket expropriationslagen ej bör ifrågasättas. Inom stadsbyggnadsområdet kan nämligen såsom regel även vad efter en expropria- tion kan återstå av en fastighet få en sådan användning att den ej blir onyttig. Det bör nämligen vid generalplanens eller stadsplanens uppgörande tillses, att all mark inom stadsbyggnadsområdet erhåller en efter sin beskaffenhet och förhållandena i övrigt lämplig användning.

Betraktar man däremot frågan ur den exproprierandes synpunkt, förhåller sig saken i Viss mån annorlunda. Även om såsom förut sagts den efter ex- propriationen återstående fastighet-en mycket väl kan hava ett värde kvar, kan på grund av de speciella förhållanden, som äro rådande särskilt inom stadspla- neområdet, fastighetens värde genom expropriationen hava högst väsentligt ned- gått. Detta kan visserligen ej anses vara förhållandet i de fall, då marken är obebyggd eller å densamma endast är uppförd byggnad, som ej kan anses motsvara markens värde, ty marken kan även efter expropriationen utnyttjas, om icke för sig så efter förening med annan fastighet, och genom nödvändig— heten att nedriva eller ombygga byggnad, som nyss sagts, föranledes endast ringa om ens någon skada. Helt annorlunda ställa sig emellertid förhållan- dena då expropriationen t. ex. för en gatuvidgning behöver gå fram över fastig- heter, som i förhållande till sitt värde och stadsplanen äro på ett lämpligt sätt bebyggda med byggnader av beskaffenhet att hava kunnat, om ej expropria- tionen mellankommit. under avsevärd tid kvarstå. Går expropriationslinjen ige- nom en dylik byggnad på ett sådant sätt att å den återstående delen av fastig— heten ligger en del av byggnad, som måste helt rivas eller på ett kostsamt sätt ombyggas, kan det skadestånd markägaren på grund härav kan vara berätti- gad utbekomma uppgå till högst avsevärda belopp, vilka kunna utgöra en högst väsentlig del t. o. m. mera än hälften av hela den återstående fastig- hetsdelens värde. Fastän i dessa fall saken förhåller sig rätt mycket annor- lunda än i de fall expropriationslagskommittén i sitt yttrande angivit, synes det de sakkunniga, att minst lika starka skäl få anses föreligga att medgiva staden expropriationsutvidgning i de av de sakkunniga berörda fallen som att giva dylik rätt till den exproprierande i de av kommittén nämnda fallen. Väl äger staden enligt 14 kap. i förslaget till stadsbyggnadslag att få kostnaderna för gatuutvidgningen under vissa förutsättningar i avsevärd omfattning täckta av ägare av fastigheter vid gatan eller i dess närhet. Men staden äger icke i denna ordning återbekomma kostnaderna i deras helhet. Då förhållandena sedda ur markägarens synpunkt ställa sig helt annorlunda, hava de sakkun- niga ej ansett, att följdriktigheten fordrar, att den omständigheten, att de sak— kunniga ej velat medgiva markägaren expropriationsutvidgning, skulle utesluta

Lagrådet.

De sak- kunniga.

att staden i motsvarande fall bör kunna erhålla rätt att begära dylik ut- vidgning.

På dessa grunder hava de sakkunniga ansett sig böra medgiva stad rätt till expropriationsutvidgning. De sakkunniga hava ansett, att denna rätt här till- komma stad i huvudsakligen samma fall, som angivits i 12 å andra stycket expropriationslagen, ty även om fall med oproportionerligt hög ersättnng ej ofta lära uppkomma, när fråga är om särskild rätt till fastighet, hava de sakkunniga likväl ej ansett, att undantag härutinnan bör göras. Endast där- utinnan skilja sig förutsättningarna i förevarande paragraf från de i expro— priationslagen angivna, att enligt förevarande paragraf med ersättning för skada och intrång endast avses skada och intrång på grund av expropriaticn och ej såsom enligt expropriationslagen jämväl på grund av den exproprierade delens användning. Rätt till expropriationsutvidgning hava de sakkunniga ej tillagt annan än stad, då skäl till beviljande av dylik rätt inom stadsbyggnads- området endast synes böra tillerkännas för genomförandet av generalplan eller * stadsplan. I enlighet härmed har dylik rätt ej medgivits stad vid expropriation av tomtområde, varav särskilda delar äro i olika ägares hand, varom bestäm- melse intagits i paragrafens sista stycke. Rätt till expropriationsutvidgning tillkommer staden antingen staden själv vill lösa eller från markägares sida påfordras att staden skall fullgöra staden åliggande lösningsplikt. Det område expropriationsutvidgningen avser bör givetvis så avgränsas att ej genom om- rådets avskiljande generalplanens, stadsplanens, stadsbyggnadsbestämmelsernas eller tomtindelningens genomförande försvåras.

I förevarande paragraf första stycket sista punkten hava de sakkunniga be— träffande ordningen för utövande av lösningsrätt till område, som omfattas av expropriationsutvidgning, meddelat bestämmelser, som överensstämma med dem expropriationslagen för motsvarande fall upptagit i 40 och 46 åå.

Oavsett att något missförhållande ej föreligger mellan efter expropriation återstående fastighetsdels värde och omfattning av skada eller intrång, som av expropriation föranletts för fastighetsdelen, hava de sakkunniga ansett, att i ett särskilt fall stad dessutom bör medgivas rätt till expropriationsutvidg- ning, nämligen när efter stadens inlösen av en del av en fastighet en eller flera tomtdelar återstå av fastigheten, dock att rätt till utvidgning ej äger rum, när huvudexpropriationen avser lösen av tomtområde och del därav, varav sär- skilda delar äro i olika ägares hand.

Enligt 1 kap. 18 % andra stycket fastighetsbildningslagen har staden nu rätt att, där yrkande Väckes om stadens f örpliktande att lösa gatumark, genast lösa tomtdel, som för gatumarkens ägare invid gatumarken kan återstå. Stadens rätt att sålunda utvidga expropriationen skulle enligt de sakkunnigas förslag inträda jämväl, då staden själv anhängiggjort lösningsanspråk, och oavsett om det av staden eller mot staden anhängiggjorda anspråket avser gatumark eller annat, dock att anspråket ej må avse tomtområde eller del därav, varav särskilda delar äro i olika ägares hand.

De sakkunniga hava i nu angivna fall ansett sig kunna medgiva staden att utvidga expropriationsanspråket, enär tomtdel, som av fastigheten återstår, likväl ej kan av ägaren enligt stadsplanen utnyttjas annat än efter förvärv av återstående delar, som skola bilda tomten. Angående särskild påföljd av dy- lik expropriationsutvidgning från stadens sida är stadgat i 12 kap. 6 % för- sta stycket.

Vad här förut sagts om stad gäller även samhälle och kommun.

11 %.

Beträffande de skäl, som föranlett de sakkunniga att upptaga förevarande stadgande, hänvisas till motiveringen till 3 och 4 %% i detta kap.

12 %.

Enligt 23 % expropriationslagen skall Konungens befallningshavande för en id av tre kalenderår till ordförande i expropriationsnämnder inom länet utse n i praktiska värv väl förfaren man ävensom förordna ersättare för denne. ör Stockholms stad skola ordförande och ersättare enligt vad nu är sagt utses v överståthållarämbetet.

Såsom motivering härtill anförde expropriationslagskommittén: Ordföranden skall enligt förslaget utgöra den stadigvarande delen av nämnderna. Om han, såsom förslaget innebär, för viss tid utses av Konungens befallningsha- vande för alla expropriationer inom länet, kan det tagas för givet, att ifrågava— rande post kommer att beklädas av en person, som är fullt lämplig för densamma. Säkerheten härför blir en helt annan än nu, då det ofta förekommer att parterna utesluta personer, som domstolen föreslagit till nämnden med särskild tanke på ordförandeskapet. Det torde i allmänhet bliva möjligt att till ordförande och supp- leant för ordföranden i expropriationsnämnder förvärva några av länets i praktiska värv mest förfarna och skickliga män. Att länSstyrelsen skulle behöva anförtro så- dant uppdrag t. ex. åt någon yngre tjänsteman utan tillräckliga förutsättningar synes ej vara att befara. Då det för en rätt tillämpning av den nu ifrågasatta lag- stiftningen är av synnerlig vikt, att ordförandeplatsen blir väl besatt, har kom- mittén ansett lämpligt att i själva förslaget införa en erinran om de egenskaper en person bör innehava för att kunna kallas till densamma. Att vad sålunda stadgas om ordföranden bör tillämpas även i fråga om suppleanten torde vara tydligt. Un— der den föreslagna tjänstgöringstiden av två år, som sannolikt ofta komme att för- längas genom nytt val, kan desmtom ordföranden, åtminstone i större län, antagas förvärva en ganska omfattande erfarenhet, som skulle bliva till gagn för nämnder- nas arbete. En annan fördel är att likformighet såväl i själva förfarandet som i grunderna för uppskattningen säkerligen skulle i hög grad främjas genom den ge- mensamma ordföranden.

Vad sålunda anförts finna de sakkunniga i huvudsak jämväl hava tillämp- ning i fråga om ordförande i nämnder för expropriation inom stadsbyggnads— området. Redan nu ställa sig emellertid reglerna olika för expropriation en- ligt stadsplanelagstiftningen, och för annan expropriation, och ännu mera kom— mer detta att bliva fallet, om de sakkunnigas förslag i ämnet upphöjes till lag. Fara föreligger förty, att ordföranden i expropriationsnämnden ej kan tillräck- ligt skarpt fasthålla de regler, som skola i det förevarande fallet tillämpas, och särskilt att han vid expropriation inom stadsbyggnadsområdet omedvetet låter de regler, som gälla beträffande expropriation utom samma område, spela in och påverka sin uppfattning. Vid detta förhållande hava de sakkunniga ansett, att särskild ordförande och ersättare för honom bör utses i nämnder för expropriation enligt denna lag. De skola liksom ordförande och ersättare i andra expropriationsnämnder utses för tre år av Konungens befallningshavan- de. För Stockholms stad skall av överståthållarämbetet utses särskild ordfö— rande och ersättare. Såsom en ytterligare fordran på ordföranden utöver vad i expropriationslagen upptagits har av de sakkunniga tillagts, att han skall vara väl förtrogen med förhållandena i städerna och samhällena inom länet. Öv- riga ledamöter i expropriationsnämnd för uppskattning vid expropriation en- ligt stadsbyggnadslagen hava de sakkunniga ansett böra väljas bland de till de allmänna expropriationsnämnderna valbara.

Det må erinras, att 1884 års kommitté i sitt förslag upptog bestämmelser om särskild nämnd (stadsplanenämnd), som bland annat skulle hava att upp- skatta mark, som skulle lösas.

Expropria— tionslagen.

Ewpropria- tianstags- kommittén.

De sakkunniga.

1907 års stadsplane-

lag.

Fastighets- bildnings- lagen.

1916 års kommitté.

De sak- kunniga.

380 13 %. 1 punkten har föranletts därav att såsom vid 1 % angivits hänvisning ej gjorts till 38 å andra stycket expropriationslagen. Punkten motsvarar detta stycke jämfört med 45 % första och tredje styckena expropriationslagen.

I 22 % av 1907 års stadsplanelag stadgades, att därest ersättningsbelopp, som stad förpliktats att utgiva, ej erlades eller nedsattes inom i 24 % 1866 års ex- propriationsförordning stadgade tid, skulle, i händelse någon till ersättning berättigad det yrkade, frågan om markens avträdande, såvitt på hans rätt in— verkade, vara förfallen.

Såsom motivering till stadgandet anfördes:

En tillämpning av sista punkten i 24 % expropriationsförordningen skulle kunna medföra den tolkning, att i följd av underlåten betalning frågan om samhällets rätt att vidare påkalla avträdande av mark, som varit föremål för expropriation, skulle, där så äskades, vara förfallen och beroende på ny fastställelse av planen.

I 1 kap. 27 % fastighetsbildningslagen intogs ett motsvarande stadgande, vil- ket stadgande dock enligt sin lydelse ej avser det fall att den mark, som skall avstås, enligt medgivande av dess ägare eller stadgande i expropriationslagen tagits i besittning av staden.

1916 års kommitté intog i 33 & 4 punkten i förslaget till stadsplanelag ett stadgande motsvarande det i fastighetsbildningslagen upptagna, vilket stad— gande avsågs äga tillämpning vid all av stad enligt stadsplanelagen företagen expropriation antingen expropriationsrätten grundades på föreskrift i lagen eller särskilt förordnande av Konungen.

Mot detta stadgandes formulering i nu gällande lag har anmärkts, att det enligt detsamma vore tvivelaktigt, huruvida, då staden icke hade skyldighet att lösa marken, påföljden av stadens underlåtenhet att betala det av nämnd bestämda ersättningsbeloppet endast skall vara, att frågan om avståendet för den gången förfallit, eller om jämväl i detta fall den ersättningsberättigade kan utsöka beloppet. Det förstnämnda synes vara det riktigaste, fastän lag- rummets ordalydelse närmast ger anledning till sistnämnda tolkning. Lag- stiftningen och 1916 års kommittés förslag synas därjämte hava givit stadgan— det för stor omfattning genom att göra det tillämpligt jämväl i de fall, då expropriationsrätt grundar sig på förordnande av Konungen. Å andra sidan torde stadgandet höra, i motsats till vad som skett i kommittéförslaget, gö- ras tillämpligt jämväl för det fall att för annan än stad expropriationsrätt föl— jer utan Konungens förordnande omedelbart av bestämmelse i lagen. Stadgandet synes alltså de sakkunniga böra erhålla den avfattningen att vad i 50 % för- sta stycket expropriationslagen stadgas angående expropriationsrättens förver- kande ej skall, där expropriationsrätt omedelbart följer av bestämmelse i stads- byggnadslagen, utgöra hinder för den expropriationsberättigade att anhängig— göra ny talan om inlösen av marken, i enlighet varmed nu förevarande punkt formulerats i de sakkunnigas förslag. '

3 punkten i förevarande paragraf motsvarar 33 % 5 punkten i 1916 års kom- mittés förslag till stadsplanelag.

4 punkten i denna paragraf motsvarar 33 % 6 punkten i förslaget till stads— planelag, dock att i 4 punkten jämväl upptagits det fall att stad har lösnings— plikt för i generalplan intaget område, varjämte bestämmelse intagits därom att i nu ifrågavarande fall markägaren må hos Konungens befallningshavande enligt 52 % expropriationslagen påkalla uttagande av honom tillkommande er- sättning. -

5 punkten överensstämmer med 33 % 7 punkten i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag.

Skall mark eller ledning avstås utan ersättning, är det uppenbart, att, sedan rätten konstaterat detta, någon expropriationsnämnd ej behöver tillsättas. Då någon ersättning ej skall utgå, bör, sedan rättens utslag vunnit laga kraft, samma påföljd inträda som hade expropriationsersättning nedsatts och alltså marken bliva fri från inteckning på sätt i 24 % 1 mom. inteckningsförordningen stadgas.

Bestämmelse härom har införts i 6 punkten av denna paragraf.

14 &.

Med hänsyn till vikten därav att förbud mot nybyggnad och andra åtgärder för fastighetens utnyttjande komma till vederbörandes kännedom har i föreva- rande paragraf intagits bestämmelse därom att byggnadsnämnden eller bygg- nadsinspektören skall offentliggöra sådant förbud genom kungörelse i försam- lingens kyrka och införande i tidning, som i 2 kap. 6 % sägs.

15 %.

Paragrafen överensstämmer med 76 å i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag, dock att de sakkunniga utsträckt stadgandet att jämväl avse 1 generalplan upptagen samfärdselled.

16 %.

Andra stycket i paragrafen motsvarar 77 % i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag. De sakkunniga hava ansett att den i nämnda stycke utta— lade grundsatsen bör äga tillämpning jämväl beträffande underjordisk av- loppsledning, därest fastighetsägaren fullgör vad i 14 kap. 10 % stadgas.

17 %. Paragrafen motsvarar 79 % i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag.

18 %.

Denna paragraf överensstämmer med 92 % i 1916 års kommittés förslag till byggnadsstadga, dock att av skäl. för vilka redogjorts vid 17 kap. 1 % av de sakkunnigas förslag till stadsbyggnadslag, den i sista punkten av para- grafen gjorda inskränkningen endast gjorts tillämplig, där arten av en bygg- nadsåtgärd bör bedömas efter dess ekonomiska betydenhet, såsom fallet är i 3, 10, 13 och 14 kap.

19 %.

Paragrafen motsvarar 69 å i 1916 års kommittés förslag till byggnads- stadga.

20 %. Denna paragraf motsvarar 93 å i kommitténs förslag till byggnadsstadga.

21 &.

1 mom. i paragrafen motsvarar 94 % 1 mom. i kommitténs förslag till bygg- nadsstadga. Bötesskalan är i motsvarande fall nu enligt 45 % 1 mom. bygg— nadsstadgan från och med fem till och med femhundra kronor. I kommitténs

förslag har bötesskalan lämnats öppen. På grund av de stora ekonomisk. värden det i nu förevarande fall kan röra sig om, hava de sakkunnigt före slagit en förhöjning av så väl skalans minimum som maximum till respektiv tjugufem och femtusen kronor.

2 mom. motsvarar 1 kap. 44 % fastighetsbildningslagen och 75 å i 1516 år kommittés förslag till stadsplanelag. Förevarande mom. skiljer sig emellertio. därutinnan från såväl fastighetsbildningslagen som kommitténs förslag, at detta mom. utom handräekningspåföljd upptager den i 1 mom. angivna straff påföljd. Skälet härtill är, att det i praktiken visat sig, att det mycket )fta ä omöjligt att, sedan en byggnad mot gällande förbud börjat uppföras, erhålla rät- telse häri. Ofta kommer byggnadsföretaget till myndigheternas kännedom förs sedan det är helt eller nästan fullbordat. Att då nedriva byggnaden kan av många skäl ej ifrågakomma. Då nu gällande lag. såsom förut nämnts, ej, stadgar bötesansvar, blir överträdandet av byggnadsförbudet i många fall utan påföljd. De sakkunniga hava ansett detta vara en brist, som den nya lagstiftningen bör avhjälpa. Beträffande påföljden av överträdelse hava de sakkunniga med nybyggnadsförbuden likställt förbuden mot skogsavverkning, schaktning m. nr.

3—5 mom. motsvara 2—4 mom. i 94 % av 1916 års kommittés förslag till byggnadsstadga.

22 %. Paragrafen motsvarar 95 % i kommitténs förslag till byggnadsstadga.

23 &.

Första stycket av 1 mom. i paragrafen motsvarar 96 % 1 mom. i kommitténs förslag till byggnadsstadga.

I andra och tredje styckena av detta mom. hava de sakkunniga upptagit bestämmelse därom att protokoll över byggnadsnämnds eller byggnadsinspek— törs beslut i ärende angående tomtindelning skall tillställas såväl drätselkam- maren eller motsvarande myndighet, som äger att för bevakande av stadens, samhällets eller kommunens rätt överklaga beslutet, som enskild markägare ävensom att, därest markägare ej är boende inom riket eller hans vistelseort är okänd, beslutet skall kungöras i tidning och markägaren därigenom anses hava fått del av detsamma. Bestämmelserna hava tillkommit för att klago- tiden, vilken räknas från det beslutet blivit vederbörande delgivet, skall ut— löpa så att Konungens befallningshavande måtte kunna upptaga beslutet om tomtindelning till fastställelsenrövning.

2 mom. överensstämmer med 96 % 2 mom. första stycket i 1916 års kom- mittés förslag till byggnadsstadga.

24 %.

Paragrafen motsvarar 97 % i 1916 års kommittés förslag till byggnads— stadga.

Beträffande skälen till förefintliga skiljaktigheter mellan kommitténs för- slag och de sakkunnigas hänvisas till vad som anförts under avdelningen »Den statliga uppsikten över stadsbyggnadsväsendet» (sid. 385 o. ff.).

25 %.

Första och tredje styckena i paragrafen motsvara 6 kap. 4 % fastighetsbild- ningslagen, dock att i de sakkunnigas förslag beträffande god man, i likhet med vad som är fallet med ägodelningsnämndeman, upptagits, att, om god man avgår under den tid, för vilken han utsetts, fyllnadsval skall anställas och att den valde skall tjänstgöra den tid, som för den avgångne återstått.

I andra stycket har intagits bestämmelse därom att god man, innan _han in— räder i tjänstgöring, skall avlägga i 2 kap. 8 % jorddelningslagen angiven ed.

26 %.

Enligt 6 kap. 21 % är magistrat, där sådan finnes, ägodelningsrätt i stad. Med hänsyn till de rena domstolsfunktioner, som på sätt av det föregående framgår i förslaget pålagts ägodelningsrätten, hava de sakkunniga, i likhet med vad vid förarbetena till jorddelningslagen föreslagits, ansett det böra till— komma rådhusrätt och icke magistrat att vara ägodelningsrätt i stad.

För att möjliggöra en snabb handläggning av ägodelningsmålen och en pröv— ning utan omgång av vissa i desamma förekommande frågor hava de sakkun- niga ansett, att jämväl för städer med egen jurisdiktion i likhet med vad som är fallet med domsagorna på landet en ledamot av ägodelningsrätten, ägodel- ningsdomaren, bör tilläggas särskild befogenhet i vissa avseenden. I andra stycket av förevarande paragraf stadgas sålunda, att den lagfarne ledamot i rådhusrätten, som därtill utses, skall vara ägodelningsdomare ävensom att, där flera avdelningar finnas i rådhusrätten, ägodelningsdomaren alltid skall vara ledamot av avdelning, vid vilken jorddelningsmålen skola upptagas.

Bestämmelsen i tredje stycket av förevarande paragraf, att i stad, där råd— husrätt ej finnes, ägodelningsrätten skall bestå av ägodelningsdomaren i den domsaga. vartill staden hör, jämte tre ägodelningsnämndemän, överensstämmer med vad som nu är gällande utom därutinnan att, såsom av de följande stycke- na av paragrafen framgår, de ägodelningsnämndemän, varom här är fråga, ej skola vara desamma som de för landsbygden utsedda utan väljas särskilt för städer, köpingar, municipalsamhällen och övriga stadsbyggnadsorter inom domsagan.

Av fjärde—åttonde styckena framgår vilka som kunna väljas till ägodel- ningsnämndemän och det sätt, på vilket valet äger rum.

Kompetensfordringarna i fjärde stycket överensstämma med de i 21 kap. 2 % sista stycket jorddelningslagen uppställda utom därutinnan att i stycket ej för valbarhet fordras kunnighet i lanthushållning, vilket ej hindrar att det är önsk- värt att kunnighet bland annat däruti finnes bland ägodelningsnämndemännen företrädd. '

Femte stycket överensstämmer med 21 kap. 3 % första stycket jorddelnings- lagen utom därutinnan att antalet ägodelningsnämndemän för jorddelningsmål i stad föreslagits till sex i alla domsagor, oberoende av tingslagens antal,

Enligt sjätte stycket skall valet äga rum inför ägodelningsdomaren. Ago- delningsdomaren skall alltså hava att utsätta lämplig tid och plats för valet.

Såsom av sjunde stycket jämfört med 28 % andra stycket av detta kapitel framgår utses valmäunen av stadsfullmäktige eller annan beslutande myndig- het å orten.

Av åttonde stycket framgår antalet valmän, som utses för varje stad, sam— hälle eller område, där stadsbyggande förekommer, ävensom sättet för valet, i vilket avseende hänvisas till 21 kap. 4 % jorddelningslagen.

Enligt sista stycket av paragrafen skola bestämmelserna i 21 kap. 5f7 och 9 åå, vilka handla om ägodelningsnämndemans avgång, tjänstgöring, jäv och laga förfall för honom ävensom hans avläggande av domared, äga motsvarande tillämpning å ägodelningsnämndeman för jorddelningsmål i stad.

27 %.

Enligt denna paragraf skola stadgandena i de båda närmast föregående para- graferna gälla stadsbyggnadsorterna, bestämda på samma sätt som i 22 kap. 21 % m. fl. paragrafer.

Paragrafens första stycke motsvarar 82 % första stycket i 1916 ars kommitté: förslag till stadsplanelag och 98 % första stycket i förslaget till byggnads stadga, jämförd med 78 % 1 sistnämnda förslag. De sakkunniga hava ansett att 1 Stockholm magistraten bör utse ledamöter och ersättare i byggnadsnämn.l och avgiva yttrande vid tillsättande av stadsarkitekt. De åligganden, som en ligt 3 kap. 5 %, 13 kap. 6 % samt 30 kap. 2 och 3 %% magistraten har att full göra, hava de sakkunniga ansett böra, där magistrat ej finnes, fullgöras a * Konungens befallningshavande.

Andra stycket första punkten överensstämmer med 82 % andra stycke: i för-— slaget till stadsplanelag och 98 % andra stycket i förslaget till byggnadsstadga... Andra punkten av andra stycket i förevarande paragraf har tillkommit av skäl, som framgå av 26 % i detta kapitel.

Paragrafens sista stycke motsvarar 82 % sista stycket i förslaget till stads- byggnadslag och 98 % sista stycket i förslaget till byggnadsstadga.

29 %.

Paragrafen äger delvis sin motsvarighet i 78 % i 1916 års kommittés för- slag till byggnadsstadga. Bestämmelsen i 21 kap. 7 % 2 mom., att antalet ledamöter i där angivet fall kan vara tre, har föranlett särskilt stadgande om huru de skola utses och när de äro beslutföra.

Beträffande område, som avses i 21 kap. 5 % andra och tredje styckena, hava de sakkunniga ansett, att Kungl. Maj:t bör i varje särskilt fall bestämma an— gående sättet för byggnadsnämnds utseende. Att så är förhållandet framgår av bestämmelserna i 21 kap. 7 %.

30 %.

Enligt 83 % i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag skulle Konungen meddela de närmare föreskrifter, som erfordrades i fråga om uppgörande av stadsplan, utomplansbestämmelser, tomtindelning eller byggnadsplan, om byg- gande inom område, som i lagen avsåges, samt om byggnadsföretag, som vore att hänföra till nybyggnad. Kommittén ansåg nämligen, att Konungen skulle hava att i administrativ ordning utfärda de stadganden, som borde upptagas i en byggnadsstadga.

De sakkunniga hava, såsom av det föregående framgår, ansett, att åtskilliga av de stadganden, som kommittén ansåg böra placeras i byggnadsstadgan, hade sin rätta plats i stadsbyggnadslagen. Härigenom har området för Konungens administrativa lagstiftning blivit betydligt inskränkt. Å andra sidan hava de sakkunniga i stadsbyggnadslagen intagit lagbestämmelser, Vilka kommittén ej ansett höra till stadsplanelagstiftningen. I åtskilliga avseenden äro därför jämväl med den behandling de sakkunniga givit ämnet kompletterande före- skrifter till stadsbyggnadslagstiftningen av nöden. Särskilt är därvid att tänka på bestämmelser angående sättet för planernas uppgörande, angående ägomätning och kartläggning, angående det närmare ordnandet av uppsikten över stadsbyggnadsväsendet m. m. De sakkunniga hava därför i denna paragraf upptagit, att de närmare föreskrifter, som erfordras i fråga om tillämpning av denna lag; skola meddelas av Konungen.

Den statliga uppsikten över stadsbyggnadsväsendet.

Den nuvarande statsuppsikten beträffande stadsplane- och byggnadsväsen- det utövas enligt 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad samt byggnads- stadgan för rikets städer dels av Kungl. Maj:t med biträde i främsta rummet av byggnadsstyrelsen såsom tekniskt sakkunnig centralmyndighet på området, dels av Konungens befallningshavande med biträde i vissa län av länsarkitekt.

På Kungl. Maj:t ankommer i första hand att pröva och meddela fastställelse å. förslag till stadsplan samt därtill fogade särskilda byggnadsbestämmelser, att under vissa förhållanden meddela föreskrifter med avseende å sättet för byggnadsverksamhetens ordnande samt förordna om samhälles bildande å ort är landet med större sammanträngd befolkning, ävensom beträffande i köping eller municipalsamhälle icke ingående område å landet förordna om stadsplans upprättande. Innan Kungl. Maj:t avgör dylikt ärende, torde i regel byggnads— styrelsens utlåtande inhämtas.

Redan överintendentsämbetet, vilket år 1918 efter en genomgripande omorgani-

stadsplanc- och andra närbesläktade ärenden. Ur betänkandet, som de sakkunniga för överintendentsämbetets nämnda omorganisation avgivit, kan inhämtas, att gransk-

Överinten- sation gaVS namnet byggnadsstyrelsen, hade under lång tid emottagit remisser å dentsämbe-

tet och bygg- nadsstyrel- sen som tek-

ningen inom ämbetet av stadsplaneärendena i allmänhet mäst inskränkas till hu— niskceatrab vudsakligen formell sådan, d. v. s. granskning att såväl de skrivna handlingarna som myndighet. karta voro avfattade i enlighet med stadsplanelagens terminologi, att dessa hand- lingar sinsemellan överensstämde, att byggnadsstadgans föreskrifter beträffande stadsplaner iakttagits, särskilt i fråga om gators bredd, förekomsten av allmänna platser för plantering, idrott, lek m. m. samt att kvarterens storlek och form vore för sina olika ändamål lämpliga. För inhämtande av nödiga upplysningar om lokala förhållanden i samband med ärendenas granskning förutsatte den gällande instruk— tionen för ämbetet inga andra resor av ämbetets tjänstemän än sådana, som före- toges på framställning och bekostnad av ortsvederbörande. Överintendentsämbetet, som funnit sagda anordning otillfredsställande, framhåller i ämnet. självt följande:

»Emellcrtid vore det ju önskligt, att kunna utsträcka granskningen även till så- dana momenter, som beröra de hygieniska, sociala och estetiska förhållandena. Här- till fordras dock icke blott tid utan även tillfälle för föredraganden att på ort och ställe studera förhållandena. Endast genom ett besök på platsen torde ett fullt stadgat omdöme beträffande många detaljer av en stadsplan kunna förvärvas, på samma gång ett personligt sammanträffande med representanter för olika intressen inom samhället sprider ljus över mången eljest egendomlig och dunkel punkt på kartan eller i handlingarna, och härigenom bidrager till en snabbare handläggning av ärendet, i det att återremisser och skriverier göras överflödiga.»

Genom omorganisationen 1918 inrättades i byggnadsstyrelsen en särskild stadsplanebyrå. Vid bestämmande av dennas uppgifter iakttogos de önske- mål, som från ämbetets sida sålunda framkommit. Omorganisationen medförde även införande av länsarkitektsinstitutioncn, varigenom teknisk sakkunskap ställdes till Konungens befallningshavandes förfogande vid den på Konungens 25—270874

Bostads- kommissio- nen.

befallningshavande ankommande uppsikten över stadsplane- och byggnadsvä, sendet. För länsarkitektsinstitutionen lämnas nedan vidare redogörelse.

Den statliga tillsynen över stadsplane- och byggnadsväsendet har blivit fö remål för en uttömmande utredning av bostadskommissionen i det betänkand med förslag till byggnadsstadga, som kommissionen vid slutet av år 1919 fram lade. För närmare belysning av ämnet torde därför få hänvisas till betän kandet, dock må här följande utdrag göras.

Den för byggnadsstyrelsen gällande instruktionen framhäver, att vid gransknin gen av stadsplane- och närsläktade ärenden ej blott formella och sakliga synpunkte —— tekniska, trafiktekniska, hygieniska, sociala och estetiska —— skola beaktas, uta att granskning jämväl skall inriktas på att anvisa lämpligaste sättet för avhjäl pande av felaktigheter, som därvid yppats, för vilket ändamål byggnadsstyrelsen, d anledning därtill gives, direkt bör förhandla med vederbörande ortsmyndigheter. denna anda torde ock den på byggnadsstyrelsen ankommande stadsplaneprövninge bedrivas. Hur viktig denna rådgivningsverksamhet än är, har den dock icke till- räcklig omfattning för att bringa hjälp i de fall, där sådan enligt kommissionens förmenande är allra mest av nöden, nämligen vid stadsplanearbetets första upp- tagande inom orter, som i saknad av kvalificerade tjänstebiträden icke på egen— hand kunna komma till rätta härmed. Dessa samhällen äro nu hänvisade till den enskilda stadsplanetekniska företagsamheten. Ibland lyckas det dem att påträffa den rätte mannen för uppgiften eller dock att få denna lagd i händerna på en person, som har förutsättningar att prestera åtminstone ett för vidare bearbetning tjänligt förslag. I sistnämnda fall plågar byggnadsstyrelsen i samband med pröv— ningen vanligtvis själv lämna eller anvisa erforderlig hjälp för förslagets brin- gande i nöjaktigt skick. Men ej sällan inträffar, att förslag inkomma, som äro till den grad underhaltiga, att de måste omarbetas ända från grunden. Härvid torde byggnadsstyrelsen endast undantagsvis se sig i stånd att lämna någon med- verkan, och sådana förslag pläga i allmänhet utan vidare avstyrkas. Efter års— långa förberedelser och efter att på stadsplanefrågan hava nedlagt ofta betydande kostnader står vederbörande samhälle under dessa förhållanden inför nödvändig- heten att börja om från början, med risk att på nytt utsätta sig för enahanda miss- grepp som förra gången. Många äro de samhällen, vilkas planläggning av sådana anledningar över hövan försenats och fördyrats, och icke så få fall torde kunna framdragas, då de kommunala myndigheterna helt och hållet resignerat inför svå- righeterna samt avstått från att söka få stadsplan till stånd, varmed i praktiken bebyggandet lämnats att, liksom förut, sköta sig självt. Uppenbart är vidare, att den sakkunniga hjälp, som lämnas på det sena stadium, då prövningen vidtagit och en mer eller mindre olämplig stadsplan redan föreligger, icke alltid kan leda till en verkligt god planläggning. Ofta nog lärer byggnadsstyrelsen nödgas fatta såsom sin uppgift att bortarbeta de svåraste bristfälligheterna men låta mindre lyckliga anordningar, som tidigare med lätthet kunnat jämkas till det bättre, kvarstå oförändrade för att icke riskera hela frågans fall.

Rent formellt sett kan naturligtvis göras gällande att de missförhållanden, som ovan i korthet skildras, icke komma staten vid utan att det tillhör vederbörande samhälle att ombesörja, att det lokala stadsplanearbetet så ordnas och bedrives, att resultaten, när de föreligga, kunna erhålla lagstadgad statlig sanktion. Ett sådant betraktelsesätt må äga fog, då det gäller de stora, väl organiserade och bärkraftiga stadskommunerna, men däremot ej ifråga om de mindre stadssamhällena, enkan- nerligen landsbygdens stadsbildningar, vilkas hela struktur och kommunala organi- sation, såsom förut visats, är sådan, att de ofta icke ens med bästa vilja förnnå att på egenÅhand fylla de plikter, som i det allmännas intresse blivit dem genom bygg- nadslagstiftningen pålagda. Beträffande dessa samhällen ställer sig saken, o>avsett alla teoretiska resonemang om den rätta avgränsningen mellan statens och kommu- nens verksamhetsområden, i verkligheten så, att antingen måste staten och

dess organ träda hjälpande till jämväl vid det lokala stadsplanearbetet elle 1' ock- så blir byggnadskontrollen, i vad densamma avhänger av stadsplan, hädanefter som hittills i stor utsträckning en pappersdekoration utan betydelse. Bostadskommis- sionen kan för sin del ej finna annat än att i detta läge de betänkligheter, som möjligen kunna hysas gent emot statsuppsiktens utsträckning i antydd riktning, böra rika, och åtgärder vidtagas, som äro ägnade att tillförsäkra de lokala bygg- nadsmyndigheterna sakkunnigt stöd och hjälp redan vid stadsplans första upp- rättande, i den mån behov härav förefinnes. Detta syfte torde lättast uppnås ge— nom en fortsatt utveckling av den i samband med byggnadsstyrelsens nyorganisa- tion tillskapade länsarkitektsinstitutionen.

Bostadskommissionen ingår därefter på Konungens befallningshavandes till- synsuppgifter och anför om det sätt, varpå denna uppsikt i praktiken funge- rar:

De viktigaste brister, som härvid träda i dagen, äro, att en verksam, fortgå- ende kontroll över samhällsbildningen på landsbygden i syfte att vid lämpligaste tidpunkt inordna densamma under offentlig byggnadsreglering saknas, att till- synen över byggnadsförbudets iakttagande och i samband därmed över stadsplaners behöriga upprättande ur effektivitetens synpunkt lämnar mycket övrigt att önska samt att prövningen av byggnadsordningar, tomtindelningsfrågor och andra sådana ärenden fått en uteslutande formell karaktär med bortseende från de sakliga fordringar, som vid en dylik prövning böra göras gällande.

Första villkoret för de sålunda anmärkta bristernas avhjälpande är uppenbarli- gen, att länsstyrelsernas organisation bringas i nivå med de viktiga uppgifter, som här äro för handen. Jämväl denna fråga kan enligt kommissionens mening på ett tillfredsställande sätt lösas genom påbyggnad av länsarkitektinstitutionen.

Stadsplanelagskommittén förklarar i sitt år 1920 avgivna betänkande med förslag till stadsplanelag sig vara ense med bostadskommissionen om önskvärd— heten av en kraftigare uppsikt över och ett mera effektivt ingripande i stads— plane- och byggnadsväsendet från de statliga myndigheternas sida. I betän— kandet anföres:

Emellertid har kommittén —— som i detta sammanhang givetvis ej kunnat taga hänsyn till andra samhällen och områden än de, å vilka kommitténs förslag i öv— rigt äro avsedda att tillämpas —— velat vinna sagda mål på andra vägar, än de av kommissionen ifrågasatta.

I anledning av vad som förekommit vid 1920 års riksdag i ett med stadsplane— och byggnadsväsendet nära sammanhängande ämne, nämligen städernas mätnings- väsende, har kommittén till en början ansett den allmänna uppsikten över stads- plane- och byggnadsväsendet i städer samt stadsplanesamhällen och byggnadspla- neområden är landet böra uppdragas åt byggnadsstyrelsen, vilken det i sammanhang härmed skulle tillkomma att i hithörande ämnen meddela erforderliga föreskrif- ter, modeller, formulär, råd och anvisningar. Härigenom varder den centrala led— ningen av hithörande angelägenheter lagd i en för ändamålet väl lämpad myndig- hets hand, och de föreskrifter, råd och anvisningar, som denna myndighet kan komma att giva, skola otvivelaktigt kraftigt verka för ett sunt och ändamålsenligt bebyggande.

Vidare har kommittén hos Konungens befallningshavande bibehållit den när— maste tillsynen över stadsplane- och byggnadsväsendet inom länet med den utvid- gade befogenhet, som angives i stadsplanelagsförslagets bestämmelser om byggnads- plan. Med dessa åsyftas nämligen, såsom förut nämnts, att Konungens befall- ningshavande skall hava rätt och plikt att gå i författning om uppgörande av bygg- nadsplan för område å landet, så snart tätare bebyggande där är att förvänta, och har genom särskilda föreskrifter i jorddelningsförfattningarna sörjts för, att jord-

Stadsplane— lagskom- mittén. .

Länsarki- tcktsinstitu— tionen.

delning för samhällsbildning icke kan äga rum, utan att Konungens befalliings- havande blir i tillfälle att. redan från början ingripa. Det krav på ett sakkunnigt ordnande av ett områdes planläggning för bebyggande redan från första birjan, som upprepade gånger framkommit, lärer härigenom bliva tillgodosett. At". Ko— nungens befallningshavande för sagda uppgift måste hava tillgång till sakkunnigt stadsplanetekniskt biträde är även förut framhållet. En annan fråga är, huru dy— likt biträde lämpligen bör beredas Konungens befallningshavande. Kommittén håller före, att detta sker bättre genom att lämna Konungens befallningshavande fria händer att för ändamålet hänvända sig till någon speciell stadsplanetekniker, som må vara att tillgå, och därför anvisa nödigt anslag, än genom att hänvisa ar- betet i regel till länsarkitekten. Kommittén är nämligen av den uppfattning, att med den av kommittén föreslagna anordningen inom kort skall uppstå en klass av fackmän, som göra dylikt planläggningsarbetc, särskilt beträffande mindre orter med enklare förhållanden, till sin speciella uppgift, och som snart genom sin er— farenhet från olika trakter varda väl ägnade att åstadkomma bästa möjliga :esul— tat. Härigenom förringas förvisso icke behovet och betydelsen av länsarkitekter.

Länsarkitektsinstitutionen infördes, såsom ovan redan omnämts, i samband med byggnadsstyrelsens tillkomst efter beslut av 1917 års riksdag. Ur Kungl. Maj:ts proposition i ämnet kan i korthet följande anföras om institu- tionen:

Frågan om anställande av länsarkitekter har tidigare varit föremål för pröv- ning. Den väcktes av överintendentsämbetet redan år 1865. Enligt ämbetets för- slag skulle länsarkitekternas åligganden huvudsakligen hava till föremål förvalt- ningen av ämbetets hus i landsorten och förekommande kyrkobyggnadsarbeten. För- slaget vann Kungl. Maj:ts gillande och föranledde proposition till 1865—66 års riksdag, men propositionen blev icke bifallen. Först år 1913 upptog ämbetet frå- gan på nytt i samband med den då förestående omorganisationen av ämbetsver- ket. De tillkallade sakkunniga för omorganisationen funno icke anledning till er— inran mot ämbetets förslag, dock att vederbörande borde förbehållas frihet att däri vidtaga de ändringar, som omständigheterna kunde påkalla.

Ur departementschefens anförande i ämnet må följande andragas: Enligt det föreliggande förslaget att inrätta en länsarkitektsinstitution skulle länsarkitekterna. till sin karaktär bliva byggnadstekniska biträden åt länsstyrel— serna. Deras funktion skulle dock i anseende till beskaffenheten av deras uppgifter och med hänsyn till den myndighet, för vilken deras biträde blev av den väsent- ligaste betydelsen, bliva i huvudsak tvefaldig. I vad deras åligganden avsåge vår- den oeh underhållet av kronans under överintendentsämbetets eller byggnadsstyrel- sens inseende ställda egendomar i landsorten eller hos detta ämbetsverk anhängiga ärenden i övrigt skulle de, ehuru de även härutinnan på det hela taget blott skulle fullgöra på länsstyrelserna ankounnande åligganden, framstå såsom det centrala ämbetsverkets ombud i landsorten. Men beträffande deras andra och säkerligen mest maktpåliggande göromål, i främsta rummet deras befattning med det statliga reglerandet av de yttre formerna för nya samhällens uppkomst, komme de såväl formellt som reellt att framträda såsom länsstyrelsernas sakkunniga rådgivare. Bå— da dessa huvudfunktioner skulle otvivelaktigt för länsarkitekterna medföra avse— värt arbete. I det senare avseendet vill jag hänvisa särskilt till bostadskommis— sionens yttrande, vilket torde giva en god föreställning om de anspråk, som i detta avseende skulle komma att ställas på länsarkitekterna. Med endast tvenne undan— tag hava alla de, som yttrat sig över de sakkunnigas förslag angående länsarkitekts— institutionen, biträtt förslaget i vad det avser institutionens införande i statsför- valtningen, och åtskilliga av dem hava från olika synpunkter ytterligare utvecklat skälen härför. Bostadskommissionen ville för sin del, i ändamål förnämligast att

göra den statliga regleringen av samhällsbildningarna effektiv, tillägga länsarki- tekterna så vittgående skyldigheter och befogenheter, att de komme att intaga en helt annan ställning i administrationen än de sakkunniga och flertalet hörda myn— digheter synas hava tänkt sig. I konsekvens härmed vill kommissionen också dels att ett betydligt större antal länsarkitekter — helst en i varje län — skulle anstäl— las än de sakkunniga ifrågasatt och dels att länsarkitekternas avlöningar skulle b'e- stämmas avsevärt högre än de sakkunniga förutsatt. I sin framställning har bo— stadskommissionen otvivelaktigt lämnat goda skäl för sin uppfattning av länsar- kitektsinstitutionen. Då emellertid all praktisk erfarenhet ännu saknas om möj— ligheterna att tillvarataga den nytta, länsarkitektsinstitutionen otvivelaktigt kom- me att medföra, och första tiden av institutionens tillvaro därför måste på sätt och vis bliva en försökstid, har jag ansett mig icke böra för närvarande ifrågasätta, att större anslag för anställandet av länsarkitekter anvisas än de sakkunniga ifråga- satt. Härvid vill jag dock framhålla att, för att anslaget skall kunna komma till största gagn, Kungl. Maj:t bör äga att efter omständigheterna fritt. disponera det- samma ej endast i de avseenden, som av de sakkunniga särskilt framhållits, näm- ligen beträffande distriktsindelningen och de särskilda arvodenlas storlek, utan även i det hänseende bostadskommissionen antytt, nämligen att länsarkitekter ej skulle från början anställas över hela riket utan, i mån av medelstillgång, allt efter som de olika landsdelarna hade behov av dem.

Kungl. Maj:ts i överensstämmelse med denna departementschefens mening avfattade proposition blev av riks dagen bifallen. I sin härom den 1'1 juni 1917 till Kungl. Maj :t avlåtna skrivelse framhöll riksdagen, att under de sista årtiondena behovet av statsorgan av ifrågavarande slag blivit efter hand allt mera märkbart, vartill i främsta. rummet bidragit dels den kraftiga allmän- na utvecklingen av byggnadsväsendet och dels särskilt stadsplaneväsendets ut- veckling till den moderna ståndpunkt det nu intoge. Ehuru några fasta. former för institutionen på grund av förhållandena ej kunnat uppdragas, funne riks-; dagen sig böra giva sitt bifall till införandet av densamma såsom ett led i den statliga ortsförvaltningen och ville i detta sammanhang framhålla, att insti- tutionen torde få. en allt större uppgift att fylla. .

Det av bostadskommissionen sedermera framlagda förslaget till byggnads— stadga innehåller vissa grundläggande instruktionella bestämmelser för läns- arkitektsbefattningen, vilkas intagande 1 stadgan kommissionen förmenar för- anledas av den viktiga plats, som länsarkitektsinstitutionen jämlikt kommis- sionens uppfattning skulle hava att fylla. såsom ett första led i statsuppsik- ten över stadsplane- och byggnadsväsendet. Bestämmelserna hava upptagits såsom en särskild avdelning, Om Konungens befallningshaomzdc och om läns— arkitekt. I motiveringen till sitt förslag åberopar kommissionen förut åter—. givna yttrande, ur vars innehåll utöver vad ovan redan skett, följande i detta sammanhang torde vara att anföra: ' !

Kommissionen, som icke hade något att erinra emot, att med länsarkitektens åligganden såsom närmaste handhavare av ifrågavarande uppsiktsbestyr förenades de i förslagen angivna skyldigheterna i fråga om vården av kronans fastigheter m. m., ansåg däremot att vid förslagens utarbetande avsevärt underskattats omfatt-, ningen av den arbetsbörda, som tillsynen å byggnadsväsendet i stadssamhällena komme att lägga på länsarkitekten, och att till följd därav den föreslagna organi— sationen vore alldeles otillräcklig. Under det att länsarkitekten enligt vad som föreslagits endast tänkte som ett länsstyrelsens mera tillfälliga biträde i byggnads— frågor, satte kommissionen häremot kravet på länsarkitektens beklädande med ett verkligt lcdareskap och ledareansvar för den byggnadsmässiga utvecklingen inom distriktet, i den mån denna lämpligen kan och bör underkastas dylik, från en cen—' tralpunkt utgående ledning. Att länsarkitektsbefattningen, på sådant sätt fattad,

Bostads— kommissio- nen om läns- m—kitektsin- stitutianen.

Läns-arki— tektstjän— stens mma- randc an- ordning.

icke kan organiseras såsom en bisyssla med relativt blygsamt arvode syntes kommis— sionen uppenbart. Envar med någon erfarenhet om det utomordentligt viktiga och maktpåliggande arbetsfält, som här väntade länsarkitekten, måste enligt kommis- sionens mening inse det lönlösa i att vilja lämna detta som en bisyssla åt en må— hända redan förut strängt upptagen person. Av dessa skäl ville kommissionen primärt föreslå, att länsarkitektstjänst måtte inrättas såsom en huvudsyssla med i allmänhet samma avlöningsförmåner som motsvarande tjänst inom medicinalför- valtningen, nämligen förste provinsialläkare. Lika litet som den centrala bygg- nadsstyrelsens tjänstemän borde för övrigt länsarkitekt vara förhindrad att efter styrelsens medgivande och i den utsträckning, tjänsteåliggandena tilläte, åtaga sig enskilda uppdrag.

Den för länsarkitekterna nu gällande instruktionen blev av Kungl. Maj :t utfärdad den 28 februari 1919. Instruktionen innebär i mera väsentliga delar följande:

På förslag av byggnadsstyrelsen och efter vederbörande länsstyrelses hörande bestämmer Kungl. Maj:t antalet länsarkitekter i riket, omfattningen av de sär- skilda länsarkitektsdistrikten samt de fasta arvoden, som av statsmedel skola utgå till länsarkitekterna i de olika distrikten. Länsarkitekterna, vilkas uppgift är att i fråga om byggnadsväsendet, däri inbegripet stadsplaneväsendet, bevaka det all- männas bästa i syfte att gällande bestämmelser efterlevas och en sund utveckling av byggnadsväsendet befordras, åligger särskilt var inom sitt distrikt: att närmast handhava tillsynen över kronans under byggnadsstyrelsens vård ställda byggnader, förrätta de årliga synerna å dessa och avlämna förslag rörande reparationsarbeten å desamma eller eljest rörande byggnadernas vård; att leda och övervaka utförandet av förekommande arbeten å sagda byggnader, att förrätta inspektioner å såväl sta- tens byggnadsarbeten som kyrkobyggnadsarbeten; att till byggnadsstyrelsen avgi- va infordrade yttranden över förslag till stadsplaner och tomtindelningar samt rö- rande byggnadsfrågor i allmänhet; att tillhandagå länsstyrelserna med råd, yttran— den och förslag — grundade, om länsstyrelse så finner nödigt, på iakttagelser å platsen __ i ärenden rörande byggnadsordningar, stadsplaner, byggnadsbestämmel— ser och tomtindelningar, vid prövning av ansökningar och besvär i fråga om bygg- nadsföretag samt vid handläggning av arkitektoniska och byggnadstekniska frågor i allmänhet; äfvensom: att' biträda länsstyrelserna vid övervakandet av efterlevnaden av de författningar och andra föreskrifter, som röra byggnadsväsendet; samt att tillhandagå kommunala myndigheter med råd och upplysningar i byggnadsfrågor, Länsarkitekt förordnas av byggnadsstyrelsen, dock efter samråd med vederbörande länsstyrelse eller länsstyrelser. För tjänsteuppdrag och tjänsteförrättningar för kommunal myndighets räkning äger länsarkitekt uppbära ersättning enligt av bygg- nadsstyrelsen fastställd taxa. För särskilt omfattande eller krävande tjänsteupp- drag för statsmyndighets räkning äger länsarkitekt åtnjuta särskild gottgörelse en- ligt Kungl. Maj:ts bestämmande i varje fall. Länsarkitekten är därjämte berät- tigad att emottaga och utföra uppdrag, som ligga utom de egentliga tjänsteålig- ganden-a, så vitt de ej inverka hinderligt för tjänsteverksamheten.

Instruktionen är i de flesta avseenden överensstämmande med det av över— intendentsämbetet och de sakkunniga för ämbetsverkets organisation fram- lagda förslag till länsarkitektsinstitutionens utformning. Den länsarkitek- ten tilldelade uppgiften att även tillhandagä kommunala myndigheter med råd och upplysningar har kommit till uttryck i instruktionen.

De första länsarkitekterna, vilka voro fem till antalet, tillsattes vid slutet av år 1920. Under de därefter gångna åren har genom ökning av de årliga anslagen till arvoden åt länsarkitekter ytterligare tre tjänster inrättats, var- för antalet länsarkitekter nu uppgår till åtta. Med undantag beträffande

tockholms och Norrbottens län omfatta länsarkitektsdistrikten flera än ett än, i vissa fall tre län. De fasta arvodena för länsarkitektstjänsterna äro vä— entligen förhöjda utöver överintendentsämbetets förslag och uppgå i fler- alet fall till 5,000 kr. pr år. .

en 19 september 1927 dagtecknad och den 5 december 1927 till de sakkunniga cmitterad skrivelse hava fyra civilingenjörer, som ägnat sig åt stadsplanering. clat fästa uppmärksamheten på vissa i skrivelsen berörda förhållanden och emställt om övervägande huruvida icke ett annat granskningsförfarande för tadsplaner än det nuvarande borde ordnas. Av skrivelsen må återgivas föl- "ande:

Planläggningen av våra stadssamhällen hade, från att vara en angelägenhet, som var och en med en smula smak och ritkunskap ansetts kunna utföra, blivit ett problem av mycket stor ekonomisk och social betydelse, för vars handhavande ofta erfordrades en allsidigare fond av tekniska kunskaper samt praktiskt omdöme och erfarenhet än för de flesta andra samhälleliga frågors planläggning och bedöman- de. Den största olägenheten med nuvarande granskningsförfarande, som äger rum genom byggnadsstyrelsens stadsplanebyrå, syntes ligga däruti att granskningen av planerna, som den utföres enbart av arkitekter, blir ensidig. Sedan numera läns- arkitekt tillsatts inom flera län, skedde vid stadsplanens behandling hes Konungens befallningshavande den tekniska granskningen av planen även i denna instans av arkitekt. Förslagsvis tänktes, att granskningen av stadsplaner skulle kunna för- läggas till kommunikationsdepartementet samt där utföras av en tremannanämnd bestående av föredragande juristen i stadsplaneärenden inom departementet jämte en ingenjör och en arkitekt. Såväl den granskande ingenjören som arkitekten bor- de äga kännedom om planläggningsfrågor samt ej äga rätt att själv utöva verk- samhet som konsulterande på stadsplaneområdet. I och med en dylik anordning torde även länsarkitektens granskning av stadsplaner, om den skulle bibehållas, böra inskränkas till en _formell sådan. Vidare syntes det lämpligt, dels att sam— hällena eller förslagsställaren kunde få för förberedande prövning underställa den ifrågasatta granskningsnämnden tilltänkta planer, redan då dessa förelåge som för- slag och innan de ännu definitivt antagits av samhällenas fullmäktige. Därige- nom skulle till stor fördel för samhällena tiden för stadsplanefrågors behandling och avgörande med säkerhet kunna avsevärt inskränkas. Skulle det icke befinnas lämpligt att ordna granskningen av planerna på antydda sätt och granskningen ansåges fortfarande böra förläggas till byggnadsstyrelsen, så torde denna styrel- ses stadsplanebyrå så omorganiseras, att de ingenjörsmässiga synpunkterna vid grankningcn på tillfredsställande sätt kunde göras gällande. '

Under sistförflutna decennier har stadsbyggandet i vårt land, i överensstäm- melse med vad i utlandet samtidigt skett, undergått ett kraftigt uppsving. De fortskridande förbättringarna i kommunikationsmedlen ha föranlett att allt flera platser, som tidigare på grund av bristande kommunikationsmöjlig- heter knappast kunnat komma ifråga därtill. nu blivit föremål för samhälls- mässig utveckling. Jämsides med denna. utbredning har bebyggandet också väsentligen ökat i snabbhet, något som i ej ringa grad, även det, torde ha sitt ursprung i goda transportmöjligheter. Alltför ofta torde emellertid denna livaktiga verksamhet hava avsatt mindervärdiga produkter i form av dåligt planlagda och illa byggda samhällen och hus. De skador, som härigenom vål- lats såväl det allmänna som ock enskilda, äro flerfaldigt omvittnade och även av de sakkunniga belysta i olika sammanhang.

Svårligen torde missförhållandena kunna på annat sätt förebyggas än genom utövande av en noggrann kontroll över företagsamheten på detta verksamhets- område. Såsom ovan belysts hava kraven å sådan kontroll under de gångna

I en till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet ingiven, Reformför-

slag.

De sak— kunniga.

Behovet av kontroll och uppsiktsmyu- digheter.

åren alltmer vuxit. Samtidigt utbyggdes också lagstiftningen till att bliva reglerande i fler och fler avseenden å samhällsutvecklingen. Även de sakkun-. nigas förslag inrymmer en väsentlig utvidgning av i nu gällande lag medde- lade bestämmelser rörande stadsbyggandet. -

Huru de sakkunniga tänkt den lokala tillsynen skola ordnas, därför är sär- skilt redogjort på annat ställe i detta betänkande. De sakkunniga hava, såsom där närmare framhålles, avsett, att byggnadsnämnderna skulle beredas till- gång till nödig sakkunskap, beträffande städerna i första hand genom anstäl- lande av stadsarkitekt.

Aven om den lokala tillsynen sålunda ordnas, lärer behovet av statlig upp-. sikt ingalunda minskas. Endast i fråga om de större städerna torde kunna. förväntas att till byggnadsnämndens förfogande ställes sakkunskap i den om- fattning eller med den mångsidighet, att samtliga moment i stadsbyggandet praktiskt sett varda representerade. Flertalet medelstora städer ävensom nära nog alla mindre sådana samt de stadsliknande samhällena å landet och övriga samhällsbildningar därstädes torde hädanefter som förut komma att tillgripa utvägen att för planläggning och annat viktigare ordnande av stadsbyggandet tillfälligt anlita personer, som förutsättas äga härför nödiga kvalifikationer. Huru nedslående erfarenheter samhälle i en dylik situation kan komma att göra, har bostadskommissionen i sitt ovanberörda yttrande belyst. De sak- kunniga vilja emellertid påpeka, att de i sitt lagförslag upptagit bestämmelser därom, att förslag till generalplan eller stadsplan jämte till planen hörande stadsbyggnadsbestämmelser skall upprättas av sakkunnig person. Utan att vil- ja överskatta betydelsen av ett sådant lagstadgande, hysa de sakkunniga dock den förhoppningen, att åtminstone de värsta inträffade missförhållandenas upprepning skall genom stadgandet förebyggas.

Kvar står i varje fall det ofrånkomliga behovet av en sammanhållande och ledande central uppsiktsorganisation, nu mer än tidigare påkallad på grund av stadsbyggandets raska utveckling och dess alltmer komplicerade beskaffenhet. Ur rättslig synpunkt torde, i samma mån som de stadsbyggandet reglerande planerna eller bestämmelserna få till sig knutna ökade verkningar i fråga om skyldigheter och rättigheter för det allmänna eller för enskild, även i stigande grad krävas, att dessa regleringar underkastas ingående prövning av opartisk och sakkunnig myndighet med nödig auktoritet. Detta gäller i motsvarande mån de många övriga frågor beträffande stadsbyggandet, vilka kommun eller enskild genom ansökningar eller besvär vilja hava prövade i högre instans än den rent lokala.

Kungl-Ma!” De sakkunniga utgå självfallet från att Kungl. Maj:t alltjämt som hittills äggsåpg: skall utgöra den myndighet som beträffande stadsbyggnadsväsendet har att dighet S%mt träffa avgörande i alla för staden, samhället eller området av större betydelse byggnads- varande frågor. Utöver vad nu gällande lagstiftning innehåller hava de sak- styrelsen. kunniga ansett, att i Kungl. Maj:ts hand skulle bl. a. läggas, förutom prövning av den omfattande och särskilt för den framtida utvecklingen betydelsefulla generalplanen och den grundläggande regionplanen, även bestämmandet om fa— stighetsägarnas skyldighet att bidraga till stadens eller samhällets kostnader för generalplans genomförande och för gatas upplåtande till allmänt begag- nande. Kungl. Maj:t skulle vidare hava befogenhet, i värsta fall även mot en stads eller ett samhälles bestridande, att föranstalta därom att generalplan, stadsplan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser bliva för staden, sam- hället eller området fastställda, där sådan plan eller sådana bestämmelser krä— vas för säkerställande av en ändamålsenlig utveckling av stadsbyggandet. Be— träffande samhälle å landet skulle Kungl.Maj :t även äga medgiva samhälle-t nö- dig lindring i fråga om gatas och vissa andra områdens iordningställande och upp- låtande för allmänt begagnande, där samhället eljest skulle alltför myckett be—

tungas. Åt Kungl. Maj:t äro dessutom beredda väsentligen ökade möjligheter att ingripa reglerande och ordnande å landsbygden även i andra avseenden än nyss sagts i fråga om områden, som icke ännu äro så utvecklade, att de kunna bliva organiserade som stad eller stadsliknande samhälle. Slutligen skulle jämlikt den av de sakkunniga föreslagna lagen om vad iakttagas skall i avse- ende å införande av stadsbyggnadslagen det tillkomma Kungl. Maj:t att pröva och fastställa alla de nya byggnadsordningar, som skola efter lagens ikraftträ— dande utarbetas.

Den uppsiktsbefogenhet, som enligt lagförslagen sålunda skulle tillkomma Kungl. Maj:t, förutsätter givetvis, att Kungl. Maj :t biträdes av en tekniskt sak— kunnig myndighet med de högsta kvalifikationer. Såsom ovan berörts utgör byggnadsstyrelsen, närmast dess stadsplanebyrå, för närvarande detta Kungl. Maj:ts biträde. De sakkunniga hava icke för sin del föreslagit ändring i denna anordning. Men de sakkunniga hava icke undgått att uppmärksamma, hu- rusom det slutliga ordnandet av de i samband med stadsplane— och byggnads- väsendet stående andra delarna av stadsbyggnadsväsendet, nämligen mätnings- väsendet och fastighetsregistreringen, kan komma att föranleda ändrad anord- ning av det Kungl. Maj:t biträdande tekniska organet. Till denna fråga få de sakkunniga återkomma nedan.

Vidkommande de i skrivelsen den 19 september 1927 berörda spörsmålen an— gående sättct för utövande av granskning av stadsplaner inom byggnadssty- relsens stadsplanebyrå, få de sakkunniga framhålla, att i och med genomfö- rande av den lagstiftning, som de sakkunniga föreslå, det icke torde kunna undgås att tillgång till nödig sakkunskap beredes den granskande myndighe— ten beträffande alla de huvudgrenar i stadsbyggandet, som kräva speciell ut- bildning, således även i fråga om de delar, som i skrivelsen huvudsakligen be- tonats. Vad i skrivelsen eljest sägs angående spörsmålet om sakkunskap vid stadsbyggandets planering vilja de sakkunniga upptaga till vidare dryftande i samband med frågan om ordnande av undervisningen i stadsbyggande m. rn. uti den särskilda avdelningen härom nedan.

I och för införande av den föreslagna lagstiftningen och ett lyckligt genom- förande av densamma hava de sakkunniga ansett ett omfattande väglednings- arbete nödvändigt från den centrala uppsiktsmyndighetens sida i form av såväl allmänna meddelanden med råd, upplysningar, modeller och anvisningar av olika slag, som också råd o. d. efter framställning därom i särskilt fall. De sakkunniga hava även ansett sig böra kraftigt framhålla betydelsen av att förslag till planer och bestämmelser få i så stor utsträckning som möjligt redan å ett förberedande stadium underställas centralmyndighetens granskning, var- vid mera väsentliga fel kunna påvisas och undanröjas, innan arbetet fortskridit så långt, att svårigheter uppstått för felens rättande. Aven vilja de sakkun— niga under åberopande av vad redan överintendentsämbetet därom anfört och som ovan relaterats, giva uttryck åt önskemålet att vid granskningen av för fastställelse ingivna planer m. nr. av väsentligare betydelse besök, så vitt möj— ligt, göres å platsen av den som har att i tekniskt avseende föredraga ären- det eller eljest av med honom närmast jämställd tjänsteman.

Under det att Kungl. Maj:t med byggnadsstyrelsen närmast såsom biträdande Konungens teknisk myndighet handhar överinseendet över stadsbyggnadsväsendet är den befalln'mgs"

fallningshavande hava de sakkunniga funnit sig böra lägga åtskilliga nya be- tydelsefulla uppgifter utöver de nuvarande. I detta hänseende vilja de sak- kunniga erinra därom, att Konungens befallningshavande skulle hava att dels taga befattning med bildande av kommunalförbund i syfte att åstadkomma kommunalt samarbete för antagande och genomförande av generalplan eller mera ortliga uppsikten förlagd hos Konungens befallningshavande, till vars ”ägg?/w förfogande länsarkitekten, där sådan finnes, nu står. Aven å Konungens be— tektsinstitu-

tionen.

stadsplan, liksom också för åstadkommande av regionplan, dels under vissa för— hållande pröva och fastställa förslag till stadsplan samt beträffande områden å landet även ombesörja sådan plans uppgörande liksom Också i vissa fall ombesörja upprättande av styckningsplan, dels i åtskilliga fall utöver vad nu är föreskrivet meddela byggnads- och styckningsförbud samt pröva ansöknin- gar om tillstånd till nybyggnader och om bildande av nya fastigheter, dels ock slutligen träffa avgörande såväl om fördelning mellan fastighetsägare av gatu- kostnadsbidrag som beträffande vissa andra i samband med gatas iordningstäl- lande eller upplåtande för allmänt begagnande stående frågor.

Vad de sakkunniga sålunda funnit sig böra föreslå medför givetvis, att behovet av länsarkitekter starkt ökas. De sakkunniga måste förutsätta, för att överhuvudtaget. det med de föreslagna lagstadgandena avsedda gagnet skall kunna ernås, att varje län erhåller tillgång till länsarkitekt. I likhet med vad bostadskommissionen i ämnet anfört anse de sakkunniga, att distrikts- indelningen bör så anordnas, att åtminstone vart och ett av de folkrikare och mera tätt bebyggda länen, ävensom mindre tätt befolkade men i kommunika— tionshänseende dåligt lottade län, böra utgöra självständiga länsarkitekts— distrikt, varemot län, inom vilka relativt ringa stadsbildning förekommit eller är att förvänta, lämpligen kunna förena sig om länsarkitekt. I det senare fal- let bör emellertid, enligt de sakkunnigas mening, distrikt icke omfatta flera än två län. Bli distrikten större, måste nämligen så mycken tid av tjänste- innehavaren offras å resor inom distriktets olika delar, att den tid, som där- efter återstår, svårligen kan räcka till för det omfattande övriga tjänstearbe- tet. Förutom den kostnad, de långa resorna medföra, torde den starkt min- skade möjligheten att till allmän nytta fruktbärande utnyttja tjänsten i själ- i'a verket göra kostnadsbesparingen genom tillmätandet av så stora distrikt il- usorisk.

De sakkunniga ansluta sig helt till bostadskommissionens uppfattning att länsarkitekten bör beklädas med verkligt ledareskap för den stadsbyggnads- mässiga utvecklingen inom distriktet. Häruti vilja de sakkunniga utöver den allmänt Övervakande verksamheten främst inlägga uppgiften att taga initiativ till åstadkommande av nödiga förbättringar i fråga om befintlig planläggning eller eljest gällande reglering av stadsbyggandet liksom också till upprättande av ny plan och nya bestämmelser, där behov därav uppkommit, samt att bistå ortsmyndigheterna med upplysningar, råd och förslag beträffande stadsbygg— nadsfrågor av olika art, i syfte att undanröja och så långt möjligt även före- bygga missförhållanden på grund av bristande kännedom hos ortsmyndighe— terna om sådana frågors ändamålsenliga behandling.

Huru länsarkitektens ställning i förhållande till Konungens befallningsha— vande närmare bör ordnas, hava de sakkunniga icke ansett sig kunna taga. be- stämd ståndpunkt till. Bostadskommissionen har för sin del gjort gällainde, att länsarkitektens uppgift i egenskap av Konungens befallningshavandes; bi— träde vid tillsyn å byggnadsväsendet inom länet borde bl. a. bestå i att bereda och föredraga hos länsstyrelsen förekommande hithörande mål och ärenden. För att uppnå anordningen med länsarkitekten såsom föredragande, synes—' ett inordnande av länsarkitektbefattningen i länsstyrelsen vara erforderligt. Låäns- arkitekterna komme därigenom att ställas i ett annat förhållande också till byggnadsstyrelsen, till vilken de nu ävenledes intaga en biträdande ställning.

Det har emellertid synts de sakkunniga att i den mån utvecklingen och den blivande stadsbyggnadslagstiftningen, såsom synes vara att förvänta, k(om- ma att föranleda, att länsarkitekterna alltmer tagas i anspråk för stadsbygg- nadsväsendets uppgifter, en minskning av de å länsarkitekterna nu vilamde åligganden i tjänsten att handhava tillsynen över kronans under byggnaids— styrelsens vård ställda byggnader måste ske. Visserligen torde häremot kuinna

ramhållas, att länsarkitektsinstitutionen från allra första början och sedan allt- ämt intimt anknutits till sistberörda uppgifter, varemot de övriga först så måningom lkommit att intaga en huvudpart av tjänsten. Men den utveckling, om stadsbyggandet under de senaste årtiondena tagit, torde starkt motivera n väsentligen annan inbördes avvägning mellan de båda huvuduppgifterna nom länsarkitektstjänsten än förut varit tänkt. Tyngdpunkten bör otvivelak— tigt numera anses ligga inom stadsbyggnadsväsendets uppgiftsområde. Tillsynen över kronans byggnader torde enligt de sakkunnigas mening lät- arc kunna överföras till vederbörande centralstyrelses mera direkta hand- avande än länsarkitekternas övriga tjänsteuppgifter. I den mån länsarki- ekterna i växande grad tagas i anspråk för dessa senare lärer svårligen kunna ndgås, i. varje fall icke därest de nuvarande arvodena skola bibehållas, att en fullständig avkoppling från tjänsteuppgifterna måste vidtagas i fråga om till- synen över kronans byggnader. De sakkunniga föreställa sig dock, att i sådant fall byggnadsstyrelsen även efter en dylik förändring av länsarkitektstjänsten skall finna skäl att i regel åt tjänsteinnehavaren anförtro sagda tillsyn. där uppdraget ej inverkar hinderligt för den egentliga tjänsteverksamheten. Denna senare anordning anse sig de sakkunniga så mycket hellre vilja förorda, som därigenom länsarkitekterna kunna bli i motsvarande grad oberoende av sådana andra utom tjänsten liggande uppdrag, vars emottagande och utförande bliver ömtåligarc på samma gång länsarkitektens ledande och kontrollerande ställ— ning i fråga om stadsbyggnadsväsendet blir mera markerad.

Särskilt ur sistnämnda synpunkt innebär bostadskommissionens förslag att bereda länsarkitektsinstitutionerna en liknande enhetlig organisation och posi- tion, som den förste provinsialläkaretjänsterna äga, en stor fördel.. De sak- kunniga hava icke kunnat undgå att i huvudsaklig likhet med kommissionen komma till den uppfattningen att först med en fast utbyggd och så långt möj- ligt enhetlig organisation av länsarkitektsinstitutionen samt tjänsternas för- bindande med löneförmåner, som svara mot befattningarnas vikt, skall kunna förväntas, att institutionen kommer att fullt motsvara de krav, som å densam- ma måste ställas.

Huru sagda organisation närmare bör vara beskaffad hava de sakkunniga icke ansett ligga inom deras befogenhet att utreda. Denna fråga synes lämp— ligenkunna upptagas till undersökning i samband med den utredning, som de sakkunniga hava skäl att antaga skall komma till stånd i fråga om ordnandet av den centrala statliga uppsikten över stadsbyggnadsväsendet.

Det i stadsbyggnadsväsendet ingående mätningsväsendets ordnande har se— Överinse- dan lång tid tillbaka stått på dagordningen. Frågan har livligt debatterats, mdet äger måhända ej så mycket beträffande det rent tekniska däri, som fastmera i fråga S.tads'ttat' om överinseendet. 1916 års stadsplanelagskommitté meddelar i sitt betänkan— ”mygg?” de bl. a. följande redogörelse i ämnet.

Vid 1919 års riksdag framlades proposition angående anslag till lantmäteriväsen- det, vilken utgick bland annat från att en mätningsförordning skulle utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med ett av 1917 års lantmäterikommission därtill uppgjort förslag. Propositionen blev emellertid icke bifallen av riksdagen. Vid ärendets behandling i riksdagen framhölls, att nyssnämnda förslag till mätnings— förordning åsyftade att reglera jämväl städernas mätningsväsen och uppdraga över— inseendet över detsamma åt lantmäteristyrelsen. Denna anordning hade av chefen för jordbruksdepartementet motiverats med, att städernas egna mätningsmäns inord- nande under lantmäteristyrelsen ägt rum redan genom lagen om fastighetsbildning i stad, varjämte han erinrat, att närmare föreskrifter angående de åligganden, vilka tillkomme lantmäteristyrelsen såsom tillsynsmyndighet över städernas mätnings- väsen, givits genom kungl. kungörelsen den 16 augusti 1918. Inom riksdagen ut- talades emellertid olika meningar angående rätta tolkningen av fastighetsbildnings—

Stads planc- lagskom- nzittén.

lagen i nu ifrågavarande avseende, varjämte man ställde sig tveksam, då det gällde att ur lämplighetssynpunkt bedöma frågan, huru överinseendet över städernas mät— ningsväsen borde ordnas. Ytterligare utredning ansågs därför erforderlig.

Med anledning av vad sålunda i riksdagen förekommit beslöt Kungl. Maj:t den 26 september 1919 att uppdraga åt lantmäterikommissionen, förstärkt med en repre- sentant för byggnadsstyrelsen och en för städerna, att verkställa ytterligare utred— ning av frågorna angående mätningsförordningens tillämpning å stadsmätning, där— vid även frågan, åt vilken statsmyndighet tillsynen borde uppdragas, finge tagas i förnyat övervägande, samt angående tillsynsmyndighetens uppgifter i fråga om städernas mätningsväsen och vad med dessa frågor ägde sammanhang. Under den ytterligare beredning, som ärendet i anledning härav undergick, hade delegerade av lantmäterikommissionen och delegerade av stadsplanelagskommittén gemensamma överläggningar, varefter stadsplanelagskommittén den 2 februari 1920 till lant- mäterikommissionen avgav yttrande med förslag till, bland annat, kungörelse med vissa föreskrifter om mätningsväsendet inom rikets städer.

I detta yttrande har kommittén som sin mening uttalat: att någon utsträckning av lantmäteristyrelsens tillsynsmyndighet över städerna till områden, som icke vore hänförliga till skiftesverket, varken varit åsyftad eller ägt rum genom fastighets- bildningslagen; att kungl. kungörelsen den 16 augusti 1918 med vissa föreskrifter angående mätningsväsendet inom rikets städer och sådana samhällen på landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, icke kunde åbe— ropas såsom grundval för ett inordnande av städernas mätningsväsen i dess helhet; under lantmäteristyrelsen ; att en allmän tillsyn över städernas mätningsväsen ej heller blivit åt lantmäteristyrelsen uppdragen genom de tid efter annan för sty— relsen utfärdade instruktionerna; samt att sålunda lantmäteristyrelsen icke författ— ningsenligt ägde befogenhet att utöva tillsyn å städernas mätningsväsen i vidare mån än som direkt sammanhängde med styrelsens uppgift att hava tillsyn å rikets skiftes- och avvittringsverk. Vid sådant förhållande och då kommittén ansåg, att någon änd— ring av de nuvarande allmänna grunderna för organisation av stadsplaneväscndet och tillsynen däröver icke vore påkallad eller skulle vara till gagn, upptog kom— mittén i sitt ovan omförmälta förslag till kungörelse, att tillsynen å stads mätnings- väsen skulle utövas av byggnadsnämnden, och att i fråga om förrättningar, som omförmäles i 6 kap. av lagen om fastighetsbildning i stad (laga skiften), det skulle åligga lantmäteristyrelsen att hava överinseende över tillämpningen av samma lag.

I det yttrande, som lantmäterikommissionen därefter den 24 februari 1920 i ärendet avgav, gjorde kommissionen gällande en väsentligen motsatt mening. Kom- missionen ansåg sålunda, att förrättningar såväl enligt 2 kap. fastighetsbildnings- lagen (tomtmätningar), som enligt 5 kap. samma lag (avstyckningar) redan enligt gällande författningar fölle under lantmäteristyrelsens tillsyn. Enligt den kungl. proposition, varigenom ärendet förelades 1920 års riksdag, skulle lantmäteristyrel- sens tillsynsmyndighet över städernas mätningsväsen ordnas enligt de av lantmäteri— kommissionen sålunda föreslagna grunder. Riksdagen var emellertid av annan mening.

I riksdagens skrivelse den 17 juni 1920 uttalades, att på grund av det nära sam- bandet mellan å ena sidan stadsmätningar av olika slag och å andra sidan stads- planeväsendet, borde det enligt riksdagens åsikt tillkomma byggnadsstyrelsen och ej lantmäteristyrelsen att utöva uppsikt över städernas mätningsväsen; att till följd härav riksdagen ansåge, att en å lantmäteristyrelsens stat i propositionen föreslagen s. k. stadsbyrå borde ur staten utgå, ävensom att den i propositionen föreslagna mätningsförordning endast borde avse förrättning, som av lantmätare verkställdes enligt skiftesstadgan eller andra angående delning av jord är landsbygden gällande författningar ävensom vid förrättning, som företoges på grund av 6 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad; att i stället en utredning enligt riksdagens mening borde vidtagas — vilken utredning borde uppdragas åt personer, som ägde särskild

sakkunskap i fråga om städernas stadsplaneväsen, mätningsteknik och allmänna för— valtning _— för åstadkommande av en efter städernas behov lämpad mätningsstadga; samt att härvid förutsattes, att för nödig tillsyn över mätningsväsendet i städerna komme att inrättas något särskilt tillsynsorgan inom byggnadsstyrelsen, varom givet- vis Kungl. Maj:t i så fall komme att framlägga förslag i samband med det vidare ordnandet av mätningsväsendet i rikets städer och stadsliknande samhällen.

På grund av riksdagens beslut har Kungl. Maj :i; den 17 december 1920 ut- färdat förordning angående sättet för utförande av vissa mätningsarbeten m, m. (mätningsförordning) att gälla i den omfattning riksdagen föreslagit samt den 31 december samma år utfärdat kungörelse med vissa föreskrifter om mätnings- väsendet i rikets städer. Enligt den sistnämnda tillkommer tillsynen över stads eller annat samhälles mätningsväsen byggnadsnämnden och endast i fråga om förrättningar enligt 6 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad utövas över- inseendet. av lantmäteristyrelsen.

Den utredning riksdagen begärt blev sedermera vidtagen genom tillkallade särskilda sakkunniga (nedan benämnda s t a d 5 in it t nin g s s a k k u n n i- ga), vilka med skrivelse den 31 januari '1923 överlämnade förslag till mät— ningsförordning för rikets städer jämte motiv till förslaget samt uttalande an— gående ordnande av tillsynsorgan inom byggnadsstyrelsen. Ur motiven och sagda uttalande må följande återgivas:

Med hänsyn därtill att de genom mätningsförordningen den 17" december 1920 för landsbygden stadgade mätningsföreskrifter vid förordningens utarbetande i allt väsentligt avsetts att äga tillämpning även för städerna, har det närmast synts böra undersökas, huruvida och i vilken utsträckning det för landsbygden gällande förfarandet borde överflyttas till giltighet för städerna. Att i fråga om det tek- niska mätningsarbetet sammanstämmande regler i avsevärd utsträckning borde gälla för landsbygd och stad, har kunnat förutsättas redan på grund av det förhållandet, att de för landsbygden meddelade bestämmelserna nyligen utfärdats och äro grun- dade å en mångsidig sakkunnig prövning, vars vitsord ej torde hava förringats genom senare åsiktsbildning hos fackmännen. Vad däremot beträffar systematise- ring och tillämpning hava givet.vis framstått vissa krav och önskemål, grundade i städernas egenart och särskilda behov, vilka synts böra föranleda dels vissa särskilda organisatoriska bestämmelser, dels förändringar i avseende ä mätningsarbetenas inne- håll och beteckning.

Främst har mött spörsmålet, huruvida i den blivande ordningen för städernas mät— ning skulle inrymmas fordran på triangelmätning av stadsområdet. 1911 års fastig- hetsregister-kommitté hävdade den meningen, att för städer och stadsliknande sam— hälle »siffermetoden, såsom ägnad att tillfredsställa kraven på en så vitt möjligt (exakt ägomätning, i allt väsentligt borde komma till användning». Svenska stads— förbundet avgav den 23 mars 1912 yttrande över nämnda kommittés betänkande med förslag till fÖI'Ordning om fastighetsregister för stad, i vilket yttrande i huvud-_ sak åberopas ett av en särskild beredning avgivet utlåtande, vari det i förevarande avseende bl. a. uttalas: »Vad mätningsmetoden beträffar är beredningen ense med kommmittén därom, att den slutliga registerkartan bör grundas på triangelmäft- ning. De skäl, som anförts härför, äga, såvitt beredningen kunnat finna, full gil- tighet, och det torde icke behöva befaras, att städerna skola finna det alltför be- tungande att underkasta sin-a områden triangelmätning, om mätningen blott anord— nas så, att egna tillräckliga arbetskrafter komma till användning och ett jämväl efter förefintliga kommunala och administrativa behov lämpat kartmaterial däri- genom erhålles.

Det har emellertid ansetts önskvärt att omedelbart från städer och stadsliknande samhällen erhålla upplysning såväl angående nrätningsförhållandenas nuvarande be- skaffenhet som i fråga om rådande uppfattning särskilt beträffande stomnätets ord-

Stadsmäf— ningssak— kunniga.

nande. Till byggnadsnämnden i samtliga städer och samhällen har alltså avlåtits framställning om vissa uppgifter i antydda avseenden. I stort sett framgår av de inkomna svaren, att bland de städer och samhällen, varest, såvitt blivit veter- ligt, frågan ägnats övervägande, ett betydande flertal givit sin anslutning till stom- nätets utläggande medelst triangelmätning. Denna meningsyttring är, då hänsyn tages till de arealer och invånartal, som företrädes av resp. städer och samhällen, av än mera avgörande innebörd, enär samtliga större städer samt flertalet medel- stora företagit eller önska företaga triangelmätning. Det torde alltså kunna fast— ' slås, att städer och stadsliknande samhällen i en utsträckning, som måste verka utslagsgivande, funnit eget intresse påkalla triangelmätning. Det lär jämväl vara ovedersägligt, att statliga önskemål gå i samma riktning. Särskilt i fråga om områden, för vilka stads-plan finnes eller bör förutses, ävensom områden i övrigt, där med hänsyn till bebyggande eller högre markvärde ett tillfredsställande mält- ningsresultat är i högre grad påkallat för administrativa eller rättsliga avgöranden, måste det framstå även som ett statligt intresse att genom trigonometrisk stommät- ning beredes underlag för en noggrann markredovisning.

På grund av vad sålunda anförts har det ansetts böra stadgas, att för stad skall i regel finnas ett genom triangelmätning bestämt stomnät. Att stommätningen bör ske på stadens initiativ och bekostnad av staden torde ej vara föremål för meningsskiljaktighet.

Med den bestämning, som givits åt stommätningen, har redan en väsentlig för— utsättning för anslutning till den i mätningsförordningen för landet (härefter be- nämnd landsförordningen) begagnade indelningen av mätningen i >>finmätning» och »vanlig mätning» förfallit. Det praktiska syfte, som avsetts mled denna indelning, torde för städernas vidkommande kunna vinnas på annat sätt. De skiljaktigheter i avseende å noggrannhetsgrad, som utmärka landsförordningens >>finmätning» och »vanlig mätning», återfinnas även i det här föreslagna mätningsförfarandet, hän- förande sig till mätningsområdets behov av mer eller mindre noggrann mätning.

Såsom förut erinrats, har det förutsatts, att överinseendet över städernas mät- ningsväsen borde tillkomma byggnadsstyrelsen. I och med det att upprättandet av stomnät av viss beskaffenhet ålägges städerna, har såsom komplement härtill framstått behovet av en statlig granskning av åtgärderna i detta avseende, och byggnadsstyrelsens uppgift torde redan härigenom erhålla en betydande omfattning. Härutöver kommer givetvis att finnas utrymme för en rådgivande och kontrolle- rande verksamhet å skilda områden av städernas mätningsarbeten. Däremot har det ansetts ej falla inom den avsedda ramen för byggnadsstyrelsens uppsiktsbefogen- het att städernas förrättningsmän skulle i disciplinärt hänseende ställas under sty- relsen. Det har antagits., att de ingripanden, som byggnadsstyrelsen kunde finna påkallade gentemot befattningshavare inom mätningsväsendet, borde föranstaltas genom framställning till vederbörlig lokal myndighet.

Då tidigare av Kungl. Maj :t avsågs att överlämna ifrågavarande uppsikt till lant- mäteristyrelsen, innefattade den för ändamålet tillämnade organisationen en särskild byrå med följande befattningshavare: en byråchef, en byrådirektör och en byråingen- jör. Närmast framstår därför frågan, huruvida ej även vid den nu tänkta anord- ningen en liknande organisation borde väljas. Det torde dock vid övervägande av den ifrågavarande uppgiftens förhållande till vissa andra ämbetsverks tjänsteålig— ganden finnas tvivelaktigt, huruvida inrättandet av en särskild byrå skulle i önsk— värd grad befrämja just det syfte, som främst lett till stadsmätningens förande under byggnadsstyrelsen. Det är sambandet emellan mätning och stadsplaneväsen som härutinnan verkat avgörande, och det torde kunna ifrågasättas, om detta sam— band skall kunna fullt utnyttjas till avsett gagn, om dessa två grupper av ärenden förläggas till helt särskilda byråer. Det vill förefalla, som om ett rikare utbyte vore att förvänta, om mätningsuppsikten förlades till stadsplanebyrån men ordnades såsom en särskild avdelning inom denna. Ett särskilt vägande skäl för mätnings—

fackmännens anknytning direkt till stadsplanebyrån framstår i det förhållandet, att denna byrå redan har sig anförtrodda uppgifter, som innefatta granskning av och vård om ett omfattande kartmaterial, nämligen stadsplane- och registerkartorna.

Som ytterligare skäl till dylik anordning kan även framhållas, att mätnings- avdelningens tjänstemän i samband med sina tjänsteresor böra kunna tilldelas vissa uppdrag i stadsplanebyråns intressen. Utöver en byrådirektör och föreståndare för mätningsavdelningen torde tillsvidare och i avvaktan på beslut, vart fastighetsre- gisterkommissionens nuvarande arbetsuppgift kommer att förläggas, endast krävas en tjänsteman med ställning av intendent samt en kvinnlig tjänsteman, kunnig i kartritning.

I fråga om mätningsavdelningens ställning inom stadsplanebyrån, borde givetvis avdelningen subordineras under byråchefen och utgöra en integrerande del av by- rån. Men samtidigt torde det med hänsyn till mätningsärendenas speciella art vara nödvändigt att byrådirektören å mätningsavdelningen finge, beträffande mätnings- ärenden, en självständig ställning, så att mätningsärendena bleve till hans handlägg- ning överlämnade. Dylik anordning lärer med tillämpning av 19 å i instruktionen för byggnadsstyrelsen kunna med önskvärd smidighet genomföras.

Byggnadsstyrelsens ombud vid denna utredning om mätningsförordning för rikets städer hade i vissa avseenden intagit en skiljaktig mening och avgivit särskilt förslag beträffande vissa delar av förordningen. Sedan ärendet re— mitterats till byggnadsstyrelsen har styrelsen efter samråd med kommunal- tekniska föreningens mätningskommitté framlagt ett delvis omarbetat förslag, huvudsakligen i syfte att åstadkomma större reda och överskådlighet i stad— gandena.

I ärendet anförde byggnadsstyrelsen, som även verkställt vissa kostnads- utredningar, bl. a. följande:

Av resultatet av den verkställda kostn-adsundersökningen synes byggnadsstyrel— sen framgå, att kostnaderna icke torde behöva verka synnerligen tyngande å de städer och samhällen, som därav beröras. Byggnadsstyrelsen vill därtill starkt be- tona, att de kostnader, som sålunda nedläggas, otvivelaktigt få anses väl använda, på grund av den ökade reda och rättssäkerhet i fastighetsväsendet, som småningom torde följa. Särskilt fäster styrelsen avseende vid att underlaget för stadsplane- kartorna genom användande av noggrannare mätningsmetoder bliver tillfredsstäl- lande. Därigenom undanröjas en mängd svårigheter vid stadsplanens genomförande, som nu ständigt föranledas för såväl de kommunala, som? statens vederbörande myn- digheter, på grund av underhaltigt kartmaterial.

Vidkommande slutligen det organ inom byggnadsstyrelsen, som de sakkunniga föreslagit, har byggnadsstyrelsen för sin del icke velat ifrågasätta större personal eller annan tjänsteställning för densamma än de sakkunniga föreslagit. Men sty— relsen förbiser icke att uppgifterna för berörda organ kunna komma att kräva flera arbetskrafter, i den mån stadgan kommer att ,mera fullständigt tillämpas enligt övergångsbestämmelserna. Under de närmaste åren torde dock vad som föreslagits kunna anses för ändamålet tillräckligt.

Ärendet blev därefter remitterat till lantmäteristyrelsen, som bl. a. anförde följande:

Om en särskild mätningsstadga för städerna anses böra meddelas, synes kunna ifrågasättas, huruvida mätningsstadgan, som även avser att reglera vissa organisa— toriska förhållanden rörande städernas mlätningsväsen, bör utfärdas innan de under utredning varande förslagen till ny jorddelningslagstiftning för landet samt till ny stadsplanelag och byggnadsstadga blivit slutligen prövade. Dessa lagförslag beröra ju nämligen en hel del förrätt-ningar inom städer och samhällen samt spörsmålet om det statliga överinseendets ordnande. Styrelsen förmodar, att huvudskälet till

Byggnads- styrelsen.

Lantmäteri- styrelsen.

Svenska stadsför— bundet.

kravet på en särskild mätningsstadga för städerna ligger icke så mycket i behovet av särskilda tekniska föreskrifter för land och stad, som fastmera i det från vissa håll framburna kravet på olika överinseendemyndighet över mätning i stad och på landet. Styrelsen hyser emellertid den bestämda uppfattningen, att även om sär- skilda överinseendemyndigheter skulle komma till stånd _ något som styrelsen av skäl som nedan närmare komma att angivas finner vara varken önskvärt eller erforderligt —— böra de tekniska bestämmelserna för mätning sammanföras i en författning för land och stad.

Den statliga tillsynen avses huvudsakligen utgöra ett allmänt övervakande av lagars efterlevnad samt skyldighet att meddela råd och upplysningar. Enligt lant- mäteristyrelsens uppfattning torde den statliga överinseendemyndighetens viktigaste uppgift bliva dess rådgivande och upplysande verksamhet. Utan att på något sätt vilja förringa byggnadsnämndernas betydelse torde dock kunna sägas, att dessa nämnder framför allt inom mindre städer och stadsliknande samhällen knappast kunna äga förutsättning att på ett så speciellt område som mätningsväsendets ensamma utöva ledning och tillsyn. Lantmäteristyrelsen vill endast såsom exempel framdraga de grundläggande mätningarna för ett samhälles uppmätning, triangel- och polygon- rnätning, som ju äro av största betydelse för samhällets framtida kartläggning. Det torde även böra erinras om att dylika grundläggande mätnings- och kartläggningsarbe- ten, vilka enligt förslaget till mätningsstadga förr eller senare måste genomföras, draga ej obetydliga kostnader. Det är naturligtvis därför av största vikt att samhäl- lena kunna vända sig till en opartisk statsmyndighet för att få prövade inkomna anbud på dylika arbeten samt få mätningsarbetena kontrollerade. Här synes där— för den statliga överinseendemyndigheten hava en betydande uppgift att fylla ge- nom att på byggnadsnämndens begäran meddela råd och upplysningar, upprätta plan för dylika arbeten samt utöva kontroll över densamma. En annan sida av överin- seendemyndighetens verksamhet blir att utfärda formulär och anvisningar rörande mätningsarbetens utförande att tjäna till ledning för byggnadsnämnder och förrätt- ningsmän i deras arbete på här ifrågavarande område.

Motivet till att byggnadsstyrelsen föreslagits såsom överinseendemyndighet har angivits ligga däri, att nämnda styrelse är den centrala statsmyndigheten på hus- byggnadsväsendets och stadsplaneväsendets område. Att en del förrättningar inom städer och stadsliknande samhällen hava ett nära samband med stadsplane- och bygg- nadsväsendet, vill lantmäteristyrelsen på intet sätt förneka. Styrelsen förmenar dock, att mätningsarbetena till ej ringa del verkställas för andra ändamål och därvid ut— göra rena lantmäteriarbeten.

Med hänsyn till arten av de arbeten, som falla under städernas mätningsväsen, torde överinseendemyndigheten böra förläggas till lantmäteristyrelsen. Ur organisa- torisk synpunkt torde detta vara än mer önskvärt. Uppdelningen skulle bl. a. med- föra, att lantmäteripersonalen i fråga om en icke obetydlig del av sin verksamhet skulle komma att lyda under två olika myndigheter. De skäl, som från byggnads— styrelsens sida varit avgörande för styrelsens tillstyrkande av förslaget om? förläg- gande av överinseendet över städernas niätningsväsen till denna styrelse, torde hava varit en önskan om större inflytande på fastighetsbildningen inom städer och stads- liknande samhällen för att vinna bästa resultat i fråga om samhällenas bebyggande. Lantmäteristyrelsen finner en dylik strävan vara både naturlig och av största be- tydelse för samhällsbildningen. Byggnadsstyrelsens önskemål torde emellertid kun— na tillgodoses genom utveckling av den institution, som länsarkitektstjänsternas in- rättande innebär, och genom att vederbörande fastställande myndighet före förrätt- ningens fastställelse låter länsnrkitekten granska densamma ur stadsplane— och bygg- nadssynpunkt.

Sedan Kungl. Maj:t lämnat Svenska stadsförbundet tillfälle att avgiva ytt- rande i ärendet, avgavs sådant den 14 juni 1927. Härur må. anföras föl- jande:

I avsikt att inhämta några praktiskt verksamma mätningsmäns synpunkter på ärendet har förbundet inbjudit en del mätningsmän i städer av olika storlek och geografisk belägenhet till en konferens i Stockholm den 27 nästlidne maj.

Bland de i konferensen deltagande rådde ingen större meningsskiljaktighet därom, att behov föreligger av en mätningsstadga för städerna. Visserligen måste genom fastighetsbildningslagen den enskildes rättssäkerhet i avseende å mätningarna anses tryggad. Men för genomförande i stadssamhällena av en verkligt rationell mät- ning vore tillvaron av en stadga med vissa minimikrav säkerligen av den största betydelse. Mot en kontroll från statens sida över mätningsarbetet i städerna vore heller ingenting i och för sig att invända, blott denna kontroll utövades av lämplig sakkunnig myndighet och på ändamålsenligt sätt begränsades till sin omfattning. F. 11. vänta emellertid en hel rad av spörsmål rörande städernas jorddelningsfrågor ävensom byggnads- och stadsplanelagstiftning på en genomgripande revidering. Hur viktig mätningsfrågan än i och för sig vore och huru önskvärt det än måste vara att komma till ett resultat av utredningsarbetet på denna punkt, vore det dock av ojämförligt större vikt, att samtliga dessa frågor prövades i ett sammanhang. Mätningsfrågan vore dock en detalj av ett större komplex av problem, vilkas snara lösning man f. n. i städerna avbidar med det största intresse. Det naturligaste till- vägagångssättet syntes därför vara att upptaga mätningsfrågan i samband med nu berörda andra utredningsarbeten och bringa densamma till lösning i sammanhang med övriga närstående frågor. Då det icke torde vara möjligt att utan stora olägenheter för samhällena fördela överinseendet över de så intimt med varandra sammanhängande mätnings- och stadsplanefrågorna på flera myndigheter, stode det klart för de städernas tjänstemän, som hava att handlägga ärenden rörande stä- dernas jorddelnings- och byggnadsfrågor, att all statens handläggning av dessa frågor bör omhänderhavas av en och samma myndighet. I avvaktan på tillkomsten av ett dylikt statsorgan hade det varit önskvärt, om fastighetsregisterkommissionen kunnat provisoriskt få fortsätta sin verksamhet i avvaktan på ett definitivt ord- nande av sättet för mätningsärendenas handläggande.

För egen del vill styrelsen ansluta sig till de nämnda mätningsmännens upp- fattning, att tillkomsten av en mätningsstadga för städerna torde vara ägnad att befordra tillkomsten av rationella mätningar i de städer, där sådana ännu icke utförts. Styrelsen vill uttala sin bestämda anslutning till de vid konferensen fram- komna önskemålen om ett gemensamt statsorgan för handläggning av städernas jorddelnings-, stadsplane— och byggnadsfrågor. Hur detta organ lämpligast bör anordnas, torde icke kunna bedömas, innan nu pågående utredningsarbeten för området avslutats. I stället för att föreliggande fråga lösryckes ur sitt naturliga sammanhang, synes det styrelsen önskvärt, att stadsplanesakkunniga finge till be- handling upptaga även mätningsfrågan, så att förslag kunde framläggas i samband med de sakkunnigas betänkande.

Vad angår särskilt kontrollen över stadsmätningen, vill styrelsen för sin del icke avstyrka, att bestämmelser om sådan kontroll utfärdas. Men torde en dylik kontroll i vart fall under inga förhållanden böra givas en vidare innebörd än som tillämnats densamma enligt byggnadsstyrelsens förslag till mätningsstadga. Beträffande frågan om den myndighet, som skall handhava kontrollen, vill styrelsen f. n. endast uttala, att intet av nu befintliga statsorgan synes utan förstärkning genom fackutbildade arbetskrafter kunna lämpligen anförtros dessa uppgifter. Ett mera positivt utta- lande i frågan bör enligt styrelsens förmenande göras först när stadsplanesakkun- niga framlagt sitt förslag.

Den 12 november 1927 överlämnades handlingarna i ärendet till de sak- kunniga. för att tagas i övervägande vid fullgörande av det de sakkunniga lämnade uppdrag.

Vikten av noggranna mätningar kan enligt de sakkunnigas mening icke nog

De sak- kunniga.

betonas. Härav avhänger i väsentlig grad en tillfredsställande tillämpning av de rättsregler, som i stadsbyggnadslagen upptagits, enär de oftast hänföra, sig till visst område, som antingen å marken redan är avgränsat eller skall bestämmas enligt till grund liggande kartor och handlingar. Med hänsyn till det anförda och även med tanke på de åtgärder för befordrande av bättre lmätningsförhållanden, som ett stort antal städer och stadsliknande samhällen själva vidtagit i liknande riktning eller hava för avsikt att företaga, finna sig de sakkunniga övertygade om att de krav ä mätningsväsendets ordnande, som uppställts i det av stadsmätningssakkunniga utarbetade och av bygg— nadsstyrelsen i vissa avseenden överarbetade förslaget till mätningsstadga för rikets städer, i all huvudsak äro ej blott i och för sig berättigade, utan även böra läggas till grund för författning i ämnet. De sakkunniga förmena dock, att förslaget till mätningsstadga bör före utfärdande av sådan stadga genom— gå den ytterligare överarbetning, som med hänsyn till de sakkunnigas lag- förslag kan anses erforderlig. Möjligen kan därvid finnas lämpligt, att i stadgan intagas även sådana närmare föreskrifter med avseende å upprät- tande av de kartor och till dessa hörande handlingar, som i förslaget till stads- byggnadslag stadgas, åtminstone sådana, som huvudsakligen hava till upp- gift att redovisa terrängförhållanden 0. d., d. v. s. bilda underlag för för— slagskartor rörande generalplan, stadsplan m. m. De sakkunniga hava icke ansett det ligga inom deras befogenhet att vidtaga närmare utredning i ämnet, men ha velat framhålla att vid avfattandet av förslaget till stadsbyggnadslag av de sakkunniga förutsatts, att närmare föreskrifter beträffande det mät— _ ningsväsen, som sammanhänger med stadsbyggandet, liksom även eljest an- gående upprättande av dit hörande kartor skulle i samband med lagens ikraft- trädande utfärdas.

Vidkommande överinseendeskapet över det till stadsbyggnadsväsendet hö- rande mätningsväsendet — hit räkna de sakkunniga praktiskt sett alla offent- liga mätningar i städer samt stadsliknande samhällen och områden å landet, beträffande vilka lagen varder gällande och som avser något förhållande, var- om i lagen är stadgat eller i följd av densamma föreskrives, utom) i fråga om laga skifte —— kan enligt de sakkunnigas mening näppeligen ifrågasättas an— nan uppsiktsmyndighet än den som eljest har uppsikten över stadsbyggnads- väsendet. Ett motsatt förhållande skulle uppenbarligen vara synnerligen opraktiskt. Det lär icke kunna undgås att i de ojämförligt flesta fall med själva mätandet förbindes även omdöme från förrättningsmannens sida i de hänseenden, varom i stadsbyggnadslagen eller därpå stödda författningar för- mäles. A_tt samma förrättningsman vid ett och samma arbete skulle beträf- fande vissa omdömen därunder komma i kontakt med en överinseendemyn- dighets område och beträffande andra en annans, lär enligt de sakkunnigas. mening, fä betecknas som orimligt. .Vad lantmäteristyrelsen framhåller om att den under styrelsen ställda lantmäteripersonalen skulle i fråga om en icke obetydlig del av sin verksamhet komma att lyda under två olika myndig- heter, därest stadsmätningsväsendets överinseende skulle förläggas hos annan myndighet än lantmäteristyrelsen, torde uppvägas av nyss belysta förhållande. Med motsvarande skäl synes lantmäteristyrelsen kunna göra gällande krav å överinseendeskap över allt offentligt arbete, där någon del av lantmäteriper- sonalen kan komma att biträda.

Enligt de sakkunnigas mening visa resultaten av de insatser, som under de senare årtiondenas hastiga utveckling inom stadsbyggnadsväsendet, särskilt fastighetsbildningen, av lantmäteriet gjorts, på ett avgörande sätt, att det ej är lämpligt att lantmäteristyrelsen förordnas till överinseendemyndighet över nå— gon del av stadsbyggnadsväsendet och således ej heller över det därtill hörande» mätningsväsendet.

De sakkunniga hava tänkt sig att åtminstone tillsvidare överinseendet över stadsbyggnadsväsendet skulle förläggas till byggnadsstyrelsen. I anslutning till vad de sakkunniga ovan anfört måste, enligt de sakkunnigas åsikt över— inseendet över det till stadsbyggnadsväsendet hörande mätningsväsendet även dit förläggas, något som också står i nära anslutning till den av 1920 års riks- dag uttalade meningen. Under förutsättning att sådant förläggande sker, hava de sakkunniga icke något att erinra mot den av stadsmätningssakkunniga före- slagna anordningen av det organ inom byggnadsstyrelsen, som närmast skulle handhava tillsynen över mätningsväsendet.

Enligt 7 kap. 14 % i lagen om fastighetsbildning i stad skall arbetet med fastighetsregistrets första uppläggande i städer och de andra samhällen, vil- kas fastigheter skola registreras i samma ordning som gäller för fastighets— registrering i städerna, stå under överinseende av en kommission, benämnd fastighetsregisterkommissionen. Denna kommission har enligt samma lagrum jämväl att övervaka registrets förande intill dess överinseendet över registret övertages av annan myndighet. Slutligen föreskrives att, sedan arbetet med registrets uppläggande blivit i huvudsak avslutat för rikets städer ävensom övriga samhällen, för vilka fastighetsregister upplägges efter de för stad med- delade bestämmelser, skall överinseendet från kommissionen övertagas av den myndighet, som i allmän lag bestämmes.

Ur fastighetsregisterkommissionens framställning till Kungl. Maj:t den 25 augusti 1923 med förslag rörande myndighet, som funnes böra från kommis— sionen övertaga överinseendet över fastighetsregistret för stad, kan bl. a. föl- jande inhämtas angående frågans tidigare behandling samt kommissionens då- varande uppfattning i ämnet.

Under hänvisning till sagda lagbestämmelser har kommissionen i skrivelse från justitiedepartementet den 29 juni 1920 anmodats att i god tid till nämnda departe- ment inkomma med förslag rörande myndighet, som finnes böra från kommissionen övertaga överinseendet över fastighetsregistret för stad. Innan kommissionen över- går att avgiva sitt förslag i ämnet, anser sig kommissionen böra erinra om tidigare förslag beträffande tillsynen å det ifrågavarande fastighetsregistret. Enligt det förslag till förordning angående fastighetsregister för stad, som den 30 september 1911 avgavs av fastighetsregisterkommittén, skulle lantmäteristyrelsen utgöra till— synsmyndighet. Det av 1914 års fastighetsregisterkommission utarbetade förslaget var i denna del överensstämmande med 1911 års förslag. Det förslag till ordnande av städernas fastighetsförhållanden, som av Kungl. Maj :t förelades 1916 års riks— dag, var i allt väsentligt byggt på 1914 års förslag och skulle alltså enligt det riks- dagen förelagda förslaget lantmäteristyrelsen utgöra den centrala tillsynsmyndig- heten beträffande fastighetsregistreringen i städerna och de andra samhällen, som skulle registreras enligt de för stad meddelade bestämmelserna.

I en vid 1916 års riksdag inom andra kammaren väckt motion hava motionä- rerna åberopat ett av Svenska stadsförbundet avgivet yttrande, i vilket förbundet. beträffande förordnandet av förrättningsmän för upprättande av registerkarta och registerförare anfört: »I betraktande av lantmäteristyrelsens tilltänkta uppgift så— som central uppsiktsmyndighet lär det kunna antagas, att nämnda styrelses och dess underlydandcs direktiv bliva utslagsgivande för Eders Kungl. Maj:ts befall- ningshavandes avgörande av tillsättningsfrågorna, helst som vederbörande förste lantmätare i förhållande till befallningshavanden instruktionsmässigt intager ställ- ning av rådgivare i hithörande angelägenheter. Att följden härav måste bliva en viss benägenhet till gynnande av lantmäterikåren på stadsingenjörernas bekostnad torde icke kunna förnekas. Ur ekonomisk synpunkt kan detta givetvis medföra olägenheter för städerna, då deras egna tjänstemän säkerligen i allmänhet äro i stånd att utföra arbetet billigare än utifrån tillkallade. Jämväl med hänsyn till det syfte, man vill nå genom en ordnad fastighetsregistrering, torde det få anses

Fastighets- registre- rmgen.

oklokt att öppna möjligheter för de med städernas förhållanden särskilt förtrogna tjänstemännens undanskjutande vid ifrågavarande arbeten. Av här utvecklade upp- fattning följer även, att stadssamhällena måste ställa sig synnerligen betänksamma mot förslaget att uppdraga den centrala ledningen av fastighetsregisterarbetet åt lantmäteristyrelsen. Städernas mätnings- och markredovisningsväsen har hittills ej legat under lantmäteristyrelsens inseende, och några skäl att frångå denna grund— sats synas icke förefinnas. Tvärtom tala häremot flera omständigheter, av vilka några i det föregående påpekats. — —— — Med hänsyn till verksamhetens art och i övrigt föreliggande förhållanden synes den bästa lösningen vara, att ledningen lägges i händerna på en för ändamålet utsedd tillfällig kommission med speciell sakkunskap i de olika frågor, som här komma i beaktande. Denna sakkunniga centralmyndighet borde jämväl övertaga de reellt betydelsefulla åligganden, som nu tänkts hänskjutna till Konungens befallningshavande, samt överhuvud erhålla så vidsträckt men på samma gång tydligt angiven befogenhet, att den verkligen bleve i stånd att fylla sin ställning såsom den drivande och ledande kraften i ar- betet. Sedan fastighetsregistret väl blivit upplagt, vore kommissionen givetvis över- flödig. I den mån en övervakande myndighet därefter erfordras för de löpande arbetena, torde det icke möta några svårigheter att förena denna sannolikt föga krävande post med annan befattning inom närstående förvaltningsområde.»

1916 års riksdag, som fann ytterligare utredning i lagstiftningsärendet erfor- derlig, ansåg sig icke kunna uttala en bestämd mening om, hur den centrala led- ningen av fastighetsregisterarbetet lämpligast borde i detalj ordnas, då detta till god del berodde av de blivande bestämmelserna om fastighetsredovisningen. Dock kunde riksdagen icke förorda sådana anordningar, varigenom ett nytt ämbetsverk skapades för nämnda ledning eller om denna lades till ett redan bestående verk, att någon fast personal anställdes för dessa mera tillfälliga göromål. Av nuvarande verk kunde, förutom lantmäteristyrelsen, tilläventyrs även överintendentsämbetet (numera byggnadsstyrelsen) ifrågakomma, vilket ämbete nu hade ledningen av stads- planeväsendet i städerna. Att i varje händelse speciell sakkunskap i de olika frågor, som här komme i beaktande, borde förefinnas hos eller beredas det verk, åt vilket ledningen anförtroddes, syntes uppenbart. Detta syntes exempelvis kunna ske ge- nom ett tillfälligt anlitande under lämplig form av ett par med städernas jord- och tomtförhållanden samt kommunalverksamheten överhuvud förtrogna personer. Den av riksdagen begärda ytterligare utredningen uppdrogs å-t 1916 års fastighets- registerkommission, vilken i fråga om tillsynsmyndighet framlade det förslag, som sedermera blev lag och upptages i 7 kap. 14 & fastighetsbildningslagen.

Såsom här förut erinrats, avser fastighetsbildningslagen att fastighetsregister- kommissionens funktion skulle fortgå till dess registret blivit i huvudsak upplagt. Det förutsattes vid kommissionens tillsättande, att dess uppgift skulle kunna slut- föras inom loppet av tre år. Så har icke blivit förhållandet, och den tidrymd, som förflutit efter den beräknade treårsperioden, har ej heller fört registrets upp— läggande till den omfattning att detsamma kan antagas vara inom den närmaste tiden i huvudsak slutfört.

Då kommissionen nu går att avgiva förslag, vill kommissionen till en början erinra om att beträffande stadsägobokens fortsatta förande i stort sett samma regler komma i tillämpning, som gälla i fråga om fastighetsregistret för rikets landsbygd eller jordregistret, samt att tomterna inom ett samhälle, vars fastigheter eljest redo— visas i jordregistret, enligt gällande bestämmelser skola upptagas i en tomtbok, som företer stora likheter med den tomtbok, som föres för stad. Det är alltså i fråga om det fortsatta förandet ej stora olikheter mellan de båda slagen av fastig— hetsregister eller jordregistret och fastighetsregistret för stad. Olikheterna möta egentligen bland föreskrifterna om de båda registrens uppläggande eller på ett områ— de, som för den föreliggande frågan är av mindre intresse. Med hänsyn till denna registrens inbördes överensstämmelse i stora delar anser kommissionen starka skäl

» förefinnas för en anordning, innefattande förläggande till samma myndighet av till- synen å båda registren. J ordregistret står för närvarande under tillsyn av lant- mäteristyrelsen. Med hänsyn härtill anser sig kommissionen böra i första hand upptaga det under ärendets tidigare skeden framkomna förslaget, att lantmäteri- styrelsen bör vara tillsynsmyndighet jämväl ifråga om fastighetsregistret för stad. Emellertid möter vid uppsiktens bindande till lantmäteristyrelsen en allvarlig be- tänklighet. Det torde vara ovedersägligt att för registrens ledning juridisk insikt ej kan undvaras. Registren skola bilda underlaget för fastighetsböckerna och avse således ytterst en rättsangelägenhet. Ärenden angående registren äro jämväl för- lagda under justitiedepartementet. För närvarande inrymmer lantmäteristyrelsen den erforderliga juridiska kompetensen och enligt tidigare praxis kan möjligen an— tagas, att i fortsättningen någon rättsbildad befattningshavare skall finnas inom styrelsen. Men trygghet härför gives ej i styrelsens organisation. Och det, måste, enligt fastighetsregisterkommissionens mening, fordras att dylik trygghet vinnes genom organisatoriska bestämmelser av innebörd, att tillsynen å registren lägges under rättsbildad ledning. _

Med hänsyn till den hos städernas målsmän tidigare yppade obenägenheten emot tillsynens förläggande till lantmäteristyrelsen, torde en alternativ anordning böra övervägas. I ärendet har ifrågasatts, att uppgiften skulle anförtros byggnadsstyrel- sen. Som det emellertid enligt kommissionens mening icke bör ifrågakomma att dit överflytta jordregistret samt tillsynen å de båda registren efter vad kommissionen förut anfört bör tillkomma en och samma myndighet, måste kommissionen ställa sig avvisande till ett sådant sakens ordnande. Vid den omorganisation, byggnadsstyrel- sen nyligen gjorts till föremål för, hava inga anstalter träffats, som göra verket lämpligt för den ifrågavarande uppgiften. Utan personalökning kan verket med säkerhet icke övertaga tillsynen och registret innefattar med hänsyn till Sin huvud- uppgift en för verket alldeles främmande uppgift. En annan väg vore inrättande av en fristående central myndighet, bestående av en chef och en sekreterare. Om också enligt kommissionens mening detta sätt att ordna angelägenheten vore den bästa, anser sig dock kommissionen med hänsyn till rådande ekonomiska förhållanden icke böra framlägga ett sådant förslag. Kostnaderna torde dock kunna hålla sig inom ganska rimliga belopp. Då kommissionen funnit sistberörda förslag icke böra fram— läggas, har kommissionen stannat för att alternativt föreslå tillsynens förläggande till justitiedepartementet. Här skulle inrättas en fastighetsregisteravdelning bestå- ende av ett kansliråd och en förste kanslisekreterare.

Såsom här förut framhållits, har den i fastighetsbildningslagen angivna förut- sättning för fastighetsregisterkommissionens ersättande med en permanent tillsyns— myndighet ei ännu inträtt, men en nyordning av tillsynen redan nu kunde motiveras av syftet att därigenom vinna ett kraftigare påskyndande av registrets uppläggande än vad kommissionen under nuvarande organisation kunnat genomföra. Detta syfte kan givetvis också uppnås medelst förändringar inom en ännu någon tid bibe- hållen fastighetsregisterkommission. Detta alternativ förtjänar desto hellre beak- tande, som därigenom vinnes erfarenhet i fråga om registrets fortsatta förande i orterna och de tillsynsåtgärder, som därav föranledas, vilken erfarenhet bör vara av värde vid det slutliga ordnandet av tillsynen.

En av fastighetsregisterkommissionens ledamöter, vice stadsingenjören 0. Myr- berg var av skiljaktig mening huvudsakligen i den mån följande utdrag ur det av honom avgivna yttrandet utmärker:

Med hänsyn till de önskemål, som tidigare uttalats från städernas sida, anser jag mig böra bestämt avstyrka, att tillsynen å fastighetsregistret för stad förlägges till lantmäteristyrelsen. Av de två centrala ämbetsverken lantmäteristyrelsen och byggnadsstyrelsen anser jag, att byggnadsstyrelsen bör hava företräde, oaktat häri- genom jordregistret och fastighetsregistret för stad ej skulle komma under ett och

Svenska stadsför- bundet.

Fastighets- registerkom- missionen.

samma överinseende. Mig synes bäst, att tillsynen ordnades som en självständig institution med en chef med överdirektörs avlöning och en sekreterare med byrå- chefs avlöning, vilken senare avlöning jag anser nödvändig med hänsyn till att sekreterareposten, efter vad jag förut anfört, skulle vara slutpost i befordringshän- seende. Den nu av mig föreslagna anordningen synes mig väl motiverad jämväl med hänsyn till att chefen må varda utrustad med nödig auktoritet. Och endast om sådana ekonomiska fördelar, som nyss nämnts, erbjudas torde i en framtid kompe- tenta personer kunna erhållas _— under närmaste tiden skulle ju saken tillfredsstäl- lande ordnas medelst ett personligt arvodestillägg. Kostnadsökningen för en särskild institution, sådan jag tänkt mig den, skulle säkerligen bliva ganska obetydlig och väl motsvaras av de fördelar, som därmed vunnes. Då staten och samhällena få vid- kännas stora belopp för fastighetsregistrets åstadkommande, är det av vikt, att det- samma vidmakthålles, och härför är, det har erfarenheten visat, nödvändigt att till- syn ock utövas sakkunnigt.

Efter remiss har Svenska stadsförbundets styrelse avgivit utlåtande över fastighetsregisterkommissionens nu omförmälda framställning. I utlåtandet anföres väsentligen följande:

Av utredningen i ämnet framgår tydligt, att den effektivare ledning av fastig- hetsregisterarbetet, som anses önskvärd, utan svårighet kan ernås genom vissa för- hållandevis enkla och, enligt vad styrelsen tror sig veta, numera vidtagna åtgärder i syfte att bereda kommissionens verkställande ledamot ökad tid för fullgörande av honom i denna egenskap påvilande uppgifter. Allt synes sålunda tala för bibehål- lande tills vidare av fastighetsregisterkommissionen, åt vilken i sådant fall givetvis bör beredas de ytterligare arbetsresurser, som må vara erforderliga för vinnande av tillräcklig effektivitet i ledningen. Vad i den remitterade framställningen anförts om önskvärdheten att kunna ordna den slutliga tillsynen på grundval av en mera allsidig erfarenhet rörande registerarbetets skilda grenar vill styrelsen för sin del understryka. I detta sammanhang torde jämväl förtjäna uppmärksammas den in- verkan, som en blivande lagstiftning om mätningsväsendet i stadssamhällena kan komma att öva på frågan om ledningen av fastighetsregistret. Det är icke tvivel underkastat, att städernas obenägenhet mot registerarbetets ställande under lant- mäteristyrelsens inseende i väsentlig grad beror på mätningsfrågans oklara och svä- vande läge.

Den 26 mars 1927 avgav fastighetsregisterkommissionen ny framställning i ämnet. Kommissionen framlägger däri nytt förslag och anför bl. a. följande:

Kommissionens skrivelse den 25 augusti 1923 har hittills icke föranlett andra åt- gärder än sådana av mera tillfällig art. Spörsmålet om hur för framtiden tillsynen å fastighetsregistret för stad skall ordnas är alltjämt olöst och frågan har efter vad kommissionen tror sig veta icke varit under närmare övervägande. Man lärer hava utgått från, att kommissionen, när den tidpunkt vore inne, då registrerings- arbetet kunde betecknas vara i huvudsak avslutat inom städerna ävensom inom öv- riga samhällen med fastighetsregister såsom för stad —— så var icke händelsen vid avlåtandet av skrivelsen den 25 augusti 1923 utan det var såsom av samma skrivelse kan inhämtas andra förhållanden som föranledde att kommissionen inkom med sitt förslag _, skulle inkomma med nytt förslag i ämnet. Då nu den tidpunkt synes närma sig då enligt förberörda lagrum tillsynsfrågan bör ordnas, har kommissionen ansett sig böra hos Kungl. Maj:t anmäla detta förhållande samt härvid tillika ånyo något beröra frågan, hur enligt kommissionens mening tillsynen lämpligen bör ordnas.

I sin skrivelse den 25 augusti 1923 har kommissionen uttalat, att bästa sättet att ordna angelägenheten innefattade inrättande av en fristående central myndighet, bestående av en chef och en sekreterare, men att kommissionen med hänsyn till rå-

dande ekonomiska förhållanden ansåge sig icke böra framlägga ett sådant förslag. Väl anser kommissionen fortfarande tillskapandet av en särskild myndighet — åt vilken kunde anförtros jämväl andra närstående uppgifter exempelvis tillsynen å städernas mätningsväsen — utgöra den bästa lösningen å frågan, men torde av an- ledning, som beröres i kommissionens yttrande år 1923, angelägenheten måhända icke låta sig ordna på sådant sätt. Kommissionen vill dock framhålla, att en fri- stående myndighet icke behövde tillskynda staten några mera betydande utgifter och att det vill synas som om städerna, därest de skulle finna en sådan anordning önskvärd, vid det förhållande att de själva få bekosta sina mätningsmän och vad därmed äger samband men få med sina skatter deltaga i utgifterna för det av staten bekostade mätningsväsendet på landsbygden, kunde hava anspråk på en sådan upp- offring från statens sida för deras räkning.

I sitt utlåtande den 25 augusti 1923 har kommissionen ansett ovedersägligt, att för registrens ledning juridisk insikt icke kan undvaras. Denna uppfattning måste kommissionen alltjämt på det bestämdaste vidhålla. Med den erfarenhet kommis- sionen har å området måste kommissionen anse ofrånkomligt, att juridiska kun- skaper förefinnas vid tillsynens utövande. Med hänsyn till detta förhållande har det under ärendets tidigare behandling framförda alternativet om tillsynens förläg- gande till byggnadsstyrelsen, varest berörda förutsättning ej kan påräknas, ansetts ej böra ifrågakomma. I förutnämnda skrivelse den 25 augusti 1923 har kommis- sionen framfört förslag å tillsynens förläggande till justitiedepartementet. Med hänsyn till de betänkligheter, som ur skilda synpunkter yppats emot en dylik an- ordning, har kommissionen återgått till ett förslag, som redan under arbetet i 1916 års fastighetsregisterkommission uppkom, avseende tillsynens förläggande till kam- markollegium. Då juridisk kompetens förefinnes inom kammarkollegiet samt detta ämbetsverk enligt instruktionen för detsamma har befattning med vissa frågor rö- rande städernas jordar, synes böra undersökas, om icke tillsynen över fastighets- registret lämpligen skulle kunna anförtros åt detta ämbetsverk. Om så kan ske utan personalökning eller under vilka förutsättningar i övrigt ämbetsverket skulle kunna övertaga tillsynen, lärer icke ankomma på kommissionen att närmare utreda. Kommissionen vill i detta sammanhang endast erinra om att, efter vad som torde framgå redan av kommissionens skrivelse den 25 augusti 1923, tillsynens nöjaktiga utövande torde kunna beräknas taga en persons hela arbetskraft i anspråk. Då härför inom kammarkollegiet borde avses ett kammarråd, håller kommissionen före att ett förläggande av tillsynen till detta ämbetsverk borde kunna ske utan annan personalökning än inrättande av en kammarrådsbefattning. Med hänsyn till ären- denas art synas desamma inom kollegiet icke böra göras till föremål för kollegial behandling Utan avgöras av chefen på föredragning av kammarrådet, där förelig- gande fråga icke är av beskaffenhet att höra upptagas i plenum eller tillkallande av ytterligare en ledamot för någon frågas behandling kan finnas påkallat. Utöver dessa antydningar har kommissionen ansett sig icke böra närmare ingå på frågan.

Sedan detta ärende remitterats till Svenska stadsförbundet har förbundets itjii'else den 14 juni 1927 avgivit ett yttrande av huvudsakligen följande inne-

a :

Genom att hos en och samma myndighet sammanföra tillsynen över fastighets- registret och tillsynen över städernas mätningsväsen, på sätt i framställningen ifrå- gasättes, skulle möjligheterna till fortsatt vägledning för samhällena på detta om- råde säkerligen bäst tillgodoses. Men även med andra anordningar torde det ön- skade resultatet kunna ernås. Enligt styrelsens mening är emellertid tidpunkten för en fullt definitiv lösning av denna fråga just för närvarande knappast den lämpligaste. För stadssamhällena synes det vara av stor vikt, att den befattning med dem berörande jorddelnings- och stadsplanefrågor, som må tillkomma statens myndigheter, handlägges så vitt möjligt av en och samma statsmyndighet. Denna

Svenska stadsför- bundet.

Lantmäteri- styrelsen.

synpunkt synes böra hållas i sikte även när det gäller förläggandet till annan stats— myndighet av fastighetsregisterkommissionens tillsyn över fastighetsregistret.

Emellertid befinna sig f. n. städernas jorddelnings- och stadsplanefrågor i ett så svävande läge, att man nu saknar möjlighet att taga bestämd ställning till frågan hos vilken myndighet berörda ärenden i framtiden lämpligen böra centraliseraS. I ett samtidigt avgivet yttrande rörande förslag till mätningsstadga för städerna har styrelsen framhållit önskvärdheten av ett uppskov med ställningstagandet till sagda spörsmål bl. a. med hänsyn till svårigheten att nu avgöra vart kontrollen över städernas mätningsväsen borde förläggas. Av samma skäl vill styrelsen för sin del förorda uppskov med det slutliga avgörandet av frågan om tillsynen över fastig- hetsregistret. Med hänsyn till den rika fond av erfarenhet på området, som numera samlats hos fastighetsregisterkommissionen, torde det för stadssamhällena vara vär- defullast, om kommissionen under ett dylikt provisorium får fortsätta sin verk- samhet. Om emellertid detta av ena eller andra skälet icke anses möjligt, vill sty- relsen för sin del visserligen icke direkt avstyrka verksamhetens överflyttande till kammarkollegium, som redan handlägger vissa frågor rörande städernas jordar. Men styrelsen vill starkt understryka, att ur stadssamhällenas synpunkt ett fortsatt upp- drag för fastighetsregisterkommissionen synes vara att föredraga i avvaktan på re— sultaten av den väntade revisionen på stadsplane- och byggnadslagstiftningens område.

I ärendet har lantmäteristyrelsen anfört bl. &. följande: Den omfattande inspektion, som enligt fastighetsregisterkommissionens tidigare gjorda uttalanden i hög grad påkallas under registrets uppläggande för att dels påskynda arbetet dels tillse, att detsamma utföres på ett riktigt sätt, torde däremot beträffande registrets förande knappast vara erforderligt annat än under den första tiden efter registrets uppläggande. Innan sålunda dels registret upplagts för det stora flertalet av samhällen, dels närmare erfarenhet vunnits angående den erfor- derliga omfattningen av tillsynen över registrets förande, synes det definitiva ord- nandet av tillsynsfrågan icke lämpligen böra ske. Ett annat skäl, som även talar för ett uppskjutande av frågan om det definitiva ordnandet av tillsynen över fa- stighetsregistret, är att frågan om överinseendet över städernas mätningsväsende ännu icke blivit ordnad. Då emellertid, sedan registret väl en gång blivit upp- lagt, förändringarna i registret därefter bliva helt beroende av förekommande mät- ning'sförrättningar och registrets förande huvudsakligen blir en registrering av de genom förrättningarna åstadkomna ändringarna i fastighetsindelningen, synes frå- gan om tillsynsmyndighet över stadsfestighetsregistret knappast böra lösas helt fristående från frågan angående ordnandet av tillsynen över städernas mätnings— väsende.

För den händelse Kungl. Maj:t emellertid av andra skäl skulle finna frågan om tillsynen över städernas fastighetsregister böra omedelbart bringas till sin lösning får lantmäteristyrelsen upptaga det nu av fastighetsregisterkommissionen fram— lagda förslaget till närmare skärskådande. Då kommissionen själv nu tar avstånd från det år 1923 framförda förslaget om en avdelning inom justitiedepartementet, torde det hava varit naturligt att i stället upptaga det av kommissionen alternativt framförda förslaget om lantmäteristyrelsen som tillsynsmyndighet. Den enda sak- liga erinran kommissionen haft att framställa mot denna lösning är den, att trygg- het icke skulle föreligga för att juridisk kompetens för uppdraget alltid skulle före- finnas inom styrelsen. Lantmäteristyrelsens chef har dock sedan lång tid tillbaka varit juridiskt utbildad och i lantmäteriinstruktionen finnes stadgat, att en av byråchefs— eller byrådirektörsbefattningarna kan besättas med till domareämbete behörig person. Önskar man ytterligare trygghet för att juridisk kompetens måtte föreligga inom styrelsen kan genom instruktionsbestämmelse detta lätt låta sig göra.

Förslaget. om kammarkollegiet som tillsynsmyndighet lider liksom övriga förslag

om tillsynens förläggande till annan myndighet än lantmäteristyrelsen av en svag— het i organisationshänseende. Saken är nämligen den, att lantmäteripersonalen i stor omfattning även tages i anspråk för fastighetsregisterarbetet. Dels hava de på lä- nen arbetande lantmätarna i stor utsträckning förordnats såsom förrättningsmän för upprättande av registerkarta och därmed sammanhängande arbeten, dels äro på grund av bestämmelserna i 7 kap. 17 & fastighetsbildningslagen överlantmätarna registerförare i ett stort antal köpingar och municipalsamhällen. Ingen annan stats- myndighet än lantmäteristyrelsen kan säkerligen enklare och fördelaktigare hand- hava arbetet med fastighetsregistret inom de stadsliknande samhällena på grund av den förefintliga organisationen i orterna, med överlantmätare och lantmäterikon- tor i varje län samt därunder lydande personal å distrikten. Vid bedömande av frå- gan om tillsynen över fastighetsregistret i städerna bör vidare särskild hänsyn tagas , till att fastighetsregistret för landsbygden (jordregistret) redan helt åvilar lantmä- teristyrelsen och de därunder ställda överlantmätarna. En förflyttning av tillsynen över jordregistret från lantmäteristyrelsen till annan myndighet måste emellertid an- ses helt. utesluten, då ju jordregistret allenast innebär registrering av lantmäterivä- sendets verksamhet å fastighetsbildningens område och på grund av sin innebörd alltid måste föras av överlantmätarna och finnas tillgängligt å lantmäterikontoren för den praktiska verksamhetens tillfredsställande utövning i orterna.

Emellertid har lantmäteristyrelsen redan ovan framhållit, att frågan om tillsynen över fastighetsregistret för stad icke torde böra ses helt fristående från frågan om tillsynen över städernas mätningsväsende. Huru starka skälen än äro för förläggandet av tillsynen över fastighetsregister för stad till lantmäteristyrelsen såsom myndighet, som handhar övervakandet av jordregistret, måste lantmäteristyrelsen dock ifråga- sätta huruvida icke, därest tillsynen över städernas mätningsväsende skulle förläg- gas till annan myndighet än lantmäteristyrelsen, tillsynen över städernas fastighets- register då även bör förläggas till samma myndighet. Fastighetsregistrets förande innebär ju nämligen endast en registrering av den legala mätningsverksamhetens resultat. Det synes styrelsen vid övervägande av frågan om tillsynsmyndighet över fastighetsregistret för stad böra tillses att den föreslagna myndigheten även kan lämpligen utöva överinseendet över städernas mätningsväsen.

Förslaget om byggnadsstyrelsen har ju framförts på grund av denna styrelses befattning med städernas stadsplaneväsen. Stadsplanen har givetvis inom en stad stor betydelse för fastighetsbildningen genom att så att säga binda denna vid stads- planens kvarters- och gatuindelning, men har i och för sig icke fastighetsbildande verkan. Ej heller för fastighetsregistret har stadsplanen annat än genom den föl- jande fastighetsbildningen någon betydelse. Något samband med byggnadsstyrelsens övriga arbetsuppgifter har varken mätningsväsende eller fastighetsregister. Fastig- hetsregisterkommissionen har även uttalat sig bestämt avstyrkande angående fastig- hetsregistrets förläggande till byggnadsstyrelsen, enär uppgiften synes främmande för styrelsens verksamhetsområde och enär inom styrelsen icke förefinnes den ju- ridiska fackkunskap, som enligt kommissionens mening är nödvändig för tillsynens utövande. Då under alla förhållanden för tillsynen över såväl mätningsväsende som fastighetsregister inom byggnadsstyrelsen erfordras inrättande av helt nya avdel- ningar för uppgiftens fyllande, synes det lantmäteristyrelsen naturligare att till- skapa ett helt fristående ämbetsverk, till vilket förutom avdelningar för fastighets- register och mätningsväsende även lades den nuvarande stadsplanebyrån inom bygg- nadsstyrelsen samt möjligen en avdelning för inkorporeringsärenden och samhälls- bildning. På detta sätt skulle åtminstone större delen av ärenden rörande städerna och de stadsliknande samhällena bliva sammanförda i ett gemensamt ämbetsverk och därigenom kostnaderna för en dylik organisation åtminstone i någon mån upp- vägas av de därigenom för städerna uppkommande fördelarna av koncentration be- träffande för dem viktiga ärendens handläggning.

Av vad lantmäteristyrelsen sålunda anfört torde framgå, att styrelsen icke kan

Byggnads- styrelsen.

Svenska kommunal- tekniska föreningen.

f inna några bärande skäl anförda för det föreliggande förslaget om förläggandet av tillsynen över fastighetsregister för stad till kammarkollegiet, men att detta där- emot kan komma att medföra avsevärt ökade kostnader samt att det år ur organi- satorisk synpunkt olämpligt, varför lantmäteristyrelsen får avstyrka detta förslag till frågans lösning. På grund av det nära sambandet mellan å ena sidan jordre- gister och fastighetsregister för stad å andra sidan jorddelningsväsendet å landsbygd och inom stad måste lantmäteristyrelsen alltjämt hävda den uppfattningen, att den naturliga lösningen av berörda frågor rörande tillsynen över fastighetsregister och mätningsväsende i stad, i den mån ett statligt överinseende är erforderligt, är att förlägga tillsynen häröver till lantmäteristyrelsen.

Byggnadsstyrelsen gjorde i ärendet bl. a. följande uttalande:

Styrelsen finner, att det av kommissionen nu framlagda förslaget om tillsynens förläggande till kammarkollegium näppeligen bör upptagas till prövning, förrän statmakterna fattat beslut rörande, bland annat, var kontrollen över städernas mät- ningsväsen skall förläggas, vilket torde få anses berättigat icke minst med hänsyn till såväl 1916 års riksdags uttalande i ämnet, som de den 13 maj 1921 tillsatta sak- kunniges för avgivande av förslag till mätningsstadga och tillsyn över mätningsvä- sendet i städerna den 31 januari 1923 avgivna betänkande. Utan att för närvarande närmare ingå i bedömande av det föreliggande förslaget vill styrelsen som sin åsikt framhålla, att visserligen juridisk kompetens synes böra vara företrädd inom den blivande tillsynsmyndigheten, men att det kan ifrågasättas om kammarråds ställning härför kan vara erforderlig. Styrelsen vill även framhålla behovet vid tillsynen över kartorna och registret av en med karta och kartritning förfaren ar- betskraft.

Sedan tillfälle beretts Svenska kommunaltekniska föreningen att inkomma med yttrande i ärendet, har detta av föreningens styrelse remitterats till dess stadsmätningskommitté, vilken däröver avgivit utlåtande, och anförde styrel- sen i anledning härav bl. a. följande:

Från städernas sida får det anses särdeles betydelsefullt vid ordnandet av denna för våra städer så viktiga angelägenhet, att den myndighet, som får överinseendet sig anförtrott, gives en sådan organisation, att den blir i stånd att lämna erfor— derliga råd och anvisningar såväl i rena registreringsärenden som beträffande ofta därmed samhörande mätnings- och stadsplanefrågor. Under sådant förhållande sy- nes det ligga närmast till hands att tänka sig en och samma myndighet såsom hand- havare av tillsynen ej blott över städernas fastighetsregistrering utan även över de- ras mätnings— och stadsplaneväsen. ;

Var överinseendet över städernas mätningsväsen skall förläggas är ännu ej av- gjort. Kommunaltekniska föreningen har tidigare hävdat den uppfattningen, att överinseendet borde förläggas till samma myndighet, som hade tillsynen över stads- planeväsendet, d. v. s. byggnadstyrelsen. Sedan dess hava städerna fått betydligt ökad erfarenhet beträffande fastighetsbildningslagens tillämpning och verkningar. Denna erfarenhet har tydligt visat, att det överinseende ifråga om mätningsväsen- det, som i första hand erfordras, ej så mycket berör själva det tekniska utföran- det av mätningarna utan fastmer de rättsliga förhållanden, som sammanhänga med mätningar och jorddelning. Fastighetsregisterkommissionen har hittills tillhanda- gått städerna ej blott med erforderlig handledning vid registreringsarbetet utan där- jämte i stor utsträckning även med värdefulla råd och anvisningar i mätnings- och jorddelningsfrågor. Att så har kunnat ske får tillskrivas den lyckliga sammansätt- ning, som kommissionen erhållit. Den omständigheten, att kommissionen ansett sig böra lämna upplysningar även i frågor, som strängt taget ligga något på sidan om dess verksamhet enligt gällande instruktion, visar tillräckligt tydligt, i vilket nära samband fastighetsregistrering och jorddelning stå till varandra. Att förlägga

överinseendet över dylika närstående kommunala ärenden till skilda myndigheter synes vara lika olämpligt som att exempelvis särskilja tillsynen över stadsplane- och mätningsväsen.

På grund av vad nu framhållitS, och då fastighetsregisterkommissionen ej anser byggnadsstyrelsen lämpad att handhava tillsynen över städerna fastighetsregistre- ring, synes det rationellaste vara att inrätta en fristående central myndighet med uppgift att utöva tillsynen över såväl städernas stadsplaneväsen som deras mät— nings- och registreringsfrågor. Styrelsen är av den uppfattningen, att anordnandet av en fristående central myndighet med nyssnämnda uppgift ej torde behöva för- orsaka staten nämnvärt större kostnader än om tillsynen ordnades genom utbyggan- det av ett eller flera befintliga ämbetsverk. I likhet med fastighetsregisterkommis- sionen vill styrelsen därjämte framhålla, att städerna själva få bekosta sina mät- ningar med vad därtill hörer, men få med sina skatter deltaga i utgifterna för det av staten bekostade mätningsväsendet på landsbygden. Det synes därför, som om städerna med fog kunde göra anspråk på, att staten tillmötesgår städernas önskemål beträffande ordnandet av tillsynsfrågan, även om detta skulle medföra någon ekono- misk uppoffring från statens sida.

Givetvis bör en grundlig utredning verkställas beträffande såväl organisation av som kostnader för en dylik fristående central myndighet, innan statsmakterna fatta ståndpunkt i frågan. För närvarande pågår som bäst arbetet med revision av stads- planelagstiftningen och inrättandet av här ifrågavarande myndighet synes styrelsen vara en fråga, som nära berör detta arbete.

I sitt förslag till stadsbyggnadslag hava de sakkunniga även intagit stadd- ganden, i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande lag, angående fastig- hetsregister för stad samt för sådan ort på landet, där Konungen därom för- ordnar. Anordningen med intagande av föreskrifter i detta ämne i stadsbygg- nadslagen grundar sig å motsvarande förhållande, som torde hava föranlett deras införande i nuvarande fastighetsbildningslagen, nämligen det nära sam— manhanget mellan fastighetsbildningen och fastigheternas registrering. Visser- ligen kan anföras, att stadgandena om fastighetsregistreringen äga, även enligt de sakkunnigas förslag, väsentligen mindre räckvidd än de flesta övriga bestäm- melserna i lagförslaget, däribland de om fastighetsbildningen, men det är de sakkunnigas förhoppning, att så småningom möjligheter skola yppas till en större användning av det för fastigheter inom stadsbyggnadsorterna otvivel- aktigt bäst lämpade stadsfestighetsregistret.

Överinseendet över fastighetsregistreringen kan enligt de sakkunnigas me- ning knappast anordnas fristående från uppsikten över mätningsväsendet, då det är de genom detsamma uppkomna fastigheterna registret ju avser att till största delen förteckna. Erfarenheten har klart ådagalagt, att lika litet som man kan uppställa en bestämd gräns mellan tillsynsbefogenheterna beträffan- de å ena sidan stadsplane— och byggnadsväsendet och å den andra stadsmät- ningsväsendet, lika litet lär vara praktiskt möjligt att i förhållande till var— andra särställa motsvarande befogenheter ifråga om mätningsväsendet och fa- stighetsregistreringen. I principiellt hänseende har motsvarande mening ock- så med styrka hävdats av lantmäteristyrelsen beträffande jorddelningsväsen- det å landsbygden och det därmed sammanhängande jordregistret.

Enligt de sakkunnigas mening har i frågan om bestämmande av överinseen- det över fastighetsregistreringen, sedan det första uppläggandet skett, i högre grad än synes motiverat vikt lagts vid registreringen enbart som sådan. Ser man densamma i det sammanhang, den naturligen har, nämligen i förhållande till stadsbyggnadsväsendet, framstår det klart, att fastighetsregistreringen är en 1102,” Så betydelsefull del i stadsbyggandets allmänna organisation, då den i själva verket icke spelar annan roll än att som annan registrering bringa reda,

De sak- kunniga.

överskådlighet och i möjligaste mån trygghet mot förväxling och andra fel— aktigheter i fråga om de förhållanden, som registreras, d. v. s. i förevarande avseende fastighetsförhållandena inom det ifrågavarande stadsbyggnadsområ- det. Men fastigheterna själva utgöra led i stadsbyggandet, som de på sitt sätt binda. Deras tillkomst eller förändring sker efter normer, som huvudsakligen regleras av stadsbyggnadsgrunder med tillhjälp av planer och bestämmelser av olika slag. För åstadkommande av planerna och för den bestämda fastig— hetsbildningens förverkligande står mätningsväsendet till buds. Samtliga ar- beten uppgå i ett gemensamt helt, stadsbyggandet. . Med dessa utgångspunkter torde i själva verket de sakkunniga redan hava angivit sin ställning till frågan om var överinseendet över fastighetsregistret bör läggas. Det är alltså byggnadsstyrelsen, som står närmast till övertagan- det av sagda uppsiktsbefogenheter, på grund av den ställning, som styrelsen enligt de sakkunnigas ovan närmare angivna mening skulle ha till såväl stads- plane- och byggnadsväsendet som ock mätningsväsendet.

Lika litet som det enligt de sakkunnigas mening kan med skäl ifrågasättas. att överinseendet över stadsplane- och byggnadsväsendet eller mätningsväsen- det sammanfogas med uppsikten över lantmäteriet, lika litet lär uppsikten över stadsfastighetsregistreringen kunna dit förläggas. Den omständigheten, att sagda styrelse har överinseendet över jordregistret, vilket redan på grund av sin natur av att vara register över fastigheter måste äga betydande likheter med stadsfastighetsregistret. lär ingalunda utgöra något bärande skäl till an- ordningen. Än mindre torde de åberopade synpunkterna vara vägande, vilka gå ut på att lantmäteripersonalen skulle ställas under olika uppsiktsmyndig— heter i den mån de taga befattning med stadsfastighetsregistret.

Emellertid synas meningarna om lämpligaste anordnandet av uppsiktsmyn- dighet över de till stadsbyggnadsväsendet hörande stadsplane- och byggnads— väsendet, mätningsväsendet och fastighetsregistreringen börja att så till vida samla sig i en till synes jämförelsevis enhällig uppfattning bland dem, som i ämnet senast avgivit yttrande, att den åsikten allt mer vunnit anslutning att uppsikten i hela dess utsträckning i varje fall bör förläggas å ett och samma håll. Såsom av de återgivna yttrandena framgår har bland de skiftande me- ningarna yppats en viss sympati för anordnandet av en fristående myndighet för ändamålet. ? It?”???

Oaktat de sakkunniga förordat byggnadsstyrelsen såsom uppsiktsmyndig— het, hava de sakkunniga dock med hänsyn till den utökning i arbetskrafter, som tillsynen över mätningsväsendet och fastighetsregistreringen måste med— föra, ej kunnat undgå att finna, att möjligheterna för anordnandet av en fri- stående tillsynsmyndighet böra under frågans vidare utredning tagas under övervägande.

Med hänsyn till den i förevarande ämne begränsade befogenhet, som de sak- kunniga anse sig hava, kunna de sakkunniga icke närmare än vad ovan skett, ingå på frågan om lämpligaste formen för den statliga uppsiktens organisation. Såsom redan antytts förutsätta de sakkunniga, att särskild utredning härom kommer till stånd.

Om utbildning av stadsbyggare och stadsmätningsmän.

utbilda fackmän för planläggning av städer och stadsliknande samhällen. De som nu syssla därmed hava i regel genom självstudium och praktik förskaffat srg erforderlig kompetens utöver en grundutbildning representerad av arkitekt-

sidan av sin dagliga gärning emellanåt uppgöra förslag till dylik planlägg- ning. Uti nämnda fackliga grundutbildning ingår numera i allmänhet en kurs i stadsanläggningslära eller, som benämningen ibland är, stadsplanelära, dock av relativt ringa omfattning. Å tekniska högskolan omfattar kursen sålunda, enligt uppgift, 56 timmar, i lantmäteriundervisningen 75 timmar.

Lantmätarna äro de som hava minst stöd av sin övriga utbildning för ut- övande av verksamhet som stadsplanerare, enär utbildningen givetvis i första hand har måst inriktas på den inom landsbygdens skiftesväsen liggande huvud- uppgiften, vilken naturligen är helt främmande för stadsbyggande i egentlig mening. Väg- och vattenbyggnadsingenjörens utbildning innesluter i sina hu- vudmoment mycket, som är grundläggande även beträffande stadsbyggandet, men saknar i likhet med lantmäteriutbildningen det nödvändiga arkitektoniska grundelementet. Arkitektundervisningen erbjuder givetvis det bästa under- laget för utbildning till stadsbyggare. För ändamålet kräves emellertid även här väsentlig komplettering främst beträffande inom väg- och vattenbyggnads- facket liggande delar, särskilt gatu- och vägbyggnad samt kommunikations- teknik. I fråga om rättslära kan endast lantmäteriundervisningen anses i nå- gon mån motsvara behovet.

Egendomligt nog innesluter lantmäteriutbildningen för närvarande den för- hållandevis mest utvecklade undervisningen i stadsplanelära. Att lantmätarna erhålla en, låt vara ytlig inblick i stadsanläggningens svåra konst, kan väl komma dem och stadsbyggandet till nytta vid utövande av befattningar som stadsmätningsmän. En betydande fara ligger dock, enligt de sakkunnigas me- ning, däri att lantmätarna, som genom sitt sysslande med fastighetsbildningen fort komma i kontakt med utvecklingen, på grundval enbart av sagda knappa undervisning åtaga sig uppdrag att planlägga samhällen. Vad de äldre lant- mätarna beträffar har deras verksamhet i fråga om samhällsplanering icke varit obetydlig, men hänför sig i bästa fall till en tidsperiod, då stadsbyggandet an- tog relativt enkla former. I den mån förhållandena blevo mera krävande, har från lantmäteriets sida insatserna i stadsbyggandet, såsom i det föregående re- dan anförts, ofta varit allt annat än lyckliga, vilket ju i och för sig är för- klarligt med hänsyn till utbildningens art.

Våra främsta inom stadsbyggandet verksamma fackmän äro arkitekter eller väg- och vattenbyggnadsingenjörer. De brister i den grundläggande utbild- ningen, som i olika avseenden vidlåda bägge facken enligt vad ovan påpekats, hava föranlett, att fackmän med den ena slagets examen understundom velat betrakta verksamheten hos dem, som avlagt den andra examen, såsom alltför ensidigt inriktad. Ett exempel härå utgör den skrivelse, som i det föregående redan berörts, från fyra civilingenjörer, som ägnat sig åt stadsplanering. Däri göres bl. a. gällande, att största olägenheten med nuvarande granskningsför- farande, som ägde rum genom byggnadsstyrelsens stadsplanebyrå, syntes lig- ga däruti att granskningen av planerna, som utfördes enbart av arkitekter, bleve ensidig.

För närvarande finnes i vårt land ingen samlad undervisning i syfte att Nuumåmde u'n CT— visningsför- hållanden i . . . . . fråga Om examen eller c1v1hngenjorsexamen mom väg- och vattenbyggnadsfacket och lstadsby gan—

viss mån även lantmäteriexamen, om man medräknar de lantmätare, som vid det—? 17 CV"?"

ring.

K om petens- krav.

Behovet av undervis- ningens ordnande.

Utkast till ordnande av under— visningen

I slutet av sagda skrivelse framhålla författarna, att det syntes dem '(nskvärt, att, för underlättande av granskningen och för åstadkommande av större säkerhet för sakkunniga planförslag, viss kompetens fastställdes för dem som åtoge sig plan- läggningsarbeten, såsom general— och stadsplaner, i likhet med vad som nyligen skett rörande mätningsmän inom stad eller är landet. Endast högskolebildide väg- och vattenbyggnadsingenjörer och arkitekter, vilka kunde styrka tillräckfig erfa- renhet som stadsplanerare, torde i allmänhet vara lämpliga för utförande av plan- läggningsarbeten för våra samhällen. Dock borde rätt därtill kunna på ansökan medgivas även andra arkitekter och ingenjörer, som genom längre förtjänstfull verksamhet på området därför kunde anses innehava erforderlig kompetens.

De sakkunniga hysa den uppfattningen att så länge speciell utbildning till fackmän för planläggning av stadsbyggandet icke finnes anordnad, kan svår- ligen varken högskoleutbildning såsom väg— och vattenbyggare eller arkitekt företrädesvis åberopas för styrkande av skicklighet i fråga om nyssberörda planläggningsarbeten. Det lär i utslagsgivande grad bero på den högskoleut- bildades självstudium och praktik på området. Att emellertid någondera av nämnda utbildningskurser i allmänhet bör vara genomgången för uppnående av erforderlig kompetens i fråga om planering av samhällen anse de sakkun- nlga uppenbart. Men givetvis bör i undantagsfall kompetens tillerkännas även annan, som genom längre förtjänstfull verksamhet på området kan anses till— räckligt utbildad.

I förslaget till stadsbyggnadslag hava de sakkunniga upptagit krav på sak— kunskap hos den som upprättar förslag till generalplan eller stadsplan med till dessa hörande stadsbyggnadsbestämmelser eller till regionplan. Innebörden av denna kompetensfordran är icke närmare angiven. Men den mening, som de sakkunniga ovan uttalat i kompetensfrågan, torde kunna tjäna till vägledning beträffande vad som åsyftats. De sakkunniga hava emellertid icke tänkt sig, att särskild, en gång för alla given kompetensförklaring beträffande viss per- son behövde förekomma, utan finge, i fall där överhuvud taget kompetensen ifrågasattes, det föreliggande arbetet i första hand vara utslagsgivande, men även viss hänsyn tagas till tidigare arbeten av samma planförfattare. Hade speciell undervisning i hithörande ämnen funnits ordnad, skulle lättare kunnat hänvisas till sådan utbildning eller däremot svarande kunskaper.

De sakkunniga hava i det föregående utförligt belyst den statliga uppsik- tens roll i stadsbyggandet och tidigare i betänkandet även den lokala kontroll- anordningens. En än så omfattande dylik tillsynsorganisation torde emellertid icke ensam för sig kunna i nödig grad garantera ett gott stadsbyggande. Ej heller är problemet löst med att uppställa krav å kompetens. Det måste även finnas tillgång till skickliga fackmän inom stadsbyggandets olika grenar, däribland främst planläggningen. Kontrollen kan nämligen sällan eller aldrig e r s ä t t a den fackliga utbildningen och erfarenheten, där sådan brister. De sakkunniga vilja i detta sammanhang framhålla den utomordentliga vikten av att nödig och fullgod sakkunskap är att tillgå, när fråga uppkommer om plan- läggning av stadsbyggandet. En bristfällig planbildning kan förorsaka ett samhälle mycket betydande kostnader, utan att ändock annat resultat nås, än att samhället blir varaktigt i avsaknad av den för samfärdseln och rörelsen mest önskvärda anordningen eller att skäliga anspråk å trevnad varda för långa ti- der åsidosatta.

Beredande av nödig utbildning av fackmän på nu ifrågavarande område an— se de sakkunniga därför i lika hög grad som anordnande av uppsiktsmyndig- heter utgöra förutsättning för ett gott stadsbyggande och därmed även för ett förverkligande av huvudändamålet med den lagstiftning, varom nu är fråga.

Vid ordnandet av undervisning för utbildande av meranämnda fackmän inom stadsbyggnadsväsendet (stadsbyggare) torde med hänsyn till förhållandena i vårt land man böra tillse, att utbildningen icke i högre grad specialiseras än att nödig fackkunskap står övrig för emottagande av uppdrag av närliggande

art, därest under vissa tider eller eljest av någon anledning så påkallas. Ej f ” "*bild* minst lärer detta bliva fallet vid tjänsteanställning, där med tjänsten äro före- 82%??? nade skyldigheter att fullgöra vissa tekniska uppdrag, som icke direkt sam- gare. manhänga med stadsbyggandets planering, såsom i befattning som stadsingen- jör, stadsarkitekt, länsarkitekt m. m.

Ehuru det har synts de sakkunniga som om utbildningen till stadsbyggare lämpligast alltid borde utgå från arkitektutbildningen såsom grundläggande, torde detta av anförda skäl icke 1 vårt land kunna bliva undantagslös regel. Även väg- och vattenbyggnadsingenjörens utbildning bör kunna utgöra grund- element. Men däremot torde det varken vara möjligt eller lämpligt att med lantmäteriundervisningen som underlag utbilda stadsbyggare. De stora skilj- aktigheterna mellan lantmätarens huvuduppgift å ena sidan och väg- och vat- tenbyggnadsingenjörens och arkitektens å den andra torde omöjliggöra ett ra- tionellt organiserande av undervisningen. Anordningen lär även sakna varje bärande motivering. Den som önskar utbilda sig till stadsbyggare, torde knap— past ha någon av denna syssla eller någon normal tjänsteanordning betingad anledning att även utbilda sig till lantmätare. Såsom av nedanstående fram- går skulle emellertid för utbildning till stadsmätningsmän särskild undervis- ning åstadkommas, vilken avses även för lantmätare.

I anslutning till ovan angivna principiella utgångslinjer skulle undervis- ningen för stadsbyggare öppnas såväl från arkitekt- som från väg- och vatten- byggnadsavdelningen å Tekniska högskolan. Såsom en möjlig anordning kan tänkas, att efter en tvåårig utbildning å någondera fackavdelningen skulle un- der tredje året ett ömsesidigt kompletterande av utbildningsämnena ske, i det att den inom arkitektavdelningen, som skulle bli stadsbyggare, finge studera vissa ämnen, som hörde till väg- och vattenbyggnadsfacket, och i motsatt fall tvärtom. Under fjärde året skulle undervisningen börja innefatta mera speci- ella stadsbyggnadsämnen såsom stadsbyggnadskonstens historia och elementära grunder, jämte enklare övningsuppgifter men fortfarande avse en huvudsaklig utbildning som arkitekt eller ingenjör. Först under ett femte utbildningsår skulle de båda utbildningsgrenarna helt förenas och den egentliga specialutbild- ningen äga rum med föreläsningar i stadsbyggnadskonst, rättslära m. m. samt övningar i planläggning av större samhällen. Den som utbildat sig å arkitekt- linjen vore arkitekt, den å väg- och vattenbyggnadslinjen civilingenjör och båda vore utexaminerade stadsbyggare.

Den skissering av undervisningen, som sålunda gjorts, är endast avsedd till belysning av vad de sakkunniga huvudsakligen velat eftersträva. Någon när— mare utredning i frågan hava de sakkunniga icke ansett sig böra företaga, men vilja ytterligare framhäva det stora önskemålet, att denna undervisningsfråga måtte snarast upptagas till vidare undersökning och lösning.

Det andra huvudspörsmålet vid ordnande av facklig specialundervisning _Utbild' inom stadsbyggnadsväsendet är utbildningen av stadsmätningsmän. Zi: åxå? Enligt bestämmelserna uti 2 kap. 2 5 samt motsvarande bestämmelser i 5 kap. 2 % ningsmän_ i lagen om fastighetsbildning i stad skola tomtmätning och avstyckning verkställas Nuvarande av i stadens tjänst anställd mätningsman, eller där sådan ej finnes, av till sådan förhållanden_ befattning behörig person, som på förslag av byggnadsnämnden förordnas av Ko- nungens. befallningshavande att tillsvidare i staden tjänstgöra såsom förrättningsman för tomtmätning eller förrätta avstyckningar. Finnes uppdraget ej kunna anför- tros föreslagen person, förordnar Konungens befallningshavande som skäligt prövas. Behörighet till befattning som mätningsman i stad tillkommer den, som avlagt lantmäteriexamen, så ock den, som avlagt fullständig examen från Tekniska hög— skolans fackskola för väg- och vattenbyggnad eller från motsvarande avdelning vid Chalmers tekniska institut samt dessutom styrkt sig äga praktisk duglighet i ägo- mätningx. Konungen må på därom gjord ansökning medgiva person, som ej avlagt examen, som nyss sagts, behörighet som mätningsman i stad.

De sa];- kunniga.

Utkast till ordnande av undervis— ning för ut- bildning av stadsmät— ningsmän.

Jämlikt chefens för justitiedepartementet cirkulär den 1 augusti 1919 till samt- liga länsstyrelser och magistrater angående behörighet att verkställa förrättningar enligt lagen om fastighetsbildning i stad har vid prövning hos Kungl. Maj:t av an- sökningar om behörighet såsom mätningsman i stad den meningen gjort sig gällan- de, att sökande ej kunde anses äga praktisk duglighet i ägomätning med mindre han under minst två år under sakkunnig ledning sysslat med mätningsgöromål och fått. sitt arbete väl vitsordat.

Uti de sakkunnigas förslag till stadsbyggnadslag hava motsvarande lagbe— stämmelser, som nyss berörts, blivit intagna med vissa jämkningar. Bland des- sa ingar skärpning av kompetensvillkoren dithän att praktisk duglighet bör vi- sas på s t a d 5 m ä t nin g 5 v ä s e n d e t 5 område, vilket Villkor de sakkun— niga ansett böra gälla jämväl den som avlagt lantmäteriexamen.

Den utbildning i fråga om mätning, som numera vid lantmäteriundervis- ningen erhålles, lär, så vitt de sakkunniga erfarit, stå fullt i nivå med tidens och yrkets fordringar. Aven motsvarande utbildning för väg— och vattenbyg— gare synes fylla de krav, som därpå böra ställas. Men för stadsmätningsmän— naskapet lider väg- och vattenbyggaren brist i utbildningen på det rättsliga och kamerala området. Lantmätaren åter står i avsaknad av närmare känne— dom om de många tekniska faktorer, varmed han i tjänst såsom stadsmätnings- man kommer i intim beröring. Som de sakkunniga redan i det föregående framhållit, kan nämligen stadsmätningsmannens arbete, lika litet som lantmä- tarens inom skiftesväsendet, utgöras av enbart mätande i ordets mera begrän— sade mening. Däri ingå mycket betydelsefulla moment av praktiskt omdö- me, vilka i själva verket oftast bli det ur allmän och enskild synpunkt viktiga- ste i mätningsförrättningen.

De sakkunniga hava därför tänkt sig att i samband med ordnandet av un- dervisningen för stadsbyggare skulle särskild utbildning till stadsmätningsmän anordnas vid Tekniska högskolan för de väg— och vattenbyggare och lantmätare, Vilka vilja ägna sig å denna verksamhetsgren. Därvid skulle en motsvarande ömsesidig komplettering av ämnen ske som ovan avsetts i fraga om arkitekters och väg— och vattenbyggares utbildning till stadsbyggare. Däremot saknas skäl till kombinering av undervisningen med arkitektens, som, även därest han utbildar sig till stadsbyggare, endast undantagsvis t01de hava behov av kom— petens i nu berörda hänseende.

I undervisningen skulle ingå, förutom en kurs av motsvarande omfattning som den som nu finnes i lantmäteriundervisningen beträffande planläggning av stadsbyggandet, vilken kurs skulle överflyttas till Tekniska högskolan, vissa föreläsningar och övningar i de speciella ämnen, som äro av betydelse i föreva— rande utbildningssyfte, särskilt i fråga om detaljindelningen av de planlagda områdena, de rättsliga regleringar, som stadsbyggnadslagen kommer att inrym- ma, samt vissa elementära arkitektoniska och kulturella moment, som sam— höra med stadsbyggandet.

Ett närmare angivande av sagda undervisnings innehåll förutsätter särskild utredning, vilken de sakkunniga, liksom 1 fråga om utbildningen till stadsbyg- gare, ansett icke ligga inom sin befogenhet. De sakkunniga vilja dock även beträffande denna undervisningsfråga framhålla den betydande vikten av att densamma vidare utredes och bringas till snar lösning. Till belysning av be- hovet av undervisning å området få de sakkunniga omförmäla, att sedan någon tid tjänstemän inom Stockholms stads förvaltning på frivillighetens väg för- anstaltat utbildningskurs i motsvarande syfte. De starkt begränsade resurser- na Vid en dylik anordning torde föranleda, att densamma icke i någon mån gör ordnandet av undervisningen enligt de större linjer, de sakkunniga hava tänkt sig, mindre behövligt. Också lär anordningen vara av helt och hållet provisorisk natur och avsedd att fylla ett behov, som för närvarande icke kan _ på annat sätt tillfredsställande tillgodoses.

Förslag till

Lag om vad iakttagas skall i avseende & införande av stadsbyggnads- lagen.

lå.

Andra stycket i paragrafen motsvarar 1 punkten i 1916 års kommittés för- slag till övergångsbestämmelse till byggnadsstadgan.

Då de sakkunniga av skäl, som framgå av vad nedan anföres vid 3—6 %% av förevarande lagförslag, ansett nödigt, att så snart ske kan efter nya lagens ikraftträdande reviderade byggnadsordningar tillkomma, hava de sakkunniga ansett sig böra 1 tredje stycket av denna paragraf stadga, att nya byggnads- ordningar jämväl före den nya lagens ikraftträdande må antagas och fast— ställas. De sakkunniga vilja understryka önskvärdheten av att genast efter den nya lagens utfärdande arbetet med reviderande av byggnadsordningarna vidtager samt att de ovan (sid. 130) omnämnda mönsterbyggnadsordningarna om möjligt kunna utsändas samtidigt med lagen.

Med hänsyn till att förslaget till stadsbyggnadslag innehåller bestämmelser angående tillskapande av särskilda ägodelningsrätter och ägodelningsgodemän för städer, samhällen och andra stadsbyggnadsorter hava i fjärde stycket införts bestämmelser avsedda att möjliggöra att den nya organisationen skall vara färdig att börja fungera redan vid lagens ikraftträdande.

Näst sista stycket av paragrafen motsvarar 84 % 1 punkten i 1916 års kom- mittés förslag till stadsplanelag och 2 punkten i förslaget till övergångsbe— stämmelse till byggnadsstadgan. De upphävda författningarna äro i första hand lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad, kungl. byggnads- stadgan för rikets stöder den 8 maj 1874, kungl. kungörelsen den 31 augusti 1907 angående bestämmelser i fråga om behandling av förslag till stadsplan och tomtindelning samt kungl. kungörelsen den 18 januari 1908 angående vad vid tillämpning av lagen angående stadsplan och tomtindelning är att till ny- byggnad hänföra. Att byggnadsstadgan skall i viss utsträckning under över- gångstiden gälla framgår av 6 %.

Sista stycket motsvarar 84 % 2 punkten i kommitténs förslag till stads- planelag.

2%.

Första stycket i paragrafen motsvarar 2 % andra stycket och 8 % andra stycket i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag. Genom bestämmelser- nas överförande till promulgationslagen hava de sakkunniga avsett att utmärka, [att enligt deras uppfattning av ålder bestående stadsplaner eller tomtindelnin- gar icke för framtiden må tillskapas genom efter stadsbyggnadslagens ikraft- trädande tillkommande rättsfakta, Angående av ålder bestående stadsplan

Bostadskom- mzsszmz en.

Yttranden.

i municipalsamhälle hänvisas till vad som anförts vid 20 kap. 1 % av förslaget till stadsbyggnadslag.

I andra stycket av förevarande paragraf hava de sakkunniga tillagt ett stadgande därom att jämväl tidigare fastställda särskilda bestämmelser med avseende å sättet för byggnadskvarterens användande fortfarande skola gälla och att å desamma skola tillämpas vad som stadgats angående stadsbyggnads— bestämmelser.

3—6 åå.

Dessa paragrafer hava bland annat avseende å bebyggandets ordnande imum byggnadskvarter, för vilka erforderliga bestämmelser angående kvarterens ut- nyttjande ej blivit meddelade.

I bostadskommissionens förslag till byggnadsstadga upptogs bl. a. i 45") %, att för varje kvarter eller del av kvarter skulle byggnadssättet regleras gemom lämpliga byggnadsbestämmelser med avseende å gård och byggnads lägre å tomten, byggnads höjd och antal våningar m. m. Byggnadsnämnden skiulle enligt 46 å i försla et hava att vaka över att byggnadsbestämmelser uitan onödig tidsutdräkt b eve antagna. Härvid borde nämnden särskilt tillse, att erforderliga åtgärder för byggnadssättets reglering skyndsammast möjligt ef- ter byggnadsstadgans ikraftträdande vidtogos i avseende å kvarter. som vid ifrågavarande tidpunkt ännu ej i större omfattning bebyggts. Intill dess så- dana bestämmelser bleve gällande, skulle, i den mån icke i byggnadsordninggen strängare föreskrifter meddelats, Vissa i förslaget till byggnadsstadga nipp- tagna bestämmelser, genom vilka bebyggandet med särskiljande allt efter som byggnadssättet vore sammanträngt, radstående eller fristående i detalj reggle- fadäsål I vissa avseenden meddelades särskilda bestämmelser för gammal sta s el.

Bostadskommissionen anförde till motiverande av sitt förslag (sid. 202): Det är tydligt, att byggnadsbestämmelser icke i en handvändning kunna åvääga- bringas för de ofta betydande delar av stadssamhällenas områden, som äro intaggna i äldre stadsplan, till vilken icke några som helst eller blott ofullständiga besttäm- melser i berörda hänseenden finnas anknutna. För sådana fall måste särskiilda regler uppställas. Det är detta som skett i och med utformandet av de tre gruind- typer för bebyggandet, om vilka förut talats.

Dessa grundtyper och de i detalj gående föreskrifter, som förknippats med de— samma, äro alltså att betrakta såsom en interimistisk anordning, avsedd att nornnera bebyggandet, intill dess, efter närmare stadsplanestudium, särskilda byggnadesbe- stämmelser bliva utfärdade och avlösa de generella föreskrifterna.

I över bostadskommissionens förslag avgivet yttrande anförde kommitterrade utsedda av Svenska kommunaltekniska föreningen:

Det inginge icke i kommissionens planer, att bebyggandet av städernas äldre (om- råden för all framtid skulle regleras på ett sätt, som för nya områden bcfunlnits otillfredsställande. Även för dessa äldre områden borde enligt kommissionens )me- ning särskilda bestämmelser införas av samma art, som för de nya, och i sjäilva verket innefattade det föreliggande stadsplanelagsförslaget en ovillkorlig fordlran härpå. Då i detta förslag stadsplanen givits den innebörd, att den ofrånkomlligt inbegrepe dylika särskilda bestämmelser för bebyggandet, och då ingen åtskilhnad gjorts mellan nya och gamla stadsplaneområden, följde därav att bestämmellser skulle meddelas även för de äldre områden, som för närvarande saknade sådana [och där stadsplanen alltså icke motsvarade de fordringar, som enligt lagen borde stäillas på densamma;

Kommitterade hade icke tvekat att ansluta sig till dessa förslag, som syntes inme—

bära den enda tillfredsställande lösningen av frågan om det framtida bebyggandet inomi städernas äldre områden. I själva verket torde just dessa områden med sina sins (emellan olikartade förhållanden, sina mer eller mindre oregelbundet och plan- löst bbebyggda kvarter vara minst lika mycket i behov av individuella bestämmelser för kkvarteren som de nya stadsplaneområdena. Utan tvivel komme stora svårig- heterr att möta vid genomförandet av dessa nya grunder för bebyggandet av de gamla stadseområdena, men svårigheterna torde dock vara överkomliga.

Koommissionen hade ej angivit någon viss tid för stadsplanebestämmelsernas ge- nomfförande, utan nöjt sig med en anmaning till byggnadsnämnderna att påskynda arbettet härmed. Kommitterade ansåge dock, att en bestämd tid borde föreläggas städeerna, och hade i sådant avseende föreslagit 4 år såsom lämplig tidsfrist.

Deet skulle sålunda bliva under denna övergångsperiod, som de av kommissionen föreslslagna nya bestämmelserna i avseende å de grundläggande reglerna för bebyg- iganddet skulle komma att gälla. Den frågan inställde sig då, huruvida anledning funnues, att för en så kort tid vidtaga så väsentliga förändringar i bestående för- hållannden, som dessa nya bestämmelser skulle medföra. Kommitterade kunde för sin ddel ej finna detta vara fallet, utan föresloge, att nu gällande byggnadsstadga måttce i dessa delar oförändrad bestå, intill dess stadsplanebestämmelser blivit helt genonmförda.

Ktommunaltekniska föreningen förklarade i sitt yttrande över bostadskommis- sioneens förslag, att föreningen icke funne den av kommitterade föreslagna tiden av 4L år för ändamålet tillräcklig, utan ansåge sig föreningen böra kraftigt framnhålla nödvändigheten av att detta tidsödande och med avseende på våra äldree stadsbilder viktiga arbete icke onödigtvis forcerades genom olämpliga tidsbbestämmelser.

19316 års kommitté, som med skärpa betonade vikten av att bebyggandet för fram1tiden reglerades genom vad som enligt kommitténs terminologi betecknades med stadsplanebestämmelser, upptog emellertid icke i sitt förslag någon be— stämimelse motsvarande 46 % i bostadskommissionens förslag till byggnads- stadgga, utan framhöll kommittén i stället såsom självfallet, att de bestämmel- ser, som meddelades i en efter moderna krav uppgjord stadsplanelag och bygggnadsstadga, icke utan vidare kunde göras tillämpliga å stadsdel, som planllagts och bebyggts under äldre förhållanden.

I 13 % av kommitténs förslag till byggnadsstadga innehöllos däremot be- stämimelser angående bebyggandet inom gammal stadsdel. Enligt bestäm— melsserna finge, därest i laga ordning föreskrift meddelats, att Visst planlagt områåde skulle anses såsom gammal stadsdel, i avseende å bebyggandet av sådant områåde i byggnadsordning meddelas lindrigare bestämmelser än i förslaget in- nehöjlles, i fråga om gårdsutrymme och dess överbyggande, byggnads läge å tomtt, byggnads höjd och våningsantal, bonings- och arbetsrum samt fönster mot byggnad å egen tomt eller grannens tomt, dock borde bestämmelserna, så långrt omständigheterna medgåve, lämpas efter vad som gällde för ny stadsdel. Vid ändring av planen för gammal stadsdel finge skäliga jämkningar äga rum i de angående stadsplans beskaffenhet gällande föreskrifter. Planlagt område, som icke vore att hänföra till gammal stadsdel, benämndes ny stadsdel. Före- komime anledning att överföra gammal stadsdél till ny eller ny till gammal, skullle staden, sedan förslaget undergått sådan handläggning, som om stadsplan vorie stadgad, göra framställning därom hos Konungen, som i ärendet förord- na.dee Uppkomme fråga om ändring 1 stadsplan för gammal stadsdel eller i andrra för bebyggandet av sådan stadsdel gällande bestämmelser, borde i sam— manlhang därmed undersökas. huruvida stadsdelen helt eller delvis kunde be- bygggas enligt de för ny stadsdel gällande bestämmelser, och, i den mån så funnnes kunna ske, framställning göras om dess överförande till ny stadsdel.

1916 års kommitté.

De sak- kunniga.

Hade gammal stadsdel helt och hållet eller till betydande del avbrunnit, skulle det avbrunna området räknas såsom ny stadsdel, där ej i anledning av förslag, som blivit hos stadsfullmäktige väckt inom tre månader efter branden, Konun— gen annorlunda förordnade.

De sakkunniga dela tillfullo bostadskommissionens uppfattning därutinnan, att det mål lagstiftaren måste sträva fram till är att hela det stadsplanelagda området och alltså jämväl dess tidigare bebyggda delar bliva reglerade genom stadsbyggnadsbestämmelser. Därvid förbise de sakkunniga ingalunda, att Vä- sentliga svårigheter komma att möta genomförandet av detta program. Vid utformande av stadsbyggnadsbestämmelser för de redan bebyggda stadsdelarna har man nämligen ej blott att taga hänsyn till huru bebyggande beträffande desamma helst hade bort ordnats. Man kan icke underlåta att i väsentlig om: fattning jämväl fästa avseende vid huru bebyggandet faktiskt gestaltat sig. Hava fastigheterna redan blivit till bebyggande utnyttjade på ett sätt som ur rationell stadsbyggnadssynpunkt framstår såsom alltför intensivt, kan man icke inom överskådlig framtid genom stadsbyggnadsbestämmelser undanröja detta missförhållande. Därigenom skulle nämligen ett ingrepp ske i fastighetsägar- nas förvärvade rättigheter, som måste framstå såsom obilligt. Genom väl avvägda stadsbyggnadsbestämmelser kan emellertid i ett fall sådant som det nämnda rätt ofta mycket vinnas genom att uppkomna olämpliga förhållanden utjämnas. Detta kan naturligtvis icke ske genom några sehablonmässigt till- komna stadsbyggnadsbestämmelser utan måste det befintliga bebyggande, som kan beräknas komma att kvarstå under avsevärd tid, på ett ur arkitektoniska synpunkter lämpligt sätt infogas i ramen.

I de många fall, då det befintliga bebyggandet ej tagit väsentligen olämpliga former, oaktat tidigare gällande bestämmelser ej häremot inneburit någon verk— sam garanti, är det emellertid särskilt av vikt, att den nya lagstiftningen giver "möjlighet för tillskapande av garanti i nu ifrågavarande avseende. Jämväl i dessa fall är det emellertid av vikt att vid stadsbyggnadsbestämmelsernas ut— formande all nödig hänsyn tages till föreliggande förhållanden. Har vid en gata eller ett torg en viss hushöjd, som med hänsyn till ortens förhållanden m. fl. omständigheter kan anses vara den mest lämpliga, ej vid bebyggandet över- skridits, skola väl såsom regel betänkligheter ej behöva möta att i stadsbygg— nadsbestämmelser fastställa denna hushöjd såsom maximihöjd. Fall kunna emellertid förekomma, då detta skulle ställa sig obilligt mot fastighetsägarna. Fastigheterna kunna nämligen vid ägarnas förvärv av dem eller vid deras beskattning för desamma hava upptaxerats till vården, vid vilkas beräknande hänsyn uppenbarligen fästs ej blott vid det utnyttjande fastigheterna redan fått utan även vid ett vid upptaxerandet medgivet mera intensivt utnyttjande av fastigheterna. Föreligger ett dylikt förhållande bör skäligt avseende fästas vid detsamma.

För den händelse att ett stadsplaneområde, som ej är försett med byggnads— bestämmelser, ännu ej blivit bebyggt, möta givetvis mindre vanskligheter vid upprättande av stadsbyggnadsbestämmelser. J ämväl i detta fall är det emel- lertid icke uteslutet att hänsyn måste tagas till en av fastigheterna möjligen skedd upptaxering, företagen under förutsättning av den byggnadsfrihet, som tidigare förelegat.

Av vad de sakkunniga sålunda anfört torde det framgå, att uppgörande av stadsbyggnadsbestämmelser för redan stadsplanelagda områden ur såväl arki- tektonisk som rättslig synpunkt ställer sig vanskligare än upprättande av stads- byggnadsbestämmelser i samband med stadsplanen. Prövningen får ske efter andra grunder än eljest och ställer stora krav på den som skall handhava densamma. Stadsbyggnadsbestämmelsers uppgörande för äldre områden för- utsätter sålunda ett noggrant övervägande i fall från fall och måste förty sär—

[

skilt aför redan bebyggda stadsplaneområden ställa sig både kostsamt och tids- ödan e.

Då de sakkunniga likväl ansett, att stadsbyggnadsbestämmelser böra ut— sträckas jämväl till äldre stadsdelar, har detta berott därpå att enligt de sak: kunnigas mening på annat sätt ej finnes garanti för en lämplig utveckling av bebyggandet inom dessa stadsdelar. Ej nog med att möjliga förbättringar ej eljest kunna vinnas, fara hotar alltid, att i följd av en uppkommen kon— junktur nya missförhållanden kunna uppkomma. De fördelar, som sålunda kunna vinnas genom stadsbyggnadsbestämmelsers antagande för det äldre stadsplaneområdet, anse de sakkunniga väl uppväga de kostnader och det be- svär, som äro förenade med bestämmelsernas uppgörande. '

Av vad de sakkunniga sålunda anfört följer, att de sakkunniga ej anse sig böra föreslå, att i den tillkommande lagstiftningen skillnad göres mellan gam- mal och ny stadsdel. '

Enligt 3 % hava de sakkunniga till fem år bestämt den tid, inom vilken från stadsbyggnadslagens ikraftträdande stadsbyggnadsbestämmelser för äldre stadsplaneområden böra hava underställts Konungens prövning. Av sista stycket i paragrafen följer dock att Konungen, där område helt eller till större delen är på ett bestående sätt bebyggt, kan medgiva anstånd med stadsbygg- nadsbestämmelsers upprättande utöver den förut nämnda tiden av fem år. I det- ta fall ställer sig, såsom av det förut anförda framgår, uppgörandet av stads- byggnadsbestämmelser svårare än eljest och kan ofta kräva längre tid, och en prövning, som ej är tillräckligt noggrann och ingående, bör då ej fram- tvingas.

Av andra stycket i 3 % framgår, att de sakkunniga ansett, att, därest under- ställning av stadsbyggnadsbestämmelser ej sker inom nu nämnd tid, förbud mot nybyggnad och tomtbestämning bör inträda. Stadgande av denna påföljd har nämligen synts de sakkunniga nödvändig för att stadsbyggnadsbestäm- melser skola kunna i föreskriven tid bliva underställda Konungens prövning. Skulle från stads sida fortsatt underlåtenhet äga rum att inkomma med för- slag i ämnet, torde, för undvikande av menliga påföljder för utvecklingen, för statsmyndigheterna återstå att undersöka, i vad mån åtgärder jämlikt 5 kap. 8 % stadsbyggnadslagen äro av behovet påkallade.

4 % motsvarar 3 % i 1916 års kommittés förslag till byggnadsstadga. De sakkunniga hava emellertid ansett ny byggnadsordning alltid erforderlig i följd av stadsbyggnadslagens ikraftträdande. Därjämte hava de sakkunniga från två till ett år förkortat tiden för byggnadsordnings underställande, varvid dock är att märka, att de sakkunniga såsom vid 1 % anförts ansett, att arbetet med byggnadsordnings reviderande bör påbörjas redan vid stadsbyggnads- lagens utfärdande, i vilket fall den för revisionsarbetet anslagna tiden kom— mer att utgöra omkring 11/2 år. Slutligen hava de sakkunniga givit Konungen rätt att, därest byggnadsordning ej å behörig tid underställes, efter det myn- digheter Och sakägare erhållit tillfälle att yttra sig, fastställa byggnads- ordning.

Såsom av 5 % framgår hava de sakkunniga förutsatt, att. därest stadsbygg- nadsbestämmelser ej äro för visst område fastställda, i byggnadsordningen skall i ett särskilt kapitel intagas föreskrifter, som svara mot de stadsbygg- nadsbestämmelser, som skola för området finnas. Av vad de sakkunniga för- ut anfört framgår, att det måste taga rätt avsevärd tid, innan stadsbyggnads- bestämmelser bliva fastställda för hela det äldre stadsplaneområdet, särskilt för dess på ett bestående sätt bebyggda delar. Därför är ett interimistiskt ordnande av behovet påkallat. Att för detta ordnande välja den av bostadSa kommissionen anvisade utvägen med detaljerade bestämmelser fastslagna i själ- va lagen synes de sakkunniga olämpligt. Det synes nämligen omöjligt att få

dylika generella bestämmelser så avfattade att de lämpa sig för alla upp- kommande fall. Lämpligare synes då de sakkunniga vara att efter en för varje stad gjord mera summarisk undersökning av de befintliga byggnads- förhållandena i den nya byggnadsordning, som i anledning av stadsbyggnadsf lagens ikraftträdande skall tillkomma, intaga ett särskilt kapitel med före- skrifter, som svara mot de stadsbyggnadsbestämmelser, som skola för området finnas. Vid avfattande av dessa föreskrifter kunna de rättsliga förhållandena uppenbarligen ofta nog ej vinna fullt beaktande, utan vid föreskrifternas upp- görande torde man i de flesta fall få utgå från bebyggandet sådant det vid gatan eller inom kvarteret gestaltat sig. Förmenar markägare, att i bygg- nadsordningen intagen föreskrift är för honom oskäligt betungande, bör han söka få saken allsidigt bedömd i samband med stadsbyggnadsbestämmelsers uppgörande.

Under tiden intill dess ny byggnadsordning varder fastställd skall, såsom framgår av 6 %, förut gällande byggnadsordning och byggnadsstadgan för rikets städer gälla, i den mån deras bestämmelser icke strida mot bestämmel— serna i stadsbyggnadslagen. I syfte att hindra, att en fastighetsägare söker begagna den frist, han skulle eljest erhålla, innan ny byggnadsordning tillkom- mer, för att utnyttja en på grund av gällande bestämmelsers bristfällighet alltför stor byggnadsfrihet, har i nämnda paragraf intagits bestämmelse där- om .att, där i byggnadsordningen eller byggnadsstadgan föreskrifter finnas. vilka icke stå i överensstämmelse med vad i 6 kap. 5 & stadsbyggnadslagen är beträffande stadsbyggnadsbestämmelser stadgat, fråga om byggnadslov skall underställas Konungens befallningshavandes prövning. I synnerhet hava de. sakkunniga vid avfattande av denna bestämmelse avsett att förhindra ett av byggnadSStadgan och den gamla byggnadsordningen ej omöjliggjort be- byggande. av tomt med byggnad, innehållande större våningsantal än som vid gatan eller inom kvarteret kommit till användning och som kan anses utgöra ett riktigt uttryck för de ortliga normala förhållandena (jämför vad ovan sid. 211 yttrats angående 6 kap. 5 % stadsbyggnadslagen).

7 &.

Första punkten i paragrafen motsvarar 84 % 3 punkten i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag. Till andra och tredje punkterna i förevarande para— graf finnes ej motsvarighet i kommitténs förslag. Punkterna hava av de sakkunniga tillagts, enär det synts de sakkunniga skäligt, att man, där fråga är om före stadsbyggnadslagens ikraftträdande anhängiggjord talan om skyl- dighet eller rätt för stad eller samhälle att lösa särskilda delar av tomtområde, måtte komma i tillfälle att pröva, huruvida den delägare i tomtområdet enligt 12 kap. 6 % tillagda lösningsrätt kan leda till frågans lösning på sätt som en- ligt de sakkunnigas mening är riktigare än det av nu gällande lagstiftning an— visade.

8 g. .

Beträffande fastighetsägares skyldighet att utgiva ersättning för gatumar och bidrag till gatas anläggning och förseende med avloppsledning hava de sak- kunniga ansett, att beträffande stadsplan. som vid tiden för stadsbyggnads- lagens ikraftträdande var gällande, äldre bestämmelser skola lända till efter- rättelse, därest staden ej om annat gör framställning. Hinder synes emeller- tid ej böra uppställas för att, i den mån fråga ej är om gata, som före stads- byggnadslagens ikraftträdande upplåtits eller skolat upplåtas för allmänt be— gagnande, eller avloppsledning, som vid ikraftträdandet redan var anlagd. sta- den väcker fråga om tillämpning av bestämmelserna om gatukostnadsbidrag.

I ty fall synes emellertid vid bestämmande av bidraget skälig hänsyn böra tagas till omfattningen av den skyldighet, som i nu ifrågavarande avseende tidigare påvilat fastighetsägarna.

9 %.

I några städer finnas fortfarande kvar bestämmelser, enligt vilka fastighets— ägarna hava skyldighet att själva ombesörja gatas anläggning eller del där- av. I de krav på reformer i fråga om fördelningen mellan staden och fastig- hetsägarna av gatuhållningsbesväret, vilka på sätt anförts vid 14 kap. fram- kommit, har framhållits nödvändigheten av att staden trädde emellan såsom en central ordnande myndighet med eventuell rätt till bidrag av fastighets— ägarna. Staden borde nämligen hava rådighet över gatuarbetenas tekniska an- ordning. Härmed överensstämde ej rätt väl, att varje tomtägare hade att fram- för sin tomt i viss utsträckning ombesörja gatuanläggningen.

Bestämmelserna om skyldighet för fastighetsägare att ombesörja gatuanlägg— ning äro en kvarleva från äldre tid och passa ej väl tillsammans med nu rå- dande förhållanden inom städerna. De sakkunniga hava förty föreslagit, att att fastighetsägares skyldighet att besörja gatas anläggning med den nya la- gens ikraftträdande skall upphöra att tillämpas, där ej vid ikraftträdandet skyldighet redan inträtt för fastighetsägaren att ombesörja arbetet. Såsom av föregående paragraf framgår kan staden i stället få av fastighetsägarna uttaga bidrag till kostnaderna för gatas anläggning.

10 %.

Paragrafen överensstämmer med 3 punkten i 1916 års kommittés förslag till övergångsbestämmelse för byggnadsstadgan.

11 %.

I förslaget till stadsbyggnadslag hava i stort sett upptagits samma bygg- nadsförbud som i fastighetsbildningslagen. Beträffande de byggnadsförbud, som äro permanenta, synes det självklart, att stadsbyggnadslagen efter sitt ikraftträdande genast träder i tillämpning. Har stadsbyggnadslagen sålunda t. ex. ej upptagit ett äldre byggnadsförbud såsom är fallet med förbudet att bygga å tomt, innan den införts i tomtboken, upphör förbudet med den nya lagens ikraftträdande. Och har den nya lagen modifierat den gamla lagens byggnadsförbud såsom är förhållandet med förbudet att bygga å gatumark bliva modifikationerna tillämpliga i och med den nya lagens ikraftträdande.

Beträffande de tillfälliga byggnadsförbuden är det ej fullt lika klart vad lagens ikraftträdande kan utöva för inverkan. Enligt 1 kap. 7 % andra stycket fastighetsbildningslagen vid lagens ikraftträdande gällande byggnadsförbud skulle väl jämväl därefter bliva enligt den äldre lagen gällande, därest intet stadgande gåves. Då emellertid de sakkunniga såsom framgår av 10 kap. 1 % tredje stycket i förslaget till stadsbyggnadslag på där närmare angivet sätt tidsbegränsat detta byggnadsförbud samt det synes de sakkunniga lämpligt, att denna tidsbegränsning får tillämpning jämväl å vid den nya lagens ikraft— trädande gällande nybyggnadsförbud, men i ty fall tidsbegränsningen av na- turliga skäl såsom utgångspunkt ej bör hava dagen för stadsplanebeslutet utan dagen för den nya lagens ikraftträdande, hava de sakkunniga i första stycket av förevarande paragraf upptagit ett efter dessa synpunkter formulerat stad- gande om nu berörda byggnadsförbud.

Att byggnadsförbudet enligt 1 kap. 41 % fastighetsbildningslagen består stadgas uttryckligen i 20 kap. 1 % i förslaget till stadsbyggnadslag. Såsom

framgår av 13 å i detta lagförslag kommer däremot byggnadsförbud enligt 1 kap. 42 % fastighetsbildningslagen att upphöra. I 13 % stadgas nämligen att beträffande område där dylikt förbud gäller 21 kap. i lagförslaget skall äga tillämpning. I detta kap. upptages emellertid ej något omedelbart av lagens stadganden följande förbud. Konungens befallningshavande kan däremot enligt 21 kap, 4 % stadsbyggnadslagen meddela byggnadsförbud. därvid för bedö- mande av den längsta tid detta må gälla man ej bör medräkna den tid, under vilken för området gällt byggnadsförbud enligt 1 kap. 42 % fastighetsbild- ningslagen.

För undanröjandc av tvekan hava de sakkunniga i sista stycket av före- varande paragraf intagit bestämmelse därom att vid den nya lagens ikraft- trädande enligt 1 kap. 7 % tredje stycket fastighetsbildningslagen gällande nybyggnadsförbud jämväl efter nämnda ikraftträdande skall fortfara att län- da till efterrättelse.

12 %.

Paragrafen motsvarar 84 % 5 punkten i 1916 års kommittés förslag till stads- planelag. Beträffande arten av de föreskrifter, varom här är fråga, hänvisas till vad de sakkunniga anfört vid 1 kap. 4 % av förslaget till stadsbyggnadslag.

13 %. Denna paragraf motsvarar 87 % 6 punkten i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag. 14 %.

Enligt denna paragraf skola tomtmätning och jorddelning, vilka påbörjats, innan stadsbyggnadslagen trätt i kraft, bedömas enligt äldre lag. Detsamma har ansetts böra gälla om sammanläggning av fastigheter. Har tomtmätning ägt rum rörande de områden, som skola utgöra tomt, har det synts överflödigt att enligt stadsbyggnadslagen fordra tomtbestämning utan må i ty fall enligt vad i denna paragraf stadgats, sammanläggning äga rum enligt äldre lag.

15 %.

Den i 23 kap. 7 % 4 mom. i förslaget till stadsbyggnadslag införda presum- tion har ej ansetts böra äga tillämpning å ägolott, som försålts före stadsbygg— nadslagens ikraftträdande.

F ö r s 1 a g till Lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å. landet.

1 KAP. 24 %. Denna paragraf, som innehåller, att laga skifte ej må äga rum å jord, som ingår i tomtindelning, skall, då enligt förslaget jorddelningslagen ej skall äga tillämpning inom stadsbyggnadsorterna, upphöra att gälla.

2 KAP. 6 %. I paragrafen har insatts, att de röstberättigade skola äga eller innehava jordbruksfastighet inom område, där ej stadsbyggnadslagens bestämmelser angående delning av jord äga tillämpning.

3 KAP. 2 %. Andra stycket sista punkten i paragrafen, vilken punkt rör samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, har ute- slutits.

4 %. I paragrafen har uteslutits bestämmelse om skyldighet att lämna byggnads— nämnd underrättelse om nytt sammanträde.

8 KAP. 6 och 7 %%. 8 kap. 6 % i jorddelningslagen avser område, som ingår i tomtindelning. I överensstämmelse med de sakkunnigas uppfattningom stadsbyggnadslagens giltighetsområde böra bestämmelserna i paragrafen utgå och under nämnda paragrafnummer i stället insättas bestämmelserna i 8 kap. 7 % jorddelnings- lagen.

13 KAP. 23 %. I paragrafen har hänvisning till 8 kap. 7 % jorddelningslagen ändrats till 8 kap. 6 % samma lag.

19 KAP. 1 %. 1 mom. motsvarar första stycket i paragrafens nuvarande lydelse. 2 mom. motsvarar andra och tredje styckena i paragrafens nuvarande ly- delse med den omarbetning, för vilken redogjorts vid 23 kap. 7 % 1 mom. i för- slaget till stadsbyggnadslag. 3 mom. har ej nu motsvarighet i jorddelningslagen. Första och andra styckena i mom. motsvara 2 % i lagen den 18 juni 1926 om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring. Vid granskning inom lagrådet av förslaget till nyssnämnda stadganden an- märktes, att bibehållandet i förslaget av rätten för Konungens befallnings- havande att i eller utan sammanhang med pågående förrättning förbjuda ägo- styckning och jordavsöndring inom visst område torde förutsätta, att genom ändring i den då ännu ej antagna jorddelningslagen sörjdes för att samma rätt med avseende å avstyckning tillerkändes Konungens befallningshavande även efter nämnda lags ikraftträdande. Vad sålunda inom lagrådet anmärkts vann ej beaktande. Då det emellertid måste vara av betydelse, att Konungens befallningshavande erhåller möjlig- het att på ett effektivt sätt kontrollera, att styckningen, där så erfordras, blir reglerad genom styckningsplaner, hava de sakkunniga här återupptagit stadgandet i 2 % i lagen om villkor i vissa fall för ägostyckning och jord- avsöndring.

Sista stycket i detta mom. motsvarar 23 kap. 7 % 2 mom. sista stycket stads- byggnadslagen med den jämkning, som betingas därav att område, varom nu är fråga, ej ligger inom stadsbyggnadsområdet.

4 och 5 mom. överensstämma med respektive 3 och 4 mom. i 23 kap. 7 % för— slaget till stadsbyggnadslag.

5 %. I sin nu föreslagna lydelse motsvarar paragrafen första stycket av paragra- fen i dess nuvarande lydelse. Andra och tredje styckena, som hava avseende å stadsbyggnadsorter, skola enligt de sakkunnigas förslag utgå.

10 %. Av paragrafens andra stycke enligt dess nuvarande lydelse har uteslutits vad som rör stadsbyggnadsorterna.

13 %.

Paragrafen i sin föreslagna lydelse överensstämmer med femte stycket av motsvarande paragraf i jorddelningslagen i dess nuvarande avfattning. En- ligt förslaget skola de. fyra första styckena, vilka avse stadsbyggnadsorterna, utgå.

18 %. Ändringen i paragrafen beror på omredigeringen av 1 % i kapitlet.

20 KAP.

10 %. Förslaget upptager första och tredje styckena av paragrafen i dess nu gäl— lande lydelse. Andra stycket, som avser stadsbyggnadsort, skall enligt för- slaget utgå.

21 KAP. 3 %. I tredje stycket har tillagts, att de å kommunalstämman röstberättigade skola äga eller innehava jordbruksfastighet inom område, där ej stadsbyggnads- lagens bestämmelser angående delning av jord äga tillämpning, varjämte be- stämmelse om rösträtts utövande i köping föreslagits skola utgå.

42 %. Enligt förslaget skall fjärde stycket av paragrafen i dess nuvarande lydelse såsom avseende stadsbyggnadsort utgå.

52 %. Första stycket av paragrafen i dess nuvarande avfattning skall enligt för- slaget, då stycket avser stadsbyggnadsort, uteslutas.

58 %.

Enligt sin föreslagna lydelse skall paragrafen endast hava avseende å om- råde, för vilket finnes av Konungens befallningshavande godkänd stycknings- plan.

Övergångsstadgandet överensstämmer med 15 % i förslaget till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av stadsbyggnadslagen.

F ö r s 1 a g till Lag om ändrad lydelse av 5 % i lagen den 18 juni 1926 om vad iakttagas skall i avseende & införande av lagen om delning av jord a landet.

Nämnda paragraf har blivit omredigerad på grund därav att stadsbyggnads— lagen jämväl beträffande jorddelning är avsedd att gälla alla stadsbyggnads- orter.

F ö r s 1 3 g till Lag om ändrad lydelse av 4 och 14 %% i lagen den 18 juni 1926 om sam- manläggning av fastigheter å landet.

4 %. Paragrafen har blivit omredigerad i anledning därav att bestämmelserna i 25 kap. i förslaget till stadsbyggnadslag avse alla stadsbyggnadsorter.

14 %. .

I paragrafen är i första stycket sista punkten enligt dess nuvarande lydelse intagen bestämmelse om fastighet, som är föremål för återköpsrätt. Då endast fastighet inom stadsbyggnadsort är föremål för sådan rätt, skall enligt de sakkunnigas förslag punkten utgå.

F ö r sla g' till Lag om ändrad lydelse av 6 % 3 mom. och 9 % i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart a fång till fast egendom.

6 %.

3 momzs stadgande att område, som lagfares, skall vara utbrutet genom lantmäteri- eller mätningsförrättning har i förslaget gjorts tillämpligt jäm- väl för det fall att området ingår i tomtindelning. Enligt de sakkunnigas förslag skall nämligen tomtindelning ej i och för sig hava fastighetsbildande verkan. I övergångsstadgandet till nu ifrågavarande lagförslag har emeller— tid upptagits, att den sålunda föreslagna ändringen i detta mom. ej skall ut— göra hinder för meddelande av lagfart å tomtområde, som förut särskilt lag- farits eller beträffande vilket tomtmätning enligt 2 kap. fastighetsbildnings- lagen ägt rum.

9 %.

Förevarande paragrafs första och tredje stycken hava samma lydelse som enligt nu gällande lag.

Nu gällande lag upptager såsom andra stycke i denna paragraf stadgande därom att lagfart å fång till visst till gränserna bestämt område av tomt ej må beviljas, med mindre området skall enligt fastställd stadsplan eller tomt- indelning frångå tomten. Detta stadgande hava de sakkunniga, med hänsyn därtill att stadsplan eller tomtindelning ej enligt deras förslag har fastighets- bildande verkan, ej upptagit.

Såsom andra stycke i paragrafen hava de sakkunniga i stället infört be- stämmelse därom att, sedan tomtbestämning ägt rum, lagfart å särskild del av tomtområdet ej må beviljas annan än den, som förut har eller samtidigt er- håller lagfart å återstående delar av tomtområdet.

Såsom av 22 kap. 17 % i förslaget till stadsbyggnadslag framgår bliva ge- nom tomtbestämningen tomtområdets särskilda delar avstyckade från de fa— stigheter de förut tillhört. Ur synpunkten att tomtindelningen bör så fort ske kan genomföras kan det emellertid ej anses lämpligt att å tomtområdets särskilda delar var för sig därefter beviljas lagfart. Sökes lagfart å sådan ilel11 bör lagfartsansökningen enligt 10 % i lagfartsförordningen förklaras vi- an e.

F ö r s 1 ajg till Lag om ändrad lydelse av 37 % 5 mom. och 57 % i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

I förstnämnda lagrum har hänvisning till 5 kap. fastighetsbildningslagen ändrats till 23 kap. stadsbyggnadslagen. Andringen i 57 % beror på tillkom- sten av klyvningsinstitutet.

F ö r s 1 a g till Lag om ändrad lydelse av 3 % i lagen den 14 juni 1907 om servitut.

Paragrafen har ändrats på grund av att i förslaget till stadsbyggnadslag i 28 kap. införts bestämmelser om klyvning.

F ö r s 1 & g till Lag om ändrad lydelse av 121 % utsökningslagen, samt Lag om ändrad lydelse av 6 % i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande ivissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten.

Enligt de sakkunnigas förslag skall i nämnda två lagrum hänvisning till 5 kap. fastighetsbildningslagen ändras till 23 kap. stadsbyggnadslagen.

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 7 % i lagen den 30 september 1904 om samäganderätt. Enligt de sakkunnigas förslag skall ansökan om klyvning enligt 28 kap.

stadsbyggnadslagen likställas med ansökan om laga skifte med avseende å möj— lighet att därigenom förhindra ifrågasatt försäljning av samfälld fastighet.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 18 % i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

I femte stycket av denna paragraf hava hänvisningarna till fastighetsbild- ningslagen ersatts med hänvisning till motsvarande lagrum i stadsbyggnads— lagen. Sjätte styckets hänvisning till jorddelningslagen har i anledning av det förslag till ändring i sistnämnda lag de sakkunniga framlagt jämkats.

F ö r s 1 a g till Lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på. landet.

3 %.

I förevarande paragraf hava de sakkunniga tillagt stadgande därom att, därest väg skall anläggas över område, för vilket finnes generalplan eller stadsplan, det skall iakttagas, att vägen så lägges att planens genomförande därigenom främjas. Någon motsvarighet till stadgandet finnes ej i nu gäl- lande lag. Grunden till detsamma är den allmänna princip, varå de sakkun- nigas förslagi ämnet vilar, nämligen att inom område, för vilket finnes general- plan eller stadsplan, planen skall i alla avseenden tjäna såsom norm för om— rådets utnyttjande och att åtgärd, som vidtages inom området, ej skall motverka planen. Särskilt vid de allmänna vägarnas utläggande är det av största vikt att hänsyn tages till planen. Så har nu ej alltid skett. Då den allmänna vägen liksom planen skall befordra samfärdseln bör den så anläggas att planens genomförande därigenom främjas.

4%.

I paragrafen har, med hänsyn därtill att, om allmän väg så lägges att den sammanfaller med huvudtrafikled enligt generalplan eller regionplan, jämväl andra än de som tillhöra Väghållningsdistriktet äro i saken intresserade, upp— tagits bestämmelse därom att Konungens befallningshavande, när frågan upp- kommer, skall låta höra samtliga dem, som "äro skyldiga att deltaga i vägens byggande och dess underhåll.

5 %.

I sista stycket av förevarande paragraf har tillagts, att väghållningsbesvärets fördelning på särskilda' distrikt ej innefattar hinder för tillämpning av de sär- skilda grunder, som enligt 7 kap. stadsbyggnadslagen må vara gällande för fördelning mellan medlemmar i kommunalförbund, som i nämnda kapitel sägs, av skyldighet att deltaga i byggande och underhåll av trafikled. Beträffande grunden för detta stadgande hänvisas till vad de sakkunniga vid nämnda ka- pitel anfört.

430 9 %. De sakkunniga hava ansett sig böra med samhälle likställa kommun beträf— fande till kommunen hörande område, för vilket Konungen jämlikt 21 kap. stadsbyggnadslagen förordnat, att generalplan eller stadsplan skall upprättas, där Konungen meddelat kommunen de befogenheter och skyldigheter, varom i 5 % första stycket i nämnda kapitel förmäles.

På sätt i 20 kap. 3 % närmare angivits hava de sakkunniga utsträckt sam— hällets och kommunens skyldighet att utan kostnad tillhandahålla Vägmark att omfatta mark, som ingår i huvudtrafikområde enligt gällande generalplan eller i gatumark enligt gällande stadsplan. Däremot hava de sakkunniga icke ansett sig böra i vidare mån giva lagrummct utsträckt tillämplighet å general— planeområde.

Enligt 7 kap. stadsbyggnadslagen kunna i vissa fall kommunalförbund in- träda i samhälles funktion och hava de sakkunniga i ty fall ansett det uppen- bart, att vad som här sagts om samhälle skall äga tillämpning å kommunal- förbund.

Enligt 21 kap. 5 % andra och tredje styckena har möjlighet beretts att för område å landet tillsätta särskild myndighet såsom utövare av samhälleliga befogenheter i avseende å genomförande av generalplan eller stadsplan. Med hänsyn till den ännu oprövade beskaffenheten av denna anordning hava de sak- kunniga icke ansett sig böra i sitt förslag likställa sådan myndighet i nu ifrå- gavarande avseende med samhälle.

Sista punkten av sista stycket i paragrafen enligt dess nuvarande lydelse hava de sakkunniga uteslutit såsom överflödig efter den omarbetning av lag— stiftningen beträffande fastighetsägares skyldighet att utgiva gatukostnads— bidrag, som de sakkunniga företagit på sätt närmare framgår av 14 kap. av förslaget till stadsbyggnadslag.

Förslag till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1926 om enskilda vägar.

Redan vid lagens tillkomst förutsattes, att densamma i olika avseenden skul- le behöva överarbetas för att i högre grad än som skett tillgodose stadsplane— mässiga synpunkter, men ansågs härmed böra anstå till revisionen av stads- planelagstiftningen. %

9 .

Paragrafens andra stycke har omredigerats till överensstämmelse med den i stadsbyggnadslagen använda terminologien, varjämte de sakkunniga i förslaget upptagit, att allmänt skall uppställas den fordran att väg ej så bygges att markens ändamålsenliga bebyggande äventyras.

14 %.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse har andra stycket endast avseende å stad eller samhälle å landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser. I enlighet med de sakkunnigas förslag skall bestämmelsen utsträckas att avse alla stadsbyggnadsorter.

I paragrafens tredje stycke har upptagits en bestämmelse, vartill motsva- righet ej finnes i nu gällande lag, därom att rätt att instämma klandertalan jämväl tillkommer byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör, där förrättningen avser stad eller sådant samhälle eller område å landet, som i 14 % andra stycket sägs.

Motsvarande klagorätt tillkommer byggnadsnämnd och byggnadsinspektör beträffande jorddelningsförrättningar. Ofta nog kan emellertid en vägdelning för stadsbyggandets genomförande vara lika betydelsefull som en jorddelnings- förrättning, på grund varav de sakkunniga ansett att jämväl i förevarande fall klagorätt bör tillkomma byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör.

26 %.

I paragrafen har upptagits bestämmelse därom att beträffande stad eller sådant samhälle eller område, som i '14 % andra stycket sägs, förrättningsakten skall förvaras hos byggnadsnämnden eller byggnadsinspektören.

45 %.

Enligt nu gällande lag skall densamma ej äga tillämpning i fråga om stads eller samhälles till bebyggande planlagda område.

Innan stadsplanen blir genomförd, föreligger beträffande stadsplanelagt om- råde för att det skall kunna i enlighet med stadsplanen bebyggas samma be- hov av vägar som tillförne. Å andra sidan är det uppenbart, att sedan ett om- råde blivit stadSplanelagt utläggande av vägar inom detsamma utan hänsyns— tagande till stadsplanen är av mera skada än gagn. Men fästes vid vägnätets uppgörande tillbörligt avseende vid stadsplanen synes intet vara att invända emot att vägnät utlägges inom stadsplaneområdet.

På grund härav hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå sådan ändrad lydelse av förevarande paragraf att lagen beträffande stadsplanelagt område ej skall äga tillämpning i annan mån än väg erfordras för möjliggörande av områdets bebyggande enligt stadsplanen ävensom att väg över område, varom nu sagts, ej må utläggas å annan mark än den som enligt stadsplanen är av— sedd till gatumark. Med dessa garantier synes det nämligen de sakkunniga, att lagens tillämpning å stadsplaneområdet aldrig skall kunna medföra skada utan i stället i många fall uppenbart gagn.

I sista stycket av paragrafen hava de sakkunniga intagit bestämmelse där- om att i den mån vägmarken varder såsom gata till allmänt begagnande upp- låten, förpliktelse, som enligt denna lag åvilat fastighetsägare beträffande sam- ma Vägmark, ej längre skall äga tillämpning.

F ö r s 1 a g till Lag om ändrad lydelse av % 80 mom. 1 i förordningen den 21 mars 1862 Om kommunalstyrelse på landet.

I lagrummet har i stället för hänvisning till byggnadsstadgan insatts hän- visning till stadsbyggnadslagen.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 1 % i lagen den 13 juni 1919 om kommunal- förbund.

I 1 % av lagen har tillagts såsom tredje stycke en bestämmelse därom att så- som medlem i kommunalförbund, som i 7 kap. stadsbyggnadslagen sägs, väg- hållningsskyldiga inom vägdistrikt å landet ock må ingå.

I fråga om grunden för detta stadgande hänvisas till vad som anförts vid nämnda kap. i förslaget till stadsbyggnadslag.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 %% i lagen den 27 juni 1902, inne- fattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Ändringsförslaget motsvarar ett av 1916 års kommitté framlagt förslag om ändring i samma lag. I förevarande förslag talas dock i överensstäm- melse med de sakkunnigas terminologi om område, för vilket finnes stadsplan, och ej såsom i 1916 års kommittés förslag om område, för vilket finnes stads— plan eller byggnadsplan.

Därjämte hava de sakkunniga i 1 % vidtagit en modifikation i syfte att den menighet tillagda befogenhet att förhindra framdragande av ledning ej skall gälla där i stadsbyggnadsbestämmelse angivits, att ledningen är avsedd att gå fram över marken.

F ö r s 1 a g till Lag om ändrad lydelse av 2 % 11:01 i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

stadgandet har omformulerats i anslutning till de i förslaget till stadsbygg— nadslag föreslagna ändrade bestämmelserna angående stadsbyggnadsorternas jorddelnings- och mätningsväsende.

Erforderliga ändringar i administrativa författningar.

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag medför ändringar dels såsom förut påpekats i förordningarna om jordregister och med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad dels ock i åtskilliga andra administrativa för- ;fattningar. De sakkunniga hava ej ansett sig böra framlägga ändringsförslag i dessa avseenden.

BILAGOR

MRTJKISS U_n/BANDET DEN

ASTADjPÅA/V fNLJG'r Fd'zasui GE

Y

få7f4D5PZ.

LA— PAQKOrf KVADT 7,

w——++ SPA,/NS Fda DET PLANLAGDA OMIZÄDE'T GRÅ/VS Fözz ! GENEDALDLAN UPPTAGET OMDÄDE

HVAD TEDSGQÄNS

---------------- GRÄNS Fözz / öTADåPLAN uppTAaET -_ PARKOHRADE

ISO”.

1

'PJELLA HUVUDANORDMNGEN

;Zi/VEQA [PLA/V

STA 05 ama/mos LA G

£, Son arv/M rs KARTA

”H*” Wo- _____.M N,, ...,-__4+____—+4 _ 4 _.00 _— ———= =

X *GX*,

W

............

>/ —K*,

' appTAG/VA OMpÅDEN IGENEDALDLANEN UPDTAGNA OMQÄDEN / mm HUVUDTPAF/KOHDÄDE *K rob OFFEN7Z/GA smc/v. m JÅ'QNVAGSOMDÄ'DE ,, Bygg/VA”? MED % KANALOMDÅDE/pr AÄzer/u Ho'le/vpf VATEN— Haas,?» 4 VÄ'AI. & HAMNOMQÄDE alv/mor ) NATUDO/VDÄDE ” 53/6 N 5 HE ., .. . " Högs ;? € Å N_D .OM/OADE FOP QWENn/mByGGNADSAA/MGGN. DOSTADÖOMQADE Fözz ÖYOCNADER MED " ByäGNADE/Q MED '- 7.5 = HÖ'GST 2 VÄN HOGS VAN" .. ' . [ZE] » » B.VGGNADED. MED » IND U.STDIANDAMAL HÖGST 2 UÅ N. ,. /DD0775ÄNDAMAL [Zi lNousm/OMDÅDE

lppomompA'aE KOLON/OHQÄDE

EZ] BEGPA VN/NGSPLATS

45.5 VA77ENOHRÅDE NARKRESERVAT

(u INGÄENDE 1 ANNAT &? none/5135)

MRTSKISS UYVIJANDE DEN DRJNCIPIELLA HUVUDANOQDNINGEN AV

! +2/.o

#5." o

9? TW—PI |j Tll || rut fTWrTW IWVI || iw 1 | rn ||| || || |q_FT—r11

'å'! ||5|| IIH

' 149

m HUVUDTRAFIKOHRA'DE

JTADSPLAN oc” GENEZZALPLAN ENLIGT fo'izsLAGET YYLL STADSBYGGAMDSLAG—

0 _DE'ZÅL/[GÄIRTA 0

[ GENERALPLANEN UPP- TAGNA OMRÅDEN

i)”

l',*+',* . ,

+ M..:- Q .SA LuTOPG

% xANALoHnZo: HE» r/u.- 'II/7if HÖMNDE VA TTENOHQÅPE

O_GRÄNS nå'n :cENERAL: " ' PLAN upprAasr OHRADS & I JTADÖPLAIYEN UPP" TAGM OMRÅDEN

A ; PAP/(OMRÅDE

KVADTERSHARK Få; OFFE/VT'UGA BVGGNADER

KVARTERE-HARK FÖR Bysa— '

NADEQ ”:a Hiss-r 4 VÄN,

KVARTEDSGDÅIVS Gigi/vs Fån man

|| bl | || 5 || | EJ,| || J J | |A ( LJ | || | hu || |

”4,5

n|j|.||1|.||L||A||..ÅA|_'J_|_r—_All

+/4.2 + Mza

KyApTERö/VARK con EJ

'" FAR rasism KVAannsrfAnK FöR avgc—

' NADER AV Haas-Jm:: Hava CRÄNå msuAN KVARTERS- DELAR MED OLUCA JEADS—

4P43 QFQZ

(E'

ayaGNAosaesrÄrmsrse-a 00.0 Hå'JDLÄGE/v

nu 2 .SKALA Iaooo 73"

B-il. III.

Sammanfattande förklaring till kartskisserna. (Bil I och II.)

I det tekniska arbetet för åstadkommande av planläggning av städer eller stadsliknande samhällen å landet, har begreppet generalplan inneburit en mer eller mindre skissartad utredning angående lämpligaste huvudsakliga dispone— ringen av den utanför det stadsplanelagda området belägna marken, i första hand beträffande huvudtrafikleder, och därnäst andra områden för skilda än- damål, såsom bostadsområden, industriområden m. 111. Men i den mån lagstift- ningens hjälp skall tagas i anspråk för genomförande av vad sålunda utretts eller för bevarande av möjligheter härtill, måste en plan åstadkommas med ett fastare bundet innehåll, ägnat att ligga till grund för rättsreglernas tillämp- ning. Det är alltså nödvändigt att i denna plan, så noga förhållandena tillåta, redovisa gränserna för de områden, till vilka de erforderliga bestämmelserna skola knytas.

Emellertid torde det ofta visa sig, att även inom en förhandenvarande stads- plan eller inom område, som avses skola i stadsplan upptagas, viss mark egent— ligen borde bliva föremål för enahanda bestämmelser, som nu antytts. Enligt lagförslaget har möjlighet härtill beretts genom den anordningen, att den åsyf— tade marken kan redovisas i samma plantyp, som nyss nämnts i fråga om de utom stadsplanen liggande områdena. Genom kravet å fastare bundenhet och än mer genom nu sagda anordning kommer denna nya plantyp att väsentligt avvika från det ovanberörda tekniska generalplanebegreppet. Men då dess hu- vudsakligaste betydelse dock torde få anses ligga i disponeringen av den i stads- plan i_cke upptagna marken och huvudsyftet alltså står den tekniska generalpla— nensljiétmförelsevis nära, har den nya plantypen ändock givits benämningen ge- nera ;) an.

I den bemärkelse generalplanen sålunda har, är den alltså icke att betrakta såsom liggande utom stadsplanen utan fastmera såsom ett vanligen tillsam- mans med denna i ett större helt ingående planelement. Denna större helhet utgör den sammanhängande planläggning, som, vare sig den består av stadsplan eller generalplan eller bådadera, bildar underlaget för regleringen av stads- byggandet. Det kan antagas, att med tiden en gemensam benämning å detta större och samlade planbegrepp visar sig önskvärd, särskilt ur teknisk syn— punkt. Ehuru dylik benämning ej erfordras i lagstiftningen, har namnfrågan övervägts, men någon fullt tillfredsställande lösning därå har icke uppnåtts. Sannolikt torde en passande benämning så småningom uppstå och få burskap. Tillsvidare synes en sammanställning av namnen generalplan och stadsplan kunna begagnas, där båda plantyperna förekomma; möjligen kan ordet »stads- byggnadsplan» tänkas bliva använt.

Med fasthållande av att det är den totala planläggningen, som bildar huvud- underlaget för stadsbyggandets reglering, lär det alltså icke vara erforderligt att betrakta generalplan och stadsplan, där båda förekomma, såsom i förhållan-

de till varandra fristående begrepp. Benämningarna få sin huvudsakliga be— tydelse genom de olika rättsverkningar, som enligt lagförslaget skulle ankny- tas till dessa plantyper. Å stadens karta bliva generalplane- och stadsplane— områdena omslutna av en gemensam yttergräns, nämligen gränsen för stadens planlagda område.

Den mera iögonenfallande skillnaden å kartan mellan generalplan och stads- plan är den för stadsplanen karakteristiska kvartersindelningen, vilken åter helt saknas inom generalplaneområdena. De sistnämndas disponering för olika hu- vudändamål sker utan angivande av den för ändamålets förverkligande erfor- derliga närmare indelningen i byggnadskvarter, gatumark eller parkområde. Först genom intagande i stadsplan av den mark, som erfordrar närmare indel— ning, blir denna fullt tillgänglig för det avsedda bebyggandet. Möjlighet är likväl beredd att med tillhjälp av s. k. styckningsplan påbörja en dylik ut— veckling inom i generalplan upptaget område. Senast när det visar sig. att byggnadsverksamhet verkligen kommer till stånd i avsevärd omfattning. bör givetvis stadsplan föreligga.

e till stadsplan knutna stadsbyggnadsbestämmelserna torde i regel komma att hänföra sig till byggnadskvarteren eller delar därav, under det att bestäm— melserna i generalplanen bliva tillämpliga å de däri ingående dispositionsområ- dena, oavsett avsaknaden av närmare indelning. I den mån stadsplanen seder- mera övergår sistnämnda områden, torde ej sällan de till generalplanen förut hörande bestämmelserna alltjämt kunna tillämpas, dock lära de i allmänhet behöva kompletteras med ytterligare bestämmelser, hänförande sig till de upp- kommande kvarteren eller kvartersdelarna.

Beträffande byggnadskvarteren enligt stadsplan kunna i huvudsak samma ändamål bestämmas som i fråga om i generalplan upptagna områden, avsedda. för bebyggande. Även för andra områden — likväl ej de till park- eller vat- tenområden hänförliga, vilka som sådana icke kunna intagas i kvartersmar- ken, — kan utrymme beredas inom byggnadskvarteren, såsom för särskilda trafikändamål m. rn. Sistnämnda anordning bör dock endast i undantagsfall förekomma, för att icke onödigtvis den överskådlighet och reda, som efter- strävats genom införande av generalplanetypen, skola bliva eftersatta. Å kart— skissen, bil. I, utvisas industri— och idrottsområden såväl i generalplan som i stadsplan, i sistnämnda fall i form av byggnadskvarter. Däremot äro huvud— trafikområden, järnvägsområden, kanalområden och andra särområden lagda helt och hållet inom generalplanen. De vattentäckta områdena äro, i den mån de tillhöra kanalområdet och sålunda bilda särskilt trafikområde, vattenled, ej fristående redovisade. Övriga vattenområden hava behandlats som självstän— diga samt upptagits i generalplanen, enär de hava betydelse för samhället i dess helhet. Detsamma gäller de stora naturområdena. Principiellt sett fin- nes annars ej hinder mot att även till stadsplanen, och då i form av parkom- råden, hänföra vissa naturområden, vilka äro av beskaffenhet att rättvisligen kunna bli föremål för de med parkområde i stadsplan förbundna rättsverknin— garna.

Enligt lagförslaget kan genom stadsbyggnadsbestämmelser även viss regle- ring av gatumarkens användande ske, t. ex. för avskiljande därinom av vissa för särskilt trafikändamål avsedda ytor. Förutsättningen härför är att de för gatumarken gällande rättsreglerna kunna passande tillämpas å dylika ytor. Åtgärden bör dock endast undantagsvis förekomma, där motsvarande regle— ring lämpligen kan vidtagas genom markens intagande i generalplan.

Med avseende å beteckningssätten å kartan är att märka, att alla gränser för de i generalplanen ingående områdena konsekvent gjorts lika och bestående av en heldragen linje med cirkelpunktering. Beteckningen framträder klarast å detaljkartan bil. II, där huvudtrafikområde och kanalområde sålunda marke-

rats såsom tillhörande generalplanen. Avsikten är att i framtiden redan vid en första blick å karta, som utvisar en stads planläggning, skall kunna urskil- jas vad som hör till generalplaneelementet eller är att hänföra till stadsplanen. För ändamålet bör därför obligatoriskt å varje stadsplanekarta även utvisas alla de till generalplanen hörande områden, som ligga inom omfånget för kar- tans visning.

I Övrigt har det systemet valts för beteckningarna, att de i generalplanen upptagna områdena littererats med romerska siffror, i den mån icke ytbeteck— ning använts. Åt stadsplanen och byggnadskvarteren har det stora alfabetets bokstäver förbehållits. Eljest äro i stadsplaneväsendet använda betecknings- metoder tagna i bruk.

Bil. IV.

Promemoria

angående arealfördelning inom olika stadsplaneområden och markägares avstående av mark för stadsplans genomförande.

(Utarbetad av byråingeniör Åke Virgin vid Stockholms stads Fastighetskontor.)

Det torde anses skäligt, att markexploatör till staden utan ersättning av- står så stor del av ett stadsplaneområdes areal, att därmed icke blott täckes den areal, för vilken gatumarksersättning enligt gällande lag eljest skulle komma att utgå för gator och öppna platser, vilka äro belägna utmed hans behållna tomtmark, utan även en rimlig del av den parkareal och den tomtmark för offentliga byggnader, vilken direkt erfordras för den blivande befolkningen inom området.

Godtages denna allmänna princip för markexploatörens avstående av mark till staden, blir det ju också tydligt, att den totala markareal, inom ett stads- planeområde, på vilken staden kan göra anspråk, kommer att bliva beroende av det tillåtna byggnadssättet samt den väntade befolkningstäthetcn inom området. Ett högt byggnadssätt kräver bredare gator än ett lågt byggnadssätt och en stor befolkningstäthet bör betinga en proportionsvis större areal till parker och offentliga byggnader än en mindre befolkningstäthet. Det kan på den grund ej vara lyckligt att fastställa en för alla stadsplaneområden generellt gällande procentsats för den del av området, som skall till staden utan ersättning avstås.

Arealfördelning inom olika typer av stadsplaneområden.

För att med några exempel belysa hur olika förhållandena äro inom skilda typer av stadsplaneområden, skall här redogöras för en del stadsplanelagda om— råden inom Stockholm.

Nordöstra Östermalm.

Område, begränsat av Valhallavägen, Banérgatan, Storgatan, Humlegårdsgatan och Sturegatan. Byggnadssätt: övervägande 5—6- våningshus. Områdets totalareal intill gränsgatornas mitt . . omkr. 804.000 kvm. Mark till gator och öppna platser . . . . . » 311.000 » 38.6 % Parkmark saknas fullständigt inom området . — _ Tomtmark för offentliga byggnader (folkskolor,

allm. läroverk, brandstation . . . ) 24.700 » 3.1 %

Slimmå omkr. 41.7 %

J,._._—— ' . ” %% .%% %% %

, W kW %%%% & ,,,/%?, % % f/

%% % %%"! %

% %%%%%

Figl. Dela orväd 'asrt Nor rmalmi Sto cokhlm.

Nordvästra N or'rmalm. (Se fig. 1.)

Område, begränsat av Solnavägen, Norrtullsgatan, Odengatan och Rörstrands- gaant Byggna adss att: väang ned 4—5- ningshus Omr åed ts to ta lar eali nitll gr rna gator mi itt . . omkr. 902,000 kvm. Ma riaorktllgt (lg'ho'napp platser ( le rlbers-g vägmsförårgrm-d Vilka till stör eed len för värv atss sat de riv) . . . . . . » 347,000 » 38.5 % Parkmark ............ ( ...... » 10.000 » 1.1 7; To mtma rk för Offe nitl b ggna aerd k rork ,fo lk- ' ' sko lor a.11m lämlvgaei'mk,y1n.) . yr ..... » 40.800 » 45% Summa omkr. 44.1 % Inoeamdtt ormådefassttälldes Vtadäplan r1923vför dest .k.öaers-Rdbg orm åed t. Sta den ägde här den Vnde de len orm åed t To ta lar eaenl r,V.148490km, viautllgtoma rkaå sattes 41.5%;iatllp rakm rk3.3r”/o ch till off. bygsgn ader VS .8a % eerll tills aamm ej min nred 5n3. %. Den sirffa toredfå rätttypisörkf nuitrda sasantdpl eläggnin inga omlådseörf

seluttbyggn (åsssds (ätt. Stor asE s'ngen. En skilt sat dsanpl oram ade.

Sta dsanpl fa ssätt lldå r.1923 Byggnadss 'atzt Fr iilgga ned byggn aerd medhösgt2a 3v ochvindsvån.

Områdets totalareal .............. omkr. 689,300 kvm. Mark till gator och öppna platser ....... >> 104,880 » 15.2 7. . Mark för parker och planteringar ....... > 99,370 » 14.47. Tomtmark för oif. byggnader ......... » 19.100 » MJ. Summa omkr. 32.4 %

/ %% %. /, %% %%

.

/,

T

%

»sxXÅXXNr

Ska/o "QM— 'n- Fig. 2. Del av Stureby villastad i Brännkyrka förs. i Stockholm.

Styreby. (Se fig. 2.) Enskilt stadsplaneområde.

Stadsplan fastställd 1923. . Byggnadssätt: Friliggande byggnader med högst 2 vän. och vindsvån. Områdets totalareal .............. omkr. 447,670 kvm. Mark till gator och öppna platser ....... » 71,240 » 15.9 % Parkmark .................. » 30,210 » 6.8 % Tomtmark för off. byggnader . . . . . . . . . » 7,250 >> 1.6 % Summa omkr. 24.3 % Ålsten.

Stockholms stad markexploatör. Stadsplan fastställd 1923. Byggnadssätt: Friliggande byggnader med högst 2 vän. och vindsvån., en ”mindre del radhus.

Områdets totalareal .............. omkr. 805,700 kvm. Mark till gator och planteringar ........ » 154,600 » 18.7 % Parkmark .................. » 215.500 » 25.9 % Tomtmark för off. byggnader ......... » 28.300 » 6.6 %

Summa omkr. 51.2 %

Enskede stadsplaneområde nr 6 och 7 samt Skarpnäck. Stockholms stad markexploatör.

Stadsplaner fastställda 1923—1925. _ Byggnadssätt: Friliggande byggnader med högst 1 a 2 vån. och Vindsvån.

Områdets totalareal . . . . . . . . . . . . . . omkr. 875,700 kvm. Mark till ator och planteringar samt för järn- vägsän amål 0.6 % . . . . . . . . . . . . » 171200 >> 19.6% Parkmark . . . . . . . . . . . . . . . . . . » 210,800 » 24.1% Tomtmark för off. byggnader . . . . . ,- . . . » 41,000 » 4.7 % Summa omkr. 48.4 %

Av de anförda exemplen framgår, huru olika arealfördelningen gestaltar sig inOm olika stadsplaneområden. Den del av Östermalm, för vilken här redo- gjorts, utgöres förutom av en stor del av den äldre stadsdelen även av det ny- byggda Karlaplansområdet. Det bör observeras att inom detta stora område icke finnes någon som helst parkmark, varemot arealen av gator och öppna platser uppgår till 38.6 % av hela området. Den del av gatumarken, för vilken gatumarksersättning skulle kunna begäras av enskilda tomtägare, utgör ej mindre än omkring 30 % av hela markområdet.

Skulle ett dylikt område nu stadsplaneläggas med bibehållande av samma befolkningstäthet krävdes utan tvivel ett parkområde av rätt avsevärd storlek. Antages exempelvis att där utlades en park av endast Kronobergsparkens stor— lek, omkr. 60,000 kvm., skulle tydligen den sammanlagda arealen av gator och öppna platser jämte denna park utgöra 38.6 + 7.4:460 % av hela området. Härtill kommer ytterligare tomtmark för offentliga byggnader omkr. 3—5 % varför den totala arealen av ifrågavarande områden skulle uppgå till omkr. 50 % av hela stadsplaneområdet.

Den utredning, som lämnats för nordvästra delen av Norrmalm, giver även liknande resultat. Utsträckes områdets gränser österut till Valhallavägen skulle det visa sig att den sammanlagda arealen av gator och öppna platser jämte par- ker kommer att överstiga 50 % av hela området.

Det torde emellertid få erkännas, att även med denna arealfördelning har efter nutida anspråk det behövliga utrymmet för parker och planteringar inom så tätt bebyggda områden icke blivit tillräckligt tillgodosett. Vad som här— vidlag kräves i modern stadsbyggnadskonst, därpå ger den under år 1927 avslutade tävlan om ny stadsplan för västra delen av Kungsholmen ett gott exempe . -

Det lär sålunda icke kunna bestridas att inom ett stadsplaneområde med det koncentrerade byggnadssätt, som utmärker de ifrågavarande delarna av Stock- holm, erfordras minst 50 % av hela områdets areal för publika ändamål. Detta borde även vara en övre gräns för stadens markanspråk inom stadsplaneområ- den med slutet byggnadssätt.

Gäller det däremot stadsplaneområden med i huvudsak öppet byggnadssätt och därav följande mindre befolkningstäthet minskas givetvis behovet av såväl gatumark som parkmark. Vid en ekonomisk stadsplanering torde den erfor— derliga gatuarealen under i övrigt normala förhållanden kunna nedbringas till i medeltal omkr. 15 a 25 % av totalarealen. Parkmarken varierar i de anförda exemplen mellan 6.8 och 25.9 %. Den totala arealen av gatu- och parkmark samt tomtmark för offentliga byggnader varierar mellan 24.3 och 51.2 %. För ett dylikt normalt utformat stadsplaneområde torde dock för publika ändamål ej behöva avsättas mer än intill 30 % av områdets areal. Beroende på terrängens beskaffenhet och andra särskilda lokala förhållanden kan det dock Visa sig skäligt att markägaren för allmänt ändamål reserverar ännu större del av sitt område.

Förslag till allmänna grunder för markexploatörs avstående av mark för stadsplans genomförande.

Såsom förut framhållits, synes det vara motiverat att lagstiftningen ej l'ast- ställer en viss för alla stadsplaneområden gällande maximidel, vilken mark- ägare skall hava att avstå till staden utan ersättning. Det mest rationella är tydligen att storleken av denna areal bestämmes med hänsyn till bebyggelsen. Med andra ord att den markareal, som skäligen bör avstås, göres beroende av den sammanlagda våningsyta, som stadsplanen medger å markexploatörens be- hållna tomtmark. Storleken av denna våningsyta blir ju ett direkt mått på värdet av ifrågavarande tomtmark.

Det förefaller dock, som om detta beräkningssätt skulle bliva alltför om— ständigt och särskilt vid öppet byggnadssätt inom trädgårdsstäder bliva svårt att tillämpa. Däremot torde utan större olägenheter lagstiftningen här kunna skilja mellan tvenne huvudgrupper av stadsplaneområden, nämligen områden för övervägande fristående byggnader med ej flera än två våningar och om— råden för tätare och högre byggnadssätt.

Det borde även av flera skäl tagas under övervägande huruvida det ej vore lämpligt att även göra åtskillnad mellan stadsplan, som tillkommer på stadens begäran, och sådan, som tillkommer på framställning av markexploatören. I alldeles särskild grad borde detta vara berättigat, om den nya lagstiftningen kommer att borttaga städernas s. k. stadsplaneveto. Skulle så bliva fallet borde det vara rimligt att städerna genom lagstiftningen åtminstone få garantier för att ej påtvingas stadsplaner, vilka komma att kräva lösen av en väsentlig del av området för gator, parker eller andra allmänna ändamål. som enbart anser att tillgodose området i fråga.

Lagstiftningen i Tyskland.

I Tyskland pågår f. n. revision av gällande stadsbyggnadslagstiftning avse— ende att åstadkomma en enhetlig sådan för hela riket. Det kan vara av intresse att här omnämna några av de bestämmelser, som f. n. gälla på här ifrågavaran- de område.

Maximidel av stadsplane— område, vilken markägaren Lng eller lagförslag-. skall kostnadsfritt avstå till staden för utläggning till gator och parker. Den preussiska »Lem Adicke>>år1907. . . . . . . . . . 35% resp. 40%. I de fall där staden begär stadsplanen gäller den första procentsatsen och i de fall där markägaren gör fram- ställning därom den senare siffran. »Badische Ortstrassengesetz» år 1908 . . . . . . . . . . 331/39'; »Umlegungsgesetz fär Köln» år 1919 . . . . . . . . . . 50% Markägaren skall bekosta samtliga gatu- och parkan- läggningar, inberäknat broar och dylika konstarbeten samt underhållskostnader under 5 år. »Referentenentwurf fär d. prenss. Städtebaugesetz». . . . 50 74 I övrigt samma som för Köln. ?>Erste Entwurf d.preuss.Städtebaugesetz» . . . . . . . . Här inskränkes dock markägarens ersättningsskyldig- het för anläggnings- och nnderhållskostnader till att 'gälla endast gatuarbeten.

50%

»Letzte Entwurf d preuss.

underställts lantdagen . . .

förslaget gör samma åtskillnad mellan stadsplan

som Labegärts av stad och sådan som begärts av mark— ägaren som i Lex Adicke.

Markägarens ersättningsskyldighet för anläggnings- och underhållskostnader inskränkes till att gälla gator och

torg men ej parkmark.

Stddtebaugesetz», vilket f. n.

35 7; resp. 40 7;

I de senare årens tyska lagstiftning har det sålunda icke ansetts oskäligt att i en del fall kräva avståendet av intill 50 % av stadsplaneområdets areal. I vissa fall har även åtskillnad gjorts mellan stadsplan som begärts av staden och sådan, som tillkommit på framställning av markägaren.

Vid ett besök i Köln i november 1927 hade författaren tillfälle att disku- tera denna lagstiftning med Stadtbaudirektor Arntz och hans närmaste tjänste- män. Där ansågs att, särskilt när det gällde stadsplan med slutet byggnads- sätt och höga hus, 50 % fri yta var oeftergivligt. Det erkändes även att en åtskillnad mellan stadsplaner med glest resp. tätare byggnadssätt ungefär så som ovan föreslagits var motiverad och att i det förra fallet man kunde nöja sig med mindre fri yta. I Köln hade man gjort den erfarenheten att i regel värdestegringen invid parkområden blir större än den förlust som göres genom att parkmarken undandrages bebyggelse. De höga markvärdena invid stadsparker i städerna ansågs som ett bevis därför.

Förslag till lagbestämmelser.

För den enskilde markexploatören är det givetvis ej ett huvudintresse att vid stadsplaneringen få så stor försäljningsbar tomtareal som möjligt, utan att få så stort värde som möjligt på den tomtmark, som är avsedd att försäljas. För markägaren kan det sålunda ofta vara förmånligt at kostnadsfritt avstå en stor del av sitt område om stadsplanen därigenom medger honom ett fördelaktigare utnyttjande av den återstående tomtmarken.

Å andra sidan kan det ej ligga i stadens intresse att eftersträva. äganderätten för utläggning till gator och parker av en större _del av ett enskilt stadsplane- område, än vad som är nödvändigt. Denna mark giver ju staden enbart utgifter, dels 1 form av andel 1 anläggningskostnader och dels för framtida underhåll.

Med hänsyn till vad som ovan anförts torde det icke få anses orimligt att ifrågasätta, att i stadsbyggnadslagförslaget den areal av ett stadsplaneområde, varpå stad kan göra anspråk för allmänna ändamål, regleras på följande sätt:

Del av totalarealen. Inom stadsplan för övervägande fristående byggnader med högst två våningar . . . intill 30 7; Inom stadsplan för övervägande tätare och högre bygg— nadssätt. . . . intill 50 %

SÄRSKILDA YTTRANDEN

Särskilt yttrande av herr Hasselquist.

Då jag har en annan uppfattning än sakkunnigas majoritet rörande vissa av lagförslagets huvudprinc1per, får jag härmed anföra nedanstående.

Inledningsvis anser jag mig då böra framhålla följande

allmänna synpunkter.

Under de gångna århundradena har städernas bebyggande i alla länder i stort sett varit markägarnas ensak. Då deras främsta syfte varit att draga största möjliga vinst av företaget, blev resultatet de ohygieniska sammangyttringar av hus mellan trånga gränder, som ännu dominera i äldre stadsdelar.

Efter avskaffandet av de gamla skråförordningarna (1846) började de sven- ska städernas utveckling gå i snabbare takt. Städernas folkmängd, som år 1840 uppgick till ungefär 304,000, d. v. s. 10 % av rikets hela befolkning, hade redan år 1890 ökats till 690,000 eller c:a 15 %. Under inverkan av en mångfald faktorer har denna stegring under de senaste årtiondena forcerats i sådan om— fattning, att städerna år 1925 inrymde 1,860,000 personer eller 30.7 % av lan- dets innebyggare. Taxeringsvärdena för fast egendom i städerna, som år 1870 utgjorde 442 miljoner kronor, hade år 1925 stigit till 8,170 miljoner kronor.

För Stockholms stads vidkommande utgjorde taxeringsvärdena för fast egen- dom år 1870 160 miljoner kronor och år 1925 (inklusive inkorporerade om- råden) 2,600 miljoner kronor. Efter vederbörlig reduktion för penningvärdets fall finner man, att taxeringsvärdet å fast egendom i Stockholm år 1925 var tre gånger så stort pr invånare räknat som år 1870.

Storleken av de kostnader, som för närvarande nedläggas för utbyggande av våra städer och köpingar, torde överstiga 150 miljoner kronor pr år.

Att de kostnader, som nedläggas på städernas utveckling, bl. a. medföra en kraftig värdestegring å marken, är ju en känd och numera även erkänd sak. Ut- vecklingen av städernas samfärdsel, förbättringar av de hygieniska förhållan- dena, kommunernas uppoffringar för kulturella och andra ändamål — alla dessa faktorer samverka till stegring av markvärdena. Denna markvärdestegring är ett resultat av det allmännas åtgärder, och det allmänna har grundad rätt till densamma.

Såsom exempel på dylika markvärdestegringar kan anföras, att jordvärdet i Berlin och London steg under 20-årsperioden 1870—1890 med c:a 3 miljarder i vardera staden. Motsvarande värdestegringar återfinnas i alla andra större städer. J ordvärdestegringen i Stockholm utgjorde under åren 1895—1905 c:a 40 %. Den av enskilda ägda marken inom Stockholms stads jurisdiktion torde för närvarande representera ett värde av c:a 800 miljoner kronor.

Redan under de första årtiondena efter 1850-talet medförde de större stä- , dernas utveckling, att stora förmögenheter hopades hos enskilda tomtägare, som icke medverkat till framskapandet av de nya värdena. Det var därför ganska förklarligt, att kravet på ett beskärande cw tomtägarnas vinster till förmån för ett mera människovärdigt bebyggande så småningom började göra sig gällande.

Detta krav möttes emellertid av kraftigt motstånd från markägarna och av oförstående från de lagstiftande myndigheternas sida. På grund av en mo— tion av stockholmsrepresentanten, fil. dr. Moritz Rubenson, hemställde 1884 års riksdag, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta förslag till lagbestämmelser för ordnande av de rättsförhållanden, som uppstodo mellan kommunerna och en— skilda i följd av fastställande av stadsplaner och utförande av gaturegleringar m. m. Det av särskilda kommitterade utarbetade förslaget, vilket innebar en ganska anspråkslös reglering till förmån för det allmänna, underkändes av Kungl. Maj:t, som förklarade, att riksdagens framställning icke skulle föran- leda någon vidare Kungl. Maj:ts åtgärd.

I ingressen till sin motion karaktäriserar herr Rubenson den dåvarande situa— tionen på följande sätt:

»De två årtionden, som förflutit, sedan kommunerna inom landet kommit i åt— njutande av ökad självstyrelse, hava att förete en tavla av alltjämt växande liv och verksamhet inom snart sagt alla de områden, å vilka det blivit kommunerna förunnat att utöva denna självstyrelse. Det nyvaknade intresset har därvid icke minst givit sig till känna i fråga om åtgärder för att inom städerna och övriga tätare bebyggda orter räta och utvidga förut varande och anskaffa nya, i lämp— liga riktningar lagda, mot tidens fordringar å luft och ljus svarande gator och öppna platser. Vid stadsplanernas uppgörande och genomförande hava emellertid till följd av det allmännas och de enskildes stridiga anspråk så stora svårigheter uppstått, att det är fara värt, att, om anledningarna till dem få kvarstå, kommu- nalrepresentationernas nit för denna högviktiga angelägenhet snart skall slap- pas och bestämmelserna om stadsplaner till en god del bliva en lagstiftning en- dast på papperet. Därest det nu kan visas, att lagstiftaren i dessa stycken behand— lat kommunerna styvmoderligt, att han pålagt dem stora skyldigheter, men varit särdeles njugg vid bestämmande av de rättigheter, utan vilka de alldeles icke eller åtminstone ej utan de största svårigheter mäkta uppfylla de på dem ställda anspråk, under det att han å andra sidan gjort det för de enskilde, som förstå att begagna sig av den bristfälliga lagstiftningen i ämnet, möjligt att till skada för det allmän— na bereda sig obehörig vinst på de jordstycken, som tagas i anspråk för reglerin- garna, är uppenbarligen tiden inne att fullkomna de bristfälliga lagarna och järn- nare fördela rättigheter och skyldigheter mellan dem, som draga nytta av reglerin- garna, så att deltagandet i kostnaderna för företagens genomförande lämpas efter storleken av denna nytta.»

Den länge efterlängtade stadsplanelagen genomfördes år 1907 . Emellertid kunde man ju då icke förutse den kraftiga utveckling, som skulle komma att äga rum å stadsbyggnadsområdet. Markköparna hava helt utnyttjat konjunk- turerna, samhällena hava icke kunnat påtaga sig de ekonomiska konsekvenser— na av stadsplanernas fastställande och stadsutvecklingen har snedvridits. Efter- regleringarna komma, som bekant, att draga oerhörda kostnader. Enbart för ordnandet av de oreglerade samhällena i Brännkyrka och Bromma i Stockholm beräknas åtgå c:a 25 miljoner kronor, och Göteborgs stad har beräknat mot- svarande kostnader för Lundby och Örgryte till c:a 100 miljoner kronor.

stadsbyggandet omfattar en mångfald sociala, tekniska, administrativa, hy- gieniska, estetiska och ekonomiska m. fl. problem. Dessa problem har man under den senare tiden börjat beakta — alla utom ett, det ekonomiska, grund-

valen och förutsättningen för lösningen av alla de övriga. Inom markintressen- ternas och med dem allierade kretsar anses det givetvis ännu såsom en själv- klar sak, att samhället, d. v. s. skattebetalarna, skola draga alla kostnaderna för stadsplanernas genomförande, medan de direkta fördelarna, de ofta oerhörda värdestegringar, som numera följa, skola tillfalla ett fåtal enskilda. Därest den lagstiftning, som nu förberedes, icke skapar fullt effektiva möjligheter att på ett rättvist sätt mellan samhällets olika element fördela kostnaderna för städernas utbyggande, förfelar den enligt mitt förmenande en mycket viktig del av sin uppgift. Många av Sveriges städer och övriga samhällen digna redan under skattebördorna. En mycket stor del av kommunernas utgifter nedlägges, i och för städernas utveckling och reglering, på anläggningar, av vilka ett fåtal samhällsmedlemmar draga stora ekonomiska vinster, och man förklarar sig från en del håll emotse elakartade följder, därest icke snar ändring sker.

Därtill kommer, att städernas utbyggande, som rätteligen borde följa organi— satoriska principer, för närvarande sker fullkomligt hasardmässigt, vilket in- nebär ett nationalekonomiskt slöseri av stora mått. Härom yttrar stads— planedirektör Lilienberg med allt skäl följande i en för några år sedan publi- cerad artikel i Svenska Stadsförbundets tidskrift: »De flesta andra stora före- tag organiseras i vår tid bl. a. med tanke på att de skola kunna utvecklas med nedläggande av minsta möjliga kostnad. Men de stora företag, som våra stads- utvidgningar verkligen äro, sakna i regel ett genomtänkt program för utveck- lingen. Det är därför på tiden, att vi verkligen gripa oss an med att få denna svaghet i vår samhällsutveckling undanröjd.»

Lagstiftningen har ju alltid att dragas med den svårigheten, att den skall lagstifta för tider som komma på grundval av erfarenheter från tider som varit. Det är väl bl. a. detta förhållande, som gör, att lagarna ofta verka efterblivna och att lagstiftningen ofta förefaller att rita sina egna cirklar, oberoende av verklighetens krav. Vad beträffar stadsbyggnadslagarna kunna ju tidigare lag- stiftare hänvisa till, att erfarenheterna ifråga om modern stadsutveckling då voro ganska ringa — nu kan man däremot bygga på en ganska omfattande er- farenhet härutinnan, och grundlinjerna för den framtida utvecklingen äro åt- minstone skönjbara.

De utländska stadsbyggnadslagarna äro i allmänhet betydligt modernare än våra, Och ändå klaga stadsbyggarna över deras efterblivenhet. Dessa kla- gomål gälla i all synnerhet markrättsförhållandena. Lagstiftningen på detta område har icke förmått följa med utvecklingen. Medan den tekniska utveck- lingen på stadsbyggnadsområdet passerat från blockhuset till skyskrapan och från byn till miljonstaden, är markrätten, det nutida stadsbyggandets A och 0, fortfarande hänvisad till sina åldriga grundvalar. Lika litet som blockhusets enkla grundstenar förmå uppbära skyskrapan, lika litet förmå markrättens ålderdomliga grundprinciper uppbära ett rationellt stadsbyggande.

Klart är, att icke alla förändringar i samhällets struktur och funktioner omedelbart kunna återspegla sig i lagändringar, ty lagarna måste givetvis hava resonans i den allmänna rättsuppfattningen. Om man emellertid bort— ser från det fåtal, som är direkt intresserat av att få behålla sin privilegie- rade ställning, är det numera, oberoende av politiska uppfattningar, en gan- ska allmän mening hos dem, som verkligen satt sig in i frågan, att en radikal förändring bör ske i fråga om fördelningen av de ekonomiska bördorna för stä- dernas fortsatta utbyggande. Jag behöver i detta avseende endast hänvisa till Stockholms stadsfullmäktiges uppslutning omkring kravet på lagen om gatu- hållningsskyldighet.

456 Den första frågan, som uppställer sig, är:

På. vilket stadium av bebyggelsen bör stadsplan tillkomma?

Av alla de komplex av problem, som måste bringas till enhetlig lösning i en stadsbyggnadslag, tillmäter jag frågan om tidpunkten för ett effektivt ingri- pande i ordnandet av stadsbyggandet synnerligen stor betydelse.

Enligt det föreliggande lagförslaget skall stadsbyggandet inom ett samhälle regleras förutom genom stadsplan jämväl genom fastställande av generalplan samt, där varken stadsplan eller generalplan äro till finnandes, genom 5. k. allmänna byggnadsbestämmelser. De två sistnämnda medlen, generalplan och allmänna byggnadsbestämmelser, äro dock, ehuru de i och för sig kunna vara av stor betydelse, endast att betrakta såsom förelöpare till stadsplanen, general- planen därigenom, att den ger nödig stomme för kommande stadsplanelägg- ning, och de allmänna byggnadsbestämmelserna därigenom, att de i någon mån kunna avvärja för framtida planläggning olämplig bebyggelse. Först i och med stadsplanen blir bebyggelsen definitivt reglerad, först då kunna de ekono- miska förhållandena ordnas mellan markägaren och kommunen.

När böra då dessa förhållanden ordnas? I det nu föreliggande lagförslaget finnes därom i sak intet annat stadgat, än vad som redan i gällande lag är föreskrivet, nämligen att för stads ordnande och bebyggande skall finnas stads- plan. (Man jämföre förslagets 1 kap. 3 % med fastighetsbildningslagens 1 kap. 1 €.) Bestämmelsen ger intet klart besked om tidpunkten för stadsplanelägg- ningen, utan har det ansetts vara städernas sak att för undvikande av fram- tida olägenheter i god tid föranstalta om uppgörande av stadsplan för sådan del av det icke planlagda stadsområdet, inom vilken byggnadsverksamhet på- ginge eller vore att förvänta.

Redan vid tillkomsten av 1907 års stadsplanelag hade man emellertid upp- märksamheten inriktad på vilka väsentliga olägenheter, som kunde väntas upp— stå med avseende på bebyggelsen inom icke stadsplanelagda delar av städer- nas områden därigenom, att stadsplanens utsträckande till dessa delar ej kunde förväntas inträffa på tillräckligt tidigt stadium. För att möta dessa väntade olägenheter stodo huvudsakligen två olika möjligheter till buds, näm- ligen endera att i lagen intoges bestämmelser, som kunde framtvinga stads- plans antagande, innan den byggnadsverksamhet, man ville reglera, kunde komma till stånd, eller ock att, med uppskjutande av kravet på stadsplan, andra reglerande stadganden infördes. Båda dessa utvägar envisades genom motio- ner vid 1907 års riksdag. Sålunda tillkom på grund av hrr Hedenlunds, Ri- cherts m. fl. motion nr 47 i första kammaren och herr A. F. Vennerstens m. fl. motion nr 195 i andra kammaren bestämmelsen: >>—— _— — Väckes fråga om stadsplans utsträckande över visst område, må Konungens befallningsha- vande på framställning av staden meddela förbud mot nybyggnad inom område, som av frågan beröres, till dess beslut i frågan blivit fattat, dock i intet fall för längre tid än sex månader», vilken bestämmelse ingick i stads— planelagens 5 % och numera finnes upptagen i fastighetsbildningslagens 1 kap. 7 %. (Jämför förslagets 10 kap. 1 €.) Här gavs sålunda en möjlighet att framtvinga stadsplans genomförande, men har stadgandet ej erhållit önskvärd effektivitet, beroende bl. a. därpå, att även en vaksam kommun lätt kan för- sitta det lämpliga ögonblicket för ingripande och att stadgandet enbart avser sådant område, för vilket planen lämpligen kan anslutas till förut gällande stadsplan, och ej område, som är beläget på något avstånd från det förut i pla- nen intagna. (Enligt det nu föreliggande förslaget kommer den sistnämnda inskränkningen att bortfalla.) Rörande dessa avskilda byggnadsområden ytt—

rade motionärerna följande, som jag refererar med hänsyn till de enligt min uppfattning riktiga, ekonom—iska synpunkter, som där framskymta:

>>Från städernas synpunkt torde det med nu gällande lagstiftning icke vara lämpligt, att dylika från den egentliga staden skilda samhällen uppstå här och där på stadens mark. Från dessa samhällen komme naturligtvis snart att fram- ställas anspråk på enahanda fördelar i fråga om vatten- och belysningsanordningar, polisbevakning och dylikt., som åtnjutas av invånarne i den egentliga staden. Upp- fyllandet av dessa anspråk skulle oftast ställa allt för stora krav på stadens kassa. Å andra sidan kan det ej gärna ifrågasättas att för dessa områden tillåta det plan- ]ösa bebyggande, som saknaden av stadsplan skulle möjliggöra. Man skulle då här bli sämre ställd än på landsbygden. Lämpligaste lösningen skulle måhända vara att öppna möjlighet för en viss, ekonomisk självständighet i fråga om dessa om- råden, ungefärligen motsvarande den, som nu besittes av municipalsamhällena å landet. Den nu uppkastade frågan torde emellertid vara av den viktiga och svår- lösta beskaffenhet, att den bör göras till föremål för särskilda lagstiftningsåtgär- der, vadan man för närvarande synes böra inskränka det föreslagna byggnadsför- budet till att omfatta sådant område, för vilket planen lämpligen kan anslutas till den förut gällande stadsplanen.»

Jag vill här inskjuta, att jag anser tiden vara inne för denna frågas lös— ning, att jag anser detta lämpligen kunna ske på sätt, jag nedan skall när- mare angiva, genom bestämmelser i stadsbyggnadslagen, samt att det av sak- kunnigas flertal biträdda förslaget enligt min uppfattning ej erbjuder möj- lighet till detta svårlösta problems effektiva bemästrande.

Vidare tillkom på initiativ av samma motionärer, som ovan omnämnts, ge- nom motion n: r 48 i första kammaren och motion n. r 194 1 andra kammaren den 1 stadsplanelagens 41% (fastighetsbildningslagens 1 kap. 46 %) intagna bestämmelsen. »På framställning av stad, köping och annat samhälle, som i denna lag avses, må Konungen förordila, att särskilda föreskrifter skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom sådan del av samhällets område, som ej finnes upptagen i gällande stadsplan.» Med detta stadgande avsågo motionärerna endast att tillskapa »för ett ordnat be- byggande oundgängligen nödiga, grundläggande bestämmelser», och har det- samma givetvis varit ett ytterligt begränsat medel, då det gällt ått komma till rätta med oreglerade samhällsbildningar. I det föreliggande lagförslaget er- Sättes stadgandet närmast av föreskriften om allmänna byggnadsbestämmel- ser, vilken föreskrift dock till skillnad mot de föreskrifter, som kunna utfärdas enligt det citerade stadgandet, erhållit ett civilrättsligt underlag. (Jämför 6 kap. 3 % i förslaget.) Med detta har relaterats det första försöket i stads- planelagstiftningen att med undvikande av stadsplan söka vinna en lösning av städernas >>utomplansproblem».

Otillräckligheten av de ovan citerade bestämmelserna i stadsplanelagens 5 och 41 %% blev snart nog efter lagens ikraftträdande skönjbar, och man synes ha gått in för att tillsvidare lämna bestämmelserna i 5 % åt sitt öde och öka effek- tiviteten av stadgandena i 41 %. Naturligt nog kom man därvid att utgå ifrån, att det gällde att få ett grepp om den bebyggelse, man ville reglera, redan vid den första påvisbara åtgärden för sådan bebyggelses tillskapande, jorddelnin— gen. Frågan synes första gången officiellt hava dryftats i yttranden över fastighetsregisterkommitténs betänkande men upptogs dock ej i 1914 års fastighetsregisterkommissions förslag. 1912 års bostadssakkunniga funno emellertid skäl att i ett över nämnda kommissions förslag avgivet utlåtande kraftigt betona, att kontrollen över jorddelningen vore ett synnerligen behöv— ligt och gott medel för att inverka bl. a. på reglerandet av bebyggelsen utan- för stadsplanen. Enahanda erinringar framfördes av Svenska stadsförbundet.

och blevo dessa motionsvägen framförda till 1916 års riksdag, som förklarade sig _finna dessa synpunkter värda allt beaktande.

Aven 1916 års fastighetsregisterkommission, som därefter fick ärendet om hand, delade denna uppfattning och föreslog en bestämmelse, bl. a. innehål— lande, att avstyckning ej måtte så verkställas, att tillämpningen av föreskrif- terna i fastighetsbildningslagens 1 kap. 46 % andra stycket (stadsplanelagens 41 å andra stycket) motverkades Och att avstyckning ej i något fall måtte så verkställas, att markens ändamålsenliga bebyggande försvårades. Den första här refererade bestämmelsen innebar ju endast, som tidigare nämnts, ett stär- kande av effektiviteten hos den ovannämnda paragrafen i stadsplanelagen, den andra bestämmelsen däremot var i laghänseende en nyhet, som blev utsatt för stark kritik. Sålunda anmärkte lagrådet vid förslagets granskning, att vid stadgandets tillämpning för utomplansområde, alltså just för det fall, som i det- ta sammanhang intresserar, som regel måste förutsättas, att en plan upprätta-- des som norm för bedömandet av huru bebyggandet borde ske. En sådan plan, som förmodligen komme att uppgöras av vederbörande byggnadsnämnd, skulle, ehuru den ej var fastställd i den ordning, som gällde för stadsplan, kunna förväntas få en dominerande betydelse, då det sedan gällde att utarbeta stadsplan. Att på så sätt byggnadsverksamheten i stor utsträckning skulle regleras efter planer, som icke blivit i vederbörlig ordning prövade, syntes lag- rådet ej tillrådligt. Lagrådet ifrågasatte i stället bestämmelser efter förebil- der av förskrifterna i fastighetsbildningslagens 1 kap. 7 5, d. v. s. ett ökande av möjligheterna att framtvinga stadsplaneuppgörelse för att dymedelst åstad- komma önskad reglering. Emellertid blev på grund av en vid 1917 års riksdag väckt motion (nr 175 i andra kammaren), vari lagrådets betänkligheter be- möttes, bestämmelsen antagen och återfinnes i fastighetsbildningslagens 5 kap. 8 %.

»Utomplansproblemet» upptogs givetvis till behandling även av 1916 års stadsplanelagskommitté. Kommittén gick in för principen att göra den sam- hälleliga bebyggelsen helt beroende av stadsplan, i det kommittén uttalade såsom sin åsikt, att, så snart ett tätare bebyggande voreatt förvänta inom någon del av det icke planlagda området, stadsplan borde uppgöras för sådan del. För att genomföra detta syftemål föreslog kommittén förbud mot avstyck- ning, som befunnes åsyfta jorddelning för ett tätare bebyggande, innan stads— plan blivit för sådan mark fastställd, Vilket stadgande föreslogs att införas i fastighetsbildningslagens 5 kap. 8 %. I det sammanhanget meddelade kom- mittén även sin anslutning till lagrådets ovan relaterade betänkligheter mot 1917 års förslag.

Även de sakkunniga ha ju tidigare haft denna fråga under separat prövning, vilket som bekant resulterade i framläggandet under oktober månad år 1925 av dels >>förslag om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring», dels ock >>förs1ag till lag om tillägg till 5 kap. 1 lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad». Anledningen till att dessa lagförslag utbrötos ur sitt sammanhang var behovet att skyndsamt skapa föreskrifter, som i möjli- gaste mån kunde förhindra uppkomsten av oreglerade samhällsbildningar såväl utom som inom städernas gränser. Talrika fall vittnade om, huru litet effek- tiva bestämmelserna i gällande lag voro. I det sålunda förevarande läget an— sågo de sakkunniga ett omedelbart ingripande genom lagstiftningsåtgärder syn— nerligen påkallat. Emellertid var åtminstone för mig utgångspunkten därvid den, att de föreslagna bestämmelserna självfallet icke fingo anses vara bin- dande vid det slutgiltiga utarbetandet av det nu föreliggande förslaget till stadsbyggnadslag. Utgående från denna förutsättning ansåg jag det också naturligt, att förslaget utformades på sätt, som skedde, d. v. s. så, att det

anslöt sig till de förefintliga stadgandena, ökande dessas effektivitet och tyd- lighet. Sålunda infördes i 1 mom. av den föreslagna nya paragrafen 8 a i 5 kap. av fastighetsbildningslagen bestämmelser, avsedda att giva ökad skärpa åt stadgandet i 1 kap. 7 %, i det att åt Konungens befallningshavande gavs befo- genhet att på framställning av stad utfärda styckningsförbud, där förut endast nybyggnadsförbud kunnat användas för frampressande av stadsplan. Härmed avser jag den från 1907 års stadsplanelag härstammande, förut omnämnda bestämmelsen i 7 %: » ————— Väckes fråga om stadsplans utsträckande över visst område, må Konungens befallningshavande på framställning av sta- ? den meddela förbud mot nybyggnad inom område, som av frågan beröres, till dess beslut i frågan blivit fattat, dock i intet fall för längre tid än sex måna- der», vilken bestämmelse, som tidigare nämnts, just tillkom med tanke på att för vissa fall genom framtvingande av stadsplaneuppgörelser hindra tillkomsten av oreglerade samhällsbildningar. Detta mom. 1 uteslöts emellertid av departe- mentschefen med uttalande av att anledning icke syntes föreligga att fram- lägga förslag i ämnet före genomförandet av stadsplanelagstiftningen i sin helhet.

I inom. 2 åter gingo de sakkunniga in för bestämmelsen enligt den andra av mig berörda huvudriktningen, reglerandet av utomplansbebyggandet med undvikande av stadsplaneuppgörelse. Enligt min uppfattning är detta moment i viss mening intet annat än ett förtydligande av sista stycket i 5 kap. 8 %: »Ej må i något fall avstyckning så verkställas, att markens ändamålsenliga bebyggande försvåras», vilket stadgande, som nämnt, blev mycket omdebatterat vid 1917 års riksdag. I mom. 2, speciellt sådant det blev omredigerat i den nu till lag vordna % 8 a av 5 kap., legitimeras så att säga den styckningsplan, som lagrådet vid behandling av omförmälda % 8 i allmänhet förutsatte måste finnas vid tillämpandet av denna paragraf. Det är därvid att märka, att detaljerade direktiv givas, huru planen skall vara beskaffad, och så vitt jag kan finna, äro dessa direktiv sådana, att styckningsplanen i tekniskt avseende ej märk- bart kommer att skilja sig från stadsplanen annat än möjligen därigenom, att stadsplanen förutsätter särskilda byggnadsbestämmelser, under det att för stylckningsplanen väl komma att bliva gällande s. k. allmänna byggnadsbestäm- me ser. .

Styckningsplanens stora brist är ju den, att den icke medför några rätts- verkningar, alltså icke reglerar de ekonomiska mellanhavandena mellan sam— hället och markägaren. Av skäl, som jag nedan närmare kommer att utveckla, anser jag nu tiden vara inne att även i rättsligt avseende göra denna styck— ningsplan till en stadsplan, d. v. 5. att i likhet med 1916 års stadsplanelags— kommitté uppställa stadsplan såsom villkor för sådan avstyckning inom stads— områdena, som avser ett samhälleligt bebyggande. Medan övriga sakkunniga funnit skäl att bibehålla nämnda % 8 a, vilken så gott som oförändrad införts som 23 kap. 7 % i lagförslaget, har jag sålunda endast velat anse densamma såsom ett provisorium, tillkommet i ett tvångsläge, men dock tillrättalagd för att förbereda den enligt min uppfattning riktiga och slutgiltiga lösningen av >>utomplansproblemet».

Ingen torde förneka, att stadsbyggandet ytterst är ett ekonomiskt pro- blem, där det gäller att för minsta möjliga kostnad tillgodose alla de berät- tigade krav, som kunna resas på ett stadssamhälle, såsom tillgång på goda bostäder, ändamålsenliga anordningar för industri och andra näringar, ord— nade trafikförhållanden etc. etc. Det är då även uppenbart, att en lagstiftning,, som den nu föreslagna, har en oerhörd ekonomisk betydelse, ett penndrag av lagstiftaren kan betyda besparingar av ofantliga summor, lika väl som det kan betyda förintelse av vården i en omfattning, varom man knappast kan göra sig en föreställning. Typiska exempel därpå erbjuda sig just med av-

seende på bebyggandet av städernas ytterområden. Vid en blick på den här reproducerade kartan över stockholmstrakten (sid. 461) torde det med all tyd- lighet framgå, huru planlöst förstadssamhällena äro utkastade kring inner—. staden. Det torde icke erfordras någon ingående kännedom om stadsbygg— nadskonst för att inse, att denna fullständiga brist på organisation och förut— seende betyder bortkastande av väldiga belopp. Den resulterar därjämtei kro— niskt missnöje hos alla de innebyggare, som måste genomlida decennier av längtan efter de trafikförbindelser och övriga anordningar, som av ekonomi- ska skäl icke kunna genomföras, förrän den spridda bebyggelsen hunnit växa samman till större, ekonomiskt bärkraftiga enheter. Utvecklingen tillgår ju i regel så, att en markägare här, en annan där finner med sin fördel förenligt att sälja tomter, där vissa lokala förutsättningar äro för handen. Huruvida områdets definitiva ordnande med kommunikationer och hygieniska anordnin- gar m. 111. sedan komma att draga oproportionerligt höga kostnader, därtill har ofta nog icke tagits någon hänsyn. Omsorgen härom överföres ju i re- geln på det allmänna, som i hygienens och samhällsfridens intresse slutligen får ingripa och med dryga kostnader nödtorftigt ordna upp det hela. Enligt en är 1924 verkställd undersökning saknades tidsenliga vägar i flere av de pri— vata villasamhällena omkring Stockholm, avloppsledningar saknades i 62 % och vattenledningar i 70 % av samtliga. Det är beklagligt, att, ehuru upp- märksamheten var riktad på dessa avigsidor redan vid stadsplanelagens till- komst, vilket bl. a. framgår av den av mig tidigare citerade motionen vid 1907 års riksdag, under alla dessa år oefterrättlighetstillståndet kunnat få fortfara till den dag, som i dag är. Man invänder måhända, att jag målar tav— lan överdrivet mörk, i det missförhållandena kanske inskränka sig till att be- röra endast huvudstaden eller på sin höjd ytterligare någon eller några av rikets större städer. J ag är övertygad om att så ej är fallet. Givetvis blir skalan mindre för de mindre städerna, vilket gör, att missförhållandena där ej bli så framträdande, men man måste även besinna, att ett relativt obetydligt miss— grepp kan verka mycket hårt på grund av de ofta knappa resurser, som dessa städer förfoga över. Självfallet hava dock många av dem för närvarande ej att uppvisa några oreglerade samhällsbildningar, men detta betyder givetvis ej, att de gå fria för all framtid, en uppblomstrande industri t. ex. kan i ett slag ställa en sådan stad inför samma problem, som det gäller för storstaden att lösa.

Vidare torde invändas, att lagstiftningen dock gjort framsteg på området och att de värsta missförhållandena härstamma från en gången tid. Naturligt- vis ha förhållandena förbättrats, men man har ännu ej enligt mitt förmenande nått till roten'av det onda, varför nya missförhållanden kunna uppstå, ja, med all säkerhet komma att göra det,

I vilka avseenden brister då lagstiftningen? Jo, enligt min uppfattning däri, att den ekonomiska sidan av saken ej tillräckligt beaktats. Man är en- dast delvis hjälpt med att ha exempelvis en god styckningsplan för ett ytter-' område (enligt fastighetsbildningslagens 5 kap. 8a % eller förslagets 23 kap. 7 €). Även om denna plan tillfredsställer alla berättigade anspråk med av- seende på, huru planläggningen skall ordnas inom området samt huru genom- fartsleder och förbind'elseleder från detsamma skola förläggas, så innebär den— samma intet som helst ordnande av de ekonomiska mellanhavandena i fråga om planens genomförande. Detta kan enligt föreliggande förslag till stads— byggnadslag endast ske i samband med stadsplans genomförande. Konsekven- sen måste då enligt min uppfattning oryggligen bli den, att stadsplan :skall föregå varje slag av samhälleligt bebyggande, i första hand inom städernas områden, och att sålunda, i enlighet med 1916 års stadsplanelagskommittés: för- slag, stadsplan bör uppställas såsom villkor för avstyckning, avseende älg/lik

r | mm 000! D

00” 'uappro Dpååf'qaq amp! -

'NEIJMVHISN'IOHMOOIS

| | WWW '

nemo, v.mvnsmrsuz-IAQ

.......

|||||| um.

bebyggelse. Att detta måste ske, synes mig lika klart som, att man före igång ? sättande av ett byggnadsföretag måste verkställa ekonomisk utredning och ej , endast utföra ritningar, som visa, huru byggnaden skall uppföras.

Då vid tidigare tillfällen utvägen att reglera utomplansbebyggandet genom framtvingande av stadsplan varit under debatt, ha allehanda invändningar rests mot densamma. Sålunda har bl. a. framhållits, att det skulle erbjuda alltför stora ekonomiska svårigheter för städerna att utsträcka stadsplane— läggningen över kanske vidsträckta områden, då detta för städerna droge med sig dryga kostnader för stadsplanens genomförande. Med avseende på detta blir ju läget nu helt förändrat, därest sakkunnigas förslag om kostnadsbidrag blir antaget. Sålunda skulle ju, om ingripandet sker, redan före det jorddel— ningen äger rum, städerna lagenligt ha att påräkna bidrag med samtliga gatu- kostnader (enligt 14 kap. 13 %) jämte viss del av kostnaderna för huvudtra- fikleder och dylikt (enligt 4 kap.). Under sådana omständigheter torde det icke finnas skäl för städerna att framflytta planläggningen till en senare tid— punkt, då marken redan blivit splittrad på ett stort antal händer med därav föranledda olägenheter med avseende på kostnadsfördelningen. För mark- ägaren å andra sidan torde det vara fördelaktigt, för att inte säga nödvän- digt, att snarast möjligt få klara besked om de kostnader, som komma att belasta marken. Såsom förut framhållits, torde ju en styckningsplan i tek— niskt avseende ej märkbart skilja sig från en stadsplan, och de fordringar, som enligt förslagets 13 kap. uppställas på anläggningarna, äro ju så avfattade, att all rimlig hänsyn kan tagas till anläggningarnas förbilligande, exempelvis därigenom, att täckt avloppsledning ej ovillkorligen behöver anläggas, att vä- gar till en början ej behöva utläggas till full bredd, att vägbeläggningen i ett första utbyggnadsstadium kan göras mer eller mindre provisorisk etc. Skulle dock anläggningskostnaderna bliva större för ett stadsplanelagt område än för ett område med styckningsplan, torde detta fullt ut kompenseras av det större värde, marken givetvis får i och med stadsplan. I en del fall komma troligen kostnaderna att ställa sig oöverkomliga, men då är man inne på en ekonomiskt osund exploatering, där det är av utomordentlig betydelse, att det ekonomiskt ohållbara i företaget från början klarlägges, innan åtgärder hinna vidtagas för markens sönderstyckning och försäljning.

Likaledes torde det vara ett verkligt intresse att skydda tomtköparen, som, därest såväl styckningsplaner som stadsplaner förekomma inom ett samlhälle, lätt kan misstaga sig med avseende på skillnaden dem emellan och köpa en tomt utom tanke på de extra pålagor, som drabba honom vid stadsplans ifram- tida genomförande. Har han då dessutom varit utsatt för en ohederlig nnark- exploatör, som tagit betalt för tomten, som om den legat inom stadsplan, är hans missnöje lättförståeligt. Dessutom torde man bl. a. böra bemärka en så- dan allmän säkerhet, det är för tomtägaren att äga en tomt, som ingår i fast- ställd stadsplan, mot en, som endast ingår i styckningsplan, vilket förhålllande ju särskilt framträder med avseende på den för bostadsproduktionen så vik— tiga faktorn fastighetskrediten.

Vidare har, då frågan om stadsplan som villkor för bebyggelsen upptagits till behandling, framförts den åsikten, att formerna icke finge göras för betumgan- de, förorsakande sådan tidsutdräkt, att byggnadsverksamheten därav lede skada. Det är uppenbart, att man i allmänhet måste räkna med att det tar längre tid att genomföra stadsplan än styckningsplan, men å andra sidan vinnes ju, som redan påpekats, helt andra resultat med stadsplan. Att så är förhållamdet, framgår även otvetydigt därav, att redan nu städernas egen exploateriings- verksamhet endast försiggår på stadsplanelagda områden, och detsamma är ju förhållandet med den mera stabila enskilda exploateringsverksamheten. Man torde även framdeles kunna förvänta, dels att stadsplanerna lättare kunna

ppgöras, då generalplaner förut finnas upprättade, dels ock att markägarna i eget intresse i god tid förbereda stadsplan för sina områden, då de veta, att stadsplan är ett oundgängligt villkor för att marken skall få utnyttjas för bebyggande. Svårigheter äro dock givetvis att förvänta, innan utvecklingen hunnit länkas in på de nya banorna, men med hjälp av smidiga övergångs— besåämmelser torde det väl låta sig göra att komma till rätta med förhål— lan ena.

Själva utarbetandet av stadsplan har även påståtts kunna medföra allt för dryga kostnader för enskilda markägare. Frånsett huruvida man behöver räkna med avsevärt större kostnader för stadsplan än för styckningsplan, vill jag framhålla, att kostnaderna för själva planen i regel äro försvinnande i för- , hållande till kostnaderna för planens genomförande. Skulle det dock kunna anses betungande för exempelvis en mindre jordägare att i förväg utgiva me- del för en undersökning, vars resultat event. kan bliva negativt, bör ju staden kunna träda emellan och, om vederbörande så önskar, verkställa utredningen. Därest i dylikt fall stadsplanen kommer till genomförande, bör självfallet markägaren täcka kostnaden, lämpligen i samband med utgivande av gatu- kostnadsbidrag etc.

Såsom tidigare i förbigående omnämnts, har i förslagets 10 kap. 1 % fjärde stycket upptagits den ursprungligen från stadsplanelagens 5 % (fastighetsbild- ningslagens 1 kap. 7 %) härstammande bestämmelsen, att, när fråga väckts om antagande av stadsplan för visst område, Konungens befallningshavande äger meddela nybyggnadsförbud för området. Det skulle ju kunna synas, som om denna bestämmelse, kompletterad med styckningförbud enl. 23 kap. 26 % andra stycket (man jämföre de sakkunnigas tidigare omnämnda förslag till 1 mom. av % 8 a i fastighetsbildningslagens 5 kap.), vore betryggande, i det den gåve kommunerna möjlighet att, när det kunde anses lämpligt, fram- pressa stadsplaneläggning å exempelvis ett sådant område, inom vilket en liv- ligare byggnadsverksamhet vore att förvänta. Jag måste emellertid draga effektiviteten av de nämnda bestämmelserna i starkt tvivelsmål. I första hand fäster jag då uppmärksamheten på det vaga i uttrycket: >>är fråga väckt etc.» En kommun, som vill bevaka sina intressen, måste sålunda vara utom- ordentligt påpasslig, väcka frågan, därefter göra framställan om medde- lande av nybyggnadsförbud, vilken framställan det ligger i Konungens befall— ningshavandes hand att bifalla eller avslå, för att först därefter i händelse av bifall därtill ernå det styckningsförbud för området, som enligt min uppfatt- ning i stället borde ha automatiskt och omedelbart inträtt. Men även för det fall, att den skildrade proceduren snabbt och friktionsfritt kan genom- föras, synes mig bestämmelserna synnerligen diskutabla, dels därför att de ej ge klart besked om i vilka fall stadsplan skall uppgöras, vilket synes kunna bli till betydande olägenhet inte minst för markägaren, dels ock därför att kommunerna, om de skola tillämpa bestämmelserna för att skydda sina intres— sen, få åtaga sig rollen av uppsyningsmän, ängsligt aktgivande på markägar- nas förehavanden, i medvetande av att en blunder kan betyda svidande efter— räkningar.

Det av mig här för skärskådande framlagda »utomplansproblemet» är, som tidigare anförts, givetvis ej att betrakta såsom en isolerad företeelse, utan står problemet självfallet i sammanhang med stadsbyggandet i sin helhet. Uppen- barligen måste det sålunda tagas all hänsyn till detta sammanhang vid ut— arbetandet av lagföreskrifterna. Närmast gäller det då att få de av mig före- slagna stadgandena rörande städerna i tillämpliga delar gällande för, frånsett köpingar och andra stadslikande samhällen, även den städerna närmast om- givande landsbygden. Om så ej blir fallet, kommer det fortfarande att in— träffa, att strax utanför städernas jurisdiktionsgränser uppstå dessa hygieniskt

liCh ekonomiskt oförsvarliga samhällsbildningar, vilkas tillkomst man vill för- indra.

»Utomplansproblemet» har understundom även satts i direkt samband med frågan om kommunernas s. k. stadsplanemonopol, i det man förmenat, att det kunde vara skäl att bryta detta monopol och mot en kommuns önskan genom- driva stadsplan för reglerande av bl. a. bristfälliga utomplansområden. En tankegång av denna art förefinnes exempelvis i Overståthållarämbetets ytt- rande över 1920 års kommittéförslag. Vidare har uppställts frågan, huru- vida det icke vore oskäligt, att en markägare, som enligt mitt ovan framförda förslag bleve förhindrad att utnyttja sin mark för intensivare bebyggande, in- nan stadsplan fastställts, försattes helt i beroende av kommunen för att få den— na stadsplan genomförd. Då dessa frågor emellertid knappast torde kunna be— handlas utan att man går in på kommunernas bestämmanderätt över sina stadsbyggnadsfrågor i allmänhet och då jag med avseende å denna rätt har en från övriga sakkunniga avvikande mening, vill jag upptaga frågan om stadsplanemonopolet till särskild behandling.

Kommunernas bestämmanderätt över stadsbyggandet med avseende på antagandet av stadsplan m. m. Genom bestämmelserna i lagförslagets 2 kap. 10 %, 5 kap. 8 % och 6 kap. 3 % har de sakkunnigas majoritet gått in för ett definitivt brytande av kom— munernas hittills obeskurna vetorätt i fråga om planläggningen av bebyggel- sen inom sina respektive områden.

Mot denna del av förslaget anser jag mig böra avgiva reservation, och får jag i anslutning därtill anföra följande.

Den tankegång, som ligger bakom de föreslagna bestämmelserna, är ingen nyhet. Tvärtom, redan i det år 1904 framlagda förslaget till stadsplanelag föreslogos bestämmelser, avsedda att under vissa omständigheter bereda enskild jordägare möjlighet att oberoende av vederbörande kommuns beslut få stads— plan fastställd för sina områden. Ehuru villkoren för dylik stadsplaneläggning föreslogos sådana, att kommunen kunde påräkna full ersättning för de kostna- der, som voro förenade med planens genomförande, blevo bestämmelserna, i den mån de avsågo städerna, ej antagna. Anledningen härtill var, att man dels insåg faran i att beröva städerna bestämmanderätten över sin utveckling, dels ock att man beaktade, att ett samhälle ej ginge fritt från utgifter för de nya stadsdelarna, även om kostnaderna för själva planens genomförande lades på markägaren. Sådana av stadsplaneläggningen staden åsamkade utgifter kunde exempelvis vara omkostnader för belysning, polisbevakning och dylikt. I jäm— förelse med de sålunda mot 1904 års förslag talande omständigheterna ansågs skälet för förslaget, nämligen att skydda markägaren från en befarad >>ut— pressning» vid underhandlingar med kommunen om stadsplans genomförande, väga lätt.

Sedan tiden för detta första ställningstagande till stadsplanevetot har fråge- ställningen knappast förändrats. Behöver markägaren skyddas för kommunens övergrepp, när det gäller underhandlingar om stadsplan? Om så befaras, skola

ommunerna därför frånkännas sin rätt att bestämma om sin egen utveck- ling? Det icke minst vanskliga i denna sak är givetvis, att finna den rätte skiljedomaren i intressekonflikten mellan å ena sidan markägaren-exploatören, som för ernående av högsta möjliga vinst vill utnyttja sin mark för samhäl- leligt bebyggande, och å andra sidan kommunen, _som ytterst bär såväl ekono- miskt som annat ansvar för den ifrågasatta bebyggelsen.

Detta sistnämnda belystes alldeles särskilt genom den vid 1916 års riksdag framförda propositionen nzr 164, vari Kungl. Maj:t bl. a. föreslog sådan änd-

ring av stadsplanelagen, att vederbörande stadsmyndighet skulle kunna för- sättas ur spelet, då det gällde bestämmandet om stadsplan för kronojord. I med anledning av denna proposition väckta motioner inom riksdagen (av bl. a. herrar Lamm och Schotte) påpekades emellertid det oegentliga uti det före- slagna förfarandet, och berördes i samband därmed svårigheten för Kungl. Maj:t att bedöma alla de faktorer, som måste beaktas vid stadsplanering inom kommunerna. Sålunda anförde herr Schotte i motion nzr 280 i andra kamma- ren bl. a. följande:

»Det torde sålunda vara tydligt, att det nutida stadsplanearbetet ingalunda blott avser en estetiskt och tekniskt tillfredsställande uppdelning av marken för bygg- nadsändamål, utan att det på goda grunder syftar vida längre, nämligen att — ofta i samverkan med andra kommunala förvaltningsgrenar, fastighetsförvaltningen, samt vatten- och belysningsverken — reglera och leda stadens utvidgning i dess helhet, att försöka tillgodose samhällets behov av lämpliga områden för bostäder och andra ändamål, i korthet: att bidraga till utformningen av den växande, sociala organism, som ett stadssamhälle utgör. De synpunkter, kommunen härvid måste företräda, kunna givetvis lätt komma i konflikt med jordägarnes intresse av att erhålla största möjliga inkomst av sin egendom. Behovet av sunda, luftiga och väl belysta bostäder kan påkal- la en uppdelning av marken och ett byggnadssätt, som icke ge tomterna det saluvärde, jordägaren väntat sig, och överhuvud taget är det uppenbart, att det i våra större städer synnerligen befogade kravet på ett rymligt och lågt byggnadssätt i samhälle- nas yttre delar icke alltid kan vara tilltalande ur markägarnes privatekonomiska synpunkter. Av vad ovan sagts följer vidare, att ledningen av stadsplanearbetet måste för varje ort vara enhetlig. De olika stadsdelarnes byggnadsmässiga karaktär är öm- sesidigt betingad. Frågan, huruvida en trakt bör avses för bostadsändamål eller för industrier eller i vilken utsträckning mark bör reserveras för planteringar eller för offentliga byggnader o. s. v., kan endast avgöras med hänsyn tagen till hela ortens utveckling och därav betingade behov samt till sättet för övriga stadsdelars plane- ring och användning.

Alla dessa omständigheter samverka till att ännu mer än förr utprägla stadsplane- ärendenas kommunala karaktär. Uppgörandet och bedömandet av en stadsplan krä- ver icke blott tekniska och estetiska faekinsikter utan därjämte en kännedom om samhällets utveckling och behov, som näppeligen kan förutsättas hos någon annan än ortens kommunala myndigheter. Den djupt ingripande betydelse för ortens ut- veckling i många hänseenden, som en nutida stadsplan äger, gör det ock nödvändigt att låta dessa myndigheter på ett bestämmande sätt medverka vid dess uppgörande och taga ansvaret för densamma.

Det sönderbrytande av stadsplanearbetets enhetlighet, som den av justitieministern förordade grundsatsens genomförande innebär, skulle däremot i högsta grad kunna försvåra kommunens strävanden att befrämja en rationell utveckling av byggnads- verksamheten. Av vad ovan anförts torde framgå, att det icke är tillräckligt, att den nya stadsplanen med avseende å gatulinjer och dylikt ansluter sig till förut gällande utan att jämväl i andra hänseenden ett samband måste finnas. Även en i stadsplane— tekniskt hänseende tillfredsställande stadsplan kan ur andra, ej mindre viktiga synpunkter vara olämplig, men det lär med säkerhet få antagas, att ett bestridande från kommunens sida av ansökan om fastställelse av en sådan plan endast i undan- tagsfall skulle komma att vinna Kungl. Maj:ts beaktande. Överintendentsämbetets prövning kan givetvis endast komma att avse förslagets estetiska och tekniska sidor.»

Som bekant blev den omnämnda propositionen i den del, varom här är fråga, avslagen.

I 1920 års kommittébetänkande framlades ånyo förslag om stadsplanemono— polets brytande, och motiverades detta särskilt med dels att samhällets mono- pol på rätt att antaga stadsplan kunde innebära en frestelse för samhället att

med begagnande därav söka förmå jordägare, som vore i behov av att få sitt område planlagt, att till gengäld därför göra större eftergifter till samhällets förmån än dem, som i lagstiftningen förutsattes eller eljest vore rimliga, dels ock av farhågan, att stadens representation »av kommunalpolitiska eller ekono- miska skäl kunde vilja leda bebyggelsen åt ett visst håll, medan den naturliga utvecklingen strävade åt ett annat». I yttranden över förslaget framkommo flera gensagor mot de anförda synpunkterna. Sålunda invändes bl. a., att då— rest exempel verkligen funnes på att kommuner pressat markägare mer än skäligt, vore det sådana undantagsfall, som icke kunde motivera den före- slagna, betänkliga rubbningen av städernas gamla rätt att själva bestämma över sina. områdens planläggning. Kraftigt hävdades även från många håll, att Kungl. Maj:t ej kunde anses hava tillnärmelsevis de förutsättningar, som städerna själva hade, att bedöma alla de med stadsplaneläggningen samman- hörande frågorna, speciellt sådana av ekonomisk karaktär.

De skäl, som sålunda tidigare framförts mot stadsplanemonopolets brytande, vilka skäl ovan till sina huvuddrag relaterats, finner jag fortfarande så vä- gande, att jag ej kan ansluta mig till övriga sakkunnigas förslag om inskränk- ning av städernas rättighet i berörda avseende.

Jag vill därvid särskilt framhålla följande. Den formulering, lagförslaget fått i ovannämnda 2 kap. 10 %, synes visserligen giva intryck av att städernas bestämmanderätt skulle brytas för tillgodoseendet av allmänna i och för sig högst beaktansvärda krav. Paragrafen talar sålunda om den allmänna sam- färdselns och sundhetens fordringar, bevarande av skönhetsvården och skyd- dande av natur- och kulturminnesmärken. Man frågar sig emellertid onekligen, vem som har största intresset av att se dessa krav tillgodosedda, om icke just städerna själva.

Längre fram i paragrafen kommer man emellertid till det, som måste bliva själva kärnan i stadgandet, när det föreslås, att ett brytande av den kommunala bestämmanderätten skulle kunna ske för att överhuvud taget så- kerställa en ändamålsenlig utveckling av stadsbyggandet. Härmed är man nämligen åter inne på intressekonflikten mellan markägaren och kommunerna. Att så är förhållandet, därom synes ingen tvekan kunna råda. En markägare gör gällande, att ett bebyggande av just hans område medför den mest ända- målsenliga utvecklingen, kommunen har en annan uppfattning, och Kungl. Maj:t skall uppträda såsom domare mellan parterna och detta även för det fall, att kronan själv i. egenskap av markägare är part i målet. Förhållandet är i detta avseende sålunda enahanda som vid de tidigare förslagen.

Det har framhållits, att den nu gällande ordningen medfört. att viktiga riks- intressen fått vika för en liten kommuns oresonliga motstånd mot vidtagande av erforderliga, ganska obetydliga regleringar av sin stadsplan. Dylikt bör naturligtvis icke få förekomma. Rikets, på lång sikt ställda intresse, exempel— vis framförandet av viktiga kommunikationsleder, bör givetvis icke utan verk- ligt trängande skäl underordnas ett lokalt krav.

Med detta undantag kan jag icke tillmäta de nu framlagda skälen för eliminerande av städernas bestämmanderätt över sin utveckling i stadsbygg- nadshänseende större vikt än de skäl, som tidigare anförts för samma sak. Enligt min uppfattning är huvudfrågan fortfarande, om städernas monopol- ställning i berört avseende skall vika för markägareintresset, och jag förmenar, att detta icke bör ske.

Kommunernas utveckling i stadsbyggnadshänseende, som kommer att utöva det största inflytande på många generationers liv och verksamhet, måste anses vara ett intresse av högre rang än det på tillfällig vinst inställda markägare- intresset — oavsett om detta representeras av staten såsom markägare eller av en enskild.

Vad beträffar det missbruk av stadsplanemonopolet, som förmenats tidigare i något enstaka fall ha förelegat, vill jag framhålla, att det kan få sin natur- liga förklaring däri, att det härstammar från en tid, då inga bestämmelser förekommo rörande markägares bidragsskyldighet till kostnaderna för stads- plans genomförande. Därest markägarnas skyldigheter att bestrida anlägg— ningskostnaderna bliva lagstadgade, lära nog kommunerna finna med sin fördel förenligt att genom generalplaner och stadsplaner säkerställa en ändamålsenlig utveckling av stadsbyggandet.

Om bidrag till kostnaderna för genomförande av generalplan i'stad.

Enligt 4 kap. 2 % må fastighetsägarnas sammanlagda bidrag ej överstiga hälften av kostnaden för den anordning, som föranleder bidrags utgående, ej heller viss fastighets bidrag sättas till belopp, som visas överstiga hälften av den värdestegring, som genom anordningen kan anses hava tillförts fastigheten. De föreslagna maximigränserna synas mig vara för lågt tillmätta. Fall kunna givetvis tänkas, där anläggningarna ifråga kunna vara av så stort värde för fastighetsägarna, att högre maximigränser för bidragen kunna vara väl be- rättigade. Den nya franska expropriationslagen, för vilken närmare redogö- relse återfinnes under rubriken Zonexpropriation (se sid. 478), utgår ifrån, att en värdestegring av 15 % bör få kvarstanna hos de fastighetsägare, vilkas tom— ter ligga i grannskapet av planerade offentliga arbeten. En dylik bestäm- melse kan givetvis tillföra det allmänna vida mer än hälften av värdestegringen. För svenska förhållanden synes det mig icke orimligt, att bidragsskyldigheten sättes till två tredjedelar av värdestegringen och att i överensstämmelse därmed fastighetsägarnas sammanlagda bidrag bestämmes till högst två tredjedelar av kostnaden för anläggningen. Det bör beaktas, att enligt 4 kap. 4 % skall beslut om upptagande av bidrag underställas Konungens prövning och att Konungen endast äger fastställa beslut till efterrättelse, därest detsamma be- finnes vara med hänsyn till stadens förhållanden lämpligt samt med rättvisa och billighet överensstämmande. (1 ]Enligt min uppfattning bör sålunda 2 %, första stycket, erhålla följande ly- e se:

Fastighetsägarnas sammanlagda bidrag mä icke överstiga två tredjedelar av kostnaden för den anordning, som föranleder bidrags utgående. Ej heller får viss" fastighets bidrag sättas till belopp, som visas överstiga två tredjedelar av den värdestegring, som genom anordningen kan anses hava tillförts fastigheten.

Om bidrag till stads gatukostnad.

14 kap. 2 % första och andra styckena hava följande lydelse: >>Fastighetsägare, som av staden förvärvat tomt efter stadsplanens antagan- de, vare fri från skyldighet att utgiva gatukostnadsbidrag.

Annan fastighetsägare, än i första stycket sägs, skall icke hava skyldighet att lämna större bidrag än som svarar mot värdet av mark till gata jämte viss del av övriga gatukostnader, vilken del ej må bestämmas till mer än hälften, där ej Konungen på grund av särskilda omständigheter för visst fall fastställer högre bidragsskyldighet.»

Beträffande storleken av fastighetsägarnes bidrag hade 1916 års kommitté föreslagit, att markägarne skulle helt eller delvis bekosta anläggning av gata till högst 18 meters bredd samt ersätta staden värdet av den mark, som erford- ras för gatas utläggning till samma bredd. De finge dock icke belastas med kostnad, som, utan motsvarande fördel för tomternas bebyggande, föranled-

des därav, att gatans höjdläge skulle i väsentlig mån avvika från markens na- turliga höjdläge, och icke med större andel av kostnaderna för kloaknätet än den, som kunde anses belöpa på avloppet från tomterna, jämfört med avloppet från gatumark jämte annat avlopp, som tilläventyrs skulle genom kloakled- ningen tillgodoses. _

Motsvarande bestämmelser voro även upptagna i det av sakkunniga år 1925 utarbetade förslaget till lag om gatuhållningsskyldighet och ingingo även oför- ändrade i Kungl. Maj:ts proposition i ärendet till 1926 års riksdag.

Det nu framlagda förslaget innebär givetvis för kommunerna en avsevärd försämring i jämförelse med de tidigare förslagen. Visserligen finnes i det föreliggande förslaget ingen inskränkning i fråga om bredden av den gatu- mark, som skall ersättas, eller bredden av den gata, som skall bekostas, var- jämte inskränkningarna i fråga om bidrag till vissa gators terrassering och i fråga om andelarna i kostnaderna för kloaknätet bortfallit, men bidrags- skyldigheten för själva gatuanläggningen och avloppsledningarna har begrän— sats till hälften av kostnaderna. Det må vara, att dessa lagbestämmelser i början komma att tillämpas på redan befintliga, oreglerade samhällen, be- bodda av i regeln mindre bemedlade personer, vilka icke kunde överblicka de konsekvenser, som kunde komma att följa därav, att de kritiklöst läto för- må sig att förvärva byggnadstomter å mark, där tomtexploatören icke ord- nade vare sig vägförbindelser eller hygieniska förhållanden. Säkerligen hava de i många för att icke säga i de allra flesta fall överbetalat sina tomter. Ehuru det icke i och för sig kan vara rättvist, att kommunernas övriga med— lemmar nu skola åstadkomma täckning för de belopp, som i form av vinster på sin tid vandrade över till tomtexploatörerna, torde emellertid det all- männa, som icke förmått att i tid genom lagbestämmelser reglera förhållan- dena, nu nödgas att i viss omfattning träda emellan. Detta bör ske genom att efter ingående prövning och med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall i lämplig utsträckning reducera bidragen. Som regel bör emellertid fast- slås, att fastighetsägarna skola betala samtliga anläggningskostnader. Enligt 14 kap. 13 % skall ägare av område, som ingår i stadsplanen. (markexploatör) bestrida samtliga kostnader. Denna bestämmelse anses självklar. Emellertid kan det även gälla utförande av gatuanläggningar mellan kvarter, som redan äro uppdelade i tomter, vilka var för sig ägas av spekulationsbyggare, som avse att å desamma uppföra till affärsobjekt avsedda hyreshus. Dessa synas i allo böra jämställas med markexploatörerna. Därtill kommer, att tillämpningen på äldre, oreglerade samhällen i stort sett bör bliva ett övergångsstadium. i det man ju gärna vill utgå ifrån, att dylika oreglerade samhällen icke skola till- komma i någon större omfattning, sedan den nya lagen trätt i kraft. De tomtköpare, som framdeles förvärva tomter utan några som helst garantier, kunna näppeligen hänvisa till okunnighet i fråga om konsekvenserna och böra få stå sitt kast. Det bör i detta sammanhang framhållas, att exempelvis tomt- rättshavarna i Stockholms stads trädgårdsstäder få i genomsnitt betala ränta å 85 å 90 % å samtliga mark- och anläggningskostnader. Å det allmänna över- föres endast en del av kostnaden för genomfartsleder och vissa gatudelar ut— efter parker etc.

Då jag utgår från ovannämnda synpunkter och då kostnadsbidragen för huvudtrafikleder ju bliva reglerade enligt bestämmelserna för generalplans genomförande, alltså- med lägre bidragsmaximum, anser jag, såsom nämnts, att, då det gäller stadsplaner, helt bidrag bör vara regel med rätt för Konungen att, då skäl därtill finnas, minska bidragens storlek, och anser jag därför, att 14 kap. 2 % andra stycket bör erhålla följande lydelse:

Annan fastighetsägare än i första stycket sägs skall bidraga med värdet av mark till gator jämte samtliga övriga gatukostnader, där icke Konungen pä

grund av särskilda omständigheter f_ör visst fall fastställer lägre bidragsskyl- dighet.

Vidare vill jag vad beträffar gatukostnadsbidragen beröra bestämmelsen i 14 kap. 2 %, fjärde stycket andra punkten, där det stadgas: »Avenledes skall hänsyn tagas till huruvida på grund av överenskommelse eller eljest nuvarande eller föregående ägare av fastighet mot vederlag vunnit befrielse från del- tagande i gatukostnad eller viss del därav.» Som av motiveringen (sid. 288) framgår åsyftas med denna bestämmelse de s. k.

likställighetsöverenskommelserna.

Vilken betydelse man skall tillmäta dessa överenskommelser, har ju sedan länge varit en öppen fråga, vilken blivit aktuell varje gång diskussionen gällt upptagande av gatukostnadsbidrag. I motiveringen framföres den åsikten, att dylik överenskommelse ej bör hindra, att genom ny lagstiftning i ämnet fastighetsägarna åläggas att utgiva gatukostnadsbidrag. Av billighetsskäl förmenas emellertid, att överenskommelserna ej böra frånkännas varje verkan utan att skälig hänsyn bör tagas till desamma, då det gäller att bestämma gatukostnadsbidrag för sådan fastighet, som så att säga varit representerad vid ingåendet av dylik överenskommelse.

Ehuru, som bekant, likställighetsöverenskommelserna i olika städer uppvisa många skiljaktigheter, anser jag mig böra närmare beröra hithörande förhål- landen i Stockholm och detta i första hand för att få ett typiskt exempel på en likställighetsöverenskommelse, med utgångspunkt från vilken enligt min uppfattning vissa slutsatser av principiell innebörd kunna dragas.

Å sid. 273 i motiveringen finnes omnämnt, hurusom från äldsta tider skyl- digheten att anlägga gata ansetts såsom fastigheterna åvilande onus. Där— om vittna ju bl. a. vissa bestämmelser i Bjärköarätten, i Magnus Erikssons stadslag och i den år 1618 av Gustav II Adolf konfirmerade stadslagen. För Stockholms del synes regeln, att var och en hade att lägga och underhålla gata utanför sin gård eller tomt, varit gällande ända till 1845. För att erhålla en enhetlig skötsel av gatorna, som man kan förstå var väl behövligt, vidtog man emellertid vissa åtgärder. Genom ett kungl. brev den 13 maj 1845 överlämnades, med bifall till ett av kommitterade uppgjort och av hus- och tomtägarna antaget samt av överståthållarämbetet tillstyrkt förslag, be- styret med omläggning och underhåll av stadens gator på en tid av 15 år till en allmän, för hela staden gemensam administration, kallad »Förvaltningen av gatuläggningsarbetena», till vars disposition medel ställdes genom årliga bidrag från brandförsäkringskontoret, drätselkommissionen, Kungl. Maj:t och kronan samt av hus- och tomtägarna, till fyllande av vad därutöver erford- rades, en årlig avgift av högst 25 öre per mille av fastighetsvärdet. Här- vid räknade man med att de stensatta gatorna och allmänna platserna borde årligen omläggas till en femtondedel, så att under lö-årsperioden en fullständig omläggning kunde genomföras.

Med kännedom om den ringa befolkningstillväxt och obetydliga byggnads- verksamhet, som karakteriserade huvudstaden vid denna tid, synes det mig san- nolikt, att gatuanläggningarna så gott som uteslutande" bestodo i de ovan— nämnda omläggningarna och dessutom en del mindre underhållsarbeten. Ut— byggnad av nya gator torde väl däremot ej ha förekommit i någon nämnvärd utsträckning, vadan enligt nuvarande terminologi arbetena ej gärna kunde av- sett »gatas första iordningställande».

Då den nämnda lö-årsperioden utlöpte. förnyades åtagandena för ytterligare 15 år från och med år 1861, varvid den av fastighetsägarna utgående av- giften ökades från dittills utgående 17 öre till 30 öre å varje 1,000 rdr av fastigheternas taxeringsvärde, varjämte stadens icke-fastighetsägande invå-

nare, av vilka bidrag till gatuläggningen dessförinnan icke utgjorts, åtogo sig en avgift av 10 öre på varje bevillningsriksdaler för inkomst av lön, pen- sion, borgerlig rörelse eller annat näringsfång. I överensstämmelse härmed uttaxerades alltså gatukostnaderna på stadens 1nvånare vid tiden för 1862 års kommunallagsreform.

Huru denna reform innebar likställighet mellan borgerskapet och övriga stadsinvånare och huru likställigheten genomfördes i enlighet med Kungl. Maj:ts cirkulär av den 10 juli 1863, anser jag mig ej närmare behöva ingå på, då en redogörelse härför finnes å sid. 273 och följande i motiveringen. Emellertid upptogs som bekant i samband med frågan om borgerskapets lik- ställighet även frågan om fastighetsägarnas s.k. likställighet, varmed fastig- hetsägarna avsågo, att de borde helt bli befriade från dem såsom särskild klass åvilande onera. I Stockholm utgjordes dessa onera av brandvakts-. fat- tighus-, inkvarterings-, båtsmanhållsvakans- och gatulyshållningsavgifter samt den förut omnämnda gatuläggningsavgiften å 30 öre för varje 1,000 riksdaler av fastigheternas taxeringsvärden. Dessutom ålåg det fastighetsägarna att var och en för sig ombesörja eller bekosta gaturenhållningen intill respektive fastigheter. Under det avvecklingen av gaturenhållningsbesväret ställdes på framtiden, upptogs frågan om, såsom stadsfullmäktige sågo det, reglering av de nämnda avgifterna eller, såsom fastighetsägarna ansågo, befrielse från av- gifterna till avgörande.

Resultatet av detta blev den s. k. likställighetsöverenskommelsen av år 1868, vilken innebar, att tomtägarna befriades från de nämnda avgifterna emot det, att de jämte överlämnande av viss egendom från och med 1868 erlade en särskild avgift under benämning fastighetsskatt av 2 rdr rmt för varje 1,000 rdr av fastigheternas taxeringsvärden, varav 30 öre skulle anses såsom gatulägg— ningsavgift. Vad som av nämnda fastighetsskatt översteg 277,500 rdr, skulle avsättas till en särskild fastighetsfond. Fastighetsskatten skulle upphöra senast under fyrtionde året efter dess början, dock att, om fastighetsfonden före denna tid uppgick till ett belopp, som efter beräkning av 5 procent lämnade i årlig ränta 277,500 rdr, eller till 5,500,000 rdr, fastighetsskatten skulle med samma är sådant inträffade upphöra. Detta inträffade redan år 1888.

Huvudtankegången i denna överenskommelse synes vara, att fastighets- ägarna för all framtid skulle årligen utgiva just det belopp, som motsvarade, vad de nämnda avgifterna vid tiden för överenskommelsens träffande beräk- nades uppgå till, eller 277,500: — riksdaler. Den fondering, som verkställ- des, var ju nämligen så beräknad, att den skulle lämna en till detta belopp uppgående ränteavkastning. Det är att märka, att vid beräkning av detta belopp man bl. a. hade till utgångspunkt, att den från fastighetsägarna en- ligt 1861 års överenskommelse utgående avgiften för gatuläggningen efter 30 öre på varje 1,000 riksdaler av taxeringsvärdet år 1864 uppgick till 42,904z84 rdr, vilket belopp alltså utgjorde fastighetsägarnas del i gatu- läggningskostnaden, Vilken del även för framtiden genom överenskommelsen kan anses hava tillförsäkrats staden för det ifrågavarande ändamålet. Vad var då detta ändamål? J 0, det var enligt min uppfattning givetvis intet annat än det ändamål, som hade förefunnits vid överenskommelserna om gatuläggningen åren 1845 och 1861; och som jag redan framhållit synas mig starka skäl tala för att det då ej var fråga om annat än omläggningar av gatorna, d. v. s. sådana arbeten, som numera icke hänföras till nyanlägg- ningar. Jag styrkes' 1 denna min uppfattning om avsikten med den' 1 fastig- hetsskatten upptagna gatuläggningsavgiften även därav, att huvudstadens ut- veckling i stort sett var stillastående och detta speciellt med avseende på byggnadsverksamheten. Läser man handlingar från denna tid får man även

det bestämda intrycket, att denna stagnation eller utveckling i långsamt tempo i allmänhet förutsattes skola bli oförändrad, man tog för givet, att staden i stort sett hade uppnått den storlek och det utseende, den skulle komma att hava. Som exempel därpå kan nämnas, att i ett den 30 maj 1865 av kom- mitterade för fastighetsägare i Stockholm avgivet betänkande rörande »lik- ställigheten» ifrågasattes bl. a., huruvida man kunde räkna med att fastig— * hetsvärdena skulle som tillförne öka med omkring 1.5 miljoner rdr årligen, och

ansåg man sig i sin tveksamhet böra uppställa kalkylen även för det fall, att dessa värden skulle ökas endast med 1/2 miljon rdr. Samtidigt fann man i annat sammanhang anledning framhålla taxeringsvärdenas ökning på grund av om- och tillbyggnader av de redan befintliga husen. Allt som allt synes man här, som väl var rätt naturligt, ej haft en den minsta aning om den ut- veckling, som skulle komma.1 Givetvis inställde man sig efter det allmän— na tänkesättet, och, när det på den tiden talades om gatuläggning, föreställer jag mig, att det ej spilldes många ord på frågan om ordnandet av nya gator helt enkelt därför, att detta icke var aktuellt. Aven ur denna synpunkt fin- ner jag alltså synnerligen starka sannolikhetsskäl tala för att de kostnader, som avsåges att bestridas med den del av fastighetsskatten, som ansågs ut- göra gatuläggningsavgift, utgjorde kostnader för successivt utbyte av gatu— beläggningen och för andra underhållsarbeten. Aven storleken av de belopp, som utgingo för ändamålet, synas mig oförklarligt låga, såvida det hade varit fråga om anläggning av nya gator i någon nämnvärd utsträckning. Som förut nämnts, uttaxerades sålunda 1864 såsom gatuläggningsavgift endast 42,904: 83 rdr av fastighetsägarna.

Med hänsyn bl. a. till vad jag här anfört måste jag sålunda hålla före, att det besvär för gatuläggning, som avvecklades genom likställighetsöverenskom- melsen i Stockholm, endast avsåg, vad man numera inbegriper i omläggning och underhåll av gata, och att denna överenskommelse sålunda ej alls kan åbe- ropas, då det gäller kostnadsbidrag för gatas första iordningställande i den mening, som i lagförslaget avses.

Detta resonemang avser ju endast förhållandena i Stockholm, men jag hål— ler inte för otroligt, att liknande omständigheter föreligga beträffande andra städer, där likställighetsöverenskommelser blivit ingångna. För att kunna ut— tala sig mera bestämt därom erfordras emellertid ett ingående studium av de olika förhållanden, som varit rådande i varje särskild stad.

Ehuru jag alltså icke anser mig kunna tillerkänna likställighetsöverenskom— melser av den art som 1868 års i Stockholm betydelse, då det gäller bestäm— mandet av bidrag till gatas första iordningställande, anser jag dem dock gi— lvetvis ha intresse, då fråga blir om gatuunderhåll i stad enligt förslagets 15

ap.

Anstånd med genomförandet av stadsplan och generalplan.

I det föreliggande lagförslaget finnas inga bestämmelser, som öppna möj- lighet för kommunerna att, sedan stadsplan resp. generalplan väl äro fast- ställda, erhålla anstånd med planernas genomförande i likhet med vad som enl. nu gällande lag är fallet i fråga om stadsplan. (Fastighetsbildningslagens ]. kap. 32 och 33 åå). Dylika anstånd kunna enligt förslaget endast ifråga- komma för stadsliknande samhällen på landet och där endast beträffande iord- ningställandet och upplåtandet till allmänt begagnande av gata o. dyl. (20 kap. 4 % .

1 I en av Albert Lindhagen i detta sammanhang avgiven reservation framhölls dock att: rhuvud— stadens blivande tillväxt omöjligen kunde på. förhand beräknas.»

Den tanke, som förestavat borttagandet av möjligheten att få anstånd med' planernas genomförande, torde vara densamma, som tidigare framförts av 1916 års stadsplanelagskommitté, nämligen att dylikt anstånd ej vore behövligt, se— dan kommunernas lösenskyldighet så omlagts, att densamma ej beräknas inträ- da, förrän markägaren lider verklig och konstaterad skada exempelvis däri- genom, att han ej får utföra nybyggnad i tillräcklig utsträckning etc.

Givetvis bör markägare, vilken lider skada, som ej uppväges av fördelar, erhålla skälig ersättning, när denna skada inträder. Emellertid är det ovisst, huru stadgandena härom i praktiken komma att verka. Även i övrigt torde man böra iakttaga en viss försiktighet med hänsyn till de många nya alldeles oprövade bestämmelserna i lagförslaget, speciellt de som röra det nya institutet generalplan.

Enligt min mening bör därför den säkerhetsventil, som anståndsmöjligheten är för kommunerna, ej slopas. Någon anledning att befara missbruk av den- samma synes ej heller föreligga, då ju fråga om anstånd skulle av kommuner— na underställas Konungens prövning.

Angående genomförande av större stadsregleringar.

Redan 1884 års kommitté upptog i sitt förslag ett stadgande om rätt för samhälle att efter Konungens prövning till genomförande av stadsplan för ordnande av trångt eller eljest på olämpligt sätt bebyggt område mot lösen förvärva alla de fastigheter, som berördes av planen. Till stöd därför anför- des huvudsakligen följande.

Det vore allmänt känt, att icke blott urgamla delar av äldre städer utan även många andra platser, där under senare tider en större sammanträngd befolk- ning bosatt sig, blivit bebyggda, utan att plan varit upprättad, och att i följd därav gatorna eller kommunikationslederna vore smala och krokiga samt tom- terna alltför små, trånga och oregelbundna samt någon gång till och med i sak- nad av utfartsväg. En fullständig och ändamålsenlig reglering av så beskaf- fat område måste beröra alla eller åtminstone de allra flesta därinom belägna fastigheter, och då befintliga gator måste igenläggas samt nya upptagas, skul— le i många fall möta svårighet att verkställa regleringen endast efter hand, i den mån nybyggnader komme i fråga. Stadsplanens genomförande på sådant sätt skulle dessutom hava till följd, att alla av regleringen härflytande rätts— förhållanden mellan samhället och de enskilda måste särskilt för varje fastig- het ordnas och utredas, något som kunde vara förenat med nästan oövervinne- liga svårigheter. Till båtnad icke minst för de enskilda tomtägarna skulle nu antydda svårigheter kunna undanröjas och regleringens genomförande befräm- jas, om samhället berättigades på en gång förvärva alla inom område av ifrå— gavarande beskaffenhet belägna fastigheter för att kunna oberoende av alla rättstvister utlägga i planen upptagna gator och allmänna platser samt där— efter till enskilda för bebyggande upplåta de nybildade tomterna. En sådan expropriationsrätt kunde icke anses träda den enskilda äganderätten för nära. Fastigheternas ägare skulle ju erhålla full lösen. Deras tomter komme i de flesta fall att genom regleringen bliva så avskurna och förminskade, att de icke vidare kunde ändamålsenligt bebyggas, vadan samhället i allt fall borde vara både berättigat och pliktigt att inlösa dem. Då prövningen, huruvida ex— propriation finge äga rum eller icke, lades i Konungens hand, borde de en- skilda icke löpa fara, att densamma finge i oträngt mål begagnas. Den kunde dessutom endast i undantagsfall komma till användning.

Under hänvisning till den av 1884 års kommitté sålunda anförda motive— ringen intogo även 1904 års kommitterade motsvarande bestämmelse i sitt för— slag. Den intogs även i 1907 års lag angående stadsplan och tomtindelning

och återfinnes nu i 1 kap. 16 % av lagen om fastighetsbildning i stad, där den har följande lydelse: .

»Varder stadsplan fastställd över trångt eller eljest olämpligt bebyggt område, äger Konungen förordna, att jämväl mark, som ingår i byggnadskvarter, skall, där marken tillhör enskild man, menighet eller inrättning, till staden avstås.»

Motsvarande bestämmelse hari nu föreliggande förslag till stadsbyggnadslag erhållit följande lydelse (12 kap. 5 €).

»Skall enligt fastställd stadsplan gator och byggnadskvarter inom visst, huvud- , sakligen bebyggt område anordnas i väsentlig avvikelse från det befintliga bebyg— gandet, äger Konungen förordna, att staden utöver den mark, vartill staden eljest har lösningsrätt, skall äga lösa i byggnadskvarter ingående mark, vars lämp- liga användning i enlighet med stadsplanen ej i annat fall kan anses tryggad.»

Under de mer än'40 år, som förflutit sedan 1884 års kommitté framförde sitt förslag, har tekniken medfört nya och stora krav ifråga om städernas plan- läggning. De nya trafikmedlen började snart kräva nya eller bredare gatu- förbindelser med mindre lutningar, och kraven på omfattande gaturegleringar gjorde sig mer Och mer gällande. Den största svårigheten för dessas genom- förande var emellertid de höga priser, som städerna måste betala för att komma i besittning av de fastigheter, som måste förvärvas för regleringarnas genom- förande. Även med den största försiktighet från myndigheternas sida kan det icke undvikas, att regleringsplanerna bliva bekanta på ett mycket tidigt stadium — ofta nog äro de långt i förväg ganska självklara —— och de direkt berörda fastigheterna bliva strax ett eftersträvat spekulationsobjekt, vars in- nehavare sålunda diskontera den värdestegring, som kommer att uppstå genom de med allmänna medel bekostade anläggningarna. Även de fastigheter, som gränsa intill de nya trafiklederna, komma ju i sinom tid att undergå en kraftig värdestegring. Såsom förut framhållits, är det för närvarande samtliga skat— tebetalare, som få betala ifrågavarande anläggningar. De hava därför även grundad rätt till de värdestegringar, som därav föranledas. Den nu före- slagna lagstiftningen har ju även tagit viss hänsyn till detta förhållande, då densamma i kap. 4 intagit rätt för staden att uttaga bidrag till kostnaderna för genomförande av generalplan och i kap. 14 motsvarande rätt beträffande gatukostnader inom stadsplan.

Beträffande kostnaderna för-generalplans genomförande äro emellertid bi- dragen begränsade till hälften av kostnaderna och få ej överstiga hälften av den värdestegring, som genom anordningen kan anses hava tillförts fastigheten, och ifråga om bidrag till gatukostnaderna inom stadsplan få icke heller de —— med undantag av gatumarksersättningen _— överstiga hälften av kostnaderna, såvida icke fastighetsägaren disponerar visst område. Det blir således, även med tillämpning av de sålunda—föreslagna lagbestämmelserna, fortfarande av- sevärda belopp, som måste utdebiteras på det allmänna. J ag har därför ansett, att__de enligt kap. 4 och 14 föreslagna bidragsgränserna böra avsevärt höjas.

Aven med de föreslagna eller eventuellt förhöjda bidragen blir det säkerligen ofta svårt nog för samhällena att rationellt genomföra och finansiera sina regleringsplaner.

Synnerligen svårt blir det, då det gäller de omfattande gaturegleringar inom tätare bebyggda stadsdelar, som obönhörligt framtvingas av den moderna tra- fiken. Ett minimikrav vid dylika fall bör enligt min mening vara rätt för kommunerna att lösa hela den i bredvidliggande kvarter ingående fastighet, som direkt beröres av den nya/trafikleden, oavsett om den helt eller endast delvis är belägen inom det blivande trafikområdet.

Enligt kap. 32 % 10 skulle dylik rätt endast få förekomma, därest ersätt-

31—270874

ningen för skada och intrång å den återstående delen skulle uppgå till 2/3 av den delens värde, eller, där frågan gäller lösandet av särskild rätt till fastighet, ersättningen skulle motsvara två tredjedelar av värdet å fastigheten.

Fullt rationellt lära icke dessa stadsbyggnadsproblem kunna lösas, därest icke möjlighet beredes för städerna att för reglerings- och saneri—ngsändamål erhålla rätt till verklig

zonexpropriation,

givetvis efter förordnande av Konungen i varje särskilt fall.

Då begreppet zonexpropriation ej torde vara så allmänt bekant här i landet, anser jag mig böra lämna följande redogörelse.

Med zonexpropriation (franska >>expropriation par zones», engelska »zone condemnation», tyska »Zonenenteignung») avses en expropriation av markom- råden utöver de, som oundgängligen erfordras för en planerad trafikled i och för överförandet till det allmännas ägo av randområden längs trafikleden. I allmänhet är det härvid fråga om gatutrafikleder — vadan zonexpropriation huvudsakligen kommer till användning vid genomförandet av stadsregleringar 1—— men den har även tillämpats, då det gällt andra trafikleder, såsom kana— er etc.

All expropriation, sålunda även zonexpropriation, innebär ett med tvång ge- nomfört upphävande av den privata äganderätten. Att den sedan urminnes tider starkt befästa äganderätten fått tåla en sådan inskränkning, beror ju på den sedan gammalt hos kulturfolken rådande rättsuppfattningen, att det all- männas väl bör gå före den enskildes. Hur självklar denna uppfattning än må synas oss, visar historien dock vilka svårigheter, för att icke säga omöjlig— heter, som uppstått, då det gällt att förverkliga denna tanke. Det har i regel behövts hårda tag av framsynta, ledande personligheter för att vid konflikt- tillfällen i någon mån hålla tillbaka privatintressena och ge rum för de sam- hälleliga. Särskilt har detta gällt jordfrågan. Jorden, denna absoluta nöd— vändighetsvara, blir, i samma mån den erfordras för samhällsutvecklingen, en maktfaktor i den privata ägarens hand, som denne ej gärna släpper ifrån sig. Att så i vissa fall måste ske, har dock varit så uppenbart, att lagstiftnin om upphävande tvångsvis av den privata äganderätten (expropriationslagarå allestädes kommit till stånd. Ett sådant upphävande sker emellertid endast i inskränkt omfattning och mot vederlag. I inskränkt omfattning så till vida, att det vid vanlig expropriation endast är tillåtet att expropriera den mark, som oundgängligen erfordras för den anläggning, exempelvis gatuanläggning, som skall utföras.

Rörande expropriationsersättningarna framhålles i annat sammanhang, hu- rusom de ofta tagas till synnerligen rymliga, men även för det fall, att ersätt- ningen utgår med skäligt belopp, kunna kostnaderna för exempelvis ett regleringsföretag bliva ytterst betungande. I allmänhet är det ju så, att anläggningar av det slag, det här är fråga om, komma till stånd för att fylla praktiska behov, och innerst måste detta innebära, att företagen även skola vara ekonomiska, d. v. s. att de på företagen nedlagda kostnaderna omsättas i nyskapade värden, vilka. minst böra motsvara dessa kostnader (i många fall torde de vida överstiga dem). Här kan det givetvis bli tal om många olika slags värden, av vilka en del svårligen kunna uppskattas i reda pengar (vär- den ur estetisk och hygienisk synpunkt, trafiksynpunkt etc.). Ett nyskapat värde, som däremot relativt lätt kan till sitt belopp fixeras, är den ökning i fastighetsvärdena, som så gott som undantagslöst uppträder i samband med nu ifrågavarande anläggningar.

Om nu ett samhälles medlemmar kosta på sig dylika anläggningar, synes det som tidigare påpekats med rättvisa och billighet förenligt, att de också

få skörda frukterna av sinai regel stora uppoffringar. Så sker dock i allmän- het ej. Endast de förut nämnda, i penningar ej uppskattbara värdena, kunna sägas komma samhället i dess helhet till godo, men de faktiskt påvisbara penningvärden, som skapats, gå samhället förbi och hamna hos ett fåtal privatpersoner, nämligen hos fastighetsägarna. Inför den uppenbara orättvisa, som liggeri detta förhållande, har på senare tiden i en del länder (bl. a. Frank— rike, England, Italien och Förenta staterna) införts beskattning på oförtjänt värdestegring å fastigheter (bettermentsbidrag).

Men även andra vägar ha beträtts för att genskjuta de enskilda intressena och ge det allmänna åtminstone någon rätt till de värden, det själv skapar. Genom zonexpropriationen kan ett samhälle förvärva ej blott den mark, som direkt erfordras för en viss trafikled, utan även närmast angränsande områden och erhåller på så sätt möjlighet att ordna dessa områden i samband med själva trafikledens utbyggande för att därefter genom försäljning av marken eller annorledes tillgodogöra sig den markvärdestegring, som man särskilt har att räkna med i den omedelbara närheten av den utförda anläggningen.

Som redan antytts, kan zonexpropriationen hava en finansiell innebörd, men den kan även tjäna andra ändamål. Den tyske vetenskapsmannen-jur. dr. Bredt, som ingående studerat dessa frågor, skiljer mellan finansiell, social- politisk och teknisk zonexpropriation samt sådan zonexpropriation, som tjänar till att åstadkomma bebyggbara tomter av de genom framdragandct av en tra- fikled ofta söndersplittrade ägolotterna. Rörande den finansiella zonexpropria- tionen torde meningen med densamma framgå av vad ovan anförts. Det är uppenbart, att för att densamma skall medföra avsedd verkan, ersättningen för den exproprierade marken ej får bestämmas efter det värde, marken Vän- tas erhålla, sedan anläggningen utförts. Den socialpolitiska zonexpropria— tionen har till ändamål att åstadkomma en ur socialpolitisk synpunkt önsk- värd bebyggelse, exempelvis i det fall, att tjänlig byggnadsmark på grund av något markägarens intresse ligger outnyttjad eller illa utnyttjad, ehuru den synnerligen väl skulle behöva tagas i bruk för uppförande av sunda bostäder. Teknisk zonexpropriation kan vara erforderlig, då en anläggning ej lämpligen kan tekniskt genomföras, utan att utsträckas över angränsande markområden. Slutligen kan, som nämnts, zonexpropriationen bli ett medel för åstadkommande av lämpliga byggnadstomter vid en ny trafikled. Det sista målet kan jämväl nås på annat sätt, exempelvis genom det på vissa platser genomförda om- läggningsinstitutet (jfr förslagets 27 kap. om ägoutbyte).

Det är naturligt, att de olika syftemål, som kunna tillgodoses genom zon- expropriation, tillmätas olika betydelse, allt efter förhållandena i olika länder. Vid det praktiska tillämpandet torde det dock vara ogörligt att särskilja dem, 'då alltid flera av dem samtidigt äro för handen och ingripa i varandra. Sär- skilt synes det finansiella syftemålet böra uppmärksammas dels på grund av - den stora betydelse, det har i och för sig, dels ock därför, att man i praktiken

väl måste räkna med, att det alltid på något sätt måste vara till finnandes vid zonexpropriationer. I fortsättningen skall därför särskilt intresse ägnas denna sida av saken.

Av vad redan är sagt, torde framgå, att zonexpropriationen är en fråga av internationell natur. Rättsförhållandena äro visserligen olika i olika länder, men då. det gäller frågor av allmän social innebörd, torde rättsuppfattningen i länder med hög kultur Visa överensstämmelser. Det synes därför vara väl motiverat att i en fråga, som den här avhandlade, beröra hithörande förhållan— den i andra länder, vilket i viss mån även torde medföra en historik över zon— expropriationsinstitutet. '

_ Frankrike är det land, inom vilket en juridiskt genomarbetad expropria- tionslag först var till finnandes. Det var under revolutionstiden, som indi-

videns rätt preciserades sålunda i-art. 17 av författningen av år 1791: >>Ägan- derätten ä'r— okränkbar och helig, och kan ingen berövas densamma, för så vitt icke det allmännas väl, juridiskt bevisat och fastställt, med nöd— vändighet så erfordrar och då endast under förutsättning, att skälig ersätt- ning, förskottvis betald, utgår.» Författningen av den 24 juni 1793 åter— upptar i art. 19 samma tankegång och Code Napoléon, art. 545, faller även till— baka på densamma. Den senare artikeln har i översättning ungefär följande innehåll: 4>>Ingen kan tvingas att avstå sin egendom. såvida icke det allmännas väl så fordrar (pour cause d'utilité publique) och då endast mot skäligt, i för- skott utbetalt skadestånd.»

I bestämmelser av den 18 augusti 1807 anges det närmare förfarandet vid förekommande fall. Zonexpropriationer i den nu vanliga bemärkelsen äro där ej direkt berörda, men möjlighet till sådana förefinnes dock i och med det, att expropriationen ti'llåtes, så snart det föreligger ett fall av »utilité publique». Avgörandet, huruvida'fallet var ett sådant eller ej, låg i kejsarens händer, de juridiska myndigheterna ägde endast att pröva, om alla formaliteter iakttagits.

Genom en lag av den 8 mars 1810 blev förfarandet vid expropriation när- mare angivet och fastställt. I lagar av den 7 juli 1833 och 3 juli 1841 stipu— lerades visserligen några ytterligare expropriationsbestämmelser, men dessa ansluta sig helt och hållet till de i Code Napoléon fastställda grundlinjerna.

Med tillämpandet av dessa lagar genomfördes under Louis Napoléons pre- sidenttid framdragandet av rue de Rivoli, varvid veterligen för första gången en verklig zonexpropriation kom till stånd. Den 3 maj 1848 utgav den pro— visoriska regeringen ett dekret, som i översättning lyder, som följer:

»Art. 1.

Förslaget—om förlängning av rue de Rivoli från place de l”Oratoire till rue saint Autöme har bifallits.

Art. 2. '

1Utförandet 'av detta förslag har förklarats vara till det allmännas va . ' Art. 3.

Staden Paris befullmäktigas' att förvärva samtliga de egendomar, vil- ka beröras av gatans framdragning, samt att åter försälja de delar där- av, som bliva över utanför gatulinjen, varvid dessa tomter skola uppdelas och användas för uppförande av bostadshus med goda ventilationsför- hållanden. '

,Aijt. 4; | ,

_Expropriationsproceduren skall följa bestämmelserna i lagen av den

3 juli 1841.» ' '

Genom detta dekret gav sålunda regeringen tillstånd till en expropriation utanför gatulinjerna och' detta endast i kraft av den från N apoleonstiden här- stammande 'expropriationslagbestämmeISen rörande fall av »utilité publique». Med den kännedom, man har om dåtida politiska och ekonomiska förhållan- den i Frankrike, tor'de'man kunna "vara förvissad därom, att ett huvudmotiv till denna Zonexpropriation var att i största möjliga mån få kostnaderna för anläggningen täckta. Sålunda torde den första genomförda zonexpropriationen till sitt huvudsakliga syfte ha varit en finansiell zonexpropriation. '

Två år senare'stiftade' Napoléon III en ny lag (av den 13 april 1850), vilken skulle möjliggöra saneringen av vissa osunda kvarter i Paris. Genbm denna lag meddelades tillstånd att expropriera sådana kvarter, vilkas osunda beskaf- fenhet sedan lång tid tillbaka varit konstaterad. Rätt meddelades därvid att lösa de'områden, som kunde komma ifråga, uppdela dessa och ånyo av-

yttra de på så sätt erhållna tomtema. Men medan tidigare lagstiftning för- behöll ägaren till exproprierat område förmånsrätt till "återköp, nämner denna senare lag ingenting härom. Enligt uppgift skulle" motståndare till baron Hausmann, Napoléons III:s prefekt och högra hand, då det gällde genom- förandet av regleringarna i Paris, ha velat i lagförslaget inrymma en paragraf, vilken gav ägarna till exproprierade områden återköpsrätt till de gamla pri- serna endast för att kunna undandraga staden förtjänsten av värdestegringen och genom denna minskning i dess inkomster omöjliggöra genomförandet av gaturegleringarna i Paris. .

För den mångfald av gaturegleringar, som sedan genomfördes under Na- poléon III:s tid, utgåvos inga nya lagar. Dessa arbeten igångsattes författ— ningsenligt endast genom ett dekret av den 26 mars 1852, varigenom bestämdes, att samtliga fastigheter, vilka berördes av regleringarna, skulle exproprieras, så framt icke de återstående tomtdelarna erbjödo tillräckliga byggnadsplatser för uppförande av sunda bostäder. Vidare skulle expropriationen utsträckas till att omfatta sådana områden, som erfordrades för att förvandla forna, efter framdragandet av nya gator obehövliga gatudelar till användbara byggnads— tomter.

Man ser sålunda, hurusom zonexpropriationen konsekvent tillämpades i Pa— ris under denna tid. Det är givetvis tack vare dessa åtgärder för lösning av finansieringsproblemet, som staden Paris varit i stånd att verkställa de om- fattande regleringsarbeten, vilka medfört, att staden kunnat möta de stora på- frestningar, som föranledas av den moderna trafiken. Såsom ett exempel på de ekonomiska konsekvenserna kan nämnas, att regleringen av avenue de l,0péra var beräknad till en kostnad av 45 milj. fr. Genom expropriering och åter— försäljning av byggnadsmark gjordes en nettovinst på 12 milj. fr., varigenom alltså totalkostnaderna nedbragtes till 33 milj. fr.

.Under tredje republiken har zonexpropriationsfrågan ånyo upptagits i Frank- rike. Sålunda utkom en ny lag den 10 april 1912, vilken dock ej innehöll annat än en bekräftelse på ovannämnda 1852 års dekret.

Ett avgörande steg framåt togs i och med den år 1918 utfärdade expropria- tionslagen (loi sur l'expropriation pour cause d,utilité publique) av den 6 no- vember 1918, vilken lag närmast hade föregåtts av en speciell expropriations- lag för tillgodoseende av sanitära syftemål (loi sur l'expropriation pour cause d'insalubrité publique) av den 17 juni 1915. Genom lagen av den 6 novem- ber 1918 har zonexpropriationsinstitutet fullständigt utkristalliserats i en ge- nerell, för hela det franska riket gällande lag. Speciellt torde bemärkas, att här klart och tydligt ges besked om vad som är huvudändamålet med zon- expropriationen: trgggandet av att de genorn offentliga anläggningar nyskapa- de värdena verkligen i någon mån komma dem till godo, som genom uppoff- ringar skapa dem. _

Sålunda stadgas i art. 2 av lagen ungefär följande:

»Expropriation kan förklaras nödvändig, icke blott av de områden, vilka befinna sig inom gränserna för det planerade, offentliga företaget (les superficies comprises dans le périmetre des ouvrages publics pro- jetés), utan även av sådana, vilka kunna anses nödvändiga för att till- försäkra företaget dess falla värde, vare sig omedelbart eller i fram- tiden (qui seront reconnues nécessaires pour assurer ä ces ouvrages leur pleine valeur imlmédiate ou d,avenir) .»

Det ligger i sakens natur, att den genom lagen medgivna zonexpropriationen även har annan än ekonomisk betydelse. För städernas del erbjuder ju sig bl. a. möjligheten att inom de exproprierade zonerna ordna den nya bebyggel- sen på ett rationellt sätt. För det ändamålet fastställes vid beviljandet av

ansökan om zonexpropriation en speciallag, respektive dekret av stadsrådet, var- igenom sättet för utnyttjandet av zonerna bestämmes, liksom även understun- dom villkoren för återförsäljningen av marken fixeras.

Denna nya lag innefattar emellertid bestämmelser utöver vad som erfordras för att göra en zonexpropriation i vanlig bemärkelse effektiv. Man har sökt att låta det allmänna även få del av sådana av offentliga anläggningar föror- sakade värdestegringar, som uppkomma å fastigheter, vilka ej äro belägna inom det omedelbara grannskapet av företaget, d. v. s. ligga utanför zonen. Därför stipuleras helt allmänt ungefär följande i art. 2 b:

»Expropriation för allmänt ändamål kan också förklaras nödvändig, då det gäller fastigheter, vilka genom sitt grannskap till planerat, of- fentligt företag kunna väntas undergå en värdestegring av mer än 15 %.»

Expropriation tillåtes alltså även här, men genom de detaljerade bestäm- melser, som finnas upptagna längre fram i lagen, framgår, att expropriation i dylika fall endast får tillgripas såsom en nödfallsutväg för att framtvinga viss bidragsskyldighet av markägaren. För denna bidragsskyldighet har, så— som av det anförda framgår, tagits till norm, att fastighetsägarna skola ha rätt till den värdeökning, som håller sig inom 15 % av de ursprungliga värdena.

Man ser sålunda, hurusom den franska lagstiftningen på allt sätt söker sä- kerställa, att vinsten av på allmän bekostnad utförda, offentliga anläggningar skall komma det allmänna till del och ej hamna hos privata personer.

Efter denna mera detaljerade beskrivning av zonexpropriationsförfarandet i Frankrike skall här endast helt kort beröras förhållandena i detta avseende i en del andra länder, vilka mestadels fått sina impulser från Frankrike, som sålunda varit föregångslandet, då det gällt hävdandet av det allmännas rätt på hithörande områden.

Belgien tog direkt arv av Frankrike. Det som först gjorde zonexpropria— tionen aktuell därstädes, var otvivelaktigt behovet av att tillgodose de hygieni- ska kraven. Man insåg, att för att åstadkomma verklig sanering av gamla osunda stadsdelar gällde det ej blott att anlägga breda, luftiga gatudelar utan även att rationellt ordna bebyggelsen utefter desamma, och av denna anled- ning gick man. in för zonexpropriation. Så uppstod lagen av den 1 juli 1858, vilken var den första verkliga zonexpropriationslagen i världen. Däri gavs uttrycklig rätt till expropriation av byggnadsmark utanför gatulinjerna, därest hygieniska krav så fordrade. Expropriationsrätten gällde ej för mark, som —— utan att kunna hänföras till osunt byggnadsområde — dock erfordrades för att man skulle kunna utnyttja de på grund av bristande sundhet exproprierade områdena. Denna lucka i lagstiftningen blev emellertid fylld genom en till- läggslagstiftning av den 15 november 1867.

Rörande innebörden av den belgiska lagstiftningen torde böra framhållas, att densamma avser endast kommunala förhållanden, men att expropriation därvid kan tillåtas även för det fall, att privata markägare önska genomföra en reglering.. Lagarna tala endast om hygieniska krav, som skulle tillgodoses. Det dröjde dock ej länge, förrän även andra bevekelsegrunder fingo betydelse. Så togs exempelvis, sedermera även hänsyn till estetiska krav.

Såsom exempel på verkställda zonexpropriationer hänvisas till fig. 4 och 5 (sid. 479), vilka utvisa en i Bryssel verkställd omfattande zonexpropriation för framdragande av en ny; gata mellan Rue de la Cuiller och Porte de Flandre. De streckade partierna" å fig. 4 utvisa de exproprierade områdena, och fig. 5 ut- visar tomtindelningen å dessa områden efter regleringens genomförande.

I Nederländerna måste varje fråga, som rör zonexpropriation, behandlas av parlamentet och blir på så sätt en politisk fråga. Det gives många exempel på

***

, ,,O

») »

/

"”i/"51

E" "'I I./ , "lf/W is"" tft/”W&W ”" =- ”” If/W n. läkt./riff %% ”tt/'”

i "I viss/fM/f/7 x/lf/IffN/ll'll—r // ”%?", %li/”% o

& W%%f% ftftif/f/ff/ftfftiffffflifff/ftfffffw [lf/ff] . ” ' r,... " )

,.

[

Fig. 4. Området före expropriationen.

ff &?”ng ' Å

,/// fä

/

_ Memris mer

Fig. 5. Området efter expropriationen.

parlamentsförhandlingar och parlamentsbeslut i dylika frågor, och därav fram- går, att expropriationsprincipen ingående dryftats och ibland avgått med seger, ibland med nederlag. Man lär dock kunna draga den slutsatsen, att motståndet mot zonexpropriationen avtager mer och mer och att detsamma numera icke har någon större betydelse.

En zonexpropriationslag i modern bemärkelse torde England först ha fått med antagandet av »The Development and Road Improvement Funds Act» 1909, enligt vilken lag en zon av ända till 220 yards åt båda sidorna från pro- jekterad gatas mitt kan exproprieras. Tidigare hade enligt äldre lagar expro— priation för speciellt saneringsändamål fått äga rum, men dessa expropria- tioner voro knappast att anse såsom zonexpropriationer. Enligt amerikanen F. B. Williams, som i sin bok »The law of city planning and zoning» bl. a. även behandlat de engelska förhållandena, är avsikten med zonexpropriationen i England tvåfaldig, nämligen dels att erhålla möjlighet till ett rationellt uppordnande av bebyggelsen vid de nya trafiklederna, dels ock att åt det allmän- na förbehålla de av anläggningarna förorsakade värdestegringama för att på så sätt åtminstone få en del av kostnaderna täckta. Williams anmärker, att det sistnämnda är huvudmotivet.

Italien erhöll en zonexpropriationslag redan den 25 juni 1865, enligt vilken expropriation utanför det projekterade, egentliga trafikområdet tilläts. Ex- propriationslagen medförde ej någon ekonomisk fördel för det allmänna, men i lagen fanns i stället bestämmelser om viss beskattning på fastigheter, som un- dergått värdestegring på grund av offentliga anläggningar.

I Spanien är zonexpropriation genomförd, i det att rätt till expropriation av mark till ett djup av 25 till 50 m. på sidan om gata eller torg kan erhållas.

I T gskland finnes ännu så länge inga särskilda lagar för zonexpropriation, men fall hava förekommit, då zonexpropriation dock praktiskt genomförts. Ett sådant fall är åtminstone känt, nämligen då det år 1907 gällde utförandet av Rhen-Weserkanalen. I syfte att åt det allmänna förbehålla den markvärde- stegring, som föranleddes av kanalanläggningen, äskade preussiska regeringen 16 milj. riksmark för genomförandet av markförvärv längs kanalen. Represen— tationen anslog 20 milj. kr. för ändamålet med uttalande av att ytterligare medel skulle ställas till förfogande, därest så erfordrades, och erhöll regeringen befogenhet att inom en bredd av 1 km. på vardera sidan om kanalen expro— priera all den mark, som erfordrades för att tillgodose det allmännas intresse.

Även i vårt grannland Norge har frågan om zonexpropriation förts fram, vilket resulterat däri, att i »Lov av 22 februar 1924, om bygningsvesenet» in- tagits följande bestämmelse i lagens IV kap. 41 % 1 mom.: »Til gjennem- farelse av regulering eller omregulering av eldre bydel kan bystyret beslutte å ekspropriere hele strok —— — _». I en orienterande artikel om lagen, införd i »Nordisk administrativt tidsskrift» (häfte 2/1925) anför byråchefen i Arbeids— departementet Jon Aamodt bl. a. följande om den citerade lagföreskriftens inne— börd: »I så fall kan kommunen, når reguleringen er foretatt, avhende de til bebyggelse regulerte kvartaler i det eksproprierte strok og derigjennem inn- kassere den ved regulering skapte prisstigning». Man ser här sålunda ett typiskt exempel på de tankegångar, som äro karakteristiska för zonexpropria- tionsidén.

_Ovanstående redogörelse torde ge ett begrepp om, huru man i andra länder gripit tlll zonexpropriation såsom ett medel för genomförandet av stadsbygg— nadsanläggningar avseende reglerings- och saneringsändamål.

Jag håller före, att även för oss är tiden inne att följa de givna exemplen.

Expropriation av bostadsområden i generalplaner.

Enligt 1 kap. 16 % i nu gällande lag om fastighetsbildning i stad äger Konungen förordna, att i stadsplanen upptaget tomtområde, som finnes vara för stadens utveckling oundgängligen erforderligt och icke annorledes kan på skäliga villkor förvärvas, skall till staden avstås. Stadgandet tillkom i1907 års lag om stadsplan och tomtindelning. Såsom motivering åberopades ett yttrande av 1885 års kommitté av följande innehåll:

»Till kommitterades kännedom hava kommit flera fall, då det stött på hart när oövervinneliga svårigheter att med äganderätt förvärva tomter inom planlagt område. Så är förhållandet vid vissa fisklägen i Bohuslän, som äro belägna å mark, tillhörig en stiftelse, vars fasta egendom ej får avyttras. Från ett samhälle i Norrland, som till större delen är beläget å en allmänning, har anförts, att del- ägare i allmänningen, vars mark omedelbart gränsar intill samhället, motsatt sig varje försäljning av tomter därinom. Från annat håll hava påpekats svårigheter i detta hänseende, då stadsplan för samhälle berör mark av, fideikommissnatur. Även andra fall kunna tänkas, då vederbörande jordägare inom planlagt område av spekulationslusta eller annan anledning motsätta si,—',r försäljning av tomter på antagliga villkor.

Sedan emellertid genom fastställande av stadsplan för ett område blivit bestämt, att det skall användas för bebyggande, synes lagstiftningen ock böra bereda möj- lighet för, att området kan tagas i bruk för detta ändamål. Kommitterade hava härvid icke kunnat anvisa annan utväg, än att vederbörande samhälle får tillstånd att expropriera jämväl tomtmarken, varefter samhället i sin ordning naturligtvis upplåter tomterna för bebyggande. Då det icke torde låta sig göra att i lagtexten angiva de fall, i vilka sådan expropriationsrätt bör tillerkännas ett samhälle, hava kommitterade ansett avgöranderätten härvidlag uteslutande böra ligga hos Konung- en, därvid kommitterade ingalunda förbisett, att prövningen någongång kan bliva svår och grannlaga. Emellertid är att hoppas, det blotta tillvaron av en sådan lagbestämmelse skall verka därhän, att jordägarna ej i oträngt mål motsätta sig tomtförsäljning inom planlagt område.»

I det nu föreliggande förslaget till stadsbyggnadslag återfinnes motsva- rande bestämmelse i 12 kap. 5 %, 2 stycket, enligt vilket Konungen äger för- ordna, att område, som ingår i byggnadskvarter, må av staden förvärvas, där stadsplan fastställts över huvudsakligen obebyggd mark och ett förvärv fin- nes nödigt för tryggande av stadens utveckling.

Enligt min uppfattning bör Konungen erhålla motsvarande rätt att förordna om expropriation av bostadsområde inom generalplan.

Såsom skäl för denna uppfattning får jag anföra följande. Ett resultat av den moderna stadsutvecklingen med dess krav på allt större, markarealer har blivit den överallt erkända uppfattningen, att ett effektivt säkerställande av en rationell stadsutveckling endast kan ske, därest kommu- nerna själva äro ägare till den mark, som under överskådlig tid kan bliva er- forderlig för stadsområdets utveckling.

I fråga om markinnehav torde Finlands städer så främst, enär de praktiskt taget äga all mark inom städernas gränser. Den samfällda arealen kommunal mark i Finland uppgår till ej mindre än 2,155 kvm. per innevånare. Många av de svenska städerna äga även ganska betydande jordområden. Så har exempelvis Stockholm under de senaste 20 åren förvärvat c:a 5,000 hektar mark för stadsområdets utvidgning. Arealen av staden tillhörig mark motsvarar c:a 310 kvm. per innevånare.

Emellertid måste markförvärven i regel betalas mycket högt. I den mån städernas utveckling fortgår, stegras markpriserna. Under de tider, då stä-

derna äro intresserade av markförvärv, uppspekuleras priserna på marki städernas omgivningar för att sedan sjunka tillbaka i den mån, efterfrågan minskar.

Ett studium av jordprisernas utveckling iStockholms omgivningar kan vara av intresse. Stegringen av folkmängden inom förortsområdet bör- jade under de första åren av 1890—talet. Några år efter sekelskiftet blevo Stockholms spårvägar elektrifierade och dr'ogos efter hand ut i omgiv— ningarna. Denna omständighet, jämte införandet av tätare och bättre an— ordnade lokaltågförbindelser å statens och övriga järnvägar, underlättade bosättningen i förortsområdena. Det alltmer stegrade behovet av mark för bostadsbyggande i förorterna alstrade snart nog en helt ny förvärvsgren, nämligen spekulationen i större bostadsområden. Spekulanterna inköpte mar- ken av jordbrukarna till ett pris, som obetydligt översteg jordbruksvärdet, och sålde den i sin tur med stor vinst. Marken gick sedan ur hand i hand till oupp- hörligt ökade priser, tills den slutligen var uppe i 10 å. 15 gånger jordbruks- värdet eller mera. Om den ursprunglige ägaren eller den förste köparen vän— tade tillräckligt länge, innan han sålde, inhöstade han hela vinsten och var välbeställd miljonär, därest det ägda eller inköpta området var tillräckligt stort.

Den mark, Stockholms stad under de senaste tjugu åren förvärvat för stads- omådets utvidgning, har betalats med inalles 15,8 milj. kronor. Taxerings— värdena vid inköpen utgjorde tillsammans 5,5 milj. kronor samt jordbruks— och skogsvärdet 3,6 milj. kronor.

Staden har sålunda nödgats till markägarna utbetala en oförtjänt värde— stegring av c:a 12 milj. kronor, ett belopp, som med räntor drabbar dem, som komma att bebo områdena i fråga. Det torde Väl icke finnas någon, som vill eller kan göra gällande, att de markägare omkring Stockholm, som sålt sin >>råmark>>-till staden, på något sätt medverkat till dess värdestegring. Den är självfallet ett resultat av stadens egna åtgärder och utgifter för utveck- lingen. En expropriation på grundval av nu gällande expropriationslag skulle förmodligen icke nedbringat inköpspriset, men en reformerad lag, rätt tilläm- pad, skulle måhända kunnat bespara staden 8 milj., samtidigt som den tillfört markägarna en lösesumma av mer än dubbla jordbruks- och skogsvärdet, alltså en sammanlagd vinst av c:a 4 miljoner. Det finnes givetvis ingen anledning att på det sätt, som hittills skett, premiera markägarna omkring städerna. Stä— derna böra därför beredas möjlighet att, efter Konungens förordnande, lösa så- dana i generalplanen intagna bostadsområden, som kunna anses erforderliga för deras framtida utveckling.

Ett förslag om ganska vittgående möjligheter i sådan riktning är för när- varande under utarbetande på uppdrag av tyska riksdagen.

Den 29 april 1920 gjorde nationalförsamlingen en framställning till rege- ringen, att den snarast möjligt måtte framlägga ett lagförslag till bekämpande av jordspekulationen och till social utformning av expropriationsrätten, vilken i synnerhet borde vara inställd på frambringandet av bostäder genom an- skaffande av billig mark. Denna framställning ledde till inrättande av ett arbetsministeriets permanenta råd för egnahemsväsendet. Detta permanenta råd uppsatte, med tillhjälp av talrika sakkunniga, ett förslag till jordreform- lag, vilket framlades för riksdagen den 22 mars 1926. Enligt detta förslag skola städerna åläggas att förskaffa sig markreserver i den utsträckning, detta kan vara erforderligt för att tillfredsställa behovet av jord för egnahem, koloniträdgårdar, sport- och lekplatser samt för offentliga anläggningar. Samma åliggande skall enligt förslaget gälla för landskommuner med över 5,000 innevånare. För mindre kommuner skall skyldigheten övertagas av komv munalförbundet. För genomförande av dessa bestämmelser skola kommunerna

(resp. kommunalförbunden) äga förköpsrätt till alla fastigheter inom sitt di- strikt samt dessutom inköpsrätt till obebyggd mark inom distriktet, så snart denna utbjudes till salu, ävensom expropriationsrätt till obebyggd mark inom dispositionsplanen (= generalplanen). Denna förvärvsrätt skall gå före alla andra förmånsrätter. Vid utövande av inköpsrätt samt vid expropriation ; skall enligt förslaget det pris betalas, som angivits av rikstaxeringsverkets i senaste taxering. För taxering av jordbruksfastighet tillämpas för närvarande i %% 12 och 13 i riksvärderingslagen och % 152 i stadgandet rörande avgifter till riket. Enligt där givna värderingsföreskrifter skall sådan jordbruksfas— tighet, som avses till permanent lantbruk, taxeras efter sin avkastning. Såsom avkastningsvärde gäller: 25 gånger genomsnittliga nettoavkastnings- beloppet vid välordnat bruk och med betalda arbetskrafter. Enligt % 36 i riksvärderingslagen skola jordområden, som vid tidpunkten för taxeringen ännu utnyttjas för lantbruk, taxeras endast efter allmänna markvärdet, även om de på grund av sitt läge och eljest rådande förhållanden med särskild hän- syn tagen till förefintliga försäljningsmöjligheter, äro att anse som byggnads- tomter, eller om vilka man kan förutsätta, att de under den närmaste framtiden komma att tjäna annat än jordbruksändamål. Som allmänna värdet skall enligt de givna grundsatserna anses det genomsnittliga pris, som erhålles vid försäljning av jämnställda jordområden under normala förhållanden.

Inköpsrätten skiljer sig från förköpsrätten därigenom, att den inköpsbe- rättigade icke är skyldig att betala det pris, som säljaren betingat sig, utan endast det pris, som representeras av det senaste taxeringsvärdet. Skulle detta taxeringsvärde vara högre än det pris, till vilket ägaren bjuder ut sin mark, så gör kommunen naturligtvis bruk av sin förköpsrätt. I annat fall använder sig givetvis kommunen av inköpsrätten.

Den 5 maj 1926 beslöt tyska riksdagen med 243 röster mot 136 att anmoda riksregeringen att snarast möjligt framlägga ett lagförslag i huvudsaklig överensstämmelse med det ovannämnda av permanenta rådet utarbetade. Intet parti röstade enhälligt mot förslaget.

Revision av expropriationslagen .

I det föregående har jag påyrkat en väsentlig utsträckning av rätten till expropriation.

Emellertid äro kommunerna icke betjänta med allenast rätt till expropria- tion, det måste även införas garantier för att expropriationerna icke medföra sådana finansiella belastningar för kommunerna, att de icke kunna begagna sig av dem.

Situationen är för närvarande den, att kommunerna hellre underkasta sig vilken >>frivillig» uppgörelse som helst än vedervåga expropriationer, vilka på grund av de i regel abnormt höga värderingarna endast medföra fördelar för markägarna.

Från alla håll beklagar man sig över att expropriationerna i regel resultera i toppriser, i det expropriationsnämnderna i allmänhet lägga det högsta i orten tillämpade priset till grund för prissättningen. Det lyckligaste, som kan hända en markägare, är därför att få marken exproprierad.

En onormal prissättning kan bliva en alldeles odräglig börda för samhälls— ekonomien, ty en hög värdesättning på en enstaka plats inom, ett visst område drager alltid med sig en i regel oberättigad prisökning inom hela området.

Ett av sina stoltaste monument hava expropriationslagarna rest åt sig på berget Fåfängan invid Stockholm. Detta monument har med häpnad iaktta- gits vida omkring och lär väl ytterst hava till uppgift att främja kraven på en bättre tingens ordning inom detta område.

Enligt nu gällande expropriationslag skall ju marken betalas med sitt >>fulla. i värde». Detta vilja vederbörande gärna tolka därhän, att marken skall betalas med det högsta pris, som kan framkonstrueras. Vid en expropriation för väg, som nyligen ägde rum på en ö i en av Stockholms utkanter, där enligt av Kungl. Maj:t fastställda särskilda föreskrifter endast en femtedel av tom- terna får bebyggas och där husens höjd icke får överstiga två våningar, grun- dade markägaren sina ersättningsanspråk på en serie utlåtanden av sakkun- niga, vilka, under hänvisning till expropriationslagens bestämmelse, att fulla värdet skulle ersättas, vid sina kalkyler utgått ifrån, att något mer än hälften av området skulle bebyggas med femvåningshus i slutet byggnadssätt och med ett minimum av vägar och öppna platser, medan resten av området skulle ytterst effektivt utnyttjas såsom industriområde. De fantastiska markvärden, man på detta sätt kom till, voro tre ä fyra gånger så höga som de, vilka nor- malt förekomma inom stadens inre delar och hade icke ens förekommit inom den inre stadens mest förstklassiga, tätt bebyggda bostadsområden. För säkerhets skull fördubblades därefter denna summa med hänsyn till den särskilda skada, jordägaren ansågs lida. Expropriationen avsåg en markremsa om ett hektar, vil— ket behövdes för en vägförbindelse, som staden skulle framdraga till ett utan- för liggande samhälle, och vilken väg naturligtvis kommer markägaren syn- nerligen väl tillgodo vid försäljning eller bebyggande av hans bredvidliggande områden. Kraven rörde sig om det fantastiska beloppet av närmare 4 miljoner kronor för denna lilla markbit, mindre än Gustav Adolfs torg och belägen 1 1/2 km. utanför det bebyggda stadsområdet. Expropriationsnämnden bestämde visserligen markersättningen till omkring en femtedel (1/5) av den begärda och den totala ersättningen till c:a en åttondedel (1/3) av den fordrade. Även med dessa avsevärt reducerade siffror kom emellertid kostnaden pr kvm. rå— mark å detta periferiskt belägna område att betänkligt närma sig kostnaderna för med gator, ledningar och alla stadens bekvämligheter försedda tomter inom vissa tättbebyggda delar av den inre staden.

Med hänsyn till frågans vikt skola ytterligare ett par belysande exempel anföras. -

Enligt Göteborgs stadsfullmäktiges handlingar förekom den 25 sept. 1924 följande motion iGöteborgs stadsfullmäktige:

»Den utgång stadens expropriationsmål för förvärvande av mark för flyg— hamn i Torslanda erhållit är så uppseendeväckande, i det den markägarne till- erkända lösen med icke mindre än 125 procent överstiger det vid ärendets be- handling i utsikt ställda maximibeloppet, att tillfälle synes böra beredas åt stadsfullmäktige att taga del av handlingarna i målet.»

* Motionären hemställde att stadsfullmäktige måtte få redogörelse för ifråga— varande handlingar.

Av den lämnade redogörelsen framgick, att jordägarna i flertalet fall yrkade att inrösningsjordens värde skulle bestämmas till 8,000 kronor per hektar och avrösningsjorden till 3,500 kronor per hektar jämte ersättningar för skada och intrång. Staden medgav en ersättning av 1,600 kronor per hektar för den bästa åkerjorden och 300 kronor per hektar för avrösningsjorden men bestred till större del anspråken på ersättning för skada och intrång, under hänvisning bland annat till den värdestegring å jordägarnas återstående mark, som ovill- korligen skulle uppstå som en följd av flyghamnens anläggning. Expropria- tionsnämnden fastställde ersättningsbeloppen till sammanlagt 673,140 kronor 38 öre, därav 510,920 kronor 96 öre i ersättning för mark och vattenområden samt 136,019 kronor 42 öre för skada och intrång. Resten utgjorde ersättning för byggnader m. m. Enligt av Göteborgs stads fastighetskontor på uppdrag av drätselkammaren verkställd utredning syntes dessa siffror motsvara en er-

sättning av 4,000 kronor per hektar för inrösningsjorden och 60.0 kronor per hektar för avrösningsjorden.

Från stadens sida hade åberopats utredningar angående de ,köpeskillingar, som under de närmast före expropriationen förflutna 10 åren betalats för i Torslanda och Björlanda socknar belägna fastigheter. Genomsnittspriset vid : ifrågavarande försäljningar hade varit 1,225 kronor per hektar för inrösnings- jorden och 175 kronor per hektar för avrösningsjorden. I flertalet fall hade köpen omfattat mark med byggnader.

Till stöd för de av jordägaren framställda anspråken hade så gott som ingen bevisning framlagts.

Sedan alla parter slutfört sin talan och hänskjutit målet till expropria- tionsnämndens avgörande, hade en av nämndens ledamöter till nämnden ingi— vit en skrift från en av jordägarna med tillhörande intyg rörande två för- säljningar, som skett av jord, belägen å Vikangårdarna i Björlanda socken. Den ena försäljningen omfattade en areal av sammanlagt c:a 87 hektar mark för ett pris av 1,500,000 kr. Staden hade icke varit i tillfälle att bemöta inne- hållet i förenämnda skrift. Priset å sagda i Vikangårdarna ingående mark hade tydligen bestämts med hänsyn till andra omständigheter än markens jord— bruksvärde, under det att de till flyghamnen hörande områdena i intet fall kunde anses hava annat värde än sådant, som hänförde sig till deras använ- ' dande för jordbruksändamål.

För ett par år sedan exproprierades för staden Borås räkning två lägenheter i och för stadsplanens genomförande. , - ,

Lägenheterna omfattade 364 kvm. och utgjorde endast delar av hel bygg- nadstomt. Staden ägde den återstående mark, som skulle ingå i den av lägen- heterna bildade tomtmarken, sedan lägenheternas gatumarksområde disponerats.

I expropriationen ingingo dels nämnda lägenheter, dels en å gatumark invid lägenheterna befintlig uthusbyggnad.

Lägenheterna hade följande taxeringsvärden:

a)förmarken................... 600kr. b)»byggnaderna................8,000>

Summa 8,600 kr.

Ägarna hade erhållit lägenheterna genom arv, och i bouppteckning och arv— skifte år 1920 hade Värdet angivits till 6,000 kronor. Några förbättringar å fastigheterna —— frånsett nödigt underhåll — hade sedan nämnda tid sannolikt ej 4 förekommit.

År 1924 hade fastighetsägarna vid förhandlingar med staden muntligen er- bjudit sig att till staden försälja lägenheterna och ladugården för tillhopa %60100 kronor, vilket erbjudande staden ej accepterat, enär detsamma ansågs

ör ögt. '

(Medan förhandlingarna pågingo om förvärvet, brandförsäkrade ägarna bygg- na erna:

[ boningshus till. . . . .'. . . . . . . . . . . . 13,700 kr. 1 ' » » . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.230 >> ladugården » . . . . . . . . . . . . . . . . . 8,250 >

Summa 34,180 kr.

_Staden förklarade sig vid expropriationen villig erlägga de belopp, som åsatts Vid taxeringen, alltså

för marken . . . . . . . . . .' . . . . . . . . . 600 kr. » lägenheternas bostadshus . . . . . . . . . . . 8,000 » » ladugården . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.000 »

Summa 13,600 kr.

"Ägarna fordrade en ersättning å tillhopa 57,500 kronor. Expropriationsnämnden bestämde, att ersättning skulle utgå

för lägenheterna med. . . . . . . .. . . . . . . . 39.250 kr. och för ladugårdsbyggnaden med . . . . . . . . . 8,250 »

Summa 47,500 kr.

Ovanstående utgöra endast en del av de många exempel på abnormt höga värderingar, som kommit till min kännedom under utredningsarbetets gång.

Enligt den gamla expropriationslagen skulle lösen bestämmas efter vad jord eller lägenhet av lika beskaffenhet och godhet i orten högst gällde. Denna be— stämmelse utbyttes i 1917 års expropriationslag mot föreskriften, att löse- skillingen skall motsvara fastighetens fulla värde. Förhoppningarna, att lag- ändringen skulle medföra rimliga värderingar, hava ingalunda infriats.

Ingen lär väl vilja förneka det berättigade uti, att en fastighetsägare, som tvingas avstå sin egendom till det allmänna, bör få >>bra betalt», men därifrån är steget mycket långt till de fantastiska värden, som pläga fastställas.

Problemet att få till stånd bestämmelser, som hålla ersättningsbeloppen in- om normala gränser utan att förnärma ägarens verkliga rätt, är föremål för uppmärksamhet i alla länder.

Enligt den nya tyska lagen skall markägaren erhålla skälig ersättning. Enligt den polska lagen angående agrarreformen skola markägarens inkom— ster av jordegendomen läggas till grund vid bestämmande av ersättningsbelop- pets storlek (kapitalisering efter 5 % av genomsnittliga nettoinkomsten för de senaste fem åren).

Enligt de för Neapel fastställda bestämmelserna skall ersättningen utgöra ett medeltal av marknadsvärdet och avkastningen under de sista 10 åren.

Enligt det här ovan under rubriken »Expropriation av bostadsområden i ge- neralplan» refererade förslaget till tysk jordreformlag skulle, vid utövande av inköpsrätt och vid expropriation, det pris betalas, som angivits av rikstaxe- ringsverkets senaste taxering.

I det föreliggande förslaget till stadsbyggnadslag ingår nu i kap. 32 % 3 den bestämmelsen, att >>för fastighet, som exproprieras, skall erläggas löse- skilling, motsvarande fastighetens värde».

Med ett strängt vidhållande av principen, att expropriationsersättnin— gen bör utgöra just så mycket, att ägarens förmögenhet efter expropriationen är densamma, som den skulle hava varit, om' någon expropriation ej ägt rum, och att i denna förmögenhet icke böra inräknas några fiktiva värden i form av framtida oförtjänta värdestegringar eller beräknade spekulationsvinster, kom- mer man till det resultat, att det enda hållbara vore, att vid expropriation av större jordområden, i likhet med vad som sker enligt de ovan berörda utländska lagarna, göra lösesumman direkt beroende av de inkomster, som influtit från det exproprierade området, gärna med en rätt avsevärd förhöjning av den sålun- da beräknade lösesumman. En generell tillämpning av principen på vissa andra expropriationsobjekt låter sig givetvis icke genomföra.

Enligt sakkunnigas förslag, kap. 32 % 10, skall vid expropriation enligt stadsbyggnadslagen särskild ordförande utses. Denne ordförande skall enligt förslaget utses för tre kalenderår och vara en i praktiska värv förfaren och med förhållandena inom städerna och samhällena inom länet väl förtrogen man. Likaledes skall utses en ersättare för ordföranden. Förenämnda kompetenskrav kunna icke nog kraftigt betonas.

Expropriationsnämndens övriga ledamöter skola utses för varje särskild ex- propriation i den ordning, som stadgas i lagen om expropriation % 27.

Det har framhållits, att det med den utsträckning, expropriationsrätten nu—

mera fått, och det till följd därav ökade antalet expropriationer kunde ifråga- sättas, huruvida icke skäl föreligga för att göra expropriationsnämnden mera permanent, så att nämnden i sin helhet på förhand utses för alla expropriatio- * ner under viss tid inom ett bestämt område. Förslag i sådant hänseende lär

hava, framkommit redan under förarbetena till nu gällande expropriationslag, * men lagstiftningen i denna fråga valde då en medelväg mellan sagda förslag

och den förutvarande ordningen för nämndens tillsättande. I sammanhang med en sådan ändring, som nyss nämnts, har även framförts krav på en för- ändring i avseende å sättet för ledamöternas utseende. Det har framhållits, att det lämpligaste vore, att utseendet av ledamöter lades helt i statlig myndighets hand samt att bibehållande av parternas rätt att utse ledamöter i nämnden i var- je fall icke synes vara av behovet påkallat. Någon anledning att vid tvister av ifrågavarande slag tillerkänna parterna större inflytande på domstolens sammansättning än vid andra tvister anses knappast förefinnas. Jag ansluter mig helt till dessa uppfattningar.

% 41 i lagen om expropriation stadgar ifråga om uppskattning, att det ej får i protokollet införas eller eljest kungöras, huru nämnden inom sig röstat, och ej heller skälen för beslutet uppgivas.

Härom yttrade expropriationskommittén: »Att uppgift ej får lämnas om meningsskiljaktighet, som förekommit inom nämnden, eller om skälen för nämn- dens beslut, kan vara förenat med 'såväl olägenheter som fördelar.» Man synes kunna utgå ifrån, att de förra äro övervägande. Anordningen med »anonyma domare, och hemliga motiv» har starkt kritiserats från skilda håll. Vid lag- rådets behandling av lagförslaget yrkade två av dess ledamöter, att bestäm- melsen .skulle omarbetas i så måtto, att från sekretessen skulle undantagas vissa av de ämnen, som kunde komma att behandlas.

Enligt den äldre expropriationslagen skulle ledamöterna i expropriations- nämnden inför rätten avlägga ed att utan våld och mannamån efter bästa för— stånd och samvete verkställa prövning. Något motsvarande stadgande finnes icke i nuvarande expropriationslag. I motion vid 1913 års riksdag hade herr K. J. Ekman hemställt om införande av ett stadgande därom, att ordföranden och ledamöterna i expropriationsnämnd skulle, innan förrättningen toge sin början, förete, att de inför domstol eller domare eller ock inför K. B. avlagt ed, vilket även skulle i nämndens protokoll införas. Motionären ansåg nämli- gen anledning föreligga att befara, att utan avläggande av ed uppdraget att vara ledamot i nämnden kunde komma att uppfattas icke såsom en domare- funktion utan snarare såsom ett ombudsmannaskap för den part, som i nämn— den invalt ledamoten, eller såsom ett förliknings— eller sammanjämkningsvärv och att i följd härav prövningen icke alltid bleve tillräckligt omsorgsfull och

betryggande.

Då lagutskottet behandlade lagförslaget yttrade herr Lindhagen i detta av- seende följande: »För närvarande skola alla domare, även lekmän, avlägga domareed. Säkerligen kommer i en ny rättegångslag denna ed att utbytas mot ett högtidligt löfte. Kommitterades förslag till ny tryckfrihetslag har i anslutning till denna uppfattning för jurymännen utbytt eden mot ett sådant löfte. På samma sätt synes mig för expropriationsnämnds medlemmar eden bort ha utbytts mot ett löfte, och ej såsom förslaget innehåller just för dem 1ngenting alls stadgas i förevarande avseende». De två domare med erfarenhet från landsorten, som hade säte i lagutskottet och som säkerligen hade en viss förtrogenhet med expropriationsnämndernas arbete, nämligen herrar af Eken- stam och Gezelius, yrkade båda, att ed skulle avläggas att >>utan våld och mannamån efter mitt bästa förstånd och samvete verkställa den prövning, som 1 expropriationsnämnd kan på mig ankomma —— _ _», och tre andra ledamöter yrkade, att stadgande borde införas av innehåll, att ordföranden vid uppskatt-

ningsförrättningens början hade att erinra nämndens ledamöter om deras för- pliktelser och skyldigheter.

Det har från olika håll framhållits, att något bör göras, som fäster upp- märksamheten på det ansvar, som en expropriationsnämnds ledamöter och till- * kallade sakkunniga hava att uppbära.

Åtminstone på vissa håll utomlands finnas föreskrifter om försäkran i edens syfte.

Sammanfattning.

Med anslutning i övrigt till lagförslagets huvudprinciper anser jag, under hänvisning till det ovan anförda, att förslaget bort innefatta: 1:o) stadsplan såsom villkor för sådan jorddelning, som avser tätare bebyg— gande, i vilket begrepp jag även innesluter trädgårdsstäder och villastä- der (sid. 456—464). 20) bibehållen rätt för kommunerna att fortfarande utöva sitt s. k. stadspla— neveto, där denna rätt icke kolliderar med ett v er kligt riksintresse (sid. 464—467). 3:o) fastställande av maximigrånsen för fastighetsägarnes bidragsskyldighet med avseende på kostnaderna för generalplans genomförande till sam— manlagt 2/3 av kostnaden för anläggningarna samt för var och en av dem till 2/3 av värdestegringen å resp. fastigheter (sid. 467 ). 4:o) ett fastslående i 14 kap. 2 5 av fastighetsägares skyldighet att bestrida samtliga gatukostnader utom för de fall, då Konungen på grund av sär- skilda omständigheter finner skäl fastställa lägre bidragsskyldighet (sid. 467—469 . 5:o) befogenhet för Konungen att lämna kommunerna anstånd med genomfö— randet av general- och stadsplaner (sid. 471—472). G:a) befogenhet för Konungen att meddela kommunerna rätt till verklig zon— expropriation (sid. 472—480) för vinnande av de olika ändamål, som äro närmare angivna å sid. 475. 7:o) befogenhet för Konungen att förordna om expropriation. av bostadsområ- den inom generalplan (sid. 481—483).

Dessutom anser jag en genomgripande revidering av expropriationslagen nödvändig (sid. 483—488). -

Utöver vad jag ovan framhållit, anser jag mig böra anföra följande. I fråga om skyldigheten att respektera i general- eller stadsplan fastställt vattenområde ansluter jag mig till den uppfattning, som uttalats av 1916 års kommitté (se citat å sid. 177—178), nämligen att utfyllnad eller uppförande av byggnadsverk utanför den i planen angivna landgränsen under inga om— ständigheter bör få ske utan ändring av planen. ,

Den möjlighet, som beretts kommunerna enligt 4 kap. 5 %'att debitera, upp- bära och indriva bidrag enligt vad om kommunal utskyld i allmänhet är i lag eller författning stadgat, borde även hava införts i fråga om bidrag till stads gatukostnad enligt '14 kap.

Enligt 7 kap. skulle angränsande städer, köpingar, municipalsamhällen eller landskommuner kunna sammansluta sig till kommunalförbund för antagande eller genomförande av generalplan eller stadsplan eller för åstadkommande

av regionplan, varvid förbundsdirektionen skulle hava den befogenhet, med eller utan inskränkning, som enligt stadsbyggnadslagen tillkommer stads— fullmäktige.

Vad genomförandet av planerna beträffar, bör väl den föreslagna organisa- tionen med fördel kunna komma till användning, om ett par grannkommuner gemensamt skola utföra en kommunikationsled c. d. Gäller det däremot en mera permanent sammanslutning mellan ett flertal kommuner, torde det bliva svårt att i förbundsordningen på ett tillfredsställande sätt precisera medlemmarnas skyldigheter och rättigheter, i synnerhet om kommunerna äro av mera heterogen beskaffenhet. Enligt förslaget skulle de befogenheter och rättigheter gentemot fastighetsägare m. fl., som tillkomma förbundsmedlemmarna enligt stadsbygg- nadslagen, överflyttas på förbundsdirektionen. Det kan väl ifrågasättas, hu- ruvida icke den söndersplittring av förbundsmedlemmarnas fastighets- och gatuförvaltning in. in., som därav bleve följden, skulle medföra stora praktiska svårigheter.

Då emellertid tvångsanslutning till kommunalförbund för ändamål, varom nu är fråga, icke förutsättes, bliva ju respektive kommuner i tillfälle att var för sig noga överväga konsekvenserna av sitt inträde i förbundet, innan de an— sluta sig.

Enligt 8 kap. 11 % skall kostnaden för tomtindelning gäldas av staden med undantag av dylik kostnad i fall, varom i 14 kap. 13 % sägs. Enligt min upp- fattning borde kostnaderna för tomtindelning, åtminstone i viss utsträckning, gäldas av markägarna. .

13 kap. 4 % innehåller bestämmelser rörande tidpunkten. då gata eller gatu- del, torg eller annan allmän plats skall upplåtas till allmänt begagnande. Dessa bestämmelser avvika i vissa avseenden från de nu gällande. Det synes mig kunna ifrågasättas, huruvida ej den i nu gällande lag fastslagna principen att låta den sammanlagda bebyggelsen på båda sidor om gatan vara avgörande för gatans upplåtande smidigare ansluter sig till trafikbehovet. Altt med utgångs- punkt från denna princip finna en regel, som täcker alla tänkbara kombina- tioner, är ju emellertid, såsom i motiveringen framhållits. knappast möjligt.

Den nya bestämmelsen, att gata skall från förut befintlig gata upplåtas framför tomter, som äro i följd bebyggda, torde motsvara vad som redan nu plågar ske.

Skärpningen i fråga om tidpunkten för upplåtande av torg eller annan all- män plats kan givetvis i många fall bliva ganska betungande.

Lagförslagets bestämmelser i 14 kap. 13 % rörande skyldighet för mark- ägare att överlåta större del av området vid ett tätare och högre byggnadssätt än vid bebyggelse med fristående hus torde i normala fall endast innebära den olägenheten för markägaren, att han går förlustig en mindre del av den ökade nettoinkomst, som kommer att tillfalla honom just genom det intensivare bebyggandet.

Att stadsplan och därtill hörande förslag rörande fördelning av kostnaderna emellan kommunen och markägarna böra av Konungen behandlas i ett sam— manhang, torde måhända vara så självklart, att det icke behöver särskilt fram— hållas.

I sitt uttalande angående de nuvarande undervisningsförhållandena i fråga om stadsbyggandet anföra sakkunniga, att väg- och vattenbyggnadsingenjö- rernas utbildning i sina huvudm oment innesluter mycket, som är grundläggande även beträffande stadsbyggandet, men att den i likhet med lantmäteriutbild- ningen saknar det nödvändiga arkitektoniska grundelementet och att arkitekt- undervisningen givetvis erbjuder det bästa underlaget för utbildningen till stadsbyggare samt att det synts de sakkunniga, som om utbildningen rätteligen alltid borde utgå. från arkitektutbildningen såsom grundläggande. Sakkunniga

anse emellertid, att även väg- och vattenbyggnadsingenjörernas utbildning bör kunna utgöra grundelement, och föreslå därför, att undervisningen för stads- byggare skulle öppnas från såväl arkitekt- som från väg— och vattenbyggnads- avdelningen å Tekniska Högskolan. Med instämmande i övrigt i fråga om de synpunkter, som anförts rörande undervisningsförhållandena, anser jag mig dock här böra uttala den uppfattningen, att med hänsyn till de olika moment. som ingåi en stadsbyggares arbete, väg— och vattenbyggarens utbildning torde kunna anses erbjuda lika god grundval för utbildning till stadsbyggare som arkitektutbildningen. Det är ju även en känd sak, att många av våra svenska väg- och vattenbyggare med stor framgång ägnat sig åt stadsplanearbete.

Slutord.

Mina här ovan framförda erinringar beröra i huvudsak de ekonomiska frå— gorna och markrättsfrågan.

Vad de förra beträffar, låter det sig ju icke förneka, att stadsbyggnadspro- blemet för oss in i synnerligen viktiga ekonomiska frågor. Lagstiftningen måste här kanske mer än någonsin anpassa sig efter levande livets fordringar och på ett rättvist sätt fördela bördorna mellan samhällenas medlemmar.

Att exempelvis markexploatörerna, i likhet med andra företagare, själva böra bestrida förädlingskostnaderna för sin vara och icke tillåtas att överföra dessa på skattebetalarna — en princip, varom sakkunniga äro ense -— innebär ju icke något som helst intrång på företagarens rätt till legitim vinst av sitt företag.

Det har befarats att en lagstiftning. som principiellt föreskriver att tomt— marken skall bära kostnaderna för stadsplanernas genomförande. kunde kom— ma att verka hämmande på den privata bostadsproduktionen. Så behöver inga— lunda bliva förhållandet. Lagstiftningen avser endast att fastslå övre gränsen för fastighetsägarnas bidrag. Någon övre gräns för kommunernas medver— kan har givetvis aldrig ifrågasatts. Lagförslaget lämnar i detta avseende alla möjligheter öppna. Den kommun, som finner skäl föreligga att subventionera och uppmuntra bostadsproduktionen genom att själv i större eller mindre om- fattning övertaga kostnaderna för planernas genomförande, får fullkomlig fri— het att tillämpa detta förfaringssätt.

Vad markrätten beträffar, hava världskriget och dess följdverkningar drivit fram reformkraven i jordfrågan hos de krigförande och många av de neutrala länderna. Mycket av vad vi för närvarande endast tro oss skymta framstår i dag i dessa länder såsom en självklar sak.

Vid marken är allt organiskt liv bundet. och marken är grundvalen för all ekonomisk verksamhet. Markens fördelning och dess rättsförhållanden äro i alla länder avgörande för befolkningens existensvillkor, ty därpå bero levnadssätt, seder, kultur och politik, olika befolkningsgruppers intressen, inflytande och makt. Framför allt är stadsbyggandet bundet vid markfrågan. Dessa ofta uttalade sanningar underströkos bland annat av Ruhrförbundets direktör, dr. ing. Schmidt, i den redogörelse för den tyska markrättens förhål- lande till stadsbyggande och regionplanering, som han lämnade vid interna- tionella stadsbyggnadskongressen i Wien år 1926,

»Det är dåraktigt att tro, att den livliga verksamhet, vi förnimma i teore- tisk stadsplane- och regionplanering, skall kunna omsättas i praktiken, medan förhållandena på markrättens område förbliva sådana de äro» förklarade engelsmannen, Sir Theodore Chambers, i sin rapport vid samma tillfälle.

Motsvarande uppfattningar deklarerades av i praktisk stadsbyggnadsverk- samhet sysselsatta representanter från flera länder. Oberoende av politiska meningar synes man mer och mer komma till den bestämda uppfattningen, att förhållandena på markråttens område måste undergå en radikal förändring. Den nya tiden och det moderna stadsbyggandet hava överallt aktualiserat jord- frågan för städernas vidkommande och fört densamma i förgrunden bland de frågor, som måste lösas.

Var och en, som har anledning att befatta sig med markrätten och vad där- till hör och som "ari tillfälle att på nära håll iakttaga de hänsynslösa metoder, som tillämpas på detta område för att, med sinnrikt utnyttjande av de nuva— rande råttsförhållandena, utvinna stora fördelar på det allmännas bekostnad, måste ansluta sig till kravet på snar ändring.

Endast genom ett kraftigt grepp kan lagstiftningen lossa de band, som för närvarande hindra städernas sunda utveckling, och möjliggöra för våra stads- byggare att tillfredsställa nutidens och framtidens krav på svensk stadsbygg— nadskonst.

Stockholm den 27 februari 1928.

Nils Hasselquist.

Särskilt yttrande av herr Lilljekvist.

Vid den revidering av det av de år 1916 tillsatta kommitterade den 1.3 de- cember 1920 avgivna förslag till stadsplanelag m. m. samt bostadskommissio- nens den 4 dec. 1919 avgivna förslag till kungl. byggnadsstadga, som anbe— fallts de sakkunniga, har särskilt framträtt behovet av att uppordna en del frå- gor bl. a. av rättslig art, som sammanhänga med det tilltagande egnahems— byggandet och därigenom uppstående samhällsbildning, samt frågor, som be— röra stadsplaneväsendets allmänna utveckling i samband med de nya trafik- förhållandena m. m. De sakkunniga hava efter ingående förhandlingar i all huvudsak enats om riktlinjerna, enligt vilka revideringen och utvidgningen av dessa lagförslag bör tänkas ske. I föreliggande >>förslag till stadsbyggnadslag» hava enligt min mening dessa principer på ett lyckligt sätt blivit utformade.

Vid den slutliga redaktionen av lagförslaget har emellertid den särskilda subkommitté, som under sista tiden handhaft detta arbete och vilken jag icke tillhört, kommit att i en viktig detalj vidtaga en förändring, vilken jag icke ansett mig kunna biträda, och detta på ett så sent stadium, att på grund av den korta tid, som då återstod till dess de sakkunnigas förslag måste slutligen av- givas, möjlighet då knappast förefanns att i förslaget vidtaga de förändringar, som ett bifall till den av mig på denna punkt uttalade meningen måhända skulle hava dragit med sig.

Då det synes mig önskligt att vid den slutliga justering av förslaget, som i varje fall torde behöva ske sedan olika statliga myndigheter, städernas och samhällenas byggnadsnämnder m. m. yttrat sig över förslaget, även den av mig beträffande denna detalj föreslagna förändringen bleve genomförd. har jag ansett mig böra genom ett särskilt uttalande framhålla. min mening i f rå— gan, detta även för att densamma vid förslagets utremittering eventuellt skall komma under diskussion. .

Såsom i den till föreliggande lagförslag hörande allmänna motiveringen när- mare framhållits, omnämnes varken i byggnadsstadgan eller i fastighets— bildningslagen andra i stadsplan ingående begrepp än byggnadskvarter och gatumark, vilken senare omfattar även allmänna platser och parker. 1916 års stadsplanelagskommitté har därför i sitt förslag till revidering av stadsplane— lagen såsom i stadsplan ingående ytterligare begrepp medtagit exempelvis idrottsplatser, trafikområden, säkerhetsområden, begravningsplatser samt slut- ligen vattenområden, därmed avseende att i lagen legalisera sådana olikartade områden, som vanligen förekomma inom stadsplaneområden.

Bland de uppgifter de sakkunniga särskilt haft att lösa, har, såsom i moti- ven närmare beröres, ingått problemet att beträffande samhällenas icke plzan- lagda delar kunna åstadkomma en första planläggning för att redan i ett ti- digt stadium få utrett samhällets utfartsvägar och viktiga förbindelseleder mel— lan de olika ytterområdena, samt att åt samhället även kunna få reserverade lämpliga parkområden, områden för idrott o. d., såväl som ock hamnområden. områden för kommunikationsändamål m. m. Härvid har det icke visat sig vara tillfyllest att blott framlägga en lag för möjliggörande av en dylik första

utredningsplans tillkomst 0011 fastställelse; den sålunda framkomna planens genomförande måste ock säkerställas. Den tanken låg då för de sakkunniga nära att låta det nuvarande stadsplanebegreppet utvecklas i anslutning till vad som redan i gällande lag är fallet med avseende å huvudvägar, på så sätt att stadsplanen finge partiellt och beträffande vissa delar utveckla sig utåt, i den mån så behövdes. Det visade sig emellertid, att säkerställandet av pla- nen då måste ske enligt för stadsplan gällande rättsföreskrifter, vilket av vissa skäl ansågs omöjligt och för samhällena för betungande. De sakkun— niga enade sig sålunda om att ett nytt planbegrepp med dess speciella rätts- verkningar borde utformas, och har benämningen generalplan av vissa skäl föreslagits som benämning på denna första utredande plan. Det har ansetts, att. denna plan skulle kunna omfatta icke blott huvudtrafikleder, vilket i många fall kommer att bliva det vanliga, utan ock parker (naturområden), områden för idrott, för kommunikationsbehov, hamnområden, industri m. m., samt, kanske icke minst viktigt, möjliggöra förbud för vissa olämpliga områdens bebyggande.

Den i 1 kap. 2 % av föreliggande lagförslag givna förklaringen över begrep— pet generalplan synes därför vara tillfyllest, likaså förklaringen i 2 kap. 2 %, angående vad en generalplan kan omfatta; beträffande i 1 kap. 3 % angivna för— klaring över begreppet stadsplan samt lydelsen av 5 kap. 1 %, som avser att klargöra vad stadsplan skall omfatta, har däremot, enligt min mening, genom denna stadsplanebegreppet fått en inskränktare omfattning, än som" är önskvärt, byggd mera på den nuvarande byggnadsstadgan än på den praxis, som efter stadsplanelagens tillkomst fått hävd. De i 1916 års lagförslag så— som exempel angivna olika områden, som kunna ingå i stadsplan, såsom idrotts— platser, trafikområden, säkerhetsområden, begravningsplatser m. m., ingå en- ligt lagförslaget icke i stadsplanen utan hava överförts till generalplanen; vattenområde i stadsplanen omfattar endast dylika områden, som ingå i kvar- tersmark, gatumark eller parker, under det att vattenområden, som samman- hänga 1ned hamnområden eller äro vattenleder, tillhöra generalplanen.

Det är denna anordning, som jag ur såväl principiell som formell synpunkt ej anser tilltalande. Generalplanens möjligheter att inom sig upptaga och ordna för här berörda områden till den kommande stadsplanens behov motsvara helt de önskemål jag anser föreligga, men jag anser, att stads— planen, i den mån den utväxer över det område generalplanen upptager, skall kunna helt undantränga denna, såvida ej i Viss detalj av särskild anledning undantag härför behöver göras; sålunda böra ej de områden avi generalplanen angiven natur, som omgivas av de utväxande stadsplaneområdena, genom lagen förhindras att helt ingå i stadsplanen och inom denna utöva de resp. förelig— gande funktioner, varav stadsplanen har behov och som med desammas reserve— rande i generalplanen avsetts.

Enligt lagförslaget skola såväl i generalplan som stadsplan angivas gränser— na för planernas giltighetsområden. Ehuru en utvidgad stadsplan i många fall får en rätt oregelbunden gränslinje, måste det dock förefalla rätt egendomligt, att genom dylika generalplaneområdens avgränsning inom stadsplanens grän- ser utesluta därinom i stor omfattning ingående naturområden, järnvägsområ- den, hamnområden och tillhörande vattenområden, begravningsplatser m. m., till följd varav dessa områden komma att tillhöra generalplanen ehuru de ofta utgöra fortsättning på dylika områden, som ingå i stadsplaneområdet. Så— lunda skulle områden av samma karaktär, liggande inom en utvidgad stads- plan, i vissa delar av planen ingå i densamma och där benämnas t. ex. park eller lekplats, medan liknande områden i andra delar av densamma skola, under namn av naturområde eller idrottsplats, tillhöra den generalplan, inom vilken de först utformades, vilket måste synas underligt

Nu innehåller visserligen lagförslaget i 5 kap. 5 %, mom. 2, ett medgivande att »där så utan olägenhet kan ske, må å stadsplanekartan jämväl upptagas till generalplan hörande områden, i den mån de äga sammanhang med stadsplanen eller skola i samband med stadsplanen upptagas i generalplan eller ändras»; detta medgivande kommer säkerligen i stor omfattning att komma till an— vändning, ty angivna betingelser härför torde oftast föreligga. I och med detta inträder emellertid ovan angivna förhållande, att samma slags områden inom stadsplanens yttergränser komma att tillhöra stadsplanen, andra angivas vara till generalplanen hörande och såsom sådana avgränsade. Det är givet. att den mängd av olika generalplaneområden, exempelvis säkerhetsområden, som en plan omfattar, ävensom vattenområden i samband med hamnområde, huvudtrafikleder och parkområden o. s. v., vilka alla, om man vill vara konse— kvent, skola i stadsplanen begränsas såsom icke tillhörande densamma, måste ur ren stadsplanesynpunkt förefalla olämpligt, vara för kartritaren besvärligt samt giva anledning till felaktigheter av formell art å kartan, förorsakande planernas återförvisande till orten; då beteckningarna innebära olikartade rätts- förhållanden, måste rättelsen kanske föranleda förnyat utställande.

Att jag genom ett särskilt uttalande velat göra min åsikt i denna princip- fråga gällande även utom de sakkunnigas krets —— ehuru jag anser det före— slagna systemet möjligt, men mindre lyckligt — är, förutom en viss motvilja mot att vända upp och ned på det stadsplanebegrepp, som i praktiken vunnit hävd, beroende på kännedomen om hur svårt det redan nu är att få ett stads— planeförslag tillfredsställande uppgjort ur formell synpunkt så att teckenför- klaringar och kartans visning ej giva anledning till feltolkning eller ovisshet. Att svårigheterna härutinnan genom införande' av olika sorts planer på samma karta och med olika beteckningssätt för å denna förekommande, praktiskt taget fullt likartade områden. måste betänkligt ökas. torde vara påtagligt, så ock att förslaget därigenom kommer att giva anledning till ytterligare miss- nöje.

Bostadskommissionen har' 1 sitt betänkande med förslag till byggnadsstadga framhållit behovet av en förenklad stadsplan, en generalplan av enklare be- skaffenhet, omfattande huvudsakligen huvudvägar, kan i samband med an- vändning av den numera möjliggjorda styckningsplanen i viss mån anses mot- svara en sådan förenklad plan, men den får ej undantränga stadsplanen. Stads- planen bör därför ej belamras med för många bilagor, som verka förhindrande och försenande. Avloppsplanerna, som åtfölja själva stadsplanen, böra, så- som ock lagförslaget angiver, vara schematiska, och de detaljerade avlopps- förslagen uppgöras först på ett senare stadium. Detsamma bör emellertid gälla övriga med gatumarks— och gatuanläggningsersättning samhörande ut- redningar, vilka, oberoende av vad i dessa avseenden å stadsplanekartan angives, måste åtföljas av särskilda kartor. Ett belamrande av själva stads— planekartorna med beteckningar, vägledande för de ekonomiska mellanhavan- dena, synes därför ur rent stadsplaneintresse, så Vitt möjligt, böra undvikas.

Anledningen till den föreslagna förändringen av de olika planbegreppens in- nebörd och omfattning är, såsom av motiven framgår, de olikartade rättsliga förhållanden, som funnits nödvändiga 1 och för planernas säkerställande och för deras genomförande samt för uppordnande av de skyldigheter 1 samband därmed, som böra tillkomma samhället och markägarna.

De inom generalplaneområden gällande rättsförhållandena få givetvis ej upp— höra vid de respektive områdenas ingående i stadsplanen, ett förhållande som särskilt beträffande huvudtrafikleder är påtagligt.

Att de olikartade ekonomiska föihållanden, som vidlåda gener—alplaneområ dena och vilka Kungl. Maj :t fastställt 1 samband med generalplanens faststäl— lelse eller senare, fortfarande skola äga tillämpning a områdena 1 fråga, äv en

sedan områdena ingått i stadsplanen, är nödvändigt, men att de därför måste å kartan angivas kvarligga som delar av generalplanen synes mig ej vara er— forderligt. Jag kan givetvis ej nu giva någon närmare anvisning, hur denna fråga skall i lagen kunna lösas, men det synes mig som om en förklaring i lagen, att de för vissa i fastställd generalplan upptagna områden, huvudtrafikleder, särskilda trafikområden, parkområden, säkerhetsområden m. 111. av Kungl. Maj:t fastställda föreskrifter, skola vara gällande även sedan områdena inlagts i stadsplanen, skulle kunna vara tillfyllest. Härför behöves icke något särskilt undantagande av dessa områden ur stadsplanen. För de rättsliga frågornas bedömande har man att hålla sig till den fastställda generalplanen och vad i samband därmed blivit förordnat för områdena i fråga; ett ytterligare utmär— kande av dem i stadsplanen är för stadsplan som plan obehövligt och medför ett ytterligare belamrande av_ kartan. på samma gång som åtgärden komplice- rar stadsplanebegreppet och 1 varje fall inskränker dess omfattning enligt nu förhandenvarande praxis.

De sakkunniga hava förutsatt, att generalplan i vissa fall ej är behövlig. I dessa fall måste sålunda stadsplanen även innehålla områden av den art, som i lagtexten anvisas höra till generalplan, och stadsplanen sålunda tillformas enligt nu gällande praxis, d. v. s. i vissa avseenden vid sidan om lagen, därvid exempelvis begravningsplats, järnvägsområden o. d. skulle betecknas såsom byggnadskvarter.

Delvis av denna anledning hari 5 kap. 1 %, 1 mom. punkt a) begreppet kvar- tersmark, något utvidgats, samtidigt med att i motiven anförts vissa förkla— ringar. De sakkunniga framhålla sålunda, att ehuru de anse, att gränsen 'mellan de två olika planinstituten, generalplan och stadsplan, bör dragas på av dem angivet sätt, måste det dock å andra sidan tillses, att de nya reglerna icke göras så rigorösa, att övergångstiden blir förenad med svårigheter för de städer ooh andra samhällen, som redan fått sin planläggning tillskuren efter den nu gällande stadsplanetypen. De sakkunniga medgiva att, om en stad redan blivit försedd med stadsplan, som inom det gamla stadsplaneinsti- tutets ram måst tillgodose samtliga de växlande behoven av områdestyper och jämväl i övrigt anpassat sina förhållanden efter nu gällande regler, är det till en början klart, att samhället icke onödigtvis bör påtvingas nya planläggnings— former. Det kan ock tänkas, att det ter sig för samhället av ett visst värde och till fördel att, åtminstone till en viss tid och i en viss omfattning, låta utväxandet av planområdet ske med iakttagande av det redan inarbetade syste- met. Lagförslaget lägger ej hinder för dylik åtgärd; den är möjlig att genom- föra, men icke att rekommendera. För möjliggöiande härav hava de sakkunniga i sin beskrivning av de områdestyper, som kunna lngå i stadsplan, givit kvar- tersbegreppet en så vid omfattning, att i kvartersmark angives ingå icke blott byggnadsmark i egentlig mening utan överhuvud mark för olika ändamål. Såsom en övergångsföreteelse må den gängse planläggningsmetoden bibehållas, där praktiska skäl och framför allt hänsynen till redan befintlig planläggning gör en sådan utväg önsklig. De sakkunniga förutsätta emellertid, att de prö- vande myndigheterna från plansynpunkt eller eljest icke finna olägenhet vid— låda användandet av det gamla förfaringssättet, i vilket fall de icke skola . underlåta att verka för övergång till det nya systemet. Vill man vid planlägg— ningen komma 1 åtnjutande av de rättsregler, som sammanknippats med gene- rallplaneinstitutet, måste detta användas.

Dessa förklaringar innebära visserligen möjligheter, som i någon mån kunna avlägsna en del av mina betänklighetei, men har härmed icke uppnåtts önske— målet, att erhålla full och erkänd legalisering av ett införande 1 stadsplanen av i generalplanen upptagna områden, som hava sitt berättigande 1 stadsplan, sannt ej heller önskemålet att de rättsförhållanden, som genom generalplanen

uppkommit, skola inom områdena gälla, sedan dessa så att säga av stadsplanen tagits i bruk. Valet bland de möjligheter till olika system, som vid utvidgning av ett stadsplaneområde föreligger, torde för dem, som i bygderna skola till- lämpa lagen, ej te sig så lätt; övergången från det gamla systemet till det nya torde medföra mycken osäkerhet och giva anledning till formella felaktig- heter, vilka, därest stadsplanebegreppet legalt finge utveckla sig över general- planens olika områden, torde kunna undvikas.

Vad jag här anfört torde giva en förklaring, varför jag hyser betänkligheter mot den av de sakkunniga föreslagna avfattningen av 5 kap. 1 å, och varför jag önskar omarbetning därav vid lagförslagets slutgranskning.

Huruvida, såsom det blivit mig sagt, den av mig här skisserade åtgärden för de fastställda ersättningsbestämmelsernas bestånd, trots områdenas upptagan— de i stadsplan, skulle vara ur lagbyggnadssynpunkt otillfredsställande och ej konstruktivt lycklig, kan jag ej fullt bedöma. Jag vill emellertid hoppas att ett tillgodoseende av det av mig framhållna önskemålet, att stadsplan, som växer ut över ett generalplansområde, i hela sitt omfång får stadsplanens namn, ej skall behöva förorsaka någon större omrevidering av lagförslaget.

Möjligen skulle här angivna olägenheter kunna minskas, därest vad beträffar generalplanen markägarnas åligganden att bidraga till planens genomförande inskränktes till huvudtrafikområden, möjligen förortsbaneområden. Enligt min mening torde samhällena icke kunna påräkna mycket bidrag av markägarna för att delar av deras områden inlägges som natur- eller idrottsområden, flyg— platser, begravningsplatser, vattenverk, skyddsområden 0. dyl. Härom torde särskilda överenskommelser vid sidan av lagen få göras. Kostnaderna för av- loppsledningars och kraftledningars framdragande kunna i samband med des- sas begagnande, uttagas på annat sätt.

Utan att vilja uttala någon anmärkning mot lagförslagets föreskrifter i dessa punkter, vilka i vissa fall, särskilt i de större städerna, kunna komma till nytta, har jag dock velat framhålla, att jag. samtidigt med att jag vid lagförslagets utbyggande biträtt, att de större markexploatörerna skola i samband med om- rådenas utnyttjande till bostadsändamål i skälig utsträckning bidraga till an- läggningen av vägar, allmänna platser och avloppsledningar, dock ej anser, att samhällena böra utnyttja varje möjlighet till beskattning av småfastigheter. Detta måste medföra ett osäkerhetstillstånd för fastighetsägarna, som fram- tvingar ökade hyror och sålunda kommer att ytterst drabba samhällets inme- vånare i övrigt. Ett uppordnande genom samhället självt av en del kostnader för åtgärder, som erfordras för stadsplans genomförande, och dessa kostnaders täckande skattevägen, torde i många fall bliva för samhället till större gagn. Den privata bostadsproduktionen skall ledas och regleras men ej stäckas.

Stockholm den 27 februari 1928. Fredr. Lilljekvist.

INNEHÅLLSFÖRTECKNINIG.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet .

Författningsförslag.

Förslag till stadsbyggnadslag.

1

K—UQLO

-—1 610!

(D

10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21

22

kap.

kap. kap. kap.

kap. kap. kap.

kap. kap.

kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap. kap.

kap.

Om lagens ändamål och de huvudsakliga medlen för detsammas er- nående . . . .

Om generalplan i ståd . . . . Om genomförande av generalplan i stad . . .

Om bidrag till kostnaderna för genomförande av genelalplan i stad så ock om viss underhållsskyldighet .

Om stadsplan i stad .

Om stadsbyggnadsbestämmelser för stad

Om kommunalt samarbete för antagande och genomförande av gene ralplan eller stadsplan så ock om regionplan

Om tomtindelning i stad .

Om generalplans, stadsplans och tomtindelnings inverkan på fastig- hetsindelningen

Om förbud i vissa fall mot nybyggnad och viss annan åtgäid inom stadsplanelagt område i stad . . . Cm vad i vissa fall bör iakttagas, då i stad byggnad uppförts ut- över tomtgräns .

Om marks avstående och inlösande inom stadsplanelagt område i stad samt om skadestånd . .

Om anordnande av vissa utfartsvägar inom stadsplanelagt område i stad samt om upplåtande till allmänt begagnande av i stadsplan upp- tagen gatumark och parkområde . . Om bidrag till stads gatukostnad . Om gatuunderhåll i stad

Om byggnadsordning för stad. . . .

Närmare föreskrifter med avseende å byggnadsveiksamhetens ord- nande inom stadsbyggnadsområde i stad Om byggande i stad utom stadsbyggnadsområdet.

Om byggnadsnämnd i stad. .

Om stadsliknande samhällen på landet. . Om generalplan, stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser för vissa områden på landet Om bestämmande av område, som enligt fastställd tomtindelning skall bilda tomt (tomtbestämning), så ock om gränsbestämning och avmätning. Om avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning

10 14

16 18 20 23 24

26

33 36 42 42

43 50 51 55

57

60

kap. Om sammanläggning av områden, som enligt fastställd tomtindelning skola bilda tomt _ kap. Om sammanläggning av stadsägor och av vissa andra fastigheter

* kap. Om utstakning.

kap. Om ägoutbyte .

kap. Om klyvning av fastighet inom område, för vilket generalplan, stads- plan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser äro gällande.

kap. Om laga skifte. . .

kap. Om registrering av fastighet åvilande skyldighet att utgiva vissa kostnadsbidrag . kap. Om fastighetsregister

kap. Allmänna föreskrifter .

Förslag till lag om 1ad iakttagas skall i avseende å införande av stadsbygg- nadslagen . Förslag till lag om ändring i vissa delar n1'l11ge11 den 18 juni 1926 om del— ning av jord å landet . . Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 5 i lagen den 18 juni 1926 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning av jord &. landet

Förslag till lag om ändrad lydelse 111 4 och 14 55 i lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter å landet Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 5 3 mom. och 9 5 i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfalt ä fång till fast egendom Förslag till lag om ändrad lydelse av 37 & 5 mom. och 57 % i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom . . Förslag till lag om ändrad lydelse av 3 5 i lagen den 14 juni 1907 om servitut Förslag till lag om ändrad lydelse av 121 % utsökning slagen . . Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 % ilagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar föi in— teckningar i stamfastigheten . . . . . . . . . . . . . . . . . . För slag till lag 0111 ändrad lydelse 11.175 i lagen den 30 september 1904 om samäganderätt . . . Förslag till lag om ändrad lydelse av 18 å i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område...

Förslag till lag om ändring i 1issa delar av lagen den 23 oktober 1891 angå- ende väghållningsbesvärets utgörande pf111111det..

Förslag till lag om ändring i vissa delar 111 lagen den 29 juni 1926 om en- skilda vägar . .

Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 80 mom. 1 i förordningen den 21 mars 1862 0111 kommunalstyrelse på landet . . . Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 % i lagen den 13 juni 1919 om kom- munalförbund . . Förslag till lag om ändrad lydelse a1 1, 2 och 3 55 i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar . . . Förslag till lag 0111 ändrad lydelse 111 2 % llzo) i lagen den 26 maj 1909 0111 Kungl. Maj. ts regeringsrätt . . . . . . . . . .

Motivering.

Allmän motivering

Ämnets allmänna disposition sid. 128. —— Reglering av stads ytterområden samt av områden å landsbygden sid. 132. -— Generalplan sid. .137..—— Jämkning

av stadsplanebegreppet sid. 137. _ Stadsbyggnadsbestänimelser sid. 137. _ Bygg— nadsordning sid. 137. _ Närmare reglering av fastighetsbildningen utanför stads- planen (styckningsplaner) sid. 138. — Kommunalt samarbete för planläggning sid. 139. _ Regionplaner sid. 140. _ Fastighetsbildningen i stad sid. 141. — Skyldighet att utgiva gatukostnadsbidrag m. ln. sid. 145. _ Underhållsskyldig- het m. 111. sid. 145. _ Gränsen för jorddelningslagens giltighetsområde m. 111. sid. 145. _ Agoutbyte sid. 146. — Klyvning av fastighet inom område, för vilket generalplan, stadsplan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser äro gäl— lande, sid. 151. _ Registrering av fastighet åvilande skyldighet att utgiva vissa kostnadsbidrag sid. 151. _ Särskilda bestämmelser angående expropriation sid. 151.

Speciell motivering.

Förslag till stadsbyggnadslag . .

1 kap.

2 kap.

3 kap.

4 kap.

;”; kap.

6 kap.

Om lagens ändamål och de huvudsakliga medlen för detsammas er- nående......

Definition av stadsbyggandet sid. 153. — Planer för stadsbyggandet: generalpla- ner och stadsplaner sid. 154. — Stadsbyggnadsbestämmelser sid. 161. _ Bygg- nadsordningar sid. 163. — Regionplaner sid. 163. _ Tomtindelning sid. 163.

()mgeneralplanistacl

Stadsbyggnadsomräde sid. 164. — För stadsbyggande olämpliga områden m.m. sid. 164. _ Generalplans innehåll sid. 166. _ Huvudtraiikomräden sid. 170. _ Broar och tunnlar sid. 172. _ Särskilda trafikområden sid. 173. — Skyddsområ- den sid. 173. — Naturområden sid. 173. -— Idrottsområden sid. 174. — Koloni- områden sid. 174. _ Områden för bergsbruk och vattenverk sid. 176. —— Industri- områden, områden för handelsträdgårdar, bostadsområden och områden för offent- liga byggnadsanläggningar sid. 177. _ Begravningsplatser sid. 177. _ Mark- reservat sid. 177. — Vattenområden sid. 177. _ Till generalplan hörande stads- byggnadsbestämmelser sid. 178. — Förhållandet mellan regionplan och generalplan sid. 179. _ Formerna. för åstadkommande av generalplan, karta m. m. sid. 179. — Ståålig tillsyn över generalplaneläggningen (samhällenas planmonopol rubbas) sid. 1' .

Om genomförande av generalplan i stad .

Allmänna principer i fråga om generalplans rättsverkningar sid. 189. — Ny- byggnadsförbud och skogsavverkningsförhud sid. 190. _ Stads rätt och skyldig- het att lösa mark enligt generalplan sid. 191. _ Skadeståndsskyldighet sid. 195. _ Upplåtelse av huvudtrafikled sid. 195. -— Förhållandet mellan allmän väg och generalplan sid. 196. _ Anständ med lösenskyldighet sid. 196. — Begränsning av skadeståndsskyldigheten sid. 197.

.Om bidrag till kostnaderna för genomförande av generalplan i stad

så ock om viss underhållsskyldighet . . . . . . Tidigare förslag om speciell bidragsskyldighet till vissa kommunala anordningar

sid. 197. _ Föremål för kostnadsbidrag sid. 199. _ Bidragsskyldighetens om- fattning sid. 200. _ Former för åvägabringande av bidragsskyldighet och för uttagande av bidrag sid. 201. _ Underhåll av trafikleder m. m. sid. 202. Omstadsplanistad Stadsplans innehåll sid. 202.— Avloppsplan sid. 204. — Förhållandet mellan stadsplan samt regionplan och generalplan sid. 205. _ Formerna för åstadkom- mande av stadSplan, karta m. 111. sid. 205. _ Statlig tillsyn över stadsplanelägg-

ningen sid. 208.

Om stadsbyggnadsbestämmelser för stad . . . . . . .

Stadsbyggnadsbestämmelser sammanhängande med general- eller stadsplan sid. 208. _ Allmänna stadsbyggnadsbestämmelser sid. 209. _ stadsbyggnadsbestäm-

164

189

197

202

208

ml

10

11

13

14

15 16

kap.

kap.

kap.

kap.

kap.

kap.

kap.

kap.

kap. kap.

melsers innehåll sid. 209. — Reserverande av mark för vidgning av gata sid. 211. — Formerna för åstadkommande av stadsbyggnadsbestämmelser sid. 212. — Ny— byggnadsförbnd sid. 214. — Undantag (arkitektoniska anordningar m. 111.) sid. 214.

Om kommunalt samarbete för antagande och genomförande av gene—

ralplan eller stadsplan så ock om regionplan Kommunalförbund sid. 214. — Regionplan sid. 215.

|

Om tomtindelning i stad

Förutsättningar för tomtindelning sid. 216. —— Ändring sid. 217. — Fordringar å. tomtindelning sid. 220. —— Utfartsväg sid. 220. — Begreppet tomtområde sid. 220. — Formerna för åstadkommande sid. 221. — Kostnad sid. 223.

Om generalplans, stadsplans och tomtindelnings inverkan på fastighets— indelningen

Om förbud i vissa fall mot nybyggnad och viss annan åtgärd inom stadsplanelagt område i stad . . . . . . . . . . . . . . . . Nybyggnadsförbud sid. 224. — Undantag sid. 226. — Förbud mot schaktning, utfyllning, skogsavverkning in. 111. sid. 229.

Om vad i vissa fall bör iakttagas, då i stad byggnad uppförts utöver tomtgräns . . Trappa sid. 233.

Om marks avstående och inlösande inom stadsplanelagt område i stad

samtomskadestånd.

Gatumark m. 111. sid. 234. — Plats för allmän byggnad sid. 234. — Allmän väg sid. 236. — Enskild väg sid. 237. —— I vissa fall endast nyttjanderätt till väg sid. 249. — Värdesättning vid expropriation sid. 249. —- Lösenrätt till mark inom byggnadskvarter sid. 251. — Tomtdel sid. 251. —— Lösenrätt för delägare i tomt sid. 252. —— Lösenskyldighet sid. 253. — Anstånd sid. 259. — Skadestånds— skyldighet sid. 259. -— Skadestånd bestämmes av rätten sid. 262.

Om anordnande av vissa utfartsvägar inom stadsplanelagt områdei stad samt om upplåtande till allmänt begagnande av istadsplan upp- tagen gatumark och parkområde

Provisorisk utfartsväg och avlopp sid. 262. — Gatas upplåtande sid. 263. —— Upplåtande av torg m. 111. sid. 265. — Gates beskaffenhet sid. 267. — Avlopps- ledning sid. 267. — Skyldighet för markexploatör att iordningställa gata m. m. sid. 268. — Stadens ansvarighet sid. 268. — Park sid. 269. — Gränsgata mellan olika samhällen sid. 269.

Om bidrag till stads gatukostnad

Gatumarkskostnad sid. 270. — Skyldigheten att iordningställa gata sid. 272.— Likstållighetsöverenskommelser sid. 274. — Skyldigheten att bekosta avloppsled- ning sid. 276. — Lagförslag är 1926 sid. 280. — Nu föreliggande förslag sid. 282. -— Vad med gatukostnad förstås sid. 286. — Inskränkningar i skyldighet att utgiva gatukostnadsbidrag sid. 287. — Verkan av likställighetsöverenskom- melse sid. 288. — Underjordisk avloppsledning sid. 289. — Kostnadens fördel- ning mellan stad och markägare sid. 290. — mellan markägare inbördes sid. 291. — Utredning (särskild nämnd m. m.) sid. 291. —— Tidpunkten för utgivande sid. 292. — Ställande av säkerhet sid. 293. — Verkan av ändring i stadsplan m.m. sid. 293. — Parkområde sid. 294. — Särskilda regler för större område i en ägares hand sid. 294. — Lindring och anstånd sid. 296. — Gränsgata mellan olika samhällen sid. 296.

Om gatuunderhåll i stad

Om byggnadsordning för stad . . Formen för åstadkommande, fastställelsemyndighet m. m. sid. 299.

214

216

. 230

Lv _;I O

17 kap..

18 kap..

19 kap..

20 kap..

21 kap..

22 kap..

Närmare föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom stadsbyggnadsområde i stad

Byggnadslov och annat tillstånd till byggnadsåtgärd sid. 301. — Ansöknings- handlingar sid. 302. — Underställning i visst fall sid. 302. -— Uppskov med prövning sid. 303. —— Allmänna normer för byggnadsföretag sid. 303. — Hänsyn till hälsovård och brandskydd m.m sid. 304. —.Uppgift om gatas höjdläge m. 111. sid. 304. -— Byggnader av historiskt eller konstnärligt värde, fornläm- ningar m. m. sid. 305. —— Provisoriska byggnader sid. 305. — Byggnadslovs gil— tighetstid sid. 305. — Undantag för vissa allmänna byggnader sid. 305. — Be— siktningar sid. 306. —— Taxa för avgifter sid. 306. — Byggnads höjd och vå.— niugsantal, bonings- och arbetsrum, vinds- och källarinredning sid. 306. — Del- ning och sammanslagning av lägenheter sid. 307. — Golvhöjd i bonings- och arbetsrum sid. 308. — Rumshöjd m. m. i bonings- och arbetsrum sid. 308. — Grundmur i tomtgräns sid. 309. —— Braudmur m. ti. brandskyddsanordningar sid. 309. — Byggnads underhåll sid. 309. — Försiktighetsmått under byggnadsarbete sid. 309. — Kompetensvillkor för byggmästare sid. 310. _ Skärpningar genom byggnadsordning sid. 310.

Om byggande. i stad utom stadsbyggnadsområdet

Byggnadslov sid. 312. —— Byggnads höjd och våningsantal samt tomtstorlek sid. 312. —— Möjlighet till förenkling av byggnadssättet sid. 313. — Undantag för jordbruksfastighet m. 111. sid: 313. — Möjlighet till skärpningar genom bygg- nadsordning sid. 313.

Om byggnadsnämnd i stad. . . . . .

Äliggandcu sid. 313. — Ledamöter sid. 313. — Arbetssätt sid. 314. — Sak- kunnigt biträde (stadsarkitekt) sid. 314. — Möjlighet till särskilda anordningar sid. 316.

Om stadsliknande samhällen på landet .

Köping sid. 317. — Municipalsamhälle enligt byggnadsstadgan, 1907 års stads- planelag eller fastighetsbildningslagen sid. 317. —— Nybildning av samhälle enligt stadsbyggnadslagen sid. 318. — Nybyggnadsförbud sid. 318. — Förhållande till väghållningsdistrikt sid. 319. — Lindring i stadsplans rättsverkningar sid. 320. — Vitesföreläggaude sid. 320. — Sakkunnigt biträde åt byggnadsnämnd sid. 320. — Upphörande av samhällsbildning sid. 322. — Samhälles övergång till stad sid. 322.

Om generalplan, stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser för vissa områden på landet . -

Hittills vidtagna regleringsåtgärdcr sid. 324. — De sakkunnigas förslag sid. 327. — Förorduande om generalplan, stadsplan eller allmänna stadsbyggnadsbe- stämmelser sid. 327. — Ingripande av K. B. för upprättande av plan sid. 327— 328. — Formerna för åstadkommande av plan sid. 328. —- Nybyggnadsförbud för framtvingande av plan sid. 328. —— Medverkan av kommun för åstadkomman- de och genomförande av plan sid. 329. — Organiserande' av särskild myndighet för d:o sid. 330. — Område inom mer än en kommun sid. 330. — Förskott av statsmedel till upprättande och genomförande av plan sid. 330. — Byggnadsord- ning sid. 331. — Byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör sid. 331. — Taxa, lindrigare rättsverkningar, vitesföreläggaudc, sakkunnigt biträde, upphörande av förordnande sid. 331—332. — Generalplans och stadsplans innehåll m. 111. sid. 332. — Fastställelse av K. B. i visst fall sid. 332. —— Övergång till stad eller sam- hälle sid. 332.

Om bestämmande av område, som enligt fastställd tomtindelning skall bilda tomt (tomtbestämning), så ock om gränsbestämning och avmätning

Tomtbestämning sid. 332. ——- Förfarande sid. 333. — Kompetensfordringar för stadsmätningsman sid. 333. — Rätt till avvikelser från tomtindelning sid. 334. — Gränsbestämning för delar av tomtområde sid. 335. — Utfartsväg sid. 335. — Karta sid. 335. — Utmärkande å. marken sid. 335. —— Förrättnings av- slutande, besvär m. 111. sid. 336. —— Tomtbestämuiugs avstyckaude verkan sid.

300

310

313

316

©: QD L»?

23

24

25

26

27

28

29

30

31

32

kap.

kap.

kap.

kap.

kap.

kap.

kap.

kap.

kap.

kap.

336. —— Kostnad sid. 336. —— Annan gränsbestämning sid. 336. — Tillämpning & samhällen och områden 5. landet sid. 338. —— Begreppet stadsbyggnadsorter sid. 338. — Handläggning vid ägodelningsrätt sid. 339. — Avmätning sid. 339.

Om avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning

Förfarande sid. 339. — Gränsbestämning sid. 340. —— Villkor för avstyckning inom generalplan eller stadsplan m. 111. sid. 341. — Styckningsplaner sid. 342. — Allmänna villkor för avstyckning sid. 344. — Förening sid. 345. _ Avstyekning enligt stadsplan sid. 345. —— Karta sid. 345. — Utmärkande ä marken sid. 345. —— Kostnad sid. 345. -— Förrättnings avslutande, besvär m. 111. sid. 345. — Fast- ställelse sid. 346. — Styckningsförbud sammanhängande med nybyggnadsförbud sid. 346. —— Tillämpning å samhällen och områden 5. landet sid. 348.

Om sammanläggning av områden, som enligt fastställd tomtindelning skola bilda tomt .

Om sammanläggning av stadsägor och av vissa andra fastigheter Tillämpning jämväl ä område, som ingår i tomtindelningen sid. 350. — Sär- skilda regler för samhällen och områden & landet sid. 351.

Omutstakning. Definition sid. 351. — Förfarande sid. 351. —— Karta, utsättande & marken,

kostnad m. 111. sid. 352. — Utstakning av höjduppgift sid. 352.

Om ägoutbyte

Ägoutbyte ersätter omläggning sid. 353. —— Vederlag i penningar sid. 355. — Förfarande sid. 356. — Rätt för stad att påkalla ägoutbyte sid. 356. — Förrätt- nings avslutande, besvär m." rn. sid. 357. — Förhållandet mellan ägoutbyte och lösen av tomtdel sid. 357. _ Agoutbyte mellan skilda förvaltningsområden sid. 357 Om klyvning av fastighet inom område, för vilket generalplan, stads- plan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser äro gällande .

Definition sid. 358. —- Tillämpning jämväl å. område, som ingår i tomtindelning sid. 358. — Förfarande sid. 358. — Hänsyn till generalplan, stadsplan och tomt- indelning sid. 359. — Ersättning ipeuuingar sid. 359. -- Samfälld fastighets för- säljning sid. 360.

Omlagaskifte. Ej tillämpligt inom stadsbyggnadsområde sid. 360.

Om registrering av fastighet åvilande skyldighet att utgiva vissa kost- nadsbidrag . . . . .

Särskild registerförare sid. 363.

Om fastighetsregister

Införande i tomtbok av tomt sid. 365. — Överinseendet över fastighetsregistret sid. 365.

Allmänna föreskrifter

a) Särskilda regler om expropriation sid. 366. —- Expropriation av särskild rätt sid. 367. — Kronomark sid. 367. — Bestämmande av fastighets värde sid. 368. — Ersättning för intrång och skada sid. 372. — Ersättning för personlig skada sid. 373. — Skadestånd bestämmes av domstolen sid. 374. — Avräknande av expropriationsnytta sid. 374. — Utvidgning av expropriation sid. 376. T Sär- skild ordförande vid expropriation enligt stadsbyggnadslagen sid. 379: —— Ovriga särskilda bestämmelser om expropriation sid. 380.

b) Ovriga allmänna föreskrifter sid. 381. _ Kuugörande av nybyggnadsför- bud sid. 381. — Korsning mellan samfärdselled och trafikområde m. 111. sid. 381. —— Anslutning till ledningsnät sid. 381. — Mark under ständig besittningsrätt sid. 381. — Vad som är att hänförs till nybyggnad sid. 381. —— Ordnande av obebyggd kvartersmark sid. 381. — Ansvarig byggmästare sid. 381. — Ansvarsbestämmel-

339

348 349

351

353

357

361

364

366

ser sid. 381. — Åtal sid. 382. —- Besvär sid. 382. — Uppsikten över stadsbygg— nadsväsendet, måtningsväsendet och fastighetsregistret sid. 382. __.— Gode män i stad sid. 382. — Rådhnsrätt ägodelningsrätt i stad sid. 383. —- Agodelningsdo- mare och ägodelningsnämndemän sid. 383. —— Särskilda regler angående Stock- holm, städer under landsrätt samt samhällen och områden & landet sid. 384. — Konungens rätt att meddela närmare föreskrifter sid. 384.

Den statliga uppsikten över stadsbyggnadsväsendet

a) Överintendentsämbetet och byggnadsstyrelsen som teknisk centralmyndighet sid. 385. _ Länsarkitektsinstitntionen sid. 388. — De sakkunnigas uttalande sid. 391. —— Kungl. Maj:t som nppsiktsmyndighet samt byggnadsstyrelsen sid. 392. —— K._B. och 1änsarkitektsinstitutionen sid. 393. b) Overinseendet över stadsmätningsväsendet sid. 395. — De sakkunnigas ut- talande sid. 401. cl Fastighetsregistreringen sid. 403. -— De sakkunnigas uttalande sid. 411.

Om utbildning av stadsbyggare oeh stadsmätningsmän .

Nuvarande undervisningsförhållanden i fråga om stadsbyggandets planering sid. 413. _ Kompetenskrav sid. 414. — Behovet av undervisningens ordnande sid. 414. — Utkast till ordnande av undervisningen för utbildning av stadsbyggare sid. 414. — Utbildningen av stadsmätningsmän sid. 415. —— Utkast till ordnande av undervisning för utbildning av stadsmätningsmän sid. 416.

Förslag till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av stadsbygg— nadslagen........................ Förberedande åtgärder för stadsbyggnadslagens genomförande sid. 417. — Stads— plan och tomtindelning, som av ålder består, sid. 417. — Ordnande av bebyggan- det nnder övergångstiden sid. 418. -— Nybyggnadsförbud sid. 421. —— Nya. bygg— nadsordningar sid. 421. — Provisorisk tillämpning av nuvarande byggnadsstadga och byggnadsordning sid. 422. — Den nya. lagens inverkan å lösningsfrågor en- ligt äldre rätt sid. 422. —— & skyldighet att utgiva ersättning enligt d:o sid. 422. — å äldre regler om besörjande av gatuanläggning sid. 423. _ å. äldre ansökan om byggnadslov sid. 423. — å. byggnadsförbud enligt äldre rätt sid. 423. —- å. särskilda byggnadsföreskrifter enligt äldre rätt sid. 424. — & förordnande om stadsplan för område å landet enligt äldre rätt sid. 424. —— å tomtmätning och jorddelningsförrättning enligt äldre rätt sid. 424. — å. avstyckning enligt äldre rätt sid. 424.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om del- ningavjordålnndetrt....................... Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 5 i lagen den 18 juni 1926 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning av jord å landat Förslag till lag om ändrad lydelse av 4 och 14 55 i lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter å landet . . . . . . . . . . . . . . Förslag till lag om ändrad lydelse av G % 3 mom. och 9 5 i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom . . . . . . . . Förslag till lag om ändrad lydelse av 37 g 5 mom. och 57 å i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom . . . . . . . . . . . . Förslag till lag om ändrad lydelse av 3 5 i lagen den 14 juni 1907 om servitut Förslag till lag om ändrad lydelse av 121 % utsökningslagen . . . . . . . . Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 5 i lagen den 18 oktober 1907 angå- ende ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag till lag om ändrad lydelse av 7 5 i lagen den 30 september 1904 om samäganderätt........................... Förslag till lag om ändrad lydelse av 18 5 i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjande-rättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område..............................

385

413

417

427

428 428 428

428

428

429

Sid. Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angå- ende väghållningsbesvärets utgörande på landet . . . . . . . . . 429 Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1926 om en- skildavägar............................430 Förslag till lag om ändrad lydelse av & 80 mom. 1 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet . . . . . . . . . . . . . . 431 Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 5 i Ingen den 13 juni 1919 om kom— munalförbund 432 Förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 55 i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar . . . . 432 Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 5 11:e) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt . . . . . . . . . . . . 432 Erforderliga ändringar i administrativa författningar 432 Bilagor. Bil. I: Kartskiss, utvisande den principiella huvudanordningen av stadsplan oeh generalplan enligt förslaget till stadsbyggnadslag 436 Bil. II: Detaljkarta till Bil. I . . . . . . . . . . . . . . 439 Bil. III: Sammanfattande förklaring till kartskisserna Bil. I och II . 441 Bil. IV: Promemoria angående arealfördelning inom olika stadsplaneområden och markägares avstående av mark för stadsplans genomförande (ut- arbetad av byråingenjören Åke Virgin vid Stockholms stads fastighets- kontor) . 444 Särskilda yttranden. Särskilt yttrande av herr Hasselquist 453 Särskilt yttrande av herr Lilljekvist . 492 Innehållsförteckning 497

ensionmtredning. Betänkande ang. familjepensio' 7viss ioke-ordinnrle personal i statens tja/nat. [3]

Konunmlalförvaltnlng.

lördag ang. revision av gällande förordningar _ nglatyrelse på landet och i stad 111. m. [2]

ngfolkonhouuttednlngens betänkande ang. anordnandet statliga kontrollen av Aktiebolaget Vin- & Sprit- !. arksnmheå. 4]

-

' Komnmnlkatlonsväsen.

.Försäkrlngsväsen.

pkoväsen. Undervisningsvasen. Ky»! Andlig odling ! övrl gt.

Försvarsväsen.

Utrikes lil—änden. Internationell rutt. _ ' Utdkeadepartelnentets organisation. [1]