SOU 1928:5

Betänkande med förslag till stadsbyggnadslag och författningar, som därmed hava samband

Statsrådet och chefen för justitiedepartementet tillkallade på grund härav den 11 februari 1925 undertecknade Ehrenborg, Hasselquist och Wistrand att biträda inom departementet vid behandling av nämnda fråga och utsåg under- tecknad Ehrenborg att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete,

Med stöd av nådigt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 12 juni 1925 till- kallade statsrådet och chefen för justitiedepartementet därefter den 15 i sam- ma månad undertecknade Lilljekvist, Stenfors och Westholm att med de förut utsedda sakkunniga deltaga i behandlingen, samtliga av frågan angående den lämpligaste uppdelningen på olika lagar och författningar av de rörande stads- plan, tomtindelning och bebyggande inom städer och stadsliknande samhällen erforderliga bestämmelserna, Lilljekvist och Stenfors därjämte av frågan an- gående erforderliga åtgärder för förekommande av olämpligt bebyggande vid begynnande samhällsbildning samt Westholm jämväl av den del av de sakkun- nigas uppdrag, som avser bestämmelser motsvarande sådana, som äro upptag— na i byggnadsstadgan för rikets städer.

Genom beslut den 12 februari 1926 förordnade Kungl. Maj:t Lilljekvist och Stenfors att deltaga i behandling av övriga till ifrågavarande lagstiftnings— ärende hörande frågor.

De sakkunniga hava genom särskilda nådiga remisser nedannämnda dagar anbefallts avgiva underdåniga utlåtanden:

1) den 3 juni 1925 med anledning av skrivelse från häradshövdingen Nils Edling angående användande av ägoutbyte för genomförande av tomtindelning;

2) den 18 juni 1925 med lanledning av skrivelse från stadsfullmäktige i Göteborg med hemställan att Kungl. Maj :t täcktes låta utarbeta förslag till lagstiftning angående skyldighet för jordägare att bidraga till kostnaderna för gator och ledningar;

3) den 11 november 1926 med anledning av skrivelser från Stockholms och Göteborgs hembiträdesföreningar om föreskrifter till förhindrande av fara vid fönsterputsning;

4) den 16 maj 1927 med anledning av hemställan av kommunalfullmäktige i Huddinge om viss utsträckt tillämpning av bestämmelserna i 1 kap. 17 % lagen om fastighetsbildning i stad;

5) den 23 maj 1927 med anledning av hemställan från majoren Carl J. Insulander att Kungl. Maj:t täcktes taga under omprövning, Vilka åtgärder lämpligen kunde vara påkallade för att en lagstiftning om upprättande och genomförande av s. k. regionplaner måtte komma till stånd;

6) den 28 september 1927 med anledning av framställning av Svenska Be— tongföreningen om intagande i förslaget till byggnadsstadga av bestämmelser rörande arbetsledares kompetens vid byggnadsverk i betong;

7) den 12 november 1927 med anledning av ett av särskilda sakkunniga den 31 januari 1923 avgivet förslag till mätningsförordning för rikets städer; samt

8) den 5 december 1927 med anledning av skrivelse från Fritz W. Berger, Nils Gellerstedt; Albert Lilienberg .och H. _G. Torulf angående ändrat förfa— rande vid granskning av stadsplaneförslag m. m. '

Därjämte hava till de sakkunniga överlämnats framställningar från

1) Svenska bleck- och plåtslagareförbundet angående åtgärder till skydd vid snöskottning;

2) Föreningen Sveriges stadsarkitekter angående stadsarkitekternas tjänste— och avlöningsförhållanden ; och

3) Kommunala Centralbyrån angående vissa spörsmål beträffande tolknin- gen av fastighetsbildningslagens bestämmelser rörande ställande av säkerhet för gatumarksersättning och gatas upplåtande till allmänt begagnande.

Sedan de sakkunniga erhållit bemyndigande att överväga i vad mån inom området för de sakkunnigas uppdrag funnes lagstiftningsfrågor, som kunde på— kalla en lösning före slutförandet av de sakkunnigas uppdrag i övrigt, hava de sakkunniga med skrivelser den 24 oktober 1925 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet överlämnat dels förslag till lag om gatuhållningsskyl- dighet i stad dels ock förslag till lag om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring och förslag till lag om tillägg till 5 kap. av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad. Förslagen ledde till framläggande för 1926 års riksdag av de av de sakkunniga i det följande närmare berörda pro— positionerna nr 209 (sid. 280) och nr 210 (sid. 138).

Efter att hava avslutat sitt arbete få de sakkunniga härmed vördsamt över- lämna av motiv åtföljda förslag till:

1) stadsbyggnadslag;

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av stadsbyggnads- lagen;

3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet;

4) lag om ändrad lydelse av 5 % i lagen den 18 juni 1926 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning av jord å landet;

5) lag om ändrad lydelse av 4 och 14 %% i lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter å landet;

6) lag om ändrad lydelse av 6 % 3 mom. och 9 % i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom;

7) lag om ändrad lydelse av 37 % 5 mom. och 57 å i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom;

8) lag om ändrad lydelse av 3 % i lagen den 14 juni 1907 om servitut; 9) lag om ändrad lydelse av 121 % utsökningslagen; 10) lag om ändrad lydelse av 6 % i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat— och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för in- teckningar i stamfastigheten ;

11) lag om ändrad lydelse av 7 % i lagen den 30 september 1904 om sam— äganderätt;

12) lag om ändrad lydelse av 18 % i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område;

13) lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;

14) lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1926 om enskilda vagar ;

15) lag om ändrad lydelse av % 80 mom. 1 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet;

16) lag om ändrad lydelse av 1 % i lagen den 13 juni 1919 om kommunal- förbund;

17) lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 %% i lagen den 27 juni 1902, inne— fattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar; samt

18) lag om ändrad lydelse av 2 % 11:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Genom de sakkunnigas betänkande torde ovannämnda remisser och fram- ställningar, även där desamma ej upptagits till särskild behandling, få anses besvarade.

Särskilda yttranden av undertecknade Hasselquist och Lilljekvist bifogas.

Stockholm den 27 februari 1928. MICHAEL EHRENBORG.

NILS HASSELQUIST. FREDR. LILLJEKVIST. EDVIN STENFORS. SIGURD WESTHOLM. W. HILARION WISTRAND.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till

stadsbyggnadslag.

1 KAP.

Om lagens ändamål och de huvudsakliga medlen för detsammas ernaende.

1 %. Områdes uppdelning, iordningställande och bebyggande såsom led i begyn- nande eller fortgående nybildning eller fortsatt utveckling av stad eller stads- liknande samhälle ( stadsbyggande) skall ske enligt denna lag.

2 %.

För ordnande av stadsbyggandet ifråga om anläggningar för huvudtrafik eller anordnande av särskilda trafikområden eller i fråga om huvudfördelning av områden i övrigt för olika stadsbyggnadsändamål skall uppgöras en allmän plan (generalplan).

I den mån så prövas erforderligt, må i generalplanen upptagas huvudanlägg- ningar för avlopp, vattentillförsel och elektrisk starkström.

3 %.

För ordnande av stadsbyggandet beträffande fördelning av områden för bygg— nadskvarter och huvudsakligen till dessa kvarter hörande gator, torg och andra dylika områden samt parkområden liksom ock beträffande samma områdens närmare anordning för sitt ändamål skall finnas stadsplan.

4 %. Med avseende å sättet för områdes användning för stadsbyggnadsändamål skola meddelas särskilda bestämmelser (stadsbyggnadsbestämmelser).

5 %. Där så finnes erforderligt, må till grund för uppgörande av generalplan eller ' stadsplan upprättas en för varandra angränsande städer, köpingar, municipal- samhällen och landskommuner gemensam schematisk huvudplan ( regionplan).

10 6 %.

För ordnande av stadsbyggandet med avseende å byggnadskvarterens upp- delning i fastigheter skall finnas tomtindelning.

7 %

De närmare föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, som, utöver vad 1 denna lag eller gällande stadsbyggnadsbestämmelser eller eljest i vederbörlig ordning meddelade bestämmelser stadgats, äro erforderli— ga, skola meddelas i för varje särskild ort utfärdad förordning ( byggnads- ordning).

2 KAP.

Om generalplan i stad.

1 %.

Generalplan skall, där ej i särskilt fall förhållandena föranleda viss inskränk- ning, omfatta hela det område, inom vilket stadsbyggande äger rum eller är att inom överskådlig framtid förvänta (stadsbyggnadsområde).

Sammanfaller icke stadsbyggnadsområdets yttergräns med stadsgränsen, skall generalplanen likväl utsträckas till denna ifråga om huvudtrafikleder eller andra anläggningar, vilka skola stå i sammanhang med sådana utanför stads- gränsen.

I generalplanen må även upptagas områden, vilka finnas tillsvidare icke böra bliva föremål för stadsbyggande eller vilka äro för sådant ändamål varaktigt olämpliga.

2 %.

1 mom. Generalplan skall angiva gränserna för planens giltighetsområde samt för de områden för olika stadsbyggnadsändamål, vilka i planen upptagas, såsom

a) områden för genomgående väg- och gatutrafik jämte tillhörande broar och tunnlar ( huvudtrafikområden ) ,

b) områden för särskilda trafikändamål, såsom järnvägar, förortsbanor, vat- tenleder, hamnområden och flygplatser ( särskilda trafikområden),

c) områden till skydd för anläggningar av allmän art eller skydd mot sådana anordningar, som kunna medföra allmän fara (skyddsområden),

d) skogs- och andra naturparker samt anläggningar av motsvarande art (naturområden) ,

e) platser för sport, idrott eller andra dylika ändamål ( idrottsområden),

f) koloniträdgårdar och andra smärre trädgårdar (koloniområden),

g) områden för bergsbruk,

h) områden för vattenkraftsanläggningar, vattenledningsverk och dylikt (områden för vattenverk ) ,

i) andra industriområden än ovan nämnts (industriområden),

j) områden för handelsträdgårdar,

k) bostadsområden, l) områden för offentliga bgggnadsanläggningar,

m) begravningsplatser,

n) reservområden för framtida stadsbyggnadsändamål (markreseroat), och o) vattenområden, som ej ingå i annat i generalplanen upptaget område ( rat- tenområden ) .

Genom stadsbyggnadsbestämmelser skola meddelas de närmare föreskrifter, som erfordras angående områdenas användning för ovannämnda huvudändamål.

2 mom. Genom stadsbyggnadsbestämmelser må beträffande visst i general- plan upptaget område, som i 1 % tredje stycket avses, stadgas, att detsamma icke eller endast under visst villkor får för stadsbyggnadsändamål användas.

I fråga om område, som nu är nämnt, liksom ock område avsett som mark- reservat må genom stadsbyggnadsbestämmelser kunna föreskrivas, att området skall avsättas för annat med hänsyn till dess dittillsvarande brukande lämpligt ändamål, såsom för lantbruk, skogsbruk, grustag, fyllning eller dylikt.

3 mom. Till generalplan skola, utöver vad ovan stadgats, höra i samman— hang med planen eljest erforderliga stadsbyggnadsbestämmelser.

23%.

Vid uppgörande av generalplan skall tillbörlig hänsyn tagas till förefint- liga natur-, orts— och äganderättsförhållanden och grannområdenas planering samt tillses, att möjlighet beredes till det utnyttjande av området, som ur all- männa synpunkter kan anses mest lämpligt. Härvid skall iakttagas bland annat,

att natur- och idrottsområden samt andra för vila och förströelse avsedda områden bliva rikligt tilltagna, särskilt vid mera sammanträngt bebyggande;

att större områden för industri och dylikt avskiljas från bostadsområden me- delst naturområden eller annan huvudsakligen obebyggd mark;

att i brandskyddssyfte stadsbyggnadsområdet uppdelas medelst genomgå- ende från byggnader fria markbälten;

att anordningen av huvudtrafikområden och särskilda trafikområden så sker, att goda förbindelser erhållas mellan stadens olika delar inbördes, liksom ock mellan trafikområdena samt, i den mån så erfordras, mellan staden och angrän- sande områden;

att områden huvudsakligen avsedda för bebyggande erhålla ur sundhetssyn— punkt lämpligt läge, även med tanke därpå att deras förseende med vatten- och avloppsledningar icke blir förenat med onödiga svårigheter;

att bostadsområdena så anordnas, att kostnaderna för åstadkommande av _ goda bostäder bliva så, låga som möjligt och att bebyggandet ej blir mera sam- manträngt eller högre än med hänsyn till de lokala förhållandena uppenbarli— gen kan anses lämpligt och skäligt; samt

att samtliga områden för olika stadsbyggnadsändamål enhetligt och orga- niskt samordnas för uppnående av ett stadsbyggande, som erbjuder sundhet, be- kVämlighet och säkerhet, liksom också trevnad och tilltalande utseende med

tanke å stadens utveckling ej blott inom den närmaste tiden utan även inom en mera avlägsen framtid.

4 %. Har regionplan blivit fastställd, skall planen i tillämpliga delar läggas till grund vid uppgörande av generalplan.

5%.

Förslag till generalplan jämte därtill hörande stadsbyggnadsbestämmelser skall utarbetas av sakkunnig person.

Förslaget skall avfattas å karta i skala, ej understigande 1 : 47,000. Det ungefärliga höjdläget för huvudtrafikled skall, där lutningen väsentli- gen ändras, angivas å generalplanekartan eller å särskild profilritning.

Generalplanekarta skall åtföljas av karta över terrängen, visande den före- slagna planens anbringande på området, sådant detta befinnes med vägar, ägo- gränser, byggnader och vatten, dock att sådan karta icke erfordras, där nu omförmälda uppgifter kunna införas på generalplanekartan utan att dennas tydlighet lider därav.

Till generalplanekartan skall vidare fogas beskrivning över generalplaneför- slaget, vilken beskrivning jämväl skall innehålla erforderlig motivering.

6 %.

Vid uppgörande av generalplan skall tillfälle beredas de myndigheter eller styrelser, till vilkas allmänna förvaltningsområde höra anläggningar, vilka avses att i generalplan upptagas, att muntligen eller skriftligen förhandla angå— ende anläggningarnas lämpligaste ordnande. Tillfälle till dylika förhandlingar skall även beredas ägare av markområde, vilket avses att i generalplanen upptagas för användning, som väsentligen avviker från det ändamål, vartill området förut huvudsakligen brukats.

Sedan förslag till generalplan blivit uppgjort, skall detsamma genom bygg— nadsnämndens försorg hållas för allmänheten tillgängligt under viss bestämd tid, minst en månad efter det kungörelse därom utfärdats på sätt i följande stycke föreskrives, och må inom nämnda tid anmärkningar mot förslaget till byggnadsnämnden avlämnas. Finnes förslaget vara av väsentlig betydelse för annan stad, skall denna beredas skälig tid att yttra sig över förslaget.

Kungörelse om förslagets offentliga utställande skall i god tid införas i den eller de tidningar, där kommunala meddelanden för staden införas.

Föranleda anmärkningar eller yttranden, varom i andra stycket sägs, till . väsentlig ändring i förslaget, skall detsamma under minst åtta dagar ånyo offentligen utställas efter kungörelse därom såsom i tredje stycket föreskrives.

I fall av sådan jämkning i generalplan, som i 9 % omförmäles, må, därest ägare av mark, som av jämkningen beröres, skriftligen godkänt jämkningen, det offentliga utställandet inskränkas till åtta dagar, efter kungörelse därom såsom i tredje stycket sägs.

Byggnadsnämnden har att, sedan tid för avlämnande av anmärkningar och

yttranden slutligt tilländagått, överlämna förslaget jämte inkomna anmärk— ningar och yttranden, i den mån de ej föranlett ändring i förslaget, samt eget utlåtande till stadsfullmäktige.

7å.

1 mom. Generalplan antages av stadsfullmäktige. Stadsfullmäktiges beslut vare dock ej gällande, innan det blivit av Konungen fastställt.

Finnes generalplan, varå. fastställelse begärts, i viss del vara av beskaffen- het att ej kunna oförändrad fastställas, må i den del planen undantagas från fastställelse.

2 mom. Omfattar generalplan även område, som är upptageti gällande stads— plan, och avviker generalplanen från stadsplanen på sådant sätt att generalpla- nen icke kan genomföras med mindre ändring skett i gällande stadsplan, må generalplanen i denna del icke fastställas, med mindre beslut om sådan stads— planeändring blivit av stadsfullmäktige fattat och beslutet underställts Konun- gens prövning.

S%.

Sedan generalplan fastställts, skall genom byggnadsnämndens försorg kun— görelse om fastställelsen, så fort ske kan, införas i tidning, som i 6 % sägs, samt planen senast inom sex månader efter fastställelsen med därtill hörande handlingar, i bestyrkt kopia och avskrift, insändas till byggnadsstyrelsen och Konungens befallningshavande i länet.

9 %.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat gälle i tillämpliga delar ock ändring i generalplan, dock att beslut om jämkning i generalplan, som icke berör pla- nens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande, må av Konungens befallningshavande fastställas.

10 %.

Kräves för tillgodoseende av den allmänna samfärdselns eller sundhetens for— dringar eller för bevarande av befintliga skönhetsvården eller eljest för skyd- dande av natur— eller kulturminnesmärken eller överhuvudtaget för säkerstäl- lande av en ändamålsenlig utveckling av stadsbyggandet, att generalplan upp- rättas, men vägra stadsfullmäktige att uppgöra sådan plan eller varder sådan plan icke inom skälig tid antagen och underställd Konungens prövning eller prövas av stadsfullmäktige antagen plan icke kunna av Konungen fastställas, äge Konungen förelägga stadsfullmäktige Viss tid, inom vilken erforderlig ge- neralplan jämte erforderliga stadsbyggnadsbestämmelser skall av stadsfull— mäktige vara antagen.

Ställa sig stadsfullmäktige ej föreläggandet till efterrättelse, äge Konungen efter stadsmyndigheternas och markägarnas hörande låta uppgöra och fastställa generalplan med därtill hörande stadsbyggnadsbestämmelser. .

Kostnad för upprättande av generalplan och stadsbyggnadsbestämmelser, varom nu stadgats, skall gäldas av staden.

Stadgande i denna lag, som hänför sig till tidpunkten för generalplans anta— gande, skall beträffande generalplan, som här ovan sägs, i stället gälla tidpunk— ten för planens fastställande.

Vad ovan sagts skall under motsvarande förhållanden i tillämpliga delar även gälla ändring i gällande generalplan eller därtill hörande stadsbyggnads— bestämmelser.

3 KAP. Om genomförande av generalplan i stad.

lå.

Har generalplan blivit av stadsfullmäktige antagen, må Konungens befall— ningshavande på framställning av staden meddela förbud mot uppförande av ny- byggnad eller mot skogsavverkning inom det område, planen omfattar, med mindre Konungens befallningshavande i särskilt fall, när skäl därför finnas, därtill giver lov. Sådant förbud vare gällande, intill dess generalplan varder fastställd, dock ej längre än ett år från den dag stadsfullmäktiges beslut vunnit laga kraft, så framt icke Konungen finner skäl föreligga att förlänga sagda tid intill högst två år från nämnda dag.

Vad nu är sagt om generalplan skall ock gälla ändring av sådan plan. I fall, varom i 2 kap. 10 % sägs, äge Konungen meddela förbud mot uppfö- rande av nybyggnad eller mot skogsavverkning inom visst område, som finnes bliva berört av plan eller stadsbyggnadsbestämmelser, varom fråga är, dock må i särskilt fall, då skäl därtill äro, Konungens befallningshavande meddela tillstånd till åtgärd, varom nu sagts.

2 %.

Sedan generalplan blivit fastställd, må uppförande av nybyggnad å de i pla- nen upptagna huvudtrafikområdena ej medgivas.

Beträffande i generalplan upptagna områden, vilkas bestämda användning förutsätter ett bevarande av å området växande skog, såsom vissa slags skydds— områden, naturområden eller markreservat, skall gälla, att växande träd ej må fällas i större utsträckning än som överensstämmer med det fastställda ända— målet.

Inom andra områden än i första stycket omförmälas må endast medgivas uppförande av sådan nybyggnad, som står i överensstämmelse med den huvud- sakliga användning, vartill området blivit i generalplanen bestämt.

35.

På framställning av stad må Konungen förordna, att i generalplan upp— taget, i 2 kap. 2 % 1 mom. under a—f, h eller l—o omförmält område, som av

staden avses att iordningställas för sitt ändamål, ävensom mark, som erford- ras för i generalplan upptagna anläggningar, som i 1 kap. 2 % andra stycket omförmälas, när de skola av staden utföras, må av staden lösas.

4 %. _

Där enligt generalplan eller därtill hörande stadsbyggnadsbestämmelser förbud mot nybyggnad eller sådan inskränkning i fråga om marks bebyggande, att densamma huvudsakligen blir avsedd för annan användning än bebyggande, varder gällande beträffande så stor del av i generalplan upptagen fastighet, att därav ej återstår del, som kan självständigt bebyggas, vare staden, med iaktta- gande av vad i tredje stycket stadgas, skyldig att beträffande det område, för- budet eller inskränkningen avser, till ägaren utgiva ersättning för den skada han därigenom kan lida. Mark, varom nu sagts, äge staden till sig lösa, därest staden så äskar, och vare staden på begäran av markägaren därtill pliktig, se- dan tio år förflutit från det skyldighet att utgiva skadestånd för staden inträtt.

Lag samma vare, där fastighet visserligen kan oaktat förbud eller inskränk- ning, som i första stycket omförmäles, bebyggas i enlighet med gällande stads- byggnadsbestämmelser, men icke i sådan utsträckning som svarar mot fastig- hetens storlek, läge och övriga förhållanden.

I fall, som i första och andra styckena avses, skall med stadens skadestånds- eller lösenplikt anstå, så länge fastigheten kan utan ägarens uppenbara för- närmande av honom utnyttjas för annat ändamål än bebyggande. Vid be— dömande härav skall hänsyn tagas till fastighetens ägoområde, sådant det var, då generalplanen antogs, med sådana därefter inträdda förändringar, som för- anletts därav, att del av ägoområdet blivit av staden inlöst eller till staden överlåten eller enligt generalplanen till bebyggande eller eljest utnyttjad. Hän- syn skall ock tagas till möjligheten att utnyttja fastigheten i sammanhang med annan därmed sambrukad mark.

Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga om område, som i 2 % andra stycket sägs.

5 %.

I generalplan upptaget huvu'dtrafikområde skall staden iordningställa och åtminstone i det skick, som för allmän landsväg är stadgat, till allmänt be- gagnande upplåta, i den mån så finnes för den allmänna samfärdseln nödigt.

Bildar huvudtrafikområde tillsammans med invidliggande gata ett i sidoled sammanhängande trafikområde och är huvudtrafikområdets upplåtande för all— mänt begagnande ännu icke för den allmänna samfärdseln nödigt, skall det- samma, i den mån gatan skall för allmänt begagnande upplåtas, tills vidare iordningställas på sätt av magistraten godkännes.

6 %. Allmän väg, som ingår i huvudtrafikområde enligt gällande generalplan, skall till staden avstås utan ersättning, när staden iordningställer området på sätt i 5 % stadgas.

Ingår amnän väg i annat i generalplanen upptaget område än nu är sagt, skall vägen utan ersättning avstås till staden, där staden på annat sätt till- godoser det trafikbehov, vägen avser att fylla.

75.

Är beslut fattat om ändring i generalplan eller därtill hörande stadsbygg- nadsbestämmelser av beskaffenhet att inverka till förminskande av stadens skyl- dighet att lösa mark och varder beslutet inom sex månader efter det skyldigheten slutligen förklarats föreligga för fastställelse ingivet, skall på yrkande av staden inlösandet ej fullbordas, med mindre sig visar, att ändring, som ovan sagts, ej varder fastställd.

8 %. Utom i de fall ovan i detta kapitel stadgas är stad icke pliktig ersätta skada, som uppstår i följd av generalplans fastställande eller genomförande.

4. KAP.

Om bidrag till kostnaderna för genomförande av generalplan i stad så ock om viss underhållsskyldighct.

1 %.

Uppstår beträffande vissa fastigheter avsevärd ökning i värdet genom att staden för det bestämda ändamålet iordningställer eller väsentligen förbättrar i generalplanen upptaget huvudtrafikområde eller särskilt trafikområde, natur— eller idrottsområde eller huvudanläggning för avlopp, vattentillförsel eller elektrisk starkström, äge staden att av ägare till sådana fastigheter uttaga bi- drag till täckande av kostnadema för anordningen, i den män och på det sätt nedan sägs.

' 2 %.

Fastighetsägarnas sammanlagda bidrag må ej överstiga hälften av kost- naden för den anmdning, som föranleder bidrags utgående. Ej heller får viss fastighets bidrag sättas till belopp, som visas överstiga hälften av den värde— stegring, som genom anordningen kan anses hava tillförts fastigheten.

Bidrag må ej utkrävas för anordning, som, då denna lag träder i kraft, är slutligen utförd.

3 %.

Väckes fråga om upptagande av bidrag och finna stadsfullmäktige förslaget böra komma under närmare prövning, skall genom kommunal myndighets för- sorg verkställas utredning om det kommunala företag, till vilket sådant bi- drag ifrågasättes, och kostnaden för detsamma, ävensom om vidden och be- lägenheten av den mark, vars värde anseskomma att till följd av företaget ökas, om storleken av samma värdeökning samt om annat, som för. ett allsidigt

bedömande av bidragsskyldigheten kan vara erforderligt. Vid utredningen, där- vid vederbörande fastighetsägare skola lämnas tillfälle att bevaka sin rätt, skall ock uppgöras fullständigt förslag angående beloppet av de bidrag, som anses böra utgå, och om tiden och sättet för deras utgörande. Utredningen och förslaget skola därefter för granskning tillhandahållas stadens invånare under minst en månad efter det därom utfärdad kungörelse blivit införd i tid- ning, som i 2 kap. 6 % sägs, börande denna kungörelse jämväl innehålla anvis- ning å den kommunala myndighet, dit erinringar mot förslaget kunna inom samma tid ingivas. Sedan den tid tilländagått samt förslaget undergått den ytterligare bearbetning, vartill inkomna erinringar eller andra förhållanden givit anledning, och, därest väsentligare ändring därvid skett, blivit i förut angiven ordning under minst åtta dagar ånyo utställt, må ärendet till avgö- rande företagas.

4 %. Beslut om upptagande, av bidrag skall underställas Konungens prövning. Finner Konungen beslutet vara med hänsyn till stadens förhållanden lämpligt samt med rättvisa och billighet överensstämmande, äge Konungen fastställa beslutet till efterrättelse.

5 %.

I den mån icke annat bestämmes i den ordning, som i 3 och 4 %% stadgas, gälle i avseende å debitering, upphörd och indrivning av bidrag vad om kom— munal utskyld i allmänhet är i lag eller författning stadgat.

Där erläggande av bidrag vid viss tidpunkt skulle för fastighetsägare inne— bära onödig hårdhet, må stadsfullmäktige medgiva fastighetsägaren anstånd därmed. 6 %. För underhåll av område eller anläggning, varom i 1 % sägs, vare staden ansvarig.

Ingår allmän väg i huvudtrafikområde enligt gällande generalplan, skall i den mån området skall upplåtas till allmänt begagnande underhållet av vägen övertagas av staden.

Väckes i stad fråga om meddelande av bestämmelse om skyldighet för fastig- hetsägare att lämna bidrag till kostnaderna för underhåll av huvudtrafik- område och finna stadsfullmäktige att frågan bör komma under närmare om— prövning, skall beträffande ärendets vidare behandling och avgörande vad i 14 kap. 6 % första, andra, fjärde och femte styckena samt 7 % stadgas äga motsvarande tillämpning.

Med underhåll av område eller anläggning förstås områdets eller anlägg- ningens vidmakthållande i med hänsyn till ändamålet behörigt skick efter dess iordningställande på sätt i denna lag stadgas eller eljest vederbörligen be- stämts.

18 5 KAP.

Om stadsPlan i stad.

1 %.

1 mom. Stadsplan skall angiva gränserna för planens giltighetsområde samt för de särskilda områden därinom, vilka varda för följande huvudsakliga an- vändning upptagna, nämligen:

a) byggnadskvarter, med däri ingående mark för olika ändamål, däribland platser för allmänna byggnader ( kvartersmark),

b) gator, torg och andra dylika områden, huvudsakligen avsedda för sam- färdseln till och från de vidliggande fastigheterna. eller eljest för den allmänna rörelsen (gatumark),

c) parker, allmänna planteringar, lekplatser och andra dylika områden, vilka väsentligen tillgodose de särskilda bostadsområdenas eget behov ( parkom- råden), samt

d) vattenområden, som äga betydelse huvudsakligen för de under a)—c) an- givna områden och ej däri ingå.

2 mom. Till stadsplan skola höra erforderliga stadsbyggnadsbestämmelser. 3 mom-. Stadsplan skall upptaga höjdlägen i nödig omfattning. 4 mom. Skola underjordiska avloppsledningar anordnas, skall till stads- planen höra plan utvisande huvudsakliga anordningen av dylika ledningar (av- loppsplan). "Har huvudledning för avlopp i generalplan upptagits, skall den- samma i avloppsplanen särskilt utmärkas.

I annat fall än i föregående stycke sägs skall i stadsplanen utvisas, att möj- lighet beretts till anordnande av nöjaktigt avlopp.

2 %.

Vid uppgörande av stadsplan skall i tillämpliga delar iakttagas vad i 2 kap. 3 % är beträffande generalplan stadgat. Dessutom skall särskilt iakttagas,

att mark för olika. byggnadsändamål, såsom för bostäder av olika slag, af- färer, industrier och upplag, avsättes, där med hänsyn till läge, terräng och andra omständigheter det finnes lämpligast;

att byggnadskvarteren till storlek och form anordnas efter det sätt för be- byggandet, som för desamma avses, så att en ändamålsenlig tomtindelning möjliggöres; .

att gator givas sådan riktning, lutning och anordning i övrigt, att de icke blott tillfredsställa trafikens fordringar, stå i nödig anslutning till angrän- sande områdens eller orters planläggning och bereda möjlighet till goda dager- och nivåförhållanden inom kvarteren och skydd mot förhärskande vindar, även- som till anordnande av erforderligt avlopp, utan även tillgodose kravet å ett tilltalande utseende;

att avståndet mellan byggnader å ömse sidor om gata i allmänhet icke göres mindre än 12 meter; _

att torg och andra dylika platser anordnas i tillräcklig utsträckning i olika delar av staden;

att parkområden anordnas, där de med hänsyn till bebyggandet anses ur sund— hets- eller trevnadssynpunkt erforderliga;

att platser för offentliga byggnader, söm äro eller antagas bliva erforder- liga, 1 stadsplanen anordnas på sådant sätt att byggnaderna bliva lämpligt be- lägna och väl inordnade 1 stadsbilden;

att skönhetssinnets fordringar även eljest tillgodoses och berättigade anspråk på reda, omväxling och trevnad bliva 1 stadsplanen tillfredsställda;

att historiskt och estetiskt värdefulla byggnader och stadsbilder eller sådana platser, som på grund av belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållan- den äro särskilt tilltalande eller som innehålla fasta fornlämningar, i möjligaste måtto skyddas och bevaras och icke utan synnerligen tvingande skål förstöras eller skadas,

att tillbörligt avseende fästes vid bestående äganderättsförhållanden beträf- fande marken och att' även eljest hänsyn tages till olika inverkande omständig— heter i syfte att underlätta stadsplanens genomförande, i den mån så kan ske utan eftersättande av fordringarna å en god stadsplan; samt

att i övrigt ett lämpligt utnyttjande av det i stadsplanen ingående området främjas.

3 %.

Har stad eller stadsdel till väsentlig del avbrunnit eller eljest blivit för- störd, skola stadsfullmäktige ofördröjligen upptaga till behandling fråga om upprättande av ny eller ändrad stadsplan för området. Varder beslut fattat, att sådan plan icke skall upprättas, skall anmälan om beslutet" göras hos Konungen.

4 %. Har regionplan eller generalplan blivit fastställd, skall sådan plan i tillämp- liga delar läggas till grund vid upprättande av stadsplan. Visar sig därvid ändring i eller utvidgning av generalplan erforderlig, må sådan ändring ske i samband med stadsplanens uppgörande.

Finnes ej generalplan, skall, där så erfordras, sådan upprättas i samband med stadsplanens upprättande.

5 %.

1 mom. Förslag till stadsplan jämte därtill hörande stadsbyggnadsbestäm- melser skall utarbetas av sakkunnig person.

2 mom. Förslag till stadsplan skall avfattas å karta i skala, som ej får understiga 1: 2,000.

Å stadsplanekartan må jämväl upptagas till generalplan hörande områden, i den mån de äga sammanhang med stadsplanen eller skola i samband med stadsplanen upptagas i generalplan eller ändras.

Stadsplanekarta skall åtföljas av karta, utvisande dels ägogränser och så- dana förhållanden, byggnader och andra föremål, som äro av betydelse för planläggningen, dels planförslagets anbringande å området, dels bok, där så finnes lämpligt, huru området är avsett att med tillämpande av plan och be-

stämmelser bebyggas, dock med iakttagande att vad nu är sagt må utvisas å särskilda kartor liksom också att, där stadsplanekartan kan, utan att dess tyd- lighet därav lider, åskådliggöra vad med nu nämnda karta åsyftas, särskild sådan karta icke erfordras.

Till stadsplanekartan skall vidare fogas beskrivning över stadsplaneförsla— get, vilken beskrivning jämväl skall innehålla erforderlig motivering.

6 %;

Sedan förslag, varom i 5 % stadgas, blivit uppgjort, skall förslaget offent- ligen utställas på motsvarande sätt, som beträffande generalplan är i 2 kap. 6 % andra och tredje styckena föreskrivet.

Ägare av mark inom område, som av förslaget beröres, skola därjämte, där de äro kända och mom riket boende, underrättas antingen genom särskilda kallelsebrev, vilka byggnadsnämnden skall till dem med posten under rekom- mendation avsända sist tre veckor före utgången av den i kungörelsen utsatta tid, under vilken förslaget hålles för allmänheten tillgängligt, eller ock eljest bevisligen sist tre veckor före utgången av sagda tid. Gränsar området till annan stad, skall i enahanda ordning kallelse tillställas sådan stad.

I övrigt skola beträffande behandlingen av förslaget bestämmelserna i 2 kap. 6 % fjärde—sjätte styckena äga motsvarande tillämpning, dock med iaktta- gande av att i fall, som i fjärde stycket sägs, skall, därest vidtagen ändring berör annan markägare, denne minst åtta dagar före utgången av den i kungö- relsen utsatta tid underrättas på sätt i andra stycket här ovan föreskrives.

75.

Vad i,? kap. 7 % 1 mom., 8 och 9 %% stadgats beträffande generalplan skall äga motsvarande tillämpning å stadsplan.

8%.

Vad i 2 kap. 10 % stadgas beträffande generalplan med därtill hörande stadsbyggnadsbestämmelser skall äga motsvarande tillämpning å. stadsplan jämte till densamma hörande stadsbyggnadsbestämmelser.

6 KAP.

Om stadsbyggnadsbeståmmelser för stad. '_L %.

Där enligt vad ovan är stadgat till viss plan skola höra erforderliga stads— byggnadsbestämmelser, skola sådana uppgöras och meddelas i den omfattning och i den ordning, som i detta kap. sägs.

2 %.

Till generalplan hörande stadsbyggnadsbestämmelser skola meddela föreskrif- ter väsentligen endast rörande grunddragen av bebyggandet, dock må beträf- fande i planen upptaget område, vilket huvudsakligen är avsett för annat ändamål än bebyggande men varå byggnader likväl få i viss utsträckning uppföras, stadsbyggnadsbestämmelserna även meddela erforderliga närmare föreskrifter rörande dylika byggnader.

Till stadsplan hörande stadsbyggnadsbestämmelser skola meddela de när- mare stadganden angående områdes användning, som finnas erforderliga, sär— skilt i fråga om byggnadskvarteren.

'3 %.

Finnes någon del av stadsbyggnadsområdet icke upptaget i gällande ge- neralplan eller stadsplan, skola stadsbyggnadsbestämmelser skyndsamt bringas i tillämpning beträffande sådan del.

Stadsbyggnadsbestämmelser, varom nu nämnts, skola meddela för giltighets— området allmänt tillämpliga föreskrifter med avseende å områdets användning för bebyggande (allmänna stadsbyggnadsbestämmelser).

Vägra stadsfullmäktige att uppgöra förslag till sådana bestämmelser eller varder icke inom skälig tid sådant förslag för fastställelse ingivet eller är ingivet förslag av beskaffenhet att ej kunna fastställas, må Konungen, efter stadsmyndigheternas hörande och ärendets offentliga utställande på sätt förev skrivet är, fastställa dylika stadsbyggnadsbestämmelser.

4 %.

I stadsbyggnadsbestämmelser må intagas de stadganden i olika avseenden, vilka finnas erforderliga för reglering av områdes användning för bebyggande, såsom i fråga om uppförande av byggnader endast av visst slag, antal bygg- nader, som få å tomt eller motsvarande byggnadsplats (tomtplats) uppföras, samt angående byggnadsmaterial, fasadgestaltning och byggnadskonturer, an— gående gårdsplan, byggnads läge och omfång å tomt, byggnadshöjd och vånings— antal samt antal lägenheter, som få i byggnad inredas, angående byggnads— linjer och byggnadsgränser samt angående förbud mot eller förbehåll för be- byggande av viss del av kvarter eller annan mark, angående anordnande av ge- nomfartsöppning över för bebyggande avsedd kvartersmark, angående skyldig- het att anordna och underhålla plantering å tomtmark, som ej är avsedd till be— byggande, samt angående stängsels beskaffenhet.

5 %.

Vid uppgörande av stadsbyggnadsbestämmelser skall .vad i 2 kap. 3 % är beträffande generalplan och vad i 5 kap. 2 % är i fråga om stadsplan stadgat i tillämpliga delar gälla. I övrigt skall bland annat iakttagas:

att plan för koloniområde skall underställas byggnadsnämndens prövning och att byggnad inom koloniområde icke i regel må upptaga större yta än

20 kvadratmeter eller uppföras till större höjd än 2.6 meter och icke må inredas till vinterbostad;

att byggnad av trä, som avses skola inrymma bonings- eller arbetsrum, icke må uppföras med flera än två våningar, dock må undantagsvis därjämte vinden inredas i viss utsträckning, likväl beträffande boningshus ej till större del än som motsvarar en tredjedel av undervarande vånings golvyta, eller ock, där så med hänsyn till särskilda förhållanden prövas erforderligt och lämpligt, anord— nas en bottenvåning av sten;

att, där generalplan eller stadsplan icke finnes fastställd, boningshus i re— gel icke få uppföras med flera än två våningar;

att, där inom område finnas byggnader, vilka kunna antagas bliva för en avsevärd framtid bestående, det vidare bebyggandet så vitt möjligt så ordnas, att enstaka byggnader eller byggnadsgrupper icke komma att störande bryta mot omgivningen i fråga om byggnadshöjd, bebyggandets täthet eller bygg- nadernas art i övrigt;

att byggnader icke må uppföras till större höjd eller till större omfång i förhållande till tomten eller tomtplatsen än som svarar mot stadens allmän- na utveckling och verkliga behov, under nödigt hänsynstagande till ortens traditioner, byggnadsområdets belägenhet inom staden, till gatu- eller väg- bredden, till markens beskaffenhet och till avloppsförhållandena och under särskilt iakttagande att, där fråga är om förut bebyggd stadsdel, sådana anord- ningar vidtagas, som äro ägnade att förbättra byggnadsförhållandena inom kvarteren så långt ske kan utan ma'rkägarens uppenbara förnärmande;

att, där byggnader bliva" till läge och höjd bestämda, goda dagerförhållanden inom kvarteren säkerställas och möjlighet i största utsträckning beredes till inredande i byggnaderna av lägenheter med genomgående luftväxling och dub— belsidig belysning samt att bebyggandet så anordnas, att svårighet icke på grund av byggnadernas läge eller höjd uppkommer för släckande av eldsvåda.

6 %

Genom stadsbyggnadsbestämmelser må stadgas, att, där ett framtida behov av ökat utrymme för samfärdseln" är att förvänta, visst område utefter huvud- trafikområ'deeller väg eller gata skall lämnas obebyggt eller endast få under särskildv— förutsättning 7 bebyggas .

_. ._ 7 & I fråga om utställande, antagande och fastställande av stadsbyggnadsbestäm- 'melser, i den mån ej särskild föreskrift 1 nämnda avseende förut 1 denna lag meddelats, skall, där bestämmelserna höra till generalplan eller stadsplan, gälla vad om utställande, antagande och fastställande av sådan plan är stadgat. I annat fall skall 1 tillämpliga delar gälla vad om utställande, antagande och ' fastställande av generalplan ä'fr stadgat

I fraga om ändring av stadsbyggnadsbestämmelser skall 1 motsvarande mån gälla vad 1 första Och andra styckena sägs, dock må beslut om ändring, som i icke innefattar väsentlig aVvikelsefrån vad som förut varit gällande, av Ko— : nungens. befallningshavande fastställas.

. 8 %. Vad i 3 kap. 1 % är stadgat om förbud mot nybyggnad skall äga mot- svarande tillämpning beträffande allmänna stadsbyggnadsbestämmelsei.

9 %.

Att genom stadsbyggnadsbestämmelse visst område helt eller med visst för- behåll undantagits från bebyggande utgör ej hinder för att å området i den utsträckning, varom i byggnadsordning må stadgas, anordna utsprång å bygg- nad, där sådant betingas av arkitektoniska skäl.

Har genom stadsbyggnadsbestämmelse stadgats förbud mot eller förbehåll vid bebyggande av viss mark, mä Konungen, när skäl därtill äro, för särskilt fall medgiva undantag från sådant förbud.

7 KAP. Om kommunalt samarbete för antagande och genomförande av general- plan eller stadsplan så och om regionplan.

1 %.

Finner stad, att för stadens vidkommande generalplan eller stadsplan bör antagas och genomföras i samband med antagande eller genomförande av ge- neralplan eller stadsplan för angränsande städer, köpingar, municipalsamhäl— len eller landskommuner, ingive till Konungens befallningshavande ansökan om bildande av kommunalförbund. Konungens befallningshavande äge ock, då anledning därtill föreligger, upptaga fråga om bildande av kommunalförbund för ändamål, som nu är sagt.

Konungens befallningshavande har att, efter utredning, som i lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund sägs, enligt i nämnda lag angivna grunder pröva huruvida kommunalförbund kan komma till stånd. .

Beträffande antagande eller genomförande av generalplan eller stadsplan för de till kommunalförbundet anslutna samhällena eller kommunerna skall enligt förbundsordningen förbundsdirektionen hava den befogenhet med eller utan inskränkning, som enligt denna lag vidkommande generalplan eller stadsplan tillkommer stadsfullmäktige, och skall vad i övrigt i denna lag stadgats om ge— neralplan eller stadsplan äga motsvarande tillämpning.

Väghållningsdistrikt å landet må ock vara medlem av kommunalförbund, som nu sagts.

2 %.

Vad enligt 1 % gäller i fråga om antagande och fastställande av generalplan, som där avses, skall även gälla i fråga om sådan schematisk plan beträffande markens användning och framdragande av huvudtrafikleder, vilken finnes böra . läggas till grund för uppgörande av generalplan eller stadsplan för de sär- skilda samhällenas eller kommunernas områden (regionplan).

Förslag till regionplan skall utarbetas av sakkunnig person samt avfattas å karta upprättad i så stor skala, att därav tydligen framgår den huvudsakliga fördelningen av marken för olika ändamål samt den huvudsakliga sträckningen av de huvudtrafikleder, som äro eller väntas bliva behövliga för mer än en kommun.

8 KAP.

Om tomtindelning i stad.

1%.

Tomtindelning av byggnadskvarter, vilket förut ej varit föremål för sådan in- delning eller beträffande vilket i följd av ändring av stadsplan eller stads- byggnadsbestämmelse förut gällande indelning funnits böra ändras, skall ske, när ägare av sådan mark det begär eller byggnadsnämnden finner så nödigt.

2 %.

Skall stadsplan ändras beträffande kvarter, som undergått tomtindelning, skall ändringen i stadsplanen angivas omfatta endast den del av kvarteret, be- träffande vilken i följd av stadsplaneändringen tomtindelningen finnes böra ändras.

Vad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning, när stadsbyggnadsbe- stämmelse beträffande kvarter ändras.

3 %.

Är gällande tomtindelning ej överensstämmande med bestående äganderätts- förhållanden eller har kvarter helt och hållet eller till betydande del avbrun- nit eller finnes ändring av befintlig tomtindelning eljest för ett ändamålsenligt bebyggande nödig, skall fråga om ändring i tomtindelningen företagas, när ägare av mark inom kvarteret det begär eller byggnadsnämnden så finner nödigt.

Ej må i andra fall, än nu är sagt, gällande tomtindelning ändras, med mindre ägarna till de tomter, som av ändringen beröras, därom äro ense och ändringen finnes för ett ändamålsenligt bebyggande lämplig.

4 %.

Indelande i tomter av kvarter eller sådan kvartersdel, varom i 2 % sägs, bör ske i ett sammanhang, dock må, när skäl därtill äro, tomtindelning före- tagas för allenast del därav, där lämplig tomtindelning för återstoden icke däri- genom hindras eller försvåras.

5%.

Vid tomtindelning skall tillses, att varje tomt får gräns mot gata, torg eller annat dylikt för allmän samfärdsel avsett område samt att tomterna erhålla

sådan form och storlek, att de med iakttagande av gällande föreskrifter kunna ändamålsenligt utnyttjas. Inom kvarter, där enligt stadsbyggnadsbestämmelse genomfartsöppning över för bebyggande avsedd kvartersmark må anordnas för att bereda tomt utfart, må dock utan hinder av vad i första punkten stadgas tomt utläggas utan gräns mot område, som i nämnda punkt sägs.

Tomts gränser skola, där så lämpligen kan ske, göras raka och bilda räta vinklar mot varandra. Fordra stadsplanen, höjdförhållandena eller markens beskaffenhet i övrigt en annan anordning hämtinnan, förfares därefter. Vid tomtindelning bör skälig hänsyn jämväl tagas till bestående äganderättsför- hållanden samt av markens ägare framställda önskemål.

Gå.

Tomtindelning skall vara inlagd å karta, upprättad av stadsmätningsman, i så stor skala, att den tydligt utvisar varje tomtområde, som ingår i den indel- ning, med dess gränser och belägenhet i förhållande till den bestående fastighets- indelningen och till i gällande generalplan eller stadsplan upptaget område, som berör eller gränsar till tomtområdet. Kartan skall även utvisa å marken befintliga byggnader och andra anläggningar. Till kartan skall höra beskriv- ning, angivande för varje tomtområde dess storlek, så ock, såvitt ske kan, där i tomten skall ingå mark, som hör till olika fastigheter, storleken av en var av de delar, varav tomten skall bildas. För varje i tomtindelning ingående fastig- het eller annat område skall, där fastighetsregister är för staden upplagt, dess beteckning i fastighetsregistret angivas å kartan eller i beskrivningen.

7å.

N är skäl därtill äro, må tomtindelning företagas i samband med antagande eller ändring av stadsplan. I annat fall skall beträffande tomtindelning gälla vad i 8—10 %% stadgas.

Så.

Då förslag till tomtindelning uppgjorts, låte byggnadsnämnden genom brev, som med posten under rekommendation avsändas, eller eljest bevisligen under- rätta samtliga ägare av mark, som skall ingå i indelningen, samt drätselkam- maren, att förslaget finnes hos nämnden tillgängligt under viss bestämd tid, minst 14 dagar efter det breven blivit till posten inlämnade eller delgivning ägt rum, och att anmärkning mot förslaget må till nämnden inom samma tid avlämnas. Är markägare ej boende inom riket eller är hans vistelseort okänd, utfärde nämnden kungörelse med tillkännagivande, att förslaget under viss tid, minst en månad, efter det kungörelsen blivit i tidning, som i 2 kap. 6 % sägs, införd, hålles tillgängligt för ändamål, som nyss sagts. Sedan den av nämnden utsatta tid gått till ända, äge nämnden företaga ärendet till avgö- rande.

Då markägaren samt drätselkammaren därtill lämna medgivande, må nämn- den utan förfarande, som här ovan sagts, fatta beslut om tomtindelning.

26 9 %.

Sedan byggnadsnämnden fattat beslut om tomtindelning, har nämnden att med överlämnande av inkomna anmärkningar och yttranden underställa ärendet Konungens befallningshavandes prövning.

Finnes tomtindelning, varå fastställelse begärts, i viss del vara av beskaf- fenhet att ej kunna oförändrad fastställas, må, där så lämpligen kan ske, i den del tomtindelningen uteslutas från fastställelsen.

Beslut om fastställelse å tomtindelning skall av Konungens befallningsha— vande överlämnas till magistraten för att tillika med det beslut rörande tomt— eller registerbetecknin'g, som i anledning av tomtindelningen kan varda med- delat av magistraten, delgivas magistraten och den, som för fastighetsregistret.

1.0 %.

Konceptakt rörande ärende, som i detta kapitel avses, skall förvaras under byggnadsnämndens värd.

11 %.

Kostnaden för tomtindelning skall gäldas av staden, dock skall dylik kost- nad beträffande område, för vilket Konungen meddelat förordnande enligt 14 kap. 13 %, gäldas av markägaren.

9 KAP.

Om generalplans, stadsplans och tomtindelnings inverkan på fastighets- indelningen.

lå.

Fastställelse av generalplan eller stadsplan rubbar icke förhandenvarande fastighetsindelning.

Tomt bildas genom tomtindelning, där vid tomtindelningen tomtens område motsvarar förut befintlig fastighet.

Kommer genom sammanläggning av tomtområdes särskilda delar eller genom ägoutbyte eller genom klyvning tomts område att motsvara genom förrättnin- gen uppkommen fastighet, skall tomten anses bildad genom förrättningen.

Tomt bildas, där den skall bestå av mark, som skall avskiljas från en och samma fastighet, genom tomtbestämning.

10 KAP.

Om förbud i vissa fall mot nybyggnad och viss annan åtgärd inom stadSplanelagt område i stad. .

1 %. A gatumark och parkområde må nybyggnad ej företagas. ' Nybyggnad må ”ej företagas å mark, som genom stadsbyggnadsbestämmelse angives vara, innan vissa åtgärder vidtagits, från sundhetssynpunkt eller eljest

till bebyggande mindre tjänlig, med mindre sådana åtgärder i nämnda avse— ende blivit vidtagna, som av Konungens befallningshavande godkännas.

Är beslut fattat om antagande av stadsplan för förut ej stadsplanelagt om— råde eller av stadsbyggnadsbestämmelser eller om ändring i gällande stadsplan eller stadsbyggnadsbestämmelser, må, innan frågan om beslutets fastställande blivit prövad, nybyggnad ej företagas inom område, som beslutet avser. För— bud, varom nu sagts, upphöre att gälla, där stadsfullmäktige ej inom ett år från den dag beslutet vunnit laga kraft underställt detsamma Konungens pröv- ning, och skall förbudet likväl ej äga giltighet mera än tre år från nämnda dag, där ej Konungen på grund av särskilda omständigheter förordnar om viss längre giltighetstid. Konungens befallningshavande må i särskilt fall, när skäl därtill äro, giva tillstånd till utförande av nybyggnad, varom nu är fråga.

Är fråga väckt om antagande eller ändring av stadsplan eller stadsbygg- nadsbestämmelser, äge Konungens befallningshavande att på framställning av staden meddela förbud att inom område, varom fråga är, verkställa nybygg- nad, med mindre Konungens befallningshavande för särskilt fall, när skäl därför finnas, därtill giver lov. Sådant förbud gälle intill dess stadsfullmäk— tige fattat beslut i frågan, dock ej längre än ett år, där ej Konungens befall- ningshavande på grund av särskilda omständigheter bestämmer viss längre tid," vilken dock ej må överstiga två år.

I fall, varom i 5 kap. 8 % sägs, skola bestämmelserna i 3 kap. 1 % sista stycket äga motsvarande tillämpning.

2 %.

Nybyggnad må ej företagas inom byggnadskvarter ä mark, som ej blivit till tomt indelad eller beträffande vilken i följd av ändring av stadsplan eller stadsbyggnadsbestämmelse förut gällande tomtindelning funnits böra ändras, innan tomtindelning blivit fastställd. Ej heller må, där på grund av 8 kap. 3 % fråga om ny tomtindelning för område blivit väckt, nybyggnad inom om— rådet företagas, innan frågan blivit slutligen prövad. Konungens befallnings— havande äge dock i särskilt fall, när skäl därtill äro, giva tillstånd till bygg— nadsföretag, varom nu är sagt.

Dylikt tillstånd må likväl ej meddelas, där ej säkerhet, som i 14 kap. 9 eller 14 % sägs, blivit ställd.

35.

A område, varav enligt gällande tomtindelning tomt skall bildas, må, innan så skett, nybyggnad ej företagas. '

Nybyggnad må ej ske utöver gällande tomtgräns.

4 %. Vad i 1 % är stadgat utgör ej hinder för att å gatumark eller parkområde dels vidtaga anordningar och uppföra mindre byggnader, som avse att tillgodose

den allmänna trevnaden, dels i den utsträckning, varom i byggnadsordning må stadgas, anordna utsprång å byggnad, där sådant betingas av arkitektoni— ska skäl.

5 %.

Har byggnadslov enligt 17 kap. 1 % meddelats, skall senare under den tid dylikt tillstånd gäller inträffande omständighet ej föranleda tillämpning av ovan i 1—3 %% stadgade förbud mot nybyggnad.

Sedan beträffande byggnad, som avses i 17 kap. 10 %, Konungen eller bygg- nadsstyrelsen godkänt ritningar, skall därefter inträffande omständighet ej föranleda tillämpning av ovan omförmälda byggnadsförbud.

6 %.

Sedan stadsplan fastställts, må inom i planen upptagen gatumark icke utan byggnadsnämndens särskilda tillstånd marken schaktas djupare än som er- fordras för åstadkommande av i stadsplan bestämd gatuhöjd eller fyllas upp till större höjd. Ej heller må utan sådant tillstånd angränsande mark så ut— schaktas eller utfyllas, att gatans utläggande i fastställt höjdläge avsevärt försvåras.

Vad i första stycket stadgas skall i tillämpliga delar även gälla i stadsplan upptaget parkområde, dock med iakttagande av att vad där sagts om gatuhöjd skall gälla den inom parkområdet bestämda markhöjden. Är parkområde helt eller delvis skogbeväxt och skall det begagnas såsom skogspark, får avverk- ning av skogen ej ske i större utsträckning än som överensstämmer med det. fastställda ändamålet. Inom annat parkområde må träd ej fällas utan bygg- nadsnämndens särskilda medgivande.

Är stadsplan fastställd för område, som huvudsakligen är avsett för sådant bebyggande, att markens naturliga förhållanden i synnerlig mån inverka å den med stadsplanen avsedda stadsbilden, får schaktning, fyllning, avverkning eller annat arbete av beskaffenhet att väsentligen skada stadsbilden eller trevnaden inom området icke vidtagas. Byggnadsnämnden äger dock att i fall, då vad nu är stadgat skulle mer än skäligt betunga markägare, medgiva det undan- tag, som av förhållandena påkallas.

Är beslut fattat om antagande av stadsplan, skall 1 % tredje stycket i nu ifrågavarande avseende äga motsvarande tillämpning, dock att byggnadsnämn- den må i särskilt fall, när skäl därtill äro, giva tillstånd till åtgärd, varom fråga är.

11 KAP.

Om vad i vissa fall bör iakttagas, då i stad byggnad uppförts utöver tomtgräns.

'1. %. Uppföres inom område, för vilket tomtindelning är gällande, byggnad i läge, som för densamma blivit i vederbörlig ordning bestämt, men visar sig sedan, att byggnaden skjuter in på grannens tomt, vare, därest byggnadens nedrivan—

de eller ändring skulle medföra märklig kostnad eller olägenhet för ägaren, denne ej skyldig att avträda den intagna marken, förrän byggnaden nedrives eller avbrinner. För det intrång, granne lider av byggnaden, njute denne er- sättning, där han icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen.

Lag samma vare om byggnad, som skjuter in på gatumark eller parkområde eller i generalplan upptaget område, dock att ersättning för intrång ej skall utgå, där marken tillhör staden.

Vad i 3 kap. 2 % samt 10 kap. 1 och 3 %% är stadgat utgör ej hinder för att å den del av byggnaden, som skjuter in å gatumark, parkområde, i generalplan upptaget område eller grannes tomt, vidtaga ändring, som är att hänföra till nybyggnad, där, vad angår gatumark, parkområde eller huvudtrafikområde, staden eller, vad angår annan mark, markens ägare därtill samtyckt.

2 %.

Har före den 1 januari 1900 byggnad uppförts inom planlagt område, så att den skjuter över gränsen till grannes tomt eller gatumark eller parkområde, vare lag som i 1 % sägs, såvida icke visas kan, att inkräktningen tillkommit. med avsikt och, där byggnaden övergått till ny ägare, att denne vid förvär- vandet vetat, att inkräktning skett och varit avsiktlig.

3 %. Vadi 1 och 2 %% är stadgat gäller icke om trappa, som skjuter in å gatumark eller parkområde. Konungens befallningshavande må på ansökan av byggnadens ägare med- giva denne att hava trappa, varom nu sagts, under viss tid eller tillsvidare kvarstående å gatumark eller parkområde.

12 KAP.

Om marks avstående och inlösande inom stadsplanelagt område i stad samt om skadestånd.

1 %.

I stadsplan upptagen gatumark, parkområde och vattenområde äge staden till sig lösa, när staden det äskar.

Lag samma vare ock beträffande rätt att för allmän samfärdsel anordna ge— nomfartsöppning över för bebyggande avsedd kvartersmark, när dylik anord- ning blivit i stadsbyggnadsbestämmelse upptagen.

Ages vid tiden för stadsplans antagande däri upptagen plats för allmän byggnad icke av staden och har icke områdets ägare utfäst sig att utnyttja området för dess avsedda ändamål, vare beträffande området lag som i första stycket sägs. I den ordning, som om stadsplans antagande finnes stadgad, må dock bestämmas att annan än staden skall äga lösa område, varom nu sagts.

2 %. Allmän väg, som ingår i område, intaget i stadsplan, skall till staden avstås utan ersättning.

Lag samma vare beträffande i gatumark eller parkområde ingående enskild väg, som till samfällt bruk för två eller flera fastigheter upplåtits eller till underhåll indelats enligt lagen den 29 juni 1926 om enskilda vägar eller mot- svarande bestämmelse i äldre lag eller som avsatts eller annorledes utlagts vid klyvning enligt 28 kap., laga skifte, hemmansklyvning, ägostyckning eller av- styckning, eller mark, som vid avstyckning enligt plan, som i 23 kap. 7 % den— na lag eller i 19 kap. 1 % i lagen om delning av jord å landet eller motsvarande bestämmelser i äldre lag omförmäles, undantagits såsom vägar eller andra om- råden för den allmänna samfärdseln eller rörelsen eller såsom parkområden samt för sådant ändamål upplåtits.

Äro inom mark, varom i denna % sägs, avloppsledningar anordnade, till vilka angränsande fastigheter äga rätt till anslutning utan särskild avgift, skola led- ningarna utan ersättning avstås till staden i den ordning som för marken är stadgat.

Annan i marken befintlig ledning än nu sagts vare staden berättigad att till sig lösa.

3 %.

I gatumark eller parkområde ingående mark, som vid försäljning från en markägares fasta egendom av särskilda för bebyggande avsedda områden, en- ligt vad som framgår av upplåtelse eller eljest, undantagits för att användas såsom väg eller gata för nämnda områden, äge staden rätt att iordningställa och begagna för allmän samfärdsel och framdragande av ledningar. Vad nu stad- gats skall dock ej gälla, där marken, då fråga om antagande av stadsplanen hos stadsfullmäktige väcktes, eller i fråga om äldre stadsplan, då denna lag utfärdas, tagits i anspråk för annat ändamål. Skall för vägens begagnande utgå avgäld eller annan sådan förmån, vare staden, sedan staden tagit mar- ken i besittning, därför ansvarig. '

Beträffande i gatumark eller parkområde ingående, i annan ordning än förut nämnts upplåten enskild väg vare, såvitt avser den tid upplåtelsen är gällande, lag som i första stycket sägs.

Den rätt, som enligt vad ovan ärsagt tillkommer staden, gälle även mot senare ägare av vägmarken.

4 %.

I gatumark ingående väg, som i 2 % sägs, ävensom väg, som i 3 % omför- mäles, äge staden icke utan vederbörande rättsägares medgivande taga i be- sittning, förrän marken skall tagas i anspråk för sitt ändamål.

I den mån väg, som i 2 % sägs, ej ingår i gatumark, äge staden ej taga den i besittning, så länge densamma är för samfärdseln erforderlig.

5 %. Skola enligt fastställd stadsplan gator och byggnadskvarter inom visst, hu- vudsakligen bebyggt område anordnas i väsentlig avvikelse från det befintliga bebyggandet, äger Konungen förordna, att staden utöver den mark, vartill

staden eljest har lösningsrätt, skall äga lösa i byggnadskvarter ingående mark, vars lämpliga användning i enlighet med stadsplanen ej i annat fall kan anses tryggad

Lag samma vare, där stadsplan fastställts över huvudsakligen obebyggd mark och för tryggande av stadens utveckling finnes nödigt, att område, som ingår i byggnadskvarter, av staden förvärvas.

I fall, som i första stycket sägs, må Konungen jämväl medgiva stad att allenast lösa å marken befintlig byggnad för nedrivning.

6 %.

Äro, sedan tomtindelning blivit fastställd, särskilda delar av område, varav enligt gällande tomtindelning tomt skall bildas, i olika ägares hand, vare äga- re av sådan tomtdel berättigad att till sig lösa återstoden av området, anhän- giggöre dock sin talan inom ett år från denna lags ikraftträdande eller, där tomtindelningen skett senare, från densammas fastställande, vid äventyr om talan anhängiggöres senare att, där vid anhängiggörandet av staden förd talan om inlösen av tomtområdet eller ägoutbyte, som berör området, är på prövning beroende, inlösen ej må fullbordas med mindre det visar sig, att stadens talan eller ägoutbytet ej föranleder områdets förenande i en ägares hand. Äro flera, .som vilja lösa, äge den företräde, vars tomtdel vid uppskattning, varom nedan i 32 kap. förmäles, åsättes största värdet. Varda tomtdelarna åsatta lika värden, have den, som först anhängiggjort talan eller i rättegången framställt yrkande att 'få lösa, företräde därtill. Äger staden del i tomtområdet, have staden företräde att lösa framför övriga delägare i området. Sedan staden på grund av stadgandena i 32 kap. 10 % framställt yrkande om inlösen av tomtom— rådet eller del därav, må efter av delägare i tomtområdet förd talan inlösen av övriga delägares andel däri ej fullbordas med mindre det visar sig, att tomtom— rådet eller del därav ej varder av staden i följd av samma yrkande inlöst.

Brister den, som berättigats lösa, i erläggande av löseskillingen, vare ägare av annan tomtdel berättigad lösa efter det åsatta värdet, därhan inom nittio dagar, efter det löseskillingen skolat erläggas, därom hos rätten eller domaren gör anmälan och styrker, att han hos Konungens befallningshavande nedsatt den på återstoden av tomtområdet belöpande löseskillingen. Äro i ty fall flera, som vilja lösa, bestämmes företrädet dem emellan efter ovan stadgade grunder.

7 %.

Äro, sedan ett år förflutit från denna lags ikraftträdande eller, där tomt- indelningen skett senare, från densammas fastställande, särskilda delar av om- råde, varav enligt gällande tomtindelning tomt skall bildas, i olika ägares hand, vare staden berättigad lösa tomtområdet; dock att, där vid anhängiggörandet av stadens anspråk av delägare i tomtområdet förd talan om inlösen av åter— stoden av tomtområdet eller ägoutbyte, som berör området, är på prövning be- roende, stadens inlösen, där staden ej äger del i området, ej må fullbordas med mindre det visar sig, att nämnda talan eller ägoutbytet ej föranleder till om- rådets förenande i en ägares hand.

8 %. Ägare av tomt, som i 8 kap. 5 % första stycket andra punkten omförmäles,

är berättigad att lösa rätt att över angränsande tomt hava genomfartsöppning, som i nämnda punkt sägs.

9 %.

Varder enligt stadsplan eller därtill hörande stadsbyggnadsbestämmelser förbud mot nybyggnad å gatumark, parkområde eller tomtdel, som i 6 % sägs, eller inskränkning i rätten att utnyttja för allmän byggnad avsedd plats eller vattenområde gällande beträffande så stor del av i stadsplan upptagen fastighet, att därav ej återstår område, som kan bilda hel tomt, vare, med iakt— tagande av vad i tredje stycket stadgas, staden eller annan, som på sätt i 1 % tredje stycket sägs berättigats lösa, pliktig utöva dem tillkommande lösnings- rätt.

Lag samma vare, där visserligen av fastigheten återstår område, som kan bilda en eller flera hela tomter, men detta område ej medger bebyggande i sådan utsträckning, som svarar mot fastighetens storlek, läge och övriga för— hållanden.

I fall, som i första och andra styckena avses, skall med lösenplikten anstå, så länge fastigheten kan utan ägarens uppenbara förnärmande av ho— nom utnyttjas för annat ändamål än bebyggande. Vid bedömande härav skall hänsyn tagas till fastighetens ägoområde, sådant det var, då stadsplanen av stadsfullmäktige antogs, med sådana därefter inträdda förändringar, som för- anletts därav, att del av ägoområdet blivit av staden eller annan inlöst eller till staden överlåten eller enligt stadsplanen till bebyggande eller eljest ut— nyttjad. Hänsyn skall ock tagas till möjligheten att utnyttja fastigheten i sammanhang med annan därmed sambrukad mark.

Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning å skogbeväxt område, beträffande vilket rätten till avverkning blivit på sätt i 10 kap. 6 % andra stycket stadgas begränsad.

10 %.

Är beslut fattat om ändring i stadsplan, stadsbyggnadsbestämmelser eller tomtindelning av beskaffenhet att inverka å i 1, 2 och 6—9 %% stadgad skyldig— het att avstå eller inlösa mark eller i marken nedlagd ledning eller särskild rätt beträffande marken och varder beslutet inom sex månader efter det skyl— digheten slutligen förklarats föreligga för fastställelse ingivet, skall, därest den, för vilken skyldigheten att avstå eller inlösa marken, ledningen eller rätten föreligger, det yrkar, avståendet eller inlösandet ej fullbordas med mindre sig vi- sar, att ändringen ej varder fastställd.

11 %.

Är fastighet belägen invid område, som enligt stadsplan upptages såsom gatu- mark eller parkområde, och varder vid ändring av stadsplanen området helt el— ler delvis avsett för annat ändamål än förut varit bestämt eller varder för om-

rådet eller del därav annat höjdläge fastställt, vare staden pliktig ersätta den skada, som i följd härav uppkommer för ägare av fastigheten eller byggnad därå eller för den, som har nyttjanderätt till fastigheten eller byggnad dårå, eller för innehavare av servitut, som å fastigheten vilar.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande invid allmän väg eller i generalplan upptaget, för allmänt begagnande upplåtet hu- vudtrafikområde belägen fastighet, där vägen eller huvudtrafikområdet intages i stadsplan antingen såsom annat än gata, torg eller annat dylikt för allmän samfärdsel avsett område eller med ändrat höjdläge.

Utom i de fall i denna % stadgas är stad icke pliktig att ersätta skada, som uppstår i följd av stadsplans fastställande eller genomförande.

13 KAP.

Om anordnande av vissa utfartsvägar inom stadsplanelagt område i stad samt om upplåtande till allmänt begagnande av i stadsplan upptagen gatumark och parkområde.

1 %.

Bebygges mark inom byggnadskvarter, innan gata vid densamma blivit, på sätt nedan sägs, upplåten till allmänt begagnande, skall därifrån anordnas ut- fertsväg och nödigt avlopp.

Utfartsväg, varom nu sagts, må ej så förläggas eller iordningställas att stadsplanens genomförande därigenom försvåras.

2 %.

Anordnande av utfartsväg och avlopp, varom i 1 % förmäles, ankommer på fastighetens ägare; dock vare staden, i den mån den äger erforderlig obebyggd mark, som enligt generalplan eller stadsplan är för alhnän samfärdsel avsedd, pliktig att utan ersättning ställa densamma till förfogande.

3 %. Varder vid stadsplans genomförande bebyggd fastighets utfartsväg av sta— den igenlagd, vare staden, där annat ej åsämjes, skyldig anordna ny utfartsväg för fastigheten.

4 %.

Gata eller gatudel skall upplåtas till allmänt begagnande kvarter efter kvar- ter från förut upplåten gata eller i generalplan upptaget, för allmänt begagnan- de upplåtet huvudtrafikområde eller från allmän väg, i den mån inom varje särskilt kvarter tomter med en sammanlagd längd utmed gatan av minst hälf- ten av hela kvarterets längd utmed densamma finnas bebyggda i överensstäm- melse med gällande stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser, dock att redan dessförinnan, därest inom kvarteret tomter i följd från förut upplåten gata eller huvudtrafikområde eller allmän väg äro på sätt ovan sagts bebyggda, gatan skall upplåtas framför dessa särskilda tomter.

Å torg eller annan dylik allmän plats skall marken utefter de vidliggande kvarteren till erforderlig bredd upplåta-s till allmänt begagnande såsom gata i den ordning, varom i första stycket sägs. I sin helhet skall torg eller an— nan plats, som nu nämnts, upplåtas till allmänt begagnande, då tomter med en sammanlagd längd av minst hälften av de därvid befintliga tomtlinjer äro i överensstämmelse med gällande stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser be- byggda.

Då redan befintlig gata, torg eller annan dylik allmän plats skall vidgas, skall vad förut i denna paragraf stadgas ej äga tillämpning, utan skall ny del upplåtas för allmänt begagnande i den mån tomt invid densamma blivit i en- lighet med gällande stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser bebyggd.

På framställning av staden äge Konungens befallningshavande medgiva, att gata, som skall upplåtas till allmänt begagnande enligt bestämmelserna i för- sta—tredje styckena, må tillsvidare eller under viss tid upplåtas till mindre bredd än i stadsplanen angives, där trafikens och sundhetens krav prövas kun— na det oaktat under tiden behörigen tillgodoses och ej heller vanprydnad där- igenom uppstår. .Vad nu är sagt skall äga motsvarande tillämpning i fråga. om' gatas upplåtande i annat höjdläge än i stadsplanen finnes fastställt.

öå.

1 mom. Därest, innan gata skall enligt 4 % upplåtas till allmänt begagnande, ägare av mark inom byggnadskvarter gentemot staden åtager sig att över— taga eller förskjuta samtliga kostnader för gatans upplåtande till allmänt begagnande eller nedläggande av avloppsledning i gatan med anslutning till befintlig gata eller avloppsledning samt för uppfyllande av denna förpliktelse ställer nöjaktig säkerhet hos den stadens myndighet, som av stadsfullmäktige bestämmes, vare staden skyldig att anlägga gatan eller avloppsledningen.

Är sådan säkerhet ställd, äger staden att därur göra sig betald ändå mar- ken övergått i annan ägares hand.

Från ställande av säkerhet, som nu sagts, vare kronan fri. 2 mm. Förskjuten kostnad för anläggning av gata eller avloppsledning vare markägaren, då skyldighet för staden enligt 4 % skulle inträtt att upplåta gatan till allmänt begagnande, berättigad återbekomma, i den mån viss del av kostnaden skall slutligen stanna å annan än markägaren.

Bä.

Då gata eller gatudel upplåtes till allmänt begagnande, skall den vara pla- nerad i fastställt höjdläge samt i övrigt så iordningställd att den motsvarar trafikens och sundhetens fordringar. Den skall vara försedd med beläggning efter behovet och ortens sed, ävensom gångbanor, där trafiken det kräver, samt rännstenar eller annan anordning för vattnets avrinnande.

Skall i gatan finnas underjordisk avloppsledning, skall sådan vid gatans upp- låtande till allmänt begagnande vara anordnad i huvudsaklig överensstäm- melse med till stadsplanen hörande avloppsplan.

Plantering eller annan särskild anordning, varmed gata skall enligt stads— planen vara försedd, skall så vitt möjligt anbringas i samband med gatans iordningställande men eljest så snart ske kan efter dess upplåtande.

Vad nu är stadgat om gata skall gälla även annan gatumark.

På därom gjord framställning äger magistraten bevilja anstånd tillsvidare eller under viss tid med gatas förseende med slutlig beläggning ävensom med anordnande av underjordisk avloppsledning enligt fastställd plan, där trafikens och sundhetens fordringar ändock bliva under tiden behörigen tillgodosedda.

75.

Har markägare vid försäljning av särskilda för bebyggande avsedda områ- den gentemot köpare förbundit sig att iordningställa väg, gata eller avloppsled— ning och ingår sådan väg, gata eller ledning i gatumark enligt gällande stads— plan, må staden, i den mån gatan skall upplåtas för allmänt begagnande, göra. gällande den rätt områdenas köpare uti ifrågavarande avseende äga. Staden äge ock, där den det vill, själv utföra iordningställandet med rätt att av markäga- ren erhålla skälig ersättning. Uppstår tvist om ersättningens belopp eller sät- tet för dess utgående, skall frågan underställas Konungens befallningshavande, som har att i ärendet träffa det avgörande, som prövas skäligt och rättvist.

Där annat ej avtalats, skall markägarens skyldighet att iordningställa väg, gata eller avloppsledning, varom nu sagts, anses innefatta ett iordningställande i sådant skick att fordringarna uti 6 % ej obehörigen åsidosättas.

S%.

För gatumarks iordningställande och upplåtande för allmänt begagnande jämlikt 4 och 6 %% vare staden ansvarig.

95.

Park eller allmän plantering skall av stad upplåtas till allmänt begagnande, så snart staden förvärvat området för densamma, dock senast då tomter med en sammanlagd längd av minst hälften av de invid området eller de utmed detsamma liggande gator befintliga tomtlinjer äro bebyggda i överensstäm- melse med gällande stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser.

10 %.

Går gräns mellan stad och annan stad i gatas längdriktning och finnes ut- efter gatan uti den angränsande staden en i gällande stadsplan på sådant sätt upptagen gata, att gatorna bilda ett för allmän samfärdsel gemensamt avsett område, skall vad i detta kap. stadgats i fråga om tidpunkten och sättet för gatas iordningställande och upplåtande för allmänt begagnande tillämpas lika för båda gatorna, i den mån icke Konungens befallningshavande lämnar medgivande, varom i 4 % sista stycket sägs.

14 KAP. Om bidrag till stads gatukostnad.

1 %.

Ägare av i gällande stadsplan ingående fastighet, som får bebyggas, skall hava skyldighet, i den mån nedan stadgas, att lämna stad bidrag till kostna- den för gatas upplåtande till allmänt begagnande ( gatukostnadsbidrag)_

Till gatukostnad må räknas beträffande av staden före stadsplanens an- tagande förvärvad, i stadsplanen såsom gata upptagen mark dess värde och beträffande annan såsom gata upptagen mark stadens utgifter för förvärv av densamma jämte vad därå finnes med avdrag av vad detsamma efter avlägs- nande inbringar, ävensom beträffande all såsom gata upptagen mark sta- dens kostnader för verkställande av erforderliga mätningsförrättningar, för avlägsnande av före stadsplanens antagande uppförda byggnader, stängsel el- ler andra hindrande anläggningar samt för gatans första iordningställande på sätt 13 kap. 6 % stadgar.

2 %.

Fastighetsägare, som av staden förvärvat tomt efter stadsplanens antagande, vare fri från skyldighet att utgiva gatukostnadsbidrag.

Annan fastighetsägare än i första stycket sägs skall icke hava skyldighet att lämna större bidrag än som svarar mot värdet av mark till gata jämte viss del av övriga gatukostnader, vilken del ej må bestämmas till mera än hälf- ten, där ej Konungen på grund av särskilda omständigheter för visst fall fastställer högre bidragsskyldighet.

Därest i gata ingår väg eller avloppsledning, som tillfallit staden utan lö- sen, skall vid beräknande av gatukostnaden skäligt avdrag härför göras. Vad nu är stadgat skall även gälla, där i gata, som ändras eller vidgas, ingår del av förut befintlig gata eller där i byggnadskvarter inom fördelningsområde, som i 5 sägs, ingår allmän väg, som tillfallit staden utan lösen.

Har till staden utan lösen överlåtits i stadsplan såsom gata upptagen mark, skall hänsyn härtill tagas vid bestämmande av fastighetsägarnas gatukost- nadsbidrag. Ävenledes skall hänsyn tagas till huruvida på grund av överens- kommelse eller eljest fastighetens ägare eller föregående ägare av densamma mot vederlag vunnit befrielse från deltagande i gatukostnad eller viss del därav.

Skall enligt stadgandet i 13 kap. 6 % andra stycket underjordisk avlopps- ledning finnas i gata anordnad, må å fastighetsägare icke läggas kostnad, som betingas av att ledningen skall användas för avlopp från annat område än gatan och vidliggande torg eller annan dylik allmän plats eller parkom— råde samt fastigheter vid gatan, vilka få bebyggas.

Ej må i något fall fastighetsägare åläggas gatukostnadsbidrag, som' visas stå i uppenbart missförhållande till den fördel han har av gatuanläggningen.

Så.

På framställning av stad äge Konungen bestämma, att gatukostnadsbidrag, varom ovan sagts, skall till staden utgivas, samt besluta om storleken av fa- stighetsägarnas andel i förhållande till staden i gatukostnaden.

Framställning, som nu nämnts, skall åtföljas av karta, utvisande den fast— ställda eller föreslagna stadsplanen, med särskilt utmärkande av gata som av- ses. Föreslås andelsförhållandet mellan stad och fastighetsägare olika för skil- da gator, skola dessa gator i samma mån å kartan utmärkas olika.

Beträffande framställning, som i denna paragraf sägs, skall gälla vad om be- handling av förslag till stadsplan är i 5 kap. 6 % stadgat.

4 %.

Vid bestämmande av fastighetsägarnas skyldighet att till staden utgiva ga- tukostnadsbidrag skall skälig hänsyn tagas till vad i staden i detta avseende redan kan vara gällande.

Skyldighet för fastighetsägare att utgiva gatukostnadsbidrag må ej avse arbete, som var fullbordat vid den tidpunkt, då fråga hos stadsfullmäktige väcktes om ingivande av framställning enligt 3 %.

Beträffande de särskilda stadsplaneområdena skall vid bestämmande av stor- leken av fastighetsägarnas andel i gatukostnaden avseende fästas vid det bygg- nadssätt, som enligt gällande stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser skall å fastigheterna tillämpas, särskilt i syfte att hindra att smärre bostadslägen- heter vid öppnare och lägre byggnadssätt varda väsentligen hårdare belastade. i. fråga om gatukostnad än vid tätare och högre byggnadssätt.

Vid bestämmande av fastighetsägarnas andel i annan gatukostnad än vär- det av mark till gata må sådan andel antingen enbart sättas i förhållande till hela denna gatukostnad eller också sålunda avgränsas, att Vissa kostnader skola av fastighetsägarna ersättas, såsom kostnaderna för gatas planering eller för— seende med beläggning.

5 %.

Den å fastighetsägarna belöpande andelen i gatukostnad skall beträffan— de en eller flera gator sammanräknas och fördelas dem emellan efter den nytta fastigheterna kunna beräknas få av gatuanläggningen.

Vid bestämmande av jämförelsetal för fördelning mellan fastigheterna av gatukostnaden skall sålunda beträffande fastigheter, som äro belägna omedel- bart invid den gata, varom fråga är, hänsyn tagas till längden av fastighe— ternas gränser utmed gatan och i övrigt till fastigheternas storlek samt den omfattning och det sätt, varå de enligt stadsplan och stadsbyggnadsbestämmel- ser må bebyggas och utnyttjas.

Äro fastigheternas taxeringsvärden i huvudsaklig överensstämmelse med de— ras saluvärden vid tidpunkten för kostnadsfördelningen, må dessa taxerings- värden, där så prövas förenligt med rättvisa och billighet, utgöra jämförelse- tal för fördelningen.

Vad ovan stadgas må icke utgöra hinder för att till grund för beräknande av sammanlagda gatukostn'aden läggas på tidigare erfarenhet stödda beräknin- gar av vad gata under likartade förhållanden betingar i anläggning.

Visar sig efter gatans iordningställande, att verkliga kostnaderna samman— räknade avsevärt understiga vad vid fördelningen beräknats, skall jämkning :ske i de kostnadsbelopp, som skola av fastighetsägarna var för sig erläggas. 'Överstiga verkliga kostnaderna de beräknade, må detta icke föranleda rubbning i vad för fastighetsägarna blivit bestämt, så framt icke särskilda förhållanden föreligga, i vilket fall frågan skall underställas Konungens befallningshavan- des prövning.

Vid bestämmande av omfattningen av det gatuområde, beträffande vilket fördelningen av gatukostnadsbidragen skall ske, skall så vitt möjligt tillses, att detsamma utgör ett sammanhängande och i förhållande till gatunätet i öv- rigt självständigt område, såsom mellan huvudtrafikgator eller parkområden, ävensom att med hänsyn till upplåtelsevillkor och övriga omständigheter lik- artade förhållanden i möjligaste mån äro för handen inom området.

6 s.

Skall skyldighet att utgiva gatukostnadsbidrag mellan fastighetsägare för- delas, låte stadsfullmäktige genom särskild nämnd verkställa utredning i ären- det och uppgöra det förslag, vartill utredningen må föranleda.

Nämnd, varom nu sagts, skall bestå av tre personer. En av dessa skall utses av Konungens befallningshavande, en av stadsfullmäktige samt en av magi- straten bland stadens fastighetsägare. För varje ledamot skall i samma ord- ning utses en ersättare. Nämnden må tillsättas antingen för varje gång för- delning av gatukostnadsbidrag skall ske eller, om så finnes lämpligt, för visst eller vissa år, dock högst fyra år i sänder.

Utredningen och förslaget skola innehålla: karta utvisande gällande stadsplan i den del, som av fördelningen beröres, med angivande av det gatuområde, som avses, samt, där olika andelsförhållan- den mellan staden och fastighetsägarna blivit bestämda för skilda gator, med utmärkande härav;

karta i skala minst 1: 1000, omfattande såväl det ifrågavarande gatuom— rådet som de av fördelningen berörda byggnadskvarteren med den tomtindel- ning, som inom desamma kan vara fastställd eller som anses böra ifråga- sättas;

beskrivning över beskaffenheten av de arbeten, bidraget avser, med angivan- de av storleken av däri ingående avloppsledningar;

fullständig uppgift å kostnaderna för gatas upplåtande till allmänt begag- nande enligt vad bestämt är;

förteckning över de byggnadskvarter, vilka beröras av förslaget, de tomter, som inom kvarteren bildats eller enligt gällande tomtindelning skola bildas, eller de fastigheter i övrigt, som må av förslaget beröras, samt uppgift angå- ende längden av nämnda kvarters, tomters och övriga fastigheters linjer mot gatuområdet och deras ytinnehåll ävensom angående huru kvarteren, tomterna

och fastigheterna i övrigt äro bebyggda samt beträffande de rörande kvarteren meddelade stadsbyggnadsbestämmelser ; samt

förslag upptagande det belopp, som skall fördelas mellan fastighetsägarna, samt grunderna för denna fördelning och de belopp, som enligt desamma skola ankomma å varje fastighet.

Sedan magistraten avgivit yttrande över förslaget, skola samtliga ärendet rörande handlingar hållas för granskning tillgängliga under minst en månad efter det kungörelse härom blivit införd i tidning, som i 2 kap. 6 % sägs. Efter det den tid tilländagått och förslaget undergått den ytterligare bearbetning, vartill anledning må hava förekommit, och, därest väsentligare ändring där— vid skett, blivit i förut angiven ordning under minst åtta dagar ånyo utställt, äga stadsfullmäktige att med tillämpning av ovan stadgade grunder besluta i ärendet.

Kostnad för fördelning av gatukostnadsbidrag skall gäldas av staden.

7 %.

Sedan stadsfullmäktige fattat beslut om gatukostnadsbidragets fördelning mellan fastighetsägarna, skall beslutet underställas Konungens befallningsha- vandes prövning. Finner Konungens befallningshavande beslutet vara för sta- dens förhållanden lämpligt samt överensstämma med rättvisa och billighet, äge Konungens befallningshavande fastställa beslutet till efterrättelse.

8 %.

Gatukostnadsbidrag skall, sedan den eller de gator, bidraget avser, blivit till allmänt begagnande upplåtna, av fastighetsägare utgivas vid anfordran, om å fastighet, som utgör tomt eller huvudsakligen kan bilda tomt, finnes eller är under uppförande byggnad, dock, om byggnaden uppförts eller på— börjats innan stadsplanen fastställdes, endast för det fall att fastigheten av gatuanläggningen har väsentligen den vid kostnadsfördelningen beräknade nytta, men, därest dylik byggnad ej finnes eller är under uppförande, då nybyggnad skall få. fastighet, som nyss sagts, uppföras.

Upplåtas den eller de gator, gatukostnadsbidraget avser, ej till hela sin vid kostnadsfördelningen medräknade sträckning eller till mindre bredd eller i annat höjdläge än i stadsplanen angives, skall för fastighet, som ändock vinner nöjaktig anslutning till stadens för allmänt begagnande upplåtna gatunät, kost- nadsbidrag utgå för den del av gatan eller gatorna, som blivit till allmänt be- gagnande upplåten. Vad nu sagts skall i motsvarande mån gälla bidrag till kostnad för gata, beträffande vilken magistraten lämnat medgivande, som i 13 kap. 6 % omförmäles. '

9 %.

Vill tomtägare bygga, innan den eller de gator, beträffande vilka tomtäga- ren ålagts gatukostnadsbidrag, blivit till allmänt begagnande upplåtna, eller innan bidrag till gatukostnad blivit till beloppet fastställt, eller skall ägare av mark inom byggnadskvarter efter erhållet tillstånd bygga, innan tomt bil-

dats, vare han pliktig att för bidraget ställa nöjaktig säkerhet hos den stadens myndighet, som av stadsfullmäktige bestämmes.

Enahanda förpliktelse åvilar ägare till fastighet, som kan uppdelas i flera hela tomter, innan tomtindelning må ske.

'Är sådan säkerhet ställd, äge staden att därur göra sig betalt, ändå att fa- stigheten övergått i annan ägares hand. Från ställande av säkerhet, som nu är sagd, vare kronan fri.

10 %.

Vinner fastighet anslutning till i gata anlagd underjordisk avloppsledning innan enligt vad i 8 % stadgas skyldighet inträtt att utgiva gatukostnadsbi- drag, skall fastighetens ägare äga skyldighet att till staden utgiva den del av gatukostnadsbidraget, som belöper å avloppsledningen. Vinnes anslutning till sådan ledning, innan gatukostnadsbidrag blivit till beloppet fastställt, skall vad i 9 % stadgats äga motsvarande tillämpning.

11 %.

Varda stadsplan, stadsbyggnadsbestämmelser eller tomtindelning i väsent— lig mån ändrade, eller gata på sådant sätt förbättrad, att invidliggande fastig- heter därav hava uppenbar nytta, må fråga upptagas om fattande av nytt eller jämkning av tidigare beslut rörande skyldigheten att utgiva kostnadsbidrag.

12 %.

Vad ovan i detta kap. är stadgat om gata skall även gälla annan gatumark ävensom i stadsplan upptaget parkområde.

13 &.

Var område, för vilket stadsplan finnes fastställd eller beträffande vilket stadsplan ingivits till Konungen för fastställelse, i en och samme ägares hand, när fråga hos stadsfullmäktige väcktes i förstnämnda fall om framställning, som i denna paragraf avses, och i sistnämnda fall om antagande av stads— planen, må Konungen, där sådant finnes kunna ske med hänsyn till områdets storlek, form och beskaffenhet, efter framställning därom enligt föreskrif- terna uti 3 %, förordna, att områdets ägare skall, därest han vill för stads- byggande utnyttja området, i nedan angivna utsträckning till staden utan ersättning överlåta gatumark och parkområden, som i stadsplanen upptagits, på. sådant sätt och vid sådan tid iordningställda, att staden kan utan kostnad upplåta desamma för allmänt begagnande enligt stadgandena i 13 kap. 4 och 6 %%.

LV ill staden själv iordningställa sagda gatumark och parkområden på sätt nu är sagt, skall markägaren i stället hava skyldighet att till staden utan ersätt— ning överlåta marken fri från byggnader, stängsel eller andra hindrande anläggningar samt hava skyldighet att i mån av markens iordningställande återgälda staden, vad staden därför må hava behörigen utgivit.

Är området huvudsakligen avsett att bebyggas med fristående boningshus med ej flera än två våningar, må markägaren ej åläggas att till staden utan er- sättning överlåta mera än en fjärdedel av områdets hela areal. Medgiva stadsplanen och stadsbyggnadsbestämmelserna ett tätare och högre byggnads— sätt än nu sagts, må markägaren åläggas att överlåta större del av områdets areal än sålunda angivits,- dock högst hälften.

Finnes med iakttagande av i föregående stycke angivna grunder skäligt och rättvist, att markägaren till staden utan ersättning avstår mera än i området ingående gatumark och parkområden, må Konungen förordna, att markägaren jämväl skall i den utsträckning Konungen bestämmer utan ersättning avstå mark till platser för allmänna byggnader inom området.

Mark, som enligt vad ovan stadgats skall till staden avstås, må ej vara be- svärad av fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån, varför fast egen- dom på grund av inteckning eller eljest häftar, ej heller av sådan nyttjande- eller servitutsrätt, att markens användande för avsett ändamål därigenom av- sevärt hindras.

Har förordnande, varom nu sagts, meddelats och finnes förändring däri vara av synnerliga skäl påkallad, må Konungen därom förordna efter ty skäligt prövas.

14 %.

Innan tomtindelning sker inom område, som i 13 % omförmäles, vare mark- ägaren, därest stadsfullmäktige ej annat medgivit, pliktig att hos den stadens myndighet, som av stadsfullmäktige bestämmes, ställa nöjaktig säkerhet för de förpliktelser, som jämlikt samma paragraf pålagts honom.

Är sådan säkerhet ställd, äge staden att därur göra sig betald, ändå att mar- ken övergått i annan ägares hand.

Från ställande av säkerhet, som nu är sagd, vare kronan fri.

15 %.

Skall fastighetsägare ställa säkerhet för gatukostnadsbidrag och visar sig i särskilt fall, att sådant skulle för ägaren bliva oskäligt betungande, böra stadsfullmäktige medgiva den lindring däri, som av omständigheterna på- kallas.

Där erläggande av gatukostnadsbidrag vid viss tidpunkt skulle för fastig- hetsägare innebära onödig hårdhet, må stadsfullmäktige medgiva fastighets- ägaren anstånd därmed.

16 %.

Går gräns mellan stad och annan stad i gatas längdriktning och hava stä- derna till gatans anläggning bidragit i väsentligen annat förhållande än det, i vilket de av gatan hava nytta, vare den stad, som förhållandevis mest bidragit, berättigad att av den andra staden erhålla ersättning för vad förstnämnda stad mera än i förhållande till sin nytta utgivit.

Ersättning som nu sagts skall på ansökan av stad bestämmas av Konungens befallningshavande. Uppkomma sedermera ändrade förhållanden, må Konun- gens befallningshavande på begäran av stad fastställa den fördelning, som kan anses skälig.

15 KAP. Om gatuunderhåll i stad.

1 %.

Angående skyldighet att besörja och bekosta underhåll av gata skall gälla. vad för varje stad varit av ålder vanligt eller blivit särskilt bestämt eller kan varda i den ordning i detta kap. stadgas föreskrivet.

I den mån sedvana eller föreskrift, som nu sagts, ej till annat föranleder, vile förpliktelsen i nämnda hänseende å staden.

2 %.

Väckes i stad fråga om meddelande av nya eller ändrade bestämmelser om skyldighet för fastighetsägarna att helt eller delvis besörja eller bekosta underhåll av gata, skall vad i 14 kap. 6 % första, andra, fjärde och femte styc- kena samt 7 % stadgas äga motsvarande tillämpning.

3 %. Med underhåll av gata förstås gatans vidmakthållande i med hänsyn till ändamålet behörigt skick efter dess iordningställande på sätt i denna lag stad- gas eller eljest vederbörligen bestämts.

4 %. Vad i detta kap. stadgas om gata skall även gälla annan gatumark och parkområde ävensom i gatumark eller parkområde anordnad underjordisk avloppsledning.

16 KAP. Om byggnadsordning för stad.

1 %.

Den byggnadsordning, som för varje stad skall finnas, skall upptaga de föreskrifter, som utöver vad i denna lag eller gällande stadsbyggnadsbestäm- melser eller eljest i vederbörlig ordning meddelade bestämmelser stadgats, äro erforderliga för ordnande av stadens byggnadsväsen samt byggandet inom och utom stadsbyggnadsområdet.

I byggnadsordning må för överträdelse av dess stadganden föreskrivas böter från och med tjugufem till och med femtusen kronor.

2 %.

Byggnadsordning antages av stadsfullmäktige, efter byggnadsnämndens hö- rande, men vare ej gällande med mindre den blivit av Konungens befallnings- havande fastställd.

Huru fastställande av byggnadsordning i visst fall skall ske, därom stadgas i 4 % i lagen angående vad iakttagas skall med avseende å införande av stads— byggnadslagen.

Då byggnadsordning fastställts, skall den av Konungens befallningshavande på stadens bekostnad ofördröjligen införas i länskungörelserna, därav tre exemplar skola insändas till vardera av kommunikationsdepartementet och byggnadsstyrelsen samt ett exemplar till vardera av justitiekanslern och justitieombudsmannen. Det åligger magistraten att skyndsamt besörja, att kungörelse om fastställelsen införes i tidning, som i 2 kap. 6 % sägs, och att exemplar av byggnadsordningen finnas inom staden att tillgå för köpare.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i fråga om ändring i el- ler tillägg till byggnadsordning.

17 KAP.

Närmare föreskrifter med avseende & byggnadsverksamhetens ordnande inom stadsbyggnadsområde i stad.

1 %.

I stad må å område, som är upptaget i gällande generalplan eller stadsplan eller beträffande vilket allmänna stadsbyggnadsbestämmelser äro gällande, nybyggnad ej företagas utan byggnadsnämndens lov.

I byggnadsordning skola bestämmelser meddelas rörande sådana byggnads- åtgärder eller andra åtgärder berörande byggnad eller fastighet, till vilkas ut— förande byggnadsnämndens tillstånd skall sökas, ändock att de icke äro att hänföra till nybyggnad. Däruti må jämte annat inbegripas lokals tagande i bruk för ändamål, som kräver särskild hänsyn till sundhetens, hållfasthetens eller eldsäkerhetens fordringar, utbyte av takbeläggningsmaterial å byggnad, byggnads avfärgning eller andra åtgärder berörande byggnads yttre liksom ock olika slag av skyltning, i den mån byggnadens utseende eller stadsbilden därav påverkas, fastighetens inhägnande, anläggning eller ändring inom fastighet av ledning för hushålls- eller spillvatten, gas, elektricitet och liknande ändamål, samt rivnings-, schaktnings- och sprängningsarbeten.

Ansökan om tillstånd som ovan sägs skall åtföljas av erforderliga ritningar, upprättade av sakkunnig person, utvisande det tillämnade företaget och så utförda, som i byggnadsordningen närmare bestämmes. Ritningarna skola ingivas i två exemplar, av vilka det ena skall förvaras av byggnadsnämnden och vara lämpligt för arkivering, och skall till ritningarna höra erforderlig beskrivning. Då fråga är om nybyggnad och eljest, då för prövning av an- sökan så finnes nödigt, skall till ansökningen jämväl fogas karta över fastig— heten och plan över dess bebyggande så beskaffade, som i byggnadsordningen

skall angivas, samt erforderligt bevis eller intyg ej mindre om sökandens be- hörighet att utföra arbetet än även att på fastigheten belöpande gatukostnads- bidrag guldits eller säkerhet därför ställts.

I byggnadsordning må föreskrivas, att, därest ritningarna äro upprättade av ledamot i byggnadsnämnden eller av någon hos nämnden i byggnadsärenden föredragande tjänsteman, ärende som avser uppförande av nybyggnad skall underställas Konungens befallningshavandes prövning.

Vad i tredje stycket är stadgat angående ansökan om tillstånd till nybygg— nad skall även gälla, när ansökan om sådant tillstånd skall prövas av Konun- gens befallningshavande.

2 %.

Finner byggnadsnämnden vid prövning av ansökan om byggnadslov anled- ning att väcka fråga om ändring eller utvidgning av generalplan eller stads— plan eller ändring i stadsbyggnadsbestämmelser eller i tomtindelning av be— skaffenhet att dess åstadkommande skulle väsentligt försvåras genom bygg— nadsföretaget, skall nämnden skyndsamt verkställa på nämnden ankommande åtgärd för denna frågas behandling och må nämnden låta med ansökningens prövning anstå till dess vederbörligt beslut i frågan fattats, dock högst sex månader från det ansökningen ingavs.

3 %.

Då byggnadsnämnden prövar ansökan om tillstånd att utföra nybyggnad, skall nämnden förvissa sig om att byggnadsföretaget överensstämmer med gällande generalplans, stadsplans eller stadsbyggnadsbestämmelsers fordringar och med övriga bestämmelser, som enligt denna lag eller byggnadsordningen eller eljest äro gällande för detsamma. Vid sådan prövning skall bland annat tillses,

att byggnaden är konstruktivt tillfredsställande och erbjuder tillräckligt skydd mot fukt och kyla;

att byggnadens yttre fyller berättigade anspråk på smak och prydlighet så- väl i och för sig som med hänsyn till belägenhet och förhållande till närliggande byggnader;

att de byggnadsformer och material, som äro för trakten säregna eller av ålder brukliga och som kunna bidraga till att förläna staden god helhetsverkan, i möjligaste mån komma till användning;

att byggnaden med hänsyn till sitt ändamål får sunt läge och mot sundhetens fordringar svarande inredning;

att byggnaden såväl ifråga om belägenhet som yttre och inre anordningar erbjuder skälig trygghet mot eldfara;

att bygg naden ej förlägges så, att den onödigtvis förorsakar men för grann- tomter eller försvårar deras bebyggande på lämpligt sätt; samt

att förändring av byggnad sker i överensstämmelse med vad för nybyggnad är stadgat och så, att husets hållfasthet ej äventyras eller dess utseende otill— börligt skadas, samt att, då anledning därtill finnes, lämpliga åtgärder i sam-

band med förändringen vidtagas såväl till ernående av förbättringar i hygie- niskt avseende som för åstadkommande av ökad trygghet mot eldfara.

Tillstånd att utföra nybyggnad å tomt, vars förhandenvarande bebyggande avviker från gällande stadsbyggnadsbestämmelser, må av byggnadsnämnden, där så finnes för genomförande av kvarterets avsedda bebyggande eller för stadsbildens skyddande nödigt, göras beroende av att byggnad, som ej över- ensstämmer med bestämmelserna, borttages eller ändras eller eljest förhanden- varande olägenheter avhjälpas.

Tillstånd till nybyggnad, som avses skola inrymma bonings- eller arbets- rum, må, där så av förhållandena påkallas, göras beroende av att erforderlig torrläggning av marken vidtages, innan byggnaden uppföres eller tages i bruk för avsett ändamål.

4%.

De sundhetsföreskrifter i fråga om byggnaders uppförande eller inredande, vilka äro i hälsovårdsstadgan eller med stöd av denna utfärdade nya eller ytterligare föreskrifter meddelade, skola av byggnadsnämnden vid pröv- ning av fråga om byggnadslov iakttagas, liksom ock de föreskrifter angående brandskydd och andra säkerhetsanordningar av byggnadsteknisk art, som i särskilda författningar äro meddelade för byggnader eller lägenheter med vissa ändamål.

5%.

Är i allmän författning meddelad föreskrift, varigenom byggnads uppfö- rande eller användande för visst ändamål är gjort beroende på prövning av annan myndighet än byggnadsnämnden, skall, utöver vad ovan är stadgat an- gående byggnadslov, sådan föreskrift lända till efterrättelse. Där så lämpligen kan ske, bör sagda prövning avbidas, innan frågan om byggnadslov avgöres.

6 %.

Då byggnadsnämnden lämnar tillstånd att uppföra nybyggnad, skall nämn- den tillkännagiva dels gatans fastställda höjdläge invid fastigheten och huru högt i överensstämmelse härmed byggnadens fotmur bör läggas, dels ock be- fintlig avloppslednings djup under gatan och huru högt biledning för vattnets bortförande från fastigheten bör i gräns mot gatan läggas. Byggnadsnämn- den har att, där så erfordras, från annan myndighet skyndsamt införskaffa uppgifter härom.

I övrigt skall byggnadsnämnden vid meddelande av byggnadslov lämna de närmare föreskrifter, som vid byggnadsarbetets utförande böra lända till efter- rättelse.

7 %. Byggnadsnämnden skall vaka däröver, att byggnad av historisk eller konst- närlig betydelse icke förvanskas. och att byggnader, som uppföras i grannska- pet av sådan byggnad, på lämpligt sätt ansluta sig till eller underordna sig densamma.

Finner byggnadsnämnden åtgärd, vartill tillstånd blivit sökt, giva anledning ' till farhåga i berörda hänseende, här byggnadsnämnden att, innan ärendet av— göres, inhämta byggnadsstyrelsens yttrande.

Där fasta fornlämningar finnas, skall byggnadsnämnden tillse, att dessa ' vid byggnadsföretag så vitt möjligt lämnas orörda.

8 %.

För byggnad av tillfällig beskaffenhet, som uppföres av staden för dess eget behov eller av annan på av staden för viss kortare tid upplåten mark, må i byggnadsordning stadgas den lindring i fråga om gällande bestämmelser, som kan anses påkallad, där ej vanprydnad eller annan olägenhet därav för— anledes.

9%.

Byggnadslov vare giltigt endast under viss tid, varom i byggnadsordning närmare skall stadgas.

10 %.

Byggnadsnämndens tillstånd till byggnadsföretag erfordras icke för allmän byggnad, vartill ritningar skola enligt gällande författningar prövas av Ko— nungen eller byggnadsstyrelsen eller genom styrelsen granskas för annan myn- dighet; dock bör, då sådant byggnadsärende underställes Konungens eller bygg- nadsstyrelsens prövning, utlåtande av byggnadsnämnden åtfölja handlingarna. Innan byggnadsföretaget påbörjas, skall anmälan om detsamma, åtföljd av karta, som i 1 % sägs, ävensom byggnadsritningar lämpliga för arkivering in- givas till byggnadsnämnden att där förvaras.

Sedan anmälan om byggnadsföretaget ingivits, skall nämnden skyndsamt meddela sådana uppgifter, som i 6 % första stycket omförmälas.

11 %.

I byggnadsordning skola bestämmelser meddelas rörande de besiktningar, som byggnadsnämnden skall verkställa under byggnadsarbetes gång i och för dess övervakande och sedan byggnaden blivit fullbordad för utrönande av byggnadens och lokalernas lämplighet att tagas i bruk för avsett ändamål, börande då byggnadsföretaget avser bonings- eller arbetsrum lämpligt sam- arbete med hälsovårdsnämnden därvid åvägabringas.

12 %.

På framställning av staden äge Konungens befallningshavande att utfärda taxa för avgifter, som de byggande skola erlägga för erhållande av byggnads- lov, för ritningsgranskning, för besiktningar och för andra förrättningar, som byggnadsnämnden enligt gällande bestämmelser har att verkställa.

13 %. Med byggnads höjd förstås dess medelhöjd till och med taklisten eller, där sådan ej finnes, till yttertakets skärning med fasadlivet. För byggnad vid

gata räknas hushöjden från gatan, för gårdsbyggnad räknas hushöjden från gården; dock att, om lokal anordnas under gård och gårdsplanet lägges högre än gatan, hushöjden skall räknas från gatan. För fritt liggande byggnad inne å tomt räknas hushöjden från markens medelnivå utefter den av byggnaden upptagna platsens konturlinjer.

Lägges källare i byggnad på sådan höjd, att golvet i närmast däröver va- rande våning blir beläget mer än 1.5 meter ovan angränsande markyta, räk- nas källaren såsom våning, såvida ej byggnadsnämnden med hänsyn till ter- rängförhållandena finner undantag härifrån böra medgivas.

Uppföres byggnad med största antal våningar, som för densamma är med— givet, må bonings- eller arbetsrum ej inredas å vinden, såvitt ej medgivande därtill finnes särskilt stadgat.

14 %.

Med boningsrum förstås varje i bostadslägenhet ingående eller eljest för bostadsändamål avsett rum. Såsom boningsrum räknas jämväl kök, som till— hör bostadslägenhet eller som användes till bostad.

Med arbetsrum förstås övriga lokaler, där människor för fortlöpande arbete vistas. '

15 %.

Uppdelning av bostadslägenhet till två eller flera sådana eller sammanslag- ning av bostadslägenheter må ej företagas utan byggnadsnämndens lov.

Ej heller må lägenhet, som enligt fastställd ritning är avsedd för annat ändamål än till bostad, tagas i bruk för bostadsändamål, utan att byggnads- nämnden därtill lämnat tillstånd.

16 %.

I boningsrum skall golvet läggas minst 30 centimeter högre än angränsan- de markens yta inom ett avstånd från rummet, som prövas erforderligt och som i varje fall skall vara så stort, att ytterväggen kan på tillfre'dsställande sätt utifrån isoleras och att hinder icke uppstår för isoleringens vidmakt- hållande. Lägges boningsrum i gräns mot grannes fastighet, där marken ligger högre än boningsrummets golv, vare grannen skyldig att, såvitt byggnad å hans fastighet icke finnes uppförd invid tomtgränsen, tåla det intrång på hans område, som därigenom kan vållas.

I arbetsrum må golvet förläggas lägre än angränsande markens yta, såvida lokalen väl isoleras mot fukt och kyla, dock ej lägre än att tillräcklig dager- belysning i densamma kan erhållas.

17 %.

Bonings- och- arbetsrum skola vara försedda med lämplig luftväxlingsan— ordning, varom i byggnadsordning närmare må stadgas.

I byggnadsordning skola jämväl meddelas bestämmelser rörande skyddsåt- gärder mot kyla och fukt i bonings- och arbetsrum särskilt i fråga om deras avskiljande från källare eller från undervarande marken.

Bonings- och arbetsrum skola givas en höjd av minst 2.70 meter; dock att i byggnadsordning må kunna stadgas, att under förbehåll, som däruti skola angivas, rumshöjden må nedgå till 2.50 meter och att på byggnadsnämndens prövning må bero, huruvida i enstaka rum inom bostadslägenhet eller arbets- lokal eller eljest i särskilda fall höjden må vara mindre, likväl ej under 2.10 meter,

18 %.

Vad i hälsovårdsstadgan föreskrives om boningsrums dagerbelysning, luft- växling, uppvärmning och skydd mot fuktighet, dess storlek och beskaffenhet i övrigt skall i tillämpliga delar gälla jämväl om arbetsrum, varvid hänsyn skall tagas till arten av den verksamhet, för vilken lokalen är avsedd.

19 %.

Uppföres byggnad i gräns mot grannes fastighet, skall grundmuren i grän- sen nedföras till vanligt källardjup, ändock att källare i byggnaden ej ifråga- kommer. Där grannar annorlunda överenskomma, må byggnadsnämnden här- ifrån medgiva undantag.

Nödgas någon gå djupare med sin grundmur, än grannes grundmur sig sträcker, böra grundläggning och för densamma erforderlig grävning eller sprängning verkställas med största försiktighet och sistnämnda mur väl under- stödjas, så att därå befintlig byggnad ej lider skada.

20 %.

Byggnad, som uppföres i gräns mot grannfastighet eller beträffande trähus på mindre avstånd därifrån än 4.5 meter, skall avskiljas från denna fastighet medelst brandmur av sådan beskaffenhet, som i byggnadsordning skall an— givas.

I byggnadsordning må bestämmelser intagas om rätt att, där särskilda för- hållanden det påkalla, hava gemensam brandmur för byggnader, uppförda å till varandra gränsande fastigheter.

Då särskilda skäl föreligga och grannar därom överenskomma, må bygg- nadsnämnden kunna medgiva, att fönster eller dörr anbringas i brandmur, med villkor att betryggande anordningar vidtagas för öppningarnas brandsäkra av- stängande i händelse av eldsvåda. Byggnadsnämnden må, då grannar därom enas, medgiva anstånd med sådana skyddsanordningars vidtagande, såvitt eld- faran icke därigenom avsevärt ökas.

För minskande av fara för elds spridning i boningshus av trä eller med bot- tenvåning av sten och övriga våningar av trä samt i byggnad för industriellt ändamål liksom i större vindsutrymme må i byggnadsordning föreskrivas, i vad mån byggnad eller utrymme skall avdelas med väggar av eldsäkert ma- terial. Därjämte må bestämmelser meddelas om takets och vindens brandsäkra skiljande från byggnaden i övrigt samt föreskrivas i vad mån bjälklag skall utföras av eldsäkert material.

21 %.

Byggnad får ej täckas med lätt antändligt ämne, utan skall till taktäckning användas material, som prövas i avseende å eldfara tryggande. I byggnads- ordning skola meddelas närmare föreskrifter härutinnan, varvid hänsyn bör tagas till gällande bestämmelser i fråga om byggnaders höjd och inbördes avstånd samt övriga ortliga förhållanden.

22 %.

Skorstenar och eldstäder, såväl stadigvarande som tillfälliga, med därtill hörande rökrör skola på betryggande sätt skiljas från trävirke och annat i byggnaden ingående, lätt antändligt material. Erforderliga bestämmelser här- utinnan så väl som i fråga om impipor och luftkanaler skola meddelas i bygg- nadsordning.

23 %.

Byggnad skall hava utgångar, förstugor och trappor i erforderligt antal och lämplig storlek samt med nöjaktig dagerbelysning och så belägna, att de vid eldfara bereda största möjliga trygghet för de i byggnaden varande per- soner. Detta stadgande gäller i synnerhet i fråga om byggnader, som upp- taga lokaler, avsedda att samtidigt inrymma ett större antal människor, så- som kyrkor, skolhus, sjukhus, hotell samt teatrar och därmed jämförliga nöjes- lokaler, fabriker och större affärslokaler; och skola i dylika byggnader dör- rarna göras utåtgående, där ej andra betryggande åtgärder vidtagas.

Vid anläggande av hissar skola nödiga anordningar vidtagas till tryggan- de mot elds uppkomst och spridning.

24 %.

I byggnadsordning skola intagas de bestämmelser, som utöver de i denna "lag eller eljest meddelade finnas erforderliga i avseende å byggnads uppfö- rande och inredande till förekommande av eldsvåda, varvid särskilda föreskrif- ter böra lämnas angående försiktighetsåtgårder vid eldfarliga inrättningar.

Därjämte må i byggnadsordning meddelas förbud mot att inom stadsplane- lagt område eller viss del därav uppföra byggnad av trä.

25 %.

Byggnad skall så underhållas, att brandsäkerheten icke äventyras eller hälsofara, osnygghet eller vanprydnad uppkommer. Kan bristfällig byggnad medföra fara för människor eller egendom och kan den ej nöjaktigt iståndsättas, förelägge byggnadsnämnden ägaren att inom viss tid helt eller delvis nedriva densamma.

26 %.

I byggnadsordning skola införas föreskrifter angående de försiktighetsmått, som till förekommande av skada å person eller egendom böra iakttagas vid 4—270874

byggnadsarbete särskilt med hänsyn till för arbetet nödiga ställningar, till- fälliga uppvärmningsanordningar med mera i syfte att desamma anordnas och underhållas på betryggande sätt-.

Likaså skola i byggnadsordning intagas bestämmelser rörande anordningar

å byggnad, vilka avse att bereda arbetare skydd vid verkställande av under- hållsarbeten och dylikt.

27 %.

I byggnadsordning må stadgas, att ledning och tillsyn av mera krävande byggnadsarbete skola handhavas av byggmästare, som genom intyg från yr- kesskola eller på annat i byggnadsordning angivet sätt styrkt sig äga erfor- derlig skicklighet i yrket. För sådant byggnadsarbete, vars ledning kräver speciell utbildning eller erfarenhet, må i byggnadsordning därjämte stadgas, att ledningen skall utövas av därtill kompetent person.

Byggnadsnämnd äger att, då synnerliga skäl därtill äro, för visst fall eller viss tid fråntaga arbetsledare rätt att utöva ledning av byggnadsarbete ista- den.

28 %.

Vad i detta kapitel är stadgat utgör icke hinder att i byggnadsordning in- föra de mera skärpta bestämmelser, vilka anses böra meddelas i de avseenden, varom samma kapitel handlar.

18 KAP. Om byggande i stad utom stadsbyggnadsomradet.

1 %.

Ä område i stad, beträffande vilket icke finnas gällande generalplan, stads- plan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser, må nybyggnad ej företagas utan tillstånd av byggnadsnämnden.

Ansökan om tillstånd, som nu nämnts, skall åtföljas av erforderliga rit- ningar, utvisande det tillämnade byggnadsföretaget, jämte fastighetskarta och plan över byggnadens läge i förhållande till såväl fastighetsgräns och väg som befintliga byggnader, vilka äro avsedda att kvarstå, samt erforderligt bevis eller intyg om sökandens behörighet att utföra arbetet. Närmare be- stämmelser angående beskaffenheten av ritningar, plan och handlingar, varom nu sagts, skola meddelas i byggnadsordningen.

2 %. Byggnad må icke uppföras till större höjd än 7.5 meter. Ej heller må bygg- nad uppföras närmare gräns mot väg eller grannfastighet än 6 meter eller, där den ej sammanbygges med annan å ägoområdet belägen byggnad, när-

mare denna än 12 meter. Boningshus må ej byggas med flera än två vå- ningar, vindsvåning dåri inbegripen.

Tomtplats, som avses för bebyggande med boningshus, må icke givas mindre areal än 1,500 kvadratmeter.

Påkalla förhållandena att undantag göres från vad i första och andra styc- kena stadgats, må erforderliga undantagsbestämmelser intagas i byggnadsord- ningen, varjämte Konungens befallningshavande äger att i särskilt fall på ansökan därom medgiva sådant undantag.

3 %.

.Vad i 17 kap. 3—27 %% är stadgat skall i tillämpliga delar även gälla beträffande område, varom i detta kap. förmäles. I byggnadsordning må dock intagas de undantagsbestämmelser, som på grund av ortsförhållandena eller eljest finnas nödvändiga.

4 %. I byggnadsordning må stadgas undantag helt eller i vissa avseenden från föreskrifterna i detta kap. beträffande till jordbruksfastighet hörande ekonomi- byggnad eller annan dylik byggnad eller byggnad av ringa storlek.

5 %. Vad i 17 kap. 28 % stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande i detta kapitel avsett område.

19 KAP. Om byggnadsnämnd i stad.

1 %.

I stad skall finnas byggnadsnämnd, vilken det åligger att övervaka efter- levnaden av denna lag, stadens byggnadsordning och övriga i staden gällande författningar angående stadsbyggnadsväsendet samt fullgöra vad enligt be— rörda författningar på nämnden ankommer ävensom i övrigt handhava de uppgifter, som i laga ordning åt nämnden överlämnas. I enlighet härmed har nämnden bland annat:

att upptaga och avgöra de ärenden, som skola av nämnden bedömas enligt nyssnämnda författningar, och över ärendena föra löpande förteckning;

att verkställa tomtindelning, då sådan skall äga rum; att övervaka efterlevnaden av gällande nybyggnadsförbud och tillse, att byggnadsarbete eller annan åtgärd icke företages utan nämndens tillstånd, där sådant erfordras;

att tillse, att byggnadsarbeten och andra åtgärder, vartill nämnden givit lov, verkställas i enlighet med fastställda ritningar och gällande föreskrifter och i övrigt på ett tillfredsställande sätt ; '

att i fall av förseelse hos vederbörande åklagare göra anmälan till åtal eller ock förordna om åtals anställande, på sätt i 32 kap. 22 % andra mom. sägs, eller, där påföljd för underlåtenhet att ställa sig nämndens föreskrifter till efterrättelse icke finnes bestämd, göra sig hörsammad genom föreläggande av vite eller, om så finnes lämpligare, äventyr att erforderlig åtgärd verkställes genom nämndens försorg på den tredskandes bekostnad;

att med uppmärksamhet följa såväl byggnadsverksamheten som den samhäl— leliga utvecklingen i allmänhet i staden och dess omgivning samt, då på grund av framställning från markägare eller eljest anledning därtill förekommer, till prövning upptaga fråga om antagande eller ändring av generalplan, stadsplan eller stadsbyggnadsbestämmelser, om tillägg till eller ändring i byggnads- ordningen, om vidtagande av förbättring i tomtindelning, ävensom att i all- mänhet söka främja en för orten gagnelig utveckling av dess bebyggande och hos vederbörande myndigheter väcka de förslag och göra de framställningar, som finnas nödiga;

att låta upprätta karta över staden, på vilken ej mindre de särskilda tom- terna och övriga fastigheterna med därå befintliga byggnader skola upptagas än även varje nybyggnad, som ej är att anse såsom tillfällig, skall till sina gränser utmärkas, så snart den blivit uppförd, varjämte med särskild färg eller på annat lämpligt sätt skall angivas det material, som för byggnadens uppförande huvudsakligen blivit använt; skolande, när byggnad rivits eller nedbrunnit, kartan i enlighet därmed ändras; »

att vid utövande av den tillsyn över fastighetsbildningen och mätningsväsen- det i staden, som åligger byggnadsnämnden, i synnerhet övervaka, att tomt- bestämningar behörigen verkställas och att vid avstyckningar och andra jord- delningsförrättningar gällande bestämmelser med hänsyn till generalplan, stadsplan, stadsbyggnadsbestämmelser eller tomtindelning varda behörigen iakttagna; samt

att i fråga om förvaring av kartor och handlingar rörande generalplan, stads- plan, tomtindelning, tomtbestämning, avstyckning och arealavmätning så ock kartor och handlingar rörande andra mätningsförrättningar, som angå ägo- gränser eller gränser utstakade enligt bestämmelserna i denna lag, ställa sig till efterrättelse vad därom är särskilt stadgat och att väl värda de kartor, ritningar och handlingar, som skola genom nämndens försorg upprättas eller av nämnden förvaras.

Innan stadsfullmäktige avgöra ärende, som enligt vad ovan sagts eller eljest faller under byggnadsnämndens prövning, skall, såvida ej nämnden själv väckt förslaget, dess yttrande inhämtas. Vid underställande av stadsfullmäktiges beslut i sådan fråga skall det av nämnden avgivna yttrandet åtfölja hand- lingarna.

2%.

Byggnadsnämnden skall bestå av fem ledamöter. För ledamöterna skola ock finnas ersättare. Av ledamöterna väljas av magistraten två jämte ersättare för dem; sko-

lande dessa ledamöter och deras ersättare, såvitt möjligt, vara lagfarna. Övriga ledamöter och ersättare väljas av stadsfullmäktige. Till en ledamot och hans ersättare, vilka skola inom nämnden särskilt tillvarataga bostads- hygieniska krav och så vitt möjligt vara läkare, har hälsovårdsnämnden att avgiva förslag, och skall inom byggnadsnämnden jämväl finnas företrädd såväl byggnadsteknisk sakkunskap som god insikt i hembygdsvård.

Uppdraget att vara ledamot av byggnadsnämnden gäller för fyra år; dock att första gången stadsfullmäktige enligt denna lag företaga val av ledamöter genom lottning bestämmes, vilken eller vilka av dessa skola utträda ur nämn- den redan vid slutet av andra året. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, anställes fyllnadsval; och skall den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som för den avgångne återstått.

Vad sålunda stadgats för ledamot gälle även i fråga om ersättare. Vid förfall för ledamot, som utsetts av magistraten eller på förslag av hälso- vårdsnämnden, skall den för honom utsedde ersättaren inkallas. Vid förfall för ledamot, som utsetts av stadsfullmäktige, inkallas eljest ersättare efter den ordning, som blivit vid valet bestämd.

Ledamot eller ersättare i byggnadsnämnd kan ej den vara, som icke upp- nått tjugufem års ålder, ej heller:

a) den, som icke råder över sig och sitt gods;

b) den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpå— följd, varom sist förmäles, eller den, som är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd;

0) den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan. Hustru vare ej på grund därav, att äldre giftermålsbalken är tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, obehörig att utöva uppdrag, varom nu är fråga.

Ledamot eller ersättare i byggnadsnämnden må kunna avsäga sig upp- draget:

a) om han icke är boende inom staden eller dess område;

b) om han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att fullgöra uppdraget;

c) om han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot i nämnden är i tur att därifrån avgå;

d) om han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av den väljande myndigheten godkännes.

Väljes kvinna till ledamot eller ersättare i byggnadsnämnd, må hon när som helst avsäga sig uppdraget.

3 %. Byggnadsnämnden utser inom sig ordförande för ett år i sänder. Är ord- föranden hindrad att bevista sammanträde, utses ordförande för tillfället. Byggnadsnämnden sammanträder minst en gång i månaden samt däremellan

så ofta omständigheterna det påkalla. Sammanträde skall ock äga rum, då Konungens befallningshavande, magistraten eller länsarkitekten det påkallar.

Ärende må ej av byggnadsnämnden företagas till avgörande, där ej minst tre ledamöter eller ersättare äro tillstädes samt, för det fall att de närvarande äro allenast tre, dessa tillika äro om beslutet ense.

Vid val inom nämnden sker omröstning med slutna sedlar, där så begäres, och skilje lotten mellan dem, som erhållit lika antal röster. I övrigt verkställes omröstning öppet, och blive den mening gällande, varom de flesta rösterna sig förena. Äro, vid öppen omröstning, rösterna på vardera sidan lika många, gälle den mening, som biträdes av ordföranden.

Vid nämndens sammanträde skall föras protokoll, vars riktighet granskas senast vid nästa ordinarie sammanträde; ägande nämnden att, där sådant av behovet påkallas, uppdraga åt en eller flera av sina ledamöter att verkställa denna granskning.

Stadsarkitekt så ock annan tjänsteman, åt vilken uppdragits att till före- dragning hos nämnden bereda inkommande ärende, skall vara tillstädes vid nämndens sammanträden med rättighet att i överläggningarna men ej i besluten deltaga och att, där han det begär, få sin mening till protokollet antecknad.

Länsarkitekt ävensom vederbörande förste provinsialläkare, provinsial- och extra provinsialläkare samt stadsläkare och brandchef äga likaledes att vara närvarande vid byggnadsnämndens sammanträden och i överläggningarna men ej i besluten deltaga, ävensom att, där de så önska, få sin mening till protokollet antecknad.

Nämnden skall på lämpligt sätt göra kunnigt varest och på vilka tider till nämnden ställda ansökningar eller andra handlingar mottagas.

4%.

Byggnadsnämnden skall till sitt biträde hava stadsarkitekt. Stadsarkitekt antages av stadsfullmäktige på förslag av byggnadsnämnden, sedan magistraten avgivit yttrande över förslaget.

Behörighet till befattning såsom stadsarkitekt tillkommer den, som avlagt fullständig examen från tekniska högskolans fackskola för husbyggnadskonst eller från motsvarande avdelning vid Chalmers tekniska institut samt dessutom styrkt sig äga praktisk erfarenhet inom byggnadsfacket och inom området för byggnadsnämndens administrativa verksamhet.

Konungen må på därom gjord ansökan, när skäl därtill äro, medgiva att såsom stadsarkitekt anställes viss person, som ej avlagt examen, som nyss sagts, där Konungen likväl efter byggnadsstyrelsens hörande prövar befatt- ningen kunna honom anförtros.

I byggnadsordning må intagas närmare föreskrifter rörande anställandet av stadsarkitekt, ävensom angående vad som till hans uppdrag hörer och under vilka omständigheter han må från befattningen entledigas.

Frågor, huruvida ledamot av byggnadsnämnden må åtnjuta arvode och om dylikt arvodes storlek, så ock om vilka tjänstebefattningar skola finnas hos

nämnden förutom stadsarkitekt, om avlönande av tjänstebefattningarnas inne- havare samt om nämndens övriga utgifter, avgöras av stadsfullmäktige.

Där ej i byggnadsordning eller eljest annorlunda bestämmes, äge byggnads- nämnden att antaga hos nämnden anställda befattningshavare ävensom att ent- lediga av nämnden antagen tjänsteman.

5 %.

I byggnadsordning må meddelas bestämmelser om byggnadsnämnds be— fogenhet att i förekommande fall tillkalla sakkunniga ävensom om vad i övrigt finnes nödigt för betryggande av att vid behandling av ärenden av olika art nödig sakkunskap må finnas för nämnden tillgänglig. '

6 %.

Finnes för någon stad med hänsyn till omfattningen av byggnadsnämndens arbetsuppgift eller eljest sådant påkallat, må Konungen på framställning av staden fastställa andra grunder för byggnadsnämndens sammansättning och arbetssätt än de i detta kapitel stadgade.

20 KAP. Om stadsliknande samhällen på. landet.

1 %.

Vad i 2—19 kap. är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för köping.

Lag samma vare ifråga om annat samhälle på landet, för vilket vid denna. lags ikraftträdande 1 kap. i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad gäller.

Äro varken generalplan, stadsplan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmel- ser gällande beträffande stadsbyggnadsområde inom köping eller annat sam- hälle, som ovan sägs, må nybyggnad icke företagas inom samhället med mindre Konungens befallningshavande för särskilt fall, när skäl därför finnas, giver lov därtill.

Finner Konungen vid fastställande av plan eller bestämmelser, som nyss sagts, att förhållanden, varom i 2 kap. 10 %, 5 kap. 8 % eller 6 kap. 3 % stad— gas, föreligga beträffande viss del av stadsbyggnadsområdet, må Konungen förordna, att vad i tredje stycket föreskrives om förbud mot nybyggnad skall i fråga om sagda del fortfarande äga tillämpning.

2%.

Konungen äge förordna, att vad i 2—19 kap. är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för område å landet, som inrymmer hamnplats, fisk- läge, järnvägsstationssamhälle eller annan tätare befolkad ort. Konungens be-

fallningshavande åligger att, när omständigheterna sådant förordnande påkalla, efter vederbörandes hörande, med anmälan därom till Konungen inkomma.

Då fråga uppkommer om förordnande, som ovan sägs, äge Konungens be— fallningshavande, där generalplan, stadsplan eller allmänna stadsbyggnadsbe- stämmelser icke finnas fastställda, för viss tid, dock ej längre än till dess Konungens beslut i fråga om förordnandet meddelats, utfärda förbud att inom område, varom fråga är, verkställa nybyggnad, med mindre Konungens befall- ningshavande för särskilt fall, när skäl därtill äro, giver lov därtill.

Vad i 1 % tredje och fjärde styckena stadgas skall äga motsvarande till— lämpning beträffande område, för vilket förordnande meddelats enligt första stycket.

3%.

Har samhälle på grund av stadgandeti 9 % sista stycket av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet utan kostnad för Väghållningsdistrikt tillhandahållit detsamma för allmän väg avsedd mark. som" ingår i huvudtrafikområde enligt gällande generalplan eller i gatumark enligt gällande stadsplan, vare samhället utan hinder därav att vägen ej genom dess försorg eller på dess bekostnad blivit byggd berättigat att i den utsträck- ning och i den ordning, som i denna lag är stadgat i fråga om bidrag till ge- neralplans genomförande eller beträffande gatukostnadsbidrag, av fastighets- ägare uttaga bidrag för värdet av den i generalplanen eller stadsplanen in— gående vägmärken.

4 %.

Finnes vad i denna lag är stadgat för stad angående iordningställande och upplåtande för allmänt begagnande av i generalplan upptaget huvudtrafik— område eller i stadsplan upptagen gata, torg eller annan dylik plats eller parkområde, vara alltför betungande för samhälle, som i detta kapitel avses, äge Konungen därutinnan medgiva den lindring, som med hänsyn till förhål— landena inom samhället må prövas nödig.

Sådant medgivande må lämnas antingen tillsvidare eller för viss tid samt gälla antingen det planlagda området i dess helhet eller viss del därav.

5 %.

I samhälle, som i detta kapitel avses, skall byggnadsnämnd, där ej Konungen för visst fall annorlunda förordnat, ej hava den i 19 kap. 1 % byggnads- nämnd i stad tillerkända rätt att göra sig hörsammad genom föreläggande av vite eller äventyr att åtgärd verkställes på tredskandes bekostnad, utan bör nämnden, där sådant föreläggande finnes i särskilt fall erforderligt, därom göra anmälan hos Konungens befallningshavande.

6 %. Vadi 19 kap. 4 % första—fjärde styckena stadgas skall ej äga tillämpning å samhälle, som i detta kapitel avses.

Finner Konungens befallningshavande, att erforderlig sakkunskap ej finnes för byggnadsnämnd tillgänglig särskilt i fråga om granskning av byggnads- ritningar, må Konungens befallningshavande förordna, att nämnden skall hava att underställa dylik fråga prövning av länsarkitekt eller annan lämplig per- son, som Konungens befallningshavande kan därtill förordna.

7%.

Finnes tillämpning av vad i 2—19 kap. är stadgat för stad till följd av ändrade förhållanden icke vidare böra upprätthållas för samhälle, som i 1 % andra stycket eller 2 % avses, äge Konungen förordna, att sådan tillämpning skall upphöra, ävensom meddela de bestämmelser, som i anledning av dylikt förordnande kunna erfordras.

8 %.

Förordnas att samhälle, som i detta kapitel avses, skall tillhöra stad, skall vad inom området är jämlikt bestämmelserna i detta kap. gällande fortfarande i tillämpliga delar lända till efterrättelse, i den mån icke ändring i vederbörlig ordning sker eller Konungen annorlunda förordnar.

21 KAP.

Om generalplan, stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser för vissa områden på landet.

1 %.

Har inom visst område på landet, vilket icke utgör samhälle, varom i 20 kap. stadgas, stadsbyggande uppstått eller är sådant att förvänta, äge Konungen förordna, att generalplan skall för området upprättas.

Vad nu är sagt skall äga motsvarande tillämpning i fråga om stadsplan, där det visar sig, att ett tillfredsställande ordnande av stadsbyggandet ej kan så— kerställas med mindre stadsplan varder upprättad.

Kan förväntas, att avsevärd tid kommer att förflyta, innan generalplan eller stadsplan varder för hela det område, varom ovan sagts, fastställd, äge Konungen förordna, att allmänna stadsbyggnadsbestämmelser skola för om- rådet eller del därav tillämpas.

Konungens befallningshavande åligger att, när omständigheterna påkalla förordnande, varom ovan sagts, med anmälan därom till Konungen inkomma; och skall i ty fall vad i 20 kap. 2 % andra stycket finnes stadgat äga motsva— rande tillämpning. Framställning om dylikt förordnande må även göras av kommun eller ägare av mark inom det område, förordnandet avses skola gälla.

2 %. Är förordnande, varom i 1 % första eller andra stycket stadgas, meddelat för visst område och har inom två år därefter plan, som förordnandet avser, icke i vederbörlig ordning ingivits för fastställelse eller har Konungen, sedan sagda

tid förlupit, vägrat fastställelse å sålunda ingiven plan, må Konungens befall- ningshavande ombesörja upprättande av förslag till dylik plan jämte därtill hörande stadsbyggnadsbestämmelser och underställa densamma Konungens prövning.

Även i andra fall än ovan nämnts må Konungens befallningshavande upp- taga fråga om att ombesörja upprättande av generalplan eller stadsplan för område, som i 1 % omförmäles, dock må i dylika fall sådant ombesörjande, därest kostnader för statsverket skulle därav föranledas, icke ske med mindre Konungen därtill lämnat bemyndigande.

Ägare av mark inom område, beträffande vilket generalplan eller stadsplan, på sätt i denna paragraf stadgas, blivit upprättad, må förpliktas att helt eller delvis, då han upplåter mark för bebyggande enligt fastställd sådan plan, återgälda statsverket kostnaderna för planens upprättande. Har markägaren begärt plan, varom nu sagts, vare han pliktig att för ändamålet förskjuta det belopp, som Konungens befallningshavande kan finna skäligt.

Tillhöra inom område, varom i nästföregående stycke sägs, olika delar skilda markägare, skola kostnaderna dem emellan fördelas på sätt Konungens befall- ningshavande prövar rättvist.

3 %.

Vill kommun, markägare eller annan, att generalplan eller stadsplan skall fastställas eller stadsbyggnadsbestämmelser meddelas för område å landet, beträffande vilket Konungen meddelat förordnande enligt 1 %, ingive till Konungens befallningshavande framställning därom åtföljd av förslag till dy- lik plan eller dylika bestämmelser.

Innan förslag till generalplan eller stadsplan eller stadsbyggnadsbestämmel- ser varder upptaget till prövning i och för fastställelse, skall där ej annat jämlikt 5 % är bestämt, förslaget genom Konungens befallningshavandes för- sorg offentligen utställas på motsvarande sätt som beträffande dylik plan eller dylika bestämmelser för stad är stadgat.

4 %.

När fråga uppkommer om upprättande av generalplan eller stadsplan inom område, beträffande vilket Konungen meddelat förordnande enligt 1 %, äge Ko- nungens befallningshavande för Viss tid ej överstigande tre år meddela förbud att inom område, varom fråga är, verkställa nybyggnad med mindre Konungens befallningshavande för särskilt fall, när skäl därför finnes, giver lov därtill.

5 %.

Är område, varom i 1 % sägs, beläget inom en och samma kommun, och är dess utveckling av allmän betydelse för kommunen, äge Konungen förordna, att kommunen skall hava de befogenheter och skyldigheter, som" samhälle, varom i 20 kap. sägs, har beträffande generalplan eller stadsplan. Lag samma vare, där kommun beträffande annat därinom beläget område vill påtaga sig befogenheter och skyldigheter, varom nu sagts.

Vill kommun beträffande annat inom densamma beläget område, än i första stycket första punkten sägs, icke påtaga sig nämnda befogenheter och skyldig— , heter, må Konungen förordna, att dessa skola helt eller delvis tillkomma myn- dighet, om vars tillsättande Konungen äger att efter kommunens hörande be— stämma.

Är området beläget inom två eller flera kommuner, må Konungen i de avse- enden, varom i denna paragraf är fråga, meddela det förordnande, som med hänsyn till omständigheterna finnes bäst ägnat att tillgodose områdets enhet- liga utveckling.

6 %.

Där i fall, som i 5 % andra och tredje styckena omförmälas, för bestridande av kostnaderna för generalplans eller stadsplans upprättande eller genomfö- rande erforderliga penningmedel icke kunna på annat sätt beredas, äge Ko- nungen förordna, att kostnaderna för upprättande av dylik plan med därtill hörande stadsbyggnadsbestämmelser skola av statsmedel gäldas, liksom också kostnaderna för andra åtgärder, vilka icke utan äventyrande av områdets sunda utveckling kunna underlåtas eller uppskjutas.

Har särskild myndighet, varom i 5 % stadgas, tillerkänts befogenhet att av fastighetsägare uttaga bidrag till generalplans genomförande eller gatukost— nadsbidrag, skall denna myndighet, i den ordning, som Konungen må bestäm- ma, hava att återgälda statsverket de kostnader, som må hava av statsverket guldits för anordning, vartill dylikt bidrag skall utgå.

7 %.

1 mom. De närmare föreskrifter, som utöver i detta kapitel eller eljest i vederbörlig ordning meddelade bestämmelser finnas erforderliga för byggnads— väsendets ordnande inom område, som i 1 % omförmäles, må Konungen, efter kommunens hörande, meddela i byggnadsordning.

2 mom. För utövande av allmän tillsyn över stadsbyggandet inom området samt för övervakande av, att gällande plan, stadsbyggnadsbestämmelser och övriga för området gällande föreskrifter varda iakttagna, skall i den ordning och på det sätt, som i byggnadsordningen må bestämmas, utses byggnads— nämnd, beståendc av fem eller tre ledamöter med ersättare för dem, eller, där så ej finnes lämpligen kunna ske, särskild byggnadsinspektör.

Markägare, som av gällande plan har fördel, må förpliktas att helt eller delvis, efter ty Konungens befallningshavande prövar skäligt, återgälda kost- nad för byggnadsinspektörs anställande.

8 %.

För område, som i 1 % omförmäles, må Konungens befallningshavande ut- färda taxa, som i 17 kap. 12 % sägs, ändock att byggnadsnämnd ej finnes. Framställning om fastställelse av sådan taxa må göras av kommun eller mark- ägare.

Vad i 20 kap. 3—7 %% är stadgat skall äga motsvarande tillämpning be- träffande område, varom i 1 % sägs.

60 9 %. Beträffande plan eller bestämmelser, varom i 1 % sägs, skall, i den mån ej i detta kapitel eller genom av Konungen enligt 5 % meddelat förordnande annor- lunda bestämmes, gälla vad i denna lag stadgats om sådan plan eller sådana bestämmelser, med iakttagande likväl, att Konungens befallningshavande må, där generalplan är gällande, fastställa förslag till sådan stadsplan, som utöver generalplanen erfordras, jämte till stadsplanen hörande stadsbyggnadsbestäm— melser, så framt förslaget icke i avsevärd mån innebär rätt att inom kvarter uppföra sammanhängande huvudbyggnader eller byggnader av mer än två våningars höjd.

10 %.

Förordnas, att område, varom i 1 % förmäles, skall tillhöra stad eller köping, eller meddelas beträffande sådant område förordnande, som i 20 kap. 2 % sägs, skall vad i 20 kap. 8 % är stadgat äga motsvarande tillämpning.

22 KAP.

Om bestämmande av område, som enligt fastställd tomtindelning skall bilda tomt (tomtbestämning), så ock om gränsbestämning och avmätning.

1 %. I den ordning i detta kap. stadgas må område, som enligt fastställd tomt— indelning skall bilda tomt, bestämmas.

2 %. Tomtbestämning skall företagas, då tomtområdets ägare eller, där särskilda delar av området äro i olika ägares hand, någon av delägarna därom gör skriftlig ansökan hos byggnadsnämnden.

3 %.

Tomtbestämning skall verkställas av i stadens tjänst anställd mätningsman eller, där sådan ej finnes, av till sådan befattning behörig person, som på för- slag av byggnadsnämnden förordnas av Konungens befallningshavande att tills vidare i staden tjänstgöra såsom mätningsman. Finnes uppdraget ej kunna anförtros föreslagen person, förordne Konungens befallningshavande som skä— ligt prövas.

Behörighet till befattning såsom stadsmätningsman tillkommer den, som avlagt lantmäteriexamen eller ”fullständig examen från tekniska högskolans fackskola för väg- och vattenbyggnad eller från motsvarande avdelning vid Chalmers tekniska institut samt dessutom styrkt sig äga praktisk duglighet på stadsmätningsväsendets område.

Konungen må på därom gjord ansökning medgiva person, som ej avlagt exa- men, som nyss sagts, behörighet såsom stadsmätningsman.

61 4 5.

Sedan förrättningsmannen från byggnadsnämnden erhållit meddelande att tomtområde skall bestämmas, har han att skyndsamt företaga förrättningen och, såvitt ske kan, i ett sammanhang bringa den till slut.

5 %.

För förrättningsmannen gälle de i 2 kap. 9 % i lagen om delning av jord å landet stadgade jäv.

Är förrättningsman av jäv hindrad företaga förrättning, anmäle förhållandet ofördröjligen hos byggnadsnämnden, som, där ej annan efter ty i 3 % sägs be- hörig förrättningsman är att tillgå, har att hos Konungens befallningshavande utverka förordnande för särskild förrättningsman.

6 %.

Förrättningsmannen åligger att om förrättningen och tiden därför minst åtta dagar förut bevisligen underrätta såväl ägare av det tomtområde, förrättningen avser, som ägare av angränsande mark, vilkas rätt må vara beroende av för- rättningen. Kan ägare eller dess ombud ej med kallelse träffas, har förrätt- ningsmannen att ombesörja kallelses införande i tidning, som i 2 kap. 6 % sägs, minst åtta dagar före förrättningen. Sedan förrättning sålunda blivit kun- gjord, må densamma icke uppehållas av sakägares utevaro.

I kallelse till förrättning, varom nu är fråga, skall sakägare anmanas att vid sammanträdet förete sina åtkomsthandlingar jämte de kartor och handlin- gar, som i övrigt må vara att tillgå och kunna lända till upplysning i ärendet.

Förrättningsmannen har därjämte att om tiden för förrättningen underrätta byggnadsnämnden och drätselkammaren.

Där fastighetsregister är för staden upplagt, skall förrättningsmannen före förrättningens företagande angående tomtområdet anskaffa utdrag ur tomt- bildningslängden.

7 %.

Angående behandling av frågan om jäv mot förrättningsman skall vad i 3 kap. 8 % och 9 % första, andra och fjärde styckena i lagen om delning av jord å landet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Är sakägare missnöjd med beslut, varigenom jäv mot förrättningsman ogil- lats, har han att inom tjugu dagar från det beslutet avkunnades till ägodel- ningsdomaren ingiva sina besvär eller ock på eget äventyr avsända dem med posten så tidigt, att de före sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren tillhanda. '

Klagan må ej föras över ägodelningsdomarens beslut i fråga om jäv mot förrättningsman.

8 %. Förrättningsmannen äge utan särskilt lov erhålla tillträde till fastigheter och byggnader samt övergå ägor i vad det befinnes erforderligt för förrättningen.

Det åligger förrättningsmannen att tillse det skada å egendom så vitt möjligt undvikes. .

Förrättningsmannen äge anbringa de särskilda signaler eller märken, som prö— vas nödiga; inhämte dock därtill polismyndighetens tillstånd, så vitt anledning förekommer att dylika signaler eller märken kunna vålla hinder eller olägenhet för samfärdseln.

9 %.

Förrättningsmannen skall föra protokoll över allt som förekommer vid för— rättningen.

Protokollet skall innehålla uppgift om tiden, då förrättningen blivit verk- ställd, anledningen till densamma, ägares och övriga sakägares namn, huru kal— lelse till förrättningen ägt rum och vilka av sakägarna tillstädeskommit även- som om tomtområdets läge, storlek och beskaffenhet samt egenskap av fritt eller ofritt.

Där det tomtområde, förrättningen avser, hör till olika fastigheter, skall i protokollet antecknas storleken av vart och ett av de områden, av vilka tom— ten skall bildas. I protokollet skola noga anmärkas alla företedda åtkomst— handlingar jämte de kartor och handlingar, som i övrigt tjäna till upplysning i ärendet.

I protokollet skall vidare antecknas vad som förekommer vid behandling av frågan om gränserna för tomtområdet och tomtområdets särskilda delar. Göres på sätt i 11 % sägs avvikelse från sträckningen av tomtområdets gränser enligt gällande tomtindelning, skall sådant i protokollet antecknas.

Utdrag av tomtbildningslängd, som efter ty i 6 % sägs anskaffats, skall bi— läggas protokollet.

10 %.

Förrättningsmannen undersöke å marken rätta sträckningen av tomtområdets gränser enligt därför gällande kartor och handlingar, under nödigt hänsyns— tagande till omständigheter, som kunna inverka på riktigheten av sådan kartas visning, samt göre sig underrättad, huruvida närvarande sakägare förklara om- rådets gränser ostridiga eller, om så ej sker, vilka anmärkningar framställas mot desamma, så ock huruvida gränserna hävdas i överensstämmelse med se— nast upprättade karta eller, om skiljaktighet i sådant hänseende föreligger, om- fattningen härav.

Förrättningsmannen give därefter utlåtande om rätta sträckningen av tomt— områdets gränser.

11 %.

När skäl därtill äro, må förrättningsmannen vid bestämmande av gräns för tomtområdet, som icke tillika utgör gräns för i gällande generalplan eller stads- plan upptaget område, med byggnadsnämndens och sakägares medgivande göra avvikelse av mindre omfattning och betydelse från gränsens sträckning enligt gällande tomtindelning, där avvikelsen uppenbarligen finnes ej påverka genomförandet av en lämplig tomtindelning inom kvarteret.

12 %.

Vad i 10 % stadgas skall ock gälla om bestämmande av gränserna för de sär- skilda fastigheter eller fastighetsdelar, varav tomtområdet kan bestå, dock att sådant bestämmande ej skall äga rum, där det ej påfordras å någondera sidan eller av förrättningsmannen aktas nödigt.

13 %.

Vid förrättningen skall, där så kan ske, tillses, att tomtområdet, till dess gata därinvid varder upplåten till allmänt begagnande, kommer att äga rätt till nö- dig väg.

14 %.

Vid förrättningen skall över tomtområdet upprättas karta i skala, som i all- mänhet ej må understiga 1: 400. Kartan skall utvisa ej blott själva tomtom— rådet med dess gränser, utan ock dess läge i förhållande till i generalplan upp- taget område eller i stadsplan ingående gatumark eller parkområde samt an- gränsande tomter eller tomtområden.

Där tomtområdet omfattar delar av skilda fastigheter eller områden, skola gränserna för dessa delar noggrant utvisas å kartan.

Å kartan skall tecknas beskrivning, som i varje fall skall innehålla upp- gift om gränsmärkenas beskaffenhet samt om tomtområdets och dess särskilda delars ytinnehåll och längden av områdets sidor. Kan beskrivningen ej lämp— ligen tecknas å kartan, må denna i stället åtföljas av särskild beskrivning, upp— rättad på sätt nu är sagt.

15 %.

Tomtområdets gränser skola på tydligt och varaktigt sätt utmärkas å mar- ken; dock att vad nu sagts icke skall äga tillämpning, där gräns är på ett tydligt och varaktigt sätt utmärkt, ej heller där gräns är överbyggd eller av annan anledning icke åtkomlig.

16 %.

Sedan förrättningsmannen avgivit utlåtande angående rätta sträckningen av tomtområdets gränser samt, i fall som i 12 % sågs, av gränserna för tomtområ— dets särskilda delar, förklare förrättningsmannen å sammanträde med sak— ägarna förrättningen i vad den avser gränsbestämning avslutad; meddele ock, att den, som är missnöjd med utlåtandet, har att vid talans förlust inom tjugu dagar till ägodelningsdomaren ingiva sina till ägodelningsrätten ställda besvär eller ock på eget äventyr avsända dem med posten så tidigt, att de före sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren tillhanda.

Inom fjorton dagar efter förrättningens avslutande skall protokoll över den— samma jämte karta utlämnas till sakägare, som därom vid förrättningen fram— ställt begäran.

Sedan utlåtandet genom vederbörande sakägares skriftliga godkännande eller eljest vunnit laga kraft, eller, där klander blivit instämt, tvisten blivit slutligen avgjord, teckne förrättningsmannen på framställning av sakägare bevis härom

å karta, som till denne utlämnats; skolande därförinnan, därest de av förrätt- ningsmannen bestämda gränserna blivit ändrade, genom dennes försorg kartan bringas till överensstämmelse med de slutligen bestämda gränslinjerna. För- rättningsmannen har ock att, därest i enlighet med vad i 9 kap. 1 % stadgas genom tomtbestämningen tomten bildas, därom ofördröjligen underrätta den, som för fastighetsregistret, där sådant finnes för staden upplagt.

17 %.

Genom tomtbestämning avstyckas tomtområdet eller tomtområdets särskilda delar från den eller de fastigheter tomtområdet eller dess delar förut tillhört.

18 %.

Kostnad för tomtbestämning skall gäldas av tomtområdets ägare.

19 %.

1 mom. Vad detta kapitel innehåller om bestämmande av tomtområdes grän- ser i sammanhang med tomtbestämning skall i tillämpliga delar gälla, då frå— ga eljest uppkommer om bestämmande av tomts gränser.

2 mom. Vad i 1 mom. stadgas om bestämmande av tomtområdes gränser skall, där fråga ej är om gränsbestämning i sammanhang med laga skifte, även äga tillämpning å annan ägogräns, som icke tillika utgör gräns mellan skilda förvaltningsområden.

3 mom. Bestämmande av ägogräns, som tillika utgör gräns mellan olika f&valtningsområden, skall verkställas på sätt i lagen om delning av jord å lan- det är stadgat, med iakttagande därav att Konungens befallningshavande för- ordnar förrättningsman.

4 mom. Om bestämmande av gräns i. sammanhang med laga skifte stadgas i 29 kap. 20 %.

Konceptakt rörande ärende, som i detta kapitel avses, skall förvaras under byggnadsnämndens vård.

21 %.

Bestämmelserna i detta kapitel skola även gälla för samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, samt för om- råde, för vilket Konungen förordnat jämlikt 21 kap. 1 %, att generalplan eller stadsplan skall upprättas eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser tillämpas, eller jämlikt 1 kap. 42 % av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse, att stadsplan skall upprättas eller att särskilda föreskrifter skola iakttagas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande.

Finnes för område som nyss sagts ej byggnadsnämnd, skall vad i detta ka- pitel stadgats beträffande byggnadsnämnd äga motsvarande tillämpning å myn- dighet, som kan hava förordnats att fullgöra vad byggnadsnämnd eljest åligger.

Föres för ort, som nu sagts, jordregister, skall vad i 16 % sista stycket sista punkten stadgas tillämpas å överlantmätaren.

22 %.

Vidkommande handläggning av mål, som i detta kapitel avses, inför ägo- delningsrätten eller ägodelningsdomaren ävensom talan mot ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens beslut skall vad i 21 kap. 8, 10—13, 15, 16, 29—40, 50—57 %% av lagen om delning av jord å landet föreskrives äga motsvarande tillämpning; dock att vad där stadgats om lantmätare skall hava avseende å stadsmätningsman.

Rätt att överklaga sådant beslut tillkommer ock byggnadsnämnd eller annan myndighet, varom i 21 % andra stycket sägs.

Myndighet, varom nu sagts, skall utan dröjsmål erhålla del av beslutet.

23 %.

På begäran av stad eller annat samhälle eller ort å landet, där bestämmelser- na i detta kapitel äro gällande, eller av ägare må avmätning av område äga Med avseende å förrättning, som nu sagts, skola i tillämpliga delar gälla be- stämmelserna i 3 och 8 %%.

23 KAP.

Om avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning.

1 %.

Från fastighet må i den ordning och under de villkor i detta kapitel omför- mälas visst till gränserna bestämt område, som icke ingår i tomtindelning, avskiljas genom avstyckning för att utgöra fastighet för sig eller samman- läggas med annan fastighet, dock att, där område, som nu sagts, är avsett att sammanläggas med annan fastighet, för avstyckningen tillika erfordras, att sådan sammanläggning efter vad därom stadgas i 25 kap. må äga rum.

2 %. Avstyckning företages efter skriftlig ansökan av fastighetens ägare hos byggnadsnämnden. I fall, då område, som skall avstyckas, blivit till annan överlåtet, äge ock han göra framställning, som nu sagts.

3%.

Avstyckning skall, där förrättningsmannen eller delägare finner sådant er- forderligt, verkställas med biträde av gode män.

Bestämmes under förråttningens gång, att gode män skola tillkallas, må det ej verka rubbning av åtgärd, som vidtagits dessförinnan. . 5—27nx74

4%.

Vad i 3—5 %%, 6 % första och andra styckena samt 7 och 8 %% i föregående kapitel stadgats skall äga motsvarande tillämpning å avstyckning.

F örrättningsmannen har dessutom att kalla gode män, där sådana skola bi- träda vid förrättningen, och skall vad i föregående kap. stadgats om jäv mot förrättningsman jämväl gälla jäv mot gode männen.

Om tid och ställe för förrättningen skall förrättningsmannen minst åtta da- gar förut underrätta byggnadsnämnden.

Huru gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrättningen, skall be- stämmas, därom gälle vadi 22 kap. 19 % 2 och 3 mom. är föreskrivet. Sådant bestämmande skall ej äga rum, där det ej påfordras å någondera sidan eller av förrättningsmannen aktas nödigt. Avstyckningsförrättningen må ej avslutas förrän den förrättning, varvid gränsfrågan behandlats, blivit genom laga kraft ägande beslut fastställd.

5%.

Förrättningsmannen åligge att föra protokoll över allt som förekommer vid förrättningen.

Protokollet skall innehålla uppgift om tiden, då förrättningen blivit verk- ställd, anledningen till densamma samt sakägarnas namn, huru kallelse till för- rättningen ägt rum och vilka av sakägarna tillstädeskommit liksom ock om karta och övriga handlingar, vilka läggas till grund för förrättningen.

Har det avstyckade området blivit till annan överlåtet, skall den därom upprättade avhandling införas i protokollet eller i styrkt avskrift biläggas detta. I protokollet skall tydligen angivas, vilken fastighet efter avstyckningen är att anse såsom stamfastighet. Är område, som skall avstyckas, avsett att sammanläggas med annan fastighet, skall sådant i protokollet särskilt angivas.

6 %.

Avstyckning inom område, för vilket finnes fastställd stadsplan, må endast avse genomförande av stadsplanen; dock vare i fråga om stadsplaneområde, beträffande vilket stadsplanens genomförande kan antagas dröja avsevärd tid, avstyckning, som ej avser bildande av smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller sker i annat liknande syfte, medgiven, där stadsplanens genomförande eller kvarterens lämpliga indelning i tomter ej därigenom försvåras. "

Ej må inom område, för vilket finnas fastställda generalplan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser, avstyckning så verkställas, att generalplanens ge— nomförande därigenom försvåras eller tillämpningen av sådana bestämmelser motverkas.

7%.

1 mom.. Avstyckning i ett sammanhang av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller

i annat liknande syfte må inom område, för vilket stadsplan ej finnes fastställd, ske allenast i enlighet med av Konungens befallningshavande godkänd plan över erforderliga vägar och andra områden för den allmänna samfärdseln eller rörelsen samt platser för allmänna byggnader ävensom parker och andra dy- lika områden. Lag samma vare, där eljest avstyckning ifrågakommer inom område, där större byggnadsverksamhet råder eller till följd av den omfatt— ning, vari upplåtelser redan skett, eller av annan anledning är att förvänta.

Vid uppgörande av styckningsplan skall iakttagas, att lägenheter för ända- mål, varom i första stycket sägs, erhålla ur sundhetssynpunkt lämpligt läge samt att, i den mån så prövas erforderligt, möjlighet beredes till anordnande av ledningar för avlopp, för tillförsel av vatten och för elektrisk ström.

Är styckningsplan till större eller mindre del grundad på viss fastighets- indelning, skall den indelning å planen utvisas och underställas Konungens befallningshavandes prövning.

Är generalplan gällande för område, varom i denna paragraf stadgas, skall densamma läggas till grund vid uppgörande av styckningsplan. Äro allmän— na stadsbyggnadsbestämmelser gällande inom området, må styckningsplan icke så uppgöras att tillämpningen av bestämmelserna motverkas.

,? mom. Finner byggnadsnämnd, att beträffande visst område, för vilket stadsplan ej finnes fastställd, förhållande, varom i 1 mom. första stycket sägs, är för handen, utan att sådan plan, som där omförmäles, blivit av Konungens befallningshavande godkänd, göre om förhållandet anmälan hos Konungens befallningshavande; och. må i ty fall avstyckning inom samma område ej före— tagas eller fortsättas, därest ej Konungens befallningshavande därtill lämnar tillstånd. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då mätningsman i avstyckningsärende, som till honom överlämnas, finner sådant fall föreligga, varom i första punkten sägs.

Finner Konungens befallningshavande vid prövning av styckningsplan, att på sätt i 2 kap. 10 % eller 5 kap. 8 % sägs generalplan eller stadsplan bör upprättas, må Konungens befallningshavande anmäla förhållandet hos stads— fullmäktige eller, där omständigheterna därtill föranleda, Konungen; och låte Konungens befallningshavande med ärendets avgörande anstå till dess sig visar huruvida fråga om generalplans eller stadsplans upprättande varder upptagen.

3 mom. På ansökan av markägare må Konungens befallningshavande om- besörja upprättande av styckningsplan, därest markägaren förskjuter det kost— nadsbelopp, som Konungens befallningshavande finner skäligt. Är område, för vilket styckningsplan bör i ett sammanhang upprättas, i flera ägares hand, må Konungens befallningshavande på framställning av en av dem låta upprätta plan för området, därest kostnaden på sätt i första punkten sägs förskjutes. Konungens befallningshavande må förplikta övriga markägare att i den om- fattning, som prövas skälig med hänsyn till 'den nytta de erhålla av planen, återgälda sökanden av honom förskjutna kostnader.

1:- mom. Ägare av fastighet, beträffande vilken plan, varom nu är fråga, bli- vit fastställd, vare där annat ej avtalats skyldig att, i den mån enligt planen försäljning och bebyggande av ägolott sker. svara för att för ägolotten behöv-

lig väg varder på ett nöjaktigt sätt anlagd ävensom för att, i den mån så er— fordras, avlopp från ägolotten anordnas.

Så.

Avstyckning inom område, för vilket finnes av Konungens befallningsha- vande godkänd plan, varom i 7 å sägs, må ej ske i strid mot samma plan eller så verkställas, att områdets lämpliga indelning i fastigheter därigenom för- svåras, dock må ej den omständigheten, att dylik plan blivit av Konungens be- fallningshavande godkänd, utgöra hinder för att vid avstyckningens verkstäl- lande företagas mindre jämkningar iplanen, vilka icke stå i strid emot de all- männa förutsättningarna för avstyckning enligt denna lag.

95.

Avstyckning må ej i något fall så verkställas, att markens ändamålsenliga bebyggande därigenom försvåras.

10 %.

Avstyckning skall så verkställas, att såväl stamfastigheten som det område, som skall avstyckas, kommer att äga rätt till nödiga vägar. Har vid avstyck- ning mark undantagits för anläggning av ny väg eller förbättring av redan be— fintlig väg för det avstyckade områdets behov, skall vid förrättningen anmär- kas vem skyldigheten att bekosta vägens anläggning påvilar ävensom, där skyl— digheten påvilar stamfastighetens ägare, inom vad tid denne åtagit sig att ut— föra vägarbetet.

Å fastighet, som beröres av förrättningen, må till förmån för annan sådan fastighet läggas besvär eller last, såsom angående väg, vattenställe, vattens led- ning eller uppdämning, ledning för överförande av kraft, hämtning av sten, sand eller vatten, torv-, ler-, grus- eller tångtäkt, flottning, landningsplats för båtar eller dylikt.

Kan väg för område, som skall avstyckas, ej annorledes lämpligen beredas, må området, i den män för nämnda ändamål erfordras, vid avstyckningen till- läggas rätt till delaktighet i område, som vid mätningsförrättning avsatts för gemensamt behov.

11 "5.

Har överlåtelse av det område, som skall avstyckas, icke ägt rum, bestämme fastighetens ägare, med iakttagande av vad i detta kapitel är föreskrivet, huru avstyckningen skall verkställas.

Kunna, då fastigheten äges av flera gemensamt, dessa ej förena sig om sättet för avstyckningens verkställande, eller finner förrättningsmannen eller, där han biträdes av gode män, förrättningsmännen vad av fastighetens ägare blivit bestämt vara stridande mot föreskrifterna i detta kapitel, varde beslut meddelat, att avstyckningen ej kan äga rum.

69 12 %.

Har det område, som skall avstyckas, blivit till annan överlåtet, ländc den därom upprättade avhandling till efterrättelse.

Träffa sakägarna utöver vad avhandlingen innehåller överenskommelse i ämne, som angår förrättningen, såsom att servitut till förmån för en av av- styckningen berörd fastighet skall läggas å annan sådan fastighet eller med avstyckat område följa rätt till delaktighet i område, som vid mätningsförrätt- ning avsatts för gemensamt behov, skall därom upprättas skriftlig förening, som skall underskrivas av sakägarna och bestyrkas av gode männen eller, 'där sådana ej biträda vid förrättningen, av förrättningsmannen samt biläggas pro— tokollet.

Uppkommer mellan sakägarna tvist om den rätt, som enligt avhandlingen eller träffad förening tillkommer en var av dem, skall frågan underställas ägo- delningsrättens prövning, och vile emellertid förrättningen.

Förekommer ej sådan tvist eller har den blivit avgjord genom laga kraft ägande beslut, undersöke förrättningsmannen eller, där han biträdes av gode män, förrättningsmännen, huruvida vad av sakägarna kan vara avtalat eller be- stämt eller vad berörda beslut innehåller utgör hinder för avstycknings verk- ställande i enlighet med föreskrifterna i detta kapitel, samt meddele, där sådant hinder finnes föreligga, beslut att avstyckningen icke kan äga rum.

13 %. Vad i 10—12 %% stadgats skall ej äga tillämpning vid avstyckning, som avser att genomföra fastighetsindelning enligt stadsplan, utan skall vid sådan avstyckning stadsplanen läggas till grund för avstyckningsförrättningen.

14 %.

Nld avstyckning skall karta upprättas över det avstyckade området i skala ej understigande 1: 1000. Kartan skall utvisa ej blott det avstyckade området med dess gränser utan ock områdets läge i förhållande till gatumark eller annat angränsande stadsplaneområde eller i generalplan upptaget område. Där ej sak— ägare påyrkar upprättande av fullständig karta, skall avstyckningskarta upp— taga allenast det avstyckade området jämte sådana fasta punkter och mät— ningsuppgifter, att det avstyckade områdets läge blir fullt bestämt. Förrätt- ningsmannen teckne ock å kartan fullständig beskrivning med hänvisning till varje å kartan upptaget område jämte uppgift i vad mån servitut till för- mån för en av avstyckningen berörd fastighet lagts å annan sådan fastighet eller med avstyckat område följer rätt till delaktighet i område, som vid mät- ningsförrättning avsatts för gemensamt behov. Kan beskrivningen ej lämp- ligen införas å avstyckningskartan, har förrättningsmannen att upprätta sär- skild beskrivning, huru avstyckningen blivit verkställd.

15 %. Förrättningsmannen skall å marken utstaka samt tydligt och varaktigt ut- märka skillnadslinjerna mellan stamfastigheten och det avstyckade området;

dock att vad nu sagts icke skall äga tillämpning, där gräns är på ett tyd- ligt och varaktigt sätt utmärkt, ej heller där gräns är överbyggd eller av annan anledning icke åtkomlig. Förrättningsmannen ska-ll därjämte upprät— ta fullständig och noggrann beskrivning över gränserna och utsatta gräns- märken. Beskrivningen teeknas å kartan eller införes i särskild handling, allt efter som i varje fall prövas lämpligt.

Har vid förrättningen gräns bestämts på sätt i 4 % sista stycket sägs, må be- skrivningen av sådan gräns tecknas å kartan, där det finnes lämpligt.

16 %. Stanna förrättningsmannen och gode männen i stridiga meningar, då de skola meddela beslut eller utlåtande, gånge efter vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle förrättningsmannens.

17 %.

Kostnaderna för avstyckningsförrättning skola gäldas av sökanden. Äro flera, som hava del i förrättningen, skola kostnaderna fördelas i enlighet med vad härutinnan mellan sakägarna överenskommits eller, där sådan överenskom— melse ej träffats, efter vad i varje fall av förrättningsmannen eller, där gode män deltagit, förrättningsmännen prövas skäligt.

18 %.

Sedan skillnadslinjerna mellan stamfastigheten och det avstyckade området ävensom övriga gränser, som vid avstyckningen må hava bestämts, blivit ut- stakade och utmärkta samt alla till förrättningen hörande frågor i övrigt blivit avgjorda, skall förrättningsmannen å sammanträde med vederbörande sakägare till sökanden eller annan, som utses av sakägarna, utgiva ett exemplar av samtliga förrättningshandlingar emot bevis, som bilägges konceptakten, ävensom tillkännagiva att förrättningen är avslutad.

Sakägare, som vill fullfölja talan emot förrättningen, har att inom tjugu dagar från dess avslutande till Konungens befallningshavande ingiva sina besvär eller ock på eget äventyr avsända dem dit med posten så tidigt, att de före sagda tids utgång komma Konungens befallningshavande tillhanda; och skall underrättelse härom av förrättningsmannen meddelas sakägarna å det sammanträde, varvid förrättningen förklaras avslutad.

Konungens befallningshavande skall i samband med besvärens avgörande pröva förrättningen till alla delar, även om anmärkning blott i viss del fram- ställts mot förrättningen.

Inom samma tid har förrättningsmannen, evad besvär anförts eller icke, att överlämna koneeptakten till Konungens befallningshavande.

Vad sålunda stadgats i fråga om klagan över verkställd avstyckning gälle ock i fall, då, på sätt i 11 eller 12 % sägs, beslut meddelats att avstyckning icke kan äga rum; dock att i sådant fall det skall åligga Konungens befall— ningshavande, där besvär anförts, att infordra förrättningshandlingarna från förrättningsmannen.

Då tid för klagan över verkställd avstyckning gått till ända utan att förrätt- ningen klandrats, har Konungens befallningshavande att, i fall hinder enligt detta kapitel ej möter, meddela fastställelse å avstyckningen ävensom, såvida framställning därom gjorts, åsätta det avstyckade området särskilt namn.

Innan ärendet av Konungens befallningshavande avgöres, skall, där vid förrättningen sådant påyrkats eller Konungens befallningshavande eljest så prövar nödigt, yttrande inhämtas från byggnadsnämnden.

Är fråga om avstyckning av mark för sammanläggning enligt 25 kap. med annan fastighet, må Konungens befallningshavande meddela fastställelse å av- styckningen allenast under villkor, att förordnande gives om sammanläggnin- gen enligt vad därom är särskilt stadgat.

Angående meddelad fastställelse skall bevis tecknas å konceptkartan. Förrättningsmannen vare skyldig att inom trettio dagar från det beslut om fastställelse av förrättningen vunnit laga kraft eller däremot förd talan genom laga kraft ägande beslut ogillats emot stadgad lösen till vederbörande sakägare utlämna ett exemplar av kartan, och teckne förrättningsmannen dårå avskrift av beviset om fastställelsen.

Genom fastställelse å avstyckningen tillkommer ej ägaren vidsträcktare rätt att förfoga över fastigheten än vad lag och författning eljest medgiva.

20 %.

Har avstyckningen vid förrättningens avslutande blivit av samtliga sakägare medelst påskrift å protokollet godkänd, överlämne förrättningsmannen kon- ceptakten snarast möjligt till Konungens befallningshavande, som äger att, utan att avvakta besvärstidens utgång men med iakttagande av vad 19 % in- nehåller angående byggnadsnämndens hörande, företaga förrättningen till fastställelse. '

21 %.

Häftar fastighet, varifrån avstyckning ägt rum i enlighet med bestämmel— serna i detta kapitel, för tionde, ränta eller annan sådan avgäld eller eljest för allmänna utskylder och besvär, i vilkas utgörande det avstyckade området icke omedelbart deltager, eller för lån, som av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dylika medel för avlösning av frälseränta, eller eljest för belopp, varför säkerhet på annan grund än in- teckning åtnjutes, skall i fråga om det avstyckade områdets ansvar för sådant åliggande vad i 37 % 3 mom. av förordningen angående inteckning i fast egen- dom är stadgat om avsöndrad lägenhets ansvar för intecknad gäld äga mot- svarande tillämpning, dock ej där stamfastigheten och det avstyckade området ännu äro i samme ägares hand.

22 %. Vad ovan sägs beträffande avstyckning från viss fastighet skall i tillämpliga delar gälla i fråga om avstyckning från mark, som ej ingår i fastighetsin- delning.

23 %.

Då fastställelse meddelats å avstyckning, skall Konungens befallningsha- vande ofördröjligen därom underrätta den, som för fastighetsregistret, där sådant finnes för staden upplagt.

24 %.

Konceptakt rörande avstyckning skall förvaras under byggnadsnämndens värd.

25 %.

Beträffande stad, där magistrat finnes, skall vad i 18—20 och 23 %% stadgas beträffande Konungens befallningshavande, såvitt angår avstyckning inom om- råde, för vilket styckningsplan blivit av Konungens befallningshavande god— känd, äga tillämpning å magistraten.

26 %.

Avstyckning må ej äga rum eller fastställas inom område, där enligt be- stämmelserna i 20 kap. 1 eller 2 % eller på grund av förbud, meddelade enligt bestämmelserna i 3 kap. 1 %, 6 kap. 8 %, 20 kap. 2 % eller 21 kap. 1 eller 4 %, nybyggnad ej må företagas.

Lag samma vare beträffande förut ej stadsplanelagt område, där enligt be- stämmelserna i 10 kap. 1 % tredje stycket eller på grund av förbud. med— delade enligt bestämmelserna i fjärde och femte styckena av sistnämnda %, nybyggnad ej må företagas.

Från förbud mot avstyckning enligt föregående stycken i denna % äge Ko— nungens befallningshavande i särskilt fall, när skäl därtill äro, medgiva un- dantag.

Föreligger för visst område styckningsförbud, må, där ej särskilda förhål— landen till annat föranleda, styckningsplan ej för området fastställas.

27 %.

Bestämmelserna i detta kapitel skola även gälla för samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, samt för område, för vilket Konungen förordnat jämlikt 21 kap. 1 %, att generalplan eller stadsplan skall upprättas eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser till- lämpas, eller jämlikt 1 kap. 42 % av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbild— ning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse, att stadsplan skall upprättas eller att särskilda föreskrifter skola iakttagas med avseende å byggnadsverk- samhetens ordnande.

Finnes för område, som ovan sagts, ej byggnadsnämnd, skall vad i detta ka— pitel stadgats beträffande byggnadsnämnd äga motsvarande tillämpning å myndighet, som kan hava förordnats att fullgöra vad byggnadsnämnd eljest åligger.

Föres för ort, som nu sagts, jordregister, skall vad i 23 % stadgas tillämpas å överlantmätaren.

28 %.

Över beslut, som jämlikt detta kapitel meddelats av Konungens befallnings- havande eller magistrat, må besvär anföras i den ordning, som för överklagan- de av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Rätt att överklaga sådant beslut tillkommer ock byggnadsnämnd eller an- nan myndighet, varom i 27 å andra stycket sägs.

Myndighet, varom nu sagts, skall utan dröjsmål erhålla del av beslutet.

24 KAP.

Om sammanläggning av områden, som enligt fastställd tomtindelning skola bilda tomt.

15.

Skall enligt fastställd tomtindelning tomt bildas av område, varav särskilda delar höra till olika fastigheter eller olika områden, som ej ingå i fastighets— indelning, och har förrättning enligt 22 kap. för bestämmande av tomtområdet ägt rum, mä sammanläggning av tomtområdets särskilda delar medgivas i den ordning, som i detta kapitel sägs.

2 %.

Ansökning om sammanläggning, som i 1 % sägs, göres hos ägodelningsdoma- ren av ägaren till tomtområdet. Sökanden har att ingiva bevis, att tomtindel- ningen vunnit laga kraft, samt karta med protokoll rörande bestämmande av tomtområdet enligt föreskrifterna i 22 kap.

Företes ej bevis och karta med protokoll, som nu sagts, varde ansökningen avslagen.

Lag samma vare, där i lagfartsprotokollet finnes antecknat, att klander bli- vit instälnt å fång till område, varom fråga är, eller rätten därtill eljest fin- nes tvistig eller sådant område är utmätt eller beslut meddelat om dess för- säljning i den ordning, som om utmätt fast egendom är stadgad.

3 %.

Sammanläggning enligt bestämmelserna i detta kapitel må ej medgivas utan så är att sökanden vunnit lagfart å tomtområdets särskilda delar; dock att, där fastighet förvärvats genom fång, varmed på grund av äldre lag sökanden ej varit skyldig lagfara, lagfart å fastigheten ej är erforderlig, där sökandens åtkomst annorledes styrkes. Ej heller må sammanläggning ske, utan så är att icke mera än en av tomtområdets delar är besvärad av beviljad eller sökt inteckning eller ock, där flera av områdets delar äro sålunda besvärade, icke någon av dem häftar för andra inteckningar än sådana, som äro i samma inbördes ordning gällande jämväl i en var av de andra, dock vare den om- ständigheten att i en av tomtområdets delar tillika må finnas inteckning med sämre rätt ej hinder för sammanläggningen, så framt innehavare av sådan in-

teckning medgivit sammanläggningen; och skall vad nu sagts om inteckning tillämpas jämväl beträffande fordran eller annan rättighet, som avses i 11 kap. 2 % jordabalken.

Är särskild del av tomtområdet föremål för återköpsrätt, må sammanläggning ej i något fall äga rum utan medgivande av återköpsrättens innehavare.

4 %.

Finner ägodelningsdomaren laga hinder mot bifall till ansökningen icke möta, meddele han förordnande om sammanläggningen, men hänskjute eljest ärendet till ägodelningsrättens prövning.

Talan mot ägodelningsdomarens eller ägodelningsrättens beslut fullföljes hos Konungen genom besvär, vilka åtföljda av protokollen i ärendet skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från beslutets dag, denna oräknad.

Har klaganden underlåtit att till ägodelningsdomaren inkomma med protov koll i ärendet, förelägge ägodelningsdomaren klaganden viss tid att inkom- ma därmed, vid äventyr att, där det ej är hos Konungen tillgängligt, då målet företages till avgörande, klaganden skall hava förlorat sin talan.

Sedan besvär inkommit och, därest föreläggande givits, tiden därför till- ändagått, skall ägodelningsdomaren insända handlingarna i målet till Konun- gens nedre justitierevision.

5 %.

Varder ansökning om sammanläggning av tomtområdets särskilda delar bi- fallen, och är i en eller flera av dem beviljad inteckning, som icke gäller i den eller de andra, skall inteckningen därefter gälla i hela tomten. Varder efter sammanläggningen, men på grund av tidigare rätt till särskild del av tomtområdet, varmed annan del sammanlagts, ansökan om inteckning gjord eller fullföljd, skall den inteckning, där ansökningen bifalles, fastställas att gälla i hela tomten.

6 %.

Bifalles ansökning om sammanläggning av särskilda delar av tomtområde enligt bestämmelserna i detta kapitel, och häftar någon av dem för tionde, ränta eller annan sådan avgäld eller eljest för allmänna utskylder och besvär eller för lån, som av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dylika medel för avlösning av f rälseränta, eller eljest för belopp, varför säkerhet på annan grund än inteckning åtnjutes, svare den ny— bildade fastigheten för vad sålunda ålegat den däri ingående delen.

7%.

Har någon av tomtområdets särskilda delar andel i samfällighet eller i annan särskild rättighet eller förmån, som ej tillkommer tomtområdets övriga delar. medför sammanläggningen ej för den nybildade fastigheten vidsträck- tare rätt därutinnan än som förut tillkommit den särskilda delen därav.

8 %.

Om ansökning, som i detta kapitel sägs, så ock om beslutet däröver skall anteckning göras i lagfartsprotokollet. »

Skall enligt vad i 5 % sägs inteckning gälla jämväl i annan del av tomtom- rådet än den, vari den beviljats, skall anteckning därom göras i intecknings- protokollet.

Beslut, varigenom ansökning, som i detta kapitel avses, blivit bifallen, skall av ägodelningsdomaren kungöras byggnadsnämnden.

Där fastighetsregister är för staden upplagt, skall den som för samma re— gister jämväl underrättas om beslut, som nu sagts.

9 %.

Vad i detta kapitel är stadgat för stad skall även gälla för ert å landet, varest finnes tomtindelning såsom i stad.

Finnes för ort, som nu sagts, ej byggnadsnämnd, skall vad i detta kapitel stadgats beträffande byggnadsnämnd äga motsvarande tillämpning å myndig- het, som kan hava förordnats att fullgöra vad byggnadsnämnd eljest åligger.

Föres för ort, som nu sagts, jordregister, skall vad i 8 % sista stycket stadgats tillämpas å överlantmätaren.

25 KAP.

Om sammanläggning av stadsägor och av vissa andra fastigheter.

1 %.

I stad och samhälle ä landet, för vilket föres fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, må stadsägor, vilka var för sig bestå av ett el- ler flera områden, där de äro i samma ägares hand, efter ty här nedan sägs sammanläggas till en fastighet.

Sammanläggning enligt bestämmelserna i detta kapitel vare dock icke till- låten, om fastigheterna icke innehavas med samma rätt eller om de höra till skilda förvaltningsområden ; ej heller där till den nybildade fastigheten skulle höra större antal områden än som hör till någon av de fastigheter, om vilkas sammanläggning är fråga, eller områdenas användande enligt gällande gene- ralplan, stadsplan eller stadsbyggnadsbestämmelser eller, där sådana ej fin— nas, områdenas ändamålsenliga utnyttjande i övrigt ej genom sammanlägg— ningen främjas. Ej må område, som ingår i tomtindelning, ingå i samman— läggning enligt detta kapitel, såvitt ej tomtindelningens genomförande genom sammanläggningen främjas.

2 %. Medgivande till sammanläggning, som i 1 % sägs, sökes hos ägodelningsdo- maren; och ingive sökanden därvid utdrag av fastighetsregistret, upptagande de fastigheter, varom fråga är.

Bestämmelserna i 24 kap. 2 % tredje stycket och 3 % i fråga om villkoren för sammanläggning, varom där är fråga, skola äga motsvarande tillämpning beträffande sammanläggning, varom i detta kapitel stadgas.

Är fråga om sammanläggning med fastighet av område, som för ändamålet skall avstyckas från annan fastighet, skall, såvitt angår det område, vill- koret om lagfart för sökanden gälla beträffande den fastighet, varifrån av- styckningen skall ske, eller, där området överlåtits för sammanläggning med sökanden tillhörig fastighet, i stället för beviljad lagfart fordras att sö— kanden om lagfart å det område gjort ansökan, vilken förklarats vilande i avbidan på avstyckningens fastställande. Besväras sådant område av inteck- ning, vare det ej i något fall hinder för sammanläggning, där inteckningsha- varen för inteckningens dödande i vad angår sagda område avlämnat inteck— ningshandlingen till domstolen eller domaren i orten eller ock till landsfogde, stadsfiskal eller landsfiskal.

Förordnande om sammanläggning må ej meddelas, förrän avstyckningen blivit genom laga kraft ägande beslut fastställd på sätt i 23 kap. 19 % tredje stycket sägs.

3 %.

Häftar fastighet, varom fråga är, för frälseränta eller för lån, som av all- männa medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dy- lika medel för avlösning av frälseränta eller för ersättning, varom förmäles i lagen om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning, eller för avgäld från till skatte för- sålt halländskt kyrkohemman, och vilar ej ansvar för samma ränta, lån, för— skott, ersättning eller avgäld jämväl. å de övriga fastigheterna, må samman— läggning ej äga rum, så framt ej den, som på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 % jordabalken i någon av sistnämnda fastigheter äger säkerhet för fordran eller annan rättighet, medgivit sammanläggningen.

4 %.

Vad som stadgats i 24 kap. 4—8 %% skall äga motsvarande tillämpning å sam- manläggning enligt detta kapitel.

Innan ärendet avgöres, skall, där sådant påyrkats eller ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten så prövar nödigt, yttrande inhämtas från byggnads- nämnden.

Rätt att överklaga förordnande om sammanläggning tillkommer ock bygg- nadsnämnden, som därav utan dröjsmål skall erhålla del.

5 %.

Vad i detta kapitel är stadgat skall ock äga motsvarande tillämpning för samhälle å landet, för vilket ej föres fastighetsregister såsom för stad, samt för område, för vilket Konungen förordnat jämlikt 21 kap. 1 %, att generalplan eller stadsplan skall upprättas eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser till- lämpas, eller jämlikt 1 kap. 42 % av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbild— ning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse, att stadsplan skall upprättas

eller att särskilda föreskrifter skola iakttagas med avseende å byggnadsverk- samhetens ordnande, och skall härvid iakttagas:

1. Fastigheter må ej sammanläggas till en fastighet, där ej fall som i 1—3 %% i lagen om sammanläggning av fastigheter å landet sägs föreligger eller där någon av fastigheterna utgör tomt.

2. Vid ansökningen skall sökanden foga utdrag av jordeboken samt utdrag av jordregistret rörande däri upptagen fastighet ävensom av stadsmätnings- man upprättad karta över fastigheterna, utvisande fastigheternas gränser och läge i förhållande till varandra, jämte till kartan hörande beskrivning.

3. Finnes för område, som ovan sagts, ej byggnadsnämnd, skall vad i detta kapitel stadgats beträffande byggnadsnämnd äga motsvarande tillämpning å myndighet, som kan hava förordnats att fullgöra vad byggnadsnämnd eljest åligger.

4. Om beslut, varigenom ansökan om sammanläggning blivit bifallen, skall ägodelningsdomaren underrätta överlantmätaren.

26 KAP.

Om utstakning.

1 %.

Bestämmande och utmärkande av gräns för område, som är i fastställd gene- ralplan eller stadsplan upptaget, må verkställas såsom särskild förrättning utan sammanhang med avstyckning eller annan jorddelningsförrättning ( utstakm'ng ) .

Utstakning skall äga rum, då ägare av mark, som beröres av gräns, varom fråga är, därom gör skriftlig ansökan hos byggnadsnämnden eller nämnden, utan att sådan ansökan skett, finner utstakningen nödig.

2 %. Vad i 22 kap. 3—5, 7 och 8 %% är stadgat skall äga motsvarade tillämpning ifråga om utstakning.

3 %.

Utstakning må verkställas i den ordning och på det sätt nedan sägs, därest ägare av mark, som beröres av den gränssträcka, varom fråga är, samt, där gränssträckan utgör gräns mot allmänt område, av stadens förvaltande myndig- het utsett ombud infinna sig till förrättningen eller förrättningsmannen minst åtta dagar förut antingen bevisligen kallat dem till förrättningen eller, där de ej kunnat med kallelse träffas, ombesörjt kallelsens införande i tidning, som i 2 kap. 6 % sägs.

Förrättningsmannen har därjämte att om tiden för förrättningen underrätta byggnadsnämnden.

4 %. F örrättningsmannen åligger att föra protokoll över allt, som förekommer vid förrättningen.

Protokollet skall innehålla uppgift om tiden, då förrättningen blivit verk— ställd, anledningen till densamma samt markägares och övriga sakägares namn, huru kallelse till förrättningen ägt rum och vilka av sakägarna tillstädes- kommit liksom ock om karta och övriga handlingar, vilka läggas till grund för förrättningen.

5 %. Vid utstakningsförrättningen undersöke förrättningsmannen gränsens sträck- ning å marken enligt fastställd karta och därtill hörande handlingar, under nö— digt hänsynstagande till omständigheter, som kunna inverka på riktigheten av kartans visning.

6 %.

.V id utstakningsförrättning skall sträckningen av gräns, varom fråga är, tyd- ligt angivas å karta i skala, som ej må understiga 1:1000. Till kartan skall höra beskrivning, som skall innehålla uppgift om gränsmärkenas beskaffen- het.

Karta, varom nu nämnts, erfordras dock icke, där genom fasta mätningsupp- gifter eller på annat sätt gränsens sträckning ändock kan tydligt och varaktigt angivas i beskrivningen eller annan särskild handling.

7 %.

Utstakad gräns skall på tydligt och varaktigt sätt utmärkas å marken, dock att vad nu sagts icke skall äga tillämpning, där gränsen ändock är på ett tyd- ligt och varaktigt sätt utmärkt eller gränsen är överbyggd eller av annan an- ledning icke åtkomlig.

8 %.

Sedan förrättningsmannen avgivit utlåtande angående rätta sträckningen av gräns, varom fråga är, förklare förrättningsmannen å sammanträde med sak- ägarna förrättningen avslutad; meddele ock, att den, som är missnöjd med ut— låtandet, har att vid talans förlust inom tjugu dagar därefter ingiva besvär till Konungens befallningshavande eller ock på eget äventyr avsända dem dit med posten så tidigt, att de före sagda tids utgång komma Konungens be- fallningshavande tillhanda.

Inom fjorton dagar efter förrättningens avslutande skall protokoll över den- samma jämte karta, där sådan skall finnas, utlämnas till sakägare, som därom vid förrättningen framställt begäran.

Sedan utlåtandet genom vederbörande sakägares skriftliga godkännande el- ler eljest vunnit laga kraft eller, där besvär anförts, dessa blivit slutligen av- gjorda, teckne förrättningsmannen på framställning av sakägare bevis härom å karta eller handling, som till honom utlämnats ; skolande dessförinnan, där— est av förrättningsmannen bestämd gräns blivit ändrad, genom dennes försorg kartan eller, där sådan ej finnes, vederbörande handling bringas till överens— stämmelse med den slutligen bestämda gränsen.

9 %.

Kostnad för utstakning skall gäldas av sökanden, dock att annan mark- ägare, som har omedelbar nytta av utstakningen, må åläggas att i den omfatt- ning, som med hänsyn härtill prövas skälig, bidraga till kostnaden.

10 %.

Vad i detta kapitel är stadgat om utstakning av gräns för område, som är i fastställd generalplan eller stadsplan upptaget, skall i tillämpliga delar även gälla beträffande utstakning av i sådan plan fastställd höjduppgift.

11 %.

Konceptakt rörande ärende, som i detta kapitel avses, skall förvaras under byggnadsnämndens vård.

12 %.

Vad i detta kapitel föreskrives för stad skall ock gälla för samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, samt för område, för vilket jämlikt 21 kap. generalplan eller stadsplan eller jämlikt 1 kap. 42 % av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad eller motsva- rande äldre bestämmelse stadsplan blivit fastställd.

Finnes ej byggnadsnämnd, skall vad i detta kapitel stadgats beträffande byggnadsnämnd äga motsvarande tillämpning å myndighet, som kan hava för— ordnats att fullgöra vad byggnadsnämnd eljest åligger.

13 %.

Över beslut, som jämlikt detta kapitel meddelas av Konungens befallnings- havande, må besvär anföras i den ordning, som för överklagande av förval— tande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Rätt att överklaga sådant beslut tillkommer ock byggnadsnämnd eller an— nan myndighet, varom i 12 % andra stycket sägs.

Myndighet, varom nu sagts, skall utan dröjsmål erhålla del av beslutet.

27 KAP. Om ägoutbyte.

1%.

Är bestående fastighetsindelning ej överensstämmande med gällande general- plan, stadsplan eller tomtindelning, men kan sådan överensstämmelse främjas genom utbyte av ägoområden, då skall sådant ägoutbyte utan hinder av att därigenom rubbning sker i förrättning, som fastställts eller eljest är lagligen gällande, verkställas 1 så stor omfattning, som är nödigt och kan ske utan för- fång för delägare å någondera sidan.

Lag samma vare, där väsentligt men vid utnyttjande av fastighet uppstår därigenom att gräns kring fastigheten går i bukter eller brytningar eller fastig- heten har äga inom annan fastighets rågång eller inom fastigheten finnes an- nan fastighet tillhörig eller för gemensamt behov undantagen äga eller där eljest beträffande fastighets utnyttjande föreligger särskild olägenhet samt nämnda men eller olägenhet kan utan åsidosättande av vad i 23 kap. 6, 8 och 9 %% stadgas avhjälpas eller väsentligen undanröjas genom utbyte av ägo- områden.

Område, som ingår i tomtindelning, må ej i annat fall än i första stycket sägs ingå i ägoutbyte. I ägoutbyte må endast ingå ägoområde, som är obe- byggt eller allenast bebyggt med byggnad av ringa värde.

2 %. Ägoutbyte må äga rum" jämväl på det sätt att vederlag för ägoområde, som lägges från en fastighet till annan, tages från andra fastigheter, vilka genom ägoutbytet beredas gottgörelse för den jord, som frångått dem. Ägoutbyte må verkställas utan hinder därav att det innebär överflyttande av en fastighets hela ägovälde.

3%.

De ägoområden, som jämlikt 1 % utbytas mot varandra, skola efter uppskatt- ning i penningar vara väsentligen lika mycket värda.

Uppgår skillnaden i värde mellan ägor, som finnas lämpligen böra utbytas mot varandra, till i fall, som omförmäles'i 1 % första stycket, en fjärdedel och i fall, som i samma % andra stycket sägs, en tiondel av värdet av fastighet eller för flera ägolotter samfällt område, varifrån ägovidd med det högre vär— det är avsedd att tagas, må ägoområdena dock utbytas mot varandra och vederlag för vad å ena sidan brister lämnas i penningar, där det prövas kunna ske utan någon delägares förfång.

Där byggnad, plantering eller annan sådan anläggning genom ägoutbytet frångår fastighet, skall därå sättas särskilt värde, som ej inräknas i mark- värdet.

Frångår anläggning, varom nu sagts, genom ägoutbytet fastighet, skall där ej annorledes åsämjes ersättning därför gäldas av ägaren av den fastighet, som tillägges anläggningen.

4%.

Kan bekvämare ägoanordning vinnas genom utbyte av ägoområden i andra fall än de, som omförmälas i 1 %, och träffa samtliga delägare å ömse sidor därom förening, eller äro ägoområden, vilkas utbytande ifrågasättes, i en äga— res hand, då må sådant utbyte, på sätt i 1 och 2 %% sägs, äga rum, där ej 'där— igenom åsidosättes vad i 23 kap. 6, 8 och 9 %% stadgas och de till utbyte ifrågasatta ägoområdena hava väsentligen lika uppskattningsinnehåll.

Hör ägoområde, som sådant utbyte avser, till fastighet, som på grund av in- teckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet, må utbytet icke

ske med mindre innehavare av sådan fordran eller rättighet lämnar medgivande därtill eller det är uppenbart, att utbytet icke kan lända honom till skada.

5 %.

Ägoutbyte företages efter skriftlig ansökan av fastighets ägare hos bygg— nadsnämnden och skall därvid vad i 22 kap. 3—5 %%, 6 % första och andra styckena, 7 och 8 %% samt 23 kap. 3 %, 4 % andra—fjärde styckena, 5, 14—17 och 22 %% stadgas äga motsvarande tillämpning.

6 %. Stad vare ock berättigad påkalla eller fullfölja ägoutbyte som i 1 % första stycket sägs, oavsett att den ej äger därav berörd fastighet, och äge stad att, för att dylikt ägoutbyte må kunna genomföras, ikläda sig förpliktelse att utgiva gottgörelse till delägare, som genom ägoutbytet eljest skulle lida förfång.

7 %.

I fråga om sättet för erläggande och fördelning av ersättningsbelopp, som jämlikt 3 % må tillkomma fastighets ägare, skall vad i lagen om expropriation stadgas angående expropriationsersättnings erläggande och fördelning äga motsvarande tillämpning.

8 %.

Sedan gränserna blivit utstakade och utmärkta och tiden för ägoområdenas tillträde bestämd samt alla till förrättningen hörande frågor i övrigt blivit av- gjorda, skall förrättningsmannen å sammanträde med vederbörande delägare till sökanden eller annan, som utses av delägarna, utgiva ett exemplar av samt— liga förrättningshandlingar emot bevis, som bilägges konceptakten, ävensom tillkännagiva att förrättningen är avslutad.

Delägare, som vill fullfölja talan mot förrättningen, har att inom tjugu da— gar från dess avslutande till ägodelningsdomaren ingiva sina till ägodelnings— rätten ställda besvär eller ock på eget äventyr avsända dem med posten så tidigt, att de före sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren tillhanda, och skall underrättelse härom av förrättningsmannen meddelas delägarna å det samman- träde, varvid förrättningen förklaras avslutad.

I övrigt skall vad i 23 kap. 18 % tredje—femte styckena stadgats äga mot- svarande tillämpning, dock att vad där sagts om Konungens befallningshavan- de skall hava avseende å beträffande stadgandet i tredje stycket ägodelnings- rätten och beträffande stadgandena i fjärde och femte styckena ägodelnings- domaren.

9 %.

Då tid till klagan över verkställt ägoutbyte gått till ända utan att förrätt- ningen klandrats, har ägodelningsdomaren, där anledning ej förekommer» till annat än att förrättningen är lagligen beskaffad, meddela fastställelse å för- 6—270874

rättningen, men hänskjute eljest frågan till ägodelningsrätten samt utsätte, så snart lämpligen kan ske, tid och ort för målets handläggning.

Innan ärendet av ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten avgöres, skall, där vid förrättningen sådant påyrkats eller ägodelningsdomaren eller ägodel- ningsrätten eljest så prövar nödigt, yttrande inhämtas från byggnadsnämnden.

Vad i 23 kap. 19 % fjärde—sjätte styckena, 20, 23 och 24 %% stadgas skall äga motsvarande tillämpning, dock att vad där sagts om Konungens befall- ningshavande skall hava avseende å ägodelningsdomaren eller ägodelnings- rätten.

10 %.

Ägoutbyte må ej mot delägares bestridande företagas eller fastställas beträf- fande område, som jämte annan ägare tillhörig fastighet eller fastighetsdel skall ingå i tomt, innan ett år förflutit från denna lags ikraftträdande eller, där tomtindelningen skett senare, från densammas fastställande eller innan det visat sig, huruvida angående inlösen av området förd talan, som anhängiggjorts inom nämnda tid av ett år eller var oavgjord, när ansökan om ägoutbytet gjor- des, föranleder områdets förenande i en ägares hand.

11 %.

' Vad i detta kapitel stadgas skall icke gälla, där fråga är om utbyte av ägor, som höra till skilda förvaltningsområden, utan skall i ty fall tillämpas vad i lagen om delning av jord å landet är stadgat, med iakttagande därav att Ko- nungens befallningshavande förordnar förrättningsman.

Om ägoutbyte i sammanhang med laga skifte stadgas i 29 kap.

12 %.

Bestämmelserna i detta kapitel skola ock gälla för samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, samt för område, för vilket Konungen förordnat jämlikt 21 kap. 1 %, att stadsplan eller general- plan skall upprättas eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser tillämpas, eller jämlikt 1 kap. 42 % av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse, att stadsplan skall upprättas eller särskilda föreskrifter iakttagas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande.

Finnes för område, som nyss sagts, ej byggnadsnämnd, skall vad i detta ka— pitel stadgats beträffande byggnadsnämnd äga motsvarande tillämpning å myndighet, som kan hava förordnats att fullgöra vad byggnadsnämnd eljest åligger. '

F öres för ort, som nu sagts, jordregister, skall ägodelningsdomaren om fast- ställelse av ägoutbyte underrätta överlantmätaren.

13 %.

. Vad i 22 kap. 22 % stadgas skall äga motsvarande tillämpning 5. mål, som i detta kapitel avses.

28 KAP.

Om klyvning av fastighet inom område, för vilket generalplan, stads- plan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser äro gällande.

1 %.

Klyvning av fastighet inom område, för vilket generalplan, stadsplan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser äro gällande, avser utbrytande av kvotde- lar av fastighet eller av område, som vid mätningsförrättning undantagits för delägarnas gemensamma behov eller lämnats oskiftat, och företages efter skrift- lig ansökan av delägare hos byggnadsnämnden.

Vid förrättningen skall vad i 22 kap. 3—5 %%, 6 % första och andra styckena, 7 och 8 %% samt 23 kap. 3 %, 4 % andra—fjärde styckena, 5, 14—17 och22 %% stadgas äga motsvarande tillämpning.

2 %.

De särskilda delarna av fastighet, som skall klyvas, skola med huvudsaklig hänsyn till det ändamål, vartill de enligt generalplan, stadsplan eller stadsbygg- nadsbestämmelser äro avsedda, uppskattas 1 penningar.

Byggnad, plantering eller annan sådan anläggning skall åsättas särskilt värde.

3 %.

I generalplan upptaget huvudtrafikområde och i stadsplan upptagen gatu- mark eller parkområde skola, där särskilda skäl ej till annat föranleda, un- dantagas från klyvning. '

I övrigt må vid klyvning undantag göras, där delägarna därom äro ense och förrättningsmannen prövar, att undantaget må ske, eller förrättningsmannen finner nödigt, att visst undantag göres.

För de i 23 kap. 10 % andra stycket angivna ändamål må servitut till för- män för en vid förrättningen utlagd ägolott läggas å annan sådan ägolott, dock allenast i den mån servitutet avser ett behov, som måste tillgodoses för att för- rättningen skall kunna utföras utan delägares förfång, samt servitutet ej län- der till avsevärt men för den fastighet, varå det lägges.

Vid förrättningen skall tillses, att varje ägolott kommer att äga rätt till nödig väg.

4 %.

Delägarna i fastigheten skola av densamma tillskiftas område, som så nära som möjligt i värde motsvarar den andel de i fastigheten äga, och skall i öv- rigt iakttagas, att vid uppdragande av skiljelinjerna mellan områdena huvud- sakligt avseende fästes vid generalplanen eller vid stadsplanen och dårå grun- dad tomtindelning samt att klyvningen i övrigt verkställes sålunda att general— planens eller stadsplanens och tomtindelningens genomförande i möjligaste måtto underlättas.

Vid utläggande av ägolott må ej bestämmelserna i 23 kap. 6, 8 och 9 %% åsidosättas.

Delägare må, där så prövas lämpligt, erhålla sina ägor i gemensam ägolott. Kan klyvning enligt bestämmelserna i detta kapitel ej ske, meddele förrätt- ningsmannen eller, där han biträdes av gode män, förrättningsmännen därom beslut.

5 %.

Delägare, som tillskiftas större del av fastigheten än han däri äger andel, skall för överskottet utgiva ersättning till övriga delägare i fastigheten.

Lag samma vare där å delägare tillskiftad mark finnes byggnad, plantering eller annan sådan anläggning, som i värde överstiger å delägaren belöpande an- del i fastighetens anläggningar.

Ej må klyvning så verkställas att den länder delägare till förfång. I fråga om sättet för erläggande och fördelning av ersättningsbelopp, varom nu sagts, skall vad i lagen om expropriation stadgas angående expropriations- ersättnings erläggande och fördelning äga motsvarande tillämpning.

6 %.

Är klyvning sökt och upplyses, att enligt domstols förordnande den fastig- het, ansökningen avser, skall utbjudas till försäljning för delägarnas samfällda räkning, skall med klyvningen anstå, till dess det visat sig, huruvida försälj- ning kommer till stånd.

' 7 %.

Vad i 27 kap. 8 och 9 %% stadgas skall äga motsvarande tillämpning vid för- rättning enligt detta kapitel.

Finnes för område, varå detta kapitel äger tillämpning, ej byggnadsnämnd, skall vad i detta kapitel stadgats beträffande byggnadsnämnd äga motsva- rande tillämpning å myndighet, som kan hava förordnats att fullgöra vad" byggnadsnämnd eljest åligger. F öres för område, som nu sagts, jordregister, skall ägodelningsdomaren om fastställelse av klyvning underrätta överlantmätaren.

8 %. Bestämmelserna i 22 kap. 22 % skola äga motsvarande tillämpning å mål, som i detta kapitel avses.

29 KAP. Om laga skifte.

1 %.

I stad må laga skifte äga rum allenast för att inom område, för vilket gene- ralplan, stadsplan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser ej äro gällande, utbryta kvotdelar av fastighet eller av område, som vid mätningsförrättning undantagits för delägares gemensamma behov eller lämnats oskiftat, och skola därvid, där ej i denna lag annorlunda stadgas, gällande bestämmelser om laga skifte av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Konungen må, där särskillda omständigheter sådant föranleda, medgiva om- delning av redan skiftad stadsjord, och äger Konungen i sammanhang där- med bestämma skifteslagets omfång ävensom meddela de föreskrifter i övrigt beträffande skiftet, som må finnas erforderliga.

2%.

Förordnande att verkställa laga skifte å stadsjord skall av Konungens be— fallningshavande meddelas :i stadens tjänst anställd mätningsman, där denne är lantmätare, så ock, ändoclk att han icke är lantmätare, där samtliga delägare i jorden i ansökningen om skiftet föreslagit honom till förrättningsman.

3 %.

Innan laga skifte å stadsjiord företages, skall förrättningsmannen om tid och ställe för första sammanträdet minst åtta dagar förut underrätta byggnads- nämnden.

4 %.

Utan hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts i den ordning, som i 3 kap. 1 % av lagen om delning av jord å landet sägs, må laga skifte å stadsjord företagas, där sanntliga delägare infinna sig eller av förrättnings- mannen blivit minst åtta da1gar förut bevisligen kallade till förrättningen samt fråga ej är om bestämmandle av gräns mot fastighet, som ej ingår i förrätt- ningen.

5 %.

Laga skifte å stadsjord må verkställas utan biträde av gode män, så Vitt icke är fråga om gränsbestämning, som i 4 % sägs, eller om ägoutbyte mellan stadsjord och jord å landet eller ock förrättningsmannen eller delägare finner biträde av gode män erforderligt.

Bestämmes under förrättmingens gång att gode män skola tillkallas, må. det ej verka rubbning av åtgärdl, som vidtagits därförinnan.

Gå.

Vid gradering av stadsjmrd skall hänsyn jämväl tagas till ägas användbar- het till byggnads-, upplags— eller hamnplats, torvtäkt, sten- eller mineralbrott, 'grus- eller lertäkt eller dylikt, som ej står i samband med ägans tjänlighet för jordbruk.

7%.

Äro angående delning av stadsjord i donationsbrev eller eljest särskilda fö— reskrifter meddelade, lände de till efterrättelse.

8 %. Laga skifte må ej äga rum å fastighet eller område av läge och beskaffenhet att företrädesvis ägna sig till byggnadsplats.

86 9 %. Besväras fastighet eller område av servitut, bestående av rättighet till skogs- fång och mulbete eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av fastig- hetens ägare servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes medföra nytta och kunna ske utan någons förfång. Rätt att erhålla utbrytning tillkomme ock ägaren av den fastighet, till vars förmån sådant servitut gäller, där det visas att servitutet äventyras.

I avseende å förrättning, som i första stycket omförmäles, äge vad i 20 kap. 6 och 9 %% av lagen om delning av jord å landet stadgas motsvarande till- lämpning.

10 %.

Innan förrättning, som avses i detta kapitel, fastställes, skall, där vid för— rättningen sådant påyrkats eller ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaren eljest så prövar nödigt, yttrande i ärendet inhämtas från byggnadsnämnden.

Beslut, varigenom fastställelse meddelats, må överklagas av byggnads— nämnden, som därav utan dröjsmål skall erhålla del.

11 %.

Ett exemplar av akt rörande förrättning, som avses i detta kapitel, skall av förrättningsmannen kostnadsfritt överlämnas till byggnadsnämnden att förva- ras under dess värd.

12 %.

Vad i detta kapitel stadgas för stad, skall ock gälla för samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, samt för om- råde, för vilket Konungen förordnat jämlikt 21 kap. 1 %, att generalplan eller stadsplan skall upprättas eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser tillämpas, eller jämlikt 1 kap. 42 % av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse, att stadsplan skall upprättas eller särskilda föreskrifter iakttagas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande.

Finnes för område, som nyss sagts, ej byggnadsnämnd, skall vad i detta ka— pitel stadgats beträffande byggnadsnämnd äga motsvarande tillämpning- å myndighet, som kan hava förordnats att fullgöra vad byggnadsnämnd eljest åligger.

30 KAP.

Om registrering av fastighet åvilande skyldighet att utgiva vissa kostnadsbidrag.

lå.

Dei fråga om fastigheter inom stad ägarna åliggande förpliktelser att till sta- den utgiva ersättning enligt 4 eller 14 kap. i denna lag skola för varje stad re- gistreras.

Registret skall så föras att för varje fastighet, som förpliktelse i nu ifråga— varande avseende åvilar, framgår det belopp, till vilket ersättningen blivit'be'i stämd, jämte den omfattning, i vilken ersättningen blivit erlagd, samt de tid- punkter, å vilka ogulden del av ersättningen skall erläggas, ävensom de övriga bestämmelser, som kunna vara angående ersättningen och dess gäldande med- delade.

25.

Magistraten förordnar på framställning av staden lämplig person att föra register, varom i 1 % sägs. Den närmare tillsynen över registerarbetet åligger magistraten.

Den, som för registret, skall hava skyldighet att utfärda bevis angående vad registret beträffande viss fastighet innehåller.

3 %. Finner stad eller enskild sakägare anledning till erinran mot registret eller eljest mot åtgärd av registerföraren, anmäle förhållandet hos magistraten, som i ärendet förordnar efter ty skäligt prövas.

4 %. Registrets uppläggande och förande skall bekostas av staden.

55.

Närmare föreskrifter angående uppläggandet och förandet av register, varom i detta kap. sägs, meddelas av Konungen.

Gå.

Bestämmelserna i detta kapitel skola ock gälla samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, samt för område, för vilket jämlikt 21 kap. generalplan eller stadsplan blivit fastställd.

31 KAP.

Om fastighetsregister.

lå.

För varje stad skall finnas ett fastighetsregister, bestående för tomterna av tomtbok och för övriga fastigheter inom staden (stadsägor) av stadsägobok.

Till fastighetsregistret skola föras tre bihang, benämnda bihang A, bihang" B, och bihang C, nämligen: .

tomtbildningslängd (bihang A), upptagande de tomter, vilka skola bildas, men beträffande vilka så ännu ej skett,

förteckning (bihang B) över. områden, som vid mätningsförrättning undan— tagits för delägares gemensamma behov eller vid dylik förrättning lämnats

oskiftade, så vitt ej sådant område skiftats mellan delägarna eller 1 sin helhet avstyckats, samt

förteckning (bihang C) över vägar, gator, torg och andra för allmän sam- färdsel avsedda områden samt parker och allmänna planteringar, ävensom så— dana vattenområden, som ej veterligen höra till en eller flera fastigheter en— skilt.

Tomtboken skall hava sådan uppställning, att den jämväl innehåller upp- gifter om beslut, innefattande fastställelse å eller ändring i stadsplan eller tomtindelning eller stadsbyggnadsbestämmelser eller motsvarande av Konun- gen jämlikt äldre lag meddelade byggnadsbestämmelser, ävensom om andra byggnadsbestämmelser, så vitt de icke äro föremål för inteckning efter vad om servitut är stadgat samt magistraten meddelat föreskrift om deras anmär- kande. Äro enligt generalplan med därtill hörande stadsbyggnadsbestämmel— ser eller enligt allmänna stadsbyggnadsbestämmelser föreskrifter meddelade angående användning av område, som ej ingår i stadsplan, eller har Konungen jämlikt äldre lag fastställt särskilda föreskrifter med avseende å byggnads- verksamhetens ordnande å sådant område, skall beslutet anmärkas i stadsägo- boken eller bihang B vid de fastigheter eller områden beslutet angår.

Föreskrift, som, efter vad ovan sägs, meddelas av magistrat, må lämnas antingen med avseende å visst slag av beslut eller för särskilt fall.

2 %. Alla fastigheter och områden, som upptagas i fastighetsregistret, skola med undantag av sådana icke utbrutna andelar i samfälligheter, som avses i 3 % sista stycket, jänwäl vara avfattade å en till registret hörande registerkarta.

3 %.

Med tomt förstås så väl av ålder bestående och enligt äldre lag i tomtbok införd tomt som ock tomt, som enligt denna lag införes i tomtboken.

Nybildad tomt skall, så snart den bildats, införas i tomtboken. I tomtboken skall införas område, som enligt gällande tomtindelning skall ut- göra tomt, där området blivit enligt bestämmelserna i 2 kap. av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad föremål för mätning samt. i fall området utgjorts av mark från flera särskilda fastigheter, rättens medgivande enligt 3 kap. av samma lag lämnats till i nämnda kapitel omförmäld åtgärd.

Tomt, som till följd av upphörande av eller ändring i stadsplan uteslutits ur tomtindelning, skall avföras ur tomtboken.

Lag samma vare angående del av tomt, sedan delen från tomten utbrutits. Andel för viss fastighet i samfäld mark varde, ändå att andelen ej är utbru- ten ur samfälligheten, vid registrering behandlad såsom stadsäga, så framt lag- fart beviljats å upplåtelse av andelen eller andelen på grund av mantalsfördel- ning eller annan dylik förättning ansetts såsom särskild fastighet.

4 %. Konungens befallningshavande förordnar på framställning av staden register- förare.

Med Konungens medgivande må flera städer förena sig om registerförare. Där stad till registerförare föreslagit i dess tjänst anställd mätningsman eller ledamot av magistraten, varde han därtill förordnad. Har annan person före- slagits, pröve Konungens befallningshavande, om registerföringen kan åt honom anförtros.

Föres fastighetsregistret av annan än i ägornätning kunnig person, vare sta- den skyldig bereda registerföraren tekniskt biträde vid de göromål, där sådant erfordras.

5 %. Till upprättande av registerkarta förordnar Konungens befallningshavande person, behörig att innehava befattning såsom mätningsman i stad; skolande därvid vad i 4 % sägs itillämpliga delar gälla.

6 %.

Registerkarta skall så vitt möjligt upprättas med ledning av förut befint- ligt kartmaterial.

Där ej staden eller enskild sakägare vill bekosta nymätning, skall för register— karta sådan mätning äga rum endast så. vitt karta helt och hållet saknas eller, vad angår område, som är uppdelat i flera tomtområden eller andra fastigheter, erforderlig ledning, ändå att karta över området i dess helhet finnes att tillgå, icke kan med lägre kostnad erhållas beträffande tomtområde av tomtindel- ningshandlingar samt i fråga om annan fastighet av vederbörande fångeshand- lingar. Område, för vilket karta saknas, må dock utan att nymätning sker avfattas å registerkartan, där det kan ske utan fara för osäkerhet eller oreda.

Nymätning för upprättande av registerkarta skall ske efter grafisk metod, där ej staden eller vederbörande sakägare vill bekosta mätning efter sifferme- toden.

7%.

Registerkarta må ej upprättas i mindre skala än att läget av de särskilda fastigheterna jämte deras beteckning kan dårå tydligt utmärkas, men i övrigt skall i fråga om bestämmandet av skalan avseende företrädesvis fästas därå, att kostnaden för kartan må kunna nedbringas så mycket omständigheterna med— giva; och må registerkarta kunna upprättas i olika skala för skilda delar av staden, där det prövas lämpligt; dock att det område, som ingår i tomtindelning, skall i sin helhet avfattas i samma skala, så vitt ej särskilda omständigheter annat föranleda.

8 %.

Förrättning för registerkartas upprättande må ej uppehållas av tvist om ägande- eller besittningsrätt, utan varde i avbidan på tvistens utgång vederbö- rande områden upptagna i enlighet med innehavet vid tiden för förrättningen, dock att område, varav tomt skall bildas, alltid skall å registerkartan upptagas såsom en enhet, ändå att särskilda delar ”därav äro i olika ägares hand.

95.

I samband med registerkartans upprättande skall förrättningsmannen upp- göra förslag till stadsägoområdets indelning i särskilda stadsägor, vilket för- slag underställes magistratens prövning.

, Vid fastighetsindelningens bestämmande skall såsom stadsäga anses område, som vid mätningsförrättning utlagts såsom särskild fastighet eller som eljest i ägarens hand må anses såsom särskild fastighet, så ock varje stadsägoområde i övrigt; skolande förty, där område, varom nu är fråga, tillhör flera, de där var för sig äga viss å marken bestämd ägovidd, eller där viss ägovidd av dylikt om- råde är särskilt intecknad eller eljest särskilt häftar för fordran eller annan rät- tighet, varje sådan del anses såsom en stadsäga.

Där flera områden enligt handlingarna vid mätningsförrättning höra till sam- ma fastighet eller eljest av ålder ansetts tillhopa utgöra en fastighet, skola dessa områden upptagas såsom en stadsäga, så vitt de äro i en ägares hand och icke äro särskilt intecknade eller eljest särskilt häfta för fordran eller annan rät- tighet.

Områden, hörande till järnväg, å vilken lagfart i särskild ordning beviljats eller som tillhör .staten, skola utgöra en stadsäga, även om de ligga åtskilda å marken.

Områden, som innehavas, det ena med äganderätt och det andra med ständig besittningsrätt, eller av skilda ägare upplåtits under sådan besittningsrätt, må icke, även om de ligga intill varandra samt äro i en innehavares hand, utgöra en stadsäga.

Har kronan, staden, allmän inrättning eller stiftelse, innan fastighetsindelnin- gen blivit bestämd, gjort framställning att något densamma. tillhörigt område uppdelas i flera stadsägor, må delning ske i enlighet med den framställning, där ej området upplåtits under ständig besittningsrätt eller hör till järnväg.

10 %.

I fastighetsregistret upptages såsom en enhet:

1) varje tomt; 2) varje fastighet, som vid den fastighetsindelning, varom förmäles i 9 %, be- stämts skola utgöra särskild stadsäga, härunder inbegripen jämväl sådan andel för viss fastighet i samfälld mark, som vid registrering skall behandlas såsom stadsäga ;

3) område, som vid fastighetsindelningen sammanförts med annat område till en stadsäga men sedermera i sin helhet utbrutits eller avstyckats för att bilda en stadsäga för sig;

4) varje stadsäga, som uppkommer genom sammanläggning av stadsägoenhet eller del därav med annan stadsägoenhet eller del därav; .

5) varje område, som enligt 3 % fjärde eller femte stycket avförts ur tomt- boken eller iett sammanhang avstyckats från flera stadsägoenheter, för vilka 'det varit samfällt, eller blivit avfört ur bihang C, såvida ej området skall sam-

manläggas med förut registrerad enhet eller, i först nämnda två fall, skall ut— läggas till gata eller dylikt;

6) varje ej förut såsom enhet registrerat område, det där förvärvats för järn- väg, å vilken lagfart i särskild ordning beviljats eller som tillhör staten, utan så är att annat till samma järnväg hörande område redan finnes såsom en enhet upptaget i stadsägoboken;

7) för tomt efter fastighetsregistrets första uppläggande utbruten andel i sam- fälld mark.

Där område, som under 5) eller 7) avses, vid tiden för dess införande i fastig- hetsregistret tillhör flera, som var för sig äga viss å marken bestämd lott, skall dock varje lott anses såsom en enhet, och skall vad sålunda stadgats äga mot— svarande tillämpning, där viss ägovidd av område, som nu sagts, vid tiden för införandet i fastighetsregistret är särskilt intecknad eller eljest särskilt häftar , för fordran eller annan rättighet.

11 %.

Fastighet skall upptagas i fastighetsregistret under särskild registerbeteck- ning. Sådan beteckning åsättes av magistraten.

12 %.

Sedan fastighetsregistret blivit upplagt, har registerföraren att skyndsamt hos den i 14 % omförmälda kommission, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, Konungens befallningshavande och magistraten därom göra anmälan.

Magistraten kungöre ofördröjligen anmälan i allmänna tidningarna samt i den eller de ortstidningar, vari kommunala meddelanden för staden intagas.

13 %.

Förändringar i fastighetsindelning och registerbeteckningar skola införas i fastighetsregistret och utmärkas å registerkartan.

14 %.

Arbetet med fastighetsregistrets första uppläggande skall stå under överin- seende av en kommission, benämnd fastighetsregisterkommissionen, bestående av tre personer, vilka utses av Konungen. Kommisionen har särskilt att över- vaka, att ej arbetet med registerkartans upprättande och registrets upplåggande fördröjes.

Kommissionen har ock att övervaka registrets förande, intill dess överinse- endet över registret övertages av annan myndighet.

Sedan arbetet med registrets uppläggande blivit i huvudsak avslutat för rikets städer ävensom övriga samhällen, för vilka fastighetsregister upplägges efter de för stad meddelade bestämmelser, skall överinseendet från kommissionen över- tagas av byggnadsstyrelsen. . Den närmare tillsynen å arbetet åligger för Varje stad dess magistrat.

15 %.

Vad om magistrat i detta kapitel sägs gälle i Stockholm för överståthållar— ämbetet och för stad, som lyder under landsrätt, för Konungens befallningsha- vande, som äger att erhålla nödigt bistånd av stadsstyrelsen.

16 %.

Närmare föreskrifter angående uppläggandet och förandet av fastighetsre- gistret meddelas av Konungen.

1.7 5.

Vad i detta kapitel stadgas angående stad, som lyder under landsrätt, skall, där Konungen därom förordnar, äga motsvarande tillämpning i avseende å sam- hälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakt— tagas.

I fall, då kostnaden för fastighetsregistrets första uppläggande helt bestrides av statsmedel, äge Konungens befallningshavande, utan iakttagande av före— skrifterna i 4 %, utse förrättningsman för upprättande av registerkarta.

För samhälle å landet vare överlantmätaren registerförare, så framt ej sam— hället förklarat sig vilja bekosta registerföringen.

Sedan fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser upplagts för samhälle, skall, där så ej förut skett, fastighet eller område, som ingår i samhället, uteslutas ur jordeboken. För åtgärdens vidtagande har registerfö- raren att göra anmälan hos Konungens befallningshavande. Uteslutande ur jordeboken verkar ej rubbning beträffande fastighet tillkommande rättigheter och förmåner eller fastighet påvilande utskylder, besvär och dylikt.

18 %.

Anser samhälle eller enskild sakägare sin rätt vara förnärmad genom beslut, som jämlikt detta kapitel meddelats av magistraten, Konungens befallnings- havande eller fastighetsregisterkommissionen, äge däröver anföra besvär i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks be- slut är bestämd.

Över kommissionens beslut föres klagan hos Konungen. Finner någon anledning till erinran i fråga om åtgärd av registerföraren, göre anmälan däromhos den myndighet, som har den närmare tillsynen å registret.

19 %.

I stad ävensom i köping, som utgör egen kommun och för vilken fastighets- register skall föras enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall fastighets- registret uppläggas och föras på samhällets bekostnad.

Till de med registrets första uppläggande förbundna kostnader må dock så— dant samhälle efter ty särskilt förordnas erhålla bidrag av statsmedel.

Stad, som lyder under landsrätt, ävensom köping, som nyss sagts, skall ej svara för kostnad för uppgifter, vilka för registret lämnas av 'den, som för fastighetsboken, eller av vederbörande häradsskrivare eller landskontor.

Är överlantmätaren registerförare för köping, som utgör egen kommun, skall registerföringen ske på statsverkets bekostnad.

20 %.

Har för socken eller annat större område, som lagts till stad, före överflytt— ningen upprättats fastighetsregister efter de för landsbygden gällande före- skrifter, må med Konungens medgivande fastighetsregister för området i enlig— het med samma föreskrifter fortfarande föras av överlantmätaren under viss, av Konungen tillika bestämd tid, dock ej över tio år från det överflyttningen ägde rum, och skall av Konungen på grund av motsvarande stadgande i äldre lag lämnat medgivande jämväl efter denna lags ikraftträdande lända till efter— rättelse.

32 KAP.

Allmänna föreskrifter.

1 %.

Skall mark avstås eller lösas enligt denna lag eller skola ledningar avstås eller lösas enligt 12 kap. 2 % eller byggnad lösas enligt 12 kap. 5 % sista stycket eller skall rätt, som i 12 kap. 1 % andra stycket eller 8 % samma: kap. omförmäles, lösas, skall vad nedan i 2—13 %% stadgas jämte bestäm- melserna i 2, 3 och 13—22 %%, 23 % andra—femte styckena, 24—37 åå, 38 % första och tredje styckena, 39, 41—45, 47—67 och 71—74 %% i lagen om expropriation i den mån samma bestämmelser ej strida mot vad i denna lag stadgas lända till efterrättelse.

.Vid expropriation enligt 3 kap. 3 % och 12 kap. 5 % skola 4 och 5 %% lagen om expropriation samt vid expropriation enligt 3 kap. 3 % eller 12 kap. 1 % första stycket 78 och 79 %% i sistnämnda lag äga motsvarande tillämpning.

2 %.

Beträffande fastighet, som må lösas, må ock inlösen ske av särskild rätt, som med avseende å fastigheten gäller.

Fastighet eller särskild rätt till fastighet må lösas ändock att den tillkommer kronan.

3 %. ,

För fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskilling, motsvarande fa— stighetens värde. Exproprieras en del av fastighet och lider återstoden skada eller intrång på grund av expropriationen, skall ersättning därför gäldas. Upp- kommer eljest på grund av expropriationen skada för ägaren, skall ock sådan skada ersättas.

Är den exproprierande på grund av åtagande eller av annan anledning pliktig vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande av skada eller intrång, var- de expropriationsersättningen därefter jämkad. Innebär sådant åtagande utfä- stelse av servitut till förmån för fastighetsdel, som ej exproprieras, och sker ej

expropriationen för kronans, stadens, samhällets eller kommunens räkning, må, om fastighetsdelens ägare det yrkar, hänsyn icke tagas till utfästelsen, utan att den gjorts i sådan form, att inteckning för servitut kan meddelas. Expropriationsersättning skall bestämmas i penningar att utgå på en gång.

4 %.

Vid bestämmande av ersättning för fastighet, som exproprieras, må hänsyn icke tagas till den förändring i värdet därå, som uppstår allenast till följd av generalplanens eller stadsplanens fastställande eller genomförande.

Vad nu sagts äger ej tillämpning vid expropriation enligt 11 kap. eller 12 kap. 6 eller 7 % eller enligt 9 % samma kap. av del av tomtområde, varav sär- skilda delar äro i olika ägares hand.

5 %. Exproprieras en del av enifastighet och föranleder expropriationen nytta för återstående delen av fastigheten, skall expropriationsersättning gäldas endast i den mån den överstiger nyttan.

6 %.

Finnes å gatumark eller parkområde byggnad, stängsel eller plantering eller annat, som till marken hör och lösas skall, bör särskilt värde sättas å själva mar- ken, och skola, där ej all mark, som uppskattas, prövas hava lika värde, de sär- skilda värdena utsättas.

7%.

Vid bestämmande av expropriationsersättning för i 12 kap. 3 % omförmäld mark skall hänsyn tagas till stadens, samhällets eller kommunens rätt att för samfärdsel utnyttja marken. Ej må kostnad, som staden, samhället eller kom- munen nedlagt å vägens iordningställande, föranleda förhöjning av ersättnings- beloppet. '

8 %.

Har efter generalplanens eller stadsplanens antagande kostnad nedlagts å fastigheten i uppenbar avsikt att höja expropriationsersättningen, må genom sådan kostnad åstadkommen förökning av fastighetens värde icke tagas i be— räkning vid ersättningens bestämmande.

95.

Vad i 3—8 %% stadgas om fastighet äge motsvarande tillämpning beträffande särskild rätt till fastighet, som avstås på grund av expropriation.

10 %.

_Där enligt denna lag skall av stad, samhälle eller kommun lösas en del av fastighet och ersättning för skada och intrång å en återstående del skulle uppgå till två tredjedelar av den delens värde, eller särskild rätt till fastighet och ersättningen skulle motsvara två tredjedelar av värdet å fastigheten, äge

staden, samhället eller kommunen lösa det område, som lider sådant men eller utgör föremål för rättigheten. Kostnaden för åtgärd, som i 3 % andra stycket avses, varde inräknad i ersättning, som nu är sagd. Området skall värderas av expropriationsnämnd, varefter rätten har att giva besked, huruvida området må lösas, och skall vad i 54 % första stycket andra punkten i lagen om expro- priation stadgas äga motsvarande tillämpning.

Jämväl i annat fall än i första stycket sägs äge stad, samhälle eller kommun att i samband med lösen av del av fastighet lösa tomtdel, som kan av fastig- heten återstå.

Vad ovan i denna % stadgas skall ej äga tillämpning vid expropriation enligt 12 kap. 6 eller 7 % eller enligt 9 % samma kap. av del av tomtområde, varav särskilda delar äro i olika ägares hand.

11 %.

Ersättning för skada, som i 3 % första stycket sista punkten sägs, skall be- stämmas av rätten.

Vad i detta kap. och lagen om expropriation stadgas beträffande expropria- tionsersättning skall ock äga tillämpning å ersättning för skada, varom nu sagts.

12 å. .

Konungens befallningshavande skall för en tid av tre kalenderår till ordfö- rande i nämnder för expropriation inom länet enligt denna lag utse en i prak— tiska värv förfaren och med förhållandena i städerna och samhällena inom länet Väl förtrogen man ävensom förordna ersättare för denne. För Stockholms stad skola ordförande och ersättare enligt vad nu är sagt utses av överståt— — hållarämbetet.

13 5.

I övrigt skola följande särskilda bestämmelser iakttagas:

1. Till förfång för innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar, må ej löseskilling för fastighet eller, om endast en del av fastigheten expro- prieras, ersättning för skada och intrång å den återstående delen och ej heller ersättning för upplåtelse av särskild rätt till fastigheten sättas lägre än till värdet, även om ägaren mindre begärt, och äge förty ej rätten i fall som nu sagts på den grund, att ersättning bestämts till högre belopp än 'den till ersätt- ningen berättigade i målet yrkat, jämka ersättningen, utan meddele besked, som i 45 % sista stycket i lagen om expropriation stadgas, och vare lag, som i nämnda stycke sägs. .

2. Vad i 50 % första stycket i lagen om expropriation stadgas angående ex- propriationsrättens förverkande utgöre ej, där expropriationsrätt omedelbart följer av bestämmelse i denna lag, hinder för den expropriationsberättigade att anhängiggöra ny talan om inlösen av marken.

3. Har ägare av del i tomtområde anhängiggjort talan om lösen av åter— stoden av området, vare ägare av annan del i området, som vill lösa, berättigad att utan ny stämning föra talan därom i rättegången. I dylikt mål skola vid val av nämnd de ledamöter av nämnden, som skola väljas av parterna, utses av

alla delägarna i området gemensamt eller, om de ej kunna om valet enas, av rätten, och skall nämnden uppskatta samtliga de delar av området, som äro i olika delägares hand, och å envar sådan del sätta särskilt värde.

4. I fall, somi 3 kap. 4 % och 12 kap. 9 % avses, må ansökan om stämning jämväl göras av markens ägare, och äge i ty fall vad i 52 % lagen om expropria- tion stadgas motsvarande tillämpning.

5. Uppkommer i mål angående inlösen av mark enligt denna lag tvist om rätt eller plikt att lösa den mark, varom fråga är, "döme rätten därom, och skall därefter, där ej fall som i 6 punkten sägs föreligger, nämnd tillsättas. Emot sådant rättens beslut må talan särskilt fullföljas i den ordning, som för talan mot slutligt utslag är stadgad, och vile emellertid rättegången i övrigt. Kom- mer i mål, som nu är sagt, lösen ej till stånd, gälle om parts skyldighet att ersätta kostnad för rättegången vad i allmän lag är därom stadgat.

6. Skall mark eller ledning enligt denna lag avstås utan ersättning, då skall nämnd ej sättas, och vare, sedan rättens utslag vunnit laga kraft, så ansett som hade expropriationsersättning å behörig ort nedsatts.

14 %. Förbud mot nybyggnadsföretag eller annan åtgärd enligt 3 kap. 1 och 2 åå, 6 kap.. 8 %, 10 kap. 1—3 och 6 åå, 20 kap. 1 och 2 %% samt 21 kap. 1 och 4 %% skola genom byggnadsnämndens eller byggnadsinspektörens försorg offentlig- göras genom kungörelse i församlingens kyrka och införande i tidning, som i 2 kap. 6 % sägs.

15 %.

Skall enligt generalplan eller stadsplan samfärdselled anordnas till eller ge- nom trafikområde eller säkerhetsområde, och kunna staden, samhället eller kommunen och den, som förfogar över området, ej enas om de åtgärder, som i anledning därav böra vidtagas, eller om gäldande av kostnaden därför, äge Konungen därom förordna.

16 %.

Har i gata anordnats underjordisk avloppsledning, vare ägare av fastig- het vid gatan, där han fullgör vad i 14 kap. 10 % stadgas, berättigad att för avloppet från fastigheten erhålla anslutning till sådan avloppsledning.

Är i gata nedlagd staden, samhället eller kommunen tillhörig ledning, som är avsedd att inom fastigheterna vid gatan tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft, vare ägare av fastighet vid gatan berättigad att på de i staden, samhället eller kommunen för sådan gata i allmänhet gällande villkor erhålla förbindelse med sådan ledning.

17 %. Vad i denna lag sägs om ägare av mark eller tomt skall ock gälla om 'den, som innehar mark eller tomt under sådan besittningsrätt, som enligt lag är att- hänföra till fast egendom.

18 %.

Till nybyggnad är att hänföra ej blott uppförande av helt ny byggnad utan även till—, på- eller ombyggnad av befintlig byggnad, dess inredande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden förut varit an- vänd, så ock andra förändringar i avseende å byggnads inredning av den ge- nomgripande beskaffenhet att de kunna anses jämförliga med ombyggnad. Därest sådan förändring av befintlig byggnad, varom ovan nämnts, är såväl i och för sig som i förening med annat arbete av enahanda beskaffenhet, som må hava å byggnaden utförts under de närmast föregående två åren, av ringa om— fattning i förhållande till byggnadens värde, skall å dylik förändring icke till- lämpas vad i 3, 10, 13 och 14 kap. finnes stadgat om nybyggnad.

19 %. Byggnadsmark, som icke tagits i anspråk för bebyggande, skall av inneha- varen hållas i vårdat skick.

Byggnadsnämnden äge förelägga innehavaren att inhägna sådan mark, där så prövas nödigt.

20 %.

Byggherre, som själv vill utöva ledning av byggnadsarbete och är därtill be- hörig, enligt vad i 17 kap. 27 % sägs, vare ansvarig för arbetets utförande.

Byggherre, som uppdrager ledningen åt annan person, skall före arbetets bör— jan till byggnadsnämnden eller byggnadsinspektören avlämna skriftlig förkla— ring av arbetsledaren, att han under ansvarsförpliktelse åtager sig uppdraget. Därest sådan byggherre vid arbetets utförande sätter sig mot iakttagande av bestämmelserna i denna lag eller gällande byggnadsordning eller vad i övrigt kan vara angående arbetets utförande föreskrivet, har arbetsledaren att hos byggnadsnämnden eller byggnadsinspektören skriftligen anmäla förhållandet; och stånde därefter byggherren själv det ansvar, hans berörda förfarande kan medföra.

21 %.

1 mom. Vidtager någon åtgärd, varom i denna lag eller byggnadsordning förmäles, utan att hava erhållit byggnadsnämndens eller byggnadsinspektörens tillstånd, där sådant erfordras, eller underlåter han att ställa sig till efterrät— telse vad i byggnadsordningen eljest kan vara stadgat för rätt att vidtaga dylik åtgärd, eller underlåter någon att vid utförande av arbete följa fastställda rit- ningar eller av byggnadsnämnden eller byggnadsinspektören meddelade före- skrifter, böte från och med tjugufem till och med femtusen kronor och vare dessutom skyldig att undanrödja eller ändra det utförda, om byggnadsnämnden eller byggnadsinspektören finner nödigt sådant förordna.

F örlägges byggnad i annat höjdläge-än det å vederbörlig karta för nybygg- nad eller genom byggnadsnämndens eller byggnadsinspektörens försorg å mar- ken utmärkta, stånde ägaren själv den skada, som vid framtida ändring av ga- tans höjdläge kan följa av berörda förfarande.

2 mom. Företages nybyggnad eller annan åtgärd i strid mot förbud, som meddelats i eller på grund av föreskrift i denna lag, vare straff, som i 1 mom. sägs. Överexekutor äge därjämte till rättelse i vad olagligen skett meddela handräckning; och gälle därom enahanda bestämmelser, som för det i 191 & ut— sökningslagen avsedda fall äro stadgade.

Ansökan om handräckning, som här avses, må göras av allmän åklagare eller av byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör. Är ansökan gjord av all- män åklagare eller byggnadsinspektör, och äskar utmätningsmannen, att kost- nad för förrättningen skall förskjutas, må det ske av allmänna medel.

3 mom. Till böter enligt denna lag eller byggnadsordning må icke dömas, om å förseelsen följer straff enligt allmän lag.

4 mom. Böter, som nu sagts, så ock vite, som på grund av föreläggande en- ligt denna lag eller byggnadsordning ådömas, tillfalle det samhälle eller den kommun, där förseelsen ägt rum.

5 mom. Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller vite, som här av- ses, skola dc förvandlas enligt allmän lag.

22 %.

1 mom-. Förseelse mot denna lag eller mot byggnadsordning åtalas hos polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare, eller, där sådan icke finnes, vid allmän domstol. I fråga om klagan över domstols eller poliskammares beslut gälle vad i allmänhet är angående besvär i brottmål för- ordnat.

2 mom. Förseelse åtalas av allmän åklagare; ägande byggnadsnämnden Ock att för särskilt fall förordna åklagare.

23 %.

1 mom. Över byggnadsnämnds eller byggnadsinspektörs enligt denna lag eller gällande byggnadsordning meddelade beslut må besvär anföras hos Ko- nungens befallningshavande inom trettio dagar efter det klaganden av beslutet erhållit del.

Protokoll över byggnadsnämnds eller byggnadsinspektörs beslut i ärende angående tomtindelning skall, där beslutet icke blivit av drätselkammare eller motsvarande myndighet godkänt, inom fjorton dagar efter det beslutet fattats tillställas myndigheten, som äger att för bevakande av stadens, samhällets el- ler kommunens rätt överklaga beslutet; och vare för staden, samhället eller kom- munen tid för klagan räknad från det delgivning sålunda skett.

Vad i andra stycket stadgas skall i tillämpliga delar även gälla ägare av mark, vilken ingår i indelningen, där byggnadsnämndens eller byggnadsin— spektörens beslut icke blivit av honom godkänt. Är markägare ej boende inom riket eller är hans vistelseort okänd, skall han av beslutet anses hava erhållit del, när byggnadsnämnden eller byggnadsinspektören därom infört kungörelse i tidning, som i 2 kap. 6 % sägs. .

2 mom. Över beslut, som Konungens befallningshavande meddelat på bc- svär över byggnadsnämnds eller byggnadsinspektörs beslut eller eljest på grund

av denna lag eller gällande byggnadsordning, må besvär anföras hos Konungen inom tid, som i allmänhet är lbestämd för överklagande av förvaltande myndig— heters och ämbetsverks beslutt.

24 %.

1 mom. Den allmänna uppisikten över stadsbyggnadsväsendet jämte det där- till hörande mätningsväsendiet och fastighetsregistret tillkommer byggnads- styrelsen, som äger att i hithörande ämnen meddela erforderliga föreskrifter, modeller, formulär, råd och anvisningar.

;? mom. Konungens befalllningshavande har att, var inom sitt län, öva till- syn över stadsbyggnadsväsemdet i vad på Konungens befallningshavande en- ligt denna lag ankommer; och åligger det Konungens befallningshavande i så- dant avseende bland annat:

att övervaka, att denna lag, gällande generalplaner, stadsplaner, stadsbygg- nadsbestämmelser och byggmadsordningar samt övriga föreskrifter angående stadsbyggnadsväsendet noggrant efterlevas;

att tillse, att stad och samlhälle eller annat område på landet i mån av behov förses med generalplan, stadlsplan, stadsbyggnadsbestämmelser och byggnads- ordning av lämplig beskaffemhet;

att tillse, att byggnadsnämnden byggnadsinspektörer och andra lokala myn- digheter, som med plan- 00111 byggnadsväsendet hava. befattning, med nit och omsorg fullgöra sina åligga-Inden; samt

att göra de framställningar och förslag till föreskrifter eller åtgärder. var— till förhållandena giva anledning.

Konungens befallningshavande skall till sitt biträde hava länsarkitekt. dock att vad sålunda stadgats ej har avseende å överståthållarämbetet.

25 5.

Inom varje stad skall finnas ett efter behovet avpassat antal gode män, minst två. Valda för en tid av sex år av stadsfullmäktige. Avgår god man under den tid, för vilken han utsetts, mnställes fyllnadsval; och skall den sålunda valde tjänstgöra den tid, som för (den avgångne återstått.

lnnan god man inträder i tjänstgöring, skall han inför Konungens befall- ningshavande eller domstol eller inför domaren eller ägodelningsdomaren av— lägga den i 2 kap. 8 % i lagen om delning av jord å landet stadgade ed.

Magistraten åligger att, då tid, för vilken god man utsetts, går till ända eller god man eljest avgår eller behov av ökat antal gode män yppar sig, föranstalta om val ävensom att lämna uppgift å de valda gode männen till vederbörande lantmätare och stadsmätning-sman samt, i fråga om stad, som lyder under lands- rätt, till ägodelningsdomaren.

26 %.

Rådhusrätt, där sådan finnes, vare ägodelningsrätt i stad. Den lagfarne ledamot i rådhusrätten, som därtill utses, skall vara ägodel— ningsdomare. Äro flera avdelningar av rådhusrätten, skall ägodelningsdoma- ren alltid vara ledamot av avdelning, vid vilken jorddelningsmålen skola upp- tagas.

I annan stad än nu sagts består ägodelningsrätten av ägodelningsdomaren i den domsaga, vartill staden hörer, jämte tre ägodelningsnämndemän. Ägodelningsnämndemännen, som böra vara allmänt betrodda och med ortens förhållanden väl förtrogna män, skola vara valbara till nämndemansbefattning vid häradsrätt i domsagan samt ej hava uppnått sextiofem års ålder. Ägodelningsnämndemän utses för sex år, till ett antal av sex för varje dom- saga. Avgår ägodelningsnämndeman under tjänstgöringstiden, skall val avse återstående del av samma tid. Val äger rum inför ägodelningsdomaren. Valet verkställes genom valmän, som på föranstaltande av ägodelningsdo- maren utses av stadsfullmäktige i de till domsagan hörande städerna. För stad med 500 invånare och därunder utses 1 valman » » över 500 t. o.m. 1,500 invånare 2 valmän » 1,500 w 3,000 .. 3,000 » 4,500 » o. s. v. efter samma beräkning för överskjutande folkmängd. Ersättare utses till samma antal som valmän. Beträffande val av ägodelningsnämndemän skall i övrigt vad i 21 kap. 4 % av lagen om delning av jord å landet finnes stadgat äga tillämpning. Vad i 21 kap. 5—7 och 9 %% av lagen om delning av jord å landet stadgas om ägodelningsnämndeman för jorddelningsmål å landet skall äga motsvarande tillämpning beträffande ägodelningsnämndeman för jorddelningsmål i stad.

GDL

.p—

27 %.

Vad i 25 och 26 %% stadgats skall ock gälla samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, samt för område, för vilket Konungen förordnat jämlikt 21 kap. 1 %, att generalplan eller stads- plan skall upprättas eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser tillämpas, eller jämlikt 1 kap. 42 % av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse, att stadsplan skall upprättas eller sär- skilda föreskrifter iakttagas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande.

28 %.

De åligganden, vilka enligt denna lag tillkomma magistraten, skola tillhöra i Stockholm överståthållarämbetet, i stad, där magistrat ej finnes, den för sta- den särskilt tillsatta styrelse och i samhälle eller kommun på landet dess kom— munal- eller municipalnämnd; dock att i Stockholm magistraten enligt 19 kap. 2 % utser ledamöter och ersättare i byggnadsnämnd och avgiver i 4 % av samma kap. omförmält yttrande. Vad enligt 3 kap. 5 %, 8 kap. 9 % och 13 kap. 6 %, samt 30 kap. 2 och 3 %% åligger magistraten ankommer i stad, där magistrat ej finnes, och i samhälle eller kommun på landet på Konungens befallningshavan- de. Magistratens åliggande enligt 16 kap. 2 % skall i stad, samhälle eller kom- mun, som sist omförmälts, ankomma på byggnadsnämnden eller byggnads- inspektören.

I stad, där stadsfullmäktige ej finnas, skall allmän rådstuga och i sam- hälle eller kommun på landet, som avses i 21 kap. 5 % första stycket, den myndighet, som utövar samhällets eller kommunens beslutanderätt, äga den be- fogenhet, som enligt denna lag tillkommer stadsfullmäktige. .Val av gode män enligt 25 å och av valmän enligt 26 % för område å landet, varom i 27 % sägs, skall förrättas å kommunalstämma av de inom området mantalsskrivna, i kom— munens allmänna angelägenheter röstberättigade.

Vad i denna lag sägs om drätselkammare skall för samhälle, där drätsel- kammare ej finnes, gälla den myndighet, åt vilken blivit uppdraget att hand- lägga ärenden av det slag, varom fråga är.

29 %.

För samhälle eller område på landet, varom i 21 kap. 5 % första stycket sägs, skall vid tillämpning av denna lag iakttagas:

att de två ledamöter och ersättare i byggnadsnämnden, vilka enligt 19 kap. 2 % skola utses av magistraten, skola utses av Konungens befallningshavande, som dock, där enligt vad i 21 kap. 7 5 2 mom. sägs antalet ledamöter är tre, utser en av dem jämte ersättare för denne, börande de av Konungens befall- ningshavande utsedda ledamöterna och ersättarna, såvitt möjligt, vara lag— farna; , ' -. _;

att, därest inom samhälle icke finnes hälsovårdsnämnd, det förslag å leda— mot och ersättare i byggnadsnämnden, vilket enligt 19 kap. 2 % skall avgivas av hälsovårdsnämnden, i stället skall uppgöras av samhällets beslutande myn- dighet; samt

att, där byggnadsnämnd består av tre ledamöter, ärende ej må företagas till avgörande, där ej de tre ledamöterna eller ersättare för dem äro tillstädes.

30 %.

De närmare föreskrifter, som erfordras i fråga om tillämpningen av denna lag, meddelar Konungen.

F ö r s 1 a g till Lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av stadsbyggnadslagen.

1 %. Den nu antagna stadsbyggnadslagen skall jämte vad här nedan stadgas träda i kraft den 1 januari 193 Byggnadsnämder och byggnadsinspektörer skola enligt bestämmelserna i stadsbyggnadslagen utses så tidigt, att de nämnda dag kunna träda i utövning av sina åligganden.

Byggnadsordning, avsedd att träda i kraft nämnda. dag, må jämväl dess— förinnan antagas och fastställas.

Val av gode män och ägodelningsnämndemän så ock de åtgärder, som eljest erfordras för inrättande enligt den nya lagen av ägodelningsrätt i stad, där rådhusrätt finnes, må efter ty Konungen bestämmer kunna äga rum innan den nya lagen i övrigt trätt i kraft.

Vad i lag eller särskild författning är emot stadsbyggnadslagen stridande skall efter sagda lags ikraftträdande upphöra att gälla.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum. som ersatts med bestämmelse i stadsbyggnadslagen, skall sådan bestämmelse i stäl- let tillämpas.

2 %.

Stadsplan eller tomtindelning, som av ålder består eller före stadsbyggnads— lagens ikraftträdande blivit fastställd, skall fortfarande lända till efterrättelse, intill dess ändring däri göres i den ordning, som i sagda lag stadgas.

Vad nu är sagt om stadsplan och tomtindelning skall i tillämpliga delar även gälla särskilda bestämmelser med avseende å sättet för byggnadskvarterens användande, å vilka bestämmelser efter stadsbyggnadslagens ikraftträdande skall tillämpas vad i stadsbyggnadslagen stadgas angående stadsbyggnadsbe- stämmelser.

3 %.

Hava för byggnadskvarter erforderliga bestämmelser angående kvarterens utnyttjande ej blivit av Konungen fastställda, skall förslag till sådana bestäm— melser så snart ske kan uppgöras och senast inom fem år sedan stadsbyggnads- lagen trätt i kraft hava i vederbörlig ordning underställts Konungens pröv— ning.

Hava för visst område stadsbyggnadsbestämmelser icke på sätt nu sagts och inom sålunda stadgad tid blivit underställda Konungens prövning, må inom området nybyggnad icke företagas eller tomtbestämning verkställas förr— än sådana bestämmelser för området fastställts, dock må Konungens befall— ningshavande, då synnerliga skäl därtill äro, i särskilt fall medgiva tillstånd till nybyggnads uppförande eller tomtbestämnings verkställande.

Är område helt eller till större delen på ett bestående sätt bebyggt, må Konungen kunna medgiva anstånd med stadsbyggnadsbestämmelsers upprät— tande utöver tid, som ovan sagts.

4 %.

Så snart ske kan efter stadsbyggnadslagens utfärdande-och senast inom ett år efter dess ikraftträdande skall förslag till ny byggnadsordning, i enlighet med sagda lag och med iakttagande av vad i denna lag stadgas, hava upprät- tats och underställts Konungens prövning beträffande stad ävensom samhälle eller område å landet, där byggnadsordning jämlikt stadsbyggnadslagen skall finnas.

Har förslag till ny byggnadsordning icke inom ovan nämnd tid under- ställts Konungens prövning, må Konungen, efter att hava berett vederbörande myndigheter eller sakägare ttillfälle att avgiva yttrande, fastställa byggnads- ordning.

5 %.

Hava icke för visst områdle på sätt i 3 % sägs stadsbyggnadsbestämmelser blivit fastställda, skola i byggnadsordningen i särskilt kapitel intagas före- skrifter, som svara mot de sttadsbyggnadsbestämmelser, som skola för området finnas.

Vid upprättande av föreskrifter i byggnadsordning, om vilka nu stadgats, skall i tillämpliga delar gällza vad uti 6 kap. stadsbyggnadslagen är angående stadsbyggnadsbestämmelsers innehåll stadgat.

I den mån stadsbyggnadsbestämmelser sedermera varda fastställda, skola motsvarande föreskrifter i byggnadsordningen upphöra att gälla.

6 %.

Intill dess ny byggnadsordning varder fastställd, skall förut gällande bygg- nadsordning alltjämt gälla, liksom också byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 i den mån i byggnadsordningen och byggnadsstadgan med» delade föreskrifter icke strida mot bestämmelserna i stadsbyggnadslagen, med iakttagande likväl, att, där i byggnadsordningen eller byggnadsstadgan före— skrifter finnas, vilka icke stå i överensstämmelse med vad i 6 kap. 5 % stads- byggnadslagen är beträffandle stadsbyggnadsbestämmelser stadgat, skall fråga om lov till byggnadsföretag, varå dylika föreskrifter äro tillämpliga, under- ställas Konungens befallninggshavandes prövning.

7 5.

Är. då stadsbyggnadslagen träder i kraft, talan anhängiggjord angående lösen av mark eller annan ersättning, varom i sagda lag förmäles, skall den talan bedömas enligt samma lag. Enligt 1 kap. 18 % lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad förd talan om skyldighet för stad eller samhälle att läsa särskilda delar av tcnntområde, som äro i olika ägares hand, skall, där vid lagens ikraftträdande inl ösningen ej blivit fullbordad, förklaras vilande och må därefter ej bifallas, där Ttomtdelarna, då ett år förflutit från lagens ikraft- trädande. blivit förenade i en ägares hand, eller där vid sistnämnda tidpunkt anhängig, av delägare i tomtten förd talan senare därtill föranleder. Lag sam- ma vare beträffande av stad eller samhälle enligt nämnda lagrum förd talan om inlösen av delar av sådant tomtområde, där ej staden eller samhället äger del i tomtområdet.

8 %. Beträffande stadsplan, som vid tiden för stadsbyggnadslagens ikraftträ— dande är gällande, skall i fråga om fastighetsägares skyldighet att utgiva er- sättning för gatumark och bidrag till gatas anläggning och förseende.,med

avloppsledning lända till efterrättelse vad förut varit gällande, dock äge stad eller samhälle, där fråga ej är om gata, som vid stadsbyggnadslagens ikraft- trädande upplåtits eller skolat enligt 1 kap. 34 å i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad upplåtas till allmänt begagnande, eller om avlopps- ledning, som vid sagda lags ikraftträdande redan var anlagd, i den ordning stadsbyggnadslagen stadgar väcka fråga om tillämpning av bestämmelserna i 14 kap. stadsbyggnadslagen om gatukostnadsbidrag; och bör i ty fall vid bestämmande av sådant bidrag skälig hänsyn tagas till omfattningen av den skyldighet, som i nu ifrågavarande avseende tidigare påvilat fastighetsägarna.

95.

Är bestämmelse meddelad eller av ålder gällande angående skyldighet för fastighetsägare i stad eller samhälle att besörja gatas anläggning, skall, se- dan stadsbyggnadslagen trätt i kraft, samma bestämmelse ej äga tillämpning utan så är att vid nämnda tidpunkt skyldighet i nu ifrågavarande avseende redan inträtt.

10 %.

Har, före stadsbyggnadslagens ikraftträdande, ansökan ingivits om bygg- nadslov eller annat tillstånd enligt byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874, skall den ansökan bedömas enligt sistnämnda stadga.

11 %.

Har beslut fattats om antagande av stadsplan för förut ej planlagt område eller ändring i gällande stadsplan för visst område och är på grund härav vid stadsbyggnadslagens ikraftträdande nybyggnadsförbud jämlikt 1 kap. 7 % andra stycket i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad gällande för område, varom nu sagts, skall förbudet fortfarande äga tillämpning, dock ej längre än om beslutet fattats den dag stadsbyggnadslagen träder i kraft.

Är, då stadsbyggnadslagen träder i kraft, jämlikt 1 kap. 7 % tredje styc- ket i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad meddelat nybyggnads- förbud gällande, skall detsamma fortfara att lända till efterrättelse.

12 %.

Har jämlikt 1 kap. 42 % sista stycket eller 46 % i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad eller motsvarande bestämmelse i äldre lag Konungen förordnat, att särskilda föreskrifter skola tillämpas med avseende å bygg- nadsverksamhetens ordnande inom visst område, skola föreskrifterna fortfa- rande lända till efterrättelse, och skall beträffande desamma i tillämpliga delar gälla vad i stadsbyggnadslagen stadgas om allmänna stadsbyggnadsbestäm- melser.

13 %.

Vad i 21 kap. stadsbyggnadslagen stadgas skall äga motsvarande tillämp- ning beträffande område, för vilket Konungen enligt 1 kap. 42 % av lagen den

12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse förordnat, att stadsplan skall upprättas, eller jämlikt samma stadganden fast- ställt stadsplan.

14 %.

Tomtmätning och jorddelningsförrättning, vilka påbörjas, innan stadsbygg— nadslagen trätt i kraft, skola bedömas enligt äldre lag. Lag samma. vare om ansökan om sammanläggning av fastigheter, där ansökan gjorts före stads— byggnadslagens ikraftträdande eller tomtmätning rörande de områden, som skola utgöra tomt, ägt rum.

15 %.

Vad i 23 kap. 7 % 4 mom. i stadsbyggnadslagen stadgas skall icke äga till- lämpning å ägolott, som försålts före stadsbyggnadslagens ikraftträdande.

Förslag till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å. landet.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 24 % och 8 kap. 7 % i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skola upphöra att gälla samt att 2 kap. G %, 3 kap. 2 och 4 %$, 8 kap. 6 %, 13 kap. 23 %, 19 kap. 1, 5, 10, 13 och 18 %%, 20 kap. 10 %, 21 kap. 3, 42, 52 och 58 %% i nämnda lag skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 KAP.

65.

För varje kommun skall finnas ett efter behovet avpassat antal gode män, minst två och, där ej Konungens befallningshavande lämnat tillstånd till högre antal, högst sex. Den, som utses till god man, skall vara i lanthushållning kunnig, boende inom kommunen och valbar till nämndeman samt må ej hava uppnått sextiofem års ålder. God man utses för sex år. Valet förrättas å kom- munalstämma av de i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade, som äga eller innehava jordbruksfastighet inom område, där ej stadsbyggnadsla— gens bestämmelser angående delning av jord äga tillämpning; och tillkomme varje i valet deltagande en röst.

KAP. CO

2 %.

Finner lantmätaren laga skifte angå fastighet, som står under allmän myn— dighets vård och inseende, skall han i god tid insända underrättelse om skiftet till Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten är belägen; och åligger det befallningshavanden att förordna allmänt ombud eller, där sådant förordnande bör meddelas av annan myndighet, ofördröjligen överlämna un- derrättelsen till denna myndighet.

Vederbörande myndighet meddele lantmätaren underrättelse om förordnandet, och åligge det lantmätaren att, därest underrättelsen om skiftet icke innehållit; uppgift om tid och ställe för första sammanträdet, därom genom tjänsteskrivelse underrätta ombudet snarast möjligt och, där så ske kan, minst fjorton dagar före sammanträdet.

4å.

Kommer ej lantmätaren tillstädes å den för sammanträde utsatta tid och in— finner han sig ej heller inom tre timmar därefter, då må de, som tillstädeskom- mit, åtskiljas. Får lantmätaren laga förfall, underrätte han så fort ske kan alla vederbörande därom.

Hur lantmätaren ej, medan de tillstädeskomna voro samlade, låtit tillkänna— giva tid för nytt sammanträde, skall han i god tid genom tjänsteskrivelser kalla samtliga delägare och innehavare av servitut till sammanträdet; och skall han tillika i god tid till gode män och allmänna ombud avlåta kallelse genom tjänsteskrivelser.

Utebliver god man från sammanträde eller eljest under förrättningen, låte lantmätaren i stället kalla annan god man av de närmast boende.

Utebliver sakägare från lagligen kungjord förrättning, vare det ej hinder för förrättningens företagande; dock att, om sökanden, utan att hava anmält laga förfall, utebliver från första sammanträdet och icke någon sakägare på- yrkar förrättningens företagande, ansökningen om skiftet anses återkallad och ersätte sökanden alla i ärendet uppkomna kostnader.

8 KAP. 6 %.

Uppstår fråga om utbyte av ägor, som höra till skilda socknar eller andra förvaltningsområden, och är någon av ägorna bebyggd, eller innebär ägout- bytet överflyttande av en fastighets hela ägovälde från ett förvaltningsområde till annat sådant område, åligge det lantmätaren att därom göra anmälan hos Konungens befallningshavande i länet, som har att underställa Konungens prövning, huruvida och under vilka villkor utbytet må äga rum; och vare frågan om ägoutbytet vilande till dess Konungen meddelat beslut i ärendet.

13 KAP. 23 %.

Ingå i skifte ägor, hörande till skilda socknar eller andra förvaltningsom- råden, Och innebär planen för skiftesläggningen överflyttande av äga från ett förvaltningsområde till annat sådant område, skall vad i 8 kap. 6 & är stadgat angående ägoutbyte äga motsvarande tillämpning.

19 KAP. 1 %. 1 mom. Från fastighet må i den ordning och under de villkor i detta kapitel omförmälas viss till gränserna bestämd ägovidd avskiljas genom avstyckning för att utgöra en fastighet för sig eller sammanläggas med annan fastighet, dock att, där ägovidd, som nu sagts, är avsedd att sammanläggas med annan fastighet, för avstyckningen tillika erfordras, att sådan sammanläggning efter vad därom är särskilt stadgat må äga rum. 2 mom. Avstyckning i ett sammanhang av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte må ske allenast i enlighet med av Konungens befallnings- havande godkänd plan över erforderliga vägar och andra områden för den allmänna samfärdseln eller rörelsen samt platser för allmänna byggnader även- som parker och andra dylika områden. Lag samma vare, där eljest avstyck- ning ifrågakommer å ort, där större byggnadsverksamhet råder eller till följd av den omfattning, vari upplåtelser redan skett, eller av annan anledning är att förvänta. Vid uppgörande av styckningsplan skall iakttagas, att lägenheter för ända- mål. varom i första stycket sägs, erhålla ur sundhetssynpunkt lämpligt läge samt att. i den mån så prövas erforderligt, möjlighet beredes till anordnande av ledningar för avlopp, för tillförsel av vatten och för elektrisk ström. Är styckningsplan till större eller mindre del grundad på viss fastighets- indelning, skall den indelning ä planen utvisas och underställas Konungens befallningshavandes prövning. 3 mom. Finner Konungens befallningshavande, att inom visst område större byggnadsverksamhet råder eller är att förvänta, äger Konungens befallnings- haVande förordna, att avstyckning ej må ske annorledes än i enlighet med plan, varom ovan sagts. Därest lantmätare, som skall verkställa avstyckning, finner, att förhållande, varom i föregående stycke sagts, är för handen utan att vederbörlig plan blivit av Konungens befallningshavande godkänd, göre han om förhållandet an- mälan hos Konungens befallningshavande ; och vile förrättningen i avbidan på ärendets avgörande.

Finner Konungens befallningshavande vid prövning av styckningsplan, att generalplan eller stadsplan bör upprättas, göre därom enligt 21 kap. 1 % sista stycket stadsbyggnadslagen anmälan hos Konungen och läte med ärendets av— görande anstå till dess Konungen i anledning av samma anmälan meddelat beslut.

4 mom. På ansökan av markägare må Konungens befallningshavande om- besörja upprättande av styckningsplan, därest markägaren förskjuter det kost- nadsbelopp, som Konungens befallningshavande finner skäligt. Är område, för vilket styckningsplan bör i ett sammanhang upprättas, i flera ägares hand, må Konungens befallningshavande på framställning av en av dem låta upp- rätta plan för området, därest kostnaden på sätt i första punkten sägs förskju- tes. Konungens befallningshavande må förplikta övriga markägare att i den omfattning, som prövas skälig med hänsyn till den nytta de erhålla av planen, återgälda sökanden av honom förskjutna kostnader.

5 mom. Ägare av fastighet, beträffande vilken plan, varom nu är fråga, blivit fastställd, vare där annat ej avtalats skyldig att, i den mån enligt planen försäljning och bebyggande av ägolott sker, svara för att för ägolotten behövlig väg varder på ett nöjaktigt sätt anlagd ävensom för att, i den mån så er- fordras, avlopp från ägolotten anordnas.

5 %. De för laga skifte i 2, 3, 6 och 7 kap. samt 18 kap. 3 % första stycket medde— lade föreskrifter skola vid avstyckning i tillämpliga delar lända .till efterrät- telse, såvitt icke i detta kapitel är annorlunda stadgat.

10 %.

Bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i avstyckningsförrätt— ningen, skall vid förrättningen ej äga rum, där det ej påfordras å någondera sidan eller av lantmätaren aktas nödigt.

Är fråga om avstyckning inom område, för vilket finnes av Konungens be- fallningshavande godkänd styckningsplan, och sker i sammanhang med av— styckningsförrättningen bestämmande av sådan gräns, som avses i första styc— ket av denna paragraf, må avstyckningsförrättningen ej avslutas förrän den förrättning, varvid gränsfrågan behandlas, blivit genom laga kraft ägande beslut fastställd.

13 %.

Avstyckning inom område, för vilket finnes av Konungens befallningshavan- de godkänd styckningsplan, må ej ske i strid mot samma plan eller så verk- ställas, att områdets lämpliga indelning i fastigheter därigenom försvåras.

18 %.

I fråga om utlåtande, som i detta kapitel avses, skall vad i 4 kap. 8 % första och tredje styckena föreskrives äga motsvarande tillämpning.

Ej må den omständigheten att styckningsplan blivit av Konungens befall- ningshavande godkänd utgöra hinder att vid meddelande av tillstånd till av- styckningen medgiva mindre jämkningar i nämnda plan, vilka icke stå i strid emot de allmänna förutsättningarna för avstyckning. Påyrkas jämkning i styckningsplanen utöver vad nu är sagt, varde beslut meddelat, att avstyck— ningen ej kan äga rum.

Utan hinder därav att tillstånd meddelats till avstycknings utförande en- ligt viss plan, må vid avstyckningens verkställande företagas mindre jämk— ningar i planen av beskaffenhet, varom i andra stycket första punkten här- ovan sägs. Påyrkas jämkning därutöver, varde beslut meddelat, att frågan om avstyckning förfallit.

20 KAP. 10 %. På begäran av den, som äger eller under fideikommissrätt eller ständig besitt- ningsrätt innehar jord, må. Konungens befallningshavande förordna lantmätare eller annan person, behörig att innehava befattning såsom mätningsman i stad, att verkställa avmätning av jorden. Med avseende å förrättning, som i denna paragraf avses, skola bestämmel- serna i 2 kap. 11 å och 6 kap. 3 % äga tillämpning.

21 KAP. 3 %. Agodelningsnämndemän utses för sex år, till ett antal av sex i domsaga, som består av allenast ett tingslag, och tre för varje tingslag i övriga domsagor. Ävgår ägodelningsnämndeman under tjänstgöringstiden, skall val avse åter- stående del av samma tid. Val äger rum å tingsstället inför häradsrätten. Valet verkställes genom valmän, som på föranstaltande a_v ägodelningsdoma— ren utses å kommunalstämma av de i kommunens allmänna angelägenheter röst- berättigade, som äga eller innehava jordbruksfastighet inom område, där ej stadsbyggnadslagens bestämmelser angående delning av jord äga tillämpning. Vid utseende av valmän äge varje i valet deltagande en röst. För kommun med 1000 invånare och därunder utses 1 valman,

» » över 1,000 t. o. m. 3,000 invånare 2 valmän. » » » 3,000 » 6,000 » 3 » » ?> » 6,000 >> 9,000 » 4 »

o. s. v. efter samma beräkning för överskjutande folkmängd.

För varje kommun utses suppleanter till lika antal som valmän. Höra delar av kommun till skilda tingslag, utses för vardera delen valmän och suppleanter för det tingslag den tillhör.

110 42 %. Då talan fullföljts mot avslutad jorddelningsförrättning, varom i 41 % för- mäles, skall ägodelningsrätten i sammanhang med besvärens avgörande pröva förrättningen till alla delar, även om anmärkning blott i viss del framställts mot förrättningen.

Avser mot förrättningen fullföljd talan allenast fråga om beloppet eller fördelningen av förrättningskostnader, skall prövning av förrättningen före- tagas för sig i den ordning, varom i 43 % stadgas.

Finnes i förrättningen fel av beskaffenhet att inverka på förrättningen i dess helhet. skall förrättningen undanröjas. Hava fel förelupit, vilka inverka allenast på vissa åtgärder under förrättningen, har ägodelningsrätten att. med undanröjande av dessa åtgärder, meddela erforderliga föreskrifter för åstad- kommande av rättelse. Finnes förrättningen lagligen beskaffad, meddele ägo- delningsrätten fastställelse å förrättningen.

Är fråga om avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet, må fastställelse ej meddelas, med mindre tillika. gives förordnande om sam— manläggningen.

52 %.

Har, efter det besvär anförts i anledning av avslutad jorddelningsförrättning, ägodelningsrätten meddelat fastställelse å förrättningen, må den, vilkens be— svär genom ägodelningsrättens utslag lämnats utan bifall, fullfölja talan mot utslaget. deck allenast i den mån honom därigenom emot gått.

58 %.

I mål om avstyckning inom område, för vilket finnes av Konungens befall— ningshavande godkänd styckningsplan, skall vad enligt denna lag ankommer på ägodelningsrätt och ägodelningsdomare utom såvitt angår bestämmande av fastighetsgräns i samband med avstyckningen samt tvist, varom i 19 kap. 15 % sägs, så ock överlantmätares befattning med fastställelseprövning fullgöras av Konungens befallningshavande.

Är någon missnöjd med beslut angående bestämmande av fastighetsgräns i samband med avstyckning, varom i denna paragraf är fråga, skall beträffande fullföljd av talan mot sådant beslut vad i 19 % första stycket stadgas äga till- lämpning; och gälle om fastställelse av sådan gränsförrättning vad förut i den— na lag är bestämt.

Är fråga om avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastig- het, må Konungens befallningshavande meddela fastställelse å avstyckningen allenast under villkor, att förordnande gives om sammanläggningen enligt vad därom är särskilt stadgat.

Beträffande klagan över Konungens befallningshavandes beslut i mål. varom i denna paragraf sägs, gälle i tillämpliga delar vad i 50—53 %% i detta kapitel stadgas. Klagan föres genom besvär i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Denna lag träder i kraft den dag, då stadsbyggnadslagen träder i kraft; dock att vad i 19 kap. 1 % 5 mom. stadgas icke skall äga tillämpning å ägolott, som försålts före lagens ikraftträdande.

F ö r s 1 a g till

Lag om ändrad lydelse av 5 % i lagen den 18 juni 1926 om vad iaktta- gas skall i avseende & införande av lagen om delning av jord & landet.

Härigenom förordnas, att 5 % i lagen den 18 juni 1926 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om delning av jord å landet skall er- hålla följande ändrade lydelse:

Beträffande samhälle. där den för städerna gällande ordning för bebyggan— de skall iakttagas, och område, för vilket Konungen förordnat jämlikt 21 kap. 1 % stadsbyggnadslagen. att generalplan eller stadsplan skall upprättas eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser tillämpas, eller jämlikt 1 kap. 42 % av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse. att stadsplan skall upprättas eller att särskilda föreskrifter sko- la iakttagas med avseende & byggnadsverksamhetens ordnande, skall den nya lagen äga tillämpning allenast i den mån stadsbyggnadslagen därom meddelar föreskrift.

Denna lag träder i kraft den dag, då stadsbyggnadslagen träder i kraft.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 4 och 14 55 i lagen den lSjuni 1926 om sam- manläggning av fastigheter & landet.

Härigenom förordnas, att 4 och 14 %% i lagen den 18 juni 1926 om samman- läggning av fastigheter & landet skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 %.

Sammanläggning enligt denna lag må ej äga rum inom samhälle å landet, där-den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, eller inom område, för vilket Konungen förordnat jämlikt 21 kap. 1 % stadsbygg- nadslagen, att generalplan eller stadsplan skall upprättas eller allmänna stads- byggnadsbestämmelser tillämpas, eller jämlikt 1 kap. 42 % av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse, att _

stadsplan skall upprättas eller särskilda föreskrifter iakttagas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande.

14 %.

Ej må, fastigheter sammanläggas, med mindre sökanden å dem erhållit lag— fart; dock att, där någon av fastigheterna förvärvats genom fång, varmed på. grund av äldre lag ägaren ej varit skyldig lagfara, lagfart å den fastighet ej är erforderlig, där sökandens åtkomst annorledes styrkes. Ej heller mä sam— manläggning ske, utan så är att icke mera än en av fastigheterna är besvärad av beviljad eller sökt inteckning eller ock, där flera av fastigheterna äro så- lunda besvärade, icke någon av dem häftar för andra inteckningar än sådana, som äro i samma inbördes ordning gällande jämväl i envar av de andra, dock vare den omständigheten, att i en av fastigheterna tillika finnes inteckning med sämre rätt, ej hinder mot sammanläggningen, så framt innehavare av så- dan inteckning medgivit sammanläggningen; skolande vad nu sagts om inteck- ning tillämpasijämväl beträffande fordran eller annan rättighet, som avses i 11 kap. 2 % jordabalken.

Är fråga om sammanläggning med fastighet av ägovidd, som för ändamålet skall avstyckas från annan fastighet, skall, såvitt angår den ägovidd, vad ovan sägs om lagfart gälla beträffande den fastighet, varifrån avstyckningen skall ske eller, där ägovidden överlåtits för sammanläggning med sökanden tillhö— rig fastighet, i stället för beviljad lagfart fordras att sökanden om lagfart å den ägovidd gjort ansökan, vilken förklarats vilande i avbidan pä avstycknin- gens fastställande. Besväras sådan ägovidd av inteckning, vare det ej i nå.— got fall hinder för sammanläggning, där inteckningshavaren för inteckningens dödande i vad angår sagda ägovidd avlämnat inteckningshandlingen till dom— stolen eller domaren i orten eller ock till landsfogde eller landsfiskal.

Denna lag träder i kraft den dag, då. stadsbyggnadslagen träder i kraft.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 6 % 3 mom. och 9 % i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart & fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 6 % 3 mom. och 9 % i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart ä fång till fast egendom skola erhålla följande ändrade lydelse:

6%.

3 mom. Har ägare av fastighet därav till annan överlåtit visst till gränser- na bestämt område, må lagfart å fånget ej beviljas förr än fastställelse med-

delats å lantmäteri- eller mätningsförrättning, varigenom det överlåtna områ— det utbrutits, eller, där talan mot beslutet om fastställelse må. föras, beslutet vunnit laga kraft eller däremot förd talan ogillats.

9 %.

Den, som söker lagfart å gård eller tomt i stad, vare pliktig visa, i vilket kvarter och vid vilka gator tomten är belägen samt tomtens ytinnehåll och längden av dess särskilda sidor.

Sedan tomtbestämning ägt rum, må lagfart å särskild del av tomtområdet ej beviljas annan än den, som förut har eller samtidigt erhåller lagfart å åter— stående delar av tomtområdet.

Vad nu är stadgat om stad skall ock gälla om ort ä landet, varest finnes tomtindelning såsom i stad.

Denna lag träder i kraft den dag, då. stadsbyggnadslagen träder i kraft.

Vad i 6 % 3 mom. stadgats utgör ej hinder för meddelande av lagfart å tomtområde, som förut särskilt lagfarits eller beträffande vilket tomtmätning enligt 2 kap. i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildningi stad ägt rum.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 37 % 5 mom. och 57 % i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 37 % 5 mom. och 57 % i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande ändrade lydelse:

37 %.

5 mom. Va (1 enligt 3 och 4 mom. gäller om avsöndrad lägenhet skall ock gälla om Område, som avstyckats till särskild fastighet enligt 19 kap. av lagen om del- ning av jord å landet eller enligt 23 kap. av stadsbyggnadslagen, dock icke där stam fastigheten och det avstyckade området ännu äro i samme ägares hand.

57 %. _ . Vad här ovan om servitut är sagt avser icke servitut, som uppkommer vid laga skifte eller ägostyckning eller vid avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning, eller vid klyvning enligt 28 kap. stadsbyggnadslagen.

Denna lag träder i kraft den dag, då. stadsbyggnadslagen träder i kraft.

F ö r s 1 a g till Lag om ändrad lydelse av 3 5 i lagen den 14 juni 1907 om servitut.

Härigenom förordnas, att 3 % i lagen den 14 juni 1907 om servitut skall er- hålla följande ändrade lydelse:

Vad i 1 kap. 3—6 %% i lagen om nyttjanderätt till fast egendom är stadgat i fråga om nyttjanderätt skall beträffande servitut äga motsvarande tillämp- ning; dock att vad där stadgas angående verkan av överlåtelse av fastigheten eller av dess försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer eller av åter- köp enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom icke skall äga tillämpning å servitut, som uppkommit vid laga skifte eller ägostyckning eller vid avstyck- ning av område, som ej ingår i tomtindelning, eller vid klyvning enligt 28 kap. stadsbyggnadslagen, ej heller å servitut, som tillkommit före den 1 januari 1876.

Denna lag träder i kraft 'den dag, då stadsbyggnadslagen träder i kraft.

F ö r s 1 a g till Lag om ändrad lydelse av 121 5 utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att sista stycket av 121 & utsökningslagen skall er- hålla följande ändrade lydelse:

Har från egendom, däri inteckning beviljats, lägenhet avsöndrats eller om- råde enligt 19 kap. av lagen om delning av jord å landet eller 23 kap. av stads- byggnadslagen avstyckats till Särskild fastighet, och ansvarar lägenheten eller det avstyckade området för den inteckning allenast på. sätt i 3 mom. av 37 % i förordningen angående inteckning i fast egendom sägs, må inteckningen ej för- anleda försäljning av den avsöndrade lägenheten eller det avstyckade området, utan så är att vid utropet av stamfastigheten den därför bjudna köpeskillingen funnits icke förslå till fulla gäldandet av inteckningshavarens fordran och icke lägenhetens eller det avstyckade områdets ägare genast erlägger vad däri brister.

Denna lag träder i kraft den dag, då stadsbyggnadslagen träder i kraft.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 6 5 i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och bätsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten.

Härigenom förordnas, att 6 5 i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vad i denna lag är föreskrivet om avsöndrad lägenhet skall äga motsvaran- de tillämpning beträffande område, som avstyckats till särskild fastighet en— ligt 19 kap. i lagen om delning av jord å landet eller enligt 23 kap. i stads- byggnadslagen, dock icke där stamfastigheten och det avstyckade området ännu äro i samme ägares hand.

Denna lag träder i kraft den dag, då stadsbyggnadslagen träder i kraft.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 7 % i lagen den 30 september 1904 om sam- äganderätt.

Härigenom förordnas, att 7 % i lagen den 30 september 1904 om samägande- rätt skall erhålla följande ändrade lydelse:

"Är samfälld fastighet sådan, att tillämpning av föreskrifterna om laga skifte eller klyvning enligt 28 kap. stadsbyggnadslagen kan ifrågakomma, och har delägare i fastigheten gjort ansökan om fastighetens försäljning; vill annan del- ägare att gemenskapen skall upplösas genom laga skifte eller klyvning, give det tillkänna, innan ansökningen varder av första domstol avgjord. Upplyses, att laga skifte eller klyvning blivit i laga ordning sökt, låte rätten frågan om försäljning vila, till dess sig visat, huruvida på den ansökan laga skifte eller klyvning kommer till stånd; är ej ansökan om laga skifte eller klyvning gjord, give rätten nödig tid därtill. Kommer någon i högre rätt och visar, att laga skifte eller klyvning blivit sökt, må fastigheten ändock gå till försälj- ning, evad skiftet eller klyvningen kommer till stånd eller icke.

Denna lag träder i kraft den dag, då stadsbyggnadslagen träder i kraft.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 18 % i lagen den 18 juni 1925 om rätti vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Härigenom förordnas, att femte och sjätte styckena av 18 % i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nytt— janderätt upplåtet område skola erhålla följande ändrade lydelse:

Är fråga om stad eller samhälle å landet, där den för städerna gällande ord— ning för bebyggande skall iakttagas, eller område, för vilket Konungen för- ordnat jämlikt 21 kap. 1 % stadsbyggnadslagen, att generalplan eller stadsplan skall upprättas eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser tillämpas, eller jämlikt 1 kap. 42 % av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse, att stadsplan skall upprättas eller att särskilda föreskrifter skola iakttagas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, skall fastställelse meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 23 kap. 6, 8—10 och 15 %% i stadsbyggnadslagen är stadgat. Meddelas fastställelse, skall, såvitt framställning därom gjorts, det avstyckade området åsättas särskilt namn.

Är fråga om annat område än i nästföregående stycke sägs, skall faststäl- lelse meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 19 kap. 2 %, 3 % första stycket, 12 % första och tredje styckena, 13 % samt 20 % i lagen om delning av jord å landet är stadgat.

Denna lag träder i kraft den dag, då stadsbyggnadslagen träder i kraft. Förrättning, vilken påbörjats, innan denna lag trätt i kraft, skall dock be- dömas efter äldre lag.

F ö r s 1 a g till Lag om ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 3—5 och 9 %% i lagen den 23 oktober 1891 an- gående väghållningsbesvärets utgörande på landet skola erhålla följande änd- rade lydelse:

3%.

Allmän väg skall läggas där den tarvas och var den jämnast och genast göras kan.

Skall väg anläggas över område, för vilket finnes generalplan eller stads- plan, skall iakttagas, att vägen så lägges att planens genomförande därige- nom främjas.

4%.

Uppstår fråga om anläggning av allmän väg; då skall ansökning därom gö— ras hos Konungens befallningshavande, som låter höra samtliga dem, som äro skyldiga att deltaga i vägens byggande och dess underhåll; varefter, och se- dan landsfiskalen avgivit yttrande, Konungens befallningshavande meddelar beslut i frågan. '

I enahanda ordning avgöras frågor om indragning av allmän väg, omlägg- ning av backig eller eljest för rörelsen obekväm allmän väg samt förändring av redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg.

5 %.

I fråga om byggande och underhåll av allmän väg, bro och färja utgör varje härad en gemensamhet för sig.

Är vid den tid, då denna lag träder i kraft, härad delat i två eller flera väg- hållningsdistrikt eller äro två eller flera härad eller delar därav då förenade till ett distrikt, må därvid förbliva.

Delning av härad i särskilda Väghållningsdistrikt eller förening av härad eller delar därav till ett sådant distrikt må, så vitt icke därom förordnats i den ordning 82 % stadgar, ske endast i sammanhang med vägdelning på sätt ne— dan sägs. Oberoende av vägdelning äger dock Konungens befallningshavande efter vederbörandes hörande förordna om förening av Väghållningsdistrikt med annat Väghållningsdistrikt eller del därav, därest vägunderhåll icke inom mer än ett av områdena utföres av därtill jämlikt 7 % förpliktade väghållare. Ko- nungens befallningshavande har att i samband med sådant förordnande med- dela de övergångsbestämmelser, som kunna finnas erforderliga, och må där— vid föreskrivas, att vägfyrk inom område, som förenats med annat till ett väghållningsdistrikt, skall till fullgörande av området åliggande ersättnings- skyldighet påföras vägskatt utöver vad eljest utdebiteras inom distriktet. ,

Vad sålunda om väghållningsbesvärets fördelning på särskilda distrikt är stadgat innefattar ej hinder för tillämpning av de särskilda grunder, som en— ligt 7 kap. stadsbyggnadslagen må vara gällande för fördelning mellan med— lemmar i kommunalförbund, som i nämnda kapitel sägs, av skyldighet att del- taga i byggande och underhåll av trafikled, eller för att kommuner eller lands— ting lämna bidrag till byggande av allmän väg, bro eller färja.

9. %.

Inom samhälle på landet, där den för städerna gällande ordning för bebyg— gande skall iakttagas, åligger det samhället och inom område, för vilket Ko= nungen jämlikt 21 kap. stadsbyggnadslagen förordnat, att generalplan eller stadsplan skall upprättas, och meddelat vederbörande kommun de befogenhe- ter och skyldigheter, varom i 5 % första stycket i nämnda kapitel" förmäles,

kommunen att för väghållningsdistriktets räkning bygga och underhålla all- män väg eller bro, i den mån vägen eller bron på grund av nämnda lag skall vara upplåten för allmänt begagnande såsom gata. För denna väghållning njute samhället eller kommunen ersättning ur vägkassan såsom nedan sägs, dock ej med högre belopp än det vartill kostnaden för väghållningens utföran- de efter samfärdselns behov skäligen kan skattas. Samhället eller kommunen äge ock för distriktets räkning, mot enahanda ersättning, i vidare mån än nyss sagts ombesörja väghållningen inom samhället eller område, som nyss sagts.

Ersättning för byggande av allmän väg eller bro skall utbetalas i mån av byggnadsarbetets utförande. Uppstår tvist om beloppet eller om sättet för dess erläggande, skall den avgöras av tre gode män, av vilka en utses av Konungens befallningshavande, en av vägstyrelsen och en av samhället eller kommunen. Vägrar part att utse god man och har sådant ej fullgjorts inom fjorton dagar efter bevislig tillsägelse, skall domhavanden i orten, på anmälan, utse god man för den tredskande. Emot gode männens beslut må klagan ej föras.

Ersättning för vägunderhåll skall årligen erläggas med belopp, som i brist på överenskommelse fastställes i den ordning nyss sagts. Sådan fastställelse skalf gälla för en tid av tio år. Har sådan fastställelse skett och övertages under nämnda tid enskild trafikled inom samhället eller område, varom ovan sägs, till allmänt underhåll eller bygges ny allmän väg eller bro eller över— tager samhället eller kommunen till underhåll väg eller bro, som förut under- hållits av de väghållningsskyldiga, skall den ersättning för ökning i vägunder- håll, som må tillkomma samhället eller kommunen, i händelse av tvist, i ena- handa ordning särskilt fastställas för återstående delen av löpande tioårsperiod. Indrages under nämnda tid allmän väg eller bro, för vars hållande ersättning fastställts, skall ersättningsbeloppet i enahanda ordning jämkas. Inträda un- der löpande tioårsperiod väsentligen förändrade förhållanden i avseende å väg— underhåll, må Konungens befallningshavande förordna, att ny fastställelse av ersättningen skall äga rum.

Mark, som ingår i huvudtrafikområde enligt gällande generalplan eller i gatumark enligt gällande stadsplan och som erfordras för byggande av väg inom samhälle eller område, varom ovan sagts, skall av samhället eller komma nen tillhandahållas utan kostnad för väghållningsdistriktet, evad vägen bygges av samhället eller kommunen eller distriktet.

Denna lag träder i kraft den dag, då stadsbyggnadslagen träder i kraft.

F ö r s 1 & g till Lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1926 om enskilda - vägar.

Härigenom'förordnas, att 9, 14, 24, 26 och 45 %% i lagen den 29 juni 1926 om! enskilda'vägar skola erhålla följande ändrade lydelse:

95.

Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med min- sta intrång och olägenhet för annan.

V äg må ej så byggas, att genomförande av generalplan eller stadsplan för- svåras eller att tillämpningen av allmänna stadsbyggnadsbestämmelser mot- verkas eller att eljest markens ändamålsenliga bebyggande äventyras.

Väg skall underhållas så, som dess ändamål fordrar. Till väg räknas ä ömse sidor diken, i den mån sådana tarvas. Ej må någon betungas med byggande eller underhåll av väg till större bredd än 1 meter, oberäknat diken, med mindre tvingande skäl för en större vägbredd prövas föreligga.

14 %.

Till företagande av förrättning enligt denna lag skall länsstyrelsen på ansök- ning förordna lantmätare eller annan person, åt vilken uppdraget finnes kunna anförtros.

För förrättning, som avser stad eller samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, eller område, för vilket Konun- gen förordnat jämlikt 21 kap. 1 % stadsbyggnadslagen, att generalplan eller stadsplan skall upprättas eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser tillämpas, eller jämlikt 1 kap. 42 % av lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre bestämmelse, att stadsplan skall upprättas eller att sär- skilda föreskrifter skola iakttagas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, skall till förrättningsman företrädesvis förordnas för staden, samhäl- let eller området anställd mätningsman.

I ansökningen bör fullständigt uppgivas ärendets omfattning och beskaffen- liet, de fastigheter, saken förmenas angå, samt vederbörande ägares och inne- havares namn och hemvist. Har sökanden föreslagit någon till förrättnings— man, och finnes ej förslaget godkänt av övriga uppgivna sakägare, förelägge länsstyrelsen dem genom kungörelse, som uppläses i kyrkan för den eller de församlingar, där nämnda fastigheter äro belägna, att inom viss tid, vid förlust av rättighet att över förslaget höras, inkomma med yttrande, huruvida de hava något att erinra emot den föreslagne. Därest förrättningen avser stad eller sådant samhälle eller område å landet, som i andra stycket sägs, skall dock kun— görelse ej ske, med mindre länsstyrelsen finner skäl föreligga för inhämtande av övriga sakägares yttrande. Yppas ej stridighet, varde den föreslagne för- ordnad, där annat ej föranledes av stadgandet i andra stycket samt den föreslag- ne i övrigt finnes lämplig och laga hinder ej möter; i motsatt fall, ävensom då icke någon blivit föreslagen, förordne länsstyrelsen som skäligt prövas.

Om förordnandet skall underrättelse av länsstyrelsen meddelas länets lant— mäterikontor eller, därest förrättningsakten jämlikt 26 % skall redovisas till byggnadsnämnd, denna nämnd.

120 24' %.

Är sakägare missnöjd med förrättning, skall han, vid talans förlust inom nittio dagar efter förrättningens avslutande, instämma samtliga övriga sakägare till domstol.

Äro svarandena flera än tio, skall i avseende å stämningens delgivning vad i 11 kap. 12 och 25 %% rättegångsbalken stadgas om stämning är helt byalag äga motsvarande tillämpning.

Avser förrättningen stad eller sådant samhälle eller område å landet, som i 14 % andra stycket sägs, tillkommer rätt att instämma klandertalan jämväl byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör.

26 %.

När stämning, varom i 24 % förmäles, är utfärdad, skall å landet domaren och i stad rättens ordförande därom genast underrätta förrättningsmannen, vilken har att till domstolen insända förrättningsprotokollet och övriga förrättningen rörande handlingar jämte karta, där sådan upprättats. Förrättningsmannen vare ock pliktig, där domstolen så prövar nödigt, att inställa sig vid rätten för att i målet höras. Gottgörelse åt förrättningsmannen för sådan inställelse skall förskjutas av den part, som klandrat förrättningen; och pröve domstolen i slutliga utslaget, huruvida kostnad, som någon sålunda förpliktas att gälda, skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part.

Efter målets slutliga handläggning skall, därest ärendet icke återförvisas till förrättningsmannen, förrättningsakten jämte avskrift av i målet meddelat utslag från rätten översändas till länets lantmäterikontor eller, om vägen varom fråga är eller största delen därav är belägen inom stad eller sådant samhälle eller område, som i 14 % andra stycket sägs, till byggnadsnämnden eller bygg- nadsinspektören för att där förvaras; och skall tillika avskrift av utslaget ge- nom rättens försorg tillställas förrättningsmannen. Varder ärendet återförvisat till förrättningsmannen, skall förrättningsakten jämte avskrift av i målet med- delat utslag från rätten översändas till denne; och vare förrättningsmannen skyldig att omedelbart om ärendets återförvisande underrätta den myndighet, till vilken förrättningsakten sedermera skall redovisas.

Föres ej talan mot förrättningen, åligge förrättningsmannen att inom ett år efter dess avslutande insända förrättningsakten till den myndighet, hos vil- ken, efter vad i andra stycket sägs, akten skall förvaras.

Huru förrättningsman må genom vite tillhållas att fullgöra honom äliggande skyldighet att redovisa förrättningsakt, därom förordnar Konungen.

45 %.

Beträffande stadsplanelagt område inom stad eller sådant samhälle eller område, som i 14 % andra stycket sägs, skall denna lag ej äga tillämpning i an- nan mån än väg erfordras för möjliggörande av områdets bebyggande enligt stadsplanen, och må väg över område, varom nu sagts, ej utläggas & annan mark än den som enligt stadsplanen är avsedd till gatumark.

I den mån vägmärken varder såsom- gata till allmänt begagnande upplåten, skall förpliktelse, som "enligt" denna lag åvilat fastighetsägare beträffande samma vägmark, ej längre äga tillämpning.

Denna lag träder 1 kraft den dag, då stadsbyggnadslagen träder 1 kraft.

F ö r s 1 n g

till

Lag om ändrad lydelse av % 80 mom. 1 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att % 80 mom. 1. första stycket i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet skall hava följande ändrade ly— (lelse:

Har Kungl. Maj:t förordnat, att ordningsstadgan och brandstadgan för rikets städer samt vad i stadsbyggnadslagen och hälsovårdsstadgan föreskrives om stad skola lända till efterrättelse för område å landet, som ej utgör egen kom— mun, vare det område att anse såsom ett särskilt samhälle (municipalsamhälle), vars medlemmar äga att, oberoende av kommunen i övrigt, själva vårda sådana för samhället gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, som avses i nämnda författningar eller föranledas av dessas tillämpning inom samhället; och gälle i avseende härå om municipalsamhälle i tillämpliga delar vad i denna förordning är om kommun stadgat, med iakttagande därav att, i stället för kommunalstämma, kommunalfullmäktige och kommunalnämnd, motsvarande myndigheter inom municipalsamhälle skola benämnas municipalstämma, munici- palfullmäktige och municipalnämnd, samt att, där municipalsamhälle ej utgör särskilt valdistrikt, municipalfullmäktige skola utses ä municipalstämma, där- vid stämmans ordförande och två av stämman utsedda personer tjänstgöra så- som valförrättare.

Denna lag träder i kraft den dag, då stadsbyggnadslagen träder i kraft.

F ö r s 1 3 g till Lag Om ändrad lydelse av 1 % i lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund.

Härigenom förordnas, att 1 % 1 lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund skall erhålla följande ändrade lydelse.

För handhavande av kommunal förvaltningsuppgift må. städer, landskommu- ner, köpingar och municipalsamhällen sammansluta sig till kommunalförbund i den ordning, denna lag stadgar. Fattigvåtdssamhälle, som utgöres av flera kommuner, är i fråga om rätt att ingå. i kommunalförbund likställt med kom- mun.

Sammanslutning för ändamål, som nyss är sagt, må ock kunna ske mellan landstingskommuner samt mellan landstingskommun och stad.

_Väghållningsdistrikt å landet må ock vara medlem i kommunalförbund för ändamål, som i 7 kap. stadsbyggnadslagen sägs.

Denna lag träder i kraft den dag, då. stadsbyggnadslagen träder i kraft.

F ö r s 1 a g till Lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 55 i lagen den 27 juni 1902, inne- fattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

' Härigenom förordnas, att 1, 2 och 3 %% i lagen den 27 juni 1902, innefat— tande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skola i nedan intagna delar hava följande ändrade lydelse:

1 %.

Har, för någon _____ upplåtas. Menighet vare dock, där ej annat genom stadsbyggnadsbestämmelser är be— stämt, ej pliktig att inom område, för vilket finnes stadsplan, eller inom fast— ställt hamnområde avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket ej finnes stads-

plan, framdragas ————— användas. Skall enligt ————— tillämpas. 2 %. Vill någon ————— medgivit. Skall inom område, för vilket icke finnes stadsplan, ledning framdragas —— —— —— _ _ användas. Tillstånd ————— nyttjas. Har Konungen —————— medgivit. Har ansökning ————— föreskriver. .Var, som ————— utsatt. 3 %. Ansökan om rätt ————— ; dock att, där ledningen skall framdragas inom område, för vilket finnes stadsplan, förteckning ————— ned—

läggas.

Finnes ej _ — — — —— erfordras. .Vad i denna —— —— järnvägsområde.

Denna lag träder i kraft den dag, då. stadsbyggnadslagen träder i kraft.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 2 % 11:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 % llzo) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall erhålla följande ändrade lydelse:

11:e) mål om avgäld från avsöndrad lägenhet, om fördelning av mantal eller utskylder mellan stamfastighet och avsöndrad lägenhet;

mål om avstyckning enligt 23 kap. i stadsbyggnadslagen ; mål om avstyckning enligt lagen om delning av jord å landet inom 0111- råde, för vilket finnes av Konungens befallningshavande godkänd stycknings— plan;

mål om utstakning enligt 26 kap. i stadsbyggnadslagen ; . mål, huruvida fastighet är av beskaffenhet att den må förvärvas av bolag eller förening;

mål om undantag från tillämpningen av de om vissa jordbruksarrenden enligt lag gällande särskilda bestämmelser;

mål om rätt att för visst ändamål taga i anspråk brukningsdel, med av— seende varå lagen angående uppsikt å vissa jordbruk äger tillämpning, eller att bortföra eller lämna utan underhåll byggnad är sådan brukningsdel;

mål om naturminnesmärkens fredande.

Denna lag träder i kraft den dag, då stadsbyggnadslagen träder i kraft.

Allmän motivering.

En fullständig redogörelse för den äldre svenska rättsutvecklingen i fråga. om stadsplane- och byggnadsväsendet fram till byggnadsstadgan för rikets städer av den 8 maj 1874 har lämnats av den kommitté, som, enligt därom av Kungl. Maj:t år 1884 meddelat uppdrag, den 24 augusti 1885 avgav under- dånigt betänkande och förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning m. m. (1884 års stadsplanelagskommitté). Till denna redogörelse (se sid. 18— 38 i nämnda betänkande) torde de sakkunniga här få hänvisa.

1884 års kommittés förslag resulterade som känt icke i någon lagstiftning i vidare mån än att på grundval därav tillkom lagen den 26 maj 1899 om vad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad uppförts utöver tomtgräns. Ej heller i övrigt vidtogs på detta område någon ny lagstiftningsåtgärd, förrän den 31 augusti 1907 utfärdades lagen angående stadsplan och tomtindelning, i väsentlig grad grundad på det förslag, som den 19 mars 1904 avgavs av en år 1903 tillsatt kommitté (1903 års stadsplanelagskommitté).

Genom denna lag erhöll rikets stadsplaneväsen i huvudsak det civilrättsliga underlag, som det dittills i det väsentliga måst undvara. Detta underlag har i stort sett bibehållits oförändrat till närvarande tid. Den förändring, som låg däri att lagen ersattes av 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad av den 12 maj 1917, var av väsentligen formell natur. För de sakliga ändringar, som tid efter annan vidtagits, kommer redogörelse att lämnas å de särskilda punkter som beröras av samma ändringar.

Genom 1907 års lagstiftning skedde dock ej någon fullt uttömmande genom- arbetning av det föreliggande lagstiftningsområdet, i det att nämligen det med stadsplaneväsendet nära sammanhängande byggnadsväsendet ej berördes av de sålunda vidtagna lagstiftningsåtgärderna. 1903 års kommitté avgav visser- ligen ctt förslag till de ändringar i byggnadsstadgan för rikets städer, som kommittén ansåg bliva en följd av dess förslag i övrigt. Vid lagens utfär— dande vidtogos emellertid icke några ändringar i nämnda stadga, ehuru sådana redan ur formell synpunkt skulle varit erforderliga för att åvägabringa över- ensstämmelse mellan stadga och lag. Detta torde sammanhänga med att frå- gan om revision av byggnadsstadgan vid samma tidpunkt i annan ordning upptogs till behandling. Genom beslut den 5 juli 1907 tillsatte Kungl. Maj:t nämligen en kommitté med uppdrag att verkställa en dylik revision. Denna byggnadsstadgekommitté avgav utlåtande den 20 mars 1909, innefattande för- slag till »byggnadsstadga för riket». Över detta förslag yttrade sig bl. a. överintendentsäm-betet, vars utlåtande, dagtecknat den 17 mars 1914, utmyn- nade i ett fullständigt förslag till byggnadsstadga, samt bostadskommissionen, vars den 4 december 1919 avgivna betänkande i ämnet likaledes innefattade ett fullständigt förslag i sådant hänseende.

Innan frågan om en ny byggnadsstadga vunnit lösning, hade emellertid frå- ga uppkommit om en mera genomgripande revision även av den nyligen till— komna stadsplanelagstiftningen. Genom beslut den 15 december 1916 upp- drogs åt en kommitté att verkställa revision av gällande bestämmelser angå-

Ämnets allmänna disposition

ende stadsplan och tomtindelning. Till denna kommitté (1916 års stads- planelagskommitté ) överlämnades sedermera att avgiva yttrande jämväl i anled- ning av bostadskommissionens betänkande med förslag till byggnadsstadga i vad det ägde sammanhang med frågan om revision av gällande bestäm- melser om stadsplan och tomtindelning. Kommitténs betänkande avgavs den 15 december 1920 och innefattade, förutom förslag till vissa följdförfattningar, förslag dels till »stadsplanelag» och dels till byggnadsstadga i vissa delar.

Över detta betänkande ävensom över bostadskommissionens ovannämnda bc- tänkande avgåvos utlåtanden av ett stort antal myndigheter, vilka utlåtanden blivit genom justitiedepartementets försorg i sammandrag befordrade till trycket. (Statens offentliga utredningar 1923: 46.)

Då statsrådet och chefen för justitiedepartementet den 6 februari 1925 hem- ställde om Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla tre sakkunniga inom de- partementet för behandling av frågan om revision av gällande lagstiftning om stadsplan och tomtindelning samt av övriga därmed sammanhängande bestäm- melser, framhöll departementschefen, att de sakkunniga borde hava att på grundvalen av sålunda redan verkställda förarbeten inkomma med förslag i ämnet. Den allmänna uppfattningen torde nämligen hava varit att hithöran—

de frågor förelågo i ett så färdigberett skick, att det egentligen endast åter— stod att sammanfatta och samarbeta 1916 års stadsplanelagskommittés och bo- stadskommissionens förslag samt överarbeta dem i den omfattning, vartill de avgivna yttrandena kunde föranleda. De sakkunniga hade emellertid icke länge sysslat med uppdraget, innan det stod klart för dem, att omarbetningen måste göras mera omfattande. Icke nog med att redan i de avgivna utlåtan— dena funnos uppslag till mera genomgripande avvikelser från kommittéförsla— get, vilka krävde den mest ingående undersökning. Även i övrigt fingo de sakkunniga bestämda anledningar att överväga behovet av sådana avvikelser i åtskilliga frågor av väsentlig vikt. Utom de skäl härtill, som närmast kunnat hämtas av under de senaste åren i vårt land tillkommen eller å bane varande ny lagstiftning å områden, närbesläktade med det här föreliggande, funnos ta- lande motiv i den starka utveckling stadsbyggandet och därmed sammanhän- gande företeelser, såsom trafik- och gatuväsendet, på senare tid undergått så- väl i vårt land som i utlandet, samt i de lagstiftningsåtgärder, som i främman- de länder av denna anledning dels nyligen vidtagits och dels stå på dagordnin— gen. Den utökning av de sakkunnigas antal, vari detta förhållande tog 'sig uttryck, har motsvarats av en mycket omfattande och tidsödande omarbetning av de till de sakkunnigas överarbetandc överlämnade förslagen.

Redan angående den allmänna dispositionen av det ämne, som är föremål för de sakkunnigas uppdrag, hava de sakkunniga funnit anledning att överväga en annan anordning än den av 1916 års kommitté föreslagna.

Lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning, vilken lag till sitt huvudsakliga innehåll sedan upptagits såsom 1 kap. i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad, avsåg bl. a. att till civillagens område över- flytta en del av den administrativa lagstiftningen om städers och stadsliknandc samhällens bebyggande. _

Redan vid förarbetena till förstnämnda lag uppstod tvekan om huru områ- dena för administrativ författning och civillag borde avgränsas. Sålunda ytt- rade justitierådet Carlson vid lagförslagets granskning i högsta domstolen:

Utom de stadganden, som angå ordningen för stadsplans och tomtindelnings upp— görande, jordägarens skyldighet att iakttaga stadsplanen och tomtindelningen samt

”påföljden av underlåtenhet därav, torde i civillagen böra upptagas de grunder, enligt

vilka stadsplan och tomtindelning skola inrättas, de inskränkningar i rätten att bygga å tomt, jordägaren är underkastad, och påföljden för åsidosättande av före-

skrifterna i sistnämnda avseende. Åt den administrativa lagstiftningen eller beslut av ortsmyndigheterna måste naturligtvis överlämnas att meddela detaljbestämmelser i vissa avseenden och inom vissa, gränser. Under förutsättning att åt lagen gives den vidsträcktare omfattning, som nu föreslagits, torde titeln böra ändras till bygg- nadslag.

Sedan Kungl. Maj:t genom proposition nr 6 förelagt 1916 års riksdag bl. a. förslag till lag med vissa bestämmelser angående avstyckning och sammanlägg- ning av jordområden i stad, vilket förslag upptog stadganden i huvudsak mot- svarande dem som nu återfinnas i 3, 4 och 5 kap. i fastighetsbildningslagen, anmälde riksdagen i skrivelse den 8 april 1916 (nr 67), att propositionen ej kunnat av riksdagen bifallas, samt yttrade därvid tillika, att det syntes böra övervägas, huruvida icke den starka söndersplittring kunde undvikas, som råd- de vidkommande författningsbestämmelser om städers och stadssamhällens jord- och tomtväsen och som skulle ytterligare ökas, om de för riksdagen då framlag— da lagförslagen godkändes. Avsevärda fördelar i reda och ordning syntes riks: dagen skola uppstå, om allt vad som rörde nämnda förhållanden och ej vore rena tillämplighetsstadganden kunde sammanföras i en författning, omfattande lagen om stadsplan och tomtindelning, därmed sammanhängande viktigare delar av byggnadsstadgan —— vilken näppeligen längre borde i sin helhet tillkomma utan riksdagens medverkan samt de författningsförslag, som den riksdagen då förelagda propositionen upptoge i ämnet, sådana de vid förnyade utrednin— gar skulle sakligt föreligga samt med viss närmare angiven utvidgning. Huru- vida därtill ytterligare borde komma de bestämmelser, som prövades erforder- liga för skifte av jord i stad, lämnades öppet.

Vad sålunda anförts hava de sakkunniga funnit äga full giltighet. Den av 1916 års kommitté gjorda uppdelningen mellan stadsplanelag och byggnads- stadga hava de sakkunniga funnit mindre lämplig därutinnan att åtskilliga stad— ganden, vilka__borde tillagts lags natur, funnit sin plats i förslaget till bygg- nadssta dga. Over huvud taget måste en dylik uppdelning alltid visa sig vansk- lig att genomföra. Genom ett sammanförande av de viktigare bestämmelserna i byggnadsstadgan med de i stadsplanelagsförslaget upptagna stadgandena skulle vinnas större reda och översiktlighet, varjämte de genom ämnets uppdel- ning på lag och stadga föranledda upprepningarna skulle kunna undvikas.

Den nya tidens allt mer skärpta fordringar på bostadsväsendet och strä- vandet att göra stadgandena så uttömmande som möjligt och giva regler för varje tänkbart fall hava föranlett att ovannämnda byggnadsstadgeförslag bli- vit synnerligen detaljerade. Åtskilliga av de i 1916 års stadsplanelagskommit— tés förslag till byggnadsstadga och i de delar av bostadskommissionens för— slag till dylik stadga, till vilka 1916 års kommitté hänvisat, förekommande detaljstadganden, särskilt sådana av byggnadsteknisk art, lämpa sig uppen— barligen icke att inbegripas i lagen, då därigenom en möjlighet till ändring under enkla och snabba former uteslötes. Vid detta förhållande skulle man kunna förutsätta att det likväl skulle visa sig nödvändigt att antaga en särskild byggnadsstadga och sålunda bibehålla den på ifrågavarande lagstiftningsom- råde nu föreliggande dualismen.

De sakkunniga anse emellertid icke, att detta skall visa sig erforderligt. I sakens natur ligger nämligen, att det skall visa sig svårt, ja omöjligt att avfatta en byggnadsstadga som så väl lämpar sig för rikets största städer som för dess minsta municipalsamhällen. Det riktiga synes de sakkunniga vara, att för byggnadsväsendet erforderliga detaljföreskrifter icke intagas i en för rikets städer och stadsliknande samhällen gemensamt gällande byggnadsstadga utan i för de särskilda orterna gällande byggnadsordningar. Härigenom vinnes större möjlighet att taga hänsyn till var orts särskilda förhållanden och göres det

9—270874

möjligt att utesluta åtskilliga för orten i fråga ej behövliga eller lämpliga stad- ganden. Därjämte måste det anses som en fördel, att de för ortens byggnads- väsen gällande föreskrifterna endast äro att söka i lagen och ortens särskilda byggnadsordning Och ej därjämte äro att finna i en för alla rikets städer och stadsliknande samhällen gällande byggnadsstadga. Dessa fördelar måste an— ses väl uppväga den olägenhet, som kan anses ligga däri att vissa stadganden, Vilka eljest kunde inbegripas i en för städerna och de stadsliknande samhälle- na gällande byggnadsstadga, måste upprepas i för åtskilliga orter gällande byggnadsordningar. Den ökade stelhet, som i viss män kan anses bliva en följd av att vissa nuvarande stadgebestämmelser få lags karaktär, torde kunna åt- minstone delvis avhjälpas genom att i lagen tillägga Kungl. Maj:t eller even- tuellt annan myndighet en viss befogenhet att efter diskretionär prövning med- giva avvikelser från lagens föreskrifter. Redan med den avgränsning, lagen nu har, lärer det stundom visat sig önskvärt, att man hade haft tillgång till dylika möjligheter.

De sakkunniga anse sålunda, att från stadgan till själva lagen böra över— föras bestämmelser angående de grunder, enligt vilka stadsplan bör upprättas, angående byggnadslov, byggnadsnämnd och påföljd av underlåtenhet att iakt— taga meddelade föreskrifter m. m. Beträffande själva byggandet, i den mån detsamma ej på sätt i det följande närmare angives bör regleras genom stads- byggnadsbestämmelser, får lagen meddela föreskrifter, av beskaffenhet att kun— na allmänt tillämpas, under det att föreskrifter lämpade för varje ort för sig meddelas i för orten i den ordning i lagen närmare bör angivas utfärdad bygg- nadsordning.

Det av de sakkunniga sålunda förordade systemet förutsätter, att i sam- band med den nya lagstiftningens tillkomst de för de särskilda orterna gäl- lande byggnadsordningama revideras. För att systemet skall visa sig lämp- ligt fordras emellertid att icke såsom nu på Konungens befallningshavande var inom sitt län ankommer att fastställa de nya byggnadsordningarna för orterna inom länet, då härigenom ej tillräckligt garanteras att vid prövningen av byggnadsordningarna enhetliga principer vinna tillämpning, utan bör fast- ställandet uppdragas åt en centralmyndighet för hela riket. På grund av den stora vikt, de första efter den nya lagstiftningens tillkomst utfärdade bygg- nadsordningarna enligt de sakkunnigas förslag skulle erhålla, hava de sak— kunniga ansett sig böra förorda, att det första fastställandet av byggnads- ordningarna överlämnas till Kungl. Maj:t. För att ytterligare trygga till- lämpningen av likartade stadganden för likartade förhållanden, böra mönster- byggnadsordningar utarbetas för olika typer av rikets städer och stadsliknande samhällen.

På sätt förut nämnts hava de i lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning innefattande stadgandena numera blivit i huvudsakligen oför— ändrat skick upptagna under 1 kap. i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbild— ning i stad.

I sitt betänkande har 1916 års kommitté föreslagit, att stadgandena om stadsplan och tomtindelning åter skulle utbrytas ur fastighetsbildningslagen så- som en särskild lag, benämnd stadsplanelag, samt att i fastighetsbildningslagen beträffande stadsplan och tomtindelning endast skulle införas ett stadgande om deras inverkan på fastighetsindelningen, i huvudsak motsvarande det stad- gande, som därefter genom lag den 13 maj 1921 under 6 a % blivit infört i 1 kap. i fastighetsbildningslagen. Till motivering härav anförde stadsplane- lagskommittén i sitt betänkande (sid. 87—88):

Att, såsom genom fastighetsbildningslagen numera skett, i en författning sam- manföra vad som ur fastighetssynpunkt gäller angående stads fastigheter och deras

redovisning d. v. s. om jordförrättningar av olika slag, såsom gränsbestämningar, av- styckningar, laga skiften och sammanläggningar, samt om fastighetsregistret, fin- ner kommittén lika lämpligt som rationellt. I en sådan lag hava även de bestäm- melser sin naturliga plats, som reglera verkningarna av stadsplan och tomtindelning på fastighetsindelningen. Men däremot kan kommittén icke följa riksdagen, då den uttalat sig för att i samma lag även böra inryckas stadgandena om stadsplan och tomtindelning och dessas verkningar i fråga om stads bebyggande och den plan- , lagda markens utnyttjande i övrigt. Dessa stadganden röra sig å ett helt annat rättsområde än det, som innefattar fastigheternas bildande och registrerande.

Den av kommittén sålunda företagna uppdelningen har varit föremål för olika omdömen i de över kommitténs förslag avgivna yttrandena. Under det att sålunda fastighetsregisterkommissionen (s. 37) och Konungens befall- ningshavande i Stockholms län (s. 21) yttra sig emot uppdelningen, hava byggnadsstyrelsen (s. 39) och vattenfallsstyrelsen (s. 38) förordat densamma.

De sakkunniga anse väl, att skäl kunna anföras för båda de sålunda anförda meningarna, men finna dock för bibehållande av stadgandena i en gemensam lag tala, att därigenom instituten stadsplan och tomtindelning, vilka utöva ett genomgripande inflytande å fastighetsbildningen i stad —— ett inflytande, vilket de sakkunniga föreslå skola i visst avseende modifieras —— bliva reg- lerade genom samma lag som de institut, som hava fastighetsbildande verkan.

Om de sakkunniga sålunda i fråga om lagens allmänna uppställning mera ansluta sig till nu gällande lag än till 1916 års kommittés förslag, så hava de sakkunniga dock icke känt sig tilltalade av att bibehålla den nuvarande lagens benämning. Uttrycket »lag om fastighetsbildning i stad» innebär redan nu en viss oegentlighet, då åtskilliga av de nu i lagens 1 kap. inbegripna stad- gandena i själva verket ej hava något med fastighetsbildningen att göra. Denna oegentlighet skulle bliva ännu mera framträdande, om i enlighet med de sak- kunnigas förslag skola till lagen överföras vissa bestämmelser, som nu hava sin plats i byggnadsstadgan för rikets städer. Härtill kommer att bestänmingen »i stad» står mindre väl tillsammans med den omständigheten att lagen jämväl i ganska betydande omfattning meddelar bestämmelser rörande landsbygds- områden. Sådan de sakkunniga tänkt sig den föreslagna lagen, skall den- samma meddela stadganden angående områdes uppdelning, iordningställande och bebyggande såsom led i begynnande eller fortgående nybildning eller fort- satt utveckling av stad eller stadsliknande samhälle. För de verksamhetsfor- mer, som sålunda skola utgöra föremål för lagens reglering, hava de sakkun- niga använt den gemensamma benämningen »stadsbyggande», och såsom rubrik till lagen har i anslutning härtill valts ordet »stadsbyggnadslag». Vid första påseendet kan det synas som om denna term väl antydde lagens egenskap att reglera byggandet i egentlig mening, men däremot i mindre mån de övriga ämnen, som de sakkunniga här ovan angivit. De sakkunniga hava emellertid med detta ord icke så mycket syftat å ett byggande i egentlig bemärkelse, som fast mera på detta ords överflyttade betydelse av ett uppbyggande i allmän- het, vare sig av ett byggnadsverk eller av en mera abstrakt företeelse. Det byggande, som här åsyftas, är alltså uppbyggandet av en stad eller ett stads- liknande samhälle, och i detta ingå såsom moment såväl husbyggandet som även planläggning och uppdelning av marken för byggnadsändamål. För övrigt finna de sakkunniga även sambandet mellan fastighetsbildning och be- byggande i stad i regel vara så praktiskt betydelsefullt, att detsamma gärna. bör komma till uttryck redan i lagens benämning. Liksom nämligen planen ju utgör det fasta underlaget för fastighetsbildningen, så bildar den sist- nämnda i sin tur grundvalen för bebyggandet, och detta på ett helt annat sätt än på landsbygden, vars mera rymliga förhållanden ofta möjliggöra ett

Reg kring av stads ytter- områden samt ar områden (2 lands- bygden.

Stads ytter- områden.

bebyggande, som i ringa eller ingen grad utgör någon avspegling av en under— liggande fastighetsbildning. Nästan all fastighetsbildning i stad och stads- liknande samhälle kan ock sägas hava till slutmål fastigheternas bebyggande, vilket för dessa fastigheter framstår såsom det centralaste och viktigaste. För den av de sakkunniga valda beteckningen finnas jämväl utländska förebilder.

Med anledning av den omfattning, de sakkunniga på sätt förut nämnts givit lagen, har givetvis dess allmänna uppställning och indelning måst i avsevärd grad ändras.

En framskjuten plats bland de ämnen, som föranlett de sakkunniga att före- slå avvikelser från 1916 års kommittés förslag, intager frågan om åtgärder för reglering av städernas ytterområden samt av områden å landet.

Det allmännas reglerande ingripande å byggnadsverksamheten sträcker sig enligt 1874 års byggnadsstadga endast till stad eller därmed jämförligt sam- hälle och omfattar strängt taget ej ens stadens hela område, utan endast den del därav, som anses mogen att intagas i den egentliga stadsplanen. Huru— vida dessförinnan en annan ordning gällde, torde ej vara fullt klart; säkert är, att nämnda stadga såväl för egen del som med avseende å byggnadsord— ningarna ansetts vara att så förstå, att dessa författningars tillämplighet ej sträckte sig utom det planlagda området. För ernående av en reglering inom övriga delar av staden fanns sålunda intet annat medel än att dit utsträcka stadsplanen.

Aven i byggnadsstadgan pekades dock på möjligheten att behov av en reglering kunde föreligga även åt landsbygden. Stadgan anvisade dock i så— dant syfte ingen annan utväg än att å sådant område,-där dylikt behov yp- pades, tillämpa enahanda förfaringssätt som i stad. Aven inom samhälle å landet gällde således att, även om förordnande meddelats, att byggnadsstad- gans föreskrifter om stad skulle vara tillämpliga å dess område, någon till- lämpning av de materiella bestämmelserna i stadgan ej inträdde förrän stads- plan blivit fastställd, och då endast för det område, denna stadsplan omfattade, samt att detsamma gällde för den byggnadsordning för orten, som tilläventyrs blivit fastställd. Byggnadsstadgans föreskrifter kunde för övrigt icke alls brin- gas i tillämpning med mindre orten i fråga erhållit större sammanträngd befolk- ning. Dessförinnan kunde alltså något ingripande över huvud icke ske.

De reformkrav, som på stadsplane- och byggnadsväsendets område tidigast gjorde sig hörda efter byggnadsstadgans framträdande och som utkristallisera- des i 1884 års stadsplanelagskommittés förslag, togo väsentligen sikte å andra sidor av problemet; även de rörde sig inom det egentliga planområdet. Endast i en vid nämnda förslag fogad reservation (av J. G. Richert) uttalades vissa önskemål om nya bestämmelser för städernas anläggning och bebyggande, gäl- lande ej allenast inom fastställda stadsplaner utan för allt sammanträngt be- byggande, inom eller utom städernas gränser. Först efter 1900-talets ingång började frågan om städernas ytterområden samt om områden å landsbygden tilldraga sig allmännare uppmärksamhet.

I 1904 års kommittéförslag funnos i 13 % intagna stadganden av innehåll, att, där så lämpligt funnes, samhälle ägde, innan fullständig stadsplan för om- råde upprättades, låta uppgöra plan över de huvudgator, som vore avsedda att framdragas över området; att ansökan om fastställelse av dylik plan skulle göras hos Konungen; samt att, sedan fastställelse vunnits, samhället vore be- rättigat och, om jordägaren så äskade, förpliktat att genast lösa den för pla- nens genomförande erforderliga mark.

Till motivering av stadgandet anförde 1903 års kommitté: Då ett områdes öppnande för bebyggande väl är att förvänta men icke omedelbart förestående, kan det ofta finnas lämpligt att, innan stadsplanen för området behö-

ver uppgöras, låta upprätta plan för de huvudgator, som äro avsedda att framdra- gas över området, och förvärva den till dem erforderliga mark. Områdets ordnan- de för bebyggande kan sedermera försiggå efter hand och själva stadsplanen upp- i göras enligt de åsikter och behov, som då förefinnas. Kommitterade hava därför tillagt vederbörande samhälle rätt att låta uppgöra plan över dylika huvudgator och erhålla fastställelse därå.

Stadgandet erhöll emellertid i 1907 års stadsplanelag (11 å) den lydelse det nu har i 17 % av 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad. Detsamma åter- finnes i 22 % av 1916 års kommittés förslag utan annan saklig ändring än att stadgandet utsträckts att äga tillämpning jämväl å kronojord.

Vid behandlingen i riksdagen av 1907 års förslag till stadsplanelag väcktes motioner (F. K. nr 48, A. K. nr 194) med hemställan, att Kungl. Maj:t genom lagen måtte tilläggas befogenhet att meddela föreskrifter angående bebyggande av närmaste område omkring stad, köping eller annat område, som avsågs i lag- förslaget. Till stöd för motionerna anfördes:

Enligt vad erfarenheten givit vid handen, kunna betydande olägenheter uppkom- ma därav, att vederbörande myndigheters befogenhet att ingripa i fråga om bygg- nadsverksamhetens ordnande är inskränkt allenast till planlagt område. I omedelbar närhet av detta vidtager ofta ett planlöst bebyggande, som ur hälsovårds— och brand- synpunkt medför stor fara för samhället. Nu är det visserligen sant, att samhället kan föranstalta om stadsplanens utsträckande, men dels dröjer det någon tid, innan stadsplanen hinner upprättas och antagas, och dels blir följden härav endast den, att den okontrollerade byggnadsverksamheten flyttas utanför det nya planlagda området. För övrigt kan man ej i det oändliga utsträcka stadsplanen, utan att nå- got verkligt behov därav föreligger, allenast för att förekomma ett olämpligt be- byggande av vissa områden.

Den lämpligaste utvägen att undvika de påpekade olägenheterna synes oss vara, att Konungens ingripande för byggnadsverksamhetens reglerande utsträckes att om- fatta jämväl en viss rayon utanför det planlagda området, inom vilken vissa för ett ordnat bebyggande oundgängligen nödiga grundläggande bestämmelser skulle vinna tillämpning. Då denna rayon torde böra fastställas särskilt för varje samhälle efter dess behov, lär omfattningen därav icke kunna i lagen närmare angivas.

På grund av motionerna tillades ett andra stycke till stadsplanelagens 41 %, vilken paragraf motsvarar 1 kap. 46 % i lagen om fastighetsbildning i stad.

Beträffande områden å landet, som icke ingå i samhällen, angav ej heller 1907 års lag annan regleringsmöjlighet, än att (jämlikt 37 %, numera 1 kap. 42 å i fastighetsbildningslagen) stadsplan kunde fastställas för område, där större byggnadsverksamhet vore att förvänta.

Enligt 1916 års kommittés förslag (7 %) skall användandet av stads icke plan— lagda område i den omfattning, som prövas erforderlig, regleras genom utom— plansbestämmelser, åstadkomna i den'ordning som om stadsplan är stadgad. I 70 % i kommitténs förslag till byggnadsstadga finnes närmare angivet vad kom- mittén tänkt sig att dessa bestämmelser lämpligen borde omfatta. De skulle sålunda ej blott fastställa markens användning för visst ändamål, såsom för bostäder eller industriella anläggningar o. d., utan även storlek och beskaf— fenhet av byggnadsplats för bostadsbyggnad, byggnads läge å sådan bygg- nadsplats och gårdsytas storlek, byggnadssätt och byggnadshöjd, avstånd mellan byggnad och väg, åtgärder till förekommande av brandfara samt vad i övrigt kunde vara erforderligt till främjande av ett lämpligt och gott bebyggande.

Kommittén anför till motiverande härav (sid. 134—135):

Förslaget innebär till en början, att de grundläggande föreskrifter om användan- det av område utom stadsplan, vilka må finnas erforderliga, skola beslutas och fast-

Omräden ä landet.

1916 års stadsplane- ”98" kommitté.

ställas i samma ordning som stadsplan. Grunden härtill är den, att de inskränknin- gar i jordägarens rätt att för byggnadsändamål förfoga över sin jord, som otvi- velaktigt ligga i byggnadsföreskrifter av den art, varom här är fråga, enligt kom- mitténs mening kräva ett civilrättsligt underlag liknande det, som är berett stads- planehestämmelserna inom det planlagda området. Först i denna ordning synes med oomtvistlig befogenhet och nödig effektivitet kunna givas vissa erforderliga be- stämmelser, såsom om rätten att utnyttja byggnadsmark allenast för visst slag av byggnader, om viss minimistorlek å byggnadstomt, om plikt att lämna viss del därav obebyggd och dylikt. Förslaget innebär vidare att, där för någon del av det icke planlagda området föreligger behov av vidsträcktare och längre gående före- skrifter angående markens användning för byggnadsändamål, än som åtminstone från början varit avsett med stadgandet i 1 kap. 46 & sista stycket fastighetsbildningsla- gen, sådana föreskrifter ock skola kunna givas genom utomplansbestämmelser. Kom— mittén håller alltså före, att i denna ordning bör kunna på bindande sätt föreskri- vas exempelvis att viss del av det icke planlagda området skall användas väsentli- gen till byggnader för industriella ändamål, en annan del väsentligen för bostads- hus och dylikt. Härigenom så att säga tillrättalägges området utom stadsplanen för en lämplig indelning, då utvecklingen så fortskridit, att stadsplan där behöver an- ordnas.

Däremot hava utomplansbestämmelserna intet att göra med jordens indelning i trafikleder och mark, som skall användas för byggnad eller annat ändamål. Det är ej avsett, att utomplansbestämmelser skola kunna användas för åstadkommande av någon slags stomme till blivande stadsplan eller till provisorisk indelning i liknande syfte. Vill staden exempelvis reservera mark för vissa trafikleder, som beräknas bliva för framtiden erforderliga, har staden att använda sig av den utväg till ut- läggande av huvudgator, som anvisas i 22 5 förslaget till stadsplanelag. Jordens in- delning inom område, för vilket utomplansbestämmelser gälla, skall alltså försig- gå i den ordning, som om icke planlagt område i allmänhet är stadgat, d. v. s. genom avstyckning eller eventuellt laga skifte. Så länge ett tätare bebyggande ej är att påräkna, lärer ock detta sätt att låta den enskilde i väsentliga delar bestämma om vägar samt fastigheternas läge och omfattning vara det med förhållandena bäst över- ensstämmande. Vad som däremot kan och bör regleras genom utomplansbestämmel- serna är användningen av de sålunda förefintliga eller tillkommande fastigheterna. Skulle anledning vara att antaga, att ett tätare bebyggande inom området utom stadsplanen är att förvänta, bör enligt kommitténs mening för dylikt område upp- göras stadsplan, och hänvisas i fråga härom till kommitténs förslag till ändrad ly- delse av 5 kap. 8 % fastighetsbildningslagen och vad kommittén anfört i motive- ringen till denna paragraf.

I kommitténs förslag till sistnämnda paragrafs lydelse upptages, att av- styckning, som finnes åsyfta jorddelning för ett tätare bebyggande, icke må verkställas, innan stadsplan för området blivit fastställd. Motsvarande stad— gande upptager kommitténs förslag beträffande ägostyckning och jordavsönd— ring i förslag till ändrad lydelse av 2 % i lagen den 12 maj 1917 om tillägg till lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordav— söndring.) Såsom motivering till styckningsförbudet anför kommittén (sid. 83 m. fl. :

Beträffande stads icke planlagda område anser kommittén, att utvidgad möjlighet bör beredas till reglering av dess bebyggande. Därvid håller kommittén till en bör- jan före, att, så snart ett tätare bebyggande är att förvänta inom någon del av det icke planlagda området, stadsplan bör uppgöras för sådan del. I detta syfte är i fastighetsbildningslagen infört stadgande därom, att avstyckning, som finnes åsyfta jorddelning för ett tätare bebyggande, icke må fastställas, innan stadsplan blivit för sådan mark fastställd. Kommitténs förslag i denna del har påverkats jämväl därav,

att kommittén hyser den betänkligheten, att byggnadsnämnden för bedömande av dylika avstyckningar skall finna nödigt att under hand uppgöra någon slags styck- ningsplan, efter vilken ärendet sedan bedömes. En dylik plan kan knappast bliva annat än ett preliminärt utkast till stadsplan och måste, om styckningen i enlighet därmed verkställts, i väsentliga delar bliva prejudicerande för den stadsplan, som sedermera kan ifrågakomma. Det instämmer icke med stadsplanelagens anda och mening, att åtskilliga av de synpunkter, som böra vara grundläggande för stadsplanen, . skola undandragas beaktande i den ordning, som är stadgad för åstadkommande av stadsplan. Kommittén har ock i fråga om område å landet, där ett tätare bebyggande är att förvänta, utgått från att jorddelning för sådant bebyggande ej skall medgivas, innan stadsplan eller byggnadsplan för området upprättats, och i jorddelningsför- fattningarna för landsbygden föreslagit därtill syftande bestämmelser.

Beträffande områden å landet föreslog kommittén i 66 till 73 %% av förslaget till stadsplanelag en viss utbyggnad av vad i 1 kap. 42 % fastighetsbildnings— lagen är stadgat angående plan för område, där tätare bebyggande är att emotse men förhållandena icke föranleda bildande av municipalsamhälle, även- som införande i byggnadsstadgan av bestämmelser för område, intaget i så- dan plan, av kommittén benämnd byggnadsplan. I övrigt föreslog kommittén härutinnan i huvudsak ej annan åtgärd än att, såsom nyss nämnts, jorddel- ning, åsyftande ett tätare bebyggande, ej finge äga rum utan fastställelse av sådan byggnadsplan.

Bostadskommissionen, vars byggnadsstadgeförslag avgavs omkring ett år Bostadskam— före 1916 års kommittés betänkande, har 1 förevarande fråga framlagt ett i "”$—”o"?" ' viss mån anno1lunda beskaffat program, än det av kommittén uppgjorda. Kommissionen förutsatte, att vid stadsplanelagens revision en målmedveten strävan skulle göra. sig gällande för att minska kommunernas ekonomiska upp- offringar för stadsplans genomförande och i övrigt underlätta deras stadsplane- arbete. Icke desto mindre betvivlade kommissionen möjligheten av att fort- sättningsvis låta stadsplans förefintlighet vara i så hög grad avgörande för det allmännas kontroll över byggnadsväsendet som hittills varit fallet. Denna ståndpunkt innebure ingalunda något underskattande av stadsplanens bety- delse för åstadkommande av ett gott bebyggande. Tvärtom sade sig kommis- sionen för sin del vara övertygad om att resultat, som motsvarade de högst ställda fordringar, endast kunde ernås med anlitånde av stadsplanen såsom hjälpmedel. Men det syntes kommissionen sannolikt, att bemödandena att nedblinga kommunernas utgifter för stadsplaneändamål och att förkorta, för- enkla och förbilliga proceduren med själva det tekniska. utarbetandet och det legala fastställandet av stadsplan, på grund av dessa frågors oerhört svåra beskaffenhet, icke 1 en nära framtid skulle komma att krönas med framgån- gar, som berättigade ett ensidigt fasthållande av stadsplanen såsom förutsätt- nmg för varje mera effektivt ingripande mot misstag och urartningar inom stadsbyggnadsväsendet. Skedde detta, befarade kommissionen, att de missför- hållanden, som nu allmänt påtalats, i stort sett skulle fortfara och särskilt att de uppväxande samhällsbildningarna, under den för deras byggnadsmässiga gestaltning måhända avgörande tiden, alltjämt komme att vara i saknad av varje offentlig efter-syn och vägledning. . Bostadskommissionens förslag till byggnadsstadga upptager under 79 % be— stämmelse därom, att, där anledning finnes att antaga, att område i stad, kö— ping eller municipalsamhälle utan fastställd stadsplan skall upplåtas för större byggnadsverksamhet, byggnadsnämnden skall söka åstadkomma, att såväl mar- kens styckning som ock dess bebyggande sker efter en av nämnden godkänd, enhetlig byggnadsplan. Vid planens uppgörande skola de för stadsplan stad- gade allmänna grunder i tillämpliga delar tjäna till ledning. I SS 80—85

Yttranden.

Lagändring 1924.

De saka kunniga .

föreslår kommissionen vissa närmare föreskrifter angående byggnadsverksam- hetens ordnande utom stadsplan. I förslagets 1 % 2 mom. upptages ett stad— gande att, därest för annan ort behov uppkommer av föreskrifter för bebyg- gande och stadsplan icke finnes böra upprättas för densamma, Konungen skall äga för hel kommun eller del därav förordna, att nu omförmälda stadganden i %% 79—85 där skola äga tillämpning.

I de över 1916 års kommittés betänkande avgivna yttrandena hava anmärk— ningar framställts mot kommitténs förslag angående stadsplan resp. bygg— nadsplan såsom villkor för jorddelning, som åsyftar tätare bebyggande, sär- skilt av Svenska stadsförbundets styrelse och byggnadsstyrelsen (s. 29 och 30). Sålunda anför den förstnämnda:

Det för styrelsen avgörande vid valet mellan de olika metoder, som föreslagits av 1916 års kommitté och bostadskommissionen, vore den större hänsyn, sistnämnda sakkunniga tagit till faktiskt förefintliga arbetsresurser och organisatoriska för- hållanden inom stadsplaneväsendet i vårt land. Redan nu klagades med fog över, hur svårt det vore för samhällen, som icke själva hade tjänstemän med stadsplane- teknisk fackutbildning, att få stadsplanearbeten utförda inom skälig tid. Kretsen av konsulterande arkitekter eller ingenjörer, åt vilka dylika ärenden med fullt för- troende kunde lämnas, vore förvånande snäv. Att ett samhälle nödgades vänta flera år på ett första förslag till stadsplan hörde ingalunda till ovanligheterna. Hur det under sådana förhållanden skulle bliva möjligt att i rätt tid hinna anskaffa ens förslag till alla de stadsplaner eller byggnadsplaner, som årligen måste uppgöras, i händelse tillvaron av dylika planer på allvar skulle gälla såsom förutsättning för jord- delning i och för ett tätare bebyggande, vore ett spörsmål, som säkerligen icke löstes av sig självt. Men även om den av stadsplanelagskommittén uttalade förmodan, att med lagstiftningens omläggning i föreslagen riktning inom kort skulle uppstå en helt" ny klass av väl kvalificerade fackmän, skulle vara riktig, så återstode att ordna den statliga prövningen av stadsplaneärenden på ett sätt, som tillgodosåge skäliga fordringar med avseende å snabbhet och enkelhet i formerna. Denna fråga på- kallade enligt styrelsens mening särskilt beaktande.

Genom ett år 1924 tillagt fjärde stycke i 1 kap. 42 å i fastighetsbildnings- lagen har Konungen erhållit befogenhet att förordna, att särskilda föreskrif- ter skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande jämväl beträffande område å landet där större byggnadsverksamhet är att förvänta.

De sakkunniga hava icke kunnat finna att den äldre lagstiftning, vilken 1916 års kommitté vid uppgörandet av sitt förslag i huvudsak följt, erbjuder tillräckliga möjligheter för stad att verka reglerande å utvecklingen å den del av stadens område, där ej stadsplan finnes. Utomplansbestämmelserna äro näm- ligen, såsom nämnda kommitté uttryckligen framhåller, ej avsedda att hava nå— got att göra med jordens indelning i trafikleder och i mark, som skall användas för byggnad eller annat ändamål, och den möjlighet, som 1 kap. 17 % fastig- hetsbildningslagen, motsvarande 22 å i kommitténs förslag, erbjuder staden att utverka rätt att få expropriera mark, framdeles behövlig för huvudgator, kan ej anses tillfyllestgörande. Det måste nämligen ställa sig otillfredsstäl— lande att staden ej skall hava annan möjlighet att trygga markens reserverande för trafikbehovet än att omedelbart tillgripa användande av expropriationsin— stitutet. Genom användandet av detta skiljes marken från den fastighet, till vilken den förut hört, ofta långt tidigare än som varit av behovet påkallat, och givet är att staden får gälda det onödigt stora intrång fastighetens ägare så- lunda lidit genom att till honom utgiva en högre expropriationsersättning än som eljest varit påkallad. Den nuvarande lagen och 1916 års kommittés för— slag innebära enligt de sakkunnigas mening i detta avseende en mindre god lös- ning än 1904 års kommittéförslag. De sakkunniga anse nämligen, att, såsom skett i sistnämnda kommittéförslag, frågan bör ordnas såsom en planfräga.

Härigenom kan marken reserveras för sitt ändamål utan att behöva exproprie— ras förrän den därför skall tagas i anspråk.

Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid stadens reglerande inflytande beträffande det område, varom nu är fråga, ej inskränka sig till befogenhet att genom planbestämmelser reservera mark till huvudtrafikleder. Jämväl i öv— rigt kan det visa sig av behovet påkallat att genom planbestämmelser fastställa att viss mark skall användas för särskilt ändamål. 1916 års kommitté har även ansett föreskrifter erforderliga att viss del av det icke planlagda området skall användas väsentligen till byggnader för industriella ändamål, en annan del väsentligen för bostadshus och dylikt, men funnit, att föreskrifter av dylik art borde meddelas såsom utomplansbestämmelser. Då emellertid vissa före- skrifter böra givas en lokalt begränsad tillämpning, är det enligt de sak- kunnigas mening riktigare att fatta dem såsom planbestämmelser.

För den plan, om vars införande i lagstiftningen de sakkunniga sålunda hem- ställa, föreslå de benämningen generalplan.

På dessa grunder föreslå de sakkunniga i lagförslagets 1 kap. 2 %, att för ord- nande av stadsbyggandet i fråga om anläggningar för huvudtrafik eller anord- nande av särskilda trafikområden eller i fråga om huvudfördelning av områden i övrigt för olika stadsbyggnadsändamål skall uppgöras en allmän plan (ge- neralplan). _

Rörande vad för generalplans uppgörande, prövning och fastställande skall . iakttagas meddelas närmare föreskrifter i 2 kap_ av de sakkunnigas lagförslag. För dessa föreskrifters innebörd lämnas närmare redogörelse i den speciella motiveringen, där ock kommer att mera utförligt klarläggas och motiveras den bestämning, de sakkunniga ansett böra givas åt begreppen generalplan och stadsplan, vilket senare begrepp synts de sakkunniga böra givas en i viss mån annan innebörd än enligt nu gällande rätt. (Se även bil. I—III, sid. 436—443.)

Såväl det nya generalplaneinstitutet som det egentliga stadsplaneinstitutet föreslå de sakkunniga skola kunna tillämpas även å landsbygdsområden, där samhällsbildning ännu icke kommit till stånd. Härigenom ersättas alltså reg- lerna i den nuvarande 1 kap. 42 % första och andra stycket i fastighetsbild— ningslagen. De sakkunnigas förslag skiljer sig från kommitténs särskilt där- utinnan, att de sakkunniga vilja under vissa förhållanden tillägga den kom- mun, inom vilken området är beläget, befogenhet och förpliktelser beträffande den plan, som skall upprättas.

Genom de nu angivna anordningarna är emellertid behovet av reglering av stadsbyggandet såväl i stad som på landet icke fyllt. För dess ytterligare till- godoseende föreslå de sakkunniga, att ej blott generalplan och stadsplan, utan även vissa områden, belägna utanför de planlagda, skola kunna förses med stads- byggnadsbestämmelser. Dessa äro alltså avsedda att ersätta såväl de nuva- rande särskilda bestämmelserna i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande som ock de föreskrifter, som nu kunna meddelas enligt 1 kap. 46 å andra stycket i fastighetsbildningslagen för stads och stadsliknande sam- hälles icke planlagda område och enligt 42 % fjärde stycket i samma kapitel för område å landet.

Sistnämnda föreskrifter innehålla emellertid för närvarande ej blott bestäm- melser av egentlig stadsbyggnadsnatur, utan även regler av teknisk och admi- nistrativ beskaffenhet. Till den del detta senare är förhållandet skola enligt de sakkunnigas förslag motsvarande bestämmelser meddelas i för orten utfärdad byggnadsordning. Även i det hänseendet avviker alltså de sakkunnigas för- slag från gällande författningar, att byggnadsordningarna frigöras från sitt beroende av stadsplanen. Att byggnadsordningarna även inom planlagt om— råde i stad eller stadsliknande samhälle bibehålla sin betydelse, i viss mån t. o. m. i förstärkt form, följer av vad ovan (sid. 130) yttrats.

nadsbestäm-

Närmare

Även efter införande av det föreslagna generalplaneinstitutet erfordras emel-

7'89167'm9 av lertid möjligheter att inom de områden, som i stora drag ordnas genom gene-

" fastighets- bildningen utanför

= ralplanen, mera i detalj verka reglerande på fastighetsbildningen och därigenom på bebyggandet.

stads lanen De sakkunniga hava icke vågat stanna vid 1916 års kommittés åsikt att (styr ning.? p lanar).

-stadsplan (respektive byggnadsplan) bör vara det enda medel, som bör stå myndigheterna till buds i sådant hänseende. På grund av de mycket stora fordringar, som måste ställas på den moderna stadsplanen, och den där- av följande tidsutdräkten för dess genomförande, kan densamma ej an- ses vara ett tillräckligt smidigt och lätthanterligt medel för att lämpa sig i alla fall där ett ingripande av myndigheterna i nu ifrågavarande hänseende kan anses påkallat. För att kunna göras tillräckligt effek- tivt är nämligen ett ingripande erforderligt på ett nog så tidigt stadium av samhällsutvecklingen långt innan de ekonomiska förutsättningarna för upprät— tande av stadsplan (resp. byggnadsplan) kunna antagas vara för handen. Ett stadgande sådant som det av nämnda kommitté föreslagna torde därför, tvärt- emot vad kommittén åsyftat, medföra den påföljden att, då myndigheterna ej ansåge sig kunna i det till prövning föreliggande fallet på grund av de därmed förenade konsekvenserna fordra stadsplan, jorddelningen i många fall finge fritt fortgå, fastän ett ingripande, om detta kunnat ske i mindre betungande form, väl skulle anses påkallat. Väl är kommitténs antagande att en styck- ningsplan i väsentliga delar kommer att bliva prejudicerande för den stadsplan. som sedan kan ifrågakomma, riktigt, men att märka är att detta med lika skäl kan sägas bliva fallet med en markägares långt mera okontrollerat skedda uppdelning av sin fastighet till byggnadstomter. Jämväl måste det anses vara av vikt att den plan, som skall tjäna till ledning vid det spirande samhällsbil- dandet, ej göres så fast och svår att ändra som stadsplanen, utan att möjligheten att vid behov i densamma företaga ändring hålles öppen. Detta kan lättare åstadkommas vid en styckningsplan, då för densammas fastställande och änd- rarliiie åran stadgas enklare former än de för stadsplan (resp. byggnadsplan) ga an e.

Den mening, de sakkunniga sålunda hysa i frågan, hava föranlett de sakkun- niga att, efter det lånsarkitekten E. Stenfors hos chefen för justitiedepartemen- tet gjort en framställning i ämnet, utarbeta och till chefen för justitiedeparte— mentet den 24 oktober 1925 ingiva förslag till lagstiftning i ämnet. De sakkun— nigas förslag föranledde framläggandet för 1926 års riksdag av propositionen nr 210 med förslag till lag om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordav— söndring samt till lag om tillägg till 5 kap. av fastighetsbildningslagen. Pro- positionen blev av riksdagen antagen, och hava lagar i ämnet utfärdats den 18 juni 1926 att träda i kraft den 26 i samma månad. Enligt lagen om villkor i vis- sa fall för ägostyckning och jordavsöndring må ägostyckning eller jordavsönd- ring för avskiljande i ett sammanhang av ett flertal smärre lägenheter för bo- stadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte inom område, som icke är lagt under stadsplan, äga rum el- ler fastställas allenast i enlighet med av Konungens befallningshavande godkänd plan för områdets ordnande, och skall detsamma gälla, där eljest ägostyckning eller jordavsöndring ifrågakommer å ort, där större byggnadsverksamhet råder eller till följd av den omfattning, Vari upplåtelse redan skett, eller av annan anledning är att förvänta. Vid uppgörande av plan, varOm nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet beredes till anordnande ej mindre av lämpliga trafik- leder och öppna platser inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och för avlopp. Enligt lagens 2 % äger Konungens be- fallningshavande, där Konungens befallningshavande finner, att inom visst

område större byggnadsverksamhet råder eller är att förvänta, förordna, att ägostyckning eller jordavsöndring ej må äga rum eller fastställas annorledes än i enlighet med plan, som förut sagts, och har lantmätare, som förordnats att verkställa ägostyckning eller som skall få karta avfatta område, vilket skall avsöndras, att, där han finner, att förhållande, varom nyss sagts, är för han— den utan att vederbörlig plan blivit av Konungens befallningshavande godkänd, om förhållandet göra anmälan hos Konungens befallningshavande, i vilket fall förrättningen skall vila i avvaktan på ärendets avgörande. I den vid 1926 års riksdag antagna lagen angående delning av jord å landet, som sedermera trätt i kraft den 1 januari 1928, infördes beträffande avstyckning, som numera trätt i stället för ägostyckning och jordavsöndring, motsvarande regler, dock att möjlighet till förordnande, som ovan sagts, ej bibehållits. Genom lagen om tillägg till 5 kap. i fastighetsbildningslagen hava beträffande stad och samhälle å landet, för vilket, skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, införts i huvudsak enahanda bestämmelser. Plan skall godkännas i Stockholm av överståthållarämbetet, i annan stad med ma— gistrat av denna och eljest av Konungens befallningshavande. Övervakandet att plan, där så skall ske, upprättas har lagts å byggnadsnämnden och förrätt— ningsman i avstyckningsärende, som till honom överlämnas.

De sålunda antagna stadgandena anse de sakkunniga med endast vissa mo- difikationer böra bibehållas. Officiell kontroll bör sålunda äga rum, att för ej stadsplanelagt område, där större byggnadsverksamhet råder eller är att för— vänta, styckningsplan upprättas, och bör påföljden för underlåtenhet vara att jorddelning ej må äga rum. Stadsplan bör däremot icke på enahanda sätt fram- tvingas. Givet är emellertid att på ett visst stadium i utvecklingen stycknings- plan ej kan anses utgöra tillräckligt stöd för bebyggandets och därmed för- knippade rättsförhållandens ordnande, utan att för dessa syftemåls ernående stadsplan bör fastställas. Att, på sätt i kritiken av 1916 års kommittés be- tänkande förutsatts, giva någon närmare vägledning beträffande när ett så- dant utvecklingsstadium bör anses hava inträtt, torde på grund av de skilda förhållandena å olika platser i riket vara svårt och torde så mycket mindre vara erforderligt som enligt de sakkunnigas förslag förutsättningarnas för- handenvaro eller icke har mindre betydelse än enligt kommitténs förslag, då enligt de sakkunnigas förslag styckningsplan i gränsfallen i varje fall måste antagas hava blivit upprättad. Detta förhållande föranleder jämväl att av- görandet huruvida stadsplan bör upprättas eller ej i regel kan överlämnas till vederbörande stad eller samhälle eller eventuellt enskild markägare och att endast i rena undantagsfall något ingripande från statsmyndigheternas sida kan behöva ifrågakommer.

1916 års kommittés förslag innehåller lika litet som den nuvarande lag- stiftningen några bestämmelser, som möjliggöra att i ett sammanhang få an- tagna och fastställda reglerande planbestämmelser för ett större område, till— hörigt flera olika kommuner. Utvecklingen under de senaste decennierna har emellertid låtit allt starkare framträda behovet att i ett sammanhang reglera dylika större områden. Den enskilda stadskommunen framstår nu i långt mindre grad än i äldre tider såsom en begränsad enhet. Kommunikationsmed— lens allt starkare utveckling har medfört, att gränserna för områden, som stå" under inflytande av en gemensam utveckling, allt mera vidgats. Runt omkring de större städerna utvecklas förortssamhällen, och jämväl i övrigt kunna gemen— samma utvecklingsfaktorer verka bestämmande på framåtskridandet inom om- råden, som sträcka sig långt utöver gränserna för de enskilda kommunerna.

I de stora kulturstaterna, där utvecklingen av de stora städerna och samhäl- lena skett i en ännu raskare takt än i vårt land, hava dessa förhållanden under

Kommu- nalt sam- arbete för planlägg-

ning.

Regionp la— ner.

de senare åren påkallat myndigheternas uppmärksamhet, och i åtskilliga län- ders lagstiftning hava införts bestämmelser, avsedda att giva myndigheterna möjlighet att ingripa reglerande å utbyggandet av områden, som, på sätt nu nämnts, stå under inflytande av en gemensam utvecklingslag. Uppenbart är nämligen, att endast under förutsättning, att myndigheterna hava maktmedel till sitt förfogande att i god tid förutbestämma och efter en med hänsyn till olika behov avvägd plan leda utvecklingen, denna i längden kommer att inom utvecklingsområdet fortskrida på det sätt och i den riktning som ur samhällelig synpunkt är önskligt. Sker nämligen icke utvecklingen efter en gemensam på förhand uppgjord plan, utan utlämnas utvecklingen att enbart bestämmas efter de olika privatekonomiska intressen, som inom området söka att ensidigt i största möjliga utsträckning tillgodose sina egna syften, kan det icke undvikas att resultatet härav kommer att bliva, att byggandet kommer att ske planlöst utan enhetlig tanke och att utvecklingen ledes in på banor, som ur hygienisk, ekono— misk och samhällelig synpunkt skola visa sig skadliga.

Aven om utvecklingen av stadssamhällena i vårt land ej "skett lika raskt som i de stora kulturländerna, har likväl jämväl hos oss under det senaste decenniet med dess allt hastigare samhällsutveckling behov framträtt att giva myndig- heterna möjlighet att efter en enhetlig plan reglera utvecklingen inom ett större till flera olika kommuner hörande område, där gemensamma ekonomiska krafter verka bestämmande på framåtskridandet. Ett behov av dylik art har särskilt starkt gjort sig gällande beträffande de områden, för vilka de större städerna utgöra centra. Den nu förefintliga bristen på en plan för utvecklingen inom dessa områden har redan nu verkat därhän att utbyggandet på många punkter ej skett tillräckligt planmässigt och med erforderligt förutseende, och ställes ej till myndigheternas förfogande medel att efter en enhetlig plan verka bestäm— mande på utvecklingen, komma med säkerhet vid ett fortsatt utbyggande de skadliga inverkningarna av avsaknaden av en sådan plan härför att med allt större styrka göra sig gällande.

Vid dessa förhållanden hava de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att man genom lagstiftning i ämnet söker lösa nu berörda fråga genom att myndigheter- na erhålla möjlighet att efter en enhetlig plan reglera utbyggandet av ett ut— vecklingsområde, sträckande sig över flera kommuner. De sakkunniga hava ansett, att, i den mån ej samarbete för ändamålet kan ernås genom fria för- handlingar mellan de olika kommunala enheterna, lagen om kommunalförbund erbjuder möjlighet att lösa frågan på så sätt att de kommuner, som helt eller delvis ingå i utvecklingsområdet, böra beredas möjlighet att för områdets pla— nerande ingå kommunalförbund. I likhet med vad som eljest gäller om kom- munalförbund hava de sakkunniga ansett att ej heller till kommunalförbund av nu föreslagen art bör förutsättas annat än frivillig anslutning av kommun. De sakkunniga anse sig nämligen hava anledning att kunna hoppas, att kom— mun, vars område är på nu avsett sätt berört, ej skall vägra att för frågans lösning ingå i kommunalförbund. Givet är också att en frivillig anslutning till kommunalförbundet för en god lösning av frågan är av huvudsaklig bety- delse. Skulle det emellertid vid tillämpning av den av de sakkunniga fö- reslagna lagstiftningen visa sig, att de av de sakkunniga sålunda hysta förhoppningarna ej bliva infriade, bör det enligt de sakkunnigas mening tagas under övervägande, om och i så fall under vad former kommuns anslutning tvångsvis till kommunalförbund med uppgift av nu föreslagen art bör ordnas.

Med kommun hava de sakkunniga i förevarande avseende likställt municipal- samhälle, ävensom Väghållningsdistrikt å landet.

Det samarbete, som för vinnande av gemensam planläggning erfordras, kan exempelvis taga den formen, att de intresserade kommunerna eller delägarne i övrigt i kommunalförbundet ena sig om utseendet av den generalplan resp.

stadsplan, som för var och en av dem bör komma till stånd. Mera praktiskt torde dock ofta vara att endast antaga en gemensam schematisk huvudplan, som sedermera lägges till grund för uppgörande av delplanerna för de särskilda kommunernas områden. De sakkunniga hava ansett lämpligt, att ordningen och villkoren för antagande av en sådan plan närmare regleras i lagen.

För plan av nu ifrågasatt art föreslå de sakkunniga benämningen region- plan.

1916 års fastighetsregisterkommission, vars förslag ligger till grund för la- Piaéitighds- gen om fastighetsbildning i stad, yttrade i sitt betänkande: mygg?” Med avseende ä fastighetsindelningen inom städerna kan skiljas mellan tomter Nuuamyjdc och andra fastigheter eller, såsom dessa benämnas i det föreliggande lagförslaget, lagstiftning. stadsägor. Man kan ock beträffande stadsområdet skilja mellan planlagt och icke planlagt område. Denna indelning saknar dock i och för sig betydelse för fastig- hetsbildningen, om man bortser från det fall att enligt fastställd ändring i stads- plan område skall från tomt avskiljas. Eljest sker genom fastställelse å ny eller ändring i äldre stadsplan icke någon fastighetsbildning. Kvarteret t. ex. är icke någon fastighet för sig, så vida ej detsamma skulle av en händelse motsvara en be- stående fastighet eller förklaras utgöra tomt, och kvarterets egenskap av fastighet har följaktligen i ett sådant fall intet samband med fastställelsen å stadsplanen. Tomtindelning är av ålder bestående eller fastställd. Med av ålder bestående tomtindelning förstås en tomtindelning, som funnits före tillkomsten av byggnads- stadgan för rikets städer (1874), om däri ingående områden alltjämt behandlas så- som tomter, samt tomtindelningen icke, såsom understundom ägt rum, fastställts av Konungen eller, efter vad nedan sägs, får behandlas såsom fastställd av Konungen. Med av ålder bestående tomtindelning jämförligt är väl ock det förhållande, att utan vederbörlig fastställelse tomter sammanförts till en fastighet eller tomt styckats och de särskilda delarna sedan var för sig behandlats såsom tomter. Däremot torde så- dana tomter, som genom enskild åtgärd bildats inom planlagt område, efter det stads- plan fastställts, icke, även om de i vissa avseenden behandlats som tomter, kunna räk- nas såsom tomter i lagens mening innan fastställelse å indelningen i vederbörlig ordning meddelats. Enligt såväl 1874 års byggnadsstadga som 1907 års lag om stadsplan och tomt- indelning kan fastställelse av tomtindelning ske dels av Konungen efter beslut av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga, dels ock av Ko- nungens befallningshavande efter beslut av byggnadsnämnden. Det senare är hu- vudregeln. Att tomtindelning fastställes av Konungen i samband med stadsplanens fastställande är ett undantagsförhållande; och det är givet att, där numera skulle inträffa, att tomtindelning uppritas på den stadsplanekarta, som ingives till Ko— nungen, denna indelning ej kan anses bliva fastställd av Konungen allenast genom stadsplanens fastställande, utan förutsättas härför ett särskilt beslut av Konungen. Så synes däremot saken ej hava uppfattats före utfärdandet av 1874 års byggnads- stadga, utan torde man då i allmänhet hava gått ut ifrån, att å stadsplanekartan in- lagd tomtindelning vore att anse såsom fastställd i och med stadsplanens fast- ställande, även utan sådant speciellt beslut av Konungen; och denna uppfattning torde i ganska stor utsträckning hava gjort sig gällande ännu lång tid efter bygg- nadsstadgans utfärdande. Där en sådan uppfattning sedan längre tid gällt, torde tomtindelningen böra betraktas såsom i vederbörlig ordning fastställd. För bildande av tomt i stad är det enda delningsinstitut, som kan förekomma, det i stadsplanelagen och byggnadsstadgan för rikets städer föreskrivna, och tomt kan ej heller undergå förändring i annan ordning än nämnda författningar och lagen an— gående förändring av tomts område eller motsvarande nya föreskrifter bestämma. Givet är sålunda, att tomt ej kan delas efter de grunder skiftesstadgan föreskriver

och att å tomt ej heller äro tillämpliga de om hemmansklyvning, ägostyckning, jord- avsöndring och ägoutbyte meddelade föreskrifter.

Då tomtindelning alltid måste bliva ett viktigt bevismedel för utrönande av tomt- gränser och då tomtindelningen är av fastighetsbildande verkan, bör givetvis tomt- indelningen inläggas å karta och beskrivas på sådant sätt, att av kartan med be- skrivningen kunna hämtas så noggranna upplysningar som möjligt angående alla sådana förhållanden, som hava betydelse för ett rättsligt bestämmande av tomter och av områden, som skola bilda tomt. Behovet av en karta av nu ifrågavarande beskaf- fenhet har ock i annat lagstiftningsärende betonats. Uti det förslag till byggnads- stadga för riket, som överintendentsämbetet framlagt, har nämligen i 5 18 intagits den föreskriften, att förslag till tomtindelning skall utläggas å karta i skala ej understigande 1:400 med angivande av tomternas ytinnehåll samt mått å deras gränslinjer, att kartan därjämte skall upptaga alla inom området varande ägogrän- ser och beteckningar på äldre administrativa jordenheter, som beröras av förslaget, samt att den skall åtföljas av beskrivning. Såsom motiv för förslaget har överin- tendentsämbetet anfört: På grund av vunnen erfarenhet hade ämbetet ansett ett par bestämmelser rörande de handlingar, som tillhörde förslag till tomtindelning, böra inflyta. Det kunde vara sant att, då numera tomtindelning utgjorde villkor för tillstånd till nybyggnad inom kvarter, det mången gång kunde finnas besvär- ligt och kostsamt att inom nybildade kvarter för åstadkommande av tomtindelning nödgas utföra fullständig mätning av alla tomter i kvarteret, men ett sådant för- farande syntes dock medföra så stora fördelar, att ämbetet ansett sig böra påyrka införande av detsamma.

1916 års kommitté upptog i sitt förslag under 1 kap. av lagen om fastighetsbildning i stad bestämmelser om stadsplans, tomtindelnings och om— läggnings inverkan å fastighetsindelningen.

Bestämmelserna blevo, så vitt angår stadsplans och tomtindelnings inverkan å fastighetsindelningen, genom lag den 13 maj 1921 i huvudsakligen oförändrat skick intagna såsom 6a % i 1 kap. fastighetsbildningslagen och framhöll de— partementschefen vid lagförslagets framläggande för riksdagen, att detsamma endast avsåge att uttryckligen stadga vad som finge anses vara gällande rätt.

1916 års kommitté anförde såsom motivering till sitt förslag (sid. 299 0. ff.) : Såsom redan i inledningen blivit omförmält, anser kommittén, att den i nuva- rande 1 kap. fastighetsbildningslagen inryckta lagstiftningen angående stadsplane- väsendet bör utbrytas till en särskild stadsplanelag, och att i sagda kapitel böra upp- tagas allenast de stadganden, som angiva stadsplanens och tomtindelningens inver- kan å fastighetsindelningen, sådan denna inverkan enligt andra stadganden i fa- stighetsbildningslagen bör antagas vara.

I detta avseende hör till en början utsägas, att fastställande av stadsplan över ett visst jordområde icke i och för sig verkar rubbning i den fastighetsindelning, som då består inom samma jordområde. En där befintlig fastighet av vad slag den vara må tomt, stadsäga, hemmansdel, lägenhet fortfar, även sedan stadsplan lagts över densamma och oavsett om delar därav enligt stadsplanen skola användas till olika ändamål, såsom till gatumark, tomtmark o. s. v., att bestå såsom samma fa- stighetsenhet som förut och kan såsom sådan alltjämt säljas, lagfaras och inteck— nas. Först i den mån stadsplanen genomföres bringas fastighetsindelningen genom andra legala, av stadsplanen oberoende åtgärder i överensstämmelse med stadspla- nen. Om del av en fastighet är utlagd till gatumark, varder denna del rättsligt frånskild fastigheten först därigenom, att den exproprieras till staden eller avstyc- kas från fastigheten, i enlighet med därom särskilt meddelade bestämmelser. Om del av fastigheten är utlagd till byggnadskvarter, avskiljes denna del från fastig-

heten genom tomtindelning och de åtgärder i övrigt, som erfordras för att bereda tomtindelningen rättslig giltighet, varom mera nedan.

I fråga om fastighet, som i rättslig mening är tomt, har dock fastställelse av stadsplan i Vissa fall samma verkan som avstyckning. Om till följd av ändring i stadsplanen del av tomt skall utgå ur tomtindelning, exempelvis för att ingå i gatu- mark, och lagfart därefter sökes särskilt å tomtdelen, erfordras för tomtdelens legala avskiljande från tomten i övrigt ej annan åtgärd än den, som ägt rum genom fast- ställelsen av ändring i stadsplanen. Detsamma gäller även för det fall, att tomt— delen skall utan föregången lagfart avföras ur tomtboken, såsom ske kan, då tomt— delen skall ingå i gatumark och staden förut är ägare till hela tomten. Förhållan- det i dessa hänseenden är motsatt, om del av stadsäga, skall enligt stadsplanen från- gå stadsägan för att exempelvis ingå i gatumark. I ty fall måste alltid stadsägo- delen i vanlig ordning avstyckas, innan lagfart därå kan erhållas eller den får in- föras i Bihang 0. (se härom 6 % 3 mom. i kungl. förordningen den 16 juni 1875 ang. lagfart å fång till fast egendom, 2 kap. 13 & sista stycket samt 19 å sista stycket för- ordningen om fastighetsregister för stad ävensom anvisning till formulär 7 (Bi- hang C) till sistnämnda förordning). Att fastställelse å stadsplanen i fråga om av- skiljande av tomtdel i ovan angivna fall tillagts samma verkan som avstyckning, torde sammanhänga därmed, att enligt 5 kap. 1 % fastighetsbildningslagen avstyck- ning ej är medgiven å mark, som ingår i tomtindelning.

Kommittén anser, att åt fastighetsbildningslagens innehåll i nu angivna hän- seende bör givas uttryck i 1 kap. 1 % (motsvarande 6 a 5 1 mom. i nu gällande lag), och har därför där infört den bestämmelsen, att, om enligt stadsplan del av tomt skall uteslutas ur tomtindelning, tomtdelen, då lagfart därå sökes eller tomtdelen skall utan föregången lagfart avföras ur tomtboken, är att anse som avstyckad från tomten genom fastställelsen å stadsplanen. Denna bestämmelse är då så att förstå, att ändringen i fastighetsindelningen visserligen icke är genomförd genom fastställelsen å stadsplanen, men att särskild legal åtgärd för tomtdelens avskiljande från tomten i övrigt icke erfordras, då lagfart sökes å tomtdelen eller den skall av- föras ur tomtboken.

Enligt kommitténs förslag till stadsplanelag, som därutinnan instämmer med gäl- lande lag, sker byggnadskvarters indelning till bebyggande genom tomtindelning, verkställd i administrativ ordning. Vid denna tomtindelning skall hänsyn tagas för— nämligast till lämpligaste sättet att utnyttja kvartersmarken till bebyggande och en- dast i andra hand till möjligen förhandenvarande ägogränser inom kvarteret. En- dast sällan lärer det inträffa, att tomt kommer att helt sammanfalla med en förut— varande fastighet. Vanligen lärer den komma att bestå av del av sådan fastighet el- ler dclar av flera olika fastigheter. En administrativt bildad tomt är därför ej hel- ler färdig i och med fastställelsen å tomtindelningen, därtill måste även komma vis- sa åtgärder, olika för olika fall, varigenom tomten göres till den rättsliga enhet, som den enligt stadsplanelagen och fastighetsbildningslagen skall vara. Om dessa åtgår-' der lämnas föreskrifter i 3 och 7 kap. Först sedan tomten blivit införd i tomtboken efter ty i 7 kap. 3 % sägs, eller, där enligt 3 kap. rättens medgivande till tomtbild- ningen erfordras, sådant medgivande blivit lämnat, är den att anse som tomt i rätts- lig mening. Uttrycklig föreskrift härom har ansetts böra inflyta i 1 kap. 2 & (mot-- svarande 6 a 5 2 mom. i nu gällande lag).

Såsom under 2 & anförts har tomtindelning en allenast villkorlig fastighetsbildande verkan. Skulle av någon anledning tomtindelningen ej fullföljas genom vidtagande av de åtgärder, som krävas för att den administrativt bildade tomten erhåller ställ- ningen som rättsligt bestående tomt, är tomtindelningen utan all verkan och den för- utvarande fastighetsindelningen kvarstår orubbad. Men tomtindelningens fastig- hetsbildande verkan inträder, då de åtgärder vidtagas, som leda till att tomten får rättslig giltighet. Om någon förvärvar mark, som enligt tomtindelningen utgör tomt eller del av tomt, så lärer enligt 6 5 3 mom. kungl. förordningen den 16 junl

De sa]:-

kunniga.

1875 ang. lagfart särskild åtgärd ej vara nödig för markens avstyckande från den el- ler de fastigheter, som marken förut tillhört. Tomtindelningen har då samma ver— Kan som avstyckning. Detsamma synes enligt 7 kap. 3 % fastighetsbildningslagen gälla, om ägare av en fastighet, varav en del utlagts till tomt, vill låta införa denna , tomt i tomtboken. Denna lagens ståndpunkt är givetvis beroende av det förut om— förmälta, i 5 kap. 1 % fastighetsbildningslagen inryckta förbudet mot avstyckning av mark inom område, som ingår i tomtindelning.

Kommittén håller före, att åt fastighetsbildningslagens innebörd i dessa hän— seenden bör givas ett uttryck i det föreslagna nya första kapitlet 3 ?; (motsvarande 6 a , ä 3 mom. i nu gällande lag).

I 2 kap. av lagen om fastighetsbildning i stad finnas intagna bestämmelser avsedda att reglera huru gränserna för tomt skola på ett i privaträttsligt av- seende bindande sätt bestämmas.

De sakkunniga hava funnit den nu gällande ordningen för fastighetsbild— ning i stad ej i allo tillfredsställande. Beträffande tomt är enligt nu gällan- de lag tomtindelningen av fastighetsbildande verkan, vilken dock endast är vill- korlig och först framträder sedan vissa ytterligare åtgärder vidtagits. Tomt- mätningen, som ej enligt nu gällande lag tillagts någon fastighetsbildande ver- kan, innefattar ett rättsligt fastslående av tomtens gränser. Förhållandet mellan tomtindelning och tomtmätning har i praxis blivit på olika sätt tilläm— pat. Under det att sålunda i vissa fall tomtindelning och tomtmätning i reali» teten företagas i ett sammanhang och endast, särskilt på grund av fastighets— bildningslagens föreskrift i 2 kap. 1 % att tomtmätning ej må äga rum innan fastställelsen å tomtindelningen äger laga kraft, redovisas såsom två skilda för- rättningar, förekomma jämväl fall då tomtindelningen företages mera. summa— riskt och huvudvikten lägges å tomtmätningen. I förstnämnda fall framstår det såsom en brist att på grund av lagens föreskrifter vad som utrönts och åt- gjorts i en förrättning måste redovisas såsom två förrättningar. Göres däremot såsom i sistnämnda fall gränsbestämningen vid tomtindelningen mera summa- riskt uppkomma olägenheter av annan art. Tomtindelningskartan blir då ofta otillförlitlig och kan det då vid utstakning av tomter finnas ogörligt att å marken erhålla samma mått å tomtsidor och vinklar, som finnas angivna å tomtindelningskartan. Man får då försöka komma till rätta på bästa sätt och utstaka tomten i så nära anslutning till tomtindelningskartan, som förhål— landena medgiva. I dessa fall blir det alltså, trots lagens föreskrifter, i själva verket tomtmätningen, som erhåller fastighetsbildande verkan. Tomtindelnin- geus fastighetsbildande verkan blir alltså i dessa fall endast en fiktion. Den fastighetsbildande verkan, som nu gällande lag tillägger stadsplanen såsom sådan, måste jämväl ofta bliva rent fiktiv, då stadsplanen i de flesta fall ej är upprättad i tillräckligt stor skala och grundad på tillräckligt noggrant mät- ningsmaterial för att kunna lämna säker ledning för bestämmande av i stads- planen upptagna gränsers läge. Stadsplans och ofta nog jämväl tomtindel- nings fastighetsbildande verkan är alltså huvudsakligen en fiktion och enligt de sakkunnigas åsikt bör fastighetsbildande verkan tilläggas i stället för stadsplanen och tomtindelningen mätningsförrättning, vid vilken man söker ge- nomföra fastighetsindelning enligt stadsplanen eller tomtindelningen. Härige- nom kan enligt de sakkunnigas mening ernås icke blott att den rättsliga inne- börden av stadsplan och tomtindelning kommer att framstå som mera klar utan även vissa praktiska fördelar vid fastighetsindelningens genomförande.

Enligt de sakkunnigas förslag skall sålunda fastställelse av generalplan, stadsplan eller tomtindelning ej rubba förhandenvarande fastighetsindelning utom i det undantagsfall att vid tomtindelning området för en tomt kommer att sammanfalla med en förutvarande fastighet. Beträffande tomt erhåller

bestämmande av område, som enligt fastställd tomtindelning skall bilda tomt (tomtbestämning) dylik verkan. Vid tomtbestämning skall på sätt i 22 kap. av de sakkunnigas lagförslag närmare angives tomtindelningen tjäna såsom norm. Tomt bildas genom tomtbestämning dock att, där tomt skall bestå av mark, som hör till särskilda fastigheter, därjämte fordras sammanläggning av tomtens särskilda delar. Understundom kan tomt bildas genom ägoutbyte eller klyvning. Sedan tomt bildats skall den införas i tomtboken.

Ej heller generalplan eller stadsplan tillägges, såsom nämnts, enligt de sak- kunnigas förslag fastighetsbildande verkan. Bestämmande och utmärkande av gräns för område, som är i fastställd generalplan eller stadsplan upptaget, kan verkställas såsom särskild förrättning utan sammanhang med avstyck- ning eller annan jorddelningsförrättning (utstakning). Vid utstakningen skall generalplanen eller stadsplanen utgöra norm. Genom utstakningen fast- slås gränsens sträckning på ett rättsligen bindande sätt. Har utstakning ej mellankommit, fastställes sträckningen av gräns som nu sagts genom avstyck- ning. .

I likhet. med 1916 års kommittés förslag innehåller de sakkunnigas bestäm- Skyldigheten melser om skyldighet för fastighetsägare att bidraga till kostnaderna för gatas att utgiva upplåtande till allmänt begagnande. De av de sakkunniga föreslagna bestäm- ”häftig-ii:- melserna skilja sig emellertid i åtskilliga avseenden från av kommittén före- m_ ,,,._ slagna. Sålunda skall bland annat enligt de sakkunnigas förslag skyldigheten för fastighetsägarna att bidraga till gatumarkskostnad oeh övriga gatukost- nader ordnas efter enhetliga grunder samt mellan fastighetsägarna inom ett på visst sätt bestämt fördelningsområde efter huvudsakligen fastigheternas utnyttjningsbarhet fördelas, varjämte enligt de sakkunnigas förslag från äga— re till större områden inom stadsplan, vilka kunna uppdelas och exploateras, skall utgå ersättning till gatukostnad efter vissa andra grunder, avsedda att låta ersättningen utgå dels tidigare och dels med högre belopp än fallet är när bidrag skall utgivas av de enskilda tomtägarna.

De sakkunnigas förslag innehåller därjämte bestämmelser om skyldighet för fastighetsägare att i visst fall bidraga till kostnaderna för generalplans genom— förance.

I de sakkunnigas förslag upptagas bestämmelser angående gatuunderhåll, Underhålls- vilka i huvudsak överensstämma med motsvarande bestämmelser i 1916 års Skyldighet kommittés förslag. m” ""

Därjämte innehåller de sakkunnigas förslag bestämmelser angående under— håll av i generalplan ingående huvudtrafikområde m. 111.

De sakkunniga hava däremot ej funnit anledning att såsom skett i 1916 års kommittés förslag upptaga bestämmelser angående vem gatas renhållning skall åligga. Denna fråga anse nämligen de sakkunniga icke tillhöra stadsbyggnads— lagstiftningen. Den utländska lagstiftning i ämnet, som varit för de sakkun- niga tillgänglig, behandlar ej heller denna fråga.

Den i förhållande till nu gällande lag ändrade ståndpunkt de sakkunniga in- Grå-mm för taga beträffande tomtindelningens fastighetsbildande verkan har nödvändig- jorddel- gjort ett omarbetande av 2 och 3 kap. i fastighetsbildningslagen. Tillkomsten ”ivgålagms av lagen om delning av jord på landet har föranlett omarbetande av 4 och 5 053253;le kap. i fastighetsbildningslagen, vartill beträffande bestämmelserna i sist- " ' nämnda kap, kommit, att desamma för säkerställande av ett ändamålsenligt stadsbyggande i olika avseenden måst överarbetas.

5 kap. och i huvudsak 6 kap. i fastighetsbildningslagen gälla utom i stad beträffande samhälle å landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt 10—270874

Ägoutbyte.

de för stad meddelade bestämmelser. Orsaken härtill är, att den ledande syn— punkten vid tillkomsten av fastighetsbildningslagen var att skapa ett under— lag för fastighetsbokföringen i städerna.

För samhälle, för vilket ej föres fastighetsregister för stad och beträffande vilket ej heller förordnande meddelas om förande av sådant register, skall nu landsbygdens jorddelningslagstiftning tillämpas. Att denna lagstiftnings gil- tighetsgräns sålunda sträcker sig in över stadsbyggnadsområdet gör, att lag- stiftningen får upptaga åtskilliga "stadganden angående hänsynstagande till stadsbyggnadssynpunkter och därigenom onödigt belastas. Ur stadsbyggnads- väsendets synpunkt bör enligt de sakkunnigas åsikt det avgörande huru- vida städernas eller landsbygdens jorddelningslagstiftning skall tillämpas för viss ort ej vara huruvida för densamma meddelats förordnande om förande av fastighetsregister för stad eller ej utan huruvida orten enligt av Kungl. Maj:t meddelat förordnande är att hänföra till stadsbyggnadsort eller ej. All annan avgränsning mellan lagstiftningarnas giltighetsområden blir godtycklig och irrationell. På dessa grunder hava de sakkunniga föreslagit en utvidgning av giltighetsområdet för städernas jorddelningslagstiftning sålunda, att den- samma skall även gälla för samhälle å landet, där den för städerna gäl— lande ordning för bebyggande skall iakttagas, samt för område, för vilket Konungen förordnat jämlikt 21 kap. 1 % i förslaget till stadsbyggnadslag, att generalplan eller stadsplan skall upprättas eller allmänna stadsbyggnads- bestämmelser tillämpas, eller jämlikt 1 kap. 42 % av fastighetsbildningslagen eller motsvarande äldre bestämmelse, att stadsplan skall upprättas eller att säåskilåa bestämmelser skola iakttagas med avseende å byggnadsverksamhetens or nan e.

1916 års kommitté upptog i 34—44 %% i sitt förslag till stadsplanelag bestäm- melser om omläggning av fastighet för genomförande av stadsplan eller tomt— indelning.

Enligt 1916 års kommittés förslag skulle, där bestående fastighetsindelning icke vore överensstämmande med stadsplanen eller med tomtindelningen, men sådan överensstämmelse kunde åstadkommas därigenom, att fastighet helt eller delvis förlades i annat läge, fastighetens ägare vara pliktig tåla, att sådan om- läggning skedde, där fastigheten vore obebyggd eller allenast byggnad, som vore av ringa värde, genom omläggningen frånginge fastigheten. Vid omlägg- ning skulle den mark, som anvisades till fastigheten, vara efter uppskatt- ning lika mycket värd samt till läge och beskaffenhet väsentligen lika god som mark, varav fastigheten förut bestått; dock att underskott eller, om äga- ren därtill samtyckte, överskott, som ej överstege en tiondel av den ursprung- liga fastighetens värde, finge ersättas i penningar. Där byggnad, plantering eller annan sådan anläggning genom omläggning frånginge fastigheten, skulle därå sättas särskilt värde, som ej skulle inräknas i markvärdet. Tomt finge ej vid omläggning tilldelas annat läge än inom byggnadskvarter enligt stads— planen. Omläggning av fastighet finge sökas endast av staden, som hade att tillhandahålla den nya mark, som vid omläggning skulle tagas i anspråk för fastigheten, ävensom gälda ersättning för byggnad m. in., som frånginge fa- stigheten. Innan ansökan om omläggning gjordes, skulle förslag till omlägg— ningen jämte därav föranledda värdesättningar upprättas av förrättningsman för tomtmätning med biträde av två godemän. Ansökningen åtföljd av försla— get skulle ingivas till rätten, som hade att utfärda stämning å fastighetens ägare och andra sakägare, på sätt och i den ordning, som för expropriationsmål stadgades; och skulle vad i lagen om expropriation stadgades om målets för— beredande handläggning vid domstol jämväl i övrigt i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Uppkomme tvist om i förslaget upptaget värde, skulle vär-

det bestämmas av nämnd utsedd i den ordning, som om expropriationsnämnd stadgades. Sedan. parterna slutligen utfört sin talan, skulle rätten pröva, om omläggning kunde enligt vad förut angivits medgivas och skulle i ty fall fast- ställa omläggningen, där ej annans rätt därigenom uppenbarligen förnärmades.

1916 års kommitté anförde till motivering av sitt förslag i denna del (sid. 212 o. ff.):

Stadsplanen och tomtindelningen kunna enligt nu gällande lagstiftning genom expropriationsåtgärdcr realiseras utan avseende å förutvarande fastighetsindelning.

Emellertid äro ofta förhållandena sådana, att en närmare överensstämmelse mel- lan fastighetsindelningen och stadsplanen borde kunna utan någons förnärmande åstadkommas med'vida enklare medel och utan de kostnader och den formella om- gång, som följer med ny fastighetsbildning enligt nyss angivna grunder. Om exem- pelvis en fastighet genom stadsplanen sönderskäres så, att vissa delar skola bliva gatu- mark andra delar ingå i byggnadskvarter såsom tomter eller delar av tomter, men tillfälle gives att åt samma fastighet, helt eller till erforderlig del, anvisa annan mark, som till läge och värde motsvarar den, varav fastigheten består, så borde en dylik förflyttning av fastigheten från ett läge till ett annat kunna i alla parters välförstådda intresse äga rum. Eller om ett i stadsplan upptaget byggnadskvarter, som ännu är obebyggt, till följd av ändring i stadsplanen behöver vridas i annat läge —-— antag från läge i norr-söder till läge i nordost-sydväst så skulle i många fall tomterna i det gamla läget kunna direkt utbytas mot motsvarande tomter i det nya läget utan den procedur med inlösen av tomtdelar och dessas förenande med andra tomtdelar, som nu måste äga rum för åstadkommande av en dylik regle— ring.

Understundom antaga svårigheterna för åstadkommande av en ny fastighetsbild- ning, som instämmer med stadsplanen, mycket stora proportioner. Så är förhål- landet, då en äldre stadsplan, som överensstämmer med fastighetsindelningen, måste, på grund av ändrade trafikförhållanden eller av annan viktig anledning, för ett be- tydande område helt förändras. Så är även förhållandet, då ett område indelats till bebyggande genom vederbörande markägares egna åtgöranden och med anlitande av legala former, som förläna denna indelning stor fasthet, exempelvis ägostyckning, samt det sedermera visar sig nödvändigt att lägga området under en stadsplan, som är i väsentliga delar inkongruent med fastighetsindelningen. Därest de av kommit- tén föreslagna ändringarna i jorddelningsförfattningarna vinna godkännande, torde visserligen sådana fall som det sistnämnda för framtiden förhindras; de fall av dy— lik beskaffenhet, som redan föreligga inom stadsplanesamhällena på landet och stä- dernas inkorporerade områden, äro emellertid synnerligen talrika. I många av dem företer den nya stadsplanen en sådan mängd av skärningar av förutvarande sam- färdselleder och byggnadstomter, att ett helt nät av ägofigurer i gatumark och tomt— mark måste göras till föremål för inlösen, om stadsplanen skall kunna genomföras.

Såsom exempel på ett fall av sistnämnda art kan hänvisas till ett numera med Göteborg införlivat område av Lundby socken.

För ett fall sådant som Lundbyfallet skulle visserligen den önskade stadsplanens genomförande kunna väsentligen underlättas därigenom, att större eller mindre an- tal av de nu befintliga små fastigheterna sammanlades till en eller ett fåtal större fastigheter enligt stadgandena i 4 kap. fastighetsbildningslagen. Därigenom bleve den äldre indelningen annulerad och skulle ej vidare vålla svårighet för ny indel- ning efter lämpligare plan. 1914 års fastighetsregisterkommission, som framlade förslag till lagstiftning om sammanläggning av fastighet, synes även hava åsyftat denna verkan. Kommissionen uttalar nämligen den mening, att det vore synnerligen önskvärt att inom stadsplanelagt men ännu ej tomtindelat område kunna i en hand samla och till en fastighet sammanlägga större områden. Härigenom kunde vid en. blivande tomtindelning högst väsentliga lindringar vinnas i såväl arbete som kost- nader, en mängd gränsbestämningar mellan rättsligen bestående fastigheter undvi-

kas, tomtindelningen behövde ej till men för dess lämplighet, i samma mån som el- .jest måhända blivit fallet, bestämmas med hänsyn till ägogränser, och en hel del eljest svårlösta konflikter mellan fastighetsägarna inbördes eller mellan dem och samhället kunde undvikas.

De betingelser, som ur rättslig synpunkt måst uppställas för medgivande till dy- lik sammanläggning, äro emellertid särskilt beträffande inteckningar, varav fastig- heterna kunna vara besvärade, av den omfattande och hindrande art, att de endast sällan lära vara för handen. Ett anlitande av sammanläggningsinstitutet för un- derlättande av stadsplans genomförande torde alltså endast i undantagsfall kunna ifrågakomma.

Även genomförande av tomtindelning möter beaktansvärda svårigheter, då inom ett byggnadskvarter tomtgränserna ej överensstämma med förutvarande fastighets— gränser. Tomtindelningen är liksom stadsplanen allenast en administrativ åtgärd, som i och för sig ej inverkar på förutvarande fastighetsindelning eller på ägande— rätts- eller inteckningsförhållandena. För dess genomförande, så att de administra- tivt bildade tomterna även bliva särskilda var för sig rättsligt bestående fastigheter, erfordras vissa i 3 och 7 kap. fastighetsbildningslagen närmare angivna legala åt— gärder. Består tomten av delar, som tagits från olika fastigheter, skola dessa sam- manföras i en hand och de å dem vilande inteckningarna lösgöras från samman— hanget med andra fastigheter och ytterligare åtgärder vidtagas, för att ej tomtens olika delar skola vara på olika sätt graverade.

Emellertid förekomma understundom fall, då en reglering av tomtens rättsliga förhållanden skulle kunna försiggå på vida enklare sätt. Om efter fastställd tomt— indelning tomtgränserna skära av tomtindelningen berörda fastigheters gränser på sådant sätt, att dessa senare skulle kunna bringas i överensstämmelse med tomtgrän- serna genom utbyte av mark efter de grunder, som tillämpas vid ägoutbyte, så skulle för tomtindelningens rättsliga genomförande ej erfordras annan åtgärd än en" legal omflyttning av fastigheterna med därå vilande gravationer till ett nytt med tomt- indelningen instämmande läge å marken.

I över 1916 års kommittés förslag avgivet yttrande anför fastighetsregister- kommissionen:

Ett omläggningsförfarande kunde byggas antingen på ägoutbytes- eller lagaskiftes- förfarandet. Härvid skulle erinras, att ett ägoutbyte i sig mycket väl kunde avse omflyttning av en fastighets hela ägovälde (jfr förslaget till delning av jord å landet). Det av kommittén framlagda förslaget måste till huvudsaklig del anses vara byggt på ägoutbytesprincipen, men syntes såsom sådant blivit mera komplicerat än som vore nödvändigt. Emellertid syntes efter motiven förfarandet understundom kunna till sin reella innebörd bliva ett laga skifte, ehuru det icke vore fullt klart, huru tillämpningen av de särskilda lagstadgandena för ett sådant fall skulle tillgå. :Enligt kommissionens mening skulle stadgandena vinna i enkelhet, om ägoutbytes- eller lagaskiftesprincipen rent komme till tillämpning. Komme den senare till an- vändning, bleve skifteslagets omfång lika med det gamla och nya området samman— tagna. En hävdeförteckning finge uppgöras för det hela och ur delningsmassan finge var och en ut efter hävden, med jämkning i penningar inom skäliga gränser. 'Omläggningen borde ej utan vidare hava verkan av tomtindelning. Denna borde prö- vas för sig. Omläggningen borde fastställas av magistraten såsom ägodelningsrätt.

Vissa frågor måste, hur man än byggde ett omläggningsförfarande, i sammanhang därmed lösas. Så t. ex., hur förhölle det sig med skyldigheten att utgiva gatu- markslösen, om en tomt flyttades från gata, med avseende å vilken sådan ej funnes, till gata, beträffande vilken sådan förpliktelse funnes, eller tvärt om, eller om tomt flyttades från mellantomt till hörntomt? Det föreliggande förslaget besvarade icke denna och andra liknande spörsmål, t. ex. fasadrätt, rätt att bygga med större antal våningar etc. Skulle alla sådana förhållanden iakttagas vid värderingen och hur

skulle då denna ske? Kommissionen befarade, att denna fråga vore så invecklad och förslagets praktiska verkan så oberäknelig, att man måste ställa sig tveksam mot deSs upphöjande till lag. I detta sammanhang ville kommissionen framhålla, att omläggning om den skulle bibehållas i lagen _ borde göras oberoende av att sta- den tillhandahölle mark till densamma. Denna bestämmelse syntes kunna ställa hinder i vägen för institutets användbarhet i månget fall, där det eljest skulle vara synnerligen fördelaktigt att kunna tillämpa detsamma, såsom då mindre om- råden av två närliggande, enskilda tillhöriga tomter skulle från den ena tomten läggas till den andra. Här vore ett vanligt ägoutbyte för övrigt den väg, som enk- last förde till målet, och så torde vara händelsen i de allra flesta fall, där det prak— tiskt sett komme i fråga att använda det föreslagna omläggningsförfarandet.

Lantmäteristyrelsen anför i yttrande över 1916 års kommittés förslag: Behovet av ett omläggningsförfarande gjorde sig enligt lantmäteristyrelsens upp- fattning gällande ieke endast där fastighetsindelningen skett med anlitande av ägo- stycknings- och jordavsöndringsförfarandet och där (såsom i Lundbyfallet) någon stadsplan icke funnes, utan även i ett stort antal fall, där stadsplan tidigare fast- ställts beträffande område, som ännu endast i ringa utsträckning tagits i anspråk för bebyggande. Dessa planer vore nämligen ofta sådana, att väsentlig omgestalt— ning av desamma vore erforderlig. Emellertid vore styrelsen icke övertygad, att' frågan uti föreliggande förslag fått en lösning, som motsvarade behovet.

Kommittén syntes hava velat undvika, att omläggningsförfarandet bleve anordnat i likhet med laga skifte, och det materiella skäl, som härvid framhållits, vore hän- synen till gatumarken, som, därest förebilden hämtades från skiftesförfarandet, kom- me att uttagas ur samfälligheten såsom undantag av oskifto, varav följden skulle bliva, att den enligt stadsplanen erforderliga gatumarken komme att utgå av samt— liga i skiftet ingående fastigheter efter delningsgrunden, i den mån densamma icke täcktes av i skiftet ingående trafikleder. Enligt kommitténs mening stode emellerf tid ett sådant sätt att bereda gatumark i avgjord strid med de principer, efter vilka gatumarkcn skulle anskaffas enligt gällande lag, som ålade samhället att tillhandaå hålla denna.

Emot vad kommittén sålunda erinrat tilläte sig lantmäteristyrelsen anföra föl—. jande. Enligt 37 å i förslaget till stadsplanelag ålåge det samhället att tillhanda- hålla den nya mark, som vid omläggningen skulle tagas i anspråk för den fastighet, som vore föremål för omläggning. Enligt styrelsens mening torde man lika lätt kunna ordna saken så, att samhället tillhandahölle den mark utöver i skiftet ingå-. ende trafikleder, som erfordrades till gatumark. I likhet med kommittén förutsatt-e styrelsen, att samhället hade en del mark inom det område, där omläggning skulle ske. Visade sig tillgången härav för knapp, torde samhället först böra söka att undanröja denna brist. Åtskilliga möjligheter stode säkerligen i regel öppna till befrämjande av detta syfte. Om härefter omläggningen utfördes på det sätt, att undantag av oskifto ej gjordes och att samhället tillades i främsta rummet gatumark och i övrigt mark, som samhället hade behov av för andra ändamål, torde hinder ej möta att utforma omläggningsinstitutet närmare i överensstämmelse med skiftesför- farandet, och ville det synas som om man genom beträdande av denna väg skulle, på enklare sätt och i större omfattning kunna fylla behovet av omläggning än vad- fallet vore med föreliggande förslag.

I det förslag till lag om delning av jord å landet, som genom proposition före- lades 1926 års riksdag, fanns i 8 kap. 6 % intagen en bestämmelse däri i överens- stämmelse med dittills gällande lag stadgades, att område, som inginge i tomt— indelning, ej finge ingå i ägoutbyte enligt lagen. '

I motioner vid nämnda riksdag yrkades den ändring i paragrafen, att ägoutf _ byte måtte få ske även inom tomtindelat område, varvid dock tomtgräns eJ' skulle få till sitt läge ändras.

Dc sak- kunniga.

Till utveckling härav anfördes i motionerna: Förbudet emot ägoutbyte inom tomtindelat område torde hava tillkommit på grund av stadgandet i 6 kapitlet 10 5 av lagen om fastighetsbildning i stad. Då i sistnämnda lagrum stadgades, att stadsjord, som inginge i tomtindelning, ej finge ingå i laga skifte, hade man tydligen ansett, att även ägoutbyte, vare sig det ägde rum i samband med laga skifte eller ej, borde vara förbjudet å tomtindelat område. Huruvida en sådan tolkning stode i överensstämmelse med lagstiftarnas mening, torde kunna ifrågasättas. Inom stadsplanelagt område gällde ju den allmänna re— geln, att nybyggnad ej finge företagas, innan tomtindelning blivit rättsligen genom- förd, vartill bland annat fordrades, att all mark inom tomten kommit i en ägares hand. Särskilt då stadsplanen blivit utlagd över ett område, som förut varit före— mål för långt gående jorddelning, vore det ytterst vanligt att för gemensamt behov undantagen vägmark o. d. inginge i byggnadskvarter. Vore vidare förhållandena sådana, som t. ex. inom Brännkyrka i Stockholm och Lundby i Göteborg, att i vissa fall delägarna i den för gemensamt behov undantagna marken Vore så många, att det praktiskt taget vore ogörligt att förvärva dylik mark annorledes än genom ex- propriation, hade den enskilde markägaren, för vilken expropriationsförfarandet ej stode till buds, icke möjlighet att för bebyggande utnyttja en tomt, i vilken inginge sådan för gemensamt behov undantagen mark, såvida ej samhället trädde emellan. Funnes möjlighet att verkställa ägoutbyte så, att dylik mark kunde förläggas till gata eller andra allmänna platser, skulle den största svårigheten för tomtregleringens genomförande bortfalla. För städer och stadsliknande samhällen vore det således av största vikt, att ägoutbyte finge ske även inom tomtindelat område. Man skulle kunna invända, att dylikt ägoutbyte borde ske, innan tomtindelning verkställts. Men dels funnes redan nu tomtindelning fastställd för en massa oreglerade kvarter, och dels skulle tomtindelning efter stadsplans fastställande ske, så snart markägaren inom kvarter det begärde. Någon möjlighet att uppskjuta begärd tomtindelning, till dess lämpliga ägoutbyten verkställts, torde med nuvarande lagstiftning ej förefinnas, och knappast lärer heller skäl föreligga att skapa sådan möjlighet.

Första särskilda utskottet, som hade att behandla propositionen med förslag till lag om delning av jord å landet, fann med hänsyn till vad motionärerna an— fört förslaget i ifrågavarande avseende tarva ändring och har 8 kap. 6 % i lagen om delning av jord å landet i enlighet med utskottets hemställan erhållit den lydelse, att område, som ingår i tomtindelning, ej må ingå i ägoutbyte enligt la- gen i vidare mån ån såvitt tomtindelningens genomförande därigenom befrämjas.

Den sålunda företagna ändringen är avsedd att äga tillämpning jämväl å stad och samhälle å. landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

Det av 1916 års kommitté framlagda förslaget till omläggning är till hu- vudsaklig del byggt på ägoutbytesprineipen. Sedan lagen om delning av jord å landet trätt i kraft får emellertid på sätt ovan framhållits ägoutbyte jämväl ske inom område, som ingår i tomtindelning, såvitt tomtindelningens genomförande därigenom befrämjas. Härigenom har enligt de sakkunnigas mening en utväg vunnits att på ett bättre och lämpligare sätt ernå vad 1916 års kommitté ve- lat Vinna genom sitt förslag till omläggning. Därvid år att märka, att enligt 8 kap. 2 % andra stycket i lagen om delning av jord å landet ägoutbyte må verk— ställas utan hinder därav att det innebär överflyttande av en fastighets hela ägovälde. Utvägen att göra ägoutbyte står därjämte jämväl öppen för en en— skild tomtägare, vilket måste anses innebära en avgjord fördel framför kom- mitténs förslag, enligt vilket endast staden skulle äga begära omläggning. De sakkunniga hava emellertid ansett, att beträffande ägoutbyte inom stadsbygg- nadsområdet vissa särbestämmelser äro erforderliga. De sakkunniga hava där- för så.vitt rörer stad, samhälle eller område å landet, där stadsbyggande förekom-

mer, utbrutit bestämmelserna om ägoutbyte ur jorddelningslagen och upptagit dem såsom ett särskilt kap., nämligen 27 kap., i förslaget till stadsbyggnads- lag. I motiveringen till nämnda kap. redogöres för berörda särbestämmelser. De sakkunniga, som anse att vissa fördelar skulle vara att Vinna genom ett omläggningsförfarande enligt skiftesprincipen anordnat på i huvudsak det sätt lantmäteristyrelsen i sitt yttrande över 1916 års kommittés förslag skisserat. hava övervägt införandet av en lagstiftning efter sådan princip. Då emellertid de sakkunniga ansett. att erfarenhet först borde vinnas i vad utsträckning före- fintliga brister i jorddelningen kunna avhjälpas. genom användande av ägoutby- te, hava de sakkunniga ej ansett sig böra framlägga något förslag till en på dylikt sätt anordnad omläggning.

6 kap. i fastighetsbildningslagen avser bland annat utbrytande av kvotdelar K&M?" av av fastighet eller av område, som vid mätningsförrättning undantagits för del- &%%'-(Qx ägarnas gemensamma behov eller lämnats oskiftat. Beträffande det sätt på råde, för vilket dylik förrättning skall ske hänvisar 6 kap. i fastighetsbildningslagen till vilket gene- gällando bestämmelser om laga skifte av jord å landet. De sakkunniga anse l'alPlfmv emellertid, att en tillämpning av jorddelningslagens bestämmelser kan vara clåågägxgw lämplig vid utbrytande av kvotdelar endast inom område där agrara förhållan— na stads- den äro rådande. Ar så ej fallet, bör klyvning varom nu sagts ske efter andra byggnads- rättsregler än de i jorddelningslagen upptagna. beStä'Vimel' På grund härav hava de sakkunniga i förslaget till stadsbyggnadslag uppta- farlig,, git ett särskilt kapitel, 28, angående klyvning av fastighet inom område, för vil- g " ket generalplan, stadsplan eller allmänna stadsbyggnadsbestämmelser äro gäl- lande.

För att de i fråga om fastigheter inom stad ägarna åliggande förpliktelser Om'f'egistrc' att till staden utgiva ersättning enligt 4 och 14 kap. i förslaget till stads— jär-59%; byggnadslag måtte kunna i såväl stadens som fastighetsägarnas intresse lätt åvilande utrönas, hava de sakkunniga i 30 kap. i förslaget intagit bestämmelser därom skyldighet att dessa förpliktelser skola på i kapitlet närmare angivet sätt registreras. åläggs! nadsbidrag.

Beträffande värdesättning av mark inom stadsbyggnadsområdet föreligga Särskilda enligt de sakkunnigas åsikt så säregna förhållanden, att regler, avvikande från bestämmecll- de vid annan expropriation meddelade, böra tillämpas inom stadsbyggnads— segacgafzbc området. Dessa särregler hava de sakkunniga intagit i de första paragraferna e 121-ot),- i 32 kap. av förslaget till stadsbyggnadslag.

Speciell motivering.

Förslag till stadsbyggnadslag.

Inledningsvis må här angivas de grunder, efter vilka lagförslaget upp— ställts.

1 kap., som avhandlar lagens ändamål och de huvudsakliga medlen för dess ernående, är gemensamt för stad och land.

1 2—19 kap. meddelas föreskrifter, gällande endast beträffande stad, om de olika planer, som kunna ifrågakomma för stadsbyggandets reglering, om tomt- indelning samt om de bestämmelser (stadsbyggnadsbestämmelser och bygg— nadsordningar), som kunna meddelas för närmare reglering av stadsbyggandet inom städerna, vidare erforderliga regler om planernas genomförande och om planernas och tomtindelningens inverkan & fastighetsbildningen samt vissa all- männa föreskrifter om byggandet i stad och tillsynen dårå.

I 20 kap. göras lagens i 2 19 kap. meddelade stadganden om stad tillämp- liga ä stadsliknande samhällen (? landet. dock med vissa inskränkningar. Gve— nom 21 kap. möjliggöres en utsträckning av 2——19 kapitlens tillämpning även till vissa områden (2 landet, som icke utgöra samhällen.

I 22—29 kap. meddelas regler om fastighetsbildni-ngen. I vad mån dessa. kapitel äro tillämpliga jämväl å stadsliknande samhällen eller andra områden å. landet, har i vart och ett av kapitlen särskilt angivits.

30 och 31 kap. avhandla vissa registreringsspöjrsmål. 30 kap. registrering av skyldighet att utgiva vissa kostnadsbidrag och 31 kap. fastighetsregistret. Aven dessa kapitel hava genom uttryckligt stadgande fått sin tillämplighet i viss mån utsträckt till stadsliknande samhällen och områden på landet.

Slutligen meddelas i 32 kap. vissa allmänna föreskrifter, bland annat angå— ende expropriation, varjämte hit hänvisats vissa regler av organisatorisk art.

De övergångsbestämmelser, som ansetts påkallade, hava på grund av sin om- fattning hänvisats till en särskild promulgationslag.

1 KAP.

Om lagens ändamål och de huvudsakliga medlen för detsammas ernående.

De sakkunniga hava ansett lämpligt att i ett inledande kapitel meddela vissa definitioner å de viktigaste av de begrepp, med vilka lagen rör sig. En så omfångsrik lag som den nu föreslagna, som dessutom rör sig med en ganska betydande mångfald av skilda begrepp, måste enligt de sakkunnigas mening erbjuda läsaren en möjlighet att i ett sammanhang för sig klargöra innebörden

åtminstone i de viktigaste av de termer, vilka lagen använder, och detta i all synnerhet i de fall. då den föreslagna lagen vill dels något jämka innebör— den i redan hävdvunna begrepp, dels ock införa nya sådana, som, om de också. under senare tid börjat så. att säga skapa sig själva i det allmänna föreställ- ningssättet, dock ännu icke där vunnit sådan stadga, att deras innebörd kan sägas stå klar för det allmänna medvetandet.

lå.

I förevarande paragraf angives lagens ändamål, vilket är att reglera vad de sakkunniga, såsom förut sagts, velat benämna »stadsbyggandet», nämligen områdes uppdelning, iordningställande och bebyggande såsom led i begynnande eller fortgående nybildning eller fortsatt utveckling av stad eller stadslik- nande samhälle.

Till undvikande av missförstånd må här betonas, att, då här talas om ny- bildning av »stad eller stadsliknande samhälle», detta icke får fattas såsom innebärande någon motsägelse mot den disposition av lagen, varför i det före— gående redogjorts. I 21 kap. avhandlas visserligen vissa områden. vilka var- ken ingå i stad eller stadsliknande samhälle. Då i 1 kap. användes uttrycket »nybildning», hava de sakkunniga emellertid däri velat innefatta även de fall, om vilka 21 kap. handlar. Till ytterligare klargörande härav hava de sakkunniga angivit, att till stadsbyggande räknas även begynnande nybildning av samhälle som här avses.

De verksamhetsformer, lagen avser att reglera, skola dock alla hava det gemensamt, att de syfta till nybildning eller fortsatt utveckling av ett samhälle av sådan beskaffenhet, att detsamma väsentligt skiljer sig från den rena lands- bygden. Att på ett fullt rationellt sätt uppdraga den gräns, vid vilken lands- bygden upphör och stadsliknande förhållanden taga vid. är givetvis i många fall ett mycket vanskligt företag. Nybildningen av ett stadsliknande sam- hälle kan strängt taget anses taga sin början redan vid den första tendensen att år en ort ansamla ett antal byggnader, som icke uteslutande hava till syfte att betjäna & orten eventuellt bedrivet jordbruk. I vissa fall kan det. gryende samhället t. o. m. spåras än tidigare, nämligen i en jorddelning som syftar till att bereda tomtplatser för ett avsett samhällsbildande. Enbart en dylik jord- delning har emellertid ej utan vidare ansetts utgöra tillräcklig grund för att anse en nybildning av ett stadsliknande samhälle föreligga. Det kan ju på ett så tidigt stadium lätteligen tänkas att omständigheter inträffa, ägnade att omintetgöra den avsedda samhällsbildningen, Först då ett bebyggande till- kommit åtminstone i en viss ej alltför sporadisk omfattning lärer man med fog kunna anse en samhällsbildning verkligen hava påbörjats. Av detta skäl hava de sakkunniga ansett den föreslagna lagen icke höra i sig upptaga de erforderliga stadgandena om den jorddelning, som å den rena landsbygden förekommer såsom underlag för framtida större byggnadsverksamhet, utan funnit dithörande stadganden fortfarande liksom nu böra hava sin plats i lagen om delning av jord å. landet. Har emellertid bebyggandet inom ett lands- bygdsområde, som äger allmänna förutsättningar för samhällsutveckling, på- börjats och visar bebyggandet tendens att vidare fortgå, torde däri få anses ligga ett tillräckligt skäl att konstatera, att ett stadsbyggande uppkommit. I sådant fall liksom där ett stadsbyggande ännu icke uppstått, men uppenbar- ligen är att förvänta, kunna bestämmelser om byggnadsverksamheten inom om— rådet meddelas enligt stadsbyggnadslagen. Sedan så skett, hava de sakkun— niga ansett omrädet även i avseende ä jorddelningen och kontrollen över denna böra bringas under stadsbyggnadslagens domvärjo. Den motsägelse, som en-

ligt nu gällande lag ligger i att jorddelningsreglerna för landet tillämpas även å område, där särskilda föreskrifter enligt 1 kap. 42 % fjärde stycket i fastig- hetsbildningslagen gälla, hava de sakkunniga alltså ansett böra undanröjas.

?g.

Olilca planer Enligt byggnadsstadgan skulle för varje stad finnas plan för stadens ord- ;” Stf??? nande och bebyggande. Denna plan skulle omfatta såväl byggnadskvarter som yggan e ' gator, torg och andra allmänna platser. Denna definition bibehölls oförändrad i 1907 års lag angående stadsplan och tomtindelning och har därifrån vidare övergått till nu gällande lag om fastighetsbildning i stad. Någon uttrycklig förklaring att denna plan skulle benämnas »stadsplan» återfinnes varken i byggnadsstadgan eller i nämnda lagar, men detta ord har i alla dessa författ— ningar satts såsom rubrik å den avdelning, som avhandlar den nämnda planen, och i fortsättningen av de därom meddelade stadgandena användes om denna plan benämningen stadsplan.

För de områden å landet, å vilka byggnadsstadgans föreskrifter om stad med stöd av dess 50 % gjordes tillämpliga, använde man i praxis länge benäm— ningen >>regleringsplan>>, detta tydligen för att markera att dessa samhällen dock icke vore städer i egentlig mening och att deras planer alltså ej borde benämnas stadsplaner. Efter ikraftträdandet av lagen angående stadsplan och tomtindelning, vilken ju såväl inom dessa samhällen som t. o. m. inom de i dess 37 % avsedda områden utan samhällskaraktär tillämpade uttrycket stadsplan, har denna tidigare iakttagna distinktion i planernas benämning upp- hört, och samtliga planer för städer, samhällen och andra områden, i den mån dessa planer grunda sig å stadgandena i nämnda lag, resp. fastighetsbildnings— lagen, benämnas nu med det gemensamma namnet stadsplan,

Stadsplanens innehåll angavs, såsom ovan nämnts, sålunda, att den skulle omfatta såväl byggnadskvarter som gator, torg och andra allmänna platser. Några andra kategorier av mark i stadsplanen känner lagen fortfarande icke. I 1916 års stadsplanelagskommittés betänkande (sid. 95—106) har påvisats, att den sålunda gjorda uppräkningen måste anses alltför snäv med hänsyn till det faktiskt förefintliga beståndet av olika marktyper inom de delar av stä— dernas områden, som på grund av sin belägenhet äro i behov av planlägg— ning. Vad först angår parker och planteringar, hava dessa, säger kommittén. utan större svårighet kunnat inpassas under de allmänna platserna. Beträf- fande de områden, som i kommitténs utredning sammanfattats under beteck- ningarna idrottsplats, trafikområde, säkerhetsområde och begravningsplats, hava, framhåller kommittén, den nuvarande stadsplanelagstiftningens ringa differentieringsmöjligheter gjort, att antingen den utväg tillgripits. att om- rådena uteslutits ur stadsplanen, eftersom' deras intagande i densamma skulle vålla svårigheter för deras rationella utnyttjande, såsom skett särskilt beträf- fande järnvägsområden och även hamnområden, eller ock områdena visserligen intagits i plan, men utan att påföljden därav varit klar, såsom exempelvis i fråga om begravningsplats, eller under missvisande beteckning, såsom i fråga om vissa säkerhetsområden.

Kommittén uttalade, att dessa särskilda områden borde, lika väl som bygg— nadskvarter och gatumark, intagas i stadsplanen, där deras belägenhet därtill gåve anledning. Villkoret för att fordran härpå skulle kunna uppställas måste emellertid, säger kommittén, vara, att beträffande dem sådana särskilda laga regler göras tillgängliga, som för dem äro lämpliga, således delvis andra reg- ler än som gälla för byggnadskvarter och gatumark. De särskilda regler, som kommittén i sådant avseende funnit erforderliga, innefattades i huvud—

sak i 17 % av dess förslag till stadsplanelag och 12 % av dess förslag till byggnadsstadga. Förstnämnda stadgande medgav en rätt för Konungen att för en tid av högst två år från det stadsplanen fastställdes meddela nybygg- nadsförbud för område, som enligt stadsplanen är avsett till idrottsplats, trafik- område, säkerhetsområde eller begravningsplats, men ej blivit för sitt ända— mål taget i bruk. Sedan området tagits i bruk för sitt ändamål, finge där icke utan tillstånd av Konungen företagas annan nybyggnad än som med områdets användande för sitt ändamål hade samband. Enligt kommitténs för— slag till byggnadsstadga, 12 %, finge såsom idrottsplats, trafikområde, säker- hetsområde eller begravningsplats i stadsplan intagas dels område, som an- vändes för sådant ändamål, och dels område, som vore avsett att framdeles därför tagas i anspråk. Vidare föreskrevs, att, om område, som nu sagts, icke användes för sitt ändamål, när området intoges i stadsplan, stadsplanen borde jämväl upptaga planläggning av området att tillämpas, intill dess det- samma bleve för sitt ändamål taget i anspråk, alltså ett slags alternativ plan— läggming.

Aven de sakkunniga hålla före, att det nuvarande stadsplanebegreppet, så— dant det i lagstiftningen utformats, icke tillräckligt tillgodoser det behov av differentiering, som en behörig planreglering av ett nutida stadssamhälle fram- kallar. De sakkunniga anse ock, att, så länge man, i likhet med kommittén, endast hade att röra sig med en enda plantyp, nämligen den i detalj gående planen, den enda tillfredsställande lösningen var den av kommittén angivna. Men därest man, i likhet med vad de sakkunniga på sätt förut nämnts ansett nödigt, räknar med ett utsträckande av planläggningens uppgifter till långt vidsträcktare områden än förut varit ifrågasatt, områden, som delvis ännu på länge icke äro mogna för detaljerad planläggning, kommer även frågan om ovannämnda från lagens synpunkt nya marktypers inordnande i planen i ett i viss mån annat läge, och de sakkunniga hava därför ansett sig skyldiga att vid sitt ståndpunktstagande till denna fråga pröva, huruvida icke även andra ut— vägar, än den av kommittén föreslagna, erbjöde sig för frågans lösning, och detta så mycket hellre, som de sakkunniga måst hysa synnerlig tvekan om lämpligheten av det utav kommittén föreslagna, på de ovan omnämnda alterna— tivplanerna byggda systemet för reglering av de med den vidgade planlägg- ningen förenade rättsliga spörsmålen.

De sakkunniga hava härvid icke kunnat undgå att beakta, att, även om genom omständigheternas tvång den nuvarande stadsplanen kommit att få en tillämpning, som sprängt dess i lagen angivna ram, planen dock fortfarande enligt lagen icke är annat än en plan för ett områdes uppdelning i byggnads- kvarter samt gator, torg och andra allmänna platser, ävensom att alla de rätts- regler, med vilka stadsplanen enligt gällande lag är försedd, peka på och passa för endast en plan av denna mera begränsade räckvidd. Väl är det sant, att stadsplanebegreppet i praxis fått en vidare innebörd, men man kan dock enligt de sakkunnigas åsikt icke underlåta att räkna med det legala stadsplanebe— greppet såsom en realitet vid sidan av det genom praxis utformade.

Då man går att söka fylla det ökade behov av planläggning av stads om- råde, som utvecklingen fört med sig, möter man emellertid först den frågan, huruvida man icke även i denna situation skulle kunna fortsätta på den av 1916 års kommitté anvisade vägen och alltså söka lösningen i endast en utvidg- ning av det gamla stadsplanebegreppet. Det skulle förvisso icke vara logiskt otänkbart att låta stadsplanens omfattning utsträckas därhän, att i densamma komme att ingå icke blott en detaljreglering av vissa stadsområden, utan även den mera schematiska planering, som kräves för stadsbyggandets ordnande mera i stora drag.

De sakkunniga hava emellertid för sin del ansett, att föga eller intet vore att vinna genom att stadsplanebegreppet utsträcktes på. nu angivet sätt. F ör- utom det att ett så konstruerat stadsplanebegrepp icke komme att stämma överens med vare sig det nuvarande legala eller det i praxis utbildade stads— planebegreppet, skulle ett dylikt så att säga urvattnande av stadsplanebegreppet icke leda till målet, om detta vore att därigenom undgå en uppdelning i två skilda planbegrepp. Ty, även om det enligt de sakkunnigas mening måste fast- hållas, att planläggningen av en stad, djupast sett, är en enda enhetlig företeelse, så är dock skillnaden mellan den i detalj utformade och den endast i stora drag uppdragna planen lika obestridligt en realitet, med vilken man måste räkna, så— väl rent tekniskt sett som i avseende å de administrativa och rättsliga verk- ningarna av planregleringen. Resultatet av ett sammanförande av dessa skilda. planformer under benämningen stadsplan eller under vilken som helst gemen— sam benämning bleve förvisso endast att för vardera av dem måste upp- finnas en underbeteckning, vilket alltså i själva verket skulle innebära, att man tillskapat tre olika planbegrepp, då man trott sig kunna nöja sig med ett enda.

I ett avseende måste emellertid enligt de sakkunnigas-mening även den mera schematiska planläggningen i någon mån bära den nuvarande stadsplanens drag. I den allmänna diskussionen om den eftertraktade större planen torde man ofta hava tänkt sig den såsom endast en mera skissartad utredning angå- ende de sannolika framtida behoven av mark för olika ändamål. De sak- kunniga hava dock vid närmare skärskådande av de behov, det här gäller att fylla, icke ansett sig kunna stanna vid en dylik plantyp. Skälet härtill har förnämligast varit det, att det för de sakkunniga framstått som en tvingande nödvändighet att förse även denna nya planform med vissa ej oväsentliga rätts— verkningar, och härför förutsättes tydligen en reglering, som äger en bety— dande grad av teknisk skärpa och rättslig stabilitet. Det äri detta hänse- ende de sakkunniga förmena att den nya planformen bör erhålla en med stads- planen i viss mån analog karaktär.

Vid närmare undersökning av de rättsliga och tekniska krav, som böra uppställas å de olika planregleringarna, hava de sakkunniga emellertid funnit, att en tillfredsställande avgränsning mellan de två olika plantyperna i själva verket icke vinnes genom att utgå från det stadsplanebegrepp, som uppdrogs av 1916 års kommitté, och därefter så att säga utanför detta konstruera det nya begreppet, som sålunda skulle omfatta, korteligen uttryckt, den plan- läggning, som icke sker genom denna stadsplan. En sådan skiljelinje är till en början icke tillfredsställande från rättslig synpunkt. Vid en närmare granskning av de olika områdestyper, till vilka vid en planreglering måste tagas hänsyn, visar det sig nämligen snart, att områden av vissa typer städse bibehålla sin rättsliga karaktär, oberoende av huruvida de hänföras till en plantyp av den ena eller andra beskaffenheten eller överhuvud icke ingå i någon plan. Vid sådant förhållande skulle det i allt fall från denna synpunkt verka föga rationellt, om man läte dylikt område så att säga skifta klädnad och övergå från den ena planformen till den andra, blott därför att i den trakt, där detta område vore beläget, behov av en närmare reglering i vissa hänse- enden yppade sig. Det kunde möjligen försvaras, om detta behov av närmare reglering verkligen avsåge just detta område, varom är fråga. Men frånsett att en närliggande regleringsåtgärd givetvis kan tänkas medföra ett behov av någon mindre justering av det ifrågavarande, förut reglerade områdets grän- ser, har detta område i det stora hela icke behov av att indragas i de nya regle-' ringsåtgärderna. Även rent tekniskt sett måste de i den större planen intagna områdena ofta anses allt framgent bibehålla sin förutvarande karaktär. Un— dantag från denna regel utgöra endast just de områden, som enligt det gamla

legala stadsplanebegreppet ingå i en stadsplan, nämligen de områden, som vid detaljplanerin gen skola ingå i byggnadskvarter, gator, torg och andra allmänna platser, och detta beträffande sistnämnda tre kategorier allenast i den mån de icke redan i den större planen varit för trafik- eller annat allmänt ändamål upptagna.

De sålunda gjorda iakttagelserna hava lett de sakkunniga till att söka finna en annan uppdelning mellan de olika plantyperna än den, som skulle följa av ett byggande på det i praxis utformade och sedermera i 1916 års kommittés förslag upptagna och vidare utvecklade stadsplanebegreppet. De sakkunniga hava därvid för sin del funnit att större reda och klarhet vinnes genom att ansluta skiljelinjen i huvudsak till den sakliga gräns, som framkommer genom hänsynstagande till det stadsplanebegrepp, som den nuvarande lagstiftningen synbarligen bygger på och utgått från, (1. v. s. vad de sakkunniga här ovan kallat det legala stadsplanebegreppet. Om man giver stadsplanen väsentligen det innehåll, som följer av detta planbegrepp, komma att till den större planen — av skäl. som nedan (sid. 158) beröras, av de sakkunniga benämnd general- plan —— hänföras alla de områdestyper, som icke höra till stadsplanen, sådan den nu i lagen bestämts, d. v. s. i första hand de, som av kommittén i nyss angivna sammanhang uppräknats, men även vissa andra, som vid en modern planläggning tilldraga sig uppmärksamhet. Vid en detaljundersökning av de olika områdestyper, som härvid kunna komma i fråga, hava de sakkunniga kommit till följande resultat.

En generalplan framstår för det allmänna medvetandet i första hand såsom ett medel att reservera mark för vissa samhällsbehov av mera allmän art. I detta hänseende komma närmast i betraktande sådana huvudtrafikleder, som avse att betjäna den större trafikens behov, samt park-, idrotts- och odlings- områden av större omfattning, vidare områden för särskilda trafikbehov, såsom järnvägar, hamnar och flygplatser, säkerhetsområden och begravningsplatser, allt i den mån de icke äro av så ringa omfattning, att deras upptagande i gene— ralplanen av denna anledning icke kommer i fråga. Av liknande natur äro ock- så områden, som kunna avsättas för tillgodogörande av befintliga naturtill— gångar av större mått. Men generalplanen har också enligt moderna begrepp till uppgift att för särskilda huvudändamål fördela de områden, som i en framtid. då en detaljreglering av dem kommer till stånd, skola bliva föremål för indelning i byggnadskvarter, gator och torg samt allmänna platser. De huvudändamål, som härvid kunna komma i fråga, äro väsentligen tre: bostads- byggande, industrianläggningar och offentliga byggnadsanläggningar.

Då sedermera en stadsplan skall komma till stånd, blir dess uppgift väsent- ligen att omhändertaga de områden, som i generalplanen avsatts för sistnämnda ändamål. Övriga områden i generalplanen tarva icke någon dylik detaljregle- ring, i vidare mån än att, såsom redan ovan påpekats, det kan visa sig nödigt att jämka deras gränser för vinnande av lämplig anslutning mellan de olika planelementen. Detta förändrar dock i ingen mån deras karaktär av general- planeområden, icke arten av den rättsliga reglering, som med avseende å dem erfordraS, och icke heller deras tekniska natur att i huvudsak tillgodose sam— hällsbehov av mera allmän art.

De sakkunniga hava alltså funnit dessa områden av sist antydda art icke i anledning av stadsplaneläggningen behöva eller böra förändra sin karaktär, utan anse dessa områden böra fortfarande kvarligga i generalplanen utan att sammanblandas med stadsplanen. Men även de områden, som enligt generalpla- nen avsatts t. ex. till bostadsområden, bibehålla denna sin natur även efter det de erhållit den detaljreglering, som stadsplanen innebär. Såsom en konsekvens härav hava de sakkunniga ansett ett områdes stadsplaneläggande icke böra medföra att detsamma avföres ur den generalplan, som det förut må hava

tillhört, utan bör detsamma lämpligen kvarligga i generalplanen såsom ett område, som förutom generalplaneregleringen erhållit en detaljerad stadsplane- reglering.

I förevarande paragraf meddelar lagförslaget den grundläggande defini— tionen å det nya planinstitutet. Av denna framgår, att ifrågavarande plan väsentligen avser en huvudfördelning av områden inom staden för olika stads— byggnadsändamål. Närmare redogörelse för de olika områdestyper, de sak— kunniga tänkt sig skola kunna ingå i en sådan plan, kommer att lämnas under 2 kap. I förevarande paragraf hava endast angivits de väsentligaste känne- tecken, som utmärka denna plan.

För en plan av denna beskaffenhet hava de sakkunniga, såsom förut nämnts, föreslagit benämningen generalplan. De sakkunniga hava övervägt olika för- slag till benämningar å denna nya plan. Det föreliggande preussiska för- slaget till »Städtebaugesetz» använder för en plan av liknande beskaffenhet namnet >>Fläehenaufteilungsplan». En svensk ordbildning av motsvarande art skulle bättre än ordet generalplan uttrycka planens innebörd, men skulle på grund av sin längd mindre väl lämpa sig att komma till användning. Ordet »dispositionsplan», som även föreslagits, delar med ordet generalplan det felet att egentligen icke alls angiva, att planen avser uppdelning av mark för olika ändamål. Då de sakkunniga stannat vid benämningen generalplan, har detta väsentligen skett av den anledningen att denna benämning redan kommit att i det allmänna språkbruket här i landet beteckna en plan av ungefärligen den syft- ning, som utmärker den av de sakkunniga föreslagna planen. Det uttrycker i allt fall, att en för planen utmärkande egenskap är dess mera generella art i motsats till den i detalj utarbetade planen.

I andra stycket av paragrafen har angivits, att i generalplanen må, i den mån så prövas erforderligt, upptagas huvudanläggningar för avlopp, vatten- tillförsel och elektrisk starkström. Att dessa särskilt nämnts har föranletts av att dylika anläggningar ofta icke upptaga något särskilt område och därför eljest kunde synas icke tillhöra de uppgifter generalplanen har att tillgodose. De hava emellertid ansetts vara av den synnerliga vikt för stadsbyggandet, att deras införlivande med generalplanen därför synts motiverat. I 4 kap. har jämväl ansetts böra beredas möjlighet för stad att för sådan anläggning, där den upptagits i generalplan, uttaga bidrag av fastighetsägare.

Huvudregeln i första stycket är enligt sin lydelse kategorisk. Av den om- ständigheten, att generalplanen skall avse >>ordnande av stadsbyggandet», kan dock slutas en betydelsefull inskränkning i dess räckvidd. Givetvis är gene- ralplanen i första hand avsedd att komma till användning i sådana fall, då ett ordnande av stadsbyggandet efter större linjer verkligen erfordras, alltså i hu- vudsak i de större samhällena eller i dem, som äro stadda i rask utveckling. Det gives emellertid ett avsevärt antal samhällen med svag eller ingen ökning av invånarantalet, i vissa fall t. o. m. minskning. För dessa stagnerande sam- hällen anse de sakkunniga, att generalplan stundom bör kunna nndvaras, där icke av andra mera utomliggande anledningar sådan är påkallad, exempelvis för tryggande av en viktig infartsled. Det har ifrågasatts att i detta hän- seende stadga en viss minimigräns, beräknad efter samhällets invånarantal eller efter dess genomsnittliga tillväxt under viss tid eller ock efter båda dessa grunder. De sakkunniga hava emellertid ej velat stadga någon sådan allmän inskränkning, men hava i stället genom avfattningen av 2 kap. 1 % velat bereda

en utväg att medgiva undantag från den i princip stadgade skyldigheten att upprätta generalplan.

Ett ytterligare skäl att icke göra de nya reglerna alltför rigorösa, hava de sakkunniga ansett ligga i önskvärdheten av att övergången till en tillämpning av den nya lagstiftningen icke må bliva förenad med svårigheter för de städer och andra samhällen, som redan fått sin planläggning tillskuren efter den nu i praxis tillämpade stadsplanetypen. Har ett samhälle redan blivit för- sett med en stadsplan, som inom det gamla planläggningsinstitutets ram måst tillgodose samtliga de växlande behoven av områdestyper och jämväl i övrigt anpassat sina förhållanden efter nu gällande regler, är det till en början klart, att samhället icke onödigtvis bör påtvingas nya planläggningsformer, förrän samhället självt känner behov av att tillgodogöra sig de fördelar, varmed en tillämpning därav kan vara för samhället förenad. Men därjämte kan det må- hända stundom tänkas, att icke blott ett kvarstående av den gamla stadsplane- läggningen för det område, densamma redan vid den nya lagens ikraftträdande omfattar, är eller ter sig för samhället av ett visst värde, utan att det jämväl kan för samhället vara en fördel att åtminstone till en viss tid och i en viss om- fattning låta även utväxandet av planområdet ske med iakttagande av det re- dan inarbetade systemet. Lagens avfattning lägger emellertid icke hinder i Vä- gen för en sådan tillämpning. Liksom det med nu gällande lag låter sig göra att inom de i lagen givna kategorierna inpressa —— låt vara icke utan vissa olägen- heter även områden av väsentligt annan karaktär än den, för vilken dessa kategorier egentligen äro avsedda, så är en motsvarande anordning även enligt de sakkunnigas förslag, visserligen icke att rekommendera, men dock möjlig att genomföra. Delvis just för möjliggörande härav är det, som de sakkunni— ga i sin beskrivning av de områdestyper, som kunna ingå i stadsplan, givit kvartersbegreppet en så vid omfattning, att i kvartersmarken angives ingå icke blott byggnadsmark i egentlig mening, utan överhuvud mark för olika ända- mål. Lika väl som ett byggnadskvarter enligt nu gällande praxis anses kun- na omfatta exempelvis en begravningsplats, ett särskilt trafikområde eller dylikt, lika väl bör så kunna ske enligt lagförslagets principer, förutsatt att icke de prövande myndigheterna finna olägenheter från plansynpunkt eller eljest därmed vara förenade.

Vid sådant förhållande skulle man kunna ifrågasätta, att jämväl stadsplane- begreppet enligt den nya lagen borde uttryckligen utbyggas till att omfatta icke blott i huvudsak den gamla lagens kategorier, utan även alla de övriga oli— ka marktyper, som enligt de sakkunnigas såväl som enligt 1916 års kommit— tés förslag äro att räkna med från planläggningssynpunkt. Om de sakkunni- ga ieke kunnat ansluta sig till ett sådant tillvägagångssätt, är det av det skä— let, att de sakkunniga ingalunda vilja erkänna det ovan angivna planlägg- ningsförfarandet såsom något normalt dylikt. Då de sakkunniga till general- planebegreppet hänfört vissa specifika marktyper, till vilka motsvarighet icke uttryckligen angivits förefinnas inom stadsplanebegreppet, har, såsom av det förut anförda torde framgå, skälet därtill varit det, att dessa marktyper med hänsyn till sin tekniska art och sitt behov av rättslig reglering intaga en sär— ställning, som enligt de sakkunnigas mening gör dem mindre lämpade att hän- föras till den detaljreglerade planen och i allt fall gör ett sådant hänförande obehövligt. Med en sådan uppfattning hava de sakkunniga icke för sin del ansett sig kunna föreslå en reformering av stadsplanebegreppet, som skulle helt strida mot denna uppfattning. Såsom en övergångsföreteelse må den nu gängse planläggningsmetoden bibehållas, där praktiska skäl och framför allt hänsy- nen till redan befintlig planläggning göra en. sådan utväg önsklig, men för ett fullt tillämpande av de rättsregler, medelst Vilka de sakkunniga, med använ- dande av generalplaneinstitutet, velat söka lösningen av de många svåra spörs—

mål, som sedan länge framträtt i diskussionen om möjligheterna till en stads— planering efter större linjer, måste de sakkunniga förutsätta en full tillämp— ning av detta generalplaneinstitut såsom sådant. Så länge alltså en ort icke själv känner behov av en sådan planläggning efter större linjer och framför allt icke önskar vinna de fördelar, som de av de sakkunniga föreslagna rättsreg- lerna därom äro avsedda att bereda, så länge må, inom de gränser de prövande myndigheterna, med beaktande givetvis även av mera allmänna synpunkter, finna lämpligt, en viss rörelsefrihet vara medgiven, men om olägenheter skulle visa sig antingen för staden själv eller från mera allmän synpunkt, torde i förra fallet staden själv och i senare fallet de med tillsynen å stadsplaneväsen— det betrodda myndigheterna icke böra underlåta att verka för en övergång till det nya systemet. -

3%.

1 denna paragraf angives stadsplanens uppgift., sådan de sakkunniga tänkt sig densamma. De sakkunniga hava redan förut angivit, att stadsplanen en- ligt deras principiella. uppfattning icke behöver eller bör upptaga andra om— råden än sådana, som verkligen äro i behov av en detaljreglering för beredande av lämpliga byggaarla/fastigheter, samt att de övriga områdena böra lämnas åt generalplanen. Att de sakkunniga därvid icke avsett att göra något ingrepp på redan bestående stadsplaner, har redan nämnts, liksom ock att det även i framtiden kan tänkas, att ingen mera avsevärd olägenhet uppkommer av att i ett byggnadskvarter inbegripa områden, avsedda för andra ändamål än be— byggande. Frånsett dessa undantagsfall bör dock det väsentliga för stads- planen vara, att däri upptagna områden upptagits på grund av den betydelse, de från mera lokala synpunkter äga, och alltså icke för att trygga några stads- byggnadsändamål av mera utpräglat allmängiltig art, samt att, beträffande särskilt byggnadskvarteren, de områden, som utläggas som sådana, hava till huvudsakligt ändamål att bereda tomter för bebyggelsen. En närmare karak— täristik av de i stadsplanen ingående områdestyperna följer i 5 kap.

Stadsplanens huvudsakliga verkan, jämfört med generalplanen, blir således, tekniskt sett, att inom områden, där sådant finnes påkallat. få fram en kvart tersindclning såsom underlag för fastighetsbildningen. Denna tekniska upp- gift kan emellertid till en viss grad lösas även av den förut omnämnda sty/ck- ningsplanmr. Stadsplanens företräde framstår emellertid även på det tekniska området klart, så snart fråga blir om ett mera sammanträngt och högre bygg- nadssätt än det för ytterområden karaktäristiska, framkallande krav på ett vi- da mera ingående och konstnärligt betonat studium av fastighetsbildning och bebyggelse, än som å styckningsplanens' stadium kan förutsättas. Ett kanske ännu väsentligare försteg äger stadsplanen emellertid på det rättsliga området, i det att —— trots de försök, de sakkunniga, såsom nedan skall närmare utveck— las, gjort att skapa möjligheter till ett visst tryggande av trafikleder m. m. å styckningsplaneområdena —— de medel till rättsligt tillfredsställande detalj- reglering, som stå till buds, dock i det väsentliga. måste förbliva stadsplanen förbehållna.

Var gränsen går mellan dessa bägge plantypers verksamhetsområden, har icke i lagförslaget uttryckligen utsagts. Först då genom bristen på stadsplan allvarligare olägenheter i vissa hänseenden kunna befaras, har åt Kungl. Maj :t inrymts en befogenhet att ingripa för att framtvinga sådan plan. De sakkun— niga hålla emellertid före, att med de medel för stadsplaners genomförande, som i lagförslaget anvisats, det för framtiden i allmänhet bör mer än nu bliva ett gemensamt intresse för stad och markägare att i god tid erhålla stadspla- ner för de områden, där bebyggelsen tenderar att skjuta fart, och att de anled-

ningar till tvistigheter i detta hänseende, för vilkas skull 1916 års stadsplane- lagskommitté, från sin synpunkt med allt fog, föreslog bestämmelser i 6 % av sitt förslag till stadsplanelag, i framtiden skola kunna utan särskilda åtgärder undvikas. På de, såsom de sakkunniga förutsatt, samtliga med länsarkitekter försedda länsstyrelserna ankommer givetvis att med uppmärksamhet följa styckningsåtgärderna och vid förefintlig anledning söka göra sitt inflytande gällande för att framkalla stadsplaneläggning, med den yttersta möjligheten att, såsom nyss nämnts, påkalla Kungl. Maj :ts ingripande för avvärjande av hotande missförhållanden.

l1916 års kommitté hade såsom förut antytts i sitt förslag upptagit en enk- lare form av planer för områden å landet, benämnda byggnadsplaner, men till sin verkningskrets och i själva verket även rätt mycket i sak ungefär motsva- rande gällande lags stadsplaner enligt 1 kap. 42 å i fastighetsbildningslagen. Huru välbetänkt det än må vara att för en sådan plan välja. ett namn, som icke kan befaras verka psykologiskt ogynnsamt på landsbefolkningen genom att framkalla föreställningen om en strängare reglering än nöden kräver, hava de sakkunniga dock, inför nödvändigheten att ändock skapa och röra sig med vissa nya planbegrepp, ansett sig böra återgå till gällande lags metod att be— nämna även dessa planer stadsplaner, dock utan att därför avstå från att åt dem förläna erforderliga särbestämmelser.

4å.

Nuvarande stadsplanelagstiftning företer en mångfald skiftande typer av NNI'UGTWIE föreskrifter. som med stöd av olika paragrafer i 1 kap. fastighetsbildnings- lagåtfftnmg' lagen kunna bringas i tillämpning för ordnande av bebyggelsen inom olika områden.

1) Enligt 1 kap. 2 % kunna särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande meddelas för områden, intagna i stadsplan för stad och stadsliknande samhälle.

2) Enligt 1 kap. 42 % andra stycket kunna sådana särskilda bestämmelser jämväl meddelas för områden, intagna i stadsplan för område å landet, som icke ingår i samhälle.

3) Enligt 1 kap. 46 å andra stycket kunna särskilda föreskrifter meddelas med aVSeende å byggnadsverksamhetens ordnande inom sådan del av stads eller stadsliknande samhälles område, som ej finnes upptagen i gällande stadsplan.

4) Enligt 1 kap. 42 % fjärde stycket kunna sådana särskilda föreskrifter, som under 3) nämnts, meddelas för område å landet, där större byggnadsverk— samhet är att förvänta, men för vilket stadsplan finnes tillsvidare icke böra upprättas.

5) Enligt 1 kap. 46 % första stycket kunna meddelas närmare föreskrifter >>i fråga om stadsplans och tomtindelnings uppgörande, om byggnadsnämnds sammansättning och åligganden samt om bebyggande av stad, köping och annat område, som i detta kapitel avses».

Av dessa bestämmelser och föreskrifter kunna de under 1) och 2) omför- mälda, sådana de enligt praxis utformats, sägas vara av stadsbyggnadsnatur i inskränkt bemärkelse, d. v. s. de avse att reglera bebyggelsen och, i den mån så anses kunna ske, användningen i övrigt såsom led i själva stadsbildens upp- byggande, med avseende å tomtstorlek, hushöjd, våningsantal m. rn. dylikt. De under 3) och 4) upptagna innefatta delvis bestämmelser av sådan egentlig stadsbyggnadsnatur, men delvis också föreskrifter av teknisk och administra- tiv art. Under 5) innefattas först och främst byggnadsstadgan för rikets städer samt de därpå grundade byggnadsordningarna, men enligt praxis också vissa s. k. byggnadsordningar, som av Kungl. Maj:t utfärdats för stadsplane— 11—270874

1916 års stadsplane- lagskom- mitté.

De sak- kunniga.

områden å landet, som avses i 1 kap. 42 % andra stycket, samt under senaste tid även för områden, för vilka Kungl. Maj:t enligt 1 kap. 42 % första stycket förordnat, att stadsplan skall upprättas, utan att dock stadsplan ännu kommit till stånd (å dylika områden anses nämligen 1 kap. 42 % fjärde stycket icke vara tillämpligt). Även de under 5) avsedda föreskrifter innehålla i regel en blandning av föreskrifter av åt ena sidan egentlig stadsbyggnadsnatur och å andra sidan tekniskt och administrativt innehåll. Undantag utgöres av de 5. k. byggnadsordningarna för stadsplaneområden å landet, vilka man sökt så vitt möjligt inskränka till de tekniska och administrativa föreskrifterna.

1916 års stadsplanelagskommitté bibehöll i stort sett detta system och ut— vecklade det i viss mån ytterligare, genom att införa särskilda benämningar för vissa av de olika typerna. Bestämmelserna under punkt 1) benämnde kom— mittén >>stadsplanebestämmelser», bestämmelserna under punkt 2) »byggnads- planebestämmelser» och bestämmelserna under punkt 3) >>utomplansbestä1n- melser». I samtliga dessa fall, jämväl i fallet 3), torde kommittén hava hit velat hänföra endast regler av vad som benämnts egentlig stadsbyggnadsnatur, medan tekniska och administrativa frågor skulle lösas genom byggnadsstadga och byggnadsordningar, detta även för byggnadsplaneområden å landet. Dock hade stadga och byggnadsordningar enligt kommitténs förslag ej helt renod— lats från regler av egentlig stadsbyggnadsnatur. '

De under punkt 4) omförmälda föreskrifterna hava möjliggjorts genom lag- ändrång, tillkommen 1924 och således senare än kommitténs behandling av ären et.

Den av kommittén sålunda gjorda uppdelningen av bestämmelserna torde sammanhänga med att kommittén med styrka hävdade det nära sambandet mel— lan en plan och de till densamma hörande bestämmelserna. Sålunda anförde kommittén beträffande sin uppfattning av stadsplanebegreppet:

Såsom kommittén fattar stadsplanebegreppet, torde stadsplan närmast böra beteck— nas såsom sammanfattningen av de i därom särskilt stadgad ordning fastställda regler angående ordnandet och bebyggandet av stadens i planen innefattade område (s. 92). Med kommitténs synpunkt på stadsplanen består stadsplanen just av ett system av särskilda bestämmelser angående stadsplaneområdets användande. Vissa av dessa förhållanden avse förhållanden, som tydligast åskådliggöras genom använ— dande av en karta såsom hjälpmedel, såsom gränserna för byggnadskvarter, gator med mera, men beträffande ingen av dem utgör kartan någonting i och för sig ound- gängligt. Att göra någon skillnad mellan å ena sidan de bestämmelser, som angiva gränserna för kvarter och gator, och å andra sidan de övriga är, såsom kommittén ser saken, principiellt sett icke mera rimligt än att begränsa sistnämnda bestäm— melser till att avse allenast sättet för byggnadskvarterens användande.

Såsom en konsekvens av denna sin uppfattning innefattade kommittén i be— nämningen stadsplan resp. byggnadsplan icke blott den å karta upprättade pla- nen, utan ock de till planen hörande bestämmelserna. Det var därför natur- ligt, att kommittén åt dessa bestämmelser, när de skulle särskilt omnämnas, ville giva ett namn, som direkt tydde på detta samband.

De sakkunniga dela helt och hållet kommitténs uppfattning, att ett nära samband existerar mellan plankarta och bestämmelser, såtillvida som den förra oftast icke kan ses fristående från de senare. Men de sakkunniga hava icke heller kunnat bortse ifrån den likartade beskaffenhet, som utmärker såväl dessa till plan hörande bestämmelser inbördes som ock dessa bestämmelser å ena och de av kommittén såsom utomplansbestämmelser betecknade å andra sidan; och, kan det nu tilläggas, detsamma gäller de föreskrifter av egentlig stadsbyggnadsnatur, som numera kunna meddelas enligt 1 kap. 42 % fjärde

stycket i fastighetsbildningslagen. Vare sig bestämmelserna hänföra sig till en plan eller ej, är för dem gemensamt, att de syfta till en reglering av moment av betydelse för själva stadsbilden, detta i motsats till de tekniska och admini- strativa bestämmelserna, som mera kunna sägas avse verkställigheten av den skedda regleringen. Genom den utveckling, som efter slutförandet av kom- mitténs arbete ägt rum, kunna för övrigt även de s. k. utomplansbestämmel— serna och bestämmelserna enligt 1 kap. 42 % fjärde stycket komma att de facto spela samma roll som planbestämmelser, i det att de kunna, om ej for- mellt, så dock reellt, hänföra sig till en s. k. styckningsplan.

De sakkunniga hava av antydda skäl stannat vid att under en gemensam benämning söka sammanföra alla sådana bestämmelser av egentlig stadsbygg- nadsnatmz Mellan dessa, av de sakkunniga benämnda stadsbyggnadsbestäm- melser, och de egentliga byggnadsordningarna —— varom mera nedan — hava de sakkunniga däremot velat uppdraga en, så vitt möjligt, skarpt genomförd gränslinje, sålunda att till de senare hänföras meranämnda föreskrifter av teknisk Och administrativ art, vilka, såsom mera innefattande ordnings— och organisationsregler, kunna betecknas såsom varande av egentlig byggnadsord- ningsuatm'. Denna renodling av byggnadsordningarna stämmer visserligen ej med dessas karaktär, sådan den fattades i byggnadsstadgan, men efter tillkom- sten av vad de sakkunniga vilja benämna stadsbyggnadsbestämmelser finnas enligt de sakkunnigas mening från redans Och ordningens synpunkt goda skäl att sålunda begränsa byggnadsordningarnas verksamhetssfär.

Av det nu sagda följer såsom en praktisk konsekvens, att även byggnads- ordningarnas, liksom stadsbyggnadsbestämmelsernas räckvidd kommer att ut- vidgas till varje område, där från stadsbyggnadssynpunkt behov yppas av en reglering i de hänseenden dessa författningstyper enligt de sakkunnigas för- slag hava att var för sig tillgodose.

I anslutning till vad sålunda anförts hava de sakkunniga i förevarande pa- ragraf allenast angivit, att särskilda bestämmelser, sådana som här benämnts stadsbyggnadsbestämmelser, skola meddelas, med avseende å sättet för områdes användning för stadsbyggnadsändamål. Närmare regler i ämnet innefattas i 6 kap. av lagförslaget.

5 %.

Beträffande här omförmälda regionplan hänvisas till vad därom yttras dels i den allmänna motiveringen och dels i den speciella motiveringen till 7 kap.

Den valda benämningen å denna interkommunala huvudplan utgör ett lån från utlandet, varest särskilt i England denna benämning vunnit burskap såsom avseende en plan med uppgift just att ordna bebyggelsen inom ett område, sträc— kande sig över mer än en kommunal förvaltningsenhet.

6 %.

Såsom ett av de huvudsakliga medlen för stadsbyggandets ordnande är jäm- väl tomtindelningen att betrakta. Dess uppgift är att utgöra en plan för kvar- terens uppdelning i byggnadsfastigheter. Angående dess närmare utformning, se dels den allmänna motiveringen och dels den speciella motiveringen till 8 kap.

7 %. .

I fråga om byggnadsordningarnas uppgift och den närmare utformningen av reglerna därom hänvisas förutom till vad redan yttrats i den allmänna moti— veringen samt ovan under 4 % i förevarande kapitel —- till den speciella moti— veringen till 16 kap., vilket handlar om byggnadsordning i stad och äger till— lämpning även å stadsliknande samhällen, samt 21 kap. 7 % beträffande-andra områden å landet. (Angående viss härifrån avvikande anordning under över—. gångstiden se promulgationslagsförslaget 5 %.)

2 KAP. Om generalplan i stad.

I detta kapitel meddelas de närmare föreskrifter, som erfordras beträffande generalplans beskaffenhet och innehåll. Kapitlet avser enligt sin lydelse gene- ralplan för stad, men bliver på grund av hänvisningen i 20 kap. tillämpligt även å stadsliknande samhälle på landet och enligt 21 kap. jämväl, ehuru med vissa inskränkningar, för andra områden på landet, där stadsbyggande uppstått eller är att förvänta.

lå.

I denna paragraf hava de sakkunniga inrymt grundregeln om vilket område som bör i generalplan intagas. Detta område skall enligt huvudregeln omfatta. hela det område, inom vilket stadsbyggande äger rum eller är att inom över— skådlig framtid förvänta. För detta område hava de sakkunniga, såsom förut nämnts, ansett lämpligen kunna användas beteckningen »stadsbyggnadsområ- de». Att detta uttryck alltså kommer att i förekommande fall beteckna jämväl områden å landet bör icke vara ägnat att framkalla större betänkligheter än att motsvarande förhållande äger rum beträffande ordet stadsplan.

Nämnda grundregel inrymmes i paragrafens första stycke. Däri medgives emellertid undantag för den händelse i särskilt fall förhållandena föranleda viss inskränkning. Härunder falla uppenbarligen i första hand sådana fall, som nyss berördes i den speciella motiveringen till 1 kap. 2 %, nämligen då för viss stad upprättande av generalplan överhuvud ej kan anses erforderligt, och vi— dare sådana fall, då för viss del av stadsbyggnadsområdet anledning till undan— tag föreligger, såsom exempelvis där godkänd styckningsplan finnes och denna tillika med för området gällande stadsbyggnadsbestämmelser (sådana skola nämligen enligt 6 kap. 3 % i sådant fall åvägabringas) tillsvidare finnes vara tillfyllest såsom regulator å utvecklingen.

I andra stycket av 1 % stadgas, att generalplan i visst fall skall utsträckas utöver stadsbyggnadsområdets gränser, nämligen i fråga om huvudtrafikleder eller andra anläggningar, vilka skola stå i sammanhang med sådana utanför stadsgränsen. Det är alltså här i viss mån ett regionplaneintresse det gäller att tillgodose. Att detta icke är något för generalplanebegreppet främmande, utan fastmer väl stämmer med dess förhållande till regionplanen, framgår av den närmare bestämning de sakkunniga givit åt sistnämnda plan. Man kan i själva verket ifrågasätta, om icke det i förevarande stycke utsagda följer redan av den : i 1 kap. 2 % givna definitionen å generalplan. Emellertid torde bestämmelsen hava sin betydelse särskilt för sådana fall, då någon regionplan ännu ej kom- mit till stånd, men det i allt fall är tydligt, att t. ex. ett samhälles behov av ut- fartsled över ett angränsande samhälle måste tillgodoses, utan att emellertid något motsvarande behov av trafikled på denna punkt ännu för sistnämnda samhälles del gjort sig kännbart.

Tredje stycket slutligen berör det fall, då ett område, beläget utanför stads- byggnadsområdet, likväl må upptagas i generalplanen. Det må påpekas, att det- ta stadgande i själva verket har en ganska betydelsefull innebörd. Det möjlig— gör nämligen för stad att genom ett områdes beteckning i generalplanen för— hindra dess användning för stadsbyggande, vare sig därför att sådant överhuvud icke anses böra ske på grund av områdets olämplighet för sådant ändamål eller därför att det i det allmännas intresse är önskvärt att stadsbyggandet inom området tillsvidare uppskjutes.

Frågan om varaktigt eller temporärt olämpliga områdens uteslutande från be- byggande genom stadsplanen såsom medel har tidigare varit föremål för ingåen— de utredning. Med föranledande av vad i sådant hänseende förekommit har 1916 års kommitté i 1 % sista stycket av sitt förslag till stadsplanelag upp— tagit bestämmelse därom att, därest byggnadskvarter helt eller delvis från sund- hetssynpunkt är till bebyggande mindre tjänligt, sådant skall i stadsplanen an- givas. Påföljden av ett dylikt upptagande är enligt kommitténs förslag till stadsplanelag 13 % e) att förbud mot nybyggnad gäller, intill dess hindret un— danröjts.

I över stadsplanekommitténs betänkande avgivet yttrande har Svenska tek- nologföreningen anfört, att ett byggnadskvarters större eller mindre tjänlighet till bebyggande givetvis avhängde av en mängd olika faktorer vid sidan av den rent hygieniska, och yrkade föreningen förty, att stadgandet måtte utvid- gas att omfatta även de andra fall, som här avsåges, exempelvis genom att i lagtexten efter orden >>från sundhetssynpunkt» inskötes orden >>eller eljest».

De sakkunniga finna lika. med kommittén, att ett stadgande i ämnet bör i la— gen upptagas, ävensom att detsamma även bör äga tillämpning å områden, som ur annan synpunkt än den hygieniska äro för stadsbyggande olämpliga. Un— der det kommittén icke hade någon annan möjlighet än att infoga den före- slagna åtgärden såsom ett moment i stadsplanen, står för de sakkunniga valet öppet mellan stadsplanen och generalplanen. De sakkunniga hava härvidlag an- sett denna fråga i likhet med ett flertal andra, som avse det mera allmänna, för- beredande ordnandet och fördelandet av marken för olika ändamål av för det egentliga bebyggandet mera främmande art, böra betraktas såsom en angelä- genhet, varmed stadsplanen i regel icke har att taga befattning, utan som bör regleras huvudsakligen genom generalplanen och dithörande stadsbyggnads— bestämmelser.

Inom de sakkunniga har vidare med styrka framhållits, att det stundom kan vara till synnerlig olägenhet för en stad att icke kunna genom uttryckligt förfo— gande i sammanhang med stadsområdets planläggning reservera mark för bli— vande stadsbyggnadsändamål, som ännu ej kunna förutses, utan måhända nöd- gas i planen upptaga sådan mark för ett ändamål, vartill den under inga för- hållanden kommer att nyttjas, blott för att därigenom hindra, att därå sker ett bebyggande, som skulle omöjliggöra dess framtida användning för annat ända- mål, som kan behöva tillgodoses, men vilket ännu ej kan med tillräcklig visshet förutses.

De sakkunniga hava icke kunnat undgå att fästa ett betydande avseende vid dessa önskemål. Att ett visst behov att reservera mark för ännu okända ända— mål gjort sig gällande torde kunna slutas redan därav att det i stadsplaner, till- komna före 1907 års stadsplanelag, allt emellanåt förekom, att ett område i stadsplanen upptogs under beteckningen >>reserverat område». Vilken rättsver— kan ett sådant beteckningssätt medförde kan vara föremål för delade meningar, och detta torde vara skälet till att efter stadsplanelagens tillkomst ett dylikt förfarande icke lärer hava av de granskande myndigheterna godkänts. Behovet av reservationer av dylik art torde sedermera i stället hava tillgodosetts på det andra ovan antydda sättet, nämligen genom att förse området med en skäligen fingerad ändamålsbestämning, exempelvis genom att utlägga det såsom allmän plats under den tysta förutsättningen att, om från markägarens sida skulle re— sas krav på inlösen av området, planen måste i hast omarbetas för undgående av en sådan ingalunda avsedd lösenplikt. Att denna metod ej heller är till— fredsställande torde ligga i öppen dag. Men då behovet synes uppenbart, torde dess tillfredsställande då ej kunna ske på annat rationellt sätt än genom att en möjlighet beredes att under fullt öppna former verkligen reservera ett område för framtida, ännu ej närmare bestämd användning.

Yttrande-n.

Det sålunda avsedda syftet kan möjligen i vissa fall uppnås genom till- lämpning av nu förevarande bestämmelse i |1 & tredje stycket. Då emeller— tid denna bestämmelse huvudsakligen åsyftar det andra förut omnämnda fal- let, nämligen då ett område är för stadsbyggande olämpligt, har det ansetts lämpligast, att genom uttrycklig bestämmelse i 2 % erkänna >>markreservat» lik- världigt med övriga i generalplan ingående områden för stadsbyggnadsända— ma .

Klart är dock, att de sakkunniga icke kunnat föreslå en dylik befogenhet för stad utan att genom några motsvarande föreskrifter söka trygga vederbörande markägares rätt. I detta hänseende hava de sakkunniga här liksom i andra lik—- nande fall, då generalplanen resp. de dithörande stadsbyggnadsbestämmelserna vålla betydande inskränkning i rätten att utnyttja marken för bebyggande, ålagt staden skyldighet dels att utgiva visst skadestånd och dels att efter viss tid lösa marken. För innebörden av dessa bestämmelser kommer närmare redo— görelse att lämnas under 3 kap. 4 %.

Av stadgandena i 2 kap. 1 % framgår tydligt vad redan ovan framhållits eller att generalplanen icke är av beskaffenhet att utesluta stadsplanen, utan att, då för en del av ett generalplanelagt område stadsplan åkommer, generalplanen lik- väl alltjämt består eller i allt fall kan bestå såsom ett underlag för regleringen, fullständigad genom stadsplanen och själv i mån av behov fullständigande den- na. I annat sammanhang hava de sakkunniga sökt närmare belysa innebörden i4glgtta förhållande i dess praktiska konsekvenser (se bil. I—III sid. 436—— 4 !) .

Hinder föreligger uppenbarligen icke att för område, för vilket generalplan gäller, få godkänd sådan styckningsplan, som i 23 kap. 7 % av de sakkunnigas förslag sägs, såvitt avser område, som enligt generalplanen skall användas för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller annat liknande syfte. Man har emellertid uppenbarligen härvid att tillse, att styckningsplanen ej kommer i strid med generalplanens föreskrifter utan i stäl- let är ägnad att befordra desammas genomförande. Mark till trafikleder bör alltså enligt styckningsplanen undantagas sålunda att, sedan trafiklederna an- ordnats, genom desamma lämplig anknytning kan vinnas till generalplanens huvudtrafikleder. En erinran om den hänsyn, som sålunda bör tagas till gene— ralplanen, har intagits i 1 mom. sista stycket av samma paragraf.

25.

I 1 mom. angives närmare generalplanens innehåll. Den skall angiva grän- serna för planens giltighetsområde samt för de områden för olika stadsbygg- nadsändamål, vilka i planen upptagas. I paragrafen hava de sakkunniga där— jämte ansett sig böra närmare exemplifiera de olika ändamål, som i generalplan må upptagas för däri ingående områdes användning.

1916 års stadsplanelagskommitté upptog i 7 % i sitt förslag till stadsplanelag, Vilken % behandlar utomplansbestämmelser och i visst avseende motsvarar före- varande % i de sakkunnigas förslag, ej någon specifikation å de olika ändamål,, för vilka enligt utomplansbestämmelser område skulle kunna. användas.

I yttrande över stadsplanelagskommitténs betänkande anförde fastighetsre- gisterkommissionen :

Stadgandet i 7 5 om utomplansbestämmelser gåve en stad möjlighet att bestämma nära nog vad som helst beträffande markens användning. Stadgandet vore icke in- skränkt till direktiv i byggnadshänseende, utan kunde omfatta helt andra saker, exempelvis att beträffande mark långt ut från stadens centrum reglera, vilka lantliga näringsgrenar som finge förekomma å olika områden. Visst område kunde bestäm-

mas endast få användas för skogsbruk, plantskola eller endast för tillväxt av torv— mosse och visst område endast för potatisland. Nära nog vilka servitut som helst kunde påläggas markområden i städernas utkanter. En så generell bestämmelse syntes vara skadlig. Skulle en bestämmelse om utomplansbestämmelser nödvändigt införas, borde den precisera i vilka hänseenden bestämmelser skulle kunna påläggas. Särskilda utomplansbestämmelser borde kunna meddelas, avseende mark för försälj— ning till ägolotter för bebyggande etc., för industriändamål, för trädgårdsodling, drivbänkar, orangeribyggnader, sommarbostadsvillor, kolonilotter eller för uppdel- ning i småbruk etc. Vilka utomplansbestämmelser som kunde meddelas i ett vart av dessa och andra fall borde i lagen angivas. Men att för markägaren inskränka rätten till att använda marken huru mycket som helst kunde ej anses riktigt. Till och med att föreskriva, att å vissa områden icke finge finnas annat än industri- byggnader vore att inkräkta för djupt i den enskildes äganderätt. Dessutom syntes ej säkert, att en markägare kunde få ersättning för den förlust, som han kunde lida av en sådan bestämmelse. Förmodligen hade han ej rätt till ersättning, och vore så förhållandet, syntes det ofrånkomligt att lagen noga angåve, vilka inskränkningar han måste tåla. En ordentlig utredning måste därför åstadkommas om vilka slag av utomplansbestämmelser, som i olika fall kunde förekomma, och om de särskilda bestämmelsernas närmare innehåll. För närvarande funnes i 46 ä 1 kap. fastig- hetsbildningslagen en motsvarighet till kommitténs nu ifrågavarande förslag, dock endast beträffande byggnadsverksamhetens ordnande, och även dessa bestämmelser torde hava varit alltför generellt avfattade.

Överståthållarämbetet anförde i yttrande över stadsplanelagskommitténs för— slag i denna del:

I stadsplanelagens 7 % vore intagna stadganden rörande utfärdande av »stadsplane- bestämmelser». De vore avsedda att motsvara 2 stycket av 46 5 i fastighetsbildnings- lagen. Under det att i sistnämnda lagrum talades om föreskrifter »med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande», talades det i det föreliggande förslaget om be- stämmelser »angående användande av stadsområde utom stadsplanen». Angående båda dessa uttryck torde kunna med fog anmärkas, att de vore synnerligen vaga och gåve tillfälle till vittgående lagtillämpning. Det vore tydligt, att det för en stad skulle vara mycket frestande att söka åstadkomma dylika bestämmelser. De bunde vederbörande markägare att iakttaga vissa föreskrifter utan att ikläda staden några förpliktelser. Försök i sådant avseende hade redan med nu gällande stadgande gjorts, och det torde kunna ifrågasättas om de blivit till fullo avvärjda. Kommittén hade tänkt sig, att med den nya bestämmelsen skulle kunna på bindande sätt före- skrivas exempelvis att viss del av det icke planlagda området skulle användas väsent- ligen till byggnader för industriella ändamål, en annan del väsentligen för bostads— hus och dylikt. Det vore sålunda här fråga om föreskrifter, som i hög grad in- skränkte den enskildes förfoganderätt över sin egendom utan att giva honom några motsvarande fördelar. Man syntes vara berättigad att fordra, att om en stad på— yrkade dylika inskränkningar, så finge den samtidigt påtaga sig de förpliktelser, som fastställande av stadsplan medförde. Samma fordringar torde få ställas på staden, om utfärdande av dylika bestämmelser beslutades på yrkande av markägaren eller, såsom av överståthållarämbetet föreslagits böra kunna äga rum i fråga om stadsplan, av det allmänna. Då således enligt överståthållarämbetets mening berörda bestäm- melser borde vara fullt likställda med stadsplanestadganden, hemställdes, att hela 7 % måtte utgå.

I vad dessa anmärkningar rikta sig mot den i stadsplanelagskommitténs för- slag förefintliga bristen på närmare specifikation av de olika användningssätt, för Vilka marken enligt generalplan kan avses, hava de sakkunniga i viss ut- sträckning sökt tillgodose de uttalade önskemålen.

De sak- kunniga.

Vidkommande anmärkningarna i övrigt kunna de sakkunniga endast delvis anse dem befogade. Skola vid utbyggandet av stadssamhällena och särskilt de större städerna väsentliga olägenheter i hygieniskt och samhälleligt hänseende kunna undvikas, måste friheten att efter eget gottfinnande bygga å utomplans- områdena begränsas. Givet är att vid bestämmande av omfattningen och arten av dessa begränsningar det allmänna intresset bör vara det enda rättesnöret och ej exempelvis något stadens privatekonomiska intresse, men tillräcklig garanti härför anse de sakkunniga vara vunnen därigenom att det tillkommer Kungl. Maj :t att pröva av stad antagen generalplan och om densamma ej finnes till— fredsställande vägra att fastställa densamma. De sakkunniga kunna ej heller finna, att en markägare principiellt sett kan anses lida någon skada av beskaf- fenhet att kunna för honom grunda rätt till ersättning, därest med hänsyn till det allmänna bästa hans rätt att nyttja honom tillhörig jord begränsas till ut— vinnande av jordens naturliga avkastning vid jord- eller skogsbruk, för det fall att jorden ej förut blivit på annat sätt använd, och ej heller kan sådan skada anses tillfogad honom därigenom att hans rätt att bygga å dylik jord inskränkes med hänsyn till byggnadens ändamål, byggnadshöjden, den del av tomt, som må bebyggas, eller dylikt. Väl hava på grund därav, att den hittills- varande lagstiftningen i relativt liten utsträckning inskränkt byggnadsfrihe- ten, jämväl rent agrara områden i närheten av stadssamhällena ofta uppvär- derats med hänsyn till en antagen framtida användning såsom byggnadsmark, och kan i ty fall billigheten kräva att mindre inskränkningar än som ur all— män synpunkt eljest varit befogat läggas å byggnadsfriheten, men i den mån en på de enligt de sakkunnigas mening riktiga principerna grundad lagstift— ning under någon tid fått påverka den allmänna uppfattningen, kan enligt de sakkunnigas åsikt hinder ej anses möta att tillämpa de principer med avseen— de å byggnadsfrihetens begränsande, som de sakkunniga anse ur det allmän— nas synpunkt påkallade. Därest dessutom å den, som vill exploatera mark för byggnadsändamål, lägges förpliktelse att i viss utsträckning återgälda staden dess kostnader för anläggande av vägar och gator samt anordnande av av- loppsledningar, kommer en beträffande annan mark stadgad begränsning av byggnadsfriheten att jämväl för den enskilde framstå såsom mindre obillig.

Med det sålunda sagda hava de sakkunniga emellertid icke velat förneka. vare sig att för generalplans tillkomst bör stadgas en procedur, som tryggar varje markägares befogade anspråk på att i ärendet få tillfälle att föra sin ta— lan, eller att stads befogenhet att med statsmakternas hjälp pålägga markägar- na så väsentliga inskränkningar i rätten att utnyttja sin mark måste i vissa fall kompenseras genom en stadens skyldighet att lämna vederlag. I båda dessa hänSeenden hänvisa de sakkunniga till den följande framställningen.

En jämförelse mellan 1916 års kommittés förslag och de sakkunnigas förslag i fråga om det föreslagna generalplaneinstitutet måste emellertid uppenbarli- gen bliva haltande, därest icke därvid hänsyn tages icke blott till det sätt, var— på kommittén behandlat frågan om de s. k. utomplansbestämmelserna, utan jämväl till det sätt, på vilket kommittén bestämt sitt stadsplanebegrepp. Från detta måste nämligen med den anordning, de sakkunniga tänkt sig, flera av de väsentligaste momenten i generalplaneinstitutet hämtas.

Kommittén ansåg med allt fog, att den nuvarande lagen, som känner allenast två slag av områden inom stadsplan, nämligen å ena sidan byggnadskvarter och å andra sidan gator, torg och andra allmänna platser (gatumark), därigenom på ett från modernare synpunkt mindre tillfredsställande sätt inskränkt plan- begreppets innehåll. Härav hade med tiden blivit en följd, att å ena sidan så— som gatumark måste redovisas sådana från gatubegreppet i själva verket vitt skilda marktyper som parker och planteringar och att å andra sidan till bygg- nadskvarter måste hänföras all mark, som var avsedd att i någon utsträckning

få bebyggas, även om dess användning var fullständigt främmande för bygg— nadsmarkens syfte, såsom t. ex. idrottsplatser, järnvägsområden, begravnings- platser och dylikt, ja t. o. m. mark, som icke skulle bebyggas, men som dock icke kunde utläggas till allmän plats med hänsyn till den med en sådan disposi- tion förknippade lösenrätten resp. lösenskyldigheten för staden.

Kommittén hade också i sitt förslag väsentligt utökat uppräkningen å de oli- ! ka arter av mark, som stadsplanen kan redovisa. Utom byggnadskvarter samt ga- tumark. varunder kommittén inbegrep gator, torg, parker och andra för allmän samfärdsel avsedda områden, upptog kommittén områden, avsedda för lekar, friluftsbad, idrottsövningar och dylika ändamål (idrottsplatser); områden, av— sedda för särskilda trafikändamål, såsom järnvägsområden, vattenled, hamn- områden och flygplatser (trafikområden); områden, avsedda för anläggningar, som medföra fara av allmän art, såsom elektriska starkströmsledningar (säker- hetsområden); vidare begravningsplatser samt slutligen vattenområden. Här- med ansåg kommittén sig hava uttömmande angivit de olika områden en stads- plan kunde omfatta.

Detta kommitténs förslag innebar tvivelsutan ett steg i rätt riktning. Men även frånsett att detsamma bibehåller den nuvarande lagens mindre tilltalande sammanblandning av parker och gatumark, hava de sakkunniga icke ansett sig kunna stanna vid den sålunda angivna lösningen.

Till en början hava de sakkunniga funnit, att, huru omfattande en dylik upp- räkning än må göras, den ändock icke lärer kunna göras fullt uttömmande, då utvecklingen i framtiden såsom hittills kan komma att framkalla behov av mark för nya ändamål, som svårligen eller ej alls låta sig inpassas i de en gång givna kategorierna, och därför betraktat densamma allenast såsom en exempli- fikation. I detta avseende ansluta sig de sakkunniga till önskemål, som fram- kommit i åtskilliga av de avgivna yttrandena över kommitténs förslag. Men även med en sådan begränsning av uppräkningens syfte hava de sakkunniga anslett densamma, såvitt generalplanen angår, både kunna och höra i viss mån utö ras.

Till en början återfinnas i de sakkunnigas förslag rörande generalplans inne- håll samtliga de olika områdestyper som 1916 års kommitté upptog, därvid gatumarken dock uppdelats i naturområden och områden, avsedda för allmän trafik och allmän rörelse i övrigt. En uppdelning har även skett av be- greppet byggnadskvarter såtillvida att i fråga om generalplanen skilts mellan industriområden, bostadsområden och områden för offentliga byggnadsanlägg— ningar.

Vid prövningen av frågan, huruvida i uppräkningen ytterligare marktyper borde upptagas, hava de sakkunniga funnit en intressant förebild i ett för preus- siska lantdagen framlagt förslag till stadsbyggnadslag. I detta förslag upp— tages beträffande de planer (Flächenaufteilungspläne), som motsvara general— och regionplaner, att desamma må särskilja planteringsområden ( Grun- flächen). trafikområden, bergsbruksområden, industriområden och bostadsområ- den. Enligt förslaget höra till planteringsområden bl. a. områden, som skola användas till lantbruk, skogsodling eller yrkesmässig trädgårdsodling (Nutz- griinflächen), områden för koloniträdgårdar, park- eller trädgårdsanläggnin- gar, ävensom övriga områden, som äro nödvändiga för folkhälsan och såsom viloplatser samt lek- och sportplatser.

Med utgångspunkt väsentligen från detta förslag hava de sakkunniga i sin uppräkning upptagit följande nya marktyper, nämligen: koloniträdgårdar och andra smärre trädgårdar (koloniområden), områden för bergsbruk, handelsträd- gårdar samt lantbruk och skogsbruk, de sistnämnda dock inrymda i den av de sakkunniga förut omnämnda gruppen markreservat och områden som icke läm- på sig för stadsbyggnadsändamål.

Såsom särskild punkt hava de sakkunniga dessutom ansett sig böra upptaga områden för vattenverk.

Beträffande den ordningsföljd, de sakkunniga valt vid den nu behandlade uppräkningen, kan denna givetvis göras till föremål för olika meningar. Ehuru den av de sakkunniga föreslagna generalplanen — liksom motsvarande plan enligt det preussiska förslaget utgör en plan för uppdelningen av mark- ytorna inom stadsbyggnadsområdet, hava de sakkunniga dock följt en annan uppställning än nämnda förslag. Först omnämnas, liksom i 1 kap. 2 %, huvud- trafikområden och särskilda trafikområden, vilka bilda planens stomme, och därefter de i nämnda paragraf ej närmare specificerade områdena. Bland des- sa nämnas först skyddsområdena. Härefter följa de stora områden, som i varje sådan plan måste reserveras såom »lungor» för att mellan de blivande bebyggelsecentra inspränga grönska, luft och ljus. Därefter följa de områden, som hava till specifik uppgift att fylla behovet av byggnadsmark för olika ändamål, samt de markområden, som, utan att direkt kunna inbegripas häri. likväl tjäna det närliggande syftet att bereda utrymme för handel och närin— gar. Härefter upptagas begravningsplatserna, därpå de 5. k. markreserva- ten, såsom representerande den ännu ovissa faktorn i avseende å ändamålsbe- stämningen, och slutligen vattenområdena, i den mån de icke ingå i förut an— givna områden.

De sakkunniga vilja nu närmare redogöra för de olika områdestyperna och deras särställning i olika hänseenden, därvid de sakkunniga följa samma ord- ning som lagtexten.

a) Områden för genomgående Våg- och gatutrafik jämte tillhörande broar och tunnlar (huvudtrafikområden).

Häri ingå moment, hämtade från 1916 års kommittés förslag till stadspla- nelag 1 % b). Vad här avses är emellertid, såsom av ordalagen framgår, endast de områden, som skola tillgodose den genomgående väg- och gatutrafikens krav. Det är väsentligen dessa huvudtrafikleder, som bilda den stomme, om- kring vilken sedermera utväxa smärre gatu- och vägförbindelser, avsedda för den lokala trafikens behov. .

Det var uteslutande behovet av dylika huvudleder, som ursprungligen väckte tankar på och intresse för ett planerande i stort. Därur framkom 1904 års förslag angående plan över huvudgator samt det rudiment därav, som kvar- står i nuvarande lagstiftning samt i 1916 års kommittés förslag.

Stundom betingas dessa leders läge av så att säga genomgående trafik av första ordningen, d. v. s. sådan, vars stråkväg måste dragas tämligen oberoende av huru samhället kommer att växa däromkring. Så är väl oftast fallet med samhällen i vardandets stadium. Men såväl där som framförallt i redan be— fintliga samhällen måste även dessa viktiga leders läge ofta bli resultat av en samverkan mellan de skilda faktorerna. Än mer gäller detta de huvudleder av mera sekundär betydelse, som inom samhället skola förbinda dess skilda de- lar med varandra. Dessa leders läge är givetvis väsentligen betingat av den markdisposition i avseende å samhällsområdets användning för bebyggande, som kommer att ligga till grund för befolkningens dagliga förflyttningar mel- lan samhällets skilda delar, mellan bostäder, arbetsplatser och affärscentra.

Inom stadsplanelagt område motsvaras dessa huvudtrafikleder av gator, torg och andra dylika områden, huvudsakligen avsedda för samfärdseln till och från de vidliggande fastigheterna eller eljest för den allmänna rörelsen. Gränsen mellan denna gatumark enligt stadsplan och generalplanens huvudtrafikleder kan uppenbarligen i många fall vara svår att draga. Bredden på gatorna kan stundom, men icke alltid tjäna till ledning. En bred esplanad kan tjäna ett rent lokalt behov av utrymme och trevnad, medan en stark genomgående tra-

fikström kan vara hänvisad att söka sig fram genom en relativt smal led. Tra— fikförhållandenas utveckling torde emellertid just i fall som det sistnämnda komma att allt mer och mer framtvinga en särbehandling av en sådan genom- gående trafikled. Liksom en järnvägs- eller en spårvägslinje för snabbare tra- fik måste framgå så vitt möjligt ostörd av annan trafik, så tendera de stora lederna för genomgående motortrafik alltmer till att kräva självständigt ut- rymme, och detta icke blott å ytterområdena utan kanske än mer i samhällets centrum. I utlandet, där problemet om motortrafikens ledande torde hava till— spetsats än mer än här, lära flerstädes förslag hava dryftats om anordnande av särskilda »rännor» för genomgående automobiltrafik. För de angränsande fastigheterna är däremot en dylik trafikled uppenbarligen av väsentligt mind- re värde än en vanlig gata. Såsom utfartsväg för dem kan den, om saken stäl- les på sin spets, kanske användas lika litet som en spårvägslinje, som framgår ä egen banvall. Särskilda gatuområden för betjänande av angränsande kvar- ter måste kanske anläggas vid huvudledens sidor. Stundom kanske omstän- digheterna föranleda, att denna led framdrages i helt annat —— högre eller lägre —— plan än som lämpar sig för de angränsande kvarterens tillfartsvägar. Aven om så extrema förhållanden icke föreligga, är det dock tydligt att en trafik- led med en ständigt fortlöpande stark ström av genomgående gatu- eller väg- trafik kräver alldeles särskilda anordningar för att icke belägenheten vid sidan därav skall bliva till skada och hinder för de angränsande fastigheterna och att närmast dessa fastigheter områden kunna behöva avskiljas, fredade för den genomgående trafiken och avsedda för den lokala trafiken till och från fastig- eterna.

Behovet av en sådan differentiering upphör icke genom att efter general— planen stadsplanen framkommer. Fastmer blir detta behov därvid än mer framträdande. Aven om man väljer den utvägen att inom det centrala området låta stadsplanen helt övertaga planläggningen med generalplanens uteslutande, kvarstår behovet av att i planen klart fasthålla och angiva huvuddelens sträck- ning. Detta icke blott med hänsyn till de särskilda tekniska krav i ovan an— givna hänseenden samt i fråga om gatubeläggning och andra anordningar, som kunna föranledas av trafikens beskaffenhet och omfattning, utan jämväl för att planens grundläggande huvuddrag må klart framstå för dem som hava att därmed taga befattning. En särbehandling av dessa leder kräves även, och icke minst, från rättslig synpunkt.

För vinnande av en sådan differentiering har det då ifrågasatts, att dessa leder visserligen skulle, då tiden för åstadkommande av stadsplan för angrän— sande områden är inne, intagas i denna, men förses med särskild beteckning, ut- visande deras egenskap av generalplaneleder eller i allt fall innebärande att om dem skulle gälla vad för generalplaneleder är stadgat. De sakkunniga ha- va emellertid, såsom förut nämnts, ansett klarhet och reda befordras bättre ge- nom att även på detta senare stadium låta dessa leder behålla sin egenskap av moment i generalplanen, men icke i stadsplanen.

Detta utesluter givetvis ej, att särskilt i en del gränsfall skälen för den ena eller andra utvägen kunna väga ungefär lika tungt. De sakkunniga hava ej avsett annat än att i sådana fall en rätt betydande valfrihet kan få göra sig gällande. Än mera gäller detta naturligtvis vid utbyggandet eller ändrandet av redan befintliga stadsplaner. Den av de sakkunniga förut betonade sam- hörigheten mellan de båda plantyperna gör att en även mycket lång övergångs— tid i detta hänseende icke synes behöva medföra några olägenheter.

Den farhåga, som skulle kunna yppas, att samhällena av den anledning, att markägarnes bidragsskyldighet beträffande generalplanen givits snävare maxi- mibegränsning än beträffande stadsplanen, skulle visa sig obenägna att annat än i nödfall utlägga några generalplaneleder, synes icke behöva tillmätas större

betydelse, i betraktande av att eventuella missbruk i detta hänseende utan svå— righet kunna rättas av Kungl. Maj:t, som enligt de sakkunnigas förslag skulle äga att även för stadsplaneområdet inom den givna maximigränsen bestämma markägarnas bidragsandel.

Den möjlighet att anordna trafikleder, som här genom generalplanen bere- des, kommer tydligen delvis att tjäna samma syfte, som nu kan vinnas ge— nom anordnande av allmän väg. Detta har ock antytts i förevarande punkt, som talar om områden för genomgående väg- och gatutrafik. Härigenom yppas möjligheter till en viss kollision mellan stadgandena om generalplan och om allmänna vägar. Någon nämnvärd olägenhet härav, såvitt angår stad, torde dock ej vara att befara. Redan nu äger stundom ett motsvarande för— hållande rum, i det att områden, avsedda för blivande huvudgator, kanske med samma fog skulle kunna exproprieras för allmän väg. Att en viss val— frihet för staden härigenom inträder, torde icke behöva möta någon erinran. Då staden i allt fall är den, som, låt vara under Konungens befallningshavan— des inseende, har även vägsystemet i sin hand, kunna några verkliga kollisions— fall knappast behöva befaras.

Svårare är frågan beträffande samhällen eller andra områden, som ännu kvarstå i landsbygdens Väghållningsdistrikt. För undvikande av svårigheterna i detta hänseende hava de sakkunniga föreslagit införande i 3 % av lagen an- gående väghållningsbesvärets utgörande på landet av bestämmelse därom att. om väg skall anläggas över område, för vilket finnes generalplan, vägen skall läggas så att planens genomförande därigenom främjas. Likaså hava de sak— kunniga föreslagit att de stadganden, som år 1927 infördes i väglagen för reglerande av de rättsliga, särskilt de ekonomiska mellanhavandena mellan stadsliknande samhällen och väghållningsdistrikten, vad stadsplanen angår, skola i viss mån gälla även för generalplanelagt område, därvid beträffande område, som icke utgör samhälle, vederbörande kommun, därest den har ett sam- hälles befogenheter och skyldigheter beträffande planen, inträder såsom part i sådant samhälles ställe.

Bland de till liuvudtrafikområdena hörande anordningarna hava de sakkun— niga särskilt omnämnt broar och tunnlar.

Vad angår broarna, äro dessa redan föremål för behandling i den allmänna väglagen. I stadsplanelagstiftningen däremot återfinner man icke något stad- gande därom. Tunnlar omnämnas varken i väg- eller stadsplanelagstiftningen. Såväl i ena som i andra hänseendet torde man hava ansett både broar och tunn— lar såsom naturliga tillbehör ingå i respektive trafikanläggningar. Beträf- fande stadsplanerna torde detta förhållande dock hava inneburit, att fast- ställelse av stadsplan icke ansetts kunna innefatta något tvång för en stad att genomföra en där upptagen broanläggning, men att å andra sidan någon skyldighet för markägare att ersätta kostnad för mark resp. vattenområde, som erfordrades till anordnande av bron, icke heller förelegat. Däremot torde med fastställelsen få anses hava följt rätt resp. skyldighet för stad att lösa detta område samt byggnadsförbud därå. Beträffande tunnel lärer man med nu— varande stadsplanelagstiftning hava ansett en dylik överhuvud icke kunna er- hålla någon sanktion genom en stadsplan, förutom den betydelse den må äga såsom en tyst förutsättning för vissa trafikleders sträckning.

Särskilda svårigheter kunna givetvis följa av bro— eller tunnelbyggnader i sådana fall, då behovet därav är framkallat genom att olika trafikleder korsa varandra. Fråga uppkommer då framför allt om huru kostnaderna för anord— ningen skola bestridas. Denna fråga, som ju gäller varje sådan korsning, även om den icke sker medelst tunnel eller bro, har beaktats i 1916 års kom— mittés förslag till stadsplanelag, vars 76 % innehåller det stadgande, att, därest enligt stadsplan samfärdselled skall anordnas till eller genom trafikområde

eller säkerhetsområde och staden och den, som förfogar över området, ej kun- na enas om de åtgärder, som i anledning därav böra vidtagas, eller om gäl— dande av kostnader därför, Konungen äger därom förordna.

Huruvida kommittén ansett broar och tunnlar kunna inräknas i den gatu- kostnad, till vilken bidrag kunna uttagas av markägare, synes icke fullt klart. Med det system för dessa bidrags beräknande, som kommittén valt, synes bäst överensstämma, att kommittén ej avsett, att bidragen skulle kunna gälla så— dana anordningar.

De sakkunniga, som upptagit en mot 76 % i kommitténs förslag till stads— planelag svarande föreskrift i 32 kap. 15 % av förevarande lagförslag med till- lämpning därav jämväl å generalplan, hava emellertid ansett berörda trafik- anordningars behov av beaktande icke därigenom vara tillräckligt tillgodosett. Med det system för reglering av planernas genomförande och markägarnas skyldighet att bidraga därtill, som de sakkunniga förorda, framstår det såsom en naturlig sak, att broar och tunnlar (frånsett då de ovannämnda fallen av korsning med annat trafikområde) falla under samma regler som annan gatu- anläggning, och detta i avseende å såväl stads rättigheter. som dess skyldig- heter. Beträffande generalplanen framgår detta av stadgandet i nu förevarande punkt, jämfört med 3 kap. 5 % och 4 kap. 1 %. De närmare regler, som erfordras för en bros eller en tunnels inordnande i planen, få meddelas genom stads- byggnadsbestämmelser.

b) Områden för särskilda trafikändamål, såsom järnvägar, förortsbanor, vat- tenleder, hamnområden och flygplatser (särskilda trafikområden).

Motsvarar 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag 1 % d), med det tillägg att här infogats jämväl förortsbanor, vilket icke torde innebära någon ändring i sak.

Vattenleder och hamnområden utgöra områdestyper, som båda tangera vat- tenområdena. Beträffande hamnområde torde sådant dock ofta kunna inskrän- kas till att innefatta endast själva landområdet, varvid alltså återstoden kan upptagas såsom vattenområde. En vattenled måste väl däremot innefatta, för— utom hithörande anläggningar på land, även själva vattnet. Såsom förut an- givits avse de sakkunniga emellertid ej annat än att vattenområde i princip må kunna ingå i olika områdestyper oavsett deras användning.

Att nu uppräknade trafikområdcn i princip hänvisats till generalplanen, bör här liksom i andra fall ej hindra att smärre partier därav ingå i stadsplan. Att här ej särskilt omnämnts spårvägar, beror på att dessa givetvis överhuvud ej kunna betraktas såsom särskilda trafikområden i annat fall än då spårvägs- driften verkligen kräver särskilt område och ej spåren helt enkelt framgå i en vanlig gata. En spårväg å egen banvall däremot torde utan svårighet kunna inordnas under denna punkt.

0) Områden för skydd för anläggningar av allmän art eller skydd mot så- dana anläggningar, som kunna medföra allmän fara (skyddsområden).

Motsvarar förslaget till stadsplanelag 1 % e), med den ändring att de sak- kunniga här beaktat ej blott anläggningar, som medföra fara, mot vilken skydd kräves, utan även anläggningar, som själva kräva skydd, t. ex. en sjö som levererar vatten till ett vattenledningsverk och därför måste skyddas mot föroreningar.

(l) Skogs— och andra naturparker samt anläggningar av motsvarande art (naturområden) .

Se 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag 1 % b). De sakkunniga hava, såsom förut nämnts, ansett det angeläget att skilja

mellan å ena sidan gatumark och å andra sidan sådana allmänna platser, som hava sin betydelse icke såsom trafikområden utan genom sin vegetation eller eljest genom sin naturbeskaffenhet.

Bland de sistnämnda torde utan större svårighet en viss gradskillnad kunna göras, i syfte att åt generalplanen förbehålla dem, som företrädesvis hava betydelse för planläggningen i stort, medan i stadsplanen intagas de smärre områden, som företrädesvis avse att erbjuda grönska, vila och rekreation för de särskilda bostadsområdenas eget behov. Där en generalplaneläggning före- gått stadsplaneläggningen, torde till stadsplanen väsentligen böra hänföras så— dana områden av denna art, som äro belägna inom de i generalplanen till om- råden för bostäder avsatta delarna. Men även eljest torde en lämplig uppdel- ning icke vara svår att åstadkomma.

För att i någon mån låta skillnaden framträda även i benämningen hava de sakkunniga å ifrågavarande områden i generalplanen använt ordet >>naturom- råden», medan det vid stadsplaneläggning redan välkända begreppet >>park- områden» fortfarande reserverats för stadsplanen.

Till tryggande särskilt av att inom dylika naturområden skogen, där den är avsedd att bevaras, icke efter generalplanens fastställande skövlas, finnas bestämmelser meddelade i 3 kap. 2 %.

Från dessa naturområden äro att skilja områden, som avsättas för skogs- bruk enligt 2 kap. 2 % 2 mom. Dessa senare äro icke avsedda att utgöra fullt självständiga planelement, utan falla antingen under sådana, som prövas icke lämpligen kunna brukas för stadsbyggnadsändamål, eller under de s. k. mark— reservaten för framtida ändamål. I sistnämnda fall är alltså skogsbruket en mera temporär användning. I intetdera fallet hava de sakkunniga emellertid kunnat anse skogsbruket såsom något egentligt stadsbyggnadsändamål, vil- ket däremot skogens bevarande å naturområdena enligt generalplanen måste anses vara.

e) Platser för sport, idrott eller andra dylika ändamål ( idrottsområden). Motsvarar i huvudsak förslaget till stadsplanelag 1 % c). Även här hava de sakkunniga tänkt sig en gradskillnad mellan dylika om- råden av betydelse för planeringen i stora drag och dem som äga mera lokal betydelse. Skillnaden torde komma att framträda ungefär på motsvarande sätt som nämnts under punkt a) beträffande där avsedda områden. I fråga om stadsplaneområdena hava de sakkunniga, med hänsyn till att de platser av denna art, som äro att hänföra till dessa områden, oftast torde förläggas i samband med parkområden och eljest mestadels själva torde vara försedda med någon plantering, ansett sig kunna sammanföra lekplatser och därmed jäm- förliga områden med parkerna under den gemensamma benämningen >>park- områden».

f) Koloniträdgårdar och andra smärre trädgårdar (koloniområden). Även koloniträdgårdarna hava i ovannämnda preussiska lagförslag varit föremål för behandling. Från på detta område erfarna personer i vårt eget land hava de sakkunniga erfarit, att även här inom intresserade kretsar råder en livlig önskan att koloniträdgårdsrörelsen, om vars stora sociala betydelse ju knappast mer än en mening råder, måtte genom lämplig lagstiftningsåtgärd i detta sammanhang erhålla ett stöd för sin utveckling i gynnsam riktning.

Liksom vid det preussiska förslagets behandling mycket delade meningar lära hava gjort sig gällande i fråga om lämpligheten och möjligheten att med stadsplanen såsom medel söka verka för koloniområdenas reserverande för sitt avsedda ändamål, så hava även de sakkunniga härom känt en viss tvekan. En anledning härtill ligger redan däri att vårt svenska koloniträdgårdsbegrepp,

sådant det praktiskt utformats, dels överhuvud utvecklats i något olika rikt- ning i olika delar av landet och dels i viss mån skiljer sig från det begrepp, med vilket man i Tyskland mest torde räkna. I stora delar av Sverige torde med föreställningen om ett koloniområde förknippas tanken på icke blott en mindre trädgård utan även en därå befintlig byggnad. tillräcklig att under som— maren bereda bostad åt ägaren och hans familj. I Tyskland åter liksom även i Danmark och så även i sydligare delar av vårt eget land torde frågan om beboeligheten ofta mera komma i bakgrunden. På sina håll i nämnda utländ— ska länder torde uppförande av byggnad å koloniområden rent av vara genom resp. upplåtelsekontrakt förbjudet.

Mot en så drakonisk regel skulle givetvis det allmänna rättsmedvetandet här i landet uppresa sig. Den skulle väl ock direkt motverka det sociala syftet med koloniträdgårdsrörelsen här i landet, sådant detta i praktiken kommit att framstå, nämligen att åt de stora folklager, vilka endast med stor svårighet skulle kunna förskaffa sig tillgång till en mera avlägset belägen sommarbo— stad, bereda tillfälle till dylik i den omedelbara närheten av det samhälle, där de hava sitt hem och sin verksamhet. Tillåtes alltså bebyggande av koloni- lotter, står man emellertid inför den faran — som ingalunda saknat aktualitet i vårt land _ att det behjärtansvärda syftet förfelas och att man finner sig hava skapat en ny möjlighet till kåkstadsbildning i samma stund man in- satt alla krafter på kåkstadsbildningens bekämpande. Alldeles särskilt hotar denna fara, om, såsom just i huvudstadens närhet varit fallet, tendenser yppas att förvandla sommarbostäderna å koloniområdena till vinterbostäder, och det- ta ej endast å enskilda personer eller sammanslutningar tillhöriga marker utan jämväl å stadens mark.

De sakkunniga hava icke ansett sig kunna anvisa någon säker väg till lösan-' det av det svåra spörsmålet om koloniområdenas bevarande för sitt avsedda ändamål. De sakkunniga hava dock hoppats, att ett visst, ej värdelöst stöd skall kunna givas rörelsen genom att begreppet koloniområden i lagen erkännes så- som ett betydelsefullt moment i generalplaneläggningen av ett samhälle. Ge- nom att detta begrepp upptages i lagens uppräkning av de marktyper, som kunna upptagas i en generalplan, torde vinnas ökat intresse för att, såsom ju dock även utan en sådan åtgärd skulle kunna ske, förse dessa områden med lämpligt avpassade stadsbyggnadsbestämmelser, ägnade att, i den mån det överhuvud befinnes möjligt, förebygga missbruk av kolonirörelsens idé. I 6 kap. 5 % hava de sakkunniga föreslagit vissa direktiv att gälla vid utarbetan- de av stadsbyggnadsbestämmelser för koloniområden. Den utväg, som därvid i första rummet erbjuder sig, är att fastslå ett visst lågt maximum för bygg- nads ytinnehåll. Sättes detta maximum alltför lågt, motverkas dock därige- nom möjligheten att använda byggnaden såsom en verklig sommarbostad, utan att man dock därför kan vara viss att hava förebyggt dess beboende på vin- tern. Erfarenheten lärer hava visat, att även kolonistugor med ett så synner- ligen ringa ytinnehåll som 6 kvadratmeter undantagsvis blivit utnyttjade även såsom vinterbostad. I vad mån de, delvis rätt drastiska, utvägar, som eljest föreslagits för motverkande av koloniområdenas beboende vintertiden, kunna vara ägnade att befordra detta syfte utan att samtidigt minska rörelsens popu- laritet, därom våga de sakkunniga icke göra något närmare uttalande.

Såsom regel torde det icke komma i fråga att utlägga koloniområde å annan än staden själv tillhörig- mark. Hinder föreligger dock givetvis ej att en en- skild person eller sammanslutning på begäran får ett sitt område i stadsplanen intaget i sådan egenskap. Härvid torde dock svårigheterna att förebygga missbruk vara ännu större än då det gäller stads egen mark, då man här stun- dom kan befaras möta ett förstucket syfte att under sken av koloniupplåtelser bereda sig möjlighet till styckande av ett område i mindre tomter än eljest är

tillåtet och sedermera försälja dessa för verkligt bostadsändamål samt där— 1genom kanske ur området utvinna mera ekonomiskt utbyte än eljest skulle varit möjligt. En särskilt uppmärksam kontroll torde därför i sådana fall böra utövas från stadens sida. _ Att mot en enskild markägares vilja framtvinga ett intagande av hans mark 1 generalplan såsom koloniområde lärer icke kunna ifrågakomma under andra förutsättningar än att antingen detta område befinnes vara så olämpligt för vanligt bebyggande eller därmed likvärdig användning, att det enda lämpliga alternativet vore ett förbjudande av all byggnadsverksamhet å området, eller ock staden utfäster sig att för ändamålet inlösa området. Att betunga en enskild mot hans vilja med det bestyr, varmed en dylik användning av hans mark vore förenad, skulle förmodligen te sig som ett alltför starkt ingrepp för att kunna vara tillfyllest gottgjort genom de eljest stadgade metoderna för beredande av kompensation åt markägare för det ingrepp planen kan innebära.

Till koloniområden hava här hänförts ej blott koloniträdgårdar i egentlig ' mening utan jämväl andra smärre trädgårdar. Härmed åsyftas bland annat sådana fall, då smärre trädgårdar beretts utrymme i mera omedelbar närhet till själva bostäderna. Med benämningen >>koloniträdgård» i egentlig mening torde nämligen förbindas föreställningen om ett visst större avstånd från själva bostaden. Utan hinder härav hava de sakkunniga ansett sig å båda dessa slag avdträdgårdar kunna tillämpa den sammanfattande benämningen >>koloniom- ra en».

Huruvida, såsom för de sakkunniga framkastats, koloniområden stundom skulle kunna med fördel kombineras med parkanläggningar, är en fråga som får lösas i den praktiska tillämpningen. De sakkunniga hålla emellertid före att den trevnad, som kolonisterna söka i sina trädgårdar, ofta skulle kunna lida intrång genom att promenerande i större antal sökte sig till deras närhet. Vis— serligen lära trafiklederna inom koloniområdena i regel ej vara avstängda för allmänheten, utan torde i detta hänseende betraktas såsom ett slags smärre bostadsgator, men sakens natur gör att någon livligare trafik genom områdena annat än till och från själva lotterna i regel icke kommer i fråga. Där någon gång större trafik skulle hota att taga sig väg genom ett sådant område, lärer man snart nog vidtaga åtgärder för dess bortledande.

En med koloniområdena analog företeelse äro de områden för s. k. sport- stugor, som under senare tid alltmer börjat växa upp i storstadens närhet. Det har ifrågasatts att även för dem vidtaga en reglering liknande den som nu föreslagits för koloniområden. De sakkunniga hava emellertid icke funnit till- räckliga skäl för en sådan åtgärd. De allmänna möjligheterna för bebyggan- dets reglering få här vara tillfyllest. Områdena i fråga hava åtminstone ännu icke visat tendens att antaga en så särpräglad karaktär, att ett särskilt redovi- sande av dem i lagen synts de sakkunniga motiverat.

Genom att upptaga begreppet koloniområde i generalplanen hava de sak- kunniga givetvis ej velat förhindra, att ett sådant område av mindre mått in— tagas i stadsplan. Detta får emellertid då ske genom att området utgöres av eller ingår i byggnadskvarter, vilket då måste förses med för ändamålet läm- pade stadsbyggnadsbestämmelser.

g) Områden för bergsbruk.

h) Områden för vattenkraftsanläggningar, vattenledningsverk och dylikt (områden för vattenverk).

Vad angår områdena för bergsbruk och vattenverk hava de icke ansetts kun- na utan vidare innefattas i industriområdena, med vilka de eljest hava mycket gemensamt. Med industriområde torde man emellertid i det allmänna språk—

bruket närmast avse områden för uppförande av fabriksbyggnader i motsats till områden för bostadsbyggnader och dylikt och icke områden där, såsom här, det väsentligen utmärkande är det skeende tillgodogörandet av på platsen be- fintliga naturkrafter eller naturtillgångar. En motsvarande utskiftning av begreppen återfinnes i det föreliggande förslaget till preussisk stadsbyggnads- ag.

Beträffande särskilt områdena för vattenverken varmed de sakkunniga här velat förstå i huvudsak vattenkraftsanläggningar och vattenledningsverk —— förete dessa på grund av angivna omständigheter i regel en särskild typ, som skiljer dem jämväl från vattenleder och andra egentliga vattenområden. Ett vattenverk kan omfatta ett vidsträckt system av kanal- och dammbyggna— der, som tjänar just det föreliggande speciella ändamålet. De sakkunniga hava därför ansett ett upptagande av dessa områden under särskild rubrik innebära en praktisk åtgärd, som ej bör möta betänkligheter.

Till områden för bergsbruk räkna de sakkunniga även kolgruvor.

Punkterna i) andra industriområden än ovan nämnts (industriområden), j) områden för handels-trädgårdar, k) bostadsområden och l) områden för offent— liga byggnadsanläggningar torde icke tarva särskild förklaring. Med undan— tag av handelsträdgårdarna, som stundom torde kunna allt framgent bibehål- las i generalplanen, äro dessa områden avsedda att i sinom tid bliva föremål för stadsplanereglering och att därvid dels ingå i byggnadskvarter, dels i gatumark och dels i de smärre parkområden, som då kunna behöva avsättas inom desamma.

m) Begravningsplatser.

Se 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag 1 % f) samt vad kommittén till stöd för sitt förslag i denna del anfört.

Såsom kommittén erinrar, fanns i 1874 års hälsovårdsstadga förbud mot att i stadsplan intaga område, avsett till begravningsplats. Detta förbud är visser- ligen numera genom 1919 års hälsovårdsstadga upphävt, men önskan att skilja begravningsplatserna från det i egentlig mening stadsplanelagda området ut- göri sin mån en yttring av samma tendens. de sakkunniga tro sig kunna spåra i 1874 års byggnadsstadga, nämligen att avse stadsplanen i huvudsak endast för den detaljreglering, som erfordras för ett områdes bebyggande, och då de sakkunniga nu vilja införa ett nytt planbegrepp, avsett för den större regle- ringen, faller det sig därför naturligt att dit hänföra begravningsplatserna och således i princip utsöndra dem från stadsplaneområdet. Såsom redan ovan (sid. 159) framhållits, kräver emellertid denna princip enligt de sakkunnigas- mening ieke ett strängt fasthållande i mera bagatellartade fall, utan bör det i sådana fall icke anses uteslutet, att även en begravningsplats inlägges i ett byggnadskvarter eller i en park.

Angående punkten n) markreservat hänvisas till vad ovan under 1 % i detta kapitel yttrats (se sid. 165).

o) Vattenområden, som ej ingå i annat i generalplanen upptaget område ( vattenområden ) .

Bland de uppräknade särskilda områdena hava de sakkunniga liksom 1916 års kommitté upptagit vattenområden. Beträffande dessa anför kommittén:

Alldeles oavsett, huruvida fråga är om hamnområde, synes det vara i stadsplane- avseende av vikt, att förhållandet mellan land och vatten upprätthålles. Gränsar stadsplaneområdet. till vatten, vare sig hav, insjö eller flod, bör i stadsplanen fixeras en gränsskillnad mellan land och vatten. Och i vidare mån än denna gräns medgiver

må ändring av de rådande förhållandena ej äga rum annorledes än efter fastställande avändring i stadsplan. Utfyllnad utöver den i stadsplanen angivna gränsen må så- ledes ej ske förrän planen ändrats; ej heller må utan dylik ändring exempelvis an- läggas en ö i vattenområde, som innefattas i stadsplanen. Detsamma gäller upp- förandet i vatten av bryggor eller andra fasta byggnadsverk. Det är för tillgodo- seende härav som kommittén ansett, att i lagen bör stadgas, att stadsplan skall till sina gränser angiva, bland annat, även vattenområde.

Vad kommittén sålunda anfört kunna de sakkunniga ej i alla delar gilla. Väl är det riktigt, att det, oavsett hamnområde och vattenled, där sådant alltid bör ske, kan vara i stadsplaneavseende av vikt, att den gräns som i stadsplanehän— seende finnes vara den riktigaste fixeras antingen till den vid stadsplanens an- tagande befintliga eller någon annan. Där så är fallet bör det område, som vid stadsplanens genomförande avses vara täckt av vatten, upptagas såsom vatten- område. Fall kunna emellertid tänkas förekomma, där stadsplaneområde grän- sar till vatten utan att någon gränsskillnad ovillkorligen behöver bestämmas mellan land och vatten, t. ex. i vissa fall när ett stadsplaneområdes perifera de- lar gränsa till en långgrund havskust. Upptages ett område i stadsplan så- som vattenområde, kan det ej heller anses riktigt att därav skulle följa någon begränsning i den markägaren tillkommande rätten att under de förutsättningar vattenlagen uppdrager utnyttja vattenområdet t. ex. genom att å detsamma göra utfyllningar, vid det förhållande att markägaren, såvitt av kommitténs betänkande framgår, ej för denna begränsning i sin rätt skulle vara berättigad att av staden erhålla ersättning. Ett områdes upptagande i stadsplan såsom vattenområde bör däremot tilläggas den betydelse att staden för att kunna ge— nomföra eller trygga den vattengräns, som vid stadsplanens antagande prövats vara den ur stadsplaneavseende mest önskvärda, erhåller rätt att genom expro- priation förvärva vattenområdet.

Det sagda avser närmast vattenområden i stadsplan, men äger tillämpning även å sådana områden i generalplan. Bestämmelse om den med generalplan sammanhängande rätten till expropriation av vattenområde har intagits i för- slaget till stadsbyggnadslag i 3 kap. 3 %.

Att vissa vattenområden kunna ingå även under andra rubriker i de sak— kunnigas uppräkning, särskilt i vattenleder och områden för vattenverk, men även i alla andra arter av områden, hava de sakkunniga ansett sig böra särskilt påpeka. Begreppet vattenområde i de sakkunnigas uppräkning omfattar Så- ledes endast sådana vattenområden, som icke ingå i någon av de andra kate— gorierna.

I sista stycket av 1 mom. samt i 2 och 3 mom. angives närmare sambandet mellan generalplanen och stadsbyggnadsbestämmelserna.

Genom generalplanen har, såsom ovan nämnts, angivits gränserna för de områden för olika stadsbyggnadsändamål, vilka i planen upptagas. Härige- nom är en ändamålsbestämning gjord, som emellertid i huvudsak icke i och för sig är av omedelbart tvingande beskaffenhet såsom varande alltför vag för att ensam kunna läggas till grund för ett rättsligt avgörande. Den kräver alltså i regel en komplettering för att kunna rätt fylla sitt syfte att verkligen framtvinga ett användande för det angivna ändamålet eller i allt fall förhindra ett—användande, som i högre grad strider mot detta. I vissa av de viktigaste fallen har detta komplement givits redan i lagen. Så är fallet i följande hän— seenden.

I fråga om huvudtrafikområden (punkt a) stadgas i 3 kap. 2 % första styc- ket, att uppförande av nybyggnad å sådant område ej må medgivas. Vidare stadgas i samma kapitels 5 %, att stad skall i visst angivet skick upplåta sådant område till allmänt begagnande.

I fråga om samtliga övriga användningsområdcn stadgas i 3 kap. 2 % tredje stycket, att annan nybyggnad ej må medgivas än som står i överensstämmelse med den huvudsakliga användning, vartill området blivit i generalplanen be- stämt.

I samma paragrafs andra stycke meddelas föreskrift att i vissa fall växande träd ej må fällas i större utsträckning än som överensstämmer med det fast-_ ställda ändamålet. Så är förhållandet med vissa slags skyddsområden, natur- områden eller markreservat, vilkas bestämda användning förutsätter ett beva— rande av å området växande skog.

I övriga hänseenden däremot, där för tillgodoseende av generalplanens syfte fordras närmare bestämmande av rättsföljderna därav, skall detta bestämman- de ske genom stadsbyggnadsbestämmelser. Enligt 2 kap. 2 % 1 mom. sista stycket skola genom stadsbyggnadsbestämmelser meddelas de närmare före- skrifter, som erfordras angående de i generalplanen upptagna områdenas an— vändning för sina respektive huvudändamål. Närmast till hands ligger här att tänka på bostadsområdena. Har ett område i generalplanen avsatts till bo- stadsområde, är det i regel nödvändigt att därutöver meddela stadganden an- gående den närmare beskaffenheten av de bostadsbyggnader, som få uppföras å. området. Föreskrifter angående byggandet å generalplaneområdet, även till den del det ej ingår i stadsplan, kunna enligt de sakkunnigas förslag meddelas även genom byggnadsordning, men de sakkunniga hava, såsom förut sagts, av— sett, att för framtiden icke, såsom hittills i stor utsträckning varit fallet, bör ifrågakomma någon konkurrens mellan byggnadsordning och bestämmelser av plannatur, utan att byggnadsordningen i princip bör i fråga om byggandet in- skränka sig till att meddela föreskrifter av mera teknisk art, vartill icke kunna räknas sådana föreskrifter som direkt reglera den ekonomiska innebörden av det å ett visst område tillåtna utnyttjandet. Sådana tillhör det endast stads- byggnadsbestämmelserna att giva. Vidare kan t. ex. för vattenområde behö— va meddelas föreskrift om dess utnyttjande på ett från stadsbyggandets syn— punkt lämpligt sätt. Exemplen kunna mångfaldigas.

Beträffande 2 mom. må hänvisas till vad ovan därom anförts. 3 mom. slutligen stadgar en allmän skyldighet att i samband med general- plan meddela de stadsbyggnadsbestämmelser, som kunna anses erforderliga, alltså även om de icke direkt avse områdes användning för dess i planen an- givna huvudändamål eller hava den innebörd, som avses i 2 mom.

3 %. De sakkunniga hava i förevarande % sökt angiva de allmänna grunder, som böra följas vid upprättande av generalplan för ett område.

11%.

Att, såsom i denna paragraf stadgas, regionplan, där sådan blivit fast- ställd, skall i tillämpliga delar läggas till grund vid uppgörande av general- plan, följer strängt taget redan av den i 1 kap. givna definitionen å region- plan, men har dock ansetts höra till undvikande av misstolkning här utsägas.

5 %.

Med anledning av den synnerliga vikten, att förslag till generalplan jämte därtill hörande stadsbyggnadsbestämmelser varder upprättat med insikt och omdöme, hava de sakkunniga här uppställt fordran att förslaget skall vara upprättat av sakkunnig person. Motsvarande fordran återkommer i 5 kap. 5 % beträffande stadsplan samt i 7 kap. 2 % beträffande regionplan.

Förevarande % innehåller vidare bestämmelser angående generalplanekarta jämte därtill hörande beskrivning över generalplaneförslaget. Till förebild för bestämmelserna har tjänat de i 14 % av 1916 års kommittés förslag till bygg— nadsstadga intagna stadgandena om stadsplanekarta. På grund därav att ge- neralplan ofta kommer att omfatta ett större område än stadsplan samt med hän- syn därtill att ett exakt angivande av gränser ej har fullt samma betydelse be— träffande generalplan som i fråga om stadsplan, hava de sakkunniga ansett, att i vissa avseenden mindre fordringar kunna ställas å generalplanekarta än ä stadsplanekarta. Sålunda hava de sakkunniga ansett sig böra medgiva. att generalplan avfattas å karta i mindre skala än stadsplan. I förevarande % före- skrives sålunda, att förslag till generalplan skall avfattas å karta i skala. ej understigande 1: 4000. Detta oaktat torde en generalplanekarta stundom kom- ma att bliva så omfattande, att den måste delas i flera blad. I sådana fall är det givetvis att förorda, att en sammanställningskarta i ännu mindre skala . upprättas.

Fordringarna å angivande av höjdlägen och å karta över terrängen få givet- vis ej ställas alltför högt. Endast i mera ömtåliga fall torde fordran å en mera fullständig avvägning och anbringande av nivåkurvor böra uppställas.

Angående betydelsen av den beskrivning, som skall åtfölja kartan, må här erinras, att enligt hittills som regel tillämpad praxis fastställelse å en stads— plan ej ansetts innebära ett fastställande av alla de moment, som ingå i be— skrivningen. Till grund för fastställandet plågar i regel åberopas endast kar- tan. Betydelsen härav visar sig särskilt i sådana fall, då planförslaget under ärendets behandling blivit ändrat. Skulle även beskrivningen ligga till grund för fastställandet, skulle även denna uppenbarligen få ändras till överensstäm— melse med kartan i dess ändrade skick. Så plågar dock ofta ej ske, utan fast- ställelse meddelas vanligen å kartan allena. Såvitt de sakkunniga kunna fin— na, är icke någon olägenhet förenad med den praxis, som härutinnan utbildat sig, om nämligen kartan ensam för sig lämnar tillräcklig ledning för tolkning av planens innebörd. Fastmer är det alltid till nackdel att vid tolkningen vara hänvisad till två olika källor, då ju därigenom en viss fara kan tänkas upp— komma, att dessa i någon punkt kunna giva mot varandra stridande resultat, därvid då genast uppkommer spörsmålet om vilkendera av dem som bör äga vitsord. Det torde emellertid vara önskvärt, att de prövande myndigheterna i detta avseende tydligt angiva grunden för fastställelsen i varje särskilt fall. så att icke missförstånd må uppkomma om vad fastställelsen i visst fall inne ar.

Gå.

I paragrafen finnes angiven den ordning, i vilken stadens invånare böra be— redas tillfälle att yttra sig över förslag till generalplan.

Med hänsyn till generalplanens art att angiva de stora dragen av en stads utveckling för en längre framtid, har det synts de sakkunniga lämpligt att icke lämna åt stadens fria skön att vid förslagets uppgörande handla på egen hand. För staden själv bör det vara till enbart gagn att redan på ett förberedande stadium få anledning att om dess utformning förhandla med de myndigheter eller styrelser, till vilkas allmänna förvaltningsområde höra anläggningar, av— sedda att upptagas i planen. Härigenom undvikas givetvis åtskilliga upp— skov, som eljest kunna bliva nödvändiga på grund av anmärkningar, som fram- . komma först vid förslagets granskning. Av samma skäl har föreslagits, att tillfälle till dylika förhandlingar skall beredas ägare av markområde, vilket är avsett att i generalplanen upptagas för användning, som väsentligen avvi- ker från det ändamål, vartill området förut huvudsakligen brukats.

Vad sålunda föreslagits torde endast överensstämma med den praxis, som

väl redan beträffande stadsplaner plägat följas inom varje välordnad kommu- nalförvaltning. Det kunde väl ock ifrågasättas att fortfarande såsom hittills lämna denna sak åt städernas fria skön. Bortsett från att bestämmelsen kom- mer att äga tillämpning även å de mindre samhällena, har emellertid erfaren— heten visat, att det ofta är lättare att på ett tidigt stadium, innan ännu ett de— finitivt förslag föreligger, avlägsna felaktigheter eller anledningar till miss— nöje än att bortarbeta sådana ur ett redan färdigt förslag, för vars utarbetande kanske redan betydande summor nedlagts. Genom att stadga dylika förhand- lingar såsom obligatoriska i fråga om förslag till generalplan hava de sakkun— niga dessutom velat vinna den fördelen, att vid sedermera skeende utställande av förslaget särskilda kallelsebrev till sakägarna kunna undvaras. Det torde emellertid få förutsättas, att enbart den omständigheten, att en stad försum- mat att före förslagets uppgörande förhandla med någon viss intressent, icke torde kunna föranleda till att förslaget icke kan fastställas, om det nämligen icke kan antagas att någon därigenom lidit förfång, I ett eventuellt bråd- skande fall torde stad alltså kunna genom ett snabbt upprättat förslag till generalplan nå fram till ett beslut om antagande av sådan plan utan avvaktan å sådana förhandlingar. vilka i det föreliggande fallet kanske skulle bereda en markägare tillfälle till mindre lojala förfoganden och dymedelst vålla obot- lig skada. Och har väl beslut fattats om planens antagande, inträder enligt 3 kap. 1 % möjlighet att hos Konungens befallningshavande utverka temporärt byggnadsförbud, om sådant skulle erfordras för avvärjande av dylika förfo— gan en.

Sedan förslag till generalplan uppgjorts, skall detsamma hållas tillgängligt för granskning under viss tid, minst en månad. Med hänsyn till den ofta be— tydande omfattningen av det område, som beröres av generalplanen, ävensom till den föreslagna förberedande proceduren har det icke ansetts nödigt att, såsom beträffande förslag till stadsplan, stadga skyldighet att genom särskilda kallelsebrev underrätta kända sakägare om förslaget till generalplan. Det har ansetts tillfyllest att föreskriva kungörande i den eller de tidningar, där kom— munala meddelanden för staden pläga införas. Endast om förslaget finnes vara av väsentlig betydelse för annan stad (vartill enligt hänvisning i 20 kap. 1 % även är att räkna stadsliknande samhälle), skall denna beredas skälig tid att yttra sig över förslaget. Anmärkas må att sådan stad dessutom enligt för- sta stycket i paragrafen lärer böra inbjudas till de förberedande förhandlin— garna.

För det fall att efter utställandet väsentlig ändring göres på grund av gjord anmärkning ävensom i fråga om mindre jämkning i fastställd plan, när jämk- ningen godkänts av markägare, föreslås en väsentligt förkortad utställningstid.

Huruvida genom den sålunda stadgade proceduren verklig säkerhet vinnes för att förslaget kommer till alla intresserades kännedom, kan ju emellanåt vara ovisst. I regel torde man väl dock kunna utgå från att de, som på ett mera kännbart sätt beröras av planen, hava haft tillfälle att hävda sina an- språk redan vid de förberedande förhandlingarna. Vad vid dessa förekommit bör givetvis icke undanhållas de prövande myndigheterna vid deras granskning av planen. Skulle i något fall en markägare hava lidit men genom att han ej haft tillfälle att yttra sig över förslag till generalplan och kan det där- jämte påvisas, att staden åsidosatt sin skyldighet att kalla honom till den för— beredande överläggningen, synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke fog fin- nes för ny prövning av ärendet, såvitt hans rätt rörer.

7 %. 1 mom. i paragrafen meddelar föreskrifter om generalplans antagande och fastställande. I 2 % första stycket och 4 % av 1916 års kommittés förslag till

stadsplanelag "finnas beträffande stadsplan upptagna stadganden av samma innehåll. De sakkunniga hava ansett, att i de avseenden, varom här är fråga, samma föreskrifter böra givas beträffande generalplan som rörande stadsplan.

Paragrafens andra mom. behandlar sådana kollisionsfall, som kunna följa av att generalplan och stadsplan kunna omfatta samma område. Det kan till följd därav hända, att t. ex. en till generalplanen hörande huvudtrafikled, som skall framdragas genom ett stadsplanelagt område, kommer att skära detta på sådant sätt att där befintliga gatuleder, även till den del de icke direkt be- röras av förstnämnda led, icke kunna bibehållas i sitt gamla skick. Det torde väl kunna antagas att de prövande myndigheterna icke underlåta att ägna en sådan sak en noggrann undersökning även utan uttryckligt stadgande därom. Att märka är för övrigt, att följdändringar kunna erfordras lika väl såsom följd av en ändring i stadsplanen, som inverkar på annan del av stadsplanen. Men då erfarenheten visar, att det ej sällan 'är förenat med svårighet för dessa myndigheter att utan tydligt stöd i lag uppställa bestämd fordran å vidtagande av dylika följdändringar, hava de sakkunniga, med hänsyn till den stora vikten av att mera varaktiga skiljaktigheter mellan generalplan och stadsplan undvikas, ansett fordran å dylika följdändringars vidtagande böra i lagen uppställas såsom ett oeftergivligt villkor för fastställelsen.

8 %.

I denna % föreskrives, att sedan generalplan fastställts, skall genom bygg- nadsnämndens förslag kungörelse om fastställelsen, så fort ske kan, införas i tidning, som i 2 kap. 6 % av förslaget sägs, samt planen senast inom sex må- nader med därtill hörande handlingar, i bestyrkt kopia och avskrift, insändas till byggnadsstyrelsen och Konungens befallningshavande i länet.

1916 års kommitté har i 16 % av sitt förslag till byggnadsstadga intagit ett stadgande, avsett att tillämpas å stadsplan och i övrigt av i huvudsak sam— ma innebörd som det av de sakkunniga i förevarande % föreslagna, med undan— tag av att däri intet nämndes om kopia för Konungens befallningshavandes räkning. De sakkunniga, som anse, att i nu ifrågavarande avseende samma föreskrifter böra gälla beträffande generalplan som i fråga om stadsplan, hava i förevarande % i Övrigt endast i så måtto avvikit från kommitténs förslag, att för planens insändande stadgats en maximitid av sex månader samt att i för- tydligande syfte utsatts, att insända kopior och avskrifter skola vara bestyrkta. De sålunda gjorda ändringarna, med undantag av förslaget om kopia till Ko- nungens befallningshavande, hava föranletts av erinringar, som i yttrande över åommiåttäns betänkande av byggnadsstyrelsen gjorts mot kommitténs förslag i

enna e.

59%.

Paragrafen har så vitt rör stadsplan sin motsvarighet i 5 % av 1916 års kom- mittés förslag till stadsplanelag. De sakkunniga anse, att i det avseende, varom i paragrafen är fråga, samma stadganden böra gälla beträffande gene- ralplan som i fråga om stadsplan.

10 %.

I den mån lagstiftningen i det allmännas intresse ingriper allt mera ordnande och reglerande å den enskilde jordägarens rätt att bygga å sin mark och så- lunda i vissa fall enskilda intressen få vika för det allmännas bästa, kommer med allt större skärpa att framträda nödvändigheten att frågan om hur bygg— nadsverksamheten skall ordnas göres till föremål för en fullt opartisk pröv-

ning. Även om därför prövningen i första hand kan läggas å stadens kommu- nala myndigheter, då det kan antagas, att dessa i de allra flesta fall komma att på ett tillfredsställande sätt fullgöra denna uppgift, skulle det dock enligt de sakkunnigas mening ej vara tillrådligt att härutinnan tillägga de kom— munala myndigheterna en monopolställning. Med hänsyn till de stora privat— ekonomiska intressen en stadskommun ofta äger i fråga om sättet och ord- ningen för stadens utbyggande, skulle det, om kommunen tillades en dylik » monopolställning, i vissa fall ej kunna undvikas att vid frågornas avgörande stadens enskilda intresse skulle kunna komma att spela in.

Det sagda gäller i lika mån stadsplan som generalplan och har, såvitt stads- planen angår, varit föremål för beaktande av 1916 års stadsplanelagskommitté, som i 6 % av sitt förslag till stadsplanelag föreslog bestämmelser, åsyftande att beträffande stadsplanen rubba stads monopolställning.

Kommittén anförde såsom motivering till sitt förslag:

Samhällets monopol på rätten att antaga stadsplan kan för visso innebära en frestelse för samhället att med begagnande därav söka förmå jordägare, som är i be- hov av att få sitt område planlagt, att till gengäld därför göra större eftergifter till samhällets förmån än som i lagstiftningen förutsättes eller eljest är rimligt. Ganska säkert torde vara, att exempel på dylikt missbruk av stadsplanemonopolet icke sak— nas. Enligt kommitténs förslag till stadsplanelag 1 5 är stad ålagt såsom en kom- munal förpliktelse att för del av stadens område, som ej är i stadsplan intagen, uppgöra stadsplan, i den mån stadens utveckling det påkallar. Emellertid är det staden själv, som bedömer, när behov av ökat utrymme föreligger, och på vad sätt ett sådant behov kan och bör tillgodoses. Det supplerande eller korrigerande ingripande från offentlig myndighets sida, som kan förekomma, kan, såsom framhållits, inga- lunda alltid vara tillfyllest. Förhållandena kunna då understundom vara sådana, att ett verkligen föreliggande behov av utvecklingsmöjligheter och, i sammanhang därmed, verkligt befogade jordägarintressen icke behörigen tillgodoses. Stadens representation kan av kommunalpolitiska eller ekonomiska skäl vilja leda bebyggan- det åt ett Visst håll, medan den naturliga utvecklingen strävar åt ett annat. I rå— digheten över stadsplanen har representationen ett lätt tillgängligt medel att emot samhällets verkliga intresse genomföra sitt politiska. Och även om representationen icke ställer sig direkt avvisande mot en utvidgning av stadsplanen i önskad och naturlig riktning, kan den, såsom ovan antytts, uppställa sådana villkor för sitt medgivande, som de enskilda jordägarna icke skäligen kunna underkasta sig. I syfte att förekomma ett dylikt missbruk av den staden tillagda rådigheten över stadsplanen har kommittén funnit nödigt att öppna möjlighet för jordägare att oberoende av sta- dens medgivande erhålla stadsplan fastställd å honom tillhörig mark.

Det i 6 % i sistnämnda lagförslag intagna stadgandet därom att Konungen skulle i visst fall äga fastställa stadsplan, som ej blivit av stadsfullmäktige antagen, har varit föremål för vitt olika omdömen från de myndigheters sida, som över kommitténs betänkande avgivit yttrande. Sålunda anför Svenska stadsförbundets styrelse härutinnan:

Kommittén hade icke velat eller kunnat angiva ett enda fall, där från samhällets sida skulle visats ovillighet mot att tillmötesgå markägares i övrigt befogade fram- ställning att på de i förslaget angivna villkor erhålla stadsplan över sitt område, och styrelsen hölle före, att dylik ovillighet från samhällenas sida ej förelåge. Vanligt vore däremot, enligt styrelsens förmenande, att en markägare väl ville komma i åt- njutande av de förmåner, stadsplans läggande över hans område medförde, men be- stämt vägrade att prestera ens tillnärmelsevis de insatser, samhället även enligt kom— mitténs mening hade rätt att fordra.

_ Efter att hava relaterat ett fall, där enligt styrelsens åsikt kronan funnit med sma markägareintressen förenligt att gentemot kommun intaga en ståndpunkt,

1916 års- kommitté.

Yttranden.

som illa överensstämde med de förutsättningar, från vilka kommittén vid sin behandling av hithörande ämnen utgått, fortsätter styrelsen:

Det skulle icke möta svårigheter att anföra många flera exempel på stadsplane- frågor, som strandat eller i oskälig grad fördröjts till följd av bristande tillmötes- gående från markägarens sida, varemot, styrelsen veterligt, det ingenstädes inträffat, att vederbörande kommun rest hinder av i kommittébetänkandet antydd art emot stadsplans utsträckande över enskild tillhörig miark. De ifrågasatta särskilda in- skränkningarna i städernas rätt att pröva och avgöra, på vad sätt deras stadsplaner skulle vara beskaffade, torde alltså ej erfordras ur den av kommittén anförda syn- punkten, och något annat giltigt skäl att beskära denna rätt torde ej heller finnas. Därmed skulle ingalunda de övervakande statsmyndigheterna ställas utan tvångs- medel gentemot en kommun, som läte komma sig till last försumlighet eller lik- giltighet vid fullgörandet av sina skyldigheter enligt övriga bestämmelser i nyss- nämnda paragraf. För rättelses åvägabringande funnes alltid den väg, som envisades i första stycket av 1 5, ett stadgande, vars föreslagna lydelse enligt motiveringen valts just för att åt de offentliga myndigheterna skulle givas en, även formellt, oomtvistlig rätt att med lämpliga medel, i sista hand genom ett formligt föreläg- gande, påverka samhällena att iakttaga de dem ålagda förpliktelser med avseende å stadsplans utsträckande.

Fastighetsdirektören i Göteborg anför i över kommitténs betänkande avgivet yttrande:

Stadgandet att Kungl. Maj:t kunde, därest stad efter framställning av jord- ägare vägrade upprätta stadsplan för honom tillhörigt område, fastställa stadsplan för sådant område skulle sannolikt komma att verka stimulerande på den enskilda spekulationen i byggnadsmark, något som ur samhällets synpunkt måste anses långt ifrån önskvärt. Härtill komme, att staden genom ett dylikt stadgande förlorade led- ningen av stadens utveckling, vilken i stället lades i Kungl. Maj:ts hand. Det vore knappast att antaga, att Kungl. Maj:t skulle hava lika stora förutsättningar att på ett riktigt sätt bedöma hithörande frågor som stadens myndigheter. Uteslutet vore därför icke, att stadgandet kunde komma att verka störande och förryckande på stadens utveckling och därigenom icke blott skada en stads ekonomiska liv i all— mänhet, utan även medföra större utgifter än eljest vore behövligt för åtskilliga kommunala inrättningar, såsom polisbevakning, belysning, skolväsen, eldsläcknings— väsen m. m. Å andra sidan torde man knappast hava anledning antaga, att ett ute— slutande ur lagstiftningen av förberörda stadgande skulle vara ägnat att i någon nämnvärd mån skada jordägarnas berättigade intresse. Härvid kunde visserligen olika meningar göra sig gällande, huru långt detta intresse giuge, men, så vitt fa— stighetsdirektören kunde finna, torde man knappast kunna anse, att det vore ett be- rättigat intresse för en jordägare att få för bebyggande utnyttja sin jord, då det samhälle, vars tillvaro huvudsakligen gjort det möjligt för jordägaren att på sådant sätt utnyttja jorden, funne bebyggandet medföra olägenhet för sig. I varje fall kunde stadgandets uteslutning icke gärna medföra någon förlust för de ursprung- liga jordägarna, d. v. s. dem, som begagnat jorden för jordbruksändamål, utan det vore, så vitt fastighetsdirektören kunna finna, endast sådana jordägare, som för- värvat jorden i spekulationssyfte, vilka kunde tänkas bliva lidande på att stadgandet ej upptoges i lagen. Men härvid finge man ihågkomma, att den rättighet för jord— ägarna, varom här vore fråga, icke nu funnes i lagen och att man således ej genom stadgandets uteslutning på något sätt rubbade de förutsättningar, under vilka jorden blivit inköpt. I kommitténs motivering hade även uttalats vissa farhågor för att staden skulle begagna sin makt i fråga om stadsplanens utsträckning till att avpressa jordägarna oskäliga ersättningar. Denna farhåga torde vara överdriven. Därest det vore så, att ett områdes läggande under stadsplan verkligen vore behövligt för sta-

dens utveckling, torde stadens intresse av att också få stadsplan uppgjord över området vara tillräckligt stort för att staden icke skulle våga driva sina anspråk gent emot jordägaren till det orimliga.

I andra över kommitténs betänkande avgivna yttranden har vitsordats, att fall inträffat, då städernas dittillsvarande monopol att avgöra huruvida stads— plan skulle utsträckas över visst område blivit missbrukat, samt givits exem- pel å dylika fall, varför behov förklarats föreligga av ett stadgande av den innebörd, som det av kommittén i nu ifrågavarande avseende föreslagna.

De sakkunniga äro väl i tillfälle att vitsorda, att den monopolställning i nu ifrågavarande hänseende, som enligt den nu gällande lagstiftningen tillkommer städerna. i allmänhet ej blivit av städerna missbrukad genom att stad för stads- plans utsträckande över visst område av markägare fordrat vederlag, som ej kan anses hava stått i rimligt förhållande till den fördel markägaren genom stadsplanens utsträckande erhållit. Enligt vad som är för de sakkunniga be- kant hava dock fall förekommit, där stad på dylikt sätt missbrukat den monopolställning, städerna för närvarande hava, och det lärer, om lagstift- ningen på nu ifrågavarande område bibehölles oförändrad, ej kunna förväntas annat än att missbmk av monopolställningen jämväl i framtiden komme att äga rum i åtskilliga fall. Vad nu sagts behöver ej innebära, att stad för stadsplans utsträckande över viss markägares område av denne fordrat veder- lag, som för staden framstått såsom oskäligt. Men i sakens natur ligger, att vitt skilda meningar kunna göras gällande angående vilken ersättning som är skälig för stadsplans utsträckning över visst område. Den nu gällande lag- stiftningen ger den ene parten vid överenskommelsen, staden, maktbefogenhet att med för den andra parten, markägaren, praktiskt sett bindande verkan göra denna skälighetsprövning utan att markägaren har någon möjlighet att vädja till högre instans. Ett sådant sakernas tillstånd kan icke anses tillfredsstäl- lande.

Med nu gällande lagstiftning har dock städernas strävan att med stöd av stadsplanemonopolet bereda sig större bidrag till kostnaderna för stadsplans genom förande, än som enbart med stöd av lagens stadganden kunnat ske, enligt de sakkunnigas mening ej kunnat frånkännas ett visst berättigande, därest man nämligen med de sakkunniga finner nuvarande stadganden i detta hän— seende icke i fullt skälig utsträckning tillgodose städernas intressen. Helt annat bliver förhållandet, om de sakkunnigas förslag till nya regler om mark- ägares bidragsskyldighet kommer till genomförande. Genom dessa regler beredes stad möjlighet att i varje särskilt fall, vare sig fråga är om general- plan eller om stadsplan, efter Kungl. Maj:ts prövning uttaga skäligt mark- ägarebidrag. Efter en sådan reform bortfaller enligt de sakkunnigas mening varje fog för ett utnyttjande från stads sida av en eventuell monopolställning i avseende å planläggningen av dess område i syfte att bereda sig större för- måner från markägares sida än lagen medgiver. De sakkunniga hysa även den förhoppningen, att dessa nya regler skola även för städerna te sig såsom tillräckliga medel att åvägabringa ett rättvist avgörande av bidragsfrågan och att någon anledning för dem att avtalsvis söka bereda sig högre bidrag icke vidare skall föreligga.

De sakkunniga hava av nu anförda skäl icke kunnat beträffande stadsplane- monopolet lämna nu gällande lags ståndpunkt orubbad. I detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla, att nämnda ståndpunkt intagits av vår lag— stiftning endast från tillkomsten av 1907 års stadsplanelag. Tidigare ansågs Klungl. Maj:t äga befogenhet att göra jämkningar i av städerna antagna stads- p aner. '

I visst avseende har emellertid frågan enligt de sakkunnigas förslag kom-

De sak- kunmga

mit i ett annat läge än enligt kommitténs förslag, i det att de sakkunniga i motsats till kommittén icke velat fordra stadsplan såsom villkor för jordstyck- ning, som åsyftar tätare bebyggande. Mot en sådan fordran måste förvisso nödvändigtvis svara en viss rätt för markägaren att erhålla den fordrade stads— planen, men med det system, de sakkunniga valt, har i varje fall detta skäl bortfallit.

Frågan om stadsplans åstadkommande är dock ej blott en sak mellan staden och markägarna, utan äger betydelse jämväl från mera allmän synpunkt. 1916) års kommitté anför härom i anslutning till sitt förslag följande (sid. 90 o. . :

Föreskriften i 1 %, att >>i den mån stadens utveckling det påkallar, skall för del av stadens område, som ej är i stadsplan intagen, stadsplan uppgöras», åstadkommer emellertid, att det dock icke är staden ensam, som har att avgöra, när och i vilken mån stadsplanen skall utsträckas. Sant är, att stadsplanen bör principiellt vara en kommunal angelägenhet; kommittén åsyftar, såsom nämnts, icke ett upphävande av denna princip. Ej minst med hänsyn till de betydande konsekvenser för samhällets finanser samt ekonomiska och sociala utveckling, som stadsplanen för med sig, är det enligt kommitténs mening väl befogat, att samhället, såvitt möjligt, får självt träffa avgörande i sådan fråga. Men om det fastslås, att stadsplanens bringande i överensstämmelse med utvecklingen skall åligga staden såsom en kommunal förplik- telse, lärer det å andra sidan vara naturligt, att nödig säkerhet beredes för att denna förpliktelse verkligen kommer att fullgöras. Den ovan citerade föreskriften i 1 S' bör enligt kommitténs åsikt icke anses hava betydelse endast såsom en maning åt de kommunala myndigheterna; den lärer dessutom åt de offentliga myndigheter, som hava att övervaka stadsplaneväsendet, Kungl. Maj:t, Konungens befallningshavande och byggnadsstyrelsen, giva en, även formellt, oomtvistlig rätt att med lämpliga me- del påverka samhälle, som ådagalägger försumlighet och likgiltighet med hänsyn till utsträckandet av stadsplanen. Denna påverkan torde kunna i sista hand erhålla karaktär av ett av Kungl. Maj:t eller Konungens befallningshavande meddelat form- ligt föreläggande för staden att vidtaga nödiga åtgärder för bringande av stadspla- nen till bättre överensstämmelse med utvecklingen.

I byggnadsrådet F. Lilljekvists av byggnadsstyrelsen åberopade yttrande (Sammandrag av yttranden sid. 49) ifrågasättes, huruvida icke det av kom- mittén gjorda uttalandet om föreskriftens tolkning borde komma tydligt till synes, exempelvis genom ett tillägg av innehåll att, därest samhälle ådaga- lägger försumlighet med hänsyn till stadsplans utsträckning, Kungl. Maj:t ägde efter hemställan från Konungens befallningshavande och byggnadsstyrel- sen meddela föreläggande om utsträckning av planen i anslutning till förefint- ligt behov. '

De sakkunniga anse lika med 1916 års kommitté, att, oavsett eventuella in- tressekonflikter mellan samhälle och markägare, ett allmänt intresse kräver en viss tillsyn över städernas sätt att omhänderhava sina planläggningsarbeten, och detta ej blott, såsom för närvarande, i avseende å granskning av inkomman- de planförslag, utan jämväl i avseende å eventuella underlåtenhetssynder. I likhet med vad i ovannämnda yttrande framhållits finna de sakkunniga det däremot önskvärt, att statsmyndigheternas befogenhet i berörda hänseende var- der i lagen noga preciserad. De sakkunniga finna sig nämligen icke av vad kommittén härutinnan anfört fullt övertygade om att dessa myndigheter utan uttryckligt stadgande skulle kunna anses äga någon sådan befogenhet, som kommittén förutsätter, att meddela kommunala myndigheter förelägganden i angivna hänseende. I allt fall synes det av kommitténs framställning i ämnet icke klart framgå, vilka medel kommittén tänkt' sig skola tillgripas, därest ett samhälle vägrar ställa sig ett sålunda givet föreläggande till efterrättelse.

De sakkunniga hava alltså ansett sig böra föreslå intagande i lagen av ut- tryckliga föreskrifter i ämnet. De återfinnas beträffande generalplan i 2 kap. 10 å och bliva beträffande stadsplan tillämpliga genom hänvisning i 5 kap. 8 %. Beträffande s. k. allmänna stadsbyggnadsbestämmelser meddelas stadgande i 6 kap. 3 %.

De sakkunniga hava ansett ifrågavarande tillsynsbefogenhet icke böra läg- gas i annans hand än Konungens. Givet är dock, att den närmaste tillsynen kommer att ankomma å Konungens befallningshavande och länsarkitekt, even- tuellt byggnadsstyrelsen, varjämte det ju kan tänkas, att även enskild mark- ägare bringar sådan fråga under Konungens prövning. Aven med de garantier för en allsidig prövning, som frågans hänskjutande till Konungen innebär, hava de sakkunniga dock ej ansett rätten till ingripande böra vara ovillkorlig. Det måste enligt de sakkunnigas mening fasthållas, att det ingripande, som här av— ses, icke är avsett att äga rum i andra fall än då detsamma verkligen erfordras för säkerställande av en ändamålsenlig utveckling av stadsbyggandet. Kan det- ta säkerställande tillsvidare ske på andra linjer, kan ett behov av planläggning icke anses föreligga av sådan styrka, att detsamma bör föranleda ett intrång i stadens eljest principiellt erkända rätt att själv fatta beslut om sina plan- frågors lösning. Såsom särskilt typiska exempel på, hurusom en ändamåls— enlig utveckling av stadsbyggande kan komma i fara genom bristen på plan, hava de sakkunniga i lagtexten omnämnt sådana fall, då saknaden av plan äventyrar den allmänna samfärdselns eller sundhetens fordringar eller befint- liga skönhetsvärden eller skyddet av natur- och kulturminnesmärken.

1916 års kommittés förslag avsåg endast åvägabringande av ny stadsplan, men däremot icke ändring i redan fastställd sådan. Den monopolställning med avseende å stadsplanen, som städerna enligt nu gällande lagstiftning intaga, innebär emellertid icke blott att städerna kunna vägra att ut- sträcka stadsplanen över förut icke stadsplanelagd del av stadens område, utan även att städerna kunna motsätta sig begärd ändring i redan antagen stadsplan. Enligt vad till de sakkunnigas kännedom kommit har det i åt- skilliga fall inträffat, att samhälle missbrukat sin monopolställning genom att vägra vidtaga en av behovet påkallad ändring i redan fastställd stads- plan eller genom att för att företaga dylik ändring uppställa oskäliga be- tingelser. Faran för missbruk kommer givetvis att ökas på grund av den vidgning av planläggningsverksamhetens räckvidd, vartill lagstiftningen syf- tar. Antages en generalplan eller stadsplan med till densamma hörande stads- byggnadsbestämmelser för ett område, beträffande vilket kan antagas att lång tid kommer att förflyta innan det kommer att tagas i anspråk för bebyggande, kan det ofta ställa sig svårt för Kungl. Maj:t att t. ex. med säkerhet bedöma huruvida en antagen stadsbyggnadsbestämmelse skall visa sig lämplig, då be- byggandet kommer att ske, och i många fall skall det visa sig att så ej är förhållandet. Med hänsyn till den ofta långa tid, som förflyter från general- plans eller stadsplans fastställande, till dess området skall tagas i anspråk för bebyggande enligt planen, kunna jämväl i övrigt många omständigheter inträffa av beskaffenhet att planen ej skulle hava blivit av Kungl. Maj :t fastställd i den form, som skett, om vid tidpunkten för fastställandet om- ständigheterna redan förelegat eller deras inträffande kunnat av Kungl. Maj:t förutses. Det förhållandet, att, sedan stadsplan av Kungl. Maj:t fastställts, K—ungl. Maj :t enligt nu gällande lagstiftning är, vad än därefter inträffar av beskaffenhet att inverka på stadsplanen, berövad all möjlighet att, därest stadsmyndigheterna det ej vilja, få densamma ändrad, gör i många fall Kungl. Maj:ts prövning av stadsplanefrågor synnerligen vansklig. De sak- kunniga, som på skäl, varför ovan redogjorts, ansett, att städernas nuvaran— de monopolställning beträffande utsträckande av stadsplan till förut ej

stadsplanelagd del av stadens område ej bör bibehållas, hava på nu angivna grunder funnit, att städernas monopolställning så vitt den innefattar befogenhet att motsätta sig ändringar i förut antagen stadsplan jämväl bör upphöra. Det- samma bör då ock gälla generalplan. De sakkunniga hava därför i sista stycket av nu förevarande paragraf infört ett stadgande av innehåll, att före- skrifterna om ingripande för åstadkommande av ny plan (vare sig general- eller stadsplan) skola i tillämpliga delar gälla även ändring i gällande plan.

I avseende å proceduren vid utövandet av Konungens ifrågavarande tillsyns- befogenhet har, frånsett att något särskilt stadgande om initiativrätten icke ansetts påkallat, de sakkunnigas förslag utformats väsentligen likartat med 1916 års kommittés förslag i 6 % i dess förslag till stadsplanelag. Det för- utsättes, att sedan frågan i någon form väckts —— de sakkunniga hava i detta hänseende, såsom förut nämnts, tänkt sig möjligheten av initiativ från läns- styrelse, länsarkitekt, byggnadsstyrelsen eller markägare —— stadsfullmäk— tige antingen vägra uppgöra plan, varom fråga är, eller ock utan direkt vägran dock underlåta att inom skälig tid antaga och underställa Konungens pröv- ning sådan plan. En viss avvikelse från kommitténs förslag ligger däri, att med nu angivna fall likställts det, då. plan visserligen antagits och underställts, men icke finnes kunna fastställas. Bland annat i syfte att undvika de svårig- heter, som, efter vad i vissa yttranden över kommittéförslaget påvisats, kunde följa av att varken genom lagen eller på annat sätt fixerades någon viss tid för staden att vidtaga på denna ankommande åtgärder i ämnet, hava de sakkunniga ansett Konungens ingripande icke omedelbart böra avse faststäl— lande av plan resp. ändring däri, utan ansett Konungen först böra förelägga staden viss tid för åtgärdernas vidtagande. Först om detta föreläggande ej leder till resultat, inträder för Konungen en rätt att låta uppgöra och fast- ställa plan resp. ändring. I anslutning till hemställan från vissa hörda myn- digheter hava de sakkunniga tillagt föreskrift, att dessförinnan stadsmyn— digheterna och markägarna skola i ärendet höras. Kommitténs förslag torde, ehuru någon motsvarande föreskrift ej återfinnes däri, dock hava enahanda innebörd.

Enligt kommitténs förslag i 6 % skulle skälig kostnad för uppgörande av stadsplan, som av markägare påkallades, av markägaren gäldas och, där så fordrades, av honom förskjutas. Med den blick på ämnet, som de sakkun- niga haft, har för dem saknats skäl att föreslå någon liknande bestämmelse. Det ingripande, som de sakkunniga tänkt sig, skall avse rättande av en för— summelse, vartill stad gjort sig skyldig, och skäl saknas då att här mer än eljest befria staden från skyldigheten att vidkännas den av åtgärden föran- ledda kostnaden. För undvikande av tvekan har dock uttrycklig föreskrift härom infogats i paragrafens tredje stycke.

I övrigt hava de sakkunniga, i motsats mot kommittén, icke föreslagit några särregler om de ekonomiska Och rättsliga verkningarna av plan, tillkommen i denna ordning. Med den lösning, de sakkunniga tänkt sig i fråga om dylika verkningar av planens fastställande i allmänhet, bortfaller nämligen behovet , av dylika särregler.

På ett flertal ställen i lagförslaget finnas bestämmelser som hänföra sig till antagande av plan. I förevarande fall kommer ju något antagande icke till stånd. Det har därför här stadgats, att föreskrift, hänförande sig till anta-

gandet, i stället skall anses gälla fastställandet. — Vissa fall finnas, där en '

rättsföljd hänför sig endast till tiden mellan antagande och fastställande. Att dylika stadganden i fall, som här avses, bliva verkningslösa, har ej ansetts behöva i lagen särskilt utsägas.

3 KAP.

Om genomförande av generalplan i stad.

I 3 och 4 kapitlen meddelas föreskrifter om de rättsliga och ekonomiska verkningarna av en fastställd generalplan. Det har nämligen enligt de sak- kunnigas mening varit nödvändigt att konstruera dessa verkningar väsentligen annorlunda än verkningarna av stadsplanen.

För 1916 års kommittés förslag till rättslig reglering av spörsmålet om reserverande av mark för vissa särskilda trafikändamål m. in. genom s. k. alternativplaner, har ovan (sid. 155) redogjorts.

I 1916 års kommittés förslag (70 % byggnadsstadgan) upptages att genom utomplansbestämmelser kan föreskrivas, att det område bestämmelserna avse eller del därav skall utnyttjas till bebyggande väsentligen för visst ändamål, såsom för bostäder och industriella anläggningar.

Angående den allmänna innebörden av utomplansbestämmelserna anför kom- mitten:

Att anordningar av nu antydd art skulle innebära ett obehörigt och allt för långt gående ingrepp i jordägarens rätt över sin jord, kan kommittén icke finna. Lika väl som lagstiftningen funnit den moderna stadsbildningen kräva dylika bestäm- melser för mark inom det planlagda området, lika väl lärer omsikten om den fram- tida utvecklingen motivera sådant beträffande stadens mark utom stadsplanen.

Emellertid ligger det i sakens natur, att utomplansbestämmelser av nu antytt vid- gat innehåll böra givas allenast med mycken varsamhet och då synnerliga skäl där- till föreligga. Staden bjuder icke för området utom stadsplan de fördelar i fråga om upplåtelse av gata och inlösen av mark med mera, som inom stadsplan komma den enskilde jordägaren tillgodo. Det synes därför ganska skäligt, att ett mera kännbart band å jordägarens förfoganderätt över sin mark utom stadsplanen icke pålägges honom, utan att han i andra hänseenden kan av utomplansbestämmelserna påräkna åtminstone någon kompenserande fördel. Hänsynen till den enskilde jord- ägarens rätt kräver därför, att åt honom anvisas en så fördelaktig ställning som möj— ligt vid behandlingen av uppkommen fråga om utomplansbestämmelser för hans mark, och har jämväl ur denna synpunkt dylik frågas behandling i samma ordning som stadsplanefråga ansetts lämplig.

Enligt det preussiska förslaget till stadsbyggnadslag skulle den »Flächen- aufteilungsplan», för vars innebörd förut redogjorts, medföra vissa betydande inskränkningar i byggnads- och nyttjandefriheten. För dessa inskränkningar iil' ägaren enligt lagförslaget ej berättigad till ersättning.

Enligt motiveringen till det preussiska lagförslaget har detsamma grundats på insikten om önskvärdheten av att storstäderna omslutas av gröna ytor och att uppkomsten av allt för stora sammanhängande byggnadsområden för- hindras. Ett omrädes omvärderande från agrart område till tomtområde bör vara beroende av kommunens avgörande utan att därvid skall följa någon skyl- dighet för kommunen att lösa området.

Enligt de sakkunnigas åsikt vilar den preussiska lagstiftningen på riktiga principer. Det kan nämligen ej i och för sig anses påkallat att anse ägande- rätten till ett område, som hittills använts för jordbruk eller trädgårdsskötsel, inbegripa rätt att exploatera området såsom tomtmark, då detta icke ur sam- hällelig synpunkt är önskligt. Stadsplanelagstiftningen har redan gått i rikt- ning att inskränka ägarens frihet att obegränsat bebygga sin mark, och de sakkunniga anse, att steget i princip bör tagas fullt ut så att, där samhälleliga synpunkter det fordra, markägaren bör hindras att för annat ändamål än det

varför marken tidigare nyttjas bebygga densamma, utan att han därigenom anses hava lidit skada av natur att böra av kommunen ersättas. Givet är också att en storstad vid sin utveckling förr eller senare kommer fram till den punkt i ut— vecklingen, då det ur samhällelig synpunkt måste anses synnerligen önskligt att ej hushavet utan andra avbrott än gator, torg och allmänna platser vidare utbre- der sig, utan då det måste anses vara av ett synnerligt behov påkallat att större gröna områden lämnas oinkräktade av byggnadsverksamheten. Detta kan endast genomföras genom planbestämmelser, men skall med dylika planbestämmelser följa skyldighet för kommunen att lösa den av bestämmelserna berörda marken efter tomtpris, kunna tydligen dylika bestämmelser aldrig genomföras. Oaktat de sakkunniga alltså anse det principiellt riktigt, att genom planbestämmelser ägare beträffande område, som förut använts för jordbruk, trädgårdsskötsel. skogsbruk eller dylikt, må kunna förbjudas att använda området för annat ändamål utan någon rätt att för denna inskränkning i förfoganderätten erhålla ersättning av kommunen, anse likväl de sakkunniga, att en sådan princip en- dast med stor försiktighet kan i praktiken genomföras utan att den enskilde jord— ägarens rätt därigenom kränkes. Därav att principen ej tidigare kommit till ut- tryck i vår lagstiftning har nämligen följt att i närheten av de större städerna jämväl sådana områden, som endast agrart utnyttjats, blivit uppvärderade med hänsyn till en antagen framtida exploatering såsom tomtmark och det kan då ej anses billigt, att en ägare, som tilläventyrs med hänsyn till nu nämnda för- hållanden förvärvat marken för en köpeskilling överstigande dess värde, när den användes såsom jordbruk, skulle kunna förmenas att för annat ändamål ut- nyttja marken. I den mån emellertid under påverkan av lagstiftningens grund- satser agrart utnyttjad mark ej längre på dylikt sätt med hänsyn till förmodad framtida exploatering uppvärderas, synes emellertid enligt de sakkunnigas me? ning förutsättningarna hava inträtt, att i generalplaner intaga områden med föreskrift att desamma ej må utnyttjas för annat än agrart ändamål. Enligt de sakkunnigas åsikt bör man söka påskynda möjligheten att tillämpa de enligt de sakkunnigas mening i nu ifrågavarande avseende riktiga princi- perna genom att i den mån så ej tidigare skett vid taxering av jordbruksfastighet ej taga hänsyn till endast på lösa antaganden grundade förmodanden att fa- stigllazeten framdeles skall kunna komma att bliva exploaterad såsom byggnads- mar .

Den sålunda angivna principen har dock icke kunnat undantagslöst genom— föras. Sedan förhållandena nått den punkt, då fastighet icke längre kan utan ägarens uppenbara förnärmande av honom utnyttjas för annat ändamål än bebyggande, måste enligt de sakkunnigas mening en viss lösnings- eller ersätt- ningsskyldighet för staden inträda.

Om de sakkunniga sålunda måste inrymma en viss rätt för sådan enskild markägare, som av generalplan lider uppenbar skada, att av staden hållas ekonomiskt skadeslös för det av generalplanen vållade ingreppet, så hava de sakkunniga å andra sidan icke ansett obilligt, att sådana markägare, som i stället av generalplanens genomförande draga en väsentlig fördel, åläggas att i viss omfattning bidraga till därmed förenade kostnader.

På nu anförda principer äro bestämmelserna i 3 och 4 kapitlen grundade. Här nedan redogöres först för de särskilda paragraferna i 3 kap.

lå.

D'e sakkunniga hava ansett, att, likasom redan nu är fallet beträffande stads— plan, ett provisoriskt förbud mot nybyggnad erfordras för tiden efter det generalplan resp, ändring däri av stadsfullmäktige antagits, men innan be- slutet hunnit bliva fastställt. Att, såsom' nu för stadsplan är fallet. göra

detta förbud automatiskt inträdande hava de sakkunniga dock icke ansett er- forderligt. Det torde nämligen ej sällan kunna inträffa, att på grund av föreliggande omständigheter, exempelvis på grund av redan förut i behörig ordning träffade avgöranden eller avtal, något ens temporärt hinder för bygg— nadsverksamheten inom området med ty åtföljande tvång att för vinnande av dispens anlita Konungens befallningshavande icke behöver tillgripas, och i sådana fall är det givetvis från alla synpunkter bäst om förbudet kan und— varas.

Generalplanens särart och vikten av att skydda där befintlig skog mot en hastigt vidtagen skövling under denna övergångstid har föranlett att med förbud mot nybyggnad likställts förbud mot skogsavverkning under denna tid.

Förbud, som här avses, tillkommer genom beslut av Konungens befallnings- havande efter därom av staden gjord framställning. Förbudet gäller dock-ej längre än ett år från det stadsfullmäktiges beslut vunnit laga kraft. Yppas behov att förlänga denna tid, tillkommer beslutanderätten därom ej Konungens befallningshavande utan Kungl. Maj:t. I varje fall skall förbud upphöra att gälla senast två år från beslutets ikraftträdande. Skulle under löpande för- budstid generalplanen fastställas, upphör förbudet, och inträda då i stället de förbud, som i 2 % angivas. 2 %.

Här meddelas de förut omnämnda bestämmelserna om de verkningar i av- seende å den enskilde markägarens rätt att disponera sin mark, som direkt enligt lagen skulle följa av generalplanens fastställande.

De områden, om vilka det enligt andra stycket kan bliva fråga, äro i första hand sådana naturområden, som i 2 kap. 2 % omnämnas. Beträffande skydds- områden och markreservat torde i regel fordras särskild stadsbyggnadsbestäm- melse, då dessas ändamål i och för sig sällan torde innebära något för frågan om skogens bevarande avgörande. Lämpligt är naturligtvis också att de stads- byggnadsbestämmelser, som må komma till stånd, giva mera detaljerade regler för den omfattning, i vilken skogen skall bevaras. Finnas icke sådana regler givna, torde, där fråga ej är om naturområden, om skogens skötsel få anses gälla vad därom stadgas i gällande skogsvårdslagstiftning. Med tillämpning av dess regler skulle emellertid stundom kunna ske en avverkning av ganska ingripande omfång. Vida längre gående inskränkning av avverkningsrätten måste därför stundom förutsättas, för att icke det avsedda ändamålet må för— felas. Att markägaren skall i skälig omfattning hållas skadeslös för det in- trång, han härigenom lider i sin förfoganderätt till marken, framgår av 4 % sista stycket.

Mot nybyggnadsförbuden i första och tredje styckena svara likaledes regler i 4 % om den omfattning, i vilken staden får lämna motprestation för de stadgade inskränkningarna. 3 %.

Denna och närmast följande paragraf angiva den omfattning, i vilken de sakkunniga ansett nödigt att vid generalplan knyta rätt resp. skyldighet för stad att lösa i generalplan upptaget område.

Genom den så att säga renodling av stadsplanen, som följer av de sakkun- nigas förslag att till generalplanen överflytta alla sådana områdestyper, som mera väsentligt till sin användning avvika från vad en stadsplan enligt nu gällande lag skall innehålla, nämligen byggnadskvarter samt gator och torg och andra allmänna platser, hava de. sakkunniga beträffande stadsplanen kun- nat i huvudsak hålla sig till ett system, likartat med det nu gällande. Så mycket mera nödvändigt har det emellertid då visat sig att för generalplanen

taga i övervägande huruvida ej ett annat system måste utfinnas. I stads- planen har man fortfarande såsom hittills att räkna med områden som an- tingen icke alls få bebyggas på grund av sin användning för allmänt ända- mål, eller ock få bebyggas på ett slutgiltigt bestämt sätt. I förra fallet måste marken i princip lösas av staden, i senare fallet åter förutsättes, att den an— vändning, som bestämts, är den med hänsyn till förhandenvarande förhål- landen slutgiltigt lämpliga, och ägaren får då finna sig i att utan särskilt ve- derlag underkasta sig de inskränkningar, som därav må följa. Den större möj- lighet, han förut må hava haft att utnyttja marken, bör enligt de sakkun- nigas mening betraktas endast såsom en faktisk frihet, men icke såsom en rätt, vid vilken han under alla förhållanden kan göra anspråk på att varda bibehållen. Genom den slutgiltiga planläggning, som stadsplanen innebär, fri- göres marken för detta slutgiltiga utnyttjande, och därigenom inkopplas också alla de skyldigheter i fråga om områdets ordnande för sitt ändamål, som staden har att fullgöra.

Annorlunda ställer sig förhållandet å generalplaneområdet, innan det blivit föremål för stadsplaneläggning. Frånsett den begränsade skyldigheten att en- ligt 5 % i förevarande kapitel nödtorftigt ordna i generalplanen upptaget hu- vudtrafikområde _ en skyldighet, som i många fall icke torde giva mark- ägarna mer än de redan med stöd av gällande väglagstiftning skulle kunna ernå — medför generalplanen för markägarna endast inskränkningar utan några omedelbara fördelar.

andra sidan kan skada för markägaren tydligen uppkomma även genom inskränkningar, som beröra mark, som måhända icke alls är avsedd att komma i stadens hand, utan skall utnyttjas genom enskilds eller annan myndighets försorg. I dessa fall synes det icke vara billigt att pålägga staden ovillkorlig lösningsskyldighet till marken.

Slutligen kan det inträffa att stad, som är intresserad av att på ett förut- seende sätt ordna för sin framtida utveckling, själv kan hysa önskan att för— värva ett område av sistnämnda slag för att antingen själv ombestyra dess utnyttjande för ändamålet eller förmedla dess överlåtande till ett lämpligt företag.

Av dessa skäl har det synts nödigt att dels kombinera lösensskyldigheten såsom medel att hålla den enskilde markägaren skadeslös med en viss skyl— dighet och rätt för staden att i stället betala skadestånd för det intrång, som genom planen förorsakas, dels ock medgiva stad en ganska utsträckt lösens- rätt till områden, som i generalplanen upptagits såsom avsedda för ändamål av mera allmänt intresse. Genom det system. de sakkunniga här valt, hava de sakkunniga hoppats kunna undgå det, enligt deras mening, med mindre lyckliga konsekvenser förenade systemet med alternativ planläggning enligt 1916 års kommittés förslag, för vilket ovan (sid. 155) redogjorts.

I 3 % avhandlas uteslutande stadens lösningsrätt. En viss sådan följer omedelbart av lagens stadgande i 4 %, varom mera nedan. Även i de fall, då denna legala lösningsrätt icke kommer i tillämpning, kan enligt det ovan sagda ett befogat intresse föreligga för stad att vinna rätt till inlösen. Med anledning härav har det ansetts lämpligast att tillägga Kungl. Maj:t en gan- ska vidsträckt befogenhet att medgiva stad sådan lösensrätt. De sakkun- niga hava ansett, att detta bör kunna ske i de fall. som i 2 kap. 2 % 1 mom. uppräknas i punkterna a)—f ), h) samt l)—o), d. v. s. i fråga om alla särskilt uppräknade marktyper med undantag av områden för bergsbruk, industri- områden, områden för handelsträdgårdar och bostadsområden. Såsom förut påpekats är den i nämnda mom. gjorda uppräkningen ej avsedd att vara ut-

tömmande. Så vidsträckt som den sålunda redan föreslagna lösning-smöjlig— heten är, hava de sakkunniga dock ej ansett nödigt att upptaga någon möj- lighet till dess ytterligare utvidgning till andra typer av mark, som tilläventyrs komma att förefinnas inom generalplaneområdena, i vidare mån än såvitt angår mark för sådana anläggningar, som i 1 kap. 2 % andra stycket omtalas.

Vad i 3 % stadgas är alltså en ej oväsentlig utvidgning av den allmänna expropriationsrätten. Dess frändskap med denna framgår än starkare vid en närmare granskning av de olika ändamål, för vilka expropriation här skulle kunna medgivas. Ett flertal av dessa äro tvivelsutan av den art att expropria- tion för tillgodoseende därav skulle kunna medgivas redan enligt nu gällande lagstiftning, därvid konkurrens kan tänkas såväl med den allmänna expro- priationslagen som med vattenlagen och den särskilda lagstiftningen om elek— triska anläggningar. Det kunde därför måhända med fog sättas i fråga, om ej denna utvidgning borde ske genom ändring i exempelvis den allmänna ex- propriationslagen.

Emellertid hava de sakkunniga för sin del ansett en sådan lösning icke vara lämplig. Den allmänna expropriationslagen tänker sig en tämligen snar an— vändning av området för det avsedda ändamålet och fastslår därför en viss rätt för markägaren att, om detta ej inom viss tid effektuerats, lösa marken åter. Denna konstruktion av lösningsrätten passar ej för det nu föreliggande fallet. Vidare torde av den allmänna expropriationslagens hela syftning följa att en ansökan om expropriation enligt densamma måste underkastas en mycket ingående prövning i syfte att expropriationens nödvändighet och det avsedda ändamålets betydelse måtte klart fastslås. Här återigen torde situationen i regel bli den, att sedan ett område blivit i generalplan upptaget för något av de ändamål, varom här är fråga, någon ytterligare utredning om ändamålet icke erfordras, ofta ej heller om nödvändigheten av expropriationen. Slutligen sy- nas de i 32 kap. av förslaget till stadsbyggnadslag uppställda särskilda reglerna rörande i synnerhet expropriationsvärderingen böra erhålla tillämp— ning jämväl vid expropriation inom generalplaneområdet.

Alla dessa omständigheter tillsammantagna hänvisa på att frågan lämpligast löses genom den föreliggande speciallagstiftningen. Till denna lösnings för— del talar ock det ändamål som sammanbinder alla de här ifrågakommande fallen; det är nämligen icke det särskilda tekniska utnyttjandet som här är det väsentliga, utan stadsbyggnadsändamålet, områdets roll såsom led i hela stadsbyggnadsområdets ordnande.

De konkurrensfall, som med en sådan lösning icke kunna undgås, torde kunna lösas enligt vanliga tolkningsregler. Förut har påpekats, att det redan nu icke lärer varaexempellöst att ett visst expropriationsfall kan hänföras till mer än en av de gällande expropriationslagarna. En stad, som önskar förvärva ett område utom stadsplanen för trafikändamål, torde kunna begagna sig antingen av den allmänna expropriationslagens stadganden om expropria— tion för allmän väg eller av fastighetsbildningslagens regler om förvärv av mark för huvudgata, som framdeles kan bliva erforderlig. Vid förvärv av mark för hamnändamål inom stads planlagda område torde en konkurrens kunna tänkas mellan tre olika lagstiftningsområden, nämligen den allmänna epr'Opriationslagen, vattenlagen och fastighetsbildningslagens regler om lösen av gatumark. Så länge icke den allmänna expropriationslagen anvisar en generell lösning av dylika fall, torde något behov att från stadsbyggnads- lagens synpunkt angiva någon lösning icke föreligga. Något hinder från dess synpunkt torde icke kunna skönjas att å dylika fall tillämpa den praxis, som synes rimlig, nämligen att en viss faktisk valfrihet tillkommer den expro- priationssökande sålunda, att, där denne grundat sin talan å viss uppgiven lagstiftning, denna kommer att ligga till grund för målets behandling. där—

est den myndighet, som den grundläggande prövningen tillkommer -— Kungl.- Maj:t eller domstol —— finner förutsättningarna för denna lagstiftnings till- lämpning föreligga, oavsett att det genom invändning från motparten eller eljest kan sättas i fråga, huruvida icke å fallet jämväl annan lagstiftning kan tillämpas.

Vad ovan sagts om den lindrigare ändamålsprövning, som skulle erfordras beträffande ett i generalplan upptaget område, får uppenbarligen icke så förstås, att stadens rätt att förvärva ett dylikt område skulle vara utan vidare klar blott på den grund att området i planen upptagits för sådant ändamål som här avses. För att förebygga en sådan tolkning har till en början uttryckligen angivits att staden skall hava för avsikt att iordningställa området för dess ändamål. Gäller det ett i huvudsak obebyggt eller eljest relativt outnyttjat område, torde saken väl i allmänhet ställa sig ganska enkel: i regel är det från allmän synpunkt av gagn att en stad själv tager hand om ett dylikt om— råde på ett tidigt stadium och därigenom får möjlighet att på ett mera plan- mässigt sätt, än genom dess blotta upptagande i planen kan ske, positivt verka för dess inordnande i utvecklingen. Annorlunda ställer sig saken, om fråga är om ett område, där en värdefull anläggning av det slag, general- planen å denna plats avser, redan finnes. I sådant fall bör naturligtvis staden icke berättigas att mot ägarens protest lösa till sig området. Detta anse de sakkunniga följa redan av den nyssnämnda allmänna förutsättningen. att sta- den skall ämna iordningställa området. Däri ligger, att detsamma icke redan är iordningställt. Beträffande sådana områden, som äga ett särskilt värde genom dårå befintlig naturtillgång, såsom ett strömområde, som i generalpla— nen avsatts såsom >>område för vattenverk», torde det, därest icke ägaren med- giver expropriationen, för expropriationsrättens medgivande böra förutsättas, att staden kan ytterligare åberopa något sådant ändamål, som den allmänna expropriationslagen fordrar.

En fråga, som redan nuvarande lagstiftning föranleder, men som icke där finnes genom någon uttrycklig föreskrift löst, är den, huruvida den omstän- digheten, att ett område en gång genom expropriation förvärvats för visst ändamål, hindrar att detsamma genom ett nytt i vederbörlig ordning meddelat beslut göres till föremål för expropriation för annat ändamål eller överhuvud underkastas ny expropriation. I princip torde det hava ansetts, att något hinder för en sådan ny expropriation icke föreligger, därest sakliga förutsätt- ningar därför kunna påvisas. I ett fall har emellertid bestämt hinder i praxis ansetts möta, nämligen då ett område enligt fastställd stadsplan av stad för- värvats för gatumark, så länge icke dess egenskap av sådan mark genom ändring i stadsplanen upphävts. Detsamma torde för övrigt gälla all mark, som enligt stadsplan ingår i gata och befinner sig i vederbörande stads ägo. De sakkunniga vilja här uttryckligen betona, att det icke är deras avs1kt att en expropriation, som med stöd av nu förevarande lagrum medgivits och seder- mera kommit till utförande, skall föranleda att det område, varom fråga är, därigenom skulle för framtiden vara undandraget annat förfogande i expro- priationsväg, om detta kräves av ett tillräckligt betydande allmänt intresse, som icke strider mot områdets i planen angivna ändamål eller i motsatt fall rent av besitter sådan vikt att en ändring i planen är påkallad och 1 nödfall mot samhällets vilja kan åvägabringas enligt 2 kap. 10 %.

Angående formerna för den expropriation, som enligt detta lagrum skall äga rum, se 32 kap.

4 %.

Paragrafens huvudsyfte är att åt en markägare, som genom generalplan lider betydande inskränkning i förfoganderätten till sm mark. bereda ratt

till skäligt vederlag. Av förut antydda skäl hava de sakkunniga icke ansett frågan kunna lösas enbart genom anlitande av den hävdvunna utvägen att bereda lösensskyldighet. utan hava ansett nödigt att medgiva en viss skade- ståndsrätt. Eljest skulle följderna utan tvivel vara för städerna så betun- gande, att hela generalplaneinstitutets tillämpning kunde sättas i fara. Den skadeståndsrätt, som här ges, inträder dels i det fall, att en viss fastighet beröres av generalplanen på sådant sätt att, sedan därifrån dragits den del, som drabbas av i generalplanen stadgat nybyggnadsförbud eller bestämmelse om i huvudsak annat användningssätt än bebyggande, återstoden icke kan självständigt bebyggas, dels ock då den sålunda återstående delen visserligen kan bebyggas i enlighet med för samma del gällande stadsbyggnadsbestäm- melser, men detta bebyggande icke är av sådan utsträckning som svarar mot fastighetens storlek, läge och övriga förhållanden. Skadeståndet skall emel- lertid avse endast det område, förbudet eller inskränkningen avser, och alltså icke den del som ligger utom densamma, även om sistnämnda del såsom nyss sagts ej kan självständigt bebyggas.

Skadeståndsskyldighet för staden inträder dock ej så länge fastigheten kan utan ägarens uppenbara förnärmande av honom utnyttjas för annat ändamål än bebyggande. Vid bedömande härav skall hänsyn tagas till fastighetens ägoområde, sådant det var, då generalplanen antogs, med sådana därefter inträdda förändringar, som föranletts därav, att del av ägoområdet blivit av staden inlöst eller till staden överlåten eller enligt generalplanen till bebyg- gande eller eljest utnyttjad. Hänsyn skall ock tagas till möjligheten att utnyttja fastigheten i sammanhang med annan därmed sambrukad mark.

Har emellertid skadeståndsskyldighet för staden inträtt, och hava därefter tio år förflutit, hava de sakkunniga ansett markägaren icke skäligen böra vara skyldig att längre åtnöja sig med endast skadestånd. Staden är då på yrkande av markägaren skyldig att lösa den mark, varom fråga är, d. v. 5. det område förbudet eller inskränkningen avser.

I stället för att utgiva skadestånd, som här avses, har det dock ansetts böra tillkomma staden en valfrihet att, om den hellre önskar, inlösa marken. Denna rätt är dock givetvis beroende på om ägaren verkligen gör anspråk på skadestånd. Avstår han frivilligt från den rätt, han i sådant avseende kunde äga, kan staden icke på detta stadgande grunda någon rätt att från— hända honom marken.

Av sista stycket i paragrafen följer, att nu angivna regler om inlösen och skadestånd gälla även om sådant område, å vilket finnes växande skog, vars utnyttjande är underkastat viss inskränkning till följd av generalplanen.

Skall enligt denna paragraf inlösen av mark äga rum, följer av 32 kap. att reglerna om expropriation skola i huvudsak äga tillämpning. I fråga om bestämmande av skadestånd åter hava de sakkunniga ej ansett någon hänws— ning till expropriationslagen böra ske, enär de sakkunniga ansett dylik fråga böra behandlas i vanlig domstolsväg.

åå.

Gällande lags bestämmelse om rätt för stad att lösa mark för huvudgator utom stadsplanen är icke förknippad med någon som helst skyldighet för staden att upplåta denna mark för allmän samfärdsel. Skulle för sådan mark yppas ett allmänt behov av dess upplåtande till trafikändamål, finnes för att framtvinga detta intet annat lagligt medel än att anlita de vanhga reg- lerna om allmän väg. Stad torde nämligen i detta som i andra fall kunna genom beslut av Konungens befallningshavande förpliktas att anordna sådan väg inom sitt icke planlagda område. Denna lösning är dock mlndre till-

fredsställande. och då fråga varit om rätt för stad att för huvudgata expro— priera mark, som ingått i en förut allmänt begagnad väg, har före avgöran— det ansetts böra tillses, att staden icke komme att efter förvärvet av mar- ken avstänga densamma för den trafik, som förut betjänats av densamma. *Aven denna utväg är givetvis mindre tillfredsställande, frånsett att frågan lätt kan komma att förbises vid ärendets handläggning.

I varje fall hava de sakkunniga ansett att, efter det den föreslagna lagen infört dessa huvudtrafikleder såsom integrerande moment i en plan för stads- byggandets ordnande, det icke kan undgås att åtminstone i detta hänseende giva denna plan en verklig positiv innebörd genom att ålägga stad skyldighet att iordningställa och till allmänt begagnande upplåta dylikt område, i den mån så finnes för den allmänna samfärdseln nödigt. Beträffande sättet för områdets ordnande synes dock ej behöva ställas samma krav som beträffande gata, utan torde det vara tillfyllest att det sättes i det skick, som för allmän landsväg är stadgat. Att märka är. att denna 'skyldighet avser att omfatta jämväl dessa vägars förseende med sådana anordningar som broar och tunnlar. Att staden för anläggningar, som i denna paragraf avses, kan i viss utsträck- ning av markägare uttaga bidrag till kostnaderna därför, följer av 4 kap.

I andra stycket behandlas ett specialfall, då i generalplanen upptagen hu- vudtrafikled skall i viss mån iordningställas, oaktat den ännu icke är för den allmänna samfärdseln nödig. Det kan nämligen förekomma, att detta trafik- område på ena eller båda sidorna flankeras av gata, avsedd att betjäna den lokala trafikens behov. Om då förutsättningarna för sådan gatas upplåtande inträtt, innan ännu huvudtrafikområdet i och för sig behöver tagas i anspråk för sitt ändamål, skulle för gatutrafiken olägenheter kunna uppstå av att det angränsande huvudtrafikområdet låge fullständigt oordnat, måhända av- stängt från gatan genom stängsel, som t. o. m. hindrade passage över det- samma. Stad torde visserligen icke i ett sådant fall underlåta att av egen drift vidtaga åtgärd för avhjälpande av ett sådant missförhållande, men till undvikande av tvister härom har det dock ansetts lämpligast att även i detta fall stadga en formlig skyldighet för staden att iordningställa området, dock i detta fall icke i samma fullgoda skick, som i huvudfallet förutsättes, utan endast provisoriskt. på sätt av magistraten godkännes.

6 %.

I första stycket upptagna stadgande synes endast vara en naturlig konse- kvens av den staden i föregående paragraf ålagda skyldigheten att upplåta väg, som här avses. Lämpligast har dock ansetts att låta med inträdet av sta- dens rätt att taga området i anspråk anstå, till dess staden iordningställer området.

Tillgodoser stad på annat sätt det trafikbehov, en allmän väg avser att fylla. har det synts skäligt att vägen, även om den ingår i annati generalplanen upp— taget område än huvudtrafikområde, till staden avstås utan ersättning. Be— stämmelse härom har intagits i andra stycket av denna paragraf.

7 %.

Den skyldighet att lösa mark, varom i 4 % sägs, kan under ogynnsamma förhållanden ställa sig för staden ganska betungande. Närmast av detta skäl hava de sakkunniga ansett staden böra beredas en viss möjlighet att ge- nom ändring i generalplanen undgå denna skyldighet. stadgandet härom, som inrymts i denna paragraf, medför att, därest stad slutligt förklarats äga sådan skyldighet, staden kan genom att inom sex månader därefter till ve-

e

derbörande myndighet ingiva ansökan om fastställelse a ändring i planen av

beskaffenhet att inverka å skyldighetens omfattning bereda sig anstånd med skyldighetens fullgörande. .Visar sig sedan att ändringen varder fastställd, förfaller stadens skyldighet. i den mån den efter ändringen icke vidare skulle föreligga. Regeln gäller naturligtvis även om ändring, som tillkommit i annat syfte, om dess verkan å planen fyller den förutsättning som ovan angivits.

8 %.

I 4 % av detta kapitel äro angivna vissa fall, i vilka staden är gentemot. mark— ägare ersättningsskyldig för skada, uppkommen i följd av generalplans fast- ställande och genomförande. Staden bör eljest ej vara ersättningsskyldig för dylik skada. Uttrycklig bestämmelse därom har upptagits i denna paragraf.

4 KAP.

Om bidrag till kostnaderna för genomförande av generalplan i stad så ock om viss underhållsskyldighet.

I 14 kap, meddelas föreskrifter om den omfattning och den ordning, i vilken markägare inom stadsplanelagt område i stad enligt de sakkunnigas mening bör bidraga till stadens kostnader för gatas anläggning. I motiveringen till nämnda kapitel hava de sakkunniga framlagt en redogörelse för vissa tidigare framkomna förslag till ändrad reglering av markägares skyldighet att bidraga till sådana kostnader samt för de skäl, som enligt de sakkunnigas åsikt göra det befogat att denna markägares skyldighet ej oväsentligt utvidgas i förhål- lande till vad för närvarande är i lag bestämt.

Analoga spörsmål uppkomma emellertid å det område, som är föremål för generalplaneläggning. Även där kan det synas skäligt, att staden i vissa fall beredes möjlighet att uttaga bidrag till kostnaden för planens genomförande. Ehuru problemet, i vad det berör generalplan, givetvis är för svensk lagstift- ning nytt, torde dock även för bedömande därav den i motiveringen till 14 kap. meddelade historiska redogörelsen äga intresse, varför de sakkunniga även här tillåta sig åberopa nämnda redogörelse.

Såsom därav framgår, har förslag till lagstiftning om speciell bidragsskyl— dighet till kommunala anordningar framlagts av kommittén för kommande nybildningar i dess år 1917 avgivna betänkande, varefter frågan, såvitt angår stadsplan behandlats av 1916 års stadsplanelagskommitté.

I här förevarande sammanhang vilja de sakkunniga emellertid omförmäla jämväl ett annat förslag till lagstiftning angående speciell bidragsskyldighet till Vissa kommunala anordningar, av vilket de sakkunniga haft tillfälle att taga del och som synts de sakkunniga äga särskilt intresse för bedömandet av frågan om stads rätt att uttaga bidrag till kostnader för genomförande av generalplan. Detta förslag, avseende lagstiftning om »bettermentsbidrag», med Vilken term efter engelsk förebild avses speciella bidrag till kommunala anordningar med värdestegrande inverkan, har utarbetats av förutvarande pre- sidenten A. Petersson, vilken såsom ordförande ledde arbetet såväl inom kom— mittén för kommunala nybildningar som sedermera inom 1916 års stadsplane— lagskommitté, och utgör i viss mån en utbyggnad av förstnämnda kommittés förslag i ämnet.

I en till nämnda förslag hörande promemoria, däri redogöres bl. a. för dessa kommittéers ä sid. 277 o. ff. i förevarande betänkande omförmälda förslag till lagstiftning om speciell bidragsskyldighet, anföres därefter följande:

>>Även om stadsplanelagskommitténs ovan omförmälda förslag skulle i en eller an— nan form vinna godkännande, är emellertid frågan om kommuns rätt att för en viss kommunal anordning uttaga speciella bidrag av dem, som av samma anordning hava särskild fördel, löst allenast för ett visst begränsat område, nämligen i fråga om ägares av tomt inom stadsplanelagt område skyldighet att bidraga till anläggning av gata och kloakledning och till gatas underhåll och renhållning. Men det finnes otvivelaktigt många andra fall, då en liknande anordning skulle vara lämplig och önskvärd. En kommun kan vilja utföra andra allmänt gagneliga arbeten än gator och kloaker inom stadsplanelagt område, arbeten som kunna föranleda värdestegring å mark, som därav beröres, och för vilkas utförande bidrag från samma mark skulle kunna utkrävas med samma fog som av tomtägare för gator och kloaker. Särskilt gäller dett-a om" varjehanda kommunikationsanstalter, vilka i regel föranleda, att där- av berörda jordområden kunna bättre än förut utnyttjas och till följd därav stiga i värde. Det kan till och med inträffa, att jordägarna själva uppskatta den värdesteg- ring, som deras mark skulle beredas genom ett dylikt företag, så högt- att de äro villiga att direkt ikläda sig vissa uppoffringar för företagets åvägabringande. Men under nuvarande förhållanden finnes ingen annan form för åvägabringandet av en dylik bidragsskyldighet än det rent privata åtagandet, och denna form är naturligtvis synnerligen olämplig, då fråga är om ett större antal jordägare, av vilka en eller annan kan anse lämpligt att undandraga sig deltagande i bördan, och kan för övrigt ej utan kostsamma och dyrbara anordningar (inteckningar o. d.) göras bindande även för senare jordägare. Det lider därför intet tvivel, att en utsträckning av kommuns rätt att upptaga bettermentsbidrag är högeligen önskvärd.

Den är även av aktuellt behov påkallad. Gång efter annan hör man klagomål över att lagstiftningen icke öppnar utväg att på ett förståndigt sätt finansiera kommunala arbeten genom att täcka någon del av kostnaden genom speciella bidrag av dem, som i första hand och omedelbart draga nytta därav.»

Efter det såsom belägg för behovet av en snar lagstiftning åt detta område anförts vissa åtgärder, som vidtagits för att av jordägarna å Lidingön på fri— villighetens väg uttaga bidrag till kostnaden för den numera fullbordade bro— byggnaden mellan Lidingön och Stockholm, framhållas vidare, hurusom brist- fälligheten i ett dylikt sätt att åstadkomma bidragsskyldighet till ett kommu- nalt företag ligger i öppen dag samt att, om en lag funnes, som möjliggjorde ett uttagande av bettermentsbidrag, saken skulle vara enkelt och lätt ordnad, säkerligen till alla parters belåtenhet.

Sedan härefter anmärkts bl. a., att endast den värdestegring, som framträder så att säga som speciell biprodukt till ett kommunalt företag, bör kunna bliva objekt för bettermentsbidrag, anföres vidare följande:

»Såsom kommunala företag av värdestegrande verkan av nu ifrågavarande art äro i främsta rummet att räkna kommunikationsanstalter, såsom väg, bro, spårväg, järn- väg 0. d. Understundom kunna även anläggningar för annan allmän samfärdsel medföra liknande verkan, såsom hamn, brygga, upplagsplats 0. (1. Någon gång kan även vattenavledningsföretag giva anledning till ökat jordvärde. Däremot torde andra kommunala företag än sådana som avse trafikleder eller annan samfärdsel eller vattenavledning knappast kunna i detta sammanhang komma i betraktande. — —— _ Det synes alltså som borde rätten att uttaga bettermentsavgift inskränkas att gälla alle- nast för kommunala företag, som i en eller annan form avse att förbättra samfärd- seln. Därvid bör emellertid undantag göras för gata och kloakledning inom stads planlagda område, därom särskild lagstiftning finnes eller kan i annat sammanhang förväntas.

Vad angår de beskattningsföremäl, av vilka bettermentsbidrag skäligen kunna ut- krävas, synas dessa böra inskränkas till jord, därå värdestegring inträtt eller kan beräknas inträda. Endast i fråga om jord torde en värdestegring, som kan läggas

till grund för bidragsskyldighet, kunna med någon större grad av träffsäkerhet be- räknas.»

I anslutning till det anförda har i ett utkast till lag i ämnet föreslagits, att, där kommun låter öppna eller väsentligen utvidga trafikled, såsom väg, bro, spårväg, järnväg eller dylikt, eller anlägga eller väsentligen utvidga hamn, lastageplats, brygga eller annan för allmän samfädsel avsedd inrättning, eller avlopp eller kloakledning, och denna anordning föranleder att viss eller vissa fastigheters värde i avsevärd mån ökas, kommunen äger i viss angiven ord- ning av ägare till dylik fastighet uttaga särskilt bidrag till täckande av kost- naden för anordningen. Från den föreslagna lagens tillämpning har dock, så— som förut antytts, undantagits kostnader för genomförande av stadsplan.

Företag av det slag, som i sistnämnda lagutkast omförmälas, skulle enligt de sakkunnigas förslag ofta förekomma, då det gäller att genomföra general- plan. och detta under förutsättningar, som i allt väsentligt överensstämma med dem. som uppställts i samma lagutkast. Beträffande genomförande av stads- plan, där förhållandena torde ställa sig mera likartade från fall till fall, hava de sakkunniga liksom 1916 års kommitté funnit det möjligt och lämpligt att redan i lagen något närmare utforma bidragsskyldighetens omfattning. I fråga om generalplanens genomförande däremot hava de sakkunniga funnit de i lag- utkastet givna mera allmänna reglerna vara lämpligare, dels med hänsyn till svårigheten att förutse förhållandena i varje särskilt fall, vilka här torde kunna skifta i vida högre grad än beträffande stadsplan, och dels med hänsyn till det ofta mindre direkta sambandet mellan de anordningar av väsentligt skiftande art, om vilka här är fråga, samt en eventuell värdestegring å vissa fastigheter. Däremot hava de sakkunniga, likaledes i enlighet med författaren till nämnda lagutkast, funnit bidragsskyldigheten i fall av här förevarande art böra vida skarpare begränsas än beträffande stadsplan.

På nu angivna grunder vilar de sakkunnigas förslag i förevarande kapitel. För de detaljstadganden, de sakkunniga ansett sig böra föreslå, redogöres när- mare här nedan.

lå.

Här angivas de olika till generalplan hörande anordningar, till vilkas be— kostande enligt de sakkunnigas mening bidrag bör kunna utgå.

De sakkunniga hava här först och främst upptagit huvudtrafikområden och särskilda trafikområden. Dessa uttryck torde täcka alla de inrättningar för allmän samfärdsel, som avses i ovannämnda lagutkast angående betterments- bidrag. Lika med nämnda utkast upptaga de sakkunniga även avloppsanord- ningar, dock att, då ju i generalplan enligt de sakkunnigas förslag skola kunna upptagas endast huvudanläggningar för avlopp, bidragsrätten begränsats till dessa. Därutöver kan naturligtvis i bidrag för huvudtrafikområde komma att inräknas bidrag till sådan avloppsanordning, med vilken området måste vara försett för att kunna anses upplåtet i det skick, som för allmän landsväg är stadgat (se 3 kap. 5 5). Men om stad i övrigt vill uttaga bidrag till avlopp, måste stadsplan åvägabringas och bidraget utgå enligt 14 kap.

Såsom föremål för kostnadsbidrag hava de sakkunniga, utöver vad i lag- -utkastet skett, upptagit natur- och idrottsområden samt huvudanläggningar för vattentillförsel och elektrisk starkström. Beträffande naturområdena, mot- svara ju dessa parkområdena i stadsplan, likasom huvudtrafikområdena mot— svara gatorna, och analogien beträffande de senare synes skäligen böra ut- sträckas till de förra, även om medgivas må, att värdestegring ä viss fastighet på grund av att i generalplanen reserverats ett naturområde sällan torde in- träffa. Idrottsområdena hava medtagits på grund av sin stundom nära fränd-

skap med naturområden och parker. Vad angår huvudanläggningar för vatten— tillförsel och elektrisk starkström, falla dessa visserligen under kategorien affärsdrivande verk, beträffande vilka av lagutkastats författare framhållits, att de, i den mån de ej böra belasta den allmänna budgeten, lämpligen böra finansieras genom förbrukningsavgifter. Då emellertid en dylik huvudanlägg- nings tillkomst väl stundom kan vara av väsentlig betydelse för en markägares möjligheter att exploatera honom tillhörig jord, synes det rimligt att åtmin- stone möjligheten till bidrags uttagande även i detta fall hålles öppen.

Villkor för uttagande av bidrag är i samtliga fallen att staden iordning— ställer eller väsentligen förbättrar anordning, som här avses.

Grunden till bidragsskyldigheten är i samtliga fallen densamma, nämligen den nytta, fastigheterna måste anses äga av den anordning, varom fråga är. I fråga om gatukostnadsbidrag inom stadsplanelagt område har denna fördel ansetts vara så regelmässig, att den kunnat förutsättas såsom given. Det har allenast gjorts det förbehåll att viss fastighetsägare åliggande bidrag till viss gatuanläggning ej må stå i uppenbart missförhållande till den fördel han har av anläggningen. Beträffande de bidrag, som må kunna uttagas för anlägg- ningar grundade å generalplanen, är denna fördel icke lika given. General— planen omspänner ju i allmänhet ett vida större och mera heterogent område, och de fördelar, en sådan anläggning kan för enskilda fastigheter medföra, måste ofta komma att på ett högst nyckfullt sätt fördela sig på de olika av planen berörda fastigheterna. För vissa fastigheter kan en sådan anläggning, exempelvis en huvudväg, medföra en högst betydande värdestegring, medan fördelen för andra fastigheter företer en sjunkande skala för att i ett stort antal fall knappast vara påvisbar. Att uttaga någon andel av alla dessa många små värdestegringsbelopp har synts de sakkunniga icke böra komma i fråga. Här liksom beträffande gatuanläggning inom stadsplanelagt område, och med kanske ännu större fog, kan det sägas att anläggningen såsom utgörande ett led i stadens utveckling alltid måste antagas vara till fördel jämväl för staden i dess helhet och att det alltså är skäligt att icke gå för hårdhänt fram vid uttagande av bidrag av de enskilda markägarne.

Såsom förutsättning för uttagande av bidrag. varom här är fråga, hava de sakkunniga i anslutning härtill uppställt att för viss fastighet uppstår avse- värd ökning i. värdet. Härmed hava från bidragsberäkningen avskurits de många små värdestegringarna varom ovan talats. Förslaget överensstämmer i detta hänseende med ovannämnda lagutkast.

De sakkunniga hava emellertid ej ansett den föreslagna bidragsskyldigheten böra hava obligatorisk natur. Här ännu mer än i fråga om gatukostnadsbidra- gen torde ytterst skiftande förhållanden kunna föreligga å olika platser, och det bör därför överlämnas åt staden själv att avgöra, huruvida och i vad mån en tillämpning av bestämmelserna är för dess del önskvärd, varjämte den slutliga prövningen av stadens beslut i ärendet synts böra tillkomma Kungl. Maj:t. Härom se 3 och 4 %% i förevarande kapitel.

2%.

'Aven om en fastighet genom en anläggning, varom här är fråga, åtnjuter en så väsentlig värdestegring, att densamma överhuvud kommer i betraktande i och för uttagande av bidrag, vore det både obilligt och oklokt att av denna värdestegring indraga till staden en så stor andel, att det, som återstår för fastighetsägaren, ter sig såsom föga värt. Det gagn, en stad för sin allmänna utveckling kan vänta av sina dyrbara anläggningar, ökas dock högst väsent- hgt genom den stimulerande inverkan å den enskilda företagsamheten, som åtgärden kan medföra, och utsikten till vinster för denna, även i vad gäller

fastighetsmarknaden, innebär i detta hänseende en icke betydelselös cggelse. Om det stadgas att alltid minst hälften av den värdeökning, som för viss fa- stighet uppstår, skall stanna hos dess ägare, torde en rättvis avvägning få anses gjord. En förebild till en dylik hälftendelning finnes i engelsk lagstift- ning om uttagande av bidrag till gatukostnader. Ovannämnda lagutkast upp- tager samma begränsning.

De sakkunniga hava emellertid ansett ännu en begränsning vara skälig. Av förut angivna skäl, nämligen att en anläggning, varom här är fråga, alltid i första hand är till nytta för kommunen i dess helhet, synes det städse böra tillses, att en skälig andel av kostnaden stannar å staden. Även härvid erbjuder sig, i brist på annan påvisbart rättvis fördelningsgrund, en hälftendelning så- som den mest tillfredsställande utvägen.

Med hänsyn till att bidrag, som här föreslås, innebär en nyhet i förhållande till nu gällande lag hava de sakkunniga, i anslutning till ovannämnda lagut- kast, ansett nödvändigt att från stadganden—as tillämpning undantaga anord— ning, som vid den nya lagens ikraftträdande var slutligen utförd.

3%.

Här innehållas de regler, som ansetts erforderliga angående formerna för åvägabringande av ett kommunalt beslut angående sådan bidragsskyldighet, varom nu är fråga. Såsom förebild till ett dylikt förfarande har kommunala nybildningskommittén hänvisat till 59 å i förordningen om kommunalstyrelse i stad. De sakkunniga hava i allt väsentligt följt det av nämnda kommitté sålunda avgivna förslaget, som jämväl överensstämmer med ovannämnda lag- utkast.

4 %.

Den prövning av frågan om påläggande av bidragsskyldighet till kostnad för generalplan, som i varje särskilt fall måste ske, bör, såsom ovan framhållits, icke med slutligt bindande verkan tillkomma staden själv. En överprövning måste med hänsyn till sakens djupt ingripande innebörd ovillkorligen äga rum. I likhet med kommunala nybildningskommittén samt ovannämnda lagutkast föreslå de sakkunniga, att denna prövning lägges i Kungl. Maj:ts hand.

Kungl. Maj:t har därvid att pröva ej endast beslutets formella överens— stämmelse med lagen, utan ock huruvida detsamma är med hänsyn till stadens förhållanden lämpligt och överensstämmande med rättvisa och billighet,

5 %.

_ Då här i själva verket är fråga om en art av kommunal beskattning, böra om debitering, uppbörd och indrivning av sådana bidrag gälla vad i sådant hänse- ende är stadgat om kommunalutskylder i allmänhet. Hinder bör dock ej möta att efter förhållandena i varje särskilt fall pröva, om annan ordning i något av dessa hänseenden är att föredraga. Exempelvis kan det befinnas lämpligt att i stället konstruera bidraget såsom en vanlig skuldfordran, som betalas antingen på en gång eller i vissa terminer. Härom kan då beslut fattas i sam- band med själva huvudbeslutet, och i samma ordning som för detta är stadgad. Bestämmelser av denna innebörd hava föreslagits i förevarande paragraf. _

I likhet med vad i 14 kap. 15 % andra stycket skett har här ansetts böra medgivas en möjlighet till anstånd med bidrags erläggande.

Sedan beslut meddelats om bidrags uttagande, kunna förhållandena tänkas undergå sådana ändringar, att ett åter-bärande därav kunde synas rimligt och

skäligt. Ehuru särskilt stadgande därom ej upptagits i förslaget, förutsätta de sakkunniga dock att möjlighet till ny prövning i sådant fall icke skall an- ses utesluten. .

6 %.

Här meddelas föreskrifter rörande underhåll av område eller anläggning, varom i 1 % sägs.

Frågan om underhållsskyldigheten har, såvitt angår gatumark och park— område inom stadsplanelagt område, gjorts till föremål för reglering i 15 kap. av detta lagförslag. Den redogörelse för tidigare regler i ämnet, som under 15 kap. lämnats, få de sakkunniga här åberopa.

Såsom därav framgår, har 1916 års stadsplanelagskommitté i 59 % av sitt förslag till stadsplanelag upptagit föreskrifter om underhåll, liksom även om renhållning av områden av sistnämnda art och därvid såsom grundregel före— slagit, att dessa skyldigheter skola åligga staden, i den mån ej annat varit i vederbörlig ordning bestämt eller av ålder varit vanligt, varjämte medgivits möjlighet till meddelande av nya eller ändrade bestämmelser i samma ordning som föreslagits för bestämmande av gatukostnadsbidrag. Dessa regler hava de sakkunniga i huvudsak upptagit, såvitt underhållet angår.

Motsvarande stadganden föreslå de sakkunniga beträffande icke blott huvud- trafikområden enligt generalplan, utan även beträffande övriga områden som i . 4 kap. avses, dock att förbehållet om tidigare gällande regler av annan art här ansetts kunna bortfalla. Stadgandet avser givetvis endast sådana områden eller anläggningar, som överhuvud iordningställts av staden.

Såsom ett tillägg har ansetts böra stadgas, att, om allmän väg ingår i huvud- trafikområde, underhållet av vägen skall övertagas av staden i den mån om- rådet skall upplåtas till allmänt begagnande, detta givetvis där icke underhållet av vägen redan förut vilar å staden. . Angående formen för meddelande av avvikande regler om underhåll, som i 4 kap. 6 % avses, har ansetts böra gälla icke vad i 3 och 4 %% stadgas om bidrag till anläggningen, utan samma regler som enligt 14 kap. 6 och 7 %% gälla för gatukostnadsbidrag. Det har nämligen ansetts lämpligt att frågan kan av— göras av Kungl. Maj:ts befallningshavande i stället för av Kungl. Maj :t varvid dock fog ansetts förefinnas att kräva den mera omständliga förbehandling, som i 14 kap. 6 % sägs.

I sista stycket av 4 kap. 6 % meddelas en definition å vad med underhåll förstås, motsvarande 15 kap. 4 %.

5 KAP. Om stadsplan i stad.

De sakkunniga hava förut sökt angiva den skillnad, som föreligger mellan 'de sakkunnigas förslag i fråga om stadsplanebegreppet och 1916 års kom- mittés förslag i samma ämne, ävensom den åtskillnad de sakkunniga vilja göra mellan stadsplanens och generalplanens begrepp. Vad i övriga avseenden kan vara att märka i fråga om dessa instituts utformning vilja de sakkunniga här nedan söka angiva. 1 %. Den i 1 mom. gjorda uppräkningen av områden för olika ändamål, som kunna förekomma i stadsplan, nämligen kvartersmark, gatumark, parkområden och vissa vattenområden, är, i motsats till vad fallet är med stadgandet om general- planen i 2 kap. 2 %, avsedd att vara uttömmande. Av stadgandets formulering

framgår dock, att även andra ingredienser i stadsplanen, än de som enligt van— ligt språkbruk innefattas i nämnda begrepp, kunna tänkas förekomma, nämli— gen i sådant fall, då ett område av annan art anses kunna ingå i byggnads- kvarter. Förutsättningen härför är uppenbarligen, att området är avsett för ett mera lokalt behov eller är av så ringa utsträckning att dess intagande i kvarter ej vållar någon olägenhet. Ett område för smärre trädgårdar åt invå- narna i ett visst stadsplaneområde torde exempelvis kunna ingå i kvartersmar— ken, likaså ett mera oväsentligt skyddsområde kring en elektrisk ledning. Vi- dare är att märka, att stadgandet endast avser att områdenas huvudsakliga än— damål skall vara det i varje särskilt fall angivna. Även inom exempelvis ett gatu- eller parkområde bör alltså möjlighet förefinnas att i mindre utsträck— ning tillgodose andra ändamål, nämligen om områdets huvudsakliga användning ej därigenom rubbas. .Vid 1 kap. 2 % hava de sakkunniga därjämte angivit, att det i vissa fall kan finnas lämpligt att vid uppgörande av stadsplan göra eftergift med hänsyn till den omfattning, stadsplanebegreppet enligt nu till— lämpad praxis erhållit.

Under punkten a) har såsom kvartersmark sammanförts byggnadskvarter med däri ingående mark för olika ändamål, däribland platser för allmänna byggnader. Häri innefattas alltså väsentligen vad i 2 kap. 2 % upptagits under mom. 1 punkterna i), industriområden, k), bostadsområden, och 1), om- råden för offentliga byggnadsanläggningar. Såsom nyss angivits möter dock ej hinder att hit hänföra även mindre områden av något avvikande art, för- utsatt att deras betydelse är mera lokalt betonad.

Att platser för allmänna byggnader här särskilt upptagits har, förutom i strävan att vinna en viss parallellism till bestämmelsen om generalplan, sin grund i en önskan att tydligt utmärka, att ej blott vid uppgörande av general- plan. utan ock vid upprättande av stadsplan samhällets behov av platser för dylikt ändamål bör behörigen uppmärksammas. .

Under b), gatumark, upptagas gator, torg och andra dylika områden, hu— vudsakligen avsedda för samfärdseln till och från de vidliggande fastigheterna eller eljest för den allmänna rörelsen. Av en sammanställning med 2 kap. 2 % framgår, att torg, avsedda att tillgodose behovet av försäljningsutrymme, icke synts de sakkunniga vara att hänföra till generalplanemark, utan till stads— planens gebit. Annat blir givetvis förhållandet med ett torg, som uppenbar- ligen mera har karaktär av trafikplats. Huruvida en sådan plats närmast hör hemma i general- eller stadsplan beror av, huruvida den företrädesvis avser att betjäna den genomgående eller den mera lokala trafiken.

I punkt c) har såsom parkområden upptagits mark, som i 2 kap. 2 % ingå i 1 mom. d) och e). Att de sakkunniga ej här, såsom skett beträffande motsva— rande områden i generalplan, skilt parker och lekplatser åt, har sin grund i en önskan att de egentliga idrottsområdena icke måtte intagas i stadsplanerna, utan ligga kvar i generalplanen. Genom den valda formuleringen antydes, att lekplatser böra ingå i stadsplanen endast då de äro av den ringa omfattning att de kunna med fog anses såsom ett appendix till en park eller plantering.

Beträffande såväl punkt b) som e) gäller, såsom ovan antytts, att hinder ej möter att här inbegripa även områden av någon annan art än de uttryckligen nämnda, under förutsättning att därigenom ej göres våld på beteckningen för områdets huvudsakliga användning.

Angående punkt d), vattenområden, hänvisas till vad under 2 kap. yttrats om dylika områden.

I 2 mom. stadgas att även till stadsplan, liksom till generalplan, skola höra erforderliga stadsbyggnadsbestämmelser. Någon närmare specifikation av de avseenden, i vilka dylika erfordras, har dock här ej ansetts nödig utöver vad i detta hänseende finnes i 6 kap. stadgat.

Liksom 1916 års kommitté anse de sakkunniga, att i stadsplan skola anges höjdlägen ej endast, såsom nu, å gatumark, utan å all mark, där sådant synes nödigt. Anmärkas må att den valda formuleringen, som överensstämmer med nämnda kommittés, innebär ett slopande av nuvarande lags obligatoriska regel om höjdlägen beträffande gatumark. Häri se de sakkunniga dock ej någon olägenhet, då det möjligen kan tänkas att ett fastställande av en viss gatas sträckning kan behöva ske utan att något avgörande ännu kan träffas om pro- filen. Är icke ett sådant undantagsfall för handen, böra de prövande myndig- heterna självfallet tillse, att gatuprofiler ej saknas.

I 1916 års kommittés förslag till byggnadsstadga upptogs i 14 % femte styc- ket 3) den regeln, att stadsplanekarta skulle åtföljas av utredning angående förefintliga möjligheter för vattnets avledande, och i 18 % föreskrift att, sedan stadsplan fastställts, plan för avledande av vatten och flytande orenlighet från såväl gator och andra allmänna platser som byggnadsmark och andra områden (avloppsplan) skulle av stadsfullmäktige antagas till efterrättelse (jfr gällan- de byggnadsstadga % 22 mom. 1).

I avgivet yttrande över förslaget framhöll Svenska kommunaltekniska för- eningen, att redan i samband med stadsplans utarbetande för ett område en fullständig avloppsplan för detsamma borde uppgöras och åtfölja stadsplane- ärendet till Kungl. Maj:t. Svenska teknologföreningen anförde i samma ämne, att, om man ock ej ansåge nödigt att stadga att fullständig avloppsplan skulle redan vid stadsplanens uppgörande föreligga, syntes dock stadsplanekartan böra åtföljas av sådan utredning angående sättet för vattnets avledande, som erfordrades för stadsplaneförslagets prövning.

De sakkunniga hava funnit de synpunkter, föreningarna sålunda framhållit, vara värda beaktande. Så snart inom ett- stadsplaneområde underjordiska av- loppsledningar skola anordnas, torde en avloppsplan svårligen kunna undvaras vid ärendets prövning. I annat fall däremot torde man kunna stanna vid en fordran att i stadsplanen utvisas, att möjlighet beretts till anordnande av nöj— aktigt avlopp.

ifrågavarande avloppsplan synas emellertid ej böra ställas alltför stora fordringar beträffande precision. Endast den huvudsakliga anordningen av ledningarna torde behöva angivas. Särskilt torde alltför höga anspråk på an— givande av exakta dimensioner kunna vålla större kostnader för'beräkningar- nas utförande än vad som kan anses motsvara gagnet därav. Härför lära näm- ligen tarvas mycket ingående undersökningar av bebyggelseförhållandena inom området, sådana de väntas komma att gestalta sig. Endast approximativa siffror torde här vara av nöden, därest överhuvud dimensioneringen behöver an- givas.

Om' ett stadsplaneförslag åtföljes av en dylik avloppsplan, kan det ifråga— sättas, huruvida den bör anses inbegripen i den fastställelse, som må åkomma ' stadsplanen. De sakkunniga hava icke avsett, att så skall vara fallet i vidare mån än att ändringar däri icke få av stad vidtagas, som rubba de förutsätt- ningar, under vilka stadsplanen må anses hava fastställts. Däremot bör sta- den hava fria händer att sedermera göra mindre avvikelser, som icke inverka menligt på stadsplanens genomförande. Anmärkas må emellertid, att frågan kommer i ett något annat läge, om den fastställda avloppsplanen kommit att ligga till grund för en kostnadsfördelning enligt 14 kap. I sådant fall bör staden givetvis ej äga rätt att exempelvis utan markägares medgivande ned- lägga ledning av mindre dimension än den i avloppsplanen angivna.

I förevarande momlent stadgas vidare, att om i generalplanen upptagits en huvudledning för avlopp, densamma skall i avloppsplanen särskilt utmärkas, detta endast i syfte att för de prövande myndigheterna underlätta förslagets granskning.

2 %.

Paragrafen angiver vissa allmänna grunder, som böra iakttagas vid stads— planens uppgörande. Tillika med 2 kap. 3 %, som meddelar föreskrifter i lik— nande ämne beträffande generalplan, men på grund av hänvisningen i denna paragraf avser jämväl stadsplan. motsvarar stadgandet i huvudsak 1916 års stadsplanelagskommittés förslag till byggnadsstadga 9 och 10 %% samt 11 % 1 mom., dock med vissa ändringar och tillägg, huvudsakligen av formell natur.

3%.

1 26 % av 1916 års kommittés förslag till byggnadsstadga föreslås skyldig— het för byggnadsnämnd att, om kvarter helt och hållet eller till betydande del avbrunnit, före meddelande av byggnadslov inom kvarteret undersöka bl. a. om anledning förefinnes att vidtaga åtgärd för ändring i stadsplanen. I bo- stadskommissionens förslag till byggnadsstadga förefunnos vida mera detal— jerade regler om förfarandet i sådant fall.

De sakkunniga hava ansett frågan vara av så stor vikt att en bestämmelse i ämnet icke bör saknas i själva lagen. Denna bestämmelse synes ej endast böra avse eldsolyeka, utan all förstörelse av större mått, som kan övergå stad eller stadsdel. I sådant fall stadgar förslaget, att stadsfullmäktige ofördröj- ligen skola upptaga frågan om ändrad stadsplan till prövning. För att före— bygga att saken varder förbisedd har dessutom uttalats, att, om stadsfullmäk— tige besluta, att ändring icke skall ske, anmälan om beslutet skall göras hos Konungen. Enligt 8 % i detta kapitel torde Konungen kunna i trängande fall ingripa i anledning av en sådan anmälan. — Att byggnadsnämnd även enligt de sakkunnigas förslag äger en viss befogenhet att låta en sådan situation, som här avses, inverka å prövningen av en föreliggande ansökan om byggnadslov, följer av 17 kap. 2 % i de sakkunnigas förslag.

4%.

Självklart är att, om regionplan eller generalplan är gällande, denna bör läggas till grund för stadsplanens upprättande, under förutsättning att den är lämplig. Finnes generalplan däremot vara i behov av ändring eller utvidgning, har det emellertid ansetts vara av vikt att här påpeka, att sådan åtgärd må ske i samband med stadsplanens uppgörande, likaså uppgörande av ny general- plan, därest sådan ieke finnes. Genom denna föreskrift markeras ytterligare det nära samband mellan generalplan och stadsplan, som de sakkunniga förut betonat. 5 %.

Beträffande 1 mom. hänvisas till vad som anförts vid 2 kap. 5 5. 2 mom. motsvarar i huvudsak 14 % första och fjärde styckena samt femte stycket 1) och 2) i 1916 års kommittés förslag till byggnadsstadga.

Kommittén anförde i motiveringen till sitt förslag: De närmare föreskrifter angående kartans teknisk-a anordning, som tilläventyrs kunna finnas erforderliga, synas lämpligen kunna utfärdas av byggnadsstyrelsen i kraft av den tillsynsmyndighet, som i 97 5 av kommitténs förslag till byggnadsstad- ga blivit åt styrelsen uppdragen.

I över kommitténs betänkande avgivet yttrande anförde fastighetsregister— kommissionen:

Kommissionen ville framhålla vikten av att bestämmelser bleve meddelade, som säkerställde att till grund för stadsplanen lades ett tillfredsställande kartmaterial. Kommissionen hade under den pågående fastighetsregistreringen flerfaldiga gånger konstaterat omöjlighet att med ledning av stadsplanekartan avgöra, om och hur en

1916 års stadsplane— lagskom— mi tte.

Yttranden.

- De sak— kunniga.

viss fastighet berördes av den fastställda stadsplanen. Enligt föreskrift i såväl gäl— lande lag, som förslaget skulle ägare av mark, som berördes av planläggning, höras över förslaget; och redan denna föreskrifts riktiga tillämpning syntes kommissionen förutsätta, att ett riktigt kartmaterial över det område, som skulle planläggas, förelåge. Och än vidare motiverades efter kommissionens åsikt detta krav av bestäm- melserna i 1 kap. 8 a 5 1 mom. andra stycket och 5 kap. 8 5 m. fl. stadganden i fastighetsbildningslagen, vilka uppenbarligen förutsatte, att stadsplanen vilade på ett gott kartmaterial.

Med hänsyn till ett uttalande i motiven till 14 & byggnadsstadgeförslaget tilläte sig kommissionen som sin mening anföra, att närmare föreskrifter angående stads- planekartas tekniska anordning borde meddelas av Kungl. Maj:t, då härvid även andra intressen än dem byggnadsstyrelsen hade att företräda, borde få vinna infly— tande.

Enligt kommissionens mening vore föreskrifterna om stadsplanekartas beskaffenhet av den vikt, att det kunde starkt ifrågasättas, om icke desamma borde meddelas i själva lagen. Det kunde icke undvikas, att i en lag av förevarande beskaffenhet, Lika- som i lagar om jorddelning och expropriation, måste meddelas en hel del bestäm— melser av mer eller mindre instruktionellt innehåll. Att så skedde påkallades av hänsyn till så väl kostnadsfrågan som skyddandet av enskild rått.

Lantmäteristyrelsen anförde i över kommitténs betänkande avgivet yttrande:

Det ville synas, som om stadsplanelagskommittén icke tillräckligt beaktat bety- delsen av ett tillfredsställande mätningstekniskt material såsom grundval för stads- planer och tomtindelningar. Kommittén utginge ifrån, att intet av innehållet i dess förslag till stadsplanelag hade direkt med fastighetsbildningen att göra, och fastslogs, att stadsplanen såsom utgörande sammanfattningen av de i särskild ordning antagna reglerna angående stadens ordnande och bebyggande bestode just av ett system av särskilda bestämmelser angående stadsplaneområdets användande, samt framhölle, att vissa av dessa bestämmelser avsåge förhållanden, som tydligast åskådliggjordes genom användande av en karta som hjälpmedel, såsom gränserna för byggnadskvarter, gator m. ur., men att beträffande ingen av dem kartan enligt kommitténs mening utgjorde någonting i och för sig oundgängligt.

I överensstämmelse med denna uppfattning stode, att varken i förslaget till stads- planelag eller i förslagen till byggnadsstadga upptagits några bestämmelser angående beskaffenheten i tekniskt avseende av stadsplane—, terräng- och tomtkartor'eller an- gående kompetens för upprättande av dylika kartor, förutom att uti 22 å i kom- mitténs förslag till byggnadsstadga återfunnes bestämmelsen i 1 kap. 6 % fastighets- bildningslagen att tomtindelning, varå fastställelse sökes, skall vara inlagd å karta upprättad av förrättningsman för tomtmätning i så stor skala, att den tydligt utvisar varje tomt, som ingår i den indelning, med dess gränser och belägenhet i förhållande till de tomter och andra områden, vilka gränsa till tomten.

Hittills hade emellertid ofta inträffat, att till grund för stadsplan lagts ett otill- fredsställande kartmaterial och att till följd härav stora svårigheter mött, när det gällt att på marken utstaka och utmärka planen. Det vore givetvis angeläget, att dylika missförhållanden förebyggdes.

På grund av vad sålunda anförts hölle lantmäteristyrelsen före, att föreliggande förslag icke borde bringas i tillämpning, såvitt icke bestämmelser meddelades om att stadsplan och tomtindelning skulle grundas på ett tillfredsställande mätningstekniskt underlag.

De sakkunniga anse yrkandet, att stadsplan skall grundas på ett tillfreds— ställande mätningstekniskt underlag, värt beaktande. "Stadsplanerna hava hit- tills ofta brustit härutinnan och hava härigenom svårigheter uppkommit, när det gällt att å marken utstaka planen. Enligt de sakkunnigas förslag har väl icke stadsplan i något fall tillagts fastighetsbildande verkan utan har

dylik verkan förbehållits mätningsförrättning, som avser stadsplanens genom- förande. Då stadsplanen emellertid enligt de sakkunnigas förslag skall tjäna såsom norm för hur fastighetsindelningen skall genomföras, är det emellertid i allt fall av stor vikt, att stadsplanen grundar sig å ett så gott mätningstek- niskt underlag att det, när den skall genomföras, visar sig möjligt att konsta- tera läget av de gränslinjer stadsplanen avsett skola uppdragas. I den norska lagstiftningen i ämnet av år 1924 stadgas beträffande stadsplan, som i fastig- hetsbildande avseende i den norska lagen tillägges samma betydelse som i de sakkunnigas förslag, att densamma skall utmärkas å karta, utförd på grund- val av ett polygonnät knutet till fasta trigonometriska punkter i anslutning till rikstrianguleringen, där sådan föreligger.

Då frågan emellertid synes stå i samband med frågan om ordnande av mätningsväsendet för rikets städer och därför lämpligast torde lösas genom den mätningsstadga för städerna, som snart torde vara att motse, hava de sakkun- niga ej ansett sig böra i förevarande förslag upptaga något stadgande i ämnet.

På grund av den förut av de sakkunniga betonade samhörigheten mellan stadsplan och generalplan torde det ofta befinnas lämpligt att de utmärkas å gemensam karta. Bestämmelse härom har införts i 2 mom. andra stycket.

Gå.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 1.5 % första, andra och tredje styckena i 1916 års kommittés förslag till byggnadsstadga.

I 15 % första stycket av kommitténs förslag till byggnadsstadga upptages, att förslaget skall hållas för allmänheten tillgängligt under viss bestämd tid, minst en månad, efter införandet av kungörelse därom, ävensom att viss tid därutöver, minst åtta dagar, skulle utsättas, inom vilken anmärkningar mot förslaget finge till byggnadsnämnden avlämnas.

I åtskilliga av de över kommitténs betänkande avgivna yttranden anmär— kes, att det lämpligaste vore att handlingarna funnes tillgängliga under hela anmärkningstiden (s. 243 och 244). De sakkunniga anse denna anmärk- ning befogad och föreslå alltså, att förslaget skall finnas för allmänheten till- gängligt under hela anmärkningstiden. Någon förlängning av den i 1916 års kommittés förslag upptagna minimitiden, en månad, hava de sakkunniga i an- ledning av den av de sakkunniga gjorda ändringen ej ansett erforderlig.

Kommitténs förslag upptog, att om inom stadsplaneområdet funnes mark. som tillhörde kronan eller enskilt trafikföretag och somi förslaget inta- gits såsom trafikonrråde, handlingarna skulle i erforderliga delar av bygg- nadsnämnden tillställas den, som hade att företräda kronan eller det enskilda trafikföretaget, med skyldighet för denne att inom av nämnden angiven tid, minst en månad efter handlingarnas delfående, till nämnden inkomma med ytt- rande över förslaget.

I över kommitténs betänkande avgivet yttrande har järnvägsstyrelsen hemställt, att minimitiden för kronan eller enskilt företag att efter hand- lingarnas delfående avgiva yttrande över förslag skulle avsevärt förlängas och att samma förfarande för yttrandes inhämtande skulle användas icke blott när i stadsplaneområde inginge trafik— eller säkerhetsområde utan jämväl när dylikt område funnes intill eller i närheten av stadsplaneområdet. _

Enligt de sakkunnigas förslag skall i princip trafikområde ej ingå i stads- plan. 1 följd härav och då de sakkunniga med hänsyn till vikten att stadsplane- ärenden bliva snabbt avgjorda ej ansett någon särskild yttrandetid för trafik— företag böra ifrågakomma i det fall att trafikområde endast gränsar intill eller finnes i närheten av stadsplaneområde, hava de sakkunniga ej i sitt för— slag upptagit någon bestämmelse motsvarande sist återgivna av kommittén upptagna.

7 %.

Genom paragrafen hänvisas beträffande stadsplan till de 1 2 kap. 7% 1 inom. ., 8 och 9 %% 1 förslaget intagna bestämmelserna om generalplan.

Såvitt angår stadsplan överensstämmer 2 kap. 7 % 1 inom. med 2 % första stycket i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag, 2 kap. 8 % med 16 å i kommitténs förslag till byggnadsstadga med den ändring, varför redogörelse lämnats i den speciella motiveringen till 2 kap. 8 %, samt 2 kap. 9 & i huvudsak med 5 % i kommitténs förslag till stadsplanelag.

8å.

! Genom här skedd hänvisning göres innehållet i 2 kap. 10 %, avhandlande de fall, då Kungl. Maj :t äger ingripa för åvägabringande av generalplan, till- lämpligt även å stadsplan. Beträffande stadgandets innebörd och dess för- hållande till 1916 års kommittés förslag hänvisas till den speciella motiverin- gen till 2 kap. 10 %

G KAP.

Om stadsbyggnadsbestämmelser för stad,

Detta kapitel är helt nytt i förhållande till 1916 års kommittés förslag. Med hänsyn till att de sakkunniga icke kunnat fullt ansluta sig till nämnda" komlmittés konstruktion av motsvarande bestämmelser såsom en integrerande del av stadsplanen, utan velat anordna stadsbyggnadsbestämmelserna såsom ett med planen visserligen intimt förknippat, men dock självständigt vid dess sida stående institut, som dessutom icke sammanhör med endast ett planinstitut, utan kan tillhöra såväl generalplanen som stadsplanen och som slutligen i Vissa fall sträcker sitt verksamhetsområde utöver plangränsen, hava de sak— kunniga ej ansett det kunna annat än befordra reda och överskådlighet att i ett kapitel sammanföra de särskilda regler, som synts påkallade för att åt detta institut förläna dess erforderliga självständiga ställning. Begreppet, sådant det av de sakkunniga utformats, innebär, skulle man kunna säga, en samman- fattning av alla de olika typer av bestämmelser, som enligt nu gällande rätt kunna meddelas angående byggandet inom vissa områden, i stad och stads— liknande samhälle såväl som på. landet, till den del de nämligen icke innefatta rent tekniska eller administrativa föreskrifter, i vilket fall de enligt de sak- kunniga skola hänföras till byggnadsordningarna. De bestämmelser, som så- lunda motsvaras av de nya stadsbyggnadsbestämmelserna, äro följande:

1) till stadsplan hörande särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande enligt 1 kap. 2 % och 42 % andra stycket i lagen om fastighetsbildning 1 stad;

2) särskilda föreskrifter med avseende a by ggnadsveiksamhetens ordnande inom stads och stadsliknande samhälles icke planlagda område enligt 46 å andra stycket i samma kapitel;

3) särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom område å landet enligt 42 % fjärde stycket i samma kapitel.

lå.

Denna paragraf avhandlar sådana stadsbyggnadsbestämmelser, som samman— höra med general- eller stadsplan. Såsom den angiver, avser kapitlet väsent—

ligen att meddela föreskrifter om den omfattning och den ordning, i vilken bestämmelser av här avsett slag skola tillkomma.

2 %.

Här meddelas grundreglerna angående den omfattning, vari till general- eller stadsplan hörande stadsbyggnadsbestämmelser skola meddelas.

Angående generalplanens stadsbyggnadsbestämmelser stadgas i första styc- ket, att dessa skola meddela föreskrifter väsentligen endast rörande grund— dragen av bebyggandet. Endast i ett fall förutsättes att därigenom regel— mässigt må meddelas även närmare föreskrifter, nämligen då fråga är om område, vilket huvudsakligen är avsett för annat ändamål än bebyggande men varå byggnader likväl få i viss utsträckning uppföras. Skälet till denna upp- delning är givetvis det, att beträffande sistnämnda områden några närmare föreskrifter icke komma att i annan ordning meddelas, enär desamma i regel icke komma att upptagas i stadsplanen, medan de egentliga bebyggelseområdena i sinom tid böra komma att inflyta i stadsplanen och därvid bliva försedda med de erforderliga närmare föreskrifterna.

Att så skall ske stadgas i andra stycket, särskilt såvitt angår byggnads— kvarteren. ,

Att med närmare föreskrifter här ej avses de tekniska och administrativa bestämmelserna, torde framgå av vad de sakkunniga under 1 kap. anfört.

De sakkunniga vilja här begagna tillfället att framhålla, att de icke varit blinda för att det för det allmänna språkbruket möjligen kunde tett sig för— delaktigare att använda skilda benämningar för de stadsbyggnadsbestämmel- ser, som höra till generalplan, och dem, som höra till stadsplan. Från lag— textens synpunkt har det emellertid tett sig som en given fördel att få i möj- ligaste mån så att säga skära dessa bestämmelser över en kam, detta med hänsyn framför allt till den ringa skiftningen i dessa bestämmelsers rättsverk- ningar i de olika fallen. De sakkunniga kunna emellertid ej finna någon olä- genhet följa av att i dagligt tal om dessa två bestämmelsetyper användas be- nämningarna >>generalplanebestämmelsem och >>stadsplanebestämmelser».

3%.

Här behandlas den tredje typen av stadsbyggnadsbestämmelser, nämligen 'de s. k. »allmänna stadsbyggnadsbestämmelserna>>. Dessa avse sådan del av stadsbyggnadsområdet, som icke finnes upptagen i general- eller stadsplan, och skola, såsom tidigare framhållits, meddela mera allmängiltiga föreskrifter med avseende å detta områdes användning för bebyggande.

Då dessa bestämmelser inom sitt tillämpningsområde ersätta bristen på plan, har här ansetts nödigt att giva en regel, parallell med stadgandena i 2 kap. 10 % coh 5 kap. 8 %, angående rätt för Kungl. Maj :t att vid försummelse från stads sida att åvägabringa dylika bestämmelser fastställa sådana'av eget ini- tiativ, ehuru efter stadsmyndigheternas hörande och ärendets utställande.

4 %.

1916 års kommitté upptog icke i lagtexten några som helst detaljföreskrifter angående stadsplanebestämmelsernas innehåll, och anförde kommittén såsom motivering härför, att kommittén hölle för lämpligast, att den prövande myn- digheten granskade fall till fall, obundna av dylika föreskrifter. Vid så- dan granskning måste uppenbarligen tagas hänsyn av mångahanda slag, ej minst viktigt och nödvändigt vore att vid varje tillfälle samvetsgrant väga det _ allmänna och det enskilda intresset mot varandra (s. 109). I 11 % av sitt 14—270874

förslag till byggnadsstadga upptog kommittén dock vissa direktiv i detta av- ' seende. -

I över kommitténs betänkande avgivet yttrande har fastighetsregisterkom— missionen anmärkt, att den i kommitténs förslag till stadsplanelag upptagna be- stämmelsen, att stadsplanen skulle meddela de ytterligare bestämmelser, som funnos erforderliga angående användande av i stadsplan ingående område, vore allt för vid (5. 47). '-

De sakkunniga dela till fullo kommitténs åsikt att genom lämpligen av- fattade stadsplanebestämmelser betydande resultat kan uppnås i fråga om ett lämpligt och tilltalande stadsbyggande samt att den prövande myndig— heten bör hava stor frihet vid avgörande av huru dessa föreskrifter böra för visst stadsplaneområde utformas. Vid detta förhållande är det ej möjligt att i lagen uttömmande angiva det innehåll, som stadsplanebestämmelser i alla tänkbara fall kunna hava. Detta hindrar emellertid ej att de sakkunniga anse ej mindre att i lagen bör intagas en exemplifikation å stadsplanebestämmel- sernas innehåll för att därigenom klargöra institutets syftemål och i någon mån angiva dess innebörd och yttre konturer, än även att i samband därmed vissa direktiv böra meddelas av mera positiv natur. '

Nämnda exemplifikation återfinnes i förevarande paragraf, varefter i 5 % här nedan intagits de positiva direktiv, de sakkunniga ansett nödiga.

5 %.

De allmänna direktiv angående utformandet av stadsbyggnadsbestämmelser- na, som, på sätt ovan under 4 % omnämnts, innefattas i nu förevarande para- graf, innebära först och främst en hänvisning till de föreskrifter, som i 2 kap. 3 % och 5 kap. 2 % äro meddelade beträffande generalplan och stadsplan. An- gående dessa hänvisas till den speciella motiveringen till nämnda paragrafer. Dessutom hava emellertid vissa tillägg ansetts erforderliga. I vissa delar, men ej i alla, äga dessa tillägg motsvarighet i 1916 års kommittés förslag.

Första att-satsen innefattar en nyhet. De sakkunniga hava här sökt an— giva åtminstone de allra mest uppenbara av de krav, som enligt de sakkunni- gas mening måste ställas på bebyggandet inom ett koloniområde, för att det- samma icke skall förfela sitt syfte, varjämte såsom en ytterligare garanti fordrats byggnadsnämndens godkännande av en plan över området, i den mån 'det ej ingår i stadsplan (jämför ovan sid. 174 o. ff.).

Andra att-satsen är jämväl nytillkommen. Det har synts de sakkunniga nödvändigt att i lagen äga en föreskrift,'som hindrar uppförande av bonings— hus av trä i mer än två våningar jämte undantagsvis högst till en tredjedel inredd vind. Detsamma bör gälla hus, inrymmande arbetslokaler, dock att beträffande dylika hus angående vindsinredningens omfattning ej bör uppstäl— las något maximum. Då grunden till bestämmelsen är en önskan om skydd mot eldfara, har dock ansetts, att undantagsvis, när sådant på grund av sär— skilda förhållanden prövas erforderligt och lämpligt, hinder ej bör resas mot den i vissa delar av landet rätt vanliga byggnadstyp, som representeras av de s. k. landshövdingehusen, d. v. s. hus som utgöras av två våningar av trä på en bottenvåning av sten. Bestämmelsen motsvarar i viss mån, ehuru i modi- fierad form, 58 % i bostadskommissionens förslag till byggnadsstadga.

Tredje att—satsen motsvaras i viss mån av 75 % i 1916 års kommittés för- slag till byggnadsstadga, i vad där stipulerats, att vid prövning av ansökan om byggnadslov inom område, för vilket utomplansbestämmelser icke gällde, byggnadsnämnden hade att tillse bl. a. att byggnadens höjd ej överskrede 7 ;5 meter — en hushöjd, som kommittén för övrigt angav såsom regelmässig norm även för utomplansbestämmelserna.

Ny är i viss mån bestämmelsen i fjärde att—satsen i paragrafen. Den stöder sig delvis på ett yttrande av byggnadsrådet F. Lilljekvist (se Sammandra- get sid. 305). I detta yttrande, som närmast avsåg skapande av vissa över— gångsbestämmelser i avvaktan å genomförandet av den nya lage-ns regler i fråga om stadsplanebestämmelser och byggnadsordning, föreslogs, att under en viss övergångstid skulle beträffande byggnads höjd och våningsantal gälla: att byggnad ej finge uppföras med större våningsantal än som inom kvarteret huvudsakligen kommit till användning och som kunde anses utgöra ett riktigt uttryck för de ortliga normala förhållandena, vadan enstaka byggnader, som inom kvarter uppförts till större höjd, därvid ej finge tagas som norm; att byggnadslov ej finge meddelas, därest det föreslagna bebyggandet störande avveke från det byggnadssätt, som inom kvarteret i övrigt vore förhärskande; samt att byggnadsnämnd särskilt skulle äga tillse, att icke vanprydande brand- gavlar uppkomme mot grannes tomt. — »

De sakkunniga hava funnit de principer, som här uttalats, kunna med någon omformulering utgöra en tjänlig grundval även för de framtida stadsbygg— nadsbestämmelser-nas utformning. Att de därigenom även komma att i samma form öva inverkan å prövningen av ansökningar om byggnadslov under ovan- nämnda övergångstid, följer av de sakkunnigas förslag till promulgationslag, 6 &. Femte att-satsen motsvaras delvis av vissa punkter i 1916 års kommittés förslag till byggnadsstadga 9 %. Såsom ett nytt önskemål har ansetts förtjäna upptagas, att i fråga om förut bebyggd stadsdel förbättringar böra efter- strävas, så långt ske kan utan markägarens uppenbara förnärmande.

Sjätte att—satsen motsvarar i huvudsak 11 % 2 mom. andra stycket i kom- mitténs förslag till byggnadsstadga.

Gå.

Då en gata inlägges i stadsplanen, förekommer det ju ofta, att den trafik, gatan kommer att betjäna, icke på lång tid kommer att uppgå till vad som slutligen måste beräknas. Det skulle emellertid vara föga förenligt med klok ekonomi att omedelbart utlägga till gata så stor bredd som möjligen i en av- lägsen framtid kan bliva erforderlig. Ännu mindre vålberäknat vore det dock att endast uttaga den för tillfället erforderliga gatubredden och lämna den övriga marken till bebyggande för att om ett antal år, då gatan måste vidgas, nödgas för stora kostnader inköpa dessa byggnader för nedrivning. En utväg ur denna svårighet har i stor utsträckning sökts genom anlitande av metoden att utmed gatan utlägga förgårdar, som måste lämnas obebyggda och alltså i en framtid kunna tagas i anspråk för gatuvidgning utan att åsamka staden några kostnader annat än för marklösen.

Detta syfte med en bestämmelse om förgårds anordnande har emellertid icke av nuvarande praxis erkänts som fullt legitimt. I ett analogt fall har rege- ringsrätten förklarat stads åtgärd att i en stadsplan med byggnadsförbud be- lägga ett område i tydlig avsikt att hava detsamma reserverat för en blivande gata icke överensstämma med syftet med särskilda bestämmelser i avseende å Sättet för byggnadskvarterens användande och förty icke kunna godkännas. Härtill kommer att det i allt fall ej torde vara möjligt att utmed en gata upp— taga förgårdar till större bredd än vad som anses motsvara vanlig skälig för— gårdsbredd, d. v. s. föga över sex meter.

De sakkunniga anse det emellertid vara av stor vikt, att möjligheten för stad att utmed en gatuled reservera mark för blivande vidgning av gatan icke alltför snävt begränsas. Om för detta ändamål allenast en vanlig förgårdsbredd läg- ges ut, och denna vid en blivande vidgning tages i anspråk för gatan, finner

man dessutom som regel kvarteret då bebyggt ända ut till denna förgårds gräns, medan det ofta kunnat vara önskvärt att äga tillgång till en förgård även utanför den nya gatugränsen. Den enda utvägen för staden att på ett fullt betryggande sätt lösa frågan skulle då vara att redan från början själv förvärvahela den erforderliga gatubredden, men tillsvidare utlägga till gata endast en smalare remsa därav. Härigenom ådrages emellertid staden under mellantiden kostnader för områdets ordnande, vilka icke motsvaras av någon nämnvärd fördel. Bättre är då i regel att marken lämnas kvar i den enskildes hand. För denne kan dispositionen av marken under mellantiden vara av stort trevnads- och även nyttighetsvärde, även om han måste förhindras att bebygga detsamma annat än möjligen i mera begränsad omfattning Och på provisoriskt sätt.

De sakkunniga hava ansett, att lagen, hellre än att på en omväg söka möj- liggöra en lösning av frågan, bör direkt taga sikte på en lösning därav, och detta i den riktning som nyss angivits. Detta har i förevarande paragraf fö- reslagits kunna ske genom tillämpning av stadsbyggnadsbestämmelser. Huru långt en sådan bestämmelse mot markägarens eventuella protest må kunna gå, bör bliva föremål för prövning i varje särskilt fall, därvid skälig hänsyn måste tagas till den olägenhet anordningen kan medföra för honom. De sakkunniga hålla dock före, att ofta nog en sådan anordning icke skall för markägaren te sig som någon obillighet, även om fråga blir om större bredder än de vanliga förgårdarnas. Skulle i visst fall en sådan anordning ej anses kunna fast- ställas, återstår för staden alltid möjligheten att så att säga köpa sig mark— ägarens medgivande genom exempelvis erläggande av något mindre skadestånd i form av en årlig avgift _ som väl i regel ej behövde ställa sig alltför be- tungande — eller på annat sätt. De sakkunniga hava i allt fall ansett det vara av värde att få grundsatsen om marks reserverande på detta sätt för blivande gatuvidgning erkänd i lagen.

7 ' %.

Här meddelas stadganden om ordningen "för stadsbyggnadsbestämmelsernas tillkomst. Där bestämmelserna höra till viss plan, följa de i detta hänseende samma regler som denna plan, i annat fall reglerna om generalplan.

Angående formen för tillkomsten av de utav 1916 års kommitté föreslagna utomplansbestämmelserna, vilka —— efter det generalplaneområdet här gjorts till föremål för särbehandling —— närmast motsvaras av de utav de sakkun- niga föreslagna allmänna stadsbyggnadsbestämmelserna, anförde Svenska kom- munaltekniska föreningens kommitterade i över 1916 års kommittés betänkande avgivet yttrande:

Endast i det fall, att utomplansbestämmelserna skulle avse markens användning för visst ändamål och sålunda kunde betyda ett mer än annars betydande ingrepp i markägarens förfoganderätt över sin mark, funne kommitterade ett verkligt be- hov föreligga att få dessa bestämmelser civilrättsligt fastslagna.

Kommitterade ville emellertid ej motsätta sig utsträckandet av utomplansbestäm- melsers användande även för övriga av kommittén ifrågasatta föreskrifter, men förutsatte, att byggnadsstadgan skulle inrymma möjlighet att på administrativ väg eller genom bestämmelser i byggnadsordning få tillämpa det enklare förfaringssätt, som enligt nuvarande författningar med stor fördel kunde komma till användning.

Detta anförande av föreningens kommitterade har föreningen, som i övrigt biträtt detsamma, förklarat sig vilja så modifiera, att i byggnadsstadgan med— gåves att på administrativ väg —— sålunda utan att underställa frågan Ko- nungens prövning —— få utomplansbestämmelser fastställda genom Konungens befallningshavande. ' :

Svenska Teknologföreningen anför om 1916 års kommittés förslag i den- na del:

Det förefölle som om dessa bestämmelser, strängt tillämpade, skulle i vissa fall ställa större krav på omständlighet i förfarandet än vad sakens beskaffenhet påford- rade. Väl kunde stundom, såsom då fråga vore om förbud mot visst områdes ut- nyttjande för visst bestämt ändamål, en dylik omständlighet vara motiverad, men i många fall ville det synas som om markägarnas rätt skulle kunna behörigen till— varatagas med tillämpande av ett mindre tungrott tillvägagångssätt. Det finge i detta sammanhang erinras, att genom bestämmelser i en byggnadsordning kunde läggas fullt lika tryckande band på den enskildes förfoganderätt över sin mark utan att det därför ansetts nödigt att bereda denne tillfälle att yttra sig över sådana bestämmelser. Föreningen ansåge därför, att utomplansbestämmelser fortfarande borde kunna åstadkommas på ett enklare sätt. Möjligen kunde föreskrifterna härom helt utgå ur lagen och överföras till stadga eller byggnadsordning. Härigenom skulle man jämväl undgå den svårighet, som låge däri att reglerna om byggande utom stadsplan komme att återfinnas dels i stadgan och byggnadsordningen och dels i utomplansbestämmelserna. Visserligen skulle man härigenom gå miste om den strängare proceduren även i de fall, då denna enligt vad ovan sagts kunde vara be- hövlig. Det torde emellertid kunna antagas, att i dessa fall — alltså då fråga upp— stode om att exempelvis förbjuda ett områdes utnyttjande för visst ändamål —— om- rådets utveckling måste anses hava fortskridit så långt, att dess upptagande i stads— planen icke längre kunde uppskjutas.

Stockholms stads byggnadsnämnd anför om 1916 års kommittés förslag till utomplansbestämmelser :

Beträffande det ifrågasatta förfarandet vid meddelande av s. k. utomplansbestäm- melser anslöte sig nämnden till den av stadsarkitekten uttalade och av stadsingenjö- ren i huvudsak delade uppfattningen, att erforderliga föreskrifter rörande bebyg- gandet av städernas icke planlagda områden borde meddelas i byggnadsordningarna, varigenom bl. a. erbjödes en lättare och bekvämare form för bestämmelsernas fast- ställande och ändrande.

Beträffande tillkomsten av generalplan och därtill hörande stadsbyggnads- bestämmelser hava de sakkunniga, såsom förut sagts, icke ansett nödigt att stadga fullt samma omständliga procedur som beträffande stadsplan, i det att fordran å särskilda kallelsebrev till markägarne icke där upprätthållits utan ersatts av en viss förberedande förhandling med de markägare, som på mera kännbart sätt beröras av generalplanen.

De allmänna stadsbyggnadsbestämmelserna, d. v. 5. de, som angå i plan ej upptagen del av stadsbyggnadsområdet, avse ju i motsats till planbestämmel— serna icke att skapa någon differentiering inom sitt giltighetsområde, utan hava tvärtorn angivits böra vara allmänt gällande inom detta område. Med hänsyn till den av de sakkunniga uppdragna skillnaden mellan bestämmelser av stads- byggnadsnatur och av byggnadsordningsnatur, vilken från de sakkunnigas synpunkt gör det mindre lämpligt att, såsom i ovannämnda yttranden ifråga- satts, i byggnadsordning intaga även bestämmelser av stadsbyggnadsnatur, varda emellertid även de allmänna stadsbyggnadsbestämmelserna för framti- den renodlade från alla tekniska regler, från vilka dispens ju ofta kan tänkas behövlig, och inskränkta till sådana mera väsentliga ämnen, i vilka dispens i allmänhet icke bör få äga rum annat än i den begränsade omfattning, som av- ses med stadgandet i 9 % andra stycket i förevarande kapitel. De sakkunni- ga hava av nu angivna skäl icke tvekat att i fråga om de allmänna stadsbygg- nadsbestämmelserna fordra samma procedur som för generalplan.

Sista stycket av 7 % avser att i fråga om ändring i stadsbyggnadsbestäm- melser föreskriva samma procedur som för åvägabringande av nya sådana.

S%.

Även då allmänna stadsbyggnadsbestämmelser blivit av stadsfullmäktige antagna eller väsentlig ändring i sådana beslutad. äger Konungens befallnings- havande meddela förbud mot nybyggnad å området på sätt i 3 kap. 1 % sägs. dock med iakttagande av däri stadgad tidsbegränsning, men med motsvarande rätt för Konungen att medgiva förlängning.

53%.

Till paragrafen finnes ej motsvarighet i de vid 1916 års betänkande fogade lagförslagen.

En vanlig byggnadsbestämmelse är den. varigenom förbud stadgas att bygga å visst område av tomt (s. k. prickat område) eller beträffande bebyg- gandet därav göres visst förbehåll. Lämpligt är givetvis att detta byggnads— förbud lika litet som förbudet att bygga å gatumark lägger ett absolut hinder för att utöver byggnadslinjen anordna sådana utsprång som portomfattningar och dylikt. Vid detta förhållande och då utvägen att söka få ändring i en stadsbyggnadsbestämmelse, som ej innehåller rätt att utöver prickat område anordna utsprång. skulle medföra alltför stor omgång, hava de sakkunniga ansett, att beträffande prickat område samt annat område, som ovan nämnts, borde beredas viss möjlighet till dispens från gällande förbud mot eller förbe- håll i fråga om bebyggandet.

Ett generellt sådant undantag har ansetts kunna givas genom byggnadsord- ning —i fråga om utsprång, som av arkitektoniska skäl erfordras. Beträffande gatumark—ihar—ett generellt undantag i detta hänseende medgivits i lagen (se 10 kap. 4 €). I andra fall'har Konungens samtycke in casu ansetts erforder— ligt. Uppenbart är, att denna Konungens dispensrätt är avsedd att anlitas en- dast i verkligt trängande fall. Måhända bör så i regel ej heller ske utan hö— rande av ej allenast byggnadsnämnd utan jämväl stadsfullmäktige.

7 KAP.

Om kommunalt samarbete för antagande och genomförande av general- plan eller stadsplan så ock om regionplan.

I den allmänna motiveringen har anmärkts, att de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att man genom lagstiftningen bereder möjlighet att efter en en— hetlig plan reglera utbyggandet av ett utvecklingsområde, sträckande sig över flera kommuner, ävensom att detta bör kunna ske antingen genom ett gemen- samt utformande lav generalplan eller stadsplan för vederbörande kommuner eller genom" antagande av en schematisk huvudplan, av de sakkunniga be- nämnd regionplan, avsedd att läggas till grund för generalplan eller stadsplan för de särskilda kommunernas områden. 'I båda fallen har det erforderliga samarbetet mellan de intresserade parterna lämpligen ansetts kunna ske genom att för ändamålet anordna ett kommunalförbund.

Ifrågavarande anordningar avhandlas närmare i förevarande kapitel, vilket i 1 % behandlar kommunalförbund för antagande och genomförande av general— plan eller stadsplan gemensamt för flera kommuners områden samt i 2 % för— bund för åstadkommande av regionplan.

15.

Såsom redan i den allmänna motiveringen antytts, hava de sakkunniga tänkt sig att ett kommunalförbund av här ifrågavarande art skall kunna avse såväl generalplaneläggning som stadsplaneläggning av de olika deltagande kommu— nala enheternas områden. Kommunalförbundets uppgift synes därvid böra kunna avse ej blott gemensamt åvägabringande av generalplan resp. stadsplan utan även gemensamt genomförande av sådana planer. Det torde nämligen kunna tänkas fall, då ett dylikt gemensamt genomförande kan vara ägnat att befordra ett rättvist avvägande av bördorna, såsom då en huvudtrafikled genom en kommun i hög grad betjänar trafiken från en annan kommun och den senare därför skäligen bör på något sätt bidraga till dess bekostande.

Såsom möjliga delägare i sådant kommunalförbund hava de sakkunniga givetvis i första hand tänkt sig samhällen av alla de typer, som enligt lagförslaget skola kunna handhava stadsbyggnadsfrågor, således städer, köpin- gar, municipalsamhällen och landskommuner. Med hänsyn till det intresse planläggningen av huvudtrafiklederna inom ett visst område, som helt eller delvis ingår i Väghållningsdistrikt å landet, kan hava för de Väghållnings— skyldiga inom distriktet i denna deras egenskap, och de insatser i form av kost— nadsbidrag eller naturaprestationer, som därför stundom böra kunna påräknas för ledernas genomförande, hava de sakkunniga ansett, att såsom medlem i kommunalförbund, som här avses, må kunna inträda även sådant Väghållnings— distrikt.

Fråga om bildande av kommunalförbund för nu ifrågavarande ändamål må enligt förevarande paragraf väckas av intresserad stad ävensom av Ko- nungens befallningshavande. På grund av hänvisning i 20 kap. 1 % tillkommer samma rätt köping eller municipalsamhälle, som där avses, och på grund av 21 kap. 5 % första stycket jämväl kommun å landet, där Konungen meddelat förordnande enligt nämnda stycke. Väghållningsdistrikt å landet har samma befogenhet enligt sista stycket av förevarande paragraf, jämförd med lagen om kommunalförbund. " '

Någon tvångsanslutning till kommunalförbund för ändamål, varom nu är fråga, förutsättes icke, utan kommer icke något kommunalförbund till stånd med mindre samhällena ena sig om antagande av förbundsordning samt Konun- gens befallningshavande på sätt i 17 %'i lagen den 13 juni 1919 om kommunal- förbund stadgas vid prövning av alla på frågan inverkande omständigheter finner, att samhällenas sammanslutning i enlighet med den sålunda antagna förbundsordningen skulle främja samhällenas utveckling. För sådant ändamål måste det förutsättas, att förbundsordningen överlämnar åt förbundsdirektio- nen att helt eller åtminstone delvis utöva den befogenhet, som enligt lagen tillkommer stadsfullmäktige i det ämne, förbundets verksamhet skall avse, vare sig nu denna verksamhet rörer generalplan eller stadsplan och vare sig den Omfattar planens antagande eller dess genomförande.

2 %.

Enligt första stycket i paragrafen skall vad enligt 1 % gälleri fråga om an- tagande och fastställande av generalplan, som där avses, även gälla i fråga om regionplan, varmed enligt stadgandets lydelse avses sådan schematisk plan beträffande markens användning och framdragande av huvudtrafikleder, vil- ken finnes böra läggas till grund för uppgörande av generalplan eller stads- plan för de särskilda samhällenas eller kommunernas områden. '

I fråga om karta överregionplan har ej ansetts nödigt att uppställa fordran å viss bestämd minimiskala, utan synes det tillfyllest att fordra sådan skala,

1916 års stadsplane- lagskom- mitté.

Yttrande n.

De sak- kunniga.

att därav tydligt framgår den huvudsakliga fördelningen av marken för olika ändamål samt den huvudsakliga sträckningen av de huvudtrafikleder, som äro eller väntas bliva behövliga för mer än en kommun. I övrigt skall vad enligt 1 % i förevarande kapitel gäller om antagande och fastställande av gemensam generalplan äga motsvarande tillämpning å regionplan, dock att särskilda för- handlingar med eller kallelse till markägare ej ansetts behöva fordras, då ju sådana åtgärder alltid måste komma till stånd innan regionplanen sedermera så att säga omsättes i generalplaner eller stadsplaner. Även i övrigt följer av stadgandet en viss modifikation i 1 %:ns regler, i det att förbundsdirektionen alltid måste genom förbundsordningen tillerkännas den befogenhet, som över- huvud skall förefinnas i fråga om antagande av regionplan, då ju stadsfull- mäktige icke äro avsedda att taga någon befattning med dylika frågor. Där— emot blir genomförandet av regionplanen alltid en de särskilda delägarnas en- skilda angelägenhet, enär detta genomförande ju skall ske genom generalpla— ner eller stadsplaner för deras områden. Enligt 2 kap. 4 % och 5 kap. 4 % äro de dock därvid i hög grad bundna av regionplanen. Å Kungl. Maj :t ankommer givetvis att vid prövning av general- eller stadsplaner tillse, att behörig hän- syn tagits till gällande regionplan.

8 KAP.

Om tomtindelning i stad.

1 %. I 9 % av 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag finnes stadgat, att tomtindelning inom byggnadskvarter av mark, vilken förut ej varit föremål för sådan indelning, skall ske, när ägare av sådan mark det begär.

Svenska kommunaltekniska föreningen anför i yttrande över kommitténs betänkande:

Föreskriften, att tomtindelning av mark, som förut ej varit föremål för sådan in- delning, endast finge ske när ägare av sådan mark det begärde, vilken föreskrift överensstämde med nu gällande lag, hade haft till följd, att vederbörande markägare- i stor utsträckning använde sig av Konungens befallningshavande medgiven rätt att, oaktat tomtindelning ej blivit verkställd, bevilja tillstånd till nybyggnad. inom sådant kvarter. Detta förhållande kunde medför-a, att hela kvarter bleve bebyggda utan tomtindelning, varigenom stads rätt att erhålla ersättning för gatumark och gatas anläggning m. ni. kunde äventyras, och i varje fall kunde tidpunkten för er- sättningens utgivande bliva oskäligt framflyttad. Det syntes därför rimligt, att byggnadsnämnden även i sådant fall skulle äga påkalla tomtindelning. Föreningen föresloge därför följande lydelse av paragrafen: >>Tomtindelning —— —— —— det begär eller byggnadsnämnden så nödigt finner.»

Enahanda erinran mot kommitténs förslag har gjorts i åtskilliga andra av de över detsamma avgivna yttrandena.

De sakkunniga anse väl, att det av föreningen påpekade missförhållandet i stor utsträckning blir avhjälpt genom av de sakkunniga beträffande lagstift— ningen i övrigt framlagda ändringsförslag. För att ytterligare trygga miss- förhållandets avhjälpande hava de sakkunniga emellertid ansett sig höra till— mötesgå det av föreningen framställda kravet, och hava de sakkunniga förty i förevarande % av sitt förslag upptagit, att tomtindelning av mark, varom där är fråga, skall ske, utom när ägare av sådan mark det begär, när byggnads- nämnden finner så nödigt.

Beträffande anledningen till i övrigt förefintlig skillnad mellan kommitténs och de sakkunnigas förslag hänvisas till vad under nästföljande % anföres.

2 %.

Enligt 1 kap. 8 % i lagen om fastighetsbildning i stad, jämförd med 4 % iNu gällande samma kapitel, må, när enligt fastställd stadsplan mark skall läggas till bygg- lag. nadskvarter eller därifrån avskiljas, nybyggnad inom kvarteret ej företagas, innan tomtindelning blivit verkställd.

1907 års lag angående stadsplan och tomtindelning innehöll i (i % samma stad- gande. , 1;

Vid granskning inom högsta domstolen av förslaget till sistnämnda lag hemställdes om sådan modifikation av nybyggnadsförbudet, att det ej skulle omfatta tomter, som uppenbarligen icke kunde komma att beröras av ifråga- satt ändring i befintlig tomtindelning.

Departementschefen anförde till motivering av att den föreslagna modifi- kationen ej företogs i lagförslaget, att i allmänhet visshet angående vilka tom- ter, som berördes av ändringen i tomtindelningen, först kunde vinnas genom den nya tomtindelningen.

Enligt 10 å i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag skall, då en- 1916 års ligt stadsplan mark skall läggas till byggnadskvarter eller därifrån avskiljas, Stad-"'aine- fråga om ändring i tomtindelningen företagas, när ägare av mark inom kvar- ligg-'"';” teret det begär eller byggnadsnämnden så finner nödigt. Nybyggnad må en- ' ligt 13 % f) i 1916 års kommittés förslag ej företagas inom tomtindelat bygg- nadskvarter, då fråga om. ändring i tomtindelning blivit jämlikt 10 % väckt, innan frågan slutligen prövats. Enligt 26 % i kommitténs förslag till byggnadsstadga har byggnadsnämnden, innan byggnadslov meddelas för tomt inom kvarter, vars gräns undergått ändring, att, där ej förut så skett, under- söka, huruvida anledning förefinnes till ändring i tomtindelningen och, där så är fallet, skyndsamt verkställa sådan ändring.

1916 års kommitté anförde till motivering av sitt förslag (sid. 151):

Genom rätten att taga initiativ till tomtindelning, då enligt stadsplan mark skall läggas till byggnadskvarter eller därifrån avskiljas, har åt byggnadsnämnden beretts möjlighet att, när helst det allmännas intresse så fordrar, upptaga till omprövning frågan om ordnande av tomtgränserna inom ett byggnadskvarter, vars gränser änd- rats, och i förslaget till vissa delar av byggnadsstadga (26 5) har kommittén inryekt en föreskrift, att byggnadsnämnden, innan byggnadslov meddelas för tomt inom kvarter, vars gräns undergått ändring, har att undersöka, huruvida anledning före- finnes till ändring i tomtindelningen, och, därest så är fallet, skyndsamt verkställa sådan ändring. Vid sådant förhållande saknas anledning att framtvinga ett den en- skilde markägarens ingripande för revision av en tomtindelning, med vilken han själv är fullt nöjd. Om hans tomt är oberörd av ändringen i kvarterets gränser och varken annan markägare inom kvarteret eller byggnadsnämnden finner anledning mot honom väcka talan om ändring i hans tomtgränser, bör han vara berättigad att. utan vidare omgång få bygga å sin tomt.

Nu gällande lags ståndpunkt att stadga byggnadsförbud, då enligt stads- FramstälL plan mark skall läggas till byggnadskvarter eller därifrån avskiljas, intill ”inga? från dess ny tomtindelning blivit fastställd, har vållat åtskillig olägenhet, och från $$$;ng fastighetsägarehåll har lagen i denna del vid åtskilliga tillfällen gjorts till g,,mgar_ föremål för kritik. Vid kongress i september 1912 av representanter för åt- skilliga fastighetsägareföreningar antogs en därefter till Kungl. Maj :t över— lämnad resolution, innefattande framställning om revision av 1907 års stads-

planelag, med särskilt framhålla-nde av de olägenheter, som kunde vållas av

De sak- kunniga.

bestämmelserna i, bland andra, G %. I fråga om dessa olägenheter och de åt— . gärder, som för deras undanröjande borde vidtagas, hänvisades till ett vid kongressen hållet föredrag, däri föredragshållaren anfört, bland annat, att vid tillämpning i särskilt fall av stadgandet i 6 % den tolkning gjort sig gäl- lande, att tomtindelning ovillkorligen skulle äga rum inom byggnadskvarter, från vilket mark frånskilts till gata, innan nybyggnad inom kvarteret finge äga rum, och att tidpunkten för sådan tomtindelning skulle vara, när ägare av mark inom kvarteret det begärde. Om då ingen ägare av mark inom kvar- teret begärde ny tomtindelning, vore kvarteret blockerat för allt vad till ny- byggnad vore att hänföra. Aven i andra fall hade förutnämnda paragrafer lagt hinder i vägen för nybyggnad och föranlett vägrat byggnadslov. För att undanröja dylika hinder behövdes en bestämmelse, att det ålåge samhälle att så snart ske kan låta verkställa de tomtregleringar, som bleve erforderliga därigenom, att mark skall tagas från eller läggas till ett kvarter. I sådant fall borde byggnadsnämnd taga initiativ. Därmed vore ock undanröjd den olägenhet, som kunde vållas därav, att den nya tomtindelning, som skall äga rum, bleve undanskjuten till dess någon ägare av mark inom kvarteret det be- gärde. Aven borde den tidsutdräkt, som kan åsamkas en byggande genom tomtregleringsåtgärder och dylikt, på något sätt begränsas genom lag, och . borde tidsutdräkten aldrig få sättas längre än maximitiden för byggnadsför-

bud inom större avbränt område, således i intet fall längre än sex månader. -— Vid en sommaren 1914 hållen kongress med representanter för Sveriges fastig- hetsägareföreningar beslöts ny framställning till Konungen _av i huvudsak samma syfte, och gjordes sådan framställning i underdånig skrivelse av den 2 februari 1915, varefter styrelsen för Sveriges fastighetsägareförbund i un- derdånig skrivelse av den 2 januari 1917 fäst uppmärksamheten på vikten av att vid pågående revision av stadsplanelagen de synpunkter bleve beaktade, som vid olika tillfällen framhållits från fastighetsägarnas och bostadsbyggan- dets representanter, och i sådant avseende erinrat om de jämlikt fastighets- ägarekongressemas beslut av åren 1912 och 1914 hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar. J ämväl senare hava framställningar i enahanda syfte gjorts.

De sakkunniga dela 1916 års kommittés uppfattning, att nu gällande lag- stiftning icke på ett tillfredsställande sätt löst nu förevarande fråga och att alltså lagstiftningen i ämnet bör ändras. Den av kommittén föreslagna lös- ningen synes emellertid icke tillfredsställande, då jämväl enligt densamma företagande av nybyggnad å sådan tomt inom kvarteret, som uppenbarligen ej beröres av ifrågasatt ändring av tomtindelningen, under viss tid kan bliva förhindrad. 'Ar ändringen av kvarterets gränser sådan att därav föranledes ändring av tomtindelningen beträffande viss del av kvarteret och har fråga därom väckts, kan väl byggnadsnämnden i många fall begränsa frågan om ändrad tomtindelning att avse endast viss del av kvarteret, men i åtskilliga fall kan säkerligen så ej ske, och då lärer byggnadsnämnden mot den uttryck- liga ordalydelsen i 13 % f) av kommitténs förslag ej kunna, så länge frågan är på prövning beroende, meddela byggnadslov för tomt inom kvarteret, även om tomten ligger inom sådan del av kvarteret, som uppenbarligen ej beröres av den ifrågasatta ändringen i tomtindelningen. Det sålunda föreliggande hindret för byggande å tomt, som ej bör beröras av tomtindelningsändringen, skulle väl i vanliga fall ej bliva av lång varaktighet, men fall kunna dock uppstå då t. ex. i följd av uppkommen tvist hur tomtindelningsändringen bör genomföras byggnadsförbudet kan komma att bestå avsevärd tid. Vid dessa förhållanden hava de sakkunniga ansett sig böra söka lösa frågan på sådant sätt att det redan i samband med stadsplaneändringen avgöres' beträffande vilken del av kvarteret tomtindelningen i följd av stadsplaneändringen bör rubbas.

De sakkunniga hava därför i förevarande % intagit bestämmelse därom att,

därest stadsplan skall ändras beträffande kvarter, som undergått tomtindel— ning, ändringen i stadsplan skall angivas omfatta endast den del av kvarteret, beträffande vilken i följd av stadsplaneändringen tomtindelningen finnes böra ändras. Detsamma skall gälla, när stadsbyggnadsbestämmelse beträffande kvarter ändras.

Sedan stadsplaneändringen fastställts, är tomtindelningen beträffande den del av kvarteret, som angivits inbegripen i stadsplaneåndringen, att anse så— som ej längre gällande och de sakkunniga hava förty i sitt förslag i 8 kap. 1 % likställt sådan del av kvarter med mark inom byggnadskvarter, som ej förut varit föremål för tomtindelning. Inom den övriga delen av kvarteret skall den gamla tomtindelningen fortfarande anses gällande.

Uppenbart är att en stadsplaneändring beträffande ett kvarter kan vara så genomgripande att gällande tomtindelning bör ändras beträffande hela kvar- teret.

3%.

Paragrafen motsvarar 10 % i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag. Utom därutinnan att av skäl varför. i föregående % redogöres paragrafen ej behandlar de fall att enligt stadsplan mark skall läggas till byggnadskvar- ter eller därifrån avskiljas eller att ändring fastställts i stadsplanebestäm— melse för kvarter, skiljer sig, förevarande paragraf från 10 å i kommitténs för— slag i så måtto att bland de fall, då fråga om ändring i tomtindelning skall företagas, angives —— utom de av kommittén i övrigt upptagna fall _ att änd— ring av befintlig tomtindelning eljest finnes för ett ändamålsenligt bebyggande nödig.

I över kommitténs betänkande avgivet yttrande anförde Svenska kommunal- tekniska föreningen: . .

Bestämmelsen i andra» stycket av denna paragraf, att befintlig tomtindelning ej må, annat än i vissa i paragrafens första stycke angivna fall, ändras, med mindre ägarna till de tomter, som av ändringen beröras, därom äro ense och ändringen fin— nes för ett ändamålsenligt bebyggande lämplig, lade i markägares hand att, även om ett ändamålsenligt bebyggande det fordrade, förhindra därför lämplig ändring av tomtindelningen. Vid många tillfällen krävde dock ett ändamålsenligt bebyggande, att byggnadsnämnden kunde 'påfordra ändring av tomtindelning, även om tomt"- ägarna ej voro därom ense. Ett dylikt ingrepp i den enskilda äganderätten funne föreningen fullt försvarbart, särskilt med tanke på de nya bestämmelser om lösen av tomtdelar, som kommittén föreslagit. Föreningen föresloge alltså följande tillägg i paragrafens första stycke:

Skall -—— — — betydande del avbrunnit »eller finnes ändring av befintlig tomt- indelning för ett ändamålsenligt bebyggande erforderlig», skall fråga om —— —— 5— nödigt finner.

I yttrande över kommitténs betänkande har Svenska .teknologföreningen gjort i huvudsak enahanda hemställan. '

Vad sålunda anförts finna de sakkunniga vara värt beaktande. Då ett'än- damålsenligt bebyggande av staden ej blott är ett intresse för den enskilde tomtägaren utan jämväl ett allmänt intresse, synes ej den omständigheten, att 'en olämplig tomtindelning. vunnit fastställelse, böra för all framtid förhindra möjligheten till ett ändamålsenligt bebyggande, endast därför att kanske en enda ägare av tomt inom kvarteret sätter sig emot ändring i tomtindelningen. Anmärkas kan, att genom den nytillkomna lagen om delning av jord ållandet möjligheterna för omskifte av förut laga skiftad jord väsentligen ökats.""På dessa grunder hava de sakkunniga bland de fall då ny tomtindelning må före-

1916 års stadsplane- lagskom- mitté

Yttranden.

De tak— kunniga.

tagas upptagit, att ändring av befintlig tomtindelning eljest finnes för ett än- damålsenligt bebyggande nödig. 4 %.

Paragrafen motsvarar 11 % i 1916 års kommittés förslag till stadsplane- lag, dock har avfattningen med hänsyn till bestämmelsen i 2 % i detta kapitel av de sakkunnigas förslag blivit på så sätt ändrad att i det avseende, som är i fråga i paragrafen, med kvarter likställts sådan kvartersdel, beträffande vilken i följd av stadsplaneändring förut gällande tomtindelning funnits böra ändras.

& %.

Första stycket första punkten motsvarar 19 % 1 1110111. i 1916 års kommittés förslag till byggnadsstadga, dock att, med hänsyn till att, såsom i några yttranden över kommitténs betänkande påpekats, omständigheterna stundom föranledde behov av tomter för annat ändamål än bebyggande, i punkten ej såsom i kommitténs förslag stadgats, att vid tomtindelning skall jämte annat tillses, att tomterna erhålla sådan form och storlek, att de med iakttagande av gällande föreskrifter kunna ändamålsenligt bebyggas, utan att de erhålla sådan form och storlek att de kunna ändamålsenligt utnyttjas.

Första stycket andra punkten har ej någon motsvarighet i kommitténs för- slag. Understundom kan det visa sig lämpligt, att viss del av kvarters inre utnyttjas för annat ändamål än bostadsändamål. Det kan då vara ändamåls— enligt att av sådan kvartersdel bilda särskild tomt. Då för dylik tomt ofta nog behov ej föreligger av gräns mot gata eller för allmän samfärdsel avsett område utan det är tillräckligt, att tomten erhåller rätt till genomfart över utanför liggande tomt i kvarteret, hava de sakkunniga genom bestämmelsen i förevarande punkt velat öppna möjlighet för att förhållandena kunna ordnas i enlighet med vad ändamålsenligheten kräver. Att ägare av tomt, som till- lagts rätt att hava genomfartsöppning, äger befogenhet att lösa dylik rätt stadgas i 12 kap. 8 % i förslaget till stadsbyggnadslag. Enligt 12 kap. 1 % andra stycket äger jämväl staden sådan lösningsrätt. _— Ehuru en anordning sådan som den nu angivna stundom kan visa sig praktisk, är den dock å andra sidan förenad med vissa olägenheter, som göra det önskvärt att den möjlighet, som sålunda beretts, ej användes annat än då verkligt behov därav föreligger.

Andra stycket motsvarar 19 % 2 mom. i 1916 års kommittés förslag till bygg- nadsstadga.

Gå. .

Denna paragraf motsvarar 22 å i 1916 års kommittés förslag till byggnads- stadga, vilken sistnämnda % överensstämmer med 1 kap. 6 % i lagen om fastig- hetsbildning i stad.

Med hänsyn därtill att enligt de sakkunnigas förslag tomtindelning ej till— lagts fastighetsbildande verkan samt förty å tomtindelningskarta och beskriv— ning till densamma upptagna måttuppgifter ännu mindre än enligt nu gäl— lande rätt kunna komma att erhålla konstitutiv betydelse, har paragrafen så omredigerats, att dylika måttuppgifter ej obligatoriskt behöva upptagas.

Såsom behörig att upprätta tomtindelningskarta upptager gällande lag, lik- som kommitténs förslag, förrättningsman för tomtmätning. Såsom under 22 kap. närmare omförmäles, hava de sakkunniga velat i stället för denna be- nämning tillämpa uttrycket stadsmätningsman, och har förty detta uttryck använts jämväl i nu förevarande lagrum.

Med tomtområde avses i förslaget område, som enligt gällande tomtindelning skall bilda tomt. -

7%.

Nuvarande lag om fastighetsbildning i stad innehåller det stadgande, att, om stadsplan är till större eller mindre grad grundad på viss tomtindelning, som därmed står i omedelbart samband, eller om särskilda bestämmelser i av- seende ä sättet för byggnadskvarterens användande äro beroende av viss tomt- indelning, denna skall i sammanhang med stadsplanen eller med de särskilda bestämmelserna underställas Konungens prövning, varemot det i andra fall tillkommer stadens byggnadsnämnd att handlägga frågor om kvarters inde- lande i byggnadstomter, dock att nämndens beslut ej skall vara gällande, in- nan det blivit av Konungens befallningshavande fastställt.

0

1916 års stadsplanelagskommitté anför a sid. 139: Kommittén är av den mening, att vad som är stadgat därom, att tomtindelning i vissa fall skall behandlas och prövas i samma ordning som stadsplan, bör utgå. Bestämmelsen har praktiskt visat sig obehövlig. Under senare tid har prövats och fastställts en mångfald av stadsplaner, som innehållit vitt gående bestämmelser an— gående sättet för byggnadsmarkens användande _ villakvarter, industritomter, för— gårdar, öppna och planterade gårdsutrymmen o. s. v. — utan att det funnits be- hövligt att i sammanhang därmed fastställa tomtindelning. Nästan varje modern stadsplan kan sägas vara grundad på vissa typer av tomtindelning, beroende av det användningssätt, som är avsett att fästas vid marken, utan att därav föranledes samtidigt bestämmande av tomtindelningen. Om tomtindelning fastställes av Kungl. Maj:t i sammanhang med stadsplan, medför detta alltid den olägenhet, att änd- ring i samma tomtindelning icke kan åstadkommas annorlunda än i den ordning, som för ändring i stadsplan är stadgad. Vid stadsplanens uppgörande och pröv- ning bör naturligtvis tillses, att de utlagda byggnadskvarteren kunna tomtindelas på ett sådant sätt, som instämmer med vad som gäller ifråga om kvarterets be- byggande, men längre finnes ingen anledning att i det skedet gå. Det kan ur flera synpunkter vara önskvärt, att den definitiva tomtindelningen får anstå, in— till dess marken skall utnyttjas enligt stadsplanen.

Kommittén föreslår alltså, att byggnadskvarters indelande i tomter skall under alla förhållanden tillkomma stadens byggnadsnämnd.

De sakkunniga vilja icke förneka riktigheten av den utav de sakkunniga gjorda iakttagelsen, att tomtindelningar, även då. de stått i ett mycket intimt samband med stadsplanen, utan olägenhet kunnat få sin fastställelse först å ett senare stadium och genom annan myndighet, än den som fastställt stads- planen. Har detta kunnat ske redan under nuvarande förhållanden, torde ri- skerna därav bliva ännu mindre i framtiden, då,, såsom de sakkunniga förut- sätta, Värje Konungens befallningshavande blir försedd med länsarkitekt. Emellertid torde det heller icke kunna förnekas, att det, om ej ofta så. dock nå- gon gång, kan tänkas vara grundad anledning för de prövande myndigheterna att isamband med underställandet av en stadsplan påfordra att jämväl tomtin- delningen samtidigt ingives för att i samband med planen erhålla sin slutliga utformning. Så synes framför allt kunna vara händelsen i sådana fall, då ett och samma kvarter av någon anledning måste i olika delar bliva föremål för olika byggnadssätt, såsom då ena delen avlkvarteret avses för öppet och den andra för slutet byggnadsätt. Även om det i senare års praxis icke förekom- mit, att från de prövande myndigheternas sida sådana krav rests med stöd av gällande lag, torde dock fall ej hava saknats, då. ett sådant krav skulle hava framställtS, därest man ej på grund av omständigheterna i det särskilda fallet ansett sig hava tillräcklig garanti, för att en lämplig tomtindelning ändock skulle komma till stånd. Men då det icke är uteslutet, att fall kunna inträffa, då sådan garanti icke i erforderlig mån anses föreligga, anse de sakkunniga

1916 års ko mmitté.

De sak- kunniga.

det icke vara vare sig nödigt eller lämpligt att nu utan vidare avhända sig den säkerhetsventil, som ligger i gällande lags stadgande i berörda avseende. Det kan för övrigt tänkas, att redan stadsfullmäktige vid sin prövning av en stads— plan finna önskvärt att kunna i samband därmed fastslå den indelning i tom—. ter, som skall dårå grundas, och å. vilken de ju eljest icke få tillfälle att öva något inflytande. Erfarenheten från den nuvarande lagens tillämpning torde innebära full garanti för att den sålunda givna befogenheten icke kommer. att missbrukas vare sig av stadsfullmäktige eller av de prövande myndigheterna. I anslutning till det anförda hava de sakkunniga i förevarande paragraf föreslagit det stadgande, att, när skäl därtill äro, tomtindelning må företagas i samband med antagande eller ändring av stadsplan. Eljest gäller i detta hänseende vad i 8—10 %% stadgas. '

8 %. . Paragrafen motsvarar 21 % i 1916 års kommittés förslag till byggnadsstad- ga, dock hava de sakkunniga i enlighet med vad som hemställts i åtskilliga yttranden över kommitténs betänkande i sitt förslag, upptagit möjlighet att på annat bevisligt sätt än genom rekommenderat brev underrätta, markägarna samt förkortat den tid, under vilken förslaget skall hållas tillgängligt, från av kommittén föreslagna 3 veckor till 14 dagar och ej upptagit någon särskild tid för anmärkningars ingivande utöver den tid,. under vilken förslaget skall hållas tillgängligt. —' . _ - 9 %. .

Första stycket motsvarar i huvudsak 12 & sista stycket i 1916iårs kommit- tés förslag till stadsplanelag. .

Andra stycket innebär däremot en nyhet i förhållande till såväl kommitténs förslag som gällande lag. Kommittén anför (sid. 145):

I avseende på omfattningen av Konungens befallningshavandes prövningsrätt delar kommittén den hittills gällande uppfattningen, att Konungens befallnings- havande har att oförändrat fastställa eller ock avslå nämndens förslag och således icke äger utan nämndens och sakägarnas medgivande däri göra ändring. Uttryck— ligt stadgande härom har emellertid icke ansetts erforderligt.

De sakkunniga hava icke något att erinra mot den sålunda uttalade uppfatt- ningen, i vad den innebär att positiv ändring i ett ingivet tomtindelningsföp slag icke må. av Konungens befallningshavande vidtagas. Den av kommittén åberopade, hittills gällande uppfattningen torde emellertid innebära jämväl att förslaget icke må av Konungens befallningshavande delas sålunda att al— lenast viss del blir föremål för fastställelse. Endast i den mån byggnads- nämnden därom gör uttrycklig framställning, torde enligt gällande rätt nå- gon del av ett tomtindelningsförslag kunna undantagas från fastställelse. Av samma skäl som beträffande förslag till generalplan och stadsplan har det dock synts de sakkunniga önskvärt att en möjlighet funnes för Konungens befallningshavande att utan den omgång, som kan föranledas av att framställ- ning från byggnadsnämnden måste avvaktas, meddela fastställelse allenast å viss del av förslaget, ehuru viss annan del icke finnes kunna oförändrad fast- ställas. Härom har stadgats i 9 % andra stycket.

Tredje stycket i förevarande % motsvarar 23 % första stycket i 1916 års kommittés förslag till byggnadsstadga.

10 %.

De sakkunniga hava ansett sig böra under förevarande % upptaga uttryck-: ligt stadgande därom att konceptakt rörande ärende, som i detta kapitel avses,

skall förvaras under byggnadsnämndens vård, till vilket stadgande någon di— rekt motsvarighet cj finnes i 1916 års kommittés förslag.

11 %.

Mot 1916 års stadsplanelagskommittés förslag har från vissa håll anmärkts, att bland de föreslagna bestämmelserna om tomtindelning saknades föreskrift huru kostnaden för tomtindelning skulle gäldas. Sålunda har fastighetsre- gisterkommissionen anfört, att kommissionen, som kunde från sitt verksam— hetsfält vitsorda, att saknaden av föreskrifter härom vore till verklig olä- genhet, funne det önskvärt att bestämmelser härom komme att i lagen inflyta.

Gällande rätts ståndpunkt torde vara, att kostnaden för tomtindelning skall gäldas av staden. I brist på uttryckligt stadgande därom hava emellertid i åtskilliga städer kostnaderna för tomtindelning blivit fördelade på tomtägar- na. Då enligt de sakkunnigas förslag tomtindelning ej längre har fastighets— bildande verkan, torde så mycket mindre skäl finnas för att kostnaden för tomtindelning skall i allmänhet drabba tomtägarna, och de sakkunniga hava därför i paragrafen uttryckligen stadgat, att staden i regel skall stå kost- naden.

Undantag har dock gjorts för det fall som i 14 kap. 13 % sägs, nämligen då visst mera väsentligt stadsplaneområde är i en ägares hand och Konungen på grund därav förpliktar honom att i större utsträckning än vanligt bära kost— naden för planens genomförande. I sådant fall har markägaren ansetts böra bära även kostnaden för tomtindelning.

9 KAP.

Om generalplans, stadsplans och tomtindelnings inverkan på fastighets- indelningen.

lå.

Såsom av den allmänna motiveringen framgår skall enligt de sakkunnigas förslag i princip fastställelse av generalplan, stadsplan och tomtindelning icke rubba förhandenvarande fastighetsindelning. Vid detta förhållande kommer tomtindelningen endast i ett fall att verka tomtbildande, nämligen, när ett tomt- område motsvarar en förut befintlig fastighet. Såsom regel kommer enligt de sakkunnigas förslag tomt att bildas genom tomtbestämning samt, där tomt skall bestå av mark, som hör till särskilda fastigheter, genom sammanläggning av tomtområdets särskilda delar. Tomt kan emellertid i vissa fall efter det tomtindelningen skett bildas utan att tomtbestämning behöver ske. Så är förhållandet om genom ägoutbyte eller genom klyvning bildas en fastighet, vars område alldeles motsvarar det område, varav en tomt skall bildas.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har förevarande paragraf bli— vit avfattad.

10 KAP.

Om förbud i vissa fall mot nybyggnad och viss annan åtgärd inom stadsplanelagt område i stad.

1916 års kommitté har i 13 % av sitt förslag till stadsplanelag med från- gående av nu gällande lags uppställning uppräknat olika hinder för nybygg-

nads företagande, och har kommittén såsom skäl härtill framhållit, att större överskådlighet och reda vunnes genom bestämmelsernas sammanförande på. ett ställe.

De sakkunniga äro ej övertygade om den av kommittén valda uppställ— ningens företräde framför motsvarande bestämmelsers avfattning i nu gäl— lande lag. Genom den av kommittén gjorda anordningen utbrytas de särskilda förhuden ur sitt sammanhang med andra förbud eller lagstiftningen i övrigt. Ej heller är den av kommittén gjorda uppräkningen uttömmande. Den om- ständigheten att å visst område ej kan tillämpas något av vad 13 % utsäger i mom. a)—k) innebär icke att nybyggnad å området får företagas. På grund härav hava de sakkunniga avfattat lagtexten i detta kap. i större anslutning till vad som skett i nu gällande lag än vad som är fallet med kommittén.

lå.

Första stycket överensstämmer med 13 % b) i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag.

Andra stycket av förevarande % motsvarar 13 % o) i förslaget till stadsplane- lag, dock att, då mark kan vara även ur annan än hygienisk synpunkt till be- byggande mindre tjänlig, i de sakkunnigas förslag förutsättes, att föreskrift kan meddelas, att, innan byggnad må företagas, jämväl hinder, som möter ur sådan synpunkt, först skall undanröjas. Detta förbuds räckvidd blir emeller- tid enligt de sakkunnigas förslag mindre än enligt kommitténs. Förhindrande av bebyggande av för dylikt ändamål olämpligt område skall på sätt de sak— kunniga i motiveringen till 2 kap. framhållit som regel ske genom områdets upptagande i generalplan. Fall kunna emellertid förekomma, då det är lämp- ligt att vid upprättande av stadsplan däri intaga område, vilket först sedan vissa åtgärder vidtagits bör bebyggas.

Tredje stycket motsvarar 13 % a) och 15 % första stycket första undersatsen i förslaget till stadsplanelag. De sakkunniga hava emellertid ansett sig böra begränsa byggnadsförbudets giltighetstid. Detta har skett dels så att stads- planebeslut ej mera än ett år från det beslutet vunnit laga kraft medför bygg- nadsförbud, där ej beslutet underställes Konungens prövning, dels ock så att, även om dylik underställning skett, beslutet ej föranleder byggnadsförbud mera än tre år, där ej Konungen på grund av särskilda omständigheter förordnar om viss längre giltighetstid. Den i 1916 års kommittés förslag upptagna förut- sättningen för meddelande av dispens eller att nybyggnaden prövas vara för- enlig med den stadsplan, varom fråga är, hava de sakkunniga, som i likhet med vad som skett i nu gällande lag i intet fall ansett sig böra i lagtexten angiva förutsättningarna för dispens, ej upptagit, men innebär detta givetvis ej någon avvikelse i sak från kommitténs ståndpunkt.

Fjärde stycket av förevarande % motsvarar 18 % i förslaget till stadsplane- lag. Enligt 1916 års kommittés förslag skulle förbud gälla högst ett år, dock att vid behov av förlängning av sagda tid Konungens befallningshavande skulle äga medgiva sådan, men skulle beslutet härom underställas Konungens prövning.

Med hänsyn till önskvärdheten att ej belasta Kungl. Maj :t med avgöranden. vilka synas kunna anförtros underordnade myndigheter, hava de sakkunniga i sitt förslag tillagt Konungens befallningshavande befogenhet att förlänga ti— den eller att från början meddela förbud under längre tid. I samband därmed hava emellertid de sakkunniga till två år begränsat den tid, under vilken förbud av nu ifrågavarande slag högst må gälla.

När Kungl. Maj:t finner skäl ingripa för åstadkommande av stadsplan, bör Kungl. Maj :t liksom i motsvarande fall beträffande generalplan äga möjliga

het hindra att, intill dess stadsplanen fastställes, olämpliga åtgärder vidtagas. Stadgande härom har införts i sista stycket av förevarande paragraf.

2%.

Första punkten motsvarar 13 % d) i 1916 års kommittés förslag till stads- planelag. Skillnaden mellan de båda förslagen beror på att de sakkunniga av skäl och på sätt varför förut redogjorts ansett sig böra intaga en annan stånd- , punkt än 1916 års kommitté beträffande stadsplaneändrings inverkan å tomt- ' indelningen inom de byggnadskvarter, stadsplaneändringen berör.

Andra punkten av förevarande % motsvarar 13 % f) i förslaget till stads— planelag.

Tredje punkten motsvarar 15 % första stycket andra undersatsen i förslaget till stadsplanelag.

Sista stycket av förevarande % motsvarar delvis 15 % andra stycket i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag. De sakkunniga hava emellertid ansett att Konungens befallningshavande vid beviljande av dispens enligt denna paragraf alltid bör tillse att säkerhet vederbörligen ställts för den skyldighet att utgiva gatukostnadsbidrag, som kan åligga fastighetsägaren, och hava de sakkun— niga i överensstämmelse härmed avfattat detta stycke.

3%.

Första stycket av förevarande % motsvarar med den jämkning, som blivit er- forderlig med hänsyn till de sakkunnigas uppfattning angående tomtindelnings fastighetsbildande verkan, 13 % g) och k) i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag, dock att de sakkunniga ej upptagit det stadgande om möjlighet till dispens kommitténs förslag innehåller.

Någon motsvarighet till detta dispensstadgande finnes ej i nu gällande lag. Såsom motivering till detsamma anförde 1916 års kommitté: 1916 fiT-'i

Från fackmannahåll har en lindring av förbudet att bygga å tomt, varav sär- Mmmm?" skilda delar äro i olika ägares hand, ansetts önskvärd. Det uppgives, att åtminstone inom ett samhälle det nu gällande ovillkorliga byggnadsförbudet, sammanställt med samhällets ekonomiska oförmåga att lösa ett flertal tomtområden och svårigheterna —— de formella lika väl som de reella att i en hand sammanföra tomtdelar, vållat fullständig stagnation i byggnadsverksamheten inom samhällets centrala del, medan en lindring i byggnadsförbudet, som medgåve, att åtminstone en relativt stor tomt- del finge under vissa förhållanden självständigt bebyggas, skulle möjliggöra ett rätt så avsevärt bebyggande av nämnda område. Liknande förhållanden torde även vara att räkna med å andra platser, särskilt å områden, där ett mindre sammanträngt byggnadssätt skall komma till användning. Till detta kommer, att en lindring i nu ifrågavarande byggnadsförbud otvivelaktigt vore önskvärd i syfte att minska den inlösningsplikt till tomtmark, som kommittén funnit böra staden åläggas. Vid övervägande av denna fråga har kommittén till en början funnit ett generellt med- givande att bebygga tomtdel av viss storlek eller beskaffenhet ej kunna lämnas. Ett dylikt bebyggande skulle i vissa fall på ett så avsevärt sätt förrycka stadsplanen och stadsbilden, att det ej bör tillåtas. Sådant skulle inträffa, om exempelvis vid änd- ring i stadsplanen en jordremsa utmed en gata, där sammanträngt bebyggande skall tillämpas, tillagts en angränsande tomt, och den äldre tomtdelen därefter bebyggdes för sig. Men i andra fall kunna förhållandena vara sådana, att bebyggande av en tomtdel knappast bör med skäl förvägras, såsom då tomtdelen är av den storlek, att den lämpligen kan för sig bebyggas, och bebyggandet ej kan medföra väsentlig olägenhet för stadsplanens genomförande. Dylika fall lära ej sällan kunna uppvisas i stadsdelar, där fristående eller eljest ett glesare bebyggande förekommer. Kom-

Yttranden.

De sak- kunniga.

1916 års kommitté.

mittén har därför stannat vid att visserligen såsom regel stadga, att å del av tomt, varav annan del är i annan ägares hand, ej får nybyggas, men tillika föreskriva, att Konungens befallningshavande äger efter prövning för särskilt fall medgiva dispens från detta nybyggnadsförbud, då någon väsentlig olägenhet därav ej är att förvänta. De synpunkter, som Konungens befallningshavande har att anlägga vid prövningen av en dispensansökan av ifrågavarande art, hava ansetts böra upptagas i 15 å i sam- lf)and med övriga till Konungens befallningshavandes avgörande hörande dispens- ragor.

I åtskilliga av de yttranden, som avgivits över 1916 års kommittés betän- ande, har yrkats, att någon dispens ej måtte medgivas från nu ifrågavarande byggnadsförbud.

De sakkunniga hava jämväl funnit, att tillräckliga skäl ej visats för att be— träffande nu ifrågavarande byggnadsförbud medgiva möjlighet till dispens. Möjligen hade så kunnat vara förhållandet, om kommitténs förslag stått på samma ståndpunkt som nu gällande lag därutinnan att det ej medgivit ägare av del i område, varav enligt gällande tomtindelning tomt skall bildas men varav annan del äges av annan ägare, rätt att lösa återstående delar av tomt- området, men sedan kommittén i sitt förslag, vilket de sakkunniga i denna del ansett sig böra följa, tillagt sådan ägare dylik lösningsrätt, torde några tillräckligt starkt vägande skäl ej kunna anföras för att medgiva sådan ägare möjlighet att dispensvägen erhålla rätt att bygga. Dispens skulle väl ej heller i regel kunna beviljas under annan förutsättning än att de skilda delarna av området vore av den storlek, att de var för sig lämpade sig för bebyggande, eller att de delar av området, som ej därför lämpade sig, kunde ägna sig att bliva sammanlagda med angränsande tomt eller tomter, men i ty fall vore dispens från nu ifrågavarande byggnadsförbud ej den rätta utvägen, utan vore denna att finna i att tomtindelningen ändrades.

Sista stycket av förevarande % motsvarar 13 % e) i 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag.

Genom lagändring år 1922 har i 1 kap. 9 % fastighetsbildningslagen för visst fall stadgats byggnadsförbud, där tomt ej blivit införd i tomtboken. Med hänsyn till de ändrade bestämmelser angående när tomt skall i tomtboken införas, de sakkunniga upptagit i 31. kap. 3 % förslaget till stadsbyggnadslag, hava de sakkunniga ej i förslaget bibehållit detta byggnadsförbud.

41%.

I 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag fanns såsom 14 % införd en bestämmelse därom att Konungen ägde att genom bestämmelse i allmän för- fattning eller för särskilt fall medgiva undantag från förbudet att bygga å. gatumark.

Såsom motivering anförde kommittén:

Det har påvisats, att förbudets enligt nu gällande lag indispensabla karaktär understundom visat sig utgöra hinder för anordningar, som ur arkitektonisk syn— punkt eller för vinnande av en estetiskt tilltalande stadsbild skulle varit önskvärda och som kunnat vidtagas utan något som helst hinder för trafiken, såsom arkitektur med pelare, vilka i någon mån springa ut över tomtlinjen, burspråk eller annan deko- rativ utbyggnad över marken, ävensom för vissa ur annan synpunkt önskvärda an— ordningar under jordytan o. s. v. Härtill kommer, att en dispens från förbudet till fromma för såväl markägaren som staden bör kunna i åtskilliga fall givas utan att i nämnvärd grad försvåra stadsplanens framtida genomförande. Om stadsplan lägges över agrart område, som i avbidan på stadens utveckling tillsvidare utnyttjas för jordbruk, kan det utan tvivel vara ganska önskvärt, att erforderliga nya eller änd-

rade ekonomibyggnader få uppföras, även om de skulle beröra i stadsplanen utlagd gatumark. Eller om en stadsplaneändring innebär, att en gata avskär en tomt på det sätt, att ett hus kommer att ligga delvis å gatumark, måste det framstå som rimligt, att tomtägaren ej helt utestänges från möjligheten att å huset verkställa större reparation eller ändring, som kan vara nödig för husets skäliga utnyttjande under tiden intill dess gatan utlägges. I nu angivna och liknande fall kan stadens lösningsplikt, sådan den enligt kommitténs förslag skulle vara, genom en dylik at- gärd tilläventyrs undanskjutas under avsevärd tid, och vad staden därigenom vinner vida överstiga den möjligen ökade kostnaden för gatumarkens inlösande, då sadant en gång kommer att äga rum. Avdessa skäl har kommittén ansett undantag fran byggnadsförbudet böra kunna medgivas och i 14 å av förslaget inryckt befogenhet för Konungen att i allmän författning eller för särskilt fall meddela sådant url-—

dantag.

I enlighet med vad i åtskilliga över 1916 års kommittés förslag avgivna yttranden anförts anse de sakkunniga det lämpligast, att i själva lagen an- givas de fall i vilka eftergift från förbudet att bygga å gatumark må kunna medgivas. Dylik eftergift har synts de sakkunniga böra äga rum i fråga om att dels vidtaga anordningar och uppföra mindre byggnader, som avse att tillgodose den allmänna trevnaden, dels i den utsträckning, varom i byggnads- ordning må stadgas, anordna utsprång å byggnad, där sådant betingas av arkitektoniska skäl. I enlighet härmed har förevarande & avfattats.

I övriga i 1916 års kommittés motivering anförda fall torde eftergift ej böra medgivas, då härav i många fall skulle föranledas, att det belopp staden vid inlösen av gatumark finge utgiva skulle förhöjas. Med den ändrade om— fattning, stadens lösningsplikt enligt de sakkunnigas förslag erhållit, skulle ej heller en eftergift i dessa fall som regel få den betydelse kommittén ansett ligga däri att tidpunkten för fullgörandet av stadens lösningsplikt undanskötes.

I 20 % i förslaget till stadsplanelag har 1916 års kommitté infört en be— stämmelse därom att med avseende å byggnadsförbuden såsom nybyggnad ej vore att anse byggnad av tillfällig beskaffenhet, avsedd att kvarstå under förhållandevis kort tid, ej heller mindre anordning för prydnad eller annat än— damål, såsom brunn, monument, kiosk, bekvämlighetsinrättning.

Med hänsyn till den av de sakkunniga i nu förevarande % upptagna bestäm— melsen hava de sakkunniga ansett, såvitt angår gatumark, syftet med det av kommittén föreslagna stadgandet ernått. Beträffande annan mark hava de sakkunniga ansett, att såvitt angår mark underkastad nybyggnadsförbud ej särskilda bestämmelser böra uppställas beträffande byggnad av tillfällig be— skaffenhet. Däremot hava i 17 kap. 8 % för visst annat fall upptagits regler om sådan byggnad.

ad ovan sagts om gatumark gäller ock parkområden, vilka områden enligt 1916 års kommittés terminologi ingå i gatumark.

55.

Paragrafen har ej någon motsvarighet i de vid 1916 års kommittés betän- kande fogade lagförslagen.

1904 års kommittéförslag innehöll beträffande byggnadsförbud bl. a. att inom området för "stadsplan nybyggnad ej finge ske utan byggnadsnämndens lov, att, om ändring av stadsplanen av samhället beslutats men icke vunnit god- kännande, skulle med prövningen av anmält byggnadsföretag, som berördes av ändringen, anstå till dess frågan om ändringen blivit slutligen avgjord. att. om stadsplan för visst område vore av samhället antagen, men fastställelse därå ännu icke meddelad, skulle, innan byggnadsföretag därinom finge företagas,

De sa!:- kunniga.

1904 års kommitté- förslag.

Det rem it— terade för- slaget.—

De sak— kunniga-.

tillstånd sökas hos byggnadsnämnden; och finge med prövningen av företaget anstå till dess slutligt beslut om stadsplanen fattats (6 g), samt att tillstånd till utförande av byggnadsföretag inom kvarter ej finge meddelas, med mindre sökanden visade, att det område, varå byggnaden vore avsedd att uppföras, ut- gjorde en i överensstämmelse med gällande tomtindelningsplan bildad bygg— nadstomt, ävensom där så erfordrades styrkte, att byggnadsnämnden givit till- stånd till tomtens bildande och att hinder för verkställighet av nämndens beslut ej enligt 23 å i 1904 års kommittéförslag mött (26 5).

1904 års kommittéförslag synes alltså vila på den förutsättningen att å ett meddelat byggnadslov senare inträffande omständighet ej borde inverka. men att byggnadsnämnd på visst sätt hade att taga hänsyn till sådan omständighet dif avgörande av frågan om efter dess inträffande byggnadslov kunde med-

e as.

I det förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning, som 1905 remit- terades till högsta domstolens yttrande, hade, i samband därmed att ur lagtex- ten fått utgå föreskriften att inom området för stadsplan nybyggnad ej finge ske utan byggnadsnämndens lov, stadgandena om nybyggnadsförbuden på så sätt omformulerats, att lagtexten kommit att lyda att under viss närmare an- given förutsättning nybyggnad ej finge företagas och ej såsom i kommittéför— slaget att under samma förutsättning tillstånd till nybyggnad ej finge med- givas.

Av departementschefens yttrande före förslagets remitterande framgår icke att med den sålunda företagna omredigeringen varit avsett att under viss förut-

sättning förtaga giltigheten av redan meddelat byggnadslov.

Det remitterade förslagets lydelse har därefter övergått först i lagen den 31 fugusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning och därefter i nu gällande ag.

Enligt vad för de sakkunniga är bekant har emellertid icke i Stockholm lagen i ifrågavarande avseende tolkats efter sin ordalydelse, utan har det ansetts, att redan meddelat byggnadslov varit gällande, oavsett huruvida, innan byggnaden blivit uppförd, omständighet inträffat av beskaffenhet att inverka på möjlig- heten att erhålla byggnadslov.

För en dylik lagtillämpning torde ock starka skäl tala. Har efter givet bygg- nadslov en byggnad börjat uppföras, skulle det verka obilligt, om den därefter inträffande omständigheten att fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan eller om ny tomtindelning för det område, inom vilket byggnaden uppföres, skulle föranleda byggnadsarbetets avbrytande och kanske dess in- ställande för all framtid. Saken kan väl i någon mån sägas vara en annan om byggnad, till vars uppförande lov tidigare givits, ännu ej börjat uppföras, när fråga, varom nyss sagts, Väckes, men är det att märka, att byggherren kan hava för byggnadens uppförande ingått avtal och träffat dispositioner i övrigt på sådant sätt att ett förbud för honom att igångsätta byggnadsarbetet skulle medföra betydande ekonomiska förluster. En så sträng tillämpning av byggnadsförbuden som den, vartill nu gällande lagtexts ordalydelse kunde giva anledning, synes alltså ej rimligen kunna fordras utan att den byggherre, som till byggnadsarbete erhållit byggnadsnämndens lov, innan fråga, varom nu sagts, blivit väckt, kunde av staden erhålla ersättning för den skada han lider därigenom att byggnadsarbetet ej finge i den ordning avsett varit påbör- jas eller fullbordas. Då emellertid skyldighet för stad att i ty fall gälda ska— deersättning skulle för staden ofta nog komma att ställa sig synnerligen be- tungande, hava de sakkunniga ansett, att denna utväg ej bör väljas, utan hava de i stället i förevarande % föreslagit, att, därest byggnadslov meddelats, senare under den tid dylikt tillstånd gäller inträffande omständighet ej skall föran- leda tillämpning avi 1—3 %% i detta kapitel stadgade förbud mot nybyggnad.

Då beträffande byggnad, vartill ritningar prövas av Konungen eller bygg— nadsstyrelsen, tillstånd av byggnadsnämnden ej fordras, hava de sakkunniga beträffande dylik byggnad föreslagit, att, sedan Konungen eller byggnads— styrelsen godkänt ritningarna, därefter inträffande omständighet ej skall för- anleda tillämpning av förenämnda förbud mot nybyggnad."

Att däremot med prövning av ansökan om byggnadslov ansetts böra i viss utsträckning anstå i avbidan å behandling av efter ansökningens ingivande väckt fråga om ändring i stadsplan m. m., framgår av 17 kap. 2 % i föreva- rande lagförslag.

65.

Ändamålet med nybyggnadsförbuden är att förhindra vidtagande av åt- gärd, som kommer att försvåra ett framtida genomförande av stadsplanen. Men jämväl andra åtgärder än uppförande av nybyggnad kunna i nu ifråga- varande avseende verka försvårande. Så är särskilt förhållandet om marken schaktas djupare eller fylles upp till större höjd än som svarar mot den i stads- planen fastställda. Nu gällande lag lägger ej hinder i vägen för vidtagande av dylika åtgärder. Från olika håll har såvitt angår gatumark framhållits de olägenheter bristen på lagstiftning i ämnet vållat, i det att, utan hänsyn till huru förhållandena skulle ställa sig vid stadsplanens genomförande, nedschakt- ning eller fyllning å gatumark vidtagits utan att åtgärderna varit betingade av några särskilt framträdande intressen. De sakkunniga hava förty ansett sig böra uppställa förbud mot nedschaktning eller fyllning å gatumark, om åtgärderna ej verka för åstadkommande av fastställd gatuhöjd. Förbudet, som de sakkunniga ej ansett behöva uppvägas av någon tidigare än eljest inträdan- de lösningsplikt för staden, hava de sakkunniga ej gjort ovillkorligt utan uppe tagit rätt. för byggnadsnämnd att giva tillstånd till åtgärd av ifrågavarande slag. Vid ansökan om dylikt tillstånd bör byggnadsnämnden mot markägarens berättigade intressen väga den olägenhet, åtgärden skulle vålla, när stadsplae nens genomförande ifrågakommer. '

Vad sålunda stadgas om gatumark hava de sakkunniga utsträckt att beträfe fande till gatumark gränsande mark gälla sådan nedschaktning eller utfyll— ning, att gatans utläggande i fastställt höjdläge avsevärt försvåras.

J ämväl beträffande parkområde hava de sakkunniga ansett skäl föreligga att förbjuda nedschaktning och utfyllning, som ej verka för åstadkommande av den inom parkområdet bestämda markhöjden.

Beträffande parkområde är det emellertid dessutom av vikt att i avvaktan på stadsplanens genomförande det å området befintliga skogsbeståndet skyd- das. Det kan nämligen ej anses tillfredsställande, att ett skogsbestånd, som kanske just föranlett att området i stadsplan upptagits till park, skall få, innan stadsplanen hunnit genomföras, avverkas. Vår gällande skogsvårdslag- stiftning, som givetvis måste betrakta problemet ur andra synpunkter, är icke ägnad att lägga hinder i vägen för en dylik ur stadsplanesynpunkt ej önsk— lig avverkning. '

På dessa skäl hava de sakkunniga i andra stycket av förevarande paragraf intagit bestämmelse därom att, därest parkområde, som skall begagnas såsom skogspark, är helt eller delvis skogbeväxt, avverkning av skogen ej får ske i större utsträckning än som överensstämmer med det fastställda ändamålet även— som att inom annat parkområde träd ej må fällas utan byggnadsnämndens sär— skilda medgivande.

Den inskränkning, markägaren sålunda underkastas beträffande sin rätt att utnyttja skogsmarken, hava de sakkunniga ansett böra uppvägas av att markägaren erhåller rätt att under de i 12 kap. 9 % angivna förutsättningar" på- fordra att staden inlöser marken. Förebild till stadgande av denna innebörd

finnes i lagen om skyddsskogar. Angående den staden sålunda ålagda lös— ningsplikten hava de sakkunniga infört bestämmelse i sistnämnda paragrafs sista stycke.

Om än beträffande kvartersmark förhållandena i regel äro sådana att markägares befogenheter i förut nämnda avseende ej böra begränsas, förekom- ma dock fall, där beträffande område, som huvudsakligen är avsett för be- byggande, ett sådant bebyggande enligt stadsplanen förutsatts att markens naturliga förhållanden i synnerlig mån inverka å den med stadsplanen av— sedda stadsbilden. Är en stadsdel avsedd till villaområde, kan det sålunda vara synnerligen angeläget att å området befintlig skog icke utan urskiljning avverkas. Om stadsplanen utgår ifrån att vissa byggnadskvarter skola kom- ma att ligga å en bergshöjd, är det ägnat att verka synnerligen menligt å stadsbilden, om bergshöjden före stadsplanens genomförande nedspränges. På enahanda sätt kan det förhålla sig i många andra fall. För att dylika icke önskliga åtgärder måtte kunna hindras, hava de sakkunniga mot desamma in— fört förbud i förevarande paragrafs näst sista stycke.

De sakkunniga hava icke ansett, att den markägaren sålunda pålagda in- skränkningen i förfoganderätt bör uppvägas av någon staden pålagd lösnings— plikt. Inskränkningen måste nämligen, då den underlättar för markägaren att utnyttja kvartersmark enligt stadsplanen, jämväl anses verka i hans in- tresse. För att inskränkningen emellertid ej måtte i visst fall komma att be- tunga markägaren mer än skäligt hava de sakkunniga upptagit stadgande där- om att byggnadsnämnden i ty fall må medgiva det undantag, som av för- hållandena påkallas.

Det måste anses vara av vikt, att nu omnämnda inskränkningar i förfogande- rätten inträda redan så snart stadsplanen blivit antagen, då markägare eljest skulle kunna på ett olämpligt sätt utnyttja den mellantid, som förflyter från stadsplanens antagande till dess fastställande. De sakkunniga hava därför i förevarande paragrafs sista stycke infört bestämmelse därom att, därest be- slut är fattat om antagande av stadsplan, 1 % tredje stycket skall i nu ifråga- varande avseende äga motsvarande tillämpning.

I nämnda stycke upptagen dispensrätt har emellertid, med hänsyn därtill att efter stadsplanens fastställande i förevarande paragraf upptagen dispens- rätt tillkommer byggnadsnämnd, ansett böra tilläggas icke såsom i 1 % tredje stycket Konungens befallningshavande utan byggnadsnämnd.

11 KAP.

Om vad i vissa fall bör iakttagas, då i stad byggnad uppförts utöver tomtgräns.

1—3 55.

1884 års Sedan styrelsen för Stockholms fastighetsägareförening, efter uppdrag av Stadsplane- föreningen, hos Kungl. Maj:t gjort framställning om utsträckt tillämpning av "%$???” förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets avstående för ' allmänt behov till sådana fall, där byggnad i stad utan svek eller vållande av ägaren till större eller mindre del insköte på angränsande tomt, anbefallde Kungl. Maj :t den 19 maj 1885 1884 års stadsplanelagskommitté att däröver avgiva utlåtande och utarbeta det förslag till lagbestämmelser i ämnet, som kunde anses av behovet påkallat. 1884 års kommitté framlade med anledning härav samtidigt med förslaget

till lag angående stadsplan och tomtindelning ett förslag till lag om vad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad uppförts utöver tomtgräns.

Lagförslaget skilde mellan det fall. att byggnaden uppfördes efter det den föreslagna lagen skulle träda i kraft och det fall, att byggnaden uppförts dess— förinnan. I förstnämnda fall gällde enligt 1 % i förslaget såsom villkor för ägaren att få hava byggnaden kvarstående, tills den nedreves eller avbrunne, att byggnaden uppförts i läge, som för densamma i föreskriven ordning utstakats.

Såsom motiv till stadgandet anförde 1884 års kommitté: Iakttoge tomtägare allt vad på honom ankomme för att på lagligt sätt uppföra sin byggnad, men råkade han i följd av felaktig utstakning, som det icke berott. på honom att rätta, intränga med byggnaden å gata eller annans tomt, fordrade billig- heten, att tomtägaren på något sätt skyddades från de oberäkneligt stora förluster, som kunde bliva en följd därav, att han skulle tvingas avröja det honom ovetande och mot hans vilja inkräktade området ; och syntes dessutom tomtägarens ovillkorliga skyldighet att uppföra byggnad i anvisat läge böra för honom medföra någon mot- svarande rättighet.

Enligt 2 % av det av 1884 års kommitté framlagda förslaget skulle i fall byggnaden uppförts, förr än den föreslagna lagen kunde komma att träda i kraft, ägaren hava rätt att hava byggnaden kvar tills den nedreves eller av- brunne, så vitt icke visas kunde, att inkräktningen tillkommit med avsikt och att byggnadens ägare därom hade vetskap.

1884 års kommitté anförde såsom motiv till detta stadgande: Hade, innan denna lag trädde i kraft, oftast sedan äldre tider tillbakå en byggnad blivit uppförd så, att den sträckte sig utöver tomtgränsen, kunde det i många fall vara för ägaren alldeles omöjligt bevisa, huru detta förhållande uppkommit, varemot omständigheterna gåve grundad anledning till det antagande, att han, även om in- kräktningen en gång tillkommit med avsikt, därom saknade vetskap. Vore ägaren således i god tro, vore obilligt undandraga honom förmånen att få bibehålla bygg- naden oförändrad, till dess densamma avbrunne eller nedreves, enär ju även i detta fall olägenheten för honom att nödgas ändra byggnaden måste vida överväga det men, som genom intrånget förorsakades.

Lag i det ämne det av 1884 års kommitté framlagda förslaget avsåg utfär— dades den 26 maj 1899. Till sina huvudprinciper överensstämde lagen med kommittéförslaget. Lagen upphävdes genom fastighetsbildningslagen, som emellertid i 1 kap. 10—13 % upptog lagens stadganden i sak oförändrade.

'Lagberedningen har i den del av sitt förslag till jordabalk, som handlar om rättsförhållandet mellan grannar, upptagit den lagstiftning, varom här är fråga, såsom avseende ett till grannskapsrätten hörande ämne. Beredningen har härvid ej funnit anledning att föreslå någon ändring i 1899 års lag, men har utsträckt den att gälla utanför planlagt område. Lagens begränsning till att avse allenast planlagt område hade, —— anför beredningen -— då grannskaps— förhållandet såsom sådant av beredningen upptagits till reglering, synts icke .böra bibehållas. Denna begränsning hade sin grund uteslutande i de omstän- digheter, under vilka lagen tillkom. Om än i det fall, då fråga ej vore om planlagt område, det förhållande icke kunde föreligga, att fastighetsägaren varit pliktig bygga i en av myndighet bestämd linje, torde dock även här billig- hetsskäl tala för att han under vissa förutsättningar finge tillgodonjuta för- månen att ej behöva rubba byggnaden därför, att den skjuter över gränsen. Dessa förutsättningar borde i huvudsak vara desamma, som enligt 1899 års lag gällde i fråga om byggnad, som uppförts innan lagen trädde i kraft. Kravet på den goda tron syntes emellertid böra i viss mån skärpas. Om än det icke kunde visas att inkräktningen skett med avsikt, men den, som sålunda byggde,

Lagstift- ning iämnct.

Lagbered- 'nm gen.

1916 års kommitté.

De sa k- kunniga.

måste anses hava handlat med grov vårdslöshet, borde ifrågavarande rättighet icke tillerkännas honom. Och även en senare innehavare av fastigheten borde vara utesluten från samma förmån, därest han ägde kännedom därom, att sådan vårdslöshet låge hans företrädare till last.

1916 års kommittés förslag i ämnet innefattas i 74 å i kommitténs förslag till stadsplanelag.

Kommittén anförde beträffande sitt förslag i denna del (sid. 292) : Då lagberedningens förslag i nu ifrågavarande del ännu icke blivit upphöjt till lag, lärer lagstiftning i ämnet, såvitt angår planlagt område, fortfarande böra in- rymmas i stadsplanelagen. Vad angår denna lagstiftnings innehåll har kommittén upptagit till övervägande frågan, huruvida det må vara nödigt och lämpligt att fort- farande upprätthålla den skillnad, som nu göres i fråga om byggnad, som uppförts före och efter den 1 januari 1900, eller om icke mera enhetliga bestämmelser skulle kunna givas, oavsett när byggnaden uppförts. Därvid är visserligen att uppmärk- samma, att senare tids föreskrifter om tomtmätning och om byggnadslov ävensom om byggnadsnämnds skyldighet att övervaka byggnads uppförande göra det vida lättare än i äldre tider att konstatera förhållandena vid en byggnads uppförande och om gällande föreskrifter därvid iakttagits. Men på många håll, särskilt inom en del mindre samhällen på landet, lära förhållandena i ifrågavarande hänseende ännu vara så outvecklade, att det understundom kan bliva svårt nog att tillförlitligt visa, att en byggnad uppförts i läge, som för densamma blivit i vederbörlig ordning bestämt. Under alla förhållanden kan det ej sällan bliva vanskligt nog att efter en längre tids förlopp en tid, som ju kan uppgå till ett halft eller ett helt sekel komma tillrätta med de olika momenten i en dylik bevisning. Kommittén har därför funnit önskvärt, att rätten att hava byggnad, som skjuter över tomtgräns. kvarstående till dess den nedrives eller avbrinner, även om byggnaden uppförts efter den 1 januari 1900, göres beroende av samma förutsättningar, som nu gälla i fråga om byggnad, uppförd före nämnda tidpunkt. Någon oskälig inskränkning i ägarens till den in- kräktade marken rätt lärer ett sådant stadgande icke kunna anses innefatta, i vilket avseende må erinras, att lagberedningen ansett ett dylikt stadgande böra meddelas beträffande icke planlagt område, oavsett när byggnaden uppfördes. Vid dessa för- hållanden har kommittén funnit sig böra stanna därvid, att ägare till byggnad, som inkräktar å annans tomt, må hava densamma kvarstående till dess den nedrives eller avbrinner, där han i aVSeende å inkräktningen varit i god tro, då byggnaden uppfördes eller av honom förvärvades. Kommittén har funnit sig böra biträda lag- beredningens förslag om att kravet på den goda tron i så måtto skärpes, att den inkräktade marken sk-all återställas till sin rätta ägare, ej blott då inkräktningen skett med avsikt, utan även om den, som byggde över tomtgränsen, måste anses hava handlat med grov vårdslöshet. Detsamma gäller en senare ägare av fastigheten, där han vid förvärvet ägt kännedom därom, att inkräktningen varit avsiktlig eller att sådan vårdslöshet, som nyss nämnts, ligger hans företrädare till last.

De sakkunniga hava icke ansett sig böra biträda kommitténs mening om grunderna för en lagstiftning i nu ifrågavarande hänseende. Enligt nu gäl- lande lagstiftning är ägare av före den 1 januari 1900 utöver tomtgräns upp- förd byggnad berättigad hava densamma kvar, tills den nedrives eller avbrin- ner, såvida icke visas kan, att inkräktningen tillkommit med avsikt och, där byggnaden övergått till ny ägare, att denne vid förvärvandet vetat, att in— kräktning skett och varit avsiktlig. Enligt kommitténs förslag skulle för rät- ten att hava byggnaden kvar i detta fall ytterligare fordras att den, som upp- fört byggnaden, icke vid inkräktningen handlat med grov vårdslöshet. Oavsett huruvida den av kommittén på denna punkt föreslagna skärpningen i och för sig är befogad, måste det alltid framstå såsom betänkligt att utan särskilt tungt vägande skäl rubba rättsförhållanden, som blivit genom tidigare lagstift-

ning reglerade. Den som förvärvat tomt, varå utöver tomtgräns före den 1 ja— nuari 1900 uppförts byggnad, och vid förvärvandet övertygat sig om att in- kräktningen skett under sådana förhållanden att enligt vid den tidpunkten gäl- lande lagstiftning rätt för tomtens ägare föreligger att hava byggnaden kvar- stående, bör icke genom ändrad lagstiftning berövas denna rätt, även om grun- den för den gällande lagstiftningen ej skulle finnas vara fullt tillfredsställande. Beträffande byggnad uppförd utöver tomtgräns efter den 1 januari 1900 göra sig visserligen icke liknande betänkligheter gällande mot att följa 1916 års kommittés förslag, då detta icke i denna del innebär någon skärpning av vill- koren för rätten att hava byggnad kvarstående, men hava enligt de sakkunni- gas åsikt tillräckliga skäl ej visats för att i denna del ändra lagstiftningen. Genom mätningsväsendets förbättring torde den i nu gällande lagstiftning för- utsatta bevisningen, att byggnad uppförts i läge, som för densamma blivit i vederbörlig ordning bestämt, i framtiden bliva alltmera underlättad. På dessa skäl anse de sakkunniga, att rätten att hava kvar byggnad, uppförd utöver tomtgräns, bör fortfarande byggas på samma principer som de, på vilka nu gällande lagstiftning vilar.

I 1 % andra stycket hava de sakkunniga med gatumark och parkområde, vilka motsvara gatumark enligt kommitténs terminologi, likställt i generalplan upp- taget område, enär eljest efter jämförelse med nu gällande stadsplanebegrepp sådant det i praxis blivit utformat en försämring i tomtägares rätt skulle upp- komma. Det fall, i vilket ersättning för intrång ej skall utgå, har i anledning härav omformulerats att gälla, då marken tillhör staden.

Villkoret för rätt att vidtaga till nybyggnad hänförlig ändring å byggnad varom nu är fråga har i de sakkunnigas förslag i 1 % sista stycket erhållit samma innebörd som motsvarande stadgande givits i 74 % tredje stycket av 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag, dock med viss av ändringen i paragrafens andra stycke föranledd jämkning.

Enligt 1 kap. 12 % fastighetsbildningslagen, vilket stadgande 1916 års kom- mitté i 74 % sista stycket av förslaget till stadsplanelag upptagit, skall, om enligt domstols utslag eller parternas åsämjande jord skall lösas eller ersättning för intrång utgå därför att byggnad skjuter över tomtgräns, där— vid i tillämpliga delar gälla vad i lagen om expropriation är stadgat. Så vitt angår lösen av jord motsvaras detta stadgande av 32 kap. 1 % i förslaget till stadsbyggnadslag. Ersättning för intrång anse de sakkunniga däremot böra bestämmas av domstol, varför motsvarighet till stadgandet i denna del ej återfinnes i de sakkunnigas förslag.

Enligt nu gällande lagstiftning har rätten att hava byggnad kvar ej avse— ende Så trappa, som skjuter över gatulinjen (1 kap. 13 % fastighetsbildnings- agen .

Motsvarande bestämmelse har av 1916 års kommitté upptagits i 74 % an- dra stycket av förslaget till stadsplanelag.

I åtskilliga av de över kommitténs betänkande avgivna yttrandena har framhållits, att stadgandet, att rätten att hava kvar byggnad, som sköte över gatulinjen, ej hade avseende å trappa, vore alltför strängt, då dylika trappors bibehållande kunde av historiska och estetiska skäl vara önskvärt samt de i regel ej i avsevärd mån hindrade trafiken (s. 182).

De sålunda framförda synpunkterna hava de sakkunniga ansett vara värda beaktande. De ofta särskilt i mindre städer å äldre byggnader förekommande yttertrapporna äro ägnade att framhäva dessa byggnaders särskilda karaktär och att förläna åt gatubilden en i estetiskt avseende tilltalande prägel. Å ga- tor, där trafiken ej är mera livlig, lägga ej heller dylika trappor nämnvärda hinder i vägen för densamma. Ett avvägande av de estetiska synpunkterna mot trafikens fordringar måste emellertid ske från fall till fall. De sakkunniga

1916 års kommit/o'.

hava därför i 3 % sista stycket föreslagit, att Konungens befallningshavande skall äga att på ansökan av byggnadens ägare medgiva denne att hava trappa, varom nu sagts, kvarstående å gatumark eller parkområde under viss tid eller tillsvidare.

12 KAP.

Om marks avstående och inlösande inom stadsplanelagt område i stad samt om skadestånd.

1 %.

Det i första "stycket upptagna stadgandet, att staden, när staden det äskar, äger till sig lösa gatumark och parkområde, motsvarar bestämmelsen i 21 % av 1916 års kommittés förslag till stadsplanelag. ' För skälen till stadens i samma stycke av 1 % upptagna lösningsrätt till vat- tenområde hänvisas till motiveringen till 2 kap. 2 % och 5 kap. 1 % av förslaget till stadsbyggnadslag.

I andra stycket av 1 % hava de sakkunniga upptagit föreskrift därom att när i stadsbyggnadsbestämmelser upptagits, att genomfartsöppning för allmän samfärdsel skall anordnas över för bebyggande avsedd kvartersmark, staden skall äga lösa rätten att göra dylik anordning.

I 1916 års kommittés förslag till byggnadsstadga finnes stadgat i 11 % 6 mom., att, därest å mark inom kvarter, som i stadsplanen upptagits såsom avsedd för allmän byggnad, icke sådan byggnad finnes vid tiden för stadspla- nens antagande, planen jämväl bör upptaga bestämmelser angående markens användande, därest den icke varder för dylikt bebyggande utnyttjad.

I kommitténs förslag till stadsplanelag 16 % stadgas därjämte att Konun— gen må för plats för allmän byggnad, som icke blivit för sitt ändamål tagen i bruk, intill dess så sker, meddela förbud mot nybyggnad, dock högst under två år efter det stadsplanen fastställdes.

Såsom motivering till dessa stadganden anförde kommittén: Lägges stadsplanebestämmelse, varigenom byggnadskvarter upptages såsom avsett för allmän byggnad, på mark, som icke redan är tagen i bruk för sitt ändamål el- ler som icke äges av kommunen, kan det, om icke lagstiftningen tillika anvisar nå— gon utväg till lättnad för ägaren, lätteligen inträffa, att spänningen mellan ägarens befogade anspråk att få tillgodogöra sig sin egendom och stadsplanens ändamåls- bestämning blir för stor. En utväg vore att ålägga staden såsom skyldighet att i så— dana fall inlösa marken, när ägaren det begär. En dylik anordning medför emeller- tid å andra sidan så uppenbara olägenheter, att kommittén funnit den icke böra ifrågakomma. Kommittén föreslår i stället, att beträffande för allmän byggnad av- sedd mark, som ännu icke är försedd med sådan byggnad och som tillhör annan än kommunen, i stadsplanen skall meddelas befogenhet för markens ägare att använda den för annat ändamål, för den händelse den icke varder för sitt egentliga ändamål utnyttjad. I detta syfte har i 11 ä 6 mom. av kommitténs förslag till vissa delar av byggnadsstadga upptagits den föreskrift, att, när å mark inom byggnadskvarter, som i stadsplanen upptages såsom avsedd för allmän byggnad, sådan byggnad icke finnes vid tiden för planens antagande, planen bör, där marken tillhör annan än staden, jämväl upptaga bestämmelser angående markens användande, därest den icke var- der för dylikt bebyggande utnyttjad. Tillika och såsom motvikt till den jämkning av hänsyn till den enskildes intresse, som sålunda föreslås, har kommittén emellertid ansett nödigt, att lagstiftningen bereder det allmänna intresset viss lättnad i dess möjligheter att göra sig gällande. Intresset av att de för offentliga ändamål av- sedda byggnadsplatserna verkligen komma till användning härför är så stort, att

dylik lättnad synes väl motiverad. Kommittén upptager således i 16 % stadsplane- lagen ett stadgande, enligt vilket tillfälle beredes att, då mark inom byggnadskvar- ter, som enligt stadsplanen är avsedd för allmän byggnad, ej blivit för sådant ända- mål tagen i bruk, hos Konungen utverka nybyggnadsförbud å marken för viss tid, högst två år från det stadsplanen fastställdes. Härigenom erhålles rådrum för över- vägande av de olika utvägarna att säkerställa markens användande för sitt i första hand avsedda ändamål, utan risk att åtkomsten till marken under tiden varder för- hindrad eller försvårad genom dess bebyggande för privat ändamål. Kan den, för vars räkning allmän byggnad å marken bör uppföras, icke under hand förvärva marken, har han att enligt expropriationslagen påkalla dess exproprierande. För stadens del torde, därest det ändamål, för vilket marken är avsedd, skall av staden tillgodoses, den omständigheten, att marken i stadsplanen upptagits såsom avsedd för allmän byggnad, vara skäl nog att motivera expropriationsansökningen; gransk- ningen av områdets behövlighet och lämplighet för ändamålet har skett redan i stads— planeärendet.

Den utväg 1916 års kommitté valt för att lösa de svårigheter nu föreva- De sal.-— rande spörsmål erbjuda synes ej de sakkunniga tillfredsställande. Erinringar tuning”. däremot hava ock i de avgivna yttrandena framkommit. Att upprätta alter- nativa planer att komma till användning under den förutsättning att nu ifrå- gavarande områden ej komme att användas för det ändamål, varför de i första hand vore avsedda, har synts de sakkunniga kunna innebära betydande risk [för ett förfelande av hela planläggningens syfte. Redan i annat sammanhang (sid. 155) hava de sakkunniga yttrat betänkligheter häremot, såvitt angår kom- mitténs analoga förslag beträffande idrottsplatser, särskilda trafikområden och dylikt. Dessa betänkligheter gälla måhända i än högre grad beträffande områden för allmän byggnad. De allmänna byggnadernas placering inom stadsplanen inverkar i hög grad på stadsplanens hela utformning, och den- na placering bör vara vald så att nämnda byggnader komma att verka höjande å hela stadsbilden. Om staden kunde genom underlåtenhet att inlösa den enligt stadsplanen för allmänna byggnader avsedda marken föranleda att den bleve för annat ändamål begagnad, bleve följden ofta nog, den att hela stadsplanen förvanskades. För den, som uppgjorde stadsplanen, blir det därför med sannolikhet i många fall omöjligt att uppgöra de alternativa stadsplanerna på sådant sätt att båda kunna anses tillfredsställande. Såvitt framgår av den utländska lagstiftning, som varit för de sakkunniga tillgänglig, har ej heller i något land den av kommittén förordade utvägen valts.

De sakkunniga hava vid uppgörandet av sitt förslag utgått från att i fråga om plats för allmän byggnad alternativ plan lika litet som beträffande övriga i stadsplan ingående områden bör upprättas.

Enligt nu gällande lag skall stadsplan ej omfatta annat än byggnadskvarter ävensom gator, torg och andra allmänna platser. Beträffande gator, torg och andra allmänna platser har staden genom 1 kap. 14 % fastighetsbildningslagen tillagts expropriationsrätt utan särskild därom gjord ansökan. 1903 års kom- mitté. som i sitt förslag upptog ett motsvarande stadgande, anförde angående detsamma:

Då kommitterade icke funnit sig kunna inrymma de lagbestämmelser, kommitte— rade haft att utarbeta, inom expropriationsförordningen, hava kommitterade ansett det riktigast, att ur denna förordning utbryta föreskrifterna om expropriation av mark för stadsplans genomförande och i den nya lagen införa härutinnan erforder- liga stadganden.

De sakkunniga anse i motsats till 1916 års kommitté, att plats för allmän byggnad bör i expropriationsavseende behandlas på samma sätt som enligt nu

Gällande lagstiftning.

1916 å rs kommitté.

Yttrande

gällande lagstiftning är fallet med gatumark eller att rätt till expropriation anses följa därav att stadsplanen blivit fastställd. Det motsatta av kom- mittén förordade tillvägagångssättet, eller att särskild expropriationsansökan skulle erfordras trots den av Kungl. Maj :t i samband med stadsplanens fast- ställande verkställda prövningen, leder i princip till en onödig dubbelprövning. Det principiellt riktigaste torde därjämte vara att inom stadsplanelagt område utesluta direkt tillämpning av expropriationslagen och i stället låta de krav på tvångsförvärv av inom nämnda område belägen mark, som kunna väckas, av- göras i samband med fastställande av stadsplan för området eller av ändring i dylik plan. Härigenom undvikas sådana konfliktfall mellan expropriations- ooh stadsplanelagstiftningen, som finnas omförmälda i ett över 1916 års kom- mittés betänkande avgivet yttrande (5. 47).

Upptages alltså i stadsplan plats för allmän byggnad och har icke områdets ägare utfäst sig att utnyttja området för dess avsedda ändamål, bör alltså i sam- band med stadsplans antagande och fastställande avgöras, huruvida staden bör tilläggas rätt att förvärva området eller om denna rätt bör tillerkännas annan. Har lösningsrätt ej uttryckligen tillagts annan, bör densamma anses tillkomma staden. Bestämmelse härom har intagits i sista stycket av 1 %.

Enligt 9 % i förevarande kapitel av förslaget till stadsbyggnadslag har sta- den eller annan, som tillagts rätt att tvångsförvärva område, ålagts skyldighet att under de i 9 % närmare angivna omständigheter inlösa området. De sak- kunnigas förslag kan väl i nu ifrågavarande avseende synas för staden eller annan, som har att företräda ändamål av nu avsedd beskaffenhet, mera betun- gande än 1916 års kommittés förslag att lösa frågan. Att märka är emel— lertid, att de sakkunniga i sitt förslag dels i 9 % av förevarande kapitel bestämt lösningsplikten på i viss mån annat sätt än vad skett i förslaget till stads- planelag, dels ock i 32 kap. 4 % givit tydligare och för den exproprierande mindre betungande föreskrifter angående grunderna för expropriationsersätt— nings bestämmande än som skett i sistnämnda förslag.

2 och 3 %%.

Enligt nu gällande lagstiftning skall allmän väg, som enligt fastställd stads- plan ingår i gatumark, tillfalla staden utan ersättning.

I det år 1905 till högsta domstolen för yttrande remitterade förslaget fanns en bestämmelse av enahanda innehåll. Vid lagförslagets granskning i högsta domstolen yttrade justitierådet Carlson:

Förslaget innehåller icke några bestämmelser om äganderätten till marken till så- dana delar av allmänna vägar, som enligt stadsplanen fallit inom kvarteren och i följd därav blivit igenlagda. Då vägarna ersättas av gator, synes mig av den i lag- förslaget stadgade skyldighet för tomtägare att ersätta mark, som åtgår till gata, följa att vägde], varom nu är fråga, bör tillfalla jordägarna å ömse sidor om vägde— len till hälften vardera, dock så att, om vägens bredd skulle överstiga 18 meter, över- skottet i mitten av vägen tillkommer staden.

1916 års kommittés förslag överensstämmer i nu ifrågavarande hänseende med nu gällande lagstiftning. ;

I över nämnda förslag avgivet yttrande anförde Svenska kommunaltekniska ' föreningen:

I stor utsträckning torde det förhållandet råda, att staden svarade för vägunder— håll m. m. å de allmänna vägar, som till äventyrs funnes inom stadsområdet. Att bestämt avgöra, vem som vore ägare till dylik väg, torde däremot ofta vara förenat med stora svårigheter, ja i många fall ogörligt. I och med att allmän väg inginge i stadsplan, komme den antingen att bibehålla sin natur av kommunikationsled eller

ock att ingå i byggnadskvarter eller annat i stadsplanen upptaget område. För den händelse allmän väg inginge i gata, tillfölle vägen utan ersättning staden. Om åter— igen vägen hade en sådan sträckning, att den helt eller delvis ej kunde eller borde ingå i gata, bleve staden ej utan särskilt förvärv ägare till vägmärken. Med hän- syn till att stadsplanen givetvis måste vara så uppgjord, att dess gator på ett lämp- ligt sätt kunde övertaga den trafik, som eljest skulle framgått å vägen, syntes det ej mer än rättvist att staden gratis erhölle även övriga delar av allmän väg, som in- ginge i stadsplanen.

De sakkunniga dela den uppfattning, kommunaltekniska föreningen sålunda gjort gällande, och hava i överensstämmelse härmed avfattat 2 % första stycket. De sakkunniga anse emellertid att, sedan allmän väg, som ingår i byggnads- kvarter, utan ersättning tillfallit staden, därav bör föranledas inskränkning av den staden eljest tillkommande rätt att av tomtägarna utfå ersättning för gatumark. Bestämmelse härom har influtit i 14 kap. 2 % av de sakkunnigas förslag till stadsbyggnadslag.

2 % andra stycket och 3 % avse att reglera stadens rätt till enskild väg, som ingår i gatumark eller parkområde.

I det år 1904 framlagda förslaget till lag angående stadsplan och tomtindel- ning upptogs i 3 5 en bestämmelse av innehåll, att, därest till allmänt begag- nande upplåten väg eller plats inginge i område, som erfordrades för de i stads- plan upptagna gator, torg och andra allmänna platser, skulle vägen eller plat— sen utan ersättning avstås till samhället, när samhället det begärde—. Såsom motivering härför anförde 1903 års kommitté (sid. 75) :”

Om till allmänt begagnande redan upplåten väg eller plats inginge i område, som skulle avstås till gata eller allmän plats,