Författningsförslag Förslag till

! ]. Lag om vatten- och avloppsanläggningar .............................. 1

2. Stadga angående behandlingen av vissa. frågor rörande vatten- och avloppsanläggningar (vatten- och avloppsstadga) ...................... 30 3. Lag om ändring i vissa. delar av vattenlagen .......................... 39 4. Lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden 62 5. Lag om ändring i vissa delar av byggnadslagen ...................... 64

6. Lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om vatten- och avloppsanläggningar .................................................... 66 1' 7. Kungörelse angående ändrad lydelse av 9 % 4) kungörelsen den 14 september 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola. inrättas och föras ................................................................ 67

8. Kungörelse angående ändrad lydelse av 13 % 6) kungörelsen den 18 november 1932 med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola. inrättas och föras ................................... 67 , 9. Kungörelse angående ändrad lydelse av 2 & första stycket 0) kungörel- ' sen den 25 februari 1921 med vissa bestämmelser att iakttaga vid ut— färdande av gravationsbevis rörande fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt samt av äganderättsbevis och bevis om innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt ............................................ 68 I 10. Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 17 och 27 55 lagen om nyttjande-

| rätt till fast egendom .................................................. 68

i 11. Lag om ändrad lydelse av 3 kap. 14 å och 19 kap. 24 å lagen om . delning av jord å landet ................................................ 69 f 12. Lag om ändrad lydelse av 5 kap. 16 % lagen om fastighetsbildning i i stad ...................................................................... 69

13. Förordning angående bidrag och lån av statsmedel till vatten- och avloppsanläggningar .................................................... 70 Skrivelse till departementschefen ..............................................

• Sida 4
•  Original

Betänkande

1 kap. Gällande bestämmelser om vattenförsörjning och avlopp ................ 83 1. Hälsovårdsstadgan m. m. .......................................... 86 2. Byggnadslagstiftningen ............................................ 90 3. Vattenlagen och vissa därmed sammanhängande författningar .. 92 4. Vissa andra bestämmelser rörande vatten och avlopp ............ 97 5. Bestämmelser om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar. . 97 6. Myndigheter som ha att befatta sig med vatten— och avlopps- frågor .............................................................. 101 2 kap. Huru vatten- och avloppsfrågorna hittills lösts ......................... 105 A. Städerna 1. Vattenförsörjningen ............................................ 105 2. Avloppsfrågan .................................................. 105 B. Landsbygden 1. Den tidigare utvecklingen ...................................... 106 2. De nuvarande vattenförsörjningsförhållandena för den spridda bebyggelsen ...................................................... 108 3. De nuvarande vattenförsörjningsförhållandena för den samlade bebyggelsen ...................................................... 1 10 4. De nuvarande avloppsförhållandena för den spridda bebyggelsen 111 5. De nuvarande avloppsförhållandena för den samlade bebyggelsen 111 C. Sammanfattning ................................................ 112 3 kap. Reformkrav. Direktiven för de sakkunnigas utredning .................. 115 4 kap. Om behovet av bättre förhållanden i fråga om vattenförsörjning och avlopp .................................................................. 123 5 kap. Målsättningen för strävandena att förbättra vattenförsörjnings- och av- loppsförhållandena ................................ _ ...................... 128 1. Allmänna synpunkter .............................................. 128 2. Standarden inom större tätområden .............................. 129 3. Standarden inom mindre tätområden .............................. 129 4. Standarden inom den spridda bebyggelsen ........................ 130 5. Bör den spridda bebyggelsen förses med wc ...................... 131 6. Vattnets kvalitet .................................................... 132 7. Rening av avloppsvatten .......................................... 133 6 kap. Kostnaderna för vatten- och avloppsanläggningar ...................... 134 1. Kostnaderna för gemensamma anläggningar ...................... 134 2. Kostnaderna för separata anläggningar ............................ 139 3. Vatten— och avloppskostnaderna i förhållande till övriga bebyg- gelse- och bostadskostnader ........................................ 141

4. Kostnaderna för utförande av erforderliga vatten- och avlopps- anläggningar enligt i 5 kap. angiven målsättning ................ 143

• Sida 5
•  Original

8 kap.

9 kap.

10 kap.

11 kap.

7 kap. Tiden inom vilken målsättningen bör kunna förverkligas .............. 146 1. Storleken av de nuvarande årliga investeringarna i vatten- och avloppsanläggningar ................................................ 146 2. Ett 20-årsprogram såsom arbetshypotes ............................ 149 Kan målsättningen förverkligas inom ramen för nu gällande ordning utan vidtagande av särskilda åtgärder .................................. 153 1. De viktigaste orsakerna till att vatten- och avloppsfrågorna icke lösts i större utsträckning än som skett .......................... 153 2. Reformer nödvändiga .............................................. 159 Grunderna för ny lagstiftning om vatten- och avloppsanläggningar. 161 l. Anslutningsrätt och anslutningstvång ............................ 161 2. Kommunerna såsom huvudmän för vissa anläggningar ........ 166 3. Gränsdragningen mellan kommunala och enskilda anläggningar 170 4. Municipalsamhällenas vatten- och avloppsfrågor ................ 172 5. Särskilda samfälligheter för enskilda anläggningar .............. 176 6. Fördelningen mellan brukarna av kostnaderna för gemensamma anläggningar ...................................................... 176 7. Fördelningstal, taxa och andelstal ................................ 189 8. Vissa frågor rörande kommunala anläggningar .................. 196 9. De enskilda samfälligheternas kreditfrå-gor- ...................... 202 10. Vatten- och avloppssamfälligheternas organisation .............. 210 11. Grunderna för förfarandet vid prövning av vatten- och avlopps- frågor .............................................................. 216 Vissa viktigare speeialfrågor ............................................ 224 1. Om rätt att utnyttja vattentillgångar för vattenförsörjningsän- damål .............................................................. 224 2. Vissa särskilda frågor rörande områden under stadsplan ........ 238 3. Markpolitiska synpunkter på vatten- och avloppsfrågorna ........ 245 4. Ersättning för äldre vatten- och avloppsanordningar ............ 254 5. Verkan av avtal i vatten- och avloppsfrågor ...................... 263 6. Verkan av myndighets beslut i vatten- och avloppsfrågor ...... 267 7. Förorening av grundvatten och av vattendrag, sjöar och andra vattenområden ...................................................... 270 8. Lagtekniska synpunkter på den föreslagna reformen ........... 278 9. Sambandet mellan vatten- och avloppslagstiftningen och hälso- vårdsstadgan jämte vissa närbesläktade frågor .................. 284 I vilken utsträckning bör hälsovårdsstadgan innehålla bestäm- melser om vatten och avlopp .................................. 284 Ifrågasatt kontroll över vatten- och avloppsverkens konstruk- tion och skötsel .................................................. 288 Kommunens oeh statens ekonomiska medverkan ........................ 291 1. Allmänna synpunkter .............................................. 291 2. Bidrag till kommunala och enskilda taxeanläggningar. Brukarnas andel .................................................... 298 Kommunens andel .................................................. 299

• Sida 6
•  Original

Kostnadsutjämning mellan olika kommunala anläggningar i samma

kommun .......................................................... 307 Statens andel, statsbidraget ........................................ 307 3. Bidrag till enskilda anläv ggningar i övrigt (separata anläggningar och andelsanlägguingar) ............................................ 3112 4. Behovet av bidragsmedel .......................................... 316 5. Ställningstagande .................................................. 317 6. Tabeller och diagram till 11 kap. ................................ 318

12 kap. Den statliga vatten- och avloppsorganisationens arbetsuppgifter och ut-

formning ................................................................ 330 A. Utvecklingen av arbetsuppgifterna inom väg- och vattenbygg- nadsverkets vatten- och avloppsorganisation ...................... 330 B. Vilka uppgifter på vatten- och avloppsområdet måste eller böra lämpligen ankomma på statliga organ ............................ 336 Tillämpning av vatten- och avloppslagen, vattenlagen och häl— sovårdsstadgan m. m. ...................................... 336 Bebyggelseplanering m. m. .................................... 337 Statsbidragsverksamhet ........................................ 339 C. Tillsynen till motverkande av förorening av yt- och grundvatten 344 D. Projekterings- och brunnsborrningsverksamheten ................ 349 E. Vatten- och avloppsorganisationen i länen ...................... 352 F. Det centrala vatten- och avloppsorganet .......................... 363 1. Väg— och vattenbyggnadsstyrelsen som centralorgan .......... 363 2. Bostadsstyrelsen som centralorgan ............................ 367 3. Byggnadsstyrelsen som centralorgan .......................... 369 4. En fristående vatten- och avloppsnämnd ...................... 371 5. En till byggnadsstyrelsen anknuten vatten- och avloppsnämnd 374 6. Personalorganisation ............................................ 376 7. De sakkunnigas ställningstagande .............................. 389 G. Kostnadsberäkningar och anslagsfrågor .......................... 390 1. Den centrala vatten— och avloppsorganisationen .............. 390 2. Länsingenjörsorganisationen .................................... 393 B. Vissa övergångsfrågor .............................................. 395 13 kap. Speeialmotivering till författningsförslagen .............................. 397 Förslaget till 1. Lag om vatten- och avloppsanläggningar ........ . ..................... 397 2. Vatten- och avloppsstadga .............................................. 454 3. Lag om ändring i vissa delar av vattenlagen .......................... 469 4. Lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden ...... 509 5. Lag om ändring i vissa delar av byggnadslagen ...................... 512 6. Lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om vatten- och

avloppsanläggningar .................................................... 514 Kungörelse angående ändrad lydelse av 9 5 4) kungörelsen den 14 september 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras ................................................................ 515

• Sida 7
•  Original

8. Kungörelse angående ändrad lydelse av 13 5 6) kungörelsen den 18 november 1932 med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras .................................... 515

9. Kungörelse angående ändrad lydelse av 2 5 första stycket 0) kungörel- sen den 25 februari 1921 med vissa bestämmelser att iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis rörande fast egendom, tomträtt eller

vattenfallsrätt samt av äganderättsbevis och bevis om innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt ............................................ 515

10. Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 17 och 27 åå lagen om nyttjande- rätt till fast egendom .................................................. 516 11. Lag om ändrad lydelse av 3 kap. 14 å och 19 kap. 24 5 lagen om delning av jord å landet ................................................ 517 12. Lag om ändrad lydelse av 5 kap. 16 % lagen om fastighetsbildning i stad .................................................................... 519 13. Förordning angående bidrag och lån av statsmedel till vatten- och avloppsanläggningar .................................................... 519 14 kap. Sammanfattning ........................................................ 558 Bilaga 1. Hackåsundersökningen .............................................. 575 Bilaga 2. Taxeförslag .......................................................... 587 Särskilt yttrande av Herr Riben .............................................. 593 Särskilt yttrande av Herr Vallin .............................................. 494

• Sida 8
•  Original

• Sida 9
•  Original

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Kommunikations-

departementet.

Den 1 november 1946 bemyndigade Kungl. Maj:t Herr Statsrådet att till- kalla högst fem sakkunniga för att inom kommunikationsdepartementet bi- träda med utredning rörande det fortsatta bedrivandet av anläggnings— och bidragsverksamheten i fråga om vattenförsörjning och avlopp.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades därefter såsom sakkunniga dåvarande landshövdingen, numrera generaldireuktören E. F. L. Lindeberg, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, bankofullmäk- tigen J. A. Andersson, dåvarande revisionssekreteraren, numera lagmannen i hovrätten för Nedre Norrland T. A. Bexelius, byråchefen i väg- och vatten- byggnadsstyrelsen B. Petrelius samt avdelningschefen i staten-s arbetsmark- nadskommission E. V. Sundström. Sundström omkom vid en flygolycka den 12 februari 1948.

För att såsom experter biträda. de sakkunniga ha tillkallats den 18 december 1946 byråingenjören i väg- och vatten-byggnadsstyrelsen R. G. H. Åberg, den 10 augusti 1948 hovrättsrådet i Svea hovrätt O. Riben, den 10 oktober 1949 förste byråingenjören hos bosvtadsstyrelsen H. V. Lantz och överinspektören i fiskeristyrelsen S. A. Vallin samt den 29 oktober 1949 dåvarande hovrätts— assessorn, numera» hovrättsrådet i hovrätten för Nedre Norrland A. H. V. Körlof. Vallin har endast deltagit i behandlingen av de organisatoriska spörs- mål, som sammanhänga med tillsynen över sjöar och vattendrag till mot- verkande av vattenförorening.

Den 18 december 1946 uppdrogs åt förste byråsekreteraren hos luftfarts— styrelsen G. Smedman att vara sekreterare åt de sakkunniga.

De sakkunniga ha för sin verksamhet anta-git benämningen 1946 års vatten- och avloppssakkunniga.

Genom beslut av Kungl. Maj:t den 29 november 1946 ha de sakkunniga erhållit i uppdrag att utreda fråga om vatten- och avloppsverkens konstruk-

• Sida 10
•  Original

tion och skötsel jämte därmed sammanhängande spörsmål. Härjämte har Kungl. Maj:t till de sakkunniga, att tagas under övervägande vid fullgörande av deras uppdrag, överlämnat dels den 9 maj 1947 två vid sagda års riksdag avgivna motioner i frågor rörande bidrag till vatten- och avloppsanläggningar (I: 165 och 112157), dels ock den 29 december 1949 en framställning från Svenska kommunaltekniska föreningen angående skydd för grund- och yt- vattnet i riket.

Under sitt arbete ha de sakkunniga samrått med andra utredningar och kommittéer, såsom kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation, 1947 års centrala lantbrukskommitté, 1947 års byggnadsstyrelseutredning, sakkunniga angående bostad-spolitikens organisation, 1948 års länsstyrelseutredning och 1948 års hälsovårdsstadgekommitté, ävensom med representanter för arbets- marknadsstyrelsen, bostadsstyrel-sen, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, väb- och vattenbyggnadsstyrelsen, by gnadsstyrelsen, statens orga- nisationsnämnd, lantbruksstyr-elsen och fiskeristyrelsen. Under resor till olika delar av landet har utredningen härjämte haft överläggningar med represen- tanter för länsstyrelser och ett stort antal kommuner.

I anledning av Kungl. Maj:ts remiss den 7 december 1946, varigenom de sakkunniga anbefallts att avgi'va utlåtande i ärende angående ansökan av Hackås vattenledningsföretag om statsbidrag till anläggning för vattenför— sörjning och avlopp inom Hackås kommun av Jämtlands län, ha de sakkunniga, efter att ha inhämtat vederbörligt tillstånd härtill, föranstaltat om en under— sökning rörande vattenförsö'rjningen inom sagda kommun. En kortfattad redo- görelse för utredningens resultat återfinnes såsom bilaga 1 till betänkandet. Härjämte ha de sakkunniga, likaledes efter inhämtande av vederbörligt till- stånd och med ekonomiskt bidrag jämväl från Uppsala stad, låtit utföra visst utredningsarbete avseende planering av vatten! och avloppsanläggningar samt ytterligare bebyggelse inom förutvarande Bondkyrka kommun i Uppsala län, av vilken kommun större delen från och med år 1947 är införlivad med Upp- sala stad. Resultatet av sistnämnda utredningar har framlagts i särskilda redo— görelser av län—sarkitekten i Uppsala län V. R. Göransson och civilingenjören O. Jonsson, vilka de sakkunniga i samråd med Uppsala stad anlitat för utred- ningsarbetet i fråga. Erfarenheterna från detsamma ha på olika sätt tillgodo- gjorts vid utarbetande av de sakkunnigas förslag, men någon särskild redo- görelse för sagda utredning har icke ansetts påkallad i betänkandet.

De sakkunniga ha vidare avgivit infordrade utlåtanden dels den 20 oktober 1947 i ärende angående fram-ställning från väg— och vattenbyggnadsstyrelsen om tjänsteförteckningsrevision m. m., dels den 21 februari 1948 angående be— tänkande om den allmänna bostadspolitikens organisation samt bostadssociala utredningens slutbetänkande, del II, i vad detsamma avsåg låne— och bidrags- verksamheten för bostadsändamål, dels ock den 16 september 1948 i anledning av förutberörda remiss av framställningen från Hackås vattenledningsföretag om statsbidrag.

Härjämte ha de sakkunniga avgivit följande framställningar till Kungl.

• Sida 11
•  Original

Maj ;t eller till Herr Statsrådet, nämligen dels den 19 januari 1948 med för— slag angående handläggningen av ärenden rörande statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp från och med den 1 juli 1948 samt, i annan skrivelse samma dag, med förslag till viss förstärkning av väg— och vatten- byggnad-sverkets vatten— och avloppsorganisation m. m., dels den 31 december 1948 angående ytterligare synpunkter på vatten— och avloppsorganisationens personalbehov, dels ock den 18 januari 1951 med hemställan om åtgärder till förstärkning av sagda organisation.

De sakkunniga få härmed vördsamt överlämna av motiv åtföljda förslag till dels lagstiftning angående vatten- och avloppsanläggningar ni. m., dels ny statsbidragsförordning, dels oclc omändring och förstärkning av den nuva- rande vatten— och avloppsorganisationen.

De sakkunniga ha under arbetets gång övervägt att framlägga lagförslagen i ett särskilt betänkande och övriga förslag i ett annat. Med hänsyn till att förslagen med tillhörande motiveringar i stora delar ha ett nära samband med varandra, skulle en sådan uppdelning emellertid ha medfört, att viss dubbel- behandling blivit ofrånkomlig. För att undvika. härmed förenad tidsutdräkt och fördyring ha de sakkunniga stannat för att sammanföra förslagen i ett be— tänkande. Vinsten härav torde överväga nackdelarna av att betänkandet däri— genom fått relativt stor omfattning.

De särskilda författningsförslagen äro följande: 1) lag om vatten— och avloppsanläggningar; 2) stadga angående behandlingen av vissa frågor rörande vatten— och av- loppsanläggningar (vatten- och avloppsstadga);

3) lag om ändring i vissa delar av vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523); 4) lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden; 5) lag om ändring i vissa delar av byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385); 6) lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om vatten- och av- loppsanläggningar;

7) kungörelse angående ändrad lydelse av 9 % 4) kungörelsen den 14 sep- tember 1875 (nr 70) huru lagfart-s— och inteckningsböcker skola inrättas och föras;

8) kungörelse angående ändrad lydelse av 13 5 6) kungörelsen den 18 november 1932 (nr 519) med närmare föreskrifter h'uru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras;

9) kungörelse angående ändrad lydelse av 2 % första stycket 0) kungörelsen den 25 februari 1921 (nr 65) med vissa bestämmelser att iakttaga vid utfärdan- de av gravationsbevis rörande fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt samt av äganderättsbevis och bevis om innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt;

10) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 17 och 27 %% lagen den 14 juni 1907 (nr 36) Om nyttjanderätt till fast egendom;

11) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 14 å och 19 kap. 24 % lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet;

• Sida 12
•  Original

12) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 16 % lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad; samt

13) förordning angående bidrag och lån av staJtsmedel till vatten— och av- loppsanläggningar.

I den mån ej annat särskilt utsäges i betänkandet äro angivna kostnader beräknade efter 1950 års kostnadsnivå och tre procents räntefo-t.

De sakkunniga anse sig härmed ha slutfört sitt uppdrag utom såvitt angår den av Svenska kommunaltekniska föreningen väckta frågan om skydd för grund— och ytvattentillgångar. Beträffande den fortsatta utredningen av denna fråga jämte vissa angränsande spörsmål hänvisas till betänkandet s. 270—277.

Sär-skilda yttranden av experterna Riben och Vallin bifogas. Riben har, utöver sitt här bifogade yttrande, utarbetat en promemoria, ut- görande en närmare utveckling av hans särskilda mening och innehållande jämväl utkast till vissa lagtexter. Vad Riben anfört har upptagits till bemö— tande i en av ledamoten Bexelius och experten Körlof gemensamt utarbetad promemoria. De båda nämnda promemoriorna behandla huvudsakligen lag- tekniska eller andra speciellt juridiska frågor. Med hänsyn härtill ha de sak- kunniga icke ansett erforderligt att foga dem såsom tryckta bilagor till detta betänkande. Promemoriorna ha därför endast stencilerats. De överlämnas i detta skick till Herr Statsrådet samtidigt med betänkandet.

Stockholm i september 1951.

ERIK LINDEBERG

ALLAN ANDERSSON ALFRED BEXELIUS BENGT PETRELIUS

/ Gunnar Smedman

• Sida 13
•  Original

Använda förkortningar.

BL : Byggnadslagen BS :: Byggnadsstadgan

milj. : miljon (miljoner) Mkr : miljoner kronor NJA : Nyt-t juridiskt arkiv va— : vattenförsörjnings- och avlopps; vatten- och avlopps— VL : Vattenlagen RÅ : Regeringsrättens årsbok SFS : Svensk författningssamling SOU : Statens offentliga utredningar.

Definitioner av några i betänkandet använda begrepp.

Bebyggelse m. m.

Samlad bebyggelse: Bebyggelse, bestående av ett flertal fastigheter eller bo- stadshus inom ett till ytvidden jämförelsevis begränsat område.

Tätbebyggelse: Jämlikt 6 % BL avses härmed samlad bebyggelse av sådan om- fattning, att den nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemen samma behov, exempelvis va.-anläggning av någon betydelse.

Glesbebyggelse: I BLcs bemärkelse sådan bebyggelse som icke är att hänföra till tätbebyggelse. _ I texten förekomma även uttrycken glesare bebyggelse, utpräglad glesbebyggelse samt spridd bebyggelse och helt spridd bebyggelse. Spridd bebyg- gelse har i rubriker och annorstädes ställts som motsats till samlad. Eljest återger den olika ordvalören skillnaden. Helt spridd bebyggelse och utpräglad glesbebyg- gelse äro närmast sammanfallande begrepp, medan under glesare bebyggelse även in-begripes bebyggelse som ligger förhållandevis samlad utan att dock kunna karakteriseras som tätbebyggelse.

Landsbygd: I kommunalstatistiken indelas riket i två. huvudgrupper, städerna och landsbygden, medan primärkommunerna indelas i tre grupper, städer, köpingar och egentliga landskommuner (se tabell I i Årsbok för Sveriges kommuner), av vilka de båda senare utgöra landsbygden. I detta betänkande avses med landsbygden endast de egentliga landskommunernas områden. Med den »rena» eller »vegentliga» landsbygden avses återigen de delar av landskommunerna som icke utgöra muni- cipalsamhä'llen eller annan tätbebyggelse med mera, än 200 invånare.

Vatten:

Ytyatten: Vattnet i större, naturlig och permanent vattenförekomst med fri vattenyta.

Grundvatten: Jämlikt 1 kap. 15 & VL förstås härmed vatten som finnes under markens yta.

Dagvatten: N ederbördsvatten som avrinner från markytan utan att infiltreras i denna.

Råvatten: Yt- eller grundvatten, som tages i anspråk för vattenförsörjnings— ändamål; benämningen råvatten avser vattnet innan det undergått erforderlig rening eller behandling (eller, beträffande sådant grundvatten som utan någon som helst behandling kan användas för ändamålet, innan det införts i distribu— tionsnätet).

Renvatten: Vatten vilket efter den rening eller behandling av annan art, som i det särskilda fallet är erforderlig, uppfyller kvalitetsfordringarna på ett för mat- lagning och dryck m. fl. ändamål lämpligt vatten.

• Sida 14
•  Original

Avloppsvatten: I överensstämmelse med 8 kap. 1 % VL förstås härmed spill- vatten och flytande orenlighet. Avloppsvatten kan utgöras av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten eller bådadera.

Kloakvatten: I överensstämmelse med 8 kap. 1 & VL avses härmed spillvatten och orenlighet, som härrör från bostäder eller från verksamhet, vilken icke är att hänföra till industriell rörelse. (Med fkloakvatten jämställes i VL vatten, som av- ledes för torrläggning av mark inom stadsplan —— där avledningen ej sker för viss eller vissa, fastigheters räkning — eller för torrläggning av begravningsplats. Enligt de sakkunnigas förslag skall bestämmelsen härom utsträckas att gälla även vatten, som avledes för torrläggning av mark inom byggnadsplan.)

Industriellt avloppsvatten: I överensstämmelse med 8 kap. 1 % VL avses härmed spillvatten och orenlighet, som härrör från industriell rörelse.

Dräneringsvatten från husgrunder: Vatten som från omgivande markllager uppsamlas i dräneringsledningar anbragta utanför eller under byggnaders under markytan belägna delar.

Vattentäkt: Enligt VL i dess nuvarande lydelse (2 kap. 42 %) menas med vattentäkt anläggning för tillgodogörande av grundvatten. I betänkandet avses med vattentäkt varje anläggning för utnyttjande av vattenförekomst — oavsett om denna utgöres av yt- eller grundvatten -— i syfte att tillhandahålla. vatten för förbrukning.

Recipient: Vattendrag, sjö eller annat vattenområde till vilket avloppsvatten _ efter erforderlig rening —— avbördas.

Vatten- oc-h avloppsanläggningar..

Separat anläggning: Anläggning som tillgodoser endast en fastighets behov. Gemensam anläggning: Anläggning som betjänar två eller flera fastigheter eller större bebyggelseområde.

Servisledning: Ledning som förbinder fastighet eller byggnad med huvud- eller grenledning, gemensam för flera fastigheter eller ett större bebyggelseområde.

Ekvivalenta personer: I de fall då. en anläggning skall tillgodose ej endast hus- hållens behov utan exempelvis även kreatursskötsel och industri, beräknar man hur många personers va-behov för bostads— och hushållsändamål, som behovet för andra ändamål motsvarar och ökar antalet fysiska personer med sistnämnda antal. Det sålunda erhållna talet benämnes antalet ekvivalenta personer (jfr. s. 134).

Relativ anläggningslcostnad: Anläggningskostnaden fördelad på lämplig enhet _ vanligen det antal fysiska eller ekvivalenta personer, hushåll eller fastigheter —— som anläggningen betjänar eller beräknas komma att betjäna (jfr. s. 134).

Årskostnad: Till årskostnaden räknas ränta å anläggningskostnaden samt ut- gifter för under-hål-l och drift av anläggningen ävensom kostnader för anlägg- ningens förnyelse (amortering, avsättning till förnyelsefonad).

Vatten- och avloppskostnad, 'na-kostnad: Va-kostnad per 1113 erhålles genom att fördela årskostnaden på det antal kubikmeter vatten, vartill förbrukningen under året uppgått eller beräknas uppgå. Vid beräkningen av va.-kostnaden per hushåll och år fördelas årskostnaden på antalet till anläggningen anslutna hus—håll eller enfamiljshus. För, erhållande av jämförbara värden beräknas va-kostnaden i fler- talet dylika fall per medelhushåll om fyra personer och förutsättes vattenförbruk— ningen uppgå till 50 m3 per person eller 200 m3 per medelhushåll och år (jfr. s. 136).

• Sida 15
•  Original

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

1. Förslag till Lag om vatten- och avloppsanläggningar.

Härigenom förordnas som följer. 1 kap. Allmänna bestämmelser.

Inledande bestämmelser.

1 5.

Denna lag äger tillämpning å anläggningar, avseende vattenförsörjning för samt avledande av avloppsvatten från bostads, jordbruks-, industri- eller annan bebyggelse ävensom avledande av vatten för torrläggning av mark inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts, där ej av— ledandet sker uteslutande för viss eller vissa fastigheters räkning.

Till anläggning för vattenförsörjning räknas icke anordningar för tillgodo- görande av vatten såsom drivkraft.

Om rätt att utnyttja vattentillgång för ändamål, som avses i denna lag, så ock beträffande inverkan på vattenförhållan-dena genom anordnande eller nyttjande av vattentäkt samt beträffande vattenförorening genom avledande av avloppsvatten gäller vad i vattenlagen är stadgat.

2 %. Vad i denna lag sägs om anläggning för såväl vattenförsörjning som av- lopp ( vatten- och avloppsanläggning) skall i tillämpliga delar gälla anlägg— ning för ettdera av dessa ändamål.

3 %.

Till vatten- och avloppsanläggning räknas alla för densamma erforderliga an- ordningar, såsom brunnar, borrhål, pump— och reningsverk, ledningar för an- läggningens -förseende med elektrisk kraft samt rörledningar, servisl-edningar dock endast intill ett avstånd av två meter från byggnad som betjänas av anläggningen.

4 %.

Vad i denna lag stadgas angående fastighet skall, där omständigheterna föranleda därtill, tillämpas jämväl å. sådan byggnad eller industriell anlägg— ning, som tillhör annan än ägaren till grunden.

• Sida 16
•  Original

5 %.

De skyldigheter vilka enligt denna lag åvila fastighet skola, där ej nedan i andra eller tredje stycket annorledes stadgas, fullgöras av fastighetens ägare. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning med avseende å utövning av rättigheter som tillkomma fastigheten.

Den som innehar fastighet med »fideikommissrätt eller eljest utan veder- lag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande skall vid till— lämpning av denna lag anses som fastighetens ägare.

I ägares ställe träder den som innehar fastighet på sådana villkor att han, där fastighetsskatt för egendom skall utgå, jämlikt kommunalskattelagen är skyldig erlägga dylik skatt.

Ny ägane eller innehavare svare ej för förpliktelse som skall fullgöras, innan han skall tillträda fastigheten.

6 %. Angående förmånsrätt för vissa fordringar enligt denna lag är särskilt stadgat. 7 5.

Med kommun avses i denna lag stad, köping, som utgör särskild kommun, och landskommun. 8 &.

Vatten- och avloppsanläg-gning skall inrättas med tillbörlig hänsyn till all— männa sanitära intressen och så, att ändamålet utan oskälig kostnad vinnes med minsta intrång och olägenhet för annan.

Ej må vatten— och avloppsanläggning så utföras, att plan eller bestämmel— ser, som enligt vad därom är stadgat innefatta hinder mot bebyggelse i strid mot planen eller bestämmelserna, motverkas eller eljest markens ändamåls- enliga bebyggande försvåras. Inom område, för vilket regionplan finnes fast- ställd, skall denna plan tjäna till ledning vid utförande av vatten- och av- loppsanläggning.

Kan det med hänsyn till väntad bebyggelseutveckling eller andra omstän- digheter ifrågakomma att framdeles utvidga anläggningen att betjäna ytter- ligare bebyggelse, bör anläggningen, om det finnes möjligt att därigenom göra en avsevärd kostnadsbesparing till ortens fromma, från början utföras så, att dylik utvidgning kan ske.

9 &. Vatten- och avloppsanläggning skall, om allmän eller enskild rätt kan vara därav be-roende, behörigen underhållas.

10 %. Vatten- och avloppsanläggning, till vilken två eller flera fastigheter äro anslutna, må ej brukas på sådant sätt att nyttjandet för någon fastighet för— svåras. För skada genom sådant missbruk skall ersättning gäldas.

• Sida 17
•  Original

|

Där det finnes erforderligt, må länsstyrelsen förbjuda anläggningens be- gagnande för visst ändamål eller meddela andra föreskrifter rörande inskränk- ning i nyttjandet. För överträdelse av föreskrifterna äger länsstyrelsen stadga vite från och med f-em till och med femtusen kronor.

Talan om skyldighet att utgiva vite upptages av allmänna underrätten i den ort, där anläggningen eller större delen därav är belägen. Utdömt vite tillfaller kronan.

Om rätt att framdraga ledningar över annans mark m. m. 11 %.

Tarvas för ändamålsenligt anordnande av vatten— och avloppsanläggning, att ledning framdrages eller annan åtgärd vidtages å annan tillhörig fastig— het, skall erforderlig nyttjanderätt till fastigheten upplåtas; och må marken framdeles nyttjas för anläggningen utan hinder av den rätt annan må äga till marken.

Där för vattentäkt, reningsverk eller dylikt erfordras stadigvarande för— foganderätt över visst område, skall detsamma upplåtas till nyttjande på sätt i för-sta stycket sägs eller ock avstås med äganderätt.

Tomtplats, trädgård eller park må dock ej tagas i anspråk på sätt i andra stycket sägs eller eljest för anordning, som medför avsevärt intrång, där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas.

12 &.

För mark, som avstås, så ock för marks upplåtelse till nyttjande enligt 11 % första och andra styckena samt för annat intrång som orsakas av an- läggningens utförande och begagnande, vare fastighetens ägare berättigad till ersättning.

Enahanda rätt till ersättning tillkomme innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits, innan be- slut om anläggningens utförande vann laga kraft eller marken dessförinnan togs i anspråk.

Medför anläggningen jämväl nytta för fastigheten eller för särskild rätt i avseende å denna, må ersättningen jämkas med hänsyn därtill.

Å ersättning skall utgå sex procent årlig ränta från den dag, då marken togs i anspråk.

13 &.

Skall en del av fastighet avstås med äganderätt och blir genom avståen- det en återstående del för ägaren Onyttig eller uppstår synnerligt men vid nyttjandet därav, vare ägaren berättigad fordra att jämväl denna del löses. Föranleder upplåtelse av nyttjanderätt, mm i 11 % första eller andra stycket sägs, synnerligt men vid nyttjandet av fastigheten eller del därav, vare ägaren ock berättigad fordra att fastigheten eller delen skall lösas.

! 2—1091 50

• Sida 18
•  Original

14 %.

Skall vatten- och avloppsanläggning utföras så att den korsar eller eljest berör järnväg eller spårväg, vare förvaltningen av denna trafikled berättigad att mot ersättning ombesörja därav föranledda anordningar samt pliktig att, om förvaltningen ej själv verkställer detta arbete, övervaka detsamma och, där anordningarna ej utföras på ett för trafiken betryggande sätt, i god tid anmäla förhållandet hos vederbörande myndighet, som äger meddela erfor— derliga föreskrifter.

Vad nu sagts skall i tillämpliga delar gälla även allmän väg och gata.

15 %. Finnas för fastighet, som skall anslutas till vatten- och avloppsanlägg- ning, äldre vatten- och avloppsanordningar, vilka kunna användas för den nya anläggningen, må anordningarna införlivas med denna. Fråga om er- sättning för anordningar, som sålunda tagas i anspråk, varde bedömd efter vad i 24 % stadgas.

Om anslutningsrätt och anslutningstoång.

16 %.

Ägare av fastighet, som med teknisk och ekonomisk fördel kan anslutas till planerad eller befintlig vatten- och avloppsanläggning, vare ej mindre be- rättigad att påfordra sådan anslutning än även skyldig att låta ansluta fastig- heten till anläggningen.

Vad nu sagts om ägare av fastighet skall äga motsvarande tillämpning å kommun såvitt angår samverkan med annan kommun i fråga om utförande eller utvidgning av anläggning som i 2 kap. avses.

Om bestridande av kostnad för vatten- och avloppsanläggning. 17 %.

Kostnad för vatten- och avloppsanläggning skall, i den mån den ej be- strides av vederbörande kommun eller med statsmedel eller eljest i särskild ordning, bäras av den eller de fastigheter anläggningen betjänar.

Kommun må ej ikläda sig kostnader för vatten- och avloppsanläggningar på sådant sätt att enskilda kommunmedlemmar obehörigen gynnas.

Där vatten- och avloppsanläggning i enlighet med stadgandet i 8 S tredje stycket utföres så, att d-en framdeles kan utvidgas att betjäna ytterligare be- byggelse, skall härav föranledd merkostnad, intill dess den avsedda utvidg— ningen kommer till stånd, bäras av den kommun där bebyggelseområdet är beläget.

• Sida 19
•  Original

18 5.

Inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts, skola ägarna av där belägna tomter och andra för bebyggelse avsedda fastigheter bekosta avledande av dag- och dräneringsvatten från gator, vägar och allmänna platser, i den mån ej dessas omfång överstiger vad som motsvarar områdets behov av trafikleder. I övrigt skall avledandet av vatten från nu avsedda platser bekostas av kommunen.

Vad nu sagts gäller ej avledande av vatten genom rännstenar eller öppna vägdiken.

19 5.

I den mån kostnaden för vatten- och avloppsanläggning, som är avsedd för två eller flera fastigheter, skall bäras av fastighetsägarna, varde, där ej annat följer av vad i 20 % sägs, kostnaden för sådan del av anläggningen, av vilken samtliga fastigheter eller några av dem äro beroende, fördelad mellan samma fastigheter i förhållande till deras nytta av anläggningen. Kostnaden för anläggn-ingsdel, varav endast en fastighet är beroende, skall åvila denna fas- tighet ens-am.

Kan anläggningen tänkias utförd enligt olika alternativ, vilka vart för sig äro ur tekniska och ekonomiska synpunkter försvarliga, och skulle tillämp- ning av bestämmelserna i första stycket medföra, att valet mellan alterna- tiven komme att i avsevärd mån inverka på fördelningen av den samman- lagda kostnaden för anläggningen, må, vid dess utförande enligt visst alter- nativ, fördelningen av kostnaden för gemensam anläggningsdel jämkas till vinnande av den utjämning i fråga om fördelning av den sammanlagda kost- naden, som med hänsyn till berörda förhållanden kan anses skälig.

Bestämmelserna i denna paragraf skola, där samverkan mellan flera kom— muner äger rum på sätt i 16 å andra stycket stadgas, äga motsvarande till- lämpning å förhållandet mellan kommunarna.

20 %.

Där vatten- och avloppsanläggning är gemensam för ett större antal fastig- heter, varde kostnaden för anläggningen i dess helhet, i den mån den skall bäras av fastighetsägarna, fördelad mellan fastigheterna i förhållande till deras nytta av” anläggningen.

Finnes å någon fastighet fabrik, kasern, sjukhus ell-er annan inrättning, som kräver vatten- och avloppsanordningar av väsentligt större kapacitet än den övriga bebyggelsen eller ock dylika anordningar av särskild beskaffen- het, såsom reningsverk eller dylikt, må, där så, finnes skäligt, mellan sådan fastighet, å ena sidan, samt övriga fastigheter, å andra sidan, kostnadsför- delning ske med iakttagande av bestämmelserna i 19 &. Lag samma vare be- träffande fastighet eller grupp av fastigheter, som med hänsyn till avstån- det från övriga fastigheter eller till terrängförhåll—anden eller andra omstän- digheter är ägnad att vid kostnadsfördelningen bilda en enhet för sig.

• Sida 20
•  Original

21 %.

Ej må på grund av bestämmelserna i 19 och 20 %% någon fastighet be- tungas med större kostnad än om särskild vatten- och avloppsanläggning ut» förts för fastigheten; ej heller med större kostnad än som finnes med ekono- misk fördel kunna nedläggas å vatten- och avloppsanläggning för fastigheten.

2,2 %.

Där ägarna av flera fastigheter gemensamt skola bekosta avledande av dag- och dräneringsvatten från gator, vägar och andra allmänna platser, skall kostnaden fördelas mellan fastigheterna efter taxeringsvärden eller annan skälig grund.

23 %.

Skola kostnaderna för vatten- och avloppsanläggning fördelas mellan kom- muner eller mellan inrättning som avses i 20 å andra stycket och annan bebyggelse eller eljest mellan skilda företag, skola till ledning för fördel— ningen särskilda fördelnz'ngstal fastställas för dem mellan vilka fördelningen skall ske. Fördelningstal skall motsvara den andel av kostnaderna som en— ligt 19—22 %% finnes böra åvila envar av dem. Om kostnadsfördelning i en- lighet med vad nu sagts stadgas i 27, 29 och 30 %, 51 % tredje stycket och 67 å andra styck-et.

Där eljest enligt 19—22 %% två eller flera fastigheter skola bidraga till kostnaderna för anläggning, skall varje fastighets bidrag, efter ty nedan i 31 % första stycket, 51 % första stycket och 67 % första stycket närmare an- gives, antingen motsvara viss i procent eller annorledes uttryckt andel i an- läggningen (andelstal) eller ock utgå med belopp, bestämda enligt särskild avgift-splan ( taxa ).

Fördelningstal och andelstal må jämkas vid väsentlig ändring i fråga om de anslutna fastigheternas nytta av anläggningen. Taxa må ändras, när det påkallas av förhållande, som nu sagts, eller av förändring i företagets medels- behov.

24 &.

Där fastighet, som anslutes till gemensam vatten- och avloppsanläggning, redan förut är försedd med anordningar för vattenförsörjning och avlopp eller ettdera, må ersättning för dessa anordningar utgå i den mån så prövas skäligt med hänsyn till anordningarnas ålder och beskaffenhet samt till den fördel, som vid utförandet av den gemensamma anläggningen må vinnas genom anordningarnas övertagande på sätt i 15 % sägs.

Lägges stadsplan eller byggnadsplan över område i en ägares hand, må, i den mån med hänsyn till omständigheterna så. finnes lämpligt, på begäran av kommunen vid planens fastställande förordnas att markens ägare skall vara pliktig att i den ordning som angives i förordnandet bestrida kostna- derna för områdets förseende med vatten- och avloppsanläggning.

• Sida 21
•  Original

Sådant förordnande meddelas, när fråga är om stadsplan, av Konungen och eljest av länsstyrelsen.

Om samgående i vissa fall med torrläggningsföretag.

26 %.

Anordning, som med teknisk och ekonomisk fördel kan utnyttjas såväl för avloppsanläggning som för anläggning med ändamål att ombesörja torr- läggning av mark enligt 7 kap. vattenlagen, skall utföras gemensamt för dessa anläggningar.

Till anordning, som utförts för anläggning av ettdera slaget, skall anlägg- ning av det andra slaget anslutas, när det med teknisk och ekonomisk för- del kan äga rum.

27 %.

Utförande, underhåll och drift av anordning, som jämlikt 26 % skall vara gemensam för skilda företag, skall ombesörjas av det företag, som prövas lämpligast därtill, mot ersättning av det andra företaget.

Med avseende å fördelning av kostnaderna för sådan anordning skall vad i 19 och 21 %% är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Kostnadsfördelningen skall ske efter fördelningstal.

2 kap. Om kommunala anläggningar. 28 %.

Vatten- och avloppsanläggning för mera omfattande bebyggelse skall, om ej särskilda förhållanden föranleda annat, utföras och drivas av vederbörande kommun såsom huvudman.

Lag samma vare i fråga om vatten— och avloppsanläggning, som eljest er- fordras med hänsyn till de sanitära förhållandena inom Visst bebyggelse— område eller till de sociala eller ekonomiska förhållandena i viss ort och be- träffande vilken kommunens huvudmannaskap kan antagas utgöra en förut- sättning för att anläggningen skall komma till stånd inom rimlig tid eller för ett ändamålsenligt handhavande i övrigt av företagets angelägenheter.

Kommunen äger jämväl eljest såsom huvudman ombesörja utförande och drift av vatten— och avloppsanläggning inom kommunen.

29 %.

Varda två eller flera kommuner delaktiga i samma vatten— och avloppsan- läggning, skall utförandet och driften uppdr-agas åt en av kommunerna eller ock uppdelas mellan kommunerna på sätt finnes lämpligt.

Kostnadsfördelning mellan kommunerna skall ske efter fördelningstal.

• Sida 22
•  Original

30 %. Är någon del av vatten- och avloppsanläggning till nytta uteslutande eller huvudsakligen för bebyggelse, som avses i 20 å andra stycket, må, ändå att utförande, underhåll och drift av anläggningen i övrigt skal-l ombesörjas av kommun, förordnas att sådan anläggningsdel skall utföras, underhållas och drivas på sätt 3 kap. stadgar eller eljest i särskild ordning. Fördelning av kostnaden för anläggningsd—el, som är gemensam för sådan bebyggelse och övrig till anläggningen ansluten bebyggelse, skall ske efter fördelningstal.

31 %.

Fastighetsägarnas bidrag till kostnad-en för kommunal vatten- och av- loppsanläggning skola utgå enligt taxa. Avgiftsskyldigheten må uppdelas att avse anslutningsavgifter, högst motsvarande kostnaden för anläggningens utförande, samt årliga eller på annat sätt periodiska avgifter.

Om så erfordras för att fastighetsägarna ej skola oskäligt betungas, mä föreskrivas att anslutningsavgift skall jämte ränta erläggas genom årliga in— betalningar under viss tid.

Där till anläggningen utgår kommunalt eller annat bidrag med ändamål att lätta avgiftsbördan inom visst bebyggelseområde eller för visst slag av bebyggelse, må taxan bestämmas så att bidraget kommer blott denna be- byggelse till godo.

32 %.

Av kommunen beslutad vatten- och avloppstaxa må av kommunen under— ställas länsstyrelsen för prövning och fastställelse. Meddelad fastställelse må återkallas, när skäl äro därtill.

Räkning å avgift, som utgår enhgt fastställd taxa, skall upptaga det belopp den avgiftspliktig-e har att gälda, grunderna för beräkningen och tiden för inbetalningen. Förmenar någon att avgift blivit honom med orätt påförd, äge han hos länsstyrelsen söka rättelse i debiteringen genom besvär, som jämte räkningen eller avskrift därav skola vara dit inkomna inom en månad efter det räkningen kom honom till handa. Ändå att besvär anförts skall avgiften inbetalas vid äventyr att, där ej länsstyrelsen annorlunda förord- nar, beloppet må utsök—as i enahanda ordning som om betalningsskyldighet ålagts genom lagakraftägande dom.

Ej må någon för underlåtenhet att erlägga avgift avstängas från bruk av anläggningen.

33 %.

Skall, vid fastighets anslutning till kommunal vatten- och avloppsanlägg- ning, ersättning utgå enligt 24 å, må ersättningen, i den mån den icke kan avräknas å anslutningsavgift för fastigheten, gäldas genom nedsättning av de periodiska avgifterna under skälig tid. Å ogulden ersättning skall räknas ränta.

• Sida 23
•  Original

Nedsättning i avgiftsskyldigheten skall ock äga rum med belopp som på grund av förordnande enligt 25 % eller däremot svarande frivilligt åtagande erlagts eller i särskild ordning skall erläggas för fastighetens anslutning till den kommunala anläggningen.

3 kap. Om vatten- och avloppssamfälligheter.

Inledande bestämmelser. 34 %.

Där utförande, underhåll och drift av vatten- och avloppsanläggning, som skall vara gemensam för två eller flera fastigheter i skilda ägares hand, icke ! ombesörjas av kommun på sätt i 2 kap. är stadgat, må förordnas att fastig- * heterna för detta ändamål skola utgöra en samfällighet (vatten- och avlopps- l samfällighet). Hava fastigheternas ägare enat sig om annan ordning för

verksamheten, må därvid förbliva.

Vatten- och avloppssamfällighet må ej utöva verksamhet, som är främ- mande för dess ovan angivna ändamål.

35 %.

Med avseende å sättet för fullgörande av delägares bi-dragsskyldighet be- nämnes vatten- och avloppssamfällighet andelssamfälllghet, varom stadgas i 37—64 åå, eller taxesamfällighet, varom 65—81 %% innehålla bestämmelser.

Bestämmelserna om taxesamfälligheter böra företrädesvis tillämpas m-ed avseende å samfälligheter med större antal delägare; beträffande annan sam- fällighet skola bestämmelserna om andelssamfällighet äga tillämpning.

36 %. Är någon del av anläggningen till nytta uteslutande eller huvudsakligen för bebyggelse, som avses i 20 å andra stycket, må. förordnas att sådan anlägg-

i ningsdel skall utföras och drivas av särskild för ändamålet bilda-d samfällig- | het eller ock i annan ordning. l

Om andelssamfällighet. Om stadgar, styrelse och sammanträden.

37 5. För andelssamfällighet skola stadgar antagas. Stadgarna skola angiva: samfällighetens benämning, vilken skall innehålla ordet samfällighet och genom sin avfattning utvisa arten av den verksamhet, som bedrives av sam- fälligheten (vatten- och avloppssamfällighet, samfällighet för vattenförsörj- ning, avloppssamfällighet ),

• Sida 24
•  Original

hänvisning till förrättning, som föranlett beslut om anläggningens ut- förande och drift samt om delaktigheten i samfälligheten,

huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet, huru revision av styrelsens förvaltning skall ske, tiden för räkenskapsavslutning, huru ofta ordinarie sammanträde med samfälligheten skall hållas, det sätt varpå kallelse till sammanträde skall ske och andra meddelanden bringas till delägarnas kännedom,

så ock vad i övrigt kan finnas nödigt. Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som strider mot föreskrift i denna eller annan lag eller är av den innebörd, att ägare av fastighet, för vilken skyldighet att ingå i samfälligheten framdeles kan inträda, ej varder likställd med övriga delägare.

38 5. Beslut om antagande av stadgar eller om ändring däri skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen.

39 &.

För andelssamfällighet skall finnas styrelse, som skall bestå av en eller flera här i riket bosatta personer och hava sitt säte i den ort, där de till samfälligheten anslutna fastigheterna eller de flesta av dem äro belägna.

Ledamot av styrelsen utses för viss tid men må, ändå att den tid ej gått till ända, genom beslut av delägarna skiljas från uppdraget.

Om val av styrelse eller ändring i dess sammansättning skall anmälan oför— dröjligen göras hos länsstyrelsen.

40 %.

Finnas i styrelsen för andelsamfällighet ej ledamöter till sådant antal, att styrelsen är beslutför, eller saknas eljest behörig styrelse-, skall länsstyrelsen på yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende av att styrelse finnes, förordna sy—ssloman att ensam eller jämte de styrelseledamöter, som må finnas, förvalta samfällighetens angelägenheter och företräda samfälligheten på sätt om sty— relse finnes nedan stadgat.

Vad nu sagts om befogenhet för länsstyrelsen att förordna syssloman skall ock äga tillämpning om samfällighets angelägenheter handhavas på sådant sätt att viss eller vissa delägares intressen åsidosättas eller eljest allmän eller enskild rätt sättes i fara.

Förordnande, varom nu är sagt, skall återkallas, då det genom inkommen anmälan eller eljest varder kunnigt, att det förhållande, som föranlett för- ordnandet, ej längre är för handen.

Syssloman njute av samfälligheten arvode, som i händelse av tvist be- stämmes av länsstyrelsen.

• Sida 25
•  Original

41 %.

Då. styrelse för andelssamfällighet utsetts eller ändring i styrelsens sam— mansättning skett samt då syssloman enligt 40 & förordnats, skall länsstyrelsen på samfällighetens bekostnad intaga underrättelse därom i länskungörelserna.

42 %. Styrelsen för andelssamfällighet har att i enlighet med denna lag, stadgarna och delägarnas beslut, där detta ej är mot stadgarna eller mot lag stridande, ombesörja verkställandet av erforderliga arbeten för det gemensamma före— taget och i övrigt förvalta samfällighetens angelägenheter. Styrelsen äge att i allt vad som rör det gem-ensamma företaget i förhållande till tredje man handla å samfällighetens vägnar samt inför domstolar och andra myndigheter företräda samfälligheten.

Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning i mål, som rör företaget, är stadgat i 33 kap. 17 % rättegångsbalken. Vad i sådant av-

; seende gäller skall äga tillämpning jämväl då annat meddelande skall del— givas samfälligheten. 43 %.

Såsom styrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är i stadgarna bestämt, den mening, om vilken vid styrelsesammanträde de flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening som biträdes av ordföranden vid sam- m-anträdet.

Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och samfälligheten, ej heller angående avtal mellan samfällig— heten och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot samfällighetens. Vad sålunda stadgats äge motsvarande

! tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten I eller tredje man. [ |

44 %.

Ledamöter av styrelsen för andelssamfällighet, vilka genom att överskrida sin befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda del- ägarna skada, svare för skadan en för alla och alla för en; svare ock på sätt nu nämnts för skada som de genom överträdelse av bestämmelse i denna lag eller i gällande stadgar tillskynda tredje man.

45 5. Innan stadgar för andelssamfällighet fastställts och anmälan om styrelseval skett eller syssloman enligt 40 % förordnats, må ej arbete utföras å annans mark eller eljest åtgärd till förfång för annan vidtagas.

Kallelse till sammanträde med delägarna i andelssamfällighet skall, där ej i gällande stadgar annorledes bestämts, antingen skriftligen delgivas samt-

• Sida 26
•  Original

liga delägare minst en vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar därförut kungöras såväl i kyrkan för den eller de församlingar, där de i samfälligheten ingående fastigheterna äro belägna, som ock i minst en av ortens tidningar.

Styrelsen äge, när den finner lämpligt, kalla delägarna till extra samman- träde. Varder sådant sammanträde för uppgivet ändamål påfordrat av minst en femtedel av delägarna eller det mindre antal, som må vara i stadgarna bestämt, skall sammanträde av styrelsen utlysas.

Underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla delägarna till ordi- narie sammanträde eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfördran, som i andra stycket sägs, utlyst extra sammanträde att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, eller finnes ej behörigen utsedd styrelse, då skall, för den händelse ej i stadgarna bestämmelse fin— nes för dylikt fall, kallelse, som utfärdas av minst en femtedel av delägarna, äga samma giltighet som kallelse av styrelsen.

47 5. Vid sammanträde med delägarna i andelssamfällighet skall genom styrel— i sens försorg föras protokoll, vilket senast fjorton dagar efter sammanträdet skall vara för delägarna tillgängligt.

48 %.

Menar delägare i andelssamfällighet, att beslut, som fattats å sammanträde, icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller författning eller mot stadgarna eller kränker hans rätt såsom medlem av samfälligheten, äge tala därå genom stämning å samfälligheten rinom en månad från beslutets dag. Försumma-s det, vare rätt till talan mot beslutet förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej domstolen annorlunda förordnar.

Talan, som ovan nämnts, skall anhängiggöras hos allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte.

Om delägarnas inbördes rättigheter och skyldigheter.

49 %. Rättigheter och skyldigheter inom andelssamfällighet bestämmas efter an- delstal, vilka åsättas varje fastighet vid samfällighetens bildande. Där så prövas lämpligt, må andelstal fastställas särskilt för anläggningens utförande och särskilt för dess underhåll och drift. Har kommun att taga del i kostnad jämlikt 17 % tredje stycket eller 18 % eller eljest såsom delägare i samfälligheten, skall i varje sådant hänseende särskilt andelstal bestämmas för kommunen.

• Sida 27
•  Original

50 %. Vid omröstning å sammanträde med delägarna i andelssamfällighet äge varje delägare rösträtt för det andelstal, som jämlikt 49 % blivit åsatt den fastighet, för vilken han för talan, samt kommunen därjämte för sådant i 49 % tredje stycket omförmält andelstal, som ej avser viss fastighet. Äro olika andelstal gällande för anläggningens utförande och för dess underhåll och drift, skall, där ej fråga allenast är om åtgärd, som hör till företagets utförande, det andelstal, som gäller underhåll och drift, tillämpas.

Delägare, som icke gäldat förfallet bidrag, är förlustig sin rösträtt intill dess betalningen fullgöres. Ej må någon utöva rösträtt för mer än en tiondel av del- ägarnas sammanlagda, å sammanträdet företrädda röstetal. Ej heller må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan deltaga i be- handling av fråga rörande avtal mellan honom och samfälligheten eller 'mellan denna och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot samfällighetens. Vad .sålunda stadgats äger motsvarande ' tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje

man.

För beslut vid sammanträde erfordras, där ej i stadgarna finnes för visst fall annorledes bestämt, allenast enkel pluralitet i röstetal, beräknat på sätt ovan nämnts. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning, men i andra frågor gälle den mening som biträdes av de flesta röstande eller, om jämväl antalet

» röstande är lika, av ordföranden vid sammanträdet.

51 %.

Kostnaderna för anläggningens utförande, underhåll och drift skola, där ej annat följer av stadgandet i 52 %, fördelas mellan de i samfälligheten iu- ; gående fastigheterna efter de andelstal, vilka gälla vid den tid, då utdebite- ring till kostnadernas täckande äger rum.

Visar det sig efter anläggningens utförande, att fördelning av anläggnings- kostnaderna i enlighet med vad i första stycket sägs på grund av omständig- het, som icke förutsetts vid fastställande av andelstalen, innefattar väsentlig

| avvikelse från de i 19—22 %% stadgad-e grunderna, skall jämkning av fördel- ningen äga rum genom li-kvider mellan delägarna.

Där utförande, underhåll och drift av viss anläggningsdel jämlikt 36 % om- besörjes av annan än samfälligheten, skall fördelning av kostnaderna för an— ordning, som är gemensam för sådan del och för anläggningen i övrigt, ske efter fördelningstal.

52 %. För förbindelse, som andelssamfällighet ådragit sig, svare de fastigheter, vilka vid tiden för förbindelsens uppkomst hade att deltaga i kostnaderna för samfällighetens verksamhet, efter då gällande andelstal, där ej jämkning av delägares ansvar föranledes därav att fastighet, som efter förbindelsens upp—

• Sida 28
•  Original

komst inträtt i samfälligheten, på grund av stadgandet i 61 % fått sig ålagd delaktighet i ansvaret för förbindelsen. Uppkommer brist hos någon av de sålunda ansvariga, vare bristen fördelad mellan de övriga av dem efter nyss— nämnda beräkningsgrund.

Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras gäl— lande endast av samfälligheten, och har förty fordringsägaren att för betalning söka denna.

Om upptagande av lån och om utdebitering. 53 %.

För varje år skall andelssamfällighet upprätta utgifts— och inkomststat. Förslag därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och fastställelse å sammanträde med delägarna.

Hava andelstal fastställts särskilt för anläggningens utförande och särskilt för dess underhåll och drift, skola utgifter och inkomster uppdelas i enlighet härmed. Medel, som inflyta för ettdera av dessa ändamål, må. icke samman- blandas med medel, avsedda för annat ändamål, eller tagas i mät för ändamål, i vartill de icke äro avsed-da.

54 %.

Andelssamfällighets medelsbehov skall, i den mån det icke fylles av andra inkomster, täckas av delägarna genom bidrag i penningar. För ändamålet skall utdebitering äga rum i den ordning som i det följande närmare angives.

Utdebitering till täckande av kostnad för anläggningens utförande skall om möjligt fördelas på så många år, att icke någon delägare oskäligt betungas.

55 %.

Till belopp och under villkor, som delägarna i andelssamfälligheten be— stämma, äger styrelsen upptaga lån, som där det ej skall infrias inom ett år, skall återgäldas genom årlig amortering efter viss plan.

Där i samfälligheten ingår egendom, som i 4 % avses, eller för vilken inne- havaren i ägarens ställe enligt 5 % är skyldig att deltaga i företaget, må sam- fälligheten icke ikläda sig gäld, i vars betalning nämnda egendom jämlikt 52 5 har att deltaga. Vad nu sagts skall dock ej gälla, där pant eller borgen för det å egendomen i första hand belöpande bidraget till gäldens betalning ställts hos samfälligheten eller ock ett mot detta bidrag svarande belopp av från egendomen inbetalat förlag avsatts för dess andel i gälden. Sålunda avsatt belopp må ej användas eller tagas i mät för annat ändamål. ,

56 %.

Bidrag av delägarna i andelssamfällighet uttagas, där ej annan ordning finnes i stadgarna föreskriven, på det sätt att styrelsen upprättar och vid sammanträde till granskning framlägger debiteringslängd, upptagande det be-

• Sida 29
•  Original

lopp, som skall uttagas, vad därav enligt reglerna för delaktigheten belöper å. varje bidragsskyldig samt tiden för inbetalningen.

Förmenar delägare, att den i längden verkställda debiteringen ej är med lag överensstämmande, äge han genom stämning å samfälligheten inom en månad efter sammanträdet päfordra rättelse i debiteringen. Talan, som nu nämnts, skall anhängiggöras vid allmän underrätt i den ort-, där styrelsen har sitt säte. Ändå. att dylik klandertalan väckes, vare delägare pliktig att å tid, som av styrelsen bestämts, inbetala utdebiterat bidrag vid äventyr att, där ej rätten annorlunda förordnar, beloppet må utsökas i enahanda ordning som om betal- ningsskyldighet vore genom lagakraftägande dom ålagd.

Ej må någon för underlåtenhet att erlägga bidrag avstängas från bruk av anläggningen.

57 %.

Där hos någon delägare utdebiterat bidrag ej kan indrivas eller det eljest efter fastställande av utgifts- och inkomststaten visar sig, att de anvisade in— komsterna ej förslå, har styrelsen att till delägarna hänskjuta frågan om ändring av staten.

58 %

Förslä ej de till andelsamfällighet influtna medel, som må. för ändamålet användas, till betalning av klar och förfallen gäld, skall styrelsen, ändå att medel ej anvisats av delägarna, utan dröjsmål hos dem, som efter vad i denna lag stadgas häfta i ansvar för gälden, utdebitera och indriva bidrag, som er! fordras för betalningsskyldighetens fullgörande. Prövas försumlighet här- utinnan ligga styrelsens ledamöter till last, svare de för gälden en för alla och alla för en såsom för egen skuld.

59 5.

Är fastighet, som utträtt ur andelssamfällighet, likväl jämlikt 52 % ansvarig för densamma åvilande förbindelse och sker fördenskull utdebitering å fastig- heten, skall den som har att svara för betalning av fastighetens bidrag kallas till det sammanträde, vid vilket debiteringslängden framlägges för gransk- ning; och gälle beträffande honom med avseende å. behörighet att klandra debiteringen och förpliktelse att erlägga debiterat belopp vad ovan om del- ägare i samfälligheten är sagt.

Om förändringar i samfällighetens omfattning m.m.

60 %.

Varder i den ordning, denna lag stadgar, bestämt, att fastighet, som ingår i andelssamfällighet, icke vid—are skall vara ansluten till samfällighetens an— läggning eller att fastighet, som förut icke tillhört samfälligheten, skall an— slutas till anläggningen, skall i samband därmed prövas, huruvida ny sam— fällighet skall bildas och förty den äldre upplösas eller ock sistnämnda sam-

• Sida 30
•  Original

fällighet äga bestånd med ändra-d omfattning i enlighet med det fattade beslutet. 61 %.

Fastighet, som inträder i förut bestående andelssamfällighet, skall enligt de i 19—22 %% stadgade grunderna taga del i kostnaden för redan befintliga anordningar efter deras värde vid tiden för inträdet samt tillskjuta vad efter andelstal belöper å fastigheten av övriga tillgångar. I enlighet härmed skall fastställas, i vad mån fastigheten skall svara för förbindelser, som åvila sam— fälligheten, så ock huruvida och med vilket belopp fastighetens ägare därut- över har att vid inträdet i samfälligheten göra tillskott till denna.

62 %.

I samband med fråga om fastighets utträde ur andelssamfällighet skall med hänsyn till omständigheterna prövas, huruvida och med vilket belopp till- skott, som samfälligheten uppburit från fastigheten, skall återbäras till dess ägare. Sådan återbäring må ej bestämmas till högre belopp än som motsvarar vad å fastigheten efter andelstal belöper av samfällighetens behållna tillgångar efter avdrag av å fastigheten i första hand vilande andel i obetald gäld.

Fastighet, som på grund av ändrade förhållanden finnes icke längre böra tillhöra samfälligheten, må ej mot ägarens bestridande uteslutas ur denna, med mindre all veterlig gäld, för vilken fastigheten efter utträdet skulle svara, dessförinnan blivit betald.

63 %.

Varder fastighet, som ingår i andelssamfällighet, sammanlagd med annan fastighet, skola dess rättigheter och skyldigheter inom samfälligheten hänföras till den nybildade fastigheten.

När fastighet delats, skola, där ej annat bestämts vid lantmäteriförrättning, de rättigheter och skyldigheter, vilka tillkommit den odelade fastigheten, anses lika fördelade mellan de nybildade fastigheter, å vilka anordningar finnas för tillgodogörand—e av den gemensamma anläggningen.

Häftade fastigheten vid delningen i ansvar för samfällighetens gäld, skall brist, som vid gäldens betalning uppkommer hos någon av de nybildade fastigheterna, fördelas i första hand mellan de fastigheter, vilka är-o försedda med anordningar för tillgo—dogörande av anläggningen, och i andra hand mellan övriga nybildade fastigheter.

64 %.

Skall andelssamfällighet upplösas, må kallelse sökas å dess okända borge— närer, därvid de i förordningen om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer rörande dylik kallelse meddelad—e bestämmelserna skola äga motsvarande tillämpning.

Ej må samfälligheten upplösas, innan all dess gäld blivit till fullo gulden

• Sida 31
•  Original

eller de för betalningen erforderliga medlen blivit nedsatta i förvar hos läns- styrelsen.

Därest vid samfällighetens upplösning dess tillgångar överstiga skulderna, varde överskottet, där ej annorledes i stadgarna bestämts, fördelat efter ty skäligt prövas mellan dem, som vid tiden för upplösningen äro delägare i samfälligheten.

Om taxesamfällz'ghet.

Om stadgar, styrelse och sammanträden. 65 %.

I fråga om stadgar och styrelse för taxesamfällighet och sammanträden med delägarna i sådan samfällighet skola de i 37—47 %% för andelssamfällig— het givna bestämmelserna äga motsvarande tillämpning.

Vid fastställande av stadgar för taxesamfällighet äge länsstyrelsen för- ordna att kommun, där anläggningen eller del därav är belägen, skall äga utse en ledamot av samfällighetens styrelse.

66 %.

Menar delägare i taxesamfällighet, att beslut, som fattats å sammanträde, icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller författning eller mot stadgarna eller kränker hans rätt såsom medlem av samfälligheten, äge han hos länsstyrelsen föra talan mot beslutet genom besvär, som jämte det överklagade beslutet skola vara dit inkomna inom en månad från beslu- tets dag. Försummas det, vare rätt till talan mot beslutet förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Om taxa. 67 %. Inom taxesamfällighet skall delägarnas bidragsskyldighet i allo bestäm- mas efter taxa. Där utförande, underhåll och drift av viss anläggningsdel jämlikt 36 & om— besörjes av annan än samfälligheten, skall fördelning av kostnaderna för

anordning, som är gemensam för sådan del och för anläggningen i övrigt, ske efter fördelningstal.

68 %. Taxa skall grundas å en för samfälligheten upprättad ekonomisk plan. Sådan plan skall innehålla en såvitt möjligt fullständig beräkning av sam- fällighetens årliga utgifter och inkomster under en längre tid samt, om medel skola anskaffas genom lån, uppgift om sammanlagda lånebeloppet. amorte- ringstider och räntesatser.

• Sida 32
•  Original

18 69 %.

Vid upprättande av taxa skall tillses, att de avgifter, som skola utgå på grund av taxan, förslå till gäldande av alla i den ekonomiska planen upp— tagna utgifter, vilka icke med säkerhet kunna beräknas bliva täckta av andra medel.

I taxan må intagas föreskrift, att avgifterna skola uppdelas i anslutnings- avgift och periodiska avgifter.

Om så erfordras för att fastighetsägarna ej skola oskäligt betungas, må föreskrivas att anslutningsavgift skall jämte ränta erläggas genom årliga inbetalningar under viss tid.

Periodisk avgift skall bestämmas att utgå för år eller del därav. Utgår till anläggningen kommunalt eller annat bidrag med ändamål att lätta avgiftsbördan inom visst bebyggelseområde eller för visst slag av be- byggelse, må taxan bestämmas så att bidraget kommer blott denna bebyggelse till godo.

70 %.

Taxa med tillhörande ekonomisk plan fastställes av länsstyrelsen. Där så finnes erforderligt, må periodisk avgift bestämmas att tillfälligt utgå med högre belopp.

Av delägarna beslutad ändring må ej tillämpas, innan den blivit av läns- styrelsen fastställd.

71 %.

Har kommun att taga del i samfällighetens utgifter jämlikt 17 % tredje stycket eller 18 %, skola i taxan meddelas erforderliga bestämmelser för be— räkning av kommunens bidrag.

72 5.

Är delägare i taxesamfällighet jämlikt 24 % berättigad till ersättning för äldre vatten- och avloppsanordningar, skall vad i 33 % första stycket sägs om nedsättning i avgiftsskyldigheten äga motsvarande tillämpning.

Nedsättning i avgiftsskyldigheten skall ock äga rum med belopp som på grund av förordnande enligt 25 % eller däremot svarande frivilligt åtagande erlagts eller i särskild ordning skall erläggas för fastighetens anslutning till anläggningen.

Om röstetal. 73 %.

Å sammanträde med delägarna i taxesamfällighet skall varje fastighets röste— tal beräknas så, att det motsvarar summan av de periodiska avgifter, vilka för nästföregående räkenskapsår påförts fastigheten, samt av belopp, varmed ned— sättning i avgiftsskyldigheten under året åtnjutits på grund av stadgande i 72 %. I samband med fastställande av taxa, enligt vilken anslutningsavgifter kunna utgå efter olika grunder, må länsstyrelsen föreskriva att i det belopp,

• Sida 33
•  Original

varje fastighets röstetal skall motsvara, skall inräknas ränta å den för fastig- heten bestämda anslutningsavgiften.

För fastighet-, som ej tillhört samfälligheten under hela räkenskapsåret, skall provisoriskt röstetal finnas fastställt.

Delägare, som ej gäldaat förfallen avgift, är förlustig sin rösträtt, intill dess betalningen fullgöres. Ej må någon utöva rösträtt för mer än en tiondel av delägarnas sammanlagda, å sammanträdet företrädda röstetal. Ej heller må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan deltaga i bee handling av fråga rörande avtal mellan honom och samfälligheten eller mel— lan denna och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot samfällighetens. Vad sålunda stadgats äger mot- svarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.

För beslut vid sammanträde erfordras, där ej i stadgarna finnes för visst fall annorledes bestämt, allenast enkel pluralitet i röstetal, beräknat på sätt ovan nämnts. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning, men i andra frågor gälle den mening, som biträdes av de flesta röstande, eller, om jämväl antalet röstande är lika, av ordföranden vid sammanträdet.

Om upptagande av lån och om utdebitering. 74 %. Styrelsen för taxesamfällighet äger icke upptaga lån utan delägarnas be- myndigande. Ej heller må lån upptagas för längre tid än den, för vilken

ekonomisk plan finnes fastställd, eller på andra villkor än dem, som angivits i planen, med mindre länsstyrelsen i särskilt fall det medgivit.

75 %. Beträffande debitering av avgift enligt taxan, klander av sådan debite— ring och skyldighet att erlägga debiterat belopp skall vad i 32 % är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Ej må någon för underlåtenhet att erlägga avgift avstängas från bruk av anläggningen.

76 %.

Finner styrelsen för taxesamfällighet, att samfällighetens inkomster ej förslå till gäldande av förestående utgifter, har styrelsen att till delägarna hänskjuta frågan om ändring av samfällighetens taxa och ekonomiska plan.

Saknas medel till betalning av klar och förfallen gäld, skall styrelsen oför— dröjligen göra anmälan därom till länsstyrelsen, som efter delägarnas hörande äger förordna om erforderlig ändring i taxan. Prövas försumlighet härutin- nan ligga styrelsens ledamöter till last eller finnas dessa hava föranlett dröjs- målet med gäldens betalning genom underlåtenhet att indriva förfallen av— gift, svare de för gälden en för alla och alla för en såsom för egen skuld.

• Sida 34
•  Original

Om verksamhetsområde och om förändringar däri m.m. 77 %.

För taxesamfällighet skall bestämmas det område, över vilket samfällig— hetens verksamhet finnes med teknisk och ekonomisk fördel kunna utsträckas. Områdets gränser må jämkas, när så finnes påkallat.

78 %.

Åstundar ägare av fastighet inom taxesamfällighets verksamhetsområde att fastigheten skall anslutas till samfälligheten, har han att göra ansökan där— om hos samfällighetens styrelse. Bifalles ansökningen, skall fastigheten an- ses inträda i samfälligheten, då sökanden får del av styrelsens beslut. Vid nästa sammanträde med delägarna i samfälligheten skola, innan annat ärende förehaves, de förutvarande delägarna på förslag av styrelsen fatta beslut om det provisoriska röstetal, som jämlikt 73 % skall åsättas fastigheten. Åtnöjes ej sökande med styrelsens eller delägarnas beslut, vare han oförhindrad att påkalla prövning av frågan i den ordning 4 kap. stadgar.

Uppkommer, i annat fall än i 77 % sägs, fråga om fastighets inträde i be- stående taxesamfällighet eller om fastighets utträde ur sådan samfällighet, skall, vid frågans prövning i stadgad ordning, bestämmelsen i 60 % äga mot- svarande tillämpning.

79 5.

När fastighet, som är ansluten till taxesamfällighets anläggning, till följd av ändring av samfällighetens verksamhetsområde uteslutes eller eljest ut— träder ur densamma, må fastighetens ägare, i den mån så prövas skäligt, erhålla gottgörelse för inbetalade avgifter, vilka icke motsvaras av den nytta som tillförts fastigheten genom anläggningen.

80 &.

Varder fastighet, som ingår i taxesamfällighet, sammanlagd med annan fastighet eller delad, skola periodiska avgifter för tiden därefter beräknas särskilt för varje nybildad fastighet, å vilken anordningar förut finnas för utnyttjande av den gemensamma anläggningen. För sådan fastighet må ej beräknas ny an—slutningsavgift. Vid beräkning av provisoriskt röstetal för fastigheten skall vad i 63 % första och andra styckena sägs om nybildad fastighets rättigheter och skyldigheter äga motsvarande tillämpning.

81 %.

Om upplösning av taxesamfällighet gälle vad i 64 % i sådant hänseende finnes föreskrivet för andelssamfällighet.

• Sida 35
•  Original

4 kap.

Om behandling av frågor enligt denna lag m. 111. Om förrättning. 82 5.

Fråga, huru vatten— och avloppsanläggning enligt bestämmelserna i denna lag skall utföras och drivas, behandlas vid förrättning varom nedan förmäles.

Vid sådan förrättning må ock upptagas fråga om anordnande och nyttjande av vattentäkt enligt 2 kap. vattenlagen ävensom fråga huruvida och på vilka villkor avloppsvatten jämlikt 8 kap. nämnda lag må avledas med hänsyn till därigenom uppkommande vattenförorening. Förrättningsmannen må ej inlåta sig på fråga om ersättning i penningar för skada eller intrång till följd av åtgärd som sist sagts; dock må förrättningsmannen verka för överenskom— melse mellan sakägarna i frågan.

83 &.

Förrättningsman förordnas av länsstyrelsen.

84 g.

Till förrättningen skola alla sakägare kallas.

85 5.

Ägare av fastighet är pliktig att till förrättningsmannen på anmodan upp- giva innehavare av nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastigheten. Underlåter han det och uppstår skada för rättighetens innehavare till följd av att denne saknar kännedom om att företaget angår fastigheten, skall ägaren, där han visas hava ägt dylik kännedom, hålla rättighetens innehavare skadeslös.

86 %.

Tvistas om fastighet som förrättningen angår, vare den av de tvistande, som med äganderättsanspråk innehar fastigheten, berättigad att med laga verkan tala och svara för densamma, till dess den lagligen vinnes från honom.

Ny ägare må ej rubba överenskommelse som förre ägaren under förrätt- ningen ingått eller annan under förrättningen vidtagen, för denne bindande åtgärd.

87 %.

Om jäv mot förrättning-sman skall vad i 4 kap. 13 % rättegångsbalken stadgas om domarjäv äga motsvarande tillämpning. Ej må den omständig- heten, att förrättningsmannen är anställd hos kommun, som saken angår, anses såsom jäv, med mindre eljest någon omständighet förekommer, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet.

• Sida 36
•  Original

22 88 5.

Vill sakägare anföra jäv mot förrättningsmannen, göre det är första sam- manträde, då denne tjänstgör. Visar sakägare senare under förrättningen, att han förut varit av laga förfall hindrad att inställa sig eller att den omständig- het, varå jävet grundas, först efteråt tillkommit eller blivit honom kunnig, äge han framställa sitt jäv å första sammanträde, sedan hindret upphört.

Över framställd jävsanmärkning skall förrättningsmannen meddela beslut, så fort ske kan. Gillas jävsanmärkning, skall förrättningen genast inställas, och göre förrättningsmannen anmälan om förhållandet hos länsstyrelsen, som förordnar annan förrättningsman. Vad nu sagt-s skall dock ej rubba eller upphäva åtgärd, som tillkommit, innan invändningen gjordes. Ogillas framställt jäv, skall frågan underställas länsstyrelsens prövning, om sakägaren samma dag beslutet meddelas framställer begäran därom. Förrätt- ningsmannen fortfare dock med sin befattning, intill dess annorlunda för- ordnas. Förrättningen må ej avslutas, innan jävsfrågan slutligen prövats.

I samband med beslut, varigenom jävsinvändning ogillats, skall meddelas besked om vad sakägare har att iakttaga för att bringa frågan under länssty— relsens prövning.

89 %.

Förrättningsmannen må, där sådant är för förrättning-en erforderligt, efter därom i god tid gjord tillsägelse hos vederbörande fastighets ägare eller inne— havare, övergå ägor samt verkställa stekning, mätning, grundundersökning eller annan dylik åtgärd. Därvid skall iakttagas, att skada å växande gröda samt nedhuggning eller skadande av träd såvitt möjligt undvikas. Ej må i trädgård, annan därmed jämförlig plantering eller park utan ägarens lov träd fällas eller skadas.

För skada genom åtgärd, som avses i första stycket, skall ersättning gäldas.

90 5.

Sedan vid förrättningen tillfälle beretts sakägarna att yttra sig samt erfor- derlig utredning verkställts, skall förrättningsmannen upprätta skriftligt ut- låtande, vari skall angivas huruvida vatten- och avloppsanläggning bör komma till stånd samt framläggas förslag om sättet för anläggningens utförande och drift, om delaktighet i företaget och om övriga förekommande frågor.

91 %.

Efter det att utlåtande upprättats, skall det genom förrättningsmannens för- sorg utställas för granskning med angivande av tid, under vilken erinringar mot utlåtandet må framställas hos den länsstyrelse, som förordnat förrätt ningsmannen.

92 %. För förrättningen njute förrättningsmannen ersättning med belopp som bestämmes av länsstyrelsen. Sökande är pliktig att på begäran av förrätt—nings—

• Sida 37
•  Original

mannen utgiva förskott å ersättningen. Vägrar sökanden att erlägga vad för- rättningsmannen fordrar, skilje länsstyrelsen dem emellan. Finnes ej sökande, skall förskottet utgivas av kommunen.

Föranleder förrättningen beslut i huvudsaklig överensstämmelse med vad som förutsatts i ansökningen eller länsstyrelsens förordnande om förrättningen. skall ersättningen bestridas av kommun, samfällighet eller annan som skall driva den vatten- och avloppsanläggning varom i ärendet är fråga och slutligen gäldas på sätt som föreskrivits beträffande anläggningskostnad. I annat fall skall ersättningsskyldigheten fullgöras av sökanden eller kommunen eller ock fördelas mellan dem på sätt prövas skäligt. Har annan sakägare föranlett viss förrättningskostnad, må han förpliktas gälda densamma.

Om granskning och prövning av förrättning m. m.

93 g.

Förrättningen skall, ändå att erinran ej framställts mot förrättningsmannens utlåtande, granskas och prövas av länsstyrelsen på sätt nedan i 94—101 %% sägs.

Berör förrättningen fastigheter i två eller flera län, skall prövningen verk- ställas av länsstyrelserna gemensamt.

94 5.

Ej må länsstyrelsen föreskriva ändring i förrättningsmannens utlåtande med mindre de sakägare, som beröras av ändringen, haft tillfälle att yttra sig i frågan.

95 %.

Finner länsstyrelsen att vatten- och avloppsfrågan för bebyggelse, varom i ärendet är fråga, bör lösas genom anläggning, som skall drivas av kommun eller taxesamfällighet, har länsstyrelsen att upptaga förrättningen till slutlig prövning och i samband därmed yttra sig över anförda erinringar mot förrätt- ' ningsmannens utlåtande.

96 5.

Har erinran ej anförts mot förrättningsmannens utlåtande i fråga om an- läggning, som enligt utlåtandet skall drivas på annat sätt än i 95 & sägs, och gillar länsstyrelsen utlåtandet, skall detsamma av länsstyrelsen fastställas att lända till efterrättelse.

Vad nu stadgats för det fall att erinran ej anförts skall jämväl äga till- lämpning där erinran allenast innefattar yrkande att anläggningen skall drivas av kommun eller taxesamfällighet.

97 %.

Finnes vatten- och avloppsanläggning för bebyggelse, som avses i ut låtandet. icke böra drivas av kommun eller taxesamfällighet, skall länsstyrelsen

• Sida 38
•  Original

meddela beslut härom, såframt ej fastställelse av utlåtandet kan äga rum enligt 96 %.

Prövning av i ärendet uppkommen fråga, som ej avgjorts genom länsstyrel— sens beslut, ankommer på vattendomstolen; och skall erinran härom intagas i beslutet.

98 %.

Där länsstyrelsen finner anläggning, som avses i 95 %, böra omfatta blott en del av bebyggelsen, skall vad i nämnda % stadgats gälla allenastivad för- rättningen berör sådan bebyggelse. Kan utlåtandet i vad det avser återstående del av bebyggelsen ej fastställas enligt 96 %, skola beträffande denna del av bebyggelsen bestämmelserna i 97 % äga motsvarande tillämpning.

99 %. Har i ärende, som skall slutligt prövas av länsstyrelsen, erinran framställts mot förrättningsmannens utlåtande, beträffande fördelningstal eller finner länsstyrelsen skäl till anmärkning mot utlåtandet i sådant avseende, skall frågan underställas vattendomstolens prövning. Lag samma vare beträffande ersättningsfråga som avses i 24 5.

100 &.

Finnes i ärende, som skall slutligt prövas av länsstyrelsen, vattentäkt böra anordnas eller nyttjas eller avloppsvatten avledas på sådant sätt, att åtgärden enligt vattenlagen ej må vidtagas utan vattendomstolens tillstånd, skall frågan av länsstyrelsen underställas vattendomstolens prövning.

Underställning av fråga rörande anordnande eller nyttjande av vattentäkt eller avledande av avloppsvatten må ock eljest äga rum, när länsstyrelsen med hänsyn till åtgärdens inverkan på vattenförhållandena finner påkallat att frågan prövas av vattendomstolen.

Sker ej underställning av fråga som i denna % avses, vare vattendomstolen, om frågan sedermera i annan ordning kommer under dess bedömande, icke bunden av vad länsstyrelsens beslut i denna del innehåller.

101 %.

Är bedömandet av fråga, som jämlikt 99 eller 100 % underställes vattendom- stolens prövning, beroende av annan i ärendet uppkommen, på länsstyrelsens prövning ankommande fråga, såsom angående omfattningen av den bebyg— gelse som skall anslutas till anläggningen eller dylikt, skall länsstyrelsen vid underställningen angiva de förutsättningar, från vilka vattendomstolen i sådant hänseende har att utgå.

I samband med underställningen må länsstyrelsen, om skäl äro därtill, för— ordna, att ärendet, i vad det ankommer på länsstyrelsens prövning och ej genom särskilt beslut avgjorts före underställningen, skall vila i avbidan på lagakraftägande dom i den underställda frågan. I fall som i 100 % första stycket

• Sida 39
•  Original

sätgs må länsstyrelsen ej meddela beslut om anläggningens utförande, innan verkställbart tillstånd föreligger till den åtgärd, med hänsyn till vilken under- ställning funnits påkallad

102 %. Klagan över länsstyrelsens beslut må föras allenast av sakägare, som hos länsstyrelsen framställt yrkande vilket helt eller delvis lämnats utan bifall.

Över beslut, varigenom länsstyrelsen förordnat förrättningsman eller yttrat sig i underställd jävsfråga, må ej klagas. Ej heller må talan fullföljas mot beslut, varigenom förrättningen återförvisats.

103 %.

Länsstyrelsens beslut i ärende rörande denna lag skall meddelas efter anslag. Den, som är missnöjd med beslutet, har, där ej enligt vad ovan sagts vid beslutet skall förbliva, att vid äventyr av talans förlust inom en månad från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Konungen, dock att menighet äger tillgodonjuta femton dagar längre besvärstid än nu sagts.

Klagan över länsstyrelsens beslut om vilandeförklaring vare ej inskränkt till viss tid.

104 %.

Om rättegången inför vattendomstolen i ärende som avses i denna lag och om talan mot domstolens beslut skall, med de undantag som i denna och 105 55 angivas, i tillämpliga delar gälla vad i vattenlagen stadgas om underställ- ningsmål.

Vad i vattenlagen stadgas om besvär skall avse erinringar som sakägare anfört över förrättningsmannens utlåtande i fråga vilken ankommer på vatten- domstolens prövning.

I mål, som till följd av stadgande i 97, 98 eller 100 åå kommer under vatten- domstolens bedömande, har vattendomstolen att, utan hinder av vad i 82 å andra stycket sägs, pröva ersättningsfrågor i samma omfattning som om målet anhängiggjorts genom ansökan enligt 11 kap. vattenlagen.

105 %. Kostnaderna för handläggning inför länsstyrelsen eller vattendomstolen av ärende, som avses i denna lag, skola förskjutas av sökanden eller, om sökande ej finnes, av kommunen samt slutligt gäldas på sätt i 92 å andra stycket sägs.

106 %.

Har ägare av anläggning genom beslut enligt denna lag berättigats att lösa maik, skall lösningsfrågan av ägaren inom ett år från det beslutet vann laga kraft fullföljas genom stämning till expropriationsdomstolen, vid äventyr att lösningsrätten eljest upphör.

• Sida 40
•  Original

Vill någon göra gällande lösningsskyldighet enligt 13 å andra punkten, in- stämme sin talan till expropriationsdomstolen.

Med avseende å lösen av mark skall i övrigt med iakttagande av vad i 107 % sägs i tillämpliga delar gälla vad i lagen om expropriation är stadgat om rätte— gången i expropriationsmål, om tillträde av fastigheten före expropriationens fullbordande, om expropriationsersättningens erläggande och expropriatio- nens fullbordande, om överenskommelse rörande expropriationsersättningen, om återkallande av expropriationsanspråk, om expropriationskostnad, om lös- ningsrätt till exproprierad egendom samt om pant eller borgen.

107 ;.

Ogillas yrkande om lösningsskyldighet enligt 13 å andra punkten, gälle i fråga om rättegångskostnad vad därom i allmänhet är stadgat.

108 5.

Mark, vartill nyttjanderätt upplåtits enligt 11 %, må ej tagas i anspråk för avsett ändamål, förrän ersättning för m-arkupplåtelsen guldits eller pant eller borgen därför ställts.

Om säkerhet, som nu nämnts, gälle vad i 73 och 74 %% lagen om expropria- tion är stadgat.

109 %.

Där fastighet genom upplåtelse av nyttjanderätt enligt 11 % undergått sådan minskning i värde, att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarar, då marken tages i anspråk, skall ersätt- ning som i 12 & avses jämte ränta, där sådan skall utgå, nedsättas hos läns- styrelsen; och gälle om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i tillämpliga delar vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes.

110 5.

Har förlust å fordran som i 109 & avses uppstått till följd av att nedsätt- ning ej skett, njute fordringens innehavare av anläggningens ägare ersättning för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen.

Samma lag vare, där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom att ersättning som avses i 12 % blivit för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse mellan anläggningens ägare och fastighetens ägare eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol.

111 %.

Vad i fråga om ersättning för nyttjanderätt avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan anläggningens ägare och fastighetens ägare eller

• Sida 41
•  Original

annan rättsägare med avseende å. fastigheten, gälle jämväl mot den, som efter det marken togs i anspråk trätt i sådan rättsägares ställe.

112 g.

Där ej överenskommelse träffats om ersättning för nyttjanderätt, skall den, som vill framställa ersättningsanspråk, instämma sin talan till expropriations- domstolen.

Anläggningens ägare s-tå'nde jämväl öppet att få frågan om ersättning prö— vad av expropriationsdomstolen.

Anläggningens ägare vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kost- nader å målet, såvitt ej expropriationsdomstolen finner skäligt annorlunda förordna.

Om förfarandet i mål som här avses samt talan mot däri meddelade beslut skall i tillämpliga delar gälla vad i expropriationslagen finnes stadgat.

113 g.

Tvist om ersättning enligt 14 %, 51 % andra stycket eller 79 % eller om utgivande av bidrag enligt 27, 29 eller 30 %, 51 % tredje stycket eller 67 å andra stycket prövas av allmän underrätt i den ort där anläggningen eller större delen därav är belägen.

Slutstadganden. 114 %.

Vad i detta kap. stadgas om prövning av fråga angående utförande och drift av vatten— och avloppsanläggning skall i tillämpliga delar gälla jämväl där saken angår endast anslutning till befintlig anläggning, rätt att för anläggning taga annans mark i anspråk, rätt eller skyldighet för kommun att övertaga anläggning till underhåll och drift eller annan sådan fråga för vars prövning särskild ordning ej blivit föreskriven.

Fråga, som avser allenast fastställande eller ändring av stadgar, taxa eller ekonomisk plan, medgivande för taxesamfällighet att upptaga lån, föreläggande av vite eller förordnande av syssloman, må av länsstyrelsen företagas till av— görande utan att förrättning föregått. Innan ärendet avgöres skall länsstyrelsen bereda sakägarna tillfälle att avgiva yttrande.

115 %.

Där länsstyrelsen eller vattendomstolen enligt denna lag meddelar beslut i fråga om rätt att framdraga ledningar eller att utföra annan anordning å. annans mark, må förordnas att beslutet skall lända till efterrättelse utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Har sådan föreskrift meddelats, må domstol eller annan myndighet, dit saken fullföljes, förordna att vidare åtgärd för verkställighet ej må äga rum.

• Sida 42
•  Original

116 g.

Underlåta sakägarna att verkställa beslut som enligt denna lag meddelats i fråga om 'amläggnings utförande och drift, förelägge länsstyrelsen på ansökan av sakägare viss tid inom vilken de i beslutet omförmäl—da åtgärderna skola hava vidtagits vid vite eller vid äventyr att de genom länsstyrelsens försorg verkställas på deras bekostnad, vilka enligt beslutet hava att svara för åtgär- dernas utförande. Har genom beslutet förordnats att vatten— och avloppsan- läggning skall utföras eller drivas av kommun eller taxesamfällighet, äge läns- styrelsen foga anstalt om verkställigheten på sätt nu sagts, ändå att ingen sakägare gjort framställning därom.

När skäl äro därtill, må länsstyrelsen medgiva anstånd med verkställigheten tills vidare eller under viss tid. Innan anstånd beviljas, skola alla sakägare hava erhållit tillfälle att yttra sig i frågan. Har anstånd begärts, äge länssty- relsen förordna att vidare åtgärd för verkställighet ej skall äga rum, innan frågan slutligen prövats. Beviljat anstånd må av länsstyrelsen återkallas när— helst skäl äro därtill.

Är betalningsskyldighet någon ålagd, gälle därom vad om verkställighet av dom i tvistemål är stadgat.

117 g.

Åtgärd för vilken fordras offentlig myndighets tillstånd må ej vidtagas, med mindre sådant tillstånd inhämtats; och skall i förekommande fall erinran härom intagas i beslut som meddelas enligt denna lag.

118 5.

Beslut om utförande av vatten- och avloppsanläggning må, där ej viss tid för anläggningens utförande bestämts, förklaras förfallet om och i den mån arbetet ej slutförts inom fem år från det beslutet vann laga kraft.

Fråga som avses i första stycket upptages av den länsstyrelse eller vatten- domstol som meddelat beslut i fråga om anläggningens utförande. Innan ären— det avgöres, skola sakägarna erhålla tillfälle att yttra sig.

119 %.

Har beslut meddelats att fastighet skall ingå i vatten- och avloppssamfäl— lighet, skall anteckning därom göras i fastighetsboken. Anteckningen må ej avföras ur boken med mindre det visas att fastigheten utträtt ur samfälligheten samt att fastighetens ägare fullgjort alla förpliktelser mot samfälligheten.

120 &.

Närmare bestämmelser rörande förrättning enligt denna lag och förrätt- ningens prövning i länsstyrelsen med-delas av Konungen. I den utsträckning, som finnes lämplig, äger Konungen förbehåll-a sig avgörandet i frågor, vilka enligt lagen tillhöra länsstyrelsens prövning.

• Sida 43
•  Original

Övergångsbestämmelser.

121 &.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952. Genom denna lag upphäves lagen den 28 juni 1918 om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning; dock att före den 1 juli 1952 väckt talan om rätt att framdraga ledning skall prövas enligt sistberörda lag.

122 5.

Vad i 25 % stadgas skall äga motsvarande tillämpning med avseende å om- råde i en ägares hand som ingår i stadsplan eller byggnadsplan Vilken fast— ställts före lagens ikraftträdande.

123 g.

Vatten— och avloppsanläggning, som då denna lag träder i kraft drives av municipalsamhälle, skall, om samhället så påfordrar, övertagas av den kom- mun till vilken samhället hör.

Om sådant övertagande skall i tillämpliga delar gälla vad i 4—11 %% lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och eckle— siastik indelning är stadgat.

124 &.

Vid bestämmande av avgifter till kommunal avloppsanläggning inom om- råde 'under stadsplan må i kostnaderna för anläggningsdel, som tillkommit före lagens ikraftträdande, inräknas allenast vad som åtgår till underhåll, drift och förnyelse av anläggningsdelen.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må i avgifterna för tomt, vars ägare ej i annan ordning bidragit eller kan förpliktas bidraga till kostnaderna för avloppsanläggning—ens utförande, inräknas andel i kostnaderna för utföran— det av sådana anordningar, som tillkommit efter det fråga om antagande av bestämmelser rörande bidrag till gatubyggnadskostnad i behörig ordning väckts inom kommunen.

• Sida 44
•  Original

:) 11. Förslag till

Stadga angående behandlingen av vissa frågor rörande vatten- och avloppsanläggningar (vatten- och avloppsstadga).

Härigenom förordnas som följer.

Om förordnande av förrättningsman.

1 %.

Ansökan om förrättning för inrättande av vatten— och avloppsanläggning må för fastighet eller egendom, som enligt 4 % lagen om vatten- och avlopps- anläggningar kan jämställas med fastighet, göras av dess ägare eller, i fall som omförmäles i 5 % andra och tredje styckena nämnda lag, av dess innehavare.

Sådan ansökan må ock göras av kommun samt av ägare till vatten- och avloppsanläggning, som kan beröras av frågan.

2 &.

I ansökningen bör så fullständigt som möjligt uppgivas beskaffenheten och omfattningen av den anläggning, som avses skola komma till stånd, med upp- gift om de fastigheter och den bebyggelse i övrigt, som kunna beröras därav. Ansökningen bör tillika, där så lämpligen kan ske, innehålla uppgift om namn och hemvist för ägarna av dessa fastigheter och sådana nyttjanderätte- havare och andra innehavare av särskilda rättigheter med avseende å fastig- heterna, vilkas rätt kan vara beroende av företaget. Har förslag till anlägg- ning upprättats, skall detsamma bifogas ansökningen.

Ansökningen skall ingivas till länsstyrelsen i det län, där fastighet för vilken ansökningen göres är belägen.

Finnes sökanden ej behörig att påkalla förrättning, skall ansökningen av- visas. Är det uppenbart att anläggningen icke bör komma till stånd, skall ansökningen avslås.

Framgår av ansökningen eller eljest-, att förrättningen till större delen av- ser bebyggelse inom annat län, skall ärendet hänskjutas till länsstyrelsen i det länet.

4 &.

Där vatten- och avloppsanläggning finnes påkallad ur allmän synpunkt, äge länsstyrelsen förordna förrättningsman, ändå att ansökan icke gjorts.

5 %. Till förrättningsman skall förordnas person, som med hänsyn till sakkun— skap och praktisk erfarenhet finnes lämplig.

• Sida 45
•  Original

v. * r?—.- .._-:

Kan vid förrättningen uppkomma fråga om samgående mellan vatten- och avloppsföretag och sådant torrläggningsföretag, som avses i 7 kap. vatten- lagen, skall förrättningsmannen äga behörighet att handlägga syneförrättning rörande företag av sistnämnda slag eller ock biträdande förrättningsman med dylik behörighet förordnas.

6 %. Vet den som förordnats till förrättningsman att han är jävig, eller är han eljest hindrad att inom skälig tid utföra uppdraget, anmäle det genast hos länsstyrelsen, som förordnar annan i hans ställe.

7 5.

Finnes förrättningen komma att beröra fastigheter inom två eller flera län, vare förrättningsmannen likväl behörig att företaga förrättningen i dess helhet, där ej länsstyrelsen i något av länen annorlunda förordnar.

Om förhållande, s0m nu är sagt, skall förrättningsmannen ofördröjligen göra anmälan hos länsstyrelserna.

8 %.

Finnes, med hänsyn till vatten— och avloppsanläggningens väntade om— fattning, att förrättningen bör sammanslås med annan pågående förrättning, äger förrättningsmannen, om han innehar förordnande att utföra jämväl sist— nämnda förrättning, besluta därom. I annat fall skall frågan hänskjutas till länsstyrelsens avgörande.

Där förrättningsmannen finner uppenbart, att vatten- och avloppsfrågan för den bebyggelse, förrättningen avser, icke bör lösas genom endast en gemensam anläggning, äge han förordna, att förrättningen skall i enlighet härmed uppdelas i två eller flera förrättningar.

Om förberedande åtgärder och om utsättande av sammanträde.

9 %.

Till ledning för handläggning av förrättningen skall förrättningsmannen snarast möjligt undersöka vilka fastigheter förrättningen kan antagas komma att beröra, så ock verkställa den ytterligare förberedande utredning, som kan anses påkallad.

Förrättningsmannen skall härefter utsätta sammanträde med sakägarna att äga rum å tjänlig ort och tid.

10 %.

Kungörelse om sammanträde skall minst fjorton dagar i förväg ans—lås i kyrkan för varje församling, där fastighet som beröres av förrättningen är belägen, samt införas i en eller flera av ortens tidningar.

Härjämte åligger det förrättningsmannen att minst fjorton dagar före sammanträdet med posten avsända skriftlig kallelse till sammanträdet till

• Sida 46
•  Original

envar uppgiven eller eljest för förrättningsmannen känd sakägare. Kallelse skall adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvida ej säker kunskap vinnes om annan adress inom landet för mottagaren. Är mark, som beröres av förrättningen, samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan, som är satt att förvalta den, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen översändas till styrelsen eller till förvaltaren, och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet därtill, eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må underrättelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig. Där kallelse delgives på sätt sist är sagt, skall kungörelsen om förrättningen innehålla uppgift, till vilken delägare kallelsen översänts, samt anslås å lämplig plats inom kommun, där den samfällda marken är belägen.

Kungörelse och kallelse, varom i denna % är stadgat, skola innehålla an- maning att vid sammanträdet förete tillgängliga åtkomst- och andra handlingar, vilka styrka rätt att föra talan vid förättningen.

11 %.

Är fråga om företag av större omfattning, bestämme förrättningsmannen viss för sakägarna välbelägen plats hos tjänsteman, kommunal befattningshavare eller enskild person, där till förrättningen hörande handlingar skola hållas för granskning tillgängliga. Berör företaget två eller flera län eller eljest ett vidsträckt område, må bestämmas flera dylika ställen. Underrättelse om de ställen, där handlingarna skola tillhandahållas, skall intagas i kungörelsen om sammanträdet.

Avskrift av ansökningen jämte därtill hörande handlingar ävensom av kun— görelsen skall av förrättningsmannen ofördröjligen efter kungörelsens ut- färdande översändas till de ställen, som i kungörelsen angivit-s.

12 &.

Vinnes upplysning att någon sakägare vistas å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt vid förrättningen, och är icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att för honom tala och svara, åligge för- rättningsmannen att jämlikt 18 kap. 4 % föräldrabalken begära god man för den bortovarande.

13 %. *Angår förrättningen fastighet, som står under allmän myndighets vård och inseende, skall förrättningsmannen i god tid om förhållandet underrätta länsstyrelsen i det län, där fastigheten är belägen; och åligge det länsstyrel— sen att förordna allmänt ombud, eller, där sådant förordnande bör meddelas

• Sida 47
•  Original

av annan myndighet, ofördröjligen överlämna underrättelsen till denna myn- dighet.

Vederbörande myndighet meddele förrättningsmannen underrättelse om förordnandet, och åligge det förrättningsmannen att till allmänna ombudet med posten översända underrättelse om tid och ställe för nästkommande sammanträde.

14 %.

Där förrättningen kan komma att beröra allmän väg, gata, järnväg eller spårväg, skall förvaltningen av denna trafikled kallas att såsom sakägare del- taga i förrättningen.

15 %.

Kommun, inom vars område fastighet, som förrättningen angår, är belägen, så. ock vatten- och avloppssamfällighet, sorn kan beröras av den väckta frågan, skola kallas till förrättningen på sätt ovan om sakägare är stadgat.

Kallelse som nu sagts skall ock tillställas byggnadsnämnden och hälso-- vårdsnämnden i orten samt förste provinsialläkaren i länet.

Om sammanträde och utlåtande.

16 %.

Sedan kungörelse och kallelser ägt rum på sätt förut stadgats, gånge för- rättningen för sig utan hinder av att sakägare eller annan som kallats till för- rättningen uteblir.

Uppskjutes förrättningen till nytt sammanträde, erfordras ej kungörelse och kallelser, där besked i samband med uppskovsbeslutet lämnas om ort och ställe för nästkommande sammanträde. Erhålles kunskap om att sakägare finnes, som förut ej kallats, skall kallelse tillställas honom.

17 %.

Förrättningsmannen skall föra protokoll över vad som förekommer vid förräztningen. '

I protokollet skola antecknas närvarande sakägare och de fastigheter för vilka de föra talan. Fastigheternas registerbeteckningar skola angivas, i den mån sådana finnas dem åsatta.

I protokollet skola upptagas framställda yrkanden och medgivanden jämte anförda skäl samt förrättningsmannens beslut och grunderna för de- samma.

Protokollet skall avfattas i sammanhängande paragrafföljd för hela för— rättnmgen och inom åtta dagar efter varje sammanträde hållas tillgängligt å förut tillkännagiven tid och plats.

Protokollet skall underskrivas av förrättningsmannen ävensom av närva- rande sakägare eller av dem sakägarna utsett därtill.

Förekommer anmärkning mot protokollet, skall anteckning därom och om beslut, som meddelas i anledning av anmärkningen, ske i protokollet.

• Sida 48
•  Original

18 %.

Vill den, som sökt förrättning, återkalla sin talan, sedan förrättningsman förordnats men innan sammanträde under förrättningen utsatts, göre det skriftligen hos förrättningsmannen. Återkallelse må ock ske skriftligen ell-er muntligen vid sammanträde under förrättningen.

19 &.

Finnes sökanden ej behörig att påkalla förrättning eller återkallar han sin ansökan, skall förrättningen inställas, där ej annat påyrkas av någon, som jämlikt 1 % själv är behönig att begära förrättning.

Fråga om inställande av förrättning må av förrättningsmannen avgöras utan att sammanträde med sakägarna ägt rum. Uppkommer frågan under sammanträde, skall beslut däröver meddelas innan sakägarna åtskiljas.

Beslut om förrättningens inställande skall underställas länsstyrelsens prövning.

20 %

Vid förrättningen skall, i den mån så påkallas av syftet med densamma, särskilt utredas:

omfattningen och beskaffenheten av befintlig eller väntad bebyggelse, markbeskaffenheten, lutningsförhållandena, förefintligheten av trafikleder och andra förhållanden, som kunna äga betydelse vid avgörande, huru led— ningar böra framdragas och andra anordningar utföras;

läget och beskaffenheten av förut i trakten utförda vatten— och avlopps- anläggningar;

förefintligheten av yt- och grundvattentillgångar, vilka kunna antagas bliva av betydelse för vattenförsörjningen i bygden, samt av vattendrag, sjöar och andra vattenområden, vilka kunna komma i fråga för mottagande av avlopps- vatten,

frågor om vattenförorening och andra olägenheter, som kunna uppkomma genom anläggningen, samt möjligheten att avhjälpa dylika olägenheter; samt

kostnaderna för utförande av vatten- och avloppsanläggning enligt olika tänkbara alternativ och den nytta som vid ettvart av dessa alternativ uppstår för de särskilda fastigheter, vilka kunna tänkas bliva anslutna till anlägg- ningen.

Undersökningen bör ej erhålla större omfattning, än att kostnaderna för densamma stå i skäligt förhållande till de åtgärder, vilka på grund av förrätt- ningen kunna förmodas komma till stånd.

Över undersökningen skall förrättningsmannen upprätta skriftlig redo— görelse, som av honom undenskrives och bilägges protokollet.

21 %. Vid förrättningen skola alla allmänna och enskilda intressen tillbörligen beaktas.

• Sida 49
•  Original

Yppas stridigheter i någon vid förrättningen förekommande fråga, skall förrättningsmannen söka åvägabringa överenskommelse mellan de sakägare, vilkas rätt beröres av frågan. Över ingången överenskommelse skall upprättas sär-skild avhandling, vilken, av sakägarna underskriven och medelst förrätt ningsmannens— påskrift vitsorda-d, skall biläggas protokollet över förrätt- ningen.

Vad nu sagts gälle ock sådafn ersättningsfråga, som ej är av beskaffenhet att böra avgöras i samband med förrättningens prövning hos länsstyrelsen eller vattendomstolen.

23 %.

Sedan erforderliga sammanträden hållits och alla vid förrättningen före- fallande frågor blivit utredda, har förrättningsmannen att i enlighet med föreskrifterna i lagen om vatten- och avloppsanläggningar pröva, huru vatten- och avloppsfrågan för den med förrättningen avsedda bebyggelsen bör lösas, samt att däröver avgiva skriftligt utlåtande.

Där förrättningsmannen finner ny anläggning böra utföras, skall i utlå- tandet, i den mån så finnes påkallat, särskilt angivas:

huru anläggningen bör utföras med avseende å belägenhet, sträckning och beskaffenhet i övrigt,

vilka rättigheter som för anläggningen böra tagas i anspråk å mark, var- över anläggaren ej förfogar,

vilken bebyggelse anläggningen bör omfatta med uppgift, huruvida bygg— nad eller annan anordning å ofri grund bör anslutas till anläggningen,

huruvida anläggningen bör utföras och drivas av kommun, taxesamfällig- het eller andelssamfällighet eller ock ombesörjas i annan ordning,

huruvida viss del av anläggningen jämlikt 30 eller 36 % nyssnämnda lag bör utföras och drivas i annan ordning än anläggningen i övrigt,

huruvida och på Vilket sätt samgående med torrläggningsföretag bör äga rum enligt 26 % samma lag,

huruvida och i vilken omfattning äldre vatten- och avloppsanordningar böra införlivas med anläggningen samt huruvida och med vilka belopp er- sättning bör utgå för sådana anläggningar,

huruvida kostnadsfördelning i något hänseende bör äga rum efter fördel- ningstal jämte, i förekommande fall, förslag till dylika tal,

huruvida till följd av anläggningens tillkomst äldre företag för vatten- och avloppsändamål bör upplösas eller ändrade bestämmelser meddelas med avseende å. sådant företag.

I utlåtandet skall angivas huru kostnaden för förrättningen bör mellan sak- ägarna fördelas.

Vid utlåtandet skola fogas arbetsbeskrivning, kostnadsförslag och erfor- derliga ritningar.

Skälen för förrättningsmannens mening skola redovisas i utlåtandet.

• Sida 50
•  Original

Utlåtandet skall tillika innehålla uppgift om vad den, som vill framställa erinran mot förrättningsmannens förslag, har att iakttaga och om äventyret, där sådant försummas.

24 &.

Innehåller förrättningsmannens utlåtande, att anläggning bör utföras och drivas av andelssamfällighet, skall förrättningsmannen beräkna och i utlå- tandet eller därvid fogad bilaga angiva andelstal för de fastigheter, som skola ingå i samfälligheten.

Där redan befintlig andelssamfällighet finnes böra utvi-dgas att omfatta ytterligare en eller flera fastigheter, skola, jämte det andelstal bestämmas för dessa, jämväl andelstalen för övriga fastigheter omräknas i erforderlig om- fattning.

I förekommande fall skall förrättningsmannens utlåtande tillika innehålla förslag till lösande av ersättningsfrågor, som omförmälas i 61 och 62 %% lagen om vatten- och avloppsanläggningar.

25 5.

Har förrättningsmannen i utlåtandet föreslagit bildande av taxesamfällig— het, skall i utlåtandet angivas samfällighetens verksamhetsområde; och skola förslag till ekonomisk plan, taxa och förteckning över provisoriska röstetal framläggas i utlåtandet eller därvid fogade bilagor.

26 %.

Utlåtandet med därtill hörande handlingar skall framläggas för delägarna å sammanträde eller å tid och plats som vid sammanträde bestämts. Den tid, runder vilken utlåtandet skall vara tillgängligt för granskning och er- inringar mot utlåtande—t må framställas, skall bestämmas till en månad, där ej förrättningsmannen med hänsyn till förrättningens omfattning finner längre tid erforderlig.

Har i kungörelsen om förrättningen förordnats, att handlingarna skola hållas tillgängliga på sätt i 11 % sägs, skall utställandet äga rum på de i kun- görelsen angivna ställen.

Där ej fråga är om anläggning av allenast ringa omfattning, skall under- rättelse om att utlåtande framlagts och om platsen för dess tillhandahållande samt om vad sakägare har att iakttaga för sin talans bevakande införas i en eller flera av ortens tidningar.

27 %

Finner förrättningsmannen att samfällighet för omhänderhavande av de med vatten- och avloppsföretaget förenade angelägenheterna skall bildas, skall vid sammanträde under förrättningen företagas frågan om antagande av stadgar för samfälligheten och val av styrelse. Förslag till stadgar skall av förrättningsmannen uppgöras och föreläggas sakägarna för godkännande.

28 g. Förrättningsmannen skall snarast möjligt efter det utlåtandet framlagts och senast inom fjorton dagar därefter till den av sakägarna, som utsetts

• Sida 51
•  Original

därtill, översända fullständig avskrift av protokollet och övriga handlingar rörande förrättningen. Inom samma tid skall förrättningsmannen översända protokollet och handlingarna till länsstyrelsen.

Om förfarandet i länsstyrelsen. 29 %.

Finner länsstyrelsen, att sakägare bör höras i anledning av framställd anmärkning eller eljest i uppkommen fråga, äge länsstyrelsen, med föreläg- gande av viss tid, inom vilken yttrande skall avgivas, förordna att hand- lingarna eller vissa av dem skola delgivas sakägaren.

Länsstyrelsen må. ock, om anledning förekommer därtill, på lämpligt sätt kalla sakägarna att å ort och tid, som av länsstyrelsen bestämmes, samman- komma inför länsstyrelsen eller tjänsteman hos denna för överläggning angående fråga, som rör förrättningen.

Där så finnes påkallat, bör länsstyrelsen i ärendet höra förste provinsial— läkaren, länsbrandinspektören, länsarkitekten, lantbruksnämnden och vägför- valtningen i länet.

30 %.

Har länsstyrelsen upprättat förslag till ändring av förrättningsmannens utlåtande, skall länsstyrelsen bestämma den tid, inom vilken anmärkningar mot förslaget skola ingivas till länsstyrelsen. Under denna tid skall för- slaget finnas tillgängligt för sakägarna å de ställen, där utlåtandet varit ut- ställt för granskning.

Sakägare som beröres av förslaget skall, om han är känd och boende inom riket. på sätt i 10 % är stadgat om kallelse genom länsstyrelsens försorg underrätta—s om förslaget och var det finnes tillgängligt, om den tid inom vilken anmärkningar skola vara till länsstyrelsen inkomna samt om det även- tyr, som är förbundet med underlåtenhet att avgiva erinran.

31 &.

Är länsstyrelsen beträffande särskild fråga av annan mening än förrätt- ningsmannen och finnes ärendet till följd därav ej kunna avgöras på den verkställda [utredningen, eller är utredningen eljest i något hänseende brist- fällig, må. länsstyrelsen, där ej bristen finnes lämpligen kunna avhjälpas i den (rdning, 29 och 30 %% stadga, återförvisa ärendet till förrättningsmannen.

Åter-förvisning skall ock äga rum, där vid förrättningens handläggning förelupit grovt fel av beskaffenhet att kunna påverka sakens utgång.

Beslutas återförvisning, skola skälen därtill angivas.

32 %.

On anledning förekommer därtill, må länsstyrelsen inhämta yttrande av statens vatten— och avloppsnämnd. Sådant yttrande skall alltid inhämtas. när fråga är om företag som beräknas draga en kostnad av mer än fyrahundra- tusen kronor.

Stinnar länsstyrelsen i annan mening än nämnden, skall frågan under- ställas Konungens prövning.

• Sida 52
•  Original

Särskilda föreskrifter. 33 %.

Fråga om fastställelse av stadgar, som antagits jämlikt 27 5, skall, där så lämpligen kan ske, av länsstyrelsen företagas i samband med prövning av förrättningen.

Har vattendomstol meddelat beslut om bildande av andelssamfällighet, skall domstolen, sedan beslutet vunnit laga kraft, överlämna handlingarna till länsstyrelsen för prövning av stadgefrågan.

34 %.

Länsstyrelsens eller vattendomstolens beslut skall delgivas vederbörande kommun, byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd och förste provinsialläkare. Envar sakägare som äger föra talan mot beslutet skall, därest han är känd och inom riket boende, underrättas om beslutet, om vad den som vill klaga har att iakttaga och om äventyret, där det försummas. Är marken sam— fälld, skall vad i 10 å andra stycket för sådant fall stadgas äga motsvarande tillämpning.

Innefattar beslut att fastighet skall anslutas till vatten- och avloppssam- fällighet, skall den myndighet, som meddelat beslutet, ofördröjligen efter det beslutet vunnit laga kraft underrätta inskrivn'i'ngsdomaren i den ort där fastig— heten är belägen.

35 vå.

Fråga om fastställelse eller ändring av stadgar, taxa eller ekonomisk plan för vatten- och avloppssamfällighet eller medgivande för sådan samfällighet att upptaga lån må väckas endast av samfällighetens styrelse eller av sådan syssloman som omförmäles i 40 % lagen om vatten- och avloppsanläggningar, där ej frågan uppkommer i samband med förrättning enligt 1—28 %% i denna stadga eller sådant fall föreligger som avses i 76 å andra stycket sagda lag. Fastställelse av kommunal va-tten- och avloppstaxa må meddelas endast på. an- sökan av kommunen. Annan i 114 g, 116 å andra stycket eller 118 % nämnda lag omförmäl—d fråga må väckas av envar, vans rätt beröres av frågan, så ock, där prövning av frågan är påkallad ur allmän synpunkt, av länsstyrelsen.

36 g.

Ansökan om prövning av fråga som omförmäles i 35 % bör innehålla upp— gift om den anläggning ansökningen avser samt namn och hemvist för de sakägare vilka beröras av frågan. Ansökningen skall ingivas till länssty- relsen i det län där de till anläggningen anslutna fastigheterna eller de flesta av dem äro belägna.

Finnes sökanden ej behörig att påkalla prövning av frågan, skall ansök- ningen avvisas. Uppenbart ogrundad ansökan skall genast avslås. Rör ansök— ningen till större delen bebyggelse inom annat län, skall den överlämnas till länsstyrelsen därstädes.

• Sida 53
•  Original

bestämmelserna i 5—34 åå äga motsvarande tillämpning, där ej annat föran- ledes av stadgandet i 37 % här nedan.

37 &.

I ärende, som avses i 114 5 andra stycket, 116 % andra stycket eller 118 % lagen om vatten- och avloppsanläggningar skall länsstyrelsen, innan beslut meddelas, infordra yttrande av sakägarna i den ordning 29 % första stycket stadgar. Avser frågan kommunal anläggning eller är antalet sakägare bety— dande, må dock länsstyrelsen förordna att handlingarna i stället skola hållas tillgängliga på sätt i 11 % första stycket sägs. I sådant fall skall kungörelse med underrättelse om de ställen där handlingarna hållas tillgängliga samt före- skrift om den tid inom vilken sakägarna må avgiva yttranden anslås i kyrkan för den eller de församlingar, där egendomen som avses med ärendet är belä- gen, samt införas i en eller flera av ortens tidningar.

Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1952.

3.

Förslag till Lag om ändring i vissa delar av vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523).

Härigenom förordnas, att 8 kap. vattenlagen den 28 juni 1918 samt, i nedan intagna delar, 1, 2, 9, 10, 11, 13 och 14 kap. samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives ävensom att 2 kap. 48 och 60 %% samt 10 kap. 44 och 51 %% nämnda lag skola upphöra att gälla.

1 kap.

3 5. Ägare av — — _— 2 kap. Att vattnet i vattendrag, sjö eller annat vattenområde i vissa fall, utan hinder

av den rätt som tillkommer vattenområdets ägare, må av annan utnyttjas för vattentäkt följer av stadgandet i 2 kap. 43 a 5.

15 %. Envar äger — — — yta (grundvatten). Genom vad _— — _ särskild rättsgrund.

Att grundvatten i vissa fall, utan hinder av jordägarens rätt, må av annan utnyttjas för vattentäkt följer av stadgandet i 2 kap. 43 a %.

. 2 k ap. 14 &. Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande av vatten, att å annan tillhörig fastighet lägges damm, vall eller väg eller ledning för vattnet, eller att å

• Sida 54
•  Original

annans grund i eller vid vattendrag ve-rkställes grävning, sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens reglerande eller till förebyggande eller mins- kande av skada, vare ägare av fastighet, som sålunda tages i anspråk, pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils.

Där vid — —— — motsvarande tillämpning.

40 g.

Vad i —— — —— nu nämnts.

Om vattentäkt. Inledande bestämmelser. 42 %.

Med vattentäkt förstås i denna lag anläggning för utnyttjande av vatten— tillgång i syfte att tillhandahålla vatten för förbrukning i hushåll, jordbruk, industri eller annan verksamhet.

Till vattenförbruknjng, som i första stycket sägs, räknas icke använd— ning av vatten såsom drivkraft.

Vattentäkt, vid vilken tillgodogöres vatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde ovan jord, benämnes ytvattentäkt.

Anläggning för tillgodogörande av grundvatten benämnes grundvatten- täkt. Två eller flera, samme ägare tillhöriga anläggningar för tillgodogörande av samma grundvattentillgång skola, såframt de ej äro avsedda för helt skilda behov, betraktas såsom en vattentäkt.

Om vattentäkt i allmänhet.

43 %.

Vattentäkt skall, där den kan medföra märkbar inverkan på vattenför— hållandena, anläggas så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan till följd av sådan inverkan; och skall vid dess nyttjande iakttagas den sparsamhet med vattnet, som med hänsyn till vattentillgången må vara påkallad.

43 a 5.

Utan hinder av den rätt till vatten, som enligt 1 kap. tillkommer jordägare, må vattentillgång av annan utnyttjas för vattentäkt, där vatten icke annorledes kan erhållas utan oskälig kostnad eller där eljest väsentlig fördel kan vinnas genom utnyttjande av vattentillgången i fråga.

44 %.

Ej må —— — .— kap. skils. Vid tillämpning — —— — väsentligt minskas. Pröva-s vattentäkt vara av synnerlig betydelse för någon orts förseende

• Sida 55
•  Original

» ,.

med vatten eller för näringslivet eller eljest från allmän synpunkt, äge Konungen utan hinder av vad i första och andra styckena sägs, efter hem— ställan av vattendomstolen på sätt i 46 5 andra stycket eller 47 ä 2 mom. stadgas, lämna medgivande till vattentäkten.

Vad i —— — —— till husbehovsförbrukning.

44a %.

Vad ovan i 38 å andra stycket stadgas om företräde mellan olika företag skall äga motsvarande tillämpning, när fråga är om två eller flera vatten- täkter, som ej kunna jämte varandra nyttjas; dock skall vid sådan frågas av- görande städse tillses, att ej någon ort berövas erforderligt vatten från vatten- tillgång inom orten.

Erfordras till skydd mot förorening av vattentäkt, att å annan tillhörig fastighet lägges besvär eller last, vare fastighetens ägare pliktig att tåla så- dant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils. Meddelas beslut härom, skall vattenrättsd—omaren ofördröjligen göra anmälan om beslutet hos inskrivnings- domaren; och varde med anmälan så förfaret, som om bevis angående verk— ställd utmätning av fast egendom finnes föreskrivet.

45a 5.

Om rätt att för tillgodoseende av vattenbehov, som i 42 % sägs, framdraga ledning över annans mark eller eljest taga annans egendom i anspråk, så ock om rätt och skyldighet att deltaga i vattenfö'rsörjningsföretag m. m. stadgas i lagen om vatten- och avloppsanläggningar.

Särskilda bestämmelser om ytvattentäkt.

46 %.

Beträffande ytvattentäkt skall i tillämpliga delar gälla vad i 8, 10—13 åå, 15 5, 20 ä 1 mom., 21, 22 och 24——34 %% är stadgat om byggnad i vatten.

Finner vattendomstolen vid prövning, som i 20 5 1 mom. sägs, anordnande eller nyttjande av ytvattentäkt, varemot hinder skulle möta av bestämmelserna i 44 % första och andra styckena, med hänsyn till stadgandet i tredje stycket i sistnämnda % ändock böra tillåtas, skall frågan därom av domstolen hem- ställas Konungens avgörande.

Att fråga om ytvattentäkt i vissa fall kan, utan särskild ansökan, komma under vattendomstolens prövning efter föregående behandling i den ordning lagen om vatten- och avloppsanläggningar föreskriver, följer av bestämmel- serna i nämnda lag. Vad ovan i 22 % stadgas om verkan av beslut, som meddelas i anledning av ansökan enligt 20 %, gälle jämväl beslut, som av vattendom- stolen meddelas efter prövning som nu sagts.

• Sida 56
•  Original

Särskilda bestämmelser om grundvattentäkt. 47 g.

1 mom. Anläggande av grundvattentäkt, som är avsedd att användas för tillgodogörande av större vattenmängd än 300 kubikmeter om dygnet, må ej påbörjas, förrän efter ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, vattendom— stolen meddelat besked, huru och under vilka villkor arbetet må. utföras och grundvatten tillgodogöras vid vattentäkten. Ej heller må någon annat än för tillfälligt behov utan vattendomstolens prövning vid befintlig grundvatten— täkt tillgodogöra grundvatten i större omfattning än förut, såframt den vatten- mängd, som kommer att tillgodogöres vid vattentäkten, överstiger 300 kubik- meter om dygnet.

Äro i —— —— — vattendomstolens prövning.

Vad ovan sagts gäller ej anläggande eller nyttjande av grundvattentäkt, som är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbe- hovsförbrukning.

Där någon _ — —— sådan prövning.

Att fråga om grundvattentäkt i vissa fall kan, utan särskild ansökan, komma under vattendomstolens prövning efter föregående behandling i den ordning lagen om vatten- och avloppsanläggningar föreskriver, följer av bestämmel— serna i nämnda lag.

2 mom. Finner vattendomstolen vid prövning, som i 1 mom. sägs, anord- nande eller nyttjande av grundvattentäkt, varemot hinder skulle möta av be- stämmelserna i 44 % första och andra styckena, med hänsyn till stadgandet i tredje stycket i samma % ändock böra tillåtas, skall frågan därom av dom— stolen hemställas Konungens avgörande.

49 %.

Vid meddelande av tillstånd att vid grundvattentäkt tillgodogöra större vattenmängd än 300 kubikmeter om dygnet må vattendomstolen, såframt det finnes påkallat, ålägga vattentäktens ägare att av det vatten, som han på. grund av tillståndet må tillgodogöra, framdeles avstå vad som då kan prövas erforderligt för någon orts för-seende med vatten eller för tillgodoseende av annat allmänt behov, som av domstolen angives. Finnes, när —— —— —— giva

anledning. Om skyldighet — — — i 52 %.

50 5.

Beslut av vattendomstolen, vilket innefattar medgivande att anlägga och nyttja grundvattentäkt eller att vid sådan vattentäkt tillgodogöra större vattenmängd än förut, vare, sedan det tagit åt sig laga kraft, gällande mot envar, dock med de inskränkningar, som i 51 och 52 %% omförmälas, samt med iakttagande av vad i 9 kap. finnes stadgat angående förnyad prövning i vissa fall. Om begränsad — — — andra stycket.

• Sida 57
•  Original

Har arbete för anläggande av grundvattentäkt ej utförts inom tid, som enligt 11 kap. 63 % av vattendomstolen bestämts, vare beslutet förfallet, så- vitt det avser sådan del av anläggningen, som ej kommit till stånd. Visas giltigt —— — — tio år.

51 &.

Där genom anläggande av grundvattentäkt i enlighet med beslut, som i 50 % sägs, eller genom tillgodogörande av grundvatten i överensstämmelse med reglerna i sådant beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutets meddelande icke av vattendomstolen förutsetts, må utan hinder av bestäm- melsen i 50 å den, som lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å er- sättning enligt reglerna i 9 kap.; dock skall [sådant anspråk för att kunna upptagas till prövning anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tjugu år, som vattendomstolen i beslutet må hava före- skrivit, räknat från utgången av den för vattentäktens fullbordande i beslutet eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden.

Är skada _ — — för framtiden.

52 &.

Vållas genom långvarig torka eller inträder av annan, därmed jämförlig orsak inom en ort avsevärd minskning i tillgången å grundvatten, vare ägare av grundvattentäkt, ändå att tillstånd till vattentäkten meddelats utan att förbehåll därom skett, skyldig att avstå vatten, som för ortens förseende där— med eller för tillgodoseende av annat allmänt behov prövas oundgängligen erforderligt. Angående ersättning — -—— —— fall stadgas.

53 %.

Nyttjas grundvattentäkt utan att medgivande enligt denna lag därtill er- hållits, vare ägaren berättigad att medelst ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, påkalla prövning av vattentäktens laglighet. Beträffande verkan — —— —— till efterrättelse.

54 &.

Har efter ingången av år 1940 grundvattentäkt tagits i bruk utan före- gående prövning av vattendomstolen eller tillgodogöres efter nämnda tid utan sådan prövning vid grundvattentäkt större vattenmängd än förut, vare vatten- täktens ägare bevisningsskyldigi avseende å tidigare rådande grundvattenstånd.

55 &.

Skall enligt vattendomstolens beslut vid nyttjande av grundvattentäkt iakttagas, att visst grundvattenstånd ej underskrides, vare vattentäktens ägare skyldig att, i vad på hans åtgärd ankommer, så förfara, att grundvatten- ståndet ej sjunker under föreskriven höjd.

56 g.

Ändå att vattendomstol meddelat tillstånd att vid grundvattentäkt tillgodo- göra grundvatten, må ägare av annan vattentäkt, som är beroende av samma

• Sida 58
•  Original

grundvattentillgång, eller den, som söker tillstånd att anlägga sådan vatten- täkt, söka fastställande av ändrade eller nya bestämmelser angående den om- fattning, i vilken vatten må tillgodogöras vid förstnämnda vattentäkt. Ärende, som nu sagts, prövas i enlighet med de för anläggande av grundvattentäkt stadgade grunder, och gälle om verkan av vattendomstolens beslut i tillämp— liga delar vad ovan i 50—52 %% finnes stadgat.

Har grundvattentäkt, som är avsedd för annat ändamål än viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, ej varit föremål för vatten- domstolens prövning eller äro meddelade bestämmelser ofullständiga, må på talan av någon, som av vattentäktens nyttjande åsamkas olägenhet, vatten- domstolen, där det kan ske utan förnärmande av tredje mans rätt, till efter- rättelse mellan parterna i målet och deras rättsinnehavare fastställa sådana bestämmelser, som utan att ändra vad lagligen må gälla äro ägnade att för framtiden förebygga olägenheten.

57 %: ingen ändring. 58 %: ingen ändring.

59 %.

Ägare av grundvattentäkt vare, där försummelse i underhållet av anlägg- ningen kan föranleda fara för allmän eller enskild rätt, pliktig underhålla den så, att dylik fara förebygges.

Vill grundvattentäkts ägare taga den ur bruk, vare därtill berättigad. Har vattendomstolen — —— _ ur bruk.

61 %.

Vad i denna lag är stadgat om anordnande och nyttjande av grundvatten— täkt skall ock i tillämpliga delar gälla, där för erhållande av grundvatten i tillräcklig mängd tarvas, att vatten tillföres grunden genom särskild åtgärd; dock skall fråga om bortledande för sådant ändamål av vatten ur sjö eller vattendrag prövas efter vad om ytvattentäkt är föreskrivet.

8 kap.

Om vattenförorening. 1 %.

För avledande av spillvatten och annan flytande orenlighet till vatten— drag, sjö eller annat vattenområde skola gälla de villkor som i detta kap. stadgas.

Spillvatten och orenlighet, som härrör från bostäder eller från verksam- het, vilken icke är att hänföra till industriell rörelse, benämnes i denna lag kloakvatten. Spillvatten och orenlighet, som härrör från industriell rörelse, benämnes industriellt avloppsvatten.

I fråga om vattens avledande för torrläggning av mark inom stadsplan eller

• Sida 59
•  Original

byggnadsplan, som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning, eller för torrläggning av begravningsplats skall gälla vad om avledande av kloakvatten stadgas.

2 %.

Vad i denna lag sägs om avledande av kloakvatten eller industriellt av- loppsvatten skall i tillämpliga delar gälla jämväl utkastande, utsläppande eller uppläggande av fast avfall så, att vattendrag, sjö eller annat vattenområde därav kan förorenas. Konungen eller myndighet, som av Konungen utses, äger meddela särskilda bestämmelser till förebyggande av sådan vattenför- orening. I enahanda ordning må ock meddelas erforderliga föreskrifter till förhindrande av att vatten förorenas genom avfall från fartyg.

Utöver de bestämmelser, som meddelas i detta kap., skall gälla vad i hälso- vårdsstadgan eller eljest ur hälsovårdssynpunkt föreskrives.

3 %. Den, som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller annat vattenområde, vara skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vid- taga erforderliga åtgärder till motverkande av förorening.

4 %.

Industriellt avloppsvatten må ej så avledas, att genom förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde ur allmän eller enskild synpunkt uppkommer olägenhet av någon betydelse, med mindre föroreningens före- byggande prövas kräva åtgärder, som ej skäligen kunna fordras.

Kan avloppsvattnet från fabrik eller annan industriell inrättning befaras genom förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde medföra, att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller att eljest all- männa intressen i avsevärd mån förnärmas, må medgivande till utsläppande av avloppsvattnet lämnas allenast, såframt Konungen, efter hemställan av vattendomstolen, förklarat, att med hänsyn till fabrikens eller inrättningens betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt hinder däremot ej möter.

5 %.

Tarvas för motverkande av förorening genom kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, att nya eller ändrade bestämmelser om vattenhushållningen vid byggnad i vatten meddelas eller att sådan byggnad utrives eller ändras eller att eljest särskild åtgärd vidtages i vatten, skall vad i 2 kap. om byg- gande i vatten är stadgat lända till efterrättelse ; dock utgöre bestämmelserna i 3 % första stycket nämnda kap. icke hinder för åtgärd, som nu nämnts.

6 %. Har, där kloakvatten eller industriellt avloppsvatten från två eller flera fastigheter eller anläggningar avledes till samma vattenområde, ägaren av

• Sida 60
•  Original

någon fastighet eller anläggning vidtagit åtgärder för renande av därifrån kommande avloppsvatten, må ägare av fastighet eller anläggning, varifrån vattenområdet alltjämt förorenas, förpliktas att, intill dess han vidtager mot— svarande reningsåtgärder, årligen utgiva bidrag till kostnaden för först- nämnda åtgärder efter ty prövas skäligt. Beslut i fråga som nu nämnts må, om väsentligt ändrade förhållanden inträda, jämkas därefter.

Bidragsskyldighet som jämlikt denna % ålagts fastighet eller anläggnings ägare skall, om fastigheten eller anläggningen övergår till ny ägare, åvila jämväl denne; dock skall nye ägaren ej svara för bidrag, som förfallit till betalning mer än ett år innan han blev ägare till fastigheten eller anlägg— ningen, eller, om förvärvet skett å exekutiv auktion, för bidrag, som före för- säljningsdagen förfallit till betalning.

7 %.

Vållar förorening genom kloakvatten eller industriellt avloppsvatten olägenhet, som är av någon betydelse, skall, såframt ej olägenheten med hänsyn till förhållandena å orten skäligen bör tålas, ersättning därför givas. Kan ersättningens belopp lämpligen uppskattas på förhand, varde ersätt- ning för framtiden bestämd efter ty i 9 kap. skils, om det å någondera sidan påfordras.

8 5. Kan utsläppandet av industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde antagas medföra avsevärt men för fiske, må ägaren av den fabrik eller inrättning, varifrån avloppsvattnet härrör, förpliktas att till befrämjande av fisket inom landet erlägga en årlig avgift med minst tjugu- fem och högst tretusen kronor.

Avgift, som nu sagts, skall bestämmas efter ty skäligt finnes med fäst av- seende bl. a. därå, om avloppsvatten utsläppes till större eller mindre mycken- het eller är mer eller mindre skadligt för fisket, om den, som utsläpper av— loppsvattnet, förpliktats att ersätta skada å fiske eller att vidtaga åtgärder till motverkande av vattenförorening, vare sig genom anordningar till fiskets bestånd eller eljest, samt om dylika åtgärder för honom medföra större eller mindre kostnad.

Huru avgift, varom i denna % förmäles, skall indrivas och för det därmed avsedda ändamålet användas, därom förordnar Konungen.

9 %.

Konungen äger meddela förbud, för hela riket eller viss del av riket, mot att anlägga vissa fabriker eller andra industriella inrättningar, innan frågan om erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening blivit prövad enligt denna lag, eller mot att, innan sådan prövning verkställts, utsläppa industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenom- råde till större mängd, med annan sammansättning eller på annat sätt än förut.

• Sida 61
•  Original

Konungen må ock, där det med hänsyn till landets djur- eller växtvärld eller eljest ur naturskyddssynpunkt finnes vara av särskild betydelse, med avseende å visst område meddela förbud mot all förorening genom industri- ellt avloppsvatten, såvitt det prövas kunna ske utan att innehavaren av fabrik eller inrättning, som anlagts innan förbudet meddelats, lider oskäligt intrång.

10 5.

Vill någon erhålla prövning av fråga, under vilka villkor han må utsläppa kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vatten- område, skall ansökan därom ingivas till vattendomstolen och varde målet därefter prövat i den ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål.

Att fråga, varom i denna % förmäles, i vissa fall kan, utan särskild ansö— kan, komma under vattendomstolens prövning efter föregående behandling i den ordning lagen om vatten— och avloppsanläggningar föreskriver, följer av bestämmelserna i nämnda lag.

11 %.

Vattendomstolens lagakraftägande beslut i fråga, 'som i 10 % sägs, vare gällande mot envar, dock med de inskränkningar, som följa av bestämmel— serna i 12 och 13 %% här nedan samt av vad i 9 kap. finnes stadgat om för— nyad prövning i vissa fall. Om begränsad rättsverkan i visst fall av vatten- domstolens beslut skils i 11 kap. 61 å andra stycket.

Om verkan av vattendomstolens beslut i fall, som jämlikt 5 % skola be— dömas enligt 2 kap., skall gälla vad i sistnämnda kap. är stadgat.

12 %.

Föreskrift, som av vattendomstolen meddelats angående villkoren för ut- släppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, må, efter det tio år förflutit från det beslutet därom vann laga kraft eller när eljest väsentligt ändrade förhållanden inträtt, av vattendomstolen ändras efter ty skäligt finnes.

Vållas genom vattnets utsläppande betydande olägenhet, som vid beslutets meddelande icke förutsetts, må vattendomstolen ock meddela ändrade före- skrifter, som äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska olägenheten för framtiden.

Vattendomstolens beslut vare ej hinder för Konungens befallningshavande att, när särskilda omständigheter föreligga, meddela de föreskrifter, som för- anledas härav.

13 %.

Har ersättning för skada eller intrång av förorening genom kloakvatten eller industriellt avloppsvatten efter ty i 9 kap. 47 % skils bestämts att utgå medelst årlig avgift till visst belopp, vare beslutet icke hinder för vatten- domstolen att, i sammanhang med beslut om nya eller ändrade föreskrifter till motverkande av förorening ell-er då eljest ändrade förhållanden inträtt,

• Sida 62
•  Original

meddela sådana ändrade bestämmelser rörande ersättningen och sättet för dess utgående, som därav föranledas.

Har ersättning för skada eller intrång, varom ovan sägs, ej bestämts genom uppskattning på förhand, stånde den skadelidande fritt att föra talan om ersättning i den ordning i 11 kap. för stämning-smål är stadgad.

14 %.

Om rätt att för avledande av avloppsvatten framdraga ledning över annans mark eller eljest taga annans egendom i anspråk, så ock om rätt och skyl- dighet'att deltaga i avloppsföretag m. m., stadgas i lagen om vatten— Och av- loppsanläggningar.

9 kap. 46 %.

1 mom. Där någon enligt denna lag berättigas att vid vattentäkt tillgodo- göra vatten, skall, i händelse annan därigenom går förlustig möjlighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra erforderligt vatten, ersättning därför utgå genom tillhandahållande av motsvarande vattenmängd, såframt och i den mån ej ersättningens utgörande på sådant sätt prövas medföra olägenheter av betydenhet för ena eller andra parten. Vattendomstolen må — _— —— av vatten.

Vatten, som —— — — fastigheten kommer.

Vattentäktens ägare _ —— — med tillbehör.

Tillhandahållandet av — _ — vattendomstolen bestämmer.

2 mom. Rättighet till — —— — skall tillhandahållas.

3 mom. För vatten — —— — nu nämnts.

4 mom. Avstår ersättningstagar—en —— —— — utan nytta. 5 mom. Brister ersättningsgivaren —— — — ersättningsgivarens anlägg- ningskostnad.

Har ersättningsgivar-e-n _ _ — till skadestånd.

Visar ersättningsgivaren fortgående försumlighet i fullgörandet av honom åliggande skyldighet att tillhandahålla vatten, vare ersättningstagaren fri från de skyldigheter, som må hava ålagts honom mot ersättningsgivaren, och äge, där så kan ske, på hans bekostnad åter komma i åtnjutande av möjlighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra vatten.

6 mom. Brister ersättningstagare — —— _ efter förfallodagen. 7 mom. För skadestånd _ — — fast egendom.

8 mom. Hava parterna — — _ sitt beslut.

• Sida 63
•  Original

Vad ovan — — — ordning handläggas.

Om syneförrättning rörande företag enligt 3 och 7 kap.

32 g. 1 mom. Till handläggande — — —— dylik förrättning. 2 mom. Beträffande syneförrätt-ning —— —— — mom. sagts. 3 mom. Skall vattenreglering — — — dylik förrättning.

33 %.

Förordnande, som i 32 & sägs, skall efter ansökan meddelas av Konungens befallningshavande. I ansökningen skola så fullständigt som möjligt upp- givas företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar med angivande av det vattenområde, som av företaget kan komma att beröras. Ansökningen bör tillika innehålla uppgift å de fastigheter, som företaget efter ty i 14 kap. 4 % sägs förmenas angå, samt ägarnas namn och hemvist ävensom sådana nyttjanderättshavares, vilkas rätt kan vara av före-taget beroende.

Vad i — _ — denna %. Beträffande före-tag — — — Konungens befallningshavande.

34 5.

Vid syneförrättning, som avses i 32 % 3 mom., skall, där den förordnade ej tillika är behörig att hålla syneförrättning, som i 1 mom. sägs, person, som innehar dylik behörighet, förordnas att såsom biträdande förrättnings— man deltaga i förrättningen. Finnes eljest — —— — ock ske.

Är vid — — — finnes lämplig. Om förordnande —— — — 33 % stadgas.

38 &. Efter samråd — — — ortens tidningar. Är företaget — —— —— stadgade ordning.

40 %.

Har kungörelse rörande företaget utfärdats, skall vad i 8 5 är stadgat om avlämnande av underrättelse till sakägare samt om förteckning över av- sända underrättelser äga tillämpning jämväl i fråga om syneförrättning enligt 32 %, med iakttagande att sådan underrättelse skall avsändas till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för förrättningsmannen känd ägare av fastighet, som i kungörelsen avses, till de kända nyttjanderättshavare, vilkas rätt beröres i saken, så ock till känd förvaltning eller styrelse för allmän

• Sida 64
•  Original

farled eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän flott- led eller syssloman eller styrelse för torrläggningsföretag eller företag för vattenförsörjning och avlopp eller ettdera av dessa ändamål, där det företag, varom fråga är, berör led eller före-tag, som nu nämnts. Är egendomen _— _ _ sätt underrättad.

42 %.

Är fråga om sänkning eller urtappning av sjö eller reglering av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller förändring av vattnets djup eller läge i vattendrag, där kungsådra eller allmän farled eller allmän flottled finnes, eller kan företag, som i 32 % eljest avses, antagas beröra allmänna intressen av någon betydelse, skall avskrift av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål av förrättningsmannen översändas till kammarkollegiet, som har att, där det prövas nödigt, föra talan för tillgodoseende av de allmänna intressen, som kunna vara i fråga.

Föres efter _ _ _ stycket förmäles. Om förordnande _ _ _ därtill förekommer.

43 %.

Är fråga om sänkning eller uttappning av sjö eller reglering av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller kan företag, som eljest avses i 32 %, antagas beröra fiskeintresse av någon betydelse, skall avskrift av ansöknings- handlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål av förrättningsmannen över- sändas till fiskeristyrelsen. Finner denna — _ _— för fisket.

Kan yttrande _ _ — avgiva utlåtande.

45 %. I samband med översändande av handlingar efter ty i 42 eller 43 % sägs bör förrättningsmannen tillika lämna de upplysningar rörande de i nämnda %% omförmälda frågor, som för honom äro att tillgå.

48 %.

Vill sökande — _ _ är stadgat.

Äro sökandena flera, må utan samtligas medgivande återkallelse ej ske, utan så är, att kostnaden av synemännen beräknas uppgå till mer än nio tiondelar av den uppskattade båtnaden av företaget; dock att härvid hänsyn icke skall tagas till båtnad, för vilken enligt 3 kap. 6 5 och 7 kap. 29 % bidrags— skyldighet till företaget inträder först då båtnaden tages i anspråk.

Sker återkallelse — _ — såsom sökande.

53 %. Yrkar vid _ _ _ utan avseende. Varder, innan syneförrättning rörande företag enligt 3 eller 7 kap. av- slutats, ny syneförrättning anhängiggjord angående annat dylikt företag, som rör samma vattenområde eller av annan grund synes ej kunna jämte det

• Sida 65
•  Original

förra företaget utföras, skall vederbörande förrättningsman härom ofördröj- ligen göra anmälan hos Konung-ens befallningshavande.

Göres anmälan _ _ _ bör förfaras.

Om behandlingen — _ _ vattendomstolens prövning.

55 %.

Anhängiggöres, innan syneförrättning rörande företag enligt 3 eller 7 kap. avslutats, jämlikt stadgande i 11 kap. eller i den ordning, som om syneför— rättning rörande företag enligt 6 kap. är föreskriven, ansökan om annat före— tag, som rör samma vattenområde eller av annan grund synes ej kunna jämte det förra företaget utföras, ankomme på vattendomstolen att i samband med prövning av ansökningsmålet eller efter underställning, där sådan skall äga rum, meddela besked om företagens förhållande till varandra; och må förty, innan dylikt besked lämnats, ej meddelas slutligt utlåtande rörande företag, som först nämnts.

58 %.

Vill någon _ — _ synemännens påskrift.

62 %. I fråga om företaget hava synemännen att bestämma: varest och huru dike eller annan anläggning, som prövas nödig, tjänligast skall göras, allt med hänsyn till de i 7 kap. eller eljest i denna lag stadgade grunder ävensom till vattenmängd, fallförhållanden, jordens sättning och andra omständigheter; varest jord _ _ _ eller rensande; varest och _ — _ sådant tarvas; huru beträffande _ _ _ fall stadgat; huru i — — _ bör förfaras; tiden, då — _ — till slut; huruvida för — _ _ äga rum; så ock _ — — ändamålsenliga anordning. Har biträdande _ — _ äger sakkunskap.

64 %. Vid bestämmande _ _ — sig angivas. Uppkommer eljest på grund av bestämmelserna i 3 eller 7 kap. vid syne- förräxtning fråga om ersättning åt delägarna eller annan för arbete eller dylik-., skall ock sådan fråga prövas av synemännen.

67 &. Seian erforderliga _ _ _ angående företaget. Utlåtandet skall _ — _ omförmälda frågor. Avgift, som omförmäles i 11 kap. 95 å, så ock avgift enligt 2 kap. 10 %, där sådan bör utgå, skola be- stämmas i utlåtandet. Lämnas medgivande _ _ _ dylik avgift.

• Sida 66
•  Original

Skola två _ _ — företaget beräknats. För varje delägare skall anmärkas, huruvida han är sökande till företaget eller på grund av föreskriften i 82 & att anse såsom likställd med sökande, så ock beskaffenheten av båtnad, som lagts till grund för delaktigheten, samt det uppskattade värdet av sagda båt- nad. Har på grund av bestämmelsen i 7 kap. 28 % rätt medgivits delägare att erlägga å honom belöpande bidrag med fördelning å visst antal år, skall ock härom anteckning ske. Beträffande mark _ _ _ därom gjord.

Innehåller utlåtandet _ _ _ sådan väg.

68 %. Har i _ _ _ angående företaget. Har fiskeritjänsteman _ — _ av företaget.

74 %. Avskrift av _ _ _ nämnda ställen. I andra _ _ _ avskrift därav. Har fiskeritjänsteman _ _ — av företaget.

77 %.

Menar någon, efter det företag, som avses i 32 %, blivit fullbordat, att sedermera visat sig, att vid uppskattning, som skett enligt 60 %, till hans skada värdet av den båtnad, som genom torrläggning beredes till samfällig- heten hörande mark, blivit oriktigt beräknat, äge då erhålla ny uppskatt— ning av värdet, där han före utgången av kalenderåret näst efter det, som i utlåtandet eller sedermera i anledning av ansökan om anstånd bestämts för företagets fullbordande, eller, om dessförinnan företaget efter besiktning för— klarats fullbordat, efter det, då sådan besiktning ägt rum, gör ansökan där- om hos Konungens befallningshavande. Sådan ny — _ — av företaget.

Sker genom _ _ _ jämkad därefter. Är någon _ _ _ 85 % föreskriver.

79 %.

Vad i _ _ _ av sökanden.

Äro flera _ _ _ förskottspliktiga funnes.

Delägare vare icke berättigad till ersättning för sin talans bevakande vid syneförrättningen. Har annan sakägare måst vidkännas särskild kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet eller eljest för beva- kande av sin rätt, skall i utlåtandet tillerkännas honom skälig gottgörelse därför.

80 &. Beträffande den slutliga fördelningen av kostnad, som i 79 % sägs, gälle enahanda grunder som för fördelningen av kostnaden för själva företaget, dock att sådan kostnad skall fördelas utan hänsyn till sådan begränsning

• Sida 67
•  Original

i delaktigheten, som omförmäles i 3 kap. 5 % samt 7 kap. 27 och 28 åå. Avgift enligt _ _ _ avgiftens bestämmande. Har sakägare _ _ _ kostnaden därför.

11 kap. 17 %.

Till vattenmål hänföras följande mål:

A. ansökningsmål :

7. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 47 %, huruvida och under vilka villkor grundvattentäkt må anläggas eller nyttjas;

8. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 53 % av lagligheten av befintlig grundvattentäkt;

10. ansökan jämlikt 2 kap. 59 å andra stycket om prövning, under vilka villkor grundvattentäkt må tagas ur bruk;

19. ansökan jämlikt 7 kap. 45 å andra stycket om prövning, utan förut- gången syneförrättning enligt 10 kap., av fråga rörande vattenavlednings- eller invallningsföretag, så ock ansökan jämlikt 8 kap. 10 % om prövning rörande villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avlopps- vatten;

20. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande enligt denna lag lämnats, så ock om tillämpning av de i 7 kap. 58 å andra stycket och 59 % meddelade bestämmelser eller om sådan ny uppskattning, som avses i 69 % här nedan;

22. ansökan jämlikt 9 kap. 46 & om överflyttning från en fastighet till en annan av rättighet till vatten, vilket skall tillhandahållas i ersättning för för- lust av vatten.

B. stämningsmål:

23. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad i vatten för uttagande av vattenkraft, för vattenreglering, för fiske eller fiskens framkomst, för bevattning, för allmän farled eller för ändamål, som avses i 2 kap. 42 % eller 8 kap. 5 %, eller för allmän järnvägsbro eller allmän väg- bro, såframt talan grundas därpå, att byggnaden icke tillkommit i laga ord- ning eller icke är av laga beskaffenhet;

29. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 23 % om gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller om fortsatt till- godogörande av annan tillhörigt vatten och bestämmande av ersättning där— för, jämlikt 2 kap. 10 5 om bestämmande av fiskeavgift, jämlikt 2 kap. 14 %

• Sida 68
•  Original

om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden, jämlikt 2 kap. 15 % om rätt att begagna annan tillhörig byggnad i vatten, jämlikt 2 kap. 16 % om rätt till utmål å annans fastighet eller jämlikt 2 kap. 45 % om läggande å annans fastighet av besvär eller last till skydd mot förorening av vattentäkt;

31. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig grundvatten- täkt, som ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, eller om förbud mot tillgodogörande av grundvatten vid sådan vattentäkt, såframt talan grundas därå att vattentäkten icke till- kommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet eller att grundvatten vid vattentäkten tillgodogöres till större myckenhet än lagligen är tillåten;

34. talan jämlikt 2 kap. 51 % om ändrande av grundvattentäkt, vartill vatten- domstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande tillgodo- görande av grundvatten vid sådan vattentäkt;

36. talan, som med stöd av förbehåll, varom i 2 kap. 49 % förmäles, utan samband med ansökningsmål föres om skyldighet för ägare av grundvatten— täkt att avstå vatten för allmänt behov;

37. talan, som jämlikt 2 kap. 52 % utan samband med ansökningsmål föres om sådan skyldighet;

48. talan utan samband med ansökningsmål om ersättning för olägenhet av förorening genom avloppsvatten, som nyss sagts;

50. talan utan samband med ansökningsmål om bidragsskyldighet jämlikt 8 kap. 6 %;

51. talan utan samband med ansökningsmål om bestämmande av fiskeäv- gift jämlikt 8 kap. 8 %;

56. talan jämlikt 9 kap. 46 % om ändring i vad förut bestämts angående vederlag för vatten, som skall tillhandahållas i ersättning för förlust av vatten, eller om rätt att åter komma i åtnjutande av möjlighet att vid egen vatten- täkt tillgodogöra vatten;

Hurusom, efter _ _ — i 68 5.

Att frågor, som skola bedömas enligt denna lag, i vissa fall kunna komma under vattendomstolens prövning i annan ordning än ovan sagts, därom stadgas i lagen om vatten- och avloppsanläggningar.

• Sida 69
•  Original

22 %. Vattendomstol äge _ _ _ fastighets ägoområde. Om prövning i vissa fall vid vattendomstolen av frågor, som skola bedömas enligt lagen om vatten- och avloppsanläggningar, stadgas i nämnda lag.

27 Q.

1 mom. Ansökan enligt _ _ _ böra utgå. 2 mom. Ansökan enligt _ _ _ anläggningen, uppgiven.

I fråga om ansökan enligt 17 5 3, 4, 5, 7, 8, 9, 11 och 19 skall vad i första stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse; dock vare ej erfor- derligt att i ansökan enligt 17 g 19 om prövning rörande villkoren för ut- släppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten uppgiva de fastig- heter, som kunna beröras av uppkommande vattenförorening, i annat fall än då fråga är om bestämmande av ersättning därför.

3 mom. Ansökan, som _ _ _ i 17 5 10 sägs. 4 mom. I ansökan _ _ _ och hemvist.

5 mom. Då ansökan — _ _ till vatten.

33 %.

Kungörelse, som i 32 % sägs, skall genom vattenrättsdomarens försorg dels för uppläsande så snart ske kan i kyrkan genast avsändas, i mål, som i 17 & 1—13 samt 18, 19, 21 och 22 avses, till pastorsämbetet i den eller de för- samlingar, där fastigheter, som omförmäles i kungörelsen, äro belägna, i mål, som avses i 17 % 14, 15, 16 och 17, till pastorsämbetet i den eller de försam- lingar, där den del av farleden eller flottleden, varom fråga är, framgår, samt i mål, som avses i 17 få 20, till pastorsämbetet i den eller de försam- lingar, i vilka ansökan om företaget förut kungjorts, dels ock inom tio dagar införas i en eller flera av ortens tidningar samt i allmänna tidningarna; dock vare i mål, s0m avses i 17 % 19, införande av kungörelsen i allmänna tidnin- garna ej erforderligt. Ett exemplar _ _ _ kungörelsen angivits.

Vattenrättsdomaren skall _ _ _ sådan sakägare. Där sakägare _ _ _ nu sagts. Är jord _ _ _ sätt underrättad. Ägare av _ _ _ fastighetens ägare.

36 5.

I mål, som avses i 27 % 2 mom., skall, där ej fråga allenast är om grund- vattentäkt eller om villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål av vattenrättsdomaren översändas till fiskeristyrelsen. Finner denna _ _ _ till vattenrättsdomaren.

Vad nu _ _ _ röna inverkan.

Klan yttrande _ _ _ i 45 % sägs.

Avser ansökningen villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industri-

• Sida 70
•  Original

ellt avloppsvatten, skall avskrift av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen genom vattenrättsdomarens försorg utan dröjsmål översändas till statens vatten- och avloppsnämnd. Avskrift av kungörelsen skall därjämte tillställas Konungens befallningshavande, förste provinsialläkaren i länet och ortens hälsovårdsmyndighe-t. Förste provinsialläkaren har att, om han finner någon åtgärd från Konungens befallningshavandes sida påkallad, hos Konungens befallningshavande göra anmälan härom.

37 &.

Kan inverkan — _ _ är stadgat. Lag samma vare beträffande känd för- valtning eller styrelse för annan allmän farled eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän flottled eller syssloman eller styrelse för torrläggningsföretag eller för företag för vattenförsörjning och avlopp eller ettdera av dess-a ändamål, där det företag, varom i målet är fråga, berör led eller företag som nu nämnts.

Är fråga att _ _ _ kraften tillgodogöres.

Vad i andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där fråga är om meddelande av bestämmelser angående den omfattning, i vilken vatten må tillgodogöras vid annans grundvattentäkt.

Där fråga _ _ _ eller 13. . Är fråga om _ _ _ är, tillhandahållas.

Skall delgivning _ _ _ stadgade ordning.

45 ä.

1 mom. Erfordras för _ _ _ vattendomstolens sammanträde.

2 mom. Vattenrättsdomaren må _ _ _ av nöden.

3 mom. Där vid undersökning jämlikt denna & i mål rörande företag enligt 3 eller 7 kap. någon sakägare vill förena sig med sökanden om företaget eller yrka, att däråt gives större omfattning än sökanden äskat, göre det skrift— ligen; och varde handlingen vitsordad medelst undersökningsförrättarens på- skrift samt översänd till vattenrättsdomaren.

46 &.

I mål _ — _ i fråga.

Tarvas till skydd mot förorening av vattentäkt, att besvär eller last lägges å annan tillhörig fastighet, äge ock vattenrättsdomaren, där sökanden det begär och ärendet finnes brådskande, meddela provisoriska bestämmelser därom; och skall i sådant fall vad i första stycket är stadgat om ställande av säkerhet för skadestånd äga motsvarande tillämpning.

Beslut, som — — _ annorlunda förordnar.

47 %.

Framgår av _ _ _ kungörelsens utfärdande. Kungörelsen skall genom vattenrättsdomarens försorg sist å fjortonde dagen före vattendomstolens sammanträde införas i en eller flera av ortens tidningar så ock, i annat mål

• Sida 71
•  Original

än i 17 % 19 avses, i allmänna tidningarna samt för uppläsande i kyrkan av- sändas till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där de i kungörelsen angivna fastigheter äro belägna. Ett exemplar _ _ _ eller ställen.

Där så _ _ _ finnes stadgat.

56 %.

Vill sökanden _ _ _ hos domstolen.

Har återkallelse _ _ _ bestämda ordning.

Vad i 10 kap. 48 å andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, där företag enligt 3 eller 7 kap. är föremål för behandling i den för ansöknings- mål stadgade ordning.

59 %.

Av de _ _ _ angivna ställen.

Är fråga om utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, skall avskrift av utslaget utan dröjsmål översändas till statens vatten- och avloppsnämnd.

60 &. Finner vattendomstolen _ _ _ må föranledas. I mål _ _ _ särskild talan. Där i _ _ _ ansökningen föreslagit. Har särskild _ _ _ till men. I fråga om grundvattentäkt skall vattendomstolen, ändå att yrkande därom ej göres, ingå i prövning, huruvida förbehåll, varom i 2 kap. 49 % sägs, er- fordras. 62 %.

1 mom. Där genom _ _ _ under byggnadsti-den. 2 mom. Är fråga _ _ _ äga tillämpning. 3 mom. Vad i _ _ _ andra ansökningsmål.

I mål rörande vattentäkt skall, såframt medgivande att vid vattentäkten tillgodogöra vatten lämnas, utslaget tillika, där ersättning skall utgå genom tillhandahållande av vatten eller det eljest kan anses erforderligt, angiva fastig— het, med vilken rätten till tillgodogörandet skall för framtiden vara förenad (vattentäktsfastighet). Vattenrätts-domaren bör _ _ _ handläggning bildad.

I utslag _ _ _ äga tillämpning. I fråga om meddelande av bestämmel- ser röran-de delaktighet i företag, som nu sagts, eller vattenavlednings- eller invallningsföretag skola i tillämpliga delar gälla föreskrifterna i 10 kap. 67 %.

63 %.

I sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller anläggande av vattentäkt eller utförande av företag enligt 3 eller 7 kap. med- gives, bestämme vattendomstolen viss tid, i regel ej överstigande tio år eller, där fråga är om anläggning för allmän flottled, två år, inom vilken arbetet skall vara fullbordat.

Vad i _ _ _ nämnda lagrum.

• Sida 72
•  Original

58 65 &.

Ändå att sökandens talan bifalles, varde honom ålagt att gottgöra motpart sådana kostnader å målet, som prövas hava varit nödiga för tillvaratagande av han-s rätt. I mål rörande företag enligt 5 eller 6 kap. är sakägare dock ej berättigad till gottgörelse i annat fall än att han måst vidkännas kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet. S—akägare, som i mål rörande utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten fört talan med hänsyn till befarad olägenhet genom förorening, är berättigad till gott- görelse för kostnader endast såframt sökanden påfordrat fastställande av ersättning till honom för olägenheten eller det eljest varit av betydelse för sakägaren att i målet bevaka sin rätt. I mål angående vattenavledning eller in- vallning må sådan gottgörelse ej till-erkännas delägare i företaget.

Har svarandepart _ _ _ åsamkats denne.

67 %.

Vattendom—stolen äge, när skäl därtill äro, förordna, att dess beslut må verkställas utan hinder därav, att det icke äger laga kraft; dock allenast så- framt, innan medgivet arbete påbörjas eller, där fråga är om ändrade eller nya bestämmelser angående hushållning med vatten ell-er nyttjande av vatten— täkt eller utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, dessa tillämpas, hos Konungens befallningshavande ställes pant eller borgen för den ersättning i penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden eller anläg— garen att utgiva utöver vad vattendomstolen i sådant avseende bestämt, så ock för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, om vattendomstolens beslut eljest ändras.

Är sådant _ _ _ äga rum.

68 5.

Anmälan om ersättningsanspråk, som avses i 2 kap. 24 och 51 åå, så ock motsvarande anspråk vid företag enligt 3, 5 eller 7 kap. skall göras skrift- ligen och i två exemplar ingivas till vattenrättsdomaren. Ena exemplaret —— _ _ fråga är.

Efter utgången _ _ _ ortens tidningar. Angående skyldighet _ _ _ fått vidkännas.

88 5.

Angående offentliggörande av kungörelse, som i 87 % sägs, gälle beträf- fande mål, som avse företag enligt 6 kap., vad i 33 & första stycket finnes stadgat i fråga om mål enligt 17 % 14, 15, 16 och 17, beträffande mål, som avse företag enligt 3 kap., vad nämnda lagrum föreskriver i fråga om mål, som omförmälas i 17 % 1—13, 18, 21 och 22, samt beträffande mål, som avse företag enligt 7 kap., vad samma lagrum innehåller i fråga om mål enligt 17 5 19. Kungörelse rörande företag som sist nämnts må, om företaget är

• Sida 73
•  Original

av mindre omfattning samt berör endast viss eller vissa sakägare, i stället för att införas i en eller flera ortstidnin-gar delgivas envar sakägare.

Kungörelsen varde _ _ _ mottaga förrättningshandlingarna.

Angå besvär, som anförts av enskild sakägare, allmänna intressen, skall, då fråga är om företag enligt 3 eller 7 kap., ett exemplar av besvärshandlin— garna jämte kungörelsen tillställas kammarkollegiet och, om allmänt fiskein— tresse beröres, jämväl fiskeristyrelsen.

Där i besvär över syneförrättning rörande företag enligt 3 eller 7 kap. föres talan mot ägare eller nyttjanderättshavare till sådan fastighet, vilken ej an- givits i någon angående syneförrättningen offentliggjord kungörelse, skola besvären jämte den rörande desamma utfärdade kungörelsen i den för del- givande av stämning i tvistemål stadgade ordning delgivas ägare eller nytt- janderättshavare, som ovan sagts. Skall delgivning _ _ _ motsvarande tillämpning.

91 % I besvärsmål _ _ _ enligt 87 %. Underställningsmål skall _ -— _ mottaga förrättningshandlingarna.

92 %. Vad i 29 å andra stycket, 39—41 åå, 56 % första stycket, 60 5 första, andra och fjärde styckena, 70—72 åå, 73 % första och tredje styckena samt 74 & stadgas beträffande ansökningsmål skall äga motsvarande tillämpning å under— ställningsmål ävensom i tillämpliga delar å besvärsmål vid vattendomstolen, 60 % dock med iakttagande av bestämmelserna i 3 kap. 11 5, 6 kap. 3 g 1 mom. samt 7 kap. 45 och 55 åå.

Bestämmelserna i _ _ _ och underställningsmål.

94 %.

I underställningsmål _ _ _ att förvänta. Där i _ _ _ dit återställas.

Är beslut i mål rörande företag enligt 3 eller 7 kap. av beskaffenhet att föranleda väsentliga förändringar i den enligt 10 kap. 67 % rörande delaktig- heten i företaget upprättade längden, äge domstolen uppdraga åt förrättnings- mannen att upprätt-a ny sådan längd i enlighet med domstolens beslut.

95 %.

Lämnas jämlikt denna lag medgivande till byggande i vatten för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft eller till vattenreglering eller till torrlägg- ningsföretag, SOm avses i 7 kap., eller med-delas i syfte att vinna ökad möj- lighet att utnyttja vattenkraft ändrade bestämmelser rörande hushållningen med vattnet, åligge sökanden att, så snart beslutet därom vunnit laga kraft, erlägga viss avgift såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organi— sation och verksamhet.

• Sida 74
•  Original

Avgift, som nu _ _ _ genom företaget. Vad nu sagts äge ock tillämpning i fråga om företag enligt 7 kap. Där till _ _ _ eller båtnaden. Avgift, som efter _ _ _ icke erläggas.

13 kap.

8 %.

Bygger någon _ _ _ olagligen skett. Där byggande _ _ _ rätt kränkes.

Vad ovan i första och andra styckena är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där någon utan föregången prövning vid grundvattentäkt till- godogör vatten till myckenhet, som han icke utan medgivande i laga ordning är berättigad att tillgodogöra, eller någon nyttjar vattentäkt, vartill medgi- vande inhämtats, i strid m-ot därvid givna föreskrifter. Lag samma var-e, där någon utsläpper industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö" eller annat vatten- område i strid mot föreskrift, som meddelats av Konungen jämlikt 8 kap. 9 % eller motsvarande äldre lagrum, eller någon, sedan prövning enligt denna lag ägt rum angående villkoren för utsläppande av kloakvatten eller indu- striellt avloppsvatten, utsläpper avloppsvatten i strid med föreskrift, som därvid meddelats.

I fråga _ _ _ avsedda fall.

11 5.

Den, som _ _ _ lämn-at medgivande eller mot nämnda _ — _ stadgad ordning eller mot föreskriften _ _ _ å byggnad i vatten eller mot stadgandet _ _ _ utriver byggnad i vatten eller mot vad _ _ _ av vattendomstolen

eller mot bestämmelserna i 2 kap. 47 % första eller andra stycket anlägger eller nyttjar grundvattentäkt utan medgivande av vattendomstolen eller, där sådant enligt 11 kap. 46 5 är tillfyllest, av vattenrättsdomaren

eller mot bestämmelserna _ _ _ dylik anläggning eller mot stadgandet _ _ —— av vattenrättsdomaren eller mot föreskrifterna _ _ _ 45 % omförmäles, skall, där _ _ _ sex månader.

Till samma straff dömes den, som utsläpper industriellt av10ppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde i strid mot föreskrift, som av Konungen meddelats jämlikt 8 kap. 9 % eller motsvarande äldre lagrum.

12 %.

Den, som _ _ _ sex månader.

Lag samma vare, där någon i strid mot förbud av vattendomstol utan erforderlig rening utsläpper kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller efter åläggande enligt denna lag att, om avloppsvatten utsläppes, vidtaga åtgärder till motverkande av

• Sida 75
•  Original

vattenförorening underlåter att utföra sådan åtgärd eller eljest från beslutet gör avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt.

16 %.

Försummar den, som är skyldig att underhålla dike, vad honom därut— innan åligger, och bättrar han ej skyndsamt bristen, då han därom tillsäges, må den, som lider men av försummelsen, kalla två ojäviga män att hålla besiktning och äge, sedan bristen blivit av dem vitsordad, att på den för- sumliges bekostnad verkställa arbetet.

Vad nu är stadgat gälle ook om annan ledning för vatten samt vall, som anlagts för andra i denna lag avsedda företag än de i 6 kap. omförmälda, dock att frågan om åtgärder i anledning av försummat underhåll av ledning, som ingår i anläggning varå lagen om vatten— och avloppsanläggningar är tillämplig, skall bedömas efter nämnda lag.

Om underhåll _ _ _ allmän flottled.

14 kap. 6 %.

Ej må den, vars rätt är beroende av hushållning med vattnet vid annan tillhörig byggnad eller av vattentäkts nyttjande, förvägras tillträde till ställe, där vattenmärke (vattenståndsmätare, pegel) eller observationsrör är utsatt eller vattenmätare finnes anbragt, eller att därstädes utföra erforderliga under- sökningar eller att taga del av anteckningar, som det ålagts anläggningens ägare att hålla över gjorda iakttagelser rörande vattenstånd eller annat.

Vad i första stycket är stadgat om den, vars rätt är beroende av vatten- hushållning eller vattentäkts nyttjande, gälle ock beträffande allmän åklagare samt tjänsteman vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut.

Tarvas för _ _ _ skälig ersättning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952. Vid vattend-omstol före nya lagens ikraftträdande anhängiggjorda mål, så. ock mål, som med stöd av 38 å i 8 kap. vattenlagen i dess hittillsvarande lydelse anhängiggjorts genom ansökan hos Konungens befallningshavande, skola prövas och handläggas enligt hittills gällande bestämmelser. Där ej fråga är om mål, som inkommit till vattendomstolen efter underställning eller besvär, gälle vad nu sagts dock endast om före nya lagens ikraftträdande kungörelse eller stämning utfärdats av vattenrättsdomaren eller förrättnings- man förordnats av Konungens befallningshavande.

I fråga om verkan av beslut, som med tillämpning av vattenlagen i dess hittillsvarande lydelse meddelats eller på grund av stadgande i föregående stycke efter nya lagens ikraftträdande meddelas av vattend-omstol eller vid syneförrättning, samt beträffande möjligheten till prövning i särskild ordning

• Sida 76
•  Original

av fråga, vilken eljest vore att anse såsom avgjord genom dylikt (beslut, skola hittillsvarande bestämmelser gälla.

Bestämmelser, som av Konungen meddelats med stöd av 2 % eller 37 % andra stycket av 8 kap. i dess hittillsvarande lydelse-, skola gälla till dess de ändras eller upphävas. Vad Konungen med stöd av 34 % av nämnda kap. i deSs hittills- varande lydelse förordnat rörande indrivning och användn-ing av avgift, var- om i samma paragraf förmäl-es, skall äga tillämpning jämväl å avgift, som utdömes jämlikt 8 % i kapitlets nya lydelse.

4'

Förslag . till Lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Härigenom förordnas som följer.

1 %.

Över vattendrag, sjöar och andra vattenområden inom riket skall till mot- verkande av förorening tillsyn utövas av statens vatten— och avloppsnämnd samt av länsstyrelserna.

2 %. Finner tillsynsmyndighet, att industriellt avloppsvatten eller kloakvatten genom förorening medför olägenhet av någon betydelse, äger den meddela råd och anvisningar angående lämplig åtgärd till motverkande därav.

3 &.

Länsstyrelsen äger meddela förbud mot utsläppande av avloppsvatten utan erforderlig rening eller föreskriva åtgärd till motverkande av olägenhet genom utsläppande därav.

Med avseende å länsstyrelsens prövning skall vad i hälsovårdsstadgan före— skrives äga motsvarande tillämpning.

4 %.

Finnes vattendomstols prövning erforderlig, äger vatten- och avloppsnämn- den hos vattendomstolen föra talan om förbud eller åtgärd, varom i 3 % sägs, efter vad i vattenlagen är stadgat.

Nämnden må ock eljest i ärende angående vattenförorening föra talan hos vatten-domstol.

5 %.

Konungen äger meddela erforderliga föreskrifter om skyldighet att göra anmälan hos tillsynsmyndighet angående företag eller åtgärd, som kan vara. av betydelse från föroreningssynpunkt.

• Sida 77
•  Original

63 6 g.

Finnes anledning till antagande, att genom utsläppande av avloppsvatten från viss bebyggelse eller från fabrik, sjukhus eller annan inrättning avse- värd olägenhet kan uppkomma, äger länsstyrelsen förordna särskild person att tillse, att sådan olägenhet förebygges. Förordnandet må av länsstyrelsen återkallas.

Närmare bestämmelser angående tillsyningsmannens åligganden meddelas av länsstyrelsen.

Tillsyningsmannen äger att, enligt grunder som Konungen bestämmer, erhålla ersättning av kommun eller annan, som ombesörjer avledande av avloppsvattnet från den bebyggelse varom fråga är, eller, där avloppsvattnet härrör från fabrik, sjukhus eller annan inrättning, av inrättningens inne- havare.

7 %.

Tillsynsmyndighet äger, i den mån så erfordras för tillsynens utövande, rätt att vinna tillträde till fabrik eller annan anläggning, evad den är i bruk ell-er ej, ävensom att företaga undersökningar inom område som hör till anläggningen eller å annan plats där undersökning kan vara erforderlig.

Vad nu sagts skall jämväl gälla fiskeritjänsteman eller annan som biträder tillsynsmyndighet ävensom sådan särskild tillsyningsman som avses i 6 %.

sg.

Innehavare av anläggning, från vilken avloppsvatten utsläppes i vatten— drag, sjö elle-r annat vattenområde, är skyldig att på begäran lämna tillsyns- myndighet, biträde åt sådan myndighet eller särskild tillsyningsman erforder- liga upplysningar angående anläggningen.

9 5. Vad i denna lag är stadgat om avloppsvatten skall i tillämpliga delar gälla jämväl fast avfall eller annat som kan vålla vattenförorening.

10 %. Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som erfordras för utövande av tillsyn enligt denna lag.

11 %.

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag må ej röja yrkes- hemlighet eller, där det ej kan anses påkallat av hans åligganden, yppa drift- anordning eller affärsförhållande vid anläggning, i avseende å vilken han tagit sådan befattning. Gör han sig skyldig till dylik förseelse, straffes med dagsböter eller fängelse.

12 &.

Underlåter någon att fullgöra vad enligt 8 & åligger honom, straffes med

dagsböter.

• Sida 78
•  Original

64 13 %.

Åtal för förseelse mot denna lag anhängiggöres vid allmän domstol. Förse-else som i 11 % sägs må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av målsägande angives till åtal.

14 g.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla Kronan.

15 %.

Om tillsyn av fiskeritjänstemän och hälsovårdsmyndigheter gälle vad sär- skilt är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952. Genom denna lag upphäves lage-n den 20 juni 1941 (nr 615) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden; dock skola de i nämnda lag meddelade övergångsbestämmelserna alltjämt gälla, under iakttagande av att hänvisning till stadgande som ersatts genom bestämmelse i nya lagen skall anses i stället hava avseende å den bestämmelsen.

5. Förslag till Lag om ändring i vissa delar av byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Härigenom förordnas att 38, 52, 54, 55, 68, 73 och 74 %% byggnadslagen den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

38 %.

Nybyggnad må — _ _ rättsligen bestående.

Ej hell-er må nybyggnad ske, innan skyldighet att anordna utf-artsväg från tomten som enligt denna lag åligger ägaren eller att utgiva det bidrag till kostnad för gata som belöper å tomten blivit fullgjord eller nöjaktig säker- het blivit ställd.

När synnerliga _ _ _ första stycket.

52 %.

När gata — — — behörigen tillgodoses. Vid upplåtandet skall gatan var-a försedd med beläggning efter behovet och ortens sed samt med erforderliga gångbanor. Plantering eller annan sär—

• Sida 79
•  Original

skild anordning, varmed gatan skall vara försedd enligt stadsplanen, skall såvitt möjligt utföras i samband med gatans iordningställande men eljest så snart ske kan efter dess upplåtande.

Vad nu _ _ _ allmän plats.

54 %.

Vill ägare av tomt verkställa nybyggnad därå innan gata, till vilken tomten enligt stadsplanen har utgång, blivit upplåten till allmänt begagnande, skall han anordna utfartsväg från tomten. I den mån staden förfogar över erfor— derlig obebyggd mark som enligt stadsplanen är avsedd till gata eller annan allmän plats, vare staden pliktig att utan ersättning låta marken nyttjas för ändamålet.

55 5.

Är kronan efter vad i lagen om allmänna vägar sägs väghållare i stad, skall vad ovan i 49, 50, 52 och 53 %% stadgas om ansvarighet för staden att såsom gata iordningställa och upplåta allmän väg avse kronan, med iakttagande att framställning varom i 52 % första stycket sägs må göras såväl av kronan som av staden. Kostnad, som föranledes av att gatan enligt stadsplanen bygges till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som be- tingas av trafiken, skall dock gäldas av staden, om ej Konungen annorlunda förordnar.

68 &.

Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad skola angiva grunderna för beräkning av den kostnad som skall påföras tomtägarna och för kostna- dens fördelning mellan dem samt tid och ordning för ersättningens erläg— gande. Vid grundernas bestämmande skall iakttagas:

1. Ersättningsskyldighet må ej åläggas tomtägare beträffande gata eller del därav vars anläggning påbörjats framför tomten då fråga angående be- stämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad väcktes hos stadsfullmäktige.

2. Ersättningsskyldighet må ej avse gata eller del därav som lagligen skolat vara upplåten till allmänt begagnande vid tid som under 1 sägs.

3. Å tomtägare _ _ _ vanligt kostsam.

4. Tomtägare må _ _ _ beträffande marken.

5. Utan hinder _ _ _ skälig grund.

6. Är inom _ _ _ genomsnittliga kostnaden.

7. Till grund för bestämmande av gatubyggnadskostnad må, i stället för vad under 5 och 6 sägs, läggas på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad gata under likartade förhållanden betingar i anläggning.

8. Därest nuvarande eller föregående ägare av tomt mot vederlag helt eller delvis vunnit befrielse från deltagande i kostnad för anläggning av gata, skall hänsyn tagas härtill.

9. Tomtägarnas åligganden skola städse motsvara skäliga anspråk på rätt— visa och billighet.

• Sida 80
•  Original

I förordnande som avses i 70 % må Konungen, i den mån så prövas skäligt, på stadens begäran föreskriva, att områdets ägare skall vara pliktig att i den ordning Konungen bestämmer bekosta anläggning av gator inom området.

74 %. Underhåll av gata eller annan allmän plats åvilar staden. Är kronan _ _ _ allmän väg.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952. Vad i bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad finnes stadgat om skyldighet för ägare av tomt att bidraga till kostnad för avloppsledning upphör att gälla då denna lag träder i kraft, dock att förut gällande bestäm— melser skola tillämpas å tomt, som anslutits till kommunal avloppsanlägg— ning före lagens ikraftträdande. Lag samma vare i fråga Om sådan bidrags— skyldighet i nämnda hänseende, som gäller av ålder eller på grund av före— skrifter som meddelats före den 1 januari 1932.

6.

Förslag till

Lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om vatten- och avloppsanläggningar.

Härigenom förordnas som följer. För bidrag eller avgift, som jämlikt 3 kap. lagen om vatten- och avlopps— anläggningar utdebiterats å fast egendom vilken ingår i vatten— och avlopps- s—amfällighet, njute samfälligheten betalning ur egendomen med enahanda förmånsrätt som enligt 17 kap. 6 % handelsbalken tillkommer enskild ränte— ägare för avgäld av fast egendom. Vad nu sagts gälle dock ej där betalnings- skyldigheten jämlikt 5 % tredje stycket förstnämnda lag åvilar annan än fastighetens ägare, ej heller där beloppet stått oguldet längre tid än ett 'år efter förfallodagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

___——

• Sida 81
•  Original

'I Förslag till Kungörelse angående ändrad lydelse av 9 5 4) kungörelsen den 14

september 1875 (nr 70 s. ]) huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras.

Härigenom förordnas, att 9 5 4) kungörelsen den 14 september 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras skall erhålla följande ändrade lydelse.

4) att i 8 kolumnen _ _ —, varav räntan utgår, 2, 5, 8 eller 16 % lagen den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet eller 119 % lagen om vatten— och avloppsanlägg— ningar skall antecknas i inteckningsboken;

förhållande, som _ _ — kolumn hör;

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1952.

8. Förslag till Kungörelse angående ändrad lydelse av 13 5 6) kungörelsen den 18 november 1932 (nr 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras.

Härigenom förordnas, att 13 % 6) kungörelsen den 18 november 1932 med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras skall erhålla följande ändrade lydelse.

6) att i _ _ _, varav räntan utgår, 2, 5, 8 eller 16 % lagen den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteck— ning i stamfastighet eller 119 % lagen om vatten— och avloppsanläggningar skall antecknas i fastighetsboken; anteckning om förhållande, som enligt -— _ _ annan kolumn;

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1952.

• Sida 82
•  Original

9. Förslag till Kungörelse angående ändrad lydelse av 25 första stycket 0) kungörelsen den 25 februari 1921 (nr 65) med vissa bestämmelser att iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis rörande fast egendom, tomt- rätt eller vattenfallsrätt samt av äganderättsbevis och bevis om innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 % första stycket 0) kungörelsen den 25 februari 1921 med vissa bestämmelser att iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis rörande fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt samt av äganderättsbevis och bevis om innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt skall erhålla följande ändrade lydelse.

c) egendomen _ _ _, 13 å i lagen den 12 juni 1942 om skydd för kultur— historiskt märkliga byggnader, 119 g i lagen om vatten- och avloppsanlägg— ningar eller enligt någon mot nu nämnt stadgande svarande bestämmelse i äldre lag antecknats i inteckningsprotokollet;

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1952.

10.

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 17 och 27 55 lagen den 14 juni 1907 (nr 36) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 17 och 27 %% lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

17 &.

Låter arrendatorn _ _— — bri-stens avhjälpande.

Har arrendatorn anlagt markväg, inrättat silo för konservering av foder, försett fastigheten med vatten- och avloppsanläggning eller utfört annan var— aktig, för jordbruket nyttig anläggning, _ _ — kostnaden för anläggningen.

Finnes när _ _ _ större omfattning.

27 %. Hava till _ _ —— stycket stadgas. Har för _ _ _ därtill förlustig. Vad sålunda stadgats skall äga mot- svarande tillämpning, där jordägaren fått vidkännas kostnad för torrläggning

• Sida 83
•  Original

av mark enligt vattenlagen, för fastighetens förseende med vatten- och av- loppsanläggning eller för byggande av enskild v'f'tg; s-kolande den tid, inom vilken uppsägning skall ske, räknas från det företag-et fullbordades.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

11. Förslag till Lag om ändrad lydelse av 3 kap. 14 5 och 19 kap. 24 5 lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 3 kap. 14 å och 19 kap. 24 5 lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 kap. 14 &.

Under laga _ _ -_ tillträde (15 kap.). Föredragas frågorna _ _ _ i protokollet. Anmäler ägare _ _ _ oskäligt uppehålles. Frågor, som _— _ _ ägodelningsrättens behandling.

Omfattar skiftesl-aget fastighet, som ingår -i vatten- och avloppssamfällighet, skall, om anledning förekommer därtill, vid förrättningen prövas, huru fastig- hetens rättigheter och skyldigheter inom samfälligheten skola fördelas mellan de ägolotter, som utläggas vid skiftet.

19 kap. 24 %. Häftar fastighet, _ _ _ tillämpning, dock att beträffande ansvar för åligganden jämlikt lagen om enskilda vägar samt lagen om vatten- och av— loppsanläggningar gälle vad därom finnes särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

12. Förslag till Lag om ändrad lydelse av 5 kap. 16 5 lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad. ,? Härigenom förordnas, att 5 kap. 16 5 lagen den 12 maj 1917 om fastig- : hetsbildning i stad skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

• Sida 84
•  Original

70 16 %. Häftar fastighet, _ _ _ än inteckning åtnjutes, skall, där ej annat följer av föreskrifterna i lagen om enskilda vägar eller lagen om vatten- och avlopps- anläggningar, i fråga om det avstyckade områdets ansvar _ _ _ samme ägares hand.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

13. Förslag till Förordning angående bidrag och län av statsmedel till vatten- och avloppsanläggningar. Härigenom förordnas som följer.

1 kap.

Inledande bestämmelser.

1 % _ Till bestridande av kostnaderna för vatten— och avloppsanläggning eller

för anläggning, som avser enbart vattenförsörjning eller enbart avlopp, må. bidrag och län utgå av statsmedel enligt bestämmelserna i denna förordning.

2 5 Till anläggning som i 1 % sägs räknas alla för densamma erforderliga anordningar-, såsom brunnar, borrhål, pump- och reningsverk, ledningar för anläggningens förseende med elektni-sk kraft samt rörledningar, servisled- ningar dock endast intill ett avstånd av två meter från byggnad som be— tjänas av anläggningen.

Bidrag och lån till anläggning, som avses i 2 eller 3 kap., beviljas av län-sstyrelsen, där ej i nämnda kap. annorlunda stadgas.

Individuellt bidra—g, varom förmäles i 4 kap., beviljas av länsbostvads- nämnden, där ej i samma kap. annorlunda stadgas.

2 kap.

Om bidrag och lån till kommunala anläggningar-.

4 &. Statsbidrag till utförande av kommunal vatten- och avloppsanläggning mä beviljas under förutsättning,

• Sida 85
•  Original

a) att den bebyggelse, för vilken anläggningen utföres, kan antagas komma att bestå för längre tid;

13) att behovet av anläggningen är angeläget ur sanitär, social, samhälls- ekonomisk eller eljest ur allmän synpunkt;

e) att anläggningen utformas på ett ändamålsenligt sätt med hänsyn till befintlig bebyggelse och föreliggande vattenbehov samt till den utveckling i fråga om bebyggelse och vattenbehov, som inom rimlig tid kan förväntas inom det av anläggningen berörda området; samt

d) att den beräknade kostnaden för anläggningen ej kan anses vara ur all— män synpunkt uppenbart oskälig i förhållande till nyttan av densamma.

Till anläggning, 'som utföres i samband med områdes exploatering ,för bebyggelse, må statsbidrag ej utgå med mindre särskilda skäl föreligga därtill.

5 % Statsbidrag, varom i 4 % förmäles, bestämmes, under iakttagande av före— skrifterna. i 6—10 %%, med hänsyn till anläggningens kostsamhet, kommunens ekonomiska bärkraft och omständigheterna i övrigt.

6 &.

Såsom mått på anläggningens kostsamhet användes vatten- och avlopps- kostnaden (va-kostnaden), varmed förstås ånskostnaden per kubikmeter av den beräknade årliga vattenmängden.

Till årskostnadeu räknas ränta ä anläggningskostnaden samt utgifter för underhåll och drift av anläggningen ävensom kostnad för anläggningens för— nyelse (amortering, avsättning till förnyelsefond).

I anläggningskostnaden må inräknas Sådan projekteringskostnad, till vilken statsbidrag icke utgått i annan ordning, samt skälig kostnad för administra— tion av anläggningsarbetet. Ej må i anläggningskostnaden inräknas utgift för dis'pOsition av mark för anläggningen eller merkostnad, som betingas av att avloppsledning anordnas för avledande jämväl av mera avsevärda mängder regn- eller dräneringsvatten. Kostnad för provisorisk anordning, avsedd att utnyttjas endast under kortare tid, må i allmänhet ej heller medräknas.

Vid beräkning av utgifter för förräntning av anläggningskostnaden samt avsättning till förnyelsefon—d skall tillämpas räntefot, som Konungen bestäm— mer, och förnyel-setiden antagas till femtio år, dock att för sådan anläggning eller del av anläggning, för vilken den tekniska livslängden är avsevärt kor- tare, en i skälig mån minskad förnyelsetid må antagas.

JÄ driftskostnaden må förvaltningskostnader i skälig omfattning inräknas. Den årliga vattenmängden beräknas i fråga om vatten för h'ushållsända- mål, där omständigheterna icke till annat föranleda, till femtio kubikmeter per person, som skall betjänas av anläggningen, och i fråga. om vatten för annat ändamål till vad som i varje särskilt fall kan anses sannolikt. Vid mindre anläggningar må dock den årliga vattenmängden i fråga om vatten för hushållsändamål i stället beräknas till tvåhundra kubikmeter per hus— håll eller den större vattenmängd som befinnes skälig.

• Sida 86
•  Original

72 7 s. Kommunens ekonomiska bärkraft bedömes i främsta rummet med ledning av skatteunderlaget per invånare i kommunen.. Detta beräknas såsom medel- talet av fem av de sju senast förflutna kalenderårens skatteunderlag per in— vånare i kommunen, skolande vid uträkningen härav bortses från de två år, som utvisa det högsta och det lägst-a skatteunderlaget per invånare. Uträk- ningen av skatteunderlaget per invånare skall för varje år ske med hänsyn till folkmängden vid årets början. Har under loppet av sjuårsperioden vid- tagits sådan ändring i rikets indelning i kommuner, som berör den kommun varom fråga är, skall det skatteunderlag, med hänsyn vartill statsbidrag skall beräknas, vid bidragsfrågans prövning bestämmas med ledning av nu angivna grunder.

8 %. Brukarna och kommunen hava att själva bestrida sammanlagt minst så stor del av vii-kostnaden som motsvarar deras sammanlagda andelar därav enligt nedanstående tabell.

Kommunens andel

Va,-kostnad Brukarnas andel i öre/Ins för varje

i öre/m3 i öre/m3 krona skatteunder- lag per invånare

50 50,0 60 52,5 70 55,0 80 57,5 90 60,0 100 62,5 110 65,0 120 67,5 130 70,0 140 72,5 150 75,0 160 77,5

omm—JOJOWhthåi—lo

1 1 1 1 1 1 1 1 1 l 2

Uppgår va—kostnaden till mer än 160 öre per kubikmeter, skall kostnaden över nämnda nivå i sin helhet inräknas i vad brukarna och kommunen själva hava att bestrida.

Vid bedömande av om och i vad mån brukarna böra bära större del av va—kostnaden än som framgår av tabellen skall hänsyn särskilt tagas till den ökning av fastighets- ell-er byggnad—svärden, som kan förväntas inträda till följd av anläggningens utförande.

9 %.

Statsbidrag bestämmes på grundval av ett årligt statsbidragszmderlag, be- räknat såsom produkten av den del av va—kostnaden, som må överskjuta vad brukarna och kommunen jämlikt 8 % finnas böra själva bestrida, samt den vattenmängd, som legat till grund för beräkningen av va—kostnaden enligt 6 S. Det årliga statsbidragsunderlaget skall dock, om ej särskilda skäl föranleda till

• Sida 87
•  Original

annat, beräknas utan hänsynstagande till vattenbehovet för bebyggelse som vid tiden för bidragsårendets prövning ännu ej kommit till stånd. Är vatten- förbrukningen till väsentlig del hänförlig till annat behov än hushålls- och bostadsbehov, skall i allmänhet ej heller sådan del av förbrukningen med— tagas vid beräkningen. Vattenbehov för kreatur-sskötsel må likväl i skälig mån jämställas med hushållsbehov.

10%

Statsbidraget utgår såsom engångsbidrag till anläggningens utförande, anläggningsbzdmg, med det efter en räntefot, som Konungen bestämmer, kapitaliserade beloppet av det årliga statsbidragsunderlaget.

Anläggningsbidrag må dock ej överstiga sjuttiofem procent av anläggnings- kostnaden.

11 %

Kan den beräknade anslutningen till anläggning som i 4 % sägs uppnås först efter längre tid, såsom när anläggningens utbyggnad är beroende av tillkomsten av ytterligare bebyggelse eller när utbyggnaden eljest måste ske i flera etapper, eller kan av annan jämförlig orsak va-kostnaden antagas under längre tid bliva väsentligt högre än enligt de beräkningar, som skola läggas till grund för bestämmande av anläggningsbidrag, må i stället för eller jämte sådant bidrag anläggningslån beviljas

Anläggningslån, som beviljas utan samband med anläggning sbidrag, må uppgå högst till det belopp, varmed sådant bidrag kunde hava u.rgått, därest va,-kostnaden beräknats med hänsyn till de förhållanden som kunna för— utses för den närmaste tiden efter anläggningens färdigställande. Beviljas såväl lån som bidrag, må lånebeloppot motsvara högst skillnaden mellan det utgående bidraget och det högre bidrag, som under nämnda förutsätt- ning kunde hava utgått.

Anläggningslån skall vara räntefritt och beviljas för fem eller tio år, Vid den fastställda tidens utgång skall lånet återbetalas, såframt det icke prövas skäligt, att detsamma, helt eller delvis, antingen förnyas på fem eller tio år eller ock avskrives genom beviljande av motsvarande belopp sås0m anlägg— ningsbid1ag eller, där dylikt bidrag förut utgått, såsom tillägg till bidraget.

12 5.

Om särskilda förhållanden föranleda därtill, må anläggningsbidrag eller anläggningslån bestämmas efter andra grunder än i 5—11 %% angivits eller till högre belopp än som överensstämmer med där meddelade föreskrifter.

Såsom skäl till höjning av bidrags- eller lånebelopp skall särskilt anses, om hänsyn till allmän hälsovård, naturskydd, fiske eller andra allmänna in— tressen föranleda kostsamma anordningar för rening av avloppsvatten. Andra förhållanden, som må tillmätas betydelse i nämnda hänseende, äro det kom- munala skattetrycket, kommunens ekonomiska ställning i övrigt samt de ut—

• Sida 88
•  Original

gifter, kommunen eller anläggningens blivande brukare redan iklätt sig för vattenförsörjning och avlopp eller andra jämförbara behov. 13 %.

Vad i 4—12 %% sägs om anläggning för såväl vattenförsörjning som av- lopp skall äga motsvarande tillämpning i fråga om anläggning för endast ettdera av dessa ändamål, såframt utförandet av sådan anläggning framstår sås0m försvarligt ur teknisk och ekonomisk synpunkt.

Sökes för bebyggelse, som redan är försedd med tillfredsställande anord- ningar för vattenförsörjning eller avlopp, bidrag eller lån till anläggning för det andra, ändamålet, och skulle tillämpningen av bestämmelserna i första. stycket medföra, att brukarnas och kommunens andelar av den sammanlagda va-kostnaden bleve avsevärt högre, än om bidragsbedömningen avsåge an- läggning för båda ändamålen, må denna. omständighet anses såsom skäl för höjning av bidrags— eller lånebeloppet på sätt i 12 & sägs.

14 &.

Ansökan till länsstyrelsen om bidrag eller län till utförande av kommunal anläggning skall vara åtföljd av erforderlig teknisk och ekonomisk utred— ning samt redogörelse för kommunens ekonomiska ställning ävensom yttran- den från byggnads— och hälsovårdsnämnderna.

15 %.

I ärende som i 14 ;— sägs skall länsstyrelsen höra länsbostadsnämnden och länsark'itekten samt, i den mån så finnes erforderligt, jämväl förste pro— vinsialläkaren, länsbrandinspektören, lantbruksnämnden och Vägförvaltningen i länet.

16 &.

Finner länsstyrelsen bidrag eller lån böra lämnas till sådan anläggning för nyb ebyg relse, som i 4 % andra stycket sägs, skall länsstyrelsen inhämta yttrande l'u'ån statens vatten- och avloppsnämnd. Så skall ock ske, om länsstyrelsen vid tillämpning av bestämmelserna. i 9 % finner årligt statsbidragsunderlag böra be- räknas med hänsyn jämväl till vattenbehovet för bebyggelse, som ännu ej kom- mit till stånd, eller om länsstyrelsen finner skäl föreligga för tillämpning av be— stämmelserna i 12 &. Beräknas utförandet av den anläggning, varom fråga är, dra-ga en kostnad av mer än fyrahundratusen kronor, skall nämndens yttrande alltid inhämtas.

Stanna i fall som nu sagts länsstyrelsen samt vatten. och avloppsnämnden i olika. meningar, skall ärendet hänskjutas till Konungens prövning,

17 &.

Då. anläggningsbidrag eller anläggningslån beviljas, skall teknisk plan för anläggningen fastställas, varjämte erfm'derliga föreskrifter skola meddelas angående arbetets verkställande och den tid, inom vilken arbetet skall vara fullbordat.

• Sida 89
•  Original

Har anläggningens utförande beslutats i den ordning lagen om vatten- ()Cl] avloppsanläggningar stadgar, må avvikelse från vad därvid blivit bestämt ej ske i plan eller föreskrifter varom i första stycket förmäles. Mindre jämk— ning, som uppenbarligen ej innebär någon olägenhet ur allmän synpunkt, vare dock tillåten, om de, vilkas rätt må beröras av jämkningen, skriftligen lämnat medgivande till densamma.

18 %.

länsstyrelsen äger, när skäl äro därtill, ändra fastställd teknisk plan eller i samband därmed meddelade föreskrifter, dock att ändring, som medför ökad kostnad, ej må föreskrivas annat än med kommunens samtycke.

Vad i 17 S andra. stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande ändring som här avses.

19 %.

1 beslut, varigenom anläggningsbidrag eller anläggningslån beviljas, varde såsom villkor för bidragets eller lånets åtnjutande kommunen ålagt

a) att utföra anläggningen i noggrann överensstämmelse med den tekniska planen och andra föreskrifter som meddelas jämlikt 17 eller 18 %;

b.) att för framtiden på ett tillfredsställande sätt underhålla och driva anläggningen;

e) att årligen göra erforderlig amortering eller avsättning till förnyelsefond och att, när behov därav uppstår, ombygga (förnya) anläggningen; samt

(1) att beträffande anläggningens utförande, underhåll och drift iakttaga jämväl de förskrifter, som med stöd av denna förordning utfärdas av statens vatten- och avloppsnämnd.

Där så finnes erforderligt, må i bidrags— eller lånebeslutet tillika före— skrivas, att kommunen vid uttagande av avgifter skall iakttaga grunder som angivas i beslutet eller tillämpa taxa som fastställts av länsstyrelsen enligt lagen om vatten— och avloppsanläggningar.

'Ktmmunen skall år ett exemplar av beslutet rörande bidrag eller län Lock-m. godkännande av de villkor som upptagits i beslutet.

20 %.

Anläggningsbidrag och anläggningslån utbetalas av länsstyrelsen i den mån irbete vederbörligen utförts. Där så prövas lämpligt, må dock hela. be. loppet eller del därav utbetalas i förskott.

21 &.

Visar det sig att den verkliga kostnaden för utförandet av anläggning, till vilker. bidrag eller län beviljats, i väsentlig mån över— eller understiger den beräknade, må bidrags— eller lånebeloppet jämkas med hänsyn härtill.

22 5. '

Länsstyrelsen äger låt-a övervaka utförandet av anläggning, till vilken bidra,r eller län utgått.

• Sida 90
•  Original

Sedan anläggningen färdigställts, skall avsyning av densamma verkställas av sakkunnig person, som statens vatten- och avloppsnämnd eller, efter nämn— dens bemyndigande, länsstyrelsen förordnar därtill. Meddelande om tid för avsyningen skall i god tid tillställas kommunen. Hälsovårdsnämnden skall särskilt underrättas.

Finnes vid avsyningen anläggningen icke vara i vederbörlig ordning ut— förd, må länsstyrelsen på framställning av avsyningsförrättaren bestämma. tid inom vilken bristen skall avhjälpas.

När anläggningen blivit godkänd, skall avsyningsförrätt-aren därom utfärda skriftligt intyg, som tillställes kommunen.

23 %.

Sedan anläggning, till vilken bidrag eller lån utgått, tagits i bruk, äger länsstyrelsen låta övervaka, att anläggningen drives och underhålles på ett tillfredsställande sätt.

24 %.

Utlämnat anläggningsbidrag må av länsstyrelsen återkrävas, om kommunen icke iakttager de för dess åtnjutande fastställda villkoren. Å det återkrävda beloppet Iskall ränta erlägga—s efter fem procent om året från den dag då bi— draget utbetalades till dess betalning sker.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande åter- krävande av anläggningslån före lånetidens utgång.

25 5.

Vad i 4—24 %% stadgas om bidrag och lån till utförande av ny anläggning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om bidrag och lån till utvidgning av befintlig anläggning, där ej utvidgningen är av allenast ringa omfattning i förhållande till anläggningen i dess helhet, eller till ombyggnad, helt eller delvis, av anläggning, till vilken bidrag eller län enligt denna förordning icke utgått i samband med anläggningens utförande.

26 %.

Har bidrag eller län enligt denna förordning utgått till kommunal anlägg- ning i samband med dess utförande, och måste anläggningen eller del därav sedermera ombyggas avsevärt tidigare än beräknat eller inträffar eljest något förhållande, som i väsentlig mån rubbar förutsättningarna för den verk— ställda prövningen av bidragsfrågan, må till anläggningen lämnas det ytter- ligare bidrag eller län, vartill de förändrade förhållandena kunna föranleda.

Beträffande behandlingen av fråga, som i första stycket sägs, samt utbetal— ning av beviljat bidrag eller lån m. ni. skall vad i 14—24 %% är stadgat i tillämpliga delar gälla; dock att läns-styrelsen städse har att inhämta yttrande från statens vatten— och avloppsnämn—d samt- därefter med eget yttrande över— lämna ärendet till Konungen för avgörande.

• Sida 91
•  Original

3 kap.

Om bidrag och lån till enskilda taxeanläggningar. 27 %.

I fråga om bidrag och lån av statsmedel till anläggning för vattenförsörj— ning och avlopp eller ettdera av dessa ändamål, vilken med ekonomiskt stöd från vederbörande kommun utföres av annan, skall, om avgifter för bru— kande av anläggningen äro avsedda att uttagas enligt taxa, vad i 2 kap. är stadgat om kommunala anläggningar äga. motsvarande tillämpning i den mån ej annat följer av vad nedan i 28 och 29 Så föreskrives.

Har för ändamål som ovan sagts bildats ekonomisk förening och skola medlemmarnas bidrag till anläggningen helt utgå i form av insatser och andra avgifter, för vilkas uttagande grunder angivits i stadgarna, skola sådana in- satser och avgifter vid tillämpning av bestämmelserna i detta kap. anses såsom avgifter enligt taxa.

Om synnerliga skäl föranleda därtill, må bidrag eller län av statsmedel utgå till enskild taxeanläggning jämväl utan att kommunen lämnar ekonomiskt stöd till densamma. Beloppet av bidrag eller län som nu nämnts bestämmes till vad som efter omständigheterna kan anses skäligt. Beträffande ärendets behandling samt utbetalning av beviljat bidrag eller län 111. m. skola bestäm— melserna i 14-—24 %% äga motsvarande tillämpning i den mån ej annat följer av vad nedan i 28 och 29 %% föreskrives.

28 %.

Till länsstyrelsen ställd ansökan om bidrag eller län till anläggning som avses i 27 % skall ingivas till vederbörande kommunalnämnd eller drätsel— kammare, som har att efter hörande av byggnads— och hälsovårdsnämndema med eget yttrande överlämna ansökningen till länsstyrelsen.

Finner länsstyrelsen bidrag eller län böra lämnas med stöd av 27 % tredje stycket, skall yttrande inhämtas från statens vatten— och avloppsnämnd; och skall, om länsstyrelsen och nämnden stanna i olika. meningar, ärendet hän- skjutas till Konungens prövning.

29 %.

Vad i 18, 19, 22 och 24 %% sägs om kommunen skall beträffande anlägg- ning som avses i 27 % gälla anläggningens huvudman.

I beslut, varigenom bidrag eller län beviljas, må, om så finnes erforderligt, närmare föreskrifter meddelas om ekonomis-kt stöd från kommunens sida och om sättet för dess tillhandahållande; och skall i sådant fall kommunen få ett exemplar av beslutet teckna godkännande av föreskrifterna.

Om bidrag eller län utbetalas i förskott, äger länsstyrelsen fordra säkerhet för förskottet.

Då avsyning skall ske av anläggning, till vilken bidrag eller lån utgått, skall tillfälle att närvara vid avsyningen beredas representant- för kommunal— nämnden eller drätselkammaren ävensom för hälsovårdsnämnden.

• Sida 92
•  Original

4 kap. Om individuella bidrag. 30 %.

Till ordnande av vattenförsörjning och avlopp eller ettdera för Viss fastig— het genom utförande av separat anläggning eller av annan gemensam anlägg- ning än sådan som avses i 2 eller 3 kap. må statsbidrag (individuellt bidrag) beviljas fastighetsägaren under förutsättning

a) att bebyggelsen å fastigheten kan antagas komma att bestå för längre tid;

b) att anläggningen utföres på ett ändamålsenligt sätt med hänsyn till föreliggande förhållanden i fråga om bebyggelse och vattenbehov samt till den utveckling som i dessa hänseenden inom rimlig tid kan förväntas; sko— lande möjligheter till kostnadsbesparingar genom utförande av en för flera fastigheter gemensam anläggning särskilt beaktas;

c) att den beräknade kost-naden för anläggningen eller, där anläggningen skall vara gemensam för den fastighet varom fråga är och en eller flera andra fastigheter, den del av nämnda kostnad, som belöper på förstnämnda. fastig- het, ej kan anses vara ur allmän synpunkt uppenbart oskälig i förhållande till fastighetens nytta av anläggningen; samt

d) att fastighetsägaren icke med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden eller andra omständigheter skäligen bör själv helt bära kostnaden för anlägg- ningen eller på fastigheten belöpande andel därav.

Har fastigheten icke varit bebyggd före anläggningens tillkomst, må bidrag ej utgå med mindre särskilda skäl föreligga därtill.

31 g.

Individuellt bidrag utgår såsom engångsbidrag till anläggningens utförande. Bidragets storlek skall bestämmas med hänsyn till fastighetsägarens eko; nomiska förhållanden och med iakttagande av att denne själv bör bära en skälig andel av kostnaderna för anläggningen. Vid bedömande av vad som i sistnämnda hänseende är skäligt bör ledning hämtas från bestämmelserna i 8 g i vad de avse brukares andel av via—kostnaden vid kommunal anläggning.

32 %.

Ansökan om individuellt bidrag skall vara åtföljd av erforderlig teknisk och ekonomisk utredning samt redogörelse för sökandens ekonomiska ställ- ning.

Avser ansökningen bidrag till kostnaden för utförande av en för flera fastigheter gemensam anläggning och har ej bildande av andelssamfällighet beslutats i den ordning, lagen om vatten- och avloppsanläggningar stadgar, skall vid ansökningen fogas skriftlig överenskommelse om kostnadens för— delning.

• Sida 93
•  Original

Till länsbostadsnämnden ställd ansökan, som i 32 % sägs, skall ingivas till vederbörande kommunalnämnd eller drätselkammare, som har att efter hörande av byggnads- och hälsovårdsnämnderna med eget yttrande översända ansökningen till länsbostadsnämnden.

Av länsbostadsnämnden skall ärendet överlämnas till länsingenjören för beredning. Denne skall, i den mån så finnes påkallat, samråda med förste provinsialläkaren, länsbrandinspektören, länsarkitekten, lantbruksnämnden samt Vägförvaltningen i länet. Sedan erforderlig beredning ägt rum, skall länsingenjören föredraga ärendet i länsbostadsnämnclen.

34 %.

Finner länsbostadsnämnden i något fall sökanden böra erhålla högre bi— drag än 2500 kronor, skall ärendet överlämnas till statens vatten- och av— loppsnämnd för avgörande. Är anläggningen avsedd att betjäna flera hus- håll å sökandens fastighet, aälle vad .nu sagts endast om det bidrag, läns- bostadsnämnden finner böra utgå, överstiger 2500 kronor per hushåll.

Finnes i något fall bidrag böra utgå med mer än sjuttiofem procent av den på sökandens fastighet belöpande anläggningskostnaden, skall jämväl i sådant fall avgörandet hänskjutas till vatten- och avloppsnämnden.

35 9.

I beslut, varigenom bidrag beviljas, varde såsom villkor för dess åtnju— tande bidragstagaren ålagt att ansvara för

a) att anläggningen utföres i noggrann överensstämmelse med de före— skrifter, som i sådant hänseende meddelas i bidragsbeslutet;

b) att anläggningen, så länge den icke är att anse såsom uttjänt eller eljest tarvar ombyggnad, underhållas och drives på ett tillfredsställande sätt; samt

0) att beträffande anläggningens utförande, underhåll och drift jämväl de föreskrifter iakttagas, som med stöd av denna förordning utfärdas av statens vatten— och avloppsnämnd.

Där anläggningen skall utföras för bidragstagarens fastighet och en eller flera andra fastigheter gemensamt samt bildande av andelssamfällighet be- slutats i den ordning lagen om vatten— och avloppsanläggningar stadgar, skall ansvaret för anläggningens utförande, underhåll och drift åläggas samfällig— heten, som jämväl äger att, iden ord-ning 36 % stadgar, lyfta bidraget. Finnas i fall som nu nämnts särskilda föreskrifter erforderliga till vinnande av säker— het för att bidragstagaren skall komma i åtnjutande av den med bidraget av— sedda förmånen, skola sådana föreskrifter intaigas i beslutet.

36 g.

Sedan bidrag beviljats, skall länsbostadsnämnden mot kvitto ställa bidra— get till förfogande för det kommunala organ, som på den ort, där anlägg-

• Sida 94
•  Original

ningen skall utföras, handhar låneförmedling enligt kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 546) om egnahemslån och förbättringslån.

Förmedlingsorganet har att utbetala beloppet i den mån arbet-e vederbör- ligen utförts.

37 % Länsbostadsnämnden äger låta övervaka anläggning-ens utförande och, i den mån så kan anses påkallat, jämväl dess underhåll och drift. Härvid äger nämnden erhålla biträde av det kommunala förmedlingsorganet.

38 %

Iakttagas icke de i bidragsbeslutet angivna villkoren, må länsbostads- nämnden åter-kräva. lbidraget. I fall som i 35 å andra stycket sägs skall kravet riktas mot vederbörande samfällighet. Å det återkrävda beloppet skall ränta erläggas efter fem procent om året från den dag då bidraget- utbetalades till dess betalning sker.

39 5.

Vad i 30—38 %% sägs om bidrag till anläggnings utförande skall äga mot— svarande tillämpning i fråga om bidrag till ombyggnad av uttjänt eller av annan anledning funktionsoduglig anläggning eller anläggningsdel. Sådant bidrag må dock ej, med mindre särskilda skäl äro därtill, beviljas ägare av fastighet, för vilken bidrag till anläggningens utförande på sin tid utgått enligt denna förordning.

40 5.

Om sänskild—a skäl föranleda därtill, må statsbidrag enligt bestämmelserna i detta kap. beviljas den, som innehar fastighet med annan rätt än ägande- rätt, så. ock den som, utan att äga grunden vurå byggnad äl uppförd, äger eller innehar byggnaden.

41 &.

Angående möjlighet att av statsmedel erhålla lån till bestridande av kost- nader för vattenförsörjning och avlopp stadgas i förenämnda kungörelse den 30 juni 1948 (nr 546) och i kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 465) om lant- arbetarbostad—slån och lantarbetarbostadsbidrag.

• Sida 95
•  Original

5 kap. Särskilda bestämmelser.

42 5.

Bidrag eller lån enligt denna förordning må ej beviljas till redan påbörjat arbete, såvida icke vederbörande myndighet lämnat särskilt tillstånd till arbetets igångsättande.

43 5.

Kan anläggning, som planeras för mera omfattande bebyggelse, skäligen antagas komma i fråga till erhållande av bidrag eller lån enligt 2 eller 3 kap., må förskott lämnas till bestridande av kostnad för utrednings- och under- sökningsarbeten (projekteringsförskott).

Projekteringsförskott må ej :utgå med mer än sjuttiofem procent av pro- jekteringskostnaden, där ej större förskott på grund av särskilda förhållan— den finnes erforderligt för projekteringens genomförande, och ej heller med högre belopp än som bedömes komma att beviljas i anläggningsbidrag eller anläggningslån eller bådadera. Är bebyggelse, för vilken anläggningen pla- neras, belägen inom skilda kommuner, skall vid beviljande av förskott an— givas, hur stor del därav som belöper på bebyggelse inom varje särskild kommun.

Ansökan om projekteringsförskott må hos länsstyrelsen göras av kommun eller annan som ombesörjer projekteringen.

Beviljat projekteringsförskott skall av länsstyrelsen utbetalas till sökanden sedan projekteringen slutförts eller i lämpliga poster allteftersom densamma fortskrider.

Kommer anläggning som avses i 2 eller 3 kap. till stånd efter projektering, till vilken förskott utgått, och beviljas enligt bestämmelserna i nämnda kap. bidrag eller lån till anläggningens utförande, skall förskottet avräknas vid utbetalningen av bidraget eller lånet. Ej må eljest projekteringsförskott åter- krävas.

44 %.

Över länsstyrelsens beslut enligt denna förordning må klagan föras hos Konungen i den ordning, som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Klagan över länsbostadsnämnds beslut i fråga, som avses i denna förOrd- ning, föres hos statens vatten- och avloppsnämnd genom besvär, vilka skola insändas eller ingivas till länsbostadsnämnden och dit inkomma sist å tret— tionde dagen från det klaganden erhöll kännedom om beslutet. Det åligger länsbostadsnämnden att skyndsamt, jämte eget yttrande, översända besvärs- inlagan samt handlingarna i ärendet till vatten— och avloppsnämnden.

Den som icke åtnöjes med vatten- och avloppsnämndens beslut äger an— föra besvär däröver hos Konungen. Besvären skola hava inkommit till kom—

• Sida 96
•  Original

munikationsdepartementet sist å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet. 45 %. Det åligger statens vatten— och avloppsnämud att meddela de närmare före skrifter, som må finnas erforderliga för tillämpningen av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1952. Genom densamma upp— häves kungörelsen den 17 november 1944 (nr 733) angående statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

Har bidrag till viss anläggning utgått enligt 1944 års kungörelse, skall vid tillämpning av 25 och 26 åå denna förordning så anses, som om bidraget utgått med stöd av sistnämnda förordning.

• Sida 97
•  Original

BETÄNKANDE

1 KAP. GÄLLANDE BESTÄMMELSER OM VATTEN- FÖRSÖRJNING OCH AVLOPP

Vatten- och avloppsfrågorna (va-frågorna) ha blivit föremål för en mera ingående reglering från det allmännas sida först under förhållandevis sen tid. Någon mera enhetlig reglering av hithörande spörsmål har överhuvud hittills icke kommit till stånd, utan ha de föreskrifter som påkallats av utvecklingen meddelats i olika sammanhang i hälsovårds-, plan- och vattenlagstiftningen samt vissa andra författningar.

Sålunda meddelades i 1868 års ordningsstadga för rikets städer vissa mycket knapphändiga bestämmelser till skydd för vattenledning och till före- kommande av förorening. I 1874 års hälsovårdsstadga. upptogos vissa före- skrifter om de genom denna stadga inrättade hälsovårdsnämndernas uppgifter med avseende å vattenförsörjning och avlopp i städerna och på landsbygden. Den alltmera ökade insikten om betydelsen ur sanitär synpunkt av ordnade vat-förhållanden medförde att ifrågavarande bestämmelser i 1868 och 1874 års stadgor sammanfördes och väsentligen utökades i 1919 års alltjämt gällande hälsovårdsstadga. Denna innehåller i vissa hänseenden den grundläggande regleringen av va.-frågorna ur sanitär synpunkt samt av den administrativa be- handlingen av dessa frågor.

Inom planlagstiftningen lämnades va-frågorna till en början i huvudsak obe- aktade. 1907 års stadsplanelag och 1917 års lag om fastighetsbildning i stad saknade sålunda bestämmelser härom. I övervägande antalet städer och stads- liknande samhällen brukade under nämnda lagars giltighetstid utan uttryckligt stöd av lag avloppsledningar i gata utföras och bekostas av staden eller sam— hället. Orter funnos dock, där kostnaden helt eller delvis uttogs av tomtägarna. I 1931 års stadsplanelag fastslogs, att stad (och annat samhälle med stadsplan) var ansvarig för upplåtande av gata, i samband varmed stadgades att om i gata skulle finnas underjordisk avloppsledning, denna skulle vara anordnad vid gatans upplåtande. Hade i enlighet med bestämmelserna i 1919 års hälsovårds- stadga föreskrivits att underjordisk avloppsledning skulle finnas för bortle- dande av spillvatten och flytande orenlighet, skulle sådan avloppsledning vara nedlagd i gatan vid dess upplåtande, där ej anstånd medgivits. Fråga om underjordisk avloppsledning erfordrades prövades alltså ej enligt stadsplane— lagen. Ombesörjande av avloppsledning inom stadsplanelagt område ankom sålunda på staden (respektive samhället). I stadsplanelagen införde-s emeller-

• Sida 98
•  Original

tid möjlighet att i viss utsträckning av tomtägarna uttaga ersättning för av— loppsledningarna.

Frånsett dessa bestämmelser —— vilka i huvudsak oförändrade överflyttats till 1947 års byggnadslag — lämnades va—frågorna i stort sett obeaktade i stads- planelagen. Den tidigare planlagstiftningens avsaknad av erforderliga bestäm— melser i ämnet föranledde emellertid svåra missförhållanden. I 1947 års bygg— nadslag och byggnadsstadga ha därför upptagits bestämmelser i syfte att möj— liggöra för det allmänna att reglera bebyggelsen med hänsyn även till nämnda frågor.

Den vattenrättsliga lagstiftningen rörande de speciella spörsmål, som sam- manhänga med ordnandet av vattenförsörjning och avlopp, har tillkommit i flera etapper.

I samband med vattenlagens tillkomst år 1918 antogs sålunda en särskild lag om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovs- förbrukning. I själva vattenlagen upptogos bestämmelser om byggande i vatten, vilka i tillämpliga delar gällde även bortledande för vattenförsörjnings— ändamål av vatten ur sjöar och vattendrag. Av mera direkt betydelse för vat- tenförsörjningsfrågorna äro de utförliga bestämmelser om tillgodogörande av grundvatten, vilka är 1939 infördes i vattenlagen. Såväl dessa bestämmelser som reglerna om byggande i vatten taga emellertid sikte blott på företagens inverkan på motstående intressen; inga bestämmelser finnas sålunda om det inbördes förhållandet mellan dem som gemensamt utföra ett vattenförsörj- ningsföretag eller om rättighet och skyldighet att taga del i sådant företag.

Bestämmelser om kloakledningar upptogos i vattenlagen år 1920 samtidigt med bestämmelserna om torrläggning av mark m. m. Reglerna i förstnämnda hänseende voro dock tämligen knapphändiga och innehöllo i huvudsak blott stadganden om rätt att framdraga kloakledning över annans mark och om rätt för samhälle eller fastighetsägare att ansluta egen kloakledning till dylik led— ning, som utförts eller planerades för annat samhälle eller annan fastighet. Tillämpningsområdet för dessa stadganden var såtillvida begränsat, att tvångs— rätterna icke kunde göras gällande, då fråga var om avledande inom samhälles planlagda område av kloakvatten från samhället. Hithörande förhållanden skulle fortfarande ordnas enligt de författningar, som reglerade ordningsfrågor av skilda slag inom planlagda områden. Föroreningsfrågorna lämnades av 1920 års lagstiftning i stort sett oreglerade. I detta hänseende gällde» alltjämt en bestämmelse i 1880 års vattenrättsförordning, som ålade ägare av verk eller inrättning att tillse, att avfall, varav olägenhet kunde förorsakas, ej utsläpptes i vattnet. År 1941 upptogos emellertid i vattenlagen bestämmelser om åtgärder till motverkande av förorening. Bestämmelserna äro strängare i fråga om s. k. industriellt avloppsvatten än beträffande vanligt kloakvatten från bostadsbe— byggelse. Samtidigt som sålunda föroreningsfrågorna fingo sin reglering i vattenlagen, kompletterades de nyssnämnda bestämmelserna om anslutnings— rätt med bestämmelser om skyldighet för samhälle eller fastighetsägare att deltaga i kostnaderna för avloppsledning, till vilken samhället eller fastigheten med fördel kan anslutas. Avloppsförhållandena inom stadsplanelagt område äro även efter 1941 års lagändring undantagna från vattenlagms regler om

• Sida 99
•  Original

tvångsrätter av olika slag. I detta hänseende har man numera främst att taga hänsyn till byggnadslagens bestämmelser.

Va-anläggningar ha alltsedan 1920—talet och särskilt under arbetslöshetskri- serna på 1930-talet och i början av 1940-talet i betydande utsträckning utförts för sysselsättning av arbetslösa, varvid kostnaderna till väsentliga delar täckts med statsmedel. Från 1930—talets början och fram till nu ha i sådant syfte utförts anläggningar för i runt tal 100 milj. kronor.

Sedan år 1933 har möjlighet funnits för köpingar, municipalsamhällen och landskommuner att få statsbidrag till utförande av var-anläggningar såsom be- redskaps- eller reservarbeten. Bidragens storlek har bestämts med hänsyn till vederbörande kommuns ekonomiska förhållanden och dess utgifter för arbetslöshetens bekämpande. Sedan ett flertal år sker bidragsbeviljandet till beredskapsarbeten uteslutande genom arbetsmarknadsstyrelsen (tidigare arbetsmarknadskommissionen). Den tekniska granskningen av förslag till an- läggningar, som skola utföras med arbetsmarknadsbidrag, handhaves av väg! och vattenbyggnadsstyrelsen. Denna har även i egen regi utfört eller kon— trollerat flertalet företag varom nu är fråga. '

Alltsedan den 1 december 1944 kan bidrag till var-anläggning — gemen— sam för minst fem till bostad avsedda fastigheter — beviljas från ett för detta ändamål å riksstaten upptaget anslag jämlikt kungörelsen den 17 november 1944 angående statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. Kungörelsen tillkom på grundval av ett av investeringsutredningen framlagt förslag. Ett av motiven till införandet av denna bidragsform var att det framstod som oegentligt, att arbetslöshet skulle vara ett oeftergivligt villkor för statsbi- drag till dylika gemensamma anläggningar. Detta motiv hade vuxit i styrka, se- dan arbetslösheten börjat gå tillbaka och utsikterna därmed minskats att få bi— drag av arbetsmarknadsmedel till planerade företag. Samtidigt hade behovet av anläggningar successivt stegrats med ökad bebyggelse samt stigande levnads- och bostadsstandard. 1944 års bidragssystem tillämpas i regel även för bestäm- mande av bidrag till företag som utföras i arbetsmarknadsreglerande syfte.

På 1930—talet infördes möjlighet att taga bidrag och lån, avsedda till för- bättring av landsbygdens bostäder, i anspråk även för va-anläggningar. Från och med den 1 juli 1948 gälla härom dels kungörelsen den 30 juni 1948 om egnahemslån och förbättringslån, dels kungörelsen den 22 juni 1939 om lant— arb-etarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag, dels ock kungörelsen den 22 juni 1939 angående statsbidrag för fiskarbostäder inom vissa områden, de båda sistnämnda författningarna ändra-de genom kungörelser den 30 juni 1948. Enligt samtliga dessa författningar kan bidrag utgå jämväl till anordnande av ledningar för vatten och avlopp samt förbättring av vattentäkt.

Efter denna återblick på utvecklingen och översikt av lagstiftningens grund— drag skall i det följande (avsnitt 1—6 i detta kap.) lämnas en kortfatttad redogörelse för innehållet av de viktigaste bestämmelserna i de lagar och övriga författningar, som reglera va-frågorna, samt för de myndigheter, som ha att ta befattning med va—frågor.

• Sida 100
•  Original

1. Hålsovårdsstadgan 111. m.

Hälsovårdsstadgan av den 19 juni 1919 innehåller såsom nämnts bestäm- melser för såväl stad som landsbygd rörande bl. a. vattenförsörjning och av- lopp. Bestämmelserna för stad gälla efter särskilt förordnande i tillämpliga delar även för »köping, hamn, fiskeläge eller annat ställe med större samman- trängd befolkning» (34 å). Varje stad och landskommun (vartill även räknas köping som utgör egen kommun) utgör ett hälsovårdsområde (1 och 35 åå). För sådant område skall finnas hälsovårdsnämnd, dock att för hälsovårds— område på landet med 3000 invånare eller därunder kommunalnämnden ut- gör hälsovårdsnämnd, där ej särskild hälsovårdsnämnd prövats erforderlig.

I fråga om vattenförsörjning åligger det hälsovårdsnämnd i stad bl. a. att verka för att i staden finnes ymnig och lätt tillgång på gott vatten till dryck, matlagning och andra hushållsbehov samt tjänligt vatten för renhåll— ning samt att för tillgodoseende av nämnda ändamål allmän vattenledning an- lägges (1 g). Hälsovårdsnämnd på landet har i motsvarande hänseende att verka för att invånarna i hälsovårdsområdet äga ymnig och lätt tillgång på gott vatten till dryck och matlagning och att särskilt på platser med större sammanträngd befolkning vattenledning anlägges (35 å).

Hälsovårdsstadgans bestämmelser ha ansetts innebära att vattenförsörj- ningen inom stads planlagda område regelmässigt skall ordnas genom allmän vattenledning. Där möjlighet finnes att för rimlig kostnad erhålla anknytning till allmän vattenledning, skall bostadslägenhet i stad ha vattenledning. Lägen— het som ej har vattenledning skall på annat sätt äga tillgång till gott dricks- vatten (8 Q 3 mom. tredje stycket). I fråga om bostadslägenhet på landet finnes i motsvarande hänseende endast stadgat, att sådan lägenhet skall ha tillgång till gott dricksvatten (43 g 3 mom. tredje stycket).

Hälsovårdsnämnd skall vidare hålla noggrann tillsyn över beskaffenheten av vattnet på de ställen, där sådant hämtas för att användas till dryck, mat lagning och andra hushållsbehov (9 och 44 åå).

Om kontroll av vattenledningsvatten är stadgat i förordningen den 19 juli 1941 om kontroll av vattenledningsvatten. Enligt denna förordning — som äger tillämpning i städer och sådana samhällen, för vilka hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad gälla, och som efter särskilt förordnande kan göras till— lämplig för område på landet — skall vatten, som genom allmän och i vissa fall även enskild vattenledning tillhandahålles till dryck, matlagning eller andra ur hygienisk synpunkt därmed jämförliga ändamål, i viss omfattning kontrollundersökas. Undersökningarna skola utföras av statens institut för folkhälsan, statens bakteriologiska laboratorium (en—dast bakteriologiska under— sökningar) eller av den som av medicinalstyrelsen förklaras behörig därtill. Visar undersökningsresultatet att det undersökta vattnet är otjänligt för sitt ändamål och kan medföra uppenbar hälsofara, äger hälsovårdsnämnden att föranstalta om avstängande av vattentillförseln för hushållsändamål eller för— bjuda att vattnet utan föregående kokning användes för sådant ändamål, i

• Sida 101
•  Original

båda fallen intill dess genom tjänliga åtgärder vattenkvaliteten i erforderlig grad förbättrats. Vattenledning får dock i intet fall avstängas, Om därigenom tillgången på vatten vid eldsvåda äventyras.

I fråga om avlopp åligger det hälsovårdsnämnd i stad enligt hälsovårds- stadgan att verka för att vattenavloppet inom staden ordnas, att spillvatten och annan flytande orenlighet avlägsnas från staden, att dagvatten lätt av- rinner från gator, allmänna platser, gårdar och tomter, att för tillgodoseende av nämnda ändamål allmän avloppsledning anlägges, samt att erforderliga åt- gärder vidtagas till motverkande av vattenförorening (1 g). Hälsovårdsnämnd på landet har i detta hänseende att verka för att vattenavlopp, särskilt på platser med sammanträngd befolkning, anordnas samt att de utföras så, att icke sanitär olägenhet vållas, ävensom att i övrigt erforderliga åtgärder vid- tagas till motverkande av vattenförorening (35 å).

Flytande orenlighet, som lätt kan övergå i förruttnelse, skall enligt de för stad gällande bestämmelserna bortledas i underjordisk avloppsledning eller, där sådan ej finnes, uppsamlas 'i särskilda kärl (16 å). Där möjlighet finnes att för rimlig kostnad erhålla anknytning till allmän avloppsledning, skall bo- stadslägenhet i stad ha anslutning till avloppsnätet (8 % 3 mom. tredje stycket).

För att förebygga uppkomsten av sanitära missförhållanden som en följd av bristfälligt utförda och oriktigt skötta avloppsledningar, innehåller hälso- vårdsstadgan vissa detaljbestämmelser härom i 22 och 48 ååå Innan annan ledning än servisledning mellan fastighet och allmän ledning utföres, skall sålunda skriftlig anmälan göras hos hälsovårdsnämnden, åtföljd av karta oclf beskrivning. Avloppsledning skall vara så inrättad, att den ej kan medföra sanitära olägenheter. Exempelvis är det av vikt, att avloppsledning icke genom läge eller utförande medför risk för förorening av brunn eller annan vatten- täkt. Uppstår fel på avloppsledning, skola åtgärder ofördröjligen vidtagas för ledningens försättande i fullgott skick. Intill dess så skett, äger nämnden för- bjuda ledningens användande. Avloppsledning skall rensas så ofta det behövs, och den uppsamlade orenligheten avlägsnas på ett ur sanitär synpunkt till- fredsställande sätt. Vad om avloppsledning är stadgat gäller i tillämpliga delar även avloppsreningsanläggningar och andra till avloppsledning hörande an- ordningar.

För såväl stad som landsbygd innehåller hälsovårdsstadgan särskilda be— stämmelser angående anordnande av wc (13 % 4 mom. resp. 48 5 2 mom.). I båda fallen gäller att wc icke får anordnas utan hälsovårdsnämndens medgi- vande. Villkor för anordnande av wc är att orenlighet och spolvatten medelst underjordisk avloppsledning föres ut omedelbart i allmän avloppsledning eller i lämpligt vattendrag eller — såvitt angår anläggning på landet — om sär- skilda skäl äro därtill, kan avledas på annat sätt utan att olägenhet vållas därav. Med »annat sätt» avses uppenbarligen avledande av spillvattnet till »avloppslös avloppsbrunn», varifrån det får infiltrera i marken. Därest av- loppsvattnet från wc icke föres ut i allmän avloppsledning, skall hälsovårds- nämnden, i den mån så prövas erforderligt, föreskriva, att avloppsvattnet skall

• Sida 102
•  Original

88 renas. Har prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avlopps— vatten må utsläppas, gäller om verkan därav vad i vattenlagen är stadgat. _ Avhjälpas icke konstaterade större brister eller skötes wc vårdslöst, må nämn— den tills vidare förbjuda dess begagnande eller påbjuda sådana åtgärder, att den icke kan brukas.

Hälsovårdsstadgan innehåller icke några uttryckliga bestämmelser om skyl- dighet för kommun att utföra vai-anläggningar. Avsaknaden av bestämmelser härom kan föranleda tvekan om sådan skyldighet föreligger. Numera torde emellertid allmänt anses, att kommun kan med stöd av de återgivna bestäm— melserna i hälsovårdsstadgan föreläggas att utföra vatten— och avloppsanlägg— ningar, om så påkallas av sanitära missförhållanden. Riktigheten av denna uppfattning har i fråga om avloppsanläggningar bekräftats i högsta instans. Något klart rättsfall från regeringsrätten beträffande anläggningar för vatten— försörjning torde icke föreligga. I ett äldre rättsfall, där fråga om skyldighet för kommun att anordna vattenledning aktualiserats genom att förorenat yt- vatten användes för hushållsändamål, ansåg regeringsrätten (RÅ 1923 s. 194) att missförhållandet ej borde föranleda till att kommunen förpliktades anlägga vattenledningsnät utan att rättelse borde åvägabringas bl. a. genom förbud mot att använda ytvattnet till dryck eller hushållsändamål innan vattnet under- gått behövlig rening. Numera torde det emellertid saknas anledning att med avseende å kommuns förpliktelser göra skillnad mellan avlopps— och vatten— försörjningsanläggningar.

Inom stadsplanelagt område torde de sanitära intressena i allmänhet icke kunna nöjaktigt tillgodoses utan gemensamma vel-anläggningar. I enlighet här— med har municipalsamhälle på framställning av enskild tomtägare ålagts att anordna avloppsledning, till vilken spillvatten från tomten kunde ledas (RÅ 1910 s. 37. Jfr 1923 not S 197, 1922 not S 104). Liknande föreläggande har meddelats stad (RÅ 1911 s. 283 och 1937 not S 83).

Där så påkallas av sanitära förhållanden, torde i enlighet med det anförda även landskommun kunna åläggas utföra erforderliga va-anläggningar (RÅ 1923 s. 227 och 1936 not S 69). Av 'en av de sakkunniga verk- ställd utredning framgår att under åren 1937—1946 tolv länsstyrelser med stöd av 55 % hälsovårdsstadgan meddelat sammanlagt 48 före— lägganden för kommun att vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma bättre va—förhållanden. Av dessa förelägganden avse 22 utredning av fråga om samt uppgörande av förslag till anläggningar för vatten och avlopp (därav 20 än— läggningar för enbart avlopp och 2 för såväl vatten som avlopp). 26 föreläg- ganden avse utförande av anläggningar (därav 3 för enbart vattenförsörjning, 19 för enbart avlopp och 4 för såväl vatten som avlopp). Endast i några få fall ha dessa förelägganden överklagats i regeringsrätten, därvid beslut om utförande av anläggning av regeringsrätten ändrats till att avse allenas; ut- redning av frågan (jfr RÅ 1940 not S 210). Storleken av och invånarantalet i de områden med samlad bebyggelse, för vilka kommunerna av länsstyrelserna ålagts att ordna va—frågorna, varierar från ett par hektar med ett hundratal invånare till omkring 150 hektar med ett par tusen invånare.

• Sida 103
•  Original

Tvekan har stundom yppats huruvida landskommun äger att ombesörja va.-anläggningar för mindre bebyggelseområden inom kommunen även i så— dana fall, där kommunens ingripande icke nödvändiggöres av sanitära missför— hållanden. Denna tvekan har särskilt kommit till uttryck i fall, där de be— byggelseområden, som anläggningarna äro avsedda att betjäna, äro små och områdenas befolkning utgör endast en mycket liten del av kommunens in— vånare. Numera — särskilt efter de år 1948 vidtagna ändringarna i kommunal— lagarna — torde emellertid allmänt anses, att även förhållandevis små va— anläggningar må ombesörjas av kommunen.

Såsom belysande för rättsuppfattningen på detta område må följande av regeringsrätten avgjorda besvärsmål från senare tid i korthet refereras.

Kommunalfullmäktige i Lidens socken, Västernorrlands län, beslöto anslag till bestridande av kostnaderna för utredning av frågan om anläggande av va—led- ningar inom fem byar och för upprättande av byggnadsplan för tre av byarna. Besvär anfördes under åberopande av att beslutet icke avsåge någon socknens gemensamma hushållningsangelägenhet. Det upplystes, att av socknens 2792 invånare 633 vore bosatta i de fem byarna, vilka vore belägna utmed lands- vägen 8undsvall—Bispgården på en sträcka av cirka. 6 km norr och söder om socknens kyrka. Besvären lämnades av regeringsrättens pluralitet utan bifall. Ett. regeringsråd fann skäligt upphäva kommunalfullmäktiges beslut, enär sådana omständigheter icke visats vara för handen, att det ifrågasatta anläggandet av ledningar för vatten— och avlopp vore att anse såsom en socknens gemensamma angelägenhet (RÅ 1941 not 890). — Beslut av kommunalfullmäktige i Levene socken, Skaraborgs län, med 1330 invånare att utreda frågan om avlopp för Levene samhälle med 370 invånare ansågs avse en socknens gemensamma hus— hållningsangelägenhet (RÅ 194'5 not- 8 397). — Av kommunalfullmäktige i Ålems socken, Kalmar län, med 4 969 invånare träffat beslut att utreda frågan om va- ledningar för tätorterna Blomstermåla och Timmernabben med 1 027 respektive 519 invånare stod fast (RÅ 1945 not 8 405). — Ett flertal liknande mål ha av— gjorts på samma sätt (se RÅ 1938 not 8335, 1939 not 859 och 506 samt 1940 not 877 och 178).

Praxis har sålunda i stor utsträckning godkänt anordnande av va-anlägg— ningar genom landskommuns försorg. Denna praxis' ståndpunkt torde sam— manhänga med att kommunerna, såsom förut nämnts, otvivelaktigt äro plik- tiga att ombesörja sådana anläggningar för områden, där sanitära missförhål— landen redan uppkommit. Det ligger då nära till hands att anse att kommu— nerna äro berättigade att ingripa på ett så tidigt stadium att dylika missförhål- landen därigenom förekommas. Ståndpunkten står även i full överensstäm- melse med stadgandet i 35 % hälsovårdsstadgan, att hälsovårdsnämnd på landet skall verka för att särskilt på »platser med större sammanträngd befolkning» vattenledning och vattenavlopp anordnas. Slutligen må framhållas att under förarbetena till 1941 års förut omnämnda ändringar i vattenlagen departements— chefen uttalade, att de nya bestämmelserna vore ägnade att undanröja den obenägenhet att låta anordna avloppsledningar för en mindre del av kom— munen, som tidigare kommit till uttryck på många håll.

Den i hälsovårdsstadgan angivna skyldigheten för hälsovårdsnämnd att verka för att erforderliga var-anläggningar komma till stånd, torde — där anläggning icke kommer till utförande genom kommunens försorg —

• Sida 104
•  Original

innebära, att nämnden skall söka tillse att anläggningen kommer till stånd på annat sätt. Hälsovårdsnämnden har sålunda att stödja enskilda in— tressenters åtgärder i avseende härå. Om gemensamma va—anläggningar på grund av bebyggelsens gleshet eller av andra orsaker icke lämpligen kunna utföras, har nämnden att verka för att nya brunnar upptagas, där vattentill— gången är knapp, att erforderliga åtgärder vidtagas för att skydda befintliga vattentäkter mot föroreningar samt i fråga om avlopp att lämna anvisningar om hur avlopp skall anordnas för att bli tillfredsställande ur sanitär synpunkt.

2. Byggnadslagstiftningen. Byggnadslagen (BL) och byggnadsstadgan (BS), båda av den 30 juni 1947 och gällande från och med den 1 januari 1948, ha medfört väsentligt ökade möjligheter för det allmänna att reglera bebyggelsen med hänsyn till sam- hälleliga intressen, däribland va—frågorna. Regleringen av bebyggelsen sker främst genom planläggning. BL upptager för detta ändamål fyra olika planinstitut, nämligen generalplan, stadsplan, byggnadsplan och regionplan. Grunddragen för marks användning inom kom- mun eller samhälle angivas i generalplan. Detaljregleringen av bebyggelsen sker genom stadsplan eller byggnadsplan. För samordning av två eller flera kommuners eller samhällens planläggning upprättas regionplan. Slutligen må nämnas att byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan, i vissa avseenden kan regleras genom utomplansbe-stämmelser (2 och 3 %% BL). BL skiljer mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse. Med tätbebyggelse förstås sådan samlad bebyggelse, som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov (6 % BL), t. ex. gemensamma va- anläggningar av någon betydenhet. För att mark skall få användas till tät- bebyggelse förutsättes, att den vid planläggning enligt BL befunnits från allmän synpunkt lämpad härför (5 % BL).

Det sistnämnda innebär icke minst ur va—synpunkt en av de väsentligaste nyheterna i byggnadslagstiftningen. I enlighet härmed kan och bör tätbe— byggelse förhindras inom område, som är olämpligt för sådan bebyg- gelse, t. ex. därför att va-frågan på grund av terrängförhålland-en, mark— beskaffenhet, vattentillgång eller recipient icke kan lösas för rimlig kostnad. I anslutning till denna princip har med avseende å de olika planinstituten stadgats, att vid planläggningen särskild hänsyn skall tagas bl. a. till va—frå- gorna och att för tätbebyggelse ej må avses mark, som från vavsynpunkt ej är lämpad för sådan bebyggelse (17, 26, 119 och 157 %% BS).

I den nya lagstiftningen ha även i övrigt skärpta krav uppställts på att vid planläggning va.—frågorna skola vederbörligen beaktas. Upprättade planförslag skola i större utsträckning än tidigare innefatta kartmaterial med höjdangivel- ser samt åtföljas av erforderlig utredning angående bl. a. va—förhållandena (19, 30, 45, 120 och 158 %% BS).

• Sida 105
•  Original

En icke minst ur vavsynpunkt viktig detaljbestämmelse har införts beträf— fande stads- och byggnadsplaner, nämligen i 26 och 119 %% BS, där det stadgas,_ att stadsplan och byggnadsplan ej må avse större område än som är eller kan väntas bliva bebyggt eller eljest taget i anspråk inom nära förestående tid. Härigenom främjas en koncentration av bebyggelsen och därmed förbilligas projektering och utförande av va-anläggningar. Det var förr vanligt att stads- och byggnadsplaner fastställdes att avse mycket stora områden med påföljd att bebyggelsen blev mycket spridd. Kostnaderna för ver-anläggningar blevo härigenom väsentligt större än vad som skulle ha blivit fallet, om bebyggelsen koncentrerats.

Genom det nya regionplaninstitutet har man fått möjlighet att, om så er- fordras, framtvinga en för två eller flera kommuner gemensam planläggning. Denna möjlighet kan utnyttjas bl. a. för att planlägga en för två eller flera kommuner gemensam va—anläggning.

Beträffande vattenförsörjningen innehåller byggnadslagstiftningen huvud- sakligen icke annat än att, på sätt framgår av det sagda, vederbörlig hänsyn vid planeringen skall tagas till möjligheten att lösa vattenfrågorna på ett nöj- aktigt sätt. Vissa avloppsfrågor ha däremot reglerats mera ingående.

Sedan stadsplan i stad fastställts, skall plan för avledande av vatten och fly- tande orenlighet från gator, allmänna platser och byggnadsmark samt erforder- liga åtgärder till motverkande av vattenförorening (avloppsplan) av fullmäktige antagas till efterrättelse. Planen skall bringas i verkställighet i den mån detta påkallas av bebyggelsen (34 % BS). Skall enligt avloppsplan eller på grund' av beslut i enlighet med bestämmelserna i hälsovårdsstadgan underjordisk avloppsledning finnas i gata inom stadsplanelagt område, skall sådan ledning jämlikt 52 % BL vara anordnad vid gatans upplåtande. Enligt 49 % BL ankom— mer det i princip på staden att svara för gatas upplåtande och följaktligen även för sådan avloppsledning som skall finnas i gatan. Tomtägare kan emellertid förplikta-s bidraga till kostnad för iordningställande av gata och till anlägg- ning av avloppsledning som skall finnas i gatan. Jämlikt 67 & BL äga så- lunda stadsfullmäktige att för stad i dess helhet eller för viss del av densamma meddela bestämmelser om skyldighet för ägare av tomt att bidraga till kost- naden för iordningställande av gata. Bestämmelserna skola underställas Kungl. Maj:ts prövning, såframt på tomtägare lägges skyldighet som tidigare ej ålegat honom. Beträffande vad som kan uttagas av tomtägarna gäller, att de icke få belastas med större andel av kostnaden än som med hänsyn till avloppsvattnets mängd och beskaffenhet samt övriga på kostnaden inverkande omständigheter kan anses belöpa på avloppet från tomten, jämfört med annat avlopp för vilket ledningen är avsedd (68 % BL). Detta anses bl. a. innebära, att staden skall bära så stor del av kostnaderna som kan anses skälig med hän— syn till de intressen för vilka staden har att svara. Härmed avses icke blott ordnandet av avlopp från gator och allmänna platser utan även allmänna sani- tära intressen. Möjligheterna att enligt bestämmelserna om gatubyggnads- kostnad uttaga bidrag av tomtägarna ha emellertid utnyttjats endast i begrän—

• Sida 106
•  Original

sad utsträckning. _ Underhåll av allmän avloppsledning åvilar staden (74% BL). Ägare till tomt, som bebygges innan gata vid densamma blivit upplåten till allmänt begagnande, är skyldig att själv anordna nödigt avlopp (54 % BL).

De nu återgivna bestämmelserna om avloppsledningar i stad skola äga mot- svarande tillämpning beträffande köping och sådant municipalsamhälle, för vilket BL:s bestämmelser angående stad gälla, ävensom beträffande landskom— mun, inom Vilken med stöd av BL stadsplan kommer till stånd utan municipal— bildning. Genom BL:s bestämmelser i sistnämnda hänseende (105 och 106 åå) ha sålunda vidgade möjligheter öppnats att reglera avloppsförhållandena inom landskommunernas tätorter.

Med avseende å område, för vilket byggnadsplan fastställts, saknas i BL bestämmelser om skyldighet att antaga avloppsplan eller att utföra avlopps— ledningar. Länsstyrelsen äger emellertid, när så finnes påkallat, förordna att nybyggnad inom sådant område ej må företagas utan tillstånd av länsstyrelsen, innan vägar, vattenförsörjning och avlopp för området anordnats i erforderlig mån (109 å andra stycket BL). Sådant förbud må meddelas jämväl med av- seende å område, för vilket avstyckningsplan i enlighet med äldre be- stämmelser godkänts (168 % BL). Av förarbete-na till byggnadslagstift- ningen framgår att från olika håll hävdats, att förbud av nu angivet slag skapade missnöje hos befolkningen och att länsstyrelserna därför komme att draga sig för att meddela förbud. Andra åter ha uttalat, att förbudet borde gälla utan särskilt förordnande. Om förbudet i enlighet här— med gjordes generellt eller eljest tillämpades i stor utsträckning, kunde detta, uttalade justitieministern vid framläggandet av propositionen rörande BL, emellertid befaras komma att hämma utvecklingen, särskilt där markägarna saknade tillräckliga ekonomiska resurser. I många fall torde dock ett förbud kunna främja en ändamålsenlig utveckling, exempelvis vid exploatering av ett större område i en ägares hand. Departementschefen sade sig därför förut- sätta, att förbudet tillämpades med varsamhet.

3. Vattenlageu och vissa därmed sammanhängande författningar. Vattenförsörjning och avlopp och därmed sammanhängande frågor regleras i betydelsefulla hänseenden av bestämmelser i vattenlagen den 28 juni 1918 (VL). För vad VL innehåller rörande rätten att råda över yt— och grundvatten samt om utnyttjande av sådana vattentillgångar för vattenförsörjningsända— mål kommer en redogörelse att lämnas i samband med förslag till vissa änd- rade bestämmelser i ämnet (s. 224 ff). Vad avloppsfrågorna angår, så upptog 8 kap. VL enligt sin ursprungliga lydelse (av år 1920) under rubriken »Om kloakledningar» vissa bestämmelser om framdragande av dylika ledningar till vattendrag, sjö eller annat vatten- område — recipient — samt om rätt för samhälle eller ägare av fastighet att ansluta till ledning, tillhörigt annat samhälle eller annan fastighets ägare.

• Sida 107
•  Original

Dessa bestämmelser, sorn avsågo avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet, voro emellertid i flera hänseenden ofullständiga. Genom den förut omnämnda, år 1941 vidtagna lagändringen, varigenom hela kapitlet fått ny lydelse, har detta kompletterats med bestämmelser om tvångsdelaktighet i företag, som här avses, om villkor för att få utsläppa avloppsvatten i recipien— ten, om kostnader för gemensamma åtgärder till motverkande av vattenför— orening, om vissa tvångsrätter, om företag som avse såväl avledande av spill— vatten eller annan flytande orenlighet som torrläggning av mark samt om sättet för prövning av hithörande frågor. Med hänsyn till dessa utvidgningar har kapitlet fått rubriken »Om avloppsvatten». '

Spillvatten och orenlighet som härrör från bostäder eller från verksamhet, vilken icke är att hänföra till industriell rörelse, benämnes i VL kloakvatten. Spillvatten och orenlighet, som härrör av rörelse av nyssnämnda slag, be— nämnes 'z'ncl'ustrieltt avloppsvatten. I fråga om vatten-s avledande för torrlägg- ning av mark inom stadsplan, som ej sker för viss eller vissa fastigheters räk— ning, gäller vad om avledande av kloakvatten är stadgat. Utöver VL:s bestäm— melser gälla i fråga om avloppsvatten och vattenförorening hälsovårdsstadgans eller eljest ur hälsovårdssynpunkt meddelade bestämmelser (8: 1—2 VL).

I fråga om kloakledningar stadgas i 8 kap. VL bl. a.: Kloakledning skall i regel göras täckt och i övrigt inrättas så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan. Tarvas ledning över annans fastighet, är ägaren skyldig att mot ersättning tåla intrånget (8: 3—4 VL). Ledning skall, om någons rätt kan vara därav beroende, av ägaren be- hörigen underhållas (8: 8 VL). Kan ledning, som skall byggas för ett sam— hälle eller en fastighet, lämpligen inrättas för avledande jämväl av annat sam- hälles eller annan fastighets kloakvatten, skall ledningen så byggas, där det från sistnämnda samhälle eller fastighet påfordras. Finnes å andra sidan kloakledning, som ett samhälle eller en fastighet vill anlägga, med väsentlig fördel kunna användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat sam— hälle eller annan fastighet, som är i behov av sådan ledning, skall sistnämnda samhälle eller fastighet taga del i ledningens anläggande, där ej särskilda om- ständigheter föranleda, att med frågan om dess deltagande i företaget skäligen bör anstå (8:9 och 14 VL). Anläggnings- och underhållskostnaderna för gemensam ledning skall fördelas efter mängden och beskaffenheten av det kloakvatten, som från varje samhälle eller fastighet skall avledas, dock att ingen är pliktig att för avledande av sitt kloakvatten sammanlagt vidkännas ' större kostnad än om särskild ledning anlagts eller att bidraga med större

belopp än som med hänsyn till nyttan kan anses rimligt (8: 10 VL). I fråga om rätt och plikt att ansluta till befintlig anläggning och om fördelning av kostnaderna i sådant fall gälla med vissa avvikelser i huvudsak enahanda regler (8: 11 och 12 VL). Är företag gemensamt för samhälle och en eller flera fastig— heter utanför dess stadsplan, skall vid fördelning av kostnaderna skälig hänsyn tagas jämväl till samhällets skyldighet att svara för allmänna sanitära intressen ' (8: 14 VL). Nu återgivna bestämmelser om avloppsföretag äga ej tillämpning

• Sida 108
•  Original

beträffande avledande inom stadsplan av kloakvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser inom det stadsplanelagda området (8: 17 VL).

I 8 kap. 18—22 %% VL ha upptagits bestämmelser om ledningar för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark. Enligt dessa bestämmelser skall vad som är stadgat om kloakledningar i huvudsak gälla även förstnämnda ledningar.

Föreskrifter om åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten ha meddelats i 8 kap. 23—30 %% VL. Enligt dessa bestämmelser är den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller annat vatten— område skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga erforderliga åt— gärder till motverkande av förorening (8: 23 VL). För reningsanläggning gälla i huvudsak samma bestämmelser som beträffande kloakledningsföretag, såsom beträffande rätt att utföra anläggning på annans fastighet, underhållsskyldig— het, tvångsdelaktighet och kostnadsfördelning m. m. (8: 24——27 VL). Avleda två eller flera samhällen eller fastigheter kloakvatten till samma vattenområde och har något samhälle eller någon fastighet vidtagit reningsåtgärder, kan den som alltjämt förorenar vattenområdet förpliktas att, intill dess han vidtager motsvarande åtgärder, årligen utgiva bidrag till den som renar sitt kloakvatten (8:28 VL). Vållar förorening olägenhet av betydelse, är den skadelidande berättigad till ersättning, såframt ej olägenheten med hänsyn till förhållan- dena på orten skäligen bör tålas (8: 30 VL).

I fråga om avledande av industriellt avloppsvatten och motverkande av för- orening härigenom gälla enahanda bestämmelser som i fråga om kloakvatten, men därutöver tillkomma ytterligare vissa föreskrifter. Dessa kunna, såsom förut nämnts, generellt sett sägas innebära, att frågan om av- ledande av industriellt avloppsvatten och om åtgärder till motverkande av förorening härigenom bedömas strängare än beträffande kloakvatten. Det är således förbjudet att avleda industriellt avloppsvatten så att genom förorening av vattenområde olägenhet av någon betydelse *upp— kommer, med mindre föroreningens förebyggande kräver åtgärder som ej skäligen kunna fordras. Kan avloppsvattnet befaras medföra, att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas, får dess utsläppande icke medgivas, så— framt icke Kungl. Maj:t efter hemställan av vattendomstolen förklarat att detta må ske med hänsyn till vederbörande fabriksanläggnings betydelse för närings— livet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt (8: 32 VL). Kungl. Maj:t äger meddela förbud mot att anlägga fabriker eller andra industriella anlägg- ningar innan frågan om erforderliga reningsåtgärder blivit prövad enligt VL. Förbud kan även meddelas mot att, innan sådan prövning verkställts, från redan befintlig anläggning utsläppa industriellt avloppsvatten till större mängd, med annan sammansättning eller på annat sätt än förut skett (8: 37 VL). Med stöd av bl. a. dessa bestämmelser har i kungörelsen den 1 november 1.946 om förprövning rörande åtgärder till mot-verkande av vattenförorening, rn. m. stadgats, att vissa uppräknade slag av fabriker och inrättningar icke må

• Sida 109
•  Original

anläggas, innan deras föroreningsfråga blivit prövad enligt VL, och att vissa andra slags fabriker må anläggas först efter det att anmälan i god tid gjorts hos fiskeristyrelsen (angående fiskeristyrelsens befattning med förore— ningsfrågor se även s. 96 och 102). Motsvarande gäller vid ökning av avlopps- vattenmängden eller ändring av avloppsvattnets sammansättning eller av sättet för dess utsläppande. Skyldighet att göra anmälan till fiskeristyrelsen före— ligger även i fråga om kloakvattenledning avsedd för mer än 100 hushåll eller kasern, hotell eller därmed jämförlig inrättning beräknad för mer än 300 personer.

Ansvaret för skada genom utsläppande av industriellt avloppsvatten och skyldigheten att vidtaga erforderliga reningsätgärder åvila principiellt den industriella anläggningens ägare. Avledes avloppsvattnet emellertid till sam— hälles allmänna ledningsnät, övertar samhället ansvaret och skyldigheten men äger å andra sidan att föreskriva villkor för att det industriella avloppsvattnet skall få tillföras samhällets ledningsnät, såsom att det dessförinnan skall ha undergått den särskilda rening, som på grund av avloppsvattnets beskaffenhet skäligen kan anses erforderlig, eller att ägaren till anläggningen skall bestrida sådan merkostnad, som för samhällets reningsåtgärder må uppkomma på grund av det industriella avloppsvattnets beskaffenhet e. d. (8:33 och 36 VL).

Ägare av fabrik eller inrättning, som utsläpper industriellt avloppsvatten, kan förpliktas att, om utsläppandet kan antagas medföra avsevärt men för fiske, utgiva årlig avgift till främjande av fisket inom landet med minst 25 Och högst 3 000 kronor (8: 34 VL).

Vill någon erhålla prövning av fråga om rätt att vidtaga åtgärd på annans fastighet, om delaktighet i eller bidragsskyldighet till avloppsföretag eller om villkor för utsläppande av avloppsvatten, skall ansökan därom ingivas till vattendomstolen (ansökningsmål). Domstolen äger dock förordna att målet först skall behandlas vid syneförrättning. Ansökan kan också ingivas till läns— styrelsen, och syneförrättning blir då obligatorisk. Syneförrättningen skall, sedan den avslutats, som regel underställas vattendomstolens prövning (under— ställningsmål, 8: 38 VL).

Är företag gemensamt för två eller flera samhällen eller för två fastigheter, ' skall samhälle respektive fastighet, som bäst lämpar sig därför, åläggas sköta ' företaget och av övriga delägare uppbära på dem belöpande kostnadsandelar. Är företag gemensamt för flera fastigheter än två, skall styrelse utses och före— tagets angelägenheter handhavas enligt vissa närmare angivna bestämmelser. Länsstyrelsen kan under vissa förhållanden ersätta styrelsen med en syssloman (8: 46—53 VL).

Med samhälle avses i 8 kap. VL kommun eller municipalsamhälle, varest finnes stadsplan, dock att beträffande område utanför stadsplan samhället är likställt med kommun eller municipalsamhälle, varest stadsplan ej finnes. Kungl. Maj:t äger förordna, att beträffande visst område inom stadsplan tills vidare skall tillämpas vad som stadgats för område utom stadsplan (8: 54 VL). Om kommun eller municipalsamhälle utan stadsplan förpliktats eller eljest vill

• Sida 110
•  Original

avleda avloppsvatten, gäller om sådant företag vad om avledande av avlopps- vatten från fastighet är stadgat, dock att beträffande kostnadsfördelningen skälig hänsyn skall tagas till kommunens eller municipalsamhällets skyldighet att svara för allmänna sanitära intressen (8: 55 VL)

I samband med 1941 års ändringar i VL har i lagen den 20 juni 1941 om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden föreskrifter meddelats om utövande av tillsyn till motverkande av vattenförorening. Tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt utövas av fiskeristyrelsen genom dess tillsynsav- delning i Drottningholm, varjämte viss tillsyn även utövas av fiskeritjänste- männen. Finner tillsynsmyndigheten att industriellt avloppsvatten eller kloakvatten genom förorening medför olägenhet av någon betydelse, skall tillsynsmyndigheten i första hand meddela råd och anvisningar angående lämpliga åtgärder. Finner myndigheten att detta icke är tillfyllest, äger den att påkalla länsstyrelsens eller vattendomstolens prövning av ärendet. För sådant ändamål äger myndigheten hos länsstyrelsen göra. framställning om förbud mot utsläppande av avloppsvatten utan erforderlig rening eller om åtgärd till motverkande av olägenhet genom utsläppande därav. För läns— styrelsens prövning skola i tillämpliga delar gälla samma bestämmelser som för länsstyrelsens motsvarande prövning enligt hälsovårdsstadgan. Befinnes ärende böra. prövas vid vattendomstol, äger tillsynsmyndigheten hos vatten- domstolen föra talan om förbud eller åtgärd i enlighet med vad som stadgas i VL. Tillsynsmyndigheten äger även i övrigt, när det gäller ärende angående vattenförorening, föra talan hos vattendomstol ävensom vid syne— förrättning.

I tillsynslagen stadgas vidare att tillsyn ur hälsovårdssynpunkt skall utövas av hälsovårdsmyndigheterna enligt hälsovårdsstadgan m. fl. bestämmelser. I den mån så lämpligen kan ske, skall tillsynsmyndigheten även utöva tillsyn ur hälsovårdssynpunkt, varvid samma regler gälla för myndighetens arbete som i fråga om tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt, d. v. s. myndig- heten skall meddela råd och anvisningar samt, när så erfordras, påkalla läns— styrelsens eller vattendomstolens prövning. Finner länsstyreISe att ur hälso- vårdssynpunkt talan bör föras vid vattendomstol, äger länsstyrelsen uppdraga åt lämplig person att utföra sådan talan. Har särskild person ej förordnats, äger tillsynsmyndigheten, utan särskilt uppdrag, att föra sådan talan.

Finnes anledning till antagande att genom utsläppande av avloppsvatten från samhälle eller från fabrik, sjukhus eller annan inrättning kan uppkomma avsevärd olägenhet, äger länsstyrelsen förordna särskild person att tillse att sådan olägenhet förebygges. Ersättningen för tillsynen skall gäldas av det samhälle eller den fabrik eller inrättning, varifrån avloppsvattnet utsläppes.

I enlighet med tillsynslagens bestämmelser stadgas i 1 % instruktionen för fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök av den 14 januari 1949 skyldighet för styrelsen att utöva sådan tillsyn såväl ur fiske- och naturskyddssynpunkt som, i den mån så lämpligen kan ske, ur hälsovårdssynpunkt. J ämlikt instruk-

• Sida 111
•  Original

, tionen bör fiskeristyrelsen i sin verksamhet iakttaga varsamhet samt söka att på övertygelsens väg bibringa vederbörande insikt om behovet av åtgärd till , motverkande av vattenförorening.

4. Vissa andra bestämmelser rörande vatten och avlopp. Exp;-opr-iationslagen den 12 maj 1917 stadgar, att fastighet må tagas i an- språk genom expropriation, om Kungl. Maj:t prövar det nödigt, bl. a. för att , förse en ort med vatten eller förhindra förorenande av vattenledning, som är anlagd för dylikt ändamål (1 % Ö.), ävensom för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att till- godose (1 S; 4.) eller för annat ändamål, som är jämförligt med bl. a. något av de ovan angivna och äger väsentlig betydelse för det allmänna (1 % 6.). Ian- språktagandet kan avse såväl äganderätt som nyttjanderätt eller servituts- rätt till det område expropriationen omfattar (2 g). Expropriationslagen innehåller icke några uttryckliga bestämmelser om rätt att expropriera område för ordnande av en orts avloppsförhållanden, churuväl expropriationstillstånd för detta ändamål kan sökas under åbero- pande av expropriationslagens 1 % punkterna 4 eller 6. Beträffande avlopps— ? ledningar och avloppsrening finnas emellertid tvångsbestämmelser i de tidigare behandlade bestämmelserna i 8 kap. 4 och 24—27 %% VL och i BL. Lagen den .28 juni 1918 om rätt att över annans mark framdraga ledning ' lör vatten till hmbehovsförbrukntng stadgar, att om ledning för angivet ända- " mål behöver framdragas över annan fastighets område, dennas ägare är skyl- dig att mot ersättning tåla intrånget därav. Ledningen skall läggas så, att (» ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för markägaren. Ej må för ledning tagas i anspråk tomtplats, trädgård eller ' park, där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas (1 €). Ersättning för ' intrång genom ledning skall, där ej annorledes överenskommes, utgå med = engångsbelopp (2 €). Kan ej frivillig överenskommelse om rätt att framdraga ; ledning träffas, skall ärendet efter stämning handläggas vid allmän underrätt i orten (3 å), som äger uppdraga åt särskilda synemän att avgiva utlåtande ? i tvistefrågan (4 g). Om ej missnöje med sådant uttalande anmäles inom viss tid, skall detsamma av rätten fastställas (5 %). För skada, som uppstår vid underhåll av ledning, skall särskild ersättning utgå (7 g).

5. Bestämmelser om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar.

Till utförande av va-anläggning, gemensam för minst fem till bostad av- ' sedda fastigheter, må statsbidrag, såsom förut nämnts, beviljas enligt bestäm— , melser-na i kungörelsen den 17 november 1944 angående statsbidrag till anlägg- 3 ningar för vattenförsörjning och avlopp. Om särskilda skäl äro därtill, må stats- bidrag enligt denna kungörelse utgå även till anläggning för färre än fem fastig- 7 heter. Såsom sådana skäl skola företrädesvis anses, att anläggningen är av sär— skilt kostsam beskaffenhet eller att till anläggningen i dess helhet icke kan utgå

• Sida 112
•  Original

vare sig förbättringslån enligt 1948 års kungörelse om egnahemslån och för— bättringslån eller statsbidrag enligt 1939 års kungörelse om lantarbetar- bostadslån och lantarbetarbostadsbidrag. I anläggning må inräknas servis— ledning fram till ett avstånd av två meter från byggnad men däremot icke * installationer i byggnad (1 €).

Bidragssystemet kan sägas vara uppbyggt med utgångspunkt från genom- snittskostnaden för städernas vatten och avlopp, vilken kan uppskattas till ungefär 50 öre per 1113 vatten eller 100 kronor per medelhushåll och år. Så stor kostnad har landsbygd-ens bebyggelseområden icke ansetts kunna bära utan bidrag, men intill en gräns av 25 öre per m3 eller 50 kronor per medel— hushåll och år har kostnaden förmenats helt böra täckas av invånarna och kommunen. Vad nu sagts gäller anläggning för både vatten och avlopp. Vid anläggning för endast ettdera ändamålet har gränsen satts till tre femtedelar av nyssnämnda värde. Överstiger kostnaden för anläggning dessa grundvär— den, kan statsbidrag utgå till täckande av högst 60 % av den över— skjutande kostnaden (4 5). Det sålunda beräknade bidraget kapitaliseras och utgår i form av ett engångsbidrag till anläggningens utförande, vilket är maximerat till 75 % av den verkliga anläggningskostnaden. Därjämte må fram- hållas, att hitintills statsbidrag av ordinarie anslag icke annat än i enstaka undantagsfall beviljats till företag med större relativ anläggningskostnad än ungefär 1 200 kronor per person.

Den som önskar erhålla bidrag skall till vederbörande kommunalnämnd eller drätselkammare ingiva till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ställd ansökan, varefter sagda kommunala organ, efter utredning och samråd med hälsovårds— nämnd, där särskild sådan finnes, överlämnar ärendet till vederbörande di- striktsingenjör för vatten och avlopp (för närvarande finnas tolv distriktsingen— jörer och deras verksamhetsområden omfatta ett eller flera län). Denna har att i den mån han så finner erforderligt samråda med förste provinsialläkaren, länsbrandinspektören, länsarkitekten och Vägförvaltningen i länet samt där— efter föredraga ärendet hos länsbostadsnämnden. Efter föredragningen överläm- nar distriktsingenjören handlingarna i ärendet jämte eget yttrande till läns— styrelsen. Denna vidarebefordrar med eget utlåtande och förslag ärendet till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (5 %). Avser ansökningen statsbidrag till anläggning omfattande högst tjugo fastigheter, skall sistnämnda myndighet i ärendet samråda med bostadsstyrelsen. Skulle de båda styrelserna därvid finna att statsbidrag lämpligen bör utgå enligt de grunder som gälla för bidrag av bostadsförbättringsmedel, vilka stå till bostadsstyrelsens förfogande, skall ansökningen överlämnas till sistnämnda myndighet. Vid skiljaktig mening ämbetsverken emellan skall frågan om ärendets handläggning hänskjutas till Kungl. Maj:t för avgörande (6 g). Har statsbidrag beviljats, skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med bidragstagaren sluta kontrakt angående hans skyldigheter (8 g). Bidragstagaren är sålunda skyldig att utföra anläggning enligt godkänd plan och att för framtiden driva och underhålla den. Väg-

• Sida 113
•  Original

och vattenbyggnadsstyrelsen skall- låta övervaka såväl utförande som drift och underhåll av anläggning som erhållit statsbidrag (10 och 11 åå). Enligt kungörelsen den 30 juni 1948 om egnahemslån och förbättringslån ' må egnahemslån beviljas för uppförande eller ombyggnad av bostads- hus, som beräknas få stadigvarande användning för bostadsändamål. Såsom , villkor för beviljande av egnahemslån till uppförande eller ombyggnad av : såväl en- som tvåfamiljshus gäller, förutom vissa bestämmelser om rumsan— tal och lägenhetsyta, att huset utrustas med anordningar för centraluppvärm— ning och bad samt att huset anslutes till gemen-samhetsanordning för vatten- ) försörjning och avlopp eller i fråga om hus, som icke är beläget å tät— , ort, att va-ledninlgar anordnas, där så kan ske för rimlig kostnad. Från 1 den första av nämnda fordringar må undantag medgivas, när särskilda skäl föranleda därtill, och med uppfyllandet av sistnämnda fordring må efter prövning av föreliggande omständigheter uppskov beviljas beträffande en- ; och tvåfamiljshus i tättbebyggda samhällen (5 g). Lån utgår med vissa i 9 5 angivna procentsatser av den av det lånebeviljande organet godkända kost- ? naden, produktionskostnaden. Av egnahemslån skall, om nybyggnads storlek icke överstiger visst mått, ett belopp av 4000 kronor under i tio år vara ränte— och amorteringsfritt (11 å). Efter utgången av denna ) tid är det avsett att avskrivas (såvida den allmänna bostadskostnads— nivån icke motiverar att beloppet eller del därav skall förräntas och amorteras). FÖrbättringslån må enligt samma kungörelse beviljas för bostads- W' byggnadsföretag på landet, med undantag för sådant samhälle, där bestäm- melserna i hälsovårdsstadgan om allmänna hälsovården i stad gälla, ävensom för företag inom de delar av städerna, där bestämmelserna i sagda stadga om allmänna hälsovården på landet skola tillämpas. På framställning av kommun . kan Kungl. Maj :t medgiva att förbättringslån må, beviljas även för bostads- byggnadsföretag inom område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad ), tillämpas. Förbättringslån må beviljas för bl. a. anordnande av ledningar för vatten och avlopp samt förbättring av vattentäkt (15 å).Låne1-, kan antingen ut— göra ett i sin helhet räntefritt, stående lån eller bestå av en räntebärande amorte- ringsdel jämte en räntefri, stående del, eller slutligen i sin helhet utgöra amor— teringslån (16 å). Förbättringslån, som helt eller delvis skall utgöra räntefritt ( stående lån, är avsett endast för det fall, att sökande—n med hänsyn till betal- t ningsfö'rmåg-a och övriga omständigheter finnes vara i behov av sådant stöd för )den tillämnade bostadsförbättringen. Förbättringslån, som helt skall utgöra ) amorteringslån, må utgå, då ny— eller ombyggnad av bostaden icke bör ifråga- ) komma på grund av denna-s på längre sikt felaktiga placering samt svårig- heter föreligga att i öppna marknaden upptaga lån för finansiering av för- >bättringsarbete (17 å). Vad angår lånebeloppens storlek stadgas i 18 % att förbättringslån, som i sin helhet skall utgöra amorteringslån, må beviljas till ett belopp ej överstigande 75 % av den godkända kostnaden för företaget. .Där allenast viss del av lånet skall utgöra amorteringsdel, må detsamma be—

• Sida 114
•  Original

viljas till ett belopp, ej överstigande 90 % av sagda kostnad. Räntefritt stående län eller räntefri stående del av lån må icke överstiga 80 % av kostnaden så- vida icke ömmande omständigheter föreligga samt återstående del av kostna- den, i den mån den icke täckas genom sökandens eget arbete eller annorledes, gäldas av vederbörande kommun eller tillskjutes från annat håll. Beträffande ) räntefritt stående lån eller räntefri stående del av lån gälla även vissa absoluta maxima för lånebeloppen. I fråga om företag, som enbart avser anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt, ligger denna maximigräns vid 1 200 kronor beträffande enfamiljshus och 1 800 kronor för tvåfamiljshus. För förbättringslån skall lämnas godtagbar säkerhet, som regel i form av inteckning i fastigheten eller den eventuella tomträtten, men om lånesumman icke överstiger 1200 kronor och det är fråga om ett räntefritt, stående lån, kan lån erhållas utan sådan säkerhet, liksom då eljest särskilda skäl motivera ett undantag från denna regel (20 å). Räntefritt stående lån eller räntefri stående del av lån skall i allmänhet avskrivas inom tio år från utlämnandet. Om lånet eller sagda del av detsamma icke uppgår till högre belopp än 500 kronor, kan det avskrivas omedelbart efter det företaget slut— förts och godkänts (22 å).

Egnahemslån och förbättringslån beviljas vad angår byggnadsföretag i de tre största städerna av bostadsstyrelsen och i övrigt av vederbörande läns- bostadsnämnd. I låneärenden angående bostäder på jordbruksfastigheter skola låneorganen samråda med lantbruksnämnderna (2 och 28 55). Drätsel- kammare i stad och kommunalnämnd på landet åligger att förmedla lån (för- medlingsorgan). Även annat lämpligt kommunalt organ kan utses till för— medlingsorgan (3 5).

Enligt kungörelsen den 22 juni 1939 om lantarbetarbostadslån och lant— arbetarbostadsbidrag kan lån utgå för motsvarande ändamål och enligt samma grunder som förbättringslån. I samband med beviljande av lån utgår även bidrag med 300 kronor för lägenhet, som antingen förses med vatten och avlopp eller innehåller minst tre rum och kök, och med 600 kronor för lägenhet, som uppfyller båda dessa villkor och dessutom förses med värme- ledning (17 och 18 åå). Kungörelsen har, såsom i det föregående anmärkts, i vissa delar erhållit ändrad lydelse från och med den 1 juli 1948. Ändringarna, vilka äro en följd av omorganisationen på det bostadspolitiska området, avse i huvudsak själva ansökningsförfarandet.

Enligt kungörelsen den 22 juni 1939 angående statsbidrag för fiskarbostä- der inom vissa områden, likaledes ändrad i vis-sa delar från och med den 1 juli 1948, utgår bidra-g enligt liknande grunder som för förbättringsbidrag, dock med vissa jämkningar.

Bidrag och lån enligt bostadsförbättringskungörelserna avse såväl vatten— täkt och utvändiga ledningar och anordningar som installation inomhus. För fullständighets skull må erinras att statsunderstöd för sistnämnda ända- mål jämväl utgår enligt grunderna för gäll-ande bestämmelser om tertiärlån

• Sida 115
•  Original

och tilläggslån för flerfamiljshus (SFS 1948:587), i det att därvid kostna- derna för de invändiga installationerna ingå i de statsunderstödsberättigade byggnadskostnaderna.

6. Myndigheter som ha att befatta sig med vatten- och avloppsfrågor. Medicinalstyrelsen har högsta överinseendet över den allmänna hälso- vården i riket och är chefsmyndighet för första provinsialläkarna. Styrelsen utfärdar anvisningar och tillämpningsföreskrifter till hälsovårdsstadgan (t. ex. Meddelanden från medicinalstyrelsen nr 86 av den 24 januari 1941 an- gående brunnar och vattentäkter). Länsstyrelsen är i länet högsta hälsovårdsmyndighet (55 % hälsovårds- stadgan) och har att i denna sin egenskap vaka över att kommuner, hälsovårds- nämnder och vederbörande läkare fullgöra sina åligganden i avseende å all- männa hälsovården; där så finnes vara av nöden äger länsstyrelsen för detta ändamål förelägga lämpliga viten. När det kommer till länsstyrelsens kännedom, att i stad eller på landet förefinnas missförhållanden i av- seende på den allmänna hälsovården, skall länsstyrelsen tillse, att tjän- liga åtgärder för deras avhjälpande vidtagas. För varje län skall finnas en förste provinsialläkare. Denne skall ha uppsikt över och inspektera hälso— vårdsnämndernas verksamhet och taga initiativ till åtgärder, som försummats eller icke lämpligen kunnat tagas av vederbörande kommunala organ. — Länet är uppdelat i provinsialläkardistrikt med vartdera en provinsialläkare. I vissa städer finnas en eller flera stadsläkare. Vidare skall varje stad ha en eller flera tillsgningsmän för den allmänna hälsovården. Statens institut för folkhälsan är en forsknings- och rådgivningsinstans utan administrativa befogenheter. Institutets vattenlaboratorium utför årligen ett stort antal undersökningar dels avseende kontroll av vattenledningsvatten och annat för hushållsändamål avsett vatten, dels i samband med utredningar om vattenförorening genom avloppsvatten och åtgärder till motverkande av sådan förorening. Länsarkitekterna ha, var inom sitt län, att vaka över tillämpningen av bygg- nadslagstiftningen men ha icke någon självständig befogenhet att meddela beslut i planärenden. Denna tillkommer länsstyrelsen, som bl. a. efter läns- arkitektens beredning fas'tställer byggnadsplaner och vissa ändringar av ; stadsplaner, meddelar byggnadsförbud och prövar planärenden i övrigt. Chefsmyndighet för länsarkitekterna är byggnadsstyrelsen, som har överin- seendet över planväsendet och byggnadslagstiftningens tillämpning. 1' VL:s och därmed sammanhängande författningars tillämpning ankomma i i huvudsak på vattendomstolarna. Den syneförrättning, som regelmässigt ut- , gör grunden för tillkomsten av ett avloppsföretag enligt 8 kap. VL, upp- _ drages i det övervägande antalet fall åt vederbörande lantbruksingenjör, i en— , staka undantagsfall åt annan av Kungl. Maj:t behörigförklarad ingenjör. Enligt

• Sida 116
•  Original

kungörelsen om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vatten- förorening m. 111. (s. 94 f) och lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden (s. 96) ankomma vissa ärende-n enligt dessa författningar i första hand på fiskeristyrelsen och dess till Drottningholm förlagda tillsynsa avdelning (tidigare fisketillsyningsmyndigheten). Då fiskeristyrelsens rätts- liga befogenheter äro starkt begränsade, har styrelsen att, där åtgärder icke kunna åstadkommas på frivillighetens väg, hänskjuta avgörandet till länssty— relse eller vattendomstol. På länsstyrelsen ankomme-r vidare att förordna förrättningsmän och i vissa fall särskilda tillsyningsmän. Enligt 2 kap. 58 % VL har länsstyrelsen även vissa uppgifter i vad det gäller skydd för grund- vattentillgån—gar.

På sätt tidigare i detta kap. erinrats ha va-anläggningar i stor omfattning ut- förts såsom sysselsättningsobjekt för friställd arbetskraft. Statsbidrag har här— vid utgått i stor omfattning och huvudsakligen beviljats av medel som dispone- rats av arbetsmarknadsstyrelsen eller dess föregångare. Granskning och god— kännande i tekniskt avseende av förslag till företag, som ifrågasatts eller kom— mit till utförande i arbetsmarknadsreglerande syfte, ha handhafts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Sistnämnda styrelse har även antingen i egen regi utfört eller kontrollerat de anläggningar som här avses. Närmast såsom ett led i beredskapen inför eventuella arbetslöshetskriser påbörjades under 1940— talets tidigare del länsvis bedrivna generalplaneutredningar för vatten och avlopp. Dessa tillkommo i samarbete mellan arbetsmarknadskommissionen, som bekostade dem, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som utarbetade pro- gram och granskade utredningsre-sultaten i tekniskt och kostnadshänseende, samt vederbörande länsstyrelse.

Vid tillkomsten av 1944 års statsbidragssystem uppdrogs, såsom tidigare nämnts, bidragsverksamheten åtväg— och vattenbyggnadsstyrelsen. Dess i före- gående stycke omnämnda befattning med planläggning och utförande av va— f-öretag hade ditintills handhafts av styrelsens hamnbyrå och dennas i sex dis— trikt indelade lokala arbetsorganisation. För bidragsverksamhetens handha— vande inrättades år 1945 en särskild va-avdelning i styrelsen, vilken vid 1946 års omorganisation av väg- och vattenbyggnadsverket förändrades till den nu— varande vatten- och avloppsbyrån. Inom denna handläggas i huvudsak alla på väg— och vattenbyggnadsstyrelsen ankommande ärenden angående va—anlägg- ningar, med undantag för anläggningars utförande i verkets egen regi, som i förekommade fall ombesörjes av byggnads och underhållsbyrån och de till väg— förvaltningarna lokaliserade arbetsorganen. För bidragsverksamheten m. m. berättigades styrelsen vidare »att anställa distriktsingenjörer till det antal som prövas erforderligt för biträde vid handläggning av frågor om anlägg— ningar för vattenförsörjning och avlopp och som kan fyllas av kompetenta och för ändamålet lämpliga personer, dock högst en för varje län, att med stationering vid vägförvaltning ställas till de länsstyrelsers förfogande, vilka kunna vara i behov därav» (Kungl. brev den 17 november 1944). Antalet

• Sida 117
•  Original

har genom senare beslut begränsats till tolv. Vatten- och avloppsbyråns samt distriktsingenjörernas arbetsuppgifter och verksamhet behandlas utförligare i det följande (s. 330 ff).

Bostadspolitikens syfte, att befrämja och säkerställa tillkomsten av bostäder med tillfredsställande standard, har gjort det nödvändigt för de bostadspo- litiska organen, länsbostadsnämnderna och bostadsstyrelsen, att ägna ett bety- dande mått av uppmärksamhet åt den detalj i bostadsfrågan, som vatten och avlopp utgör. Bl. a. har man i samband med låne— och bidragsverksamheten beträffande nyproduktion av bostäder sökt främja en sådan lokalisering av bebyggelsen, att denna i största möjliga utsträckning kunnat anslutas till befintliga va—anläggningar eller till blivande anläggningar för redan befintlig bebyggelse. Strävandena att på detta sätt genom en lämplig lokalisering underlätta va-frågans lösning för nybebyggelsen och samtidigt hålla kost- naderna för densamma nere har i huvudsak sammanfallit med nödvändig- heten att begränsa investeringarna. Till förverkligande av detta syfte ha sam- arbete och samordning etablerats mellan dels bostadsorganen (länsbostads- nämnderna och bostadsstyrelsen), dels de myndigheter som handhaft byggnadsregleringen, nämligen länsarbetsnämnderna och arbetsmarknadssty- relsen, dels ock distriktsingenjörerna samt väg— och vattenbyggnadsstyrelsens ' va—byrå. Lokaliseringen av nybebyggelsen, som givetvis kan vara av väsent * lig betydelse förutom för va-frågans lösning även för tomtkostnad, kommunika- . tionsbehov, framtida marknadsvärde m. fl. faktorer, tar ofta sin början med i en avstyckningsförrättning enligt jorddelningslagen. Samarbetet i strävandena att genom en lämplig lokalisering befrämja en ändamålsenlig bostadsbebyg- ) gelse har därför även utsträckts att omfatta lantmäteritjänstemännen och lant- h mäteristyrelsen. I vad det gäller lokalisering av bebyggelse, som kan komma i att utgöra början till tätbebyggelse, sker givetvis även samråd med läns- , arkitekten.

De statliga arbetsuppgifter i fråga om bostadsförbättring samt vatten och avlopp, som tidigare ankomme på egnahemsorganisationen, överfördes vid dennas slopande i huvudsak till den nuvarande bostadsorganisationen. Av dessa uppgifter må särskilt nämnas den individuellt behovsprövade bidrags— givning beträffande va-anordningar, separata för enstaka fastigheter eller _ gemensamma för ett litet antal, varom stadgades i den s. k. förbättrings, numera egnahemskungörelsen. Den av egnahemsorganisationen bedrivna brunnsborrningsverksamheten och viss annan tekniskt betonad verksamhet ' överfördes däremot till väg— och vattenbyggnadsverket.

I vad det gäller vattenförsörjning är det -— såsom i 4 kap. närmare beröres — .! uppenbart, att denna frågas lösning är av väsentlig betydelse, icke minst i & driftsekonomiskt avseende, för jordbruket och dess kreatursskötsel. I de strävanden att rationalisera det svenska jordbruket, som äro jordbrukspoliti- . kens syfte, kan brukningsenheternas försörjning med vatten för hushållens och . kreaturens behov därför i många fall vara en viktig faktor. Detta medför att

• Sida 118
•  Original

även lantbruksnämnderna och lantbruks-styrelsen ägna betydande intresse och uppmärksamhet åt vattenförsörjningsproblemet vid handläggning av vissa uppgifter inom sitt verksamhetsområde.

Slutligen är vattenförsörjningen en fråga av vital betydelse för brandför— svaret, och därmed inträda även de i länsstyrelseorganisationen inordnade länsbrandinspektörerna samt civilförsvarsstyrelsen i kretsen av de myndig— heter, som, om än endast i ett mera speciellt avseende, ha anledning att ta befattning med va-frågor.

• Sida 119
•  Original

2. KAP. HURU VATTEN- OCH AVLOPPSFRÅGORNA HITTILLS LÖSTS

A. Städerna '. 1. Vattenförsörjningen.

Den större befolkningstätheten i städerna medförde redan tidigt svårig- heter att tillgodose vattenbehovet enbart genom brunnar inom det bebyggda området, gårdsbrunnar och allmänna brunnar. Även om vattentillgången i dessa brunnar undantagsvis var tillräcklig, blev vattnets beskaffenhet förr eller senare otillfredsställande till följd av att det ej var möjligt att skydda * brunnarna mot föroreningar av olika slag. Det blev därför nödvändigt att

anordna ledningar från en eller ett par tillräckligt givande och från förorening väl skyddade vattentäkter i utkanten av eller utanför städerna. Vattenled- ningsnätet hade till en början icke annat syfte än att ersätta brunnarna. Hushållen fingo alltså hämta vatten från vattenkastare på gård-ar och gator. Med kraven på höjd bostadsstandard och förbättrad hygien följde att man ' drog in ledningarna i bostadshusen. Den härigenom tillskapade möjligheten , att erhålla rikligt med vatten av tillfredsställande beskaffenhet ledde till en

stegrad vattenförbrukning. Denna nödvändiggjorde i sin tur en modernise— ring av anläggningarna för vattenförsörjningen.

Då vattenförsörjningen utgjorde ett för det stora flertalet invånare i stads— kommunerna trängande gemensamt behov, framstod det otvetydigt som en kommunal uppgift att tillgodose detsamma. Städerna började därför redan

, under senare delen av förra århundradet att bygga kommunala vattenverk. , Kostnaderna för dessa ha som regel finansierats genom uttagande av avgif- , ter enligt taxa. Vattenverken ha sålunda karaktären av affärsdrivande verk.

Då avgifterna med hänsyn till bl. a. bebyggelsetätheten som regel kunnat hållas på förhållandevis låg nivå, har detta. sätt att tillgodose vattenbehovet " framstått såsom det för invånarna mest ändamålsenliga. Uttagandet av : vattenavgifter från förbrukarna har icke reglerats i lag.

)

2. Avloppsfrågan. Vad beträffar avloppsfrågan i städerna har utvecklingen i stort sett varit densamma som beträffande vattenförsörjningen. Det primitiva förfarandet att Slå ut spillvatten och annan flytande orenlighet på gator och gårdar med— förde sanitära olägenheter, som framtvingade anläggande av ledningar för bortförande av sådan orenlighet. Även de olägenheter, som regnvatten vid

1 Vad under denna rubrik anföres gäller i tillämpliga delar även köpingarna.

• Sida 120
•  Original

häftiga regn orsakade i form av exempelvis gatu— och källaröversvämningar, bidrogo härtill. Avloppsledningarna fingo att börja med mottaga avloppsvat— ten från rännstensbrunnar och från avloppsbrunnar på gårdarna, men så små— ningom drog man av bekvämlighetsskäl in dem i byggningar och bostäder likaväl som vattenledningarna. I medelstora och mindre städer ha avlopps- ledningarna i många fall tillkommit före v-attenledningarna, särskilt i städer med ett något glesare byggnadssätt och god tillgång på brunnsvatten. Där vattenledning funnits först, har anordnande av avloppsledning utgjort en för— utsättning för att den rikliga tillgång till vatten, som vattenledning medförde, skulle kunna fullt utnyttjas. I och med att vattenklosetter mer-a allmänt bör— jade installeras i fastigheterna, blev det alltmer nödvändigt att anlägga ge— mensamma avloppsledningar. På samma sätt som beträffande vattenförsörj— ningen har anordnandet av dessa i städerna framstått såsom en kommunal angelägenhet.

I flertalet städer bekostades ursprungligen huvudavloppsledningar helt av staden. I en del städer fingo fastighetsägarna emellertid bidraga till kost— naderna för kommunala avloppsföretag enligt för varje ort gällande be— stämmelser. Dessa voro av skiftande art och grundade sig på bl. &. likställig- hetsöverenskommelser, beslut av allmän rådstuga eller av stadsfullmäktige eller enbart på gammal hävd. I den mån dessa bestämmelser icke upphävts, äro de enligt 88 å i 1931 års stadsplanel—ag och 159 % BL alltjämt att anse såsom gällande, intill dess de ändras i vederbörlig ordning. Bidrag kunna härjämte utgå av tomtägarna enligt särskilda bestämmelser om gatubyggnadskostnad, vilka antagits och fastställts med stöd av stadsplanelagen eller BL (s. 91). Där städerna icke uttaga avloppsavgifter på grund av äldre, för varje ort gällande föreskrifter eller med stöd av bestämmelser om ersättning för gatubyggnadskostnad, bestridas kostnaderna för avloppsanordningarna på samma sätt som städernas övriga utgifter. Servisledningarna mellan de all— männa avloppsledningarna och de särskilda fastigheterna torde i allmänhet- helt bekostas av fastighetsägarna.

B. Landsbygden. 1. Den tidigare utvecklingen.

På landsbygden äro tva-förhållandena annorlunda än i städerna. Det är icke länge sedan va-frågan på landsbygden undantagslöst betraktades som den enskilde fastighetsägarens ensak. Detta gällde icke endast den spridda be- byggelsen, för vilken ett dylikt betraktelsesätt var och i huvudsak alltjämt är naturligt, utan även de till antal och omfattning successivt växande mindre tätorterna. Fastighetsägarna ha som regel även inom tät-are bebyggda om- råden, i likhet med vad som gällt för den spridda bebyggelsen, var för sig fått ordna sin va-fråga efter råd och lägenhet, förhandenvarande natur- liga förutsättningar och ortens sed. Frågan har lösts på olika sätt. Den primitiva metoden _— att bära vatten från en källa, brunn ellerannat vatten—

• Sida 121
•  Original

hämtningsställe och efter användandet slå ut detsamma på marken _— förekom— mer alltjämt vid sidan .av den mera tidsenliga anordningen att genom lednin- gar och medelst pump med eller utan motor och hydroforanläggning pumpa in vatten från vattentäkten till tappställen i byggnaderna och genom avlopps— ledningar bortföra spillvattnet. I de fall då bebyggelsen utvecklats till att bli mera samlad och särskilt sedan vattenklosetter börjat installeras i fastig- heterna, har behovet av ett gemensamt avloppsnät på många håll blivit trängande. Vederbörande kommunala organ ha då, till förebyggande av eller, vilket varit vanligare, till undanröjande av redan uppkomna sanitära olägen— heter, ansett sig skyldiga och berättigade att lösa avloppsfrågan. Vattenfrågan har däremot i stor utsträckning ansetts nöjaktigt löst genom enskilda brunnar eller genom smärre, privata anläggningar, gemensamma för ett större eller mindre antal fastigheter. Sedan avloppsledningar väl kommit till stånd, har ofta även behovet av gemensamma vattenledningar aktualiserats, särskilt i de fall, då befintliga brunnar sinat sedan marken dränerats genom tillkomsten av avloppsnätet eller förorenats genom avloppsvatten, som trängt ut från läckor i avloppsledningarn'a. I de fall då vattenfrågan, till följd av exempelvis knapp- het på tjänligt brunnsvatten, först bringats till sin lösning, har den ökning av vattenförbrukningen, som en vattenledningsanläggning i regel medför, i många fall tvingat fram en gemensam lösning även av avloppsfrågan. På sina håll har detta skett genom föreningar eller samfälligheter, som utfört avlopps- ledningar för en större eller mindre del av ett bebyggt område.

Behovet av gemensamma anläggningar har för landsbygdens del ej varit lika trängande som i städerna. Det ofta ringa skatteunderlaget inom landskom- munerna har vidare framtvingat en begränsning av kommunernas investerin- gar och påverkat uppfattningen om vad som kan anses behövligt och nöd- vändigt. Den stadsmässiga standard, som en gemensam anläggning innebär, och de bekvämligheter, som den möjliggör, ha av nu angivna skäl därför länge an- setts närmast överflödiga för flertalet av landsbygdens mindre tätorter, där man varit benägen att nöja sig med betydligt primitivare anordningar. Gemen- samma anläggningar för vattenförsörjning och avlopp med därav berörda fastighetsägare eller av dem bildade samfälligheter såsom huvudmän ha till följd härav kommit till utförande endast i begränsad omfattning. Erforderliga anläggningar ha dock stundom utförts av bruk, industri eller annan företagare, som varit ägare till bebyggelse eller byggnadsmark. Att enskilda företagare eljest utfört och drivit va-anläggningar för tätbebyggelse såsom helt fristående affärsföretag utan samband med markexploatering, fastig— , hetsförvaltning e. (1. — en anordning som stundom förekommer utom- lands, speciellt i U. S. A. — torde knappast ha förekommit i vårt land. Där- emot ha i de större städerna—s omgivningar, där markexploateringen varit av ' stor omfattning och fortlöpande art, markexploatörer i begränsad utsträck— ' ning utfört anläggningar för sina områden, men dessa anläggningar ha i de . flesta fall så småningom övertagits av kommunen eller av samfällighet, bildad ' av områdets invånare.

• Sida 122
•  Original

Vattenförsörjningen för den spridda bebyggelsen på landsbygden (glesbe- byggelsen) är alltjämt i mycket stor utsträckning ordnad på det gamla primi— tiva sättet, att man från en källa eller brunn i närheten av fastigheten bär in den förhållandevis ringa vattenmängd, som man är van att nöja sig med för hushållets del och som uppgår till omkring 30 liter per person och dygn. På motsvarande sätt tillgodoser man alltjämt i betydande utsträckning det oundgängliga behovet av vatten för kreaturen, ungefär 50 liter per djur och dygn.

Vad beträffar vattentäkternas beskaffenhet ha verkställda undersökningar givit vid handen att dessa i mycket stor utsträckning äro otillfredsställande ur teknisk-hygienisk synpunkt. De sakkunniga få i detta sammanhang erinra om den utredning härom som Kungl. Maj:t, efter begäran av riksdagen, den 11 oktober 1940 uppdrog åt egnahemsstyrelsen att verkställa efter samråd med statens institut för folkhälsan och vilken sedermera avgavs den 26 oktober 1942.

Denna omfattade 3861 fastigheter på den egentliga landsbygden, belägna inom områden, vilka utvalts såsom representativa för förekommande typer av landsdelar med olika natur och egenart, och bebodda av ungefär 19 000 personer. Av de inventerade fastigheterna voro 53 % jordbruksfastigheter. Av utredningen framgick, att endast 2 % togo sitt vatten från annan vattentäkt än källa eller brunn. Brunnarnas art och beskaffenhet framgår av nedanstående, ur utrednin- gen hämtade uppgifter, vilka avse förhållandena. under sommaren år 1941:

Procent av

totala antalet Brunnarnas art:

Gråstensklädd brunn

Träklädd brunn ............................................................ Tegelklädd brunn ......................................................... Brunn av betongringar ...................................................

Brunn sprängd i berg ................................................... Rörbrunn i grus ............................................................ Bergborrad brunn ......................................................... 1

Summa 100 %

Anmärkta fel å brunnarna: Otät brunnsvägg 69 Otät överbyggnad ......................................................... 43 Trävirke i brunnen 22 Mindre än 20 m från gödselstad 20 » » 50 » » »avloppslös avloppsbrunn» 6 Vattendjup mindre än 0,5 m .......................................... 17 Brunnsdjup: 0—2 m ...................................................... 9 » 2—3 m ...................................................... 26

212 %2

* Skillnaden mellan antalet fastigheter, 3861 stycken, och brunnar, 3185 stycken, beror dels på att vissa fastigheter, 2%, använda ytvattentäkt, dels på att brunnarna i viss ut- sträckning äro gemensamma för två eller flera fastigheter.

* Att procentsummman överstiger 100 beror på att en och samma brunn ofta varit behäftad med flera felaktigheter.

• Sida 123
•  Original

Av de undersökta brunnarna kunde endast 19 % betecknas såsom fel- fria, under det att övriga 81 % voro behäftade med ett eller flera fel. Vattentillgången hade av uppgiftslämnarna angivits vara tillräcklig i 79 % av samtliga undersökta brunnar. Vattentillgången var, enligt vad utredningen gav vid handen, minst i Roslagen, mellersta Uppland, övre Norrlands kust- land och småländska höglandet i nu nämnd ordning. Vattenbeskaffenheten ur smak—, lukt- och utseendesynpunkt hade av undersökningsförrättarna ansetts vara tillfredsställande i 85 % av de undersökta brunnarna, mindre tillfredsställande i 12 % och dålig i endast 3 %. De i detta avseende sämsta förhållandena hade på- träffats i västra Värmland samt i Norrlands kustland. Därjämte hade enligt hus- hållens egen uppfattning ungefär 40 % av alla undersökta brunnar lämnat ett för hushållsändamål besvärande hårt vatten.

Från vattentäkten måste vattnet, om vattenledning ej finnes, bäras eller köras till det ställe, där det skulle användas. Av egnahemsstyrelsens utredning fram— går, att av samtliga undersökta 3 861 fastigheter endast 29 % hade vattenledning till köket; 31 % hade mindre än 20 m gångväg till vattentäkt, 26% mellan 20 och 50 m och 14 % mer än 50 m. Av de 2027 jordbruksfastigheter, som undersökningen omfattade, hade 53 % vattenledning till ladugård; 24 % hade mindre än 20 m gångväg från ladugård till vattentäkt, 15 % mellan 20 och 50 m och 8 % mer än 50 m. Till tvättstuga fanns vattenledning vid endast 11 % av samtliga fastigheter.1

Utredningen gav alltså vid handen att förhållandena i det övervägande an- talet fall voro otillfredsställande dels därutinnan att brunnarna ej lämnade den rikliga tillgång på vatten av tillfredsställande beskaffenhet, som måste anses önskvärd, och dels i fråga om möjligheterna att transportera vattnet från vattentäkten till användningsstället.

Under senare tid, då tillgången på arbetskraft på landsbygden starkt min- skats och arbetskostnaderna ökats, har vattentransportproblemet ytterligare aktualiserats ur arbetsekonomiska synpunkter. För jordbrukets bruksvatten— konsumtion spelar vattenledning till ladugården större roll än ledning för den vanliga hushållsförbrukningen. Detta beror på att hushållsförbrukningen kan, om än med vissa olägenheter, hållas nere på en ganska låg nivå under det att kreaturens behov av vatten, som är väsentligt större än människans, obetingat måste tillgodoses. Detta förhållande återspeglas i egnahemsstyrelsens utred— ning. Vattenledning till kök fanns sålunda endast å 29 % av samtliga under- sökta jordbruksfastigheter, medan 53 % av samtliga ladugårdar voro försedda med sådan ledning. Av inventeringsresultatet framgår härjämte, att vattenled- ning på en jordbruksfastighet i många fall indragits i ladugården men däremot icke i köket. Enahanda förhållanden ha konstaterats vid den undersökning av vattenförsörjningsfrågan i Hackås i Jämtlands län, som de sakkunniga låtit verkställa och för vilken en sammanfattande redogörelse lämnas i slutet av be— tänkandet (bilaga 1). Av sistnämnda utredning framgår, att den tid, som åtgår för bärning och i förekommande fall körning av vatten på en jordbruksfastighet med kreatursbesäfttning, i Hackås utgör en stor del av den inom fastigheterna fullgjorda arbetstiden och därför är av väsentlig betydelse ur ekonomi-sk syn- punkt. Med ledning av utredningens resultat kan man beräkna att vattenförsörj—

1 Vissa andra uppgifter rörande den omfattning i vilken vattenledningar anordnats åter- givas i slutet av detta kapitel i en sammanfattande redogörelse för den utsträckning i vilken va-frågorna lösts i tätorterna och på den egentliga landsbygden.

• Sida 124
•  Original

ningen i nämnda ort för ett jordbrukshushåll med en kreatursbesättning på ett tiotal djur årligen kräver cirka 25 a 30 dagsverken om 10 timmar redan i de fall då vattnet hämtas från en relativt närbelägen brunn. När avståndet till brunnen är längre, stiger arbetstiden väsentligt och uppgick för de i detta avseende sämst ställda gårdarna i Hackås till 47 mansdagsverken och 18 hästdagsverken per år. För dem av Hackåsområdets 37 jordbruksfastigheter, där vattenkörning med häst under någon del av året förekom, uppgick den beräknade arbetstiden till i medeltal 43 mansdagsverken och 15 hästdags- verken om vartdera 10 timmar.

3. De nuvarande vattenförsörjningsförhållandena för den samlade bebyggelsen.

För den samlade bebyggelsen på landsbygden saknas liksom för den spridda i mycket stor utsträckning en rationellt ordnad vattenförsörjning; även inom tätorterna måste hushållens vattenbehov i betydande omfattning tillgodoses genom ett större eller mindre antal grävda eller borrade brunnar.

Avsaknaden av allmän vattenledning innebär för en tätort betydande ris- ker ur sanitär synpunkt. Svårigheterna att skydda vattnet i brunnarna mot föroreningar äro inom den samlade bebyggelsen avsevärt större än inom den spridda bebyggelsen, enär inom tätorterna översta marklagret som regel är starkt förorenat och brunnarna, särskilt de äldre, ofta lämna ett otillräckligt skydd mot nedträngande, förorenat ytvatten. Föroreningar av brunnsvattnet orsakas härjämte ofta av de talrikt förekommande, avloppslösa avloppsbrun- narna, från vilka avloppsvattnet infiltreras i marken, eller härleda från läckande avloppsledningar, från vilka avloppsvattnet genomsyrar omgivande mark och kan tränga fram till vattentäkter, som ligga på betydande avstånd från avloppsledningen. Där vatten för hushållet, främst för diskning och tvätt men under perioder av torka och sinande brunnar även för matlagning, hämtas från åar och andra vattendrag, äro de sanitära riskerna betydande till följd av att vattendragen inom tättbebyggda områden i regel äro starkt föro— renade av avloppsvatten.

Samtidigt som riskerna för att den enskilda fastighetens vattentäkt skall förorenas äro flera gånger större inom den samlade än inom den spridda be- byggelsen, kunna i ogynnsamma fall följderna av en förorening i förra fallet bli mångfaldigt mera omfattande. Om fall av en vattenburen epidemisk sjukdom inträffar inom samlad bebyggelse, är det stor sannolikhet för att sjukdomen skall sprida sig, innan dess existens hinner konstateras; möjlig- heterna att begränsa sjukdomen torde här vara avsevärt mindre än inom ett glesbebyggt område. Särskilt allvarligt kan läget bli, om en brunn för exem— pelvis ett mejeri eller en annan livsmedelshantering förorenas. I sådana fall kunna följderna för rörelsen och dess kunder bli vittomfattande, icke minst i ekonomiskt avseende.

Inom område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad förklarats

• Sida 125
•  Original

skola gälla, ha vattenledningar i regel tillkommit på ett tidigt stadium. Även i övrigt ha såväl kommunala som enskilda vattenledningsföretag i viss om- fattning kommit till stånd för ett större eller mindre antal fastigheter inom tätbebyggelse. Vad angår de kommunala anläggningarna har initiativet till dessa som regel utgått från kommunerna själva. Endast i mindre utsträck— ning har det förekommit att länsstyrelse, sedan behovet av allmänna vatten— ledningar påtalats av förste provinsialläkare, länsarkitekt eller annan myn— dighet, ålagt kommun att utreda fråga om eller ombesörja utförande av an— läggning för enbart vattenförsörjning eller för såväl vattenförsörjning som avlopp.

Där vattenledningsföretag kommit till stånd, äro förhållandena inom lands- bygdens tätorter ändock i många fall otillfredsställande i så måtto att råvattnet ofta tages från exempelvis en källa eller en skogssjö utan att undergå annat än ofullständig rening samt att, där reningsverk anordnats, skötseln av detsamma i många fall lämnar en hel del övrigt att önska.

4. De nuvarande avloppsförhålland'ena för den spridda bebyggelsen.

Separata anläggningar för avledande och rening av avloppsvatten, vilka erbjuda samma fördelar som de gemensamma anläggningarna, ha endast undantagsvis kommit till utförande inom den spridda bebyggelsen. I mycket stor omfattning saknas här helt avloppsanordningar. Av egnahemsstyrelsens ä 5. 108 f nämnda utredning framgår, att av samtliga undersökta fastigheter en— dast 35 % hade avlopp från kök och 14 % från tvättstuga. Avloppsledningarna, som i sin tur endast till 21 % voro försedda med reningsanordningar av något slag, utmynnade i de flesta fallen i öppet dike invid gården.

I 40% av de undersökta fallen voro avloppen anslutna till avloppslösa brunnar i marken.

Vad i det föregående anförts om vattenhämtningens olägenheter ur sociala och andra allmänna samt direkt arbetsekonomiska synpunkter gäller även arbetet inom den spridda bebyggelsen med bortskaffande av vattnet efter an- vändningen i de fall där avloppsledning saknas.

5. De nuvarande avloppsförhållandena för den samlade bebyggelsen.

Landsbygdens tätorter äro, såsom förut nämnts under punkt 1, försedda med gemensamma avloppsanläggningar i större utsträckning än vad fallet är beträffande anläggningar för vattenförsörjning. Dessa avloppsanläggningar ha ofta tillkommit genom kommunernas försorg. Initiativet till befintliga kom- munala anläggningar har, liksom beträffande vattenledningar, i allmänhet utgått från kommunerna själva. Antalet fall, där kommun av länsstyrelse ålagts utreda fråga om eller ombesörja utförande av avloppsanläggning, är dock betydligt större än beträffande vattenledning.

• Sida 126
•  Original

Tätorterna på landsbygden sakna emellertid alltjämt i stor utsträckning gemensamma avloppsanläggningar. Där sådana anläggningar finnas, äro de dessutom ofta av otillfredsställande beskaffenhet.

Bristfälliga avloppsanordningar ha mångenstädes medfört ur sanitär synpunkt allvarliga förhållanden, särskilt vad beträffar de större tät- orternas äldre bebyggelse. Oaktat bestämmelserna i hälsovårdsstadgan (483. %) om att avloppsledning skall vara så beskaffad att den ej kan medföra sani- tära olägenheter och fastän det åligger hälsovårdsnämnderna att vaka här- över, är det vanligt förekommande, att den flytande orenligheten medelst mycket primitiva ledningar föres till närmaste dike. I ledningarna in- kopplas visserligen ofta s. k. septic tanks eller andra »reningsbrunnar» av olika konstruktion. Dessa ha emellertid ofta otillräcklig reningseffekt, vilken ytterligare minskas om reningsanordningarna ej skötas tillfredsställande. Då orenligheten stannar i diken till följd av att dessa ej rensas, blir den om- givande marken infiltrerad av avloppsvattnet med påföljd att närbelägna brun- nar kunna bli infekterade. Sommartid sprida dessa diken därjämte en be— svärande stank i samhällena och medföra en riklig förekomst av flugor.

En annan olägenhet är den att avloppsledningarna, där sådana anordnats, i icke ringa omfattning erhållit ett bristfälligt utförande bl. a. i så måtto att de fått för små dimensioner. Vid stark nederbörd kunna ledningarna på grund härav ej forsla undan nederbördsvattnet i erforderlig mån utan detta tränger upp genom rensbrunnar i fastigheternas källarvåningar och förorsakar över- svämningar i dessa.

Särskilt svårartade ha förhållandena blivit i de mycket talrika fall, då wc med eller utan tillstånd av hälsovårdsnämnden installerats i fastigheterna och orenlighet och spillvatten från dessa anläggningar släppes ut i diken eller i sådana vattendrag, där hushållen hämta vatten till disk och tvätt.

C. Sammanfattat ing.

Sammanfattningsvis kan sägas, att städernas stadsplanelagda områden nu- mera praktiskt taget överallt äro försedda med tillfredsställande va—nät. Att det varit ekonomiskt möjligt för städerna att lösa sina va-problem beror huvud- sakligen på att kostnaderna för anläggningarna äro väsentligt lägre vid kon- centrerad bebyggelse än vid spridd bebyggelse samt att de ekonomiska för— hållandena i städerna varit sådana, att anläggningskostnaderna i regel kunnat bestridas utan större svårigheter. Städernas va-problem — i varje de större städernas — påkalla därför knappast uppmärksamhet eller åtgärder från stats— makternas sida, åtminstone om man bortser från vissa speciella frågor, bl. a. sättet för uttagande av va.-avgifter samt frågan om förorening av sjöar och vattendrag genom städernas avloppsvatten. I fråga om vissa mindre städer och städer, som omfatta större områden av landsbygdskarakrtär, gäller emeller- tid i viss mån detsamma som om landsbygden.

• Sida 127
•  Original

På landsbygden lämna va-frågorna mycket övrigt att önska, vilket även framgår av de utredningar härom, som verkställts under senare tid. Egna- hemsstyrelsen har i sin å s. 108 f och 111 nämnda utredning även lämnat ett underlag för beräkning av kostnaderna för erforderliga förbättringsåtgärder. Med utgångspunkt från att undersökningsresultatet var representativt för hela den egentliga landsbygden med en folkmängd av i runt tal 3 milj., fördelad på omkring 650 000 fastigheter, kom egnahemsstyrelsen till det resultatet, att om- kring 180 000 fastigheter eller cirka 27,7 % av hela antalet kunde antagas för— sedda med tillfredsställande va-anordningar, medan återstoden, cirka 470 000 fastigheter eller omkring 72,3 % (med drygt 2 milj. invånare), borde bli före- mål för förbättringsåtgärder.

Till jämförelse må nämnas, att enligt uppgifterna från särskilda folkräknin— gen 1935/36 beträffande 100 landskommuner med övervägande jordbruksbe— folkning och med sammanlagt 32 000 bostadslägenheter 79,4 % av lägenheterna saknade avloppsledning samt 80,3 % vattenledning, varjämte 12,7 % hade ett avstånd av minst 100 meter från bostaden till närmaste brunn eller källa.

Uppgifter rörande va-förhållandena i landet ha även införskaffats av social- styrelsen i samband med bostadsräkningen år 1945. Uppgifterna avse procen- tuella antalet lägenheter som sakna vattenledning och avlopp. Med ledning härav har socialstyrelsen beräknat ungefärliga antalet personer, som sakna dylika förmåner i sina bostäder, varvid man utgått från att varje lägenhet i genomsnitt varit bebodd av lika antal personer. Resultatet av denna utredning framgår av följande sammanställning:

Procentuella antalet lägenheter (och ungefärligt antal invånare) som sakna.

vattenledning avlopp både vattenledning 1 9 4 5 (men har avlopp) (menharvattenledning) och avlopp

Stockholm .................... 1'9 (12 700) 1'6 (10 700) O'!) (6 000) Göteborg .................... 25 (7 900) 21 (6 600) 14 (4 400) Tätorter med mer än 10 000 inv. (utom Stockholm och Göte— borg) ...................... 8'8 (135 000) 7'6 (116 000) 78 (111 700) Tätorter med mer än 1 000 och högst 10 000 inv ............. (254 000) (218 000) (208 400) Tätorter med mer än 200 och högst 1 000 inv. ............ (226 000) (179 000) (162 800)

Summa (635 600) (530 300) (493 300)

Den egentliga landsbygden (gles- bebyggelsen jämte tätorter med högst 200 inv.) .............. 64'5 (1 680000) 580 (1 510000) 550 (1 432 000) Hela riket .................... 34'7 (2 315 600) 306 (2 040 300) 261) (1 795 200)1

1 Till följd av att en avrundning skett av såväl procenttal som invånartal, är det angivna invånartalet för hela riket ej lika med summan av för olika orter och områden angivna invånurtal.

Storleken av den befolkning, som vid 1945 års undersökning icke hade till- gång till både vattenledning och avlopp, kan med ledning av tabellen beräknas

• Sida 128
•  Original

till ungefär 2,5 milj. personer, motsvarande omkring 37 % av rikets folkmängd, vilken då utgjorde i runt tal 6,7 milj.

De sakkunniga återgiva härjämte följande preliminära uppgifter ur bostads— styrelsens bostadsbyggnadsstatistik för år 1949:

Antal hus/lägenheter med

vattenledning ansluten till avloppsledning ansluten till

P 1 a nin s t i t ut sam- annat egen aam— annat gemen. egen

nanm ggr?” brunn hälleta smt "_ led- lef; med Totalt led- led nin s- nings- . hydro- nings— . ' g nät nings- for nät nmgs- brunn nät nät

Antal hns. Stadsplan ........ 4 295 106 372 4 780 4 515 71 185 9 4 780 Byggnadsplan . . . . 667 277 602 1 564 748 266 539 11 1564

Utomplansbestäm-

_, melser .......... 506 313 960 1 813 547 353 878 35 1 813 580 396 2 244 3 378 589 321 2 375 93 3 378

6048 1092 4178 11535 6399 1011 3977 148 11535

Antal lägenheter. Stadsplan ........ 29 172 642 621 7 30 442 29 885 325 223 9 30 442 Byggnadsplan . . . . 1 814 623 921 19 3 377 2 035 559 771 12 3 377 Utomplansbeståm- __ melser .......... 1 312 558 1 145 36 3 051 1 396 624 994 37 3 051 Ovriga. .......... 1 306 609 2 599 4 681 1 354 534 2 693 100 4 681

33604 2432 5286 229 41551 34670 2042 4681 158 41551

Såsom framgår av tabellen saknade av de under år 1949 uppförda 11 535 bostadsfastigheterna ungefär 38 % eller 4395 fastigheter anslutning till sam- hällets eller annat gem-ensamt vattenledningsnät; ungefär 36% eller 4125 fastigheter saknade anslutning till sådant avloppsnät.

De sakkunniga ha anledning betona att totala behovet av förbättringsåtgär— der torde vara avsevärt större än vad de nämnda utredningarna ge vid handen. Förefintliga va-anordningar torde nämligen i ett mycket stort antal fall vara av mindre tillfredsställande beskaffenhet och böra utbytas mot fullgoda sepa- rata anordningar eller ersättas genom fastighetens anslutning till en tidsenlig gemensam anläggning.

• Sida 129
•  Original

3. KAP. REFORMKRAV. DIREKTIVEN FÖR DE SAK- KUNNIGAS UTREDNING

Var-frågorna ha under senare tid vid flera tillfällen varit föremål .för stats- makternas uppmärksamhet.

I en inom andra kammaren vid 1940 års riksdag väckt motion (nr 32) hemställde herrar Mäler och Ericsson i Sörsjön om utredning rörande vatten— försörjning för sådana bebyggelseområden på landsbygden, vilka med då gällande bestämmelser icke kunde få statsbidrag för dylikt ändamål. Stats— bidrag kunde enligt nämnda bestämmelser då lämnas till va.-anläggningar an- tingen genom egnahemsnämnderna i samband med understöd till förbätt— ring av landsbygdens bostäder eller genom arbetsmarknadskommissionen till sådana större kommunala anläggningar vilka utfördes i arbetsmarknads— reglerande syfte. Motionärerna lframhöllo att till [följd härav en stor del av bebyggelsen på. landsbygden icke hade möjlighet att erhålla statsbidrag för ifrågavarande ändamål. Detta gällde särskilt avsides liggande och spridda bebyggelseområden. Riksdagen biföll moti-onärernas hemställan om utred- ning. Denna utfördes som förut nämnts av egnahemsstyrelsen efter samråd med statens institut för folkhälsan och resulterade i förut (s. 108) berörda, den 26 oktober 1942 avgivna »Utredn'ing och förslag angående vattenförsörjnings- och avloppsförhållanden på. landsbygden».

Egnahemsstyrelsen ansåg att man vid bedömande av vilka åtgärder i tekniskt avseende, som vore önskvärda för att undanröja rådande brister i va-förhållandena på landsbygden, borde ta i betraktande dels hygie- niska och dels arbetsbesparande synpunkter. Efter samrådet med folk- hälsoinstitutet förordade styrelsen följande åtgärder, nämligen iståndsät— tande av befintliga brunnar eller utförande av nya, där så. erfordrades, ordnande av vattenledningar från brunn till kök (tvättstuga, ladugård) jämte handpump vid tappställen, samt installerande av slasktratt i kök och avloppsledning från kök (tvättstuga) till lämplig recipient på tillfreds- ställande avstånd från bostadshuset. Avvikelser från de föreslagna åtgär- derna kunde tänkas i vissa fall, exempelvis då ett flertal fastigheter voro belägna så nära varandra., att gemensam anläggning borde utföras och då , uppfordringen av vattnet lämpligen borde ske med elmotordriven pump i » stället för handpump. Styrelsen beräknade genomsnittliga kostnaden för samtliga fastigheter, för vilka förbättringsåtgärder ansågos böra vidtagas, vid ett minimiutf-örande till 210 kronor och vid ett normalt utförande ' till 830 kronor per fastighet. Totalkostnaden för genomförande av de

• Sida 130
•  Original

116 förordade förbättringarna uppskattades ienlighet härmed till 87,3 milj. kronor respektive 365,5 milj. kronor. Vad anginge administreringen av de stat- liga stödåtgärderna i förevarande hänseende ansåg egnahemsstyrelsen det ligga närmast till hands att statens stödåtgärder med avseende är mindre företag anförtroddes egnahemsorganisationen samt att större företag, för- slagsvis sådana med flera delägare än tjugo, handhades av väg- och vatten- byggnadsstyrelsen. De statliga stödåtgärderna för sådana företag, som skulle omhänderhavas av egnahemsstyrelsen, borde liksom dittills lämpligen regleras efter i stort sett samma grunder som den allmänna bostadsförbättringsverk- samheten; författningarna härom borde emellertid i så fall kompletteras med vissa särbestämmelser med avseende å va—frågor. Styrelsen upptog i sin ut— redning till behandling även vissa organisatoriska frågor, som sammanhängde med en effektivisering av arbetet på förbättrade va—förhållanden, samt under- strök önskvärdheten av en effektiv upplysningsverksamhet beträffande för— hållanden som berörde va-frågornas ordnande.

I ett [uttalande till statsrådsprotokollet i samband med avlåtande av prop. 243/1943 angående anslag till förbättrade bostadsförhållanden tog chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, ställning till egnahemsstyrelsens för- slag, därvid han bl. a. anförde :följande: Vattenförsörjningens och avlopps- förhållandenas ordnande på ett tillfredsställande sätt såväl på landsbygden som i tätorterna måste betraktas som ett hygieniskt krav, vars tillgodoseende utgjorde ett viktigt led i den förebyggande hälsovården. Härtill komme att va-frågorna krävde uppmärksamhet från det allmännas sida även med hän- syn till deras betydelse för anbetsförhållandena i hemmen. Den inventering, som för landsbygdens del verkställts genom egnahemsstyrelsens försorg, gåve bekräftelse på att vattenförsörjningen och avlopps-förhållandena mången- städes lämnade mycket övrigt att önska. Det kunde emellertid förutsättas, att missförhållanden av nu ifrågavarande art även förefunnes på tätare be- byggda platser. I likhet med egnahemsstyrelsen ansåge departementschefen en förbättring av de rådande förhållandena vara i hög grad angelägen. En effektiv sådan förbättring torde ej kunna påräknas, med mindre statliga åt- gärder i olika former vidtoges för främjande härav. Departementschefen an- .såge emellertid att tidpunkten icke vore lämplig för en vidgad investerings— verksamhet på förevarande område. Det rådde nämligen allvarlig brist på en del för va—anläggningar behövligt material, varjämte svårigheter mötte att disponera över arbetskraft för här avsedda ändamål. Det torde därför under rådande förhållanden vara uteslutet att bidrag till nya företag, syftande till förbättring av va—förhållandena, beviljades annat än i enstaka undanzagsfall. Planläggning och organisation av verksam-heten borde emellertid påbörjas i god tid. För att stimulera härtill borde statsmakterna i princip förklara sig dela egnahemsstyrelsens uppfattning, att förbättrandet av landsbygdens av- lopps- och vattenförhållanden tedde sig som en så betydelsefull samhällelig angelägenhet, att den borde stödjas genom bidrag från statens sida. Utan att taga någon slutgiltig ståndpunkt beträffande vare sig grunderna för eller

• Sida 131
•  Original

organisationen av den framtida verksamheten ansåge sig departementschefen böra tillstyrka att då föreliggande möjligheter att inom ramen för den stats- understödda bostadsförbättringsverksamheten lämna bidrag och lån till eko- nomiskt stöd åt va—företag bibehölles, därvid dock de modifikationer borde ske som erfordrades för ett mera rationellt bedrivande av verksamheten. Be- träffande arten och omfattningen av de åtgärder, vartill bidrag och lån borde beviljas, gillade departementschefen i stort sett vad egnahemsstyrelsen här— om uttalat.

Riksdagen anslöt sig till vad departementschefen sålunda anfört och fram- höll härjämte angelägenheten av att bestämmelser snarast komme till stånd om bidrag och långivning jämväl till gemensamma anläggningar för vatten— försörjning och avlopp (se statsutskottets utlåtande 219/1943 5. 31).

Egnahemsstyrelsens utredning lades i fråga om vattenförsörjning och av- lopp i viss mån till grund för investeringsutredningens i betänkande år 1944 (SOU 1944: 12) framlagda förslag till investeringsreserv av statliga, kommu- nala och statsunderstödda anläggningsarbeten för budgetåret 1944/45 och därmed sammanhängande statsbidragsfrågor. Investeringsutredningens förslag innebar i korthet, att statsbidragsverksamheten beträffande va-anläggningar för enstaka eller ett fåtal, högst fyra lägenheter i fortsättningen som dittills skulle handhavas i samband med den allmänna bostadsförbättringsverksam- heten, varvid verksamhetens omfattning och takt förutsattes skola komma att regleras genom statsanslagens storlek. Härjämte före-slogos emellertid nya statsbidragsgrunder för utförande av anläggningar, gemensamma för fem eller flera lägenheter, varigenom alltså även sådana mindre gemensamhetsanlägg- ningar, vilka i praktiken icke tillgodosetts av arbetsmarknadsorganens bidra-g, kunde understödjas, liksom ock va—företag, vilkas utförande påkallades huvud- sakligen av bebyggelsens behov men icke i högre grad av behovet att syssel- sätta friställd arbetskraft. Bidrag till sådana större företag skulle beviljas av väg— och vattenbyggnadsstyrelsen. Investeringsutredningen uppdrog härjämte vissa riktlinjer för utformningen av bestämmelser om statsbidrag till sist- nämnda slag av anläggningar.

I proposition nr 281 till 1944 års riksdag angående allmän beredskaps- stat för budgetåret 1944/45 rtillstyrkte dåvarande chefen för kommunikations- departementet, statsrådet Andersson, i huvudsak utredningens förslag men förklarade sig icke beredd att då taga ställning till frågan om gränsdrag- ningen mellan väg— och vattenbyggnadsstyrelsens och egnahemsstyrelsens befogenhet, såvitt anginge handläggningen av statsbidragsärenden beträf- fande anläggningar av mindre omfattning. Härjämte anförde departements- chefen att Kungl. Maj:t borde, därest riksdagen icke funne anledning till erinran däremot, äga meddela bestämmelser om statsbidrag till arbeten av här ifrågavarande art i huvudsak enligt de grunder som angivits av investe- ringsutredningen. I anslutning härtill föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att bevilja visst anslag för att möjliggöra igångsättande av planeringsarbeten, uppbyggande av nödig personalorganisation och andra förberedande åtgärder

• Sida 132
•  Original

118 samt igångsättande av vissa särskilt angelägna anläggningsarbeten, i den mån materialtillgångarna och arbetsmarknadsläget det tilläte.

I motion till samma års riksdag (II: 5453) yrkade herr Torsten Nilsson Stockholm m. fl. att riksdagen måtte bifalla de i förenämnda proposition upptagna förslagen men att riksdagen samtidigt måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning angående en utvidgning och förenkling av förbättringsverksamheten beträffande vattenförsörjningen och avloppsföra hållandena på landsbygd-en. Till stöd för sina yrkanden anförde motionärerna bl. a. följande: Det behov av åtgärder för att förbättra Vil—förhållandena på landsbygden, som Kungl. Maj:ts förslag avsåge att tillgodose, hade länge framstått som en angelägenhet av största vikt, såväl vad gällde bebyggelsen på den egentliga landsbygden som dennas tätortsbebyggelse. Statsmakterna hade redan ägnat dessa frågor uppmärksamhet och därvid även anslagit medel för att genomföra en förbättring av förhållandena. Såsom framhållits i den av 1940 års riksdag bifallna motionen av herrar Mäler och Ericsson i Sörsjön (för vilken redogörelse lämnats i det föregående) hade emellertid en stor del av ifrågavarande bebyggelse icke möjlighet att erhålla statsbi- drag. Ett första steg till avlägsnande av dessa olägenheter utgjorde de av investeringsutredningen framlagda förslag-en. Även om ett statsbidrags— system, som byggde på dessa förslag, skapade förutsättningar för en önsk- värd utvidgning av stödåtgärderna och fyllde igen de luckor i hjälpmöjlig— heterna, som tidigare bestått, syntes det som om ur vissa andra synpunkter erinringar alltjämt kunde göras mot den föreslagna uppläggningen av verk— samheten. Det vore sålunda önskvärt att va-förbättringarna på varje ort eller bebyggelseområde för sig och därmed hela riket komme att omfatta en så stor del av de med sådana anläggningar hittills ej tillgodosedda lägen— heterna som möjligt. Vidare vore det önskvärt, att själva planeringen och projekteringen av de olika anläggningarna inte i onödan splittrades, så att inte på en och samma ort den ena anläggningen planerades oberoende av den andra. Helst borde på varje bebyggelseområde ett slags generalplane- ring föregå de olika särskilda anläggningarnas planering. Det kunde vidare, med hänsyn till bl. a. riksdagens tidigare ställningstagande till ifrågavaa rande spörsmål vid anmälan av egnahemsstyrelsens utredning, ifrågasättas huruvida icke programmet för de statliga åtgärderna på detta område borde omfatta ingenting mindre än en om också inte samtidig och omedelbar lös- ning så dock en lösning i ett sammanhang av hela landsbygdens och dess be— byggelses vadförsörjning. Enligt motionärernas mening borde förbättrings— verksamheten utvidgas så, att den från början inriktades på att tillgodose praktiskt taget hela det lägenhetsbestånd på den egentliga såväl som på den agglomererade landsbygden som ännu saknade ledningar för vatten och av- lopp. Huvudprincipen för utlämningen av erforderliga statsbidrag syntes kunna vara den, att ett visst grundbidrag utan behovsprövning skulle utgå till alla med ett visserligen icke till penningvärdet men väl till bruksvärdet för alla lika belopp, nämligen helt enkelt i form av fritt material för ledningar och in—

• Sida 133
•  Original

stallationer. I den mån så befunnes erforderligt torde kompletterande kon- tanta. bidrag kunna lämnas. Genom ett sålunda skisserat förfarande skulle bidragsverksamhetens administration kunna väsentligt förenklas.

I anledning av förenämnda proposition nr 281 och motionen II: 545 anförde statsutskottet. i utlåtande (nr 216), att utskottet i likhet med departeinentschefen icke vore berett att taga ställning till organisationsfrå— gan, lika litet som till de olika uppslag som framförts i motionen. Enligt utskottets mening borde hithörande spörsmål göras till föremål för fortsatt utredning. En i motionen påvisad organisatorisk brist bestående däri, att anslutningen till och därmed också den lämpliga planläggningen av ett vattenledningsföretag vore beroende på de enskilda därav berörda fastighets— ägarnas villighet att ingå i företaget, ansåge utskottet böra föranleda till ett övervägande, i vad mån även anslutningen till vattenledningsföretag kunde behöva rättsligen regleras. Utskottet hemställde att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förslag om bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och av- lopp samt, i anledning av motionen, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning angående en utvidgning av förbättringsverksamheten med beaktande av att den anpassades även efter mera normala förhållanden men samtidigt skedde i administrativt enklast möjliga former. Utskottets hem- ställan bifölls av riksdagen.

I anledning av detta beslut utfärdade Kungl. Maj:t den 17 november 1944 den förut omnämnda kungörelsen angående statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

Samtidigt med att Kungl. Maj:t genom beslut den 11 maj 1945 ställde av riksdagen anvisat anslag till bidrag till anläggningar för vattenförsörj- ning och avlopp =för budgetåret 1945/46 till väg- och vattenbyggnadsstyrel— sens förfogande, anbefallde Kungl. Maj:t styrelsen att, sedan någon tids er— farenhet vunnits rörande organisationen och bedrivandet av anläggnings- verksamheten för vattenförsörjning och avlopp samt tillämpningen av för densamma meddelade statsbidragsgrunder, till Kungl. Maj:t inkomma med redogörelse härför ävensom, efter! samråd med egnahemsstyrelsen och sta- tens arbetsmarknadskommission, med de förslag rörande den fortsatta plan- läggningen av verksamheten m. ni., som betingades av sålunda vunnen er- farenhet och som borde läggas till grund för de fortsatta utredningar och . överväganden i ämnet, vilka åsyftats av riksdagen. Till ätlydnad härav över- lämnade styrelsen med skrivelse den 21 februari 1946 förslag till vissa änd- ringar i statsbidragsgmndema, varjämte styrelsen hemställde att särskilda sakkunniga måtte tillkallas för att rutreda frågan om anläggnings och bidrags- verksamhetens fortsatta bedrivande och därmed sammanhängande spörsmål.

Den 1 november 1946 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för kommunika- tionsdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom departe— mentet biträda med sådan utredning. Direktiven för denna innehållas i de- , partementschefens yttrande till statsrådsprotokollet för nämnda dag. I ytt-

randet anföres bl. a. följande.

• Sida 134
•  Original

Vid prövning av frågor huruvida statsbidrag över huvud taget skall utgå till viss anläggning måste ett flertal faktorer beaktas. Vissa sådana finnas angivna i 3 % av gällande kungörelse i ämnet. Det torde emellertid vara önskvärt, att mera utförliga riktlinjer utformas för bedömandet av dessa frågor.

Vid statsbidragssystemets utformning synas nu gällande grunder i huvudsak kunna tagas till utgångspunkt. För närvarande skola vattenkostnaderna upp till en viss gräns helt bestridas av konsumenterna, medan statsbidrag kan utgå till nedbringande av den överskjutande kostnaden. Härigenom erhålles en viss ut— jämning av vattenkostnaderna mellan olika anläggningar. Jag är icke beredd att utan ytterligare utredning taga ställning till frågan huruvida de nuvarande grun- derna medgiva en tillräcklig utjämning av vattenkostnaderna eller om en längre gående utjämning i riktning mot en för hela landet enhetlig vattenkostnad bör eftersträvas genom höjning av stats'bidragsprocenten vid anläggningar med sär— skilt hög vatt—enkostnad. I senare fallet kan ökningen av det totala bidragsbe- hovet motverkas genom höjning av den nyssnämnda gränsen, såvida detta icke kan anses leda till en oskäligt hög vattenkostnad för konsument-erna.

Med nu angivna utgångspunkter kommer beviljandet av statsbidrag väsent— ligen att bliva beroende av om en anläggning objektivt sett är kostsam. Frågan härom jämte frågan om anläggningens angelägenhetsgrad böra också enligt min mening träda i förgrunden vid prövningen av bidragsbehovet. Viss hänsyn torde emellertid jämväl — såsom också kommit till uttryck vid förarbetena till gäl- lande författning — böra tagas till vederbörandes förmåga att själva 'bära kost— naderna för anläggningen. Åtminstone så länge tillgången på bidragsmedel är ringa i förhållande till det aktuella behovet av nyanläggningar förefaller det så— lunda naturligt, att statsbidrag icke beviljas sådan—a kom-muner, vilka med hän- syn till skatteunderlag och uttaxering måste anses utan större svårigheter kunna mot rimliga avgifter helt på egen hand förse sina invånare med vatten och avlopp. Mera komplicerad blir nu förevarande fråga, då sökanden är ett kollektiv av en- skilda personer. Svårigheten att här undersöka och taga hänsyn till samtliga del- tagares skiftande ekonomiska förhållanden synes berättiga till den slutsatsen, att i dylika fall någon mera ingående behovsprövning i nu förevarande hänseende icke är lämplig.

Vid bidragsverksamheten tillämpar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för när— varande den regeln, att alla av en anläggning berörda skola äga ansluta sig till anläggningen. Några mera i detalj gående grunder för anslutningsrättens om- fattning finnas dock ej utarbetade. Anslutningsrätt *bör uppenbarligen finnas för huvuddelen av bebyggelsen i en tätort, men även fastigheter utanför den egentliga tätbebyggelsen böra vara berättigade att. ansluta sig till den gemen— samma anläggningen i sådana fall 'där detta skulle medföra en allenast tämligen obetydlig höjning av den genomsnittliga kostnaden för övriga deltagare. Rikt- linjer torde böra uppdragas för ett bedömande huru långt en sådan lokal ut— jämning bör få komma till stånd och huru anslutningsområdena lämpligen böra begränsas.

I vissa :fall kan tillkomsten av en vattenledningsanläggning tänkas bliva även— tyra'd genom ovillighet från någon eller några fastighetsägare att deltaga i före— taget. Det bör övervägas huruvida i sådana fall —— såsom redan gäller beträf— fande avloppsledningsföretag — särskilda samfälligheter för vattenförsörjning med tvångsanslutning böra bildas. I många fall torde anläggningar för vattenförsörj- ning och avlopp lämpligen böra ägas och drivas av kommunen. Det kan ifråga— sättas huruvida icke såsom villkor för stats-bidrags lämnande i sådana fall bör föreskrivas, att anläggningen skall omhänderhavas av vederbörande kommun. I samband härmed bör även prövas, om behov föreligger av att genom administra— tiva föreskrifter kunna i ökad utsträckning ålägga kommun att vidtaga åtgärder för ordnande av vai—förhållandena. inom en begränsad del av kommunen.

• Sida 135
•  Original

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sin förutnämnda framställning före— slagit, att större statsunderstöd skulle kunna utgå under en anläggnings första 'brukningstid, därest vattenkostnaderna under denna tid eljest kunde beräknas bli högre än senare, exempelvis efter en successiv ökning av antalet till anlägg- ningen anslutna förbrukare. Styrelsen har upprättat två alternativa förslag till den bidragstekniska lösningen av frågan. Det bör nu övervägas, huruvida något system för återkrävande av utbetalda bidragsbelopp eller någon låneform bör införas i det angivna syftet. Även frågan om statliga lån till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp bör upptagas i hela sin vidd.

För att främja och säkerställa, att en anläggnings utförande föregås av till- räckliga och med anlitande av erforderlig sakkunskap verkställda utredningar, vore det antagligen av värde om statsbidrag kunde beviljas särskilt till utred- nings- och undersökningskostnader samt om sådana planeringsbidrag kunde få utgå även till smärre anläggningar. I samband med behandlingen av denna. fråga bör också övervägas huruvida icke statsbidrag till mindre anläggningar lämp- ligen må kunna utgå i form av material samt sådant undersöknings— och förslags- arbete och sådan arbetsledning m. m. som icke kan *besörjas av de bidragssökande själva. Då det måste anses ligga i statens intresse icke endast att en delvis med statsmedel tillkommen anläggning från början är lämpligt dimensionerad, kon- struerad och utförd utan även att den sedermera underhålles på bästa sätt, bör vidare i detta sammanhang uppmärksamhet ägnas åt frågan om teknisk kontroll från statens sida av va.—verkens skötsel.

Ett effektivt arbete på nu ifrågavarande område ställer betydande krav på administrativ samordning. Sålunda ha väg- och vattenbyggnadsverket samt lant— bruksstyrelsen och de styrelsen underställda lantbruksingenjörerna att befatta sig med i vissa. fall delvis artskilda, i andra fall återigen i sin helhet eller i stora delar likartade avloppsanläggningar. Sättet för en samordning av verkens praxis samt behovet av en mera preciserad fördelning av arbetsuppgifterna dem emellan bör undersökas. Motsvarande torde böra gälla beträffande väg- och vattenbygg- nadsverket och egnahemsstyrelsen, vilka båda handlägga såväl tekniska frågor rörande smärre anläggningar för vattenförsörjning och avlopp som frågor om bidragsgivning till dylika anläggningar.

Resultatet av sistnämnda undersökning måste givetvis göras beroende av de organisatoriska och andra förändringar, som under utredningens gång kunna komma att genomföras på det bostadspolitiska området. Vid bedömningen av frå— gan, huruvida en anläggning för vattenförsörjning och avlopp bör komma till stånd med bidrag av statsmedel och hur den 'bör dimensioneras, måste hänsyn tagas till befolkningsutvecklingen och andra för samhällsbildningen viktiga frågor. Såväl av dessa som av tekniska skäl förekommer samarbete mellan väg— och vattenbyggnadsstyrelsen samt byggnadsstyrelsen och dess länsarkitektorganisa— tion. Lämpliga riktlinjer och former för detta samarbete böra nu övervägas, var- vid även bör undersökas i vad mån och på vilket sätt väg- och vattenbyggnads— styrelsens tekniska expertis bör i ökad utsträckning bistå de statliga stadsplane— myndigheterna vid sådana markun'dersökningar och utredningar som erfordras för stads- och byggnadsplaners uppgörande och vilka kunna väntas minska kostna— derna för ”blivande vai—anläggningar.

I fråga om hidragsärendenas behandling bör eftersträvas, att förfarandet såvitt möjligt förenklas för den enskilde bidragssökanden och att handläggningen av ärendena sker i enkla och smidiga "former, så att icke onödig tidsutdräkt vållas. På längre sikt bör en decentralisering av verksamheten och ärendenas handlägg- ning övervägas.

I detta sammanhang må erinras, att justitieministern i propositionen med förslag till byggnadslag (131/1947) betecknade avsaknaden av bestämmelser,

• Sida 136
•  Original

122 genom vilka delaktighet i vattenledningsföretag kunde framtvingas, såsom en brist som medfört avsevärda olägenheter. Denna brist kunde emellertid icke avhjälpas inom byggnadslagstiftningens ram, men frågan om sådan tvångs- delaktighet syntes komma att bli föremål för prövning i samband med utred— ningen om ändrade grunder för statsbidrag till va—företag.

I en vid 1947 års riksdag väckt motion (11:92) av herr Ericsson i Sör— sjön m. fl. påtalades, att statsbidrag till va-ledningar utginge efter två från varandra väsentligt skiljaktiga grunder, samt att handhavandet av härmed förbunden verksamhet vore fördelad på olika organ. Med hänsyn till de olika bidragsgrunderna kunde det inträffa, att den ene medborgaren erhölle i bidrag från det allmänna 80% av kostnaden medan den andre i precis samma ekonomiska omständigheter erhölle blott en ringa hjälp, beroende av huruvida han v-ore intressent i ett företag ej överstigande fem eller i ett sådant överstigande fem deltagare. Vid sådant förhållande borde övervägas, huruvida icke ett system av individuell behovsprövning kunde tillämpas även beträffande företag, vilka sorterade under väg- och vattenbyggnadssty— relsen. Man kunde även tänka sig en sådan omläggning av själva organisa- tionen, att styrelsen tillhandahölle den tekniska sakkunskapen, medan lant— bruksnämnderna handhade prövningen av ansökningar om statsbidrag till va-företag. Statsutskottet fann i sitt av riksdagen godkända utlåtande (6/1947 s. 46) lämpligt, att de i motionen anförda synpunkterna förutsättningslöst toges under övervägande av 1946 års va—sakkunniga.

I två vid samma riksdag väckta likalydande motioner, inom första kam— maren av herr B. A. Nilsson m.fl. (I: 165) och inom andra kammaren av herr Johansson i Norrfors m. fl. (111157) föreslogs, att det maximibelopp, som av egnahemsnämnd kunde beviljas enskild person till anordnandet av vatten och avlopp på hans fastighet, skulle höjas från 1 000 till 1 500 kronor, ävensom att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa dels om förslag till sådana ändringar av gällande författningar, att bidrag av egna- hemsnämnd kund-e beviljas till gemensam anläggning för vattenförsörjning och avlopp vid högst tjugo fastigheter under förutsättning att kostnaden per lägenhet icke överstege 4000 kronor och dels om en ytterligare utredning av hela frågan om bästa sättet att understödja landsbygdshemmen-s förseende med vatten och avlopp. Den förstnämnda motionen hänvisades till jordbruks- utskottet och den sistnämnda till statsutskottet. Båda motionerna ha, i en- lighet med utskottens av riksdagen godkända utlåtanden (29/1947 och 6/1947, s. 46), av Kungl. Maj:t den 9 maj 1947 överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande.

• Sida 137
•  Original

4. KAP. ()M BEHOVET AV BÄTTRE FÖRHÄLLANDEN I FRÅGA OM VATTENFÖRSÖRJNING OCH AVLOPP

Av den sammanfattande redogörelsen i 2 kap, (5. 112 ff) torde framgå, att ara-förhållandena. inom de stadsplanelagda delarna av städerna äro ordnade på ett i stort sett tillfredsställande sätt. För landet i övrigt och särskilt för den egentliga landsbygden ha. va-frågorna endast i begränsad omfattning blivit nöjaktigt lösta. Krav på bättre förhållanden härutinnan ha på senare tid gjort sig gällande med ständigt växande styrka. Från att tidigare ha varit spörsmål av förhållandevis mindre vikt ha va-frågorna för lands- kommunerna och deras invånare blivit av genomgripande betydelse. Det är en rad med den allmänna utvecklingen förbundna faktorer som medverkat till att aktualisera va—frågorna. I detta kapitel skall lämnas en kort redogö- relse för dessa faktorer.

Det ekonomiska framåtskridandet har möjliggjort en väsentlig höjning av levnads— och bostadsstandarden för mycket stora grupper av befolkningen. Detta har bl. a. medfört krav på att den bebyggelse, som hittills varit i av- saknad av fullgoda va—anordningar, skall förbättras så att den i stort sett kommer att erbjuda samma fördelar och bekvämligheter i nämnda hän- seende som stadsbebyggelsen. Den standard, som tidigare ansetts berättigad och ekomomiskt möjlig att uppnå endast för den egentliga stadsbebyggelsen, har sålunda alltmer erkänts böra vara normerande för all tätbebyggelse lik- som ock för den spridda bebyggelsen. Man har fått allt svårare att komma till- rätta med det betungande och tidskrävande arbete samt den brist på bekväm- lighet, som äro ofrånkomliga, där va—anordningar helt eller delvis saknas eller där de äro av primitiv beskaffenhet.

En allmän förbättring av bostadsstandarden, bl. a.. genom bostädernas ut- rustande med tidsenliga va-anordningar, är också ett av den statliga bostadspolitikens mål. Anspråken på va—anordningar äro självfallet delvis en följd av den statliga bostadspolitiken. De sakkunniga, som i det följande återkomma till denna fråga, ha emellertid under sina överläggningar med , representanter för ett hundratal landskommuner i olika delar av landet * kommit till den uppfattningen, att kraven på va—anordningar skulle ha gjort -_ sig gällande tämligen oberoende av den statliga bostadspolitiken såsom ett * uttryck för ett från den enskildes synpunkt självklart anspråk på höjd stan— _ dard med därav följande bekvämlighet och trevnad samt lättnad och tidsbe- i sparing beträffande hushållsarbetet och arbetet i ladugårdarna.

• Sida 138
•  Original

124 Frånvaron av tillfredsställande va-anordningar gör arbetet i hushåll och ladugårdar väsentligt mera betungande än det eljest skulle vara. Även om hämtningen av vatten för hushållens behov och bortskaffandet av det an— vända vattnet på många håll icke tar anmärkningsvärt lång tid i anspråk, är arbetet därmed i allt fall tungt och obekvämt. Hushållsgöromålen för- svåras härjämte och bli mera tidskrävande, när vattentillgången inom bosta- den är knapp. Nu berörda förhållanden, som framför allt drabba landsbyg— dens kvinnor, torde utgöra en bidragande orsak till att dessa i så stor ut sträckning söka sig till städerna eller till andra tätorter, som erbjuda bättre arbetsförhållanden i dessa hänseenden. Ehuru enbart en lösning av va-proble- men icke torde vara av avgörande betydelse för en begränsning av utflyttningen från glesbygden, torde likväl bättre förhållanden i nämnda hänseende i förening med andra åtgärder vara ägnade att bidraga till att inflyttningen till tätorterna får en mera ändamålsenlig omfattning. För den spridda och samlade bebyggelsen på landet torde va-frågornas lösande i allmänhet vara den mest trängande bostadsförbättringsåtgärden. Under trycket av de rådande krisförhållandena har emellertid bostadspolitiken under senare tid kommit att i övervägande grad inriktas på nyproduktion av bostäder. Den omfattande nyproduktionen av bostäder och den samtidigt mycket knappt tillmätta kvoten för investeringar i ver-anläggningar ha med— fört att denna kvot nästan helt måst tas i anspråk för de nya bostädernas be- hov. Utförandet av gemensamma va-anläggningar för den befintliga bebyggel— sen har därför måst i betydande mån eftersättas. Önskemålen om en förbättring av bostadsstandarden på landsbygden med avseende å va—anordningar framstå med hänsyn till angivna förhållanden såsom i hög grad berättigade. Det synes också vara en angelägenhet av största vikt att söka tillse, att befolkningen inom den spridda bebyggelsen och inom de mindre tätorterna på landet i va—hänseende kommer i åtnjutande av de för- måner som för det övervägande flertalet av städernas invånare framstå så- som oundgängliga levnadsbetingelser.

Kraven på !tidsenliga vai-anordningar grunda sig emellertid icke enbart på in— dividernas önskan att vid höjd inkomststandard tillgodose elementära krav på bekvämlighet och trevnad. Samma krav framställas också av hälsovårdens och den allmänna hygienens målsmän i anslutning till utvecklingen och forsk— ningen på dessa områden och till samhället-s ökade ekonomiska möjligheter till förbättringar i dessa avseenden.

För folkhälsan är riklig tillgång på vatten av tillfredsställande beskaffen- het för hushållsändamål av den största betydelse. Den inskränkning av vattenförbrukningen inom ett- hushåll, som lätt blir en följd av att vattnet, såsom fortfarande mångenstädes är fallet, måste bäras från vattenhämtnings— stället till bostaden, kan medföra ett eftersättande av de hygieniska kraven såväl vad beträffar kroppsvården som i fråga om diskning, tvätt och ann-an rengöring. Det är emellertid framför allt de bristfälliga avloppsförhållan— dena som ur hälsovårdssynpunkt vålla bekymmer. De markanta miss—

• Sida 139
•  Original

förhållanden som uppstått inom den äldre okontrollerade bebyggelsen till följd av att avloppsvatten letts till diken eller vattensamlingar, där det stagnerat och genom infiltration i marken förorenat grundvattnet, ha i allt större omfattning blivit föremål för uppmärksamhet av de hälsovårdande myndigheterna och föranlett krav på åtgärder till förbättring av förhållandena.

Ur sanitär synpunkt är det icke minst angeläget att genom åtgärder på vattenhygienens område förhindra spridning av sådana sjukdomar, vilkas smittämne kan förekomma i och spridas med vattnet, s. k. vattenburna sjuk- domar. Enligt en sammanställning, publicerad av professorn G. Fischer vid statens institut för folkhälsan (Vattenhygien 1949 nr 3 s 51), anmäldes i Sverige under år 1948 följande antal fall av nedan angivna sjukdomar av denna kategori:

Barnförlamning

(poliomyel it) Epidemisk

gulsot (epidemisk hepatit)

Tyf us (nervfeber)

Dysenteri

Paratyfus (rö dao t)

fall med fall utan förlamning förlamning

48 323 134 620 206 11 736

Beträffande flera av dessa sjukdomar är det emellertid endast en mindre del av sjukdomsfallen som anmäles. Enligt Fischer torde antalet paratyfus— fall i verkligheten vara 10 gånger större och antalet rödsots- och gulsotsfall 100 gånger större än anmälningssiffrorna ange. FörutOm dessa välbekanta och lätt urskiljbara sjukdomar spridas ett stort antal andra på samma sätt. Företrädesvis är det härvid fråga om tarmsjukdomar som gå. under olika namn sådana som västkust—, gotlands- och sommarsjuka. Sistnämnda sjukdomar äro som regel icke farliga för vuxna men kunna för späda barn vara livshotande. Fischer framhåller bl a. att enligt statistiken antalet fall av barnförlamning är betydligt större på landsbygden med dess ur hygienisk synpunkt dåliga vatten- försörjning än i städerna och vidare att antalet fall är mindre i städer med vatten från goda grundvattentäkter än i städer, där vattenförsörjningen är baserad på ytvatten.

Bristen på och kostnaden för arbetskraft ha i väsentlig mån medverkat till att aktualisera behovet av rationella va-anläggningar. Detta gäller särskilt arbetskraft för hushållsarbete och kreatursskötsel. Så länge tillgången på arbetskraft var god och arbetskostnaderna låga, voro det arbete och den tidsspillan, som föranleddes av primitiva va—anordningar, av underordnad betydelse. Sedan arbetshjälp i form av hemmavarande barn i arbetsför ålder eller lejd arbetskraft i allt mindre utsträckning står till buds, har arbets— bördan för främst landsbygdens husmödrar ökats till en grad, som ur indivi- dens, familjens och samhällets synpunkter inger allvarliga betänkligheter och innebär olägenheter och risker för skadliga följdverkningar av skilda slag.

• Sida 140
•  Original

Detta gör det angeläget att sådana rationaliseringsåtgärder, som kunna minska denna betungande arbetsbörda, främjas och genomföras. Härvid kunna va— frågorna sägas intaga en särställning.

Den arbetsbesparing, som är möjlig genom en rationell lösning av vatten- försörjningen, är särskilt påtaglig när det gäller kreaturens vattenbehov, så- som framgår av den förut nämnda sammanfattningen av Hackåsutredningen, vilken intagits såsom en bilaga i slutet av detta betänkande. Kunde den tid, som i Hackåsfallet användes för bärning och körning av vatten, utnyttjas för annat, produktivt arbete, skulle enbart värdet härav mer än väl förslå att bestrida kostnaderna även för en mycket dyrbar va-anläggning. Härtill kommer bl. a. fördelen av att arbetskraft under perioder av mindre arbetsbehov i lant- bruket, t. ex. vintertid, icke längre bindes vid gården till följd av nöd- vändigheten att varje dag eller eljest med kortare tidsmellanrum ägna viss tid åt vattenförsörjningen.

Det må i detta sammanhang även framhållas, att latrinrenhållningen i städerna skulle bli orimligt kostsam om där ej funnes wc och avloppsled— ningar, men att även inom relativt små tätortsbildningar bortfallet av kost- nader för detta slags renhållning kan vara ett väsentligt ekonomiskt skäl för utförande av en va.—anläggning.

En lösning av landskommunernas va-frågor framstår såsom nödvändig icke minst ur näringslivets synpunkt. För att nya företag skola kunna lokalisera sig till landskommunernas tätortsbildningar och där befintliga in- dustrier skola kunna utvecklas äro rationella vat—anläggningar ett oeftergiv- ligt villkor. Sådana erfordras icke blott för den industriella verksamhetens egna behov utan även och kanske framför allt för att bostadsstandarden i orten skall kunna hållas på sådan nivå, att arbetskraftsbehovet kan tillgodo— ses. En tidsenlig lösning av va-frågorna har härigenom kommit att framstå så— som en nödvändig förutsättning för välordnade och utvecklingskraftiga tät— ortsbildningar, ägnade att främja ett mera differentierat och livskraftigt nä— ringsliv inom landskommunerna. Ett sådant näringsliv kan ge bärgning åt den arbetskraft, som till följd av jordbrukets rationalisering eller av andra skäl lämnar de utpräglade glesbygdsnäringarna. Genom att de små. tätorternas näringsliv främjas, hindras en ur allmän synpunkt icke önskvärd folkminsk— ning i landskommunerna såsom enheter betraktade.

De sakkunniga få i detta sammanhang även erinra om den betydelse som tillmätts va-frågorna i samband med åtgärder för att tillgodose arbetskraft-s— behovet vid järnbruken och andra produktionsorter. Till grund för Kungl. Maj:ts proposition nr 78 till 1949 års riksdag om ett särskilt anslag för bidrag till va—anläggningar å järnbruksorter och andra ur produktions- och export-synpunkt viktiga orter låg erfarenheten, att ett huvudvillkor för att få arbetare att flytta till eller kvarstanna på en ort är tillgång på goda bostäder och att det i detta avseende är av avgörande betydelse, att bostä- derna äro utrustade med tidsenliga va—anordningar.

• Sida 141
•  Original

Under det sista decenniet har tätbebyggelsen ökats högst väsentligt. Detta gäller icke endast beträffande städerna och de därmed jämförliga större samhällsbildningarn—a, utan även ett stort antal mindre tätorter. Inom många av dessa senare har man tidigare till nöds kunnat klara sig utan gemen- sam, tidsenlig va—anläggning, även om de befintliga och som regel för varje fastighet separata anordningarna icke varit fullt tillfredsställande. Att man ändock godtagit dessa beror på att man ej haft ekonomisk möjlighet eller varit villig att investera erforderligt belopp i en gemensam anläggning samt i främsta rummet därpå, att såväl de kommunala organen som de enskilda fastig— hetsägarna varit ohågade att taga. initiativ till en sådan lösning av ifrågavarande problem. De bristfälliga avloppsanordningarna ha så småningom, särskilt efter det fastighetsägarna mera allmänt börjat installera wc i sina fastigheter, medfört sanitära olägenheter, bl. a. genom att avloppsvattnet förorenat vattnet i brunnar och andra separata vattentäkter så att detta blivit mindre tjänligt för hushållsändamål eller direkt hälsovådligt. Enda möjligheten att radikalt komma till rätta med dessa problem är att utföra en gemensam va—anläggning.

Den utveckling, som här antytt-s, har i hög grad accentuerats i de tätorter som äro stadda i tillväxt. Det för all nybebyggelse gällande kravet på tids— enlig utrustning av lägenheterna i förening med de ökade svårigheterna att skaffa vatten genom brunnar för varje fastighet har mångenstädes aktuali— serat behovet av en gemensam va-anläggning. Där för den befintliga bebyg— gelsens del redan föreligger ett latent behov av en gemensam anläggning, framstår det såsom ofrånkomligt att planera en anläggning för bebyggelsen i dess helhet. I vissa fall kan det vara möjligt att såsom en första etapp utföra endast de delar av anläggningen, som skola betjäna nybebyggelsen. I regel tala emellertid såväl ekonomiska som andra skäl för att anläggningen snarast utbygges att avse all bebyggelse. Detta torde jämväl få anses motiverat av tillbörlig hänsyn till den befintliga bebyggelsen och dess invånare.

Utvecklingen har, på sätt framgår av det anförda, gjort en tids- enlig lösning av va.—frågorna till en trängande angelägenhet. En lösning av dessa frågor påkallas sålunda icke blott av de enskildas berättigade önskemål utan även och framför allt av viktiga samhällsintressen.

• Sida 142
•  Original

5. KAP. MÅLET FÖR STRÄVANDENA ATT FÖRBÄTTRA VATTEN- FÖRSÖRJNINGS- OCH AVLOPPSFÖRHÅLLANDENA

1. Allmänna synpunkter.

Såsom av närmast föregående kapitel framgått har behovet av tidsenliga va- anläggningar av olika skäl i hög grad aktualiserats under senare tid. Behovet är enligt de sakkunnigas uppfattning av sådan angelägenhetsgrad, att vitt— gående åtgärder från det allmännas sida äro påkallade för dess tillgodoseende.

Målet för strävandena att förbättra va.-förhållandena synes därvid böra vara, att all bostads- och därmed jämförlig bebyggelse, som bedömes komma att bestå och utnyttjas för sitt ändamål under överskådlig tid, bör anslutas till gemensamma Vir-anläggningar, där så finnes lämpligt ur teknisk-ekono- miska synpunkter, men i annat fall förses med tillfredsställande separata va- anordningar.

Denna målsättning kan, såsom förut erinrats (s. 123 f), i huvudsak sägas vara i princip angiven genom den allmänna bostadspolitiken samt i vissa avseenden och i mera begränsad omfattning genom byggnadslagstiftningen och hälso- vårdsstadgan. Vad beträffar bostadspolitiken kräves numera vid nyproduktion, ombyggnad eller förbättring av bostäder att dessa ur sociala och andra all— männa synpunkter skola fylla vissa minimifordringar med avsende å utrymme, utförande och utrustning m. m. I praktiken ha kraven på bostädernas beskaf— fenhet i betydande mån standardiserats. Beträffande va-frågan må härutinnan hänvisas till att som villkor för egnahemslån för uppförande eller ombyggnad av enfamiljshus stadgats dels att huset anslutes till gemensamhetsanordning för va—ändamål eller, i fråga om hus, som icke är beläget å tätort, att va-led— ningar anordnas där så kan ske för rimlig kostnad, dels ock att huset utrustas med badrum.

Som nödvändigheten av att förse permanent bebyggelse med tillfreds— ställande va—anordningar numera torde få anses klarlagd och allmänt erkänd, lärer någon tvekan om riktigheten av den angivna, principiella målsättningen icke komma att yppa sig. Denna har därför lagts till grund för de förslag, som de sakkunniga i det följande framlägga.

Däremot kunna olika meningar förefinnas om det sätt på vilket målsätt- ningen skall realiseras och va—frågorna lösas i praktiken. Ett ställningsta- gande härtill påverkas givetvis — särskilt i vissa avseenden, exempelvis beträffande rening av avloppsvatten — i betydande mån av de naturliga för— utsättningarna och andra lokala betingelser i det speciella fallet. De sak—

• Sida 143
•  Original

kunniga anse det likväl vara påkallat att redovisa de synpunkter, som prin— cipiellt kunna anläggas dels på den standard, efter vilken va—frågorna böra lösas i vissa typfall, dels ock på vissa härmed sammanhängande särskilda spörsmål. De ekonomiska faktorerna beröras emellertid här endast i förbi- gående och behandlas närmare först i nästföljande kapitel om kostnaderna för va—frågornas lösande, i 9 kap. om allmänna synpunkter på en reform samt i 11 kap. om statens och kommunens ekonomiska medverkan.

2. Standarden inom större tätområden. Va-anläggningar i sådana större tätområden, som med avseende å bebyg- gelsens omfattning och art äro jämförbara med de egentliga städerna, böra tämligen självfallet ha den utformning och standard som numera äro allmänt vedertagna i fråga om städernas va-anläggningar. Detta gäller särskilt i fråga om vattendistributionens tekniska utformning, däri inbegripet säkerhets- och reservanordningar till förhindrande av leveransavbrott och till säkerställande även under mera exceptionella förhållanden av en tillfredsställande kvalitet hos vattenledningsvattnet samt säkra och effektiva eldsläckningsmöjligheter med hjälp av vattenledningsnätet. Med avseende på regnvattenavledningen torde dock som regel avvikelse böra göras från det inom städer och andra områden med slutet byggnadssätt sedan gammalt tillämpade men numera vid nyanläggningar mindre vanliga systemet med s. k. kombinerade ledningar. Detta system innebär att samma ledning användes för avledande såväl av hus- hållsspillvatten och annat därmed jämförligt avloppsvatten som av regnvatten från gator och vägar, tomtmark och hustak. Med hänsyn till anläggnin-gskost- naderna och till att föroreningarna i det egentliga spillvattnet skola kunna på ett effektivt sätt avskiljas i reningsanläggning, torde det i allmänhet vara lämpligast att utföra spillvattennätet endast för hushållsspillvatten och där- med jämförligt avloppsvatten. För avledning av regnvatten böra öppna diken användas eller, där så finnes påkallat, särskilda regnvattenledningar anläggas. Den omständigheten, att man ofta tillämpar samma standard såväl i den inre delen av en stad som inom dess villabebyggda ytterområden, bör enligt de sak- kunnigas mening icke föranleda, att man vid planering av ny anläggning för bebyggelse av huvudsakligen den senare typen ställer kraven högre än vad som med hänsyn till behovet och kostnaderna kan anses skäligt.

3. Standarden inom mindre tåtområden. , Att närmare angiva vilka områden som äro att hänföra till större respek- , tive mindre tätområden låter sig givetvis icke göra. När de sakkunniga likväl begagna. dessa båda benämningar, sker detta med hänsyn till att man ur vattenförsörjnin-gssynpunkt med viss fördel kan göra en sådan uppdelning. Går man successivt från större till mindre tätområden, kommer , man till en gräns, där det som regel av teknisk-ekonomiska skäl är påkallat _l att i vissa avseenden pruta av något på den i det föregående antydda standar-

• Sida 144
•  Original

den för större tätområden. I första hand torde man böra uppge fordran på att vattenledningsanläggningen utföres så, att på vattenledningen baserade säkra eldsläckningsmöjligheter finnas. Skall brandförsvarets vattenbehov vid eldsvåda tillgodoses medelst vattenledningsnätet, måste nämligen anläggningen uppfylla vissa fordringar i fråga om le—dningsdimensioner, vattenmängder, m. ni., som för mindre anläggningar skulle medföra oproportionerligt stora merkostnader. För brandsläckning erforderliga vattenmängder få i stället säkerställas exempelvis genom branddammar. Dessa kunna. givetvis fyllas medelst vatten- ledningen. Det erforderliga vattentrycket kan åstadkommas för betydligt lägre kostnad medelst transportabla motorsprutor än genom att en mindre anläggning dimensioneras och utrustas med säkerhets och reservanordningar för att kunna tillgodose behovet av eldsläckningsvatten i tillräcklig mängd och med tillräckligt tryck även i händelse av t. ex. strömavbrott eller maskin- skada. Ehuru brandförsvarskostnaderna i betydande mån måste avvägas med hänsyn till andra värden än de rent materiella, torde det ej kunna anses vara motiverat att nedlägga avsevärt större kostnader på brandförsvaret än vad som motsvarar en försäkrin'gsmässi-g bedömning av värdet å härigenom minskade risker för brandskador.

Även bortsett från vad som betingas av brandförsvarets krav, är det med hänsyn till merkostnaderna icke ekonomiskt berättigat att utföra mindre an- läggningar med samma reserv- och säkerhetsanordningar till undvikande av leveransavbrott och andra driftsstörningar som vid en större anläggning. Ett leveran—savbrott kan ej heller anses medföra lika stora olägenheter för invå— narna i ett mindre som i ett större tätområde. Det får därför anses rimligt att tillämpa en i vissa avseenden något lägre standard för mindre anlägg- ningar. Fordringarna på vattnets kvalitet ur hygienisk synpunkt och på åt- gärder till motverkande av förorening genom avloppsvatten böra dock, såsom i det följande närmare beröres, i princip vara desamma som för större tät- områden.

4. Standarden inom den spridda bebyggelsen.

Den glesare bebyggelsen — både den, som utan att kunna karakteriseras som tätbebyggelse likväl ligger samlad med förhållandevis korta avstånd mellan byggnaderna, och den helt spridda, utpräglade glesbebyggelsen _— anse de sakkunniga böra erhålla i huvudsak samma fördelar som erbjudas inom de mindre tätområdena under förutsättning dock att kostnaderna härför ej bli orimligt höga. Detta innebär, att vatten skall finnas tillgängligt genom ledning i sådan mängd och med sådant tryck, att bostäderna kunna utrustas med bl. a. varmvattenberedare, badrum och wc. Där elektrisk ström icke finnes att tillgå, torde dock möjligheterna att åstadkomma den för vattentrycket i regel erforderliga pumpningen vara begränsade. Avloppsanordningarna böra, där icke särskilda skäl undantagsvis motivera avsteg härifrån, utföras på sådant sätt, att de kunna avleda spillvatten från wc utan att sanitära olägenheter uppstå för de boende eller otillåtlig förorening sker av recipient

• Sida 145
•  Original

131 eller grundvattentillgång. Då nu angiven målsättning under en följd av år tillämpats av de bostadspolitiska organen, torde någon närmare motivering härför knappast vara erforderlig. I ett avseende ha de sakkunniga likväl ansett sig böra närmare redovisa sitt ståndpunktstagande, nämligen beträffande frågan om vattenklosetter.

5. Bör den spridda bebyggelsen förses med wc?

De sakkunniga ha särskilt övervägt, huruvida även den spridda bebyg— gelsens va-frågor regelmässigt böra lösas med tanke på att möjliggöra in— stallation av vattenklosetter. Inom större tätområden utgör wcsystemet en numera av såväl sanitära som ekonomiska skäl självskriven lösning av latrinrenhållningsproblemet. Vid glesare bebyggelse föreligga ur den all- männa hälsovårdens synpunkt icke samma motiv för övergång till wc—systemet som inom tätbebyggelse, och de ekonomiska skälen tala snarare mot än för en sådan lösning.

Med hänsyn till såväl den allmänna bostadsstandarden som bostadspoli- tikens syfte och praktiska tillämpning måste emellertid bostädernas ut— rustande med wc anses vara ett angeläget önskemål även för den spridda bebyggelsens del. Bortsett från att tätbebyggelsen genomgående kommer att utrustas härmed blir så fallet även med skolor och andra offentliga lokaler på landsbygden. Alldeles oavsett den officiella målsättningen kommer där— jämte en icke oväsentlig del av glesbebyggelsens bostäder likaledes att för— ses med wc. I anslutning till vad nyss sagts beträffande bostadspolitiken må nämnas, att beträffande alla de egnahemsbyggen, till vilka statlig med— verkan lämnats under senare år, det endast i ett fåtal av speciella omständig— heter föranledda undantagsfall förekommit, att byggnaden icke utförts för omedelbar eller senare installation av wc. Erfarenheterna från de sakkunnigas överläggningar med kommunrepresentanter och enskilda företagare ge även vid handen att. man vore villig att godtaga de förhållandevis obetydliga merkost— naderna för glesbebyggelsens förseende med wc-anordningar. I betraktande av dessa förhållanden finna de sakkunniga det uppenbart, att man bör räkna med att va-frågan även för den spridda bebyggelsen i regel bör lösas på ett sätt, som möjliggör installation av wc.

Vid de sakkunnigas ställningstagande till denna fråga har även väsent— ligt avseende fästs vid det förhållandet, att ur hälsovårds— och bostads— hygienisk synpunkt bostädernas utrustning med wc måste anses innebära avgjorda fördelar, särskilt med hänsyn till barn och åldringar, vid sjuk- domsfall etc. Även om i dessa avseenden genom anordnande av torrklosetter . inom eller i omedelbar anslutning till bostäderna delvis samma fördelar kunna vinnas, är wc-installation likväl ur hygienisk synpunkt så avgjort att föredraga, att det endast är i särskilda undantagsfall som man enligt de sakkunnigas mening vid lösandet av va-frågan för bebyggelse som bedömes . komma att bestå icke bör räkna med att wc skall anordnas.

' 10—1091 50

• Sida 146
•  Original

6. Vattnets kvalitet. Normer för beskaffenheten hos och undersökning och bedömning av vattenledningsvatten utarbetades i samråd med olika fackmän i anslutning till 1941 års förordning om kontroll av vattenledningsvatten och fastställdes av medicinalstyrelsen. Större anläggningar bli automatiskt eller efter särskilt beslut av länsstyrelsen underkastade förordningens kontrollföreskrifter och därigenOm förpliktade att tillhandahålla ett kvalitativt sett tillfredsställande vatten. Mindre anläggningar— varmed här avses såväl sådana vilka betjäna endast en enda fastighet, som ock sådana som äro gemensamma för ett mindre antal fastigheter —— kunna på grund av sin ringa omfattning icke lämp- ligen underkastas samma kontrollföreskrifter som större anläggningar. Men även för sådana mindre anläggningar bör eftersträvas en vattenkvalitet, som uppfyller de för större anläggningar angivna fordringarna, såvitt detta ligger inom det ekonomiskt rimligas ram. Givetvis få kvalitetsfordringarna icke i något fall eftergivas i sådan utsträckning, att risker uppkomma för att vattnet blir hälsovådligt. Fordringarna på att genom olika reserv- och säkerhetsanordningar und- vika — förutom leveransavbrott — tillfälliga kvalitetsförsämringar på grund av driftsstörnin-gar eller andra exceptionella omständigheter måste också i be— tydande mån anpassas efter kostnaderna härför. Dessa äro relativt sett avsevärt större vid mindre än vid större anläggningar. Hur en vattenförsörjnings— anläggning i dessa avseenden kan och bör utformas måste därför som regel avvägas i varje särskilt fall. Generellt gäller dock, att det i dessa liksom i flera andra avseenden i allmänhet är fördelaktigare med en större anlägg- ning än med flera mindre. Vad beträffar valet mellan grundvattentäkt och ytvattentäkt gäller att grundvattenanläggningar i allmänhet lämna bättre vattenkvalitet och större säkerhet mot tillfällig kvalitetsförsämring hos renvattnet på grund av drifts- störningar o. (1. Detta förhållande är av betydelse framför allt för de mindre anläggningarna. Ett spörsmål, som de sakkunniga även vilja fästa uppmärksamheten på, är att vattnet om möjligt bör vara lämpligt ej endast till dryck och matlag- ning utan även för andra ändamål. De sakkunniga syfta härvid främst på vattnets användning för klädtvätt och vilja ifrågasätta om icke vatten- beskaffenhetens betydelse för tvättmedelsåtgång samt för arbete med och slitage av tvättgodset vore förtjänt av att närmare klarläggas. Det synes icke uteslutet, att det ur rent ekonomisk synpunkt kan befinnas berät— tigat att vid större anläggningar anpassa vattenledningsvattnets beskaffen— het med hänsyn till dess användning för nämnda ändamål. Vid smärre an— läggningar torde möjlighet—erna härtill däremot vara betydligt mindre.

• Sida 147
•  Original

7. Rening av avloppsvatten. Genom att va-frågan i ökad utsträckning löses genom tidsenliga anlägg- ningar kommer det redan nu i många delar av landet allvarliga spörsmålet om åtgärder till motverkande av förorening av sjöar och vattendrag även— som av grundvattentillgångar att bli än mer angeläget. Det synes ofrån- komligt, att detta problem ägnas större uppmärksamhet från det allmännas sida. Alltsedan år 1942 gäller enligt VL, att den, som vill utsläppa avloppsvatten, är skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga erfor— derliga åtgärder till motverkande av förorening. Denna bestämmelses efter— levnad och tillämpning har emellertid lämnat en del övrigt att önska. Den allmänt omvittnade, alltmer ökande föroreningen av ett stort antal vatten- områden kan icke få fortgå. En riktigare avvägning måste åvägabringas mellan de motstående intressena, såväl enskilda som allmänna, och gott- görelse beredas de genom förorening skadelidande, vilket nu endast sker mera undantagsvis. Enligt de sakkunnigas uppfattning måste det allmänna i betydligt större omfattning och på ett effektivare sätt än hittills med- verka till en reglering av dessa frågor. Att närmare precisera målsättningen för föroreningsfrågornas lösning låter sig i nuvarande läge icke göra. De sakkunniga återkomma emellertid till dessa frågor i ett senare sammanhang (s. 270 ff)

I .

• Sida 148
•  Original

6. KAP. KOSTNADERNA FÖR VATTEN- OCH AVLOPPSANLÄGGNINGAH

Med hänsyn till kostnadernas dominerande betydelse för va—frågornas lösande ha de sakkunniga ansett det påkallat att- tämligen ingående redo— göra för kostnaderna för utförande, drift och underhåll av Kra-anläggningar och för de faktorer som påverka kostnaderna. I det följande redogöres i enlig- het härmed för kostnaderna för gemensamma och separata anläggningar av olika omfattning och art. I ett särskilt avsnitt ställas därefter vii-kostnaderna i relation till kostnaderna för bostadsbyggande m. m. Slutligen beröras total— kostnaderna för va—frågornas lösande enligt den målsättning som angivits i föregående kapitel.

1. Kostnaderna för gemensamma anläggningar. Anläggningskostnaderna för gemensamma va—anläggningar kunna variera avsevärt, beroende på främst bebyggelsetätheten och bebyggelseområdets stor- lek, markbeskaffenheten och terrängförhållandena (lutnings- och höjdförhållan- den), frostfria läggningsdjupet (som varierar mellan 1,0 m i sydligaste och 2,5 m i nordligaste Sverige), avstånden till vattentäkt och till recipient, rå— vattnets beskaffenhet (vattenreningskostnader) och recipientens storlek, belä- genhet och vattenföring m. m. samt dess därav beroende förmåga att utan otill- låtliga skadeverkningar mottaga avloppsvatten ävensom beskaffenheten och mängden av föroreningar i avloppsvattnet (avloppsreningskostnader). För att erhålla ett jämförelsemått på anläggningskostnadens storlek i olika fall kan densamma beträffande större anläggningar lämpligen ställas i relation till det antal personer, som anläggningen beräknas komma att betjäna. Anlägg— ningskostnaden per person eller annan enhet benämnes i fortsättningen den relativa anläggningskostnaden. Vid beräkning av denna kostnad för en anläggning som avses skola tillgodose även annat än bostädernas och hushål— lens behov, t. ex. kreatursskötsel eller industri, kan storleken av anläggnings- kostnaden givetvis icke sättas i relation endast till det antal fysiska personer, anläggningen är avsedd att betjäna, utan hänsyn måste också tagas till va-beho- vet för övriga ifrågakommande ändamål. Detta kan ske genom att man beräknar hur många personers va—behov för bostads- och hushållsändamål, som be- hovet för andra ändamål motsvarar, och ökar antalet fysiska personer med sistnämnda antal. Det sålunda sammanlagda antalet personer brukar benäm- nas >>antalet ekvivalenta personer».1 % det följande angives (s. 137 £) kan vattenförbrukningen för bostads- och hushålls-

ändamål beräknas uppgå till 50 1113 per person och år. För anläggning, som avser enbart vattenförsörjning, erhålles i enlighet härmed antalet ekvivalenta personer genom

• Sida 149
•  Original

I fråga om bostadsbebyggelse och särskilt egnahemsbebyggelse är det emel— lertid ofta mera belysande att beräkna den relativa anläggningskostnaden per lägenhet eller hushåll, varvid i det följande, där ej annat angives, lägenhets- eller hushållsantalet beräknas under antagande att medelhushållet består av fyra personer. Omvänt kan antalet invånare i områden med enfamiljshus be— räknas efter antalet fastigheter under antagande att envar är bebodd av ett dylikt medelhushåll.

Om man enbart tar i betraktande bebyggelseområden, där enfamiljshuset utgör den dominerande bostadsformen, torde vid 1950 års prisläge den rela— tiva. anläggningskostnaden uppgå till 2 000 år 4 000 kronor per fastighet eller 500 år 1 000 kronor per person. Vid särskilt gynnsamma förhållanden kan kost— naden stanna. under det lägre beloppet, men den kan även, med ökad markhård- het och större läggningsdjup, överstiga det högre beloppet, särskilt inom gle- sare bebyggelse. Anläggningar som kosta mera än 1 200 år 1 400 kronor per person ha dock hittills icke kommit till utförande annat än i enstaka undan- tagsfall. Däremot ha, särskilt i Norrland, detaljprojekterats anläggningar, för vilka kostnaden beräknats till mellan 2 000 och 3000 kronor per person; det är i sådana fall som regel fråga om enbart vattenförsörjning, enär det van—

att antalet av en anläggning betjänade fysiska personer ökas med en för varje 50- tal ms vattenförbrukning per år för annat ändamål än bostads- och hushållsända- mål. Tre storkreaturs vattenbehov beräknas motsvara en persons. Ett mejeris vattenbehov uppgår till ungefär tre ma per ton invägd mjölk, varför antalet personekvivalenter för ett mejeri erhålles genom att multiplicera den totala årliga mjölkmängden i ton med 3/50 o. s. v. — I de länsvis utförda s. k. generalplaneutredningarna för vattenförsörjning och avlopp och i samband med handläggningen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av statsbidragsärenden be- räknas den relativa anläggningskostnaden dels per fysisk person, dels som regel också per ekvivalent person. Vissa skäl tala för att man bibehåller detta beräkningssätt, även om en övergång till att räkna per medelhushåll skulle stå i bättre överensstämmelse med det i de sakkunnigas efterföljande framställning i stor utsträckning tillämpade sättet att räkna vattenkostnuden per medelhushåll och är. Det må i detta sammanhang jämväl framhållas, att beräkning av anläggningskostnaden per såväl fysisk som ekvivalent person är av intresse vid bedömning av den för anläggningen erforderliga investeringens, anläggningskostnadens, relativa storlek. Det är de fysiska personerna, vilka som regel konstituera det primära behovet av en anläggning; det är för deras skull den kommer till. De representera också en vida mer konstant vattenförbrukning, än den som erfordras för annat ändamål; vattenförbrukande industrier kunna flyttas eller nedläggas o. s. v.

Ovanstående exempel på beräkning av antalet ekvivalenta personer ha för enkelhetens skull och såsom uttryckligen angivits endast avsett anläggning för enbart vattenförsörjning. Vid anläggning för både vatten och avlopp kan beräkningen kompliceras bl. a. av att be— skaffenheten hos viss avloppsvattenmängd (från t. ex. mejeri eller slakteri) kan medföra, att avloppsreningsanläggning behöver utföras på annat sätt (för annan reningsmetod) än som erfordras för avloppsvattnet i övrigt. Beräkningen kan också kompliceras därav, att samtliga fastigheter väl tillgodose sitt vattenbehov genom den gemensamma anläggningen, men att samtidigt avloppsledningarna endast äro gemensamma för en del av fastigheterna eller mot- taga endast en del av den vattenmängd, som tillföres genom vattenledningarna; ett avlopps- nät tållföres exempelvis sällan en mot kreaturens vattenförbrukning svarande avloppsvatten- mang .

Slutligen må framhållas, att särskilda relationstal gälla i fråga om den föroreningseffekt eller nedsmutsning ett visst slags avloppsvatten medför, om det utan reningsåtgärder släppes ut i en recipient, i förhållande till föroreningcn genom avloppsvatten från enbart bostads- bebyggelse. Medan ett mejeris vattenbehov enligt vad ovan sagts för varje ton mjölk av års- mängden är lika med ärsvattenbehovet för 0,06 personer, motsvarar i allmänhet mejeriav- loppsvattnets föroreningsverkan (beräknad som biokemiskt syrebehov) för varje ton mjölk per år föroreningen genom avloppsvatten från ungefär 0,12 personer under ett år, men mejeri- avloppsvattnets föroreningsverkan kan också vara fem 3). sex gånger så stor (om mjölken beredes till ost och till följd härav vassla i större mängd ingår i avloppsvattnet).

• Sida 150
•  Original

ligen gäller en så pass gles bebyggelse, att gemensam avloppsledning ej alls eller endast i begränsad omfattning är erforderlig eller ur kostnadssyn- punkt möjlig.

För en ekonomisk bedömning av gemensamma vai-anläggningar är det emel— lertid icke anläggningskostnaden utan fast-mer årskostnaden för företaget som är av utslagsgivande betydelse. Med en va—anläggnings årskostnad förstås den sammanlagda årliga kostnaden för förräntning och förny- elsel av anläggningskapitalet samt för anläggningens underhåll och drift. För-delas årskostnaden på det antal m3 vatten, vartill förbrukningen under året uppgått eller beräknas uppgå, erhålles vad som i fortsättningen benäm— nes va-kostnad per m3. Sistnämnda kostnad innefattar alltså kostnaderna för vattnets anskaffande, inberäknat erforderlig rening, distribution till för- brukarna, avledande efter användningen samt renande i den omfattning som erfordras för att motverka otillåtlig förorening av den recipient, vari avlopps vattnet utsläppes. Att va—kostnaden utgör en riktigare bedömningsgrund än anläggningskostnaden framgår av nedanstående exempel.

Exemplet visar med avsiktligt avrundade poster storleksordningen av olika kostnader för en anläggning för enbart bostadsbebyggelse avsedd för en

Kostnadskalkyl för va—anläggning Folkmängd ........................ 1000 personer : 250 hushåll

Vattenförbrukm'ng per år 50 mil/pers ........... = 200 malhushftll : 50 000 m3

Alt. I. thattentäkt ”' U' Grundvatte”

Anläggningskostn ad

i bebyggelsens närhet

täkt på visst avstånd från bebyggelsen

600 000 kr. 800 000 kr.

600 kr./pers. 800 kr./pers.

Ärskostnud Årskostnad

kr./år kr./år

24 000 8 000 2 500 5 500

40 000

18 000 6 000 2 500 13 500

40 000

Ränta .................. Förnyelse " ............ Underhåll .............. ;

Summa f

" Beräknad i huvudsak efter den vid bestämning av statsbidrag tilläm- pade förnyelsetidcn 50 år.

¹ Förnyelsekostnaden benämnes i det följande ofta rätt och slätt >>förnyelse». Med hän— syn till att anläggningen efter viss tid blir uttjänt måste anläggningsvärdet successivt av- skrivas. Genom avskrivningarna kunna dels upptagna lån amorteras, dels medel reserveras till en fond, vars slutliga storlek bör svara mot den del av anläggningskapitalet, som icke an— skaffats genom lån utan genom insatser av brukarna (anslutningsavgifter etc.), anslag från kommunen eller statsbidrag. Skulle under anläggningens tjänstetid bedömas, att bygg- nadskostnaderna vid tidpunkten för anläggningens ombyggnad komma att ha stigit, måste. avsättningar göras med sådana belopp, att reserverade medel kunna täcka proportionsvis samma andel av den höjda nybyggnadskostnaden, som ursprungligen täckts med brukarnas kapitalinsatser och övriga icke lånade medel. —— Anläggningskapitalet behöver stundom icke förnyas i sin helhet. Sådana kostnader, som avse markförviirv, återkomma icke vid ombyggnad. Har ledning nedlagts i sprängd rörgrnv, blir schaktningskostuaden lägre vid ledningens om— byggnad än vid dess första anläggande o. s. v.

• Sida 151
•  Original

137 folkmängd av 1 000 personer, vilken anläggning i alt. I tänkes erhålla vatten från en ytvattentäkt i bebyggelsens närhet och i alt. II från en grundvatten— täkt på visst avstånd från densamma. I förra fallet är den relativa anlägg— ningskostnaden 600 kronor per person, i senare fallet 800 kronor per person, men årskostnaden blir i båda fallen densamma, 40,000 kronor, vilken fördelad på årsvattenmängden ger en va-kostnad av 80 öre per ma. Att årskostna- derna äro lika trots skillnaderna i anläggningskostnader, beror på att de högre kostnaderna för förräntning och förnyelse av anläggningskapitalet vid grundvattenalternativet motvägas av väsentligt högre driftskostnader vid ytvattenalternativet. Medan grundvattnet oftast kan utan några som helst reningsåtgärder eller efter förhållandevis enkla sådana pumpas direkt ut i distributionsnätet, måste ytvattnet alltid renas, vilket orsakar höga drifts- kostnader.

På sätt framgår av kostnadskalkylen dominera kostnaderna för ränta och förnyelse framför allt vid grundvattenalternativet men även, ehuru i mindre mån, vid ytvattenalternativet. Dessa kostnader ha, sedan anläggningen väl utförts, närmast karaktär av fasta kostnader, i varje fall såtillvida att de äro praktiskt taget oberoende av variationer i vattenförbrukningen; de påverkas icke av om denna uppgår till den beräknade eller blir väsentligt mindre. Motsvarande gäller i huvudsak även beträffande underhållskostnaden. Driftskostnaderna påverkas vid grundvattenverk, vilka äro de vanligaste vid måttligt stora anläggningar, endast obetydligt av vattenförbrukningens storlek. Då driftskostnaden vid sådana anläggningar därjämte är relativt ringa i förhållande till de tre övriga kostnadsposterna tillsammantagna, kan man i alt. II med mycket god approximation säga, att årskostnaden är av i huvud-sak (till minst 97 a 98 %) fast natur och oberoende av vattenförbrukningen. Mot- svarande gäller, ehuru i något mindre mån, beträffande alt. I (årskostnaden är där av fast natur till minst 80 a 90 %).

Med hänsyn härtill är det mindre ändamålsenligt att vid anläggningar av här avsedd art lägga kostnaden per 1113 vatten till grund för bedöman— det av 'en anläggnings kostsamhet. Lämpligare är att beräkna va— kostnaden per hushåll och år. Särskilt gäller detta i fråga om bostads— bebyggelse med enfamiljshus, eftersom det vid sådan bebyggelse är hushåHet-fastighetsägaren som är abonnent eller delägare i anlägg- ningen. Uttryckes va—kostnaden per hushåll och år, är dess storlek och betydelse dessutom för många lättare att bedöma. Vidare underlättas jämförelse i kostnadshänseende mellan gemensamma och separata anlägg— ningar liksom mellan va—anordningar av tidsenlig standard och mera primitiva sådana.

Fördelas i kalkylens exempel årskostnaden 40 000 kronor på de 250 hus— håll, som kunna beräknas utgöra anläggningens brukare eller delägare, er- hålles en va-kostnad av 160 kronor per hushåll och år. Detta motsvarar kostnaden för en antagen genomsnittsförbrukning av 50 ms per person eller , 200 rn3 per medelhushåll och år enligt den beräknad-e va-kostnaden 80 öre per '- ms. En förbrukning av denna storlek kan anses normal för bostads- och

• Sida 152
•  Original

hushållsändamål inom bebyggelse med tidsenlig utrustning i sanitärt hän— seende. Jämförelse mellan eller omräkning av kostnader för vatten och av- lopp för bostads- och hushållsändamål, uttryckta per m3 vatten respek- tive per hushåll och år, sker i det följande, där ej annat angives, under antagande att hushållets vattenförbrukning är 200 m3 per år. _ De sakkun— niga återkomma till frågan om va-kostnaden samt dess beräkning och för- delning i 9, 11 och 13 kap.

Det må slutligen i anslutning till kalkylen framhållas, att årskostnaden, 40 000 kronor, vid anläggningen med grundvattentäkt uppgår till 5 % av an- läggningskostnaden (vid en räntefot av 3 % och 50 års förnyelse). Detta kan under angiven förutsättning beträffande räntefot och förnyelsetid sägas med smärre variationer i allmänhet gälla för anläggningar med grundvatten— täkt. Såsom förut framhållits är sådan vattentäkt den vanligaste vid mindre och måttligt stora anläggningar.

I våra städer och andra större orter äro vattenverken i allmänhet fristå— ende i förhållande till avloppsverken och ha i regel formen av kommunala affärsverk, vilkas kostnader för rörelsen — ränta, underhåll, drift och förny— else — helt eller till större delen täckas av vattenavgifter från förbrukarna, representerade av fastighetsägarna. På grund av bebyggelsetätheten, stor— leken och det förhållandet, att städernas vattenförsörjningsanläggningar i huvudsak utbyggts vid en betydligt lägre prisnivå än den nuvarande, äro kost— naderna för dessa anläggningar relativt låga och kunna täckas genom en av— gift av i allmänhet mellan 20 och 35 öre per m3 för renvattnet. Kostnaderna för avlopp-et bestridas däremot i allmänhet till viss del av fastighetsägarna och till viss del med kommunalskattemedel (gälller nästan undantagslöst för- nyelse, underhåll och drift i fråga om stadsplanelagt område). På grundval av tillgängliga statistiska uppgifter från städer och köpingar m. fl. samhällen kan kostnaden för avledande av den mot renvattenförbrukningen svarande spill— vattenmängden i allmänhet uppskattas till mellan 15 och 30 öre per m3. Den sammanlagda kostnaden för vattnets anskaffande och bortskaffande, va—kost— naden enligt förut lämnad definition, har i enlighet härmed beräknats upp— gå till i genomsnitt 50 a 60 öre per 1113 i städer och vissa därmed jämförliga samhällen; detta motsvarar 100 a 120 kronor per medelhushåll och år för vatten och avlopp för bostads- och hushållsändamål.

För anläggningar, som utföras vid nuvarande prisläge, och för områden med den lägre bebyggelsetäthet, som förekommer inom egnahemsområden och i allmänhet i våra mindre samhällen, bli kostnaderna givetvis som regel väsentligt högre. I detta hänseende åberopas nedan intagna tablåer över va-företag, som intill den 1 juli 1950 erhållit bidrag enligt 1944 års stats- bidragsförfattning.1 Tablåerna utvisa bidragsanläggningarnas fördelning med

¹ Bidrag ha beviljats med ett totalbelopp av cirka 19 milj. kronor till anläggningar eller anläggningsetapper med en häremot svarande anläggningskostnad av cirka 35 milj. kronor. Det sammanlagda bidragsbeloppet utgör cirka 55 % av summan av motsvarande anläggningskost— nader. De berörda anläggningarnas beräknande sammanlagda totalkostnader uppgå till 164 milj. kronor.

• Sida 153
•  Original

avseende på dels va—kostnad, dels relativ och dels total anläggningskostnad. Då i de två förstnämnda avseendena jämförbara siffervärden icke föreligga för samtliga bidragsföretag, har ett litet antal anläggningar fått lämnas åsido vid uppgörandet av tablåerna, vilka avse inalles 154 anläggningar.

Birlragsföretagens fördelning efter Bidragsföretagens fördelning efter val—kostnad. relativ anläggningskostnad. Vai-kostnad, kr. per Antal Relativ anläggningskost— Antal hushåll och år anläggningar nad kr. per person anläggningar mindre än 100 ...... mindre än 500 ...... 500— 600 600— 700 700— 800 800— 900 900—1 000 200—220 1 000 —1 100 220—240 1 100—1 200 240—260 1 200—1 300 mer än 1 300 ........

Summa 154

Summa 154

Bidragsföretageus fördelning efter total anläggningskostnad. 1

Anläggniugskostnad Antal Anläggningskostnad Antal kr. anläggningar k . anläggningar 0—100 000 100 000—200 000 " 1 milj. 200 000—300 000 1,2 300 000—400 000 i 1,4 400 000—500 000 1,6 500 000—600 000 ],8 600 000—700 000 2,0 700 000—800 000 3,0 » 800 000—900 000 än 4'0 milj

Summa 154

2. Kostnaderna för separata anläggningar.

Även det belopp, som en enskild fastighetsägare behöver investera i en separat tva—anläggning i de fall, när fastigheten på grund av läge eller eljest icke kan anslutas till en gemensam anläggning, kan växla avsevärt. Skall man förse en enstaka bostadsfastighet med va-anordningar av ungefär den standard, som en gemensam anläggning för tätbebyggelse erbjuder, erfordras grävd eller borrad brunn, ledning mellan brunn och byggnad, hydro-

l Till de större anläggningarna ha. bidrag hittills beviljats endast för begränsade ut-

byggnadsetappcr.

• Sida 154
•  Original

for med vanligen eldriven pump, avloppsledning mellan byggnad och lämplig recipient samt, insatt på lämplig punkt av avloppsledningen, en reningsanordning av den beskaffenhet som kan anses erforderlig med hänsyn till förhållandena. Kostnaderna, inberäknat värdet av det arbete, som eventuellt utföres av ägaren själv, kunna under gynnsamma omständigheter stanna vid ungefär 2000 kronor per fastighet, men genomsnittligt uppskattade torde de belöpa sig till närmare 4 000 kronor. I ogynnsammare fall bestämmes den övre kostnadsgränsen uteslutande av ägarens villighet och förmåga att investera kapital för ändamålet. Belopp av storleken 6 000 år 8 000 kronor torde vara långt ifrån sällsynta, när det gäller exempelvis anläggningar, där vattentäkten utgöres av en bergborrad brunn. Räknar man i enlighet med vad förut angivits med i genomsnitt fyra personer per fastighet, får man även för de separata anläggningarna relativa anlägg— ningskostnader av ungefär samma storlek som nyss angivits för de gemen- samma.

Vanligen är det vanskligt att beräkna en med va-kostnaden för större gemensam anläggning jämförbar års— eller va—kostnad för separat anläggning för enskild fastighet. Anläggnings- och därmed räntekostnaderna äro per hus- håll av ungefär samma storlek. Driftskostnaden är i allmänhet av under— ordnad betydelse (elkraft till pumpmotor, tömning av avloppsreningsbrunn etc.). Underhåll och avskrivning måste däremot beräknas till procentuellt väsentligt högre belopp än vid större gemensamma anläggningar. Pump och motor bli icke föremål för samma fortlöpande och sakkunniga skötsel som vid en större anläggning utan få ofta bytas efter relativt kort tid. Risken för frostskador är vid separat anläggning relativt större på grund av den mindre vattenföringen i ledningen, varjämte livslängden hos småanlägg- ningarnas galvrörsledningar är kortare än hos gjutjärnsledningar. Risk för att brunnen skall sina eller förorenas och behöva ersättas med en ny före— ligger ofta. inom tättbebyggda områden. Då det därstädes ej sällan också blir nödvändigt, särskilt vid växande bebyggelse, att efter en relativt kort tid ersätta de separat-a anläggningarna med en gemensam, måste även av denna anledning förnyelsetiden (avskrivningstiden) beräknas ganska kort 0. s. v. Dessa omständigheter medföra, att årskostnaden för en separat anläggning bör uppskattas till 7 a 10 % av anläggningskostnaden. Mot en anläggnings— kostnad av 4 000 kronor svarar alltså en årskostnad för en separat anläggning av 300 år 400 kronor, vilket enligt förut angivna beräkningsantaganden (vatten- förbrukning 200 111& per år) ger en vattenkostnad av 150 a 200 öre per m3. Detta är inemot det dubbla mot kostnaden vid en större gemensamhetsan— läggning med likartad vattentäkt (grundvatten) och enahanda anläggnings— kostnad per medelhushåll.

Där man stannat för en primitivare lösning av va-frågan än den, till vilken ovan angivna kostnader äro hänförliga, blir kostnaden uttryckt i pengar givet- vis lägre, i många fall helt obetydlig. En sådan lösning kommer emellertid oftast att innebära, att ett betydande arbete måste nedläggas på hämtning och bortforsling av vatten. Även vid en mycket blygsam värdering av arbets-

• Sida 155
•  Original

tiden finner man, att sådana primitiva former av vattenförsörjning draga kostnader, vilka äro av samma storlek som eller större än vid en tidsenlig anläggning, alldeles oavsett andra olägenheter. De sakkunniga hänvisa i detta avseende till den vid betänkandet fogade redogörelsen för undersökningen av vaför-hållandena i Hackås.

3. Vatten- och avloppskostnaderna i förhållande till övriga bebyggelse- och bostadskostnader. Vatten och avlopp ingår som en väsentlig detalj i ett områdes bebyggande. Det är därför av intresse att jämföra kostnaden för denna detalj med bebyg- gelse— och bostadskostnaden i övrigt. Nyproduktion av ett enfamiljshus kostar, inberäknat tomt, lägst ungefär 30000 kronor. Den häremot svarande årliga kostnaden kan, om man inräknar utgifter för ränta, amortering, uppvärmning, underhåll, försäkringar, skatter m. m., beräknas till 6 a 7 % av byggnadskost- naden eller till i runt tal lägst 2000 kronor. Att förse denna bostad med vatten och avlopp genom anslutning till en gem-ensam anläggning kan i enlighet med det på s. 136 anförda exemplet beräknas dra en på fastigheten belöpande anläggningskostnad av 2 400, alternativt 3 200 kronor, vilket i båda fallen motsvaras av en årlig kostnad av 160 kronor, utgörande 8 % av den förut angivna årliga bostadskostnaden, 2 000 kronor. Va—kostnaden kan emel— lertid som i det föregående nämnts variera inom vida gränser och kan i gynn— samma fall stanna under 100 kronor per hushåll och år, medan den i ogynn- samma fall kan gå upp till 300 kronor per hushåll och år och däröver. Det sist- nämnda gäller icke minst i fråga om separata anläggningar. Även bostads- kostnaden kan skifta väsentligt beroende främst på bostadens storlek. Som ett- mått på relationen mellan va—kostnad och bostadskostnad kan dock anges, att såväl i fråga om anläggnings—(byggnads—)kostnad som årskostnad va—kost— naden i allmänhet utgör mellan 5 och 15 % av bostadskostnaden.

Det kan vara av intresse att betrakta va-kostnaderna även i samband med exploateringskostnader och tomtpris. Antag exempelvis att man för bebyg- gelse inköper 20 hektar råmark för 100 000 kronor (50 öre per 1112) och lägger ut hälften av marken till 100 tomter om 1 000 m2 samt disponerar den andra hälften för väg- och parkändamål. Om då vägarna kosta 100 000 kronor och en gemensam va-anläggning 3 000 kronor per fastighet eller för samtliga fastigheter 300 000 kronor, får man en sammanlagd kostnad för områdets iordningställande av (100 000 + 100 000 + 300 000 =) 500 000 kronor, (1. v. s. 5 000 kronor per tomt eller 5 kronor per m2 tomtytal. Av sistnämnda belopp

1 Skall hela kapitalkostnaden på en gång uttagas av tomtköpurua. måste tomtpriset följ- aktligen sättas till 5 kronor per m=. Skola däremot de blivande invånarna, såsom fallet ofta iir i städerna, för brukande av vattenledningen erlägga periodiska avgifter av sådan storlek, att de inbegripa ränta å anläggningskapitalet för vattenför-sörjningsanläggningen, skall före- nämnda tomtpris minskas med den per m2 tomtmark belöpande delen av sagda anläggningskost- nad, i exemplet måhända från 5 kronor till 4 kronor 50 öre per m2 (om, såsom ofta brukas, hela kostnaden för gemensamma rörgravar eller huvudparten därav påföres avloppet). —— Slutligen må framhållas, att i förestående exempel kostnaderna för administration och för räntor under exploateringstiden för enkelhetens skull tänkts inräknade i kostnadsposterna för råmark, vägar och Vär-anläggningar.

• Sida 156
•  Original

belöper 1 krona på själva marken, 1 krona på vägarna samt 3 kronor på va- anläggningen. Bygger man sedan 100 enfamiljshus för en byggnadskostnad av 25000 kronor per hus, blir den totala nyproduktionskostnaden 30000 kronor per hus eller för hela området 3 milj. kronor.

Som jämförelse må anföras vissa exploateringsexempel avseende ytterområden i en stad. Exemplen äro hämtade från verkligheten, men kostnaderna äro på grund- val av uppgifter från bostadsstyrelsens marksektion justerade så, att de kunna anses representativa för större och medelstora städer i allmänhet. Siffrorna ha även i övrigt jämkats något i detta syfte och för erhållande av lämpligt avrundade värden.

För ett. område, avsett att bebyggas med drygt 300 egnahem, avses 48 % av arealen att utläggas till tomtmark, 11% till gatumark och 41 % till park. Tomtstorleken beräknas till i medeltal 600 m2. Råmarkpriset är i det närmaste 1 krona per 1112. Tomtvärdet beräknas till i följande tabell angivna, avrundade belopp. Våningsytan är härvid beräknad efter 4 rumsenheter a 22 m2 för varje eget hem (3 rum och kök). Exploateringstalet, d. v. s. förhållandet mellan sum- manlagda våningsytan och områdets totala yta (råmarkytan), är (0,48 ' 88: 600 =) 0,07, (1. v. s. mot 100 m2 råmark svarar 7 in2 våningsyta.

Per tomt för Per rumsenhet lägenhet om om 22 m*

4rumsenheter våningsyta k . kr. kr.

Per m2 våningsyta kr.

Per m” tomtytn

Markkostnad ...................... : 1 200 300 13: 60 Gatubyggnad ...................... : 1 200 300 13: 60 Va-ledningarl ...................... '- : 1 800 450 20: 40 Administration och räntor .......... : 300 75 3: 40

4 500 1 125 51: 00

Tomtkostnaden är här, räknad per 1112, 50 % större än i föregående exempel, vilket beror på högre gatustandard m. in. Att priset per tomt likväl är något lägre beror på den väsentligt mindre tomtstorleken, 600 i stället för 1 000 mg.

Det är av visst intresse att jämföra förenämnda kostnader för ett egnahems— område med motsvarande belopp för områden med hyreshu-sbebyggelse. Nedan återges avrundade medelvärden för ett område, avsett att bebyggas med drygt 10 000 rumsenheter a 22 m2 våningsyta, fördelade på 7—vånings punkthus, 3-vånings lamellhus och radhus. Av arealen beräknas 36 % utlagd till tomtmark, 7 % till gatumark (bostadsgator), 2% till trafikområde (genomfartsleder) och 55 % till park. Råmarkpriset är drygt 1 krona per m2 och exploateringstalet 0,20. För er- hållande av jämförelse med egna-hemsexemplet beräknas varje lägenhet bestå av 4 rumsenheter (3 rum och kök).

Per lägenhet Per rumsenhet om 4 rums- om 22 1112

enheter våningsyta kr. kr.

Per mi våningsyia

Markkostnad .................................. 440 110 Gatubyggnad .................................. 616 154 Va-ledningar 1 .................................. 616 154 Administration och räntor ...................... 88 22

1760 440

1 Denna anläggningskostnad förutsättes här liksom i det nyss behandlade exemplet skola inräknas i tomtpriset och icke täckas genom att ränta ii densamma inbegripes i de årliga av— gifterna. Frågan, hur kostnaderna för Vil-anläggningar lämpligen böra uttagas av fastighets- ägarna ellen hushållen (brukarna), behandla de sakkunniga i det följande (9—11 kap.). Här avses endast att belysa kostnaderna för vattenförsörjning och avlopp i förhållande till övriga exploateringskostnader.

• Sida 157
•  Original

Såsom framgår av nu anförda kostnadssiffror medför en minskning av be- byggelsetätheten från 0,20 till 0,07, mätt i exploateringstal, bl. a. ungefär tre gånge1 så stora anläggningskostnader för va- -nätet; även övriga kostnadsposter ökas högst väsentligt.

Exploateringstalet fö1 egnahemsbebygg (relsen i det första exemplet (på s.141) blir 0,06 om tomterna bebyggas med egnahemsvillor av den största storlek (120 m? våningsyta), för vilken egnahemsbidrag (räntefritt stående lån) om 4000 kronor kan beviljas enligt egnahemskungörelsen (SFS 1948: 546), och ungefär 0,12 om de bebyggas med enfamiljsvillor av den största storlek (250 m? våningsyta), för vilken byggnadstillstånd numera beviljas.

I det första exemplet innefattade kostnaden för va—anläggning denna anlägg— ning i dess helhet. I de båda sistnämnda exploateringsexemplen däremot avse an— läggningskostnaderna för va—ledningar, 1 800 respektive 616 kronor, endast led- ningsnätet inom exploateringsområdet men icke andel i anläggningskapitalet för vattenverk och avloppsreningsverk samt huvudledningar mellan dessa och exploa- teringsområdet. Den per lägenhet fallande andelen härav torde kunna uppskattas vara av den ungefärliga storleksordningen 500 a 1 000 kronor, räknat efter nu- varande byggnadskostnadsnivå.

4. Kostnaderna för utförande av erforderliga vatten- och avloppsanlägg- ningar enligt i 5 kap. angiven målsättning.

En uppskattning av anläggningskostnaderna för va-frågornas lösande enligt 5 kap. angiven målsättning har av de sakkunniga i första hand verkställts på. grundval av de kostnadsuppgifter, som kunna hämtas ur de länsvis utförda s. k. generalplaneutredningarna för vatten och avlopp. Dessa, som beräknas vara i sin helhet avslutade under den närmaste tiden, föranleddes, på sätt förut (s. 102) antytts, närmast av att va-företag i ökad omfattning togos i an— språk som sysselsättningsobjekt för friställd arbetskraft. Behov befanns här- vid föreligga av en översiktlig inventering och planering av önskvärda anlägg- ningar inom i första hand särskilt arbetslöshetskänsliga län. Efter tillkomsten av 1944 års bidragsförfattning ha utredningar om än av något skiftande om- fattning och uppläggning beslutats för samtliga återstående län.

Generalplaneut—redningar hade år 1950 slutförts för aderton län. Utred— ningarna innefatta uppskattning av anläggningskostnadeina för sådana gemen— a.mma v-aanläggningar inom länens landskommuner som av utredningsmän— nen ansetts erforderliga, och avse i allmänhet anläggningar för tätområden med minst 200 invånare; i viss omfattning och särskilt i vissa län ha dock i fråga om antal invånare ej oväsentligt mindre områden och anläggningar om— fattats av utredningsarbetet. Beräknade efter 1948—1950 åns prisnivå skulle be- rörda anläggningskostnader inom de aderton länen uppgå till inalles cirka 1,1 miljarder kronor. För övriga sex län kunna motsvarande kostnader ungefär— ligen uppskattas till 0,5 miljarder kronor, varigenom totalkostnaden för hela landet för nu avsedda anläggningar skulle uppgå. till 1,6 miljarder kronor. Dessa , anläggningar kunna beräknas tillgodose behovet av vatten och avlopp för en bebyggelse med ett nuvarande invånarantal av 2 milj. eller något mera, säg 2,1 milj., vilket motsvarar en relativ anläggningskostnad av i genomsnitt ?_ drygt 750 kronor per person. ' Rikets folkmängd uppgick enligt 1945 års folkräkning till i runt tal 6,7

• Sida 158
•  Original

milj., varav 2,8 i städer, (),-3 i köpingar, 1,1 i andra tätorter med mer än 200 invånare och ”2,1; inom annan bebyggelse. Bortses från städer och köpingar, där i enlighet med vad förut anförts va—frågan kan anses vara i huvudsak ordnad, återstår ett invånarantal av 3,7 milj., representerande dels andra tätorter än städer och köpingar, dels glesbebyggelsen. Härav torde uppskatt- ningsvis högst mellan 0,.r> och 1,0 milj., säg 0,7 milj., representera bebyggelse, för vilken va-frågan enligt förut angiven målsättning är tillfredsstäl- lande löst. Nyanläggningar eller förbättringar skulle i enlighet härmed erfordras för bebyggelse med i runt tal 3 milj. invånare. Med ledning av tabel- len å. s. 113, som i sin tur grundar sig på uppgifter vilka införskaffats i sam- band med 1945 års bostadsräkning, har storleken av den befolkning, som icke har tillgång till både vattenledning och avlopp, beräknats till allenast ungefär 2,5 milj. Såsom i anslutning till tabellen framhölls, torde emellertid enligt densamma befintliga anordningar i betydande utsträckning vara i behov av att ersättas, förbättras eller eljest kompletteras, om den i 5 kap. angivna mål- sättningen skall förverkligas.

Av den bebyggelse med 3 milj. invånare, som enligt vad ovan sagts kan beräknas vara i behov av nya eller förbättrade ver—anordningar, skulle bebyg- gelse med drygt 2 milj. invånare bli tillgodosedd genom större gemensamma anläggningar enligt länsutredningarna. För övrig bebyggelse med knappt 1 milj. invånare skulle erfordras smärre gemensamma anläggningar, separata anläggningar eller förbättring eller annan komplettering av befintliga va- anordningar. Kostnaderna härför äro tämligen vanskliga att uppskatta, då det rör sig om dels gemensamma anläggningar, som trots begränsad omfatt- ning kunna dra stora anläggningskostnader, dels ock stundom föga kost— nadskrävande förbättringar av separata anordningar för fastigheter inom spridd bebyggelse. Genom-snittskostnaden torde emellertid kunna bedömas vara av storleksordningen 500 kronor per person, vilket skulle ge en kostnads— summa för hela den nu berörda bebyggelsens va—frågor av inemot 0,5 miljarder kronor.

Sammanlagda kostnaden för att lösa tia-frågorna för befintlig bebyggelse skulle i enlighet med det anförda uppgå till (1,6 + 0,5 :) 2,1 miljarder kro- nor, säg 2 miljarder kronor. Denna uppskattning är givetvis mycket ungefärlig. Skäl kunna anföras för jämkning av densamma såväl nedåt som uppåt. För det förra talar bl. a. det förhållandet, att man i vissa fall torde böra söka billigare lösningar än dem, som särskilt i de först utförda generalplaneutred— ningarna ansågos böra kunna. komma till utförande, och att vidare viss del av den spridda bebyggelsen kan befinnas icke böra bibehållas för framtiden. Det kan också ifrågasättas, om icke va-förhållandena äro tidsenligt ordnade för en större del av bebyggelsen i de egentliga landskommunerna än som ovan antagits. För en höjning återigen talar bl. a. den omständigheten att även för de mindre städernas och köpingarnas del ett behov av nya, för- bättrade eller utvidgade anläggningar torde föreligga av sådan omfattning, att det bort medtagas i kalkylen.

• Sida 159
•  Original

De sakkunniga vilja erinra, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tidigare framlagt en i 1946 års statsverksproposition, VI ht, s. 95, återgiven beräkning av motsvarande totalkostnad. Därvid antogs schematiskt all bebyggelse utan— för städerna vara i behov av nya eller förbättrade anläggningar. För denna bebyggelse vars invånare då uppskattades till cirka 4 milj. beräknades total— kostnaden till mellan 1,4 och 1,9 miljarder kronor. Att de sakkunniga —— trots att de utgått från att den befolkning, som är i behov av va—anordningar, upp— går till endast 3 milj. invånare — likväl kommit till ett något högre kostnads— belopp, beror dels på att den relativa anläggningskostnaden befunnits böra höjas såväl på grund av det högre byggnadskostnadsläget som även med hänsyn till numera föreliggande resultat av generalplaneutredningarna, dels på att målsättningen för den spridda bebyggelsens va-förhållan—den höjts jämfört med vad i väg— och vattenbyggnadsstyrelsens beräkning förutsatts med ledning av egnahemsstyrelsens utredning och förslag av år 1942.

Även om de sakkunnigas uppskattning av totalkostnaden endast är unge- färlig, synes den dock ge en nöjaktig uppfattning om storleksordningen. De sak- kunniga ha ansett sig icke böra utföra någon mera noggrann beräkning av totalkostnaderna, enär en sådan skulle draga betydande omkostnader och vålla tidsutdräkt och icke kan anses erforderlig för fullgörande av utrednings— uppdraget.

• Sida 160
•  Original

7 KAP. TIDEN INOM VILKEN MÄLSÄTTNINGEN BÖR KUNNA FÖRVERKLIGAS

Att förverkliga den av de sakkunniga uppställda målsättningen för va— frågornas lösande skulle i enlighet med de i 6 kap. angivna beräkningarna draga en kostnad av ungefär 2 miljarder kronor. Ett investeringsprogram av denna omfattning kan givetvis icke realiseras på en gång. Investeringarna måste fördelas på ett flertal år. Då det gäller att beräkna den tid, inom vilken programmet kan och bör genomföras, måste hänsyn tagas till ett flertal faktorer.

Frågan om tiden för programmets genomförande torde böra bedömas mot bakgrunden av bl. a. de nuvarande investeringarna för va—ändamål. Innan ställning närmare tages till frågan, vilja de sakkunniga därför först redogöra för storleken av de nuvarande investeringarna. De beräkningar härav som lämnas i det följande grundas främst på uppgifter från byggnadstillstånds— givningen och konjunkturinstitutets beräkningar av investeringsvolymer, vilka emellertid avse endast gemensamma vat—anläggningar av ej alltför ringa om- fattning. Beträffande separata anläggningar för enstaka fastigheter och be- träffande anläggningar, som äro gemensamma. för blott ett fåtal fastigheter, ha uppskattningar gjorts på grundval av annat material.

1. Storleken av de nuvarande årliga investeringarna i vatten- och avloppsanläggningar. Nyproduktionen av bostäder uppgick under åren 1948 och 1949 till drygt 40 000 lägenheter per år. Av dessa voro ungefär 12- å 13 000 lägenheter per år hänförliga till egnahem och resten till flerfamiljshus. Av hela den årliga ny- produktionen uppskattas omkring 5 000 lägenheter ha tillkommit såsom spridd bebyggelse eller eljest inom områden utan gemensamma va-anläggningar, medan återstoden — cirka 35 000 lägenheter, därav 7 000 är 8 000 egnahem _ uppförts inom områden med dylika anläggningar. Investeringen i ny- och ombyggnad av större, gemensamma va-anläggningar, vilka huvudsakligen varit av kommunal natur, uppgick enligt konjunktur— institutets beräkningar till cirka 85 milj. kronor under år 1948 och till cirka 95 milj. kronor under 1949, häri inberäknat maskinutrustning.1 Av denna investering belöpte ungefär 65 % på städerna och 35 % på landskom— munerna, inberäknat köpingarna. På grundval av uppgifter rörande byggnads— tillståndsgivningen i fråga om va.-företag samt väg— och vattenbyggnadssty—

1 Underhålls- och reparationsarbetena kostade samtidigt 13 milj. kronor.

• Sida 161
•  Original

relsens bidragsverksamhet kan beräknas, att 70 a 75 % av dessa investerings- belopp, d. v. s. 60 a 70 milj. kronor hänföra sig till det löpande behovet att förse den årliga nyproduktionen av bostäder i städer och andra tätorter med tra-ledningar — i det alldeles övervägande antalet fall genom utvidgning av befintliga anläggningar — samt att ombygga och modernisera befintliga anläggningar (häri inbegripet sådan utvidgning av anläggningar som betingas av annan ökning av vattenkonsumtionen än den som härrör från ökat bostads- bestånd).1 Återstående 25 a 30 %, d. v. s. cirka 25 milj. kronor, hänföra sig till det uppskjutna behovet att förse befintlig tätbebyggelse med tidsenliga anläggningar.

Investeringen för löpande behov är för närvarande i övervägande grad be- tingad av nyproduktionen av bostäder (under 1948—1949 cirka 40000 lägena heter per år). Efterfrågan på lägenheter är beroende dels av nuvarande bostads- brist, del-s av ökningen i antalet hushåll, vilken för åren 1948 och 1949 beräknats till 35 000 respektive 33 000. Denna ökning har emellertid av bostadssociala utredningen bedömts komma att utvecklas efter en starkt fallande kurva under åtskilliga år framåt. Förhållandet torde, sedan den aktuella bristsituationen avhjälpts, komma att medföra en betydande minskning av det löpande investeringsbehovet för vatten och avlopp till nya bostäder. Å andra sidan har under 1940-talet ackumulerats ett betydande behov av om— byggnad, modernisering och utvidgning av vattenverk, avloppsreningsverk och huvudledningar till följd av att man i rådande bristsituation tvingats att i största möjliga utsträckning uppskjuta dylika företag. Man kan därför icke räkna med att det löpande behovet kommer att minska under det närmaste decenniet utan, intill dess bostadsbristen hävts, snarare något öka för att först därefter gå tillbaka. Det löpande behovet synes i enlighet härmed kunna uppskattas till cirka 75 milj. kronor per år eller något mera intill dess bostadsbristen hävts.

Separata och övriga mindre anläggningar utföras för dels nyuppförda egna- hem, vilkas va-fråga icke löses genom anslutning till gemensam anläggning, dels ock förbättring av va—förhållandena inom befintlig bebyggelse — såväl spridd som tätare bebyggelse — för vilken gemensam anläggning för när- varande saknas och ej heller förväntas bli anlagd inom nära förestående tid. Separata anläggningar inom tätbebyggelse måste emellertid, såsom de sak- kunniga i olika sammanhang framhållit, undantagslöst anses ha karaktären av mer eller mindre långvariga provisorier. Gemensam va—anläggning är näm— ligen främst av sanitära skäl den enda på längre sikt tillfredsställande lös- ningen för en tätort.

Beträffande den omfattning i vilken separata anläggningar utföras må erinras, att enligt den förut åberopade, i 1948 års statsverksproposition (VI ht, s. 79 ff) återgivna undersökningen cirka 20000 dylika anläggningar skulle

1 Av den till löpande behov hänförliga, årliga va-investeringen under nämnda år, 60 å 70 milj. kronor, kan uppskattningsvis 55 milj. kronor anses belöpa på de nyproducerade, c:a 35000 bostädernas anslutande till befintliga va-anläggningar och återstoden på ombyggnad etc.

• Sida 162
•  Original

tillkomma varje år. Denna undersökning, som utfördes hösten 1947, byggde på uppgifter röra-nde dels omfattningen av egnahemsbyggandet, dels produk- tionen av hydroforer av för egnahemsanläggningar gängse typ. Egnahems— byggandet uppskattades då till ej mindre än cirka 25 000 egnahem per år, varav cirka 10 000 i egentliga tätorter samt 15 000 i småorter och inom spridd be- byggelse. Av de förra beräknades, med stöd av material från byggnadslåne- byråns ansökningsstatistik, ungefär 6 000 bli anslutna till gemensamma anlägg- ningar och cirka 4 000 bli försedda med separata anläggningar. Av de 15000 egnahemmen i småorter och inom den spridda bebyggelsen på den egentliga landsbygden uppskattades cirka 4000 bli anslutna till gemensamma anlägg- ningar och återstående 11 000 få lösa frågan separat.

För nybyggda egnahem skulle alltså ha utförts cirka 15 000 separata va- anläggningar per år. Härtill kommo anläggningar för befintlig bebyggelse, vilka uppskattades till 5 000 per år, varigenom hela antalet skulle bli cirka 20000 per år, vilket i stort sett överensstämde med uppgifterna om åtgången av hydroforer. Efter en i nämnda undersökning uppskattad kostnad av 4000 kronor per anläggning beräknades investeringen i separata anläggningar så— ledes uppgå till cirka 80 milj. kronor per år.

Ungefär hälften av detta belopp eller 40 milj. kronor kan antagas ha be— löpt på sådan samlad bebyggelse, som ur sanitära och andra synpunkter förr eller senare bör förses med gemensamhetsanordningar för vatten och avlopp, och sålunda ha karaktären av felinvestering. Sådan karaktär kan dock icke tilläggas de vanligen små delkostnader, vilka belöpa sig på anläggnings- delar som kunna göra tjänst även efter tillkomsten av en gemensam anlägg— ning, och ej heller belopp, som skäligen kunna anses såsom avskrivna efter utgången av den tid, under vilken den separata anläggningen varit i bruk, liksom ej heller värdet av de delar som vid den gemensamma anläggningens tillkomst kunna realiseras. Men dessa delkostnader äro som regel av mindre storlek. De belopp, som inom områden med samlad bebyggelse nedläggas på separata va-anläggningar, äro därför till mycket stor del att anse såsom av förhållandena föranledda felinvesteringar.

Omfattningen av bostadsbyggandet och särskilt egnahemsbyggandet har, efter det förenämnda undersökning verkställdes, nedgått, det senare högst väsentligt. För närvarande beräknas nyproduktionen av egnahem endast till 12000 ä 13000 per år. Å andra sidan synes uppskattningen av antalet an- läggningar för befintlig bebyggelse, vilken uppskattning endast kan bli mycket ungefärlig, vara i underkant. Utgår man emellertid ifrån att den över- vägande delen av alla nya bostäder uppföres inom områden, som vid ett genomförande av den uppställda målsättningen komma att förses med ge- mensamma anläggningar, skulle behovet av separata anläggningar nästan uteslutande hänföra sig till befintlig spridd bebyggelse. Inom denna kan — med stöd av bl. a. egnahemsstyrelsens förenämnda utredning och vad i 6 kap. anförts — behov av separata och övriga mindre anläggningar beräknas före- ligga för cirka 200000 eller högst 250000 hushåll eller fastigheter. För be—

• Sida 163
•  Original

dömning av investeringsvärdet av dessa anläggningar är den nyss angivna kostnaden, 4000 kronor per fastighet, för hög med hänsyn framför allt till att det. för befintlig bebyggelse endast i mindre utsträckning är fråga om hel nyanläggning för såväl vatten som avlopp. I enlighet med den i 6 kap. an- tagna genomsnittskostnaden för erforderliga förbättringar beträffande glesbe— byggelsen, 500 kronor per person, torde kostnaden för ifrågavarande anlägg- ningar böra beräknas efter cirka 2 000 kronor per fastighet till sammanlagt 400 år 500 milj. kronor.

Den årliga investeringen i separata och små gemensamma anläggningar inom den spridda bebyggelsen torde för närvarande kunna antagas till om- kring 25 milj kronor.

2. Ett 20-årspr0gram såsom arbetshypotes.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att de årliga investeringarna i större gemensamma va—anläggningar för närvarande uppgå till omkring 100 milj. kronor, därav större delen eller 75 milj. kronor avser det löpande behovet av va-anordningar för nyproduktionen av bostäder. Av praktiska skäl måste även framdeles det löpande behovet tillgodoses i första hand. Om investeringarna i nya större gemensamma anläggningar för den befintliga bebyggelsen såsom för närvarande begränsas till 25 milj. kronor om året, skulle det — då kostnaderna för att förse denna bebyggelse med erforderliga va-anläggningar uppskattats till sammanlagt 1,6 miljarder kronor — vid oförändrat kostnadsläge dröja om— kring 60 år, innan behovet av va-anläggningar för nu ifrågakommande bebyg— gelse helt tillgodosetts.

Med hänsyn till angelägenheten av att åstadkomma tidsenliga va-förhållan- den, särskilt ur social och sanitär synpunkt, är det önskvärt, att den i 5 kap. angivna målsättningen realiseras så snart som möjligt. Om genomförandet av programmet utsträckes över en mycket lång tid, måste man räkna med att de enskildas behov av va-anordningar inom tätbebyggelsen i stor utsträckning tillgodoses genom separata eller små anläggningar, vilka bli onyttiga, när erforderliga, för hela bebyggelsen gemensamma anläggningar utföras. Även med hänsyn till vikten av att kunna förekomma eller åtminstone begränsa dylika felinvesteringar, vilka på sätt framgår av det förut sagda äro av icke ringa samhällsekonomisk betydelse, är det önskvärt att målsättningen reali- seras så skyndsamt som möjligt.

Å andra sidan kan man av praktiska skäl icke forcera utförandet av erforder- liga va—anläggningar i alltför hög grad. En ökning av investeringarna i va- anläggningar måste självfallet begränsas till vad som kan anses möjligt med hänsyn till de ekonomiska förhållandena och övriga trängande investerings- behov. Det är framför allt hänsynen till den nuvarande begränsade tillgången på arbetskraft och till materialförsörjningen som talar emot en alltför stor eller hastig ökning av anläggningsverksamhetens omfattning. Slutligen kunna de ändringar i fråga om bosättningslokaliseringen, som torde bli en följd av bl. a.

• Sida 164
•  Original

jordbruksplaneringen, göra en alltför stark forcering av va-frågornas lösning mindre lämplig. Även med beaktande av nu anförda synpunkter är det lik— väl av förut angivna skäl uppenbart, att de nuvarande investeringarna för att förse den befintliga bebyggelsen med va—anordningar måste väsentligt ökas.

Frågan huru mycket investeringarna för detta ändamål kunna ökas måste på sätt framgår av det sagda bedömas med hänsyn till de ekonomiska för- hållandena och övriga investeringsbehov. Va-frågan kan ur viss synpunkt sägas utgöra en detalj i bostadsfrågan och torde därför i detta sammanhang böra sättas i relation till denna.

Nyproduktionen av bostäder har såsom nyss nämnts under vartdera av de båda kalenderåren 1948 och 1949 haft en omfattning av drygt 40000 lägen— heter. Kostnaderna härför ha sammanlagt uppgått till i runt tal en miljard kronor om året. Bostadspolitiken, vars långsiktiga mål kan sägas vara att främja en tillfredsställande och tidsenlig bostadsstandard för alla, har under trycket av rådande bostadsbrist fått i huvudsak inriktas på nyproduk- tion av bostäder. Denna har självfallet måst lokaliseras dit, där bristen varit störst och behovet ur olika synpunkter mest trängande, och till följd härav är det i övervägande grad tätbebyggelseområdenas bostadsförsörjning som främjats genom tillskott av nya bostäder. Förbättring av befintliga bostäder i landskommunerna genom utförande av gemensamma va—anläggningar, där sådana äro erforderliga, har däremot måst anstå i en i förhållande till be— hovet och investeringsviljan väsentlig utsträckning. Hur önskvärt det än må vara att producera nya och fullt tidsenliga bostäder så länge bostadsbris— ten består, synes det samtidigt icke rimligt att därför på obestämd tid upp— skjuta den förbättring av befintliga bostäder, som utförande av varanläggnin- gar för dem utgör. Detta skulle innebära en uppenbar orättvisa mot invånarna i den bebyggelse, som ännu saknar tidsenliga va.-anordningar.

Vid ett övervägande av nu anförda synpunkter ha de sakkunniga funnit rimligt och möjligt att åtminstone som arbetshypotes utgå från att den an— givna målsättningen kan och bör realiseras inom en tidrymd av 20 år. Då kostnaderna för erforderliga större gemensamma va-anläggningar för be- fintlig bebyggelse uppgå till omkring 1,5 miljarder kronor, innebär denna arbetshypotes, att investeringarna för sådana anläggningar ökas från nuva- rande 25 till 75 milj. kronor om året. De sakkunniga avse givetvis icke, att investeringarna på en gång skola ökas till sistnämnda belopp utan endast att de under en 20-årsperiod skola i genomsnitt uppgå till nämnda belopp. Då kostnaderna för att förse den spridda bebyggelsen med erforderliga separata och övriga mindre gemensamma anläggningar beräknats till sammanlagt 500 milj. kronor, skulle nämnda arbetshypotes innebära en genomsnittlig år- lig investering av 25 milj. kronor, (1. v. s. lika mycket som för närvarande årligen torde investeras i anläggningar av sistnämnda slag.

De totala, årliga investeringarna för att tillgodose det löpande och det uppskjutna behovet av större va—anläggningar skulle i enlighet med det sagda vid nuvarande kostnadsläge (juli 1950) uppgå till (75 + 75 + 25) = 175 milj.

• Sida 165
•  Original

, kronor. De faktiska investeringarna kunna beräknas ligga vid omkring (100 + 25 =) 125 milj. kronor om året. Den föreslagna ökningen av investeringarna _ 50 milj. kronor — hänför sig uteslutande till större gemensamma anlägg- ningar för den befintliga bebyggelsen. En sådan ökning av investeringarna är liten i förhållande till den totala investeringsvolymens storlek (cirka 5 miljarder kronor om året) och måste anses rimlig och skälig med hänsyn till angelägenheten av behovet. Som va-frågan utan tvekan utgör landsbygdens viktigaste bostadsfråga, måste ökningen uppfattajsåsom moderat, särskilt i betraktande av storleken av investeringarna i nya bostäder. Den angivna ökningen möjliggör utförande av va-anläggningar för ytterligare 16000 a 17 000 befintliga lägenheter om året. För samma belopp kunna endast 1 600 år 1 700 nya lägenheter byggas (jfr s. 141). Om även, så länge bostadsbristen be- står, delade meningar kunna råda om i vilken takt anspråken på nya bostäder och på vatten och avlopp för befintlig bebyggelse skola tillgodoses, kunna vägande skäl anföras för att — om efterfrågan på bostäder börjar gå tillbaka —— utförandet av via-anläggningar för befintlig bebyggelse i köpingar och egentliga landskommuner bör ha företräde framför flertalet så småningom aktuella projekt att i städerna riva saneringsmogen bebyggelse och ersätta den med ny.

En ökning av investeringarna i vatten och avlopp medför givetvis ökad efterfrågan på arbetskraft och material. Behovet av arbetskraft och material för ria-anläggningar skiftar beroende på anläggningarnas storlek, möjligheten att använda maskiner för schaktning av rörgravar m. fl. faktorer, men kan beräknas ungefärligen uppgå till följande värden, angivna dels för en an- läggningskostnad av 10 milj. kronor, dels för hela den föreslagna ökningen av årsinvesteringen, 50 milj. kronor.

10 Mkr. 50 Mkr. Ärsarbetare ........................................................ 800 4 000 Heltjocka gjutjärnsrör, ton ........................................ 1 700 8 500 Galvaniserade smidda rör, ton .................................... 400 2 000 Bly, ton ............................................................ 20 100 Betongrör, ton .................................................... 90 000 450 000

De sakkunniga ha utan närmare undersökning utgått från att en ökning av den med va-arbeten sysselsatta arbetskraften i angiven omfattning är möjlig med hänsyn till storleken av hela byggnads- och anläggningsarbetar- stammen, vilken omfattar i runt- tal 200 000 man, varav 150 000 under år 1949 voro sysselsatta vid företag som föllo under byggnadsregleringen. I händelse av vikande investeringskonjunktur synas i varje fall möjligheterna att till- godose förenämnda relativt blygsamma arbetskraftsbehov vara goda.

Materialförsörjningen är ett handelspolitiskt och produktionsekonomiskt spörsmål, som de sakkunniga endast anse sig behöva fästa uppmärksamheten på. Särskilt torde böra övervägas olika möjligheter att tillgodose behovet av gjutjärnsrör och smidda rör, i vilken utsträckning merbehovet i detta hänse- ende lämpligen kan och bör täckas genom inhemsk produktion och hur ett eventuellt importbehov skall kunna tillgodose-s.

• Sida 166
•  Original

Det synes de sakkunniga vara av stor vikt att statsmakterna genom principbeslut ta ställning till de—t av de sakkunniga sålunda förordade långtidsprogrammet för va-frågornas lösande. Ett sådant principbeslut är önskvärt särskilt av hänsyn till materialförsörjningen och för att maskinell utrustning för arbetenas utförande skall kunna anskaffas i tillräcklig omfatt- ning. Ett dylikt beslut framstår såsom önskvärt även för att möjliggöra en såvitt möjligt jämn arbetsbelastning för de statliga, kommunala och enskilda organ, som ha att taga fattning med va-frågornas lösande, och en jämn sysselsättning för den arbets raft, som måste engageras i anläggningsarbetena, allt i syfte att uppnå en hög effektivitet och att därigenom kunna hålla kostnaderna så låga som möjligt.

• Sida 167
•  Original

8 KAP. KAN MÄLSÄTTNINGEN FÖRVERKLIGAS INOM RAMEN FÖR NU GÄLLANDE ORDNING UTAN VIDTAGANDE Av SÄRSKILDA ÅTGÄRDER?

Vid godtagande av den av de sakkunniga uppställda målsättningen — att inom en tidrymd av tjugo år lösa va-frågorna för all den bebyggelse, som nu saknar var-anordningar och som anses böra förses därmed — uppkommer fråga, huruvida detta mål kan nås inom ramen för nu gällande bestämmelser utan vidtagande av särskilda åtgärder. Ett svar på denna fråga kan ej ges utan att man först närmare klargör de _— i det föregående delvis berörda —— orsakerna till att va-frågorna icke lösts i större utsträckning än som skett. De sakkunniga skola därför i det följande lämna en kortfattad redogörelse för de viktigaste orsakerna härtill.

1. De viktigaste orsakerna till att vatten- och avloppsfrågorna icke lösts i större utsträckning än som skett. Orsakerna till att va.—frågorna icke lösts i större utsträckning än som hit- tills skett äro flera. Den viktigaste orsaken torde i många fall vara kostnads— frågan. Att kostnaderna för va-anordningar ofta bli höga har i stor utsträck— ning sin grund i bebyggelse— och naturförhållandena. Vad först angår bebyggelseförhållandena må erinras att byggnadslagstift— ningen ända till för ett par år sedan saknade medel att hindra tätbebyggelse å platser som icke voro lämpade härför. Som en följd härav har mark ej sällan tagits i anspråk för tätbebyggelse utan hänsynstagande till om det varit möjligt att där anordna vattenförsörjning och avlopp för rimliga kostnader. Stads— och byggnadsplaner ha därjämte ofta fått omfatta alltför stora områden. Bebyggelsen inom de planlagda områdena har på grund härav blivit alltför spridd, vilket i sin tur lett till en fördyring av va-anläggningarna. Vidare har lagstiftningen tidigare icke lagt hinder i vägen för uppkomsten av s. k. rand— bebyggelse utanför de planlagda områdena. Den bristande koncentration av bebyggelsen som blivit en följd härav medför att kostnaderna för att förse densamma med vatten och avlopp bli större än eljest, varjämte de va-anlägg- ningar som utföras inom de planlagda områdena icke utnyttjas i avsedd ut- sträckning och därför ställa sig dyrare än om bebyggelsen koncentrerats till dessa områden. På sätt framgår av redogörelsen för gällande rätt (s. 90 f) ha nu berörda brister i lagstiftningen undanröjts genom 1947 års byggnadslagstiftning, men följderna av bristerna kvarstå i form av en fler- städes mindre väl planerad bebyggelse, som i hög grad fördyrar va-frågornas lösande.

• Sida 168
•  Original

Exploatering av mark för tätbebyggelse har i de större städerna i allmän- het skett genom städernas egen försorg eller under kontroll av dem. Det av- görande inflytande som dessa städer haft över all planering och exploatering har möjliggjort, att va.-frågorna lösts i samband med exploateringen. Inom landskommunerna ha dessa frågor åtminstone tidigare icke ansetts höra till de angelägenheter som det ankommit på kommunerna att ta befattning med. Exploatering av mark för tätbebyggelse har här i stor utsträckning skett på det sättet, att vederbörande markägare försålt tomter enligt en av honom upprättad plan utan att åtgärder vidtagits för att förse området, innan det bebyggts, med erforderliga vägar samt va-ledningar. Det är självfallet att en sådan ordning för exploatering av mark försvårat va—frågornas lösande. Fram— deles torde man emellertid kunna räkna med att exploateringen av mark i större utsträckning kommer att ske genom kommunernas egen försorg eller under deras kontroll.

På vissa håll är det på grund av naturförhållandena förenat med relativt stora kostnader att ordna vattenförsörjningen så, att den uppfyller nutida krav i olika avseenden. För att få en tillräckligt givande vattentäkt kan man bli hänvisad till att borra eller gräva till betydande djup. Kostnaden för ett borrhål kan uppgå till flera tusen kronor. En dylik kostnad spelar givetvis icke någon roll vid större anläggningar men kan vara mycket betungande vid mindre sådana. Den i vissa trakter ej obetydliga risken att borrningen eller grävningen skall ge negativt resultat avhåller ofta även dem, som i och för sig kunna bära kostnaden, från att göra ett försök. Mångenstädes, särskilt i Norrland, anträffas vattentäkter, som lämna vatten i tillräcklig mängd och vid alla tider på året, endast på relativt stort avstånd från bebyggelsen. Av naturliga skäl utnyttjas en sådan vattentäkt blott då närbelägna vattentäkter tryta. Att draga in en ledning från den närbelägna vattentäkten framstår som onödigt, då den icke kan användas året om, och att draga ledningen från den längre bort liggande blir som regel för dyrbart.

Till förekommande av risken att vattnet i ledningarna vintertid fryser måste dessa nedläggas på frostfritt djup. Detta fördyrar givetvis anlägg- ningarna, vilket särskilt är förhållandet i Norrland, där det erforderliga lägg- ningsdjupet är betydande.

Att kostnadsfrågan icke alltid är den avgörande faktorn är emellertid uppenbart. I ett avsevärt antal fall, där va-förhållandena skulle kunna ordnas eller förbättras med förhållandevis enkla medel och för en relativt ringa kost- nad, har bristande förståelse för frågans betydelse ur hygieniska och arbets- ekonomiska synpunkter förhindrat frågans lösning. Viss slentrian och oföre— tagsamhet ha också utgjort hinder för rationella åtgärder på detta område.

Att det ej alltid är kostnaderna som förorsakat att va-frågorna icke lösts framgår i fråga om större gemensamma anläggningar även därav, att den ekonomiska bärkraften i många landskommuner, där va-anläggningar saknas, är lika stor som eller större än vad den i allmänhet var i städerna, då dessa löste sina va-problem. Ofta torde det förhålla sig så, att det är anläggningskost-

• Sida 169
•  Original

naden som verkar avskräckande. Men även om man insett att det ej är an— ! läggningskostnaden utan årskostnaden som främst är av betydelse, är man benägen att bedöma sistnämnda kostnad från synpunkten av vad man hittills fått vidkännas i utgifter för vattenförsörjning och avlopp. Dessa utgifter ha ofta varit obetydliga. Den uppkommande kostnadsökningen betraktas i över- vägande grad som en fördyring och icke som kostnader för förbättringar, vilka äro mer än väl värda sitt pris. Även om man anser det vara ett önske- mål att i vissa avseenden få samma bekvämligheter som i städerna, är man ej sällan obenägen att själv betala kostnaderna härför. Stundom hävdas den åsikten mer eller mindre utpräglat, att det är statens plikt att förse lands- bygden med liknande va-anläggningar som dem, vilka städer och andra större tätorter själva bekostat sedan lång tid tillbaka.

I tätorter, där gemensamma va-anläggningar saknas, ha många fastighets- ägare var för sig nedlagt så betydande kostnader på separat-a anläggningar, att dessa kostnader tillsamman-s skulle täcka större delen av eller hela den kostnad, som en för bebyggelsen i dess helhet gemensam anläggning skulle draga. En av orsakerna till att gemensam anläggning i dessa fall icke kom- mit till stånd har varit svårigheten att ena fastighetsägarna om ett samgående. I 8 kap. VL finnas visserligen numera, på sätt framgår av redogörelsen för gällande rätt (s. 93 f), bestämmelser om rätt för såväl en— skilda fastighetsägare som kommun att tvinga de fastigheter, som beräknas få nytta av en avloppsledning, att ansluta sig till ledningen och deltaga i kostnaderna för denna. Motsvarande bestämmelser saknas däremot beträf- fande vattenledningsföretag. Då vattenförsörjnings- och avloppsfrågorna i det stora flertalet fall av ekonomiska och andra skäl böra lösas i ett samman- hang, äro nyssnämnda lagbestämmelser icke tillfyllest såsom medel att åvägabringa erforderliga anläggningar för såväl vatten som avlopp. Detta är en uppenbar olägenhet, i all synnerhet som fördelarna av en anslutning till en gemensam anläggning för vatten och avlopp — hur stora de än äro — på landsbygden i regel icke framstå tillnärmelsevis så självklara som i stä- derna. Även där utförandet av en gemensam anläggning utgör ett påtagligt och av alla eller i varje fall av en majoritet av invånarna erkänt behov, är det förenat med stora svårigheter att helt på frivillighetens väg få ett sådant företag till stånd. Ehuru erfarenheten från utförda anläggningar ger vid handen, att det i allmänhet icke dröjer alltför lång tid efter en anläggnings tillkomst, förrän en tillfredsställande anslutning frivilligt uppnås, är det dock i flertalet fall icke möjligt att utan garantier för ett tillräckligt stort del— tagande starta ett dylikt företag.

En av de väsentligaste orsakerna till att va—frågorna i så stor utsträckning försummats eller ställts på framtiden är att kommunerna icke i tillräcklig ut- sträckning befattat sig med va-problemen. På sätt framgår av det förut (s. 86 ff) sagda, är kommun enligt nu gällande bestämmelser icke skyldig att utföra va-anläggningar i annat fall än då sådan skyldighet kan åläggas den enligt hälsovårdsstadgan. Det är självfallet att denna begränsning av skyldig-

• Sida 170
•  Original

heten i hög grad hämmat kommunernas verksamhet på detta område. Vidare ha kommunerna åtminstone tidigare i stor utsträckning ansett sig sakna be- fogenhet att utföra va-anläggningar, där ej skyldighet härtill förelegat i enlig— het med vad nyss sagts. Ett visst stöd för en dylik uppfattning har man trott sig finna i den i kommunallagstiftningen intill den 1 juli 1948 före- kommande begränsningen av kommunernas uppgifter till »gemensamma ord- nings- och hushållningsangelägenheter». Enligt en tidigare på många håll vanlig restriktiv tolkning av detta begrepp torde hinder ha ansetts före— ligga för kommun att engagera sig i va—frågor, såvida icke dessa berört en majoritet av kommunens invånare. Denna uppfattning har väl icke haft stöd i regeringsrättens praxis (jfr s. 89) men har i många fall hindrat en lösning av v-a—frågorna. Nämnda hinder är numera även formellt sett und-anröjt, sedan begreppet »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter» utbytte mot enbart »angelägenheter».

Även bortsett från den snäva uppfattning rörande kommuns befogenheter som sålunda gjort sig gällande, har det ofta varit svårt att ena kommunin- vånarna om utförande av gemensamma va—anläggning-ar för en begränsad del av kommunen, där ej skyldighet därtill förelegat. Den principiella inställ- ningen har flerstädes varit, att kommun icke borde påtaga sig och låta kom— munmedlemmarna genom kommunalskatten bidraga till kostnader, som avse tillgodoseende av allenast ett begränsat antal invånares behov. Under senare år har emellertid en annan inställning till dessa spörs- mål blivit alltmera vanlig. Enighet om utförande av viss va—anlägg- ning har sålunda ej sällan nåtts därigenom att kommunen i princip uttalat sig för att i en eller annan form successivt ta sig an va-pro— blemet för all bebyggelse inom kommunen och alltså även för den glesare bebyggelsen. Detta har särskilt förekommit inom de stora norrlandskom— munerna. Förklaringen till att kommunerna under senare tid börjat i väsent- ligt större utsträckning än förr intressera sig för va—frågorna är emellertid icke blott den insikt om dessa frågors vikt och om betydelsen över huvud taget av välordnade tätorter, som numera blivit alltmera vanlig, utan även och kanske framför allt kommunernas ökade ekonomiska resurser. Tidigare har skatteunderlaget i kommunerna på många håll varit så lågt, att de icke mäktat påtaga sig förevarande uppgifter. Trots den vidgade insikten om va- frågornas betydelse och trots de ökade ekonomiska resurserna har det på grund av de allmänna kris-förhållandena dock icke varit möjligt för kommu- nerna att under de senaste åren göra mycket på hithörande område.

Den i det föregående berörrda avsaknaden av bestämmelser om tvångsan— slutning till vatten-försörjningsföretag torde även ha bidragit till att kommu- nerna ej åtagit sig huvudmannaskapet för vaanläggningar i önskvärd omfatt— ning. Därest kommun övervägt att utföra sådan anläggning men ej kunnat räkna med tillräcklig anslutning av dem som ur tekniska och ekonomiska synpunkter bort vara med utan endast med en begränsad frivillig anslutning till företaget, har detta i många fall visat sig härigenom bli så dyrbart för

• Sida 171
•  Original

kommunen och de ansl—utningsvilliga fastighetsägarna, att kommunen sett sig nödsakad avstå från företagets igångsättande.

En annan orsak till att kommunerna ofta varit obenägna att ombesörja vatten och avlopp för sina tätorter har varit att söka i municipalbildnings— systemet. Municipalsamhällena utgöra egn-a förvaltningsenheter, som själva ombesörja och bekosta sina va—anläggningar. Det är med hänsyn härtill i viss mån förklarligt att kommunerna varit ovilliga att nedlägga kostnader å va— anläggningar för tätort som kunnat förväntas bli municipalsamhälle. När sedan ett sådant samhälle bildats, ha kostnaderna för va—frågornas lösning inom municipet visat sig alltför stora för att i sin helhet kunna bäras av dess invånare, varför erforderliga anläggningar ej heller efter municipalbildningen kunnat komma till stånd. Behovet av att meddela förordnande om att viss ort skall utgöra municipalsamhälle (87 % lagen om kommunalstyrelse på landet) har numera minskats avsevärt, sedan möjlighet att använda stads— planeinstit-utet på landet utan samband med municipalbildning införts genom 1947 års BL.

Den obenägenhet att utföra kostsamma va—företag som kommit till synes i vissa kommuner har åtminstone tidigare varit förklarlig även som en följd av de förr mycket begränsade möjligheterna att av brukarna uttaga skälig ersättning för anläggningarna. Kommun *har visserligen alltid ansetts be— rättigad att av ägarna till fastigheter som anslutits till kommunens vatten- verk uttaga ersättning för förbrukat vatten. Kommunal avloppsanläggning har däremot tidigare betraktats såsom en sådan anordning till invånarnas gemensamma gagn, till vilken samtliga skattskyldiga inom kommunen hade att i vanlig ordning bidraga. Med denna uppfattning har hinder principiellt ansetts möta mot att av fastighetsägarna uttaga avgifter för nyttj-ande av av— loppsanläggning (jfr NJA 1934 s. 663). Detta förhållande var givetvis ägnat att i hög grad minska kommunernas lust att utföra sådana anläggningar. Denna brist i lagstiftningen har numera till väsentlig del avhjälpts genom de i byggnadslagstiftningen — ursprungligen i 1931 års stadsplanelag — införda stadgandena om bidrag till gatubyggnadskostnad samt, såvitt angår icke stads— planelagt område, genom 1941 .års ändringar i 8 kap. VL. Beträffande stad- gandena om bidrag till gatubyggnadskostnad må dock erinras om att de ge möjlighet att av fastighetsägarna uttaga ersättning endast för anläggnings- kostnad men icke för underhålls-, drifts- och förnyelsekostnader.

På sätt framgår av redogörelsen för gällande rätt (5. 86 ff) äro de för va-frågornas reglering grundläggande bestämmelserna i hälsovårdsstadgan till sin karaktär närmast av rekommenderande natur och precisera icke närmare kommuns skyldigheter. Det är med hänsyn härtill förklarligt att så många kommuner icke ansett sig ha anledning vidtaga några åtgärder i förevarande hänseende, förrän uppenbara sanitära olägenheter redan uppstått. Härigenom ha vållats mycket betydande olägenheter och ekonomiska förluster, vilka kun— nat förhindras eller minskas, därest kommunen haft skyldighet att på ett tidigt stadium planlägga och efter hand som förhållandena det påkallat ombesörja utförandet av erforderliga anläggningar.

• Sida 172
•  Original

En annan följd av hälsovårdsstadgans rådgivande karaktär har otvivel- aktigt varit, att hälsovårdsnämnderna i landskommunerna tämligen genom- gående blivit föga handlingskraftiga organ för den allmänna hälsovården, och att deras verksamhet i många fall kommit att inskränkas till sådana rutin— mässiga göromål som obligatoriskt ålegat dem på grund av bestämmelserna i stadgan. Hälsovårdsnämnderna ha haft svårt att få gehör för sina syn- punkter, när det gällt att söka åsta-dkomma bättre förhållanden. Att hälso- vårdsnämnderna haft svårt att ingripa är förklarligt även med hänsyn till att sambandet mellan dålig vattenhygien och därav orsakade olägenheter mera sällan är direkt uppenbart eller praktiskt påvisbart. Den allmänna hälsovår- dens krav framstå därför lätt inför allmänheten som överdrivna och formule— rade utan hänsyn till praktiska erfarenheter. Hälsovårdsnämnderna ha på grund härav i många fall icke kunnat uppträda med önskvärd auktoritet. Saken har ingalunda förbättrats därigenom, att nämnderna fått sig ålagt att ta ställ- ning till ärenden, som de saknat erforderlig sakkunskap för att kunna bedöma. De sakkunniga åsyfta härvid bl. a. den i 48 % 2 mom. hälsovårdsstadgan intagna skyldigheten för hälsovårdsnämnd att pröva under vilka villkor, speciellt i fråga om reningsanordningar för avloppsvattnet, som vattenklosetter få an- ordnas. För dylika frågors bedömande erfordras i flertalet fall särskild sak- kunskap.

Även i övrigt ha brister i organisatoriskt hänseende bidragit till att för— dröja va-frågorn-as lösande. Man har tidigare i alltför stor utsträckning saknat tillgång till organ, där kommunerna och allmänheten kunnat få anvisningar för och teknisk hjälp med va-frågornas lösande. I länsstyrelserna, som var inom sitt län ha att öva tillsyn över såväl hälsovårds— som byggnadsfrågorna, finnes som regel endast juridisk och administrativ sakkunskap representerad. I fråga om hälsovården har länsstyrelsen visserligen i förste provinsialläkaren till- gång till expertis på medicinens och hygienens område, men denne äger i regel icke närmare kännedom om hur de hygieniska kraven i fråga om vatten och avlopp i tekniskt och ekonomiskt hänseende bäst skola kunna tillgodo- ses. För bebyggelseregleringen har länsstyrelsen länsarkitektkontoret som expertorgan. Icke heller detta organ har tillräckliga förutsättningar att be- döma va-problemen. Först genom tillkomsten av distriktsingenjörsorganisa- tionen 'ha länen fått tillgång till den sakkunskap som erfordras för ett be- dömande ur teknisk och ekonomisk synpunkt av va—problemen. På sätt i ett följande sammanhang skall närmare beröras har emellertid denna organisa— tion icke utbyggts i tillräcklig grad. Härjämte återstår att lösa det samord- ningsproblem, som föreligger mellan berörda läns-organ. Intill dess en sådan lösning kommer till stånd, synes det knappast möjligt att inom länsmyndig- heternas ram på ett tillfredsställande sätt beakta och handlägga landsbygdens va-frågor.

Genom tillkomsten av länsbo-stadsnämnderna och lantbruksnämnderna ha ansvaret för och initiativskyldigheten beträffande v—aufrågor ytterligare splitt— rats, vilket gör en effektiv samordning av olika organs göranden på detta om- råde än angelägnare.

• Sida 173
•  Original

Den splittring på ett flertal organ, som förefinnes ute i länen, går igen vad beträffar de centrala myndigheterna och är där i viss mån än mer ut- präglad och oläglig till sina konsekvenser. Förutom medicinalsty- relsen som chefsmyndighet för provinsialläkarna, byggnadsstyrelsen för länsarkitekterna, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för distrikts- ingenjörerna, bostadsstyrelsen för länsbostadsnämnderna och lantbruks- styrelsen för lantbruksnämnderna tillkomma flera andra organ som i mer eller mindre utpräglade särfall ha att befatta sig med och taga ställning till va-frågor. Det må i detta sammanhang vara till fyllest att erinra om fiskeristyrelsens tillsynsavdelning (tidigare fisketillsynsmyn— digheten) och statens institut för folkhälsan. Härtill kommer att nu angivna organ sortera under icke mindre än fyra departement, nämligen inrikes-, kom- munikations-, social— och jordbruksdepartementen.

Då intet av här angivna organ kan sägas ha huvudansvaret för eller till uppgift att vara huvudmyndighet för va-frågorna, utgör organisationssplitt- ringen ett allvarligt hinder för lösandet av va—problemen och hithörande spörsmål.

Slutligen må framhållas den icke önskvärda dualism som förefinnes i fråga om statsbidrag till va.-anläggningar genom att den förutvarande egna— hemsorganisationen, numera bostadsstyrelsen med tillhörande länsorgan, och väg— och vattenbyggnadsverket haft att tillämpa två skilda system för stats— bidrag till va-anordningar, vilka system därjämte i viss utsträckning kunnat tillämpas alternativt i ett stort antal fall. Det har vidare framkallat viss kritik att den kostnadsfördelning, som i enlighet med bidragssystemets syfte— mål tillämpats för företag, som erhålla bidrag av under väg— och vattenbygg— nadsstyrelsens förvaltning stående medel, varit väsentligt annorlunda än den fördelning, som med tillämpning av VL:s på privaträttslig grund fotade för- delningsregler tillämpas för avloppsföretag.

2. Reformer nödvändiga.

Orsakerna till att va-frågorna icke lösts i större utsträckning än som hittills skett äro, på sätt framgår av det anförda, främst att söka i kostnaderna samt i brister i nu gällande lagstiftning och i organisatoriskt hänseende. Den av de sakkunniga uppställda målsättningen kan därför icke förverkligas inom den angivna tiden utan reformer i olika avseenden. »

Vid bedömande av kostnadsfrågan ha de sakkunniga utgått från att ett förverkligande av den uppställda målsättningen i första hand är till nytta för de enskilda som beröras härav. Det är med hänsyn härtill självfallet att dessa måste i mån av förmåga bidraga till va-frå'gornas lösande. Av vad som anförts i det föregående framgår emellertid, att mål-sättningen i betraktande av upp- giftens omfattning och art icke kan förverkligas allenast genom insatser från de enskildas sida. Medverkan av det allmänna till frågornas lösande är därför nödvändig.

Beträffande frågan om denna medverkan skall lämnas av staten eller av vederbörande kommun eller av båda i förening är det, på sätt i annat sam-

• Sida 174
•  Original

manhang ( s. 294 ff) närmare utvecklas, tydligt att de enskildas behov av ekono— miskt stöd är av den omfattning, att det icke kan helt läggas på kommunerna att sörja för tillgodoseende därav. Om denna uppgift skulle helt åvila staten, torde å andra sidan målsättningen icke kunna uppnås inom överskådlig tid. Även om staten kunde antagas ha resurser att ensam svara för det stöd som påkallas, kräves för ett ändamålsenligt lösande av de lokala va—frågorna medverkan från kommunernas sida. Härtill kommer att den statliga admi- nistrationen utan sådan medverkan skulle bli onödigt omfattande och be— tungande.

Målsättningen torde därför icke kunna förverkligas utan ett samgående mellan staten, kommunerna och de enskilda.

De behövliga reformerna på det ekonomiska området avse i första hand frågan om statsbidrag till va—anläggningar för befintlig bebyggelse. Denna fråga är emellertid endast en del av det större problemet om en lämplig kost— nadsfördelning mellan samtliga tre parter, som ha intresse av att va-förhållan— dena bli rationellt ordnade, nämligen hushållen, kommunerna och staten. Statsbidragssystemet måste härvid utformas så att det under hänsynstagande till statens ekonomiska möjligheter blir ägnat att främja ett förverkligande av va-frågornas lösande inom den angivna tidrymden och att samtidigt i den mån så är möjligt utjämna va-kostnaderna.

Den medverkan från statsmakternas sida som påkallas avser emellertid icke blott stöd i ekonomiskt hänseende utan även åtgärder på lagstiftningens och administrationens områden. Enligt de sakkunnigas mening är behovet av åt— gärder i sistnämnda hänseenden i nuvarande läge till och med mera ange- läget än behovet av statens ekonomiska medverkan. Det samgående av staten, kommunerna och de enskilda, som de sakkunniga funnit nödvändigt, är näm- ligen svårt om icke omöjligt att genomföra inom ramen för nu gällande be— stämmelser. Den lagstiftning och den administrativa ordning, som nu gäller för va-frågornas lösande och handläggning, ha tillkommit, innan dessa frågor blivit av den betydelse som de nu äga, och utformats på grundval av andra förut-sättningar än de nuvarande-. Omfattningen av de va-frågor, som nu på— kalla en skyndsam lösning, i förening med utvecklingen på hithörande och närbelägna områden av samhällslivet nödvändiggör meddelande av nya och vidgade bestämmelser och vidtagande av andra åtgärder, ägnade att främja va-frågonnas lösning. På lagstiftningens område krävas åtgärder bl. a. för att effektivare främja tillkomsten av gemensamma va-anläggningar, att skapa lämpliga organ som kunna utföra och driva sådana anläggningar, att fördela kostnaderna för dessa på ett rättvist sätt samt att förbättra kreditmöjlig- heterna för enskilda va—företag. I administrativt hänseende nödvändiggör ut— vecklingen, att den statliga va-organisationen utbygges i erforderlig mån och göres mera ägnad att främja va-frågornas lösande och att medverka på vissa närgränsande områden såsom vid samhällsplaneringen, bostadsförsörjningen och den allmänna vattenhygienen.

De sakkunniga övergå härefter att närmare redogöra för de reformer som de sakkunniga funnit erforderliga.

• Sida 175
•  Original

9 KAP. GRUNDERNA FÖR NY LAGSTIFTNING OM VATTEN- OCH AVLOPPSANLÄGGNINGAR

1. Anslutningsrätt och anslutningstvång.

För den samlade bebyggelsen kunna ver-frågorna lösas på ett rationellt och ' ur hygieniska synpunkter lämpligt sätt endast genom gemensamma anlägg- ningar. Enär behovet av förbättrade va-förhållanden för de enskilda fastig- , hetsägarna är av skiftande angelägenhetsgrad och ej gör sig gällande sam- tidigt och enär icke alla äro villiga att vid en och samma tidpunkt ikläda sig de kostnader-, som äro förenade med gemensam anläggning, är det svårt att få en sådan till stånd på frivillighetens väg. En av orsakerna till att va— frågorna för den samlade bebyggelsen icke lösts i större utsträckning än som hittills skett har också, såsom förut nämnts, varit svårigheten att få ägarna av de fastigheter, för vilka ifrågasatt gemensam anläggning skulle vara till nytta, att enas om företaget. För va—anläggnings ekonomi är det av väsentlig, stundom av avgörande betydelse, att anslutningen redan från början blir tillräckligt stor. Om allmänt deltagande i ett företag icke kan åstadkommas, kunna kostnaderna för de fastighetsägare, som ställa sig posi— tiva till detsamma, bli så höga att anläggningen icke eller blott med svårig— het kan bringas till stånd. Visserligen visar erfarenheten att man i allmän- het kan räkna med att — om företaget ändock kommer till stånd — de fastig- hetsägare, som ursprungligen icke velat deltaga i företaget, förr eller senare framträda med ändrad åsikt och vilja ansluta sig. I många fall sakna emel— lertid övriga intressenter medel att utföra anläggningen på sätt, som möjliggör framtida anslutning från dem som icke vilja vara med från början. Om led- ning dimensioneras efter behovet för dem, som äro med från början, kan det * när övriga fastighetsägare senare ansluta sig — bli nödvändigt att antingen bygga om den redan anlagda ledningen med större dimensioner eller ock framdraga en särskild ledning. I båda fallen blir kostnaden avsevärt högre än om tillräckligt grov ledning från början anlagts. Om gemensam anläggning för viss samlad bebyggelse icke kommer till stånd på grund av otillräcklig anslutning, kan detta leda till — förutom sanitära olägenheter — att somliga fastighetsägare tillgodose sitt behov av va-anordningar genom separata an- läggningar eller sådana, som äro gemensamma blott för en mindre del av bebyggelsen. Tillkomsten av dylika anordningar fördyrar och försvårar i all- mänhet lösningen av va—frågorna för den återstående delen. Framtvingas senare på grund av sanitära förhållanden eller eljest en för hela bebyggelsen gemensam anläggning, går värdet av investeringarna i separata och små an- läggningar ofta förlorat.

• Sida 176
•  Original

De svårigheter och missförhållanden, som sålunda kunna uppkomma genom att en del fastighetsägare av olika skäl undandraga sig att medverka till ut— förande av erforderlig anläggning, kunna icke helt förekommas ens i de fall, där vederbörande kommun ställer sig i spetsen för företaget, såsom i viss ut— sträckning redan skett. Även i sådant fall kan det bli svårt att genomföra företaget, om tillräcklig anslutning icke kan åstadkommas. Ofullständig an- slutning medför, där företaget kommer till stånd, att kostnaderna för dem, som genast ansluta sig, eller för kommunen bli större än vid fullständig an- slutning. Om man vid planerandet av ett företag icke vet huru stor anslut— ningen kommer att bli, är det därjämte svårt att på förhand beräkna storleken av de avgifter, som skola åvila delägarna. Detta är ägnat att göra de anslut— ningsvilliga tveksamma och försvåra finansieringen av anläggningen.

För att icke tillkomsten av sådan från allmän synpunkt önskvärd anlägg— ning, som är till nytta för två eller flera fas-tigheter, skall vara alltför be— roende av att ägarna kunna enas om företagets utförande, ha inom vissa rättsområden införts bestämmelser om tvångsdelaktighet. I samband med 1941 års lagstiftning angående åtgärder till motverkande av vattenförorening upptogos i VL sådana bestämmelser beträffande avledande av kloakvatten. Enligt sistnämnda bestämmelser kan fastighetsägare, som vill anordna av! loppsledning, vilken med väsentlig fördel kan användas för avledande av kloakvatten jämväl från andra fastigheter, tvinga ägarna av dessa att del— taga i ledningens anläggande. Även kommun som vill anordna avlopp äger enahanda rätt att tvinga annat samhälle eller fastighetsägare, som får nytta av ledningen, att deltaga i företaget. Till stöd för tvångsdelaktighet i nu nämnda fall anfördes un—der förarbetena till lagstiftningen bl. a., att byggan— det av kloakledning vore en åtgärd som normalt borde utföras på varje plats, där bebyggelsen vore mera tät, och som vore ägnad att i betydande mån höja den allmänna standarden hos bebyggelsen. Gemensam ledning vore härvid ofta den praktiska förutsättningen för att denna höjning av standarden skulle kunna genomföras. Möjligheten att föreskriva gemensam ledning vore av största betydelse, när det gällde att motverka förorening genom kloakvatten. Funnes gemensam ledning kunde nämligen även gemensamt reningsverk byggas.

Genom dessa bestämmelser i VL ha skapats förutsättningar för avlopps— frågornas ändamålsenliga lösande genom gemensamma anläggningar, där sådana finnas erforderliga. Såsom förut nämnts (s. 155) saknas liknande föreskrifter om tvångsdelaktighet i vattenförsörjningsföretag. Denna brist motverkar icke blott tillkomsten av gemensamma anläggningar för detta. ända— mål utan även lösandet av avloppsfrågorna i det vanligast förekommande fallet att vatten- och avloppsfrågorna av ekonomiska eller andra skäl böra lösas i ett sammanhang.

Befogenhet för bärare av ett enskilt intresse att tvinga in andra rättssub— jekt i ett gemensamt företag torde icke kunna ifrågakomma under annan förutsättning än att det gynnade enskilda intresset sammanfaller med ett ej

• Sida 177
•  Original

obetydligt allmänt sådant. Den tvångsdelaktighet, som stadgats med av— seende å enskilda vägar samt avlopps-, torrläggnings- och regleringsföretag, uppbäres sålunda av påtagliga allmänna intressen. Av det förut sagda fram- går, att det — av i huvudsak samma skäl som i fråga om avloppsföretag — är ett viktigt allmänt intresse av sanitär, social och samhällsekonomisk natur, att ägare av fastigheter, Vilka lämpligen böra anslutas till planerad an— läggning för vattenförsörjning, icke kunna förhindra eller försvåra till— komsten av densamma genom att utan bärande skäl undandraga sig del- tagande i företaget. Införandet av föreskrift om tvångsdelaktighet i sådana företag är uppenbarligen ägnat att i betydande mån främja tillkomsten av erforderliga anläggningar och därmed förekomma de sanitära missförhållan— den, som i stor utsträckning uppkomma inom sådana områden, där gemen- sam vattenledning behöves men frågan härom icke kunnat lösas. Genom att tillkomsten av dylika företag främjas, minskas också de förut omnämnda felinvesteringarna i separata och andra små anläggningar, något som med hän— syn till dessa investeringars storlek (s. 148) är av påtaglig betydelse ur sam- hällsekonomisk synpunkt. Ett föreskrivande av tvångsdelaktighet i vatten- företag är därjämte ägnat att minska kostnaderna för de i företaget deltagande. Som kostnaderna för sådana anläggningar på landsbygden ställa sig för- hållandevis dyrbara på grund av den mera spridda bebyggelsen, är det av vikt att alla möjligheter till besparingar tillvaratagas. Med möjlighet till tvångsanslutning blir det lättare att på förhand beräkna omfattningen av ett företag och därnned även av de ungefärhga kostnader soni konnna att åvHa intressenterna. Säker kännedom härom är av stor betydelse för bedömande av möjligheten att utföra företaget.

Det kan naturligtvis ur vissa synpunkter — särskilt med hänsyn till kost— naderna —— synas betänkligt att föreskriva tvång att deltaga i företag, vars nytta och behövlighet för den enskilde denne med visst fog kan förmena sig själv vara bäst skickad att bedöma. Tvånget är emellertid givetvis icke av— sett att komma till användning annat än då den fastighet, mot vilken tvånget riktas, kan anses vara i behov av anläggningen. Det är också självfallet att tvånget i kostnadshänseende mås—te begränsas på sådant sätt, att å fastighet belöpande kostnader icke överstiga den nyttal, fastigheten kan ha av an- läggningen. Som kostnaderna för anläggningen förutsättas i allmänhet skola till större delen bestridas genom årliga avgifter eller annorledes fördelas över en längre tidrymd, torde kostnadernas bestridande för den enskilde i regel icke komma att- medföra några. svårigheter. På samma sätt som förut anförts i fråga om avlopp är gemensam anläggning för vattenförsörjning nu- mera att anse såsom en åtgärd, som normalt bör utföras åtminstone på varje plats där bebyggelsen är mera samlad, och som är ägnad att i betydande mån höja den allmänna standarden hos bebyggelsen och därigenom värdet av de särskilda fastigheterna." Gemensam ledning är ofta den praktiska förutsätt—

1 Innebörden av begreppet nytta beröres närmare i specialmotiveringen s. 411 ff. Se även 5. 19]. f.

• Sida 178
•  Original

164 ningen för en sådan standardhöjning. Med hänsyn härtill synas betänklig- heterna mot införande av tvångsdelaktighet i vattenförsörjningsföretag icke kunna tillmätas någon större betydelse och i varje fall uppvägas av ange— lägenheten att främja tillkomsten av anläggningar, som framstå såsom nöd- vändiga från allmän synpunkt.

Av nu anförda skäl finna sig de sakkunniga böra förorda införande av be- stämmelser om tvångsdelaktighet i anläggning för vattenförsörjning. Anmär— kas må att en dylik tvångsdelaktighet allmänt förordats från kommunhåll vid de talrika överläggningar, som de sakkunniga haft med representanter för kommuner i skilda delar av riket.

Med hänsyn till de åberopade skälen bör såsom förutsättning för tvångs- anslutning till såväl vatten- som avloppsföretag gälla, att det är förenat med påtaglig fördel att den fastighet, varom fråga är, anslutes till planerad eller befintlig anläggning. Härmed avses att det objektivt sett- skall framstå såsom en fördel att gemensam ledning bygges. Något ovillkorligt krav bör icke upp— ställas på att även ägaren av den fastighet, vars anslutning ifrågasättes, skall vinna fördel av samgåendet. Den angivna förutsättningen för tvångsanslut— ning, att samgåendet skall medföra en vinst för anläggningen i dess helhet, utgör emellertid en garanti för att fastigheten icke utan bärande skäl anslutes till företaget. Om fördel uppkommer endast för övriga fastigheter, måste förstnämnda fastighets intressen skyddas genom en begränsning av skyldig— heten att deltaga i kostnaderna. Det är nämligen självfallet att ägare av fastighet, som tvångsanslutes till gemensam anläggning, icke får tillskyndas förlust genom åtgärden. Till frågan härom — som närmast berör fördelnin— gen av kostnaderna för gemensam anläggning — återkomma de sakkunniga i andra sammanhang (s. 187 f och 206).

Att uppställa villkor om att fördelen av ett samgående skall vara väsentlig eller eljest av viss storlek för att tvångsanslutning skall kunna ske, synes med hänsyn till syftet med tvånget ej påkallat. Det torde sålunda icke böra krävas mera än att ett samgående kan med säkerhet visas vara till fördel för anläggningen i dess helhet.

Såsom förutsättning för att fastighet skall vara pliktig att taga. del i va- anläggning torde vidare utan uttryckligt stadgande böra gälla, att fastigheten har behov av sådan anläggning. Att t. ex. fastighet som utnyttjas såsom upp— lagsplats icke bör förpliktas deltaga i anläggning, synes uppenbart. Däremot bör den omständigheten, att en fastighet, då frågan om tvångsdelaktighet göres gällande, redan är försedd med va-anordningar, icke i och för sig utgöra hinder för att fastigheten anslutes till det planerade företaget även mot ägarens bestridande. Huruvida och i vilken utsträckning de befintliga va— anordningarna skola utbytas mot andra är en fråga, som bör lösas med hän- syn till vad som ur teknisk och ekonomisk synpunkt befinnes fördelaktigast i det särskilda fallet. Vissa härvid uppkommande er—sättningsfrågor behandlas ingående i det följande (5. 254 ff).

De regler om tvångsdelaktighet som förekomma i gällande lagstiftning

• Sida 179
•  Original

äro i några fall så utformade, att tvångsdelaktigheten kan göras gällande endast av en på visst sätt beräknad majoritet bland intressenterna. Så är för- hållandet t. ex. med sådana torrläggningsföretag som avse sänkning eller ur- tappning av sjö (7: 44 VL). Inom vissa andra rättsområden, där tvångsdelaktig— het förekommer, har däremot envar intressent vitsord att påkalla det gemen- samma företagets utförande, oavsett om han företräder en större eller mindre del av det gemensamma intresset. Av denna innebörd äro bl. a. reglerna om tvångsdelaktighet i företag för avledande av kloakvatten. Då nu tvångsdel- aktighet i företag för vattenförsörjning och avlopp skall regleras genom en- hetliga bestämmelser, torde dessa böra utformas på det senast nämnda sättet. Envar fastighetsägare bör sålunda kunna taga initiativ till och framtvinga utförande av gemensam va—anläggning som finnes behövlig för viss bebyg- gelse. En sådan princip är otvivelaktigt i hög grad ägnad att underlätta va-frågornas lösande. Med hänsyn till de övriga uppgifter som länsstyrelserna och kommunerna enligt förslaget få sig anförtrodda bör en viss initiativrätt tillkomma även dem. Förefintligheten av sanitära missförhållanden bör icke såsom nu vara den enda förutsättningen för denna initiativrätt. Gemensam va—anläggning bör sålunda kunna framtvinga-s, så snart va-frågorna för viss bebyggelse finnas kunna med teknisk och ekonomisk fördel lösas genom dylik anläggning. Kommunen bör därför alltid äga vitsord att påfordra gemensam anläggning, där sådan anläggning utgör den förmånligaste lösningen av va- frågorna. Däremot är det icke lämpligt att statlig myndighet ingriper även i frågor av förhållandevis mindre vikt. Länsstyrelsens initiativrätt bör i enlig- het härmed begränsas att avse frågor av den betydelse att deras ändamåls- enliga lösande kan sägas utgöra ett allmänt intresse.

I fråga om rätt att deltaga i avloppsanläggning gäller enligt 8 kap. 9 och 14 %% VL, att samhälle eller fastighet äger påfordra att kloakledning, som skall byggas för annat samhälle eller annan fastighet, inrättas för av- ledande av kloakvatten jämväl från förstnämnda samhälle eller fastighet. Förutsättning härför är att så lämpligen kan ske. Anslutning till redan be- fintlig avloppsanläggning må enligt 8 kap. 11 och 14 %% VL ej förvägras, utan så är att väsentlig olägenhet vållas därav och att avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt. I fråga om anläggning för vattenförsörjning saknas för närvarande bestämmelser om anslutningsrätt. För att de fastigheter, vilkas vattenfråga lämpligen bör lösas genom en för flera fastigheter gemensam an— läggning, alltid skola få möjlighet härtill, bör nyssnämnda anslutningsrätt in- föras även i fråga om anläggning för vattenförsörjning. Fråga om Viss fastig- het må anslutas till sådan anläggning bör bedömas efter rena lämplighetssyn— punkter. Förutsättning för anslutningsrätt bör sålunda, i likhet med vad som föreslagits beträffande anslutningstvång, vara att anslutningen är förenad med fördel ur teknisk och ekonomisk synpunkt. Anledning saknas härvid att göra skillnad mellan planerad och befintlig anläggning. Reglerna böra vidare -— liksom i fråga om anslutningstvånget —— vara enhetliga för vattenförsörj- ning och avlopp. Anslutningsrätten får givetvis icke medföra att andra fastig-

• Sida 180
•  Original

heter få vidkännas avsevärt ökade kostnader. Den fastighet som påkallar anf slutning har följaktligen att i allmänhet svara för minst så stor del av de totala kostnaderna, som motsvarar kostnadsökningen till följd av anslut— ningen.

Vad sålunda föreslagits beträffande anslutningsrätt blir av stor betydelse särskilt för större anläggningar. Ägare av fastigheter inom spridd bebyg- , gelse omkring tätort, som tillgodoses genom va—anläggning, böra sålunda i i regel kunna påfordra att anläggningen utsträckes till dem, för såvitt detta utgör den mest ekonomiska lösningen av dessa fastigheters va-fråga. Förut— sättning härför är dock att bebyggelsen kan bedömas vara av mera varaktig karaktär; i motsatt fall torde nämligen fastigheternas förseende med va— anordningar ofta kunna bedömas såsom ekonomiskt oförnuftigt. Härvid upp- kommande kostnadsfördelningsfrågor behandlas i det följande (s. 188 f).

Utförande och drift av va—anläggning, som med tillämpning av de nu för- ord-ade bestämmelserna om anslutningstvång och anslutningsrätt skall vara. gemensam för flera fastigheter, förutsätter, där fastighetsägarna icke kunna enas om formerna härav, förefintligheten av i lag reglerade organ för om- besörj'ande av dessa uppgifter. Härvid torde skillnad behöva göras mellan större och mindre anläggningar.

2. Kommunerna såsom huvudmän för vissa anläggningar.

Även om de föreslagna bestämmelserna om anslutningstvång och anslut- ningsrätt skapa förutsättningar för va—frågornas lösande genom de enskilda intressenternas egen försorg, kan man icke vänta sig att det enskilda initia- tivet skall vara tillräckligt för att säkerställa att erforderliga anläggningar komma till stånd i rätt tid och med lämplig planläggning och omfattning. Strävan att begränsa anläggningskostnaderna så mycket som möjligt kan göra enskilda initiativtagare benägna att begränsa ett planerat företag till sådana fastigheter och delar av ett område, beträffande vilka förutsätt ningarna för en ur deras synpunkt ekonomiskt förmånlig lösning äro för han— den, och lämna de i detta avseende sämre ställda fastigheterna utanför. En dylik begränsning av en anläggning är i hög grad menlig ur allmän synpunkt, främst genom att en lämplig lösning av va—frågan för angränsande bebyggelse därigenom försvåras. Den kan väl delvis förhindras genom den föreslagna anslutningsrätten. Det är emellertid icke säkert, att vederbörande fastighets ägare förstå att i rätt tid göra sina befogenheter i detta avseende gällande.

Vidare kunna de enskilda intressenterna icke förväntas alltid ha vilja och möjlighet att planlägga ett va-företag under hänsynstagande till den framtida utvecklingen, så att detsamma får en ur s-amhällsekonomisk syn- punkt lämplig utsträckning och dimensionering. Där ytterligare bebyggelse kan väntas uppstå inom en icke allt för avlägsen framtid, är det för företagets ekonomi ofta önskvärt, att även denna bebyggelse kan anslutas till anlägg- ningen. För att möjliggöra detta kan anläggningen behöva dimensioneras

• Sida 181
•  Original

utöver vad som erfordras för att tillgodose behovet för endast den bebyggelse som först anslutes. Dessa merkostnader förbli oräntabla, intill dess anslut- ningen ökats. Det är helt naturligt att de enskilda ofta äro obenägna att i det allmännas intresse förskottera dylika merkostnader, i all synnerhet om tidpunkten för den förväntade bebyggelsen är oviss. Flertalet fastighetsä- gare ha för övrigt icke sådana ekonomiska resurser att de kunna. förskottera dylika kostnader.

Överhuvudtaget torde en sammanslutning av enskilda i många fall icke kunna förväntas ha ekonomiska möjligheter att genomföra en större anlägg— ning. Man får icke heller underskatta svårigheten att genom enskildas in— satser bilda ett handlingskraftigt och funktionsdugligt organ för en uppgift av den storleksordning varom här kan vara fråga. Det kan med hänsyn till större anläggnin'gars betydelse ur hygienisk och social synpunkt icke vara lämpligt att utförandet och driften av sådan anläggning äro beroende av de enskildas initiativkraft, vilja och förmåga att handhava denna uppgift.

Det är sålunda uppenbart att man icke kan utgå från att större va-anlägg- ningar alltid kunna med fördel omhänderhavas av organ för de enskilda in— tressenterna. Särskilt risken för att större anläggningar icke planläggas och utföras under tillräckligt hänsynstagande till den framtida utvecklingen gör, att sådana anläggningar regelmässigt icke böra omhänderhavas av enskilda sammanslutningar.

Av nu anförda skäl måste det anses önskvärt, att större va.-anläggningar utföras och drivas genom det allmännas försorg. Därvid kan det allmänna uppenbarligen icke representeras av andra organ än kommunala. Det kan icke råda något tvivel om att kommunerna i allmänhet ha bättre möjligheter än de enskilda fastighetsägarna att rationellt planlägga, finansiera och ut— bygga erforderliga större anläggningar. Med kommunerna såsom huvudmän för större anläggningar kan man räkna med att dessa i allmänhet få en ända— målsenlig omfattning och tillkomma i tid, så att felinvesteringar i separata anläggningar eller andra dellösningar kunna undvikas. Om kommunerna ha att svara för va-frågornas lösande, få de ett direkt intresse av att tillse att ledningarna dimensioneras under nödigt hänsynstagande till den framtida utvecklingen, i den mån den kan överblickas. Kommunerna ha vidare regel— mässigt bättre ekonomiska resurser än enskilda att finansiera större anlägg- ningar. För ett kommunalt företag är det därjämte lättare att möta oförutr sedda kostnadsökningar.

Vad som gör att man kan ställa sig tveksam till tanken att lägga ansvaret för större gemensamma va-anläggningar på kommunerna är, att en kommun, där endast en minoritet av befolkningen skulle tillgodoses genom dylika an- läggningar, kan befaras hysa ett alltför ringa. intresse härför. Det har vidare hävdats att en kommunal va-anläggning som tillgodo-ser endast en del av kommunens befolkning utgör ett obehörigt gynnande av denna del på övriga kommunmedlemmars bekostnad. Det har med hänsyn bl. a. härtill för den allmänna opinionen i bygderna ej sällan framstått såsom tveksamt, om dylika anläggningar kunna anses utgöra en för kommunen gemensam angelägenhet.

• Sida 182
•  Original

Det torde emellertid numera stå klart för flertalet landskommuner, att det ligger i deras eget intresse att tillgodose förekommande tätortsbehov. För den rena landsbygdsbefolkningens del måste förekomsten inom kommun av en väl ordnad och utvecklingskraftig tätort vara av stort intresse. Här— igenom skapas förutsättningar för inrättningar, vilja tjäna även gles- bygdens; intressen. Farhågorna för att kommunerna icke ha tillräckligt in- tresse för va-anläggningar torde därför sakna fog och ha i varje fall icke stöd i erfarenheterna från senare år. De sakkunniga vilja i detta sammanhang framhålla att de under sina. överläggningar med representanter för omkring ett hundratal kommuner endast i några enstaka undantagsfall mött betänk- ligheter mot tanken att lägga ansvaret för större gemensamma vat-anläggningar på kommunerna. Med hänsyn till de resurser, som komma att stå de bli- vande storkommunerna till buds, torde de betänkligheter, som tidigare kunnat hysas häremot, bortfalla sedan kommunindelningsreformen genomförts. Som kostnaderna för en anläggning skola av kommunen, om den så vill, kunna helt uttagas av brukarna), kan ur nu berörda synpunkt någon erinran av principiell innebörd icke riktas mot att göra kommunerna till huvudmän för större anläggningar. Helt säkert kommer det dock ofta att anses naturligt, att kommunen bestrider en del av kostnaderna med skattemedel. Såsom i 11 kap. skall närmare utvecklas lär detta bl. a. böra vara en förutsättning för att statsbidrag skall utgå. Rättvisa åt skattebetalare, bosatta i sådana delar av kommunen, där kommunala anläggningar icke utföras, kan åstadkommas genom att till va-anläggningar för bebyggelse inom dessa områden lämnas bidrag, motsvarande icke blott statsbidraget till kommunala anläggningar utan även den kostnad för sådana anläggningar, som kommunen enligt statsbidrage— reglerna är skyldig att bära eller eljest påtagit sig. Även till dessa spörsmål återkomma de sakkuniga i 11 kap. (s. 315).

Vad därefter angår invändningen, att handhavandet av gemensamma va— anläggningar icke kan anses utgöra en kommunal uppgift, må. till en början framhållas att det för frågans bedömande ur principiell synpunkt synes vara av underordnad betydelse, huruvida den befolkning, för vilken sådan anlägg- ning erfordras, utgör en majoritet eller minoritet av kommunen. Det väsent— liga är -— särskilt sedan uppfattningen och reglerna om kommunernas kompe- tens och uppgifter i betydande grad förändrats genom 1948 års lagstiftning — huruvida det från allmän synpunkt framstår såsom lämpligt att kom- munerna utföra och driva dylika anläggningar, om detta kan anses ligga i linje med kommunernas övriga uppgifter samt om den kommunala organisa— tionen är lämpad för en uppgift av den art och omfattning som det här gäll-er.

I dessa hänseenden må först framhållas, att vattenförsörjning och avlopp av ålder ansetts vara en kommunal uppgift i städerna. Åtskilliga skäl tala för

1 Jfr dock vad i det följande sägs om skyldighet för kommun att vidkännas dels s.k. utvecklingskostnader (s. 408 ff), dels ock kostnader för torrläggning av allmänna, platser m.m. (s. 251 f).

• Sida 183
•  Original

169 att så bör vara förhållandet även inom landskommunerna, åtminstone i fråga om större anläggningar. Uppgiften har ju karaktär av gemensam angelägen— het för ett förhållandevis stort antal kommuninvånare. Kommunerna ha sedan länge att tillgodose allmänna sanitära intressen. Till dessa kunna va-frågorna för tätbebyggelse obetingat räknas. På grund av bestämmelserna i hälsovårds— stadgan är kommun pliktig att ombesörja gemensam yra-anläggning, där sådan är erforderlig för att undanröja sanitära olägenheter. Ett ingripande på ett så sent stadium kan emellertid icke vara rationellt och utgör en av anlednin— garna till de omfattande felinvesteringarna i separata och små anläggningar. Såväl från ekonomisk som från sanitär synpunkt är det helt visst lämpligare, att kommunens ansvar för va-frågor omfattar även skyldighet att planlägga och utföra anläggningar för större bebyggelseområden och därigenom före- komma olägenheter i stället för att, såsom hittills skett i stor utsträckning, ingripa först sedan uppenbara sanitära olägenheter uppstått och avsevärda kostnader nedlagts på provisoriska anordningar.

Såsom förut i annat sammanhang (s. 126 f) närmare berörts, är va—frågornas lösande av särskilt stor betydelse för näringslivet i landskommunernas små tätorter och därmed även för den egentliga landsbygdens fortsatta ut- veckling. Handhavandet av större va-anläggningar framstår med hänsyn härtill som en naturlig kommunal uppgift. Skälen för att sådana an- läggningar böra utföras och drivas av kommunerna ha ökats i styrka, sedan landskommunerna genom den nya byggnadslagstiftningen fått viktiga upp— gifter med avseende å regleringen av tätbebyggelsen. Så länge envar mark— ägare hade rätt att exploatera sin mark för tätbebyggelse och bebyggelsen till följd härav blev mycket spridd, var det svårt och dyrbart för kommunerna att tillgodose behovet av vatten och avlopp. Planläggningen av anläggningar härför försvårades av att man alltid måste räkna med att nybebyggelsen genom nya områdens exploatering kunde komma att ske på andra platser än som kunde förutses vid planläggningen. Sedan den nya byggnadslagstiftningen givit det allmänna medel att bestämma var tätbebyggelse må komma till stånd, varigenom va-frågornas lösande underlät-tafs och förbilligats, har kommuner- nas befattning med dessa frågor kommit i ett helt annat läge. Det förhål- landet, att det allmänna, i stor utsträckning representerat av kommunerna, fått hela ansvaret för planläggningen av bebyggelsen, gör det naturligt att kommunerna få ansvaret även för att vattenförsörjning och avlopp ordnas för de områden, dit bebyggelsen ledes. Den ökade exploatering genom kommu— nernas egen försorg, som kan förväntas bli en följd av den vidgade expro- priationsrätt för tätbeblvggelseändamål som kommunerna numera fått, utgör vidare ett starkt skäl för att nämnda ansvar lägges. på kommunerna. Det framstår numera som berättigat och tämligen självfallet att med rätten att reglera tätbebyggelsen och med ansvaret för bebyggelseplaneringen bör följa principiell skyldighet för kommunerna att bära ansvaret för tillgodoseendet av ett så utpräglat tätbebyggelsebehov som behovet av gemensamma va—an- läggningar. — De nu anförda skälen för att större anläggningar böra om-

• Sida 184
•  Original

händerhavas av kommunerna gälla närmast anläggningar för nybebyggelse. Med hänsyn till att vattenförsörjning och avlopp ofta böra ordnas i ett sammanhang för såväl nytillkommande som befintlig bebyggelse, vore det emellertid olämpligt att ur denna synpunkt begränsa kommunernas åligganden.

Genom de av statsmakterna vid 1947 års riksdag fastställda grunderna för bostadspolitiken ha kommunerna fått viktiga uppgifter för tillgodoseende av bostadsbehovet och för en fortlöpande höjning av bostadsstandarden utan att samtidigt bostadskostnaderna drivas i höjden eller andra ogynnsamma verk- ningar inträda. Det torde stå i full överensstämmelse härmed att kommunerna i första hand ta ansvaret för att bostäderna inom tättbebyggt område för rimliga kostnader få anknytning till gemensam va—anläggning. Att kom- munerna böra ha ansvaret härför är så mycket mera naturligt som gemensam anläggning, såsom förut betonats, är det enda rationella sättet att lösa en tätbebyggelses va.—fråga. Det är naturligt även av det skälet, att anslutning till gemensam va—anläggning är ett av bostadspolitikens syften betingat vill- kor för statlig hjälp till bostadsbyggnad inom tättbebyggt område. En egna— hemsbyggares egna möjligheter att verksamt bidraga till tillkomsten av sådan anläggning är, på sätt framgår av det förut anförda, begränsade. Av nu be— rörda förhållanden synes framgå att kommunerna såsom ett led i bostadspoli— tiken böra ha ansvaret för större gemensamma va.-anläggningar. Va-frågornas lösning är en nödvändig förutsättning för den höjning av bostadsstandarden, vartill bostadspolitiken syftar.

Slutligen må framhållas att kommuns omhändertagande av större gemen— sam anläggning är ägnat att utjämna eventuella intressemotsättningar mellan olika av anläggningen berörda fastighetsägare.

Vid ett övervägande av nu anförda synpunkter ha de sakkunniga funnit sig böra förorda att det i lag fastslås skyldighet för kommun att i den om- fattning, som finnes påkallad ur allmän synpunkt och som strax skall när- mare angivas, utföra och driva erforderliga gemensamma va-anläggningar inom kommunen.

3. Gränsdragningen mellan kommunala och enskilda anläggningar. Med avseende å omfattningen av nyssnämnda skyldighet torde i enlighet med grunderna för densamma höra i princip gälla att kommunen skall vara pliktig att ombesörja sådana gemensamma anläggningar, som icke anses kunna med trygghet anförtros de enskilda intressenterna eller som icke kiunna antagas utan kommunens ingripande skola komma till stånd inom skälig tid och på rätt sätt. I överensstämmelse härmed bör va-anläggning för be- byggelse, som kan betecknas såsom mera omfattande, i regel utföras och drivas av kommunen. Denna uppgift är inom dylika orter av så stort allmänt in- tresse, att den icke annat än i undantagsfall kan anförtros annan än kom— munen. Att helt utesluta enskilda från att han-dhava sådan större anläggning torde dock icke vara påkallat av hänsyn till allmänna intressen. Exempelvis

• Sida 185
•  Original

171 bör hinder icke möta för ett bruk eller annat större industriföretag, som har intresse för viss bebyggelse, att driva en för denna gemen-sam anläggning.

Från administrativ synpunkt kan det icke vara ändamålsenligt att de kom- munala organen betungas med ansvaret även för en mängd mindre anlägg— ningar. Sådana anläggningar torde i allmänhet kunna med fördel handhavas av de enskilda intressenterna. Kommunen bör därför icke vara pliktig att ombesörja mindre anläggning, där ej starka allmänna intressen föranleda till annat.

Att mera preciserat angiva gränsen emellan större anläggningar, för vilka kommunen skall vara. huvudman, och mindre företag, som regelmässigt skola utföras och drivas av de enskilda intressenterna själva, är naturligtvis icke möjligt. Det torde icke heller vara lämpligt att närmare fixera gränsen. Ut— rymme måste sålunda finnas för en prövning som möjliggör ett hänsynsta— gande till omständigheterna i varje särskilt fall. Tveksamma fall få avgöras med ledning av de anförda grunderna för kommuns skyldighet att ombesörja. vissa anläggningar. De sakkunniga ha emellertid utgått från att kommunerna i regel skola vara pliktiga att ombesörja anläggningar som betjäna samlad bebyggelse med minst 100 år 200 invånare (motsvarande 25 a 50 hushåll eller enfamiljshus). Särskilda skäl kunna naturligtvis föranleda att anlägg- ningar för större bebyggelse än nu nämnts utföras och drivas av enskilda.

Skyldigheten för kommun att ombesörja större va-anläggningar bör, på sätt framgår av det sagda, icke såsom nu vara beroende av huruvida sanitära olägenheter uppkommit. Eftersom det tvärtom gäller att förebygga dylika missförhållanden, bör skyldigheten kunna göras gällande, så snart va—frågan för en mera. omfattande bebyggelse finnes med teknisk och ekonomisk fördel böra lösas genom gemensam anläggning. Kommun bör emellertid även vara skyl— dig att utföra och driva mindre anläggning, som erfordras med hänsyn till de sanitära förhållandena inom visst bebyggelseområde och beträffande vilken kommunens huvudmannaskap kan antagas utgöra en förutsättning för att anläggningen skall komma till stånd inom skälig tid och på ett betryggande sätt. Skyldighet för kommun att ingripa bör föreligga även eljest, om så på- kallas av hänsyn till de sociala eller ekonomiska förhållandena inom viss bebyggelse.

De sakkunniga utgå emellertid från att kommunens uppgifter med avseende å va-frågornas lösande icke inskränkas till blott sådana anläggningar, beträf- fande vilka skyldighet därtill föreligger i enlighet med vad nu sagts. Med hänsyn till va—frågornas betydelse ur hälsovårdssynpunkt bör det ingå i kom— munens uppgifter att verka för att erforderliga anläggningar komma till stånd jämväl i sådana fall, då kommunen icke är pliktig att eller ens lämp— ligen bör själv ombesörja desamma. Detta kan och bör, på sätt i ett följande sammanhang skall närmare utvecklas (s. 294 f och 312 ff), i viss utsträckning ske genom kommunala bidrag till enskilda vai—anläggningar. Eftersom det en- dast är av praktiska skäl som mindre anläggningar ansetts böra utföras och drivas av de enskilda intressenterna, böra sådana anläggningar vid behov

• Sida 186
•  Original

kunna få bidrag, motsvarande vad kommunen själv vidkännes av kostnaderna för anläggning som drives i dess egen regi. Härigenom kan man åstadkomma största möjliga rättvisa kommunmedlemmarna emellan.

Det måste härutöver förutsättas att kommunen i viss omfattning utövar tillsyn över de enskildas verksamhet på detta område. Kommunen bör här- vid bl. a. öva tillsyn över att enskilda anläggningar drivas på ett ur hygienisk synpunkt tillfredsställande sätt.

Någon begränsning av kommunens rätt att driva va.-anläggningar inom dess eget område synes med hänsyn till vad nu anförts icke böra komma i fråga.

4. Municipalsamhällenas vatten- och avloppsfrågor.

Då de sakkunniga förordat att kommunerna skola vara huvudmän för alla större vaanläggningar, har ställning därmed icke tagits till frågan, vem 'som skall handhava dessa uppgifter inom municipalsamhällena.

Inom municipalsamhälle, för vilket stadsplan finnes, ombesörjas enligt nu gällande bestämmelser de avloppsanläggningar, som skola finnas, av sam- hället och alltså icke av den kommun, vartill detta hör. Municipalsamhällena. ha även i viss utsträckning utfört vattenförsörjningsanläggningar.

Om nu municipalsamhällena även i fortsättningen skola handhava vamppgif— terna inom sina områden, skulle ett genomförande av de sakkunnigas förslag beträffande kommunerna i övrigt kunna medföra en oskälig belastning av samhällenas invånare. Dessa skulle nämligen härigenom få — i samma ut— sträckning som övriga skattebetalare i kommunen — bidraga till sådana an— läggningar inom denna, som ligga utanför samhället, samtidigt som de skulle få bekosta motsvarande anläggningar inom samhället utan bidrag från kom- munen. En dylik ordning är uppenbarligen orimlig, även om man utgår från att kostnaderna för en anläggning till huvudsaklig del komma att bestridas genom avgifter från brukarna och endast till en mindre del med skattemedel. Redan nu medför den särbeskattning, som åvilar municipalsamhällenas in- vånare, i vissa avseenden en dubbelbeskattning. En av kommunindelnings— kommittén på sin tid verkställd undersökning visade, att municipalsam- hällenas skattedragare i regel bära en större del av kommunernas allmänna utgifter än som belöper på samhällenas områden och invånare. Att ytterligare öka denna ojämnh-et i beskattningshänseende måste anses oskäligt.

Detta spörsmål synes icke kunna praktiskt lösas på annat sätt än att kom- munernas ansvar för va-frågorna utsträckes att omfatta även municipalsam- hällenas områden. Härigenom skulle samhällenas invånare och övriga kom— munmedlemmar helt likställas med avseende å bördorna för vattenförsörj— ning och avlopp. De skäl som förut anförts till stöd för att kommunerna skola göras till huvudmän för alla större anläggningar äga i huvudsak giltighet jämväl med avseende å municipalsamhällenas områden. Kommunerna ha visserligen icke något inflytande på tätbebyggelsen inom de stadsplanelagda samhällenal,

* Hår bortses från det genom BL införda institutet »stadsplan på. landet».

• Sida 187
•  Original

!

men denna omständighet torde knappast utgöra tillräckligt skäl mot att å kommunerna lägga ansvaret för vai-anläggningar inom samhällena. Ofta torde en anläggning, närmast avsedd för ett municipalsamhälle, kunna med teknisk och ekonomisk fördel utsträckas att tillgodose även bebyggelse, belägen utan- för samhället men inom kommunen. I ett dylikt fall är det uppenbarligen önsk- värt, att kommunen står som huvudman för hela anläggningen. Det har icke ansetts möta betänklighet mot att å. landskommun lägga kostnaderna för upprättande och genomförande av stadsplan för tätort inom kommunen. Det står i full överensstämmelse härmed att kommunen svarar för va—frågornas lösande inom kommunens samtliga tätorter, oavsett om någon av dem utgör municipalsamhälle eller ej.

Mot tanken att åkommunen lägga ansvaret för nyssnämnda frågors lösande inom municipalsamhälle kan invändas att de nuvarande reglerna för bestri- dande av kostnaderna för avloppsledning inom stadsplanelagt område (jfr 52, 67 och 68 %% BL) utgöra hinder härför. På sätt de sakkunniga skola i annat sammanhang närmare utveckla (s. 238 ff) torde dessa regler även av andra skäl böra ändras. Såsom i berörda sammanhang skall visas, kunna kostnadsreglerna utformas på sådant sätt, att de icke utgöra hinder mot att kommun göres till huvudman för va-anläggning inom municipalsamhälle.

Det kan naturligtvis göras gällande att det —— med hänsyn till municipal- samhälles ansvar för upplåtande av gator inom samhället —— är mindre lämp- ligt att låta kommunen svara för ledningar som ju måste nedläggas i gatorna. Samarbetet mellan kommunens och samhällets organ bör dock rimligen kunna antagas vara så gott att några olägenheter härav icke, äro att påräkna. Lämp- ligast synes emellertid vara, att samhället _— i överensstämmelse med vad nu finnes stadgat om vissa ledningars framdragande i allmän väg — får rätt att mot ersättning utföra själva arbetena, i den mån de beröra gata. Erinras må att det icke ansetts innebära några svårigheter att låta kronan såsom väg— hållare svara för upplåtande av vissa gator inom municipalsamhällena sam- tidigt som dessa haft att bekosta avloppet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anse sig de sakkunniga böra förorda, att kommun göres till huvudman för större va-anläggningar jämväl inom municipalsamhälle som hör till kommunen. För att vinna den åsyftade lik— ställigheten i skattehänseende mellan samhälles invånare och övriga kom— munmedlemmar måste detta ansvar avse icke blott sådana anläggningar som framdeles komma till stånd utan även dem som nu drivas av samhällena.

Kommuns övertagande av anläggning, som vid reformens ikraftträdande drives av municipalsamhälle inom kommunen, medför i och för sig icke några svårigheter men nödvändiggör ett ställningstagande till frågan, huru man skall förfara med de lån som samhället kan ha upptagit för anläggningen eller med de utgifter som samhället eljest haft härför. Det är självfallet att kommunen med anläggningen övertager även rätten att av fastighetsägarna uppbära avgifter för de förmåner som tillhandahållas dem. Att vid sådant

• Sida 188
•  Original

förhållande låta samhället utan gottgörelse svara för de lån som upptagits för anläggningen är uppenbarligen icke möjligt.

Det kan synas ligga närmast till hands att lösa frågan på det sättet, att kommunen vid övertagandet till samhället erlägger ett mot anläggningens bruksvärde1 svarande belopp. En sådan lösning skulle stå i huvudsaklig överensstämmelse med vad som i det följande (15.254 ff) föreslås beträffande befintliga va—anordningar som införlivas med annan anläggning. Att lägga bruksvärdet till grund för fastställande av den ersättning, som kommunen har att gälda till samhället, skulle emellertid i många fall leda till att detta finge en alltför stor gottgörelse. Det är sålunda. uppenbart, att hänsyn alltid måste tagas till vad brukarna genom anslutningsavgifter eller årliga avgifter redan betalat av anläggningskostnaderna. Värdet härav tillkommer brukarna och icke municipalsamhället. Detta bör alltså ej få ersättning härför. Har en del av anläggningskostnadema täckts genom bidrag av staten eller kommunen, måste vidare den samhället tillkommande ersätt-ningen ned-sättas i motsvarande mån. Ersättning synes ej heller böra utgå för vad som av anläggningskostna- derna betalats med annat än lånemedel eller för vad som avbetalats å lån, som upptagits för anläggningen. Det kan nämligen i allmänhet icke vara skäligt att kommunen i sin helhet skall betungas för att municipalsamhället skall återfå vad samhällets invånare tidigare i full överensstämmelse med nu gällande lag tillskjutit för tillgodOseen—de av egna behov.

Den ersättning som kommun har att betala municipalsamhälle för över- tagande av va-anläggning synes därför — där ej i undantagsfall särskilda skäl föranleda till annat — böra begränsas till högst det belopp som motsvarar samhällets skulder för anläggningen. Det kan emellertid icke vara riktigt att alltid bestämma ersättningen så, att hela skuldbördan realiter övervältras på kommunen. Samhället kan ha uraktlåtit att amortera skulderna på sätt som svarar mot anläggningens brukbarhetstid eller som betingas av vad brukarna erlagt i bidrag till anläggningskostnadema. I dylikt fall måste ersättningen jämkas.

Av vad sålunda anförts framgår att möjlighet måste finnas att vid be— stämmande av ersättning, varom nu är fråga, taga hänsyn till alla föreliggande omständigheter på samma sätt som i fråga om ersättning kommuner emellan i anledning av indelningsändring. I 7 & lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning har med av- seende å ekonomisk uppgörelse mellan kommuner vid indelningsändring stadgats, att vid fördelning av tillgångar och förbindelser bör, såvitt det lämp— ligen kan ske, iakttagas bl. a. att skuld som vilar å eller tillkommit för egen— dom, som tilldelas Viss kommun, skall till betalning övertagas av samma kom- mun. I 9 5 samma lag har föreskrivits att om endera kommunens ekonomiska ställning avsevärt försämras genom indelningsändringen, utan att detta upp— vägs av befrielse från förpliktelser som vinnes genom indelningsändringen, och den andra kommunen finnes skäligen böra utgiva ersättning därför,

1 Ang. innebörden av begreppet bruksvärde, jfr s. 257.

• Sida 189
•  Original

dylik ersättning må stadgas att utgå på en gång eller under viss övergångstid. Om dessa föreskrifter förklaras skola i tillämpliga delar gälla även vid upp— görelse i anledning av kommuns övertagande av va-anläggning, som drives av municipalsamhälle, torde ersättningsfrågan kunna avgöras på ett rättvist sätt under hänsynstagande till alla föreliggande omständigheter. Die sak- kunnigas förslag har utformats i enlighet härmed. Förslaget överensstämmer i denna del helt med vad nu finnes stadgat i 33% av 1919 års nyssnämnda lag för det fall att municipalsamhälle i sammanhang med ändring i kommunal indelning varder upplöst eller till sitt område eller sina uppgifter inskränkt.

Som den ersättning kommun har att erlägga till municipalsamhälle kan finansieras genom avgifter från brukarna. på samma sätt som kommunens övriga utgifter för vrf—ändamål, torde ersättningsskyldigheten icke behöva bli betungande för kommunerna.

Därest överenskommelse mellan kommunen och samhället icke kan träffas om ersättningen, torde denna. i överensstämmelse med föreskrifterna. i nyss- nämnda lag böra bestämmas av Kungl. Maj:t.

Vad sålunda föreslagits innebär icke att alla va,—anläggningar, som nu drivas av municipalsamhällen, skola genast övertagas och i fortsättningen drivas av vederbörande kommun. Sådant övertagande bör göras beroende av att vederbörande municipalsamhälle framställer begäran härom. Vill sam— hället även i fortsättningen handhava var—anläggningen, trots den merbelastning detta må utgöra för samhällets invånare, bör hinder här-emot icke möta.

Det kan ifrågasättas, om icke municipalsamhälles rätt att framställa be— gäran om kommuns övertagande av var-anläggning bör göras beroende av att kommunen utför vai-anläggningar i andra delar av kommunen. Dessförinnan uppkommer ju icke sådan merbelastning för samhällets invånare, som enligt vad förut sagts utgör skäl för den föreslagna skyldigheten för kommun att övertaga municipalsamhälles vat—anläggning. Ett dylikt villkor för övertagan— det skulle emellertid vara ägnat att hämma kommunens lust att taga initia— tiv till vat—anläggning inom annan del av kommunen. Beslut om utförande av sistnämnda anläggning skulle nämligen med angivna villkor automatiskt kunna medföra, att kommunen samtidigt bleve skyldig att övertaga kostnader för municipalsamhälles anläggning. Hänsyn härtill skulle kunna menligt påverka fullmäktiges ställningstagande till den ifrågasatta anläggningen. Detta kan icke vara ändamålsenligt. Härtill kommer att det från municipal- samhällenas sida måste te sig irrationellt och orättvist, att samhällen i somliga kommuner befrias från bördorna för befintliga anläggningar, medan andra samhällen alltjämt nödgas bära. ansvaret härför. De sakkunniga ha av nu anförda skäl ansett sig icke böra förorda, att övertagandet göres beroende av angivna villkor.

I många fall kan det vara praktiskt att kommunen icke övertaget munici— palsamhälles va—anläggning men i stället genom en engångsersättning —— t. ex. genom övertagande av skälig del av lån som samhället upptagit för anlägg- ningen — eller genom årliga bidrag subventionerar samhällets anläggning i

• Sida 190
•  Original

samma utsträckning som övriga anläggningar inom kommunen. En förutsätt— ning för att rättsförhållandet skall kunna ordnas på detta sätt är naturligtvis, att överenskommelse härom kan träffas mellan kommunen och samhället. Även vid nyanläggning kan det i vissa fall vara lämpligt att municipalsam— hälle ombesörjer va-anläggning för sitt område mot ersättning eller bidrag från kommunen. Något hinder mot en överenskommelse härom mellan kom— mun och municipalsamhälle bör givetvis icke uppställas.

5. Särskilda samfälligheter för enskilda anläggningar.

Om intressenterna i ett va—företag, som i enlighet med det förut sagda skall utföras och drivas av enskilda, äro ense, böra de regelmässigt äga att själva bestämma under vilka former verksamheten skall drivas. Ett va—företag kan sålunda drivas av enskilda genom förening eller bolag eller på annat sätt. Det torde icke vara nödvändigt att föreskriva någon särskild form för avtal om verksamhetens organisation.

Ehuru från allmän synpunkt anledning i regel saknas att påtvinga delägare, som äro ense, någon viss verksamhetsform, kunna dock de allmänna in— tressen, som äro förknippade med enskilda va-anläggningar, i undantagsfall påkalla ett ingripande. Möjlighet bör därför finnas att framtvinga en orga- nisationsform, som ger säkerhet för att verksamheten drives på ett från allmän synpunkt betryggande sätt.

Med hänsyn till vad de sakkunniga föreslagit om tvångsdelaktighet i va— företag är uppenbart, att överenskommelse mellan delägarna om verksamhets— formen icke alltid kan åstadkommas. Lagen måste därför anvisa en form för hur verksamheten i sådana fall skall bedrivas. För att hindra att den som tvångsanslutes till viss anläggning blir föremål för majoritetsförtryck eller eljest oskäligt betungad och för att vinna säkerhet för att verksamheten drives på. ett tillfredsställande sätt, måste lagen innehålla en tämligen in— gående reglering av organisationens form och verksamhet. En sådan regle— ring är påkallad jämväl med hänsyn till vad de sakkunniga i det följande (s. 202 ff) föreslå om förmånsrätt för vissa fordringar.

I enlighet härmed ha de sakkunniga funnit sig böra föreslå att enskilda va—anläggningar skola drivas av särskilda vatten- och alvloppssamfälligheter, där ej sakägarna enats om annan godtagbar organisationsform.

Till utformningen av de erforderliga bestämmelserna rörande nu nämnda samfälligheter återkomma de sakkunniga i det följande (5. 210 ff).

6. Fördelningen mellan brukarna av kostnaderna för gemensamma

anläggningar.

Under detta avsnitt behandlas fördelningen mellan delägarna eller brukarna av kostnaderna för gemensam va-anläggning. Den jämkning av kostnadsför- delningen, som blir en följd av eller föreskrives såsom villkor för att kostna— den till viss del bestrides med statliga eller kommunala medel, behandlas först i 11 kap.

• Sida 191
•  Original

Deltagande i va-företag skall enligt de sakkunnigas förslag, på sätt fram- går av det förut anförda, under vissa förutsättningar kunna framtvingas. Det kan med hänsyn härtill icke förutsättas, att frågan om bidragsskyldigheten alltid kan lösas genom frivillig uppgörelse. Frågan måste följaktligen regleras i lag.

I fall, där ekonomisk samverkan äger rum på grund av tvingande bestäm- melser, brukar tillskottens storlek av lagstiftningen i princip göras beroende av den nytta, varje delägare kan förväntas erhålla av det gemensamma före- taget, låt vara att nyttan därvid beskrivits på olika sätt (jfr. 3:3, 7:23 och 8:10 VL, 28 och 29 %% lagen om flottning i allmän flottled, 11 % lagen om enskilda vägar och 12 % lagen om förvaltning av bysamfälligheter). En regel av innebörd, att insatsen bestämmes utan hänsynstagande till nyttan, skulle innebära en rubbning av det ekonomiska sambandet mellan insats och vinst och därför medföra konsekvenser som icke äro önskvärda. Då, såsom i före- varande fall, delaktigheten i det gemensamma företaget är knuten till inne— havet av vissa fastigheter, skulle värdet av dessa kunna röna ogynnsamt in— flytande av det sätt, varpå. fördelningen sker. En dylik konsekvens är be- tänklig icke minst ur fa-stighetskreditsynpunkt. De sakkunniga utgå därför från att även med avseende å va—företag nyttan för varje delägare eller brukare skall vara normerande för hans bidragsskyldighet.1

Härvid uppkommer emellertid frågan, huruvida fastighet som anslutes till gemensamt företag skall efter sin nytta bidraga till kostnaderna för alla däri ingående ledningar och andra anordningar eller om dess bidragsskyldig- het skall begränsas att avse endast de delar, som äro av omedelbar betydelse för fastighetens egen va-fråga. För närvarande tillämpas än den ena, än den andra av dessa grunder vid fördelningen av kostnaderna för va-anläggningar.

Såsom förut nämnts har fördelningen av kostnaden för gemensamma vattenförsörjningsanläggningar icke reglerats i lag.

Städers och andra samhällens vattenverk äro i allmänhet kommunala affärs- företag, där företaget bestrider hela anläggningskostnaden med undantag för servisledningar. Anläggningskapitalet brukar i allmänhet anskaffa/s genom län eller förlag av kommunen. I vissa fall sker dock kapitalanskaffningen till mindre del genom att de anslutna brukarna göra viss kapitalinsats i form av anslutningsavgifter. Företagets årskostnader — ränta, amortering eller annan förnyelsekostnad (avsättning till förnyelsefond) samt utgifter för underhåll, drift och administration — täckas helt genom brukningsavgifter. Dessa bruk- nings— eller vattenavgifter uttagas efter enhetlig taxa, d. v. 5. de utgå efter den nytta, vanligtvis den vattenmängd, som envar brukare tillgodogör sig under året. Vad nu sagts rubbas icke av det förhållandet, att avgifterna icke alltid uttagas per ms vatten utan stundom delvis i form av fast grundavgift eller helt utan mätning av vattenmängden enligt taxa, som grundar sig på bostadsfastighets storlek och sanitära utrustning eller andra på vattenför—

1 Innebörden av begreppet nytta. beröres närmare i specialmotiveriugen s. 411 ff. Se även s. 191 f.

• Sida 192
•  Original

brukningen och brukarens nytta av anslutningen inverkande faktorer. Bru- karna få, bortsett från kostnaderna för egen servisledning, erlägga samma avgift för samma nyttighet eller vattenmängd, oberoende av att företagets självkostnad för att betjäna dem härmed uppenbarligen kan variera inom vida gränser. En brukare, vars fastighet. ligger strax intill vattenverket-, får betala samma vattenavgift som den, vars fastighet ligger så, att transportsträckan i ledningarna. mellan vattenverket och fastigheten är mycket betydande. Stock— holms vattenledningsverks kostnader för att förse en villaägare i Stockholms ytterområden med vatten kunna, enligt vad chefen för verket uppgivit i en tidskriftsartikell, uppskattas till 50—100 öre/ma, medan motsvarande kostnader , för en större abonnent i innerstaden stannar vid 10—12 öre/ma. Trots dessa skillnader i verkets självkostnader för den nyttighet, varmed verket betjänar * brukarna, uttager verket ändock ett och samma pris, 20 öre/ma, av båda brukarna?

VL:s bestämmelser om kostnadsfördelning för avloppsföretag, som är ge— mensamt för två eller flera samhällen eller fastigheter, vila åtminstone priir cipiellt på andra grunder än dem som i allmänhet tillämpas beträffande vatten- försörjningsföretag. Enligt de grundläggande bestämmelserna i 8: 10 VL skall anläggningskostnaden för varje särskild lednings— eller anläggningsdel fördelas mellan de delägare, som begagna denna del, med hänsyn tagen till mängden ooh beskaffenheten av det kloakvatten, som envar sådan delägare beräknas komma att avleda”. Den vattenmängd efter vilken anläggningskostnaderna skola fördelas är den, som är avgörande för en ledningssträckas dimensionl» ring och därmed för anläggningskostnadema för densamma. Denna. vatten- mängd utgöres i allmänhet av den största vattenmängd per sekund som en viss brukare kan förväntas komma att avleda.

Till de årliga drifts- och underhållskostnaderna skola delägarna enligt VL:s bestämmelser likaledes deltaga efter i princip enahanda grunder, varvid det dock i regel icke är den största momentana avloppsvattenmängden, som är utslagsgivande, utan den sammanlagda årliga kvantiteten.

VL:s här i korthet återgivna kostnadsfördelningsregler överensstämma ] sina huvuddrag med det förslag i ämnet, som avgivits av de för utredning av frågor om vattenförorening m. 111. år 1936 utsedda sakkunnigat Förslaget blev föremål för viss kritik. Det framhölls bl. a., att det ofta skulle vara riktigare att fördela kostnaderna exempelvis för anläggningsdel, som vore gemensam för

* Se Teknisk Tidskrift årg. 1949 nr 39 s. 781. ' Här bortses från de mindre rabatter som utgå för vattenförbrukning överstigande vissa större vattenkvantiteter.

3 Om samma grunder för ersättningens beräknande tillämpades beträffande vattenmmk. skulle den ovannämnde invid vattenverket bosatte brukaren endast ha att deltaga i kost- naderna för själva vattenverket jämte en obetydlig del av ledningsnätet, medan en brukare. bosatt i den från vattenverket längst bort belägna delen av distributionsområdet.. skulle få deltaga i anläggningskostnaden för en mycket betydande leduingssträcka. Härvid skulle bådas andelar för de närmast vattenverket belägna delsträckorna bli relativt små. då kost- naderna för dessa komme att uppdelas på. ett stort antal brukare, medan den senares andel för de sista sträckorna bleve relativt stor, då den komme att uppdelas på ett betydligt färre antal brukare. Den längre bort bosatte brukaren finge följaktligen vid lika vatten- förbrukning bestrida en väsentligt större kostnad än den förre. ' SOU 1939: 40.

• Sida 193
•  Original

179 endast två delägare, efter vad det skulle kostat envar av dem att lösa frågan genom egen anläggning. Den vid samgåendet uppkommande, lägre kostnaden borde delas i förhållande till de sålunda beräknade separata anläggningskost— naderna och alltså icke i förhållande till vattenmängderna. Såsom skäl härför anfördes, att anläggningskostnaderna endast i ringa mån påverkas av vatten- mängderna. Häremot framhölls å andra sidan, att en kostnadsfördelning efter sistberörda grund — d. v. s. efter de beräknade kostnaderna för separata an- läggningar — vid företag med ett flertal delägare skulle leda till ett mycket ! komplicerat och omständligt förfarande. Sakkunnigförslagets regler ansågos

av departementschefen innebära en ur allmän synpunkt lämpligare kostnads— fördelning. Departementschefen anförde bl. a. (prop. 1941: 45 s. 87):

I likhet med de sakkunniga finner jag, att kostnaderna för ett gemensamt före- tag böra fördelas icke med hänsyn till kostnaderna för uppkonstruerade företag som ej äro avsedda att komma, till stånd utan såvitt möjligt med hänsyn till vars och ens andel i det företag som verkligen skall komma till utförande. Den om- ständigheten att det t. ex. för en intressent skulle ställt sig orimligt dyrt att ordna avlopp på egen hand bör enligt min mening icke föranleda, att han får vidkännas en oproportionerligt stor del av kostnaden för en gemensam anlägg— ning. De sakkunnigas ståndpunkt ger uttryck för en mera socialt- betonad upp- fattning och framhäver, att envar skall njuta förmånen av att rättsordningen ' skapat möjligheter till samarbete mellan alla som kunna ha gemensamt intresse

i saken. Det förefaller tydligt, att denna uppfattning — som ej främst tager i betraktande den ställning var och en skulle intagit om samarbete icke kommit till stånd —— förtjänar företräde på ett område, där den sanitära synpunkten och således ett framträdande allmänt intresse är dominerande.

Trots vad som sålunda i samband med tillkomsten av VL:s kostnadsfördel- ningsregler anfördes om deras socialt betonade karaktär torde de kunna be- tecknas såsom strängt privaträttsligt grundade. Envar delägare deltager en- dast i kostnaden för de anläggningsdelar, som äro erforderliga för hans fastig— t hets behov. Med hänsyn till att anläggningskostnaden å ena sidan samt drifts-

och underhållskostnaderna å den andra äro på olika sätt beroende av den vattenmängd som avledes, hållas dessa kostnadsposter åtskilda och fördelas var för sig.

Det förutsågs vid lagstiftningens tillkomst, att nu berörda regler vid företag med ett större antal delägare skulle leda till en mycket komplicerad och om— ständlig kostnadsfördelning. Det ansågs därför skäligt att i sådana fall för- dela kostnaden efter förenklade regler. Bestämmelse härom har intagits i 8: 15 VL som lyder: »Varda ett flertal fastigheter delaktiga i samma kloakledning, må, i den mån ej ledningens längd eller arten av förefintlig bebyggelse eller eljest särskilt förhållande till annat föranleder, fastigheterna förklaras plik- tiga att deltaga i kostnaden för hela ledningen, ändå att kloakvatten från dem tilledes på skilda ställen». Innebörden härav är den, att kostnaden för hela ledningen uppdelas på delägarna efter avloppsvattenmängden från envar fas— tighet utan hänsyn till om endast vissa delar av ledningen äro erforderliga för dess behov. När denna bestämmelse träder i tillämpning, har man följakt— ligen övergått till i huvudsak samma kostnadsfördelning, som enligt det före- . gående tillämpas vid städernas vattenverk.

• Sida 194
•  Original

Förarbetena till lagen ge endast ringa vägledning för bedömande av frågan, i vilka fall bestämmelsen 1 8:15 VL skall tillämpas. Sakkunnigbetänkandet innehåller emellertid ett med en schematisk skiss åskådliggjort exempel på en anläggning, för vilken bestämmelsen ifråga ansetts böra gälla o'ch vilket exempel omfattar tretton fastigheter utefter en och samma ledningssträcka. Å vidstående sida återgives skissen ifråga. De sakkunniga ha i anslutning till skissen behandlat ett exempel, som så nära som möjligt ansluter sig till den- samma, varvid förutsatts att skissens skala är sådan, att huvudledningens * längd är ungefär 300 111. Med denna förutsättning har huvudledningen beräk— , nats kosta icke fullt 13 600 kronor att anlägga, och vid fördelning efter 8: 15 VL skulle härav, om alla fastigheterna för enkelhetens skulle antagas avleda samma vattenmängd, på envar av de tretton fastigheterna komma 1 040 kronor. Fördelas kostnaderna emellertid strikt enligt 8: 10 VL finner man att den första fastigheten endast borde belastas med 80 kronor medan den sista fastig- hetens andel skulle bli 2 755 kronor. Enligt 8: 10 VL skulle åtta fastigheter få lägre andelar och fem högre än vad en kostnadsfördelning enligt 8: 15 VL ger till resultat. Den med skissen åsyftade tillämpningen av 8 : 15 VL skulle följaktligen innebära en mycket betydande grad av kostnadsutjämning mellan delägarna. —— Tages jämväl de enligt VL på envar fastighetsägare fallande sei-viskostnaderna i betraktande, kunna kostnaderna enligt 8 : 15 VL beräknas variera från (1 040 + 300 =) 1 340 kronor till (1 040 + 900 :) 1 940 kronor per fastighet. Vid fördelning enligt 8: 10 VL bli fastigheternas motsvarande kostna- der (inberäknat servisledningar alltså) lägst 440 och högst 3 415 kronor. Till— lämpas en kostnadsfördelning enligt den i 8:15 VL angivna principen men med jämväl servisledningarna hänförda till det gemensamma företaget, skulle i exemplet kostnaden för envar fastighet bli cirka 1 670 kronor.

Enligt vad som inhämtats rörande den praxis, som utbildats vid syneför— rättningar enligt 8 kap. VL, synes bestämmelsen i 8:15 i många fall till— lämpas även i fråga om anläggningar med ett mera begränsat antal delägare.

Slutligen må i detta sammanhang erinras om att fördelning av den kost- nad för avloppsnätet, som kommunen må uttaga av fastighetsägarna inom stadsplanelagt område, numera må ske efter regler (67—69 %% BL), som närmast ansluta sig till bestämmelserna i 8:15 VL.

Ur rent privaträttsliga synpunkter kan det synas oriktigt, att fastighet del— tager i kostnaderna för anordningar, vilka den icke utnyttjar. Emellertid möta ur andra synpunkter betänkligheter mot att tillämpa den rent privaträtts- liga principen för kostnadsfördelningen. Ur social synpunkt framstår det ofta såsom otillfredsställande, om priset för sådana nyttigheter som vatten och av- lopp — trots i övrigt likartade förhållanden — är olika för skilda fastigheter inom ett och samma bebyggelseområde, beroende av var inom området fastig— heterna äro belägna. Visserligen är det ofrånkomligt att vissa fastigheter på grund av läge och naturliga förutsättningar få ett högre värde än andra. Den nutida ekonomiska politiken syftar emellertid medvetet till att söka utfylla dylika klyftor och om möjligt åstadkomma en utjämning av åtminstone sådana

• Sida 195
•  Original

12

Huvudledning: 9" betongrör. färdig ledning 45 kr./m.

Kostnad för

Total kostnad m 13 600 kr.

Fördelas kostnaden för Servisledningar : Kostnad för

3

6" betongrör. ardig ledning 30 kr./m.

huvudledningen lika blir kostnaden per fastighet 1040 kronor. Fördelas kostnaderna enligt VL 8:10 belastas fastigheterna så som nedanstående tabell visar.

Recipient

Delsträcka............ a 23 1040

Längd i meter... Kostnad i kronor Av denna kostnad faller på. fastigheten nr:

v—l ' [* ”036me NCQQNLO—D U» HF.—__!

16 720 30 ¹ 353

123 123 123 123 123 123 123 123 123 123 123

20 900 30 ¹ 350

150 150 150 150 150 150 150 150 150

112 112 112 112 112 112 112 112

30 ¹ 351

193 193 193 193 193 193 193

172 172 172 172 172 172

¹ 350

270 270 270 270 270

¹ 040

260 260 260 260

20 900

300 300 300

30 ¹ 350

675 675

Ill

270 270

Total kostnad för huvud— ledning kronor

13 552

Härav faller på resp. fast.

80 140 263 353 503 615 808 980

¹ 250 ¹ 510 ¹ 810 ² 485 ² 755

Servis- kostnad totalt kronor

⁸ 130

Servis- leduin gens längd meter

fastighet

600 300 900 25 750 360 780 480 480 450 720 750 900 680 Per resp.

Samman— lagd kosta. för hela an- läggningen

kronor

21 682

Per resp. fastighet 680 440 1 163 1 103 863 1 395 1 288 1 460 1 700 2 230 2 560 3 385 3 415

• Sida 196
•  Original

ekonomiska olikheter som icke tjäna något praktiskt syfte. Ur denna synpunkt framstår det såsom i hög grad önskvärt, att jämförliga förbrukare inom ett anläggningsområde, t. ex. egnahemshushåll, skola betala lika mycket för samma årliga vattenförbrukning för enahanda ändamål, oberoende av hur stor del av ledningsnätet som erfordras för varje förbrukares behov.

Härtill kommer att en va-anordning i många fall, särskilt när det gäller större anläggningar, kan utföras enligt flera alternativ, vilka ur det helas synpunkt äro tämligen likvärdiga. Då längden av de ledningssträckor och be— skaffenheten av de övriga anordningar, som komma att utnyttjas för viss fastighet, i viss utsträckning kan bli beroende av valet mellan sådana * alternativ, kan det även ur rent privaträttsliga synpunkter ifrågasättas, om ej en utjämning av kostnaderna i sådana fall bör komma till stånd.

I fråga om större anläggningar med många delägare tala även praktiska skäl för att kostnadsfördelningen ej kompliceras genom allt för långt gående uppdelning av anläggningen i kostnadshänseende.

Vad angår större vattenförsörjningsanläggningar brukar ledningsnätet oftast utformas så, att vattnet cirkulerar i detta eller kan framföras till viss punkt på olika vägar. Härigenom får man nämligen möjlighet att förhindra att vattnet står stilla i ledningsnätet ävensom att i händelse av rörbrott eller annat fel på ledningsdel kunna framleda vattnet genom andra ledningar, så att leveransavbrott icke behöver uppstå. Med hänsyn härtill är det svårt för att icke säga omöjligt att uppdela kostnaden för ledningsnätet på de olika delägarna med hänsyn till vilka delar av detsamma som användas av eller äro nödvändiga för varje särskild fastighet. Detta är i högre grad möjligt beträffande enbart avloppsledningar. Med avseende å större avloppsanlägg- ningar finnes emellertid, såsom förut nämnts, redan i gällande VL möjlighet (se 8: 15 VL) att på alla delägarna fördela kostnaden för gemensam ledning, oaktat vissa delar av densamma icke äro nödvändiga för samtliga fastigheters behov. När det sedan gäller företag, där ledningar för vatten och avlopp utföras samtidigt och nedläggas i gemensamma rörgravar, äro möjligheterna att genomföra en fördelning av anläggningskostnaderna på de olika fastigheterna efter vars och ens nytta av varje särskild ledningsdel än mindre. Svårigheter föreligga redan att fördela kostnaderna mellan vattenförsörjnings— och av- loppsändamålet. På denna fördelning inverkar i vissa fall frågan om vilket som skall anses vara det primära, vattenledningen eller avloppsledningen. Även om man kunde åstadkomma en i nu ifrågavarande avseende rättvis upp- delning av anläggningskostnaden mellan vattenförsörjnings— och avloppsända- målen, skulle kostnadsfördelningen ändock bli till ytterlighet komplicerad. Det kan t. ex. förhålla sig så, att vissa sträckor av en gemensam va—anlägg— ning utnyttjas för en fastighets behov av såväl vatten som avlopp, andra delar enbart för dess vattenförsörjning och andra delar återigen enbart för dess avlopp.

A'u nu anförda skäl föreslå de sakkunniga att varje fastighet som anslutes till större ria-anläggning skall efter fastighetens nytta. bidraga till kostnaden

• Sida 197
•  Original

för anläggningen i dess helhet. Härigenom komma i princip alla till denna anslutna fastigheter som ha samma nytta av anläggningen att bidraga lika mycket till denna, oavsett var fastigheterna äro belägna.

Vad därefter angår frågan huruvida servisledningarna böra ingå i anlägg- ningen och kostnaderna för dem fördelas på samma sätt som utgifterna för anläggningen i övrigt, må till en början erinras att det förut omnämnda stad— gandet i 8:15 VL, enligt vilket delägare i avloppsföretag må förpliktas att deltaga i kostnaden för hela den gem—ensamma ledningen, uppenbarligen utgår från att varje delägare skall själv bekosta sin servisledning. Gällande statsbidragsförfattning utgår däremot från att det gemensamma företaget bör omfatta jämväl servisledningar fram till ett avstånd av två meter från byggnad som skall betjänas av anläggningen. Denna ståndpunkt motiveras bl. a. av det skälet, att det eljest skulle bli mycket svårt att bestämma sträckningen av huvudledning på ett ur teknisk och ekonomisk synpunkt ändamålsenligt sätt utan orättvisor beträffande delägarnas kostnader för servisledningar. Som exempel kan nämnas att om en ledning, som av prak- tiska skäl icke kan förläggas mitt i en väg, förlägges till ena sidan, denna sidas fastighetsägare få vidkännas förhållandevis mindre kostnader för ser- visledningar, medan fastighetsägarna på den andra sidan vägen ensamma få bestrida kostnaderna för servisledningar genom vägen. Dessa kostnader kunna, särskilt om vägen är bred eller permanentbelagd, stiga till betydande belopp. Statsbidrag-sbestämmelsernas princip synes vara att föredraga även i kostnadsfördelningshänseende, detta desto hellre som fördelningsreglerna för större anläggningar i första hand skola ta sikte på befintlig bebyggelse, vilken tillkommit och lokaliserats utan hänsyn till kostnaderna för en först efteråt aktuell, gem-ensam va-anläggning.

Om servisledningarna skola ingå i anläggningen innebär detta bl. a. att dessa ledningar skola byggas och underhållas av företaget och icke av veder- börande fastighetsägare. Detta synes ock praktiskt. Om fel uppstår på en servisledning t. ex. i form av läckage, så har den enskilde fastighetsägaren, åtminstone om felet ej förorsakar fullständigt avbrott i vattentillförseln, föga intresse av att gräva upp ledningen och reparera skadan, eftersom olägenheten och den ekonomiska förlusten till följd av skadan i huvudsak icke drabbar honom utan det gemensamma företaget. För den enskilde skulle kostnaden för en skada, som drabbar just hans servisledning, många. gånger vara betungande att bära och kunna träffa delägarna synnerligen ojämnt.

De sakkunniga förorda av nu anförda skäl, att servisledningar intill ett av- stånd en två meter från byggnad, som betjänas av anläggningen, skola ingå i och bekostas av det gemensamma företaget.

De skäl som anförts till stöd för den föreslagna regeln om kostnadsfördel- ningen vid större företag (i det följande kallad den sociala kostnadsfördel- ningsregeln) äga icke samma giltighet med avseende å fördelningen av kost- naderna för en anläggning som är gemensam för endast ett fåtal delägare. Till-

• Sida 198
•  Original

lämpningen av en dylik regel om kostnadsfördelningen mellan exempelvis skilda industriella företag komme sålunda. att rubba förhållandet mellan företagens produktionskostnader, utan att någon egentlig motivering kunde anföras till stöd för ett dylikt förfarande. Tillämpad å förhållandet mellan flera kommuner komme regeln likaledes att i vissa fall lämna egendomliga och otillfredsställande resultat. Överhuvud kan sägas, att då blott några få intressen äro representerade den privaträttsliga synpunkten gör sig så starkt * gällande, att den ej kan förbises till förmån för en regel av utjämnande inne— , börd. Enligt de sakkunnigas mening bör därför beträffande kostnadsfördel- ningen vid företag med endast ett mindre antal delägare i huvudsaklig över— ensstämmelse med vad nu är stadgat i 8: 10 VL gälla, att delägares bidrags- skyldighet i princip begränsas att avse endast de delar av anläggningen som äro av omedelbar betydelse för hans egen va—fråga.

En sådan regel (i det följande kallad den pri'vaträttsliga kostnadsfördel— ningsregeln) utesluter icke att servisledningarna, på sätt föreslagits beträf- fande större anläggningar, skola ingå i anläggningen. Sistnämnda kostnads- regel innebär i dylikt fall, att delägarens andel i kostnaden för det gemen- samma företaget med därtill hörande servisledningar bestämmes så, att andelen motsvarar dels fastighetens del av kostnaderna för de gemen— samma ledningssträckor, av vilka fastigheten har nytta, dels ock hela kost- naden för dess egen servisledning. För fördelningen av anläggningskostna- derna saknar det väl i stort sett betydelse, om servisledningarna inräknas eller icke. Resultatet blir detsamma. Frågan är däremot av intresse i hän— delse skada inträffar å någon servisledning. Inräknas denna i anläggningen, blir det sålunda företaget såsom sådant som får bära kostnaden, vilken i så fall fördelas mellan delägarna efter vars och ens andel. Fördelningen av skadekostnaderna verkar såsom en försäkring. En sådan konsekvens synes ock önskvärd. Det måste vidare anses mest ändamålsenligt att det gemen- samma företaget finansierar samt ombesörjer byggande och underhåll av alla ledningar. Även andra praktiska skäl tala, på sätt i det följande (5. 192 f) skall närmare beröras, för att servisledningarna jämväl vid små anläggningar omfattas av gemenskapen.

De sakkunniga anse därför att seroisledningarna böra ingå även i sådana små anläggningar, beträffande vilka den privaträttsligt; kostnadsfördelnings— regeln skall tillämpas.

Kostnadsfördelningen vid en mindre anläggning kan i många fall ske på sätt det å vidstående sida intagna exemplet visar. För de å skissen upp— tagna fyra fastigheterna utföres en gemensam va-anläggning, varav delen A erfordras för samtliga fastigheters behov, delen B för fastigheterna 2—1 och delen C endast för fastigheterna 3 och 4. Antages fastigheternas nytta1 av anläggningen vara lika stor, skulle kostnaderna för den gemensamma an— läggningen-s utförande enligt reglerna i 8:10 VL fördelas så som visas i

1 An . innebörden av be reppet nytta, se särskilt s. 411 ff. g g . .

• Sida 199
•  Original

[. Fördelning av an.läggningskoshzaderna ([ kronor).

/ Vottentökl

Reningsverk

( Pecipienl

I ! B=3.000 A=8.000 | |

Fastighet Gemensamma. anläggningen Scrvis— T' . lllsammans ” Del A D.,—1 B Del 0 Hela ”ämngma l 1 | 2 3 4 5 6 7 l ]. i 2 000 — —— 2 000 1 000 3 000 2 l 2 000 1 OOO —— 3 000 400 3 400 3 [ 2 000 1 000 500 3 500 600 4 100 4 2 000 1 000 500 3 500 2 000 5 500 Summa 8000 3000 1000 12000 4000 16000 . . 6777 mm:! OC L ort € nm av (ITS 608 na 6711". '! TOHOV . H B '7'./ l'"ll'g "ltd ('k ) Gemensamma anläggningen Servisledningarna k— » 7 Kostnader Fustig- Anlägg- i huvudsak Färgade? Till- het nings- proportionella l vt' san S Anlägg- sam— kost_ mot anlävgnings— propor lone & umma nings- Årskostnad mans HT nad kostnadenb— ränta mot vatten- årskostnader kostnad andel, i förnyelse—och , mängden : drift underhåll m' m" 1 2 | 3 4 5 5 7 s ] 2 000?(X 4.2 % =) 84 30 114 1 000 (X4.5 % =) 45 159 2 3 OOOl 126 30 156 400 18 174 3 3 500; 147 30 177 600 27 204 4 ?) ÖOOw 147 30 177 2 000 90 267 S:a 12000lgx 4.3 ,0 =>504 (x 1.0 % =)120 (x 5.2 % =)624 4000 (x4.5 % =)1so 804

• Sida 200
•  Original

tabell I, kol. 2—5. 1 kol. 6 ange-s serviskostnader och i kol. 7 den på envar

fastighetsägare belöpande anläggningskostnaden inberäknat egen serviskost— nad. Tabell II utvisar fastigheternas andelar i det gemensamma företaget såsom de enligt de sakkunnigas mening lämpligen kunna beräknas med led— ning av de å varje fastighet belöpande, beräknade årskostnaderna. Under förutsättning att räntan utgör 3 % och kostnaderna för förnyelse och under— håll tillsammans 1,2 % av anläggningskapitalet, har i tabell II kol. 3 angivits 1 på envar delägare ankommande andel av de årliga utgifterna för dessa ända— ? mål. I kol. 4 anges fastigheternas andelar av de årliga utgifter som icke äro , proportionella mot anläggningskostn'aden utan i huvudsak bero av vatten— mängderna (d. v. s. i stort sett driftskostnaderna). I samtliga de fall, då delägarnas vattenförbrukning icke mätes med vattenmätare, kunna andelarna

enligt kol. 3 och 4 sammanslås till den i kol. 5 upptagna andelen. Sam-

fällighetens utgifter (inberäknat avsättningar till förnyelse— och underhålls- fonder) kunna då fördelas i förhållande till den för varje fastighet beräknade

årskostnaden. Utgifter av olika slag behöva härvid icke hållas isär. Som den

gemensamma anläggningen enligt de sakkunnigas förslag skall omfatta även servisledningarna, måste varje fastighets årskostnader för dylik ledning också

beräknas, vilket skett i kol. 71. Slutligen har i kol. 8 genom summering av kol. 5 och 7 angivits varje fastighets totala årskostnader. Det gemensamma

företagets verkliga årskostnader skola enligt förslaget fördelas mellan fastig— heterna i förhållande till nyssnämnda beräknade årskostnader.

Det i exemplet tillämpade förfaringssättet är icke obligatoriskt. Någon skyldighet att vid mindre anläggningar göra avsättning till underhålls— och förnyelsefonder föreligger sålunda icke.

Från regeln, att kostnadsfördelningen skall ske med hänsyn till vilka. led— ningssträckor som begagnas av olika fastigheter, måste möjlighet till undan- tag finnas för det fall, att fördelningen skulle bli beroende av tillfälligheter i fråga om anläggningens tekniska utformning. Förut har antytts att kost nadsfördelningen kan påverkas av om ledning nedlägges på den ena eller andra sidan av en väg. Om i ett dylikt fall båda alternativen äro ur hela före- tagets synpunkt likvärdiga, bör viss del av kostnaderna för grenledningar ge- nom vägen bäras även av de fastigheter, för vilka dylika grenledningar bli över- flödiga till följd av huvudledningens placering. Jämkning bör vidare ske även i sådana fall, då markbeskaffenheten och lutningsförhållandena medföra att huvudledning med lika fördel kan framdraga-s i olika lägen eller eljest på skilda sätt.

Någon klar gräns mellan de fall, då den ena eller den andra av de två före— slagna kostnadsfördelningsreglerna skol-a tillämpas kan ej uppdragas. Åt

* Att beräkningsprocenten därvid höjts från 4,2 till 4,5 beror på att — även om drifts- kostnaderna i huvudsak böra fördelas efter vattenmängderna, såsom skett i kol. 4 — här- jämte finnas vissa till driften närmast hänförliga kostnader. som äro beroende på servis- ledningarnas längd (t. ex. rensning av servisledningar). Hänsyn härtill har tagits genom höjning av det procenttal, efter vilket årskostnad för ledning beräknats.

• Sida 201
•  Original

187 praxis måste följaktligen överlämnas att med ledning av de förut angivna grunderna från fall till fall avgöra, efter vilken princip kostnadsfördelningen skalll äga rum. Detta kan möjligen befaras leda till tvister. De sakkunniga ha med hänsyn härtill övervägt att föreslå införande av en bestämmelse om att den sociala kostnadsfördelningsregeln regelmässigt bör komma till an- vändning vid anläggningar med tio eller flera delägare. Faran för tvister tordle dock icke böra överdrivas, särskilt i betraktande av att statsbidrag i många fall kommer att utgå och minska de kostnader som skola gäldas av brulkarna. Med hänsyn härtill och då det ej kan vara önskvärt att tillämp- ningen alltför mycket bindes, ha de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå någon dylik regel.

De sakkunniga förutsätta att de båda kostnadsfördelningsreglerna i vissa fall skola kunna tillämpa-s sida vid sida. I det föregående ha omnämnts fall, då »den sociala fördelningsregeln lämnar stötande eller eljest otillfredsstäl- lande resultat. I enlighet härmed måste möjlighet finnas att å vissa delägare eller brukare i ett gemensamt va-företag tillämpa den privaträttsliga kost- nadsfördelningsregeln, även om fördelningen mellan övriga delägare eller brukare inbördes sker enligt den andra regeln. Förutsättning för ett dylikt undantag bör vara, att fråga är om fastighet, vars behov avsevärt avviker från övriga fastigheters eller eljest väsentligt inverkar på anläggningens utform- ning. I fråga om en anläggning som är gemensam för en industri och ett bebyggelseområde kan det exempelvis vara nödvändigt att först fördela kost— naderna mellan industrien och bebyggelseområdet enligt den privaträttsliga regeln och därefter fördela å bebyggelseområdet härvid belöpande kostnader mellan de i området ingående fastigheterna enligt den sociala regeln.

Möjlighet måste även finnas att vid anläggning, för vilken den sociala för- delningsregeln skall gälla, till särskild kostnadsberäkning utbryta enstaka fastighet eller bebyggelse, som är belägen avsides från övriga fastigheter och som på grund därav icke kan i kostnadshänseende jämställas med dessa.. Ett större företag kan då indelas i sektioner, vilka var för sig göras till före— mål för självständig beräkning. Denna möjlighet kan t. ex. begagnas vid för- delningen av kostnaderna för ett företag, som är gemensamt för två kom- muner eller för skilda bebyggelseområden inom samma kommun. Emellertid bör denna möjlighet enligt de sakkunnigas mening utnyttjas med stor var— samhet. Det må sålunda erinras att den statliga bidragsverksamheten med avseende å. va—anläggningar bl. a. har till syfte att åstadkomma en viss ut- jämning av kostnaderna för de nyttigheter, dessa anläggningar tillhanda- hålla (s. 291 ff).

Från de båda föreslagna kostnadsfördelningsreglerna måste undantag göras för vissa särskilda fall. Det är sålunda för det första uppenbart, att fastighet som anslutes till gemensam anläggning icke får belastas med större kostnader, än om särskild vaanläggning utförts för fastigheten. En undan- tagsbestämmelse härom har ansetts vara en nödvändig konsekvens av det förut omnämnda anslutningstvånget. Föreskriften torde dock icke få så stor

• Sida 202
•  Original

praktisk betydelse. Inom tätbebyggelse är det av sanitära. skäl över huvud taget icke lämpligt utföra separata anläggningar. Vidare bör en fastighet icke heller kunna belastas med större kostnad än som finnes med ekonomisk för- del kunna nedläggas å vat—anordningar för fastigheten (jfr s. 164).

De sakkunniga ha icke ansett sig böra föreslå någon generell bestämmelse för det fall att utförande av särskild gemensam anläggning för vissa bland de fastigheter, vilka skola deltaga i företaget, är ägnad att för dessa medföra minskning av kostnaderna. Bortsett från att en dylik bestämmelse, särskilt beträffande större företag, skulle medföra stora tillämpningssvårigheter, torde en grupp fastighetsägare icke böra kunna åberopa att en dellösning skulle ha blivit för dem förmånligare. Den föreslagna regleringen måste näm— ligen nödvändigtvis utgå från att va—frågorna för en bebyggelse få den ur det helas synpunkt förmånligaste lösningen. För speciella fall torde emeller- tid tillräckliga möjligheter att tillgodose särintressen föreligga genom att de sociala och privaträttsliga kostnadsfördelningsreglerna kunna, på sätt förut nämnts, tillämpas samtidigt. Har en dellösning som medför större fördelar för vissa fastighetsägare redan kommit till stånd, skulle emellertid anslut— ningen till det nya företaget komma att för dem medföra förlust. Härtill måste hänsyn givetvis tagas. Frågan härom behandlas av de sakkunniga i annat sammanhang (s. 254 ff).

Det torde ej sällan komma att hända att ägare av fastighet, som är belägen strax utanför tätbebyggelse, begär att få ansluta sin fastighet till en för tät— bebyggelsen gemensam va-anläggning. Sådan anslutning kan enligt de före— slagna bestämmelserna icke förvägras, om den kan ske med teknisk och eko- nomisk fördel (jfr s. 165 f). Om kostnaderna för enbart servisledningen i dylikt fall uppgå till belopp, som överstiger vad som med tillämpning av den sociala fördelningsregeln belöper på övriga fastigheter, skulle det kunna verka stötande, om förstnämnda fastighet finge ansluta på samma villkor som övriga fastig— heter. I detta fall torde den anslutande fastighetens bidragsskyldighet böra bestämmas med tillämpning av den privaträttsliga fördelningsregeln. Detta innebär i princip, att servisledningen skall betalas av fastigheten och att kostnaderna i övrigt för anläggningen skola efter nytta fördelas mellan tät- bebyggelsen, å ena, samt fastigheten, å andra sidan. Den privaträttsliga för- delningsregeln torde emellertid i fall, varom nu är fråga, böra tillämpas endast om kostnaden för anslutningen i förhållande till kostnaden för övriga servisledningar uppgår till mera betydande belopp. I annat fall bör- fastig- heten få ansluta på samma villkor som fastigheterna inom tätbebyggelseom- rådet. Om anslutningskostnaderna i sistnämnda fall slås ut på ett större antal delägare, kommer merkostnaden för var och en av dem att röra sig endast om obetydliga belopp. Då redan förut en fullständig kostnadsutjämning bland brukarna inom tätbebyggelseområdet ägt rum med tillämpning av den sociala fördelningsregeln, torde vägande invändningar knappast kunna göras mot att fastighet, som är belägen utanför tätbebyggelseområdet, får ansluta på samma villkor, om kostnaden för anslutningen icke uppgår till något mera betydande

• Sida 203
•  Original

belopp. Även där så är fallet och den anslutande fastighetens bidragsskyldig— het med hänsyn härtill måste bestämmas med tillämpning av den privaträtts- liga fördelningsregeln, är en viss utjämning av kostnaderna icke utesluten. En sådan utjämning kan även vid tillämpning av sistnämnda regel ske på så sätt, att vid bestämmande av den anslutande fastighetens bidragsskyldig— het hänsyn tages till fastighetens servisledning endast i den mån längden av denna överstiger den längsta av servisledningarna inom det område, där den sociala fördelningsregeln kommer till användning.

7. Fördelningstal, taxa och andelstal. Där va-anläggning skall vara gemensam för flera fastigheter med skilda ägare, kan arbetet med dess utförande, underhåll och drift tänkas utfört - antingen så, att varje fastighetsägare svarar för viss bestämd del av anlägg— ningen, eller ock på det sätt att åtgärderna ombesörjas för gemensam räkning och utgifterna därefter fördelas på delägarna. Det förra systemet har den fördelen, att varje delägares skyldigheter bli klart avgränsade från de övrigas samt kunna fullgöras in natura, vilket i åtskilliga fall innebär en förmån. Å andra sidan medför detta system olägenheter särskilt därutinnan, att arbetet ej blir utfört på enhetligt sätt, varvid en delägares försummelse ( kan lända till förfång för de övriga. Särskilt inom anläggning för vattenför- sörjning äro de olika delarna för sin funktion beroende av varandra. En bli— . vande lagstiftning i ämnet torde därför böra utgå från att alla åtgärder ut— föra-s gemensamt- och att delägarnas bidragsskyldighet alltid bestämmes i penningar. Tillämpningen av detta system hindrar givetvis icke att utföran— det, underhållet och driften av anläggningen i dess helhet eller viss del därav kan anförtros åt någon av delägarna i företaget; detta torde tvärtom ofta visa sig praktiskt. I så fall är emellertid den som utför åtgärderna med avseende åt dessa att anse som arbetstagare hos företaget, därvid hans rättig- heter och skyldigheter gentemot detta bli att bedöma enligt arbetsrättens regler. ' Utförandet av en vet-anläggning fordrar en engångsinsats av kapital. Sedan anläggningen utförts, kräver dess drift och underhåll kostnader, vilka mer eller mindre jämnt fördela sig på den tid, som motsvarar anläggningens livs— längd. Därtill komma kostnaderna för anläggningens förnyelse (jfr s. 136). För brukarna, som i sista hand ha att bestrida kostnaderna, är det oftast % fördelaktigt, att avgifterna uttagas med såvitt möjligt jämn fördelning över I hela den tid anläggningen är i bruk. I allmänhet kan man nämligen icke förut— sätta, att brukarna skola vara i stånd att göra några större kapitalinsatser i samlad form. Med hänsyn till den engångsinvestering av betydande kapital, ; som måste äga rum vid utförandet av en anläggning, kommer därför anlägg— ningsverksamheten på förevarande område att föranleda ett icke obetydligt kreditbehov.

Anläggningarnas avsevärda livslängd — 30 å 50 år »— kan anses motivera, att långivningen tar form av krediter med relativt lång amorteringstid. Att

• Sida 204
•  Original

låta kreditanskaffningen ankomma på de enskilda deltagarna i va-företagen synes icke lämpligt. Då förslaget upptager bestämmelser, på grund varav fastighetsägare kan mot sin vilja förpliktas att deltaga i sådant företag, lär det även böra tillses, att deltagarna erhålla möjlighet att uppfylla de ekonomiska förpliktelser, vilka följa med anslutningen, utan att därav oskäligt betungas. Erforderligt lån bör således upptagas av anläggningens huvudman samt för- räntas och amorteras med användning av de avgifter, som inflyta från brukarna.

Det är givet, att va-företagen enligt gängse principer för företag i allmänhet i viss utsträckning böra arbeta med eget kapital och inte helt finansieras genom lån. Även om brukarna, i enlighet med vad ovan sagts, i regel icke äro i stånd att tillskjuta hela eller någon större del av anläggningskapitalet, böra de där- för likväl ha att från början tillskjuta ett visst belopp såsom en investering av lämplig storlek för anläggningens utförande. Detta belopp får ej sättas högre, än att deltagarna i företaget i gemen kunna utan större svårigheter betala detsamma kontant eller genom ett antal avbetalningar.

En va—anläggning kommer följaktligen i regel att utbyggas medelst kapital som anskaffats dels genom lån till företaget, dels genom kapitalinsatser från delägarna. De periodiska avgifterna från brukarna måste sedan avpassas så att löpande kostnader kunna täckas. Dessa kostnader utgöras av ränta på upplånat kapital, förnyelsekostnad samt utgift-er för underhåll och drift.1

Om företaget icke behöver upptaga lån utan kan täcka sitt behov av kapital med annorledes disponibla medel, förändrar detta givetvis ingenting i sak. I stället för de amorteringar, som hade måst göras om lån upptagits, har man i detta fall att verkställa motsvarande avsättningar till en förnyelsefond eller annan motsvarande fond. Ifrågavarande kapital måste i vanlig ordning för- räntas medelst inflytande avgifter. — Förräntningen av det kapital, som bru- karna tillskjutit genom förut nämnda begynnelseinvesteringar, kommer bru— karna till godo genom att de periodiska avgifterna kunna sättas i motsvarande mån lägre.

Större va-anläggningar ombyggas icke med en gång i sin helhet, utan för- nyelsen sker kontinuerligt genom successiv ombyggnad av de olika delarna efter hand som förhållandena kräva. Vid dylika anläggningar är därför gränsen mellan underhåll och förnyelse i praktiken obestämd. Det naturliga är därför, att underhålls och förnyelsekostnaderna jämställas och täckas på samma sätt beträffande större anläggningar.

Enär sättet för kostnadernas fördelning mellan deltagarna i företaget ut- gör en fråga, som ständigt blir aktuell under företagets hela bestånd, måste grunden för fördelningen vara fastslagen på sådant sätt, att fördelningen alltid sker på samma sätt. Enligt vad förut anförts skall fördelningen grundas på den nytta som genom företaget beredes envar till detta ansluten fastighet. Nyttobegreppet är dock icke så entydigt, att det omedelbart kan läggas till

1 Jfr s. 136. noten, där även frågan om fonder-ingens storlek under tider av sjunkande penningvärde beröres.

• Sida 205
•  Original

grund för ekonomiska uppgörelser mellan deltagarna i företaget, utan är i själva verket ett samlingsbegrepp för de olika synpunkter som vid prövning i varje särskilt fall kunna anläggas på kostnadsfördelningen. Av praktiska skäl måste fordras, att uträknandet av det bidrag varje delägare eller brukare har att betala icke möter några större svårigheter och helst kan ske genom en enkel aritmetisk operation. innan någon kostnadsfördelning äger rum, bör följaktligen varje fastighets nytta av företaget vara siffermässigt bestämd.

Å s. 184 ff har — i anslutning till en skiss över en för fyra fastigheter gemensam yra-anläggning — givit-s ett exempel på kostnadsfördelning inom ett ria-företag. Den där förda argumenteringen tar emellertid huvudsakligen sikte I på frågan, huru fördelningen äger rum beträffande olika slag av kostnader.

Exemplet utgår således från att fastigheternas bebyggelse- och brukningsför- hållanden äro så likartade att deras nytta av anläggningen kan skattas lika högt. | |

Förändras exemplet så, att de tre första fastigheterna antagas utgöra bostads— fastigheter av samma typ, medan däremot den fjärde fastigheten är avsedd för jordbruk med t. ex. tolv kreatur, rubbas tydligen grundvalarna för kostnadsför- fördelningen. Sistnämnda fastighet utnyttjar anläggningen icke blott för hus- hållet utan även för kreaturen och måste därför förutsättas dra större nytta av anläggningen än övriga fastigheter. Det blir då nödvändigt att göra en jämförelse mellan den nytta som belöper å hushållsförbrukningen, och den som är att hänföra direkt till lantbruket.

Det torde emellertid icke vara möjligt att ange några för alla fall gällande grunder för en jämförelse mellan den nytta en va—anläggning medför vid ut— nyttjande för ett ändamål och företagets betydelse för ett annat ändamål. Stundom torde storleken av vattenförbrukningen direkt kunna läggas till grund för jämförelsen. Denna sker då lämpligen på grundval av en sådan beräkning, som i (5 kap. (5. 134 f) rekommenderats, då det gäller att jämföra anlägg— ningskostnadernas storlek vid olika anläggningar, d. v. s. efter antalet ekvi— valenta personer, som anses betjänade av anläggningarna. En dylik jäm— förelse utfaller i det givna exemplet så, att tre storkreatur anses som en ekvivalent person.

Att alltid låta storleken av vattenförbrukningen för olika ändamål vara i den enda faktor, till vilken hänsyn skall tagas vid kostnadsfördelningen, kan [ emellertid uppenbarligen icke vara riktigt. Hänsyn måste ofta tagas även till andra faktorer (jfr s. 410 ff). För en näring, som icke kan drivas utan tillgång till vatten, får sålunda nyttan av anläggningen i någon mån bedömas med hänsyn till näringens lönsamhet. Vid fördelningen av kostnaderna för en för bostadsbebyggelse och jordbruk gemensam anläggning kan det —— sär- skilt om anläggningen tillkommit i första hand för bostadsbebyggelsen — i enlighet härmed vara berättigat att i det givna fallet utgå exempelvis från att fem storkreatur i nyttohänseende likställas med en person och sålunda låta jordbruket bära en något mindre del av kostnaderna än om vattenförbruk— ningen direkt lagts till grund för fördelningen. Har en för bostadsbebygg-

• Sida 206
•  Original

gelse och industri gemensam anläggning utförts främst för att tillgodose den senares vattenbehov, kan det å andra sidan med hänsyn till industrins lön- samhet framstå såsom skäligt, att industrin bär en förhållandevis större del av kostnaderna än som föranledes av vattenförbrukningen. Vidare torde åt- minstone i vissa fall hänsyn vid kostnadsfördelningen böra tagas till stor— leken av den merkostnad, som kan uppstå för ett va-företag i anledning av viss förbrukning. Om t. ex. en för bostadsbebyggelse utförd anläggning av en brukare utnyttjas även för bevattning av en trädgård och denna förbruk— ning medför allenast ringa merkostnad för företaget, synes hänsyn härtill böra tagas vid bidragsskyldighetens bestämmande.

Tillämpningen av de nu angivna principerna torde bäst ske genom använd- ning av en enkel poängmetod. Om i det förut angivna exemplet i anslutning till den på s. 185 intagna skissen över en för fyra fastigheter gemensam va— anläggning varje fastighet är av den storlek att den kan anses avsedd för ett medelhushåll och för bostads- och hushållsförbrukning åsättes poäng- talet 20 och om fem storkreatur på sätt senast sagts anses motsvara en person, bör jordbruksfastigheten med dess 12 storkreatur belastas med ytterligare 12 poäng. (Medelhushållet antages bestå av fyra personer; 20 poäng per hushåll motsvarar sålunda 5 poäng per person och 1 poäng per storkreatur.) Kost— n—adsfördelningen skall alltså. ske efter proportionerna 20, 20, 20 och 32 eller 21,74 % för envar av de tre första och 34,78 % för den fjärde fastigheten.

Sedan varje fastighets nytta av viss anläggning fastställts i enlighet med nu angivna grunder, kunna de särskilda fastigheternas bidragsskyldighet vid tillämpning av den sociala kostnadsfördelningsregeln direkt bestämmas med hänsyn till nämnda nytta. Skall kostnadsfördelningen ske efter den privaträtts— liga regeln, måste uträknandet av fastigheternas bidragsskyldighet ske särskilt för varje anläggningsdel enligt den uppdelning, vartill sagda regel föranleder. Detta kan emellertid medföra vissa praktiska svårigheter. Vid en konsekvent tillämpning av systemet skulle det bli nödvändigt att upprätta särskild bok— föring för varje anläggningsdel samt att uppdela de till företaget inflytande medlen i motsvarande omfattning. Det är därför bättre att varje fastighets delaktighet bestämmes att avse anläggningen i dess helhet och ej blott vissa däri ingående delar. Även de förut angivna skälen för att servisledningarna skola ingå i anläggningen (s. 183 f) ge vid handen, att anläggningen i fråga om bidragsskyldigheten bör betraktas som en enhet. Poängvärdena för de särskilda anläggningsdelarna böra därför, såsom förut (s. 186) antytts, sammanarbetas så, att för varje fastighet bestämmes ett tal, vilket avser fastighetens bidragsskyldighet till anläggningen i dess helhet. Detta kan visserligen formellt synas stå i strid mot den antagna fördelningsprincipen. enligt vilken varje deltagare i företaget skall bidraga just till de anläggnings- delar, av vilka han drar nytta. Genomsnittligt kommer han emellertid att få vidkännas en kostnad av samma storlek som om så skett, i följd varav nyss— berörda princip faktiskt blir tillgodosedd.1

• Sida 207
•  Original

Förslaget utgår från att kostnadsfördelningen skall ske efter den sist an- givna metoden eller alltså gemensamt för hela företaget, oberoende av huru- vida, fördelningen sker efter den sociala eller den privaträttsliga regeln.

lll/led tillämpning av det förut använda exemplet ter sig fördelningen av anläggningskostnadenl, verkställd enligt den privaträttsliga regeln, på föl- jandle sätt:

, Fastig- Del A Del B Del C Hela Scrvisledning Tillsammans Procent » hen kr. kr. kr, kr. kr. kr.

1 i 1 739: 13 — -- 1 739: 13 1 000: — 2 739: 13 17.12 2 5 1 739: 13 833: 33 — 2 572: 46 400: — 2 972: 46 18.58 3 1 739: 13 833: 33 384: 62 2 957: 08 600: — 3 557: 08 22.23 4 2 782: 61 1 333: 34 615: 38 4 731: 33 2 000: —— 6 731: 33 42.07

8 0001— 3 000: — 1 W): —— 12 000: ——- 4 000: — 16 000: --— 100.00

regeln, skulle procenttalen för de fyra fastigheterna —— i stället för de i tablån angivna _ ha blivit 21,74 % för var och en av de tre första fastigheterna och 34,78 % för den fjärde fastigheten på sätt närmare framgår av det å s. 192 anförda.

Enligt den nu skisserade metoden för kostnadsfördelningen blir delaktig— heten i företaget fastlåst vid den gjorda beräkningen och kan ej rubbas på annat sätt än genom att denna göres om. En sådan metod för bestämmande av delaktigheten medför fördelar därutinnan, att den skapar en fast grund för reglering av deltagarnas ekonomiska förhållanden samt för företagets inre rättsförhållanden i övrigt. Emellertid medför systemet även vissa nackdelar, sammanhängande därmed att jämförelsetalen ofta icke kunna med tillbörlig säkerhet bestämmas på förhand, eftersom de faktorer vilka avgöra fördelj l l l ; Om kostnadsfördelningen i detta fall skett efter den sociala fördelnings— l

ningen ej äro konstanta. Metoden kan följaktligen användas endast där för- ändringar i fråga om den nytta fastigheterna draga av anläggningen och med avseende å deltagarantalet förutsättas endast sällan komma att inträffa. Detta är i regel endas-t fallet där antalet intressenter är'ringa.

Ett typiskt fall då den nu skisserade metoden för kostnadsfördelningen bör användas föreligger, då intressenterna å. ömse sidor utgöras av kommuner eller av va—samfälligheter. Förslaget förutsätter att två eller flera va-företag kunna förena sig om en gemensam anordning, utan att företagen därför behöva sammanslås till ett enda företag (s. 416, 417, 418 och 421). Ytterligare kan här anföras det fall, att till en va-anläggning anslutes en större industriell anlägg- ning eller en bebyggelsegrupp, som finnes vid kostnadsberäkningen böra utgöra en grupp för sig (s. 187). Stundom kan det därvid visa sig lämpligt att det indu- striella företaget eller den särskilda bebyggelsegruppen får själv ombesörja

* Vid beräkningen har för överskådlighetens skull bortsetts från kostnaderna för under- håll, drift och förnyelse (jfr. s. 185).

• Sida 208
•  Original

utförandet och driften av anläggningen till den del densamma endast erfordras för bebyggelsens eget behov; kanske kan det någon gång även vara lämpligt att ind-ustriföretaget eller den va-samfällighet, som har att tillgodose särbe- byggelsen, även får omhändertaga vissa andra anordningar, vilkas utförande och drift eljest skulle ankommit på den som ombesörjer anläggningen i övrigt.

De fördelningsspörsmål, som uppkomma i de nu nämnda fallen, beröra ofta jämförelsevis stora värden och böra därför såvitt möjligt lösas på ett sätt som garanterar ett fullt riktigt resultat. Mera betydelsefulla föränd— ringar i fråga om den omfattning, vari anordningen utnyttjas för det ena eller det andra företaget, inträffa sällan plötsligt utan kunna oftast förutses jäm— förelsevis långt i förväg, varigenom det blir möjligt att på ett tidigt stadium verkställa erforderliga justeringar i delaktighetsberäkningarna,

För att underlätta kostnadsfördelningen i nu berörda fall ha i förslaget upptagits bestämmelser om att för de olika företagen skola på sätt nyss nämnts fastställas särskilda jämförelsetal, i förslaget benämnda fördelningstal, efter vilka kostnadsfördelningen skall ske.

I de fall, då intressenternas antal är större, erfordras däremot ett sy- stem för kostnadsfördelningen, vilket medger större möjlighet till anpassning efter ändrade förhållanden. Fördelningen sker då lämpligen efter taxa. Som mönster kunna tjäna de inom städerna i allmänhet gällande vattentaxorna. Dessa äro oftast så konstruerade, att för anslutning till den kommunala vatten— ledningen fordras en anslutningsavgift av varierande storlek, varjämte peri- odiska avgifter uttagas efter en enhetlig tariff. De periodiska avgifterna grunda sig oftast på storleken av den uppmätta eller efter andra grunder beräknade vattenförbrukningen. Däremot äro avgifterna icke ställda i direkt relation till de kostnader, som därmed skola bestridas. Om alltså kostna— derna för vattenverket ökas så att avgifterna måste höjas, eller minskas så att de kunna sänkas, måste taxan ändras.

Tillämpningen av ett dylikt system kan möjligen synas stå i strid med den förut uttalade principen, att kostnaderna böra fördelas proportionellt mot den nytta varje fastighet drar av den gemensamma anläggningen. Vattenförbrukningen är visserligen en av de faktorer, vilka böra tagas i betraktande vid beräkning av nyttan, men kan icke anses ensam avgörande härvidlag. Ett taxesystem kan emellertid mycket väl utformas i full överens— stämmelse med nyss berörda princip. Om en taxa konstrueras så, att för varje fastighet utgå dels grundavgift och dels avgifter i relation till vatten— förbrukningen, innebär detta att den nytta, anläggningen bereder de an— slutna fastigheterna, icke ansetts helt proportionell mot vattenförbruk— ningen, utan att även andra faktorer fått inverka på kostnadsfördelningen. Särskilt tydligt framgår detta, om grundavgifterna bestämts till olik-a belopp för skilda slag av bebyggelse. Även de avgifter, vilka utgå i förhållande till vattenförbrukningen, kunna givetvis differentieras genom specialtaxor för vissa bebyggelseområden eller för vissa slag av bebyggelse eller ock genom speciella rabatt- eller tilläggstaxor.

• Sida 209
•  Original

De nu angivna grunderna för taxebestämmelsernas konstruktion lämna givetvis rika möjligheter till variationer. Detta ligger i sakens natur, enär dylika bestämmelser kunna förekomma inom anläggningar av skiftande stor— lek, med olika. kostnader för vattenvanskaffningen samt avsedda för bebyggelse av mycket olika karaktär. Även de nu gällande vattentaxorna förete sins— emellan högst artskilda bestämmelser.

Ej ens grunderna för uppdelningen på anslutningsavgifter och periodiska avgifter, vilken kan anses som en kardinalpunkt i taxesystemet, kunna så- lunda fastslås enhetligt i vidare mån än att summan av anslutningsavgifterna ej får överstiga företagets kapitalutgifter. Någon undre gräns kan ej an— givas, då denna beror av företagets tillgång på kapital och möjlighet att på förmånliga villkor anskaffa medel genom lån. Något absolut hinder bör således ej anses föreligga för att ett företag med goda kapitalresurser, exem— pelvis ett kommunalt va-verk, helt avstår från att uttaga anslutningsavgifter. Härvid är dock att märka att uttagandet av dylika avgifter stundom är önskvärt av markpolitiska skäl (s. 245 ff). Ett av väg— och vattenbyggnads- styrelsen för företag, till vilket statsbidrag utgår, rekommenderat system är, att anslutningsavgift uttages med ett belopp som minst motsvarar genom- snittskostnaderna för företagets servisledningar. Därigenom vinnes den för— delen, att den del av bidragsskyldigheten, som motsvarar den av anslut— ningen orsakade ökningen i företagets självkostnader, realiseras på ett tidigt stadium, vilket bl. a. hindrar att förlust åsamkas företaget om anslutningen sedermera upphör.

Taxesystemet fordrar, såsom redan antytts, att antalet av de fastigheter, mellan vilka kostnadsfördelning skall äga rum, icke är alltför ringa. Om så är förhållandet, erhålla nämligen de förefintliga skillnaderna med avseende å fastigheternas nytta av anläggningen proportionsvis större betydelse än vid en mera omfattande anläggning. Då detta system härjämte förutsätter att kostnaderna för företaget beräknas på förhand, måste inom mindre före- tag även jämförelsevis obetydliga oförutsedda utgifter föranleda omedelbar taxehöjning, varemot sådana omständigheter inom större företag i allmänhet utjämnas genom att andra utgifter visa sig mindre än beräknat samt genom att lämpligt belopp avsättes för opåräknade utgifter.

l fråga om de kommunala företagen behöva dylika hänsyn dock ej tagas, enär kommunen givetvis äger möjlighetatt balansera sina utlägg över en längre tid. Tillämpning av taxebestämmelser även för mindre kommunala företag har härjämte den gynnsamma effekten, att kostnaderna för sådant företag därvid lätt kunna jämföras med kostnaderna för kommunens övriga företag. vilket torde komma att befordra önskemålet att kommunen genom subventioner söker utjämna kostnaderna för olika bebyggelseområden. I fråga om de kommunala företagen bör därför generellt gälla, att fastighetsägarnas bidrag skola utgå i form av avgifter enligt taxa.

Däremot bli va-samfälligheterna, vilka skola själva —— om än med bidrag i många fall från stat och kommun — svara för finansieringen av sina anlägg—

• Sida 210
•  Original

ningar, tämligen känsliga för ändringar i utgiftsläget. Taxesystemet kan där— för endast anses lämpat för de större samfälligheterna. Att mera exakt angiva, i vilka fall det ena eller det andra systemet bör tillämpas, torde ej vara möjligt. Emellertid torde kunna sägas, att taxesystemet är mindre lämpligt i fall, där såsom princip för kostnadsfördelningen antages den ovan (s. 184) beskrivna privaträttsliga fördelningsregeln.

Beträffande de mindre samfälligheterna utgår förslaget således från att fastigheternas bidragsskyldighet bestämmes till vissa andelar av totalkost— naden. Dessa andelar torde böra beräknas på alldeles samma sätt som de förut nämnda fördelningstalen. Då de emellertid till skillnad från dessa få en vittgående betydelse med avseende å bl. a. samfällighetens organisation, har det ur systematisk synpunkt ansetts vara av vikt att de sär-hållas från dessa genom en särskild benämning. 1 förslaget betecknas de med termen andelstal.

inom en samfällighet, där bidragsskyldigheten bestämmes efter andelstal, saknas tydligtvis förutsättningar för att fastställa anslutningsavgifter och periodiska avgifter efter principiellt skilda grunder. Systemet förutsätter ej ens att bidragen uttagas för bestämda perioder utan innesluter möjlig— heten att utdebiteringar äga rum närhelst medel erfordras. Om delägarna önska att bidragen skola jämnt fördelas över en längre tidrymd, ankommer det alltså på dem själva att genom en klok planläggning åvägabringa detta resultat.

8. Vissa frågor rörande kommunala anläggningar.

Kommunala va-anläggningar ombesörjas för närvarande ihuvudsak i samma ordning som gäller för förvaltningen av kommunernas allmänna uppgifter. På sätt framgår av redogörelsen för gällande rätt äro de statliga myndigheternas befogenheter med avseende å sådana anläggningar begränsade, Planläggning, utförande och drift av de kommunala va-anläggningarna handhavas sålunda självständigt av kommunerna utan att denna verksamhet kommer under de statliga myndigheternas prövning annat än under särskilda förutsättningar.

Mot det sätt varpå städerna och övriga kommuner hittills handhaft denna verksamhet torde i stort sett någon erinran icke kunna göras. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga vid regleringen av de kommunala va—företagen ut- gått från att den nuvarande ordningen för ombesörjande av dessa företag skall i allt väsentligt bibehållas och att kommunerna alltså även framdeles skola i överensstämmelse med principen om den kommunala självstyrelsen självständigt handhava hithörande angelägenheter.

Det sagda innebär icke, att va—frågorna, i den mån de skola ankomma på kommunerna, skulle vara helt undandragna de statliga myndigheternas be— fattning. Med hänsyn till de starka allmänna intressen, som äro förknippade med det sätt, varpå va-frågorna lösas, måste de statliga myndigheterna lik— som hittills kunna ingripa om nämnda intressen eftersättas. Det är vidare.

• Sida 211
•  Original

|

197 uppenbart att tvister rörande va—anläggningar, som till följd av intressemot— sättmingar eller eljest uppkomma mellan kommunen, å ena, och enskilda kommunmedlemmar, å andra sidan, eller mellan skilda kommuner, måste avgöras av domstolar eller andra statliga myndigheter. Det statliga inflytande å vai-verksamheten, som föranledes härav, kan och bör emellertid, på sätt i det följande skall närmare utvecklas, begränsas på sådant sätt, att principen om den kommunala självstyrelsen bibehålles.

Såsom förut (s. 88 f) framhållits anses länsstyrelse äga befogenhet att med stöd av föreskrifterna i hälsovårdsstadgan ålägga kommun att vidtaga erforderliga åtgärder för att förse bebyggelse inom kommun med vatten Oull avlopp. Det är självfallet, att de stat-liga myndigheterna även framdeles mås te ha möjlighet att meddela dylika ålägganden med avseende å bebyggelse, för vilken va-frågan icke lösts på ett nöjaktigt sätt. När vederbörande kom- mun vidtager erforderliga åtgärder härför, saknas i allmänhet anledning att under-ställa frågorna prövning av statliga organ. Genom den föreslagna lag- stiftzningen bli emellertid kommunernas skyldigheter i fråga om va—väsendet väsentligt utökade utöver vad som nu gäller enligt hälsovårdsstadgan. Det kan med hänsyn härtill förutses, att det oftare än förr kan uppkomma meningsskiljaktighet mellan kommun och enskilda kommunmedlemmar, huruvida viss va—anläggning bör ombesörjas av kommunen eller av de en— skilda. Sådana tvister måste i enlighet med de angivna principerna för regleringen avgöras av domstolar eller andra statliga myndigheter. Detta. innefattar i principiellt hänseende dock icke något nytt i förhållande till vad nu gäller.

Förslagets bestämmelser om anslutningsrätt och anslutningstvång (s. 161 ff) och om rätt att framdraga ledning över annan-s mark (s. 404 ff) förut- sätta t:llgång till ett judiciellt eller administrativt förfarande för tvister som kunna uppkomma vid bestämmelsernas tillämpning.

Det är av nu angivna skäl nödvändigt att i förslaget upptaga tämligen utförliga bestämmelser angående förfarandet vid prövning av fråga om utförarde av va-anläggning. För dessa bestämmelser redogöres i annat sam— manhang (s. 216 ff). Är emellertid icke fråga vare sig om åläggande för kommrn att utföra viss anläggning eller om rätt eller tvång till anslutning eller om ianspråktagande av mark mot ägarens vilja, behöver vad i nyss— nämndr bestämmelser är stadgat om förfarandet icke tillämpas med avse- ende å kommunal va-anläggning. Då tvångsbestämmelserna om anslutning och om rätt att framdraga ledning över annans mark i de flesta fall icke torde behöva tillämpas vid kommunal-a anläggningar, åtminstone där fråga är allmast om utbyggnad av befintlig anläggning, torde planläggning och utförande av kommunal anläggning i allmänhet kunna ske utan att föregås av någm särskild prövning av statligt organ.

l detta sammanhang må framhållas, att de större kommunerna redan nu förfoga över sådan expertis i va—frågor, att en statlig prövning av företagen,

• Sida 212
•  Original

där sådan icke föranledes av tvist eller försummelse, måste framstå såsom ett opåkallat ingrepp i kommunernas interna angelägenheter. Även mindre kommuner kunna genom samgående eller genom anlitande av konsulterande ingenjörer skaffa sig tillgång till erforderlig sakkunskap. Hittills vunnen erfarenhet visar att tvister rörande det tekniska utförandet av kommunala va-anläggningar endast sällan uppkomma. De statliga myndigheternas pröva ning av planläggning och utförande av kommunala yra-anläggningar bör därför kunna begränsas till de fall, då kommun eller enskild fastighets- ägare påkallar prövning av uppkommen tvistefråga eller då kommun för- summar de skyldigheter med avseende å va—frågornas lösande, vilka enligt förslaget åvila densamma. Begär kommun statsbidrag till var-anläggning, är det emellertid självfallet att planerna för denna måste granskas av den bidragsbeviljande myndigheten.

Ej sällan kan det vara svårt att förena två eller flera kommuner om ut— förande av gemensam va-anläggning. Med hänsyn till angelägenheten av de allmänna intressen, om vilka här är fråga, måste ett dylikt samgående kunna framtvingas även mot en kommuns vilja. Vad sålunda föreslås står i full överensstämmelse med Blus föreskrifter om regionplanering. Förutsättning för ett dylikt samgående bör vara, att det påkallas av tekniska och ekonomiska skäl. Prövning av fråga härom eller av tvist som eljest uppkommer mellan kommuner med avseende å gemensam var—anläggning måste givetvis avgöras av domstol eller annan statlig myndighet.

Vad därefter angår driften av kommunala Vär-anläggningar torde något behov att närmare reglera kommunernas handhavande av denna uppgift icke föreligga. Förut återgivna föreskrifter i hälsovårdsstadgan och andra för— fattningar torde ge de statliga myndigheterna erforderliga möjligheter att ingripa, där så påkallas på grund av yppade missförhållanden.

Enligt nu gällande rätt föreligger en viss begränsning av den kommunala självbestämmanderätten i hithörande frågor med avseende å möjligheterna att av fastighetsägarna uttaga ersättning för kommuns kostnad-er för va-anlägg— ning. Kommuns rätt till ersättning för avloppsledningar är sålunda reglerad genom EL:s och VLzs förut (s. 90 ff) återgivna regler härom. Ersättningen kan i intet fall överstiga kommunens självkostnader. I fråga om vatten- verken saknas visserligen, såsom förut nämnts, uttryckliga bestämmelser om rätten att uttaga gottgörelse för leverans av vatten. Enligt stadgad administrativ praxis, som äger stöd i kommunallagarnas allmänna grunder, få av kommun fastställda vattenavgifter icke överstiga självkostnaden för vattnet i sådan mån, att avgifterna kunna anses innefatta en för kommunens allmänna ändamål upptagen, förtäckt beskattning. I ett i RÅ 1910 s. 294 refererat rättsfall upphävdes sålunda av stadsfullmäktige i en stad beslutad avgift för viss vattenkonsumtion, enär den ansågs innebära en maskerad beskattning av vissa skattskyldiga. 1 ett rättsfall från senare tid, RÅ 1934 mot S 306, har ett beslut om vattenavgifter upphävts, enär dessa »måste

• Sida 213
•  Original

199 anses i så hög grad överstiga självkostnaden, att avgifterna till väsentlig del innefatta en för stadens allmänna ändamål upptagen beskattning.»1

Det kan givetvis icke komma i fråga att i detta sammanhang frångå den begränsning av kommunernas rätt att uttaga avgifter som sålunda gäller enligt gammal, på fundamentala. rättsprinciper grundad praxis. Att brukarnas bidragsskyldighet måste bygga på kommuns självkostnader framstår såsom särslkilt uppenbart, om i enlighet med de sakkunnigas förslag bestämmelser om anslutningstvång införas i lagstiftningen. Några olägenheter av ett bibe— hållande av hittillsvarande praxis torde icke kunna förväntas. Förslaget utgår därför från att av kommun fastställda va-avgifter icke få överstiga vad som enligt förut (s.176 ff) angivna grunder för fördelningen av kost- naderna för vai—anläggning må uttagas av delägare. Detta innebär i allt fall ökade möjligheter för kommun att av fastigheterna uttaga ersättning för kommuns kostnader för avloppsväsendet.2

Beslut om sådana avgifter för avlopp, som nu uttagas i den för gatu- byggnadskostnadsersättning stadgade ordningen (67—69 %% BL), skall under viss förutsättning fastställas av Kungl. Maj:t för att bli gällande. Avgifter för vatten behöva däremot icke underställas prövning av statlig myndig- het. Enskild kommunmedlem äger emellertid besvära sig över beslut av fullmäktige om fastställande av taxa och kan sålunda bringa avgiftsfrågan under länsstyrelsens prövning. Sådana besvär kunna endast grundas på att avgiftsbeslutet icke tillkommit i laga ordning eller att det står i strid mot allmän lag eller författning eller kränker den klagandes enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund. Avgiftsbeslutet kan därjämte bli föremål domstols prövning. För utfående av avgift som icke frivilligt betalas är nämligen kommun för närvarande hänvisad att föra talan inför domstol. Domstolarna anse sig därvid äga befogenhet att ingå i prövning av frågan, huruvida kommunen med hänsyn till innehållet i kommunallagstiftningen är berättigad att uttaga avgift av det slag varom fråga är samt huruvida av- giften överstiger'vad kommunen enligt självkostnadsprincipen äger tillgodo— räkna sig.

Möjligheten till domstolsprövning innebär liksom besvärsinstitutet ett skydd för de enskilda kommunmedlemmarna mot eventuell tendens från någon kommuns sida att uttaga avgifter som äro högre än vad som betingas av självkostnaden. Med hänsyn till det skydd som brukarna sålunda åtnjuta synas— även efter införande av anslutningstvång _ tillräckliga skäl saknas att föreskriva obligatorisk prövning av de avgifter som fastställas av kommun. Vad nu sagts bör gälla avgifter för såväl vatten som avlopp. I fråga om

1 Se även Rå 1939 not S. 482. Samma uppfattning som kommit till uttryck i praxis har uttalats även av lagrådet. Se prop. 79/1931 5. 191—192. ² Ersättning kan enligt förslaget uttagas icke blott för anläggningskostnad utan även för: underhålls-. drifts— och förnyelsekostnader (jfr s. 238 ff). I motsats härtill gäller för när- varande beträff'ande områden under stadsplan, att tomtägare iallmänhet icke är pliktig att ersätta kommunen kostnaderna för underhåll, drift och förnyelse av avloppsanläggning (jfr s. 91 och 157).

• Sida 214
•  Original

avlopp skulle, på sätt framgår av det sagda, vad sålunda föreslagits innebära en viss utsträckning av den kommunala självbestämmanderätten i förhållande till vad nu gäller.

indrivning av va—avgifter kan för närvarande icke ske genom exekutiv myndighets försorg, med mindre fordringen är domfäst. Då rättegång och utmätning stundom framstått såsom en alltför omständlig utväg för utfående av vattenavgift, ha en del kommuner framtvingat avgiftsbetalning genom att vid tredska avstänga vederbörande abonnent från fortsatt vattenleverans. Alldeles oavsett att det är tvivelaktigt om en sådan åtgärd kan försvaras såsom rättsligen grundad, måste det anses mindre tillfredsställande, att en kommun utnyttjar sin rådighet över va-anläggningen till att framtvinga av— giftsbetalning genom hot om avstängning från vattenleverans. Ur social synpunkt är det förkastligt, att den enskilde medborgaren kan berövas till- gången till en sådan elementär nyttighet som vatten för hushållsförbrukning eller att hans tillgång därtill avsevärt försvåras. Avstängning av en fastig— hets vattenledning drabbar för övrigt icke alltid den som är ansvarig för avgiften. Åtgärden kan medför-a att hyresgäster eller andra, som icke äro betalningsskyldiga, nödgas förskjuta avgiften i fastighetsägarens ställe för att få vattentillförseln återställd.

Å andra sidan måste det medgivas att kommunerna för att trygga sin rätt till betalning ha behov av en snabbare indrivning än som följer, därest talan om skyldighet att utgiva avgifterna alltid skall väckas och utföras vid dom— stol. Om således i förslaget stadgas förbud mot avstängning av va—anläggning på grund av att avgift ej erlagts, torde kommunerna i annan form böra erhålla kompensation för den därigenom bortfallna indrivningsmöjligheten. Lämpligen sker detta genom att kommunerna få möjlighet att erhålla för— handsprövning av taxvans skälighet samt att avgifter, vilka utgå enligt sålunda prövad taxa, göras verkställbara utan dom. Genom bestämmelser av denna art kan ej kommunernas självbestämmanderätt anses åsidosatt, då det ju står kommun fritt att icke begagna sig av den erbjudna möjligheten till för- handsprövning.

Angående giltigheten av avtal, varigenom avgiftsplikten bestämts efter annan grund än förslaget angiver, hänvisas till s. 266 i det följande.

1 övriga hänseenden torde mellanhavandet mellan kommun och ägarna av de fastigheter som anslutits till dess va—anläggningar vara att bedöma enligt privaträttens allmänna regler. Å kommunens sida består således i princip en förpliktelse att sörja för att anläggningen befinner sig i brukbart skick samt att svara för skador som till följd av kommunens eller i vissa fall dess befattningshavares vållande uppkomma i form av driftsavbrott, översvämningar i anledning av ledningsbrott m. m. Fastighetsägarna torde å sin sida vara vid äventyr av skadeståndsansvar förpliktade att aktsamt behandla de delar av anläggningen vilka befinna sig inom deras områden samt att lämna kommunens anställda tillträde för tillsyn och reparation av dess-a anläggningsdelar. Därjämte torde för fastighetsägarna bestå en viss

• Sida 215
•  Original

förpliktelse att ålägga sig sådan moderation i sitt brukande av anläggningen, att olägenheter ej uppstå för andra brukare eller att anläggningen lider skada. Det lär således ej vara fastighetsägare tillåtet att låta vattnet avrinna i sådan myckenhet, att annan fastighet kommer att sakna vattentillgång, eller att i avloppsnätet utsläppa ämnen, Vilka kunna förstöra rörledningarna. I. denna förpliktelse torde även böra ingå skyldighet för fastighetsägarna att hålla sina egna installationer i så gott skick, att hinder för brukandet av anläggningens övriga delar ej onödigtvis uppkommer t. ex. genom led- ningsbrott.

Ofta äro kommunens och fastighetsägarnas rättigheter och skyldigheter mot varandra närmare bestämda genom reglementariska föreskrifter för kommunens vavverk. Ej sällan äro dessa reglementen fastställda av läns— styrelsen med stöd av 30 eller 54 % hälsovårdsstadgan, därvid överträdelse av bestämmelserna eller vissa av dem stundom belagts med straff.

I stort sett synes den sålunda uppnådda regleringen fungera tillfreds- ställande. Något kännbart reformbehov föreligger således icke. Emellertid kunna enligt förslaget kommunerna få sig ålagt att omhändertaga även anläggningar av mindre omfattning än dem, som hittills plågat ombesörjas i kommunal regi. Beträffande sådana anläggningar är det ofta av stor bety- delse, att de enskilda fastighetsägarna iakttaga de inskränkningar i nytt— jandet, som påkallas av hänsyn till andra brukare. Exempelvis kan, i fall då vattentillgången är knapp, redan vid anläggningens tillkomst vara uppen— bart, att sparsamhet med vattnet måste iakttagas och någon form av ransone— ring tillgripas. Det synes emellertid ovisst, i vilken omfattning fastighets— ägarnas rättigheter och skyldigheter med avseende å anläggningens nyttjande kunna med stöd enbart av nyssnämnda föreskrifter i hälsovårdsstadgan fast— slås genom reglementariska bestämmelser på sådant sätt, att missbruk kan beivras (jfr RÅ 1947 not. S 152). I förslaget synes därför böra inflyta en bestämmelse, som medgiver länsstyrelsen att fastställa särskilda föreskrifter för nyttjande av va-anläggning och att stadga vite för överträdelse.

Av vad sålunda anförts lärer framgå, att bestämmelser om organisationen av de kommunala va—företagen —— utöver vad här föreslagits —— ej erfordras. Som kommunerna enligt förslaget skola direkt engageras i verksamheten och några särskilda rättssubjekt för de kommunala företagen således icke behöva tillskapas för ändamålet, bli formerna för verksamheten, på sätt fram- går av det sagda, underkastade kommunalrättens allmänna regler. Ofta torde det emellertid vara praktiskt, att kommunerna inrätta särskilda, från kom- munalförvaltningen i övrigt tämligen fristående verk för ombesörjande av de kommunala va-anläggningarna. Dessa organs rättsställning skiljer sig icke frår vad som gäller beträffande andra kommunala styrelser och delegationer (jfr 44 % lagen om kommunalstyrelse på landet samt 45 och 52 %% lagen om kommunalstyrelse i stad). '

Finansieringen av kommunala va—anläggningar har hittills icke mött några men betydande svårigheter. Kommunerna kunna i regel erhålla lån till

• Sida 216
•  Original

låg ränta och på förmånliga villkor i övrigt. För närvarande (juni 1950) tilläm- pas för kommunlån hos banker och andra penninginrättningar i regel en ränte— sats av 3—31/4 %. Anledning saknas att antaga annat än att kommunerna även framdeles bli i stånd att upptaga lån på villkor, som i förhållande till det allmänna ränteläget äro lika goda. Däremot har, enligt uppgift, på sistone en viss obenägenhet gjort sig gällande att för längre tid binda kommun- lånen vid den nuvarande låga räntesatsen. Denna företeelse är emellertid uppenbarligen betingad av rådande konjunkturer. Även om bankerna fram— deles skulle i förhållande till kommunerna mera allmänt tillämpa rörliga räntesatser, komme därav icke att uppkomma andra olägenheter än att va— taxorna bleve underkastade något tätare förändringar än nu är fallet.

Av större betydelse för anläggningsverksamheten äro de i kommunal- lagarna förekommande bestämmelser, vilka i allmänhet göra kommunernas rätt att upptaga lån beroende av Kungl. Maj:ts tillstånd i varje särskilt fall (79 % lagen om kommunalstyrelse på landet och 74 % lagen om kommunal— styrelse i stad). Enligt hittills tillämpad praxis ha kommunerna endast i undantagsfall erhållit tillstånd att upptaga lån med längre amorteringstid än 20 år. På sätt förut (s. 138 och 189) anförts är emellertid livslängden för va- anläggningar så lång, att en väsentligt längre amorteringstid _ åtminstone 30 år —— får anses försvarlig. Såvitt känt är har emellertid ovannämnda restriktiva praxis hittills icke föranlett några större olägenheter med avsed ende å anläggningsverksamheten. Med hänsyn härtill synas tillräckliga skäl att föreslå någon ändring av nämnda praxis åtminstone för närvarande icke föreligga.

9. De enskilda samfälligheternas kreditfrågor.1 På sätt anförts i det föregående (s. 189 f), måste även va—samfälligheterna i viss omfattning anskaffa sitt anläggningskapital genom lån. En formell förutsättning härför är att samfälligheterna organiseras så, att företagens förbindelser anknytas till samfälligheterna och ej till delägarna personligen, d. v. s. att samfälligheterna utgöra juridiska personer. De organisatoriska frågor, vilka sammanhänga härmed, behandlas närmare i det följande (s. 210 ff och 422 ff). Då emellertid samfälligheternas möjlighet att erhålla krediter å allmänna lånemarknaden och att betinga sig förmånliga lånevillkor i hög grad beror på de säkerheter de kunna ställa för sina förbindelser, skall frågan om beskaffenheten av dessa säkerheter här upptagas till närmare behandling. Vid vanlig fastighetsbelåning kan en låntagare icke påräkna att erhålla sådana förmåner i fråga om räntesatser och övriga lånevillkor som kom- munerna, med mindre han till säkerhet för lånet kan lägga inteckningar inom högst 60 % av fastighetens taxeringsvärde. För dylik s. k. primärkredit

' För bedömande av de i förevarande avsnitt berörda frågorna är givetvis sättet för utformandet av de enskilda samfälligheterna av största intresse. Som emellertid organisa- tionen av samfälligheterna är beroende av huru de i detta avsnitt behandlade kreditfrågorna lösas, upptagas nämnda organisationsfrågor till behandling först i nästa avsnitt 3. 210 ff.

• Sida 217
•  Original

203 gälla i stort sett samma villkor som för lån till kommunerna. Den ökning av räntesatserna, som inträder, om samfälligheterna bli hänvisade till sämre inteckningssäkerheter eller till säkerheter i form av borgen, torde komma att uppgå till omkring en procent. Samfälligheternas ränteutgifter komma därigenom, jämfört med vad som gäller för de kommunala företagen, vid ränteläget i medio av 1950 att stiga med omkring en tredjedel. Enär räntan å anläggningskapitalet i flertalet fall kommer att utgöra huvudparten av årskOstnaderna _ övriga. däri ingående utgifter, d. v. s. kostnaderna för under- håll, drift och förnyelse, uppgå i allmänhet icke till mer än sammanlagt ungefär 2 % av anläggningskostnaderna — blir en sådan ökning av ränteutgifterna av avsevärd betydelse för företagens ekonomi. Det är härvid att märka att de mindre anläggningar, vilka enligt förslaget avses i regel skola omhänderhavas av Vir-samfälligheter, ofta ställa sig förhållandevis dyrare än större företag. Just beträffande dessa mindre företag är det därför en angelägenhet av vikt, att medelsanskaffningen kan ordnas på så billiga villkor som möjligt.

Att utjämna denna skillnad i räntel—ägc genom ökade statliga eller kom— munala bidrag är med hänsyn till storleken av de belopp, om vilka här är fråga, uppenbarligen icke lämpligt.

En för det allmänna mindre betungande utväg är att staten eller kom- munerna. ikläda sig garanti för samfälligheternas förbindelser. Samfällig- hetcrnas solvens och den säkerhet i övrigt som kan bjudas för deras gälds— åtaganden bli därvid av mindre betydelse för långivarna, och det kan förut— sättas alt räntesatserna för de lån, som upptagas av samfälligheterna, bli jämförbara med vad som gäller med avseende å kommunlånen. De förlust— risker staten eller kommunerna. komme att löpa genom dylika kreditgarantier skulle sannolikt ej bli särskilt betydande. Emellertid förutsätter systemet med kreditgarant—ier att samtliga de företag, som komma i åtnjutande av denna förmån, underkastas en ingående offentlig kontroll, vars handhavande kräver en tyngande administration och betydande personal. Kostnaderna komme att bli stora. Systemet med lånegarantier torde därför ej böra anlitas.

När ver-anläggning utföres och drives av samfällighet, torde äganderätten till anläggningen i regel tillkomma samfälligheten (jfr s. 400). Anläggningen saknar emellertid i stort sett självständigt marknadsvärde. Det värde anlägg—_ ningen representerar tar sig i stället uttryck i en ökning av värdet å de fastigheter som anslutits till densamma. Denna värdeökning kan emellertid icke alltid avläsas t. ex. i taxeringsvärden-a, bl. a. av den orsaken, att vid taxeringen hänsyn måste tagas till den avgiftsskyldighet som delaktigheten i va.-företaget för med sig. "Där värdeökningen, på sätt i regel torde bli fallet, är större än avgiftsskyldigheten, kommer det förhöjda värdet å fastig— heten i första hand de förutvarande inteckningshavarna till godo. Värde- ökningen är därför svår att utnyttja för finansiering av anläggningen. Även ur andra synpunkter är det förenat med olägenheter att basera medels— anskaffningen på inteckningssäkerheter. Om de kostnader, som skola täckas lånevägen, uppdelas mellan de i samfälligheten ingående fastigheterna och

• Sida 218
•  Original

alltså inteckning i varje fastighet uttages endast för det å fastigheten belö- pande delbeloppet, kan långivaren icke för brist, som vid betalningens full- görande uppkommer hos någon fastighet, taga de övriga fastigheterna inom företaget i anspråk. Denna olägenhet blir särskilt kännbar med hänSyn till inteckningarnas ofta mindre goda förmånsrätt. I praktiken får därför denna lånemöjlighet anses sakna betydelse. Om åter inteckning för hela anlägg- ningskostnaden uttages i var och en av de fastigheter, vilka beröras av före- taget, kommer inteckningsbelastningen på varje särskild fastighet att bli orimligt stor och i många fall omöjliggöra belåning av fastigheterna för andra behov.

Då sålunda medelsanskaffning mot inteckningssäkerhet åtminstone i fler- talet fall icke heller torde innebära någon praktiskt framkomlig väg, ligger det nära till hands att söka lösa förevarande finansieringsproblcm genom att utnyttja ver—samfälligheternas rätt till bidrag från delägarna. För att denna rätt skall ha något verkligt värde såsom kreditobjekt måste förfallna bidragsfordringar ha förmånsrätt i respektive fastigheter före intecknad gäld. Um samfälligheternas bidragsfordringar säkerställas på nämnda sätt, komma samfälligheterna i ekonomiskt hänseende att få en så stark ställning, att de i regel kunna utan ytterligare säkerhet upplåna erforderliga medel till anlägg- ningarna på lika förmånliga villkor som kommunerna. En sådan ordning har redan genomförts på ett närliggande rättsområde, nämligen i fråga om vägsamfälligheter och vägföreningar enligt 2 och 3 kap. lagen om enskilda vagar.

Tillskapandet av särskild förmånsrätt för Vir-samfälligheternas bidrags— fordringar möter emellertid betänkligheter ur fastighetskreditens synpunkt. Inteckning i fastighet, som anslutes till va.-anläggning, kommer på grund av anslutningen åtminstone formellt i ett sämre förmånsrättsläge. Den som vill belåna inteckning i en till var—anläggning ansluten fastighet kan ej skaffa sig fullkomlig visshet om det belopp, för vilket va-företagets förmånsrätt kan komma att göras gällande vid [en eventuell exekutiv auktion å fastigheten.

Med hänsyn till de betänkligheter, som tillskapandet av en dylik förmåns— rätt sålunda möter, ha de sakkunniga ansett sig böra inhämta upplysningar om kreditorganisationernas inställning till nu avhandlade spörsmål. Förfråg- ningar ha för den skull verkställts hos ett antal organisationer och myndig- heter, vilka bedriva utlåning eller eljest kunna förväntas genom sin verksam- het besitta särskild sakkunskap på området. De yttranden, som i anledning härav avgivits, ha präglats av viss betänksamhet inför tanken på en inskjuten förmånsrätt. I allmänhet har man dock icke ställt sig avvisande till en regle— ring efter de förut antydda linjerna. Sålunda har bostadsstyrelsen uttalat, att styrelsen icke ville motsätta sig en sådan lösning under förutsättning att det statliga stödet till anläggningsverksamheten på området erhölle sådan utformning att årskostnaden för va'tten och avlopp regelmässigt ej komme att överstiga 125—150 kronor samt att sparbankerna icke till följd av för- slagets genomförande bleve avsevärt mera restriktiva i fråga om annan belå-

• Sida 219
•  Original

205 ning till bostadsbyggande. Svenska sparbanksföreningen —— som framhållit att förmånsrätter av ifrågavarande art icke böra införas, därest detta icke anses vara en nödvändig förutsättning för att åstadkomma en betydande värdeökning hos fastigheterna — har likväl förklarat sig icke vilja motsätta sig tanken på in- förande av en dylik förmånsrätt i förevarande fall. Föreningen har härvid sär- skilt framhållit, att förmånsrätten 'vore av förhållandevis ringa betydelse i för— hållande till den belastning, ett till nutiden diskonterat Värde av de ännu icke förfallna. avgifterna kunde utgöra. Föreningen har härjämte starkt under- strukit vikten av att den belastning, avgiftsplikten komme att utgöra, på något sätt anmärkes i gravationsbevis. Sparbanksinspektionen har anmärkt, att en lösning efter de antydda linjerna vore ägnad att ingiva vissa betänkligheter ur de synpunkter inspektionen hade att bevaka, att en lösning efter nämnda linjer dock icke kunde anses utesluten men att ståndpunkt till förslaget härut- innan icke kunde tagas, innan det förelåge utformat mera i detalj. Inspektio- nen har härvid särskilt framhållit att det vore av stor betydelse, vilken kostnadsbelastning man kunde räkna med för de enskilda fastigheterna. Svenska bank/föreningen har framhållit att det rent allmänt sett alltid vore en betänklig åtgärd ur fastighetskreditens synpunkt att införa nya 5. k. tysta förmånsrät—ter. Bedömandet av den värdestegring å fastigheterna, vilken ansåges motivera förmånsrätten, kunde ofta bli vanskligt av den orsaken att kostnadsberäkningar för anläggningar av förevarande slag mången gång kunde vara svåra att utföra och ofta komme att i verkligheten överskridas. A andra sidan måste det medges att en förmånsrätt för samfällighetens ford- ringar hos delägarna torde vara en förutsättning för att samfälligheterna själva skulle kunna utan kommunal eller annan borgen erhålla erforderliga krediter i marknaden. Sveriges allmänna hypoteksbank har förklarat sig icke kunna tillstyrka den ifrågasatta förmånsrätten. Härvid har särskilt fram- hållits att det riskmoment, en sådan förmånsrätt medförde, vore ganska svår- beräknat och kunde föranleda en långivare att till förfång för lånesökanden reducera belåningsvärdet å en därav besvärad egendom mer än som måhända skulle varit nödvändigt. Vidare har anförts, hurusom genomförandet av ett system med dylik förmånsrätt på förevarande område kunde medföra risk för att systemet utvidgades att omfatta även andra anläggningar, som vore gemensamma för flera fastigheter. Av rikets tio hypoteksföreningar ha sex förklarat sig icke kunna tillstyrka införandet av en förmånsrätt för de angivna ändamålen samt tre sagt sig icke vilja motsätta sig en sådan åtgärd. En hypoteksförening — Norrlands — har förklarat sig principiellt intaga den ståndpunkten att de tysta förmånsrätternas antal icke borde ökas utan snarare minskas men i förevarande sammanhang inskränkt sig till ett konstaterande av att den nu ifrågasatta förmånsrätten i och för sig icke torde utgöra anled— ning till större utan kanske snarare mindre oro än den förmånsrätt som tillkomme kronan för avdjkningslån, givetvis under förutsättning att va- företagen komme att genomföras på ett ur ekonomiska och övriga synpunkter ändamålsenligt sätt, för vilket dock inga generella garantier kunde skapas.

• Sida 220
•  Original

De hypoteksföreningar, vilka mera bestämt motsatt sig tanken på förmåns- rätten, ha därvid i stället föreslagit ett system med statlig eller kommunal kreditgaranti samt framhållit att föreningarna i så fall enligt för dem gäl- lande bestämmelser bleve i stånd att genom långivning bidraga till anlägg- ningarnas finansiering. Lantbrnksstyrelsen har uttalat att, därest förmåns— rätten begränsades att avse avgift med ett kapitaliserat värde ungefärligen motsvarande den bestående ökningen av fastighetens värde, några allvarligare olägenheter ur kreditsynpunkt i allmänhet ej behövde befaras. Styrelsen har dock ifrågasatt huruvida icke förmånsrätten kunde, till vinnande av säkerhet mot skadlig inverkan för inteckningshavarna, i vissa hänseenden begränsas. Sålunda syntes, med hänsyn till förmånsrättens syfte, densamma icke nöd- vändigtvis behöva omfatta kostnaderna för anläggnings drift. Vidare vore det önskvärt om förmånsrätten kunde beträffande varje fastighet begränsas till visst belopp bestämt exempelvis i förhållande till fastighetens taxerings— värde. Slutligen har framhållits, att livslängden hos vissa anläggning—sdelar, särskilt mindre servisledningar, vore kortare än anläggningens livslängd i övrigt samt att amorteringstiden för de lån, samfälligheterna kunde komma att upptaga, därför borde begränsas till förslagsvis högst 25 år.

Av avgörande betydelse för bedömandet av den ifrågasatta förmånsrättens inverkan på fastighetskrediten är enligt de sakkunnigas mening den värde— stegring som va—förhållandenas ordnande inom visst område medför för där belägna fastigheter. Det är givet att införande av förmånsrätt för samfällig— heternas bidragsfordringar icke kan rekommenderas, med mindre vinsten av anläggningen regelmässigt överstiger de belopp, för vilka förmånsrätten kan komma att tagas i anspråk. Att tillkomsten av gemensamma vax-anläggningar genomsnittligt ökar fastighetsvärdena med minst vad som motsvarar kost- naderna för dessa anläggningar står utom varje tvivel. Detta är i all synner- het fallet med avseende å anläggningar för tätområden, där de på varje fastighet belöpande kostnaderna i allmänhet bli förhållandevis små. Vid gemensamma anläggningar för spridd bebyggelse bli kostnaderna för varje fastighet i regel större än i nyssnämnda fall. Den viktigaste garantin för att kostnaderna även här komma 'att stå i skäligt förhållande till den fördel anläggningen bereder ligger i de förut berörda reglerna om anslutningstvång, anslutningsrätt och kostnadsfördelning, Enligt nämnda regler (jfr s. 164 och 187 f) får fastighet, som anslutes till va-anläggning, ej belastas med större kostnad än som finnes med ekonomisk fördel kunna nedläggas å va-anläggning för fastigheten.

Härtill kommer att kostnaderna för anläggningarna till viss del äro av— sedda att bäras av stat och kommun. På sätt i det följande (s. 298 ff) skall närmare utvecklas förutsättes sålunda, att stat och kommun tillsammans — eller i vissa fall staten ensam — skola, när årskostnaden för en icke—kommu— nal va-anläggning överstiger 100 kronor om året, lämna bidrag till anlägg- ningen i sådan utsträckning, att brukarnas andel i årskostnaden normalt be- gränsas till ett belopp, varierande mellan 100 och 155 kronor om året per

• Sida 221
•  Original

medelhushåll. Den sist angivna högsta årskostnaden uppnås först, då total- kostnaden, inklusive den del som bestrides av stat och kommun, uppgår till 320 kronor om året. Där statsbidrag ej utgår, lärer det näppeligen komma i fråga att utföra anläggning, som medför större årskostnad än sist-nämnda belopp. Fastigheternas genomsnittliga årskOstnader äro sålunda knappast av den storleksordning, att deras förenande med förmånsrätt kan utgöra någon fara för fastighetskrediten.

I det föregående (s. 190) har visserligen förutsatts, att en del av de å varje fastighet belöpande anläggningskostnaderna skall kunna uttagas genom anslutningsavgift eller eljest på en gång eller genom inbetalningar, fördelade på ett mindre antal år, och att återstående del av anläggningskostnaderna skall i likhet med underhålls—, drifts— och förnyelsekostnaderna fördelas över hela den tid som motsvarar anläggningens tekniska livslängd. Dylika engångs— avgifter kunna naturligtvis uppgå till betydligt större belöpp än de nyss nämnda årskostnadern—a. Den ifrågasatta f—örmånsrätten skulle givetvis omfatta även sådana avgifter, i den mån de förfallit till betalning. I allmänhet torde emellertid engångsavgifterna icke uppgå till mera avsevärda belopp. Enligt för- slaget skall för övrigt engångsavgift, som är betungande, kunna erläggas genom årliga avbetalningar under viss tid.

Om förmånsrätten blott omfattar de vid varje särskilt tillfälle förfallna bidragen, kommer den, på. sätt framgår av det sagda, i regel att avse endast en mindre del av den totala avgiftsbördan. Då såsom nyss nämnts fastighet icke får belastas med större bidragsskyldighet än som svarar mot nyttan, kommer följaktligen det belopp, som är förenat med förmånsrätt, regelmässigt att ut- göra endast en liten del av nyttan. Den faktiska förlustrisken för intecknings— havarna torde härigenom vara reducerad till ett minimum. Det är att märka att prövningen av fastighets bidragsskyldighet enligt förslaget (s. 216 ff) skall ankomma på statlig myndighet. I förslaget har vidare, på sätt framgår av den följande framställningen (s. 213 ff), upptagits bestämmelser i syfte att säker- ställa, att Vil-samfällighets verksamhet bedrives på ett i ekonomiskt hänseende betryggande sätt.

Vid bedömandet av den ifrågasatta förmånsrättens verkan synes det berättigat att väga den jämförelsevis obetydliga risk, som förmånsrätten kan innebära, mot den genomsnittliga ökning av inteckningshavarnas säkerhet, som följer av att värdeökningen i allmänhet överstiger avgiftsbelastningen. Frågeställningen tillspetsas ytterligare, om man tar i betraktande att genom- förandet av de sakkunnigas program medför, att i framtiden endast ett mindre antal fastigheter kommer att sakna tillgång till va—anläggning samt att :lessa fastigheter då komma att framstå som uppenbart underhaltiga kredit- objekt. Då numera praktiskt taget all fastighetsbelåning omhänderhaves av banker och andra kreditinstitut, vilka var för sig ha en betydande lånestock, måste även från kreditgivarnas synpunkt den genomsnittliga förbättringen av inteckningssäkerheterna genom tillkomsten av va—anläggningar i längden över— vägi den belastning avgiftsplikten medför. Det synes —— särskilt i betraktande

• Sida 222
•  Original

av de uppoffringar som staten och kommunerna förutsättas skola göra för va—frågornas lösande — icke heller rimligt, att det ökade värde, som till- föres fastighet som anslutes till va-anläggning, skulle i första hand komma de tidigare inteckningshavarna till godo och icke få utnyttjas såsom säkerhet för de lån, med vilka anläggningen utförts.

Aven ur fastighetskreditens synpunkt kunna bärande skäl anföras för att var-samfälligheternas bidragsfordringar skola vara förenade med förmånsrätt. Härom må anföras följande.

Den förut omnämnda bestämmelsen, att vid gemensam va-anläggning icke någon fastighet får belastas med större kostnader än som motsvaras av dess nytta av anläggningen, är avsedd att skänka trygghet åt såväl den enskilde del- ägaren som inteckningshavarna. Denna trygghet är emellertid endast skenbar, om ej säkerhet finnes för att övriga delägare verkligen inbetala de å deras fastigheter "belöpande kostnadsbeloppen. Om någon delägare brister åt betal— ningen, kunna de övriga bli nödsakade att erlägga även hans andel för att icke anläggningens fortsatta drift skall äventyras. Förhållandet kan med andra ord uttryckas så, att fastigheterna svara primärt i enlighet med fördelningsreg- lerna men att varje fastighet därutöver faktiskt _ oavsett om lagen upptager någon regel angående subsidiärt ansvar eller icke—måste i andra hand svara även för de övriga fastigheternas kostnadsandelar. Den faktiska betydelsen av detta subsidiära ansvar är beroende av övriga delägares personliga sol— vens. På grund av bestämmelserna om tvångsanslutning kan en fastighet aldrig frigöra sig från nämnda ansvar. En spekulant å. en fastighet som är an— sluten till va—samfällighet måste följaktligen räkna med att fastigheten kan bli nödsakad att betala _ utöver å densamma belöpande bidrag _ VlSS del av övriga delägares bidrag. Det är givet att nu berörda förhållande är ägnat att påverka fastighetens värde. Den omständigheten, att fastighet anslutes till va-anläggning, är därför av betydelse för inteckningshavarnas rätt. Om ägare av en fastighet, som anslutits till va-samfällighet, söker lån mot säkerhet av inteckning i fastigheten, måste långivaren vid bedömande av pantens värde räkna med de nu angivna faktorerna. Kan fastighetens avgiftsplikt på grund av det subsidiära ansvaret ej med säkerhet beräknas till visst belopp, nödgas han i många fall räkna med en viss säkerhetsmarginal. Den reella inverkan som det subsidiära ansvaret således kan komma att utöva på fastighetskre- diten är mycket svår att fastställa men bör ej underskattas.

Det riskmoment som här föreligger torde praktiskt icke kunna elimineras på annat sätt än att samfälligheternas förfallna bidragsfordringar erhålla för- månsrätt före intecknad gäld. Om bidragsfordringarna säkerställas på. angivet sätt, behöver man ej räkna med att den på en fastighet vilande bidragsskyl- digheten övervältras på andra fastigheter. Då den belastning, som ligger i möjligheten att överföra ansvar från den ena fastigheten till den andra, på grund av sin dolda karaktär är mycket allvarlig ur kredit-synpunkt, synes ett säkerställande av bidragsfordringarna genom förmånsrätt vara av stor bety- delse för fastighetskrediten.

• Sida 223
•  Original

De fördelar i olika hänseenden, som sålunda stå att vinna genom införande av fförmånsrätt för va—samfälligheternas bidragsfordringar, måste enligt de sak— kunnigas mening anses i väsentlig mån överväga de olägenheter som i enstaka undantagsfall kunna uppkomma genom systemet med inskjuten förmånsrätt. De sakkunniga anse sig därför böra förorda, att bidragsfordringarna erhålla förmånsrätt före intecknad gäld. På sätt förut antytts bör förmånsrätten dock endast avse förfallna bidragsfordringar. 1 likhet med vad som gäller om för- måmsrätt för vägsamfällighets och vägförenings förfallna bidragsfordringar— bör den nu förordade förmånsrätten för va-samfällighets förfallna fordringar hos delägarna ej gälla belopp som stått oguldet längre tid än ett år.

Vad angår de särskilda önskemål rörande förmån—srätten, som uttalats av lkreditinstituten, och då för-st förslaget om uppdelning av företagens om- kostnader på kapitalkostnader och driftskostnader med förmånsrätt endast för de förra samt om begränsning av amorteringstiden hänvisas till framställ— ningen å s. 190. Härjämte kan anmärkas att en inskränkning av förmånsrätten att gälla endast vissa av företagens utgifter icke tillgodoser det nyss anförda önskemålet att begränsa tillämpningen av det subsidiära ansvaret. Att amor— teringstiden för samfälligheternas förbindelser inskränkes till vad s0m kan anses försvarligt med hänsyn främst till anläggningarnas livslängd är givetvis i detta sammanhang angeläget. Man kan nämligen ej bortse från risken att delägarna i samfälligheten avsiktligt skjuta betalningen på framtiden för att övervältra den på kommande ägare av fastigheterna. En regel som generellt begränsar amorteringstiden till visst antal år synes dock icke kunna tillgodose samfälligheternas skiftande behov. 1 förslaget ha emellertid såsom nyss nämnts upptagits bestämmelser med ändamål att skapa vissa garantier för att delägarna såväl i detta som i andra hänseenden handhava företagets angelägen- heter på ett ekonomiskt försvarligt sätt (s. 213 ff).

Den i ett yttrande framförda tanken, att förmånsrätten för varje fastighet skulle begränsas till visst belopp, bestämt exempelvis i förhållande till fastig- hetens taxeringsvärde, ha de sakkunniga icke ansett möjlig att förverkliga. Emellertid må här erinras om att förslagets bestämmelser om statliga och kommunala bidrag i praktiken komma att medföra en begränsning av fastig— hetsägarnas kostnadsandelar. Där statsbidrag ej utgå, t. ex. i regel vid nyex- ploatering, äro inteckningshavarna skyddade genom den förut nämnda regeln, att ingen fastighet får belastas med högre kostnader än som svarar mot dess nytta av företaget. Den inskjutna förmån-srättens ogynnsamma verkningar äro för övrigt just vid nyexploatering mindre påtagliga än eljest. Exploateringen sker nämligen nästan alltid i direkt samarbete med kreditinstituten, vilka härvid ej kunna undgå att jämte övriga byggnadskostnader taga i beräkning även kostnaderna för anslutning till va-anläggning.

Det i några yttranden framförda förslaget att anteckning om avgiftsplikten skall verkställas i fastighetsböcker och gravationsbevis synes lämpligt. Då fastighet, beträffande vilken sådan anteckning saknas, framdeles kan komma att anslutas till vavsamfällighet och då vid anslutningen befintliga inteck—

• Sida 224
•  Original

ningar icke åtnjuta någon särställning, förringas- dock betydelsen av sådan anteckning.

Ovan (s. 204) har förutsatts att en förmånsrätt av nu beskriven art utgör tillräcklig realsäkerhet för samfälligheterna vid upptagande av lån. Emellertid äro lånemöjligheterna, såsom bl. a. hypoteksföreningarna och banksamman— slutningarna anmärkt, inskränkta av särskilda bestämmelser rörande vissa kreditorgan. Gällande stadganden i förordningen den 16 maj 1890 angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet till efterrättelse lända, ävensom de i enlighet med denna författ— ning fastställda reglementena för hypoteksföreningarna medgiva således icke att lån utlämnas på andra villkor än mot inteckning med viss förmånsrätt eller mot statlig eller kommunal lånegaranti. Enligt 26 % lagen om sparbanker kunna sparbankerna i regel endast utlämna lån mot pant eller borgen, vilket medför vissa svårigheter för bidragsfordringarnas utnyttjande som kredit- objekt. För affärsbankernas del innehåller 46 & lagen om bankrörelse en liknande bestämmelse. Sparbankslagen innehåller dessutom tämligen stränga bestämmelser om längsta lånetid samt om skyldighet för sparbank att vid lämnande av långfristiga lån göra förbehåll om rätt att uppsäga lånet före lånetidens utgång.

Huruvida arten av den verksamhet hypoteksföreningarna bedriva och formerna för deras organisation göra det lämpligt, att de engagera sig i be— låning till yra—samfälligheter, kan vara tveksamt. Åtminstone hittills har deras verksamhet i stort sett varit inskränkt till inteckningsbelåning. Däremot torde Sparbankernas och affärsbankernas medverkan vid kreditgivningen vara ofrånkomlig. De nyss omnämnda lagbestämmelserna utgöra visserligen intet direkt hinder för utlåning till samfälligheterna; ett borgensåtagande av del- ägarna i samfälligheten torde sålunda nöjaktigt fylla lagens formella säker— hetskrav även om åtagandet konstrueras så, att den enskilde delägarens ansvar ej ökas utöver vad förslagets bestämmelser i sig innebära. Emellertid lärer den föreslagna förmånsrätten innebära sådan säkerhet, att utlåning till va— samfällighet bör kunna ske utan dylik borgen. De för spar-bankerna gällande bestämmelserna om låne- och uppsägningstider synas ock vara onödigt restrik— tiva. En ändring av nyssnämnda stadganden är därför påkallad (jfr NJA II 1940 s. 446). De sakkunniga förutsätta att dessa stadganden i sparbankslagen och i lagen om bankrörelse omarbetas vid en blivande revision av dessa lagar.

10. Vatten- och avloppssamfalligheternas organisation.

Där ekonomi-sk samverkan mellan flera rättssubjekt grundas icke på fri- villig överenskommelse utan på tvingande bestämmelser i lag, kan det, såsom förut i korthet berörts (s. 176), ej förutsättas att deltagarna alltid kunna enas om formerna för verksamhetens bedrivande. En lagstiftning, som upptager bestämmelser om tvångss—amverkan, måste därför, åtminstone till grunddra- gen, reglera även verksamhetens organisation. Tvånget till samverkan erhåller

• Sida 225
•  Original

häriggenom form av en förpliktelse att tillhöra en på visst sätt beskaffad sam- manslutning, s. k. tvångssamfällighet. Såsom exempel på dylika samfälligheter kunma nämnas de sammanslutningar som för vissa fall finnas föreskrivna i VL (vatttenregleringssamfälligheter, torrläggningssamfälligheter, avloppssamfällig- heter) och i lagen om enskilda vägar (vägsamfälligheter, vägföreningar). Till denna grupp av sammanslutningar bli även att hänföra de va-samfälligheter, vilkza enligt förslaget skola omhänderhava icke-kommunala va-företag för två eller flera fastigheter.

Dlärest syftet med bestämmelserna om samfälligheterna-s organisation är allenast det nu angivna, erfordras tydligen ej någon mera ingående reglering av dessa frågor. Beträffande de flesta tvångssamfälligheter — exempelvis de som föreskrivas i VL — äro lagbestämmelserna i enlighet härmed ganska knapphändiga. Om emellertid va—samfälligheterna, som de sakkunniga föreslå, erhålla förmånsrätt för sina bidragsfordringar i de fastigheter som anslutits till (den gemensamma anläggningen, kommer sättet för handhavande av deras ekonomiska angelägenheter att påverka rättsläget för innehavarna av inteck- ningar i dessa fastigheter. Bestämmelserna om samfällighetens förvaltning måste därför utökas med föreskrifter som förhindra transaktioner genom vilka inteckningshavarnas rätt kan sättas i fara. Exempel på en sådan mera , detaljerad reglering bjuda bestämmelserna om vägsamfälligheter i lagen om ) enskilda vägar. l Såsom förut nämnts skola vid mindre va-företag delägarnas bidrag uttagas l efter andelstal, vilka skola bestämmas på förhand. Vid större va-företag förut- sättas delägarnas bidrag skola utgå. efter taxa. Denna skillnad nödvändiggör, på sätt i det följande skall närmare utvecklas, att de samfälligheter, där del— ägarnas rättigheter och skyldigheter fördelas efter andelstal, i vissa hänse- 1 enden utformas något annorlunda än de samfälligheter, där delägarnas bidrag utgå efter taxa. I förslaget kallas samfälligheter av den förra typen andels- samfälligheter och samfälligheter av den senare typen taxesamfälligheter.

De viktiga allmänna intressen, som äro förknippade med vai—samfällig— l heternas verksamhet, nödvändiggöra att det allmänna erhåller insyn i före- tagens förvaltning och inflytande å skötseln av deras angelägenheter. Behovet av sådant inflytande gör sig givetvis starkare gällande ju större företagen _äro. | Beträffande de minsta företagen äro de allmänna intressena, mindre framträ-

dande. Andel-ssamfälligheterna ha med hänsyn härtill ansetts böra utformas efter i huvudsak privaträttsliga synpunkter. Men även i fråga om dessa sam- fälligheters förvaltning mäste möjlighet finnas för det allmänna att ingripa, om så, påkallas av viktiga intressen. Beträffande de större företagen kan en offentlig kontroll av deras skötsel i ekonomiskt hänseende ej avvaras. Frågan huruvida en viss va.-anläggning är av den allmänna betydelse, att den bör om- händertagas av kommun eller om densamma kan anförtros åt en va.-samfällig- het, kan ju ofta vara tveksam. I valet mellan båda dessa alternativ komma till- fälliga omständigheter ofta att bli avgörande. Den skarpa skillnaden mellan de kommunala och de enskilda företagen synes därför böra utjämnas genom

• Sida 226
•  Original

att de större samfälligheterna underkastas en tämligen vittgående offentlig kontroll. Bestämmelserna om taxesamfällighet ha ansetts böra utformas i en— lighet härmed. En förebild i detta hänseende utgöra vägföreningarna, vilka förutsättas tillkomma på initiativ av statlig myndighet (länsstyrelse) och jämväl med avseende å förvaltningen äro i viss omfattning pliktiga att efter- komma länsstyrelsens förelägganden.

Till de grundläggande frågorna om enskilda .sammanslutningars organisa— tion måste främst räknas bestämmelser om styrelse, stadgar och former för utövande av delägarnas beslutanderätt.

Då förslaget förutsätter att va-samfällighet skall kunna förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, blir det i allmänhet ofrånkomligt att en styrelse finnes som är behörig att handla å samfällighetens vägnar. Endast i det fall, då samfälligheten omfattar blott några få fastigheter, kan en sådan anordning förefalla överflödig. För de samfälligheter som avses i VL gäller således att styrelse utses endast där deltagarnas antal överstiger två. Däremot gäller om Vägsamfälligheter enligt lagen om enskilda vägar att styrelse alltid skall finnas oberoende av deltagarantalet. I motiven till sistnämnda lag anföres bl. a. att det icke finnes något synnerligt skäl för gränsdragning vid ett visst antal delägare, att det genom styrelsevalets kungörande blir lättare för utom— stående att avgöra vilken eller vilka som äga företräda samfälligheten samt att, om styrelse i Vissa fall icke skall finnas, komplikationer kunna inträda när fastighet delas. På sätt senare skall visas (s. 215) är för va-samfälligheternas. del en styrelse behövlig för fullgörande av vissa kontrollfunktioner. I för— slaget bör därför inflyta föreskrift om att styrelse alltid skall finnas.

Valet av ledamöter i styrelsen bör givetvis tillkomma delägarna i samfällig— heten. Där samfällighetens verksamhet är av större omfattning synas dock all— männa intressen bjuda att kommunen, vilken enligt förslaget är ansvarig för att va-frågan löses på ett ändamålsenligt sätt, erhåller ett visst inflytande inom företaget. Detta kan lämpligen ske på det sätt att kommunen berättigas utse en ledamot av styrelsen.

Genom antagande av stadgar för samfälligheten kunna delägarna komplet— tera förslagets föreskrifter om organisationen i de hänseenden, där tvingande bestämmelser ej meddelats. Då antagandet av stadgar således innebär ett ut— övande av delägarnas frihet att själva besluta i företagets angelägenheter, kan det synas konsekvent att de erhålla frihet även att underlåta att utöva denna. befogenhet och åtnöjas med förslagets bestämmelseri ämnet. I åtskilliga lagar — t. ex. enligt VL:s bestämmelser om avloppssamfälligheter — har det i en— lighet härmed icke ålagts delägarna såsom någon ovillkorlig skyldighet att antaga stadgar. l många hänseenden, t. ex. beträffande antalet ledamöter i styrelsen, tiderna för revision, räkenskap-savslutning och sammanträden samt sättet för delgivning av kallelser, äro emellertid förhållandena så skiftande, att lagbestämmelser svårligen kunna åstadkommas, vilka ens genomsnittligt tillgodose behovet. Lämpligast är därför att det ålägges delägarna att genom antagande av stadgar själva meddela erforderliga föreskrifter i dessa ämnen..

• Sida 227
•  Original

1 den mån handhavandet av va-samfälligheternas angelägenheter ej regle- rats genom tvingande bestämmelser i förslaget, avses beslutanderätten princi- piellt skola tillkomma delägarna. För detta ändamål erfordras bestämmelser om sammanträdesordning och om röstberäkning å sammanträde. I enlighet med vad som gäller beträffande andra tvångssamfälligheter torde röstberäk- ningen böra grunda sig på varje delägares tillskott till företaget. Inom andels- samfälligheterna, där tillskotten utgå efter andelstal, bör alltså röstberäkningen äga rum efter andelstalen. Däremot äro taxebestämmelser icke på samma sätt ägnade att läggas till grund för beräkning av röstetal; de utvisa nämligen icke direkt förhållandet mellan delägarnas tillskott. lnom taxesamfälligheterna_ synes därför röstberäkningen böra ske på grundval av de faktiskt skedda ut- debiteringarna under lämplig tidrymd, exempelvis ett år. —— Till undvikande av att en enda eller ett fåtal delägare får hela beslutanderätten i sin hand torde, på sätt skett i andra likartade fall, i förslaget böra inflyta en spärregel, som begränsar varje delägares röstetal till viss kvotdel av det vid varje sam— manträde företrädda samlade röstetalet.

På sätt framgår av det förut (s. 207 och 209) sagda måste delägarnas rätt att besluta i företagets angelägenheter underkastas vissa inskränkningar, särskilt i fråga om den ekonomiska förvaltningen. Förhållandena ställa sig härvidlag väsentligt olika inom andelssamfällighete-rna och taxesamfälligheterna.

Där kostnadsfördelningen sker efter andelstal, förutsättes icke att kost— naderna blivit ens i någon mån fixerade på förhand. Systemet är använd- bart för fördelning av varje uppkommande kostnad, oberoende av dess storlek. Denna smidighet hos systemet är onekligen ägnad att vålla en viss fara ur kreditsynpunkt. Det kan nämligen befaras att delägarna frestas att i onödan skjuta utgifter på framtiden och därigenom oskäligt öka den skuld- börda, fastigheterna framdeles få vidkännas. Med hänsyn härtill kan det ifrågasättas, huruvida icke samfällighets rätt att upptaga lån borde be— gränsas exempelvis till viss procent av fastigheternas sammanlagda taxerings- värde eller av kostnaden för anläggningens utförande. Uppställandet av en dylik absolut begränsning kan emellertid föranleda att en belåning upp till denna gräns kommer att framstå som en normal företeelse. Bestämmelsen skulle därigenom motverka sitt syfte. För övrigt äro förhållandena just be— träffande de minsta anläggningarna så skiftande, att en å alla fall tillämplig regel näppeligen kan åstadkommas. Ej sällan är det fullt försvarligt att sam— fälligheten täcker större delen av anläggningskostnaden genom lån, medan ett dylikt förfarande i andra fall framstår som uppenbart olämpligt.

Lagen om enskilda vägar, vilken förutsätter ett kreditsystem likartat med det nu föreslagna, har icke uppställt någon som helst begränsning med avse- ende å samfällighets rätt att upptaga län men stadgar däremot skyldighet för den att samtidigt med beslut om upptagande av lån antaga amorteringsplan för lånet och att därefter fullfölja planen genom årliga amorteringar (60 å andra stycket ). Det vill synas som om en bestämmelse av denna art skulle vara tillräcklig även i förevarande fall. Med hänsyn till va-anläggningarnas

• Sida 228
•  Original

214 betydande tekniska livslängd torde det för övrigt icke vara möjligt för del— ägarna att erhålla amorteringslån med längre amorteringstid än som motsvarar livslängden. Om missbruk undantagsvis skulle förekomma, kan det ej heller förutsättas att förhållandet under så lång tid skulle undgå kreditgivarnas upp- märksamhet. Några mera avsevärda faror för fastighetskrediten synas därför ej kunna uppkomma på denna väg.

En större fara ligger däri att delägarna möjligen kunna utnyttja förmåns— rätten till att skaffa, sig kredit för syften, som äro främmande för samfällig- hetens ändamål att ombesörja va—anläggning för de till densamma anslutna fastigheterna. I lagen torde därför böra föreskrivas förbud för samfällighet att driva annan verksamhet än nu nämnts. Ett dylikt förbud är för övrigt på— kallat redan därav att ovidkommande hänsyn icke böra tillåtas inverka på bed handlingen av frågor som röra va-företagen.

Om delägarnas beslutanderätt i förhållande till styrelsen ej skall bli illusorisk, måste det sörjas för att de enskilda delägarna sättas i tillfälle att med ej alltför långa mellanrum erhålla överblick över affärsläget och fatta principbeslut om de utgifter, vilka under den närmaste tiden böra göras för det gemensamma företaget. Detta resultat torde kunna vinnas genom uppta- gande av föreskrift om upprättande av utgifts- och inkomststat för varje år.

'l'axesamfälligheterna förutsättas alltid komma att utgöra så stora samman- slutningar, att deras ekonomiska förhållanden kunna bedömas efter mera en— hetliga grunder. Då taxesystemet härjämte skall grunda sig på en i förväg gjord beräkning av samfällighetens medelsbehov, finnas förutsättningar för genomförande av en noggrann kontroll över delägarnas sätt att handhava den ekonomiska förvaltningen. Kreditsynpunkterna gå härvid hand i hand med det allmännas intresse att erhålla ett visst inflytande över förvaltningen av större va-företag.

I motsats mot vad som avses gälla vid de kommunala anläggningarna, där förhandsprövning av taxan blott äger rum på kommunens begäran, torde så- ledes taxesamfällighet böra vara pliktig att alltid söka länsstyrelsens fast- ställelse av sin taxa. Fastställelseprövningen torde i detta fall böra avse ej endast själva taxan utan även den ekonomiska plan, som ligger till grund för densamma. Om delägarnas befogenheter med avseende å förvaltningen bindes inom de gränser, planen angiver, så att de t. ex. förhindras att upptaga lån till högre belopp än som föreskrivits i denna, torde samtliga de synpunkter, ut vilka ekonomisk kontroll över samfälligheten kan anses påkallad, vara väl till— godosedda. .

Av det nu skisserade systemet följer som en konsekvens att utdebitering ickekan ske annorledes än enligt taxan. Om medelsbehovet ökas genom oför— utsedda händelser, måste alltså den ekonomiska planen omarbetas och taxe- ändring äga rum.

Med avseende å såväl andetssamfälligheterna som taxesamfälligheterna gäller att särskilda föreskrifter angående förvaltningen komma att sakna värde, om ej tillräckliga garantier finnas för att bestämmelserna i praktiken

• Sida 229
•  Original

efterlevas. Såvitt angår den enskilde delägarens rätt torde det härvidlag vara tillräckligt, om möjlighet skapas att genom klander av beslut, som fattas å sammanträde med delägarna, bringa frågan om beslutets laglighet under myn- digh ets prövning. Klanderrätten skyddar emellertid icke tredje man och till- godOser ej heller de allmänna intressen, förslaget avse-r att värna.

I VL och lagen om enskilda vägar, vilka författningar utgöra förslagets närmaste förebilder i fråga om samfälligheternas organisation, har denna fråga reglerats så, att ledamöterna av samfällighetens styrelse solidariskt svara för skada som tillskyndas delägare eller annan genom överträdelse av bestiämmelse i lag eller i samfällighetens stadgar. I vissa fall, då mera uppen- bara brister i förvaltningen konstaterats, finnes härjämte möjlighet att suspen- dera. styrelsen och ställa företaget under förvaltning av syssloman, som utses av länsstyrelsen (3 kap. 17 och 21 åå samt 8 kap. 50 och 53 åå VL ävensom 52, 55, 62, 74 och 88 %% lagen om enskilda vägar). En sådan ordning synes lämp— lig även för va-samfälligheterna.

Enligt den skisserade ordningen erhåller styrelsen, utöver sina åligganden såsom det gemensamma företagets verkställighets- och förvaltningsorgan, där— jämte en självständig funktion såsom ett kontrollorgan, vilket i vissa fall har rätt och plikt att sätta sig över delägarnas beslut. Det personliga ansvar sty- relseledamöterna riskera att ådraga sig vid försummelser i kontrollen torde , i normala fall vara tillräcklig garanti för att de särskilda föreskrifterna för samfälligheterna bli noggrant iakttagna. Om styrelseledamöterna äro insol— venta förlorar emellertid bestämmelsen om personligt betalningsansvar sitt värde. Den är ej heller tillfyllest för att trygga uppfyllandet av föreskrifter, vilkas betydelse ej ligger direkt på det ekonomiska planet utan vilka tjäna exempelvis allmänna sanitära intressen. För dylika fall är det nödvändigt att tillgripa kraftigare åtgärder, varvid anordnandet av en särskild förvaltning torde vara den ur alla synpunkter lämpligaste lösningen.

Sin ur praktisk synpunkt största betydelse erhålla de nu föreslagna bestäm- melserna i fråga om indrivning av fordringar hos samfälligheten. Att för detta ändamål tillgripa konkurs eller utmätning torde med hänsyn till samfällig- heternas konstruktion vara en tämligen verkningslös åtgärd. Om för samfällig- heten stadgas skyldighet att alltid verkställa uttaxering i den omfattning som erfordras för täckande av dess förbindelser och styrelsen göres ansvarig för att så sker, lärer fordringsägarnas rätt till betalning få. anses fullt säkerställd.

Va—samfälligheterna torde i likhet med kommunerna böra få möjlighet att indriva sina bidragsfordringar utan att dessa fastställts genom lagakraft- ägande dom. Särskilt inom mindre samfälligheter kan en delägares tredska med betalning vålla betydande svårigheter och i vissa fall föranleda att övriga delägare nödgas tills vidare förskjuta det felande beloppet. På sätt förut an- förts (s. 208) bör emellertid ett utnyttjande av det subsidiära ansvaret såvitt möjligt undvikas. Genom möjligheten att betalningen förhalas kan även den säkerhet som ligger i förmånsrätten för bidragsfordringar sättas i fara, då ju denna förmånsrätt gäller endast under begränsad tid. Om den ifrågasatta

• Sida 230
•  Original

bestämmelsen kompletteras med föreskrift att den myndighet, som upptager talan om klander av debiteringen, äger meddela förbud mot indrivning, synes bestämmelsen ej behöva möta några allvarligare betänkligheter ur rättssäker— hetssynpunkt. l förslaget torde därför böra inflyta en regel av nu relaterad innebörd. Det kan nämnas att lagen om enskilda vägar upptager likartade bestämmelser för såväl Vägsamfälligheter som vägföreningar (63 och 77 åå).

I fråga om rätt för delägarna i samfälligheten att nyttja den gemensamma anläggningen och beträffande de rättsförhållanden i övrigt, vilka ha direkt samband med utnyttjandet, hänvisas till vad förut (s. 200 f) anförts om kommu— nala anläggningar. Det synes lämpligt att länsstyrelsen även i fråga om an- läggningar, vilka drivas av va-samfälligheter, erhåller befogenhet att fastställa särskilda ordningsföreskrifter och att stadga vite för överträdelse av dessa.

11. Grunderna för förfarandet vid prövning av vatten- och avloppsfrågor.

På sätt framgår av den inledande översikten över gällande rätt har någon enhetlig lagstiftning angående va—frågorna hittills icke kommit till stånd. Enär olika sidor av va-verksamheten reglerats i skilda sammanhang _ ofta i samband med lagstiftning på andra närbelägna rättsområden —— har utvecklingen lett till att frågor om rätt och skyldighet att utföra va—anläggningar samt om dessa anläggningars tekniska utformning ofta måste prövas av flera olika myndig- heter.

De flesta sådana frågor ha intresse ur hälsovårdssynpunkt och kunna där— för komma under hälsovårdsmyndigheternas prövning. Frågor om skyldighet för kommun att utföra va-anläggning regleras sålunda av bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och prövas av länsstyrelsen. Kommun kan emellertid åläggas deltaga i avloppsanläggning även med stöd av föreskrifterna i 8 kap. VL, därvid prövningen av fråga härom ankommer på vattendomstolen. Inom områden, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad äro tillämpliga, an— komma frågor om skyldighet för enskilda fastighetsägare att ansluta till kom— munal via—anläggning främst på hälsovårdsmyndigheterna. Anläggningens tek— niska utformning sammanhänger emellertid med stadsplanefrågorna på sådant sätt att även planmyndigheterna, om än mera indirekt, få ett väsentligt in- flytande på lösandet av många va-frågor. Beträffande andra bebyggelseom— råden än sådana som lagts under stadsplan finnas i VL utförliga be- bestämmelser om de enskilda fastighetsägarnas rättigheter och skyldigheter med avseende å gemensamma företag för avloppsändamål; frågor härom prövas av vattendomstol. Frågor om utnyttjande av vattentäkter regleras likaledes i VL och prövas i vissa fall av vattendomstol samt i vissa fall av allmän dom— stol. De speciella frågor, vilka sammanhänga med avloppsvattnets förorenande inverkan på sjöar och vattendrag, kunna i särskilda hänseenden bli föremål för prövning av såväl hälsovårdsnämnd som länsstyrelse och vattendomstol, varjämte även fiskeristyrelsens tillsyningsavdelning härvidlag har vissa funk— tioner. Frågor om statsbidrag till va—anläggningar prövas i regel av väg- och

• Sida 231
•  Original

vattenbyggnadsstyrelsen under medverkan av dess distriktsorganisation för va-frågor. Även bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna, lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna kunna emellertid i vissa sammanhang få ta ställning till frågor om statligt stöd till dylika anläggningar.

Det är självklart att nu berörda förhållanden i hög grad försvåra en ratio- nell lösning av va-frågorna. Särskilt den omotiverade skillnaden i behand- lingen av va.—frågor som röra områden under stadsplan och sådana som röra andra tättbebyggda områden utgör hinder för ett enhetligt bedömande av dessa frågor. Härtill kommer att det judiciella förfarandet vid tillämpning av bestämmelserna i 8 kap. VL näppeligen kan anses vara lämplig form för hand— läggning av frågor om tva-anläggningar för mera omfattande bebyggelse, där de allmänna intressena träda i förgrunden. Då prövningen splittras på. ett flertal myndigheter, kan det ej undvikas att deras uppgifter i viss mån sammanfalla. Förhållandet medför vidare onödigt besvär för sakägare, som nödgas bevaka sin talan hos flera myndigheter.

Av dessa skäl framstår det som ett viktigt önskemål att åstadkomma ett en— hetligt förfarande för prövning av frågor om inrättande av va-anläggningar. Givetvis kommer det ej i fråga att avkoppla de myndigheter, vilka nu ha att taga befattning med dessa frågor, från inflytande på deras avgörande. Vad det gäller är endast att åstadkomma en procedur, under vilken såvitt möjligt alla berörda intressen få tillfälle att göra sig gällande. Härigenom skapas förutsätt- ning för ett avgörande, varigenom alla frågor, vilka beröra anläggningens till- komst och närmare utformning, kunna avgöras på ett sätt, som är ägnat att skapa trygghet för framtiden.

En lösning efter nu angivna riktlinjer innebär att ärenden angående in- rättande av va-anläggning principiellt skola upptagas och avgöras av en myn- dighet med skyldighet för denna att allsidigt utreda frågan under medverkan j av de övriga myndigheter, denna berör. Dylik medverkan av annan myndighet kan ske antingen så, att myndigheten erhåller tillfälle att utföra talan i likhet ' med sakägare eller så att myndigheten avgiver yttrande i frågan eller ock i j den formen att viss specialfråga hänskjutes till myndigheten att avgöras av denna självständigt.

Enär frågor om inrättande av va-anläggning med hänsyn särsldlt till de ' allmänna intressen, som äro förknippade med dem, i stort sett icke lämpa sig för avgörande i judiciell ordning, torde dessa frågor i första hand böra an-

j komma på administrativ myndighet. [ l fråga om den administrativa regleringen av va-förhållandena intager läns— styrelsen redan nu en central ställning. Den är besvärsinstans vid klagan över kommunala beslut i bl. a. va-frågor. Den är högsta hälsovårdsmyndighet inom länet. Den är också högsta myndighet i länet i planläggnings- och bebyggelse— frågor. Jämväl enligt VL tillkommer länsstyrelsen i vissa fall att meddela föreskrifter till förhindrande av att sjöar och vattendrag förorenas genom av— loppsvatten samt till skydd för grundvattenförekomster. Redan med hän-

• Sida 232
•  Original

syn till den hittillsvarande utvecklingen och den därunder framträdde. ten— densen att samordna va—frågorna med bebyggelseplaneringen i allmänhet är det naturlig-ast, att den slutliga prövningen av frågor om sättet för utförande och drift av va-anläggningar anförtros länsstyrelsen. En sådan anordning rimmar des-slikes väl med det föreliggande lagförslagets syfte att samordna va-verksamheten inom större områden. Detta fordrar nämligen att den an- svariga myndigheten har en god överblick över bebyggelseförhållandena i stort men därjämte äger god kontakt med befolkningen. På sätt i det föl— jande (s. 352 f) närmare utvecklas avse de sakkunniga, att även prövningen av frågor om statsbidrag till större va-anläggningar skall ankomma på länssty- relserna. Det är givetvis önskvärt att anläggnings och bidragsfrågorna prövas i ett sammanhang. Då således länsstyrelsen utgör den myndighet, som har de största förutsättningarna att samordna alla de synpunkter, vilka kunna och böra anläggas på, va-frågorna, synas övervägande skäl tala för att ärenden angående inrättande av va-anläggningar upptagas och i regel slutligt avgöras av länsstyrelsen.

Vissa frågor rörande va-anläggnings utförande och drift lämpa sig dock icke för avgörande i administrativ ordning. Exempel härpå erbjuda de i VL reglerade vattentäkts— och vattenföroreningsfrågorna. Bestämmandet av de ersättningar, vilka vid va-anläggnings utförande böra utgå för framdragande av ledningar och annat intrång, bör likaledes enligt vanliga principer ske vid domstol. Överhuvud taget äro rent ekonomiska tvistefrågor mellan enskilda parter icke ägnade för administrativt avgörande. Enligt gällande rätt skall prövningen av frågor av dylik art, vilka uppkomma i samband med utförande av va—anläggning, i regel ske vid vattendomstol men i vissa fall vid allmän dom— stol.

Vid ett försök att samla va-frågorna i ett gemensamt förfarande torde åt- minstone vattentäkts— och föroreningsfrågorna böra förbehållas vattendom- stol. Det synes då lämpligt att dessa domstolar även få avgöra andra tvister av utpräglat privaträttslig karaktär, vilka kunna uppkomma i ärenden angå- ende va-anläggningars utförande och drift, t. ex. rörande kostnadsfördelning efter fördelnings— eller andelstal samt rörande ersättning för äldre va—anord— ningar, vilka skola införlivas med den blivande anläggningen eller genom denna bli överflödiga.

Ett spörsmål för sig utgöra de ersättningsfrågor, som uppkomma då mark enligt förslaget tages i anspråk för ledningar, reningsanläggningar e. d. I regel blir det härvid fråga blott om mindre belopp, vilka icke kunna nämnvärt på— verka de grundläggande frågorna om sättet för anläggningens utförande och drift. Säkerligen komma dessa frågor oftast att kunna regleras genom överens- kommelser med de berörda sakägarna. I allt fall synes det onödigt att belasta förfarandet med föreskrift om att även dessa frågor skola upptagas och av- göras, innan beslut meddelas om inrättande av va-anläggning. Lämpligare torde vara att frågorna, om uppgörelse icke kan träffas, på begäran av endera parten prövas i ett särskilt förfarande. Onekligen tala vissa skäl för att även

• Sida 233
•  Original

en sådan prövning anförtros vattendomstolarna. Särskilt är att märka att vatteandomstolarna komma att få ta befattning med många va—företag med hänsyn till vattentäkts- och föroreningsfrågor och att det därför sannolikt i vissa fall skulle innebära tids- och kostnadsbesparing, om samma domstolar finge» pröva även frågor om marklösen och ersättning för intrång. I och för sig äro emellertid dessa frågor av den art, att prövningen hellre bör överlämnas åt de nyligen inrättade expropriationsdomstolarna. De sakkunniga fästa av- görande vikt vid den sist anförda synpunkten. I förslaget bör följaktligen in- tagas stadgande om att talan som här avses skall anhängiggöras vid expropria- tionsdomstol. På. grund av bestämmelsen i 11 kap. 22 % VL torde det likväl icke vara vattendomstol betaget att ingå i prövning av dylika frågor, därest ersättningsyrkandena framställas vid vattendomstolen i samband med där anhängigt mål. Särskilt torde detta vara lämpligt, om yrkandet avser ett litet belopp och har samband med andra ersättningsfrågor, vilka ankomma på vattendomstolens prövning.

Den nu givna framställningen har i främsta rummet tagit sikte på förhållan- dena vid tillkomsten av sådana större va-anläggningar, med vilkas utförande, underhåll och drift mera betydande allmänna intressen äro förknippade—. Mindre anläggningar _ separata anläggningar och anläggningar, gemensamma blott för ett fåtal fastigheter _ äro visserligen även de av ett visst intresse— ur allmän synpunkt bl. a. med hänsyn till den standardförbättring de bereda det eller de hushåll, som därav betjänas. De hygieniska och planekonomiska hänsyn, som i många fall böra vara bestämmande för utformningen av större van-anläggningar, äro däremot ej särskilt framträdande beträffande de mindre anläggningarna.

Vidare är att märka, att de ekonomiska och andra problem, som stå i sam- band med en mindre va—anläggnings utförande, underhåll och drift, beröra den enskilde på ett helt annat sätt än förhållandet är beträffande en större anlägg- ning. Vid en anläggning med exempelvis två delägare kan det för dessa vara av största ekonomiska betydelse att kunna tvångsvis ansluta även en tredje fastighet till företaget. Dylika frågor ta därför vid de mindre anläggningarna snarast formen av privatekonomiska tvister mellan vissa enskilda personer.

Avgörandet av sådana tvister, som sist sagts, brukar enligt hävdvunnen ord- ning — förestavad främst av hänsyn till rättssäkerheten _ anförtros domsto- larna och icke de administrativa myndigheterna. Det allmänna intresset att mindre var—anläggningar komma till stånd i den omfattning, som finnes lämplig, är också i allmänhet fullt betjänt med en dylik ordning; det går nämligen i detta fall hand i hand med den enskildes önskan att skaffa sig ökad trevnad och bekvämlighet.

Det oaktat är det av flera skäl nödvändigt, att även ärenden angående ut— förande av mindre va-anläggningar i vissa hänseenden granskas av den administrativa myndighet — länsstyrelsen _ som skall bära huvud- ansvaret för va-frågornas ändamålsenliga ordnande. Detta erfordras främst

• Sida 234
•  Original

för att förebygga, att medel nedläggas på dylika anläggningar i fall, där va- anläggning för ett större bebyggelseområde kan förväntas komma till stånd inom den närmaste framtiden och där utförandet av en mindre anlägg ning på grund härav skulle få karaktär av felinvestering och försvåra den mest rationella lösningen. Vidare är att märka att de större enskilda samman- slutningarna för va-ändamål —- taxesamfälligheterna —— enligt de sakkunnigas förslag skola vara underkastade en viss administrativ kontroll. Enär hand- havandet av denna kontroll, t. ex. prövningen av frågor om taxor och ekono— miska planer för taxesamfälligheterna, ankommer på länsstyrelsen, torde kon— sekvensen bjuda, att länsstyrelsen även erhåller tillfälle att avgöra, när dylik kontroll skall anses erforderlig, d. v. 5. när en enskild sammanslutning för va- ändamål skall organiseras såsom taxesamfällighet.

Även prövningen av frågo1 om utförande av mindre och medelstora va anläggningar bör av nu angivna skäl 1 första hand äga rum hos länsstyrelsen som därvid har att avgöra, huruvida allmänna intressen kräva att det till- tänkta företaget organiseras som ett kommunalt företag eller taxesamfällighet. Besvaras denna fråga jakande, bör länsstyrelsen även upptaga och avgöra spörsmålen rörande företagets omfattning, anslutningsrätt och anslutnings- tvång, rätt att ta annans mark i anspråk för ledningar, taxebestämmelser m. m. Besvaras frågan nekande, böra däremot alla övriga frågor principiellt hän— skjutas till domstol, för såvitt tvist i något hänseende råder mellan delägarna i företaget. Om däremot sakägarna äro i allo eniga och länsstyrelsen för sin del icke finner något hinder mot företagets utförande på sätt sakägarna själva funnit lämpligt, skulle ett hänskjutande till domstol blott innebära onödig omgång och tidsspillan. I sistberörda fall bör det därför ankomma på läns- styrelsen att meddela beslut om företagets utförande och andra i samband där— med stående frågor.

Med hänsyn till övriga arbetsuppgifter kunna varken länsstyrelserna eller vattendomstolarna i större omfattning betungas med utredningsarbete rörande va-anläggningar. Detta förhindras redan av ärendenas övervägande tekniska karaktär vilken gör det nödvändigt att utredningen i regel verkställes på platsen för den tilltänkta anläggningen. Frågorna böra därför bli föiemål för förbe1edande handläggning och utredning vid särskild förrättning.

Bestämmelser om syneförrättning för prövning av avloppsfrågor äro för närvarande meddelade i 8 kap. 38 & samt uti 10 kap. VL. Enligt förstnämnda stadgande är syneförrättning ej obligatorisk. Sådan förrättning torde dock i allmänhet tillgripas åtminstone då fråga är om företag av någorlunda stor omfattning. I stort sett torde VL:s bestämmelser om syneförrättning kunna tjäna som mönste1 vid avfattande av motsvarande bestämmelser i förslaget. I enlighet med den förut angivna principen att ärendena skola anhängiggöras hos länsstyrelsen torde det alltid böra ankomma på denna att förordna för— rättningsman. Den omständigheten att länsstyrelsen bör ha ett avgörande in- flytande i fråga om anläggningens omfattning och verksamhetsformen torde

• Sida 235
•  Original

!

» l i |

föranleda att förrättningsmannens utlåtande alltid granskas hos länsstyrelsen. Granskningen bör i stort sett erhålla formen av en fastställelseprövning, dock att länsstyrelsen bör äga föreskriva ändringar i utlåtandet.

För att förrättningen skall fylla sitt ändamål erfordras uppenbarligen att de särskilda byggnads- och hälsovårdsfrågor, vilka sammanhänga med va-frågan, vinna beaktande redan på förrättningsstadiet. Detta torde bäst ske genom att byggnadsnämnden och hälsovårdsnämnden i orten kallas till förrättningen och få tillfälle att därvid framlägga sina synpunkter.

Sammanfattningsvis kommer prövningen av frågor om inrättande av va-anläggningar att gestalta sig sålunda: Ansökan om prövning av sådan fråga göres hos länsstyrelsen, som förordnar förrättningsman. Befogenhet att göra ansökan bör tillkomma varje fastighetsägare, som beröres av frågan, ävensom kommunen. Ar utredning av frågan påkallad ur allmän synpunkt, bör läns- styrelsen äga förordna förrättningsman även utan ansökan. Sedan förrättnings— mannen verkställt erforderlig förberedande utredning — genomgång av gällande planbestävmmelser, hälsovårdsordningar och tidigare avgöranden i va.-frågor samt införskaffande av upplysningar om äganderättsförh'ållandena—företages frågan till handläggning vid sammanträde å den ort där anläggningen avses skola komma till stånd. Efter ett eller flera sammanträden, vid vilka sak- ägarna få tillfälle att fullständigt framlägga sina synpunkter, avslutas för- rättningen med att förrättningsmannen framlägger utlåtande med förslag till lösande av den va-fråga, som utgjort förrättningens föremål. Utlåtandet bör främst innehålla en teknisk beskrivning över den tilltänkta anläggningen med ritningar och kostnadsförslag. Kan anläggningen tänkas utförd enligt flera alternativ, bör förrättningsmannen angiva vilka fördelar som vinnas genom en lösning enligt det av honom valda alternativet. I utlåtandet bör härjämte redo— visas, i vilken utsträckning tvångsanslutning behöver anlitas eller mark tagas i anspråk å område varöver anläggaren ej förfogar. Vidare bör förrättnings- mannen redovisa sin åsikt i fråga om verksamhetsformen samt framlägga för- slag till ordnande av de ekonomiska mellanhavandena inom företaget. Vid utlåtandet bör således i regel fogas förteckning över andelstal eller förslag till taxa. Däremot synes förrättningsmannen icke böra befatta sig med ersätt- ningsfrågor i vidare mån än att det bör vara honom angeläget att söka åstad- komma frivilliga uppgörelser härutinnan mellan sakägarna. Om detta ej lyckas, bör han hänvisa sakägarna att sedermera utföra talan inför domstol i vederbörlig ordning.

För att i möjligaste mån begränsa den fortsatta prövningen synes utlåtan- det böra utställas för granskning med angivande av viss tid inom vilken sak- ägarna må framställa anmärkningar mot förslaget. Då ärendet därefter in— kommer till länsstyrelsen, torde denna böra pröva förslaget fullt självständigt och således äga göra de ändringar i förrättningsmannens utlåtande, vilka läns— styrelsen finner påkallade. Av hänsyn till sakägarna synes böra föreskrivas att länsstyrelsen ej äger ändra utlåtandet utan att de av ändringen berörda sak— ägarna fått tillfälle att yttra sig däröver.

• Sida 236
•  Original

Sådan specialfråga, vars avgörande enligt det förut sagda bör ankomma på vattendomstol, bör remitteras dit innan ärendet i övrigt avgöres hos länsstyrel- sen. I de fall, då viss tilltänkt åtgärd jämlikt VL icke får utföras utan vatten- domstols tillstånd, måste givetvis sådant tillstånd avvaktas, innan länsstyrelsen meddelar beslut om åtgärdens utförande. Även eljest kan det stundom visa sig lämpligt att länsstyrelsen icke skiljer sig från ärendet, innan prövningen hos vattendomstolen avslutats. Så är särskilt fallet, om avgörandet av den till vattendomstolen hänskjutna frågan kan påverka sättet för anläggningens ut- förande och drift. Enär prövningen inför vattendomstolen kan beräknas stundom taga ganska lång tid i anspråk, torde det dock ofta vara lämpligt att länsstyrelsen avgör frågan om anläggningens utförande utan att först avvakta vattendomstolens beslut.

Talan mot länsstyrelsens avgöranden i va—frågor torde böra föras hos Kungl. Maj:t. Huruvida det slutliga avgörandet av dessa ärenden bör an- komma på Kungl. Maj:t i statsrådet eller på regeringsrätten kan vara tvek- samt. Vissa hithörande frågor, t. ex. rörande taxesamfälligheternas inre rätts— förhållanden, synas lämpligen böra prövas i regeringsrätten, medan däremot vissa andra frågor, framför allt beträffande va—anläggnings utförande, ofta äro av sådan samhällsekonomisk betydelse att de böra undergå den friare prövning som är möjlig, om de prövas av Kungl. Maj:t i statrådet. Förslag till de ändringar i regeringsrättslagen, som föranledas av ett genomförande av de sakkunnigas förslag i övrigt, torde icke behöva framläggas i detta sam- manhang.

Sakägares klagorätt synes böra begränsas till de fall då någon av honom framställd erinran mot utlåtandet eller upprättat ändringsförslag lämnats utan bifall. För att en dylik begränsning skall kunna godtagas ur rättssäker— hetssynpunkt måste man dock fordra att länsstyrelsen, då den utställer ett ändringsförslag till granskning, tillkännager att underlåtenhet att framställa anmärkning mot förslaget medför förlust av rätten att klaga över beslut vari— genom förslaget fastställes

Förfarandet inför vattendomstolen torde lämpligen böra regleras i anslut- ning till VL: s stadganden om mål som bringas under dess prövning genom underställning av utlåtande, meddelat vid syneförrättning enligt 10 kap. nämnda lag. Vissa särbestämmelser erfordras dock med hänsyn bl. a. till att ersättningsfrågor som hänföra sig till själva vattenförhållandena komma att prövas av vattendomstolen ehuru de icke behandlats vid den föregående för- rättningen (s. 446 f och 494).

Det nu skisserade förfarandet vid prövning av frågor om inrättande av va-anläggningar är givetvis tillämpligt jämväl å frågor om utvidgning av be- fintliga anläggningar. Även andra frågor som kunna uppkomma vid förrätt— ning för inrättande av va-anläggning böra, när de särskilt väckas, handläggas i samma ordning. Beträffande de detaljspörsmål som uppkomma med avse- ende å förfarandet i dylika frågor hänvisas till 13 kap. (s. 449 f).

Undantag från det nu sagda utgöra de frågor, vilka reglerats i särskilda

• Sida 237
•  Original

författningar och vilka, om de uppkomma i annat sammanhang än i sådant ärende som förslaget reglerar, skola prövas av annan myndighet än länssty- relsen. Frågor om utnyttjande av vattentäkter och om förorening av sjöar och vattendrag genom avloppsvatten böra således, om de särskilt uppkomma, anhängiggöras vid vattendomstol i samma ordning som hittills. Vållar va— anläggning sanitära olägenheter, bör hälsovårdsnämnden alltjämt med stöd av hälsovårdsstadgan kunna ingripa med förbud och förelägganden i fråga om anläggningens nyttjande. Överhuvud kommer förslaget ej att medföra några genomgripande förändringar med avseende å hälsovårdsnämndernas funktioner (jfr s. 284 ff). Även planmyndigheterna skola, på sätt förut nämnts, jämväl i fortsättningen ta den befattning med va—frågor som föranledes av dessa frågors samband med planläggningsverksamheten.

Vidare bör framhållas att med den föreslagna ordningen för prövning av va-frågor endast avsetts att ställa ett lämpligt förfarande till vederbörandes förfogande i de fall, där sådan prövning av särskild anledning visar sig be- hövlig. Således blir det i allmänhet kommunerna och de enskilda obetaget att under iakttagande av i övrigt gällande föreskrifter utföra va-anläggningar på eget initiativ och på sätt de själva finna lämpligt. Anses myndighets pröv- ning erforderlig blott i visst hänseende, t. ex. ur hälsovårdssynpunkt eller med hänsyn till rätten att utnyttja vattentäkt, kan anläggaren, på sätt framgår av det nyss sagda, inskränka sig till att direkt hos den berörda myndig- heten påkalla prövning av sådan fråga. Anlitande av det i förslaget särskilt anvisade förfarandet blir emellertid ofta att tillråda med hänsyn till den trygghet för framtiden, som därigenom beredes anläggaren. För åtnjutande av vissa förmåner, som den föreslagna lagstiftningen bereder, blir förfaran— det, på sätt i det följande skall visas, obligatoriskt (s. 265 f).

• Sida 238
•  Original

10 KAP. VISSA VIKTIGARE SPECIALFRÄGOR

1. Om rätt att utnyttja vattentillgångar för vattenförsörjningsändamål.

En första förutsättning för ordnandet av vattenförsörjning för större eller mindre bebyggelse är tillgång till en lämplig yt- eller grundvattentäkt. I detta hänseende möta ofta svårigheter. Särskilt i vissa trakter, såsom i Bohuslän, på Gotland och mångenstädes i Norrland, utgör vattenanskaffningen ett mycket besvärligt problem. De sakkunniga ha därför funnit sig böra under- söka, om lagstiftningen på ifrågavarande område kan anses tillfredställande eller om man genom ändrade bestämmelser kan skapa bättre betingelser för ( ett rationellt utnyttjande av förefintliga vattentillgångar. '

Gällande rätt.

Nu gällande allmänna regler om rätten att utnyttja vattentillgångar åter- finnas i VL.

Beträffande ytvatten gäller enligt 1 kap. 1 5, att envar äger rätt att, med i VL stadgade eller eljest lagligen gällande inskränkningar, råda över det vatten, som finnes å hans grund. Att rådigheten över vattnet kan utövas icke blott av ägaren själv utan även av den, som kan härleda sin rätt från ägaren, är självklart.

Befogenheten att »råda över» vattnet inbegriper även rätt att bortleda detsamma för förbrukning. På sådant bortledande äro emellertid bestämmel— serna i 2 kap. om byggande i vatten tillämpliga (2 kap. 1 % andra stycket). Detta innebär bl. a. att, om bortledandet kan medföra skada eller intrång å annans egendom, åtgärden i allmänhet icke är tillåtlig med mindre nyttan därav står i sådant förhållande till skadan och intrånget, som angives i 2 kap. 3 & första. stycket. Skulle bortledandet medföra sådana mera omfattande skadeverkningar, som beskrivas i andra stycket av samma %, är åtgärden icke tillåtlig, även om den föreskrivna relationen mellan nytta och skada före— ligger. Enligt paragrafens tredje stycke har emellertid Kungl. Maj:t möjlighet att efter hemställan av vattendomstolen lämna medgivande till åtgärd, mot vilken hinder eljest skulle möta på grund av bestämmelserna i något av de båda första styckena men som prövas vara av synnerlig betydelse för närings- livet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

För skada och intrång, som uppkommer genom bortledande av ytvatten, skall jämlikt stadgande i 2 kap. 3 % första stycket ersättning utgå enligt de närmare bestämmelser, som meddelas i 9 kap.

Äro sannolika skäl, att genom bortledande av ytvatten allmän eller enskild rätt förnärmas, må sådan åtgärd ej verkställas förrän vattendomstolen prövat frågan om dess tillåtlighet (2 kap. 20 % 1 mom. andra stycket). Kan genom

• Sida 239
•  Original

225 bortlledandet märkbar inverkan ske på vattenståndet eller vattnets lopp i vattendrag av någon betydelse (»älv, ström, å eller större bäck»), är sådan prövming obligatorisk, såframt det ej är uppenbart, att varken allmän eller enskzild rätt förnärmas (första stycket i samma mom.). Är vattendomstols prövning ej erforderlig, står det likväl den som vill vidtaga åtgärden fritt att påkalla sådan prövning (fjärde stycket i samma mom.).

Fiör fullständighetens skull må i detta sammanhang slutligen framhållas stadgandet i 2 kap. 38 å andra stycket, som reglerar frågan om företräde mellan olika företag, vilka röra samma vattenområde eller av annan grund ej kunma jämte varandra utföras. Stadgandet föreskriver, att företräde skall givas åt det företag, som ur allmän och enskild synpunkt kan antagas bliva till största gagn. Det tillägges, att vid frågans avgörande såvitt möjligt skall mellan stridiga intressen så jämkas, att ettvart kan tillgodoses utan väsent- ligt förfång för annat. Lagrummet kan tänkas bli tillämpligt såväl vid ifråga-satt utnyttjande för olika vattenbehov av en och samma ytvattentill- gång som i fall av kollision mellan en ytvattentäkt och annat företag en- ligt VL.

Det ligger i sakens natur, att varken tillåtlighetsreglerna eller bestämmel- serna om skyldighet att inhämta vattendomstolens tillstånd så synnerligen ofta bli aktuella i fråga om ytvattentäkter. Detsamma gäller givetvis stadv gandet i 2 kap. 38 å andra stycket. De vattenmängder, om vilkas bortledande är fråga, äro ju i allmänhet så små i jämförelse med vattenföringen i respek- tive vattendrag, att vattenförhållandena icke märkbart påverkas. thatten- täkter för städer eller andra större samhällen eller för särskilt vattenkrävande industrier kunna dock påverka vattenförhållandena på ett sätt, som kännbart berör andra intressen, såsom fiske, vattning av kreatur, vattentillgången vid nedanför-liggande kraftanläggningar o. s. v.

VLzs bestämmelser om rätt att utnyttja grundvattentillgångar ha i huvudsak följande innehåll.

Envar äger att med de inskränkningar, som omförmälas i 2 kap. eller eljest äro lagligen gällande, tillgodogöra sig det grundvatten, som finnes å honom tillhörigt område (1 kap. 15 å). Givetvis kan även här en från ägaren härledd rätt åberopas.

Den i 2 kap. 3 % första stycket föreskrivna siffermässiga jämförelsen mellan nytta och skada av ett vattenbyggnadsföretag motsvaras i fråga om tillgodo- görande av grundvatten av ett mera allmänt hållet stadgande i 44 % första stycket i samma kap. Enligt detta må ej någon så anordna eller nyttja vatten— täkt (varmed i VL förstås grundvattentäkt), att till följd därav

a) fastighet berövas vatten, som erfordras för fastighetens bruk, eller

b) vattentäkt, som är avsedd för annat ändamål än viss fastighets förse- ende med vatten, icke kan utnyttjas i huvudsakligen samma omfattning som förut eller

c) annan eljest lider men av någon betydelse, med mindre det prövas ur allmän eller enskild synpunkt medföra fördel,

• Sida 240
•  Original

226 som väsentligt överväger olägenheterna. Andra och tredje styckena i 44 % korrespondera mot andra och tredje styckena i 3 %. Enligt andra stycket i 44 5 skall sålunda vid tillämpning av stadgandena i första stycket iakttagas, att nyttjande av vattentäkt ej må medföra, att ett flertal fastigheter berövas erforderligt vatten för husbehovsförbrukning eller att större fabrik eller annan anläggning, varav många ha uppehälle, måste nedläggas eller des-s drift vä— sentligt minskas. Tredje stycket ger Kungl. Maj:t möjlighet att —— efter hem— ställan av vattendomstolen — utan hinder av bestämmelserna i första och andra styckena lämna medgivande till vattentäkt, som prövas vara av synner— lig betydelse för någon orts förseende med vatten eller för näringslivet eller eljest från allmän synpunkt.

För skada och intrång, som uppkommer genom anordnande eller nyttjande av vattentäkt, skall jämlikt stadgande i 2 kap. 44 5 första stycket ersättning utgå enligt bestämmelserna i 9 kap.

Förhandsprövning av vattendomstolen erfordras för anläggande av vatten— täkt, som är avsedd att användas för tillgodogörande av större vattenmängd än 300 m3 om dygnet, samt för tillgodogörande vid befintlig vattentäkt av grundvatten i större omfattning än förut, såframt den vattenmängd, som kommer att tillgodogöras vid vattentäkten, överstiger nämnda kvantitet per dygn (2 kap. 47 % 1 mom. första stycket).1 Även beträffande annan åtgärd för tillgodogörande av grundvatten erfordras vattendomstolens prövning, om det finns sannolika skäl för att allmän eller enskild rätt förnärmas (samma mom. andra stycket). Rätt att påkalla vattendomstolens prövning står till buds även då sådan prövning icke är erforderlig (samma mom. fjärde stycket).

Vad i 2 kap. 38 å andra stycket stadgas om företräde mellan olika företag skall jämlikt 48 å i samma. kap. äga motsvarande tillämpning, när fråga är om två eller flera grundvattentäkter, som ej kunna jämte varandra nyttjas; dock göres i sistnämnda lagrum det förbehållet, att vid sådan frågas avgö- rande städse skall tillses, att ej någon annan ort berövas erforderligt vatten från grundvattentillgång inom orten.

De i 2 kap. 44 % stadgade inskränkningarna i rätten att tillgodogöra grund- vatten samt bestämmelserna i 47 å i samma kap. om skyldighet att inhämta vattendomstolens tillstånd till åtgärd för sådant tillgodogörande gälla icke vattentäkt, som är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning. För det fall, att två eller flera fastigheter för husbehovsförbrukning äro beroende av samma grundvattentillgång samt fastigheternas behov ej kan till fullo täckas, meddelas bestämmelser i 2 kap. 57 %. Huvudregeln är, att vattnet skall fördelas mellan fastigheterna efter ty prövas skäligt. Härvid skall iakttagas, att fastighet ej må berövas vatten, vartill den med hänsyn till läge och naturlig beskaffenhet, äldre be— byggelse eller andra omständigheter bör anses äga företräde. Verkställd för-

1 En vattenmängd av 300 1113 per dygn anses motsvara det största vattenbehovet för ungefär 1000 personer, när moderna bekvämligheter finnas.

• Sida 241
•  Original

delming må, när ändrade förhållanden inträtt, jämkas därefter. Införandet av denina jämkningsmöjlighet motiveras i förarbetena med att det icke kan vara riktigt att i fråga om husbehovsvattentäkter tillerkänna prioriteten ett sådant företräde som beträffande andra vattentäkter. Det måste —— heter det — anses följa av grannelagsförhållandets natur, att den ene fastighetsägaren får tåla vissa olägenheter därav att bebyggelsen växer och nya brunnar anläggas för tillgodoseende av det växande behovet.

lMål om tillämpning av bestämmelserna i 2 kap. 57 % har icke upptagits i förteckningen i 11 kap. 17 % över de mål som äro att hänföra till vattenmål. I motiven till förstnämnda lagrum utsäges också direkt, att fördelning som där avses skall prövas av allmän domstol. Å andra sidan kan även en hus— behiovsvattentäkt jämlikt 2 kap. 47 5 1 mom. fjärde stycket göras till föremål för vattendomstolens prövning. Vattendomstolens tillstånd att vid en sådan vattentäkt tillgodogöra vatten i viss omfattning torde emellertid — om annan fastighet sedermera skulle konkurrera om vattentillgången för sitt husbehov — icke utgöra hinder mot jämkning av meddelade föreskrifter i överensstäm- melse med skälighetsregeln i 57 %.

Vid sidan av VL:s regler om rätten att utnyttja vattentillgångar och om villkoren härför har man att beakta gällande bestämmelser om expropriation. Enligt 1 5 5. expropriationsanslagen kan fastighet-, såsom i 1 kap. (s. 97) nämnts, tagas i anspråk genom expropriation, om Konungen prövar det nödigt för att förse en ort med vatten.1 Ett expropriationsbeslut kan enligt 2 % samma lag avse antingen avstående av visst område med äganderätt eller ock upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt.

Den praktiska betydelsen av möjligheten till expropriation är med gäl— lande rättsregler något olika beträffande ytvattentäkter och grundvatten— täkter.

Vad först ytvattentäkterna angår, så medför äganderätt till ett vatten— täktområde, såsom av det föregående framgår, ingen mot tredje man gällande rätt att bortleda vatten från området, utan tillåtligheten av en sådan åtgärd blir beroende av bestämmelserna. i 2 kap. 3 % VL. Den siffermässiga jäm— förelse mellan nytta och skada, som föreskrives i första stycket av nämnda %, är emellertid ofta svår att anställa beträffande vattenförsörjningsföretag, vilka. ju i regel främst avse, icke att ge ekonomisk vinst utan att tillgodose sanitära och andra allmänna intressen. När det gäller att ordna en orts vatten- försörjning från en ytvattentäkt samt förhållandena äro sådana, att vatten— uttagningen kan menligt inverka på annans intressen, brukar därför Kungl. Maj:t i expropriationsväg medgiva, att vatten intill viss myckenhet (per sekund eller dygn eller annan tidsenhet) utan hinder av enskild rätt får för ändamålet bortledas från det ifrågavarande vattenområdet. Den rätt, som exproprianten kan göra gällande på grund av ett sådant beslut, torde princi- ' piellt böra uppfattas såsom en servitutsrätt, riktad mot alla de fastigheter

1 Bland expropriationsändamålen angives även >>ändamå1, som det enligt lag eller författ- ning tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose» (1 5 4). Med gällande lagstiftning torde dock ej härpå kunna grundas någon mera vidsträckt expropriationsrätt för vattenförsörjningsändamål än som följer av 1 5 5.

• Sida 242
•  Original

228 som kunna. beröras av åtgärden, betraktade såsom ett kollektiv. På ett expro- priationsbeslut av nu angiven innebörd syftar stadgandet i 2 kap. 40 å andra stycket VL, då där talas om att »Konungen för någon orts förseende med dess behov av vatten eller för annat i 38 % ej omnämnt allmänt ändamål prövat nödigt, att vatten ur sjö eller vattendrag ledes bort för att annorstädes nytt- jas».1 Enligt hänvisningen till första stycket i samma % skola bestämmelserna om byggande i vatten äga tillämpning å företag, som avses med sådant beslut; dock att bestämmelserna i 2 kap. 3 % första stycket ej skola utgöra hinder för företaget. Föreligga. sannolika skäl för att allmän eller enskild rätt för- närmas — och detta är väl regelmässigt fallet, när expropriationsvägen an- litas — skall alltså exproprianten, innan företaget igångsättes, inhämta vatten- domstolens besked med närmare föreskrifter om sättet för dess utförande, om de ersättningar, som skola utgå, o. s. v. Kungl. Maj:t brukar bestämma viss tid, inom vilken ansökan rörande företaget skall ingivas till vattendom- stolen (jfr 5 % sista stycket expropriationslagen). Det kan i detta samman hang förtjäna påpekas, att Kungl. Maj:ts i expropriationsväg meddelade beslut icke torde fritaga vattendomstolen från att pröva, huruvida mot före— taget möter sådant hinder, som angives i andra stycket av 2 kap. 3 % VL. Skulle vattendomstolen finna så vara förhållandet, får alltså företaget icke genomföras med mindre Kungl. Maj:t —— efter hemställan av vattendomstolen — i särskilt beslut lämnat medgivande därtill. Frågan har emellertid huvud— sakligen teoretiskt intresse, då det ytterst sällan om ens någonsin torde in— träffa, att anordnandet av en ytvattentäkt kan få sådana verkningar, som angivas i nämnda lagrum.

Där den, SOm vill anlägga en ytvattentäkt för att förse en ort med vatten, icke förfogar över mark till intagsanordningar, pumpverk o. s. v., kan rätt att expropriera erforderligt område medgivas med stöd av 1 % 5. expropria- tiouslagen. För en sådan expropriation gälla vanliga regler; ärendet skall sålunda fullföljas genom stämning till expropriationsdomstol o. s. v.

Såvitt angår grundvattentäkt motsvaras stadgandet i 2 kap. 40 % andra stycket av 60 å i samma kap., som avser det fall, att »Konungen för någon orts förseende med vatten eller för annat allmänt ändamål prövat nödigt, att vattentäkt anlägges å annan tillhörig fastighet». Har sådant expropria— tionsmedgivande lämnats, skall det ankomma på vattendomstolen att — efter särskild ansökan — enligt VL:s regler pröva, huru och under vilka villkor vattentäkten må anordnas och nyttjas ävensom bestämma ersätt-ning för det område, som för ändamålet tages i anspråk. Stadgandets ordalydelse tyder närmast på att lagstiftaren tänkt sig, att expropriationsmedgivandet i detta

1 I 2 kap. 38 5 första stycket stadgas att, där arbete, som är att hänföra till byggande i vatten, »avser huvudsakligen anläggande av vattentäkt eller utförande av vattenreglering,r eller inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller av allmän flottled. torr- läggning av mark eller avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten», bestäm— melserna om byggande i vatten skola äga tillämpning endast i den mån så finnes särskilt före- skrivet. Med hänsyn till den citerade uppräkningen av olika slags företag torde det vara tydligt, att 2 kap. 40 å andra stycket icke avser andra företag än sådana som enligt den här använda terminologin äro att hänföra till ytvattentäkter.

• Sida 243
•  Original

fall endast skall avse rätt att anlägga vattentäkt å viss fastighet och att det därefter skall ankomma på vattendomstolen såväl att bestämma gränserna för det område, som exproprianten behöver disponera för pumpanläggning o. d., som att fastställa ersättning för detsamma. Att döma av upplysningar, som inhämtats från några av vattendomstolarna, synes det dock i sådana fall, då expropriation behöver tillgripas för anordnande av grundvattentäkt, vara vanligare, att Kungl. Maj:t i expropriationsärendet bestämmer gränser för det område, som exproprianten må förvärva, samt hänvisar honom att i vanlig ordning fullfölja ärendet genom stämning enligt expropriationslagen. Vilket— dera förfarandet som tillämpas är i detta sammanhang av mindre intresse. Viktigare är att fastslå, att det beträffande grundvattentäkter icke finns behov av att i expropriationsväg erhålla medgivande att vid vattentäkten uttaga viss vattenmängd. Vid prövning av frågor om anordnande av grundvattentäkt är nämligen vattendomstolen, såsom förut framhållits, enligt 2 kap. 44 & första stycket VL icke bunden vid någon siffermässig jämförelse mellan nytta och skada, utan vattendomstolen skall även taga hänsyn till företagets be- tydelse för sanitära och andra allmänna intressen. Skulle företaget medföra sådana verkningar på grundvattenförhållandena, som angivas i andra stycket av nämnda %, får det emellertid icke utföras utan att Kungl. Maj:t efter hem- ställan av vattendomstolen lämnat medgivande därtill.

Synpunkter på den nuvarande ordningen samt principför— slag till lagändringar.

Av den föregående framställningen framgår, att tvångsrätt att utnyttja vattentillgång (yt— eller grundvatten) inom annans område enligt gällande lag endast kan medgivas »för att förse en ort med vatten» och att därvid ex- propriationsvägen måste anlitas. Begreppet »ort» är visserligen ganska obe— stämt, men tydligen måste det vara fråga om ett samhälle eller område med icke alltför liten befolkning, så att vattenförsörjningen framstår såsom ett allmänt intresse.

Expropriationsinstitutets värde för genomförandet av vattenförsörjnings- företag är även beroende av grunderna för expropriationsersättningens be— stämmande i sådana fall, då ett för anläggande av vattentäkt avsett område blir föremål för expropriation. Mera konkret uttryckt gäller frågan, om endast själva markvärdet skall ersättas eller om ersättning även skall utgå för den vattentillgång, som exproprianten genom markförvärvet får möjlighet att utnyttja. Då intill senaste tid grunderna för expropriationsersättnings bestäm— mande ej fått offentliggöras (41 & sista stycket expropriationslagen i dess lydelse före den 1 april 1950), är en undersökning av praxis på området svår att genomföra. Något försök i denna. riktning har ej heller gjorts av de sak- kunniga. Det förefaller emellertid troligt, att den monopolställning i fråga om utnyttjande av såväl yt- som grundvattenförekomster, som gällande lag tillerkänner jordägaren, givit anledning till expropriationsersättningar, som varit högre än själva markvärdet motiverat. Såsom belysande för rättsupp- fattningen på området må nämnas att, enligt vad de sakkunniga inhämtat,

• Sida 244
•  Original

230 statliga myndigheter i några nyligen inträffade fall, där det varit fråga om försäljning till kommuner av mark, som stått under respektive myndigheters förvaltning och som av kommunerna skolat användas till anläggande av grund— vattentäkter, intagit den ståndpunkten, att köpeskillingen med hänsyn till grundvattenförekomsten — som i intet av de åsyftade fallen utnyttjades för den statliga egendomens eget behov _ borde bestämmas till väsentligt högre belopp än själva markvärdet. Kungl. Maj:t har dock i dessa fall medgivit försäljning till pris, som varit avsett att endast motsvara sistnämnda värde.

Enligt de sakkunnigas förslag skall ansvaret för va-frågornas lösning icke blott i städerna utan även på landsbygden i stor utsträckning åvila veder— börande kommun (jfr 28 å i det vid betänkandet fogade förslaget. till lag om va—anläggningar). Då expropriation kan ske »för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att till- godose» (expropriationslagen 1 % 4.), medför en sådan ordning i och för sig betydligt förbättrade möjligheter att basera en bebyggelses vattenförsörjning på den vattenförekomst, som i det speciella fallet är lämpligast. Med hänsyn just till den stora omfattning, som den kommunala verksamheten på detta område kan väntas få, synes det emellertid vara opraktiskt, att det omständ- liga expropriationsförfarandet skall behöva tillgripas så snart vederbörande kommun icke kan anlägga den erforderliga vattentäkten på egen fastighet eller på skäliga villkor träffa överenskommelse om rätt att för detta ändamål utnyttja vattentillgång å annan fastighet. En sådan ordning skulle sannolikt i många fall fördröja va—frågornas lösning. Det är därför angeläget, att kom- munerna få möjlighet att genom ett enklare förfarande förvärva rätt att ut— nyttja vattentillgång inom annans område.

Man bör emellertid enligt de sakkunnigas mening icke stanna härvid. Vat- tenförsörjning är för all bebyggelse ett så viktigt intresse, att man icke synes behöva hysa några betänkligheter mot att meddela mera generella bestäm- melser om rätt att — under vissa förutsättningar, till vilka de sakkunniga strax återkomma —— utnyttja vattentillgång inom annans område'. Sådan rätt bör alltså kunna göras gällande till förmån icke blott för kommu- nala anläggningar utan även för anläggningar, för vilka en icke-kommunal sam— fällighet eller en enskild fastighetsägare står såsom huvudman. Det skulle möjligen kunna ifrågasättas att göra rätten beroende av det ändamål vartill vattnet skall användas. Motivet för lagfästande av en rätt att utnyttja vatten- tillgång inom annans område är väsentligen av social art; det kan då synas konsekvent att medgiva sådan rätt, när det gäller att skaffa vatten till hus- hålls— och därmed jämförlig förbrukning, men däremot t. ex. icke för tillgodo— seende av vattenbehovet vid en industri, som bedrives efter rent privatekono- miska linjer. En dylik åtskillnad skulle emellertid leda till svårigheter i

¹ Under det hittillsvarande lagstiftningsarbetet på vattenrättens område ha vid några tillfällen tankar i denna riktning framförts, ehuru de icke avsatt spår i VL. Se JustR von Seths yttrande i lagrådet vid granskning av 1 kap. 1 1917 års förslag till vattenlag (NJA II 1919 s. 31) samt motiven till 2 kap. 45 & VL (NJA II 1940 s. 39 nederst). Jfr även motion över (nr 31).

• Sida 245
•  Original

praktiken, eftersom vattenbehov av skilda slag ofta tillgodoses _ och av tekniska och ekonomiska skäl mdste tillgodoses — från samma vattentäkt. Det torde därför vara. lämpligare att icke göra tvångsrätten beroende av vattenbe—hovets art.

Syftet med den förordade tvångsrätten kan synas motivera, att lagbestäm— melserna rörande densamma göras tillämpliga på allt slags utnyttjande för vattenförsörjningsändamål av vattentillgång inom annans område, oavsett vilka anordningar som vidtagas för ändamålet. Bestämmelserna skulle alltså reglera exempelvis även det fall, att någon vill hämta vatten eller vattna kreatur vid annans strand. Något verkligt behov av lagstiftning rörande så— dana förhållanden torde emellertid knappast föreligga. De torde utan olägen— het liksom hittills kunna bedömas enligt de oskrivna reglerna om allemans— rätter och grannelagsförhållanden. Så snart det är fråga om att utföra eller begagna något slags permanenta anordningar för utnyttjande av en vatten— tillgång inom annans område, lär det däremot vara önskvärt att ha uttryckliga lagbestämmelser att hålla sig till, icke blott i fråga om rätt att taga mark i anspråk för de erforderliga anordningarna utan även beträffande rätt att ut- nyttja själva vattentillgången. Tillräcklig anledning att i detta hänseende göra åtskillnad mellan anläggningar av olika art eller standard synes icke föreligga. De sakkunnigas arbete är visserligen inriktat på att främja till— komsten av tidsenliga anordningar för vattenförsörjning och avlopp, och det kunde med hänsyn härtill måhända förefalla naturligt, att de sakkunniga föresloge bestämmelser, som endast reglerade rätten att för vattenförsörj- ningsändamål bortleda vatten från annans område och således icke vore till— lämpliga på hämtning av vatten. En dylik begränsning av bestämmelsernas räckvidd skulle emellertid enligt de sakkunnigas mening vara alltför god- tycklig. Det finns intet bärande skäl, varför rätten att anordna en brunn på annans område skulle vara beroende på om vederbörande vill anlägga en led— ning från brunnen eller om han avser att bära eller köra vatten därifrån. Vad som bör lagfästas är enligt deesakkunnigas mening en rätt att för vattentäkt utnyttja vattentillgång inom annans område; med vattentäkt förstås därvid varje anläggning för utnyttjande av vattentillgång i syfte att tillhandahålla vatten för förbrukning av något slag (jfr 2 kap. 42 % VL i dess föreslagna nya lydelse).

Lagändringen bör givetvis främst taga sikte på sådana fall, då den som vill ordna vattenförsörjning för viss bebyggelse — kommun eller annan -— icke förfogar över vattentillgång, som utan oskälig kostnad kan utnyttjas för ända- målet. Han bör då, om dylik vattentillgång över huvud finnes, få rätt att använda densamma utan hinder av att rådigheten däröver jämlikt bestäm- melserna i 1 kap. VL tillkommer annan. Det vore emellertid enligt de sak- kunnigas mening icke lämpligt att stanna härvid. Rätt att utnyttja vatten— tillgång inom annans område bör kunna göras gällande även exempelvis i sådana fall, då möjlighet visserligen finnes att utan oskälig kostnad ordna vattenförsörjning för två eller flera fastigheter genom separata anläggningar

• Sida 246
•  Original

232 på de olika fastigheterna men då en väsentlig teknisk eller ekonomisk fördel kan vinnas genom att på någon av fastigheterna anlägga en gemensam vatten— täkt. Frågan har ett nära samband med vad de sakkunniga föreslagit därom, att rätt att ansluta egen ledning till annans befintliga eller planerade ledning skall föreligga icke endast —— såsom för närvarande — beträffande avloppsled— ningar utan även beträffande vattenledningar. En rätt att på detta. sätt be- gagna en längre eller kortare sträcka av annans vattenledning är ju utan reellt innehåll om den icke är förenad med rätt att utnyttja själva vattentillgången. 1 den mån utnyttjandet av vattentillgång inom annans område kan utöva en för andra intressen (än företagarens) menlig inverkan på vattenförhållan— dena skall givetvis åtgärdens tillåtlighet bedömas efter vanliga regler. Huruvida ersättning för vattenförbrukningen i här avsedda fall skall utgå är ett särskilt spörsmål, som nära sammanhänger med frågan, i vilken mån anordnande och nyttjande av vattentäkt eljest kan giva upphov till ersätt- ningsskyldighet som hänför sig till själva vattenförhållandena (icke till mark intrång e. d.). För att kunna besvara denna fråga såvitt angår grundvatten— täkter —— det är främst vid dylika som ersättningsanspråk i förevarande hän— seende bli aktuella —— är det nödvändigt att närmare analysera innebörden av bestämmelserna i 2 kap. 44 %" första stycket VL. Enligt sista punkten i stycket skall för skada och intrång till följd av anordnande eller nyttjande av grundvattentäkt ersättning givas efter ty i 9 kap. skils. 'Med hänsyn till be- stämmelserna i sistnämnda kap. —— särskilt 7 %, vilken tyder på att VL i prin— cip betraktar all ekonomisk förlust, som uppkommer genom ett med stöd av lagen genomfört företag, såsom ersättningsgill skada1 — kunde man vara benägen att tolka. ersättningsbestämmelsen i 2 kap. 44 å så, att en markägare städse är berättigad till ersättning för grundvatten, som han med ekonomisk fördel kunnat tillgodogöra och som försvinner till följd av att annan anlägger eller nyttjar vattentäkt vid samma grundvattenström. En sådan tolkning vore dock föga rimlig. Antag t. ex. att en och samma grundvattenström, tillräcklig för att förse en viss fabrik med vatten, går fram under två fastigheter i fabrikens närhet samt att en vattentäkt för nämnda ändamål anlägges å den ena fastigheten, med påföljd att vattentillgången å den andra fastigheten minskas till vad som erfordras för fastighetens eget bruk. Med nyss angivna tolkning av ersättningsregeln i 2 kap. 44 % skulle ägaren av sistnämnda fastig- het erhålla ersättning för att möjligheten att på samma sätt utnyttja grund- vattenströmmen berövas honom, vilket måhända skulle medföra, att den fastig- hetsägare, som anlade vattentäkten, icke finge något ekonomiskt utbyte därav. Ett sådant resultat skulle tydligen stå i dålig överensstämmelse med den grundläggande regeln i 1 kap. 15 %, att envar äger rätt att tillgodogöra sig grundvatten inom honom tillhörigt område. Ersättningsregeln måste ses mot bakgrunden av innehållet i övrigt i 2 kap. 44 % första stycket. Minskad möj— lighet att uttaga grundvatten å en fastighet kan alltså anses utgöra ersätt-

1 »Där genom företag eller åtgärd enligt denna lag förorsakas annan skada eller förlust än ovan nämnts, skall ock sådan skada eller förlust ersättas.»

• Sida 247
•  Original

nin gsgill skada endast om den innebär, antingen att fastigheten berövas vatten, som erfordras för dess eget bruk, eller att en redan anordnad vattentäkt, som är avsedd för annat ändamål än fastighetens förseende med vatten, icke kan utnyttjas i huvudsakligen samma omfattning som förut. Anordnande eller nyttjande av vattentäkt—, som är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, torde med hänsyn till stadgandet i sista stycket av 44 % överhuvud icke kunna föranleda ersättningsskyldighet, förutsatt att de för grundvattentäkter av alla slag gällande bestämmelserna i 43 & vederbörligen iakttagits. Tillgodoseendet av en fastighets husbehov bör sålunda icke anses vara underkastat andra inskränkningar än dem som följa av sistnämnda bestämmelser samt av den fördelningsregel, som i 57 & uppställts för det fall att två. eller flera fastigheter för sitt husbehov konkur— rera om samma grundvattentillgångl.

I fråga om ytvattentäkter blir, såsom ovan antytts, frågan om ersättnings— skyldighet mera sällan aktuell. Skulle i något fall vattenuttagningen vid en ytvattentäkt å viss fastighet inverka på möjligheten att anordna eller nyttja vattentäkt å annan fastighet, torde redan enligt gällande rätt frågan om er- sättning härför böra bedömas på samma sätt som motsvarande spörsmål vid grundvattentäkter. Om, såsom de sakkunniga av nedan angivna skäl vilja föreslå, bestämmelserna i 2 kap. 44 å VL utsträckas att gälla även ytvatten— täkter, kommer en sådan enhetlig bedömning att följa direkt av lagen (utom beträffande husbehovsvattentäkter, vilka —— när det gäller ytvatten — i prak- tiken aldrig torde kunna giva anledning till några ersättningsanspråk). I den mån vattenuttagningen vid en ytvattentäkt menligt inverkar på intressen av annan art än nyss nämnts, t. ex. på, fiske eller på vattentillgången vid nedan— förliggande kraftanläggningar, skall enligt gällande rätt ersättning utgå jäm- likt den i sista punkten av 2 kap. 3 g i första stycket upptagna regeln om er- sättning för skada och intrång till följd av byggande i vatten i allmänhet. Göres ? kap. 44 % tillämplig även å ytvattentäkter, bli hithörande fall att bedöma ur synpunkten av om »annan eljest lider men av någon betydelse»; om så. är förhållandet skall ersättning utgå. Någon saklig ändring beträffande ersätt— nings-skyldighetens förutsättningar eller omfattning ligger icke häri.

Om man nu inför en tvångsrätt till utnyttjande av vattentillgång inom annans område, är det tydligt, att den fastighetsägare, mot vilken sådan tvångs— rätt göres gällande, icke med avseende å ersättning bör vara sämre ställd än andra fastighetsägare. Om man till en början bortser från det fall, att tvångs— rätten anlitas allenast för tillgodoseende av viss fastighets husbehov, är det sålunda tydligt att, därest den fastighet, där vattentillgången finnes, berövas vatten som erfordras för dess bruk, ersättning härför skall utgå. Detsamma gäller, om en å fastigheten anlagd vattentäkt, som är avsedd för annat ändamål

1 Beträffande tolkningen av 2 kap. 44 & mil i övrigt hänvisas till motiven (NJA II 1940 s. 24—38). Där anföras bl. &. vissa synpunkter på frågan, i vilken mån man vid bedömande av en fastighets vattenbehov bör taga hänsyn till möjligheten av en framtida ökning av be— hovet. Vidare klargöres skillnaden mellan »vatten, som erfordras för fastighetens bruk» och det mera inskränkta begreppet »vatten till husbehovsförbrukning.

• Sida 248
•  Original

234 än fastighetens bruk —— t. ex. för leverans av vatten till en fabrik å en an— gränsande fastighet eller för att förse ett närbeläget samhälle med vatten — icke kan utnyttjas i ungefär samma omfattning som förut. När tvångsrätten anlitas för att tillgodose vattenbehov för hushålls- och därmed jämförlig för- brukning, synes det vara tämligen klart, att ersättning icke bör utgå i vidare mån än som följer av det nu sagda. 1 andra fall kan det ifrågasättas, huru- vida man icke bör gå ett steg längre. Om t. ex. en företagare planerar an- läggandet av en fabrik i närheten av en fastighet, som har riklig tillgång på grundvatten, kan det förefalla mindre tilltalande, att han skall kunna tvinga sig till rätt att för fabriksdriftens behov anlägga vattentäkt å den ifrågava- rande fastigheten utan att bli skyldig att [betala ersättning för vattnet annat än i den mån vattenuttagningen till äventyrs inkräktar på fastighetens eget behov. Tvångsrätten har ju i detta fall ingen social motivering utan kommer — i varje fall i första hand — blott att tjäna ett privatekonomiskt intresse. Å andra sidan skulle fastighetsägaren, såsom förut utvecklats, även enligt gäl— lande rätt vara nödsakad att utan ersättning finna sig i den minskning i grund? vattentillgången åt hans fastighet — intill gränsen för fastighetens eget beh0v —— som kunde bli följden av att vattentäkt för fabrikens behov anlades å en grannfastighet. Med hänsyn härtill ter det sig närmast som en inkonsekvens att i det diskuterade fallet tillerkänna fastighetsägaren ersättning för vatten- uttagningen. Därtill kommer svårigheten att finna en användbar norm för ersättningens bestämmande. Man kan i detta avseende vilja hänvisa till det pris för själva vattenuttagningen, som det kan antagas att parterna, därest rätt att anlägga vattentäkt frivilligt upplåtits, skulle ha enat sig om. En dylik hänvisning torde emellertid ofta giva föga ledning. Särskilt måste så bli förhållandet, när det finns möjlighet att för vattentäktens anordnande välja mellan flera fastigheter; företagaren kan då spela ut den ene fastighetsägaren mot den andre och därigenom pressa priset. Slutligen gör sig i den här disku- terade frågan samma synpunkt gällande som förut anförts beträffande en be— gränsning av själva tvångsrätten till fall, då. det gäller att skaffa vatten till hushålls- och därmed jämförlig förbrukning, nämligen att en vattentäkt ofta utnyttjas för tillgodoseende av vattenbehov av skilda slag. Visserligen Skulle det väl stundom vara möjligt att ungefärligen beräkna, hur stor del av för— brukningen som komme att belöpa på fabriksdrift och dylikt, men i många fall skulle säkerligen en sådan beräkning och en därpå grundad ersättnings- bestämning giva anledning till tidsödande och svårlösta tvister. De sakkun— niga stanna därför vid den meningen, att utnyttjande av vattentillgång inom annans område _ oavsett för vilket behov det sker — icke skall föranleda skyldighet att till vederbörande fastighetsägare betala ersättning för själva vattnet i vidare mån än som kan följa av de allmänna bestämmelserna om ersättning för skada och intrång 'till följd av anordnande och nyttjande av vattentäkt.1

1 En annan sak är, att om en fastighetsägare efter undersökningar (borrningar) påträffar grundvatten på fastigheten samt denna grundvattenförekomst därefter utnyttjas till anläg— gande av en för flera fastigheter gemensam vattentäkt, ägarna av de övriga fastigheterna i allmänhet böra vara skyldiga att bära en skälig andel av kostnaden för de utförda undersök- ningarna. Se härom senare i detta kap. (5. 260 f).

• Sida 249
•  Original

Ej heller med tanke på det fall, att tvångsrätt till utnyttjande av vatten- tillgång å viss fastighet göres gällande för tillgodoseende av annan fastighets husbehov, synas några speciella ersättningsbestämmelser vara erforderliga. Lika litet som då en fastighets husbehov tillgodoses från en enbart för detta ändamål anlagd vattentäkt inom dess eget område bör sålunda skyldighet att utgiva. ersättning för själva vattnet komma i fråga. Skulle den önskade vatten- uttagningen inkräkta på annans fastighets husbehov —— den fastighets, där vattentillgången finnes, eller någon tredjes — bli emellertid bestämmelserna i 2 kap. 57 % VL tillämpliga. Är det den fastighet, där vattentillgången finnes, som skulle bli lidande, torde regeln att fastighet ej må berövas vatten, var- till den med hänsyn till läge och naturlig beskaffenhet, äldre bebyggelse eller andra omständigheter bör anses äga företräde, praktiskt taget alltid böra leda till att anspråket på att få utnyttja vattentillgången avvisas.

Vad som nu anförts beträffande ersättningsfrågan torde Visa, att den före- slagna tvångsrätten till utnyttjande av vattentillgång inom annans område ingalunda betyder någon revolutionerande [brytning med nuvarande rätts— grundsatser. Den rätt till vatten, som enligt VL tillkommer jordägare, inne— bär i själva verket icke beträffande vare sig ytvatten eller grundvatten, att en fastighetsägare skulle ha något rättsligen skyddat anspråk på att vid en vattentäkt å fastigheten kunna uttaga vatten utöver vad som erfordras för fastighetens bruk. Det huvudsakliga intrång i jordägarens rätt, som den för- ordade reformen innebär, ligger på ett annat plan och sammanhänger därmed, att anläggande och nyttjande av vattentäkt på annans fastighet regelmässigt förutsätter en större eller mindre inskränkning i ägarens förfoganderätt över marken. För frågan, huruvida och på vilka villkor ägaren i det särskilda fallet är skyldig att tåla sådan inskränkning, bli reglerna om rätt att för vattentäkt utnyttja vattentillgång inom annans område endast indirekt av betydelse. Fråga om skyldighet att tåla intrång av anordningar för vatten- täkt och av ledning från densamma skall sålunda bedömas enligt de all— männa regler om markintrång som enligt de sakkunnigas förslag skola upp- tagas i lagen om va-anläggningar. I fråga om intrång, som ej förorsakas av några fasta anordningar utan t. ex. av att väg till en brunn tages över annans mark, innehåller de sakkunnigas förslag inga ibestämmelser. Enligt granne- lagsrättens oskrivna regler föreligger emellertid i ganska stor utsträckning rätt att taga väg över annans mark. Där den rörelsefrihet, som själva granne— lagsförhållandet sålunda medger, icke kan åberopas —— t. ex. där väg måste tagas över åker, gårdsplan eller inhägnad tomt —— och där markägaren icke heller på grund av äldre avtal, urminnes hävd e. d. är skyldig att tåla in— trånget, blir vederbörandes möjlighet att utnyttja vattentillgången beroende på om han kan träffa överenskommelse med markägaren eller förvärva rätt till väg enligt lagen om enskilda vägar.1

Under hänvisning till vad sålunda anförts vilja de sakkunniga föreslå, att

] Jfr specialmotiveringen till den föreslagna bestämmelsen i 2 kap. 45a & VL.

• Sida 250
•  Original

236 i VL upptagas bestämmelser, enligt vilka jordägares rätt till vatten, som finnes å hans grund eller under markens yta, icke skall utgöra hinder för annan att utnyttja vattentillgången för vattentäkt, där vatten icke annorledes kan erhållas utan oskälig kostnad eller där eljest väsentlig fördel kan vinn-as genom utnyttjande av vattentillgången i fråga. Det praktiskt viktigaste exemplet på sådan fördel är givetvis möjligheten att på en fastighet anordna en för flera fastigheter gemensam vattentäkt. De föreslagna bestämmelserna skola icke ha annan innebörd än att beträffande grundvattentillgångar och i viss mån _ nämligen såvitt angår åtgärder för vattenförsörjningsändamål —— även beträffande ytvattentillgångar avskaffa jordägarens ensamrätt till vatt- nets utnyttjande. Såvitt angår inverkan på vattenförhållandena av ett före- tag, som avser utnyttjande av vattentillgång å annans fastighet, skall företaget sålunda vara underkastat vanliga regler om förutsättningar för företagets till— låtlighet och om ersättning för skada och intrång. Därvid skall ägaren av den fastighet, varifrån vattnet hämtas eller bortledes, vara jämställd med varje annan fastighetsägarel. Fråga om rätt att framdraga ledning över annans mark eller eljest göra intrång å annans fastighet skall bedömas efter vad lagen om va-anläggningar innehåller härom eller —— där denna lag ej är tillämplig —— efter grannelag-srättens allmänna regler; även tillämpning av enskilda väg— lagen kan, såsom ovan påpekats, ifrågakomma.

Det återstår att med några ord beröra frågan om den ordning, i vilken an— språk på rätt att för vattentäkt utnyttja vattentillgång inom annans område skall göras gällande, när godvillig överenskommelse ej kan träffas. I princip bör anspråket tillhöra vattendomstols prövning, såsom ett moment i en an— sökan om rätt att anlägga eller nyttja vattentäkt. Även prövning vid allmän domstol kan komma i fråga, nämligen i det fall att ett anspråk på att för viss fastighets husbehov få anlägga eller nyttja vattentäkt på annan fastighet ger anledning till tvist enligt 2 kap. 57 % VL. Där det är fråga om vattentäkt för en anläggning som blir föremål för förrättning enligt va-lagen — det må vara en anläggning för en enstaka fastighet eller en större anläggning, för vilken en samfällighet eller en kommun står såsom huvudman _ tala vidare praktiska skäl för att frågan om rätt att utnyttja vattentillgång inom annans område skall, liksom övriga frågor rörande vattentäkten, kunna behandlas vid förrättningen. Möjlighet härtill beredes genom det föreslagna stadgan— det i 82 å andra stycket va-lagen.

Samtidigt med att bestämmelser om rätt att utnyttja vattentillgång inom anna-ns område upptagas i VL synes det vara lämpligt att genomföra enhetliga tillåtlighetsregler beträffande yt— och grundvattentäkter. För närva— rande äro ytvattentäkter, såsom förut framhållits, underkastade de för byg— gande i vatten i allmänhet gällande reglerna i 2 kap. 3 %. Den siffermässiga jämförelse mellan nytta och skada, som föreskrivas i första stycket av nämnda paragraf, är emellertid, såsom jämväl påpekats, beträffande vattenförsörjnings—

1 Jfr dock vad förut sagts om tillämpningen i vissa fall av 2 kap. 57 % VL.

• Sida 251
•  Original

företag ofta svår att anställa, vilket gör att den rättsliga grundvalen för det erforderliga ingreppet i vattenförhållandena måste skapas genom ett expro— priationsmedgivande. Expropriationsförfarandet synes emellertid här inne- bära. en onödig omgång. lnga betänkligheter torde möta mot att göra reglerna i 2 kap. 44 & tillämpliga även på ytvattentäkter och därigenom ge vatten— domstolen möjlighet att låta sanitära och andra allmänna intressen, som äro beroende av en sådan vattentäkt, bli avgörande för prövningen av företagets tillåtlighet. De sakkunniga vilja föreslå, att så sker.

Till sist må den frågan uppställas, om det efter genomförande av ändringar i VD i enlighet med vad här ovan föreslagits finns något behov av att bibehålla en orts förseende med vatten bland de i 1 g expropriationslagen angivna expro— j priationsändamålen. Rent logiskt torde frågan kunna besvaras nekande.

Kan rätt att för vattentäkt utnyttja en vattentillgång å viss fastighet redan med stöd av VL tillerkännas annan än fastighetsägaren, behöver man icke — för att vattentillgången skall kunna tagas i anspråk för exempelvis en kom— munal vattenförsörjningsanläggning — gå. den omvägen att först låta kom- munen expropriera den mark där vattentäkt skall anläggas. Tvångsrätt till » förvärv av det markområde, som må erfordras för vattentäkten, eller till ut— förande — utan äganderättsförvärv — av anordningar, som medföra intrång å fastigheten, kan medgivas med stöd av bestämmelserna i den föreslagna lagen j om va-anläggningar; ej heller för sådant ändamål behöver sålunda för— i

farande enligt expropriationslagen tillgripasl. De föreslagna enhetliga till- låtlighetsreglerna komma slutligen att undanröja den anledning att anlita ett dylikt förfarande, som för närvarande ligger i svårigheten att bedöma tillåtligheten av en ytvattentäkt enligt bestämmelserna i 2 kap. 3 % första stycket VL. De sakkunniga vilja emellertid icke på denna punkt föreslå någon ändring i förteckningen över expropriationsändamålen. Möjligheten att genom ' expropriation förvärva område för en vattentäkt kan måhända i vissa fall vara * av praktiskt värde, även om vattenförekomsten jämte erforderligt markom- j råde i princip lika väl skulle kunna tagas i anspråk med stöd av tvångsrätter j enligt VL och den särskilda va—lagen. Bestämmelserna i 2 kap. 40 % andra j stycket och 60 % VL synas däremot saklöst kunna utgå. Ett expropriatione- *, medgivande av den art, som förutsättes i det förra lagrummet, torde efter ! den föreslagna ändringen av tillåtlighetsreglerna knappast komma i fråga.

1 I detta sammanhang må anmärkas, att 1945 års vattenlagssakkunniga i en promemoria med förslag till ändringar i VL (stencilerad), som med skrivelse den 12 september 1947 överläm— nades till chefen för justitiedepartementet, förordat sådan ändring i 2 kap. 16 & VL, att »utmål» skall tvångsvis kunna tagas i anspråk icke blott—såsom för närvarande —— för vatten- kraftstation utan även för »annan byggnad i vatten». I motiven till ändringen omnämnes särskilt det fall, att någon vill anordna en ytvattentäkt med tillhörande pumpstation men icke förfogar över lämplig mark för pumpstationen. Att bestämma gränserna för utmål, som tagas i anspråk enligt ifrågavarande lagrum, samt fastställa ersättning till markägaren skall enligt. förslaget liksom hittills ankomma på vattendomstolen. Med den uppläggning av va- lagstiftningen, som nu föreslås och som bl. a. innebär, att alla bestämmelser om tvångsrätter för vai-anläggningar skola sammanföras i den särskilda lagen om sådana anläggningar, får tydligen den föreslagna ändringen i 2 kap. 16 5 VL ingen betydelse beträffande företag som falla inom tillämplighetsområdet för förstnämnda lag.

• Sida 252
•  Original

238 Vad stadgandet i 60 % förut-sätter beträffande expropriationsmedgivandets innebörd är visserligen ej fullt klart (jfr s. 228 f), men det torde likväl vara uppenbart, att stadgandet mister all praktisk betydelse, om i själva VL in- föras bestämmelser, enligt vilka rätt att utnyttja grundvattentillgång kan till— erkännas annan än jordägaren.

2. Vissa särskilda frågor rörande områden under stadsplan.

Anläggningar för vattenförsörjning ha i gällande rätt behandlats i stört sett enhetligt för olika typer av bebyggelseområden. De i hälsovårdsstadgan med— delade särbestämmelserna för städer och stadsliknande samhällen äro i prak- tiken av ringa betydelse. Byggnadslagstiftningen innehåller i detta ämne blott ett fåtal stadganden med i huvudsak den innebörd, att bebyggelseplanering skall ske med hänsyn till möjligheterna att ordna vattenförsörjningen. VL:s bestämmelser om vattentäkt göra ej heller någon skillnad mellan vattenför— sörjning för planlagda och icke planlagda områden. Även beträffande brukar- nas skyldighet att i sista hand svara för de med dylika anläggningar förenade kostnaderna består full likställighet mellan tättbebyggda och andra områden. Vattenavgifternas storlek bestämmes i princip genom överenskommelser mellan anläggningens huvudman och brukarna; beträffande kommunala anläggningar är dock, såsom förut (s. 198) omtalats, kommunens rätt att uppbära avgifter principiellt begränsad till självkostnaderna för anläggningen.

Lagstiftningen om avloppsanläggningar har däremot följt helt andra linjer. På sätt anmärkts i 8 kap. (5. 157) torde det numera vara genom rättspraxis fast- slaget att kommunerna i princip icke äga finansiera avloppsanläggningar genom avgifter från de till dessa anslut-na fastigheterna. I själva verket lider emellertid denna princip, på sätt nedan skall visas, högst betydande inskränk- ningar till följd av särskilda i olika författningar meddelade föreskrifter.

Inom städerna har avloppsfrågan av gammalt sammankopplats med gatu- hållningen. Detta betraktelsesätt tillämpas även där särskilda ledningar ut- föras för spillvatten och för dagvatten eller där ledningar utföras enbart för spillvattnet, medan dagvattnet får avrinna i öppna diken.1 Enligt rådande rätts- uppfattning är i enlighet härmed avloppsledning i gata att anse som en del av gatan vare sig ledningen är avsedd enbart för avledande av vatten från gatan eller därjämte från bebyggelsen vid gatorna eller till och med om den endast tillgodoser bebyggelsen (52, 55 och 68 %% BL). Denna sammankoppling av gatu- och avloppsväsendet har medfört att kostnaderna för anläggande av kommunala avloppsledningar för områden inom stadsplan jämställts med gatubyggnadskostnad. Inom dylika områden kunna sålunda, på sätt förut nämnts (s. 91 och 157), tomtägarna bli skyldiga att bidraga till kommunens av—

1 Då det numera i regel anses nödvändigt att vidtaga anordningar för att rena av- loppsvattnet, torde det vid nyanläggning av avloppsanordningar endast mera sällan vara fördelaktigt att avleda dagvatten och spillvatten genom samma ledningssystem.

• Sida 253
•  Original

loppskostnader endast om denna med stöd av 67—69 ås BL eller motsvarande stadlganden i den numera upphävda stad-splanelagen antagit särskilda bestäm— melser rörande ersättning för gatubyggnadskostnad eller om för kommunen finnas av ålder gällande föreskrifter angående skyldighet för tomtägare att ombesörja eller bekosta gatas anläggande eller underhåll (jfr 159 % BL och 88 % stadsplanelagen). Med tillämpning av bestämmelser om gatubyggnads— kostnad kan kommun bereda sig ersättning endast för avloppsanläggnings utförande och alltså icke för dess underhåll, drift och förnyelse. Även beträf- fande anlägggningskostnaden är kommunens möjlighet att uttaga ersättning i viss mån begränsad, i det att kommunen själv har att bära så stor del av kostnaden som kan anses skälig med hänsyn till dess skyldighet att svara för avlopp från gator och allmänna platser samt för allmänna sanitära in- tl'eSSGD.

Möjligheten för kommun, som utför avloppsanläggning inom ett icke stads- planelagt bebyggelseområde, att uttaga ersättning för sina kostnader regleras genom bestämmelserna i 8 kap. 14 och 55 %% VL. Av förut lämnad redogörelse (s. 93 f) framgår, att kommunen principiellt har rätt att uttaga sådan ersätt— ning, dock med den begränsning som kan föranledas av kommunens skyldighet att svara för allmänna sanitära intressen. Så till vida äro alltså ifrågavarande bestämmelser i sak av ungefär samma innehåll som EL:s regler om gatubygg- nadskostnad. En viktig olikhet ligger emellertid däri, att VL:s bestämmelser ge kommunen rätt att uttaga ersättning icke blott för anläggningskostnaden utan även för kostnaderna för underhåll och drift samt för ombyggnad (för— nyelse), då sådan framdeles blir erforderlig. Därtill komma vissa väsentliga olikheter i förfarandet vid fastställande och utkrävande av fastighetsägarnas bidrag till anläggningen. Bestämmelser om gatubyggnadskostnad skola an— tagas av vederbörande kommunala representation samt — om på tomtägare lägges skyldighet som icke tidigare åvilat honom — underställas Kungl. Maj:ts prövning (s. 91). Betalningsskyldighetens fullgörande får vid behov fram— tvingas genom talan vid allmän domstol. Fråga om vederbörande fastighets— ägares skyldighet att bidraga till kostnaderna för avloppsanläggning inom icke stadsplanelagt område prövas däremot av vattendomstol, i regel efter förut- gången syneförrättning, direkt på grundval av VL:s bestämmelser.

Den olika rättsliga regleringen av hithörande spörsmål beträffande bebyg- gelse inom och utom stadsplan är huvudsakligen historiskt betingad. Särskilt den olikhet som ligger däri, att ägare av fastigheter utom stadsplan, vilka äro anslutna till en kommunal avloppsanläggning, äro skyldiga att bidraga jämväl till underhålls—, drifts- och förnyelsekostnader, medan däremot ägare av fastigheter inom stadsplan äro fria från dylik skyldighet, kan svårligen anses sakligt grundad. Det kan visserligen sägas, att de sanitära förhållandena inom mera utpräglad tätbebyggelse motivera, att kommunen där påtager sig kost- nader för avloppsväsendet i större utsträckning än beträffande annan be— byggelse. Ser man saken ur fastighetsägarnas synpunkt, framstår det emeller- tid som egendomligt, att ägarna av tomter inom stadsplan, vilka åtnjuta alla

• Sida 254
•  Original

240 tätbebyggelsens fördelar, härjämte privilegier-as i förhållande till andra fastig— hetsägare genom befrielse från skyldighet att betala kostnaderna för avlopps- anordningarnas underhåll, drift. och förnyelse. Även ur den nyss anförda sani- tära synpunkten torde denna ordning vara olämplig. Den omständigheten, att stadsplanesamhällena endast i begränsad utsträckning kunna av tomtägarna utfå ersättning för kostnader som äro förbundna med kommunala avlopps- anläggningar, är uppenbarligen ägnad att motverka landskommunernas intresse för erforderlig stad-splanläggning och göra stadsplanesamhällena mindre hågade att engagera sig i avloppsföretag, förrän behovet därav genom uppkom- mande olägenheter blivit så markerat att samhällena otvetydigt äro skyldiga att gripa sig an problemen. Härigenom motverkas åtskilliga önskvärda åtgärder på detta område. Särskilt de svårlösta frågor, som sammanhänga med den till— tagande föroreningen av sjöar och vattendrag, torde bringas ett steg närmare sin lösning, om stadskommunerna få möjlighet att i större omfattning än hittills av vederbörande fastighetsägare uttaga kostnader för erforderliga re.- ningsåtgärder. Ur de synpunkter förslaget företräder är det därför angeläget att stadsplanelagda områden i förevarande hänseende underkastas samma regler som andra bebyggelseområden.

Om tomtägarna inom stadsplaneområden, på sätt nu förutsatts, få sig ålagt att till väsentligt del bekosta ej blott anläggande utan även underhåll, drift och förnyelse av kommunala avloppsanläggningar, kan det med skäl ifråga- sättas, huruvida BL:s bestämmelser om ersättning för gatubyggnadskostnad komma att utgöra någon lämplig form för uttagande av avloppskostnaderna. Ett dylikt uppbördssystem kan nämligen knappast anses lämpligt för annat än engångsavgifter och sålunda icke för periodiska avgifter.

Under förutsättning att det hittillsvarande systemet bibehålles i fråga om anläggningskostnad kan skyldigheten att bidraga till kostnaderna för under- håll, drift och förnyelse tänkas reglerad på två sätt. En tänkbar lösning är att alla framtida kostnader kapitaliseras och avfordras tomtägarna såsom en— gångsbetalningar. Ersättningsskyldigheten skulle emellertid därvid bli Så be- tungande för tomtägarna, att detta alternativ ej kan på allvar övervägas. Den andra möjligheten är att kommunen berättigas att utöver ersättningen för anläggningsko-stnader uttaga gottgörelse för avloppsanläggningens' underhåll, drift och förnyelse medelst periodiska avgifter. Detta innebär i själva verket övergång till ett taxesystem; ersättningen för anläggnin-gskostnaden kan här- vid jämställas med en anslutningsavgift. Jämfört med det förut skisserade taxesyste-met innebär emellertid en sådan ordning den olägenheten, att en— gångsavgiften och de periodiska avgifterna fastlåsas vid en given nivå och icke kunna jämkas i förhållande till varandra, om så befinnes lämpligt.

Bibehållandet av bestämmelserna om gatubyggnadskostnad såsom en form för uttagande av kostnader för avloppsledningar komme även att medföra stora praktiska svårigheter. Där avloppsanordningarna tillgodose såväl plan— lagda som icke planlagda områden, är det naturligtvis önskvärt att alla fastig— hetsägares bidrag uttagas på samma sätt. Att i dylika fall tillämpa två skilda

• Sida 255
•  Original

avgiftssystem jämsides betyder att kostnaderna för avloppsnätet måste upp- delas med hänsyn till sättet för avgiftsbetalningen. Uppdelningen blir emel- lertid ej konstant utan måste från tid till annan jämkas med hänsyn till änd— ringar i bebyggelseförhållandena m. m. Frånvaron av ett enhetligt system för avgiftsberäkningen skapar lätt spänningar mellan olika bebyggelseområden, i det att fastighetsägarna inom vissa områden lätteligen, med rätt eller orätt, kunna få den uppfattningen att de belastas hårdare än andra.

Vid utbyggande av ett va-nät är det givetvis i allmänhet ekonomiskt för- månligt, om vattenledningarna och avloppsledningarna kunna nedläggas i samma rörgravar. Inom områden under stadsplan, där ledningar av båda slagen regelmässigt framdragas i gatan och därför i nästan hela sin utsträck— ning löpa parallellt, sker detta nästan undantagslöst i den omfattning som är förenad med teknisk och ekonomisk fördel. En uppdelning av avgifterna för vat- ten och för avlopp medför att sådana kostnader, som sålunda äro gemensamma för båda ändamålen, måste uttagas delvis i form av vattenavgifter och delvis såsom avloppskostnad. De härigenom uppkommande fördelningsspörsmålen skapa ytterligare svårigheter samt möjligheter till misstag och stridigheter.

Ur teknisk och ekonomisk synpunkt är det en fördel att arbeten med av- loppsledningar samordnas med gatuarbetena. Detta skäl för avloppsväsendets anknytning till gatuväsendet kan emellertid med lika skäl åberopas i fråga om anläggningar för vattenförsörjning. Då det härjämte måste förutsättas att såväl vattenförsörjning som avlopp inom områden under stadsplan praktiskt taget alltid ordnas genom kommunens försorg, komma förutsättningar för samordning av de olika verksamhetsgrenarna att föreligga under alla för— hållanden.

De nu anförda skälen tala med styrka för att planlagda och icke planlagda områden i allo jämställas i fråga om formen för fastighe-tsägarnas bidrags- skyldighet till va—anläggningar. Förslagets allmänna bestämmelser om för— delningen av kostnader för va-anläggningar böra således göras tillämpliga även å områden under stadsplan och detta beträffande såväl vattenförsörjning "som avlopp.

Reformens genomförande förutsätter att EL:s bestämmelser om ersättning för gatubyggnadskostnad omarbetas så, att de icke komma att avse kostnader för avloppsledningar, samt att ur BL utmönstras bl. a. alla bestämmelser, enligt vilka avloppsledning är att anse som del av gata. Det hittills bestående for- mella sambandet mellan gatubyggnads— och avloppsfrågor kommer således att upplösas. Detta medför icke några olägenheteter ur planläggningssynpunkt. Den prövning av va-frågorna, som förutsättes äga rum i samband med upp- görande av stadsplan, har enligt nu gällande regler icke till ändamål att åväga— bringa bindande avgörande av dessa frågor utan endast att konstatera att de inom ramen för stadsplanen kunna lösas på tillfredsställande sätt och till skälig kostnad. Sådan prövning bör givetvis äga rum oavsett om avloppsfrågan i övrigt regleras i BL eller icke.

Genomförandet av den önskade likställigheten mellan stadsplanelagda och

• Sida 256
•  Original

242 andra områden möter vissa särskilda problem med hänsyn till sådana avlopps- anläggningar inom stadsplanelagt område, vilka tillkommit innan den före— slagna lagstiftningen trätt i kraft. Det kan sålunda möjligen ifrågasättas, om icke den allmänt vedertagna principen att lagstiftning ej bör erhålla tillbaka- verkande kraft lägger hinder i vägen för en utvidgning av tomtägarnas skyl— dighet att bidraga till kostnaderna för dylika anläggningar. Emellertid synes det icke riktigt att härvidlag lägga avgörande vikt vid tidpunkten för anlägg— ningens tillkomst eller för varje särskild fastighets anslutning till densamma. Den omständigheten att gällande rätt icke med-ger att avgifter uttagas för nyttjande av viss anläggning bör icke kunna förhindra en lagstiftning, vari- genom nyttjandet i framtiden belägges med avgift. Principen bör i stället vara den, att samhället äger bestämma avloppsavgifter så, att de bereda täck— ning för kostnader som enligt ett ekonomiskt betraktelsesätt belöpa på tiden efter det samhället med stöd av den nya lagstiftningen antager taxa för avgifts— skyldigheten.

Med denna utgångspunkt framstår det som klart att kommunerna böra kunna uttaga avgifter till täckande åtminstone av utgifterna för underhåll och drift, däri inbegripet administration, av äldre avloppsanläggningsdelar inom område under stadsplan. Dessa utgifter uppkomma successivt under anlägg— ningens brukande och fördela sig därigenom naturligt över hela dess tekniska livslängd. Däremot böra taxorna givetvis icke kunna bestämmas så, att kom— munerna genom dem bereda sig ersättning för tidigare driftsförluster.

Vad nu sagts torde även böra gälla förnyelsekostnader. Möjligen kan här— emot invändas att kostnaden för ombyggnad av en anläggning, sedan den— samma tjänat ut, lika väl som den ursprungliga anläggningskostnaden är att anse som en kapitalkostnad och att den nya lagstiftningen icke bör innehålla några ändrade regler om bestridande av sådana kostnader. Invändningen torde dock knappast vara hållbar. Redan svårigheten att i praktiken skilja mellan underhålls- och förnyelsekostnader talar för att de i lagen behandlas på samma sätt. Skyldigheten att bidraga till anläggningen-s förnyelse bör avpaSsas så. att förnyelsefonden, då anläggningen är uttjänt, förslår till att bestrida för— nyelsekostnaden. Den del av kostnaden, som belöper på tiden före avgifts— skyldighetens inträde, skall emellertid bäras av stadsplanesamhället. Taxan för periodiska avgifter bör sålunda, i vad den är beroende på storleken av den avsättning som skall ske till förnyelsefond, bestämmas med utgångspunkt från att sådan avsättning —— syftande till en jämn fördelning av förnyelsekostnaden över anläggningens hela tekniska livslängd -— påbörjats omedelbart efter det anläggningen tagits i bruk.

Däremot bör samhället i här avsedda fall varken få uttaga engångsavgifter såsom bidrag till anläggningskostnaden eller belasta tomtägarna med kostnad för dess förräntning. Detta är självklart om tomtägarna redan betalat hela an— läggningskostnaden i form av ersättning för gatubyggnadskostnad eller på annat sätt. Detsamma bör emellertid gälla även om samhället helt eller delvis självt burit anläggningskostnaden. De stadsplanesamhällen, vilka utfört av-

• Sida 257
•  Original

loppsanläggningar under nu rådande rättsliga förutsättningar, ha givetvis icke räknat med att återfå det nedlagda kapitalet i vidare mån än de till äventyrs genom antagande av gatubyggnadskostnadsbestämmelser betingat sig eller på grund av bestämmelser, som gälla av ålder, ha rätt härtill, eller att er- hålla ränta 5. detsamma. I många fall äro anläggningarna sedan länge be- talda. För fastighetsägarna åter skulle skyldigheten att tillskjuta kapital till gäldande av anläggningskostnaden eller att förränta densamma innebära en opåräkuad och allvarlig belastning. Frågans ekonomiska betydelse framgår redan därav att räntan å anläggningskapitalet åtminstone vid större anlägg— ningar utgör mer än hälften av årskostnaden. Det måste på grund av nu berörda förhållanden anses vara det enda rimliga att avgifterna för redan befintliga avloppsanläggningar inom stadsplaneområdena bestämmas utan hänsyn till kapitalkostnader som nedlagts före den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande. I den mån kapitalet tillskjutits av vederbörande kommuner böra alltså dessa även i fortsättningen svara för dess eventuella förräntning. Att grundsatsen emellertid icke kan genomföras fullt konsekvent framgår av vad nedan anföres.

Därest de bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad, vilka äro gällande vid den föreslagna reformens ikraftträdande, skulle tillämpas även efter nimnda tidpunkt i vad de avsåge kostnad för avloppsledning, skulle de förielar, som eljest vinnas genom att olika slag av bebyggelse i allmänhet jämställas i avgiftshänseende, till stor del gå till spillo. Olä- genheterna av två skilda avgiftssystem bleve i detta fall särskilt be— tonade genom att ersättning för avloppskostnader komme att utgå efter skilda grunder inom äldre och inom nyare delar av samma stadsplanesamhälle. Av detta skäl synas förslagets övergångsbestämmelser böra erhålla den ut- formningen, att de ej endast förhindra antagande av bestämmelser, varigenom å. tomtägare lägges skyldighet att ersätta kostnaderna för avlopp i form av gatubyggnadskostnadsersättning, utan jämväl upphäva de bestämmelser av denna innebörd som redan meddelats med stöd av stadsplanelagen eller BL. Detsamma bör gälla de bestämmelser om skyldighet att bekosta anläggande eller underhåll av avloppsanordningar, vilka äro av ålder gällande för vissa orter. Med avsende å tomt, som anslutits till samhälles avloppsledning före nya lagens ikraftträdande, synes emellertid skälig hänsyn till tomtägaren bjuda att skyldigheten i allt fall icke göres mera betungande än den var vid tiden för anslutningen. Å andra sidan bör va-la—gens ikraftträdande icke för- anleda någon minskning i den rätt till gottgörelse för avloppskostnader, som samhället förskaffat sig genom att antaga bestämmelser om ersättning för gatubyggnadskostnad. Lämpligast törde därför vara, att vid va—lagens ikraft— trädande gällande bestämmelser om ersättning för gatubyggnadskostnad till- lämpas även efter lagens ikraftträdande, såvitt fråga är om tomt, som anslutits till samhällets avloppsnät före ikraftträdandet. Detta bör gälla. oavsett huru- vida ersättningen vid tiden för ikraftträdandet helt eller endast delvis eller icke alls var förfallen till betalning.

• Sida 258
•  Original

I detta sammanhang bör även uppmärksammas det fall, att fråga om anta- gande av gatubyggnadskostnadsbestämmelser före den nya lagstiftningens ikraftträdande blivit väckt hos vederbörande kommunala representation men ej slutbehandlad. Ett övergångsstadgande av innebörd att ärendet skall slut— behandlas enligt hittills gällande lag —— vilket skulle betyda att gatubyggnads— kostnadsbestämmelser, innefattande åläggande för tomtägare att utge bidrag till kostnad för avloppsledning, skulle kunna antagas även efter den nya. lag- stiftningens ikraftträdande — synes ej böra komma i fråga. Å andra sidan vore det icke tillfredsställande, om kommunen, sedan den enligt gällande lag (68 % 1. BL) berett sig möjlighet att uttaga ersättning av tomtägarna för en planerad avloppsledning, till följd av den nya lagstiftningen skulle förlora denna. möjlighet. Där fråga om gatubyggnadskostnadsbestämmelser för visst område blivit väckt hos vederbörande kommunalrepresentation samt kommu- nen därefter men innan den nya lagstiftningen träder i kraft utför avlopps— anläggning för området, bör därför kommunen äga rätt att av tomtägarna ut- taga avgifter för anläggningen i samma omfattning som om den tillkommit efter ikraftträdandet. Kommunen bör således i nämnda fall kunna uttaga icke blott — såsom beträffande alla kommunala anläggningar, äldre elle-r nyare —— periodiska avgifter till täckande av kostnaderna för förnyelse, underhåll och drift utan även anslutningsavgifter. Om anslutningsavgifterna icke täcka an- läggningskostnaden, bör kommunen genom de periodiska avgifterna äga skaffa sig täckning även för utgifterna för förräntning av återstoden av nämnda kostnad.

Därest frågan om avgiftsplikten för äldre avloppsanordningar inom om- råden under stadsplan löses enligt de i det föregående angivna linjerna, bör det tagas under övervägande, huruvida någon särskild kompensation skall beredas de fastighetsägare, vilka redan betalat någon del av avloppskost- naderna i form av ersättning för gatubyggnadskostnad eller därmed jämförlig avgift. En tomtägare, som i denna ordning till större eller mindre del inbe— talat kostnaderna för anläggningens utförande, kan måhända finna det egen— domligt, om han efter den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande belastas med alldeles samma avgifter som den, vilken förut helt undgått att lämna bidrag till avloppsväsendet. Å andra sidan äro olikheterna i fråga om de eko- nomiska bördor, tomtägarna haft att bära för avloppsväsendet, icke en följd av den nu föreslagna lagstiftningen utan enbart av den hittillsvarande rätts— utvecklingen. Till en del bero de på att stadsplanesamhällena vid stadsplane— lagens ikraftträdande den 1 januari 1932 fingo rätt att uttaga ersättning av tomtägarna för därefter tillkommande avloppsledningar men däremot icke för äldre sådana. Såvitt angår avloppsledningar, tillkomna efter nämnda tid- punkt, ha ytterligare ojämnheter i tillämpningen vållats därigenom att såväl stadsplanelagen som BL gjort uttagandet av ersättning beroende på sam- hällets gottfinnande. Vidare har förhandenvaron av särskilda, äldre bestäm— melser för vissa orter orsakat att dessa orter kommit att intaga en särställ- ning i fråga om bidragsskyldigheten. Man må beteckna de sålunda förelig-

• Sida 259
•  Original

gant-le olikheterna såsom orättvisor; de äro dock endast konsekvenser av den hittillsvarande rättsutvecklingen, och tillräcklig anledning att i samband med genomförandet av en ny va-lagstiftning söka retroaktivt utjämna olikheterna synas knappast föreligga. Härtill kommer att en kompensationsregel av prak- tiska skäl blott skulle kunna avse de fall, där ersättningen bestämts med direlkt tillämpning av stadsplanelagens eller EL:s regler om ersättning för gatubyggnadskostnad. Regeln skulle alltså icke bli tillämplig å sådana tomter, som försålts av kommun eller enskild markexploatör och där motsvarande ersättning utgått i form av förhöjning i tomtpriset. Trots införandet av en kom— pensationsbestämmelse skulle det sålunda komma att finnas en grupp av fastighetsägare, vilka med viss rätt kunde betrakta sig som oförmånligare ställda än andra.

Förslaget synes således böra utgå från att någon särskild regel om kompen- sation — genom avgiftsrabatt eller på annat sätt — för fastighetsägare, vilka betalat avloppskostnader i form av ersättning för gatubyggnadskostnad, icke är av behovet påkallad.

3. Markpolitiska synpunkter på vatten- och avloppsfrågorna.

Det är ett känt förhållande att inrättande av va-anläggningar utlöser en viss värdestegring å mark som är belägen i anslutning till ledningarna. Denna prisstegringstendens är icke en företeelse som hänför sig enbart till kommuner med kraftig bebyggelseexpansion utan gör sig gällande även inom mindre bebyggelsecentra i avlägsna trakter. Inom utpräglad glesbygd, där va—frågan måste ordnas genom separata anläggningar för varje fastighet eller genom anläggningar som äro gemensamma för blott ett fåtal fastigheter, är värdesteg- ringen av förhållandevis mindre intresse från allmän synpunkt. I tätorterna har däremot värdestegringsproblemet en annan karaktär och innefattar ett flertal faktorer av betydande ekonomisk och social räckvidd. Framställningen i detta avsnitt tar därför sikte uteslutande på förhållandena inom områden, där en ej alltför ringa efterfrågan på byggnadstomter med därav betingad tendens till markvärdestegring gör sig gällande.

Inom tättbebyggda områden och områden där tätbebyggelse varit att förvänta har byggnadsverksamheten sedan länge varit underkastad offentlig kontroll ge— nom byggnadslagstiftningen. Däremot har frågan om de villkor, under vilka tomtmark faktiskt kunnat förvärvas, icke tilldragit sig det allmännas uppmärk- samhet förrän i senare tid. Exploateringen av blivande tätbebyggelseområden hari regel skett genom privata markexploatörer. Denna exploateringsform hari många fall givit upphov till mycket höga tomtpriser. På senare tid ha emeller- tid kommunerna i samband med strävandena att åstadkomma en ändamåls— enlig reglering av bebyggelsen i tätområdena funnit det lämpligt att själva i betydande omfattning ägna sig åt exploateringsverksamhet. Därvid har det för dem framstått som en naturlig uppgift att även söka påverka prisbildningen genom konkurrens på tomtmarknaden. Åtminstone de större stadskommunerna

• Sida 260
•  Original

246 ha på denna väg och genom att begagna sitt inflytande i stadsplanefrågor erhållit viss kontroll över tomtmarknaden.

Då kommunerna exploatera mark, sörja de undantagslöst även för gator och vägar samt avloppsanordningar inom de blivande bebyggelseområdena. Där vattenförsörjning ordnas genom gemensam anläggning, brukar även denna verksamhet handhavas av kommunen. Prissättningen på mark, som exploateras genom kommunens försorg, torde numera praktiskt taget alltid basera sig på kalkyler över självkostnaderna för marken samt anläggningskostnaderna för gator, ledningar m. m., därvid i förekommande fall från kostnaderna bort- räknas vad som kan uttagas i periodiska vattenavgifter. Bottenpriserna på tomtmark motsvara således kommune-ns självkostnader för marken, sedan den iordningställts för bebyggelse. Visserligen förekommer det stundom att kom— munerna tillhandahålla tomtmark till priser under självkostnaderna. En dylik prissättning har emellertid karaktär av subvention för att stimulera bostads- produktionen och har icke med den normala prisstrukturen att göra.

Även vid privat markexploatering inom stadsplaneområden vilar skyldig— heten att sörja för gator och avloppsanordningar principiellt på kommunen. Emellertid har kommunen möjlighet att tillgodose sina ekonomiska intressen genom EL:s bestämmelser om ersättning för gatumark och för gatubyggnads- kostnad (56—69 %% BL; jfr s. 238 f). Stadgandet i 73 % samma lag ger härjämte kommunen möjlighet att utverka förordnande. att kostnaderna för anläggande av gator och avloppsanordningar skola direkt bestridas av exploatören jämväl till den del ersättningen ej kan uttagas enligt nyssnämnda bestämmelser. 73% BL får ej tillämpas med mindre förordnande samtidigt ges enligt 70 % nämnda lag angående skyldighet för exploatören att avstå mark till allmänna behov. Med stöd av 70 och 73 %% BL bruka kommunerna ej sällan såsom vill— kor för medverkan till stadsplans antagande kräva avtal med exploatörerna, varigenom dessa till kommunen överlämna mark för gator och andra allmänna ändamål samt bestrida kostnaderna för framdragande av gator och utbyggande av avloppsnätet. Prisbildningen å tomtmark, som exploateras i denna ord— ning, sker i stort sett på samma sätt som vid kommunal exploatering. Tomt- priserna komma således att inkludera bl. a. kostnaderna för avloppsledningar.

Emellertid har det ofta förekommit att kommunerna underlåtit att antaga bestämmelser om ersättning för gatubyggnadskostnad och att bevaka sina ekonomiska intressen i samband med antagande av stadsplaner för privata exploateringsområden. Kostnaderna för gatuväsendet samt för avloppsanord- ningar ha då bestritts med medel som i vanlig ordning uttaxerats hos kom- munens skattskyldiga. Det kunde förväntas att tomtpriserna i så fall skulle bli lägre än om exploatören på ett eller annat sätt fått vidkännas kostnaderna för gator och avlopp. Emellertid visar erfarenheten att så ej är fallet. Någon skillnad i tomtprisnivån föreligger i allmänhet icke mellan områden där exploatören haft att vidkännas kostnader som nyss nämnts och områden där detta icke varit förhållandet. Detta innebär att exploatören i det senare fallet utan motprestation tillgodogör sig det belopp kommunen nedlägger å gatu- väsendet och avloppsanordningar.

• Sida 261
•  Original

Inom områden som ej lagts under stadsplan ha frågorna om vägar och va- anläggningar stundom lösts så, att den enskilde exploatören sörjt för anläg- gandlet av dessa anordningar, varefter deras drift och underhåll ombesörjts av ett företag, ägt och förvaltat av exploatören, eller av en för ändamålet bildad förening. Ofta har emellertid exploatören icke vidtagit några särskilda åtgärder för lösande av väg- och va-frågorna utan överlämnat åt tomtköparna att ordna dess:a angelägenheter. Va—anläggningarna ha då i regel utförts separat för varje fastighet; särskilt beträffande avlopp har dock stundom samgående före- kommit mellan tomtägarna. Där frågorna om vägar och va.-anordningar icke från början lösts på ett tillfredsställande sätt visar det sig nästan undantags— löst att dessa behov med tiden bli alltmera trängande. Oftast nödgas staten och kommunerna engagera sig ekonomiskt för lösande av dylika tätbebyg— gelsebehov. Många municipalbildningar ha sin grund i sådana förhållanden. Allt eftersom bebyggelsen sedermera genom det allmännas försorg och helt eller delvis på allmän bekostnad förses med erforderliga gemensamhetsanord- ningar, stiga tomtpriserna för att slutligen, när samhället är i huvudsak stads— mässigt ordnat, motsvara de tomtpriser vilka tillämpas då tomtpriset ursprung- ligen inkluderat motsvarande nyttigheter. Även i detta fall ha alltså det all- männa-s kostnader resulterat i förmögenhetsökning på privata händer, låt vara att denna icke kommit exploatören utan tomtköparna eller deras rätts— innehavare till godo.

De belopp, som exploatörer och tomtägare på nu antytt sätt kunna till- godogöra sig på grund av insatser från det allmänna, äro av icke oväsentlig storlek. Om tomtmark utan särskilda anordningar antages betinga ett pris av 1 krona per mg, kan priset, sedan området försetts med nödiga vägar, för— modas uppgå till omkring 2 kronor per m2. Inom områden, som försetts med gator och ver-anordningar, kunna tomtpriserna antagas komma att röra sig om belopp av storleksordningen 5 kronor per mg. Härvid bortses från den knapp- hetsbetingade prisstegring, som medför att centralt belägna tomter alltid be- tinga högre priser än andra. Dylika omständigheter föranleda ofta att tomt— priserna komma att överstiga den nu nämnda nivån.

Prishöjningstendenserna ha emellertid även en annan verkan, som i detta sammanhang bör något beröras. Om en tomtexploatör anlägger gator och va- anordningar eller på annat sätt, t. ex. i form av ersättning till kommunen för gatubyggnadskostnad, vidkännes kostnaderna för sådana anordningar, är det, såsom förut nämnts, rimligt och riktigt att tomtpriset höjes med det belopp han förskjutit för ändamålet. Om däremot betalningsskyldigheten gentemot kommunen kommer att åvila tomtköparen, bör givetvis sådan förhöjning ej äga rum. Emellertid reagerar marknaden faktiskt icke på detta sätt. De flesta tomtköpare ha nämligen icke den kunskap och erfarenhet att de vid bedö- mande av prisets skälighet ta tillbörlig hänsyn till dylika framtida utgifter. Särskilt då fråga är om en avgiftsplikt, som fördelas över mycket lång tid, t. ex. periodiska avgifter för vatten, Visar erfarenheten att prisbildningen sker prak- tiskt taget oberoende av avgifternas storlek. De överpriser, som uppkomma

• Sida 262
•  Original

248 på denna väg, drabba icke omedelbart det allmänna utan de enskilda tomt- köparna, vilka kunna sägas få betala förmånen av gator, vatten och avlopp två gånger. Även ur allmän synpunkt har emellertid företeelsen intresse så- tillvida som den utgör en av de faktorer, vilka medverka till att skapa en hög prisnivå på bostäder.

I anseende till den vikt som i nutida socialpolitik tillmätes bostadsfrågan kunna de nu antydda problemen uppenbarligen icke lämnas åsido i en bli- vande va-lagstiftning. Fastmera framstår det som ett viktigt önskemål att denna lagstiftning utformas så, att onödig stegring av bostadskostnaderna undvikas.

Prisstegring på tomtmark är emellertid icke generellt att beteckna såsom något samhällsont, vilket bör förhindras. Sådan prisstegring, som beror på att tidigare ägare av marken nedlagt kostnader på förbättringar, t. ex. genom att bidraga till gemensamhetsanordningar, är enligt det förut sagda fullt befogad. Svårigheterna bestå i att sådan prisstegring, som ur allmän synpunkt måste anses mindre befogad, framträder med nästan samma styrka och icke av den enskilde tomtköparen kan särskiljas från övriga prisrörelser på tomtmarkna— den. Den enda framkomliga vägen är därför att acceptera förhöjning av tomt— priserna som en normal form för uttagande av kostnader för va.-anordningar och genom särskilda bestämmelser söka sörja för att priserna alltid i före- kommande fall inkludera dessa nyttigheter.

En viktig konsekvens av de anförda tankegångarna är den, att va—kostna derna i första hand böra betalas av de anslutna fastigheternas ägare och så- lunda icke direkt uttagas av andra brukare. I städer och stadsliknande sama hällen, där va-frågorna lösts genom större gemensamma anordningar, debiteras vatten-avgifter redan nu i regel fastighetsvis, främst på grund av de stora praktiska fördelar detta system innebär med hänsyn till uppbörden. Ett sådant system medför därför endast i undantagsfall någon ändring i förhållande till vad som nu gäller. På sätt den föregående framställningen ger vid handen har förslaget i enlighet härmed utformats så, att de rättigheter och skyldigheter. vilka uppkomma genom att fastighet anslutes till va,—anläggning, förenats med äganderätten till fastigheten eller, i vissa speciella fall, med innehavet av den- samma.

Av det nyss anförda framgår även att avgifterna till va-anläggningar böra konstrueras så, att de för en tomtköpare framstå som en belastning, vartill han måste taga hänsyn vid köpeskillingens bestämmande. Ur denna synpunkt vore det mycket olyckligt om kostnaderna för va-anordningar i sin helhet ut— toges i form av periodiska avgifter. Ehuru det, såsom förut anförts (s. 189) ur andra synpunkter är förmånligt för tomtägarna att tra-avgifterna fördelas jämnt över anläggningens tekniska livslängd, medför detta förfaringssätt så stora vådor med hänsyn till prisbildningen på tomtmark, att det ej kan rekommen— deras. I tomtköparnas eget intresse böra därför kapitalkostnaderna för va- anläggningar åtminstone till betydande del uttagas i form av anslutningsav— gifter. Detta utesluter icke att betalningen av anslutningsavgifterna kan för-

• Sida 263
•  Original

delats över en längre tidrymd, blott det belopp, som skall erläggas, blivit fixerat såsom en samlad kapitalkostnad. En belastning, som uttryckts i denna form, torde ha en betydligt större prishämmande effekt än en till det samman— lagcila beloppet obestämd periodisk avgift.

Där anläggningskostnaden är jämförelsevis låg, bör vid nyexploatering hela. denma kostnad i regel beräknas såsom anslutningsavgift; i dylika fall kan det nämligen förutses att pristegringen på obebyggd tomtmark minst kommer att uppgå till anläggningskostnaden. Om anläggningskostnaden överstiger genom- snittet, torde däremot anslutningsavgiften kunna sättas lägre, blott det tillses att den ej understiger det belopp, varmed tomtpriserna erfarenhetsmässigt stigza vid utförande av va-anläg—gningar inom områden av den art, varom fråga är i det särskilda fallet. Fastställandet av va—avgifter för kommunala anlägg— ningar och andra sådana taxeanläggningar, som komma till stånd inom om- råden där tätbebyggelse ägt rum eller kan förväntas, måste därför ske under hänSynstagande till den faktiska prissättningen på tomter inom kommunen eller, i brist på sådan norm för jämförelse, till priserna inom närbelägna, i be- byggelsehänseende likartade kommuner.

Det sagda kan icke utan modifikationer tillämpas även å områden som redan äro i huvudsak bebyggda. Inom dylika områden har tomtmarken säker- ligen redan ökat i värde betydligt över råmarkvärdet. Anledningen härtill är, såsom tidigare framhållits, att kommunen eller andra ordnat med vägar och måhända även vissa. andra kollektiva anordningar som vid en fullt regelmässig utveckling på tomtprismarknaden medföra att fastigheterna stiga i värde. I många fall är denna värdestegring på grund av knapphetsbetingade förhållan- den större än som motiveras av kostnaderna för de gemensamma anord- ningar, vilka kommit till utförande. Om nu kostnaderna för va—anordningar läggas till rådande värden, kan detta leda till högre priser än för tomterna inom angränsande nyexploaterade områden, vilka från början försetts med va- anordningar. Ur allmän synpunkt vore det visserligen önskvärt om även den redan inträdda värdeökningen kunde med hjälp av va-avgifterna återföras till kommunen till den del den motsvaras av det allmännas kostnader för utförda va—anordningar. Sådana åtgärder skulle emellertid i många fall drabba fastig- hetsägare, vilka förvärvat sina fastigheter till det högre värdet. Anslutnings- avgifterna för befintlig bebyggelse böra därför ej sättas högre- än som kan anses motiverat vid jämförelse med tomtpriserna inom nyligen exploaterade områden. Det är emellertid önskvärt, att minskningen i anslutningsavgifterna i detta fall ej kompenseras genom motsvarande höjning av de periodiska av- gifterna utan täckes genom statliga och kommunala bidrag (jfr s. 253 f, 308 och 310 f).

Ehuru ett system med anslutningsavgifter uppenbarligen är ägnat att för- hindra obefogad höjning av tomtpriserna i samband med tillkomsten av va- anordningar, måste det dock konstateras att ett sådant system ej under alla förhållanden är tillfyllest. Enär det icke i något fall bör fordras, att fastighets—

• Sida 264
•  Original

250 ägare erlägger någon del av kostnaden för kommunal va-anläggning innan anslutning äger rum, kan anslutningsavgift icke utkrävas förrän fastigheten bebygges. Vid nyexploatering innebära därför anslutningsavgifterna ingen verklig garanti för att prissättningen på tomterna sker med hänsyn till avgifts- belastningen. För dylika fall bör eftersträvas en sådan ordning, att kostna- derna för alla gemensamma anordningar, såsom vägar, gator och va—anord- ningar, betalas av markexploatören.

Det nu gällande stadgandet i 73 % BL bereder, såsom förut nämnts, kom- munen möjlighet att utverka förpliktande för exploatör att bekosta vissa gemensamma anordningar. Enligt det äldre, motsvarande stadgandet i 53 % stadsplanelagen kunde förordnandet icke innefatta större skyldigheter för exploatören än som enligt gatukostnadsbestämme—lser eller eljest kunde åläggas tomtägare. Denna begränsning har i BL bortfallit, i följd varav hinder icke möter mot att markexploatör får sig ålagt exempelvis att helt bekosta avlopps- anordningar för exploateringsområdet. Såsom förut antytts torde bestämmelsen endast sällan bringas i direkt tillämpning. Markexploatörens skyldigheter be- stämmas nämligen i vanliga fall genom avtal mellan honom och kommunen. Stad-gandets betydelse är i främsta rummet den att det främjar dylika avtal. På denna väg har tillämpningen emellertid avvikit från stadgandets innebörd såtillvida som exploateringsavtalen stundom föreskriva skyldighet för mark- exploatören att anlägga även vattenledningar, vilket icke kan åläggas honom enligt BL.

På sätt anförts under närmast föregående avdelning (s. 241) torde bl. a. be- stämmelsen i 73 % BL, i vad den gäller avloppsanordningar, böra utgå ur nämnda lag och överföras till en blivande lagstiftning om va-anläggningar. Då denna lagstiftning, såsom förut utvecklats, i stort sett bör utgå från att ensartade bestämmelser böra gälla beträffande både vattenförsörjning och av. lopp, bör det tagas under övervägande, huruvida icke skäl föreligga att även i förevarande hänseende jämställa anordningar för dessa båda ändamål. De anförda markpolitiska synpunkterna tala med styrka för att så bör ske. Nyss antydda praxis i fråga. om exploateringsavtal tyder även på att den rättsliga skillnad, som enligt 73 % BL består mellan anläggningar för vattenförsörjning och för avlopp, icke bör upprätthållas. Sedan anläggningar av dessa båda slag i övrigt jämställts i fråga om avgiftsplikt till kommuner, torde några sakliga invändningar ej kunna resas mot att sådant förordnande, som nu avses, kan omfatta även skyldighet för markexploatör att bekosta anordningar för vatten- försörjning.

Förordnande enligt 73 & BL kan endast ges i samband med att det om- råde, förordnandet avser, lägges under stadsplan. Någon möjlighet att erhålla sådant förordnande med avseende å redan stadsplanelagda områden finnes således icke. Ur markpolitisk synpunkt är detta otvivelaktigt att beteckna som en brist, särskilt om man tar i betraktande att stadsplaner tidigare ofta fast- ställts för mycket stora områden, vilka icke kunna beräknas bli i sin helhet exploaterade för bebyggelse inom överskådlig tid. I annat avseende, nämligen

• Sida 265
•  Original

251 beträffande fastighetsägares skyldighet att avstå mark till gator och andra ändamål, innehåller 165 & BL en övergån—gsbestämmelse av innehåll, att sådan skyldighet kan föreskrivas med avseende å område i en ägares hand, vilket ingår i stadsplan som fastställts före BL:s ikraftträdande. En dylik skyldig— het går uppenbarligen vida längre än vad som är fallet med en förpliktelse för fastighetsägare att bekosta vai-anordningar, Den innebär nämligen att fastighetsägaren skall avstå från markområden, som i många fall i hans hand skulle ägt ett betydande värde, medan däremot bekostandet av gemensamhets- anordningar endast är att anse som en form för upphörd av avgifter och icke innebär att något värde berövas fastighetsägaren.1 Det torde därför icke kunna innebära någon fara ur rättssäkerhetssynpunkt att i samband med den till- tänkta nya va-lagstiftningen införa ett stadgande, med stöd varav markexploa— tör kan förpliktas att bekosta va-anordningar jämväl för sådant ännu icke exploaterat område, för vilket stadsplan fastställts före den nya lagstift— ningens ikraftträdande.

Sammanfattningsvis föreslå de sakkunniga i förevarande hänseende att be- stämmelsen rörande avlopp i 73 % BL, samtidigt med att den överföres till den föreslagna lagstiftningen om va-anläggningar, kompletteras med motsva— rande bestämmelse om anordningar för vattenförsörjning samt att en över— gång-sbestämmelse införes, som gör det möjligt att ålägga ägare av större om- råden tomtmark, vilken lagts under stadsplan före förslagets ikraftträdande, att betala kostnadernaför områdets förseende med va-anordningar.

Förutsättning för förordnande om avstående av mark enligt 70 % BL till gata, allmän plats eller allmän byggnad är bl. a., att dylikt avstående prövas skäligt med hänsyn till den nytta markexploatören kan förväntas få av stads- planens genomförande och" övriga omständigheter. Föreskrift om skyldighet att bekosta avloppsledning inom det avstådda området kan enligt 73 % BL meddelas i den mån så prövas skäligt. Såsom nyss nämnts utgör den av de sak— kunniga förordade möjligheten att förordna om skyldighet för markexploatör att bestrida kostnaderna för va-anordningar endast en form av upphörd. Förordnande av sistnämnda slag bör därför icke göras beroende av den nytta exploatören får av planens genomförande. Meddelande av sådant förord- nande är sålunda icke att anse såsom en skälighetsfråga utan är allenast en lämplighetsfråga, som bör bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall och oberoende av huruvida förordnande om avstående av mark enlig—. 70 % BL meddelas eller icke. I överensstämmelse härmed är uppenbart, att v;d prövning av fråga om förordnande som sist sagts hänsyn icke skall tagas till den skyldighet att bekosta va—anordningar som samtidigt kan komma att åläggas markexploatören.

I ännu ett avseende ge de nu redovisade synpunkterna på va-frågan anled- ning bill erinran mot bestämmelserna i gällande rätt. Enligt 68 % 7. BL kunna

1 Firslaget förutsätter visserligen (s. 408 ff) att kommunen i vissa fall skall vara skyldig att sjllv bara en del av va.-kostnaderna. Föreskrifterna hål-om äro emellertid blott ett komplement till statsbidragsbestämmelserna. Enligt dessa. skall bidrag i regel icke utgå , till nyiebyggelse (s. 253 f, 308 och 310 f).

• Sida 266
•  Original

252 bestämmmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad icke utformas så, att tomt- ägare belastas med större andel av kostnaden för avloppsledning än som med hänsyn till avloppsvattnets mängd och beskaffenhet samt övriga på kOStnaden inverkande omständigheter kan anses belöpa på avloppet från tomten, jäm- fört med annat avlopp för vilket ledningen är avsedd. Avledande av vatten från gator, torg, parker och andra allmänna platser har hittills ansetts vara samhällets sak att tillgodose. Kostnaderna härför bestridas i enlighet härmed av kommunen i den mån avledandet sker genom slutna ledningar.

Uppenbart är emellertid att anordnandet av ett slutet avloppsnät för ett be- byggelseområde i hög grad höjer områdets standard och främst kommer fastig- hetsägarna till godo i form av höjda fastighetsvärden samt ökad trevnad och bekvämlighet. Ur de synpunkter, vilka föranlett att tomtägare kan förpliktas att bekosta anläggande av gata invid tomten, förefaller det därför inkonsekvent att kostnaderna för avledande av dagvatten från gatan undantagits från ersätt- ningsplikten. Anläggandet av slutna ledningar för avledande av dagvatten är numera att anse som en normal åtgärd vid ordnandet av större bebyggelse— områden, åtminstone när ej fråga är om typiska villaområden, där befolknings- tätheten och trafiken är relativt ringa. I enlighet med det förut sagda kommer den omständigheten att samhället icke uttager kostnaderna för dylika åtgärder av tomtägarna att föranleda en motsvarande förmögenhetsökning för dessa. Ur denna synpunkt kan det därför icke anses försvarligt att kostnaderna för avledande av vatten från gator och andra trafikleder, som erfordras huvudsak- ligen endast för områdets eget behov, betalas av det allmänna. Beträffande torg, parker och andra allmänna platser samt genomfartsleder och andra mot- svarande trafikområden kunna däremot motsvarande skäl näppeligen åberopas. Avsättandet av större områden för allmänt ändamål är icke på samma sätt som anläggandet av gator till nytta för de särskilda fastigheterna. Avledandet av dagvatten från dylika platser bör därför alltjämt åvila kommunen.

De nu ifrågasatta föreskrifterna angående skyldighet i visst fall för mark— ägare att i särskild ordning bekosta inrättande av va-anordningar samt att svara jämväl för avledande av vatten från gatumark ha här endast behandlats med hänsyn till förhållandena inom områden under stadsplan. Samma fråge- ställning är emellertid tillämplig även å områden som lagts under bygg- nadsplan.

Med byggnadsplaneinstitutet avses främst att reglera sådan tätbebyggelse på landsbygden, som icke föranlett behov av stadsplan. Byggnadsplan kan således tillkomma för olika typer av bebyggelse från samhällen med i huvud— sak stadsmässigt byggnadssätt till tämligen obetydliga bebyggelseansamlingar. Bestämmelserna äro i enlighet härmed allmänt hållna och innefatta i flera hänseenden icke någon uttömmande reglering av bebyggelsefrågorna. Va- frågorna behandlas ej i vidare mån än att länsstyrelsen, där så finnes påkallat, äger meddela förbud mot att nybyggnad utan särskilt tillstånd företages innan va.-anordningar ordnats i erforderlig mån. Markexploatör kan på liknande sätt

• Sida 267
•  Original

som i fråga om stadsplanelagt område få sig ålagt att upplåta mark för allmänna ändamål. Däremot innehålla bestämmelserna om byggnadsplan icke någon motsvarighet till stadgandet i 73 & BL om förpliktande för markexploatör att bekosta anläggande av avloppsledningar.

Enligt de sakkunnigas förslag kommer utförandet av va—anläggningar inom byggnadsplaneområden i regel att åvila kommunen men kan även anförtros taxesamfällighet. Ett genomförande av förslaget torde leda till att va-frågorna komma att lösas i de byggnadsplanesamhällen, där så ej redan skett.

D'en utveckling av byggnadsplaneområdena som sålunda kan förutses aktua- liserar de frågor, vilka sammanhänga med markvärdestegringen inom dylika områden.

D'är skyldigheten att utföra va-anläggningar åvilar kommunen, föreligger tydligen icke någon anledning att göra skillnad mellan områden under stads- plan och områden under byggnadsplan. De föreslagna bestämmelserna om för- pliktande för markexploatör att bekosta va—anordningar böra därför avse även områden under byggnadsplan, åtminstone i de fall då dylika anordningar om- besö rjas av kommunen I de byggnadsplaneområden, där va— anläggning hand- haves av taxesamfällighet, äro de allmänna intressena visserligen icke engage lade på samma sätt som i fråga om de kommunala anläggningarna. Syftet att förhindra oskälig värdestegring gäller emellertid 1 lika mån alla områden som bli föremål för tätbebyggelse. Med hänsyn härtill böra nyssnämnda bestäm- melser kunna komma till användning även med avseende å områden, där va- anläggning ombesörjas av taxesamfällighet.

Inom områden, som lagts under byggnadsplan, torde utvecklingen endast mera sällan nödvändiggöra att avledandet av yt— och grundvatten från väg— marken sker genom slutna avloppsledningar. Åtminstone torde trafikintresset icke påkalla att så sker. Går allmän väg genom sådant samhälle, torde det där- för icke åligga kronan såsom väghållare att svara för avledande av vatten annor— ledes än genom öppna vägdiken. Är vägen enskild, ankommer det på väg- hållarna att besluta, om de vilja ikläda sig de högre kostnader som följa med anordnande av slutna ledningar för dränering av vägmarken.

Enligt nu gällande rätt är alltså anordnandet av slutna ledningar för av- ledande av dagvatten från vägmark inom byggnadsplaneområden en åtgärd som, om den undantagsvis kommer till utförande, skall helt bekostas av fastig- hetsägarna inom området. Någon principiell ändring härutinnan torde icke böra ifrågakomma, detta desto mindre som de sakkunniga föreslagit att mot— svarande åtgärder inom stadsplanelagda områden skola betalas av fastighets- ägarna. För att byg gnadsplaneområdena skola jämväl 1 förevarande hänseende helt jämställas med områden under stadsplan — vilket måste anses önskvärt av praktiska skäl —— bör skyldighet införas för kommunerna att även inom byggnadsplaneområden bekosta avledande av vatten från större allmänna platser, i den mån sådana finnas inom dylika områden.

I näia samband med de nu avhandlade spörsmålen står frågan om statligt . och kommunalt stöd till anläggningsverksamheten på va- omr.ådet De stöd

• Sida 268
•  Original

254 åtgärder, som påkallas för att va-frågorna skola lösas inom rimlig tid, böra uppenbarligen i princip utformas så, att de om möjligt icke utlösa en värde- stegring, som kommer fastighetsägarna till godo.

I fråga om befintlig bebyggelse som saknar va-anordningar torde det emel- lertid icke vara möjligt att alltid begränsa det statliga och kommunala stödet så att värdestegringen å fastigheterna ej blir större än som motsvaras av ägar- nas egna prestationer. Då va-frågorna för sådan bebyggelse i allmänhet icke torde kunna lösas utan ekonomisk medverkan från det allmänna, kan det icke undvikas, att statligt och kommunalt stöd lämnas även i fall, där detta stöd medför en värdestegring som kommer enskilda till del. Angelägenheten av att va—frågorna för den befintliga bebyggelsen bringas till en lösning måste näm- ligen anses väga tyngre än olägenheten av en dylik värdestegring. Ur de mark- politiska synpunkter som anförts i det föregående framstår det emellertid som önskvärt att åtminstone» det statliga bidraget avpassas så, att det i allmän- het utgår blott till täckande av sådan del av anläggningskostnaderna som över- stiger vad dylik anläggning kostar i genomsnitt för riket. Statsbidrag till kostnader, vilka understiga denna nivå, kan befaras utlösa en icke önskvärd värdestegring å fastigheterna och bör därför i regel icke ifrågakomma.

Vid nybebyggelse bör det däremot, såsom tidigare framhållits, anses till- höra de normala grunderna för prissättning å tomtmark att i priserna in- räknas kostnaderna för ordnande av gator och ledningar. Detta gäller oav- sett om markexploateringen sker genom kommun eller genom enskild före— tagare. Exploateringen bör med andra ord vara självbärande. Tomtpriserna bli härigenom en direkt mätare på anläggningsekonomien, vilket befrämjar en lämplig bebyggelseplanering genom att tvinga till eftertanke vid planom- rådenas lokalisering och detaljplanernas utformning. Vid nyexploatering bör därför något ekonomiskt stöd från det allmänna principiellt icke förekomma.

Denna regel bör dock icke gälla alldeles undantagslöst. Om t. ex. ett visst område av särskilda skäl måste tas i anspråk för bebyggelse, oavsett att de ekonomiska förhållandena äro ogynnsamma, kan det visa sig nödvändigt att det allmänna träder in för att hålla bo-stadskostnaderna på en rimlig nivå. En absolut förutsättning härför bör dock vara att garantier finnas för att bidraget ej kommer enskilda till godo i form av markvärdestegring. En exploatering, som behöver stöd av det allmänna, bör därför i allmänhet ske genom kommunens för-sorg.

Reglerna om statsbidrag till va-anläggningar böra i enlighet härmed ut- formas så, att bidrag i regel icke utgår till anläggning, som utföres i sam— band med områdes exploatering för bebyggelse.

4. Ersättning för äldre vatten- och avloppsanordningar. När fastighet anslutes till förut befintlig va-anläggning, uppkommer fråga, huruvida. denna fastighet bör vidkännas kostnaderna för anläggningens ut— förande i samma utsträckning som de förut anslutna fastigheterna eller om

• Sida 269
•  Original

255 bidragsskyldigheten skall reduceras med hänsyn till anläggningens ålder och därav följande minskning i värde. Ersättningsfrågor uppkomma även då be— fintliga va—anordningar införlivas med en ny, större anläggning eller till följd av en sådan anläggning-s tillkomst bli onyttiga. '

Hithörande frågor ha hittills endast i begränsad omfattning reglerats i lag. Då gällande lagstiftning utgår från att frågan om avgifter till anläggnin— gar för vattenförsörjning skall lösas genom frivilliga överenskommelser, fin- nas beträffande dylika anläggningar överhuvud inga stadganden i förevarande ämne. I fråga om avloppsanordningar innehåller VL vissa bestämmelser, vilka dock endast avse områden, där stadsplan ej finnes, samt förhållandet mellan flera stadsplanesamhällen inbördes. Motsvarande föreskrifter med avseende å områden under stadsplan saknas.

De anmärkta bestämmelserna i VL återfinnas i 8 kap. 12 %, vilket lagrum erhöll sin nuvarande lydelse genom 1941 års ändringar i denna lag. Bestämmel— serna ha i första hand avseende å. det fall att samhälle vill avleda kloakvatten till kloakledning, som redan anlagts för annat samhälles räkning, eller för- pliktas att ansluta till dylik kloakledning. Fördelning av kostnaderna mellan samhällena skall då äga rum på samma sätt som om ledningen från början utförts för båda samhällena men med iakttagande av att det sist anslutna sam- hällets skyldighet att deltaga i anläggningskostnaden skall fastställas med hänsyn tagen till ledningens värde i befintligt skick. Finnes nödigt att led- ningen utvidgas eller annorledes ändras, är det samhälle som berättigats eller förpliktats att ingå i företaget ej skyldigt att taga del i redan nedlagd kostnad, som till följd av ändringen varder onyttig. Enligt bestämmelse i 8: 14 VL äro reglerna tillämpliga även å förhållandet mellan två eller flera fastigheter samt mellan ett samhälle och en eller flera fastigheter, som ej ingå i sam- hällets stadsplan. Jämlikt 8:31 VL äga bestämmelserna motsvarande till— lämpning beträffande avledande av industriellt avloppsvatten.

Hithörande frågor med avseende å områden under stadsplan ha — ehuru de, såsom nyss nämnts, icke reglerats i lag — i skilda sammanhang varit före- mål för uppmärksamhet under lagstiftning-sarbetet på såväl byggnadsväsen- dets som vattenrättens områden.

I det år 1928 framlagda betänkande med förslag till stadsbyggnadslag, vilket kom att ligga till grund för 1931 års stadsplanelag, funnos sålunda be- stämmelser upptagna om rätt för stad i vissa fall att utan ersättning övertaga eller mot lösen förvärva avloppsledningar, som nedlagts i allmänna eller vissa enskilda vägar (SOU 1928:5, s. 30). Dessa bestämmelser uteslötos emeller— tid ur förslaget under departementsbehandlingen under motivering, bl. a., att förslaget kunde medföra att en del av ett avloppsnät komme att tillhöra staden och en annan del markägarna samt att ett sådant resultat icke syntes kunna godtagas.

I samband med tillkomsten av 1941 års ändringar i VL framhölls såväl i ett remissyttrande som av lagrådet att olägenheter kunde uppstå genom bristen på bestämmelser om skyldighet för stad att lösa äldre avloppsanord-

• Sida 270
•  Original

256 ningar, då stadsplan utsträcktes att gälla ett förut icke stadsplanelagt område. Någon föreskrift om inlösen av äldre avloppsanordningar kom emellertid icke att inflyta i propositionen. Detta motiverades av dåvarande chefen för justitie departementet med att frågan om införande av lösningsplikt i förevarande fall ej vore begränsad till avloppsledningar —— den gällde bl. a. även vägar och vattenledningar — och tarvade närmare utredning. Spörsmålet, som syntes höra hemma i stadsplanelagen och sålunda icke i VL, borde upptagas i sam- band med en blivande utredning av olika frågor inom stadsplanelagstift- ningen, för vilken departementschefen tidigare uttalat sig.

Frågan upptogs åter av stadsplane'utrednin-gen år 1942 i dess år 1945 fram- lagda betänkande med förslag till byggnadslag m. m. (SOU 1945:15, s. 236). Utredningen ansåg att frågan om inlösen av avloppsanordningar borde ses i samband med motsvarande spörsmål vid stadens övertagande av enskild väg i samband med genomförande av stadsplan. Enligt det då gällande stadgandet i 23 % stadsplanelagen ägde staden taga sådan väg i anspråk och nyttja den för sitt ändamål utan ersättning. Markägare, som byggde utanför stadsplanegränsen, vore i olika avseenden sämre ställda än tomtägare inom den egentliga stadskärnan, vilket förhållande i sin mån bidroge till att för- hindra en ur samhällets synpunkt olämplig spridning av tätbebyggelsen. Skulle staden vid stadsplanens utsträckande till nytt område åläggas att betala kostnader som nedlagts på avloppsledning inom området i fråga, torde detta medföra, att de markägare, som byggt på samhällets ytterområden, gynnades utan egentlig anledning framför andra markägare inom staden men utanför det planlagda området. — Stadsplaneutredningen hölle för sin del före, att frågan om användandet av befintliga ledningar, då stadsplan ut- sträcktes över förut icke planlagt område, bäst ordnades utan bestämmelser om rätt eller plikt för staden att lösa ledningarna. Om staden kunde draga nytta av ledningarna, måste staden söka komma till en uppgörelse med mark— ägarna. Ställde markägarna sina krav för högt, riskerade de att staden anlade nya avloppsledningar utan att utnyttja det befintliga ledningsnätet. Skulle markägaren icke nöjas med det pris, som staden bjö-de för att få övertaga av- loppsledningarna, vore markägaren oförhindrad att fortfarande nyttja sina gamla ledningar. Nedlade staden ny avloppsledning, kunde bidrag till kost— naderna därför givetvis icke uttagas av markägare, som redan hade sin av- loppsfråga ordnad genom särskild ledning. — På samma sätt borde uppkom— mande frågor om inlösen av vattenledning bedömas. Att här föreskriva tvångsinlösen syntes desto mindre befogat, som tillhandahållandet av vatten kunde vara ett affärsföretag, som dreves i enskild regi även inom stadsplane- lagda områden. Om staden skulle erhålla rätt att inlösa vattenledning, skulle detta alltså kunna innebära ett obehörigt intrång i driften av det enskilda vattenförsörjningsföretaget.

Då de sakkunnigas föreliggande förslag syftar till att åstadkomma en sam— manfattande och såvitt möjligt enhetlig reglering av va—frågorna, böra jäm- väl hithörande spörsmål upptagas till närmare behandling. På sätt i det

• Sida 271
•  Original

följande skall visas, torde en lösning av va—frågorna enligt förslagets riktlin— jer medföra ett väsentligt ändrat bedömande jämväl av dessa spörsmål.

Vad först angår de ekonomiska frågor, vilka uppkomma vid fastighets an- slutning till en befintlig äldre va-anläggning, sammanhänga dessa intimt med va-företagens organisation. Beträffande kommunala företag och taxesamfällig— heter utgår förslaget från att avgiftsskyldigheten bestämmes så, att den möjliggör årliga avsättningar till förnyelsefond. Med avseende å taxesam- fälligheterna övervakas detta av länsstyrelsen vid fastställande av taxa och ekonomisk plan. Även kommunerna måste tydligen förfara på motsvarande sätt, för såvitt de icke önska subventionera verksamheten genom att själva bära en del av kostnaderna. för företaget. Den minskning i värde, anläggnin- gen med tiden undergår, kommer alltså att uppvägas av en ökning i företagets likvida tillgångar eller en minskning av dess skulder eller bådadera. Vid sådant förhållande är det för ägaren av en fastighet, som anslutes till före— taget, ur ekonomisk synpunkt likgiltigt om anläggningen är ny eller gammal; den framtida avgiftsbelastningen och därmed värdet av anslutningen blir i båda fallen densamma. Beträffande dessa typer av va-företag bör därför gälla att beloppet av anslutnings—avgiften icke påverkas av anläggningens ålder och skick.

I fråga om andelssamfälligheterna är förhållandet ett annat. Beträffande dessa stadgar förslaget ej någon skyldighet att göra avsättningar till för- nyelsefond. Huruvida så kommer att ske beror på beslut av delägarna i sam- fälligheten. Vid bestämmande av det belopp, en fastighetsägare bör gälda för anslutning till sådan samfällighet, måste följaktligen hänsyn tagas såväl till anläggningens ålder och beskaffenhet vid tiden för anslutningen som till företagets tillgångar i övrigt och beloppet av dess utestående förbindelser.

I sistnämnda fall måste alltså uppskattning ske av anläggningens värde. Enär Vär-anordningar praktiskt taget sakna marknadsvärde, kan uppskattnin- gen icke ske på sådan grund. I enlighet med den tankegång, som nyss anförts med avseende å kommunala anläggningar och taxesamfälligheter, gäller det i stället att utfinna det värde, som skall förnyas under återstående del av an- läggningens tekniska livslängd (bruksvärdet). Beräkningen bör därför utgå från det belopp, det skulle kosta att utföra en motsvarande anläggning vid den tid, då anslutningen äger rum. Detta belopp bör därefter reduceras med hänsyn till att en del av värdet redan förbrukats. En dylik metod för uppskatt- ningen torde helt överensstämma med motsvarande bestämmelse i 8: 12 VL. — Har samfälligheten andra tillgångar än själva anläggningen _ t. ex. en för- nyelsefond — bör den tillträdande fastighetsägaren givetvis även tillskjuta ett belopp, motsvarande så mycket av nämnda tillgångar som efter andelstal be— löper på honom. Givetvis skall avdrag ske för motsvarande del av samfällig- hetens skulder.

Om de nu anmärkta principerna torde i stort sett ingen meningsskiljaktig— liet kunna råda. Beträffande övriga nu avsedda ersättningsfrågor, nämligen

• Sida 272
•  Original

258 dem som uppkomma då fastighet, vilken redan är försedd med va—anordningar, skall anslutas till via—samfällighet eller kommunal va-anläggning, ha däremot, på sätt framgår av den nyss lämnade översikten över den hittillsvarande lag— stiftningsverksamheten på området, framträtt skilda meningar, vilket lett till att någon enhetlig reglering av dessa frågor icke kommit till stånd.

Att något starkare behov av bestämmelser om skyldighet att utgiva ersätt- ning för äldre va-anordningar samt att ta. befintliga sådana anordningar i an— språk vid utförande av nya va-företag hittills icke gjort sig gällande samman- hänger, såsom framgår av vad stadsplaneutredningen anfört, med den om- ständigheten att anslutningstvång ej funnits stadgat med avseende å fastig- heter vilkas va-fråga redan lösts genom separata va-anläggningar eller genom en mindre gemensam anläggning. Om däremot förpliktelse att ingå i va-före- tag kan åläggas jämväl fastighet, som redan förut är försedd med använd— bara va-anordningar, kan det icke förutsättas att hithörande .frågor alltid lösas genom frivilliga överenskommelser. För dessa fall fordras därför ut- tryckliga bestämmelser såväl om rätt för den som utför va-anläggning att för ändamålet ta i anspråk förut befintliga va-anordningar som ock angående skyldighet för honom att utgiva ersättning för dessa anordningar.

Om en fastighet, som redan är försedd med va.—anordningar, anslutes till va-samfällighet eller kommunal va-anläggning, innebär det stundom en kost— nadsbesparing för företaget, att redan befintliga ledningar och andra anord— ningar helt eller delvis utnyttjas för den nya anläggningen. Å andra sidan är det praktiskt taget aldrig lönande att tillvarataga dylika anordningar för att använda dem annorstädes. Fastighetsägaren saknar därför grundad an— ledning motsätta sig att företaget tar anordningarna i anspråk. Det torde därför icke böra möta några betänkligheter, om i förslaget intages en generell bestämmelse om befogenhet för va-företag att begagna sig av äldre va—anord- ningar för fastigheter, som anslutas till företaget.

Enligt grunderna för förslaget skola alla kostnader för gemensamma va- företag i princip kunna uttagas av de till företaget anslutna fastigheterna, vare sig verksamheten ombesörjes av kommunen eller av va-samfällighet.1 Även kostnadsfördelningen skall principiellt ske efter samma grunder i båda fallen. Om ägaren av en fastighet vid dess anslutning till företaget tillskj-uter användbara ledningsdelar eller andra va-anordningar, är detta icke att be— trakta annorlunda än om han gjort ett kontant tillskott till företaget. Värdet av vad han tillskjutit bör följaktligen räknas honom till godo vid fullgörande av avgiftsskyldigheten till företaget. En motsatt princip skulle innebära att fastighetsägaren finge dels utan ersättning tillhandahålla de äldre, av före— taget i anspråk tagna va-anordningarna, och dels lika med andra fastighets— ägare bidraga till nybyggnaderna. Särskilt för en fastighetsägare, som ny— ligen nedlagt stora kostnader på att skaffa sig en förstklassig va-anläggning, skulle en dylik regel te sig mycket stötande. Det är ju till och med tänkbart

1 Angående undantag från denna regel, se 5. 252 och 408 ff.

• Sida 273
•  Original

att värdet av de anordningar, som tas i anspråk, överstiger beloppet av fastig- hetems hela avgiftsplikt till det nya företaget.

Frågan om anslutningstv—ångets tillämpning å fastigheter, vilka redan äro försedda med va-anordningar, har emellertid även en annan aspekt. Den tek- niska livslängden hos större vai—anläggningar uppgår, såsom förut nämnts, till inem—ot 50 år, medan den för mindre anläggningar i allmänhet är något kor— tare. En fastighetsägare, som utrustar sin fastighet med en separat va-an— läggning, räknar följaktligen med att kunna nyttja anläggningen under en tid- rymdt av t. ex. 30 år. Om emellertid fastigheten efter exempelvis 10 år tvångs- visanslutes till ett större va—företag med förpliktelse att utgiva avgifter till detta, går ägaren förlustig en stor del av vad han nedlagt på den befintliga anläggningen. Förlusten kan visserligen icke i allmänhet antagas uppgå till så mycket som 2/a av anläggningsvärdet; fastighetsägarens andel i kostnaderna för den gemensamma anläggningen torde nämligen i regel bli lägre än mot— svarande kostnader för den separata anläggningen. I de flesta fall innebär emellertid anslutningen att det kapital, som nedlagts i den äldre anläggningen, blir onyttigt. Den härigenom uppkommande förlusten bör skäligen icke drabba denne fastighetsägare ensam utan bäras av det gemensamma företaget, i vars intresse anslutningen kommit till stånd.

Mot den förda argumenteringen kan invändas, att tvångsanslutning enligt förslaget icke skall äga rum, med mindre anslutningen innebär teknisk och ekonomisk fördel, och följaktligen icke kan göras gällande med avseende 'å fastighet, vars ägare skulle lida förlust genom anslutningen. På sätt förut i annat sammanhang omnämnts, anse emellertid de sakkunniga att bestäm- ningen »teknisk Och ekonomisk fördel» skall hänföra. sig till företaget som helhet och icke till de särskilda fastigheterna. Bestämmelserna om anslut- ningstvång bli alltså enligt förslaget icke utformade med tanke på att de skola innebära några garantier mot att enskild fastighetsägare kan lida för- lust genom anslutningen. Sådana garantier avses i stället komma till stånd genom reglerna om fördelningen av kostnaderna för företaget. Att åstad- komma en rättvis jämkning av kostnaderna för fastighetsägare, som lider förlust genom att förut nedlagda kostnader å va-anordningar bli onyttiga, låter sig emellertid ej göra utan att förlusten blivit fixerad till visst belopp. Lämpligast sker detta genom att det gemensamma företaget förklaras skola ersätta även sådana äldre, ännu tjänstdugliga va-anordningar, som icke in— förlivas med den nya anläggningen.

Om hithörande frågor lösas efter de nu angivna riktlinjerna, torde några sakliga skäl knappast kunna åberopas för en särbehandling av det fall, då stadsplan utsträckas över förut icke planlagt område. De skäl vilka, på sätt stadsplaneutredningen anfört (s. 256), talat emot att bebyggelsen närmast omkring planområdena finge en lika gynnad ställning som bebyggelsen inom dessa områden ha efter EL:s tillkomst ej samma aktualitet som tillförne, enär stadgandena i denna lag ge andra och effektivare möjligheter att hindra olämplig randbebyggelse. Dessa synpunkter bli dessutom i förslaget till—

• Sida 274
•  Original

godosedda genom att va-avgifterna för randbebyggelsen kunna bestämmas med hänsyn till de faktiska kostnaderna för lösande av denna bebyggelses va- fråga. Att belasta bebyggelsen med högre kostnader än som följer av sagda regel torde ej kunna komma i fråga. Därest fastighetsägarna, såsom förslaget förutsätter, få genom avgifter bekosta ej allenast anordningarna för vatten— försörjning utan även avloppsväsendet, kan ej heller någon jämförelse dragas med det fall, då enskild väg tas i anspråk såsom gata. Enär frågan om kom— munens övertagande av va-nätet enligt förslaget icke direkt knytes till an— tagandet av stadsplan eller upplåtandet av gata till begagnande, torde några betänkligheter ej heller böra möta ur den synpunkten att vissa delar av av- loppsnätet kunna komma att tillhöra kommunen och andra delar enskilda fastighetsägare. Enligt de sakkunnigas förslag kommer ett avloppsnät, som ' bildar en teknisk enhet, i regel att övertagas av kommunen i ett sammanhang. Om detta undantagsvis ej skulle vara lämpligt, bli de därigenom uppkom- mande förhållandena att bedöma lika med andra fall, då ledningsdel eller annan va—anordning utnyttjas av två eller flera va—företag gemensamt (s. 193, 416, 417, 418 och 421).

Ett viktigt skäl mot en alltför liberal ersättningsregel utgör emellertid den omständigheten att en sådan regel i många fall skulle motverka för- slagets huvudsyfte att främja tillkomsten av tidsenliga va-anordningar. Ur denna synpunkt synes det olämpligt att va—företagen belastas med kostnader för inlösen av sådana anordningar, vilka icke fylla nutida krav och vilka så- ledes enligt grundtankarna i förslaget icke äro av beskaffenhet att i längden kunna bibehållas. Inom område, där moderna va—anordningar tillhöra den normala bostadsstandarden, kan en dylik mera primitiv anordning icke längre anses representera något egentligt värde. De penningar, som nedlagts på dylika anordningar, äro till stor del att anse som förlorade redan genom den allmänna standardhöjningen. I enlighet härmed bör det icke komma i fråga, att ersättning give—s för andra va-anordningar än sådana, som åtminstone i stort sett motsvara nutidens krav och alltså utan större olägenheter skulle kunnat alltjämt göra tjänst, om ej tekniska och ekonomiska skäl gjort det lämpligt, att fastigheten anslutes till den nya anläggningen. Ersättning bör således ej utgå för exempelvis brunnar, som äro avsedda enbart för vatten— hämtning och alltså sakna anordningar för vattnets framledande, eller för va.-anordningar, vilkas användande medför eller kan förutses komma att med— föra sanitära risker eller olägenheter.

För va-anordning, vilken tages i anspråk för det nya företaget, torde emellertid ersättning i regel böra utgå, även om den äldre anläggningen som helhet betraktad icke kan anses tillfredsställande. I den mån anordningarna tillgodogöras av det gemensamma företaget, kan en förpliktelse att utgiva ersättning för dessa icke anses försvåra anläggningens tillkomst. Ägaren av en brunn, som tas i anspråk för ett gemensamt va.—företag, bör i enlighet härmed i regel erhålla gottgörelse för värdet av de brunnsanordningar, vilka bli till nytta för anläggningen. Likaledes torde ägaren av en avloppsledning,

• Sida 275
•  Original

varaw vissa dela-r införlivas med den nya anläggningen, kunna göra anspråk på ersättning för dessa ledningsdelar, även om den äldre anläggningen som helhet betraktad icke var i ändamålsenligt skick. Någon obetingad rätt till ersättning torde emellertid ej böra stadgas ens i detta fall. Möjlighet till undantag torde sålunda böra föreligga exempelvis då anläggningens behov med ungefär lika fördel kan tillgodoses med vilken som helst av flera brunnar, belägna å olika fastigheter, och fastighetsägarnas rätt till ersättning till följd härarv skulle komma att bero på valet mellan olika alternativ i fråga om an- läggningens tekniska utformning.1

Understundom kunna omständigheterna vid de äldre va-anordningarnas tillkomst ha varit sådana, att fastighetsägaren med hänsyn därtill skäligen icke bör erhålla gottgörelse för andra anordningar än dem som tas i an- språk .för det nya företaget eller att den ersättning, som eljest skolat utgå, bör reduceras. Så torde ofta vara fallet, om anordningarna till- kommit så sent att frågan om utförande av en gemensam anordning då redan var aktuell. Enskild fastighetsägare, som under sådana förutsätt- ningar nedlägger kostnader på separat va—anläggning, måste antagas redan från början räkna med att anordningarna kunna bli onyttiga genom till— komsten av en gemensam anläggning. En obetingad rätt till ersättning i dylika fall skulle innebära att va—frågans ändamålsenliga lösning för ett helt bebyggelseområde kunde försvåras eller rentav omöjliggöras genom åt- gärder av enskilda fastighetsägare. Ett strängt bedömande torde dock härvid- lag icke vara att rekommendera. Om enskilda fastighetsägare konsekvent förmenas rätt till ersättning för äldre va-anordningar, så. snart det kan visas, att det varit tal om att ordna bebyggelsens va-fråga genom en gemensam an- läggning, kan detta komma att leda till uppskov med utförande av mindre vat-anläggningar, vilka ur såväl allmän som enskild synpunkt böra komma till stånd snarast möjligt. Nödig hänsyn måste därför tas såväl till den tid, inom vilken fastighetsägaren kunnat förvänta att den gemensamma anlägg— ningen skulle komma till stånd, som till omfattningen och värdet av de ut- förda anordningarna.

Bland de omständigheter, vilka böra påverka ersättningsbeloppet, märkes även frågan, huruvida de kostnader, vilka nedlagts å befintliga va.-anordnin- gar, i allo varit behövliga. För tidigare utförda misslyckade borrningar eller brunnsgrävningar torde ersättning i regel icke böra utgå. Är det uppenbart att åtgärderna länt det tilltänkta företaget till nytta, bör emellertid något absolut hinder ej anses möta mot att ersättning utgår. Uppenbart onödiga kostnader (lyxkostnader) böra givetvis ej ersättas.

Det kan vara föremål för tvekan, huruvida ersättningsberättigad fastig— hetsägare bör vidkännas reduktion av ersättningen med hänsyn till den värde— ökning fastigheten undergår till följd av anläggningens tillkomst. Prin- cipiellt synes sådan reduktion icke böra äga rum; den skulle i regel medföra mätningen bör avse endast nedlagda kostnader (eventuellt jämte marklösen

eller gottgörelse för intrång) men däremot icke vattentillgången såsom sådan följer av den tidigare framställningen (s. 234).

• Sida 276
•  Original

att fastighetsägaren komme i sämre ställning än de av deltagarna i det gemensamma företaget, vilka betala sina bidrag kontant. I vissa fall, särskilt då den gemensamma anläggningen tillkommit huvudsakligen i en eller ett fåtal delägares intresse, kan det emellertid framstå som oskäligt att övriga delägare belastas med ersättning för äldre anordningar å sådan delägares fastighet. Såsom exempel kan nämnas det fall att en fabriksrörelse, som har tillgång till användbar va-anläggning, skall utvidga driften och till följd därav behöver ledningar av större kapacitet. Om därvid även några bostads- fastigheter anslutas till den nya anläggningen, torde dessa icke skäligen böra belastas med någon del av kostnaderna för fabrikens äldre anläggning, vilken nedlägges uteslutande i fabrikens eget intresse. Möjlighet bör därför finnas att i särskilda fall jämka ersättningsbeloppet med hänsyn till den nytta den ersättningsberättigade fastigheten drar av den gemensamma anläggningen.

Av det sagda framgår att frågan om storleken av de ersättningar, som vid va—tanläggnings tillkomst skola utgå för äldre va-anordningar, vilka tagas i bruk för den nya anläggningen eller genom dess tillkomst bli onyttiga, icke kan lösas genom en enhetlig bestämmelse utan måste prövas under hänsyns- tagande till omständigheterna i det särskilda fallet. Förslagets bestämmelser i ämnet böra i enlighet härmed utformas så, att de lämna rum för en täm- ligen fri skälighetsprövning. Det bör erinras att denna prövning enligt de förut angivna principerna för förfarande i va-frågor städse skall ankomma på vattendomstol (s, 216 ff).

De kostnader, en enskild fastighetsägare nedlagt å va—anläggning för fastig- heten, representera för honom ett bundet kapital, av vilket han —— bortsett från möjligheten att försälja fastigheten —— icke kan göra sig nytta annorle- des än genom nyttjandet av anläggningen. Den omständigheten att anord- ningarna övertagas av ett annat rättssubjekt, som därefter blir ansvarigt för deras underhåll och drift, kan icke föranleda något grundat anspråk från fastighetsägarens sida på att i detta hänseende bli bättre ställd än tidigare. Han bör därför icke kunna kräva att utfå ersättning för anordningarna kon- tant utan endast i form av nedsättning i fastighetens avgiftsplikt till va-före— taget. I första hand torde avräkning böra ske på anslutningsavgiften, där sådan utgår. Förslår ej anslutningsavgiften, bör återstoden amorteras genom nedsättning av de periodiska avgifterna. Härvid tala praktiska hänsyn för att amorteringstiden ej utsträckes alltför långt. Särskilt för större va-före- tag innebär det en given fördel att avgifterna till företaget snarast bringas att utgå efter likformiga grunder. Förslaget torde därför böra upptaga ett stadgande att ersättningsbeloppet skall amorteras inom skälig tid. _— Om ersättningen överstiger summan av de avgifter, varå avräkning enligt de nu angivna reglerna kan äga rum, bör återstoden givetvis utgå kontant.

Vad nu anförts har närmast tagit sikte på det fall, att de äldre va—anord— ningarna utförts för en enda fastighets behov och tillhöra ägaren av denna

• Sida 277
•  Original

fastighet. Uppmärksamhet bör emellertid även ägnas de förhållanden, vilka uppkomma, om fastigheten är ansluten till en för flera fastigheter gemensam va—anläggning, vilken vid den nya anläggningens tillkomst upphör eller ändras till sin omfattning. I detta fall tillhöra va.-anordningarna regelmässigt anlägg- ningens huvudman (t. ex. en Vir-samfällighet i förslagets bemärkelse eller en samfällighet, bildad enligt VL). Ersättningen bör följaktligen i allmänhet tillkomma huvudmannen för anläggningen. Detta innebär icke att ersätt— ningen bör bestämmas efter andra grunder än då fråga är om va-anläggning som utförts för en enda fastighet. Däremot uppkomma vissa särskilda frågor med avseende å den ekonomiska uppgörelsen mellan den äldre anläggningens huvudman och ägaren av fastighet, vars anslutning till den äldre anlägg— ningen upphör vid den nya anläggningens tillkomst. Dessa frågor behandlas i annat sammanhang (s. 430 f och 437).

5. Verkan av avtal i vatten- och avloppsfrågor. På sätt förut antytts avser förslaget icke att lägga andra band på de en- skildas avtalsfrihet i vai-frågor än dem, som i varje särskilt fall äro motiverade av betydelsefulla allmänna intressen. Förslagets bestämmelser böra därför vara dispositiva i den mån ej särskilda skäl föranleda annat. Till stöd för inskränkningar i de enskildas dispositionsfrihet kunna åbe- ropas väsentligen två skäl. Främst märkes önskemålet att va—frågorna lösas på det sätt som är förmånligast med hänsyn till samhällets sanitära och sociala intressen och i övrigt ur samhällsplaneringssynpunkt. Med hänsyn till säkerheten i det ekonomiska livet måste härjämte gälla att avtal mellan intressenterna i va-frågor icke få lända till inskränkning i tredje mans rätt mot yra—företaget eller med avseende å de fastigheter som anslutits till detta. Hithörande spörsmål ha delvis berörts redan i det föregående i samband med frågorna om anslutningsrätt och anslutningstvång, va-företagens verksam- hetsformer, de enskilda va-företagens kreditproblem samt förfarandet vid prövning av va-frågor. Av vad sålunda anförts torde framgå. att de medel, som enligt förslaget skola stå det allmänna till buds för realiserande av dess ifråga- varande intressen, bestå däri att länsstyrelsen och kommunen äga befogenhet att ta initiativ till utredning av va-frågor samt att dessa frågor i viss ut- sträckning prövas oberoende av de yrkanden, sakägarna framställt, och den utredning som av dem förebragts. I förevarande sammanhang återstår emeller- tid att klargöra, i vilken. omfattning det bör stå sakägarna fritt att reglera sina va—förhållanden utan anlitande av det i förslaget anvisade förfarandet samt huruvida och i vad mån den ovan nämnda officialprövningen bör begränsas av sakägarnas överenskommelser. Den härmed nära sammanhängande: frågan om den verkan som bör tillerkännas i laga ordning meddelat beslut i va-frågor behandlas särskilt i närmast följande avsnitt. Yad först angår de grundläggande frågorna om en tilltänkt va-anläggnin'gs omfattning och tekniska utförande har förut i skilda sammanhang framhållits att dessa frågor i allmänhet böra kunna lösas även utan 'offentlig myndighets

• Sida 278
•  Original

medverkan (s. 197 och 223). Detta beror emellertid icke på att dessa frågor skulle sakna allmänt intresse. Snarare kunna de allmänna intressen, om vilka i detta sammanhang är fråga, sägas koncentrera sig just kring dessa spörsmål. Att anordna prövning av varje sådant ärende genom offentlig myndighets för- sorg låter sig emellertid icke göra redan av praktiska skäl och skulle i många fall komma att uppfattas som ett onödigt ingrepp i den personliga friheten. Om länsstyrelserna och kommunerna ha den allmänna överblick över va—frågans utveckling, som förslaget förutsätter, torde de allmänna intressena kunna anses tillräckligt tillgodosedda genom förslagets bestämmelser om behörighet för dem att påkalla förrättning, där sådan anse-s erforderlig.

De med va-anläggnings utförande förenade allmänna intressena måste föran- leda att myndigheterna vid sin prövning av dessa frågor äro obundna av sakägarnas överenskommelser. Den omständigheten att va-anläggning utförts för viss bebyggelse utan att det i förslaget anvisade förfarandet anlitats utgör i enlighet härmed icke'något hinder för att länsstyrelsen eller kommunen sedermera tar initiativ till ändringar i fråga om anläggningens omfattning och tekniska utformning. Ett tillräckligt skydd för sakägarna torde härvidlag vara givet genom förslagets bestämmelse att va-anläggning skall utföras på det sätt som finnes förmånligast ur teknisk och ekonomisk synpunkt. Be- sk'affenheten av redan utförda vat—anordningar utgör givetvis en av de vik— tigaste bland de omständigheter vilka skola beaktas vid prövningen. I enlig- het härmed står det ej i överensstämmelse med förslaget att sakägarna för- pliktas utföra ändringar i en befintlig anläggning endast därför att det varit lämpligare om anläggningen från början utförts på annat sätt än som skett.

De nu anförda synpunkterna torde böra läggas till grund även vid av- görande av frågan, huruvida sakägare, som biträtt en överenskommelse om utförande av va—anläggning för viss bebyggelse, sedermera kan påkalla pröv- ning av bebyggelsens va-frågor i den ordning förslaget stadgar. Överenskom- melsen bör visserligen i princip äga giltighet delägarna emellan och icke kunna av en delägare ensidigt ryggas. Emellertid står det icke i överensstäm- melse med grundtankarna i förslaget, att en bebyggelses va—fråga skall en gång för alla fastlåsas vid en viss given lösning. Den tekniska och ekonomiska bedömningen kan givetvis från tid till annan lämna olika resultat med hänsyn till förändringar i bebyggelseförhållandena samt områdets ekonomiska och sociala utveckling i övrigt. Den principiella friheten för sakägarna att träffa överenskommelser i vavfrågor kan därför icke föranleda att enskild sakägare, som biträtt ett avtal om inrättande'av va-anläggning, därigenom anses ha förlorat sin rätt att påkalla prövning av framdeles uppkommande va.—frågor för samma bebyggelse.

Ett särskilt spörsmål utgöra frågorna om rätt för va—företag att framdraga ledningar och att vidtaga andra för anläggningen behövliga åtgärder å annans mark. Enär upplåtelse av dylika rättigheter i vissa fall kunna menligt på- verka rättsläget för inteckningshavare och andra innehavare av begränsade sakrätter i den fastighet, varifrån upplåtelsen sker, erfordras särskilda be-

• Sida 279
•  Original

stämmelser till skydd för sådana rättsägare. Till dessa frågor återkomma de sakkunniga i specialmotiveringen (s. 448 f).

Med avseende å den betydelsefulla frågan om va-företagens organisation äro gränserna för sakägarnas dispositionsfrihet i väsentliga delar angivna redan genom den tidigare framställningen. Det har sålunda framhållits att kommunen, om den så begär, bör äga själv omhänderhava utförandet, under- hållet och driften av va-anläggning inom sitt område. Kommunen kan även eljest förpliktas att såsom huvudman omhänderhava va—anläggning, där så be- finnes önskvärt. Kommunens nu nämnda rättigheter och skyldigheter äro av rent offentligrättslig karaktär och kunna därför icke sättas åsido genom avtal mellan kommunen och enskilda sakägare.

Skall företaget organiseras som va—samfällighet, förutsätter detta beslut i vissa andra angelägenheter, vilka enligt det förut sagda böra vara undan— tagna från delägarnas disposition. Det måste sålunda avgöras, huruvida sam- fälligheten skall organiseras som andelssamfällighet eller som taxesamfällig- het. Vid bildande av andelssamfällighet fordras beslut om åsättande av an— delstal, medan bildandet av en taxesamfällighet förutsätter upprättande av en taxa för företaget. Dessa frågor äro i allmänhet av den beskaffenhet att be- slut däröver icke kan meddela-s utan undersökning vid särskild förrättning. Vai-samfällighet bör alltså icke kunna bildas annat än efter prövning i den ordning förslaget anvisar för frågor om inrättande av va—anläggning.

Ett enskilt va—företag, som kommer till stånd utan myndigheternas med- verkan, kan följaktligen icke organiseras som va-samfällighet. I dylika fall måste intressenterna träffa avtal om den form, vari verksamheten skall bedrivas, därvid de äga välja mellan de företagsformer lagstiftningen i all- mänhet anvisar för verksamhet i ekonomiskt syfte. I enlighet med vad nyss sagts om privata överenskommelser i allmänhet torde det dock böra stå delägare fritt att sedermera påkalla förrättning för att åvägabringa omorganisa- tion i enlighet med förslagets bestämmelser om kommunala anläggningar eller Vavsamfälligheter, om ändrade förhållanden påkalla detta.

Där inrättande av va—anläggning blir föremål för myndighets prövning och anläggningen finnes icke böra omhänderhavas av kommunen, bör företaget i enlighet med det sagda regelmässigt organiseras såsom va—samfällighet. Om delägarna enhälligt överenskomma att företaget] skall 'drivas i annan ord- ning, tala emellertid i allmänhet inga starkare skäl för att denna organisa- tionsform skall påtvinga—s delägarna mot deras vilja. Särskilt där fråga är om företag som skall tillgodose blott ett fåtal fastigheter, kunna bestämmel- serna om va-samfälligheter möjligen synas delägarna innebära onödig om'— gång. Är däremot fråga om ett företag av den storlek och betydelse, att läns- styrelsen finner offentlig kontroll av dess angelägenheter erforderlig, bör givetvis ett avtal mellan delägarna i organisationsfrågan ej utgöra hinder för länsstyrelsen att förordna att företaget skall ta form av en taxesamfällighet (jfr's. 211 f). Principiellt bör det därför ligga i länsstyrelsens hand att av- göra, huruvida ett sådant avtal skall lända till efterrättelse. Det bör i detta.

• Sida 280
•  Original

sammanhang anmärkas att delägarna genom att ingå avtal om annan orga— nisationsform än va-samfällighet frånsäga sig de förmåner i kredithänseende, vilka enligt förslaget skola tillkomma dessa samfälligheter.

Bestämmelserna angående va-samfälligheter böra-, såsom förut nämnts, utfor- mas med tanke på dessa sammanslutningars kreditvärdighet (s. 202 ff). Dessa bestämmelser ha i enlighet härmed till syfte bl. a. att skydda företagets kredit- givare samt innehavare av fordringsinteckningar och andra begränsade sak— rätter i de fastigheter, vilka anslutits till företaget. De avse vidare att be— reda trygghet för dem som tvångsvis anslutits till va-företaget (s. 176 och 214 f). Bestämmelser med sådant syfte böra givetvis icke kunna sättas ur kraft genom beslut av delägarna. I enlighet härmed måste stadgandena angående va-sam- fälligheternas organisatoriska förhållanden vara tvingande. Undantag från denna regel utgöra, på sätt i annat sammanhang anförts, bestämmel- serna i de ämnen, varom delägarna äga Ibesluta genom antagande av stadgar för företaget (s. 212). Även i dessa delar blir emellertid delägarna-s disposi— tionsfrihet såtillvida inskränkt, som stadgarna och beslutade ändringar däri ej träda i kraft förrän länsstyrelsen meddelat fastställelse därå.

Enligt de i 9 kap. angivna reglerna är fastighetsägares avgiftsplikt till va-företag begränsad att avse viss bestämd del av företagets självkostnader. Fråga uppkommer då, huruvida giltighet bör tillerkännas en mellan anlägg— ningens huvudman och enskild fastighetsägare träffad överenskommelse, var— igenom fastighetens avgiftsplikt bestämmes högre än som följer av de före- slagna reglerna för kostnadsfördelningen. Till en början kan det fastslås att ett dylikt avtal ej är bindande för varje blivande ägare av fastigheten. Det kan således ej åberopas mot den, som efter överlåtelse förvärvat fastigheten, och saknar även betydelse mot t. ex. en innehavare av fordringsinteckning i denna. Förutsättningarna för tillkomsten av avtal, som ålägga enskild fastig— hetsägare större avgiftsbörda än som skulle följa av de föreslagna legala reglerna, bli därjämte mycket obetydliga, då ju en fastighetsägare, som får sig förelagt ett för honom oförmånligt avtalsförslag, alltid har möjlighet att genom påkallande av vai—förrättning få sin va-fråga löst till självkostnadspris. Där va-företag undantagsvis omhänderhaves av enskild företagare, torde de enskilda fastighetsägarnas möjlighet att påkalla förrättning för omreglering av bygdens va-fråga i praktiken föranleda, att innehavet av anläggningen icke kommer att innebära något monopol utan att anläggningens huvudman måste hålla avgifterna inom gränserna för det skäliga. Något behov av särskilda bestämmelser angående giltigheten'av avtal om va-avgifternas belopp före- ligger således icke.

Den omständigheten att ett stort antal bestämmelser i förslaget bli av tvin- gande natur medför uppenbarligen icke att dessa frågor komma att lösas utan hänsyn till sakägarnas önskemål. De allmänna intressen, som enligt det sagda böra föranleda att sakägarnas dispositionsfrihet begränsas, ge i många fall utrymme för avsevärda variationer vid tillämpning i'praktiken.

• Sida 281
•  Original

Exempelvis kunna de tekniska och ekonomiska överväganden, vilka enligt förslaget skola ligga till grund för åtskilliga avgöranden i va-frågor, praktiskt taget aldrig göra anspråk på att vara så exakta, att varje jämkning i resul- tatet är utesluten. Det kan med hänsyn härtill övervägas, om i förslaget bör intagas en föreskrift av innebörd, att överenskommelse mellan sakägarna i frågor, varom förslaget meddelar bestämmelser, må frångås endast om den i mera avsevärd mån avviker från dessa.1 Att på så sätt generellt inskränka till- lämpningen av förslagets bestämmelser förefaller dock betänkligt. Det är där- jämte tvivelaktigt om en sådan bestämmelse skulle fylla något verkligt be- hov. Även därförutan måste givetvis den grundsatsen tillämpas, att största hänsyn bör tagas till sakägarnas önskemål, så snart ett bedömande ur allmän * synpunkt ej lämnar bestämt utslag i annan riktning. Hithörande frågor synas därför tryggt kunna överlämnas åt rättstillämpningen.

6. Verkan av myndighets beslut i vatten- och avloppsfrågor. Den verkan, som tillkommer domstolars och andra myndigheters avgöran- den, är i detta sammanhang av intresse främst ur två olika synpunkter. För det första kan beslutet ha den innebörd att myndigheterna förpliktas att direkt medverka. vid beslutets genomförande; beslutet blir härigenom verk- ställbart mot den som vägrar att frivilligt medverka till åstadkommande av det med beslutet avsedda resultatet. Emellertid kan beslutet även ha den verkan, att myndigheterna för framtiden äro i större eller mindre omfattning förhindrade att träffa nya avgöranden i strid mot beslutet; detta kommer där- igenom även för enskilda personer att framstå som orubbligt. Med hänsyn till de ändamål, som fullföljas genom bestämmelserna om för- farandet, framstår som uppenbart att länsstyrelsernas och domstolarnas av- göranden i va-frågor böra kunna tvångsvi-s verkställas. Då förfarandet vid hand- läggningen av dessa frågor i förslaget icke konstruerats som en tvist mellan vissa enskilda personer utan snarast som en utredning, vid vilken det gäller att i möjligaste mån trygga. alla allmänna och enskilda intressen, torde be- fogenheten att påkalla verkställighet i analogi därmed icke böra begränsas till den som sökt förrättningen utan tillkomma envar, vilken i egenskap av sak- ägare ägt påkalla förrättning. Härigenom torde beslutens verkställighet i regel kunna anses tryggad. De skäl, vilka enligt vad förut sagts böra föranleda befogenhet för länsstyrelsen att meddela föreskrift om att anläggning skall omhändertagas av kommun eller taxesamfällighet, torde emellertid även

1 Som exempel på en lagstiftning av sådan innebörd kan nämnas 34 % lagen om enskilda vägar. Där meddelas utförliga bestämmelser om formerna för ingående av förening mellan sakägarna i samband med vågförråttning och om sådan förenings rättsverkan. Bestämmel- serna innebåra, såvitt nu är i fråga, att föreningen skall lända till efterrättelse där den ej uppenbarligen till skada för fastighet betungar densamma. med förpliktelse i avsevärt högre grad än vad enligt de i lagen stadgade grunderna skulle åvila fastigheten. Liknande verkan tillerkännes med vissa inskränkningar även avtal, som ingåtts utom förrättningen. —— Det bör anmärkas att stadgandet icke avser sådana vägar inom tättbebyggda. områden, vilka enligt 3 kap. nämnda lag skola omhänderhavas av vågförening.

• Sida 282
•  Original

bjuda, att länsstyrelsen får möjlighet att ex officio förordna om verkställig- het av dylika beslut.

Beträffande formen för verkställighet av beslut om anläggnings utförande torde, i överensstämmelse med vad som i motsvarande fall gäller på andra områden, böra stadgas, att länsstyrelsen äger antingen framtvinga verkställig— het genom vitesföreläggande eller ock låta utföra åtgärden på den tredskandes bekostnad.

Ett strängt fa—sthållande vid de nu antydda principerna, enligt vil-ka varje avgörande är av beskaffenhet att kunna omedelbart sättas i verkställighet, kan emellertid förmodas komma att medföra mindre önskvärda ekonomiska konsekvenser. På sätt förut nämnts saknas för närvarande va-anordningar för en betydande del av den befintliga bebyggelsen. Investeringsbehovet' på området är därför omfattande. Den tämligen obegränsade möjlighet, varje fastighetsägare enligt förslaget kommer att äga att framtvinga en lösning av va—frågorna för större bebyggelseområden kan därför förmodas komma att leda till att bindande avgöranden om utförande av va.-anläggningar träffas i större omfattning än som motsvarar de förefintliga tekniska och ekonomiska resurserna. En dylik utveckling komme med säkerhet att leda till att kostnaderna för utförande av va-anläggningar komme att stiga till följd av konkurrens om tillgängliga utföranderesurser, vilket uppenbarligen ur flera synpunkter skulle motverka de syften, förslaget vill tillgodose. Bort- sett härifrån måste det såväl ur allmän som enskild synpunkt anses mindre tillfreds-ställande, om utförandet av större va-företag kan framtvingas utan hänsyn till det allmänna konjunkturläget. De nu antydda olägenheterna synas kunna avhjälpas med en föreskrift om )befogenhet för länsstyrelsen att vid behov förordna om anstånd med verkställigheten av meddelade beslut om va—anläggnings utförande.

Ett avgörande beträffande va-frågor, vilket träffas i den av förslaget an- visade ordningen, innefattar i huvudsak ett bedömande av tekniska och eko— nomiska faktorer. De förhållanden i fråga om bebyggelse m. m., vilka här— vidlag bli avgörande, äro från tid till annan underkastade betydande föränd- ringar, vilka givetvis måste i sin tur påverka bedömandet även av va-frå- gorna. Ett avgörande av dylika frågor kan därför ej göra anspråk på obe- tingad giltighet för all framtid utan bör, då förhållandena ändras, kunna jämkas därefter.

Med hänsyn till det sagda framstår det som nödvändigt att ett beslut om utförande av va—anläggning ej får utgöra hinder att va.-frågorna för den be- byggelse, beslutet avser, ånyo bringas under myndighets prövning. Stad- fästandet av en dylik princip medför i och för sig icke någon rubbning av den verkan, som bör tillerkännas beslutet intill dess sådan prövning äger rum. Beslutet bör således — bortsett från möjligheten att vinna ändring däri genom besvär — anses. tills vidare bindande för den myndighet som meddelat detsamma samt för övriga myndigheter och enskilda personer, vilka ta be- fattning med dithörande spörsmål. Emellertid kan det övervägas huruvida

• Sida 283
•  Original

icke den möjlighet att erhålla ny prövning, som således skall föreligga, bör kompletteras på det sätt, att verkställbarheten av ett äldre beslut kan tillfälligt suspenderas i avbidan på att dylik prövning äger rum. Även ur denna syn- punkt kunna alltså motiv anföras för den ovan skisserade ordningen, enligt vilken länsstyrelsen vid behov äger förordna om anstånd med verkställigheten av beslut om vel-anläggnings utförande.

Emellertid måste myndigheterna givetvis vid prövning av va-ärenden taga störst-a hänsyn till tidigare avgöranden i frågan. I princip bör gälla att ett nytt avgörande icke kan erhållas utan åberopande av nya. skäl. Men om exempelvis va.-anläggning helt eller delvis kommit till stånd i strid mot det äldre beslutet, lärer den fastslagna principen att sättet för anläggnings ut- förande bestämmes av den tekniska och ekonomiska nyttan, komma att med- föra att vid en eventuell omprövning hänsyn måste tas även till de kostna- der, som redan nedlagts å dylika anordningar. En jämkning av det äldre beslutet är alltså tänkbar redan av den anledningen, att det icke efterlevts i praktiken.1

De synpunkter, vilka enligt det sagda varit bestämmande för förslagets bestämmelser i fråga om rättsverkan av beslut i va-frågor, äro tydligen i lika mån tillämpliga vare sig beslutet meddelats av länsstyrelsen eller av vatten- domstolen. Att göra någon skillnad mellan beslut som meddelats av den ena eller den andra av dessa myndigheter kan därför icke ifrågakomma. Undan- tag härifrån utgöra dock beslut som röra tillämpning av VL. Frågan om verk- ningarna av sådant beslut regleras nämligen av de särskilda bestämmelserna i sagda lag. I detta hänseende kan alltså en vidsträcktare rättskraftsverkan till— komma vattendomstolens beslut. Härom hänvisas till specialmotiveringen

(s. 445).

En särställning i fråga om verkställigheten intaga de penningersättningar, vilka i vissa fall kunna komma att utgå enligt förslaget. Därest betalnings- skyldighet ålagts av domstol, lärer något särskilt stadgande om verkställig- heten icke erfordras, enär i dylikt fall bestämmelserna i 3 kap. utsök- ningslagen bli direkt tillämpliga. Då. emellertid enligt förslaget exempelvis frågor om ersättning för förrättningskostnad kunna avgöras av länsstyrelsen, synes ett stadgande, varigenom nämnda bestämmelser göras tillämpliga på länsstyrelsens beslut, ej kunna avvaras. — Det bör i detta sammanhang erin- ras, att exekutivt förfarande! för uttagande av ersättning som enligt förslaget skall utgå, endast torde komma till användning i sällsynta undantagsfall. Där fordringen skall utgå av ver-samfällighet, torde de särskilda bestämmelserna om indrivning av fordringar hos sådan samfällighet (s. 215) utgöra till- räcklig garanti för beloppets utfående. Är fråga om marklösen eller ersätt- ning för intrång, upptager förslaget, i överensstämmelse med andra liknande författningar, bestämmelser om att tillträde av den upplåtna marken ej får äga rum, innan ersättningen guldits eller säkerhet därför ställts.

* Uppenbart är emellertid. att den som vid anläggningens utförande eller eljest frångått beslutet kan befinnas skadeståndsskyldig mot dem som lida. förlust till följd av åtgärden.

• Sida 284
•  Original

7. Förorening av grundvatten och av vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

I detta avsnitt skola de sakkunniga beröra två spörsmål, som utgöra inte- grerande delar av va-frågan. Det ena gäller åtgärder till skydd mot förore- ning av sådana vattenförekomster —— av såväl grund— som ytvatten — vilka redan tagits i anspråk för vattenförsörjningsändamål eller som kunna bedö- mas framdeles behöva utnyttjas härför. Det andra avser de åtgärder mot förorening genom avloppsvatten av vattendrag, sjöar och andra vattenom— råden, vilka äro påkallade av andra allmänna och enskilda intressen än dem som sammanhänga med vattenförsörjningsproblemet.

Den förra frågan behandlas i en den 15 december 1949 dagtecknad fram- ställning till Kungl. Maj:t från Svenska kommunaltekniska föreningen om skapande av skydd för grund- och ytvattnet i landet, vilken framställning överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörande av deras uppdrag. Beträffande den senare frågan ha de sakkunniga icke erhållit något direkt uppdrag. Den har emellertid ett så intimt samband med utred- ningsuppdraget i övrigt, att den icke kan förbigås i detta betänkande. Frågan har på senare tid aktualiserat-s bl. a. genom en interpellation vid 1949 års riksdag och genom en inom fiskeristyrelsens tillsynsavdelning upprättad promemoria., vilken av styrelsen med skrivelse den 20 december 1949 över— lämna-ts till chefen för justitiedepartementet.

Svenska kommunaltekniska föreningen framhåller i sin ovannämnda fram— ställning att de stora, ofta oersättliga värden, som grund— och ytvattentill- gångarna representera då det gäller att tillgodose behovet av vattenlednings— vatten, för närvarande utsättas för allvarliga risker att förstöras, såvida icke nödiga motåtgärder vidtagas.

Föreningen påpekar särskilt den stora fara för förorening av grundvatten, som oljeupplag och oljetransporter innebära; detsamma. gäller lagring och transport av vissa andra industriprodukter i vätskeform. En tankvagn kan gå sönder eller förolyckas, en cistern springa läck, ett fat bensin spillas ut, en rörledning från tankbil till cistern kan bräckas, eldningsolja kan strömma ut från en behållare i en Villa, 0. s. v. Även en ringa kvantitet olja eller bensin, som utsläppes på eller i marken, kan, om den tränger ner till grundvattenförande lager, för åratal framåt omöjliggöra grundvattnets användning för vattenförsörjningsändamål. Om föro- reningen drabbar en grundvattenström, som utnyttjas som vattentäkt, kan detta leda till att vattentäkten måste utbyt-as mot annan och nytt vattenverk byggas. Ett sådant missöde drabbade Vimmerby år 1932, då ledningen till en i marken nedgrävd bensintank vid en servicestation sprang läck och bensin rann ut i marken och förstörde vattnet i den grundvattenförekomst, som staden utnyttjade för sin vattenförsörjning. Ett liknande olyckstillbud, ehuru av väsentligt mindre omfatt- ning och räckvidd, har berört Västerås.

De skydds-bestämmelser beträffande grundvatten, som nu finnas i 2:45 och 2: 58 VL, äro enligt föreningens emening otillräckliga. En av orsakerna härtill anges vara, att någon effektiv kontroll av dera-s efterlevnad icke alls eller endast i ringa mån utövas. Även det kontrollorgan (fiskeristyrelsens tillsynsavdelning), söm —— vid sidan av hälsovårdsmyndigheterna — har att övervaka efterlevnaden

• Sida 285
•  Original

av bestämmelserna angående skydd mot förorening av ytvatten (sjöar och vatten- drag), framhålles såsom otillräckligt.

Föreningen uttalar, att grundvattenförekomster böra skyddas genom att deras nederbördsområdeu ges karaktär av skyddsområden, inom vilka upplag av skad— liga vätskor icke får förekomma utom i särskilda undantagsfall, då de måste anordnas med tämligen omfattande säkerhetsanordningar för att förebygga föro- rening i händelse av läckage c. d. Föreningen förordar en inventering av våra grundvattenförekomster för att avgöra i vilka fall och med vilken omfattning dylika skyddsområden böra. fastställas. Enär motsvarande åtgärder även erfordras beträffande ur vattenförsörjningssynpunkt värdefulla ytvattenförekomster, bör inventeringen även omfatta dessa.. För dylika ytvattentillgångars del böra där- jämte skadeverkningarna genom utsläppande av industriella avfallsprodukter ägnas särskild uppmärksamhet.

Skyddsområden böra enligt föreningens mening redovisas i bebyggelseplanerna och bestämmelser härom liksom om tekniska skyddsanordningar vid farliga upp— lag och anläggningar införas i BS. Länsstyrelserna och distriktsingenjörerna för vatten och avlopp föreslås skola erhålla omfattande uppgifter och befogenheter i vad det gäller skydd för vattentillgångar och övervakning av härför meddelade bestämmelsers efterlevnad.

Föreningens framställning utmynnar i hemställan om lagstiftning och administrativa åtgärder för skapande av" ett effektivt förebyggande skydd mot förorening av grund- och ytvattnet i landet. Vid framställningen äro fogade vissa publikationer från en av International Water Supply Association anord- nad kongress i Amsterdam i september 1949, vid vilken hithörande frågor behandlades.

I den förutnämnda interpellationen vid 1949 års riksdag (andra kammarens protokoll 1949 nr 14, S 25, och nr 27, & 3) framhöllos de olägenheter, förore- ningen av sjöar och vattendrag medför särskilt från sanitära och hygieniska synpunkter. Interpellationen utmynnade i en fråga till chefen för jordbruks— departementet, om denne vore beredd att föranstalta om undersökningar rörande de hygieniska vådorna av den ökade föroreningen samt att framlägga förslag till praktiska åtgärder här-emot.

I sitt svar erinrade statsrådet Sträng, att bestämmelserna om och orga- nisationen för skydd mot förorening av sjöar och vattendrag tillkommit vid 1941 års riksdag och att man därigenom avsett att, i den mån så vore- möjligt och rimligt, successivt avhjälpa förefintliga missförhållanden samtidigt som uppkomsten av nya olägenheter i görligaste män skulle förhindras. I själva velket hade det emellertid blivit så, att man icke ens lyckats hindra en ökad förarening av sjöarna och vattendragen, vilket statsrådet ansåge vara mycket otillfredsställande. Anledningen till den ogynnsamma utvecklingen låge enligt statsrådets mening huvudsakligen i byggrestriktionerna, som icke medgivit byggande av avloppsreningsverk i önskvärd omfattning, och i otillräckliga pelsonalresurser för övervakning och tillsyn av gällande bestämmelsers efter— levnad. I båda dessa avseenden hoppades statsrådet att vissa förbättringar skulle vara möjliga att åstadkomma. Gällande lagbestämmelser ansåges, enligt vad statsrådet inhämtat, i materiellt avseende vara på det hela taget tillfreds— ställande.

• Sida 286
•  Original

I den efterföljande debatten framhölls, att lagbestämmelserna gåve rum för en alltför liberal tolkning och tillämpning samt att övervakningen av deras efterlevnad vore otillfredsställande. Under åberopande av vissa från verklig— heten hämtade exempel betonades svårigheten för skadelidande strandägare att t. ex. gentemot en förorenande storindustri hävda sin rätt, beroende på bris- tande resurser i fråga om att verkställa erforderliga utredningar och att föra talan inför domstol. Flera talare ansågo det påkallat såväl med en skärpning av lagstiftningen eller lagtillämpningen som med en effektivisering av statens över— vakande verksamhet och därmed förbundna åtgärder till stöd för det allmännas och de enskilda skadelidandes intressen. Interpellanten betonade, att olika fackmän ansåge ökad forsknings— och utredningsverksamhet erforderlig beträf- fande föroreningsfrågorna, samt underströk vidare vikten av samarbete mellan företrädare för de många skilda kunskapsområden, som beröras av dessa frågor.

I den inom fiskeristyrelsens tillsynsavdelning upprättade promemorian framhålles — med anknytning till ovannämnda interpellationsdebatt _ att den långsamma takt, i vilken sanering av sjöar och vattendrag fortgår, främst beror dels på svårigheten att erhålla byggnadstillstånd för reningsanlägg- ningar, dels på otillräckliga statsbidrag, dels ock på bristande effekt hos till— synsorganisationen, d. v. s. fiskeristyrelsens tillsynsavdelning och hälsovårds- myndigheterna. Lagstiftningen anges såsom i stort sett tillfredsställande, men enligt avdelningens mening äro Vissa skärpningar av bestämmelserna till skydd mot förorening påkallade. Även i övrigt anses vissa åtgärder önsk- värda för en effektivare tillämpning och efterlevnad av sagda bestämmelser. De viktigaste förslagen i promemorian kunna sammanfattas på följande sätt.

I VL (8:30 och 8:35) stadgas, att den som vållar olägenhet av betydelse i form av vattenförorening genom avloppsvatten, härför skall utge ersättning till de skadelidande, såframt ej olägenheten med hänsyn till förhållandena å orten skäligen bör tålas. Erfarenheten har emellertid enligt promemorian visat, att för— orenande samhällen och industrier ofta varit synnerligen obenägna till frivilliga uppgörelser om ersättning. De skadelidande ha då varit hänvisade till att anställa rättegång. Men på grund av de svårigheter och kostnader, som äro förenade med härför erforderligt utredningsarbete och talans utförande inför domstol, ha de skadelidande ofta nödgats avstå från att hävda sin rätt, och i otaliga fall ha därför stora och uppenbara olägenheter förblivit oersatta. I promemorian fram- hålles, att det ur den enskildes synpunkt är angeläget, att hans rätt bättre och lättare kan göras gällande, samtidigt som det ur allmän synpunkt är av största betydelse för frågan om skydd mot föroreningar, att det härigenom i praktiken göres klart att, om reningskostnader inbespa-ras och förorening icke förebygges, uppkommande olägenheter i stället skola ersättas.

Den som genom förorening till följd av industriellt avloppsvatten skadar fiske, kan åläggas utge årlig avgift till främjande av fisket inom landet (8:34 VL). Enligt promemorian vore det väl motiverat att även andra intressen, såsom det sanitära och naturskyddsintresset, i detta hänseende erhölle samma ställning som fisket. Det ifrågasättes därför om icke avgiften bör erläggas »till befrämjande av sanering av landets sjöar och vattendrag». I samband därmed förordas en höjning av nuvarande avgiftsmaximum, 3000 kronor per år. Inflytande medel föreslås skola användas för forsknings- och tillsynsverksamhet på förevarande område.

• Sida 287
•  Original

'Om stadsplanelagt samhälle i sitt ledningsnät skall mottaga avloppsvatten från indlustri, äger samhället härför föreskriva de villkor _— bl. a. av innebörd att särskild avgift skall erläggas för extra reningsåtgärder —— som kunna vara erfor- derliga på grund av industriavloppsvattnets särskilda beskaffenhet (8:36 VL). I promemorian ifrågasättes, om icke dylika villkor böra få grundas ej blott på avloppsvattnets beskaffenhet utan även på dess mängd.

Enligt gällande lag är den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten (kommunalt avloppsvatten) eller industriellt avloppsvatten skyldig att vidtaga skäliga renings— åtgärder (8:23 och 32 VL). I fråga om vissa särskilt svårt förorenade fabriker etc.. få sådana icke anläggas, förrän deras avloppsreningsfråga prövats enligt VL; ej heller får utan dylik prövning från befintlig sådan fabrik avloppsvatten utr släppas till större. mängd, med annan sammansättning eller på annat sätt än förut (8: 37 VL och förprövningskungörelsen den 1 november 1946). Vissa andra fabriker samt avloppsledning för mer än 100 hushåll må (enligt lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden, 6 %, saint förprövningskungörelsen) anläggas först efter det anmälan gjorts till fisketill-synsmyndigheten (numera fiskeristyrelsen). I promemorian föreslås, att den prövningsskyldighet beträffande reningsfrågan som nu är obligatorisk beträffande avloppsvatten, vilket skall ut— släppas från vissa slag av fabriker som nyanläggas, utsträckes att — med erfor- derlig övergångstid _ gälla även avloppsvatten från befintliga anläggningar av motsvarande slag. Vidare ifrågasättes om icke förbudet mot att avleda avlopps— vatten utan skäliga reningsåtgärder (8: 23 och 32 VL) bör göras effektivare genom att kompletteras med bestämmelser om ansvar för överträdelse av detta förbud. Sådana bestämmelser saknas för närvarande. Där det icke lyckas att på över- tygelsens väg bibringa vederbörande insikt om behovet av reningsåtgärder (instruk- tionen för fiskeristyrelsen 4 g 2 mom.), kan utsläppande även av avloppsvatten, som orsakar allvarliga olägenheter, utan straffpåföljd fortgå, intill dess ett med statsmedel bekostat utredningsarbete verkställts, med stöd varav förbud eller föreläggande kan meddelas av länsstyrelse eller reningsåtgärder kunna påyrkas genom stämning till vattendomstol.

Fiskeristyrelsen har i sin skrivelse till chefen för justitiedepartementet hemställt, att tillsynsavdelningens promemoria måtte överlämnas till 1945 års vattenlagSSakkunniga för att tagas under övervägande vid fullgörande av deras uppdrag. Framställningen har emellertid hittills icke föranlett någon åtgärd.

Enligt de sakkunnigas mening föreligger ett trängande behov av en utredning rörande möjligheterna att genom lagstiftning och andra åtgärder åstadkomma ett effektivt skydd mot förorening av grund- och ytvattenföre- komster, vilka tagits i anspråk eller framdeles kunna behöva utnyttjas för vattenförsörjningsändamål, samt av en översyn av gällande bestämmelser om utsläppande av avloppsvatten i sjöar och vattendrag. Det är uppenbart — och skall ytterligare belysas i det följande _ att dessa frågor ha nära samband med varandra. Det torde därför vara lämpligt, att hela frågekomplexet upp— tages till behandling i ett sammanhang. De sakkunniga — som erhållit besked, att slutförandet av den åt dem uppdragna utredningen rörande de i Svenska kommunaltekniska föreningens framställning berörda frågorna av kost- nadsskäl till vidare måste anstå — vilja därför föreslå, att sagda utredning, då förutsättningar för dess återupptagande föreligga, utvidgas att avse vatten-

• Sida 288
•  Original

föroreningsfrågorna i allmänhet. Det kan tänkas, att utredningsuppdraget i samband därmed bör överföras på 1945 års vattenlagssakkunniga eller anför— tros åt för ändamålet särskilt utsedda sakkunniga. På sakens nuvarande stånd» punkt är det icke möjligt att bedöma vad som i detta hänseende kan vara mest ändamålsenligt. Va—sakkunniga vilja endast understryka vikten av att utredningen igångsättes så snart ske kan samt i anslutning därtill framhålla vissa synpunkter, som enligt de sakkunnigas mening böra beaktas vid utred- ningsarbetet.

Beträffande behovet av skydd för grundvattentillgångar kunna de sakkun— niga helt instämma i vad kommunaltekniska föreningen anfört om de allvar- liga föroreningsrisker, som äro förbundna med lagring och transport främst av olja men även av vissa andra industriprodukter i vätskeform. Järnväl anordnande av grustag, avstjälpningsplatser för sopor och avfall etc. samt infiltrationsbrunnar och ledningar för avloppsvatten kunna innebära allvar- liga risker för förorening av grundvattenförekomster, som tagits i anspråk för vattenförsörjning eller framdeles kunna behöva utnyttjas härför.

Ser man till behovet av skydd för ytvattentäkter, kunna dessa i här aktuellt sammanhang uppdelas i två kategorier. Den ena utgöres av sådana ytvattentäkter, där en väsentlig del av vattentillrinningen tages i anspråk för vattentäktsändamål.1 För dessa är det därför, liksom i fråga om grundvatten- täkter, påkallat med ett visst skydd mot förorening redan i fråga om neder- bördsområdet, som i dylika fall är av relativt ringa storlek. För det upp- samlingsmagasin — vanligen en mindre sjö —— där vattenintaget är anordnat, erfordras ett långtgående skydd, innefattande exempelvis förbud mot varje utsläpp av avloppsvatten, förbud mot badning och eventuellt även förbud för allmänheten att beträda strandområdet inom visst avstånd från strand— linjen. Det andra slaget av ytvattentäkter är sådana större sjöar eller vatten- drag, där endast en ringa del av vattentillgången behövs för vattenförsörj— ningsändamål. Där är det varken erforderligt eller möjligt att i förorenings motverkande syfte reglera förhållandena inom det vidsträckta nederbörds- området och ej heller att i samma grad som ovan antytts skydda vatten— magasinet mot förorening. Behovet av skydd mot förorening beträffande sist avsedda ytvattentäkter är därför i väsentlig mån likartat med motsvarande behov beträffande vattendrag och sjöar i allmänhet.

En viss inventering av landets grund— och ytvattenintäkter torde —— såsom kommunaltekniska föreningen i sin framställning anfört — vara erforderlig som underlag för bedömandet av frågan om behövliga skyddsåtgärder. Vid en dylik inventering kan man sannolikt i ej oväsentlig utsträckning utnyttja dels det material, som finnes tillgängligt i de länsvis verkställda general— planeutredningama för vatten och avlopp, dels ock kommunaltekniska för- eningens årliga statistik över vissa större och mindre vattenverk. Invente—

' I en artikel i Kommunalteknisk Tidskrift 1949 nr 6 s. 147 behandlas frågan om dylika ytvattentäkter av vattenverkschefen O. Owe, Oslo. Artikeln innehåller samtidigt en redo- görelse för huvudpunkterna i en officiell engelsk utredning rörande dessa frågor.

• Sida 289
•  Original

ringen torde, förutom för frågan om skydd mot förorening av vattentäkter, i många fall bli av betydande värde för bebyggelselokalisering och samhälls- planering.

Vad härefter angår frågan om förorening av sjöar och vattendrag i allmänhet viljat de sakkunniga till en början erinra om mångfalden av intressen, som kunma menligt beröras av sådan förorening. Fisket kan mer eller mindre fullständigt ödeläggas; detsamma gäller sjöfågellivet. Vattnet blir ofta oanvändbart för bad, klädtvätt och vattning av kreatur. Om låglänta betesmarker översvämmas av förorenat vatten, kan även betesväxten förstöras eller betet bli skadligt eller oaptitligt för betesdjur. Vikten av att sjöar och vattendrag, vilka utnyttjas såsom vattentäkter eller framdeles komma att göra detta, hållas fria från föroreningar har framhållits i det föregående. De sanitära och hygieniska olägenheter och risker, som vattenföroreningen med- för, äro alltså betydande och utgöra för folkhälsan och den allmänna hälso- vården väsentliga frågor. Vilka värden för frilufts- och rekreationslivet samt ur allmän naturskyddssynpunkt som äventyras genom den fortgående ned— smutsningen av våra sjöar och vattendrag torde ej närmare behöva utvecklas. Uppenbarligen utgör det ett viktigt samhällsintresse att förhindra fortsatt ödeläggelse av dessa värden och i görlig mån häva redan inträdda skadeverk- ningar.

Rättsligt sett är föroreningsproblemet i huvudsak en fråga om avvägning mellan två motstående intressen eller grupper av intressen. Den ena gruppen representeras av jordbruks- och över huvud taget glesbygdsbefolkningen och av flertalet andra strandägare, av yrkes- och sportfiskare samt av den all— männa hälsovårdens, rekreations- och friluftslivets ävensom naturskyddets målsmän. Denna grupp vill skydda våra vatten mot föroreningar, så att växt- lighet och djurliv icke ofördelaktigt påverkas och så att sjöar och vatten— drag kunna användas på i huvudsak samma sätt som förut — som vattentäkt för kreatur, för fiske och fågeljakt, för tvätt och friluftsbad och för olika former av friluftsliv och rekreation. Härtill komma den allmänna hälsovår- dens krav och i vissa fall önskemålet, att vattnet skall kunna användas som råvatten för vattenförsörjningsändamål. Den andra intressegruppen repre- senteras av dem som vilja för minsta möjliga kostnad avbörda avloppsvatten till sjöar och vattendrag. Det är målsmännen för tätorter och annan bebyg- gelse och för en rad näringsgrenar såsom mejerier, slakterier och annan livs- medelsindustri-, pappers- och andra träproduktfabriker, garverier, textil- fabriker, anrikningsverk och kemisk-tekniska industrier etc. Ofta kan en och samma part ha intressen av båda slagen. En tätort kan t. ex. vilja använda ett vattendrag eller en sjö ej mindre som råvattentäkt och för fri- luftsbad än även såsom recipient för sitt avloppsvatten; där båda intressena icke kunna tillgodoses samtidigt, måste ett val träffas, vilket som skall ha företräde.

Det är uppenbart att den tillåtliga föroreningen eller omvänt kravet på. reningsåtgärder kan från fall till fall variera inom vida gränser. Att ålägga

• Sida 290
•  Original

ett samhälle med t. ex. ettusen invånare att vid nyanläggning av avlopps- nät anordna höggradig rening är tämligen meningslöst, om recipienten redan är svårt förorenad av andra samhällen och industrier och ej kan användas vare sig som råvattentäkt, för fiskproduktion eller för bad och friluftsliv. Men om den utgör vattentäkt, som icke alls eller endast med stora kostnader kan ersättas, om i densamma bedrives t. ex. ett värdefullt laxfiske eller om den är det enda vattenområde, som en stor befolkning har tillgängligt på rimligt avstånd för bad och friluftsliv etc., måste kraven på åtgärder till motverkande av förorening ställas mycket högt. Därmed är icke sagt att kostnaderna för sådana dyrbara åtgärder uteslutande böra. bestridas av den som utsläpper avloppsvattnet.

Det sagda leder till tanken att söka problemets lösning dels i en viss klassi— ficering av sjöar och vattendrag med hänsyn till behovet att utnyttja dem för olika ändamål och härpå grundade normer för reningskravet, dels ock i en genom lagbestämmelser reglerad samverkan (t. ex. i form av vattendrags- förbund1 e. d.) mellan olika intressen utefter ett och samma vattendrag eller vattenområde i syfte. att genom enhetlig planläggning och samordning av erforderliga åtgärder uppnå bästa möjliga resultat för minsta möjliga sam- manlagda kostnad och att åstadkomma en skälig fördelning av denna kostnad mellan de olika intressena (avlopps, vattentäkts-, jordbruks, fiske-, frilufts— och naturskyddsintressen etc.). En ansats till rättslig reglering i sistnämnda hänseende utgör det nuvarande stadgandet i 8 kap. 28 % VL. Stadgandet kan emellertid icke på långt när anses tillfyllest. Såvitt de sakkunniga ha sig bekant har det för övrigt aldrig tillämpats.

Bestämmelser om samverkan och kostnadsfördelning mellan olika intressen, knutna till ett och samma vattensystem, kunna eventuellt böra kompletteras med föreskrifter, enligt vilka den som utsläpper större mängder avlopps- vatten i sjö eller vattendrag _— kommun, industriföretag o. s. v. —— kan bli skyldig att erlägga viss avgift till det allmänna, avsedd såsom bidrag till reningsåtgärder i orter, där recipientförhållandena nödvändiggöra särskilt dyrbara sådana åtgärder. Härigenom skulle en önskvärd kostnadsutjämning på förevarande område kunna åstadkommas.

En tanke, som synes förtjäna att prövas, är att beträffande vissa slag av avloppsvatten med särskilt svår förorenin-gsverkan utfärda normalföreskrifter, angivande det minimikrav på reningsåtgärder som i allmänhet måste upp— ställas oavsett recipientförhållandena, dock med möjlighet till dispens i sär— skilda fall. En generell föreskrift, att avloppsvatten från wc skall undergå åtminstone mekanisk rening, skulle sålunda ur vattenhygienisk synpunkt innebära ett icke obetydligt framsteg, och det är knappast troligt, att det

' Lagstiftning om sådana sammanslutningar ånnes bl. a. för vissa tyska och engelska. Hoder. Dylika sammanslutningar för vissa västtyska Hoder ha långtgående befogenheter att vidtaga tekniska åtgärder och att härför uppbära avgifter av samhällen och industrier. I England har vidare genom 1948 års »River Boards Act» införts allmängiltiga bestämmel- ser om inrättande av »flodstyrelser» med uppgift att handlägga bl. a. fiske-, förorenings- och hälsovårdsfrågor, vilka beröra flod som tillhör sådan styrelses arbetsområde.

• Sida 291
•  Original

från något håll skulle resas motstånd mot införande av en dylik föreskrift.l På samma. sätt kan det tänkas att utfärda generella föreskrifter om rening av vissa industriella avloppsvatten, t. ex. sådana. som innehålla vassla, sulfit- lut eller galvaniska bad.

I övrigt torde de frågor, som upptagits i promemorian från fiskeristyrelsens tillsynsavdelning, böra bli föremål för övervägande. Särskilt vilja de sak- kunniga understryka vad i promemorian anföres om vikten av att göra det lättare för enskilda sakägare att utfå ersättning för uppenbara olägenheter av vattenförorening. Att många dylika olägenheter, som eljest kunnat före- byggas, till följd av investeringsbegränsningen under det sist förflutna decen- niet- måst tålas, utgör icke något skäl för att olägenheterna icke skulle er- sättas. Ur rättssynpunkt måste det anses otillfredsställande, att gällande lag- stiftning — såsom i promemorian framhålles —— i praktiken utfallit så, att »i otaliga fall stora och uppenbara olägenheter förblivit oersatta». Vad i promemorian anföres därom, att den som släpper ut industriellt avlopps- vatten bör kunna förpliktas att utgiva en årlig avgift till befrämjande även av andra allmänna intressen än fisket, har givetvis ett nära samband med den i det föregående berörda frågan om införande — i kostnadsutjämnande syfte — av en allmän avgiftsskyldighet för företag, som utsläppa större mängder avloppsvatten i sjöar och vattendrag. Beträffande det i promemorian uttryckta önskemålet, att stadsplanesamhälle, som i sitt avloppsnät mottager avloppsvattnet från industriell anläggning inom det stadsplanelagda om- rådet, skall äga härför uppställa villkor, grundade icke blott på avloppsvatt— nets beskaffenhet utan även på. dess mängd, vilja de sakkunniga anmärka, att behovet av lagstiftning i ämnet torde bortfalla till följd av förslagets be- stämmelse-r om anslutningssätt och anslutningstvång samt om bestridande av kostnaderna för gemensamma anläggningar (jfr s. 483 f).

Bla-nd orsakerna till förore-ningsfrågans nuvarande bekymmersamma läge har fiskeristyrelsens tillsynsavdelning i sin promemoria angivit otillräckliga statsbidrag samt bristande resurser hos tillsynsorganisationen (s. 272). I dessa ' båda avseenden ha de sakkunniga redan nu ansett sig kunna framlägga vissa förslag. Det förslag till bidragsförfattning, som åtföljer betänkandet, inne- håller sålunda en bestämmelse (12 å andra stycket), enligt vilken en va- anläggning, där hänsyn till allmänna intressen föranleda kostsamma anordningar för avloppsvattnets rening, må erhålla rikligare statsbidrag än författningen för normala fall medger (jfr specialmotiveringen (s. 533 f). I syfte att göra tillsynen över sjöar och vattendrag mera effektiv föreslå de sakkunniga vidare, att de uppgifter, som för närvarande åvila fiskeristyrelsens tillsynsavdelning, överföras på den nya vai-organisationen. Innebörden av för— slaget och skälen för detsamma utvecklas närmare i 12 kap. (5. 344 ff).

1 Jfr även vad i det följande (s. 287) anföres om hälsovårdsnämnds befattning med av- ]oppsreningsfrågor.

• Sida 292
•  Original

8. Lagtekniska synpunkter på den föreslagna reformen. De syften, förslaget avser att tjäna, gagnas otvivelaktigt mest genom att bestämmelserna om va—anläggningar samlas till en enda eller ett fåtal för— fattningar och icke, såsom hittills skett, behandlas ur skilda synpunkter i olika lagverk. Endast härigenom blir det möjligt att ge dessa frågor den systematiskt enhetliga behandling, som kan skänka ämnet önskvärd över- skådlighet. Tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen blir i främsta rummet en fråga för ingenjörer, kommunalmän, fastighetsägare och andra det praktiska livets män. Det framstår då som ett oeftergivligt krav att hit- hörande bestämmelser erhålla sådan form att envar utan större svårighet kan sätta sig in i deras huvudsakliga innehåll. En splittring av lagmaterialet på flera författningar motverkar i hög grad detta syfte. Den enhetlighet de sakkunniga eftersträvat särskilt med avseende å förfarandet i va-frågor (s. 217 f) bör därför komma till uttryck även i författningstextens disposition. På sätt den tidigare framställningen i detta och närmast föregående kapitel ger vid handen rör den föreslagna lagstiftningen till stor del ämnen, som förut icke reglerats i lag. De föreslagna bestämmelserna om anläggningar för vattenförsörjning sakna sålunda nästan genomgående motsvarighet i gäl— lande rätt. Även beträffande avloppsanläggningar rör sig förslaget delvis å områden, som icke eller blott i ringa omfattning blivit föremål för lagstift- ning. I övrigt kommer förslaget i stort sett att motsvara de bestämmelser om avledande av avloppsvatten, vilka för närvarande återfinnas i 8 kap. VL samt i BL.

Va-frågorna kunna således icke sägas redan i gällande rätt vara så fast knutna till något visst rättsområde, att frågan om deras systematiska behand— ling därigenom kan anses avgjord. I och för sig är det således tänkbart att dessa frågor behandlas antingen inom byggnadslagstiftningen eller inom vattenlagstiftningen. En annan möjlighet är att bestämmelserna sammanföras till en särskild lag utan direkt anknytning till någotdera av dessa rättsom- ' råden.

Såsom utgörande ett viktigt led i samhällsbyggandet skulle va—frågorna väl kunna försvara en plats inom byggnadslagstiftningen. På sätt förut fram— hållits är emellertid denna lagstiftning tekniskt så utformad, att va-frågorna icke lämpligen kunna behandlas inom dess ram. Detta alternativ måste där— för förkastas.

Däremot tala flera viktiga skäl för att va-väsendet behandlas inom vatten- lagstiftningen. De för va-anläggningar grundläggande frågorna om rätt att utnyttja vattentillgångar för vattenförsörjningsändamål samt om åtgärder mot förorening av vattendrag, sjöar och andra vattenområden äro typiska vat- tenrättsfrågor, vilka genom tidigare lagstiftning erhållit fast anknytning till VL. Beträffande avloppsföretagen innehåller VL även i andra hänseenden grundläggande regler. De särskilda stadganden om vissa avloppsföretag, vilka nu återfinnas i BL, synas utan större svårigheter kunna infogas i VL:s

• Sida 293
•  Original

279 system. Även de tilltänkta stadgandena om enskilda vattenförsörjningsföre- tag torde kunna inpassas i VL som en parallell till motsvarande bestämmel- ser rörande avloppsföretag. Den systematik, som följts vid VL:s tillkomst och successiva utbyggnad, skulle ej behöva rubbas. VL skulle, liksom hitf tills, komma att innehålla alla viktigare regler om vattentillgångar och deras brukande.

På sätt nedan skall visas möter emellertid en dylik disposition allvarliga betänkligheter ur flera synpunkter.

Den hitillsvarande lagstiftningen på vattenrättens område har satt som sitt mål att såvitt möjligt i VL samla alla stadganden av vattenrättsligt innehåll. För den som huvudsakligen sysslar med vattenrättsfrågor innebär detta givet- vis en betydande fördel. Förhållandet har emellertid även medfört vissa uppenbara olägenheter. Ansamlingen av en mängd delvis tekniskt betonade bestämmelser i ett enda lagverk har till den grad minskat överskådligheten i lagen att denna numera behärskas endast av ett fåtal på. området verk- samma jurister och ingenjörer. Beträffande svårare tekniska frågor torde en sådan utveckling vara oundviklig. För allmänheten torde det ej framstå som anmärkningsvärt att den som önskar utföra åtgärder av större ekonomisk betydelse, såsom utbyggande av vattenfall, uppdämning av vattendrag, in- rättande av farled eller flottled e. (1. nödgas för ändamålet anlita biträde av jurist med särskilda kvalifikationer. Läget blir emellertid ett helt annat då fråga är om sådana alldagliga förhållanden, med vilka den enskilde medbor- garen icke kan undgå att tid efter annan komma i beröring. Om rättsförhål- landena med avseende å. va—anläggningar regleras i VL, kommer detta att medföra stora svårigheter för fastighetsägare och andra, vilka ha att i det praktiska livet taga ställning till hithörande frågor. Ej ens kommunerna, vilka enligt förslaget skola ha ett avgörande inflytande på behandlingen av dessa frågor, kunna alltid förutsättas komma att disponera tillräcklig sak- kunskap för ändamålet. Ur praktisk synpunkt är det därför att föredraga att hithörande bestämmelser utbrytas ur VL och erhålla sin plats i en sär- skild lag.

De systematiska skäl, vilka tala för va-frågans behandling inom vattenrät- ten, äro ej heller övertygade. De fördelar, det obestridligen innebär att stadganden av vattenrättsligt och därmed besläktat innehåll sammanföras i VL, förflyktigas, om VL i större omfattning kommer att behandla frågor av icke vattenrättslig natur. Att uppdraga en strikt gräns mellan de spörsmål vilka enligt denna princip höra hemma i VL och dem som böra regleras i andra författningar möter ganska stora svårigheter. I praktiken har det visat sig nödvändigt att i VL bereda plats för stadganden i åtskilliga ämnen av ganska periferiskt intresse ur vattenrättslig synpunkt, t. ex. angående orga— nisationen av de enskilda sammanslutningar, vilka skola handhava vattenregle- rings—, torrläggnings- och avloppsföretag. I den mån dessa stadganden upp- taga endast ett begränsat utrymme i lagen, medför förhållandet inga olägen- heter. Däremot kan det knappast anses önskvärt att den redan mycket om-

• Sida 294
•  Original

fångsrika VL tynges genom införande däri av alltför omfattande stadganden av denna natur.

Den ingående reglering av va-företagens rättsförhållanden, vartill de sak— kunnigas ställningstagande i bl. a. kreditfrågorna föranleder, torde komma att kräva ett utrymme i lagen, som icke står i rimligt förhållande till dessa stadgandens betydelse i vattenrättssystemet. Liknande överväganden ha tidigare, vid avfattandet av VL:s bestämmelser om flottning i allmän flottled, föranlett att blott de ur vattenrättens synpunkt grundläggande stadgandena fått sin plats i VL, medan däremot detaljbestämmelserna införts i en särskild lag om flottning i allmän flottled. Även i förevarande fall måste det tagas under övervägande, huruvida icke ett dylikt förfaringssätt är det ur lagteknisk synpunkt lämpligaste.

Enligt grundtankarna i förslaget skall va—verksamheten i framtiden i mycket stor omfattning omhänderhavas av kommunerna. Förslagets bestämmelser om kommunala va-företag bli i enlighet härmed av väsentligt större ekonomisk betydelse än motsvarande stadganden om va-samfälligheter. Förstnämnda be- stämmelser ha emellertid mycket litet intresse ur vattenrättslig synpunkt. I själva verket utgöra de en integrerande del av kommunalrätten. Att i VL upptaga mera omfattande bestämmelser av sådan karaktär skulle uppenbar— ligen spränga ramen för detta lagverk.

På sätt tidigare i annat sammanhang framhållits (s. 217 f) innebär förslaget till övervägande del en administrativ, icke en judiciell reglering av va-frå— gorna. En av dess huvudprinciper är således att de administrativa myndig- heterna — främst länsstyrelserna — skola ha en kontinuerlig överblick över anläggningsverksamheten samt att granskningen av förrättningar i va—frågor i första hand skall ankomma på länsstyrelserna. En sådan ordning rimmar icke väl med de i 11 kap. VL givna bestämmelserna om domstolar och rätte- gång i vattenmål. Åtminstone är det uppenbart att ett genomförande av för- slagets grundtankar i form av ändringar i och'utbyggnad av VL skulle nöd— vändiggöra en genomgripande revision av 11 kap. i denna lag. Vid en sådan lösning måste det därjämte tas under övervägande, huruvida icke bestäm— melserna om det administrativa förfarandet böra erhålla en så vid syftning, att därunder komma att falla även de övriga i VL omtalade fall, då annan myndighet än domstol har att ta befattning med vattenrättsliga mål och ärenden.

Det lämpligaste måste därför anses vara att även reglerna om det administrativa förfarandet i va—frågor erhålla sin plats i en särskild för- fattning.

En lagteknisk lösning, som härvid ligger nära till hands, är att bestäm— melser av mera utpräglat administrativrättslig innebörd samlas i en särskild lag men att i VL kvarstå åtminstone i stort sett alla privaträttsliga regler om va—företagen. Trots de förut yttrade betänkligheterna mot att va—frågorna inordnas under vattenrätten måste detta alternativ allvarligt övervägas redan av den orsaken, att det direkt fullföljer de linjer, som uppdragits av den hit-

• Sida 295
•  Original

tillsvarande vattenrättsliga lagstiftningen i va-frågor. Den särskilda lag, som då lbleve erforderlig utöver de grundläggande bestämmelserna i VL, skulle i så ifall behandla antingen enbart de kommunala va-företagen eller eventuellt jämte dessa de företag, som drivas av taxesamfälligheter. Denna lag borde jämväl innehålla bestämmelserna om de administrativa myndigheternas, främst länsstyrelsernas befattning med va-frågor.

Mot en sådan disposition av lagstiftningen möta emellertid svårigheter ur de synpunkter, vilka förut redovisats i 9 kap. (s. 217 ff). Den kommer således att utgöra ett allvarligt hinder för genomförande av ett sådant enhetligt för- farande i va-frågor, som de sakkunniga eftersträva. Vid en va-förrättnings början kan det sällan med säkerhet och stundom icke alls bedömas, om det allmänna har några avsevärda intressen att bevaka i det tilltänkta företaget och hur detta med hänsyn bl. a. härtill bör organiseras. Följden blir att många, kanske de flesta frågor om inrättande av va-företag måste prövas av såväl administrativa som judiciella myndigheter. Detta kommer, på sätt förut anmärkts, att medföra ökning av de statliga va-myndigheternas arbets— börda, dröjsmål med utförande av många trängande va—företag samt praktiska svårigheter och ökade kostnader för enskilda sakägare.

Av nu anförda skäl synes den särskilda författning om va—anläggningar, som under alla förhållanden lärer bli erforderlig utöver bestämmelserna i VL, böra upptaga bestämmelser om såväl de enskilda som de kommunala va— företagens organisation samt angiva grunddragen för såväl den judiciella som den administrativa prövningen av va—frågor.

Vid en disposition av lagstiftningen efter sist angivna grunder torde det emellertid bli nödvändigt att i den särskilda va-författningen upptaga även sådana med sättet för anläggningens utförande förknippade frågor som an- slutningsrätt och anslutningstvång, markintrång, ianspråktagande av äldre va-anordningar m. 111. För dessa bestämmelsers bibehållande i VL kunna i själva verket ej åberopas andra skäl än att denna lag innehåller liknande be- stämmelser på vissa andra områden, t. ex. i fråga om torrläggningsföretag. Enbart denna omständighet bör emellertid icke få lägga hinder i vägen för en reglering, som befinnes ändamålsenlig ur andra synpunkter.

Va—frågan är i första hand en bebyggelsefråga. De spörsmål vilka samman- hänga med omfattningen och det tekniska utförandet av planerade va-anlägg— ningar måste i enlighet härmed bedömas huvudsakligen med hänsyn till bebyggelseintressena. Även de nyssnämnda frågorna om anslutningstvång, anslutningsrätt m. m. böra underordnas sådana synpunkter. Att det oaktat söka reglera dessa frågor som en del av vattenrätten skulle icke blott med- föra att VL komme att innehålla en mångfald bestämmelser av ringa intresse ur vattenrättslig synpunkt utan därjämte innebära risk för att andra vitala intressen icke bleve tillräckligt beaktade. Vissa bestämmelser, vilka, om de infogades i VL:s systematik, skulle få karaktär av rena detaljspörsmål, utgöra i själva verket kärnan i förslaget. Den omständigheten att va-frågorna i något högre grad än andra bebyggelsefrågor, t. ex. vägfrågor, tangera vatten—

• Sida 296
•  Original

rättsliga spörsmål bör icke föranleda att denna synpunkt upphöjes till huvud» sak till förfång för de intressen, förslaget främst skall tjäna.

Den bästa lösningen lär därför bli att va-frågorna i största möjliga om- fattning regleras i särskild lag samt att endast de centrala vattenrättsliga frågorna om vattentäkter och om åtgärder till förhindrande av vattenförore- ning behandlas i VL.

De sakkunniga förorda i anledning härav, att de huvudsakliga bestäm- melserna om va—anläggningar erhålla sin plats i ett separat lagverk, till vil- ket VL:s nuvarande bestämmelser om avloppsanläggningar med vissa änd- ringar överföras. De konkreta bestämmelser, som sålunda anses erforderliga, innefattas i det Förslag till lag om vatten- och avloppsanläggningar, vilket inleder betänkandet.

Vid utarbetandet av bestämmelserna om förfarandet i va—frågor har emeller- tid befunnits, att dessa skulle komma att upptaga ett oproportionerligt stort utrymme i den tilltänkta lagen, främst av den anledningen att de instruk- tionella föreskrifterna för förrättningsmän i va-frågor måste göras tämligen utförliga. För att minska olägenheterna härav synes det lämpligt att de be- stämmelser om förfarandet, vilka icke äro av grundläggande betydelse ur all— män synpunkt eller för enskilda sakägares rätt, ej tillåtas belasta lagen. De ha därför överförts till ett särskilt Förslag till stadga angående behandlingen av vissa frågor rörande vatten- och avloppsanläggningar ( vatten- och avlopps— stadga).

Om förstberörda förslag upphöjes till lag, komma i VL att kvarstå —— så- vitt nu är i fråga — de något utökade bestämmelserna om rätt att utnyttja yt- och grundvattentillgångar för vattenförsörjningsändamål (1 och 2 kap.) samt om åtgärder för motverkande av förorening av vattendrag, sjöar och andra vattenområden (8 kap.) ävensom härmed sammanhängande stadgan- den om ersättningsskyl—dighet, om förfarandet i vattenmål m. m. (9—14 kap.). Förutom de materiella ändringarna föranleder reformen ett stort antal formella jämkningar i VL, särskilt i 2, 8, 10 och 11 kap. Texten till dessa lagändringar återfinnes i de sakkunnigas Förslag till lag om ändring i vissa delar av vatten- lagen.

Genomförandet av de nu redovisade förslagen fordrar, på sätt i 12 kap. närmare omförmäles, vissa ändringar i den statliga va-organisationen. Här- utinnan föreslås bl. a. att de funktioner med avseende å tillsynen över vattenförorening, vilka enligt lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden utövas av fi-skeristyrelsen, framdeles skola ankomma på va—myndigheterna samt att styrelsens tillsynsavdelning skall överflyttas till va-organisationen. Reformen nödvändiggör en så omfattande formell över- arbetning av lagen, att de-nna lämpligen bör ersättas av en ny författning i samma ämne. I betänkandet ingår därför även ett Förslag till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

På sätt förut anförts (s. 241), synas de i BL upptagna bestämmelserna om avloppsanordningar inom områden under stadsplan böra utgå ur sagda lag

• Sida 297
•  Original

och ersättas av vissa bestämmelser i den föreslagna lagen om va-anläggningar. I anledning härav framlägges Förslag till lag om ändring i vissa delar av bygg- nadslagen den 30 juni 1.947.

Av tekniska skäl kunna de föreslagna bestämmelserna om rätt för va-sam- fällighet att för bidragsfordringar njuta förmånsrätt i de till samfälligheten hörande fastigheterna (s. 209) ej lämpligen erhålla sin plats i lagen om va- anläggningar. De ha i stället tagit form av ett särskilt Förslag till lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om vatten- och avloppsanlägg- ningar.

För att tillgodose önskemålet om förmånsrättens anmärkande i fastighets- böcker och gravationsbevis ha de sakkunniga upprättat förslag till ändringar i de kungörelser, vilka reglera förandet av fastighetsböcker och utfärdandet av gravationsbevis. Således framläggas ett Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 9 5 4) kungörelsen 14 september 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras, ett Förslag till kungörelse an— gående ändrad lydelse av 13 5 6) kungörelsen den 18 november 1932 med när- mare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras samt ett Förslag till kungörelseangående ändrad lydelse av 2 5 första stycket 6 ) kungörelsen den 25 februari 1921 med vissa bestämmelser att iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis rörande fast egendom, tomträtt eller vattenfalls- rätt samt av äganderättsbevis och bevis om innehav av tomträtt eller vatten- fallsrätt.

Vissa detaljfrågor, som regleras i förslaget till lag om va-anläggningar, äga sådant samband med arrende- och jorddelningslagstiftningen, att några mindre jämkningar bli erforderliga även i sistberörda lagstiftning (s. 516 ff). I anledning härav ha de sakkunniga utarbetat Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 17 och 27 55 lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egen- dom, Förslag till lag om ändrad lydelse av 3 kap. 14 5 och 19 kap. 24 5 lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet samt Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 16 5 lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad.

På sätt i skilda sammanhang omnämnas kan ett genomförande av de sak- kunnigas förslag härutöver komma att föranleda behov av mindre jämkningar i vissa andra författningar än dem, beträffande Vilka konkreta ändringsför- slag framlagts. Förut (s. 222) har nämnts att vissa ändringar torde böra vid- tagas i lageh om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Det kan vidare övervägas, huruvida icke de föreslagna ändringarna i BL (jfr s. 238 ff) för konsekvensens skull böra föranleda jämkning även av 34, 77, 103 och 167 åå BS. Beträf- fande de framlagda författningsförslagens förhållande till hälsovårdsstadgan och därmed sammanhängande författningar hänvisas till följande avsnitt i detta kapitel. De föreslagna ändringarna i VL och den föreslagna nya tillsyns- lagen förutsätta att vissa andra författningar med vattenrättsligt innehåll undergå mindre jämkningar på sätt närmare angives i specialmotiveringen (s. 508 f och 511 f). Slutligen hänvisas till vad de sakkunniga (s. 210) anfört om önskvärdheten av vissa ändringar i sparbankslagen och lagen om bankrörelse.

• Sida 298
•  Original

9. Sambandet mellan vatten- och avloppslagstiftningen och hälsovårds- stadgan jämte vissa närbesläktade frågor. I vilken utsträckning bör hälsovårdsstadgan innehålla bestämmelser om vatten och avlopp?

Det har i det föregående flerstädes betonats att moderna va.-anläggningar — och särskilt större gemensamma sådana — erbjuda avsevärda fördelar ej minst ur hygienisk synpunkt. Såsom den inledande framställningen i 1 kap. (5. 83) ger vid handen, har därför va-frågan redan på ett tidigt stadium tilldragit sig uppmärksamhet inom lagstiftningen rörande den allmänna hälsovården. Enligt gällande hälsovårdsstadga ha hälsovårdsmyndigheterna ej allenast att verka för att va—anlägggningar komma till stånd, där sådana erfordras, utan även att öva viss tillsyn över sättet för deras utförande och handhavande.

För denna verksamhet kommer den föreslagna va-lagstiftningen att utgöra ett betydelsefullt hjälpmedel. Tillkomsten av en va-anläggning inne-bär ej endast en direkt vinst i hygieniskt avseende utan medför även, att hälso— vårdsmyndigheternas tillsyn över vattenförsörjningen samt sättet för avbör- dande av spillvatten och orenlighet från bebyggelsen väsentligt underlättas och i stort sett kan inskränkas att avse uppsikt över anläggningens utförande, underhåll och drift. Denna. uppsikt bör givetvis göras effektiv.

Enär hälsovårdsstadgan för närvarande är föremål för översyn av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté, torde några konkreta förslag till ändringar i denna författning icke böra framläggas i förevarande sammanhang. De sakkunniga inskränka sig därför i stort sett till att i korthet angiva de konsekvenser, genomförandet av den föreslagna ver-lagstiftningen skulle medföra med avse- ende å hälsovårdsmyndigheternas arbete samt antyda, i vilka avseenden ändringar i hälsovårdsstadgan torde bli nödvändiga för att åstadkomma en lämplig fördelning av arbetsuppgifterna mellan hälsovårds- och va—myndig— heterna.

Enligt vad förut anförts (s. 221) skall fråga om inrättande av va-anlägg- ning kunna väckas förutom av vederbörande fastighetsägare jämväl av kom— munen samt, därest anläggningen anses påkallad ur allmän synpunkt, av läns— styrelsen. Initiativrätt tillkommer alltså bl. a. den högsta hälsovårdsmyndig— heten i varje län. Möjligen kunde det göras gällande, att initiativrätt borde tillkomma jämväl hälsovårdsnämnden. Det synes dock föga tilltalande att vid sidan av den befogenhet i nämnda hänseende, som föreslås för kommunens allmänna beslutande organ, tillerkänna en liknande befogenhet även åt en särskild kommunal delegation. Hälsovårdsintressena torde härvidlag vara fullt betjänta. med möjligheten för hälsovårdsnämnden att göra framställ- ningar i frågan till kommunalnämnden eller drätselkammaren eller till läns— styrelsen.

För ordnande av va—förhållandena kunna hälsovårdsmyndigheterna för när- varande tillgripa förelägganden av två slag. Avser frågan ett större bebyg— gelseområde, riktas föreläggandet mot kommunen och går då ut på att kom— munen skall verkställa utredning av frågan om inrättande av va-anläggning

• Sida 299
•  Original

eller låta utföra sådan anläggning för området. Sådant föreläggande torde endast kunna givas av länsstyrelsen eller av Kungl. Maj:t. (Jfr den tidigare, s. 288 f., lämnade redogörelsen för hittills givna förelägganden av denna art.) I :andra fall utfärdas föreläggandet av hälsovårdsnämnden och riktas mot vederbörande fastighetsägare. Ett ingripande av hälsovårdsnämnden mot en- skild fastighetsägare kan efter omständigheterna 'bestå antingen i att nämn- dem förbjuder visst förfarande, som finnes kunna orsaka sanitära risker eller olägenheter, eller i att nämnden föreskriver vissa bestämda åtgärder att vid- tagas av den felande, t. ex. att låta bortföra orenlighet från fastigheten. Nämnden torde dock härvidlag icke kunna gå så långt som till att föreskriva utförande av va-anläggning. Däremot kan nämnden förbjuda att en fastig— het användes för visst eller vissa ändamål, innan va-förhållandena ordnats på tillfredsställande sätt, och därigenom utöva ett indirekt tvång, som i många fall kan förväntas leda till att fastigheten förses med va-anläggning.

Med hänsyn till de befogenheter, länsstyrelsen enligt de föreslagna reg- lerna i va-lagen erhåller, då det gäller att åstadkomma utredning i va-frågor och att åvägabringa verkställighet av fattade beslut om utförande av sådana större va-anläggningar, som skola drivas av kommuner eller taxesamfällig— heter, torde något behov ej vidare komma att föreligga för hälsovårdsmyn— digheterna att i dessa fall tillgripa förelägganden enligt hälsovårdsstadgan. Några bestämmelser om dylik befogenhet böra följaktligen ej meddelas i stadgan. I fråga om mindre anläggningar (separata anläggningar och andels- anläggningar) innebär de sakkunnigas förslag visserligen att sådan utredning, som avses med bestämmelserna om va-förrättning, kan komma till stånd utan ansökan av sakägare men att beslut om utförande av dylik anläggning endast träder i verkställighet, om det påyrkas av någon delägare i företaget. De syn- punkter, som dikterat dessa bestämmelser (s. 211 f, 263 och 267 ff) torde jämväl föranleda att något direkt tvång att lösa va-frågan på visst sätt ej utövas på sakägarna med stöd av någon annan författning än va-lagen. Hälso- vårdsstadgans bestämmelser i dessa ämnen torde därför alltjämt böra in- skränka sig till en befogenhet för nämnden att meddela förelägganden om bortförande av avfall och spillvatten eller andra dylika i hälsovårdsstadgan omförmälda åtgärder och att meddela förbud mot fastighets användande för visst ändamål, till dess va-förhållandena ordnats på godtagbart sätt.

I fråga om anslutning till redan befintlig va-anläggning innehåller hälso- vårdsstadgan särskilda föreskrifter i 8 % 3 mom. Enligt dessa föreskrifter —— som gälla för städer och övriga samhällen där stadgans bestämmelser för stad äro tillämpliga — skall bostadslägenhet anknytas till allmänna vatten— och avloppsledningar under förutsättning att sådan anknytning kan erhållas för rimlig kostnad.1 De föreslagna bestämmelserna i va-lagen innebära emel-

1 Formellt sett torde ifrågavarande bestämmelser icke innebära. annat än att rätten att utnyttja viss lägenhet till bostad kan göras beroende av att den förses med vatten- respektive avloppsledning. Den skyldigheti sådant hänseende, som kan föreskrivas av hälsovårdsnämnd, blir alltså icke knuten till fastigheten såsom sådan utan till en viss användning av den- samma.. I praktiken blir givetvis denna. skillnad ofta. betydelselös. Jfr medicinalstyrelsens cirkulär 85/1950 ang. skyldighet för fastighetsägare att anknyta till allmän vatten- och av— loppsledning, vilket innehåller vissa uttalanden om tillämpningen av 8 % 3 mom. hälsovårds- stadgan. I cirkularet göres vidare gällande, att skyldighet som nyss nämnts skulle i de orter, där hälsovårdsstadgan bestämmelser för stad icke äro tillämpliga, kunna. införas genom antagande av sådana särskilda hälsovårdsordningar, som omförmäles i stadgans 54 %.

• Sida 300
•  Original

lertid att anslutningsskyldighet för fastighetsägare skall föreligga med av- seende å både enskilda och kommunala va—företag såväl på landsbygden som i städer och andra samhällen, allt under förutsättning att anslutningen utgör den lämpligaste lösningen av en fastighets va-problem (s. 161 ff). Den nyss åberopade bestämmelsen i hälsovårdsstadgan kan därför, om de sak-kunnigas förslag upphöjes till lag, anses överflödig. Det vore olämpligt att ha bestäm- melse-r om skyldighet att ansluta till va-företag i olika författningar. Denna fråga bör uteslutande regleras i va—lagen. Hälsovårdsstadgan bör endast ge hälsovårdsnämnden möjlighet att förbjuda lägenhets användande för visst ändamål, t. ex. såsom bostad, innan va-frågorna nöjaktigt ordnats. Vid med- delande av sådant förbud bör nämnden givetvis vara oförhindrad att angiva, vilka åtgärder som enligt nämndens mening böra vidtagas, t. ex. att lägenheten bör anknytas till viss va—anläggning. En sådan föreskrift bör dock ej ha någon civilrättslig verkan beträffande fastighetsägarens anslutningsskyldighet. Om det sedermera vid prövning i va-lagens ordning blir fastslaget, att anslutnings- skyldighet icke föreligger, lärer även hälsovårdsnämnden böra utgå från att en annan lösning av de förefintliga sanitära problemen måste sökas.

Där fråga uppkommit om utförande av va—anläggning, ha hälsovårdsmyn— digheterna intresse av att erhålla kännedom om projektet och sättas i till— fälle att bevaka därmed förknippade allmänna sanitära intressen. I häl-so- vårdsstadgan äro några särskilda villkor för utförande av anläggning för vattenförsörjning icke föreskrivna. Beträffande avloppsanläggningar gäller däremot, på sätt förut (s. 87) anmärkts, att ledning, som ej är att anse blott som servisledning till allmän avloppsanläggning, icke får utföras utan föregå-» ende anmälan hos nämnden.

Enligt de sakkunnigas förslag torde, om anläggningens utförande beslutas vid va—förrättning, hälsovårdsintressena vara väl tillgodosedda genom de tidi- gare (s. 218 och 221) föreslagna bestämmelserna om att hälsovårdsnämnden skall kallas till förrättningen samt att beslutanderätten i alla ur hälsovårds- synpunkt betydelsefulla fall skall ankomma på länsstyrelsen, som ju har att bevaka även hälsovårdsintressena. För att hälsovårdsnämnden skall bli i stånd att kontinuerligt följa va-verksamheten bör därjämte i var-lagstiftningen meddelas föreskrift om att hälsovårdsnämnden skall underrättas om alla i dylika ärenden meddelade beslut.

Emellertid förutsätter va-lagstiftningen att va—anläggning i många fall skall kunna komma till stånd utan förutgången prövning i va-lagens ordning. I dylika fall kvarstå för hälsovårdsmyndigheterna alla de problem som moti— verat de nuvarande föreskrifterna om anmälningsplikt. Dylika bestämmelser kunna därför icke helt avvaras. De böra således kvarstå i hälsovårdsstadgan men begränsas att avse de fall, då prövning icke äger rum enligt va—lagen. Huruvida anmälningsskyldigheten bör i något avseende utökas, t. ex. så att den kommer att omfatta även servisledningar för avlopp, är en fråga, vars utredande närmast torde ankomma på hälsovård-sstadgekommittén och var- till de sakkunniga fördenskull icke anse sig böra ta ställning i detta sam—

• Sida 301
•  Original

manhang. Vad angår frågan om en eventuell anmälningsskyldighet även be- träffande anordningar för vattenförsörjning hänvisas till s. 290.

Vad härefter beträffar frågan, i vilken ordning bestämmelser skola med- delas i syfte att trygga att va-anläggningar underhållas och skötas på ett i sanitärt avseende tillfredsställande sätt, är det till en början uppenbart att ett allmänt stadgande härom bör inflyta i va-lagstiftningen. Detta är emel- lertid icke tillfyllest. Visserligen kommer länsstyrelsen, särskilt med avse— ende å sådana anläggningar som drivas av andels- eller taxesamfälligheter, att kunna med stöd av va-lagen ingripa mot ett företag, som ej sköter sina an- gelägenheter på ett tillfredsställande sätt, t. ex. genom att förordna sysslo— man att omhändertaga förvaltningen i styrelsens ställe. Emellertid kunna de allmänna sanitära intressena icke anses betjänta med mindre anläggningen är föremål för fortlöpande kontroll ur sanitär synpunkt. Denna kontroll bör liksom hittills utövas av hälsovårdsnämnden och avse ej endast sådana yttre va-anordningar, som föreslås underkastade va-lagens bestämmelser (jfr s. 183 ff och 400) utan även installationer i byggnad m. m. I hälsovårdsstadgan böra därför meddelas bestämmelser som möjliggöra för hälsovårdsmyndigheterna att utan onödig tidsutdräkt och omgång komma till rätta med sanitära olägen- heter som vållas eller kunna förväntas av bristfälligheter å va-anordningar av skilda slag.

I sådant syfte torde i hälsovårdsstadgan böra intagas en allmänt hållen bestämmelse om skyldighet för hälsovårdsnämnd att ur sanitär synpunkt be— vaka att vad i va—lagen, VL och lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden är föreskrivet angående va—anläggning och åtgärder till skydd mot förorening av grund— och ytvatten noggrant iakttages samt att i händelse av försummelse omedelbart härom göra anmälan till länsstyrelse eller allmän åklagare i den mån hälsovårdsnämnden icke själv äger vidtaga tjänlig åtgärd till vinnande av rättelse. Det torde även särskilt böra utsägas, att häls0vårdsnämnd skall, om så erfordras, genom anmälan till länsstyrel- sen taga initiativ till reningsåtgärder vid såväl större som smärre avlopps— anläggningar. För att hälsovårdsnämnd skall kunna fullgöra skyldighet som ovan sagts, bör bestämmelse införas om rätt för hälsovårdsnämnd och dess tjänstemän att inspektera anläggningar av olika slag samt att infordra upp— gifter från anläggningarnas ägare angående exempelvis beskaffenhet och. mängd hos avloppsvatten i den mån analysresultat och mätningar eller be— räkningar föreligga etc.

Till de mera speciella frågor, som röra den fortlöpande kontrollen över va-verkens funktion, återkomma de sakkunniga i det följande (5. 288 ff).

Beträffande avloppsanordningar innehåller den nuvarande hälsovårdsstad- gan utöver vad redan nämnts vissa detaljföreskrifter angående reparation och rensning av ledningar, reningsanläggningar m. m. Huruvida dessa böra bibehållas beror givetvis på avfattningen av det nyss nämnda allmänna stad- gandet om rätt och skyldighet för hälsovårdsnämnden att övervaka anlägg— ningarnas underhåll och drift.

• Sida 302
•  Original

En fråga för sig utgör den i 13 % 4 mom. och 48 % 2 mom. stadgade befogen- heten för hälsovårdsnämnd att föreskriva vilka åtgärder som skola vidtagas för rening av spolvatten från vattenklosett i fall, då detta ej omedelbart föres ut i allmän ledning. Erfarenheten har visat, att hälsovårdsnämnderna ofta icke äga tillgång till sådan va—teknisk sakkunskap, att de äro i stånd att be» döma effektiviteten av olika tänkbara reningsanordningar. För att erhålla ett grepp på föroreningsproblemet i dess helhet är det nödvändigt antingen att hälsovårdsnämnderna erhålla bindande anvisningar till stöd för sitt be— dömande av hithörande frågor eller att de förstärkas med teknisk sakkun- skap. De sakkunniga vilja erinra om att statens institut för folkhälsan år 1944 erhöll Kungl. Maj:ts uppdrag att i samråd med vissa andra myndig- heter och institutioner utreda frågan om små avloppsreningsanläggningar och uppgöra förslag till anvisningar som nyss nämnts. Genom beslut av 1950 års riksdag med anledning av förslag i statsverk—spropositionen (11:e ht, punkt 89, s. 128 ff.) anslogos ytterligare medel för ändamålet samt precise— rades och begränsades utredningsuppdraget i viss mån. När anvisningar på grund av utredningsarbetets resultat blivit färdig-ställda, vilket torde dröja ännu några år, lära hälsovårdsnämndernas förutsättningar att fylla sin ifråga— varande uppgift bli väsentligt bättre. Frågan huruvida några åtgärder för att åvägabringa en säkrare prövning av hithörande spörsmål kunna anses tempo- rärt behövliga i avbidan på slutförandet av nyssberörda utredning kan ej upp- tagas i detta sammanhang men torde bli föremål för övervägande inom hälso— vårdsstadgekommittén.

De sakkunniga vilja slutligen ej underlåta att omnämna, att de i 35 och 54 %% hälsovårdsstadgan inrymda bestämmelserna om hälsovårdsordningar påkalla särskild uppmärksamhet med hänsyn till va-frågorna. Möjligen bör införas generell föreskrift att hälsovårdsordning alltid, där ej länsstyrelsen medgiver undantag, skall finnas för stadsplaneområde i landskommun, bygg- nadsplaneområde och eventuellt även områden med godkänd avstyckningsplan.

Ifrågasatt kontroll över vatten- och avloppsverkens konstruktion och skötsel.

Gällande förordning om kontroll av vattenledningsvatten, för vars inne— håll redogjorts i 1 kap. (s. 86 f), tillkom efter beslut av 1941 års riksdag. Med anledning av två likalydande motioner (1941 I: 192 och II: 257) uttalade riks— dagen (2za lagutskottets memorial nr 37), bl. a., att den föreslagna kontrollen visserligen innebure- ett avsevärt framsteg men att en enbart genom under— sökningar av vattenprov verkställd kontroll icke gåve tillräckliga garantier mot att hälsofarligt vattenledningsvatten tillhandahölles. Orsakerna till vatt— nets stundom mindre tillfredsställande beskaffenhet torde nämligen ofta vara av teknisk art, såsom brister i anläggningarnas konstruktion och sköt-sel. Genom föreskrifter om reserv— och säkerhetsanordningar i fråga om vitala delar av en vattenreningsanläggning vore det måhända möjligt'att säkerställa en tillfredsställande vattenkvalitet även för den händelse att någon anlägg—

• Sida 303
•  Original

ningsdel skulle komma ur funktion. Vidare kunde vissa kompetenskrav i sär- skilda fall behöva uppställas för ansvarig driftpersonal. Utskottet förordade en utredning rörande möjligheterna att åstadkomma en teknisk kontroll av vat- tenverkens konstruktion och skötsel m. m.

Kungl. Maj:t uppdrog den 19 juli 1941 åt väg- och vattenbyggnadsstyrel- sen att utreda denna fråga och inkomma med därav föranledda förslag. 1 skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 februari 1943 föreslog styrelsen att i av- vaktan på den anbefallda utredningens slutförande, vilket förutsågs dröja åt- skillig tid, med statsbidrag utförda va-anläggningar underkastades statlig inspektion. *Under åren 1929—1942 hade av statliga arbet-sl-öshetsmede-l närmare 50 milj. kronor investerats i va—anläggningar för inemot 80 milj. kronor. Styrelsen hade i samband med sin befattning med dylika anlägg- ningar konstaterat, att många av dem sköttes på mindre sakkunnigt sätt, var- för risk förelåge såväl för deras bestånd som i sanitärt avseende. Bl. a. för att säkerställa, att de i anläggningarna nedlagda statsmedlen komme till av— sedd nytta, föreslog styrelsen viss inspektionsverksamhet. Förslaget föran- ledde emellertid icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd.1

Efter framställning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen befriades denna från uppdraget genom beslut den 29 november 1946 och uppdrogs åt de sak— kunniga att utreda frågan, varvid de sakkunniga tillika borde beakta behovet av kontroll även beträffande avloppsverkens konstruktion och skötsel (jfr s. 121).

Tidigare i detta betänkande ha de sakkunniga framlagt förslag av innebörd, bl. a., att kommunerna, var inom sitt område, i princip få ansvaret för va.— förhållandenas ordnande i den mån detta bör ske genom större gemensamma anläggningar, att frågor rörande va-anläggningars utförande, underhåll och drift'i förekommande fall kunna. underkastas prövning av sakkunniga statliga myndigheter samt att dessa myndigheter få till uppgift att oavlåtligt medverka till att följa va—frågornas ordnande och utveckling i länen. Vid ett genom- förande av de sakkunnigas förslag anse de sakkunniga. det tveksamt, huruvida det — vid sidan av den i förordningen den 19 juli 1941 stadgade kontrollen av vattenledningsvatten (jfr s. 86) —— är erforderligt med obligatorisk kontroll av vattenverkens konstruktion och skötsel av sådan art och omfattning, som åsyf- tas i den ovan refererade framställningen. Behovet synes i allt fall bli avsevärt mindre vid genomförande av de sakkunnigas förslag, enligt vilket länsstyrelv sernas och kommunernas skyldigheter och möjligheter att befatta sig med vat- tenförsörjningsfrågor bli väsentligt ökade, än vad behovet kunde bedömas vara vid frågans behandling inför 1941 års riksdag. Även om i och för sig skäl allt- jämt skulle kunna anses tala för att, jämsides med de sakkunnigas här an— givna förslag, införa obligatorisk kontroll av vattenverkens konstruktion och skötsel, må framhållas, att den numera knappare tillgången på arbetskraft kan medföra ett annat bedömande av frågan, än vad fallet var år 1941.

Ett ställningstagande till frågan om behovet av kontroll av vattenverkens konstruktion och skötsel kan knappast ske utan en analys och ett bedömande

_ 1 Såvitt angår anläggningar, som tillkommit med bidrag av statsmedel enligt 1944 års bldragskungörelse, åligger det emellertid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämlikt 10 och 11 åå i kungörelsen att utöva viss övervakning (jfr. s. 98 f).

• Sida 304
•  Original

av huruvida den kontroll av vattenledningsvatten, som infördes år 1941, under den tid som förflutit sedan dess visat sig tillfyllest ur allmänhygienisk syn— punkt och utgjort ett tillräckligt skydd mot sanitära risker genom otillfreds— ställande vattenledningsvatten. Viss utredning härom pågår enligt vad de sakkunniga erfarit genom försorg av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté. Med hänsyn till frågans beskaffenhet synes utredningsarbetet lämpligen böra i sin helhet ankomma på sistberörda kommitté, som för ändamålet torde bli i behov av tillgång till va-teknisk sakkunskap. I varje fall synes frågan om den kontroll, som må prövas erforderlig, böra regleras i hälsovårdsstadgan eller i anslutning till förordningen om kontroll av vattenledningsvatten och icke i samband med den lagstiftning som de sakkunniga föreslå.

Även om de sakkunniga, på sätt framgår av det sagda, äro tveksamma, om en obligatorisk kontroll av vattenverkens konstruktion och skötsel är av be- hovet påkallad, är det självfallet, att hälsovårdsmyndigheterna måste äga in— gripa och påfordra rättelse, om konstruktionen eller skötseln av ett vatten- verk är så bristfällig, att den medför risker ur den allmänna hälsovårdens synpunkt. Sådant ingripande kan redan nu ske med stöd av hälsovårdsstad- gans allmänt hållna ibestämmelser. Möjligen kan det —— på sätt antytts i det föregående (s. 287) — ifrågasättas, om icke i samband med den pågående omarbetningen av hälsovårdsstadgan mera preciserade stadganden böra in- föras angående hälsovårdsmyndigheternas -— hälsovårdsnämndernas och läns- styrelsernas — rätt och skyldighet att utöva hygienisk kontroll över vatten- verkens anordningar och drift.1 Vidare synes det —— om än någon obliga— torisk förhandskontroll av vattenverkens konstruktion icke befinnes på- kallad —— värt att pröva, om skyldighet bör införas att till hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse anmäla projekterade vattenförsörjningsanläggningar av större omfattning, vilka tillkomma utan förutgången prövning i den ordning förslaget till va-lag förutsätter, för att därigenom möjliggöra den förhandskon— troll av anläggningens konstruktion som i det särskilda fallet kan befinnas erforderlig. Det bör i anslutning härtill övervägas, huruvida icke till ledning för utformning och kontroll av förslag till mindre vattenverk vissa normer och anvisningar kunna utfärdas i fråga om erforderliga reningsanordningar i olika fall.

Vad härefter särskilt frågan om kontroll av avloppsverkens konstruktion och skötsel beträffar har det, på sätt tidigare (s. 273 ff) framhållits, hittills icke varit möjligt att skapa några allmänna normer för avgörande, huru långt för- oreningen av sjöar och vattendrag kan tillåtas fortskrida. Den härav bero— ende frågan, vilka reningsåtgärder som i olika fall måste krävas vid utsläp— pande av avloppsvatten, är därför i det väsentliga olöst. Med hänsyn till den ovisshet, som sålunda råder i fråga om målsättningen för eventuella stadgan— den i ämnet, torde det knappast vara möjligt eller ändamålsenligt att fast- ställa några bestämmelser härutinnan utöver de mera allmänt hållna före— skrifter som de sakkunniga förordat i det föregående. Eventuella detaljbe- stämmelser måste tills vidare givas i form av hälsovårdsordningar för sär- skilda orter eller på annat liknande sätt.

• Sida 305
•  Original

11. KAP. KOMMUNENS OCH STATENS EKONOMISKA MEDVERKAN

1. Allmänna synpunkter. Såsom i 0 kap. angivits kunna kostnaderna för tidsenliga va—anordningar variera inom tämligen vida gränser. Räknat per hushåll håller sig årskost— naden i flertalet fall mellan 100 och 300 kronor, och medelkostnaden vid ny— anläggningar kan beräknas ligga vid 150 a 200 kronor.

Kostnaderna böra givetvis i första hand bäras av brukarna, vilkas direkta behov äro den egentliga anledningen till att anläggningarna komma till stånd. Om emellertid krav uppställes på att alla va-företag skola vara ekonomiskt självbärande, så att företagen erhålla full täckning för alla kostnader i form av avgifter från brukarna, kan man med visshet vänta, att många önskvärda anläggningar icke komma till stånd inom rimlig tid. Kostnad-sbelopp av ovan angiven storleksordning kunna nämligen antagas i många fall överstiga vad brukarna äro mäktiga och villiga att åtaga sig. Det är därför nödvändigt att det allmänna träder in och lämnar bistånd till utförande av erforderliga an— läggningar.

Visserligen kan det sägas, att de tidigare föreslagna reglerna om an- slutningstvång (s. 161 ff) äro tillräckliga för att anläggningar skola komma till stånd i de flesta fall, där behovet 'är mera trängande. Emeller— tid ligger det icke i det allmännas intresse att framtvinga sådana anordningar utan hänsyn till kostnaderna. Fastmera motivera bl. a. starka sociala skäl att denna nyttighet beredes brukarna för en kostnad, som åt— minstone flertalet kan betala utan att oskäligt belastas. Kraven på en för— bättring av förhållandena i fråga om vattenförsörjning och avlopp få med andra ord icke medföra sådana. kostnader för brukarna, att dessa nödgas underkasta sig mera kännbara inskränkningar i tillgodoseendet av andra viktiga behöv. Detta talar för att det allmänna söker åstadkomma en viss utjämning av Va-kostnaderna genom att delvis bekosta de dyrare anläggningarna.

Den omständigheten att va-frågorna anses böra bedömas främst ur allmän synpunkt medför, på sätt i 9 kap. närmare utvecklats (s. 162 f), att dessa frågor (fta böra lösas för större områden eller på längre sikt än den enskilde sakägaren kan finna med sina intressen förenligt. Bl. a. fordras att projekte— ringen iv va-anläggningar verkställes enhetligt för större bebyggelseområ- den-. Även i det enskilda fallet kan det visa sig nödvändigt att utreda, huru- vida ett aktuellt projekt bör utvidgas att avse bebyggelseområden utöver vad sakägarna förutsatt. Kan ytterligare bebyggelse förväntas, är det ofta lämp—

• Sida 306
•  Original

ligt att anläggningen dimensioneras så, att den kan möta detta behov (jfr s. 166 f, 403 och 409). Visserligen kan det sägas, att dylika åtgärder i sista hand vidtagas även i brukarnas intresse såtillvida som de på lång sikt tjäna till att minska brukarnas kostnader för anläggningen. Emellertid torde brukarna i många fall icke anse sig betjänta av att företaget belastas med kostnader, vilka icke avse deras aktuella behov. Det är naturligare, att det allmänna, som har att tillse att de framtida behoven bli tillgodosedda, även vidkännes kostnaderna härför. Detta föreslås för övrigt i viss omfattning skola åligga kommunen såsom lagstadgad skyldighet (jfr 17 % tredje stycket förslaget till lag om var-anläggningar).

De anförda skälen leda alla till att vet—kostnaderna icke böra bestridas av brukarna ensamma utan att anläggningsverksamheten i viss omfattning bör stödjas av det allmänna. Syftet med det stöd, det allmänna lämnar, bör i enlighet med det sagda vara att främja tillkomsten av ändamålsenliga va,—an— läggningar, att åstadkomma en kostnadsutjämning för brukarna genom att bidrag främst utgå till de dyrare anläggningarna samt att befria brukarna från sådana kostnader, som icke avse aktuella behov. Med hänsyn till innehållet i det nyss åberopade lagförslaget är dock den sistnämnda synpunkten av underordnad betydelse.

Bidragsgivningen kan i enlighet med det sagda tänkas utformad enligt endera av två principer. Den ena principen innebär att bidrag utgår endast i sådana fall, då bidrag med hänsyn till kostnaden och den ekonomiska bär- kraften hos bruka-rna är oundgängligen nödvändigt för att en anläggning skall komma till stånd, och i varje sådant fall med minsta härför erforderliga belopp. Vill man åter — och detta är den andra principen _ direkt inrikta sig på att åstadkomma en kostnadsutjämning mellan skilda anläggningar, blir behovet av bidragsmedel givetvis större i samma mån som behovspröv— ningen vid bidragsgivningen lättas.

Frågan, i vilken utsträckning det kan befinnas påkallat och ”möjligt att genom statsbidrag sänka och utjämna brukarnas va-kostnader har bl. a. berörts av departementschefen i direktiven för de sakkunnigas arbete. Stats— rådet förklarade sig därvid, såsom förut nämnts (s. 120), icke utan ytter- ligare utredning vara beredd att taga ställning till frågan, huruvida de nu— varande statsbidragsgrunderna medgåve en tillräcklig utjämning av vatten- kostnaderna eller om en längre gående utjämning i riktning mot en för hela landet enhetlig vattenkostnad borde eftersträvas genom höjning av statsbie dragsprocenten vid anläggningar med särskilt hög vattenkostnad. Å andra sidan uttalade statsrådet, att viss hänsyn torde böra tagas till vederbörandes förmåga att själva bära kostnaderna för anläggningen1 samt att det, åtminstone så länge tillgången på bidragsmedel vore ringa i förhållande till det aktuella behovet av anläggningar, förefölle naturligt, att statsbidrag icke beviljades sådana kommuner, vilka med hänsyn till skatteunderlag och uttaxering måste

1 Hänsyn härtill tages för närvarande på grundval av skatteunderlagetper invånare i kommunen enligt vissa. av våg— och vattenbyggnadsstyrelsen utarbetade och tillämpade regler. För dessa redogöres på s. 300.

• Sida 307
•  Original

anses utan större svårigheter kunna mot rimliga avgifter helt på egen hand förse sina invånare med vatten och avlopp.

Kostnadsutjämning antingen genom för sådant syfte avpassad fördelning av av- giftsuttaget eller genom direkta bidrag förekommer beträffande ett flertal nyttighe- ter såsom exempelvis väg- och telefonförbindelser, elektrisk kraft samt folkskole- byggnader och Skolskjutsar. I fråga om de nu nämnda nyttigheterna har genom sta- tens medverkan en långt gående kostnadsutjämning åstadkommits beträffande tele— fon och elektricitet. För vägförbindelserna gäller, att utjämningen är fullständig i fråga om dem, som bo vid allmän väg; den allmänna väghållningen bestrides helt av staten. För dem, som äro i behov av enskild väg, är utjämningen däremot väsent— ligt mindre, såtillvida som de själva måste helt eller delvis bestrida kostnaderna för enskild väghållning. Redan i fråga om väghållningen som helhet kan alltså konstateras, att någon fullständig kostnadsutjämning icke genomförts. Än mindre är detta fallet i fråga om vägtransporterna. Ehuru transportlängderna och därmed kostnaderna. variera i mycket stor utsträckning, är kostnadsutjämm'ng genom det allmännas försorg begränsad till vissa speciella områden, där den då i allmänhet är fullständig, såsom i fråga om postförsändelser och skolskjutsar. I fråga om de av staten omhänderhavda järnvägs- och telefonkommunikationerna ökas avgifterna ej oväsentligt vid växande avstånd. På folkskoleväsendets område är utjämningen fullständig ur enskild synpunkt. Däremot förefinnas betydande skill- nader i fråga om kostnader för skolväsendet olika kommuner emellan, och detta vare sig man jämför utdebiteringsbehovet för skoländamål eller jämför kostna- derna på annat sätt. Med hänsyn till att utdebiteringen för skoländamål varierar, kan man icke rätteligen påstå, att ens ur enskild synpunkt fullständig utjämning föreligger annat än inom en och samma kommun. —— Fastän utjämningssyn— punkter i mer eller mindre utpräglad grad ligga till grund för kostnadsfördelning och statsbidragsgivning på ett stort antal områden, förekommer — såsom de sak- kunniga med det nu anförda velat visa — knappast i något jämförbart avseende kostnadsutjämning i den utsträckning som såsom ytterlighetsfall anförts i direk- tiven.

En fullständig utjämning av de kostnadsskillnader, som betingas av natur- förhållandena. och bebyggelsens lokalisering, torde knappast vara genomförd på något med va-frågan jämförligt område. Detta är emellertid i och för sig icke något skäl för att en sådan utjämning ej skulle införas beträffande vatten och avlopp, om så befunnes påkallat. Det avgörande skälet häremot ligger däri, att detta varken kan anses möjligt eller lämpligt ur ekonomisk och psyko- logisk synpunkt och — såsom i det följande (s. 317 f) skall närmare beröras _ ej heller ägnat att främja vad de sakkunniga anse böra vara huvudmålet för statsmakternas va-polittk, nämligen att på kortaste möjliga tid lösa val-frågan för största möjliga del av bebyggelsen.

Även om statliga och kommunala bidrag kunde ställas till förfogande i härför erforderlig omfattning, skulle enligt de sakkunnigas uppfattning en fullständig utjämning medföra ett ur såväl statlig som kommunal synpunkt svåradministrerat bidragssystem. Redan nödvändigheten av att hålla den administrativa apparaten inom rimliga gränser talar alltså för att man icke bör eftersträva en sådan utjämning. Därtill komma ännu tyngre vägande betänkligheter ur samhällsekonomisk synpunkt. Lyckades man genomföra en fullständig kostnadsutjämning, skulle nämligen anspråken på anläggningar

• Sida 308
•  Original

294 och bidrag icke alls eller endast i mycket ringa mån begränsas av hänsyn till kostnaderna. Turordningen mellan olika aktuella anläggningar skulle så- väl för statliga som kommunala myndigheter bli svår att avgöra och i avse— värd utsträckning bli en anledning till irritation, missnöje och stridigheter. Det måste enligt de sakkunnigas bedömande vara olämpligt att för den en- skildes del sätta de ekonomiska lagarna helt ur spel beträffande Våt-anläggningar och genom en fullständig kostnadsutjämning göra de enskilda helt oberörda av den verkliga kostnaden för va—frågans lösning i det särskilda fallet. För att frågan på ett naturligt sätt skall kunna lösas i en ur samhällsekonomisk synpunkt lämplig ordning och för att i skälig mån tillgodose det angelägna behovet att begränsa bidragsanspråken torde det vara ofrånkomligt, att stor- leken av den del av va-kostnaden, som brukarna skola bestrida, sättes i viss relation till den verkliga va-kostnaden.

De sakkunniga anse för sin del, att huvudsyftet med stödet från det all- männas sida bör vara att främja tillkomsten av för befintlig bebyggelse önsk— värda anläggningar, vilka icke kunna beräknas komma till stånd inom rimlig tid eller med teknisk-ekonomiskt riktig utformning och standard, om kostna- derna i sin helhet skola bäras av brukarna.

Detta överensstämmer närmast med den första av förenämnda bidrags- principer. Emellertid kan bidragsbehovet icke skönsmässigt bedömas från fall till fall, utan det är ofrånkomligt med tämligen fasta och enhetliga nor— mer för prövning, huruvida och med vilket belopp bidrag skall utgå. Sådana normer kunna å andra sidan svårligen uppställas annat än efter principen att — med hänsyn tagen till va—kostnadens storlek och vederbörandes ekono— miska bärkraft _ nedbringa kostnaden mot vad som med hänsyn till genom— snittliga förhållanden kan anses skäligt. Det är följaktligen knappast möj— ligt att utforma ett bidragssystem enbart efter den första av de förenämnda principerna, utan systemet måste alltid samtidigt i relativt stor utsträckning innebära en tillämpning av utjämningsprincipen. De sakkunniga vilja likväl understryka vad redan ovan anförts, nämligen att huvudgrunden för bidrags- givningen bör vara att möjliggöra en tillfredsställande lösning av va-frågan för befintlig bebyggelse, där en sådan lösning bedömes icke kunna komma till stånd utan det allmännas ekonomiska medverkan.

Av skäl som närmare utvecklats i 9 kap. (s. 166 ff) måste lösandet av va.-frågorna i stor utsträckning anses som en kommunal uppgift. Förhållan— dena i de orter, framför allt städerna, där moderna va-anordningar finna—s, visa att kommunerna ofta äro i stånd att lösa va-frågorna utan statlig hjälp. Tillkomsten av moderna vat-anordningar innebär en så påtaglig mate— riell förbättring för kommunen och dess invånare, att kommunerna redan nu stundom funnit det lämpligt att direkt subventionera sådana anlägg— ningar. På grund härav och då det av statsfinansiella skäl är nödvändigt att begränsa de belopp, vilka av statsmedel ställas till förfogande för va-frågornas lösande, torde det böra förutsättas att kommunerna framdeles i viss omfatt-

• Sida 309
•  Original

ning engagera sig ekonomiskt för ändamålet. Statens medverkan kan då in- riktas främst på de fall, där brukarna och kommunen icke utan olägenheter kunna vidkännas de erforderliga utgifterna eller, genomsnittligt sett, där va- kostnaderna äro förhållandevis höga men brukarnas och kommunens gemen— samma ekonomiska bärkraft ringa. Det statliga stödet kan därigenom göras så mycket mera effektivt i de fall, där det främst är av nöden för att trygga till- komsten av erforderliga anläggningar.

Om man enligt det förut sagda nödgas uppgiva tanken på en långtgående utjämning av var—kostnaderna för riket i dess helhet, uteslutes därav icke att en sådan utjämning kan befinnas möjlig och lämplig inom en kommuns be- gränsade område. På sätt framgår av 9 kap. (5. 176 ff) föreslås beträffande kommunala och större enskilda vai-företag sådana regler för kostnadsfördel— ningen, att en dylik utjämning i största omfattning genomföres såvitt angår förhållandet mellan brukare, vilka anslutit-s till ett och samma va-företag. Om åter en kommun ordnar vai-frågorna inom sitt område genom två eller flera va-anläggningar, drivna i kommunens egen regi, kommer den föreslagna va- lagen icke att medföra något tvång för kommunen att söka utjämna kostna- derna mellan de skilda anläggningarna. I själva verket torde emellertid för- hållandena ibland vara sådana, att kommunen finner det önskvärt att åväga— bringa likställighet mellan skilda bebyggelseområden. Kommunens engage— mang kommer med andra ord icke att inskränkas att avse enbart det formella huvudmannaskapet för anläggningarna utan kommer även att ingripa. i av- giftspolitiken. I många fall förutsätter detta att kommunen gör ekonomiska uppoffringar i kostnadsutjäm-nande syfte. Enär de anläggningar, vilka förut— sättas skola drivas av taxesamfälligheter (s. 211), ofta äro av stor betydelse ur allmän synpunkt, är det ej heller oberättigat att antaga att kommunerna komma att finna det lämpligt att direkt subventionera även enskild va—verk- samhet för att åvägabringa en viss likställighet mellan invånarna i kostnads- hänseende. Särskilt kan det antagas, att kommunerna i regel äro villiga att ikläda sig vissa utgifter för projektering av var-anläggningar och för att dessa skola utbyggas med tanke ej blott på befintlig bebyggelse utan även på ny- bebyggelse, som kan beräknas komma till stånd.

Det sagda föranleder till den slutsatsen att ekonomisk medverkan till större vii—anläggningar i första hand bör lämnas av kommunen samt att staten bör lämna ekonomisk hjälp blott i sådana fall, då detta kan anses påkallat med hänsyn till kostnadernas storlek samt brukarnas och kommunens ekono- miska bärkraft. På sätt i det följande skall visas (s. 301) förutsättes dock härvid att anspråken på kommunerna ej ställas så högt att de ekonomiska konsekvenserna menligt påverka deras villighet att engagera sig i va—verksam- heten.

Lämpliga riktlinjer för bestämning av statsbidrags storlek kunna endast uppdragas på grundval av en ändamålsenlig fördelning av vai—kostnaderna mellan samtliga de tre parter, som ha intresse i frågan, nämligen brukarna,

• Sida 310
•  Original

kommunen och staten. Särskilt för att tillfredsställande va.-förhållanden skola kunna åvägabringas utan onödig tidsutdräkt är det angeläget, att kostnads- andelen för envar av de tre parterna avpassas så, att icke på. någon av dem ställas större ekonomiska krav än vad denne vid tidpunkten för en anlägg— nings avsedda tillblivelse har möjlighet att uppfylla. I annat fall blir anlägg— ningens tillkomst fördröjd.

Att genom bidrag från det allmänna åstadkomma en fullständig kostnads» utjämning för brukarna är som förut anförts varken lämpligt eller möjligt (6. 293 f). Brukarna måste alltid bära icke blott hela kostnaden upp till en viss nivå. (brukarnas grundnivå) utan även en viss del av den överskjutande kostnaden. Ej heller olika. kommuner emellan kan en fullständig kostnads- utjämning sättas som mål för statsbidragsgivningen. Kommunens andel av va-kostnaderna måste i stället lika väl som brukarnas andel stå i viss rela- tion till de totala kostnaderna, d. v. s. kommunen måste i likhet med bru— karna bära viss del av varje merkostnad utöver en lämplig utjämnings- eller lägsta nivå (kommunens grundnivå).

Sedan brukarnas och kommunens kostnadsandelar fastställts efter nu an- givna principer, sk-ulle därmed också stats-bidragets storlek vara given såsom den återstående delen av kostnaden, den del vilken icke täckes av brukarnas och kommunens andelar. Denna återstod kan emellertid icke få. bestämmas allenast efter vad brukarna och kommunen enligt förut angivna grunder prövas själva kunna och böra bära av kostnaden. Statens kostnadsandel måste även avpassas så, att behovet av statsbidragsmedel icke blir större än vad staten med hänsyn till det statsfinansiella läget och andra på frågan inverkande faktorer kan tillgodose.1

Hur stora kostnader staten årligen kan bära för va-frägans lösning och hur va.-anslagen skola avvägas i förhållande till andra behov, kan näppeligen avgöras på. beräkningsmässiga grunder utan måste i väsentlig utsträckning bli med det allmänna ekonomiska läget intimt förknippade omdömesfrågor. För att underlätta ställningstagandet ha de sakkunniga funnit lämpligt att framlägga tre alternativ i statsbidragsfrågan, vilka spänna över det område

1 Frågan om statligt stöd till va-förhållandenas ordnande kan till väsentlig del sägas endast vara en detalj i det större problemet om en mera allmän utjämning mellan ekonomiskt --— och även i andra avseenden — bättre och sämre ställda kommuner eller bebyggelseområden. Detta leder tanken till huruvida'det är ändamålsenligt, att bidrag, som ytterst syfta till att främja en viss bygds utveckling i ekonomiskt, socialt och kulturellt hänseende, utgå efter skilda grunder och efter prövning av skilda myndigheter allteftersom bidragsbehovet närmast hän- för sig till olika sidor av utvecklingen (jämte vatten och avlopp kan nämnas bostadsbyg- gande, vägförbindelser, elkraftsförsörjning, telefon, skolväsen m. m.). Man kunde i stället tänka sig en bidragsprövning efter enhetliga grunder, anförtrodd åt en och samma myndighet. Frågan om en dylik radikal omgestaltning av nuvarande ordning ligger utan— för ramen för de sakkunnigas uppdrag men torde vara föremål för övervägande inom den enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 mars 1949 tillsatta s. k. allmänna statsbidrags- utredningen. De sakkunniga ha utgått från att det statliga stödet till Vir-anläggningar även i fortsättningen skall utgöra en särskild gren av den statliga bidragsverksamheten. reglerad av särskilda föreskrifter och anförtrodd åt med frågan särskilt förtrogna organ. Detta har givetvis icke uteslutit, att de sakkunniga i all den utsträckning som ansetts möjlig och lämp- lig sökt anpassa och avväga bidragsreglerna för vatten och avlopp i anslutning till vad som gäller på andra områden.

• Sida 311
•  Original

inom vilket de sakkunniga ansett att resultatet av avvägningen torde komma att stanna. Det första av dessa alternativ är det, SOm i fråga om statsbidrags storlek närmast ansluter sig till nu gällande bidragsgrunder. Detta alternativ innebär det största behovet av stats-bidragsmedel. I det alternativ, som med— för de minsta anspråken på statskassan, ha brukarnas och kommunens kost- nadsandelar avpassats så, att statsbidrag till anläggningar i kommuner med normalt skatteunderlag i allmänhet icke skall utgå annat än när va—kostna— derna överstiga vad som kan sägas vara den för hela landet genomsnittliga kostnaden för anläggningar av förevarande slag. För de tre alternativens närmare innebörd redogöres i avsnitt 2 (s. 298 ff). De sakkunnigas eget ställ— ningstagande redovisas i avsnitt 5 (s. 317 f).

Vad ovan anförts tar sikte främst på anläggningar, vid vilka brukarna erlägga avgifter enligt taxa, d. v. s. i praktiken större gemensamma anlägg— ningar. Det må särskilt framhållas, att de utvecklade synpunkterna icke endast avse kommunala anläggningar utan även enskilda taxeanläggningar. Gränsen mellan anläggningar, för vilka kommunen bör vara huvudman, och anläggningar, för vilkas utförande och drift en taxesamfällighet bör bildas, måste, såsom i 9 kap. framhållits, vara tämligen flytande. Avgörande för valet mellan de båda alternativen bli rena lämplighetsskäl, vilka kanske ofta ha sin grund i mer eller mindre tillfälliga omständigheter. För att valet skall kunna träffas under ett smidigt hänsynstagande till vad som i det särskilda fallet är mest praktiskt, bör bidragssystemet vara så utformat, att resultatet såväl för brukarna som för kommunen ekonomiskt sett blir ungefär det- samma, oavsett vilket alternativ som väljes. Det sagda innebär, att veder- börande kommun i allmänhet bör lämna enskild taxeanläggning ekonomiskt stöd, ungefärligen motsvarande den andel av kostnaden som skulle ha stan— nat på kommunen, om den själv ställt sig såsom huvudman för anläggningen. I vilken form sådant stöd bör utgå och vilka garantier som böra fordras för att det verkligen kommer att lämnas skall beröras i specialmotiveringen till bidragsförordningen (s. 546 f).

Även beträffande smärre anläggningar _ andelsanläggningar och sepa— rata anläggningar —— äro de anförda synpunkterna på behovet av stöd från det allmänna och på avvägningen av detta stöd i förhållande till brukarnas egna prestationer i stort sett tillämpliga. Uppenbarligen måste emellertid även åtskilliga andra synpunkter i detta fall komma att göra sig gällande. Framställningen härav samt redogörelsen för de sakkunnigas ställningstagande till dessa frågor lämnas i avsnitt 3 (s. 312 ff).

Givetvis böra staten och kommunerna icke medverka till att å. va— anläggning nedlägges större kostnad, än som kan anses rimlig ur sam— hällsekonomisk synpunkt. Visserligen äro förhållandena härutinnan alltför skiftande för att det skulle vara möjligt att uppställa någon absolut

• Sida 312
•  Original

begränsning av det allmännas engagemang. Med ledning bl. a. av de er- farenheter, som vunnits vid den hittills bedrivna bidragsverksamheten, ha de sakkunniga emellertid bedömt att det normalt icke kan anses ekonomiskt motiverat att utföra anläggningar, vid vilka va-kostnaden överstiger 320 kro- nor per hushåll och år (motsvarande 1 krona 60 öre per mil); i varje fall kan det icke vara påkallat att till dylika anläggningar, därest de undantagsvis komma till utförande, lämna bidrag från det allmänna enligt de för normala fall avsedda grunderna. De i detta kap. med tillhörande tabeller gjorda kalky- lerna omfatta därför endast va-kostnader upp till och med sagda kostnad.

2. Bidrag till kommunala och enskilda taxeanläggningar. Brukarnas andel.

Såsoni i 6 kap. anförts har medelkostnaden för vatten och avlopp för hus- hållsändamål i svenska städer och andra tätorter, från vilka uppgifter äro till— gängliga i kommunaltekniska föreningens statistik, beräknats till 100 a 120 kro- nor per hushåll och år. Av denna kostnad belöper något mer än hälften på vat- tenförsörjningen, och denna del bestrides i flertalet fall i sin helhet eller till allra största delen av brukarna genom anslutningsavgifter och periodiska vat— tenavgifter. Avloppskostnaderna däremot fördelas på skiftande sätt mellan brukarna och kommunen. Kostnaderna för underhåll, drift och förnyelse be— stridas inom stadsplanelagt område i enlighet med stadgande iBL nästan undan— tagslöst av kommunenKost-naden för avloppsnätets utförande kan, där bestäm- melser om ersättning för gatubyggnadskostnad antagits, åtminstone till större delen uttagas av fast—ighetsägarna.1 många fall har samhället emellertid icke ut- tagit någon sådan ersättning eller nöjt sig med att endast taga ut en begränsad del av vad det sålunda har haft möjlighet till. På sina håll torde kostnaden för både vatten och avlopp helt bestridas med skattemedel. Man torde emellertid kunna antaga att i de flesta fall ungefär 75 % av kostnaden för vatten och av- lopp bestrides av brukarna och återstoden av samhället.1 Detta innebär att brukarnas ko-stnadsandel i genomsnitt vid befintliga anläggningar i städer och liknande samhällen uppgår till 75 a 90 kronor per hushåll och år.

Enligt nu gällande statsbidragsregler kan statsbidrag till nyanläggningar utgå i den mån va—kostnaden beräknas överstiga 25 öre per ma, vilket enligt vad tidigare anförts motsvarar 50 kronor per hushåll och år. Bidraget får uppgå. till högst 60 % av den överskjutande kostnaden, och bidragstagaren skall följaktligen själv bestrida minst 40 % av denna.

Enligt väg— och vattenbyggnadsstyrelsens praxis utgår dock detta högsta bidrag blott till anläggningar i kommuner med förhållandevis lågt skatteunder- lag. Beträffande anläggningar (såväl enskilda som kommunala) i kommuner med högre skatteunderlag reduceras bidragen enligt särskilda beräknings— grunder (jfr s. 300).

1 Jfr 6 kap. 5. 138.

• Sida 313
•  Original

De nu tillämpade bidragsgrunderna redovisas närmare i tab. 1 och 2 (s. 318 och 319), av vilka den förra angiver va-kostnadens fördelning mellan staten och bidragstagaren i kommuner med högst 10 skattekronor per invånare samt den senare upptager motsvarande fördelning i kommuner med 15 skattekronor per invånare.

Den nuvarande inkomststandarden gör emellertid, att brukarna böra kunna bestrida en — räknat i kronor — väsentligt större kostnad för vatten och avlopp, än vad som exempelvis vid tillkomsten av 1944 års bidragssystem ansågs möjligt och som hittills varit tillfyllest i tätorterna. Detta synes för övrigt ofrånkomligt för att på det allmänna icke skola ställas större anslagskrav än som kunna tillgodoses utan en mycket avse— värd tidsförskjutning.

Såsom de sakkunniga i det föregående framhållit, föreligger emellertid ett behov av kostnadsutjämning för brukarnas del, vars tillgodoseende innebär, att brukarnas andelar böra begränsas. Det är dock såsom tidigare utvecklats varken lämpligt eller möjligt att fastställa någon viss maximigräns för brukarnas kostnader, utöver vilken varje. kostnadsökning helt skulle bäras av det allmänna. Såsom förut nämnts böra brukarna därför alltid bära en viss del av merkostnaden över en grundnivå, upp till vilken kostnaden bör bestridas av brukarna utan bidrag från det allmänna. Denna grundnivå, som vid nuvarande bidragssystem kan sägas ligga vid 50 kronor per hushåll och år, har i de sakkunnigas tre alternativ föreslagits till 60, 80 och 100 kronor per hushåll och år*.

Vad härefter brukarens andel av den överskjutande kostnaden beträffar, tala utjämningssynpunkterna för att denna bör vara så liten som möjligt. Å andra sidan är en fullständig utjämning av tidigare anförda skäl icke lämplig, utan brukarens kostnad bör alltid påverkas av va-kostnadens verk— liga storlek i det enskilda fallet. För att syftet härmed skall vinnas, ha de sakkunniga ansett, att brukarens andel av merkostnaden utöver grundnivån bör utgöra minst en fjärdedel.

I och med att grundnivån och brukarens andel av överskjutande kostnad ha angivits, är brukarens minimiandel av den verkliga va-kostnaden entydigt bestämd för varje kostnadsläge. Härmed är också det allmännas — d. v. s kommunens och statens gemensamma — maximala. kostnadsandel given såsom skillnaden mellan den verkliga kostnaden och brukarens andel.

l tab. 3 (s. 319) anges för de tre alternativen med en grundnivå av 60, 80 och 100 kronor per hushåll och år brukarens sålunda bestämda andel av den verkliga va—lostnaden.

] fråga om sättet för gäldande av brukares andel hänvisas till s. 194 ff, 248 ff, 418 ff och 433 ff. Kommunens andel. Nu gällande bidragsförfattning innefattar icke någon uttrycklig föreskrift om att hänsyn vid bidragstilldelningen skall tagas till kommunens ekonomiska

* Hur, i de fall då kommun är bidragstagare, bidragstagarens andel fördelas mellan komnunen och brukarna, regleras icke i nuvarande bidragsförfattning. Kommunen är oför- hinérad att av brukarna uttaga hela den kostnad, som icke täckes av statsbidraget, dock med den inskränkning, vilken kan följa av 8 kap. 14 5 andra stycket och 55 5 VL.

• Sida 314
•  Original

förhållanden. Däremot har i förarbetena till författningen uttalats, dels att egentliga städer och andra större tätortskommuner tämligen självfallet icke borde ifrågakomma till bidrag, även om i författningstexten svårligen kunde preciseras i vilka fall så icke skulle ske, dels ock att vid beviljande av stats- bidrag bl. a. antalet skattekronor inom vederbörande kommun borde till- mätas avgörande betydelse (se SOU 1944: 12 s. 236, 237 och 243). Vid för— fattningens tillämpning har hänsyn härtill av väg— och vattenbyggnadsstyrelsen tagits på så sätt, att högsta möjliga bidrag — motsvarande 60 % av den del av Vil—kostnaden som överskjuter 25 öre per 1113 eller 50 kronor per hushåll och år —— beviljats endast till anläggningar i kommuner, inom vilka skatteunder- laget per invånare (räknat som medeltal för de sju senaste åren med bort- seende från högsta och lägsta ärsvärdet) icke överstigit 10 skattekronor per person (jfr tab. 1, s. 318). Där skatteunderlaget varit större, har en högre grundnivå än 50 kronor per hushåll och år tillämpats. Bidrag har sålunda be- viljats till täckande av högst 60 % av den del av va-kostnaden, som överskjutit en för varje större skatteunderlag till visst belopp förhöjd grundnivå.

Den praxis, som sålunda tillämpas av väg— och vattenbyggnadsstyrelsen, redo- visas närmare i tab. 4 och diagram 1 (s. 320).

Hur den del av vat—kostnaden, som icke täckes av statsbidraget, i förekom- mande fall fördelas mellan kommunen och brukarna har enligt gällande för- fattning i huvudsak överlämnats åt vederbörande att själva bestämma. Dock har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i bidragskontraktet som regel stadgat skyldighet för bidragstagaren, kommun eller annan, att på framställning av brukare eller eljest när styrelsen prövar erforderligt, underställa styrelsen taxa och andra villkor för nyttjande av anläggningen. Detta stadgande har emellertid närmast formell karaktär och avser att möjlig— göra kontroll av att statsbidraget oavkortat kommer den berörda anlägg- ningens brukare till godo och fördelas mellan dem på. sätt som i bidragsför— fattnintgen avses. Att bidra'gstagande kommun är oförhindrad att av brukarna uttaga hela den kostnad, som icke täckes av statsbidraget, har hittills ansetts självfallet.1 '

Av det förut anförda framgår att den kostnadsandel, som förutsättes skola bäras av kommunen, bör bestämmas efter två faktorer, nämligen vat-kostna- dens storlek och kommunens ekonomiska bärkraft. Bestämmelserna om kom- munens kostnad-sandel ta således form av en skala, där det största kome munbidraget beräknas för det fall, att va—kostnaden uppgår till det högsta be— lopp, som enligt det förut sagda bör ifrågakomma för bidragsberäkning, och då. samtidigt kommunens bärkraft är så god, att statsbidrag icke bör komma i fråga. -

Principerna för beräkning av va-kostnadens storlek för en va-anläggning äro utförligt redovisade i 6 kap. Beträffande storleken av de kostnadsbelopp,

* Jfr dock 5. 299, noten.

• Sida 315
•  Original

som i förevarande avseende komma i betraktande, hänvisas vidare till s. 291 och 297 f.

Vid beräkning av kommunernas ekonomiska bärkraft äro ett flertal om- ständigheter av betydelse. För att erhålla ett säkert mått på bärkraften måste man ta hänsyn till bl. a. skatteunderlaget, utdebiteringen, kommunens tillgångar och skulder, storleken av sannolika framtida utgifter m. in. Det är därför mycket svårt att erhålla ett säkert mått på bärkraften. Den enda möjlighet, som synes stå till buds för att undvika alltför komplicerade be— räkningar och bedömanden, synes vara att kommunandelen sättes i relation till en enda av de faktorer, vilka tillhopa bestämma bärkraften, och att därvid en faktor utväljes, vilken kan sägas utöva ett dominerande inflytande. Valet. synes därvid knappast kunna falla på någon annan faktor än det genom— snittliga skatteunderlaget per invånare i kommunen. En dylik schematisk regel förutsätter dock att möjlighet skapas till jämkning i fall, där andra omständigheter, t. ex. hög kommunal utdebitering, skuldsättning, kommunal fondbildning e. d., kunna anses medföra att en bedömning enbart på grund— val av skatteunderlaget skulle bli missvisande.

Hur stora utgifter kommunerna böra vara skyldiga att ta på sig för va— i ändamål, är ett avvägningsproblem, om vilket man givetvis kan hysa olika meningar. Det är emellertid av flera skäl angeläget att — när kommunerna nu få sig tilldelat ett i många fall nytt verksamhetsfält —— kraven på deras l ekonomiska insatser hållas inom måttliga gränser. Främst kommer härvid i ) betraktande, att åtskilliga kommuner finnas, inom vilka va—frågan för en avse— : värd del av invånarna lösts på ett tillfredsställande sätt utan kommunens med— ' verkan men med kanske betydande ekonomiska uppoffringar för de berörda kommunmedlemmarnas del. Dessa kunna nu via kommunalskatten få bidraga till va-f-rågans lösning för återstoden av bebyggelsen, och detta talar för en begränsning av kommunens medverkan. Vidare måste det beaktas att kom— munens utgifter för va-ändamål i form av kommunalskatt drabba alla och således även brukarna av kommunala och kommunalt understödda va-anlägg— ningar samt att dessas direkta kostnadsandel redan avpassats efter vad de i huvudsak kunna bära. I sistnämnda avseende innebär de sakkunnigas för- slag enligt samtliga alternativ en icke oväsentlig höjning av brukarnas kost— nader jämfört med vad som hittills gällt vid många kommunala anläggningar.

De sakkunniga ha vid sina överläggningar med representanter för ett stort antal kommuner i olika delar av landet funnit att dessa på enstaka undantag när bedömt en kommunal utdebitering för va—ändamål högst kunna få uppgå till omkring 1 krona per skattekrona under förutsättning att all bebyggelse i kommunen skall förses med kommunala eller kommunalt understödda va— anläggningar. På en del håll har en utdebitering av inemot 1 krona 50 öre ansetts tänkbar.

Givetvis vilja de sakkunniga ej förutsätta att den kommunala utdebite— ringen för va-ändamål i normala fall skall uppgå till dessa värden. Detta erfordras ej heller för uppnående av de syften, de tilltänkta bestämmelserna

• Sida 316
•  Original

om kommunbidrag fullfölja. Emellertid framstår det. med hänsyn till nyss- nämnda uppgifter som uppenbart att en kommunal utdebitering för ända- målet av omkring 50 öre per skattekrona i allmänhet icke kan anses oskälig. Det förut angivna beloppet 1 krona per skattekrona kan lämpligen läggas till grund för bestämmande av ett teoretiskt maximum, över vilket kommu- nens engagemang i invånarnas va-frågor under inga förhållanden bör kunna stiga vid den fördelning av kostnaderna mellan brukarna, kommunen och staten som de sakkunniga föreslål.

Bestämmelserna om kommunens kostnadsandel bli givetvis icke aktuella med mindre de totala ria—kostnaderna överstiga vad brukarna ensamma böra betala, (1. v. 5. enligt de sakkunnigas tre alternativ respektive 60, 80 och 100 kronor per hushåll och år (brukarnas grundnivå). Om va-kostnaderna blott obetydligt överstiga denna nivå och det allmännas kostnadsandel följaktligen blir jämförelsevis ringa, bör i enlighet med det tidigare (s. 295) sagda förutsättas, att kommunen ensam svarar för det allmännas andel. Att verkställa en fördelning mellan staten och kommunen även av de minsta bidragen vore dessutom ur praktisk synpunkt olämpligt. Statsbidrag bör följaktligen utgå först när va.—kostnaden ej alltför obetydligt överstiger bru- karnas grundnivå. För kommunen bör således fastställas en viss kostnads- gräns (kommunens grundnivå), intill vilken brukarna och kommunen gemen- samt ha att bära va—kostnaden utan statsbidrag (jfr s. 296). Då det nyss förutsatts att kommunaldelen i normala fall — och sedan kommunala anlägg» ningar utbyggts i den omfattning som genomsnittligt kan bedömas erfor- derlig — skall uppgå till storleksordningen 50 öre per skattekrona, bör skalan för kommunandelen avpassas så, att denna utdebitering svarar mot en va-kostnad, som brukarna och kommunen i allmänhet kunna gemensamt bära utan statsbidrag. En lämplig norm utgör det kostnadsläge, som genom- snittligt gäller för nu befintliga va-anläggningar i städer och liknande same hällen, eller 100—120 kronor per hushåll och år (jfr s. 138). Om skalan för kommunbidraget konstrueras med utgående från att en va—kostnad av 120 kronor per hushåll och är högst får motsvara en kommunal utdebitering för va-ändamål av 50 öre per skattekrona samt att en varkostnad av 320 kronor per hushåll och är bör motsvara en kommunal utdebitering för ändamålet av 1 krona per skattekrona, blir resultatet _ under förutsättning att varje hushåll beräknas i genomsnitt omfatta fyra personer — att kommunens kost- nadsandel vid stigande va—kostnad för varje skattekrona per invånare ökas med 1 % av det belopp, varmed va—kostnaden överstiger 120 kronor om året.2

1 Såsom bestämmelserna i det följande utformats, inträder behov av en utdebitering & 1 krona per skattekrona först i det tänkta fallet, att kommunala eller kommunalt understödda vai-anläggningar måste utföras för all bebyggelse i en kommun samt att Vir-kostnaden icke i något fall understiger 320 kronor per hushåll och år. ” I den mån kommunens ekonomiska medverkan erfordras vid lägre va-kostnad än 120 kronor per hushåll och år, minskas kommunens andel på motsvarande sätt. I fall, som i när- mast följande stycke först anföres, kan reduktionen beträffande den erforderliga utdebiteringen bli väsentligt större. överstiger va-kostnaden icke brukarnas grundnivå, förutsättes kommunen icke skola bestrida någon andel av va-kostnaden.

• Sida 317
•  Original

En. dylik stegring av skalan torde vara tillräcklig för att hos kommunerna vidmakthålla intresset för att undvika onödiga fördyringar vid anläggningar- nas utförande. En regel av nyss berört innehåll blir vidare förhållandevis cnlkel i tillämpningen och synes även i övrigt ändamålsenlig. Bestämmelserna om kommunbidraget ha därför utformats i enlighet med vad nu sagts.

Uppgår V:a-kostnaden i det aktuella fallet icke till ett belopp som svarar mot summan av brukarnas och kommunens på angivet sätt beräknade kostnads— andelar, bör detta i första hand komma kommunen till godo och föranleda reduktion av kommunbidraget. Är åter va.-kostnaden högre än att den täckes av brukarnas och kommunens ko-stnadsandelar, bör skillnaden täckas med statsbidrag. Mot varje värde å skatteunderlaget svarar för ettvart av de sak- kunnigas tre alternativ en va-kostnad, vilken exakt täckes av brukarnas och kommunens kostnadsandelar. Denna va—kostnad utgör kommunens grund- nivå, vilken sålunda — ehuru varierande med skatteunderlaget — under alla omständigheter är entydigt bestämd (jfr tab. 10, s. 325).

Med den givna utgångspunkten att erforderliga bidrag skola tillskjutas i första hand av kommunerna och blott i andra hand av staten kunde det må— hända ligga nära till hands att konstruera reglerna för kommunens ekonomiska medverkan på sådant sätt, att kommunen helt skulle haft att bära det allmännas andel för nya anläggningar intill dess dylika ut- förts i en sådan omfattning, att utdebiteringsbehovet för ändamålet upp- nått visst gränsvärde, t. ex. 50 öre a 1 krona per skattekrona. Ett sådant system skulle emellertid vara olämpligt av flera skäl. Kommunens utgifter för var—ändamål skulle snabbt växa i början av »upprustningsperioden», vilket kunde verka hämmande på dess initiativ och vilja att lösa va-frågan intill dess utdebiteringsgränsen nåtts. Sedan däremot så skett och staten i stället i fort— sättningen skulle svara för det allmännas kostnadsdel i dess helhet, skulle kommunen bli oberörd av kostnadsfrågan och ointresserad av storleken hos anspråken på det allmännas engagemang i ytterligare vai-anläggningar i kom— munen, vilket som tidigare anförts icke vore lämpligt. Om årliga utgifter och redan nedlagda kostnader för äldre anläggningar icke finge medräknas vid fastställande av utdebiteringsgränsen — vilket svårligen kan komma i fråga _ skulle vidare olika kommuner, intill dess utdebiteringsgränsen uppnås, drabbas av lika stora kostnader för behövliga nya anläggningar oavsett i vilken utsträckning anläggningar redan utförts i en kommun och oavsett hur stora kostnader kommunen iklätt sig beträffande dessa. En kommun, där nya yra-anläggningar erfordras för all bebyggelse, skulle kanske redan när en mindre del av dessa utförts ha uppnått utdebiteringsgränsen och få stats- bidrag till den större delen. I ett annat fall, där kommunen eller dess in— vånare redan löst va—frågan för större delen av bebyggelsen, rymmes kanske hela det återstående behovet inom utdebiteringsgränsen, och en sådan koma mun skulle bli helt avstängd från statsbidrag. Systemet skulle" slutligen medföra behov av en vidlyftig och tidsödande redovisning och granskning av

• Sida 318
•  Original

304 kommunens utgifter för >>statsbidragsberättigande» va-ändamål. Detta bleve nödvändigt för att kunna kontrollera utdebiteringsbehovet och fastställa. när det uppnått sådan storlek, att det allmännas andel i fortsättningen skulle bestridas av staten. Då utgifter för äldre anläggningar och sådana kostnader för nya anläggningar, som belöpa på ny bebyggelse eller i övrigt på annat ändamål än behovet för befintlig bostadsbebyggelse, normalt ej skola vara bidragsberättigade, finge sådana kostnader icke medräknas vid bestämning av när utdebiteringsgränsen uppnås. Det bleve därför nödvändigt att i kom— munens bokföring särskilja dessa kostnader från de >>statsbidragsberättigande>>, vilka senare när de nått utdebiteringsgränsen skulle medföra statsbidrag till täckande av hela den kostnad, som vid efterföljande anläggningar icke fölle på brukarna. Ett sådant särskiljande av kostnader under en kanske lång följd av år bleve säkerligen förenat med avsevärda svårigheter.

Det andra tänkbara alternativet är att varje anläggning och därmed sam. manhängande kostnadsfördelnings- eller bidragsärende behandlas fristående och alltså bedömes utan avseende på den omfattning, i vilken anläggningar redan utförts inom kommunen, och den utsträckning, i vilken ytterligare an- läggningar äro erforderliga. Detta innebär, annorlunda uttryckt, att kommu- nens kostnadsandel för varje sär-skild anläggning bestämmes med utgångs- punkt från den där aktuella va—kostnaden. Kommunens totala engagemang kommer då vid varje särskild tidpunkt under utbyggnadsperioden att uppgå till ett belopp som svarar mot medeltalet av va-kostnaderna för de redan ut- förda anläggningarna.

Uppenbarligen länder det till fördel, om kommunbidraget beträffande varje särskild anläggning kan utmätas utan hänsyn till hur mycket som redan byggts av vat-anläggningar inom kommunen eller hur mycket som efter den aktuella anläggningen återstår att bygga och alltså beror enbart på den verkliga va—kostnaden vid anläggningen samt medelskatteunderlaget per invånare i kommunen. Till två anläggningar med samma omfattning och kost— nader, belägna i kommuner med samma medelskatteunderlag per invånare, kommer vid tillämpning av detta system principiellt att utgå samma statsbi- drag, oavsett om anläggningen i den ena kommunen är den första som byggs och i den andra den sista som kommunen behöver bygga, oavsett kostna- derna för redan utförda och återstående anläggningar och oavsett hur stor del av befolkningen och bebyggelsen i vardera kommunen, som slutligen kommer att betjänas av anläggningar, vid vilka kostnaden delvis täckts eller täckes med kommunala medel.

Möjligen kan mot detta bidragssystem invändas att det gynnar kommuner inom vilka va-frågan för en större del av bebyggelsen redan är tillfredsställande löst utan ekonomisk medverkan från kommunen, och missgynnar sådana, inom vilka behovet av nya eller förbättrade anläggningar är mera omfattande, exempelvis där en växande tätbebyggelse gör, att redan utförda separata an— ordningar för befintliga bostadsfastigheter måste kasseras och ersättas genom anslutning till en för hela bebyggelsen gemensam anläggning. Detta

• Sida 319
•  Original

kan ur vissa synpunkter sägas innebära en orättvisa men är ound- vikligt, om man vill nå fram till ett i möjligaste mån enkelt bi— dragssystem och kunna avgöra bidragsärendena utan vidlyftiga och tidsödande återblickar på det föregående och osäkra och diskutabla mem ändå arbetskrävande uppskattningar av det kommande. Även ur rätt— viseesynpunkt framstår det som försvarbart med hänsyn till att kommunens invånare ju redan haft och ha utgifter för befintliga, alltjämt tillfredsstäl- lande anläggningar och anordningar. Vidare torde i allmänhet de enligt ovan »mjissgynnade» kommunerna vara sådana, där tätbebyggelse förefinnes och ytterligare sådan bebyggelse är att vänta i större eller mindre omfattning, medan de »gynnade» kommunerna utgöras av sådana, där befolkningen till större del är bosatt inom områden med spridd bebyggelse. Med hänsyn till hur såväl ekonomiska som andra förhållanden i allmänhet gestalta sig inom mera utpräglade glesbygds- och tätortskommuner, torde man icke kunna säga att något större mått av orättvisa innefattas i det nämnda förslaget till teknisk utformning av bidragsreglerna.

De sakkunniga utgå därför från att kommunandelen bör beräknas särskilt för varje anläggning utan hänsyn till kommunens kostnader för redan nt- förda eller ytterligare erforderliga anläggningar.

Resultatet av de nu redovisade övervägandena kan sammanfattas på följande sätt. Det kommunala utdebiteringsbehovet för nya va—anläggningar skulle uppnå sitt maximum av 1 krona per skattekrona, om kommunala eller kom— munalt understödda anläggningar med en va——kostnad av 320 kronor per hus- håll och år eller 80 kronor per person och år utbyggdes för hela kommunen. Vid lägre. va-kostnad blir utdebiteringen mindre i enlighet med följande uppställning:

Va—koatnadi ; . . .» kr./hh. 0. årjl 0 20 40 60 80 100 120 140 160 180 200 220 240 260 280 300 020

kr./person0.å1' 0 51015 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75 80

Kommunens andel av sist-

nämnda kost— _ ,. _ _ _ . _ . , . _ _ . _ Md för varjej— — — — 0.401 0.402 0.50 0.55 0.60 0.65 0.70 0.70 0.80 0.85 0.90 0.95 1.00

kr. skatte- underlag pr inv.

Kommunens andel av den del av va—kostnad, som överskjuter kommunens grundnivå (jfr s. 296 och 302), utgör enligt denna uppställning 1 % för varje skattekrona per invånare (enligt sjuårsmedeltal). Om exempelvis va—kostnaden ökas från 30 till 35 kronor per person och år, skall kommunen av ökningen, 5 kronor, för varje skattekrona per invånare bestrida 5 öre eller 1 %.

I flertalet kommuner finnes emellertid även bebyggelse som på grund av sin spridda belägenhet eller av andra orsaker icke kommer att förses med kom—

* Bortfallcr vid de sakkunnigas alternativ II och III. ” Bortfaller vid de sakkunnigas alternativ III.

• Sida 320
•  Original

munalt understödda anläggningar. Mångenstädes ha också tillfredsställande anläggningar redan utförts för större eller mindre del av bebyggelsen utan kommunens medverkan. För kommunerna i allmänhet kommer därför utdebi— ter-ingen för va-ändamål att bli avsevärt mindre än ovan angivits. Om exem- pelvis endast hälften av kommunens hushåll behöva betjänas genom kommu- nala eller kommunalt understödda anläggningar, blir utdebiteringen endast- hälften av vad som ovan angivits, d. v. s. 20 till 50 öre alltefter va-kostnadens storlek.

Till belysning av det nu anförda ha de sakkunniga upprättat tab. 5—10 samt diagram 2 (s. 321—326) vilka fogats som bilagor efter detta kapitel. Av dessa äro tab. 5 och 6 avsedda att belysa huru förhållandena- skulle gestalta sig, om det av de sakkunniga föreslagna systemet för bestämmande av brukarandelen till— lämpades vid nuvarande statsbidragssatser. Övriga tabeller ävensom diagrammet belysa det föreslagna bidragssystemets verkningar enligt de tre framlagda alter- nativen samt vid olika förhållanden i fråga om vat-kostnader och kommunalt skatte- underlag.

På sätt förut omnämnts (s. 292) föreslå de sakkunniga lagregler av inne- börd att kommunen skall svara för s. k. utvecklingskostnader, d. v. s. kost— nader för tillgodoseende av va-behov, som väntas bli aktuella först någon tid efter anläggningens färdigställande. Det är därmed nödvändigt att ta ställ— ning till frågan, huruvida. kommunen i förekommande fall bör både gälda sin anpart i det allmännas kostnadsandel enligt bidragsförordningen och svara för utvecklingskostnaderna enligt den föreslagna lagregeln eller om fullgöran- det av kommunens skyldigheter enligt bidragsförordningen skall räknas kom- munen till godo med avseende å utvecklingskostnaderna. Motsvarande spörs- mål gör sig gällande med avseende å kommunens föreslagna skyldighet att bekosta avledande av vatten från torg, parker m. fl. allmänna platser (5. 252).

Bidragsförordningens huvudsyfte att främja tillkomsten av önskvärda va— anläggningar torde knappast påkalla att kommunen i sådana fall bidrager i dubbel måtto. Ur denna synpunkt är det tillräckligt att ett avsevärt kom- munbidrag utgår, oavsett om detta sker på grund av bestämmelserna i va- lagen eller i bidragsförordningen. Ett system med dubbla bidrag kan ej heller anses motiverat av syftet med de föreslagna lagreglerna, vilket allenast är att förhindra att brukarna belastas med kostnader som skäligen böra bäras av det allmänna. Vidare är att märka att de kommuner, som skulle få bidraga till va—anläggningar i flera hänseenden, därigenom kunde bli avsevärt hårdare belastade än som ansetts lämpligt vid de nyss gjorda övervägandena rörande kommunandelens maximala storlek.

De sakkunniga anse därför att kommun, som på grund av bidragsförord- ningen får vidkännas kostnader för en va-anläggning, bör få avräkna detta bidrag å sådan kostnad för framtida utveckling eller för torrläggning av all- män plats, som kommunen har att gälda enligt den föreslagna va—lagen. Lagens bestämmelser i ämnet torde till följd härav i praktiken bli aktuella huvudsakligen blott beträffande anläggningar som utföras utan statsbidrag.

• Sida 321
•  Original

Kostnadsatjämning mellan olika kommunala anläggningar i samma kommun. Vid kostnadsfördelningen mellan brukare och kommun skall enligt det föregående brukarens minimiandel entydigt bestämmas av va—kostnaden vid anläggningen samt kommunens minimiandel av va.-kostnaden och medelskatte— underlaget per invånare. Beträffande kommunala anläggningar i egentlig mening —— d. v. s. anläggningar för vilka kommunen själv är huvudman — måste man emellertid ta ställning till frågan, huruvida en kommun med flera från varandra skilda anläggningar, vid vilka va—kostnaderna äro olika, skall tillämpa olika vattentaxor i enlighet med de regler, efter vilka stats- bidrag till anläggningarna utmätes, eller om kommunen skall fullständigt ut- jämna va—kostnaderna för brukarna och tillämpa en för de olika anläggningarna gemensam vattentaxa (jfr s. 295). Motsvarande problem uppstår även när en och samma anläggning utbygges, så att den omfattar områden, för vilka kost- naderna ställa sig väsentligt olika.

De sakkunniga anse i enlighet med de grunder, efter vilka. bidrags' reglerna utformats, att i princip brukarnas va.-kostnad bör stå i viss relation till den verkliga kostnaden och att i enlighet härmed kommun bör vara oför— hindrad att av brukare inom områden, där va-anordningarna äro förenade med större kostnader än inom andra, uttaga större avgifter än av brukarna inom de senare områdena. Å andra sidan anse de sakkunniga, att den omständig— heten, att statsbidrag utmätes under förutsättning av ett sådant differentierat avgiftsuttagande, icke bör vara bindande för kommunen i det avseendet, att kommunen skulle vara förhindrad att, om den så önskar, helt utjämna kostnaderna mellan samtliga till kommunens anläggningar anslutna bru- kare. Detta kan ske endels genom att kommunen betraktar samtliga anläggningar som en ekonomisk enhet och fastställer en gemensam taxa, vilket innebär att till anläggning med lägre va-kostnad anslutna brukare få betala en något större och till anläggning med högre va—kostnad anslutna bru- j kare en något mindre andel, än om kostnadsfördelningen mellan brukare och | kommun bestämts för varje anläggning för sig. Självfallet få härvid brukarna. | l l

av den billigare anläggningen icke belastas med större kostnader än om de utfört anläggningen utan statligt och kommunalt stöd. Endels kan en ut— jämning också ske genom att kommunen frivilligt beslutar att vid anläggning med högre va—kostnad bestrida en så mycket större andel, att brukarnas kost- nadsandel härigenom nedbringas till samma nivå som vid anläggning med lägre va-kostnad. Givetvis skola sådana frivilliga åtaganden från kommuns sida icke utgöra något skäl för höjning av statsbidraget.

Statens andel, statsbidraget.

Statens maximala kostnadsandel kommer, såsom förut nämnts, att bestäm— mas såsom den del av va-kostnaden, vilken i förekommande fall icke täckes av de enligt angivna normer bestämda kostnadsandelar, vilka förutsättas skola. såsom minimiandelar åvila brukarna och kommunen.

• Sida 322
•  Original

Statens andel av va-kostnaden blir i princip beroende dels av dennas stor- lek, vilken bestämmer brukarens andel, dels av det relativa skatteunderlaget, vilket i förening med va—kostnaden bestämmer storleken av kommunandelen. För varje värde på dels va.-kostnaden och dels det relativa skatteunderlaget är således den största möjliga storleken av statens andel av va-kostnaden entydigt bestämd.

Den hittillsvarande framställningen beträffande fördelningen av kostna— den för en va-anläggning mellan brukaren, kommunen och staten har gjorts på. grundval av årskostnaden, innefattande alla kostnader för förräntning av anläggningskapitalet, förnyelse (amortering, avskrivning) av detsamma samt underhåll och drift av anläggningen, allt beräknat per år och under förutsätt- ning av jämn fördelning över anläggningens hela beräknade livslängd. I exem- pelvis det fall, att ett kommunalt va-företag bestrider hela anläggningskostna- den för en anläggning genom upplåning samt brukarna och kommunen helt skola svara för va—kostnaden utan statens ekonomiska medverkan, kunna bru- karna tänkas enbart betala årliga avgifter motsvarande deras kostnadsandelar och kommunen gälda sin andel genom att till företaget årligen inbetala ett mot densamma svarande belopp av kommunalskattemedel. Summan av dessa före- tagets inkomster från brukarna och kommunen skall då förslå att bestrida dels ränta och amortering (annuitet) å det för anläggningens utförande upp— tagna länet, så att detta är helt slutbetalat när anläggningen är uttjänt, dels underhåll och drift av anläggningen. Emellertid kan det av olika skäl vara önskvärt eller lämpligt, att större eller mindre del av anläggningskostnaden uttages av brukarna i form av anslutnings- eller andra engångsavgifter. Om en brukare sålunda gör en kapitalinsats, minskas den årliga avgift han eljest skulle ha erlagt med räntan på insatsen. På motsvarande sätt kan kommunen, genom att direkt bestrida lämplig del av anläggningskostnaden utan att kräva ränta eller amortering av företaget, helt eller delvis erlägga sin andel av va.-kostnaden genom engångsbetalning.

Statens kostnadsandel bör däremot icke bestridas i form av årliga bidrag. Detta skulle medföra ett omfattande och personalkrävande administrations— arbete för statsverkets del. Men även ur bidragstagarens synpunkt innebure förfarandet onödig omgång genom att denne finge i stället för ett statligt engångsbidrag upptaga ett motsvarande lån, som därefter finge förräntas medelst det statliga årsbidraget.

Såsom i annat sammanhang framhållits (s. 253 f) anse de sakkunniga, att statsbidrag principiellt skall utgå endast för befintlig bebyggelses förseende med tidsenliga varanordningar, även om undantag från denna princip i särskilda fall tillsvidare kunna befinnas motiverade. Sedan all den befintliga be- byggelse, som skäligen bör utrustas med sådana anordningar, under en upp- rustningsperiod om cirka 20 år blivit försedd härmed, bör statsbidragsverk— samheten, såvitt nu kan bedömas, kunna upphöra.

Även för att markera bidragsverksamhetens så att säga tillfälliga karaktär och för att undvika att beviljande av bidrag till nya företag skulle innebära

• Sida 323
•  Original

# ! i

en ofrånkomlig ökning av bidragsanslagen för efterföljande år, böra bidragen— liksom enligt gällande bidragsförfattning — utgå i form av engångsbidrag, till sin storlek bestämt genom kapitalisering av statens andel av den årliga va=kostnaden. Den räntefot, efter vilken sådan kapitalisering skall ske, bör anpassas efter vad som vid 'bidragstillfället gäller för primärkredit i bo- stadsfastigheter och bestämmas av Kungl. Maj:t. —— I vissa fall kan det dock befinnas lämpligt att statsstödet i stället för att utgå som engångsbidrag helt- eller delvis får formen av ett under viss tid ränte- och amorteringsfritt lån, till vilken fråga de sakkunniga återkomma i samband med förslaget till bidragsförordning (s. 531 ff).

I tab. 11 (s. 327) har för ettvart av alt. I—III sammanställts statens andel av olika va-kostnader för skatteunderlag från och med 5 till och med 40 skatte- kronor per invånare med ett intervall av 5 skattekronor. .

I enlighet med vad nyss anförts bör statens andel av årskostnaden kapitali- seras och statsbidrag beviljas med det kapitaliserade beloppet till täckande av en del av anläggnings-kostnaden. Beräkning av statsbidragets storlek må exemplifieras med användning av den i 6 kap. 5. 136 angivna kostnadskalkylen för en anläggning för 1 000 personer eller 250 medelhushåll å fyra personer vartdera. Årskostnaden för denna anläggning uppgår i såväl yt— som grundvattenalternativet till 40 000 kronor per år, vilket ger en va.-kostnad av 160 kronor per hushåll och år. Ant-ages anläggningen belägen i en kommun med ett medelskatteunderlag av 10 skattekronor per invånare skall enligt tab. 8 (och 11) statens andel i alt. I vara 51 kronor per hushåll och år. Detta ger för 250 hushåll ett belopp av 12750 kronor per år. Kapitaliseras detta efter en räntefot av 3 %, erhålles ett engångs- bidrag av 425 000, vilket utgör 71 % av anläggningskostnaden vid ytvattenalterna- tivet, 600 000 kronor, och 53 % av kostnaden vid grundvattenalternativet, 800 000 kronor. Enligt alt. III blir årsbeloppet endast (250 X 21 :) 5 250 kronor, vilket ger ett engångsbidrag av 175 000 kronor, som i sin tur motsvarar 29 respektive 22 % av anläggningskostnaden. För en >>15-kronors—kommun» skulle år-sbeloppet enligt alt. I bli (250 )( 39 =) 9 750 kronor och det kapitaliserade beloppet 325000 kronor, vilket utgör 54 % av kostnaden för ytvattenalternativet och 41 % för grundvat- tenalternativet. Enligt alt. III skulle vid sagda va—kostnad, 160 kronor per hus— håll och år, statens på motsvarande sätt beräknade bidrag utgöra 12,5 % av an- läggningskostnaden för ytvattenalternativet och 9 % beträffande grundvatten- alternativet.

Då de sakkunniga ansett det vara av värde att belysa statsbidragets storlek i procent av anläggningskostnaden, har denna beräknats och införts i tab. 8 och 9 på rad 1 a för ett-vart av alt. I—III; beräkningen har skett dels genom att statens andel av år-skostnaden kapitaliserats efter i gällande bidragsförfattning före- skriven räntefot, 3 %, dels under antagande av att årskostnaden uppgår till 5 % av anläggningskostnaden, vilket hänför sig till kostnadskalkylen för grundvatten- alternativet på s. 136 i 6 kap., som i sin tur kan anses tämligen representativ för flertalet mindre och medelstora. anläggningar.

I den förut nämnda tab. 11 angives statens andel i kronor per hushåll och år av årskostn—aden för en anläggning. Sedan statens tot-ala andel av den sistnämnda därefter kapitaliserats till engångsbidrag efter år 1950 gällande 3 % räntefot, har detta bidrags storlek för olika va-kostnader i tab. 12 (s. 328) beräknats och angivits i procent av anläggningskostnaden; beräkningen har skett under samma. antagande som angivits i föregående stycke, nämligen att årskostnaden ut- gör 5 % av anläggningskostnaden. Medan alltså för olika var—kostnader tab. 11 angiver statens andel i kronor per hushåll och år, angiver tab. 12 — under förut-

• Sida 324
•  Original

sättning bl. a. som i sista meningen sagts —— statens mot andelen svarande en— gångsbidrag i procent av anläggningskostnaden.

Emellertid kan statsbidrag icke utmätas på grundval av ett antagande av ovan angiven art även om det med tämligen god approximation är giltigt i många fall och väl lämpat för sådan belysning av statsbidragets storlek i procent av anlägg- ningskostnaden, som tab. 8, 9 och 12 avse att ge. Ur praktisk synpunkt är det likväl ett önskemål, att statsbidragets storlek i procent av anläggningskostnaden kan direkt avläsas ur en tabell. Detta önskemål tillgodoses genom tab. 13 (s. 329).

Genom att för anläggningar för huvudsakligen bostadsbebyggelse det maximala anläggningsbidragets storlek i procent av anläggningskostnaden kan, med utgångspunkt från va—kostnaden, relativa skatteunderlaget i kommu- nen och relativa anläggningskostnaden, direkt erhållas med hjälp av tabeller, torde det i många avseenden berättigade kravet på ett för de bidragssökande, kommunernas representanter och andra, mera lättöverskådligt bidragssystem vara tillgodosett, så långt detta över huvud taget är möjligt med hänsyn till det förhållandevis komplicerade kostnadssammanhang det här är fråga om och till mångfalden av faktorer, som böra beaktas vid kostnadsbedömning och bidragsgivning.

Det må emellertid understrykas, att den förenkling, som de föreslagna bidragsreglerna kunna anses innebära jämfört med de nu gällande, i ej ovä- sentlig mån endast är skenbar. Beräkning av va-kostnad och bestämning av antalet ekvivalenta personer för erhållande av den relativa anläggningskost— naden torde som regel endast kunna utföras av den som har erfarenhet av va-anläggningar och därmed sammanhängande tekniska och ekonomiska för— hållanden och av hur dessa böra. bedömas i bidragshänseende. Det är först sedan va-kostnad och relativ anläggningskostnad fastställts, som bidragsbe— räkningen kan ske på ett så enkelt sätt, som ur allmän och icke minst de bidragssökandes synpunkt är önskvärt.

Såsom tidigare i detta kapitel uttryckligen angivits avses de föreslagna kostnadsfördelningsgrunderna skola utgöra en norm för vad brukarna och kommunen minst skola bestrida av va-kostnaden och följaktligen för vad som högst skall utgå i statsbidrag. Bidrag-ssatserna ha därför måst tillmätas något mer generöst än om avsikten varit att bidrag under alla förhållanden skulle utgå med det för vart fall angivna beloppet. Härav'följer emellertid att bidragsmyndigheterna måste noggrant beakta de omständigheter, som i det särskilda fallet tala för att bidraget bestämmes lägre än till det angivna maximibeloppet. Å andra sidan kunna även fall förekomma då särskilda skäl göra en höjning av det efter normerna utmätta bidraget påkallad. För sådana fall erfordras en bestämmelse av innehåll att bidrag undantagsvis efter sär— skild prövning —— lämpligen av central myndighet —— må höjas utöver den för normala fall avsedda maximala storleken.

Bland de faktorer, som i första hand böra kunna föranleda en sänkning av statsbidraget,må nämnas den marknadsmässig-a värdeökning, som de fastigheter i många fall undergå, vilka äro belägna inom ett område som förses med va— nät. Denna frågas principiella sida har behandlats i 10 kap. (5. 253 f). Närmare

• Sida 325
•  Original

regler för bedömning av dylik värdestegring och därav föranledd minskning av startsbidraget kunna icke här angivas. Dylika torde få fastställas av veder- böirarde centrala myndighet såsom tillämpningsföreskrifter. — Bland sådana särrskilda skäl, som kunna tänkas motivera en höjning av statsbidraget, torde fräimst böra nämnas det fallet, att den ekonomiska bärkraften hos flertalet brmkare är påtagligt mindre än vad som kan anses normalt, eller att det kom— muinala utdebiteringsbehovet redan är så stort, att det är önskvärt, att kom- muinens andel göres något mindre än vad som följer av de föreslagna kostnads- förrdeiningsgrunderna.

ÄMot det föreslagna bidragssystemet kan riktas den anmärkningen att den kajpitalinsats, som brukaren och kommunen gemensamt ha att göra, i vissa falll (för kommuner med lågt skatteunderlag per invånare) minskar ju mera kappitrlkrävande anläggningen är.1 Denna företeelse får icke förleda till den misssrppfattningen, att kommuner och brukare skulle kunna bli ointresserade av at; anläggningarna dra höga kostnader. Det avgörande är nämligen hur st0)r del av årskostnaden, som vederbörande parter få. bära. Enär statens an- del'. iårskostnaden i sin helhet kapitaliseras till ett engångsbidrag, vilket in- ve'Siteias i anläggningen, medan kommunens och brukarnas årsandelar en- da-s;t lill en viss del kapitaliseras, kan en jämförelse mellan parternas kapital- invres1eringar i företaget icke ge en bild av förhållandet mellan parternas eko>ncmiska prestationer. Eftersom såväl brukarens som kommunens andelar av årskostnaden ökas vid stigande va-kostnad, uppfyller det nu föreslagna staltsbidragssystemet kravet på att brukarens och kommunens ekonomiska börrdor skola växa med va-kostnaden.

I detta sammanhang må erinras om att årskostnaden för va—anläggningar donnineras av räntekostnaden för anläggningskapitalet. Även måttliga för- ändlring—ar beträffande byggnadskostnader och ränteläge komma därför att avsevärt inverka på stats-bidragens storlek.

” överskjuter va-kostnad brukarens grundnivå, skola brukarna betala 25 % av över- skjuntnrdo kostnad (8. 296 och 299 samt tab. 3, s. 319), och över-skjuter den även kommunens grumdnzvå, skall kommunen för varje skattekrona per invånare betala 1 % av överskjutande kostrnml (s. 302 samt tab. 7 och 10, s. 322 och 325). I en kommun med t. ex. 15 skattekronor per invånare skall följaktligen vid maximalt statsbidrag brukarnas och kommunens gemen- samlma andel av överskjutande kostnad (den del av va-kostnaden som överskjuter 145 kronor per hushåll och år i alt. III, se tab. 10) utgöra (25+15 =) 40 %. Statens andel blir såledel 60 %.

x'Antrges ver-kostnaden, såsom med smärre variationer vanligen är fallet vid grundvatten- anläiggringar, uppgå till 5 % av anläggningskostnaden, varav 3 % belöper på ränta och 2 % på umdlrhåll, drift och förnyelse (jfr s. 138), innebär detta, att var-kostnaden till 60 % utgöres av rränn på anläggningskapitalet och till 40 % av kostnader för underhåll, drift och förnyelse.

Under ovan angivna förutsättningar kommer brukarnas och kommunens del av överskjutande va-krostmd att precis täcka kostnaden för underhåll, drift och förnyelse, motsvarande »över- skjultanle anläggningskostnad», och statens andel att svara emot hela räntan å densamma. Vid kapiitalsering av statens andel kommer denna följaktligen att exakt uppgå till det belopp, som ntgöir >>överskjutande anläggningskostnad», d. v. s. statsbidraget blir lika med »överskjutande anlälggn'ngskostnad» oberoende av dennas storlek. Brukarna och kommunen komma således ej att lbäri någon del av »överskjutande anläggningskostnad». Däremot växa deras årliga kost- nader fir underhåll, drift och förnyelse med 2 % av »överskjutande anläggningskostnad».

Slkule i det valda exemplet större del av årskostnaden än 40 % belöpa på underhåll, drift och fönyelse (vilket i regel är fallet bl. a. vid anläggningar med ytvattentäkt), kommer kom- munnens och brukarnas andel ej fullt att täcka >>överskjutande>> del av dessa kostnader. Statens

• Sida 326
•  Original

3. Bidrag till enskilda anläggningar i övrigt (separata anläggningar

och andelsanläggningar). Enligt gällande egnahemskungörelse kan bidrag för anordnande av va- ledningar och för förbättring av vattentäkt för närvarande utgå i form av ränte- fritt stående lån med intill 80 % av kostnaden, dock högst med 1 200 kronor beträffande enfamiljshus och 1 800 kronor för tvåfamiljshus (jfr s. 100). Syste- met innebär, att bidraget procentuellt sett blir relativt stort till billiga anlägg- ningar — intill 80 % för anläggningar som kosta högst 1 500 kronor per en- familjsfastighet _- men relativt litet vid mera kostsamma anläggningar. Be— stämmelserna i 1944 års bidragskun'görelse om bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp äro däremot av innebörd, att bidrag icke alls eller endast med ett procentuellt ringa belopp utgår till anläggningar, som äro så pass billiga att anläggningskostnaden icke överstiger sistnämnda kost- nadsgräns, 1 500 kronor per hushåll, medan bidrag till dyrare anläggningar utgår med procentuellt stigande belopp, vilket först vid särskilt kostsamma anläggningar uppnår tillåten inaximigräns, 75 % av anläggningskostnaden (jfr s. 98). De båda nu gällande bidragssystemen äro alltså varandra diametralt motsatta.

Det är givet att en dylik inkonsekvens i författningarna, särskilt med hän— syn till att dessas tillämpningsområden delvis sammanfalla, måste avhjälpas, om det allmännas verksamhet beträffande va-frågorna skall kunna bedrivas efter enhetliga linjer. På sätt nedan skall visas kan det emellertid icke lämp- ligen ifrågakomma att utan avsevärda jämkningar utsträcka de regler, som nyss föreslagits i fråga om statsbidrag till större gemensamma anläggningar, att avse även bidrag till andelsanläggningar och separata anläggningar.

Vad förut sagts om att det viktigaste motivet för bidragsgivningen är önskemålet- att va-anläggningar utan onödigt dröjsmål skola komma till stånd för all bebyggelse, som är i behov därav, gäller visserligen i allt väsentligt även de mindre anläggningarna. Vid tillämpningen av denna grundsats göra sig emellertid vissa synpunkter gällande, vilka icke alls eller ej med stämma styrka framträda i fråga om de större anläggningarna.

andel, 60% av överskjutande va-kostnad, kommer därför i detta fall att täcka även en del av den överskjutande årskostnaden för underhåll, drift och förnyelse. När statens andel kapitaliseras, kommer det kapitaliserade beloppet följaktligen att bli större än »överskjutnnde anläggningskostnad», och brukarna och kommunen få härigenom svara för en del av anlägg- ningskostnaden som i kronor räknat blir mindre ju större den »överskjutande anläggningskost- naden» är. Samtidigt som brukarnas och kommunens årliga kostnad för förräntning av an- läggningskapital härigenom minskas med stigande anläggningskostnad, ökas emellertid kost- naden för underhåll, drift och förnyelse desto mera, så att brukarna och kommunen trots mindre räntekostnad likväl få vidkännas en årskostnad, som inkluderar 40% av det belopp varmed va-kostnaden överstiger kommunens grundnivå (145 kronor per hushåll och år i alt. III)- Motsvarande förhållande i fråga om brukarnas och kommunens andel av anläggningskost— nad uppkommer, om i ovanstående exempel fördelningen av årskostnaden med 60 % på ränta och 40 % på underhåll, drift och förnyelse bibehålles oförändrad, men i stället skatteunderlaget antages vara lägre, t. ex. 10 skattekronor per invånare. Brukarnas och kommunens andel av överskjutande va.-kostnad utgör då vid maximalt statsbidrag (25+10 :) 35 %. Statens mot- svarande andel, 65 %, kommer följaktligen att täcka icke endast räntan för »överskjutande anläggningskostnad» utan även en del av på densamma belöpande kostnad för underhåll, drift och förnyelse. Här berörda förhållanden belysas ytterligare i anmärkningarna till tab. 12 (s. 328).

• Sida 327
•  Original

Bedömandet av de bidragssatser, som i olika fall få anses erforderliga för att trygga anläggningarnas utförande, måste på sätt förut framhållits grundas på en genomsnittlig beräkning av brukarnas och kommunernas ekonomiska bärkraft. Där fråga är om en separat anläggning eller en anläggning för ett fåtal fastigheter, kan däremot bedömandet av bidragsbeloppet'icke skäligen grundas å sådana omständigheter. Detta skulle, om brukarna i det enskilda fallet äro i särskilt småekonomiska omständigheter, kunna medföra att dessa icke förmå betala sin andel i kostnaderna och att anläggningen därför trots bidraget ej skulle kunna komma till stånd. Å andra sidan skulle en dylik genomsnittlig regel för det fallet, att brukarnas ekonomiska förhållanden äro goda., medföra att bidrag utginge, oaktat det ej kunde anses erforderligt för att trygga anläggningens utförande. Bedömandet av vad som i det särskilda fallet erfordras av bidrag för att en anläggning skall komma till stånd måste således komma att influeras av hänsyn till brukarens ekonomi.

Vid sådant förhållande är det uppenbart att önskemålet att åstadkomma utjämning av va-kostnaderna mellan brukarna av skilda varanläggningar icke kan få någon större betydelse, då fråga är om mindre anläggningar. Genom- snittligt sett måste visserligen även bidragen till dessa anläggningar komma att medföra en viss utjämning, eftersom det måste förutsättas att bidrag oftare utgå till dyrare anläggningar än till billigare. Denna synpunkt kan emellertid icke läggas till grund för bidragsbestämningen.

Vidare kommer enligt förslaget till lag om va—anläggningar en betydande organisatorisk skillnad att föreligga mellan å ena sidan kommunala och en- skilda taxeanläggningar samt å andra sidan separata anläggningar och andels- anläggningar. För taxeanläggningar medföra de föreslagna kostnadsfördel- ningsreglerna regelmässigt en betydande grad av kostnadsutjämning mellan brukarna. Ett system med individuellt prövade bidrag är bl. a. på grund härav otänkbart vid en taxeanläggning. Inom den senare gruppen åter blir kostnaden för varje fastighets deltagande i allmänhet bestämd på grundval av en privaträttslig fördelning av kostnaderna för olika anlägg— ningsdelar. Här möta icke några hinder av nyss angiven art för en individuell prövning av bidrag till separata anläggningar och andelsanläggningar. Tvärtom är en sådan prövning önskvärd redan av den anledningen att kost- naderna för fastighets-ägarna kunna bli av mycket skiftande storlek. Ett system med behovsprövning är vidare ägnat att nedbringa behovet av bidrags- Inedel genom att skapa garantier för att medlen komma till användning där de bäst behövas.

Av nu angivna skäl ha de sakkunniga funnit en individuell behovsprövning av bidrag till separata anläggningar och vandelsanläggningar vara ofrånkomlig. Härav följer ock att bidragen måste beräknas särskilt för varje brukare och ej kunna avse anläggningen i dess helhet. Bidrag, avseende separata anlägg- ningar och andelsanläggningar, benämnas i det följande individuella bidrag.

Tillämpningen av två skilda system för bidragsgivningen kan dock tänkas medföra viss olägenhet. För den enskilde kan det sålunda komma att fram- stå som egendomligt, om bidragets storlek i högre grad skall vara beroende

• Sida 328
•  Original

av huruvida fastigheten blir ansluten till en taxeanläggning eller till en andelsanläggning. För att motverka denna olägenhet bör bidragssystemet ut- formas så, att de individuella bidragen åtminstone genomsnittligt utgå med belopp av relativt sett samma storleksordning som bidragen till större an- läggningar me'd jämförlig vaakostnad.

Emellertid visar det sig att de grunder, vilka enligt det förut sagda böra tillämpas vid utformning av bidragssystemet i fråga om taxeanläggningarna, icke låta sig lämpas till de mindre anläggningarna. I fråga om dessa är det sålunda vanskligt att med några anspråk på allmängiltighet angiva årskostnader— nas förhållande till anläggningskostnaderna', vilket i sin tur medför svårig- heter att göra rättvisande jämförelser mellan större och mindre anläggningar med avseende å en av bidragsgrunderna, nämligen va-kostnadens storlek. Även om det vore möjligt att konstruera bestämmelser, som övervunne denna svårighet, skulle bestämmelserna likväl endast få tillämpning på ett tänkt normalfall och bli föremål för talrika avvikelser med hänsyn till den individu- ella behovsprövningen.

De individuella bidragen kunna därför ej bindas till sådana fasta normer som bidragen till de större anläggningarna. Principiellt bör gälla, att bidragen utgå efter tämligen fria bedömningsgrunder och under beaktande av om— ständigheterna i varje särskilt fall. Detta utesluter dock ej att de mera detaljerade föreskrifterna angående bidrag till större anläggningar kunna tjäna till viss ledning vid tillämpningen. Lämpligen sker detta genom att i bidragsförordningen intages en allmänt hållen föreskrift om att hänsyn vid bidrag-sgivningen skall tagas till vilka kostnader som i det särskilda fallet kunde beräknas komma att åvila brukaren, om bestämmelserna för taxean— läggningar tillämpades.2

Liksom i fråga om taxeanläggningarna måste emellertid en viss övre gräns för statsbidragets storlek angivas. De sakkunniga föreslå att individuellt bidrag —— i likhet med bidrag till större anläggningar — normalt ej må över- stiga 75 % av anläggningskostnaden. Vid taxeanläggning skall av va-kostnad, som överstiger 320 kronor per hushåll och år, överskjutande kostnad icke få tagas i betraktande vid bestämning av bidrag. De sakkunniga föreslå beträf—

¹ och ” Vid mindre och medelstora taxeunläggningar med grundvattentäkt kan i enlighet med vad som angivits i 6 kap. (8. 138) årskostnaden genomsnittligt beräknas till ungefär 5 % av anläggningskostnaden (jfr även s. 309 och tab. 12, s. 328). Av i samma kapitel anförda skäl kan årskostnaden för en separat anläggning uppskattas till 7 51 10 % av anläggningskostnaden (s. 140). Även i det senare fallet har emellertid härvid antagits, att brukarna skola bestrida kostnaderna helt i penningar och efter öppna marknadens arbetslöner. Vid bedömning av brukarnas behov av bidrag från det allmänna kan man likväl icke bortse från att, därest vid småanläggningar anläggningskostnaden beräknas efter öppna marknadens priser, bidrags- behovet är mindre med hänsyn till att brukarna i många fall genom egen arbetsinsats kunna minska behovet av anläggningskapital.

Även i fråga om kostnaderna för underhåll och drift äro brukare uv smärre anläggningar i detta avseende förmånligare ställda än sådana, som äro anslutna till en större anläggning. I det senare fallet måste brukarna bestrida alla kostnader i pengar, men i det förra kunna de i viss utsträckning genom eget arbete minska de kontanta utgifterna.

Det torde med hänsyn till vad här anförts kunna anses rimligt att, i den mån särskilda omständigheter icke föranleda till annat, vid bedömning av behovet av bidrag från det all- männa uppskatta årskostnaden vid mindre anläggningar till genomsnittligt 5% av anlägg— ningskostnaden.

• Sida 329
•  Original

fandle individuellt bidrag en regel av motsvarande innebörd men uttryckt på så sätt, att individuellt bidrag ej må uppgå till mer än 2 500 kronor för varje hushåll, som betjänas av anläggningen.1 Vidare bör självfallet bidrag helt förvägras anläggning, som ur allmän ekonomisk synpunkt måste anses allt- för kostsam.

Jämfört med vad som nu gäller enligt egnahemskungörelsen synes en minskning av maximigränsen från 80 till 75 % till vinnande av överensstäm- melse med reglerna för taxeanläggningar vara av underordnad betydelse. Höj- ningen av maximibeloppet till något mer än det dubbla är motiverad av önsk- värdheten att kunna till separata anläggningar lämna bidrag från det allmänna av ungefär samma storleksordning — relativt sett — som till större anlägg- ningar, vilket med maximering till 1 200 kronor per hushåll icke är möjligt annat än när fråga är om särskilt billiga anläggningar. Begränsningen till 2 500 kronor per hushåll är likväl snävare än den som beträffande större anläggningar innefattas i bestämmelsen att bidrag ej må beräknas å va.-kostnad överstigande 320 kronor per hushåll och år. Detta gäller oavsett vilket av de sakkunnigas tre alternativ som lägges till grund för bidragsgivningen till större anlägg- ningar. En dylik snävare begränsning av de individuella bidragen motiveras av samma skäl som dem vilka torde ligga till grund för den nuvarande maxi- meringen i egnahemskungörelsen till 1 200 kronor per enfamiljshus (jfr även not 1 och 2 å föregående sida).

Det allmännas andel avses vid större anläggningar skola tillskjutas av stat och kommun gemensamt. Det skulle med hänsyn härtill ligga närmast till hands att en motsvarande uppdelning skedde även beträffande de mindre an— läggningarna. Emellertid skulle skyldighet för kommun att ekonomiskt bidraga till enskild va-anläggning innebära något principiellt nytt i motsats till vad ; fallet är beträffande anläggningar gemensamma för ett större antal invånare. State-n svarar redan nu helt för det bidrag från det allmänna, som enligt egna— hemskungörelsen kan utgå till enskild för va-ändamål. Det väsentligaste skälet | mot att bidrag från det allmänna till småanläggningar uppdelas på stat och kommun ligger dock i att en sådan uppdelning skulle förorsaka en i för— : hållande till varje bidrags och ärendes omfattning betydande omgång och tids- ! utdräkt. De sakkunniga föreslå därför att bidrag till enskild till kostnad för I separat anläggning eller för deltagande i andelssamfällighet helt skall utgå av ; statsmedel.

Mot detta förslag kan invändas detsamma som anförts på s. 304 f, näm— j ligen att det missgynnar kommuner, inom vilka behovet av större anlägg- ningar på grund av tätare bebyggelse är mera omfattande, och gynnar sådana, där befolkningen till en större del är bosatt inom områden med spridd bebyg- gelse. Av skäl som på anfört ställe framhållits torde denna invändning emel- lertid icke böra tillmätas någon avgörande betydelse. Tvärtom kan denna

. 1 Maximibeloppet 2 500 kronor avses härvid skola, motsvara. vad som högst kan utgå i bidrag till taxeanläggning enligt de sakkunnigas alternativ III. Att full överensstämmelse ej kan eftersträvas, framgår av det förut (s. 313) sagda.

• Sida 330
•  Original

konsekvens av förslaget snarare anses innebära en önskvärd lättnad för kom— muner av mera utpräglad glesbygdskaraktär.

Då individuellt bidrag i princip skall kunna motsvara vad stat och kommun gemensamt kunna lämna till större anläggning, och då vidare den individuella behovsprövningen i vissa fall kan tänkas motivera en viss höjning därutöver, torde i bidragsförfattningen böra inrymmas möjlighet att, när särskilda skäl föranleda därtill, bevilja större bidrag än vad förenämnda maxime— ringsregler medgiva. Tillräcklig garanti mot alltför generöst utnyttjande av sådan bidragsmöjlighet torde kunna vinnas genom att låta bidragsärenden, där ett överskridande av de angivna gränserna ifrågasätts—s, prövas centralt.

Såsom torde ha framgått av det föregående böra bestämmelser om indi— viduella bidrag, utformade efter här angivna riktlinjer, upptagas i samma för— fattning som reglerna om bidrag till kommunala anläggningar och till enskilda taxeanläggningar, varigenom alla bestämmelser om särskilda bidrag till yttre va-anordningar samlas i en författning. Ur egnahemskungörelsen böra i an- slutning härtill stadgandena om bidrag (stående lån) till va—anordningar utgå, medan utförande av invändiga installationer bör hänföras till »annat förbätt— ringsarbete» och om så anses påkallat åtnjuta bidrag i enlighet med för sådana åtgärder gällande regler. En viss höjning av maximigränsen beträffande bi— dragsberättigade kostnader för »annat förbättringsarbete» torde i samband därmed möjligen böra övervägas. Liknande ändringar böra vidtagas i några författningar, som i speciella avseenden innehålla bidragsbestämmelser, nära motsvarande egnahemskungörelsens (kungörelsen den 22 juni 1939 om lant- arbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag samt kungörelsen samma dag om statsbidrag för fiskarbostäde-r inom vissa områden).

Däremot böra givetvis de nu förefintliga möjligheterna att för utförande av separata va-anläggningar erhålla statliga lån, avsedda att i vanlig ordning amorteras av låntagarna, icke beskäras. Enär den föreslagna förmånsrätten för va-samfälligheternas bidragsfordringar hos delägarna (jfr s. 202 ff) ej äger tillämpning å separata anläggningar, kan nämligen behovet av dylika lån ej antagas komma att minska vid genomförande av de sakkunnigas reformförslag.

4. Behovet av bidragsmedel. För bedömningen av de sakkunnigas på förenämnda normer för kostna- dernas fördelning mellan brukare, kommun och stat grundade förslag till stats- bidragsregler erfordras en beräkning av motsvarande behov av statsbidrage- medel. Enligt i 6 kap. 5. 138 lämnad uppgift ha enligt 1944 års bidragsförfatt— ning beviljade bidragsbelopp sammanlagt uppgått till 55 % av berörda anlägg— ningskostnader. Tillämpade å de 154 bidragsanläggningar, för vilkas fördel- ning efter va-kostnad samt relativ och total anläggnin'gskostnad redogörelse lämnats i 6 kap., skulle de sakkunnigas tre alternativa förslag medföra följande behov av statsbidragsmedel i procent av.anläggningskostnaderna, nämligen för alt. I 41 %, för alt. II 30 % och för alt. III 18 %. Erinras må. att beräkningen grundar sig på. den byggnadskostnadsnivå och

• Sida 331
•  Original

det medelvärde för skatteunderlaget per person, som gällde vid den tidpunkt,

då bidragsbeslut meddelades för envar av de ifrågavarande 154 anlägg- ningarna. Stigande byggnadskostnadsnivå medför ökning av bidragsprocenten och stigande skatteunderlag per person minskning av densamma. Då de anlägg- ningar som hittills erhållit bidrag genomsnittligt sett kunna bedömas ha varit något förmånligare ur kostnadssynpunkt än huvuddelen av dem som återstå att utföra, pekar detta mot att en beräkning av behovet av statsbidragsmedel bör ske efter något högre procenttal än ovan angivits. Talen i fråga äro ej heller direkt tillämpliga på de smärre anläggningarna, till vilka det allmännas bidrag i sin helhet föreslagits skola utgå av statsmedel. Den individuella be— hovsprövningen jämte den föreslagna, något snävare bidragsbegränsningen för— svåra en jämförelse. Under förutsättning att nu (år 1950) rådande förhållanden i fråga om byggnadskostnader och skatteunderlag bli i huvudsak bestående, anse de sakkunniga att behovet av statsbidragsmedel med tillräcklig nog— grannhet kan för de tre alternativen angivas till 45, 35 och 25 % av den upp— skattade totala anläggningskostnaden 2 miljarder kronor (jfr s. 144). För— delat på 20 år skulle detta innebära behov av ett genomsnittligt bidragsanslag för alt. I—III av 45, 35 respektive 25 milj. kronor per år. _— Det må erinras att riksdagen för ettvart av budgetåren 1950/51 och 1951/52 under VI huvud— titeln anvisat 12 milj. kronor till bidrag enligt 1944 års bidragsförfattning.

5. Ställningstagande.

På sätt förut (s. 296 f) i korthet omnämnts, utgör avvägningen av de- anslag, som av statsmedel kunna ställas till förfogande för va—ändamål, en samhällsekonomisk fråga, till vilken det möter stora svårigheter att ta stånd- punkt i förevarande begränsade sammanhang. D—et måste därför förutskickas, att de sakkunnigas bedömande av statsbidragens storlek huvudsakligen grundar sig på vad utredningen givit vid handen rörande behovet av bidrag. Bedömandet kommer i enlighet härmed väsentligen att avse endast frågan hur stora bidrag som oundgängligen erfordras för att trygga tillkomsten av Vår-anläggningar i den omfattning och inom den tidrymd, som angivits i 6 och 7 kap.

Efter tillkomsten av 1944 års bidragsförfattning ha kostnaderna för ut- förande av va-anläggningar stigit avsevärt. Denna omständighet medför —— om ej anspråken på statskassan skola bli alltför stora _— att brukarna av de va-anläggningar, som hädanefter utföras, måste betala ett högre pris än vad nu i allmänhet är fallet. Med hän-syn till att även inkomststandarden höjts synes det ej heller oskäligt att nu ställa större anspråk på brukarna än tillförne.

'Det statsfinansiella läget har under de gångna åren icke medgivit an— visande av statsbidragsmedel i den omfattning, nuvarande bidragsförfattning förutsätter. Med hänsyn till de erfarenheter, som vunnits under den tid för— fattningen varit gällande, finna de sakkunniga särskilt angeläget, att stats- bidragsreglerna icke avpassas så, att de medföra större sammanlagda bidrags- anspråk än vad statskassan kan tillgodose. I annat fall uppkommer lätt en

• Sida 332
•  Original

bidragskö, i det att de bidragssökecnde hellre uppskjuta utförandet av ett va-företag än de riskera att gå miste om någon del av det bidrag, de anse sig kunna påräkna. Ett mindre väl avpassat bidragssystem kan därför, långt ifrån att främja tillkomsten av vaanl-äggnin-gar, i vissa fall rentav verka för- dröjande på lösandet av va-frågorna. Uppkomsten av en bidragskö verkar därjämte i hög grad försvårande på handhavandet av bidragsverksamheten och fördröjer avgörandet av bidragsärendena. Det främsta kravet på bidrags- systemet är därför att bidragssatserna äro väl avpassade efter storleken av de anslag, som kunna ställas till förfogande för ändamålet.

Nu anförda skäl tala för en kraftig begränsning av statsbidragsgivningen, genomförd på det sättet, att bidrag icke utgår förrän vid ett tämligen högt kostnadsläge. Enligt de sakkunnigas mening möter det icke några betänk- ligheter, om statsbidrag utgå först då va—kostnaderna överstiga ett ungefär- ligt genomsnittsvärde för landet eller då kommunens skatteunderlag är mindre än för landskommunerna i allmänhet. Beträffande övriga fall kan det nämligen med fog göras gällande, att vakostnaderna _ även om de i vissa fall överstiga vad som hittills brukat falla på brukarna och kommunen — böra kunna i sin helhet gäldas av dessa.

Av de sakkunnigas tre alternativ beträffande kostnadsfördelningen mellan brukarna och staten (kommunens andel är vid samtliga alternativ densamma) är alternativ III det som medför det minsta behovet av statsbidragsmedel. Detta alternativ uppfyller jämväl i övrigt de nu uppställda villkoren.

De sakkunniga förorda därför alternativ III .

6. Tabeller och diagram till 11 kap. Tab. 1. Nu tillämpade badragsgrunder: Va- kostnadens fördelnzng på staten och bidragetagaren inom kommuner med högst 10 skattekronor per mvånare.

Statsbidrag högst, mot- svarandekr./hh.o.år1 a1 — — 0 6 18 30 42 54 66 78 90102114126138150162

Bidragstagarens andel lägst. kr./hh. 0. år"? '2—3 0 20 40 54 62 70 78 86 94102110118126134142150158

Summa va.-kostnad, kr./hh. 0. år

4 0120 40 60 80100120140160180200220240260280300320

Gällande bidragsregler innebära, att statsbidrag må utgå först i den mån va—kostnaden överstiger 50 kronor per hushåll och år. Av överskjutande kostnad skall bidragstagaren själv betala minst 40 % och bidrag kunna utgå till täckande av högst 60 % av densamma. Tabellen visar kostnadsfördel- ningen mellan bidragstagaren och staten vid på sådant sätt bestämt maximi- bidrag.

1 I tab. 1 och 2 har hänsyn icke tagits till att det beräknade statsbidraget i vissa fall reduceras på grund av att det kapitaliserade beloppet (anläggningsbidraget) icke får överstiga 75 % av anläggningskostnaden. Vidare är att märka att de angivna be- loppen avse mem'mala bidrag vid varje kostnadsläge och alltså efter omständigheterna kunna reduceras. 2 Se s. 299 noten. * Den i flertalet tabeller införda radnumreringen har valts så, att rader med samma nummer korrespondera mot varandra. Har en rad fått två nummer, t. ex. 2—3, innebär detta att de på denna rad lämnade uppgifterna motsvara vad som i andra tabeller redo- visats på två rader med de angivna numren.

• Sida 333
•  Original

Tab. 2. Nu tillämpade bidragsgrunder: Va-kostnadens fördelning på staten och bidragstagaren inom kommuner med 15 skattekronor per invånare.

Statsbidrag, motsva- ; rande kr./hh. 0. år1 31 — — — — 0 12 24 36 48 60 72 84 96108120132144 Bidragstagarens andel, kr./hh. 0. år? ...... 2—3 0 20 40 60 80 88 96 104 112 120 128 136 144 152 160168 176 Summa va.-kostnad, ' ' kr./hh. 0. år 4 0 20 40 60 80100,1201401601802002202402602803(n320

Enligt förarbetena till gällande bidragsförfattning skall vid utmätande av bidrag hänsyn tagas bl. a. till skatteunderlaget i kommunen. Detta tillämpas av väg— och vattenbyggnadsstyrelsen på sådant sätt, att till anläggning inom kommun med ett medelskatteunderlag av 15 skattekronor per invånare bidrag normalt bevilja-s först i den mån va—kostnaden överstiger 78 kronor per hushåll och år (vid beräkning av tabellens värden avrundat till 80 km- nor per hushåll och år). Bidrag kan utgå till täckande av 60 % av över- skjutande kostnad. Tabellen visar kostnadsfördelningen mellan bidrags- tagaren och— staten vid på sådant sätt bestämt bidrag.

1—3 Se motsvarande noter till tab. 1.

Tab. 3. De sakkunnigas förslag: Va-kostnadens fördelning mellan brukaren och det allmänna (stat och kommun) enligt alt. I—III.

Alt. D . et allmännas an— , I del, kr./hh. o.år1—2 — — — 0 15 30 45 60 75 90105120135150165180195 Brukarens andel, kr./hh. o.å.r.... 3 0 20 40 60 65 70 75 80 85 90 95100105110115120125 Det allmännas an- II del, kr./hh. 0. år 1—2 — — — — 0 15 30 45 60 75 90105120135150165180 Brukarens andel, kr./hh. 0. år . . .. 3 0 20 40 60 80 85 90 95 100105 110 115 120 125 130 135 &

Det allmännas an- '

III del, kr./hh. c.ar1—2 — — — — — 0 15 30 45 60 75 90105120135150165

Brukarens andel,

Summ a va.-kostnad,

kr./hh. 0. år ...... 4 0 20 40 60 801001201140160180200j220j240260280€m0320

Medan gällande bidragssystem, såsom visats i tab. 1 och 2, endast fördelar kostnaden mellan bidragstagaren och staten-bidragsgivaren, oavsett om bi— dragstagaren är kommun eller ej, går de sakkunnigas förslag, såsom förut nämnts (s. 291—296), ut på att i första hand fördela kostnaden mellan bru- karen å ena sidan och det allmänna, stat och kommun tillsammans, å den andra. Förslaget omfattar tre alternativ i fråga om storleken av brukarens andel, enligt vilka bidrag från det allmänna skall utgå först i den mån va— kostnaden överstiger 60, 80 och 100 kronor per hushåll och år. Dessa belopp benämnas »brukarens grundnivå» (jfr s. 296). I den mån kostnaden över- stiger grundnivån, skall brukaren själv betala minst 25 % och det allmänna högst 75 % av överskjutande kost-nad. Tabellen visar kostnadsfördelningen mellan brukaren och det allmänna vid på sådant sätt bestämd största eko- nimiska medverkan från det allmänna enligt de tre alternativen.

1 Se tab. 1 not 3. kr./hh. 0. år . . . . 3 0 20 40 60 80 100 105110 115 120 125 130 135 140 145 150 155

• Sida 334
•  Original

Nu tillämpade btdragsgrunder: Va-kastnad som helt bäres utan statsbidrag (kommunens grundnz'rå).

Medelskatte- underlag, skattekronor per invånare

Statsbidrag ifrågakommer först i den mån

va-kostnad

överstiger nedanstående belopp, ukom- munens grund- nivå», kr. per hushåll och år

50 54 60 66 72 78 86 94 102 110 120 170 220 270 320

Enligt förarbetena. till gällande bidragskungörelse skall, såsom redan i tab. 2 angivits, vid utmätande av bidrag hänsyn tagas bl. a. till skatteunderlaget i kom- munen. Detta tillämpas av väg- och vattenbyggnads- styrelsen på sådant sätt, att bidrag till anläggning inom kommun med ett medelskatteunderlag, som är större än 10 skattekronor per invånare, beviljas först i den mån va.-kostnaden överstiger här invid för olika skatteunderlag angiven storlek (kommunens grund- nivå). Bidrag har hittills icke i något fall beviljats till anläggning inom kommun med större relativt me— delskatteunderlag än ca 18 skattekronor per invånare, varför de i tabellen angivna grundnivåer, som avse större skatteunderlag än 20 skattekronor per invånare, endast äro av teoretiskt intresse. — Bidrag utgår som regel till täckande av 60 % av överskjutande kostnad.

Kommunens grundnivå, kronor per hushåll och år

Diagram 1. Nu tillämpade btdragsgrumler: Sambandet mellan »komnmnens grundnivå» och medelskattennderlaget. (Diagrammet motsvarar tab. 4.)

220

200

180'.

| /200— i . _ ,.

/

160

___

140

120

100

80

75

60

50

40

20

5 10 15 20 25 30

• Sida 335
•  Original

arn rad .touomaymls lapunsnmlszapäw '9 "91715

fördelningen mellan brtlkarna och kommunen ge folgancle resultat.

Statens andel, (statsbidrag omräknat till årligt bi- ] . drag) kr./hh. 0.å.1'l . ......... .. ........... 30 42 54 66 78 90 102 114 126 138 150 162

Kommunensandel,kr./hh.o.år.................. 2 — — 0 2 5 8 11 14 17 20 23 26 20 32 35 38 41 Kommunens andel i kr./hh. o. är för varje krona skatte- underlag per invånare . . . . . . . . .............. . . . Utdebitcringsbehov vid [/4. utbyggnad, kr./skattekr. ....

oo v—l CO 0 l l H

2a — — — O:200:500:801:101:401:702:002:302:602:903:203 50 3:804:10 % —— — — 0:010:030:050:070:090:110:130:140:160:180:200.220:240:26 Dzo vid I/a utbyggnad, » ... 2c —— — — 0: 03 0:06 0:10 0:14 0:18 0:21 0: 25 0: 29 0: 33 0: 36 0:40 0:44 0: 48 0: 51 D:o vid full utbyggnad, » ... 2d _ — — 0: 05 0:13 0:20 0:28 0: 35 0:43 0: 50 0:58 0:65 0: 73 0:80 0: se 0: 95 1: 03 Brukarens andel, kr./hh. o. är .. . . ... . ... . ... .. 3 0 20 40 52 57 62 67 72 77 82 87 92 97 102 107 112 117

Summa. va-kostnad, kr./hh. o. arl 4 0 20 40 60 80 100 120 140 100 180 200 220 240 260 280 300 320

Statens andel, (statsbidrag omräknat till ärligt bi-| drag)kr./hh.o.å.r'.................,............ 1 -— — — — 0 12 24 36 48 60 72 84 96 108 120 132144

Kommunens ande1,kr./hh.oar 2 —- —— 0 8 23 26 29 32 35 38 41 44 47 50 53 56 59 Kommunens andel i kr./hh. o. år för varje krona skatte- underlagperinvånare............................ 28. — —— -—- 0:581:681:73]:982zl321332zös22732:933:13l3:833:533z733z98 Utdebiteringsbehov vid 1/4 utbyggnad, kr./skattekr. . 2b — -— — 0: 03 0: 10 0:11 0:12 0: 13 0:15 0: 16 0:17 0:18 0:20 0:21 0:22 0: 24 0:25 Dzo vid 1/2 utbyggnad, » . 2c — — —— 0:07 0:19 0: 22 0:24 0:27 0: 29 0: 32 0: 34 0: 37 0: 39,0: 42 0:44 0:47 0:49

Dzo vid full utbyggnad, » . 2d —— —— — 0:13 0:38 0: 48 0: 48 0: 53 0:58 0: 68 0: 68 0:73 0: 78|0: 83 0: 88 0:93 0: 98

Brukarens andel, kr./hh. 0. år 3 0 20 40 52 57 62 67 72 77 82 87 92 97; 102 107 112 117 Summa. va.-kostnad, kr./hh. 0. år 4 0 20 40 00 80 100 120 140 160 180 200 220 240: 260 280 300 32)

'- Se anm. till tab. 1 och 2.

Gällande bidragsförfattning förutsätter ingenting om hur den varje skattekrona per invånare skall bidraga till varje invånares kostnad, som icke täckes av statsbidrag och som i tab. 1 och2 upp- årliga. va-kostnad med det belopp i kronor räknat, som angives tages på. rad 2—3, skall fördelas mellan brukarna och kommunen. på. rad 2 (1. Till varje medelhushåll om fyra personer blir bidraget I tab. 5 och 6 visas på. rad 2 hur stor del av denna kostnad. som fyra gånger så. stort. Detta bidrag blir detsamma som angives på. skulle ankomma på. kommunen, om brukarna helt bestrida va-kost— rad 2 &, men som såsom det där uttryckts gäller oberoende av naden upp till 50 kronor per hushåll och år (brukarens grundnivå.) hur stor del av bebyggelsen som anslutes till kommunal anlägg- och därjämte, såsom föreslås i tab. 3, 25 % av överskjutande kostnad; ning. Härav följer att om kommunens andel enligt rad 2 a divi- salunda bestämd brukarandel angives på. rad 3. deras med fyra, erhålles det utdebiteringsbehov som uppstår, om

På rad 2 9. har kommunens andel beräknats för varje skattekrona all bebyggelse i kommunen anslutes till en eller flera kommunala per invånare genom att dividera andelen på. rad 2 med skattekrone- va.-anläggningar. vid vilka via—kostnaden uppgår till på. rad 4 an- talet. På rad 2 b och 2 0 har angivits vilket utdebiteringsbehov, som given storlek. andelar enligt rad 2 och 2 a skulle medföra, om kommunen utförde Vid jämförelse mellan tab. 5 och 6 märkes, att kommunens anläggningar för bebyggelse motsvarande en fjärdedel respektive andel enligt rad 2 a (och därmed även enligt rad 2b—2 (1) visar hälften av befolkningen. På rad Zd slutligen har utdebiteringsbe- nära överensstämmelse vid höga. vet-kostnader (4 kronor 10 öre hovet för va.-ändamål beräknats för det teoretiskt tänkbara fallet, respektive 3kronor 93 öre för va-kostnaden320kronor perhushålloch att all bostadsbebyggelse anslötes till kommunala va.-anläggningar. år) och tämligen nära överensstämmelse vid medelhöga kostnader

Utdebiteringsbehovet i sistnämnda. fall, då. kommunen skall del- (2 kronor 30 öre respektive 2 kronor 73 öre vid 200 och 1 krona 70 öre taga i va.-kostnaden för alla invånare, innebar, att kommunen för respektive 2 kronor 33 öre vid 160 kronor per hushåll och år).

¹ Se tab. 1 not 3.

• Sida 336
•  Original

Tab. 7. De sakkunnigas förslag: Kommunens andel av oct-kostnaden.

Kommunens andel, kr./hh. 0. år för varje krona. skatteunder— * » lag per invånare .. 28. —- -—- — —- 1:60 1:80 2:00 2: 20 2: 40 2:60 2:80 3:00 3: 20 3: 40 3:60 3: 80 4: 00 Utdebiteringsbahov vid 1/4 utbyggnad, kr./sksttekr ....... 2b — — — — 0:10 0:11 0:13 0:14 0:15 0:10 0:18 0:10 0:20 0:21 0: 23 0:24 0:21 vid % utbyggnad, _ kr./skattekr ....... 20 — — — — 0:20 0: 23 0.25 0:28 0: 30 0: 33 0: 05 0: 33 0: 40 0: 43 0:45 0: 48 0: M vid full utbyggnad, kr./sksttekr ....... 2d — — — — 0:40 0:45 0:50 0: 55 0: 00 0:65 0: 70 0:75 0: 30 0: 35 0:90 0:95 1: oc Val-kostnad, kr./hh. o.9.r ............ 40204060801001201401601802002w24026028030032t

De sakkunnigas förslag innebär, att i den mån brukarna enligt tab. 3 icke skola bära va—kostnaden vid kommunal anläggning i dess helhet, skall kommunen i första hand bestrida den del av kostnaden, som enligt tab. 3 faller på det all- männa. Kommunen skall härvid helt bestrida det allmännas andel intill det belopp, som för olika va.-kostnader angives på rad 2 a. I vissa fall kommer det allmännas andel icke att uppgå till vad kommunen sålunda har att i mån av behov bestrida, och kommunens andel blir då mindre än vad som angives på rad 2a. I andra fall kommer kommunens andel enligt rad 23. icke att täcka det allmännas andel i dess helhet, och återstoden bör då få täckas med statsmedel.

På rad 2 b—2 d angives liksom i tab. 5 och 6 det utdebiteringsbehov, som vid olika va.-kostnader uppstår vid fjärdedels, halv och fullständig utbyggnad. — Rad 2 d överensstämmer helt med sista raden i uppställningen på s. 305.

Genom att kommunens andel bestämmes till visst belopp per krona av medel- skatteunderlaget per invånare vinnes dels att kommunens andel är enhetligt fastställd oberoende av det relativa skatteunderlagets storlek, dels ock att vid samma va-kostnad och samma relativa utbyggnadsgrad utdebiteringsbehovet för va-ändamål blir lika, d. v. s. kommunerna bli lika belastade oberoende av skatte- underlagets storlek.

Tabellens förslag beträffande den kommunala andelens storlek ansluter sig med endast mindre jämkningar till vad som i tab. 6 under där angivna förutsättningar angivits såsom kommunens andel enligt gällande bidragssystem för medelskatte— underlaget 15 skattekronor per invånare.

1 Se tab. 1 not 3.

• Sida 337
•  Original

. vurv V. av -

.W I" !! mom kommuner nzed 10 och 15 skattekronor per invånare enligt alt. I— III.

Tab. 8. Medelskatteunderlag 10 skattekronor per invånare.

Statens andel. kr./hh. 0. år . . . . . . . Statsbidrag, % av anläggningskostnaden

Kommunens andel, kr./hh. 0. år........

Kommuns andeli ' kr /'hh o. är för varje krona skatte- underlag per invånare . . Utdebiteringsbehov vid 1/4 utbyggnad, D: 0 vid 1/5| utbyggnad, » Dzo vid full utbyggnad, »

Brukar-ens andel, kr./hh. 0. år . . . . . . . . . . . . . . .. Vai-kostnad, kr./hh. 0. år

kr. / ekattekr. . . 29. 2b 2c 2d 1: 50* 0: 09* 0:19* 0: 88*

65

12 20 18

1: 80 0:11 0:23 0:45 70 l00

25 35 20

2:00 0:13 0:25 0:50 75 120

38 45 22

2: 20 14 28 55

80 140

5255

64 77 64 28 90 68 26 30

2: 40 0:15 0:80 0:60

85

100

2: 60 2 80 0:16 0 18 0: 33 0: 35 0: 65 0:70

90 95 180 200

3:00 0:19 0: 88 0: 75

100

220

103 116 72

32

129 77 36

3: 60 0: 23 0: 45 0: 90 115 280

3:20 3 0:20 0 0: 40 0: 0: 80 0:

105

240

142 79 38 155 81 40

3: 80 4:00 0: 24 0: 25 0: 480150 0:95 1:00 120 125

300320

II

Statens andel, kr./hh. 0. år . Statsbidrag, % av anläggningskostnaden

Kommunens andel, kr. /hh. 0. år . . . . . . . .

Kommuns andeli kr. lhb. 0. år för varje krona skatte— underlng per invånare . . . . . . . . . Utdebiteringebehov vid 1/:|. utbyggnad, kr./skattekr. Dzo vid '/n utbyggnad, » 1):o vid full utbyggnad, n

Brukar-ens ande], kr./hh. 0. år. . .. ..... . Va,-kostnad. kr./hh. 0. år

la 29. 2b 2c 2d

15*

1: 50* 09* 19* .38* 85

100

23 27 20 14 28 55 95 140

NOOO

49 4 5 26 62 75

38 24 28 30 88 01 32

101 114

36

Lika. med alt. 1.

100 160 105 180 120 1251 130 240 260; 280

127 713 4

381

140 73 40 135 140 300, 320

III

Statens andel, kr./hh. o. är Statsbidrag, % av anläggningskostnaden

Kommunens andel, kr./hh. 0. år.. ............

Kommuns andel i kr./hh. 0. år för varje krona skatte- underlagperinvånare. Utdebiteringsbehov vid 1/4 utbyggnad, kr./skattekr. .. D:o vid lla utbyggnad, » . .

Dzo vid full utbyggnad, » . .

Brukarens andel, kr./hh. 0. år . . . . . . ..... . _ . . . Va,-kostnad, kr./hh. 0. år . . . . .

la. 23. 21) 20 2d

15*

1: 50* 0: 09* 0: 19* 0: %* 105

120

10 22 2: 20 0:14 0:28 0:55

110 140

21 22 24 28 30

115 160 120 180 125 130

200,220

73] 861 99 59 36

511 55 32! 34

Lika. med alt. I. 135 140 145 240 200 280

112 125 62 65 38 40

150 155 300 320

• Sida 338
•  Original

Tab. 9. Medelskatteunderlag 15 skattekronor per invånare.

Statens andel, kr./hh. 0. år . . . . . . ............ Statsbidrag, % av anläggningakostnnden . . . . . . . . . . Kommunens andel, kr./hh. o. är . . . . . . . . . . . . ..

Kommuns andel i kr./hh. 0. år för varje krona. skatte- underlag per invånare Utdebiteriugabehov vid 1/4 utbyggnad, kr./skattekr. . . D:0 vid lll: utbyggnad, » ..

Dzo vid full utbyggnad, » Brukarens andel, kr./hh. 0. år . . .. Va,-kostnad, kr./hh. o. är ..

0 3 15 27 | 39 0 5 21 32 41 27 30 33 36 5

1001 220,

3: 003: 20 0:19'0:20 0: 38,0: 40 0: 75 0: 80

48

105 240

Statens andel, kr./hh. o. är . . . . . . . .. Statsbidrag, % av anläggningskostnaden ,. Kommunens andel, kr. lhh. 0. år..... ....... .

Kommuns undeli ' kr. /hh. o. är för varje krona skatte- nnderlag per invånare . . . . . . Utdebiteringsbehov vid 1/4 utbyggnad, kr. lakatteki'. Dzo vid 1la utbyggnad, » D:o vid full utbyggnad, »

Brukarens andel, kr./hh. o. är. . . Vb.-kostnad, kr./hh. o. är . . . . . . . .

60 45 45

Lika.

105 110 115 180 200 220

72 50 48

med alt. 1.

120 125 130 240 260 280

|

135 140 300 320

Statens andel, kr./hh. o. är ...... . . . . .. Statsbidrag, % av anläggningskostnaden Kommunens andel, kr. /hh. 0. år. . . . ..

Kommune andeli kr. /hh. o. är för varje krona skatte- underlag per invånare Utdebiteringebehov vid 1/4 utbyggnad, kr./skattekr. . . 'D:o vid l/z utbyggnad, I):o vid full utbyggnad,

Brukarens andel, kr./hh. 0. år.. V:a-kostnad, kr./hh. o. är ..

2li 334 45 19 28 34 39 42 45

Lika

120 125'130 180 200,220

57i 69 81' 93' 105 40 44 48 48 51

54

med alt. I.

52i 55 57 60

135 140,145,,150 155

240 260

!

280,

300 320

• Sida 339
•  Original

Förklaring till tab. 8 och 9 (s. 323 och 324).

För varje på rad 4 upptagen vai-kostnad angives på. rad 3 brukarens andel enligt alt. I—III i tab. 3. På rad 2 har införts kommunens enligt tab. 7 bestämda andel. I den mån brukarens och kommunens andelar icke täcka. hela va-kostnaden, tänkes återstoden skola bestridas med statsbidrag, och denna andel av ria-kostnaden angives på rad 1.

På, rad 2 a—2 d angives kommunens andel på samma sätt som i tab. 7. Siffrorna äro identiska med undantag av värdena å de vai-kostnader, för vilka det allmännas andel är så begränsad, att den endast uppgår till en del av vad kommunen enligt tab. 7 har att bestrida. Sådana. värden ha i tab. 8 och 9 försetts med asterisk (*). Då med asterisk icke betecknade värden enligt vad nyss sagts äro identiska för alla tre alternativen ha de endast i viss utsträckning införts för alt. II och III. Där värden sålunda ej införts på rad 2 a—2 d hänvisas till alt. I.

Såsom på. s. 308 ff anföres avses statens andel liksom vid gällande bidrags— system skola best-ridas i form av ett engångsbidrag till anläggningens utr förande, anläggningsbidrag. Detta bestämmes till sin storlek genom kapitali- sering av statens på rad 1 angivna andel av årskostnaden. Under förutsätt— ning att kapitaliseringen sker efter 3 % räntefot (vilket för närvarande är föreskrivet i gällande bidragsförfattning) och att årskostnaden utgör 5 % av anläggningskostnaden, har på rad 1 a angivits det statliga engångsbidrar gets storlek i procent av anläggningskostnaden. Antagandet att årskostna- den utgör 5 % av anläggningskostnaden motsvarar genomsnittliga förhållan- den vid ej alltför små anläggningar med grundvattentäkt, vilket är det ojämförligt vanligaste vid mindre och medelstora anläggningar (jfr kostnads- kalkylen i 6 kap. 5. 136).

1) Se tal). ] not 3.

Tab. 10. De sakkunnigas förslag: Enligt alt. I—III for olika skatteunderlag

gällande va-kostnad (kommunens grundnivå), vilken helt skall bäras utan statsbidrag.

Statsbidrag ifrågakommer först i den mån

va-kostnad överstiger nedanstående belopp, Statsbidrag utgår Medelskatte- »kommunens grundnivå», kr. per enligt de sakkunnigas 331233: hus”” om år förslag först i den per invånare A 1 t e 1. n a t i Y mån var—kostnaden överstiger summan av 1 H IH vad brukarna enligt alt. I—III i tab. 3 5 70 91 113 och kommunen enligt äg %% ägg ååå tab. 7 själva skola be- 20 111 138 165 strida, Vilken summa 25 130 160 190 liksom i tab. 4 kallas 30 153 187 220 »kommunens grund- 35 183 220 258 nivå» (jfr s. 296).

• Sida 340
•  Original

Diagram 2. De sakkunnigas förslag.- Sambandet mellan »kommunens grund- nivå» och medelskatteunderlaget enligt alt. I—III. (Diagrammet motsvarar tab. 10.)

320

300 7 /

280 f

260

240 /y /

220 J

. / /// // /

180

160 ' // // /

140 // / 120 / /

m / 7 100 ]

I

/ so 1 r/4 /

Kommunens grundnivå, kronor per hushåll och år

60 _ Nu tillämpad / 40 20 o o 5 10 15 20 25 30 35 40

Medelskotfeunderlog, skattekronor per person

• Sida 341
•  Original

TaFi. ]1. De sakkunnigas förslag: Statens andel av Zia-kostnaden vid olika skattennderlag enligt alt. I—III. 323 Ål- B & — ter— ulf? Statens andel, år: 332; kr. per hushåll och är per 111- vånare, l » 1 1 5 _l _| _ _ 7 21 353 49 33 77 91 105 119 133 147 161 175 10 _l —1 _ _ _ 12 255 38 51 64 77 90 103 116 129 142 155 15 _l _ _ — _ 3 151 27 39 51 63 75 87 99 111 123 135 1 20 _ — — _ — _ 5 16 27 38 49 60 71 82 93 104 115 25 _ _ _ _ _ _ _l 5 15 25 35 45 55 65 75 85 95 30 _ _ _ _ _ _ _l _ 3 12 21 30 39 48 57 66 75 35 _ _ -— _ -— — _ _ _ _ 7 15 23 31 39 47 55 40;_ ___ __ _ ____ _ 714 2128 35 1 * l 5 _ _1 _ _ _ 6 20' 34 48 62 76 90 104 118 132 146 160 10 _ _l _ — _ _ 10 23 36 49 62 75 88 101 114 127 140 15 _ _ _ — —— _ _ 12 24 36 48 60 72 84 96 108 120 11 20 _ _ _ _ _ _ — 1 12 23 34 45 56 67 78 89 100 25 _ _ — _ _ —— — _ _ 10 20 30 40 50 60 70 80 30 _ _ _ _ _ _ — _ _ 6 15 24 33 42 51 60 35 _ _ _ _ _ _ _ _, _ _ _ _ 8 16 24 32 40 401 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 6 13 20 5 _ _ _ _ _ _! 5 19 33 47 61 7 89 103 117 131 145 10 _ — — — — _ — 8 21 34 47 60 73 86 99 112 125 15[ _ — _ — _ _ _ _ 9 21 33 45 57 69 81 93 105 111 201 _ _ _ _ _ _ — _ _ 8 19 30 41 52 63 74 85 25[ _ _ _ _ — — _ — — _ 5 15 25 35 45 55 65 30 _ _ _ _ _ — _ _ _ _ _ _ 9 18 27 36 45 i 35 _ _ — _ _ _, _ — — _ _ _ _ 1 9 17 25 40 _ _ _ _ _ _l _ _ _ _ _ _ _ _ _ — & Va,—kost-l- l ! nad,kr./ '; i hh. 0.511 0l 20 40 60 80 100 120! 140 160 180 200 220 240 260 280 300 320

I tab. 8 och 9 har på rad 1 statens andel av va.—kostnaden i kronor per hushåll och år angivits för medelskatteunderlagen 10 och 15 skattekronor per invånare. I tab. 11 ha. sammanställts på motsvarande sätt beräknade andelar för medelskatteunderlag från och med 5 till och med 40 skattekronor per invånare med 5 kronors intervaller; Tabellen angiver följaktligen för nämnda, skatteunderlag hur stor del av va.-kostnaden, som vid olika storlek hos denna. tänkes skola. bestridas med statsmedel.

• Sida 342
•  Original

Tab. 12. De sakkunnigas förslag: Statsbidrag i procent av anläggningskostna— den enligt alt. l—III under vissa förutsättningar beträffande kapitali- seringsräntefot och förhållande mellan drskostnad och anläggningskostnad.

Medel— J”" 35.323: :: Sååå; Statcns andel i procent av anläggningskostnaden tiv kronor per 111- vånare i 5 _ _ — _ 15 35 49 58 66 71 76 80 83 85 87! 89 91 10 _ — _ _ _ 20 35 45 53 59 64 68 72 74 77[ 79 81 15 _ _ _ _ _ 5 21 32 41 47 53 57 60 63 661 68 70 1 20 _ _ _ _ _ _ 7 19 28 35 41 45 49 56 551 58 60 25 _ — — — — _ _ 6 16 23 29 34 38 42 45 47 49 30 — — — _ — — _ _ 3 11 17 23 27 31 34 37 39 35 _ _ — _ _ _ _ _ — _ 6 11 16 20 23 26 29 40 _ — _ _ — _ — _ _ — — _ 5 9 121 16 18 5 _ _ _ _ — 10 28 40 50 57 63! 68 7 76 791 81 83 10 _ _ _ _ _ _ 14 27 38 45 52 57 61 65 681 71 73 15 _ _ _ _ _ _ _ 14 25 33 40 45 50 54 57 60 63 11 20 _ _ _ _ _ _ _ 1 13 21 28 34 39 43 46 49 52 25 _ _ _ _ _ _ _ — _ 9 17 23 28 32 36 39 42 30 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 5 11 17 21 25 28 31 35 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 6 10 14 18 21 40 —— _ _ — — _ — _ — _ — _ _l _ 4 7 10 l l 5 _ _ _ _ _ _ 7 23 34 44 51 57 62 66 70 73 76 10 _ _ _ _ _ _ _ 10 22 31 39 45 51 55 59 62 65 15 _ _ _ _ _ _ _ _ 9 19 28 34 40 44 48 52 55 111 20 _ _ _ _ _ _ _ _ _ 7 16 23 28 33 37 41 44 25 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 4 11 17 22 27 31 34 30 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 6 12 16 20 23 35 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 5 9 13 40 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 3 Va,—kost- nad, kr./ hh. 0. år 0 20 40 60 80 100 120 140 160 180 200 220 240 260 280 300 320 Anläggn- kostnad pr person 0 100 200 300 400 500 600 700 800 900.1000110012001300140015001600

I tab. 8 och 9 har på rad 1 & statsbidragets storlek i procent av anlägg- ningskostnaden angivits för medelskatteunderlagen 10 och 15 skattekronor per invånare under förutsättning dels att statens andel av årskostnaden kapitaliseras efter en räntefot av 3 %, dels att årskostnaden utgör 5 % av anläggningskostnaden. Under samma förutsättningar har statens andel enligt tab. 11 av årskostnaden vid olika skatteunderlag i tab. 12 omräknats till procent av anläggningskostnaden. Då statsbidraget föreslås skola maxi— meras till 75 % av anläggningskostnaden (i likhet med vad som gäller enligt nuvarande bidragsförfattning), ha beräknade procenttal som överstiga 75 satts inom ram.

I alt. III utgår statsbidrag till kommun med 15 skattekronor per in- vånare vid en anläggningskostnad av 800, 900, 1 000 ...... 1600 kronor per person med 9, 19, 28 55 % av anläggningskostnaden. Brukarna och kommunen ha således att- bestrida, 91, 81, 72 45 % av densamma, vilket i samtliga fall innebär ungefär 725 kronor per person och vilket belopp alltså är oberoende av om anläggningskostnaden är 800 eller 1600 kronor per person. Är skatteunderlaget 10 skattekronor per invånare, blir brukar- nas och kommunens andel av en anläggningskostnad om 800 kronor per person 78 % eller 624 kronor och av en anläggningskostnad om 1600 kro- nor per person 35 % eller 560 kronor.

• Sida 343
•  Original

Tab. 13. De sakkunnigas förslag: Tabell för bestämning av statsbidragets storlek i procent av anläggningskostnaden, sedan dels statens andel av års- kostnaden och dels den relativa anläggningskostnaden beräknats.

Stn ns

andcel Statsbidrag i procent av anläggningskostnaden vid för olika. kolumner angiven relativ

av va- anläggningskostnnd i kronor per ekvivalent person kostnaden

kon/'g'?- 500 1 600 1 700 1 800 1 900 1 10001 11001 12001 13001 1400115001 1600 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 10 17 14 12 10 9 8 8 7 6 6 6 5 20 33 28 24 1 21 19 17 15 14 13 12 11 10 30 50 42 15 | 31 28 25 23 21 19 18 17 16 40 67 56 1 48 42 37 33 30 28 26 24 22 21 50 83 69 60 52 46 42 38 35 32 30 28 26 60 _ 1 83 71 63 56 50 45 42 38 36 33 31 70 _ * 97 83 73 65 58 53 49 45 42 39 36 80 — _ 95 83 74 67 61 56 51 48 44 42 90 _ _ _ 94 C3 75 68 62 58 54 50 47

100 _ _ _ _ 93 83 76 69 64 60 56 52 110 _ _ — — — 92 83 76 71 65 61 57

120 — _ _ _ _ _ 91 83 77 71 67 62

130 _ _ _ _ _ — 98 90 83 77 72 68

140 __ _ _. — _— _— — 97 90 83 78 73 150 _ _ _ _ _ _ — _ 96 89 83 78 160 _ 1 _ _ — _ — _ _ _ 95 89 83

Ur tab, 11 erhålles direkt statens andel av årskostnaden, sedan va— kostnadens storlek och medelskatteunderlaget bestämts. I tab. 12 angives på motsvarande sätt statsbidragets storlek i procent av anläggningskostna— den under bl. a. den speciella förutsättningen att årskostnaden utgör exakt 5 % av anläggningskostnaden. Ur tab. 13 erhålles statsbidraget i procent av anläggningskostnaden oberoende av förhållandet mellan årskostnad och an- läggningskostnad. Med kännedom om dels statens andel av vet-kostnaden, dels relativa anläggningskostnaden (anläggningskostnaden i kronor per ekvi- valent person, se not ä 8. 134) erhålles statsbidragsprocenten direkt ur tabellenl. Tabellen gäller för kapitaliseringsräntefoten 3 % och endast under förutsättning att anläggning enbart skall tillgodose behov, som i sin helhet är statsbidragsberättigat (jfr .s. 529 f). I annat fall måste tabellens procent— tal justeras nedåt.

Under den brutna linjen angivna procenttal skola jämlikt bestämmelsen om statsbidragets maximering till 75 % av anläggningskostnaden minskas till detta värde. I verkligheten kunna sådana kombinationer beträffande statens andel av va-kostnad och relativ anläggningskostnad, som enligt tab. 13 medföra maximerat statsbidrag, väntas förekomma endast i ringa utsträckning såsom torde framgå av tab. 12.

! Tabellen är upprättad med utgående från dels statens andel S av var-kostnaden i kronor per hushåll och år (som enligt ovan erhålles ur tab. 11) och dels den relativa anläggningskostnaden K i kronor per person. När dessa båda faktorer äro kända och om kapitaliseringsprocenten liksom förut antages till 3%, kan det statliga engångs- bidraget B i procent, p, av anläggningskostnaden A beräknas enligt följande, där 11 betecknar antalet till anläggningen anslutande hushåll om vartdera i genomsnitt fyra personer:

__P_ 103? K_£ _4 B—IOOA, Huai p-_ A —4n' varav A_ nK

• Sida 344
•  Original

12 KAP. DEN STATLIGA VATTEN- OCH AVLOPPSORGANISA— TIONENS ARBETSUPPGIFTER OCH UTFORMNING.

De arbetsuppgifter för vilka statliga va-organ erfordras, framgå delvis av vad de sakkunniga tidigare i olika sammanhang anfört rörande de framlagda förslagen till lagstiftning och bidragsförordning in. in. I det följande skall lämnas en samlad framställning av de arbetsuppgifter på val-området, vilka de sakkunniga anse böra ankomma på statliga organ, och av hur dessa uppgifter lämpligen böra fördelas på olika myndigheter samt hur den erforderliga sam— ordningen dem emellan bör åvägabringas. Innan här aktuella spörsmål när— mare beröras, redogöres emellertid i närmast följande avsnitt först för utveck— lingen av den nuvarande va-organisationens arbetsuppgifter under den tid denna. hittills varit i funktion.

A. Utvecklingen av arbetsuppgiftcrna inom väg- och vatten- byggnadsverkcts vatten- och avloppsorganisation.

Organisationen tillkom, som redan tidigare i korthet omnämnts, i samband med införandet av 1944 års statsbidragssystem (s. 102). Beträffande organisa- tionens personaluppsättning och kostnaderna för densamma hänvisas till efterföljande avsnitt (s. 361, 376 och 390 ff). Det ändamål, för Vilket organisa- tionen vid sin tillkomst avsågs, kan sägas nästan enbart ha varit att handhava de tekniska och teknisk-ekonomiska uppgifter, som föranledde—s av stats- bidragsgivning till va-anläggningar. Några andra arbetsuppgifter voro då icke aktuella, och ej heller tillades väg- och vattenbyggnadsverket någon befattning med andra va.-ärenden och va-företag än sådana, beträffande vilka statsbidrag beviljades, söktes eller eljest bedömdes framdeles komma i fråga.

Arbetsfördelningen inom va—organisationen avsågs bli den, att distrikts— ingenjörerna skulle i största möjliga utsträckning handlägga granskning och beredning av bidragsärenden, vilka därefter med länsstyrelsens utlåtande skulle insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (jfr s. 98). Uppenbarligen avsågs med det biträde av distriktsingenjör, vara-v länsstyrelsen enligt det ä 5. 102 cite— rade Kungl. brevet kunde— vara i behov, uteslutande eller i varje fall till helt övervägande del biträdeiärenden rörande bidragsanläggninngar. Väg- och vat— tenbyggnadsstyrelsens uppgift skulle vara att besluta om och utanordna bidrag, att utarbeta allmänna anvisningar och direktiv för bidragsverksamheten och för distriktsingenjörernas arbete samt att handhava de uppgifter i övrigt, som på grund av sin natur måste handläggas centralt.

• Sida 345
•  Original

Emellertid kom organisationen snabbt att tas i anspråk även för andra uppgifter än dem, som sammanhän—gde med bidragsverksamheten. De nya upp— gifterna blevo delvis av stor omfattning, samtidigt som arbetet med själva bidragsverksamheten hastigt växte. Då någon motsvarande ökning av orga- nisationen ej kom till stånd, blev det icke möjligt för denna att fullgöra alla de arbetsuppgifter som anmälde sig. Många, även trängande och ekonomiskt betydelsefulla uppgifter fingo helt eller delvis lämnas åsido eller skjutas på framtiden; andra fingo handläggas ytterst summariskt. Arbetsanhopningen till— sammans med personalsvårigheter av olika slag ha bl. a. medfört, att ,den avsedda, nyss angivna arbetsfördelningen icke kunnat genomföras såsom önsk— värt varit. Härtill återkomma de sakkunniga i det följande.

Vad först den lokala organisationen, distriktsingenjörerna, beträffar blevo dessa i flertalet fall redan från början inkopplade på sådana frågor inom den allmänna hälsovårdens område, som gällde sanitära olägenheter på grund av otillfredsställande vattenförsörjning eller på grund av förorening och andra missförhållanden genom avloppsvatten. Inom sistnämnda grupp av ärenden märkas bl. a. frågor om tillämpning av hälsovårdsstadgans bestämmelser angå- ende villkoren för inrättande av vattenklosett och för avledande av avlopps— vatten därifrån. Särskilt i vissa län inleddes tidigt ett omfattande samarbete mellan distriktsingenjören och hälsovårdsmyndigheterna, främst förste provin— sialläkaren, i form av gemensamma inspektioner, utredningar och ställnings— ta-ganden samt icke minst upplysningsverksamhet riktad till hälsovårdsnämn- der och andra kommunala organ samt till invånarna i berörda bebyggelseom- råden och till allmänheten överhuvud.

Ett annat område, där distriktsingenjörernas arbetskraft tagits i anspråk, är den planläggningsverksamhet, som står i samband med den växande bebyg- gelsen. Planläggning skedde förr ofta utan att man tog någon som helst hänsyn till hur var—frågorna skulle lösas. I många sådana fall har det sedermera, då det blivit aktuellt att utföra va-anläggningar, visat sig att dessa dra alldeles oproportionerligt stora kostnader. Ofta hade kostnaderna med lätthet kunnat nedbringas till rimlig nivå, om bebyggelsen från början lokaliserats på annat sätt eller om planerna för bebyggelsen eljest utformats annorlunda. Att det sålunda rådande men tidigare ofta förbisedda sambandet mellan va-frågor och planfrågor blivit mera allmänt känt och beaktat beror i hög grad på tillkomsten av bestämmelserna om statsbidrag till Vir—anläggningar och på den utredning, som verkställts i statsbidragsärendena. Det är därför naturligt, att distrikts— ingenjörerna med tiden blivit engagerade i ett omfattande samarbete med de övriga statliga organ, vilka haft att ta befattning med ärenden, där va-frågorna vant. av betydelse. Samarbetet har ingalunda varit inskränkt till de fall, där statsbidrag till va-anläggning kunnat förväntas utgå, utan har kommit att avse alla de frågor, där behov av va—teknisk sakkunskap enligt det nu sagda gjort sig gällande.

På sätt framgår av vad förut i olika sammanhang anförts har det allmänna tid1gare endast i begränsad omfattning ansett sig böra utföra och driva gemen-

• Sida 346
•  Original

samma va-anläggningar eller lämna ekonomiska bidrag till dylika. I regel har man ej heller kunnat förutsätta att sådana anläggningar skolat komma till stånd genom de enskildas försorg; än mindre har någon skyldighet för enskilda att utföra och driva va-anläggningar funnits föreskriven annat än i särskilda, av sanitära hänsyn motiverade fall. Det är på grund av nu nämnda förhållanden förklarligt, att va-frågornas betydelse i hög grad förbisetts även vid bebygge-lseplaneringen. Härvidlag har emellertid successivt en väsentlig ändring inträtt. Kommunerna ha i allt större utsträckning börjat ta sig an va-frågorna och ombesörja gemensamma anläggningar. Tillkomsten av 1944 års bidragsförfattning har otvivelaktigt bidragit härtill. Samtidigt har icke minst genom va-organisationens verksamhet på sätt i föregående stycke nämnts sambandet mellan va-frågorna och bebyggelseplaneringen blivit aktuellt, sär- skilt med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna. Det har blivit uppen— bart, att man redan vid planläggningen av ett bebyggelseområde måste ingå på frågan huru va—förhållandena skola ordnas inom området och på kostna- derna härför.

Den betydelse, som ur ekonomiska och andra synpunkter måste tillmätas va—fråga-n vid bebygge—lseplaneringen, har bl. a. medfört att — såsom i tidigare sammanhang redan berörts — i BL intagits bestämmelser, som föreskriva att va.-frågan vid planläggning sålunda skall beaktas i vida större utsträckning än enligt den förut gällande stadsplanelagen. Då de statliga planorganen i länen, länsarkitekt och länsstyrelse-, i allmänhet icke haft tillgång till annan sakkunskap än distriktsingenjören för teknisk och ekonomisk bedömning av va—frågor i samband med planärenden, har denne i betydande utsträckning tagits i anspråk för denna del av de statliga uppgifterna inom samhällsplane- ringen.1 Det har också varit naturligt för distriktsingenjören att genom yttran— den och annan medverkan i planärenden söka förebygga, att erforderliga va— anläggningar bli onödigt kostnadskrävande, i all synnerhet som i många fall anläggningarna och särskilt de merkostnader för dessa, som olämplig plan— läggning och lokalisering medföra, kunnat väntas falla inom ramen för stats— bidragsgivningen.

När större städer besluta om planläggning av nya områden för tätbebyg- gelse, sker detta — såsom i 10 kap. (s. 245 ff) närmare omförmälts — regelmässigt på grundval av omfattande kostnadsberäkningar. I dessa redovisas värdet av eller priset för råmärken och kostnaderna för att ställa denna i ordning för bebyggande genom anläggande av gator och led- ningar för vatten och avlopp m. m., parker och allmänna platser etc., ävensom de extrakostnader som grundläggning av byggnader på tomter med kostsamma grundförhållanden kommer att kräva. Kalkylerna ge besked om vilka kostnader som böra eller kunna uttagas av områdets blivande invånare via tomtpris och ersättning för gatubyggnad etc. samt i form av vissa avgifter. Kalkylerna visa

1 Enligt i mars 1950 till samtliga distriktsingenjörer riktad förfrågan remitteras i 19 lån samtliga eller praktiskt taget samtliga förslag till byggnadsplaner och i 4 län vissa dylika till distriktsingenjören för yttrande; endast i ett län erhåller distriktsingenjören icke före- kommande förslag till byggnadsplan för yttrande.

• Sida 347
•  Original

därmed också hur stor del av exploateringskostnaden som (utan särskild ersättning från området och dess bebyggare) måste täckas med kommunal— skattemedel såsom exempelvis mark- och anläggningskostnader för parker, delkostnader för större trafikstråk, delkostnader för huvudavloppsledningar m. 111. Det framtida årliga underhållet av gator, avloppsnät och parker åvilar i allmänhet kommunen utan rätt till särskild ersättning.

Såsom ovan antytts torde emellertid dylika fullständiga exploateringskalkyler i regel endast utföras av större städer och vissa i fråga om tillgång till teknisk och ekonomisk sakkunskap därmed jämställda markexploatören I vad det gäller planläggning av tätbebyggelse i övrigt, utföras motsvarande beräk— ningar alltjämt endast i mindre, från fall till fall skiftande omfattning och ofta icke alls. Utanför de större städerna torde således flertalet stads- och byggnadsplaner samt de tidigare avstyckningsplanerna ha uppgjorts och fast— ställts utan bedömning av kostnaderna för vägar, vatten och avlopp samt grundläggning. Vad beträffar byggnads— och avstyckningsplaner ha mark— ägarna i allmänhet sålt tomterna utan eller med endast begränsade åtaganden i fråga om vägar etc. Först sedan tomterna börjat bebyggas eller kanske till större delen bebyggts, ha kostnaderna för utförande av vägar och va-anord— ningar m. m. blivit aktuella för bebyggarna. Enär vid exploatering för tät- bebyggelse markägaren, myndigheterna och tomtköparna ofta underlåtit att ägna frågan om kostnaderna för här avsedda arbeten erforderlig uppmärk— samhet, ha såsom tidigare flera gånger framhållit-s — i stor utsträckning sådana områden tagits i anspråk för bebyggelse, som krävt onödigt stora kostnader icke endast för vatten och avlopp utan även för vägar och bygg- nadsgrunder. Markens användning för tätbebyggelse har i motsvarande mån inneburit en direkt felinvestering.

Alltjämt upprättas, prövas och fastställas beb 'ggelseplaner utan att kost— nadsfrågan bedömes på grundval av kostnadsberäknin'gar av ovan angiven art. Med hänsyn till de stora belopp, som investeras vid ett områdes bebyggande, måste förhållandet anses stå i dålig överensstämmelse med det ansvar för plan— läggningen, som genom BL tillagts det allmänna. —— Terrängförhållanden och markbeskaffenhet påverka om än i något skiftande omfattning kostnaderna för såväl vatten och avlopp som vägar och byggnadsgrunder. I samband med sin bedömning av va—frågan mås-te distriktsingenjören ägna uppmärksamhet åt planområdes marktekniska beskaffenhet och dennas inverkan på kostna- dema för erforderlig va—anläggning. Inom de statliga länsorgan, som handlägga planfrågor, är han ofta den ende som har anledning att närmare befatta sig med ett planärendes marktekniska sida och som har teknisk utbildning på detta område. Eftersom en markteknisk bedömning av ett område med hänsyn till ledningsbyggande och ur allmän byggnadssynpnnkt fackmässigt är av samma karaktär, har det legat nära till hands både för honom och för plan— organen, att hans befattning med planärenden utsträckte att omfatta icke en— bart va,—frågan och kostnaderna för denna utan i viss mån även övriga av mark- beskaffenhet och terrängförhållanden beroende tekniska. och ekonomiska

• Sida 348
•  Original

frågor, till vilka hänsyn bör tas vid bebyggelseplanering. Att detta har in— kräktat på hans egentliga va—uppgifter torde med hänsyn till planärendenas betydelse ha ansetts vara av underordnad vikt.

Då va.-frågan är av väsentlig betydelse för bostadsstandarden och bostads- försörjningen, gav sig tidigt ett behov tillkänna av ett i vissa grupper av ärenden nära samarbete mellan de bostadspolitiska organen och va-organisa— tionen. Vid gemensamma överläggningar i mars 1947 mellan representanter för dåvarande byggnadslånebyrån, arbetsmarknadskommissionen, byggnads- styrelsen (stadsplanebyrån) och väg— och vattenbyggnadsstyrelsen (va—byrån) in. fl. konstaterades önskvärdheten av, bl. a., ett nära samråd mellan bostads- organ och distriktsingenjör i vad det gällde särskilt va—frågan för planerad nybebyggelse inom område, där anslutning icke kunde vinnas till befintligt eller inom kort tillkommande va-nät. Dylikt samråd har därefter ägt rum i stor omfattning, även om på grund av distriktsingenjörernas överbelastade arbetsprogram en väsentlig begränsning varit ofrånkomlig i förhållande till vad som varit önskvärt.

Bostadsorganens befogenheter ha endast gällt bebyggelse, för vilken bidrag eller län sökts av statsmedel. Nödvändigheten att begränsa investeringarna för byggnadsändamål har emellertid framtvingat en byggnadsreglering, som om— fattat all bostadsprocluktion. Även de byggnadsreglerande organen ha behövt biträde av distriktsingenjörema för bedömning ur va—synpunkt av tillstånds— ansökningar rörande bostadsbyggen. Det har härvid främst gällt möjligheterna att genom en lämplig lokalisering av bebyggelsen begränsa behovet av omedel- bart erforderliga nya va—anläggningar — d.v.s. att i första hand ge tillstånd till nybyggnader med sådant läge, att detta med beaktande av övriga om— ständigheter medfört minsta möjliga behov av nya va-anläggningar. Härjämte har va—organisationens sakkunskap tämligen självfallet även i övrigt anlitats för bedömning i erforderlig och möjlig utsträckning av angelägenhetsgrad, utformning, omfattning och kostnad beträffande va-företag, för vilka byggnads- tillstånd skolat beviljas.

Den omfattning, i vilken arbetsmarknadsstyrelse-n och bostadsstyrelsen anf sett medverkan av distriktsingenjörerna önskvärd i byggnadstillstånds- och bostadslåneärenden, framgår i viss mån av arbetsmarknadsstyrelsens cirkulär 1949 B nr 1 och av de »Råd och anvisningar angående samverkan mellan lant— mäteri- och bostadsmyndigheter m. m.», som år 1950 utgivits av lantmäteri— och bostadsstyrelserna i samråd med byggnadsstyrelsen, ävensom av bostadssty- relsens cirkulärskrivelse till länsbostadsnämnderna Slä nr 51 den 20 april 1950. — Nämnda Råd och anvisningar innehålla därjämte en tämligen utförlig redogörelse för va—frågans betydelse i samband med egnahemsbyggande, be— byggelselokalisering, fastighetsbildning och markpolitik.

Till det biträde åt och samarbete med länsstyrelse, förste pr0vinsialläkare, länsarkitekt, länsbostadsnämnd och länsarbetsnämnd, som sålunda kommit att ingå i distriktsingenjörernas arbetsuppgifter även beträffande ärenden, vilka icke direkt eller icke alls berörts av frågor om statsbidrag till va—anläggning, har

• Sida 349
•  Original

därjämte i viss utsträckning fogat sig ett liknande samarbete med lantbruks- nämnd, lantbruksingenjör och länsbrandinspektör. Dessutom ha som ett led i bidragsverksamheten distriktsingenjörerna i några län i viss omfattning handhaft proje-kterings- och brunnsborrningsverksamhet för mindre anlägg— ningar.

Såsom redan inledningsvis (s. 331) framhållits, har det icke varit möjligt för var—organisationen att fullgöra alla de arbetsuppgifter som anmält sig. Distriktsingenjörerna ha i första hand fått ägna sig åt ärenden och delar av ärenden, som med nödvändighet behövt handläggas inom respektive distrikt — som krävt besiktning på platsen, varit beroende av lokala förhållanden, inne- burit samarbete med andra länsorgan etc. —— men ha ändock ofta kunnat ägna blott en summarisk handläggning åt de mest aktuella uppgifterna. I många fall ha önskemål om medverkan från distriktsingenjörens sida icke alls kunnat tillgodoses på grund av bristande tid. Särskilt till följd av att distrikt omfattar två eller tre län, vilket är fallet med nio av de tolv distrikten, har samverkan icke kunnat ske i påfordrad eller önskvärd utsträckning med alla de berörda myndigheterna i ettvart av de län, som ingå i sådant distrikt.

För att i största möjliga utsträckning bereda distriktsingenjörerna tillfälle att ägna sig åt sådant arbete, som ofrånkomligen behövt utföras lokalt, har praktiskt taget all annan teknisk och ekonomisk handläggning av bidragsären- den fått förläggas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens va-byrå, och detta trots att ett betydande mått av decentralisering till distriktsingenjörerna skulle varit önskvärd beträffande arbete som sist sagts. Till va—byrån har vidare för- lagts huvuddelen av allt på organisationen ankommande granskningsarbete i fråga om byggnadstillståndsärenden avseende va.-företag av sådan storlek och art-, att beslut skolat meddelas centralt, och vilka av arbetsmarknadsstyrelsen remitterats till väg— och vattenbyggnadsstyrelsen för yttrande. Va-byr-åns disponibla arbetskapacitet har härigenom praktiskt taget i sin helhet kommit att behöva ägnas åt löpande ärenden rörande statsbidrag och statsbidragsföre— tag samt byggnadstillståndsärenden avseende va—anläggningar.

Detta har länt till förfång främst för uppgiften att samordna, leda och [ meddela anvisningar till hjälp för distriktsingenjörernas arbete och bedöman- den. Denna uppgift, som icke minst på grund av de skiftande förhållandena i olika län är mycket arbetskrävande, har i väsentlig grad måst skjutas på fram- tiden. Distriktsingenjörerna ha därför i betydande utsträckning varit helt hän- visade till egna bedömanden och avgöranden även i sådana fall, där allmänna direktiv och riktlinjer varit önskvärda för att underlätta ett ställningstagande. Särskilt beklagligt är det, att visst tekniskt och ekonomiskt betydelsefullt arbete avseende normer och anvisningar inom vissa grenar av verksamheten måst, ställas på framtiden.

Såsom komplement till vad i detta avsnitt anförts vilja de sakkunniga hän- visa till 1948 års länsstyrelseutrednings uttalande och förslag beträffande

• Sida 350
•  Original

distriktsingenjörernas arbetsuppgifter och organisatoriska ställning (SOU 1950:28 s. 242—244).

B. Vilka uppgifter på vatten- och avloppsområdet måste eller böra lämpligen ankomma på statliga organ?

Av det föregående och särskilt av den översikt som lämnats i 1 kap. fram- går, att det är ett stort antal myndigheter och organ, som i olika sammanhang och avseenden ha att ta ställning till va'-frågor. Av dessa äro flertalet icke utrustade med va-teknisk sakkunskap. Va-frågornas i olika hänseenden ökade betydelse har därför medfört ett behov av biträde av eller samråd med va- organisationen inom väg- och vattenbyggnadsverket. För de uppgifter och ändamål, som det naturligen ankommit på va—organisationen att söka lösa eller befrämja, har denna å sin sida varit i behov av medverkan och stöd från de inom områden med angränsande uppgifter verksamma organen.

Den nuvarande va-organisationen inom väg- och vattenbyggnadsverket har icke på långt när varit tillräcklig för de uppgifter, för vilka det varit nödvän- digt eller önskvärt att ta den i anspråk. Den upprustning på va—området, som genomförandet av det i detta betänkande framlagda programmet innebär, kommer att medföra en väsentlig ökning av arbetet rent kvantitativt sett. Därtill kommer, att uppgifterna i stor utsträckning få en annan karaktär än hittills.

Va-frågornas omfattning och betydelse icke minst i ekonomiskt avseende nödvändiggör enligt de sakkunnigas uppfattning, att det allmänna äger till— gång till en va—organisation med sådan utformning och storlek, att den svarar mot de uppgifter, i fråga om vilka det är ofrånkomligt eller önskvärt att de fullgöras av statliga organ. Då det skiftande behovet av tillgång till teknisk och ekonomisk sakkunskap inom olika av va-frågor berörda områden jämte gällande fördelning av beslutanderätten inom dessa områden på olika myndigheter äro av avgörande betydelse för den utformning och ställning, som bör givas va—organisationen, ha de sakkunniga sammanställt efterföljande översikt beträffande nu avsedda områden, myndigheter och behov m. m.

Tillämpning av vatten- och avloppslagen, vattenlagen och hälsa- vårdsstadgan m. m.

Vatten- och avloppslagen. Härom hänvisas till framställningen i 9 kap. (5. 216 ff). Av vad där anförts framgår att tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna i främsta rummet blir en fråga för administrativa myndig— heter men att vissa hithörande frågor skola hänskjutas till domstols av— görande. För de administrativa myndigheter, vilka skola handlägga ärenden enligt va—lagen, blir det nödvändigt att äga tillgång till tekniskt och teknisk— ekonomiskt skolad personal. Detsamma gäller domstolarna.

Vattenlagen och angränsande bestämmelser. Vad angår själva VL inne- fattar förslaget ingen utvidgning av de uppgifter, vilka hittills ankommit på de tillämpande organen.

• Sida 351
•  Original

En speciell fråga utgör den tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vatten- områden, som enligt nu gällande bestämmelser utövas av fisketillsynsmyn- digh eten. På sätt i kap. 10 (s. 270 ff) anmärkte, kvarstå på detta område vissa betydelsefulla problem, till vilka de sakkunniga icke kunnat ta ställning i förevarande sammanhang. Det kan emellertid förutses, att en effektivisering av de statliga åtgärderna på området kommer att visa sig behövlig. För detta erfordras både personal med fiskeri- och sötvattensbiologisk sakkunskap och va—tekniker. Vidare fordras tillgång till en organisation, som på effektivt sätt kan övervaka tillämpningen av gällande bestämmelser på området.

Hälsovårdsstadgan och angränsande författningar. I enlighet med den tidigare (s. 284 ff) lämnade redogörelsen föreligger för hälsovårdsmyndig- heterna ett behov av att den hos dem företrädda medicinska och allmän- hygieniska sakkunskapen kompletteras genom tillgång till va-tekniskt utbildad personal, som kan stå dessa myndigheter till tjänst vid de avgöranden vilka fordra undersökningar och bedömanden av teknisk natur. Även om, såsom förut angivits, betydelsen och behovet av i hälsovårdsstadgan intagna bestäm- melser om vattenförsörjning och avlopp komma att minskas i och med till— komsten av den föreslagna va-lagen, kommer behovet av samarbete mellan den hygieniska och den tekniska sakkunskapen i va-frågor att kvarstå och sannolikt ytterligare ökas genom tillkomsten av ett stort antal nya va—anlägg- ningar vilka i viss utsträckning komma att kräva övervakning och tillsyn ur hälsovårdssynpunkt (jfr s. 287 och 290).

Bebyggelseplanering m. m.

Planering enligt byggnadslagen. På sätt nyss anmärkte har på detta område anmält sig ett mycket stort behov av va-teknisk sakkunskap, och det kan förutses, att det samarbete, som inletts mellan planeringsmyndig— heterna och va—organen, framdeles kommer att ytterligare utvidgas och för- djupas. »Byggnadslagens och byggnadsstadgans bestämmelser bygga i olika avseenden på att i planarbetet deltaga icke blott länsarkitekten utan även bl. a. överlantmätaren, vägdirektören och förste provinsialläkaren samt landsantikvarien. Icke minst betydelsefull är medverkan från distrikts- ingenjören för vattenförsörjning och avlopp. I många fall uppkomma också frågor som beröra civilförsvarsmyndigheter eller militära myndig- heter. Vid planeringsarbetet föreligger vidare behov av intima kontakter med lantbruksnämnd, länsbostadsnämnd och länsarbetsnämnd, vilkas pla- neringsarbe-ten måste koordineras med bebyggelseplaneringen och vice versa.»1 Behovet av va-teknisk medverkan i den del av samhällsplaneringen, som bebyggelseplaneringen utgör, torde få. anses tillfyllest belyst av den hit— tillsvarande utvecklingen i fråga om distriktsingenjörernas arbetsuppgifter, för vilken redogjorts i föregående avsnitt, ävensom av vad i övrigt anförts i detsamma. De sakkunniga vilja här endast tillfoga, att från byggnadsstyrelse— håll framförts långtgående önskemål om distriktsingenjörs medverkan vid det

1 Citat ur ]änsstyrelseutredningens betänkande, SOU 1950: 28, s. 237 f.

• Sida 352
•  Original

planarbete, avseende såväl upprättande som granskning av planer, som an— kommer på länsarkitektkontorf

Sammanfattningsvis anse de sakkunniga det uppenbart, att det beträffande de statliga organens uppgifter i fråga om bebyggelseplaneringen är ofrån— komligt, att dessa fullgöras under medverkan av va—teknisk sakkunskap. Icke minst med hänsyn till va—frågans omfattning och betydelse i ekonomiskt av- seende måste sagda organ därför äga tillgång till personal med utbildning och erfarenhet i fråga om vatten och avlopp.

I anslutning härtill må även understrykas, att det för bedömning av en bebyggelseplan ur va-synpunkt — och därvid icke minst i kostnadshänse- ende — är nödvändigt, att de allmänna marktekniska förhållandena äro redo- visade. Prövning av bebyggelseplan måste därför alltid omfatta markbeskaf— fenheten ur ledningsbyggnadssynpunkt. Då såsom på s. 333 framhållits gransk— ning av markförhållandena ur ledningsbyggnadssynpunkt och ur annan bygg— nadssynpunkt — med hänsyn till kostnaderna för grundläggning och för vägar etc. — fackmässigt sett är av samma karaktär, bör den i regel lämp— ligast ske i ett sammanhang. Intill dess frågan eventuellt löses i annan ord— ning, synes det ändamålsenligt, att plangranskning i va—tekniskt hänseende även får omfatta bedömning av markförhållandena ur allmän byggnadsteknisk synpunkt i enlighet med den praxis som härutinnan redan utbildats i flera talet län.

Viss annan planering. Bebyggelseplanering enligt BL är endast en sida av eller ett led i samhällsplaneringen, om än densamma på grund av sin art och betydelse påkallat uppmärksamhet och omvårdnad tidigare och i större omfattning än andra till samhällsplanering hänförliga frågor.

Byggnadslagstiftningen befattar sig i huvudsak endast med marks använd- ning för bebyggelse, främst tätbebyggelse. Frågor om planering av marks användning för jordbruksändamål, dess fördelning på lämpligt ordnade och avvägda brukningSenheter, därmed sammanhängande bebyggelse och andra fasta anläggningar ankomma på lantbruksmyndigheterna och regleras i andra författningar. Mellan denna planering och bebyggelseplaneringen å ena sidan samt fasti'ghetsbildningen å den andra råder ett i vissa avseenden nära sam— band, vilket i redan tidigare belyst omfattning inordnar även lantmäterimyn— digheterna bland planorganen (s. 103).

Ehuru bostadspolitikens syfte främst är att genom ekonomiskt stöd be— främja en bostadsförsörjning, som är av tillfredsställande standard, har det i den praktiska tillämpningen visat sig nödvändigt för bostadsorganen att, bl. a. i samband med markpolitiska frågor, i viss mån ägna uppmärksamhet åt bebyggelseplanering, va-frågor och fastighetsbildning. Detta synes dock i väsentlig utsträckning bero på de brister, som vidlåda enligt äldre lagstift— ning verkställd planläggning, och på att den nya byggnadslagstiftningen ännu

1 Föredrag den 20 september 1948 av byrådirektören E. Wannfors, hållet vid möte med distriktsingenjörerna, anordnat av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (föreligger i stencil).

• Sida 353
•  Original

icke annat än i begränsad utsträckning hunnit påverka planläggningen av mark, som för närvarande tages i anspråk för ny bebyggelse. Allteftersom den planläggning, varom stadgas i BL, vinner tillämpning för de områden, inom vilka nybebyggelse av tätbebyggelsekaraktär kommer till stånd, torde bostadsorganens behov av att ägna uppmärksamhet åt planfrågor successivt avtaga.

Den planläggning av utnyttjandet av tillgängliga resurser, som i byggnads— regleringens form utövas av arbetsmarknadsorganen, står även på olika sätt i intimt samband med samhällsplanering och samhällsbyggande. Särskilt med hänsyn till de investeringar, som äro förenade med steget från plan till byggande, inträda arbetsmarknadsorganen som i vissa avseenden betydelse- fulla länkar i kedjan av dem, vilkas synpunkter och ställningstaganden på- verka samhällsplaneringen'.

I den mån planläggning, som avses i detta avsnitt, beröres eller påverkas av va.—frågor, är det önskvärt att ifrågavarande myndigheter erhålla möjlighet till samråd med organ med va-teknisk sakkunskap i den omfattning behovet av tillgång till sådan icke tillgodoses på annat sätt.

S tatsbidrags'verksamhet.

Såsom förut flerstädes omnämnts var huvudsyftet vid tillskapandet av den nuvarande va-organisationen att åstadkomma ett organ för handhavande av statsbidragsverksamheten beträffande vattenförsörjning och avlopp. Hit- hörande uppgifter kunna vid genomförande av de sakkunnigas förslag icke förmodas minska i betydelse utan torde i stället under den förutsatta 20-åriga upprustningsperioden komma att ökas. Den övervägande tek— niska karaktären hos de arbetsuppgifter, vilka falla inom denna verksam— hetsgren, gör det nödvändigt att uppgifterna till övervägande del handhavas av ingenjörspersonal. Detta gäller bidragsgivningen till såväl större som smärre anläggningar. Emellertid är härvidlag även en annan synpunkt att ta i betraktande, nämligen det nära samband, som råder mellan frågan om stat- ligt stöd till va-anläggningar och stödåtgärder—na med avseende å. enskilt bostadsbyggande. Det kan här erinras om att statliga lån till utförande av va-anläggningar enligt 1948 års egnahemskungörelse kunna beviljas av läns— bostadsnämnder och bostadsstyrelsen samt att dessa lån i stor utsträckning äro ränte- och amorteringsfria och närmast böra jämställas med statsbidrag (s. 99 f). Enligt de sakkunnigas förslag i statsbidragsfrågan (s. 291 ff) skola reglerna om bidrag till va—anläggningar upptagas i en och samma författning, i anledning varav nyssberörda bestämmelser i egnahemskungörelsen avses skola upphöra att gälla. Detta bör dock givetvis icke innebära, att de myndig— heter, som handhava bostadslåneverksamheten, avkopplas från inflytande på behandlingen av ärenden rörande bidrag till va-anläggningar. Fastmera fram-

! Den omständigheten att frågor om tillgång på arbetskraft och behov utav arbetstillfällen av olika slag kunna påverka lokaliseringen av nya eller utvidgade verksamhetsgrenar har dock endast ringa samband med den nu aktuella delen av samhällsplaneringen.

• Sida 354
•  Original

står det som uppenbart att bidragsverksamheten beträffande anläggningar för vattenförsörjning och avlopp bör i största möjliga utsträckning tillgodogöra sig den särskilda sakkunskap, som först—rädes av bostadslånemyndigheterna. Detta gäller särskilt bidragsgivningen till de mindre Väx—anläggningar, beträffande vilka de sakkunniga i 11 kap. (5. 312 ff) rekommenderat ett system med indi— viduell behovsprövning. De sakkunniga återkomma till denna fråga på s. 353.

Såsom nyss sagts kommer genomförandet av det uppställda 20—årsprogram- met särskilt i bidragshänseende att ställa de tillämpande myndigheterna inför mycket omfattande uppgifter. Det är med hänsyn härtill och för att i möj— ligaste mån minska personalbehovet nödvändigt att efter—se, huruvida icke arbetet i något hänseende kan förenklas i förhållande till vad som nu gäller. I första hand bör härvid eftersträvas att avlasta arbete från den tekniskt ut— bildade personalen genom begränsning av dess arbetsuppgifter.

Givet är att den beredning av bidragsärendena, som föregår besluten i dessa frågor, i allt väsentligt måste utföras av ingenjörspersonal och att någon inskränkning i hithörande arbetsuppgifter knappast kan ifrågakomma. Om- fattningen av de övriga tekniska och ekonomiska uppgifter, vilka inom bidragsverksamhetens ram böra fullgöras av statliga. organ — kontroll av an- läggningarnas utförande och drift, kontroll av upphandling, undersöknings— och projekteringsverksamhet m. m. — är däremot icke i samma grad given.

Vad angår kontrollen av bidragsanläggningar bör det betonas, att dennas syfte blott bör vara att skapa tillräckliga garantier för att de medel, staten i form av bidrag ställer till förfogande för utförande av vai—anläggningar, komma till användning på sätt bidragsförordningen förutsätter. Bidragstaga- ren bör däremot icke ha några anspråk på att den bidragsbeviljande myndig- heten utför kontroll av arbetet utan bör tvärtom själv gentemot staten vara pliktig att svara för att anläggningen utföres på bästa sätt. I enlighet härmed bör bidragsförordningen icke —— såsom för närvarande är fallet — föreskriva skyldighet utan endast rätt för den bidragsbe- viljande myndigheten att utöva sådan kontroll. Bidragstagaren bör själv vara pliktig att på lämpligt sätt låta övervaka att bidragsanläggning ut- föres tillfredsställande. Beträffande individuella bidrag bör, i analogi med vad som gäller i fråga om det statliga bostadsstödet, kommunens förmed- lingsorgan anlitas för erforderlig kontroll i den mån så är lämpligt. Den statliga kontrollen torde i princip böra inskränkas till en stickprovsvis eller på annat liknande sätt bedriven tillsyn över att bidragstagares egen eller i fråga om individuella bidrag kommunens kontroll är av lämplig om- fattning och ändamålsenligt handhavd. Detta bör icke utesluta, att om bidragstagares eller kommuns kontroll brister eller eljest särskild anledning föreligger _ t. ex. om det visar sig svårt att, särskilt för mindre företag, erhålla kvalificerad hjälp för rimlig kostnad —— den statliga kontrollen i undantagsfall blir av större omfattning.

Vad särskilt beträffar kontroll över upphandling och över kostnader för anläggnings utförande i sådana fall, då den verkliga kostnaden befinnes böra läggas till grund för bestämning av det slutliga bidragsbeloppet (jfr s. 540 f),

• Sida 355
•  Original

tordle denna i minsta möjliga utsträckning böra ombesörjas av bidragsmyndig- hetens personal. I stället bör bidragstagaren i eget intresse härför anlita kon- trollant eller konsulterande ingenjör, som i övrigt biträder bidragstagaren. Självfallet bör dylik kontroll i ovan avsedda fall icke ske genom person som är direkt anställd hos bidragstagaren. För övrigt utgå de sakkunniga från att den statliga upphandlingsförordningen icke — såsom för närvarande är fallet —— obligatoriskt skall tillämpas beträffande va.—anläggningar, vilka erhålla statsbidrag. — De sakkunniga hänvisa i övrigt till vad som i specialmotive- ringen till bidragsförordnin-gen (s. 539 f) anföres beträffande kontroll och bestämning av bidragsbelopps storlek.

Särskilt i fråga om mindre anläggningar och i vissa delar av landet före- ligga starka önskemål och behov av att undersökningar och upprättande av förslag för sökandes räkning skola kunna ske genom statlig myndighets för- sorg. Undersöknings— och förslagsverksamhet, inberäknat brunnsborrning i lösa jordlager, utföres för närvarande, om än i ganska begränsad utsträck— ning, av väg- och vattenbyggnadsverkets vai—organisation och synes fylla ett angeläget behov, som hittills icke i tillräcklig omfattning tillgodosetts på annat sätt. Även för den med va-uppgifter sysselsatta personalens rekryte- ring och fortbildning är det angeläget, att den får syssla icke enbart med granskning av förslag utan i viss utsträckning även med undersöknings— och förslagsverksamhet.

Enligt gällande bidragsförfattning äger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på begäran av bidragstagare åtaga sig anläggnings utförande i egen regi. Denna möjlighet för bidragstagare att i vissa fall kunna få anläggning utförd genom statligt organ torde böra bibehållas.

I det föregående ha ifrågakommande uppgifter av va-teknisk natur redovi- sats efter de tre verksamhetsområden, inom vilka de i huvudsak falla, näm- ligen rättstillämpning, bebyggelseplanering (inberäknat bostadspolitik m. m.) och bidragsverksamhet. Som underlag för organisationsfrågans bedömning är även uppdelning efter vissa andra grunder belysande.

En uppdelning i sådana uppgifter, som äro av permanent art, och sådana, som endast komma att föreligga en kortare eller längre men dock begränsad tid, är sålunda i detta sammanhang av intresse. Till den förra gruppen höra samtliga de uppgifter, som ha med rättstillämpning och med bebyggelse- planering att göra med undantag för sådana planeringsuppgifter, som enligt vad därom (s. 338 f) anförts endast övergångsvis behöva ankomma på de bostadspolitiska organen. Till den senare gruppen höra, förutom sistnämnda uppgifter, alla eller i varje fall flertalet av dem, som sammanhänga med bidragsverksamheten, vilken beräknas kunna avvecklas efter den antagna tjugoåriga upprustningsperioden.

Ur organisatorisk synpunkt är det av särskilt intresse att fastslå, vilka av de ovannämnda uppgifterna som äro av beskaffenhet att kunna handläggas

• Sida 356
•  Original

av myndigheter och tjänstemän med lokal stationering och vilka uppgifter som lämpligen böra förbehållas en centralt placerad myndighet med verksamhets- område, omfattande hela riket. Principiellt anse de sakkunniga, att det för verksamheten är till fördel, om förekommande ärenden beredas, granskas och prövas av personal, som genom vistelse i den trakt, ärendena beröra, förvärvat kännedom om dess speciella förhållanden och behov. Genom ett system, vari tyngdpunkten förlägges till lokala myndigheter, underlättas även kontakten mellan myndigheterna och den allmänhet, varmed de i sin verksamhet träda i förbindelse, vilket är ägnat att underlätta och påskynda arbetet saint minska anledningarna till friktion mellan myndigheterna och allmänheten. De sak— kunniga anse därför, att ett förslag i fråga om va-verksamhetens organisation bör utgå från att verksamheten i möjligaste mån skall decentraliseras.

Såsom framgår av det i 9 kap. (s. 216 ff) sagda, har den nu antydda prin- cipen satt sin prägel på det förslag, de sakkunniga framlägga angående för— farandet i de ärenden, vilka regleras av den tilltänkta va-lagen. I den mån dessa ärenden skola ankomma på administrativa myndigheter, är beslutande— rätten anförtrodd länsstyrelsen. Det förutsättes härvid, att länsstyrelsen skall erhålla tillgång till erforderlig teknisk personal för att bemästra de uppgifter, vilka sålunda läggas på densamma. Redan härav framgår behovet av en va- organisation, vars distriktsindelning bör motsvara länen. Även vad ovan anförts angående tillämpning av hälsovårdsstadgan samt om va—organisa- tionens medverkan i bebyggelseplanering m. m. förutsätter att samarbetet mellan va-organisationen, å ena, samt hälsovårds— och planmyndigheterna, å andra sidan, etableras redan på länsstadiet.

Statsbidragsverksamheten ombesörjas, på sätt framgår av det förut sagda, för närvarande i allt väsentligt centralt, ehuru nuvarande bidragsförfattning utgår från att beredningen av ärendena skall i stor utsträckning ske genom distriktsingenjörerna och att endast beslutanderätten skall ankomma på det centrala organet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Detta kan icke anses till- fredsställande. Åtminstone _utredningsarbetet i statsbidragsärenden bör i allt väsentligt vara förlagt till den lokala organisationen. Enligt de sakkun- nigas mening tala därjämte övervägande skäl för att även beslutanderätten i bidragsärenden i normala fall får ankomma på. lokala myndigheter.

Då det redan med nuvarande bestämmelser visat sig, att den lokala va- organisationen ej är tillräcklig för att fylla de uppgifter, inför vilka den blivit ställd, är det uppenbart, att den måste väsentligt utökas. Detta blir i än högre grad fallet om de lokala organen i nyss förutsatt omfattning skola medverka. i fråga om beslut i bidragsärenden. Förstärkning av den lokala va—organisa— tionen är därför ett trängande önskemål.

Därest beslutanderätten i va-frågor decentraliseras till de lokala myndig— heterna i nu avsedd omfattning, skulle det möjligen kunna ifrågasättas, om de ärenden, vilka med hänsyn till sin natur måste handläggas centralt, äro av den omfattning och betydelse, att de motivera bibehållandet av en särskild central va-myndighet. Tänkbart vore sålunda, att avgörandet av dessa ärenden för—

• Sida 357
•  Original

behuölles Kungl. Maj:t och att beredningen av ärendena verkställdes inom vederbörande. statsdepartement. En närmare granskning av arbetsuppgifternas art ,ger emellertid vid handen att en sådan ordning ej vore lycklig.

De lokala myndigheternas uppgifter komma att vara endels av juridisk art, endels av teknisk-ekonomisk. De förra komma huvudsakligen att hand— läggas av personal med juridisk och administrativ utbildning och erfarenhet, och praxis på området kommer att i väsentlig mån utbildas genom prejudice- rande beslut av högre instans i de ärenden som besvärsvägen föras vidare. De teknisk—ekonomiska uppgifterna måste däremot i huvudsak ankomma på per- son.-al med speciell utbildning på detta område. I den mån ärenden genom besvär bringas under prövning i högre instans, förutses denna prövning en- dast i relativt. ringa utsträckning komma att avse ärendenas tekniska och teknisk—ekonomiska sida. Denna prövning kan därför ej förväntas på detta område få samma prejudicerande och normerande betydelse som på det juri— diska. Därjämte ligger det i sakens natur, att behovet av ett centralt utre— dande, normerande och samordnande organ är avgjort större på det teknisk- ekonomiska än på det rättsliga området. Avgöranden i tekniska frågor fordra nämligen ofta tillgång till så specialiserad expertis, att behovet därav icke rimligen kan tillgodoses inom de lokala myndigheterna. Dessa myndigheter kunna därför förutses komma att ha ett påtagligt behov av ett centralt tjänste— ställe, dit de kunna vända sig för att få råd och anvisningar i speciella frågor. Detta torde gälla. såväl bidragsärenden som va-lagens tillämpning och i viss utsträckning även planeringsärenden. Även de högre administrativa instan- serna, Kungl. Maj:ts kansli inräknat, torde ha behov av ett centralt remiss— organ i va—frågor av teknisk-ekonomisk natur. Genom att de företräda ett specialområde, komma va-teknikerna, oavsett i vilken myndighet de inordnas, att intaga en relativt fristående ställning. Det kommer med hänsyn härtill att föreligga ett uppenbart behov att samordna deras verksamhet samt att cen— tralt insamla och bearbeta erfarenheter och uppgifter från de olika länen. Det torde också av liknande skäl vara önskvärt med medverkan av ett centralt tekniskt organ i ärenden rörande ingenjörspersonalens rekrytering och be- fordran m. 111.

Vad speciellt bidragsverksamheten beträffar synes det, kanske i högre grad än i fråga om något annat av de berörda områdena, önskvärt med ett centralt organ för att på grundval av på olika håll vunna erfarenheter samordna hand— läggningen av bidragsärenden, för att underlätta denna genom anvisningar av teknisk, ekonomisk och annan art och för att uppnå den likformighet i till- lämPningen av bidragsförordningen som befinnes önskvärd. Då man vidare icke kan räkna med att de lokala myndigheterna skola kunna förvärva en så allsidig och samtidigt specialiserad erfarenhet, att de fullt självständigt skola kunna pröva och avgöra även ärenden angående större eller i tekniskt avseende mera komplicerade anläggningar, torde det vara nödvändigt att i dylika fall förutsätta medverkan av ett centralt va—organ i prövningen av ärendena. Ett dylikt organ är även erforderligt för prövning av behovet av

• Sida 358
•  Original

bidragsmedel för de olika länen och som remissinstans i bidragsfrågor åt Kungl. Maj:t.

De sakkunniga förutsätta därför, att den lokala va—organisationen måste kompletteras med ett centralt va—organ. Till frågan om den närmare utform- ningen av detta organ återkomma de sakkunniga på s. 363 ff.

Innan de sakkunniga redogöra för sina överväganden och förslag beträfd fande den i länen och centralt erforderliga personalorganisationen för va— frågor, skola först två arbetsuppgifter behandlas, som icke mera ingående berörts i den föregående framställningen, nämligen dels frågan om tillsynen till motverkande av förorening av grund- och ytvatten, dels frågan om den projekterings— och bru-nnsborrningsverksamhet, som redan nu i begränsad om— fattning bedrives av väg— och vattenbyggnadsverkets va-organisation.

C. Tillsynen till motverkande av förorening av yt- och grundvatten.

Lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden utgör ett komplement till VL:s bestämmelser till motverkande av förorening av ytvatten och är avsedd att säkerställa sagda bestämmelsers tillämpning och efterlevnad. Tillsyn enligt lagen åvilar fiskeristyrelsen och utövas av dess till Drottningholm förlagda tillsynsavdelning (den tidigare fisketillsynsmyn- digheten). De uppgifter som enligt lagen äro anförtrodda fiskeristyrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet, äro dock huvudsakligen av övervakande, utredande och rådgivande art. Befogenheten att med bindande verkan med- dela föreskrifter till förhindrande eller motverkande av förorening ligger hos länsstyrelsen (4 och 7 %% tillsynslagen); länsstyrelsen har dessutom vissa andra i lagen angivna uppgifter (8 och 9 %% tillsynslagen). — För den följande framställningen vilja de sakkunniga i detta sammanhang även erinra om läns- styrelses befogenhet jämlikt 2 kap. 58 % 'VL att meddela föreskrifter och vid- taga åtgärder till skydd mot menlig inverkan å grundvattentillgångar.

Enligt tillsyn-slagen är det emellertid i första hand endast tillsyn ur fiske— och naturskyddssynpunkt som ankommer på fiskeristyrelsen som tillsyns— myndighet. Att med hänsyn till sanitära intressen utöva tillsyn till mot- verkande av vattenförorening ankommer jämlikt hälsovårdsstadgan på hälso- vårdsmyndigheterna; även fiskeristyrelsen skall dock genom sin tillsynsavdel— ning utöva sådan tillsyn i den mån det lämpligen kan ske. Befogenheten att meddela lagligen bindande föreskrifter till motverkande av förorening utövas även enligt hälsovårdsstadgan av länsstyrelsen såsom högsta hälsovårdsmyn- dighet i länet även om den i stor utsträckning primärt ankommer på hälso— vårdsnämnderna.

I sin redogörelse i avsnitt 7 av 10 kap. för frågorna om bestämmelser och åtgärder för att skydda grund- och ytvatten mot otillåtlig förorening ha de sakkunniga understrukit behovet av utredning snarast möjligt i syfte att effektivisera detta skydd. När sådan utredning kan igångsättas, är för när—

• Sida 359
•  Original

varande ovisst, och efter det att så skett, kommer det att dröja åtskillig tid, innan utredningsresultat framkommit och hunnit omsättas i praktiska åt- gärder. Emellertid är de nuvarande skyddsbestämmelsernas otillfredsstäl- lande effekt ej endast hänförlig till brister i själva de materiella bestämmel— serna; dessa torde åtminstone till sina grundtankar kunna betecknas såsom i stort sett tillfredsställande. Det är i väsentlig mån i fråga om tillämpningen och efterlevnaden det hittills brustit (jfr s. 271 f). Såsom i 10 kap. angivits har detta till viss del sin grund i investeringsbegränsningen. Men till väsentlig del beror det endels på otillräckliga resurser hos de berörda organen, fiskeri- styrelsen som tillsynsmyndighet, hälsovårdsmyndigheterna och länsstyrel— serna, men ende-ls otvivelaktigt även på den organisationssplittring och fördelning av ansvaret och uppgifterna beträffande va—frågor på ett flertal offentliga organ —— varav icke något fått huvudansvaret sig tilldelat —— som de sakkunniga tidigare (s. 158 f) påtalat.

Även utan att avvakta resultatet av en kommande utredning om skyddet mot föroreningar bör det därför vara möjligt att inom ramen för gällande och av de sakkunniga föreslagen lagstiftning uppnå ökad effektivitet i sagda avseende genom en lämpligare samordning av uppgifterna och en lämpligare arbetsfördelning mellan olika organ samt genom Vissa organisatoriska åtgär- der i övrigt.

Vad först hälsovårdsmyndigheterna _ hälsovårdsnämnderna, länsstyrel— serna och medicinalstyrelsen — beträffar, sakna bland dem hälsovårdsnämn- derna i landskommunerna i flertalet fall sakkunskap för uppgifter på förore— ningsområdet. Ej heller ha de annat än i ringa mån tillgång till råd och anvisningar samt stöd i annan form från överordnade myndigheter. Läns- styrelserna ha i första provinsialläkarna experter på hygienens område, och genom tillkomsten av distriktsingenjörerna för vatten och avlopp ha de även om än i begränsad utsträckning fått tillgång till va-teknisk sakkunskap (jfr s. 331). Medicinalstyrelsens möjligheter att som centralorgan för den all— männa häls0vården motverka en ur dennas synpunkt beklaglig och ofta all— varlig förorening av vattendrag och sjöar inom bebyggda områden synas ha varit relativt ringa. Hälsovårdsnämnder och andra myndigheter ävensom enskilda kunna i föroreningsfrågor av sanitär art anlita statens institut för folkhälsan för erhållande av viss undersökning och rådgivning. Denna möj— lighet torde dock, bl. a. på grund av avstånden och institutets begränsade resurser, endast stå till buds i ett relativt ringa antal fall. Institutet besitter expertis endast på hygienens och vattenkemiens områden men saknar sådan inom limnologiens och va—teknikens fält. _ Det ovan berörda stadgandet i 2 kap. 58 % VL, enligt vilket länsstyrelse äger viss befogenhet att ingripa till skydd mot skadeverkningar å grundvattentillgång, torde hittills endast i undantagsfall ha kommit i praktisk tillämpning, främst beroende på att läns- styrelserna i avsaknad av tillräckliga och för uppgiften lämpade personella resurser icke kunnat utöva någon aktiv tillsyn i detta avseende.

Hälsovårds— och vattenförsörjningsintressena äro emellertid icke de enda, som äro berörda av vattenföroreningsfrågor. Såsom nyss nämnts skall fiskeri—

• Sida 360
•  Original

styrelsen genom sin tillsynsavdelning utöva tillsyn ur fiske— och naturskydds— synpunkt samt i den mån så lämpligen kan ske även ur hälsovårdssynpunkt (2 och 7 %% tillsynslagen och 1 % instruktionen för fiskeristyrelsen). Tillsynen genom fiskeristyrelsen och den tidigare fisketillsynsmyndigheten har till följd av de begränsade personalresurserna kommit att inriktas på sådana för- oreningsfrågor, beträffande vilka antingen klagomål framföres till myndig- heten eller eljest kommer till dess kännedom, eller industrier och samhällen begära råd och anvisningar i fråga om reningsåtgärder eller anmälan göres jämlikt 1, 2 eller 4 % förprövningskungörelsen rörande planerat utsläppande av avloppsvatten från vissa slag av industrier eller större bostadsbebyggelse eller ock behandling vid vattendomstol eljest påkallas. — Svårigheterna för ett organ med tidigare endast två år tre, sedan september 1950 fyra befattnings- havare att utöva någon effektiv tillsyn över hela landet till motverkande av förorening av sjöar och vattendrag ligga i öppen dag. Verksamheten har med nödvändighet blivit ojämnt fördelad mellan olika geografiska, av förorening berörda områden, vilket icke minst gäller kontakten mel- lan tillsynsmyndigheten med dess huvudsakligen endast. övervakande, utredande och rådgivande uppgifter och länsstyrelserna, som jämte vat- tendomstolarna ha de administrativa och judiciella befogenheterna.1 Att tillsynen är uppdelad på skilda organ för tillsyn dels ur hälsovårdssynpunkt, dels ur fiske- och naturskyddssynpunkt, kan icke undgå att vålla vissa olägen- heter, bl. a. på grund av svårigheterna att i förväg avgöra vilka olika myndig- heter och institutioner som lämpligen böra inkopplas på ett föroreningsärende eller i vilken ordning de skola inkopplas och vem som skall anses ha den primära initiativskyldigheten och huvudansvaret i aktuella föroreningsfall. Genom tillkomsten av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens bidragsverksamhet och de härför inrättade distriktsingenjörsbefattningarna har organisations- bilden ytterligare komplicerats.2

* och ” Ur en artikel rörande vattenhygienens organisatoriska ställning i Sverige av laboratorn vid fiskeristyrelsens tillsynsavdelning i Drottningholm, fil. dr. Arne Lindroth. publicerad i tidskriften Vattenhygien 1949 nr 3 må följande citeras (s. 66—67):

»En granskning (av vattenhygienens administration) uppvisar en synnerligen rikhaltig samling lokala och centrala myndigheter och institutioner, vilka med oenhetligt fixerade, delvis övergripande befogenheter och skyldigheter och med kravet på sakkunskap i olika grad tillfredsställt. helt eller delvis arbeta på. vattenhygieniska områden. Vi ha Statens institut för folkhälsan med medicinsk, bakteriologisk och vattenkemisk sakkunskap såsom ett undersökande organ inom bl. a. den sanitära vattenhygienen. Vidare fisketillsyns- myndigheten med biologisk och sedan ett år teknisk sakkunskap såsom en myndighet för icke blott undersökningar utan även granskning och tillsyn beträffande alla ytvattenför- oreningar, alltså inom såväl den sanitära. som allmänna vattenhygienen. Våg- Och vatten- byggnadsstyrelsen har en omfattande verksamhet för granskning av sanitärt vattenhygie- niska projekt i den mån statsbidrag sökes eller kommer att sökas för deras genomförande.

Det är givet att verksamheten måste bli lidande på denna ur vattenhygienisk synpunkt allvarliga brist på enhetlighet Exempel på. likartade ärenden, som gått helt olika. admini- strativ väg eller icke behandlats av den rätta eller mest sakkunniga instansen eller som dansat runt till två eller tre olika. myndigheter, vilka varandra ovetande yttrat sig på samma premisser, skulle lätt kunna framdragas. Ofta ligger orsaken i obekantskap med gällande författningar — vissa. länsstyrelser synas icke veta om t. ex. fisketillsynsmyndig- hetens existens, medan kontakten mellan andra länsstyrelser och myndigheten är mycket god — men bortsett härifrån kan ett ärende fullt korrekt enligt författningarna slump- artat gå flera vägar och dess behandling kan ge skilda resultat beroende på skyldigheter och befogenheter hos det eller de organ, vilka det råkar passera..»

• Sida 361
•  Original

Såsom i det föregående (5. 216 ff och 336 ff) närmare berörts, ha de sak— kunnigas överväganden i fråga om va.—verksamhetens organisation lett till den slutsatsen, att verksamheten bör i det väsentliga ankomma på lokala myndig— heter med tillgång till va-tekniskt utbildad personal men att det därjämte bör finnas en central va.—myndighet med uppgift bl. a. att tillhandahålla expertis i mera speciella frågor, att genom råd och direktiv sörja för samordning av verksamheten samt att i övrigt utgöra ett ledande och samordnande organ för den lokalt placerade personalen.

Genom en dylik organisation skapas för va—myndigheterna förutsättningar för att framgångsrikt angripa de flesta av de problem, som beröra va-frågorna. Dessa myndigheter komma var inom sitt område att utgöra verkliga huvud- organ med avseende å hithörande spörsmål. Vad särskilt angår frågan om åtgärder till motverkande av vattenförorening genom avloppsvatten, komma va—organen såväl i den lokala som i den centrala instansen att förfoga över väl kvalificerad expertis. I avvaktan på sådant utredningsarbete, som måste föregå en mera ändamålsenlig lagstiftning och andra åtgärder till skydd mot otillbörlig förorening, och i syfte att uppnå en effektivare och rättvisare av- vägning mellan de av föroreningsfrågor berörda intressena, föreslå de sakkun- niga därför att va-myndigheterna erhålla i uppdrag att ägna särskild uppmärksamhet åt här berörda frågor och söka inom ramen för gäl- lande och av de sakkunniga föreslagen lagstiftning i största möjliga mån tillgodose behovet av effektivare åtgärder från det allmännas sida. I mån av tid och arbetskraft böra de verka för en ändamålsenlig planläggning beträf- fande disposition och föroreningsskyddande reglering av grund- och ytvatten— tillgångar för vattentäktsändamål och av vattendrag och sjöar såsom recipi— enter för avloppsvatten. Genom de uppgifter” som samlas och den erfarenhet och överblick som successivt kommer att vinnas hos va-organen beträffande dessa frågor, bör härjämte en kommande utredning om erforderliga reformer och lämpligare lagstiftning till motverkande av vattenförorening i väsentlig mån bli förberedd och underlättad.

I linje med det nu anförda och i omedelbar anslutning till tankegången att göra va.-organen till huvudmyndigheter för va-frågorna föreslå de sak- kunniga, att de uppgifter i fråga om vattenförorening och åtgärder till mot- verkande härav, som nu jämlikt tillsynslagen, förprövningskungörelsen och instruktionen för fiskeristyrelsen ankomma på denna styrelse, i stället över- föras till va-organen (se förslaget till ny tillsynslag och tillhörande special- motivering, s. 509 ff).

Som en konsekvens av detta förslag bör tillsynsavdelningen i Drottningholm överflyttas från fiskeristyrelsen till det centrala va—organet. En sådan överflytt— ' ning och samordning är enligt de sakkunnigas mening till fördel såväl för via-organisationens som för tillsynsavdelningens uppgifter och verksamhet. För den förra är det angeläget med en nära och smidig tillgång till den speciella sakkunskap, särskilt inom sötvattensbiologiens område, som tillsynsavdel- ningen representerar. Värdet och behovet härav synas, såvitt de sakkunniga kunna bedöma, vara väsentligt större för vat-organisationens del och mindre

• Sida 362
•  Original

för fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök, där sådan sakkunskap ändock är till finnandes även utanför tillsynsavdelningen. För den sistnämndas verk- samhet måste det vara värdefullt att såsom tillhörande det centrala va-organet ha intim kontakt med de myndigheter, som ha de administrativa befogenhe- terna att vidtaga eller föreskriva åtgärder till motverkande av förorening. Genom att dessa myndigheter få tillgång till va-teknisk personal i till— räcklig omfattning böra de direkt övervakande och initiativtagande upp— gifterna kunna decentraliseras till denna personal liksom även utredning och rådgivning i mindre komplicerade fall. Härigenom bör övervakningen kunna bli betydligt effektivare, samtidigt som tillsynsavdelningen mera odelat kan ägna sig åt de uppgifter av utredande och rådgivande art. vilka oundgängligen kräva dess speciella sakkunskap. Enbart en sam— ordning av va—organisationen och tillsynsavdelningen bör därför vara likvärdig med viss personalförstärkning till båda och ge en väsentligt rationellare och effektivare organisation än om de bibehållas åtskilda. En sådan organisationsförändring synes de sakkunniga innebära så- dana påtagliga fördelar, att även om utredning angående skydds- och för; oreningsfrågorna omedelbart kunde ha påbörjats, de sakkunniga likväl hade ämnat föreslå en dylik samordning omedelbart utan avvaktande av utred- ningens resultat.

De sakkunniga ha icke ansett sig ha anledning att närmare än som här skett ingå på tillsynsavdelningens arbetsuppgifter och ej heller på dess per— sonalbehov, utan de sakkunnigas förslag går, i den mån ej annat följer av det anförda och av specialmotiveringen till den nya tillsynslagen, endast ut på att tillsynsavdelningen, med den begränsning av arbetsbelastningen som det föreslagna överförandet av vissa uppgifter till den lokala va—organisationen innebär men i övrigt med i huvudsak oförändrade arbetsuppgifter, överflyttas från fiskeristyrelsen till det centrala va-organet. Under senare år ha upprepade framställningar gjorts om utökning av och förbättrad löneställning för till— synsverksamhetens personal. I viss utsträckning ha dessa framställningar jämväl bifallits. De sakkunniga ha även övervägt att i samband med den förordade organisationsförändringen föreslå viss förstärkning av tillsynsav- delningens personal. Då emellertid avdelningens uppgifter delvis föreslås överförda till länsstyrelserna och hos dem föreslagen va-personal, kommer detta såsom nyss framhållits att medföra viss avlastning för tillsynsavdel- ningen. Å andra sidan kommer den förutsatta ökningen av investeringen i va-anläggningar och åtgärder till motverkande av förorening att innebära en ökning av avdelningens arbete. Investeringskvoten för va—ändamäl torde dock icke omedelbart kunna höjas i någon mera väsentlig utsträckning. Med hän— syn härtill synes någon tids erfarenhet av den föreslagna förändringen i fråga ' om organisation och arbetsfördelning och därav följande inverkan på avdel— ningens personalbehov utan större olägenhet kunna avvaktas. Skulle den förordade utredningen rörande hela skydds- och föroreningsfrågan komma till stånd utan längre dröjsmål, kan även detta vara ett skäl för att icke omedel-

• Sida 363
•  Original

bart utvidga den nuvarande tillsynsavd—elningen. Å andra sidan äro de sak- kunniga angelägna att framhålla, att det här sagda icke bör tagas till intäkt för att i avvaktan på sådan utrednings resultat uppskjuta den förstärkning av tillsynsavdelningen, som måhända redan kort tid efter organisationsföränd— ringens genomförande befinnes påkallad.

Några vägande invändningar mot överflyttningen torde icke kunna göras från fiskeriintressenas sida. De mindre nackdelar, varmed den ifrågasatta organisatoriska förändringen till äventyrs kan förmenas vara förenad ur ren fiskerisynpunkt, kunna ej anses vara av sådan betydelse, att de tillnär- melsevis uppväga de fördelar som stå att vinna genom tillsynsavdel— ningens överflyttning till det centrala va—organet. Det må erinras att den tidigare fisketillsynsmyndigheten var ett praktiskt taget själv- ständigt arbetande organ, om den än formellt stod under lantbruksstyrelsens överinseende. Dess införlivande med fiskeristyrelsen i samband med dennas tillkomst torde likaledes få anses ha varit motiverat mera av formella än reella skäl. Såväl fisketillsynsmyndigheten som fiskeristyrelsens tillsynsav— delning äro föga adekvata benämningar på ett organ, som icke endast står i fiskerinäringens utan i hög grad även i den allmänna vattenhygienens, natur— skyddets och de sanitära intressenas tjänst. Skadan på fisket är endast en sida., och knappast den viktigaste, av den ödeläggelse utav ekonomiska och ideella värden, som redan inträffat eller som kan befaras inträffa till följd av vattendragens förorening. Genom att avdelningen i stället för att som nu vara anknuten till ett ämbetsverk gåves en fristående ställning, skulle, enligt vad chefen för avdelningen förmenar, vissa fördelar stå att vinna. Dessa kunna dock enligt de sakkunnigas uppfattning icke uppväga vinsterna av det genom samordning med det centrala va—organet möjliggjorda intima sam— arbetet med detta och med läns-styrelserna. och dessas va—tekniska personal. Självfallet får överfly'ttningen ej medföra, att. fiskeriintressenas synpunkter och behov av utredning i föroreningsfrågor bli sämre tillgodosedda än om tillsynsavdelningen förbleve knuten till fiskeristyrelsen eller organiserades som en fullt självständig myndighet.

D. Projekterings- och bruunsborrningsverksamheten.

I avsnitt B ha de sakkunniga på anförda skäl förordat, att viss projekterings- och brunnsborrningsverksamhet liksom hittills skall bedrivas av va—organisa- tionen (s. 341).

Dylik verksamhet bedrevs i vad det gällde vattenförsörjning för enstaka gårdar och därmed jämförliga anläggningar under en följd av år av den förut- varande egnahemsorganisationen. Även väg— och vattenbyggnadsverkets va- organisation har alltsedan sin tillkomst i mindre omfattning bedrivit en motsvarande verksamhet avseende såväl separata tva-anläggningar som an- läggningar gemensamma för inemot ett femtiotal fastigheter. Vid egnahems— organisationens upphörande den 30 juni 1948 överfördes dess brunnsborr—

• Sida 364
•  Original

ningsverksamhet och härför avsedd personal och utrustning till väg- och vat- tenbyggnadsverket. Den av egnahemsorganisationen bedrivna brunnsborr— ningsverksamheten hade mot slutet av organisationens tillvaro av olika skäl nedgått avsevärt, så att av befintliga 10 a 12 'borraggregat ej mer än ett par voro i drift. Väg- och vattenbyggnadsverket disponerade före övertagandet av denna egnahemsorganisationens verksamhet endast två aggregat. För närvarande kunna på grund av personalsvårigheter och vissa andra omständig- heter ej heller mer än 3 51 4 aggregat utnyttjas. Till ett par av dessa höra vardera en jeep för transport och drift av respektive aggregat. Även de övriga i bruk varande aggregaten äro numera motordrivna. — Borrningsut- rustningen är endast avsedd för borrning i lösa jordlager, icke i berg. Brunns- borrning i berg utföres av ett stort antal privata företagare i alla delar av landet. Ifrågavarande företagare åtaga sig däremot endast i ringa utsträckning borrning i lösa jordlager, vilket ofta är ett vida billigare och samtidigt i många fall säkrare sätt att anskaffa eller lokalisera grundvatten än borrning i berg. Anledningarna till att flertalet borrningsfirmor företrädesvis vilja åtaga sig bergborrning äro flera, men huvudorsaken torde vara att bergborrningen är enklare och ekonomiskt mera lönande, bl. a. på grund av de stora borrdjup det vanligen är fråga om.

Även några av hushållningssällskapen ha utrustning och personal för jord- borrning och ombesörja i viss omfattning sådan borrning för uppdragsgivares räkning.

För vattenanskaffningen till enstaka fastigheter och eljest till mindre va- anläggningar är det enligt de sakkunnigas mening i hög grad angeläget, att allmänheten kan erhålla sakkunniga och av ekonomiska vinstintressen opå- verkade råd och anvisningar i vattentäktsfrågor, t. ex. huruvida vatten i första hand bör och med utsikt till framgång kan sökas i lösa jordlager genom borr— ning eller eventuellt grävning eller om man omedelbart eller efter vissa för- sök i de lösa jordlagren bör borra i berg. För närvarande synes allmänheten i betydande utsträckning mer eller mindre slentrianmässigt anlita bergborr— ning för vattenanskaffning även i fall där andra metoder skulle givit såväl billigare som säkrare resultat. Både för att underlätta och främja vattenför- sörjningen på landsbygden och för att för landsbygdsbefolkningen nedbringa kostnaderna härför bör den statliga vet-organisationen lämna råd och anvis- ningar och för uppdragsgivares räkning ombesörja borrning i lösa jordlager för anskaffning eller lokalisering av vattentäkter. Borrnings- och projekte— ringsverksamheten torde från sin nuvarande relativt ringa och till ett fåtal län begränsade omfattning successivt böra utvidgas i den takt vari behov därav ger sig tillkänna och personella och andra resurser kunna ställas till förfogande. Det bör övervägas huruvida icke verksamheten även bör om- fatta bergborrning.

Om den statliga va.—organisationen i större omfattning än hittills handhade brunnsborrnings- och vattentäktsfrågor, skulle även den fördelen vinnas, att man inom organisationen finge en ingående kännedom om grundvattenpro-

• Sida 365
•  Original

blemaen och vattenanskaffningsmöjligheterna inom olika områden. Genom lämpilig arkivering och sammanställning av bl. a. borrningsresultat och observationer rörande grundvattenståndet skulle bedömningen av hithörande frå-gom underlättas och vattenförsörjningen i många fall förbilligas. Det så- lundza samlade och sammanställda materialet kunde även bli av värde ur bl. a.. agrikulturella, hydrologiska och geologiska synpunkter.1

Dte uppdragsgivare, för vilka borrnings— och undersökningsarbeten utföras av väg och vattenbyggnadsverket, debiteras avgifter efter en låg, enbart på självikostnaden för borrningsutrustningen och den med borrning och projek- tering direkt sysselsa'dta personalens löner och resor m. m. grundad taxa eller berälkning. I stället utgår i allmänhet icke statsbidrag till kostnad för under— sökning genom va-organisationens försorg, då ju det förhållandet, att undersök- ning utföres och debiteras på sådant sätt, för uppdragsgivarna innebär en ej oväsentlig förmån i jämförelse med det fall att enskild företagare eller konsult anlitas för uppgiften.

Due sakkunniga äro av den uppfattningen, att avgifterna böra beräknas efter affärsmässiga grunder och i syfte att med skälig säkerhetsmarginal ge full täckning för statens samtliga kostnader för löner, utrustning och omkostnader, som belöpa på undersöknings— och projekteringsarbeten utförda åt en— skildla, samfälligheter eller kommun. I gengäld böra kostnaderna för genom va.-organisationens försorg utförda arbeten av detta slag vara i bidragshän— seenrde jämställda med kostnader för undersökning och projektering som utföres i annan ordning. —— Enligt vad de sakkunniga erfarit är detta spörs— mål för närvarande föremål för vissa utredningar och överväganden inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Anslag för inköp av borrningsaggregat, motorfordon och annan erforderlig utrustning och materiel bör bokföras såsom förlagsmedel och avgifterna för materielens utnyttjande beräknas så, att de förslå till förräntning och av- skrivning av förlagsmedlen och till erforderliga ersättningsanskaffningarff —— För avgiftsberäkning samt för bokföring och redovisning av inflytande avgifter ävensom löner och omkostnader böra bestämmelser fastställas av Kungl. Maj:t. Vederbörande myndighet bör ha befogenhet att i propor- tion till behovet av ifrågavarande verksamhet och därav härflytande inkoms— ter anställa personal för borrnings- och undersökningsuppgifter med högst viss av Kungl. Maj:t angiven löneställning. Det torde böra ankomma på det blivande centrala va-organet att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till erforderliga bestämmelser för verksamheten i fråga.

¹ Dessa spörsmål ha delvis varit föremål för förberedande diskussion mellan represen— tanter för de sakkunniga, va-byrån i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt 1960 års geo— logiutredning. ? Ehuru ifrågavarande anslag således böra bokföras som en förlagsfoud, lämna de sak- kunniga öppet. huruvida medlen i riksstaten böra anvisas av kapitalmedel eller driftmedel. Med hänsyn till att det totala behovet av förlagsmedel för ändamålet endast torde bli av storleksordningen ett eller annat hundratusental kronor och till att de anslag, som kunna. erfordras för ökning av utrustningen under de närmaste åren, ej torde komma att uppgå till större belopp än några tiotusental kronor per år, torde det måhända vara lämpligast att anvisa driftmedel för ändamålet.

• Sida 366
•  Original

Någon större omedelbar ökning av borrnings- och projekteringsverksam— heten torde icke vara möjlig eller lämplig, förrän den nya va-organisationen hunnit träda ordentligt i funktion och arbetskraftsbehovet för dess primära arbetsuppgifter kunnat tillgodoses. För budgetåret 1952/53 föreslå de sake kunniga i det följande (s. 392) viss anvisning av förlagsmedel. Behov kan jämväl komma att uppstå, av visst anslag för utförande av undersökningar av allmänt eller för ett större område gemensamt intresse, för vilka kostnaderna icke kunna påföras viss uppdragsgivare. Det torde böra ankomma på det centrala va-organet att framdeles vid behov påkalla prövning av denna fråga.

I vad det gäller att uppgöra förslag till smärre va-anläggningar på lands— bygden och speciellt när fråga är om jordbruksbebyggelsens behov böra även lantbruksingenjörerna kunna biträda allmänheten i den mån arbetsbelast- ningen det tillåter. Denna torde visserligen hittills icke ha medgivit att lant- bruksingenjörerna annat än i enstaka undantagsfall kunnat ägna sig åt andra ärenden än dem som avsett torrläggnings- och vattenavledningsföretag samt syneförrättningar enligt VL. Emellertid förväntas enligt uppgift en viss avlastning komma till stånd beträffande lantbruksingenjörernas arbetsupp— gifter. I den mån arbetskapacitet sålunda blir tillgänglig, är det önskvärt att den får tas i anspåk för här avsedda uppgifter. De sakkunniga anse dock icke att för ändamålet någon förstärkning av lantbruksingenjörspersonalen bör ifrågakomma. Den ökning av personalresurserna, som befinnes önskvärd för att allmänheten skall genom statligt organs försorg kunna erhålla hjälp med undersöknings- och förslagsarbete för mindre va.-anläggningar, bör enligt de sakkunnigas mening ske helt inom tra-organisationens ram och icke uppsplittf ras genom fördelning på flera organ. _ Beträffande kombinerade torrlägg- nings— och avloppsföretag förutsättes att lantbruksingenjör i regel förordnas som förrättningsman enligt va—lagen och va.-stadgan (s. 457). Även i sådana fall, där ett förslag till va—anläggning föreligger, men där det för anläggningens tillkomst är nödvändigt med en förrättning enligt va—lagen, torde lantbruks— ingenjör ofta vara väl lämpad SOm förrättningsman.

E. Vatten- och avloppsorganisationen i länen.

På länsstadiet är, såsom tidigare berörts, medverkan av va,-teknisk sak- kunskap i större eller mindre utsträckning erforderlig på ett flertal områden. Förutom ärenden enligt de sakkunnigas förslag till va-lag och statsbidrags- förordning gäller detta mer eller mindre regelbundet ärenden angående be— byggelseplanering samt vis—s annan samhällsplanering, allmän hälsovård, bostadspolitik och byggnadsreglering samt i vissa fall även jordbruksplane- ring och fastighetsbildning. Beslutanderätten på länsstadiet avses av de sakkunniga skola tillkomma länsstyrelsen vad beträffar ärenden enligt va- lagen (dock att i vissa fall frågor enligt va-lagen skola ankomma på vattendomstol). Länsstyrelsen har redan förut att efter beredning av

| ( l l »

• Sida 367
•  Original

länszarkitekt och förste provinsialläkare avgöra ärenden rörande be— byggelseplanering och allmän hälsovård. Länsstyrelsen har dessutom vissa befogenheter och framför allt naturliga uppgifter att sås0m centiral länsinstans verka för en ändamålsenlig samhällsplanering i vidare bemåärkelse och att söka samordna den verksamhet som inom hithörande vidsträckta fält utövas av olika fackorgan. Beslutanderätten på länsstadiet inom övriga ovan uppräknade områden tillkommer i huvudsak länsbostads- nämnden, länsarbetsnämnden, lantbruksnämnden och överlantmätaren, en- var inom sitt område.

Vad särskilt angår frågorna om statsbidrag till va—anläggningar ha tidigare (s. 3341 f) skäl anförts för att beslutanderätten i hithörande ärenden skall över— flyttas på lämplig lokal myndighet. Den ställning, länsstyrelsen redan nu in— tager med avseende å de flesta angränsande verksamhetsgrenar, torde därvid böra. föranleda, att länsstyrelsen blir beslutande myndighet även i stats— bidr'agsfrågor. De synpunkter, vilka tala för en dylik anordning, bli vid genomförande av den föreslagna va-lagen ytterligare betonade genom att även beslutanderätten i de flesta frågor rörande sättet för va-anläggningars ut- förande och därmed förknippade rättsförhållanden ankommer på länsstyrelsen (jfr s. 216 ff).

Ett undantag torde dock härvid böra göras för de bidrag, vilka enligt de i 11 kap. (5. 312 ff) utvecklade principerna skola utgå efter individuell behovsprövning. Enligt den föreslagna va—lagen är länsstyrelsens befattning med de anläggningar _ separata anläggningar och andelsanläggningar -— till vilka dylika individuella bidrag kunna utgå, jämförelsevis begränsad. På sätt förut anmärkts (s. 339 f) fordrar därjämte den individuella behovspröv— ningen tillgång till särskild sakkunskap, vilken för närvarande icke är före- trädd i länsstyrelserna utan i länsbostadsnämnderna. Beslutanderätten i fråga om individuella bidrag torde därför — liksom fallet för närvarande är beträf- fande förbättringsbidrag enligt egnahemskungörelsen — böra tillkomma läns- bostadsnämnderna. Det bör anmärkas, att förevarande fråga givetvis bort- faller, om länsbostadsnämnderna, såsom länsstyrelseutredningen föreslagit, framdeles bli inordnade i länsstyrelserna.

Av tämligen givna skäl måste den arbetskraft, som behöver medverka med va—teknisk sakkunskap på olika områden, vara åtminstone i huvudsak gemen— sam; att utrusta flertalet av de berörda länsorganen med egna va—tekniker vore otänkbart. Denna arbetskraft kan då antingen erhålla en organisatoriskt sett helt fristående ställning i form av ett expertorgan, som har att biträda de länsmyndigheter vilka äro i behov av dess speciella sakkunskap, eller också kan den i större eller mindre grad anknytas till någon av dessa myndig— heter. Av dessa båda alternativ kan enligt de sakkunnigas uppfattning endast det senare komma i fråga.

Vad härefter beträffar spörsmålet, till vilken länsmyndighet dylik an- knytning bör ske, anse de sakkunniga likaledes att endast ett alternativ är aktuellt, nämligen inordning i länsstyrelsen. Det viktigaste skälet härför är i korthet, att övervägande delen av de ärenden, i vilka va—teknisk medverkan

• Sida 368
•  Original

erfordras, ligger inom området för länsstyrelsens nuvarande eller av de sak— kunniga föreslagna ämbetsbefattning. Detta gäller ärenden enligt va.-lagen och statsbi-dragsförordningen samt ärenden avseende bebyggelseplanering och allmän hälsovård. Skulle enligt länsstyrelseutredningens förslag läns- bostadsnämnden och länsarbetsnämnden inordnas i länsstyrelsen, växer detta skäl ytterligare i styrka. En inordning i länsstyrelsen av den va—telmiska arbetskraften innebär vidare en påtaglig fördel därigenom, att länsstyrelsen på grund av sin ställning och sina uppgifter är bättre skickad än något annat länsorgan att avgöra hur och i vilken ordning denna arbetskraft skall ut— nyttjas för olika ifrågakommande arbetsuppgifter. Detta bör ge garanti för att arbetskraften i fråga blir rationellt disponerad för de inom länet mest angelägna uppgifterna och för att samarbetet med övriga länsorgan, som äro i behov av va—teknisk medverkan, blir ändamålsenligt ordnat.

De sakkunniga, som i denna fråga samrått med länsstyrelseutredningen, ansluta sig i övrigt i allt väsentligt till vad länsstyrelseutredningen i nu före- varande avseenden anfört (SOU 1950: 28, s. 242—244). De sakkunniga vilja särskilt framhålla, att enligt deras uppfattning va.-organen böra inordnas i länsstyrelserna oavsett huruvida eller i vilken omfattning länsstyrelseutred- ningens förslag i övrigt genomföras.

I anslutning till ovanstående må två tänkbara alternativ beträffande va— organisationens i länen anknytning till annat länsorgan något beröras. Distriktsingenjörerna för vatten och avlopp äro för närvarande »stationerade vid vägförvaltning». Såsom närmare skall behandlas i samband med frågan om den centrala va-instansen, är emellertid hela den nuvarande va—organisa- tionens placering i väg- och vattenbyggnadsverket i huvudsak betingad av vid dess tillkomst rådande förhållanden och förutsättningar, vilka sedan dess utvecklats och förändrats i betydande grad. Av arbetsuppgifternas art föran- lett samarbete mellan distriktsingenjör och vägförvaltning har i flertalet län förekommit i allenast mycket begränsad omfattning och i huvudsak endast avsett sådana speciella frågor som planläggning eller utförande av va-lednin- gar, som berört allmän väg, eller tidsordningen beträffande ledningsarbeten och vägarbeten, t. ex. beläggningsarbeten. I ett par norrlandslän, där väg— förvaltnings byggnadsavdelning åt kommuner ombesörjt utförande i väg— och vattenbyggnadsverkets egen regi av va.-företag, som erhållit statsbidrag från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller av arbetsmarknadsmedel, har sam- arbetet varit något mera omfattande. För va-organens i länen fortsatta an— knytning till Vägförvaltningarna kunna emellertid icke några skäl förebrin— gas, som tillnärmelsevis uppväga dem vilka tala för anknytning till länsstyrel— serna. -

Distriktsingenjörs anknytning till vägförvaltning är närmast av formell natur och avser i huvudsak endast kameral— och kanslibetonade frågor. I vad det gäller de egentliga arbetsuppgifterna och arbetets bedrivande, inberäknat disponerandet av underställd personal, företagande av tjänsteresor etc. samt initiativ, är distriktsingenjör icke underordnad vägförvaltnings chef utan har en fristående ställning med rätt och skyldighet att på eget ansvar handlägga

• Sida 369
•  Original

355 sina. uppgifter i den mån icke länsstyrelse, till vars förfogande distriktsingen- jör står, meddelar anvisning eller direktiv. För distriktsingenjörernas arbete och speciellt m-ed hänsyn till det sätt på vilket deras uppgifter utvecklats ha de sakkunniga funnit det vara en påtaglig fördel, att distriktsingenjörerna. haft" en tämligen självständig ställning, och de sakkunniga äro angelägna att "betona, att de finna det önskvärt att den föreslagna inordningen i läns- styrelserna icke medför någon saklig inskränkning i förhållande till vad härutinnan hittills gällt.

Det har även höjts röster för va—organens anknytning till länsarkitektkon- tore n, en anknytning som kunde motiveras av behovet av nära samverkan på bebyggel-seplaneringens område. Då. medverkan av va—teknisk sakkunskap er- fordlras även på ett flertal andra områden, vore det emellertid mindre lämp- , ligt att inordna denna arbetskraft i ett av de mera specialbetonade organ, som den skall biträda. En placering i länsstyrelsen är från denna synpunkt att föredraga, icke minst därför att den, enligt vad tidigare anförts, måste anses innebära garanti för att länsarkitektkontorens behov av va.-teknisk medverkan skall bli vederbörligen tillgodosett inom ramen för tillgängliga resurser. Kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation, med vilken de sakkunniga samrått, har även godtagit denna mening (SOU 1950: 45, s. 29 och 128—129).

Förutom i de avseenden, varom stadgas i byggnadslagstiftningen och hälso— vårdsstadgan, kan länsstyrelsens ämbetsbefattning med va-frågor i enlighet med gällande och av de sakkunniga föreslagna bestämmelser sammanfattas så, att länsstyrelsen tillkommer

att, på sätt därom särskilt är stadgat, taga befattning med frågor angående vattenförsörjning och avlopp och motverkande av förorening av grund- och yt- vatten enligt va-lagen, VL och lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden samt att verka för att vet-förhållandena. i länet planmässigt ordnas och förbättras,

att, på sätt därom särskilt är stadgat, handhava den statliga bidrags- och låne- verksamheten beträffande va-anläggningar.1

Redan vid den nuvarande distriktsingenjörsorganisationens tillkomst emotsågs behov av en distriktsingenjör i varje län, och statsmakternas beslut är 1944 innebar jämväl bemyndigande att tillgodose ett behov av denna om- fattning i den mån det erforderliga antalet distriktsingenjö-rsbefattningar kunde fyllas av kompetenta och för ändamålet lämpliga personer. Det var i övervägande grad svårigheterna att med den för tjänsterna fastställda löne- ställningen (dåvarande lönegraden Ex 26) fylla sagda behov, som gjorde att detta bemyndigande icke kunde utnyttjas, utan att antalet distriktsingenjörs- befattningar begränsad-es först till tio och sedan till tolv. I samband med 1946 års omorganisation av väg- och vattenbyggnadsverket fastställdes an- talet distriktsingenjörstjänster_till tolv, och de överfördes samtidigt till extra

1 Dessa båda att-satser äro formulerade med tanke på, att kunna inpassas i länsstyrelse— utredningens utkast till instruktion för länsstyrelserna 2 å och där lämpligen mellan punk- terna. 10 och 11 (SOU 1950: 28, s. 626). .

• Sida 370
•  Original

ordinarie stat (dåvarande lönegraden Eo 26). De av behovets och arbets- belastningens ökning föranledda framställningar, som därefter gjorts dels av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, dels av de sakkunniga om utökning av antalet distriktsingenjörsbefattningar ha icke bifallits.1

Omfattningen, arten och betydelsen av redan föreliggande arbetsuppgif- t-er för distriktsingenjörerna och behovet av deras medverkan inom ett fler- tal andra länsorgans verksamhetsområden utgöra i och för sig tillräckliga skäl för inrättande av en sådan befattning i varje län (utom Gotlands). I och med tillkomsten av länsstyrelsernas uppgifter enligt förslagen till va—lag och statsbidragsförordning med decentralisering av bidragsgivningen iblir be- hovet härav än ofrånkomligare. Såväl av länsstyrelseutredningen som av de sakkunniga redovisade organisationsprinciper innebära inordning av den nu— varande distriktsingenjören i länsstyrelsen, vilket i praktiken förutsätter en tjänst i varje län. Visst undantag härifrån ha de sakkunniga, på sätt i det följande skall närmare behandlas, funnit påkallat beträffande Gotlands län. De sakkunniga föreslå att antalet befattningar motsvarande de nuvarande distriktsingenjörerna för vatten och avlopp ökas från 12 till 23, nämligen en i varje län utom Gotlands.

Då distrikten i samtliga fall komma att sammanfalla med länen och då därjämte ifrågavarande befattningshavare skall tillhöra länsstyrelsen, föreslås tjänstetiteln länsingenjör. Då detta vidare blir den enda befattning med lik- artad benämning i länsstyrelsen och då dessutom arbetsuppgifterna komma att spänna över ett vidare fält än det som representeras av renodlade va— frågor, synes något tillägg, som närmare anger arbetsuppgifternas art, icke erforderligt.

Gotlands läns behov av va—teknisk personal är icke av den omfattning att den motiverar anställande av en särskild länsingenjör med erforderlig biträ— despersonal enbart för detta län. Även om arbetsuppgifterna inom en rela tivt nära framtid skulle kunna ge full sysselsättning åt en heltidsanställd befattningshavare, vore det likväl mindre ändamålsenligt att placera en sådan hos länsstyrelsen i Gotlands län med hänsyn till att han då måste utnyttjas för alla förekommande uppgifter från de kvalificerade till enklare och rutin— betonade. Hans arbetskraft skulle på grund härav icke bli rationell-t utnyttjad. Fara komme också att föreligga för att en dugande kraft efter kort tid skulle söka sig över till ett större län. Den lokalkännedom och erfarenhet av de gotländska vattenförsörjnings- och recipientförutsättningarna m. 111. som han förvärvat och SOm med hänsyn till de speciella naturförhållandena på Got- land bli av särskilt värde, komme härigenom icke alls eller endast i ringa mån att kunna utnyttjas i fortsättningen. Av dessa skäl anse de sakkunniga

* I sina hösten 1947 avgivna riksdagspetita begärde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bl. a., att antalet distriktsingenjörsbefattningar skulle ökas från 12 till 15. I framställning till Kungl. Maj:t den 19 januari 1948 föreslogo de sakkunniga bl. a. att distriktsingenjörs- tjänsterna skulle ökas till 23 och samtidigt uppfiyttas i lönegrad Ce 32. I sina riksdags- petita hösten 1948 och hösten 1949 begärde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bl. a., att an- talet distriktsingenjörsbefattningar utan ändring av löneställningen, Ce 29, skulle ökas till 23.

• Sida 371
•  Original

. l i i i

att Gotlands läns behov av va—teknisk sakkunskap tills vidare bör tillgodoses dels genom lantbruksingenjören, dels _ på sätt i det följande skall närmare angivas —— genom personal stationerad hos det centrala. va-organeti Stockholm.

Beträffande lantbruksingenjören i Gotlands län är förhållandet för närva- rande det, att dennes arbets—uppgifter i länet äro av relativt ringa omfattning. Han utnyttjas därför även för uppdrag inom Malmöhus län, där han tidigare varit verksam. Proportionerna mellan arbetsuppgifterna i de båda länen lärer motivera, att han tills vidare stationeras i det senare länet. Emeller- tid torde det för länsförvaltningen och jordbruksintressena på Gotland vara ett angeläget önskemål, att lantbruksingenjör finnes stationerad och kontinuer- ligt tillgänglig på ön. Motsvarande önskemål komma med säkerhet att före- ligga även beträffande länsingenjör och de intressen som beröras av va-frågor. För att i möjligaste mån säkerställa, att endera av dem som skulle fullgöra med dessa båda befattningar förenade arbetsuppgifter kan stationeras på Got-land, ha de sakkunniga därför funnit skäl föreslå att, åtminstone försöks— vis, med båda slagen av befattningar förenade arbetsuppgifter fullgöras av en och samme ingenjör i den utsträckning som kan visa sig möjlig och lämp- lig. Med hänsyn till att lantbruksingenjörsbefattning redan finnes inrättad och att lantbruksingenjören har tillgång till viss biträdande personal, föreslås att lantbruksingenjören i Gotlands län skall, i sådan utsträckning som nyss sagts, fullgöra jämväl på länsingenjör ankommande arbetsuppgifter. I vad det gäller vattentäkts- och recipientfrågor ha dessa i Gotlands lån på grund av de speciella natur- och jordbruksförhållandena ett relativt nära samband med de frågor som ankomma på lantbruksingenjör. Förutsättningarna för den föreslagna anordningen kunna därför i dessa delar anses gynnsamma. Vad återigen sådana med va-anläggningar förknippade specialfrågor beträf- far, om vilka lantbruksingenjören icke besitter närmare erfarenhet, torde såsom redan nämnts tillgång till sådan vavteknisk sakkunskap böra tillgodo- ses genom personal stationerad hos det centrala va-organet i Stockholm. De sakkunniga återkomma härtill på s. 381.

Länsingenjörens arbetsuppgifter kunna sammanfattas på följande sätt:

a) att genom inspektioner, besiktningar och annorledes söka vinna förtrogenhet med förhållandena inom länsingenjörens verksamhetsområde,

b) att, i den mån ej annorlunda bestämmes, bereda och inom länsstyrelsen föredraga ärenden enligt va-lagen och va—stadgan,

e) att bereda och inom länsstyrelsen eller inför länsbostadsnämnden föra draga ärenden angående bidrag och lån av statsmedel till va.-anläggningar samt att ansvara för de kontrollåtgärder som enligt bidragsförordningen ankomma på länsstyrelsen,

d) att, i den mån ej annorlunda bestämmes, bereda och inom länsstyrelsen före—

! draga på länsstyrelsen ankommande ärenden enligt 2 kap. 58 % VL och enligt

lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden samt att utöva på länsstyrelsen ankommande tillsyn i dessa avseenden,

e) att ur ver-synpunkt liksom ur marktekniska synpunkt-er i övrigt granska förslagr till bebyggelseplaner och utomplansbestämmelser, förslag till nybyggnads-

• Sida 372
•  Original

358 och avstyckningsförbud, besvär över beslut i plan— och fastighetsbildningsfrågor samt ärenden angående dispens från förbud som nyss sagts i den mån de falla under länsstyrelsens prövning.

f) att med uppmärksamhet följa sådana frågor och utvecklingen på sådana områden, som falla inom hans verksamhetsområde, samt i mån av befogenhet själv vidtaga eller ock föreslå anordningar och åtgärder, som han finner påkallade till främjande av va-förhållandenas ordnande eller förbättring inom länet och länsstyrelsens uppgifter i övrigt,

g) att inom sitt verksamhetsområde verka för att erforderligt samarbete och samråd kommer till stånd med andra befattningshavare inom länsstyrelsen, andra statliga myndigheter samt kommunala myndigheter eller företrädare för menig- heter och sammanslutningar,

h) att biträda kommuner och enskilda med råd och upplysningar i va-frågor och byggnadstekniska markfrågor samt därmed sammanhängande ekonomiska spörsmål,

i) att handhava projekterings, undersöknings- och brunnsborrningsverksam- het i den omfattning personal och utrustning härför ställes till förfogande, .

j) att i mån av befogenhet själv avgöra eller ock för vederbörlig åtgärd till underordnad tjänsteman överlämna ärenden inom länsingenjörens verksamhets- område samt att hava tillsyn över, leda och fördela underordnad personals arbete, k) att vara sambandsman mellan länsstyrelsen och statens va.-nämnd och i sådan egenskap tillhandagå nämnden med de upplysningar och besked, som av nämnden påkallas, samt 1) att i övrigt fullgöra vad som enligt instruktion eller eljest meddelade be- stämmelser tillhör hans befattning.

Vad härefter länsz'nge'njörens löneställning beträffar, måste denna i första hand avvägas med hänsyn till arbetsuppgifternas art och till de kvalifikatio- ner, som måste anses erforderliga för deras fullgörande. Enligt de sakkun- nigas förslag skall länsingenjören vara föredragande eller eljest —— på sätt närmare framgår av läns-styrelseutredningens förslag beträffande ordningen för föredragning och fattande av beslut — deltaga i länsstyrelsens beslut enligt va-lagen och 'statsbidragsförordningen. Han-s medverkan i plan- och bebyg- gelseärenden m. .fl. torde i den mån beslut ankomma på länsstyrelsen även som regel få formen av deltagande i beslutet och formen av yttrande eller samråd under hand i vad det gäller ären-den, där annan l-änsmyndighet be- slutar, dock att han enligt statslbidragsförordningen har att inför länsbostads- nämnd föredraga ärenden angående individuella bidrag.

Förutom renodlat tekniska frågor inom va-området komma arbetsupp- gifterna att innefatta frågor av ekonomisk och rättslig art, som kräva be- dömande ur vidare synvinkel än den rent tekniska. Erfarenheterna under utarbetandet av förslagen till lag, stadga och statsbidragsförordning rörande vatten och avlopp ha visat, att den reglering av berörda frågor, som därmed avses, kommer att ställa de tillämpande myndigheterna inför ofta svårbedömda och krävande uppgifter. Då länsingenjörerna som följd av det sätt, på vilket de tekniska och ekonomiska faktorerna spela in på avgörandet i va-frågor, som regel böra vara föredragande inför länsstyrelserna i ärenden, vilka falla under va—lagstiftningen, påläggas således därmed nämnda befatt— ningshavare uppgifter av betydande svårighetsgrad inom ett allmännare om- råde än det uteslutande tekniska. Härtill kommer att icke minst den med-

• Sida 373
•  Original

verkan i planerings- och lokaliseringsfrågor och därmed närbesläktade ären- den, för vilken länsingenjör måste anlitas i betydande omfattning, ytterligare förstärker önskvärdheten av att länsingenjörstjänsterna besättas med befatt- ningshavare, som, förutom att de uppfylla de nödvändiga kraven på sakkun- skap och erfarenhet i tekniska frågor, även besitta de kvalifikationer av personlig art och den mera allmänna kunnighet och inriktning, som erfordras för att länsingenjörerna på ett ändamålsenligt sätt skola kunna fylla sina skiftande uppgifter.

Med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning, art och betydelse, det sist- nämnda icke minst i ekonomiskt avseende, bli länsingenjörerna, i det hänse- ende varom nu är fråga, inom länen närmast jämförliga med de tekniskt utbildade befattningshavare med mera. allsidiga arbetsuppgifter, som utgöras av länsarkitekten, vägdirektören och överlantmätaren. Samtliga fyra slag av befattningar ha därjämte i lika grad karaktär av sluttjänster.

Vid avvägning av löneställningen för länsingenjörerna är det enligt de sakkunnigas mening ofrånkomligt att i viss utsträckning även beakta löne- läget för närmast jämförliga befattningar inom angränsande verksamhetsom- råden och därvid främst det kommunala. Av det i förhållande till organisa— tionens storlek mycket betydande antal befattningshavare, som under den nuvarande organisationens verksamhetstid lämnat densamma, ha ungefär hälften övergått till kommunal tjänst. Beträffande de under år 1945 inrät- tade tio, sedermera tolv befattningarna som distriktsingenjörer i nuvarande lönegrad 29 gäller sålunda, att intill den 1 juli 1950 ej mindre än nio inn—e- havare av dylik tjänst lämnat sin statsanställning. Av dessa ha fem övergått i kommunal tjänst. — Även om löneförmånerna i statlig tjänst liksom hit- tills måhända icke kunna sättas fullt i paritet med vad som för närmast lik- värdiga befattningar tillämpas av kommunerna, torde man dock icke helt kunna bortse från nödvändigheten av en lönesättning, som innebär ett till- räckligt mått av konkurrenskraft i vad det gäller att för länsin'genjörstjänster förvärva. och behålla personer med önskvärda kvalifikationer. Konkurrens- läget i fråga om tekniskt utbildad arbetskraft inom det arbetsområde varom/ här är fråga kan dessutom väntas bli ytterligare skärpt, bl. a. sedan stor-kom— , munerna allmänt trätt i funktion och börjat gripa sig an med sina tätbebyg-

gel-seproblem på allvar. Härmed kommer med all sannolikhet en ökad efter- frågan på kommunalteknisk personal att ge sig tillkänna såväl för direkt an- ställning i kommunal tjänst som för konsulterande verksamhet på det kom- munaltekniska området. — De sakkunniga vilja i detta sammanhang även erinra om de åtgärder som vattenfalls-styrelsen och telegrafstyrel-sen ansett påkallade för att i konkurrensen om kvalificerad teknisk personal inom deras verksamhetsområ—den kunna. tillgodose det allmännas intressen.

Vad härefter anställningsformen beträffar, synes det stadigvarande be-

'hovet av länsingenjörsbefattningarna så uppenbart, att befattningarna

redan från början böra uppföras” på ordinarie stat. Huruvida de skola till- , sättas medelst fullmakt eller genom förordnande för viss tid kan däremot ? anses i viss mån tveksamt. Kvalifikationskraven på länsingenjörstjänsternas " innehavare äro sådana, att vissa skäl tala för att deras lämplighet i likhet