SOU 1933:27

Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående förbättrad deklarationskontroll och till förstärkt taxeringsorganisation m. m

Sammanfattning av de sakkunnigas förslag.

I sitt betänkande nr 17 har 1929 års bevillningsutskott redogjort för de medel, som böra användas till vinnande av ett bättre taxeringsresultat. Dessa äro dels en förbättrad taxeringsorganisation, dels ett fullständigare och effektivare kontrollsystem dels ock skärpning av straff för avgivande av oriktig självdeklaration.

I fråga om organisationen av taxeringsväsendet hava de sakkunniga föreslagit vissa påbyggnader av redan bestående organ i och för förstärk— ning av de yrkesmässiga arbetskrafterna. Någon ändring i de beslutande myndigheternas ställning och befogenheter föreslås däremot icke. De nya befattningshavare, som enligt förslaget skola tillkomma, hava tilldelats alle- nast utredningsuppdrag för beskattningsnämndernas och i fall av behov jäm- väl för beskattningsdomstolarnas räkning. Dessa tjänstemän skola givetvis äga rätt att taga del av avgivna deklarationer, att utfärda anmaningar och att vara närvarande vid taxeringsnämndernas sammanträden och därvid äga yttranderätt men ej rätt att deltaga i dessa nämnders beslut. En nyhet är, att detta utredningsarbete skall pågå under hela kalenderåret och att sålunda tjänstemännens arbete icke skall inskränka sig till de tider av året, då beskattningsnämndernas arbete pågår.

De nya tjänstemännens arbete är icke avsett att omfatta alla slag av utredningar inom taxeringen utan allenast eller åtminstone i övervägande om- fattning sådana, som kräva ett särskilt mått av utbildning och erfarenhet. I stort sett blir det sålunda endast de ur fiskalisk synpunkt särskilt viktiga och ur bedömningssynpunkt mera svårlösta taxeringsfallen, som komma att bliva föremål för utredning av nämnda tjänstemän. På dessa utrednings- mäns utbildning skall nedläggas särskild omsorg. Då det kan förväntas, att inom en jämförelsevis kort tid en bestående förbättring skall kunna uppnås i fråga om taxering av inkomst av kapital och av tjänst samt av »annan fastighet», medan däremot kontrollen över beskattning av rörelseinkomst fordrar en kontinuerlig och i fråga om kontrollmetoderna år från år ut- vecklad teknik, har en betydande vikt lagts på att tjänstemännen skola vara väl skickade för de "utredningar," som kunna komma ifråga för'kon-' troll över rörelseidkare. I allmänhet torde därför såsom kompetenskrav komma att uppställas avlagd ekonomisk examen vid handelshögskola. Innan sökande antages, skall han hava genomgått särskilda utbildningskurser samt förvärvat erfarenhet genom praktisk tjänstgöring inom taxeringsinspektionen och taxeringsavdelningarna. Vid dessa utbildningskurser kommer särskild uppmärksamhet att ägnas åt, att tjänstemännen förvärva de kunskaper, som fordras för den krävande kontrollen över rörelseidkare. Utbildningen skall emellertid icke läggas ensidigt fiskalisk. Av stor betydelse är att hos tjänste— männen inpräntas, förutom kunskaper i Skatteförfattningarnas teori och till— lämpning, bokföring och branschkännedom, vikten av att vid taxeringen iakt-

48 taga de berättigade krav rörelseidkarna hava ur affärs- eller annan be— fogad synpunkt av avskrivningar och dylikt. På sätt tillämpats vid deklarationskontrollen i vissa städer böra tjänstemännen lämna de skatt- skyldiga vägledande upplysningar och råd särskilt beträifande vad dessa i eget och det allmännas intresse hava att iakttaga vid räkenskapers och anteckningars förande. En väg, som i möjligaste mån bör beträdas, är att i tveksamma fall inhämta upplysningar och utredningar från de skatt— skyldigas egna sammanslutningar såväl inom näringslivet som å andra områden. Genom dessa åtgärder och framför allt till följd av den sak- kunskap tjänstemännen komma att förvärva, kan man förvänta — och erfarenheten från de städer, där de föreslagna metoderna, ehuru i begränsad omfattning, tillämpats, bekräfta att så blivit förhållandet — att de skatt— skyldiga skola inse, att åtgärderna tjäna jämväl deras intressen och komma att innebära ökad rättssäkerhet på förevarande område.

Taxeringstjänstemännen, som skola benämnas taxeringsinspektörer, komma att underordnas och tillhöra en central myndighet, taxeringsinspektionen, vilken skall utgöra en påbyggnad av kansliet hos mellankommunala prövnings— nämnden. Allmänna ombudet hos denna nämnd skall tillika fungera som skattedirektör och chef för taxeringsinspektionen. Inspektionens uppgift blir att skapa fasthet i taxeringskontrollen samt att utföra särskilt krävande utredningsuppgifter framför allt bokgranskningar hos koncerner och andra större företagare. Den av de sakkunniga förordade stickprovskontrollen förutsätter, för att därav beräknad eHekt skall kunna vinnas, en viss enhet- lighet i fråga om såväl området för kontrollen som de metoder, efter vilka densamma skall genomföras. I taxeringsinspektionens uppgifter skall ingå att vara ett organ för åstadkommande av sådan enhetlighet och fasthet i kontrollen. Det övervägande antalet tjänstemän skall dock komma att hava sitt arbete förlagt inom länsstyrelserna. I varje länsstyrelse skall under landskamrerarens ledning upprättas en taxeringsavdelning, i vilken skola ingå en eller flera taxeringsinspektörer. Dessa taxeringsavdelningar skola hava att biträda beskattningsnämnderna inom länet med utredningar. Under tjänstgöring hos taxeringsavdelning skall taxeringsinspektören direkt lyda under landskamreraren, och under denna tid skall taxeringsinspektören icke vara underställd taxeringsinspektionen eller Skattedirektören.

Kostnaderna för det särskilda taxeringsarbetet såväl i Stockholm som länen skola enligt förslaget utgå av statsmedel. Emellertid har möjlighet inrymts för kommun eller flera kommuner i förening att för taxerings— arbetet inom sådan kommun få sig tilldelad en taxeringsinspektör, under förutsättning att kommunen deltar i kostnaderna för inspektörens avlöning och arbete. Kungl. Maj:t har att bestämma storleken av sådant kostnads— bidrag. Härigenom har åsyftats, förutom att nedbringa statens utgifter för organisationen, att möjliggöra ett bibehållande av de anordningar för en förbättrad taxering vissa städer redan vidtagit samt att uppmuntra jämväl andra kommuner att företaga liknande åtgärder.

Såsom redan antytts har under de senare åren i Norrköping samt numera även i flera andra städer anordningar på städernas bekostnad —— i Norr— köping hava desamma delvis bekostats med statsmedel — genomförts för förbättrad taxering. Vid den särskilda taxeringskontrollen hava kontroll— metoder använts, som stå i nära överensstämmelse med de av de sakkun— niga föreslagna, och anordningarna hava vidtagits efter inhämtande av anvisningar av en av de sakkunniga samt genomförts under dennes över— inseende. Verkställda beräkningar giva vid handen, att kostnaderna för dessa åtgärder icke i något fall överstigit 4 procent av de förhöjda skatte- belopp, sammanlagt i statliga och kommunala utskylder, som genom anord- ningarna influtit eller kunna beräknas inflyta. Härtill komma de indirekta fördelar i form av tillförlitligare deklarationer denna särskilda kontroll medfört eller kan förväntas medföra. Anledning saknas till antagande, att kostnaderna i förhållande till effekten skola bliva högre i fråga om den av de sakkunniga föreslagna organisationen. Genom att denna organisation erhåller en vida större enhetlighet och stadga än nämnda mer eller mindre tillfälliga anordningar, genom att inspektörerna tilldelas större verksamhets- områden, varvid deras arbetskraft kan på ett rationellt sätt utnyttjas, genom den högre utbildning och vidgade erfarenhet inspektörerna skulle bibringas samt genom de bättre hjälpmedel dessa skola erhålla i och för utredningsarbetets utförande i form av utökat kontrollmaterial, kan man räkna som säkert, att utgifterna i förhållande till gagnet skola bliva ej oväsentligt lägre än i nämnda städer. Vad angår den centrala organisa— tionen torde man, närmast med ledning av erfarenheterna från Storbritan- nien, vars centrala bokgranskningsavdelning i viss mån tjänat som förebild för den nu föreslagna, kunna beräkna, att kostnaderna bliva förhållandevis lägre än för taxeringsavdelningarna. Enligt de sakkunnigas mening böra kostnaderna icke under några förhållanden överstiga 10 procent av den direkta verkan, som föranledes av den särskilda taxeringskontrollen. Skulle kostnaderna komma att överstiga sistnämnda procenttal, föreligger därför anledning att undersöka, om icke organisationen bör nedskäras.

Ehuru sålunda de beräknade kostnaderna i förhållande till effekten av organisationens verksamhet måste anses låga, är det dock i hög grad angeläget tillse, _att organisationen icke blir _av. större omfattning .än. vad . för uppgifternas fullgörande oundgängligen kräves. Med hänsyn härtill och för att vinna största möjliga garanti för att endast fullt kvalificerade personer erhålla anställning inom organisationen är densamma avsedd att uppbyggas efter hand. Medan under det första verksamhetsåret den före- slagna organisationen skall omfatta endast omkring 25—30 personer, är den- samma avsedd att i fullt utbyggt skick bestå av cirka 80 taxeringsinspektörer. Ersättningen skall utgå från ett för ändamålet upptaget anslag benämnt »Kostnader för särskilda taxeringsåtgärder». Storleken av detta anslagr skall årligen bestämmas av riksdagen. Härigenom och till följd av att åtminstone till en början taxeringsinspektörerna endast skola tillsättas på 4 _— 332C33.

förordnande, kommer riksdagen att beredas möjlighet övervaka, att organisa— tionen icke blir större eller kostsammare än förhållandena kräva.

Sammanlagda utgifterna för organisationen hava beräknats för det första budgetåret, omfattande något mer än ett halvt verksamhetsår, till 225 000 kronor och, sedan densamma fullt utbyggts, till nära 1 000 000 kronor årligen. Härifrån böra dragas de besparingar å det ordinarie taxerings— anslaget, som föranledas av organisationen, omkring 75 000 kronor, ävensom de bidrag, som kunna komma att lämnas av sådana kommuner, vilka del— taga i kostnaderna.

I fråga om anordnande av uppgiftsplikten till ledning för uppgiftsläm- narens eller annans taxering innehåller förslaget flera nyheter.

I likhet med 1929 års bevillningsutskott hava de sakkunniga funnit skäl föreligga att vidtaga förenklingar i deklarationsformulären, varjämte de i enlighet med av 1929 och 1933 års bevillningsutskott uttalade önskemål ut- arbetat ett utkast till förenklad uppställning och formulering av anvisnin— garna till deklarationsblanketten jämte komplettering av dessa med en redo- görelse för ortsavdragen och sättet för det beskattningsbara beloppets be- räknande samt för bestämmelserna rörande rätt till lindring i vissa fall i beskattning av avliden persons inkomst eller förmögenhet. Utkasten till formulär och anvisningar hava emellertid ansetts böra slutgiltigt utarbetas och framläggas, först sedan frågan om taxeringsorganisationens och kontroll- systemets reformering prövats av statsmakterna.

Vidare hava de sakkunniga utarbetat ett nytt formulär till bilaga till allmän självdeklaration att ifyllas av skattskyldig, som åtnjutit inkomst av kapital eller ägt tillgångar i värdepapper eller fordringar, eller yrkat avdrag för utgiftsräntor eller skulder eller åtnjutit realisationsvinst. Då i denna bilaga skola lämnas uppgifter, som i visst'fall jämväl skola. tjäna till kontroll över annans taxering, har en bestämmelse föreslagits, inne- fattande rätt för länsstyrelse att vid äventyr av vite avfordra skattskyldig deklaration eller komplettering av ofullständig deklaration.

Uttrycklig skyldighet har föreslagits att efter anmaning i möjligaste mån styrka riktighet av till ledning för egen taxering lämnade uppgifter vare sig dessa skolat meddelas i självdeklaration eller eljest.

Skyldigheten att för granskning tillhandahålla bokföring, ivad den avser att tjäna till ledning för egen taxering, har enligt förslaget utvidgats att omfatta även sådana rörelseidkare, som utan att enligt lag vara därtill skyldiga fört böcker. Vidare har motsvarande skyldighet föreslagits i fråga om skattskyldig, som utövat rörelse, med avseende å av honom förda an— teckningar rörande intäkter och utgifter inom rörelsen. Då granskningen är avsedd att äga rum jämväl under tid, då beskattningsnämndernas arbete icke pågår, kan bokföringen eller anteckningar vid äventyr av vite in- fordras, jämväl sedan det egentliga taxeringsarbetet avslutats eller innan detsamma påbörjats.

Denna bokgranskning torde komma att praktiskt taget uteslutande anförtros åt taxeringsinspektörerna. I instruktion för dessa bör framhållas vikten av' att i fråga om aktiebolag m. fl. förhandla jämväl med den person, som å delägarnas vägnar reviderat räkenskaperna, och att därvid i möjligaste män för den skattepliktiga inkomstens beräknande utnyttja av revisorn lämnade upplysningar. Härigenom undgår man ett tidsödande och kostsamt dmbbelarbete på samma gång som ett sådant tillvägagångssätt säkerligen kommer att av de skattskyldiga betraktas såsom en förmån.

Uppgiftsplikten till ledning för annans taxering bygger på principen, att envar är skyldig att efter bästa förmåga lämna sin medverkan för åstad— kommande av en riktig och jämlik taxering. Å andra sidan bör tillses, att denna uppgiftsplikt utan att förlora i effektivitet anordnas så, att de upp- giftspliktiga icke åsamkas betungande arbete eller kostnader eller att genom uppgiftspliktens fullgörande andra berättigade intressen trädas för nära.

Den komplettering av uppgiftsplikten de sakkunniga föreslagit bygger på stickprovsprincipen. De sakkunniga hava förutsatt, att kontrollsystemet kommer att vila på delvis andra grunder än de i vissa utländska stater använda. Där göras i regel deklarationer, vilka antagas vara oriktiga, eller deklarationer, avseende Vissa grupper av inkomsttagare, till föremål för särskild undersökning. Först sedan en sådan undersökning igångsatts, infordra myndigheterna erforderliga upplysningar, förutom av den skatt- skyldige själv, genom tredje man. Dennes skyldighet att lämna upplys- ningar är praktiskt taget obegränsad i de särskilda taxeringsfallen och kan genom tvångsmedel avkrävas, varjämte, där så anses erforderligt, edgång till bestyrkande av uppgiftens riktighet kan förekomma. Enligt de sak— kunnigas förslag åter förutsättes, att taxeringsmyndigheterna närmast genom taxeringsinspektionens initiativ årligen utvälja vissa inkomstområden, som anses böra göras till föremål för kontroll. I taxeringsinspektionens upp— gifter ligger att hålla sig så noga underrättad om kontrollbehovet inom olika inkomstområden, att man kan förvänta, att kontrollen kommer att utövas, där densamma är mest behövlig. De upplysningar infordras, vilka stå att erhålla rörande förefintligheten av inkomster inom sådana områden. Först sedan detta skett, vidtagas undersökningar av de särskilda taxerings— fallen.. Detligger i öppen dag,. att ett sådant system har vida större utsikter . att genomföras utan att slitningar * uppstå än det ovan omförmälda i ut- landet tillämpade. Vidare äro utsikterna att erhålla tillförlitliga upplys- ningar av tredje man vida större, om uppgifterna infordras, innan under- sökningarna påbörjats, än om de införskaffas, först sedan förhandlingar med den skattskyldige inletts.

Särskilda åtgärder hava föreslagits för möjliggörande av kontroll över lämnade uppgifters riktighet, vare sig uppgifterna skola lämnas ovillkorligt eller först på särskild anmaning. Sådan kontroll förutsättes komma att ske genom granskning av uppgiftspliktigs bokföring eller anteckningar. I sådana fall, då lämnandet av uppgifter skulle förorsaka den uppgiftspliktige

oskäligt betungande arbete eller där anledning föreligger till antagande, att den uppgiftspliktige på grund av affärsförbindelser med de skattskyldiga eller annat liknande skäl måhända kan vara benägen att icke företaga något, som skulle kunna framkalla avoghet från den skattskyldiges sida, förutsättas uppgifterna komma att inhämtas genom taxeringstjänstemännen själva, vilka för sådant ändamål hava att genomgå den uppgiftspliktiges bokföring eller anteckningar.

Såsom ett uttryck för den envar åliggande skyldigheten att efter bästa förmåga vara beskattningsnämnderna behjälplig har föreslagits en allmän efter anmaning av landskamrerare inträdande uppgiftsplikt. Med lands- kamrerare likställes i detta sammanhang icke endast Skattedirektören och kamreraren hos överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden utan jämväl tjänsteman hos taxeringsinspektionen samt biträdande landskamrerare och landskamreraren underställd taxeringsinspektör. Med denna begräns- ning av anmaningsrätten torde garanti skapas, att denna rätt begagnas med nödig urskiljning. Särskilda undantagsbestämmelser för sådana fall, då den anmanade står i nära släktskapsförhållande till den skattskyldige eller kännedomen om de omfrågade sakförhållandena av uppgiftspliktig vunnits under sådana omständigheter, att upplysningar icke rimligen böra avkrävas, hava därför ansetts obehövliga. Framhållas bör vidare, att tvångs— medel för uppgiftens erhållande eller påföljd för underlåtenhet att lämna uppgift icke stadgats. Däremot är lämnande av oriktig uppgift underkastad straffpåföljd. Givetvis är uppgiftsskyldig icke pliktig att åtaga sig kostnader eller att företaga utredningar eller dylikt för uppgiftens lämnande. Den som fört handelsböcker eller anteckningar, ur vilka de begärda upplysningarna kunna inhämtas, må därför, såsom redan anförts, fullgöra uppgiftsplikten genom att tillhandahålla landskamreraren (taxeringsavdelningen) bokföringen eller anteckningarna.

För statliga och kommunala ämbetsverk och myndigheter, allmän in- rättning och överförmyndare skall jämväl allmän uppgiftsplikt föreligga. För skapande av nödig garanti, att sådana sakförhållanden förbliva hemliga, som ur allmänt intresse icke lämpligen böra yppas ens för taxeringsmyndig— heterna, hava de sakkunniga föreslagit att åt Kungl. Maj:t överlåtes att utfärda erforderliga bestämmelser, i vilken omfattning och ordning denna uppgiftsplikt skall fullgöras.

Vidkommande uppgiftsplikten i särskilda fall har skyldigheten att meddela upplysningar till ledning för löntagares taxering fullständigats. Genom införande av skyldighet att avlämna så kallad huvudlöneuppgift, i vilken skall lämnas ett sammandrag av samtliga löneuppgifter med angivande av å vilka konton i räkenskaperna löneutgifterna bokförts, kan kontroll utövas över att löneuppgifter avlämnats och överensstämma med räkenskaperna. Sådana huvudlöneuppgifter hava vid 1932 och 1933 års taxeringar infordrats av taxeringskontoret i Norrköping och, ehuru för närvarande skyldighet

därtill icke finnes stadgad, avlämnats utan erinringar från de uppgiftsskyl- digas sida samt visat sig fylla ett föreliggande behov.

Kontrollen över banktillgodohavanden och bankräntor har föreslagits skola anordnas i överensstämmelse med de av 1929 års bevillningsutskott antydda riktlinjer. På anmaning av landskamrerare, med vilken såsom nämnts vissa andra tjänstemän likställts, skall bank eller annan penning- förvaltande inrättning, i den omfattning, som i anmaningen angivits, lämna uppgift om insättares fullständiga namn m. m. ävensom om storleken av insättares ränteinkomst och innestående medel. Den penningförvaltande inrättningen blir sålunda skyldig att, utan att fråga framställes rörande namngivna skattskyldiga, lämna uppgifter rörande de personer, som hava medel innestående hos inrättningen samt om storleken av dessa medel och därav härflytande ränteinkomst. Begäran kan exempelvis framställas om uppgift rörande samtliga personer, som åtnjutit ränteinkomst, överstigande visst angivet räntebelopp, eller vilkas tillnamn börjar med viss angiven bokstav. Därest uppgiftspliktens fullgörande skulle för den penningförval- tande inrättningen föranleda oskäligt betungande arbete, skall densamma äga att i stället bereda den som utfärdat anmaning eller av honom för- ordnat ombud tillgång till förda anteckningar rörande insättare.

Kontrollen beträffande aktieutdelningar föreslås omlagd och skärpt. Skyldig- het föreslås sålunda för den som här i riket utkvitterar utdelning att därom avlämna särskild uppgift, vilken av vederbörande bolag eller annan, som utbetalat utdelning, skall överlämnas till taxeringsmyndigheterna. Vidare föreslås införande av stickprovskontroll beträffande räntor å obligationer. Sistnämnda kontroll grundar sig på uppgiftsskyldighet från de skattskyldiga av enahanda slag, som föreslagits beträffande utdelningar. Skyldighet för obligationsutfärdare att överlämna sådan uppgift till taxeringsmyndigheterna inträder dock först på särskild anmaning av Skattedirektören. Härigenom kan kontrollen i denna del utövas på ett sådant sätt, att densamma icke blir nämnvärt betungande vare sig för de uppgiftspliktiga eller för beskatt- ningsnämnderna.

Övriga ränteinkomster skola på annat sätt underkastas kontroll, närmast genom den föreslagna skyldigheten att specificera utgiftsräntor och skulder i självdeklaration med angivande av långiVares namn; Sådan specifikation skall skattskyldig dock äga avgiva direkt till landskamrerare (taxerings- avdelning).

Även åt kontrollen över inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet har ägnats uppmärksamhet. Särskilt må framhållas den föreslagna kontrollen över beskattning av realisationsvinster.

Den efter anmaning inträdande skyldigheten att lämna upplysningar eller förebringa utredning eller tillhandahålla räkenskaper m. ni. skall enligt uttrycklig bestämmelse avse även sådant år, för vilket eftertaxering kan påföras.

Beträffande straffbestämmelserna hava flera ändringar föreslagits. För avgivande mot bättre vetande av oriktig självdeklaration föreslås straffet till fängelse i högst sex månader eller böter, vilka liksom för närvarande skola beräknas i förhållande till de skattebelopp, vilka kommit att undan- dragas, därest den oriktiga självdeklarationen följts. Delaktighet i gärningen skall enligt förslaget straffas lika med denna. Därjämte hava bestämmel- serna rörande straE för oriktig uppgift till ledning för annans taxering föreslagits ändrade samt särskild straffbestämmelse stadgats för underlåten- het att avlämna deklaration, i det fall att skattskyldig tillika lämnat oriktig uppgift angående namn m. m. till arbetsgivare eller till penning- inrättning, varest den skattskyldige haft medel innestående. Slutligen har föreslagits, att den som av egen drift beriktigat oriktigt meddelande, även om detta skett först efter det vederbörande taxeringsnämnds arbete avslutats, icke skall vara underkastad straff för förseelsen.

KAP. II.

Taxeringsorganisationen.

I. Historik.

Tiden till 1719.

Under äldre tider lades i regel allmänt kända förhållanden till grund för skattepåföringen. Densamma blev därför enkel i tillämpningen. Sär— skilt taxeringsförfarande erfordrades i allmänhet icke.

Den allmänna bevillningen leder sitt ursprung från de extra ordinarie pålagor, som uttogos redan under medeltiden. Dessa pålagor utgingo van— ligen i förhållande till förmögenhetens storlek. Fastställandet av storleken utav vars och ens förmögenhet föranledde i regel icke några mera avse- värda besvärligheter å landet, medan i städerna givetvis större svårigheter gjorde sig gällande att uppskatta borgarnas förmögenhet. Dessa ålades därför uppgiftsplikt. Därjämte meddelades särskilda bestämmelser rörande taxering. Redan 1 Magnus Erikssons stadslag funnos föreskrifter stadgade rörande taxeringen, som årligen verkställdes av stadens råd jämte särskilda för de skattskyldiga utsedda representanter. Även under femton- och sexton— hundratalen bibehölls skillnaden i taxeringshänseende mellan stad och lands— bygd. På landsbygden verkställdes uppskattningen av kronans tjänstemän. Dessa biträddes dock vanligen av särskilda taxeringsmän. I städerna åter verkställdes förmögenhetsuppskattningen av magistraten tillika med några av borgerskapet, som magistraten prövade därtill skickliga.

Under senare hälften av sextonhundratalet övergav man systemet att ut- taga skatt efter förmögenhet och övergick till ett klasskattesystem, som med ett avbrott gällde ända till början av adertonhundratalet. Enligt detta system utgick bevillningen i form av ”avgifter, som" bestämdes efter allmänt kända förhållanden. På landsbygden fastställdes dessa avgifter av statliga tjänstemän. År 1712 bröt man med klasskattesystemet och återgick till en beskattning efter förmögenhet, som skulle utgå efter viss procent av vars och ens till visst kapital i penningar uppskattade egendom. Härigenom ställdes givetvis ökade fordringar på taxeringsmännen. Det föreskrevs med hänsyn härtill i en den 4 juni 1712 från Bender utfärdad förordning, att uppskattningen skulle verkställas av de skattskyldiga själva. Dessa skulle äga frihet att skatta sig sins emellan, allt efter som de prövade vars och ens egendom både uti löst och fast efter billigheten kunna tåla, utan att kronobetjänterna sig därmed vidare befattade än att de, var isin ort, blevo

skattade liksom alla andra. På landet utgjorde härad eller socken särskilt skattedistrikt. I stad skulle taxering verkställas i varje kvarter, där alla skattskyldiga skulle komma tillsammans hos den främste.

1719—1810.

Redan år 1719 återgick man emellertid till de grunder för den allmänna bevillningens utgörande, vilka tidigare tillämpats med nyss nämnda avbrott. Enligt dessa grunder utgick bevillningen i huvudsak: .

a) med viss avgift för fastighet, beräknad efter mantal, att utgöras av ägaren eller innehavaren;

b) av ämbetsmän och andra löntagare med viss procent av lönen;

c) av städernas borgerskap för varje stad med viss kontingent, som repartitionsvis fördelades i förhållande till envars borgerliga näring, var— jämte av den, som ägde mer än ett hus, uttogs viss andel av årshyran; samt

d) av andra medborgare med en efter yrket bestämd klasskatt, vilken utgick antingen efter den beräknade inkomsten eller såsom personell skatt.

I en den 12 december 1734 utfärdad bevillningsförordning lämnades, med hänsyn till att åtskilliga medlemmar av de tre första stånden skulle utgöra skatt efter förmögenhetsförhållanden, föreskrifter om sättet för taxe- ring. Landshövdingarna och magistratspersonerna i städerna samt härads- hövdingarna och kronans betjänte på landet skulle, efter noga och tillförlit— ligen inhämtade underrättelser om vars och ens tillstånd, taxera dem alla »till en billig avgift».

Utvecklingen gick i den riktningen, att representanter för de skattskyl- diga bereddes ett ökat inflytande å taxeringen på landsbygden. Sålunda skulle enligt bevillningsförordningen den 15 oktober 1766 taxeringsnämnd på landet, med häradet såsom skattedistrikt, bestå av häradshövdingen samt 3 adelsmän, 3 präster och 3 bönder, vilka utsågos av landshövdingen. För att tillhandagå med upplysningar skulle kronobetjäningen vara närvarande vid taxeringsnämnds sammanträde. I städerna deltogo i taxeringen, förutom magistraten jämte särskilt tillkallade, i Stockholm överståthållaren och i övriga städer landshövdingen.

Endast undantagsvis kunde skattskyldig vinna ändring i åsatt taxering. Enligt 1772 års bevillningsförordning måste skattskyldig för att vinna ändring i taxeringsmännens beslut uppenbarligen visa, att han vid taxeringen blivit förfördelad, i vilken händelse länsstyrelsen ägde vidtaga ändring i taxeringen. Över länsstyrelses beslut kunde besvär anföras hos kammar— kollegium.

Genom kungl. kungörelsen den 13 september 1791 erhöll jämväl kronans ombud rätt att genom besvär hos länsstyrelse yrka ändring i åsatt bevill- ningstaxering.

1810 års lagstiftning.

Det ekonomiskt brydsamma läge, som rådde i landet vid tiden för det nuvarande statsskickets införande, föranledde ett ökat behov av skatter. För att genom den allmänna bevillningen kunna uttaga de avsevärda be- ' lopp, som erfordrades, företogs en fullständig omläggning av de grunder, efter vilka densamma tidigare utgått. Den av 1809—1810 års riksdag be— slutade bevillningsförordningen byggde på beskattning efter inkomst utan rätt till avdrag för levnadskostnader.

1810 års bevillningsförordning vilade på flera av de principer, som lågo till grund för den engelska inkomstskatten. Helt naturligt ställde författningens tillämpning betydligt större fordringar på taxeringsmännen än de äldre för- ordningarna. Frågan om taxeringsmyndigheternas sammansättning ägnades därför en särskild uppmärksamhet. Medan tidigare, med förenämnda undan- tag av år 1712, ämbetsmyndigheterna utsett de i taxeringsarbetet deltagande lekmännen, skulle enligt 1810 års förordning taxeringsmännen utses av de skattskyldiga själva. Såsom taxeringsmyndigheter fungerade på landet beredningskommitté och taxeringskommitté, den förra med i regel en socken och den senare med häradet som verksamhetsområde, samt i stad taxerings- kommitté.

Beredningskommitténs ledamöter utsågos å sockenstämma bland besutna personer och skulle bestå av representanter för de skattskyldiga varjämte pastor i församlingen var självskriven ledamot. Ordföranden utsågs av kom- mittén inom dess egen krets. Taxeringskommitté på landet, som hade att granska beredningskommitténs förslag till taxering och att påföra bevill— ningstaxering, bestod av nio personer, representerande de olika stånden. Ledamöterna utsågos av beredningskommittéerna bland dessas ledamöter. Landshövdingen eller den han därtill utsåg fungerade som ordförande i taxeringskommitté, dock utan rätt att deltaga i besluten. Såväl kronofogde som häradsskrivare skulle vara tillstädes vid taxeringen och tillhandagå med nödiga upplysningar. De ägde att få till protokollet och taxerings- längden antecknat, om taxeringskommitté utan avseende å av dem lämnade upplysningar felade mot bevillningsförordningens tydliga föreskrifter. Krono- fogde" förde kommitténs "protokoll och' häradsskri'varen' taxeringslängden.”

Taxeringskommitté i stad var sammansatt av representanter för adeln, prästeståndet och borgarståndet samt andra ståndspersoner. Ledamöternas antal växlade i de olika städerna. Valberättigade voro borgerskapet och hus— ägare tillhörande annat stånd. Taxeringen förrättades inför borgmästare och råd, i Stockholm i överståthållarens och i övriga städer i landshövdingens eller av honom utsett ombuds närvaro. Uppbördskassör eller annan därtill förordnad person förde protokollet.

Skattskyldig ägde anföra klagomål över taxering i administrativ väg när- mast hos länsstyrelse. Därjämte voro såväl de skattskyldiga som kronans ombud berättigade att få taxeringen prövad av en så kallad kompromiss-

rätt. Denna bestod av fem ledamöter, två utsedda av vardera länsstyrelsen och den skattskyldige samt en av taxeringskommittén. Över kompromiss- rätts beslut fick talan icke föras.

Genom 1810 års bevillningsförordning infördes vidare uppgiftsplikt till led- ning för egen och närståendes taxering. Uppgift skulle upptaga skattskyldig tillhörig fastighet och av honom utövad rörelse med angivande av den» behållna inkomsten av fastighet och rörelse samt vad skattskyldig åtnjutit som avlöning och i övrigt. Undandolde uppgiftspliktig något, som han bort anmäla till taxering, kunde han bötfällas. Böterna uppginge till dubbla beloppet av det undandragna.

Genom 1810 års lagstiftning kom befogenheten att besluta i taxerings- frågor att läggas å personer, utsedda av och bland de skattskyldiga själva. Åtgärden har närmast betraktats såsom ett uttryck för självbeskattnings- principen, som vid ifrågavarande tidpunkt vunnit insteg inom åtskilliga länders beskattningssystem. Härigenom avsågs väl att skapa garanti mot maktmissbruk och övergrepp vid taxeringen från regeringsmaktens sida men för nämnda åtgärd har säkerligen det främsta realskälet varit att åstadkomma ett så eHektivt taxeringsförfarande som möjligt. Genom den nya skattelagstiftningen ökades nämligen svårigheterna att fastställa de för- hållanden, på vilka skattens påförande grundade sig. En direkt medverkan av de skattskyldiga ansågs därför nödvändig. En sådan medverkan hade ju även tidigare lämnats, då myndigheterna utsågo de i taxeringen delta- gande lekmännen. Men den lämpligaste vägen att vinna denna medverkan ansågs dock vara, att de skattskyldiga själva till taxeringsmän utsågo därtill särskilt lämpade personer, i besittning av de skattskyldigas förtroende och väl förtrogna med förenämnda förhållanden. På principen av de skattskyldigas egen medverkan vare sig för egen eller för annans taxering vilar alltjämt taxeringsväsendet. Numera kommer denna princip inom flertalet skatte- system närmast till uttryck genom den vittgående uppgiftsplikt till ledning för taxering, som ålagts medborgarna.

1812 års bevillningsförordning och tiden till 1861.

1810 års bevillningsförordning motsvarade icke de på densamma ställda förväntningarna. En betydande brist uppstod iinkomsterna. Vid 1812 års riksdag föranleddes därför ständerna att besluta om förändrade grunder för bevillningens utgörande. Man återgick därvid delvis till de principer, som legat till grund för den före 1810 stadgade allmänna bevillningen, i stort sett innebärande att skatten utgick efter värdet av den så att säga synbara inkomsten och förmögenheten. Bevillningen utgick, förutom såsom en personlig avgift och i form av avgifter å viss lyxkonsumtion, å nedan— nämnda föremål och personer nämligen:

a) av fastighet å landet och i stad i förhållande till fastighetens taxe- ringsvärde;

b) av ämbets— och tjänstemän efter lönens storlek, därvid dock skatt ut- gick efter ett lägre procenttal å lön, som icke översteg 600 riksdaler; ett minimibelopp, som år 1815 höjdes till 1 200 riksdaler;

c) av näringsidkare i stad efter deras inkomst av rörelse med avdrag allenast för avlöningar och arbetskostnader men ej för ränteutgifter samt med iakttagande att skatt påfördes för viss minimiinkomst enligt i förord- ningen intagen tariH ; samt

d) av bergverk, manufakturer, fabriker, verk och inrättningar ävensom av kvarnar och sågar med viss procent av företagens uppskattade värde.

Särskild bevillning för inkomst av kapital uttogs icke. Däremot ägde den skuldsatte, som vid bevillningstaxeringen ej var berättigad till avdrag för ränteutgifter, att vid räntans erläggande avdraga å räntan belöpande bevillning. Det ansågs sålunda, att den gäldbundne erlagt den å räntan belöpande skatten för borgenären, vilken principiellt bort påföras nämnda skatt. Denna bestämmelse blev i stort sett betydelselös, då rätten till avdrag vid räntelikviden icke torde hava i nämnvärd omfattning tillämpats.

Vad angår taxeringsorganisationen bibehöllos de i 1810 års förordning med- delade föreskrifterna rörande berednings— och taxeringskommittéernas sam- mansättning. Kompromissrätten avskaffades. Särskilda prövningskommittéer infördes för varje län med uppgift att avgöra besvär och granska åsatta bevill— ningstaxeringar. Prövningskommitté utom Stockholm, där kommitténs sam- mansättning var ordnad enligt särskilda grunder, bestod av femton ledamöter, utsedda av länsstyrelsen bland av taxeringskommitte'erna inom medlemmarnas krets föreslagna personer. Landshövdingen var självskriven ordförande och ägde rösträtt. Landskamreraren skulle tillstädesvara vid prövningskommitténs sammanträden. Särskild protokollförare förordnades av länsstyrelsen. I Stockholm utsågos ledamöterna i prövningskommitté av överståthållar- ämbetet, av taxeringskommittén samt av de skattskyldiga. Såväl kronans ombud som skattskyldig ägde anföra besvär över prövningskommittés beslut. Besvär över dessa beslut skulle anföras hos kammarkollegium men enligt fr. o. m. är 1823 gällande ändring i förordningen hos kammarrätten. Dom- stolens utslag kunde överklagas genom besvär hos Kungl. Maj:t. _ Genom 1841 års bevillningsförordning sammanslogos berednings- och_ taxeringskommittéer å landet till ett organ, benämnt taxeringskommitté, med ett mindre verksamhetsområde än häradet. Antalet valda ledamöter i sådan taxeringskommitté utgjorde högst tolv. Pastor var fortfarande själv— skriven ledamot. Kommittén utsåg inom sig en person att vara ordförande, då landshövdingen ej var tillstädes. Kronofogde och häradsskrivare skulle närvara vid sammanträdena för lämnande av upplysningar och förande av protokoll m. m.

1812 års bevillningsförordning led av avsevärda brister beträffande själva grunderna för beskattningen men i än högre grad i fråga om taxe- ringen. Skatt utgick efter högre procent å inkomst av rörelse än å in—

komst av tjänst. Till grund härför åberopades, att vissa medborgargrupper kunde med hänsyn till naturen av deras inkomster lättare än andra hålla taxeringsmyndigheterna i okunnighet om deras inkomsters verkliga belopp, under det att en lika skatteprocent förutsatte, att alla inkomstslag vore under— kastade eEektiv kontroll. Vid 1853—1854 års riksdag sänktes den år inkomst av rörelse utgående skatteprocenten, i avsikt att därigenom inkomstuppgif— terna från rörelseidkare skulle bliva mera tillförlitliga. Denna förhoppning blev emellertid icke infriad utan ändringen föranledde en betydlig minsk- ning i bevillningens belopp.

1861 års bevillningsförordning.

Missnöjet med bevillningsförordningens bestämmelser och tillämpning fram- kallade gång efter annan förslag till ändringar. Först genom bevillnings- förordningen av den 17 maj 1861 vidtogs dock en mera genomgripande för- ändring i skattesystemet. Enligt sistnämnda förordning utgick fastighets- bevillning med 3 procent av jordbruksfastighets och 5 procent av annan fastighets taxeringsvärde. För inkomst av såväl kapital som arbete utgick bevillning efter ett uppskattat netto. Klassifikationen av särskilda slag av yrken med föreskrivna minimiavgifter avskaffades. Bevillningsfria avdrag infördes i fråga om inkomster av arbete och kapital, som understego visst minimi- belopp. Skyldigheten att lämna uppgifter till ledning för egen taxering avskaffades.

Enligt 1861 års förordning, som första gången tillämpades år 1862, he- handlades taxeringarna i första hand av bevillningsberedningen, bestående av ordförande samt 2—3 ledamöter. Ordföranden utsågs av länsstyrelse. Ledamöterna valdes av kommunalt röstberättigade i stad eller socken. Be- villningsberedningens verksamhetsområde var å landet en socken, undan- tagsvis flera socknar eller del av socken, samt i stad del av densamma. Taxeringskommitté, en för varje pastorat samt en eller flera i varje stad, bestod av 9—10 ledamöter, valda av de kommunalt röstberättigade. Såsom ordförande fungerade landshövdingen och i hans frånvaro en bland leda- möterna av kommittén vald person. En av länsstyrelsen utsedd person hade att i egenskap av kronans ombud närvara vid kommitténs sammanträden. På landet var kronofogden självskrivet kronoombud. Prövningskommittéer- nas organisation och uppgifter lämnades i huvudsak orubbade.

Tiden 1861 till sekelskiftet.

Under tiden från 1861 till sekelskiftet undergingo icke bestämmelserna rörande taxeringsmyndigheternas sammansättning och funktioner några mera betydelsefulla ändringar. En namnförändring skedde år 1883, i det att taxerings- och prövningskommittéer erhöllo benämningen nämnder. Emellertid må här återgivas vissa uttalanden, av vilka framgår huru man

på sin tid uppfattat de uppgifter taxeringsorganisationen skulle hava att utföra, i händelse självdeklarationsplikt infördes.

Vid det reformarbete å beskattningens område, som inleddes år 1875, kom frågan om införande av självdeklaration att bliva föremål för undersökning. Förberedande skattejämkningskommittén uttalade i sitt år 1876 avgivna betänkande att, därest varje enskild skattskyldig skulle åläggas att meddela uppgift om sina inkomsters belopp, några uppskattningsnämnder icke vore nödvändiga, utan uppgifterna kunde granskas av någon tjänsteman och, där de icke vore bevisligen felaktiga, därefter tjäna till grund för bevill- ningens påförande. Härefter tillade kommittén följande (sid. 49):

»Om uppskattningsnämnderna bibehölles, skulle dessa nämligen lätt bliva utsatta för äventyret att besluta förhöjning i fall, där uppgifterna verkligen vore sanningsenliga, och sådant skulle kränka den allmänna rättskänslan och föranleda den skattskyldige att annan gång lämna sanningslös uppgift. Att borttaga taxeringsmyndigheterna skulle dock vara betänkligt, bland annat emedan man icke hos varje skattskyldig kan förutsätta den kännedom om bevillningsförordningens innehåll eller den noggranna bokföring av inkom— sterna, att han, även med bästa vilja, skulle kunna meddela tillförlitlig upp- gift om det inkomstbelopp, för vilket han bör erlägga bevillning.»

En genomgripande nyhet i taxeringsorganisationen föreslogs av skatte- regleringskommittén i ett den 17 augusti 1881 avgivet betänkande. Enligt kommitténs förslag skulle domstolarna ibeskattningsmål — kammarrätten och Kungl. Maj:t — i denna sin egenskap ersättas med en överskattenämnd, vilken tillkomme högsta prövningsrätten i taxeringsfrågor. Nämnden skulle bestå av ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t och riksdagens kamrar samt av personer, som deltagit i prövningsnämndernas arbete. Överskattenämnden skulle åligga, förutom att avgöra besvär över prövningsnämndernas beslut, bland annat att, om vid granskning av beskattningsnämnds åtgärder upp- skattningen av fast egendom inom något taxeringsområde befunnes vara lägre än tillbörligt, ojämn eller i övrigt icke med bevillningsförordningen överensstämmande, förordna om ny uppskattning av den fasta egendomen samt att årligen till Kungl. Maj:t avgiva berättelse om taxeringen under det nästföregående året. Sistnämnda berättelse, i vilken särskild uppmärk- samhet borde ägnas frågan om uppskattningen såväl av fast egendom som av (inkomst av kapital _och arbete inom landets olikadelar vore rättvis och jämlik, skulle delgivas samtliga under påföljande året sammanträdande taxeringsmyndigheter.

I motiveringen till sitt förslag anförde skatteregleringskommittén (sid. 72) bland annat följande:

»Det har sedan lång tid tillbaka icke kunnat undgå uppmärksamhet, att en för hela landet likformig tolkning och tillämpning av bevillningsför— ordningens föreskrifter ingalunda varit uppnådd och att det missnöje, som mot bevillningsförordningen uttalats, ofta snarare gällt förordningens till— lämpning än dess stadganden. Ändring härutinnan torde svårligen stå att vinna, så länge 25 särskilda prövningsnämnder, utan samband sins emellan och utan kännedom om varandras beslut, utfört en huvudroll vid beskatt-

ningsoperationerna. Det behöves onekligen, och detta såväl ur statens som ur den skattskyldiges synpunkt, en överordnad myndighet, som härutinnan kan tjänstgöra såsom regulator. Kammarrätten kan i detta hänseende ej göra tillfyllest; den måste såsom ämbetsverk grunda sina beslut uteslutande på den bevisning, som blivit åstadkommen. Men då under alla föregående skeden taxeringen ägt rum under former, som snarare närma sig jurys än domstols verksamhet, torde det med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke enahanda behandlingssätt torde vara att föredraga i högsta instans.»

Kommittén anförde vidare, att inom rådande system, oavsett dess lång- samhet och tyngden av de former, med vilka det funktionerade, betraktades såsom en betänklig brist, att den högsta prövande myndigheten ej ägde att annorlunda än i besvärsväg upptaga taxeringsärenden till behandling. Det kunde för övrigt enligt kommitténs mening icke bestridas, att en överskatte- nämnd, sålunda sammansatt som kommittén föreslagit, ägde en större för- måga av initiativ samt kraftigare utvägar att åvägabringa jämlikhet och rättvisa i beskattningen än ett dömande ämbetsverk sådant som kammar— rätten, vars kompetens ej lämpligen kunde göras i mera utsträckt mån administrativ och vars verksamhet i taxeringsfrågor enligt sakens natur måste vara begränsad inom mycket stränga former.

Mot den föreslagna överskattenämnden erinrades i främsta rummet att det icke vore överensstämmande med den svenska konstitutionens anda att låta en oansvarig nämnd såsom högsta instans pröva rättsfrågor och att domsrättens överflyttande till nämnden komme att äventyra rättssäkerheten. Vidare framhölls att nämnden med den föreslagna sammansättningen och den begränsning av nämndens befogenheter, som i förslaget skett, näppeligen skulle kunna på ett tillfredsställande sätt fylla uppgiften att övervaka, att bevillningsförordningens föreskrifter bleve över allt i riket likformigt tolkade och tillämpade.

Då Kungl. Maj:t genom proposition nr 6 till 1883 års riksdag framlade förslag till ny bevillningsförordning upptogs icke skatteregleringskommitténs förslag om införande av överskattenämnd.

1902 års reform.

Omläggningen av den direkta beskattningen till staten år 1902 och in- förandet av självdeklarationsplikt föranledde icke omedelbart till ändrade bestämmelser rörande taxeringsorganisationen. Emellertid förutsågs, att de nya bestämmelserna skulle komma att medföra betydligt ökat arbete och de kommitterade, som i oktober 1901 framlade förslag till förordning om inkomstskatt, föreslogo därför, att ökade belopp skulle anslås till ersättning åt taxeringsmännen.

1907 års reform.

Genom 1907 års skattereform utvidgades deklarationsplikten. I samband därmed vidtogos ändringar i taxeringsorganisationen. Bevillningsberedning och taxeringsnämnd sammanslogos till en myndighet, benämnd taxerings-

nämnd. På sätt alltjämt är fallet skulle i regel varje kommun bilda ett eget taxeringsdistrikt. Länsstyrelsen utsåg ordförande i taxeringsnämnd. I övrigt bestod taxeringsnämnd i stad av minst tre och högst nio ledamöter, vilka valdes av stadsfullmäktige eller å allmän rådstuga. På landet utgjorde antalet ledamöter lägst två och högst tio, vilka valdes å kommunalstämma. Magistratsperson, kronofogde, häradsskrivare eller länsman ägde ej utan laga förfall avsäga sig erhållet förordnande att vara ordförande i taxeringsnämnd. Ordförande hade att leda arbetet, föredraga ärendena inför nämnden samt föra protokollet och taxeringslängden. De förutvarande kronoombudeni taxeringsnämnderna bibehöllos icke. I yttrande över det förslag till ny bevillningsförordning, vilket låg till grund för 1907 års förordning, anförde kammarrätten, att den nya anordningen förutsatte, att vederbörande krono— fogde, som dittills varit självskrivet kronoombud hos taxeringsnämnd inom fögderiet och vilken befattning skulle upphöra, så långt sig göra läte och när han funnes för uppdraget ägnad, förordnades till ordförande i de nya taxeringsnämnderna å landsbygden.

Till motivering för sammanslagningen av bevillningsberedning och taxe- ringsnämnd anförde chefen för finansdepartementet i ett vid proposition nr 47 till 1907 års riksdag fogat statsrådsprotokoll över finansärenden bland annat följande (sid. 138—140):

Sedan i vårt taxeringssystem införts ett tämligen vidsträckt deklarations— tvång, har taxeringen erhållit och erhåller alltmera en annan karaktär. Taxeringsmyndigheterna komma att börja sitt arbete med ett långt mera till— förlitligt material än tidigare. Det behöves i regel icke vidare någon uppskattning i förut vanlig mening, utan allenast ett kontrollerande och möjligen fullständigande av de skattskyldigas uppgifter, så att dessa bliva fullt korrekta och sålunda angiva den beskattningsbara inkomstens verkliga belopp. Det vore huvudsakligen för en dylik kontroll, man vid en genomförd obli- gatorisk självdeklarationsplikt hade att sörja, och det vore företrädesvis med hänsyn härtill som taxeringsapparaten borde inrättas.

Vad beträffade den ifrågasatta organisationen av den primära taxerings- myndigheten, framhöll departementschefen, att hos denna myndighet icke skulle komma att finnas representant med— särskilt uppdrag att bevaka kronans intressen. Någon annan därtill lämplig tjänsteman än kronofogden, vilken enligt bevillningsförordningen vore kronoombud hos taxeringsnämn— derna pålandet, skulle ickei allmänhet vara atttillgå i landskommunerna. , Men det vore uppenbart, att kronofogden med alla sina övriga omfattande tjänsteåligganden icke kunde hinna att deltaga i taxeringsarbetet hos fög- deriets alla taxeringsnämnder. Särskilt kronoombud hos dessa nämnder syntes också kunna undvaras. Ordföranden i bevillningsberedningen kunde i stort sett anses hava samma skyldighet som kronoombudet hos den då- varande taxeringsnämnden. Ordförandena i bevillningsberedningarna hade också utan några avsevärda anmärkningar bevakat kronans intressen och det syntes därför under den nya organisationen kunna utan vidare anför- tros åt dem att å det allmännas vägnar övervaka, att taxeringen verkställdes i behörig ordning. I allt fall skulle tillfälle fortfarande finnas att anlita kronofogden såsom ordförande i en eller flera av taxeringsnämnderna inom fögderiet. '

Den är 1910 genomförda reformen av den direkta beskattningen innebar bland annat ett sammanförande i en särskild författning, 1910 års taxe— ringsförordning, av bestämmelserna rörande taxering. I fråga om organisa- tionen av taxeringsmyndigheterna genomfördes därvid den ändringen, att länsstyrelse skulle äga utse förutom ordförande en ledamot i taxeringsnämn- den. Denna ledamot ålåg att granska alla inkomna deklarationer och upp- gifter, att bevaka kronans intressen vid taxeringen samt att i övrigt biträda ordföranden i det förberedande arbetet och verkställa den längdföring, som förekom vid taxeringsnämndens sammanträde. Genom denna befattnings tillskapande avsågs att förstärka sakkunskapen inom nämnden. Detta an- sågs desto mera behövligt som genom avskaffandet av kronofogdesinstitu— tionen sakkunskapen inom taxeringsnämnderna avsevärt försvagats.

1920 års riksdag.

Genom beslut av 1920 års riksdag infördes stadgande om rätt för taxe- ringsnämnd att på det allmännas bekostnad tillkalla sakkunnigt biträde, där så ansågs erforderligt, samt om befogenhet för länsstyrelse att tillkalla sakkunnig att biträda prövningsnämnden.

Andra särskilda utskottet vid 1920 års riksdag hemställde bland annat i sitt utlåtande nr 1, att riksdagen måtte i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om skyndsam utredning angående änd- rade grunder för beskattningsnämndernas organisation och taxeringsförfa- randet. Härmed avsåg utskottet närmast ändrad organisation av organen för fastighetsbeskattning men utskottet uttalade därjämte att det syntes önskligt att, i den mån så läte sig göra, jämväl få i samband därmed till prövning upptaget spörsmålet om lämpligheten och möjligheten av att hos länsstyrelserna få anställda i taxeringsarbete och dithörande författningar särskilt förfarna, sakkunniga personer, vilka skulle hava att tillhandagå taxeringsnämnderna med råd och upplysningar samt eventuellt även med biträde i vidare omfattning.

1922 års lagstiftning.

År 1922 vidtogos ändringar i syfte att åstadkomma ett förbättrat resultat av prövningsnämndernas arbete. Enligt 40 å i 1910 års taxeringsförordning skulle prövningsnämndens arbeten i länen vara avslutat senast den 10 augusti. Denna tid utsträcktes till den 10 oktober i och för beredande av ökad tid för landskamrerarnas granskning av de utav taxeringsnämnderna åsatta taxeringarna. I samband härmed minskades antalet ledamöter i prövningsnämnden till lägst åtta och högst femton varjämte de så kallade särskilda prövningsnämnderna infördes med uppgift att pröva vissa extra ordinarie taxeringsbesvär under de tider, de ordinarie prövningsnämnderna icke fungerade. Genom utökningen av tiden för granskningen har avsetts att möjliggöra en mera omfattande och sorgfällig prövning av taxeringarna än tidigare kunnat ske.

1928 års taxeringsförordning bygger i fråga om organisationen på samma grundprinciper som 1910 års taxeringsförordning. Frågan om en genom— gripande förändring av organisationen gjordes dock till föremål för behand- ling av 1923 års taxeringssakkunniga. Dessa sakkunniga framhöllo, att orga- nisationen var behäftad med vissa brister och ingingo på frågan, huruvida icke taxeringsarbetet borde överlämnas såsom i vissa andra länder åt för ändamålet inrättade ämbetsverk. Taxeringssakkunniga framhöllo såsom för- delar av en sådan anordning. att taxeringsmännen, som genomgått viss ut- bildning för sitt kall, ägde en grundligare insikt i skatteförfattningarna än i regel besuttes av icke skolade personer, samt kunde å taxeringarna nedlägga betydligt mera tid och arbete, än det i regel vore möjligt för den, som hade taxeringsarbetet som bisyssla och att därigenom en noggrannare och mera omfattande granskning av uppgiftsmaterialet möjliggjordes. Så- som en svårighet med systemet påpekade taxeringssakkunniga, att taxerings- tjänstemännen endast under en del av året kunde beredas sysselsättning med taxeringsarbetet och att de följaktligen under återstående del av året måste sysselsättas med andra uppgifter och att möjligheterna därtill voro ganska begränsade. Vid en närmare undersökning visade det sig, att anmärknin- garna mot taxeringsarbetets utförande icke så mycket berodde på brister i organisationen utan snarare sammanhängde därmed att icke alltid de mest skickade blivit satta att utföra taxeringsarbetet och att de brustit i lednin- gen aV detta arbete. Taxeringssakkunniga ansågo därför övervägande skäl tala för att den bestående organisationen av taxeringsväsendet i väsentliga delar bibehölles.

Chefen för finansdepartementet anförde till det vid proposition nr 210 till 1927 års riksdag fogade statsrådsprotokollet (sid. 90), att han i princip an- slöt sig till taxeringssakkunnigas ståndpunkt till organisationsfrågan samt tillade:

»Erfarenheten torde hava visat, att taxeringsnämndsordförandens lämplig- het för sitt kall icke är beroende av hans egenskap av att vara tjänsteman eller ej. De praktiska yrkenas män och andra, vilka utan att vara tjänste- män mottagit taxeringsuppdrag, hava i regel lika väl som tjänstemännen fullgjort. uppdraget. Det torde hava visat sig, att tjänstemannen-ordföranden , emellanåt alltför mycket skattat åt det rent formella och, i saknad av till- räcklig kännedom om de skattskyldigas förhållanden, åstadkommit taxerings- resultat, som icke varit tillfredsställande ur saklig synpunkt. Å andra sidan hava många till ordförande förordnade tjänstemän till taxeringsar- betet medfört en rutin och erfarenhet, som icke kan skattas nog högt. Lyck- ligast synes vara, att länsstyrelsen alltjämt får ha fria händer vid utseen- det av ordförande i beskattningsnämnderna. Att länsstyrelsen därvid kom- mer att bemöda sig om att i varje fall söka förmå den för uppdraget bäst lämpade att åtaga sig detsamma, torde utan vidare få anses klart. Svårig— heterna härför äro icke små. Det synes mig dock knappast vara möjligt att enbart genom lagstiftningsåtgärder trygga tillgången till taxeringsmän. Vad man under nuvarande förhållanden kan göra torde inskränka sig till 5 — 332033.

att dels i görligaste mån underlätta ordförandens arbete och bereda honom verksamt stöd i hans strävan att hävda det allmännas intresse och dels ställa tillräckliga medel till förfogande för ersättning åt ordföranden för hans arbete. Båda dessa synpunkter hava varit ledande för mig vid ut— arbetandet av förslaget till taxeringsförordning. Jag vill dock redan här på tal om ersättningsfrågan framhålla, att man vid ersättningarnas bestäm- mande ieke bör bortse från uppdragets karaktär av förtroendeuppdrag. Själv- beskattningens princip, av ålder omfattad i vårt land, kräver för sin tillämp- ning den enskilde medborgarens medverkan, vare sig det gäller att upp- giva sin egen eller annans inkomst eller fråga är om att själv träda till för att verkställa den taxering, som är nödvändig för utövandet av beskatt- ningsrätten. Intresse för kallet och en god medborgaranda äro nödvändiga förutsättningar för en taxeringsman; stimuleras kunna de visserligen men icke skapas genom ett mer eller mindre rikligt arvode. Det är möjligt, att i en framtid beskattningsreglerna för sin riktiga tillämpning kräva ett högre mått av fackmässig utbildning, än hittills varit fallet. Men ännu torde vi icke hava kommit därhän, utan jag håller före, att den nuvarande kåren av taxeringsmän har förutsättningar att komma till rätta med taxe- ringen. I de särskilda fall, då fackmässigt biträde erfordras, bör tillgång härtill beredas. Vad därutöver erfordras synes mig närmast böra gå ut på en noggrann och omfattande eftergranskning av taxeringarna på prövnings- nämndsstadiet, vid vilken granskning det högre mått av insikt och mång- sidig erfarenhet på beskattningsväsendets område, som bör förefinnas hos landskamreraren och till hans förfogande stående tjänstemän, skall tillgodo- göras. Ett intimt samarbete mellan landskamreraren och de underordnade taxeringsorganen torde ock utan vidare medföra allt bättre taxeringsre- sultat redan i första instansen. '

Då förslaget till taxeringsorganisation gestaltats enligt nu anförda grund- satser, har jag visserligen icke vågat hoppas, att den nya organisationen skall omedelbart eller ens under de närmaste åren skapa den effektivitet och den jämnhet i taxeringen, som eftersträvas. Men framför en alldeles ny och oprövad organisation har synts mig vara att föredraga en förstärk- ning av den gamla på de punkter, där enligt vunnen erfarenhet orsakerna till nu förefintliga brister äro att finna.»

Genom 1928 års taxeringsförordning vidtogos flera ändringar, avseende förbättrad taxeringsorganisation. Särskilt må framhållas, att enligt gällande bestämmelser landskamreraren har att i betydligt större omfattning än till- förne taga del i och utöva ledning av taxeringsarbetet i första instans (75 och 107 66). För vinnande av enhetlig behandling av taxeringsfall, som angå mer än ett prövningsdistrikt, infördes en särskild nämnd den s. k. mellankommunala prövningsnämnden. Därjämte har ökad möjlighet be- retts att vid taxering i första instans använda kommunal tjänstemans medverkan, utan att denne blivit utsedd till ledamot av taxeringsnämnden (15 $ 1 mom. och 108 $$). Enligt sistnämnda författningsrum utses sådan tjänsteman, som skall godkännas av länsstyrelsen, i stad utom Stockholm av magistraten eller, där sådan ej finnes, drätselkammaren samt i köping eller landskommun av kommunalfullmäktige eller kommunalstämman. Dylik tjänsteman har, i enlighet med de närmare föreskrifter, länsstyrelsen eller vederbörande taxeringsnämndsordförande meddelar, att, förutom att till-

handagå med deklarationens och andra uppgifters ordnande och mottagande, granska avlämnade deklarationer och uppgifter samt hos beskattningsnämn- dens ordförande göra de erinringar, vartill granskningarna givit anledning, samt att även i övrigt, i den mån så erfordras, lämna ordföranden biträde vid fullgörandet av dennes åligganden. Jämlikt 1456 1 mom. äger Kungl. Maj:t av statsmedel anvisa bidrag till kostnader, som kommun åtagit sig för särskilda anstalter för taxeringsarbetet genom tillhandahållande av tjänstemän enligt 15 $ 1 mom. eller annorledes, därest Kungl. Maj:t finner dessa anstalter äga särskilt värde för det allmänna.

I]. Den nuvarande taxeringsorganisationens huvudsakliga brister.

Allmänna synpunkter.

Av den historiska redogörelsen framgår, hurusom gällande taxerings- organisation erhållit sin utformning i princip under tider, då de på en effektivt arbetande taxeringsorganisation ställda kraven vitt skilde sig från dem, som uppställa sig i våra dagar. De ekonomiska förhållandena voro vida mindre komplicerade och näringslivet ägde icke på långt när samma betydelse för beskattningen som numera är fallet. Under äldre tider, då företagarverksamheten i regel bedrevs i föga omfattande och jämförelsevis enkla former, mötte icke tillnärmelsevis lika stora svårigheter som i nu— varande tid att bedöma företagens verkliga inkomst. De ganska ensartade förhållandena gjorde det möjligt att använda tämligen schematiska hjälp- medel för fastställande av den skattepliktiga inkomsten. I förbigående bör dock nämnas att, trots nu nämnda förhållanden, redan under adertonhundra- talets första hälft förslag framställdes inom riksdagen om skyldighet för näringsidkare att tillhandahålla av dem förda räkenskaper för taxerings- myndigheterna i kontrollsyfte.

På grund av nu omförmälda förhållanden förelåg i allmänhet icke något större behov av biträde utav fackmän för taxeringsuppgifternas fullgörande. I den mån sådant biträde erfordrades torde emellertid tillgång därtill hava förefunnits. Sålunda lämnade landskamrerarna och kronofogdarna ävensom i_ viss, omfattning hoslstäderna anställda tjänstemän biträde vid _taxerings-, arbetet och främst i fråga om fullgörande av de mera formella uppgifterna. I fråga om den viktigaste delen av taxeringsarbetet, nämligen uppskatt- ningen av de skattskyldigas inkomster m. m., utövades dock detta. arbete huvudsakligen av lekmännen. Detta förhållande måste även ses mot bakgrun- den av vid organisationens tillkomst och tidigare utveckling även å andra om- råden rådande förhållanden. Under dessa tider hade nämligen lekmänneni betydande omfattning sig anförtrodda speciella förvaltningsuppgifter särskilt inom den kommunala administrationen. Exempel på sådana uppgifter, vilka så länge deras fullgörande icke krävde högre mått av utbildning och rutin

utfördes av lekmän men vilka numera självfallet anses böra i stort sett fullgöras av fackmän, erbjuda brand- och polisväsendet.

Med hänsyn till nu angivna förhållandet var det ju helt naturligt, att lekmännen helt eller åtminstone huvudsakligen anförtroddes taxeringsupp- gifterna. Härtill kommo emellertid i det föregående angivna skäl för att lämna uppgiften åt folkvalda förtroendemän, som ansågos äga särskilda förutsättningar att bedöma de skattskyldigas inkomstförhållanden och andra faktiska omständigheter, som skulle ligga till grund för skattens beräk- nande. Denna subjektiva sakkunskap var givetvis av särskild vikt, då objektiva uppgifter till ledning för taxeringen stodo till buds allenasti mycket inskränkt omfattning. Lekmännens ställning inom organisationen skapade därför förutsättningar för det bästa resultatet, och det var icke endast i vårt land utan även i praktiskt taget alla andra länder, som lek— männen vid denna tid intogo en dominerande ställning inom taxerings- organisationen. Emellertid hava, efter hand som taxeringen komplicerats och kommit att kräva fastställande av faktiska förhållanden, som icke varit av den enkla natur, att desamma kunnat utrönas endast genom en av lek- mannaerfarenhet uppburen sakkännedom, de särskilt utbildade fackmännen erhållit ett allt större inflytande å taxeringen. Utvecklingen har inom olika länder gått mer eller mindre hastigt på detta område. Inom flertalet större stater, som sett sig nödsakade att förskaffa sig effektivt arbetande taxeringsorgan, hava lekmännen numera icke något som helst inflytande å eller en jämförelsevis underordnad betydelse för taxeringen.

Genom införande av sjålvdeklarationssystemet inslog man på nya vägar i fråga om den direkta beskattningen. Nära till hands hade därför legat, att man här i landet, i likhet med vad fallet varit flerstädes utomlands, i detta sammanhang närmare övervägt att bryta med de principer, som lågo till grund för taxeringsorganisationen. Att så icke blev fallet torde närmast få tillskrivas det förhållandet, att man synes hava föreställt sig verkningarna av deklarationssystemet helt annorlunda än dessa faktiskt blevo. Man antog Sålunda ganska allmänt, att självdeklarationerna skulle komma att minska betydelsen av taxeringsmännens arbete, enär deklarationerna lämnade upp- lysning om sakförhållanden, som dessa personer eljest haft att på annat sätt inhämta. En kritisk granskning av deklarationerna genom taxerings- myndigheterna ansågs visserligen erforderlig och det kontrollsystem, som tidigare tillämpades, närmast i fråga om löneinkomster, bibehölls, men ett frångående av deklarationerna antogs behöva ifrågakomma jämförelsevis sällan. Man synes hava utgått från, att taxeringsmännens allmänna känne- dom om ortens och de skattskyldigas personliga förhållanden i och för sig alltjämt skulle innebära ett viktigt kontrollmoment, medan deklaratio- nerna ansågos hava karaktär av det huvudsakliga hjälpmedlet. Deklara- tionernas uppställning och innehåll lämpade sig icke heller för någon detalj— kontroll. Man hade därför utom i undantagsfall icke någon möjlighet att exakt ådagalägga en deklarationsuppgifts felaktighet. Deklarationssystemet

var uppbyggt på förtroende mellan de skattskyldiga och taxeringsmyndig— heterna. Fiskaliska undersökningar förutsattes icke behöva ifrågakomma, och taxeringsmännens funktion ansågs i stort sett böra stanna vid att in- registrera de i deklarationerna lämnade sifferuppgifterna och att företrädesvis i sådana fall, där deklaration ej avlämnats, verkställa en mera självständig bedömning av den skattskyldiges inkomst och förmögenhet. I stället för att allenast bliva ett uttryck för den skattskyldiges plikt att lämna uppgift till ledning för sin taxering, har emellertid deklarationen efter hand kommit att betraktas nära nog som ett bevismedel, som äger vitsord, till dess sådana sakförhållanden framkommit, som visa eller åtminstone ådagalägga sanno— likheten av deklarationens otillförlitlighet. Möjligheterna att åstadkomma en bindande motbevisning voro tidigare än mera begränsade än för när- varande, och i de fall, ändringar i deklarationerna företogos, grundades dessa ändringar oftast på mer eller mindre osäkra antaganden.

På grund av vunna erfarenheter har dock den uppfattningen blivit alltmera allmän, att deklarationer, som icke genom uppgifter från tredje man eller eljest kunnat något så när exakt kontrolleras, ofta äro otillförlitliga. För att tillgodose behovet av ökad kontroll hava därför åtgärder av olika slag efter hand vidtagits. Sålunda hava deklarationsformulärens uppställning ändrats, varigenom en utvidgad och mera detaljerad uppgiftsplikt kommit att åligga de skattskyldiga.. Vidare har till taxeringsmyndigheternas förfogande ställts nytt kontrollmateriel, varjämte dessa lämnats vidgad befogenhet att genom förfrågningar och undersökningar vinna upplysningar rörande förhål- landen, som kunna tjäna till ledning för taxeringen av den uppgiftspliktige eller tredje man. Nu nämnda omständigheter samt måhända i än högre grad utvecklingen av skattelagstiftningen, som medfört ökade krav på kompetens i och för tillämpningen, hava kommit att ställa nya och större fordringar på taxeringsnämnderna än tidigare. Det ekonomiska livets utveckling och ej minst aHärsföretagens tillväxt i antal och omfattning har gjort, att ett riktigt bedömande av de skattskyldigas inkomster och förmögenhet ställer sig vida svårare än under äldre tider. Orts— och personkännedomen har härigenom, särskilt vad angår de större städerna, upphört att hava samma betydelse som under tiden närmast efter sekelskiftet. Det är därför förklar- ligt, att'de'n under" helt andra förutsättningar tillkomnatakeringsorganiSa-' tionen icke kunnat bemästra de nya uppgifter, inför vilka densamma ställts.

Åtgärder till förbättrande av själva taxeringsorganisationen hava också tid efter annan ifrågasatts och jämväl i viss omfattning vidtagits. Ifråga om sådana åtgärder, avseende taxeringsnämndernas arbete, märkes dels den i samband med 1910 års skattereform införda bestämmelsen, enligt vilken länsstyrelse har att förordna förutom ordförande en särskild ledamot i taxeringsnämnden, vilken ledamot numera benämnes kronoombud, dels 1920 års riksdags beslut om rätt för taxeringsnämnd att på det allmännas bekostnad tillkalla sakkunnigt biträde, vilken lagstiftning i viss mån ut-

vidgats och befästs genom 1928 års taxeringsförordning, dels ock den visser- ligen även tidigare praktiserade men först genom 1928 års taxeringsförord— ning lagfästa anordningen, varigenom landskamreraren kommit att utöva en viss ledning över taxeringen i första instans, samt slutligen bestämmelsen om rätt att erhålla biträde vid taxeringen av kommunala tjänstemän. J äm— sides med dessa åtgärder för en effektivare taxering hava anordningar träffats för att ordförande i beskattningsnämnd i första instans i ökad omfattning skall kunna erhålla biträde med tekniska arbetsuppgifter såsom i fråga om renskrivningsarbeten och vissa uträkningar samt längdföring.

Ill. Erinringar mot taxeringsarbetet i första instans.

Tjänstemännens1 användning såsom taxeringsnämndsordförande.

De erinringar, som framställts mot taxeringsnämndernas förmåga att fullgöra sina uppgifter, hava åtminstone tidigare främst avsett deras sätt att utföra sina formella åligganden såsom expeditionella göromål samt deras för— måga att rätt tolka författningsbestämmelserna. Bristande rutin och kun- skaper i skattelagstiftningen hava allt för ofta konstaterats bland ordföran— dena i dessa nämnder. För att råda bot på dessa brister hava, med väx- lande skärpa inom skilda län, olika åtgärder vidtagits. Bland annat har tjänstemannaelementet erhållit en mycket stor utbredning inom kåren av taxe- ringsnämndsordförande. Till belysande härav hava de sakkunniga med led— ning av länsstyrelsernas kungörelse angående 1930 års taxeringsnämnder verk- ställt en undersökning angående taxeringsnämndsordförandenas yrken eller verksamhetsart (Bil. 1 o. 2). Då som ej sällan varit fallet en och samma person innehaft uppdrag att vara ordförande i mer än en nämnd, har där- vid varje särskilt uppdrag medräknats. Ordförandena hava fördelats i olika grupper efter yrke eller verksamhet. Tjänstemännen hava indelats i tre grupper, den första omfattande personer, anställda hos länsstyrelse eller inom fögderiförvaltningen, den andra tjänstemän hos magistrat eller kommun samt den tredje övriga tjänstemän. I sistnämnda grupp ingå bland andra präster och skollärare, militärer, post— och järnvägstjänstemän ävensom banktjänstemän. Förutvarande tjänstemän hava hänförts till den grupp de tillhört vid avgång ur tjänst. I övrigt har särskilt angivits antalet jord- brukare bland ordförandena, medan återstående ordförande såsom företagare (exempelvis köpmän och advokater) samt personer utan angiven verksamhet hänförts till en gemensam grupp. Bland dessa sistnämnda märkes ett icke ringa antal med titlar, som synas ange att de med avseende å sin verk- samhet stå tjänstemännen nära, såsom e. o. hovrättsnotarier, juris kandidater och ingenjörer. I gruppen jordbrukare ingår ett antal personer, vilka synas

* I fråga om terminologien hava de sakkunniga skilt mellan fackmän (taxeringstjänstemän) och lekmän. Bland de sistnämnda återfinnas sådana, som i sin borgerliga verksamhet äro tjänstemän.

71 Bil. I.

Fördelning å yrkeskategorier av taxeringsordlörande i rikets städer utom Stockholm.

m ,. Q 4 i— m 0: s- €—4 ? o: . 4 W g. (:'Z än5såzäweEä-ässäääaäååsååa % WSEgäbå=ä5€=ägäsaågzägnämsg rmwgvc_g.ag;'läczg'oU'STU'b"U'af-7gSEE—l= iååääoäamäraw—l2=35521=gegsr Braga—l mop=wouåma=h ="”På'0353w u(”_-ä'gmaåähf'få'm-ngmmämuåmäHämw"q 1.Tjansteman ;; få w __ ;; ;: :: g' g- __ 5 g- (n g: ;; ;; = : _, ; m i»: __ E; =. hos länssty- = ;? g = :: å: "' ga." "” = g %* = ; = ;” =" % relse eller in- = ': pm fögderi- iörvaltningen 7 .. 3 7 3 2 2 1 ' o 13 14 ' 4 5 4 9 3 9 _ 2— 1 109 35 2. Tjänstemän hos magistrat eller i kom- munal tjänst 2 1 7 9 3— 6— 4124 429 12 3 l 3 5 2 1 5—— 2124 41 3. Tjänstemän, ej upptagna under ] el- ler2 ......... 24—66——1—19—51232——52—3153 17 4. Andra än ' ) tjänstemän... 2— 2 1 4-————— 3— 3 — 1 1— l— 2 l——— 21 7 Summa 13! 7 12!23|_16j2 slels 7|49 7|51l18 10110 9!15|al7|s|2 3 41307 100

Bil. 2.

ördelning å yrkeskategorier av taxeringsnämndsordförande å landsbygden och samman- ställning för hela riket utom Stockholm.

&, gogh g g? legal & 4.2 m:? _ 4 nu, . __: ' :E N: Qui än: ev- gdsåå'gwfåäs'åååäägozäåfgägä Såå "3 åEBW.ä=E—=ä—=*E='wsegsggsäågm agrees gmeguåswg-äagsg'o-gcgnc-egrgo= gemagg 3£=gsmsämavaaws=g—zsw=e—:s sas—"vn BNN=w£7wmwåmouåma äanaSGEängäg meägwwg__g* _EHmmaaäwdmgåw "äg—"4

l-Tiänstemänså'"_Es=äzäi_äålåssä=i—s%5_s .a; ..

hos länssty- = 5 &: = ” g: 5 = = å: ä' : '$: 51: % 55 %

relse eller m- = ,.

omfögderi- 1 i | | förvaltningen 582827 55 22 4350 928 82 57 25 7949 79 2625 47 40 183321 20 18 939 531048 51

2. Tjänstemän

hos magistrat -

ellerikom- munaltjänst—218——2-—42 8—38—l—-—112———1 44 3168 8

B.Tjänstemän, ”ej upptagna ' ;under 1 el- ler 2 .........151316 25 292617 4 2 42 28 5 71415 22 8 2 11922 5 8 8 353 20 406 20

4. Jordbruka- re .............. 121117 23 83 619 2 3 8 27 5—10152812 3 51712 1 7 2 278 16 278 13 5. Andra än tjänstemän eller jordbru— kare ........... 13431010761—110 8 ] 2;14131410.2——.9 41163 151 172| 8 s Summalas 58564|12119482394'1637i144|128|36i91l95|122|91|55154|47|64 73fzs 41132|1 765 100112 072] 100

på grund av annan verksamhet förvärvat vana vid administrativa göromål såsom riksdagsmän, kommunalnämndsordförande och kommunalstämmoord- förande.

Stockholms stad omfattade år 1930 48 taxeringsdistrikt. Endast i tre distrikt hade därstädes ordförandeskapet uppdragits åt andra än tjänstemän. I tre distrikt fungerade såsom ordförande tjänsteman inom överståthållar- ämbetet och i åtta distrikt tjänsteman hos magistraten eller staden.

I fråga om andra städer än Stockholm framgår av uppställningen, att i 93 procent av samtliga stadsdistrikt tjänstemän fungerade såsom ordförande. Motsvarande procenttal för landsbygden utgjorde 76 och för riket utom Stockholm 79. De procenttal, varmed av länsstyrelsernas och fögderiför- valtningens tjänstemän innehavda ordförandeskap ingå, utgjorde för städerna utom Stockholm 35, för landsbygden 53 och för hela riket utom Stock— holm 51.

Nu angivna siffror visa otvetydigt, att man vid utväljandet av ordföran- de i taxeringsnämnderna framför allt sökt finna personer med vana vid expeditionsgöromål samt förmåga att sätta sig in i och tillfredsställande tolka skatteförfattningarna. Då kronoombuden huvudsakligen hämtats från samma yrkeskategorier som ordförandena, ligger det icke någon överdrift i det påståendet, att taxeringsarbetet numera företrädesvis handhaves av personer i tjänstemannaställning. Med hänsyn till den förändrade arten av taxeringsarbetet måste denna utveckling anses både naturlig och i flera hänseenden ändamålsenlig.

Vidtagna åtgärder i syfte att avhjälpa några av bristerna.

Länsstyrelserna synas sålunda vid valet av ordförande i allmänhet hava fäst särskild vikt vid att erhålla personer, som äro kompetenta att till- fredsställande fullgöra den tekniska delen av arbetet. Emellertid brister ännu mycket även i detta avseende. Oaktat landskamreraren med tillhjälp av tillgänglig personal givetvis icke medhinner att årligen för teknisk granskning genomgå hela taxeringsmaterialet, verkställa prövningsnämn- derna, såsom framgår av de statistiska uppgifter rörande dessa nämnders arbete de sakkunniga lämnat (se Bihanget), årligen ett mycket stort antal ändringar i taxeringsnämndernas beslut på grund av förbiseenden av taxeringsnämnderna eller till följd av dessa nämnders oförmåga att tolka skattelagarnas ofta mycket invecklade bestämmelser. En jämförelse med Stockholm, där varje taxeringsnämnd biträdes av ett yrkesutbildat kronoombud, ger vid handen — något som också ligger i sakens natur — att den tekniska delen av arbetet generellt sett icke utföres tillnärmelsevis lika tillfredsställande av lekmän, ej ens där dessa utses efter förut angivna principer, som av i taxeringsfrågor rutinerade fackmän.

Emellertid torde landskamrerarna genom muntliga eller skriftliga in- struktioner ävensom genom rådgivning till ordförandena i särskilda fall sökt att råda bot på dessa brister. Direkt inspekterande verksamhet, såsom

övervarande av taxeringsnämndernas sammanträden eller granskning av arbetsmaterialet, har enligt de uppgifter, som landskamrerarna på förfrågan lämnat de sakkunniga, förekommit allenast i sällsynta undantagsfall. Genom sitt granskningsarbete för prövningsnämnderna hava dock landskamrerarna kunnat bilda sig en uppfattning om, hur arbetet utförts i de olika taxerings- nämnderna. Trots det sålunda nedlagda arbetet för åstadkommande av ett förbättrat taxeringsresultat, torde detsamma även i tekniskt hänseende allt- jämt vara behäftat med avsevärda brister.

Vad angår den sakliga delen av taxeringsarbetet, d. v. s. bedömandet av den verkliga inkomst och förmögenhet skattskyldig åtnjutit respektive ägt samt i vad mån han åsamkats de utgifter eller haft de skulder, för vilka han i avlämnad deklaration påyrkat avdrag, låter det sig icke förneka, att en med ortens och de skattskyldigas personliga förhållanden förtrogen person kan äga förutsättningar att bättre bedöma de skattskyldigas inkomst— och förmögenhetsförhållanden än en med nämnda förhållanden jämförelsevis obekant person. Vilken betydelse för taxeringsresultatet orts- och person- kännedomen bland taxeringsmännen numera har, är dock knappast möjligt att med säkerhet uttala sig om utan en ingående och kostsam undersök— ning av deklarationsmaterialet. Med hänsyn till de grunder, efter vilka ordförandena utväljas, vill det emellertid synas som om flertalet länssty— relser icke tillerkänt förefintligheten av orts- och personkännedom bland ordförandena. avgörande betydelse. Uppenbarligen är det icke heller för en rättvis och jämlik taxering oundgängligen nödvändigt, att den person, som utövar ledningen över arbetet inom taxeringsnämnden och fullgör ut— redningsarbetet, besitter en i detalj gående kännedom om nämnda förhål- landen. Erforderlig detaljerad kännedom om dessa förhållanden torde nämligen kunna förefinnas bland nämndens kommunvalda ledamöter, till vilkas viktigaste uppgifter kan räknas att, med den förtrogenhet de hava om hithörande förhållanden, lämna erforderliga upplysningar samt utöva kontroll å deklarationerna. Nämndledamöternas insats i taxeringsarbetet växlar givetvis avsevärt inom olika orter och är säkerligen i allmänhet mindre i städerna, särskilt de större, än å landsbygden. I en stad med Stockholms storlek har orts— och personkännedomen bland nämndledamöterna "numera en ganska" liten betydelse." För öVrigt "kan man utgå från, ätten" taxeringstjänsteman med ett i avseende å storlek och ekonomiska förhål- landen lämpligt avgränsat verksamhetsområde, genom den erfarenhet han i sitt arbete förvärvar, i stort sett blir lika förtrogen med ortsförhållandena som en inom taxeringsområdet bosatt lekmannaordförande.

En övergång från det nuvarande systemet med avlönade ordförande, ut- sedda företrädesvis bland personer tillhörande tjänstemannaklassen, till av- lönade taxeringstjänstemän, Vilka skulle hava att verkställa utredning för taxeringen samt att leda arbetet eller åtminstone föredraga ärendena inom taxeringsnämnderna, skulle därför knappast innebära ett ur principiell syn- punkt mera betydande avsteg från vad hittills tillämpats. Genom de kom-

munvalda ledamöterna skulle även i fortsättningen det inflytande över taxeringen och den medverkan vid densamma, som ur olika synpunkter ansetts böra tillerkännas och krävas av de skattskyldiga själva, komma att bibehållas. Vidare torde, därest så skulle vara erforderligt, kontroll över att fiskaliska eller formella synpunkter icke i allt för hög grad vinna insteg inom taxeringsorganisationen kunna utövas genom nämndens ledamöter.

Delade meningar torde knappast råda om, att den nuvarande organisa— tionen är behäftad med brister jämväl i andra än nu nämnda hänseenden.

I en den 17 december 1929 dagtecknad promemoria, över vilken landskam- rerarna erhållit tillfälle att yttra sig, hava de sakkunniga på i huvudsak följande sätt sammanfattat bristerna i denna organisation.

Genom att taxeringsarbetet i första instans nästan uteslutande utföres av lekmän saknar organisationen erforderlig fasthet och kontinuitet. Visser- ligen hava i den nya taxeringsförordningen bestämmelser införts (75 och 107 åt), som mera tydligt framhäva landskamrerarens ställning såsom le— dare av detta arbete, men det kan ifrågasättas, om landskamreraren med för närvarande tillgänglig arbetskraft äger möjlighet att iavsedd och önsk— värd omfattning utöva övervakande och rådgivande verksamhet i fråga om taxeringsnämndernas arbete. I någon mån kunna ju olägenheterna härav minskas genom den granskning av taxeringarna landskamreraren utövar för prövningsnämndens räkning. Säkerligen kunna dock ej brister i taxe- ringsnämndernas arbete ens till någon större del avhjälpas genom ett än så energiskt eftergranskningsarbete.

Kraven på en för sitt uppdrag lämpad taxeringsnämndsordförande äro både stora och av mångskiftande beskaHenhet. Förutom kunskaper i skatte- författningarna och förmåga att tolka dessa ävensom rutin ifråga om ex- peditionsgöromål krävas egenskaper av personlig art hos ordföranden. Denne bör sålunda vara i besittning av självständig uppfattning, opåverkad av sidoinflytelser och hänsyn till enskilda intressen. Vidare bör han kunna ägna tid och intresse åt arbetet. Nära förtrogenhet med de skattskyldigas och ortens förhållanden hos ordföranden är givetvis av icke ringa betydelse för arbetet, även om brister härutinnan kunna avhjälpas genom det biträde nämndens ledamöter lämna. Det ligger i sakens natur att betydande svå- righeter uppkomma att finna personer, hos vilka nämnda kvalifikationer förenas. Efter vad det vill synas hava vid ordförandenas utseende rätt så olikartade synpunkter gjort sig gällande i fråga om kompetensvillkoren.

Svårigheten att finna lämpliga ordförande ökas givetvis genom det stora antalet taxeringsdistrikt, nödvändiggjort bland annat genom att ordföranden i regel har även andra göromål att sköta under taxeringsperioden. Här- igenom kommer ordföranden att till sitt förfogande hava ett rättså be— gränsat jämförelsematerial. Då det helt säkert verkar i hög grad befruk— tande å taxeringsarbetet, att den som handhar arbetet har att bedöma ett stort antal taxeringar av likartad beskaffenhet, måste nu nämnda förhållande betecknas såsom en olägenhet.

Rätt utnyttjad är givetvis orts- och personkännedomen till stort gagn för taxeringen, även om betydelsen av densamma för taxeringsarbetet måhända överdrivits. En viss fara ligger onekligen i att taxeringsmännen i förlitande på riktigheten av sin uppfattning om skattskyldigs inkomst— och förmö- genhetsförhållanden, utan att förskaffa sig de upplysningar om de faktiska förhållanden, som kunna vinnas, och utan att lämna skattskyldig till-

!= :- i

: l. l i

fälle till förklaring, med frångående av avlämnad deklaration, beräkna dennes skattepliktiga inkomst och förmögenhet efter egen uppskattning. Härigenom hava taxeringsnämnderna mångenstädes mot sig fått ett sken av godtycke. Med det nu anförda sammanhänger det på många håll rå— dande missförhållandet, att ordföranden underlåter att infordra självdekla- ration från personer, som ostridigt äro deklarationsskyldiga.

Såsom ett viktigt skäl för bibehållande av den nuvarande organisationen har åberopats de låga kostnader densamma föranleder. Det är ju obestrid- ligen riktigt, att kostnaderna för taxeringsarbetet icke i och för sig äro höga, men omdömet blir måhända ett annat, om hänsyn tages till de re- sultat arbetet lämnar. Det torde kunna starkt ifrågasättas, om de å taxe- ringsarbetet nedlagda medlen användas på det ur ekonomisk synpunkt mest ändamålsenliga sättet. Helt säkert borde särskilt utbildade och väl rutine- rade fackmän kunna utföra arbetsuppgifterna på kortare tid än lekmän. Genom att lekmän användas måste därför antalet avlönade taxeringsmän göras avsevärt större än, därest taxeringsarbetet utfördes av fackmän. Vidare ligger i sakens natur, att omsättningen bland lekmännen sker hastigare än bland fackmännen. Häri ligger påtagligen en onödigt stor kraftförbruk- ning, som framträder starkare genom att rätt så omfattande kunskaper måste förvärvas av den person, som skall lämpa sig för arbetet. Då vidare ordförandena självfallet måste utses bland personer, som hava jämförelsevis stora anspråk på ekonomisk gottgörelse för sitt arbete och sin tidsspillan ävensom för det obehag uppdraget mången gång åsamkar, synes det antag- ligt, att kostnaderna i förhållande till utbytet icke äro låga.

Det torde varken vara lämpligt eller möjligt att ålägga taxeringsnämnds- ordföranden att vidtaga de undersökningar rörande skattskyldigas ekono- miska förhållanden, som skulle bliva en följd av det utav riksdagen för— ordade kontrollsystemet. Sådana undersökningar kräva egenskaper och kunskaper, som endast undantagsvis återfinnas hos lekmännen. Det kan ifrågasättas, om ställningen såsom fiskalisk undersökare är förenlig med ord- förandens uppgift såsom opartisk domare. Den misstanken kan för övrigt lätt vinna insteg, att icke enbart omsorgen om en riktig taxering varit för lekmannen-ordföranden avgörande för undersökningens vidtagande. Lag- stiftningen har icke heller undgått att taga intryck av dessa synpunkter, i det att enligt densamma anmaningsrätten i vissa mera grannlaga fall för- behållits landskamreraren ensam. Det är en ofta gjord erfarenhet, att den skattskyldige själv visar mindre obenägenhet att blotta sina ekonomiska förhållanden för en person, som å tjänstens vägnar handhar taxeringsarbetet och som icke kan misstänkas drivas av annat intresse än att samvetsgrant fullgöra _sina åligganden, än för en lekman, vilken måhändai sin_borger-_ liga verksamhet intar konkurrensställning till den skattskyldige. På många håll framträder redan nu ordföranden i sitt förhållande till den skattskyl— dige såsom representant för det fiskaliska intresset. I än högre grad skulle detta bliva fallet, om å honom lades uppgifter att verkställa de ingående undersökningar, som ofta skulle krävas för vinnande av effektiv kontroll. Det är givetvis lättare för ordföranden att objektivt bedöma en beskatt- ningsfråga, därest förutredningen handhafts av annan person.

IV. Riktlinjer för en genomgripande omläggning av taxeringsorganisa- tionen.

I berörda promemoria den 17 december 1929 skisserade de sakkunniga vissa riktlinjer för en mera genomgripande omläggning av taxeringsorga- nisationen än den de sakkunniga närmast ansågo sig böra förorda. Några av de landskamrerare, som yttrade sig över detta förslag, uttalade i stort sett sin anslutning till dessa riktlinjer och framhöllo önskvärdheten av, att frågan gjordes till föremål för vidare utredning. I anledning därav hava de sakkunniga ansett lämpligt att i detta sammanhang ikorthet upp- skissera linjer för en sådan mera vittgående omläggning.

Det ligger enligt de sakkunnigas mening iöppen dag, att en organisation av väl utbildade och rutinerade fackmän för taxeringsarbetet skulle kunna i huvudsak avhjälpa de nu omnämnda bristerna och sålunda, åtminstone sett på lång sikt, bliva betydligt mera effektiv än den nuvarande. Emellertid ligga åtskilliga invändningar mot en dylik reform nära till hands. Främst bland dessa torde kostnadsfrågan böra nämnas. Av flera skäl är det icke tillrådligt och sannolikt ej möjligt att i större utsträckning lägga taxerings— uppgifterna å redan förefintliga befattningar. Det bleve därför nödvändigt att inrätta en mängd nya befattningar för ändamålet, något som ej minst under nuvarande förhållanden är ägnat att inge starka betänkligheter. Frå- gan om omfattningen av och kostnaderna för en ny organisation samman- hänger emellertid i hög grad med spörsmålet om arbetets ordnande. Genom specialisering av taxeringsarbetet — något som tillämpas flerstädes i utlan- det såsom i Amerikas Förenta Stater och Storbritannien samt i Köpenhamn och, ehuru i vida mindre omfattning, sedan några år tillbaka jämväl iStock— holm — torde avsevärda kostnadsbesparingar kunna göras samtidigt med att ett bättre arbetsresultat kunde erhållas. Enklare arbetsuppgifter, exempel- vis flertalet löntagaredeklarationer, skulle lämpligen kunna behandlas mera summariskt av personer, å vilka kraven på särskild utbildning kunde efter- sättas. Deklarationer, avseende jordbrukare, kunde på ett lämpligt sätt för- delas mellan de mera kvalificerade arbetskrafterna. och taxeringstjänstemän i lägre grader. De mera svårbedömliga uppgifterna, främst de vilka avse rörelseidkare, borde däremot anförtros åt väl utbildade, i bokföring sakkun- niga personer.

En dylik specialisering skulle förutsätta betydligt större verksamhetsom- råden för den förberedande taxeringen än de nuvarande. Däremot föreligger icke skäl att av nu nämnda anledning verkställa ändring i indelningen i taxeringsdistrikt, då tjänstemännens arbete skulle omfatta allenast utrednings— uppgifter, medan beskattningsnämnderna alltjämt skulle hava den beslu— tande myndigheten. Utan närmare undersökning möter det vanskligheter att avgöra huru stora områden dessa taxeringskontor böra erhålla som verk- samhetsområden. I Tyskland är verksamhetsområdet för ett Finanzamt ofta ganska folkrikt och omfattar understundom 200 000—250 000 innevånare, om

Bil. 3. Förslag

till indelning i taxeringsområden med hänsyn till folkmängd, antal skattskyldiga och antal deklarationer år 1932.

Ifråga- Antal Antal Antal Antal satt an- inne- skattskyl- deklara- Folkmängd skattakyl- tal taxe- vånare diga i tioner 1/1 1932 diga år rings- i varje varje i varje 1952 om- taxerings- taxerings- taxerings— räden område område område

Stockholms stad 514 333 317 412 308 343 51 433 31 741 30 834 Stockholms län ......... 265 906 115 678 116 950 66 226 28 919 29 238 Uppsala 137 582 55 854 51 765 68 791 27 927 25 883 Södermanlands 187 877 73 116 68 337 62 625 24 372 22 779 Östergötlands 309 588 136 242 119 561 Gotlands 57 450 17 600 13 064 Jönköpings 232 121 91 920 81 468 Kronobergs 155 073 51 346 37 884 Kalmar 231 266 82 837 57 537 Blekinge > 144 942 62 160 34 887 Kristianstads 246 185 89 710 79 489 Malmöhus . 512 366 269 834 248 615 Hallands 150 548 64 851 41 170 Göteborgs och Bohus län 460 054 228 760 210 261 Älvsborgs " 313 863 137 784 90 204 Skaraborgs 242 214 91 889 70 307 Värmlands 270 414 92 930 88 475 Örebro 218 598 96 989 80 478 Västmanlands 161 297 64 629 60 048 Kopparbergs 249 491 * 87 520 * 84 111 Gävleborgs 279 471 105 055 83 995 Västernorrlands 279 590 100 810 82 276 Jämtlands 135 121 42 990 22 285 Västerbottens . .. - 205 454 - 60 466 - 50 918- 68 485 20155 ' 16 973 Norrbottens * 201 642 54 019 41 544 . 67 214 18 006 13 848

Hela riket 6 162 446] 2 592 401 2 223 972, 89 69 241 1 29 128 | 24 988

73 408 30 768 26 525

77 373 30 640 27 156 77 536 25 673 18 942 77 089 27 612 19 179 72 471 31 080 17 443 82 062 29 903 26 496 64 046 33 729 31 077 75 274 32 425 20 585 65 722 32 680 30 036 78 466 34 446 22 551 80 738 30 630 23 436 67 604 23 232 22 119 72 866 32 330 26 826 80 649 32 315 30 024 83 164 29 173 28 037 69 868 26 264 20 999 69 898 25 203 20 569 67 561 21 495 11 143

awhpwmwpwpa—imoowwwmc»

».»

också medeltalet ligger väsentligt under detta antal. I Storbritannien om- fattar inspectors verksamhetsområde i regel cirka 70 000 personer. Med hänsyn till vårt lands glesa bebyggelse och till det stora antalet skattskyl- diga i förhållande till folkmängden, skulle det här i landet icke vara till— rådligt att låta ett taxeringskontors verksamhetsområde omfatta ett så stort antal personer som exempelvis är fallet i Tyskland. Å andra sidan bör

* Approximativ siffra.

antalet skattskyldiga inom ett distrikt vara så stort, att en ändamålsenlig fördelning av arbetsuppgifterna kan verkställas. Med beaktande av nu om- förmälda synpunkter torde man kunna utgå från, att antalet deklarationer (skattskyldiga) inom ett taxeringskontors verksamhetsområde, här benämnt taxeringsområde, bör normalt utgöra cirka 30 000.

Antalet till statlig inkomst— och förmögenhetsskatt skattskyldiga utgjorde år 1932 nära 26 miljoner och antalet avgivna deklarationer något mer än 22 miljoner, därav 0'3 miljon avgivits i Stockholm. I bilaga 3 har upprättats förslag till indelning i taxeringsområden, grundad på siffror rörande folk- mängden den 1 januari 1932 samt antalet skattskyldiga och deklarationer vid 1932 års taxering. I hela landet utom Stockholm skulle cirka 80 taxe- ringskontor erfordras och ett taxeringsområde skulle i genomsnitt omfatta 70 000 innevånare. Detta preliminära förslag till indelning i taxeringsom- råden, vid vars upprättande tillbörlig hänsyn icke kunnat fästas vid åt— skilliga av de omständigheter, som föranleda ett ökat arbete, såsom mera invecklade taxeringsuppgifter å orter, där industrien och näringslivet kon- centrerats i större omfattning, geografiska förhållanden m. in., har upp- rättats för att i stort sett lämna en antaglig bild av en blivande organisa- tion i och för bedömande av kostnaderna för densamma. Självfallet bör tillses att, oberoende av geografiska förhållanden, orter med likartade för- hållanden såsom städer och industrisamhällen förenas inom samma taxe- ringsområde. Det torde kunna beräknas, att i genomsnitt omkring 1/4—1/_., av deklarationerna äro av den art, att de böra genomgås av mera kvali- ficerade granskare.

Personalens storlek och kvalifikationer böra växla å de olika taxerings— kontoren med hänsyn till arbetets art och, omfattning. Å ett större taxe- ringskontor, avpassat efter förhållandena i större städer och industrisam- hällen, synas personalkostnaderna förslagsvis kunna beräknas sålunda. Chef, tillika avdelningschef å avdelningen för behandling av

mera krävande taxeringsuppgifter, avlöning ........................ kronor 12 000 3 granskare å nämnda avdelning, avlöning 8 000 kronor >> 24 000 1 chef å avdelningen för behandling av löntagaretaxeringar

och andra enklare taxeringar, avlöning ................................ >> 9 000 3 biträden (ev. kvinnliga) å sistnämnda avdelning ................ » 15 000

Kronor 60 000.

Organisationen av ett taxeringskontor, som till område har landsbygd med huvudsakligen jordbruksidkande befolkning, bör givetvis ske efter andra linjer. Stora svårigheter möta att utan en mera omfattande utredning än den, de sakkunniga underkastat problemet, bedöma den lämpligaste organisa— tionsformen och personalbehovet. Ur direkt statsfinansiell synpunkt har taxe- ringen inom sistnämnda områden icke tillnärmelsevis samma betydelse som inom de mera tätbebyggda samhällena, men för kommunernas ekonomi är det givetvis av största vikt, att taxeringen sker så noggrant som möjligt

och efter mera objektiva grunder än som hittills, åtminstone inom åtskilliga delar av landet, kommit att tillämpas. Bland omständigheter, vilka försvåra möjligheterna att utan allt för höga kostnader vinna ett tillfredsställande taxe- ringsresultat, må framhållas det stora antalet skattskyldiga, vilka till följd av de relativt låga ortsavdragen påföras skatt för en mycket obetydlig in- komst, den stora splittringen å taxeringsdistrikt — över 1 760 å landsbyg- den mot 360 i städerna — samt de betydande avstånden, vilka dock med nuvarande kommunikationsmedel icke torde lägga avgörande hinder i vägen för en koncentration av taxeringsorganisationen på nu antytt sätt. Med hän— syn härtill och då förhållandena gestalta sig helt olika inom skilda delar av landet, hava de sakkunniga icke ansett sig böra ens uppskissera organi- sationen av ett taxeringskontor med ren jordbrukarbygd som verksamhets— område. Uppenbart är emellertid, att antalet personer i högre avlönings- ställning bör kunna sättas lägre för ett sådant kontor än för ett. med större antal skattskyldiga, medan antalet personer i lägre avlöningsställ— ning torde böra utökas. Sannolikt skulle kostnaderna för avlöning till personalen å ett dylikt kontor icke behöva överstiga 50 000 kronor, medan exempelvis resekostnaderna bleve avsevärt högre än för ett taxeringskontor med ett till ytinnehållet begränsat men med avseende å folkmängden bety— dande område.

Till nu omförmälda kostnader komma skriv- och tryckkostnader, lokal- hyror, rese— och traktamentsersättningar m. m. Sammanlagda kostnaderna för 80 taxeringskontor torde kunna beräknas till mellan 4 och 5 miljoner kronor. Till detta belopp böra läggas statsverkets utgifter för taxerings— arbetet i Stockholm, för närvarande ej fullt 300000 kronor, utgifter för ett centralt taxeringsorgan, som har sin givna plats inom den omförmälda organisationen, ävensom kostnader för landskontorens bestyr med taxerings- arbetet. De sammanlagda utgifterna torde därför kunna uppskattas till cirka 55 miljoner kronor. Därvid bör emellertid hänsyn tagas till att arbetet med debitering av kronoutskylder skulle komma att anförtros åt taxerings- kontoren, vadan merkostnaderna för organisationen måste beräknas lägre än skillnaden mellan sistnämda belopp och nuvarande årliga kostnader för taxeringsarbetet, som uppgå till 2'5—3 miljoner kronor.

_ I _ och för. kontroll över. dessa kostnadsberäkningar hava de sakkunniga—i — samråd med i taxeringsarbetets omfattning och art i Norrköping väl för— farna personer verkställt vissa beräkningar angående personalbehovet och kostnaderna för taxering i nämnda stad, för den händelse arbetet därstädes skulle komma att ordnas efter nu nämnda riktlinjer. Dessa beräkningar synas giva vid handen, att utgifterna icke skulle komma att mera avse- värt överstiga sammanlagda beloppet av de arvoden, som år 1932 utgingo till ordförandena och kronoombuden i stadens taxeringsnämnder, 26 620 kronor, med tillägg av kostnaderna för det nuvarande taxeringskontoret därstädes närmare 12 000 kronor och för debitering av kronoutskylder samt belöpa sig till sammanlagt omkring 50 000 kronor.

Även en jämförelse mellan nuvarande och beräknade framtida kostnader för taxeringen i Stockholm har ansetts böra verkställas, vilken dock på grund av olikheterna i fråga om arbetets organisation och omfattning samt avlöningarnas beräkning inom nuvarande och den uppskisserade organisa- tionen ställer sig vansklig. Med hänsyn till antalet i Stockholm avlämnade deklarationer och dessas beskaffenhet torde man kunna beräkna, att antalet taxeringskontor i huvudstaden bör bestämmas till minst 10, varvid kostnaderna böra beräknas något högre än den genomsnittliga eller till 70 000 kronor per kontor, motsvarande sammanlagt 700 000 kronor, samt antalet tjänstemän i högre avlöningsställning till mellan 50 och 60. För närvarande utgör antalet taxeringskommissarier och taxeringsassistenter i Stockholm 44, vartill komma sju andra befattningshavare, tjänstgörande såsom kronoombud i taxerings- nämnderna. Dessa tjänstemän fullgöra granskningen av samtliga deklarationer med undantag av ett mindre antal löntagaredeklarationer, som genomgås av s. k. längdförare. Det arbetsmaterial, som skulle behandlas av tjänste- män i högre avlöningsställning, skulle enligt omförmälda organisationsplan komma att minskas. Å andra sidan komme ordförandena i taxeringsnämn- derna (f. n. 50) icke att efter en sådan omorganisation användas i utred- ningsarbetet, ett förhållande som kan antagas komma att i viss mån öka tjänstemännens arbetsbörda. Såsom ersättning till taxeringsarbetet utbetalar statsverket för närvarande ett årligt belopp av ej fullt 300 000 kronor. Härutöver åsamkas Stockholms stad betydande utgifter för taxering samt debitering av kronoutskylder. Sistnämnda utgifter torde icke kunna upp- skattas lägre än till 400 000—500 000 kronor. De sammanlagda kostnaderna för taxeringsarbetet i Stockholm äro sålunda högre för närvarande än de, som beräknas komma att utgå vid en omorganisation. Besparingar torde näm- ligen vara möjliga att åstadkomma genom att arvodena till taxeringsnämnds- ordförandena, omkring 100 000 kronor årligen, minskas ävensom genom rationalisering av taxeringsarbetet. De avlöningar, som utgå till taxerings- tjänstemännen i Stockholm, ligga för övrigt icke obetydligt över dem, med vilka här ovan räknats. Å andra sidan har beräknats, att inom den nya organisationen viktigare och mera svårbedömliga fall skola underkastas en omsorgsfullare granskning än för närvarande är fallet. Tages hänsyn till alla nu nämnda faktorer, torde man vara berättigad att draga den slutsatsen, att de sakkunniga vid beräkningen av kostnaderna för en ny organisation icke uppskattat dessa för lågt.

De nu anförda siffrorna giva vid handen, att en av fackmässigt utbildade personer sammansatt taxeringsorganisation torde kunna anordnas utan att därigenom i förhållande till nyttan därav oskäligt höga krav ställas på statskassan. Den nuvarande organisationen betingar visserligen för statsverket icke högre utgift än omkring 3 miljoner kronor årligen — för budgetåret 1933/1934 hava kostnaderna beräknats till allenast 25 miljoner kronor, med hänsyn bland annat till att ersättning dessutom utgår för allmän fastighets— taxering — men det bör erinras, att inom en nyorganisation debiteringen av

kronoutskylder skulle utföras av samma myndighet, som handhar taxeringen, ävensom att i kostnaderna inräknats utgifter för taxeringen, vilka för när- varande bestridas av vissa andra städer än Stockholm. Även om för vin— nande av en under alla förhållanden tillräckligt bred säkerhetsmarginal kostnaderna för en ändrad organisation beräknas till ett så högt belopp som 6 miljoner kronor, kan kostnadsökningen, högst 3 miljoner kronor, icke i och för sig anses böra vara ett avgörande hinder för en dylik reform. De sakkunniga vilja dock ännu en gång framhålla, att tvekan kan råda om den nu skisserade organisationen är den obetingat lämpligaste inom åtminstone vissa delar av landet med huvudsakligen jordbruksidkande befolkning.

För närvarande bedrives taxeringsarbetet här i Sverige såsom ett säsong- arbete och pågår endast under delar av året. Med hänsyn härtill har såsom en huvudinvändning mot en övergång till en fast, av yrkesmän samman- satt taxeringsorganisation framställts, att det icke utan en samtidigt ske— ende omorganisation av andra förvaltningsgrenar, närmast uppbördsväsendet, eventuellt bestyret med mantalsskrivning, folkbokföring och debitering av utskylder, vore möjligt att bereda taxeringstjänstemännen full sysselsätt— ning under de tider, taxeringsarbetet för närvarande icke pågår. Denna invändning har ju sitt berättigande, därest arbetet skulle komma att be— drivas efter i huvudsak samma linjer som hittills. En omläggning av organisationen synes emellertid med tillvaratagande av de erfarenheter, som vunnits flerstädes i utlandet, böra gå jämsides med en sådan utveckling av taxeringsväsendet, att arbetet komme att fortgå under hela året. Den stränga avgränsning mellan taxeringsnämndernas och prövningsnämndernas arbete, som nu upprätthålles, skulle icke i högre grad behöva påverka taxeringskontorens arbetssätt. I den mån mera genomgripande gransk- ningar icke medhinnas under taxeringsnämndsperioden, kunde desamma utföras, innan länsprövningsnämndens arbete avslutats. Jämsides med taxe- ringen borde debitering av kronoutskylder verkställas, därvid i första hand löntagareavdelningens personal kunde anlitas, då enligt sakens natur denna avdelning skulle bliva förhållandevis lindrigt belastad under prövnings- nämndsperioden. På vad sätt och i vilken omfattning inspektion över och granskning _av_ taxeringsarbetet i första instans borde utövas av landskamrera- . ren, hava de sakkunniga i frågans nuvarande läge icke ansett sig böra utveckla.

Den återstående delen av året eller omkring tre månader borde lämpligen användas för en ytterligare efterundersökning av årets taxeringsmaterial även- som till förberedelser med taxeringsarbetet för påföljande arbetsår. Ett rationellt taxeringsväsende kräver nämligen en betydligt större systematise- ring av materialet än som för närvarande äger rum. Det torde därför bliva nödvändigt, att de skattskyldigas deklarationer ordnas enligt aktsystem. I varje akt skulle därvid de deklarationer samlas, som år efter år avgivits av en och samma person. I akten skulle anteckningar göras om den skatt- .skyldiges personliga förhållanden samt om andra omständigheter, som kunna

6 — 332033.

tjäna till ledning vid taxeringen, ävensom införas sammanställningar och bearbetningen av uppgifter rörande hans inkomst— och förmögenhetsförhål- landen. Lämpligen bör samtidigt i möjligaste mån kontroll över uppgifterna äga rum exempelvis genom undersökning av bankkonton. Arbetet med bokföringsgranskning bör givetvis kunna pågå även under denna period. Det faller av sig självt att denna systematiska behandling icke bör omfatta de enklare deklarationer, som benämnts löntagaredeklarationer, och därmed likartade deklarationer.

V. Taxeringsorganisationen i vissa utländska stater.

Samtliga större stater, vilkas taxeringsväsende de sakkunniga närmare studerat, nämligen Frankrike och Tyskland, Storbritannien och Amerikas Förenta Stater, hava fullt utvecklade taxeringsorganisationer, inom vilka statsanställda fackmän utföra utredningsarbetet samt jämväl biträda i fråga om taxeringarnas åsättande. I Storbritannien och Tyskland deltaga lekmän i taxeringsbesluten. Institutioner, jämförliga med våra taxerings— och pröv— ningsnämnder, fungera i sistnämnda båda länder. Ett med det tyska likartat taxeringssystem tillämpas bland annat iflera av de länder, som tidigare ingått i Donaumonarkien, såsom Österrike, Tjeckoslovakien och Ungern. I Amerikas Förenta Stater och Frankrike utföres arbetet och fattas besluten av tjänste- män och någon medverkan i taxeringsarbetet av lekmän förekommer icke.

En med den svenska jämförbar taxeringsorganisation återfinnes endast i våra grannländer. Den danska organisationen, som varit föremål för de sakkunnigas studium, utmärker sig genom att på landsbygden i de första instanserna, Vilka närmast motsvara våra taxerings— och prövningsnämnder, arbetet utföres uteslutande av lekmän. Vissa av dessa äro berättigade till ersättning för sitt arbete, ehuru denna i regel utgår med något lägre belopp än här i Sverige. I Danmark saknas sålunda i de lokala taxeringsorganen biträde av fackmän på taxeringens område. Härigenom framstår den danska organisationen, sådan den är utformad för landsbygden och de mindre stä— derna, som väsentligt svagare än den svenska, där landskamreraren och hans biträden utöva sitt inflytande främst å prövningsnämndernas men jämväl å taxeringsnämndernas verksamhet. Genom det för hela Danmark gemensamma taxeringsorganet (Landsoverskatteraadet), vilket biträdes av utbildade tjänstemän, ersättas dock i någon mån bristerna i den förbere- dande granskningen. Det mera metodiska granskningssystem, som användes av Landsoverskatteraadet, har medfört mycket avsevärda höjningar i taxe- ringarna, oaktat givetvis årligen endast en ringa bråkdel av taxeringsmate— rialet kunnat medhinnas. I Köpenhamn åter liksom i flera andra städer i Danmark, utföres utredningsarbetet enbart av särskilt utsedda tjänstemän. Lekmännens insats inskränker sig därför till att i egenskap av nämndemän deltaga i besluten. Det i Stockholm använda systemet, innebärande att både en taxeringstjänsteman och en lekman deltaga i arbetet med utred-

ningen samt upprättande av förslag till taxeringar, återfinnes ej i Köpen— hamn. Arbetet därstädes har systematiserats i högre grad än i Stock- holm, så att samtliga deklarationer och taxeringar uppdelats i två huvud- grupper, den ena omfattande den s. k. allmänna taxeringen och den andra den s. k. räkenskapstaxeringen. Denna uppdelning efter materialets be— skaffenhet har, efter vad Skattedirektören i Köpenhamn uppgivit, medfört mycket goda verkningar.

Vid det besök de sakkunniga under hösten 1930 gjorde i Storbritannien, Frankrike och Tyskland framhölls från olika håll såsom en självklar sak, att ett skattesystem, grundat på de skattskyldigas inkomst- och förmögenhetsför- hållanden, icke kunde tillfredsställande upprätthållas utan en taxeringsorga- nisation sammansatt av särskilt utbildade fackmän. De omdömen, som ut- talades rörande lekmännens insatser, voro mera skiftande. I Storbritannien, där de i taxeringsarbetet deltagande personerna icke utses efter politiska syn- punkter, ansåg man deras medverkan uteslutande lända till fördel. I Tyskland åter erkände man väl fördelarna av att hava tillgång till lekmannaelement särskilt inom landsbygdsdistrikten men uttalades från grupper av skatt— skyldiga farhågor för att politiska hänsyn eller klassynpunkter skulle kunna vinna inflytande å taxeringarna. Med den mycket starka ställning tjänste- männen intaga inom organisationen torde dock faran för en sådan utveck- ling vara ganska ringa. Framhållas bör dock, att dessa uttalanden avsågo enbart den statliga taxeringen. '

Då den engelska taxeringsorganisationen under äldre tid byggde på lek- mannasystemet och då därstädes alltjämt enligt lagstiftningen så gott som samtliga funktioner tillkomma lekmännen, erbjuder ett studium av denna organisation och de i Storbritannien vunna erfarenheterna ett alldeles sär- skilt intresse. Såsom i den i bihanget lämnade redogörelsen för Stor- britanniens taxeringsväsende meddelats, utföres sedan lång tid tillbaka praktiskt taget hela taxeringsarbetet av taxeringstjänstemän (inspectors eller såsom de tidigare benämndes surveyors) jämte hos dem anställda biträden, nämligen biträdande inspectors och clerks. Denna utveckling, som under kriget påskyndades, nödvändiggjordes av de växande svårigheterna för lek- männen att tillämpa skattelagarna och att materiellt riktigt fastställa stor— leken, av de skattskyldigas inkomster. .Det nya systemets. överlägsenhet i. förhållande till det äldre har erkänts från alla håll, och en offentlig be- kräftelse härpå har vunnits genom resultaten av de undersökningar en kungl. kommission för revidering av inkomstskattelagstiftningen verkställt. I sitt den 11 mars 1920 dagtecknade utlåtande framhöll kommissionen för- delarna med en taxeringsorganisation, inom vilken väl utbildade och er-' farna tjänstemän utförde det egentliga arbetet, medan lekmännen bildade en Säkerhetsvakt mellan de skattskyldiga och taxeringstjänstemännen. Kom— missionen gav jämväl ett starkt erkännande åt inspektörernas sätt att full- göra sitt värv och underströk särskilt, att dessa genom den nära kontakten med de skattskyldiga och de praktiska synpunkter, som därigenom för-' värvades, lyckats hålla sig fria från överdriven formalism och byråkratism.

Det förhållandet, att den engelska taxeringsorganisationen utbyggts succes- sivt, har också visat sig vara till oskattbar fördel. I mån av tillkomsten utav nya uppgifter hava nämligen kraven på taxeringsmännen stegrats, och den utbildning, de hava att undergå, har också efter hand utvecklats. Häri- genom och till följd av att tjänstemännen i ledande ställning eller med mera kvalificerade uppgifter i lönehänseende äro jämförelsevis väl gynnade, har man vunnit, att organisationen ökat i styrka, allt efter det svårigheterna i fråga om uppgifternas fullgörande vuxit.

Utvecklingen i Frankrike och Tyskland har följt helt andra linjer än i Stor- britannien. Den nya, av ändrade förhållanden tillskapade organisationen har nämligen i Frankrike och Tyskland bildats så att säga i ett slag, i Frank- rike i samband med det år 1914 införda självdeklarationssystemet och i Tyskland efter kriget i sammanhang med att skatteförvaltningen övertogs av riket. Även om flertalet av de personer, som erhöllo befattningar inom dessa taxeringsorganisationer, jämväl tidigare sysslat med taxeringsfrågor, ställdes på dem genom nyorganisationen helt andra krav än tidigare varjämte en mycket stor utökning av antalet tjänstemän erfordrades. Den specialisering av uppgifterna, som ägt rum i Storbritannien, skedde ej i samma omfattning i Frankrike och Tyskland. Dessa omständigheter medförde, att åtminstone till en början skatteförvaltningarnas tjänstemän icke voro vuxna sina uppgifter. En annan orsak härtill är, att man i sistnämnda länder icke synes hava fäst tillbörligt avseende vid att de tjänstemän, som hava att utföra de mest krävande uppgifterna, böra tillerkännas häremot svarande avlöningar. Många av de mera framstående befattningshavarna hava därigenom lockats att övergå i enskilda företagares tjänst.

Påtaglig är emellertid den vikt man numera fäster vid, att taxerings— tjänstemännen erhålla en allsidig och grundlig utbildning såväl teoretisk som praktisk. Sålunda torde exempelvis varje tjänsteman, somi sistnämnda båda länder har att biträda med andra än särskilt enkla taxeringsuppgifter, erhålla en grundlig utbildning i bokföring. "Genom att tjänstemännen under- kastas prov av olika slag, räknar man med att en tillfredsställande rekrytering skall kunna upprätthållas och att organisationen därigenom skall växa i styrka. Olägenheterna av att organisationen vid dess utbyggande var behäftad med brister göra sig dock alltjämt gällande såväl direkt som indirekt. I sistnämnda hänseende må framhållas, att den starka centralisationen i de franska och tyska skatteförvaltningarna medverkat till att framkalla en ganska stark men icke alltid ur saklig synpunkt lycklig aktivitet bland tjänstemännen. I den mån tjänstemännens kunskaper och erfarenheter icke varit tillräckliga för uppgifternas genomförande, har en naturlig reaktion gjort sig gällande bland de skattskyldiga och påverkat den allmänna opinionens ställning till skatte— förvaltningen samt jämväl till skattesystemet i dess helhet. Sådana utslag av ovist nit hava, såvitt de sakkunniga erfarit, icke förekommit iStor— britannien, åtminstone ej i sådan omfattning eller på sådant sätt att några berättigade anmärkningar mot organisationen kommit till synes.

VI. De sakkunnigas förslag.

A. Allmänna synpunkter.

Skäl mot att nu företaga en fullständig revision.

De sakkunniga hysa den bestämda uppfattningen, att jämväl häri landet en taxeringsorganisation, inom vilken särskilt utbildade och rutinerade fack— män handhava utredningsarbetet, skulle fylla ett behov. Man torde kunna utgå från, att en sådan organisation sedd på lång sikt skulle kunna fullgöra uppgifterna på ett långt bättre sätt än den nuvarande, och att de därigenom vunna förbättrade taxeringsresultaten mångdubbelt skulle uppväga de av organisationen föranledda ökade kostnaderna, trots de ogynnsamma be- tingelser för ett rationellt organiserande av arbetet, som i vårt land råda genom det jämförelsevis stora antalet skattskyldiga med låga inkomster ej minst bland den jordbrukande befolkningen. För vinnande av de sakkun- nigas egentliga syfte är det dock icke påkallat att redan nu och på en gång företaga en dylik radikal omläggning av organisationen. Emellertid synas svårigheterna att riktigt tillämpa skattelagarna ävensom att tillförlitligt uppskatta de skattskyldigas inkomst och förmögenhet alltjämt visa tendenser att ökas. Måhända blir det därför nödvändigt att inom en icke alltför av- lägsen framtid vidtaga en sådan mera genomgripande omläggning av orga- nisationen. Det måste därför anses välbetänkt, att de omedelbara och av nuvarande förhållanden påkallade förstärkningarna av organisationen, vilka de sakkunniga förordat, anordnas så, att en framtida omläggning av orga— nisationen i nu nämnd riktning underlättas.

Enligt de sakkunnigas mening skulle emellertid betydande olägenheter kunna uppstå genom en dylik genomgripande omläggning av taxeringsorga- nisationen i samband med införande av ett reviderat uppgiftssystem och av nya principer i fråga om inkomst- och förmögenhetskontrollen. Handlägg— ningen av taxeringsfrågor skulle, i den mån detta system tillämpas, följa helt andra linjer än för närvarande i allmänhet är fallet. Förutsättningar för ett behörigt handhavande av utredningsapparaten enligt det nya systemet torde endast i ringa omfattning förefinnas bland flertalet av de för närvarande i "taxeringsarbetet "deltagande'personerna. Även om en jämförelsevis långöverå gångstid utmättes, skulle det därför Säkerligen uppstå svårigheter att för de många nya taxeringstjänsterna erhålla fullt lämpliga personer. Det vore icke tillrådligt, att å de nya tjänsterna i större utsträckning förordna sådana tjänstemän inom fögderiförvaltningen, vilka förvärvat erfarenheter inom den nuvarande organisationen. Erfarenheter från andra länder hava givit vid handen, att syftet med en omläggning för vinnande av en effektivare kon— troll lätt äventyras, därest företrädesvis personer med enbart praktisk rutin, vunnen under helt andra arbetsförhållanden, användas vid de under moderni— serade former utförda arbetena. Bakslag skulle lätt kunna inträffa samt framkalla ovilja mot själva systemet. Härtill kommer en mycket viktig

psykologisk faktor. Icke utan fog hyses inom vida befolkningslager betänk- ligheter mot att utöka den nuvarande stora och kostsamma administrationen med nya och omfattande organ. Även om de skäl, som ligga till grund för en sådan uppfattning, icke kunna anses äga giltighet inu föreliggande fall, där kostnaderna för organisationen uppenbarligen komme att högst väsent- ligt understiga de därav vunna ekonomiska resultaten, manar dock detta förhållande till att framgå med försiktighet.

Huvuddragen av de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga hava därför ansett sig på ett säkrare och lämpligare sätt kunna vinna det av dem åsyftade målet genom att föreslå införande av ett jämförelsevis ringa antal nya tjänster i och för handhavande av uppgifter, som fordra alldeles särskilda kvalifikationer. Därvid har man av lättförstådda skäl fäst större vikt vid kvalifikationerna hos handhavarna av de nya uppgif- terna än vid att antalet granskningsmän göres så stort, som förhållandena måhända kunde påkalla.

Utökad och förbättrad uppgiftsplikt till ledning för den uppgiftslämnandes eller tredje mans taxering har givetvis stor betydelse för vinnande av för- bättrad taxering. Såsom den förnämsta och primära förutsättningen för vinnande av ett jämlikt och riktigt taxeringsresultat framstår dock en re- formering av taxeringens organisation. Utan en sådan reform kan icke ett förbättrat uppgiftssystem ändamålsenligt utnyttjas. Riktigheten härav fram- går desto tydligare som den nuvarande organisationen visat sig icke vara fullt lämpad ens för ett riktigt utnyttjande av gällande kontrollsystem. Förstärk- ning av organisationen utgör sålunda enligt de sakkunnigas mening ett oeftergivligt villkor för vinnande av en mera avsevärd förbättring av taxeringsresultatet. '

Såsom de största svagheterna i det nuvarande systemet framstå den med avseende å kontrollens intensitet och arbetsmetoder rådande stora olikheten inom skilda taxeringsområden samt den jämförelsevis mindre tillfredsstäl— lande behandling mera svårbedömliga taxeringsfall underkastas. Av den utav de sakkunniga verkställda undersökningen av resultaten av 1929 års länsprövningsnämnders granskningsarbete framgår, att endast i några få län realgranskningar av deklarationsuppgifterna företagits i större omfattning. I flertalet län har arbetet däremot i huvudsak omfattat allenast formell granskning, efter vad det vill synas närmast såsom en kontroll över taxe- ringsnämndernas sätt att fullgöra denna del av sina uppgifter. Real— granskningarna hava i dessa län företrädesvis omfattat mindre skattskyldiga och handhafts jämförelsevis schablonartat.

Det ligger i öppen dag, att en sådan inom skilda landsdelar olikartad deklarationskontroll medför betydande nackdelar och det framstår såsom ett intresse av vikt att åstadkomma en mera likformig kontroll. Särskilda åtgärder för åstadkommande av likartade arbetsmetoder hava därför av de

sakkunniga föreslagits och ansetts desto mera behövliga som genom de av de sakkunniga ifrågasatta åtgärderna för uppgiftssystemets förbättrande faran för sådana ojämnheter i tillämpningen torde ökas. Det torde vara uppenbart att för ett enhetligt genomförande av det föreslagna gransknings— systemet erfordras en stor initiativförmåga, som knappast torde i tillräcklig grad kunna komma att förefinnas hos ett antal lokala organ utan gemensam ledning.

'För åstadkommande av önskvärd stadga i taxeringsväsendet och en mera likformig tillämpning av kontrollbestämmelserna anse de sakkunniga, att en viss centralisering av arbetet bör komma till stånd. En sådan centrali— sering torde för övrigt vara nödvändig att genomföra för att överhuvud- taget det i det följande föreslagna uppgiftssystemet skall kunna fungera.

Frågan om införande av en central ledning av taxeringsarbetet — ifråga om äldre förslag hänvisas till historiken — upptogs senast till behandling av 1923 års taxeringssakkunniga. Sålunda föreslogo dessa sakkunniga, att Kungl. Maj:t årligen skulle äga förordna en person att i enlighet med de närmare föreskrifter, som meddelades av Kungl. Maj:t, dels stå till lands— kamrerarnas förfogande för råd och upplysningar i taxeringsfrågor och dels verka för en riktig och enhetlig tillämpning av skatteförfattningarna.. Sedan taxeringssakkunniga bland annat redogjort för i Norge och Danmark gällande bestämmelser rörande enhetlig ledning för taxeringen anförde taxe— ringssakkunniga i huvudsak följande:

Åtskilligt vore att vinna, därest ett centralt organ inrättades. Åt det- samma borde visserligen icke uppdragas att utfärda för taxeringsmyndig— heterna och domstolarna bindande föreskrifter och anvisningar — denna befogenhet borde tillkomma Kungl. Maj:t — men ett dylikt organ skulle utan tvivel genom upplysningar beträEande förarbetena till beskattnings- lagarua och rådande praxis vid deras tillämpning kunna utöva en betydelse— full verksamhet för åstadkommande av en ensartad och med beskattnings- grunderna överensstämmande taxering. Den centrala myndighetens uttalande borde icke vara av bindande art utan endast innefatta vägledning. Den centrala myndighetens verksamhet kunde underlättas och befordras genom besök i orterna. Därvid kunde anvisningar och råd lämnas, nya uppslag vinna spridning och erfarenheter utbytas till befrämjande av arbetets re- sultat.

Den av taxeringssakkunniga föreslagna anordningen avstyrktes i flertalet yttranden, som avgåvos över dessa sakkunnigas betänkande. Till det vid Kungl. Maj:ts proposition nr 210 till 1927 års riksdag fogade statsråds- protokollet uttalade chefen för finansdepartementet, att han icke upptagit nämnda förslag, emedan han icke känt sig fullt övertygad om behovet av en dylik högsta sakkunnig. Till detta ståndpunkttagande hade även med— verkat, att departementschefen funnit det lämpligt att avvakta någon tids erfarenhet från tillämpningen av de nya beskattningslagar, som kunde komma att framgå ur riksdagens prövning av de till riksdagen hänskjutna förslagen.

I samtliga de utländska stater, som genomfört ett modernt kontrollsystem, har ett centralt taxeringsorgan införts. Dessa centrala verks uppgifter sträcka sig över långt .vidsträcktare områden än de begränsade, som 1923 års taxe- ringssakkunniga velat tilldela den av dem föreslagna högsta taxeringssak- kunnige. För organisationen av den centrala ledningen av taxeringeni Amerikas Förenta Stater, Storbritannien och Tyskland har redogörelse lämnats i sammanfattningen av lagstiftningen rörande skattekontrollen i dessa länder.

De sakkunnigas förslag till förstärkt taxeringsorganisation avser dels åstadkommande av en viss centralisering av de uppgifter, som avse det särskilda utredningsarbetet för taxeringen närmast av den s. k. stickprovs— kontrollen, dels ock förbättrande av det lokala utrednings- och kontroll- arbetet.

I vad angår arbetets centralisering innebär förslaget i huvudsak följande. Åt en central myndighet, benämnd taxeringsinspektionen, anförtros led— ningen av den särskilda skattekontrollen samt att i övrigt utföra de upp- gifter, som äro gemensamma för taxeringen i hela riket. En allmän upp- gift för inspektionen skall vara att verka för en jämlik och rättvis taxering. I fråga om den lokala skattekontrollen skall inspektionen hava en över- vakande och rådgivande verksamhet samt i sådant hänseende planlägga det årliga arbetet-och förty hava att lämna länsstyrelserna anvisning om vilka områden inom stickprovskontrollen, som vid taxeringen böra ägnas särskild uppmärksamhet. Vidare skall inspektionen hava att infordra och bland läns- styrelserna fördela sådana inkomna kontrolluppgifter, som skola insamlas gemensamt för hela riket exempelvis rörande obligationsräntor och överlåtelser av värdepapper. Därjämte skall inspektionen lämna landskamrerarna i egen— skap av chefer för de lokala taxeringsavdelningarna råd med avseende å kontrollarbetets bedrivande samt utarbeta formulär att användas vid det- samma. Inspektionen skall hava att sörja för utbildningen av de tjänstemän, som skola biträda med det särskilda taxeringsarbetet såväl inom den centrala organisationen som i de lokala avdelningarna. Inom sistnämnda avdelningar tjänstgörande granskningsmän (inspektörer) skola tillhöra den centrala organisationen men under sin tjänstgöring å taxeringsavdelningarna direkt underordnas landskamrerarna. En särskild avdelning inom inspektionen skall hava att verkställa bokföringsgranskningar av mera invecklad natur och av mera djupgående beskaffenhet, framför allt sådana avseende kon— cerner och andra företag, som utöva verksamhet inom mer än ett län.

Något nytt centralt organ har emellertid icke ansetts böra tillskapas för dessa ändamål. Uppgifterna skola nämligen enligt förslaget övertagas av allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden. Detta ombud har redan nu att handlägga vissa taxeringsfrågor berörande mer än ett län. Mellankommunala prövningsnämndens kansli skall dock utvidgas och om— bildas till en hela året arbetande fast organisation under namnet taxerings- inspektionen. I egenskap av chef för inspektionen skall allmänna ombudet benämnas skattedirektör.

I och för förstärkning av den lokala kontrollen skall inom varje län inrättas en särskild taxeringsavdelning under landskamrerarens direkta ledning. För detta ändamål skall taxeringsinspektionen till landskam— rerarnas förfogande ställa särskilt utbildade taxeringstjänstemän, benämnda taxeringsinspektörer. Taxeringsavdelningarnas arbete skall bedrivas under hela året, och desamma skola biträda såväl taxerings- som prövningsnämn- derna. Avdelningarna skola visserligen arbeta fullt fristående från taxerings— inspektionen och sålunda icke lyda under densamma men ett nära sam— arbete mellan inspektionen och avdelningarna skulle givetvis upprätthållas.

Förslaget innebär i stort sett icke någon rubbning i de nuvarande taxe- ringsnämndernas befogenheter och arbete. De nya tjänstemännen skola nämligen i egenskap av med utredningen biträdande granskningsmän un- derlätta taxeringsnämndernas liksom prövningsnämndernas arbete i fråga om uppgifter, som för närvarande icke ansetts påvila nämnderna och i vart fall helt eller huvudsakligen åsidosatts. Däremot skola de icke hava att deltaga i taxerings- eller prövningsnämndernas beslut. En konsekvens här- av blir, att dessa personer skola vara underkastade vanligt tjänstemanna— ansvar och icke komma att åtnjuta den särskilda ansvarsfrihet, som ansetts tillkomma taxeringsmän.

B. Förstärkning av den lokala kontrollen.

Inledande översikt.

Såsom tidigare framhållits utgör det sätt, på vilket svårbedömligare taxe— ringsfall behandlas, en av de största bristerna i vårt taxeringsväsen. Ofta saknas nödig sakkunskap inom taxeringsnämnderna för behandling av så— dana frågor. Många taxeringsnämnder hava ett ringa fåtal mera inveck— lade eller säregna fall att avgöra, medan den stora mängden av ärenden äro ensartade och jämförelsevis enkla. Den starka splittringen i taxerings- distrikt medför därför ofta nog, att behandlingen av de mera invecklade och vanligen ur fiskalisk synpunkt viktigaste fallen eftersättes. Men även inom sådana taxeringsdistrikt, där viktigare och mera komplicerade taxe- ringar förekomma jämförelsevis- talrikt, måste granskningen av— dylika- taxeringsfall anses otillräcklig. Icke ens i Stockholm, där i varje taxe- ringsnämnds arbete deltager en yrkesutbildad tjänsteman, hava sådana taxeringar kunnat underkastas en så ingående behandling, som varit önskvärd. Det omfattande arbetsmaterialet samt den korta tid, som står taxeringsnämnderna till buds, försvårar verkställandet i de särskilda fallen av de noggranna förberedelser och omfattande utredningsarbeten, vilkai sådana fall vanligen äro en förutsättning för ett riktigt taxeringsresul- tat. Den förnämsta orsaken till nämnda brist ligger i det nuvarande granskningssystemet. Inom detsamma har nämligen erforderlig hänsyn icke kunnat tagas till behovet av specialisering och planmässighet iarbetet.

I regel torde taxeringsnämnderna årligen i varje särskilt fall verkställa jämförelser mellan deklaration och inkomna kontrolluppgifter och räken- skapsutdrag ävensom med innehållet i den skattskyldiges nästföregående år avgivna deklaration. Understundom göras jämförelser med tillgäng- liga uppgifter, som kunna tjäna till upplysning om storleken av den skattskyldiges levnadskostnader såsom hyra, antalet familjemedlemmar och tjänare m. m., varjämte avseende fästes vid av taxeringsnämnden i övrigt kända förhållanden rörande den skattskyldige. Endast i undantagsfall pläga taxeringsnämnderna låta företaga bokgranskningar, och i de fåtaliga och i regel jämförelsevis mindre betydande taxeringsfall, där dessa granskningar förekomma, äro desamma mestadels ganska summariska. I stort sett fortgår granskningen beträffande en och samma skattskyldig år efter år i ungefär- ligen samma omfattning och på enahanda sätt. En oproportionerligt stor del av arbetstiden nedlägges å granskningen av enklare och ur fiskalisk syn- punkt mindre viktiga taxeringsfall, exempelvis avseende löntagare, beträffande vilka en exakt kontroll utan svårighet låter sig anordna. De viktigare och svårbedömligare fallen underkastas en schematisk och begränsad kontroll, utöver vilken man endast undantagsvis sträcker sig. Den inom modernt anordnade taxeringssystem allmänt erkända grundsatsen, att icke någon taxeringsorganisation är mäktig att varje år tillfredsställande kontrollera samtliga deklarationer, utan att årligen vissa skattskyldiga eller vissa grupper av skattskyldiga måste utväljas för att undergå en särskild ingående och specialiserad kontroll, har icke avsatt nämnvärda spår i vårt taxerings- väsen.

Taxeringsnämndernas arbete underkastas emellertid granskning av Stock- holms stads prövningsnämnd samt länsprövningsnämnderna. Denna gransk- ning bedrives inom olika prövningsnämnder efter rätt skilda metoder. Rik— tigheten av detta påstående framgår av i det föregående omförmälda av de sakkunniga verkställda undersökning rörande 1929 års länsprövningsnämnders granskningsarbete. Flertalet länsprövningsnämnder hava företrädesvis inriktat granskningsarbetet på en kontroll å det sätt, på vilket taxeringsnämnderna utfört den mera formella delen av sitt arbete. Härigenom hava i dessa län antalet ändringar blivit stort men varje särskild ändring till beloppet relativt obetydlig. Stockholms stads prövningsnämnd ävensom några få länsprövnings- nämnder åter hava låtit utföra mera ingående granskningar för uppspårande av undandolda inkomst- och förmögenhetsbelopp. Ehuru i vissa fall de vunna resultaten varit betydande, hava de ingalunda varit så talrika eller av den art, att dessa åtgärder i och för sig verkat tillräckligt hämmande mot rå- dande tendenser till falskdeklaration. I jämförelse med de resultat, som vunnits vid den hela året fortgående granskningen i Norrköping och för vilka de sakkunniga redogjort i bihanget, synas de uppnådda resultaten även inom sistnämnda prövningsnämnder vara relativt blygsamma.

Genom beslut av 1922 års riksdag hava åtgärder vidtagits för vinnande av ett bättre resultat av prövningsnämndernas arbete, och detta syfte torde

i viss mån hava uppnåtts. Emellertid torde det icke vara möjligt att inom den. korta tidrymden av några månader medhinna den omfattande och ingå- ende granskning av viktigare taxeringar, som är nödvändig för vinnande av en effektiv taxering.

Det ligger i sakens natur att ett taxeringsarbete, som uteslutande eller företrädesvis omfattar svårare och viktigare grenar av taxeringen samt fort- går fortlöpande under hela året, bör kunna bedrivas betydligt mera ratio— nellt och med långt bättre resultat än den nuvarande inom prövningsnämn- derna företagna granskningen. För övrigt torde såsom redan anförts sist— nämnda arbete, vare sig detta beror på otillräcklig tid eller bristande till- gång på för granskningen lämpade personer, inom det övervägande flertalet län knappast sträcka sig utanför en formell revision. I de länder, där taxeringsarbetet utföres av fackutbildade tjänstemän, bedrives detta arbete givetvis ej liksom i Sverige såsom ett säsongarbete utan fortlöpande.

Särskild taxeringskontroll i Norrköping m. fl. städer.

De arbets- och granskningsmetoder, vilka enligt de sakkunniga böra an- vändas vid den lokala kontrollen, hava i viss omfattning praktiskt tilläm- pats. Emellertid bör förutskickas, att det därvid endast kunnat röra sig om så att säga förberedande experiment. Under nuvarande förhållanden har man icke kunnat för uppgifternas fullgörande påräkna personer med samma kvalifikationer och grundliga utbildning för uppgifterna, vilka de bli- vande inspektörerna avsetts komma att äga. Oaktat de försöksvis prövade åtgärderna tillkommit efter anvisningar av en av de sakkunniga och åt— minstone delvis bedrivits under dennes överinseende, har givetvis ej en motsvarande grundlig planläggning och ledning av arbetet förekommit, som den taxeringsinspektionen skulle komma att utöva. De mera vidsträckta befogenheter för kontrollens utövande, som enligt de sakkunnigas förslag skola tillkomma granskarna, hava ju icke förefunnits vid nämnda försöks- vis tillämpade skattekontroll. Härtill kommer att förutom i Norrköping, där organisationen vunnit fastare form, granskningen utövats av tillfälliga arbetskrafter under korta tidsperioder. Det oaktat måste de vunna resul- taten betecknas'såSOm beaktansvärda." ' ' * ” ' ' * * * " *

Redan år 1930 påbörjades i Norrköping en dylik särskild skattekontroll. År 1931 gjordes kontrollorganet permanent. En särskild tjänsteman, be— nämnd taxeringsassistent, är sålunda anställd hos staden och ägnar sig under hela året åt skattekontrollen. Under vissa delar av året erhåller han hjälp av ett kvinnligt skrivbiträde, och organisationen benämnes Norrköpings taxeringskontor. Under tiden februari—juni 1932 åtnjöto taxeringsnämn— derna i Linköping biträde av en taxeringstjänstemän, och även i år har detta arbete fortgått därstädes. Särskild taxeringskontroll har därjämte i år anordnats i Borås, Eskilstuna och Vänersborg. Flera andra städer hava sökt att erhålla sådant biträde vid taxeringen i år. På grund av omöjlig-

het att erhålla för granskningsuppdragen lämpade personer, har emellertid sådan kontroll icke kunnat i år anordnas i dessa städer. Kostnaderna för arbetet hava städerna själva åtagit sig. Norrköping har dock är 1932 be- kommit ett mindre statsbidrag.

Med hänsyn till att taxeringsavdelningarnas arbete är avsett att bedrivas efter i stort sett samma principer, som tillämpats i Norrköping åren 1931 och 1932, hava de sakkunniga ansett sig böra närmare redogöra för Norr— köpings taxeringskontors verksamhet.

Taxeringskontorets egentliga verksamhet består i att tillhandagå taxe— ringsnämnderna med utredningar i och för rörelseidkares och fastighets- ägares samt vissa andra skattskyldigas taxeringar. De förvärvsslag, som närmast ifrågakomma, äro inkomst av annan fastighet, rörelse, tillfällig förvärvsverksamhet och av kapital. J ämväl förmögenheter och ränteavdrag underkastas kontroll av taxeringskontoret. I samband med bokgranskningar utföres givetvis kontroll över den granskades sätt att fullgöra skyldighet att avlämna löneuppgifter samt över de anställdas deklarationsuppgifter. Huvudlöneuppgifter hava infordrats och avlämnats, varigenom ökad kontroll jämväl över löntagares deklarationer åvägabragts.

Man räknar med att omkring en åttondel av samtliga deklarationer i staden eller cirka 4000 falla inom området för taxeringskontorets verk- samhet. Sedan huvuddelen av nämnda deklarationer gjorts till föremål för granskning och sålunda kontorets i akter förda material upplagts, torde man kunna beräkna, att kontoret årligen bör medhinna granskning av cirka 700 deklarationer. Taxeringskontorets föreståndare utväljer i regel själv de skattskyldiga, som under ett år skola göras till föremål för kontorets granskning. Därvid tillses att såvitt möjligt alla ifrågavarande skattskyldiga behandlas under en sexårsperiod och för detta ändamål har taxeringsassi— stenten att årligen genomgå samtliga viktigare deklarationer inom något eller några av stadens 11 taxeringsdistrikt. Därjämte har han att genomgå deklarationer från hela staden, vilka avse de särskilda kategorier av skatt— skyldiga, som vid taxeringen skola granskas. Slutligen har taxeringsassi— stenten att granska de deklarationer, som av taxeringsnämnderna överlämnas till honom för utredning.

Såsom nämnts pågår taxeringskontorets verksamhet under hela året. Efter avslutandet av prövningsnämndens arbete påbörjas förberedelserna för näst- kommande taxeringsårs verksamhet. Beträffande sådana skattskyldiga, som skola göras till föremål för undersökning, samlas tillgängliga deklara— tioner, avseende de senaste 6 åren, samt andra tillgängliga uppgifter. En särskild akt, i vilken dessa deklarationer och uppgifter förvaras, upp- rättas för varje skattskyldig. Ytterligare uppgifter införskaffas rörande de skattskyldiga för bedömande av storleken av deras levnadskostnader, in— komster och tillgångar samt rörande de förvärvskällor de haft. Uppgifterna sammanställas och bearbetas å särskilda formulär. Akterna numreras och ordnas gruppvis efter de skattskyldigas förvärvsverksamhet. Till akterna hör ett register i bokstavsföljd å kort. I akterna upprättade sammanställ- ningar rörande fastigheter överflyttas vid övergång av äganderätt till fastig- heten till den nye ägarens akt. Därest skattskyldig avflyttar från Norr- köping, skall akten översändas till länsstyrelsen i det län, till' vilket skatt— skyldig avflyttat. Dessa förarbeten pågå över årsskiftet till dess påföljande års deklarationer avlämnats. I den mån så medhinnes, göras sådana sam—

manställningar jämväl beträffande de deklarationer, som efter taxerings— arbetets påbörjande överlämnas av taxeringsnämnderna till taxeringsassi- stenten eller som av denne av annan anledning uttagas för granskning. Dessa förarbeten äro jämförelsevis tidsödande, men arbetet torde, sedan samtliga skattskyldiga på dylikt sätt »kartlagts», minskas i omfång. Den tid, som kan komma att stå taxeringsassistenten till buds under tiden till det egentliga taxeringsarbetets påbörjande, bör enligt planen utnyttjas till bokgranskningar och andra undersökningar.

Sedan deklarationer för taxeringsäret inkommit, kompletteras akterna med uppgifter från dessa deklarationer. Därefter införskaffas erforderliga upp- lysningar och specifikationer ur skattskyldigs bokföring samt verkställas bokgranskningar. I regel söker assistenten erhålla verifikation av upp— gifternas riktighet antingen av den skattskyldige eller genom särskild under- sökning. Han följer sålunda kontrollprinciper, som nära ansluta sig till vad som allmänt tillämpas inom ett ordnat revisionsväsen. Sedan utred— ningen avslutats, upprättar assistenten en berättelse över granskningen jämte förslag till taxering. Denna berättelse utskrives i 3 exemplar, avsedda ett för taxeringsnämnden eller prövningsnämnden, ett för den skattskyldige samt ett såsom arkivexemplar, som bilägges akten rörande den skattskyldige. Arbetet pågår på enahanda sätt under tiden för prövningsnämndens arbete. Någon lucka i arbetet uppstår förty icke.

Kontorets personal består som förut nämnts av taxeringsassistenten samt ett kvinnligt biträde. som dock tjänstgör endast under delar av året. Assi- stentens årslön utgör 9 600 kronor, varå dyrtidstillägg ej utgår. Assistenten äger icke mot ersättning åtaga sig uppdrag för annan än stadens räkning. Det har visserligen förekommit, att assistenten utfört deklarationsgransk- ningar för annan kommuns räkning, men den därför utgående ersättningen har tillfallit staden. Till nu nämnda utgift komma ersättning till det kvinnliga biträdet, skriv- och tryckkostnader m. m. ävensom ersättning till den person, som organiserat kontorets verksamhet och övervakar densamma. Sammanlagda utgifterna uppgå till ej fullt 12000 kronor, därav 8000 kronor bekostas av staden samt cirka 4 000 kronor av statsverket och andra kommuner, som erhållit biträde av taxeringsassistenten.

I fråga om resultatet av granskningen hänvisas till i Bihanget införda ut- drag av de berättelser taxeringsassistenten avgivit till de sakkunniga. År 1930, då arbetet pågick under cirka 4.1/2 månader, medförde granskningen en höjning av något över 900 000 kronor. Höjningarna hava angivits i taxerade belopp, vilka praktiskt taget icke avvika från förhöjningarna i beskattningsbara belopp. De största resultaten hava vunnits genom 5. k. kategorigranskningar. Framhållas bör dock, att fördelarna av en sådan granskning icke fullt kunnat komma— till sin—rätt i Norrköping; Med större verksamhetsområde'och flera granskare skulle den starkare specialisering och fördjupning av undersök- ningarna, som utmärker kategorigranskningssystemet, säkerligen gjort sig mera gällande. Det oaktat har systemet visat sin obestridliga fördel i tillämpningen. Man synes kunna påräkna att, använt inom större verk— samhetsområden och med en större personal, inom Vilken en större specia- lisering av arbetsuppgifterna är möjlig att åstadkomma, detta systems för- delar skola göra sig än starkare gällande.

Resultaten av kontorets verksamhet med avseende å beloppen under de gångna åren kunna ingalunda anses rekordartade eller omöjliga att över— träffa. Frånsett det första verksamhetsåret eller 1930, då man givetvis var angelägen att framvisa ett gynnsamt resultat, har kontorets verksamhet främst präglats av syftet att åstadkomma ett upprensningsarbete, som kan

beräknas hava bestående verkningar för framtiden. Kontrollen har därför icke enbart eller ens företrädesvis omfattat de största inkomsttagarna utan i stor omfattning berört även mindre rörelseidkare, fastighetsägare och ränte- tagare. Arbetet har sålunda lagts på relativt bred front och inkomna upp- gifter hava grundligt bearbetats, även där felaktigheterna rört sig om jäm— förelsevis små belopp. Man har funnit det mera angeläget att fullständigt utnyttja det material, som införskaffats, än genom att så att säga skumma de stora beloppen. Förutom den moraliskt verkande effekten härav har taxeringskontoret förvärvat ökad erfarenhet till gagn för framtida mera komplicerade undersökningar av de större fallen. Ett dylikt grundligt utnyttjande av materialet har jämväl inneburit att, därest vid granskning av en skattskyldig, anledning uppkommit till antagande att en annan skattskyldigs taxering bör granskas eller uppgifter framkommit rörande inkomster, som åtnjutits av annan skattskyldig, även dennes deklaration gjorts till föremål för undersökning. Detta kedjesystem har visat sig i hög grad ändamålsenligt.

Ett viktigt led i kontorets verksamhet är dess upplysande och rådgivande verksamhet. Denna utövas genom att allmänheten beretts tillfälle att kost- nadsfritt före deklarationernas avgivande erhålla upplysningar beträffande deklarationsplikten och deklarations innehåll m. m. Än mera betydelsefulla äro emellertid de anvisningar och råd beträffande bokföringsskyldighets full— görande, som assistenten, där så är nödigt, plågar lämna i samband med av honom verkställda granskningar av de skattskyldigas räkenskaper och anteck- ningar. Denna del av assistentens verksamhet har i hög grad bidragit att skapa förtroende mellan honom och de skattskyldiga samt att åstadkomma ordning och reda i de skattskyldigas bokföring och i fullgörandet av dem åliggande deklarationsplikt.

Ett bevis för att assistentens verksamhet bedrivits på ett sådant sätt, att detsamma ingivit respekt och förtroende, är att endast i ett fåtal fall besvär anförts över av honom föreslagna taxeringar.

Jämsides med nu nämnda åtgärder hava även andra sådana vidtagits för åstadkommande av mera tillförlitliga deklarationer. Sålunda lämnades någon av de första dagarna i februari 1932 i ett lokalt föredrag i radio, vilket sedermera inflöt i ortspressen, upplysningar angående kontorets verk— samhet. Antalet åtal för felaktig deklaration, vilka företagits allenasti extrema fall, har varit jämförelsevis stort och har för år 1932 belöpt sig till omkring 10.

Det torde vara en ganska allmänt utbredd uppfattning, att en gransk— ningsverksamhet sådan som den i Norrköping bedrivna väl under de första åren medför synbara resultat i form av förhöjda taxeringar och tillförlitligare deklarationer, men att, allt efter det olika områden bearbetats och kännedom om samt respekt för kontorets verksamhet vunnit insteg, förhöjningar på grund av avsiktligt oriktiga deklarationer skulle bliva jämförelsevis säll— synta. Enligt de sakkunnigas mening är denna uppfattning icke riktig och jävas av erfarenheter från de länder, där moderna taxeringsprinciper tillämpats under ett flertal år. Såväl i Storbritannien som Tyskland hava sålunda de direkta och synbara resultaten av bokgranskningsarbetet, rörande vilket resultatstatistik föres, ökats nära nog år från år 1. Förklaringen till att, fastän absolut taget antalet oriktiga deklarationer genom ett kraftigt

ingripande från taxeringsmyndigheterna givetvis nedgår, höjningarnas * Jfr sid. 102 och 277.

storlek stegrats, torde ligga däri, att med den ökade erfarenhet kontroll— organisationen vunnit större möjligheter förefunnits att upptäcka felaktig- heter, även där dessa dolts synnerligen Väl. Anledning saknas till antagande att, såvitt en lämplig kontrollorganisation under en gemensam överledning införes i Sverige, resultaten av dennas verksamhet skulle förete en annan utvecklingskurva, och även erfarenheterna från Norrköping tala för riktig- heten av denna uppfattning.

Resultatet av det särskilda taxeringsarbeteti form av förhöjda taxeringar utgjorde cirka 900000 kronor år 1930, då arbetet bedrevs under en kortare tid, samt omkring 1 1/2 miljoner kronor vartdera av åren 1931 och 1932. För innevarande år är granskningen icke avslutad, men det hittills vunna resultatet överträEar resultatet vid motsvarande tidpunkt år 1932. Den år 1932 iLinköping under ej fullt 5 månader bedrivna särskilda deklarations— kontrollen medförde ett resultat i taxerat belopp av över 700 000 kronor. Motsvarande höjning i Söderköping, där taxeringskontoret i Norrköping år 1932 biträdde med deklarationskontroll under 14 dagar och arbetet omfattade endast cirka 40 deklarationer, uppgick till omkring 40 000 kronor. Siffrorna innevarande år för Linköping äro icke kända. Den särskilda skattekontrollen i Borås, där arbetet bedrivits 3 månader, medförde höjningar med i runt tal 600 000 kronor och i Eskilstuna, där arbetet pågått 2 månader, med nära 510000 kronor. I Vänersborg har arbetet bedrivits under omkring 1 '/2 månader och avslutats i slutet av augusti 1933. Oaktat densamma i huvud- sak omfattade huvudsakligen rörelseidkare av en enda kategori, bland Vilka samtliga 7 föreslagits komma att få sina taxeringar förhöjda, kan resultatet beräknas till omkring 200 000 kronor.

De sakkunnigas förslag.

Enligt de sakkunnigas förslag skall arbetet inom de länsvis organiserade taxeringsavdelningarna fullföljas enligt följande linjer. Vederbörande lands- kamrerare skall hava att planlägga och leda taxeringsavdelningens arbete. Taxeringsinspektionen skall visserligen lämna råd angående sättet för arbetets anordnande och bedrivande ävensom avgiva förslag beträffande de områden, som under taxeringsäret lämpligen böra göras till föremål för granskning,.men landskamreraren skall äga- rätt att- självständigt och under * hänsyntagande till särskilda inom länet rådande förhållanden fatta beslut i frågor rörande kontrollens utövande. Det skall sålunda vara landskam— reraren obetaget att i de fall, där flera granskare tjänstgöra å taxerings- avdelningen, fördela arbetet dem emellan efter de grunder, som han med hänsyn till förhållandena inom länet finner lämpligast, vare sig varje gran— skare tilldelas visst område av länet eller arbetsuppgifterna uppdelas med hänsyn till dessas art. Landskamreraren skall sålunda vara obunden i fråga om arbetsmetoderna vid granskningen, och det skall stå honom fritt att i den omfattning han anser lämpligt använda kategorigransknings- systemet. De sakkunniga hava ansett det angeläget framhålla, att trots

den centralisering, som avses genom taxeringsinspektionen, landskamrerarens självständighet sålunda skall bibehållas och att ansvaret för taxeringen inom länet alltjämt skall åvila honom. I den mån genom landskamrerarens initiativ nya uppslag prövats inom en taxeringsavdelning, skola dessa komma till taxeringsinspektionens kännedom genom den redogörelse landskamreraren skall hava att årligen lämna inspektionen och därefter kunna göras frukt- bärande jämväl vid granskningen inom andra län.

I fråga om taxeringsavdelningens förhållande till taxeringsnämnderna bör erinras, att avdelningens chef, landskamreraren, redan nu intager en ledande ställning även inom taxeringsarbetet i första instans. Genom taxeringsav- delningens tillskapande accentueras denna ställning och landskamreraren be- redes ökad möjlighet att effektivt övervaka dessa nämnders arbeten samt utöva den rådgivande verksamhet, som ankommer på honom. Detta innebär endast en följdriktig utveckling av de principer, som erhållit uttryck i 1928 års lagstiftning, att landskamreraren biträder nämnderna i mera komplicerade fall genom företagande av utredningar. Det torde icke vara behövligt att lämna särskilda föreskrifter, i vilka fall landskamreraren äger förskaffa sig tillgång till deklarationer för behandling inom taxeringsavdel- ningen, utan han bör, iden omfattning han finner nödigt, erhålla till— gång till deklarationer och andra uppgifter även under den tid taxeringsnämn- dernas arbete pågår. Enligt iNorrköping vunna erfarenheter torde denna fråga kunna ordnas utan olägenhet för taxeringsnämndens arbete. Ehuru i de fall, där taxeringsnämnderna på eget initiativ överlämnat deklarationer till taxeringsassistenten i Norrköping för utredningar, några mera betydande resultat i allmänhet icke vunnits, böra taxeringsnämnderna självfallet äga att taga sådant initiativ för biträde med utredningar genom taxeringsav— delningens eller taxeringsinspektionens försorg. Emellertid har av lätt in- sedda skäl landskamreraren ansetts böra hava rätt att pröva, huruvida i dylikt fall granskning skall verkställas genom taxeringsavdelningen, som ju företrädesvis bör ägna uppmärksamhet åt viktigare och svårbedömliga taxeringsfall. På landskamreraren skall vidare ankomma att avgöra, om granskningen bör utföras av taxeringsavdelningen eller inspektionen.

Sedan vederbörande granskningsman å taxeringsavdelningen inhämtat erforderliga upplysningar i det särskilda taxeringsfallet, har han att efter slutförd utredning upprätta skriftlig rapport över densamma jämte förslag till taxering (granskningsrapport). Rapporten skall upprättas i tre genom- slagsexemplar, därav ett arkivexemplar, som åtföljer deklarationen och sam— tidigt med denna tillställes taxeringsnämndens ordförande. Av de båda kopiorna bör den ena ofördröjligen tillställas den skattskyldige och den andra landskamreraren. Sistnämnda avskrift skall bifogas den redogörelse över det särskilda taxeringsarbetet landskamreraren har att lämna taxeringsin- spektionen.

Efter det deklaration och granskningsrapport kommit taxeringsnämnds- ordföranden tillhanda, har taxeringsnämnden att fatta beslut i taxerings-

frågan. Nämnden är givetvis icke bunden av taxeringsavdelningens förslag till taxering.

Under tiden för prövningsarbetets bedrivande kommer taxeringsavdelningen att bilda stommen i den organisation, som handhar det s. k; eftergransk— ningsarbetet. J ämväl då utredningsarbetet verkställes för prövningsnämndens räkning upprättas granskningsrapport i tre exemplar.

Efter avslutandet av prövningsnämndens arbete skall landskamreraren lämna taxeringsinspektionen skriftlig redogörelse för resultatet av taxeringsavdel— ningens arbete samt för vilka huvuduppgifter detsamma omfattat, förslagsvis i överensstämmelse med de rapporter taxeringsassistenten i Norrköping plägat lämna 1. Vid denna redogörelse skola de särskilda granskningsrapporterna fogas. Efter taxeringsärets utgång skall redogörelsen kompletteras med upp- gift rörande de fall, där besvär anförts över åsatta taxeringar, som avsesi redogörelsen. Det torde icke vara lämpligt att vare sig denna redogörelse eller rapporterna bliva offentliga handlingar. Det förutsättes därför, att framdeles tages under omprövning, om icke sådan ändring bör vidtagas i tryckfrihetsförordningen, att dessa handlingar, redogörelserna i den mån de blotta enskilda personers ekonomiska förhållanden, ävensom innehålleti vissa andra mellan inspektionen och taxeringsavdelningarna växlade skrifter icke må offentliggöras i tryck. Genom dessa redogörelser samt den inspektion i övrigt den centrala myndigheten skulle hava att utöva över ifrågavarande gren av taxeringsarbetet blir det möjligt för inspektionen att ingående följa taxeringsarbetet utan att densamma direkt ingriper i arbetet. Landskamrera— rens självständighet och initiativrätt torde sålunda komma att bibehållas. De initiativ, som må hava tagits inom en taxeringsavdelning, böra såsom förut antytts bringas till taxeringsinspektionens kännedom och, i den mån de Visat sig kunna tjäna ett kontrollsyfte, genom dennas försorg föreslås till använd— ning jämväl inom andra län. Man har sålunda, trots den centralisering, som skall komma till stånd och vars behövlighet erfarenheterna ådagalagt, sökt att förekomma de olägenheter, som ofta vidlåda en centralisering.

Arbetet å taxeringsavdelningen är avsett att pågå under hela kalenderåret och sålunda även under tiden mellan avslutandet av prövningsnämndens arbete och påbörjandet av taxeringsnämndernas arbete påföljande år. Huvud- sakligen-skall. arbetet—under denna-tidsperiod avse förberedelser för— gransk— ningen under nästkommande taxeringsår och utövas efter i huvudsak samma linjer som det i Norrköping bedrivna arbetet. I arbetet skall dessutom ingå granskning av under året åsatta taxeringar bland annat i form av bok- granskningar, och i förekommande fall skola ändringar kunna äga rum genom att landskamreraren för talan över taxeringarna.

Den anmaningsrätt, som tillkommer landskamrerare, skall äga utövas jäm- väl av taxeringsinspektör.

1 Se Bihanget sid. 42 it.

Taxeringsinspektionen bör organiseras å två avdelningar, inspektionsav— delningen och bokgranskningsavdelnz'ngen.

Inspektionsavdelningen.

Uppgifterna att planlägga och organisera det särskilda taxeringsarbetet samt att infordra kontrolluppgifter och översända dessa till landskamrerarna ävensom att utöva inspektion beträffande taxeringen, närmast taxerings— avdelningarnas arbete, skall i första hand tillkomma inspektionsavdel- ningen. De sakkunnigas förslag grundar sig på den s. k. stickprovs- kontrollen. Denna innebär att varje år, i mån av tillgång till arbetskraf- ter, särskilda områden utväljas för ingående granskning. Det ligger i sakens natur, att därvid i främsta rummet sådana områden böra komma i fråga, som enligt vunna erfarenheter särskilt äro i behov av kontroll. Då statistik rö- rande resultaten av granskningsarbetet skall föras hos taxeringsinspektionen, kommer densamma givetvis att äga större möjligheter än landskamrerarna att bedöma kontrollbehovet beträffande de större områden, där förhållan- dena inom hela landet kunna antagas vara likartade, exempelvis i fråga om obligationsräntor, räntor å banktillgodohavanden och å fordringar hos enskilda m. m. samt rörande vinster genom överlåtelser av värdepapper. Taxeringsinspektionen skall jämväl hava att efter ett allmänt bedömande av läget inom olika näringsbranscher utvälja de områden inom närings— livet eller yrkesverksamheten, som böra göras till föremål för granskning. Härefter skall varje landskamrerare hava att, under hänsyntagande till de inom länet rådande särskilda förhållandena, komplettera utredningspla- nen. Systemet kommer alltså att innebära en koncentration av kontrollen till de områden, där felen kunna antagas vara särskilt vanligt förekom— mande i och för åstadkommande av en varaktig förbättring av deklara— tionernas tillförlitlighet å dessa områden. Hänsyn bör därvid tagas såväl till sådana omständigheter, som äro gemensamma för hela landet, som till de faktorer, vilka göra sig gällande mera lokalt.

Inspektionen skall såsom nämnts icke utfärda bindande direktiv utan endast råd eller anvisningar, vilka landskamrerarna och de beslutande beskattningsnämnderna icke bliva nödsakade att följa. Man kan emellertid förvänta, att dessa icke utan särskilda skäl komma att handla i strid mot dessa anvisningar. Inspektionen skall årligen till Kungl. Maj:t avlämna en redogörelse för det särskilda taxeringsarbetet och har därvid tillfälle er- inra, om i visst fall anvisningarna icke följts. Måhända kan den invänd- ningen framställas, att det tämligen lösliga förhållandet, som är avsett att råda mellan inspektionen och landskamrerarna, kan leda till framkallande av konflikter. De sakkunniga äro emellertid förvissade om att, därest Skattedirektören på ett grannlaga sätt utövar sin verksamhet, någon fara för sådana konflikter icke skall föreligga. Erinras må därom, att exempel— vis i Tyskland ett med det nu föreslagna likartat förhållande råder mellan

den centrala bokgranskningsavdelningen inom riksfinansministeriet å ena samt de lokala myndigheterna och de därstädes placerade bokgranskarna å andra sidan, utan att, såvitt de sakkunniga hava sig bekant, dylika olägen— heter därav uppstått. Anledning saknas till antagande, att man icke här i landet skall vara i stånd att på ett lika tillfredsställande sätt bemästra de svårigheter, som kunna uppkomma genom den av andra hänsyn påkallade, landskamrerarna och de lokala inspektörerna förbehållna självständigheten gent emot inspektionen.

Inspektionens konsulterande och inspekterande verksamhet, som främst skall komma att avse den särskilda taxeringskontrollen, skall utövas av skatte- direktören med biträde närmast av inspektionsavdelningen. Landskamrerar— nas redogörelser böra komma att lämna inspektionen ledning för bedömande av verksamhetens bedrivande inom de särskilda länen. Främst torde denna inspekterande liksom den rådgivande verksamheten böra komma till ut— övande genom personliga besök å landskontoren. Dessa inspektioner böra verkställas antingen av Skattedirektören själv eller av hos inspektionen tjänstgörande inspektör. Därutöver bör inspektionen äga rätt att erhålla tillgång till avgivna deklarationer och andra tillgängliga uppgifter för taxe— ring i och för granskning samt som material för bedömande av arbetets bedrivande. '

Under de första åren av inspektionens verksamhet, innan densamma ut- byggts till avsedd storlek, kan densamma icke väntas medhinna andra än nu nämnda uppgifter jämte utövande av den centrala bokgranskningen. Emellertid synes det önskvärt, att med den erfarenhet rörande taxerings— arbetet i allmänhet inom riket, inspektionen har tillfälle att förskaffa sig, densamma jämväl i övrigt skall medverka till åstadkommande av en jämlik taxering. Redan nu är mellankommunala prövningsnämnden i tillfälle att vid behandlingen av från olika län till densamma överlämnade deklarationer bilda sig en uppfattning om, huru skatteförfattningarna i de olika länen till- lämpas. Genom den utvidgade verksamhet myndigheten tilldelas skulle den— samma erhålla en ganska ingående kännedom om dessa förhållanden. Det ligger därför nära till hands, att i inspektionens allmänna åligganden inrym- mes uppgiften att verka för en jämlik och rättvis taxering inom hela landet. ' V'id bedömandet av "de'medel, Som böra tillkomma inspektionen för denna ' verksamhets utövande, hava de sakkunniga icke ansett Skattedirektören böra tillerkännas rätt att överklaga taxeringar i vidare mån än för när- varande tillkommer allmänna ombudet hos mellankommunala prövnings- nämnden. Därest vid granskning av från landskamrerare inkomna deklara- tioner, vilken granskning bör äga rum först efter avslutandet av prövnings— nämndens arbete, inspektionen konstaterar, att taxering icke varit behörig, har Skattedirektören att anmäla förhållandet till landskamreraren. Denne har att efter eget bedömande allt efter omständigheterna besluta, huruvida taxeringsåtgärden skall överklagas eller ärendet överlämnas till beskatt- ningsnämnd för eftertaxerings åsättande.

Härutöver bör inspektionen med den sakkunskap, som står densamma till buds, verka för förbättrad och enhetlig taxering genom att tillhandagå med upplysningar för värdesättning av vissa tillgångar i och för förmögenhets— beskattningen såsom av icke börsnoterade aktier samt för skälig beräkning av värdeminskningsavdrag m. 111. En viktig del av inspektionens verksam- het torde böra bestå i att utöva kontroll över beskattning av dotterföretag till utländska rörelseidkare ävensom av i utlandet placerade tillgångar, som omedelbart eller medelbart tillhöra svenska medborgare, ävensom rörande avkastningen å sådana tillgångar. Härigenom skulle erhållas ett medel att, i den mån så är möjligt, övervaka att förmögenhet, som nedlagts uti i vissa utländska stater bildade skenbolag, och av sådan förmögenhet härfluten inkomst icke undgå taxering.

Bokgranskningsavdelningen.

Den centrala bokgranskningsavdelningen skall, såsom redan av det anförda framgår, hava flera mycket viktiga uppgifter att fylla. Framhållits har huru- som hittills i stort sett taxeringsmyndigheterna främst haft möjlighet att exakt kontrollera de mindre inkomsttagarna, närmast löntagarna, och att man genom de lokala taxeringsavdelningarna avsett att skapa möjlighet för kontroll jämväl av mera viktiga och svårbedömliga fall. Emellertid torde det knappast vara möjligt eller ens önskvärt, att de lokala granskarnas verksamhet i större omfattning inriktas på kontroll av de största företagarna eller av företag, vilka hava förgreningar inom flera län. Granskningar av sådana företag äro i regel av den art och omfattning, att mycket stora krav ställas på granskarna. Med hänsyn till de arbetsuppgifter, som skola åligga de lokala inspektörerna, torde dessa icke medhinna fullgörandet av dylika tidskrävande uppgifter. Därtill kommer att dessa bokgranskningar ställa alldeles speciella kompetenskrav å granskningsmännen, vilka krav väl i allmänhet icke kunna fyllas av de lokala inspektörerna. Dessas verk— samhet skall ju för övrigt omfatta uppgifter av ganska mångskiftande art. Sådana granskningsuppgifter torde hittills icke hava utförts här i landet, var— emot flerstädes i utlandet, exempelvis Amerikas Förenta Stater, Storbritannien och Tyskland, kontrollen med alldeles särskild styrka ägnats detta område.

Då den centrala bokgranskningsavdelningen i stort sett är avsedd att verka efter samma principer, som följas av den engelska bokgransknings— centralen (Enquiry Branch of the Board of Inland Revenue), hava de sak— kunniga ansett lämpligt att här lämna en redogörelse för denna avdelnings verksamhet.

Avdelningen tillkom under krigsåren icke såsom ett led i skattekontrollen utan såsom ett kontrollorgan över den engelska krigsindustrien. Vid denna kontroll iakttogs, hurusom de deklarerade inkomsterna av denna verksamhet ofta voro anmärkningsvärt låga i förhållande till omsättningen inom indu- strien. Avdelningen erhöll därför i uppdrag att jämväl utöva kontroll över dessa företags taxeringar. De härav framkomna resultaten medförde, att

avdelningen bibehölls jämväl efter fredsslutet men övergick att uteslutande vara ett organ för skattekontrollen.

Inom avdelningen äro anställda omkring 70 granskningsmän, därav cirka två tredjedelar äro inom skatteförvaltningen utbildade personer (inspectors) och återstoden förutvarande yrkesrevisorer (chartered eller incorporated accoun- tants). J ämväl de sistnämnda äro statsanställda och äga icke att mot ersätt- ning biträda enskilda. De egentliga skattetjänstemännen och yrkesreviso- rerna tilldelas arbetsuppgifter av samma slag, och någon skillnad i fråga om kompetens för uppgifternas fullgörande har ej ansetts föreligga. Emel- lertid torde tolkningsspörsmål regelmässigt anförtros inspectors, medan ac- countants så gott som uteslutande syssla med bokgranskningsuppdrag.

Avdelningen var ursprungligen i sin helhet förlagd till Londen. Nu- mera har densamma flera underavdelningar inom olika delar av landet. En viss specialisering av arbetsuppgifterna bland granskarna har åstadkom- mits, så att kontroll över vissa större näringsgrenar utövas av särskilda underavdelningar eller personer. Stor vikt har fästs vid att granskaren äger noggrann kännedom om de förhållanden, som råda inom den av honom kontrollerade företagsverksamheten, och att han beredes tillfälle att granska ett större antal företagare inom samma bransch för vinnande av jämförelse- material och ökad erfarenhet.

Avdelningens verksamhet måste ses mot bakgrunden av i England rådande säregna förhållanden. I regel torde deklarationer, avgivna av större och medelstora handels- eller industriföretagare, upprättas i samråd med före- tagets revisor, som praktiskt taget alltid är yrkesrevisor. Denne har an- setts — ehuru detta icke kommit till uttryck i lagstiftningen — hava ett visst ansvar för att deklarationen står i överensstämmelse med den skatt- skyldiges räkenskaper, och det är mycket vanligt, att revisorn till den lokala inspectorn lämnar en skriftligen avfattad, detaljerad förklaring rö- rande deklarationen, i vilken han intygar dess överensstämmelse med bok— föringen. Det oaktat förekomma i ganska stor utsträckning bokgransk- ningar, vilka företagas av den lokala inspectorn. Avse granskningarna företag av vittutgrenad beskaffenhet eller eljest mera invecklade fall eller anser sig inspector trots den av honom verkställda granskningen icke hava vunnit erforderlig klarhet i fallet, begär han hos Enquiry Branch, att denna avdelning skall fortsätta granskningen.

Vid den granskning, som därvid företages, har avdelningen närmast att kontrollera, dels huruvida luckor förefinnas i bokföringen, till exempel därigenom att vissa affärstransaktioner utelämnats, dels om falska utgifts— poster införts, dels ock om utgifter uppförts under felaktig rubrik, i avsikt att dessa skola framstå såsom avdragsgilla i beskattningshänseende. 'EXem'pel på felaktigheter av "förstnämnda slag, vilka avdelningen konstate- rat, äro utelämnade intäkter genom försäljningar, förut avskrivna men sedermera influtna fordringar m. m. Icke ovanligt är att särskilt lönande grenar av verksamheten helt utelämnats, så att varken inköps- och till- verkningskostnader eller inkomster genom försäljning medtagitsi bokföringen. Bland falska utgiftsposter märkas fingerade inköps- eller tillverkningskostna— der och bland felrubricerade poster fingerade arbetslöner, vilka utbetalats till företagaren eller till inom företaget anställd person iledande ställning vare sig såsom vinstandel eller i form av lönetillägg. Granskning av ett företag kan i dylika fall leda till konstaterande av att tredje man avgivit oriktig deklaration samt rättelse av densamma.

Det ligger i sakens natur, att dylika granskningar kräva en utomordent— lig erfarenhet och skicklighet hos granskarna. Såvitt de sakkunniga kunnat

finna, voro de använda granskningsmetoderna högt uppdrivna. I viktigare fall användes flera granskare för undersökning av ett och samma företag. En enda granskning kunde utsträckas över flera månader och understun— dom taga ett halvår, i undantagsfall ännu längre tid, i anspråk. Härtill bidrog givetvis den stora omfattning många engelska företag hava.

Antalet företag, som årligen granskas, är jämförelsevis ringa. Man räknar sålunda med endast omkring 500 granskade företag per år förutom de löntagare eller andra icke-företagare, som genom granskningen bliva före- mål för förhöjd taxering. Något mer än en tredjedel av de granskade före- tagen utgöra aktiebolag i egentlig bemärkelse, medan de återstående utgöra enmansföretag, vare sig utövade i aktiebolagets form eller av ägaren per- sonligen, och av familjebolag. Resultatet av avdelningens verksamhet har icke upptagits i den offentliga statistiken. Vid de personliga besök de sak- kunniga år 1930 gjorde å avdelningen fingo de emellertid del av dessa resultat, vilka intill sagda tidpunkt år från år varit i oavbruten stegring. Resultatet i påförda skattebelopp inklusive de böter för felaktig deklaration, som påförts av taxeringsmyndigheterna, understeg icke något av de senaste åren 5 miljoner pund, därvid dock bör framhållas dels den engelska in- komstskattens avsevärda storlek dels ock att granskningen givetvis var retroaktiv och omfattade ett flertal år. Vid ett besök, som en av de sak- kunniga gjorde å avdelningen under juli 1933, uppgavs, att resultaten de två sista åren icke oväsentligt överstigit sistnämnda siffra. Kostnaderna för avdelningen beräknades till omkring 80 000 pund årligen. De å avdelningen anställda åtnjöto jämförelsevis höga löner, i regel ej understigande 900— 1 000 pund för år.

Det sätt, på vilket Enquiry Branch uppkommit, erbjuder ett lärorikt exempel på vikten av att även på grund av tillfälliga omständigheter gjorda erfarenhetsrön utnyttjas, oaktat något allmänt behov av reformer å ett särskilt taxeringsområde måhända icke ansetts föreligga. Det är icke osannolikt att, därest den svenska skatteförvaltningen utvecklas efter de linjer de sak- kunniga förordat, behovet av kontroll kommer att konstateras å områden, vilka hittills praktiskt taget varken varit eller mera allmänt ansetts böra vara underkastade kontroll. Vid en nyorganisation av taxeringsväsendet bör därför enligt de sakkunnigas mening främst eftersträvas, att för de krävande uppgifter, som kunna ifrågakomma, väl lämpade personer erhållas samt att dessa personer utrustas med så vidsträckta befogenheter i fråga om rätt att förskaifa sig de uppgifter och upplysningar, som över huvud taget lämpligen anses kunna tilldelas dessa. Det synes därför väl försvar- bart, att bokgranskningsavdelningens verksamhetsområde icke för starkt be- gränsas utan angives mera allmänt. Avdelningen är avsedd att bilda en elit bland inom taxeringsorganisationen anställda bokgranskare. Utan in- skränkande föreskrifter böra Skattedirektören och denna avdelning äga be- fogenhet att få tillgång till avgivna deklarationer för verkställande av bok- granskningar. Det jämförelsevis ringa antalet anställda inom bokgransk- ningsavdelningen medför givetvis, att det antal granskningar, som medhinnes under ett år, blir obetydligt. Avdelningens arbete torde därför icke komma att nämnvärt störande påverka taxerings- och prövningsnämndernas arbeten, oaktat detsamma givetvis är avsett att pågå samtidigt med dessas arbeten.

I den mån Skattedirektören finner erforderligt och önskvärt, skall han alltså äga att erhålla tillgång till avgivna deklarationer såväl under det ordinarie taxeringsarbetets fortgång som efter dess avslutande. Men där— jämte skola landskamrerarna äga att, i den utsträckning bokgransknings- avdelningen medhinner, påkalla räkenskapsgranskningar genom denna av- delnings försorg i sådana fall, där de anse en mera omfattande undersök— ning erforderlig än den taxeringsavdelningen kunnat verkställa eller där granskningen avser ett större eller vittutgrenat företag. På Skattedirektören skall ankomma att avgöra, huruvida sagda avdelning skall företaga gransk- ningen.

De sakkunniga vilja framhålla, att kategorigranskningssystemet har sin givna plats inom bokgranskningsavdelningen. Särskild uppmärksamhet bör ägnas svenska företagare med ekonomiska intressen i utlandet ävensom i Sverige verksamma dotterföretag till i utlandet domicilierade huvudföretag. Därest beskattningsdomstolarna i särskilt fall skulle anse en skattskyldigs bokföring böra underkastas granskning — det förutsättes att i regel sådan granskning redan på prövningsnämndsstadiet företages genom taxerings- avdelningarna beträffande bokföringspliktiga skattskyldiga, vilkas taxering särskilt behandlas av prövningsnämnd — bör denna lämpligen företagas genom den centrala bokgranskningsavdelningens försorg. Den centrala avdel- ningen skall vidare hava att övervaka taxeringsavdelningarnas bokgransk- ningsarbete närmast genom efterprövning av ett antal granskningar. Behovet av en sådan kontroll över de lokala granskarna torde icke behöva närmare framhållas. Slutligen skall bokgranskningsavdelningen hava att medverkai fråga om utbildning av tjänstemän inom taxeringsinspektionen och de lokala taxeringsavdelningarna. Av de uppgifter, som skola tillkomma bokgransk- ningsavdelningen, torde den mest krävande och ojämförligt viktigaste vara att genom granskningsverksamheten söka få konstaterat, i vilken utsträckning sådana svårartade förseelser förekomma som ovannämnda i Storbritannien och även i andra länder påvisade. Åtskilliga omständigheter, ej minst under de senaste åren påträffade, giva vid handen att även här i Sverige dylika bedräg— liga bokföringsåtgärder förekommit. Därest genom de lokala taxeringsavdel- ningarnas verksamhet bokgranskning kommer till utsträckt användning såsom kontrollmedel ' utan- att samtidigt - bokg—ranskningsmetoderna — undergå en— mera väsentlig omändring och fördjupning, något som icke torde vara möj- ligt utan en centralisering av denna granskning, torde med all säkerhet en ökad tendens uppstå att söka undgå påföring av tillbörlig skatt genom att icke i bokföringen införa inkomstbelopp eller genom andra därmed jämförliga bedrägliga bokföringsåtgärder. Därest ett kontrollväsen skall hava utsikt att åstadkomma en väsentlig och bestående förbättring i deklarationernas tillförlitlighet, är det nödvändigt att detsamma äger förmåga att upptäcka även sådana svårkonstaterbara åtgärder, vilka kunna taga en vidsträckt omfattning och i varje särskilt fall torde röra sig om mycket betydande belopp. Ur synpunkten av skattemoralens höjande är det av största bety-

delse, att sådana svårartade fel kunna konstateras och bliva beivrade. Det synes angeläget, att en reaktion mot sådana bedrägliga åtgärder kommer till stånd så snart som möjligt, innan desamma gripit omkring sig mera avsevärt och därigenom blivit svårare att utrota.

D. Personalbehov, kostnader m. m.

Därest organisationen skall på ett tillfredsställande sätt kunna full- göra sina omfattande och viktiga uppgifter, kommer densamma att krä- va en ganska betydande personal. Rekryteringen torde böra ske dels genom personer, som förvärvat rutin inom den nuvarande organisatio- nen, främst genom biträde vid prövningsnämndernas arbete, dels ock ge- nom nyantagning av personer, som avlagt examen vid handelshögskola eller juridisk examen. Innan anställning kan vinnas vid den särskilda taxeringsorganisationen, skola de blivande tjänstemännen underkastas särskild utbildning och undergå vissa prov. Organisationen är avsedd att uppbyggas efter hand och torde tidigast hinna fullt utbyggas inom en tid- rymd av 5—6 år. Under denna organisationsperiod skola tjänstemännen anställas icke å ordinarie stat utan efter förordnande. Möjligen kan det befinnas ändamålsenligt att även efter organisationsperiodens slut bibe- hålla denna anordning. Härigenom skulle för statsmakterna stå öppet att i mån av behov minska eller utöka antalet tjänstemän inom organi- sationen. De sakkunniga hava emellertid, innan praktiska erfarenheter vunnits, icke velat bestämt uttala sig i denna fråga. I vart fall torde jämväl efter nämnda tidrymd en del av tjänstemännen böra anställas endast efter förordnande.

Kostnaderna för organisationen äro avsedda att täckas genom ett sär- skilt förslagsanslag under utgiftstiteln »Kostnad för särskilda taxerings- åtgärder». Riksdagen skall sålunda hava att årligen taga ståndpunkt till frågan om storleken av de medel, som böra anvisas för organisatio- nen, och förty även rörande dennas omfattning och uppgifter. Stats— makterna skola alltså äga möjlighet tillse, att organisationen icke utvid- gas mer än behovet påkallar. För bedömande av resultatet av organi- sationens verksamhet och storleken av de medel, som böra ställas till den- nas förfogande, komma statsmakterna att hava tillgång till den årsredo- görelse, som taxeringsinspektionen årligen skall avlämna till finansde- partementet. Ehuru det givetvis är önskvärt, att utgifterna för'organi- sationen i förhållande till de direkta resultaten av dennas verksamhet hållas jämförelsevis låga, kan dock i detta sammanhang framhållas, att det viktigaste resultatet av organisationens verksamhet böra sökas i de icke direkt synbara verkningarna. Huvudsyftet med organisationen tor— de böra vara att motverka oriktiga deklarationer genom att, oavsett de direkta resultat, som därigenom kunna vinnas, koncentrera gransk- ningen till sådana områden, vilkas bearbetande kunna antagas lämna för

framtiden bestående verkningar. Man torde därför icke behöva befara, att en ansvarskännande ledning för organisationen skulle i syfte att upp- nå avsevärda direkta resultat försumma den viktiga förebyggande verk— samheten.

Ersättning till tjänstemännen skall utgå i form av arvoden. I fråga om arvodenas storlek har å ena sidan hänsyn tagits till angelägenheten av att ej minst under nu rådande förhållanden hålla dessa vid en låg nivå, medan å andra sidan desamma ansetts böra sättas så högt, att per- soner med erforderliga kvalifikationer skola kunna förvärvas till befatt- ningarna. Då möjlighet bör förefinnas att till befattningen som skatte- direktör erhålla den för uppdraget lämpligaste landskamreraren, har arvodet till denne ansetts icke kunna sättas lägre än till 18000 kro- nor. Med hänsyn till beskaffenheten och vikten av de uppgifter, som skola åvila chefen för bokgranskningsavdelningen, har ersättningen till honom föreslagits till 15000 kronor. Övriga tjänstemän inom såväl den centrala som de lokala avdelningarna skola tillhöra inspektörsklassen. Med avseende å tjänsteställning och avlöning föreslås denna klass upp- delad i tre grupper nämligen överinspektörer, förste inspektörer och in- spektörer. Härtill komma biträdande inspektörer och extra inspektörer eller inspektörsaspiranter, vilka icke räknas till »ordinarie» tjänstemän, ävensom kontorsbiti'äden. Arvode föreslås utgå till överinspektör med 12 000 kronor, till förste inspektör med 10 000 kronor samt till inspektör med 8 000 kronor. Till extra inspektör föreslås ersättning utgå med 2 500—3 500 kronor för år och till biträdande inspektör med 4 OOO—6 000 kronor för år allt efter tjänstetid och meriter i övrigt. Särskilda ortstillägg hava ej ansetts böra utgå, med hänsyn bland annat- till att tjänstemännen komma att förflyt- tas tämligen ofta. Dyrtidstillägg böra givetvis utgå å arvodena. Till frågan om tjänstemännens rätt till pension hava de sakkunniga icke an- sett sig böra taga ståndpunkt i frågans nuvarande läge.

De till tjänstemännen föreslagna arvodena hava utmätts med hänsyn tagen till, att organisationen skall komma att i främsta rummet rekry- teras med personer, som avlagt ekonomisk examen vid handelshögskola. Även juridisk examen får anses såsom en önskvärd merit. Då de göro- mål taxeringstjänstemännen skola tilldelas äro av mångskiftande be— skaffenhet och för _skilda uppdraglkunna komma—att krävas olika spe- * cialkunskaper, har emellertid icke annat obligatoriskt kunskapsprov än avlagd studentexamen ansetts böra uppställas.

Vid arvodenas utmätande har hänsyn jämväl tagits till, att tjänsteman inom den särskilda taxeringsförvaltningen icke skall äga rätt att utan sär- skilt tillstånd uppbära ersättning av enskild person för utfört arbete. Där- emot har något egentligt avseende icke ansetts kunna fästas vid syn- punkten att genom arvodenas utmätande söka i största möjliga utsträck- ning förekomma, att tjänstemännen lockas över till enskilda anställning- ar. Erfarenheterna från andra länder giva vid handen, att allt efter det

ett effektivt deklarationskontrollsystem vinner insteg, man har att räkna med att inom taxeringsförvaltningen utbildade personer hava jämförel- sevis lätt att vinna sådana anställningar, men att det icke torde vara möjligt för statsverket att genom höga avlöningar tävla med de enskilda. Nu nämnda föreetelse kan givetvis även medföra ur taxeringssynpunkt önskvärda följder. Så kan förutsättas, att de förutvarande inspektörer- nas skatterådgivande verksamhet kommer att utövas lojalt och i syfte att åstadkomma materiellt riktiga taxeringar. Vidare torde sagda förhål- lande beräknas komma att gynnsamt återverka på rekryteringen av in- spektörskåren.

På sätt framgår av det anförda skola inspektörerna inom olika gra- der ävensom biträdande inspektörer och inspektörsaspiranter fördelas till tjänstgöring inom såväl själva taxeringsinspektionen som de lokala "taxeringsavdelningarna. Förordnande att tjänstgöra inom lokal taxe- ringsavdelning bör meddelas för viss tid, högst 3 år. Förordnande skall dock kunna förnyas för flera perioder. Medan Skattedirektören skall utses av Kungl. Maj:t, skola förordnanden som chef för bokgransknings- avdelningen samt som överinspektör, förste inspektör och inspektör meddelas av Kungl. Maj:t efter förslag av taxeringsinspektionen. För- ordnanden som biträdande inspektör och extra inspektör skola meddelas av taxeringsinspektionen. Förslag rörande placering av tjänsteman inom lokal taxeringsavdelning skall avgivas av taxeringsinspektionen först efter det vederbörande landskamrerare lämnats tillfälle att yttra sig.

Bokgranskningsavdelningen torde kräva en jämförelsevis stor och väl kvalificerad personal. Förhållandena torde emellertid icke medgiva, att under taxeringsinspektionens första verksamhetsår något större antal personer avdelas till tjänstgöring å bokgranskningsavdelningen. Sedan efter hand organisationen utvecklats, torde förutom chefen omkring 10 tjänstemän erfordras för uppgifternas fullgörande. Sedan erfarenheter vunnits rörande avdelningens verksamhet, synes böra tagas under över- vägande, om icke lämpligen avdelningen bör uppdelas å en huvudavdel- ning i Stockholm samt 2 underavdelningar, en för sydligaste och västra Sverige samt en för norra Sverige.

I fråga om de lokala taxeringsavdelningarna är det rätt vanskligt att, innan större erfarenhet vunnits, beräkna det erforderliga antalet in- spektörer. I och för beräkning av det behövliga antalet lokala inspek— törer hava de sakkunniga låtit verkställa en på grundval av 1929 års taxeringskalender grundad utredning, utvisande fördelningen mellan olika län och städer av skattskyldiga, som taxerats till statlig inkomst— och förmögenhetsskatt för ett taxerat belopp, uppgående till minst 10 000 kronor. Bland annat av kostnadsskäl har någon sådan utredning i fråga om Stockholms stad ej verkställts. Skattskyldiga bolag, andra juridiska personer och fysiska personer hava därvid särskilt redovisats. Till sist- nämnda grupp hörande personer hava uppdelats efter de skattskyldigas

yrken i jordbrukare, löntagare, rörelseidkare och andra skattskyldiga. I och för beräknande av taxeringsavdelningens omfattning har hänsyn framför allt tagits till antalet juridiska personer och rörelseidkare även— som till sådana löntagare, som taxerats för en inkomst av lägst 20 000 kronor. Andra faktorer, till vilka hänsyn ansetts böra tagas, äro folk— mängden och antalet avgivna självdeklarationer. Sistnämnda förhållan- den avse år 1932. De sakkunnigas utredning återfinnes i Bil. 4.

På grundval av nämnda material och med ledning av erfarenheterna från taxeringsarbetet i Norrköping och å vissa andra platser hava de sakkunniga ansett sig kunna beräkna behovet av lokala taxeringsinspek— törer utom Stockholm till omkring 60. Av dessa torde 8 böra tilldelas vart- dera av Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, 4 vartdera av Stock— holms och Östergötlands län, 3 ettvart av Kalmar län med Gotlands län — vilka gemensamt erhålla en taxeringsavdelning _— Älvsborgs, Gävleborgs och Västernorrlands län. Ettvart av Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kop- parbergs län skola erhålla 2 inspektörer och ettvart av Kronobergs, Ble- kinge, Hallands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län 1 inspek- tör. Vad Stockholm angår har förslag angående ordnande av stadens taxeringsorganisation uppskisserats i det följande.

De årliga kostnaderna i arvoden till tjänstemän inom den centrala för— valtningen kunna beräknas till följande belopp:

Skattedirektören, arvode ............................................................................ 18 000 B okgranskningsavdelningen : Chef, tillika ställföreträdande skattedirektör, arvode.... 15 000 3 överinspektörer, arvode 12 000 .................................... 36 000 3 förste inspektörer, arvode 10 000 ................................ 30 000 4 inspektörer och biträdande inspektörer ........................ 25 000 106 000

Inspektionsavdelningen: Chef och överinspektör, arvode ....................................... 12 000 1 förste inspektör, arvode ................................................ 10 000 2 inspektörer, arvode 8000 ................................................ 16 000 3 biträdande inspektörer .................................................... 15 000 53 000

Sdmma kronor 177 000

Till dessa arvoden komma dyrtidstillägg ävensom ersättningar till skrivbiträden (tre fast anställda samt ett antal tillfälligt anställda), vil— ken kostnad beräknats till 15000 kronor, lokalhyra, tryckkostnader m. m., utgifter för betjäning samt rese- och traktamentsutgifter m. m. Sam— manlagda utgifterna för den centrala taxeringsinspektionen torde kunna beräknas till 220 OOO—225000 kronor. Då emellertid huvudparten av ut— gifterna för mellankommunala prövningsnämndens kansli skulle bort— falla, utgör merkostnaden omkring 200000 kronor.

%:? 3 3 : å . Fblk— dårlig- 533”; Dägisfofäka Aktiebolag julildllsl—ia L ä n 11":ng tioner åå: personel 1932 531192; ååå %: s å &: z; 2 s;; 2. 2 g g 9; an = :=: 5 (n i: cm 5 09 =: i»: E 352 5 $ 5 5 5 '? 5 ä 5 & 5? E stockholms ...... 265 906 116 950 2 372 1 213 1 107 2 320 17 22 39 9 4 13 820 664 Uppsala .......... 137 582 51 765 905 141 696 837 9 40 49 9 10 19 102 514 Södermanlands 187 877 68 337 919 298 538 836 10 47 57 12 14 26 186 397 östergötlands 303 588 119 561 1 648 400 1 109 1 509 15 85 100 20 19 39 274 774 Jönköpings ...... 232 121 81 468 736 172 494 666 12 37 49 9 12 21 125 392 Kronobergs ...... 155 073 37 884 363 189 146 335 13 7 20 7 l 8 139 109 Kalmar ............ 231 266 57 537 774 300 378 678 29 29 58 23 15 38 239 291 Gotlands ......... 57 450 13 064 161 30 115 145 3 11 14 _ 2 2 23 89 Blekinge ......... 144 942 34 887 527 71 408 479 4 28 32 7 9 16 57 319 Kristianstads 246 185 79 489 832 358 385 743 21 26 47 27 15 42 278 266 Malmöhus ......... 512 366 248 615 4 565 722 3 422 4 144 42 304 346 18 57 75 529 2 298 Hallands ......... 150 548 41 170 617 106 455 561 8 37 45 1 10 11 77 334 Göteb. o. Bohus 460 054 210 261 4 474 280 3 835 4 115 6 297 303 8 48 56 207 2 562 Älvsborgs ......... 313 863 90 204 1 269 411 750 1 161 30 59 89 9 10 19 257 522 Skaraborgs ...... 242 214 70 307 722 199 459 658 14 31 45 5, 14 19 135 341 Värmlands ...... 270 414 88 475 850 314 458 772 21 42 63 8' 7 15 224 326 örebro ............ 218 598 80 478 993 338 552 890 28 45 73 19 11 30 229 388 Västmanlands 161 297 60 048 605 165 387 552 6 26 32 10 11 21 113 294 Kopparbergs ..... 249 491 84 111 777 418 281 699 29 17 46 28 9 32 322 204 Gävleborgs ...... 279 471 83 995 1 003 392 519 911 40 34 74 10 8 18 291 372 Västernorrlands 279 590 82 276 889 296 506 802 26 41 67 6 14 20 217 352 Jämtlands ......... 135 121 22 285 366 136 201 337 10 13 23 3 6 108 151 Västerbottens 205 454 50 918 397 164 203 367 14 8 22 2 8 139 154 Norrbottens ..... 201 642 41 544 470 912 241 453 _ 3 3 11 3 14 177 188 Summa 5648 11311 915 62% 27 234 7 325117 645 24 970 407 1 289 1 69% 256 312 568 5268 12 301 S t 35, d e r Stockholm ........ 514 333 308 343 _— _ _ _ __ _ _ 8 631 Göteborg ......... 247 911 210 261 3 866 3 547 3 547 275 275 44 44 2 356 Malmö ............ 129 927 69 663 1 956 1 756 1 756 178 178 22 22 1 180 Norrköping ...... 61 799 32 436 629 563 563 59 59 7 7 384 Hälsingborg ...... 56 620 31 183 838 750 750 79 79 9 9 476 Gävle .............. 38 992 i 18 610[| 414 3875 387I 25 25 2 2” 1 265 Summa 1 049 5821 670 496” 7 7031 | 7 ml 7 0033 | 616! 616] | 84l 841 i 13 29

Bil. 4. personer, som för år 1929taxerats för D ä' r a v lönta- 'lönta— ,,_ 5, E; 20 000 20 000—30 000 30 000-50 000 510033); över 100 000 till gärna] få: 12??— å % å å %? g 5 733 ig & ås & & åsg '5" i... 23.2?”24190 kare if: & 3? = 52%" 2 E 8? = 53%: 5 ink-link. "'$: 1484 170 189 359 121 152 273 74 78 152 28 24 52 88 893 368 509 462 616 17 97 114 13 59 72 5 21 26 4 5 9 46 312 84 193 202 583 40 77 117 27 46 73 28 15 43 17 3 20 120 275 65 217 159 1 048 58 186 244 37 98 135 25 40 65 6 11 17 134 461 147 453 314 517 29 63 92 9 29 38 7 9 16 2 1 3 67 252 55 182 110 248 32 .25 57 9 11 20 5 1 6 4 _ 4 28 112 31 89 75 530 35 58 93 18 19 37 5 7 12 3 3 6 107 207 37 203 124 112 4 18 22 3 4 7 _ 3 _| 1 1 5 61 18 40 21 376 4 58 62 5 16 21 3 12 15 2 3 5 18 185- 30 160 86 544 39 60 99 22 35 57 11 19 30 8 5 13 76 244 51 225 147 2 827 105 548 653 39 352 391 28 166 194 21 58 79 204 1271 396 1 431 842 411 14 69 83 8 29 37 5 20 25 12 3 15 39 166 37 225 94 2 769 32 580 612 25 407 432 12 190 202 4 96 100 30 1379 348 1513 845 779 74 122 196 41 63 104 25 28 53 14 15 29 67 380 137 406 171 476 30 67 97 14 30 44 12 17 29 8 4 12 56 227 62 208 105 550 57 72 129 20 47 67 5 11 16 8 2 10 61 268 94 222 127 617 56 98 154 27 43 70 18 14 32 8 9 17 61 316 109 263 141 407 24 52 76 13 27 40 11 10 21 4 4 8 43 232 75 122 80 526 55 51 106 24 19 43 15 6 21 2 1 3 36 276 76 187 121 663 54 69 123 25 43 68 16 27 43 6 8 14 61 353 101 264 132 569 35 93 128 20 43 63 14 14 28 10 4 14 51 321 96 206 128 259 20 33 53 6 14 20 1 3 4 _ 1 1 43 130 31 79 54 293 15 29 44 6 14 20 3 4 7 1 2 3 20 184 30 93 40 365 25 32 57 10 15 25 _ 6 6 — _ _ 10 229 39 134 41 '17569l102427463770 542 1615 2157 _328 721 10251 172 263 435 1471 8737 . 2517 7624 _4621_ 8 631 2 242 2 242 1 494 1 494 864 864 409 409 — — _ — — 2 356 528 528 386 386 186 186 91 91 3 1 191 304 1292 757 1 180 272 272 183 183 86 86 35 35 3 564 167 670 352 384 96 96 49 49 27 27 7 7 .' 173 56 210 119 476. 121 121 90 90 50 50 13 13 5 225 85 257 178 26Ft 52] 52 38 38 25 25 7 7 _| 149 42 137 59 13 292 3 31113 311 | 2 ml 2 240' 1 288 1 288 562 5621 16] 2302| 654 2 566" 1 465

Beträffande de lokala taxeringsavdelningarna i länen torde kostnader- na kunna beräknas på följande sätt:

2 överinspektörer, arvode 12 000 ............................................................ 24 000 4 förste inspektörer, arvode 10 000 ........................................................ 40 000 40 inspektörer, arvode 8 000 ................................................................... 320 000 14 biträdande inspektörer, arvode 4 000—6 000 .................................... 70 000

Summa kronor 454 000

Härtill bör läggas kostnad för biträdeshjälp. Denna måste med hän- syn till arbetets art beräknas relativt hög. Kostnadernas storlek blir delvis beroende av, i vilken omfattning personalen å landskontoren kan lämna taxeringsavdelningarna biträde. Emellertid har biträdeshjälp för varje taxeringsavdelning, omfattande 1 inspektör, beräknats till i genomsnitt 3 000 kronor, eller sammanlagt 18 000 kronor, för envar taxe- ringsavdelning, omfattande 2 inspektörer, till i genomsnitt 4500 kro- nor eller tillhopa cirka 41000 kronor, för envar taxeringsavdelning, om- fattande 3 inspektörer, 5500 kronor eller tillhopa 22 000 kronor, för envar taxeringsavdelning, omfattande 4 inspektörer, 6000 kronor eller samman- lagt 12000 kronor samt för envar taxeringsavdelning, omfattande 8 in- spektörer, 9000 kronor eller tillhopa 18 000 kronor. Sammanlagda beräk— nade kostnaden för biträdeshjälp belöper sig sålunda till 111000 kronor. Härtill komma rese— och traktamentsersättningar m. fl. utgifter, förslags- vis beräknade till 50 000 kronor. Däremot hava de sakkunniga icke beräk- nat särskilda utgifter för lokaler m. m. till taxeringsavdelningarna. De totala utgifterna för taxeringsavdelningarna kunna sålunda beräknas till omkring 615000 kronor. Dessa avdelningar komma dock att medföra vissa besparingar i fråga om arvoden till sakkunniga för bokgranskningar samt i kostnaderna för prövningsnämndernas verksamhet.

De sammanlagda årliga utgifterna för den nya organisationen kunna sålunda beräknas till omkring 850000 kronor, medan merkostnadsbelop- pet torde kunna uppskattas till cirka 775 000 kronor. Till de sålunda be— räknade kostnaderna böra dock läggas utgifter, avseende St0ckholms stad och förslagsvis beräknade till 100000 kronor.

De beräknade kostnaderna för den särskilda taxeringsorganisationen kunna icke anses höga i förhållande till fördelarna av organsationen. Såsom ovan framhållits hava de sakkunniga utgått från att en inom den lokala förvaltningen tjänstgörande inspektörs verksamhetsområde i allmänhet med avseende & arbetsuppgifternas antal och betydelse skulle komma att i viss mån överensstämma med taxeringsassistentens i Norr— köping. Genom dennes verksamhet hava hittills förhöjningar ägt rum i de taxerade beloppen med 1—11/2 miljon kronor årligen. Flera omstän- digheter torde emellertid komma att gynnsamt påverka inspektörernas verksamhet i jämförelse med denne assistents. De föreslagna utökning- arna och förbättringarna i fråga om uppgiftsplikten särskilt till ledning för tredje mans taxering samt de ökade befogenheter, som enligt de sak-

kunnigas förslag skulle tillkomma taxeringsavdelningarna, torde otvivel— aktigt medföra en mycket avsevärd förbättring av resultaten. Genom att taxeringsavdelningarnas verksamhetsområden skulle bliva betydligt stör— re än nämnda assistents, kan en önskvärd arbetsfördelning äga rum, le- dande till ökad specialisering och sakkunskap hos inspektörerna vid de särskilda uppgifternas utförande. Den centrala ledningen över taxerings- avdelningarnas verksamhet torde vara ägnad att åstadkomma en ökad stadga i och bättre rationalisering av arbetet än den som under de mera försöksmässigt anordnade taxeringsåtgärderna i vissa städer varit möj- lig att vinna. Härtill kommer att de inom organisationen anställda tjän— stemännen säkerligen komma att besitta väsentligt större kvalifikationer för sitt arbete än de mer eller mindre tillfälligt arbetande krafterna i nämnda städer. Dessa samverkande förhållanden kunna antagas leda till att såväl de direkta och synbara som de indirekta resultaten i förhållande till utgifterna bliva väsentligt bättre än i Norrköping. Man har därför anledning antaga, att i förhållande till de skattebelopp, utgående till stat och kommun, taxeringsavdelningarnas verksamhet komma att inbringa, även om hänsyn icke alls tages till de indirekta fördelarna genom en all— män förbättring av deklarationerna, utgifterna skola bliva jämförelsevis låga och i regel ej uppgå till 4 procent av de direkta resultaten. Enligt de sakkunnigas mening böra kostnaderna icke under några förhållanden överstiga 10 procent av de direkta resultaten i form av förhöjningar i skatteintäkter, som åstadkommas genom den särskilda taxeringskontrol— len. Skulle kostnaderna komma att överstiga sistnämnda procenttal, föreligger därför anledning att undersöka, om icke organisationen bör nedskäras.

Vad åter angår den centrala bokgranskningsavdelningen synes man kunna utgå från att av densamma föranledda utgifter skola uppgå till ett lägre procenttal av de genom förhöjda taxeringar, föranledda av av- delningens verksamhet, inflytande skattebeloppen än kostnaderna för de lokala taxeringsavdelningarna.

Under de första åren av taxeringsorganisationens verksamhet torde densamma komma att förete en annan struktur än den nuangivna. De sak- kunniga hava, såsom förut framhållits, fäst alldeles särskild vikt vid, att organisationen rekryteras med lämpliga personer och att dessa under— kastas en omsorgsfull och för uppdragen lämpad utbildning. Under or- ganisationstiden, framför allt det första verksamhetsåret, kommer därför organisationen att förfoga över ett mycket begränsat antal personer. Första året torde antalet icke komma att överstiga 30. Av dessa torde minst 5 personer erfordras för tjänstgöring inom den centrala inspek- tionen. Taxeringsinspektionen torde därför icke böra uppdelas å avdel- ningar under det första verksamhetsåret. Under de fyra första måna— derna av året synes inspektionens verksamhet böra inriktas på sådana.

göromål, som företrädesvis tillkomma inspektionsavdelningen. Den andra tredjedelen av året synes främst böra ägnas åt bokgranskningar, medan den sista delen av året torde böra användas för anordnande av utbild- ningskurser för dem, som skola vinna inträde i taxeringsförvaltningen, samt till förberedelser av påföljande taxeringsårs arbeten. Härtill kom- mer arbetet för mellankommunala prövningsnämnden.

Antalet inspektörer och biträdande inspektörer, som skola finnas till— gängliga för tjänstgöring i de lokala taxeringsavdelningarna under det första verksamhetsåret, torde sannolikt komma att uppgå till 20—25. Det ligger i sakens natur, att under nämnda år de uppgifter, som ankomma på taxeringsavdelningarna, böra vara jämförelsevis enkla. Genom de nya kontrollbestämmelserna, särskilt sådana som avse kapital och därav här— flytande avkastning, tillkomma en mängd nya uppgifter för skattekontrol- len. Utan större olägenheter torde en avsevärd del av detta arbete kunna läggas å jämförelsevis oskolade krafter med mera tillfällig anställning. Tillgång till sådan arbetskraft torde förefinnas dels bland landskonto- rens personal dels ock bland personer, som använts för bokgransknings- uppdrag eller såsom biträden vid prövningsnämndsarbetct. En olägen- het är emellertid, att icke antalet inspektörer kommer att bliva tillräck- ligt stort för placerande av en sådan inom varje taxeringsavdelning. Det blir därför nödvändigt, att under det första verksamhetsåret i vissa fall låta en och samma inspektör tjänstgöra som biträde åt mer än en lands- kamrerare. '

En exakt beräkning av kostnaderna för organisationen under det första övergångsåret ställer sig vansklig. Med utgångspunkt från att antalet tjänstemänwunder det första kalenderåret kommer att utgöra 30 samt att kostnaden för varje tjänsteman inklusive utgifter för biträden belöper sig till omkring 12 000 kronor skulle man hava att räkna med en kostnad av 360000 kronor. Härtill kommer arvode till Skattedirektören ävensom lokalhyra, rese— och traktamentskostnader m. m. Försiktighcten bjuder att uppskatta utgifterna för det första verksamhets— eller taxeringsåret till omkring 400000 kronor, därav hälften eller 200 000 kronor belöper sig 51 det första budgetåret. Härtill böra läggas kostnader för utbildnings- kurs för tjänstemän, förslagsvis beräknade till 25 000 kronor. Denna utbildningskurs bör äga rum under hösten före det första verksamhets- året. Härigenom erfordras för det första budgetår, organisatiOnen är i verksamhet, ett anslag av 225 000 kronor. Hänsyn har därvid icke tagits till de besparingar å andra anslag, som kunna föranledas av organisa- tionen.

I fråga om rekryteringen av inspektörskåren samt utbildningen av aspiranterna ställa sig förhållandena olika de två första åren, innan en kår av taxeringsmän tillskapats, i jämförelse med de senare åren. Därest statsmakterna fatta beslut rörande införande av en ny organisation i

överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, bör påföljande höst an— ordnas utbildningskurs för aspiranter till befattningar inom taxerings— förvaltningen. Två särskilda kurser äro avsedda att anordnas under det första året, den ena omfattande en tidrymd av omkring sex veckor och av- sedd för elever, som tjänstgjort å landskontor eller inom överståthållar- ämbetets avdelning för uppbördsärenden, och den andra, omfattande en tid av omkring tre månader, för elever, som icke tidigare sysslat med taxeringsarbete. Eleverna skola antagas efter ansökning och antalet elever i vardera kursen kan beräknas komma att uppgå till högst 20. Undervisningen skall omfatta teoretisk utbildning i skatteförfattningarna och bokföringsteknjk ävensom praktiska tillämpningsövningar, särskilt anassade för inspektörernas kommande verksamhet.

Förstnämnda kurs skall anordnas efter det prövningsnämndsarbetet avslutats. För att bereda möjlighet för tjänstemän med längre tids tjänstgöring inom fögderiförvaltningarna att deltaga i denna kurs bör ett begränsat antal elever i kursen beredas ersättning för avstådda löne— förmåner under utbildningskursen. Därjämte synes det skäligt, att er- sättning lämnas för rese— och traktamentskostnader för i kursen del— tagande personer, som hava sin ordinarie verksamhet förlagd till plats utom Stockholm. Vad åter angår de i tremånaderskursen deltagande ele— verna, får deltagandet i densamma anses innebära så stora fördelar ur utbildnings— och blivande anställningssynpunkt, att någon ersättning till dem ej bör ifrågakomma. Eleverna i båda kurserna skola erhålla ut- bildningen avgiftsfritt men skola ej vara berättigade till ersättning ut— över nyssnämnda gottgörelse.

Sedan utbildningen avslutats, kommer bland godkända elever erforder— ligt antal inspektörsaspiranter att anställas. De personer, som i egen- skap av tjänstemän inom länsstyrelserna eller eljest tidigare tjänstgjort inom skatteförvaltningen och genomgått elevkurs, skola emellertid kun— na anställas såsom inspektörer i någon av de tre avlöningsgraderna. Såsom extra inspektör antagen aspirant, som icke tidigare deltagit i taxe— ringsarbete, skall i allmänhet tilldelas lokal taxeringsavdelning för tjänst— göring under två år. Härefter kommer han att inkallas för tjänstgö- ring under ett år inom taxeringsinspektionen. Här har han _att under-_ gå vidare teoretisk och praktisk utbildning. Efter avlagda godkända prov kan extra inspektör förordnas till biträdande inspektör eller inspek- tör. Redogörelse rörande de ämnen och uppgifter, som skola ingå i denna högre utbildningskurs, hava de sakkunniga icke ansett sig böra nu lämna, enär sådan utbildningskurs är avsedd att anordnas först två år efter det den nya organisationen införts.

Utbildningskurs för i den nuvarande skatteförvaltningen anställda tjän— stemän är avsedd att hållas endast under första och möjligen även andra året av organisationens verksamhet. Sedermera kommer endast en kurs

8 — 332033.

att anordnas under höstens lopp. Denna kurs är avsedd att räcka omkring tre månader och undervisningen skall meddelas av tjänstemän inom taxe- ringsinspektionen. Kostnaderna för utbildningskursen, som första året beräknats till 25 000 kronor, komma förty att därefter, möjligen andra året undantaget, då eventuellt en elevkurs för tjänstemän bör anordnas, bliva ganska låga och ej överstiga 2000 kronor.

De sakkunniga hava ansett särskilt stor vikt böra fästas vid tjänste— männens utbildning och framför allt vid att till mera självständigt ar— betande inspektörer utses endast sådana personer, som under sin tjänst- göring visat prov på särskild lämplighet för dessa grannlaga och krä— vande befattningar. Härigenom vinnas garantier för att taxerings- inspektionens och taxeringsavdelningarnas verksamhet kommer att gent emot de skattskyldiga utövas på ett sådant sätt, att organisationen bör komma att uppbäras av de skattskyldigas förtroende. Utslag av evist nit böra kunna tillbakahållas. En hög standard såväl i fråga om kunska- per som i personligt hänseende hos skattetjänstemännen innebär uppen- barligen den starkaste garantien för rättssäkerheten. Å andra sidan torde det under sådana förhållanden varken vara behövligt eller önsk- värt att i högre grad binda taxeringstjänstemännens handlingsfrihet ge— nom inskränkande lagbestämmelser i fråga om rätten att vinna upp- lysningar av eller utredningar genom de skattskyldiga själva eller andra personer. I nu förevarande hänseende skiljer sig de sakkunnigas för— slag från det tyska, medan det närmare ansluter sig till det engelska. I motsats till vad som gäller i den tyska skattelagstiftningen, där ett stort antal tvångsbestämmelser meddelats för reglerande av de skatt— skyldigas förpliktelser i olika hänseenden, hava de sakkunniga sökt in— skränka de direkta straffpåföljderna av de skattskyldigas vägran att lämna uppgifter och verifikationer till vad som kan anses oundgängli— gen nödvändigt. Den auktoritet, som tjänstemännen genom sin verksam- het kunna antagas komma att förvärva samt den påföljd i taxerings— hänseende de skattskyldiga riskera, därest de utan skäl vägra att till- handagå med sådan utredning eller upplysning, som kan äga betydelse för behörig taxerings åsättande, har ansetts utgöra en tillräcklig borgen för skapande av ett gynnsamt underlag för tjänstemännens verksamhet.

Understundom hava farhågor uttalats för, att tjänstemännen kunde kom- ma att i sin verksamhet visa ett allt för ensidigt betonat fiskaliskt intresse ävensom att förhatliga metoder skulle komma att användas. Så vitt de sak— kunniga hava sig bekant, hava berättigade erinringar mot de metoder, som hittills kommit till användning i vissa städer icke framställts. Den grundliga utbildning och träning, som enligt vad nu framhållits kommer att lämnas tjänstemännen, liksom det urval i fråga om dessas personliga kvalifikationer, som skall utövas, bör utgöra en garanti mot användan- de av mindre lämpliga metoder. I varje ansvarskännande lednings in-

tresse bör ligga att avhålla sig från tillvägagångssätt, som sett på lång sikt skulle komma att skada organisationens syfte. I utbildningen för tjänstemännen skall ju ingå främst skatte— och revisionstekniska frågor, medan någon undervisning i kriminaltekniska frågor givetvis ej skall förekomma. En annan sak är likväl, att uppslagsrikedom och kombina- tionsförmåga jämte ett fast uppträdande måste anses som nödvändiga förutsättningar för utövande av inspektörsbefattningarna.

De jämförelsevis stora faktiska befogenheter, som komma att tilldelas inspektörerna, gör det önskvärt, att dessas oberoende ställning i förhål— lande till de skattskyldiga i möjligaste mån upprätthålles. Denna syn— punkt har vunnit uttryck inom alla de skatteförvaltningar, vilka särskilt studerats av de sakkunniga. Sålunda äro de brittiska inspectors, de franska inspektörerna och kontrollörerna samt de tyska taxeringstjänste- männen ävensom taxeringstjänstemännen i Köpenhamn förbjudna att mot ersättning biträda skattskyldig med rådgivning i deklarations- eller andra skattefrågor. Särskilt stränga bestämmelser gälla i detta hänseende beträf— fande de tyska bokgranskarna, som äro förbjudna atti någon form mottaga ersättning eller annan förmån av en skattskyldig. Enligt de sakkunnigas mening bör det vara ovillkorligen förbjudet för tjänstemännen inom skatteförvaltningen att biträda skattskyldig med upprättande av själv— deklaration eller att i annan ordning än som åligger honom såsom tjän— steman lämna skattskyldig råd i skattefrågor. Därutöver bör stadgas förbud mot att utan särskilt tillstånd innehava befattning såsom styrelse- ledamot eller revisor eller annat därmed jämförligt fortlöpande upp— drag, varmed följer rätt till gottgörelse. Uppbär tjänstemannen i annan ordning ersättning för tillfälligt uppdrag, skall han var skyldig att an— mäla detta förhållande till skattedirektionen. Närmare bestämmelser härom torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t i instruktionen för inspektio— nen och taxeringsavdelningarna. Dessa bestämmelser böra givetvis en— dast gälla taxeringsinspektionen tillhörande personer, sålunda jämväl inom lokal taxeringsavdelning placerad inspektör, men icke landskam— rerarna.

I det föregående har omförmälts, hurusom i Norrköping och Linkö- ping samt vissa andra" städer" praktiserats 'sä'rskilda' taxeringSåtgärder' ävensom att sådana åtgärder planerats i flera andra städer. Det skulle kunna ifrågasättas, om man icke borde fortsätta på den sålunda inslagna vägen, varigenom efter hand ett effektivare taxeringsväsen komme att utvecklas. Häremot må till en början framhållas, att behovet av effek- tivare taxering otvivelaktigt gör sig lika starkt gällande inom praktiskt taget alla orter i landet och icke enbart i de större och medelstora stä— derna. Även om det. såsom beträffande Östergötlands län dryftats, skulle låta sig göra, att ett flertal kommuner förenade sig om ett gemensamt taxeringskontor, hava de sakkunniga icke ansett sig kunna tillråda att

en sådan utväg beträdes. Redan nu hava svårigheter yppat sig att er- hålla för befattningarna som särskilda kommunala taxeringsmän fullt lämpade personer, en omständighet, som kommit att medföra den konse- kvensen, att icke ens alla de städer, som enligt vad ovan nämnts för inne— varande år planerat vidtagande av särskilda åtgärder, kunnat genomföra dessa planer. Utan en enhetlig ledning av dessa kommunala tjänstemäns verksamhet är det icke möjligt att utvinna den avsedda effekten och sy— stemets inneboende utvecklingsmöjligheter skulle icke komma att utnytt- jas. Följden bleve, att ojämnheterna i fråga om taxeringens tillämpning inom olika delar av landet ökades, ett förhållande som måste anses mindre önskvärt ur de skattskyldigas egen synpunkt samt jämväl vara ägnat att åstadkomma ojämnheter i uttaxeringshänseende mellan kommunerna. Enhetligheten inom själva taxeringsväsendet kunde komma att äventy- ras, i det att kommunernas särskilda intressen, stundom avvikan— de från statens, säkerligen komme att göras gällande. Denna olägen— het kunde visserligen i någon mån undvikas, därest vederbörande lands"— kamrerare utövade en ingående inspektion över de kommunala taxerings- tjänstemännens verksamhet, men med den stora arbetsbörda, som åvilar landskamreraren, torde ett sådant övervakande icke vara möjligt att åstadkomma på ett tillräckligt tillfredsställande sätt, Vad taxerings- nämnderna beträffar har erfarenheten visat, att dessa i stor omfattning ensidigt skatta åt de speciella kommunintressena. Nu nämnda omstän— digheter hava för de sakkunniga utgjort avgörande skäl för att icke i nu gällande form bibehålla kommunernas rätt att använda sina tjänstemän "[ taxeringsarbetet.

Flera skäl tala sålunda för att i sammanhang med införande av taxe- ringsinspektionen avskaffa kommunernas ifrågavarande rätt, som torde kunna betecknas såsom en nödfallsutväg i saknad av effektiva organ för taxeringen. De sakkunniga hava emellertid icke ansett lämpligt att beröva en kommun möjligheten att genom bekostande av särskilda anordningar åstadkomma en mera effektiv taxering än som eljest vore möjlig att erhålla. Kommuner skola därför, under förutsättning av Kungl. Maj:ts medgivande, hava möjlighet att erhålla en särskild tjänsteman, som bi— träder med taxering enbart inom ifrågavarande kommun. Denne tjän— steman skall dock anställas inom taxeringsinspektionen och tillhöra lä- nets taxeringsavdelning. Han skall sålunda åtnjuta ersättning av statsmedel och direkt lyda under landskamreraren, men kommunen skall i sin ordning lämna ersättning till statsverket för en del, förslags- vis minst hälften, av de utav tjänstemannens verksamhet föranledda kost- naderna, under villkor att hans verksamhetsområde helt eller huvud- sakligen omfattar sagda kommun. Kungl. Maj:t skall avgöra huru stor del av kostnaderna, som skola bäras av kommunen. En dylik anord- ning är ägnad att nedbringa statsverkets utgifter för organisationen samt att skapa möjlighet för de kommuner, som redan anställt särskild

taxeringstjänstemän, att i oinskränkt omfattning bibehålla de fördelar, som äro förenade med ifrågavarande särskilda åtgärd.

Enligt de sakkunnigas uppfattning torde det icke vara tillrådligt, att den föreslagna organisationens utveckling äger rum i ett snabbare tempo än det nu angivna. Däremot kunde det ifrågasättas, om icke tiden för organisationens uppbyggande med fördel kunde utsträckas till en längre period. De erinringar, som måhända komma att framställas mot förslaget . såsom innebärande tillskapande av nya tjänstemannaorgan, skulle ju där- ! igenom ytterligare avtrubbas. Emellertid hava de sakkunniga för sin del ? ansett sig böra bestämt avråda från en sådan ordning. Bristerna i vårt | nuvarande kontrollsystem äro nämligen betydande, och de därav föran- | ! l l

ledda minskningarna i det allmännas inkomster efter vad erfarenheten visat så stora, att en jämförelsevis kraftig reaktion från det allmännas sida måste anses till fullo motiverad. Därest en nyorganisation icke gö— res tillräckligt stark, kunna säkerligen tendenserna till felaktiga deklara— tioners avgivande icke bekämpas på så verksamt sätt, att någon utslags—

1 givande eller varaktig förbättring av deklarationsmoralen vinnes. Det *. torde sålunda vara förenat med god ekonomisk politik, att organisatio- nen snarast möjligt erhåller en sådan omfattning och styrka, att den— samma i en näraliggande framtid blir i stånd att fylla sina huvuduppgif- ter, även sådana som fordra mera ingående erfarenheter och kunskaper hos granskarna.

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag förutsätter vissa organi— satoriska förändringar jämväl inom överståthållarämbetet för uppbörds— ärenden. En särskild under hela året verksam taxeringsavdelning, direkt underställd kamreraren hos överståthållarämbetets avdelning för upp— bördsärenden, bör sålunda fungera jämväl i Stockholm. Densamma tor— de i fråga om allmänna åligganden böra jämställas med taxeringsav— delning i länsstyrelse. Taxeringsorganisationen i första instans i Stock— holm har emellertid, närmast till följd av det biträde nämnderna åtnjuta av tjänstemän inom överståthållarämbetet för uppbördsärenden, en betyd— ligt fastare. uppbyggnad .än. å andra håll.. Det torde därför vara möjlig-t att - direkt å taxeringsnämndernai Stockholm lägga flera av de uppgifter, som avsetts komma att tilldelas taxeringsavdelningarna i länen. De ge— nom taxeringsinspektionens eller överståthållarämbetets försorg stick- » provsvis anskaffade uppgifterna för kontroll över deklaration av exempel— vis obligations- och bankräntor samt räntor å inteckningar eller andra fordringar hos enskilda ävensom rörande vinster genom försäljningar av värdepapper synas kunna utan olägenhet behandlas direkt av taxerings- nämnderna. I och för en enhetlig behandling av nämnda kontrollmate- rial synes emellertid den centrala taxeringsavdelningen inom överståt—

hållarämbetet böra lämna nämnderna sådana anvisningar, att säkerhet vinnes för ett riktigt utnyttjande av kontrollmaterialet.

I övrigt skall avdelningen hava motsvarande funktioner som läns- styrelsernas taxeringsavdelningar. Avdelningen skall sålunda utgöra en påbyggnad av den allt sedan 1928 i Stockholm tillämpade centralise- ringen, vilken i viss mån tjänat som förebild för de sakkunnigas förslag. I Stockholm fortgår detta särskilda taxeringsarbete endast under en jäm- förelsevis kort del av året nämligen under den tid prövningsnämndens arbete och förberedelserna för detta bedrivas. Den omsorgsfulla plan- läggning av arbetet samt den noggranna förberedelse av de särskilda arbetsuppgifterna, som utgöra ovillkorliga förutsättningar för utvinnande av erforderlig effekt av det särskilda taxeringsarbetet, medhinnas därför endast i ringa omfattning i Stockholm. Det ligger i sakens natur, att, i den mån kategori— och kedjegranskningssystemen utnyttjas, antalet fall. som göras till föremål för särskild granskning, ökas efter hand som arbetet fortskrider. Såväl i Stockholm som i Norrköping visar erfarenheten, att de ur fiskalisk synpunkt viktigaste upptäckterna av oriktigheter i deklarationer— na i allmänhet gjorts först under den sista delen av arbetsperioden. Emel- lertid har, genom att den i Stockholm anvisade granskningstiden är otill— räcklig, arbetet där i regel måst avslutas, innan de uppslag och fall, som upptagits, eller vilkas upptagande till behandling befunnits önskvärd, hun— nit att fullt genomarbetas. Forceringen av arbetet medför även ur de skatt— skyldigas synpunkt avsevärda olägenheter. Sålunda hava på grund av bristande tid till fullständiga utredningar misstag understundom förelu— pit. Detta förhållande utgör en av orsakerna till att, medan endast i un— dantagsfall besvär anförts hos beskattningsdomstolarna över de på grund av taxeringskontorets i Norrköping åtgärder företagna taxeringarna, så- dana klagomål icke äro ovanliga i Stockholm.

De sakkunniga hysa den uppfattningen, att ett genomförande i Stock— holm av den särskilda taxeringskontrollen skall kunna åstadkommas utan större ökning av statsverkets och stadens samfällda utgifter för taxe— ringsarbetet därstädes. En omläggning och rationalisering av taxerings— arbetet så, att detsamma kommer att omfatta även den särskilda taxe— ringskontrollen, synes enligt de överslagsberäkningar de sakkunniga verkställt vara möjlig att åstadkomma utan nämnvärd ökning av kostna- derna eller utan att den granskning, som för närvarande utföres, skulle komma att menligt påverkas. Emellertid hava de sakkunniga i frågans nuvarande läge icke ansett sig böra i detalj ingå på arten eller omfatt- ningen av de organisatoriska ändringar, som lämpligen höra i sådant syfte vidtagas inom överståthållarämbetet för uppbördsärenden i och för en dylik rationalisering, och detta desto mindre som frågan torde ligga utom ramen för de sakkunnigas uppdrag.

I ett hänseende hava dock de sakkunniga föreslagit ändringar i taxe- ringsförordningen för beredande av möjlighet till förenklad handlägg-

ning av vissa taxeringsfall. Ett mycket stort antal av taxeringarna i hu— vudstaden avse sådana löntagare, för vilka taxeringens fastställande är enkel och i regel icke erfordrar annan åtgärd än jämförelse mellan de i deklarationen angivna avlöningsbeloppen och inkomna löneuppgifter från arbetsgivare. Det har synts de sakkunniga som om en handlägg- ning av sådana ärenden i hittills tillämpad ordning, innebärande att- deklarationerna granskas av såväl ordföranden som kronoombudet, vilken är hos överståthållarämbetet anställd tjänsteman, icke skulle vara av be— hovet påkallad. Detta spörsmål har för övrigt uppmärksammats av överståthållarämbetet, som i en den 27 juni 1932 dagtecknad underdånig skrivelse med approximativ beräkning av de kostnader för taxeringsar- ,* betet inom Stockholms stad, som under budgetåret 1932/1933 borde gäldas från ordinarie förslagsanslaget för årlig taxering, anförde följande: & »Enligt överståthållarämbetets mening hade det med hänsyn* till det * nu anförda varit önskvärt, att en utredning rörande möjligheterna att med bibehållande av taxeringsorganisationens effektivitet vidtaga be- sparingar, hade föregått beslutet om den mycket avsevärda sänkningen av anslaget. Såsom överståthållarämbetet vid flera tillfällen för Eders Kungl. Maj:t framhållit, hava åtgärder, till undvikande av eljest till följd av ökningen i arbetsmaterialet föranledda nya kostnadsanspråk, företagits i Stockholm genom att i viss utsträckning längdförarna anför- trotts granskning av enklare deklarationsuppgifter. Genom att fortsätta på den sålunda inslagna vägen och verkställa en fördelning av arbets- uppgifterna med hänsyn till dessas beskaffenhet, skulle säkerligen bety— dande besparingar kunna göras. Därest deklarationer, avseende löntagare med inkomst enbart av fast anställning samt andra därmed jämförbara, allenast rutin krävande taxeringsuppgifter, avskildes från det övriga * mera komplicerade arbetsmaterialet samt anförtroddes åt befattningsha— ? vare i lägre ställning, skulle antalet taxeringsdistrikt kunna minskas. 1 En förutsättning härför är emellertid, att taxeringsnämndsordförandena 1 befrias från skyldighet att granska sådana enkla deklarationer, beträf- l fande vilka ett behov av dubblering i fråga om kontrollen icke förelig- ! ger. Hittills har en sådan anordning icke ansetts lagligen kunna genom- t föras. Överståthållarämbetet ifrågasätter därför, om icke en ändring borde ske i 78 å taxeringsförordningen antingen i den riktningen att ord- förandens uppgifter och ansvar angivas mera allmänt än nu är fallet , eller ock att en bestämmelse införes av innebörd, att länsstyrelse skall_ äga föreskriva, att'taxeringsnämndens ordförande må kunna befrias från granskning av deklarationer av viss enkel beskaffenhet, under förutsätt— ning att sådan deklaration underkastats granskning av hos länsstyrelse anställd tjänsteman. Denna lägre tjänstemans arbete borde givetvis här i Stockholm övervakas av vederbörande taxeringskommissarie eller assistent.»

För möjliggörande av en sådan förenkling i arbetet såväl i huvudsta- den som annorstädes hava de sakkunniga föreslagit, att till 75 % taxe— ringsförordningen fogas ett tillägg, enligt vilket länsstyrelse må, då sär— skilda omständigheter därtill påkalla, för visst år förordna, att vissa de— klarationer av enkel beskaffenhet, som avgivits av löntagare, må granskas

allenast av ordförande i beskattningsnämnd i första instans eller av kronoombud hos sådan beskattningsnämnd. Härav betingade ändringar i 78 och 80 åå taxeringsförordningen hava därjämte föreslagits.

Vid bedömandet av behovet utav ökad personal för genomförande av den särskilda taxeringskontrollen i Stockholm hava de sakkunniga ansett sig böra utgå från nu bestående organisation av taxeringsarbetet. Med hänsyn till denna organisations omfattning och beskaffenhet torde be— hovet av ökad personal där vara förhållandevis mindre än i länsstyrel- serna. Ett antal av 10 taxeringsinspektörer synes dock erforderligt. Dessa inspektörer böra utses av Kungl. Maj:t och avlöningen till dem bör utgå av statsmedel. Andra utgifter såsom lokalhyra m. m. torde böra ersättas av staden, som genom de föreslagna åtgärderna uppenbar- ligen kommer att beredas avsevärda fördelar.

Beräknas arvodet till taxeringsinspektör i genomsnitt till 10 000 kronor, skulle statsverkets utgifter för förbättrat taxeringsväsen i Stockholm komma att belöpa sig till sammanlagt 100000 kronor. Denna utgift tor- de böra utgå från det ifrågasatta anslaget »Kostnad för särskilda taxe- ringsåtgärder».

Till Stockholms stad har årligen från och med år 1922 utgått ersätt- ning såsom bidrag till kostnader, som staden åtagit sig för särskilda an— stalter för taxeringsarbetet genom tillhandahållande av tjänstemän eller annorledes. Under år 1932 utgick sådan ersättning med något mer än 70 000 kronor. Då enligt de sakkunnigas förslag staten genom den sär- skilda taxeringsorganisationens bekostande själv skulle övertaga utgifter— na för dylika anstalter, hava de sakkunniga föreslagit, att nuvarande 145 6 mom. 3 skall utgå ur taxeringsförordningen. Emellertid hava de sakkunniga ansett sig böra framhålla, att nämnda kostnadsbidrag utgått såsom ersättning för ändamålsenliga åtgärder av en annan natur än de nu föreslagna. Enligt de sakkunnigas mening föreligger därför ett visst fog, åtminstone därest stadens utgifter för taxeringsarbetet i Stockholm icke anses kunna minskas genom de av de sakkunniga föreslagna åtgär- derna, att staden i annan form beredes ersättning för vad som genom nämnda, årliga kostnadsbidrag skulle kommit att utgå till staden.

I 15 och 16 W taxeringsförordningen hava föreslagits införande av be- stämmelser rörande taxeringsavdelningarna och taxeringsinspektionen. Dessa organs sammansättning och uppgifter hava i förordningen angivits helt allmänt och huvudsakligen endast i de delar, som beröra deras ställ— ning till de skattskyldiga och till beskattningsnämnderna. Därjämte har i 55 $ 1 mom. införts bestämmelse rörande taxeringsinspektörs anmanings— rätt samt i 56 $ 1 mom. beträffande taxeringstjänstemans rätt att granska deklarationer. Vidare hava i 79 & föreskrifter föreslagits, som reglera taxeringsnämnds rätt att erhålla biträde av taxeringsavdel— ning eller taxeringsinspektionen med granskning av deklaration eller

särskild utredning, varjämte i 93 % föreslagna bestämmelser reglera landskamrerarens rätt att erhålla sådant biträde av taxeringsinspektio— nen. Slutligen meddelas enligt förslaget bestämmelser i 108 % för de fall, att taxeringsavdelning eller taxeringsinspektion önskar tillgång till självdeklarationer och andra uppgifter för verkställande av granskning eller utredning.

Inspektionens och taxeringsavdelningarnas verksamhet i övrigt även— som deras inbördes förhållande hava ansetts lämpligen böra regleras ge- nom särskilda av Kungl. Maj:t utfärdade instruktioner. De sakkunniga hava i det föregående uppdragit riktlinjerna för nämnda verksamhet och hava icke funnit anledning föreligga att redan nu utarbeta något förslag till sådana instruktioner.

KAP. III.

Skattskyldigs plikt att lämna medverkan till ledning för egen taxering.

Uppgiftspliktens omfattning.

Skyldigheten att meddela upplysningar till ledning för egen taxering är iprincip obegränsad. Taxeringsförordningen skiljer mellan två slag av dylika upplysningar. Det ena omfattar sådana uppgifter, som skola av- lämnas enligt deklarationsformulären, och det andra sådana, som skatt- skyldig har att jämlikt 32 $ 2 mom. meddela efter anmaning.

Vissa skattskyldiga äro ovillkorligt skyldiga att lämna de uppgifter, som skola meddelas i deklarationsformuläret (26 $ 1 mom.). För andra skatt— skyldiga inträder denna skyldighet först efter anmaning (26 $ 2 mom.). Bestämmelserna rörande deklarations innehåll återfinnas i 29 och 30 95. Enligt 27 % skall självdeklaration avgivas på heder och samvete samt avfattas å blankett, som av Kungl. Maj:t fastställes i anslutning till i nämnda para- grafer meddelade bestämmelser.

Underlåtenhet att avgiva deklaration, som skall avlämnas utan anmaning, medför, med ett i 39 $ 2 mom. angivet undantag beträffande självdeklara- tion för staten, landsting, kommun eller annan dylik menighet, den påföljd, att skattskyldig förlorar rätten att hos kammarrätten och Kungl. Maj:t överklaga taxering, för vilken deklarationen skolat ligga till grund. Ena- handa påföljd drabbar den, som underlåter att hörsamma anmaning att jämlikt 26 $ 2 mom. avlämna deklaration, samt den, som underlåter efter— komma anmaning att fullständiga deklaration, som varit ofullständig. Skyl- digheten att avgiva deklaration för staten m. fl. kan framtvingas genom vitesföreläggande, därest den försumlige icke är offentlig tjänsteman. An- teckning om försummelsen skall enligt 39 $ 5 mom. verkställas i inkomst— längden. Därjämte finnas särskilda ansvarsbestämmelser stadgade för ur- aktlåtenhet att avlämna deklaration efter anmaning. Försummelse åter att efterkomma anmaning att meddela för egen taxering erforderliga upplys— ningar utöver dem, som föranledas av deklarationsformuläret, medför ingen annan påföljd än att anteckning om uraktlåtenheten skall göras i inkomst- längden.

I princip råder en betydande olikhet i fråga om uppgiftsplikten till led— ning för egen taxering enligt det svenska och exempelvis det tyska skatte— systemet. Enligt den tyska skattelagstiftningen anses deklarationsformuläret,

som fastställes av riksfinansministern, ange endast det minimum av upp- gifter, som skola lämnas, och dessa uppgifter skola därför lämnas ovill— korligt. Obegränsad skyldighet föreligger att på anmaning av skattemyn- digheterna därutöver meddela varje till ledning för skattskyldigs egen taxe— ring erforderlig upplysning. Underlåtenhet att hörsamma sådan anmaning medför samma påföljd som försummelse att avlämna självdeklaration, ehuru skyldighet icke förelegat att meddela uppgiften i självdeklaration.

Obestridligen framstå sistnämnda bestämmelser såsom mera följdriktiga än de svenska. Genom att deklarationsformulären numera fastställas icke av riksdagen utan av Kungl. Maj:t har ett tidigare skäl för att stadga olika påföljd för försummelse att lämna uppgift ide olika fallen icke längre samma betydelse som tidigare. Det oaktat hava de sakkunniga av flera anledningar icke velat föreslå, att bestämmelserna rörande den strängare påföljden erhålla vidgad omfattning. Med de påtagliga svagheter, som vid- låda den svenska taxeringsorganisationen, saknas nödig garanti för att endast sådana upplysningar infordras, som äro oundgängligen nödvändiga för åsättande av en riktig taxering. Därtill kommer, att påföljden av deklara- tionsskyldighetens försummande ifråga om förlust av talerätt är strängare enligt den svenska än efter den tyska lagstiftningen, och att ett utsträckande av denna rigorösa påföljd till nya områden icke kan anses tillrådligt.

Den för enskilda deklarationspliktigas del stadgade påföljden av tale- rättens förlust har ansetts såsom ett verksamt medel att framtvinga det för taxeringsarbetet nödvändiga deklarationsmaterialet. Erfarenheten har emellertid visat, att deklarationspliktiga i stor omfattning underlåta att efterkomma anmaning att avgiva deklaration. Icke sällan torde försum- melsen berott därpå, att den deklarationspliktige i verkligheten åtnjutit högre inkomst än den, för vilken enligt hans eget antagande taxerings— nämnden skulle komma att uppskatta honom. Med hänsyn härtill och då det i vart fall måste anses förenligt med god ordning, att taxeringsmyndig- heterna i största möjliga utsträckning erhålla ledning vid sina avgöranden utav avgivna deklarationer, hava de sakkunniga föreslagit, att jämväl be- träffande enskilda skattskyldiga deklarationsplikten skall kunna framtvingas genom föreläggande av vite. Såsom ett särskilt skäl härför kan vidare åberopas, 'att enligt de "sakkunnigas förslag deklarationerna i vissa fall skulle ' komma att lämna upplysningar jämväl till ledning för tredje mans taxe— ring, icke endast såsom för närvarande beträffande utbetalade periodiska understöd, utan jämväl i fråga om utbetalade räntor m. m.

Vid framläggande av Kungl. Maj:ts proposition den 4 mars 1927 nr 210 med förslag till taxeringsförordning anförde chefen för finansdepartementet att, ehuru befogade erinringar syntes departementschefen kunna riktas mot sistberörda påföljd såsom alltför rigorös, han likväl med hänsyn dels till den möjlighet att få rättelse i en oskäligt hög taxering, som erbjöde sig i prövningsnämndens befogenhet att göra ändring i taxering även utan att

besvär anförts, och dels till att samma påföljdsbestämmelse redan funnes, icke ansåge sig böra föreslå borttagande av denna påföljd.

De erinringar, som närmast kunna göras mot dessa bestämmelser, äro att, desamma i de särskilda fallen drabba ytterst ojämnt och att tillbörlig hän- syn icke kan tagas till de motiv, som föranlett underlåtenhet att fullgöra ovillkorligt föreliggande deklarationsplikt. Det oaktat hava de sakkunniga anslutit sig till den av nämnda departementschef uttalade uppfattningen och icke ansett någon ändring för närvarande böra vidtagas i bestämmel- serna. Emellertid hava de sakkunniga ansett sig kunna förutsätta, atti förekommande fall taxeringsmyndigheterna komma att beakta angelägen- heten av tillsynen över att försumliga deklarationspliktiga tillhållas att deklarera och att i mån av behov vitesförfarandet kommer till användning. Det torde kunna antagas, att även sådana deklarationer, som ingivas efter deklarationsfristens utelöpande, komma att beaktas vid taxeringen.

Skyldighet att förebringa utredning samt styrka uppgifter till ledning för egen taxering m. m.

Utöver den uppgiftsplikt till ledning för egen taxering, som sålunda stad- gats, åligger det vissa slag av inkomsttagare att antingen ovillkorligt eller efter särskild anmaning tillhandahålla taxeringsmyndigheterna särskilt ut- redningsmaterial såsom räkenskapsutdrag m. m. samt bokföring med därtill hörande handlingar. I det följande skall redogörelse särskilt lämnas rörande de sakkunnigas förslag i fråga om utvidgning av skattskyldigs plikt att till- handahålla bokföring och andra handlingar till ledning såväl för egen som för annans taxering.

Skattskyldigs plikt att till ledning för egen taxering lämna sin med- verkan inskränker sig i stort sett till att meddela upplysningar. Däremot har, med nyssnämnda undantag beträffande bokföringsskyldiga personer, icke någon skyldighet stadgats att förebringa utredning eller tillhandahålla material, innefattande sådan utredning, eller att styrka riktigheten av läm- nade upplysningar.

I åtskilliga utländska stater har skyldighet stadgats för skattskyldig att antingen Ovillkorligt (Amerikas Förenta Stater) eller på anfordran (Tysk— land) med ed eller försäkran i eds ställe bekräfta riktigheten av lämnade uppgifter till ledning för egen taxering. Av flera anledningar hava de sak- kunniga dock icke ansett sig böra föreslå införande av edsbestämmelser, även om därigenom —— närmast till följd av de skärpta straff, som komme att följa — tillförlitligare deklarationsuppgifter måhända komme att er- hållas.

Beträifande skyldigheten att inför taxeringsmyndigheterna förebringa ut- redning och bevisning återiinnas i allmänhet bestämmelser därom i moder— nare utländska skattelagstiftningar. Sålunda har enligt den tyska lagstift- ningen skattskyldig att på anfordran så långt möjligt bestyrka riktigheten av

utav honom lämnade uppgifter. Han har på begäran av taxeringsmyndighet att reda ut sakförhållanden samt att genom förebringande av motbevisning sätta argument eller förhållanden, som tala mot honom, ur kraft. Därest riktigheten av skattskyldigs uppgifter ifrågasättas, är han skyldig att full- ständiga och förtydliga sina uppgifter och att i görligaste mån styrka riktig— heten av desamma. Skattemyndighet kan genom användande av tvångs- medel framtvinga erforderlig utredning. Skattskyldig har för att bliva i stånd att meddela riktiga uppgifter att genomgå affärsböcker och andra handlingar. Å andra sidan äger skattskyldig ett ovillkorligt anspråk på att höras, innan hans uppgifter frångås.

Till följd av den processuella ställning den skattskyldige här i landet intager, vilkens deklarationsuppgift frångåtts, ligger det i regel i hans eget intresse att även utan uttryckligt stadgad skyldighet erbjuda beskattningsnämnderna tillgängligt utrednings- och bevisningsmaterial. Enligt rådande praxis är det dock jämförelsevis ovanligt, att sådant material infordras av taxerings— nämnd. Uppenbarligen är det emellertid ur skilda synpunkter önskvärt, att beskattningsnämnderna, innan en deklaration frångås, kritiskt granska detta material. Underlåtenheter härutinnan hava säkerligen medverkat till att beskattningsdomstolarna i stor utsträckning utan att mera fullständig bevisning presterats bifallit av skattskyldiga anförda besvär. Genom de ändringar i fråga om taxeringskontrollens utövande, de sakkunniga före- slagit, erhåller denna fråga en betydande räckvidd. Beträffande eftertaxe— ringar synes det särskilt angeläget, att dylik skyldighet stadgas. De sak- kunniga hava därför föreslagit åläggande för skattskyldig att efter bästa förmåga styrka riktigheten av meddelade uppgifter till ledning för egen taxering vare sig dessa meddelats i avgiven självdeklaration eller eljest. Denna skyldighet skall omfatta icke endast sådana uppgifter, som av— lämnats till ledning för taxering under beskattningsåret utan avse jämväl uppgiftsplikt rörande sådana under äldre år inträffade förhållanden, som kunna hava betydelse för åsättande av eftertaxering. Annan påföljd för försummelse att efterkomma anmaning att förebringa utredning eller bevis- ning än anteckning därom i inkomstlängden har emellertid icke föreslagits. En konsekvens av denna skyldighets utsträckande att omfatta år, för vilket eftertaxering kan. åsättas skattskyldig, torde .dockbliva att, därestskattskyl- - dig underlåter att efterkomma anmaning att lämna sådan upplysning, be— visbördan kommer att jämväl i eftertaxeringsfall påvila den skattskyldige och icke hans motpart.

En med nyssnämnda fråga nära sammanhängande är ett av 1929 års bevillningsutskott vidrört spörsmål. . I sitt betänkande nr 17 anförde ut— skottet, att genomförandet av ett tillförlitligt kontrollsystem borde lända till gagn icke endast för det allmännas fiskaliska intresse utan jämväl för de skattskyldiga. I väckta motioner hade framhållits de icke sällan förekom- mande fall, då taxeringsmyndigheterna utan närmare undersökningar och på tämligen lösa grunder frångått avgivna deklarationer. Den ökade möj-

ligheten att vinna kontroll borde för de skattskyldiga medföra större rätts- säkerhet. Bestämmelser syntes förty böra lämnas till förekommande av avvikelser från i behörig ordning avgivna deklarationer på skäl av mer eller mindre godtycklig beskaffenhet.

Uttrycklig skyldighet för taxeringsmyndighet att, innan begärt avdrag förvägras skattskyldig eller hans deklarationsuppgifter helt frångås. lämna skattskyldig tillfälle att yttra sig, finnes stadgad i flera utländska lagstift- ningar exempelvis den norska. Såsom ovan antytts har jämväl den tyska skattelagen en motsvarande bestämmelse.

Även här i landet har ett visst beaktande ägnats nämnda synpunkt. Så skall enligt 93 å taxeringsförordningen landskamreraren, om han finner anledning till erinran mot viss taxering eller anser 53 $ 3 mom. kommunal- skattelagen böra tillämpas beträffande viss skattskyldig, där så kan ske och fråga icke är allenast om uppenbar felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende, lämna den skattskyldige tillfälle att yttra sig. Någon direkt motsvarighet till denna bestämmelse finnes icke stadgad i fråga om taxeringsnämnden. Däremot har föreskrivits att, om deklaration icke blivit följd vid taxeringen, skall taxeringsnämndens ordförande till— sända den skattskyldige underrättelse om avvikelsen och om skälen därför. Den skattskyldige äger därefter att genom besvär hos prövningsnämnden söka ändring i taxeringen samt i besvären utveckla och styrka sin talan. Då taxeringen först genom prövningsnämndens beslut vinner rättskraft gent emot skattskyldig, skulle man måhända kunna göra gällande, att nämnda underrättelse träder i stället för det i utlandet praktiserade förfarandet att lämna skattskyldig tillfälle att yttra sig. Härtill kommer att flera om— ständigheter, främst den korta tid taxeringsnämnderna hava till sitt för- fogande samt bristen på fackmän hos taxeringsnämnderna, försvåra för att icke säga omöjliggöra att i varje dylikt fall lämna skattskyldig tillfälle att yttra sig.

Det torde emellertid vara obestridligt, att underlåtenheten att lämna skatt— skyldig tillfälle att yttra sig, innan avvikelse från av honom avgivna deklara- tion göres, uppväckt en rätt så naturlig ovilja bland de skattskyldiga. Med den av de sakkunniga föreslagna omläggningen av taxeringsorganisationen beredas taxeringsnämnderna möjlighet att i taxeringsfall, där utredningen kräver större mått av sakkunskap eller tidsödande arbete, hos landskamre— raren begära, att utredningen skall verkställas genom taxeringsavdelningen. Vid sådant förhållande hava de sakkunniga ansett avgörande skäl icke tala mot införande av en bestämmelse i nu angiven riktning. Det är emellertid uppenbart, att skattskyldigs hörande icke kan påfordras ivarje fall, då taxeringsnämnden anser skäl föreligga för avvikelse från av honom av- given deklaration. Gäller det exempelvis tolknings- eller värderingsspörs- mål, vid vilkas bedömande taxeringsnämnden måhända endast följer inom länet allmänt tillämpade normer, torde ett sådant förfaringssätt knappast vara erforderligt. De sakkunniga hava därför föreslagit införande av ett

nytt 2 mom. till 79 3, enligt vilket ordföranden skall, innan deklara— tion frångås och fråga uppkommer om åsättande av taxering enligt taxe— ringsnämndens fria skön, där så kan ske, lämna skattskyldig tillfälle att yttra sig.

Deklarationsformulärens avfattning och innehåll.

I sitt förenämnda betänkande nr 17 anförde 1929 års bevillningsutskott, att det syntes böra tagas under övervägande, huruvida icke deklarations- formulären kunde förenklas samt anvisningarna till dessa givas en för den stora allmänheten mera lättfattlig avfattning och till ledning för de skattskyl— diga lämnas en kortfattad redogörelse rörande ortsavdragen och sättet för det beskattningsbara beloppets beräknande.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 41 anförde 1933 års bevill- ningsutskott bland annat, att det måste anses önskvärt, att kännedomen om bestämmelserna rörande rätt till lindring i vissa fall i beskattning av avliden persons inkomst eller förmögenhet på ett ändamålsenligt sätt spriddes bland de skattskyldiga, exempelvis genom komplettering av de å deklarationsblanketten eller debetsedeln införda anvisningarna. Då utskottet vore förvissat om, att Kungl. Maj:t komme att ägna detta förhållande uppmärksamhet, hade utskottet dock icke ansett sig böra föreslå någon särskild åtgärd i nämnda syfte.

I anledning av vad 1929 och 1933 års bevillningsutskott uttalat hava de sakkunniga utarbetat ett utkast till förenklade formulär med anvisningar, kompletterade i ovan angivna hänseenden. Då dessa formulär icke torde kunna komma till användning förrän tidigast vid 1935 års taxering, hava de sakkunniga icke infört dessa formulär i förevarande betänkande.

'I ett hänseende hava de sakkunniga föreslagit en utvidgning av deklara- tionernas innehåll. För kontroll över beskattning såväl hos uppgiftspliktig själv som hos annan person av inkomst av kapital samt däri nedlagda till— gångar, för kontroll över begärda avdrag för utgiftsräntor och skulder samt för underlättande av den redan för närvarande deklarationspliktig ålig— gande skyldigheten att specificera vissa kapitalinkomster, förmögenhetstill- gångar och realisationsvinster hava de sakkunniga föreslagit införande av _ ett nytt, såsom bilaga 99 (sidf201) till detta betänkande _ fogat förslag till deklarationsformulär.

Detaljfrågor.

i I sitt den 30 juni 1925 avgivna betänkande hade 1923 års taxeringssak- kunniga föreslagit den ändringen i fråga om skyldighet för juridiska per- soner av icke offentligrättslig natur att avgiva självdeklaration, att dylik skyldighet skulle föreligga för sådan person, därest han under beskattnings- året haft förvärvskälla av beskaffenhet, att skattskyldighet för därav här- flytande inkomst ålåge honom enligt förordningen om inkomst— och för—

mögenhetsskatt eller enligt kommunalskattelagen. Taxeringssakkunniga hade alltså föreslagit, att den nu angivna förutsättningen skulle gälla jäm- väl för verk eller bolag, som vore försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag eller stode under offentlig kontroll. Vid framläggande av förutnämnda proposition nr 210 till 1927 års riksdag an- förde chefen för finansdepartementet att, då dessa verk eller bolag för när- varande vore utan någon som helst begränsning skyldiga att avgiva själv— deklaration och tillräcklig anledning att frångå vad sålunda gällde icke syntes föreligga, hade för deras del nu gällande föreskrift om ovillkorlig skyldighet att avgiva självdeklaration bibehållits i 25 9 1 mom. av det med propositionen framlagda förslaget.

Då emellertid den av 1923 års taxeringssakkunniga föreslagna ändringen innebär en förenkling av de nuvarande invecklade bestämmelserna rörande deklarationsplikt och en sådan förenkling icke torde medföra något som helst men för taxeringsarbetet, hava de sakkunniga föreslagit en ändring i nyssberörda författningsrum av samma innebörd som den av taxeringssak- kunniga förordade.

Enligt 26 5 1 mom. 2) b) andra stycket taxeringsförordningen skall vid bedömandet av fysisk persons deklarationsskyldighet, om han under beskatt- ningsåret varit gift, hänsyn tagas, förutom till hans egen inkomst och för- mögenhet, även till sådan boets eller andra makens inkomst och förmögen- het, däröver förvaltningen rättsligen tillkommit honom. Motsvarande stad- gande saknas beträffande andra makens inkomst och förmögenhet i övrigt. Därest beträffande äkta makar, som under beskattningsåret varit gifta och levt tillsammans, den ena makens inkomst och förmögenhet uppgått till deklarationspliktigt belopp men den andras understigit detta belopp, före- ligger med nu gällande bestämmelse icke deklarationsplikt men väl skatt- skyldighet för sistnämnda makes inkomst och förmögenhet, därest han själv ägt utöva förvaltningen däröver. Detta förhållande innebär en bestämd olägenhet. Med hänsyn härtill och då makarna säkerligen icke torde sakna sådan kännedom om den andra makens ekonomiska förhållanden, att svå— righet skulle kunna uppstå att bedöma, huruvida deklarationsskyldighet kan föreligga, hava de sakkunniga föreslagit den ändring i sistnämnda bestäm- melse, att vid bedömande av fysisk persons deklarationsskyldighet skall, om han under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med den andra maken, hänsyn tagas, förutom till hans egen inkomst och förmögenhet, till den andra makens inkomst och förmögenhet.

Särskild kontroll över rörelseidkare.

En för fiskaliskt ändamål anordnad kontroll över rörelseidkares inkomst- deklaration kan näppeligen bliva fullt tillfredsställande utan tillgång till rörelseidkarens bokföring. Även i och för taxeringskontroll över sådana

utövare av rörelse eller verksamhet, som icke föra handelsböcker, synes det lika önskvärt, att taxeringsmyndigheterna beredas tillgång till de fortlöpande anteckningar rörande inkomster och utgifter, som dessa rörelseidkare må hava fört. Visserligen kan erinras, att garanti saknas för att räkenskaperna eller anteckningarna på ett riktigt sätt återgiva affärshändelserna i företa- garens verksamhet, men med räkenskaperna som grundval för en gransk— ning är det ofta möjligt för en väl utbildad, Skarpsynt och tränad taxerings— man att kontrollera, om så varit förhållandet. Uppfattningen om bok— granskningeus centrala betydelse för en rationell skattekontroll har för övrigt trängt igenom i samtliga de utländska stater, som hava en ordnad taxeringskontroll. En i stort sett obegränsad rätt att granska skattskyldigs bokföring, vare sig densamma avser beskattningsåret eller tidigare år, före— finnes sålunda i sådana stater.

Gällande bestämmelser och deras tillkomst m. m.

I vårt land har sedan lång tid tillbaka en särskild uppgiftsplikt ålegat bokföringsskyldiga eller åtminstone vissa av dem. Sålunda stadgades i 21t förordningen den 21 juni 1902 om inkomstskatt skyldighet för aktiebolag och vissa andra juridiska personer att vid deklaration foga bestyrkt ut— drag av bolagets senast avslutade räkenskaper, utvisande beloppet av hela den under räkenskapsåret uppkomna vinsten, dels ock bestyrkt avskrift eller tryckt exemplar av bolagets revisionsberättelse för senaste räkenskapsår. En liknande bestämmelse fanns för övrigt inrymd redan i den av 1859—60 års riksdag beslutade bevillningsförordningen.

Enligt 1910 års taxeringsförordning i dess ursprungliga lydelse förelåg skyl- dighet för aktiebolag att vid deklaration foga bestyrkt avskrift av in— och utgående balansräkning samt vinst— och förlusträkning, där sådan förts, även- som att avlämna bestyrkt avskrift eller tryckt exemplar av revisionsberättelse och styrelsens förvaltningsberättelse. Först genom en är 1918 utfärdad för— ordning utsträcktes skyldigheten att vid deklaration foga räkenskapsutdrag till alla skattskyldiga, som enligt lag skolat föra handelsböcker. Genom 1928 års taxeringsförordning infördes bestämmelser om skyldighet för bok— föringspliktiga att på anfordran tillhandahålla landskamrerare räkenskaper” för granskning.

Medan försummelse att efterkomma anmaning att avlämna räkenskaps- utdrag medför förlust av rätt att överklaga taxering hos beskattningsdom— stolarna, inträder icke annan uttrycklig påföljd för underlåtenhet att efter- komma anmaning att tillhandahålla bokföring för granskning än att an- teckning om underlåtenheten göres i inkomstlängden.

Såsom förut framhållits är uppgiftsplikten till ledning för egen taxering i princip obegränsad. Så föreskrevs samtidigt med införandet av obligato— risk självdeklarationsplikt skyldighet att efter anmaning i den omfattning, som i anmaningen angivits, meddela för egen taxering erforderliga upplys- 9 _ 332033.

ningar utöver dem, som föranledas av deklarationsformuläret. Med denna bestämmelse torde väl närmast hava åsyftats åläggande för skattskyldig att i erforderliga punkter komplettera avgiven deklaration med upplysningar, som kunna tjäna till ledning för bedömande av hans inkomst- eller för- mögenhetsförhållanden. Däremot synes man icke hava avsett att där— igenom möjliggöra införskaEande av räkenskaper eller utdrag av sådana eller av andra handlingar, genom vilka upplysningar och Vägledningar för inkomstberäkningen kunde vinnas, men vilket material den skattskyldige icke direkt ålagts att förete. I praxis har genom nämnda stadgande otvivel— aktigt en viss oklarhet uppstått i fråga om de skattskyldigas förpliktelser och ur denna synpunkt är det givetvis till fördel, att numera skyldighet att tillhandahålla räkenskapsutdrag och bokföring i original föreskrivits. Taxeringsmyndigheterna hava dock, med begagnande av den allmänna befogenhet, som tillerkänts dem, även innan skyldighet stadgats för enskilda att ingiva räkenskapsutdrag, i stor omfattning infordrat sådana. Vidare hava dessa myndigheter understundom begärt att få del av räkenskaper i original, långt innan 1928 års taxeringsförordning trädde i kraft. Vanligen har därvid tillgått så, att taxeringsmyndighet, som funnit sig behöva till— gång till avskrift eller utdrag av vissa konton i bokföringen för att bereda sig en mera ingående kännedom om den skattskyldiges bokföring än den, de ofta ganska knapphändiga räkenskapsutdragen lämnat, erbjudit den skatt— skyldige att till förekommande av det tidsödande arbete dylika uppgifters lämnande kunde föranleda i stället tillhandahålla sin bokföring. Bokgransk— ningar hava emellertid under tiden före den 1 januari 1929, då gällande taxeringsförordning trädde i kraft, med några enstaka undantag företagits allenast inom ett fåtal län. Flera orsaker hava medverkat till att bok- granskningar icke mera allmänt ägt rum. Utredningar av invecklad be— skaffenhet hava knappast ansetts ingå i taxeringsmyndigheternas uppgifter och oftast hava såväl kvalifikationer som tid för utförande av sådana sak— nats hos taxeringsmännen. Då nära nog alla de i taxeringsarbetet iförsta instans deltagande personerna, Stockholm undantaget, äro lekmän, har man icke ansett sig kunna på dem ställa anspråk på utförande av tidsödande och speciell sakkunskap krävande utredningar. Endast i undantagsfall torde tillräcklig sakkunskap för bokgranskningars verkställande hava förefunnits bland taxeringsnämndernas ledamöter och landskontorens personal. I allmän— het torde personer, som icke innehaft uppdrag såsom taxeringsnämndsord— förande eller tillhört länsstyrelsen, biträtt med granskning. I syfte att råda bot på bristen på sakkunniga infördes år 1920 i 30 och 45 åå 1910 års taxeringsförordning bestämmelser, enligt vilka taxeringsnämnd och läns- styrelse bemyndigades att, där så ansågs erforderligt, tillkalla sakkunnigt biträde. Såsom motiv för detta stadgande anförde chefen för finansdeparte— mentet i proposition nr 400 till 1920 års riksdag (sid. 80—81) följande:

»För att kunna kontrollera deklarationer av mera invecklad beskaffenhet såsom till exempel rörande ett industriföretag, en handelsverksamhet av

mera egenartad natur eller dylikt erfordras ofta större sakkunskap än som finnes att tillgå bland ledamöterna itaxeringsnämnden eller prövnings- nämnden. I dylika fall har taxeringsnämndens ordförande och kronans ombud i prövningsnämnden, om de velat erhålla önskad kontroll, varit hän— visade till att på privat väg skaffa sig den hjälp som kunnat vara behövlig. Detta kan dock icke vara riktigt, utan böra taxeringsnämnd och prövnings- nämnd vara berättigade att på det allmännas bekostnad erhålla det sak- kunniga biträde, som kan vara behövligt för behandlingen av särskilda uppskattningsfrågor. I 30 och 45 åå hava intagits bestämmelser om rätt att tillkalla sakkunnig, varjämte i 54 $ 5 mom. meddelats föreskrifter om arvode till sålunda tillkallad sakkunnig.»

Sist omförmälda lagändring torde dock knappast hava åstadkommit mera avsevärd ökning i användningen av sakkunniga biträden. Såsom en av anledningarna härtill har uppgivits den brist på för bokgranskning lämp- liga personer, som alltjämt flerstädes rådde.

I sitt betänkande angående omorganisation av taxeringsväsendet hade 1923 års taxeringssakkunniga föreslagit, att stadigvarande biträden med särskild sakkunskap skulle ställas till landskamrerarnas förfogande. Dessa personer skulle biträda landskamreraren i hans arbete med inspektion över taxeringsnämnderna samt därjämte verkställa undersökningar av mera be- tydelsefulla taxeringsfrågor och tillhandahålla nämnderna resultatet av undersökningen. Såsom särskilt angeläget framhölls, att landskamreraren under hela taxeringstiden komme att till sitt förfogande hava någon med- hjälpare, åt vilken han omedelbart kunde uppdraga att verkställa under- sökning av skattskyldigs bokföring. Ehuru den förefintliga rätten att tillj kalla sakkunnig enligt taxeringssakkunnigas förslag kom att kvarstå med den inskränkning, att denna rätt uteslutande förbehölls landskamreraren och kamreraren vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden, an- sågo taxeringssakkunniga likväl erforderligt att bereda landskamreraren bi— träde av anställda personer samt anförde till stöd härföri huvudsak följande:

Det vore alls icke visst att lämplig person omedelbart vore i tillfälle att fullgöra behövlig undersökning eller utredning. Man måste även tagai betraktande, att den, som utan att eljest syssla med taxeringsangelägenheter en eller annan gång anmodades att verkställa utredning av viss taxerings- fråga, svårligen kunde förväntas besitta nödig insikt i skatteförfattningarna och erfarenhet vid deras tillämpning. Därjämte kunde man icke utan vidare — vara övertygad om att en dylik person, särskilt om han yrkesmässigt om- besörjde upprättandet av bokslut åt affärsmän, skulle kunna helt frigöra sig från hänsyn till sitt klientel, utan man måste snarare räkna med att han för att icke mista sina kunders förtroende avböjde att verkställa den av landskamreraren påkallade undersökningen. Under alla förhållanden måste man, om de bokföringssakkunniga medhjälparna skulle från fall till fall hämtas ur kretsen av privata bokförare eller yrkesrevisorer, vara sär— skilt försiktig i valet.

I enlighet med taxeringssakkunnigas förslag upptog Kungl. Maj:ts pro- position nr 210 till 1927 års riksdag med förslag till taxeringsförordning den bestämmelsen, att länsstyrelse skulle äga anställa i bokföring sakkun-

niga personer. Första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag ansåg emel— lertid anledning icke föreligga att giva de i bokföring sakkunniga mera fast anställning än andra för biträde vid taxering tillkallade sakkunniga utan finge det anses tillräckligt med sakkunniga, som enligt avtal ifall av behov stode till förfogande.

Gällande bestämmelser i ämnet återfinnas i 14 © taxeringsförordningen. Enligt dessa bestämmelser skall länsstyrelsen, under iakttagande av de när- mare föreskrifter Kungl. Maj:t finner nödigt meddela, träffa avtal med erforderligt antal i bokföring sakkunniga personer att lämna biträde åt landskamrerare, beskattningsnämnd samt ordförande i taxeringsnämnd.

För att kunna antagas såsom dylik sakkunnig erfordras jämlikt 29 9 kungörelsen den 28 september 1928 med vissa föreskrifter rörande taxerings- förfarandet, att vederbörande äger god kännedom iskatte- och taxeringsför- fattningarna och genom utbildning eller tidigare verksamhet förvärvat goda insikter i olika slag av bokföring samt att han gjort sig känd för noggrannhet och pålitlighet.

Bestämmelserna stadga i olikhet med vad tidigare var fallet uttrycklig skyldighet för landskamreraren (kamreraren vid överståthållarämbetets av- delning för uppbördsärenden) att träffa avtal med i bokföring sakkunniga personer, som skola hava att lämna erforderligt biträde.

De bestämmelser rörande rätt till granskning av bokföring 1928 års taxe- ringsförordning innehålla hava utformats i huvudsaklig överensstämmelse med ett förslag av 1923 års taxeringssakkunniga.

Taxeringssakkunniga anförde, att det kunde ligga en viss fara i gransk- ningens betroende åt taxeringsnämndens ordförande därutinnan, att han, särskilt om han vore affärsman, kunde påfordra granskning av illojala skäl. För att förebygga varje tanke i dylikt avseende, hade det i taxeringssak- kunnigas förslag stadgats, att prövningen av frågan, huruvida granskning skulle äga rum, överlämnades åt avgörande av landskamreraren, vilkens opartiskhet och korrekthet icke kunde i någon mån ifrågasättas. En taxe- ringsnämndsordförande, som ansåge bokföringsgranskning vara i visst fall erforderlig, hade därför att vända sig till landskamreraren med begäran om dylik granskning och skulle därvid med bifogande av den skattskyldiges deklaration, angiva de särskilda skäl, som synts böra föranleda till den ifrågasatta granskningen. Det berodde därefter på landskamreraren, huru— vida granskningen skulle äga rum eller icke, och landskamreraren bestämde jämväl, huruvida han själv med eller utan sakkunnigt biträde ville verk- ställa granskningen eller överlämna densamma åt annan särskilt förordnad person, i vilket senare fall jämväl taxeringsnämndens ordförande kunde ifrågakomma.

Flertalet myndigheter och sammanslutningar, som hördes över förslaget, lämnade detsamma utan erinran eller underströko behovet av bestämmelser i ifrågavarande ämne. Västergötlands och norra Hallands handelskammare

avstyrkte emellertid detsamma under framhållande av, att det syntes vara ett oberättigat intrång i en oförvitlig aEärsmans eller ett bolags utövande av sin näring, att taxeringsmyndigheterna skulle äga rätt till granskning av bokföring. Handelskammaren i Gävle föreslog, att avskrift av balans- räkning och av vinst— och förlusträkning skulle tillerkännas vitsord, därest en auktoriserad revisor bestyrkt avskrifternas överensstämmelse med räken— skaperna och att de senare vore rätteligen förda samt att rätten till gransk- ning av bokföring skulle begränsas till fall, där auktoriserad revisor icke på förhand granskat bokföringen och bestyrkt räkenskapsutdragen.

Till det vid nämnda proposition nr 210 till 1927 års riksdag fogade stats— rådsprotokoll anförde chefen för finansdepartementet, att i några av de inkomna yttrandena framhållits, att underlåtenhet att efter anmaning till- handahålla bokföring borde medföra förlust av rätt att överklaga taxeringen. Ett dylikt stadgande syntes departementschefen vara strängare än behövligt vore. Om den skattskyldige underläte att förete bokföring, föranledde nämligen denna underlåtenhet i regel en presumtion för ett antagande, att han hade något i beskattningsavseende att fördölja. Avveke taxerings— myndighet från hans deklaration, bleve vid besvär häröver hans ställning i bevisningshänseende sämre, än om han utlämnat bokföringen för gransk- ning. Han skulle snart inse, att böckernas tillhandahållande vore lika mycket i hans eget intresse som i beskattningsmyndigheternas. Men det borde märkas, att stundom en skattskyldig, som icke hade något att för— dölja, likväl ogärna företedde sin bokföring med tillhörande handlingar, enär han befarade ur affärssynpunkt ogynnsamma verkningar därav. Det vore obilligt mot en sådan skattskyldig att straEa honom med talans för- lust. Kunde han med andra bevismedel styrka riktigheten av sina upp- gifter, borde det givetvis stå honom fritt.

Gällande bestämmelsers tillämpning.

Även efter det gällande taxeringsförordning trätt i kraft, hava inom fler- talet län bokgranskningar företagits i jämförelsevis ringa utsträckning. Tillvägagångssättet vid granskningen skiljer sig avsevärt inom de olika länen. Landskamrerarnas personliga initiativ samt tillgången på kompe- tenta granskare hava utövat ett avgörande inflytande på'omfattningen' och ' sättet för granskningen. Medan år 1929 249 granskningar företogos i ett län, uppgick sammanlagda antalet granskningar i de övriga 231änen — Stock- holm undantaget — till ej fullt 225. Under det att flertalet granskningar medfört höjningar i åsatta taxeringar eller avvikelse från deklarationsupp- gifter, har inom ett län, där är 1929 ett antal av 30 granskningar utfördes, icke någon av dessa granskningar föranlett konstaterande av fel i avlämnade deklar'ationer. Under taxeringarna 1930—1933 torde emellertid kontrollen genom bokgranskningar hava kommit till ökad användning. Framför allt har detta varit förhållandet i de städer, som åtnjutit särskilt biträde av utav städerna anställda taxeringstjänstemän.

Vanligen har bokgranskningen utförts ganska summariskt. Även sådana granskningar, som äro jämförelsevis omfattande, avse i regel endast konto— avslutningar samt sådana resultatkonton, å vilka i beskattningshänseende icke avdragsgilla utgiftsposter efter vad erfarenheten givit vid handen, oftast pläga uppföras. Understundom brukar man genom jämförelse med mottagarnas deklarationsuppgifter kontrollera vissa utgiftsposter framför allt räntor och provisioner. Föreligger beträffande viss bokförd post, exempelvis en skuld, direkt anledning till misstanke, att densamma icke överensstämmer med ett verkligt förhållande utan uppförts i syfte att minska vinsten, göres givetvis särskild undersökning. Någon mera allmän stickprovsgranskning för konstaterande, huruvida samtliga inkomster bok- förts eller om fiktiva utgiftsposter införts i räkenskaperna, synes icke hava förekommit. Undantagsvis torde dock en mera fullständig revision hava företagits bland näringsidkare med jämförelsevis enkel bokföring. Därvid har det i regel rört sig om återförsäljare, som salufört några få varuslag. Möjlighet har därvidlag understundom förelegat att genom leverantörer vinna upplysning om storleken av återförsäljarens inköp.

Det vanligaste skälet till att bokföringsgranskning idet särskilda fallet vid- tagits torde varit, att taxeringsmyndigheten dragit deklarationsuppgifternas riktighet i tvivelsmål. Misstron mot deklarationens riktighet kan ju hava uppstått av skilda anledningar, men mycket ofta grundar sig densamma på vad som framkommit genom sammanställningar av den skattskyldiges år från år lämnade uppgifter rörande förmögenheten eller dylikt. I vissa län anmodas regelmässigt sådana bokföringsskyldiga, som hos prövningsnämnden anfört besvär över åsatt taxering, att förete räkenskaper, åtminstone för så vitt icke den omstridda taxeringen allenast berör en tolkningsfråga. Därest de vid deklarationen fogade räkenskapsutdragen äro knapphändiga, uppen- bart felaktiga, eller oklara, brukar man understundom verkställa bokgransk- ning. Men exempel givas på att bokgranskningar företagits utan att direkt skäl till misstanke förelegat i det särskilda fallet. Sålunda hava enhetliga granskningar av hela grupper av företagare ägt rum. Sådana granskningar hava i regel avsett personer, som utövat samma slag av verksamhet (bransch— eller kategorigranskningar). Understundom hava gruppundersök— ningar företagits bland personer, som utövat verksamhet i viss form (sär- skilt s. k. familjebolag), eller bland företagare, som under beskattnings- året företagit särskilda åtgärder såsom till exempel ny— eller ombyggnad eller större nyanskaRning eller ombildat enskilt företag till aktiebolag. I sådana fall har man ansett sig hava anledning antaga, att jämförelsevis många av de för granskning utvalda begått felaktigheter, samt därjämte genom sammanförande av flera skattskyldiga för granskning erhållit ett större jämförelsematerial och haft tillfälle att förskaffa sig mera ingående kännedom om förhållandena inom branschen, vilket givetvis ur flera syn- punkter länt granskningen till fromma.

De sakkunniga.

1928 års lagstiftning på förevarande område har avhjälpt vissa av de brister, varmed anordningen rörande granskning av bokföringsskyldigas deklarationer tidigare varit behäftad. Genom att uttryckliga bestämmelser meddelats rörande bokgranskning har den förut på flera håll hävdade upp- fattningen, att sådan granskning icke kunde anses åligga beskattningsnämn- derna, icke längre kunnat vidmakthållas. Uttrycklig skyldighet har före- skrivits för landskamrerare att träffa avtal med i bokföring sakkunniga personer att vid behov biträda med bokgranskning. Numera torde därför beskattningsnämnd icke kunna underlåta att taga ståndpunkt till frågan, om bokgranskning skall i det särskilda fallet anses erforderlig eller icke. Vidare torde det kunna antagas, att de i bokföring kunniga personer, som länsvis tillkallats, efter hand som erfarenheter vunnits, bliva i stånd att fullgöra sina uppgifter på ett allt bättre sätt.

Även om 1928 års lagstiftning i ämnet medfört en utveckling i rätt riktning, lämnar densamma dock rum för kritik i flera avseenden. En viss oklarhet vidlåder gällande bestämmelser i ämnet, varigenom ojämnheter i tillämpningen uppstått, och organisationen av de arbetskrafter, som skola verkställa granskningen, lider av stora svagheter. Emellertid bör erinras, att man genom bestämmelserna närmast åsyftat att lagfästa den praxis, som under flera år tillbaka tillämpats å vissa håll, och att till följd därav frågan icke vid den nya taxeringsförordningens utarbetande underkastades mera allsidig prövning.

De föreskrifter rörande skyldighet att tillhandahålla bokföring för gransk— ning, som gällande lagstiftning innehåller, avse uteslutande att vinna kontroll över den skattskyldiges egen taxering. Synbarligen har man också åsyftat, att kontrollen skall avse endast deklarationen för taxeringsäret men icke äldre års deklarationer. Visserligen lägger avfattningen av 32 & taxerings- förordningen icke direkt hinder för infordrande jämväl av äldre års räken— skaper, men annan påföljd av underlåtenhet att hörsamma anmaning att inkomma med bokföring har icke stadgats än, att anteckning om försum- melsen skall äga rum-i inkomstlängden.» Avser granskningen räkenskaper ' för beskattningsåret, kan den skattskyldige komma i ett visst tvångsläge därigenom, att underlåtenhet att förete räkenskaper med stor sannolikhet föranleder förhöjd taxering. Uppenbarligen är det betydligt mera fritt från risker att vägra hörsamma anmaning om tillhandahållande av räkenskaper för de år, som ligga före beskattningsåret, då eftertaxering enbart på grund av sådan underlåtenhet icke torde kunna åsättas.

Även om syftet med bokgranskningen begränsas så snävt, att detsamma omfattar allenast kontroll över den skattskyldiges egen taxering för det ' senaste året, skulle likväl skäl föreligga att utsträcka granskningen till äldre års räkenskaper. Utan ett sådant mera omfattande material är det nämligen

ofta nog icke möjligt vare sig att förskaäa sig den allsidiga bild av verksam- heten, som kan vara erforderlig, eller att följa särskilda konton eller poster i bokföringen, rörande vilka en mera omfattande utredning är behövlig. Ur synpunkten av ett rationellt utnyttjande av taxeringsmyndigheternas arbetskrafter låter det sig ej försvara att begränsa granskningen till att avse kontroll över enbart sista årets deklaration. Det ligger i sakens natur, att med den omfattning granskningsmaterialet har en och samma skatt- skyldig endast med jämförelsevis långa mellanrum kan göras till föremål för bokgranskning. Erfarenheten har givit vid handen, att ofta samma slag av felföringar i räkenskaperna återkomma år från år. Vidare kan det ur kontrollsynpunkt vara värdefullt att år från år jämföra vissa sak- förhållanden. För vinnande av största möjliga resultat av granskningen utan tidsödande dubbelarbete är det därför angeläget, att granskningen i regel omfattar flera års taxering.

I de länder, där skattemyndigheterna i större omfattning använda sig av bokgranskning i kontrolländamål, har det ansetts självfallet, att en och samma skattskyldigs taxering under ett flertal är samtidigt granskas, och i vissa lagstiftningar har sådan granskning, avseende längre period än ett år, uttryckligen påbjudits.

Enligt 79 © taxeringsförordningen skall taxeringsnämndens ordförande, om han för en behörig taxering av bokföringsskyldig person finner nödigt att bokgranskning verkställes, hos landskamreraren framställa begäran om dylik granskning samt därvid angiva skälen för framställningen. Det an- kommer därefter på landskamreraren att avgöra, om den skattskyldiges räkenskaper skola infordras eller icke. Landskamreraren äger att bestämma, om granskning skall företagas, och är i sin prövningsrätt icke bunden av någon inskränkande föreskrift. Bestämmelsen har emellertid så till Vida vållat ojämnheter vid tillämpningen, att å vissa håll ganska stora krav på motivering för granskning uppställts, medan å andra det varit tillräckligt att såsom skäl angiva exempelvis endast, att de ingivna räkenskapsut— dragen varit så knapphändigt avfattade, att de icke givit tillräckligt stöd för bedömande av verksamhetens resultat. Ett sådant skäl torde kunna användas i fråga om nära nog varje bokföringsskyldig, men närmast till hands borde i ett dylikt fall ligga, att av den skattskyldige infordra full— ständigt och på visst angivet sätt specificerade räkenskapsutdrag. Över huvud taget är det ofta ganska svårt att i det särskilda fallet på ett oemot- sägligt sätt motivera en framställning om bokgranskning. Föreskriften har även ur andra synpunkter visat sig mindre lämplig. För envar, som är närmare förtrogen med bokgranskning i skattekontrolländamål, står det säkerligen klart, att många, måhända flertalet av de bokföringsskyldiga, vilka i sina deklarationer undandolt avsevärda inkomster, nedlagt sådan omsorg vid avfattande såväl av räkenskapsutdragen som deklarationsupp- gifterna, ej minst av sådana, som avse förmögenhetsredovisning, att enbart

genom granskning av de utav den skattskyldige avlämnade deklarationerna. och räkenskapsutdragen för olika år, misstanke mot deklarationens riktighet knappast uppstår. En följd av bestämmelsens avfattning, som måste anses vida betänkligare än ojämnheterna vid tillämpningen, är den, att skatt— skyldig ofta bibringas den uppfattningen, att anmaningen om bokföringens tillhandahållande ger uttryck åt misstro mot den skattskyldige och att där- igenom förhållandet mellan myndighet och skattskyldig onödigtvis till— spetsas. Den svenska lagstiftningen står tämligen ensam om uppställande av en sådan särskild förutsättning för bokgranskning. Härtill kommer att 1929 års bevillningsutskott i sitt betänkande nr 17 direkt uttalat sig för, att bestämmelser borde meddelas, som underlättade och uppmuntrade till sådana granskningar, som omfattade hela grupper av skattskyldiga, som utövade likartad förvärvsverksamhet. I den mån sådana undersökningar vidtagas bland skattskyldiga, som äro pliktiga att föra handelsböcker, torde det givetvis, även utan att direkt misstro mot lämnade uppgifter uppstått, bliva nödvändigt att företaga bokgranskningar.

I sitt nämnda betänkande vidrörde bevillningsutskottet även frågan om skyldighet att tillhandahålla taxeringsmyndigheterna bokföring för gransk- ning ej blott till ledning för företagarens egen utan jämväl för annans taxering. En sådan granskning kan avse dels konstaterandet av riktigheten av uppgifter, som det ålegat företagaren att lämna ovillkorligt eller först efter anmaning, dels ock inhämtande av andra upplysningar, som kunna. tjäna till ledning för annans taxering.

Enligt gällande taxeringsförordning är skattskyldig pliktig att utan an— maning lämna vissa uppgifter till ledning för annans taxering såsom rörande utbetalade avlöningar och aktieutdelningar. Erfarenheten har givit vid handen, att sålunda lämnade uppgifter i åtskilliga fall varit oriktiga. Exempelvis har det visat sig, att mången gång s. k. familjebolag icke full- ständigt eller oriktigt uppgivit de kontanta ersättningar eller andra för— måner, som utgått till bolagets huvuddelägare, vare sig denne ägt åtnjuta ersättning i egenskap av verkställande direktör, styrelseledamot eller dylikt eller förmånen lämnats utan vederlag i arbetsprestation. Även i fall, där hosföretaget anställda. icke .ägt del i detsamma, torde sådana oriktiga löne— - uppgifter hava lämnats. Enligt de sakkunnigas mening böra taxerings— myndigheterna äga rätt och hava skyldighet att övervaka fullgörandet av skattskyldigs uppgiftsplikt i förevarande hänseende. Därest såsom de sak- kunniga föreslagit företagaren förpliktas att vid löneuppgifterna foga en huvudlöneuppgift, upptagande antalet personer, till vilka avlöning utgått, samt till vederbörliga konton i bokföringen hänvisande specificerad uppgift om sammanlagda beloppet av kontanta ersättningar, torde utan större tids- utdräkt kontroll kunna åstadkommas i samband med bokgranskning.

Vad beträEar uppgifter till ledning för annans taxering, vilka skola lämnas först efter anmaning, hava de sakkunniga, i enlighet med vad 1929 års

bevillningsutskott förordat, föreslagit utvidgad uppgiftsplikt. Beträffande bokföringspliktigas skyldighet i förevarande avseende har bevillningsut- skottet anfört bland annat följande:

»För kontroll över att av enskild långivare försträckt kapital och därav härfluten ränta bliva beskattade synes skyldighet böra föreskrivas för en- skilda låntagare att efter anmaning lämna uppgift om långivarens namn och hemvist. I vad mån denna skyldighet skulle omfatta jämväl bokförings— pliktiga näringsidkare, synes närmast vara att betrakta som en praktisk lämplighetsfråga. En utväg att nå detta mål vore måhända, att närings- idkares räkenskaper på anfordran tillhandahölles taxeringsmyndigheterna till ledning ej blott såsom för närvarande är fallet för näringsidkares egen utan jämväl för annans taxering. Härigenom skulle kontroll kunna vinnas över beskattning även av andra utgivna belopp än räntor, såsom provisioner, arvoden m. 111. utan att den uppgiftsskyldige allt för mycket betungades. Genom att taxeringsmyndigheterna bereddes tillgång till av fondkommis— sionär förda avräkningsnotor, vare sig dessa förvaras hos fondkommissio- nären eller tillsynsmyndigheten, skulle möjlighet yppas till kontroll över beskattning av vinster genom överlåtelse av fondpapper.»

Bevillningsutskottet anförde ytterligare, att skäl talade för, att utövare av rörelse och framför allt rörelseidkare, som enligt lag vore skyldiga att föra handelsböcker, ålades vidgad skyldighet att på anmodan biträda med lämnande av upplysningar samt anförde vidare:

»Denna skyldighet borde omfatta ej allenast sådana utbetalningar till annan, vilka för denne utgöra skattepliktig intäkt, utan jämväl andra för- hållanden, som kunna tjäna till ledning för annans taxering, exempelvis, såsom i Stockholm lär hava enligt överenskommelse med restaurantägare praktiserats storleken av de belopp servitör mottagit för arbetsgivarens räk— ning av kunder i och för uppskattning av servitörens inkomst samt omfatt- ningen av till återförsäljare levererad vara i och för uppskattning av dennes vinst. Vad åter angår andra enskilda personer än näringsidkare synes, även om det ur principiell synpunkt må anses befogat att såsom en medborgerlig skyldighet föreskriva en allmän uppgiftsplikt, denna skyldighet böra be- gränsas till belopp, som i allmänhet äro att hänföra till i beskattningshän— seende avdragsgilla poster, såsom gäldräntor, skulder, andelar i förmedlings- provisioner, som utbetalats till annan, m. fl. dylika belopp.»

Såsom av den här nedan lämnade redogörelsen rörande kontroll över in- komst- och utgiftsräntor m. m. framgår, hava de sakkunniga i och för kontroll över beskattning av andra räntor än obligations- och bankräntor föreslagit skyldighet att i deklaration specificera utgiftsräntor och skulder med angivande av räntetagares namn och adress. Denna specifikations- skyldighet omfattar dock icke räntor, som utbetalats från yrkesmässigt ut— övad rörelse. Enligt de sakkunnigas förslag skall kontrollen å av rörelse— idkare utbetalade räntor samt skulder utövas genom granskning av bok- föring eller anteckningar. De sakkunniga hava därför föreslagit införande av skyldighet för rörelseidkare, som från rörelsen utbetalat ränta å annan gäld än obligationslån, att efter anmaning av landskamrerare tillhandahålla av honom förda handelsböcker med därtill hörande handlingar eller anteck— ningar för att bereda landskamreraren upplysning om storleken av utbetalade räntor av ifrågavarande slag. Ehuru det torde kunna förutsättas att i regel

dylika uppgifter komma att på anfordran avlämnas av de skattskyldiga själva, har det dock ur kontrollsynpunkt ansetts erforderligt, att landskam- reraren skall äga rätt att genom granskning av bokföring eller anteck— ningar kunna kontrollera riktigheten av lämnade uppgifter eller, där sådana ej lämnas, själv förskaffa sig upplysning om dessa räntor.

Vidare hava de sakkunniga föreslagit att allmän uppgiftsplikt till ledning för annans taxering må fullgöras genom att tillhandahålla landskamreraren bokföring eller anteckningar, ur vilka de begärda upplysningarna kunna inhämtas. Denna rätt har icke begränsats till rörelseidkare utan skall till- komma envar annan skattskyldig, som fört böcker eller anteckningar.

Genom att de uppgifter, som skattskyldig skall hava att efter anmodan lämna, för den händelse rörelseidkaren så påfordrar, komma att inhämtas av taxeringsmyndigheterna genom bokgranskning, komma näringsidkarna icke att förorsakas på långt när lika stort besvär som om de hade att själva lämna uppgifterna. Det torde emellertid kunna förutsättas, att företagarna och hos dem anställda personer icke skola underlåta att i mån av behov lämna taxeringsmyndigheterna erforderligt biträde vid granskningen. Även ett annat skäl talar till förmån för att upplysningarna förskaffas taxerings— myndigheterna genom bokgranskning. Utbetalningar och andra prestationer, rörande vilka taxeringsmyndigheterna önska upplysning, kunna hava ägt rum till företagaren själv eller honom närstående eller ock till kunder eller andra, vilka på grund av sina mellanhavanden med företagaren äga möj- lighet att påverka honom att handla på ett sätt, som de finna överensstämma med sina intressen. Sannolikheten för att de erhållna uppgifterna bliva till- förlitliga är därför större, om desamma införskaffas genom bokgranskning än om uppgifterna skola lämnas direkt av företagaren. Ett sådant till- vägagångssätt innebär vidare den fördelen, att knappast någon fara skulle föreligga att genom taxeringsmyndigheternas ingripande förhållandet mellan företagaren och hans kunder komme att störas.

På ovan anförda skäl hava de sakkunniga ansett skyldigheten att till- handahålla räkenskaper böra utvidgas att avse dels kontroll över den bok— föringspliktiges taxering såväl för senaste år som tidigare, i den mån gransk- ningen äger betydelse -för åsättande av taxering för under beskattningsåret" åtnjuten inkomst eller för tidigare åtnjuten inkomst av beskaffenhet att kunna eftertaxeras, dels ock i viss omfattning kontroll över annans taxering. Ifrågavarande skyldighet har icke ansetts böra begränsas till tid, då det egentliga taxeringsarbetet pågår. För vinnande av dessa ändamål torde det bliva nödvändigt, att myndigheterna beredas möjlighet att, där bokförings- skyldig vägrar tillhandahålla räkenskaper, förskaffa sig tillgång till dessa. Olika medel skulle kunna komma till användning för att framtvinga tillhanda— hållande av bokföring. I några länder har ett handräckningsförfarande införts. Emellertid är det näppeligen nödvändigt att anlita ett så kraftigt tvångsmedel. Å andra sidan synas vissa andra tänkbara påföljder av underlåtenheten såsom

förlust att överklaga taxering knappast vara ändamålsenliga. Enligt de sakkunnigas mening bör länsstyrelse erhålla befogenhet att, för den händelse skattskyldig underlåter att hörsamma anmaning att tillhandahålla bokföring, vid vite i penningar förelägga honom att göra detta. I ett den 18 december 1931 avgivet betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående beskattning av aktiebolag och andra näringsföretag m. m. hava 1928 års bolagsskatteberedning föreslagit (39 $ 6 mom. taxeringsförordningen) rätt att använda ett sådant tvångsmedel. Beträffande tillhandahållande av bokfö- ring m. m. till ledning för annans taxering har sådant tvångsmedel före— skrivits allenast i vad angår övervakande av fullgörandet av ovillkorlig uppgiftsplikt samt för inhämtande av upplysningar rörande utbetalade räntor.

De sakkunniga hava i detta sammanhang ansett sig böra ingå på frågan, huruvida och i vilka fall garantier böra lämnas till förebyggande av dels att skattskyldig icke onödigt betungas genom sagda skyldighet dels ock mot att ur merkantil synpunkt ogynnsamma verkningar skola uppkomma genom granskningen. I förstnämnda hänseende kan ifrågasättas införande av föreskrifter rörande plats och tid för granskningens verkställande samt bestämmelser för reglerande av granskningsmännens befogenheter i övrigt. Enligt de sakkunnigas mening synes det knappast erforderligt att genom lagstiftning reglera dessa förhållanden, vilka på ett mera ändamålsenligt sätt torde kunna fastslås i den blivande instruktionen för bokgranskarna. Givetvis bör tillses att granskning icke äger rum å sådan tid, då företagarens räkenskapsavslutning pågår. Om granskningen organiseras efter de rikt- linjer, som enligt de sakkunnigas mening böra fastställas, torde det säker— ligen icke behöva befaras, att myndigheterna uppställa orimliga krav gent— emot skattskyldig utan kan man hålla för visst, att de på allt sätt skola söka att tillmötesgå av skattskyldig uttalade berättigade önskemål.

Vad åter angår frågan om skyddande utav skattskyldigs affärshemligheter, sammanhänger denna nära med organisationen av granskningsmyndigheterna. Enligt de sakkunnigas förslag skola bokgranskningar i regel verkställas av stat- liga tjänstemän, de s. k. taxeringsinspektörerna. Dessa skulle organiseras dels centralt inom taxeringsinspektionens bokgranskningsavdelning dels ock lokalt inom länsstyrelsernas taxeringsavdelningar. Genom den speciella och om— sorgsfulla utbildning dessa granskare skola undergå torde garanti vinnas för att de komma att besitta nödig sakkunskap på ifrågavarande område. Man torde kunna förutsätta, att den centrala myndigheten, som komme att besitta en betydande fond av erfarenhet på området, kommer att fullgöra sitt värv med erforderlig allsidighet och att därvid industriens berättigade krav på hänsynstagande till merkantila synpunkter komma att iakttagas.

Därest såsom de sakkunniga föreslagit granskningen anförtros åt stats- anställda, synes knappast befogade invändningar från näringslivets sida kunna framställas mot de förordade bestämmelserna. I utlandet, där gransk- ningen sträcker sig till alla delar av bokföringen, har icke gjorts gällande,

att företagarens interna affärshemligheter lidit genom granskningen. Sär— skilt må framhållas att i Tyskland, varest man från näringsidkarhåll starkt påyrkat reformer i fråga om granskningen, icke velat göra gällande, att sådana missförhållanden uppkommit. I ett annat hänseende har en erinran framställts, som måhända har större berättigande. Omkring två procent av de 2 000 tyska Buch— und Betriebspriifer pläga årligen övergå i enskild tjänst och på ett håll har framhållits den fara, som ligger däri, att en gransknings- man efter övergången till enskild tjänst kan utnyttja sina kunskaper om den verksamhet konkurrenter till den nya arbetsgivaren utöva. Här i Sverige hava sedan lång tid tillbaka statliga tjänstemän på grund av sin verksamhet kommit att erhålla ingående kännedom om vissa verksamheters utövande. Exempel på sådana verksamheter äro bankrörelse och fondhandel, tillverkning av socker, brännvin och maltdrycker samt restaurangrörelse. Såvitt de sakkunniga hava sig bekant, hava härigenom icke några olägen- heter ur merkantil synpunkt uppkommit. Anförtros granskningen uteslu— tande åt statsanställda eller om i vart fall företagaren tillerkännes rätt att påfordra gransknings verkställande utav tjänsteman, underkastad särskilt ansvar såsom statstjänsteman, synes knappast fara föreligga, att dylika olägenheter skola uppstå.

Såsom en övergångsanordning, innan den planerade organisationen hunnit bliva färdig, blir det säkerligen erforderligt att i viss utsträckning bibe- hålla de nuvarande bokföringssakkunniga. Bestämmelserna rörande rätt att tillkalla sådana sakkunniga hava därför bibehållits. Genom föreskrifti instruktion för den särskilda taxeringsorganisationen bör emellertid stad— gas, att skattskyldigs uttalade önskemål om granskningens företagande av taxeringsinspektör skall tillmötesgås.

De sakkunniga hava övervägt, huruvida icke granskning skulle på därom av skattskyldig framställd begäran kunna anförtros åt enskilda, på området sakkunniga personer. Tänkbart är, att taxeringsinspektionen skulle för sådant ändamål äga godkänna ett antal auktoriserade revisorer eller andra med skattelagstiftningen och bokföring förtrogna personer, som kunde anses särskilt lämpade för dylika uppdrag. Skattskyldig, vilken ansåge, att det ur merkantil synpunkt skulle möta mindre olägenheter att låta bokgransk- ningen. fullgöras .av sådan sakkunnig än av taxeringsinspektören, skulle'i ' så fall vara berättigad att på egen bekostnad få granskningen verkställd av någon av taxeringsinspektionen godkänd sakkunnig. Ehuru mot en sådan anordning avgörande erinringar ur kontrollsynpunkt knappast kunna framställas, hava de sakkunniga dock icke ansett densamma vara ur de skattskyldigas synpunkt erforderlig, under förutsättning att de sakkunnigas förslag i fråga om rekryteringen av tjänstemän, innebärande en omsorgsfull utbildning och ett noggrant urval, samt till central organisation genom- föras. Härtill kommer att, såsom i annat sammanhang omnämnts, den centrala myndigheten har att utöva inspektion över bokgranskarnas arbete och att kravet på en sådan inspektion föreligger i minst lika hög grad i fall, då dylik

sakkunnig utfört granskningen som då en taxeringstjänsteman anförtrotts densamma. Emellertid hava de sakkunniga idetta sammanhang velat fram— hålla, att i den blivande instruktionen för bokgranskarna bör framhållas vikten av att förhandla med de personer, som reviderat företagarnas räken- skaper samt att så långt lämpligen kan ske begagna sig av de utredningar, dessa revisorer verkställt. Vidare bör vid utbildningen av bokgranskarna inpräntas vikten av, att företagarnas berättigade intressen icke åsidosättas särskilt vid bedömandet av ur aifärssynpunkt viktiga avskrivningsbehov. J ämväl bör tillses att i förekommande fall yttrande inhämtas från närings- idkarna genom auktoritativa sammanslutningar bland dessa. Kategori- granskningssystemet torde för övrigt alldeles särskilt möjliggöra ett rättvist och jämlikt bedömande av sådana frågor.

Sammanfattas det nu anförda torde framgå, att enligt de sakkunnigas förslag bokgranskning, som hittills använts såsom kontrollmedel i särskilda fall, företrädesvis där misstro mot skattskyldigs deklaration uppstått, skall så att säga inordnas bland de ordinarie medlen att vinna kunskap för bedömande av skattskyldigheten. Självfallet stå praktiska hinder i vägen att använda bokgranskning annat än i en bråkdel av de fall, där sådan kan förekomma, och skulle även i fortsättningen »misstänkta» deklarationer komma att på dylikt sätt kontrolleras. De sakkunniga hava således icke föreslagit, att bokgranskningen göres obligatorisk beträffande större företagare såsom exempelvis är fallet i Frankrike och Tyskland, där sådan granskning verk- ställes hos varje större företagare, visserligen icke varje år men periodvis, så att efter hand räkenskaperna för samtliga år komma att undergå gransk— ning. Vissa stickprovsundersökningar böra i stället företagas och sådana undersökningar synas lämpligen kunna ske bland annat genom att årligen vissa företagarkategorier utväljas. Efter noggrann förberedelse och sedan alla upplysningar erhållits, som kunna vinnas för en blivande kontroll över av företagare inom branschen lämnade uppgifter, vidtages därefter bok- granskning. Bland de förberedande åtgärderna må särskilt framhållas in— fordrande av specificerade, fullständiga resultatredogörelser samt balansräk- ningar från företagarna. Dessa specificerade uppgifter skulle vara på så sätt uppställda, att de bland annat möjliggjorde en ingående jämförelse mellan de skattskyldiga sins emellan. Ett sådant förfarande innebär att man, i olikhet med vad fallet är exempelvis i Amerikas Förenta Stater, där en var skattskyldig större rörelseidkare är pliktig att årligen lämna en uttömmande specifikation eller analys av sin bokföring, endast för visst år påfordrar den omfattande uppgiftsplikt, som kan anses erforderlig i kontroll— syfte. Bokgranskning borde därefter i allmänhet icke behöva vidtagas bland alla företagare inom gruppen. Med det sist anförda har lämnats en kort antydan, efter vilka huvudlinjer de sakkunniga ansett s. k. kategorigransk— ningar, avseende bokföringsskyldiga, böra bedrivas.

Ifrågavarande skyldighet bör icke inskränkas till den, som enligt lag varit skyldig föra handelsböcker utan, såsom bolagsskatteberedningen föreslagit, omfatta jämväl den, som utan lagstadgad skyldighet fört dylika böcker. Sådan utövare av rörelse, som icke fört fullständiga handelsböcker, skulle enligt de sakkunnigas förslag vara skyldig att på anfordran förete de fort- löpande anteckningar han fört angående sina intäkter och utgifter.

Ett krav på skyldighet för envar, som utövat rörelse, att för deklarations- kontroll föra fortlöpande anteckningar i närmare angiven ordning, kan icke ur principiell synpunkt avvisas. De specifikationer, som skola lämnasi bilaga till deklarationsformuläret eller i annan ordning, förutsätta uppen- barligen ett visst mått av bokföring. Väl har i praktiken ofta konstaterats, att sådan fortlöpande bokföring icke ägt rum, men i sådana fall torde de specificerade deklarationsuppgifterna såsom lämnade på måfå utan faktiskt underlag sakna egentligt värde. Enligt de sakkunnigas mening torde man emellertid för närvarande icke böra sträcka sig längre än att skyldighet införes för icke bokföringspliktig utövare av rörelse att på anmaning tillhandahålla taxeringsmyndigheterna de fortlöpande anteckningar angående intäkter och utgifter, som förts och ligga till grund för i deklarationen upptagna specificerade uppgifter. Visar det sig därvid, att inga sådana anteckningar förts, oaktat ett korrekt fullgörande av deklarationsplikten utan dylika anteckningar uppenbarligen icke kunnat ske, eller att desamma varit ofullständiga eller oriktiga, torde den skattskyldige, därest avgiven deklaration vid taxeringen frångås, att i bevisningshänseende komma att försättas i ett försämrat läge. Däremot hava de sakkunniga icke ansett, att bestämmelser böra utfärdas rörande vad dessa anteckningar skola inne- hålla för att kunna godtagas. Det ligger såsom redan framhållits i sakens natur, att anteckningarnas innehåll skall vara så fullständigt, att den skatt- skyldige äger möjlighet att med begagnande av anteckningarna och eljest kända eller lätt konstaterbara förhållanden lämna den specificerade redovisning, som enligt deklarationsformuläret och därtill hörande bilagor skall avgivas.

Emellertid skulle det åtminstone beträffande vissa slag av verksam- heter vara till gagn ur kontrollsynpunkt, om en mera fullständig bok- föringsskyldighet föreskreves. Enligt de sakkunnigas mening bör man emellertid på detta ' område framgå med största smidighet. "De sakkun- ' niga hava sålunda ansett sig allenast böra förutsätta, att erforderliga förslagsformulär till sådana anteckningar utarbetas genom taxeringsin— spektionen, därvid givetvis samarbete bör äga rum med vederbörande organisation bland de skattskyldiga verksamhetsutövarna. Ovillkorlig skyl- dighet att använda i dylik ordning utarbetade formulär torde icke böra åläggas, men man kan förvänta, att de skattskyldiga i eget intresse komma att använda dessa formulär, helst desamma torde böra utarbetas ej blott ur synpunkten av att skaffa ett ändamålsenligt material för skattekontrollen utan jämväl att erbjuda de skattskyldiga fördelen att äga ur merkantil synpunkt redig och överskådlig bokföring rörande verksamheten.

Sammanfattning av rörelseidkares uppgiftsplikt m. m. enligt de sakkunnigas förslag.

I. Skyldigheter med avseende å egen taxering.

a) Utan anmaning skola lämnas sådana uppgifter, som föranledas av deklarationsformuläret (28, 29 och 30 så), och av den, som fört handelsböcker, bestyrkt avskrift av balansräkningar och vinst- och förlustkonto samt av vissa rörelseidkare bestyrkt avskrift eller tryckt exemplar av styrelsens för- valtningsberättelse och av revisionsberättelse m. m. (31 9). (För rörelse- idkare, som icke enligt 26 $ 1 mom. är deklarationsskyldig, inträder sådan skyldighet efter anmaning).

b) Efter anmaning av landskamrerare, därvid vitesföreläggande må användas, skall den som haft ordnad bokföring tillhandahålla handels- böcker jämte därtill hörande handlingar samt annan rörelseidkare av honom förda anteckningar rörande intäkter och utgifter i rörelsen (32 $ 3 mom.).

c) Efter anmaning, utan att särskilt tvångsmedel må användas, är rörelse- idkare skyldig att lämna andra för egen taxering erforderliga upplysningar än dem, som föranledas av deklarationsformuläret, ävensom att efter bästa förmåga styrka riktigheten av lämnade uppgifter (32 $ 2 mom.).

0

II. Skyldigheter med avseende a annans taxering.

a) Utan anmaning skola avlämnas löneuppgifter m. fl. uppgifter (33 $ 1 och 2 mom.) samt uppgifter angående utdelning m. m. (35 $ 4 mom. a).

b) Efter anmaning av landskamrerare, därvid vitesföreläggande må an- vändas, skola

1) uppgifter av bank eller annan penningförvaltande inrättning meddelas om storleken av insättares ränteinkomst och innestående medel, vilken upp- giftsplikt kan fullgöras genom tillhandahållande av bokföring (33 Q 5 mom.); och

2) enligt 33 $ 1, 2 eller 5 mom. uppgiftspliktiga så ock den, som från sin rörelse utbetalat ränta å annan gäld än obligationslån, tillhandahålla sin bokföring med därtill hörande handlingar eller sina anteckningar (33% 6 mom.).

c) Efter anmaning av landskamrerare, utan att särskilt tvångsmedel må användas, är rörelseidkare skyldig att, i den mån så är möjligt, lämna erforderliga upplysningar. Den som fört handelsböcker eller anteckningar, ur vilka de begärda upplysningarna kunna inhämtas, må fullgöra uppgifts- plikten genom att tillhandahålla landskamreraren sådan bokföring eller :sådana anteckningar.

KAP. IV. Skyldighet att lämna medverkan till annans taxering.

I. Allmän skyldighet att meddela uppgift till ledning för annans taxering.

Uppgiftsplikt till ledning för annans taxering föreligger endast uti sär— skilda,i taxeringsförordningen angivna fall. I vad uppgiftsplikten avser inkomst av tjänst eller kapital lämnas redogörelse för gällande bestämmelser under punkterna II och III i detta kapitel. Utöver nämnda uppgiftsplikt föreligger sådan enligt 33 $ taxeringsförordningen, som reglerar bestäm- melserna rörande ovillkorlig uppgiftsplikt till ledning för annans taxe- ring, för dels försäkringsanstalt beträffande livränta eller eljest på grund av pensionsförsäkring utbetalade belopp, dels den, som driver trävarurörelse eller eljest yrkesmässigt avverkar skog å annans mark, beträffande belopp, vilka han utgivit i vederlag för upplåten avverkningsrätt till skog, dels ock den, som utbetalt royalty eller periodiskt utgående avgift för utnyttjande av patent, mönster eller dylikt, rörande den utbetalade royaltyn eller avgiften. Beträffande pension, livränta eller gratifikation. som ej uppgått till 200 kronor, äger uppgiftsskyldighet icke rum, då för den, som åtnjutit dylik intäkt, icke tillika skall uppgivas annan intäkt. Uppgiftsskyldighet äger ej heller rum beträffande vederlag för avverkningsrätt, som upplåtits från allmän skog.

Vidare är enligt 35 $ 1 mom. d) försäkringsanstalt skyldig att i särskilda fall efter anmaning lämna uppgift beträffande namngiven skattskyldig rörande arten av uppgiven pensionsförsäkring hos anstalten samt beloppet för premien av_försäkringen.. Slutligen föreligger enligt 3533 2 mom. skyldig— - het för idkare av jordbruk eller skogsbruk, så ock idkare av rörelse att efter anmaning av landskamrerare avlämna uppgift om belopp, som han utbetalt till namngiven annan näringsidkare, därest beloppet är av beskaffen— het att i mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse.

I fråga om offentliga myndigheter är däremot uppgiftsplikten i princip obegränsad. Sålunda skall enligt 52 $ för taxering erforderlig, itaxerings- förordningen icke särskilt omförmäld uppgift, då ordförande ibeskattnings— nämnd iförsta instans eller landskamrerare framställer begäran därom, lämnas av statens förvaltande verk, allmän inrättning eller överförmyndare. 10 — 332033.

Frågan om utsträckande av ifrågavarande uppgiftsplikt berördes av chefen för finansdepartementet i samband med framläggande av 1927 års proposi- tion med förslag till taxeringsförordning (nr 210). Enligt det vid proposi- tionen fogade statsrådsprotokollet (sid. 107 och 108) anförde departements- chefen följande:

»Det har stundom ifrågasatts att göra denna skyldighet obegränsad, därest uppgift kräves av ordförande i taxeringsnämnd eller av landskamrerare. Sålunda har bevillningsutskottet vid 1924 års riksdag i sitt betänkande nr- 15 gjort det uttalandet, att vissa skäl talade för att utvidga skyldigheten att efter anmaning lämna uppgift till ledning för annans taxering att om- fatta över huvud taget varje till annan person utbetalat belopp, som för mottagaren är att hänföra till inkomst.

, Taxeringssakkunniga hava i denna fråga anfört följande:

'En sådan utsträckning av uppgiftsskyldigheten kan i och för sig icke anses utesluten. De sakkunniga hålla emellertid före, att en viss försiktig— het bör i detta avseende iakttagas, och förmena, att med ett dylikt stadgande taxeringsmyndigheterna skulle, i många" fall rent oavsiktligt, kunna komma. att på privatlivets område göra obehörigt intrång. Det synes nödvändigt att, även om principen rent teoretiskt måste anses riktig, göra vissa begräns- ningar, varigenom taxeringsmyndigheternas rättighet i förevarande avseende inskränkes till vissa i författningen särskilt angivna fall, där behovet av en dylik rätt visat sig särskilt utpräglat?

Taxeringssakkunniga hava därför förordat, att dylik uppgiftsskyldighet efter anmaning skall inträda endast i vissa angivna fall. Härom hänvisar jag till 78, 82, 84 och 85 så i taxeringssakkunnigas förslag till taxerings— förordning. Med redogörelse för innebörden av detta förslag må anstå till motiveringen för 35 9 i det nu föreliggande författningsförslaget.

Tre taxeringsnämndsordförande i Stockholm hava uttalat sig för att envar, som till annan verkställt utbetalning eller dylikt av medel, som för mot— tagaren är att anse såsom intäkt i skattehänseende, skall på anfordran vara skyldig att uppgiva storleken av vad som utbetalats.

Jag finner det visserligen vara av stor betydelse för vinnande av effektiv taxering, att förefintliga möjligheter till kontroll å deklaranternas uppgifter bliva utnyttjade, men att ålägga envar att på anmaning lämna uppgift till taxeringsmyndighet om verkställda utbetalningar, snart sagt av vad slag de vara må, syntes mig vara att gå för långt. Otvivelaktigt riskerade man därvid att göra obehörigt intrång å privatlivets område eller att oskäligt betunga tredje man. Man borde ej heller förbise svårigheterna för mången att, särskilt om anteckningar saknas, lång tid efter en utbetalning redogöra för densamma. På grund härav är jag icke benägen att förorda införande av en efter anmaning inträdande obegränsad uppgiftsplikt till ledning för annans taxering. Däremot synes mig nu förefintlig uppgiftsplikt i sådant avseende utan olägenhet kunna utsträckas i vissa fall.»

Enligt den tyska lagstiftningen är även tredje mans uppgiftsplikt i prin- cip obegränsad.

Ett genomförande av en jämlik och riktig tillämpning av skattelagarna har ansetts möjlig endast under förutsättning av biträde från hela befolk- ningens sida. Denna synpunkt har ansetts rättfärdiga, att man pålagt alla, som ansetts kunna lämna skattemyndigheterna biträde, omfattande skyldig- heter. Genom att bistå det allmänna befordra de samtidigt sina egna in— tressen.

Ehuru uppgiftsplikten principiellt sett är obegränsad, hava vissa inskränk- ningar föreskrivits till förekommande av missbruk. Sålunda har man sökt undvika, att uppgiftsplikten skall komma att verka över hövan betungande och att densamma skall inkräkta på andra berättigade intressen.

Tredje man är sålunda skyldig att på anfordran lämna taxeringsmyndighet upplysningar rörande förhållanden, vilka äro av betydelse för taxeringen. Uppgifterna skola lämnas sanningsenligt på heder och samvete. Den, som ej ur minnet kan lämna begärd uppgift, är skyldig att genomgå sina anteckningar, affärsböcker och andra handlingar för att bliva i stånd att lämna riktiga uppgifter. Medgives ej annat skall uppgift avfattas skrift- ligt. Uppgiftsplikt kan framtvingas genom vite, och lämnande av osann uppgift är underkastat straifpåföljd. Efter medgivande av Landesfinanzamt äger Finanzamt påfordra, att lämnad uppgifts riktighet bekräftas på cd. Lämnande av oriktig uppgift bestraHas enligt allmänna strafflagen såsom mened. Uppgiftspliktig är, om så kräves, skyldig att förete sina böcker m. 111.

Från skyldighet att lämna uppgift äro närmare anhöriga till skattskyldig befriade. Läkare och advokater äro icke skyldiga att lämna upplysning om vad som anförtrotts dem vid utövning av deras yrke. Präster och andra andliga äro frikallade från uppgiftsplikt rörande förhållanden, som de er- hållit kännedom om i sin egenskap av själasörjare.

I regel kan tredje man tvångsvis åläggas att lämna uppgifter, endast då förfarandet avser att vinna kännedom om viss bestämd persons ekonomiska förhållanden. I särskilda fall föreligger dock skyldighet att på anfordran av Finanzamt lämna uppgifter, avseende hela grupper av skattskyldiga, oaktat direkt anledning till misstro icke föreligger mot riktigheten av de uppgifter, dessa skattskyldiga lämnat. Fabrikanter och köpmän, som av- yttra varor till återförsäljare, äro sålunda skyldiga att efter anmaning förete sin bokföring i och för utredning, till vilka återförsäljare varor levererats, ävensom rörande myckenheten av vad till en var försålts. För utfärdande av sådan anmaning erfordras medgivande av Landesfinanzamt, vilket med- givande dock kan lämnas generellt.

En särskild uppgiftsplikt åligger offentliga myndigheter och tjänstemän samt föreningar och sammanslutningar bland yrkes- och näringsutövare. Dessa myndigheter, korporationer och tjänstemän äro nämligen skyldiga att direkt bistå skattemyndigheterna, som i fall av behov skola beredas till- gång till hos myndigheten eller sammanslutningen förda böcker och proto- koll samt andra där tillgängliga handlingar. Därjämte äro offentliga myndig- heter och tjänstemän pliktiga att underrätta skattemyndigheten om dem på grund av tjänsten bekanta fall rörande åtgärder för undandragande av skatt. Den särskilda tystnadsplikt, som ålagts vissa tjänstemän, exempelvis sådana anställda vid riksbanken, 'statsbankerna och _riksgäldsförvaltningen, gäller icke dess tjänstemäns förhållande till skattemyndigheterna. Däremot äro bestämmelserna rörande skydd för post—, telegraf— och telefonhemligheter gäl— lande jämväl gent emot skattemyndighet

Ifrågavarande särskilda förpliktelse anses innebära, att nämnda myndig— heter och sammanslutningar skola efter förmåga biträda skattemyndigheterna och därvid positivt hjälpa F. A. (Finanzamt) i den mån det icke lämpligen kan ordnas så, att F. A. direkt ombestyr arbetsuppgiftens utförande. Myndigheterna och sammanslutningar skola sålunda icke belastas med flera eller större arbetsuppgifter än som kan anses oundgängligen nödigt.

Det har ansetts särskilt värdefullt ur taxeringssynpunkt, att biträde kan erhållas av sammanslutningar för närings- och yrkesändamål. Dessa sam— manslutningar kunna nämligen verksamt bistå F. A. med upplysningar

rörande vissa för taxeringen betydelsefulla förhållanden exempelvis i fråga om storleken av utgående avlöningar, om innehållet i gällande arbetsavtal samt att i särskilda frågor med sin sakkännedom tillhandagå taxerings— myndigheten. Myndigheten anses på grund av ifrågavarande bestämmelse äga rätt att infordra uppgifter för bedömande exempelvis av storleken av den omsättning viss eller vissa företagare haft, som tillhöra sammanslut- ningen. Även i andra fall plågar medverkan lämnas av sådan samman- slutning. Så plägar exempelvis handelskammaren i Berlin lämna skatte— myndigheterna uppgift om större försäljningar, verkställda av personer, som syssla med illegitim handel.

F. A:s möjlighet att förvärva biträde av sakkunniga är emellertid icke inskränkt till nu nämnda sammanslutningar och medlemmar av dessa. F. A. äger en tämligen obegränsad möjlighet att höra sakkunniga i och för be— dömande av speciella taxeringsfall. Därutöver åligger det i allmänhet per- soner, som på grund av sin tjänst eller verksamhet biträda allmänheten såsom sakkunniga, att på anfordran bistå taxeringsmyndighet. Ersättning plägar utgå för dylikt biträde. F. A. äger påfordra att lämnad uppgifts riktighet beedigas.

Även i flera andra utländska lagstiftningar har en mera omfattande skyldighet stadgats att lämna uppgift till ledning för annans taxering. Enligt den danska statsskattelagen äro alla ämbetsmän och offentliga myndigheter, banker, försäkringsföretag, aktiebolag, kreditföreningar, spar— kassor samt personer, som stadigvarande sysselsätta avlönade medhjäl- pare i sin verksamhet, skyldiga att på anfordran meddela alla de upp— lysningar, som kunna tjäna skatterådet och landsöverskatterådet till led- ning vid taxeringen, såsom uppgifter rörande dödsbon, avlöningar, på namn inregistrerade obligationer samt om hypotek och dylikt. Personer, som förmedla affärer med värdepapper och på grund därav äro bokföringsplik— tiga, skola på anfordran lämna skattemyndigheterna de upplysningar rörande köp och försäljning av värdepapper, som kunna tjäna till ledning vid taxering. Vägrar någon att lämna begärd upplysning, hänskjutes frågan till finansministern, som avgör huruvida uppgiftsplikt föreligger i det sär- skilda fallet. Lämnandet av uppgifter kan framtvingas genom så kallade dagsböter.

De sakkunniga hava under punkterna II—IV i detta kapitel lämnat en redogörelse för sitt förslag, i vad det avser anordnande i särskilt angivna. fall av uppgiftsplikt till ledning för annans taxering. En sådan upp— giftsplikt kan givetvis icke göras så omfattande, att genom densamma er— hållas alla de upplysningar till vägledning för taxering, som taxeringsmyn- digheterna behöva. På sätt 1929 års bevillningsutskott framhållit i sitt förutnämnda, av riksdagen godkända betänkande nr 17 erfordras härutöver en allmän, efter anmaning inträdande uppgiftsplikt. Bevillningsutskottet uttalade, att redan förefintligheten av en rätt för taxeringsmyndigheterna att erhålla sådana upplysningar helt säkert skulle utgöra ett verksamt medel till förekommande av otillförlitliga deklarationer. Såsom ett ytter-

ligare skäl mot begränsande av uppgiftsplikten till endast särskilt angivna fall, framhöll utskottet den snabba utveckling det ekonomiska livet vore underkastat, varigenom behov av upplysningar kunde komma att efter hand uppstå inom nya områden, och att förty ett system, inskränkt till vissa i lagen angivna fall, säkerligen mycket snart skulle bliva föråldrat.

Den oinskränkta skyldigheten att lämna upplysningar till vägledning för annans taxering vilar på principen om en allmän medborgerlig plikt att medverka till ett rättvist och jämlikt taxeringsresultat. Även i vårt land har jämförelsevis tidigt uttryck givits åt att denna princip omfattats. Detta framgår närmare av den i kapitel II lämnade historiska redogörelsen. För övrigt måste det anses tillbörligt att, liksom i fråga om såväl privat- rättsliga som straffrättsliga fall en allmän skyldighet att lämna upplys— ningar föreskrivits genom vittnesplikten, en liknande skyldighet utkräves i fråga om den ur allmän synpunkt så utomordentligt viktiga direkta be— skattningen.

Väl är det sant, att man i ett icke ringa antal fall, utan att uttrycklig uppgiftsplikt stadgats, med hänsyn till föreliggande allmänna intresse lämnat taxeringsmyndigheterna av dem begärda upplysningar till ledning för annans taxering. Sålunda hava, såsom bevillningsutskottet uttalat, understundom överenskommelser träffats mellan nämnda myndigheter och vissa grupper av verksamhetsidkare rörande meddelande av sådana uppgifter. Emellertid har erfarenheten visat att, medan man å vissa platser lyckats träffa sådana överenskommelser med en grupp utövare av en verksamhet, man å andra håll icke kunnat förmå idkare av enahanda verksamhet att lämna dylik medverkan. Uttryckligt föreskriven skyldighet att lämna upplysningar av dylikt slag skulle otvivelaktigt giva en starkare auktoritet åt myndig- heternas framställningar i sådana fall och därigenom vara ägnad atti nödig omfattning förskaffa dem det erforderliga uppgiftsmaterialet, även om icke något särskilt tvångsmedel stadgas för underlåtenhet att efter- komma myndigheternas framställning.

Om sålunda enligt de sakkunnigas mening ett påtagligt behov föreligger av en allmän uppgiftsplikt till ledning för annans taxering vid sidan av den i särskilda fall föreskrivna, kunna olika vägar väljas för vinnande av det åsyftade - målet. -Under alla förhållanden 'måste nämligen tillses, 'att erforderliga garantier skapas för att en dylik rätt icke missbrukas. I Tysk— land har visserligen en oinskränkt uppgiftsskyldighet föreskrivits, men till förekommande av missbruk hava en mångfald bestämmelser stadgats i be— gränsande syfte. I Danmark åter har denna oinskränkta uppgiftsplikt be— gränsats att avse vissa slag av personer, av vilka särskilt viktiga upplys— ningar ansetts kunna inhämtas. I båda dessa stater kan tvångsmedel användas för uppgifternas införskaffande.

Mot en sådan oinskränkt uppgiftsplikt har såsom av det anförda framgår erinrats, att man därigenom riskerade att göra obehörigt intrång å privat- livets område. Såsom bevillningsutskottet framhållit har enahanda skäl

anförts även mot deklarationsplikten, och detsamma torde i viss mån kunna. andragas mot nära nog varje kontrollföreskrift. Handhaves emellertid an- maningsrätten med nödig urskiljning och grannlagenhet, lärer man efter vad erfarenheten visat icke riskera att av sådan anledning framkalla ovilja hos de skattskyldiga.

Såsom mera vägande framstå två andra synpunkter, vilka beaktats i den tyska lagstiftningen. Det får sålunda anses angeläget, att uppgiftsplikten anordnas så, att densamma icke över hövan betungar tredje man samt att skyldighetens fullgörande icke inkräktar på andra berättigade intressen, så att förhållanden röjas, vilka ur allmän intressesynpunkt böra förbliva hemliga jämväl för taxeringsmyndigheterna.

De sakkunniga hava icke ansett sig böra föreslå ett uppgiftssystem lik- artat med det tyska. Det torde knappast vara möjligt att genom lagbestäm- melser lämna sådana garantier, att icke anmaningsrätten skulle i särskilda fall kunna missbrukas. Härtill kommer, att det kontrollsystem, de sak— kunniga ansett böra komma till användning i vårt land,väsentligen skiljer sig från det i Tyskland tillämpade. I Tyskland göras i regel deklarationer, vilka misstänkas vara oriktiga, eller deklarationer, avseende vissa grupper av skattskyldiga, till föremål för särskild undersökning. Först sedan en sådan undersökning igångsatts och erforderliga kompletterande upplysningar inhämtats av den skattskyldige, infordra myndigheterna behövliga uppgifter genom tredje man. Enligt de sakkunnigas mening åter bör så tillgå, att taxeringsmyndigheterna närmast genom taxeringsinspektionens initiativ år— ligen utvälja vissa inkomstområden för kontroll, där behovet av sådan gör sig särskilt starkt gällande. De upplysningar infordras, vilka stå att er- hålla rörande förefmtligheten av de inkomster, som anses böra göras till föremål för kontroll. Först sedan detta skett, vidtagas undersökningar av de särskilda taxeringsfallen.

Vid sådant förhållande torde behov icke föreligga av en uppgiftsplikt i de särskilda fallen av samma omfattning och art som den i Tyskland gäl— lande. Självfallet bör uppgiftsplikten icke heller göras mera omfattande eller betungande för de skattskyldiga än som befinnas nödvändigt för ett eHektivt kontrollsystem. '

Då det knappast torde vara möjligt att i förordningen uttömmande upp— räkna alla de grupper av rörelseidkare och andra, vilkas medverkan för tredje mans taxering kan befinnas erforderlig, hava de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå en uppgiftsplikt likartad med den danska.

Den allmänna uppgiftsplikten till ledning för annans taxering bör i främsta rummet utnyttjas för genomförande av den stickprovskontroll den särskilda taxeringsorganisationen skall hava att utöva. Vid sådant förhål- lande hava de sakkunniga ansett anmaningsrätten i förevarande fall böra förbehållas taxeringsinspektionen och taxeringsavdelningarna. Härigenom bör man kunna påräkna, att anmaningsrätten kommer att utövas med sådant omdöme, att fara icke uppkommer att uppgiftsplikten skall användas på

så sätt, att tredje man skall oskäligt betungas eller att andra berättigade intressen därigenom komma att kränkas. De sakkunniga hava därför före- slagit, att stadgande införes i 33 9 7 mom., att envar skall vara skyldig .att efter bästa förmåga vara beskattningsnämnderna behjälplig i deras strävan att söka ernå en rättvis och jämlik taxering genom att efter an- maning av landskamrerare — med Vilken likställas bland andra skattedirek— tören och taxeringsinspektörerna —— lämna erforderliga upplysningar, i den mån så är möjligt, till ledning för annans taxering. Den som fört handelsböcker eller anteckningar, ur vilka de begärda upplysningarna kunna inhämtas, må fullgöra uppgiftsplikten genom att tillhandahålla landskamre— raren sådan bokföring eller sådana handlingar. Givetvis skall uppgifts— plikten kunna fullgöras på så sätt, att skattskyldig avlämnar utdrag ur sin bokföring eller intyg exempelvis av auktoriserad revisor.

Sistnämnda föreskrift har föreslagits för att icke tredje man skall förorsakas onödigt betungande arbete eller utgiftskrävande utredning. Någon påföljd för underlåtenhet att lämna begärda uppgifter har icke föreslagits. Det torde kunna förväntas, att uppgifter av dylikt slag företrädesvis komma att be— gäras av personer, som utövat verksamhet i någon form. Då i det över— vägande flertalet fall anmaningarna icke skola avse att vinna klarhet be— träffande sådan persons inkomstförhållanden, vilken är utsatt för taxerings— myndigheternas särskilda misstro, utan tjäna ett mera allmänt kontroll— behov, torde man kunna förvänta, att de uppgiftspliktiga skola utan särskilt tvångsmedel lämna myndigheterna begärda uppgifter. Det förhållandet att tvångsmedel icke föreskrivits torde vara ägnat att skapa garanti för, att taxeringsmyndigheterna skola med alldeles särskild urskiljning och grann— lagenhet komma att använda ifrågavarande kontrollmedel. En annan om— ständighet, som synes kunna medverka till att de uppgiftspliktiga lojalt skola fullgöra sin skyldighet, är den, att uppgiftsplikten torde böra påfordras främst i fråga om sådana Slag av inkomster, där kontrollbehovet är särskilt starkt framträdande.

Skulle det emellertid visa sig, att ett tvångsmedel är erforderligt, kan det framdeles bliva nödvändigt att överväga, om icke föreskrifterna böra skärpas. Såsom en garanti mot ett obehörigt användande av befogenheten kunde därvid-tänkas, att i-tveksam-ma fall taxeringsinspektionen-skulle äga— att angiva, huruvida i det särskilda fallet uppgift skulle avkrävas tredje man eller icke. Mot ett sådant förfaringssätt talar emellertid det ökade arbete taxeringsinspektionen och taxeringsavdelningarna därigenom komme att förorsakas. För övrigt hava de sakkunniga ansett självfallet, att i in- spektionens åligganden bör ingå att utfärda anvisningar angående anmanings— rättens utövande. . -

Skyldighet att efterkomma anmaning att lämna för taxering erforderlig uppgift vare sig till ledning för egen eller annans taxering har ansetts uttryckligen böra föreskrivas ej blott beträffande beskattningsåret utan även i fråga om sådana under tidigare år inträffade förhållanden, som hava be; tydelse för påförande av eftertaxering.

De sakkunniga hava icke ansett sig böra föreslå att, i likhet med vad i Tyskland gäller, taxeringsmyndigheterna skola äga att påfordra bestyr— kande av lämnad uppgifts riktighet genom edgång. I stället hava de sak— kunniga, på sätt framgår av det anförda, på andra vägar sökt skapa garantier för att riktiga uppgifter till ledning för annans taxering skola lämnas och att kontroll skall kunna utövas häröver. Däremot synas vissa skäl tala för införande av ett sådant edgångsinstitut att vid påfordran av det allmännas ombud användas för bestyrkande av uppgifter, som lämnas beskattningsdomstol. Då emellertid även i dylika fall i regel kontroll torde kunna äga rum genom taxeringsinspektionens eller taxeringsavdelningarnas försorg samt med hänsyn till den omsorgsfullare utredning åtminstone de viktigare taxeringsfallen vid ett bifall till de sakkunnigas förslag kunna förväntas komma att undergå redan under nämndstadiet, hava de sakkun— niga icke ansett sig böra föreslå införande av sådan rätt.

Rätten att utfärda anmaning i de fall, där anmaningsrätten förbehållits landskamrerarna, har föreslagits böra tillkomma landskamreraren idet län, där den uppgiftspliktiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall äga rum. Är uppgiftspliktig ej skattskyldig, skall följaktligen anma— ningsrätten tillkomma landskamrerare i det län, där den uppgiftspliktiges hem- ortskommun är belägen. Denna ändring i nuvarande bestämmelser betingas av förslagets allmänna principiella innebörd. Inom en planmässigt arbe- tande organisation har det nämligen ansetts behövligt att åt en och samma taxeringsavdelning överlämna rätten att infordra uppgifter rörande samtliga till en grupp hörande inkomsttagare, oberoende av var dessa skola taxeras. Önskar därför landskamreraren upplysningar av ifrågavarande slag av skatt- skyldig, som har sitt hemvist i annat län, har han följaktligen att genom taxeringsavdelningen i sistnämnda län införskaffa uppgiften. Denna taxe— ringsavdelning kan härigenom föranlåtas att mera allmänt och ej endast för det. ifrågavarande fallet infordra uppgifter. Däremot har det icke ansetts erforder- ligt, att i andra fall den nuvarande bestämmelsen ändras rörande utövande av anmaningsrätt, innebärande att denna rätt tillkommer ordförandeni den taxeringsnämnd och landskamreraren i det län, där taxering skall äga rum-

För statliga och kommunala ämbetsverk och myndigheter, allmän inrätt- ning och överförmyndare har föreslagits en oinskränkt uppgiftsplikt. Då det bör tillses, att denna uppgiftsplikt anordnas så ändamålsenligt och effektivt som möjligt utan onödigt betungande arbete för uppgiftslämnarna samt att garanti erhålles för att icke sådana sakförhållanden yppas, som böra hem— lighållas även för taxeringsmyndigheterna, har föreslagits, att Kungl. Maj:t skall äga utfärda erforderliga bestämmelser, i vilken omfattning och ordning denna uppgiftsplikt skall fullgöras.

De sakkunniga hava föreslagit, att den för närvarande i 35 $ 1 mom. d) och 2 mom. stadgade efter anmaning inträdande uppgiftsplikten i vissa fall skall upphöra att gälla, då dessa upplysningar torde kunna införskaffas på.

grund av den föreslagna allmänna uppgiftsplikten. Däremot har någon ändring icke ansetts böra vidtagas i skyldigheten för den, som för arbetslag i en summa uppburit visst avlöningsbelopp såsom ackordsöverskott eller dylikt för att fördelas inom laget, att på anmaning lämna uppgift angående beloppets fördelning.

De uppgifter, som på nu nämnda väg kunna komma taxeringsmyndig- heterna till del, torde uppenbarligen ofta vara av den art, att desamma icke lämpligen böra utlämnas åt offentligheten. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett, att i tryckfrihetsförordningen bör införas förbud mot offentliggörande i tryck av uppgift, som lämnas till taxeringsmyndighet. Detta förbud torde, utan olägenhet för taxeringsresultatet, kunna omfatta alla de uppgifter och upplysningar till ledning för egen eller annans taxering, vilka lämnats taxeringsmyndigheterna. Redan nu har emellertid sådan ändring föreslagits i 56 © taxeringsförordningen, att granskning av dylika uppgifter må verkställas endast av den, som äger granska avgivna själv- deklarationer.

Il. Inkomst av tjänst m. 1111.

A. Gällande bestämmelser och deras tillkomst.

Jämförelsevis tidigt har såsom ett medel att vid taxeringen vinna kun- skap om storleken av löntagares inkomst föreskrivits uppgiftsskyldighet för den, som till annan utbetalat avlöning. Sålunda var i 1739 års bevillnings- förordning stadgat, att förteckningar skulle infordras från hovrätterna och kollegierna rörande anställda, vilka förteckningar skulle grundas på stater och avlöningslistor. Genom beslut utav 1742—43 års riksdag ålades varje skattskyldig att avlämna underskrivna förteckningar på sin betjäning och tjänstfolk jämte beloppet av vars och ens lön. Lämnades i sistnämnda fall oriktig uppgift, inträdde skyldighet för den felande att erlägga straff- bevillning för vad som undandragits. Den enskilda arbetsgivaren åliggande skyldigheten att lämna uppgift utsträcktes sedermera till andra under- havande än nyss nämnda. Sistnämnda uppgiftsplikt skulle fullgöras i sam- band med mantalsskrivningen.— - — - - - - - * - ' ' ' ' ' ' *

Gällande föreskrifter rörande arbetsgivares uppgiftsplikt leda närmast sitt ursprung från bestämmelser i den år 1861 utfärdade bevillningsförord- ningen att gälla för 1862 och påföljande år. Enligt 9 25 i denna förord— ning ålåg det ämbetsmyndighet och verk, såväl statens, stads som menighets, ävensom allmän inrättning och stiftelse samt med Kungl. Maj:ts oktroj försett verk eller bolag att utan särskild anmaning till taxeringsmyndighet lämna uppgift rörande löner, arvoden och pensioner. Denna uppgiftsplikt kompletterades år 1883 med en allmän skyldighet för andra arbetsgivare än nu nämnda att på anfordran av bevillningsberedningens ordförande lämna löneuppgifter.

Skyldigheten att utan anmaning lämna uppgift utvidgades efter hand. Sedan år 1903 med anledning av införande av skyldighet att avgiva själv- deklaration vissa ändringar vidtagits i bevillningsförordningen (14 ©), om— fattade denna uppgiftsskyldighet, förutom omförmälda myndigheter och juridiska personer, alla aktiebolag samt andra bolag och rederier ävensom envar annan, som under beskattningsåret varit taxerad för inkomst av rörelse eller yrke till belopp av minst 5,000 kronor. I förordningen angavs, att sådana uppgifter skulle lämnas angående envar person, ämbets- eller tjänsteman, vaktbetjänt, lön-, pensions— eller arvodestagare samt arbetare, tillkommande lön, traktamente, arvode, provision eller gratifikation (jul- och midsommarpenningar o. d.) och andra löneförmåner.

Då år 1910 bestämmelserna rörande taxering utbrötos ur skatteförord— ningarna och sammanfördes i en särskild taxeringsförordning, undergingo ifrågavarande uppgiftsbestämmelser icke någon mera väsentlig ändring. Uppgiftsskyldigheten för enskild rörelseidkare gjordes emellertid beroende av antalet anställda personer och icke såsom tidigare av den uppgifts- skyldiges taxering. Ovillkorlig uppgiftsplikt ålåg enligt 11 © 1910 års taxeringsförordning envar arbetsgivare, som under beskattningsåret haft minst fem personer stadigvarande anställda i sin rörelse eller sitt yrke. Till underlättande av myndigheternas arbete med sortering av löneupp- gifterna samt identifierande av å dessa upptagna personer stadgades, att särskild uppgift skulle upprättas för varje person samt att, såvitt ske kunde, uppgift skulle lämnas orn löntagares fullständiga namn, födelseår samt hemvist enligt mantalslängden eller, där bostaden vore en annan än detta hemvist, bostadsadressen. Uppgifterna skulle avlämnas ordnade kommunv eller församlingsvis, därvid medelst omslag eller annorledes skulle tydligt utmärkas, vilken kommun eller församling varje grupp av uppgifter avsåge.

År 1920 utsträcktes skyldigheten att utan anmaning lämna löneuppgift till varje arbetsgivare beträffande i hans rörelse eller yrke anställda per- soner, oavsett antalet anställda i rörelsen.

Gällande bestämmelser rörande ovillkorlig skyldighet att lämna uppgift om avlöningar och pensioner samt därmed jämförliga ersättningar återfinnas i 33 © taxeringsförordningen. Sådan uppgiftsplikt åligger utan inskränk- ning statlig oeh kommunal myndighet, allmän inrättning och stiftelse samt bolag och rederi ävensom verk, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller står under offentlig kontroll. För andra arbetsgivare såsom föreningar samt fysiska personer inskränker sig uppgiftsplikten till personer, som varit anställda i av arbetsgivaren bedriven rörelse eller därifrån uppburit pension;

Vidare åligger det enligt 35 $ 1 mom. taxeringsförordningen arbetsgivare att i särskilda fall efter anmaning lämna uppgift angående avlöningsför— måner, som hos honom åtnjutits av andra personer än de i 33 © nämnda. Den som för arbetslag eller liknande grupp av arbetare i en summa upp— burit visst avlöningsbelopp såsom ackordsöverskott eller dylikt för att för—

» | | i l l

delas inom laget eller gruppen enligt samma författningsrum är skyldig att i särskilda fall efter anmaning lämna uppgift angående beloppets för- delning. Anmaningrätt tillkommer ordförande i taxeringsnämnd och lands— kamrerare.

Avser uppgiven avlöningsförmån kortare tid än helt år, skall upplysning meddelas om den tidrymd, för vilken förmånen utgått. I fråga om sättet för den ovillkorliga uppgiftspliktens fullgörande märkes, att särskild upp— giftshandling skall upprättas för varje löntagare samt att, där så kan ske, uppgiften bör fullständigt angiva löntagarens namn, hemvist, bostadsadress och födelseår samt för den, som ej är svensk undersåte, hans nationalitet. Uppgifterna, vare sig de skola avlämnas ovillkorligt eller först efter an— maning, skola vid avlämnandet vara ordnade kommun- eller församlingsvis. Medelst särskilda omslag eller annorledes skall vara tydligt utmärkt, vilken kommun eller församling varje grupp av uppgifter avser. Uppgifterna skola avlämnas senast den 15 februari till myndighet i den ort, där taxe- ringen skall äga rum. Uppgift, som avgives utan anmaning, skall avlämnas antingen till taxeringsnämndens ordförande eller, om taxeringen skall äga rum i Stockholm, till överståthållarämbetet och eljest till länsstyrelsen eller i stad till magistraten eller kommunalborgmästaren eller å landet till landsfiskalen.

Skulle anmaning att avlämna löneuppgift icke efterkommas, äger läns— styrelse vid vite förelägga den försumlige, därest han icke är offentlig tjänsteman, att inkomma med uppgift. Underlåter den, som är skyldig att lämna löneuppgift utan anmaning, att behörigen fullgöra sagda skyldighet, eller efterkommes icke anmaning att lämna löneuppgift, skall den försum- lige, där han ej för underlåtenheten är underkastad ansvar för tjänstefel, böta tjugofem kronor. Lämnar uppgiftspliktig oriktigt meddelande i löne— uppgift mot bättre vetande eller av grov vårdslöshet, är han underkastad samma straffpåföljd som den, vilken avgivit oriktig självdeklaration.

B. De sakkunniga.

. Den. ovillkorliga uppgiftspliktens. fördelar.

Från uppgiftsplikt till ledning för annans taxering är icke något slag av löneinkomster undantaget. Särskilt utmärkande för denna uppgiftsplikt är, att densamma i regel inträder utan särskild anmaning. Ifrågavarande kontrollsystem är således i allmänhet uppbyggt efter en annan princip än den, de sakkunniga ansett sig böra i allmänhet följa i och för vinnande av kontroll över taxering av inkomst från annan förvärvskälla än tjänst. Det , skulle därför kunna ifrågasättas, om man icke, liksom fallet är exempelvisi

Danmark, skulle kunna låta uppgiftsplikten ifråga om avlöningar och arvoden inträda först efter anmaning samt sålunda avskaEa den ovillkorliga uppgifts- plikten. Därest så skedde, bleve det nödvändigt tillse, att uppgifter avford—

rades arbetsgivarna i sådan ordning, att en tillfredsställande kontroll vid- makthölles, utan att vare sig dessa eller taxeringsmyndigheterna åsamkades så stort besvär som kontrollen för närvarande medför. Man kunde antingen årligen utvälja grupper bland arbetsgivarna, som anmodades att lämna löneuppgifter, eller också inskränka sig till att endast vissa år utöva kon- troll genom att då anmoda praktiskt taget samtliga arbetsgivare att avgiva sådana uppgifter. Vare sig den ena eller andra utvägen valdes, skulle icke liksom nu löneuppgifterna hinna komma taxeringsmyndigheterna tillhanda samtidigt med självdeklarationerna. Om icke systemet skulle för-fela sitt ändamål, bleve det nämligen nödvändigt att dröja med anmaningarnas ut— sändande, till dess fristen för självdeklarations avgivande gått till ända. Härigenom komme taxeringsarbetet att fördröjas och försvåras. Men även om man på dylikt sätt uppsköte anmaningarnas utfärdande, skulle möjlighet yppas för de skattskyldiga att undandraga sig verkningarna av kontrollen. Det skulle nämligen kunna inträffa, att många löntagare underläte att dekla- rera eller åtminstone väntade med att avgiva deklaration, till dess det visat sig, om uppgift rörande den löneinkomst den anställde åtnjutit komme att för året avfordras hans arbetsgivare. Denna farhåga är ingalunda upp— konstruerad. Redan för närvarande underlåta många löntagare, som av olika anledningar antaga, att fullständiga uppgifter rörande åtnjutna löne— förmåner icke komma taxeringsmyndighet tillhanda, att avgiva deklaration, under förhoppning att vid taxering inkomsten skall uppskattas lägre än den verkliga. Genom ett sådant förfaringssätt utsätter sig den skattskyldige knappast för risk att bliva för högt taxerad. Det föreligger nämligen icke någon svårighet för honom att hos prövningsnämnden styrka, till vilket belopp löneinkomsten uppgått. I Danmark åter medför underlåtenhet att avlämna självdeklaration den påföljden, att skattskyldig får vidkännas en förhöjning vid taxeringen med minst 25 procent av den åtnjutna inkomsten. Det oaktat torde man därstädes, och detta gäller framför allt Köpenhamn, hava sökt förmå arbetsgivarna att årligen utan särskild anmaning lämna uppgifter till ledning för löntagarnas taxering. Erfarenheten måste därför anses ådagalägga överlägsenheten å nu förevarande område av den ovill- korliga uppgiftsplikten.

Det torde för övrigt kunna ifrågasättas, om ett avskaffande av den ovill- korliga uppgiftsplikten komme att vare sig för taxeringsmyndigheterna eller arbetsgivarna medföra större arbetsbesparing. I våra dagar växla avlö— : ningarnas storlek vida hastigare från det ena året till det andra än under . äldre tider. Anställningarna äro i många fall av jämförelsevis kort var- 5 aktighet. Till följd härav bleve myndigheterna säkerligen nödsakade att i mycket stor omfattning använda anmaningsförfarandet. De lättnader, som skulle kunna vinnas för taxeringsmyndigheterna genom att uppgiftsmaterialet minskades, skulle sannolikt motvägas av det ökade besvär anmaningarna komme att förorsaka. Behovet av en ovillkorlig uppgiftsplikt å detta om- råde är sålunda numera betydligt starkare än tidigare.

Med hänsyn till det anförda hava de sakkunniga, i likhet med 1929 års riksdag och bevillningsutskott, ansett den ovillkorliga uppgiftsplikten be— träffande löneinkomster böra bibehållas. Emellertid kunna mot de nuvarande bestämmelserna rörande sådan uppgiftsplikt och deras tillämpning göras åtskilliga erinringar. De sakkunniga hava därför ansett sig böra under- söka, vilka anordningar, som lämpligen böra vidtagas, för att kontrollen över löneinkomster må bliva mera effektiv i tillämpningen samt att den— samma må komma att på ett mera likformigt sätt utövas över alla slag av löneinkomster och därmed jämställda inkomster.

Vilka arbetsgivare bör uppgiftsplikten avse?

Enligt gällande lagstiftning hava arbetsgivarna med avseende å uppgifts— plikten indelats i två grupper. Arbetsgivare tillhörande den ena gruppen skola utan anmaning lämna uppgifter rörande samtliga löntagare, medan arbetsgivare inom den andra gruppen skola i sådan ordning avgiva löne— uppgifter allenast beträdande i deras rörelse anställda personer. Till den förra gruppen höra främst staten och kommunerna samt aktiebolag, medan till den andra gruppen hänförts, förutom fysiska personer, föreningar, stif- telser och därmed jämförliga institutioner. Härigenom hava från ovill— korlig uppgiftsskyldighet undantagits avlöningar, som utgå till stora grupper av förvaltningspersonal, vilken exempelvis är anställd hos samman— slutningar inom näringslivet och bland arbetare. Under hand hava visser— ligen genom myndigheternas initiativ å någon eller några orter flera sådana föreningar, som haft ett jämförelsevis stort antal anställda, kommit att år- ligen utan särskild anmaning lämna löneuppgifter, men skäl saknas att icke i förevarande hänseenden likställa dem med aktiebolagen. Vad angår andra slag av ideella föreningar, vilkas antal år 1917 av de sakkunniga för ideella föreningars beskattning beräknades till närmare 26 400, synes in— förandet av obligatorisk uppgiftsplikt beträffande löner böra kunna befrämja taxeringsresultatet. Även om de funktioner, som utföras inom sådana för- eningar, vanligen hava karaktär av bisysselsättningar och förty utgående ersättningar i regel icke uppgå till mera avsevärda belopp, måste det anses ur kontrollsynpunkt angeläget, att den ovillkorliga uppgiftsplikten utsträckes till sådana avlöningar, .då— innehavare av dyl-ika funktioner säkerligen ofta' underlåta att deklarera sin inkomst därav samt myndigheterna icke sällan sakna kännedom om att den skattskyldige haft ifrågavarande förvärvskälla. Då man icke synes behöva befara, att föreningarna eller stiftelserna därigenom komme att över hövan betungas, hava de sakkunniga föreslagit, att ovill- korlig uppgiftsplikt beträffande avlöningar och pensioner samt arvoden för stadigvarande uppdrag skall åligga alla juridiska personer, oavsett arten av den verksamhet sådan arbetsgivare bedrivit.

Vad angår fysiska personer torde plikten att utan anmaning lämna upp- gifter icke böra omfatta andra än dem, som äro sysselsatta i av skatt- skyldig bedriven verksamhet. Enligt gällande bestämmelser äro från upp—

giftsskyldigheten undantagna avlöningar till i jordbruk eller skogsbruk eller för skötseln av bostadsfastighet sysselsatta personer. I fråga om bostads- fastighet synes kontroll lämpligen kunna vinnas genom att ägare av annan fast egendom än jordbruksfastighet ålägges att å bilaga till självdeklaration specificera påyrkat avdrag för avlöningar med angivande av mottagarens namn och bostadsadress. Beträffande brukare av jordbruksfastighet åter föreligger obestridligt ett behov av uppgifter ej minst rörande personer, som varit anställda i skogsbruk. Emellertid synes av praktiska skäl upp- giftsplikten böra begränsas samt avse endast de större jordbrukarna, vilka utan svårighet torde kunna fullgöra densamma. Enligt de sakkunnigas förslag har ovillkorlig uppgiftsplikt därför ålagts utövare av jordbruk eller skogsbruk, vilken under beskattningsåret i sin verksamhet haft minst tre personer stadigvarande anställda. Genom en dylik begränsning undantagas från uppgiftsplikt alla mindre jordbrukare jämväl sådana, som enstaka år företaga skogsavverkningar i sådan omfattning, att tillfällig arbetskraft måst anlitas.

Löneuppgifter-nas innehåll.

I samband med 1928 års skattereform ändrades föreskrifterna rörande redovisningen i självdeklaration av inkomst av tjänst. Medan enligt äldre deklarationsformulär inkomst av varje särskild befattning, anställning eller tjänsteuppdrag skulle redovisas efter avdrag för obligatoriska pensionsav- gifter och utgifter för tjänsten, skall enligt gällande bestämmelser skatt— skyldig redovisa såväl bruttobeloppet av de intäkter han åtnjutit av varje särskild tjänst som jämväl de utgifter, han åsamkats för intäkternas för- värvande. Trots de ändrade bestämmelserna torde likväl de skattskyldiga i allmänhet fortsatt att redovisa ifrågavarande inkomst i samma ordning som tillförne. Såsom bruttointäkt upptages i regel det belopp, arbetsgivaren angivit i löneuppgift, och från bruttointäkten dragas de särskilda utgifter, den skattskyldige åsamkats, såsom för resor mellan bostad och arbetsplats, för inköp av facklitteratur m. m. De avgifter för pensionering, vilka av arbetsgivaren innehållits före avlöningens utbetalande, torde i regel av- dragas vid bruttointäktens uppgivande, och ett sådant redovisningssätt har jämlikt år 1930 verkställd ändring i avfattningen till 54 punkten i anvis— ningarna till deklarationsformuläret förutsatts vara tillåtet. Endast i undan— tagsfall torde skattskyldig i bruttointäkten inräkna de ersättningar, han i kommunal eller enskild tjänst åtnjutit för sådana särskilda med tjänsten förenade utgifter såsom kostnader för resor eller på grund av vistelse utom hemorten eller för representation.

Skattskyldigs redovisning av bruttointäkten bestämmes med avseende å sättet i allmänhet av löneuppgiftens innehåll. De skattskyldiga torde ofta icke anse behövligt att själva föra anteckningar rörande sina intäkter av tjänst utan rätta sig efter de upplysningar rörande inkomsten, som arbets- givaren plägar lämna dem. Då löneuppgifterna alltjämt uppställas efter

samma grunder som tidigare, har följden blivit den nyssnämnda nämligen att, trots såväl ändrade bestämmelser i taxeringsförordningen som uttryck— liga anvisningar i deklarationsformuläret, de skattskyldiga alltjämt redovisa sin inkomst av tjänst i samma ordning som tidigare. Därest man önskar åstadkomma ett ändrat redovisningssystem å förevarande område, synes detta närmast böra ske genom att arbetsgivarna meddelas tydliga anvis— ningar om vad löneuppgifterna skola innehålla.

Ur principiell synpunkt är det givetvis riktigt, att skattskyldig redovisar inkomst av tjänst i den ordning, som numera föreskrivits. Däremot är en specificerad redovisning av bruttointäkter och utgifter icke alltid påkallad för en tillfredsställande kontroll. Den uppgiftsplikt, som skall åligga arbetsgivare, bör enligt de sakkunnigas mening icke göras mera omfattande eller betungande än som oundgängligen erfordras för utövande av en nöj- aktig kontroll. Det torde vara tillräckligt, att arbetsgivaren i de fall, då pensionsavgift av honom innehållits vid avlöningens utbetalande, i löne- uppgiften angiver endast den efter avdrag för sådan pensionsavgift åter- stående avlöningen. För kontroll över att dubbla avdrag för pensions- avgiften icke äga rum, bör dock i löneuppgiften angivas, att avlöningen upptagits efter avdrag av pensionsavgift.

I många fall äro vid kommunal eller enskild tjänst anvisade ersättningar för bestridande av med tjänsten förenade kostnader utmätta på sådant sätt, att de icke överstiga vad som skäligen kan anses normalt åtgå till täckande av de omkostnader, som skola bestridas. Detta förhållande torde gällai fråga om resekostnads- och traktamentsersättningar samt ersättning för flytt— ningskostnader. För närvarande torde endast i undantagsfall upplysning lämnas å löneuppgift rörande storleken av dylika gottgörelser. Ur kontroll— synpunkt är det knappast erforderligt, att arbetsgivarna årligen utan anma- ning lämna uppgift rörande resekostnads— och traktamentsersättningar, utan det synes tillräckligt, att å löneuppgiften angives, huruvida sådan ersätt- ning utgått. Skulle taxeringsmyndighet i något fall finna anledning antaga, att gottgörelsen utmätts på sådant sätt, att densamma åtminstone delvis utgör direkt löneförmån, äger myndigheten möjlighet att genom arbets- givaren införskalfa kompletterande upplysningar rörande gottgörelsens stor— lek samt de grunder, efter vilka densamma utgått—. Flertalet skattskyldiga—, som åtnjuta ersättningar av dylikt slag, torde emellertid vara anställda hos- kommuner eller större enskilda företagare såsom försäkringsbolag, banker eller större industriföretag. Det skulle icke vara odelat lyckligt, om taxe- ringsnämnden i varje särskilt distrikt, där de anställda haft sin bostad, skulle söka bedöma skäligheten av påyrkade avdrag för rese- och trakta- mentskostnader. Uppenbarligen kan man icke påräkna erforderlig kompe- tens inom alla nämnder för avgörande av sådana svårbedömliga frågor och i vart fall vore det mycket svårt att på denna väg vinna önskvärd jämlik— het vid tillämpningen. Anse sig taxeringsmyndigheterna, ehuru frågans. fiskaliska betydelse sannolikt är jämförelsevis obetydlig, böra utöva kontroll

å detta område, synes detta lämpligen böra ske genom att vissa år på ini- tiativ av Skattedirektören eller landskamrerare vare sig samtliga arbetsgivare eller vissa grupper bland dessa exempelvis sådana, som hos sig hava anställda handelsresande, beträffande vilka ett särskilt kontrollbehov kan föreligga. anmodas att redogöra för storleken av dylika ersättningar samt de grunder, efter vilka desamma utgått. Härigenom beredas myndigheterna möjlighet att med ett större mått av sakkunskap träffa avgöranden i dylika svårbedömliga frågor, varjämte en större likformighet kan vinnas. Ett .sådant förfaringssätt ansluter sig för övrigt nära till de stickprovsprinciper, som ligga till grund för de sakkunnigas förslag till förstärkt kontroll å andra områden.

Till frågan om kontroll över beskattningen av sådana ersättningar, som utgå till täckande av representationskostnader, hava de sakkunniga intagit -en annan ståndpunkt än den nu nämnda. Det är nämligen ingalunda ovan- ligt, att belopp, som i själva verket utgöra avlöningar, av arbetsgivaren betecknas såsom representationsersättning. Då sådana ersättningar icke torde utgå ens tillnärmelsevis så allmänt som resekostnads- och traktaments- ersättningar, skulle en ovillkorlig uppgiftsplikt i fråga om representations— kostnader icke medföra samma besvär för arbetsgivarna som en skyldighet att meddela uppgift om resekostnads— och traktamentsersättningar. På grund av det anförda och då representationsersättningarna icke kunna fastställas efter samma enhetliga grunder som i allmänhet gäller i fråga om rese— ersättningar, föreligger ett vida större kontrollbehov beträHande representa- tionsersättningar. De sakkunniga hava därför föreslagit, att arbetsgivaren .vskall å löneuppgift uppgiva storleken av utbetalad ersättning för representa— tion. Självfallet skulle dock denna uppgiftsplikt icke omfatta sådana ut— betalningar för representation vid ett eller annat enstaka tillfälle, vilka exakt motsvara av den anställde gjorda utlägg och enligt vedertaget affärs— bruk bokföras å arbetsgivarens omkostnadskonto.

Skyldigheten att utan särskild anmaning lämna löneuppgift omfattar enligt gällande föreskrifter icke endast ersättningar, som utgå på grund av tjänste- eller anställningsförhållande och vilka torde böra betecknas såsom avlöningar, utan jämväl ersättningar, som utgå på grund av stadigvarande uppdragsförhållande och å Vilka beteckningen arvoden lämpligen torde kunna användas. 33 © taxeringsförordningens avfattning är emellertid icke fullt otvetydig å förevarande område. Till följd härav hava ojämnheter upp— .stått i fråga om bestämmelsens efterlevnad. Sålunda underlåta många bolag att lämna uppgift rörande de förmåner styrelsens ledamöter och bolagets revisorer åtnjutit. Synbarligen har man icke ansett, att dessa personer varit anställda hos bolaget eller att de av bolaget uppburit avlöning. Vissa ändringar hava därför föreslagits, för att bestämmelserna skola närmare komma att ansluta sig till allmänt vedertaget språkbruk. Därvid har såsom

avlöning betecknats varje slag av löneförmån, som utgått på grund av tjänst eller arbetsanställning, medan ersättning, som utgått på grund av stadigvarande uppdrag liksom i vissa fall för tillfälligt sådant, benämnts arvode.

För närvarande föreligger icke skyldighet att utan särskild anmaning lämna uppgift rörande ersättningar för tillfälliga uppdrag. Icke sällan förekommer, att lön— eller arvodestagare av sin arbetsgivare erhåller särskild ersättning för tillfälliga uppdrag eller tjänster, vilka det icke ålegat mot- tagaren att utföra på grund av utav honom innehavd anställning eller stadigvarande uppdrag. Så torde exempelvis tjänstemän hos försäkringsbolag ofta, utöver avlöningen från arbetsgivaren, erhålla provision för anskaff- ning av försäkringar. Sådana ersättningar torde i allmänhet stå de egent— liga avlöningsförmånerna ganska nära, och understundom erhåller den an- ställde dylika tillfälliga uppdrag såsom uppmuntran för sitt välförhållande i tjänsten. Den ovillkorliga uppgiftsplikten bör därför enligt de sakkunnigas mening omfatta även ersättningar för tillfälliga uppdrag, som utgått till an- ställda, pensionstagare eller arvodestagare.

Understundom hava vissa. arbetsgivare utan särskild anmaning lämnat upplysning om utbetalade ersättningar för tillfälliga uppdrag. Ersättningar, som utgå på grund av tillfälliga medarbetarskap i flera av de dagliga tid- ningarna ävensom för medverkan i radioprogram, torde sålunda i regel genom arbetsgivare uppgivas för taxering. I några kommuner hava efter framställning av taxeringsmyndigheterna bokförlag m. fl. kommit att årligen lämna uppgift rörande arvoden för litterär eller konstnärlig verksamhet. Härigenom har otvivelaktigt förebyggts, att betydande inkomstbelopp und- gått taxering. Stickprovsvis har kontroll ägt rum beträffande vissa agent- provisioner närmast sådana, som utbetalas av försäkringsbolagen. Emeller- tid utgå ersättningar för tillfälliga uppdrag ganska allmänt och den nu- varande kontrollen får i stort sett anses mindre tillfredsställande. För taxe— ringsmyndigheterna möter det i regel svårigheter att erhålla kännedom om de företag eller branscher av företag, som pläga utbetala dylika provisioner eller andra därmed jämförliga ersättningar. Någon annan utväg att erhålla nöjaktig kontroll över taxering av sådana ersättningar torde ej förefinnas, än att arbethivare ålägges ovillkorlig muppgiftsplikt. _ '

Därest emellertid varje ersättningsbelopp, även det obetydligaste, skulle vara underkastat uppgiftsplikt, komme otvivelaktigt arbetsgivarna att åsam— kas ett betydande arbete, som i många fall bleve oskäligt betungandeiför- hållande till det gagn för taxeringen, uppgiftsplikten kunde väntas medföra. Uppgiftsplikten har därför ansetts böra begränsas och föreligga endast om ersättning under beskattningsåret utgått till en och samma mottagare med minst 100 kronor. Vad angår ersättningsbelopp, understigande 100 kronor, torde till följd av den allmänna uppgiftsplikten till ledning för annans taxe— ring upplysning kunna erhållas från arbetsgivaren efter anmaning. Skulle 11 _ 332033.

på grund av särskilda förhållanden i vissa fall anses särskilt önskvärt, att uppgift meddelas även om dylika smärre belopp, såsom i fråga om ersätt- ningar från tidningar och radiotjänst, torde upplysningar kunna erhållas genom överenskommelse med de särskilda arbetsgivarna. Dylika överens- kommelser torde lämpligen böra träffas efter förhandling med organ för arbetsgivarna genom den centrala taxeringsinspektionens försorg.

Därest ersättning av ifrågavarande slag skulle utgå till annan än den, för vilken beloppet utgör intäkt från av honom utövad rörelse eller annan av honom yrkesmässigt bedriven verksamhet, torde ersättningen regelmässigt vara att hänföra till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, ehuru sådan ersättning understundom i självdeklaration redovisats såsom intäkt av tjänst.

Där dylik ersättning utgör intäkt av yrkesmässig verksamhet, torde nyttan av uppgiftsplikten i förhållande till det för uppgiftslämnaren därav förorsakade besväret ofta vara ganska ringa. Det kan därför ifrågasättas, om icke sistnämnda slag av ersättningar kunde helt undantagas från den ovillkor- liga uppgiftsplikten. Erfarenheten har emellertid visat, att ett kontroll— behov understundom föreligger framför allt i de fall, där mottagaren icke har ordnad bokföring. Med avseende härå och då med en dylik begränsning uppgiftsplikten, som ju endast skulle åligga rörelseidkare, icke borde komma att avsevärt belasta dessa, har från uppgiftsplikten undantagits, förutom ersättningar understigande 100 kronor, allenast de tillfälliga ersättningar, som utgått till sådan rörelseidkare, som enligt lag varit bokföringsskyldig. Undantagsvis kan visserligen svårighet föreligga för utbetalaren av ersätt- ningen att avgöra, huruvida bokföringsskyldighet föreligger för mottagaren, men man torde kunna förutsätta, att så snart ovisshet därom råder, uppgift om utbetalningen kommer att lämnas. Genom en dylik begränsning av upp- giftsplikten vinnes Vidare den fördelen, att endast i undantagsfall svårighet torde uppkomma för arbetsgivaren att bedöma, huruvida ersättning, som kan tänkas vara föremål för uppgiftsplikt, utgjort gottgörelse för arbets- prestation eller vara. I den mån så kan komma att befinnas erforderligt, torde taxeringsinspektionen säkerligen icke underlåta att vidtaga åtgärder för att förtydligande anvisningar lämnas å huvudlöneuppgiften i fråga om skyldigheten att meddela uppgift om sådana ersättningar.

Särskild huvudlöneuppgift.

Såsom förut framhållits sakna arbetsgivarne ofta kännedom om vilka förmåner, som skola upptagas i löneuppgift. Det har i flera fall konsta- terats, att arbetsgivare uraktlåtit, atti löneuppgift upptaga vissa avlönings- belopp, exempelvis sådana som utgått till delägare i familje- eller enmans- bolag, eller gåvor och andra gratifikationer. För de sakkunniga har uppgivits, att mindre arbetsgivare skulle i flera fall underlåtit att till fullo uppgiva utbetalade avlöningsbelopp. I flera länder, varest man i samband med bokgranskningar plågat anställa jämförelser mellan arbetsgivarnas

Bil. 5. Huvudlöneuppgift år 19 ........

från ................................................................................................................................ (arbetsgivarens fullständiga namn) Hemvist: Län: ........................................... Kommun: ............................................ Postadress och telefonnr: .....................................................................................

; Avlämnas i det län eller den kommun, där arbetsgivaren har att avgiva ]. allmän självdeklaration, eller om deklarationsskyldighet ej föreligger, där l han har hemortskommun. l

Till ................................................................................................................ Härmed överlämnas löneuppgifter, avseende i ................................................ ................................................ bosatta löntagare och upptagande kontanta för- måner till ett sammanlagt belopp av ............................ kronor ................ öre. I nedannämnda L hava därjämte avlämnats följande antal löne- kommuner uppgifter, upptagande nedan angivna avlöningsbelopp för år ........ , nämligenz'

Summa .. Anta] avlöningsbelopp Lan eller kommun uppgifter

Kronor l öre

Anmärkningar #

Sammanställning 1 (ifylles av den, som enligt lag varit skyldig föra handelsböcker).

Antal Belopp personer

Kronor öre

Till tjänstemän har nästföregående kalender-

år utbetalats ....................................................................................................... av detta belopp har bokförts å avlöningars konto ............................ kronor

» omkostnads »

_» tantieme konto för nämnda kalenderår . » >> tantieme » för äldre år . »

; » provisioners konto .............. » » gratifikationers » ............................ » >> representations » ............................ » » reseersättningars » ............................ » » omkostnaders » ............................ »

1 Sammanfaller icke räkenskapsår med kalenderår, skall specificerad redogörelse lämnas för storleken av de belopp, som utbetalats under kalenderåret, med angivande av storleken av de belopp, som belöpa å respektive räkenskapsår.

Antal personer

l

Till arbetare har utbetalats .................................................................... ? ........ av detta belopp har uppförts | å avlöningars konto ....................... kronor 1 l

!

ll

» tillverknings » ........................ » » reseersättningars » ....................... » » ................................ » ........................ »

Till styrelseledamöter och andra personer, som innehaft stadigvarande uppdrag har ut- , betalats ............................................................................................................ ..... i av detta belopp har uppförts ; * ? å arvodens eller administra- ] ,

tionskonto ............................ kronor; » tantieme konto för beskattningsåret » » tantieme » för äldre är ............... » >> ........................ >) ................ »

Till pensionstagare har utbetalats ................................................... * ........ av detta belopp har uppförts å pensioners konto ............................ kronor )) ........................ >> ........................... »

I tillfälliga ersättningar till andra än hos arbetsgivaren anställda har utbetalats ............ av detta belopp har uppförts

l a ............................ konto ........................ kronor )) ............................ » ........................ >> Summa ........................................ | ........

Att förestående uppgifter lämnats efter bästa förstånd samt att icke någon förmån, rörande vilken uppgiftsplikt åligger mig, utelämnats eller upptagits till för lågt belopp, försäkras

............................................................ den 19........ Egenhändig underskrift: ............................................................................................

Anvisningar. 1. Vilka förmåner skola upptagas i löneuppgift.

Löneuppgift skall med nedan angivna undantag utan särskild anmaning lämnas angående varje förmån i avlöning, arvode, pension eller annan er- sättning för utfört arbete, envar hos arbetsgivaren anställd eller innehavare av stadigvarande uppdrag, exempelvis såsom ledamot av styrelse eller re— visor, eller pensionstagare uppburit eller ägt att uppbära. Sådan uppgift skall även i andra fall lämnas angående ersättning, som utgått för till- fälligt uppdrag, för så vitt under beskattningsåret sådan ersättning utgått till en och samma mottagare med sammanlagt minst etthundra kronor eller ersättningen icke utgått till rörelseidkare, som enligt lag skall föra han— delsböcker.

Har vid avlöningens utbetalande avdrag skett för avgifter för löntagares eller hans efterlevandes pensionering, skall arbetsgivaren i löneuppgift angiva allenast den efter avdrag för sagda avgifter återstående avlöningen men skall å löneuppgiften antecknas, att sådant avdrag ägt rum.

I uppgift skall angivas beloppet av avlöning, arvode, pension eller annan ersättning, däri inräknat skatter, försäkringsavgifter och dylikt, som arbets- givaren betalat för den anställdes räkning, samt felräkningspenningar, vid kommunal eller enskild tjänst anvisad särskild ersättning för representation ävensom gåvor och andra gratiflkationer i penningar eller annat, samt anteck- ning göras angående de förmåner i övrigt, som följt med anställning eller uppdrag, såsom fri kost eller bostad, inkomst av sportler eller andra till beloppet obestämda inkomster. Har vid kommunal eller enskild tjänst sär- skild resekostnads- eller traktamentsersättning anvisats, skall upplysning härom lämnas å löneuppgift.

Annan enskild arbetsgivare än juridisk person är skyldig att lämna löne- uppgift allenast beträffande sådana förmåner, som utgått från av honom utövad rörelse eller yrke, eller där han under beskattningsåret i sitt jord— bruk eller skogsbruk haft minst tre personer stadigvarande anställda, från dessa verksamheter.

Avser uppgiven förmån kortare tid än helt år, skall upplysning meddelas om den tidrymd, för vilken förmån utgått.

Efter anmaning är envar arbetsgivare skyldig att lämna uppgift rörande andra av honom utbetalade avlöningsförmåner, pensioner eller andra ersätt- ningar för utfört arbete än här ovan nämnda.

II. Tid och sätt för uppgiftspliktens fullgörande.

Löneuppgift, vilken skall lämnas utan särskild anmaning, skall avgivas senast den 15 februari.

Sådan löneuppgift skall lämnas antingen till ordföranden i den taxeringsnämnd, som skall påföra lön— tagaren taxering,

eller, om taxeringen skall äga rum i Stockholm, till överståthållarämbetet och eljest till länsstyrelsen i det län, magistraten eller stadsstyrelsen i den stad eller landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt, där taxeringen skall äga rum.

Varje person skall upptagas å särskild uppgiftsblankett. Uppgift bör fullständigt angiva personens namn, hemvist, bostadsadress och födelseår.

Löneuppgifter skola vid avlämnandet vara ordnade kommun- eller för- samlingsvis, och skall medelst särskilda omslag eller annorledes vara tydligt utmärkt,. vilken. kommun eller församling .varje. grupp av uppgifter avser..

Annan arbetsgivare än stat eller kommun skall avlämna en å denna blankett upprättad huvudlöneuppgift att bifogas de löneuppgifter, som av- lämnas i det län eller den kommun, där arbetsgivaren har att avgiva all— män självdeklaration. Vid löneuppgifter, som icke bilagts huvudlöneupp- gift, skall fogas särskild uppgift angivande det antal personer samt samman- lagda beloppet av kontant utbetalade förmåner, som löneuppgifterna avse.

III. Ansvarsbestämmelser.

Har arbetsgivare, som är skyldig att utan anmaning avgiva löneuppgift eller huvudlöneuppgift, underlåtit att behörigen fullgöra sagda skyldighet, kan han ådömas böter högst etthundrafemtio kronor. Samma påföljd drab- bar arbetsgivare som i löneuppgift, vare sig denna skall lämnas utan an-

maning eller först efter anmaning, lämnar oriktigt meddelande, som är ägnat att leda till för låg taxering.

Har arbetsgivare i avsikt att bereda den skattskyldige vinning under- låtit att avlämna löneuppgift, som han skolat lämna utan anmaning, eller i sådan avsikt lämnat oriktigt meddelande, vare sig uppgiften skolat läm— nas utan anmaning eller först efter anmaning, är straffet böter, som bestäm— mas i förhållande till storleken av den inkomst- och förmögenhetsskatt, som genom det oriktiga meddelandet undandragits eller skulle hava undan- dragits på grund av den skattskyldiges taxering, därest det oriktiga med- delandet följts, eller fängelse i högst sex månader.

Hörsammas icke anmaning att avlämna löneuppgift må för uppgiftens införskaffande anlitas biträde av länsstyrelsen eller överståthållarämbetet för uppbördsärenden, som äger förelägga den försumlige, därest han icke är offentlig tjänsteman, lämpligt vite. Krono- eller stadsbetjänt, som verk— ställer delgivning av dylikt föreläggande, äger att därför av den försumlige undfå gottgörelse med fem kronor för varje förrättning.

Vad här är sagt äger icke tillämpning, då den försumlige eller skyldige är underkastad ansvar för tjänstefel.

(Forts. från sid. 162.) löneuppgifter och vederbörande avlöningskonton i dessas räkenskaper, har konstaterats, hurusom i åtskilliga fall vinstbelopp bokförts såsom avlöningar- Även här i landet har konstaterats, att liknande åtgärder vidtagits, men det torde icke vara möjligt att med de medel, som för närvarande stå myndigheterna till buds, i större omfattning upptäcka sådana oriktiga bok- föringsåtgärder. Härtill kommer att det visat sig vara av behovet påkallat, att beskattningsnämnderna beredas möjlighet att på ett enklare och effek- tivare sätt än för närvarande är möjligt utöva kontroll över att arbets— givarna överhuvudtaget lämna löneuppgifter.

För tillgodoseende av. nu nämnda syften hava de sakkunniga föreslagit införande av skyldighet för enskilda arbetsgivare, d. v. s. andra arbets- givare än statliga och kommunala verk och myndigheter, att avlämna en särskild huvudlöneuppgift. Denna huvudlöneuppgift skall å av Kungl. Maj:t fastställt formulär avlämnas till myndighet i det län eller den kom- mun, där enligt taxeringsförordningens bestämmelser arbetsgivaren har eller bort hava att avlämna allmän självdeklaration. Ett utkast till sådant formulär har här ovan intagits såsom bilaga 5. Huvudlöneuppgiften skall avlämnas samtidigt med de löneuppgifter, som skola utgöra bilaga till den- samma. Har från arbetsgivaren utgått avlöningsförmåner till personer, bosatta å annan ort än nyssnämnda, skall upplysning därom lämnasihuvud— löneuppgiften. Densamma bör, efter eventuellt företagen jämförelse med löneuppgifterna, inordnas såsom bilaga till arbetsgivarens deklaration. Sak— nas vid granskning av deklaration, avgiven av arbetsgivare, sådan huvud- löneuppgift, har landskamreraren eller taxeringsnämndens ordförande att undersöka, huruvida uppgiftsplikten fullgjorts, samt vidtaga de ytterligare åtgärder, som därav befinnas påkallade.

Arbetsgivare, som enligt lag är skyldig att föra handelsböcker, skall där- jämte ifylla ett i huvuduppgiften intaget formulär till sammanställning av löneuppgifterna. Av denna sammanställning skall framgå, å vilka konton i arbetsgivarens räkenskaper kontant utbetalade förmåner bokförts. Här- igenom blir det möjligt att vid företagen bokgranskning konstatera riktig— heten av lämnade uppgifter.

Formuläret till huvudlöneuppgift har försetts med anvisningar rörande vad löneuppgifterna skola innehålla'm. m. Därigenom vinnes, förutom att löne- uppgifterna kunna antagas komma att lämnas efter enhetliga grunder, även den fördelen, att författningstexten icke behöver tyngas av detaljerade före— skrifter rörande uppgiftspliktens fullgörande.

Det särskilda taxeringskontoret i Norrköping har åren 1932 och 1933 till arbetsgivare i staden utsänt huvudlöneuppgifter enligt det av de sakkun- niga utarbetade formuläret. Nära nog samtliga arbetsgivare därstädes hava lämnat de begärda uppgifterna, och desamma hava, utan att arbets— givarna därigenom torde hava föranletts nämnvärt ökat besvär, medfört betydande förbättringar i taxeringshänseende. Taxeringsassistenten i Norr- köping har beräknat det inkomstbelopp, som enbart genom sagda förfarande år 1932 kommit att underkastas taxering till mellan 100 000 kronor och 200 000 kronor.

Det skulle kunna ifrågasättas, om icke formulär till löneuppgift borde fastställas av Kungl. Maj:t. Häremot tala dock praktiska skäl, i det att många arbetsgivare på grund av säregna förhållanden icke ansett sig lämp— ligen böra använda den standardtyp till formulär, arbetsgivarna i allmänhet begagna. Däremot torde i anvisningarna till huvuduppgiften böra lämnas ett mönsterformulär till löneuppgiftl. För övrigt synes denna fråga lämpligen kunna lösas genom medverkan av taxeringsinspektionen.

Ill. Inkomst av kapital och förmögenhet.

A. Historik.

Först genombevillningsförordningen.den 17 maj 1861 blev ränteinkomst . föremål för taxering. Enligt äldre, under 1800-talet gällande bevillnings— förordningar, påfördes icke långivaren bevillning för ränteinkomst. Å andra sidan var avdrag icke medgivet för ränta å gäld. Förordningarna byggde nämligen på den principen, att låntagaren förskotterade den skatt, som lån- givaren rätteligen bort direkt erlägga. Ett liknande betraktelsesätt gjorde sig gällande i fråga om utdelning å aktier. Då bolaget icke var berättigat till avdrag vid taxering för vad som utdelats och med hänsyn härtill an- sågs erlägga den skatt, som aktieägarna följdriktigt bort betala, påfördes icke aktieägarna skatt för utdelning. I och med den år 1902 utfärdade för-

1 Ej bifogat i utkastet.

ordningen om inkomstskatt infördes dock statlig beskattning hos aktieägarna för utdelning från svenska bolag. År 1919 vidtogs sådan ändring i bevill- ningsförordningen, att utdelning å aktier blev underkastad jämväl bevill- ning hos aktieägare.

Genom att under äldre tider åtminstone i princip källbeskattningen till- lämpades i fråga om inkomst av kapital, erfordrades inga särskilda kontroll- bestämmelser. Före år 1810 lades emellertid ofta till grund för skatte— pliktens bestämmande icke den mera svårbedömliga inkomsten utan värdet av den förmögenhet skattskyldig ägde. Härigenom yppades ett behov av kontroll beträffande hans tillgångar och skulder.

Sista gången en vid sidan av den allmänna bevillningen utgående för- mögenhetsskatt uttogs var år 1800. Denna förmögenhetsskatt utgick för bildande av en realisationsfond för inlösen av kreditsedlarna. Skatten, som benämndes realisationsavgift, utgick å all enskild förmögenhet inom riket. Skyldighet ålåg envar, som ägde penningar, aktier, utlånat kapital eller andra utestående fordringar ävensom ägare av frälseränta så ock näringsidkare och andra med avseende å förlag, inventarier, varulager och skeppsparter att på ära och tro redligen uppgiva sin inämnda tillgångar nedlagda förmögenhet efter avdrag för skulder. Avsåg uppgiftsplikten tillgångar, vilka icke ilik- het med fast egendom, voro som det uttrycktes synbara, ägde uppgiftspliktig att efter eget val lämna specifikation å tillgångar och skulder eller att upp- taga den behållna förmögenheten i en summa. I sistnämnda fall var han ovillkorligt pliktig att med ed bekräfta sin uppgift. Han ägde kräva, att uppgiftens innehåll icke yppades av uppskattningsnämnden eller vid upp- börden. Uppgift rörande sådan tillgång eller skuld, som icke var synbar eller kunde av annan än skattskyldig själv uppskattas, skulle beedigas, när så begärdes av minst hälften av uppskattningsmännen.

Detta uppgiftsförfarande erbjuder vissa likheter med det, som ännu an- vändes i och för boupptecknings inregistrering. Genom edgångsförfarandet avsågs att erhålla säkerhet såväl för att skattskyldigs samtliga tillgångar av skattepliktig natur uppgåvos till beskattning som för att tillgångar och skulder värdesattes riktigt.

Under 1700-talet och 1800-talets förra hälft utgick den allmänna bevill— ningen av fast egendom samt av inkomst av arbete men däremot, såsom förut framhållits, icke av inkomst av kapital. Ränta, som erlades av en skattskyldig till annan, blev ju så. till vida föremål för beskattning, att lån- tagaren icke medgavs avdrag för gäldräntan, medan ränta erlagd av lån- tagare, som själv icke hade att utgöra bevillning, var helt frikallad från skatt. I olikhet mot vad fallet varit och alltjämt är i England, där käll— beskattningssystemet ännu användes i fråga om ränteinkomster, var lån- tagarens rätt att vid likvid av ränta avräkna bevillning icke tryggad. Visserligen föreskrevs i bevillningsförordningen att, om räntan var bestämd till mer än 5 procent, skulle fordringsägaren vara ovillkorligt skyldig att såsom likvid å räntefordran godkänna av låntagaren förskotterat skatte—

belopp, men efterlevnaden av denna föreskrift torde icke hava effektivt övervakats. Till följd härav blevo låntagarna allt för hårt belastade i be- skattningshänseende, medan långivarna erhöllo en motsvarande lättnad. Självfallet är att missnöje skulle uppstå mot en sådan ordning samt fram— kalla yrkanden på ändrade bestämmelser. Genom bevillningsförordningen den 17 maj 1861 blev inkomst av kapital föremål för beskattning. Där- emot kvarstod i huvudsak förbudet mot avdrag för skuldräntor.

Enligt sistnämnda förordning hänfördes till inkomst av kapital ränta av utlånade eller i räntebärande obligationer nedlagda eller hos penningför— valtande verk eller enskilda insatta penningar ävensom ränta och sådan vinst å rörelse, som icke kunde inbegripas under benämningen inkomst av arbete.

Den genom sagda förordning införda beskattningen av inkomst av kapital stannade dock i huvudsak på papperet. Någon skyldighet att lämna upp— gift till ledning för taxering av sådan inkomst förefanns icke vare sig för skattskyldig själv eller för annan. Den enda ledtråd, som gavs för bestäm— mande av ränteinkomsten, var därför storleken av den skattskyldiges levnads- kostnader eller andra yttre förhållanden, rörande vilka taxeringsmännen ägde möjlighet att vinna kunskap. I instruktionen för taxeringsmyndig- heterna föreskrevs också, att dessa myndigheter skulle, i och för beräknande av ränteinkomstens storlek, verkställa uppskattning av skattskyldigs levnads- kostnader. I stad skulle därvid till ledning tjäna förnämligast storleken av den årshyra skattskyldig erlade. Därjämte skulle uppskattning ske av den skattskyldiges sammanlagda inkomst av arbete, fastighet och av utdel- ning å aktier. Därest de sålunda beräknade levnadskostnaderna överstege den uppskattade inkomsten, skulle taxeringsmyndigheten beskatta skillnaden såsom inkomst av kapital. Det ligger i öppen dag, att en dylik primitiv metod måste leda till ytterst ojämna resultat, och densamma synes flerstädes hava övergivits, redan innan självdeklarationssystemet infördes genom 1902 års inkomstskatteförordning. Bestämmelsen utgick emellertid ur bevillnings— förordningen först genom beslut är 1907.

Den första bestämmelsen i och för exakt kontroll över ränteinkomsts be- skattning infördes genom beslut av 1897 års riksdag. Sistnämnda år före- skrevs» nämligen skyldighet för förmyndarekammare och gode" män för tillsyn ' av förmyndarskap att lämna uppgift angående storleken av varje omyndigs inkomst av kapital, för såvitt inkomsten uppgått till minst 500 kronor, ett minimibelopp, som sedermera sänktes till 100 kronor. I samband med in— förandet av 1924 års förmyndarskapslagstiftning ersattes nämnda ovillkorliga uppgiftsplikt med skyldighet för överförmyndare att på anfordran lämna taxeringsmyndighet för taxering erforderlig uppgift.

B. Inkomst genom utdelning å aktier m. m.

Gällande bestämmelser och deras tillämpning.

Utdelning från aktiebolag och solidariska bankbolag blev såsom förut nämnts föremål för statlig inkomstbeskattning genom beslut av 1902 års riksdag. År 1919 utsträcktes skattskyldigheten till det kommunala beskatt- ningsområdet. Genom år 1920 vidtagna ändringar i skatteförfattningarna underkastades jämväl utdelning å andelar i ekonomisk förening inkomst- beskattning.

Samtidigt med att utdelning från aktiebolag eller solidariskt bankbolag blev föremål för statlig inkomstbeskattning infördes i förordningen bestäm- melser rörande kontroll över att sådan inkomst komme att taxeras. Dessa kontrollbestämmelser överensstämma i allt väsentligt med de ännu gällande, vilka i huvudsak innebära följande.

Uppgiftsplikt utan särskild anmaning har ålagts svenska aktiebolag, soli— dariska bankbolag och ekonomiska föreningar rörande utdelning, uppgående till sammanlagt minst 10 kronor. I och för uppgiftsplikten hava företagen uppdelats i två grupper. Till den ena gruppen hänföras ekonomiska för- eningar, solidariska bankbolag och sådana aktiebolag, därifrån utdelning å aktie på grund av lag eller bolagsordning icke får uppbäras av annan än den, som i behörig ordning styrkt sin äganderätt till aktien. Till denna grupp hörande företag skola lämna uppgift beträffande envar delägare eller medlem, som uppburit eller ägt uppbära utdelning, uppgående till samman- lagt minst 10 kronor, angående utdelningens belopp. Till den andra gruppen hänföras andra aktiebolag än de nyss nämnda. Uppgiftsplikt för till denna grupp hörande bolag föreligger endast i den mån den, som uppburit eller ägt uppbära utdelning, är för bolaget känd. Den erinran mot berörda in- delning kan göras, att ovillkorlig uppgiftsplikt föreligger för solidariskt bankbolag rörande alla utdelningar även sådana, som utgått till kommandit- delägare. I regel torde dock bankbolag icke äga den särskilda möjlighet att vinna kännedom rörande ägare av kommanditlotter, som enligt författ- ningen förutsatts för åläggande av den dem nu åvilande ovillkorliga upp— giftsplikten.

I övervägande flertalet fall torde bolagen, vare sig de hänförts till den ena eller andra gruppen, så vitt möjligt lämnat fullständiga uppgifter be- träffande utbetalade utdelningar. Bolagen eller de banker, som hava bolagens uppdrag att utbetala vinstutdelningar, pläga nämligen av delägaren begära avgivande av uppgift å särskild blankett rörande hans namn, bostadsadress och mantalsskrivningsort samt utdelningens belopp, innan densamma utbetalas. Med ledning av sålunda inhämtade upplysningar avger sedermera bolaget erfor- derliga uppgifter till taxeringsmyndigheterna, ofta genom överlämnande av de utav delägarna lämnade uppgifterna i original. Genom taxeringsmyndig— heternas försorg ordnas dessa uppgifter och inläggas i de skattskyldigas deklarationer såsom bilagor. Vid granskning av deklarationerna kan jäm-

__ -..*--=...—»—.—._.—x_._a __

förelse göras mellan innehållet i nämnda uppgifter samt den specificerade redogörelse, som i deklarationen lämnats rörande intäkt av utdelning.

Det torde emellertid böra erinras, att först genom beslut av 1920 års riks— dag skyldighet införts att i självdeklaration lämna specificerad uppgift rörande utdelning från bolag eller ekonomiska föreningar samt av i aktier, banklotter eller föreningsandelar nedlagd förmögenhet. Innan denna skyldighet att lämna specifikation infördes, var det knappast möjligt att med full fördel utnyttja det inkomna uppgiftsmaterialet.

Brister i kontrollsystemet.

Även om kontrollsystemet ej minst tack vare nu nämnda av bolagen och bankerna vidtagna åtgärder i stort sett fungerat tämligen väl, förefinnas åtskilliga luckor i detsamma. Flera av de föreliggande möjligheterna att kringgå kontrollbestämmelserna hava även utnyttjats i större eller mindre omfattning.

Kontrollen över utdelningar, som utgå till i utlandet bosatta personer, är behäftad med åtskilliga brister, i följd varav avsevärda utdelnings— belopp antingen icke alls taxerats eller taxerats hos annan än den berätti- gade. Flera av våra stora företag lära ofta lämna bank eller bankir i ut- landet i uppdrag att utbetala utdelning för bolaget åtminstone å vissa serier av aktier. Håller det svenska bolaget sådant inlösningsställe utom landet, kommer vanligen icke uppgift rörande sådan i utlandet betalad utdelning taxeringsmyndigheterna tillhanda. Saknar äter det svenska bolaget inlös— ningsställe i utlandet, betalas ofta den utdelning, som tillkommer i ut- landet bosatta aktieägare, till ett ombud för dessa, vanligen en utländsk bank, som översänder vederbörande utdelningskuponger till Sverige för in— lösen. Därest över huvud taget någon uppgift för dylikt fall lämnas till taxeringsmyndigheterna angående utdelningen, torde å uppgiften berörda bank eller ombud anges såsom utdelningsberättigad. Nämnda bank eller ombud blir därför understundom taxerad för utdelningen men underlåter ofta att erlägga påförd skatt. Även i andra fall inträffar icke sällan, att en i utlandet bosatt skattskyldig underlåter att erlägga påförd skatt för ut- delning. Endast i undantagsfall torde medel finnas att framtvinga skatte- betalning. - - - ' ' '

Har utdelningen betalats i Sverige till därstädes bosatt eller hemma- hörande person, torde såsom förut framhållits gällande kontrollbestämmelser i stort sett fungerat tämligen väl. Emellertid har det icke sällan förekommit, att på grund av åtgärder från de uppgiftspliktigas eller de skattskyldigas sida dessa bestämmelser icke erhållit åsyftad verkan. Understundom torde vissa bolag hava helt och hållet underlåtit att lämna uppgifter rörande ut— i delning. I vilken utsträckning detta skett, undandrar sig de sakkunnigas bedömande, men det synes sannolikt, att de fall, då uppgiftsplikten helt för— summats, icke varit allt för talrika samt företrädesvis gällt mindre företag

med ett jämförelsevis ringa antal aktieägare. Ännu svårare torde vara att fastställa, huruvida eller i vilken omfattning förekommit, att uppgifterna icke omfattat alla de personer, som lyft utdelning. Enligt vad för de sak- kunniga uppgivits, skulle i sällsynta undantagsfall skattskyldiga hava vägrat att vid utdelningens lyftande lämna uppgift om namn och adress, varigenom taxeringsmyndigheterna undanhållits upplysning om mottagaren. De sak- kunniga hava dock velat som sin mening uttala, att de skatteförlusten som uppstått genom underlåtenhet att lämna uppgifter rörande aktieutdelningar, äro, om ock i och för sig betydande, dock i förhållande till den samman- lagda utdelningen jämförelsevis måttliga samt åtminstone till någon del torde kunna förhindras genom att taxeringsmyndigheterna övervaka upp- giftspliktens behöriga fullgörande framför allt av sådana bolag, som hava ett fåtal aktieägare, samt av bolag, vilkas aktieägare i större omfattning äro bosatta i utlandet.

Vida betänkligare är, att uppgifterna många gånger blivit oriktiga till följd av direkta åtgärder från de skattskyldigas sida. Det har sålunda kunnat av myndigheterna konstateras, att aktieägare vid utdelningens lyftande så- som mottagare uppgivit namn å obelintlig person. I åtminstone några av dessa fall har den utdelningsberättigade först efter en mycket tidsödande undersökning kunnat identifieras. Särskild straffpåföljd för ett dylikt svikligt förfaringssätt har icke stadgats, enär skyldighet icke föreskrivits för utdel- ningsberättigad att vid utdelningens lyftande lämna uppgifter till det ut- delande bolaget eller dess ombud.

Det är icke ovanligt, att utdelning utkvitteras genom ombud för den be— rättigade och att därvid å uppgiften upptages icke den berättigades namn utan ombudets. Därest såsom i regel är fallet sådant ombud yrkesmässigt utövar handel med värdepapper, bliva genom ett sådant förfaringssätt kon- trollbestämmelserna ofta verkningslösa, enär ombudet i dylikt fall icke har att i självdeklaration lämna specifik redogörelse för uppburna utdelningar samt det således lätt undgår taxeringsmyndighet, att ifrågavarande utdel- ning icke ingått bland de deklarerade intäkterna. Det är tydligt, att känne- domen om denna konsekvens av förfaringssättet är ganska allmänt spridd, och det vill förefalla som om till följd härav detsamma kommit till an- vändning i alltmera ökad omfattning. Under de senare åren har emellertid en annan metod att undgå kontroll använts, vilken i motsats till den nyss omförmälda praktiskt taget utesluter varje möjlighet för taxeringsmyndig- heterna att vinna kännedom om inkomsttagaren. Utdelningskupongerna överlåtas därvid av aktieägaren, vanligen redan innan utdelningen blivit tillgänglig för lyftning, medan de värdepapper, till vilka kupongerna höra, behållas av säljaren. Vissa s. k. bankirbolag lära i stor omfattning inköpa vinstutdelningskuponger »över disk» och utkvittera utdelningen i eget namn. På av taxeringsmyndigheterna gjorda förfrågningar bruka dessa bolag med- dela, att de sakna kännedom om namn å de personer, från vilka kupongerna inköpts. Dylika systematiskt utnyttjade metoder att undgå beskattning

verka i hög grad upplösande å skattemoralen och torde kunna förväntas vinna en särskilt stark spridning genom att ett vinstintresse spelar in för de personer, som genom yrkesmässigt bedriven verksamhet underlätta eller möjliggöra undanhållande av skatt. Det är sålunda icke osannolikt, att de skattskyldiga rent av uppmuntrats att vidtaga åtgärder av nu nämnda slag. Därest såsom de sakkunniga föreslagit jämväl taxering av ränta å obliga— tioner blir föremål för kontroll, skulle området för en dylik verksamhet ytterligare kunna komma att utsträckas. Å andra sidan är det ju tänk- bart, att benägenheten att från skattekontroll undandraga intäkt av utdel- ningar skall något minskas, därest området för kontrollen utvidgas att omfatta alla slag av intäkter, framför allt sådana, som härleda sig från förvärvskällan kapital.

De sakkunnigas förslag.

Skälen att bibehålla en utan anmaning inträdande uppgiftsplikt beträf- fande utdelningar äro måhända icke lika starka som i fråga om avlöningar. Det skulle därför kunna ifrågasättas att frångå den slutna kontrollen samt övergå till en stickprovskontroll i överensstämmelse med den, som av de sakkunniga föreslagits ifråga om obligationsräntor. Å andra sidan torde kontrollbehovet i fråga om utdelningar vara starkare än beträffande obliga- tionsräntor. Medan storleken av den avkastning aktien lämnar vanligen är underkastad ganska stora växlingar samt aktien i följd därav är före- mål för ett starkare spekulationsintresse, är avkastningen av obligationer på förhand bestämd, och dessa värdepapper byta icke ägare tillnärmelsevis lika ofta som aktier. Den omständigheten att aktier i stort sett äro föremål för spekulation i vida högre grad än obligationer gör, att ett behov av en fortlöpande sluten kontroll såväl för avkastningens som eventuella realisa- tionsvinsters beskattning framträder vida starkare i fråga om aktier än obligationer. Härtill kommer att det synes möta vissa svårigheter för taxeringsmyndigheterna att förskaffa sig kännedom om vilka företag, som verkställt utdelning. Med hänsyn till vad nu anförts och då i allt fall det nuvarande systemet under en längre följd av år ägt tillämpning, utan att klagomål framförts över att detsamma skulle medfört oskäligt betungande verkningar vare sig för. demsom hava .att lämna uppgifter eller förtaxe— ringsmyndigheterna, hava de sakkunniga icke velat föreslå ett avskaffande av den ovillkorliga uppgiftsplikten å förevarande område.

På grund av nyss anförda omständigheter torde till samma grupp som aktier böra hänföras andra av bolag utfärdade värdepapper, vilkas avkast- ning influeras av resultatet av bolagets verksamhet och följaktligen utgå med växlande belopp såsom s. k. participating debentures och andra vinst— , andelsbevis, som, ehuru de icke tillförsäkra ägaren andel i bolagets kapital, , medföra rätt till andel i vinst.

För åstadkommande av önskvärd fasthet i systemet samt för skapande av förutsättningar för jämlikhet i tillämpningen hava de sakkunniga före-

slagit skyldighet för den, som här i riket utkvitterar vinstutdelning, att samtidigt avlämna särskild uppgift härom. Uppgiften skall ifyllas i sam- band med vinstutdelningens lyftande samt avlämnas till den, som utbetalar utdelningen d. v. s. bolaget eller den ekonomiska föreningen själv eller annan, som erhållit uppdrag att verkställa utbetalning av vinstutdelning, och skall det åligga denne att övervaka fullgörandet av uppgiftsplikten. Härigenom kommer kontrollsystemet att nära ansluta sig till det, som före— skrivits beträffande vissa lotterivinster. Innehållet av de uppgifter, de skattskyldiga skola avgiva, bör dock kunna i stort sett överensstämma med de uppgifter, som redan för närvarande pläga lämnas. Emellertid måste givetvis den fordran uppställas, att uppgifterna undertecknas av den utdel- ningsberättigade eller den person, som erhållit hans uppdrag att utkvittera utdelningen. Av lätt insedda skäl hava de sakkunniga icke ansett sig böra , föreslå skyldighet för den utdelningsberättigade att personligen lyfta utdel- ningen. Har den skattskyldige på grund av förhinder icke kunnat själv underteckna uppgiften, skall hans ombud med sitt fullständiga namn underteckna densamma ävensom uppgiva namn och adress å den utdel- ningsberättigade samt sin egen bostadsadress. Fullmakt för ombudet eller annat legitimationsbevis än de företedda kupongerna bör däremot icke erfordras.

Genom att särskild uppgiftsplikt ålägges de skattskyldiga beträffande vinstutdelningar blir avsiktligt eller grovt vårdslöst lämnande av oriktig uppgift beträffande skattskyldigs namn belagt med straifpåföljd för upp— giftslämnaren vare sig denne själv är skattskyldig eller endast är ombud för denne. Vidare vinnes den fördelen, att utan vidare uppgifternas inne- håll jämlikt tryckfrihetsförordningens bestämmelser undandragas offentlig- heten. Slutligen kommer kontrollen att omfatta jämväl utdelning från utländska bolag eller föreningar, i den mån utdelningen betalas här i riket.

Vad angår utdelning, som tillfaller i utlandet bosatt person, må följande framhållas. I sitt den 18 december 1931 avgivna betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående beskattning av aktiebolag och andra näringsföretag m. fl. har bolagsskatteberedningen föreslagit, att skatt för utdelning från aktiebolag, solidariska bankbolag och ekonomiska föreningar skall i och för statlig beskattning uttagas vid källan i form av kupong- skatt. Beträffande utdelning, som tillfallit i utlandet bosatta personer, skulle nämnda källbeskattning bliva definitiv, i det att enligt förslaget ytterligare taxering för utdelning icke skall påföras sådana personer. Därest nämnda förslag till författningsändringar genomföres, skulle således icke längre samma behov föreligga att utöva kontroll över taxering av utdel— ning, som åtnjutits av sådana skattskyldiga. Ehuru sistnämnda förslag måhända först i en jämförelsevis avlägsen framtid kan komma att upphöjas till lag, hava de sakkunniga ansett, att derasförslag till kontrollbestämmelser rörande vinstutdelningar bör avse endast inom Sverige utbetalade belopp, medan man funnit sig böra avstå från årlig kontroll beträffande sådana

belopp, som utbetalats vid inlösningsställe i utlandet. Anordnande av järn- förelsevis besvärliga kontrollåtgärder, som säkerligen icke komma att tjäna ett praktiskt syfte, är nämligen enligt de sakkunnigas mening icke att för— orda. Visserligen är det icke uteslutet, att i Sverige oinskränkt skattskyldiga själva eller genom ombud utkvittera utdelning vid sådant inlösningsställe i utlandet men att för utövande av kontroll över att sådana utdelningar bliva taxerade införa särskilda bestämmelser synes desto mindre böra komma i fråga som det uppenbarligen icke skulle möta någon större svårighet för den skattskyldige att undandraga sig verkningarna av en sådan kontroll. Emellertid hava de sakkunniga förutsatt, att åtgärder genom taxeringsinspek- tionens försorg skola vidtagas, vilka lämna möjlighet att stickprovsvis över- vaka och kontrollera även i utlandet utbetalade utdelningar från svenska bolag.

I fråga om utdelning från svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening skall enligt förslaget följande iakttagas. Betalas utdelningen från inlösnings- ställe i utlandet, föreligger såsom nämnts regelmässigt icke någon uppgiftsplikt. Översändes utdelningskupong till det svenska bolaget eller inlösningsställe här i riket från i utlandet boende person, vare sig denne är ägare av kupongen eller mottagit densamma för inkassering, föreligger uppgiftsplikt. Med ut- delningsberättigad avses därvid, för den händelse inkasseraren kontant lik- viderat kupongen före dess översändande till Sverige, aktieägaren och icke den som åtagit sig inkasseringsuppdraget.

Betalas utdelningen å svenska värdepapper här i Sverige, kan denna verkställas antingen av det svenska bolaget eller föreningen eller ett dess inlösningsställe i Sverige eller ock kan utdelningen förskotteras, vanligen av annan bank än den, som gent emot bolaget åtagit sig att inlösa kupongerna. Den utdelningsberättigade har därvid att till den som utbetalat eller för— skotterat utdelningen avlämna uppgift. Denna uppgift torde liksom fallet är med de uppgifter, som för närvarande lämnas, komma att åtfölja kupon— gerna och samtidigt med dessa överlämnas till vederbörande bolag. Skyl- digheten att lämna uppgift till taxeringsmyndigheterna torde därför liksom hittills komma att fullgöras av de utdelande företagen. De av de skatt- skyldiga avgivna uppgifterna torde sålunda i enahanda ordning, som nu följes, komma taxeringsnämnderna tillhanda. Emellertid hava bestämmel— serna erhållit en. mera allmän avfattning _så— att, för den händelse detta skulle visa sig medföra avsevärd arbetsbesparing, en sådan ordning må kunna följas, att den bank, som inlöser kupongerna, direkt översänder upp- gifterna till myndigheterna. Då banken utbetalar utdelningen såsom ombud för bolaget, kan nämligen banken erhålla bolagets uppdrag att fullgöra uppgiftsplikten.

För stävjande av det missbruk, som förekommit genom inköp av kuponger »över disk», har föreslagits att, därest kupong förvärvats utan tillhörande aktie eller annat dylikt värdepapper, i uppgiften skall anges namn och adress å den, från vilken kupongen förvärvats. Då det emellertid icke är uteslutet, att jämväl en sådan kontrollbestämmelse skulle komma att kring—

gås, exempelvis genom att kupongen före inlösen mer än en gång överlåtes, har därjämte föreslagits skyldighet dels för den, som i sagda ordning för- sålt kupong, att lämna utdelningsuppgift dels ock för den, som inköpt kupongen, att övervaka fullgörandet av denna skyldighet samt att till taxeringsmyndigheterna avlämna sådana uppgifter.

Angående aktier eller andra vinstandelsbevis i utländska företag har skyldighet stadgats att lämna uppgift, för så vitt utdelningen förskottsvis utbetalats här i riket eller kupongen här mottagits för inkassering eller densamma här överlåtits av ägaren till annan person utan tillhörande aktie- mantel. Bank eller annan, som inlöser eller inköper kupong, är skyldig övervaka uppgiftspliktens fullgörande samt att till taxeringsmyndigheterna avlämna dessa uppgifter.

På grund av avtal med Danmark och Tyskland för undvikande av dubbel- beskattning beträEande direkta skatter äro i dessa båda länder bosatta skattskyldiga frikallade från skatt här i riket för utdelning från svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening. Det kan därför ifrågasättas, om kontrollbestämmelserna böra avse utdelning till sådana skattskyldiga. Med hänsyn bland annat härtill samt för möjliggörande av lindring i kontroll— bestämmelserna beträffande ränta å obligationer till i utlandet bosatta skatt- skyldiga hava de sakkunniga föreslagit bemyndigande för Kungl. Maj:t, att, där så kan ske utan att i 35 © taxeringsförordningen åsyftad kontroll eftersättes, förordna om jämkning av den i 1 och 3 mom. samma paragraf stadgade uppgiftsplikten (35 $ 7 mom.). Jämlikt sistberörda författnings- rum torde Kungl. Maj:t komma att hava befogenhet att i sådant fall, där skattskyldig vägrar avlämna föreskriven uppgift rörande lotterivinst, utdel- ning eller ränta å obligation, förordna, huru den, som utbetalat intäkten, skall förfara. Vidare torde begränsande bestämmelser med avseende år ut- delning från vissa ekonomiska föreningar kunna meddelas.

Därest den, som betalat utdelning eller erlagt kuponglikvid, skulle under— låta att fullgöra åliggande förpliktelser, blir han underkastad bötesan- svar högst 150 kronor, för så vitt icke underlåtenheten kan antagas hava skett i syfte att undandraga utdelningen beskattning, då högre straff kan följa.

Utkast till formulär till deklaration av vinstutdelning och därmed jäm- ställd inkomst har såsom bilaga 6 fogats till detta betänkande. Utkastet avser icke utdelning från ekonomiska föreningar.

Onekligen skulle ur taxeringssynpunkt vissa fördelar stå att vinna genom att i likhet med vad. föreslagits beträffande löneuppgifter (huvudlöneupp- giften) anordningar trädades, som möjliggjorde utövande av kontroll över att bolag och ekonomiska föreningar behörigen fullgöra dem åliggande skyl— dighet beträffande uppgift om vinstutdelningar. Man torde dock knappast behöva befara, att företagarna annat än i undantagsfall skola komma att åsidosätta sina skyldigheter med avseende å uppgiftsplikten. Aktieägarna stå nämligen iallmänhet icke i samma nära personliga förhållande till

Utdelningsuppgift

till 19.... års taxering i ................................................................................... Sfi!

lan socken ........................................................................................ församling å utdelning (ränta) från ............................................................................................ (bolagets namn) till .................................................................................................................................... (mottagarens namn)

Bostadsadress : ................................................................................................................

Antal aktier, lotter eller vinstandelsbevis (participating debentures): ................ Utdelningen eller räntans belopp: ............................................................................

Därest kupong förvärvats utan det aktie- eller lottbrev, kupongen tillhört, skall här namn och adress angivas å den, av vilken kupongen förvärvats.

............................................... den........ 19....

'Uppgiften skall undertecknas av mottagaren eller den som för hans räk- ning lyfter beloppet. Undertecknas uppgiften av annan än den utdelnings- berättigade, skall såväl dennes som uppgiftslämnarens namn och bostads- adress angivas.

Avser uppgiften likvid för utan tillhörande aktiebrev försåld kupong, skall anteckning därom göras här: .......................................................................

företagarna som löntagarna, och möjligheten för företagaren att genom oriktiga bokföringsåtgärder själv undandraga sig skatt torde icke stå till buds, då avdrag vid taxering icke är medgivet för utdelning. Såvitt de sakkunnigas iakttagelser äro riktiga, hava i fråga om fullgörandet av företagens förpliktelser icke lika stora missförhållanden förekommit be- träffande vinstutdelningar som rörande avlöningar. Med hänsyn härtill och då. företagarna. uppenbarligen icke böra åläggas andraeller—större förplik- telser än sådana, som äro oundgängligt erforderliga för åvägabringande av en i stort sett tillfredsställande kontroll, hava de sakkunniga icke velat föreslå skyldighet att årligen lämna sammanfattande uppgifter rörande ut— delningar.

Däremot torde, även utan att uttrycklig föreskrift meddelas, den möjlig- heten böra stå den centrala taxeringsmyndigheten till buds, vilken bland annat har att övervaka fullgörandet av ifrågavarande uppgiftsplikt, att vissa år från bolagen införskaffa redogörelser rörande sammanlagda beloppet av de utdelningar, som uppgivits å av de skattskyldiga avlämnade upp- gifter, samt en förklaring rörande skillnaden mellan detta belopp och den 12 -— 332033.

sammanlagda utdelning, som för året skolat utbetalas. Möjlighet härtill kommer att föreligga genom att taxeringsinspektionen, med användande av den i 35 g 6 mom. av förslaget lämnade befogenheten, av bolagen infordrar vederbörliga uppgifter, redan innan dessa avhänt sig utdelningsuppgifterna.

C. Ränta å obligationer m. m.

Kontroll över att ränta å obligationer riktigt deklarerats kan ej med gällande lagstiftning utövas. Visserligen har skattskyldig att för förmögen- hetsredovisning specificera honom tillhöriga obligationer samt angiva deras värde men, därest han underlåter att i deklarationen redovisa sitt innehav av obligationer eller redovisningen är ofullständig, sakna taxeringsmyndig- heterna praktiskt taget varje möjlighet att konstatera detta.

Äldre förslag till kontroll.

Förslag har emellertid tidigare framställts om införande av kontroll- bestämmelser å detta område. I det av 1923 års taxeringssakkunniga den 30 juni 1925 avgivna förslaget till taxeringsförordning fanns inrymd en bestämmelse, enligt vilken den, som här i riket utgivit obligationer, för— lagsbevis eller därmed jämställda förskrivningar, ålades skyldighet att utan särskild anmaning lämna uppgift om sådana här i riket hemmahörande juridiska personer och här i riket bosatta fysiska personer, som under be— skattningsåret uppburit ränta å dylika förbindelser, samt om räntebeloppet.

Beträffande detta förslag framställdes åtskilliga erinringar av över det- samma hörda myndigheter och sammanslutningar, främst av riksgäldskon— toret men jämväl av bland andra bank- och fondinspektionen samt svenska bankföreningen. I första hand anmärktes, att uppgiftsskyldigheten bleve oerhört betungande för uppgiftslämnarna. Riksgäldskontoret upplyste, att de under budgetåret 1924/1925 förfallande statsobligationskupongerna upp- gått till 2 600 000 stycken, delvis fördelade i småposter, samt att utveck— lingen häntydde på en alltjämt fortgående ökning. Bank— och fondinspek- tionen samt svenska bankföreningen m. fl. meddelade, att sammanlagda beloppet den 31 december 1924 av alla svenska obligationslån utgjorde över 4 1/2 miljarder kronor, samt påpekade, att kupongränta utbetalades två gånger om året. Vidare framhölls i dessa yttranden, att det största antalet av obligationerna vore placerat dels hos sparbanker, försäkringsanstalter och andra aEärsföretag med bokföringsskyldighet, varför man redan av denna anledning borde hava full garanti för att ränteinkomsten bleve vederbör- ligen beskattad, och dels hos fromma stiftelser och andra välgörenhetsinrätt- ningar, vilka vore skattefria. Svenska bankföreningen m. fl. hade upp- skattat de sålunda placerade obligationerna till åtminstone 75 procent av samtliga svenska obligationer. Slutligen hade påpekats, att lyftandet av räntan på en obligation icke innebure något bevis för att räntan till hela sitt belopp verkligen utgjorde inkomst för den, som lyfte densamma, enär

han, om han förvärvat obligationen mellan två förfallodagar, till obliga— tionens säljare [erlagt räntan för tiden intill förvärvet. Därest uppgifts- skyldighet stadgades beträffande obligationsräntor, borde denna skyldighet förbindas med föreskrifter om utredning rörande räntefördelningen, då obligation bytte ägare.

I proposition nr 210 till 1927 års riksdag med förslag till taxeringsför— ordning upptogos icke nyssnämnda bestämmelser rörande räntor å obliga- tioner. Till stöd härför anförde föredragande departementschefen följande:

»Enligt de av riksgäldskontoret m. fl. lämnade upplysningarna är antalet taxeringsuppgifter, som i följd av den föreslagna uppgiftsplikten skulle ifrågakomma, så betydande, att redan denna omständighet föranleder tvivels- mål, huruvida arbetet med uppgifternas upprättande och översändande kan motsvara den nytta, uppgifterna skulle medföra för taxeringsresultatet. Mängden av detta nya uppgiftsmaterial komme dessutom säkerligen att vålla taxeringsmyndigheterna svårigheter. Nyttan av uppgifterna bleve också i hög grad illusorisk vid det anförda förhållandet, att obligationerna i stor omfattning innehavas dels av bank- och försäkringsföretag och dels av stiftelser och inrättningar, som äro undantagna från skattskyldighet, var- jämte den omständigheten, att överlåtaren av obligation uppbär av för- värvaren räntan till överlåtelsedagen, nödvändiggör alltför omfattande åtgärder, därest uppgifterna icke skola bliva missvisande. Av dessa anled- ningar har jag i det nu framlagda förslaget icke upptagit några bestäm- melser om uppgiftsskyldighet beträffande räntor å obligationer, förlagsbevis och därmed jämställda förskrivningar.»

I sitt förenämnda betänkande nr 17 anförde 1929 års bevillningsutskott i fråga om taxeringskontroll över räntor å obligationer följande:

»I och för kontroll över att obligationsräntor bliva beskattade synes lämp— ligen ett uppgiftsförfarande likartat med det, som användes vid lyftande av aktieutdelning, böra komma till användning. För utgivaren av obligatio- nerna skulle emellertid skyldighet att lämna taxeringsmyndigherna uppgift om räntetagare inträda först efter anmaning. Genom att varje år endast vissa obligationsutgivare ålades sådan skyldighet, kunde uppgiftsmaterialet på lämpligt sätt avgränsas, så att beskattningsnämnderna icke bleve över hövan betungade.» '

Utländsk — lagstiftning»

I Danmark skall på anfordran uppgift lämnas rörande ägare av obliga- tioner, som förts på namngivna personer. I Frankrike föreligger icke någon särskild uppgiftsplikt beträffande obligationsräntor, men torde i viss mån kontroll kunna vinnas genom uppgifter, som införskaffas i och för källbeskattning av sådana räntor samt i samband med dödsfall. Även i Storbritannien och Tyskland beskattas obligationsräntor i viss omfattning vid källan. I Storbritannien utövas därjämte kontroll, i den mån obliga— tioner införts i statsskuldboken, eller om, såsom ofta är förhållandet i fråga om av enskilda utgivna obligationer, dessa utställts å viss man. Uppgifter rörande dem, som bekommit räntor, plåga i sådana fall lämnas taxerings-

180 myndigheterna. Tyskland har icke särskild uppgiftsplikt i och för kontroll över taxering av räntor å obligationer. I Amerikas Förenta Stater torde uppgifter rörande obligationsräntor lämnas taxeringsmyndigheterna efter i stort sett samma linjer som i fråga om aktieutdelningar. Oavsett den ut- betalade räntans storlek föreligger nämligen skyldighet för enskild utfärdare av obligation att på anfordran lämna uppgift rörande obligationsräntor. Genom att räntor å statsobligationer icke äro föremål för beskattning samt mindre räntebelopp ansetts kunna undantagas från uppgiftsplikten verkar densamma icke allt för betungande. Även räntor å utländska obligationer äro föremål för kontroll, därest räntan inkasserats genom ame- rikansk bank eller annan, som på grund av yrkesmässig verksamhet eller mot ersättning verkställer sådan inkassering.

Kontrollbehovet.

Det är givetvis icke möjligt att med anspråk på tillförlitlighet angiva, i vilken utsträckning skattepliktiga räntor å obligationer undandragas be- skattning till följd av bristande kontroll. Många gånger har emellertid efter skattskyldigs död kunnat konstateras, att sådana räntor icke deklarerats. Likaså torde vid undersökningar rörande vissa personer, som visats hava åtnjutit icke deklarerade räntor å banktillgodohavanden, framgått, att de jämväl åtnjutit obligationsräntor, vilka icke av dem deklarerats. Den om— ständigheten att, i motsats till vad gäller aktieutdelningar, räntor å obliga- tioner praktiskt taget icke kontrolleras, synes för övrigt icke kunnat undgå att i viss mån öka efterfrågan å. obligationer i förhållande till aktier, åt— minstone vad gäller sparare, som velat omplacera i banktillgodohavanden eller fordringar hos privatpersoner nedlagda tillgångar och vilka tillgångar icke heller till sitt verkliga belopp deklarerats.

I en av Skandinaviska kreditaktiebolaget utgiven broschyr »Obligationer» har uppgivits, att beloppet av vid 1930 års utgång utelöpande svenska obligationer utgjorde 4 922 miljoner kronor. Det torde kunna beräknas, att cirka 250 miljoner kronor årligen utbetalas i räntor å svenska obliga— tionslån. Med säkerhet representera i Sverige placerade utländska obliga— tioner ett högre belopp än i utlandet placerade svenska obligationer. Under förutsättning att, såsom bankföreningen uppgivit, åtminstone 75 procent av samtliga svenska obligationer placerats hos bank- och försäk- ringsföretag samt hos personer, som icke äro skattskyldiga, återstår likväl ett mycket avsevärt belopp, som tillfallit personer, för vilka dylika räntor äro att i beskattningshänseende hänföra till intäkt av kapital. Härtill komma räntor å förlagsbevis. Därest räntor å obligationer hittills undan- dragits beskattning i större omfattning, skulle anordnandet av en effektiv kontroll över obligationsräntor säkerligen medföra en betydande höjning av skatteunderlaget samt väl försvara de utgifter, som därav kunna föranledas. Framhållas bör att, i olikhet med vad gäller vinstutdelningar, obligations- räntorna representera ett år från år i huvudsak oförändrat inkomstbelopp,

vars storlek ej nämnvärt påverkas av konjunkturläget. Kontrollen skulle vidare bereda ökad möjlighet att övervaka förändringar i de skattskyldigas förmögenheter, en omständighet som har stor betydelse för vinnande av kännedom om inkomster av svårkontrollerbar beskaffenhet.

I fråga om behovet av en är från år fortlöpande kontroll stå obligations— räntorna närmare avkastning av andra tillgångar i fasta placeringar än aktieutdelningar. Även en stickprovskontroll torde enligt de sakkunnigas mening kunna bliva effektiv i fråga om inkomst av kapital i allmänhet. Därest nämligen vid taxering konstaterats, att skattskyldig äger tillgångar, torde taxeringsmyndigheterna icke utan närmare förklaring godtaga, att sådana tillgångar icke redovisas i deklarationer för senare år. Detta skäl äger full giltighet jämväl i fråga om obligationsräntor. Mot anordnande av en sluten kontroll kan direkt åberopas de praktiska olägenheter, vilka fram- hållits av chefen för finansdepartementet i förenämnda proposition nr 210 till 1927 års riksdag.

De sakkunnigas förslag.

Ehuru enligt de sakkunnigas förslag kontrollen över obligationsräntor skulle anordnas enligt stickprovsprincipen, erfordras dock att de skattskyl- diga vid varje tillfälle, då de uppbära sådana räntor, fullgöra en särskild uppgiftsplikt i huvudsak överensstämmande med den, som föreslagits be- träffande utdelning. Från sådan uppgiftsplikt böra emellertid uteslutas räntor, vilka utbetalas å obligationer utan att vare sig kupong eller särskilt kvitto avlämnats. Härigenom bliva från denna uppgiftsskyldighet fritagna exempelvis räntor å obligationer, som inskrivits i statsskuldboken eller på likartat sätt registrerats och å vilka ränta utbetalas utan att certifikat behöver företes. Emellertid skulle riksgäldskontoret och andra institutioner, som i dylik ordning utbetala räntor, enligt särskild bestämmelse bliva skyldiga att efter anmaning lämna uppgift om sådana räntor. För den händelse ränta utbetalas mot avstämpling eller annan anteckning å obliga- tion eller därmed jämställd förskrivning, kommer även en sådan särskild uppgiftsplikt att åligga låntagaren.

I den särskilda uppgift, som skattskyldig skulle hava att lämna vid lyftande av—ob—ligationsränta', skola i huvudsak" samma'uppgifter meddelas, ' som föreskrivits beträEande utdelningar. Men därutöver skall, därest ränte- tagaren förvärvat obligation efter det ränta å densamma senast förfallit till betalning, upplysning lämnas om tidpunkten för förvärvet. Då vidare skatt— skyldig enligt de sakkunnigas förslag skall i självdeklaration lämna speci— fikation rörande obligationsräntor samt i denna specifikation angiva tid— punkten för förvärv eller försäljning av under beskattningsåret inköpta eller försålda obligationer, torde beskattningsmyndigheterna kunna på ett tillfredsställande sätt utöva kontroll över en riktig beskattning av obliga- tionsräntor jämväl där till följd av förändringar i äganderätten mellan två förfallodagar skattskyldighet för räntan åvilar mer än en person.

Därest räntekupong översändes för inlösen från utlandet, må i stället för uppgift i vanlig ordning godtagas en försäkran, att räntetagaren icke är här i riket bosatt och sålunda icke skattskyldig för ränta å obligation. Uttrycklig föreskrift härom har icke ansetts behöva stadgas i taxerings- förordningen. Däremot torde med tillämpning av 35 $ 7 mom. en anvis- ning härom böra införas i deklarationsformuläret, vilket skall fastställas av Kungl. Maj:t. Då detta formulär såsom nämnts bör hava i huvudsak samma uppställning som det formulär, vilket skulle användas vid lyftande av utdelning, har något särskilt förslag till sådant formulär icke ansetts behöva redan nu utarbetas.

Det torde icke vara omöjligt att anordna de skattskyldigas uppgiftsplikt så, att dessa icke nämnvärt betungas genom densamma. Vid överlämnande av kuponger för inlösen till bank plägar nämligen banken avfordra ägare av obligation eller förlagsbevis en förbindelse att återlösa kupongerna, därest de för inlösen avlämnade å förbindelsen specificerade kupongerna icke infrias av gäldenären. Säkerligen torde det icke möta större svårig- heter att utarbeta ett uppgiftsformulär, som samtidigt tillgodoser taxerings- myndigheternas och bankernas intresse, och vilket möjligen kunde avlämnas i två genomskriftsexemplar.

Det ligger i sakens natur att, därest stickprovskontrollen skall bliva effektiv samt icke förorsaka onödigt besvär för dem, som hava att lämna myndigheterna medverkan, densamma i tillämpningen ställer särskilda krav på taxeringsmyndigheterna. De sakkunnigas förslag bygger därför på, att allmänna ombudet hos den mellankommunala prövningsnämnden i sin egen- skap av skattedirektör skall utöva anmaningsrätten. Han torde därvid kunna antingen hos obligationslåntagarna begära avlämnande av samtliga uppgifter, avseende vissa emissioner, eller ock vända sig direkt till banker och andra, som inlöst kuponger, med begäran om de uppgifter, som avse under viss tidrymd inlösta kuponger. Fördelen med den förstnämnda ut- vägen är närmast den, att därigenom kan övervakas, i vilken omfattning kontrolluppgifter avlämnats i fråga om viss emission och vilka resultat kontrollen medfört beträffande denna. Användes äter den andra utvägen, komme möjligen bankernas arbete för kontrollen att minskas, då de icke skulle behöva verkställa uppsortering av uppgifterna å de olika emissionerna. Därtill kommer, att kontrollen därigenom komme att spridas över ett större antal emissioner samt att, då ränta å obligationer regelmässigt utbetalas två gånger årligen i lika stora rater, ett mindre antal uppgifter erfordras för att vinna i stort sett samma resultat i kontrollhänseende som med an— vändande av förstnämnda metod skulle kunna uppnås. Otvivelaktigt måste det anses mest ändamålsenligt att hava möjlighet att använda båda ut— vägarna vid sidan av varandra, och de sakkunnigas förslag har utarbetats för tillgodoseende av ett sådant syfte.

Sedan uppgifterna kommit taxeringsinspektionen till handa samt eventuellt de uppgifter frånskilts, som avse banker, försäkringsbolag och från skatt-

skyldighet frikallade personer, skulle uppgifterna översändas till veder— börande länsstyrelse. Rapport rörande resultatet av obligationsräntekon- trollen skulle årligen lämnas taxeringsinspektionen, som med ledning därav kunde överblicka behovet av kontroll. Visar det sig, att det föreligger ett jämförelsevis stort behov av kontroll, bör Skattedirektören för efterföljande taxeringar infordra ett ökat antal uppgifter, medan i annat fall det kan befinnas tillräckligt att införskaffa ett jämförelsevis ringa antal uppgifter och eventuellt vissa år låta denna del av kontrollen helt vila.

Med hänsyn till vad nu anförts har det ansetts, att anmaningsrätten ute- slutande bör överlåtas till Skattedirektören. Därest landskamrerare skulle anse sig behöva tillgång till sådana uppgifter, har han att vända sig till Skattedirektören, som kan föranstalta om uppgifternas införskaffande.

Den föreslagna ordningen skulle säkerligen icke behöva försena taxerings- arbetet. Uppgifterna skulle nämligen utan egentlig olägenhet kunna av— lämnas vid samma tidpunkt som de uppgifter till ledning för annans taxe- ring, vilka skola avlämnas utan anmaning. Även om skattskyldig skulle vinna kännedom om vilka obligationer, som ett särskilt år komme att bliva föremål för uppgiftsplikt, innan han avlämnat deklaration, skulle det vara förenat med avsevärd svårighet för honom att utnyttja denna kunskap ej minst med hänsyn till att i fråga om obligationer, som icke återfinnas i av honom föregående år avgiven deklaration, skall vid lyftande av utdelning anteckning hava gjorts angående förvärvstiden.

I fråga om uppgift rörande försålda obligationskuponger, som överlåtits utan samband med försäljning av obligation, har skyldighet föreslagits att utan anmaning avlämna den av säljaren avgivna uppgiften till taxerings— myndighet. Härigenom torde man kunna förvänta, att sådana överlåtelser iavsikt att. söka undgå kontrollen icke skola för framtiden komma att företagas.

D. Banktillgodohavanden och därav härllytande räntor.

Gällande bestämmelser och tidigare förslag om utvidgad uppgiftsplikt.

Enligt 35 $ 1 mom. 0) taxeringsförordningen föreligger skyldighet för styrelse för bankbolag,.sparbank eller annan penningförvaltande inrättning . att i särskilda fall efter anmaning av landskamrerare eller taxeringsnämn— dens ordförande lämna uppgift om namngiven skattskyldigs ränteinkomst från den penningförvaltande inrättningen ävensom om beloppet av den skattskyldiges innestående medel vid viss angiven tidpunkt.

Enahanda skyldighet var föreskriven även i 1910 års taxeringsförordning. Bestämmelse därom infördes i förordningen genom beslut av 1920 års riks- dag. Ganska snart efter det denna särskilda uppgiftsplikt införts erinrades, att densamma icke vore tillräcklig för vinnande av tillfredsställande kon- troll över taxering av ränta å banktillgodohavanden samt väcktes förslag om införande av skyldighet för penninginrättning att utan särskild anma—

ning lämna taxeringsmyndigheterna sådan uppgift. Gentemot ett motionsvis vid 1924 års riksdag framställt förslag om en sådan utvidgning av upp- giftsplikten framhöll bevillningsutskottet (bet. nr 15), att utom den betun- gande arbetsbörda uppgiftsplikten komme att föranleda bankerna och spar— bankerna med deras stora antal insättare, taxeringsmyndigheternas arbets- material därigenom skulle ökas högst väsentligt samt att det redan med föreliggande uppgiftsplikt mången gång yppade sig svårigheter för dessa myndigheter att fullt utnyttja tillgängligt arbetsmaterial.

Även andra förslag hava framställts för vinnande av förbättrad kontroll, därvid nyss nämnda konsekvenser av en allmän uppgiftsplikt i viss mån beaktats.

Sålunda anfördes i yttrande över 1923 års taxeringssakkunnigas förslag till taxeringsförordning rörande denna fråga av länsstyrelsen i Blekinge län:

»Den nu gällande föreskriften, att bank eller penningförvaltande inrättning är skyldig att efter anmaning i särskilt fall lämna uppgift om namngiven persons ränteinkomst m. m. hos inrättningen, har visat sig vara av föga värde, enär, så snart dylik odeklarerad ränteinkomst för ett år kunnat anträffas, följande år ifrågavarande penningar försvunnit från alla banker i orten och ej vidare kunnat av taxeringsnämnden återfinnas vare sig till kapital eller ränta. En utsträckning av uppgiftsplikten för bankerna i detta fall är här i länet allmänna önskan bland taxeringsnämndsordförandena å landsbygden, och länsstyrelsen vill påpeka, att synnerligast de lantbrukare, som här äro ordförande i taxeringsnämnderna och för övrigt mycket dugliga och rätt- skaffens personer, mest energiskt yrka på utsträckning av ifrågavarande uppgiftsplikt såsom ett rättfärdighetskrav från den ansvarskännande all- mänhetens sida.»

Därjämte framhöll länsstyrelsen, att om vanlig räntegottgörelse åtminstone för ett sammanlagt belopp av 300 eller kanske 500 kronor måste uppgivas, detta ej skulle medföra något oskäligt betungande av bankerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anförde följande:

»Skyldigheten för banker att på anmaning lämna uppgifter om skatt- skyldigs innestående medel och deras avkastning har varit till mycket stor nytta vid taxeringen. Det har emellertid konstaterats en benägenhet hos de skattskyldiga att insätta medel i mycket avlägsna banker, där förfråg- ningar icke riskeras. Detta har medfört, att förfrågningarna måste göras hos samtliga banker i en betydande omkrets kring skattskyldigs hemort. Av yttranden, sem fällts av bankdirektörer. har emellertid kunnat förstås, att insättningar i betydande omfattning göras skriftligen hos banker äveni andra län än det, där den skattskyldige hör hemma, och i många fall har man haft anledning med säkerhet antaga, att skattskyldig haft betydande sparmedel, som icke framgått genom anställda förfrågningar. Det vore så- ledes önskvärt, att bankerna bleve pliktiga utan anmaning lämna uppgifter om innestående medel, som tillhöra personer utanför det län, där bankkon- toret är beläget. Detta borde knappast vålla större svårigheter.»

Chefen för finansdepartementet anförde vid föredragning av proposition nr 210 till 1927 års riksdag bland annat:

»Den av länsstyrelsen i Blekinge län förordade inskränkta uppgiftsskyl- digheten skulle visserligen icke medföra ett så överväldigande antal upp- gifter, som om ingen gräns nedåt funnes. Likväl måste antagas, att upp- gifterna skulle bliva ganska talrika. En på så sätt begränsad uppgiftsskyl- dighet torde dock knappast motsvara önskemålen, då därigenom ränta å sparkasseräkningar endast undantagsvis skulle uppgivas. Det är dessutom fara värt, att ett stadgande i dylik riktning skulle medföra försök att kringgå bestämmelsen genom att medel uppdelas å flera håll. Därtill kom— mer, att, enligt vad som uppgivits, det stundom ställer sig synnerligen svårt för bankerna att beträffande olika räkningar konstatera räkningshavarens identitet. I det framlagda förslaget har därför någon bestämmelse i antydd riktning icke upptagits.»

Vid 1928 års riksdag väcktes två motioner, II: 471 och II: 481, åsyftande effektivare kontrollbestämmelser beträffande ränta å banktillgodohavanden.

I förstnämnda motion hemställdes, att styrelse för bankbolag, sparbank och annan penningförvaltande inrättning samt enskilda låntagare måtte åläggas att årligen utan anmaning för varje insättare, delägare eller lån— givare lämna uppgift angående dels ränteinkomsten under beskattningsåret och dels hela beloppet av de vid beskattningsårets slut innestående medlen, dock att ränteinkomst under 20 kronor per år eller kapitalbelopp under 500 kronor icke behövde uppgivas.

I motionen II: 481 påyrkades åläggande för styrelse för bankbolag, spar- bank och annan penningförvaltande inrättning att utan anmaning lämna uppgift om skattskyldigs ränteinkomster från den penningförvaltande in- rättningen ävensom om beloppet av skattskyldigs innestående medel vid viss angiven tidpunkt utan begränsning med hänsyn till storleken av ränte— inkomsten eller de innestående medlen. Alternativt ifrågasattes i motionen, att uppgiftsskyldighet icke skulle avse räntegottgörelse till mindre belopp, exempelvis under 300 kronor eller möjligen 500 kronor.

I enlighet med vad 1928 års särskilda utskott föreslog anhöll riksdagen i skrivelse den 1 juni 1928 nr 344 bland annat, att Kungl. Maj:t ville, med beaktande av vad särskilda utskottet därom anfört, föranstalta om ut— redning rörande frågan, huruvida och i vilken form effektiv kontroll därå, att ränteinkomster och förmögenhet bestående av utlånat kapital bleve be- hörigen beskattade, skulle. kunna åvägabringas"

Särskilda utskottets motivering för denna anhållan återfinnes å sid. 31 i detta betänkande.

1929 års bevillningsutskott anförde rörande nu ifrågavarande spörsmål i sitt betänkande nr 17 följande:

»Enligt utskottets mening torde det icke saknas möjlighet att åstadkomma en i stort sett tillfredsställande kontroll beträffande beskattningen av i ban- ker och andra penninginrättningar innestående medel samt därav härflutna räntor, utan att vare sig penninginrättningarna eller taxeringsmyndigheterna ! bliva över hövan betungade. En förutsättning för vinnande av sådan kon-

troll torde vara att, såsom 1928 års särskilda utskott framhållit, penning- * inrättningarna äga så tillförlitlig kännedom om insättarnas namn och hem-

vist, att dessa kunna behörigen identifieras. De register dessa inrättningar föra över insättare borde vidare lämna upplysning även för sådana fall, att räkningen tagits i en persons namn, medan rätten att uttaga medel å densamma förbehållits annan. Dessa register borde, därest penninginrätt- ningarna icke anses böra belastas med skyldighet att efter anmaning lämna upplysningar ur detta register, på anfordran hållas tillgängliga för taxe- ringsmyndighet inom ort, där bankkontoret är beläget. Denna taxerings- myndighet skulle åligga att meddela taxeringsmyndighet å annan ort upp- lysning rörande de tillgodohavanden och räntor, därstädes skattskyldig person innehaft eller åtnjutit från bankkontoret. Granskningen av dessa konto— register synes böra förbehållas landskamreraren eller av honom utsett om- bud.»

Utländsk lagstiftning.

I Danmark föreligger enligt $ 26 statsskattelagen skyldighet för styrelser för banker, kreditföreningar och sparkassor m. fl. att på anfordran lämna de upp- lysningar, som kunna tjäna skatteråden och landsöverskatterådet till vägled- ledning vid taxering. I av finansministeriet utfärdade anvisningar till lagen har framhållits, att skatteråden vid upplysningars inhämtande hava att framgå med varsamhet. Sålunda böra skatteråden beträffande insättares konton i banker och sparkassor själva överväga, huruvida upplysningar anses nödvändiga för taxering av den eller de namngivna personer, varom fråga är, och det är icke tillräckligt, att rådet endast hänvisar till att taxe— ringsmyndigheten i första instans har ansett upplysningen erforderlig. Därest banken skulle vägra att lämna uppgift, avgör finansministern, om skyldig- het därtill föreligger.

I Storbritannien har icke skyldighet stadgats för bank att lämna uppgift rörande insättares tillgodohavanden. I ett år 1919 av en kunglig kommission avgivet förslag rörande inkomstskatten förordades bland annat, att bank skulle åläggas att på framställning av skatteinspektör upplysa, huruvida i framställningen angiven person hade räkning hos banken. Detta förslag har emellertid icke genomförts och såsom skäl härför har åberopats, att en sådan bestämmelse ansetts oförenlig med banksekretessen. Därest skatte— inspektör vill erhålla kännedom om skattskyldigs bankräntor eller dennes förhållande i övrigt till bank, anmodas skattskyldig att lämna av veder- börande banker verifierade redogörelser angående storleken av åtnjutna räntor samt hans ekonomiska mellanhavanden med banken. Vägran att efter- komma sådan begäran torde ytterst sällan förekomma, då därigenom den vägrandes ställning i taxeringshänseende blir mycket försvagad och han, för den händelse sådan utredning icke sedermera av honom presteras, praktiskt taget torde sakna möjlighet att erhålla ändring i åsatt taxering.

I Frankrike saknades tidigare direkta lagbestämmelser rörande bankers skyldighet att lämna upplysning om insättares tillgodohavanden. Emellertid brukade man understundom vid granskning av bankföretagens bokföring inhämta upplysningar rörande storleken av insättares tillgodohavanden och andra mellanhavanden med bankerna. Från bankhåll gjordes emellertid

& l l l l l

gällande, att bank icke vore skyldig att för kontroll över insättares taxe- ring tillhandahålla sin bokföring. Genom finanslag den 31 maj 1933 har stadgats rättighet för taxeringsmyndigheterna att genom granskning av banks bokföring och därtill hörande handlingar vinna upplysning om ifråga— varande förhållanden.

I Tyskland har på grund av inflationens följder kontrollen över bankräntor tidigare ansetts sakna större betydelse. I Reichsabgabenordnung av den 13 december 1919 fanns ursprungligen inrymd en bestämmelse ($ 189), enligt vilken bank var skyldig att på anfordran avlämna förteckning å sina in— sättare. Denna skyldighet borttogs såsom en åtgärd i syfte att vinna en stabil valuta. Emellertid äro bankerna alltjämt skyldiga att i fråga om namngivna personer lämna alla de upplysningar, som kunna erfordras för taxering.

I Amerikas Förenta Stater hava inga särbestämmelser stadgats för kon— troll över taxering av ränta å banktillgodohavanden. Har ränta utgått med minst 1500 dollars till en och samma person under ett år, skall enligt den allmänna bestämmelsen rörande uppgiftsplikt upplysning därom lämnas utan särskild anmaning. Det står vidare i taxeringsmyndigheternas makt att vid granskning av bankföretagens räkenskaper förskaffa sig kännedom om ränta åbanktillgodohavanden.

Statistik.

Av tillgängliga statistiska uppgifter hava de sakkunniga sammanställt följande uppgifter angående hos de enskilda sparbankerna, postsparbanken och affärsbankerna insatta medel under år 1931.

Från år 1926 1 till år 1932 hava räkningarnas antal stigit med 1 201 745 samt summan av insättarnas tillgodohavanden med 722 557 000 kronor (se bilaga 7). Av de ökade tillgodohavandena belöpa 430 miljoner kronor å de enskilda sparbankerna, 192 miljoner kronor å postsparbanken och 1005 miljoner kronor å aEärsbankerna.

De räntor, som tillfallit insättarna under 1931 kunna ej exakt beräknas. Sammanlagt torde räntorna kunna uppskattas till 260 miljoner kronor, därav från enskilda sparbanker 125 miljoner kronor, från postsparbanken 10 mil- joner kronor, (11 541 036 kronor) samt från affärsbankerna omkring 125 miljoner kronor. Att tillförlitligt beräkna, huru stor del av ränteinkomsten, som belöpt å andra än sådana, som icke äro skattskyldiga eller för vilka ränteinkomsten utgjort inkomst av rörelse, torde knappast vara möjligt. Sannolikt torde emellertid de räntebelopp, å vilka kontroll kan vara er- forderlig, röra sig om cirka_200 miljoner kronor.

Å postgirokonton hava insättarna år 1931 tillgodoförts räntor med i runt tal 300 000 kronor. Vid 1931 års utgång uppgick antalet postgirokonton till 47 771 med en medelbehållning under året av 57 516 578 kronor.

1 Jfr statistik införd i 1928 års kommunalskatteutskotts utlåtande nr 1.

A .. Insättarnas till. Medelstorlek uta] rak- . .. . godohavanden av varje rak- nmgar den 31 d 3 d . (1 december 1931 en 1 ecem- mng en 31 ber 1931 december 1931 Enskilda sparbanker ....................................... 3 090 533 3 051 029 234 987 Postsparbankeu ............................................ 1 402 072 381 606 488 272 Afiärsbanker : Sparkasseräkning ......................................... 2 039 179 686 158 475 336 Checkräkning ............................................ 141 351 437 819 514 3 097 Uppsägningsräkning .......... . ........................ 12 516 172 691 734 13 797 Depositions- och kapitalråkning ..................... 523 680 2 256 987 603 4 309 Summa 7 209 331 6 986 293 048 939

Antalet insättare med tillgodohavanden hos Kooperativa förbundet den 31 december 1932 utgjorde omkring 117 000 och den sammanlagda behåll— ningen av dessa personers tillgodohavanden utgjorde vid 1932 års utgång 71 309 816 kronor. Insättarna tillgodofördes under år 1931 räntor med till- hopa 2 789 857 kronor.

Antalet affärsbanker utgör för närvarande 30 och antalet bankkontor be- löper sig till något över 1 000. A cirka 640 platser i landet finnas bank- kontor. Sparbankernas antal utgör 480, och huvudkontor för självständiga sparbanker torde finnas å cirka 440 platser, därav i omkring 100 städer. Av de i städerna belägna sparbankerna äro att döma av namn eller i reg- lemente angivet verksamhetsområdes omfattning omkring halva antalet i övervägande grad avsett för kringliggande landsbygd. Vad beträffar å lands- bygden befmtliga sparbanker äro omkring 300 rena bygdesparbanker med verksamhetsområdet begränsat till en eller två socknar samt omkring ett 40-tal, avsedda för större områden.

Antalet sparbanker, beloppet av insättarnas tillgodohavanden och ränte— gottgörelse m. m. fördelade länsvis år 1929, framgå av bilaga 8.

Brister i gällande kontroll m. 111.

Av det anförda framgår, hurusom frågan om kontroll över banktillgodo- havanden och räntor därå tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Man torde dock knappast vara berättigad att därav draga den slutsatsen, att ifråga- varande räntor och tillgodohavanden skulle lämnats odeklarerade i propor— tionsvis större omfattning än andra intäkter och tillgångar, som icke effek- tivt kontrolleras. Orsaken till att spörsmålet skjutits i förgrunden ligger väl snarast däri, att nära nog varje taxeringsnämnd i landet varit i till- fälle att iakttaga de menliga verkningarna av den ofullständiga kontrollen å detta område. Det är med hänsyn härtill förklarligt, att gång efter annan yrkanden framställts på, att uppgiftsplikten skall göras ovillkorlig samt

Aim” avdel— Antal mot- . Insättarnas l. ä n , Antal mugskontor böcker vid Gottgjorde medel vid sparbanker 011023???- årets slut mutor årets slut

Malmöhus ..... . ............... 62 25 523 295 28 822 515 657 260 538 Göteborgs o. Bohus ......... 13 43 229 842 12 772 419 292 134 621 Kristianstads .................. 79 1 197 959 10 094 212 230 084 851 Stockholms stad ............ 1 11 211 940 9 590 514 218 539 988 Jönköpings ..................... 29 10 135 362 5 582 094 128 046 184 Östergötlands .................. 41 65 134 238 4 936 811 114 783 059 Skaraborgs .................... 13 31 100 797 4 327 234 100 906 518 Örebro ........................... 18 20 122 557 4 275 254 106 640 829 Kalmar ........................... 41 17 98 421 3 986 658 91 433 234 Älvsborgs ........................ 13 15 106 165 3 971 147 93 553 834 Hallands ...................... 13 93 768 3 672 735 84 375 420 Södermanlands ............... 13 16 100 732 3 398 549 78 617 642 Kronobergs .................... 28 23 86 703 3 382 600 78 106 354 Värmlands ..................... 13 40 86 539 3 391 371 77 442 200 Västmanlands .................. 7 51 82 518 3 312 491 78 077 344 Blekinge ........................ 25 3 81 346 3 253 897 73 982 685 Kopparbergs .................. 13 99 96 336 3 199 524 73 746 591 Gävleborgs ..................... 10 37 116 461 2 991 379 72 609 260 Stockholms (län) ............... 3 43 68 479 2 737 180 61 999 809 Uppsala ........................ 4 1 58 635 2 674 623 59 548 260 Västernorrlands ............... 5 35 60 992 1 343 579 31 126 311 Västerbottens .................. 3 37 31 917 913 633 24 427 555 Norrbottens ................... 11 — 20 605 903 966 20 514 061 Gotlands ........................ 28 22 27 682 763 271 18 720 808 Jämtlands ..................... 2 — 15 871 710 958 17 270 354

Summa 488 043 | 2889 100 125 008 014 esse 948 310

' omfatta så .gott som varje räntebelopp, oavsett dess storlek. Det bör emeller— tid ihågkommas, att varje förstärkning av kontrollen förorsakar nya kost- nader och att dessa uppenbarligen måste bliva proportionsvis högre i fråga om mindre inkomstbelopp än beträffande större. emellertid de sakkunniga icke velat göra gällande, att en sådan skärpning av kontrollen skulle föranleda kostnader till större belopp än vad som skulle kunna beräknas därigenom tillfalla det allmänna i form av ökade skattein- komster eller de fördelar, vilka skulle kunna beredas genom sänkning i utdebiteringen till följd av ökat skatteunderlag.

Mot gällande kontrollsystem torde i huvudsak följande kunna erinras, Detsamma förutsätter en mera ingående kännedom om de skattskyldigas

Med det nu anförda hava

ekonomiska förhållanden än taxeringsnämnden ens i de mindre distrikten är landet torde besitta. Så torde det ofta, efter det skattskyldig avlidit, hava visat sig, att han ägt tillgångar och åtnjutit räntor, som icke deklarerats, utan att taxeringsnämnden tidigare tvivlat på riktigheten av hans deklara- tionsuppgifter. I städerna, framför allt de större, har det givetvis mött särskilt stora svårigheter att bedöma, huruvida den ena eller andra skatt- skyldige skäligen kan antagas hava fordringar hos bank eller, vilket är mycket vanligt, om hans verkliga tillgodohavanden överstigit de deklarerade. Förfrågningarna hos bankerna torde i de större städerna hittills företrädes- vis hava avsett antingen sådana personer, som av en eller annan anledning ansetts böra göras till föremål för en mera ingående allmän undersökning eller också sådana, som stickprovsvis utvalts, i regel tillhörande en särskild kategori av inkomsttagare, inom vilken denna form av sparande är jäm- förelsevis vanlig. För affärsbankerna i de största städerna torde det van- ligen vara förenat med avsevärt arbete att fastställa, huruvida en omfrågad person haft räkning hos banken, i vart fall då det gällt personer med mera allmänt förekommande tillnamn. I Stockholm har under ett vart av åren 1928—1932 förekommit, att bank efter förfrågan lämnat uppgift, att den omfrågade icke innehaft konto hos banken men att på grund av upplysningar av den skattskyldige kunnat konstateras att bankens uppgift icke varit riktig. Då bankernas oriktiga uppgifter otvivelaktigt föranletts av att anteckningarna rörande insättarna icke varit tillräckligt fullständiga för iden- tifiering av dessa, skulle säkerligen en förbättring kunna åstadkommas, därest bankerna av insättarna infordrade uppgifter rörande fullständiga ' förnamn och möjligen även födelseår. Såsom en olägenhet med det nuvarande förfarandet måste jämväl betecknas, att banken kan bibringas den uppfattningen, att de personer, som omfrågats, icke tillfredsställande fullgjort sin deklarationsplikt. Genom att vissa banker ansett iakttagande av bankkutym fordra, att kunden underrättas angående av taxeringsmyn— digheterna framställd förfrågan, hava de skattskyldiga kommit att onödigtvis irriteras. En ytterligare olägenhet är, att åtminstone mera förslagna skatt- skyldiga lätt undandraga sig kontrollen. Ett av de tillvägagångssätt, som kommit till användning, har framhållits av länsstyrelsen i Malmöhus län. En annan stundom använd metod består däri, att insättaren placerar medlen i annan persons namn, vanligen uppdiktat men med dragningsrätt för insättaren.

Oaktat gällande kontrollsystem är behäftat med brister, torde dock det- samma medfört ur taxeringssynpunkt goda verkningar. Huruvida detsamma i högre grad avskräckt insättare från att lämna oriktiga deklarationer är däremot tvivelaktigt. År 1929 verkställdes i Stockholm en särskild under- sökning, avseende 139 personer, som ägde tillgodohavanden i Allmänna sparbanken till belopp av minst 5 000 kronor. Resultatet av denna gransk- ning har redovisats å sid. 42 och av denna framgår, att av de personer,

som före år 1929 lämnat oriktiga uppgifter rörande bankräntor, i 1929 års deklarationer endast en sjundedel rättat förut lämnade oriktiga uppgifter.

Synnerlig vikt bör fästas vid, att ett reformerat kontrollsystem ordnas så, att detsamma, utan att förlora i effektivitet, icke oskäligt betungar vare sig taxeringsmyndigheterna eller uppgiftslämnarna. I den mån så låter sig göra bör tillses, att banksekretessen skyddas, och att undersökningar så bedrivas, att icke irritation framkallas hos dem, som riktigt fullgjort sin deklarationsplikt. '

Den av länsstyrelsen i Malmöhus län förordade utvägen eller att skyldig— het skall åläggas penninginrättningar att lämna uppgift om de personer, som hava medel innestående hos bankkontor inom annat län än det, där insättaren är bosatt, skulle råda bot allenast på en av de olägenheter, som vidlåda gällande kontrollsystem. Härtill kommer att sannolikt föga vore vunnet med att pålägga en sådan särskild uppgiftsplikt, då det antagandet ligger nära till hands, att flertalet av de skattskyldiga, som på nu nämnda väg sökt undandraga sig kontroll, skulle komma att som adress angiva ort inom det län, där bankkontoret är beläget.

Hänsyn till banksekretessen.

I fråga om uppgiftspliktens förhållande till banksekretessen hava de sak- kunniga ansett sig böra åberopa ett uttalande av chefen för finansdeparte- mentet i det vid propositionen nr 283 till 1918 års riksdag fogade stats- rådsprotokollet av i huvudsak följande lydelse:

»Mot förslaget har i huvudsak erinrats, att banksekretessen därigenom skulle hävas. Givetvis bör ett slopande av banksekretessen ej ske onödigt- vis, men det måste betonas, att vikten av densammas bibehållande. också kan överskattas. Visserligen givas många fall, där banksekretessen till— godoser ett verkligt ock berättigat intresse, men det torde nog också före— komma tillfällen, då den tjänar att skydda affärstransaktioner, som ej tåla en närmare granskning».

Bevillningsutskottet vid 1918 års riksdag (bet. nr 45) anförde i denna fråga följande:

»Den kritik, som, enligt vad propositionen utvisar, från vissa håll riktats mot förslaget-, synes äga "sin tyngdpunkt i farhågor för banksekretessens obehöriga åsidosättande. Klart är, att det föreslagna stadgandet ej råkar i någon formell konflikt med banklagens regel i 258 © 'Enskilda förhållanden till bankbolag må ej i oträngt mål yppas'. Om oträngt mål i ett fall av förevarande art är ej fråga. Ser man åter till sakens reella sida, lärer risken för obehörigt blottande av affärshemligheter på denna väg ej vara synnerligen nämnvärd, särskilt då, såsom genom tillägg i 23 © taxerings— förordningen föreslagits, hithörande uppgifter skulle få samma skydd mot offentliggörande som deklarationerna».

i Redan den nuvarande lagstiftningen innebär ett erkännande av, att bank— l sekretessen icke äger tillämplighet gentemot taxeringsmyndigheterna. De

sakkunnigas förslag innebär bland annat överflyttande av vissa specialupp- gifter inom taxeringen från lekmän å särskilda tjänstemän. En sådan åtgärd är ju uppenbarligen ägnad att förminska olägenheterna ur sekretess- synpunkt av uppgiftspliktens utvidgande.

De sakkunnigas förslag.

Frågan om möjligheterna att anordna en tillfredsställande kontroll över taxering av banktillgodohavanden och därav härflytande räntor är i hög grad avhängig av spörsmålet om, efter vilka riktlinjer den nya taxerings- organisationen ordnas. Uppenbart är att man med den nuvarande organisa- tionen icke har tillnärmelsevis lika stora möjligheter att ordna denna kontroll på ett effektivt sätt som med en fastare, under starkare medverkan av fackmän uppbyggd organisation. De sakkunniga hava vid de i det följande gjorda beräkningarna utgått från att en reform av taxerings- organisationen i enlighet med av de sakkunniga föreslagna riktlinjer kommer till stånd.

Innan ställning tages till frågan om sättet för kontrollens anordnande, är det givetvis nödvändigt att söka vinna en uppfattning, i vilken omfatt- ning taxeringsmyndigheterna skulle kunna fullt utnyttja från bankerna och andra penninginrättningar för ifrågavarande ändamål lämnade uppgifter. En viss vägledning lämna erfarenheterna från taxeringsarbetet under hösten 1929, då såsom förut nämnts, undersökning verkställdes rörande viss räknings- havare i Allmänna sparbanken. I Stockholm omfattade denna undersök- ning de insättare, till ett antal av 139, som ägde tillgodohavande i nämnda bank till belopp av minst 5 000 kronor. Arbetet var anförtrott åt en sär- skild tjänsteman, som uteslutande sysslade med denna uppgift under omkring 2 1/, månader. Det oaktat hann man företaga realgranskning endast ifråga om 97 personer, medan övriga 42, vilka deklarerat tillgodohavanden i ford- ringar till större belopp än deras i nämnda bank insatta medel, icke blevo föremål för närmare granskning. Samtliga banker i huvudstaden tillfrå— gades angående storleken av de tillgodohavanden nämnda 97 personer haft hos bankerna. Samtidigt anmodades de skattskyldiga att specificera i själv— deklaration upptagna räntebelopp och fordringar. Vid jämförelse mellan de skattskyldigas och bankernas uppgifter visade sig att icke mindre än 48 av ifrågavarande 97 personer upptagit ränteintäkter och tillgodohavanden för lågt. Härefter vidtogs närmare undersökning av sistnämnda 48 per- soners inkomstförhållanden under beskattningsåret och de fem närmast dess- förinnan förflutna åren. I den mån summan av skattskyldigs levnadskost- nader och under nämnda tidrymd gjorda besparingar översteg av honom dekla- rerade inkomster, avfordrades han ytterligare förklaringar. Denna särskilda granskning, som tog i anspråk två tjänstemäns arbetskraft under omkring 3 månader, föranledde en sammanlagd höjning av till inkomst- och för- mögenhetsskatt taxerade belopp av något över 450 000 kronor. Största delen därav motsvarade inkomst av annan förvärvskälla än kapital, huvudsakligen

inkomst av rörelse. Undersökningarna försvårades i hög grad genom att flera av de skattskyldiga till en början sökte att förklara den bristande överensstämmelsen mellan deklarerad inkomst samt levnadskostnader och besparingar med att de haft förvärv av icke skattepliktig natur såsom arv, gåvor m. 111. Det var icke ovanligt att en och samma skattskyldig ägde tillgodohavande å ett flertal räkningar, i ett fall å över 30 olika sådana. Praktiskt taget samtliga ifrågavarande personer hade deklarerat någon inkomst av kapital men i regel endast en bråkdel, i vissa fall mindre än 1/10 av den verkligt åtnjutna. _

Någon annan utväg att vinna en tillfredsställande kontroll finnes enligt de sakkunnigas mening icke än den, att av penninginrättningarna förda förteckningar över insättarna och dessas tillgodohavanden i en eller annan form göras tillgängliga för taxeringsmyndigheterna. Självfallet är att pen- ninginrättningarna icke böra åläggas att lämna uppgifter i sådan omfattning, att materialet icke kan utnyttjas vid taxeringen. Att så skulle bliva för— hållandet, därest varje år uppgifter komme att lämnas rörande samtliga insättare, är tydligt. Men även om, på sätt särskilda utskottet vid 1928 års riksdag antytt, skyldigheten att lämna uppgifter, begränsades till vissa år, skulle endast en bråkdel av uppgiftsmaterialet hinna utnyttjas och detta även om granskningen komme att pågå under hela den tidrymd eftertaxe- ring må åsättas. Närmast till hands ligger därför att söka nå det åsyftade målet genom en ändamålsenligt anordnad stickprovskontroll i överensstäm- melse med de av 1929 års bevillningsutskott förordade riktlinjerna, ett kontrollsystem som numera användes i flera utländska stater.

En oundgänglig förutsättning för att en på stickprovsgranskning grundad" kontroll skall vinna nödig effektivitet är av lätt insedda skäl den, att veder- börande granskare beredes största möjliga rörelsefrihet. Granskaren bör därför tillförsäkras oinskränkt rätt att taga del av hela det föreliggande uppgiftsmaterialet samt att granska detsamma under sådana betingelser, att de bästa resultaten kunna väntas uppnås. Inskränkningar i rätten att taga del av hela materialet leda ovillkorligen, såsom erinrats gent emot de av länsstyrelserna i Blekinge och Malmöhus län förordade anordningarna, till försök av. de skattskyldiga att genom särskilda. åtgärder undandraga sig * verkningarna av kontrollen. Såsom tidigare antytts bör vid en ändrad lagstiftning tillses, att kontrollen vid tillämpningen medför minsta möjliga kostnader och besvär för såväl myndigheterna som de uppgiftsskyldige. *

Ett oeftergivligt villkor för anordnande av en användbar kontroll är, att penninginrättningarna bliva i stånd att lämna sådana uppgifter rörande in— sättarna, att dessa kunna identifieras av myndigheterna utan större besvär än som kan anses oundgängligt nödvändigt. Kännedom erfordras i första hand rörande insättarnas fullständiga för.- och tillnamn-. Vidare "torde taxeringsmyndigheterna i allmänhet behöva kunskap om räkningshavarens bostadsadress. Särskilt i de fall, då insättaren är bosatt i annan kommun 13 —— 032033.

än den, där bankkontoret är beläget, torde upplysning i nu nämnda hänse— ende vara erforderlig för identifiering av insättaren. Genom att penning— inrättningen för anteckningar angående bostadsadresserna, kan det bliva möjligt att anordna stickprovskontrollen för ett särskilt år så, att den— samma kommer att omfatta alla å annan ort än insättningsplatsen bosatta räkningshavare. Det torde emellertid kunna förväntas, att bankerna, exempel- vis i sådana fall, där till följd av tillnamnets allmänna förekomst svårig- heter kunna tänkas uppstå att identifiera insättaren, bereda sig kännedom om födelseår eller införskaffa andra uppgifter, som erfordras för identi— fiering. Det torde vidare icke föreligga svårighet för penninginrättning att lämna erforderliga upplysningar, där bankräkning tagits i en persons namn, medan rätten att förfoga över medlen förbehållits annan. I övrigt bör, allt efter omständigheterna i de särskilda fallen och med ledning av vunna erfarenheter, den centrala taxeringsmyndigheten vidtaga åtgärder för att erforderliga uppgifter rörande de skattskyldigas personer skola kunna erhållas.

En annan förutsättning för ett ändamålsenligt utnyttjande av stickprovs— kontrollen är, att i självdeklarationerna banktillgodohavandena och därå åtnjutna räntebelopp redovisas mera specifikt än för närvarande är fallet. Ur kontrollsynpunkt vore det givetvis mest fördelaktigt, om varje särskilt tillgodohavande och räntebelopp specifikt redovisades med angivande av den penninginrättnings namn, i vilken tillgodohavandet innestode. Emellertid hava de sakkunniga icke ansett sig kunna underlåta att taga hänsyn till rådande obenägenhet bland räkningshavare att uppgiva de penninginrätt- ningar, i vilka de hava medel innestående. Med hänsyn härtill och då en specifikation, angivande beloppet av varje särskilt tillgodohavande samt å vilket slag av räkning beloppet innestår i förening med andra av de sakkunniga föreslagna åtgärder torde vara fullt tillräcklig för åstadkom- mande av en tillfredsställande kontroll, har ej skyldighet ansetts böra före- skrivas att i deklarationen angiva, hos vilken penninginrättning beloppet innestår. För övrigt torde i erforderliga fall kompletterande uppgifter böra infordras av de skattskyldiga. Vidare hava de sakkunniga föreslagit en lagbestämmelse, som ger Kungl. Maj:t befogenhet att medgiva skattskyldig *rätt att direkt till vederbörande landskamrerare (taxeringsavdelning) över— lämna specifikation över banktillgodohavanden och räntor. Härigenom har i möjligaste mån sörjts för, att icke till följd av uppgiftsplikten ekonomiska förhållanden komma att röjas, vilka den skattskyldige av naturliga skäl kan önska förbliva dolda även för taxeringsnämndens medlemmar.

Enligt de sakkunnigas mening bör kontrollen anordnas i huvudsak efter de linjer 1929 års bevillningsutskott uppskisserat. I vilken omfattning upp- gifter komma att införskaffas, blir närmast beroende av taxeringsmyndig- heternas förmåga att utnyttja materialet samt av behovet utav kontroll—

uppgifter. Hittills gjorda erfarenheter giva vid handen, att även ett jäm— förelsevis ringa kontrollmaterial bereder taxeringsmyndigheterna ett både omfattande och kvalificerat arbete. Emellertid torde kunna förväntas, att arbetet skall underlättas genom det föreslagna åliggandet för de skattskyl- diga att i viss utsträckning i självdeklaration specificera ifrågavarande till- godohavanden. Det är vidare tydligt att, i mån av att kontrollen kommer att bära frukt och verka avskräckande, behandlingen av uppgifterna kommer att taga mindre tid i anspråk än fallet var isamband med nyssnämnda vid 1929 års taxering företagna undersökning rörande räkningshavare med All— männa sparbanken.

Det är emellertid knappast sannolikt, att uppgifter komma att infordras i sådan omfattning, att därigenom uppgiftsplikten bleve oskäligt betungande för penninginrättningarna. Understundom torde det kunna vara till fördel ur kontrollsynpunkt, om uppgifterna införskaffades genom taxeringsmyndig- heternas direkta medverkan närmast så, att ombud för landskamreraren bereddes tillfälle att granska penninginrättningarnas register över insättare och deras konton. Det kan nämligen av lätt insedda skäl vara önskvärt, att insättare betages möjlighet att själv förskaffa sig kännedom, huruvida av honom innehaft konto gjorts till föremål för granskning eller icke.

På grund av det anförda hava de sakkunniga föreslagit införande av sär- skild skyldighet för bankbolag, sparbanker och andra penninginrättningar att efter anmaning av landskamrerare, i den omfattning som i anmaningen föreskrivits, lämna uppgift om storleken av insättares tillgodohavanden och räntan därå samt om insättares fullständiga namn och senaste för inrätt— ningen kända bcstadsadress så ock, därest annan än räkningshavare äger förfoga över räkningen, uppgift om den berättigades namn och senast kända adress. Skulle uppgiftsplikten föranleda penninginrättning oskäligt be— tungande arbete, må densamma av landskamreraren befrias från. sagda uppgiftsplikt men är penninginrättningen då skyldig att för landskamre- raren eller av honom utsett ombud hålla tillgänglig förteckning å in- sättare, vilken förteckning skall upptaga nyss nämnda uppgifter angående insättarna. Såsom sådana ombud synes närmast böra ifrågakomma hos länsstyrelsen anställd personal eller i undantagsfall ordförande i taxerings— nämnd.- Framställning av inrättningen ombefrielse från att själv "lämna uppgifterna torde regelmässigt utan vidare böra biträdas. Det oaktat hava de sakkunniga icke ansett ovillkorlig rätt böra stadgas för bank, att i stället för att själv lämna uppgifterna ställa ifrågavarande handlingar till förfogande. Svårigheter eller oskäliga kostnader skulle nämligen kunna uppkomma i och för sådan granskning av mindre, å landsbygden belägna bankkontors insättareregister. Anses i särskilt fall granskningen böra verkställas direkt genom landskamrerarens ombud, torde detta kunna äga rum, då enligt de föreslagna bestämmelserna i 33 $ 6 mom. landskam— reraren äger att erhålla tillgång till penninginrättningens bokföring med

196 därtill hörande handlingar för vinnande av upplysningar till ledning för insättares taxering.

De nu föreslagna kontrollbestämmelserna möjliggöra enligt de sakkunnigas mening utövande av tillfredsställande granskning över taxering av räntor å banktillgodohavanden. Kontrollsystemet ställer dock avsevärda fordringar vid tillämpningen såväl i fråga om planläggningen som vid utförandet. Sär- skilt viktigt är, att uppgifterna utväljas på ett sådant sätt, att framtida missbruk i deklarationshänseende förekommas samt försök att kringgå kon- trollen exempelvis genom överföring av belopp till annat bankkontor stävjas. Vid utväljande av uppgifterna har man sålunda att beakta bland annat in- sättningar överstigande visst belopp eller personer, som under året verkställt större insättningar eller uttag, personer, som bo å annan ort än den, där bankkontor är beläget, eller personer, som äga dragningsrätt å konton, förda å annan persons namn. Därjämte synes en fortlöpande kontroll böra ut- övas så, att inom en viss tidrymd alla konton, åtminstone om de överstiga visst mindre belopp, göras till föremål för granskning. Med hänsyn till det nu anförda har förutsatts, att planläggningen utövas av det centrala taxeringsorganet. Det har emellertid lämnats varje landskamrerare obetaget att, i den mån han med kännedom om de särskilda förhållanden, som kunna förefinnas i länet, finner erforderligt, därutöver infordra uppgifter. Med den avfattning den föreslagna lagbestämmelsen erhållit, kunna givetvis uppgifter i särskilda fall beträffande namngiven person inhämtas från pen- ninginrättning liksom för närvarande, allenast med den skillnad, att anma— ningsrätten förbehållits landskamreraren.

Landskamreraren är enligt förslaget oförhindrad att överlämna utred- ningsarbetet vare sig åt den särskilda taxeringsavdelningen eller åt annan person. Ur såväl synpunkten av en jämlik behandling av frågorna som angelägenheten av att banksekretessen i görligaste mån skyddas bör emeller— tid, därest icke särskilda skäl föreligga mot en sådan anordning, utrednings- arbetet lämpligen anförtros nämnda taxeringsavdelning.

Rapport rörande resultatet av granskningen torde böra årligen lämnas taxeringsinspektören genom landskamrerarens försorg.

E. Övriga ränteinkomster samt ränteutgifter och skulder.

Bestämmelser i och för kontroll över taxering av andra ränteinkomster än obligationsräntor och bankräntor saknas, förutom vad angår omyndig tillfallande inkomst. Emellertid må omnämnas, att i ett av särskilda kom— mitterade den 2 november 1894 avgivet förslag till förordning angående inkomstbevillning såsom villkor för rätt att åtnjuta avdrag för ränta å gäld från annan inkomst än av handel eller näring uppställdes, att skatt- skyldig i självdeklaration lämnat upplysning om fordringsägarens namn, skuldsummans storlek samt räntefoten.

Utländsk lagstiftning.

I flera utländska lagstiftningar finnas bestämmelser avseende kontroll över ränteinkomster.

I Tyskland har skyldighet föreskrivits att i självdeklaration specificera inkomst av kapital och att uppgift skall lämnas om namn och adress be— träffande fordringsägarna. I fråga om kapitalinkomster tillämpas källbe— skattningssystemet ej blott beträffande utdelning å aktier och ränta å obliga- tioner utan jämväl rörande kapitalavkastning, som härflutit från jordbruk, skogsbruk eller näringsverksamhet. I självdeklaration skall vidare speci- fikation lämnas rörande sådana ränteutgifter, för vilka avdrag påyrkas från inkomst av fast egendom. I specifikation skall angivas, förutom beloppet av varje skuld och därå utgående ränta samt räntefoten, fordrings— ägarens namn, titel och adress. Beträffande andra ränteutgifter föreligger specifikationsskyldighet först efter särskild anmaning. Taxeringsmyndighet, som genom avgiven självdeklaration erhåller kännedom om inteckningslån eller annat långfristigt lån, skall lämna den taxeringsmyndighet, som har att taxera mottagaren, underrättelse rörande fordrings— och räntebeloppet, därest skuldsumman överstiger 1 000 riksmark eller årsräntan överstiger 200 riksmark. Denna skyldighet föreligger ej beträffande räntor till in- ländsk offentlig korporation eller inländsk bank eller sparbank.

I Storbritannien tillämpas källbeskattningssystemet i stor utsträckning i fråga om inkomst av kapital. Sådana ränteinkomster, som icke beskattats vid källan, skola i självdeklaration specificeras på så sätt att exempelvis ränta å bankräkning samt ränta å krigslån särskilt upptagas. Ränteutgifter skola specificeras i den deklaration, som avgives för taxering till surtax, därvid namn och adress å. mottagaren skall angivas.

I Frankrike har föreskrivits skyldighet att i självdeklaration specificera långfristiga skulder och därav uppkomna ränteutgifter med angivande av mottagarens namn och adress. Däremot föreligger icke någon skyldighet att i deklaration specificera ränteinkomster.

I Finland har stadgats, att till skattedeklaration för fastställande av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall fogas en särskild förteckning, vari skall uppgivas _ utlånade, i obligationer. placeradeoch i penninginstitut de- _ ponerade medel samt å dem uppburna räntor ävensom gäldenärens, obliga— tionslåntagarens eller penninginstitutets namn och adress. Aktier och åt dem erhållna utdelningar samt det aktiebolags namn och adress, av vilket aktierna utfärdats, skola likaså uppgivas iförteckningen. Även ränta å gäld skall specificeras i förteckning, upptagande beloppet av varje län, dårå erlagd ränta samt långivarens namn och adress. Några föreskrifter i lag eller särskilda direktiv rörande skyldighet för ordförande i beskattnings- nämnd att underrätta annan ordförande om ränteavdrag, därest låntagare och långivare äro bosatta i olika beskattningsdistrikt, har icke föreskrivits, men dylik kommunikation torde dock ej sällan förekomma.

En med den i Finland stadgade uppgiftsplikten likartad förekommer i Österrike. I bilaga till självdeklaration skall skattskyldig särskilt redovisa varje fordran med angivande av fordrans slag och storlek, räntefot samt den uppburna räntans belopp. Vidare skall skattskyldig i deklaration an- giva namn och bostadsadress å långivare samt beloppet av varje skuld och räntan därå.

Tidigare förslag.

I yttrande över taxeringssakkunnigas förslag hava länsstyrelserna i Blekinge och i Malmöhus län berört ifrågavarande spörsmål. Sålunda har förstnämnda länsstyrelse framhållit fördelen av en eventuell föreskrift om skyldighet för den, som deklarerar gäldränta och enskilda skulder, att åtminstone efter anmaning uppgiva, till vem räntan utgivits, och den sist— nämnda länsstyrelsen har funnit det önskvärt att jämväl få göra förfråg- ningar om skattskyldigas skuldsättning hos banker, då det ofta visat sig, att ränteavdragen i deklarationerna äro alltför stora.

I proposition nr 210 till 1927 års riksdag anförde chefen för finans— departementet i anledning av vad nämnda länsstyrelser föreslagit:

»I de hänseenden, varom nu fråga är, torde vara nödvändigt att framgå med stor försiktighet. Jag har därför ansett mig böra avstå från att i för- slaget införa något stadgande av ifrågasatt innehåll. Vad länsstyrelsen i Blekinge län anfört föranleder en erinran om att jämlikt 8 $ gällande taxe- ringsförordning deklarant torde vara skyldig lämna specifikation å skulder och avdragna gäldräntor, i den mån upplysning härom finnes vara av be- tydelse för hans egen taxering, och detsamma måste anses följa av stad— gandet i 32 $ 2 mom. av nu föreliggande författningsförslag.»

Särskilda utskottet vid 1928 års riksdag (kommunalskatteutskottet) anförde beträffande till enskilda låntagare utlånade medel, att det syntes tydligt, att uppgifter om upplånat kapital och därå utgjord ränta icke erfordrades till kontroll å penninginstitutens deklarationer. Det motionsvis framställda för- slaget om uppgiftsskyldighet för enskilda låntagare hade icke heller till- kommit idetta syfte utan för att möjliggöra kontroll å enskilda långivares deklarationer. Om ock en dylik uppgiftsskyldighet i vissa fall kunde bliva av betydelse, bleve dock svårigheterna att övervaka efterlevnaden av före- skrift i dylikt avseende så stora, att värdet av en sådan föreskrift syntes tvivelaktigt. En anordning med så omfattande uppgiftsskyldighet vore ock tämligen otjänlig för syftet att förhindra, att gäldräntor och skuldbelopp obehörigen avdragas. Dylikt missbruk kunde enklare förebyggas genom att den skattskyldige, i de fall då misstanke om att deklaration vore oriktig i dylikt hänseende förelåge, anmanades styrka befogenheten av de gjorda avdragen.

I sitt betänkande nr 17 anförde 1929 års bevillningsutskott i föreliggande fråga följande:

»För kontroll över att av enskild långivare försträckt kapital och därav härfluten ränta bliva beskattade synes skyldighet böra föreskrivas för en— skilda låntagare att efter anmaning lämna uppgift om långivares namn och hemvist. I vad mån denna skyldighet skulle omfatta. jämväl bokförings- pliktiga näringsidkare, synes närmast vara att betrakta som en praktisk lämplighetsfråga. En utväg att nå detta mål vore måhända, att närings- idkares räkenskaper på anfordran tillhandahölles taxeringsmyndigheterna till ledning ej blott såsom för närvarande är fallet för näringsidkarens egen utan jämväl för annans taxering.»

Brister i gällande system.

Erfarenheten har givit vid handen, att mycket ofta såväl inkomsträntor å andra fordringar än banktillgodohavanden eller obligationer som utgifts- räntor och i dylika fordringar placerade tillgångar ävensom skulder upptagits oriktigt i avlämnade deklarationer. Mången gång beror detta på bristande noggrannhet eller oförmåga att riktigt tolka skattelagarnas föreskrifter. Då skyldighet att lämna specifikation icke stadgats, underlåta många deklaranter att föra anteckningar rörande ränteinkomster och ränteutgifter samt inskränka sig till att lämna mer eller mindre noggrant beräknade klumpsiffror i deklara- tionen. Vanligt är särskilt i fråga om lån mot inteckning i fast egendom, att avdrag påyrkas icke endast för ränta utan jämväl för amorteringar. Ofta ingå i avdragna räntebelopp upplupna icke förfallna räntor ävensom utgifter av helt annan natur, för vilka avdrag i beskattningshänseende icke är medgivet. Många skattskyldiga avdraga uppsåtligt ängerade räntor eller underlåta att uppgiva åtnjutna räntor. Frånvaron av kontroll beträffande skulder måste ur taxeringssynpunkt anses betänklig. Såsom ett värdefullt kontrollmedel har utnyttjats de redovisningar rörande i förmögenheten in- gående tillgångar, de skattskyldiga lämna. Värdet av en sådan kontroll— metod förringas dock betydligt genom att så viktiga, i förmögenhetsredovis- ningen ingående poster som skulder samt i fordringar nedlagda tillgångar må angivas utan specifikation.

De sakkunnigas förslag.

Enligt de sakkunnigas mening kan en tillfredsställande kontroll å före— varande. område icke vinnas, utan att -de— skattskyldiga åläggas att lämna specifikation å fordringar och skulder ävensom å inkomst- och utgiftsräntor. En sådan specifikationsskyldighet kan åläggas skattskyldig att fullgöra antingen i självdeklaration eller först efter särskild anmaning. Utan att sådan skyldighet föreskrivits hava taxeringsmyndigheterna särskilt under de senaste åren i ganska stor omfattning anmodat skattskyldiga att specificera inkomst- och utgiftsräntor respektive fordringar och skulder. I regel hava väl sådana uppgifter lämnats men ofta hava skattskyldiga i stället för spe- cifikation av skuldräntor lämnat intyg av ojävig person, exempelvis notarius publicus, att den skattskyldige under beskattningsåret erlagt ränta å skuld till belopp, motsvarande i deklarationen påyrkade avdrag. Genom ett sådant

förfaringssätt har taxeringsmyndighet betagits möjlighet att kontrollera, huruvida mottagare av räntebelopp riktigt uppgivit desamma (jfr Reg.-rät— tens årsbok 1933 sid. 2). En annan ofta iakttagen olägenhet av anmanings— förfarandet, särskilt i fråga om specifikation av ränteinkomster, är den, att deklaranten betraktar anmaningen såsom ett uttryck för misstro mot dekla- rationens tillförlitlighet. Då de sakkunniga funnit särskilt angeläget att undvika föreskrifter, som kunna leda till uppväckande av irritation bland dem, som riktigt fullgjort sin deklarationsplikt, har redan nu nämnda för— hållande varit tillräckligt att i första hand undersöka, huruvida icke genom införande av ovillkorlig specifikationsplikt de nyss omnämnda missförhållan- dena skulle kunna avhjälpas.

Mot införande av skyldighet att i deklaration specificera ifrågavarande intäkter, utgifter, tillgångar och skulder torde förnämligast hava erinrats det besvär en sådan uppgiftsplikt skulle föranleda deklaranterna samt att därigenom obehörigt intrång skulle göras i de skattskyldigas privata ekono- miska angelägenheter. Förstnämnda erinran synes knappast böra tillmätas avgörande betydelse. Det är visserligen riktigt, att för närvarande många deklaranter underlåta att föra fortlöpande anteckningar om ränteintäkter och ränteutgifter och följaktligen genom specifikationsskyldigheten skulle förorsakas ökat besvär, men det är uppenbarligen endast i sin ordning, att envar för sådana anteckningar, att han kan riktigt fullgöra sin deklarations- plikt. Det genom specifikationsskyldigheten föranledda ökade besväret skulle följaktligen i fråga om den, som på ett klanderfritt sätt fullgör sin dekla- rationsplikt, inskränka sig till att i deklarationen införa en avskrift av den sammanställning, deklaranten ändock i regel måste uppgöra. Det synes där— för knappast kunna med fog erinras, att uppgiftsplikten skulle i högre grad betunga de skattskyldiga, och i flertalet fall torde de skattskyldiga icke här- igenom komma att föranledas ett så stort besvär som det skyldigheten att lämna specifikation å aktier och obligationer medför.

Invändningen att uppgiftsplikten skulle framtvinga yppande av privata förhållanden har måhända större berättigande. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga icke ansett uppgiftsplikten böra göras så omfattande som i vissa utländska lagstiftningar är fallet. Sålunda skall enligt de sakkunnigas förslag skyldighet icke föreligga för långivare att lämna uppgift om lån— tagares namn. Det torde nämligen vara tillräckligt ur kontrollsynpunkt, att särskild uppgift lämnas om storleken av varje fordran och därav härfluten ränta. För låntagaren åter har sådan specifikationsskyldighet ansetts böra före— skrivas. Vidare har en tidigare omförmäld bestämmelse föreslagits, som ger Kungl. Maj:t befogenhet att medgiva deklaranten rätt att avlämna specifikationen till landskamreraren (taxeringsavdelningen). Utkast till for- mulär att ifyllas av den, som åtnjutit inkomst av kapital eller ägt till- gångar i värdepapper eller fordringar eller yrkat avdrag för utgiftsräntor eller. skulder eller åtnjutit realisationsvinst har bifogats såsom bilaga 9.

Bil. 9.

Formulär nr

Tillhandahålles skattskyldig kostnadsfritt.

Denna bilaga användes av skattskyldig, som åtnjutit inkomst av kapital

i eller ägt tillgångar i värdepapper eller fordringar eller som yrkat avdrag

för utgiftsräntor eller skulder från annan förvärvskälla än rörelse eller ock

åtnjutit realisationsvinst.

Bilaga nr ................ till ................................................................................ deklara- (den skattskyldiges namn) tion inom* ............................................................ kommun ............ under år 19....

Skattskyldig äger rätt att avlämna denna bilaga särskilt för sig till lands— kamreraren (taxeringsavdelning) i det län, där allmän självdeklaration skall av skattskyldig avgivas, och skall i sådant fall anteckning härom göras i nämnda deklaration.

I. Specifikation av utdelning eller ränta å aktier, banklotter, andelari ekonomisk förening, vinstandelsbevis, participating debentures m. m.:

; Bolagets namn . Värde . . Utdelning Summa ut— . Taxerings— (2:51 aktien—seg!) Antal per aktie delning p al;/gum Summa Anmärk- nämndens renshllztie aktier : _ senaste värde ningar anteck- t 11]. m.) Kr. jöre Kr. öre årsskifte ningar ! | J ' l ' [ S:a S:a II. Specifikation av ränteinkomst. A. Ränta å obligationer och förlagsbevis m. m. dylikt: l . . . . . .. Värde vid . . .. . . ; Obligationsntglva- - - Nominala Rantebelopp or kittet Taxerings- rens namn och Ränte- värde å _____,? Sic nt Summa Anmärk- nämndens ? året för dess ut- . fot obliga- [ avpncåii- värde ningar1 anteck- » fär-dande tionerna Kr. öre ? ningar , l | nalvarde 1 ' I i 1 l å___|_, __ I 1 . S:a! i S:a

1 Har obligation förvärvats eller avyttrats under nästföregående år (beskattningsåret), skall uppgift lämnas om tidpunkten för förvärvet respektive avyttrandet.

B. Ränta å tillgodohavande i bank eller annan penninginrättning:

Taxerings- nämndens Tillgodohavande den i”] 19 Ränta anteCk-

ningar

räkning i sparbank ............ >> kapitalräkning .................... » sparkasseräkning ................ >> giroräkning ............................ [

mo

] | » annan räkning .................... 1 1

Summa )

C. Ränta å lån mot inteckning (varje särskild fordran specificeras):

Lånebelopp [ Räntefot ' Ränta ! Taxeringsnämndens anteckningar

l i 1

D. Ränta å annan fordran (varje särskild fordran specificeras):

I |

Ränteiot 1 Ränta

llt!

Sammanställning av kapitalinkomster och tillgångar.

LånebeIOpp T axeringsnämndens anteckningar

Inkomst Kapital

| | !

III. Specifikation av utgiftsräntor och skulder. A. Ränta å intecknad gäld:

Länets stor— . Taxerings- . .. Amortering _ o . lek Vld Rante- .. namndens Langwares namn och adress taxerings- fot Ränta nr:-cilsrstazf- anteck- årets utgång g ar ningar

B. Andra utgiftsräntor (såsom bankräntor, räntor å andra lån än in— teckningslån m. m.):

Taxerings-

Lånebelopp och långivares Ränta nämndens namn och adress anteck- ningar

Anmärkning ' I | )

Sammanställning av utgiftsräntor och skulder.

Räntebelopp Skuldbelopp III A ................................................... kr. .................................... kr .................... III B .................................................... » .................................... » .................... Summa kr. .................................... kr ....................

Av dessa utgiftsräntor har i allmän självdeklaration fråndragits

under A ........................................ kr. » B ........................................ kr. » ................................ . ....... kr. återstoden ........................................ kr. fråndragas under G.

IV. Specifikation av realisationsvinst.

% Vid tidi-

gare taxe- litgiuiter för 5:3ng... ” , låtgia till- för för- för för- Sååå; tältläge- summa kostna- | 553132??? resp. l gången varvet sanning _minosk- der ningsprovi- förlust ' 325.231? $'”"

=:

a mottagare av provision.

& i

1 I denna kolumn skall uppgivas namn och adress

Utkastet är upprättat för att giva en bild av vad formuläret skall inne- hålla.

Förenämnda skyldighet att specificera intäkter, utgifter m. m. av kapital avser givetvis icke sådana räntebelopp, som skola taxeras såsom inkomst av rörelse, eller ränteutgifter i rörelse. I fråga om sådana ränteutgifter skall kontrollen utövas genom användande av den i 33 $ 6 mom. förslaget stad- gade rätten att erhålla tillgång till rörelseidkares bokföring eller anteckningar.

lV. Inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.

Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföras realisations- och lotterivinst samt intäkt genom tillfälligt bedriven verksamhet eller av till- fälligt uppdrag eller av annan inkomstgivande verksamhet av tillfällig natur.

Ur fiskalisk synpunkt äro sannolikt realisationsvinsterna de viktigaste av nämnda intäkter. I taxeringsförordningen hava icke särskilda bestäm- melser meddelats i och för kontroll över beskattning av sådan vinst. Emel- lertid skall enligt deklarationsformuläret utredning lämnas angående be- räkning av realisationsvinst.

Realisationsvinst av fast egendom.

Särskilda bestämmelser i taxeringsförordningen i och för kontroll över realisationsvinst av fast egendom torde knappast erfordras. I regel före- ligger icke större svårighet att konstatera, huruvida skattskyldig försålt inom riket belägen fast egendom. Ett sådant konstaterande kan ske genom jäm- förelse med av skattskyldig vid nästföregående års taxering lämnad de- klaration eller genom att upplysningar inhämtas från mantalslängd eller lagfartsprotokoll. Sistnämnda protokoll lämna jämväl upplysningar rörande tid för förvärv och avyttring samt inköps- och försäljningspris. Det oak- tat har icke sällan inträffat, att på grund av bristande uppmärksamhet från taxeringsmyndigheternas sida dylika realisationsvinster undgått beskatt- ning. Understundom torde landskamrerare till följd därav antingen låtit verkställa en allmän granskning av taxeringsnämndernas beskattningsåtgär- der inom detta område eller låtit till nämnderna utsända uppgifter i ifråga- varande hänseende, hämtade från mantalslängd eller lagfartsprotokoll.

Olägenheter hava uppstått genom att skattskyldigas deklarationer skola efter viss tid förstöras. Vinst genom försäljning av fast egendom kan bliva föremål för beskattning, därest egendomen tillhört säljaren kortare tid än 10 år. För kontroll över att vid taxering medgivna avdrag för värde- minskning avräknats med vederbörliga belopp från summan av de' avdrags- gilla merkostnaderna samt för att utan omgång vinna kontroll rörande tiden för säljarens förvärv av fastigheten," om storleken av de belopp säl- jaren i självdeklarationerna redovisat såsom kostnad för ny-, till- eller om-

byggnad eller därmed jämförlig förbättring, är det därför önskvärt, att tiden för deklarationernas bevarande utsträckes, och de sakkunniga hava därför föreslagit ändrade bestämmelser i detta hänseende. Genom att av den centrala taxeringsmyndigheten utarbetade, ändamålsenligt uppställda formu- lär till kortsystem över fastigheter användas, torde full garanti kunna vinnas, att icke vinster genom avyttring av fast egendom undgå beskatt- ning samt att erforderliga primäruppgifter för kontroll över deklaration av sådana realisationsvinster stå taxeringsmyndigheterna till buds. De sak- kunniga hava vidare föreslagit införande i bilaga till deklarationsblanketten av formulär för specifikation av realisationsvinst. Enligt detta formulär (bilaga 9) skall uppgift lämnas jämväl rörande person, till vilken provision för förmedling av fastighetsförsäljning utbetalats.

Vinst genom försäljning av värdepapper.

För närvarande utövad kontroll.

Vinster genom försäljning av värdepapper såsom aktier och obligationer kunna redan nu i viss mån kontrolleras, under förutsättning att skattskyldig ägt värdepapperet vid ett årsskifte och redovisat detsamma bland i förmögen- heten ingående tillgångar i den deklaration, han avlämnat samma år värde— papperet avyttrats. Erfarenheten visar, att sådan kontroll utövats ytterst ojämnt samt att i allmänhet taxeringsnämnderna underlåtit att begagna sig av kontrollmöjligheten. I vissa län hava emellertid tablåer använts, vilka utvisa försäljningsprisen å fondnoterade värdepapper för varje kvartal under de senaste sex åren. Genom dessa tablåer samt genom att i tidigare deklara- tioner lämnade uppgifter sammanställts, har i dessa län en i stort sett till- fredsställande kontroll kunnat utövas över taxering av realisationsvinster på grund av mera långvariga placeringar i värdepapper.

Kontrollbehovet.

Däremot har hittills kontroll över beskattning av vinst å korttidsaEärer i värdepapper icke utövats inämnvärd omfattning. Det bör emellertid ihågkommas, att ur principiell synpunkt såsom förutsättning för beskatt- ning av. vinster. å.icke yrkesmässigt. bedrivna realisationsaffärer ursprung— ligen uppställts, att skattskyldig inlåtit sig på sådan affär i spekulations- syfte. Uppenbart är, att sådan spekulationsavsikt föreligger nära nog undan- tagslöst i fråga om korttidsaffärerna, medan svårigheten att avgöra, huru— vida spekulationsavsikt förelegat, ökas nära nog i proportion till tidsavståndet från inköpet till försäljningen. Den godtyckligt, ur praktisk synpunkt valda tidsperioden av 5 år bygger givetvis på nu nämnda principiella ståndpunkt. Oavsett det i och för sig betänkliga att inom ett skattesystem, som bygger ? på att så långt möjligt eEektiv kontroll utövas inom alla områden, utesluta ett så viktigt slag av inkomster som vinster å korttidsspekulationer, skulle det helt säkert framkalla en berättigad ovilja, därest icke vinster å kort-

tidsaffärer bleve föremål för i stort sett lika eEektiv kontroll som vinster å andra realisationsaffärer.

Det är en ofta gjord iakttagelse bland dem, som sysslat med taxerings- arbetet, att stor obenägenhet råder att riktigt deklarera realisationsvinster. Skälen härtill ligga i öppen dag. Beskattningen framstår nämligen ofta såsom orättvis till följd av att obegränsad avdragsrätt för förlust å realisa- tionsaifärer icke medgivits. Men härtill kommer beträffande vinster å lång- fristiga aEärer det nyss anförda skälet, nämligen den bristande jämvikteni kontrollen, i det att korttidsaffärerna i allmänhet stå utanför densamma. I annat sammanhang har redogörelse lämnats för de metoder, som använts för att undgå gällande kontroll över taxering av aktieutdelningar. En starkt bidragande orsak till att dylika vägar använts i jämförelsevis stor omfattning är otvivelaktigt den därigenom beredda möjligheten att jämväl undgå kontrollen över beskattning av vinst genom försäljning av aktier.

Nu nämnda förhållanden göra det angeläget, att en effektiv kontroll vinnes beträffande alla slag av realisationsvinster å affärer i värdepapper. Innan de sakkunniga utveckla de linjer, efter vilka kontrollen beträffande korttidsaffärer ansetts böra anordnas, följer här en redogörelse för vissa utländska lagstiftningars bestämmelser i föreliggande ämne.

Utländsk lagstiftning.

Vinst genom icke yrkesmässig avyttring av egendom är ej föremål för be- skattning i Storbritannien och Frankrike. I Storbritannien uttalade dock förut omförmälda kommission i sitt år 1920 avlämnade förslag till reformering av inkomstskattelagen såsom sin mening, att varje vinst genom en transak- tion, vilken företagits i vinstsyfte, borde underkastas beskattning och icke be- traktas såsom kapitalvinst endast av det skäl, att transaktionen ligger utom ramen för av skattskyldig yrkesmässigt bedriven verksamhet eller emedan sådana transaktioner icke företagits regelmässigt eller med korta mellanrum. För kontroll över beskattning av dylika vinster borde mäklare och andra personer, som förmedlade affärer, vara skyldiga att lämna uppgift rörande varje utbetalning på grund av dylika tillfälliga affärstransaktioner. Mot detta förslag anfördes bland annat, att det vore svårt att anordna en effek— tiv kontroll och att införande av beskattning skulle uppmuntra till av— givande av oriktiga deklarationer och andra åtgärder för att undgå taxering.

I Tyskland beskattas inkomst av spekulationsaffärer av fast egendom, i regel för så vitt kortare tid än 2 år förflutit från förvärvet till avyttringen, samt av lös egendom, därest kortare tid än 3 månader förflutit från åt— komsten. Om inköp av den realiserade egendomen ägt rum i vinstsyfte samt vinsten uppgått till minst 1000 riksmark, är densamma, oavsett tid- rymden från förvärvet till avyttringen, underkastad beskattning. Avdrag för förlust å realisationsaffär är medgivet endast från vinst å likartad affär. I självdeklaration skola realisationsaffärer specificeras, och skall därvid läm- nas förteckning å de försålda föremålen eller värdepapperen samt uppgift

om förvärvsdagen, inköpspriset, försäljningsdagen samt försäljningspriset. Kontroll utövas på så sätt, att förfrågningar göras hos mäklare i fråga om sådana personer, som antagas driva spekulationsaffärer ivärdepapper. Spe- kulationen i värdepapper torde nämligen i Tyskland vara begränsad till ett jämförelsevis ringa antal personer. Mäklarna äro skyldiga att efter för- frågan lämna uppgift beträffande av namngivna personer företagna speku- lationsaHärer och resultatet av desamma.

I Danmark beskattas realisationsvinster, om spekulationsavsikt förelegat. I fråga om fast egendom samt aktier och därmed jämförliga värdepapper anses spekulationsavsikt hava förelegat, om försäljning skett inom 2 år efter förvärvet, för så vitt icke den skattskyldige visar, att sådan avsikt icke förefunnits. Enligt $ 26 statsskattelagen äro banker, bankirer, mäklare och andra, som yrkesmässigt förmedla försäljning av värdepapper i sådan ord- ning, att de äro bokföringsskyldiga, pliktiga att på anfordran lämna skatte- råden och landsöverskatterådet de upplysningar rörande köp och försäljning av värdepapper, som kunna tjäna till ledning vid taxering. I praxis torde man förfara så, att personer, som driva fondkommissionärsrörelse, åtminstone vissa år anmodas att lämna förteckning å sina kunder. Med ledning av dessa kundförteckningar anmoda skattemyndigheterna, där så anses erfor- derligt, de skattskyldiga att lämna uppgift om resultatet av spekulations- affärer. I fall av behov inhämta skattemyndigheterna kontrolluppgifter av fondkommissionärerna.

I Amerikas Förenta Stater beskattas vinst genom försäljning av fastighet och värdepapper oberoende av såväl tiden för innehavet som sättet för åt— komsten. Specifikation skall lämnas i självdeklaration, angivande det för- sålda föremålet, tidpunkten för förvärvet och förvärvspriset, försäljningspriset, vid taxering medgivna avdrag för värdeminskning, nedlagda kostnader å egendomen samt de särskilda utgifter deklaranten åsamkats för inköp eller försäljning av egendomen och om nettoinkomsten av varje transaktion. I och för kontroll över taxering av spekulationsvinster har stadgats skyl- dighet, för varje person, som utövar verksamhet som mäklare att på an- fordran av skattemyndighet lämna en på ed bekräftad uppgift, upptagande namn å de personer, för vilkas räkning mäklaren förmedlat affärer med angivande av- storleken -av vinster och förluster ävensom 'de'upplysningar' i övrigt, vilka begäras av skattemyndigheten. Rörande på vad sätt och i vilken omfattning denna anmaningsrätt utövats hava de sakkunniga icke kunnat vinna närmare upplysningar.

1929 års bevillningsutskott.

I sitt betänkande nr 17 har 1929 års bevillningsutskott antytt en utväg latt vinna kontroll över taxering av realisationsaifärer genom överlåtelse av ! värdepapper. Bevillningsutskottet anförde sålunda, att genom att taxerings- myndigheterna bereddes tillgång till av fondkommissionär förda avräknings-

notor, vare sig dessa förvaras hos fondkommissionären eller tillsynings— myndigheten, skulle möjlighet yppas till kontroll över beskattning av vinster genom överlåtelser av fondpapper.

De sakkunnigas förslag.

Av det anförda framgår, hurusom två huvudlinjer finnas, efter vilka kontrollen kan anordnas. Antingen kunna fondkommissionärerna i likhet med vad fallet är i Amerikas Förenta Stater och Danmark åläggas att till taxeringsmyndigheterna lämna direkta uppgifter rörande resultatet av kun- dernas spekulationsaffärer eller ock kan den av 1929 års bevillningsutskott antydda utvägen anlitas. Närmast till hands förefaller den första utvägen ligga, då man därigenom utan omgång direkt skulle vinna kännedom om resultatet av de skattskyldigas spekulationsaffärer. Å andra sidan synas flera påtagliga olägenheter vara förenade med nämnda förfaringssätt. Ofta stå fondkommissionärerna i ett ganska nära personligt förhållande till sina kunder. Lämnandet av uppgifter kan därför tänkas komma att störande inverka å detta förhållande, och i vart fall ligger det nära till hands, att många fondkommissionärer därvid skulle finna med sin fördel förenligt att i möjligaste mån söka iakttaga kundernas intressen. Fara föreligger därför, att de lämnade uppgifterna icke alltid bleve tillfyllest för det med desamma avsedda ändamålet. Härtill kommer, att fondkommissionärerna understundom icke utan avsevärt besvär äga möjlighet att lämna de erfor— derliga uppgifterna. Även om nu omförmälda omständigheter icke torde böra tillmätas så stor betydelse, att statsmakterna därför böra avstå från införande av en sådan kontroll, därest icke någon annan utväg befinnes framkomlig, hava de dock givit de sakkunniga anledning att i första hand överväga, om icke den av bevillningsutskottet antydda vägen låter sig med fördel beträda.

De sakkunniga hava därför sökt bilda sig en uppfattning om vilket arbete och vilka kostnader en sådan kontroll skulle förorsaka. Av statistisk årsbok 1931 framgår, att omsättningen å Stockholms fondbörs nedannämnda år uppgick till följande belopp i tusental kronor:

Är Belopp 1926 ............................................................................ 285 093 1927 ............................................................................ 443 559 1928 ........................................................................... 621 277 1929 ............................................................................ 575 711 1930 ............................................................................ 638 164

Enligt av bank- och fondinspektionen lämnade uppgift, uppgick antalet genom inspektionen granskade avräkningsnotor från fondkommissionärer under åren 1926—1930.

Är Antal 1926 ............................................................................ 415 461 1927 ............................................................................ 475 137 1928 ............................................................................ 599 769 1929 ............................................................................ 522 338 1930 ............................................................................ 540 648

Uppgifter för åren 1931 och 1932 hava med hänsyn till då rådande abnorma förhållanden å aktiemarknaden icke ansetts vara av intresse att här återgiva.

Enligt gjorda beräkningar torde kunna antagas, att i genomsnitt för varje affär omkring fyra avräkningsnotor upprättas, vadan exempelvis är 1930 antalet affärer torde kunna uppskattas till i runt tal 140 000. I och för kontroll över deklarationerna torde uppgifter böra inhämtas beträffande försålda poster, med avseende å säljarens namn och bostad, de försålda värdepapperen, dagen för försäljningen och försäljningspriset samt möjligen även fondkommissionärens namn. Verkställda beräkningar hava givit vid handen, att en person under en månad bör medhinna utskrivandet av om- kring 7 000 dylika uppgifter. För Vinnande av en effektiv kontroll torde det vara tillräckligt, att uppgifter införskaEas endast rörande en bråkdel av samtliga affärer. Även införskaffandet av uppgifter, avseende ett så stort antal som en fjärdedel av samtliga affärer, skulle åsamka förhållande- vis ringa kostnader.

Det torde böra ankomma på taxeringsinspektionen att införskaffa dessa uppgifter. Genom taxeringsinspektionens försorg böra därefter uppgifterna överlämnas till landskamreraren för att jämföras med deklarationsuppgifterna. Framgår därvid, att skattskyldig underlåtit redovisa affärstransaktion, och kan det antagas, att skattepliktig realisationsvinst uppkommit, har veder- börande taxeringsmyndighet att av deklaranten infordra närmare utredning och, om så erfordras, genom den fondkommissionär, som förmedlat affären, införskaHa behövliga upplysningar för kontroll över av den skattskyldige lämnade uppgifter. Otvivelaktigt torde en på dylikt sätt anordnad stick- provskontroll kunna bliva i stort sett tillfredsställande.

Erfarenheten torde komma att giva vid handen, _i vilken omfattning upp- gifter böra inhämtas rörande gjorda. affärer i värdepapper. Det är därför av vikt, att taxeringsinspektionen erhåller uppgift rörande de resultat, som vunnits till följd av kontrollen. Emellertid torde icke endast det av de uppnådda resultaten påvisade behovet av kontroll utan jämväl andra om- ständigheter, främst de allmänna konjunkturförhållandena, inverka å frågan, i vilken omfattning uppgifter böra inhämtas.

Av lätt insedda skäl måste det anses mest lämpligt, att ifrågavarande uppgiftsmaterial införskaffas under den tid, avräkningsnotorna finnas till— gängliga hos bank— och fondinspektionen. Enligt den avfattning 52 © taxe-

ringsförordningen erhållit i de sakkunnigas förslag, skulle Kungl. Maj:t 14 — 332033.

äga utfärda erforderliga bestämmelser, i vilken ordning den statliga ämbets- verk åliggande allmänna skyldigheten att lämna uppgifter till taxerings- myndigheterna skall fullgöras. Enligt de sakkunnigas mening bör i nu förevarande fall skyldighet åläggas bank- och fondinspektionen att på be- gäran av taxeringsinspektionen tillhandahålla densamma avräkningsnotorna. För sådant ändamål torde dessa avräkningsnotor kunna bearbetas i bank— och fondinspektionen vare sig genom dennas personal eller genom personal hos taxeringsinspektionen. Frågan huruvida kostnaderna för uppgifternas förskaffande skola drabba taxeringsinspektionen eller bank- och fondinspek- tionen är uppenbarligen av underordnad betydelse, men enligt de sak- kunnigas mening bör det närmast ankomma på taxeringsinspektionen att bekosta dessa utgifter.

Övriga inkomster av tillfällig förvärvsverksamhet.

Vidkommande kontroll över inkomster av tillfälliga uppdrag hänvisas till redogörelsen angående den föreslagna kontrollen över inkomst av tjänst. I sådana fall, då ersättning utbetalats av annan än den, som utövat rörelse och på grund av denna verksamhet utbetalat ersättning till annan, skall uppgift kunna erhållas med begagnande av den i 33 $ 7 mom. stadgade befogenheten att inhämta upplysningar. I särskilda fall torde lämpligen material kunna införskaffas genom domstolar eller andra myndigheter exempelvis rörande förmyndararvoden, bouppteckningsarvoden m. 111. Det torde böra överlämnas till taxeringsinspektionen att lämna anvisningar rörande det ändamålsenligaste sättet för denna kontrolls utövande.

Genom 1928 års lagstiftning blevo lotterivinster, i den mån de ej undan- togos från inkomstbeskattning i vanlig ordning, föremål för kontroll i viss omfattning, såvitt angår vinster i penninglotterier. Genom den i 33 $ 7 mom. stadgade allmänna uppgiftsplikten torde, enligt vad för de sakkunniga upp- givits, i regel upplysningar i förekommande fall kunna erhållas i fråga om större vinster, utbetalade från varulotterier i lättrealiserade tillgångar såsom premieobligationer m. m. Någon författningsbestämmelse, som direkt stadgar utvidgning av uppgiftsplikten för kontroll över lotterivinster, hava de sak- kunniga därför icke ansett sig böra föreslå.

KAP. V.

Ansvarshestämmelser.

I 143 5 1 mom. taxeringsförordningen stadgas bland annat, att om någon i självdeklaration eller annan uppgift eller upplysning, som av honom av- givits till ledning för egen taxering för inkomst- eller förmögenhet, mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, som är ägnat att leda till frihet från taxering eller till för låg taxering, skall han böta, om det oriktiga meddelandet blivit vid taxeringen följt, högst fem gånger den inkomst- och förmögenhetsskatt, som därigenom undandragits, och i annat fall högst fem gånger den inkomst- och förmögenhetsskatt, som skulle hava undandragits, i händelse det oriktiga meddelandet blivit följt vid taxeringen, i vartdera fallet dock minst 25 kronor. Därest det oriktiga meddelandet avsett för— hållande, som utövat eller kunnat utöva inverkan allenast å taxering till kommunal inkomstskatt, är straffet böter högst 25 öre för varje skatteöre, som därigenom kommit att icke påföras den skattskyldige, därest det oriktiga meddelandet blivit följt vid taxeringen, dock minst 25 kronor. Har oriktigt meddelande icke lämnats mot bättre vetande, men har den, som lämnat meddelandet vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet skall vad ovan omförmäles hava motsvarande tillämpning, dock må böterna be— stämmas till högst hälften av vad nyss sagts, men likväl ej lägre än 25 kronor (143 $ 2 mom.).

I två likalydande vid 1929 års riksdag väckta motioner I: 87 och II: 251 ut— talades bland annat, att den allmänna uppfattningen om ifrågavarande brotts karaktär uppenbarligen influerades av straffriskerna. Den omständigheten att urbota straff —- detta i olikhet med vad fallet vore flerstädes i utlandet —— icke kunde följa å falskdeklaration, hade påvisbart minskat verkan av straff- hotet. Infördes fängelsestraff, vunnes enligt vad ixmotionerna uttalades den . avsevärda fördelen, att den nuvarande allt för korta preskriptionstiden för åtals anhållande utsträcktes, varigenom risken för upptäckt av falsk deklara— tionsuppgift komme att ökas.

Det torde vara riktigt att, såsom i motionerna framhållits, straffpåföljden för falskdeklarationsuppgift i flera utländska stater är vidare strängare än i vårt land. I de anglosaxiska länderna är straffpåföljden särskilt sträng. I viss mån torde detta förhållande sammanhänga med den i dessa länder i allmänhet rådande inställningen till förmögenhetsbrott ej minst bedrägeribrott.

212 I Storbritannien straffas underlåtenhet att lämna infordrad deklaration, uppgift eller förklaring med böter £20, varjämte den felande påföres tre- dubbel skatt. Oriktig framställning i syfte att erhålla avdrag vid taxering exempelvis på grund av att skatt erlagts vid källan eller oriktig uppgift, som kan leda till undandragande av inkomst från beskattning, är även- ledes underkastad nyss nämnda påföljder. Delaktighet i sådan förseelse straffas med böter högst £ 500. För avgivande av oriktig deklaration mot bättre vetande kan enligt skattelagen frihetsstraff i högst sex månader ut- dömas. Straff för sistnämnda förbrytelse utdömes emellertid, då frågan hän- skjutes till allmän domstol, i regel enligt allmänna strafflagens bestämmelser. Det är ingalunda ovanligt, att ganska långvariga frihetsstraff utdömas för oriktig deklarationsuppgift. Bötesstraff kan även utdömas i administrativ ordning. I sådana fall äger emellertid den skyldige påfordra, att frågan hänskjutes till allmän domstol. Enligt de uppgifter, som lämnats de sak- kunniga, torde det vara tämligen ovanligt, att skattskyldig framställer sådan begäran. Handlägges frågan i administrativ ordning, plågar bötesbeloppet fastställas av den högsta skattemyndigheten eller the Board of Inland Revenue. I Amerikas Förenta Stater kan envar, som är skyldig att erlägga skatt eller avlämna uppgift eller upplysning för taxering samt avsiktligen undan— drager sig skattebetalning eller att fullgöra föreskriven skyldighet att av- lämna deklaration eller annan uppgift för taxering ådömas böter med högst 310 000 eller fängelse i högst ett år. För avgivande av oriktig deklaration utgår straff enligt allmänna strafflagen ofta med fleråriga frihetsstrad. Vid straEens ådömande tillämpas vanligen straffbestämmelser, som stadgats för mened. I Danmark återfinnas straffbestämmelserna i statsskattelagen $ 41. Enligt sagda lagrum straffas den som i bedräglig avsikt meddelar oriktiga eller ofullständiga upplysningar till taxeringsmyndighet om sin inkomst eller sin förmögenhet eller om andra förhållanden, som kunna öva inflytande å skatteberäkningen, med böter högst tio gånger det undandragna skatte- beloppet, därest statsverket undandragits skatt, samt i annat fall högst sex gånger den skatt, som den felande avsett att undandraga. Föreligger allenast grov vårdslöshet vid meddelandets avgivande, utgår straff med böter högst fyra gånger av det belopp, som undandragits statskassan. Böter få ej ut- dömas, sedan 10 år förflutit från förseelsens begående. Böterna ådömas av högsta skattemyndigheten d. v. s. finansministern, därest ej den skyldige önskar få frågan hänskjuten till allmän domstol. Enligt den i Tyskland gällande skattelagstiftningen kan envar, som för egen eller annans vinning tillskansar sig icke tillåtna fördelar i skatte— hänseende eller avsiktligt åstadkommer, att skatteinkomster undandragas, straEas med böter, för vilka något maximibelopp ej stadgats, samt med fängelse i högst 3 år, som utgår jämte de ådömda böterna. Försök till och delaktighet i skatteförbrytelse straffas lika med gärningen. En mängd be-

stämmelser rörande straE för speciella skatteförbrytelser återfinnas i Reichs- abgabenordnung. Även i Tyskland gäller att bötesstraff kan utdömasi administrativ ordning.

Man har i Amerikas Förenta Stater och Tyskland samt jämväl i Stor- britannien sökt att med straffpåföljd träda praktiskt taget varje bedräglig gärning eller försök i avsikt att helt eller delvis undgå taxering ävensom underlåtenhet att iakttaga föreskrivna skyldigheter att lämna upplysningar till ledning för taxering. Även delaktighet är underkastad straff i dessa länder. Straifpåföljderna äro vida strängare än i vårt land.

På grund av den allt större betydelse den direkta beskattningen erhållit för staten och kommunerna, har det samhällsfarliga momentet i ifrågavarande förbrytelse kommit att framträda starkare. Undandraga sig vissa skattskyl- diga sina ekonomiska förpliktelser gent emot det allmänna medför detta ofelbart att andra skattskyldiga åsamkas ökade bördor. Detta förhållande har otvivelaktigt medverkat till att även här i landet det allmänna rätts- medvetandet kommit att i allt högre grad reagera mot deklarationsför- brytelser. Enligt de sakkunnigas mening föreligga vägande skäl för att, på sätt 1929 års riksdag och bevillningsutskott förordat, införa fängelsestraff istraffsatsen för deklarationsförbrytelse. Enligt förslaget skall därför straff för avlämnande mot bättre vetande av oriktigt meddelande till ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet utgå med böter efter samma grunder som nu gälla eller med fängelse i högst sex månader.

Denna straffskärpning medför emellertid icke någon förlängning av tiden för åtalspreskription. De sakkunniga hava emellertid icke ansett tillrådligt, att straffbestämmelserna ytterligare skärpas och ej heller att i likhet med vad gäller i Danmark särskild preskriptionstid föreskrives för ifrågavarande förbrytelse.

Då självdeklaration numera skall avgivas till ledning jämväl för kom- munal taxering, kan ifrågasättas, om icke bötesstraEet borde ställas i rela- tion ej blott till storleken av den inkomst- och förmögenhetsskatt, som undandragits eller kunnat undandragas, utan även till storleken av den kommunala inkomstskatt, som belöper å det icke deklarerade beloppet. Med hänsyn till .att straffets storlek satts i relation till den vinning den skatt- . skyldige kan bereda sig genom avgivande av den oriktiga upplysningen respektive den skada, som därav kan uppkomma för staten, innebär det vidare en oegentlighet, att bötesbeloppets beräknande uteslutande gjorts av- hängigt av inkomst— och förmögenhetsskatten och icke av andra av taxe- ringen normerade skatter såsom, förutom kommunal inkomstskatt, extra in- komst- och förmögenhetsskatt, utjämningsskatt och kommunal progressiv- skatt. Det oaktat hava de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå någon ändring i nuvarande föreskrifter rörande böternas bestämmande. Det synes nämligen sannolikt att, sedan större erfarenheter vunnits rörande straifbe- stämmelsernas verkningar, fråga kan uppkomma om en mera vittgående

omläggning av desamma. Möjligen kan därvid komma att övervägas, huru- vida icke här i landet liksom fallet är flerstädes i utlandet, det uttryckliga sambandet mellan böternas och det undandragna skattebeloppets storlek bör frångås. För övrigt synes det icke föreligga något påvisbart behov av en skärpning av den ekonomiska påföljden av förseelsen.

I fråga om skattskyldigs egna handlingar är för närvarande lämnandet av oriktig uppgift mot bättre vetande eller av grov vårdslöshet belagt med straff. Vidare utgår enligt 141 åbötesstraff för ovillkorligt deklarations- skyldig, som ej hörsammar anmaning att inkomma med självdeklaration, samt för annan skattskyldig, som ej hörsammat förnyad anmaning att av— lämna sådan deklaration. De sakkunniga hava i det föregående föreslagit befogenhet för länsstyrelse att, om skattskyldig uraktlåtit avlämna deklara— tion eller, om han ej är ovillkorligt deklarationsskyldig, underlåtit att hör- samma förnyad anmaning att avlämna deklaration, vid vite ålägga honom att avlämna självdeklaration. Vid sådant förhållande har nämnda straf- bestämmelse, som torde hava tillämpats jämförelsevis sällan, icke ansetts böra bibehållas.

Icke sällan torde förekomma, att tillfälligt anställda personer för att undgå den kontroll, som löneuppgifterna avse att utgöra, lämna oriktiga uppgifter till arbetsgivare rörande namn, födelseår och bostad. Genom underlåtenhet att fullgöra sin deklarationsplikt har den skattskyldige ganska stora utsikter att helt eller delvis undgå taxering för den åtnjutna inkomsten, och detta utan att han löper någon risk att dömas till an- svar för oriktig deklaration. Genom de föreslagna bestämmelserna rörande kontroll å bankräntor kan ett likartat förfaringssätt komma att utnyttjas i vidgad omfattning. Ett dylikt bedrägligt tillvägagångssätt synes böra träffas av straEpåföljd. De sakkunniga hava därför föreslagit införande i 141 $ 1 mom. av en straffbestämmelse, innebärande att deklarations- skyldig, som underlåtit att inom föreskriven tid avlämna deklaration, därest han tillika lämnat oriktig uppgift rörande namn eller andra personliga förhållanden till den, som är skyldig att meddela upplysning till taxerings— myndighet till ledning för den skattskyldiges taxering, må ådömas dags- böter. StraE inträder ej, om uraktlåtenheten att avlämna deklaration skett allenast av förbiseende såsom exempelvis glömska.

Det kan ifrågasättas, om icke, i likhet med vad fallet är i flera utländska lagstiftningar, varje oriktig åtgärd från skattskyldigs sida i syfte att helt eller delvis undgå taxering eller underlåtenhet utan giltig ursäkt att full- göra stadgad skyldighet borde kriminaliseras. De sakkunniga äro emeller- tid icke övertygade om att ännu något verkligt behov föreligger av en sådan utvidgning. Antalet beivrade deklarationsbrott har för övrigt varit jäm- förelseVis ringa.

Det i utlandet tillämpade förfarandet, innebärande att bötesstraE kan ut- dömas jämväl av administrativ skattemyndighet, har onekligen vissa för- delar. Förfarandet undandrager sig offentligheten. Detta har medverkat till att de, som begått skatteförbrytelse, nära nog undantagslöst, i den mån de därtill hava rätt, Välja denna ordning för straffrågans handläggning. Å andra sidan har förhållandet medfört, att deklarationsförbrytelser bestraffas i förhållandevis långt större omfattning än i Sverige.

Enligt gällande bestämmelser är även annan uppgiftspliktig än den skatt- skyldige själv underkastad straff för underlåtenhet att lämna uppgift och för avgivande av oriktig uppgift. Jämlikt 142 © straffas sådan underlåten- het med böter, 25 kronor. Straffet har karaktär av påföljd för bristande iakttagelse av ordningsföreskrift. Lämnande av oriktig uppgift till ledning för annans taxering straffas, därest det skett mot bättre vetande eller av grov vårdslöshet, lika med avgivande av oriktig självdeklaration eller annat oriktigt meddelande till ledning för egen taxering.

I olikhet med vad gäller flerstädes i utlandet är däremot icke någon allmän straEpåföljd stadgad för delaktighet. Enligt de sakkunnigas mening före— ligger dock ett behov av straff för delaktighet. Det är en ofta gjord iakttagelse, att deklarationsförbrytelse tillkommit under medverkan och på initiativ av annan, såsom personer vilka utöva skatterådgivande verk— samhet eller den skattskyldiges make. I likhet med vad som stadgats i fråga om påföljd för delaktighet i olaga införsel hava de sakkunniga föreslagit införande av bestämmelse om straff för delaktighet i 143 $ 3 mom.

Lämnande av oriktig uppgift till ledning för annans taxering ävensom underlåtenhet att meddela sådan uppgift, som skolat avgivas utan anmaning, blir enligt denna bestämmelse att hänföra till straEbar delaktighet, om det oriktiga meddelandet eller underlåtenheten avsett att bereda skattskyldig vinning. I andra fall skall enligt förslaget underlåtenhet att lämna sådan uppgift till ledning för annans taxering, som skall avlämnas utan an- maning, samt oriktigt meddelande i uppgift till ledning för annans taxering bestraffas med böter högst 150 kronor (142 6).

Enligt gällande bestämmelser inträder ej straff för oriktig deklaration m. m., . därest .den skyldige, innan vederbörande. taxeringsnämnd avslutat _ sitt arbete, av egen drift beriktigar det oriktiga meddelandet. Enligt de sakkunnigas mening torde ett sådant beriktigande böra medföra straffrihet även om detsamma lämnats senare under taxeringsäret eller efter dettas utgång. De sakkunniga hava därför föreslagit, att den som av egen drift beriktigat oriktigt meddelande icke skall vara underkastad straff för förseelsen. Detta står i överensstämmelse såväl med vad, som gäller i den tyska lagstiftningen, som även med flerstädes tillämpad praxis i vårt land. Stadgandet torde kunna förväntas bidraga till att icke oväsentliga belopp, som tidigare undanhållits, framdeles komma att deklareras.

Specialmotivering.

12 5.

Enligt 41 % taxeringsförordningen den 28 oktober 1910 borde ledamöterna i prövningsnämnden så utses, att nämnden komme att utgöras av, förutom ägare eller brukare av fast egendom, av näringsidkare, arbetare och andra inkomsttagare. Nämnda paragraf hade ursprungligen en annan lydelse men erhöll nämnda avfattning genom förordning den 12 maj 1922.

Någon motsvarande bestämmelse återfinnes icke i gällande taxerings- förordning. Däremot har beträffande beredningsnämnd, fastighetstaxerings- nämnd och taxeringsnämnd stadgats i 12 5, att vid kommuns val av leda- möter i sådan nämnd skall tillses, att om möjligt såväl ägare eller brukare av fastighet som rörelseidkare, arbetare och andra inkomsttagare komma att äga säte och stämma i nämnden.

Helt naturligt måste det anses önskvärt att inom länsprövningsnämn— derna och Stockholms stads prövningsnämnd finnas representanter för olika slag av sådana inkomsttagaregrupper, som äro mera allmänt före- kommande inom prövningsdistrikt. Ej minst gäller detta rörelseidkare med hänsyn till den ökade betydelse dessas taxering torde komma att få, därest de sakkunnigas förslag genomföres. Enligt vad av länsstyrelsernas kungörelse rörande årets prövningsnämnder framgår, har i flera nämnder rörelseidkare icke någon representant, och i flertalet av de övriga nämn- derna representeras de av någon detaljhandlare eller annan mindre rörelse- idkare. De sakkunniga hava därför föreslagit införande i 12 € av en bestämmelse, enligt vilken länsstyrelsen bör vid förordnande av ledamöter inu ifrågavarande prövningsnämnd i möjligaste mån tillse, att såväl ägare eller brukare av fastighet som rörelseidkare, vilka bedriva inom länet allmänt förekommande verksamhet, arbetare och andra inkomsttagare komma att utses till ledamöter i nämnden. Ett lämpligt tillvägagångs- sätt synes vara att länsstyrelse inhämtar förslag eller yttrande rörande för uppdraget kvalificerade personer av auktoritativa. organ eller sammanslut- ningar för företagare — exempelvis handelskammare — samt för andra inkomsttagare.

14 9.

Med hänsyn till att bokgranskning regelmässigt bör anförtros taxerings- inspektör, har skyldigheten för landskamrerare att träffa avtal medi bokföring sakkunniga personer ansetts kunna uteslutas ur paragrafen.

Bestämmelserna i 15 $ 2 mom. hava tillfogats förevarande paragraf så— som ett 3 moment.

15 och 16 ss. Se härom den i Kap. II lämnade redogörelsen sid. 86 ff.

26 ©. Se Kap. III sid. 127 och 128.

31 9.

Enligt de sakkunnigas förslag komma de rörelseidkare, som fört handels— böcker, vare sig skyldighet därtill enligt lag föreligger eller ej, att lik- ställas. Härav betingad ändring i fråga om skyldighet att vid självde- klaration foga bestyrkt avskrift av balansräkningar m. m. har sålunda föreslagits, varjämte en redaktionell ändring vidtagits för vinnande av överensstämmelse med aktiebolagslagens bestämmelser.

32 å. Se Kap. III sid. 124—125. Se Kap. III sid. 128 ff.

33 ©.

Se Kap. IV sid. 155 ff. » » >> 192 ff.

III » 135 ff. IV » 146 ff.

35 5. Se Kap. IV sid. 173 ff och 181 ff.

36 och 37 %. Nuvarande 40a $ och 41 © hava erhållit ändrade paragrafnummer.

38—40 %. _Motsvarar nuvarande 36438 $&! Vissa av ”de! sakkunnigasförslag—för- _ anledda mindre ändringar hava vidtagits. Se för övrigt beträffande 395 1 mom. tredje stycket sid. 200.

41 %. Se Kap. III sid. 122 ff.

42, 48—50, 53 %.

Endast mindre redaktionella, av förslaget föranledda ändringar hava vidtagits.

Se Kap.

Se Kap.

Se Kap.

Se Kap.

Se Kap.

Se Kap.

Se Kap.

Se Kap.

52 %. IV sid. 152. 54 ©. III sid. 125 och Kap. IV sid. 151. 55 5. IV sid. 152. 56 ©. IV sid. 153.

75 $ 2 mom. samt 78, 80 och 116 åå. II Sid. 118—120.

79, 93 och 94 % samt 107 och 108 åå. II sid. 86 ff.

141—144 %. V. sid. 211 ff.

145 $ 1 mom. II. sid. 120.

BIHANG

Redogörelse

för 1929 års länsprövningsnämnders granskningsarbete.

En mycket viktig funktion, som prövningsnämnderna hava att utföra är granskningen av taxeringsnämndernas arbete. Detta granskningsarbete, som i fråga om länsprövningsnämnd handhaves av landskamreraren och hans biträden, fullgöres efter ganska olika linjer inom länen. Ofta inskrän— ker sig arbetet till en revision företrädesvis av det tekniska arbetet. Därvid har till den tekniska delen av arbetet hänförts även frågor rörande tolk— ning av skatteförfattningarnas bestämmelser. I andra län åter har gransk—

ning av de skattskyldigas skattepliktiga inkomst och förmögenhet. Lands- kamrerarens arbete har sålunda i sistnämnda län icke inskränkt sig till att omfatta kontroll över taxeringsnämndernas sätt att fullgöra sina uppgifter, utan varit av mera självständig natur. Genom tillgång till skolad arbets- kraft har landskamreraren haft möjlighet att bedriva deklarationskontrollen efter andra principer än taxeringsnämnderna följt. De år 1922 beslutade ändringarna i taxeringsförordningen avsågo bland annat att för landskam— reraren möjliggöra en mera effektiv granskning av deklarationsmaterialet än som tidigare kunnat utövas.

Till belysande av huru landskamrerarna fullgjort granskningsskyldigheten hava de sakkunniga låtit verkställa en undersökning, grundad på de proto- koll, som förts hos 1929 års länsprövningsnämndern Däremot har statis- tiken icke ansetts böra omfatta Stockholm, där förhållandena icke kunna anses fullt jämförbara. Undersökningen omfattar samtliga av länspröv- ningsnämnderna beslutade höjningar i av taxeringsnämnderna åsatta taxe- ringar med undantag av sådana ändringar, som innebära rättelse enbart av felskrivningar i taxeringslängd eller av felräkning av de beskattningsbara beloppen. " Sänkning-ar,” föranledda av "nämnda" granskningar, ”hava" desto mindre ansetts böra redovisas som desamma, bortsett rättelser av förbiseen- den, sakna större betydelse.

Undersökningen omfattar 9 605 höjningar av taxeringar till statlig in- komst- och förmögenhetsskatt samt 8 158 höjningar av taxeringar till kom- munal inkomstskatt. De förhöjda taxeringarna hava med avseende å rättel— sernas art fördelats i tre olika grupper.

Till den första gruppen hava hänförts rättelser av förbiseenden och där- med jämförliga fel. Denna grupp har indelats i två undergrupper, som benämnts 1 a och 1 b.

Grupp 1 a omfattar sådana ändringar, för vilkas vidtagande något initia- tiv från granskarens sida icke erfordrats, här kallade automatiska rättelser. Härmed avses ändringar vidtagna till följd av efter avslutandet av taxe- ringsnämndens arbete inkomna deklarationer eller uppgifter, vilka avläm- nats utan anmaning av granskaren. Dylika uppgifter kunna hava lämnats antingen av skattskyldig själv eller av stärbhusdelägare efter avliden skatt- skyldig eller av tredje man, såsom exempelvis löneuppgifter, eller ock av taxeringsnämnd för annat distrikt eller av landskamreraren i annat län. Till grupp 1 b hava hänförts rättelser av förbiseenden och därmed jämför- liga fel, Vilka kunnat konstateras först genom granskning av själva deklara— tionsmaterialet. Hit höra rättelser av sådana förbiseenden som uraktlåten— het att vid taxeringen taga hänsyn till avlämnad deklaration eller idekla- ration angivet inkomstbelopp ävensom av andra av förbiseende förelupna fel, såsom att vid statlig taxering procentavdrag för fast egendom medgivits eller att samma utgiftsbelopp avdragits två gånger, exempelvis för värde- minskning av inventarier, pensionsavgift, gäldränta eller förlust å rörelse. Gruppen omfattar vidare ändringar till följd av att taxeringsnämnd förbi- sett, att äkta makar skola taxeras gemensamt eller på grund av att gift kvinna tillgodonjutit avdrag med 200 kronor från inkomst av kapital eller genom att skattskyldig tillgodoförts avdrag för försäkringspremier med mer än 200 kronor eller till följd av att juridisk person tillerkänts ortsavdrag. Därjämte hava i denna grupp inräknats rättelser av vissa förbiseenden, för vilkas konstaterande synbarligen erfordrats större uppmärksamhet och rutin än i nyss omförmälda till gruppen hänförda ärenden. Hit räknas felaktiga avdrag för skatter, underlåtenhet att taxera skattskyldig för åtnjutna natura- förmåner, undantagsförmåner eller förmåner ur egen rörelse ävensom för å propriekonto uppförda belopp. Vidare hava hit hänförts rättelser på grund av att ingående varulager eller fordringar upptagits till högre belopp än utgående varulager och fordringar för nästföregående år värdesatts idekla- ration för sagda år ävensom rättelser av vissa fel i fråga om förmögenhets- beräkningen såsom att fast egendoms värde upptagits under taxerings- Värdet.

I grupp 2 ingå huvudsakligen förhöjningar, som påkallats av olika upp- fattning i fråga om tolkning av skattelagarnas bestämmelser och därmed jämförliga bedömningsfrågor. För dessa förhöjningar har sålunda icke annat material eller annan utredning varit erforderlig än den, som funnits tillgänglig hos taxeringsnämnderna, och härigenom skilja sig dessa änd- ringar från de under gruppen 3 upptagna. Genom att anmärkningarna del- givits de skattskyldiga, innan prövningsnämnden tagit ställning till frå— gorna, hava de skattskyldiga dock lämnats tillfälle att inkomma med utred— ning. Vissa vanskligheter hava därför mött att skarpt uppdraga gränsen mellan till grupperna 2 och 3 hänförliga fall men, så snart tvekan synts kunna råda, har vid undersökningen ärendet hänförts till grupp 3. Å andra sidan har för konstaterande av till grupp 2 hänförda felaktigheter erford—

rats antingen större rutin och uppmärksamhet från granskarens sida eller ock en mera ingående kännedom om skattelagarnas bestämmelser än för upptäckande av sådana fel, som hänförts till grupp 1. Till grupp 2 hava främst hänförts ändringar i beviljade avdrag för värdeminskning av fastig— het, i skogs ingångsvärde eller av inventarier, allt under förutsättning att särskild utredning eller upplysning såsom avskrivningsplaner eller dylikt icke begärts, avdrag för fördyrade levnadskostnader, flyttningskostnader eller utgifter för inköp av facklitteratur, avdrag för slitning av kläder verktyg, cyklar m. m. ävensom för bamuppfostringsbidrag. Även andra avdrag såsom för grundförbättring av fast egendom, bouppteckningskost— nader eller andra, såsom förvaltningskostnader för inkomst av kapital rubri- cerade utgifter, kostnader för lagfart eller stämpel å utgivna aktier m. m., ävensom för förluster i rörelse, uppkomna å äldre års verksamhet, hava hänförts till denna grupp. Gruppen omfattar vidare ändringar i värde- sättning av naturaförmåner, beräkning av realisationsvinst, där särskild utredning ej infordrats, vägrande av procentavdrag för fast egendom till arrendator, rättelser på grund av att gäldränta antagits ingå såväl bland ut— gifter å fastighetsbilaga som under allmänna avdrag, samt rättelser till följd av att rörelseidkare, som icke fört böcker, medgivits särskilt avdrag för kostnad för naturaförmåner till driftspersonal, ehuru kostnader för för- nödenheternas anskaffande synbarligen upptagits bland de allmänna drift— utgifterna. Därjämte hava vissa fall inräknats i gruppen, där rättelse skett på grund av att taxeringsnämnden oriktigt tolkat ingivna räkenskaps— utdrag.

Återstående fall — det vill säga sådana, där viss utredning verkställts i och för den förhöjda taxeringen — hava hänförts till grupp 3. Dylik ut- redning kan hava skett genom förfrågningar hos den skattskyldige eller annan, som antagits kunna lämna upplysningar till ledning för den skatt- skyldiges taxering. Inom gruppen har uppdelning skett å två undergrup- per, benämnda 3a och 3 b. Till grupp 3a hava hänförts sådana fall, då endast en uppskattning av storleken av den skattskyldiges inkomst eller förmögenhet ägt rum. I till grupp 3 b hörande fall har en så vitt möjligt exakt beräkning skett av inkomst eller förmögenhet, grundad på av lands— kamreraren inhämtade uppgifter. En särskild bearbetning av till 3 b hö- rande fall, Vilka *ju uppenbarligen ' hava" det största intresset'ur de syn— punkter de sakkunniga anlagt på granskningsfrågan, har ägt rum och upp- tagits i bifogade tabell 12. Av denna tabell framgår i stort sett vilka åtgärder, som vidtagits för vinnande av en riktig taxering i de särskilda fallen. För de viktigaste höjningarna, hänförliga till 3 a, har jämväl redo- görelse lämnats i det följande (se tabell 10).

Av tabell 1 framgår, att länsprövningsnämnderna vidtagit höjning i den statliga taxeringen i 9 605 fall, innebärande en sammanlagd höjning i de beskattningsbara beloppen av 17 928 630 kronor. Beträffande den kommu- nala taxeringen upptagas motsvarande siffror i tabellen till 8 158 fall och

14 422 040 kronor. Åtskilliga av de förhöjda taxeringarna hava emellertid överklagats av de skattskyldiga, och i flera fall har kammarrätten efter besvär vidtagit nedsättningar. Det torde kunna approximativt beräknas, att efter beslutade nedsättningar omkring 14 miljoner kronor återstå av de gjorda förhöjningarna till statsskatt.

Tabell 2 utvisar, hur höjningarna till statlig inkomst- och förmögenhets— skatt fördela sig inom de olika grupperna med avseende å storleken av de förhöjda beloppen. Av tabellen framgår, att av förhöjningarna ett jäm- förelsevis stort antal avse obetydliga belopp, i det att 6 608 fall eller nära 69 procent av hela antalet motsvara sådana höjningar, där det förhöjda be— loppet ej överstigit 500 kronor. Dessa höjningar motsvara dock endast 6'6 procent av det sammanlagda förhöjda beloppet. Antalet höjningar över- stigande 10 000 kronor utgör allenast 199 eller 2 procent av hela antalet. I fråga om beloppet motsvara däremot sistnämnda höjningariå tillhopa 11 481 800 kronor icke mindre än 64 procent. Av tabellen framgår vidare, att medan antalet behandlade ärenden inom grupperna 1 och 2 samt grupp 3 a utgör tillhopa 8 822 eller cirka 92 procent av samtliga de upptagna fal— len, har genom dessa anmärkningar uppdebiterats allenast 8 300100 kronor eller 46 procent. Återstoden eller 783 ärenden, motsvarande 8 procent, hän- föra sig till grupp 3b och motsvara ett belopp av 9 628 530 kronor eller 54 procent av hela beloppet. Det framgår sålunda av tabellen, att ur stats— finansiell synpunkt de till grupp 3b hänförda fallen äro de ojämförligt viktigaste.

Tabell 3 utvisar, huru höjningarna inom grupp 1 fördela sig dels å de olika länen dels ock med avseende å beloppen av de gjorda höjningarna inom olika storleksgrupper. I tabell 4 hava upptagits till grupp 1 hän- förliga höjningar, vilka överstiga 10 000 kronor, med angivande i varje särskilt fall av skälet för höjningen.

Motsvarande redogörelse beträffande grupp 2 återfinnes i tabellerna 5 och 6. Därjämte har i tabell 7 vissa generella höjningar, avseende katego- rier av skattskyldiga, sammanförts.

I fråga om till grupp 3 a hörande fall har en något utförligare redo- görelse ansetts böra lämnas. Tabell 8 upptar höjningarna med hänsyn till de förhöjda beloppens storlek. I tabell 9 lämnas en redogörelse för alla förhöjningar över 10 000 kronor. I tabell 10 har redogörelse lämnats för hur förhöjningarna fördela sig å skilda inkomstgrupper samt å förmögenhet. Det ojämförligt största antalet höjningar eller 727, motsvarande ett sam- manlagt belopp av 427 400 kronor, avse jordbrukare. I regel hava dessa höjningar framkommit genom konstaterade förmögenhetsökningar eller genom att den deklarerade kontanta inkomsten icke ansetts tillräcklig, att täcka de levnadskostnader, som bestritts genom inköp eller dylikt. Den näst största gruppen, omfattande 143 fall och ett förhöjt belopp av 309350 kronor, avser rörelseidkare. Flertalet höjningar synas grunda sig på mer eller mindre fria beräkningar, verkställda med hänsyn till allmänt påräknelig

inkomst inom verksamheten med hänsyn till rörelsens omfattning. Kapital- inkomster hava beräknats förefinnas i 110 fall med ett belopp av 217 500 kronor. I regel torde därvid vissa undersökningar hava verkställts exempel- vis bankförfrågningar. Ofta hava höjningarna åsatts genom eftertaxering, på grund av förmögenhetsökning, konstaterad genom uppgifter i boupp- teckning eller genom i deklaration upptagen förmögenhetsredovisning. I medeltal har varje anmärkt fall resulterat i en förhöjning med 1 110 kronor. Motsvarande siffra är inom grupp 1a 720 kronor, inom grupp lb 1 130 kronor, inom grupp 2 1 000 kronor och inom grupp 3 b 9 300 kronor. Inom grupp 3b ligger medeltalet i fråga om de olika inkomstslagen för jordbruk 590 kronor, för skogsbruk 1 110 kronor, för rörelse 2170 kronor, för yrke 3 000 kronor, för tjänst 340 kronor, för realisationsvinst 15 640 kronor, för annan tillfällig verksamhet 17 610 kronor, och för kapital 1 980 kronor samt för förmögenhet 870 kronor.

För resultatet av förhöjningar inom grupp 3 b hänvisas till tabellerna 11 och 12. Av sistnämnda tabell framgår, att statskassan tillförts de största beloppen genom granskning av rörelseidkare åsatta taxeringar. Höjningar hava ägt rum i 209 fall och medfört förhöjning av de beskattningsbara beloppen för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt med tillhopa 6 897 640 kronor. AV nämnda belopp har 2 135 700 kronor framkommit genom bok- granskningar, 4 423 130 kronor genom infordrande av värdeminsknings- planer m. m., 50260 kronor genom granskning av sparbankers taxering och 288 550 kronor genom infordrande av specifikationer av vissa konton i räkenskaperna samt andra liknande åtgärder.

Ett jämförelsevis stort belopp, 778 610 kronor, avser eftertaxeringar. Därvid kan framhållas, att sådana eftertaxeringar för inkomst av rörelse och kapital, som avsett levande personer, icke medräknats i denna grupp, som företrädesvis upptar eftertaxeringar för inkomst- eller förmögenhets- belopp, vilka konstaterats genom jämförelse med bouppteckningar. De för- höjningar, som avse inkomst av tjänst, äro helt naturligt jämförelsevis obetydliga och härröra nästan uteslutande från inom vissa län företagna generella undersökningar. Vad angår inkomstgruppen tillfällig förvärvs- verksamhet hava förhållandevis betydande justeringar ägt rum inom vissa län i fråga om realisationsvinster samt inkomst av auktionsförrättningar. 4 Rörande kapital härleda sig ändringarna huvudsakligen från uppgifter, som erhållits genom bankförfrågningar. Framhållas bör att genom bankförfråg- ningar ett vida större resultat säkerligen utvunnits än det, som framgår av siffran 148 820 kronor. Resultaten av bankförfrågningar torde nämligen delvis kommit att redovisas bland eftertaxeringar, bokgranskningar med flera poster. Rubriken gäldräntor avser främst ränteutgifter, som obehö- rigen avdragits i självdeklaration såsom utgift under förvärvskällorna fastighet eller kapital. Konstaterandet av felaktigheter har vanligen kunnat ske genom att specifikation å utgiftsräntor infordrats. Bland återstående iposter torde böra uppmärksammas skogsbruk, där i regel ändringarna ägt 15 — .332033.

rum på grund av undersökning av sakkunnig på området, samt posten »infordrande av ny deklaration». Höjningar av sistnämnda slag hava ägt rum företrädesvis i två län och avse i det ena huvudsakligen i Sverige skattskyldiga utländska medborgare, som underlåtit avlämna deklaration, samt i det andra ekonomiska och ideella föreningar, som avfordrats deklara- tionsuppgifter. Under rubriken familjebolag upptagna belopp avse till del- ägare i sådana bolag såsom styrelse-, revisions- eller förvaltningsarvode ut— betalade belopp, som undgått taxering vare sig hos bolaget eller hos del- ägaren. Vad slutligen rubriken »annan orsak» angår, omfattar densamma ett jämförelsevis obetydligt belopp och avser fall, där anledningen till höj- ningen icke framgått av protokollet.

Av nämnda uppgifter rörande höjningar inom grupp 3 b framgår, att inom de olika länen arbetet bedrivits i hög grad olikartat. Detta bestyrkes jämväl därav, att exempelvis bokgranskningar företagits endast i omkring hälften av rikets län. I vissa län har efterforskningsarbetet visserligen medfört ett i förhållande till andra betydande resultat men dock varit inställt efter ganska begränsade riktlinjer. Det vill synas, som om arbetet icke bedrivits tillräckligt allsidigt, utan omfattat synnerligen begränsade delar av de- klarationsmaterialet och att kontrollmetoderna varit mycket olikartade inom skilda delar av landet samt att slutligen inom vissa län praktiskt taget icke någon realgranskning av taxeringarna förekommit.

Av kostnadsskäl hava de sakkunniga icke ansett sig böra verkställa någon utredning rörande de ändringar, som vidtagits av taxeringsnämnderna. Emellertid torde av under hand inhämtade upplysningar framgå, att endast i jämförelsevis sällsynta undantagsfall taxeringsnämnderna verkställt några mera djupgående undersökningar rörande skattskyldigs inkomster, utan har arbetet i denna del företrädesvis varit lokaliserat till prövningsnämnderna.

Statliga taxeringen 1 Kommunala taxering; ?

L ä 11 Antal besilåtltldlangs- Antal beskigtlåiudzsbar

fall bara belopp fall inkomst Kr. Kr.

Stockholms ................................ 564 .' 85 720 466 603 340 Uppsala ....................................... 161 267 450 131 2l1 900 Södermanlands ........................... 228 256 270 173 223 890 Östergötlands .............................. 160 131 330 128 113 680 Jönköpings ................................. 161 483 900 145 340 380 Kronobergs ................................. 108 128 380 64 75 930 Kalmar ....................................... 686 631 660 487 536 700 Gotlands ................. . .................. 35 17 270 45 25 090 Blekinge ................................... 221 153 070 206 145 800 Kristianstads .............................. 248 303 180 193 186 980 Malmöhus ................................... 248 2 526 950 232 2 234 920 Hallands .................................... 63 164 570 69 128 920 Göteborgs o. Bohus ..................... 660 2 130 270 554 1 796 010 Älvsborgs .................................... 151 229 400 133 197 020 Skaraborgs ................................. 76 238 750 74 353 900 Värmlands ................................. 2 014 5 112 280 1 867 3 077 760 Örebro ....................................... 652 1 372 990 468 1 156 060 Västmanlands .............................. 573 592 410 611 582 060 Kopparbergs ................................ 699 370 590 659 382 880 Gävleborgs ................................. 637 439 830 499 349 270 Västernorrlands ........................... 388 675 670 344 700 180 Jämtlands .................................... 320 213 240 203 157 770 Västerbottens ............................ 375 741 040 287 689 910 Norrbottens .............................. 177 . 162 410 120 151 690 Hela riket 9 605 17 928 680 8 158 14 422 040

Tabell 2. Sammandrag utvisande länsprövningsnämndernas samtliga höjningar i grupperna 1—3 till statlig taxering i hela riket.

' ' ' ' * ' seams; 10—100 kr. 110—500 kr. 510—2 000 kr. 10303 kr, 10 01113 Totalt gågglrälxleågzå-l hela riket Aag] SummalAÄtål Summa Arr:]? Summa äl]- Summa äl; Summa 'Afllzlll] Summa ÅF:s] Summa Kr. ' Kr. Kr. Kr. 1 Kr. Kr. 11 Kr. uppla 110 6350 347 78820 194 205580 75 286380 121 258380 738 835510 014 706350 » 1b 668 437401215 308840 591 586910154 648510 16 3227502644 19087501828 1340030 » 2 1562 941101729 432390 745 7482202541034950 39 20127404329 4322410396213932060 » sa 1291 8760 564] 153820 2891 281870113 422880 10| 36610011111 1233430 90711077340 » 3b 82 4960 202 52700 192 208040191 84100011618521830 783 9628530 79217366260

'umma|2 5511157 9204 05711 024 57012 01112 080 620178713 233 7201199111 481 80019 605117 92863t118158114 422 040

228 Tabell 3. Sammandrag utvisande länsprövningsnämnderna: L ä n 10—100 kr. 110—500 kr. 510—2 000 kr. Antal 15111 Summa 141041 fall 1 Summa 'Äntal 1411 Summa. Kr. 1 K140 Kr. kh lms ............... a 21 1 390 103 15 46 50 830 Stee 0 b 19 1 380 45 11 260 31 32 090 1 .................. a _ _ 3 890 6 8 440 Uppsa & b 4 300 37 9 010 12 11 990 s" 1 nds ......... a 1 70 13 3 070 5 4 690 Oderman & b 8 510 19 5 850 17 17 790 () t "tlands ............ a -— —— 4 870 3 4 430 s ergo b 34 2130 40 10 940 21 21 590 Jönköpings ............... a 5 250 5 1 510 8 8 480 b 3 290 8 1 840 10 9 580

b ............... a 1 60 4 940 6 4 770 Krono ”58 b 25 1 820 82 9 240 7 6 220 ' ..................... a 2 120 9 2 180 2 2 930 halm" b 69 5 120 179 44 840 61 59 690 tl d .................. a — —— 1 1 260 1 640 GO ” s 1, 2 130 1 6 1 490 2 1 350 Bl k" e .................. a 6 310 9 2 040 4 2 730 e mg b 14 1 040 25 6 320 17 13 670 Kristianstads ............ a 5 310 14 4 380 15 13 870 b 17 1 010 58 16 240 20 19 390

Malmöhus ............... a 2 100 10 2 420 6 5 380 b 5 320 9 2 480 17 18 170 Hallands .................. a _ —- 5 1 640 2 1 480 b 1 90 11 3 520 13 11 580

Göteborgs o. Bohus a 7 350 32 8 230 17 19 030 b 15 1 260 70 19 230 59 64 130

Älvsborgs .................. a 2 90 7 2 010 7 10 510 b 12 650 21 4 240 14 12 440

Skaraborgs ............... a 2 130 7 1 220 I. 660 b 6 340 10 2 310 8 7 260

Värmlands ............... a 2 180 3 040 3 2 950 b 8 520 23 6 320 9 8 630

Örebro ..................... a 7 340 2 320 5 5 060 b 71 4 690 69 16 880 32 28 430

Västmanlands ............ a 25 * 1 410 25 6 060 8 7 710 b 32 1 330 25 7 160 14 12 210

Kopparbergs ............ a -— — 12 3 080 6 6 160 b 27 1 500 56 12 720 14 12 900

Gävleborgs ............... a 9 590 24 5 490 6 4 470 b 156 10 790 197 45 970 63 62 620

Västernorrlands ......... a 3 120 12 3 420 7 7 620 b 31 1 840 73 19 660 47 48 300

Jämtlands ............... a 5 290 13 3 970 12 11 810 b 53 3 450 89 21 100 33 36 690

Västerbottens ............ 4 —— _ 1 300 2 2 160 b 45 2 610 64 14 940 33 32 130

Norrbottens ............... a 5 240 29 8 740 16 18 720 b 11 620 49 13 280 37 37 550

Hela riket a 110 1 0 350 847 78 820 194 205 580 b 668 43 740 1 215 306 840 591 586 910

Länsprövningsnämndemas

2 010— 10 000 kr. 10 010— kr. T otalt höjningen grupperna ] ”)Q- 1 b) till L md taxering

Antal 1311 ' Summa Antal fall Summa Antal fall Summa. Antal fall| Summa.

Kr. Kr. Kr. Kr. 44 940 —- — 184 112 300 77 62 940 35 000 — — 104 79 730 157 196 650

13 260 —- 13 22 590 11 20 120 20 070 — 57 41 370 40 40 590

—— 19 7 830 31 36 620 20 420 48 44 570 31 23 310

— 8 21 020 7 18 000 24 240 101 58 900 67 43 910

15 060 25 56 510 20 12 440 7 080 25 40 540 19 13 610 15 120 15 20 890 8 17 320 25 260 68 42 540 32 10 660

5 780 14 11060 12 5 040 68 590 214 850 192 96 570

2 410 3 3 310 6 7 880 3 430 11 6 910 19 4 400

— — 19 5 080 13 670 10 740 23 120 61 54 890 56 33 080

24 620 — 40 43 180 21 15 390 12 570 13 060 99 62 270 69 38 160 18 060 10 700 22 36 660 22 26 730 9 410 -— 33 30 380 31 25 660

19 720 —— 10 22 840 8 2 790 11 450 20 380 28 47 020 28 18 250

74 170 125 370 76 227 150 66 162 160 87 450 29 770 201 840 179 400

— -— 16 12 610 18 980 31 570 12 840 55 61 740 33 29 990

6 010 11 520 13 19 540 15 68 830 16 310 23 010 29 49 230 31 69 060

4 810 — 10 8 580 11 11 030 35 350 43 870 50 94 690 22 37 610

2370 20000 16 28090 16 11110 8 650 — 58 650 99 50 770

2 380 17 740 60 35 300 83 40 080 15 960 — 74 36 660 67 32 680

10250 " ' ' ' ';" ' '21' " *19'490 ' 20' ' 29080” 2 800 — 98 29 920 68 26 540

2 100 — — 40 12 650 42 19 350 49 480 9 42 010 210 870 110 760

2 630 -— 23 13 790 22 16 620 54 400 36 900 161 100 93 750

15 010 12 920 34 44 000 13 17 470 18 850 —— 80 090 88 40 350

2 700 -— 4 5 160 11 260 38 620 19 430 107 730 69 650

4 980 13 200 53 45 880 61 440 40 810 — 92 260 54 620

H .::.

HH

1.1 & &" ,. ,... ... . I N, O'! CDM Ol—i 0109 OS)—4 PH HQ) OJ!—l UDP—' mlO NÅN.) Q QR! [003 NIO: 030 CDI HH 03—' 13313— 0301 enl Hål puh-ls CD

Tabell 4. Specifikation utvisande till grupp ! hänförliga höjningar i taxeringarna, överstigande 10000 kr. jämte motivering.

l L . 511135?! .53225. Kr. Kr. Östergötlands ...... 12 320 15 720 Deklaration efter taxeringsarbetets slut. Jönköpings ......... — 20 530 Meddelande från landskamreraren i Malmöhus län.

» ......... —— 21750 Endast kommunalt taxerad.

» ......... — 10680 Eftertaxering enligt meddelande från Stockholm. Kronobergs ......... 11 530 — Deklaration från taxeringsnämndsordförande. Kalmar ............... 10770 10770 Avdrag gjort två gånger.

» ............... 1 180 25840 Procentavdrag vid statlig taxering. Blekinge ............ — 11 520 I enlighet med kommunaltaxeringen i Sölvesborg. » ............ —— 11600 I enlighet med deklaration. Kristianstads ...... — 13 060 i enlighet med taxeringsnämnd i annat distrikt. Malmöhus ............ — 10700 Skrivelse från landskamreraren i Kronobergs län. Hallands ............ — 20380 i enlighet med kommunaltaxeringen i andra di- strikt. Göteborgs o. Bohus — 25000 Skrivelse från landskamreraren i Skaraborgs län. >> 20 260 _— Fastighetsinkomsten ej taxerad. » 29 930 29 770 Enligt avgiven deklaration (utflyttad ur riket). » 22 450 22 450 Deklarationen återsänd från gemensamma taxe-

ringsnämnden i Stockholm.

» 58 340 77 920 Eftertaxering (meddelande från boutredningsmän). Älvsborgs ------------ -— 12 840 Felaktighet i ett eller annat avseende. Skaraborgs --------- —- 11520 Enligt taxeringsnämndens beslut i annat distrikt.

» ......... 16000 —-— Meddelande från taxeringsnämnd i Stockholm. » ......... 21 890 23010 Avdrag för utskylder.

Värmlands ......... -— 29 870 Eftertaxering i enlighet med kommunaltaxeringen.

» ......... .. H 000 » >> » » »

Örebro ............... —— 20000 Meddelande från taxeringsnämnden i Sundsvall. Västmanlands ...... 10400 1180 Avdrag för förlust i annan kommun ei medgivet. » ...... 12060 17 740 Eftertaxering för förmögenhet (egen begäran). Gävleborgs ......... —— 22790 Enligt kommunaltaxering i annat distrikt.

» ......... — 19 220 Enligt meddelande från annat distrikt.

Västernorrlands se grupp 2 36 900 Enligt meddelande från landskamreraren i Väster- bottens län. Jämtlands ............ —— 12920 Eftertaxering enligt meddelande från landskam- reraren i Västerbottens län. Västerbottens ...... 15020 —— I enlighet med taxering i annat distrikt. » 1 320 19 430 Avdrag vägrat i annat distrikt. Norrbottens ......... 15 740 -— Procentavdrag telberäknat. » ......... 10220 13200 Eftertaxering enligt egen begäran.

i I

231 Tabell 5. Sammandrag utvisande länsprövningsnämndernas höjningar i grupp 2 till statlig taxering. Länsprövnings- _ _ _ nämndernas höj- 10—100 kr. 110—500 kr. 510 kr2. 000 16808 kr. 10 011)". Totalt ningar i grupp 2 Län 111 kommunal ___ , taxering An- An- An. Afntal Summa Antal Summa. tal Summa tal Summa tal Summa Antal Summa Antal Summa all fall f fall fall all fall fall Kr. Kr. Kr. 3 Kr. Kr. Kr. Kr. Stockholms 25 1 900 103 28 470 88 88 990 30i 119 620 1 13 250 247 252 230 204 204 350 Jppsala ...... 2 190 16 5 580 10 8 280 12 46 630 4 81 270 44 141 950 48 100 700 iöderman- .

lands 14 880 76 20 460 35 33 040 13 62 240 1 23 280 139 139 900 98 99 420 Östergöt-

lands ...... 7 480 26 5 400 7 6 720 2 4 340 — — 42 16 940 44 20 930 [önköpings .. 1 50 10 2 990 13 12 300 81 34 880 1 36 800 33 87 020 30 38 770 Kronobergs" 6 450 7 2 210 4 2 560 — — 1 20 880 18 26 100 16 5 100 Kalmar ...... 38 2 860 156 37 160 71 67 420 18 70 140 1 14 180 284 191 760 240 237 180 Sotlands 5 220 7 1 560 2 1 750 —— — — — 14 3 530 14 10 020 Blekinge 18 1 280 58 13 300 24 19 440 6 24 460 1 12 300 107 70 780 102 77 860 Kristian-

stads ...... 12 720 40 9 850 28 27 690 8 28 030 1 52 320 89 118 610 84 59 250 Malmöhus. .. 1 100 15 4 530 7 7 770 4 29 360 1 27 500 28 69 260 31 71 530 Hallands 1 10 6 1 960 6 7 200 4 20 030 1 57 530 18 86 730 26 100 430 Göteborgs o.

Bohus ...... 12 900 50 13 840 55 58 230 30 111 970 3 159 260 150 344 200 125 300 940 Älvsborgs 22 1 760 3 930 11 13 510 9 33 240 — — 45 49 440 44 55 310 Skaraborgs... 2 140 7 2 060 7 7 380 3 12 510 2 135 650 21 157 740 21 207 370 Värmlands... 1 034 57 750 534 131 900 88 86 860 22 87 510 3 574 360 1 681 938 380 1 610 658 060 Örebro ...... 124 7 640 128 31 310 61 57 020 13 58 040 2 51 360 328 205 370 242 143 940 Västman-

lands ...... 32 1 880 40 10 470 35 40 260 14 62 740 4 98 770 125 214 120 125 220 410 Kopparbergs 96 6 450 182 46 080 36 33 210 7 30 880 — — 321 116 620 319 115 260 Gävleborgs... 28 1 990 70 15 530 35 35 330 12 41 180 2 41 270 147 135 300 150 141 280 Västemorr- . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

lands ...... 12 990 58 16 130 51 56 310 23 93 610 6 215 200 150 382 240 151 478 460 lämtlands-.. 15 1 100 47 11 630 29 27 520 8 32 540 1 10 030 100 82 820 96 91 370 Västerbot-

tens ...... 54 4 270 86 18 100 31 33 540 6 23 690 3 387 530 180 467 130 123 458 580

orrbottens ]. 100 4 940 11 15 890 & 7 310 — — 18 24 240 19 35 540

Hela riket 1 562194 110] 1 729! 432 390|745 748 220254 1 034950! 39 2 012 740 4329f4 322 410] 3 9623 932 060

Tabell 6. Specifikation utvisande till grupp 2 hänförliga höjningar i taxeringarna,

överstigande 10 000 kr. jämte motivering.

.. Kommu- Statlig . L a n nal taxe- taxering A n 1 e d 11 1 n g rmg Kr. Kr. Stockholms ......... 21000 — Minskat värdeminskningsavdrag. » ........ 1 500 13 250 » » Uppsala ............... —— 38620 Häradsallmänning ej statligt beskattad.

» ............... 14850 14850 Vägrat avdrag för värdeminskning å aktier.

» ............... 5310 11 310 Minskat värdeminskningsavdrag; hyreslri bostad .

högre värderad.

» ............... 16 470 16 490 Om- och nybyggnad = grundlörbättring. Södermanlands 23280 23280 Avdrag för förlust tidigare år ej medgivet. Jönköpings ......... 930 36 800 Minskat värdeminskningsavdrag. Kronobergs ......... —— 20 880 :> » Kalmar ............... 40 420 —— » » » ............... 11950 14180 Ändring enligt principer hos Örebro läns pröv- ningsnämnd. Blekinge ............ 12 290 12300 Överförda medel till reservfond skattepliktiga. Kristianstads ...... 110 52 320 Minskade värdeminskningsavdrag. Malmöhus ............ 27 500 27 500 Icke avdragsgilla utgifter (sparbank). Hallands ............ 57530 57 530 Beslut enligt reservation i taxeringsnämnden. Göteborgs o. Bohus 59650 18 650 Inkomst av andelar i byggnadsföretag enl. bil. Varuskulder ingående och utgående fordringar. » >> » 101 720 125 110 Fond ansågs skattskyldig. » » > 15 000 15 500 Lån å provisionskontot. Skaraborgs ......... 50000 — Obehöriga avdrag: ränta å anläggningskostnad Skövde ytterbelysning. » ......... 93 160 93 160 Avskrivning å fastigheter. » ......... 42 490 42 490 Ändrade värdeminskningsavdrag. Värmlands ......... 13 320 8 320 » » » ......... 190 970 355 090 » >> » 106 070 113 720 » >> » ......... 46 050 105 550 >> » Örebro ............... 20 980 21 040 >> » ............... 30 320 30 320 Egendomsvärde nedskrivet. Västmanlands ...... 24 570 24 570 Ytterligare avskrivningar å anläggning ej medgivna. » ...... 38880 38880 Systembolag: felaktigt beräknad vinst. » ...... 10 130 9 990 . » » » » » ...... 29 870 — Vägrat avdrag för minskning i skogs ingångsvärde. » ...... 15 240 19 610 Ändrad värdeminskning. >> ...... 13 040 15 710 Grundlörbättring, kooperativ förening: avdrag för räntor å insatser ei medgivet. Gävleborgs ......... 19 230 19230 Hela fastighetsinkomsten ei taxerad. Avdrag för avskrivning å obligationer ej medgivet. » ......... 22 030 22 040 Systembolag: felaktigt beräknad vinst. Avdrag för

Tabell 7.. Sammandrag utvisande speciella höjningar i grupp 2 till statlig taxering.

Speciella höj-

10—100 110—500 510—2 000 2 010— 10 010— Totalt ningar i grupp 2

kr. kr. kr. 10000 kr. kr. till kommun] taxering

An- An- An- An- An- An-

tal Summa tal Summa tal Summa tal Summa tal Summa tal Summa

fall fall fall fall fall fall

Anledning

Kr. Kr. Kr. . Kr. Kr. Blekinge Vägrade avdrag för fördyrade levnadskostnader ............... 5 250 8 090 Värmlands Vägrade avdrag: ofullständig uppgift angl skogsförsäljning 39 310 44760 » Bostadsvärdering div. socknar 188180 172030

» >> ' präster ...... . . . 14 270 8 310 » » + naturalörmåner 36 170 20 740

Örebro Vägrade avdrag för fördyrade levnadskostnader 4030 6570

Västmanlands Koop. + konsumtionsfören. ränta å insatskapital.... ........ 58270 40 330

Kopparbergs Värdering av naturaförmåner... 3 810 4 590

» Vägrade avdrag för fördyrade levnadskostnader 29 630

Gävleborgs Vägrade avdrag för uniformsslit- ning ...... . .......................... 2 000

Jämtlands Vägrade avdrag för minskning

1 skogs ingångsvärde .......... .. 20 730

hyreslri bostad i

Höi- Skellefteå ........ .. .. 16 090 Västerbottens ning av _ ,, _, värdet 5 [ eget hushall forbru- kade produkter - ' 2860

Tabell 8.

i grupp 3 a) till statlig taxering.

Sammandrag utvisande länsprövningsnämnderna; höjningar

110—500 kr.

510—2 000 kr.

2 010— 10 000 kr.

Totalt

Länsprövnings- nämndernas höjningari . grupp 3 a) till kommunal '

taxering .

An- tal fall

Summa.

An- tal fall

Summa

Stockholms . . Uppsala .........

Söderman- lands .........

Östergötlands. Jönköpings Kronobergs Kalmar ......... Gotlands

Blekinge ...... Kristianstads Malmöhus ...... Hallands Göteborgs

Älvsborgs ...... Skaraborgs Värmlands Örebro ......... Västmanlands Kopparbergs ... Gävleborgs

Västernorr- lands .........

Jämtlands ...... Västerbottens" Norrbottens

Hela riket

5 390 2 790 1 830 27 330 15 880 43 580 90 26 570 2 370 58

50 13 — 3 300 6 30

4 400 1 000 1 730

10 9 370 1 1 200 5 5 300

4

2

12500

5 640 1 22 650

2

28 4 17 1

Kr. 1 090

20 690

18 580 300 77 260 37 390 46 660 15 790 71 290 26 310 2 400

177 500 12 490 8 960 114 180 85 150 290 640 162 210 370

26 320 2 200 35 620 17

30 1

s 760'564! 153 820| 289! 281 8701113| 422 seo! 10366 100| 1 111|1 233 wollen] 1 077 3

Tabell 9. Specifikation utvisande till grupp 3a) hänlörliga höjningar i taxerin- garna, överstigande 10 000 kr. jämte motivering.

Kommunal Statlig

taxering taxering A n 1 e d n 1 n g

Kr. Kr. Södermanlands ............... 12 000 Ansedd inkomst av läkarverksamhet.

Jönköpings ------------------ 32 270 - Eftertaxering efter framställning av taxe- ringsnämnden.

11 000 Uppskattning på grund av ökad förmögen- het.

Kronobergs ------------------ 29 000 35 650 Uppskattad inkomst av auktionslörrått- ningar och av kapital. Kalmar ........................ 12 600 12 600 Beräknad realisationsvinst å aktier. Kristianstads .................. 14 7 80 14 780 11 930 11 080

Göteborgs o. Bohus ...... 23 860 22610 Beräknad inkomst av rörelse (förmögenhet ökad).

30000 30000 Beräknad inkomst av tillfällig verksamhet (förmögenhet ökad). 24 640 25 000 Beräknad inkomst av rörelse (förmögenhet ökad).

Värmlands ..................... 10000 10000 Ändring av avdrag för minskning i skogs ingångsvärde. Örebro 8 570 11 140 Eftertaxering: Iörmögenhetsökning. Västmanlands --------------- 84 930 84 930 Beräknad vinst å aktieiörsälining. » 7 940 10 510 Eftertaxering: förmögenhetsökning.

10860 10 860 Uppskattad inkomst på grund av skuld- minskning. 19420 19030 Uppskattad jordbruksinkomst, förmögen- het ökad.

22 650 22 650 Förmögenheten ökad.

%Uppskattning av bränneriförenings inkomst.

Tabell 10. Sammandrag utvisande till grupp 3 a) hänförliga hö]- Jordbmk Skogsbruk Näringmrksam' Yrke L ä n %s:.” A:s" arri % i??? Kr. Kr. Kr. Kr. Stockholms ............... — -— _ — _- _. _ __ Uppsala ..................... 35 14 200 — — 6 6 490 _ _ Södermanlands ............ 9 3 650 1 2 050 — _ 1 12 000 Östergötlands ............ — _ _ _ __ _ _ _ Jönköpings ............... — — 17 18 510 5 15 490 — — Kronobergs ............... 2 1 320 1 420 —— —— _— _— Kalmar ..................... 12 17 030 2 3 140 10 7 440 3 2 040 Blekinge ..................... 23 5 520 —— — 4 10 270 _ _ Kristianstads ............... — — — — 13 7 1 290 _ _— Malmöhus .................. 3 1 220 — _ 12 18 170 _ _ Hallands ..................... —- — — — 2 2 400 — — Göteborgs o. Bohus ...... 8 4 560 1 220 18 88 010 —- — Älvsborgs .................. 17 5 930 — _— 2 4 soo 1 1 740 Skaraborgs .................. 4 1 610 1 600 2 5 400 — _- Värmlands .................. 196 102 210 —— — 5 6 400 1 5 570 Örebro ..................... 70 26 690 —- — 9 31 010 2 4 670 Västmanlands ............ 164 79 830 — — 40 27 010 —— —- Kopparbergs ............... 172 158 250 — —— 1 420 _ _ Gävleborgs .................. _— —— — — 1 260 — _ Västernorrlands ......... 3 1 350 1 1 700 4 5 550 -- —- Jämtlands .................. 2 710 — _ 1 290 _ _ Västerbottens ............ 7 3 320 —- _ 8 8 650 1 1 000 Norrbottens ............... — »— —— _ __ _. _ _ Summa 727 427 400 24 26 640 143 309 350 9 27 020

Realisations- Annan tillfällig vinst verksamhet

1 Antal Antal Antal | |Antal Antal Antal fall Belo” tall Belo” fall J Belopp ! fall Belo” tall Belo” fall BeloPP

Tjänst

' Kapital Förmögenhet Summa

Kr. Kr. Kr. Kr. . Kr.

_ — — _ 1 090 — — — — 20 690 — » 18 580 300

77 260 37 390 46 660 15 790 71 290 26 310 2 400 177 500 — 12 490

-— 8 960

— 114 180

12 620 85 150 93 980 290 640 —— 162 210 110 2 370

1 040 28 26 320 1 200 4 2 200 — _— 22 650 17 35 620 — _ 1 30 1 30

4| 70430 110|217500| 111141233430

Tabell 11. Sammandrag utvisande länsprövningsnämndernas höjningar i grupp 3 b) till statlig taxering.

( Länsprövnings 10—100 110 —500 510—2 000 2 010— 10 010— ( Totalt "åäggfrfasrhöj kr. kr. kr. 10 000 kr. kr. . % ”PP L 5 n ( 3 b) till kom- _ _ ___ _i___ Eunal taxering An- An- An- An- An— ( An- tal Summa tal Summa. tal Summa tal Summa tal Summa ( tal Summa Af??? Summa. fall fall fall fall fall fall Kr. ( Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Stockholms ...... 2 140 6 1 830 8 8 520 6 23 810 3 106 070 25 140 370 28 139 4! Uppsala ............ — — —— — 1 2 000 3 10 270' 2 28 580 6 40 850 6 34 231 Södermanlands... 1 30 2 660 —- ' -— 5 20 370 2 24 330 10 45 390 10 50 28! Östergötlands . . . 1 1001 3 840 1 1 010 1 3 220 2 29 000 8 34 170 9 30 02! Jönköpings ...... 1 50 7 2 050 17 20 370 23 95 570 6 104 530 54 222 570 55 203 35! Kronobergs ...... 2 190 —— — 1 1 270 — — — — 3 1 460 4 12 32! Kalmar ............ — — ( 3 940 1 1 340 7 39 210 5 125 840 16 [67 330 15 154 621 Gotlands ......... 1 70: 4 1 360 2 2 090 — -— — -— 7 3 520 6 2 791, Blekinge ......... 2 1001 2 620 2 1 700 1 4 110 — _ 7 6 530 9 12 60 Kristianstads — — ' 3 680 2 1 580 2 5 570 —- —— 7 7 830 6 6 161 Malmöhus ........ 4 250. 18 5 700 43 50 620 39 175 670 32 2 132 100 136 2 364 340 132 2 089 95( Hallands ......... _— —- 1 120 3 2 140 1 3 320 —— —-— 5 5 580 5 5 05! Göteborgs 0. Bo- hus ............... 11 710 71 17 670 57 57 540 49 231 050 27 872 610 215 1 179 580 213 1 00109| Älvsborgs ......... 1 21) 2 620 5 4 280 1 2 540 5 85 660 14 93 120 14 83 66! Skaraborgs ...... — — 1 310 3 2 970 — — — — 4 3 280 3 2 33! Värmlands ...... 5 140 17 4 760 17 15 870 22 101 820 10 3 833 860 71 3 956 450 65 2 319 661 Örebro ............ 6 600 11 2 680 7 7 670 9 38 500 10 946 280 43 995 730 44 877 01! Västmanlands — — 1 280 2 3 560 4 11 850 —— —— 7 15 690 8 20 91! Kopparbergs ...... 41 2 230 37 8 360 3 3 790 2 6 410 1 21 560 84 42 350 86 41 52! Gävleborgs ...... — _ 2 640 8 8 460 2 8 260 4 63 280 16 80 640 14 77 190 Västernorrlands. 1 80 7 1 880 5 5 540 5 26 180 4 58 540 22 92 220 20 82 14! Jämtlands ......... — —— —— -—- _ -— 2 4 130 — —— 2 4 130 2 6 500 Västerbottens 3 250 4 700 4 5 720 7 29 140 3 89 950 21 125 400 38 113 48! Norrbottens ...... -— —— — —— — -— -— — —- — — —— — —-— Hela riket 82 4 000 202 52700!102(208 040|101( 841 000 110 s 521 8301783 9 628 5301 792 7 366 2 r

R ö r 0 1 s 0 T i ä n s t Tillfäl Jord- Skogs- __ bruk bruk Genom b'ok- minilälåéå 17510;- Annan Löne- Keseer— Bealisa- L ä n gransknlng inventarier taxering orsak uppgliter sattnmg tlonsvms &: 2 : &: : E E” :: : _" & Be- &; Be- &_: Be- & Be- & Be- & Be— &_: Be- å Be- £ Be- ;- lopp & lupp & lopp ;: low 5 1021) g lopp % lopp i lopp ;:— lopp Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Stockholms ] 560 6 98220 2 13 730— — _ _ _ _ _ _ _ _ 1 307 Uppsala _ _ 1 4500 1 2000— _ _ _ — _ — — _ _ _ Söderman-

lands 1 200 5 26870 _ _ _ _ _ _ 1 30— _ — — 1 1090 Östergöt-

lands — _ 1 18110 1 3220— _ _ _ _ _ _ — _ — _ Jönköpings _ _ 39 176420 1 2200— — 2 17220 1 2740— _ — _ — _ Kronobergs — _ — _ _ _ _ _ — _ — _ _ _ — _ _ _ Kalmar — _ — _ 5 97120— _ — _ 1 1340— _ — _ _ _ Gotlands _ — 1 70 — _ — _ _ _ 4 1620— _ _ _ _ _ Blekinge _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 600— _ _ _ _ _( Kristian-

stads _ _ _ _ 2 4350-_ _ — _ _ _ _ _ _ _ _ _ Malmöhus _ _ _ _ 67 1 755 190 — _ _ _ 6 21 330 — _ _ —- 4 66 34 Hallands _ _ 1 3320 _ _ _ _ _ _ 2 1520— — _ — — _ Göteborgs o.

Bohus 3 3 960 _ — 1 1 290 _ _ 1 33 040 24 91 710 28 8 610 _ _ 35 405 29 Älvsborgs _ — 7 47970 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ Skaraborgs — — 1 1180 _ — _ _ — _ _ — _ _ _ _ _ _. Värmlands _ _ 22 52160 19 106 550 4 3635 560— _ 8 26080 2 11240— _ 2 140 Örebro _ _ 3 64440 _ _ 8 785 520— _ 7 110480 6 840 — — 5 15 89 Västman—

lands 1 1860 2 4830 2 5620— _ _ _ ] 280—_ _ _ _ _ _ Kopparbergs 2 750 1 1320 _ _ 1 2050— _ 5 1570_ _ 14 2500_ 4 Gävleborgs _ — — _ 14 78840— _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _J Västernorr-

lands — _ 3 2400 5 31960— _ — _ 2 6520— _ 3 2660 1 801 Jämtlands _ —— — _ 1 2110— _ _ _ _ _ _ _ _ __ _ Väster-

bottens 4 1380 5 42 260 2 31520 _ _ _ _ 7 22 730 _ _ _ _ — Norrbottens _ _ _ _ — _ _ _ _ _ _ _ _ _ _l _ _

Summa 12 871098 5441201123213570013114423130 al 502001701288550130| 20 000517! 5100 49 5118

1 I detta belopp ingå avsevärda förhöjningar, som äro beroende på beskattningsdomstols prövning.

Kapital

knmst . .. 1 .. For- Eltertaxe- .. = Gald- . . . For- R" 1: ' . .. _ säkr1ngs-; rlng av Deklaratlon .. _ Annan

_A"_Y_13-l_1 123,33 Familje— når:” premiers ( stärbhus infordrad måga? orsak S 11 m m a. tllllalllg (bankför- bolag g & avdrag m. fl. inkomst frågan) > %> > > :> :» > ;> :> :> 5 = =! = = = :| = = 5 E Be- & Be- & Be- å: Be— E B0- 5 Be- £ Be— & Be- å BB- E. Be- å 10pp E lopp 2 lapp ;: lopp 2 lopp 2 lopp 2 lopp E lopp g,: lopp ,,: lopp Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr.

1 3 290 4 4200 — _ 1( 4 800 — _ 1 320 _ _ 6 5040 2 7 140 25 140 370 _ _ _ _ _ _ _( _ _ _ 4 34350- — — — — — 6 40850 _ _ _ _ _ _ _ — — _ 2 7 390 — _ _ — — _ 10 45 390 _ _ _ — _ _ — _ 2 230 3 12 340 _ _ _ — 1 270 8 34 170 _ _ 7 6 660 _ _ 1 3 800 _ — 2 18 200 _ _ — _ 1 330 54 222 570 _ _ _ _ _ _ _ _. _ _ 1 1 270 _ _ _ _ 2 190 3 1 460 _ _ 3 46 730 _ _ 1 130 — _ 4 13210 1 8430 1 370 _ —— 16 167330 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 2 1 830 7 3 520 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 2 5 210 _ — _ — 4 720 7 6 530 _ _ 3 680 _ _ _ _ — — 1 2 130 _ _ _ _ 1 670 7 7 830 — _ 12 20 860 1 26 950 ] 1 470 — — 17 193 210 11 263 870 1 380 16 14 740 136 2 364 340 _ _ ] 620 _ _ _ _ _ _ — _ _ _ — — 1 120 5 5580 _ _ 12 39 550 7 176 710 11 77 920 — — 29 258 310 60 77 680 _ _ 4 5 510 215 1179 580 _ —— 1 20 _ _ -— _ _ — 4 44350 _ _ _ — 2 780 14 93 120 _ _ 1 310 _ _ _. _ — — 1 790 _ _ _ _ 1 1000 4 3 280 _, _ 5 28 160 _ _ _ — _ — 1 83 740 7 11500 — _ 1 60 71 3 956 450 _l _ 1 550 _ _ 2 5 080 _ _ 3 10 550 _ _ 3 450 5 1 930 43 995 730 — — _ — — _ _ _ _ _ 1 3 100 _ _ — _ — _ 7 15 690 _ _ — — _ — 1 190 50 4 380 3 27 840 _ _ 1 210 6 1 540 84 42 350 _ — — —— _ _ 1 1 150 _ — — _ _ — — _ 1 650 16 80640

_ 2 200 _ — 1 270 _ _ 4 38040 _ _ _ — 1 1 130 22 92 220 -— — — — — — _ _ _ 1 2 020 — _ — _ — — 2 4 130 _ 1 280 _ — _ _ _ — 2 27 240 _ — _ — _ _ 21 125 400 1 32%(53I148320, sf 203000 20 94810 5234610 86 778610179|361480 1216450 51 38610 783,9628530

— 332033

Utdrag

ur de granskningsberättelser, som taxeringsassistenterna i Norr- köping, Linköping, Borås och Eskilstuna avlämnat till de sakkunniga.

Taxeringsassistenten i Norrköping år 1931.

Statistisk sammanställning

över den granskning, som verkställts av assistenten för 1931 års taxerings— nämnder och prövningsnämnd.

w . ., '. Taxermgs- Provnings-

nämnd nämnd Summa 1 1) Ardal granskade th som föranlett åtgärd ................... _ .................... 68 74 142 ! som ej föranlett åtgärd ................................. 103 77 180 till fortsatt utredning .................................... 67 1 36 103 * Summa diarieförda fall 238 187 425 ! 2) Antal fall, vari bokföringsgranskning verkställts, :[ med anmärkning .......................................... 30 9 39 utan » .......................................... 19 (i _ _ 25 _ _ Summa fall 49 | 15 i 64 Taxeringsniimnd Prövningsnämnd Summa Statl. Kom. Stat]. ! Kom. Stat], Kom. tax. tax. tax. tax. tax. tax. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Höjning har yrkats på grund av bok- - föringsgranskning med ............... 495 380 460 521 92 421 77 152 587 801 537 673 3) Bélopp varmed höjning före- slagits Direkta iramställningar ............ 861 000 750 000 456 000 313 000 1 317 000 1 063 000 Biträde1 med visst arbete, approxi- mativt ................................. 150 000 150 000 _ — 150 000 150 000 Summa 1011 000 900 000, 456 000 313 000 1 467 000131 213 000

1 Avser biträde åt taxeringsnämnderna vid förfrågningar och undersökningar angående vissa räntor m. m.

!

4) Antal höjningar fördelade efter yrkat belopp

Kr.

1_ 10— 20_ 30— 50—

10 000 ..................................................... 20 000 .................................................... 30 000 ...................................................... 50 000 ...................................................... 7 5 000 ...................................................... 75— 100 000 ..................................................... 100—150 000 ..................................................... 150—200 000 ...................................................... 200—300 000 ......................................................

Taxerings- nämnd

Prövnings- nämnd

Summa 68

5) Antal granskade fall fördelade & olika yrkesgrupper:

!

Under 1 000 kronor ............................................... 1 000— 5 000 5 000—10 000

Taxeringsnämnd Prövningsnämnd

Samma

Antal fall Summa höjning

Antal falli Summa. höjning

Antal fall Summa. höjning

utan åt-

gård

med iit- gärd

stat]. tax.

kom. tax.

utan åt- gård

med åt- gärd

statl . tax.

kom. tax.

utan åt- gård

med åt- gärd

statl. tax.

kom. tax.

Diverse rörelse- idkare

Fastighetsägare . .. Räntetagare ...... Stärbhus

Diverse rörelse-

Diverse yrkesut- övare ............

Diverse rörelse- idkare

Bolag (F-amilje— o..

Deläg. i familj e- bolag ............

Övriga ............

Summa

10

5 12

19 6

Kr.

27 620 15 182 35 833 247 129

55 377 52 736

90 105

9 787

139 688 186 212

1579

Kr.

27 474 9 730 30 287 185 872

52 221 43 399

89 499

129 117

172 539

9 14

_4 13 5

Kr.

65 960 42 279 198 709

2 976 31 242

_ 9 919 51 073 47 720

Kr.

23 110 33 474 155 631

2 976 29 968

9 319 13 528 39 359

14 33

18"

2

2

25

5 .

Kr.

27 620 81 142 78 112 445 838

58 353 83 978

90 105 6 200

9 787

- 191 361

11

10 898 '

Kr.

27 474 32 840 63 761 341 503

55 197 73 367

89 499 6 200 9 787

9 319

142 645

233 932

' 211 898

103| 681861 2481749 925

| 77| 74I45607s

313 565|

isoi 14211 317 320 1 063 490

1 Av denna summa belöpa sig höjningarna på nedanstående grupper sålunda:

Belopp

» ))

Antal höjningar

Taxerings- nämnd 16 24 11

51

Prövnings- nämnd 24 35 7

66

Summa

40 59 18

117

6) Antal granskade fall, som föranlett åtgärd, fördelade med hänsyn till storleken av de skattskyldigas inkomst (: det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet, sedan höjning verkställts):

A n t a l i a l 1 B 0 1 o p p — Taxerings- Prövnings- Summa Kr. nämnd nämnd Under 1 000 ...................................................... _ 2 2 1 OOO— 5 000 ................................................ 15 15 30 5 000— 10 000 ................................................ 18 19 37 10 000— 20 000 ............................................... 13 15 28 20 000— 30 000 ............................................... 6 9 15 30 000— 50 000 .............................................. 9 9 18 50 000— 75 000 ................................................ 1 3 4 75 000— 100 000 ............................................... 2 _ 2 100 000—150 000 ................................................ 2 1 3 150 000—200 000 ................................................ 1 — 1 200 000—300 000 ................................................ _ 1 1 Över 300 000 ...................................................... 1 _ 1 ' Summa antal höjningar 68 74 142 l Tarerings- Prövnings- Summa i namnd namnd » 7) Övriga uppgifter: Antal fall av Bankförfrågningar ....................................... 98 86 184 Förfrågningar angående iastighetsräntor ......... 867 — 867 Meddelanden angående inteckningsräntor ...... 2 500 — 2 500 Boklöringsgranskning åt prövningsnämnden ut- om Norrköping ....................................... — 3 3

Anmärkning.

Med anledning av de höjningar, som taxeringsnämnderna verkställt efter assistentens ut- redningar, hava vederbörande skattskyldiga aniört besvär hos prövningsnämnden i sex tall, därav tre endast avseende statlig taxering. Besvären avsågo nedsättning med 87 556 kronor statlig och 81336 kronor kommunal taxering. Prövningsnämnden nedsatta ifrågavarande taxeringar med 6 560 kronor vid statlig taxering i fyra fall och 410 kronor vid kommunal taxering i ett fall. Hos kammarrätten hava icke några besvär anförts över de vidtagna höj- ningarna.

Taxeringsassistenten i Norrköping år 1932.

Statistisk sammanställning

över den granskning, som verkställts av assistenten för 1932 års taxerings- nämnder och prövningsnämnd.

Taxeringsnämnd Prövn ingsnämnd

1931 1932 1931 1932

1 a) Antal handlagda ärenden.

Ärenden från föregående år ......... Under året nytillkomna ärenden-..

Summa

1 b) Antal ärenden, som föranlett åtgärd .................. som ej föranlett åtgärd ...............

Summa Till följande år kvarstående ............

Summa 2) Bokföringsgranskning. a) antal fall-' med anmärkning ..................... 30

utan anmärkning ._ .................... 19 6 7

Summa 49 1 5 34

Taxeringsnämnd Prövningsnämnd

Statl. Kom. Stat]. Kom. tax. tax. tax. tax.

b) Yrkad höjning på grund av Kr. Kr. Kr. Kr. bokföringsgranskning.

495 000 461 000 92 000 77 000 587 000 . 200 000 .178 000 552 000 562000 . 752000

3) Beräknad höjning, som föran- lelts av: 1932 a) Yrkande. grundat på granskning 434 000 378 000 802 000 790 000 1 236 000 1 168 000 5) Andra åtgärder1 ..................... 100 000 100000 _ _ 100000 100 000

Summa 534 000 478 000 802 000 790 000 1 336 000 1 268 000

1931 Motsvarande slutsi/fror voro ............ 1 011 000 900 000 456 000 313 000 1 467 000 1 213 000

* Dessa »andra åtgärder» avse s. k. huvudlöneuppgifter. Beräkningen är approximativ och grundad på stickprov. Den verkliga siffran torde sannolikt vara högre.

Taxeringsnämnd Prövningnnämnd Summa

1931 1932 1931 1932 1931 1932 4) Antal höjningar fördelade efter yrkat belopp : Kr.

Under 5 000 ................................. > 51 39 > 66 28 % 117 67 5— 9 999 ................................. 8 4 12 10—19 999 ................................. 9 5 6 7 15 12 20—29 999 ................................ 3 4 — 6 3 10 30—49 999 ............................... 2 4 1 5 3 9 50—74 999 ................................. 1 -— —— — l -— 75—99 999 ................................ — — ——- — — — 100 000 och däröver ..................... 2 — 1 2 3 2 Summa 68 | 60 i 74 I 52 ] 142 I 112

5) Antal granskade fall fördelade & olika yrkesgrupper:

Taxeringsnämnd Prövningsnämnd 1. S 11 m m & Antal fall Summa höjning Antal fall Summu höjning .Antal fall Summa höjning Grupp utan med utan med utan med &_ ”_ statl. kom. åt- åt- statl. kom åt- åt- stat]. kom. gär d gär d tax. tax. gär d gärd tax. tax. [gär d gård tax. tax. . .. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. — 1) Diverse rorelse— idkare ......... _ 8 29 915 25 335 — 1 1 665 1 279 — 9 31 580 26 614 '2) Byggnads— branschen. a) diverse rö— relseidkare,. 2 -— — —— 6 4 71 875 71 445 8 4 71 875 71 445 b) dito ......... 10 2 692 610 14 7 28 017 25 730 24 9 28 709 26 340 e) dito ......... 1 2 34 452 33 388 4 3 34 163 34 311 5 5 68 615 67 699 &) dito ......... 12 -— — -— 17 5 24 018 22 232 29 5 24 018 22 232 3) Livsmedels- branschen. a) diverse rö- relseidkare.. 5 4 48 921 32 106 3 —— -— — 8 4 48 921 32 106 b) dito ......... 5 1 965 613 3 1 20 750 10 550 8 2 21 716 11 163 e) dito ......... 1 2 1 223 8 385 4 — — —— 5 2 1 223 8 385 4) Tyger, kläder. a) diverse rö- relseidkare.. 2 — — —— 4 3 49 222 49 222 6 3 49 222 49 222 b) dito ......... 2 1 27 047 24 627 1 1 7 635 4 611 3 2 34 682 29 238 e) dito ......... 1 1 2 219 2 219 — 7 438 577 438 577 1 8 440 796 440 796 5) dito ............ 4 2 25 098 21 131 2 2 618 2 144 11 4 27 716 23 275 6) dito ............ — 3 29 082 23 999 1 811 541 6 4 29 893 24 540 7) Diverse yrkes- utövare ...... 13 4 3 970 1 998 1 — — _ 14 4 3 970 1 998 8') Övriga ......... 54 30 230 203 203 433 58 17122 727 125 789 112 47 352 930 333 222 Summa 112I 601433 787l377 844||128[ 521802 07s|790 431I| ml 112 1 235 865 1 168 275

I förestående sammanställning har grupp, inom vilken granskning verkställts i fem eller flera fall, redovisats som särskild grupp. medan däremot grupp, där mindre än fem företag granskats, hänförts till gruppen »Övriga». Till denna hava vidare hänförts räntetagare o. dyl., som icke på grund av rörelse kunnat föras till någon yrkesgrupp. S. k. familje- bolag hava hänförts till resp. yrkesgrupper likaså nybildade bolag. Det är framförallt granskning av familjebolag, som givit anledning till de höga siffrorna för prövningsnämn- den.

_ i

Taxeringsnämnd Prövningsnämnd Summa

1931 _ 1932 1931 I 1932 1931 | 1932

98 ' 156 184 ! 217

Antal förfrågningar hos banker.... —- . 1613 —- | 1613

| 6) Övriga uppgifter. & Antal utsända huvudlöneuppgifter. . .!

Anmärkning.

Med anledning av de höjningar, som taxeringsnämnderna verkställt på grund av företagna utredningar, hava vederbörande skattskyldiga anfört besvär hos prövningsnämnden allenast i ett fall, där besvären dock endast gällde en förelupen felskrivning, varigenom klagandens nettointäkt av rörelse upptagits 4 500 kronor för högt. Prövningsnämnden biföll ifrågava- rande besvär och råttade sålunda nämnda felskrivning. Hos kammarrätten hava besvär an- förts i nio fall, i vilka höjningar vidtagits med tillhopa 200 581 kronor statlig och 190 796 kronor kommunal taxering. Yrkandena i besvären gälla nedsättning med något 10 OOO-tal lägre belopp än nyssnämnda.

Taxeringsassistenten i Norrköping år 1933.

Statistisk sammanställning"

över den granskning, som verkställts av assistenten under första halvåret 1933.

L

Taxeringsnämnderna

1932

-1 ) - Antal handlagda ärenden.. Ärenden från föregående år .............................. 103 Under året nytillkomna ärenden ........................ 380

Summa 483

Antal ärenden som föranlett åtgärd (yrkande) ........................ 60 som ej föranlett åtgärd (utan anmärkn.) ......... som kvarstå för vidare utredning

Taxeringsnämnderna 1931 1932 1933 2) Bok/öringsgranskning. ' A. Antal fall

med anmärkning .......................................... 30 19 28

utan anmärkning .......................................... 19 * 6 8

Summa 49 25 36

B. Höjning på grund av bokföringsgranskning. Kr. Kr. Kr Statlig taxering ............................................. 495000 200000 403000 Kommunal taxering ....................................... 461 000 | 178 000 384 000

C. Anmärkningar beträffande bokföringsgranskning. 1 de fall, där bokföringsgranskning verkställts under år 1933, har undersökning särskilt gjorts, huruvida dagskassor antecknats riktigt. Dessa bokföringsgranskningar hava därför blivit relativt tidsödande, vilket förklarar, att antalet granskningar icke blivit större.

1 9 3 1 1 1 9 3 2 1 9 3 3

Statl. Kom. Stat]. Kom. Statl. Kom. tax. tax. tax. tax. tax. tax.

3) Sammanlagd höjning, som för- Kr. Kr. Kr. Kr. Kr. Kr.

anlelts av:

A. Deklarationsgranskning ......... 925000 810000 484000 378000 698 000 634000 B. Andra åtgärder ..................... 1 150 000 150000 100000 1000001 100000 85 000 Summa11075 000 960 0001 534 0001 478 0001 798 0001 719000

1931. 1932 1933 4) Övriga uppgifter. Antal förfrågningar hos banker ....................... 98 156 126 Antal "huvudlöneuppgmer ................................. — 1 613 1 500 Antal räntespecifikationer ................................. 867 — c:a 2 200 Antal meddelanden angående gäldräntor ............ 2 500 —— c:a 8 000 Summa 3 465 1 1 769 c:a 11 826

Anmärkning.

Hos prövningsnämnden hava besvär anförts i fem fall, i vilka höjningar vidtagits med tillhopa 302 362 kronor statlig och 299 180 kronor kommunal taxering. I två av dessa fall avse både den vidtagna höjningen och besvären endast statlig taxering. Yrkandena i be- svären hos prövningsnämnden gälla nedsättning med 170 921 kronor vid den statliga taxe- ringen och 166 749 kronor vid den kommunala taxeringen.

Taxeringsassistenten i Linköping är 1932.

Statistisk sammanställning

över den granskning, som verkställts av assistenten under tiden den 16 februari—30 juni 1932, utvisande summan av till statlig inkomst— och för- mögenhetsskatt föreslagna höjningar i de taxerade beloppen.

Summa Kr.

För stärbhus 50 000 >> fastighetsägare: A) realisationsvinster ................................................ 75 000 B) fastighetsprovisioner ............................................. 20000 C) räntor: a) för låntagare enligt egna uppgifter ..................... 50000 b) » » » bank- » c) » ]ångivare ................................................... 150 000 » Diverse yrkesutövare ................................................ 45 900 I följd av bokföringsgranskningar .................................... 103 600 » >> » granskningar på hemställan av taxeringsnämnds- ordförande ................................................ 100 000

För aktiebolag ............................................................ 142 300 Summa 751 800

De för taxering till kommunal inkomstskatt föreslagna höjningarna hava uppgått till ett något mindre sammanlagt belopp än förestående.

Taxeringsassistenten i Borås år 1933.

Statistisk sammanställning

över den granskning, som verkställts av assistenten under tiden den 10 mars —23 juni 1933, utvisande summan av till statlig inkomst- och förmögen- hetsskatt föreslagna höjningar i de taxerade beloppen. Summa Kr.

.För realisationsvinst...,........._....._....,....,....._.............._....._...., 17500 .

» fastighetsägare: a) låntagare ............................................................ 158 630 b) långivare ........................................................... 234130

I följd av bokföringsgranskningar och förmögenhetsunder- sökningar ................................................... 117 590

» » » kategorigmnskning ........................................ 38 950 Diverse ...................................................................... 30 990

Summa 597 790

De för taxering till kommunal inkomstskatt föreslagna höjningarna hava uppgått till omkring samma belopp som förestående.

Taxeringsassistenten i Eskilstuna år 1933.

Statistisk sammanställning

över den granskning, som verkställts av assistenten under tiden den 9 mars —15 maj 1933, utvisande summan av till statlig inkomst- och förmögen— hetsskatt föreslagna höjningar i de taxerade beloppen.

Summa Kr. För fastighetsägare: a) realisationsvinster ............................................... 53 960 b) låntagare ........................................................... 22 120 e) långivare ............................................................ 100 000 d) reparationer ..................................................... 5 950 » Diverse rörelseidkare ................................................ 152 440 I följd av förmögenhetsundersökningar och bokföringsgransk- ningar (därav på grund av granskningar på hemställan av taxeringsnämndsordiörande 125 960 kronor) .................. 148 970 För stärbhus ............................................................... 13 800 Diverse ........................................................................ 10 510

Summa 507 750

De för taxering till kommunal inkomstskatt föreslagna höjningarna hava beräknats till i runt tal 425 000 kronor.

R c d 0 g 6 r e l s e för taxeringens organisation i vissa utländska stater.

De sakkunniga hava under hösten 1930 företagit en resa till Danmark, Frankrike, Storbritannien och Tyskland för studerande av skatteförvalt— ningens organisation samt skattekontrollsystemet i dessa länder. I fråga om kontrollens anordnande har redogörelse för de viktigare bestämmel- serna lämnats i den allmänna motiveringen.

Vad angår skatteförvaltningarnas organisation ansluter sig redogörel- sen till under år 1930 rådande förhållanden. I Tyskland hava sedan dess flera betydelsefulla ändringar ägt rum, åsyftande att minska organisatio- nens omfång och uppgifter. Lönereduceringar hava skett i Storbritannien och Tyskland.

Medan i sistnämnda båda länder lekmän deltaga i taxeringsbesluten och i Storbritannien delvis äga ensamma att besluta, är taxeringen i Frank- rike och Amerikas Förenta Stater uteslutande anförtrodd åt yrkesmän. Då Frankrikes skatteförvaltning i stort sett är uppbyggd efter samma linjer som den engelska och tyska—dock utan något sådant särskilt hjälporgan för bokgranskning som Buch- und Betriebspriifungsdienst eller Enquiry Branch _ har redogörelsen för den franska skatteförvaltningen uteläm- nats. Däremot har —- på grundval av lämnade upplysningar av Ameri— kas Förenta Staters härvarande handelsattaché samt med ledning av lag— text och annan tillgänglig litteratur —— en redogörelse lämnats för den amerikanska skatteförvaltningen, som erbjuder ett särskilt intresse ge- nom sin säregna och i Vissa hänseenden högt utvecklade organisation.

I. Danmark. Taxeringsmyndigheter. Den statliga beskattningen regleras genom lagen den 10 april 1922 om

indkomst- og formueskat. Lagen innehåller bland annat föreskrifter rö- rande taxering samt om organisationen av taxeringsmyndigheterna. Inom andra delar av landet än Köpenhamn och Fredriksberg verkställes taxe- ringen under samverkan mellan de kommunala myndigheterna och sär- skilt utsedda skatteråd. Skatterådets verksamhetsområde benämnes skatte- krets. Finansministern äger bestämma skattekretsernas antal och omfatt- ning. Varje skattekrets omfattar ett antal kommuner. Skatteråd består av minst tre ledamöter och tre suppleanter, vilka alla utses av finans- ministern. Om inom skattekretsen såväl jordbruk som annan näring ut- övas, skall tillses, att både jordbruket och andra näringar bliva represen- terade vid utseendet av ledamöter. Ledamöterna utses för en tid av sex

år och av dessa förordnar finansministern en till ordförande. Årligt ar— vode utgår till ordföranden med 1500 kronor samt till annan ledamot med 500 kronor.

Under överinseende av skatterådet företages inom varje kommun taxe— ring av inom kommunen skattskyldiga. Dessa taxeringar verkställas å landet av kommunalstyrelsen (sogneraad). I städerna utses i regel sär- skilda taxeringsmän av kommunen. De taxeringar, som kommunernas representanter verkställa, betraktas endast såsom förslag. Skatterådet har att pröva dessa förslag samt att åsätta taxeringar.

Köpenhamn och Fredriksberg bilda egna skattekretsar. I Köpenhamn handhaves utredningen i taxeringsfrågor av ett särskilt skatteverk, det så. kallade skattedirektoriatet, under ledning av en skattedirektör. Sta— den är indelad i 42 taxeringsdistrikt. Inom varje distrikt fungerar en nämnd, bestående av fyra utav staden valda ledamöter (ligningsmaend). Nämnden biträdes av tjänstemän hos skattedirektoriatet, så kallade taxe— rings—(lignings-)sekreterare, vilka förbereda ärendena samt föredraga de- samma inför nämnderna. Skatterådet, som består av två av finansminis- tern utsedda och fem kommunvalda ledamöter, har att pröva anförda be- svär samt att i övrigt granska åsatta taxeringar. Skattedirektören är föredragande hos skatterådet. Alla ärenden förberedas inom skattedirek- toriatet, innan de föreläggas skatterådet.

Även i Fredriksberg och åtskilliga andra stadskommuner biträda kom- munala tjänstemän, som besitta erfarenhet och kunskaper i taxeringsfrå— gor, taxeringsmännen och skatterådet vid taxering.

Landsöverskatterådet har att dels avgöra anförda besvär över skatte- rådens beslut dels ock att verka för enhetlig och riktig taxering inom hela landet. För detta ändamål äger landsöverskatterådet att på eget initiativ granska och ändra åsatta taxeringar. Landsöverskatterådet be- står av elva ledamöter. AV dessa utses ordföranden och vice ordföranden av Konungen, fem ledamöter av finansministern och fyra av riksdagen utanför dess egen krets. Uppdragen såsom ordförande och vice ordförande äro närmast att jämställa med tjänster. Övriga ledamöter utses för en tid av sex år. Landsöverskatterådet biträdes av ett kansli under ledning av en kontorschef. Ledamöterna i rådet erhålla arvoden, som årligen be- stämmas av riksdagen.

Finansministern äger utse särskilda bokföringssakkunniga konsulenter — en eller flera för varje amt —— att bistå skatteråden och landsöverskatte— rådet vid utförandet av deras uppdrag.

Deklarationers avgivande och innehåll.

Genom allmän kungörelse anmodar taxeringsmyndigheten (kommunal- styrelsen, ligningskommissionen eller Köpenhamns skattedirektoriat eller Fredriksbergs kommuns ekonomiska förvaltning) årligen före den 15 ja— nuari alla dem, som skola påföras skatt i kommunen att avgiva deklara— tion. Genom myndigheternas försorg utsändas deklarationsformulär till personer, som antagas vara skattskyldiga. Deklaration skall i allmänhet avlämnas inom utgången av januari månad, men den som enligt lag är skyldig att föra handelsböcker äger avgiva deklaration senast den 15 feb— ruari.

De uppgifter, som skola lämnas i deklaration, tjäna till ledning såväl för statlig taxering för inkomst och förmögenhet som kommunal taxe— ring för inkomst.

I deklarationsformuläret skall inkomst och förmögenhet specificeras i grupper. Formuläret är vida mindre specificerat än det svenska. I stäl— let plägar man i stor omfattning anmoda skattskyldiga eller vissa grup- per av dessa att inkomma med mera ingående specifikation av inkomst och förmögenhet.

De, som enligt lag äro skyldiga att föra räkenskaper, ävensom skatt— skyldiga dödsbon, bolag, föreningar och andra institutioner skola vid de- klarationen foga räkenskapsutdrag. Underlåtenhet att lämna räkenskaps— utdrag medför, att den försumlige påföres böter med tio kronor för varje dag från det taxeringsmyndighetens anmodan att inkomma med räken— skaper mottagits. Räkenskapsutdrag skola lämna upplysning om storle— ken av bruttoinkomsten genom försäljning, utgifter för varuköp samt värdet av varulagret vid beskattningsårets början och slut, varjämte årets driftskonton skola specificeras enligt förda huvudkonton.

Personer, som föra räkenskaper eller regelmässigt upprätta årsbalanser utan att vara därtill skyldiga, skola vid äventyr av vite efter anmaning av skatterådet eller landsöverskatterådet insända sådana räkenskaper eller balanser. Sistnämnda bestämmelse användes företrädesvis för erhållande av uppgifter av jordbrukare, småhandlare och hantverkare.

Uppgifter till ledning för annans taxering.

Skyldigheten att lämna uppgifter till ledning för annans taxering är principiellt mera omfattande än i Sverige. Dylika uppgifter skola lämnas till skatteråd eller landsöverskatterådet. Enligt statsskattelagen äro alla ämbetsmän och offentliga myndigheter, banker, försäkringsföre- tag, aktiebolag, kreditföreningar, sparkassor samt personer, som stadig- varande sysselsätta avlönade medhjälpare i sin verksamhet, skyldiga att på anfordran meddela alla de upplysningar, som kunna tjäna skatterådet och landsöverskatterådet till ledning vid taxeringen, såsom uppgifter rö- rande dödsbon, avlöningar, på namn inregistrerade obligationer samt om hypotek och dylikt. Personer, som förmedla affärer med värdepapper och på grund därav äro bokföringspliktiga, skola på anfordran lämna skatte- myndigheterna de upplysningar rörande köp och försäljning av värde- papper, som kunna tjäna till ledning vid taxering. Vägrar någon att lämna begärd upplysning, hänskjutes frågan till finansministern, som av- gör huruvida uppgiftsplikt föreligger i det särskilda fallet. Lämnandet av uppgifter kan framtvingas genom vite i dagsböter.

I Danmark föreliggeri allmänhet icke någon ovillkorlig uppgiftsplikt till ledning för annans taxering utan endast en efter anmaning inträdande. I praxis torde emellertid ofta uppgifter angående avlöningar lämnas även utan" anmaning. Beträffande vissa andra” utbetalningar SåSOm' aktieutdel- ningar lämnas uppgifter först efter anmodan, och sådan plågar icke regel— mässigt utfärdas varje år. Kontrollen över banktillgodohavanden och ränteinkomster därå utövas i huvudsak på samma sätt som i Sverige. I och för kontroll över realisationsvinsters beskattning pläga fondhandlare eller åtminstone vissa av dessa årligen anmodas att lämna förteckning å kunder. Specificerade uppgifter begäras därefter, i den mån sådana anses behövliga, av är sådan förteckning upptagna personer, vilka i regel först anmodas att specifikt uppgiva resultatet av gjorda försäljningar.

Vid skattekontrollen i Danmark använder man sig i stor omfattning särskilt inom landsöverskatterådet och i vissa städer av förmögenhets— uppgifterna. Man har funnit särskilt angeläget att utnyttja den möjlig—

het till kontroll, som uppkommer vid dödsfall, genom jämförelse med inne- hållet i bouppteckningar och arvskiftesinstrument. Obligatorisk skyldig- het föreligger med hänsyn härtill för domstolar och testamentsexekutorer att snarast möjligt efter dödsfall meddela vederbörande taxeringsnämnd och skatteråd upplysning om avliden persons förmögenhet, därest denna uppgår till minst 10 000 kronor, ävensom att på anfordran meddela de ytter— ligare upplysningar, som kunna lämnas, för bedömande av huruvida den avlidne avgivit oriktiga självdeklarationer. Fullgörandet av sådan skyl- dighet kan framtvingas genom vite i dagsböter.

I alla de fall, där arvingar enligt lag skola till vederbörande domstol lämna uppgift om arvskifte, skall sådan anmälan, såvida behållningen i boet ej understigit 10000 kronor, ingivas i två exemplar. Domstolen överlämnar därefter det ena exemplaret till skatterådet i den krets, där den avlidne varit bosatt vid dödsfallet. Skatterådet skall lämna upplys- ning rörande arvslotterna till taxeringsmyndighet i den ort, där arvinge är skattskyldig.

Taxeringsarbetet.

Den kommunala taxeringsmyndigheten.

Den förberedande taxeringen i första instans utföres såsom nämnts å landet av kommunalstyrelse och i stad av särskilda taxeringsmän. Taxe— ringen verkställes med biträde och under överinseende av skatterådet, som har att verka bland annat för en jämn taxering. På ett förberedande sammanträde träffar skatterådet avgörande, i vilken ordning och efter vilka linjer taxeringsarbetet bör bedrivas, för att detsamma skall kunna utföras så enhetligt som möjligt inom skattekretsen. Skatterådet bör överlägga med skatteråd inom angränsande kretsar. Vid de kommunala taxeringsmyndigheternas sammanträden skall en ledamot av skatterådet närvara, vilken skall lämna anvisning rörande tolkning av skattelagen i överensstämmelse med av finansministern utarbetad vägledning, men han äger icke utöva rösträtt. Han har att tillse, att envar taxeras för hela sin inkomst och förmögenhet samt skall lämna de uppgifter rörande i kommunen skattskyldiga, vilka skatterådet förskaffat sig.

De personer, vilkas deklarationer taxeringsmyndigheten icke anser sig kunna godtaga, skola inkallas till taxeringsmyndighetens sammanträde för att lämna upplysningar. Underlåter skattskyldig att komma till så- dant sammanträde eller att skriftligen lämna begärda upplysningar, äger taxeringsmyndigheten att uppskatta hans inkomst efter vad myndigheten prövar skäligt. I större kommuner kan taxeringsmyndigheten uppdraga åt en eller flera av sina ledamöter att förhandla med den skattskyldige.

Den förberedande taxeringen skall vara avslutad före den 31 mars. Här- efter skall för offentlig granskning inom kommunen framläggas en lista, upptagande taxeringar beträffande dem, som icke inom föreskriven tid avlämnat självdeklaration. Samtidigt tillställas skattskyldiga, vilkas de— klarationer icke följts vid taxeringen, underrättelse om avvikelse. I un- derrättelsen skall meddelas, att den skattskyldige uttryckligen har att i sina besvär angiva, huruvida han önskar beredas tillfälle att muntligen lämna uppgifter till skatterådet.

Under tiden från den 1 till den 15 april äger envar skattskyldig att till taxeringsmyndigheten i första instans anföra besvär över att annan skatt— skyldig undgått taxering eller taxerats för lågt. Under tiden från den,

16 till den 30 april prövar taxeringsmyndigheten sådana besvär, därvid såväl den klagande som den skattskyldige skola lämnas tillfälle att lämna upplysningar och förklaringar. Dylika klagomål torde så gott som undantagslöst avse personer, vilka upptagits å nyssnämnda lista.

Skatterådet.

Skatterådet har att pröva anförda besvär över av taxeringsmyndigheten åsatta taxeringar samt att även i sådana fall, då besvär ej anförts, granska dessa och vidtaga erforderliga rättelser eller ändringar. Skatterådet äger bland annat att vidtaga generella förhöjningar av de taxeringar, som inom en kommun åsatts alla skattskyldiga eller grupper av skattskyldiga. Höjning av taxering, som påförts person, vilken avgivit självdeklaration, må dock icke vidtagas utan att den skattskyldige lämnats tillfälle att yttra sig. Likaså skall i regel taxeringsmyndigheten beredas tillfälle till för— klaring, innan ändring vidtages. Skatterådets arbete med taxering skall vara avslutat inom augusti månad. Skatterådet har att till finansministe- riet lämna uppgift om de personer, som enligt rådets mening gjort sig skyldiga till sådant förfarande att straffansvar kan följa.

Besvär över skatterå-dets beslut skola anföras hos landsöverskatterådet. Besvärsrätt tillkommer, förutom skattskyldig, varje ledamot av skatte- rådet ävensom den kommunala taxeringsmyndigheten. Vidare äger skatt— skyldig klaga över att annan skattskyldig taxerats för lågt. Besvär till landsöverskatterådet skola i allmänhet anföras inom utgången av okto- ber månad.

Landsöverskatterådet.

Landsöverskatterådet är högsta instans i frågor rörande uppskattning av skattskyldigs inkomst samt angående värdesättningar. Avgörandet i sista hand beträffande andra frågor än nu nämnda, det vill säga tolk— ning av skattelagens bestämmelser rörande skattskyldighet, tillkommer de allmänna domstolarna. Ett ytterst ringa antal skatteärenden torde emellertid hänskjutas till domstolarna.

Utöver sin nu nämnda uppgift har landsöverskatterådet att självstän— digt och på eget eller finansministerns initiativ verkställa undersökning och kontroll av taxeringen över hela landet och i största möjliga omfatt- ning söka rätta fel och oriktigheter. Landsöverskatterådet har sålunda att verka för en jämlik och enhetlig taxering inom landet. En särskild avdelning inom landsöverskatterådet, den så kallade ligningsavdelningen, handhar denna gren av rådets uppgifter. Denna avdelnings arbete består dels _i en allmän undersökning _av_ åsatta taxeringarpå grundval av inom rådet utarbetad statistik över utfallet av varje års taxering rörande jord— bruk dels ock i en revision av särskilda taxeringar av skattskyldiga, till-— hörande olika förvärvsgrupper. Statistiken omfattar jordbruksfastighet med ett värde av högst 100 000 kronor och inkomst därav. Med denna stati— stik avses bland annat att erhålla en bild av, huru taxeringen av jord- bruksinkomst bedrivits inom de olika skattekretsarna. Befinnes därvid att inom vissa skattekretsar de taxerade inkomsterna av jordbruk äro anmärkningsvärt låga, verkställes närmare utredning. Skattekontrollen inom landsöverskatterådet berör till avsevärd del jordbrukarna. Skatte- kontrollen är nämligen i stort sett inriktad på landsbygden och mindre städer, då taxeringen i Köpenhamn och de större städerna, där biträde av yrkesmän lämnas, icke är på långt när behäftad med lika stora brister

som taxeringen å landsbygden. Ett antal skattekretsar eller kommuner utväljas årligen för granskning. Avdelningen medhinner årligen att granska taxeringarna inom ett fåtal skattekretsar. Dessutom plågar man generellt granska deklarationer inkomna från stärbhus för kontroll över den avlidnes taxeringar. Kontrollen omfattar därför i regel medelstora och mindre skattskyldiga nämligen, förutom jordbrukare, detaljhandlare samt hantverkare och andra smärre fabrikanter.

De metoder, som komma till användning vid kontrollen, överensstämma i princip med de å vissa håll här i landet använda. Utgångspunkt bildar vanligen förmögenhetsdeklarationerna. Sammanställning av förmögen- hetsuppgifter, lämnade under ett flertal år, upprättas, och till underlättan- de härav hava formulär utarbetats. De skattskyldiga anmodas att å för ändamålet utarbetade tryckta blanketter lämna specificerade uppgifter- angående storleken av tillgodohavanden i banker och andra penninginrätt- ningar eller mot säkerhet av inteckning eller annan pant utlånade medel in. m. samt redogörelse för, om skattskyldig bekommit arv eller utfallet för— säkringsbelopp tillfallit honom. Vidare anmodas skattskyldig att redogöra för resultatet av försäljning av fast egendom jämte kostnader för inköp av sådan egendom samt att redogöra för de utgifter av extra ordinär art han kunnat åsamkas under beskattningsåret, såsom genom utbetalade under- stöd eller gåvor, ombyggnader, anskaffning av automobil m. 111. Under— stundom anmodas skattskyldig att ifylla en blankett med specifikation av samtliga levnadskostnader. Bokföringsgranskningar äga givetvis rum men i jämförelsevis ringa omfattning.

Under år 1929 verkställdes genom ligningsavdelningens försorg förhöj- ningar i åsatta taxeringar beträffande 575 personer. Inberäknat böter eller måhända riktigare uttryckt straffskatter, som utgjorde omkring en tredje— del av beloppet, resulterade dessa höjningar i att ett ökat skattebelopp av 4251 451 kronor påfördes. Härav belöpte å jordbrukare 521 162 kronor, å handlande, fabrikanter och hantverkare 490 973 kronor samt å andra skatt- skyldiga 391133 kronor. Återstående belopp 2848180 kronor, motsvarade 'eftertaxeringar och förhöjningar av taxeringar, som åsatts 47 avlidna perso— ner. Det är då att märka, att eftertaxering verkställes för 10 år samt att straffskatt uttages även vid eftertaxering åsatt avliden. Vidare bör fram— hållas att i många fall skatteråden hänskjuta tveksamma och svårbedöm- liga fall till ligningsavdelningen.

Ligningsavdelningen upprättar förslag till ändring i åsatt taxering, vilket förslag delgives skattskyldig. Han äger därefter att framställa sina erinringar. Det slutliga avgörandet tillkommer landsöverskatterådet.

Ligningsavdelningen verkställer vidare uppskattning av förmögenhets— värdet av såväl noterade som onoterade aktier och obligationer. Genom resor och personliga sammanräffanden med skatteråden söker avdel- ningen även i övrigt verka för en förbättrad taxering.

För utförande av granskning och undersökning i taxeringsfrågor bi- trädes ligningsavdelningen av ett kansli under ledning av en kontors— chef. Personalen utgöres dels av vid landsöverskatterådet anställda tjän- stemän, utgörande mellan 10 och 15 personer förutom kontorspersonal, dels av i statsförvaltningen anställda, som biträda mot arvode, dels ock av yrkesrevisorer, vilka likaledes avlönas genom arvode. Sammanlagda an— talet tillfälligt anställda personer belöper sig till mellan 100 och 150. Granskarna hava i regel avlagt juridisk eller nationalekonomisk examen. Även räkenskapsgranskningar anförtros i allmänhet till dessa statstjänste— män, medan yrkesrevisorer anlitas i undantagsfall. De årliga utgifterna

för landsöverskatterådet, inberäknat utgifter för den dömande verksam- heten, belöpa sig till omkring 500000 kronor.

Statens årliga utgifter för taxeringsarbetet kunna beräknas till 3 mil- joner kronor, medan skatteinkomsten belöper sig till cirka 100 miljoner kronor, därav 70 miljoner kronor inkomstskatt. Emellertid bör ihågkom- mas, att Köpenhamn och vissa andra städer årligen anslå mycket avse- värda belopp för taxeringen.

Den kommunala taxeringen förrättas visserligen med ledning av de självdeklarationer, som avgivas för statlig beskattning, samt av de taxe- ringsmän, som förrätta den förberedande statliga beskattningen, men skatteråden och landsöverskatterådet utöva icke något som helst infly— tande på denna taxering.

Främst genom att den yrkesmässiga"sakkunskapen praktiskt taget icke finnes företrädd inom skatteråden lida dessas arbeten av ojämnheter och brister. I ett den 6 oktober 1925 dagtecknat yttrande till skattedeparte- mentet i anledning av ett förslag till vissa ändringar i statsskattelagen anförde landsöverskatterådet bland annat följande. Genom den över jord- brukarnas taxering upprättade statistiken har konstaterats, att taxerin- garna av jordbrukare av samma storleksordning äro mycket olika inom skilda skattekretsar, varjämte det visat sig föreligga stora olikheter i be- handlingen av i ekonomiskt hänseende likställda jordbrukare inom en och samma skattekrets. Samma ojämnheter och olikheter föreligga beträffande andra förvärvsklasser, även om detta icke kunnat statistiskt påvisas. Med avseende å antalet avgivna självdeklarationer och behandlingen av så— dana skattskyldiga, som icke fullgjort sin deklarationsplikt, har man jäm- väl iakttagit stora olikheter mellan respektive skattekretsar och kommu- ner, och samma ojämna förhållande har konstaterats i fråga om antalet skattskyldiga, som medtagits vid taxering. Både i förhållande till befolk- ningens storlek, till antalet kommunalt skattskyldiga och till antalet fas— tigheter har procenttalet för enskilda kommuner och skattekretsar visat så stora avvikelser, att detta endast kan förklaras av den avsevärda olik- heten i de av de taxerande myndigheterna använda metoderna.

Taxeringsväsendet å landet samt i många städer torde alltjämt vara be— häftat med stora brister. Detta förhållande framgår även därav att, efter vad det visat sig vid behandlingen av taxering utav avlidna personer, stora belopp kommit att undandragas taxering. Trots att vid den kon— troll, landsöverskatterådet utöva-de, icke alls några sådana ingående och av särskilt sakkunniga verkställda undersökningar företogos, som före— komma i exempelvis Amerikas Förenta Stater, Storbritannien och Tysk— land, samt det granskade materialet icke varit särskilt omfattande, hava även i övrigtstora— höjningar vidtagits.- — — » — ' * — — - -

Taxeringsarbetet i Köpenhamn.

Om sålunda organisationen av taxeringsväsendet å landet vidlådes av betydande svagheter, är taxeringsväsendet i Köpenhamn ordnat efter mera moderna principer. Allmänt erkännes, att taxeringen i Köpenhamn verkställes på ett ojämförligt mycket mera tillfredsställande sätt än i lan— dets övriga delar och framför allt än å landsbygden.

Organisationen av Köpenhamns skattedirektoriat företer flera likheter med det sätt, varpå beskattningsväsendet ordnats i Stockholm. Direkto- riatet, som ledes av Skattedirektören och två vice skattedirektörer, är uppdelat å en central förvaltning och en så kallad roteförvaltning. Den

centrala förvaltningen består utom av ett centralkansli av fyra under— avdelningar, nämligen en avdelning för taxeringen samt tre kontor, ett för fastighets- och motorskatter, ett räkenskapskontor och ett kontrollkon- tor. Roteförvaltningen handhar bland annat uppbörd och indrivning av utskylder.

I och för taxering indelas Köpenhamn i 42 distrikt. Taxeringsarbetet utföres av taxeringssekreterare till ett antal av 40. Arbetet fördelas mellan dessa i huvudsak enligt följande linjer. Deklarationsmaterialet indelas i två grupper, en för allmän taxering och en för så kallad räkenskapstaxe— ring. Till förstnämnda grupp hänföras enklare deklarationer främst så- dana, som avgivits av arbetare och andra mindre löntagare, medan till den senare gruppen avdelas icke endast deklarationer av bokföringsskyl- diga och andra rörelseidkare utan jämväl mera svårbedömliga och ur fiskalisk synpunkt viktiga deklarationer i övrigt. De äldre och mera ruti— nerade och kunniga taxeringssekreterarna handhava räkenskapstaxerin— gen. Materialet uppdelas så, att så vitt möjligt samma arbetsbörda kom— mer att åvila samtliga taxeringssekreterare. Inom varje taxeringsdistrikt tjänstgöra sålunda flera tjänstemän och varje tjänsteman har att biträda flera taxeringsnämnder. Nämnderna fatta sedermera beslut i taxerings- frågor. I allmänhet inskränker sig varje nämnds sammanträden till ett eller två jämförelsevis kortvariga sådana.

Deklarationsmaterialet förvaras i akter så, att deklarationer för de se- naste åren för en och samma skattskyldig inläggas i en akt, å vilken an— teckningar föras rörande den skattskyldiges taxeringar samt personliga och andra förhållanden, som kunna hava betydelse för taxeringen.

I fråga om bokföringsskyldiga begäras utförliga specifikationer ur rä— kenskaperna såsom avskrift av varukonto, utvisande de i samband med räkenskapsavslutningen företagna bokföringar och kontots lagerbehåll- ning, över månatliga inköp och försäljningar under de två sista åren samt specifikation i huvudposter av driftskostnaderna. Vidare plågar man be- gära upplysning om, efter vilka grunder varulagret bokförts, samt om de in— och utländska tillgodohavanden och skulder, som upptagits i de två senaste årens balansräkningar, ävensom redogörelse för företagna avskrivningar. Granskning av räkenskaperna i original företages icke i större utsträck— ning. En bidragande orsak till sistnämnda förhållande torde vara att så- som villkor för anställning som taxeringssekreterare uppställts juridisk examen, medan yrkesutbildade bokgranskare icke anställts vid skatteav— delningen. Emellertid har man sökt ersätta denna brist genom den prak- tiska erfarenhet tjänstemännen bibringas. Givet är emellertid att här- igenom den mera grundliga teoretiska utbildning, som erfordras för verk- ställande av mera komplicerade bokgranskningar, icke kunnat förvärvas eller ersättas.

I övrigt torde man inom skattedirektoriatet huvudsakligen använt sig av samma kontrollmetoder, som de i landsöverskatterådet använda. För- mögenhetsjämförelser samt andra jämförelser med under äldre år av— givna deklarationsuppgifter användas sålunda i stor omfattning.

II. Storbritannien och Norra Irland.

Beskattningsmyndigheterna och deras organisation.

Bestyret med taxeringen är enligt engelsk lagstiftning överlämnat åt ett stort antal olika myndigheter och personer, såväl statliga tjänstemän som lekmän, utsedda bland de skattskyldiga. Systemet är till synes gan- ska invecklat, i det att skilda personer skola verkställa taxeringar inom de olika inkomstgrupperna (schedules). Efter hand har det egentliga arbetet med taxeringen kommit att överflyttas på statstjänstemän de s. k. inspectors of taxes (skatteinspektörer). Formellt ligger dock befogenheten att fatta beslut i taxeringsfrågor alltjämt kvar hos lekmän eller rättare hos av lekmän bestående nämnder. I vissa undantagsfall hava tjänste- män (inspectors) eller av tjänstemän bestående organ (bodies of special commissioners) tillerkänts beslutanderätt i taxeringsfrågor.

Det statliga organ, som utövar ledning och uppsikt över inkomstbeskatt- ningen benämnes the Board of Inland Revenue eller förkortat the Board. The commissioners of Inland Revenuel bilda tillsammans eller två i för— ening the Board. Myndigheten har att tillse, att inga fel uppkomma i nå— gon del av landet vid tillämpning av inkomstskattelagstiftningen. För så- dant ändamål utövar myndigheten inspektion och kontroll över densamma underställda inspectors, vilka dels arbeta inom själva ämbetsverket dels äro stationerade inom de olika skattedistrikten. De lokala commissioners (general c. och additional c.), vilka äro oavlönade lekmän, äro visserligen i sitt arbete oberoende av the Board, men denna myndighet har att för vinnande av enhetlig lagtillämpning fästa de lokala commissioners upp- märksamhet på frågor rörande ny lagstiftning eller ny rättstillämpning ävensom att underlätta taxeringen genom anvisningar och fastställande av formulär. Ehuru som sagts de myndigheter, som hava att fatta beslut i taxeringsfrågor, äro fullt oavhängiga från the Board, torde det dock ge- nom den faktiska makt i fråga om taxeringar, som tillkommer de ämbets- verket underställda skatteinspektörerna, vara på ett tillfredsställande sätt sörjt för enhetligheten i taxeringsförfarandet.

The commissioners of Inland Revenue äro till antalet 5 och utses av re— geringen. En av dem är ordförande och en Vice ordförande. De stå under finansministeriets (the Treasury) ledning och kontroll.

The Board har även andra uppgifter än sådana, som beröra inkomstbe— skattningen, såsom uppsikten över arvsbeskattning och stämpelbeskatt- ning. De avdelningar inom verket, som närmast syssla med inkomstbe- skattningen, äro the Office of special commissioners, Secretaries office. och . Chief inspectors office.

Förstnämnda avdelning består av 8 special commissioners, vilka på sätt här nedan närmare omförmäles, hava att besluta i vissa taxeringsfrågor och avgöra besvär över taxeringar, samt därjämte av cirka 115 biträdande tjänstemän. Secretaries office består av cirka 90 tjänstemän, av vilka 21 äro auktoriserade revisorer (chartered eller incorporated accountants). Chief inspectors office består, förutom av en chief inspector och två deputy

1 Benämningen commissioners användes å fyra slag av taxeringsfunktionärer. Statliga tjänstemän äro the c. of Inland Revenue, som utöva ledningen över skatteförvaltningen, och the special c., som handlägga vissa speciella taxeringsuppgifter i första instans samt bilda besvärsinstans. General c. och additional c. äro lekmän och ingå iolika beskattnings- nämnder.

chief inspectors, av 26 principal inspectors, 47 senior inspectors, 90 inspec— tors of higher grade samt av 5 inspectors.

Såsom redan nämnts har rätten att besluta i taxeringsfrågor tillagts be- skattningsnämnder, vilka bestå av personer utsedda bland de skattskyldi- ga. Sådan organisationen av dessa är bestämd enligt de olika finansak- terna, vilar denna alltjämt på de principer, som gällde redan enligt 1842 års finansakt.

I skattehänseende är landet indelat i taxeringsområden (divisions). Inom varje sådant område står taxeringen under överinseende av the general commissioners. I regel utses 7 general commissioners för varje division (lägst 3 och högst 7) och dessa 7 personer bilda tillsammans the body of general commissioners, och de äro enligt författningen ansvariga för taxe- ring och uppbörd inom sitt område. På sätt förut omförmälts äro general commissioners teoretiskt sett fullt oberoende av det centrala skatteverket och någon gemensam myndighet över dessa commissioners finnes icke.

The general commissioners utsågos ursprungligen av taxerings— männen för grundskatten (the land tax commissioners). Uppkom- na luckor fyllas genom general commissioners själva bland personer, som utsetts till suppleanter. I vissa större städer gälla särskilda bestäm- melser angående val av taxeringsmän. För valbarhet fordras viss för- mögenhet och till general commissioners utses i allmänhet framstående jordägare eller affärsmän inom distriktet.

General commissioners utse såsom biträde en av staten avlönad clerk. Till clerk utses vanligen en praktiserande jurist. Vidare utse general com— missioners för taxering av inkomster under schedule D s. k. additional commissioners samt för taxering av inkomster under schedules A, B och E taxeringsmän (assessors). Taxeringen av inkomst under schedule C hand- haves av särskilda personer. General commissioners viktigaste funktion är emellertid att behandla och avgöra besvär, som anföras över taxeringar, åsatta av additional commissioners och assessors.

I Norra Irland, där commissioners icke utses, utföra the special com- missioners nu nämnda funktioner. _

General commissioners utse additional commissioners samt äga uppdela dessa på kommittéer med minst 2 och högst 7 commissioners i varje (i regel 3 commissioners i varje kommitté). Sådan kommittés verk— samhetsområde är socken eller rote. General commissioners kunna själva tjänstgöra som additional commissioners. De hava att granska deklara— tioner samt att åsätta taxeringar, avseende inkomst under schedule D. I sitt arbete biträdas de av förenämnda clerk, vilken i den mån inspectors arbete underkastas granskning å nämndens vägnar genomgår taxerings— längderna. Hans Viktigaste göromål är att tjänstgöra såsom sekreterare och lagkunnigt biträde åt general commissioners vid behandlingen av bew svärsärenden.

I vissa distrikt utses icke additional commissioners, utan general com- missioners utöva själva de funktioner, som tillkomma additional commis— sioners. Har så skett, äga icke de commissioners, som åsatt taxeringen, att deltaga i avgörandet av besvär över av dem påförda taxeringar.

Assessors utses årligen i regel en för varje socken. De uppbära ersätt- ning för sitt arbete av statsmedel. Vanligen tjänstgöra uppbördsmännen (collectors) såsom assessors. '

The special commissioners äro i motsats till de lokala commissioners och assessors statliga tjänstemän inom the Board i London. Vissa av dem resa Omkring i landet och besöka var och en de större platserna omkring två

gånger årligen. De hava icke någon generell befogenhet att utöva inspek- tion eller ledning över taxeringen, utan deras uppgift består i att hand- hava taxering m. m. inom vissa bestämda områden samt att avgöra besvär.

En person, som åtnjutit under schedule D beskattningsbar inkomst, är berättigad, därest framställning härom göres i deklaration, att taxeras av special commissioners, något som dock förekommer mera sällan. Dessa hava jämväl att åsätta taxering till surtax. Härigenom har man tillska— pat möjlighet för större skattskyldiga samt framför allt för affärsidkare att taxeras av en central ämbetsmyndighet i stället för av en lokal nämnd, inom vilken konkurrenter till den skattskyldige kunna hava säte och stämma.

Vidare hava en del speciella taxeringsuppgifter i och för ett enhetligt taxeringsförfarande lämnats special commissioners. De hava sålunda att behandla taxeringar av järnvägsföretag samt hos dessa anställda perso— ner ävensom av vissa under schedule C skattepliktiga inkomster.

Den säkerligen mest omfattande och viktigaste uppgiften för special com- missioner är att handlägga och avgöra besvär. Det tillkommer dem att träffa beslut i anledning av besvär över taxeringar åsatta av dem själva samt, för den händelse skattskyldig påyrkar detta, över taxeringar under schedule D, åsatta av de lokala myndigheterna. I stor omfattning utnytt- jas denna centrala besvärsinstans. Såsom nämnts pläga vissa av special commissioners närmast i och för prövning av besvär besöka större orter inom riket. Härigenom vinnes möjlighet att utan förorsakande av större omak för de skattskyldiga komma i personlig kontakt med dessa. Special commissioners äga att två tillsammans avgöra besvär.

Beträffande rekryteringen torde böra nämnas att special commissioners utses av finansministeriet och att ungefär hälften av dem äro personer med erfarenhet såsom taxeringstjänstemän, medan de återstående äro per— soner med erfarenhet inom domarverksamheten eller inom statsförvalt- ningen eller såsom yrkesrevisorer.

Det egentliga taxeringsarbetet i första instans utföres av skatteinspek- törer (inspectors of taxes). De lokala inspektörerna jämte dem underly— dande personal förbereda och utreda taxeringsfrågorna och lämna förslag är taxeringar. Samtliga inspektörer äro tjänstemän i Board of Inland Re- venue samt tillsättas av finansministeriet. Närmast under commissioners fungerar the. chief inspector såsom chef för inspektörerna. Inspektörer inom de högre graderna utöva inspektion och kontroll över de lokala in- spektörerna samt hava understundom sig anförtrodda vissa specialuppgif— ter. I motsats till de lokala inspektörskontorens chefer äro de högre tjän- stemännen i regel stationerade i London inom Board of Inland Revenue.

.Enligt gällande lagstiftning hava skatteinspektörerna. närmast att. så- _ som kronans representanter övervaka och deltaga i taxeringen. 1842 års Income tax act lämnade dem en tämligen begränsad makt, i det att sy— stemet vilade på den principen, att taxeringen skulle utföras av lokala nämnder och av dessa utsedda taxeringsmän, medan inspektörernas del— tagande i taxeringsarbetet var av jämförelsevis ringa betydelse. Inspek— tören hade befogenhet att kontrollerande följa taxeringen och att påyrka höjningar, men de lokala lekmännen ägde rätt att fatta alla beslut och deras befogenheter vore mycket vidsträckta. Steg för steg, de senaste årtion— dena allt snabbare, har genom förhållandenas makt utövningen av de be— fogenheter, som enligt lagen tillkomma de lokala commissioners och av dem utsedda tjänstemän, faktiskt övergått å inspektörerna. Härtill har medverkat den ofantliga ökningen av antalet skattskyldiga, införandet av

nya invecklade rättsbestämmelser bland annat rörande inkomstdifferen- tiering och avdragsrätt samt behovet av ingående deklarationskontroll. Svårigheterna hava efter hand växt nämnderna över huvudet och de 10- kala commissioners hava tvingats att lämna sitt tysta medgivande till att en avsevärd del av arbetet utföres av'inspektörerna, vilka såsom i för- fattning och praxis tränade yrkesmän och väl skickade att förhandla di— rekt och utan formaliteter med de skattskyldiga kunnat komma till rätta med svårigheterna i det invecklade systemet. Inspektören har sålunda blivit huvudpersonen i fråga om taxeringen. Då inspektören är under- ställd the Board of Inland Revenue kan en enhetlig ledning över taxe- ringsarbetet i första instans utövas. Å andra sidan äro de två slag av myndigheter nämligen the body of the general commissioners och the body of the special commissioners, hos vilka skattskyldig äger anföra besvär i händelse av missnöje över av inspektören åsatt taxering, fullt oberoende av denne.

Landet är uppdelat i omkring 720 inspectorsdistrikt, medan antalet pri— mära taxeringsområden (parish) utgör cirka 3000. Inspektörskontoret inom varje sådant distrikt förestås av en inspektör, som vanligen vid sin sida har biträdande inspektörer (attached inspector och assistant inspec- tor), kontorstjänstemän (staff officers, tax officers och clerks) samt steno- grafer. Kontorens inbördes storlek växlar ej obetydligt. Medan å lands- bygden förlagda kontor ofta sakna biträdande inspektörer, uppgår å fler— talet kontor i storstäderna antalet sådana inspektörer till 2—4. Antalet kontor uppgår i London till närmare 100 och i vardera av två städer med ungefärligen Stockholms befolkningssiffra, nämligen Sheffield och Leeds, till cirka 10. I genomsnitt torde ett inspektörsdistrikt omfatta omkring 70 000 innevånare. Antalet skattskyldiga personer inom distriktet är gi— vetvis betydligt lägre.

Sedan assessor upprättat förteckning å de personer inom socknen _ inspektörsdistrikt omfattar i regel flera socknar — som böra taxeras, över- lämnas denna förteckning till inspektören. Efter det förteckningen genom inspektörens försorg kompletterats, anmanas de skattskyldiga genom ut- sända deklarationsformulär samt genom kungörelser, anslagna å offent- liga platser, att avgiva deklaration. Ett stort antal olika deklarationsfor- mulär användas därvid. Medan anmaningar att avgiva deklaration för income tax undertecknas av inspektören, äro anmaningar att avlämna deklaration för sur tax undertecknade av representant för special com- missioners.

Genom att anmaningarna utsändas successivt fördelas taxeringsarbetet under en längre tidsperiod.

Inkomna deklarationer och uppgifter granskas och kompletteras genom inspektörens försorg. Alla erforderliga utredningar verkställas genom honom. I stor omfattning föras muntliga förhandlingar med de skattskyl— diga. Anvisningarna till deklarationsformulären uppmana de skattskyl- diga att sätta sig i förbindelse med inspektören och av honom erhålla an- visningar för deklarationens upprättande. Arbetet å inspektörskontoret fördelas enligt inspektörens avgörande. I regel torde en fördelning ske efter sakliga grunder — ej efter territoriella _ så att exempelvis taxering av löntagare behandlas av vissa personer, taxering av fastighet av andra etc. Inspektören själv handhar mera svårbedömliga fall framför allt rö- relseidkares taxering. I stor utsträckning avfordras de skattskyldiga kompletterande förklaringar, specifikationer och utredningar. I fråga om taxering av rörelseidkare äga förhandlingarna i regel ej direkt rum med

den skattskyldige utan med den revisor (accountant), som biträtt den skatt- skyldige med räkenskapernas och deklarationens upprättande. Lämnas ej tillfredsställande utredning, företagas bokföringsgranskningar. Dessa verk— ställas i fall, där mindre omfattande undersökningar krävas, genom in- spektören, medan i mera omfattande eller invecklade fall inspektören anhål- ler, att granskning skall utföras genom en central granskningsmyndighet den s. k. Enquiry branch of Board of Inland Revenue.1

Inspektören har att, efter verkställd deklarationsgranskning och utred— ning i övrigt, upprätta förslag till taxering. Enligt vad ovan nämnts har assessor att i fråga om taxering under schedule D avgiva taxeringsförslag. Denna bestämmelse tillämpas i regel icke, åtminstone ej i de större städer— na. Emellertid kan assessor äga orts- och personkännedom inom veder— börande socken och i sådana fall utnyttjas givetvis densamma, i det att assessor erhåller tillfälle att lämna upplysningar.

De formella besluten fattas därefter av nämnderna. Åtminstone i de större städerna inskränker sig nämndens arbete till ett enda samman- träde, som i regel varar ett par timmar. Därvid genomgås endast tvistiga fall. Ofta inställa sig ett mindre antal skattskyldiga vid dylika sam— manträden för att personligen framlägga sina synpunkter samt eventu— ellt komplettera till inspektören lämnade utredningar.

Efter det taxeringarna sålunda fastställts, införas desamma i längder. Notifikationer med förklaring rörande taxering och angivande av avdrag och skattebelopp utsändas till de skattskyldiga.

Å inspektörskontoren förvaras deklarationer och andra handlingar för de sex senaste åren i akter, en avseende varje särskild skattskyldig. Dessa akter innehålla jämväl anteckningar rörande taxering. Härigenom er- hålles ett värdefullt kontroll—' och jämförelsematerial, som givetvis ut— nyttjas vid taxeringsarbetet. Dylika akter överlämnas till inspektör för annat taxeringsdistrikt, därest skattskyldigs taxeringsort ändras. Akter- na registreras å kortregister.

De lokala inspektörerna intaga i sitt arbete en självständig ställning. Emellertid utövas givetvis inspektion och kontroll över deras arbete. Denna inspektion handhaves av s. k. inspecting officers vanligen med tjänste- grad såsom senior inspectors. En sådan senior inspector utövar kontroll över 10—15 lokala inspektörer. Såsom en egendomlighet må framhållas, att man för undvikande av att en yngre tjänsteman skall komma att kon— trollera en äldre, tilldelar dessa inspecting officers icke sammanhängande områden utan ett visst antal inspektörsområden, vilka ofta äro spridda över olika delar av landet. Särskilda åtgärder för vinnande av enhetlig taxering inom ett större område, exempelvis en storstad, har icke på denna väg vidtagits. * Över desSa *inSpe'ctingofficers' stå principal inspectors; En'principal in—' Spector utövar kontroll över dels ett antal lokala inspektörer dels ock ett antal inspecting officers. Därjämte anförtros en principal inspector en särskild specialuppgift inom taxeringen. Denna specialuppgift består re- gelmässigt i att tillhandagå med upplysningar och utredningar inom ett sakligt område, som han särskilt behärskar. Flertalet sådana inspek— törer hava såsom specialområden viss näringsgren, exempelvis bryggerier, kolgruvor, bomullsindustri etc., medan andra på sin lott erhållit utländska företag, i utlandet bosatta personers taxering, behandling i taxeringshän- seende av försäkringsföretag eller kooperativa företag.

Taxeringstjänstemännens antal är ganska stort. Antalet inspektörer av

1 Se sid. 100—102.

olika grader, inräknat omkring 25 kvinnliga biträdande inspektörer, ut- gjorde år 1930 1720 och till kontorspersonal hörande (clerical staff) ut— gjorde 10 821, vadan sammanlagda personantalet uppgick till 12 541. An- talet lokala inspektörskontor utgjorde nämnda år 717 med omkring 1500 inspektörer och biträdande inspektörer. Antalet principal inspectors ut— gjorde 50 och senior inspectors 250. Till förenämnda Enquiry branch hade avdelats dels 43 inspektörer, nämligen 1 principal inspector, 12 senior in- spectors och 30 inspectors av högre grad, dels ock 21 inom seeretaries office anställda revisorer (accountants). Denna personal har numera något ut— ökats.

Clerical staff består av 98 staff officers, 877 tax officers av högre grad, 1 754 tax officers, 3 816 tax clerks samt 794 skrivbiträden och 650 stenogra- fer ävensom cirka 2 800 extra tjänstemän och skrivbiträden.

Olika kompetensfordringar gälla för att antagas till inspector och till clerk. För att vinna anställning som tax clerk fordras avlagd allmän skolexamen (general examination, som ej fullt motsvarar realskole- examen). För vinnande av befordran till tax officer äger clerk efter 3 års praktisk tjänstgöring avlägga examen med skriftliga prov i skattelagarna och deras praktiska tillämpning. I dessa prov ingår emellertid ej bokfö- ringskunskap. Därest clerk därefter avlägger ytterligare examensprov, kan han befordras till inspektör, men i praktiken förekommer detta ytterst sällan. Årsavlöningarna, dyrtidstillägg inräknat, utgjorde år. 1930 för clerk 90—270 pund, för tax officer 300—360 pund för tax officer av högre grad 420—550 pund och för staff officer 550—670 pund.1

En gång årligen antagas erforderligt antal biträdande inspektörer. För detta ändamål anordnas särskild inträdesprövning med sökande. För rätt att avlägga sådana inträdesprov fordras 4 års studier vid universitet samt att sökande där avlagt examen. Antalet platser är begränsat och vanligen kan man icke antaga samtliga godkända sökande till biträdande inspek- törer. Efter 18 månaders tjänstgöring, under vilken tid biträdande in- spektör jämväl har att genomgå teoretisk utbildning vid anordnade efter- middagskurser, har han att avlägga en preliminär examen, omfattande in- komstskattelagstiftningens teori och tillämpning samt prov i bokförings- kunskap. För fortsatt anställning fordras avlagd godkänd preliminär— examen. Har aspirant underkänts äger han dock ännu en gång undergå proven. Efter avlagd preliminärcxamen fortsätter biträdande inspektörs utbildning såväl praktiskt som teoretiskt. Särskilda utbildningskurser skola därvid följas. Efter sammanlagt tre års tjänstgöring från första. . anställningen underkastas biträdande inspektör en slutlig examen (com- mission examination), varefter han befordras till inspektör.

Inspektörer och andra statliga taxeringstjänstemän samt omförmälda revisorer äga icke att mot ersättning biträda skattskyldig i frågor röran— de dennes beskattning.

I årsavlöning utgick år 1930 till inspektör 245—670 pund, till inspektör av högre grad 715—899 pund, till senior inspector 950—1100 pund, till prin- cipal inspector 1 205 pund till deputy chief 1 404 pund och till chief inspec- tor 1 686 pund.

Sammanlagda avlöningsbeloppet till taxeringstjänstemännen för år 1930 kan beräknas till i runt tal 4100 000 pund, därav till inspektörer 1245 000 pund, till förenämnda revisorer (accountants) 18400 pund samt till perso- ner, tillhörande elerical staff 2834 500 pund.

* Personalens storlek och avlöningarna avse år 1930. Sedermera hava avlöningarnai samband med de allmänt vidtagna lönesänkningarna i Storbritannien något nedgått.

Till nu omförmälda kostnader komma avlöningar till commissioners och andra inom the Board anställda, med taxeringsarbetet sysselsatta tjänste— män. utgifter för de lokala nämnderna, lokalhyror och resekostnader samt ' utgifter för upphörd och redovisning. Samtliga utgifter för income tax och surtax torde kunna beräknas till i runt tal 6 600 000 pund. Statens in— komst av nämnda båda skatter utgjorde för Skatteåret 1928/1929 i runt tal 293 000 000 pund, därav av income tax 237000 000 pund och av surtax 56 000 000 pund, vadan kostnaderna utgjorde omkring 21/,, procent av skatteinkomsten.

I och för ett riktigt bedömande av kostnaderna för taxeringsarbetet bör ihågkommas å ena sidan det mycket vidlyftiga tekniska arbete det engel— ska beskattningssystemet förorsakar och å andra sidan att antalet taxe— rade personer är jämförelsevis lågt till följd av avdragssystemet. Antalet personer, vilka blevo föremål för behandling i och för taxering under sist— nämnda skatteår, beräknas till 5 miljoner. Av dessa blevo omkring 2 150000 personer påförda inkomstskatt, 95 600 personer med en samman— lagd inkomst av 531 300 000 pund blevo år 1927/1928 påförda sur—tax. An- talet personer, som taxerades för en inkomst överstigande 50 000 pund, ut- gjorde 497 med en sammanlagd inkomst av 50 814 000 pund.

De omdömen, som för de sakkunniga avgåvos rörande de engelska skatte— inspektörerna, gingo i en för dessa mycket förmånlig riktning. Repre- sentanter för skattskyldiga uttala—de sålunda att inspektörerna med sakkunskap och takt fullgjorde sitt svåra och grannlaga värv samt att de åtnjöto allmänhetens förtroende och respekt. Det ligger i sakens na- tur att ett arbete sådant som skatteinspektörernas, helst dessa uppenbar— ligen icke tvekade att påfordra ingående upplysningar rörande ömtåliga spörsmål, icke kan fullgöras utan framkallande av några slitningar. Emel- lertid vill det synas som om sådana slitningar varken varit särdeles många eller svårartade. En bekräftelse på att denna uppfattning är riktig läm- nas av en kungl. kommission för revidering av inkomstskattelagstiftnin— gen, som i sitt utlåtande den 11 mars 1920 starkt underströk såväl skatteinspektörernas förtjänster som fördelarna med gällande taxe- ringsorganisation, inom. vilket väl utbildade och erfarna tjänstemän utför- de det egentliga arbetet, medan lekmännen, general commissioners, bildade en mellan den skattskyldige och taxeringstjänstemännen placerad säker— hetsvakt.

Vad slutligen angår den centrala bokgranskningsavdelningen (Enquiry Branch) hänvisas till redogörelsen å sid. 100—102.

' III. ' Tyska. Riket. _

Skatteförvaltningen.

Allmän översikt.

Den tyska skatteförvaltningens uppgifter äro synnerligen omfattande. Alla slag av skatter även tullar och förbrukningsavgifter hava samman- förts under en gemensam förvaltning. De lokala förvaltningsenheterna hava icke blott att fastställa taxeringar eller skattepåföringar utan hand— hava jämväl bestyret med upphörd och indrivning. Vidare hava med skatteförvaltningen förenats en del andra finansiella uppgifter såsom

förvaltningen av riket tillhörig fast egendom och rikets byggnadsverk— samhet m. m.

Skatteförvaltningens uppgift i fråga om taxering är icke irskränkt till att i de särskilda fallen fastställa vad den skattskyldige har att be- tala (Steuerermittltmg). Skatteförvaltningen har nämligen därjämte att för behörigt fullgörande av den envar åliggande skattskyldigheten utöva tillsyn över att de särskilda förpliktelser, som ålagts vissa skattskyldiga, behörigen fullgöres. Denna särskilda kontroll (Steueraufsicht) utövas förnämligast för att tjäna statens skatteintresse beträffande förbruk— ningsavgifter —— såsom skatter å öl, socker och tändstickor _ samt om- sättningsskatten, men kunna även direkt tjäna att garantera ett riktigt utgörande av skatter å inkomst och förmögenhet. Särskilt utövas en så- dan kontroll över personer, som utöva närings- eller annan verksamhet. Genom denna. särskilda granskning avses dels att förbereda fas-ställan- det av den skattepliktiga inkomsten för året, dels att trygga e1 riktig taxering framdeles, dels ock att utröna huruvida redan åsatta taxeringar äro riktiga. Den gemensamma skatteförvaltningen möjliggör uppen- barligen att iakttagelser gjorda vid tillsyn kunna utnyttjas jämväl vid fastställandet av andra skatter eller avgifter än dem tillsynen närmast avsett.

Den tillsyn, som utövas över skattskyldiga i och för inkomstbeskatt- ningen, utföres främst av en av riksfinansministern ledd bokförings- , granskningsavdelning, den så kallade Buch- und Betriebspräfungsdienst, , för vilken redogörelse lämnats i det följande. Tillsynen är icke begrän- sad till skattskyldiga utan omfattar jämväl personer, som yrkesmässigt lämna råd i skatteangelägenheter.

Ett annat särskilt organ, som biträder taxeringsmyndigheterna. är den så kallade Steueraussendienst. Vid denna organisation tjänstgöra bland andra personer med polismans befogenhet, vilka ställts till skatteförvalt- ningens förfogande för fullgörande av vissa speciella uppgifter såväl då fråga gäller påföring av skatt som indrivning av densamma.

Ihågkommas bör att genomförandet och tillämpningen av den tyska skatteförvaltningen varit förenadl med utomordentliga svårigheter till följd av rikets läge vid krigets slut, valutafallet och de omvärderingar valutastabiliseringen nödvändiggjorde. Redan nu nämnda omständighe- ter förklara i viss mån den starka centraliseringen inom skatteförvalt- ningen. Framför allt har denna centralisering betingats av förhållan— den vid förvaltningsreformens genomförande år 1919. Tidigare. medan delstaterna utövade förvaltningen, handhades såväl denna som rättstill— lämpningen synnerligen oenhetligt och kravet på genomförande av en- hetlighet har i främsta rummet orsakat centraliseringen.

De underordnade myndigheterna intaga en starkt beroende ställning till de överordnade och deras rörelsefrihet har härigenom i hög grad inskränkts. Inom varje särskild myndighet har så gott som all makt lagts i chefens hand. Riksfinansministern har vid upprepade tillfällen framhållit verkchefernas skyldighet att direkt följa handläggningen av viktigare frågor inom underavdelningarna samt vikten av att cheferna, som bära det personliga ansvaret, också själva ingripa i frågornas he- handling. En mängd föreskrifter och instruktioner delvis gående långt i detalj hava utfärdats och binda taxeringstjänstemännen i deras arbete. De överordnade tjänstemännen och myndigheterna hava befogenhet att även under taxeringsarbetets gång ingripa i det direkta taxeringsar— betet. De egentliga taxeringstjänstemännen äro ovillkorligt skyldiga

att därvid följa lämnade föreskrifter samt att, under förutsättning att av dem företagna åtgärder icke äro från deras sida. slutligt behandlade, efter order av den överordnade vidtaga ändringar. Emellertid hör framhållas, att statsmakterna också vid flera tillfällen betonat vikten av att de tjänstemän, som direkt syssla med taxeringen, beredas nödig rö— relsefrihet och självständighet så att deras ansvarskänsla och initiativ- förmåga utvecklas. I viss mån har uttryck åt denna avsikt givits i lag— stiftningen. Såsom nämnts har dock utvecklingen snarast gått i den riktningen, att de underordnade tjänstemännens självständighet för— svagats, Måhända har den låga lönestandard som råder särskilt i fråga om tjänstemännen hos Finanzamt medverkat till denna utveckling.

I förvaltningshänseende uppdelas skatterna i två grupper. Till den ena gruppen höra tullar och förbrukningsavgifter samt till den andra skatter å inkomst, förmögenhet—även arvsskatt—och omsättning samt vissa särskilda skatter å den allmänna samfärdseln eller omsättningen (Verkehrsteuern), däribland automobilskatt, lotteriskatt och växelskatt.

Riksfinansministern.

Högsta ledningen över skatteförvaltningen utövas av riksfinans- ministern. Inom ministeriet, som är uppdelat å fyra avdelningar, om- händerhava andra och tredje avdelningen frågor rörande skatteförvalt— ningen. Den förra avdelningen har sig anförtrott tullar och förbruk- ningsavgifter och den senare skatter å inkomst, förmögenhet och om- sättning samt Verkehrsteuern. För handläggning av personalfrågor har inrättats en för dessa båda avdelningar gemensam underavdelning. Tredje avdelningen är uppdelad å olika sektioner, därav en behandlar organisationsfrågor, en de särskilda skatterna och en handhar frågor rörande granskning av näringsidkares bokföring och verksamhet (Buch- und Betriebspriifung).

För anställning som tjänstemän å sistnämnda båda avdelningar — dock ej som bokgranskare — kräves kompetens att utöva domarverksamhet samt praktisk tjänstgöring inom Landesfinanzamt.

Landesfinanzamt.

Närmast under riksfinansministeriet verka Landesfinanzämter (L.F.A.). Deras antal är 26 och deras verksamhetsområden sammanfalla, så vitt så lämpligen kunnat ordnas, med de administrativa förvaltningsområdena, de preussiska provinserna samt delstaterna. Av dessa Landesfinanzämter äro 13 förlagda till Preussen, 3 till Bayern,_2 till Sachsen och, 1 till vart av länderna Baden, Hessen och Wiirtemberg. Övriga LHFÄ. hava tillde— lats områden inom mer än en förbundsstat.

I spetsen för L.F.A. står en president, som ensam äger beslutanderätt och bär ansvaret för verkets ledning. Han skall utöva tillsyn över arbe- tet och förvaltningen jämväl inom verket underordnade Finanzämter (F.A.) samt övervaka lagbestämmelsernas enhetliga tillämpning. L.F.A. är i regel uppdelat å tre avdelningar, den första under presidentens ledning och de båda andra under chefskap av direktörer. Å presiden— tens avdelning handläggas allmänna organisationsfrågor samt frågor rörande förvaltning av rikets fastigheter och byggnadsärenden. Vidare hör till denna avdelning jämväl medelsförvaltningen (Oberfinanzkasse) under en särskild föreståndare. Av de båda övriga avdelningarna hand—

har den första frågor rörande de egentliga skatterna samt den andra frågor rörande tullar och förbrukningsavgifter. Första avdelningen kan uppdelas i högst 4 sektioner. Första sektionen under chefskap av direk- tören behandlar allmänna gemensamma frågor rörande personalräsende och organisation, bokgranskning och Steueraussendienst, andra sektio— nen frågor rörande skatt å omsättning och förmögenhet, tredje sektio— nen frågor rörande förmögenhets— och arvskatt samt fjärde sektionen frågor rörande s. k. Verkehrsteuern. Arbetet å avdelningarna eller sek— nerna är uppdelat å efter sakliga synpunkter avgränsade områden, Re— ferenter med till deras förfogande stående personal utföra arbetet inom dessa områden.

Verksamhetsområdena för de olika L.F.Ä. växla avsevärt i storlek. Medan de folkrikaste, Miinster och Berlin, hava en folkmängd de: förra av omkring 5 miljoner och det senare av mer än 4 miljoner, understiger folkmängden i ettvart av de minsta, Mecklenburg, Liibeck samt Olden- burg och Unterweser (Bremen)1 miljon. Medan antalet F.Ä. tillhörande sistnämnda L.F.A. utgör allenast 4, uppgår antalet Finanzämter, tillhö- rande L.F.A. Miinehen till icke mindre än 77. Antalet tullstyrelser (Hauptzollämter, Zollämter) växlar givetvis än starkare mellan de olika L.F.Ä.

Ingående inspektioner utövas i fråga om skattetaxeringarna över nu— derlydande F.Ä. L.F.A. äger, under förutsättning att F.A:s åtgärd icke vunnit laga kraft, ändra av detsamma vidtagna åtgärder eller beslut. Vidare äger L.F.A. lämna anvisningar, vilka F.A. är ovillkorligt skyl- digt att ställa sig till efterrättelse, såväl beträffande särskilda fall som i allmänhet. L.F.A. kan ingripa ex officio eller efter framställning av skattskyldig.

Till L.F.A. är en finansdomstol (Finanzgericht) ansluten. Domstols— ledamöterna äro givetvis fullt oberoende av L.F.A. Sådan domstol kan uppdelas å avdelningar (Kämmern), envar med 5 ledamöter, därav tre lekmän. Om möjligt skall minst en av lekmännen utöva liknande yrke eller verksamhet som den person, vilkens beskattning är föremål för be- handling.

Tjänstemännen inom L.F.A. (Präsidenten, Oherregierungsräte, Regie— rungsräte, Steuerdirektoren och Regierungsassessorn), som utses av riksfinansministern, besitta i regel juridisk kompetens.

För anställning som räkenskapsgranskare (Buchpriifer) fordras givet- vis kunskap i bokföring helst handelshögskoleuthildning.

Finanzamt.

Lokala myndigheter för förvaltning av de egentliga skatterna äro Fi- nansämter. Tullar och förbrukningsavgifter förvaltas lokalt av Haupt— zollämter och Zollämter. Riksfinansministern bestämmer område och plats för F.A. Antalet F.Ä. är för närvarande 951. Ett F.A:s om— råde anses icke böra vara större än att dess chef kan vinna och bibehålla en noggrann kännedom om dess ekonomiska förhållanden på olika om— råden. Om folkmängden inom ett RA.—område överstiger 200 OOO—250000 innevånare, anses detsamma var i behov av uppdelning. I regel hava F.Ä.-distrikt inom de större städerna och andra tättbefolkade områden en högre folkmängd än inom andra distrikt. I Sydtyskland, där F.A. vid sidan av sin egentliga uppgift, förvaltning av riksskatterna, utövar en omfattande förvaltning av skatter till förbundsstater och kommuner,

äro F.Ä.-distrikten jämförelsevis små. Medan innevånareantalet i me- deltal inom ett F.Ä.-distrikt för hela riket utgör 70000 och för Bayern 42000, överstiger medeltalet inom vart och ett av de tre L.F.Ä. Berlin, Dusseldorf och Mönster 100000.

Enligt den av riksfinansministern utfärdade arbetsordningen för F.Ä. kan F.Ä. anförtros förvaltning av avgifter till delstaterna samt andra offentliga avgifter, såsom avgifter till kyrkan. En del F.Ä. hava spe- ciella uppgifter. I Berlin och Hamburg hava F.Ä. för korporations— skatt inrättats, vilka uteslutande syssla med korporationsskatten för vederbörande L.F.Azs hela område. I några större städer äro vissa upp— gifter för staden i dess helhet lagda å ett F.Ä. Så handlägger ett F.Ä. i Leipzig frågor rörande korporationsskatt för alla F.Ä. inom staden och ett P.A. i Berlin automobilbeskattningen för hela L.F.A. Berlin. F.A. Moabit—VVest i Berlin övervakar, att utlänningar beskattas efter enhet— liga grunder.

Ledningen över F.Ä. utövas av en chef (Vorsteher), som bär ansvaret för alla dess åtgärder. Beslutanderätt i alla frågor har tillerkänts ho— nom och han representerar F.Ä. utåt. Han är omedelbar förman för alla tjänstemän och övriga hos F.A. anställda. Han skall göra sig så förtrogen som möjligt med skatteförhållandena liksom de ekonomiska förhållandena inom F.Äzs område. Han skall upprätthålla ett nära samband med organisationer inom näringslivets, jordbrukets och yrkes— verksamhetens områden. Vidare skall han samarbeta med tullmyndig— heterna samt med andra statliga och kommunala myndigheter. Han skall övervaka den fackmässiga utbildningen av personalen.

En av F.Ä.-chefens viktigaste uppgifter är att på ett ändamålsenligt sätt organisera arbetet. Detsamma omfattar två huvuduppgifter näm- ligen taxering (Veranlagu'ng) och uppbörd jämte indrivning (Kasse). En uppdelning skall ske i taxerings— samt uppbördsavdelningar.

Taxeringsavdelningens uppgifter bestå närmast i att upprätta för— teckning å personer, som böra taxeras (Veranlagungs— eller V—listen), samt att förbereda och biträda vid taxeringen; Beslutanderätten i vissa frågor närmast rörande taxering för inkomst, har tillerkänts nämnder— na (Ausschässe), vilkas flesta ledamöter äro lekmän. Taxeringsavdel— ningarna åtnjuta biträde av en bokföringsgranskningsavdelning (Buch— und Betriebspräfungsdienst) och av undersökare (Nachschauer), i och för kontroll över omsättningsskatten, samt av en avdelning för verkstäl- lighet av delgivningar, straff m. rn. (Steueraussendienst).

De egentliga taxeringstjänstemännen benämnas Sachbearbeiter och Bezirksbearbeiter.

Taxeringsavdelningarna .hava närmast till uppgift att efter upprätt—- tande av stomme till taxeringslängd förbereda taxeringen, biträda nämn— derna samt besluta i vissa taxeringsfrågor ävensom verkställa debite- ringar. I frågor rörande inkomsttaxering samt värdesättning av fastig— het och i verksamhet nedlagt driftkapital fattas definitiva beslut av ve- derbörande nämnder (Ausschiisse). F.A:s chef eller ock vederbörande Sach- bearbeiter är ordförande i nämnden, som i övrigt består av lekmän.

F.A:s område är uppdelat i skattedistrikt, som i regel sammanfalla med kommunerna. Arbetet inom ett eller vanligen flera skattedistrikt utföres av en Bezirksbearbeiter eller taxeringsmän, vilken har biträde i sitt arbete av s. k. Hilfskraft. På en Bezirksbearbeiter vilar sålunda det egentliga taxeringsarbetet i första instans. Taxeringsmannens ar- betsområde består vanligen av flera kommuner samt omfattar lägst

270 3000 och högst 20 000 personer. En Sachbearbeiter övervakari regel 5 taxeringsmän. Chefen för F.Ä. är alltid jämväl Sachbearbeiter.

En Sachbearbeiter har att uppgöra vissa riktlinjer för beskattningen av vissa kategorier av skattskyldiga särskilt småhandlare och hantver- kare såsom bagare, slaktare och skräddare. En för det vid taxeringen använda förfaringssättet belysande instruktion har lämnats av riks- finansministeriet i arbetsordningen för L.F.A. Denna instruktion inne- håller i denna punkt i huvudsak följande:

Ingen skattemyndighet kan i längden underkasta varje deklaration en noggrann prövning vid varje års taxering. Man bör därför hellre vid ett års taxering ingå- ende granska blott en viss procent av de skattskyldiga och beträffande de åter- stående bör man rikta erinringar endast mot sådana deklarationer, vilkas siffror uppenbart avvika från beräknade, på erfarenheter grundade genomsnittssiffror. Dessa siffror, som böra anpassas efter de skilda lokala förhållandena, äro nöd- vändiga att hava tillgång till för att kunna verkställa tillförlitliga uppskattningar. L.F.A. bör årligen vid eftergranskning undersöka deklarationer rörande vissa kate— gorier av skattskyldiga inom de särskilda F.Ä. och meddela vederbörande F.A. de vunna erfarenheterna för att utnyttjas ett påföljande år. Härigenom erhåller man efter hand ett omfattande och användbart material. Eftergranskningen bör omfatta inkomst, omsättning och förmögenhet. Så vinnes material för bestämmande av proportionerna mellan inkomst och omsättning, förhållandet mellan investerat ka- pital, å ena samt inkomst och omsättning å andra sidan, och för förhållande mellan inkomst och antalet arbetare m. m. Uppställandet av sådana normaltal fordrar jämte kännedom i beskattningsfrågor djupare inblick i de enskildas ekonomiska förhållanden och kunskap om, under vilka förhållanden företagen inom skattedistrik— tet arbeta.

Vidare har Sachbearbeiter att i frågor rörande taxering förhandla med organisationer och sammanslutningar inom industri eller verksam- het, i den mån sådana förhandlingar ej föras av chefen för F.Ä. Sach— bearbeiter skall i första hand själv handlägga mera invecklade taxe- ringsfrågor samt granska vederbörande taxeringsmäns arbete och sär- skilt kontrollera bokföringsgranskningen. Sachbearbeiter företräder F.Äzs chef i taxeringsnämnderna. Sachbcarbeiter har att fatta beslut i Viktigare fall rörande handräckning av Steueraussendienst såsom rö- rande husundersökningar beslagtagande av egendom m. m. ävensom be- handla viktigare straffrågor. Därjämte har Sachbearbeiter att hand- lägga frågor rörande anförda besvär, uppsikt över uppbördstjänstemän— nen samt utbildning av tjänstemän. Vissa av dessa tjänstemän hava att företräda särskilda sakliga områden inom beskattningen.

Bezirksbearbeiter har att granska inkomna deklarationer och uppgif— ter i och för taxering för inkomst och förmögenhet och omsättning. Be- zirksbearbeiter för i regel själv förhandlingar och skriftväxling med de skattskyldiga och andra personer, som skola lämna upplysningar, men alla utgående skrivelser skola undertecknas av Sachbearbeiter. Å lan- det, där arbetsområdena äro vidsträckta, skola mottagningar hållas minst en gång varje månad inom varje till arbetsområdet hörande kom— mun. De skattskyldiga underrättas i förväg om tidpunkten för skatte- tjänstemannens mottagning.

Deklarationer och andra handlingar rörande skattskyldig samlas och förvaras i akter. Varje sådan akt innehåller handlingar för flera år rö— rande skatter av alla slag å inkomst, förmögenhet och omsättning.

Efter det Bezirksbearbeiters utredningsarbete slutförts, upprättar han

förslag till taxeringar och debiteringar samt verkställer införingar i taxeringslängden. Sedan taxeringsnämndens arbete avslutats, tillställer Bezirksbearbeiter de skattskyldiga meddelande (Steuerbescheid) röran— de taxering och debitering. Han har jämväl att i första hand behandla framställningar angående ändring i åsatta taxeringar m. m.

Taxeringsnämndens arbete ledes av chefen för F.Ä. eller av vederbö- rande Sachbearbeiter såsom ordförande och röstberättigad ledamot. Övriga ledamöter äro lekmän. De väljas av organ för den kommunala självstyrelsen eller utses i särskild ordning. Ombud för riksfinansmi- nistern och L.F.A. äga deltaga i nämndens sammanträden och överlägg- ningar. Likaså äger ombud för vederbörande kommun närvara vid sammanträden samt i särskilda fall taga del av skattskyldigs deklara- tion. Ordföranden är även i fråga om sitt arbete inom nämnden bunden av de direktiv överordnad myndighet lämnat. Han äger sålunda icke göra sin personliga mening gällande, därest densamma skulle stå. i strid mot givna anvisningar av riksfinansministern eller L.F.A.

De egentliga taxeringstjänstemännen biträdas i vissa specialuppgif— ter av s. k. Nachschauer för kontroll över deklarerade omsättnings- summors riktighet, av Buch- und Betriebspriifer, av särskilda tjänste— män för kontroll över beskattning av löntagare samt av Steueraussen- dienst. Sistnämnda kontrollorganisation har anordnats vid L.F.Ä. samt Vissa större F.Ä.

Genom den särskilda beskattningen av löntagare minskas antalet i vanlig ordning taxerade högst väsentligt. Enligt för åren 1925—1926 ut— arbetad statistik uppgick antalet personer, som gjordes till föremål för taxeringsåtgärder i vanlig ordning i och för inkomstskatt till 5722 000 eller 917 procent av hela befolkningssiffran, medan 22 616000 eller 3624 procent erlade skatt för åtnjuten avlöning. Omsättningsskatten drab- bade 5582 000 personer eller 8'94 procent av befolkningen. Förmögen- hetsskatt träffade 1896000 personer. Härav framgår att antalet per- soner, som hava att avgiva deklaration för taxering för inkomst eller förmögenhet, är jämförelsevis ringa. Genom år 1931 införda lagänd- ringar beräknas antalet deklarationer för förmögenhet samt för inkomst av jordbruk komma att nedgå högst väsentligt.

Genom att mindre och medelstora löntagare undantagits från det ordi- narie taxeringsförfarandet omfattar detsamma i huvudsak jordbrukare (numera. huvudsakligen större jordbrukare), närings— och yrkesutövare, större löntagare samt personer, som åtnjuta inkomst av kapital. Vidare bör erinras om det arbete, som utföres av den centralt organiserade Buch- und BetriebSpriifungsdienst. Alla företag, som hänföras till verksam- het—med—större omfattning (Grossbetriebe) och'vilka' belöpa sig till ett" antal av omkring 40 000, skola nämligen minst en gång vart tredje år granskas av sistnämnda avdelning. Vid denna granskning genomgås företagets bokföring från den tidpunkt, till vilken närmast föregående granskning sträckt sig. Den centrala granskningen har under senare åren utsträckts att omfatta jämväl vissa företag, som utöva verksamhet av medelstor omfattning (Mittelbetriebe). Givetvis komma sådana i särskild ordning granskade företag endast i undantagsfall att bliva före- mål för närmare undersökning vid de årliga taxeringarna. Jämväl bör ånyo påpekas, att i Berlin och vissa andra större städer korporatione- skatten handhaves av ett särskilt P.A.

Genom nu nämnda förhållanden hava de allenast vanlig rutin krävan— de taxeringsuppgifterna ävensom vissa. sådana, för vilka speciell sak—

kunskap fordras, i stort sett avkopplats från Sachbearbeiter och Bezirks- bearbeiter. Vidare har såsom förut framhållits Sachbearbeiter att be- arbeta de svårare och viktigare fallen inom det ordinarie taxeringsar- betet. På så sätt har en ur arbetssynpunkt fördelaktig uppdelning av uppgifterna å skilda personer med för dessa avpassade kvalifikationer ägt rum. Bezirksbearbeiter har sålunda i allmänhet att behandlade medelsvåra fallen. Antalet i vanlig ordning taxerade personer inom varje arbetsområde är jämförelsevis litet. Så uppgick inom ett av de sak— kunniga besökt F.A. i Berlin medeltalet taxerade inom ett arbetsområde till icke fullt 2000. Ihågkommas bör dock att Bezirksbearbeiter har att företaga taxeringsåtgärder för påföring av flera olika skatter, vilket givetvis i hög grad ökar arbetet. Vidare torde ej minst för underlättan— de av överordnade myndigheters inspektion ett tidsödande längdförings— och skrivarbete krävas, vilket tager Bezirksbearbeiters tid i anspråk.

Vid den särskilda granskning den centrala Buch— und Betriebsprii- fungsdienst verkställer undersökas skattskyldiga, som utöva verksamhet av enahanda beskaffenhet, i ett sammanhang (kategorigranskningar) av granskare med särskilda kvalifikationer och kunskaper för undersök— ning av just denna grupp av näringsidkare. Vid den granskning åter, som utövas av F.A., torde sådana kategorigranskningar icke förekom- ma. De jämförelsevis små arbetsområden en Bezirksbearbeiter har att bearbeta lämpa sig ej heller för sådana granskningar. Däremot torde ett F.Azs arbetsområde vara av sådan omfattning, att kategorigransk- ningar skulle kunna med fördel äga rum, men de särskilda taxeringsfal— len uppdelas icke efter sakliga grunder inom hela F.A.-området å sär- skilda tjänstemän. De uppgifter chefstjänstemännen, d. v. s. chefen för F.A. och Sachbearbeiter hava sig anförtrodda, äro av annat slag. Före— trädesvis åligger dem att övervaka Bezirksbearbeiter, att biträda ho— nom vid behandling av invecklade fall samt att förskaffa honom ett om— fattande och tillförlitligt jämförelsematerial. I den mån skattskyldigs uppgifter strida mot vad som kan anses normalt inom den av skattskyl- dig utövade verksamheten eller mot för taxeringstjänstemännen i övrigt kända förhållanden rörande skattskyldigs levnads— och inkomstförhållan- den, ingår tjänstemannen på närmare undersökning med användande av de mycket vittgående befogenheter lagstiftningen tillerkänt F.A. Enligt lagstiftningen lämnade kontrollföreskrifter hava närmast till syfte att möjliggöra eller underlätta undersökningar, som företagas för faststäl- lande av skatteplikten i det individuella fallet.

Under sin studieresa besökte de sakkunniga F.A. Schöneberg i Berlin. Detta F.Azs område har en befolkning av omkring 130000 personer, vilka i stor utsträckning tillhöra de burgnare befolkningslagren. Antalet per- soner, som skulle särskilt taxeras till inkomstskatt, är med hänsyn här— till stort och motsvarade cirka 30 procent av hela innevånareantalet.

Arbetet är fördelat å chefen och 8 andra Sachbearbeiter. Antalet ar- betsområden utgör 24 och inom varje sådant område verkar en Bezirks— bearbeiter med sitt biträde. För uppbörds- och andra göromål äro 14 Bezirksbearbeiter jämte biträden anställda. För undersökning av större och medelstora företagares räkenskaper äro anställda 4 bok' granskare med högre kvalifikationer, varjämte 4 s. k. Nachschauer hava att undersöka riktigheten av uppgivna omsättningsbelopp.

F.Azs chef har närmast att handlägga frågor rörande inkomstskatt och kyrkliga avgifter, kansli-, organisations— och personalfrågor, frågor rörande skattskrivning samt att lämna allmänheten upplysningar, För

dessa uppgifters fullgörande biträdes han av fyra Bezirksbearbeiter. Vidare ingår ett taxeringsarbetsområde i hans avdelning.

En Sachbearbeiter har å sin lott frågor rörande näringsskatt — vil— ken ej utgår till riket — korporationsskatt, förmögenhetsskatt och vär- deringar i och för taxering till sådan skatt, Steueraussendienst även— som två arbetsområden. En annan Sachbearbeiter handhar frågor röran- de omsättningsskatt, bokföringsgranskning (Buch— und Betriebspriifung), uppbördskontroll och maskinella hjälpmedel. Med sådana hjälpmedel är F.A. Schöneberg väl utrustat. Så använder man sig exempelvis av adremasystemet. Sistnämnda Sachbearbeiter har jämväl 3 arbetsom— råden. En tredje Sachbearbeiter har åt sig anförtrott verkställighetsåt— gärder, tillsyn över taxering och skattebetalning av löntagare, taxerin- gen av gatuhandlare ävensom 1 arbetsområde. En fjärde Sachbearbei— ter handlägger frågor rörande arvsbeskattningen samt övervakar 1 ar- betsområde. Övriga Sachbearbeitern hava sig anförtrott envar 3—5 ar- betsområden.

Antalet innevånare inom varje arbetsområde belöper sig i medeltal till 5400. Antalet taxeringar för inkomst eller förmögenhet, undan— taget taxering för s. k. Lohnsteuer, belöper sig till omkring 48000 eller i medeltal 2000 för varje arbetsområde.

Skattetjänstemännens antal, ställning och utbildning.

Den tyska riksskatteförvaltningen kräver en avsevärd personal. För de egentliga skatterna, med undantag av tullar och förbrukningsavgif- ter, uppgår de anställdas antal till något mer än 40000 personer, vartill komma å extra stat upptagna. Av de anställda tjänstgöra 3—4 000 personer inom L.F.A.

Avlöningarna äro låga särskilt för de inom lokalförvaltningarna tjänstgörande personerna. Till Bezirksbearbeiter (Obersteuerinspektor, Steuerinspektor, Obersteuersekretär, Steuerpraktikant och i undantags— fall Steuersekretär) utbetalas i årslön 2900—6300 riksmark och till Sach- bearbeiter (Regierungsrat, Steuerassessor, Regierungsassessor eller Ober— steuerinspektor) 5400—10 200 riksmark. Chef för F.A. (Oherregierungs- rat i större och medelstora F.Ä. samt Regierungs'rat i mindre F.Ä.) åtnju- ter i avlöning högst 12000 riksmark.

Samtliga kostnader för förvaltningen av de egentliga skatterna utom tullar och förbrukningsavgifter överstege år 1926 200 miljoner riksmark. Sedermera hava kostnaderna något ökats och uppgå till omkring 45 pro- cent av de influtna skattebeloppen, vilka belöpa sig till cirka 5 miljarder. riksmark. Denna kostnad. inbegriper jämväl uppbörd. och indrivning. _ Givetvis verkar systemet med en mångfald olika skatter å Inkomst och förmögenhet till att öka förvaltningskostnaderna. Likaså hava va- lutaförändringarna föranlett vissa svårigheter och särskilda kostna- der ej . minst för förmögenhetsskattens påförande och vid av densamma betingade värderingar. Från och med år 1931 beräknas kostnaderna komma att nedgå betydligt. Dels hava lönerna sänkts med omkring 6 procent och komma att ytterligare sänkas, dels hava i besparingssyfte från beskattning undantagits förmögenheter under 20000 riksmark, var- jämte smärre jordbrukare icke längre skola taxeras till inkomstskatt i vanlig ordning. Å andra sidan har området för F.Azs verksamhet så

18 — 332088.

tillvida utvidgats, att vissa skatter till förbundsstaterna och kommuner- na överflyttats till F.Azs förvaltning.

I fråga om kompetensfordringar skiljer man inom den egentliga skatte— förvaltningen mellan tre olika slag av tjänster. För de högre förvalt— ningstjänsterna inom L.F.A. och för chefskap i F.A. erfordras avlagd juridisk examen med ämnet nationalekonomi ävensom tjänstgöring så- som domare. För anställning såsom Bezirksbearbeiter kräves avlagd studentexamen samt vissa teoretiska och praktiska prov, som avläggas efter tjänstgöring vid L.F.A. och F.A., samt förvärvad teoretisk utbild— ning. Bezirksbearbeiter kan befordras till Sachbearbeiter eller till byrå— tjänsteman i L.F.A.

Beträffande bokgranskares kompetens och utbildning gälla särskilda bestämmelser. Man söker att till tjänster inom bokföringsgranskningen företrädesvis förvärva personer med handelshögskoleutbildning. De ju- rister, som tjänstgöra inom denna avdelning, beredas särskild utbildning vanligen genom kurser å handelshögskola.

De kunskaper tjänstemännen förvärvat söker man bibehålla och ut— veckla genom nndervisningskurser och föreläsningar. Årligen hållas fackvetenskapliga veckor, vid vilka resultaten av vunna erfarenhetsrön meddelas samt redogörelse lämnas för ny lagstiftning och domstols- praxis. L.F.A. samt cheferna för F.A. skola tillse, att tjänstemännens fackkunskaper bibehållas och utvecklas. Särskild vikt lägges vid bok— föringsgranskarnas fortsatta utbildning. Tryckta föreläsningar och redogörelser för gjorda rön utdelas till dessa varjämte undervisningskur- ser anordnas.

Räkenskaps- och företagsgranskning.

Det kanske viktigaste organet för utövande av den statliga skattekon- trollen är den centralt anordnade avdelningen för räkenskaps— och före— tagsgranskning (Buch- und Betriebspräfungsdienst), i det följande för— kortat till B. und B. Högsta ledningen över denna avdelning utövas av riksfinansministern. Inom finansministeriet har en särskild underavdel— ning inom avdelning III att behandla frågor rörande granskning av företagare. Chefen för denna underavdelning utövar ledningen över ifrågavarande granskningsarbete.

Under honom lyda dels finansministeriet direkt underställda bokgran— skare dels ock de bokgranskare, som tjänstgöra vid L.F.A. och större F.A. Sammanlagda antalet bokgranskare belöper sig till omkring 2000, därav 1400 fast anställda tjänstemän och 600 genom särskilda tjänste— avtal för viss tid eller tills vidare anställda.

Organiserandet av B. und B. påbörjades år 1921. Organisationen har med ledning av vunna erfarenheter efter hand utbyggts och förändrats. Bland de skäl, som anfördes för B. und B:s införande, förtjänar följande framhållas. Omskapandet av det tyska skatteväsendet har gjort infö- randet av en räkenskaps- och företagsgranskning till en ofrånkomlig nöd— vändighet. De skatter, som bestämmas med ledning av självdeklaratio— ner, intaga ett vida större utrymme i det nya skattesystemet än i det äldre. Detta gäller framför allt beskattningen av inkomst och förmögen— het men även omsättningsskatten. Om det redan under tiden före kriget, då de direkta skatterna utgingo efter låga skattesatser, var förenat med stora svårigheter att verkställa en riktig uppskattning av inkomstens storlek och feldeklarationer förekommo i stor omfattning, så är detta, så—

som erfarenheten visat, för närvarande fallet i utsträckt omfattning. Den sjunkande affärs- och skattemoralen kräver, att energiska åtgärder vidtagas. I och för vinnande av jämlik och riktig skattepåföring, måste därför alla de åtgärder vidtagas, som synas ägnade att verksamt be- kämpa försök från skattskyldiga att undandraga sig skatt och detta desto mer som skatt för löneinkomster uttages vid källan. '

B. und B. fungerar givetvis ej såsom taxeringsmyndighet utan är ' en hjälporganisation till denna. B. und B. har två huvuduppgifter. Den ena och åtminstone hittills viktigaste har varit att utöva den fortlöpan— de kontrollen över stora företag, som skola granskas minst vart tredje år, samt i den utsträckning så medhunnits över medelstora företag. Den andra huvuduppgiften är att på framställning av F.A. granska före— tagare, vilkas uppgifter ansetts böra göras till föremål för särskild granskning i och för skattens fastställande i det särskilda fallet. För fullgörande av den förra huvuduppgiften tages initiativet av ledningen för B. und B., medan i andra fall ett initiativ från F.A. kräves. I prak— tiken torde emellertid gränsen mellan dessa huvuduppgifter vara ganska flytande och det använda tillvägagångssättet vid deras fullgörande ofta nog vara detsamma. Att märka är emellertid att granskningen av mindre företagare vanligen verkställes av de egentliga taxeringstjänstemännen. Äro bokgranskare direkt underställda ett F.A., äger givetvis detta direkt ålägga dessa granskare att utföra erforderliga granskningsuppgifter.

Den fortlöpande granskningen avser bland annat att fastställa, huru- vida räkenskaper och anteckningar förts ur formell synpunkt på före- skrivet sätt samt ur saklig synpunkt riktigt. Denna granskning kan givet— vis företagas även om anledning till misstanke mot riktigheten av skatt- skyldigs deklarationsuppgifter icke föreligger samt omfatta alla de skatt— skyldiga, som lagligen äro skyldiga att föra räkenskaper eller anteck- ningar. Ändamålet med granskningen är sålunda främst, förutom att: övervaka sättet för bokföringens fullgörande, att vinna kontroll över rik- tigheten av skattskyldigs taxering. Men granskningen kan därjämte i undantagsfall åsyfta att medelbart vinna kontroll över den taxering an— nan än den granskade bör åsättas ävensom övervakning av skatteråd— givares verksamhet.

Enligt bestämmelse i Reichsabgabenordnung skola större företag (Grossbetriebe) granskas minst vart tredje år. Granskningen skall om— fatta tiden från den dag, till vilken senaste granskning sträckt sig. En- ligt en år 1925 utfärdad förordning hänföras till större företag sådana, som sysselsätta mer än 50 personer eller eljest på grund av sin omfatt— ning eller ekonomiska betydelse anses vara särskilt viktiga. Till större företag räknas sålunda sådana med ett eget kapital av minst 400 000 riks— mark. B. und B. 11 prättar förteckning å ifrågavarande! skattskyldiga _ och denna tillställes Ef....FA och F.A.

Granskning, som verkställes på initiativ av F.A., får äga rum allenast, därest F.A. hyser tvivel rörande riktigheten av skattskyldigs deklaration. I allmänhet bör F.A. först förhandla med den skattskyldige och blott, om denne icke lämnar uttömmande upplysningar eller uppgifternas riktig- het betvivlas, bör F.A. besluta om bokföringsgranskning. Önskar F.A. granska räkenskaper, förda av annan än skattskyldig, för utrönande av viss skattskyldigs ekonomiska förhållanden, kan den bokföringsskyldige åläggas att förete sina räkenskaper först för det fall, att förhandlingar med den skattskyldige visat sig icke föra fram till frågans klarläggande eller fortsatta förhandlingar ansetts utsiktslösa. Särskilt tillstånd för

granskning av bokföringen fordras dock från L.F.A., som kan med- dela dylikt tillstånd allmänt och ej endast från fall till fall. Gransk— ningen skall, om den skattskyldige så önskar, äga rum i dennes affärs- lokaler eller bostad.

Bokföringsgranskning må vidare företagas ej blott i och för åsättande av behörig taxering utan även för vinnande av upplysningar eller bevis- ning i frågor rörande indrivning av skatter eller för fastställande av straff för skatteförseelser.

Rätt att anmana bokföringsskyldig att- tillhandahålla sina räkenskaper tillkommer chefen för F.A. och de myndigheter, som hava att pröva kla- gomål.

Från olika håll framhölls i samband med tillskapande av B. und B., så— som önskvärt, att officiella rådgivare i skatteangelägenheter funnes att tillgå. Dessa rådgivare skulle hava att biträda de skattskyldiga med upp- rättande av deklarationer eller att vitsorda riktigheten av skattskyldigs deklaration och bokföring. Detta önskemål har så tillvida förverkligats, att vissa av riksfinansministern härtill utsedda avdelningar inom B. und B. äga att på framställning av skattskyldig förhandsgranska dennes rä- kenskaper. Över sådan granskning skall särskilt intyg utfärdas och skall intyget angiva, huruvida granskade räkenskaper eller anteckningar an- setts vara ur formell och saklig synpunkt riktiga. Har i dylikt intyg räkenskapernas riktighet vitsordats, äger vederbörande F.A. endast efter av L.F.A. lämnat medgivande verkställa granskning av bokföringen.

Sin ojämförligt största betydelse har emellertid B. und B. såsom organ för ett planmässigt anordnande av skattekontroll över företagarna. Ge- nom centraliseringen av bokföringsgranskningen har man åsyftat och även lyckats vinna att granskningen av de företag, som utöva samma eller likartad verksamhet, systematiserats och anförtrotts till för ända— målet särskilt förberedda och lämpade granskare.

Bestämmelserna rörande de årliga granskningarnas omfattning samt tillvägagångssättet vid dessa utfärdas av riksfinansministern. För _ge- nomförande av kategori- eller gruppgranskningar har åt vissa L.F.A. anförtrotts att handhava granskningen för hela riket eller delar av det- samma beträffande kategorier av näringsidkare. Sålunda äro olika L.F.A. centralmyndigheter för granskning av exempelvis bryggeriverk- samhet, textilindustri. järnindustri, kemisk industri, kolbrytning eller sockerfabrikation. I de av riksfinansministern utfärdade bestämmelser- na har bland annat framhållits, att uppmärksamhet bör riktas å företag, som till följd av sin storlek, produktion och organisation äro av särskild betydelse eller som kunna anses såsom typiska inom verksamhetsgrenen. Företag, som äro avläggare till företag i utlandet eller behärskas av ut- länningar, skola jämväl särskilt uppmärksammas. Granskas företag, som tillhör koncern eller står i förbindelse med annat företag som moder- eller dotterbolag, skola alla de företag, som på dylikt sätt äro anknutna till varandra, granskas i ett sammanhang.

Antalet företag, som årligen göras till föremål för granskning genom B. und B., växlar betydligt liksom även resultatet av granskningen. Föl— jande tablå utvisar såväl antalet granskade företag, därvid de mindre företagarna likväl undantagits, som storleken av de skatte- och bötes- belopp, som efter lagakraftvunna åtgärder vunnits till följd av B. und B:s verksamhet.

Är Antal Skattebelopp Utdömda ' Summa

bötesbelopp piovade fall 1 000 Rm. 1 000 Rm. 1 000 Rm.

1924 ................................ 63 875 87 964 6 393 94 358 1925 ............................... 79 752 98 012 7 553 105 565 1926 ................................ 83 706 109 175 4 899 114 074 1927 ................................ 57 612 121 925 4 699 126 624 1928 ................................ 51 687 142 177 2 892 145 069 1929 ................................ 57 620 173 494 3 101 176 595 1930 ................................ 57 693 216 259 3 707 219 966 1931 ................................ 57 754 224 749 1 727 226 476

För år 1932 hava uppgifter icke kunnat erhållas, då statistiken icke längre är offentlig.

Beträffande tillvägagångssättct vid granskningen hava ingående före— skrifter meddelats. Granskarna skola närmast ledas och övervakas av en tjänsteman (referenten för ärenden rörande räkenskaps- och företags- granskning) inom vederbörande L.F.A. Avser undersökningen företag, som sträcka sig över mer än ett L.F.A.-område, användas särskilda av riksfinansministern utsedda och ministeriet direkt underställda granska— re. Förenämnda referent skall upprätta dels en översikt för längre tid rörande granskningen av större företagare (Grossbetriebe) dels ock en särskild granskningsplan för nästpåföljande kalenderkvartal. Referen- ten övervakar utförandet av planen samt tillser att granskarna erhålla de uppgifter, för vilka de bäst lämpa sig, varjämte han har att under arbetet upprätthålla personlig kontakt med granskarna samt genomgå av dem upprättade granskningsberättelser. Vidare har referenten, som skall söka bilda sig en uppfattning om de olika granskarnas personliga och sakliga förutsättningar för arbetet, att ägna uppmärksamhet åt des— sas fortsatta utbildning ävensom tillse att vid granskningen vunna erfa- renheter tillgodogöras vid det fortsatta granskningsarbetet såväl inom L.F.Azs område som i övriga delar av riket. Särskilt bör referenten över— vaka att de erfarenheter, som vunnits vid granskning av ett företag inom en viss bransch, också tillgodogöras vid granskning av andra företag inom samma bransch. Det har eftertryckligt framhållits vara av största betydelse för utvecklingen av organisationen, att granskarna speciali— seras å särskilda verksamhetsslag samt att undersökningar av moder- och dotterföretag, huvudföretag och filialer verkställas av samma gran— skare eller av granskare under gemensam ledning. Slutligen har refe- renten att samla vid granskningarna använt material, såsom kataloger, prislistor m. m., samt att upprätta berättelse över granskningsarbetet. Dessa ber'ätt'elSeri samlasosedermera' hos 'riksfinansministeriet.

Före granskningen skall granskaren samråda med chefen för F.A. och andra personer, som hava att handlägga den bokföringsskyldiges taxe- ring. Härefter har granskaren att vända sig till ledaren för företaget och har då att för denne förete legitimationshandlingar. Vid den inle- dande överläggningen med ledaren bör granskaren hemställa, att någon i företaget anställd person utses för lämnande av erforderliga upplys— ningar och anvisningar samt att räkenskaper och affärshandlingar stäl- las till granskarens förfogande. Granskarens första uppgift blir därpå att fastställa, huruvida samtliga konton i huvudboken återfinnas i balans- räkningen eller i vinst- och förlusträkningen, därvid uppmärksamhet främst bör ägnas åt avslutade konton. I anslutning härtill böra de av affärsledningen undertecknade balanserna jämföras med de vid deklara-

tionen fogade. Är balansräkningen enligt böckerna mera specificerad än det vid deklarationen fogade utdraget av denna räkning, skall detta an— märkas och en avskrift tagas av den oförkortade balansräkningen.

Det har icke ansetts lämpligt att giva i detalj gående riktlinjer rörande sättet för själva granskningen. Granskaren är oförhindrad att utgå från balansräkningen eller från primärbokföringen och från denna gå fram till balansräkningen. Beträffande åter omfattningen av granskningen har föreskrivits, att alla konton i huvudboken skola noggrant undersö— kas samt därvid tillses, om affärshändelser bokförts å riktiga konton samt att alla följdkonton äro fullständiga. Även i övrigt skall bokfö- ringens formella riktighet noggrant prövas. Lagerbehållning och lager- värdering skola kontrolleras. Om så befinnes erforderligt, skall genom stickprovsundersökning kontrolleras, huruvida förhandenvarande lager- behållning riktigt bokförts. Vid granskning av inventariekontot bör akt— ges på, att avskrivningarna hålla sig inom tillåtna gränser.

I instruktioner har inpräntats vikten av att granskaren anlägger affärs— mässiga synpunkter. Han skall vid undersökning av särskilt de större företagen icke nöja sig med att revidera siffermaterial och värderingar, utan-han skall söka att skapa sig en bild av de driftsekonomiska förhål— landen, som framgå av dessa siffror betraktade i ett sammanhang, och därefter draga sina slutledningar. Dessa kunna då ligga till grund för fastslående av det sätt, på vilket en fortsatt utredning lämpligen bör äga rum.

Över varje särskild granskning upprättas berättelse i minst tre exem- plar, av vilka ett lämnas den skattskyldiga, ett F.A. och ett, såsom nämnts, referenten i L.F.A. Anvisningar beträffande hur berättelsen bör uppställas hava lämnats. Berättelserna gå vanligen långt i detalj och behandla även frågor, som endast indirekt kunna inverka på taxe- ringsfrågan. Under den senaste tiden har dock en viss strävan uppstått att förenkla berättelserna. Därest skattskyldig anser vissa uppgifter i berättelsen innefatta ämnen, som böra strängt hemlighållas, äger gran- skaren göra uteslutningar ur berättelsen samt muntligen framlägga de uteslutna delarna. Berättelser rörande större företag skola i regel över— lämnas till riksfinansministeriet.

De fordringar, som ställas på granskarna, äro ganska stora. Granska- ren skall äga kunskaper i skattelagarna och i bokföring samt därjämte äga kännedom om ekonomiska och tekniska förhållanden inom den verk"— samhet den granskade företagaren utövar (branschkännedom). Såsom granskare tjänstgöra inom finansförvaltningen anställda tjänstemän och genom tjänsteavtal för viss tid anställda personer. I undantagsfall kan granskning äga rum av särskild av finansförvaltningen utsedd sakkun- nig eller av skattskyldig själv föreslagen person, som godkänts av F.A.

De genom särskilt tjänsteavtal anställda granskarna äro underkastade samma tjänstgöringsförhållanden och lika lång daglig tjänstgöring som de ordinarie tjänstemännen. Avtal om anställning skall gälla minst sex månader, och i regel förnyas avtalen vid kontraktstidens utgång. Den anställde skall avlägga tystnadsed. genom vilken han förbinder sig att icke obehörigen omtala, vad han genom sin verksamhet som bokgranskare fått kännedom om. Genom anställningar mot tjänsteavtal har riksfinans— förvaltningen beretts möjlighet att för bokföringsgranskning förvärva väl utbildade personer mot ersättningar, som i genomsnitt torde något över— stiga de fast anställdas avlöningar. Flertalet kontraktsanställda hava nämligen avlagt examen vid handelshögskola och inneha doktorsgrad

eller diplom som handelslärare eller affärsmän. Anordningen med genom tjänsteavtal anställda granskare torde dock få betraktas såsom ett provisorium. Genom att många handelshögskoleutbildade granskare funnit de ekonomiska fördelarna genom avtalen vara att föredraga fram- för anställning mot en låg tjänstemannalön, har detta provisorium fått längre varaktighet än som beräknats. Vissa erinringar hava emellertid framställts mot att för granskningsarbetet använda personer, som icke äro tjänstemän. Det har nämligen ansetts för de skattskyldiga innebära en större garanti mot missbruk, att granskningen utföres av en fast an— ställd tjänsteman än av en genom avtal anställd person. Den ingående kännedom om en företagares affärsförhållanden en granskare erhåller kan ju av en persom som är jämförelsevis löst knuten till statsförvalt— ningen, uppenbarligen utnyttjas på ett för den granskade ofördelaktigt sätt exempelvis genom att granskaren inom kort tid anställes hos ett företag, som utövar med det granskade konkurrerande verksamhet, me— dan riskerna för att den fast anställde övergår till enskilt företag äro mindre än beträffande den avtalsanställde. Å andra sidan har fram— hållits, att den fast anställde skulle vara mera benägen att anlägga byrå- kratiska synpunkter än den kontraktsanställde. Häremot har invänts att, med den nära förbindelse med näringslivet granskaren erhåller, risken för en sådan utveckling är obetydlig.

Det beräknas att mellan 60 och 70 granskare, företrädesvis kontrakts- anställda, årligen övergå till enskild tjänst. Från skatteförvaltningens sida har uttalats att detta förhållande innebär vissa fördelar även för det allmänna. Så torde de förutvarande granskarna i sin egenskap av skatterådgivare hava visat sig angelägna tillse, att företagaren icke ge- nom oriktiga eller ofullständiga deklarationsuppgifter obehörigen undan- drager sig sin skatteplikt. Ett ökat förtroende för de personer, som tjänst— göra såsom rådgivare i skatteangelägenheter, minskar givetvis finansför- valtningens arbete, och kan medverka till att ökad förståelse vinnes mel- lan förvaltningen och de skattskyldiga.

De fast anställda granskarnas avlöning utgår med hänsyn till deras tjänsteställning (regeringsråd, överinspektör, inspektör och skattesekre— terare) med lägst 3200 riksmark och högst cirka 10 000 riksmark. Under slutet av år 1930 och år 1931 hava dessa tjänstemän i likhet med andra underkastats reducering i avlöningarna.

Såsom förut omnämnts har frågan om granskningstjänstemännens ut— bildning särskilt i fråga om kunskap i bokföring ägnats stor uppmärk- samhet. Undervisning häri lämnas flertalet skattetjänstemän även så— dana, som ej tilldelas B. und B. Sålunda hava de tjänstemän vid skatte- förvaltningen,.som icke avlagt juridisk examen,.att vid,L.F.A. genomgå en utbildningskurs under fyra veckor samt en repetitionskurs, vilken varar två till tre veckor. Även de tjänstemän, som avlagt juridisk exa— men, skola genomgå en särskild utbildningskurs vid L.F.A. för vinnande av kännedom om bokföring. De skattetjänstemän, som ämna tjänstgöra å avdelningen för bokföringsgranskning, hava att genomgå ytterligare ut— bildningskurser bland annat för vinnande av fackkunskap i viss eller vissa branscher. För tjänstemän vid B. und B. med juridisk examen hava särkurser införts vid handelshögskolorna. Slutligen hava kurser anord- nats för utbildning av lärare i kurserna för bok- och företagargranskning.

Såsom tidigare omförmälts äro tjänstemännen vid skatteförvaltningen förbjudna att biträda skattskyldiga i skatteangelägenheter. Detta förbud har beträffande bokgranskarna formulerats så, att granskaren förbju-

dits att inneha bisyssla, med vilken en fortlöpande ersättning följer, samt" att varje biträde åt skattskyldig på skatterådgivningens område sirskilt med upprättande av deklaration förbjudits. Granskaren äger ej heller själv utöva näringsverksamhet eller äga del i av annan utövad näring eller att mottaga ersättning eller förmån av vad slag det vara mi från person, tillhörande det granskade företaget, eller av person, som står i förbindelse av något slag med den skattskyldige, som gjorts till föremål för granskning. Även förmåner, som endast ställas i utsikt, skola till— bakavisas. Överträdelse mot detta förbud bestraffas på samma säzt som mottagande av mutor. Har skattskyldig sökt att påverka granskaren på nu omförmält sätt, är granskaren skyldig att lämna sin närmasze för- man uppgift härom.

Åtskilliga bestämmelser hava utfärdats rörande vad granskaren har att iakttaga i sitt förhållande till den skattskyldigei avsikt att före- komma att skattskyldig mer än nödvändigt besväras eller irliteras. Så må granskningen icke förläggas till en sådan tidpunkt, som med hänsyn till brådskande göromål är mindre lämplig för den skaztskyl- dige, exempelvis tiden för julhandel eller inventering. Granskaren bör undvika att framställa frågor rörande mindre viktiga detaljspörsmål. Han bör icke utan att företagets ägare eller chef underrättas framställa frågor till i företaget anställda. Granskningen bör icke omfatta längre tid än som anses erforderlig. Granskaren skall lämna den skattskyldige tillfälle att uttala sina synpunkter beträffande alla vid granskningen berörda frågor.

Den tyska organisationen för bokförings- och företagsgranskning har icke undgått kritik. I en artikel i >>Handbuch fiir das Revisions— und Treuhandwesen», utg. år 1930, se sid. 277 ff., har doktor W. Voss uttalat, att B. und B. väl vore nödvändig som organisation men ingalunda popu- lär. Om också kritiken under den senaste tiden försvagats, så torde dock systemet icke i allmänna uppfattningen hava förvärvat allt för stor sym- pati. Härtill hade medverkat, att en rad systemfel förekommit vid ge— nomförandet av organisationen. Enligt Voss” uppfattning hade B. und B. Visat sig medföra goda följder. Voss framhåller emellertid, att de offent— liggjorda resultaten av granskningen icke kunna utan vidare godtagas såsom mätare för resultaten av B. und B:s verksamhet. Upplysning sak— nades nämligen om kostnaderna för verksamheten och det läte sig icke bedöma, huruvida en del av de vunna resultaten skulle kunnat uppnås även utan B. und B:s ingripanden. Såsom en huvudbrist i organisationen framhåller Voss, att densamma trots förståelse hos granskaren och loja— litet hos den skattskyldige skapar en viss kriminell atmosfär, som ur skattepolitisk synpunkt är avgjort skadlig. En annan väsentlig brist är, att granskningen ofta inträffar så att säga post festum, i det att räken- skaperna för förflutna år och månader granskas, varigenom företagets bokföring liksom taxeringsfrågan på nytt upprives. Som en tredje olä— genhet framhåller Voss de ganska höga kostnaderna, vilka tidigare an- gåvos, men nu äro hemliga.

Såsom en väg att få bort dessa missförhållanden förordar Voss ett när— mare samarbete mellan B. und B. och det enskilda revisionsväsendet, så att de privata revisorer, vilka befunnits kvalificerade och trovärdiga, också under vissa förutsättningar av finansförvaltningen betraktas med fullt förtroende. Därest en sådan revisor granskat ett företags räken- skaper samt intygat, att dessa även ur beskattningssynpunkt äro riktigt

uppställda eller riktigt korrigerats med hänsyn till skattelagarnas be— stämmelser, borde enligt Voss' mening ett dylikt intyg också principiellt tillerkännas vitsord av finansförvaltningen. Givetvis skulle dock finans— förvaltningen äga inhämta vidare upplysningar för bedömandet av inty- gets värde, och det borde stå finansförvaltningen fritt att i enstaka fall, om särskild anledning till misstro förelåge, föranstalta om efterprövning. Härigenom komme skattekontrollen och den ur merkantil synpunkt verk— ställda kontrollen att arbeta hand i hand och sålunda skattekontrollen komma att utföras fortlöpande samt ej erhålla den karaktär av polisuppsikt, som för närvarande vidlådde densamma, samtidigt som kostnaderna för kontrollen uppenbarligen komme att avsevärt minskas. Slutligen bleve det härigenom möjligt att rationalisera skattekontrollen, i det att man kunde med större kraft än för närvarande koncentrera densamma å så— dana fall, där behovet av undersökning vore särskilt stort. Man bleve sålunda i tillfälle att i motsats till vad nu kunde göras så att säga »gå mera på djupet» i de särskilda fallen. Värdet av en dylik reform finge icke underskattas ur skattepolitisk synpunkt. Näringslivet hade nu en gång den känslan, att det i taxeringshänseende behandlades alltför polis— mässigt och det måste ju hava denna känsla, om man tog hänsyn till de särskilda politiska motiven för införandet av B. und B. Förhållandet mellan finansförvaltning och näringsliv skulle otvivelaktigt förbättras, om man principiellt fastslog, att den merkantila revisionen skulle under vissa förutsättningar betraktas såsom rättesnöre även för skattepåföring— en. Voss framhåller emellertid såsom en principiell skiljaktighet mellan det privata revisionsväsendet och den statliga skatterevisionen, att me- dan den sistnämnda bör inrikta sig på vissa begränsade delar av närings— livets verksamhet, den enskilda revisionen intar ställningen såsom ett allsidigt rådgivande organ till näringslivet, i följd varav revisorn måste förskaffa sig överblick rörande alla områden inom verksamheten.

Det system Voss förordat har av honom betecknats såsom det engelska systemet, vilket utmärkes därav, att om företagets revisor avgivit en skriftlig detaljerad förklaring enligt särskilt formulär, att bokföringen är korrekt enligt skattelagarna eller deklarationsuppgiften korrigerats i enlighet med dessa samt revisorn är känd såsom väl kvalificerad och ob- jektiv, företagets bokföring i regel icke underkastas särskild granskning. Såsom i annat sammanhang framhållits utmärkes det engelska syste— met kanske framför allt därav, att enskilda yrkesrevisorer i största ut— sträckning användas av företagarna samt att vid granskningen skatte- tjänstemännen i regel träder i direkt förbindelse icke med. den skattskyl- dige själv utan med den av honom anlitade revisorn.

Till sist. har Voss givit _sitt erkännande åt vissa förbättringar i B. und B:s organisation och direktiven för dess verksamhet, som under senare åren införts. Så framhåller han såsom en fördel de åtgärder, som vid— tagits för vinnande av enhetlighet i taxeringen, exempelvis att vissa slag av företagare behandlas i grupper samt de direktiv, som lämnats gran— skarna rörande skyldighet att undvika sådant, som onödigtvis kan irri— tera eller besvära den skattskyldige. Vidare kan enligt Voss såsom ett steg framåt betecknas, att under vissa förhållanden hänsyn må tagas till de privata revisorerna vid granskningen. Därjämte har framhållits, att det i allmänhet är av betydelse för finansförvaltningen att erhålla känne— dom om den skattskyldiges skatterådgivare.

Såsom något för näringslivet i dess helhet betänkligt framhåller Voss

den användning man gör av granskningsmaterialet för andra ändamål än beskattningen. Detta har medfört att vid granskningen förhållanden, som icke ägt direkt betydelse för beskattningen, måst utredas, varige- nom granskningsarbetet utökats och fördyrats. Betänkligheter måste råda rörande lämpligheten att använda de vid granskningen framkomna uppgifterna för den allmänna företagsstatistiken och andra därmed jäm— förliga ändamål.

IV. Amerikas Förenta Stater. Organisationen av skatteförvaltningen.

Förvaltningen av skatteväsendet tillkommer ett centralt verk i Washington, vilket ingår som en avdelning inom finansdepartementet. Detta verk —— the Bureau of internal revenue — står under chefskap av en commissioner och handhar förvaltningen ej blott av inkomstskatten utan även av andra till internal-revenue taxes hänförliga avgifter. Hit höra skatter å arv och gåva, skatter å vissa förbrukningsartiklar såsom tobak, sprit och margarin samt stämpelskatter men däremot icke tullar.

Internal revenue bureau är uppdelad å avdelningar. Den viktigaste av dessa är Income tax unit, som handhar taxering av inkomstskatt, me- dan Miscellaneous tax unit handhar påföring av andra skatter. Accounts and collections unit har överinseendet över uppbörd och indrivning. Un— der sistnämnda avdelning lyda de s. k. collectors. Över Income tax unit utövas chefskapet närmast under commissioner av en deputy commissio- ner. Income tax unit är uppdelad på ett flertal avdelningar. Vidare lyder under denna Unit 38 s. k. Field divisions d. v. s. lokala organisatio— ner för taxeringsarbetet.

Collectors.

Taxeringen utföres emellertid icke enbart av denna centrala avdelning. Även förenämnda collectors biträda vid densamma. Collectors insamla självdeklarationer och företaga en förberedande granskning samt be- handla fullständigt enklare och ur fiskalisk synpunkt mindre viktiga taxeringsfall. Enligt lagen hava collectors att granska deklarationer av— givna å form 1040 A samt på uppdrag av commissioner även andradekla— rationer. För närvarande gäller att Income tax unit granskar deklarationer av bolag samt av enskilda, som åtnjutit en bruttoinkomst av mer än 25 000$, medan collectors hava att granska deklarationer av enskilda, som icke åtnjutit högre bruttoinkomst än 25 000 $. Bolagsdeklarationer, upptagan- de en bruttoinkomst över 75000 $ eller, om efter avdrag någon skatte— pliktig inkomst ej återstår, över 125 000 $, tilldelas alltid field divisions.

Antalet collectorsdistrikt är sextiofyra. Collector underställda arbets— krafter tjänstgöra dels å ett huvudkontor (collectors office), dels ock å lokala avdelningar. Dessa lokala avdelningar äro närmast underställda en avdelningschef å collectorskontoret, nämligen chefen för Field divi— sions. Inom nämnda avdelningar tjänstgöra bland annat s. k. Zone de- puty collectors, vilka äro de yttersta spetsarna inom skatteförvaltningen.

Chefen för förvaltningen inom avdelningsområde skall vara väl för- trogen med skattelagarna. Hans tjänst betraktas icke såsom kontors— tjänst utan såsom en s. k. fälttjänst, vilket innebär att minst tre fjärde-

delar av hans arbetstid skall användas för inspektion av samt rådgivning och biträde åt Zone deputy collectors inom hans område.

Deputy collectors, vilka hava att förrätta uppbörd samt vidare att bi- träda vid påföring av andra skatter än inkomstskatten, hava såsom en av sina viktigaste uppgifter att förbereda och biträda vid inkomsttaxeringen. De hava bland annat att utröna vilka enskilda personer, som äro dekla- rationspliktiga. De grupper av enskilda, som främst ansetts böra under- sökas av dessa tjänstemän, äro löntagare av alla slag, utövare av fria yrken, detaljhandlare, hantverkare och med dem jämförliga yrkesutöva- re samt fastighetsägare. De förberedande åtgärderna skola icke inskrän— ka sig till att bedöma, huruvida deklarationsplikt och skattskyldighet fö— rekomma, utan jämväl omfatta en undersökning av storleken av en vars inkomst. Vid sådana undersökningar skola deputy collectors förskaffa sig kännedom om anställda och deras avlöningsförmåner å fabriker och större arbetsplatser. Till dem, som kunna antagas vara deklarations- skyldiga, skola vissa frågor framställas. Bland de frågor, som skola göras skattskyldiga inom alla slag av yrkesgrupper, märkas, om skatt- skyldig åtnjutit ränta å banktillgodohavanden eller uppburit någon in— komst å värdepapper eller skuldförbindelser i form av utdelning eller ränta, om han uppburit» hyra av fast egendom, om han berett sig vinst genom försäljning av fast egendom, värdepapper eller dylikt, om han i egenskap av mäklare förmedlat någon affär och mottagit arvode härför eller om han i övrigt åtnjutit provision i någon form. De frågoformu- lär, som äro avsedda för personer inom särskilda yrkes- eller verksam— hetsgrupper, äro mycket detaljerade. Det har uttryckligen betonats för deputy collectors, att räkenskaper, anteckningar och dylika handlingar, förda av den skattskyldige, skola vid behov granskas för vinnande av erforderliga upplysningar. Sålunda skola de anteckningar, som förts av utövare av fria yrken, såsom läkare, tandläkare, veterinärer och konst— närer m. fl., granskas av deputy collector. Hava inga anteckningar förts och kan, såsom i regel är förhållandet, upplysning ej vinnas genom av yr— kesutövaren gjorda insättningar och uttag å bankkonto, har deputy col- lector att med sin kännedom om förhållandena å den plats, där verksam- heten utövas, kundkretsens storlek och yrkesutövarens levnadsförhållan- den bedöma storleken av bruttoinkomsten. För vinnande av nödiga upp— gifter skall upplysning begäras av yrkesutövaren om vissa faktiska för- hållanden, som kunna tjäna till upplysning.

Deputy collectors skola tillhandahålla formulär till alla slag av de- klarationer samt mottaga inkomstdeklarationer, vilka underkastas en preliminär granskning med avseende såväl å summering som i fråga om ifyllandet. och undertecknandet av densamma.. I regel torde deklaration beedigas inför deputy collector. Deklarationerna översändas härefter till avdelningschefen inom området, Vilken granskar desamma i for- mellt hänseende. De deklarationer, som därvid befunnits riktiga, över- sändas efter hand till chefen för field division, medan i formellt hän- seende bristfälliga deklarationer återsändas till deputy collectors för komplettering eller rättelse.

Till eollector inkomna deklarationer bliva föremål för granskning där- städes. Denna granskning är dels preliminär och avser alla deklaratio— ner, dels ock slutgiltig och fullständig samt avser då endast sådana dekla— rationer, som icke skola granskas av Income tax unit.

Den preliminära granskningen avser kontroll över att deklaration av— givits i rätt tid och på föreskrivet sätt undertecknats och beedigats.

Brister något i sistnämnda hänseende, skall den skattskyldige tillställas en kopia av deklarationen för komplettering. Vidare skall preliminärt fastställas, om sådan omständighet förekommit, att skattskyldig, som icke deklarerat eller icke avgivit deklaration i rätt tid, bör påföras för- höjd skatt med 25 procent av skattebeloppet. Konstateras reella eller for— mella felaktigheter i fråga om deklarationsskyldighetens fullgörande, skall den skattskyldige lämnas tillfälle att förklara sig. Inkommer icke för- klaring eller erinran mot taxeringsåtgärd inom 30 dagar därefter, anses den skattskyldige hava godkänt anmärkningen. Om åter'dylik förkla- ring eller erinran inkommer men icke godtages av vederbörande avdel- ning å collectors huvudkontor (audit section), skall skattskyldig lämnas tillfälle att inkomma med förnyad utredning. Helst bör den sk ettskyl- dige lämnas personligt företräde och det har starkt inpräntats önskvärd- heten av att Vinna överenskommelse med den skattskyldige, vilket i det övervägande antalet fall torde lyckas. Vinnes icke sådan överenskom- melse har Income tax unit att verkställa den fortsatta utredningen samt att fatta beslut.

Även de deklarationer, som skola underkastas fullständig granskning av collector, skola efter fullbordad taxering översändas till Income tax unit för revision.

Den egentliga deklarationsgranskningen inom collectorsdistrikt hand- haves av en särskild avdelning, benämnd audit section. I sitt arlete bi- trädes audit section av collectors field division, deputy collectors inbe- gripna.

Granskningen av deklarationer skall påbörjas snarast möjligt efter det deklarationerna inkommit och bör vara avslutad den 30 september.

Den centrala organisationen.

Taxering anses fastställd först genom beslut av Bureau of internal re- venue. Även om collector framställt anmärkning mot deklaration och denna godkänts av skattskyldig, äge1 Internal revenue på nytt upptaga taxeringen i hela dess vidd.

De deklarationer, som skola direkt granskas av Income tax unit, under- kastas först en preliminär behandling av tjänstemän därstädes. Des— sa uppdela deklarationerna i tre grupper. Till den första hänföras så- dana, som befunnits riktiga och icke ansetts vara i behov av ytteiligare granskning, till den andra hänföras deklarationer, som böra undersökas av g1anskningsavdelningen (audit section) i Washington, samt till den tredje deklarationer, som föranleda bokföringsgranskning eller annan undersökning av till nämnda Unit hörande field division.

Efter det en dylik fördelning av granskningsmaterialet skett, påbör— jas den egentliga granskningen i sak. Finner granskaren, vare sig han är anställd i Washington eller vid fältavdelning, ändring böra föreslås i deklaration, skall rapport i tre exemplar upprättas. Av denna rapport skall den skattskyldige erhålla del. Därest han icke inom 30 dagar framställer erinran, äger han ej vidare föra talan mot den förhöjda taxeringen. Framställes erinran, skola förhandling— arna med den skattskyldige fortsättas samt dennes skäl granskas av Income tax unit, innan beslut fattas. Finner commissioner att deklara— tionen icke är riktig, skall den skattskyldige genom brev underrättas om taxeringen. Den skattskyldige äger att inom 60 dagar från brevets mot-

tagande föra talan över taxeringen hos skattedomstolen (Board of tax appeals).

I vissa fall, framför allt om skäl föreligger till misstanke att den skatt- skyldige skulle komma att använda ett anstånd med taxeringens defi- nitiva åsättande för att undanskaffa tillgångar eller att avvika, äger skatte— myndighet att omedelbart, innan skattskyldig underrättats, åsätta taxe- ring, därvid den förhöjda skatten omedelbart förfaller till betalning (im- mediate eller jeopardy assessment).

Vikten av att söka vinna överenskommelser med de skattskyldiga har såsom nämnts starkt inpräntats bland tjänstemännen. Verkan härav har heller icke uteblivit. Medan år 1926 antalet besvär till skattedomstolen utgjorde över 20 000, belöpte sig detta antal år 1930 till 16230.

En särskild delegation inom Internal revenue, benämnd Special advi- sory committee, har till uppgift, förutom att lämna vägledande råd till skattetjänstemän och de skattskyldiga, att preliminärt behandla besvär till skattedomstolen. Denna delegations arbete har medfört- en väsentlig minskning i det antal mål, som skolat handläggas av domstolen. Av de år 1930 anförda besvären avgjordes över 60 procent genom förhandling mellan nämnda delegation och de klagande.

För belysande av vikten och omfattningen av Internal revenues upp- gifter torde några siffror böra lämnas. Skatteåret 1930, avseende tiden 1 juli 1929—30 juni 1930, uppgingo de influtna skatterna till 3040 miljo- ner dollars, motsvarande närmare tre fjärdedelar av Förenta Staternas inkomstbudget. Av sistnämnda belopp utgjorde 2410 miljoner dollars inkomstskatt, därav 1263 miljoner dollars från bolag och 1147 miljoner dollars från enskilda. Administrationskostnaderna för Internal revenue i sin helhet belöpte sig för samma tid till något över 34 miljoner dollars, motsvarande 113 procent av den influtna skatten.

Kostnaderna för inkomstskattens taxering kunna ej exakt angivas. Emellertid uppgingo lönerna för hos Income tax unit anställda för sam- ma tid till 15'18 miljoner dollars, därav 504 miljoner dollars till de 2 110 i Washington anställda och 102 miljoner dollars till de 3334 tjänstemännen inom field divisions. Härtill komma resekostnader och hyror för ämbets— lokaler m. m., som torde kunna beräknas till cirka 1'5 miljoner dollars, samt andel i kostnader för collectors omkring 5 miljoner dollars. Sam- manlagda kostnaden skulle sålunda ligga mellan 15 och 20 miljoner dol— lars och sålunda icke uppgå till 1 procent av skattebeloppet. Inberäknas uppbördskostnaderna åter utgör kostnaden något mer än 1 procent av den influtna skatten.

Antalet under Skatteåret 1930 avgivna inkomstdeklarationer utgjorde 5288 373. Under samma år inkommo för granskning till Income tax unit cirka” 2 300000 deklaratiOner Och" slutbehandla'des granskningen av 2 297 351" deklarationer, avseende åren 1917—1929. I medeltal för åren 1926—1930 har det centrala verket årligen granskat närmare 2500 000 deklarationer, av vilka cirka en femtedel avgivits av bolag. Höjningar vidtogos år 1930 i ' 142090 fall, motsvarande en ökad skatteinkomst av 208 miljoner dollars. Under femårsperioden 1926—1930 hava höjningarna i medeltal motsvarat ett årligt skattebelopp av 315 miljoner dollars. Å andra sidan hava under år 1930 sänkningar vidtagits i föreslagna eller preliminärt åsatta taxeringar i icke mindre än 49 038 fall.

I stort sett bedrives granskningen så, att densamma omfattar för se- naste året avgivna deklarationer. Givetvis upptagas ofta i samband här- med till granskning för äldre är avgivna deklarationer i och för efter—

taxering. I särskilt svårutredda fall kan dock granskningen komma att taga i anspråk en avsevärd tid. Härigenom återstår ett icke ringa antal deklarationer för äldre är. som icke slutligt behandlats eller upptagits till förnyad behandling. Skatteförvaltningen har emellertid under senare år sökt att hastigare slutbehandla taxeringar för äldre är och därigenom nedbringa balansen.

Income tax unit är såsom nämnts uppdelad å ett flertal avdelningar. En avdelning, Audit review division, handhar den allmänna deklara- tionsgranskningen, medan andra avdelningar såsom Valuation division, Rules and regulations section och Special adjustment section tilldelats vissa specialuppgifter. En avdelning, Field procedure division, utövar den omedelbara tillsynen över de lokala Field divisions.

Specialavdelningarnas huvudsakliga uppgift består i att lämna råd i tekniska och administrativa ämnen och att verka för en enhetlig taxe— ring. Vissa svårbedömliga taxeringsfall plåga behandlas å Special ad— justment section. Ä Valuation division finnas anställda tekniskt för— farna experter exempelvis ingenjörer. Avdelningen är uppdelad å fem un- deravdelningar för olika specialgrenar, nämligen oljeföretag, gruvor, skogs- hantering och gasverk. En underavdelning biträder med värdesättning av byggnader, maskiner och inventarier samt patent m. m. och en under- avdelning med värdesättning av fordringar och för sådana lämnade sä- kerheter. Den specialutbildade personalen biträder icke endast den cen- trala taxeringsorganisationen i Washington utan avdelas jämväl att stå till lokalorgänisationernas förfogande.

Den egentliga centrala taxeringsgranskningen verkställes av Audit re- view division. Tidigare uppdelades arbetet å denna avdelning uteslu- tande efter sin art. Emellertid fann man, för vinnande av bättre sam- arbete med fältorganisationen, som arbetar lokalt, och för vinnande av större enhetlighet åtminstone i fråga om taxeringar, som berörde en och samma trakt, år 1930 en omorganisation böra verkställas av denna avdelning. Numera har en uppdelning skett å fem underavdelningar, envar för sin del av landet. En sjätte underavdelning reviderar det material, som inkommit från fältavdelningarna.

Var och en av dessa fem underavdelningar är uppdelad i 11 s. k. units. Å dessa units uppdelas deklarationsmaterialet efter sin beskaffenhet. Vis— sa slag av verksamhet, såsom järnvägs— och trafikföretag, försäkringsföre- tag och företag för utnyttjande av naturliga fyndigheter hava tilldelats särskilda units. I övrigt sker en fördelning å enskilda och bolag, som ingå i koncerner, samt andra bolag.

De deklarationer, som fullständigt behandlats av collectors, revideras, icke av Income tax unit utan av Accounts and collections unit.

Var och en av de 38 Field divisions är organiserad såsom ett själv- ständigt verk för skattekontroll. Tjänstemännen _— internal revenue agents _ arbeta i stort sett självständigt på eget ansvar. De hava själva att fatta beslut om en fullständig undersökning av bokföring eller an- teckningar skall göras eller om granskningen endast skall omfatta sär- skilda poster eller deklarationsuppgifterna skola godtagas utan ingående granskning. Lekmannaelementet är helt uteslutet i den amerikanska taxe- ringen. '

Antalet deklarationer, som årligen granskas av fältavdelningarna, be- löper sig till cirka 500000. År 1929 granskade de lokala avdelningarna 455391 deklarationer. I 91952 fall godtogos deklarationerna utan att skattskyldig hördes, i 315089 fall verkställdes utredning, omfattande de-

klarationen i sin helhet, och i 48350 fall omfattade undersökningen en- dast vissa poster.

Av de 142 090 höjningar i deklarerade belopp, som år 1930 vidtogos, ägde 82 781 rum på grund av fältavdelningarnas granskning. 80 procent av de skattskyldiga, som föreslagits böra åsättas förhöjd taxering, godkände dessa förslag. De skattebelopp, som skulle influtit genom av fältavdelnin— garna år 1930 föreslagna höjningar, utgjorde sammanlagt 140 miljoner dollars, därav 65 miljoner dollars godkänts av de skattskyldiga.

Samarbetet mellan taxeringscentralen i Washington och fältavdelning- arna upprätthålles även genom inkallande av personal från sistnämnda avdelningar till Washington.

Tjänstemännens kompetens och löner.

De högre chefstjänstemännen inom Internal revenue åtnjuta en årslön av 8000—10 000 $. För collector utgör den högsta årslönen 7500 $. De tjänstemän med tjänstgöring i Washington, vilka äro sysselsatta med mera kvalificerade uppgifter inom taxeringsarbetet, åtnjuta årslöner från och med 2300 $ och uppåt. Ingenjörer och tekniskt utbildade personers löner ligga i allmänhet på något högre plan än de s. k. auditors. Inom auditorgruppen differensieras lönerna med hänsyn till arten av granska- rens arbete. En auditor, som har att granska koncerners eller andra bo- lags taxeringar, står i högre lönegrad än den, som granskar enskilda per— soners taxering. Lönerna för den personal, som sköter kontorsarbetet, äro betydligt lägre än auditorslönerna.

Fältavdelningarnas granskare åtnjuta årslöner av lägst 2300 $. Dessa tjänstemän indelas i junior auditors samt tjänstemän, tilldelade personal audit divisions, junior auditor corporation eller audit division samt slut- ligen special agents. För de sistnämnda utgör årslönen lägst 2 600 $ och högt 3200 $. Tjäntemännen antagas efter avläggande av vissa examina och prov.

Sist-ens offentlig-a .utredn'in ga r 1 933

" . systematisk förteckning ' ,

(Siffrorna inom klammer beteckna; utredningarna nummer i den kronologiska förteckningen.)

' Allrnln lagstlltning. nattssklpnlng. Fångvård.

"Förberedande utkast till strafflag. Brott mot politiska rättigheter. Brott mot allmän ordning och frld._[16] Betänkande med förslag till organisation av det fr1v1l lga '- ?kydds- och hjalpar etei beträffande frigivna fångar. 11

Siatslörlanning. Allmän statsförvaltning.

.,Uiredning och förslag rörande grunder och förfarings- sätt för dyrortsgrupperingsar etet ävensom rörande i samband därmed s ående frågor. [21] Betänkande ang. gottgörelse at statsverket och de sportélberaltlgade i händelse av intecknlngsförnyel- sernas avskaf ande m. m. [24]

Kommunallörvaltning. (

Yttrande och förslag ang. revision av ällande förord— ningar om kommunalstyrelse i Stock olm m. 111. [23]

Statens och kommunernas llnansväsen.

-Skatteutjamningsberedningen 2. [3 Skat—teutjämnin sberedningen 3. 4 Utredning och örslag ang. imporimonopol på kaffe. [15] ndersökning av taxeringsutfallet beträffande jord- bruksfastighel & landsbygden enligt beredningsnämn- .dlårnas förslag vid 1933 års allmänna fasiigheistaxering.

Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser ang. förbättrad deklarationskontroll och till förstärkt taxeringsorganisation m. m. [27]

Polltl.

Socialpolitik.

"Undersökning rörande behovet av en utvidgning av

bostadsstniisliken jämte vissa därmed förbundna bo- _ stadspolliiska frågor. [14] _Utredn g rörande kostnaderna för vissa genom statens arbetslöshetskommission utförda arbeten i jämförelse med kostnaderna för motsvarande i annan ordning I'utförda arbeten m. in. [20]

Hilso- och sjukvård.

Förslag till la om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa el er av annan rubbning av sjalsverksam- heten lidande personer. [22] ,

Allmänt näringsväsen.

Betänkande beträffande vattenfallsstyrelsens taxor för .elektnsk kraft till abonnenter på landsbygden. [8] Betänkande ang. ordnandet av avsättningsförhållandena

för—inorn riket tillverkad sprit rn. m. [25]

Fall egendom. Jordbruk med bluåringar.

Jordbruksutredningens betänkanden. 9. Betänkande _ang. Kroduktions- och uvsäitningsförhållandena för slakt jur samt kött och fläsk. [12] Berättelse över Statens s annmalsnämnds verksamhet

. in. in. under år 1932. [ 7

Betänkande med förslag ang. Andrade bestämmelser om mjölkavglfters upptagande och användning. [18]

l ]

thtenvånen. Skogsbruk. Bergebrnk.

Betänkande med förslag ang. åtgärder för etibnitre ui- _ nyttjande av landets skogstillgångar. [2]

Industri.

Handel och sjöfart.

Kommunlkatlonsväsen.

Betänkande med förslaaang. varningsmårken och säker- hetsanordningar vid orsningar i samma plan mellan järnväg och väg 111. m. 7]

Betänkande med förslag till lag om rätt att med motor- fordon befarn enskild väg 111. m. . Betänkande ang. staisinlösen av Ost (ustbanan och Upp- sala—Gävle järnväg. [13]

Aifltåmntisering av telefonnätet på Sveriges landsbygd.

Bank-, kredii- och penningvlisen.

Försäkringsvåsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig

odling i övrigt.

Utredning och förslag rörande åtgärder för beredande av ökade möjligheter ali. indraga lärartjänster vid folkskoleväsendet. [5] , Förslag med betänkande rörande det akademiska be- fordringsväsendet och prokanslersinstitutionen. [10] Betänkande om förbättrad utbildning i stadsplanekonst

jämte vad därmed äger sammanhang. [26]

Försvarsväsen.

Utrikes irenden. Internationell ritt.

Lagberedningens förslag ang. vissa internationella rätts- förhållanden. 4. Försla til konvention mellan Sverige, Danmaliik, Finland, Is and och Norge ang. konkurs, m. m.

Isaac Marcus Boktr.-A.-B., Stockholm 1988